Betänkande och förslag angående förhållandet mellan befäl och meniga inom krigsmakten m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1946: 75 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG ANGÅENDE

FÖRHÅLLANDET MELLAN BEFÄL OCH MENIGA INOM KRIGSMAKTEN M. M. A V G I V E T AV

1945 ÅRS MILITÄRUTREDNING

S T O C K H O L M 19 4 6

Statens offentliga utredningar 1946 Kronologis 1. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e r u n d r a d i o n i Sverige. Dess aktuella b e h o v o c h r i k t l i n j e r f ö r d e s s f r a m t i d a v e r k s a m h e t . N o r s t e d t . 167 s. K . 2. D ö d f ö d d h e t e n o c h t i d i g d ö d l i g h e t e n i Sverige. Dess s a m b a n d m e d n a t i v i t e t s m i n s k n i n g e n o c h d e s s förhåll a n d e vid olika f o r m e r a v f ö r l o s s n i n g s v å r d s a m t dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. Av C. G y l l e n s w ä r d . B e c k m a n . 115 s. S . 3. B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l ä n d r a d e g r u n d e r för flottn i n g s l a g s t i f t n i n e e n m . m . Haeggström. 99 s. J o . 4. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g a n g å e n d e u n i f o r m s p l i k t e n s o m f a t t n i n g f ö r v i s s p e r s o n a l v i d f ö r s v a r s v ä s e n d e t . V. P e t t e r s o n . 59 s. F ö . 5. B e t ä n k a n d e o m b a r n k o s t n a d e r n a s f ö r d e l n i n g m e d förslag a n g å e n d e a l l m ä n n a b a r n b i d r a g m . m . V. P e t t e r s o n . 351 s. S. 6. B e t ä n k a n d e om b a r n k o s t n a d e r n a s f ö r d e l n i n g m e d förslag a n g å e n d e a l l m ä n n a b a r n b i d r a g m . m . Bilagor. B e c k m a n . 153 s. S. 7. B e t ä n k a n d e o c h f ö r s l a g r ö r a n d e å t g ä r d e r för a t t b e g r ä n s a a n t a l e t k o n t r a k t s a n s t ä l l t m a n s k a p i n o m krigsm a k t e n . B e c k m a n . 136 s. F ö . 8. 1941 å r s l ä r a r l ö n e s a k k u n n i g a . B e t ä n k a n d e m e d förslag till boställsordning för folkskolans lärare m. m. Marcus. 146 s. F i . 9. 1945 å r s u n i v e r s i t e t s b e r e d n i n g . 1. D o c e n t i n s t i t u t i o n e n . Haeggström. 62 s. E . 10. B e t ä n k a n d e m e d förslag till o m o r g a n i s a t i o n a v vägoch v a t t e n b y g g n a d s s t y r e l s e n m . m . K a t a l o g - o. Tidskriftstryck. 217 s. K . 11. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n o c h u t r e d n i n g a r . 4. S k o l p l i k t s t i d e n s s k o l f o r m e r . 2. F o l k s k o l a n . A. Allm ä n d e l . I d u n . 341 s. E . 12. B e t ä n k a n d e o m t a n d l ä k a r u t b i l d n i n g e n s o r d n a n d e m . m . Del 1. B e c k m a n . 216 s. E . 13. I n v e s t e r i n g s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g r ö r a n d e p e r s o n a l - o c h m a t e r i e l r e s u r s e r m . m . för gen o m f ö r a n d e av e t t a r b e t s p r o g r a m e n l i g t av u t r e d n i n g e n t i d i g a r e framlagt f ö r s l a g . M a r c u s . 72 s. F i . 14. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n o c h u t r e d n i n g a r . 4. S k o l p l i k t s t i d e n s s k o l f o r m e r . 4. R e a l s k o l a n . Prakt i s k a linjer. I d u n . 193 s. E . 15. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n o c h u t r e d n i n g a r . 4. S k o l p l i k t s t i d e n s s k o l f o r m e r . 2. F o l k s k o l a n . B . Förslag till u n d e r v i s n i n g s p l a n e r . I d u n . 253 s. E . IG. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e forsknings- o c h f ö r s ö k s v e r k s a m h e t e n p å j o r d b r u k e t s o m r å d e i N o r r l a n d . V. P e t t e r s o n . 133 s. J o . 17. D e n f a m i l j c v å r d a n d e s o c i a l p o l i t i k e n . B e c k m a n . 132 s. S. 18. P M a n g å e n d e u t v e c k l i n g s p l a n e r i n g p å j o r d b r u k e t s o m r å d e . M a r c u s . 252 s. J o . 19. B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e d e n e k o n o m i s k a förs v a r s b e r e d s k a p e n s f r a m t i d a o r g a n i s a t i o n . I d u n . 92 s. F o . 20. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e d e n c e n t r a l a o r g a n i s a t i o n e n a v d e t civila m e d i c i n a l - o c h v e t e r i n ä r v ä s e n d e t . I d u n . 361 s. S. 21. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag a n g å e n d e r ä t t e n t i l l a r b e t s t a g a r e s u p p f i n n i n g a r . N o r s t e d t . 71 s. J u . 22. B e t ä n k a n d e m e d förslag till o r d n a n d e av k r e d i t g i v n i n g s och r å d g i v n i n g s v e r k s a m h e t för h a n t v e r k o c h s m å i n d u stri s a m t b i l d a n d e a v f ö r e t a g a r n ä m n d e r . M a r c u s . 144 s. H . 23. S o c i a l v å r d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 12. U t r e d n i n g o c h förslag a n g å e n d e m o d e r s k a p s b i d r a g . B e c k m a n . 115 s. S . 24. K o m m i t t é n s för p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a b e t ä n k a n d e . 1. F ö r s l a g till effektiviserad k u r a t o r s - o c h a r b e t s f ö r m e d l i n g s v e r k s a m h e t för p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a m . m . Katalog o. T i d s k r i f t s t r y c k . 200 s. S . 25. B e t ä n k a n d e m e d förslag till l a g m e d s ä r s k i l d a b e s t ä m m e l s e r om u p p f i n n i n g a r m . m . av b e t y d e l s e för r i k e t s försvar. N o r s t e d t . 37 s. J u . 26. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e t j ä n s t e p e n s i o n s f ö r s ä k r i n g e n s org a n i s a t i o n . M a r c u s . 71 s. H. 27. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g t i l l i n v e s t e r i n g s r e s e r v för budg e t å r e t 1946/47 a v statliga, k o m m u n a l a o c h s t a t s u n d e r s t ö d d a a n l ä g g n i n g s a r b e t e n . M a r c u s , v i j , 378 s. F i . 28. Bilagor till b e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l i n v e s t e r i n g s r e s e r v för b u d g e t å r e t 1946/47 av s t a t l i g a , k o m m u n a l a och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus. 95 s. F i .

förteckning 29. 1943 å r s j o r d b r u k s t a x e r i n g s s a k k u n n i g a . Betänkande m e d förslag till ä n d r a d e b e s t ä m m e l s e r i fråga om t a x e r i n g av i n k o m s t av j o r d b r u k s f a s t i g h e t s a m t l a g om j o r d b r u k s b o k f ö r i n g . M a r c u s . 282 s. 3 b i l . F i . 30. S o c i a l n t b i l d n i n g s s a k k u n n i g a . 2. U t r e d n i n g o c h förslag r ö r a n d e s t a t s v e t e n s k a p l i g a e x a m i n a m . ra. Haeggströni. 127 s. E . 31. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n o c h u t r e d n i n g a r . 6. Skolans i n r e a r b e t e . S y n p u n k t e r p å fostran o c h u n d e r v i s n i n g . I d u n . 194 s. E . 32. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g till f ö r o r d n i n g a n g å e n d e allm ä n t k y r k o m ö t e m . m . Hasggström. 161 s. E . 33. F ö r s ä k r i n g s u t r e d n i n g e n . F ö r s l a g till lag o m försäkr i n g s r ö r e l s e m . m . 1. L a g t e x t . Norstedt, i v , 150 s. H . 34. F ö r s ä k r i n g s u t r e d n i n g e n . F ö r s l a g till l a g o m försäkr i n g s r ö r e l s e m . m . 2. M o t i v . N o r s t e d t , v j , 441 s. H . 35. S t a t s m a k t e r n a och f o l k h u s h å l l n i n g e n u n d e r d e n till följd a v s t o r m a k t s k r i g e t 1939 i n t r ä d d a k r i s e n . D e l 6. T i d e n j u l i 1944—juni 1945. I d u n . 476 s. F o . 36. P a r l a m e n t a r i s k a u n d e r s ö k n i n g s k o m m i s s i o n e n a n g å e n d e flyktingärenden och s ä k e r h e t s t j ä n s t . 1. B e t ä n k a n d e ang å e n d e flyktingars b e h a n d l i n g . B e c k m a n . 500 s. S. 37. S o c i a l v å r d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 13. F ö r s l a g angående folkpensioneringens administrativa handhavande m . m . V. P e t t e r s o n . 114 s. S. 38. B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e officersutbildningen i n o m a r m é n m . m . Hasggström. xiij, 504 s. F ö . 39. D e n s v e n s k a v ä x t o d l i n g e n s u t v e c k l i n g s t e n d e n s e r s a m t d e s s i n r i k t a n d e efter kriget. I d u n . 106 s. J o . 40. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e h a n t v e r k e t s o c h s m å i n d u s t r i e n s b e f r ä m j a n d e . M a r c u s . 192 s. H . 41. B e t ä n k a n d e m e d förslag till s k o g s v å r d s l a g m . m . M a r c u s . 430 s. J o . 42. R i k t l i n j e r för d e n f r a m t i d a j o r d b r u k s p o l i t i k e n . D e l 1. I d u n . 282 s. J o . 43. B e t ä n k a n d e m e d förslag till v e r k s t a d s o r g a n i s a t i o n för väg- o c h v a t t e n b y g g n a d s v ä s e n d e t . Sv. T r y c k e r i AB. (2) 108 s. K . 44. S a k k u n n i g a a n g å e n d e a r b e t s f ö r m e d l i n g e n s organisat i o n . D e l 1. D e n offentliga a r b e t s f ö r m e d l i n g e n u n d e r k r i g s å r e n . V. P e t t e r s o n . 390 s. F i . 45. B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l å t g ä r d e r för f r ä m j a n d e av r i d h ä s t a v e l n m . m . N o r s t e d t . 94 s. F ö . 46. R i k t l i n j e r för d e n f r a m t i d a j o r d b r u k s p o l i t i k e n . D e l 2. I d u n . 606 s. J o . 47. R a t i o n a l i t e t s v a r i a t i o n e r n a i n o m d e t svenska j o r d b r u k e t . Av L . N a n n e s o n . I d u n . 84 s. J o . 48. 1945 å r s l ö n e k o m m i t t é . 1. B e t ä n k a n d e m e d förslag till s t a t l i g a l ö n e p l a n e r n i . m . M a r c u s . 240 s. F i . 49. Ä r v d a b a l k s a k k u n n i g a s förslag till f ö r ä l d r a b a l k . Nors t e d t . 192 s. J u . 50. B e t ä n k a n d e m e d förslag till n y o r g a n i s a t i o n a v kyrkom u s i k e r b e f a t t n i n g a r n a m . m . D e l 2. Sv. T r y c k e r i AB. iv, 216 s. E . 51. S a k k u n n i g a a n g å e n d e a r b e t s f ö r m e d l i n g e n s o r g a n i s a t i o n . D e l 2. D e n offentliga a r b e t s f ö r m e d l i n g e n s framt i d a o r g a n i s a t i o n . Motiv och förslag. V. P e t t e r s o n . 189 s. F i . 52. S o c i a l v å r d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 14. U t r e d n i n g o c h f ö r s l a g a n g å e n d e å l d e r d o m s h e m m . m . B e c k m a n . 88 s. S. 53. B e t ä n k a n d e om befolkningspolitikens organisation m . m . B e c k m a n . 70 s. S. 54. U t r e d n i n g a n g å e n d e r e g l e r i n g a v d e n t e r r i t o r i e l l a förs a m l i n g s i n d e l n i n g e n i S t o c k h o l m . Av E . S c h a l l i n g . i V. P e t t e r s o n . 254 s. E . 53. U t r e d n i n g r ö r a n d e sexualundei-visningen i h ö g r e s k o l o r j ä m t e förslag t i l l h a n d l e d n i n g i s e x u a l u n d e r v i s n i n g för l ä r a r e i h ö g r e skolor. Hasggström. 103 s. 4 p l . E . 56. 1944 å r s s k a t t e s a k k u n n i g a . 2. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e i d r o t t s s a m m a n s l u t n i n g a r s b e s k a t t n i n g för i n k o m s t . V. P e t t e r s o n . 198 s. F i . 57. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e v i s s a o r g a n i s a t i o n s - , u t b i l d n i n g s och t j ä n s t g ö r i n g s f r å g o r vid d o m s t o l a r n a . Norstedt. 330 s. J u . 58. B e t ä n k a n d e r ö r a n d e u t b y g g n a d av civila flygplatser m . m . I d u n . 163 s. 1 k a r t a . K .

(Forts, å omslagets 3:e sida)

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 4 6 : 75 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE OCH FÖRSLAG ANGÅENDE

FÖRHÅLLANDET MELLAN BEFÄL OCH MENIGA INOM KRIGSMAKTEN M. M. AVGIVET AV

1945 ÅRS MILITÄRUTREDNING

STOCKHOLM 1946 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [1754 46]

few

3 INNEHÅLL Sid.

Skrivelse till chefen för försvarsdepartementet Inledning 1. Utredningens tillkallande 2. Utredningens arbetssätt 3. Betänkandet Kap. 1. Grundläggande synpunkter Kap. 2. Folk och försvar Kap. 8. Ekonomiska betingelser 1. Övningsanslag m. m 2. De värnpliktigas materiella standard a) Penningbidrag m. m b) Förläggningsförhållanden c) Förplägnad d) Beklädnad e) Utgifterna för personalvården 3. Befälet Kap. 4. Militär psykologi 1. Inledande synpunkter 2. Den militärpsykologiska verksamheten i Sverige a) Nuvarande organisation b) Omfattning e) Utbildning i militärpsykologi 3. Psykologiska problem i den militära miljön a) De värnpliktigas anpassning b) Kontakten befäl — t r u p p 4. Förslag '. Kap. 5. Särskilda frågor rörande förhållandet mellan befäl och meniga Kap. 6. Vissa frågor beträffande utbildningsarbetet Förslag Kap. 7. Upplysningsverksamhet A. Upplysning om försvaret och tjänsten 1. Formerna för den hittillsvarande verksamheten a) Upplysning om försvaret b) Fortlöpande upplysning om tjänsten 2. Utländska erfarenheter 3. Upplysningsverksamhetens betydelse 4. Förslag B. Studier i medborgarkunskap 1. Omfattning 2. Former a) Hittills vunna erfarenheter b) Förslag Kap. 8. Militära former A. Drill B. Militärt uppträdande 1. Hälsning a) Gällande bestämmelser b) Historik c) Hälsningen inom utländska krigsmakter d) Hälsningspliktens uppgift e) Förslag

5 7 7 10 14 15 23 29 29 30 31 33 34 35 36 38 47 47 49 49 49 55 57 57 65 72 74 95 108 109 110 110 111 114 116 118 121 124 124 125 125 129 132 133 135 138 138 141 142 145 151

4 Sid.

2.

Militärt uppträdande i övrigt a) Tilltalsord b) Anhållan, anmälan etc c) Enskild ställning, uppträdande inomhus etc Kap. 9. Ledighet 1. Nuvarande bestämmelser 2. Fritidens omfattning 3. Rätt till ledighet 4. Dagtjänsten 5. Fritidsområde 6. Särskilda omständigheter av betydelse för fritiden a) Kommenderingar b) Fria hemresor c) Klädsel 7. Sammanfattning Kap. 10. Personalvårdsorganisationen 1. Nuvarande fredsorganisation a) Organisation vid förbanden b) Central ledning 2. Utlandet 3. Utredningens förslag a) Medinflytande b) Befattningshavare vid förbanden c) Den centrala personalvårdsorganisationen 4. Förslag Kap. 11. De värnpliktigas rättsliga ställning Sammanfattning

153 154 157 158 160 160 163 171 175 176 177 177 178 178 180 181 182 182 184 185 187 187 192 202 204 205 209

Bilagor: Bilaga 1. Bilaga 2. Bilaga 8.

Förslag angående reglementen m. m 215 Förslag till assistentorganisation 228 Attitydundersökning utförd på värnpliktiga tillhörande 1944 års klass. Av fil. d:r Torsten Husen 230 A. Inledande synpunkter. Uppläggning och genomförande av undersökningen 230 B. Granskning och bearbetning av svaren 239 C. Gruppering med hänsyn till olika sociala data m. m. av de i undersökningen ingående värnpliktiga 240 D. Undersökningsresultaten 244 1. Inledande synpunkter 244 2. Trivseln i allmänhet 250 3. Förhållandet mellan befäl och trupp 259 4. Utbildningen 262 5. Speciella omständigheter 265 E. Tabeller 272 Bilaga 4. Resultat av gruppundersökning vid flottan 286 Bilaga 5. Militärpsykologisk verksamhet i Schweiz, Frankrike och England. Av fil. d:r Torsten Husen 287 a) Schweiz 289 b) Frankrike 291 c) England 295

Till Herr Statsrådet och Chefen for

Kungl Försvarsdepartementet.

Genom beslut den 29 juni 1945 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för försvarsdepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning rörande förhållandet mellan befäl och meniga inom krigsmakten m. m. och avgiva de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Med stöd av detta bemyndigande anmodade departementschefen dåvarande inspektören för artilleriet numera generalmajoren Sven Salander, överstelöjtnanten vid Karlskrona kustartilleriregemente Hans Bolin, redaktören Martin Gustafson, rektorn för Socialinstitutet i Stockholm, docenten Gunnar E. Heokscher, dåvarande rektorn Ragnar Lund, ombudsmannen Olof Petersson och fanjunkaren vid flygvapnet M. H. L. Schmidt att utföra ifrågavarande uppdrag, därvid Salander tillika anmodades att i egenskap av ordförande leda utredningsmännens arbete. Sedan Lund och Salander anhållit att bli entledigade från sina uppdrag, förordnades den 20 december 1945 montören A. Brundell att i Lunds ställe vara sakkunnig samt den 27 december 1945 generalmajoren G. P. W. Dyrssen att i Salanders ställe vara sakkunnig, tillika ordförande, i utredningen. Utredningens sekreterare har sedan den 19 september 1945 varit numera hovrättsfiskalen Sven Ersman. Utredningen har antagit benämningen 1945 års militärutredning. Såsom expert beträffande militärpsykologiska frågor har filosofie doktorn Torsten Husen biträtt utredningen. Kapitlet »Militär psykologi» har utarbetats av denne. Chefen för försvarsstabens personalvårdsavdelning, överstelöjtnanten Gustaf Kolmodin har biträtt utredningen såsom expert rörande personalvårdsorganisationen. Utredningen har dessutom haft förmånen att tillfälligt utnyttja ett stort antal personers civila eller militära expertis. I studiesyfte har utredningen besökt ett antal förband vid de olika försvarsgrenarna. Utredningen har dessutom företagit en studieresa till Schweiz, Frankrike och England, varvid Husen åtföljde utredningen. Ledamöterna

6 Heckscher och Petersson samt sekreteraren ha haft tillfälle att i samband med utredningsuppdraget företa en resa till Tyskland och Österrike. Ordföranden, ledamoten Brundell samt sekreteraren ha i studiesyfte besökt Danmark. Ledamoten Brundell har i studiesyfte besökt Norge. Utredningen har inhämtat yttranden från ett stort antal myndigheter, organisationer och enskilda. Kontakt har upprätthållits och samråd skett med vissa utredningar m. m. På grund av remiss har utredningen den 7 oktober 1946 avgivit utlåtande till Kungl. Maj.-t över arméns officersutbildningskommittés betänkande med förslag rörande officersutbildningen inom armén m. m. Utredningen kommer att med vederbörligt tillstånd utgiva en broschyr angående vissa frågor av principiell betydelse för krigsmaktens arbetssätt och den militära livsformen överhuvudtaget, vilka behandlas i betänkandet. Sedan utredningsuppdraget nu slutförts, får utredningen härmed vördsamt överlämna sitt betänkande. Stockholm den 31 oktober 1946. G. DYRSSEN HANS BOLIN

ARNE BRUNDELL

M. GUSTAFSON

GUNNAR HECKSCHER

OLOF PETERSSON

M. SCHMIDT / Sven

Ersman

7 Inledning. 1. Utredningens tillkallande. Förhållandet mellan folk och försvar har sedan tillkomsten av vårt värnpliktsförsvar genomgått en växlande utveckling. Under vissa tider har försvaret sålunda betraktats med misstänksamhet av stora befolkningsgrupper. Denna misstänksamhet och den olust gentemot försvarsbördorna, som i skilda sammanhang kommit till synes, ha bland annat baft sin grund i en tämligen utbredd uppfattning, att den allmänna demokratiseringsprocess, som pågått inom det svenska samhället, inte i tillbörlig grad satt sin prägel på förhållandena inom krigsmakten. Särskilt har man därvid pekat på de militära formerna och förhållandet mellan befäl och meniga överhuvudtaget. Även sedan en omsvängning inträtt till försvaret som sådant, har denna uppfattning vid olika tillfällen kommit till uttryck i den offentliga diskussionen. Särskilt under beredskapsåren voro dessa problem föremål för livlig uppmärksamhet inte minst i tidningspressen. Den 15 oktober 1943 ingav Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund framställningar till Kungl. Maj:t om ökad uppmärksamhet åt ämnena pedagogik, psykologi och samhällslära vid officersutbildningen och om en uppmjukning och begränsning av den militära hälsningsplikten. Med anledning av den senare framställningen tillkallade departementschefen dåvarande översten och chefen för Kungl. Dalregementet Ivar Backlund att verkställa utredning rörande hälsningsplikten för enskilt uppträdande militär personal. I ett den 22 februari 1944 dagtecknat betänkande föreslog utredningsmannen en viss begränsning av hälsningsplikten inom kasernområden och militära etablissemang. Gentemot utredningsmannens förslag reserverade sig bland andra dåvarande ordföranden i Socialdemokratiska ungdomsförbundet, redaktören Bertil Johansson, vilken tillkallats som sakkunnig. Johansson begärde mera långt gående inskränkningar i hälsningsplikten eller en förnyad utredning rörande frågan. Försvarets upplysningsutredning berörde även frågan om förhållandet mellan befäl och meniga i sitt den 1 maj 1945 dagtecknade betänkande. 1 Utredningen framhöll därvid bland annat: »Kritiken mot försvaret bottnar många gånger ytterst i de särskilda förhållanden, som möta den civile medborgaren, när han under sin militärtjänst infogas i en annan ordning än den han varit van vid. Härvid uppkomma ibland rätt utpräglade olustkänslor. Under de senaste åren har man på många sätt sökt undanröja orsakerna härtill, t. ex. genom förbättrad förplägnad och utrustning, utbyggd personalvård och allehanda andra sociala förbättringar i de in1

Statens offentliga utredningar 1945: 21.

8 kallades ställning. Dessa åtgärder ha otvivelaktigt haft synnerligen stor betydelse. Dock kvarstår den sedan gammalt förefintliga spänningen mellan civilt och militärt tänkesätt på en punkt, nämligen i fråga om inställningen till de särskilda militära formerna. Enligt en på civilt håll förhärskande uppfattning äro nu gällande former endast i viss utsträckning berättigade, medan man från yrkesmilitärernas sida vanligen betraktar ett strikt fasthållande vid dessa former som en militär nödvändighet. I samband med dessa åsiktsbrytningar uppstå ofta misstankar om å ena sidan en antidemokratisk uppfattning hos yrkesmilitärerna, å andra sidan bristande försvarsvilja hos de civila medborgarna. För att folket och försvaret på denna punkt skola kunna komma närmare varandra, fordras en uppriktig offentlig diskussion av hithörande problem, i vilken såväl de militära som de civila synpunkterna ingående dryftas och belysas från olika utgångspunkter. För att en sådan debatt — som i viss mån bör ingå i försvarsupplysningen — skall kunna leda till positiva resultat fordras enligt vår mening en ingående bearbetning av erfarenheterna från de krigförande staterna och från vårt land under beredskapstiden. Denna bearbetning bör utföras under medverkan av både militära och civila utredningsmän. Inom den senare gruppen böra ingå såväl sådana som intagit en kritisk hållning som även de mera positivt inställda. Det vore synnerligen lyckligt, om man härvid skulle kunna enas om riktlinjer för en yttre disciplin inom krigsmakten, anpassad såväl efter de militära behoven som efter svenska förhållanden och vårt folks kynne. Härigenom skulle förmodligen den nyssnämnda spänningen mellan civilt och militärt avsevärt k u n n a minskas.» I sitt y t t r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o k o l l e t den 29 j u n i 1945, i s a m b a n d m e d att d e p a r t e m e n t s c h e f e n e r h ö l l K u n g l . Maj:ts b e m y n d i g a n d e a t t tillkalla vår u t r e d n i n g , sade h a n sig i s t o r t s e t t k u n n a dela de av u p p l y s n i n g s u t r e d n i n g e n anförda s y n p u n k t e r n a , D e n av h o n o m förordade u t r e d n i n g e n b o r d e h a till uppgift att ge d e s s a frågor en allsidig b e l y s n i n g . H a n y t t r a d e vidare b l a n d a n n a t : »Vissa rättigheter och plikter, som i vårt land kunna sägas vara grundläggande för den personliga friheten och rättssäkerheten och därmed för demokratien, tilldraga sig i detta sammanhang uppmärksamhet. Vissa av dessa rättigheter och plikter, såsom hävdande av individens människovärde, likhet inför lagen och bevarande av envars åsiktsfrihet, låta sig allmänt taget i stor utsträckning väl förena med militär åskådning och verksamhetsform. Undan för undan har utvecklingen också lett till en utjämning i dessa hänseenden. I fråga om värnpliktigas straffrättsliga ställning och avskaffande av krigsdomstolarna pågå genom särskilt tillkallade sakkunniga utredningar, vilka syfta till att i varje fall för fredstid åvägabringa en större grad av likhet inför lagen mellan militär och civil personal. Vid den utredning som av mig förordas bör n ä r m a r e övervägas hurusom i övriga här ifrågakommande hänseenden särskilda åtgärder äro påkallade i motsvarande riktning. I detta sammanhang bör även uppmärksammas lagen den 16 juni 1906 om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster. Även de medborgerliga rättigheter, som avse självstyrelse och församlingsfrihet, äro i detta sammanhang aktuella. Att dessa rättigheter icke låta sig väl förlika med militär verksamhet torde vara en tämligen allmänt omfattad mening. Det skulle näppeligen vara till båtnad för försvarets effektivitet i krig — och lärer heller icke ifrågasättas — om en enskild i militär miljö finge utöva motsvarande inflytande på förbandets angelägenheter som han som civil medborgare utövar på samhällets. Emellertid torde detta omdöme icke utan vidare äga

9 giltighet beträffande alla sidor av militär verksamhet. Så synes mig i vart fall ej v a r a förhållandet beträffande vissa frågor, som avse den allmänna trivseln vid truppförbanden. Sålunda kan ifrågasättas, huruvida icke manskap och värnpliktiga vid truppförbanden skulle kunna erhålla möjlighet att i högre grad än n u är fallet på lämpligt sätt inverka på avgörandet av frågor som röra fritidens u t n y t t j a n d e vid förbanden, såsom nu sker beträffande vissa frågor om mathållningen. Hit höra frågor om förhållanden inom logementen, anordnandet och anv ä n d n i n g av fritidslokaler, idrottsplatser och dylikt samt om bokinköp, studiemöjligheter, anordnandet av förströelser och dylikt. För den allmänna trivseln vid truppförbanden är dessa frågors rätta handläggning av den största betydelse. I fredstid bör det enligt mitt förmenande ej vara omöjligt a t t i dessa hänseenden inrymma inflytande åt underordnad personal. På vad sätt ett dylikt inflytande skall kunna göra sig gällande och i vilken omfattning så bör kunna få ske lämnar jag i detta sammanhang öppet. En närmare prövning av dessa frågor bör ske vid den utredning jag i det föregående förordat i samband varmed även de på försvarsstabens personalvårdsavdelning och försvarsväsendets personalvårdsn ä m n d ankommande arbetsuppgifterna påkalla uppmärksamhet. Redan nu finnas i de allmänna utbildningsbestämmelserna för armén vissa föreskrifter meddelade rörande övningstidens omfattning per vecka och därmed rörande arbetstiden för de värnpliktiga. En omprövning av dessa föreskrifter synes böra ske för hela försvarsväsendet, vilken bör taga sikte på att ernå en fastare reglering av tjänstgöringen i fredstid för de värnpliktiga i samband varmed böra undersökas möjligheterna att ersätta permission med regelmässig ledighet. E n annan fråga, som påkallar uppmärksamhet vid utredningen, är vad man skulle kunna kalla den yttre disciplinen. Tvekan torde icke råda därom, att ett klart lydnadsförhållande måste upprätthållas i tjänsten. Vad som däremot k a n sättas i fråga är om samma stränga förhållande behöver tillämpas på fritid och utom den egentliga tjänsten. Inom detta område falla åtskilliga företeelser, såsom hälsningsplikten, förhållandet mellan militärer av olika grader och kategorier på offentliga lokaler, under resor, i umgängeslivet o. s. v. Skulle icke ett verkligt inre kamratskap lättare vinnas, om befäl och meniga vid sidan av tjänsten kunde mötas mera som människor än som över- och underordnade? Skulle icke detta vara till fördel för förbandets sammanhållning och därför vara a t t ur militär intressesynpunkt direkt förorda? önskvärdheten av att lättnader vidtagas i dessa hänseenden torde icke vara främmande för den militära ledningen i vårt land eller för stora delar av befälskårerna. Vissa åtgärder i sådan riktning ha även vidtagits eller planerats. I detta hänseende bör framhållas, att det blivande nya tjänstgöringsreglementet för krigsmakten torde komma att innehålla bestämmelser rörande vissa jämkningar i fråga om hälsningsplikten, vilka vidtagas i anslutning till det förslag i ämnet som framlagts av särskilda inom försvarsdepartementet tillkallade sakkunniga. Vad som vållar tvekan torde vara i vad mån ytterligare jämkningar i de disciplinära bestämmelserna och ett ytterligare uppmjukande av den militära traditionen på detta område kan vålla svårigheter då det gäller disciplinen i tjänsten eller i fält. Huruvida så skulle komma att bliva fallet kan icke avgöras utan närmare övervägande. Tidpunkten härför synes vara inne i och med a t t vårt land står i begrepp att överge den förstärkta försvarsberedskapen och erfarenheter från denna och från utlandet finnas tillgängliga i olika riktningar. Jag förordar därför, a t t även denna fråga upptages till bedömande vid den av mig angivna utredningen. Härvid vill jag särskilt understryka, a t t de sakkunniga böra mera söka ledning i faktiska erfarenheter inom och utom landet än i principiella meningsyttringar rörande fördelar och nackdelar av olika system. Härmed har jag angivit de i m i t t tycke väsentligaste frågorna, som vid den

10 av mig förordade utredningen böra omprövas. Det bör självfallet vara de sakkunniga obetaget att därutöver ingå på de ytterligare spörsmål, som i detta sammanhang finnas vara av betydelse. Det bör ankomma på de sakkunniga att framlägga utformade förslag till de särskilda bestämmelser och anvisningar, som kunna påkallas av deras ställningstagande.»

2. Utredningens arbetssätt. Redan från början av vårt arbete stod det klart, att det är förenat med åtskilliga svårigheter att bestämma gränserna för vårt utredningsområde med ledning av direktiven. »Frågan om förhållandet mellan befäl och meniga mom krigsmakten och i samband därmed stående spörsmål» är uppenbarligen icke något klart avgränsat område inom den militära livsformen utan utgör ett frågekomplex, som griper in i snart sagt all militär verksamhet. Det avgörande för avgränsningen av våra uppgifter måste därför i första hand bli det syfte, man vill tjäna med förändringar i den riktning, som anges i direktiven. Detta syfte kan sägas vara att höja utbildningsarbetets — och därmed på längre sikt hela krigsmaktens — effektivitet genom att så långt det är möjligt avlägsna orsaker till slitningar mellan befäl och meniga och till vantrivsel och missnöje från de värnpliktigas sida överhuvudtaget. Till följd av detta betraktelsesätt ansågo vi det från början nödvändigt att erhålla en fullständig överblick över såväl militär som civil opinion rörande det militära trivselproblemet. Direktiven föreskrevo även, att vi skulle eftersträva kännedom om vissa utländska förhållanden. Först sedan en sådan överblick vunnits, var det möjligt att avgöra vilka konkreta spörsmål, som borde upptas till behandling. Arbetet kan därför sägas ha sönderfallit i två skeden: ett första skede, då material för bedömningen av hela det föreliggande frågekomplexet sammanbragtes, och ett senare skede, då de frågor bearbetades, som vi valt att uppta till behandling. Vid insamlingen av material, som kunde läggas till grund för fortsatta överväganden, måste givetvis de svenska förhållandena i första hand undersökas. Inte minst borde erfarenheterna från beredskapstiden kunna erbjuda stort intresse. Undersökningen har därför omfattat bland annat följande åtgärder: 1. De senaste årens tidningspress, särskilt de stora huvudstadstidningarna, har genomgåtts. 2. Samtliga ärenden, som under åren 1940—1944 inkommo till Riksdagens militieombudsman, ha genomgåtts. Över de ärenden, som för vårt uppdrag varit av intresse, har en statistik upprättats (s. 77 f.). 3. Yttranden angående erfarenheterna från beredskapstiden och synpunkter i övrigt angående de i direktiven angivna spörsmålen ha begärts från samtliga militärbefälhavare, marindistriktschefer, regements-, kår-, örlogsstations- och flottiljchefer, de olika personalsammanslutningarna inom försvaret, samtliga politiska ungdomsorganisationer samt Sveriges Förenade Studentkårer.

11 Sammanlagt ha ett hundratal yttranden inkommit. 4. Med vederbörligt tillstånd ha vi i samarbete med Centrala värnpliktsbyrån låtit utföra en »attitydundersökning» på de värnpliktiga, vilka i januari 1946 voro i tjänst. Den leddes av fil. dr Torsten Husen. En särskild redogörelse för undersökningen och dess resultat återfinnes som bilaga 3 i betänkandet (s. 230). I början av år 1945 anordnades vid flottan en gruppundersökning av samtliga i tjänst varande värnpliktiga med minst 1 års militärtjänst bakom sig samt viss stampersonal. Från denna undersökning ha vi fått del av vissa resultat, vilka redovisas som bilaga 4 (s. 287). 5. Tillgänglig litteratur har granskats. 6. Rörande åtskilliga spörsmål ha vi i olika sammanhang tillkallat experter, som lämnat redogörelser och deltagit i våra överläggningar. 7. Vi ha inom landet företagit tvenne studieresor; en till Sollefteå, Umeå och Östersund och en till Karlskrona och Göteborg. Vid dessa studieresor ha vi besökt I 20, K 4, T 3, I 21, A 4, I 5, F 4, örlogsstationen i Karlskrona, KA 2, F 1 7 , Örlogsstationen i Göteborg, KA 4, Lv 6, A 2 och F 9. Vi ha dessutom företagit ett studiebesök vid S I . Vid de besökta förbanden ha vi följt utbildningsarbetet, besiktigat förläggningar och fritidslokaler samt haft överläggningar med representanter för samtliga personalkategorier. Dessa överläggningar ha anordnats med varje kategori för sig. För att erhålla kännedom om sådana utländska förhållanden, som kunnat vara av betydelse, ha vi företagit huvudsakligen följande åtgärder: 1. Till de svenska militärattachéerna i Oslo, Köpenhamn, Helsingfors, London, Paris, Bern, Moskva och Washington utsändes ett frågeformulär angående sådana spörsmål som kunde vara av betydelse för vårt arbete. Svar på dessa frågor ha ingått från Oslo, Köpenhamn, London, Paris, Bern och Washington. 2. Tillgänglig litteratur och tidningspress angående hithörande utländska förhållanden ha genomgåtts. 3. De svenska officerare, som nyligen tjänstgjort som militärattachéer utomlands, ha redogjort för sina erfarenheter beträffande sådana förhållanden, som varit av betydelse för vårt arbete. Den schweiziske militärattachén i Stockholm, kapten Kaech, har deltagit i en överläggning med utredningen. 4. Svenska officerare och enskilda, vilka äga krigserfarenhet från de senaste årens krigföring, ha hörts. Vi ha sålunda varit i tillfälle att överlägga med deltagare i spanska inbördeskriget, i Finlands två krig samt i det norska fälttåget 1940. Vid generallöjtnant Doolittles besök i Stockholm i september 1946 voro representanter för utredningen i tillfälle att sammanträffa med denne. Det kan i detta sammanhang nämnas, att generallöjtnant Doolittle varit ordförande i en amerikansk utredning med uppgift att åstadkomma ött bättre förhållande mellan officerare och värnpliktiga i den amerikanska armén. Denna utredning avgav sin rapport i juni 1946.

5. Erfarenheter från utlandet ha vidare vunnits genom företagna resor. Sålunda har ledamoten Brundell i samband med en för annat ändamål företagen resa till Norge under två dagar vistats i Oslo för utredningens räkning och därvid haft överläggningar med norska myndigheter och enskilda rörande deras synpunkter på de frågor, som vi sysslat med. Ledamöterna Heckscher och Petersson samt sekreteraren ha haft tillfälle att i samband med utredningsarbetet företa en resa genom det ockuperade Tyskland och Österrike. Under denna resa gåvos rikliga tillfällen till samvaro och överläggningar med representanter för ockupationstrupperna. Utredningens ledamöter utom Brundell, som var förhindrad deltaga, den tillkallade experten, fil. dr Torsten Hnsén samt sekreteraren ha vidare företagit en resa till Schweiz, Paris och London. Vistelsen i Schweiz omfattade sex dagar. Vi besökte där Bern, Thun, Payerne, Yverdon, Columbier, Wallenstadt, Ziirich och Dubendorf. På dessa platser voro vi i tillfälle att besöka olika truppförband ur armén och flygvapnet, rekrytskolor, officersskolor samt en skjutskola. Vid dessa besök hade vi tillfälle att följa ufc bildningsarbetet och delta i överläggningar med militär personal av olika kategorier, officerare, underofficerare och värnpliktiga. Vid åtskilliga tillfällen anordnades särskilda otvungna sammankomster, där vi mötte företrädare för olika politiska meningsriktningar och civila yrken för diskussioner. Särskilda föredragningar anordnades, bland annat av utbildningschefen för armén, Oberstkorpskommandant Frick. Vistelsen i Paris omfattade fyra dagar. Vi deltogo där i överläggningar med ledningen för Bureau scientifique de 1'Armée, Service Social de 1'Armée, Western Command S 3 och det amerikanska högkvarteret. Dessutom gjorde vi ett besök vid Första Chasseur-bataljonen i Paris. I London vistades vi tre dagar och hade därunder överläggningar med experter inom den engelska krigsmakten rörande disciplinfrågor, militärpsykologisk verksamhet och personalvård. Vi hade bland annat tillfälle att sammanträffa med cheferna för Army Welfare, Navy Welfare, Personal Services och Army Education. Några ledamöter hade tillfälle att besöka ett uttagningsläger för officersaspiranter vid Walton on the Hills. Slutligen ha utredningens ordförande, ledamoten Brundell samt sekreteraren företagit ett tre dagars studiebesök i Danmark, där de hade tillfälle att följa utbildningen och deltaga i överläggningar med olika personalkategorier vid ett antal förband. Särskilt intresse tilldrog sig därvid besöket vid motståndsrörelsens befälsskola vid Jaegerspris. Vid bearbetningen av det insamlade undersökningsmaterialet ha vi haft att beakta bland annat, att vissa grundläggande spörsmål äro föremål för särskilda utredningar. Sålunda pågå en revision av strafflagen för krigsmakten och en utredning om krigsdomstolarnas avskaffande. Den i direktiven särskilt omnämnda frågan om lagen den 16 juni 1906 om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster ha vi ansett böra behandlas i samband med revisionen av strafflagen för krigsmakten och ha därför efter framställning därom blivit befriade från vårt uppdrag i denna del. Krigs-

13 ma,ktens omfattning och organisation och i samband därmed bland annat den betydelsefulla frågan om värnpliktsutbildningens längd äro föremål för prövning inom 1945 års försvarskommitté. Med de nämnda utredningarna ha vi under vårt arbete haft kontakt. Sådana för förhållandet mellan befäl och meniga betydelsefulla problem, som sammanhänga med dessa utredningars arbetsområden, ha vi i huvudsak lämnat åsido. Ytterligare två betydelsefulla faktorer ha satt sin prägel på utformningen av våra resultat. Den första av dessa faktorer är att spörsmålet om förhållandet mellan befäl och meniga och andra sidor av det militära trivselproblemet liksom sådana bakomliggande samhällsfrågor som förutsättningarna för den fredsutbildade krigsmaktens användbarhet i krig och försvarets ställning i det demokratiska samhället överhuvudtaget, icke kunna göras till föremål för en objektiv undersökning på samma sätt som de flesta andra samhällsfrågor. Dessa centrala problem utgöra å ena sidan sådana svårbemästrade frågor, som det närmast bör tillkomma den ännu tämligen outvecklade socialpsykologien att behandla ur vetenskaplig synpunkt, å andra sidan kulturfrågor av mycket vittutseende natur. Vi ha från början ävenledes haft klart för oss, att det vore ett misstag att vänta sig någon faktisk ledning vid vårt arbete av utländska erfarenheter annat än beträffande vissa konkreta frågor. Förhållandena äro i etniskt, socialt och historiskt hänseende merendels så skilda, att principfrågorna måste bedömas efter varje folks särskilda förutsättningar och förhållanden. Allt detta har inneburit vissa begränsningar, som vi ansett vara nödvändiga. H u r önskvärt det än kunnat vara att till grund för våra förslag lägga t. ex. en historisk återblick på den svenska krigsmaktens arbetsformer, en redogörelse för krigserfarenheter och ett allmänt ståndpunktstagande till den militära livsformens sammanhang med samhällslivet överhuvud, så ha vi sålunda ansett oss böra i huvudsak avstå därifrån. Att undvika uttryck för subjektiva värderingar är naturligtvis icke möjligt vid ett arbete som vårt. Därmed sammanhänger även den andra faktorn av betydelse för utformningen av resultaten. Förhållandet mellan befäl och meniga kan endast i vissa avseenden förbättras genom konkreta ingripanden, t. ex. beträffande militära former, ledighetsbestämmelser etc. Avgörande måste bli den goda viljan till ömsesidig samverkan, ömsesidigt förtroende och respekt för varandras arbete och insatser. Därvidlag kan man i stort sett endast uttrycka vissa allmänna önskemål och göra vissa rekommendationer. De rekommendationer, som vi i olika sammanhang ha ansett oss böra göra i dylika hänseenden, ha i åtskilliga fall blivit föremål för upprepningar. Detta har på grund av sakens natur icke kunnat undvikas. Beträffande de konkreta områden av den militära livsformen, som kunna upptas till särskild behandling, kan i vissa fall tveksamhet yppas om vad som bör och vad som icke bör medtas. I särskilt hög grad gäller detta beträffande den mångfald av faktorer, som kunna påverka personalens trivsel.

14 Vi ha under utredningsarbetet hållit 15 allmänna sammanträden, av vilka de flesta omfattat 2—4 dagar. Därjämte ha ett antal delegationssammanträden förekommit. Två sammanträden ha förlagts till Sigtuna och ett till Bosön.

3. Betänkandet. De särskilda problem, som vårt utredningsuppdrag erbjuder, återspeglas även i dispositionen av betänkandet. I en allmän del, som omfattar kapitlen 1—5, ha vi sålunda upptagit till behandling sådana spörsmål, beträffande vilka vi inte ansett det lämpligt eller möjligt att avge utformade förslag utan endast ha uttalat vissa allmänna önskemål och synpunkter. Kapitlen 7—11 behandla däremot de särskilda områden, där vi ansett oss böra föreslå bestämda åtgärder. Mellan dessa två grupper av frågor intar kapitel 6, som behandlar vissa utbildningsspörsmål, en mellanställning.

15 Kap. 1. Grundläggande synpunkter. Den allmänna värnplikten är i Sverige av relativt sent datum. Dess genomförande stötte under hela 1800-talet på segt och till synes oresonligt motstånd från viktiga folkgrupper. Icke värnpliktsarmén utan den indelta armén var den försvarsordning, som hade tradition i vårt land. Genom sin anknytning till bygden och till ett patriarkaliskt förhållande mellan officer och soldat även i det civila livets förhållanden hade indelningsverket särskilda förutsättningar att slå rot i det av jordbruket då dominerade svenska samhället. När den allmänna värnplikten trädde i indelningsverkets ställe, fästes ej något större avseende vid behovet att bringa den nya krigsmakten i samklang med den inhemska militärtraditionen eller med det nationella medvetandet överhuvudtaget. Franska och preussiska tankar dominerade vid utformningen — inte minst av disciplinen. Därtill kom att den nya försvarsmaktens uppbyggnad till tiden sammanföll med landets industrialisering i allt snabbare takt och med den framväxande folkliga utgestaltningen av det svenska samhällsskicket. Officerskåren utgjordes naturligt nog till en början av personer, som i huvudsak fått sin inställning bestämd genom förhållandena i den indelta krigsmakten. Slutligen har i den moderna demokratien otvivelaktigt ingått ett visst mått av individualism och pacifism, som gjort det svårt att infoga en effektiv försvarsorganisation i den på allmän och lika rösträtt grundade staten. Krigsmakten utsattes därför också från början för radikal kritik och den nya härordningen blev i stigande grad impopulär bland de bredare lagren av folket. Befälskadern lyckades ej övervinna den anda av misstro och ovilja, som ofta nog blott bärandet av uniform väckte hos den stora massan. Värnpliktsarmén slog därför aldrig rot i folkmedvetandet på samma sätt som den indelta armén. En allmän samling kring det svenska försvaret begynte först under senare delen av 1930-talet. Den gamla uppfattningen inom breda lager att arbetarna inte hade något fosterland att försvara var genombruten och hade lämnat plats för folkhemsideologien, och hotet från det nationalsocialistiska Tyskland utgjorde en verksamt pådrivande kraft. En avgörande förändring har dock först det andra världskriget medfört. Med det ökade intresset för försvaret har parollen om »försvarets demokratisering» fått allt större betydelse, utan att den närmare innebörden av detta slagord alltid varit tydlig. I olika sammanhang klart uttalade demokratiseringskrav ha varit en rekrytering från bredare bas av befälskårerna och en naturligare samverkan mellan befäl och meniga. I det förstnämnda hänseendet ha väsentligt utsträckta möjligheter öppnats, även om de ännu. inte utnyttjats i den omfattning som skulle vara önskvärd. Tillfället synes nu vara inne att ge även disciplinfrågorna en lösning som tillfredsställer det svenska folkmedvetandet.

16 Det råder i vårt land praktiskt taget fullständig enighet om behovet av en militär disciplin, som är utformad med hänsyn till de särskilda krav som den militära tjänsten uppställer. Det är också uppenbart, att ett försvarsväsen, som skall kunna fylla sina uppgifter, aldrig kan bli demokratiskt i samma mening som samhället i övrigt. Disciplinen i den demokratiska statens armé bör dock framförallt vara grundad på självdisciplin. En sådan disciplin kan vara mycket sträng, men den kan inte existera utan »män, som känner sig fria, vilka som en naturlig rättighet känna sig som sina medmänniskors jämlikar, män, som godtaga bestämmelser och order — inskränkningar i sitt enskilda handlande — därför att de inse deras betydelse för det gemensamma handlandets styrka, män, som godtaga befallningar som ett led i ofrånkomliga metoder genom vilka de kunna förverkliga sina egna önskningar och mål». 1 Dylika krav böra givetvis ej uppställas, om de strida mot hänsynen till krigsmaktens effektivitet. Dessa hänsyn böra tillmätas den avgörande betydelsen. I själva verket stämma emellertid kraven med reglerna för det moderna kriget, även om det militära tänkandets oerhörda traditionsbundenhet lyckats att intill senaste tid undanskymma detta förhållande. Alltsedan äldsta tider har den slutna formen dominerat inom krigskonsten. Med ett avbrott endast under medeltiden, vars bepansrade riddarhärar knappast utgjorde några sammansmidda enheter utan snarast förde striden i form av envig man mot man, ha arméerna i Västerlandet stridit i rotar och led och utfört rörelser på kommando. Före eldvapnens tid var detta lättförklarligt. De blanka vapnen kommo bäst till sin rätt, då de användes samfällt. Bruket av eldvapen borde däremot ha påkallat en upplösning av formen, men så blev under århundraden inte fallet. »Individen fick ej överlämnas åt sig själv, han måste pressas in i formen, man kunde eljest ej kommendera honom, och man kunde ej lita på att han skulle lyda, om han ej i alla sina åtgöranden stod under befälets direkta insyn och kommando.» 2 Först sedan värvade härar kommit ur bruk och soldaterna efter värnpliktsarméernas införande börjat uppfatta sig som fria fosterlandsförsvarare, och de sålunda icke för disciplinens skull behövde sammanpressas i en sluten massa, har en annan taktik vunnit insteg. Denna utmärkes av spridda former i stället för massanhopningar och av samverkan mellan enskilda skyttar under tämligen fritt utnyttjande av terrängen i stället för samfällda rörelser. Denna taktik är också den enda möjliga med vår tids vapen. I den moderna striden är den slutna ordningen otänkbar, den fordrar raka motsatsen till rotar och led. Modern trupp är icke längre en mer eller mindre välexercerad massa utan ett kollektiv av vakna och kunniga »Einzelkämpfer». Av den enskilde soldaten kräves initiativ, självständighet och kampvilja. Den moderna taktiken förutsätter därför också en disciplin, som soldaten frivilligt underkastar sig och vars nödvändighet han förstår. 1 2

Tom W i n t r i n g h a m : Ny krigsföring, Sthlm 1943, 8. 55. Torsten Holm: Kriget och kulturutvecklingen, Sthlm 1941, s. 14.

17 Det är emellertid ofrånkomligt att den militära disciplinen erhåller en prägel, som skiljer den från disciplin, som förekommer på olika områden i det civila livet. Striden kräver en anspänning till det yttersta av alla mänskliga krafter och förmögenheter — moraliskt, förståndsmässigt och fysiskt. De regler som gälla för striden stå i motsats till själva grundvalarna för mänsklig sammanlevnad: aktning för livet och hänsyn till medmänniskor. Uppgiften är här att förinta med risk att själv bli förintad. Kraven på samverkan och på den enskilda viljans underkastelse under kollektivet göra sig därför gällande ojämförligen mycket starkare i det militära än inom andra livsområden. Detta är även förklaringen till att det överallt i världen alltjämt ingår i trupputbildningen att drilla soldaterna i sluten ordning. Inom vissa gränser har nämligen exercisen i sluten ordning ännu sin betydelse för individens fasta inordnande i kollektivet. 1 P å skilda håll i det civila livet upprätthålles en disciplin, som i fråga om faktisk »stränghet» icke står den militära disciplinen efter.2 Striden — den militära verksamhetsformen — kräver emellertid en instinktiv lydnadsreaktion utan motsvarighet i det civila livet. Soldaten skall kunna utföra en uppgift, trots att han är medveten om att han därmed äventyrar eller kanske rentav med säkerhet uppoffrar sitt liv. Därtill behövs en självövervinnelse, som endast en ovillkorlig, instinktiv lydnad förmår frammana. I strid blir det heller ingen tid att förklara och övertyga. Soldaten måste därför vara van att lyda ögonblickligen, även om han i ett givet ögonblick inte förstår skälen. Detta kan betyda livet både för honom och hans förband. Han måste inse, att han som soldat står helt till sitt förbands och sin chefs förfogande. I krig är han beroende av sin chef i alla avseenden utan hänsyn till det personliga förhållande i vilket han står till honom. Chefsbyten kunna ofta förekomma, och detta får icke medföra någon avslappning i krigslydnaden. Även under utbildningen måste chefen kunna tvinga den enskilde att utföra prestationer, som denne i början finner vara omöjliga eller åtminstone onödiga och ansträngande. Just därför att övningarna aldrig kunna bli helt realistiska, kan soldaten ej bedöma vilka prestationer som böra utkrävas av honom. Om man beskriver den militära disciplinen som ovillkorlig, må det dock framhållas, att lydnadskravet inte kan upprätthållas i obegränsad utsträckning. Om chefen beordrar brottsliga eller uppenbart vansinniga handlingar, bör han inte bli åtlydd. Under krigsförbrytarprocesserna ha sålunda personer blivit ådömda straff för att de utfört omänskliga handlingar, vilka anbefallts av deras förmän. Inte heller bör ett militärt förband av sin chef kunna användas för att genomföra en statskupp. Denna grundsats finnes för övrigt inskriven i den svenska grundlagen: det är straffbart att deltaga i angrepp på riksdagen och dess utskott, även om det sker på order av förman. Om soldaten 1 Jfr AUE IK beträffande exercis I: »Exercis är det främsta medlet att grundlägga en fast2 militär disciplin». Se t. ex. Allmän tjänsteordning vid Statens Järnvägar §§ 2—4, Statens Järnvägars Författningssamling, särtryck nr 140.

2—1754 46

18 sålunda i vissa situationer kan tänkas vara skyldig att följa sitt samvetes bud framför en given order, torde dock i verkligheten frågor av detta slag uppstå ytterst sällan, och utrymmet för denna reaktion är utomordentligt begränsat. Den militära tjänsten kräver sålunda en lydnadsplikt, som går längre än i det civila livets förhållanden. Detta utesluter likväl inte, att den militära disciplinen såväl på fältförband som under utbildningsförhållanden i mångt och mycket bör få sin prägel av vad som plägar kallas nationalkaraktar, d. v. s. de på historisk utveckling och sociala förhållanden grundade handlings- och tankevanor, vilka utbildas hos varje folk. Alltför ringa hänsyn har hittills inom den svenska krigsmakten tagits till detta förhållande. Som ett specifikt svenskt drag på detta område kan betecknas kravet på formell rättvisa och lagbundenhet och reaktionen mot allt godtycke — även välvilligt sådant. Detta drag i förening med stads- och tätortsbefolkningens dominans i våra dagars Sverige och därmed även inom värnpliktskontingenterna gör det omöjligt att tillämpa ett patriarkaliskt system inom krigsmakten. E n svensk värnpliktig önskar i första hand inte i och för sig att från sitt befäl få njuta en faderlig omvårdnad, där förmännens insikt användes till de underlydandes bästa. Vad han vill ha, är ett system av fastställda regler, vilkas innebörd han kan förstå och uppskatta och vilkas tillämpning han kan förutse och som såvitt möjligt äro lika för alla. Känner han dessutom att han som individ är föremål för befälets välvilja och intresse bidrar detta naturligtvis också till att stärka hans solidaritet med sitt förband och med krigsmakten. Självfallet kunna dessa instinktiva önskemål hos värnpliktiga inte ensamma få bli avgörande. Där den militära tjänsten till följd av sin natur kräver något annat, måste dess krav givetvis komma i första hand. Men där det icke är fråga om fordringar, som kunna härledas ur militärtjänstens särskilda natur, bör svenskens krav på rättssäkerhet och personlig frihet beaktas. Den militära disciplinen utesluter inte heller i och för sig, att det inom krigsmakten kan förekomma en demokratisk anda och ett demokratiskt umgänge utanför arbetsuppgiften. Att häremot åberopa den svenska krigsmaktens traditioner är inte något tillfredsställande argument, eftersom traditionerna såvitt de avse värnpliktsarmén varken äro gamla eller särskilt djupt rotade i folkmedvetandet. Det är också ett fullständigt misstag att tro, att krav på reformer i demokratisk riktning av förhållandena inom krigsmakten kunna framställas som självändamål. Tvärtom måste sådana krav grundas på övertygelsen att effektiviteten i utbildningsarbetet i längden vinner på att andan förbättras och irritationsanledningar avlägsnas. På militärt håll ger man ibland uttryck åt en föreställning, att man endast genom att strängt fasthålla vid de traditionella militära reglerna skulle kunna skapa stridsdugliga soldater. Detta innebär en underskattning av de psykologiska faktorernas betydelse, som säkerligen många gånger haft ödesdigra följder. Vad som ej får lämnas ur sikte är syftet att höja effektiviteten

19 inom krigsmakten. Enklast sker detta genom att tjänsten göres intensivare. Det är vår bestämda mening, att en skärpning av kraven på tjänsten inom den svenska krigsmakten både kan och bör åstadkommas. Effektiviteten i arbetet kan emellertid ökas också genom att trivselproblemen i vidsträcktaste bemärkelse erhålla en tillfredsställande lösning. Detta resonemang synes motivera en skarp gränsdragning mellan förhållandena i tjänst och utom tjänsten. Någon sådan gränsdragning tillämpas principiellt inte inom våra dagars svenska krigsmakt. Soldatens fostran till disciplin bör äga rum i själva tjänsten. Den skall anknytas direkt till övriga moment i utbildningen så att den tillsammans med dessa utgör en verklig och påtaglig förberedelse för striden. Skall utbildningen kunna tjäna detta syfte, måste den emellertid göras både effektivare och mera krävande än vad nu är fallet. Samtidigt böra de värnpliktiga befrias från en stor del av det tvång, som nu förekommer utom tjänsten. Den svenska militärutbildningen, vilken till sin huvuddel fullgöres *i kasern och som i detta avseende liksom i åtskilliga andra har en föga fältmässig och realistisk prägel, synes ingalunda vara tillräcklig för att sätta de värnpliktiga i stånd att uthärda det verkliga soldatlivets påfrestningar. Det tvång, som de värnpliktiga under fritiden äro underkastade, torde ur utbildningssynpunkt göra mera skada än nytta. Det bör emellertid kraftigt understrykas, att de båda här berörda momenten — ökade krav i tjänsten samt ökad frihet utom tjänsten — böra ställas i samband med varandra. Skärpas fordringarna i tjänsten utan att friheten utom tjänsten ökas kan en reaktion befaras, som äventyrar den avsedda höjningen av effektiviteten, ökas å andra sidan friheten utom tjänsten utan att tjänsten skarpes kan resultatet bli en allmän uppluckring av den militära disciplinen. I förening däremot böra de båda momenten medföra, att skillnaden mellan fredens och krigets krav framstår tydligare för den värnpliktige och att förbandens stridsdisciplin höjes, samtidigt som utbildningstiden för den enskilde i mindre grad än nu utmärkes av förödmjukande personlig ofrihet. För att stimulera de värnpliktiga till ökade ansträngningar under utbildningen är det också nödvändigt både att deras intresse inriktas på utbildningsarbetet i högre grad än för närvarande är fallet och att de materiella betingelserna för trivsel och arbetsglädje under utbildningstiden tillgodoses. E n omläggning efter ovanstående grunder av de värnpliktigas fostran måste ställa stora krav på befälet. Särskilt gäller detta den ökade hårdheten och realismen i själva utbildningen. Uppenbart är nämligen, att befälet härvidlag måste gå i spetsen utan att någonsin skona sig. Vad som för den värnpliktige är en period av relativt tillfällig anspänning, betyder ökade ansträngningar för befälet under hela den mångåriga tjänstetiden. Då därtill lägges, att disciplinen på ett förband faktiskt i regel står i direkt förhållande till chefens duglighet, auktoritet och personliga insatser, är det uppenbart, att stor uppmärksamhet måste ägnas ej blott urvalet av personal till befäls-

20 posterna utan även de förhållanden under vilka officerare, underofficerare och underbefäl arbeta. Det bör framhållas, att ovanstående resonemang i första hand har avseende på förhållandena i krig. Den långa fredsperiod, som vårt land åtnjutit, gör det måhända svårt för oss att få en verklighetsbetonad föreställning om krigets krav och påfrestningar. Detta gör det särskilt angeläget, att den yttersta uppgiften aldrig förloras ur sikte. Det är emellertid inte möjligt att nu överblicka de omständigheter, som kunna påverka förhållandena, då den svenska krigsmakten ånyo kan komma att ställas på krigsfot. Vi befinna oss vid en vändpunkt i krigskonstens utveckling. Det senaste kriget har givit erfarenheter, som man nu i alla länder, även i vårt land, går att tillgodogöra sig, och hela vårt efterkrigsförsvar ligger i stöpsleven. Den utveckling, som ägt rum i samband med det senaste världskriget och inte minst under den allra senaste tiden, pekar mot en vida större betydelse för den rent tekniska krigföringen i framtiden. Detta kommer att ge en annan karaktär också åt förhållandet mellan överordnade och underordnade inom försvaret. Det är vid en sådan tidpunkt lämpligt att uppta de frågor, som vårt utredningsuppdrag omfattat, till en förutsättningslös prövning. Vad man då måste eftersträva är att så långt det är möjligt höja utbildningsarbetets effektivitet och skapa fältdugliga soldater och förband, icke att i första hand åstadkomma fredsmässiga eftergifter i kraven på den enskildes insatser. Om man bestämmer uppgiften för undersökningen på detta sätt aktualiseras åtskilliga frågeställningar. I och för sig finns det ju ej någon gräns uppåt för de krav man kan ställa på krigsmakten. Dess uppgift är att trygga vårt lands självständighet och frihet. Skulle vi eftersträva att åstadkomma fullständig trygghet i fråga om dess förmåga att fylla denna uppgift, skulle vi vara nödsakade att försöka bygga upp en krigsmakt, som kunde slå tillbaka ett anfall från en stormakt, även om denna satte in alla sina resurser mot vårt land Detta är uppenbarligen inte möjligt. I ett sådant läge kunna vi ej, hur stora uppoffringar vi än göra för försvaret, i längden bjuda motstånd, om hjälp icke kan erhållas från andra stater. Det har förekommit, att detta förhållande lett till att man sagt sig, att det lämpligaste vore, om inte att helt avskaffa krigsmakten, så att begränsa dess uppgifter till ren gränsbevakning. De kostnader, som samhället vill nedlägga på omsorgen om vårt försvar bli för den som ej intar dylika ytterlighetsståndpunkter beroende på politiska överväganden. Det utrikespolitiska läget är därvidlag en avgörande faktor, men även inrikespolitiska förhållanden äro av betydelse. Bland de senare äro de ekonomiska och sociala förhållandena viktigast. Även psykologiska och andra faktorer spela emellertid in. En vanlig iakttagelse är sålunda, att misstänksamhet eller olust gentemot de fast anställda befälskårerna, gentemot de traditioner, som bevaras

21 inom krigsmakten, eller gentemot förhållandena inom krigsmakten i övrigt, kunna minska den allmänna opinionens benägenhet att tillmötesgå militära anspråk för försvaret. Det kan emellertid sägas föreligga ett växelspel på detta område. Det är sålunda uppenbart, att rekryteringen av befälskategorierna är av synnerligen stor betydelse både för krigsmaktens effektivitet och för förhållandena inom densamma. Om kraven på befälet skola höjas, erfordras en motsvarande höjning av lönenivån. Nuvarande avlöningsförhållanden för befälskategorierna synas ej garantera en tillfredsställande rekrytering och inte heller ge de nödvändiga ekonomiska förutsättningarna för den avspänning som är ofrånkomlig vid ökade krav på anspänning i tjänsten. Det har redan i förbigående antytts, att de materiella betingelserna för trivsel och arbetsglädje under utbildningstiden är av betydelse för de värnpliktigas inställning till själva tjänsten. E n låg materiell standard i olika avseenden ökar den olust och det främlingsskap, som den civile medborgaren känner inför den militära tjänsten. Då befälet inför de värnpliktiga får bära ansvaret för alla brister, försvåras förhållandet mellan befäl och meniga. Den materiella och sociala standard, som samhället tillerkänner krigsmakten, är sålunda betydelsefull för dess anda i mycket vid bemärkelse. Hela samhällets medverkan erfordras för att råda bot på missförhållanden eller brister, som kunna föras tillbaka på den ställning som försvaret tillerkännes inom samhället. Annorlunda förhåller det sig med sådana frågor, som uppstå på grund av den militära livsformens särskilda beskaffenhet. Visserligen gäller det även här, att en samverkan mellan folk och försvar är nödvändig, men härvidlag handhas verkställigheten av krigsmakten såsom sådan. Det lär ej kunna förnekas, att många av de spörsmål som falla inom ramen för vårt utredningsuppdrag inför allmänheten ha kommit att aktualiseras på grund av den traditionalism, som utmärker krigsmakten och som gjort, att den inte följt med i den utveckling, som samhället under de senaste årtiondena genomgått. De psykologiska faktorer, som bero av krigsmaktens hierarkiska uppbyggnad och dess särskilda arbetsförhållanden även i övrigt, erbjuda därför stort intresse i en undersökning av förevarande art. Även om utgångspunkten därvid är förhållandet mellan befäl och meniga, kan man i detta sammanhang ej undgå att upptaga till prövning såväl vissa frågor rörande arbetets organisation som de psykologiska faktorer som påverka de värnpliktigas inställning till utbildningstjänsten överhuvud. Under de senaste åren ha de militärpsykologiska problemen börjat tilldra sig uppmärksamheten i ganska vida kretsar. Det vill synas som om mycket ännu återstår att göra i detta hänseende, och det är påfallande, att dessa frågor inte redan för länge sedan upptagits till förutsättningslös prövning inom krigsmakten. I avseende på förhållandet mellan befäl och meniga i inskränkt mening slutligen gestalta sig frågorna i viss mån olika för de olika befälskategorierna. Mot framställningen torde möjligen kunna invändas, att vi inskränkt oss

22 till att söka klargöra vilka anspråk man bör ställa på befälet. Givetvis ha vi emellertid icke velat göra gällande, att ansvaret för eventuella misshälligheter uteslutande skulle ligga där. Det behöver knappast påpekas, att truppen ofta är svårhanterlig och ovillig inför de uppgifter som sammanhänga med värnpliktsutbildningen. En förändring i detta hänseende kan emellertid nås endast på två vägar: genom upplysning till den civila allmänheten och genom befälets utbildningsarbete. Arten och omfattningen av den försvarsupplysning som riktas till den civila allmänheten ha behandlats av försvarets upplysningsutredning och faller därför utanför vårt ämne. Vad beträffar befälets utbildningsarbete, bör det framhållas, att det är under utbildningstiden som de värnpliktiga skola göras medvetna om rättmätigheten i de krav, som ställas på dem. Huruvida detta lyckas eller ej är till största delen beroende på befälets inställning och pedagogiska förmåga. Platoniska önskemål om en sinnesändring hos de värnpliktiga lönar det sig föga att uttala. Med dessa inledande anmärkningar ha vi velat fästa uppmärksamheten på att man måste gå två vägar för att nå ett resultat. En väg är att både hos befäl och meniga öka arbetsglädjen och intresset genom att tillgodose rimliga anspråk i fråga om materiell standard, en annan att i förhållandet mellan befäl och meniga avlägsna atavismer, som inte kunna försvaras på rationella grunder och därför skapa spänning och irritation, och att överhuvudtaget vidga grundvalarna för en naturlig, mänsklig samvaro och samverkan.

23 Kap. 2. Folk och försvar. Vi ha inledningsvis berört, att det är av betydelse för gestaltningen av de förhållanden, som falla inom utredningens arbetsområde, vilken ställning försvaret intar i samhället. Av gammalt har det förekommit en spänning mellan civil och militär opinion, som har skilda orsaker. Försvaret har i olika hänseenden intagit en särställning bland samhällsfunktionerna, och man har ibland kunnat spåra en benägenhet att ställa försvaret så att säga vid sidan av samhället i övrigt. Denna tendens hos folkmedvetandet har ibland kunnat motsvaras av en militär opinion, som velat betrakta krigsmakten som en mer eller mindre självständig organism inom nationen. Den särställning, som försvaret intagit, kan illustreras med det ofta iakttagna förhållandet, att ovilja mot krigsmakten eller mot förhållandena inom densamma under vissa tider tagit sig uttryck i en klart uttalad antimilitarism. Anledningen härtill är givetvis den, att försvaret är den enda av samhällets mera framträdande uppgifter, vars verkliga samhällsnyttighet man på allvar menat sig kunna ifrågasätta. Två tankegångar ha därvid varit vanliga. Den ena har varit, att vårt land icke skulle löpa någon fara att bli indraget i krig. Vårt land har åtnjutit en utomordentligt lång fredsperiod. Den tid, då den svenska krigsmakten sist användes i krig, är avlägsen, och våra samhällsförhållanden idag så vitt skilda från dem som då voro aktuella, att krigsmaktens verkliga uppgift inte stått konkret för folkmedvetandet. Alla svenska intressen i utrikespolitiskt hänseende äro inriktade på fred och på vänskapliga förbindelser med alla fredliga nationer. De utrikespolitiska förhållandena före och närmast efter det första världskriget inbjödo till förhoppningar hos vida lager att krig icke mer skulle komma att tillgripas mellan civiliserade stater. Med denna tankegång har det senaste världskriget gjort rent hus. Under flera år levde det svenska folket under känslan av en akut krigsfara. Man hade klart för sig, att den hart när enda garantien för vår frihet var ett starkt försvar. Icke heller de utrikespolitiska förhållandena efter krigets slut ha inbjudit till förhoppningar om att faran för vårt lands vidkommande skulle vara över. Föreställningen, att någon krigsrisk icke skulle föreligga, har sålunda fått vika för en stark känsla av att faran finns. En annan tankegång, som förekommit icke blott i vårt land utan även på andra håll i världen, då man satt krigsmaktens behövlighet i fråga, har varit, att vi som en liten nation icke ha några utsikter att bedriva ett framgångsrikt försvar, om vi anfallas av en stormakt. Tankegången är känd i dansken Hörups formulering: »Hvad skal det nytte?». Denna tankegång kan sägas ha fått förnyad aktualitet, sedan möjligheten av atomkrigföring ställt alla

24 hittillsvarande begrepp om försvarstaktiken på huvudet. Erfarenheterna från det sista världskriget ge emellertid vid handen, att man även med begränsade militära maktmedel kan nå betydelsefulla resultat. Många exempel, icke minst från vårt omedelbara grannskap, ha visat, att det försvar, som en liten nation kan erbjuda mot en stormakt, ingalunda är oviktigt för det större händelseförloppet, och man har framförallt lärt sig inse, att kriget icke är slut med det militära nederlaget. På de håll, där de hemliga motståndsrörelserna varit av faktisk betydelse för krigets utgång, stödde sig dessa på en militär organisation och på militära maktmedel, som i hemlighet kunnat reorganiseras. Det ligger emellertid i själva demokratiens natur att betrakta krigsmakten med en viss misstänksamhet. Den är skapad för ett samhällstillstånd, som innebär den största fara för det demokratiska styrelseskicket. I demokratiska stater är därför faran särskilt stor, att man hänger sig åt ett önsketänkande och förringar krigsriskerna. Likaväl som krigsmakten redan som sådan aldrig kan bli demokratisk på samma sätt som samhället i övrigt, så förutsätter också det demokratiska samhällsskicket fred mellan nationerna för sitt bestånd. Krig innebär icke blott att medborgarna måste underkasta sig långtgående inskränkningar i sina demokratiska rättigheter utan också att det parlamentariska inflytandet på själva riksstyrelsen tillfälligt skjutes åt sidan. Exempel härpå kunna hämtas från alla demokratiska stater, som deltagit i det senaste världskriget, inte minst England och Förenta staterna. Det är helt naturligt, att försvarskostnaderna, särskilt under tider då krigsfaran icke framstått som särskilt beaktansvärd, tett sig som en mycket ovälkommen belastning för samhället. Ett genomgående drag i försvarsdiskussionen under 1900-talet har också varit, att de ekonomiska problemen dominerat. De tre största huvudtitlarna i den svenska budgeten äro fjärde, femte och åttonde huvudtitlarna. Med den stigande omsorgen om den sociala välfärden och de kulturella behoven har det varit naturligt att man gjort en avvägning mellan dessa kostnader och försvarskostnaderna. En sådan avvägning har skett både av dem, som givit de sociala utgifterna företrädet framför försvarskostnaderna, och av dem, som ansett, att försvarets behov i första hand borde tillgodoses. De förra ha med hänsyn till behovet av sociala reformer ansett att man borde stanna vid ett försvar, som enligt motståndarnas mening vore otillräckligt, under det att de senare för att få medel till försvaret velat begränsa de sociala utgifterna på ett sätt, som den förstnämnda gruppen i sin tur inte kunnat godta. Denna spänning mellan två meningsriktningar inom opinionen har icke existerat under det senaste kriget, det har redan nämnts, men den torde återkomma i debatten om vårt efterkrigsförsvar. I själva verket är detta spörsmål icke av annan art än de avvägningsproblem, som återfinnas beträffande de flesta av samhällets uppgifter. Anledningen till att just försvarsdiskussionen tidtals utmärkts av en särskild bitterhet och skärpa har varit, att de politiska meningsskiljaktigheterna i denna fråga haft en klarare principiell bakgrund än i många andra frågor.

25 Genom att försvarets egna företrädare naturligt nog tagit bestämd ställning på den ena sidan, har också debatten många gånger tagit olyckliga vändningar trots en säkerligen ärlig tro på den egna inställningens saklighet å ömise håll. Det kan måhända vara tillbörligt att i detta sammanhang särskilt reagera mot en tendens, som förekommit och förekommer, att en reserverad inställning till militära anspråk i och för sig stämplas som bristande fosterländskhet. Den bitterhet, som präglat dessa diskussioner, har liksom mycket av den misstänksamhet, varmed krigsmakten intill senaste tid betraktats inom tämligen breda lager av vårt folk, sina rötter i de politiska och sociala striderna före det demokratiska genombrottet. Arbetarklassen levde under otillfredsställande sociala förhållanden och den kände ingen eller föga solidaritet med den samhällsordning, som frånkände den de elementäraste politiska rättigheter. Så länge det utrikespolitiska läget icke tycktes inge farhågor för krigiska förvecklingar, betraktades försvarsmakten därför uteslutande som ett medel i de härskande klassemas hand att behålla sin maktställning. Då militära förband användes för att nedslå eller förhindra konflikter på arbetsmarknaden, såg man denna uppfattning bekräftad. De antimilitaristiska stämningarna, vilkas styrka växlat under olika tider, torde kunna sägas ha nått sin senaste kulmen omkring år 1930. I samband med de s. k. Ädalshändelserna 1931 ställdes för sista gången militär trupp mot strejkande arbetare. Under intryck av de stämningar, som dessa händelser utlöste, och den ekonomiska kris, som vårt land vid samma tid genomlevde, inställdes vapenövningarna helt eller delvis för de värnpliktiga, som 1933—1934 skulle ha fullgjort värnpliktstjänstgöring. E n omständighet, som bidrog att ytterligare öka arbetarklassens misstänksamhet mot försvaret, var att den försvarsvänliga propaganda, som bedrevs från tiden efter det första världskriget och fram till den senare delen av 1930-talet, i stor utsträckning tog sin utgångspunkt i en förmodad krigsfara från det bolsjevikiska Kyssland. Detta diskvalificerade denna propaganda bland de befolkningsgrupper, som i framväxandet av det nya Ryssland såg en seger för arbetarklassens socialistiska framtidsförhoppningar. Särskilt sedan det nationalsocialistiska Tyskland framträtt som ett redan i dåvarande läge långt mera påtagligt hot mot världsfreden, framstod många gånger också den oavlåtliga propagandan mot »faran från öster» som särdeles verklighetsfrämmande. Dessa två faktorer sakna nu all aktualitet för förhållandet mellan folk och försvar. En ändrad inställning till försvarsfrågorna markerades redan av 1936 års försvarsbeslut. Genom omfattande politiska och sociala reformer hade arbetarklassen erhållit en annan ställning i samhället och efter det socialdemokratiska partiets valseger 1932 kom detta i regeringsställning, vari det med endast ett kort avbrott därefter förblivit. Därigenom har arbetarklassen övertagit en väsentlig del av ansvaret för riksstyrelsen, och försvaret har icke

26 längre kunnat betraktas som ett medel för en privilegierad klass att behålla sin maktställning. Försvaret blev en hela folkets gemensamma angelägenhet, ett medel att trygga resultaten av det demokratiska samhällsarbetet: de sociala framstegen, den politiska friheten och den nationella självbestämmanderätten. Utslag av denna nya inställning från arbetarklassens sida ha varit de konferenser mellan militärer och civila, som på initiativ av socialdemokratiska ungdomsförbundet höllos under år 1939. Under det andra världskriget kommo folk och försvar närmare varandra än någonsin tidigare i vår moderna historia. Under det överhängande krigshotet ifrågasattes icke från något håll att vi icke skulle försvara oss mot varje angripare, och med utomordentliga uppoffringar igångsattes en febril upprustning. En betydande del av den manliga befolkningen levde långa tider i fält och kom därigenom i kontakt med det svenska försvaret under förhållanden, som vida skilde sig från fredstidens värnpliktsutbildning. De ekonomiska och personliga insatserna gjordes av alla folkgrupper utan invändningar. Denna uppslutning kring försvaret har emellertid inte inneburit något kritiklöst accepterande av de nuvarande förhållandena. Tvärtom har det ökade intresset för försvaret som sådant och försvarsfrågorna i allmänhet lett till kritik av åtskilliga företeelser. Mot de fast anställda befälskårerna, enkannerligen officerskåren, finns sålunda en traditionell avoghet, som under krigsåren aktualiserades genom att åtskilliga officerare utsatte sig för misstankar om bristande nationell pålitlighet. Den traditionella avogheten mot officerskåren har sina rötter både i sociala motsättningar och i politiska meningsskiljaktigheter. Då det svenska värnpliktsförsvaret uppbyggdes gjordes knappast några allvarliga försök att ge det en nationell prägel. De dominerande tankegångarna inom försvarsmakten voro visserligen nationalistiska, men denna nationalism hämtade sina förebilder från tyska och franska strömningar. Sedan långt tillbaka har inom det svenska folket funnits en klart uttalad motvilja mot särskilt den preussiska militarismen och denna motvilja drabbade den svenska officerskåren, som betraktades som fången i preussiska idéer. Då det nationalsocialistiska Tyskland framträdde och i sin propaganda stämt underströk det nationella försvarets samhälleliga betydelse, vunno dess tankegångar åtskilliga anhängare inom befälskårerna, där man betraktade sig som styvmoderligt och oförstående behandlad av det rådande systemet i vårt land. Även om dessa sympatier i mångt och mycket endast voro utslag av en naturlig benägenhet att tilltalas av ett system, som tillerkände den egna yrkeskategorien en betydelsefull plats i samhället, och en beundran för organisationsförmåga och skicklighet på det samhällsområde, som man kände till, förekommo till och med under det senaste kriget yttringar av dessa sympatier, som voro ägnade att undergräva den breda opinionens förtroende för befälskårernas pålitlighet i gemen. I detta hänseende genomled försvaret ett slags förtroendekris, som ännu icke helt har övervunnits. Anklagelser för ett antidemokratiskt sinnelag bland offi-

27 cerarna, bristande förståelse för den demokratiska omdaningsprocess, som det svenska samhället genomgått under de senaste årtiondena o. s. v. förekomma ännu mot officerskåren och ha i enskilda fall också haft fog. Det är överhuvud påfallande i vilken utsträckning misstänksamheten och avogheten mot krigsmakten kunna återföras på en principiell motsatsställning mellan demokrati och försvar. Demokratien behöver fred för sitt bestånd; genom önsketänkande kunna demokratiens företrädare lätt göra sig skyldiga till underskattning av försvarets betydelse och vilja begränsa dess omfattning. Samhällets sociala och kulturvårdande uppgifter betraktas som den demokratiska statens viktigaste, och försvarskostnaderna begränsa samhällets möjligheter i dessa hänseenden. Militärens användning i arbetskonflikter, försvarspropagandan på 20- och 30-talen och den politiska orienteringen hos försvarets egna företrädare, allt är faktorer, som bidragit till att ställa de demokratiska rörelserna i motsatsställning till försvaret. Denna har som nämnts under vissa tider motsvarats av brist på förståelse bland försvarets företrädare för de demokratiska rörelserna. Utvecklingen har emellertid lett till, att denna motsatsställning utjämnats. Möjligheterna att åstadkomma samförstånd och samverkan i fråga om försvarsfrågorna synas nu vara större än någonsin. En påtaglig vilja att åstadkomma ett nära och förtroendefullt förhållande mellan folk och försvar existerar såväl bland de inom försvarsväsendet anställda som hos den civila allmänheten. Det är i själva verket detta förhållande, som ytterst ligger till grund för strävandena att avlägsna de anledningar till irritation och missförstånd, som ännu förekomma, och att inom försvaret lägga grunden till en demokratisk anda, som står i nivå med utvecklingen inom samhället i övrigt. Som vi redan inledningsvis framhållit ankommer det icke på försvaret ensamt att åvägabringa en utveckling i denna riktning. Hela samhällets medverkan erfordras. Det väsentliga därvidlag torde vara, att man erkänner försvaret som en nödvändig samhällsfunktion och låter dess anställda erfara, att de verkligen fylla en uppgift. De böra känna, att de »utföra sitt arbete under rättvis uppskattning av och förtroende till deras redbara strävan att tjäna det allmänna». 1 Särskilt kan det vara skäl att påtala den utbredda tendensen att göra befälskårerna som helhet ansvariga för missgrepp, som begås av enskilda individer. I väsentlig utsträckning är det ett ömsesidigt upplysningsproblem att åstadkomma detta närmande mellan folk och försvar. Vi sakna anledning att gå närmare in på dessa spörsmål, vilka nyligen varit föremål för särskild utredning. Vad vi i detta sammanhang närmast vilja understryka, är betydelsen av att en klar ansvarsfördelning mellan försvaret och samhället kommer till stånd i avseende på förhållandena inom krigsmakten. Rent psykologiskt torde det finnas mycket starka skäl för den uppfattningen, att andan inom ett kollektiv i väsentligt större utsträckning än man i Statsminister P. A. Hansson i företalet till A. Rudling: »Riksförsvarets demokratisering», Sthlm 1937.

28 vanligtvis är beredd att erkänna kan återföras på de ekonomiska och sociala förhållanden under vilka de enskilda individerna inom kollektivet arbeta och leva. Den materiella standarden i vidsträckt bemärkelse är med andra ord av synnerligen stor — om också icke utslagsgivande — betydelse. Och den materiella standard, som tillerkännes försvarsväsendet, är beroende på samhällets avgöranden.

29 Kap. 3. Ekonomiska betingelser. Vill man gå till grunden med frågan om förutsättningarna för en bättre trivsel under militärtjänsten och ett mera spänningsfritt förhållande mellan befäl och meniga, är det — som vi tidigare ha framhållit — omöjligt att lämna åsido, att en stor del av problemen stå i nära samband med krigsmaktens ekonomiska standard. Denna standard är i sin tur en avspegling av försvarets ställning i samhället överhuvudtaget. I vissa hänseenden är sambandet mellan de ekonomiska betingelserna och förhållandena under utbildningstiden uppenbart. Vill inan åstadkomma en effektiv utbildning av de värnpliktiga och verkligen intressera dem för sina uppgifter, är det sålunda tydligt, att man måste ge befälet ekonomiska möjligheter att anordna intresseväckande och verklighetsbetonade övningar. Det är heller inte svårt att förstå, att de värnpliktigas trivsel med förhållandena inom krigsmakten överhuvudtaget är i hög grad beroende av deras ekonomiska förhållande under tjänstgöringstiden. Också befälets ekonomiska standard hör emellertid hemma i detta sammanhang. Den har framför allt betydelse för befälsrekryteringen, d. v. s. för möjligheterna att få dugligt befäl, som fyller de ökade krav, som man ställer på befälskårerna. I inte ringa grad gäller dessutom detsamma för befälet som för de värnpliktiga: deras trivsel och därmed också arbetsglädjen och intresset för tjänsten sjunker om inte de ekonomiska förmånerna motsvara de prestationer, som man utkräver av dem. En god anda innebär redan i och för sig ett gott förhållande mellan befäl och meniga. Men det finns också ett direkt samband mellan de ekonomiska betingelserna och förhållandet mellan befäl och meniga. Inför de värnpliktiga är det nämligen i regel befälet, som får bära ansvaret för alla förmenta eller verkliga brister, vare sig dessa bero på befälet eller de hänga samman med den ekonomiska standard, som samhället tillmäter försvaret.

1. Övningsanslag m. m. Särskilt påtagligt framträder det nämnda sambandet, då bristen på medel försvårar själva utbildningsarbetet. Om befälet på grund av knappa övningsanslag inte kan anordna intresseväckande, realistiska eller pedagogiskt fullvärdiga övningar, blir det lätt så, att bristen på sådana övningar läggs befälet till last som bristande kompetens. Såvitt vi kunna bedöma, kan det knappast råda något tvivel om att de övningsanslag, som nu stå till förfogande, äro för knappt tillmätta. Då det enligt vår mening är nödvändigt att åstadkomma långt större realism och effektivitet i utbildningsarbetet än för närvarande, kommer detta att öka

30 anspråken på övningsanslagen. Med nuvarande övningsanslag har det exempelvis — icke bara en gång utan flera — förekommit att regementena saknat medel till övningar i bataljons- och regementsförband i önskvärd utsträckning om inte officerare och underofficerare avstått från de tämligen blygsamma traktamentsbelopp, som de äro berättigade till under dylika övningar. Dessa belasta nämligen övningsanslaget. Förbandscheferna kunna ibland inte planera större övningar utan att först vädja till befälet att avstå från dessa traktamenten. Vid de tekniska vapenslagen är utrustningen med undervisningsmateriel, övningsmodeller etc. bristfällig, inom hela krigsmakten är tillgången på viss övningsammunition alltför ringa o. s. v. Vid vårt besök i Schweiz, där man på grund av den korta rekrytutbildningen är nödsakad att till det yttersta tillvarata utbildningstiden, voro vi i tillfälle att konstatera den påfallande skillnad i detta hänseende, som råder mellan den schweiziska krigsmakten och den svenska. Undervisningslokalerna voro välförsedda med åskådlig undervisningsmateriel, modeller och övningsapparatur, tillämpningsövningar kunde bedrivas utan ekonomiska bekymmer o. s. v. Dessa omständigheter verkade ej blott stimulerande både på lärarnas och elevernas intresse utan bidrogo också till de anmärkningsvärt goda resultaten i utbildningshänseende. överhuvudtaget lär det inte kunna påstås, att knappa övningsanslag äro någon rationell form av besparing på fjärde huvudtiteln. Varje timme, som ej kan utnyttjas på grund av att nödig materiel inte kan anskaffas, varje realistisk övning, som får åsidosättas på grund av knapphet på medel, innebär i själva verket ett grovt slöseri med de värnpliktigas tid. Dessa ha all rätt att fordra, att utbildningsarbetet icke skall bli lidande på knappa övningsanslag. Befälet måste ha möjlighet att anordna verklighetstrogna tillämpningsövningar utan att hindras av brist på Övningsammunition, det måste finnas riklig tillgång på modern, instruktiv övningsmateriel, och vapenutbildningen får inte bli rent formell genom att man för utbildningsändamål endast förfogar över attrapper. Så fattigt är inte vårt land, att våra värnpliktiga skola behöva gå ut i strid utan att äga grundlig förtrogenhet med handhavandet av stridshandgranater.

2. De värnpliktigas materiella standard. Medan t. ex. övningsanslagens storlek så att säga indirekt är av betydelse för de värnpliktigas trivsel under utbildningstiden, påverkas denna direkt av de ekonomiska förmåner i form av penningbidrag, familjebidrag, premier till vissa värnpliktiga o. s. v., som utgå under tjänstgöringen, förläggningsförhållandena, maten och beklädnaden. I detta avseende tala inte minst erfarenheterna från beredskapstiden ett tydligt språk. Låt vara att de ekonomiska och sociala problemen i samband med inkallelserna icke blott voro av en helt annan storleksordning utan också av delvis annan art än då det är fråga om den ordinarie värnpliktsutbildningen. Först under beredskapstiden — och

31 för övrigt anmärkningsvärt långsamt — vann man emellertid insikt om att den militära socialvården i vidsträcktaste bemärkelse är den viktigaste av försvarets personalvårdande verksamhetsgrenar. Vi kunna i detta sammanhang inte gå in på sådana problem, som röra beredskapsförhållanden. Vi anse det emellertid viktigt, att man fasthåller vid de vunna erfarenheterna. I olika former dyka också under fredsutbildningen samma problem upp. Vi upprepa, att dessa frågor äro av betydelse både för de värnpliktigas egen trivsel och för förhållandet mellan befäl och meniga. Befälet får nämligen i allmänhet framstå som syndabock också för sådana missförhållanden och vantrivselmoment i den militära tillvaron, som ytterst bottna i ekonomiska förhållanden. Värnplikten är en börda, som samhället lägger på den manliga ungdomen. I första hand är det fråga om en uppoffring av tid. Det berättigade i samhällets krav sättes ej längre i fråga annat än på så sätt, att man anser sig kunna vänta, att inte längre tid tas i anspråk för den militära utbildningen än vad som är nödvändigt. I den mån som det blir fråga också om ett rent ekonomiskt offer ställa sig förhållandena emellertid annorlunda. En princip, som man inom åtskilliga främmande utländska krigsmakter har tillmätt den största betydelse under kriget har varit, att de värnpliktiga i genomsnitt inte skola ha det sämre ekonomiskt ställt under sin militärtjänst än de ha som civila. Inte heller hos oss var man under beredskapsåren alldeles främmande för denna tanke. Det vill också förefalla, som om man under beredskapen lyckades att i viss mån förverkliga den. Under fredsutbildning av värnpliktiga är detta dock knappast tänkbart. Den ekonomiska standard, som samhället ger de värnpliktiga, måste likväl enligt vår mening också vid fredsutbildningen ses i relation till den genomsnittliga levnadsstandarden inom samhället. Försvaret får i detta hänseende icke ställas i någon särklass. Det kan därför vara påkallat att diskutera de olika faktorer, som påverka den värnpliktiges levnadsstandard under hans fredstjänstgöring. a) P e n n i n g b i d r a g m. ni. Under tjänstgöring, in- och utryckningsdagar inräknade, erhåller värnpliktig penningbidrag med följande belopp per dag: Menig, som icke fullgjort värnpliktstjänstgöring under sammanlagt 390 dagar Menig, som fullgjort värnpliktstjänstgöring under sammanlagt minst 390 dagar, samt vicekorpral (vicekonstapel) Korpral (konstapel) Furir Överfurir Sergeant Fänrik (fanjunkare, styckjunkare) Löjtnant (förvaltare) Kapten och högre

1: — kr. 1: 50 » * 2: 5 0 » 2: 7 5 * 3: * 4: » °: » °:

2:

32 Vapenfri värnpliktig erhåller förhöjning av penningbidrag utöver 1 krona om dagen först efter en fullgjord tjänstgöring om 520 dagar. Avlider värnpliktig under tjänstgöring utgår begravningshjälp till hans dödsbo med 400 kronor. Värnpliktig, som ålagts fortsatt tjänstgöring (värnpliktslagen 27 § 1: B) får i nedan angiven ordning p r e m i e med 500 kronor, om han med godkända vitsord har genomgått underofficersutbildning och icke skall genomgå jämväl kadettskola eller helt eller delvis genomgå sådan skola utan att därvid erhålla godkända vitsord; beloppet utbetalas efter avslutandet av underofficersutbildningen, 1 500 kronor, om han med godkända vitsord genomgått såväl underofficersutbildning som kadettskola, och icke undergår fortsatt utbildning till officer på aktiv stat, eller på grund av sjukdom icke godkänts i utbildningen vid krigsskola eller försvarets läroverk; beloppet utbetalas när det bestämts, att vederbörande ej kommer att genomgå fortsatt utbildning till officer på aktiv stat. Aspiranter och kadetter åtnjuta samma avlöningsförmåner som övriga värnpliktiga med samma grad. Premie utgår dock icke till den, som efter genomgången kadettskola undergår fortsatt utbildning till officer på aktiv stat. F a m i l j e b i d r a g utgå från och med 1 april 1946 efter samma grunder i fred som i krig. Några exempel på den avlöning, som inom några främmande krigsmakter tillkommer en nyinryckt rekryt, må anföras till jämförelse: 1 U. S. A 50 dollars per månad England 28 shillings per vecka Schweiz 1 franc per dag Danmark 150 öre per dag Frågan om familjebidragen är av mindre intresse i detta sammanhang. Endast jämförelsevis få rekryter äro familjeförsörjare (antalet kan uppskattas till omkring 15 %-) och beröras sålunda av förhållandena i detta hänseende; dessutom torde man numera kunna anse, att familjebidragen uppgå till belopp, som i stort sett äro tillfredsställande. De premier, som utgå till sådana värnpliktiga, som fullgjort viss befälsutbildning, ha varit föremål för diskussion och ha föranlett motioner i riksdagen. Erfarenheten har visat, att den ytterligare tidsförlust, som uttagningen till befälsutbildning medför för vissa värnpliktiga, är mycket avskräckande. För att undgå att bli uttagna till sådan utbildning försöka många värnpliktiga, som av en eller annan anledning anse sig ha skäl att frukta att bli uttagna, att genom »maskning» klara sig undan. Premierna ha visat sig vara alltför låga för att kunna råda bot på detta missförhållande. Sedan frågan av överbefälhavaren dragits under Kungl. Maj:ts prövning har proposition om en fördubbling av premierna framlagts för innevarande års höstriksdag. 1 Siffrorna anföras med reservation för eventuella ändringar, som kunna ha ägt rum sedan de kommo till vår kännedom. 2 Se bilaga 3.

33 Penningbidragen utgöra för massan av de värnpliktiga den viktigaste inkomstkällan under tjänstgöringstiden. Beträffande beloppets storlek ha vid 1946 års vårriksdag motioner väckts om en ökning. Dessa motioner ha inte föranlett något beslut, utan man har förutsatt att 1945 års försvarskommitté skall ta ställning till frågan. Vi kunna här också endast behandla den ur de synpunkter vi ha att företräda. Det är en trivial erfarenhet, att de flesta värnpliktiga leva under stor penningknapphet under sin tjänstgöring. Utvecklingen på lönemarknaden har också ökat kontrasten med vad de äro vana vid från sitt civila liv. Efter vad vi kunnat förstå av de samtal, som vi haft med värnpliktiga, är det långtifrån ovanligt, att de som inte kunna påräkna ekonomisk hjälp från hemmet under sin värnpliktstjänstgöring långt före densamma börja spara pengar för att kunna tillgodose sina behov under utbildningstiden. Dessutom få många hjälp från föräldrahemmet. De kanske största utgifterna äro för de flesta kostnaderna för resor i samband med ledigheterna. I annat sammanhang (s. 000) föreslå vi därför, att antalet fria hemresor ökas. En sådan ökning förslår likväl inte särskilt långt för att förbättra de värnpliktigas ekonomiska förhållanden under utbildningstiden. E n höjning av dagavlöningens belopp synes oss därför vara i princip önskvärd. Av ovan anförda skäl anse vi det emellertid inte ankomma på oss att i detta hänseende avge något preciserat förslag. b) F ö r l ä g g n i n g s f ö r h å l l a n d e n . Som bekant äro förläggningsförhållandena inom krigsmakten synnerligen skiftande. På många håll äro förbanden förlagda i kaserner, som byggts under de senaste åren. Dessa fylla vanligen höga anspråk på ändamålsenlighet och komfort. Andra däremot begagna kaserner av den typ, som byggdes omkring sekelskiftet, och i enstaka fall användas ännu äldre byggnader. Där lämna förhållandena åtskilligt övrigt att önska. Det framgår av attitydundersökningen, att 54,3 % av samtliga tillfrågade värnpliktiga äro tämligen nöjda med förläggningsförhållandena, medan återstoden är indifferent eller missnöjd. 10,i % anse, att förläggningsförhållandena äro en allvarlig källa till vantrivsel. Det föreligger också en tämligen tydlig relation mellan å ena sidan inställningen till förläggningsförhållandena och å andra sidan uppfattningen om förhållandet mellan befäl och meniga och trivseln i allmänhet. Det bör påpekas, att flottans värnpliktiga ej voro inbegripna i attitydundersökningen. Hade så varit fallet, skulle siffrorna säkerligen ha blivit än mera negativa. Förläggningsförhållandena ombord på fartygen äro ju — och måste med nödvändighet vara — trånga och obekväma. P å grund därav bör man kunna ställa så mycket högre anspråk på komfort och rymliga förläggningar, då man är i land. Dessa anspråk kunna de nuvarande förläggningarna emellertid i regel ej tillnärmelsevis anses motsvara. 1 1940 års militära byggnadsutredning har framlagt ett omfattande bygg1

Jfr bilaga 4.

3—1754 46

34 nadsprogram för krigsmakten. I ett särskilt betänkande (otryckt) har nämnda utredning behandlat behovet av fritidslokaler av olika slag. På grund av den svåra bristen på sådana lokaler vid de flesta förband anse vi det vara av stor vikt, att detta behov tillgodoses utan alltför lång tidsutdräkt. Vi tänka då särskilt på behovet av marketenterier. Många förband ha för närvarande marketenterier, som varken i fråga om trivsamhet eller modern hygien tillfredsställa ens mycket blygsamma anspråk. Detta innebär inte bara att de värnpliktiga bli husvilla under fritiden, utan även att förbandet får mindre inkomster till lägerkassan (manskapskassan) och därigenom mindre möjligheter att vidta åtgärder för personalens trivsel i andra hänseenden. Här gäller i hög grad regeln, att »den som har, honom skall varda givet». Där det finns ett modernt och trivsamt marketenteri, som frekventeras livligt av de värnpliktiga, där bli inkomsterna till lägerkassan stora, och där får man på så sätt möjligheter att åstadkomma trivsel och förströelse också på annat sätt. Där marketenteriet är dåligt, sakna de värnpliktiga icke blott ett trevligt marketenteri, dit de kunna bege sig under fritiden, utan där bli också möjligheterna att på annat sätt öka trevnaden mindre. I detta sammanhang kunna vi inte underlåta att påtala den restriktiva byggnadspolitik vid försvaret, som lett till att man på sina håll varit nödsakad att använda lägerkassans medel för att bygga simhallar, idrottsanläggningar etc, d. v. s. anläggningar, som äro mera avsedda för tjänstens bruk än av egentlig fritidskaraktär. Lägerkassan, som till stor del utgör vinsten på marketenterirörelsen, skall enligt gällande föreskrifter begagnas till manskapets nytta och nöje. Man är inne på en väg som leder bort från billighet och rättvisa, om dessa medel användas för ändamål, som endast i ringa mån fylla det avsedda syftet. c) Förplägnad. E t t föga överraskande resultat vid attitydundersökningen var den mycket stora betydelse, som det framgick att maten har för trivseln i allmänhet under tjänstgöringstiden. Medan något över 40 % av samtliga tillfrågade hade en mer eller mindre positiv inställning till maten, reagerade mer än hälften negativt. Vi hänvisa beträffande de närmare resultaten till tab. 25 och 26 i bilaga 3 och till dr Husens kommentar. Av de ytterligare siffror som dr Husen anför, framgår det, att inställningen varierar förbandsvis i mycket hög grad. Vid en flygflottilj (F 3) avgåvo sålunda endast 5,4 % av de tillfrågade negativa svar beträffande maten, medan inte mindre än 87,4 % av de värnpliktiga vid ett infanteriregemente i Norrland (15) voro negativt inställda. På grund av den synnerligen stora betydelse som maten har för de värnpliktiga, äro utspisningsförhållandena ibland en allvarlig källa till vantrivsel och irritation. Vid åtskilliga tillfällen har denna fråga aktualiserats på grund av matstrejker, som förekommit vid olika förband. Nu torde det i viss mån förhålla sig så, att utspisningsförhållanden aldrig ensamma ge upphov till sådana demonstrativa protester som matstrejker. Om förhållandena på för-

35 bandet i övrigt äro tillfredsställande, lär det inte vara någon oöverkomlig svårighet att få de värnpliktiga att inse anledningen till att utspisningen vid en given tidpunkt inte är av förstklassig beskaffenhet. Matstrejkerna kunna troligen betraktas mera som symptom på en allmän irritation och vantrivsel. Vi ha varit i tillfälle att taga del av den aptitpsykologiska undersökning, som under ledning av professor Katz vid Stockholms Högskola företogs hösten 1944 av Stockholms Högskolas psykologiska institut. Det viktigaste av de resultat, som professor Katz har kunnat redovisa, är, att det framför allt är tillagningen av rätterna som är betydelsefull. Det är alldeles givet, att masstillagning i den storleksordning som det är fråga om vid de flesta truppförband inte kan vara särskilt fördelaktig ur smaksynpunkt. Fråga är emellertid om inte de vunna erfarenheterna av de värnpliktigas opinion i utspisningsfrågan böra föranleda en större uppmärksamhet åt detta problem. Det är också viktigt, att de värnpliktiga genom utspisningsnämnden (motsvarande) beredas tillfälle att öva verkligt inflytande över mathållningen. Detta inflytande får inte, som hittills på många håll varit fallet, bli endast formellt. d) B e k l ä d n a d . De värnpliktigas inställning till uniformen framgår av tab. 31 och till bärandet av uniform utom tjänsten av tab. 32 i bilaga 3. I fråga om uniformen är det otvivelaktigt permissionsuniformen, som för de värnpliktiga är viktigast. »Om man vill utrota det gamla uttrycket 'gå i lumpen', måste man framför allt sträva efter att utrusta den värnpliktige vid armén med en prydlig p e r m i s s i o n s u n i f o r m . Det är i den han visar sig för 'folket' och det är genom den, som allmänna uppfattningen om den militära utrustningsstandarden grundas. Önskvärt vore naturligtvis, att varje man kunde utrustas med en diagonaluniform, men omsättningssvårigheter göra kanske en sådan åtgärd svår att genomföra. Tills vidare bör man därför räkna med den nuvarande m/39 av kommiss såsom permissionsmundering för huvuddelen av de värnpliktiga. Men på denna uniform måste då ställas stora fordringar i fråga om passform och utseende i övrigt. V i l k a fordringar, som skola uppställas, kan vara en omdömessak, men som en allmän regel skulle dock kunna gälla, att den värnpliktiges permissionsuniform skall vara av ungefär samma klass som en vanlig svensk arbetares söndagskostym», heter det i en redaktionell artikel i tidskriften »Intendentur» (nr 8, 1946). I dessa synpunkter kunna vi instämma. Det bör också framhållas, att mycket starka skäl tala för att man allvarligt bör överväga möjligheterna att ge varje värnpliktig en diagonaluniform för permissionsbruk. För närvarande synes detta möta vissa svårigheter. E n permissionsuniform förslites nämligen inte ned till kassationsgränsen under en värnpliktsomgång, men kan heller i regel inte duga till permissionsbruk under en följande omgång. Är uniformen av kommisstyg kan den då nedslitas som exercismundering. Det anses emellertid olämpligt att bruka diagonaluniformer

36 som sådana. Detta uppges vara den främsta anledningen till att diagonaluniformer inte utlämnas till de värnpliktiga. Det är emellertid inte bara permissionsuniformen, som kan vara värd uppmärksamhet. Som en allmän regel måste man fasthålla vid att de arbetskläder, som tillhandahållas de värnpliktiga inte få vara av sämre beskaffenhet än vad som motsvarar vanlig civil standard. Det förekommer verkligen att till dagligt bruk utlämnas särskilt linnekläder, som genom sin bristfälliga beskaffenhet göra ett nästan groteskt intryck. Vi ha sett exempel — de äro ingalunda ovanliga — på uniformer, som vid Arméns centrala beklädnadsverkstad blivit reparerade med stora lappar i helt annan färg än uniformen i övrigt och där hål endast nödtorftigt snörpts ihop på maskin, uniformer, som, om det varit fråga om civila arbetskläder, inte skulle ha ansetts värda att repareras utan skulle ha kasserats. Det kan vara viktigt, att man inte ger anledning till att krigsmakten och de värnpliktiga förlöjligas av sådana anledningar. e) Utgifterna t i l l personalvården. Personalvården i inskränkt mening, som under fredsförhållanden huvudsakligen omfattar vissa fritidsproblem, har tack vare erfarenheterna från beredskapstiden fått långt större betydelse än tidigare. Man har fått klart för sig hur mycket den betyder för trivsel och välbefinnande under tjänstgöringstiden och för förhållandet mellan befäl och meniga. Gemensamt anordnade förströelser, frivillig fritidsundervisning och kanske framför allt idrotten på förbanden äro av utomordentlig betydelse i dessa hänseenden. Dessa olika frågor kunna vi i detta sammanhang inte närmare behandla; vi komma däremot att framlägga förslag om fredsorganisationen av personalvårdsverksamheten (s. 181). Här skall det endast understrykas, att personalvårdsarbetet inte får strypas på grund av medelknapphet. Det är också viktigt, att de militära cheferna överallt göra klart för sig vilket utomordentligt medel personalvården är att skapa sammanhållning och arbetsglädje på förbanden. Den får under inga förhållanden komma att betraktas som en militärt ovidkommande verksamhetsgren. Det torde närmast ankomma på 1945 års försvarskommitté att ta närmare ställning till de ekonomiska frågor, som berörts i detta avsnitt. Innan resultaten av dess arbete föreligga, är det omöjligt att ta närmare ståndpunkt till de ekonomiska konsekvenserna av den principiella uppfattning, som vi här i olika frågor givit uttryck åt. Vad som enligt vår mening starkt måste understrykas är emellertid, att den ekonomiska och materiella standard under vilken krigsmakten arbetar inte får ses isolerad utan måste ställas i relation till hela samhällets ekonomiska förmåga. Det naturliga önskemålet att försvarsutgifterna inte äro högre än vad som motsvaras av det oundgängliga behovet, får inte leda till att man knappar in på de kostnader, som ha direkt betydelse för de värnpliktigas sociala standard. Den princip som vi vilja ansluta oss till i detta hänseende

37 skulle kunna uttryckas så, att sådana utgifter som exempelvis dagavlöningen till de värnpliktiga böra bedömas med hänsyn till den ekonomiska bekymmersfrihet som man anser att de värnpliktiga böra ha under sin tjänstgöring, d. v. s. den sociala standard, som samhället utmäter åt den värnpliktiga ungdomen. Det är inte lyckligt ur några * synpunkter, om det vid de försvarspolitiska övervägandena skall kunna bli tal om att väga mot varandra penningbidragen och exempelvis kostnaderna för nyanskaffning av flygplan. Utgifterna för själva försvarsorganisationens omfattning äro försvarskostnader, vilkas storlek bestämmes av försvarspolitiska hänsyn. Kostnaderna för penningbidrag, familjebidrag o. s. v. äro försvarskostnader av annat slag. Deras storlek bör bedömas utifrån sociala synpunkter. Av denna anledning skulle det kunna ifrågasättas, om det inte vore möjligt och lämpligt att markera skillnaden mellan dessa två olika kostnadstyper redan i uppställningen av fjärde huvudtiteln. För närvarande redovisas de mera socialt bestämda kostnaderna tillsammans och blandade med övriga försvarskostnader. Fjärde huvudtiteln är uppställd efter en litteraindelning A—E. A omfattar försvarsdepartementets kostnader, B de centrala förvaltningsmyndigheterna, C försvarskrafterna, D kostnaderna för vissa till försvaret hörande institutioner och E diverse kostnader. Försvarets »socialkostnader» skulle enligt denna tanke redovisas under en särskild rubrik i uppställningen. De olika posterna inom en sådan grupp kunna vara åtskilda efter samma grunder som nu. De kostnader, som skulle ifrågakomma för denna »försvarets socialbudget», skulle framför allt vara penningbidragen till de värnpliktiga m. m., familjebidragen, kostnader för fritidsundervisning och personalvårdsverksamhet. Därjämte böra sådana utgifter som bidragen till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänst och utgifterna för omskolning av i militärtjänst skadade hänföras dit. Mot en sådan anordning ha under våra överläggningar huvudsakligen anförts följande argument. E n avvägning såväl mellan olika slag av försvarskostnader som mellan försvarskostnaderna å ena sidan och övriga statsutgifter å den andra måste under alla omständigheter komma till stånd. Härvid måste uppmärksamheten i första hand inriktas på de totala kostnaderna för försvaret. Allmänheten har rätt att få veta, vilka finansiella uppoffringar militärväsendet kräver, och man bör undvika varje åtgärd, som i detta hänseende skulle kunna utnyttjas för något slags dimbildning. De »sociala» utgifterna på fjärde huvudtiteln äro så till vida helt likartade med andra militärutgifter, som de betingas av krigsmaktens existens och omfattning. En reduktion av övningstidens längd eller värnpliktskontingenternas storlek medför i regel motsvarande minskning av utgifterna för exempelvis de värnpliktigas avlöning och familjebidrag. Åtgärder på detta område ha för övrigt direkt betydelse för försvarets effektivitet, i den mån de — såsom i allmänhet är fallet — bidraga till en bättre anda eller möjliggöra en intensivare och mera fram-

38 gångsrik utbildningsverksamhet. Därtill kommer, att det i praktiken torde ställa sig svårt att klart avgränsa de utgifter, vilka skulle kunna hänföras till »försvarets socialbudget». Häremot har å andra sidan invänts, att den ifrågasatta uppdelningen, i den mån den visar sig genomförbar, verksamt skulle bidraga till ökad klarhet i försvarsdiskussionen. Oavsett inställningen till aktuella stridsfrågor på området måste man anse det vara av värde att få en överskådlig bild av försvarskostnadernas fördelning på olika slag av utgifter, vilka visserligen ej sakna inbördes sammanhang men måste bedömas utifrån delvis skiljaktiga synpunkter. Utgifterna för de värnpliktigas familjebidrag ha sålunda betydelse ej blott för den militära tjänsten utan även för den allmänna befolkningspolitiken, så till vida som de kunna underlätta en tidig familjebildning. Den militära fritidsundervisningen syftar ej blott till att bereda de värnpliktiga lämplig sysselsättning under fritiden, utan den utgör därjämte ett led i den allmänna folkbildningsverksamheten. I själva verket skulle den ifrågasatta uppdelningen sannolikt i praktiken främst komma den militära socialvården till godo. Det har nämligen visat sig, att de militära myndigheterna hysa vissa betänkligheter mot att på detta område tillstyrka åtgärder, vilka de i och för sig finna önskvärda, endast därför att de befara att dessa måste medföra nedskärningar i de enligt dessa myndigheters uppfattning redan alltför knappa anslagen för rent militära ändamål. Detta beror delvis därpå att utgifterna för personalvård m. m. i motsats mot exempelvis anslagen för utredningar genom kommittéer och sakkunniga fördelas på de särskilda försvarsgrenarna, vilka under budgetarbetet i praktiken hänvisas till var sin fastställda kostnadsram. Olikheter mellan de olika försvarsgrenarnas standard i detta avseende kunna bli följden härav. Det måste också anses mindre rationellt, om t. ex. bättre marketenterier skola behöva köpas till priset av mindre anslag till ammunition för kulsprutepistoler vid armén, till skjutövningar vid marinen eller till anordningar för flygsäkerheten vid flygvapnet. Då emellertid denna fråga torde böra bedömas i sammanhang med andra budgettekniska spörsmål, vilka ligga helt utom ramen för vårt utredningsuppdrag, ha vi avstått från att framlägga något preciserat förslag eller över huvud ta definitiv ståndpunkt till det framförda uppslaget. Det torde närmast böra ankomma på 1945 års försvarskommitté att ta ställning till detta. Vi föreslå sålunda endast, att det uppdras åt denna kommitté att vid fullgörandet av sitt utredningsuppdrag ta frågan under övervägande. 3. Befälet. Vi ha framhållit, att de ekonomiska betingelser under vilka de värnpliktiga leva under utbildningstiden äro av betydelse för andan inom förbanden i högre grad än man kanske vanligen föreställer sig. Andan inom krigsmakten är av utslagsgivande betydelse för dess användbarhet i krig.. Man fattar det också som en självklar uppgift för befälet att »vårda andan»

39 inom försvaret och åstadkomma ett gott förhållande till sina underlydande. Det kan naturligtvis icke vara vår mening att minska befälspersonalens ansvar i detta hänseende. Tvärtom bör det framgå av den principiella uppfattning, som vi tidigare framfört, och av de förslag, till vilka denna uppfattning givit anledning, att vi vilja få till stånd en omvärdering av det militära betraktelsesättet härvidlag, vilket bland annat innebär, att kraven på befälet i dessa hänseenden skola skärpas. Man kan — med en viss grad av giltighet — våga det påståendet, att varken förhållandet mellan befäl och meniga eller överhuvudtaget hela det frågekomplex, som inrymmes i vårt utredningsuppdrag, skulle erbjuda några särskilda svårigheter, om man hade en i alla hänseenden idealisk befälskår. Vore varje befäl en ledarpersonlighet, till vilken de meniga såge upp med en naturlig respekt, vore han i besittning av en överlägsen pedagogisk förmåga och ägde han ofelbara kunskaper och erfarenheter angående alla sidor av sitt yrke, ja, då skulle det knappast tarvas några åtgärder för att åstadkomma ett gott förhållande mellan honom och hans underlydande, inga särskilda former för att upprätthålla disciplinen. Detta är naturligtvis ett ideal och som sådant ouppnåeligt. Det är också ett självklart påstående, att det beror på två faktorer hur nära detta ideal man når: det sammanhänger med rekryteringen till befälskårerna och med den utbildning befälspersonalen erhåller för sina uppgifter. I detta sammanhang är det rekryteringen, som skall uppmärksammas. I och för sig kan det naturligtvis sägas vara ett önskemål, att endast de, som komma så nära befälsidealet som möjligt, rekryteras till befälskårerna. Detta är emellertid uteslutet: samma egenskaper erfordras även på många andra områden, och de äro icke så vanliga, att man kan räkna med obegränsad tillgång på personal, som motsvarar dylika krav. E n avvägning måste därför äga rum, eftersom det inte kan tas för givet, att man vill avstå de bäst kvalificerade från andra samhälleliga uppgifter till försvaret. Denna avvägning framträder i lönesättningen för försvarets personalkårer. Det måste emellertid vara en naturlig strävan att uppnå en bred rekryteringsbas. Så många som möjligt av dem som ha de särskilda egenskaper, som krävas för de olika befälsposterna, vill man kunna förmå att ställa sin förmåga i krigsmaktens tjänst. J u större urvalet är, desto bättre rekryteringsresultat kan man påräkna, och desto större bli förutsättningarna för att man skall erhålla en högkvalificerad befälskår. Läget i fråga om befälsrekryteringen kan för närvarande icke sägas ge särskilt goda löften. Vad först beträffar rekryteringen till den aktiva officerskåren, har denna nyligen varit föremål för en granskning av arméns officersutbildningskommitté 1 . Kommittén uppehåller sig huvudsakligen vid frågan om rekryteringsunderlaget och ägnar ett jämförelsevis mindre intresse åt frågan om rekryteringens omfattning. E n av kommittén verkställd undersok1

Statens offentliga utredningar 1946: 38, s. 43 ff.

40 ning ger emellertid vid handen, att »rekryteringen av officerare till armén under de senaste åren har företett en märkbar minskning, och det finns anledning befara, att denna minskning kommer att ytterligare fortsätta i samband med återgången till fredliga förhållanden.» Denna iakttagelse äger giltighet icke blott för arméns vidkommande. Även vid de andra försvarsgrenarna ha betydande rekryteringssvårigheter yppats. Det kan möjligen ännu vara för tidigt att yttra sig angående den framtida utvecklingen beträffande rekryteringen till officersbanan. De nuvarande svårigheterna ha en motsvarighet i förhållandena efter förra världskriget, då beredskapsleda och osäkerhet beträffande försvarets framtid åstadkommo en kraftig vågdal i rekryteringssiffroma. Det är emellertid uppenbart, att rekryteringen i hög grad påverkas av ekonomiska faktorer. Den tid är slut, då ynglingar valde officersbanan på grund av familjetraditioner eller uteslutande för att vinna en yttre »social» position i samhället. På grund av den allmänna demokratiseringsprocess, som samhället genomgått, har officersyrket i allt större utsträckning kommit att betraktas som ett yrke bland andra. De faktorer, som vanligen bestämma yrkesvalet, göra sig därför gällande med samma styrka i fråga om officersbanan, som beträffande andra yrken. Bland dessa faktorer spela de ekonomiska förmånerna jämte befordringsutsikterna den kanske största rollen. Man gör en jämförelse mellan å ena sidan officerens utsatta position i olika hänseenden, hans i viss mån beroende ställning och den betydande arbetsbörda, som numera åvilar officerarna, och å andra sidan löneförmånerna och befordringsutsikterna. Beträffande de senare ligger det för officersbanan alltid ett osäkerhetsmoment i den skiftande försvarspolitik, som samhället bedriver. Ingen, som nu väljer officersbanan, kan alldeles bortse från risken, att han någon gång i framtiden tvingas byta yrke, eller att hans möjligheter att vinna befordran på ett avgörande sätt kunna komma att försämras genom förändringar i försvarsorganisationen. Dessa risker kompenseras ingalunda av goda löner. Löneläget för officerarna är tvärtom sådant, att officersbanan ur ekonomiska synpunkter knappast kan utöva någon lockelse. Eftersom möjligheten att nå regementsofficers- eller högre beställning är synnerligen oviss, spelar löneläget för subalternofficerarna samt slutlönen i kaptenslönegraden, från vilken flertalet officerare vid förhållandevis låg levnadsålder pensioneras, en avgörande roll ur rekryteringssynpunkt. Av flera skäl finns anledning att uppmärksamma begynnelselönen för fänrik, vilken på medeldyr ort (E-ort) enligt nu gällande avlöningsreglemente inklusive rörligt tillägg och kristillägg uppgår till 4 175 kronor för år. Härifrån avgå pensionsavgifter med sammanlagt 180 kronor. Till jämförelse kan nämnas, att den för år 1946 uppskattade genomsnittliga timförtjänsten för vuxna industriarbetare, alltså såväl yrkesutbildad arbetskraft som diversearbetare och därmed jämförbara kategorier, uppskattas till kronor 2: 09. Denna uppgift har hämtats ur en av sekreteraren G. Kehn i Landsorganisationen upprättad PM angående industriarbetarnas löneutveckling åren 1935—46, vilken såsom bilaga fogats till 1945 års löne-

41 kommittés betänkande del I. Enligt vad vi inhämtat bör timförtjänsten vid omräkning till genomsnittlig årslön i detta fall multipliceras med ungefär 2 250 timmar, varvid det erhållna resultatet kan anses motsvara den faktiska inkomsten med hänsyn till sysselsättningsgrad och förekomsten av säsongbetonade yrken. På detta sätt erhålles en genomsnittslön för år 1946 av 4 702 kronor, vilken emellertid enligt vad som uppgivits ligger för lågt på grund av att lönestegringen under år 1946 visat sig bli större än som förutsågs, när beräkningarna gjordes. Om timlöneökningen beräknas till exempelvis 5 öre, blir den beräknade genomsnittsinkomsten 4 844 kronor. Givet är, att årslönen inom åtskilliga yrken ligger väsentligt högre än nämnda siffra. Enligt socialstyrelsens beräkningar uppgick sålunda den genomsnittliga, faktiska inkomsten för vid tidningstryckerier anställda arbetare under år 1945 till kronor 2: 75 per timme. För 2 250 timmar gör detta 6 187 kronor. Observeras bör, att denna genomsnittliga årsinkomst dels är beräknad för år 1945 — under innevarande år torde lönerna ha stigit ytterligare — dels grundar sig på ett avsevärt lägre antal arbetstimmar än som det i och för sig vore rimligt att utgå från. Inom denna bransch är nämligen sysselsättningsgraden regelmässigt hög, och säsongarbetslöshet förekommer överhuvudtaget icke. Grundas beräkningen på 2 400 timmar stiger årsinkomsten till 6 600 kronor. För vissa kategorier typografer ligger genomsnittsinkomsten ännu högre, då den här använda timlönesiffran avser alla vid tidningstryckerierna anställda arbetare, bland vilka givetvis skillnad i lönenivå förekommer. Typograf yrket tillhör visserligen de bäst betalda, men en jämförelse med arbetare i de högre inkomstskikten är i detta sammanhang befogad. Officerslönernas konkurrenskraft måste nämligen bedömas i relation också till de bäst betalda arbetargruppernas löner, om ett gott urval på bredast möjliga rekryteringsbas eftersträvas. Ifrågavarande jämförelse har särskilt intresse ur den synpunkten, att den till en del förklarar det förhållandevis ringa intresset för möjligheten att erhålla utbildning till officer på stat, som konstaterats föreligga bland de för dylik utbildning lämpliga värnpliktiga. Då utbildningen i regel tar 3—4 år i anspråk, kan den för officersutbildning lämplige och måhända även i övrigt intresserade arbetaren vid den tidpunkt, då han skulle kunna avlägga officersexamen, ha nått högsta avtalsenliga lön i sitt civila yrke, varför utsikten att i stället få tillträda fänrikslönen knappast kan verka lockande, särskilt som han torde räkna med att officersyrket ställer högre krav på levnadsstandard. Ännu viktigare för hans bedömning torde vara, att inkomsterna under den mångåriga utbildningen äro än blygsammare. Under beredskapstiden kunde de värnpliktiga eleverna få bibehålla krigslöneförmåner, men numera gäller endast ett provisoriskt arrangemang. Detta innebär, att ifrågavarande värnpliktiga under utbildningstiden kunna erhålla anställning såsom furirer över stat med anlitande av inbesparade medel å vakanta manskapsbeställningar inom vederbörlig försvarsgren. Vi anse det vara ett viktigt önskemål, att de värnpliktiga officerseleverna i likhet med vad som gäller för fast anställt

42 manskap under motsvarande tjänstgöring regelmässigt erhålla furirs löneförmåner. Det är enligt vår mening förklarligt, att en värnpliktig, som är fullt utbildad i ett civilt yrke eller i vart fall beräknar bli detta inom något eller några år efter värnpliktstjänstgöringens avslutande, är betänksam mot att ge sig in på en helt ny levnadsbana under så pass torftiga ekonomiska betingelser, som officersyrket erbjuder i vart fall under utbildningstiden och den första tiden som officer. Vad lönen som officer beträffar har någon förbättring inträtt genom det provisoriska lönetillägg, som utgår från och med den 1 juli 1946 och som på E-ort utgör 690 kronor för år. Enligt 1945 års lönekommittés förslag avses också framför allt lönerna i de lägsta graderna bli väsentligt höjda. Sålunda föreslås den lägsta fänrikslönen på den nya medeldyra orten (3-ort) vid ett levnadskostnadsläge, som motsvarar det under andra kvartalet 1946 gällande indextalet, utgå med 5 928 kronor för år. Pensionsavdrag skulle icke längre förekomma, eftersom lönekommittén avvägt lönebeloppen från den förutsättningen, att nettolönesystem införes. Genomföres detta förslag och inkomsten under utbildningstiden förbättras, kan man möjligen tänka sig, att de ekonomiska villkoren te sig mera tillfredsställande än nu, men då man också kan förutsätta ytterligare löneökningar på den allmänna arbetsmarknaden, där löneläget är mera rörligt än inom statstjänsten, synas de ekonomiska utsikterna för den som väljer officersbanan alltjämt komma att sakna önskvärd lockelse. Man kan bortse från alla sociala faktorer, som jämte de ekonomiska spela in. då det gäller valet av officersbanan, och uteslutande hålla sig till dessa ekonomiska jämförelser, för att man skall förstå, både att det för närvarande är svårt att erhålla tillräckligt många sökande till officersbanan och att arbetarungdomens intresse för officersbanan är så påfallande svalt. Det beräknade behovet av officersaspiranter inom armén för år 1946 är 257, medan antalet sökande endast uppgår till 85, enligt de beräkningar, som anföras av arméns officersutbildningskommitté (s. 60). Någon påtaglig förbättring av tillgången på officersämnen kan enligt nu tillgängliga beräkningar angående tillströmningen till officersbanan under de två närmaste åren heller inte påräknas. Man synes tvärtom böra räkna med än större svårigheter. I den mån lönepolitiken är orsaken till dessa låga rekryteringssiffror, medför den också en sänkning av den genomsnittliga kvaliteten på befälet. Icke heller kan utbildningsarbetet bedrivas med tillräcklig effektivitet, om man under de närmaste åren kommer att få räkna med betydande vakanser i de lägsta officersgraderna. Dessa omständigheter böra beaktas i den offentliga diskussionen om officerskårens allmänna ställning. Underofficersrekryteringen har hittills icke erbjudit några påtagliga svårigheter, men flera tecken tyda på att sådana komma att uppstå. Rekryteringen sker uteslutande genom befordran av fast anställt underbefäl, och det dåliga rekryteringsutfallet under senare år, vilket vi belysa i fortsättningen, måste så småningom få ogynnsamma återverkningar på underofficerskårens rekryte-

43 ring, särskilt som de bästa av de underbefäl, vilka över huvud taget intressera sig för fortsatt militärtjänst, i första hand önska bli officerare. Än allvarligare är, att en tendens till minskat intresse för kommendering till underofficersutbildning förmärkts hos underbefälet, särskilt vid vissa vapenslag. Det har vidare visat sig, att underofficersutbildat underbefäl i tidigare okänd omfattning lämnar militärtjänsten för att söka civila anställningar. Även de som redan vunnit befordran till underofficerare ha i anmärkningsvärt stor omfattning börjat ta avsked från sina beställningar för att tillträda civila befattningar. Framför allt gäller detta underofficerare i teknisk tjänst, vilka på grund av sin även i civil verksamhet värdefulla yrkesutbildning synas vara eftersökta. Skälet till »fanflykten» torde främst vara, att vederbörande anse underofficerens lön vara alltför låg såväl ur behovssynpunkt som med hänsyn till de särskilda krav yrket ställer på sina utövare. De största problemen erbjuder emellertid bristen i tillgång på underbefäl. 1944 års manskapsutredning 1 gjorde hösten 1945 vissa beräkningar rörande antalet vakanser i de olika underbefälsbeställningarna inom krigsmakten. Dessa beräkningar gåvo vid handen, att manskapsstaterna under budgetåret 1945—1946 vid armén skulle utgöra 11 217 beställningar, av vilka den 1 november 1945 endast 7 724 voro tillsatta. Vid flottan skulle under samma tid finnas 5 550 beställningar av vilka 3 383 voro tillsatta och vid kustartilleriet voro 717 beställningar av 1 517 tillsatta. Flygvapnet hade i huvudsak kunnat fylla sitt behov av fast anställt manskap, och antalet vakanser var därför relativt litet. Det beräknade underskottet av fast anställt manskap utgjorde sålunda för hela krigsmakten icke mindre än omkring 6 500 man. Rekryteringen hösten 1945 avsåg att fylla sammanlagt 6 034 manskapsbeställningar. Till dessa funnos endast 3 696 sökande, av vilka 1 946 blevo slutligt antagna. Antalet kvarstående vakanser vid rekryteringsperiodens utgång uppgick sålunda till 4 000. Med hänsyn till antalet vakanser i manskapsbeställningarna under innevarande budgetår hade manskapsrekryteringen vid krigsmakten behövt ha en omfattning av omkring 5 000 man. På förslag av Försvarets anställningsbyrå ha emellertid försvarsgrenscheferna medgivit, att manskapsrekryteringen tills vidare får begränsas till att avse allenast att fylla det antal beställningar, som enligt manskapsutredningens förslag normalt avsetts skola rekryteras vid genomförd manskapsorganisation enligt utredningens förslag. Rekryteringens beslutade omfattning utgör sålunda för närvarande endast 1 941 man, därav vid armén 1 231, vid flottan 405, vid kustartilleriet 160 och vid flygvapnet 145 man. Intill den 12 oktober 1946 hade till dessa ledigförklarade manskapsbeställningar anmält sig sammanlagt 1317 sökande, varav 643 till beställningar inom armén, 290 till beställningar inom flottan, 53 till beställningar inom kustartilleriet samt 331 till beställningar inom flygvapnet. Enligt de uppgifter, som vi kunnat inhämta vid Försvarets anställningsbyrå, kan det befaras att rekryteringen till krigsmakten under innevarande år i Statens

offentliga

utredningar

1946: 7.

44 icke kommer att lämna ett fullt tillfredsställande resultat trots den synnerligen kraftiga begränsningen i rekryteringens omfattning. Man kan icke räkna med att nu genom nyrekrytering fylla de vakanta manskapsbeställningarna. I den mån som avgången bland det fast anställda manskapet kommer att uppgå till eller överskrida antalet nyanställda, måste man följaktligen räkna med att antalet underbefäl kommer att ytterligare minskas. Vad dessa rekryteringssvårigheter betyda för den genomsnittliga kvaliteten på underbefälet och för förhållandena ute på förbanden, behöver icke särskilt utredas. Erfarenheten hittills har visat, att rekryteringsmöjligheterna till underbefälsbanan icke äro tillfredsställande annat än då utpräglad lågkonjunktur råder på den allmänna arbetsmarknaden. Detta sammanhänger givetvis med att yrket är osäkrare än de flesta ur framtidssynpunkt samt dessutom lågt avlönat. Tidigare ha ändå förhållandevis många anställningssökande anmält sig, företrädesvis ungdomar ur sådana miljöer, där ekonomiska och lokala betingelser försvårat de ungas naturliga önskan att bryta sig en god levnadsbana. Manskapsanställningen har i dessa fall under alla förhållanden inneburit en chans, låt vara att dess värde varit svårbedömbart. Den har medfört miljöombyte, tillfälle till inhämtande av vissa kunskaper, som tett sig oåtkomliga i den tidigare miljön — över huvud taget en ny startpunkt. Den senare tidens utveckling med förbättrad skolundervisning, ekonomiskt stöd från statens sida åt landsbygdsungdomen för högre studier, en alltmera utbyggd yrkesutbildning, förbättrade kommunikationer och därmed livligare kontakt mellan städer och landsbygd o. s. v. medför, att antalet i verklig mening isolerade miljöer starkt minskas och därmed också antalet ungdomar som reflektera på anställning vid försvaret som en näraliggande möjlighet att bryta sig ur sådan miljö. I och med detta har manskapsanställningen förlorat en speciell dragningskraft, och därför komma sannolikt också de nu särskilt accentuerade rekryteringssvårigheterna att bli bestående, så vitt icke de speciella nackdelarna med yrket kunna elimineras. Förutom anställningens osäkerhet, som sammanhänger med organisatoriska förhållanden, har lönesättningen självfallet en väsentlig betydelse för möjligheterna att få god rekrytering och därmed goda handledare för de värnpliktiga. Den är nu i allmänhet alltför låg för att kvalitetskraven skall kunna hävdas med önskvärd skärpa. Löneskalan ligger så lågt, att rekryteringen huvudsakligast måste inriktas på ynglingar i åldern 17—18 år. Ett rätt betydande antal ynglingar antas redan vid 16 års ålder. Detta medverkar till att den genomsnittliga levnadsåldern för furirerna blir låg med därav följande nackdelar. Av 1942 års underbefälsutredning 1 företogs en undersökning rörande möjligheterna att i större utsträckning rekrytera underbefäl bland sådana värnpliktiga, vilka visat goda befälsanlag och intresse för tjänsten. Detta vore utan tvekan av stort värde, eftersom man skulle få instruktörer, som hade både personlig erfarenhet av tjänstgöringen såsom värn1

Statens offentliga utredningar 1944: 2.

45 pliktiga och en något högre levnadsålder. Dessutom skulle på sådant sätt rekryterat underbefäl, vars egen utbildningstid i viss mån skulle kunna avkortas med hänsyn till den utbildning som de erhållit i egenskap av värnpliktiga, ha större förtrogenhet med civilt arbetsliv än vad de nu anställda volontärerna kunna besitta. Det visade sig emellertid, att det knappast fanns något intresse bland de värnpliktiga. Vissa organisatoriska omläggningar synas vara nödvändiga för att man skall få en verkligt yrkesskicklig, för sin uppgift intresserad och erfaren underbefälskader. Ur de synpunkter vi ha att företräda måste det betecknas som lyckligt, då man nu söker ersätta yngre, omsättningsbart underbefäl med personal, som avses kvarstå i utbildningsarbetet under längre tid för att så småningom överföras till befattningar i annan tjänst och därifrån pensioneras. E n ytterligare utveckling av systemet med långtjänstunderbefäl kan därför ur denna synpunkt rekommenderas. Samtidigt måste också principerna för lönesättningen omläggas därhän, att framtiden såsom yrkesinstruktör i underbefälsgrad kan verksamt bidra till en kvalitativt god rekrytering och till att personal med goda kvalifikationer såsom lärare och handledare av de värnpliktiga blir intresserad av att kvarstå i de erbjudna tjänsterna. Den lönestandard som samhället tillerkänner befälspersonalen har betydelse ej blott för tillgången på kvalificerat befäl utan också på befälspersonalens arbetsförhållanden över huvud taget. Det är ett känt förhållande, att befälets arbetsbörda under de sista årtiondena ständigt ökat. Detta sammanhänger ej enbart, om ens huvudsakligen, med den alltmera kännbara bristen på befäl utan framför allt den genomgripande förändring, som har inträtt i fråga om den militära organisationen och värnpliktsutbildningen sedan tiden närmast före det första världskriget. Den tidens idylliska förhållanden vid utbildningsförbanden äro längesedan förbi. Befälets arbete är kringgärdat av detaljerade föreskrifter, kraven på personlig anspänning från befälets sida skärpas alltmera och många gånger måste fritiden sättas till för att befälet skall medhinna sina åligganden. Vi ha redan i förbigående nämnt, att det sätt varpå utbildningsarbetet inom krigsmakten för närvarande bedrives ger anledning till erinringar, och vi komma att upptaga detta spörsmål till särskild behandling (se s. 95). En intensifiering av utbildningen kommer otvivelaktigt att medföra, att kraven på befälet skärpas ytterligare. Ställer man anspråken höga, måste emellertid lönestandarden anpassas därefter. Eljest riskerar man en reaktion, som kan äventyra i.cke blott de uppställda målen utan också befälsrekryteringen i än högre grad. Om redan billigheten talar för en sådan anpassning, kunna även lämplighetsskäl anföras för en sådan slutsats. Anspänning kräver avspänning. Vill man att befälet skall spänna sin energi och hängivet ägna sig åt sina uppgifter, måste dess ekonomiska förhållanden också vara sådana att de medge rekreation och avspänning under fritiden. Vi kunna i detta sammanhang inte underlåta att särskilt påtala den byråkratiska småsinthet gentemot befälskårerna, som myndigheterna ibland ådaga-

46 lagt, och som ingalunda bidragit till att stimulera dem i deras arbete. Det måste ur officerares och underofficerares synpunkt te sig småaktigt t, ex. att de icke ha rätt att bada i förbandens badinrättningar utan särskild avgift vid de tider, då badinrättningen är iordningställd för att begagnas av de värnpliktiga. Reparationer i förbandens verkstäder av uniformsartiklar och andra tjänstepersedlar få icke utföras till självkostnadspris, utan en extra avgift debiteras etc. Dessa förhållanden stå i bjärt kontrast mot vad som brukar vara vanligt vid civila företag, där företaget i regel står de anställda till tjänst inom ramen för sin verksamhet till självkostnadspriser eller helt utan kostnad. Det kan slutligen vara anledning att i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på den betydelse som anställningens trygghet, befordringsmöjligheterna och dylika faktorer ha för befälspersonalens allmänna inställning till sitt arbete. Den reaktion, som en allmän otrygghet, stängda befordringsvägar eller en känsla av osäkerhet eller av att vara missgynnad av samhället väcker inom dessa personalkårer är i och för sig inte annorlunda beskaffad än den som andra yrkeskategorier kunna erfara i samma situationer. Till sin karaktär är emellertid befälsyrket så särpräglat att yrkesmilitären har svårare än många andra kategorier att finna annan anställning, om han nödgas byta bana. Mycket av den brist på sympati för samhällsskicket, som man vid vissa tider tyckt sig kunna spåra bland yrkesmilitären, och som kunnat vålla förtroendekriser, lär kunna återföras på befälets känsla av att vara satt i strykklass, att dess arbete icke uppskattas av samhället och att dess uppgifter inte tillmätts vederbörlig betydelse. Frestelsen har i sådana lägen varit stor för enskilda individer att lägga skulden för förhållandena på den demokratiska samhällsordningen. Man har då sett ett ideal i autokratiska statssystem, som tillerkänt krigsmakten en dominerande ställning i samhället. Självfallet är det först och främst ett upplysnings- och uppfostringsproblem att förebygga sådana reaktioner.

47 Kap. 4. Militär psykologi. 1. Inledande synpunkter. Det andra världskriget här i hög grad aktualiserat de problem av psykologisk art som sammanhänga med militärtjänsten. Denna innebär, att män från olika miljöer, i vilka de äro mer eller mindre fast rotade, ryckas plötsligt ur dessa och nödgas anpassa sig till en ny miljö av helt annan struktur. Redan en miljö växling i och för sig innebär för många avsevärda svårigheter. Därtill kommer att det militära systemets struktur, på grund av den speciella funktion som krigsmakten skall fylla, inrymmer moment, som lägga last på bördan och inte minst leda till personliga friktioner av olika slag. Det är bland annat följande moment, som på ett avgörande sätt skiljer den militära miljön från den civila (jfr bil. 3). 1. Den är i detalj reglementerad och föreskrfftsbunden. Detta regelsystem är likartat för alla som befinna sig på samma nivå inom hierarkien. En av reaktionerna hos många soldater blir en känsla av att de på något sätt förlora sin individualitet. 2. Därmed sammanhänger det andra kännetecknet: det lämnas ett förhållandevis ringa spelrum för individens strävan att välja. Han kan inte välja de tider då han skall stiga upp eller gå till sängs; han kan inte välja sin klädsel; han kan inte välja sin föda; han kan inte välja sitt umgänge etc. P å grund av att även fritiden i flera avseenden är reglerad har han inte full frihet att välja sina hobbies. Han är överhuvudtaget nästan helt beroende av det nya normsystemet vid tillfredsställandet av alla behov. 3. Den militära livsformens kollektiva prägel reducerar soldatens möjligheter att vara privatmänniska. (Den amerikanska handboken »Psychology for the armed services» talar om »loss of privacy».) Hela hans livsföring har blivit en publik angelägenhet. Kamraterna ha i regel full insyn i alla hans privata åtgöranden eller originella böjelser: vilken han skriver brev till eller erhåller brev ifrån, om han ber aftonbön, om han talar i sömnen etc. 4. Det militära systemets strängt hierarkiska struktur, som vilar på den ovillkorliga och resonemangsfria lydnadsplikten och som markeras av gradbeteckningar och strikt definierade befogenheter, medför att en »avreagering» av uppdämda affekter alltid försiggår uppifrån och nedåt. I de fall det omvända förhållandet förekommer har strafflagen för krigsmakten korrektiv, som vanligen förebygga ett upprepande. De här skisserade skillnaderna mellan militärt och civilt medföra särskilda svårigheter, då det gäller anpassningen mellan individer på olika nivåer inom

48 hierarkien. Värnpliktiga, som under sin civila tillvaro på ett fullt nöjaktigt sätt anpassat sig till en mer eller mindre okomplicerad miljö, kunna ibland strax efter inryckningen till militärtjänst bli vad som på psykiatriskt språk kallas »insufficienta», d. v. s. förmå ej anpassa sig till det tryck miljön utövar utan falla igenom på ett eller annat sätt. Detta gäller i främsta rummet de mentalt efterblivna men också hela raden av dem som kännetecknas av psykopatiska eller neurotiska defekter. Den stora massan anpassar sig emellertid inom ramen för ett normalt socialt beteende. Uppenbara missförhållanden, såsom klart olämpligt befäl eller odrägliga förläggningsförhållanden, medföra inte några »sammanbrott» utan resultera i stället i en olust som tar sig uttryck i en negativ inställning till militärlivet överhuvud. Under fredsförhållanden skapar detta en ogynnsam atmosfär, som gör det svårt att uppnå goda utbildningsresultat. Dessa synpunkter ha förutskickats för att belysa vikten av att de psykologiska momenten beaktas. Eftersom all social anpassning till väsentlig del är en psykologisk angelägenhet, och eftersom säkerligen ingen annan gruppbildning av betydelse i samhället erbjuder så påtagliga anpassningssvårigheter som det militära systemet, är en ingående analys av de med militärtjänsten förenade psykologiska problemen motiverad. Det framhålles stundom från militärt håll att militärtjänsten främst skall »skapa soldater» och det talas föraktfullt om att man därvid skall undvika »psykologiskt dalt». Bortsett från att den uppfattning, för vilken sådana yttranden äro ett uttryck, hänger sig åt den felaktiga tron att militärtjänsten bör komma de »civila behoven» att försvinna, så avser den på militära förhållanden tillämpade psykologien att fastställa fakta och den skiljer sig i det avseendet ej från någon annan vetenskap. Den syftar bland annat till att fastställa arten av anpassningsmekanismerna, lokalisera friktionsanledningar, utforska den värnpliktiges attityder till olika omständigheter, fastställa de krav som olika tjänster och utbildningslinjer ställa på de värnpliktiga och att placera dessa efter vars och ens förutsättningar. De åtgärder man skall vidtaga med ledning av dessa fakta är en angelägenhet som beror av vederbörande chefs eget skön och uppfattning i militärpedagogiska frågor. Hänsynstagandet till psykologiska omständigheter innebär i och för sig inget »dalt», vilket man på somliga håll tycks tro. Man kan i stort säga, att psykologien äger tillämpning inom följande militära områden, nämligen personalprövning och personaluttagning; utbildning; anpassning till den militära livsformen i såväl fred som krig; olika sociala relationer, såsom förhållandet mellan befäl och meniga; samt propaganda, upplysning och dylikt. Av största vikt i detta sammanhang äro de psykologiska problem, som aktualiseras av kontakten mellan befäl och trupp. Den av oss företagna attitydundersökningen har givit ett klart belägg för att de värnpliktigas förhållande till sitt befäl är av överskuggande betydelse för trivseln i militärtjänsten (se bilaga 3).

2. Den militärpsykologiska verksamheten i Sverige, 1 a) Jhrvarande o r g a n i s a t i o n . I sitt 1943 avgivna betänkande föreslog Sjöförsvarets utbildningskommission att en särskild »personalprövningsdetalj» skulle knytas till Centrala värnpliktsbyrån såsom centralt organ för prövningsverksamheten. Vid denna skulle finnas en särskild militärpsykolog. Chef för organet borde vara en regementsofficer på aktiv stat. 2 Chefen för armén föreslog i sitt yttrande över förslaget att detaljen förutom militärpsykologbefattningen även borde omfatta tvenne amanuensbefattningar. I proposition nr 185 till 1944 års riksdag ansåg sig Kungl. Maj:t endast kunna uppta militärpsykologbefattningen och en amanuensbefattning. Detta förslag bifölls av riksdagen. Med S F S nr 352/1944 utfärdades ändring i instruktionen för arméledningen, i det att personalprövningsverksamheten tillkom som en ny uppgift för Centrala värnpliktsbyrån. Med go 28 juni 1944 (arméns nr 2316, marinens nr 486 och flygvapnets nr 303) utfärdades närmare föreskrifter för personalprovningsverksamheten enligt vilka verksamheten skulle avse att genom prövningar av värnpliktiga och övrig vid försvarsväsendet tjänstgörande personal bidraga till en lämplig personalplacering. Härvid skulle Centrala värnpliktsbyrån vara chefens för armén organ för denna verksamhet, medan övriga försvarsgrenar skulle samarbeta med Centrala värnpliktsbyrån. Personalprövningsdetaljens uppgifter ha sedan tillkomsten avsevärt svällt ut, bland annat genom att detaljen numera svarar för prövning av samtliga sökande som officersaspiranter, värnpliktiga flygförare och stamflygförare vid flygvapnet, Detaljen har därigenom de facto kommit att bli också flygvapnets organ för personalprövningar. Därutöver har kommit prövningar av sökande som officersaspiranter till marinen, prövning av personal uttagen till tygutbildning samt speciella utredningar, såsom vissa opinionsundersökningar m. m. Genom verksamhetens utvidgning har arbetsläget i hög grad blivit ansträngt. Chefen för armén har därför hos Kungl. Maj:t begärt att för budgetåret 1946/47 få anställa en extra tjänsteman i MEx 24 som biträdande militärpsykolog. b) Omfattning. Krigsutbrottet 1939 och de pågående strävandena att rationalisera utbildningen aktualiserade i vårt land behovet av att ökad uppmärksamhet ägnades åt de pedagogiska och psykologiska problemen. Samma år tillsattes Lantförsvarets utbildningskommission med uppdrag att utreda den militära utbildningen och därmed sammanhängande problem. Också arméstabens utbildi En redogörelse för den utländska verksamheten återfinnes i bilaga 5, vilken författats av fil. dr T. Husen och utgör ett sammandrag av den rapport i vilken han efter vår studieresa till Schweiz, F r a n k r i k e och England sammanfattade de erfarenheter som gjorts. 2 Statens offentliga utredningar 1943: 44, s. 61. 4—1754 46

50 ningsavdelning upptog de militärpsykologiska frågorna till närmare behandling. I sitt i november 1941 avgivna betänkande 1 framhöll Lantförsvarets utbildningskommission: »Ett huvudvillkor för en effektiv utbildning är, att de värnpliktigas uttagning och tilldelning samt deras utväljande för olika utbildningslinjer sker på ett rationellt sätt.» För detta ändamål borde »noggrant utexperimenterade och standardiserade prov i lämplig omfattning. . . komma till användning vid utväljandet av de värnpliktiga för olika utbildningslinjer». Det använda prövningsförfarandet borde »vara en kontroll av och ett komplement till befälets personomdöme» (s. 39). Genom särskilda av Kungl. Maj:t anvisade medel kunde åren 1942—44 en relativt omfattande verksamhet bedrivas vid armén. En motsvarande verksamhet förekom även vid marinen, där en särskild personaluttagningscentral tillskapades. Redan från början avsåg personaluttagnings- och personalprövningsverksamheten enligt chefens för armén direktiv följande personalkategorier, nämligen a) värnpliktiga, inryckande till l:a tjänstgöring, främst vid fördelning på olika utbildningslinjer; b) dem, som sökte fast anställning samt c) till officersutbildning uttagna. De använda prövningsförfarandena skulle i intet fall få föranleda ett slentrianmässigt och mekaniskt förfarande med anledning av uppnådda resultat utan avsågo att vara ett komplement till de övriga omständigheter på vilka vederbörande befäl byggde sin personbedömning. De använda metoderna skulle bredda basen för denna bedömning. I april 1942 förekom en allmän prövning (A-prov) av samtliga värnpliktiga, cirka 30 000, vilka inryckte till l:a tjänstgöring vid armén. Prövningen avsåg att klassificera de värnpliktiga med avseende på deras mentala standard och att vara ett hjälpmedel vid placering på utbildningslinjer. Som ett ytterligare hjälpmedel i sistnämnda avseende förekommo vissa specialprov (S-prov), exempelvis vid utväljandet av signalister, observatörer och andra. Som komplement till den massprövning det här var fråga om utfördes individuella undersökningar med värnpliktiga som antingen hade uppnått särskilt låga resultat i klassifikationsprövningen eller av befälet hade hänvisats till sådan undersökning till följd av påtagliga svårigheter att anpassa sig i den militära miljön: beteenderubbningar av olika slag, uppenbara psykiska defekter etc. Dessa undersökningar utfördes av särskilda nervläkare. Sedan dessa specialistundersökningar verkställts, avgjordes vederborandes tjänstgöringsförhållanden av förbandets granskningsnämnd. 2 Det framstod tidigt som ett önskemål, att den allmänna prövningen förlades till inskrivningen för att därigenom omedelbart kunna utnyttjas vid de värnpliktigas uttagning och tilldelning. 1943 begärde chefen för armén i samråd med cheferna för de bägge övriga försvarsgrenarna hos Kungl. Maj:t, att medel måtte anvisas för klassifikationsprövning av de inskrivningsskyldiga inom 1

Statens offentliga utredningar 1941: 35, s. 17. En mera ingående redogörelse för verksamheten under åren 1942—44 återfinnes i Eallenborg, Rylander, Eusén, Ekman: Arméns värnpliktsprov 1942, Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift 1942, bihäfte 4, samt Hallenior g: De psykologiska urvalsproven i svenska armén, Tidskrift för psykologi och pedagogik, 1943—44, häfte 3 och Rylander: Militärpsykiatriska erfarenheter i Sverige, MilitaerlaBgen 1946. 2

51 samtliga inskrivningsområden. Sedan medel härför anvisats, kommo dessa prov till utförande i februari—mars 1944 på hela årsklassen inskrivningsskyldiga. I de rapporter, som avgåvos rörande erfarenheterna, ansågo 23 ordförande av 24 och 37 läkare av 43 det nya arrangemanget vara tillfredsställande. E n inskrivningschef framhöll: »Mig synes provens införande utgöra det allra största framsteg, vad inskrivningsförrättningarna beträffar, som förekommit sedan lång tid tillbaka.» En annan anförde bland annat: »Proven ha visat sig vara ett utmärkt medel vid bestämmande av tilldelning och uttagning.» E n av inskrivningsläkarna ansåg det vara icke minst betydelsefullt, att läkarna »genom proven fått sin uppmärksamhet och sitt intresse i högre grad än tidigare fastade på betydelsen av psykiska och särskilt intellektuella förutsättningar för tjänsteduglighet». I de instruktioner, som äro utfärdade betonas, att proven vid inskrivningsförrättningen i huvudsak ha följande syften, nämligen a) att möjliggöra en klassificering av de värnpliktiga med avseende på deras intellektuella förutsättningar; b) att underlätta uttagning och tilldelning av värnpliktiga, vilka synas lämpliga för underbefälsutbildning (30 % av de inskrivningsskyldiga skola utväljas till underbefälsutbildning); c) att söka förhindra att någon tilldelningskontingent »överdimensioneras» vare sig med »goda» eller »dåliga» intelligenser, så att ingen försvarsgren eller intet truppslag otillbörligt gynnas på de andras bekostnad; d) att möjliggöra att man på ett tidigt stadium kan spåra upp huvuddelen av sådana inskrivningsskyldiga, vilka till följd av mental efterblivenhet ej kunna förväntas tillgodogöra sig utbildningen i vapentjänst. Vid inryckningen till l:a tjänstgöring skola provhandlingarna jämte de s. k. registreringshandlingarna, stamkort och läkarkort, tjäna som hjälpmedel vid den preliminära fördelning på utbildningslinjer och kompanier (motsvarande) som äger rum, innan de värnpliktiga anlänt till sina utbildningsförband. Sedan inryckningen ägt rum, få samtliga värnpliktiga skriva en kort s. k. levnadsbeskrivning. Dessutom utföres ett enskilt samtal (s. k. exploration) mellan varje värnpliktig och hans kompanichef (motsvarande) eller i undantagsfall hans plutonchef (motsvarande). Syftet med explorationen är att vederbörande chef skall göra sig underrättad om den värnpliktiges speciella förhållanden och svårigheter (uppväxtmiljö, skolgång, yrkesförhållanden etc.) och att skapa en personlig kontakt, som gör att den värnpliktige i fortsättningen med förtroende skall kunna vända sig till sin chef, då han behöver det. Enligt vår mening utgör detta enskilda samtal ett utomordentligt betydelsefullt medel för att skapa kontakt mellan vederbörande officerare och de nyinryckta värnpliktiga. Därutöver är det av värde vid bedömningen av vars och ens individuella förutsättningar. Det synes oss därför vara högst beklagligt, att bestämmelsen om att detta samtal skall utföras på åtskilliga håll ej efterföljes. Det förefaller dessutom som om kompanicheferna i mycket stor utsträckning överlåta explorationen till plutoncheferna. Detta får emellertid endast ske i undantagsfall. Vederbörande högre chefer böra kontrollera, att explorationen utföres på föreskrivet sätt.

52 Det har framhållits, att inskrivningsproven verka demokratiserande på befälsurvalet. Tidigare utgjorde skolutbildningen det kriterium efter vilket man huvudsakligen gick vid urvalet av befälslämpliga värnpliktiga. Ett betydande antal begåvningar ha ännu inte möjlighet att bedriva högre studier. Genom proven kan man emellertid spåra upp dem som, ehuru de endast ha folkskola bakom sig, mer än väl fylla de intellektuella krav man ställer på de befälslämpliga.1 De psykologiska undersökningarna av dem som uttagits till officersutbildning ligga på ett helt annat plan än de prövningar som äga rum vid inskrivning eller inryckning till l:a tjänstgöring. 2 Det gäller här i främsta rummet att söka bilda sig en uppfattning om vederbörandes totalpersonlighet och de dominanta dragen i denna. I en utsänd orientering heter det bland annat följande: »Syftemålet med undersökningarna (prövningarna) är att söka ge en helhetsbild av den undersökte. Detta innebär dels att undersökningen ej företrädesvis tar sikte på vissa bestämda egenskaper eller egenskapskomplex utan går ut på att framför allt söka bestämma vilka egenskaper som i det givna individuella fallet äro mest dominanta eller markanta, dels att söka bestämma i vilket förhållande dessa egenskaper stå till varandra . . . Undersökningen begränsar sig ej, såsom fallet är med vanlig 'testning', till vissa mera prestationsbetonade egenskaper, såsom intelligens, uppmärksamhet, reaktionshastighet etc., utan syftar att dessutom bestämma de djupare liggande drivkrafterna bakom de här anförda egenskaperna. Det räcker med andra ord ej att söka avgöra vad en individ kan, man måste utsträcka undersökningen till att omfatta vad individen vill och hur han utför sina prestationer. Detta innebär att man ingående analyserar dp:s (den prövades) intressen, strävanden, målsättningar och hans viljeliv överhuvudtaget. Det gäller att jämte begåvningsutrustningen även söka bestämma den undersöktes karaktärsutrustning. De metodiska principer efter vilka undersökningen i huvudsak är upplagd äro följande: a) En 'längdsnittsanalys', som innebär att den undersöktes tidigare levnadslopp noggrant genomgås, hans uppväxt, förhållande till föräldrar, syskon och kamrater, hans skolgång, yrkesval m. m. Genom att undersöka hans tidigare livsöden söker man icke endast komma åt de miljöfaktorer som verkat formande på honom, utan även det sätt, på vilket hans personlighetsegenskaper kommit till uttryck. Genom denna längdsnittsanalys garderar man sig mot förhastade slutsatser grundade på hans beteenden i den aktuella prövningssituationen, b) En 'tvärsnittsanalys' som syftar att bestämma den undersöktes prestationsförmåga i olika avseenden... vidare hans ställningstaganden, intressen m. m.» En försöksverksamhet, som omfattade psykologiska undersökningar av officersaspiranter, igångsattes på hösten 1942, då en pluton vid dåvarande infanteriets officersaspirantskola undersöktes. I juni 1943 undersöktes 50 elever vid plutonchefsskolan vid 1 1 och 70 elever vid troppchefsskolan vid A 1. Efter vissa på grundval av gjorda erfarenheter företagna revisioner av metoderna undersöktes på hösten samma år samtliga elever vid infanteriets officersaspirantskola på vinterlinjen 1943—44 (310 elever). Våren 1944 gjordes motsvarande undersökning på samtliga elever vid infanteriets, kavalleriets och 1

Husen: Intelligenskrav på olika skolutbildningsstadier. Skola och samhälle. 1946. Metoderna ävensom en orientering förekomma i den för undersökningsledare och befäl skrivna: »Karaktärsbegreppet och de karakterologiska undersökningsmetoderna» utg. av Centrala värnpliktsbyrån. 2

53 luftvärnets officersaspirantskolor. Sedan chefen för armén bestämt att dessa undersökningar skulle komma till utförande på samtliga till officersutbildning uttagna ha fr. o. m. hösten 1944 undersökningar ägt rum i enlighet med dessa direktiv. Undersökningarna utföras omedelbart efter att eleverna inryckt till kadettskolorna. Redan tidigt aktualiserades frågan, huruvida de ej borde vara förlagda till ett tidigare stadium för att därigenom kunna tillgodogöras vid övervägande om uttagning. Med hänsyn till att antalet undersökta då skulle ha kommit att uppgå till det dubbla och att man då ej skulle haft tillgång till behövligt antal kvalificerade undersökningsledare (fackpsykologer, psykiatriker, vissa specialutbildade officerare), ansåg man sig ej kunna stanna för detta alternativ. Dessutom tillkom den olägenheten, att plutonchefs- respektive troppchefsskolorna till ett stort antal ligga utspridda över hela riket, vilket skulle ha inneburit en rad organisatoriska svårigheter. För närvarande överväges emellertid möjligheten att — i likhet med vad som sker i England — förlägga undersökningarna till en lämplig tidpunkt före den egentliga officersutbildningens början. Det nuvarande förfarandet är i stort sett upplagt enligt följande plan: 1 a) Skriftlig gruppövning om cirka 5V2 timmar omedelbart efter inryckningen till kadettskolan. b) Utförande av vissa praktiska uppgifter med observationer av beteendet. Härvid tagas 3—4 man åt gången under 30—45 minuter med i regel 3 »stationer». Som ledare fungera 3 fackmän. c) Exploration (enskilt samtal) om cirka 60 minuter med varje kadett. Denna utföres av en fackpsykolog eller läkare (psykiater). Efter explorationens slut nedskriver explorationsledaren ett s. k. karakterologiskt utlåtande, vilket i stort sett är disponerat på följande sätt: 1. Sociala data. Faderns yrke. Antal syskon. Hemmiljö under uppväxttiden (förhållandet till föräldrar och syskon, uppfostrans art, ekonomi etc). Skolgång (betyg, förhållande till lärare och kamrater). Yrkesförhållanden (yrkesval, anpassning till yrket, framtidsmål). 2. Intressen, allmän horisont m. m. (orientering i tillvaron i sociala, politiska och andra frågor, fritidsintressen, hobbies, intressenas psykiska förankring). 3. Begåvningsutrustning, a) Allmänintelligens, b) Begåvningstyp (teoretisk, praktisk etc), c) Omdöme (särskilt i sociala och psykologiska frågor), d) Teknisk begåvning (teknisk förståelse, handlag etc). 4. Karaktärs- och temperamentsutrustning, a) Mognad, b) Allmän karaktärsoch temperamentstyp (inåt- eller utåtvänd, känslomässig stabilitet eller labilitet). c) Vissa andra egenskaper (initiativ, villighet att »släppa till sig», social kontakt, social pliktkänsla, allmän anpassning i tillvaron), d) Självkänsla, e) Eventuella neurotiska symptom. 5. Inställning till den militära livsformen (motiv för val av officersyrket, motivens bakgrund, uppfattning om officersyrkets krav m. m.). d) Efter avslutade undersökningar hålles kollegium med skolbefälet, varvid — beroende på antalet kadetter — antingen varje elev dryftas eller en1 En mera ingående redogörelse finnes i Husen: cersaspiranter. P r a k t i s k psykologi, häfte 2, 1946.

Psykologiska undersökningar av offi-

54 bart sådana elever, som undersökningsledarna eller skolbefälet anse vara »problemfall» (intellektuellt svaga, temperamentsdefekta eller neurotiska). Det karakterologiska utlåtandet samt vissa andra data rörande eleven införas på ett s. k. elevkort. Detta kompletteras sedermera med s. k. befälsomdömen och erhållna betyg jämte utgångsnummer från kadettskolan och (för blivande officerare på aktiv stat) från Krigsskolan. Elevkortet följer kadetten under hela utbildningen. Det är tillgängligt endast för skolchefen och insändes efter utbildningens slut till Centrala värnpliktsbyrån. Undersökningarna tjäna i sin nuvarande utformning tvenne syften. Dels erhåller vederbörande befäl en bild av eleven, som i viktiga avseenden är mera fördjupad och nyanserad än den föreskriftsmässiga fasad som uppvisas under tjänsterutinen. Därigenom möjliggöres en mera individuell behandling och i ett icke ringa antal fall även ett bättre underlag för lämplighetsbetygen. Den psykologiska undersökningen kan klarlägga vissa sidor av kadettens personlighet, som denne ej har anledning eller ej får tillfälle att uppvisa under tjänstens enahanda. Det militära systemets strängt hierarkiska struktur bidrar till framskapandet av vissa beteendeformer och attityder, som kunna dölja eller hålla tillbaka personlighetstendenser, vilka under andra betingelser kunna träda i dagen, exempelvis då kadetten blivit officer och hans ansvar och befogenheter ökats. Lämplighetsbetyget tenderar ofta att utgöra ett genomsnittsbetyg för de olika ämnena respektive utbildningsgrenarna på skolan. Självfallet bör det emellertid i viss utsträckning också vara ett uttryck för bedömningen av de rent mänskliga kvalifikationerna för yrket och icke endast det rena kunnandet eller rutinen. Ser man exempelvis till de klagomål gentemot officerarna som framförts av värnpliktiga beredskapsmän eller rekryter, finner man att klagomålen i mycket liten utsträckning gälla själva det militära kunnandet utan främst ta sikte på sådana egenskaper som förmågan att skapa aktning för sin person, förmågan att vara föregångsman, sättet att behandla de underordnade — överhuvud det som vid de franska officersaspirantundersökningarna går under beteckningen »sens pédagogique». I ett mindre antal fall kunna undersökningsresultaten ge vägledning, då det är fråga om att skilja en elev från utbildningen. Arméns kadettskolchefer avgåvo i maj 1945 yttranden rörande det nuvarande prövningssystemet, och samtliga ansågo sig kunna beteckna de karakterologiska utlåtandena som synnerligen värdefulla och vara till påtaglig nytta. Men samtidigt framhölls att undersökningarna för att till fullo kunna utnyttjas borde komma före kadettskolan och förläggas till plutonchefs- (troppchefs-) skolan. Arméns officersutbildningskommitté rekommenderar det nuvarande systemet, men framhåller önskvärdheten av att prövningarna komma tidigare. »Kommittén vill i detta sammanhang påpeka den värdefulla hjälp vid bedömningen av officersaspiranterna, som erhålles genom anordnade psykologiska prov. . . Det vore givetvis önskvärt, att prövningen av de blivande officerarna kunde ske så tidigt, att hänsyn därtill kunde tagas vid urvalet till kadettskolorna... Kommittén, som upptagit de med personalprövningen sammanhängande frågorna till be-

55 handling, är övertygad om lämpligheten av en psykologisk prövningsverksamhet vid plutonchefs- eller kadettskolorna i den form och i den omfattning, som den för närvarande har.» 1 Nackdelen med en prövning under plutonchefsskolan, då resultaten skulle kunna användas som hjälpmedel vid uttagningen till officersutbildning, synes vara, att man då kan befara en utbredd »maskning» bland eleverna i syfte att undgå fortsatt utbildning.

c) U t b i l d n i n g i m i l i t ä r p s y k o l o g i . De områden av den tillämpade psykologien vilka kunna vara av värde för befälet äro i stort sett följande, nämligen med personalprövning och personaluttagning sammanhängande problem; de värnpliktigas anpassning till den militära miljön; utbildnings- och undervisningsmetoder samt krigspsykologiska problem (reaktioner under strid, propaganda, rykten, befälsföring i krig e t c ) . Av dessa tillämpningsområden falla utbildningsfrågorna utanför detta kapitel. Arméns officersutbildningskommitté har upptagit frågan om undervisning i militärpsykologi och militärpedagogik under utbildningen titt och som officer till ingående behandling. E n kurs om 25 timmar »i psykologisk människokunskap med militärpedagogisk tillämpning» föreslås ingå i plutonchef sskolan. Under kadettskolan avses 25 timmar åt »en grundlig genomgång av undervisningsläran jämte därtill direkt anslutande undervisningsövningar». Under officerskursen vid krigsskolan föreslås en kurs i militärpsykologi om cirka 60 timmar. 2 Vid truppslagsskolorna föreslås en serie föreläsningar om 10 timmar i militärpsykologi »varvid sådana ämnen behandlas, som ha särskild betydelse för kompaniofficerare». 3 P å arméhögskolan föreslås för samtliga elever en kurs om 10 timmar i krigspsykologi samt för elever på underlinje I a under andra undervisningsåret en omfattande kurs i psykologi och pedagogik om 80 timmar. 4 Den senare, mera omfattande kursen, till vilken även kurs- och timplan uppgjorts, motiverar kommittén med att det är »av behovet påkallat att man inom armén förfogar över ett antal officerare, som med sin militära sakkunskap förena en djupare insikt på ifrågavarande område. Dessa skulle vara särskilt skickade att inom det militära undervisningsväsendet företräda de psykologiska och pedagogiska synpunkterna... Det kan också erinras om att den psykologiska provningsverksamheten är en uppgift, som hos ledarna förutsätter en förening av militär och psykologisk kunskap och erfarenhet.» 5 Vi anse oss till alla delar kunna biträda detta förslag och vilja samtidigt framhålla betydelsen av att man i denna undervisning även beaktar de problem av psykologisk och pedagogisk art som de värnpliktigas infogande i den militära miljön kan ge upphov till och att den värnpliktiges »civila reaktio1

Statens offentliga utredningar 1946: 38, s. 67 f. A. a. s. 117 f. A. a. s. 239. * A. a. s. 243 ff. 5 A. a. s. 242. 2

56 ner», sådana de uppkommit genom hans uppfostran och skolutbildning i det demokratiska samhället ej kunna omskapas enbart genom någon slags »tvångspedagogik». Det framstår dessutom som önskvärt, att det vid varje förband kunde finnas en särskild officer, vilken kunde svara för de pedagogiska och psykologiska frågorna. Vid marinen har man vid varje örlogsstation respektive kustartilleriförband en särskild »personaluttagningsofficer». Något motsvarande skulle även kunna tänkas vid de bägge övriga försvarsgrenarna, varvid vederbörande officer icke endast skulle svara för personalprövningsfrågor utan också få i uppdrag att undersöka omständigheterna kring missanpassningar hos »besvärliga rekryter», vilka göra sig skyldiga till upprepade förseelser, rymningar etc. Innan den av arméns officersutbildningskommitté föreslagna utbildningen, bland annat på arméhögskolan, omsatts i praktiken och därigenom kompetenta officerare hunnit utbildas, torde vissa kurser för personaluttagningsofficerare vara av behovet påkallade. Med ledning av hittillsvarande utländska erfarenheter synes en sådan kurs böra omfatta en tid av tre veckor. Kurserna böra lämpligen ledas av chefen för Centrala värnpliktsbyrån. Vid marinen förekomma sedan en tid särskilda militärpedagogiska kurser för samtliga officerare under 2:a—4:e officersåren. Syftet med dessa kurser är bland annat att göra kursdeltagarna skickade att leda medborgarundervisningen. Dessa kurser synas värdefulla och böra även i fortsättningen bedrivas i nuvarande form och omfattning. Det vore även önskvärt att en å två yngre officerare med några års truppvana kunde kommenderas till tjänstgöring vid Centrala värnpliktsbyrån med placering vid dess personalprövningsdetalj. Dessa skulle därigenom kunna få den fördjupade erfarenhet och de kunskaper som skulle göra dem skickade att i fortsättningen svara för kvalificerade läraruppgifter på ifrågavarande område. Utbildning för manskap i militärpsykologi och militärpedagogik förekommer för närvarande i furirs- och underofficersskolorna. Det kan ifrågasättas om ej denna utbildning med hänsyn till ämnets vikt och betydelse borde utökas, dels till sitt omfång i ifrågavarande skolor, dels till att omfatta jämväl elever i korpralsskola. Dessa synpunkter ha i varje fall framförts vid våra besök vid skilda förband. Förslag ha framkommit om att medelst film underlätta undervisningen i detta ämne, vilket borde benämnas befälsföring. Filmens uppgift skulle vara att för eleverna visa riktig och felaktig behandling av trupp. Det ligger givetvis en fara i att göra en schablon över en så individuellt betonad sak som hur trupp skall behandlas, men vi anse dock att tanken bör framföras, enär den utan tvivel innebär något av värde för att föra frågan om utbildningen i detta ämne framåt. Då nu utbildningen i militärpsykologi under utbildningen till och som officer genom arméns officersutbildningskommitté funnit förtjänstfullt beaktande, bör ämnet jämväl i proportion härtill komma underofficers- och underbefälsutbildningen till del.

3. Psykologiska problem i den militära miljön. a) D e v ä r n p l i k t i g a s anpassning. 1 I en demokratisk stat måste det alltid komma att råda en viss spänning mellan den militära och den civila livsformen. De bägge dominerande momenten i det militära systemet äro kollektivismen och autokratin, medan däremot det demokratiska samhället bäres upp av en medveten strävan till fri utveckling av de individuella förutsättningarna och anlagen och i samband därmed av en på jämlikhet byggd individuell bestämmanderätt. Styrkan av den bestående spänningen är betingad av en rad olika faktorer av både personligtsocial och av traditionsmässigt-kulturell art. Under krigstid, då motsättningarna i samhället få vika för en alla omfattande »union sacrée» är spänningen mindre än vanligt, och under överhängande fara för den nationella existensen nästan helt försvunnen. Under fredstid, då årgång efter årgång värnpliktiga inkallas till utbildning, och då bakgrunden för denna utbildning, kriget, ej är lika aktuell för medvetandet, ökar spänningen. Man har kunnat konstatera detta inte minst i vårt land, där kritiken mot det militära systemets verkliga eller förmenta brister flammat upp efter det andra världskrigets slut. Förhållandet mellan den militära och den civila livsformen är i hög grad beroende av de traditioner, som känneteckna både krigsmakten och det civila samhället. Men även de aktuella samhällsförhållandena äro av stor betydelse. I ett samhälle, där individualismen, personligt fritt val och deltagande i det samhälleliga arbetet är något genom uppfostran självklart, komma attityderna till det militära systemet, ävensom strukturen hos detta system självt, att gestalta sig annorlunda än i ett autokratiskt samhälle där såsom exempelvis i Japan överheten är föremål för gudomlig dyrkan eller, såsom i diktaturerna, ungdomen systematiskt uppfostras att tjäna heroiskt-mystisKa ideal. I demokratierna bygger den militära moralen på att de värnpliktiga mer eller mindre frivilligt acceptera att underkasta sig de inskränkningar i den personliga friheten som äro nödvändiga i försvaret. Denna underkastelse uppleves emellertid som temporär. Den militära tillvaron betraktas som ett »nödvändigt ont», en skyldighet man måste underkasta sig för att skydda de rättigheter som tillkomma medborgarna. J u mindre »institutionsmässig» krigsmakten är, såsom i U. S. A., där man haft värnplikt endast under de bägge världskrigen, desto mera obunden av traditionerna med allt vad dessa innebära av både fördelar och nackdelar är man vid utformningen av de militära förhållandena. Men samtidigt har anpassningen till det militära livet där inneburit större svårigheter än i de länder, där allmän värnplikt 1 En redogörelse för de olika konkreta omständigheter, till vilka de värnpliktiga ha a t t anpassa sig under militärtjänsten samt för hur de reagera på dessa återfinnes i bil. 3, där resultaten av vår undersökning rörande de värnpliktigas inställning till den militära miljöns olika moment i detalj framläggas och kommenteras. Detta avsnitt behandlar de principiella frågorna rörande anpassningen till den militära miljön.

58 sedan länge förekommit, eller i de autokratiskt styrda staterna, där den militära prägeln över de civila förhållandena i förening med en systematisk uppfostran i martialisk anda i hög grad underlättat övergången från civil till militär tillvaro. Innan vi närmare gå in på de anpassningsproblem, som de värnpliktiga uppleva i samband med att de inlemmas i den militära organisationen, kan det vara skäl att i korthet erinra om de drag som äro utmärkande för denna organisation såsom sådan. Det som då främst faller i ögonen, är dess hierarkisktautokratiska uppbyggnad med obetingad rätt att befalla nedåt och lika obetingad lydnad uppåt. Vidare är det militära systemet präglat av ett regelsystem som i detalj normerar gruppmedlemmarnas beteende. För det tredje är kollektivismen systematiskt genomförd. Sitt yttre uttryck har denna bland annat i den för alla på samma nivå i hierarkien identiska uniformen. Då den värnpliktige inrycker till sin första tjänstgöring, möts han av en tillvaro som för honom är alldeles ny. Även för sådana värnpliktiga, som varit eller äro medlemmar i ungdomsorganisationer, som ha mer eller mindre militär prägel, är miljön ny så tillvida, att den så gott som helt lägger beslag på dem. Tjänstgöringen exempelvis i ungdomslandstormen har dock endast inneburit ett kortvarigt och angenämt avbrott i veckorutinen, där de unga kunnat få utlopp för pojkårens äventyrslusta och fått leka soldater några timmar i veckan. Nu möter dem en tillvaro, där de som foga sig kanske belönas och de som inte göra detta säkert bestraffas. För de flesta 20-åringar innebär den abrupta miljöförändringen och inlemmandet i en ny tillvaro med ett virrvarr av bestämmelser en anpassningskris, som de flesta dock utan allvarligare besvär komma över. Det är huvudsakligen i följande tre avseenden, som det militära innebär en »omskolning» respektive en »omanpassning» för den värnpliktige. 1) Han måste ge avkall på sin individualitet. 2) Han måste avstå från de genom uppfostran och de i hans tidigare miljö ingrodda levnadsvanorna. 3) Han måste avstå från sin i den civila tillvaron mer eller mindre suveräna frihet att ändra sin omgivning respektive byta miljö, så att den passar hans behov och önskemål. 1 Hos varje individ utvecklas under uppväxten det som skulle kunna betecknas som hans sociala jag. I den miljö, där han formas, lär han sig så småningom att spela sin bestämda roll: att inta en viss attityd till sin omgivning och att denna intar vissa attityder till honom. Känslan av individualitet uppkommer, då detta blir medvetet för honom, då han lär sig att betrakta sig själv i sin egenskap av innehavaren av en viss position eller en viss roll. Intimt förbunden härmed är känslan av personlig identitet. Denna skulle kunna betecknas som inbegreppet av individens förhållanden till sin sociala miljö och de avseenden i vilka han är olika denna. När han kommer i militärtjänst, får han uppleva hur denna identitet »hotas» och att utbildningen i vissa avseenden går ut på att göra honom anonym. Han är nu inte längre en jordbrukare, en kontorist, en student eller en svarvare utan det understrykes, att han skall 1

Jfr bil. 3.

59 uppfostras till soldat. Två amerikanska militärpsykiatriker karakterisera förändringen på följande sätt: »Själva uniformen, som soldaten bär, undanskymmer hans identitet, och hans namn ersattes med ett nummer. Anonymiteten förstärkes genom en rad handlingar som utplåna det distingerande, såsom väntan i ledet, marcherande i takt. . . Individen förlorar känslan av betydelse av sin egen rätt och försvinner obemärkt i bakgrunden av sin pluton eller sitt kompani. . . Soldaten kan sällan vara ensam. Han sover i logement och använder kollektiv latrin. Det finns inga situationer i vilka inte hans privatliv kan invaderas. Initiativet till hans personliga göranden och låtanden övergår i andra händer. Soldaten börjar och slutar med en sak på kommando; hans handlingar äro förutbestämda av föreskrifter. . . Nu gäller inte längre som i det civila livet: Vad tycker, känner, önskar jag? utan: Vad är det som är beordrat? Den invanda självplaneringen förnekas...» 1 De flesta värnpliktiga acceptera så småningom den tillfälliga förlusten av sitt tidigare »jag» och de tidigare sociala grupper (familjen, kamratkretsen etc.) de tillhört. I större eller mindre utsträckning identifiera de sig med den militära enhet de tillhöra. I och med att de känna sig tillhöra en grupp och att de omfattas av dess solidaritet inställer sig en känsla av säkerhet av liknande karaktär som den barn känna i kretsen av den familj de tillhöra. Den samhörighetskänsla som utmärker exempelvis familjen, kamratkretsen etc. är av den ursprungliga »vi-typen», där den enskilde gruppmedlemmen känner sig ha stöd och trygghet i gemenskapen. Denna vi-känsla är det mest utmärkande för de primära sociala grupperna i motsats till de sekundära, där enbart ett yttre regelsystem eller en lösare intressegemenskap håller samman gruppen och där relationerna mellan gruppmedlemmarna äro mera opersonliga. Som nämnts foga sig de flesta så småningom i att ge avkall på sin individualitet. De hos vilka strävan att vara påfallande har blivit ett livsbehov och hos vilka den distingerande gesten så att säga har blivit en andra natur lyckas ej med denna anpassning. Konstnärsnaturer, män med exhibitionistiska drag och starkt självhävdelse- och uppskattningsbehov uppleva underkastelsen av det egna jaget som en svår prövning. De skygga, tillbakadragna och självutplånande däremot hälsa ofta med tillfredsställelse den anonyma tillvaron. Detsamma gäller om de passiva, vissa neurasteniker, personer med ringa initiativ och stark beroendekänsla. De se gärna att befäl och reglementen stå för de nödiga besluten och ansvaret för beteendet. Den andra viktiga förändringen är att de djupt inrotade levnadsvanorna måste uppges. De flesta människor, som nått vuxen ålder, uppge ogärna sina vanor, särskilt sådana vanor som äro fundamentala för deras livsföring. De »beteendemönster» som under uppväxtåren utbildat sig vill man inte ändra på. De nödtvungna ändringarna upplevas därför till en början med stark olust. Kommer därtill att det sociala beteendet i viktiga avseende måste förändras, då den värnpliktige kommer i militärtjänst och då han måste anpassa sig till en rad helt nya kontakter med andra människor, förstår man varför de flesta »nervösa sammanbrotten» inträffa vid militärtjänstens början. I U. S. A. har 1 Maskin & Altman: Psychiatry, vol. 6.

Psychological factors in the transition from civilian to soldier.

60 man funnit att cirka 50 % av dessa inträffa under den första utbildningsmånaden, cirka 75 % under de två första månaderna och 97 % under de första sex månaderna. Motsvarande erfarenheter — ehuru ej siffermässigt belagda — har man i Sverige. Anpassningsprocessen i början av militärtjänsten är betydligt mera pressande än den enahanda rutinen under en lång tjänstgöringsperiod eller en krävande utbildning i och för sig. I samband härmed bör det med skärpa understrykas att den populära uppfattningen, att militärtjänsten skall kunna »göra en karl» av en omogen och osjälvständig »mammas gosse», är felaktig. All militär erfarenhet, icke minst i England och U. S. A., där man systematiskt undersökt företeelsen, visar, att militärtjänsten i regel ej kan göra om en man, som ej kunnat anpassa sig i det civila på ett normalt sätt. Den värnpliktige för med sig sina missanpassningsmekanismer till det militära och där förstärkas de i regel genom det starkare tryck som miljön utövar. Värnpliktiga som ej mognat i känslomässigt avseende och som ännu äro fastade vid familjen med en »oändlig navelsträng» kunna i regel ej anpassa sig, då tjänsten å ena sidan kräver ett underordnande av den barnsliga självhävdelsesträvan och å den andra ett moget, självständigt omdöme. De barnsligt egocentriska impulserna ta sig ofta uttryck i ett beteende på kort sikt. Den omogne tänker ej på konsekvenserna av sitt beteende på längre sikt. De flesta rymningarna i början av militärtjänsten begås av värnpliktiga som antingen äro känslomässigt omogna eller äro intellektuellt efterblivna. Den tredje omständigheten till vilken den värnpliktige skall anpassa sig är förlusten av friheten att inom en viss, av omständigheterna uppdragen ram. kunna gestalta sin materiella och psykiska miljö så att den passar hans önskningar och behov. Den vuxna människan i ett fritt land kan välja sin livsform i en rad olika avseenden. Om ett visst arbete inte passar, kan man välja ett annat. Trivs man inte med sin bostad kan man söka en annan. Har man avsky för vissa människor behöver man inte alltid frottera sig med dem utan kan undvika dem etc. Människor med vissa egendomligheter i personlig läggning eller personliga vanor äro ofta i det civila inte särskilt påfallande, därför att excentriciteterna ofta kunna döljas inom den privata sfär med vilken varje människa omger sig. Den militära miljön är strängt reglementerad och oelastisk och lämnar full insyn i den privata sfären. Excentriska drag komma där att framstå i tydlig relief, samtidigt som vederbörande är oförmögen att dra sig bort ifrån eller ändra sin omgivning. En enstöring, som finner det obehagligt att trängas ihop med en massa andra människor, får sina känslor i det avseendet starkt accentuerade, då han kommer i militärtjänsten. Den som ej kan stå ut med sin plutonchef, har ingen möjlighet att, såsom i det civila, söka något annat arbete, där han får en annan förman. Som framgår av motiveringarna till svaren i attitydundersökningen på frågan »Hur har Ni på det hela taget trivts med E r tjänstgöring?» har över hälften av dem som säga sig ha trivts »inte särskilt bra» eller »dåligt» motiverat detta med att skillnaden mellan militärt och civilt är för stor i det avse-

61 endet att man inte får sköta sig själv, att man står under ständigt tvång e t c 1 Anpassningen till den nya tvångstillvaron är som nämnts svårast under de första veckorna. Det är också då som de flesta värnpliktiga skiljas från tjänstgöringen till följd av starkt påfallande oförmåga att anpassa sig. Det framhålles ofta, att militärtjänsten skall fostra soldater även i den meningen att de värnpliktiga skola lära sig att utstå umbäranden för att därigenom i framtiden bli bättre skickade att utstå fältlivets vedermödor. Åtgärder för att underlätta anpassningen under utbildningen anses därför lätt kunna verka i bortklemande riktning. Den psykiska effekt, som genomgångna strapatser under utbildningstiden i bästa fall kunna ha, är att soldatens självkänsla höjes, om han har lyckats stå ut med dem. Vidare är han inte längre obekant med dem. Han vet, hur de skola mötas, och underkastar sig dem därför med större tillförsikt, då han nästa gång ställes inför dem. Det kan alltså här vara fråga om en inverkan av ungefär samma art som vid de s. k. vänjningsövningarna, då de värnpliktiga utsättas för starka akustiska chocker i avsikt att bekantskapen med dessa skall minska deras skräckinjagande inflytande. Men för att såväl härdning som vänjning skall ha någon bestående effekt av värde ur psykologisk synpunkt måste den som utsattes för proceduren klart inse dess värde, vilket ökar hans s. k. motivation och gör honom mera positivt inställd till den pedagogiska påverkan. Detta kräver, att härdningen inställes i meningsfullt sammanhang. Den måste förekomma i situationer, som så mycket som möjligt likna dem som de värnpliktiga kunna få uppleva under krig. Vedermödorna måste förekomma under fullt fältmässiga förhållanden. En slags strapatsträning under kasernförhållanden kommer osvikligt att upplevas som meningslöst trakasseri och skapar enbart olust. Motivationen sjunker, och de värnpliktiga bli mindre mottagliga för utbildningen. Det är emellertid tveksamt, om en »skolning i umbäranden» under själva utbildningstiden i och för sig kan vara av avsevärt värde för den värnpliktiges användbarhet som soldat, då han efter några år inkallas till krigstjänstgöring. En person, som under en vinter tvingats att exempelvis sova i ett oeldat rum, har givetvis under tiden närmast därefter en större kroppslig motståndskraft mot kyla än en som sovit i ett uppvärmt rum. Men om han under längre tid åter tillbringar nätterna under vanliga värmeförhållanden, går denna härdning ganska snart förlorad. Motsvarande gäller om umbäranden i fråga om andra behov som mat, vila och sömn. Av attitydundersökningen framgår, att trivseln i tjänsten i regel är större på de förband, där exempelvis förläggningsförhållandena äro goda, medan det omvända ofta är fallet på de håll, där kasernerna äro undermåliga. Det sätt på vilket rekryten anpassar sig är betingat både av konstitutionella faktorer och miljöfaktorer. Sedan länge har man genom läkarundersökningar från början sökt se till att kroppsligt defekta ej placeras i vapenutbildning utan i mindre ansträngande tjänst eller att de helt frikallas. Först sent har man ägnat någon uppmärksamhet åt den psykiska utrustning den 1

Jfr bil. 3.

62 värnpliktige för med sig i militärtjänsten. Åtgärder för att sålla bort de i intellektuellt hänseende grovt efterblivna förekomma numera inom alla moderna arméer. Tillvägagångssätten beröras närmare i bilaga 5. Dessutom tarvas emellertid åtgärder för att såvitt möjligt ej spilla bort utbildning på rekryter vilkas temperamentsbeskaffenhet gör att de ej kunna anpassa sig vare sig till utbildningen under fredstid eller till fältförhållanden under krigstid. Detta problem är i själva verket ytterligt allvarligt och — särskilt i krigstid av större storleksordning än man i allmänhet föreställer sig. Under första världskriget intogos inemot 98 000 amerikanska soldater på militärsjukhusen på grund av psykiska skador. Ett antal särskilda sjukhus (»veterans' hospitals») fingo byggas för de psykiska invaliderna, och man räknar med att dessa under 14 år, 1918—42, kostat amerikanska staten cirka 1 miljard dollar. De psykiska invaliderna visa i betydligt större utsträckning en permanent oförmåga till arbete och social anpassning än kroppsinvaliderna. Från december 1941 till september 1944 hade ur amerikanska armén i runt tal lVi miljon soldater hemsänts som odugliga till vidare krigstjänst. Av dessa hade 300 000 skilts från tjänsten på grund av psykiska störningar, detta trots att redan vid tjänstgöringens början cirka 13 % av samtliga värnpliktiga blivit utsållade av psykiatriska skäl (mental efterblivenhet, temperamentsanomalier e t c ) . Det har tidigare framhållits, att de värnpliktiga till militärtjänsten föra med sig alla de tendenser till missanpassning de lagt i dagen i det civila eller som varit latenta. Man kan inte vänta sig, att militärtjänsten vare sig i fredstid eller i krig i regel skall ha någon terapeutisk verkan. Tvärtom väckes eller stegras de civila missanpassningsreaktionerna på grund av det sociala tryck, som den värnpliktige utsattes för. Detta gäller beträffande både neurotiker och den heterogena grupp, som man brukar beteckna som psykopater, d. v. s. personer med konstitutionella störningar på känslo- eller viljelivets område. Ingen uppfattning är felaktigare än den att den militära disciplinen skall kunna »bota» psykopaterna. Ett slående exempel utgjorde det beryktade s. k disciplinkompaniet, som häromåret undersöktes av särskild läkare. 1 Man hade här hopat en rad grovt defekta värnpliktiga i förhoppning om att den nya miljön skulle verka i korrigerande riktning. Trots den strängare övervakningen och trots minskade yttre möjligheter att begå förseelser visade förseelsefrekvensen en betydlig ökning under vistelsen vid disciplinkompaniet. Docenten Alström som utförde undersökningen framhåller bland annat: »Att koncentrera dessa defekta under dylika militära former måste med utgångspunkt från vårt nuvarande medicinska vetande anses inhumant, ej blott mot dem utan även mot det befäl som . . . kommenderats därtill. . . Den medicinska behandlingen av psykopater präglas emellertid ej — som lekmän ofta tro — av något 'dalt'. Tvärtom behöves här en fast hand. Men det fordras resurser, som ej stå till förfogande under militära förhållanden. Försök att bibringa detta klientel militär utbildning är att anse såsom förfelat, och armén kan . . . ej spela rollen av korrektionsanstalt.» 1 Carl-Henry Alström: Om behovet av militärpsykiatrisk expertis vid armén. Läkartidningen nr 49, 1944.

Svenska

63 Neurotiker och psykopater utgöra både i krig och fred en ständig störningskälla för tjänstens behöriga gång. De utgöra ett ständigt irritationsmoment i disciplinära frågor och utgöra permanenta krigsrätts- och sjukhuskunder. I krig äro de kristallisationspunkter för disciplinupplösning och panik. Den asociale förblir i militärtjänsten minst lika asocial som tidigare. Den neurotiskt hämmade får sina besvär förvärrade. Det är av största värde för trivseln hos de meniga och befälet att det klientel som på engelska benämnes »martial misfits» så tidigt som möjligt antingen helt och hållet skiljas från tjänsten eller placeras i mera passande tjänst. Det här anförda aktualiserar också behovet av att de militära tillrättavisnings- och bestraffningsåtgärderna i någon mån avvägas med hänsyn till den psykiska beskaffenheten hos dem som bli utsatta för dessa korrektionsåtgärder, om man verkligen skall kunna åsätta dem denna beteckning. Alström anför ett fall, det var fråga om en jordbruksarbetare från fattig miljö, som är belysande. Vederbörande hade ej klarat skolan, hade varit kvarsittare och »sämst i allt». Hade klarat sig dåligt socialt. Hade haft underordnade och dåligt betalda drängsysslor. Aldrig varit borta från hemtrakten. Han hade gått »i den dagliga arbetslunken hemma» och inte varit i kontakt med rättvisan. Var trög och ytterligt efterbliven och omdömeslös men relativt godmodig. Kunde ej finna sig tillrätta med de militära formerna. Kunde inte följa med i övningarna, fattade inte kommandoorden, kände sig alldeles vimmelkantig. Gick tidvis som i dvala och enda dominerande strävan var att komma ifrån det hela. Tillgrep cyklar för att få pengar till hemresa. Flera gånger inför krigsrätt och dömdes två gånger till vardera 4 månaders straffarbete för stöld. Sändes till disciplinkompaniet. Fortsatte sina rymningar. Påverkades ej av straff, tyckte det var lugnt och behagligt. Undersöktes av psykiater, O-förklarades och hemsändes. Det här anförda exemplet, som visserligen är extremt, belyser vikten av en primär sållning av värnpliktsmaterialet redan vid tjänstens början och — i den händelse vederbörande upptäckes då — i tid föranleder undersökning. Beträffande de militära förseelserna har man i ett avsevärt antal fall att göra med psykopater, intellektuellt efterblivna eller på annat sätt abnorma värnpliktiga. Det framstår enligt vår mening som ett trängande önskemål, att värnpliktiga, vilka förefalla psykiskt abnorma eller som bli föremål för upprepade bestraffningar undersökas av psykiatrisk-medicinsk expertis. Vi anse det också vara nödvändigt, att allt befäl i sin psykologiska-pedagogiska utbildning erhåller en ordentlig orientering om de särskilda svårigheter som föreligga och de psykiska mekanismer som verka vid den värnpliktiges infogande i den militära miljön. Icke minst viktigt är att det därvid klargöres vilka reaktioner som äro att betrakta som normala och vilka som kunna anses vara av mera abnorm och patologisk art. Genom att militärpsykiatrisk expertis efter inryckningen varje vår sedan 1942 ställts till förbandens förfogande har dels omfattande erfarenheter kunnat samlas och dels truppbefälets förståelse för dessa synpunkter väsentligt ökats. Två av de läkare som under 1946 tjänstgjort inom tredje militärområdet framhålla avslutningsvis i sin rapport till Försvarets sjukvårdsförvaltning: »Vid granskningsnämnderna märker man för övrigt mest markant vilken sti-

64 mulans de psykologiska och psykiatriska betraktelsesätten utgjort för officerarnas människobedömning och människobehandling. De fordom mera intuitiva metoderna ha nu fått ett fastare och mera objektivt underlag, och truppbefälets omdömen kunna många gånger utan svårighet verifieras och kompletteras av medicinsk-psykologiska fynd.»1 Då den värnpliktige inrycker till militärtjänst komma flera av hans tidigare behov att antingen helt hämmas eller också tillfredsställas på ett annat sätt än förut. I fråga om sömn, mat, hygien och dylikt måste han anpassa sig till den ordning som gäller i den nya miljön. Om man ej arrangerar det så att de värnpliktiga ha möjligheter att på annat sätt än tidigare tillfredsställa vissa fundamentala behov eller att införa vissa möjligheter till surrogattillfredsställelse, är det föga troligt att man lyckas ernå den positiva inställning som är en väsentlig betingelse för att utbildningsarbetet skall kunna ha någon större effekt. Beträffande olusten till följd av hämmade behov gäller att den ofta avreageras på eller riktas mot någon person i vederbörandes omgivning. Man skulle kunna kalla detta sätt att reagera för »syndabocksmekanismen». I regel är det då befälet som får tjänstgöra som syndabockar mot vilka de värnpliktiga rikta sitt missnöje med mat, förläggningsförhållanden etc. Man stöter stundom på militärt håll på den uppfattningen, att militärtjänsten som en av sina huvuduppgifter har att arbeta bort den värnpliktiges »civila vanor och behov». Militärutbildningen liksom all utbildning har visserligen till uppgift att skapa nya vanor, men dessa nya vanor kunna endast skapas, om de understödjas av individens mer eller mindre grundläggande behov. Målet för militärutbildningen blir alltså att ta dessa behov i sin tjänst men att dirigera dem in på nya banor. Hela personalvårdsorganisationen är ej annat än ett uttryck för strävandena att till den egentliga militärtjänstens fromma odla den värnpliktiges »civila person». Bortsett från de s. k. vitala behoven, begär efter föda och sömn samt tillfredsställandet av sexualiteten, är den värnpliktiges självhävdelsesträvan av stor betydelse. Varje normal människa har i större eller mindre utsträckning ett behov av att känna sig som en nyttig och uppskattad medlem av den grupp i vilken hon lever. Att ständigt vara ett intetsägande nummer i ledet, att ej få tillfälle att i något avseende utmärka sig, är för de flesta människor ett outhärdligt tillstånd. Enbart en sådan obetydlig handling från chefens sida som att tilltala den värnpliktige med namn i stället för med nummer verkar stärkande på självkänslan. Likaså är ett samtal mellan fyra ögon med pluton- eller kompanichefen av stor betydelse. E n orientering från befälets sida om vad som skall göras och varför detta skall göras verkar i samma riktning. Den värnpliktige känner sig mera betydelsefull och nyttig, om befälet ej sparar på beröm, då sådant är på sin plats. Behovet att vara privatmänniska, att få en, om än ringa tid, för att vårda sig om sitt »individuella jag» kan en ettårig militärtjänstgöring ingalunda vare sig undertrycka eller helt och hållet kanalisera i kollektiv riktning i 1

Doktorerna Elis Regnérs och Arne Wahlströms rapport till F S F den 28 maj 1946.

65 ett samhälle med ett civilt uppfostrings- och undervisningssystem som strävar efter att fostra individer. Den värnpliktige har ett oavvisligt behov av att få disponera tid, då han fritt kan välja sina sysselsättningar och då han utan att vara bunden av tjänstedisciplinen kan rekreera sig i en miljö som ej har någon militär prägel över sig. De åtgärder som vidtagits för att förse de värnpliktiga med lämpliga fritidslokaler respektive fritidssysselsättningar inom själva kasernen ha givetvis varit och äro av stor betydelse. Men det förvånar ej att — såsom exempelvis skedde vid ett huvudstadsförband — många värnpliktiga, trots att påkostade och smakfulla fritidslokaler ha iordningställts vid förbanden, ändock föredraga att besöka de i närheten av kasernen liggande, schabbiga och nedrökta kaféerna. Detta är ej annat än ett uttryck för strävan att hävda sitt fria val och att göra detta utanför ramen av den miljö som framstår som valfrihetens motpol. H u r mycket man än söker sörja för den värnpliktiges trivsel på kasernen såväl i som utom tjänsten, förbli ändock permissioner och tjänstledigheter grundväsentliga medel för att höja trivseln och därmed moralen och effektiviteten. Den värnpliktiges »civila behov» kunna ej alltid på ett tillfredsställande sätt tillgodoses vid förbandet. Skall detta kunna ske på ett fullt adekvat sätt måste den värnpliktige få tillfälle att då och då besöka sitt hem. Betydelsen av att så sker framgår mycket slående av attitydundersökningen. Vid ett förband, där permissions- och tjänstledighetsförhållandena ej kunnat ordnas på ett för de värnpliktiga tillfredsställande sätt, bland annat genom långa avstånd till hemorterna, ha mer än SU av värnpliktskontingenten angivit att de ej trivdes. 1 När den värnpliktige varit i tjänst en tid, finner han i kamraterna en ersättning för de tidigare personliga kontakterna som han förlorat. Han växer så småningom in i den militära utbildningsenhet han tillhör. Han finner, att hans äldre jag i vissa stycken vidgats till att omfatta hela enheten, som mera uppleves som ett övergripande »vi». Han lär sig bli solidarisk med och att känna ett visst ansvar för enhetens ve och väl. Denna vi-känsla brukar man stundom beteckna som »kåranda». Den utgör ett av de mest positiva momenten i det militära för det övervägande antalet värnpliktiga. I attitydundersökningen ha sammanlagt 96,9 % markerat en positiv inställning till kamraterna mot endast 0,7 % i negativ riktning. Exempelvis ha gemensamma kompaniaftnar visat sig kunna stärka denna samhörighetskänsla. Bland åtgärder som skulle höja trivseln ange 11,5 % av de värnpliktiga sådana samkväm. b) K o n t a k t e n befäl—trnpp. 2 Vi ha tidigare berört vad som skiljer den militära miljön från den civila och de anpassningssvårigheter den värnpliktige får uppleva, då han skall infoga sig i den nya miljön. Denna präglas av ett rikt förgrenat regel- och föreskriftssystem, som i viktiga avseenden syftar att skapa nya »beteendemönster» i Jfr bil. 3. 2 Samma problem har med utgångspunkt från attitydundersökningen behandlats i bil. 3. 5—1754 46

60 hos den värnpliktige. Krigsmakten har i hög grad institutionskaraktär över sig i likhet med vad fallet exempelvis är med kyrkan, rättsväsendet och vissa administrativa organ. Detta medför att den redan i och för sig, i viss utsträckning oberoende av dess företrädare, uppvisar en konservativ prägel. De medel, som användes för kontroll av gruppmedlemmarnas beteende, förändras endast långsamt. Eftersom relationerna mellan individerna äro mera opersonliga och betydligt mera specialiserade än exempelvis inom familjen, har denna kontroll en formalistisk prägel. Motsvarande fenomen finner man stundom exempelvis inom den civila förvaltningsbyråkratien. Men då kontrollen är betydligt starkare och mera djupgripande inom den militära institutionen, ligger det nära till hands att formalismen där blir ännu större. Företrädare för militärväsendet och exekutorer av dess kontrollåtgärder är i fredstid den fast anställda befälskadern. Vill man söka förstå den ytterligt utsatta ställning som denna kader, icke minst officerskåren, har, måste man betänka följande två omständigheter. Officerskåren, för att tills vidare hålla oss till denna, utgör kärnan i militärväsendet såsom institution. Kårens traditioner sträcka sig tillbaka till medeltiden. Dessa ha i vissa stycken fortbestått relativt oanfäktade av de väldiga omvälvningar som samhället genomgått sedan den industriella revolutionen. Kekryteringen har ända fram till våra dagar ägt rum mest från samhällets överskikt. Bedan genom att representera en institution, som har varit ganska avgränsad från det övriga samhället, har officerskåren, i likhet med vad fallet är med prästerskapet, ej kunnat undgå att i vissa hänseenden komma i ett slags motsatsställning till detta samhälle. Till skillnad åter från vad fallet är med prästerna, som oftare ha kommit från lägre sociala skikt, har beträffande officerskåren motsatsställningen markerats genom en social-ekonomisk klyfta. Den andra omständigheten som bör beaktas är att det fast anställda befälet står som representanter — och som exekutorer — för ett system, som åtminstone i Sverige flertalet unga män betrakta som ett nödvändigt ont. Oberoende av sin lämplighet komma dessa företrädare lätt att framstå som syndabockar för de sidor av systemet som de värnpliktiga ej anse sig kunna finna sig till rätta med. Det fast anställda befälet har under en period av de unga männens mest mottagliga ålder, vid själva övergången från pubertetsåren till vuxen ålder, en makt över dem som knappast ens föräldrarna haft. Befälets kontakt med truppen är alltså en ömtålig fråga, vars konsekvenser äro lika betydelsefulla för militärväsendet och det fast anställda befälet självt som för de värnpliktiga. Det är dessutom att märka, att varje enskild individ som tillhör en viss kår och som genom bärandet av uniform markerar sin enhet och sin särställning, i sitt beteende osvikligt framstår som en typisk representant för denna kår. Man kan i stort urskilja två former genom vilka vissa människor dominera andra, nämligen ledarskap och chefsskap. Ledarskapet innebär, att de direktiv som ges eller den kontroll som utövas av en person accepteras mer eller mindre frivilligt. Då det är fråga om chefsskap har däremot denna kon-

67 troll blivit till institution, d. v. s. det föreligger en befattning vars innehavare, som erhålla sina befogenheter i kraft av sitt ämbete, kunna växla. Ledarskapet kan både vara demokratiskt och autokratiskt, i det att ledaren i det förra fallet utsetts genom fritt val, medan han i det senare fallet genom propaganda och våld svingat sig upp till sin position. Dessa olika sätt att dominera andra gå givetvis över i varandra. En rektor, en företagschef eller en officer kan genom att han tillvinner sig sina underordnades förtroende och aktning bli till en ledare i demokratisk mening trots att han verkar i ett autokratiskt system. Det är av stor betydelse i detta sammanhang, att de värnpliktiga under hela sin uppväxttid vanemässigt fått det demokratiska ledarskapet i blodet. Uppfostran i hem och skola har nu mindre än tidigare en autoritär och patriarkalisk prägel över sig. Under de tidigare ungdomsåren — den ålder, som ibland har kallats »gängåldern» — dominera de, som utmärka sig genom styrka, mod och initiativ i pojkgrupperna. De dominera visserligen ofta genom sin överlägsenhet i fysiskt avseende. Men de accepteras ändock son, ledare på grund av sin överlägsenhet i berörda avseenden. Under senare delen av ungdomsåren är det en annan typ av ledare som dominerar, och som man kan återfinna i ungdomsorganisationerna. Han utmärkes bland annat av överlägsenhet i fråga om individuell behandling av gruppmedlemmarna, villighet att ge råd och hjälpa till rätta, samtidigt som han upprätthåller ordning och disciplin. Detta medför att de värnpliktiga, då de komma till militärtjänsten, ha vissa krav på sina närmaste chefer för att dessa skola erkännas som verkliga, ledare. Detta i sin tur aktualiserar betydelsen av urvalet av befälsämnena och utbildningen av dessa. Det föreligger av hävd en yttre ritualmässig distans mellan befäl och manskap markerad med gradbeteckningar, skilda förläggningar, utspisningslokaler, fritidslokaler etc, allt viktiga element i det institutionsmässiga chefsskapet. Om detta skall förbli chefsskap eller utveckla sig till verkligt ledarskap, d. v. s. om vederbörande chef skall få den underordnade att känna sig som frivilligt medverkande, beror till stor del på chefens personliga kvalifikationer. Det torde emellertid ej gå att helt komma ifrån vare sig vissa drag av opersonligt chefsskap eller den hithörande ritualmässiga distansen. Allt samarbete och initiativ inom en militärenhet måste arrangeras hierarkiskt för att vara effektivt. Den eventualitet, mot bakgrunden av vilken allt utbildningsarbete bedrives, nämligen kriget, kräver ovillkorligen detta. Även den yttre distansen, som kanske inte är nödvändig för vissa chefer som ha förmågan till äkta ledarskap, måste i viss utsträckning finnas därför att andra chefer, som inte ha samma kvalifikationer, utan hjälp av distansmarkerande inrättningar skulle ha svårt för att upprätthålla sin befälsposition. Underbefälet, som ofta förlägges och utspisas tillsammans med de meniga och dessutom är i samma ålder som dessa — detta gäller i Sverige i alldeles särskilt hög grad underbefälet vid flottan — måste ofta kämpa med oerhörda svårigheter, då det gäller att upprätthålla sin auktoritet.

68 Det ligger nära till hands att anta, att den yttre distansen kan skapa en inre, psykologisk sådan, d. v. s. att de värnpliktiga å sin sida uppfatta det yttre avståndet som ett hinder för rent mänsklig kontakt och att befälet strävar efter att ej överbygga denna klyfta. Detta spörsmål har, icke minst i U. S. A., varit föremål för åtskillig diskussion under det andra världskriget. Man har pekat på vissa commandogrupper som bland annat opererade i Stillahavs-området, där officerare och manskap helt och hållet delade varandras lott. Rangskillnaderna markerades ej. En stark kamratskapskänsla och kåranda utvecklade sig under de svåra och farofyllda uppdrag som dessa grupper hade att utföra. Det är emellertid, som också påpekats, felaktigt att göra dessa commandogrupper till prototyper för de militära enheterna i allmänhet. Det var här fråga om små »teams», som opererade på egen hand under ytterligt svåra yttre förhållanden, där det av varje man krävdes ett exceptionellt initiativ och ansvar och där var och en i högre grad än inom andra militära enheter var beroende av och hade ansvar för de övriga i gruppen. I en ordinär militär enhet är ansvaret starkt koncentrerat uppåt. Fullständig likhet med avseende på de yttre förhållandena är där otänkbar, eftersom initia° tivet måste koordineras i ett hierarkiskt uppbyggt system av befogenheter och ansvar. Detsamma gäller för övrigt inom civila företag och institutioner. De värnpliktiga hysa ingen aktning för en ledare av »låt-gå»-typen. Samtidigt som de från barndomen föra med sig den ursprungligaste formen av underkastelse inför en överordnad, nämligen den inför familjefadern, ha de också under övergångsåren utbildat vissa ledarideal. Underkastelsen under en ledare är i och för sig för de flesta unga män ingen olustbetonad handling, men de kräva, att strängheten och fastheten skall vara förenad med välvilja och omutlig rättvisa. Dessutom vilja de gärna röna ett personligt intresse för sina angelägenheter, ett önskemål som ej alltid tillgodoses i en institution där den opersonliga formalismen ligger nära till hands. I själva verket utgör denna »inre distans» enligt de värnpliktigas egen mening den största bristen i kontakten med befälet. Yttranden som »befälet håller för mycket på sin rang», »befälet är för styva i korken», »befälet går inte att tala med», »befälet anser sig vara ett slags bättre människor», »underskattar soldaten», »tar ingen hänsyn till de värnpliktiga», »lyssnar inte på vad de värnpliktiga har att säga», »man vågar inte närma sig högdjuren» etc. före komma i icke mindre än 66 % av motiveringarna till frågan om förhållandet mellan befäl och manskap. 1 I en undersökning som häromåret genomfördes framkom, att de personer som ynglingarna skulle erkänna som ledare för det första skulle vara lojala mot de underordnade. Vidare framhävdes i ungefär lika stor utsträckning även rättvisan och förmågan till fasthet, ordning och disciplin. Undersökningsresultaten sammanfattades så: Man vill att den man skall se upp till skall vara »bestämd i sitt sätt», »hålla disciplin», »hålla ordning och reda», »gå rakt på sak» etc. Men han skall samtidigt vara lojal i betydelsen att han inte håller något konstlat avstånd, att han 1

Jfr bil. 3.

69 är »kamratlig», »inte högfärdig» eller »mallig» etc. Detta är en av antinomierna i ledarskapets konst, särskilt när man har med ungdom att göra, att å ena sidan hålla det rätta avståndet, behärska situationen, hålla på disciplin — gärna med hårdhet — men å andra sidan samtidigt kunna vara »gemen» i den bemärkelsen, att man tar del av de underlydandes personliga angelägenheter, söker hjälpa dem till rätta, ge dem råd etc 1 Under beredskapsåren har det vid utbildningsdepåerna ofta ej blivit mycken tid att skapa några mera personliga kontakter, främst beroende på de täta befälsbytena. Under fredstid synes det dock vara möjligt att i större utsträckning än tidigare föra befäl och trupp närmare varandra i psykologiskt avseende. Införandet av de psykologiska prövningarna har kommit att utgöra ett led i denna strävan. Bland annat ingår, som vi tidigare nämnt, i dessa ett otvunget samtal, en s. k. exploration, mellan var och en av de värnpliktiga och hans chef, där denne på ett taktfullt sätt skall ta del av den värnpliktiges förhållanden, hans uppväxtmiljö, skolgång, yrkesförhållande, speciella svårigheter. Detta samtal är enligt vår mening ett kontaktmedel som utan undantag bör avhållas med samtliga värnpliktiga snarast efter inryckningen. Även andra tillfällen, såsom samtal under raster, kompaniaftnar, skulle i större utsträckning kunna begagnas till en mera otvungen personlig kontakt. De värnpliktiga kunna då relativt oförblommerat få framföra sina synpunkter och förslag, utan att detta för den skull behöver bryta de disciplinära formerna. Personalvårdsassistentema ha också en viktig uppgift att fylla härvidlag. Inom vissa civila företag har man som ett led i strävan att få de anställda att känna sig mera medverkande i företaget infört möjligheter för dessa att exempelvis i en brevlåda nedlägga förslag till förbättringar och förslag till rationalisering och effektivisering i stort eller rörande detaljer i hela maskineriet. Även önskemål beträffande åtgärder för att höja personalens trivsel kunna på detta sätt framföras. Också inom krigsmakten har detta på sina håll kommit till användning. En ökad användning av detta system skulle man även kunna tänka sig infört exempelvis inom varje kompani (motsvarande). I det frågeformulär som användes vid vår attitydundersökning förekom en fråga rörande vilka egenskaper vederbörande främst skulle vilja att plutouoch kompanichefen (motsvarande) hade i första, andra och tredje hand. Fördelningen av svaren ävensom en kortare kommentar till dessa återfinnes i bil. 3. Bland de egenskaper som de värnpliktiga uppsatte i främsta rummet kom »rättvisa» först med 41 %, »förståelse för den värnpliktiges problem», »omtänksamhet», »hjälpsamhet», »förmåga att sätta sig in i den värnpliktiges förhållanden» därnäst med 17 % vidare »kamratlighet», »naturlighet», »förmåga att komma truppen inpå livet» med 12 % och »förmåga att ta folk» etc. med 9 %. I andra rummet fördelade sig de önskvärda egenskaperna på följande sätt: rättvisa 22 %, förståelse, hjälpsamhet etc. 19 %, kamratlighet etc. 16 %. Man kan med viss rätt sammanslå de svar, där de tillfrågade tala om »kamratlighet» och »förmåga att komma truppen inpå livet» med dem där det talas om »förståelse för de värnpliktigas problem», »omtänksamhet» etc. Man koml

Husén:

Kriget och den mänskliga faktorn. Militärlitt. fören. nr 194, Sthlm 1945, s. 60.

70 mer då upp till 29 % sådana svar i första rummet och 35 % i andra rummet. I anslutning till frågan rörande önskvärda egenskaper fingo de värnpliktiga ange om de ansågo att det befäl de haft att göra med motsvarade dessa krav och, om så ej var fallet, vari det främst brast. Bristande rättvisa anges i 20 % av fallen, medan »översitteri», preusseri», »kan inte 'sänka sig' till den värnpliktiges nivå», »bristande intresse för de värnpliktigas önskemål och skäl» etc. anges i 31 % och »dåliga psykologer», »kan inte ta folk» etc. i 15 %. Bland de brister, som anföras, förekommer det myckna rytandet och skrikandet och obehärskat uppträdande från befälets sida i över 8 % av fallen. Det torde ej vara någon tillfällighet, att man svär i betydligt större utsträckning i det militära än annorstädes. Den militära miljön utövar ett ganska starkt tryck på de personer som vistas i den. Genom den hierarkiskt ordnade befogenhets- och ansvarsfördelningen är trycket starkast uppifrån och nedåt. Som vi tidigare framhållit, innebär de värnpliktigas inlemmande i organisationen, att en rad olika behov ej kunna tillfredsställas. Allt detta måste hos både befäl och trupp ge upphov till inre spänningar, vilka »avreageras» bland annat just med svordomar. Dessa psykiska mekanismer äro helt enkelt en form av aggression, som alltid förekommer, då individen utsattes för yttre tryck och blir otillfredsställd i olika avseenden. Det är detta som ligger bakom det obehärskade uppträdandet och det flitigt använda utskällningsförfarandet. Eftersom en underordnad sällan — utan att göra sig skyldig till insubordinationsbrott — kan säga en överordnad sin hjärtans mening rörande verklig eller förment dålig behandling, ligger det nära till hands att han, om han innehar befälsställning, låter den uppdämda vreden gå ut över truppen. Om nu vederbörande chef kroniskt lider av vissa neurotiskt betonade konflikter med ett aggressivt uppträdande som symptom på den inre otillfredsställdheten, ligger sadismen nära till hands. För ej så länge sedan förekom som bekant ett beklagligt fall, då en sexualperversion tog sig sadistiska uttryck. Det gäller i än högre grad om befälet än beträffande de värnpliktiga att temperamentsanomalier, neurotiska hämningar etc. endast kunna förvärras och ej botas i den militära miljön. Det ligger därför synnerligen stor vikt uppå att befälsämnena utväljas med ytterlig omsorg, icke minst med tanke på den utsatta ställning militärbefälet har. Förlöpningar utsättas obarmhärtigt för offentlighetens strålkastarljus. Vi vilja på det bestämdaste ta avstånd från denna, åtminstone tidigare ganska utbredda utskällnings- och självhävdelsementalitet. Den föregivet »manliga» ton som tar sig sådana uttryck bör med all makt motarbetas. I främsta rummet ankommer det på dem som utbilda blivande befäl att själva ålägga sig restriktioner i dessa avseenden, då de ju utgöra förebilder för sina elever. Var och en bör också slå ned på dessa tendenser hos sina underordnade. Det myckna rytandet och skrikandet utgör en betydelsefull vantrivselkälla. Detta är kanske ändå inte det allvarligaste. Betydligt farligare är det, om befälet genom sitt rytande och svärande hos sig självt suggererar fram en arrogant eller föraktfull attityd gentemot de underlydande. J u förr man därför söker sanera dessa förhållanden dess bättre. Samma krav på självbehärskning, som man i det civila livet uppställer, böra gälla också för militärbefälet.

71 I detta sammanhang synes det också vara anledning att något beröra de unga officerselevernas skolning till ledare. Man har bland annat anmärkt på att de blivande officerarna i alltför hög grad erhålla fackutbildning och i for liten utsträckning skolas till pedagoger, vilkas huvuduppgift det i fredstid ar att utbilda 20-åringar under betingelser som innebära en djupgripande forändring av dessa ynglingars tidigare livsföring. Det har därför framförts krav på att undervisning i psykologi och pedagogik samt samhällslära i större omfattning borde ingå i officersutbildningen. Arméns officersutbildningskommitté har upptagit dessa frågor till behandling och vi vilja för vår del livligt tillstyrka dess förslag rörande utökad undervisning i psykologi och pedagogik i samband med utbildningen både till officer och som officer.1 Det kan emellertid vara fara värt att det i själva den anda i vilken utbildningen av de blivande officerarna bedrives ligger moment som strida emot det som rekommenderas i den pedagogisk-psykologiska undervisningen. Kadetterna äro under hela utbildningen utsatta för en intensiv press. Stor vikt lägges vid de yttre formerna: stramheten, det korrekta anhållandet, den alerta hållningen, den osvikliga punktligheten och det karskt uppstramade uppträdandet inför trupp. Kadetternas livsföring är noggrant inrutad och föreskriftsmässigt dirigerad. Några minuters för sen ankomst eller en tillfällig förlöpning kan rendera kadetterna sänkt uppförandebetyg. I och för sig är det ingenting att anmärka mot att en sträng och omutlig disciplin upprätthålles. Den som skall ha till yrke att bland annat skapa disciplin, bör själv ha fått disciplinen vanemässigt innött. Men trots detta ligger det en fara i att ett så pass snävt ansvarsområde tillmätes eleverna. Ynglingar med osjälvständig inställning, som i sin handel och vandel äro starkt beroende av direktiv uppifrån, kunna under sådana omständigheter göra sig lika eller rentav mera gällande än starkare naturer som ej alltid trivas i direktivens mångfald. För det andra kunna detaljerade direktiv bildlikt talat tjänstgöra som kryckor — den intensiva pressen hindrar otillåtna utvikningar. Men då eleven som ung officer kommer ut på sitt förband och hans befogenhetsoch ansvarsrayon ökas, kan han göra sig skyldig till förlöpningar som förvåna alla de överordnade som under krigsskoletiden sett honom som ett mycket väldrillat och välartat exemplar. Det är också fara värt, att de yttre formerna komma att framstå som det väsentliga, och att den korrekt ritualmässiga distans som bestått mellan kadetter och kadettofficerare uppfattas som prototypen för förhållandet mellan över- och underordnad. Den »distans» som de värnpliktiga klaga över torde ofta vara orsakad av de beteenden av traditionsmässig art som befälet fått under sin egentliga befälsutbildning och som därefter förstärkts av de förebilder som äldre kamrater på förbanden utgöra. Föreställningen om de värnpliktiga som en okunnig hop, till vilken man inte bör sänka sig, har dessbättre mer och mer försvunnit, men den yttre form som denna inställning skapat, distansen till truppen, har dröjt kvar längre. i Statens offentliga utredningar 1946: 38, s. 112 ff, s. 239 ff.

72 Officersutbildning och akademisk utbildning äro på det hela taget ej jämförliga, helt enkelt därför att de ha olika syftemål. Men samtidigt som kadetternas gymnasiekamrater vid våra universitet och högskolor bedriva en utbildning, där de i stort sett själva dirigera utbildningstakten och själva disponera sitt dagsschema och där det helt är lämnat åt deras eget ansvar, om det skall bli något resultat av studierna, utbildas kadetterna under förhållanden som i vissa avseenden äro alltför bundna. Arméns officerutbildningskommitté har föreslagit att fria studier i viss utsträckning skola försökas under utbildningen till officer men ej ansett sig kunna föreslå att de unga officerarna någon tid vistas vid universitet eller högskolor. Genom införandet av fria studier skulle kadetterna få möjlighet att under eget ansvar disponera och fullgöra större uppgifter och därmed skulle utbildningsbefälet i någon mån få tillfälle att bedöma deras förmåga också i detta avseende. 1

4. Förslag. 1. En rationell personaluttagning framstår enligt vår mening som ett betydelsefullt medel att främja trivsel i tjänsten. De s. k. nöjdundersökningar som utförts bland annat vid marinen bekräfta detta till fullo.2 De anstalter som vid inskrivning respektive inryckning till första tjänstgöring företagas för att med särskilda prövningar söka avpassa de värnpliktigas placering med hänsyn till anlag och färdigheter synas vara av största värde. Med hänsyn till betydelsen av ett omsorgsfullt urval av officersämnen synas de särskilda prövningar som nu förekomma vara ändamålsenliga. E n prövning på ett tidigare stadium än vad nu är fallet bör dock allvarligt övervägas. 2. En effektivisering av de åtgärder som nu förekomma med avseende på sådana värnpliktiga som utgöra ett kroniskt missanpassningsklientel, är också önskvärd. Krigsmakten får ej betraktas som en korrektionsanstalt för personer, som till följd av psykiska defekter av olika slag ej kunna finna sig till rätta där. Det är önskvärt att befälet under sin utbildning erhåller kännedom om de beteenderubbningar som kunna uppträda i det militära ävensom att krigsrätterna (domstolarna) i större utsträckning än vad nu är fallet tillkalla medicinsk expertis i fråga om värnpliktiga vilka göra sig skyldiga till upprepade förseelser. 3. Det enskilda samtal (»exploration») mellan varje värnpliktig och hans chef strax efter inryckningen till första tjänstgöring, som delvis praktiserats, bör utsträckas till att gälla hela försvarsmakten och obligatoriskt föreskrivas. 4. Befälet bör under sin psykologisk-pedagogiska utbildning få en relativt ingående orientering om de speciella anpassningssvårigheter som möta de värnpliktiga vid deras inlemmande i den militära miljön och om de åtgärder som böra vidtagas för att göra denna anpassning så friktionsfri som möjligt. 5. I fråga om den militärpsykologiska respektive militärpedagogiska under visningen biträda vi i allt väsentligt de förslag som framlagts av arméns 1 2

Statens offentliga utredningar 1946: 38, s. 20 o. s. 218 ff Se bilaga 4.

73 officersutbildningskommitté. För flottans officerare anordnas enligt provisoriskt reglemente för utbildning av officerare tillhörande flottans stam årligen en kurs i militärpedagogik, vars ändamål är »att meddela eleverna sådan orientering i samhälls- och människokunskap, som är av betydelse för deras verksamhet som ledare, lärare och befälhavare samt i synnerhet att förbereda dem för tjänst som lärare i medborgarkunskap för värnpliktiga. Kursen bör så utformas, att den kan bidraga till att ett gott förhållande samt en på insikt och förståelse grundad samhörighet mellan befäl och trupp starkes och vidmakthålles.» Motsvarande kurs anordnas också för kustartilleriets officerare. Utbildningen är avsedd att meddela huvuddelen av den humanistiska utbildning, som kommer marinens officerare till del. I samband med kursen behandlas bland annat psykologi med uppfostrings- och undervisningslära samt psykiatri, vilka ämnesavsnitt tillsammans torde motsvara ämnet psykologi och pedagogik enligt det förslag, vilket framlagts av arméns officersutbildningskommitté. Med hänsyn såväl till kursens ändamål som till den centrala ställning kursen redan intar och i fortsättningen än mer avses inta i den humanistiska utbildningen för marinens officerare, torde densamma böra ägnas särskild uppmärksamhet. I detta sammanhang skall endast framhållas vikten av att kursen i fråga om allmän psykologi och pedagogik utbygges därhän, att den i förening med den utbildning i samma ämne, vilken under andra rubriker förekommer vid sjökrigsskolan respektive sjökrigshögskolan kan meddela det kunskapsmått, som för arméns vidkommande föreslås i officersutbildningskom mittens betänkande till och med första året på arméhögskolan. 6. Det är av vikt att vid varje förband finnes en officer som kan svara för den psykologiska verksamheten. Innan den av arméns officersutbildningskommitté föreslagna utbildningen i psykologi och pedagogik vid arméhögskolan omsatts i praktiken, bör genom särskilda kurser om cirka 3 veckor vid Centrala värnpliktsbyrån sådan utbildning delgivas vissa, för uppgiften lämpade officerare.

74 Kap. 5. Särskilda frågor rörande förhållandet mellan befäl och meniga. Av framställningen i denna del av betänkandet torde det ha framgått, att förhållandet mellan befäl och meniga enligt vår uppfattning inte är ett isolerat problem, utan att det i flera avseenden måste betraktas som en avspegling av förhållandena inom krigsmakten i mycket vidsträckt bemärkelse. Förhållandet icke blott mellan befäl och meniga utan även mellan över- och underordnade är i själva verket huvudsakligen ett resultat av olika yttre faktorers psykologiska inverkan. De viktigaste av dessa faktorer äro sådana, som ha omedelbar betydelse för personalens trivsel och arbetsglädje. Kan man öka trivseln och arbetsglädjen, förbättras också förhållandet mellan de olika personalkategorierna, och därmed har man också ökat förutsättningarna för ett effektivare utbildningsarbete. Undermåligt befäl, bristfälliga övningar, otrevliga lokaler, mindre smaklig kost, ekonomiska bekymmer, irriterande yttre former, allt sådant är vantrivselorsaker, som man i stor utsträckning kan komma till rätta med genom konkreta åtgärder, även om reformarbetet i vissa avseenden kan komma att få bedrivas på lång sikt. Det är emellertid uppenbart, att man icke enbart genom dylika ingripanden kan skapa den anda som man önskar. En utredning om förhållandet mellan befäl och meniga i syfte att åstadkomma en naturlig mänsklig samverkan på demokratisk grund får i mångt och mycket sin särskilda karaktär av att man inte rör sig på ett område, där man kan nå de föresätta målen endast genom bestämda ingripanden. Man måste förutsätta god 7ilja, positiv inställning, förmåga till förutsättningslös självprövning och enighet i fråga om målen. Hela diskussionen blir förgiftad, om man ej kan utgå från att det finns en ömsesidig strävan att åstadkomma ett förtroendefullt samarbete. Kritiken — där sådan erfordras — bör sättas in mot den brist på insiktsfullhet varmed denna strävan ofta bedrives. Det medel man har att råda bot på okunnighet och missförstånd är upplysning. Det är uppenbart, att både befäl och meniga äro i behov av upplysning i de avseenden som det här är fråga om. Skälet att man måste lägga särskild vikt vid befälets insikter är, att det i mycket hög grad just är befälet, som står för den upplysning, som riktas till de värnpliktiga. Det är de fast anställda befälskårerna, som ha det omedelbara ansvaret för hur den militära livsformen överhuvud gestaltas och hur förhållandet mellan befäl och meniga utvecklas. De värnpliktiga införas vid inryckningen i en för dem främmande miljö. I denna miljö äro de utsatta för det starka tryck, som framför allt den militära disciplinen utövar, och de formas i befälets hand mer eller mindre motvilligt av den militära uppfostran, som de måste bibringas. Finns det i själva

75 miljön omständigheter, som försvåra en naturlig samverkan mellan individerna, eller användas under denna fostran medel som äro olämpliga, så faller ansvaret på befälet. Det är dess insikter, som äro avgörande. Det brukar framhållas, att de värnpliktiga sakna insikt om nödvändigheten av att de underkasta sig de olägenheter som militärtjänsten för med sig. Man vill därför att ungdomen redan i skolan skall bli föremål för försvarsupplysning, att olika ungdomsorganisationer skola hjälpa till att skapa förståelse för försvarets problem o. s. v. Delvis förekommer det nu redan en upplysningsverksamhet av detta slag, vilken är till gagn för förhållandet mellan folk och försvar. Dessa problem ha behandlats av försvarets upplysningsutredning. Vad man aldrig kan bortse från är emellertid att det framför allt är befälets egen uppgift att skapa den goda viljan hos de värnpliktiga och ge dem den rätta förståelsen för det militära. Hur mycket man än kan uträtta genom upplysning till allmänheten om försvaret, genom ekonomiska åtgärder o. s. v., så är det dock framför allt befälet, som det kommer an på. Ingen upplysning, ingen propaganda är mera verkningsfull än den behandling och den undervisning, som de värnpliktiga röna under varje dag av sin utbildning. Det är dessa förhållanden, som i första hand påverka de värnpliktigas reaktioner i positiv eller negativ riktning, vilka i sin tur ofta öva ett bestämmande inflytande på den civila allmänhetens uppfattning. Det är alltså ett utomordentligt stort ansvar, som åvilar befälet. Detta kan med fog göra anspråk på att allmänheten gör klart för sig hur svår dess uppgift i själva verket är. Det är emellertid dess uppgift att ta detta ansvar, hur otacksamt det många gånger än kan synas vara. Inga anklagelser från befälskårernas sida gentemot samhället för bristande uppskattning kunna befria dem därifrån. Vid attitydundersökningen tillfrågades de värnpliktiga om sin uppfattning om förhållandet mellan befäl och meniga. Svaren framgå av nedanstående tabell: Bra Ganska bra Inte särskilt bra Dåligt Ingen åsikt Frågan obesvarad

14,3 % » % ,6 % I4.6 * 4,7 6 4,6 /& 100,0 % 37 2 24

Summa

De närmare synpunkterna på de värnpliktigas svar återfinnas i bilaga 3. Det kan vara av intresse att jämföra ovanstående siffror med de svar som svenska Gallupinstitutet i april 1945 fich på en rundfråga till män, som varit inkallade till beredskapstjänst sedan krigsutbrottet 1939. Den fråga som ställdes var följande: »Vad har Ni för egen erfarenhet av förhållandet mellan officerare och meniga: var det i stort sett bra eller skulle Ni ha önskat att

76 det varit bättre?» Även underbefäl och officerare, som fullgjort beredskapstjänst tillfrågades. Svaren fördelades på följande sätt: Mycket bra Ganska bra Acceptabelt Kunde varit bättre Dåligt 01ika

Ingen åsikt Summa

Meniga

Underbefäl

Officerare

S6 % 20 % 8 % 28 % 5 % 2 % \ % 100 %

36 % 23 % 3 % 31 % 2 % 3 % 2 % 100 %

42 % 27 % 8 % 16 % — 1% Q% 100 %

Vid bedömningen av den skillnad, som framträder mellan resultaten av dessa undersökningar, bör man beakta, att underlagen inte äro helt jämförbara. Å ena sidan hade de som tillfrågades av Gallupinstitutet alla sin militärtjänst bakom sig-, medan attitydundersökningen gjordes på värnpliktiga i tjänst. Som bekant glömmer man ganska snart de obehagliga sidorna av en upplevelse. Ändamålet med de beredskapsinkallades militärtjänst var för de flesta en konkret verklighet: att skydda landets frihet; lika lätt inse inte de värnpliktiga vid fredsförbanden att de fylla en viktig uppgift. A andra sidan voro de värnpliktiga under beredskapen genomsnittligen äldre; ofta hade de orutinerat befäl och tjänstgöringsförhållandena voro många gånger påfrestande. Man måste emellertid också beakta, att tillvaron i fält befordrar en personlig kontakt mellan befäl och meniga, och att reservbefälet och det värnpliktiga befälet i regel hade lättare att komma till tals med sina underlydande än det aktiva befälet vanligen har. För att få en så fullständig belysning som möjligt av de olika sidorna av förhållandet mellan befäl och meniga, ha vi verkställt en genomgång av de ärenden, som handlagts av Militieombudsmannen under åren 1940—1944. Denna genomgång avsåg i första hand att klarlägga i vad mån den mängd ärenden, som under beredskapstiden inkom till M. O., angick förhållandet mellan befäl och meniga i egentlig mening och vilka beteenden, som främst voro föremål för anmälan. I samband därmed upprättades även en statistik över vilka befälskategorier, som de anmälda tillhörde. Att avgöra om en anmälan avser förhållandet mellan befäl och meniga »i egentlig mening» kan självfallet vara förenat med vissa svårigheter. Alla åtgärder av befälet, som kunna bli föremål för anmälan till M. O., kunna sägas påverka förhållandet mellan befäl och meniga. Varje anmälan är ett symptom på en irritation eller på missförhållanden i fråga om den personliga kontakten. Ärenden, som angå missbruk av kronans fordon, inkallelser eller hemförlovningar, löneärenden etc, kunna dock icke anses angå förhållandet mellan befäl och meniga i egentlig mening. Undersökningen visade, att ärenden av sistnämnda typer utgjorde det övervägande flertalet. Var gränsen skall dragas blir emellertid alltid i viss mån en subjektiv fråga. Undersökningsresultaten (i absoluta tal) framgå av nedanstående tabeller.

77 Ar

1. Antalet under året inkomna ärenden .. 2. Därav vid undersökningen ännu oavslutade 3. Antalet ärenden, som angått förhållandet mellan över- och underordnade i egentlig mening Anmälningarna ha gällt: a) olämpligt uppträdande ( y t t r a n d e ) . . . . b) ledighet (inkallelse) c) befordran (betyg) d) bestraffningar e) handläggning av a n n a t ärende f) a n n a t oförstånd i tjänsten g) allmänt missnöje med befälhavaren 4. Antal ärenden (av dem under 3), där anmälan föranlett bestraffning eller åtal 5. Därav antal fall, där MO föranstaltat om åtal, men den tilltalade frikänts 6. Antal ärenden, som avskrivits av MO med uttalande att vederbörande a) uppträtt olämpligt b) eljest förfarit felaktigt 7. Antal ärenden, som avskrivits utan sådant uttalande 8. Återkallade ärenden 9. Antal ärenden under 4 och 6 som gällt anmälan mot a) officerare eller likställda aktiv stat reserv värnpliktiga landstormshemvärnsej angiven kategori b) underofficerare aktiv stat reserv värnpliktiga landstormsej angiven kategori 10. Antal ärenden under 7 och 8 2 som gällt anmälan mot a) officerare eller likställda aktiv stat reserv värnpliktiga landstormshemvärnsej angiven kategori 1

1 216

1 652 2 075 1 797

—

22 6 9 12 3 7 5

26 11 20 15 13 21 1

35 13 12 11 7 6 —

103 10 13 32 14 39 10

88 7 9 12 10 21 9

—

14 7

10 10

11 13

36 15

38 16

22 6

58 11

37 5

97 15

70 3

33 8 5 2 5 1 12 3 1 1 — — 1

32 9 5 — 3 — 15 6 2 — — — 4

39 19 3 1 3

89 25 22 4 9

70 26 16 4 —

13 3 2 — —

29 23 2 2 7 1 11

24 14 5 — 4

28 10 1 — 2 — 15

68 17 11 1 3 — 36

105 24 11 2 8 1 59

67 18 4 6 1

I ett fall har anmälan redovisats på två ställen. 2 I några fall har samma klagomål gällt två befälskategorier.

1 39 13 5 1 8 12

78 År

b) underofficerare eller likställda aktiv stat reserv värnpliktiga landstormsej angiven kategori

— — — — — —

4 1 — — — 3

3 1 — — — 2

8 — 1 — 2 5

8 1 — — — 7

Man kan av dessa siffror utläsa två viktiga erfarenheter. För det första är det icke möjligt att av M.O:s verksamhet under beredskapsåren dra några slutsatser angående förhållandet mellan befäl och meniga i egentlig mening. Det antal ärenden, som rört detta område uppgå i regel icke till 10 % av hela det inkomna materialet. Sätter man dessa tal i relation till det genomsnittliga antalet inkallade under de olika åren, skall det framgå hur utomordentligt sällsynta M.O.-anmälningarna för direkta kränkningar strängt taget voro. Vi anse det vara av vikt att särskilt understryka detta, eftersom en motsatt uppfattning är tämligen utbredd. Keferaten av M.O.-målen och den publicitet, som dessa många gånger erhöllo, ha bidragit till denna missuppfattning. Den andra erfarenheten — som också i viss mån kan sägas strida mot en gängse åsikt — är att den befälskategori, som i det flesta antalet fall varit föremål för anmälan, är den aktiva officerskåren. De kontroverser mellan befäl och meniga under beredskapsåren, som ledde till M.O.-anmälningar, ha ofta förklarats med att man inom försvaret fick mottaga en mängd orutinerat och okunnigt befäl. Detta kan i och för sig vara alldeles riktigt. Det är emellertid uppenbart, att M.O.-anmälningarna oftast riktades mot aktiva officerare, I och för sig är detta ingalunda ägnat att förvåna. Av hela antalet sådana anmälningar, som medtagits i ovanstående tabeller, har endast drygt hälften föranlett någon åtgärd från M.O:s sida. Den genomsnittligen kanske strängare ansvarskänslan, den starkare bundenheten till militära former och inlärda förhållningssätt, som utmärka det aktiva befälet i jämförelse med värnpliktigt befäl och reservbefäl äro säkerligen anledningen till många av de anmälningar — och naturligtvis också till den olust — som förekommit mot de aktiva officerarna. Skulle man med ledning av de här behandlade undersökningarna formulera ett svar på frågan hur förhållandet mellan befäl och meniga i själva verket är, kunde man säga, att det knappast kan vara — och inte heller under beredskapen har varit — så dåligt, som man ibland har velat göra gällande. Å andra sidan kan man inte vara tillfredsställd med den inställning hos de värnpliktiga, som framgår av attitydundersökningens resultat. Man kan ur materialet inte utläsa mera än en negativ tendens — avsikten har heller inte varit att få fram mera än vissa hållpunkter för en bedömning. Huvuduppgiften är att få en uppfattning om de faktorer, som äro bestämmande för de värnpliktigas inställning. Vi framhöllo inledningsvis, att förhållandet mellan befäl och meniga inte kan förbättras enbart genom bestämmelser eller andra yttre åtgärder. I fråga

79 om föreställningen om själva målen för den militära fostran och om de medel, som denna fostran bör ta i sin tjänst, kunna visserligen upplysning och undervisning betyda utomordentligt mycket. I särskilt hög grad gäller detta naturligtvis om befälsutbildningen. Reformer i befälsutbildningen verka emellertid endast långsamt. Även en upplysningsverksamhet, som riktas till befälskårerna, har genomslagskraft endast på lång sikt. Det militära systemets hierarkiska karaktär är den främsta orsaken till den utpräglade konservatism, som utmärker detsamma. Äldre kamraters och överordnat befäls föredöme och åsikter ha stor betydelse för de yngre, och nya åsikter och värderingssätt ha svårt att göra sig gällande. Reformer av yttre förhållanden bli därför endast utanverk, om man inte också kan få till stånd en omprövning inom försvaret av hävdvunna tankegångar och befästade attityder. Man har riktat en anklagelse mot befälskåren för att den i stort sett skulle vara okunnig om den genomgripande demokratiseringsprocess, som det svenska samhället genomgått under de senaste årtiondena. 1 Möjligen kan det sägas, att samma anklagelse kan riktas också mot andra yrkesgrupper, präster, domare o. s. v. Det vill emellertid synas som om den skulle ha en särskilt hög grad av giltighet i fråga om det aktiva befälet — icke minst officerskåren. Detta sammanhänger med den isolerade ställning i samhället som denna kår har haft och ännu har. Sedan åtskilliga år tillbaka har det emellertid pågått målmedvetna och framgångsrika strävanden att bryta denna isolering. På initiativ av Socialdemokratiska ungdomsförbundet anordnades under år 1939 ett stort antal kontaktkonferenser mellan »folk och försvar». Denna verksamhet har sedermera återupptagits under medverkan av bland annat Riksförbundet för Sveriges försvar och Centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet och mött mycket stort intresse inte minst inom officerskåren. Naturligtvis betydde också beredskapen mycket för att i viss mån bryta officerskårens isolering. Man kan emellertid inte låta bli att tänka på vad beredskapstiden skulle ha kunnat betyda i detta hänseende. Hade inte förhållandet mellan militärt och civilt under kriget grumlats av den politiska misstron gentemot vissa officerare, vilkas inställning generaliserades och fick framstå som representativ, hade förmodligen beredskapstiden medfört en fullkomlig strömkantring i fråga om kårens isolering. Det är en omätlig skada, som vållats det svenska försvaret av de officerare — och för övrigt också enstaka andra befälspersoner — som gåvo upphov till denna misstro. En diskussion angående de närmare önskemål, som man skulle vilja uppställa för en ny anda inom krigsmakten, skulle föra långt utom ramen för detta betänkande. Då vi i det följande ange några huvudsynpunkter, måste detta ske utan någon närmare redovisning av orsakerna till de påtalade förhållandena. Det bör endast sägas ifrån — för att förebygga missförstånd — att dessa orsaker i regel äro tämligen naturliga. Vi ha inte betraktat det som oförklarligt, att de påtalade förhållandena uppstått. Det kan här heller inte bli fråga om att göra internationella jämförelser. Man rör sig på ett område, 1

Rektor E. Bjelfvenstam: Ny Militär Tidskrift nr 10, 1945.

80 som närmast hör hemma i den allmänna kulturdebatten; jämförelserna äro endels svåra att draga, endels mycket litet belysande. En behandling av dessa frågor skulle emellertid i och för sig vara av mycket stort intresse, och en anledning för oss att här beröra dem är att få till stånd en debatt. Det är fyra huvudsynpunkter, som vi skola beröra. Mellan dem existerar ett visst samband och de skulle gemensamt kunna sägas utgöra vad man i dagligt tal kallar militarism. 1. Det finns på många håll inom krigsmakten en föreställning om det militära som en från all annan samhällsverksamhet fullkomligt artskild företeelse. Grundprinciperna för krigsmaktens arbete och det övriga samhällets anses vara helt olika. Man menar, att krigsmakten har en särställning. Vanliga rationella regler skola inte gälla för dess arbete. Psykologiska och pedagogiska erfarenheter, som man inom andra utbildningsanstalter begagnar sig av, anses inte kunna gälla för den militära utbildningen, och ingen som icke själv är yrkesmilitär anses kunna förstå de grundläggande principerna för krigsmaktens arbete. Denna uppfattning leder — där den förekommer — till en frivillig isolering från det civila. Man menar till och med att denna isolering inte bara är naturlig utan att den är nödvändig. E n dylik uppfattning tar sig ibland mycket extrema uttryck. En chef (regementsofficer), som yttrat sig till utredningen, .skriver på tal om värnpliktsutbildningen: »Om man vill omvända en individ till tänkesätt och handlande är alltså regeln, att adepten helt skall skiljas från alla gamla 'fördärvliga' inflytanden under det att det nya meddelas honom. Därest denna princip skulle följas i dess mest renodlade form i det militära, skulle den värnpliktiges utbildning förläggas till en helt isolerad ö, befolkad endast av militärer samt utan någon förbindelse med det civila livet. Då detta tyvärr icke låter sig göra, har man måst kompromissa och skapat dessa öar i våra garnisonsstäder i form av inhägnade kasernområden. Man har alltså gått in för det erkänt nyttiga internatsystemet med en isolering gå långt ske kan. Det förefaller därför synnerligen ologiskt att nu plötsligen sabotera isoleringstanken genom att, som förekommit, nedriva kasernstaketen eller, som föreslagits, befria de värnpliktiga från att vistas inom det inhägnade internatet, så snart den rent hantverksmässiga tjänsten icke pågår, eller låta dem inom internatet medföra vissa civila idéer och rättigheter.» 1 Bakom ett uttalande som detta ligger otvivelaktigt en uppfattning om isoleringen som något nyttigt och nödvändigt. Militärtjänsten fordrar en fullständig »omvändelse» av den civila människan. I den mån man önskar kontakt mellan civilt och militärt bör denna kontakt få sin prägel av de militära föreställningssätten. Det är folket som skall komma till försvaret, om det skall bli någon kontakt av, inte tvärtom. Säkerligen vore det en stor orättvisa, om man inte genast betecknade denna inställning som numera mycket ovanlig. Den finns emellertid på sina håll och kan måhända inte frånkännas allt inflytande. 2. Som samhällsinstitution utmärkes krigsmakten, det ha vi redan i olika sammanhang påpekat, av en traditionalism, som är starkare markerad än inom 1

Kursiveringarna äro icke våra.

81 de flesta andra samhällsområden. Denna traditionalism, som torde vara betydligt vanligare än den tidigare nämnda föreställningen om krigsmakten som »stat i staten», är säkerligen en av de främsta orsakerna till dess isolering. Denna traditionalism sätter sin prägel på de yttre formerna, på samhällsuppfattningen, på hela den militära livsformen. Upphovet till de flesta av de yttre formerna kan i själva verket förklaras med syften, som någon gång varit av rent praktisk betydelse. Formerna bibehållas emellertid med stöd av efterrationaliseringar och tilläggas — sedan de inte längre kunna motiveras praktiskt — en mystiskt-symbolisk innebörd. Samhällsuppfattningen är starkt nationalistisk, och huvudvikten lägges på de militära traditionerna. »Svenskarna ar ett gammalt krigarfolk», heter det, »vi ha ärorika militära traditioner att försvara». I själva verket är det ju en trivial sanning, att vårt folks krigiska — om det någonsin var särskilt »krigiskt» — förflutna inte längre är någon levande tradition. Vår moderna historiska tradition sådan den utvecklats sedan 1800-talets början är fredlig förkovran. Det är för att bevara den traditionen, som vi ha vårt försvar, inte för Gustaf I I Adolfs eller Karl XII:s minne. Den militära traditionalismen på detta område, som har ett kvardröjande stöd i skolundervisningen i historia med dess framhävande av stormaktstidens historia på 1800-talets bekostnad, hämtar förebilder från krigsmakten i andra länder, där kriget verkligen är en levande tradition. Detta gör den emellertid inte mindre främmande för det svenska folkets föreställningsvärld. 3. Med traditionalismen sammanhänger det soldatideal, som man ibland möter också i svensk militär opinion. Redan i och för sig är emellertid soldatidealet som sådant främmande för svensk ungdom. Detta är ingenting, som man har anledning att förfasa sig över eller beklaga. Idrottsmannen, den yrkesskicklige arbetaren och den frie medborgaren i ett fritt land äro de ideal, som stå vår tids människor närmast. I själva verket torde dessa ideal icke skilja sig från de krav, som man ställer på en god soldat, i annat avseende än att denne dessutom skall besitta vissa rent militära färdigheter. Både mod och offervillighet, de egenskaper som bruka framställas som speciella soldatdygder, anses också i civila levnadsförhållanden vara eftersträvansvärda. E n militär chef — densamme som citerades härovan — framhåller för utredningen: »Redan i namnet på den tjänstedräkt, vilken rekryten vid inryckningen tillbyter sig efter inlämnandet av sina civila kläder, synes mig ligga förborgad kärnpunkten i all soldatuppfostran. Ordet uniform betyder likformig eller enhetlig. Detta innebär, enligt mitt förmenande, icke blott att alla soldater skola vara lika klädda utan fastmera, att deras uppfostran skall hava till mål, att så långt ske kan, omskola den enskilde civila mannen till en militärt likformigt tänkande och handlande soldat. Endast den trupp, det förband, som är sammansatt utav sådana, av full förståelse för den militära andan i stort och smått genomsyrade soldater, blir det enhetliga redskap i befälhavarens hand, varmed denne i krig kan uppnå positiva resultat.» 1 1

Se noten å föregående

6—1754 46

sida.

82 Ingenting i det militära systemet kan stöta det svenska folket mera för huvudet än dylika krav på »militärt likformigt tänkande och handlande soldater». Alldeles bortsett från att man har klart för sig, att detta soldatideal mera hör hemma i 1700-talskrigföringen än i det moderna kriget, vägrar man bestämt och definitivt att underkasta sig en uppfostran med en dylik målsättning. Det kan i fråga om dylika krav inte bli fråga om någon förstå else från det civila samhället. 4. Det förekommer i det militära en underskattning av och en missaktning för underlydande, som av många uppfattas som utslag av en odemokratisk inställning. Exempel på denna missaktning är den bristande självbehärskning hos överordnad personal, som förekommer inom krigsmakten. Vi ha i annat sammanhang behandlat denna företeelse. Hänsynslös »utskällning», svordomar och taktlösa tillmålen äro tecken på att den överordnade sätter så litet värde på de underordnades aktning, att han inte anser sig ha skyldighet att ställa samma krav på sig själv i fråga om folkvett, som gälla i det civila livet. Den unge kadetten får ännu lära sig att »hålla avstånd» till de underlydande i stället för att skapa kontakt. I attitydundersökningen klaga många värnpliktiga över att de behandlas »som barnungar», som om de voro »mindre vetande». I detta sammanhang vilja vi fästa uppmärksamheten på att Arméns officersutbildningskommitté påpekat, att det vid officerarnas fostran är särskilt betydelsefullt att målmedvetet befordra självständighet i åsikter och ställningstaganden. Till denna uppfattning ansluta vi oss helt. Den ökade aktningen för de underlydande måste börja inom befälskårerna. Det är i deras inbördes umgänge som förmågan till naturlig samverkan och en demokratisk samvaro måste grundläggas. Då vi särskilt framhållit dessa omständigheter, har ändamålet varit att fästa uppmärksamheten på företeelser, vilka i den mån de ännu förekomma stå som hinder för en överensstämmelse i fråga om principerna för krigsmaktens arbete mellan folk och försvar. Det rör sig här om medvetna eller omedvetna attityder, och blotta misstanken om deras existens utgör en irritationskälla. Man kan ibland se exempel på ganska motstridiga manifestationer av de militära föreställningssätten. Också i de yttranden vi erhållit från de militära cheferna ha vi kunnat återfinna såväl spår av äldre tiders militarism med inslag av de föreställningar, som vi kritiserat, som av en verklighetsbetonad uppfattning om de vägar som leda till ömsesidig förståelse mellan folk och försvar. Att de senare representera ett övervägande flertal är endast naturligt med hänsyn till den utveckling som ägt rum. Det kan vara skäl att här erinra om de grundläggande synpunkter på den militära disciplinen, som vi tidigare anfört. Förhållandet mellan befäl och meniga måste främst taga sikte på krigets och stridens krav. Förmågan att åstadkomma en kamratlig ton och anda är individuell. Det är önskvärt att man kan åstadkomma en sådan ton och anda, men det kan inte krävas. Vad

83 man däremot måste motarbeta, är en attityd och ett uppträdande, som hos de värnpliktiga skapar en känsla av att de stå i befälhavarens tjänst eller — än värre — att deras människovärde ringaktas. Det befäl har heller inte rätt att kalla sig kompetent, som icke inom sin trupp kan skapa en känsla av ömsesidigt förtroende och ömsesidig aktning. Åtskilliga av de omständigheter som äro av betydelse för förhållandet mellan befäl och meniga äro olika för de olika befälskårerna. Det är knappast någon överdrift om man påstår, att förhållandet mellan befäl och meniga å befälssidan dikteras av officerskårens hållning. Officerens exempel följs av de övriga befälskårerna. Han äger direkt befogenhet att anbefalla ett ändrat uppträdande gentemot de meniga. Behandlar han underlydande befäl illa smittar hans handlingssätt ej endast med exemplets makt, utan han skapar hos de underlydande också olustkänslor, som dessa i sin tur känna ett behov att avreagera på egna strykpojkar. Hela förhållandet mellan befäl och meniga beror därför i hög grad av den skicklighet och den takt, med vilka officeren förmår knyta en personlig kontakt med sina underlydande. J u högre upp inom befälshierarkien han anträffas, dess större blir hans ansvar. Det är ett faktum, att insikten om behovet av personlig kontakt blivit klarare år från år. Därvid ha erfarenheterna från beredskapstiden spelat sin roll. I fråga om äldre officerares ansvar för de yngsta kamraternas fostran har arméchefen i ett anförande bland annat yttrat: 1 »Just därför att vår tjänst är så fordrande, måste vi utom tjänsten få avspänning eljest stå vi inte ut med vårt arbete. Det blir emellertid ingen avspänning, om tjänstetekniken överföres till det privata umgänget mellan äldre och yngre kamrater utanför tjänsten. En äldre officer måste ständigt aktge på att han icke utanför tjänsten uppträder på ett sådant sätt, att han framkallar en tjänstemässig reaktion hos sina yngre kamrater. Tvingas de unga genom en felaktig behandling utom tjänsten att undertrycka sina åsikter, uppfostras nämligen systematiskt en kast av osjälvständiga officerare, som, när de själva kommit upp litet högre i graderna, begå samma fel nedåt. Ingenting kan vara farligare än rädsla för prestigen. Endast den, som icke är rädd om sm prestige, vinner i längden en naturlig sådan. Skulle en sådan anda, som jag här har sökt frammana, kunna bana sig väg inom våra kretsar, är jag övertygad om att mycket av den kritik skulle förstummas, som går ut på att officeren alltför litet har förmåga att på ett naturligt sätt tala med sina underlydande bland manskapet. Om vi däremot inom officersuppfostran lägga an på friare tankeutbyte och fostra de unga i en sådan riktning, är jag övertygad om att de lättare skola finna den naturliga ton och den vanliga mänskliga vänlighet, som jämte omsorg om de underlydande brukar vara en osviklig väg till att vinna dessas förtroende och som utomordentligt väl låter sig förenas med stora fordringar i tjänsten.» Detta utgör enligt vår uppfattning en kärnpunkt då det gäller att skapa ett bättre förhållande mellan befäl och meniga. Arméchefen skiljer skarpt mellan förhållandena inom och utom tjänsten och anser, att relationerna mellan olika 1

Aktuell orientering, årgång 3 (1944—1945), nr 21.

84 tjänstegrader utanför tjänsten äro av största betydelse för förhållandet dem emellan även i tjänsten. Han talar närmast om den unge officerens fostran, men satserna äga samma giltighet beträffande hela utbildningen till officer. Anförandet sätter i viss mån punkt för vad tidigare blivit kallat »Karlbergsandan» och som framför allt kännetecknas av ett fullständigt opersonligt och överdrivet formellt uppträdande. Mycket av detta har den demokratiska utvecklingen sopat bort, men det torde ännu återstå en del gammal surdeg att avlägsna, I Arméns officersutbildningskommittés betänkande s. 179—180 påpekas betydelsen av ett riktigt personval vid tillsättande av befattningar som kadettofficerare eller lärare vid krigsskolan för skapande av en ny befälstyp, en mera naturlig, mer mänsklig, mer livgivande typ, varför till kadettofficerare endast böra beordras sådana »som i tidigare praktik visat sin förmåga att handha människor på ett naturligt och mänskligt sätt.» Vi uttala vår anslutning till dessa synpunkter. Den nyutnämnde fänriken står inför en synnerligen svår uppgift. Han börjar sin ansvarsfyllda gärning med en hel del teoretiskt vetande samt med någon vana vid truppföring i högst sergeants tjänstegrad. Han skall nu på egen hand taga hand om utbildningen av en pluton nära nog jämnåriga, vilka ingalunda frivilligt åtagit sig den utbildning, som han skall leda och till vilken de ofta hysa en direkt negativ inställning. Han känner mer eller mindre truppens kritiska inställning mot sig, och han vet sig ha den civila allmänhetens uppmärksamhet riktad mot sig. Situationen kräver ej blott en rent militärt skicklig hand. Den kräver också en fond av psykologiskt och pedagogiskt kunnande för att skapa den kontakt med truppen och det förtroende, som kräves för att nå goda resultat. Uppgiften kräver en elitman. Vi ha redan förut (s. 38 f.) påvisat, att rekryteringsförhållandena för närvarande ingalunda äro sådana, att övervägande förstklassiga förmågor söka sig till officersyrket. Kan rekryteringen ej motsvara anspråken, synes en djupgående förbättring av förhållandet officer—underlydande knappast möjlig. Från de värnpliktigas och även från civilt håll ha otaliga anmärkningar riktats mot befälet i allmänhet för höghet i uppträdande, för bristande kontakt och för diverse former av översitteri. Denna inställning får en klar belysning av attitydundersökningen, som pekar på ovan nämnda företeelser som den viktigaste anledningen till missnöje med befälet. Med utgångspunkt från de synnerligen krävande uppgifter, som läggas på de föga erfarna unga officerarnas skuldror, är företeelsen ingen överraskning. E t t genomförande av Arméns officersutbildningskommittés förslag till officersutbildning kan emellertid beräknas medföra en förbättring. E t t stort antal unga officerare torde vid det första sammanträffandet med sin trupp ha utpräglade mindervärdeskänslor inför uppgiften. Ingenting ligger närmare till hands än att söka kompensera detta genom ett opersonligt och stramt uppträdande. Attitydens orsak missförstås oftast, på samma sätt som varje försök att dölja blyghet i allmänhet uppfattas som högfärd. Den unge officeren vågar helt enkelt inte låta folket komma sig för nära. Han

85 måste bygga murar omkring sig för att hävda sig, och till det ändamålet brukar han alla de medel, som reglementena sätta i hans hand. Kontakten med truppen uteblir, och utbildningsresultaten bli icke vad de kunde bli. Men även för en ung officer, som inte nalkas sin trupp med sådana hämningar, kan det vara mycket svårt att avgöra avvägningen mellan chefskap och kamratskap. Även om han teoretiskt inser betydelsen av att komma i god personlig kontakt med sin trupp, och även om han uppmanas därtill av äldre erfarna kamrater, uppstå många praktiska svårigheter. Den äldre kamraten kan tillåta sig mycket i den riktningen utan att hans auktoritet på något sätt rubbas. Han kan betrakta svårigheterna mer »von oben». Men kan den unge, som under en rast pratat och skämtat med sin trupp, räkna på fullständig disciplin igen, så snart uppställning till fortsatt övning anbefalles? Kan inte den kamratliga samvaron ögonblicket förut skapa disciplinära konflikter? Det beror helt på vederbörandes personlighet. Vad en född ledare och en stark personlighet kan göra, är för en svagare personlighet omöjligt att förena med disciplinens krav. Vi betrakta den kamratliga samvaron mellan befäl och trupp vid sidan om tjänsten som ett effektivt medel att förbättra förhållandet dem emellan, men vi äro medvetna om, att icke varje chef med fördel kan använda detta medel. Tillvägagångssättet måste anpassas efter vederbörandes personliga egenskaper. Däremot synes det oss nödvändigt att förutsättningar skapas för en fullgod rekrytering av officerskåren och att officersutbildningen inriktas på skapande av en i vissa hänseenden förändrad officerstyp. Samvaron mellan officer och trupp utom tjänsten måste även ses ur den synvinkeln, att truppen någon gång och icke allt för sällan vill vara i fred för befälet. Det är därför frågan om gemensamma mässar och marketenterier, som lancerats från civilt håll och som aldrig vunnit befälskategoriernas gillande, ej heller någonstans med glädje accepterats av svensk trupp. Amerikansk trupp synes enligt Doolittlekommitténs rapport ha en annan uppfattning. Den svenske soldaten vill ha en plats, där han är helt undandragen befälets kontroll, han vill få tala med sina närmaste vänner om personliga angelägenheter och i fred kritisera sitt befäl. Han vill ha ett privat område, dit befälet i regel ej kommer. Denna inställning sätter jämväl en gräns för samvaron utom tjänsten. Medan subalternofficeren i regel endast kommer i personlig kontakt med de värnpliktiga under övningarna, skall kompanichefen därutöver vara tillgänglig för truppen för personliga samtal om privata angelägenheter. Den menige äger enligt gällande bestämmelser rätt att utan mellanhand gå direkt till denne i fråga om personliga angelägenheter, en förmån, som synes vara unik för den svenska krigsmakten. Inom armén är kompanichefen enligt bestämmelserna i »Allmänna utbildningsbestämmelser» skyldig att personligen söka kontakt med varje rekryt. Denna kontakt har emellertid i vissa fall ansetts nådd genom samvaro under övningarna, beroende på bestämmelser i Centrala värnpliktsbyråns skrivelse nr 82: 34/1945, som stadgar att explorationen av de värnpliktiga må utföras av plutonchefen. Sagda

86 bestämmelse borde ändras därhän, att kompanichefen ålägges att verkställa explorationen. Endast därigenom säkerställes en verklig personlig kontakt mellan kompanichefen och hans personal. I arméchefens anvisningar för utbildningen av den 4 april 1946 anbefalles för kompanichefens del det dagliga direkta befälstagandet, som aldrig får försummas. Det ligger i sakens natur, att samtal mellan kompanichefen och de värnpliktiga skall kunna äga rum ostört och utan iakttagande av strikta militära former. För närvarande saknar kompanichefen i många kaserner eget tjänsterum, även om sådant finnes i flertalet nybyggda. Erfarenheten visar att de värnpliktiga ofta hellre vända sig till personalvårdsassistenten än till kompanichefen med sina privata angelägenheter. Anledningen härtill kan i vissa fall vara att den förre ofta äger större sakkunskap i de frågor som besöket avser, men det torde minst lika ofta vara bristande kontakt med kompanichefen och svårigheten att träffa honom ensam. Den erforderliga kontakten måste genom oförtrutet arbete från befälets sida etableras. Beträffande möjligheten att ostört samtala med kompanichefen vilja vi framhålla som ett viktigt önskemål, att kompanichefen ständigt har till förfogande ett eget rum, där de meniga kunna träffa honom i privata angelägenheter. Högre chefer än kompanichef ha i regel begränsade möjligheter att komma i personlig kontakt med de meniga. Deras inflytande på förhållandet mellan befäl och meniga gör sig mest kännbart genom den uppfostran de kunna bibringa underlydande befäl, genom deras sätt att ordna övningarna samt genom kontroll och inspektioner. Varje chef måste på ett eller annat sätt efter inryckningen snarast visa sig för sin trupp, så att han för denna blir något annat än ett inlärt namn. .Det klagas ofta från både de värnpliktiga och från civilt håll på inspektionemas utförande. I allmänhet vända sig klagomålen mot för mycket sysslande med oväsentliga detaljer, som äro vederbörande chefs hobby, samt mot för negativ kritik. Det känns hårt för en soldat, som vid en inspektion gjort sitt bästa men ändock ej lyckats så väl, att bliva föremål enbart för klander. Varje chef måste tänka på att hans uppgift är att visa truppen till rätta och att vid varje inspektion ha något positivt att ge; han måste betänka, att han genom erkännande och uppmuntran kan liva sina underlydande till allt bättre prestationer och han måste spara tillrättavisningar till de tillfällen, då försummelser verkligen föreligga. Han skall »tillrättavisa i enrum men berömma offentligt». Särskilt med tanke på befälets arbetsglädje är denna sats nödvändig att iaktta. Bataljonschef, regementschef och högre chefer ha givetvis i sista hand ansvaret för tjänsten inom de förband, som äro underställda dem. Kontroll och inspektioner äro därför nödvändiga. Huvudsyftet med vederbörande chefs besök vid ett underställt förband måste emellertid vara rådgivning och uppmuntran. Särskilt bataljonscheferna böra undvika att ge varje besök vid de lägre förbanden skenet av inspektion. Varje överordnad chef måste vinnlägga sig om att framstå mera som instruktör än som inspektör. Endast här-

87 igenom kan han vinna truppens förtroende och skapa ett gott, personligt förhållande till den. Regementschefen (motsvarande) har en alldeles särskild uppgift, nämligen att verka för sammanhållningen mellan befälskårerna. Ett gott förhållande mellan befäl och manskap är ej möjligt, om icke förhållandet mellan befälskårerna är gott. Är detta dåligt smittar det direkt av sig på förhållandet till de meniga. Det har under gångna år ansetts vara regementschefens skyldighet att i sitt hem samla officerskåren för att på så sätt knyta vänskapliga förbindelser av annan art än dem som skapas i tjänsten. Regementschefens möjligheter att på detta sätt samla officerskåren ha i hög grad beskurits av de rådande ekonomiska förhållandena, och det torde endast vara chefer med personlig förmögenhet, som kunna upprätthålla denna nyttiga tradition. Under nutida förhållanden synes det därför vara önskvärt att finna nya former för en dylik otvungen samvaro, samt att därvid även söka överbygga klyftan mellan de olika befälskårerna. Näst underbefälet äro underofficerarna den befälskategori, som de meniga mest komma i kontakt med. Det är i regel underofficerare, som de värnpliktiga ha att göra med i fråga om förläggning, förplägnad, utrustning och avlöning. Underofficerens befattning med dylika angelägenheter lär inte skapa några särskilda problem i fråga om hans förhållande till de meniga. Förvaltnings- och expeditionstjänsten kan i många fall medföra en isolering, som med åren leder till en begränsning i underofficerens sätt att se på de spörsmål, som de meniga komma till honom med, och förhållandet blir tämligen opersonligt. Det finns emellertid ett gammalt slagord, som säger, att »kompanichefen skall vara kompaniets far och kompaniadjutanten dess mor». Det slagordet är ett uttryck för en erfarenhet, som många värnpliktiga upplevat, nämligen att kompaniadjutanten är den som man i första hand vänder sig till med personliga angelägenheter och bekymmer. Till honom kan man tala utan att formella hänsyn lägga hinder i vägen. Hans långa erfarenhet ger honom möjlighet att ge råd och anvisningar. Också de numera allt flera underofficerare som tjänstgöra i utbildningsarbetet torde ha jämförelsevis små problem i fråga om sitt förhållande till de meniga. De ha rutin och förtrogenhet med sina uppgifter och ha ofta en förmåga att anslå en naturlig ton i sitt umgänge med de meniga, som skapar förtrolighet utan att verka disciplinupplösande. Vi ha överhuvudtaget kommit till den uppfattningen, att underofficerskåren är den befälskategori, som vanligen bäst lyckats lösa sina befälsföringsproblem. A andra sidan inta underofficerarna en faktisk mellanställning, som kan skapa samma problem för dem som för underbefälet i detta hänseende. Det är obestridligt att ett ganska starkt motsatsförhållande föreligger på många håll mellan underbefälet (varmed här i fortsättningen endast avses det fast anställda underbefälet) och de värnpliktiga. Vid de tillfällen, då utredningens ledamöter haft personliga samtal med enskilda värnpliktiga eller grupper av värnpliktiga, och frågan om förhållandet till befälet förts på

88 tal, har ofta framhållits, att detta förhållande varit sämst i fråga om just underbefälet. E t t flertal faktorer samverka härtill. I den mån inställningen till försvaret allmänt sett varit eller fortfarande är negativ, ligger det nära till hands att animositeten — som vi i olika sammanhang framhållit — också riktas mot yrkesmilitären. De olika befälskårerna äro emellertid mer eller mindre »åtkomliga» för yttringarna av en sådan inställning. Underbefälet har både med avseende å tid och rum den mest omfattande och kontinuerliga direkta kontakten med den värnpliktiga truppen friktionsanledningarna äro därför många och tillfällena till sammanstötningar de flesta vad gäller denna befälskategori. Den värnpliktige torde i allmänhet ha den uppfattningen, att ett oppositionellt och indisciplinärt uppträdande — som kan vara föranlett av irritation över faktiska missförhållanden eller utslag av principiell ovilja mot allt militärt — medför den minsta »risken» när det riktar sig mot underbefälet. Underbefälet är sålunda de representanter för ett ofta misshagligt »system», gentemot vilka de värnpliktiga enligt lagen om det minsta motståndets väg oftast och lättast avreagera sin olust. Detsamma gäller för övrigt i viss utsträckning i fråga om allmänhetens inställning och beteende gentemot representanter för yrkesmilitären. De mera avancerade yttringarna av bristande samförstånd mellan folk och försvar i detta hänseende, vilka för endast något decennium sedan inte voro ovanliga och som bland annat kommo till uttryck i form av glåpord och övervåld, torde numera förekomma mycket sällan. De ha emellertid alltjämt sitt intresse, eftersom de bekräfta, att en avog inställning gentemot försvaret ofta demonstreras just mot den lägsta befälskategorien. Också i detta fall äro dess representanter lättast åtkomliga. Det anses med hänsyn till eventuella efterräkningar vara mindre riskfullt att missfirma eller gå handgripligt till väga mot ett underbefäl än mot en officer eller underofficer. Skälet torde många gånger också ha varit, att man på sina håll inom de bredare befolkningslagren ansåg det vara oförenligt med en klassmedveten inställning att ta värvning. När motsättningarna mellan dessa skikt inom befolkningen och militärväsendet voro mest framträdande, betraktades ibland de stamanställda, vilka ju företrädesvis rekryteras ur de breda folklagren, såsom »överlöpare». Givetvis utlöste dessa förhållanden den känslan hos underbefälet, att de värnpliktiga, vilka ofta såsom civilister visat en ovänlig eller rent av aggressiv hållning mot stamanställda, voro en naturlig fiende. Följden blev att man med utnyttjande av sin befälsställning ville »ge igen», och därmed skärptes de motsättningar, som av många andra skäl svårligen kunde undvikas. De hårda tag i befälsföringen, som ofta kunde vara nödvändiga för att överhuvudtaget få något resultat av• utbildningen på grund av truppens allmänt negativa inställning till de militära arbetsuppgifterna, blevo lätt än hårdare. Bevekelsegrunderna till underbefälets stundom mindre humana behandling av de värnpliktiga kunde inte hållas isär — varken av dessa eller av underbefälet självt. Båda parterna möttes med i hög grad förutfattade meningar om varandra.

89 Dessa företeelser höra numera i stort sett till det förgångna. Man kan dock icke komma ifrån, att de i viss mån alltjämt färga av sig på förhållandet mellan underbefäl och värnpliktiga, Sannolikt har än i dag åtskilliga underbefäl den uppfattningen, att »beväringen måste hållas kort», medan mången värnpliktig utgår ifrån, att underbefälskåren inrymmer ett stort antal »bassplågare». Vilken betydelse det arv från fordom, som ovan antytts, haft för uppkomsten av de motsättningar mellan underbefäl och värnpliktiga som nu finnas, kan man inte objektivt fastställa. Detta kan däremot ske med vissa andra faktorer, av vilka vi skola granska de viktigaste. Till att börja med kan man konstatera, att de arbetsuppgifter, som åvila underbefälet, mycket ofta äro av sådan art, att deras korrekta utförande knappast kan göra utövarna populära bland de värnpliktiga. Om man bortser från vissa specialister, vilka mera fungera som arbetsledare eller yrkesmän i civil bemärkelse, d. v. s. främst underbefäl i teknisk tjänst, har underbefälspersonalen två huvuduppgifter: dels att bibringa de värnpliktiga vissa delar av den enskilda utbildningen, dels att övervaka efterlevnaden av en mängd ordnings- och andra regler, som anses nödvändiga för samlevnaden i de militära förläggningarna. Vad utbildningsuppgifterna beträffar höra dessa i regel till de för truppen minst stimulerande och de avse därtill i stor utsträckning inlärandet av sådana färdigheter och beteenderegler, som för den civile te sig mest främmande och irrationella. De sammanfalla också med den första delen av utbildningen, då den värnpliktiges allmänna anpassningssvårigheter äro mest markanta och då därför stämningsläget hos eleverna är mest labilt. På ett mera avancerat stadium av utbildningen, då underbefälet i mindre utsträckning framträder såsom självständiga lärare, utnyttjas i stället denna befälsgrupp för detaljkontroll och rättelser i fråga om felaktigt utförande av olika övningsmoment. Deras ingripande ter sig såsom en ständig påminnelse om de mindre uppskattade övningsmomenten, utan att den värnpliktige i regel förstår eller vill bejaka nödvändigheten av att man fortsätter att syssla med petitesser. överhuvudtaget kan underbefälet genom sina åligganden komma att bli betraktade såsom »småskurna underhuggare», vilka sakna fantasi och flykt i sin yrkesutövning och äro själlösa detaljträlar. En dylik uppfattning kan till synes icke sakna fog, men den som hyser en sådan mening förbiser givetvis dels detaljens betydelse för det hela — något som inte minst i militär verksamhet torde vara rätt väsentligt — dels att denna minutiösa övervakning mera sällan torde vara underbefälets eget påhitt utan att de äro utbildade för denna uppgift och att övrigt befäl av underbefälet kräver att den fullföljes med noggrannhet. Med anspelning på det högre befälets större vidsynthet och tolerans brukar det sägas, att »de stora hundarna skäller inte — bara de små». Av det anförda får icke dragas den slutsatsen, att underbefälets uppgifter vid utbildningen enbart gälla mindre kvalificerat detaljarbete. Ofta tjänstgöra furirer såsom plutonchefs ställföreträdare och allmänt sett har utvecklingen medfört, att underbefälet i allt större omfattning anförtros mera kvalificerat

90 och självständigt arbete, en utveckling som accentuerats genom den aktuella befälsbristen. Av lätt insedda skäl ha emellertid här särskilt behandlats de utbildningsuppgifter, som bidraga till uppkomsten av motsättningar mellan underbefälet och de meniga. Än mindre popularitets främjande äro underbefälets uppgifter såsom övervakare av de många detaljerade förhållningsreglernas efterlevnad, det må gälla ordningen i förläggningarna, de hygieniska förhållandena, skötseln av den personliga utrustningen och beväpningen eller något annat. Det gäller här en mängd detaljföreskrifter, vilkas ändamålsenlighet inte alltid är iögonenfallande för den »till soldat förklädde civilisten» och vilka delvis också äro frihetsinskränkande och därför kännas i dubbel måtto irriterande. Irritationen riktar sig naturligt nog i första hand mot den personal, som närmast har att ansvara för att dessa föreskrifter efterlevas. På ifrågavarande område torde en viss avspänning kunna vinnas, om man i större omfattning kan förutsätta självansvar hos de värnpliktiga, och de själva få i största möjliga utsträckning svara för den kontroll och fostran av slarviga och vårdslösa kamrater, som säkerligen är erforderlig för att förhållandena skola bli drägliga för flertalet. Antydningsvis har redan berörts den utsatta mellanställning underbefälet har såsom en buffert mellan det högre befälet och truppen. Underbefälet får på många sätt ta emot de första stötarna när truppen är irriterad oavsett skälet till uppkomsten av en sådan stämning och utan hänsyn till om underbefälet har någon möjlighet eller ej att inverka på de förhållanden, som föranlett den. Detta är endast ett utslag av den allmänna »överspridning» av missnöjesanledningar, som allt befäl har känning av, men den är starkast kännbar för den befälspersonal, som har den närmaste och mest intima kontakten med truppen i det dagliga arbetet och delvis även på fritid. E n i viss mån motsvarande företeelse är, att underbefälet ofta utsattes för stark kritik och en viss missaktning uppifrån och tvingas att »avreagera» sitt missnöje med detta på de underställda värnpliktiga. Till mellanställningens vanskligheter hör också, att det stöd för hävdandet av sin auktoritet och utförandet av sitt ömtåliga arbete, som underbefälet med rätta kan kräva av högre befäl, inte alltid lämnas. Uppgifter härom ha lämnats oss i så många sammanhang — både i form av klagomål över uteblivet stöd och erkännande av att dylikt stöd icke givits — att sakförhållandet förefaller obestridligt. Vissa chefer ställa särskilt höga krav på sitt underbefäls förmåga att hålla god ordning och att nå goda arbetsresultat. Det förekommer också, att anmärkningar framställas beträffande någon detalj, som inte är perfekt och därför anses kräva särskild uppmärksamhet. Ibland anbefalles en särskild »uppryckning» av truppen i det ena eller andra avseendet. Det torde ha förekommit, att underbefäl, som i sådana sammanhang eller eljest funnit det nödvändigt att rapportera underlydande, vilka icke låtit sig rätta av anvisningar och förmaningar, själva fått mottaga förebråelser för att de icke kunnat genomföra chefens intentioner utan att tillgripa rapportskrivning. Vidare förekommer det, att en chef lämnar rapporter utan annan åtgärd än en muntlig förmaning, vilket i och för sig ibland kan vara

91 lämpligt men ofta av den felande uppfattas som en desavuering av rapportgivaren, en uppfattning, som vederbörande chef genom olämplig handläggning av ärendet kan ha bidragit till. Icke sällan möter man hos underbefälet den meningen, att vissa chefer genom ett dylikt förfaringssätt medvetet eftersträva att för de värnpliktiga framstå såsom förstående och toleranta för att därigenom skapa ett gott förhållande till truppen. Dylika föreställningar kunna vara grundade på missuppfattning, men deras förekomst visar, hur ömtålig underbefälets mellanställning ter sig för dem själva. De ha ofta en bestämd känsla av att höga krav ställas uppifrån på insatser, som skapa spänning gentemot truppen, men att de lämnas i sticket av det befäl, som ställt dessa anspråk, när allvarliga konflikter uppkomma. Sannolikt har denna uppfattning ibland haft verklighetsunderlag, ehuru den ofta alltför mycket generaliserats. Med hänsyn till såväl arbetsuppgifterna som den utsatta mellanställningen är det tydligt, att utövandet av underbefälstjänsten på ett sådant sätt, att underbefälet kan helt motsvara de överordnades krav och nå ett gott resultat av utbildningsarbetet utan att komma i markant motsatsförhållande till de värnpliktiga, ställer höga anspråk på beställningshavarnas kvalifikationer. Utan tvekan råder på många håll ett ganska gott förhållande, vilket tyder på att dessa kvalifikationer också äro för handen, men undantagen torde vara rätt många. Inte heller kan den möjligheten uteslutas, att det goda förhållandet stundom uppnås genom en ur strikta tjänstesynpunkter för långt gående medgörlighet från underbefälets sida, Intelligent anpassning är givetvis i och för sig att rekommendera, men för underbefälet är måhända avvägningsfrågan känsligare än för andra befälsgrupper, eftersom risken för att en värnpliktig som får ett finger gärna vill ta hela handen i detta fall är mera framträdande än när det gäller andra befälskategorier. Betecknande är att det ibland hävdats, att underbefälets förmåga att i verklig mening utöva befäl upphör vid »du-gränsen». Det skulle sålunda vara nödvändigt för underbefälet att uppehålla en viss distans, vilken för de med underbefälet ofta jämnåriga värnpliktiga kan förefalla konstlad och uppfattas såsom onödig »stronghet» från underbefälets sida, eftersom dettas militära grad inte försvarar något slags social högfärd. Mycket tyder på att underbefälets kvalifikationer i vissa hänseenden äro otillräckliga för de åligganden de ha att utföra. Orsakerna härtill kunna delvis sökas i de organisatoriska förhållandena, Volontärinstitutionen har till uppgift att bland annat vara en utbildningsapparat för personal, som i krigsorganisationen skall fylla vissa specialist- och befälsbefattningar. Den har ursprungligen utformats såsom ett medel att kompensera de bristfälliga kvalifikationer hos soldatmaterialet, vilka uppstodo på grund av att man icke ville genomföra en tillräckligt lång utbildningstid för de värnpliktiga. I detta hänseende äro förutsättningarna numera förändrade, vartill kommer att omsättningsbehovet inom kadern av fast anställt manskap icke är lika framträdande, sedan den mera omfattande befälsutbildningen bland de värnpliktiga införts. Vissa modifikationer i fråga om volontärinstitutio-

92 nens struktur ha också vidtagits och ytterligare sådana äro under övervägande. I princip består emellertid det gamla omsättningssystemet, vilket i detta sammanhang tilldrar sig intresse, emedan det leder till att det underbefäl, som skall tjänstgöra såsom lärare och handledare för de värnpliktiga, i mycket stor utsträckning utgöres av ungt och förhållandevis orutinerat folk, som icke har önskvärd personlig pondus och auktoritet. Till över-vägande delen utgöres nämligen underbefälet alltjämt dels av personal, vars egen utbildning icke är avslutad, dels av färdigutbildad personal med mycket kort praktik. Även om man icke kan bortse från det faktum, att det ur vissa synpunkter är lämpligt med förhållandevis ungt folk i underbefälsbefattningarna — vid alltför hög levnadsålder torde personalen överhuvudtaget icke kunna utnyttjas i trupptjänst — och att en viss omsättning av krigsorganisatoriska skäl erfordras, kommer man icke ifrån, att systemet är mindre tjänligt för att nå verklig kvalitet på den fredstjänstgörande underbefälskadern. De förhållandevis unga instruktörerna komma lätt — såsom i det föregående antytts — i känslan av otillräcklig erfarenhet och personlig auktoritet att i sin befälsföring främst repliera på standardiserade metoder och konstlad distans. De ha med andra ord svårt att finna en personlig stil. Förhållandena bli bättre i den mån omsättningstakten blir långsammare, varvid man får tillgång till ett antal äldre och erfarnare instruktörer. Den högsta åldersgränsen för kvarstående i furirs beställning är 34 år, men numera förekommer kvarstannande i tjänst så länge för personal, som icke fått utbildning för högre befordran, knappast någonsin. Utvecklingen har i stället gått därhän, att en mycket stor del av underbefälskadern avgår efter den första kontraktstidens utlöpande. Detta innebär, att vederbörande vid avgången endast tjänstgjort ett år såsom färdigutbildat underbefäl och måste ersättas med en helt nyutbildad man. Av de övriga kvarstår någon sällan längre, än till dess han uppnått sex års tjänst, d. v. s. till den tidpunkt, då han intjänat civilanställningsförmåner av större värde. Också under den mellanliggande tiden förekomma givetvis avgångar. Skälet till denna ur tjänstesynpunkt alltför snabba omsättning är givetvis, att underbefälet rätt snart kommer till insikt om, att framtidsutsikterna på den militära banan äro ytterst osäkra. Sedan den mindre grupp, som kan komma i fråga för utbildning till officer respektive underofficer, uttagits, återstår endast möjlighet för ett mindre antal att framdeles eventuellt erhålla befordran till långtjänstunderbefäl, medan alla övriga — d. v. s. majoriteten — måste ställa in sig på att så småningom övergå till civil sysselsättning. I den riktiga känslan av att denna övergång erbjuder större vanskligheter ju högre levnadsålder vederbörande uppnått blir personalen benägen att lämna tjänsten ju förr dess hellre. I viss mån inverkar även det förhållandet, att underbefälet — frånsett långtjänstunderbefälet — under hela tjänstetiden är kontraktsbundet. Kontraktsförlängningarna ske som regel för ett år i taget. Även om möjlighet finnes att under löpande kontraktstid efter ansökan erhålla avsked »för framtida väl» anse många, som måhända icke just vid rekapitulationstiden ha anledning att säga upp sig, det innebära stor risk att

93 förlänga kontraktet, då man befarar att därigenom få sin handlingsfrihet bunden för ytterligare ett år, under vilket tillfälle till en önskvärd civilanställning kanske yppar sig. Äro konjunkturerna på arbetsmarknaden gynnsamma, föredra de flesta att avgå »på vinst och förlust», och de anse sig ha särskilda skäl till skepticism mot möjligheterna att efter en kontraktsförlängning bli lösta från sitt åtagande, eftersom sådana konjunkturer i regel medföra rekryteringssvårigheter för försvaret och vakanser i manskapsbeställningarna. Följaktligen ha vederbörande förbandschefer svårt att bifalla även mycket välgrundade ansökningar om förtidsavsked, vilket på sitt sätt bestyrkes av det relativt stora antal framställningar till Konungen, som göras i dylika ärenden. Dessa förhållanden innebära, att kontraktssystemet i visst hänseende motverkar önskemålen att det färdigutbildade underbefälet skall kvarstå under flera år för att såsom instruktörer fullgöra nyttig tjänst. Omsättningssystemet, vars innebörd ju är att underbefälstjänsten för den större delen av kadern är ett genomgångsyrke, motverkar också uppkomsten av ett verkligt personligt intresse för den militära tjänsten. Sedan beställningshavaren kommit till insikt om de osäkra utsikterna i yrket, måste hans intresse bli splittrat mellan de aktuella arbetsuppgifterna och hans behov att förbereda sig för en annan anställning. Han fullgör alltså sin tjänst medveten om att denna för hans vidkommande med stor sannolikhet inte kommer att leda till någon framtid inom det militära, och detta verkar knappast befordrande på intresset för tjänsten. Saken kan uttryckas så, att underbefälet, som har en mycket stor del av ansvaret för att man når goda utbildningsresultat, ofta är smittat av samma »muckar-feber», som lätt griper de värnpliktiga. Även om dessa problem inte direkt falla inom ramen för utredningens arbete kunna de icke förbigås, eftersom de ytterst äro av stor betydelse för möjligheten att åstadkomma ett gott förhållande mellan befäl och meniga. Saken har också en annan, ännu icke berörd sida. Disproportionen mellan antalet anställda och antalet framtidsplatser i yrket leder naturligen, i vart fall under vissa perioder av anställningstiden, till en mycket hård konkurrens. Underbefälet har icke endast en utpräglad och i flera avseenden besvärlig mellanställning utan också en markant beroendeställning i förhållande till de överordnade. Resultaten under underbefälets egen utbildning samt chefernas allmänna uppfattning om deras lämplighet och befälsegenskaper äro avgörande för vederbörandes möjlighet att få kommendering till sådan vidareutbildning, som med större säkerhet leder till framtid på den militära banan. För att »stå väl till boks» kan mången frestas till så stark anpassning efter olika chefers läggning och uppfattning om hur tjänsten skall skötas, att vederbörande mister den självständighet och säkerhet, som bör krävas av en militär lärare. Förhållandet kan få återverkan på hans sätt att handha den underställda truppen, tyvärr inte alltid i önskvärd riktning. De värnpliktigas respekt för och därmed inställning till de närmaste överordnade påverkas härav. Av det anförda torde framgå, att flera faktorer av betydelse för förhållandet mellan underbefälet och de värnpliktiga äro av negativ art. I den mån

94 våra rekommendationer om en intensivare utbildning i syfte att öka intresset hos de värnpliktiga och motivera en skarpare gränsdragning mellan tjänst och fritid kunna förverkligas, lära förutsättningarna psykologiskt sett komma att bli gynnsammare. Därest de värnpliktiga, vilket man har anledning att förmoda, i allmänhet komma att acceptera den sålunda förordade omläggningen, torde förutsättningarna för utbildningsbefälets arbete överhuvudtaget komma att förbättras och dess naturliga strävan att snabbt nå goda resultat att mera sammanfalla med truppens egen inställning. Den större friheten och det mera markerade självansvaret komma att minska omfattningen av underbefälets tjänsteåligganden såsom ständiga övervakare av de värnpliktigas livsföring både i tjänst och på fritid. Men man måste också räkna med att de värnpliktiga komma att ställa större krav på kunnighet och pedagogisk förmåga hos utbildarna, eftersom de komma att känna större egenintresse för att arbetet ledes rationellt. Kritiken kommer måhända att mera än nu riktas mot eventuella brister i befälets yrkeskunnighet och ledarförmåga. Många av de problem — kanske de flesta och i varje fall de väsentligaste — som befälsföringen erbjuda, ställa sig likartade för alla befälskategorier. De viktigaste variationerna hänföra sig mindre till vilken befälskategori vederbörande chef tillhör än till de rent personliga kvalifikationerna, mångfalden av mänskliga egenheter. I vissa avseenden kan man emellertid, som vi ha sökt visa, peka på vissa särskilda problem, som endast ha betydelse för någon av de olika kategorierna. Av dessa anse vi att underofficerarnas och underbefälets mellanställning är det viktigaste. Frågan om förhållandet mellan de olika befälskategorierna är därför av stor betydelse, särskilt för underofficerare och underbefäl. De stå i regel mellan officeren och truppen, och få därför känna av både de överordnades och de underordnades olika stämningar. Den olust och irritation, som kan finnas å ömse håll, gå ut över deras huvuden, och deras uppgift kan därför synas dem svår och otacksam. Det är därför nödvändigt att särskilt framhålla vikten av att de erhålla det stöd, som det innebär att de kunna känna sig vara föremål för respekt och uppskattning från de överordnades sida. Detta stöd synas de ännu i alltför stor utsträckning sakna. Det är överhuvudtaget nödvändigt att söka åstadkomma en närmare kontakt och en större kamratlighet mellan befälskårerna. Att utfärda bestämmelser eller skriftliga instruktioner härom är givetvis ogörligt. De initiativ, som under de senaste åren tagits av de olika personalorganisationerna för att skapa kontakt synas på många håll ha lett till goda resultat. Man skulle emellertid önska, att dessa initiativ i högre grad än hittills komme uppifrån, från officerskårernas sida. De sociala skrankor som ännu finnas mellan officerare å ena sidan och underofficerare och underbefäl å den andra måste brytas ned. Det visade sig under beredskapsåren att detta var möjligt, då man delade fältlivets vedermödor. Den anda av kamratskap och förtroende, som på fältförbanden präglade befälskategoriernas samarbete, behövs även under fredsutbildningsarbetet.

95 Kap. 6. Yissa frågor beträffande utbildningsarbetet. Det förhållandet, att den värnpliktige inkallas till militär utbildning och ryckes ifrån sin civila miljö och verksamhet, utlöser vanligen olustkänslor, som mer eller mindre direkt komma att påverka förhållandet mellan befäl och meniga. Det är naturligt, att varje känsla av obehag i tjänsten i en eller annan form utlöses mot befälet. I alldeles särskilt hög grad blir detta fallet, om den värnpliktige tycker sig finna, att det obehag för vilket han utsattes, direkt beror på åtgärder från befälets sida. Den värnpliktige anser med full rätt, att hans värnpliktsutbildning innebär, att han nödgas göra en uppoffring av dyrbar tid. Han kräver därför, att denna tid användes på ett effektivt sätt. All dödtid, all tid, som användes till övningar, som han med rätt eller orätt finner onödiga eller illa planerade, är ur hans synpunkt bortkastad, och detta utlöser en avog inställning till utbildningsbefälet. Det motstånd eller den ovillighet gentemot utbildningsarbetet, som befälet ofta från början möter hos de värnpliktiga, förstärkes, om de värnpliktiga finna att tiden icke utnyttjas rationellt och effektivt. De värnpliktiga underkasta sig hellre en intensiv och påfrestande tjänstgöring, än de gå med en känsla av att tiden nötes bort utan att de få lära något, Det är långt lättare för dem att inse vikten av att de verkligen intressera sig för arbetet och aktivt deltaga i utbildningen, om de märka att tiden verkligen tillvaratages, än om de tycka att befälet endast vill ha tiden att gå. Ja, det är kanske inte någon överdrift att påstå, att de lättare fördraga det tvång och den obekvämlighet, som militärlivet innebär, om de verkligen erfara, att de lära sig något. Det är ställt utom allt tvivel, att förhållandena inom krigsmakten i detta hänseende icke ha varit och icke äro helt tillfredsställande. Denna uppfattning vinner stöd av vår attitydundersökning. Endast 53 % av de värnpliktiga anse, att utbildningstiden utnyttjas ordentligt, medan 24 % av dem direkt säga, att detta icke är fallet. Det är tydligt, att återstående 23 % i varje fall icke äro beredda att anse tiden effektivt utnyttjad. Ett synnerligen betydande antal värnpliktiga ha ansett, att de uppnådda utbildningsresultaten skulle ha kunnat vinnas på långt kortare tid. Till en del beror naturligtvis en sådan uppfattning på bristande upplysning. E n stor del av värnpliktsutbildningen består sålunda av innötning — inte minst i form av drill — av vissa färdigheter. Syftet med sådan utbildning kunna de värnpliktiga inte uppskatta om de inte få det förklarat för sig. Det ligger också i sakens natur, att en stor del av förbandsutbildningen, vilken nu infaller under den senare delen av utbildningstiden, särskilt övningarna i högre förband, för med sig tidsödande för-

96 flyttningar och långa väntetider, som kunna förefalla de värnpliktiga meningslösa, om de icke i detalj orienteras om händelsernas förlopp. Den bristande orienteringen härom kan läggas befälet till last, men skenbar tidsspillan kan däremot icke undvikas. Inställningen till hur utbildningstiden utnyttjas varierar i hög grad. Det föreligger sålunda mycket påfallande skillnader i uppfattningen mellan värnpliktiga vid olika förband (se bil. 3, s. 262). Medan t. ex. endast 14% av de värnpliktiga vid 120 anse att tiden icke utnyttjas effektivt, är motsvarande siffra för T 1 46 %. Särdeles påfallande förefaller det oss, att de värnpliktiga vid flygflottiljerna hysa en påtagligt positiv inställning. Under studieresor i landet ha vi nämligen vid besökta flygflottiljer hos de värnpliktiga mött en synnerligen utpräglad uppfattning, att tiden icke komme till effektiv användning. Denna uppfattning har främst framträtt hos de i stationstjänst placerade värnpliktiga, vilka i många fall klagat över »hängtjänst» och »dödtid». Det är möjligt, att den positiva inställning, som attitydundersökningens siffror erbjuda, hänför sig till en »överspridningseffekt» av den trivsel med förhållandena i övrigt, som är särskilt stark hos de värnpliktiga vid flygvapnet. Variationer förekomma emellertid icke blott olika förband och vapenslag emellan utan även i utpräglad mån mellan olika kategorier av värnpliktiga inom samma förband. Medan 61,7 % av de tillfrågade, som äro sysselsatta inom jordbruket, och 55,7 % av dem, som arbeta i industrien, anse, att utbildningstiden utnyttjas väl, äro blott 18,8 % av de tillfrågade studenterna av denna åsikt. Med »nej» har frågan besvarats av 12,2 % av jordbrukarna, 20,8 % av industriarbetarna och 70,7 % av studenterna. Dessa siffror äro — ehuru icke särdeles överraskande — talande nog. De ge uttryck åt en obestridlig tendens i svaren, nämligen att ju högre kvalificerade eleverna äro, desto större krav ställa de på utbildningen. Med högre skolbildning följer vana vid utbildning, en instinktiv känsla för pedagogiska brister och större otålighet gentemot dödtid och hängtjänst. Det har också stort intresse att granska de motiveringar för en negativ inställning, som ha varit vanligast. Den oftast förekommande anmärkningen är, att övningarna planeras och ledas på ett felaktigt sätt, medan organisatoriska brister (täta befälsbyten etc.) komma därnäst. Åtskilliga klaga därjämte över att för mycken tid går åt till oväsentligheter (förflyttningar, uppställningar, väntan). Även utan de klarläggande siffror, som attitydundersökningen ger, skulle man knappast behövt hysa tveksamhet angående de värnpliktigas inställning till tidens användning. Den civila opinionen känner utmärkt väl till den känsla av att »förslöas», som många värnpliktiga omvittna från sin värnpliktstjänstgöring, den håglöshet, som präglar deras inställning till arbetet, och det slöseri med tid och arbetskraft, som anses utmärka det militära livet i jämförelse med det civila. Denna synpunkt har också ständigt återkommit vid våra personliga samtal med värnpliktiga.

97 De förhållanden, som givit upphov till dessa föreställningar, måste ägnas den allvarligaste uppmärksamhet. Så länge man inom vida kretsar av vårt folk anser, att de dryga kostnader som folkhushållet nedlägger på de värnpliktigas utbildning icke användas på ett rationellt och effektivt sätt, så länge kan man icke vänta ett förtroendefullt och av ömsesidig respekt präglat förhållande mellan folk och försvar. Och så länge de värnpliktiga ha en känsla av att den tid de tvingas offra för den militära utbildningen icke utnyttjas så långt det är möjligt, så länge komma de icke att känna den solidaritet med sitt befäl, som är grundvalen för den militära disciplinen. En allsidig granskning av de problem, som sammanhänga med utbildningstidens användning, är i högsta grad påkallad. Syftet med en sådan granskning måste vara att uppnå en högre grad av effektivitet i arbetet och en smidigare användning av moderna utbildningsmetoder. De synpunkter på dessa problem, som vi i det följande komma att anföra, kunna icke göra anspråk på att innefatta ett slutgiltigt ståndpunktstagande till dessa frågor, eftersom något sådant ligger utanför ramen för denna utredning. Helt ha vi emellertid icke kunnat förbigå dessa viktiga spörsmål, eftersom de i hög grad sätta sin prägel också på förhållandet mellan befäl och manskap. Det är också av vikt, att dessa frågor ställas under offentlig debatt. Vissa åtgärder torde för övrigt genast kunna vidtagas för att åstadkomma förbättrade förhållanden, medan den vetenskapliga och praktiska bearbetningen av området i övrigt kan beräknas ta åtskillig tid i anspråk, innan påtagliga resultat uppnås. Man har här ett exempel bland många på en uppgift för den hittills inom vår krigsmakt eftersatta militärpsykologiska forskningen. Vi ha tidigare givit uttryck åt den principiella grundsatsen, att en skarpare gränsdragning mellan tjänst och fritid bör åstadkommas, och att detta bör ske genom strängare krav på de värnpliktigas insatser i tjänsten och mindre tvång under fritiden. Denna grundsats äventyras, om icke en påtaglig effektivisering av tjänsten kan åvägabringas. I detta sammanhang aktualiseras otvivelaktigt frågan om utbildningstidens längd. Det är ställt utom allt tvivel, att denna icke saknar inflytande på stämningarna inom truppen och därmed också på förhållandet mellan befäl och meniga. Då utbildningstidens längd emellertid främst beror av militärpolitiska, organisatoriska, ekonomiska och sociala faktorer, ligger den helt utom ramen för vår uppgift. Vi komma därför att här behandla endast de utbildningsfrågor, som direkt kunna sammankopplas med de värnpliktigas dagliga tjänstgöring. Till en början vilja vi därvid i korthet redogöra för de huvudintryck vi ha rörande förhållandena inom vissa utländska krigsmakter. Det ligger i sakens natur, att dessa intryck äro av schematisk natur. I de länder, som deltagit i kriget, ägnas för närvarande spörsmålet föga beaktande. Inom 'segermakternas arméer i de ockuperade områdena synes utbildning av de värnpliktiga bedrivas endast i förhållandevis ringa omfattning. Truppen 7—1754 46

98 är sysselsatt med bevakningsuppgifter, transporter och andra handräckningsarbeten samt har en rikligt tillmätt fritid. Under den senaste tiden ha emellertid röster höjts, som krävt en intensivare militär tjänst med hänsyn såväl till truppens utbildningsståndpunkt som moral. Det är därför möjligt, att förhållandena då detta skrives kunna vara annorlunda än i vintras. F r å n både England och Förenta staterna är det bekant, att utbildningsproblemen under kriget tillmättes mycket stor betydelse. Den anglosaxiska militärlitteraturen och militära fackpressen överflödade av pedagogiska och praktiska anvisningar i utbildningsfrågor. Ett ständigt och intensivt försöksarbete pågick i syfte att få fram effektiva och fältmässiga utbildningsmetoder. Som exempel kan nämnas utformandet av den utbildning som de s. k. commando-soldaterna underkastades. Några erfarenheter av betydelse kunde vi icke erhålla vid de korta besöken i England och Frankrike. Den fåtaliga truppen i hemlanden synes, med undantag för viss befäls- och specialutbildning, huvudsakligen ha erhållit endast någon övning i exercis i sluten ordning; allt i avvaktan på de centrala myndigheternas planer för nya krigsorganisationer med därav betingade utbildningsplaner. Även i Danmark befinner sig försvarsväsendet under omskapning. Utbildningsarbetet försvåras i högsta grad av bristen på materiel, men bedrives i övrigt efter samma grunder som i Sverige, övningstider och de av truppen krävda prestationerna synas vara ungefär desamma som vi här ha vant oss vid, i varje fall icke mera krävande. De reglementerande bestämmelserna för övningstidens användning äro ännu under utformning. Under vårt besök i Schweiz erhöllo vi ett synnerligen starkt intryck av hårdheten och målmedvetenheten i den schweiziska rekrytutbildningen. Denna hårdhet i utbildningen är å ena sidan nödvändig, för att det överhuvud skall vara möjligt a t t utbilda en krigsduglig soldat under en rekrytskola, som endast varar 120 dagar. Det torde dock i första hand vara den korta varaktigheten av rekrytskolan som gör det möjligt att under denna ställa så höga krav på rekryten, som m a n gjorde. Det bör i detta sammanhang nämnas, att den korta rekrytskolan sedan följes av en lång serie av repetitionsövningar och kompletteras av mer eller mindre frivilliga övningar, så att den schweiziske soldaten slutligt erhåller en utbildningstid, som föga underskrider den, som en svensk värnpliktig för närvarande erhåller. Den dagliga utbildningstiden var i Schweiz utformad i princip ungefär som i Sverige. Vad som emellertid främst frapperade en svensk besökande var den hänsynslösa kraft med vilken den utnyttjades och de utökningar av utbildningstiden, som företogos för alla dem, som ej nöjaktigt tillgodogjort sig den. Allt detta syntes för den schweiziske soldaten framstå som något fullt naturligt; de enda anmärkningar mot utbildningen, som framställdes av de värnpliktiga, voro riktade mot vissa formella övningar (handgrepp i exercis I m. m.), vilka icke ansågos vara krigsmässigt motiverade. Hårdheten i utbildningen framträdde främst i de fysiska krav, som ställdes på rekryten, s. k. »Mutubungen», vilka avsågo att göra soldaten oöm mot smärta och djärv under tillämpningsövningar, samt den oförskräckthet med vilken farliga övningar med skarp ammunition och sprängmedel upplades för att ge övningarna en fältmässig karaktär. Frågan om fritidssysselsättning var aldrig aktuell, då soldaten ansågs ha fullt tillräcklig sysselsättning med att fylla tjänstens krav. Varje dag vid tjänstens slut ställdes truppen upp (i regel kompani- stundom bataljonsvis), och genomgång hölls av chefen över dagens utbildningsresultat och planen för nästa dag. De som ej voro godkända under dagen beordrades till ny övning under kvällen och inspektion. Denna metod överensstämmer i princip med de obligatoriska skjutövningar, som varje schweizisk värnpliktig är skyldig att fullgöra i sin civila hemort. Om icke* å bestämd tid godkända protokoll insänts till hans truppförband, inkallas han i tjänst och får

99 utan någon som helst ersättning kvarstanna, tills han blivit godkänd. Hela utbildningsarbetet är i viss mån byggt på en ackords- eller kanske rättare betingsprincip. Beträffande resultatet av utbildningen kan sägas, att man når de av militärpolitiska grunder uppställda utbildningsmålen; ett i och för sig storartat resultat. Målsättningen synes emellertid i flertalet avseenden vara lägre än vad som med hänsyn till svenska förhållanden är möjligt. De schweiziska erfarenheterna och den redan uttalade principen att mot en ökad frihet ställa ökade krav på intensitet i utbildningsarbetet ha föranlett oss att överhuvudtaget uppta dessa frågor till behandling. Ett synnerligen allvarligt problem, som här blott kan påpekas, är att den knappa befälsrekryteringen för närvarande kanske utgör det avgörande hindret för ett fullgott utbildningsarbete. Enligt tillgängliga uppgifter råder det för närvarande på sina håll en brist såväl på underbefäl som på yngre officerare, som inom kort kan bli ödesdiger. Det synes oss, som om särskilda åtgärder vore av nöden för att åstadkomma en ändring i detta förhållande (jfr ovan s. 38 f.). Som vi redan påpekat, betyder den knappa rekryteringen icke blott att man nödgas räkna med en akut brist på befäl utan även en försämring av standarden inom befälskårerna. E n omständighet, som spelar stor roll för utbildningsresultatet, truppens trivsel och dess förhållande till sitt befäl, är permanenta befäls förhållanden. önskemålet måste vara, att truppen om möjligt skall ha samma befäl under hela sin tjänstgöring. Varje chef har sitt sätt, sina vanor och sina utbildningsmetoder. Ett ombyte av befäl skapar nästan alltid irritation, och dessutom brytas de band, som hunnit knytas mellan befäl och trupp. Det är emellertid i många fall omöjligt att undvika befälsbyten. Både befäl och värnpliktiga kommenderas till särskilda skolor och kurser; utbildningsenheterna måste omorganiseras under de olika utbildningsperioderna. Det är emellertid av vikt, att utbildningsenheterna organiseras och befäl kommenderas på ett så framsynt sätt, att befälsbyten i möjligaste mån kunna undvikas. I sammanhang härmed står frågan om befälets författningsenliga semestrar. Vid de flesta förband ordnas dessa i anslutning till de värnpliktigas övningsuppehåll. Vi ha dock uppmärksammat åtskilliga fall, där utbildningsbefälets semestrar uttagits å annan tid. Mer eller mindre kompetenta vikarier ha erfordrats på befälsposterna, och både utbildningen och truppens trivsel ha blivit lidande. Det bör enligt vår mening tillses, att semester i första hand uttas i anslutning till de värnpliktigas övnings uppehåll. Detta står för övrigt i överensstämmelse med motsvarande förhållanden på den civila arbetsmarknaden. E n anledning till olust i fråga om utbildningens organisation, som framkommit vid attitydundersökningen, är den långsamma takt i vilken utbildningen måste bedrivas med hänsyn till att de svagaste individerna skola kunna följa med. Takten ter sig för de bättre rustade såsom ett slöseri med tid. I viss mån ha svårigheterna minskats genom att de värnpliktiga, som förutsättas lämpliga för befälsutbildning, från början sammanföras i särskilda övningsavdelningar. Vid vissa förband ha de svagaste värnpliktiga efter en

100 tids prövning samlats i vissa »svagplutoner». Särskilt i befälsskolor, där olikheterna i utbildningsståndpunkt och fattningsgåva torde vara större än bland övriga värnpliktiga, har den tanken framkastats, att en differentiering bland eleverna borde företas, så att exempelvis efter kort tid inom gruppchefsskola uttagning av lämpliga plutonchefselever skulle ske och dessa samlas i en avdelning för att kunna utbildas snabbare i följande skolor. Såsom en biprodukt av ett sådant förfarande skulle man minska den »maskning», som nu mångenstädes förekommer för att undvika kommendering till högre skolor. Vi sakna anledning att i denna fråga framlägga något definitivt förslag, men ha velat fästa uppmärksamheten på det faktum, att en differentiering av de värnpliktiga i utbildningsenheter med någorlunda enhetliga förutsättningar skapar dels bättre utbildningsresultat, dels ökad trivsel bland de värnpliktiga och därmed ett förbättrat förhållande mellan dem och deras befäl. Det bör därför tas under prövning i vad mån detta går att genomföra i större utsträckning än nu är fallet. Ännu så länge torde befälsbristen dock lägga hinder i vägen för den ytterligare differentiering, som i och för sig kunde framstå som önskvärd. Det bör också påpekas, att en differentiering kan tänkas icke blott mellan värnpliktiga, vilka på grund av skilda fysiska eller intellektuella kvalifikationer ha olika förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen. Det är ett ofta iakttaget förhållande, att olika pedagogiska metoder måste användas för exempelvis landsbygdsungdom och ungdom, som vuxit upp i storstadsmiljö. Också härvidlag skulle en enhetligare sammansättning av utbildningsförbanden kunna bidra till att höja utbildningsresultaten. Utan påfrestningar på befälstillgången eller särskilda föreskrifter kan en sådan differentiering äga rum redan nu vid värnpliktsomgångens inryckning. Under de senaste decennierna har principen om 8 timmars arbetsdag eller rättare 48 timmars arbetsvecka satt sin prägel på svenskt arbetsliv. Den har också tagit plats inom krigsmakten, men har på grund av dennas särpräglade förhållanden icke kunnat införas i så renodlat skick som exempelvis inom industrien, övningarnas fältmässiga prägel, hänsynen till väderlek och ljusförhållanden m. m. ha obönhörligt förhindrat detta. Inom armén och kustartilleriet har det varit möjligt att i större utsträckning än inom de andra försvarsgrenarna tillämpa principen om 48 timmars arbetsvecka. Bestämmelserna härom återfinnas för arméns del i de allmänna utbildningsbestämmelserna, som fastställa, att övningstiden skall utgöra omkring 48 timmar varje vecka (i medeltal omkring 8 timmar varje vardag). Regementschef och högre chefer ha dock befogenhet att bestämma tillfällig ökning eller minskning av den dagliga övningstiden. Vidare har regementschef rätt att undantagsvis anordna övningar även sön- och helgdag utöver den tid, som rutinmässigt kräves för vakttjänst, inre tjänst m. m. Det anbefalles, att övningstiden under de två första övningsveckorna bör inskränkas till 36—42 timmar i veckan för att undvika överansträngning av den nyinryckte rekryten. De allmänna utbildningsbestämmelserna fastslå slutligen, att ett antal förrättningar inom gränsområdet mellan tjänst och den värnpliktiges

101 personliga angelägenheter såsom läkarbesiktning, tandvård, badning, gudstjänst m. m. i regel skola äga rum under övningstid. I samband med dessa bestämmelser bör man vidare observera föreskriften i tjänstereglementet mom. 476, att vissa värnpliktiga, som ha sina hem långt avlägsna från förläggningsorten, böra beredas möjlighet att en gång i månaden få lördagen fri för hemresa. Dessutom förekommer längre ledighet såsom kompensation mot under veckan tidigare inarbetad tid. Vid många regementen tillämpas sålunda en praxis att förlägga de obligatoriska övningarna under mörker till fredagskvällar eller natten fredag—lördag för att man som ersättning skall kunna ge de värnpliktiga ledigt tidigare på lördagen. Slutligen må i detta sammanhang påpekas bestämmelsen i »Anvisningar och bestämmelser rörande fritidsundervisningen», att kvällsövningar icke böra anordnas inom regemente sådana kvällar, då frivillig fritidsundervisning pågår, vilket leder till generella bestämmelser från platskommendanten i de fall, då gemensamma kurser anordnats inom garnisonen. Inom flottan och flygvapnet ha de grundläggande bestämmelserna om övningstidens reglering icke kunnat utformas lika strikt som inom armén. Vid flottan är det under alla övningar till sjöss omöjligt att överhuvud anordna någon regelmässig fritid eller att lämna fartyget, varför tjänsten under vissa perioder blir synnerligen krävande och de värnpliktiga i stället måste kompenseras med ökad fritid i hamn. Vid flygvapnet måste å andra sidan tjänstgöringen i hög grad göras beroende av väderleksförhållandena och flygmaterielläget. Vid gott flygväder och god tillgång på flygmateriel i tjänst kräves en anspänning av krafterna till det yttersta under en viss period, medan dåligt väder och bristande tillgång på tjänsteduglig flygmateriel inskränker möjligheterna till effektiv utbildning. Då väderleken ej med större sannolikhet kan förutses för en längre period, måste övningarnas planläggning ständigt improviseras och den värnpliktige kommer alltid att sväva i ovisshet om tjänstens längd och förläggning under den närmaste tiden. Efter prövning av de för armén gällande bestämmelserna för arbetstidens reglering ha vi kommit till den uppfattningen, att de med hänsyn å ena sidan till den värnpliktiges berättigade krav, å den andra till utbildningens effektivitet, synas vara lämpligt avfattade. Det enda tillägg, som kan anses vara motiverat, är en bestämmelse, som säkerställer, att den värnpliktige i god tid får orientering om avsedd tjänstgöring å eljest vanlig fritid. Härom ha vi i annat sammanhang också framställt ett särskilt förslag (se s. 177). Att strängare binda cheferna med bestämmelser för arbetstidens reglering, skulle medföra ett skadligt förfång för effektiva och fältmässiga övningar. Beträffande flottan och flygvapnet ha vi måst beakta de svårigheter, som där föreligga för en reglering av arbetstiden efter mönster från armén. Det synes emellertid ändamålsenligt att även där införa den bestämmelsen, att arbetsveckan i regel bör omfatta 48 timmar, vilken tid får överskridas, om förhållandena så kräva, men att sålunda uttagen övertid bör gottskrivas vederbörande för att senare under lämplig tid återskänkas honom.

102 Vi ha i annat sammanhang (s. 118) påpekat, att den värnpliktige icke bör känna sig som endast föremål för utbildning; han måste stimuleras till aktiv medverkan, för att det skall vara möjligt att nå goda resultat. Han måste själv vara intresserad av utbildningsresultatet och bör också kunna få en personlig fördel av att detta blir gott. Det är ju på den principen, närmare utformad genom ackordssättningen, som all civil arbetsledning vilar. Av många skäl kan åtminstone tillsvidare ej systemet med penningackord tilllämpas vid militärutbildning (utom såsom premier vid befälsutbildning). Det synes däremot icke omöjligt att i viss utsträckning åstadkomma beting, som ger manskapet extra ledighet efter väl fullgjort arbete. Svensk militär arbetsledning har för länge bortsett från denna elementära grundsats för all arbetsledning. E n tanke i den riktningen synes tidigast ha utformats reglementariskt i de allmänna utbildningsbestämmelserna för armén, där det i mom. 50 fastställes, att »om under en övning det uppställda målet har kunnat uppnås på kortare tid än den, som avsetts, bör truppen belönas t. ex. genom att få disponera återstående tid efter eget gottfinnande». Denna föreskrift synes emellertid inom den svenska krigsmakten endast synnerligen ojämnt ha kommit till användning, detta i motsats till förhållandena t. ex. inom den schweiziska, där denna tanke sedan länge omhuldats, och kanske än mer dess motsats, en förlängning av tiden, när anbefallda resultat icke uppnåtts. I denna fråga ansluta vi oss till de synpunkter, som utredningens ordförande framfört i en artikel i Ny Militär Tidskrift nr 10, 1944, varav ett utdrag nedan anföres. Den civila arbetarens prestationer bero, utom av verktyg, maskiner och yrkesskicklighet — faktorer, som kunna lämnas ur räkningen, då det gäller en given militär trupp — av arbetsledningen och av arbetsviljan. Den militära arbetsledningen är en faktor av utomordentlig betydelse. Den måste fungera på ett sådant sätt, att arbetsvilja skapas. Därvid är det nödvändigt att begagna sig av de rön som civil arbetsledning sedan decennier utvunnit. En skicklig militär arbetsledning kan genom att appellera till pliktkänsla och försvarsvilja under gynnsamma yttre omständigheter och för viss tid frambringa goda arbetsprestationer. Men att väcka och vidmakthålla en sådan stämning hos truppen är ej allom givet. Därför är det som regel i längden endast arbetarens vetskap, att det är till personlig fördel för honom själv att prestera ett gott arbete, som fäller utslaget. All civil arbetsledning använder därför ackordssystemet i största möjliga utsträckning. Inom industrien och på många andra områden måste arbetstiden vara fixerad, varför det där endast kan bliva fråga om penningackord. Varje bestämd arbetsprestation är sålunda prissatt och dagsförtjänsten kan genom gott arbete avsevärt höjas. Inom andra verksamhetsfält, t. ex. inom jordbruket, kan vid sidan om penningackord även tidsackord med fördel användas, innebärande att den fast avlönade får ett visst beting att fullgöras på bestämd tid. Hans vinst av en god arbetsprestation blir ökad fritid. Den militära arbetsledningen måste — som förvaltningsbestämmelserna nu äro utformade — främst hålla sig till tidsackorden. Gjorda erfarenheter giva vid handen, att ett klokt tillämpat ackordssystem skapar en arbetstakt och en arbetsglädje hos trupp, som under andra förhållanden icke kan uppnås. Om en arbetstrupp,

103 som är inkallad till — obs! — o m k r i n g ett visst antal dagars tjänstgöring, redan från början får veta exakt vilka arbetsprestationer, som krävas, och a t t den sedan får rycka ut, stimulerar detta intresset för arbetet på ett sådant sätt, att långt mer blir u t r ä t t a t än eljest. Truppen sammangjuts till en enhet, där individerna inbördes hålla efter varandra för att få fram. bästa resultat och därmed tidigaste möjliga datum för utryckningen. Den liknar i arbetet snart ett väl inarbetat civilt lag ackordsarbetare, t. ex. ett gamla tiders rallarlag, som hade n å t t idealet av kollektiv arbetsprestation nära. Ofta är det ej möjligt att redan vid arbetets början meddela hela betinget för tjänstgöringsomgången. Man kan då dela upp det stora ackordet i ett antal delackord, som vart för sig bereder möjlighet att arbeta in tid. D e t t a ändrar emellertid icke principen. Det har rests ett antal invändningar mot betingsprincipens användning vid militära arbeten. Den enda av dessa, som kan hava något fog för sig, är den, som utgår från svårigheten att rättvist sätta ackorden. Mot denna invändning kan å ena sidan svaras, att ett illa satt beting ofta är avsevärt bättre än intet beting alls, och å den andra — och viktigare — sidan, att det erfordras tillräcklig och kvalificerad ledning för att få fram goda arbetsresultat antingen det gäller ackordsarbete eller annat. Tillgång på kompetenta arbetsledare gör det möjligt att utsträcka ackordsprincipen inom försvarsväsendet långt utöver arbetsförbandens ram. Praktiskt taget varje handräckningsarbete kan göras såsom ackordsarbete. Det gäller endast för arbetsledaren att för varje tidsmoment fastställa, vad som skall uträttas, och a t t sedan noggrant kontrollera utförandet. Kontrollen innebär emellertid mera arbete för ledaren än som är förenligt med mångenstädes härskande slentrian. Det är nödvändigt att utrota denna för att få fram effektivitet i arbetet. Betingssystemet skänker goda arbetsresultat och arbetsglädje, det sistnämnda en faktor, som icke saknar betydelse. Ackordssystemet kan med fördel utsträckas till gränsområdena mellan handräckningsarbete och trupptjänst. Rykt och hästvård äro ju i längden svåra att förenade med strålande arbetsglädje. Vid förband, där en någorlunda permanent ryktindelning kan tillämpas, har det i praktiken visat sig fördelaktigt att icke bestämma tid för ryktens — framför allt middagsryktens — slut utan att låta varje man anmäla, då han anser sig ha avslutat rykt och puts. Efter visitation avslutas arbetet individuellt. Systemet ger samma goda resultat som allt ackordsarbete, om stallbefälet är starkt och rättvist. Men det står eller faller med den goda arbetsledningen. Man kan med fördel utsträcka betingsarbetena än längre. Sålunda bör exempelvis en batterichef vid ett batteri, som ingår i bivack under fredsövningar, icke bestämma tid för hästvård, tältslagning, rengöring e t c , utan låta varje underavdelning kollektivt och enligt noggrant utfärdade bestämmelser utföra, dessa förrättningar. Efter visitation och tillrättande av vad som kan hava påtalats vid denna avslutas tjänsten successivt vid de olika avdelningarna. Slutligen må i detta sammanhang påpekas, att en erfaren truppofficer i snart sagt alla tjänstens grenar har möjlighet att skapa ökad arbetsglädje genom tilllämpande av ett modifierat ackordssystem. När han ser, att truppen arbetar energiskt och att han n å t t det mål, som uppsatts för övningspasset, kan han i någon utsträckning avsluta detta före den programenliga tiden. Han skall låta truppen veta orsaken. Det sporrar till friska tag under nästa övning. I n o m i n d u s t r i e l l v e r k s a m h e t föregås a c k o r d s ä t t n i n g i regel av arbets- och tidsstudier. D y l i k a erfordras även för rationell b e t i n g s ä t t n i n g av militär utb i l d n i n g . D e s y n a s ö v e r h u v u d n ö d v ä n d i g a för att k u n n a t i l l m ä t a r ä t t tid för

104 de olika faserna av utbildningsarbetet. Utan att kunna framlägga en utformad plan för arbets- och tidsstudiernas utförande, vilja vi rekommendera sådana inom samtliga försvarsgrenar för att man skall erhålla en vetenskaplig grund för utbildningsarbetets organisering i stället för de på skiftande erfarenheter och irrationella faktorer grundade tidsberäkningar, som nu bilda underlaget för utbildningsplanerna. Tidsstudierna synas vara ett viktigt hjälpmedel för ett effektivare användande av utbildningstiden. Av denna anledning vilja vi ifrågasätta, huruvida icke arbets- och tidsstudier rörande utbildningstjänsten kunde upptas såsom en särskild gren vid den inom försvaret bedrivna forskningsverksamheten. H u r de praktiska resultaten i detalj skulle te sig, sakna vi möjlighet att överblicka. Utan tvekan skulle det emellertid vara till utomordentlig fördel, om varje regemente (motsvarande) disponerade över någon eller några officerare, som voro utbildade på detta område och kunde bistå befälskårerna vid utbildningsarbetets planläggning och bedrivande. I den offentliga diskussionen har det ibland framskymtat, att vissa militära övningsgrenar på sina håll ansetts överflödiga eller onyttiga. Intresset har härvid vänt sig mot utbildning i de militära formerna i allmänhet, vilken fråga behandlas särskilt i kap. 8. En utbildningsgren som i viss mån utgör ett led i utbildningen i de militära formerna är vakttjänsten vid fr eds förläggningar och andra platser. Den hör närmast hemma i detta sammanhang, eftersom den vanligen ter sig som ett nedslående slöseri med tid. Det synes oss också, som om vakttjänsten inte skulle förtjäna det stora utrymme, som den på sina håll fortfarande har på utbildningsprogrammet. Det är nämligen i hög grad tvivelaktigt, om det är möjligt att ordna vakttjänsten vid fredsförläggningarna på ett sådant sätt, att den blir en effektiv övning för bevakningstjänsten i fält. Det är vid dessa båda olika former av bevakningstjänst alltför olika synpunkter, som måste beaktas. Under gångna år har en mycket lång utbildningstid inom svenska krigsmakten ägnats åt kasernvaktstjänst och dylikt. Trots detta är det ett allmänt känt faktum, att vakttjänsten under fältmässiga förhållanden står på ett relativt lågt plan. Det vill synas som den myckna kasernvaktstjänsten snarast skulle förslappa soldaten och försvåra hans inlärande av bevakningstjänst i fält. Det är givet, att en noggrann kasernvaktstjänst kräves under beredskapsförhållanden och vid skärpt läge i allmänhet. Soldaten måste därför inlära detta, men härtill bör endast användas så lång tid som erfordras för att han skall hinna sätta sig in i tjänstens krav vid fullständig kasernbevakning. Under andra delar av året skötes kasernbevakningen enligt portvakts- och patrullsystem av en obetydlig styrka. Genom en sådan anordning, som redan nu mångenstädes tillämpas, utsattes soldaten ej för den förvrängning av uppfattningen om den fältmässiga bevakningstjänsten, som kasernvakten innebär, tid sparas till utbildning i effektiv bevakningstjänst och den olustkänsla motarbetas, vilken, som omvittnats, leder sitt ursprung från tjänsten vid kasern- eller garnisonsvakter. Vi föreslå därför att dessa inskränkas till den tid, som

105 erfordras för att bibringa rekryten erforderliga kunskaper i denna speciella vakttjänst. Härvidlag torde det få anses tillfyllest, att den värnpliktige vid ett par tillfällen fullgjort tjänst vid kasernvakt. Denna uppfattning står i samklang med vår åsikt, att utbildningen bör givas en intensivare och mera fältmässig karaktär. Bevakningstjänsten exempelvis bör helst inläras och innötas under långvarig förläggning under fältmässiga förhållanden, övningarna bedrivas överhuvud för mycket i kasernerna och deras omedelbara närhet och under gynnsamma belysnings- och väderleksförhållanden. Det synes nödvändigt, att större vikt lägges på truppens utbildning att finna sig tillrätta under svåra och fältmässiga förhållanden. Detta kan endast nås genom längre sammanhängande tids tjänstgöring utanför permanent förläggning. Även oavsett de fördelar detta innebär för utbildningen för krigets realiteter bereder det även ökade möjligheter för att knyta fasta kontakter mellan befäl och meniga. Bland annat erfarenheterna från beredskapstiden visa, att förutsättningarna för den militära tjänsten bli helt andra, därest tjänstgöringen anordnas under mera fältmässiga förhållanden. Det synes vara påkallat att redan under fredsutbildningen ta större hänsyn härtill. Vi äro medvetna om att en längre tids fältmässig förläggning i avseende på vissa utbildningsmoment kan bereda svårigheter men anse den ur andra synpunkter vara i så hög grad påkallad, att dylika hänsyn bör få vika. Förläggning under fältmässiga förhållanden är ägnad att klargöra för soldaten, att han under krig eller hög beredskap icke kan påräkna samma begränsning av den dagliga tjänstetidens längd och samma hänsyn till sina enskilda önskemål, som han under förläggning i kasern anser sig kunna göra anspråk på. Han får under fältförhållanden ofta tjänstgöra dygnet runt. Vapenvård, persedelvård och inre tjänst få även en mera uppenbar betydelse, då han omedelbart kan erfara följderna av bristande aktsamhet och ordning. Även om det är omöjligt att med bestämdhet förutse under vilka förhållanden soldaten i krig kan komma att tjänstgöra och vilka hans uppgifter komma att bli, får han vidare alltid mera omfattande och påtaglig erfarenhet av de påfrestningar, som kunna komma i fråga och av sin egen förmåga att uthärda strapatser. Han får erfarenhet av att reda sig mot köld, att undvara sömn eller att under primitiva förhållanden undvara mat eller äta på oregelbundna tider och utan vanlig bekvämlighet, att själv tillaga sin mat, att iaktta försiktighet mot insyn från marken och från luften — allt krav som i krig dagligdags måste ställas på honom och vilkas betydelse och aktualitet under ifrågavarande övningsförhållanden lättare kunna förklaras för honom — och upptäcker i regel, att han kan uthärda obehag och strapatser med större lätthet och i större utsträckning än han någonsin föreställt sig. Vidare lär han sig att bemästra svårigheter av ett slag, som han under krigsförhållanden kommer att få göra närmare bekantskap med. Erfarenheter av detta slag torde höra till de saker som förbli långt efter utbildningstidens slut och få sålunda värde för honom både vid en senare inkallelse och i viss utsträckning även för hans civila tillvaro.

106 Därtill kommer en annan omständighet. Även om vissa utbildningsmoment lättare övas under förläggning i och i anslutning till kasern finns det andra, som med större fördel kunna inläras och inövas just under fältmässig förläggning. I främsta rummet synes detta gälla bevaknings- och spaningstjänsten. Vi ha ovan framhållit, att vakttjänst i kasern ur denna synpunkt icke kan tillmätas någon nämnvärd betydelse. Så mycket viktigare är det, att tillfälle ges att öva en mera realistisk bevakningstjänst. I själva verket förefaller det oss icke uteslutet, att kontinuerlig övning i bevaknings- och spaningstjänst bör kunna äga rum under åtminstone största delen av tiden för den fältmässiga förläggningen. Slutligen torde en anordning av detta slag även bereda möjlighet till ett mera naturligt och mindre formbundet förhållande mellan befäl och trupp, något som erfarenheterna från avlägset förlagda beredskapsförband under krigsåren även synes bestyrka. Ur de synpunkter, vilka varit vägledande för vårt arbete, synes detta vara en mycket betydelsefull omständighet. Av detta skäl är det även olyckligt om en alltför markant skillnad uppstår mellan befälets och truppens förläggningsstandard. Av ovan anförda skäl förefaller det oss lämpligt att fältmässig förläggning (i bivack eller improviserat kvarter) för arméns förband anordnas i större utsträckning. Enligt nuvarande bestämmelser skall sådan förläggning äga rum under rekrytskolan i minst 6 och under soldatskolan i minst 12 dygn eller således under sammanlagt minst 18 dygn. Detta synes oss i och för sig vara knappt tilltaget; därtill kommer att det avsedda syftet svårligen uppnås utan en längre sammanhängande tids fältmässig förläggning, förslagsvis minst 15 dagar. Beträffande marinen och flygvapnet äro förutsättningarna delvis andra än för armén. Kustartilleriets förband torde med fördel kunna placeras i fältmässiga förläggningar i samma utsträckning som arméförbanden, och även flygvapnets personal, främst markpersonalen, synes i större utsträckning än nu sker böra övas under längre tid i anslutning till krigsflygfälten. För flottans del åter synes sjötjänsten uppfylla rimliga krav på realism i övningsförhållandena. Också i andra hänseenden böra möjligheterna att ge utbildningen en mera fältmässig prägel tagas upp till grundlig omprövning Det välförstådda syftet att icke utsätta soldaten för några onödiga risker har i vissa avseenden nästan slagit över till »dalt» inför förmenta eller verkliga faror. Särskilt allvarligt blir detta, om man genom en överdriven försiktighet undandrar den värnpliktige utbildning i förmågan att skydda sig själv i krig, en brist, som kan hämma sig på ett ödesdigert sätt. Vi åsyfta härvidlag de gällande sc^erhetsföreskifterna för skjutövningar och övningar med sprängmateriel. Dessa förläna en allt annat än fältmässig prägel åt många övningar. Erfarenheterna från arbetarskyddet inom industrien ge dessutom vid handen, att överdrivna säkerhetsbestämmelser medföra, att även oundgängligen nödvändiga försiktighetsmått ibland nonchaleras. Liknande erfarenheter kan man snart nog komma att göra

107 inom krigsmakten. Det förhåller sig otvivelaktigt så, att åtskilliga säkerhetsbestämmelser ha tillkommit under trycket av en oroad opinion, sedan beklagliga olyckshändelser inträffat. Man får emellertid icke bortse från möjligheten, att åtgärder, som föranletts av ett riktigt syfte, i längden kunna komma att medföra resultat, som äro rakt motsatta de avsedda. Det är icke svårt att finna exempel på militära säkerhetsbestämmelser, som icke blott utgöra bestämda hinder för en fältmässig utbildning utan dessutom framstå som dikterade av en försiktighet, som synes överdriven. Som exempel kan nämnas, att det för närvarande är förbjudet att vid skjutning med granatkastare avfyra spränggranater på vanligt sätt. Avfyringen skall ske från splittersäkert skydd och med användande av en särskild avfyringsgaffel och snöre. Vid artilleriskjutning med 7,5 cm skarpa patroner m/1900 får ingen befinna sig inom ett område, som i sidled begränsas av linjerna 200 streck å ömse sidor om skjutriktningen och ligger från pjäsen räknat bortom halva det beräknade skjutavståndet. Vid skjutning på 5 km avstånd innebär detta, att ingen får vara närmare målet än 1 km! E t t särskilt från militärt håll sedan länge framhållet önskemål, som icke saknar betydelse i detta sammanhang, är en revision av militärersättningsförordningens ersättningsbelopp, som bringar dessa i bättre överensstämmelse med billighetens krav. Det bör slutligen ytterligare understrykas, att dessa synpunkter ingalunda äro att fatta som uttryck för en önskan att utbildningen skall präglas av ökad hänsynslöshet i fråga om de värnpliktigas liv och lem. Det är tvärtom fråga om att åvägabringa en mera verklighetsbetonad syn på säkerhetsbestämmelsernas funktion, och att öka tryggheten, särskilt i krig, den eventualitet för vars skull vi överhuvud ha krigsmakt och värnpliktsutbildning. Äro säkerhetsbestämmelserna alltför restriktiva medför detta icke blott att de i praktiken många gånger åsidosättas utan även — och detta är förmodligen i det långa loppet det farligaste — att man lägger en hämsko på den realistiska stridsutbildningen. Detta kommer att hämna sig i krig, där personalens bristande förtrogenhet med stridsmaterielens användning kommer att orsaka onödiga offer. Det torde förhålla sig så, att en nödvändig förutsättning för ett gott förhållande mellan befäl och trupp är att befälet förmår anordna och leda övningar, som verkligen väcka intresse. Ingen fritidsverksamhet, inga nöjen eller andra omsorger om truppen förmå ersätta brist på intresse för den egentliga tjänsten och utbildningen. Fartfyllda, fantasieggande och spännande tilllämpningsövningar böra därför enligt vår mening beredas betydligt större plats på utbildningsprogrammet. Mot bakgrunden av formella brister, som under sådana övningar äro tydligt påvisbara, bör det vara betydligt lättare att sedan väcka förståelse för nödvändigheten av formella övningar, enskild utbildning och ren drill av detaljer. Utan att truppen verkligen inser nödvändigheten av formell utbildning och drill, blir denna dödande på både anda och humör.

108 Förutsättningen för övningar och orientering om lägen bör inte delges truppen på det tvära, korta och militärt sakliga sätt, som nu alltför ofta sker. Fantasien måste sättas igång hos truppen. Kritik bör vara så positiv som möjligt. Slöhet och bristande handlingskraft böra klandras, men ur varje stridshandling bör man leta fram något positivt, något som är värt att erkänna. E n aktiv handling i krig är sällan enbart fel. Gott humör, en lugn och välvillig röst och en käck uppsyn är en chefs bästa tillgång — näst kunskaper och personligt mod — i strid. Striden är till sin natur mycket allvarlig, men de stridande behöva icke vara det. Kriget är till sin natur ofta mycket tålamodsprövande; därför äro chefer med förmåga att lätta på humöret särskilt värdefulla. Det är mycket önskvärt att detta kommer till synes även under övningar för kriget.

Förslag: Såsom en sammanfattning av ovanstående vilja vi beträffande utbildningens organisation föreslå, att frågan om permanenta befälsförhållanden och det därmed sammanhängande problemet om utbildningsbefälets semestrar vederbörligen beaktas; att en differentiering av utbildningen så långt det är möjligt genomföres eftersom utbildningstakten måste rättas efter de svagaste individerna i varje avdelning; att inom flottan och flygvapnet bestämmelser i den utsträckning det anses möjligt utfärdas efter mönster av AU:s bestämmelser beträffande arbetstidens reglering inom armén; att ackordsprincipen i möjligaste mån tillämpas vid utbildningsarbetet samt vid militär tjänst i allmänhet; att arbets- och tidsstudier snarast igångsättas för att skapa ett vetenskapligt underlag för utbildningsbestämmelserna; att vakttjänsten i kasern inskränkes till den nödvändiga utbildningstiden i denna utbildningsgren; samt att överhuvud utbildningen mer än förut direkt inriktas på krigets krav och därför ges en mera fältmässig karaktär.

109 Kap. 7. Upplysningsverksamhet. D e frågor, s o m s a m m a n h ä n g a m e d u p p l y s n i n g s v e r k s a m h e t e n om och i n o m försvaret, h a n y l i g e n varit föremål för övervägande i n o m försvarets u p p l y s n i n g s u t r e d n i n g . 1 Beträffande u p p l y s n i n g s v e r k s a m h e t e n i n o m försvaret — v a r o m i d e t t a s a m m a n h a n g är fråga — angavs i direktiven för u p p l y s n i n g s u t r e d n i n g e n , a t t d e n n a avsåge »försvarets personal». H ä r o m y t t r a d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n vidare: Vad först försvarets personal beträffar är spörsmålet delvis en fråga om innehållet i den grundläggande officersutbildningen. Denna fråga bör helt bedömas i samband med planläggningen av utbildningsverksamheten för försvarsväsendets fast anställda personal. Vid anmälan den 21 november 1943 av frågan om tillkallande av sakkunniga för utredning rörande officersutbildningen inom a r m é n har jag framhållit vikten av ökad utbildning i ekonomiska och sociala ämnen för de blivande officerarna. På grundval av det förslag i ämnet, som kan framkomma, får övervägas vilka åtgärder som böra vidtagas för att stärka denna utbildning, varefter motsvarande spörsmål får upptagas för marinen och flygvapnet. Anordningar äro emellertid önskvärda för att hålla de i tjänst varande officerarna i fortlöpande kontakt med samhällsfrågorna liksom även med utrikespolitiska spörsmål. Bland officerarna, icke minst de yngre, torde under intrycket av beredskapstidens erfarenheter finnas ett starkt intresse härför. Med hänsyn till den flerstädes h å r t pressande tjänstgöring som åvilar officerarna, är det nödvändigt att välja sådana former för verksamheten, som i minsta möjliga grad inkräktar på det löpande arbetet. En tänkbar utväg, som angivits i förutnämnda skrivelse, synes vara att bereda framstående representanter för statliga och kommunala organ, sociala organisationer, utbildningsanstalter och näringslivet möjligheter att med regelbundna mellanrum lämna orienteringar rörande spörsmål, som äro av vikt för officerarna i deras kontakt med civila intressen och i deras yrkesutövning i övrigt. Av betydelse härvidlag är att ett lämpligt urval sker av såväl företrädare för de civila synpunkterna som de ämnen, som av dem behandlas. En central ledning av verksamheten torde därför böra övervägas, varvid bör beaktas huru verksamheten skall — till undvikande av dualism och dubbelarbete — samordnas med den liknande verksamhet, som enligt gällande bestämmelser bedrives av försvarsstabens personalvårdsavdelning. Frivilligt deltagande från personalens sida lärer vara en förutsättning Studiebesök vid industrier och a n d r a näringsföretag kunna vara av värde. Gemensamma överläggningar med företrädare för civila synpunkter, helst även deltagande i den mån så kan ske i lämpligt föreningsarbete och dylikt, synes vara att förorda. I största utsträckning måste härvid byggas på det enskilda initiativet och det personliga intresset. Möjligheter torde dock icke saknas att underlätta för personalen att på dessa vägar komma i beröring med civil verksamhet. Mycket torde vara att vinna genom direkt vägledning från försvarsledningens sida i samråd i förekommande fall med civila institutioner. I detta sammanhang bör övervägas att även i fredstid i en eller annan form bibehålla den förutnämnda publikationen Aktuell Orientering och a t t distribuera denna till all personal inom försvaret, för vilken den kan vara av värde. Uppläggningen av publikationen bör i så fall taga direkt sikte bland a n n a t på de önskemål, som enligt det föregående böra tillgodoses. 1

Statens offentliga utredningar 1945: 21.

110 Vad nu anförts rörande officerspersonalen gäller i tillämpliga delar även beträffande den fast anställda personalen i övrigt. Upplysningsutredningen konstaterade med anledning härav, att då dess uppgift fixerats att omfatta upplysning, dels av allmänheten om försvaret, dels av befälskårerna i n o m försvaret, en kategori av det svenska folket kommit att falla utanför dess diskussioner och förslag, nämligen de inkallade värnpliktiga. Utredningen ansåg sig icke böra framlägga några planer för upplysningsverksamheten bland dessa, enär den betraktade denna fråga såsom liggande utanför utredningens ram. Den framhöll emellertid, att de värnpliktiga utgöra en del av den civila allmänheten och så tillvida komma i kontakt med den upplysningsverksamhet, som riktas till denna. På grund av upplysningsverksamhetens stora betydelse såväl för de värnpliktigas intresse och trivsel i tjänsten som för förhållandet mellan befäl och meniga i allmänhet ha vi funnit det påkallat att uppta frågan om upplysning till de värnpliktiga i hela dess vidd. Därvid avses dock endast den upplysning, som riktas till de värnpliktiga under deras tjänstgöring inom krigsmakten i deras egenskap av krigsmän. Det kan givetvis inte bli tal om att här granska den upplysning, som kommer den stora allmänheten — och därmed även de värnpliktiga — till del. Då det i det följande talas om den försvarsupplysning, som de värnpliktiga böra erhålla, avses följaktligen endast sådan upplysning, som inte kan eller bör ingå i den upplysning om försvaret, som föres ut till allmänheten. Den upplysningsverksamhet, som det sålunda kan bli fråga om, innefattar tvenne principiellt skilda områden nämligen å ena sidan upplysning om försvaret och tjänsten och därmed sammanhängande förhållanden samt å andra sidan allmän samhällsupplysning, varmed vi avse undervisning i elementär medborgarkunskap. Att frågan om omfånget och beskaffenheten av den till de värnpliktiga riktade upplysningen om försvaret och tjänsten påkallar intresse i detta sammanhang är naturligt på grund av dess uppenbara samband med de värnpliktigas inställning till förhållandena i den militära miljön. Däremot har inom utredningen yppats någon tvekan, huruvida det borde anses falla inom ramen för vårt uppdrag att ta även frågan om samhällsupplysningen under övervägande. Vi ha emellertid på grunder, som senare skola utvecklas, stannat för den meningen, att hela frågan om den till de värnpliktiga riktade upplysningsverksamheten borde behandlas i ett sammanhang.

A. Upplysning om for svaret och tjänsten ni. ni. 1. F o r m e r n a för den h i t t i l l s v a r a n d e v e r k s a m h e t e n . Som tidigare nämnts, kan man i fråga om upplysningen rörande försvaret till de värnpliktiga inte bortse från betydelsen av den allmänna upplysningsverksamhet, som riktas till den stora allmänheten rörande försvaret. Arten

Ill av denna upplysningsverksamhet och de resultat den uppnår inverka på de värnpliktigas inställning till värnpliktstjänstgöringen både före och i viss mån även under densamma. I särskilt hög grad torde detta komma att gälla under den närmaste framtiden. Vad som i förevarande sammanhang i första rummet tilldrar sig intresse är emellertid formerna för den till de värnpliktiga under utbildningstiden riktade upplysningsverksamheten. Beträffande försvarsupplysningen till de värnpliktiga kan man skilja mellan två principiellt olika verksamhetsgrenar. Den ena är den upplysning rörande försvaret i allmänhet, dess uppgifter, organisation, ledning o. s. v., som de värnpliktiga erhålla i form av soldatundervisning, och den andra den upplysning rörande utbildningen och tjänsten, den »orientering», som de värnpliktiga böra erhålla fortlöpande under hela tjänstetiden. a) U p p l y s n i n g o m försvaret m. m. I »Allmänna utbildningsbestämmelser för armén (AU)» säges rörande upplysningen till de värnpliktiga om försvaret i allmänhet, att denna upplysning — »soldatundervisningen» — skall avse att ge soldaten ett teoretiskt underlag för den militära tjänsten och militär allmänbildning. Den skall dessutom ge ökad medborgarkunskap. Undervisningen skall bedrivas dels i anslutning till olika utbildningsgrenar, dels i form av teoretiska lektioner. För marinen och flygvapnet gälla i stort sett likartade bestämmelser. Soldatinstruktionen vid armén och dess motsvarigheter vid marinen och flygvapnet äro det viktigaste underlaget för soldatundervisningen rörande försvaret. Det heter i arméns »Anvisningar för utbildningen och exempel på övningars anordnande (AUE)» om utbildningen i »soldatinstruktion»: Utbildningen i soldatinstruktion bör ledas av kompanichefen. Den kompletteras med lämpliga stycken ur Sveriges historia, främst sådana, som belysa den genom tiderna fortgående kampen för det nationella oberoendet. Huvudvikten bör därvid läggas vid de delar, som direkt beröra regementet och hembygden. Besök på slagfält och andra historiska minnesplatser, vid minnesmärken och i museer på eller i närheten av förläggningsorten böra anknytas till undervisningen. I samband med denna undervisning böra historiska minnesdagar firas. De skola ges en värdig och högtidlig inramning. Det är felaktigt att lägga firandet så, att det uppfattas som extratjänstgöring utöver en i övrigt utfylld arbetsdag. Självstudier i soldatinstruktionen böra befrämjas. Genomgång av vissa artiklar i tidskriften »Kontakt med krigsmakten», främst sådana som belysa de senaste krigserfarenheterna, bör jämväl ingå i undervisningen. För ett gott resultat av den utbildning i dessa hänseenden som befälet måste handha är det självfallet av stor vikt, att befälet har erhållit en tillfredsställande pedagogisk utbildning. P å denna fråga kunna vi emellertid inte gå in här. Även förstklassiga hjälpmedel böra stå till befälets förfogande. Det finns intet bärande skäl för att den militära utbildningen skall vara sämre lottad i fråga om sådana hjälpmedel än civila skolor. Förhållandet borde snarast

112 vara det motsatta. Särskild uppmärksamhet kräver läroboksfrågan. Den viktigaste läroboken i värnpliktsutbildningen är soldatinstruktionen (motsvarande) . På grund av dennas dominerande betydelse som underlag för de värnpliktigas upplysning om försvaret böra stora krav kunna ställas på den, främst ur pedagogisk synpunkt. En granskning av olika upplagor av soldatinstruktionen för armén (infanteriet) från 1900-talets början och fram till 1946 års upplaga visar, att betydande förbättringar ha skett i fråga om dess användbarhet som underlag för soldatundervisningen och självstudier, särskilt under de senaste åren (från och med 1938). Inte minst den senaste upplagan innebär en betydande förbättring i fråga om uppställning och överskådlighet. Den är emellertid fortfarande en föga tillfredsställande lärobok. Redan det ledsamma grå omslaget verkar avskräckande. Det kompakta trycket är likaledes ägnat att väcka olustkänslor hos läsaren. Språket är så invecklat att det svårligen kan fattas av gemene man. Som exempel kan anföras soldatinstruktionens första stycke: »För att bevara fäderneslandets frihet krävas betingelser av politisk och ekonomisk art samt militära maktmedel. Dessa medel måste vara av sådan styrka, att den, som med maktspråk söker skaffa sig fördelar på Sveriges bekostnad, må inse att avsedd vinst icke uppväger härför erforderlig insats.» Den värnpliktige som läser detta stycke och till äventyrs begriper dess mening, torde knappast lockas till fortsatt studium av boken. Även Sjöförsvarets utbildningskommission påtalade i sitt betänkande 1 att »instruktionsböckernas s. k. kanslisvenska både är alltför ovig och svårtillgänglig för menige man», och citerade ett yttrande av amiral Wahlström om reglementsspråket: »Reglementet är skrivet för befälet: i sin starkt koncentrerade form är det mer eller mindre obegripligt för större delen av manskapet.» Kommissionen hänvisade till framförda önskemål om en förenkling av det militära språket. Vid betänkandet hade såsom bilaga fogats en granskning av språkformerna i vissa militära instruktionsböcker, som på kommissionens uppdrag utförts av en språkman, docent C. Larsson. En genomgripande överarbetning av soldatinstruktionens allmänna del pågår för närvarande i försvarsstaben i syfte att få till stånd en grundläggande lärobok för hela krigsmaktens personal. Förutom soldatinstruktionen finnas andra hjälpmedel för truppens upplysning. Vi ha i detta hänseende uppmärksammat de särskilda handledningar, som vid åtskilliga regementen ställas till de värnpliktigas förfogande. Vi ha tagit del av ett antal dylika handledningar, vilka i regel synas vara utformade på ett sådant sätt, att de kunna fylla ett verkligt behov. Vid vissa förband förekomma även regements- och kamrattidningar, vilka stundom ha prägel av upplysningsorgan. Upplysningsavdelningen i försvarsstaben omhänderhar den centrala ledningen för den upplysningsverksamhet, som förekommer vid sidan av själva 1

Statens offentliga utredningar 1943: 44, s. 369.

113 utbildningen. Under beredskapsåren omhänderhades denna gren av personalvården av en särskild upplysningsdetalj inom personalvårdsavdelningen. Från den 1 juni 1942 utgavs genom dess försorg tidskriften Aktuell Orientering, vars innehåll delvis var avsett att utgöra underlag för regelbunden muntlig upplysning till truppen genom befälets försorg, delvis var avsett för upplysning enbart av officerare, underofficerare och likställda. Upplysningsutredningen upptog i sitt betänkande frågan om dess fortsatta utgivande efter beredskapens upphörande till behandling. Den föreslog, att tidskriften skulle utges även fortsättningsvis, och tilldelade den två huvuduppgifter: »att ge inrikes- och utrikespolitisk orientering, avsedd såväl att tillgodose befälets eget behov som att i lämpliga delar meddelas vidare till truppen samt att orientera om nyheter på det militära området, en orientering, som huvudsakligen riktar sig till befälspersonal, som icke regelbundet är i tjänst.» I denna form och under förändrat namn — »Kontakt med krigsmakten» — utges tidskriften sedan den 1 juli 1945 med ett nummer i månaden. Den utgår i omkring 30 000 exemplar och utsändes till samtliga officerare och underofficerare på aktiv stat samt dessutom till reservofficerare och värnpliktiga officerare, vilka äro krigsplacerade såsom lägst plutonchef (motsvarande). Av det sätt, varpå dess uppgift fixerats, framgår, att den i första hand inte är avsedd att tjäna som underlag för orientering av truppen angående försvaret eller tjänsten, även om den är avsedd att vara till hjälp också i sådant hänseende. Under beredskapen utgåvos genom personalvårdsavdelningens försorg även truppföredrag i olika ämnen. Dessa voro avsedda att hållas av befälet eller av assistent. Vid några tillfällen distribuerades orienteringsblad rörande aktuella försvarsproblem, vilka utdelades till varje man. Av stor betydelse voro vid skilda tillfällen de radioutsändningar (»Kontakt med krigsmakten»), som riktade sig till de inkallade. Denna upplysningsverksamhet har upphört efter beredskapens avveckling. Centrala bestämmelser rörande upplysningsverksamheten inom de militära förbanden ha nyligen utfärdats av överbefälhavaren. Dessa föreskrifter avse upplysningsverksamheten såväl för befälet som för truppen. Särskilda anvisningar gälla för den upplysningsverksamhet utöver soldat- och medborgarundervisningen samt den frivilliga fritidsundervisningen, som riktar sig till truppen. Den skall omfatta föredrag inom ramen för den föreläsningsverksamhet, som bedrives vid förbanden, samt truppsamtal, d. v. s. muntlig orientering av truppen om såväl militära förhållanden som samhällsförhållanden i övrigt. Att ingå på den upplysningsverksamhet, som bedrives av den allmänna tidningspressen samt av frivilliga försvarsorganisationer och andra sammanslutningar i den mån denna riktar sig till värnpliktiga i tjänst, finna vi inte påkallat. I inspektionsiakttagelser daterade den 4 april 1946 (nr 35: 1 bil. 2) har chefen för armén understrukit betydelsen av att »orientering — fortlöpande 8— 1754 46

under hela utbildningstiden — bibringas på ett sådant sätt, att förståelse skapas för krigsmaktens nödvändighet, de militära förhållandena och den enskildes ansvar i krigsorganisationen.» Därmed har det huvudsakliga syftet angivits för den upplysning, som de meniga böra erhålla om försvaret i allmänhet. b) F o r t l ö p a n d e u p p l y s n i n g o m t j ä n s t e n . Den fortlöpande upplysningen om tjänsten bör i första hand ha till ändamål att skapa förståelse och intresse för arbetet och främja en personlig kontakt mellan befäl och manskap. Gällande reglementen och föreskrifter innehålla endast sparsamma uppgifter om chefs skyldigheter i fråga om denna upplysningsverksamhet. I tjänstereglementet för krigsmakten heter det om chefs skyldigheter bland annat: Chef skall sträva efter att hos underställda vidmakthålla en sann krigaranda och ett gott kamratskap samt fostra dem att utan tvekan göra sin insats för Fäderneslandet. Han skall söka stärka plikttrohet och hederskänsla, väcka och vidmakthålla deras förmåga och vilja att handla självständigt, utan mannamån bereda dugligheten erkännande, motarbeta håglöshet, med råd och föreställningar förebygga obetänksamhet och missgrepp samt söka avvända allt, som kan förringa den aktning krigsman av andra bör äga (mom. 47). Efter en redogörelse för »krigsmans erinran» heter det vidare i tjänstereglementet: Före krigsmans erinran skall erforderlig undervisning lämnas om krigsmans skyldigheter och rättigheter samt om strafflagen för krigsmakten. Därvid — och sedermera, då så befinnes erforderligt •— skall särskilt erinras om tystnadsplikten beträffande försvaret (mom. 63). Dessa bestämmelser ha citerats för att illustrera, huru vagt föreskrifterna om chefs skyldighet att informera truppen och träda i personlig kontakt med sitt folk äro utformade i krigsmaktens tjänstereglemente. I »Allmänna utbildningsbestämmelser för armén (AU)» förekomma mera bestämda föreskrifter rörande chefs skyldigheter att sörja för att de underlydande erhålla upplysning angående utbildningsarbetet. Det heter sålunda i mom. 73 och 74: 73. Kompanichef skall genomgå nästkommande veckas arbetsuppgifter med underlydande befäl samt därvid — beroende på underlydande befäls kvalitet och rutin — mer eller mindre detaljerat angiva, hur de olika utbildningsmomenten skola uppläggas och genomföras. I samband härmed är det ofta lämpligt att med det samlade befälet genomgå intryck och erfarenheter från den gångna veckans arbete. Denna genomgång bör givas formen av en undervisning i trupputbildning. Med truppen bör dessutom i slutet av veckan genomgås nästkommande veckas program. Denna genomgång skall avse att orientera truppen om den kommande veckans avsedda utbildning i olika övningsgrenar och ämnen. Härvid bör bland annat framhållas, huruvida det för den innevarande veckan uppställda utbildningsmålet kan anses uppnått samt, om så icke skett, anledningen (-arna) härtill. Veckans utbildningsmål i de övningsgrenar och ämnen, som därunder äro före-

115 mål för undervisning (övning), sammanföras på lämpligt sätt, så a t t det efter ovan angivna genomgång med truppen kan anslås tillsammans med veckoprogrammet. 74. Plutonchef bör dagen innan med underlydande befäl gå igenom påföljande dags övningar samt giva erforderliga anvisningar för utbildningsarbetets bedrivande, befälsfördelning, tid för övningsförberedelser m. m. Denna genomgång bör om möjligt göras i övningsterrängen. Stundom är det lämpligt a t t plutonchefens detaljplaner skriftligen delgivas underlydande befäl och trupp t. ex. genom att dag före övning å kompaniets anslagstavla anslå en enkel skiss över övningen ifråga och en kortfattad beskrivning över dess ändamål och avsedda förlopp. I sina ovan citerade i n s p e k t i o n s i a k t t a g e l s e r h a r chefen för a r m é n p å p e k a t b e t y d e l s e n av a t t b e s t ä m m e l s e r n a efterlevas. D ä r v i d fäste h a n särskilt uppm ä r k s a m h e t e n på att kompanichef icke finge försumma att dagligen taga befälet över sitt k o m p a n i . S å s o m exempel på vissa m e r eller m i n d r e fasta former i vilka upplysningsv e r k s a m h e t e n bedrives vid olika förband, vilja vi citera två y t t r a n d e n , som i n k o m m i t till u t r e d n i n g e n . E n flottiljchef skriver: »En grundförutsättning för ett gott förhållande mellan befäl och manskap är, att samtlig personal i mesta möjliga mån orienteras om alla händelser av vikt, som sammanhänga med tjänstgöringen vid förbandet. Vid flottiljen har jag därvid — med av allt att döma gott resultat — tilllämpat följande förfaringssätt: — Under förläggning å depån (ordinarie förläggningsort) ha följande åtgärder vidtagits: Samtlig personal har en gång per månad samlats för att under 'civila' former av flottiljchefen personligen orienteras om det aktuella krigsläget, den utrikespolitiska situationen, aktuella frågor inom krigsmakten och inom flygvapnet samt olika interna frågor inom flottiljen (vad som hänt, avses hända, personal- och fritidsproblem, förklaring till vissa åtgärder e t c ) . Härigenom har flottiljchefen haft möjlighet att personligen få kontakt med samtlig personal, varigenom inånga irritationsanledningar mellan befäl och manskap kunnat undvikas. Divisions- och tjänstegrenschefer samlas en gång per vecka — om särskilda förhållanden göra det önskvärt oftare eller vid visst tillfälle — för orientering, ordergivning samt diskussion av aktuella frågor. Härvid erhållen orientering skall meddelas underlydande personal i erforderlig utsträckning. Ovan angivna orienteringar fortsättas även efter beredskapens upphörande. 'Den allmänna orienteringen' och 'veckosammanträdena' ha visat sig ha mycket stor betydelse. Föregående sommar inställdes sålunda dessa orienteringar under ett par månader på grund av förläggning utom ordinarie förläggningsplats, semester m. m. Viss irritation och ökade svårigheter till samarbete förmärktes omedelbart. För att manskapet skall få tillfälle komma med förslag till förbättringar, har vid flottiljen uppsatts en brevlåda, i vilken dylika förslag få nedläggas. Villkoren, för att förslagen skola behandlas, äro, att de icke äro anonyma, så att flottiljchefen har möjligheter att med vederbörande förslagsställare närmare diskutera förslagen. Å andra sidan har flottiljchefen garanterat, att vederbörande förslagsställare icke kommer att få obehag. Av förslagen föranledda åtgärder eller förklaringar meddelas samtlig personal vid de 'allmänna orienteringarna'. För slagsställarens namn namnes icke utan dennes medgivande.» Chefen för ett a r t i l l e r i r e g e m e n t e t i l l ä m p a r en a n n a n form för dylika sammankomster:

116 »Truppens orientering eller information har visat sig vara av stor betydelse för krigstukten. Vid regementet har sådan orientering bedrivits dels med stöd av 'Aktuell Orientering', utgiven från försvarsstaben och numera ersatt av 'Kontakt med krigsmakten', dels i övrigt i form av särskilda 'informationstimmar', då det ansetts lämpligt att belysa vid tillfället särskilt aktuella frågor. Informationstimmarna ha givits följande form. På rego har anbefallts exempelvis: 'Jag leder informationstimme för vpl ubefelever vid 4. b att den kl. 0000 i exercishuset. Härunder komma vissa informationer att lämnas, varjämte av vpl ubefeleverna framställda förfrågningar komma att besvaras. Frågor må framställas av varje ubefelev, varvid dock frågor av större räckvidd böra inlämnas skriftligen till regexp, avd I, senast den • kl. . Utboff, ch II div, befälet vid 4. batt samt ch avd MP skola — därest de icke oundgängligen erfordras för annan tjänst — närvara.' Informationstimmarna böra ledas av reg- eller divch. Jag har vid ledandet av informationstimme brukat placera mig vid ett bord, vänd mot truppen, och haft till vänster om mig stabschefen eller adjutanten, som fört erforderligt protokoll. Frågor, som man velat få behandlade, ha i huvudsak inlämnats i förväg skriftligen och av mig genomgåtts med respektive divch eller tjänstegrenschefer. Då frågan på informationstimmen tagits upp till behandling, har den, därest den framställts skriftligen, upplästs av min adjutant eller stabschef och därefter belysts av divch eller tjänstegrenschef eller annat befäl, som härtill utsetts av mig. Efter denna framställning har den av truppen, som så önskat, fått göra kompletterande förfrågningar, varefter jag sammanfattat frågan och, om så varit lämpligt, meddelat resolution. Ehuru jag icke har någon större erfarenhet från sådana informationstimmar, tror jag, att de kunna vara av stort värde för truppens orientering genom a t t tillfälle erbjudes truppen att på tillbörligt sätt framställa frågor och få dessa besvarade. Informationstimmarna synas mig också bidraga till god anda hos truppen dels genom att den tydligt får känna sig personligt medverkande i arbetet vid regementet, dels genom att samhörighetskänslan mellan befäl och manskap torde ökas. Det synes mig därför värt att överväga, om icke i TjRK § 3 'Chefs skyldigheter' borde inflyta en bestämmelse om chefs skyldighet att informera truppen.» D e s s a former för fortlöpande o r i e n t e r i n g förekommo vid m å n g a f ö r b a n d även u n d e r b e r e d s k a p e n . I den av f ö r s v a r s s t a b e n s p e r s o n a l v å r d s a v d e l n i n g utgivna P e r s o n a l v å r d s h a n d b o k e n föreskrives, a t t förbandschefen »ofta skall o r d n a m u n t l i g o r i e n t e r i n g av t r u p p e n » . S e d a n centrala a n v i s n i n g a r för t r u p p samtal h a utfärdats (se ovan s. 113), t o r d e d e n n a form av o r i e n t e r i n g bli allmän.

2. Utländska erfarenheter. Om formerna för informationsverksamheten inom främmande krigsmakter böra några kortfattade uppgifter lämnas för a t t belysa vilken betydelse man tillmäter detta iarbete. Inom den amerikanska krigsmakten, där umgängestonen mellan befäl och meniga i hög grad präglas av den otvungenhet, som är utmärkande för samvaron mellan amerikaner överhuvudtaget, torde upplysningsproblemet icke vara av samma betydelse som hos oss. Svenska iakttagare äro av den uppfattningen, att den amerikanske soldaten är van att fråga sina chefer om vad helst han vill veta, och att han är van att få förklaringar till givna föreskrifter. Under kriget ha

117 de därav betingade särskilda förhållandena föranlett en omfattande informationsverksamhet bland trupperna. I England skapades 1941 ett organ för upplysningsverksamhet och friviliig studieverksamhet inom armén genom tillkomsten av Army Bureau of Current Affairs (ABCA). Byrån utger varje vecka en broschyr, som ömsom handlar om aktuella politiska och militära frågor och — under kriget — ömsom om krigshändelserna. Denna broschyr utsändes till varje officer i armén, som sedan har skyldighet att hålla en informationstimme med sitt folk angående dess innehåll. Otvivelaktigt har det mött svårigheter att tillse, att denna informationsverksamhet konsekvent fullföljts på alla förband. Mot slutet av kriget hade dock i detta hänseende gjorts stora framsteg, vilka fortsatt efter fientligheternas upphörande. Av särskilt intresse är att konstatera, att man i informationsmaterialet även berör politiskt brännbara ämnen och att denna omständighet, enligt vad som meddelats oss, på intet sätt orsakat några svårigheter i förhållandet mellan officerare och trupp u t a n snarast bidragit till att vidmakthålla och öka intresset för informationsverksamheten. ABCA tillhandahåller också »wall-papers» och även i övrigt ett rikt flödande informationsmaterial. I detta sammanhang bör även nämnas de värdefulla småskrifter om engelska samhällsförhållanden, som utgivits av Directorate of Army Education. Dessa, som buro den gemensamma rubriken »The British Way and Purpose», svara närmast mot »Den svenska livsformen» men äro långt mera omfattande och utförliga. Inom den schweiziska krigsmakten omhänderhas informationsverksamheten av en särskild sektion inom generaladjutanturen (sektion 5), benämnd »Heer und Haus». Under beredskapstiden utgavs genom Heer und Haus' försorg »Wehrbriefe», som behandlade aktuella spörsmål, från krigshändelserna till sociala och ekonomiska frågor, och vilka voro avsedda att tjäna som underlag för truppföredrag. »Heer und Haus» kan i många avseenden jämföras med den svenska Folkberedskapen. Dess verksamhet riktade sig under krigsåren icke blott till den militära personalen u t a n i minst lika stor utsträckning till civilbefolkningen samt berörde ej blott militära spörsmål utan även andra genom avspärrningen betingade frågor, bland a n n a t på folkförsörjningens område. Propagandamomentet torde ha varit mera markerat än i den svenska informationsverksamheten, något som emellertid i påfallande ringa utsträckning givit anledning till kritik. En form för regelbunden orientering av de värnpliktiga, som förekommer vid rekrytskolorna i Schweiz, är uppställning till »Hauptverlesen». Före tjänstens slut varje dag samlas varje utbildningsavdelning (kompani och motsvarande), varvid chefen (kompanichef och motsvarande) med några ord går igenom dagens övningar och deras uppgift i utbildningsprogrammet. Han påtalar brister i utförandet och svagheter i kunskaperna och ger anvisningar för det fortsatta arbetet. Han lämnar vidare en kort genomgång av påföljande dags övningar. En gång i veckan hålles vanligen gemensam »Hauptverlesen» för hela rekrytskolan (motsvarar i Schweiz ungefär en bataljons styrka), varvid skolchefen till truppen y t t r a r några ord, vilka knyta an till utbildningsarbetet. Motsvarigheter till den svenska soldatinstruktionen saknas ofta i utlandet. I Danmark förekommer dock en direkt motsvarighet i »Lserebog for Hserens Menige», som tilldelas alla värnpliktiga. Även den amerikanska »Soldiers' Handbook» är en motsvarighet. I Schweiz utges på privat initiativ en »Taschenkalender fiir Wehrmänner» med i stort sett samma uppläggning som den svenska soldatinstruktionen. Inte ens i Tyskland förekom någon av militär myndighet utgiven soldatinstruktion. I regel förekomma utomlands endast särskilda handböcker över vissa ämnen. I de krigförande länderna har detta varit naturligt under kriget med tanke på de talrika ändringar, som krigserfarenheterna föranlett i de reglementariska bestämmelserna.

3. Upplysningsverksamhetens betydelse. Den svenske värnpliktiges inställning gentemot det militära är redan före inryckningen oftast — om också icke alltid — färgad av misstänksamhet och förutfattade olustkänslor. Denna attityd kan i främsta rummet — som tidigare framhållits — återföras på en traditionell avoghet mot värnplikten, men även på äldre kamraters nedslående skildringar från sin värnpliktstid och på en helt naturlig olust inför utsikten att för avsevärd tid göra avkall på den personliga friheten för en ur subjektiv synpunkt improduktiv och med ekonomiska uppoffringar förbunden utbildning. Då det gäller att förändra denna negativa hållning är i första hand den upplysning om försvaret, som riktar sig till den civila allmänheten, av stor betydelse. För den värnpliktige, som inrycker till tjänstgöring, bli vidare intrycken från de första dagarna lätt avgörande. Negativa erfarenheter — kanske i och för sig av bagatellartad beskaffenhet — uppfattas lätt som bekräftelse på den mörka förhandsbild han gjort sig, och avogheten kan på det sättet bli fixerad. Det fordras sedan avsevärd tid för att hos en misstänksam och ovillig värnpliktig arbeta bort denna attityd — om det ens någonsin lyckas. Det är därför en ofantligt viktig angelägenhet, att de värnpliktiga från första dagen av sin tjänstgöring få en klar och psykologiskt verkningsfull uppfattning om själva meningen med värnplikten, försvarets uppgift och deras egen plats i sammanhanget. Det måste framhållas, att denna upplysning bör ske i ordalag, som ha en bakgrund i den värnpliktiges egen föreställningsvärld, om den skall fylla sitt syfte. Den ny inryckte rekrytens känsla av att ha kommit in i en främmande miljö ökas •— och avståndet till vad man vill uppnå vidgas — om han märker, att det förutsattes, att han skall hysa känslor och värderingar, som han i själva verket står främmande inför. Användandet av exempelvis historiska eller fosterländska och lokalpatriotiska allegorier bör därför ske med återhållsamhet. En saklig och förnuftsmässig argumentering, som tar fasta på förhållanden med vilka rekryten äger förtrogenhet, torde här liksom eljest säkrast leda till resultat. Redan från första dagen bör rekryten också erhålla en allmän orientering icke blott rörande sitt förband, dess olika lokaliteter o. s. v., utan också om de olika förhållningsreglerna rörande hans dagliga tillvaro och framför allt varför dessa måste följas. Också i sistnämnda hänseende når man säkerligen längst genom att vädja till det praktiska förnuftet. — Den praktiska nödvändigheten av bestämda och enhetliga regler bör träda i förgrunden och orsakerna till skillnaden mellan militärt och civilt förklaras. Vad som från första stund och till varje pris måste undvikas, är att förhållningsregler och anordningar framstå som meningslösa. Rekryten skall psykologiskt engageras i den militära tillvaron, och man skall förmå honom till aktivt samarbete. Han skall bringas att förstå, att den yttre olikheten mellan militär och civil miljö beror på olika praktiska förhållanden. Dessa skillnader skola motiveras för honom. På så sätt kan anpassningen underlättas och oviljan förbytas i att han godtar

119 tjänsten åtminstone så långt, att den inte tages för något värre än den är. Denna anpassning är mer eller mindre svår, beroende både på personlig läggning och på den ursprungliga känslomässiga inställningen. Under själva utbildningen är upplysningsarbetet av stor vikt i olika sammanhang. Allt inlärande bygger enligt den psykologiska vetenskapens erfarenhet på tre faktorer: övningen, den känslomässiga inställningen (motivationen) och insikten. I fråga om den känslomässiga inställningen är framgång eller misslyckande av betydelse för resultatet. Därför bör man hålla rekryterna orienterade inte bara om syftet med de olika utbildningsmomenten utan också om framstegen under utbildningen. Detta är viktigt både för att vidmakthålla och stärka intresset, och för att de skola kunna rätta till sina fel. Beträffande den tredje faktorn, insikten, bör orienteringen eftersträva att klargöra sammanhangen i utbildningsprogrammet. Åtskilliga utbildningsmoment — särskilt drillövningar — äro i och för sig olustbetonade. Det enda sätt på vilket inlärandet av dessa kan göras mera intresseväckande, är att deras betydelse för utbildningen klargöras, så att de upplevas av de värnpliktiga som nödvändiga delar i ett sammanhang, vars mening de klart kunna inse. Amerikanska undersökningar ha visat, att effektiviteten i utbildningsarbetet i hög grad beror på hur pass orienterade rekryterna bli. 1 I ett yttrande som svar på vår enquéte bland militära myndigheter framhålles av en officer: »Betydelsen av fortlöpande förklaringar och upplysningar från utbildningsbefälets sida beträffande det som händer och sker i tjänsten m. m. kan icke nog framhållas. Månget ogrundat missnöje, befintlig olustkänsla och mycken oförståelse för militära åtgärder och företeelser kunna därigenom bortelimineras.» Ytterligare en faktor av stor betydelse då det gäller upplysningsverksamheten skall slutligen antydas. E n verklighetsbetonad och vederhäftig upplysning rörande det svenska försvaret, svensk taktik och svensk strategi, som riktas till de värnpliktiga, avpassad och utformad på ett sådant sätt, att den väcker deras intresse, kan vara av utomordentligt stor moralisk betydelse. Blir soldaten övertygad om att det svenska försvaret verkligen är en militärpolitisk faktor att räkna med för varje potentiell motståndare, blir hans egen andel i det hela mera meningsfull. Detta påpekande kan vara särskilt nödvändigt just i dessa dagar, då i alla småstater atombomben rubbat allmänhetens tilltro till de egna försvarskrafternas verkningsförmåga. Ur den anförda synpunkten är det emellertid icke minst viktigt, att övningar i större förband, fälttjänstövningar o. s. v. genomföras icke blott under ständigt aktgivande på den fortlöpande orienteringen till truppen rörande »läget i stort» — mot vilken regel det ännu torde syndas avsevärt — utan också rent taktiskt på ett sådant sätt, att den enskilde soldaten får förtroende för sitt förbands och för krigsmaktens manöverduglighet under verkliga förhållanden. Den anklagelse emot utbildningsarbetet för »barnslighet», som i de värnpliktigas svar på attitydundersökningen inte är 1

Edwin Boring: Psychology for the Armed Services, Washington 1945, utg. av National Research Council, s. 481.

så ovanlig, måste bemötas med en »handlingens propaganda». Om improvisationer eller fredsmässiga avvikelser från verklighetens krav bli nödvändiga, skola dessa förklaras. Alltför ofta sakna de värnpliktiga något begrepp om de svårigheter, som befälet har att bemästra, och denna brist kan fyllas genom upplysning. De allmänna påpekanden rörande upplysningsverksamhetens betydelse, som vi här ha gjort, ha icke medtagits, därför att vi skulle mena, att befälskårerna vanligen ej skulle vara förtrogna med de anförda synpunkterna. Erfarenheterna ge emellertid vid handen, att allvarliga brister trots detta ännu förekonfma på många håll i avseende på upplysningsverksamheten. I »En beredskapsman ser på försvaret» skriver Tage Lindbom på tal härom (s. 95): »Det går inte att bagatellisera denna fråga. Det är rent ut sagt lättsinnigt att avfärda den med, att 'soldaten skall tiga och lyda'. Ett folk, som är så pass upplyst och vant att tänka fritt och självständigt som vårt, kan inte behandlas så. Ingen begär några orimliga saker. Det är ju inte meningen att officerarna skola stå och hålla långa föredrag för sitt folk. Men bara det faktum, att en kompanichef då och då träder fram och talar till sina pojkar och inte talar i orderpunkternas korthuggna form utan på ett enkelt mänskligt sätt, har en stor moralisk verkan. Han kan gott taga upp en invändning eller uttalat missnöje, granska och bemöta det med enkla, sakliga argument. Men han bör givetvis göra det i så pass kategorisk form, att ingen tror, att man kommit till något diskussionsmöte. Det måste framför allt vara svar på de frågor, som soldaten går och funderar på. Det svenska folket har en stark känsla för saklighet. Saklig upplysning har en stor förmåga att dämpa upprörda sinnen och med fakta för ögonen underkasta vi oss ganska mycket utan att knorra. Officerarnas obenägenhet att tala till sin trupp annat än när en order skall delges eller städningen i första plutonens logement varit otillfredsställande, är rätt påfallande.» Det skäl, som vid attitydundersökningen i övervägande antalet fall angavs för vantrivsel i det militära, var den enligt de värnpliktigas mening alltför stora skillnaden mellan militärt och civilt liv. Det är tvånget, som man säger sig ha svårt att stå ut med. Man tycker att man mister sin individualitet, om man inte får sköta sig själv. Många tillfoga emellertid, att man i alltför hög grad finner bestämmelser och föreskrifter meningslösa, beroende på att man ej erhåller några upplysningar rörande syftet med det ena eller det andra. Den största gruppen klagomål rörande ordningen på kompaniet gäller likaledes bristande upplysning och information. 1 Nödvändigheten av fortlöpande orientering och upplysning till de värnpliktiga inskärpes under all befälsutbildning. Det synes oss ändå befogat att framhålla, att där det ännu finns kvar en medveten eller omedveten föreställning, att upplysning är en tom formalitet eller onödig tidsspillan (»prat»), där måste denna uppfattning ge vika för en allvarlig insikt om dess utomordentliga betydelse. Som ett särdeles avskräckande exempel på en inställning, som lyckligtvis torde få anses mycket sällsynt, må anföras det svar, som av en skvadronchef lämnades i en av Försvarets upplysningsutredning företagen enquéte om upplysningsverk1

Se härom bilaga 3, s. 262.

121 samheten vid olika förband: »Allt prat framför fronten onödigt. — Så snart skvadronen går i bivack eller kvarter, uppsattes vid vaktens slutna del Livregementets fälttecken — halmkransen från Lund. Ytterligare politisk orientering har ännu ej synts av behovet påkallad.» Allt befäl måste vara medvetet om att upplysning är — oberoende av all personlig förmåga och all teknisk effektivitet — nödvändig för att aktivt engagera de värnpliktiga i det fredsmässiga utbildningsarbetet och få dem därhän, att de icke uppfatta sig som »föremål för utbildning» utan bli intresserade deltagare och medarbetare. Såväl resultatet av attitydundersökningen som erfarenheterna från våra studiebesök vid olika förband utvisa, att allvarliga — ibland uppseendeväckande — brister förekomma beträffande de värnpliktigas upplysning om försvaret och tjänsten. Vi vilja därför med största skärpa betona dess betydelse, detta så mycket mer som vi äro övertygade om att det avgörande för upplysningsverksamhetens effektivitet ej är bestämmelsernas utformning och de tekniska metoderna för dess bedrivande utan att varje chef är medveten om dess betydelse och ger akt på att den icke försummas. I detta sammanhang kan påpekas, att många värnpliktiga uppleva avståndet till befälet som så stort, att de ej våga närma sig sina chefer för att fråga om det ena eller det andra, som de skulle vilja ha upplysningar om. Varje chef bör vara uppmärksam på detta förhållande och avpassa sitt uppträdande på ett sådant sätt, att de värnpliktiga icke blott uppmuntras till att fråga om det de icke begripa eller det de vilja veta, utan att de uppfostras därtill. Kravet på upplysning måste tillgodoses, annars bli alla åtgärder för att skapa arbetsglädje och trivsel under militärtjänsten fruktlösa. Vill man höja utbildningens effektivitet genom att stimulera intresse och samarbetsvilja, är ökad upplysning det första villkoret för ett gott residtat.

4. Förslag. De allmänna riktlinjer, som vi önska uppställa för upplysningsverksamheten för de värnpliktiga såväl rörande försvaret i allmänhet som beträffande utbildningen och tjänsten, framgå i huvuddrag av vad som redan anförts. Vissa åtgärder böra vidtagas för att skärpa uppmärksamheten på upplysningsverksamhetens betydelse. 1. I tjänstereglementet bör införas en bestämmelse, att chef är ansvarig för att underställd personal erhåller erforderlig upplysning rörande krigsmakten och den militära tjänsten samt för att den hålles underrättad om syftet med lämnade föreskrifter och vidtagna åtgärder. 2. Det är likaledes lämpligt, att i tjänstereglementet föreskriva, att orientering skall meddelas i eller i samband med order, där ej särskilda förhållanden påkalla undantag. Uteblir erforderlig orientering, skall sådan begäras av den som mottager ordern. All befälsföring bör präglas av dessa grundsatser, vilka böra återfinnas även i soldatinstruktionen och motsvarande handböcker. 3. Den pågående överarbetningen av soldatinstruktionen bör utsträckas till hela verket och till motsvarande instruktioner vid marinen och flygvapnet.

122 Därvid böra följande synpunkter beaktas: a) Soldatinstruktionen skall ha till uppgift att vara en handbok för de värn pliktiga. Den användes för närvarande även som lärobok vid befälsutbildningen och som en handbok för befälet. Detta har haft inflytande på innehållet. b) En sträng sovring av det material, som skall medtas, bör ske med ledning av pedagogiska synpunkter. Endast väsentliga angelägenheter böra erhålla en detaljerad utformning. Särskilt böra vissa för alla värnpliktiga centrala frågor erhålla en utförlig behandling. Ett särskilt avsnitt bör ägnas den militära lydnadsplikten. Soldatens skyldigheter å ena sidan samt hans rättigheter och förmåner å den andra skola — såsom skett i den senaste upplagan av soldatinstruktionen för armén — behandlas var för sig. Framställningen bör vara fullständig. c) Det är synnerligen viktigt, att språket är enkelt och medryckande. Den knappa reglementsstil, som nu användes, är absolut förkastlig. Språket skall kunna begripas av varje soldat. Det är påfallande, att man ansett det nödvändigt att i de särskilda regementshandböcker, som de värnpliktiga på många håll få, redogöra för åtskilliga av de angelägenheter som soldatinstruktionen avhandlar. Detta måste bero på att man ansett det nödvändigt att få till stånd en mera lättfattlig framställning än soldatinstruktionen. d) Stor uppmärksamhet bör även ägnas åt det yttre utförandet. Det ledsamma bruna omslag, som nu är vanligt på reglementslitteraturen, bör man undvika åtminstone på soldatinstruktionen. Illustrationerna böra vara belysande och intresseväckande. Säkerligen skulle man härvidlag ha en hel del tekniskt att lära av tidningarnas bildserier. e) Soldatinstruktionens lämplighet står och faller med den pedagogiska insikt med vilken den utarbetas. Man skall ha för ögonen, att den är avsedd att vara inte en handbok för befälet utan en instruktionsbok för de meniga. Den skall stimulera till självstudium, innehålla de uppgifter, som varje man kan tänkas vilja ha och den skall vila på ett känslomässigt underlag, som de värnpliktiga dela. (Varför talas det ideligen om »soldaten» även i sådana avsnitt som handla om hygien e t c : »Soldaten tvättar sina fötter»? — Alla människor tvätta fötterna eller böra åtminstone göra det.) 4. Vi äro av den uppfattningen, att de regementsvis utgivna handledningarna äro av synnerligen stort värde för att lämna den värnpliktige upplysning om de lokala förhållanden och annat, som kan vara av betydelse för honom att veta. Hittills ha dessa handledningar, där de förekommit, bekostats av lägerkassan vid förbandet. Då handledningarna emellertid fylla ett rent tjänstebehov, äro vi av den uppfattningen, att utgivandet bör bekostas av ordinarie anslag. I handledningen böra ingå upplysningar om regementet och dess lokaliteter, om förläggningsorten, om fritidsundervisningen och andra möjligheter till studier eller fritidsverksamhet vid regementet eller inom förläggningsorten, förhållningsregler rörande ordningen inom regementet och övriga lokala underrättelser av sådan beskaffenhet, att de icke kunna förekomma i soldatinstruktionen. Sålunda bör den t. ex. innehålla ett för de värn-

123 pliktiga avsett utdrag ur regementsinstruktionen (motsvarande). Dess omfång torde icke behöva överstiga 50 sidor. Med ett beräknat behov av 60 000 exemplar för hela krigsmakten skulle den årliga kostnaden icke behöva överstiga 25 000 kronor. Medlen böra anvisas regementschef (motsvarande) i form av en mot den beräknade kostnaden svarande ökning av exempelvis utbildningsanslaget. Vi anse det angeläget att framhålla, att den lokala prägel, som dessa handledningar ha, är synnerligen värdefull. Några centrala föreskrifter om deras innehåll eller utformning böra därför inte utfärdas. 5. Vi ha övervägt lämpligheten av att föreslå ett institut motsvarande den schweiziska anordningen med »Hauptverlesen» i den svenska krigsmakten. Att införa reglementariska bestämmelser härom synes emellertid ur olika synpunkter olämpligt, och vi inskränka oss därför till att påpeka önskvärdheten av att regelbunden orientering lämnas till truppen angående tjänsten och utbildningsarbetet. Detta bör ske, dels i form av sammankomster (uppställningar eller mera otvungna »frågetimmar»), som ledas av högre befäl och som återkomma med lämpliga mellanrum, dels i samband med förbandens sedvanliga uppställningar. De olika utbildningsavdelningarna (kompani och motsvarande) skola enligt gällande bestämmelser samlas varje dag. Därvid bör arbetsprogrammet för dagen i sin helhet genomgås i enskildheter och de olika utbildningsmålen förklaras. Truppen bör lämnas tillfälle att framställa frågor och bör uppmuntras därtill. Genomgången skall ta sikte på att väcka intresse för arbetet och förklara dess mening för de meniga. Genom frågor och svar kan befälet vinna möjlighet att kontrollera i vad mån truppen tillgodogjort sig utbildningen, att klara upp missförstånd och befordra den personliga kontakten. 6. »Truppsamtal» böra ofta anordnas. De kunna inskjutas under uppehåll i övningarna eller anordnas som självständiga programpunkter. 7. Sedan beredskapen upphört har den av försvarsstabens personalvårdsavdelning utgivna serien av truppföredrag avbrutits. Visserligen var denna form av upplysning mera lämpad efter beredskapsförhållanden än för fredsförhållanden. Truppsamtalen skulle emellertid i hög grad underlättas och förbättras till sin kvalitet, om befälet hade en fortlöpande serie av underlag för dessa till sitt förfogande. Det borde sålunda utgivas omkring 12 orienteringar för truppföredrag per år, av vilka hälften borde beröra dagsaktuella ämnen och tryckas i en upplaga av 3 000 exemplar samt hälften avse ämnen, till vilka det vore skäl att återkomma årligen, och tryckas i en upplaga av 4 500 exemplar. Föredragen skulle omfatta 16 sidor och utgivas i samma format och stil som Kontakt med krigsmakten men utan särskilt omslag. De skulle på en gång ha karaktären av allmän orientering beträffande ett ämne och särskild orientering om de speciella aspekter av ämnet, som kunde kräva kompletterande belysning under truppsamtalets gång. Kostnaderna skulle enligt nu gällande priser för tryckning bli 5 400 kronor årligen. För arvoden böra 2 400 kronor beräknas vara erforderliga, enär endast

124 kvalificerade författare böra anlitas. Med hänsyn härtill skulle man räkna med en årlig kostnad av 8 000 kronor.

B. Studier i medborgarkunskap. Vi övergå därefter till frågan om upplysning i samhällsfrågor. Med hänsyn till att denna fråga redan varit föremål för utredning i skilda sammanhang, kunna vi begränsa oss till att behandla den uteslutande ur de synpunkter, som vårt utredningsuppdrag föranleder till.

1. Omfattning. I Lantförsvarets utbildningskommissions betänkande 1 , återfinnes en historik över behandlingen av frågan om undervisningen i medborgarkunskap för värnpliktiga, Spörsmålet behandlades även av Sjöförsvarets utbildningskommission 2 , och var 1945 föremål för riksdagens övervägande. Särskilda utredningar rörande undervisningen i medborgarkunskap ha företagits även inom försvarsstaben. I fråga om undervisningen i medborgarkunskap ha två principer diskuterats, nämligen å ena sidan en begränsad medborgerlig undervisning, som endast tar sikte på att ge de värnpliktiga en elementär kunskap om det svenska samhället, dess politiska och ekonomiska uppbyggnad samt de medborgerliga skyldigheterna och rättigheterna, och å andra sidan en allmän »medborgarskola», som förutom undervisning i medborgarkunskap också skulle omfatta undervisning i företrädesvis skrivning och räkning såsom en repetition av skolkunskaperna. Tanken att värnpliktsutbildningen skulle tagas i anspråk för en allmänt medborgerlig fortbildningskurs biträddes i princip av lantförsvarets utbildningskommission och av motionärer vid 1945 års riksdag, medan sjöförsvarets utbildningskommission ansåg, att uppgiften för undervisningen borde begränsas till samhällskunskap. Den sistnämnda uppfattningen har också konsekvent hävdats av de militära myndigheter, som i skilda sammanhang yttrat sig i frågan. Enligt vår mening skulle en utsträckning av soldatundervisningen att omfatta rena skolämnen — hur nyttig och nödvändig den ur allmän bildningssynpunkt än kunde vara — på ett avgörande sätt komma att förändra hela karaktären av värnpliktstjänstgöringen. Stora problem skulle uppstå med hänsyn till de värnpliktigas olika kunskapsnivå, och hela uppläggningen av utbildningen skulle bli ett ömtåligt problem. Det skulle nämligen komma att kräva en förlängning av utbildningstiden utöver vad som av militära skäl är nödvändigt. Genom den utveckling, som fritidsundervisningen tagit under beredskapsåren, synes också behovet av fortbildningskurser för de värnpliktiga åtminstone i viss mån vara tillgodosett. Däremot anse vi, att de värnpliktiga böra erhålla upplysning rörande de elementäraste samhällsproblemen. Denna uppgift sammanhänger nämligen 1 2

Statens offentliga utredningar 1941: 35, s. 197. Statens offentliga utredningar 1943: 44.

125 med den upplysning om försvaret, som den värnpliktige erhåller och i ökad utsträckning bör erhålla under sin utbildning. Endast genom att denna upplysning kompletteras med undervisning eller studier i allmän medborgarkunskap, får den värnpliktige möjlighet att placera försvaret i dess sociala sammanhang och han erhåller samtidigt en överblick över de medborgerliga rättigheter, som korrespondera mot de medborgerliga plikterna, bland vilka den allmänna värnplikten är en av de betydelsefullaste. Gentemot en organiserad undervisning i medborgarkunskap i samband med värnpliktsutbildningen kan det invändas, att den militära miljön inte är den rätta för sådana studier. Det militära representerar en livsform, som i viktiga avseenden uppvisar stora olikheter mot samhällslivet i övrigt. Det skulle också kunna befaras, att den allmänna olust, som många värnpliktiga erfara under sin militärtjänst, komme att smitta av sig på studiet av samhällsfrågorna, om detta flyttades in som en del av utbildningen. Allt beror emellertid på det sätt på vilket studierna bedrivas.

2. Former. Den fråga som ur vår synpunkt därför träder i förgrunden för intresset är hur undervisningen skall meddelas. Det är sålunda viktigt, att studierna i samhällsfrågorna ordnas på ett intresseväckande sätt. De få inte bli någon olustbetonad tjänsteangelägenhet. Vidare uppställa sig åtskilliga problem i avseende på ledningen av dessa studier. Om den som handhar studierna själv har otillräckliga kunskaper, kan han komma att vilseleda de värnpliktiga och grundlägga missförstånd eller väcka misstänksamhet. Om det ordinarie truppbefälet skall svara för undervisning i medborgarkunskap, kommer därtill, att dess auktoritet även i andra avseenden kan undergrävas, om de värnpliktiga märka, att chefen icke är fullt kompetent på detta område. Man kan heller inte alldeles bortse från de faror för obehörig påverkan, som denna upplysningsverksamhet inrymmer. a) H i t t i l l s v u n n a erfarenheter. Eedan lantförsvarets utbildningskommission yttrade, att »det vore önskvärt, att undervisningen i medborgarkunskap kunde ledas av det ordinarie kompanibefälet. Så kan emellertid ej ske, förrän officerarna själva under sin krigsskolutbildning och sedermera i samband med befälsutbildning beretts tillfälle att förvärva tillräcklig sakkunskap och undervisningsförmåga i ämnet. Intill dess så skett, synes undervisningen i allmän medborgarkunskap lämpligen böra överlåtas åt civila lärare på samma sätt, som föreslagits och delvis redan sker i fråga om allmänbildande ämnen i de lägre manskapsskolorna» (s. 215). Sjöförsvarets utbildningskommission anslöt sig i denna fråga till lantförsvarets utbildningskommission, men ansåg, att de civila lärarnas uppgift kunde begränsas till att avse, »dels uppläggning av själva lärokurserna, dels behövlig saklig och pedagogisk orientering av det instruktionsbefäl, som anförtros att undervisa i medborgarkunskap» (s. 96).

126 Inom marinen har under år 1945 genomförts en obligatorisk undervisning i medborgarkunskap för värnpliktiga med utnyttjande av de ordinarie instruktionsofficerarna som lärare. Dessa ha först genomgått en pedagogiskt och sakligt orienterande kurs under två veckor, vilken bekostats av medel för militärpedagogisk undervisning. Flertalet av lärarna ha dessutom bedrivit självstudier under central ledning. Vid de senaste kurserna av ifrågavarande slag ha även officerare från armén och flygvapnet deltagit. E n sammanfattande redogörelse för marinens verksamhet på detta område har lämnats av ledaren för densamma i en artikel, »Folkbildningsarbete inom försvaret», i tidningen Studiekamraten nr 7—8/1946. Från och med utbildningsåret 1946 har undervisning i medborgarkunskap i princip också införts vid armén och flygvapnet. Kursplanen i ämnet är för armén, flottan och flygvapnet praktiskt taget densamma som för kustartilleriet. Angående lärarpersonalen finnas i arméns utbildningsanvisningar inga föreskrifter. Chefen för armén har dock i sina inspektionserinringar 1946 påpekat nödvändigheten av att endast kompetenta lärare utnyttjas. Motsvarande direktiv ha utfärdats vid flygvapnet. Inom marinen tillämpas den praxis, att undervisning i medborgarkunskap inte anordnas, om ej särskilt utbildade lärare kunna disponeras. Rörande den hittills genomförda undervisningen föreligger vid marinen ett omfattande erfarenhetsmaterial i form av rapporter och yttranden från skolchefer, lärare och elever. Av detta synes framgå, att alla parter omfattat undervisningen med stort intresse. Uttrycken för detta intresse äro många, Sålunda ha flera lärare i anslutning till sina självstudier utarbetat kompendier och redogörelser för ämnesavsnitt, som visat sig i högre grad än andra ägnade att fånga elevernas intresse. En av lärarna har sammanställt ett antal bildband till stöd för undervisningen. I flera fall ha eleverna fortsatt sina studier utanför ramen av den obligatoriska undervisningen i form av egna studiecirklar. Sålunda utvecklade sig från en pluton vid KA 4 icke mindre än tre studiecirklar. I övrigt har undervisningen bedrivits i små grupper (som regel högst 30 man) vilka oftast arbetat som diskussionsklubbar. I den utsträckning de lokala omständigheterna tillåtit ha studiebesök företagits vid kommunala och statliga institutioner. För Stockholms örlogsstations del har därvid i första hand riksdagen, stadsfullmäktige och rådhusrätten kommit i fråga. I övrigt ha värnpliktiga med erfarenhet från föreningsarbete, folkhögskolstudier o. s. v. lämnat redogörelser för de verksamhetsområden, vilka de representerat, eller tjänstgjort som ledare och inledare vid diskussionerna. Lärarna vid Stockholms örlogsstation, där utbildningen synes ha ägnats särskilt stort intresse, ha samlats till särskilda lärarkollegier för att rådgöra i pedagogiska frågor med varandra och utbildningsledningen. Lärarna ha också satts i förbindelse med olika kommunala organ och statliga myndigheter. Enär ledningen av den militärpedagogiska utbildningen utövas av samma organ i marinstaben, som i anslutning till personaluttagningsverk-

127 s a m h e t e n genomför m a r i n e n s militärpsykologiska och militärsociologiska u n d e r s ö k n i n g a r , h a l ä r a r n a i m e d b o r g a r k u n s k a p direkt k u n n a t följa och tillg o d o g ö r a sig r e s u l t a t e n av d e s s a u n d e r s ö k n i n g a r . D e s s u t o m u t g e s regelbundet m e d d e l a n d e n a n g å e n d e n y u t k o m m e n l i t t e r a t u r b e r ö r a n d e människo- och s a m h ä l l s k u n s k a p , k o m m i t t é u t l å t a n d e n , m o t i o n e r och författningar av aktuell b e t y d e l s e för u n d e r v i s n i n g e n i m e d b o r g a r k u n s k a p . I en r a p p o r t till chefen för m a r i n e n r ö r a n d e e r f a r e n h e t e r n a från första å r e t s u t b i l d n i n g i m e d b o r g a r k u n s k a p y t t r a r i n s p e k t ö r e n för k u s t a r t i l l e r i e t b l a n d a n n a t följande: »Undervisningen i medborgarkunskap kan, om den r ä t t bedrives, bidraga till ökat förtroende för den aktiva befälspersonalen . . . Genom undervisning av detta slag kan läraren och instruktionsofficeren lära känna sitt folk mycket väl och förhållandevis snabbt. Genom att läraren utnyttjar diskussionen som undervisningsform få också eleverna möjlighet att lära känna sitt befäl på ett personligt sätt som eljest knappast är möjligt. En del lärare framhålla, att ämnet härvidlag utgör ett synnerligen gott komplement till samvaron på idrottsfältet. — Då militärbefälet utnyttjas som lärare i detta ämne får vederbörande möjlighet att utöver det egentliga kunskapsmeddelandet befordra villigheten hos eleverna att även i den övriga utbildningen göra sitt bästa. Detta senare torde sammanhänga med ämnets möjlighet a t t påverka förhållandet mellan befäl och trupp och i rätta händer bidraga till försvarets förankring hos folket. Genom att truppbefälet utnyttjas som lärare i medborgarkunskap tvingas vederbörande själv att grundligt sätta sig in i hithörande frågor, något som annars sällan kan komma till stånd. Många nätters arbete har föregått de lektioner, som hållits vid kustartilleriet, men denna tid torde vara ur samhällelig synpunkt väl använd. De berörda officerarnas intresse för människo- och samhällskunskap hade icke med andra medel k u n n a t bättre befordras. Undervisningen i medborgarkunskap för värnpliktiga har visat sig med fördel kunna läggas i händerna på det yngre truppbefälet. Det är pluton- och avdelningschefer, som ha den tillräckliga kontakten med de värnpliktiga under den dagliga tjänstgöringen och det är de, som ständigt få representera samhällets krav på individen och ta de kraftigaste stötarna i form av uttalat missnöje och tröghet. Det har visat sig vara av stort värde, att just denna personal också får diskutera med de värnpliktiga om de förmåner samhället skänker. Den ringa åldersskillnaden i förening med överensstämmelsen i tänkesätt mellan dem och de värnpliktiga gör ofta diskussionerna särskilt givande . . . Resultatet av en medborgerlig utbildning av detta slag ligger inte så mycket i kunskaper, vilka när som helst k u n n a redovisas — exempelvis vid ett skriftligt förhör — som fastmer däri att elevernas — och lärarens — blick öppnas för sociala sammanhang och att vederbörande tvingas att tänka igenom problem, som han icke tidigare ställts inför. I bästa fall medför detta, att han blir på samma gång bättre soldat och en vaknare medborgare.» E n örlogsstationschef s k r i v e r : »Ett värdefullt instrument för åstadkommande av ett gott förhållande mellan befäl och manskap är den anbefallda undervisningen i medborgarkunskap om densamma får omhänderhavas av befälet. Inom ramen för denna undervisning rymmas sådana frågor, som kunna ge tillfälle till diskussion om allmänna samhällsspörsmål och där kan försvaret placeras in i sitt rätta sammanhang. Officeren har här givetvis, om han erhåller avsedd specialutbildning för uppgiften, värdefulla möjligheter att komma sin trupp närmare in på livet. Det är sålunda av vikt att denna undervisning även i framtiden i den utsträckning som är möjlig handhaves av befälet och icke som föreslagits av civilanställda lärare.»

128 U r de r a p p o r t e r , s o m l ä m n a t s av lärarna, förtjänar följande anföras: »Huvudsaken har varit att väcka elevernas intresse för vårt samhälle och dess organisation, ge dem impulser till egna funderingar och studier. Det målet tycks också i många fall ha uppnåtts — lektionernas diskussioner ha ofta fortsatt på logement och i läsrum.» »Då de värnpliktiga rycka in till sin första tjänstgöring komma tyvärr många med en förutfattad mening om det liv, som nu skall taga sin början. 'Kommissen' kan för dem synas vara en syntes av översitteri, kitslighet, löjliga vanor och onödigt arbete. Denna förutfattade bild är i fara att skärpas i sina konturer under den första utbildningsperioden. Denna medför ju den första hårda kontakten med en helt ny värld som kan synas karakteriserad av uniformer, uppgivande av privatlivet, underordnande av den personliga viljan, 'klackvändning' o. s. v. Det är nog tacknämligt om denna civila undervisning kan inläggas som ett uppmjukande moment under denna tid. Läraren kan även vid behov utnyttja tillfället att upplysa om orsakerna till a t t landets ungdom måste fullgöra värnplikt. Genom att behärska detta ämne, som ligger vid sidan av det vanliga gebietet och som i många fall är brinnande aktuellt för den inkallade, och meddela undervisning på det trevliga sätt, som är anbefallt, kan officeren, förutom att meddela nyttiga faktiska kunskaper, även slå en brygga mellan befäl och manskap, som varit efterlängtad av båda kategorierna. Denna undervisning kan ge de värnpliktiga en anledning till revision av en eventuell vrångbild av militärbefälet. Även lärarna ha anledning besinna att de ha mycket kvar att lära . . . Farhågorna att disciplinen skall taga skada om undervisningen meddelades under de föreslagna uppmjukade och civila formerna äro nog ganska ogrundade under förutsättning a t t vi som befäl ha ledare, vilka grunda sin auktoritet på a n n a t än galoner, stjärnor och SLK. Disciplinen blir ej lidande på att vederbörande ej behöver stå i enskild ställning då han tänker ut sitt svar. Vad som emellertid blir lidande på ett överdrivet iakttagande av yttre militära former är utbildningsresultatet. För mig verkar det som om experimentet slagit mycket väl ut. De värnpliktiga anamma undervisningen med ett nästan oväntat intresse, ett intresse som för mig som instruktionsofficer är så mycket mera tillfredsställande som det tycks verka som smörjmedel för den övriga tjänsten. Vad som synes mest betydelsefullt är att de värnpliktiga acceptera ämnet med en sådan glädje därför a t t undervisningen verkar för ett närmande mellan befäl och manskap, så tillvida a t t bägge grupperna känna sig ha del i en gemenskap i samhället. Den fördjupade kunskapen om denna gemenskap befordrar den känsla av ansvar, som är så viktig för dem, som skola försvara det bestående och framtiden.» »I denna undervisning har officeren alla möjligheter att skapa god kontakt befäl—manskap, och i synnerhet under nuvarande förhållanden i samhället är det av största vikt att officeren har andra möjligheter än kommandoord till hjälp för att uppehålla respekt, disciplin och auktoritet.» »Att just plutoncheferna och icke civilanställda akademiker få tjänstgöra som lärare har haft följande fördelar: den ömsesidiga respekten, förståelsen och kontakten lärare och elever emellan ha på ett för båda parter lyckligt sätt fördjupats och stärkts. Eleverna ha erfarit, att befälet icke blott är opersonliga överordnade utan även för den enskilde värnpliktiges problem, åsikter och svårigheter intresserade och förstående medmänniskor. Därigenom har det visat sig vara mycket lämpligt och önskvärt med militära lärare i medborgarundervisning. Att även officerarnas kunskap i det aktuella och allmänbildande ämnet medborgarkunskap fördjupats i hög grad till följd av det ofta intensiva förberedelsearbete de ha varit tvungna att underkasta sig för a t t inte stå sig slätt i den ofta nog så livliga diskussionen med åtföljande mångskiftande frågor från elevernas sida är ytterligare en orsak, som talar för att truppbefälet även i fortsättningen bör få leda undervisningen.»

129 »De värnpliktiga ha fått se att den guldgalonerade officeren också är en människa och inte bara en krigare, vars enda insikter och intressen ligga på det krigiska planet, en tyvärr mycket vanlig uppfattning. Eleverna ha fått förtroende för sina lärare och vad det betyder för truppen i dess helhet är väl känt för varje truppofficer. Det måste betraktas som en förmån att just truppbefälet fått taga hand om denna undervisning, som rätt bedriven hos de värnpliktiga skapar en bestående förståelse för försvaret och dess viktiga funktion i samhället.» Från eleverna föreligga åtskilliga uttalanden i samma riktning som de ovan citerade. Här skall endast anföras ett utdrag ur tvenne artiklar i tidningen »Örlogsposten» nr 4/1946. Artiklarna synas vara av särskilt värde, enär de utgöra det spontana uttrycket för vederbörandes reaktion och inte ha förmedlats genom överordnade. »På värnpliktsskolans schema förekommer som bekant numera också ämnet medborgarkunskap, vilket förefaller att ha slagit mycket väl ut. Grabbarna är intresserade. De känner sig mera inlemmade i samhället som ansvariga medborgare efter en sådan lektion.» » . . När jag nu är inne på intresse så torde det vara lämpligt att tala om att det mest intressanta ämne, som vi läste, var medborgarkunskap. Som lärare fungerade plutonchefen och den starka tonvikten på militärt uppträdande bortföll, varför manskapet kom i närmare kontakt med befälet och tvärtom. Hur värdefullt något dylikt är, är vi väl alla på det klara med. En del kanske frågar sig: Men nedsätter inte detta disciplinen? Blott ett riktigt svar kan givas: Nej — absolut inte.» Slutligen bör det framhållas, att vissa praktiska sociala uppgifter på ett naturligt sätt kunna anknytas till medborgarundervisningen. Sålunda har det vid marinen visat sig, att eleverna framför allt intresserat sig för yrkesvals- och arbetsmarknadsfrågor och att i genomsnitt 23 % av värnpliktskontingenten önskade närmare kontakt med någon yrkesvalsrådgivare för diskussion av sina personliga problem. Genom samarbete mellan utbildningsledningen och statens arbetsmarknadskommission förberedes nu en dylik yrkesvalsrådgivning. En och annan lärare har också använt medborgarundervisningen som utgångspunkt för att väcka mera allmänna kulturella intressen. Sålunda ordnades i Stockholm ett frivilligt besök på operan (ordinarie föreställningen). Cirka 80 % av initiativtagarens pluton deltogo. Avsikten med besöket var att visa upp ett exempel på »tråkiga nöjen», som egentligen äro roliga. Samtliga uttryckte efteråt sin belåtenhet med kvällen (endast en av sjuttio man hade tidigare varit på operan). b) Förslag. Med hänsyn till att utbildningen i medborgarkunskap uppenbarligen visat sig ägnad att förbättra förhållandet mellan befäl och meniga, ansluta vi oss till uppfattningen, att det ordinarie befälet bör leda denna verksamhet. Om civila lärare skulle taga hand om denna utbildning, skulle enligt vårt förmenande ett viktigt skäl för densamma bortfalla, och ämnet skulle komma att framstå som mer eller mindre omotiverat på det militära utbildningsprogrammet. 9—1754 46

130 Om de förslag, vilka arméns officersutbildningskommitté framlagt i sitt den 13 juni 1945 dagtecknade betänkande, komma att realiseras i avseende på ökat utrymme för utbildning i medborgarkunskap för officerarna både under krigsskolutbildningen och sedermera vid truppslagsskolorna, kommer detta otvivelaktigt att bidraga till att höja arméofficerarnas kompetens att leda studier i ämnet. Vi äro emellertid av den uppfattningen, att den utbildning, som officerarna erhålla även efter en eventuell ökning av ämnets utrymme inom officersutbildningen, icke är tillräcklig för att efter en komplettering med en 2-veckorskurs göra dem skickade att såsom l ä r a r e leda undervisningen i ämnet. Vi ha under utredningsarbetet sett exempel på dylik undervisning, som bestyrkt denna uppfattning. Tillräckliga kvalifikationer kunna trots intensiva självstudier icke påräknas regelmässigt. E n utvidgning av den utbildning, som meddelas vid särskilda kurser, anse vi oss emellertid med hänsyn till kostnadsfrågan icke heller kunna föreslå. Vi förutsätta i likhet med officersutbildningskommittén, att såväl denna fråga som frågan om kursplaner m. m. upptas till närmare granskning, sedan erfarenheter vunnits från den kurs, som innevarande år enligt Kungl. Maj:ts beslut anordnats gemensamt för officerare ur samtliga försvarsgrenar och från de liknande kurser, som framdeles kunna komma att anordnas för studieledare i medborgarkunskap. Utifrån dessa synpunkter föreslå vi, att upplysningen i samhällsfrågor inom alla försvarsgrenar icke anordnas som undervisning i egentlig mening, utan att den får karaktären av gemensamt studium. Härigenom mena vi, att man också på bästa sätt tillvaratager ämnets möjligheter att föra befäl och trupp närmare varandra. Studiet i medborgarkunskap bör sålunda bedrivas i studiecirklar, där den ordinarie chefen för utbildningsavdelningen leder arbetet — han fungerar dock i första hand som studieledare, icke som lärare. Utbildningsavdelningen bör utgöra pluton eller förband av motsvarande storlek. När avdelningarnas storlek avgöres, böra praktiska synpunkter tillmätas betydelse; det är dock fördelaktigare ju mindre de äro. För att undvika att det blir allt för många deltagare, kunna avdelningarna, där så befinnes lämpligt och möjligt, under vissa avsnitt av studierna uppdelas i grupper. Gruppernas studier måste naturligtvis organiseras och samordnas av plutonchefen (motsvarande). En för alla deltagare tillgänglig studiehandbok bör finnas — intill dess lämpligare litteratur utarbetats lära brevskolans diskussionskurser »Samhällsorientering» eller »Den svenska livsformen» kunna användas. Till varje lektion böra deltagarna själva förbereda vissa frågor, som därefter diskuteras. Deltagarnas kunskaper och erfarenheter inom olika samhällsområden böra utnyttjas i största möjliga utsträckning. Man bör därvid inte begränsa sig till den egna avdelningen utan utnyttja personer med speciella insikter inom hela förbandet. I viss utsträckning bör det även vara möjligt att anlita civila personer i orten, som syssla med folkbildningsarbete eller som äro villiga att föreläsa över någon särskild fråga. Vidare böra studiebesök anordnas så

131 långt som möjligt. Gäller det exempelvis att studera yrkesval och utbildning böra deltagarna stimuleras att redogöra för sina egna erfarenheter. På så sätt går det att få en bild av olika grenar av arbetsförmedlingen och skilda former av yrkesutbildning. På varje förläggningsort finns nog i regel också möjligheter att besöka en arbetsförmedling eller en yrkesskola. Genom att på detta sätt ge deltagarna konkreta exempel på vad samhället gjort — eller underlåtit att göra — böra förutsättningarna bli större att fånga intresset och bibringa samtliga deltagare åsyftade kunskaper, än vad som kan ske enbart genom föreläsningar och litteratur. Under samma former böra flertalet andra frågor kunna studeras. Inte minst viktigt är det att deltagarna bibringas kännedom om föreningslivet. I det fallet kan kontakt knytas med ortens ungdomsråd, om ett sådant finnes, varigenom en allsidig överblick över ortens föreningsliv erhålles. Detta kan även ge deltagarna impulser att deltaga i föreningsarbetet under sin militärtjänstgöring. När pressen studeras, kan intresset eggas genom att deltagarna undersöka hur olika tidningar behandla en viss fråga. Besök på en tidning går nog också att arrangera utan några större svårigheter. Livet på arbetsplatserna bör heller inte glömmas — även för den som själv arbetar inom industrien bör det vara värdefullt att t. ex. bese en rationellt driven industrianläggning med ett väl utvecklat arbetarskydd och tillfredsställande hygieniska anordningar. Studierna bör inte vara strängt bundna av en för alla förband allmängiltig studieplan, utan de måste kunna anpassas efter förhållandena på förläggningsorten. Film bör dock överallt utnyttjas — även om antalet lämpliga filmer är begränsat, finnas dock redan nu kortfilmer, som kunna användas. I anslutning till vad som framhållits av officerare, vilka tjänstgjort som ledare vid hittills anordnade studier i medborgarkunskap, vilja vi understryka vikten av att studieledarna för sin verksamhet erhålla pedagogisk och folkbildningsteknisk handledning. Möjligheten att som rådgivare och handledare använda personalvårdsassistenter och vissa av de officerare, som fått specialundervisning eller eljest äga erforderliga förutsättningar, torde därvid böra tillvaratas. Även personalvårdsassistenten vid förbandet bör delta i planläggningen. Likaså kunna pedagoger inom orten eller värnpliktiga med erfarenhet av studiecirkelarbete anlitas. Studierna böra givetvis bedrivas på tjänstetid och inpassas i utbildningsprogrammet på ett sådant sätt att elevernas förmåga att tillgodogöra sig kunskaperna inte äventyras på grund av yttre förhållanden. I anvisningarna rörande utbildningen i medborgarkunskap böra följaktligen intas föreskrifter om att denna utbildning skall ledas av ordinarie truppbefäl, bedrivas i avdelningar om högst en plutons styrka (motsvarande) och att utbildningen bör ske i form av ett för befäl och trupp gemensamt studium. I syfte att stimulera intresset för denna verksamhet bör det göras försök angående lämpliga studieplaner och olika former för studiet.

132 Kap. 8. Militära former. Den civila opinionen synes i mycket stor utsträckning betrakta de militära formerna som ett avgörande kriterium på förhållandet mellan befäl och manskap. Strängt upprätthållna former, som skarpt skilja sig från civila handlingsmönster, ha i den offentliga diskussionen ofta betecknats som »odemokratiska», medan å andra sidan fria former och mer eller mindre civilt utformade beteendesätt följaktligen anses vara mera »demokratiska». Den tyska krigsmaktens stränga former, som voro hämtade från den preussiska armén, och de krav på ett speciellt »militäriskt» uppträdande, som upprätthöllos där, ha framstått som typiska för ett »odemokratiskt» system, och dess kritiker bruka ofta framhålla den amerikanska formfriheten som ett efterföljansvärt exempel. Då man kritiserat förhållandet mellan befäl och manskap inom den svenska krigsmakten, har man stämplat våra militära former som »preusseri». En stor svensk morgontidning riktade vid årsskiftet 1944—1945 en rundfråga till ett antal kända personer om vilka reformer, de först skulle ta itu med, om de hade makten i vårt land. En av våra kända författare svarade: »Vi måste lära oss, att vi kommer som god tvåa efter Preussen i fråga om blint marscherande och robotande. För att få bort roten till det onda, skulle vi först ordna ett helsvenskt försvar, inte ett preussiskt plagiat, som vi har nu. Hela armén skulle omorganiseras efter arbetslagets, slåtterkollektivets, byalagets civila principer. Försvaret skulle skötas som landets största och viktigaste firma, effektivt och civilt. Officerarna och officersandan skulle ersättas med demokratiska förmän av ingenjörstyp.» Det torde vara en långt ifrån oviktig uppgift för den upplysning om försvaret, som riktas till den civila allmänheten, att avlägsna den okunnighet om de verkliga förhållandena och de missuppfattningar, som ligger bakom en sådan syn på de militära formerna inom det svenska försvaret. E n uppgift är härvidlag att sprida förståelse för de militära formernas innebörd och betydelse överhuvudtaget, e n a n n a n att sprida kännedom om de militära formernas gestaltning i främmande krigsmakter. Vid behandlingen av de militära formerna torde man lämpligen kunna skilja mellan två huvudkategorier, nämligen de former som avse uppträdandet i trupp och de former som gälla det enskilda uppträdandet. Under de senaste årens diskussion om de militära formerna och deras berättigande har inte minst frågan om exercisen i sluten ordning varit föremål för intresse. Exercisen i sluten ordning är emellertid endast en av de olika utbildningsformer, som äga aktualitet i detta sammanhang. Då man riktat kritik mot exercisen i sluten ordning, har man ofta i mer eller mindre tydliga ordalag avsett

133 d r i l l e n överhuvudtaget. Ordet »drill» synes täcka alla de utbildningsformer man avser, då man kritiserar »det själlösa harvandet». De särskilda former för enskilt »militärt uppträdande», som förekomma inom den svenska krigsmakten, hänga på sätt och viss samman med drillen, eftersom de ofta motiveras med att de avse ett inövande av vissa beteendemönster, som äro nödvändiga i fält av skilda orsaker: tidsbesparing, upprätthållande av disciplin etc. Bland dessa former har hälsningsplikten tilldragit sig särskild uppmärksamhet.

A. D r i l l . Att närmare ingå på drillutbildningens användning inom den svenska krigsmakten skulle falla utom ramen för vår uppgift. Detta utbildningsspörsmål har för övrigt nyligen varit föremål för behandling inom lantförsvarets och sjöförsvarets utbildningskommissioner. Vissa principfrågor ha vi emellertid ansett oss böra uppta. Den svenska soldatutbildningen bedrives i form av drill huvudsakligen beträffande exercis i sluten ordning och beträffande handhavandet av vapen och pjäser. Dessutom förekommer drillutbildning beträffande åtskilliga detaljer i uppträdandet under strid och vid flera olika slags specialutbildning (signalistutbildning e t c ) . Kritiken mot drillutbildningen har gått fram efter två linjer. Ä ena sidan har man menat, att drillutbildningen skulle ha till syfte att göra soldaterna till automater eller robotar, och man har starkt tryckt på erfarenheten, att den moderna krigföringen i första hand fordrar att soldaterna äro självständigt tänkande och handlande individer. Ä andra sidan har man ansett, att mångt och mycket av drillutbildningen varit ett onödigt slöseri med dyrbar utbildningstid. Den senare kritiken har främst satts in mot »exercis I», d. v. s. exercisen i sluten ordning. I den mån som kritiken avsett användningen av drillutbildning överhuvudtaget, torde denna i viss mån ha sin orsak i okunnighet om innebörden av själva begreppet. I »Allmänna utbildningsbestämmelser för armén» (mom. 25) heter det om drillen: »Drillens uppgift är att få den enskilde soldaten att automatiskt utföra de elementära handgreppen och rörelserna. Härigenom skapas betingelser för själv verksamhet beträffande det väsentliga t. ex. i striden: elden och rörelsen. Den enskilde soldaten kan då arbeta och strida på ett helt annat och bättre sätt, än om han ständigt måste tänka på hur de formella detaljerna vid t. ex. vapnets eller verktygets handhavande skola utföras. E n på ett riktigt sätt drillad trupp är därför effektivare i sitt arbete och hårdare i striden än en icke drillad trupp. Drillens yttersta syfte är att spara truppen, vilket på stridsfältet är detsamma som att minska förlusterna i de egna leden.» Drillen är därför ett oumbärligt hjälpmedel i den militära utbildningen. Vissa detaljer i den enskilde soldatens uppträdande måste under hans utbild-

134 n i n g s t i d inövas till en s å d a n grad av fulländning att h a n b e h ä r s k a r d e m automatiskt. D ä r i g e n o m b e h ö v e r h a n inte ä g n a u p p m ä r k s a m h e t å t dessa u n d e r o r d n a d e ting; t a n k e v e r k s a m h e t e n kan frigöras för de väsentliga uppgifterna. Syftet kan s å l u n d a inte u t a n fog sägas vara den raka m o t s a t s e n till att skapa robotar. All drill, inom vilken u t b i l d n i n g den än k o m m e r till a n v ä n d n i n g , ä r emellertid föga s t i m u l e r a n d e . D e t är därför viktigt, att de v ä r n p l i k t i g a erhålla s å d a n u p p l y s n i n g av s i t t befäl om drillens uppgift, a t t de förstå dess nödvändighet. H ä r m e d ö v e r v i n n e r m a n visserligen i n t e d e t o b e h a g som är förenat med den, men m a n kan å t m i n s t o n e undvika att den s k a p a r o n ö d i g a konflikter. K r i t i k e n h a r vidare vänt sig mot exercis I. D e n n a u t g ö r enligt utbildn i n g s b e s t ä m m e l s e r n a »det främsta m e d l e t a t t g r u n d l ä g g a en fast militär disciplin» ( A U E I K ) . D e t m å s t e också a n s e s vara otvivelaktigt, a t t exercis I är ett viktigt h j ä l p m e d e l för att b i b r i n g a t r u p p e n disciplin och lystring, för att u p p ö v a u p p m ä r k s a m h e t och r e a k t i o n s h a s t i g h e t och för a t t inöva vissa g e m e n s a m m a rörelser (samlingsrörelser e t c ) . F ö r d e s s a ä n d a m å l a n v ä n d e s också exercis I i n o m alla l ä n d e r s krigsmakter. Inom arméerna på kontinenten har sedan gammalt förekommit ett invecklat militärt ceremoniel, som i stora drag ännu bibehålles. Inom den schweiziska krigsmakten äro visserligen de exercismässigt bedrivna handgreppen och rörelserna mycket få, men de bedrivas med ojämförligt mycket större intensitet än exercisen i Sverige. Vad som inte minst faller i ögonen vid den schweiziska exercisen är också, att de enskilda handgreppen och rörelserna endast i mycket ringa grad ta sikte på att bibringa soldaterna rent praktiska färdigheter. De kunna därför inte motiveras på något rationellt sätt; exercisen bedrives i mycket stor utsträckning så att säga för sin egen skull, såsom en ren disciplin- och lystringsutbildning. Inom den danska krigsmakten synes förhållandet vara ungefär detsamma. Man förvånas över de talrika exercisrörelser och mer eller mindre opraktiska handgrepp och vapenrörelser, som den danske soldaten får lära sig a t t utföra. Noggrann marsch, som endast för någon tid sedan utmönstrades ur den schweiziska krigsmaktens exercisreglemente, finnes fortfarande kvar i Danmark. Exercis i sluten ordning bedrives överhuvudtaget — åtminstone för närvarande — i långt större utsträckning i Danmark än i Sverige. I »Livgarden», det köpenhamnsregemente, som svarar för högvakten vid de kungliga slotten, användas särskilt ålderdomliga och invecklade vapenrörelser och vapenställningar. I de anglosaxiska länderna har ännu under det senaste kriget parad- och uppvisningsexercisen intagit en framträdande plats i soldatutbildningen. 1 Vaktavlösningen vid Buckingham Palace är fortfarande en turistattraktion på grund av dess traditionsrika och invecklade militära ceremoniel. Den nästan enda form av utbildning, som intill den senaste tiden synes ha bedrivits bland de engelska och amerikanska soldaterna i det ockuperade Tyskland, har varit just vad vi skulle kalla exercis I. Också i den franska krigsmakten har man efter kriget behållit sin höga uppskattning av exercisen i sluten ordning som disciplinfostrande och sammansvetsande utbildningsmedel. Vi ha icke varit i tillfälle a t t studera förhållandena i den ryska krigsmakten i avseende på drillexercisens användning i soldatutbildningen. Svenska iakttagare 1 I ett engelskt bildverk från k r i g e t finns ett fotografi, som avser a t t åskådliggöra totalmobiliseringen av det engelska folket på hösten 1940. Bilden visar en gammal prästman som under ledning av en korpral får lära sig — a t t skyldra gevär!

135 ha emellertid uppgivit, att utbildningen i exercis i sluten ordning också där spelar en stor roll. Det vill överhuvud taget synas som om exercis I överallt utomlands tillmätes större betydelse och längre utbildningstid än hos oss. Den är dessutom i de länder, som vi haft tillfälle att studera, bemängd med ett antal rörelser och handgrepp som i och för sig sakna praktisk betydelse utan endast äro självändamål. Det kan därför vara skäl att påpeka, att alla sådana rörelser och handgrepp, som inte ha ansetts nödvändiga för ett ordnat uppträdande eller eljest ha en rent praktisk betydelse ur utbildningssynpunkt, under åren efter det första världskriget ha uteslutits ur den svenska exercisen. En granskning av de rörelser som förekomma i svensk exercis I ger vid handen, att den enda exercisrörelse som saknar all sådan betydelse är »skyldra gevär». De någon gång från civil opinion framförda kraven på borttagande av »paradexercisen» till förmån för en intensifierad stridsutbildning saknar alltså i stor utsträckning verklighetsbakgrund. Det förekommer ingen »paradexercis» i svensk värnpliktsutbildning. Vissa bestämda krav på förbandens uppträdande i sluten ordning äro självfallet nödvändiga ur rent militär synpunkt. Vad man emellertid i fråga om utbildningen i exercis I med den största skärpa måste framhålla, är att utbildningsbestämmelsernas föreskrifter om sättet att bedriva exercis I — i korta, omväxlande övningspass så snart de första grunderna inlärts — verkligen överallt efterlevas. Skola några begränsningar i användningen av exercis I efterlysas, synas dessa främst böra ske genom att man förhindrar mindre kvalificerat befäl att leda den. Felaktigt eller illa ledd exercis I är nämligen direkt skadlig för moral och stämning hos truppen. Exercis I bör därför endast bedrivas under ledning av kvalificerat befäl. Det är i fråga om exercis I — som vi i annat sammanhang påpekat — särdeles angeläget, att de värnpliktiga erhålla grundlig upplysning om utbildningens ändamål och att de hållas orienterade om utbildningsarbetets fortgång-

B. Militärt uppträdande. Det är alldeles uppenbart, att kritiken mot de militära formerna huvudsakligen avsett de särskilda former för det enskilda uppträdandet, som förekomma inom krigsmakten. Man har menat att dessa former ha skapats efter främmande förebilder och att de många gånger kännas förödmjukande eller i vart fall mycket irriterande för de värnpliktiga, då dessa inträda i militärtjänst. Även om man kan vänja all personal vid att iaktta de olika formerna, anses dessa — och detta torde vara den mest vägande anmärkningen — stå i vägen för ett naturligt och mänskligt förhållande mellan personal från olika kategorier inom den militära hierarkien. Den militära formen blir en huvudsak och uppträdandet blir härigenom stelbent och opersonligt. Dessa anmärkningar gälla i princip alla konventionella former för uppträdandet. Anledningen till att de militära formerna ha tilldragit sig särskild

136 uppmärksamhet är väl att dessa i mångt och mycket skilja sig från de civila. Särskilt faller det i ögonen att de militära formerna ofta avse att markera en skillnad i rang. Detta framstår som ett för den militära miljön säreget drag, eftersom de värnpliktiga äro vana vid mera demokratiska umgängesformer. Utan former kan man emellertid inte reda sig. Vissa former för uppträdandet finnas inom alla levnadsområden; om de inte alltid märkas, beror detta på att man rent reflexmässigt och av inrotad vana iakttar dem. Som vi i en annan del av vårt betänkande framhållit, medför redan ett miljöbyte i och för sig vissa mer eller mindre utpräglade olustkänslor. E n anledning till detta är just den osäkerhet, som individen erfar, då han förs in i en krets av människor, där andra former för uppträdandet, andra konventionella regler gälla, än de som han är van vid. Den olusten kan man aldrig helt eliminera. Vilka former man än har, komma många värnpliktiga att känna sig främmande för dem. Också de civila, umgängesformerna växla nämligen i olika miljöer. Man kan aldrig åstadkomma sådana militära former, att de stämma med vad varje värnpliktig är van vid. Det bör också framhållas, att det finns särskilda skäl att ha vissa bestämda och tämligen fasta former för det enskilda uppträdandet i militärtjänsten. Det är nämligen här fråga om en miljö, som under en jämförelsevis kort tid skall vara gemensam för människor, som sammanförts dit från de mest skiftande miljöförhållanden. Bestämda regler för uppträdandet är under sådana förhållanden mera ett stöd än en svårighet. Genom att var och en vet hur han skall uppträda för att bete sig korrekt slipper han den osäkerhet, som frånvaron av former säkerligen skulle uppväcka. Inte heller lär det kunna sägas vara något som är främmande för svenskt lynne att underkasta sig yttre former. Tvärtom förhåller det sig nog så, att vi i större utsträckning än de flesta andra folk äro vana vid att iaktta vissa konventionella former för vårt uppträdande. Den principiella synpunkt, som vi ha anlagt på de militära formernas utformning har varit, att man bör underlätta anpassningen till dessa former genom att så långt som det av rent militära skäl är möjligt närma dem till de regler för enskilt uppträdande, som man har i det civila livet i allmänhet. Endast.där särskilda skäl kunna anföras för avvikelser, böra de militära formerna skilja sig från vanliga regler för hövlighet och ett korrekt uppträdande. I och för sig torde frågan om de militära formerna knappast förtjäna det stora utrymme, som den fått uppta i den allmänna diskussionen om försvaret. De former, som förekomma inom vår krigsmakt, äro inte särskilt tillkrånglade eller stela i jämförelse med vad fallet är mångenstädes utomlands. På många håll föreställer man sig, att särskilt den amerikanska krigsmakten skulle utmärkas av en stor frihet från särskilda militära former och att umgänget mellan personal av olika kategorier skulle vara särdeles otvunget och kamratligt. Denna uppfattning är väl också i stort sett riktig, även om det må påpekas, att detta förhållande i mycket hög grad har sin orsak i att också den civila samvaron i Förenta staterna utmärkes av en frihet från konventionella former, som vi äro alldeles främmande för i vårt land.

137 E t t exempel må emellertid anföras på att man inte heller i den amerikanska krigsmakten är helt främmande för former, som vi här i landet skulle beteckna som rent preussiska. I Ny Militär Tidskrift 1945 (nr 6, s. 320) finns en skildring från den amerikanska officersskolan vid West Point. Det heter där om de krav, som ställas på kadettemas yttre uppträdande: »Den behandling som den yngsta årsklassen underkastas i dessa avseenden är baserad på akademiens traditioner och ganska säregen. Dessa kadetter, som med undantag för lektioner och övningar helt stå under de högre kursernas befäl, få sålunda under de elva månader junioråret varar, i vaket tillstånd knappast intaga annan ställning än 'giv akt'. När de röra sig, gå de med överdrivet indragen haka och framskjutet bröst — varmed ofta följer svankrygg — samt hålla armarna stelt utefter sidorna. De få endast gå rakt fram och i räta vinklar — höger eller vänster om marsch — och aldrig snett över en plan eller ett torg. Vid uppställning till mat stå de i givakt tills avmarschen sker och kryssa sig som trädockor fram till sina platser. Under måltiden inta de sittande givakt på stolens yttersta tredjedel med blicken riktad mot tallrikens mitt. Samtidigt skola de dock servera kaffe och mjölk samt skicka detta till bordets övre ända, där kadetter av mäktigare slag sitta under mer fria former. De yngsta kadetterna äro förbjudna att tala i onödan utom i sina egna rum, skola så mycket som möjligt vistas i sin kasern och äro helt portförbjudna från baler och flertalet mässar. Efter elva månader accepteras de som kamrater av de äldre kurserna och kunna övergå till en mänskligare tillvaro.» Det skulle kunna anföras enstaka exempel från praktiskt taget alla främmande krigsmakter på yttre, reglementerade former, som på oss göra ett egendomligt intryck. Detta sammanhänger givetvis med att de militära formerna, trots deras i och för sig starkt internationella karaktär få sin särprägel av varje särskilt folks eget kynne. Ur »Keglemente för den inre tjänsten vid Koda armén» kan följande exempel anföras: »31. Om chef hälsar truppavdelning eller enskild krigsman svaras 'God dag'; om han lyckönskar svarar trupp med 'Hurra' och enskild krigsman med 'Tack'; om han tackar svaras 'Vi(jag) tjäna(r) Sovjetförbundet'; om han tager avsked svaras 'Adjö'.» Det måste framstå som eftersträvansvärt att man i samband med att frågorna om vårt efterkrigsförsvar nu upptagas till prövning också kan åstadkomma enighet i fråga om de militära formerna. Det är ur alla synpunkter olyckligt om förhållandet mellan folk och försvar skall grumlas av en strid om yttre former, som i praktiken ha en tämligen ringa betydelse för krigsmaktens effektivitet. Vi ansluta oss i detta hänseende till ett yttrande, som generallöjtnant Doolittle fällde vid vår överläggning med honom, och som kan vara värt att citera. Han yttrade på en fråga om de militära formernas betydelse för den militära disciplinen: »Jag tror på Gud. Detta betyder inte att jag tror på kyrkans alla dogmer, men jag strävar efter att vara en god människa. Jag tror också på den militära disciplinen. Detta betyder emellertid inte att jag tror på de olika militära formerna, men jag strävar att göra mitt bästa, då jag är i krigsmaktens tjänst.»

138 1. H ä l s n i n g . Hälsningsplikten är den av de militära formerna, som i särskilt hög grad tilldragit sig den stora allmänhetens intresse. I den allmänna diskussionen rörande förhållandet mellan befäl och meniga samt de särskilda militära formerna överhuvudtaget har frågan om hälsningsplikten säkerligen erhållit långt större utrymme, än som motsvaras av dess verkliga betydelse. Att den kommit att skjutas i förgrunden på det sätt som skett, visar på sätt och vis att hälsningsplikten av den civila allmänheten betraktas som ett särskilt påfallande indicium på förhållandet mellan befäl och meniga överhuvudtaget. Detta är nog endast delvis berättigat. Särskilt under beredskapstiden tilldrog sig emellertid frågan mycket stor uppmärksamhet i pressen och även bland de inkallade värnpliktiga torde den ha erhållit en aktualitet, som den under fredsmässiga förhållanden inte äger. Att hälsningsplikten just då kom i blickpunkten på ett alldeles särskilt sätt berodde givetvis främst på det stora antalet värnpliktiga i uniform och på att många äldre soldater generades av att behöva hälsa på befälspersoner, som många gånger voro betydligt yngre till åren. Dessa förhållanden behöva i detta sammanhang icke närmare beröras. Efter en av Socialdemokratiska ungdomsförbundet till chefen för försvarsdepartementet riktad skrivelse i frågan, tillkallade departementschefen i slutet av år 1943 dåvarande översten och chefen för Kungl. Dalregementet Ivar Backlund att utreda hälsningsplikten. I ett den 22 februari 1944 dagtecknat betänkande framlade denne resultatet av den företagna utredningen och föreslog vissa inskränkningar i den ditintills gällande hälsningsplikten. Vid utarbetandet av det nya tjänstereglementet för krigsmakten, vilket fastställdes till efterrättelse den 14 juli 1945, blevo utredningsmannens förslag i sina huvuddrag beaktade. a) G ä l l a n d e bestämmelser. De nu gällande bestämmelserna om hälsning återfinnes i 6. kapitlet av tjänstereglementet för krigsmakten, som handlar om »Hälsning och annan hedersbevisning». Det heter där: 261. Den militära hälsningen avser att fostra den enskilde till uppmärksamhet och aktgivande på sig själv. Den är även ett uttryck för samhörigheten inom krigsmakten. Hälsning skall därför noga och hövligt givas och besvaras. 271. Vid hälsning skall god hållning iakttagas samt huvudet vändas mot och blicken riktas på den, som hälsas. Hälsning av den, som är klädd i uniform, verkställes sålunda: Den, som bär huvudbonad, hälsar med honnör, därest han icke bär eller håller gevär i handen eller bär gevär i remmen. Honnör utföres sålunda: högra handen föres upp till huvudbonaden med fingrarna raka och utan stelhet intill varandra, med lillfingret framåt samt en eller flera fingerspetsar löst stödda mot huvudbonadens (skärmens) högra främre del, så att högra ögat är fritt. Handleden hålles rak. Ärmbågen hålles riktad snett framåt och något lägre än axeln. Den, som står stilla, intager vid hälsningen enskild ställning mot den, som hälsas, varvid dock den, som bär gevär på ryggen eller på bröstet, må behålla geväret i oförändrad ställning.

139 Den, som icke bär huvudbonad, samt den, som bär eller håller gevär i handen eller bär gevär i remmen, hälsar under förflyttning genom huvudvridning varvid gevär bäres i någon reglementerad ställning, samt på stället genom a t t intaga enskild ställning, varvid dock den, som bär gevär i remmen, må behålla geväret på detta sätt. Officer, underofficer och vederlike, som icke bär huvudbonad, hälsar dock enligt vanligt bruk. Den, som kör eller leder häst, leder cykel eller eljest, såsom vid bärandet av börda, är förhindrad att göra honnör, hälsar enligt föreskrifterna för den, som icke bär huvudbonad. Officer, underofficer och vederlike, som bär dragen sabel, hälsar enligt föreskrifterna i första stycket samt dessutom med liten (stor) salut. Den, som hälsar under förflyttning, rör den fria armen nära sidan, ledigt och utan överdriven svängning. Den, som springer, övergår till vanlig marsch, innan han hälsar. Officer, underofficer och vederlike, som är på skidor, hälsar med honnör, varvid skidstav må hänga kvar i handremmen. Manskap och vederlikar på skidor hälsa under förflyttning genom a t t göra huvudvridning samt på stället genom att intaga enskild ställning och vid behov göra huvudvridning. Den, som rider, cyklar eller sittande färdas i åkdon eller båt, hälsar, då så utan olägenhet kan ske, med honnör, eljest såsom ovan föreskrivits för den, som icke bär huvudbonad. 272. Hälsning av enskild börjar på lämpligt avstånd från den, som skall hälsas; vid möte omkring fem meter från den plats, där den hälsande kommer i höjd med den, som skall hälsas, och vid förbipassering bakifrån, då den hälsande och den, som skall hälsas, kommit i höjd med varandra. Hälsning fortsätter tills den besvarats, möte ägt rum eller den, som hälsats, passerat (passerats). 273. Kvinnlig krigstjänstpersonal, som är klädd i uniform, hälsar, u t a n hinder av vad i mom. 271 och 272 föreskrives, enligt civilt bruk. 274. Hälsning på personer, som icke tillhöra krigsmakten, utföres, då hälsning icke skall ske med honnör, på sätt vanligt bruk och städat skick fordra. 275. Envar, som är klädd i uniform, skall hälsa på Konungen, Drottningen, Kronprinsen och Kronprinsessan, blottad fana samt örlogsflagga, som hissas eller nedhalas. Officerare, underofficerare och vederlikar, som äro klädda i uniform, skola dessutom hälsa på personer av lika eller högre tjänstegrad eller tjänsteklass, vilka äro klädda i uniform. Manskap och vederlikar, som äro klädda i uniform, skola hälsa på alla officerare, underofficerare och vederlikar, som äro klädda i uniform, samt dessutom på övriga i uniform klädda personer av högre tjänstegrad eller tjänsteklass vid tilltal. På Konungen och Drottningen, på blottad fana samt på örlogsflagga, som hissas eller nedhalas, hälsas stående, om så erfordras efter halt med vändning. Officer, underofficer och vederlike, som bär dragen sabel, hälsar i dessa fall med stor salut. Till häst och i åkdon samt av befäl vid marscherande trupp hälsas dock utan halt med vändning. I detta moment föreskriven skyldighet att hälsa på enskild gäller icke för kvinnlig krigstjänstpersonal. Icke heller föreligger skyldighet att hälsa på sådan personal annat än vid tilltal. 276. Officerare, underofficerare och vederlikar, som äro av samma (motsvarande) tjänstegrad eller tjänsteklass, hälsa på varandra utan hänsyn till tjänsteställning.

140 277. Även om hälsningsskyldighet icke föreligger, bjuder hövligheten att envar — även civilklädd — hälsar på de personer han lärt känna. 278. Hälsning verkställes i allmänhet icke på den, som befinner sig på längre avstånd än omkring 30 m, på den, som för motorfordon i rörelse eller sitter i täckt bil eller täckt hästfordon, dock att denna inskränkning icke gäller för hälsning på Konungen, Drottningen, Kronprinsen eller Kronprinsessan, på den, som iakttages genom fönster, av den, som cyklar, då trafikförhållandena kräver odelad uppmärksamhet, av den, som för motorfordon i rörelse eller sittande i täckt bil eller täckt hästfordon, av eller på den, som deltager i begravningsprocession, under kortare rast (vila), som anbefalles under marsch eller pågående övning, utom vid tilltal av överordnad samt i kyrka (gudstjänstlokal) eller under andaktsövning. Mom. 316. Enskild, som befinner sig vid sidan av (i sällskap med) i uniform klädd person av högre tjanstegrad (tjänsteklass), hälsar endast, när denne hälsar på personer, som i förhållande till honom hava högre eller samma (motsvarande) tjänstegrad (tjänsteklass). ^ Post samt trupp, framför vilken person, som hälsat befinner sig, hälsar icke på annan av lägre tjänstegrad (tjänsteklass) än denne. 317. Utan hinder av bestämmelserna i mom. 316 skall föreskriven hälsning verkställas vid avlämning av trupp samt vid vaktavlösning. 318. Hälsning av post eller trupp kan förekommas eller avbrytas medelst tecken. 319. För örlogsflagga, som hissas eller nedhalas, verkställes hälsning utomhus av den, som befinner sig i närheten eller inom särskilt i kaserninstruktionen bestämt område. Hälsning pågår under den tid flaggan hissas eller nedhalas (paradmarsch gives av spelet). Den, som går ombord på (lämnar) örlogsfartyg hälsar på fartygets örlogsflagga. Enskild bör även verkställa hälsning för svensk flagga, som föres framför av civila medborgare bestående avdelning. 320. Då nationalsången eller kungssången utföres offentligt och de närvarande därvid stå upp, skall uniformsklädd personal intaga enskild ställning. Hälsning skall därvid icke verkställas. 321. Personal i flygplan i luften verkställer icke hälsning. I flygplan på marken (vattnet) hälsar icke föraren, övriga hälsa i tillämpliga delar enligt bestämmelserna i § 25. 322. Inom kasernområde (militärt etablissement) är enskild skyldig a t t hälsa — förutom på Konungen, Drottningen, Kronprinsen, Kronprinsessan, blottad fana och örlogsflagga, som hissas eller nedhalas — endast mellan revelj och tiden för flaggans hissande samt vid tilltal av överordnad. Chef för regemente, örlogsstation eller flygflottilj må dock för övning i hälsning anbefalla tillfälligt utsträckande av tiden för hälsning inom kasernområde. 323. Hälsningsskyldighet föreligger icke i sjuksalar, väntrum för sjukanmälda, matsalar, kök, verkstäder, hangarer och förrådslokaler. Då så kan ske, skall dock hälsning i nämnda lokaler verkställas vid tilltal av överordnad. 324. Platsbefälhavare må, då särskilda skäl härtill giva anledning, medgiva befrielse från hälsningsplikten inom plats utanför kasernområde, där anhopning

141 av militär personal ofta äger rum, t e idrottsplats, allmän festplats eller viss gatusträcka. Dylik plats skall vara noggrant angiven och befrielsen från hälsningsplikten skall till tiden vara noggrant bestämd. 325. Den, som sittande vistas i teater-, biograf-, föreläsnings- eller liknande allmän samlingslokal eller i restaurang, kafé eller konditori eller i järnvägsvagn, spårvagn, buss, båt e d må utföra hälsning sittande. Hälsningen utföres i övrigt på förekrivet sätt, dock må hälsning med huvudvridning ersättas med hälsning genom lätt bugning. 326. Enskild bör verkställa hälsning inför avliden i begravningsprocession och vid begravning. Då förband möter (passerar) begravningsprocession, skola musik, sång och samtal avbrytas. Vid marsch förbi begravningsplats, där jordfästning pågår, samt förbi kyrka (gudstjänstlokal), då gudstjänst veterligen där förrättas, samt förbi plats, där andaktsövning pågår, få musik och sång icke förekomma. 327. I fält och under övningar i fälttjänst iakttages den inskränkning i hälsning, som särskilt stadgas. Enskild soldat skall sålunda i regel verkställa hälsning på alla officerare och underofficerare. Inom kasernområde (militärt etablissement) verkställes hälsning dock ej efter flaggans hissande. Med stöd av bestämmelsen i mom. 324, som ger platsbefälhavaren befogenhet att då särskilda skäl föreligga medge befrielse från hälsningsplikten inom plats utanför kasernområde, där anhopning av militär personal ofta äger rum, ha platsbefälhavarna på de flesta håll föreskrivit, att hälsning inte behöver äga rum på vissa allmänna platser, inom nöjesetablissement etc. samt i några fall på vissa livligt trafikerade gatustråk. b) H i s t o r i k . I det av Backlund avgivna betänkandet rörande hälsningsplikten lämnas en kortfattad historik över hälsningsplikten inom den svenska krigsmakten. Det framgår av denna, att hälsningsplikten återfinnes i ett svenskt reglemente första gången år 1781, då soldaten ålades skyldighet att hälsa på officerare och underofficerare med »halt och front». På 1790-talet infördes bestämmelser om honnör. Enligt 1836 års soldatundervisning skulle den stora hälsningsformen med halt och front tillkomma kungliga personer, generalspersoner och egna officerare, medan hälsningsplikten i övrigt utfördes såsom honnör. I 1858 års reglemente inskränktes bruket av halt och front, så att nedre gränsen gick vid egen regementschef, medan skyldigheten att hälsa med honnör utsträcktes till att gälla även underbefälet. Härmed hade hälsningsplikten inom den svenska armén nått sitt maximum. Under återstoden av 1800-talet begränsades användandet av halt och front ungefär till sin nuvarande omfattning. Hälsningsbestämmelserna inom marinen voro nu likartade med arméns, och under det svenska värnpliktsförsvarets uppbyggnadstid gällde sålunda en allmän skyldighet att hälsa på alla överordnade i uniform och på civilklädda överordnade, som soldaten var skyldig att känna till utseendet.

142 Från sekelskiftet har hälsningsplikten successivt minskats. Först avskaffades skyldigheten att hälsa på underbefäl ur andra försvarsgrenar; denna reform genomfördes inom marinen 1907 och inom armén 1911. Skyldigheten att hälsa på underbefälet inom egen försvarsgren borttogs inom marinen 1915 — dock med undantag för flaggkorpraler — och motsvarande åtgärd vidtogs inom armén 1941 — dock utan något undantag. Samtidigt inskränktes inom armén hälsningsplikten gentemot civilklädda överordnade till att gälla endast egna chefer. Motsvarande ändring hade ägt rum inom marinen redan 1931. Parallellt med dessa lindringar i hälsningsplikten överhuvudtaget, ha också ett antal lättnader för särskilda situationer blivit genomförda, framför allt under tiden från 1930. Nyheterna i 1945 års tjänstereglemente för krigsmakten — varigenom för första gången enhetliga bestämmelser rörande hälsningsplikten inom hela krigsmakten tillkommit — avse huvudsakligen begränsningen av hälsningsplikten på kaserngård och införandet av rätt för platsbefälhavare att förordna om befrielse från hälsningsplikt inom vissa områden utanför kasern. Före 1945 hade flygvapnet något strängare hälsningsbestämmelser än armén och marinen. Flygsoldat var sålunda skyldig att verkställa hälsning även på furirer. c) H ä l s n i n g e n i n o m u t l ä n d s k a k r i g s m a k t e r . Vi ha i möjligaste mån sökt vinna kännedom om de utländska bestämmelserna rörande hälsning. Detta har skett dels genom en rundfråga till samtliga svenska militärattachéer i utlandet, dels under företagna studieresor. En kortfattad redogörelse för hälsningsplikten i främmande länder återfinnes också i det av Backlund avgivna betänkandet. De engelska hälsningsbestämmelserna återfinnas i »King's Regulations» från 1940. Några ändringar av betydelse ha inte företagits under krigsåren eller därefter. Underofficerare, underbefäl och meniga äro skyldiga att verkställa hälsning på alla officerare. Officerare hälsa på alla överordnade. Hälsningsplikten gäller även mellan de olika försvarsgrenarna och vapenslagen. Hälsning utföres i stort sett på samma sätt som i Sverige, med honnör av den som bär huvudbonad och med huvudvridning av den som saknar sådan. Honnör må emellertid utföras med vänster hand om den högra handen på grund av skada är obrukbar. Hälsning skall alltid besvaras. Då hälsning sker samtidigt på två eller flera officerare skola alla besvara hälsningen. Då det gäller tillämpningen av hälsningsbestämmelserna, förekomma i England — som för övrigt inom alla länders krigsmakter — avsevärda divergenser mellan olika förband. Det är allmänt bekant, att hälsning under kriget inte verkställdes i London annat än i undantagsfall. Detta hade naturligtvis i första hand sin orsak i att en så stor del av alla gatutrafikanterna överhuvudtaget voro klädda i uniform, att det skulle ha blivit ett ständigt hälsande av alla på alla om hälsningsreglerna skulle ha iakttagits. Dessutom förekommo uniformer från alla de allierade nationerna, och det var inte möjligt, för den enskilde soldaten att hålla reda på alla förekommande gradbeteckningar. Inte heller vid tiden för vårt besök förekom någon hälsning i London. Man kan iaktta att hälsning utbytes mellan militär personal egentligen endast vid själva utbildningslägren. Bland de engelska ockupationstrupperna i Tyskland och Österrike förekommer tydligen inte någon

143 hälsning överhuvud taget. Man förklarar emellertid på engelskt håll med eftertryck, a t t man inte avser att åvägabringa någon lindring i de nuvarande bestämmelserna u t a n att man i stället har för avsikt att vidtaga åtgärder för a t t de skola efterlevas. Inom den amerikanska krigsmakten ha förhållandena beträffande hälsningsplikten varit olika vid olika tider. Intill slutet av år 1943 skulle sålunda hälsning utföras endast inom förläggningsplatsen eller lägerområdet. På andra platser var hälsning obligatorisk endast vid tilltal från överordnades sida. 1943 genomfördes en utvidgning av den obligatoriska hälsningsplikten så att hälsning alltid skulle verkställas vid möte med hälsningsberättigad utom i vissa fall: inomhus, vid färd med allmänt samfärdsmedel eller då utförande av hälsning vore uppenbart olämpligt. Under första halvåret 1946 arbetade en amerikansk kommitté, som tillsatts av krigsministern, med vissa frågor rörande förhållandet mellan officerare och meniga. Den stod under ordförandeskap av generallöjtnant Doolittle. P å förslag av denna kommitté ha hälsningsbestämmelserna 1946 ånyo ändrats, så a t t hälsning avskaffats utom tjänsten och utanför militära förläggningar utom i de fall, där den militära värdigheten bör vidmakthållas inför civilbefolkningen, t. ex. i ockuperat land. Hälsning förekommer sålunda numera endast under tjänsteutövning, vid officiella ceremonier, vid avlyssnande av nationalsången och vid hälsning av fana. Dessutom skola ockupationssoldaterna hälsa. Hälsningsberättigade äro officerare och likställda samt »Warrant officers» och »Flight officers» (motsvarande fanjunkare). Hälsningen utföres alltid med honnör, vare sig man bär huvudbonad eller ej. Någon hälsning förekommer i realiteten icke bland de amerikanska ockupationssoldaterna. Under kriget lära dock förhållandena ha varit annorlunda. De allierade armécheferna hade mycket stora befogenheter då det gällde ordningsregler och militär uppfostran av soldaterna, och det är bekant att t. ex. den amerikanske generalen Patton höll mycket strängt på bland annat hälsningspliktens iakttagande. I Frankrike skola underordnade hälsa på alla överordnade ur alla försvarsgrenar och vapenslag. Dessutom skola befäl av samma grad hälsa på varandra. Den som dekorerats med Legion d'Honneur eller Médaille Militaire skall hälsas av den som innehar samma grad men icke är dekorerad. Hälsningen utföres med honnör. P å franskt militärt håll vill man göra gällande a t t dessa regler tillämpas strikt (»rigoreusement») men åtminstone i Paris förekommer hälsning icke regelbundet. I Schweiz skall hälsning verkställas på officerare, officersaspiranter och »högre underofficerare» (furirer, fältväblar och adjutant-underofficerare) av alla underordnade. Dessutom skall personal inom samma kompani hälsa även på korpraler och »Wachtmeister», d. v. s. de lägsta underofficerarna. Hälsning skall alltid verkställas vid tilltal. Den utföres i tillämpliga delar på samma sätt som i Sverige. Hälsningsplikten iakttages — såvitt man kan bedöma — allmänt i Schweiz. Det schweiziska tjänstereglementet föreskriver också, att varje underlåtenhet a t t hälsa skall rapporteras till vederbörande chef och bestraffas. Det bör dock anmärkas, att befälet i regel inte bär uniform utanför tjänsten. I Danmark är soldaten skyldig att hälsa endast på eget befäl av alla grader. Denna inskränkning i hälsningsplikten genomfördes i juni 1945. Uppfattningarna växla i Danmark om lämpligheten av denna inskränkning. De flesta anse, att man därigenom lyckats avlägsna ett alldeles onödigt irritationsmoment i förhållandet mellan befäl och manskap. Det vill synas som om såväl de flesta officerare som alla värnpliktiga vore mycket tillfreds med de nuvarande reglerna. Det saknas emellertid inte de som anse att den militära disciplinen har blivit lidande på den skarpa begränsningen av hälsningsplikten. Det var vid vårt besök i D a n m a r k särskilt påfallande, att eleverna vid motståndsrörelsens befälsskola, där ledare ur

144 motståndsrörelsen utbildas att bli officerare, alldeles enhälligt menade, att hälsningsplikten borde utvidgas att avse allt befäl. Inom den sovjetryska krigsmakten är hälsningsplikten synnerligen omfattande. Alla krigsmän skola enligt reglementet verkställa militär hälsning på Leninmausoléet på Röda torget i Moskva; på truppförbandsfanor; då nationalhymnen spelas; samt på varandra. Den sista regeln innebär, att det föreligger en skyldighet att hälsa icke blott på varje överordnad utan även att soldaterna skola verkställa hälsning inbördes. Under förflyttning skall hälsning verkställas under noggrann marsch. Hälsningsbestämmelserna gälla även för NKVD-trupperna, och milisen (polisen) är skyldig att hälsa på all militär personal. Hälsning utföres med honnör av den som bär huvudbonad och med huvudvridning av den som saknar huvudbonad eller bär vapen. Vid hälsning under marsch, då soldaten inte ingår i ordnat förband, skall han på fem stegs avstånd från den hälsningsberättigade övergå till noggrann marsch till dess den hälsningsberättigade passerats. Enligt vittnesbörd av svenska militärattachéer upprätthålles den ryska hälsningsplikten vanligen med stor stränghet, särskilt i hemorten. De militära ordningspatruller, som under kriget förekommo på gatorna i de ryska städerna och som voro utrustade med stora befogenheter, hade till uppgift att bland annat kontrollera efterlevnaden av hälsningsbestämmelserna. Dessa patruller företogo anhållanden icke blott av soldater som brustit i fråga om hälsning utan även av befäl, som underlåtit att beivra utebliven hälsning. I praktiken har det emellertid visat sig omöjligt att hålla på kravet att soldaterna skola hälsa på varandra. Noggrann marsch under hälsningen har i regel endast verkställts för generaler och likställda. I den ryska ockupationszonen i Österrike, särskilt i Wien, ha ledamöter av utredningen varit i tillfälle att iaktta rysk trupp. Bland dessa soldater förekom såvitt man kunde se inte någon hälsning. I de utländska reglementena anges den militära hälsningen vanligen vara ett uttryck för samhörigheten inom krigsmakten och ett bevis för respekten för den överordnade. I den amerikanska litteraturen brukar det dock anges, att den militära hälsningen endast är ett uttryck för militär hövlighet. Inte något av de främmande reglementen, som vi tagit del av, ger vid handen, att man anser hälsningsplikten ha någon betydelse för soldatens fostran till uppmärksamhet. Att dra slutsatser angående hälsningspliktens betydelse för truppens skick och yttre uppträdande av de jämförelsevis ytliga iakttagelser, som vi kunnat göra, vore förhastat. Dessutom äro förhållandena överallt så skiftande, att entydiga omdömen om truppens uppträdande inom olika krigsmakter överhuvudtaget äro omöjliga. Som exempel på hur varierande förhållandena kunna vara även inom samma krigsmakt, kan det nämnas att de ryska trupperna i Wien gjorde ett avgjort ofördelaktigt intryck vid sidan av de anglosaxiska både i fråga om trafikdisciplin och i förhållande till civilbefolkningen. I avseende på förhållandet mellan befäl och manskap syntes de ävenledes vara de minst disciplinerade. Kraven på personlig puts och hållning voro uppenbarligen inte särskilt stränga. Dessa erfarenheter äro rakt motsatta andra rörande rysk trupp, som meddelats från andra håll i det ockuperade Europa. Detta bekräftar, hur svårt det är, att av trupps yttre uppträdande draga slutsatser om dess »inre disciplin». De amerikanska soldaterna i Tyskland och Österrike gjorde i avse-

145 ende på hållning och yttre skick det mest tilltalande intrycket. Samtidigt arbetade emellertid de amerikanska militärmyndigheterna med synnerligen svåra disciplinära problem, soldatdemonstrationer för hempermittering förekommo o. s. v. d) H ä l s n i n g s p l i k t e n s uppgift. I tjänstereglementets mom. 261 angivas två av de fyra skäl, vilka vanligen framhållas som motivering för hälsningsplikten: den »avser att fostra den enskilde till uppmärksamhet och aktgivande på sig själv», och den är »ett uttryck för samhörigheten inom krigsmakten». Det tredje argumentet, vilket i själva verket nära ansluter sig till det första av de anförda, är att hälsningsplikten ingår såsom ett viktigt led i den fortlöpande disciplinfostran, som soldaten under sin utbildningstid måste underkasta sig. Den anses vidmakthålla och stärka disciplinen. Slutligen betraktas hälsningen för det fjärde — naturligt nog — som en ren hövlighetsbetygelse. Vi skola uppta dessa fyra argument till behandling var för sig. Emellertid vilja vi till en början framhålla, att resonemanget i denna del har avseende på hälsnings-plikten, icke hälsningen såsom sådan. Denna distinktion synes ibland inte ha iakttagits i den offentliga diskussionen rörande hälsningspliktens vara eller icke vara. Vad först angår hälsningspliktens betydelse för att skärpa soldatens uppmärksamhet och påpasslighet, synes detta argument inom svensk militär diskussion tillmätas en dominerande betydelse. Backlund framhåller sålunda: »Hälsningspliktens medverkan till att skapa ökad strids du gli g het ligger — bortsett från dess disciplinerande verkan, till vilken jag i fortsättningen återkommer — främst i träningen till ständig uppmärksamhet. Livet i fält kräver av soldaten en aldrig slappnande vakenhet och påpasslighet, som gått i blodet så, att den blivit en automatisk reaktion. Brister härutinnan kunna medföra de allvarligaste konsekvenser icke blott för individen utan för hela hans truppförband. Då det gäller att skapa fullgoda fältsoldater, synes man icke ha råd att undvara något utbildningsmedel. För den utbildningsdetalj, det här är fråga om, har hälsningsplikten visat sig vara ett utomordentligt gott sådant medel, icke minst därigenom att det är kontinuerligt verkande.» Backlund anför vidare, att han för att utröna de militära chefernas inställning infordrat yttrande av alla regementschefer (motsvarande) och högre truppförbandschefer inom de tre försvarsgrenarna, sammanlagt ett hundratal. »Av dessa ha samtliga förklarat, att hälsningsplikten har betydelse såväl för pli och hållning som för bibringandet av uppmärksamhet och med endast ett undantag framhålles, att betydelsen i dessa avseenden är stor.» Motsvarande synpunkter framhållas såväl i militär instruktionslitteratur och militära handböcker som i regel i uppsatser, artiklar och ledare i militär fackpress. Gentemot hälsningspliktens betydelse för att fostra soldaten till uppmärksamhet har från psykologiskt fackmannahåll genmälts, att antagandet om hälsningspliktens betydelse i detta hänseende vilar på en felaktig uppfatt10—1754 46

146 ning. Studierektor Bjelfvenstam framhåller sålunda i en artikel i Ny Militär Tidskrift (nr 8, 1945, s. 423), att »nyare experimentalpsykologiska undersökningar ha visat, att man överskattat den s. k. transferensen eller överspridningen av övningseffekten. Det brukar framhållas, att hälsningsplikten bland annat tjänar syftet att skärpa soldatens uppmärksamhet och iakttagelseförmåga. Detta är också otvivelaktigt riktigt men — väl att märka — endast inom ett mycket begränsat område. Soldatens uppmärksamhet och iakttagelseförmåga skarpes i fråga om hälsningsberättigade befälspersoner men man skall ej inbilla sig, att hälsandet leder till att han blir en bättre spejare eller vaktpost eller att han ser och hör mera, då han rör sig i skog och mark. En rekryt övar mycket snabbt upp förmågan att upptäcka överordnade på gatan — särskilt om han är rädd om sina permissionskvällar. Inte ett enda koppel — det är ju sådana han spanar efter — undgår hans uppmärksamhet, men det kan mycket väl hända, att han går förbi sin mamma utan att upptäcka henne.» Samma synpunkter ha sedermera anförts av Husen (»Kriget och den mänskliga faktorn», s. 103 o. f.). Dessa invändningar gentemot hälsningspliktens betydelse för uppmärksamhet och påpasslighet synas oss övertygande. I själva verket torde heller icke något erfarenhetsmaterial kunna presteras som stöd för påståendet, att hälsningsplikten »visat sig vara ett utomordentligt gott medel» för att utveckla soldatens allmänna uppmärksamhet. Det synes oss därför uppenbart, att hälsningsplikten sådan den nu är utformad icke kan tillmätas någon väsentlig betydelse i detta hänseende. Däremot anse vi oss icke kunna alldeles bortse från hälsningspliktens möjlighet att »fostra den enskilde till aktgivande på sig själv», en fostran till självdisciplin, om man så vill. En officer skriver på tal härom:1 »En begränsning av hälsningsplikten att omfatta endast egna chefer kommer att medföra, att den värnpliktige ser sig betydligt mindre kontrollerad. Besvarandet av en hälsning har ju alltid samtidigt inneburit en kontroll, att den halsandes klädsel och uppträdande varit reglementsenliga. Bortfaller denna kontroll, kommer helt naturligt den värnpliktige att gripa tillfället att uppträda 'litet friare'. För den stora massan av värnpliktiga kommer detta förmodligen icke att medföra någon försämring; därtill äro vederbörande alltför lojala och omdömesgilla. De sämre element, visserligen i fåtal, men som man ju tyvärr alltid måste räkna med, komma emellertid att 'vädra morgonluft', och friheten kommer här att ta sig uttryck i 'busighet', skrän och vrål, utmanande yttranden mot befäl, antastande av flickor och liknande tråkiga konsekvenser.» Även om dessa farhågor synas mycket överdrivna, torde det ligga en verklighet bakom påståendet, att soldaten kommer att känna sig »mindre kontrollerad» — särskilt på fritiden — om avsevärda inskränkningar skulle göras i hälsningsplikten. Ur den enskildes synpunkt är detta naturligtvis en vinst — vad de värnpliktiga ha svårast att förlika sig med inom det militära är ju »det ständiga tvånget» — men å andra sidan k a n naturligtvis en risk före1 Löjtnant Lennart Wockatz: Inlägg i hälsningsfrågan, Ny Militär Tidskrift, nr 23—24 1943, s. 521.

147 ligga, att denna frihet tar sig oöverlagda uttryck. Häremot må genmälas, att befälets möjlighet att ingripa mot oordningar bland värnpliktiga utom tjänsten naturligtvis inte i och för sig beröres av en begränsning i hälsningsplikten. Vad därefter beträffar hälsningsplikten som uttryck för »samhörigheten inom krigsmakten» kan man till en början säga, att den som sådan endast är en tom formalitet, så länge den fullgöres av tvång. Värdet av att framtvinga manifestationer av en samhörighetskänsla, vars existens kan sättas ifråga, kan knappast vara särskilt stort. Utgår man ifrån att en verklig samhörighetskänsla existerar inom krigsmakten, behöver hälsningen å andra sidan inte vara en plikt; om hälsningen utgör det yttre tecknet på denna samhörighetskänsla, utföres den frivilligt. Och så långt ifrån att kunna bidra till att skapa en samhörighetskänsla, som inte existerar, torde den framtvingade hälsningen endast innebära en fara för splittring mellan olika personalkategorier. Ju ovilligare hälsningen utföres, desto större blir denna fara. Det kan i detta sammanhang vara värt att ägna någon uppmärksamhet åt de värnpliktigas inställning till hälsningsplikten. Vid attitydundersökningen framgick, att en majoritet av de värnpliktiga (53,2 %) anser den vara »bra som den är», medan ungefär en fjärdedel (23,7 %) anser, att den bör inskränkas ytterligare, och en sjättedel (16,3 %) anser, att den bör avskaffas helt. Inte fullt 1 % (0,9 %) vill utvidga hälsningsplikten. Bland dem som önska inskränkningar i hälsningsplikten äro de i majoritet som vilja begränsa den till att avse i princip endast eget befäl. En tydlig relation föreligger mellan inställningen till hälsningsplikten och uppfattningen om förhållandet mellan befäl och manskap samt trivseln i tjänsten (se härom bilaga 3, s. 270). Vid en av svenska Gallupinstitutet i oktober 1943 företagen undersökning visade det sig, att endast 35 % av dem, som under kriget varit inkallade såsom meniga, funno hälsningsplikten »bra som den var», medan ungefär lika många eller 34 % ville inskränka den och 9 % ville göra den helt frivillig. Det bör ihågkommas, att denna undersökning företogs före de sedan genomförda lindringarna. Av de anförda siffrorna torde man vara berättigad att dra den slutsatsen, att hälsningsplikten bland de värnpliktiga inte utgör något allvarligare irritationsmoment: majoriteten anser, att den för närvarande är lämpligt utformad. Irritationen gentemot hälsningsplikten är troligen förhållandevis större bland den civila allmänheten. Detta antagande bestyrktes redan vid Gallupundersökningen 1943. Man kan i detta förhållande finna ett stöd för den inledningsvis framförda reflexionen, att frågan om hälsningsplikten i den allmänna diskussionen erhållit större proportioner än den är värd. Om sålunda hälsningsplikten efter vår uppfattning saknar betydelse både som medel för uppfostran till uppmärksamhet och som uttryck för samhörighetskänslan inom krigsmakten, kan man däremot inte frånkänna den en viss betydelse som disciplinerande medel. Den inskärper i den underordnades medvetande, att den hälsningsberättigade är hans överordnade, och utgör en ständig påminnelse om hans subordinationsförhållande till denne. Utan

148 tvivel kan hälsningsplikten, om den gäller allt befäl, bidra till att vidmakthålla den enskildes »respekt för graden» och vara ett medel att fostra soldaten till ovillkorlig underkastelse i kritiska situationer under befäl, som han icke känner. I så fall kan det emellertid allvarligt ifrågasättas om hälsningsplikten såsom den nu är utformad inom den svenska krigsmakten tar sikte på denna uppgift. Enligt nu gällande regler verkställes hälsning i regel icke under tjänstetid efter flaggans hissande. Ur synpunkten av hälsningspliktens disciplinerande verkan måste det betraktas som en uppenbar anomali, att hälsning inte skall verkställas under tjänstetid men väl under fritid. Denna inkonsekvens kan möjligen vara begriplig med hänsyn till de starka praktiska skäl, som tala för en begränsning av hälsandet inom kasernområdena. En annan omständighet är emellertid mera förvirrande i detta sammanhang. Det förhåller sig otvivelaktigt på det sättet, att den befälskategori, som före alla andra vore i behov av särskilt stöd åt sin befälsställning, är underbefälet. Om den verkliga grunden för hälsningspliktens bibehållande vore dess egenskap av disciplinstödjande medel, borde följaktligen de meniga i första hand vara skyldiga att verkställa hälsning på underbefälet, medan hälsning på högre chefer bleve av underordnad betydelse. Nu är clet i praktiken tvärtom: den befälskategori, som mest skulle behöva ett yttre medel för att hävda sin ställning, är icke hälsningsberättigad. I och för sig kan hälsningen givetvis betraktas som en ren hövlighetsbetygelse. Det lär väl också förhålla sig så, att hälsningen även inom det militära ursprungligen inte varit annat. I äldre tider var utbyte av hälsning vanligare än nu, och ännu bibehålies på många håll på landsbygden seden att hälsa på alla man möter. I forna dagars patriarkaliska samhälle hälsade den socialt underlägsne på ståndspersonen, bonden stod med mössan i hand vid vägkanten, då godsherren-adelsmannen for förbi. Att reglementariska bestämmelser om hälsning återfinnas först 1781 torde bero på att sådana dessförinnan icke voro behövliga. Det är också betecknande för denna tid, att den normala hälsningen var halt och front. Honnör som speciellt militär hälsningsform är ett bruk, som vi hämtat från kontinenten. I en promemoria angående den militära hälsningen, som vid vårt besök i England överlämnades av chefen för byrån för »Disciplinary Questions» gör man antagandet, att honnören är en relikt från riddartiden. Då riddaren under tornérspelet red fram mot den dam, som bar hans färger, skuggade han med handen för ögonen, som ett tecken på att han bländades av hennes skönhet. Möjligen, säges det, kan honnören också vara den rörelse, som en i rustning klädd krigare gör, då han fäller upp visiret för en mötande för att visa, att han icke har ont i sinnet. Det får anses ställt utom allt tvivel, att hälsningen från början varit uteslutande en hövlighetsbetygelse: den underordnade hälsar på den, som har högre rang. Andra motiveringar för den militära hälsningsplikten äro medvetna eller omedvetna efterrationaliseringar. Med utgångspunkt från detta betraktelsesätt kunna två olika resonemang utföras, som båda äro vanliga i debatten om hälsningsfrågan.

149 Å ena sidan säga de, som vilja slå vakt om hälsningsplikten i dess nuvarande — eller i en utvidgad — omfattning, att den militära hälsningsplikten inte utgör något avsteg från civilt artighetsbruk. Inom ett civilt företag hälsar den underordnade på sina chefer. Om man skulle införa begränsningar i hälsningsplikten, skulle detta innebära, att man i det militära, där kravet på klara gränser mellan olika personalkategorier gör sig långt starkare gällande än på de flesta håll i det civila livet, skulle uppehålla lindrigare regler än inom det civila. Man förbiser här, att hälsning i det civila inte sker på andra personer än sådana som man känner eller som man på något sätt kommit i förbindelse med. Inom uniformerade personalkårer i det civila, järnvägstjänstemän, handelsflottans befäl o. s. v. är emellertid hälsning vanlig även på personer, som man inte känner. Då denna hälsning verkställes, sker det emellertid helt frivilligt och utgör just en sådan manifestation av en samhörighetskänsla, som man — dock med mindre rätt — inlägger i den militära hälsningsplikten. Å andra sidan framhålles det, att en hövlighetsbetygelse förlorar allt värde om den utföres tvångsvis. I samma ögonblick som hälsningen blir p l i k t upphör den att vara en akt av hövlighet. Backlund yttrar härom: »Det synes icke osannolikt att många av dem, som anföra oviljan mot tvånget såsom ett skäl för en avsevärd begränsning av hälsningsplikten, i denna huvudsakligen se en hövlighetsbetygelse. Från en sådan utgångspunkt är det onekligen naturligt att vända sig mot tvånget liksom även att i fråga om hälsningens omfattning söka skapa en överensstämmelse mellan civilt och militärt bruk.» Enligt vår mening vilar även detta resonemang i viss mån på en felsyn. Också en hälsning, som i det civila livet utbytes mellan människor, som känna varandra, kan på sätt och vis sägas ske av tvång. Detta tvång är visserligen av annat slag än det militära: det är inte kringgärdat av straffhot. I det civila äventyrar man i stället sina vänners vänskap eller sina överordnades bevågenhet och man utsätter sig för risken av social missaktning eller rent av bojkott, om man icke iakttager gängse hövlighetsregler. I det militära, där dessa så att säga konventionella sanktioner inte göra sig gällande med på långt när samma styrka — åtminstone icke i avseende på förhållandet mellan de värnpliktiga och befälet — måste andra sanktioner sättas i stället. Av vad som här anförts torde det framgå, att vi inte finna hälsningsplikten sådan den nu är utformad vara av någon väsentlig betydelse för att fostra de värnpliktiga till uppmärksamhet och vaksamhet eller som uttryck för samhörigheten inom krigsmakten. Den funktion, som hälsningsplikten skulle kunna ha såsom disciplinstärkande medel, fyller den inte heller på ett tillfredsställande sätt i sin nuvarande utformning. Hälsningen som sådan utgör en hövlighetsbetygelse, och den förlorar principiellt icke denna karaktär, även om den göres till plikt. Mot den nu rådande ordningen för hälsningspliktens fullgörande kunna sålunda enligt vår mening starka betänkligheter anföras, både av principiell och praktisk art. De främsta principiella invändningarna ha redan andragits.

150 Ur praktisk synpunkt måste det först och främst anses vara en oformlighet, att hälsningsplikten skall vara beroende av vissa klockslag. Härigenom uppstår en osäkerhet i fråga om tillämpningen, som lätt föranleder irritation hos både de hälsningsberättigade och de hälsningspliktiga. Den rätt som inrymts för platsbefälhavare att medge undantag från hälsningsplikten inom vissa områden, skapar svårigheter för befäl, som är främmande på platsen. Dessutom äro de nu gällande hälsningsbestämmelserna alltför omfattande och tillkrånglade, för att de lätt skola kunna inläras och hållas i minnet. Det stora flertalet av de militära chefer och andra myndigheter och organisationer, som yttrat sig rörande de frågor, som falla inom vårt utredningsområde, ha uttalat missnöje med den nuvarande ordningen, och talrika förslag ha framställts rörande hälsningsfrågans lösning. Med särskild skärpa understrykes i flera av svaren den osäkerhetskänsla, som de nuvarande bestämmelserna ha skapat både hos befäl och trupp. Det är därför icke överdrift att påstå, att en betydande militär opinion önskar en revidering av de gällande bestämmelserna, Efter all diskussion i hälsningsfrågan och alla de detaljändringar rörande hälsningsplikten, som under de senaste åren förekommit, har det synts oss vara en angelägen uppgift att på detta område söka uppnå en lösning, som kan bli bestående. Det ständiga irritationsmoment, som hälsningsfrågan utgjort mellan civil och militär opinion, synes särskilt med hänsyn till frågans relativt underordnade betydelse vara en alldeles onödig belastning. Vid de överväganden rörande hälsningsplikten, som förekommit, ha vi haft att beakta de två olika principer, som vi velat lägga till grund för prövningen av alla de problem som falla inom vårt uppdrag: dels skärpta krav på tjänsten och ökad frihet under fritiden, dels anpassning av de militära formerna efter civilt bruk i den utsträckning som detta är möjligt. Den skarpare gränsdragningen mellan tjänst och fritid, med en skärpning av kraven på tjänsten och en lindring av de bestämmelser, som gälla för uppträdandet under fritid, skulle i fråga om hälsningen leda till att hälsning borde verkställas under tjänstetid, medan den under fritid vore frivillig. Utan tvivel skulle en sådan lösning kraftigt bidra till att markera den skillnad mellan tjänst och fritid, som vi velat eftersträva. Den skulle också öka de värnpliktigas känsla av att särskilda krav gälla i fråga om disciplinerat uppträdande och underkastelse under det militära tvånget i tjänsten. Den andra av de eftersträvade principerna: att i den mån icke särskilda omständigheter påkalla annat anpassa de militära formerna för allmänt uppträdande efter civilt bruk, skulle i sin yttersta konsekvens leda till att hälsningsplikten avskaffades. Den skulle få bli en fullt frivillig akt av hövlighet. Det är oss bekant, att en sådan lösning allvarligt övervägdes, då det nya tjänstereglementet utformades. I och för sig anse vi också, att en sådan lösning skulle vara mycket tilltalande. Det vore emellertid betänkligt att fullständigt avskaffa hälsningsplikten. Två skäl framstå härvidlag som avgörande. För det första skulle ett system

151 med fullt frivillig hälsning innebära en möjlighet för underlydande att genom underlåten hälsning — inom eller utom tjänsten — demonstrera mot en misshaglig chef. Otvivelaktigt skulle en sådan möjlighet kunna utnyttjas på ett sätt, som kunde skada disciplinen inom ett förband. För det andra är hälsningskravet gentemot vissa överordnade så självklart, att det inte kan anses innebära något otillbörligt tvång att sanktionera det genom straffbestämmelsen för tjänstefel. Vanlig hövlighet kräver, att den underlydande hälsar på det befäl, som han dagligen har att göra med och på de överordnade, som han är skyldig att känna till utseendet. Underlåter han att fullgöra denna hälsning, bryter han mot de regler för vanlig hövlighet, som i det civila livet bestraffas med social missaktning eller andra konventionella sanktioner. Då dessa sanktioner inom det militära inte äro av samma styrka som i det civila livet, bör den militära hälsningen inom dessa gränser göras till en tjänsteplikt.

e) Förslag. Av det resonemang som här förts har framgått, att vi anse en förändrad utformning av hälsningsplikten vara nödvändig. Det är emellertid inte möjligt att åstadkomma en lösning, som innebär en konsekvent tillämpning av någon av de härovan framförda principerna. Vilken princip man än utgår från, måste de jämkningar göras som äro betingade av praktiska hänsyn. Det måste nämligen vara angeläget att klara och lättfattliga gränser uppdras för hälsningspliktens omfattning, så att man i möjligaste mån undviker osäkerhet och tvekan i tillämpningen. Inom utredningen ha delade meningar förekommit om vilken princip, som borde ges försteg: principen om en skarp gränsdragning mellan tjänst och fritid eller den att anpassa cle militära formerna efter civilt bruk. Två alternativ ha sålunda övervägts: 1. Utgår man från gränsdragningen mellan tjänst och fritid, skulle hälsningsplikten omfatta alla officerare, underofficerare och underbefäl av lägst furirs (motsvarande) grad, men gälla endast i tjänsten. Under fritiden skulle hälsningen vara helt frivillig. På grund av cle praktiska nackdelar, som kunna vara förenade med ett ständigt hälsande i vissa tjänsteförhållanden, skulle vederbörande regementschef (motsvarande) äga att utfärda de föreskrifter om begränsningar i hälsningsskyldigheten inom kasernområde, militärt etablissement etc, som han kan finna befogade. 2. Vill man anpassa den militära hälsningen till civilt bruk, bör hälsning endast verkställas på de överordnade man känner till utseendet. Detta bör ske såväl i som utom tjänsten. Det bör emellertid, i enlighet med de synpunkter som vi tidigare anfört, göras till en plikt att verkställa hälsning i denna utsträckning. Oavsett vilken lösning man väljer, böra officerare och underofficerare verkställa hälsning i samma omfattning som nu sker. Någon ändring av deras hälsningsplikt ha vi inte ansett påkallad.

152 Det har även ansetts självklart, att envar skall hälsa på överordnad vid tilltal, samt att given hälsning alltid skall besvaras. Flertalet ledamöter ha anslutit sig till den under 2. refererade lösningen. Vi föreslå därför, att bestämmelserna om hälsning utformas så, att manskap och vederlikar, som äro klädda i uniform, skola hälsa på alla officerare, underofficerare, överfurirer, furirer och vederlikar, som äro klädda i uniform och som de i och för sin tjänst lärt känna, samt dessutom på övriga i uniform klädda personer av högre tjänstegrad eller tjänsteklass vid tilltal. Om skyldigheten att känna vissa överordnade till namn och utseende finnas särskilda bestämmelser, som återfinnas i vederbörande soldatinstruktioner (motsvarande). Vid armén gäller, att soldaten snarast efter inryckningen skall lära känna regements-(kår-) chefen, bataljons-(divisions-) chefen samt allt befäl vid det kompani (den skvadron, det batteri), soldaten tillhör samt i den mån tjänsteförhållanden det medge övrigt befäl vid regementet(kåren). I den mån tjänsteförhållandena det medge skall han dessutom lära känna utseendet på överbefälhavaren, chefen för armén, militärbefälhavaren, arméinspektören, platsbefälhavaren samt inspektören för det truppslag, som han tillhör. Vid de övriga försvarsgrenarna äro dessa bestämmelser i tillämpliga delar desamma. Den grundläggande principen för hälsningspliktens omfattning bör sålunda vara, att man hälsar på eget kompanibefäl (motsvarande) samt i övrigt på det befäl, som man är eller varit underställd och lärt känna. De aktuella tjänsteförhållandena böra sålunda inte vara avgörande för frågan huruvida hälsningsplikt föreligger eller inte. Manskapet skall verkställa hälsning även på sådana befälspersoner, som tidigare tjänstgjort på kompaniet eller som de eljest varit underställda och därvid lärt känna. Har någon tillfälligt varit underställd ett befäl, innebär detta å andra sidan icke i och för sig, att hälsningsplikt därigenom uppkommer för manskapet. Tjänsteförhållandet bör ha varit av sådan varaktighet att manskapet bör kunna förutsättas verkligen ha lärt känna vederbörande. De oklarheter, som denna fråga kan skapa, torde i praktiken komma att sakna betydelse. Genom att fastställa hövlighetsgrundsatsen som den avgörande, kunna friktionerna beräknas bli tämligen sällsynta. Det bör även observeras, att ingripande gentemot utebliven hälsning vanligen förutsätter ömsesidig bekantskap mellan den hälsningsberättigade och den hälsningsskyldige. En utvidgning av gränserna för hälsningsplikten innebär förslaget att hälsning skall verkställas på furirer och överfurirer samt vederlikar. Denna utvidgning har föreslagits i samråd med Försvarsväsendets underbefälsförbund, som på vår begäran företagit en rundfråga bland de till förbundet anslutna underbefälsföreningarna. Med hänsyn till den betydande begränsning i antalet hälsningstillfällen, som förslaget innebär, ha vi ansett det vara lämpligt att ge furirer och överfurirer det stöd för deras auktoritet, som hälsningsplikten må kunna ge. Däremot bör hälsningsplikt icke ifrågakomma gentemot vicekorpraler och korpraler, vilka i första hand böra betraktas som befälselever, även om de tillfälligt placerats som befäl på kompani (motsvarande).

153 Det måste anses ligga i sakens natur, att given hälsning alltid skall besvaras. Vi övergå därefter till att med några ord beröra frågan om sättet att utföra hälsning. Av mom. 271 i tjänstereglementet (se ovan s. 138) framgår, att den som bär huvudbonad hälsar med honnör, därest han icke bär eller håller gevär i handen eller bär gevär i remmen. Den som icke bär huvudbonad, samt den, som bär eller håller gevär i handen eller bär gevär i remmen, hälsar under förflyttning genom huvudvridning, varvid geväret bäres i någon reglementerad ställning, samt på stället genom att inta enskild ställning. Officer, underofficer eller vederlike, som icke bär huvudbonad, hälsar dock enligt vanligt bruk. Under skidåkning hälsa officerare, underofficerare och vederlikar med honnör, varvid skidstaven må hänga kvar i remmen, medan manskap och vederlikar hälsa genom huvudvridning eller enskild ställning. Vi kunna icke finna något skäl, varför skiljaktiga bestämmelser rörande utförandet av hälsning skola gälla för befäl och manskap. Även manskap utan huvudbonad bör därför kunna utföra hälsning »på vanligt sätt». I hälsningsdebatten har gentemot ett sådant förslag någon gång anförts, att ett stort antal värnpliktiga icke kunna utföra en artig bugning. I den mån detta argument är realistiskt, kan gentemot detsamma anföras, att dessa värnpliktiga i så fall under utbildningen böra få lära sig att utföra en artig hälsning enligt civilt bruk; detta kunna de ha nytta av även efter sin militärtjänstgöring. En vinst med en sådan förändring av sättet att hälsa skulle även vara, att bruket av huvudvridningen komme att begränsas enbart till militär personal som »bär eller håller gevär i handen eller bär gevär i remmen». Vi föreslå sålunda, att hälsning utan åtskillnad mellan olika personalkategorier utföres a) av den som icke bär eller håller gevär i handen eller bär gevär i remmen - med honnör om han bär huvudbonad och på vanligt sätt (med bugning) om han saknar huvudbonad; b) av den som bär eller håller gevär i handen eller bär gevär i remmen: under förflyttning med huvudvridning och på stället med enskild ställning. Enkelhet och reda bör eftersträvas vid utformandet av de reglementariska bestämmelserna rörande hälsning. Alltför detaljerade bestämmelser böra kunna undvikas (t. ex. rörande hälsning i flygplan).

2. Militärt uppträdande i övrigt. De former för det militära uppträdandet i övrigt, som vi ansett oss böra ta upp till bedömning, äro de som avse tilltalsord, anhållan och anmälan samt vissa regler för uppträdandet inom militära expeditioner etc. Gemensamt för alla dessa former är att de ha betydelse för det dagliga umgänget mellan befäl och manskap. H u r obetydliga de i och för sig kunna förefalla, ge de ändå en bestämd prägel åt den militära livsformen. J u större

skillnaden är mellan de militära sedvänjorna i dessa avseenden och civilt bruk, desto mera främmande ter sig »det militära» för den civile, då han träder i militärtjänst. Som vi tidigare anfört bör man inom krigsmakten liksom inom andra avgränsade samhällsområden eftersträva, att umgängesformerna inte bli alltför särpräglade. De avvikelser från civilt bruk, som måste förekomma, böra därför inte vara större än de krav betinga, som kunna uppställas med hänsyn till tjänstens behöriga fullgörande, disciplinens upprätthållande o. s. v. Särskilt på det område, som här är i fråga, bör det framstå som ett angeläget önskemål, att icke umgänget mellan olika personalkategorier i och utom tjänsten förkonstlas genom onaturliga militära former. För soldaten kan det ofta synas, som om formen vore huvudsaken, och befälet kan förledas till att underskatta sina underlydande på grund av deras osäkerhet och tveksamhet i uppträdandet, en osäkerhet och tveksamhet, som kanske uteslutande hänför sig till det formella uppträdandet. Exempel: En nyinryckt rekryt vill vända sig till sin kompanichef för att ställa en fråga till honom. Han kommer in på kompaniexpeditionen och ATänder sig till kompanichefen: »Jo, kapten, jag skulle vilja. . .» Kompanichefen: »Vad heter Ni?» — »Arne Johansson.» — »På vilken pluton är Johansson?» — »Första pluton.» — Kompanichefen: »Ja, nu skall Johansson försöka uppträda som soldat. Ni skall hälsa, då Ni kommer in. Gå nu tillbaka till dörren och inta enskild ställning.» o. s. v. Medan Johansson får lära sig att hälsa innanför dörren, anmäla sig med nummer och namn och på militärt sätt framföra sin fråga, har han — om han inte glömt sitt ursprungliga ärende — hunnit bli så förvirrad och blyg, att han inte tillnärmelsevis kan göra sig själv rättvisa under samtalet. Och han drar sig ofta för att komma tillbaka. a) Tilltalsord. Rörande tilltalsord och titlar föreskrives i tjänstereglementet mom. 373: »Vid tilltal eller skriftväxling i tjänsten användes den titel, som motsvarar vederbörandes tjänstegrad (motsvarande) eller befattning. Generallöjtnant och generalmajor samt viceamiral och konteramiral tilltalas dock med 'General' respektive 'Amiral'. Orden 'av 1. (2., 3.) graden (klassen)', som ingå i vissa titlar, utelämnas vid tilltal. Menig tilltalas med nummer och (eller) tillnamn eller t. ex. soldat, volontär, livgardist, artillerist, sjöman, flygsoldat. Till undvikande av titels upprepande må tilltalsordet Ni användas till personer av samma eller lägre tjänstegrad (tjänsteklass).» Vad som här tilldrar sig intresset är tilltalsformen gentemot de meniga samt användningen av tilltalsorden »Du» och »Ni». Det framgår av reglementets föreskrifter, att det är tillåtet att tilltala en menig enbart med hans nummer. En författare skriver härom (rektor Bjelfven stam i NMT n r 8 1945, s. 427): »Det är ingen svårighet att dra fram ytterligare exempel på bristande demokratiskt sinnelag. Jag nöjer mig med att erinra om den utbredda oseden att kalla värnpliktiga vid nummer. Vilken självmedveten människa måste inte känna sig kränkt av detta oskick! Det går inte att anföra ett enda förnuftigt skäl som ursäkt för denna sårande behandling av människor.

155 I våra skolor och fabriker har man minst lika många Anderssöner och Petterssöner som på ett kompani, men ingen har ännu fallit på den idén, att man skulle skilja dem åt genom att kalla dem vid nummer. För övrigt händer det aldrig, att man skiljer mellan löjtnant Andersson och löjtnant Andersson, som båda tjänstgöra vid samma regemente, genom att begåva dem med nummer. Det finns som bekant andra utvägar.» En militärbefälhavare skriver i sitt yttrande till utredningen: »Med frågan om individens människovärde sammanhänger frågan om sättet för tilltal. Även om manskapet i stor utsträckning tilltalar varandra med nummer, visar erfarenheten att sådant tilltalssätt från befälets sida för mången känns nedsättande, varför detta aldrig bör förekomma. Då en chef känner sina underlydande, bör han tilltala dem med namn. Vid enskilt tilltal av okänd bör tills vidare 'Ni' användas, vid kollektivt tilltal 'soldater', 'grenadjärer', 'artillerister' o. s. v. Det nu vanliga bruket att hälsa trupp, som vederbörande befäl kanske aldrig sett, med tilltalsordet 'kamrater' synes mig olämpligt. Detta ord bör endast användas till sådan trupp, som väl känner den hälsande, där ordet 'kamratskap' kan ha verklig innebörd.» De åsikter, som här anförts kunna vi i stort sett dela. Visserligen har bruket att tilltala de meniga vid nummer gammal hävd inom krigsmakten, och det övervägande antalet värnpliktiga lär knappast känna sig kränkt därav, men det torde inte finnas något hållbart skäl att bevara det. Absolut förkastligt måste det anses vara att tilltala de meniga i tredje person (»han») eller med »karlen», som på sina håll ännu förekommer. Huvudregeln bör vara, att den menige tilltalas vid sitt tillnamn, omväxlande med »Ni». Den citerade synpunkten på bruket av ordet »kamrater» vid kollektivt tilltal synes inte kräva någon närmare diskussion. Det må emellertid påpekas, att flertalet värnpliktiga säkerligen finna det löjligt om tilltalsordet »kamrater» användes av en personligen okänd chef. Tilltalsordet »Ni» får enligt Tjänstereglementet endast begagnas »till personer av samma eller lägre tjänstegrad». Denna bestämmelse, som i och för sig överensstämmer med en också på sina håll mom det civila livet utbredd konvention, är ett exempel på de onödiga komplikationer i umgänget mellan människor, som det i vårt land utbredda bruket av titlar innebär. Man bör också se bestämmelsen mot bakgrunden av att ordet »kamrater» inom det militära ofta begagnas som kollektivt tilltalsord av befälhavare till trupp. Den ter sig då ganska onödig. Att upphäva förbudet mot tilltalsordet Ni nedifrån och upp skulle för övrigt stå i samklang med de strävanden, som på senaste tid gjort sig gällande, att begränsa bruket av titlar till fördel för en mera otvungen samtalston mellan människor av olika kategorier. Det är föga sannolikt, att bruket av »Ni» från en underordnad gentemot en överordnad skulle kunna medföra några risker för disciplinen. Möjligen skulle det också på sitt sätt kunna bidra till att minska den karaktär av missaktning, som ordet »Ni» på sina håll har. Det är självfallet, att titeln alltid bör användas vid första tilltal (Exempel: »Kapten, skulle N i . .» e t c ) .

156 Den nyss citerade militärbefälhavaren fortsätter i sitt yttrande: »I detta sammanhang vill jag inte underlåta att framhålla önskvärdheten av att tilltalsordet 'du' får en allmännare spridning inom vårt land. Ordet har gammal svensk hävd, är i verklig mening demokratiskt och skulle säkerligen allmänt använt minska den stelhet i umgänget, som är karakteristisk för oss svenskar och som i stor utsträckning sammanhänger med vår svaghet för titlar. Ordet 'du' får enligt TjRK icke användas i tjänsten. Denna bestämmelse kan icke efterlevas t. ex. i stabstjänst. I avvaktan på en allmän språkreform bör 'du' även kunna få användas i den militära tjänsten av överordnad till underordnad, som är väl känd.» Några militära chefer ha i sina yttranden till utredningen påtalat den pä sina håll utbredda vanan att tilltala de meniga med »Du» och framhållit önskvärdheten av att förbudet häremot noggrant efterleves. »Du» användes för närvarande regelmässigt såsom tilltalsord från överordnad till underordnad inom officerskårerna. Inom dessa användes det också vanligen nedifrån och upp mellan officerare, som personligen känna varandra och mellan vilka gradskillnaden icke är större, än att de samtidigt varit subalternofficerare. Inom underofficers- och underbefälskårerna torde det begagnas allmänt liksom även vid vissa förband ömsesidigt mellan underofficerare å ena samt furirer och överfurirer å den andra. Vid några regementen (Dalregementet, vissa kavalleriregementen etc.) samt inom flottan torde användandet av tilltalsordet »Du» gentemot de meniga vara ganska vanligt. Det förekommer också på många, håll, att äldre officerare begagna tilltalsordet »Du» gentemot meniga. Dessutom användes ofta »Du» som tilltalsord mellan underbefäl och meniga, och det torde under beredskapen ha förekommit, att både underofficerare och officerare tillåtit ömsesidigt duskap med manskapet, även i tjänsten. Det förhåller sig otvivelaktigt så, att tilltalsordet »Du» är det vanliga inom det svenska folket. Till dess utbredning under senare år torde inte minst ha bidragit, att det är allmänt förekommande inom hela arbetarrörelsen. Under de många samtal vi fört med meniga vid olika förband ha vi egentligen inte funnit några, som haft något att invända mot att tilltalsordet »Du» skulle kunna begagnas av överordnade gentemot underordnade. Många officerare ha goda erfarenheter av att begagna detta tilltalsord. Även om det inte användes ömsesidigt i tjänsten — därtill torde tiden ännu ej vara mogen, och risken för missbruk ännu alltför stor — kan det minska distansen mellan befäl och meniga och bidra till att skapa en kamratligare samtalston. Det är uppenbart, att man inte generellt kan rekommendera tilltalsordet »Du» från överordnad till underordnad. Inte heller lär det vara lämpligt att utfärda centrala bestämmelser om hur det skall användas. Det kategoriska förbud mot dess användande, som nu kan inläsas i mom. 373 av tjänstereglementet bör emellertid kunna uppmjukas. Där tilltalsordet »Du» på grund av förhållandena inom orten eller annan hävd redan användes bör sålunda vederbörande förbandschef (regementschef och motsvarande) ha rätt att tillåta att »Du» användes av överordnad till underordnad. E n sådan tillåtelse bör naturligtvis begagnas med stor urskiljning. Det är i detta fall de värnpliktigas egen inställning till frågan, som får tillmätas den avgörande betydelsen.

157 b) A n h å l l a n , a n m ä l a n etc. I soldatinstruktionen finnas exempel på hur anmälan skall verkställas. De ha ungefär följande utformning: »Furir, rekryt Hägg anmäler sig efter kommendering som städare.» »Kapten, rekryt Andersson anhåller om ...» o. s. v. Det utmärkande för samtliga exempel är att den anmälande är skyldig att först nämna vederbörandes titel och därefter ange sitt eget namn, varefter han framför sitt ärende, vare sig detta är en anmälan eller en anhållan. I och för sig kan det vara av ett visst värde, att det finns ett fast formulär för anhållan och anmälan. Det kan underlätta för den osäkre att finna ord, om han har ett inlärt schema att gå efter. Troligen var detta skäl avgörande, då det tidigare i den danska krigsmakten var förbjudet för en soldat att vända sig till en överordnad utan någon av inledningsfraserna »Jeg beder», »Jeg sporger», eller »Jeg melder». Genom att den menige i inledningen anmäler sitt namn, kan det emellertid vållas osäkerhet, då han skall fortsätta sin framställning. Han vet inte om han skall tala i tredje person om sig själv eller om han kan säga »jag». Det förefaller honom också egendomligt, att han för personer, som efter vad han vet, känner hans namn, skall anmäla sitt namn varje gång han vänder sig till dem. Den hos oss tillämpade ordningen förekommer inte heller på de flesta håll utomlands. Det kan knappast medföra några nackdelar, att namnet icke upprepas. »Furir, jag anmäler mig efter kommendering etc.» Om vederbörande inte är säker på att vederbörande känner honom till namnet, och det kan vara av betydelse för honom att få veta det, säger han exempelvis: »Kapten, mitt namn är Ström. Jag anmäler mig etc.» Då så är lämpligt bör naturligtvis även den nuvarande formen kunna användas. Huvudsaken är inte att den militära formen till varje pris bringas att överensstämma med det civila, språkbruket, utan att man får bort den stela formalismen i umgängestonen. Vad användningen av nummer beträffar, ha. vi redan talat därom, då det gäller tilltalsord. Givetvis bör vederbörande icke heller vid anmälan (anhållan) behöva ange sitt militära nummer, annat än när han så önskar. Det åligger en soldat, enskild patrullkarl eller rapportkarl, patrullchef eller gruppchef med självständigt uppdrag att anmäla sig och sitt uppdrag för mötande chef eller befälsperson i fält. Likaså skall post verkställa anmälan om vad som hänt vid poststället för inspekterande eller passerande chef. Detta har föranlett, att värnpliktiga för övnings skull åläggas att verkställa anmälan även inom kasernområdet eller vid förflyttning till eller från övning. Exempel på sådan typ av anmälan: »Kapten. Soldaten nr 000 NN med två man på väg till sjukhuset.» »Kapten. Första Avlösningens gevärspost. Ingenting av vikt passerat.»

158 »Överste. Soldaten nr 000 NN med uppgift att putsa fönster.» Sådan anmälan synes knappast vara ägnad att öka de värnpliktigas tilltro till anmälans nödvändighet i fält, då den verkligen bör förekomma. Den får därför inte drivas in absurdum. Det är bättre att söka uppöva den värnpliktiges omdöme om när anmälan verkligen bör ske. Han måste inse ändamålsenligheten också med en anmälan. c) .Enskild s t ä l l n i n g , uppträdande i n o m h u s etc. Enligt de nu brukliga reglerna för »militärt uppträdande» skall underordnad, då han tilltalas av överordnad, verkställa hälsning, samt under samtalet stå i enskild ställning (»giv akt»). Enligt vår mening är det omfattande bruket av enskild ställning både överflödigt och skadligt. Den enskilda ställningen, med utåtvridna fötter, händerna knutna och längs efter sidorna och kroppen orörlig, är icke någon naturlig ställning. Den enskilda ställningen är en exercisrörelse, vars användning bör begränsas till exercisövningar, främst såsom utgångsställning för vissa rörelser och som högsta lystringsgrad vid exercis. Den som under ett samtal tvingas att stå i enskild ställning, måste hela tiden ägna en del av sin uppmärksamhet åt kroppsställningen, vilket försvårar tankeverksamheten. I en till Konungen avgiven framställning rörande det militära utredningsväsendet anför också M. O. att »redan fordringarna på att den förhörde skall iakttaga ett militärt uppträdande kan verka förryckande på förhörsresultatet». Underordnad bör vara oförhindrad att vid tilltal av överordnad — sedan han verkställt hälsning — inta en ledig men korrekt hållning. Stridande mot all pedagogisk erfarenhet är att under teoretiska lektioner tvinga eleverna att resa sig upp och stå i enskild ställning, då de svara på frågor eller erhålla uppgifter. Där detta bruk ännu förekommer bör det snarast förbjudas. Naturligtvis bör kravet på korrekt hållning därför inte efterges. Det är vanligt, att de värnpliktiga omedelbart efter inryckningen få lära sig, att »i det militära skall man tala högt». Det förekommer särskild träning i högtalning, och de värnpliktiga få ständiga påminnelser om vikten av att de tala så högt som möjligt. Hos många befälspersoner kan man märka, att denna vana har åstadkommit bestående talfel, så att de sakna förmåga att tala på ett naturligt sätt. Nu förhåller det sig emellertid så, att överdrivet högt tal försvårar tankeverksamheten genom den rent fysiska ansträngningens återverkan. De värnpliktiga böra lära sig att tala tydligt och att anpassa röststyrkan efter förhållandena. Alldeles orimligt är det att begära högtalning vid normalt samtal t. ex. om privata angelägenheter på en expedition. Där bör i stället röststyrkan anpassas så att arbetet på expeditionen inte stores. Också befälet måste lära sig att avpassa rösten efter situationens krav: i striden kort, skarpt, lugnt, förtroendeingivande; vid undervisningen lugnt, tålmodigt, variationsrikt och förklarande; vid samtal välvilligt, förtroendefullt

159 och — då det är lämpligt — kamratligt; vid tillrättavisningar bestämt och målmedvetet. Det är lämpligt, att de värnpliktiga få lära sig hur man bör uppträda vid inträdandet på en expedition och vid samtal i tjänsten med överordnade. Detta ökar säkerheten och motverkar blyghet. Dessutom minskar det risken för en ojämn behandling från de överordnades sida. Medvetet eller omedvetet tar en överordnad nämligen hänsyn till om en person uppträder mer eller mindre belevat. Det är en erfarenhet, som har giltighet inte bara inom det militära. Denna undervisning får emellertid inte leda till ett invecklat och konstlat ceremoniel. Det är sålunda i regel opraktiskt att hålla på kravet om iakttagande av tjänsteväg och tjänsteställning så långt att en värnpliktig först måste vända sig till kompanichefen för att få tillstånd att tala med kompaniadjutanten om denne sitter i samma rum. Hela den invecklade apparaten med framställningar till den högste närvarande att få tala med en underordnad, vändningar och uppåtsträckningar torde utan skada för disciplinen kunna slopas. Man bör kunna kräva av den enskilde menige att han uppträder korrekt och hövligt enligt vanliga civila normer; kan han icke det, bör han få lära sig det. Det kan han ha behållning av även i det civila livet. Exempel: Enligt ett ännu på många håll uppehållet system, skall en soldat, som kommer in på en militär expedition uppträda på följande sätt: Då han kommer innanför dörren, skall han verkställa hälsning på den i graden högste närvarande på expeditionen genom att vänd mot denne inta enskild ställning. Vill han tala med någon överordnad av lägre grad, säger han därefter till den högste närvarande: »Kapten, rekryt Hägg anhåller att få tala med kompaniadjutanten.» — »Ja, varsågod.» Därefter gör rekryten Hägg vändning och marscherar fram till fanjunkaren och stannar — på 1,5 m avstånd! — framför denne. — »Fanjunkare, rekryt Hägg anhåller att. . .» Sedan han avhandlat sitt ärende — stående i enskild ställning — gör han helomvändning, marscherar fram till dörren, där han gör ny helomvändning, hälsar på kaptenen med enskild ställning (uppåtsträckning), gör helomvändning, öppnar dörren och går ut. Det inte minst betänkliga med den nuvarande ordningen är, att den tilllämpas så ojämnt. Dels förekomma olikheter förbanden emellan, dels kunna också enskilda chefer godtyckligt kräva eller ge efter på kraven på det reglementerade uppträdandet, vilket skapar osäkerhet och därmed försvårar umgänget mellan personalkategorierna. Där misshälligheter ha uppstått mellan befäl och meniga och stämningen inom truppen inte har varit den bästa, har det sällan berott på de bestämmelser, som anbefallts för den svenska krigsmaktens funktion. Bristerna äro att söka i en felaktig användning av medlen, misstag i fråga om tillämpningen och missbruk av formerna från befälets sida och okunnighet på grund av bristande undervisning eller på grund av bristande uppfattning från de värnpliktigas sida.

160 Kap. 9. Ledighet. 1. Nuvarande bestämmelser. Tjänstereglementet för krigsmakten skiljer mellan olika slag av ledighet i fred (mom. 461—481): 1. Fritid, då manskapet har rätt att utan särskilt tillstånd vistas inom fritidsområdet. Med fritid menas sådan tid, då tjänstgöring för vederbörande icke förekommer. Fritidsområdet kan sammanfalla med förläggningsorten, utgöra en del av denna eller utsträckas att omfatta område eller orter utanför detsamma. Dess gränser bestämmas av chef för regemente, örlogsstation eller flygflottilj (mom. 632). Vid vissa förband skiljer man mellan ett »inre» och ett »yttre» fritidsområde. Det förra omfattar då i regel endast kasernområdet med närmaste omgivning, medan det senare utgör fritidsområde i egentlig mening. Vanligen ha bestämmelserna om »inre» fritidsområde betydelse endast under de första dagarna av de värnpliktigas utbildningstid, innan de erhållit nödig förtrogenhet med militärt uppträdande. De fylla dessutom vissa beredskapsändamål. 2. Permission, varmed avses a) »medgivande att vara frånvarande från tjänstgöring under kortare tid än hel tjänstgöringsdag». Värnpliktig, som är bosatt så avlägset från förläggningsorten, att han icke kan resa hem under så kort ledighet, kan erhålla permission från tjänstens slut på fredag till tjänstens början på måndag. Sådan permission får beviljas högst en gång i månaden. b) tillstånd att vistas utom fritidsområdet. 3. Tjänstledighet, som innebär ledighet från tjänstgöring under hel tjänstgöringsdag eller därutöver. 4. Semester och övningsuppehåll. I krig förekommer ledighet dessutom i form av krigspermission och hempermittering. Vissa svårigheter i avseende på det militära språkbruket böra observeras. De värnpliktiga — liksom den civila allmänheten — beteckna vanligen all ledighet, som icke kan hänföras till tjänstledighet eller övningsuppehåll (semester) som permission. De reglementariska bestämmelserna skilja däremot mellan »fritid» och permission. Tjänstereglementets nuvarande terminologi kan emellertid inte sägas vara helt klar. Det måste sägas vara förvirrande att beteckna tillstånd att vistas utanför förläggningen någon timme efter tystnadssignalen som »medgivande att vara frånvarande från tjänstgöring». Det överensstämmer inte med vanligt språkbruk att kalla sömn tjänstgöring. I den mån som en sådan terminologi

161 förfäktas från militärt håll, förstärker detta de värnpliktigas känsla av att vara fångade i en fullständigt reglementerad tillvaro. Åtskillig oklarhet vållas dessutom av att begreppet permission utöver ledighet i egentlig mening också innefattar tillstånd att vistas utom fritidsområdet. Hela begreppet är en artificiell konstruktion. Permission är icke någon rättighet. I det tjänstereglemente, som tidigare gällde för armén, framhölls, att permission icke var någon »personalen tillkommande rättighet» och att den borde »i främsta rummet beviljas som en uppmuntran för ådagalagt gott uppförande och nit i tjänsten» (§ 123 mom. 3). Samma påpekande återfanns i soldatinstruktionen (motsvarande). I tjänstereglementet för krigsmakten saknas motsvarande passus. Tankegången har där erhållit en annan formulering: »rätt till ledighet föreligger endast beträffande semester» (mom. 462). Det föreskrives dessutom särskilt, att chef icke må »såsom påföljd för förhållande i eller utom tjänsten meddela, att ansökningar om ledighet icke komma att beviljas under viss tid eller tills vidare» (mom. 463). Denna bestämmelse har i den senaste upplagan av soldatinstruktionen utlagts på följande sätt: »Att ledighet icke beviljas, är icke att betrakta som tillrättavisning enligt strafflagen för krigsmakten.» Liknande uttryckssätt förekomma i motsvarande handböcker. Dessa föreskrifter sammanhänga med att vägran av permission, särskilt nattpermissionen över lördag— söndag, i stor utsträckning begagnas som korrektiv mot bagatellförseelser. Fritidens omfattning beror dels på bestämmelserna rörande övningstidens omfattning per övningsdag och övningsvecka, dels på den vid förbandet gällande dagordningen och de regler, som tillämpas för beviljande av permission. I förstnämnda hänseende finnes en fast reglering endast vid armén och kustartilleriet. Enligt de för armén gällande bestämmelserna skall övningstiden uppgå till omkring 48 timmar varje vecka. Under de två första övningsveckorna bör den dock inskränkas till omkring 36—42 timmar per vecka.1 Några motsvarande bestämmelser finnas icke vid flottan och flygvapnet, men en liknande reglering av övningstiden förekommer även där i den mån som icke särskilda förhållanden (sjötjänst, väderleksförhållanden etc.) lägga hinder i vägen. I detta sammanhang äro dessa förhållanden endast av intresse för en bedömning av fritidens omfattning. De spörsmål, som hänga samman med arbetstidens reglering och fördelning i allmänhet, ha vi behandlat på annan plats i detta betänkande (s. 100). Dagordningen fastställes av chef för regemente, örlogsstation eller flygflottilj (tjänstereglementet mom. 666). I åliggandena för platsbefälhavare ingår emellertid bland annat att »åvägabringa enhetlig tillämpning av föreskrifterna för permittering» (tjänstereglementet mom. 589), vilket innebär, att platsbefälhavare inom garnisonsort, där flera förband äro förlagda, avgör vilka tider, som skola gälla för tapto och tystnadssignal. Det vanliga inom krigsmakten torde vara, att tapto — som innebär att 1

AU mom. 6 och 8.

11—1754 46

162 »manskapet skall begiva sig till sina logement» — ges kl. 22 och tystnadssignal — då »tystnad skall inträda i logementen och belysning (utom föreskriven nattbelysning) släckas» — 30 minuter senare. Under tiden mellan tapto och tystnadssignal förrättas aftonvisitation. För onsdagar, lördagar och söndagar gälla senare tider. Vid vissa förband ges tapto kl. 24 på onsdagar och söndagar och kl. 1 på natten till söndagar. Vid andra förekommer i stället allmän permission till dessa klockslag. Efter särskild framställning beviljas vanligen permission under natten mellan lördag och söndag (veckoslutsledighet). Stora skiljaktigheter beträffande dessa regler kunna förekomma vid olika förband. Vid örlogsstationen i Göteborg har man sålunda under lång tid använt ett system, enligt vilket varken tapto eller tystnadssignal ges. Manskapet har där haft rätt att i princip vistas utom kasernområdet hur länge som helst på natten; efter kl. 22 ha dock kaserngrindarna öppnats för inpassering endast omkring kl. 24, omkring kl. 2 och omkring kl. 4 på natten. Den som haft egen bostad i staden, har haft rätt att tillbringa natten där utan särskilt tillstånd. Inskränkningar i den sedvanliga fritiden kunna förekomma på grund av tjänst eller genom bestraffningar, meddelade i vederbörlig ordning. Sålunda kan manskap erhålla tillrättavisning i form av »förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt kompani eller likställt truppförband upplåten del av dylikt område» (Strafflagen för krigsmakten § 2 1 0 d ) . Vi anse oss sakna anledning att här upptaga bestämmelserna rörande ledighet under krigsförhållanden till prövning. Icke heller föreskrifterna angående den militära personalens ledighet i form av tjänstledighet, semester eller övningsuppehåll äro av den beskaffenhet, att de påkalla uppmärksamhet i detta sammanhang. Däremot äro föreskrifterna angående fritiden i allmänhet samt angående permission av stort intresse. Vid sidan av de föreskrifter, som direkt avse ledigheten, finns det anledning att uppmärksamma vissa omständigheter, som ha inflytande på personalens möjligheter att utnyttja ledigheten och dess handlingsfrihet under densamma. Den sedvanliga fritiden kan, som nämnts, begränsas på grund av tjänst. Denna tjänst kan förekomma i form av kommendering vid sidan av den dagliga tjänsten i form av vakt- och handräckningstjänst, beredskap etc. Om dylika kommenderingar inte delgivas vederbörande i god tid, kan detta medföra svårigheter för dem som beröras därav, att företa nödiga dispositioner för användningen av sin fritid. Detta gäller särskilt kommenderingar i samband med veckosluten. Av stor betydelse för manskapets möjligheter att använda fritiden till rekreation och förströelse äro givetvis de ekonomiska förmåner, som åtnjutas under värnpliktstjänstgöringen. För individer som äro bosatta långt från förläggningsorten är rätten till kostnadsfria hemresor av särskilt stor betydelse i detta hänseende. För närvarande ha de värnpliktiga rätt till tre

163 fria h e m r e s o r p e r år. T v å av dessa t a s för n ä r v a r a n d e vanligen i a n s p r å k för h e m r e s o r vid ö v n i n g s u p p e h å l l e n . S l u t l i g e n k a n det vara s k ä l att u p p m ä r k s a m m a föreskrifterna a n g å e n d e klädseln u t o m tjänsten. D e s s a b e s t ä m m e l s e r äro för n ä r v a r a n d e ( t j ä n s t e r e g l e m e n t e t mom. 236— 239): 236. Personal på aktiv stat samt till tjänstgöring inbeordrad personal skall utom tjänsten bära uniform vid deltagande i allmän högtidlighet, vid vilken Konungen väntas närvara eller som äger rum på paraddag med anledning av dennas betydelse, om bärande av civil klädsel icke blivit särskilt föreskrivet eller medgivet, vid bevistande — efter vederbörlig anmälan — av paradering. inspektion eller övning, vid bevistande av militärbegravning (närmast sörjande må dock bära civil klädsel) samt inom militärt etablissement, där trupp är förlagd, och ombord på örlogsfartyg. I övrigt må officerare, underofficerare, flaggkorpraler, överfurirer, högbåtsmän och vederlikar efter eget beprövande utom tjänsten bära uniform eller civil klädsel. Manskap och vederlikar utom flaggkorpraler, överfurirer, högbåtsmän och deras vederlikar bära utom tjänsten uniform vid alla tillfällen, därest icke nedan annat medgives. Kvinnlig krigstjänstpersonal av manskaps tjänsteklass må utom tjänsten bära civil klädsel, därest icke vederbörande chef på grund av särskilda omständigheter annat bestämmer. 237. U t a n hinder av vad i mom. 236 sägs må inom militärt etablissement civil klädsel begagnas utom tjänsten av officerare, underofficerare, flaggkorpraler, överfurirer, högbåtsmän och vederlikar i bostäder och mässar samt vid tillfälligt besök i övriga lokaler, av personal, som har tillstånd att utom tjänsten bära civil klädsel, vid in- och utpassering samt eljest enligt bestämmande av chef för regemente, örlogsstation eller flygflottilj. 238. Chef för regemente, örlogsstation eller flygflottilj må medgiva furirer samt övrigt fast anställt manskap, som erhållit tillstånd att bo utanför kasernen, tillstånd att utom tjänsten bära civil klädsel. Chef för kompani eller flygdivision eller fartygschef må, därest högre chef icke annorlunda befallt, för visst fall medgiva underställt manskap att utom tjänsten bära civil klädsel. I övrigt må manskap, som åtnjuter annan ledighet än permission, bära civil klädsel. 239. Chef för regemente, örlogsstation eller flygflottilj och högre chef må, då förhållandena därtill föranleda, för särskilt tillfälle utsträcka skyldigheten att utom tjänsten bära uniform ävensom inskränka eljest medgiven r ä t t att begagna civil klädsel.

2. Fritidens omfattning. Vi h a i a n d r a s a m m a n h a n g framhållit fritidens stora b e t y d e l s e för de värnpliktigas t r i v s e l och a r b e t s g l ä d j e u n d e r u t b i l d n i n g s t i d e n . D e t är också uppenbart, a t t d e t föreligger ett s a m b a n d mellan f r i t i d s p r o b l e m e n i d e t m i l i t ä r a å ena s i d a n och förhållandet mellan befäl och m e n i g a å d e n a n d r a . O m de värnpliktiga finna fritiden otillräcklig eller k r i n g g ä r d a d m e d överflödiga och irrite-

164 rande bestämmelser, återfaller denna reaktion på befälet. Det ankommer ju på befälet att meddela bestämmelserna och övervaka deras efterlevnad. Det har flera gånger framhållits, att vad de värnpliktiga ha svårast att förlika sig med, är tvånget under utbildningstiden. Såvitt man kan bedöma äro de tvångsföreskrifter, som begränsa fritiden och manskapets frihet att förfoga över sin lediga tid, den del av detta tvång, som väcker den största olusten. Strävar man efter att i möjligaste mån avlägsna befintliga orsaker till ett motsatsförhållande mellan befäl och meniga och att överhuvudtaget befordra trivseln under militärtjänsten, måste man därför tillmäta fritidsproblemen mycket stor vikt. I och för sig kan det synas vara av tämligen ringa betydelse vilka regler, som gälla för fritiden, och det kan tyckas att man rör sig med små problem, då man ställer förslag om förändringar. Man måste emellertid hålla i minnet, att det här gäller den personliga handlingsfriheten för tusentals värnpliktiga. Det är inte heller fråga om förhållanden, som endast sporadiskt äga aktualitet, utan om dagligen återkommande problem. Inte mindre än 55,9 % av de värnpliktiga uppge i attitydundersökningen att de icke ha trivts under sin tjänstgöring. Det är utomordentligt vanligt, att dessa i första hand ange fritidsförhållandena som orsak till vantrivseln. 41,2 % av de tillfrågade lämnade motiveringar, som vid bearbetningen sammanförts i gruppen »Tvånget för stort». Det övervägande antalet av dessa avse med »tvånget» just de begränsningar i fritiden, som de för närvarande äro skyldiga att underkasta sig. Sådana svar som: »Man känner sig som en fånge, instängd och bevakad» och »Gör befälet till lärare i stället för fångvaktare!» äro typiska för inställningen. Eftersom så många ha lämnat negativa svar på frågan om deras allmänna trivsel under tjänstgöringstiden, rör det sig här om ett problem, som har väsentlig betydelse för de värnpliktigas inställning till tjänstgöringen överhuvudtaget. I fråga om attitydundersökningens resultat hänvisa vi i övrigt till bilaga 3 (s. 230), där dr Husen mycket skarpt understryker fritidsförhållandenas inverkan på trivseln. Det har våren 1946 förekommit en diskussion både i dagspressen och i den militära fackpressen om fritidsförhållandena. En militärbefälhavare väckte hösten 1945 förslag, att försök skulle göras med allmän nattpermission för de värnpliktiga alla dagar i veckan. Enligt förslaget skulle tapto och tystnad givas i vanlig ordning, men de värnpliktiga skulle äga rätt att oberoende av särskilt tillstånd vistas utanför kasernområdet så länge de själva önskade. Tiden mellan tapto och revelj skulle sålunda bli fri. Vid enskilda förband ha också under kortare tider försök med en sådan ordning företagits. Tiden för dessa försök har dock varit så kort, att några bestämda slutsatser inte kunnat dragas av dess verkningar. Som redan nämnts har ett liknande system sedan länge praktiserats vid Göteborgs örlogsstation. Vi ha inhämtat, att systemet där slagit mycket väl ut. De värnpliktiga ha icke missbrukat den frihet, som de på detta sätt ha erhållit, och både befäl och meniga ha varit tillfreds.

165 Med anledning av det ovannämnda förslaget lät chefen för armén verkställa en utredning i frågan. Han inhämtade samtliga militärbefälhavares och förbandschefers uppfattning. E n sammanställning av deras yttranden utvisade, att 6 militärbefälhavare och 30 förbandschefer avstyrkte kollektiv permission från tjänstens slut till dess början påföljande arbetsdag dock med vissa undantag. 1 militärbefälhavare och 18 förbandschefer tillstyrkte försök med en sådan permission, medan 9 förbandschefer direkt tillstyrkte, att ett system med kollektiv permission skulle genomföras. Utredningen resulterade i en skrivelse till överbefälhavaren i ärendet, med förslag att försök skulle anställas. Överbefälhavaren har sedan han inhämtat övriga försvarsgrenschefers uppfattning i frågan erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att på ett antal garnisonsorter få företaga försök med utvidgad permission i viss ordning. Dessa försök skola omfatta en tid av fem månader. Anmärkningsvärt nog ha vi icke beretts tillfälle att yttra oss angående dessa försök under frågans behandling. Att ett system med en obegränsad allmän permission har åtskilliga fördelar, ligger i öppen dag. Det skulle otvivelaktigt öka de värnpliktigas trivsel under tjänstgöringen genom att avlägsna en av de viktigaste orsakerna till missnöje med den militära tillvaron. På ett helt annat sätt än nu är fallet skulle de värnpliktiga kunna känna sig fria, och blotta vetskapen om att de kunna utnyttja sin fritid efter eget omdöme torde vara av mycket stor psykologisk betydelse. Betydelsen härav förringas inte av att de utvidgade permissionsmöjligheterna möjligen inte komma att utnyttjas i särskilt påfallande utsträckning, eftersom kravet på vila kommer att taga ut sin rätt, om tjänsten bedrives med den intensitet, som är önskvärd. Det inte minst viktiga torde vara, att en orsak till missnöje skulle försvinna, vilken för många värnpliktiga framstår som onödigt förödmjukande. Chefen för marinen har i sitt yttrande till överbefälhavaren understrukit detta förhållande. Han påvisar där, att den personal vid flottan, som är sjökommenderad, endast har mycket begränsade möjligheter att utnyttja sin fritid. Till sjöss kan den överhuvud taget inte erhålla någon permission, och under fritiden ombord är den helt beroende av det begränsade utrymmet och den nära samvaron med fartygspersonalen, som är i tjänst. Då fartyget ligger i hamn, föreligger ett självklart behov av vakt- och annan tjänst ombord, men i den mån inte sådana omständigheter lägga hinder i vägen, beviljas landpermission för den tjänstefria personalen i den utsträckning, som det är möjligt med hänsyn till de begränsade utrymmena och kravet på hänsyn till kamrater o. s. v. »När sålunda ledighetsförhållandena ombord äro naturligt och rationellt ordnade», skriver chefen för marinen, »har manskapet ofta nog svårt att finna sig i de begränsningar i ifrågavarande hänseende, som förekomma under tjänstgöring i land. Det kan förklarligt nog för vederbörande framstå som meningslöst, att han skall vara instängd inom kasernområdet eller medgivas en mer eller mindre snävt begränsad ledighet, när varken vakt- eller annan tjänstgöring lägga hinder i vägen för en utsträckning av densamma. Under sådana förhållanden uppstå olustkänslor, som så småningom kunna växa ut till motståndskomplex

166 med skadlig återverkan på tjänsten. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas, att de unga män, som träda i försvarets tjänst, vare sig detta sker såsom stamanställda eller värnpliktiga, i de allra flesta fall dessförinnan varit vana vid att efter slutat arbete få disponera över sin fritid och att även därunder taga vara på sig själva.» Till den principiella uppfattning, som i detta yttrande kommit till uttryck, ge vi vår anslutning. Många militära chefer hysa emellertid en annan åsikt. Sålunda anförde t. ex. chefen för flygvapnet i sitt yttrande till överbefälhavaren: »Frihet under ansvar är ett slagord. En stor del av här berörd personal saknar den stadga och det omdöme som kräves för att ett större mått av frihet ej skall missbrukas.» Vi ha redan inledningsvis anfört, att en underskattning av de värnpliktiga ingalunda är ovanlig. Uttalanden som det sist citerade utgöra enligt vår mening exempel på en sådan verklighetsfrämmande underskattning. Man kan — vid bedömningen av det mått av ansvar, som de värnpliktiga få antagas kunna bära — icke bortse från, att de i de flesta fall äro självförsörjande medborgare sedan flera år tillbaka. E t t stort antal ha uppnått rösträttsåldern. Alla äro från det civila livet vana att få ta ansvar för sig själva, kanske också för andra (med ledning av de siffror attitydundersökningen givit, kan det antagas, att omkring 15 % av de värnpliktiga, som fullgöra sin första tjänstgöring, äro familjeförsörjare). Det är visserligen sant, att påföljderna i det civila livet för bristande ansvarskänsla och skötsamhet i regel äro vida allvarligare än de bestraffningar, som riskeras i det militära. I känslan av att de värden, som stå på spel, äro jämförelsevis umbärliga, finns säkerligen också en tendens hos de värnpliktiga att dra vissa växlar på detta förhållande. Man kan heller inte bortse från att det inom varje förband — liksom inom varje grupp av medborgare överhuvudtaget — finns enstaka individer, som vägra att anpassa sig efter vanliga regler för hyggligt uppträdande. Att dessa skulle utgöra »en stor del» av de värnpliktiga förefaller dock otroligt. Även med reservation för dylika omständigheter kan det enligt vår mening ej vara försvarligt att inte tilltro massan av de värnpliktiga förmågan att med nödigt omdöme bestämma ens när de själva skola gå till sängs. P å dessa grunder anse vi oss kunna tillbakavisa den vanligaste invändningen gentemot en väsentlig ökning av fritiden, nämligen att nattsömnen skulle försummas. De flesta förbandschefer, som ställt sig avvisande till förslaget, ha befarat, att de värnpliktiga på grund av trötthet inte skola vara i stånd att fylla tjänstens krav och att sålunda en nedsatt utbildningseffektivitet skulle bli följden. Vi tro, att dessa farhågor icke komma att besannas. En förut sättning för systemet är emellertid, att befälet har möjlighet att ingripa mot missbruk. Till samma kategori av invändningar höra farhågorna för att de värnpliktigas moral och ekonomi skulle äventyras av den föreslagna ökningen av ledigheten, att könssjukdomarna skulle öka, att den personliga hygienen skulle bli lidande på att det inte skulle vara möjligt att övervaka den o. s. v.

167 Det brukar ofta framhållas, att man icke skall »dalta» med de värnpliktiga. Vi dela denna uppfattning. Ett småaktigt förmyndarskap och överdriven omtänksamhet, som sträcka sig ända till de personligaste detaljerna i livsföringen, kunna lätt väcka den reaktionen, att man uppträder, som man blir behandlad. Blir man behandlad som en barnunge, uppträder man som en sådan. Om de värnpliktiga inte erhålla någon förnuftsmässig motivering för föreskrifterna om tider, då de skola gå till sängs, måste dessa föreskrifter otvivelaktigt förefalla dem som en kvalificerad form av »dalt». E n invändning, som från militärt håll ibland brukar anföras gentemot en utvidgad personlig frihet för de värnpliktiga, och som ligger på ett något annat plan, är att de ingripande tvångsföreskrifter, som nu finnas, äro ett betydelsefullt led i soldatuppfostran. Det ständiga tvånget skall vänja den värnpliktige vid den disciplin och underkastelse, som är nödvändig för att han skall bli en fältduglig soldat. I krig finns nämligen ingen fritid, där är soldaten under dygnets alla timmar bunden vid sitt förband och han har inga eller blott ytterst ringa möjligheter att tillgodose personliga intressen eller önskemål. Det har förekommit, att denna synpunkt framhållits i synnerligen tillspetsade ordalag i de yttranden, som vi erhållit från olika militära chefer (jfr ovan s. 80). Vi ha redan tidigare bemött detta resonemang. Det är enligt vår mening verklighetsfrämmande att tro, att man kan vänja de värnpliktiga vid soldatlivets fysiska och psykiska påfrestningar genom att tvinga dem att gå till sängs vid bestämda klockslag. Det k a n vara nödvändigt att göra det av andra skäl, men då skola dessa skäl redovisas för de värnpliktiga. Ihåligheten i sådana argument, som att man skapar bättre soldater genom att inte låta de värnpliktiga själva få bestämma när de skola gå till sängs, genomskådas ofelbart av de värnpliktiga. Medan man kan vänta och har rätt att begära, att de värnpliktiga skola foga sig i sådana tvångsföreskrifter, som kunna rationellt förklaras, är det knappast ägnat att förvåna, att de reagera mot ett tvång, som motiveras med argument, som inte äro bärkraftiga. E n invändning mot tanken på en helt obegränsad rätt för manskapet att förfoga över sin lediga tid från tjänstens slut på dagen till dess början nästa dag, som förefaller mera verklighetsbetonad, är att åtskilliga av de värnpliktiga i så fall överhuvud taget icke komma att bo i kasern. De som ha sina hem inom förläggningsorten, komma troligen att i stor utsträckning bo i hemmet, och de ekonomiskt välsituerade bland de värnpliktiga komma säkerligen att i många fall hyra egna rum. Detta kan komma att försvaga samhörighetskänslan inom de lägre förbanden och slå sönder det kamratskap, som inte minst samvaron utom tjänsten skapar, och som är ett av de allra värdefullaste inslagen under tjänstgöringstiden. Särskilt olyckligt måste det anses vara, om en indelning av de värnpliktiga i olika kategorier med hänsyn till deras ekonomiska förhållanden skulle uppkomma. Det har med denna motivering sagts, att förslaget skulle strida mot den demokratiska tanken, att värnplikten skall vara en börda, som är lika för alla. Häremot kan man visserligen genmäla, att den skillnad i ekonomiskt hänseende, som alltid kommer att finnas

168 mellan de värnpliktiga, alldeles oavsett hur bestämmelserna i detta hänseende utformas, ger de bättre situerade särskilda möjligheter att göra tillvaron behagligare för sig. Förslaget måste emellertid anses innebära, att man ger en förmån till de värnpliktiga, som kommer att kunna utnyttjas fullt ut endast av ett fåtal. Särskilt om det endast blir tack vare en förmånligare ekonomisk ställning, som enskilda individer skola kunna bryta sig ut ur kamratgemenskapen inom ett förband och kanske bilda kotterier för sig själva, bli betänkligheterna avsevärda. Kent praktiskt ligger det i och för sig ingenting uppseendeväckande i att ganska stränga regler måste upprätthållas angående den dagliga rutinen inom ett så omfattande internat, som en kasern utgör. Frågan är blott, om den nuvarande gränsdragningen mellan frihet och tvång är den lämpligaste. Då det befaras, att den föreslagna utvidgningen av permissionen skulle komma att medföra att kamrater, som anlända sent på kvällen till logementen, komma att störa de kamrater som redan sova, kan man invända, att kamratfostran troligen ganska snart kommer att avlägsna sådana företeelser i den mån, som dessa verkligen äro störande. Härom kan det emellertid vara svårt att döma utan att ha sett resultaten av de pågående försöken. Många ha också invänt, att ordningen inom garnisonsstäderna skulle bli lidande på att de värnpliktiga icke längre skulle vara skyldiga att vid en viss tid bege sig till sina förläggningar. Kraven på den civila ordningsmakten skulle komma att ökas, särskilt i de mindre städerna. Dessa farhågor föranledde oss att hos polismyndigheten i några av våra största garnisonsstäder begära yttrande angående dess bedömning av frågan. Yttranden infordrades från polischeferna i Stockholm, Göteborg, Karlskrona, Kristianstad, Skövde, Visby, Linköping, Östersund, Sollefteå och Boden. Av dessa ha endast polismästaren i Karlskrona och stadsfiskalen i Visby anfört betänkligheter mot förslaget. De ha befarat, att ett ökat antal ordningsförseelser kunde bli följden av att de värnpliktigas fritid lämnades helt obeskuren och att spritmissbruk skulle bli vanligare. Möjligen kunde också de värnpliktiga tänkas bli frestade att begå brott av allvarligare beskaffenhet, om de skulle få möjlighet att »driva omkring på gatorna nattetid». Stadsfiskalen i Visby har dessutom anfört, att om värnpliktiga i viss utsträckning skulle komma att hyra sig rum på staden, detta för Visby skulle kunna medföra »att det sommartid för turister skulle bliva mycket svårt att få tak över huvudet»! övriga polischefer ha emellertid funnit, att några större olägenheter inte skulle uppkomma ur ordningssynpunkt. Några anse tvärtom att en allmän permission under alla veckodagar skulle utjämna de anhopningar av värnpliktiga på gator och offentliga platser, som nu förekomma under de s. k. permissionskvällarna, och att detta skulle vara en fördel ur ordningssynpunkt. Några avsevärda risker för en försämring av den allmänna ordningen inom garnisonsstäderna behöva därför säkerligen ej befaras. Beträffande fördelarna och nackdelarna av en utvidgad frihet för de värnpliktiga, kan det slutligen anföras, att erfarenheterna från Göteborg ha givit vid

169 handen, att man där inte haft några olägenheter av sina friare permissionsregler. Det vore dock förhastat att dra alltför bestämda slutsatser av dessa erfarenheter, eftersom deras allmängiltighet kan vara tveksam. Erfarenheterna sträcka, sig endast över en jämförelsevis kort tid, anordningen var föranledd av ett rent praktiskt behov att förlägga en del av personalen utanför kasern och slutligen bli förhållandena i en storstad, där ett betydande antal värnpliktiga ha sina hem inom förläggningsorten, överhuvudtaget särpräglade. Med utgångspunkt från den uppfattning, som vi ha anfört, finna vi det angeläget, att de värnpliktigas rörelsefrihet under fritiden ökas. En revidering av de nuvarande reglerna bör därför äga rum. Vi anse oss emellertid inte kunna ge bestämt förord åt ett system med allmän ledighet från tjänstens slut till dess början påföljande dag innan det föreligger tydliga resultat från försök med en sådan ordning. Dessa försök böra enligt vår mening bedrivas under tämligen lång tid, då det kan väntas att fördelarna med systemet framträda först efter en tid. Den nu beslutade tiden av fem månader synes oss icke vara tillräcklig. Försöken böra omfatta minst ett år, om tillräcklig erfarenhet skall kunna vinnas. De böra dessutom göras vid ett stort antal förband inom olika delar av landet så att man erhåller ett så representativt jämförelsematerial som möjligt. Det bör även understyrkas, att tillförlitligheten av de erfarenheter, som redovisas från försöken, i hög grad beror på den effektivitet med vilken man studerar i vad utsträckning den ökade friheten verkligen utnyttjas av manskapet. Häröver bör statistik upprättas. Oberoende av hur dessa försök utfalla, anse vi oss kunna förorda, att den allmänna ledigheten för de värnpliktiga omedelbart utsträckes till att avse tiden från tjänstens slut till midnatt samt att de värnpliktiga erhålla regelmässig ledighet under natten före sön- och helgdag. Några försök med detta system anse vi icke nödvändiga före dess genomförande. Med en sådan utvidgning förebygger man i stort sett de nackdelar, som möjligen kunna vara förbundna med en allmän nattpermission. Man erhåller en viss garanti för att alla erhålla ett minimum av sömn. Det blir inte möjligt för vissa värnpliktiga att utnyttja systemet för att gestalta sin livsföring under tjänstgöringstiden på ett sätt som väsentligt skiljer sig från de övrigas. Samtidigt tillgodoser man i stort sett önskemålet att ge de värnpliktiga frihet att själva reglera sin fritid. Normalt torde det nämligen sällan inträffa, att de i det civila livet gå till sängs senare än vid midnatt under vanliga vardagskvällar. De få därför på detta sätt praktiskt taget samma möjlighet att använda sin fritid, som de äro vana vid. Inte minst betydelsefullt kan det vara, att de vilken kväll i veckan som helst kunna besöka biografernas senare föreställningar. Vi tro oss inte ha någon anledning att förmoda, att de värnpliktiga efter den föreslagna utvidgningen av kvällsledigheten komma att genomsnittligen gå till sängs senare än vad som nu är fallet. Erfarenheterna bland annat från Göteborg tyda tvärtom på att man skulle kunna vänta, att de värn-

170 pliktiga i större utsträckning komma att hålla sig i sina förläggningar och gå tidigt till sängs. Rent psykologiskt kommer säkerligen samma verkan att göra sig gällande i detta avseende, som man kan iaktta på andra områden, där det föreligger restriktioner. Med det nuvarande permissionssystemet är ju kvällsledigheten en tämligen kännbart ransonerad vara. Alla som äro berörda av denna »ransonering» bli därför angelägna att utnyttja den frihet man har så fullständigt som möjligt. Upphör ransoneringen och var och en vet, att han när som helst och i praktiskt taget den utsträckning han önskar kan förfoga över sin fritid, kommer han att göra det endast då han har verkliga skäl. De föreslagna ledighetsbestämmelserna böra tillämpas för allt manskap (även volontärer) och redan från en tidpunkt kort efter utbildningstidens början. Vi f ö r e s l å följande ordning: 1. Tapto och tystnadssignal skola givas på samma sätt som för närvarande förekommer, d. v. s. kl. 22 respektive kl. 22.30. Samma tid för dessa signaler kan tillämpas alla kvällar i veckan (även lördagar och söndagar). 2. Vid tystnadssignalen skall ljuset släckas i logementen, men bör få brinna i trappor och korridorer. Genom ett enhetligt system för släckningen av ljuset i logementen bör det kunna förhindras, att ljuset tändes i de enskilda logementen. 3. Envar skall äga rätt att vistas utom kasernområdet till midnatt. 15 minuter efter midnatt skall emellertid manskapet ha gått till sängs i förläggningarna. De som anlända efter tystnadssignalen skola hålla tyst, så att de icke störa sina kamrater. 4. Under natt före sön- och helgdag behöver manskapet inte ligga i förläggningarna. Inpassering må under sådan natt vara tillåten i obegränsad utsträckning eller vid vissa bestämda tider. 5. Permission utöver denna ledighet beviljas — som hittills — av chef lägst chef för kompani (motsvarande) eller flygdivision åt den honom underställda personalen. Dessa bestämmelser avse inte att begränsa de ytterligare förmåner i permissionshänseende, som redan nu gälla för vissa kategorier. Vissa regler finnas redan angående sådana förmåner t. ex. för furirer. Vidare kan en värnpliktig, som inte hinner resa hem under veckoslutsledigheten, en gång i månaden i form av permission erhålla ledighet från tjänstens slut på fredag till tjänstens början på måndag. Vi anse det lämpligt, att rätten för chef att bevilja sådan ledighet utvidgas. Det bör sålunda finnas en möjlighet att ge ledighet som belöning för särskilt välförhållande i tjänsten. Sådan ledighet måste ges i form av permission, eftersom tjänstledighetsdagarnas antal är begränsat. Vi f ö r e s l å därför, att chef för bataljon skall äga rätt att efter förslag av kompanichef ge ledig-

171 het i form av permission från tjänstens slut på fredag till tjänstens början på måndag till enskild värnpliktig eller förband av högst plutons (motsvarande) styrka såsom belöning för särskilda prestationer eller synnerligt nit i tjänsten. Sådan ledighet skall av regementschef kunna ges även till större förband (kompani). Vid flygvapnet skall all permission av detta slag kunna meddelas av flottiljchef efter förslag av divisionschef.

3. R ä t t till ledighet. Enligt nu gällande regler är permission ingen personalen tillkommande rättighet. Utebliven permission kan icke betraktas som en bestraffning enligt strafflagen för krigsmakten (se ovan s. 161). De ändrade formuleringarna i tjänstereglementet för krigsmakten i jämförelse med ordalydelsen i d«t gamla tjänstereglementet för armén få ses mot bakgrunden av att frågan om de s. k. »permissionsförbuden» livligt debatterades under beredskapstiden. »Permissionsförbud» — den vanliga termen för utebliven permission — betraktas av manskapet, oavsett vad det står i reglementet, som en bestraffning. Vägran av permission förekommer icke blott som reaktion mot försummelser i tjänsten. Det har även varit vanligt, att den som anmälts för en förseelse och som ännu inte fått sitt mål avdömt under den tid han »stått under rapport» ej kunnat erhålla permission. Vidare har det ofta förekommit, att de som under veckans lopp varit sjuka eller sjukanmälda inte erhållit begärd permission över veckoslutet, även om de då varit friska. Vid vissa förband har detta system tillämpats på det sättet, att de som sjukanmält sig utan att bli sjukskrivna gått miste om permissionen. I Militieombudsmannens ämbetsberättelse 1944 finnas redogörelser för Militieombudsmannens befattning med ärenden av detta slag. Militieombudsmannen uttalade i samband därmed, att det vore »felaktigt, att ovillkorligt utan någon prövning vägra permission åt den som står under rapport. Den ibland på militärt håll yppade meningen att den som står under rapport är helt avskuren från möjligheten att erhålla permission är sålunda oriktig. Frågan måste avgöras efter omständigheterna i varje särskilt fall.» Beträffande vägran av permission för dem som varit sjukskrivna eller sjukanmälda sammanfattade Militieombudsmanen sina synpunkter på följande sätt: >Då fråga uppkomme om vägran av permission på grund av föregående sjukskrivning eller sjukanmälan borde en prövning av varje särskilt fall företagas. Därvid borde beaktas, förutom de i tjänstgöringsreglementet upptagna föreskrifterna, även hälso- och sjukvårdssynpunkter. Främst borde det ankomma på vederbörande läkare att avgöra vilken verkan som skulle tilläggas dessa synpunkter. Även i övrigt borde medverkan från läkarens sida eftersträvas. Vid ärendenas avgörande borde det tillses, att den som gjort sig förtjänt av uppmuntran icke utan skäl förvägrades sådan. Man borde sträva efter att utskilja dem som inför läkaren lämnat medvetet oriktiga uppgifter eller visat opålitlighet eller bristande intiesse eller obenägenhet att underkasta sig tjänstens krav. Oklara fall borde

172 icke behandlas på sådant sätt att personalen föranleddes a t t underlåta sjukanmälan då sådan vore motiverad. Vid utfärdandet av allmänna föreskrifter om beviljande av permission borde dessa grunder för ärendenas prövning beaktas. Därest man vid permissionsärendenas avgörande funne sig icke kunna underkasta de enskilda fallen den individuella prövning under läkares medverkan, som här förordats, syntes enligt militieombudsmannens mening vara riktigast att man avstode från att tillämpa särskilda restriktioner beträffande dem som gjort sjukanmälan eller varit sjukskrivna.» D e t är oss i n t e b e k a n t i vilken omfattning vägran av p e r m i s s i o n av dessa orsaker s e d e r m e r a förekommit. Beträffande a n v ä n d a n d e t av p e r m i s s i o n s f ö r b u d såsom t i l l r ä t t a v i s n i n g yttr a d e M i l i t i e o m b u d s m a n n e n vid b e h a n d l i n g e n av o v a n n ä m n d a s p ö r s m å l a t t u t t r y c k e t ofta a n v ä n d e s på ett vilseledande sätt. D e t inträffade nämligen, att u t t r y c k e t p e r m i s s i o n s f ö r b u d b e g a g n a d e s för t i l l r ä t t a v i s n i n g i form av kaserneller kompaniförbud. D e t t a u t t r y c k s s ä t t b o r d e u n d v i k a s . U t t r y c k e t begagnad e s emellertid även för att b e t e c k n a vägran av p e r m i s s i o n . »Permissionsförbud, som icke är att bedöma som tillrättavisning, torde i ganska stor utsträckning användas såsom en reaktionsform mot bristande intresse och mindre gott uppförande. E t t sådant permissionsförbud är till sin innebörd ett tillkännagivande på förhand att under viss tid eventuell ansökning om permission, d. v. s. särskilt tillstånd att vistas utom fritidsområde, icke kommer att bifallas! Bestämmelserna i strafflagen för krigsmakten torde ej direkt lägga hinder i vägen för ett dylikt förfarande. Som stöd för befogenheten att meddela permissionsförbud pläga åberopas bestämmelserna i tjänstgöringsreglementena om beviljande av permission såsom en uppmuntran för ådagalagt gott uppförande och nit i tjänsten. Dessa bestämmelser avse emellertid närmast att reglera prövningen av särskilda fall som blivit aktuella genom ansökningar om permission. E t t permissionsförbud är däremot ett förhandsbesked som icke föranletts av någon ansökan utan aktualiserats av andra omständigheter. Till sin praktiska verkan är ett ovillkorligt permissionsförbud nära jämställt med tillrättavisningsformen kasernförbud; finnes ej fritidsområde är verkan densamma. Ett kasernförbud är såtillvida lindrigare att det måste inskränkas till högst 15 dagar under det att permissionsförbud tillämpas även för längre tid. Ehuru jag ej anser mig kunna göra gällande att förfarandet med permissionsförbud är lagstridigt, synes det mig dock ej ställt utom allt tvivel att det är tillåtet att använda en sådan reaktionsform utan uttryckligt stöd av författning eller reglemente. I varje fall synes det vara tydligt a t t rådande praxis i fråga om permissionsförbud lätt kan komma i konflikt med reglementenas stadganden om permission samt de straffrättsliga reglerna om beivrande av fel och försummelser. Även om förfarandet med permissionsförbud ej kan anses lagstridigt, måste likväl framhållas att detsamma såsom militieombudsmannen förut uttalat (se ämbetsbestämmelsen 1936 s. 117) är förenat med vissa olägenheter. Det kan ju nämligen icke tjäna såsom påföljd under annan förutsättning och i vidare mån än ansökan om permission skulle ha gjorts, om permissionsförbud ej mellankommit. Till sin verkan är det sålunda på förhand oberäkneligt.» V ä g r a n av p e r m i s s i o n är ett b l a n d de värnpliktiga u t o m o r d e n t l i g t impopul ä r t inslag i militärtjänsten. F å faktorer verka så oförmånligt på d e värnp l i k t i g a s i n s t ä l l n i n g t i l l t j ä n s t e n som o s ä k e r h e t e n a n g å e n d e p e r m i s s i o n s m ö j l i g h e t e r n a . B l a n d de faktorer, som skapa vantrivsel, n ä m n d e s vid a t t i t y d u n d e r s ö k n i n g e n p e r m i s s i o n s m ö j l i g h e t e r n a i främsta r u m m e t (av 43,2 %). I moti-

173 veringarna återkommer ideligen fördömandet av permissionsförbuden. »Det är i högsta grad barnsligt, att man inte får göra vad man vill på sin fritid. En sådan sak som permissionsförbud gör att man faktiskt aldrig vet om man kan komma hem eller ej, och man kan därför aldrig bestämma något eller ordma något i förväg», skriver en värnpliktig. Också för förhållandet mellan befäl och meniga äro de osäkra permissionsförhållandena en påfrestning. Som motiveringar för att man anser förhållandet till befälet dåligt, anges inte så sällan sådana skäl som: »Man kan aldrig säga sin mening utan att permissionen ryker.» »Ett befäl kan ju, som det nu är, få en värnpliktig att göra vad som helst under hot om permissionsförbud.» Av inkomna yttranden att döma, är befälskategoriernas inställning till frågan om ledigheten som en rättighet mera delad. Endast ett fåtal av de chefer, som inkommit med yttranden, ha uttalat sig för att ersätta det nuvarande systemet med ett annat, som ger de värnpliktiga en r ä t t till sådan ledighet, som nu beviljas i form av permission. De flesta, som yttra sig i frågan, framhålla, för att citera en regementschef, att »permission aldrig bör ersättas med regelmässig ledighet. Befälets hållhake på de sämre elementen och soldatens sporre att sköta sig väl för att kunna förtjäna permission måste kvarstå.» Det framhålles tämligen allmänt, att den möjlighet att vägra permission, som befälet nu har i sin hand, verkar sporrande på de meniga och bidrar till gott uppförande och goda arbetsprestationer. Hänsynen härtill synes oss emellertid böra vika för önskvärdheten att i all den utsträckning som är möjlig undanröja tillfällen till godtycklig befälsutövning. Så långt det går, böra de värnpliktigas skyldigheter och rättigheter vara klart preciserade. Den lydnadsplikt, som de meniga äro underkastade, innebär redan i och för sig, att det icke står i mänsklig förmåga att i alla hänseenden tillfredsställa deras krav på »rättvisa». Befälsutövningen framstår — och måste med nödvändighet framstå — många gånger som godtycklig och ojämn, eftersom chefen — som själv inte är mer än människa — nu en gång har en fullständigt fri beslutanderätt. Många gånger kan också frestelsen vara stor att begagna denna beslutanderätt på ett sätt som ur allmänna synpunkter framstår som olämpligt eller stötande. Vägran av permission utgör utan tvekan ett av de starkast verkande påtryckningsmedel, som befälet för närvarande har i sin hand att inskrida mot värnpliktiga, som icke uppfylla befälets krav på uppförande och ordning både i och utom tjänsten. De av lagstiftaren förutsatta påföljderna av sådana försummelser finnas emellertid beskrivna i strafflagen för krigsmakten. Genom bestämmelser om hur straff och tillrättavisningar skola redovisas, har man velat skapa kontroll över befälsutövningen i detta hänseende för att därigenom förebygga godtycke och missbruk av bestraffningsrätten. Vägran av permission är en påföljd, som av de värnpliktiga ofta betraktas som betydligt kännbarare än de straff och tillrättavisningar, som få förekomma enligt strafflagen för krigsmakten, och måste därför i realiteten betraktas som ett utomrättsligt medel för disciplinens upprätthållande. Erfarenheten ger också vid handen, att detta medel ofta kommer till

174 användning för förseelser av så bagatellartad beskaffenhet, att det straff, som vägran av permission ur de värnpliktigas synpunkt utgör, i fråga om hårdhet icke synes dem stå i rimlig proportion till förseelsens svårighetsgrad. (I attitydundersökningen förekomma många uttalanden i stil med följande: »Permissionsförbud bör ej få sättas för sådana saker som en rynka på sängtäcket eller damm på ett skåp.») Vägran av permission utgör på detta sätt en irrationell faktor, som inte kan placeras i det militära regelsystemet. Ur militär synpunkt måste man å andra sidan fråga sig: vad skall man sätta i stället för att sporra de meniga till ett gott uppförande? Tillrättavisningar kunna icke alltid tillgripas. Förespeglingar om belöningar äro ofta icke vare sig möjliga eller lämpliga. Då en värnpliktig åsidosätter sina skyldigheter, kan det många gånger vara svårt att peka på en enskild handling, som i och för sig berättigar chefen att med stöd av strafflagen för krigsmakten meddela en tillrättavisning eller ådöma en bestraffning. Genom att inte bara bestraffningar utan även tillrättavisningar skola redovisas, innebära dessa därtill en »prickning» av vederbörande, som befälet kanske drar sig för, om förseelsen är bagatellartad eller skett mera av oförstånd än av ond vilja. Kan man göra den ökade ledigheten till en rättighet, innebär detta otvivelaktigt, att tillrättavisningar i form av kasernförbud etc. komma att bli vanligare än nu är fallet med allt vad detta innebär av formell omgång. Det kan inte undvikas. Vad därefter beträffar möjligheterna att påverka de värnpliktiga till ett gott uppförande och nit i tjänsten, så låter det sig visserligen sägas, att detta inte bör ske genom det latenta hotet om indragen permission utan genom att befälet på annat sätt väcker de underlydandes intresse och ansvarskänsla. Men det är lättare att säga än att göra. Utvecklingen pekar likväl hän mot en upplösning av det nuvarande spänningsförhållandet mellan befäl och meniga. Det finns därför fog för en förmodan, att denna utveckling samt en ökad känsla av ansvar, som följer på ett större mått av frihet, skall bidra till att lösa frågan. Det kan i och för sig synas paradoxalt, men det torde ändå förhålla sig så, att man i fråga om möjligheten att vägra permission rör vid en kardinalfråga i förhållandet mellan befäl och meniga. Hotet om vägrad permission har för de meniga en ständig aktualitet och det berör en så väsentlig förmån, att det säkerligen har långt större psykologisk betydelse, än man vill föreställa sig. Detta hot har också ingått så i de värnpliktigas medvetande, att det kommit att framstå som representativt för det system av småaktigt och förödmjukande tvång, som värnpliktstjänstgöringen ibland anses medföra. Denna föreställning väcker i sin tur trotsighet och motspänstighet. Man ställer sig i harnesk mot hela systemet som sådant. Naturligtvis är det överdrivet att föreställa sig, att man skulle kunna lägga en ny grund för de värnpliktigas inställning till militärtjänsten endast genom att avlägsna möjligheten att vägra permission. Däremot kan det vara realistiskt att förmoda, att det kan förändra inställningen så långt, att det ger något att bygga vidare på för att uppnå större villighet och lojalitet från de värnpliktigas sida och ett mera helhjärtat samarbete mellan befäl och meniga.

175 Ytterligare en omständighet må till slut framhållas. Genom de ökade möjligheter att som belöning för ovanligt välförhållande bevilja ledighet även utöver sedvanlig fritid, vilka vi i annat sammanhang förordat, uppkommer en ny faktor, som kan uppmuntra de värnpliktiga att göra sitt bästa. Det torde numera vara en allmänt godtagen pedagogisk regel, att hoppet om belöning oftast är en bättre drivfjäder än fruktan för bestraffning. Samma regel torde gälla även i den militära utbildningen. Vi förorda därför, att den regelmässiga ledighet, som vi tidigare föreslagit (s. 170), utformas som en r ä t t i g h e t . Inskränkningar i den regelmässiga ledigheten böra få förekomma endast för tjänst eller på grund av bestraffning i enlighet med strafflagen för krigsmakten. Om de föreslagna försöken resultera i att en allmän permission införes från tjänstens slut till dess början påföljande dag, kan det däremot vara tvivelaktigt, huruvida det är möjligt att låta sådan permission i full utsträckning vara en rättighet, som icke skall kunna inskränkas för försumliga individer. Innan några resultat av de planerade försöken föreligga, kunna vi icke uttala någon åsikt i detta hänseende. Det förefaller dock nödvändigt att förbehålla befälet en rätt att vid ett sådant system tvinga notoriska nattsuddare, som missköta sin tjänst, att sova vissa timmar varje dygn. 1 Under alla förhållanden bör emellertid enligt vår åsikt ledigheten varje kväll till midnatt samt natten före sön- och helgdag vara en rättighet, vilka regler, som i övrigt gälla för manskapets permittering. Denna ledighet bör följaktligen icke heller benämnas permission, utan ordet permission förbehållas den ledighet, för vilken särskilt tillstånd erfordras eller som eljest överstiger den ledighet vartill manskapet har r ä t t .

4. Dagtjänsten. Det är av många skäl omöjligt att centralt reglera dagtjänsten vid förbanden i detalj. I detta sammanhang kan emellertid påpekas, att tanken på en allmän permission från tjänstens slut till dess början påföljande dag från början framfördes i syfte att uppnå en förenkling av dagtjänsten. Det har av många förbandschefer också framhållits, att en lättnad i dagtjänsten vore mycket önskvärd på grund av de nu rådande personal- och förläggningsförhållandena vid många förband. »Hur mycket dyrbar tid i fråga om övervakning, förhör och skriverier förorsakar icke manskapspermissionen och därmed sammanhängande företeelser utbildningsbefälet!», skriver en förbandschef i sitt yttrande till utredningen. Möjligen kan en allmän utvidgning av ledigheten göra aftonvisitationer och aftcnupprop överflödiga. Vi anse oss emellertid sakna anledning att närmare 1 Systemet förutsätter enligt vår mening a t t man skapar möjligheter a t t kontrollera inpasseringstiderna för dem som anlända till kasern efter en viss tid (midnatt). Sådan kontroll bör k u n n a ske t. ex. med hjälp av tidur.

176 ingå på vilka möjligheter, som finnas att förenkla dagtjänsten vid den av oss föreslagna ordningen. Två spörsmål vilja vi emellertid omnämna i detta sammanhang. Åtskilliga värnpliktiga ha i svaren på attitydundersökningen anfört klagomål, att de icke få gå till sängs före aftonuppropet. Vi kunna icke förstå, att det vid något förband kan föreligga några praktiska olägenheter med att medge dem en sådan rätt. Lika väl som det är av betydelse för manskapets trivsel att de kunna vara uppe så länge de önska och orka, lika väl bör man i möjligaste mån medge dem rätt att gå till sängs, närhelst de själva önska. Någon särskild bestämmelse härom föreslå vi icke; förhållandet bör kunna rättas till i vanlig tjänsteväg genom förnuftiga bestämmelser rörande ordningen vid aftonupprop och aftonvisitationer, därest dessa även i fortsättningen komma att förekomma. Det befäl som tjänstgör som dagbefäl bör också ha klart för sig, att just aftonuppropen och aftonvisitationerna för många värnpliktiga te sig i och för sig förödmjukande. De utgöra den yttre manifestationen av att de äro ofria. Det är därför av betydelse, att dessa kontroller inte utföras på ett utmanande sätt utan att de ske med vederbörlig takt och grannlagenhet. Den stelbenta formalism (uppställning vid sängarna, enhetlig klädsel o. s. v.) som på många håll alltjämt förekommer — och som otvivelaktigt starkt påminner om fängelserutinen — bör utan men för ordningen inom förläggningarna kunna slopas.

5. Fritidsområde. Utan särskilt tillstånd (»permission») får militär personal under sin fritid icke vistas utom fritidsområdet. Den praktiska betydelsen av denna bestämmelse är mycket tvivelaktig. Vi kunna icke visa bort tanken, att den är ett arv från gamla tider, som följt med i reglementena även sedan den inte längre har någon uppgift att fylla. På indelningsverkets tid, då soldaterna under en kort tid av året sammandrogos för vapenövningar på lägerplatserna, kunde det vara nödvändigt att begränsa deras rörelsefrihet till ett visst område. Så t. ex. var brandfaran i förläggningarna en omständighet, som man måste ta hänsyn till på ett helt annat sätt än vad fallet är vid moderna förläggningar. Man kan nog också säga, att manskapets både möjligheter och behov av att utnyttja fritiden voro mycket mer begränsade än de äro i våra dagar. Också nu kan det visserligen tänkas inträffa, att personalen vid ett förband snabbt måste tillkallas, t. ex. vid brandalarm (skogsbrand), i brådskande beredskapslägen o. s. v. Att fördenskull bibehålla det allmänna tvånget för personalen att under fritiden uppehålla sig inom ett till gränserna bestämt område, synes dock vara att tillgripa större våld än nöden kräver. Även om inga begränsningar finns i personalens rätt att välja uppehållsort under fritiden, kommer ändock en så avsevärd del av de värnpliktiga att under fritiden vistas inom förläggningsorten, att erforderligt antal kan tillkallas genom brandalarm, då sådant förekommer. Ett

177 vägande skäl för att upphäva de nuvarande bestämmelserna i detta hänseende är också, att det i praktiken inte är möjligt att kontrollera deras efterföljd. Det är omöjligt att upprätthålla dem exempelvis gentemot värnpliktiga, som under fritiden bedriva friluftsliv, göra cykelturer etc. Vi föreslå därför, att bestämmelsen om fritidsområde upphäves utan att ersättas med något nytt stadgande. Om särskilda omständigheter påkalla en begränsning av personalens rätt att välja uppehållsort under fritiden, tillkommer det vederbörande förbandschef (regementschef och motsvarande) att i kraft av sin befälsrätt utfärda bestämmelser om sådana tillfälliga inskränkningar (genom att t. ex. anbefalla särskild brandberedskap). Det är självfallet, att vissa bestämmelser om fritidsområde kunna vara nödvändiga under fältförhållanden (fälttjänstövningar) och tider av sådan utrikespolitisk spänning, att viss beredskap måste upprätthållas. Dessa bestämmelser böra dock vara av tillfällig karaktär. Genom att upphäva den nuvarande bestämmelsen förenklar man också den gängse terminologien, eftersom begreppet permission då endast kommer att betyda sådan ledighet utöver sedvanlig fritid, som icke är tjänstledighet.

6. Särskilda omständigheter av betydelse för fritiden. a) K o m m e n d e r i n g a r etc. Tjänst, som förlagts till tid, som vanligen är fritid (kvällsövningar etc.) framgår av veckoprogrammet för vederbörande utbildningsavdelning. Fritiden inskränkes också av särskilda kommenderingar, såsom vaktkommenderingar, beredskap och handräcknings tjänst. Medan veckoprogrammen i regel bruka delgivas personalen före varje veckas början, inträffar det i mycket stor utsträckning att den som kommenderats till vakt eller handräckning under sedvanlig fritid icke får kännedom om kommenderingen förrän mycket kort tid dessförinnan. Vi ha sålunda kunnat övertyga oss om att det vid åtskilliga förband förekommer, att vaktkommenderingar för veckosluten icke meddelas vederbörande förrän tidigast på fredagen. Endast i undantagsfall torde det förekomma, att meddelande lämnas tidigare än på torsdagen. Detta gör det omöjligt för manskapet att disponera över veckoslutsledigheten och över sin fritid överhuvudtaget med den säkerhet, som kan vara önskvärd. Några beaktansvärda svårigheter torde icke föreligga att i regel meddela sådana kommenderingar i så god tid att manskapet kan överblicka sin ledighet under de närmaste dagarna och företaga dispositioner för dess användning. Genom att ett betryggande antal reserver uttagas kan man trygga sig för bortfall genom sjukdom och andra omständigheter. Vi anse oss därför kunna föreslå, att en för krigsmakten gemensam bestämmelse utfärdas, att kommenderingar, vilka inskränka personalens sedvanliga fritid, skola delges vederbörande senast före veckoslutsledighetens början för tiden till och med därpå följande veckoslut. 12—1754 46

178 b) F r i a hemresor. Vi ha i annat sammanhang understrukit betydelsen av att de värnpliktigas ekonomiska förmåner under tjänstgöringstiden icke tillmätas for knappt (se s. 30 ff.). En viktig ekonomisk förmån, som är av omedelbar betydelse för att ledigheten skall ge manskapet tillfälle att tillgodose sina privata intressen, äro de fria hemresorna. Enligt nuvarande bestämmelser ha de värnpliktiga rätt att åtnjuta fria hemresor tre gånger årligen under utbildningstiden. I och för sig vore det önskvärt, att denna förmån utvidgades högst avsevärt. Kent principiellt vilja vi därför uttala önskemålet, att de värnpliktiga en gång i månaden på det allmännas bekostnad kunna resa till sina hem. Kostnadssynpunkter torde dock få anses lägga hinder i vägen för att ett dylikt krav skall kunna tillgodoses. Det bör uppmärksammas, att ökad dagavlöning till de värnpliktiga icke kan ersätta utvidgade förmåner i avseende på fria resor. De fria hemresorna äro i första hand av betydelse för dem som ha sina hemorter långt avlägsna från förläggningsorten. Värnpliktstjänstgöringen är för dessa en större börda än den är för andra. En ekonomisk förmån som fria hemresor tillgodoser därför i realiteten kravet på ekonomisk likställdhet mellan de värnpliktiga under värnpliktstjänstgöringen bättre än en ökning av dagavlöningen, oavsett om en sådan ur andra synpunkter är motiverad eller ej. Som ett minimum vilja vi dock f ö r e s l å att rätten till fria hemresor utgår med en resa varannan månad. Merkostnaden därför skulle uppgå till cirka 1 miljon kronor årligen. Den betydelse, som förmånen skulle ha för de värnpliktigas trivsel och nöje, måste anses väl motivera denna utgift. c) K l ä d s e l . Vi ha i annat sammanhang talat om önskvärdheten av att de värnpliktiga erhålla en prydlig och välsittande permissionsuniform (s. 35). I detta sammanhang skola vi därför endast behandla förbudet för manskap att utom tjänsten bära civil klädsel. Detta förbud kan i många fall vara mycket svårt att övervaka och det förekommer i stor utsträckning att det overtrades. Särskilt torde detta vara fallet i större städer, där risken att stöta ihop med en överordnad är mycket liten i jämförelse med vad fallet är i en småstad. Det är också föga realistiskt att föreställa sig, att de värnpliktiga, som ha sina hem på annan ort än förläggningsorten och som under veckoslutsledigheterna resa dit, skulle låta ett dylikt förbud avhålla sig från att ta på civila kläder i hemmet. Motiveringen för förbudet mot civil klädsel utom tjänsten är att befälet skall ha möjlighet att övervaka de värnpliktigas uppförande och hållning och kunna inskrida mot felande. Befälets befogenheter att utom tjänsten inskrida mot personal, som be-

179 finner sig på offentliga platser ha genom det nya tjänstereglementet blivit tämligen snävt begränsade (mom. 421: »Envar är skyldig att ingripa, då någon, över vilken han äger taga befäl, förgår sig mot allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten. På allmän plats må dock, därest ingripande skulle förorsaka större uppmärksamhet, ingripande endast ske, om förseelsen medför fara för person eller egendom, innebär grovt brott mot krigstukten eller är ägnad att skada krigsmaktens anseende.») Delade åsikter kunna också hysas rörande behovet av denna möjlighet överhuvudtaget. Naturligtvis kunna flagranta fall förekomma, då ett ingripande är nödvändigt, men detta är icke något som har speciell betydelse för krigsmakten. Skyldigheten att bära uniform utom tjänsten uppskattas föga av de värnpliktiga enligt vad attitydundersökningen utvisar. Icke mindre än 80,3 % ha uppgett, att de icke trivas därmed. Siffran är icke i och för sig oväntat hög, men ger en föreställning om att man har att göra med en irritationsfaktor, som inte kan förbises. Det gäller även beträffande denna skyldighet, att det är mycket svårt att hos de värnpliktiga åvägabringa någon förståelse för dess praktiska betydelse ur militär synpunkt. Av denna anledning ha vi ansett oss böra överväga i vad mån det är möjligt att ge efter på manskapets skyldighet att bära uniform utom tjänsten. Vi ha därvid inte kunnat undgå att beakta vilka möjligheter att lösa åtskilliga av de problem, som sammanhänga med den s. k. yttre disciplinen under fritiden, man skulle erhålla, om det vore möjligt att medgiva manskapet rätt att förvara sina civila kläder i förläggningarna och att utom tjänsten bära civil klädsel. Vissa praktiska svårigheter hindra dock att detta genomföres. I de flesta kaserner finns det icke plats för de civila kläderna med nuvarande utrymmen; olägenheter skulle också vara förenade med att civilklädda personer i stort antal under fritiden kunde komma att vistas inom kasernområdet. Den ökade övervakning över in- och utpassering, som skulle bli nödvändig för att förhindra obehöriga att bereda sig tillträde till förläggningar och andra lokaler, förefaller att inte motsvara fördelarna av systemet. Däremot synes det icke föreligga några praktiska hinder av beaktansvärd betydelse mot att manskapet har rätt att under fritiden bära civil klädsel utom kasernområdet. Den som har sitt hem inom garnisonsorten har då den rätt, som han nu i regel tar sig, att byta kläder vid hemkomsten. Olägenheten med en sådan rättighet är ju, att den icke kommer att kunna utnyttjas av allt manskap i samma utsträckning. Den som t. ex. har sitt hem inom förläggningsorten kommer att kunna bära civil klädsel varje eftermiddag om han så önskar. Detsamma blir förhållandet med den, som har råd att hyra sig ett rum eller som har vänner på förläggningsorten. I viss utsträckning kunna deras kamrater också byta hos dem. Det har varit brukligt, att soldathemmen mot en ringa avgift mottagit de värnpliktigas kläder till förvaring under deras tjänstgöringstid, men dessa förfoga icke över sådana utrymmen, att något större antal av de värnpliktiga kommer att kunna byta kläder efter tjänstens

180 slut i dessa lokaler. Vi äro emellertid av den uppfattningen, att det för manskapet är av den väsentligaste betydelse, att de ha rätt att bära civila kläder under veckoslutsledigheten, då de äro i sina hem. Med den föreslagna ordningen tillgodoses detta önskemål. Den ojämnhet, som blir följden av att rättigheten meddelas generellt, synes vara ofrånkomlig. Den är heller inte större än de skillnader i de värnpliktigas villkor överhuvud taget, som individuella variationer i fråga om ekonomisk standard, hemort o. s. v. åstadkomma. Vi f ö r e s l å sålunda, att bestämmelsen i tjänstereglementet mom. 236 ändras därhän, att manskap och vederlikar utom tjänsten bära uniform och civil klädsel efter eget beprövande; dock att civil klädsel icke utan särskilt tillstånd av regementschef (motsvarande) må bäras inom kasernområde eller militärt etablissement. I krigstid böra enhetliga bestämmelser utfärdas rörande klädseln utom tjänsten.

7. Sammanfattning. Våra förslag rörande de värnpliktigas ledighet kunna sammanfattas sålunda: 1. De planerade försöken med kollektiv permission böra göras i sådan omfattning och under så lång tid, att säkra erfarenheter kunna vinnas. 2. Oberoende av dessa försök utvidgas fritiden allmänt till att omfatta natten före sön- eller helgdag samt tiden intill midnatt övriga kvällar. Denna fritid skall vara en rättighet, som kan inskränkas endast genom tjänst eller i vederbörlig ordning meddelad bestraffning eller tillrättavisning. Tapto och tystnadssignal skola dock ges vid samma tid som nu. De som anlända till förläggningen efter tystnadssignalen skola vara skyldiga att iaktta de särskilda regler, som bli förenade därmed. 3. Bataljons- och regementschef skall äga rätt att på förslag av kompanichef bevilja permission under hel tjänstgöringsdag såsom uppmuntran eller belöning. 4. Bestämmelserna om fritidsområde upphävas. 5. Bestämmelser utfärdas, som innebära, att särskilda kommenderingar, som inskränka personalens sedvanliga fritid, skola delges vederbörande senast före veckoslutsledighetens början för tiden till och med därpå följande veckoslut. 6. Antalet fria hemresor ökas. 7. Manskap och vederlikar erhålla rätt att utom tjänsten bära uniform eller civil klädsel efter eget beprövande; dock att civil klädsel icke utan särskilt tillstånd av regementschef må bäras inom kasernområde.

181 Kap. 10. Personalvårdsorganisationen. Enligt tjänstereglementet för krigsmakten mom. 721 är personalvård detsamma som »omsorg om truppen i socialt och kulturellt hänseende. Den omfattar upplysning, social rådgivning, frivillig bildningsverksamhet och förströelse. Dess främsta syfte är att gagna andan inom krigsmakten.» E n återblick på den tidigare utvecklingen i Sverige i fråga om personalvård och själavård inom krigsmakten förekommer såvitt angår tiden före det sista världskriget i det betänkande som 1938 avgavs angående den andliga vården inom försvarsväsendet. 1 Om tiden fram till 1941 finnes en redogörelse i det betänkande, som då avgavs av 1940 års militära socialvårdskommitté. 2 Detta betänkande låg till grund för den organisation, som personalvården inom krigsmakten erhöll under beredskapstiden. Vi anse oss inte kunna gå närmare in på personalvårdens allmänna betydelse. Härom finnas också utförliga framställningar i de nämnda betänkandena. Det skall endast framhållas, att formuleringen i det nya tjänstereglementet ger vid handen, att man under begreppet personalvård sammanfört dels verksamhetsgrenar, som äro i huvudsak tjänstebetonade såsom upplysning och social rådgivning, dels frivillig bildningsverksamhet och förströelse, som äro av huvudsakligen fritidsbetonad karaktär. Omsorgen om truppen är emellertid i och för sig i första hand en tjänsteangelägenhet. Det är förhållandena i tjänsten, som bli avgörande för andan inom förbanden. Personalvårdens fritidsuppgifter kunna aldrig bli av någon utslagsgivande betydelse i detta hänseende, hur viktiga dessa uppgifter än äro. Detta bestyrkes inte minst av de erfarenheter som man har från beredskapstiden av fritids- och förströelseproblemens betydelse. Dessa erfarenheter bör man söka tillgodogöra sig, även om förhållandena i mångt och mycket bli annorlunda vid fredsförbanden. Före det sista världskriget hade man ägnat föga uppmärksamhet åt de problem som sammanhänga med personalvården. De aktualiserades emellertid omedelbart, då försvarsberedskapen inträdde, och en särskild organisation för den personalvårdande verksamheten blev nödvändig. Det arbete som nedlades på dessa uppgifter gav snabba och tydliga resultat. Detta gäller såväl den omvårdnad om truppen, som närmast åvilar befälet i och i samband med den rent militära tjänsten — betydelsen härvidlag markerades av den omsvängning i förhållandet mellan befäl och trupp, som vi i andra sammanhang ha berört — som den personalvårdsverksamhet som mera har fritidskaraktär. Dessa erfarenheter har man emellertid i första hand från fältförband. I fredstid ställs man inför samma svårigheter att skapa en positiv inställning till per1 8

Statens offentliga utredningar 1938: 33. Statens offentliga utredningar 1941: 30.

182 sonalvårdens idé och innehåll, som man under beredskapen kunde märka vid depåerna. Det är särskilt viktigt, att allt befäl känner sitt ansvar för omsorgen om de underlydande och tar aktiv del i personalvården. Befälet kan aldrig nöja sig med att vara lärare och instruktörer; enbart den rent militära utbildningen skapar inte den samhörighet och det förtroende inom förbanden som är av grundläggande betydelse för disciplinen. Personalvården är därför ett nödvändigt inslag i utbildningsarbetet. Ännu torde mycket återstå att göra i fråga om upplysning av befälet angående personalvårdens uppgifter och betydelse. Vid befälsutbildningen bör därför befälets ansvar i fråga om personalvården uppmärksammas mer än som för närvarande sker. Vad man har att sträva efter är att personalvården smälter in i den militära verksamheten som en naturlig och självklar beståndsdel.

1. Nuvarande fredsorganisation. a ) O r g a n i s a t i o n Tid f ö r b a n d e n . Bestämmelserna rörande organisationen av personalvården vid fredsförband återfinnas i kungl. brev den 8 augusti 1946 (TLA 62). Det framgår av dessa bestämmelser bland annat att truppförbands chef en skall leda och främja personalvården och själavården vid förbanden. Han biträdes härvid av personalvårdsofficer, i förekommande fall personalvårdsassistent och bildningsråd samt av militärpastor. Personalvårdsofficeren är föredragande i personalvårdsärenden och ordförande i bildningsrådet. Till personalvårdsofficer skall utses officer, som fört eller för kompani. Han skall tjänstgöra som personalvårdsofficer vid sidan av sina andra åligganden. Bildningsråd skall finnas inom armén: vid regemente, kår och intendenturkompani samt vid arméns jägarskola, infanteriskjutskolan, ar tillerisk jutskolan och luftvärnsskjutskolan, inom marinen: vid kustflottan, örlogsstation med vederbörlig lokalstyrka, kustartilleriregemente (kår, detachement) samt vid marinens underofficersskola med Stockholms örlogsstations värnpliktsskola, inom flygvapnet: vid flygflottilj, flygbaskår och krigsflygskolan. Dessutom må chefen för försvarsstaben förordna, att särskilt bildningsråd därjämte skall upprättas vid varaktigt detacherat förband. Bildningsrådet är underställt förbandschefen. I alla frågor av principiell betydelse för personalvårdens utövande och organisation skall förbandschefen inhämta bildningsrådets mening. Bildningsrådet skall genom att förmedla erfarenheter samt giva råd och uppslag utgöra ett samlande och stimulerande organ för samhällsupplysning, social rådgivning och frivillig bildningsverksamhet samt därvid söka åvägabringa god kontakt och effektivt samarbete mellan förbanden och det civila samhället. Rådet skall i sådant syfte medverka till att

anordna upplysningsföreläsningar inom försvaret särskilt i anslutning till medborgarundervisning och militär undervisning i alkoholfrågan, sprida kännedom om gällande föreskrifter om personalens ekonomiska och sociala förmåner, sprida kännedom om den fria och frivilliga bildningsverksamhetens uppgifter samt dess betydelse såväl under pågående militär tjänstgöring och anställning som därefter, även med hänsyn till det fast anställda manskapets civilanställning, planlägga och förbereda den allmänna föreläsningsverksamheten och den frivilliga fritidsundervisningen, särskilt med tanke på studiecirkelverksamheten, jämte därmed sammanhängande verksamhet, planera förströelseverksamheten vid förbandet, samt avgiva yttranden och förslag i ärenden som höra till rådets verksamhetsområde. Bildningsrådet utgör dessutom styrelse för förbandsbiblioteket och skall i denna egenskap handha bibliotekets skötsel och förvaltning. Bildningsråd skall bestå av personalvårdsofficer såsom ordförande samt sju ledamöter, nämligen militärpastorn, personalvårdsassistenten (motsvarande), en representant för underofficerskåren, en representant för det fast anställda manskapet, en representant för det värnpliktiga manskapet och två civila, helst i orten bosatta ledamöter, vilka såvitt möjligt böra vara företrädare för folkbildningsarbete, socialvårdande verksamhet och nykterhetsrörelsen. Kustflottans bildningsråd kan dock vara sammansatt på annat sätt. För varje ledamot utses suppleanter. De militära ledamöterna utses av förbandschefen efter förslag av vederbörande personalkategorier. De civila ledamöterna och deras representanter utses av chefen för försvarsstaben efter förslag av förbandschefen, vilken skall insända förslaget genom försvarsväsendets personalvårdsnämnd. Förbandschefen äger att själv ta säte i bildningsrådet och för då ordet. Bildningsrådet skall sammanträda minst en gång i kvartalet. För själavårds verksamheten biträdes förbandschefen av militär pastor. Under beredskapstiden uppbyggdes en omfattande assistentorganisation. Varje förbandschef, från kompanichef (motsvarande) till regementschef (motsvarande) biträddes i sin verksamhet av en personalvårdsassistent. Vid de högre staberna arbetade särskilda stabsassistenter i personalvårdens tjänst. Kompaniassistenterna utsagos av kompanichefen och fullgjorde sina åligganden vid sidan av annan tjänst, medan övriga assistenter uteslutande ägnade sig åt sina uppgifter som assistenter. Då beredskapen upphörde, avvecklades assistentorganisationen till sin huvuddel. Under loppet av år 1945 fick man till stånd en provisorisk assistentorganisation, som ännu är i bruk. Detta provisorium innebär, att man tillsatt hel- eller deltidsanställda assistenter vid de flesta regementen (motsvarande) . Heltidsanställda assistenter finnas vid garnisonerna i Boden, Skövde, Linköping och Karlsborg (arvoden motsvarande löneklass MEo 17). I Karlskrona dela två assistenter ett heltidsarvode. Deltidsanställda assistenter finnas vid övriga förband (arvoden å 900 eller 1 200 kronor för 300 respektive 400 tjänste-

184 t i m m a r p e r å r ) . D e s s a a s s i s t e n t e r äro civila b e f a t t n i n g s h a v a r e och n ä r m a s t u n d e r s t ä l l d a personalvårdsofficeren. Enligt den instruktion som utfärdats (Högkv: F s t nr 45: 50, 29 januari 1946, TLB 10) åligger det personalvårdsassistent att medverka vid organiserande och ledning av social, ekonomisk och juridisk rådgivning och att enligt chefs bestämmande finnas tillgänglig för allmän, regelbunden mottagning vid förbandet; att vid behov föreslå åtgärder för upplysningsverksamheten; att biträda personalvårdsofficer och bildningsråd vid planering och genomförande av biblioteks- och föreläsningsverksamhet samt frivillig fritidsundervisning ävensom annan frivillig eller obligatorisk upplysnings- och studieverksamhet, exempelvis nykterhets- och medborgarundervisning; att biträda med anordnande av underhållningsverksamhet och därvid tillvarataga dugande krafter inom och utom förbandet; att vara kontaktman med ortens och bygdens skolor och föreningar, vilka verka för undervisning, bildning och kulturarbeten av olika slag; att taga noggrann kännedom om samtliga för personalvården i fred gällande bestämmelser och att i tillämpliga delar och med tillhjälp av vunna erfarenheter söka genomföra dessa på ett sådant sätt, a t t personalvården fyller sitt ändamål, samt att närvara vid bildningsrådets sammanträden. F ö r e s k r i f t e r om att k o m p a n i a s s i s t e n t e r (motsvarande) skola finnas u t s e d d a vid fredsförbanden h a a l d r i g v a r i t utfärdade. V i d d e flesta förband h a r m a n ä n d å u t s e t t sådana. b) Central ledning. D e n allmänna l e d n i n g e n av p e r s o n a l v å r d e n h a n d h a s av försvarsstabens personalvårdsavdelning. D e n n a är s a m m a n s a t t av avdelningschef och expedit i o n s a m t socialdetalj, bildnings- och förströelsedetalj s a m t s j ä l a v å r d s d e t a l j . Socialdetaljens

uppgifter i n o m f r e d s o r g a n i s a t i o n e n

äro

att vara centralt rådgivnings- och upplysningsorgan i fråga om militära socialvårdsärenden; att följa inhemsk lagstiftning, praxis och debatt av intresse för den militära socialvården; att i görligaste mån följa den militära socialvårdens utveckling och utbredning, t a erforderliga initiativ för förbättrad socialvård, lämna biträde vid utbildning rörande militär socialvård samt förbereda vederbörliga mobiliseringsåtgärder. Bildningsdetaljens uppgifter i fred äro att leda och övervaka truppförbandsbiblioteken och användningen av därtill anslagna medel; att följa truppförbandens föreläsningsverksamhet och användningen av därtill anslagna medel, förmedla föreläsningar m. m.; att leda och följa den frivilliga fritidsundervisningen och användningen av därtill anslagna medel samt att förbereda bildnings- och förströelsedetaljens verksamhet vid mobilisering. Själavårdsdetaljen

b e s t å r av fältprosten, s o m h a r till uppgift

att övervaka själavården inom krigsmakten och förbereda dess organisation och verksamhet i krig.

185 Försvarsstabens personalvårdsavdelning handlägger samtidigt de personalvårdsfrågor som särskilt röra armén. Inom marin- och flygstaberna finnas särskilda befattningshavare för detta ändamål. Direkt underställd Kungl. Maj:t finnes en Försvarsväsendets personalvårdsnämnd. Personalvårdsnämnden erhöll sin nuvarande sammansättning enligt det förslag, som 1940 års militära socialvårdskommitté avgav. Den har trätt i stället för det centralråd för den andliga vården inom förvarsväsendet, som 1938 inrättades. Enligt Kungl. Maj:ts instruktion för personalvårdsnämnden (given den 30 juni 1942, S F S 1942: 565) är dess uppgift att huvudsakligen genom rådgivande och annan vägledande verksamhet främja den religiösa, kulturella och sociala personalvården inom försvarsväsendet. Det åligger den särskilt att uppmärksamt följa utvecklingen inom de områden, som beröras av nämndens verksamhet, och till Kungl. Maj:t, chef för statsdepartement eller chefen för försvarsstaben göra de framställningar nämnden finner påkallade; att avgiva yttrande i ärenden, som underställas nämnden; att till chefen för försvarsstaben avgiva yttrande då civil detaljchefsbefattning inom försvarsstabens personalvårdsavdelning skall tillsättas; att efter samråd med vederbörande kyrkliga myndigheter till chefen för försvarsstaben avgiva yttrande, då befattningshavare för den religiösa vården i fred inom försvarsväsendet skall tillsättas; att årligen biträda chefen för försvarsstaben vid avgivande av förslag å värnpliktig personal, lämplig att utbildas till innehavare av befattningar för religiös, kulturell och social verksamhet vid mobiliserade förband av krigsmakten; att efter samråd med vederbörande myndigheter och organisationer till chefen för försvarsstaben avgiva förslag å civila ledamöter, suppleanter för dem och militärpastors suppleant i bildningsråd vid militära förband; att följa bildningsrådens verksamhet och till dem förmedla vunna rön och erfarenheter rörande verksamhetens bedrivande; samt att samarbeta med frivilliga organisationer och enskilda, som öva religiös, kulturell och social verksamhet bland försvarsväsendets personal, och därvid särskilt stödja soldathemsverksamheten och annan motsvarande verksamhet inom eller utanför de militära förläggningarna. Personalvårdsnämnden består av följande ledamöter, nämligen: fältprosten, en präst i svenska kyrkan, en representant för frikyrkliga samarbetskommittén, chefen för försvarsstabens personalvårdsavdelning, en representant för försvarsväsendets underbefälsförbund, två representanter för folkbildningsverksamheten av vilka den ene tillika bör vara representant för nykterhetsrörelsen samt en socialvårdssakkunnig ledamot. Kungl. Maj:t förordnar ordförande i nämnden.

2. Utlandet. I 1940 års militära socialvårdskommittés betänkande angående soldatvården återfinnes en framställning rörande organisationen av personalvården inom åtskilliga främmande krigsmakter. Särskilt utförlig är framställningen om den tyska krigsmaktens personalvårdsorganisation. Även om den schweiziska personalvårdsorganisationen finnes en tämligen utförlig redogörelse, liksom om den franska krigsmaktens personalvårdsorganisation före sammanbrottet.

186 Vid studiebesöket i Frankrike hade ledamöter av utredningen tillfälle att sammanträffa med chefen för den franska arméns Service Special, vilken redogjorde för den personalvårdsorganisation, som för närvarande planeras. Tyngdpunkten i personalvårdsverksamheten skulle komma att läggas på den sociala sidan, i omvårdnad om de värnpliktiga och deras familjer. Man tänkte sig, att den militära personalvården skulle sammankopplas med den civila förvaltningens socialvård. I varje departement skulle det finnas en kvinnlig socialarbetare, som skulle ha till uppgift att ägna sig åt sådana uppgifter, som sammanhänga med omvårdnaden om de inkallade och deras familjer. Det får anses ovisst hur den franska organisationen i verkligheten kommer att se ut, då den blivit u PPbvggd; ännu vid vårt besök framstod det som mycket ovisst i vad mån man kunde räkna på medel och personal för organisationens genomförande. I England har under kriget en omfattande personalvårdsverksamhet byggts upp. Våra erfarenheter begränsa sig till »The Army Welfare». Flottan och flygvapnet ha sina särskilda personalvårdsorganisationer. Det betecknande för den engelska personalvårdsverksamheten är att det förekommer ett omfattande samarbete mellan rent militära organ på personalvårdens område och privata, delvis statsunderstödda organisationer. Den centrala ledningen för The Army Welfare handhas av Directorate of Army Welfare Services (DAWS) som sorterar direkt under War Office. DAWS arbetar på två »departements», varav det ena ansvarar för socialvård och det andra för kulturell personalvård samt förströelse. Den militära socialvården har under kriget omfattat såväl soldaterna som deras hemmavarande. Vid förbanden, från kompani och uppåt, h a funnits särskilda »Welfare officers», som erhållit särskild utbildning för sina uppgifter, och som samarbetat med de olika civila organisationer som bedrivit personalvårdsverksamhet bland soldaterna. De viktigaste av dessa organisationer synas ha varit Frälsningsarmén, Y.M.C.A. (K.F.U.M.) och de olika kyrkosamfunden. Genom a t t ordna soldatklubbar, bibliotek och andra fritidslokaler har man sökt att omhänderta soldaterna i fält. För den socialvård, som närmast avser de hemmavarande, har man i varje kommun organiserat frivilliga hjälpkommittéer, som i samarbete med de landsomfattande organisationerna »Soldiers', Sailors', Airmen's Families Association» och »Incorporated Soldiers', Sailors' and Airmen's Help Society» sökt bispringa soldaternas anhöriga och tillvarata deras intressen. Inom den avdelning av DAWS, som handhaft socialvårdsproblemen, har även funnits en sektion för rättshjälp. De socialvårdsfrågor som föranletts av att hemförlovade soldater skola placeras i arbetsmarknaden, hela krigsfångeproblemet etc., ha handlagts inom en särskild avdelning. Den viktiga gren av personalvården i krig, som avser förströelse och bildning, har haft sin egen centrala ledning inom DAWS. En särskild förströelseavdelning har ombesörjt teaterföreställningar, kabareter, biografföreställningar och annan underhållning. Detta har skett i samarbete med en organisation av skådespelare och artister, ENSA, som på rekvisition från militärt håll s t å t t till tjänst med personal och artister. ENSA gav under kriget föreställningar även för arbetarna inom krigsindustrien. Särskilda avdelningar inom DAWS ansvarade för radiounderhållningen och för press- och boktjänst. På samma sätt som i Sverige har man sökt att tillgodose förbandens behov av radioapparater och förbandsbibliotek. En mängd olika soldattidningar ha utgivits. The Army Welfare's verksamhet har givetvis inte upphört med krigsslutet. Behovet av en effektiv personalvårdsorganisation är synnerligen påtagligt bland ockupationstrupperna och de ledamöter av utredningen, som besökt den engelska zonen i Tyskland, ha varit i kontakt med dess olika verksamhetsgrenar. Man märker den överallt, även om den inte synes kunna erbjuda soldaterna samma förmåner som den amerikanska personalvården.

187 D)en amerikanska personalvårdsorganisationen har under kriget haft en jättelik omfattning. F r å n början omhänderhades personalvården helt av Amerikanska Röda Korset (ARC) vid sidan av dess rent humanitära verksamhet. Röda Korset byggde för ändamålet upp en särskild organisation, som främst tog sikte på den materiella omvårdnanden av soldaterna. Vid sidan av denna organisation har den rent militära organisationen utvecklats. För arméns del omfattar denna nu tre verksamhetsgrenar, »Special Service», »Army Welfare» och »Education». Special Service omfattar huvudsakligen förströelseverksamhet, idrott och marketenterirörelse. Varje högre förband har i regel till sitt förfogande en avdelning för Special Service och vid varje armé har denna verksamhet ett högkvarter med skilda departement för de olika verksamhetsgrenarna. A r m y Welfare arbetar skilt från Special Service. Varje man som har bekymmer eller svårigheter kan vända sig till en »Welfare-officer», som uteslutande sysslar med personalvårdsuppgifter, främst avseende socialvård och rådgivning. Education slutligen är kombinerat med Special Service och båda synas på förbanden arbeta med en gemensam personalorganisation. Den centrala ledningen för bildningsverksamheten är dock skild från Special Service. Det amerikanska personalvårdsarbetet gör på en besökande i den amerikanska ockupationszonen ett alldeles överväldigande intryck. Överallt finnas soldatklubbar, bibliotek, hobbylokaler, biografer och förströelselokaler. En rad förmåner tillhandahållas kostnadsfritt. På Röda Korsets soldatklubbar är till och med förtäringen fri. Soldattidningar och särskilda upplagor av de amerikanska dagstidningarna spridas på förbanden, litteratur utdelas gratis i särskilda soldatupplagor, permissionsresor ha i stor omfattning organiserats till Schweiz, Danmark och Sverige o. s. v. Chefen för Special Service inom de amerikanska trupperna i Österrike, överste Lazar, uppgav för utredningens representanter att han beräknade personalvårdsutgifterna vid denna enhet till genomsnittligen 10 dollars per m a n och dag. Uppgiften kan emellertid knappast vara representativ. Det uppgavs dock, a t t en stor del av dessa kostnader täcktes av marketenterivinster, särskilt tack vare att den alkohol, som serverades, kunde inköpas skattefritt. I Danmark skapades 1940 en organisation, som främst hade till syfte att skapa kontakt mellan folk och försvar, »Folk og Vsern». Ledningen för den danska krigsmaktens personalvårdsverksamhet har anförtrotts denna organisation. En institution, som i viss mån fyller samma funktion som de svenska kompaniassistenterna, förekommer i Danmark, där manskapet inom varje kompani utser två »talsmsend» a t t föra sin talan hos chefen. E n motsvarighet till dessa »talsmsend» finnes även i Norge, där varje kompani väljer sin »tillitsman», som manskapets representant hos chefen.

3. Utredningens förslag. a) Medinflytande. I d i r e k t i v e n för vår u t r e d n i n g anförde chefen för f ö r s v a r s d e p a r t e m e n t e t b l a n d a n n a t , a t t det k u n d e ifrågasättas, h u r u v i d a icke värnpliktiga och övrigt m a n s k a p vid t r u p p f ö r b a n d e n b o r d e erhålla möjlighet a t t i h ö g r e grad än n u är fallet inverka p å a v g ö r a n d e t av vissa frågor, exempelvis s å d a n a som ber ö r a fritidens a n v ä n d n i n g . D e t vore i och för sig icke till b å t n a d för försvarets effektivitet i k r i g att låta den enskilde i militär miljö u t ö v a s a m m a inflytande p å f ö r b a n d e t s a n g e l ä g e n h e t e r , som h a n som civil m e d b o r g a r e u t ö v a r på samh ä l l e t s , m e n s v å r i g h e t e r n a t o r d e icke vara l i k a stora beträffande vissa av de frågor, som avse den a l l m ä n n a trivseln vid t r u p p f ö r b a n d e n .

188 Vi ha ansett det lämpligast att behandla hithörande frågor i detta kapitel, eftersom det huvudsakligen torde vara i ärenden, som angå personalvården i vidsträckt mening, där ett direkt medinflytande från de värnpliktigas sida kan komma i fråga. Härvid vilja vi till en början understryka, att detta medinflytande icke får ges en sådan form, att det på något sätt kan undergräva krigslydnaden. Förbandschefernas ansvar och beslutanderätt kunna icke heller på detta område inskränkas utan menliga följder. Å andra sidan måste det ur chefens synpunkt vara av betydelse att äga tillgång till organ, där han kan inhämta tillförlitliga kunskaper om de uppfattningar, vilka göra sig gällande bland hans underlydande av alla grader. Man kan nämligen helt säkert utgå ifrån att hans önskan, när det gäller sådana frågor som personalvård, mathållning o. s. v., är att vidta de anordningar, som kunna skapa trivsel bland såväl värnpliktig som fast anställd personal, i den mån den militära tjänsten eller bristande ekonomiska resurser icke lägga hinder i vägen. Därtill kommer, att tillvaron av ett medinflytande av angivet slag redan i och för sig kan vara ägnat att förbättra andan vid förbandet. I en artikel om »Personalvårdens bakgrund»1 har professor Torgny T:son Segerstedt framhållit, att det viktigaste socialpsykologiska problem, som ligger bakom personalvården, är att militärlivet för den enskilde innebär att han måste överge det normsystem, som han själv tycker att han naturligt hör hemma i, och anpassa sig till ett nytt. Detta kan inte ske utan svårigheter och slitningar. Men anpassningen måste äga rum, och i alla normala fall kan man säga, att den enskilde böjer sig, d. v. s. han anpassar sig efter det normsystem, som han tvingas in i. Verkliga svårigheter sätta emellertid in under fritiden. Då släpper nämligen den nya gruppbildningen sitt tag över den enskilde värnpliktige utan att han kan falla tillbaka på sin civila grupps normer. Detta beror på att de människor han kan umgås med under fritiden komma från så många olika håll. Att under fritiden bilda en grupp med dem ställer sig därför inte i och för sig naturligt för honom, utan han kommer på ett egendomligt sätt att bli svävande i luften mellan olika gruppbildningar. Det är detta, som gör att militärer under fritiden så ofta kunna bilda en förunderligt enfaldig, bråkig och osympatisk massa. Hemma i sin civila miljö vet kanske var och en vad han får göra och inte göra, och det skulle inte falla honom in att bryta mot dessa regler. Men i det militära' tycker han inte längre, att han lyder under dessa regler. Personalvården måste därför framför allt syfta till att skapa gruppbildningar — ordet då taget i sin socialpsykologiska betydelse — även under den eljest grupp- och regelfria tillvaro, som den militära fritiden utgör. Vid sidan av den egentliga personalvården kan detta enligt vår mening åstadkommas genom att manskapet beredes tillfälle att självt ta ansvar och öva inflytande, särskilt över de frågor, som angå fritiden, förläggningsfrågor o. s. v. Icke minst viktigt är att manskapet erhåller ett betydande medinflytande i fråga om den direkt personalvårdande verksamheten vid förbanden. De menigas medinflytande är för närvarande begränsat till deras representation i bildningsrådet samt i utspisningsnämnden. 1

Aktuell Orientering, 1942—1943, nr 21, s. 12.

189 Enligt tjänstereglementet för krigsmakten (mom. 642) är chef för regemente, örlogsstation eller flygflottilj skyldig att inhämta manskapets önskemål rörande förplägnaden genom en utspisningsnämnd. Denna består av en regementsofficer eller kapten (ryttmästare) såsom ordförande, en underofficer, tre fast anställda av manskapet samt minst tre värnpliktiga. Portionstagarna skola själva utse sina representanter i nämnden på det sätt förbandschefen bestämmer. Det synes oss icke, som om de nu befintliga rådgivande organen förmått fylla den uppgift, som ovan angivits. I bildningsråden är de värnpliktigas representation alltför liten för att kunna få någon väsentlig betydelse, och över huvud synas dessa organ huvudsakligen åsyfta att bereda förbandscheferna tillfälle att inhämta upplysningar m. m. från civila personer i orten, vilka icke nödvändigt behöva vara representativa för de värnpliktigas opinion. Vidare ha till civila ledamöter i bildningsråden ofta utsetts personer, som inta en relativt framskjuten ställning men som dels ha allför många andra maktpåliggande värv för att kunna ägna någon nämnvärd del av sin tid åt förbandets problem, dels ha sin egen värnpliktstjänstgöring rätt långt bakom sig. Olägenheterna av det sistnämnda förhållandet komma antagligen att framträda med ökad styrka, när längre tid förflutit efter beredskapens avveckling. Vad därefter beträffar utspisningsnämnderna ha vi fått den uppfattningen, att dessa icke i allmänhet arbeta tillfredsställande. Ibland synas de över huvud icke fungera, Orsaken härtill ligger delvis däri, att de militära myndigheterna underlåtit att i erforderlig utsträckning sammankalla nämnderna eller rådföra sig med dem — vi ha kunnat konstatera fall, där icke ens hotande eller påbörjad matstrejk föranlett nämndens sammankallande. Men en väsentlig bidragande omständighet är även, att de värnpliktigas representanter i nämnden icke kunnat utses på sådant sätt, att de verkligen blivit representativa. Synnerligen ofta ha de värnpliktiga ingen kännedom om vilka nämndens ledamöter äro eller att nämnden över huvud taget existerar. Med hänsyn till dessa omständigheter ävensom till önskvärdheten av att den rådgivande verksamheten icke splittras på alltför många organ vilja vi föreslå, att såväl bildningsråden som utspisningsnämnderna i sin hittillsvarande form upphöra och ersättas av en regementsnämnd (motsvarande), som får möjlighet att för särskilda uppgifter fördela sig på sektioner. Denna nämnd, vilken såsom rådgivande organ skall stå vid förbandschefens sida, bör överta de förutvarande organens uppgifter samt dessutom kunna rådfrågas i alla spörsmål rörande personalvården i vidsträckt mening eller trivseln utom tjänsten över huvud. Nämnden skall sålunda ha att ta ställning till frågor rörande bildnings- och förströelseverksamheten, den militära socialvården, upplysningsverksamhet och medborgarundervisning samt tillvarata manskapets intressen beträffande förplägnaden, marketenterirörelsen, fritidslokalerna samt förhållandena inom dagrum och logement. Den skall vidare höras i frågor rörande användningen av lägerkassemedel (manskapskassemedel), i den mån de icke äro av rent rutinmässig karaktär. Med hänsyn till de militära idrotts-

190 och skytteföreningarnas traditioner bör nämnden däremot på dessa områden i regel endast samarbeta med förbandets idrott- och skytteföreningar. Då nämnden till stor del skall arbeta på sektioner, behöver dess medlemsantal icke alltför starkt begränsas, utan den bör omfatta en relativt fullständig representation för olika berörda grupper. I nämnden bör sålunda ingå samma antal civila ledamöter som i de nuvarande bildningsråden, varvid emellertid torde böra föreskrivas, att civil ledamot endast undantagsvis får kvarstå i nämnden, sedan han uppnått fyrtio års ålder. Det värnpliktiga manskapet bör företrädas av en ledamot för varje påbörjat 150-tal värnpliktiga vid förbandet, dock alltid minst tre. Slutligen böra i nämnden ingå företrädare för samtliga fast anställda personalkategorier, nämligen en för officerskåren, en för underofficerskåren och två för det fast anställda manskapet. Till ordförande utses härutöver av förbandschefen en regementsofficer eller annan officer, som fört eller för kompani. Liksom i de nuvarande bildningsråden bör emellertid chefen, där han så önskar, själv kunna ta säte i nämnden och då föra ordet. För var och en av ledamöterna utses en suppleant, vilken äger närvara vid nämndens sammanträden och även skall kunna väljas till ordinarie ledamot av sektion inom nämnden. Personalvårdsassistenten bör vara självskriven sekreterare i nämnden och samtliga sektioner samt äga yttranderätt och rösträtt i alla frågor. Kegementsintendenten samt skolöverstyrelsens representant för folkbiblioteken skola äga närvara vid nämndens sammanträden, dock utan rösträtt, samt ingå som röstberättigade medlemmar i de sektioner, där utspisnings- och marketenterifrågor respektive bildningsfrågor behandlas. Såväl nämnden som sektionerna böra äga rätt att vid behov adjungera andra sakkunniga personer. Företrädarna för den fast anställda personalen böra utses av personalkårerna vid förbandet. Valet av de värnpliktigas representanter erbjuder vissa svårigheter. Vad som framförallt måste tillses är att det icke blir en tom formalitet, utan att de värnpliktiga få representanter som de icke blott personligen känna och utan svårighet kunna träda i kontakt med utan även verkligen uppfatta som sina egna företrädare. Enklast skulle frågan kunna lösas på det sättet, att de värnpliktiga på varje kompani (motsvarande) skulle få utse en ledamot och suppleant i nämnden. Härigenom skulle emellertid nämndens ledamotantal bli alltför stort vid åtskilliga regementen. Dessutom existera motsvarigheter till arméns kompanier knappast vid flottan och flygvapnet i sådan form, att dessa motsvarigheter (de nuvarande kompanierna vid örlogsstationerna, flygdivisioner) kunna inbegripas under enhetliga bestämmelser. Vi ha därför övervägt olika former av indirekt valsätt. I 1942 års kungl. brev om bildningsrådens sammansättning föreskrevs att de värnpliktigas representanter skulle utses genom elektorsval. Erfarenheterna visa emellertid att detta medfört avsevärda praktiska svårigheter. Föreskriften har därför utgått ur de nu gällande bestämmelserna, enligt vilka förbandschefen utser representanterna efter förslag av det värnpliktiga manskapet. Förslaget skall upprättas på det sätt förbands-

191 chefen närmare bestämmer. Vi ha stannat för en liknande lösning. De värnpliktigas representanter böra sålunda utses genom val, som förrättas på det sätt förbandschefen bestämmer. P å grund av de i jämförelse med bildningsrådet utvidgade befogenheter som enligt vår mening böra tillkomma regementsnämnden är det emellertid betydelsefullt, att förbandschefen utformar bestämmelserna på ett sådant sätt, att de värnpliktigas egen vilja verkligen kommer till uttryck. Det tillvägagångssätt, som bäst tillgodoser detta krav, torde vara, att förbandschefen med ledning av bestämmelsen om ledamöternas antal sammanför förbandets underavdelningar till valkorporationer, vilkas storlek i regel bör avpassas så, att vardera äger utse en ledamot och en suppleant. Vid armén bör det i många fall bli möjligt att låta de olika kompanierna välja var sin representant. Såvitt möjligt bör det tillses, att varje underavdelning inom regementet erhåller minst en ledamot eller en suppleant i nämnden. Valet bör förrättas tidigast fyra och högst sex veckor efter inryckning av större kontingent till första tjänstgöring. Såsom vi tidigare i korthet antytt, bör nämndens arbete till sin huvuddel utföras på sektionerna. Dessa böra således i regel kunna handla fullt självständigt, och deras yttranden behöva icke underställas nämndens plenum. Undantag härifrån synas vara påkallade endast beträffande frågor rörande fördelning av anslag för personalvårdsändamål samt yttranden över förslag till användning av lägerkasse- och manskapskassemedel. Med anledning härav synes nämnden i sin helhet icke behöva åläggas att sammanträda mer än en gång varje kvartal samt därutöver när omständigheterna så påfordra. Antalet sektioner samt dessas sammansättning bör icke bindas genom detaljerade föreskrifter, utan avgörandet härvid lämnas i huvudsak till nämnden själv. Dock böra alltid finnas minst två sektioner, nämligen en för bildningsverksamheten, vilken tillika utgör styrelse för förbandsbiblioteket och förbandets föreläsningsförening, samt en för förplägnads- och marketenterifrågor. Nämndens civila ledamöter skola ingå i bildningssektionen. I förplägnadssektionen skall alltid ingå minst en representant för det fast anställda manskapet. I övrigt bör föreskrivas, att minst två representanter för de värnpliktiga skola ingå i varje sektion. Såsom redan framhållits, skall personalvårdsassistenten vara medlem av alla sektioner och där tjänstgöra som sekreterare. Närmare detaljer rörande nämndens verksamhet återfinnas i förslag till instruktion (bilaga 1). Anslag om regementsnämndens sammansättning skall finnas uppsatt inom varje kompanilokal (motsvarande). Vi ha övervägt att utöver regementsnämnderna föreslå införande även av kompaninämnder (motsvarande). Dessa skulle dels stå vid kompanichefens sida som rådgivande organ och till honom framföra de värnpliktigas önskemål i frågor exempelvis rörande dagrummens och logementens anordnande, dels utgöra valkorporationer vid val av de värnpliktigas företrädare i regements-

192 nämnden. Sedan numera föreskrifter utfärdats om att »truppsamtal» regelbundet skola anordnas vid förbanden, synes oss denna anordning vara överflödig.

b) B e f a t t n i n g s h a v a r e Tid förbanden. Erfarenheterna såväl från beredskapstiden som även från (utbildningsförbanden ge vid handen, att assistentorganisationen har en betydelsefull uppgift att fylla. Denna uppgift tar på kompaniet förhållandevis ringa tid i anspråk, varför det hittillsvarande systemet där synes vara lämpligt och uttryckligen bör föreskrivas för alla förband. Personalvårdsarbetet vid regemente (motsvarande) är däremot i regel tämligen tidskrävande. Det är icke lätt att finna personalvårdsofficerare, som äro personligen lämpliga och initiativkraftiga samt kunna avstå någon större del av sin tid för verksamhet av detta slag. I praktiken måste denna därför huvudsakligen skötas av assistenten. Då emellertid denne i regel endast är deltidsanställd och uppbär ett förhållandevis blygsamt arvode, finns det, enligt vad vi kunnat konstatera, risk för att betydelsefulla uppgifter måste bli åsidosatta. Det är därför nödvändigt att assistentbefattningarna i avsevärt större utsträckning än nu anordnas såsom heltidstjänster. Häremot plägar ibland invändas, att systemet med deltidsanställda assistenter i och för sig har vissa väsentliga fördelar. På detta sätt skulle näm ; ligen vid förbanden knytas personer, som ha en nära kontakt exempelvis med det fria och frivilliga folkbildningsarbetet och med det civila livet över huvud, något som i mindre grad skulle vara fallet med den heltidsanställde assistenten. Denna invändning synes oss emellertid sakna egentlig betydelse. Om såsom personalvårdsassistent heltidsanställes en person, som är verksam inom civilt folkbildningsarbete, behöver hans nya anställning naturligtvis icke medföra något avbrott häri. Det förhåller sig ju så, att detta arbete regelmässigt utföres på fritid, och man kan snarare fråga sig, hur den som vid sidan av ett civilt yrke ägnar sig åt dylik verksamhet skall kunna få tid att därutöver även tjänstgöra som personalvårdsassistent vid ett större förband. Kontakten med den civila bildningsverksamheten skulle således enligt vår uppfattning snarare underlättas än försvåras genom inrättandet av heltidsbefattningar inom personalvården. En närmare utredning av behovet av dylika tjänster har verkställts av överstelöjtnant G. Kolmodin, chef för försvarsstabens personalvårdsavdelning, vilken som expert varit ställd till vårt förfogande. Enligt våra direktiv har överstelöjtnant Kolmodin utarbetat två alternativa förslag, av vilka alternativ I är mindre omfattande än alternativ I I . I en särskild promemoria har han anfört i huvudsak följande. Alternativ I. Detta alternativ bygger i princip på personalvårdsassistenter av två olika kategorier, nämligen heltidstjänstgörande assistent med lön enligt lönegrad Eo 18 och

193 deltidstjänstgörande assistent med ett årligt arvode av 2 500 kronor. Heltidstjänstgörande assistent — nedan kallad regementsassistent (motsvarande) — skulle, vad angår armén, finnas vid varje regemente och vad angår marinen vid varje truppförband med undantag av Kfl, ÖSG och KA 4 H, vilka liksom smärre truppförband inom armén och flygflottiljer skulle ha deltidstjänstgörande assistent — nedan kallad kårassistent (motsvarande). — I fråga om vissa orter med flera förband föreslås dock, allt efter arbetsuppgifternas omfattning, att dessa sammanföras å en regementsassistent (motsvarande), i vissa fall å sådan jämte kårassistent (motsvarande). Härvid synes, vad angår ort med flera assistenter, i vissa fall assistent böra i stället för samtliga personalvårdsuppgifter vid ett förband åläggas vissa arbetsuppgifter — exempelvis socialvård eller bildningsverksamhet — vid flera förband. För ort med milbefstab föreslås a t t en regementsassistent (motsvarande) tillika skall vara assistent å t milbef. Stabsassistent föreslås i denna egenskap skola erhålla ett arvode av 2 500 kronor för år dock med undantag för stabsassistenten vid VII. milo. Enahanda arvode föreslås skola tillkomma en av regementsassistenterna (motsvarande) i Linköping såsom assistent åt platsbefälhavaren. Nyss angivna undantag i fråga om VII. milo och Linköping föranledas av arbetsuppgifternas omfattning. Vissa assistenter föreslås få skrivbiträde i lönegrad Eo 4 till sitt förfogande. Nedanstående tabell angiver antalet befattningshavare av olika slag inom de tre försvarsgrenarna ävensom sammanlagda antalet av varje kategori. Antal Heltidsassistent med arvode

Försvarsgren

befattningshavare

Heltidsassistent

Deltidsassistent

Skrivbiträde

Armén. . . . .

13 Marinen

12 2

..

14 Flygvapnet Summa

14 Kostnaderna — med löner beräknade efter angiven lönegrads lägsta löneklass (pensionsavdragen ej frånräknade) jämte alla tillägg å E-ort — framgå av nedanstående tabell. Lönegrad Försvarsgren

Eo 18+arvode 2 500 kr.

216 664 46 428

263 092

Marinen Flygvapnet Summa kronor

Alternativ

Eo 18

(arvode)

Arvode 2 500 kr.

32 500 7 500 35 000 75 000

Eo4

40 968 6 828 47 796

Summa kr.

361 798 60 756 35 000 457 554

11.

Detta alternativ innebär i förhållande till alternativ I i huvudsak följande avvikelser. Garnisonsassistent skulle — i stället för lön enligt lönegrad Eo 18 jämte i förekommande fall årsarvode av 2 500 kronor — erhålla lön sålunda, att garnisonsassistenter (tillika stabsassistenter vid milbefstab) i Stockholm, Skövde och Boden skulle åtnjuta lön enligt lönegrad Eo 23 och övriga garnisonsassistenter enligt lönegrad Eo 21. Deltidstjänstgörande assistent med årligt arvode av 2 500 kronor skulle ersättas med heltidstjänstgörande kårassistent (motsvarande) i löne18—1754 46

194 grad Eo 15. Vid vissa förband av ringa storleksordning (T 2 N, Inf SS, ArtSS, LvSS, KA 4 H) föreslås bibehållande av deltidstjänstgörande assistent med ett årligt arvode av 1 500 kronor. Nedanstående tabell angiver antalet befattningshavare av olika slag inom de tre försvarsgrenarna ävensom sammanlagda antalet av varje kategori. Antal Försvarsgren

befattningshavare

Garnisonsassistent Eo23

Garnisonsassistent Eo21

Regementsassistent Eo 18

Kårassistent Eo 15

Deltidsassistent

Skrivbiträde

17 Armén Marinen Flygvapnet

14 Summa

30 Kostnaderna — med löner beräknade efter angiven lönegrads lägsta löneklass (pensionsavdragen ej frånräknade) jämte alla tillägg å E-ort — framgå av nedanstående tabell. Lönegrad

(arvode)

Försvarsgren

Armén

Eo23

Eo21

Eo 18

Eo 15

Arvode 1 500

Eo 4

Summa

30 666

36 768

193 450

92 696

6 000

46 984

406 564

46 428

13 228

10 068

Marinen Flygvapnet

92 696 Summa

36 768 239878

71224 92 696

7 500

57 052

570484 Stabsassistent. Å ort, där milbefstab är förlagd, synes garnisonsassistent eller, om sådan ej finnes, en regementsassistent tillika böra vara stabsassistent vid denna stab. Stabsassistentens arbetsuppgift skulle vara att verka såsom samlande organ i fråga om åtgärder som ur arbetsbesparings- eller andra synpunkter lämpligen böra vidtagas gemensamt eller efter enhetliga grunder, vara rådgivande organ åt övriga assistenter inom området och i övrigt vid milbefstaben handlägga förekommande personalvårdsärenden. Stabsassistenten bör samverka med de förband ur marinen och flygvapnet, vilka äro förlagda inom det geografiska område, som motsvarar vederbörligt militärområde. Garnisonsassistent. För garnison med kommendant (platsbefälhavare) föreslås a t t en regementsassistent skall vara garnisonsassistent, i vilken egenskap han skall vara knuten till kommendantens (platsbefälhavarens) stab. Denna ordning har under nuvarande provisorium prövats på en del garnisonsorter och visat sig medföra stora fördelar. Dessa äro i huvudsak följande. 1. Kommendanten (platsbefälhavaren) har i garnisonsassistenten ett organ för verkställande av sådana gemensamma personalvårdande åtgärder, som åligga kommendanten (platsbefälhavaren) i denna hans egenskap. Härigenom kan vinnas även arbetsbesparing för de enskilda förbandscheferna. 2. Den allmänna personalvården kan bedrivas på likartat sätt vid förbanden

195 inom garnisonen. En fördel härmed är, att man kan undvika eller minska det missnöje, som enligt vad erfarenheten visat, lätt uppkommer å ort med flera förband, därest personalvården på mera allmänna områden företer olikheter vid de olika förbanden. 3. På olika områden av personalvården kan arbetsbesparing och ökad effektivitet vinnas genom enhetliga eller samordnande åtgärder. Såsom exempel kan anföras följande. a) I fråga om fritidsundervisningen kunna lokal- och lärarfrågorna förenklas. Kurser (cirklar) kunna anordnas i ett större antal ämnen utan risk för att den, som anmält sig, måste avvisas på grund av ringa deltagarantal i viss kurs (cirkel). Kostnaderna kunna nedbringas. b) Föreläsningsverksamheten kan samordnas och förenklas, framför allt genom att samma föreläsare utnyttjas vid samtliga förband, varigenom också kostnaderna kunna nedbringas. c) Inom biblioteksverksamheten kunna fördelar vinnas genom centralisering av inköpen och gemensamma genomgångar med bibliotekarierna. Härigenom förenklas även arbetet för skolöverstyrelsens representanter för folkbiblioteksväsendet i vad avser förbandsbiblioteken. d) I fråga om förströelseverksamheten kan man ofta genom gemensamma anordningar åstadkomma billigare kostnader och (eller) högre standard. e) På de under a)—d) nämnda områdena — även på andra — kunna besparingar åstadkommas genom utnyttjande av för garnisonen gemensamma trycksaker. 4. Åtgärderna för upplysningsverksamhet, vari assistenterna skola medverka, bliva i de flesta fall av sådan art, att de kunna vidtagas gemensamt för garnisonens förband. Härigenom kan ofta vinnas att denna verksamhet förenklas samtidigt som bättre resultat uppnås. 5. Goda uppslag m. m. vid ett förband kunna lättare nyttiggöras vid andra. Omvänt k u n n a missförhållanden vid visst förband möjliggöra, att vid andra förband åtgärder för att undvika ett upprepande vidtagas i god tid. 6. För de civila organisationerna på orten blir det en avsevärd förenkling att ha en kontaktman för garnisonen i stället för en vid varje förband. 7. Vad angår kostnaderna för själva organisationen kunna dessa på vissa garnisonsorter med tre eller flera förband nedbringas genom anställande av en garnisonsassistent jämte en annan assistent och ett skrivbiträde i stället för en heltidsanställd assistent vid varje förband. Jämväl kostnaderna för skrivbiträde och expedition kunna ofta nedbringas. Den större omfattningen av arbetsuppgifterna kan vidare möjliggöra ett bättre och jämnare utnyttjande. Någon risk för att de enskilda förbandens egenart och särintressen skola kränkas behöver icke föreligga, om, såsom förslagets tanke är, garnisonsassistenten och dennes medhjälpare organisationsmässigt knytas till kommendantens (platsbefälhavarens) stab och icke till något av garnisonens förband. Det förutsattes också, att garnisonsassistenten (annan assistent, om sådan finnes) skall ha mottagningar å de olika förbanden. Vid tillsättandet av assistent å garnisonsort med flera assistenter synes i viss mån den synpunkten böra vara vägledande, att om en assistent på grund av personlig läggning, utbildning eller erfarenhet har särskilda förutsättningar för visst eller vissa områden av personalvården, annan assistent bör äga förutsättningar främst för övriga områden. Någon egentlig uppdelning av tjänsterna bör dock ej ske. Det kravet måste nämligen upprätthållas, att var och en av assistenterna under tjänstgöring vid visst förband skall kunna lösa uppgifterna inom personalvårdens samtliga områden. Detta krav gör sig särskilt starkt gällande vid mobilisering.

196 Skrivbiträden. Enligt såväl alternativ I som alternativ I I skulle vissa assistenter till sitt förfogande ha skrivbiträde. Innan skälen härför framläggas torde en översikt av det huvudsakliga expeditionsarbetet böra lämnas. Detta omfattar bland annat a) en tidskrävande registrering av in- och utgående handlingar, vilka med hänsyn till de olika områden, som personalvården berör, kunna vara av mycket skiftande innehåll, b) bearbetning av exempelvis det material, som framkommer vid intresseundersökningar av nyinryckande m. fl., och av anmälningar till fritidsundervisning i olika former, c) bokföring av inkomst- och utgiftsposter i fråga om anslag av statsmedel eller ur lägerkassa (motsvarande), d) utskrift av olika handlingar såsom uppsättande av ansökningar från värnpliktiga m. fl. om förmåner av olika slag m. m. För förslaget om skrivbiträde åt vissa assistenter talar i första hand, a t t dessas arbetsuppgifter äro så omfattande, a t t assistenten i görligaste mån behöver frigöras från de mera rutinmässiga delarna av verksamheten. Expeditionsarbetet, som i vissa avseenden utgör grundvalarna för assistentens arbete, måste skötas. Vid överbelastning på detta område måste sådana arbetsuppgifter, som fordra personlig insats — de egentliga personalvårdsuppgifterna — eftersättas. Åtminstone på längre sikt kan dylikt förhållande befaras leda till a t t assistenten blir en »skrivbordskarl», vilket han absolut icke bör vara. En rätt bedrivet personalvårdsarbete från assistentens sida fordrar a t t h a n för uppnående av förbindelser med den personal, för vilken han arbetar, och med befattningshavare, organ och myndigheter, som ha att taga befattning med personalvårdsärenden av olika slag, icke är i alltför stor utsträckning bunden vid tjänsterummet. Under assistentens frånvaro från tjänsterummet kan skrivbiträdet i fråga om besökande eller telefon lämna upplysningar av olika slag. Skrivbiträdet kan således upplysa om var assistenten för tillfället träffas eller när han åter är anträffbar å tjänsterummet. I andra fall kan biträdet göra en anteckning om vad saken gäller samt när, var eller hur assistenten kan sätta sig i förbindelse med vederbörande. I fråga om exempelvis allenast erhållande av vissa ansökningsformulär får vederbörande genast sitt ärende uträttat. Efter att ha tjänstgjort någon tid bör skrivbiträdet också kunna besvara mera ofta förekommande frågor av enklare beskaffenhet och hjälpa till med ifyllande av formulär och dylikt. Skrivbiträde kan i nyssnämnda avseende icke ersättas med tillgång till skrivcentral. Å dylik kan icke heller läggas sådana delar av expeditionsarbetet som registrering och sannolikt icke heller bearbetning av material av olika slag. I fråga om utskrifter bör vidare ihågkommas att, särskilt inom socialvårdens område, ärendena kunna vara av sådan personlig eller eljest ömtålig natur, att den hjälpsökande både väntar och skäligen kan påfordra a t t hans angelägenheter icke bliva kända för andra än sådana befattningshavare, som mera regelmässigt ha att syssla med ärenden av dylik art, och som därför ha mindre sinne för nyhetsvärden än för betydelsen av tystnad. Jämförelse mellan alternativ I och alternativ II. 1. Under hittillsvarande provisorium vunna erfarenheter visa, a t t en r ä t t bedriven personalvård kräver tillgång till heltidstjänstgörande assistent vid garnisoner och förband med undantag för några få, som äro av mindre storleksordning. Organisationen enligt alternativ I bedömes därför bliva för svag. 2. Genom tillsättande av heltidstjänstgörande assistenter vid de flesta förband skapas förutsättningar för en personalkår, på vars medlemmar kunna ställas betydligt större krav i fråga om personlig insats samt kunskap och erfarenhet i

197 fråga om personalvårdens olika områden än på deltidstjänstgörande assistenter, vilka utbildats för och ha sin huvudsakliga sysselsättning inom andra verksamhetsområden. 3 . De större möjligheter till befordran, som enligt alternativ II skulle föreligga, äro ägnade att underlätta rekryteringen med lämplig personal. 4. Alternativ II erbjuder betydligt större möjligheter än alternativ I att för mexa krävande befattningar erhålla personal, som redan prövats inom personalvårdsverksamheten. Härvid kan erinras, att deltidstjänstgörande assistent så gott som undantagslöst icke kan påräknas för tjänstgöring vid annat förband än sådant, som är förlagt å eller i närheten av den ort, där vederbörande har sin huvudsakliga verksamhet. 5. Utbildningen och fortbildningen av personalvårdspersonal kan lättare genomföras med heltidstjänstgörande assistenter, vilka kunna beordras genomgå kurser m. m. före eller under anställningstiden. 6. Redan nu har det visat sig att bättre förmåner och utsikter inom personalvårdsverksamheten torde vara erforderliga för att kunna trygga en god rekrytering. 7. Deltidstjänstgörande assistent har sällan utbildning för eller erfarenhet av personalvårdens samtliga områden. Hitintills har man i betydande omfattning k u n n a t räkna med den erfarenhet, som många vunnit såsom assistenter under försvarsberedskapen. Givet är att sådan erfarenhet efter hand icke finnes hos så många assistenter och att den minskar eller försvinner hos sådana, där den funnits. 8. En deltidstjänstgörande assistent får i denna egenskap icke samma kontakt med militära former, synpunkter och problem som den heltidstjänstgörande. Detta har sin betydelse såväl i förhållande till den personal — framför allt värnpliktiga och stammanskap — som närmast är föremål för den personalvårdande verksamheten som i förhållande till annan militär personal, som han i sin verksamhet har att göra med. Även i detta sammanhang bör uppmärksammas, att man efter hand icke kan som nu räkna med personal, som har erfarenhet från beredskapsåren. 9. Den omständigheten att deltidstjänstgörande assistent på grund av sin utbildning, erfarenheter och huvudsakliga civila gärning ofta har särskilda förutsättningar för visst område inom personalvården, kan medföra att detta kommer att t r ä d a i förgrunden på bekostnad av övriga områden. Ur ovan anförda synpunkter äger alternativ II företräde framför alternativ I. Endast från kostnadssynpunkt är alternativ I gynnsammare än alternativ II, ehuru detta företräde är förenat med vida mindre effektivitet och alltså endast skenbart. Mot inplaceringen av assistenterna i den statliga löneskalan med pensionsberättigade befattningar har i fråga om båda alternativen gjorts den invändningen, a t t assistentbefattningarna borde vara genomgångstjänster, vilkas innehavare efter några års praktik borde söka andra arbetsuppgifter. Assistenterna skulle inte kunna vara effektiva, om de stannade kvar länge i samma tjänst. Jag vill i detta sammanhang erkänna, att jag själv tidigare varit inne på den tankegången. Jag har emellertid numera frångått denna uppfattning. Fråga är nämligen om ett förverkligande av denna tanke skulle vara till fördel för organisationen. För att det överhuvud från samhällelig synpunkt skulle kunna försvaras att locka unga män in på ett yrke, som ej bjuder några befordringsmöjligheter eller någon trygghet för framtiden, erfordras i så fall, att tjänsten såsom personalvårdsassistent erkändes såsom merit i vissa bestämda civila yrken samt att de blivande assistenterna uppmanades att skaffa sig den utbildning, som erfordrades i dessa yrken. Men även om det skulle lyckas att på det sättet inlänka personalvårdsassistentbefattningarna i en civil karriär och de sociala olägenheterna med den tillfälliga anställningsformen bortfölle, kan man ändå fråga sig, varför just denna sorts kuratorsarbete nödvändigt måste utföras av unga män. Medlemmarna av lärarkåren, som har vår ungdoms fostran om hand, har rätt att åldras i sina befattningar. Inte heller civila

198 kuratorer av olika slag måste lämna sina befattningar, när de inte längre äro helt unga. Tvärtom kan det med skäl anses, a t t en viss erfarenhet och mognad är en tillgång, då det gäller att bistå ungdomen i dess svårigheter. Inte heller finnes det något som talar för att unga värnpliktiga hellre skulle vända sig med sina bekymmer till en yngre assistent än till en äldre. Och när det blir fråga om den kulturella personalvården, behöver man ingalunda befara några olägenheter av att assistenterna förvärva på långvarig praktik grundade erfarenheter och moget omdöme. Personalvårdsassistentens arbete bör därför jämställas med övriga befattningshavares inom bildnings- och det sociala kuratorsarbetet och betraktas såsom ett yrke lika väl som lärarens och den civila socialvårdstjänstemannens. Man bör också komma ihåg, att man vid mobilisering (motsvarande) främst har att räkna med värnpliktiga av äldre åldersklasser. För övrigt kan ifrågasättas om det överhuvudtaget skulle vara möjligt att besätta befattningarna med önskvärd personal, om befattningshavarna inte finge trygghet för framtiden och vissa befordringsmöjligheter. I sistnämnda avseende är alternativ I I vida överlägset alternativ I. Möjligheter skapas vidare till en viss omsättning, som måste minska eventuella farhågor för att assistenterna skola mögla på sin plats. Till ökad — icke alltid önskvärd — omsättning torde även komma att bidraga, att åtskilliga assistenter komma att absorberas från försvaret till den civila arbetsmarknaden. Det anförda synes mig tala för, att assistenterna på föreslaget sätt enligt alternativ II inordnas i organisationen. Personalkår. Personalvårdsassistenterna vid försvaret torde böra sammanföras till en personalkår. Chef för kåren, personalkårchef, bör vara chefen för försvarsstabens personalvårdsavdelning. Även om den nuvarande provisoriska organisationen utbygges enligt det mera omfattande alternativ II, kommer kåren med nuvarande försvarsorganisation endast att omfatta ett sjuttiotal befattningshavare. Med hänsyn härtill skulle inrättande av en särskild personalkår inom varje försvarsgren innebära onödiga organisationskostnader och dubbelarbete vid uppläggning och genomförande av organisationen. Rekrytering i lägre befattningar och befordringar till högre skulle vidare försvåras, om varje försvarsgren erhöll egen personalkår. All assistentpersonal skulle ingå i personalkåren. Befattningarna skulle tillsättas av chefen för försvarsstaben, som också skulle placera personalen till tjänstgöring vid garnison eller truppförband. Personalvårdskåren uppföres i personalförteckningen med det antal tjänster, som organisationen må komma att omfatta. Vid kårens uppsättning ledigförklaras samtliga tjänster. Vid sedermera uppkommande vakanser ledigförklaras vederbörande tjänst. För att säkerställa god rekrytering och ersättning av personal bör möjlighet föreligga för person utom kåren att erhålla ledigförklarad befattning. De krigsplacerade assistenterna liksom de värnpliktiga, som efter utbildning förordnas till värnpliktiga personalvårdsassistenter, böra också tillhöra personalkåren (jfr vpl läkare m. fl.). Genom tillkomsten av kåren vinnes erfarenhet och kontinuitet i den organiserade personalvårdstjänsten. Försvaret erhåller vidare under krigsförhållanden en kärntrupp av personalvårdspersonal, som kan bidraga till en fastare ledning och organisation av personalvården under krig. En anmärkning, som riktats mot assistentorganisationen under de gångna krigsåren, har varit, att den varit för löst infogad i försvarsorganisationen. Genom den här föreslagna personalkåren och därmed sammanhängande åtgärder för organisation och utbildning skulle goda förutsättningar skapas för att personalvården skall kunna fylla sin uppgift inte bara i fred utan också under förstärkt försvarsberedskap och i krig.

199 De skäl, som den tillkallade experten anfört för en utvidgad personalvårdsorganisation, äro enligt vår mening beaktansvärda. Trots detta anse vi oss icke kunna föreslå, att det av honom förordade andra alternativet nu förverkligas. Innan så sker, synes större erfarenhet böra vinnas beträffande möjligheten att vid mindre förband uppnå tillfredsställande resultat vid anlitande av deltidsanställd personal med väsentligt högre arvode än det som nu utgår. Därtill kommer, att det skulle vara mindre lämpligt att med en gång heltidsanställa ett så stort antal som 68 assistenter vid en tidpunkt, då krigsmaktens blivande organisation ännu ej fastställts. Å andra sidan vore det olyckligt, om hela frågan måste göras vilande i avvaktan på att så sker. Vissa ytterligare besparingar synas även, åtminstone till en början, kunna göras i det föreslagna första, mindre omfattande alternativet. Vi anse oss sålunda icke böra framlägga något förslag till inrättande av skrivbiträdestjänster; behovet härav måste nämligen bedömas i samband med övriga frågor rörande expeditionstjänsten vid förbanden. Givetvis måste assistenten disponera erforderligt biträde för utskrift av handlingar m. m., men vi ha icke blivit övertygade om att detta nödvändigt förutsätter att ett särskilt skrivbiträde ställes till hans förfogande. Även telefonpassningen bör kunna anordnas på annat sätt, t. ex. genom telefonväxelns försorg. Det särskilda arvodet för assistent som tjänstgör i militärbefälsstaben synes likaledes kunna bortfalla. Det arbete, som är förenat med denna tjänstgöring, kan knappast bli större än att det skall kunna fullgöras utan särskild ersättning. Där två assistenter skola tjänstgöra inom samma garnison, har det i några fall (Östersund, Skövde och Linköping) synts oss att den ene lämpligen kan vara deltidsanställd. I några andra fall (Hässleholm, Sollefteå, Göteborg och Stockholm) ha vi ansett heltidsanställda assistenter vara i stånd att ombesörja tjänsten vid flera förband än av experten förutsatts. Slutligen ha vi ansett särskilda assistenter onödiga vid infanteri-, artilleri- och luftvärnsskjutskolorna samt vid T 2 N. Med tillämpning av dessa grunder föreslå vi, att assistentorganisationen vid förbanden får följande omfattning: F ö r b a n d Armén:

Heltidsassistenter

Deltidsassistenter

Anm.

I. militärområdet

6 O

II.

2 III.

1 D:o

IV.

2 D:o

—

V.

4 VI.

1 VII.

—

5 Marinen

3 12

Flygvapnet Summa

24 Delvis även förband ur

flygvapnet

200 Den närmare specificeringen av befattningarnas fördelning på förbanden framgår av bilaga 2. Valet av personalvårdsassistenter erbjuder — vare sig man avser heltidseller deltidsanställning — betydande svårigheter. En assistent måste, utöver vissa icke alldeles vanliga personliga egenskaper, besitta en viss förtrogenhet såväl med militära förhållanden som med folkbildningsarbete och civil socialvård. Det torde icke vara möjligt eller lämpligt att fastställa någon viss utbildning som kompetenskrav för assistentbefattningarna, men bland de yrkesgrupper, ur vilka lämpliga assistenter ej sällan ha kunnat hämtas, må nämnas lärare samt tjänstemän inom arbetsförmedlingen och den egentliga, öppna socialvården. Med hänsyn härtill finna vi i likhet med den tillkallade experten, att ersättningen för heltidsanställd assistent icke kan sättas lägre än i jämnhöjd med lönegrad Eo 18. De arbetsuppgifter, som åvila en deltidsanställd assistent, torde vanligen böra kräva omkring 600 arbetstimmar årligen. En beräknad ersättning av 4 kronor för timme synes vara skälig. Med hänsyn härtill samt till önskvärdheten att erhålla ett sammanlagt ersättningsbelopp som kan locka kvalificerade sökande bör ersättningen beräknas till 2 400 kronor för år. Under dessa förutsättningar och med tillämpning av samma beräkningssätt, som den tillkallade experten använt (medeldyrort, E-ort, för samtliga heltidsanställda befattningshavare), komma kostnaderna att ställa sig som följer: Nuvarande provisorium

Alternativ I

Alternativ II

Utredningens förslag

Heltidsanställda

38 690

334 758

505 732

286 306

Deltidsanställda

76 310

75 000

7 500

57 600

47 796

57 052

457 554

570484 Skrivbiträden Summa

343906 Den tillkallade experten har beträffande assistenternas anställningsförhållanden förordat, att de böra inplaceras i den statliga löneskalan med befattningar, vilka skola berättiga till pension och icke behöva frånträdas förrän med uppnådd pensionsålder. Vi kunna i detta hänseende icke dela hans uppfattning. Personalvårdsarbetet vid förbanden skiljer sig väsentligen från exempelvis civilt kuratorsarbete bland annat därigenom, att det förutsätter en levande personlig erfarenhet av värnpliktstidens problem. Denna erfarenhet försvinner relativt hastigt, och det förefaller oss otroligt att en befattningshavare som uppnått femtioårsåldern över huvud skall kunna vara lämplig för dylika uppgifter. Erfarenheterna från beredskapstiden synas även bestyrka denna förmodan. Det synes oss visserligen påkallat, att dessa tjänster göras pensionsberättigade i den meningen, att den heltidsanställde assistenten får tillgodoräkna sig tjänstgöringstiden, därest han sedermera tillträder annan pensionsberättigad statstjänst, och i annat fall vid uppnådd pensionsålder äger uppbära avkortad pension svarande mot den tid under vilken han

201 tjänstgjort som assistent. Däremot anse vi, att tjänsterna böra tillsättas genom förordnande på förslagsvis tre år i sänder och endast undantagsvis få innehavas av den som överskridit en levnadsålder av fyrtio år. Då gällande lönereglementen för närvarande befinna sig under omarbetning, ha vi ansett det överflödigt att framlägga något närmare preciserat förslag i detta hänseende. Däremot föreslå vi i likhet med experten, att personalvårdsassistenterna vid regemente (motsvarande) och högre förband sammanföras till en personalkår, vars chef bör vara chefen för försvarsstabens personalvårdsavdelning. Be~ fattningarna böra tillsättas av Kungl. Maj:t efter förslag av chefen för försvarsstaben. Deltidsanställda och krigsplacerade värnpliktiga personalvårdsassistenter böra även redovisas i personalkåren. Några formella kompetenskrav för hithörande befattningar kunna vi på redan anförda grunder icke förorda. Det bör endast föreskrivas, att personalvårdsassistent skall ha genomgått vanlig värnpliktsutbildning. Under sådana förhållanden måste emellertid särskild utbildning anordnas för dessa befattningshavare. Denna bör ske dels genom korrespondensundervisning, dels genom särskilda kurser om förslagsvis tre veckor. Ledningen av detta utbildningsarbete ankommer på försvarsstabens personalvårdsavdelning, som för ändamålet torde böra påkalla biträde av lämpliga assistenter på förbanden. För kompaniassistenterna anordnas förbandsvis (garnisonsvis) även någon utbildning av mindre omfattning under ledning av förbandsassistenterna. I fråga om personalvårdsassistenternas uppgifter anse vi oss i övrigt sakna anledning att förorda några mera väsentliga förändringar i jämförelse med vad som för närvarande gäller. Assistenten skall sålunda stå till personalens förfogande för social rådgivningsverksamhet, organisera den frivilliga fritidsundervisningen, medverka vid organiserandet av förströelseverksamhet samt i övrigt fullgöra de uppgifter, vilka anförtros honom av förbandschefen. Han bör vidare biträda vid organiserandet av det studium i medborgarkunskap, vilket vi i annat sammanhang förordat. Över huvud är det önskvärt att i dessa hänseenden undvika alltför detaljerade bestämmelser. Förhållandena vid förbanden äro av skiftande natur, assistenternas kvalifikationer måste säkerligen alltid vara tämligen olikartade, och även tillgången på annan intresserad personal vid förbanden och bland regementsnämndernas civila ledamöter kan föranleda skiljaktigheter beträffande fördelningen av arbetsuppgifterna. Av dessa skäl föreslå vi, att instruktion för assistenten för varje förband särskilt fastställes av vederbörande förbandschef efter regementsnämndens hörande. I detta sammanhang ha vi även haft att taga ställning till frågan, huruvida personalvårdsofficer fortfarande skall beordras vid förbanden. Erfarenheten har som nämnts visat, att värdet av dessa befattningar varit tämligen växlande. I vissa fall har personalvårdsofficeren förmått lägga ned ett avsevärt arbete på sin uppgift och blivit den verklige ledaren av personalvården vid förbandet, men minst lika ofta har hans insats varit förhållandevis blygsam.

202 Med den utvidgade assistentorganisation, som ovan föreslagits, har man ifrågasatt, huruvida en särskild personalvårdsofficer framdeles kommer att behövas för andra uppgifter än att tjänstgöra som ordförande i regementsnämnden. Vissa skäl tala emellertid för att befattningen bibehålles. Därest ingen personalvårdsofficer finnes, måste assistenten bli föredragande direkt för förbandschefen; det vore nämligen — såsom erfarenheterna från beredskapstiden ge vid handen — ytterst olyckligt, om han underställdes en officer utan större intresse för personalvårdsfrågor. Härmed följa vissa olägenheter. Vissa ärenden äro av den art, att de visserligen icke böra avgöras av assistenten ensam men å andra sidan knappast äro tillräckligt betydelsefulla för att behöva underställas förbandschefens prövning. I sådana fall utgör personalvårdsofficeren en arbetsbesparande mellaninstans. Även i övrigt har det ansetts olämpligt att belasta förbandschefen med direkt föredragning från ett alltför stort antal befattningshavare. Av dessa skäl föreslå vi, att det får ankomma på förbandschefen att själv avgöra, huruvida personalvårdsofficer skall tillsättas eller ej. Där sådan ej finnes, skall personalvårdsassistenten vara föredragande direkt inför förbandschefen. Även eljest skall han alltid vara närvarande, då personalvårdsärenden föredragas inför denne. Närmare föreskrifter i dessa hänseenden fastställas i personalvårdsassistentens instruktion. Som vi tidigare framhållit, böra bestämmelser utfärdas om att kompaniassistenter (motsvarande) skola utses — på det sätt som nu vid de flesta förband sker — vid varje kompani (motsvarande). c) D e n centrala p e r s o n a l v å r d s o r g a n i s a t i o n e n . Ledningen av personalvården inom krigsmakten handhas för närvarande dels av försvarsstabens personalvårdsavdelning, dels av personalvårdsnämnden, vilken är direkt underställd chefen för försvarsdepartementet. Vissa invändningar ha gjorts mot denna anordning. Det har sålunda ifrågasatts, huruvida icke personalvårdsnämnden i stället borde underställas chefen för försvarsstaben, i samband varmed dess verksamhet kunde närmare samordnas med personalvårdsavdelningens arbete. Vi ha emellertid icke funnit det nuvarande systemet i detta hänseende innebära några olägenheter av sådan betydelse, att en ändring kan anses påkallad. Personalvårdsnämndens fristående ställning medför i själva verket rätt betydande fördelar, huvudsakligen av psykologisk natur, såväl för försvaret som även för de civila intressen, vilka på detta område kräva beaktande. Försvarsstabens personalvårdsavdelning omfattar en avdelningschef (aktiv officer i lönegrad Oa 4 eller Oa 5), heltidsanställda chefer för social- samt bildnings- och förströelsedetaljerna (två civila befattningshavare i lönegrad C 2), en stabsbibliotekarie vid bildnings- och förströelsedetaljen (civil befattningshavare i lönegrad MEx 23), fältprosten (arvode 600 kronor per år) samt ett kanslibiträde.

203 Några principiella ändringar i denna organisation synas icke vara erforderliga i fredstid. Erfarenheten har emellertid visat, att en viss personalförstärkning är erforderlig. Såväl avdelningschefen som chefen för bildnings- och förströ else^etaljen ha under nuvarande förhållanden en alltför stor arbetsbörda. Detsamma gäller i viss utsträckning även fältprosten. De uppgifter beträffande studiet i medborgarkunskap samt utbildning av personalvårdsassistenter, vilka enligt våra förslag böra åligga personalvårdsavdelningen, komma att innebära en betydande ytterligare arbetsbelastning. I detta sammanhang bör även understrykas, att såväl avdelningschefen som detaljcheferna måste företaga täta resor till förbanden, därest personalvårdsarbetet över lag skall kunna fungera tillfredsställande och ett gott samarbete mellan de centrala och lokala organen komma till stånd. De i frågan tillkallade experterna ha föreslagit, att vid personalvårdsavdelningen ytterligare inrättas en assistentbefattning i lönegrad MEo 23. Vi biträda detta förslag. Ehuru den nytillkomna tjänstens arbetsuppgifter under den närmaste tiden torde komma att i huvudsak ligga inom bildnings- och förströelsedetaljens verksamhetsområde, bör befattningshavaren enligt vår mening icke bindas vid denna detalj utan ställas direkt till avdelningschefens förfogande för att utnyttjas för olika förekommande arbetsuppgifter. Till innehavare av tjänsten bör såvitt möjligt utses en person med egen erfarenhet av personalvårdsarbete vid militära förband. Vad slutligen beträffar personalvårdsnämnden må till en början erinras om, att denna enligt upplysningsutredningens förslag bör omorganiseras till en upplysnings- och personalvårdsnämnd, i samband varmed ledamotsantalet ökas och nämnden förutsattes utföra huvuddelen av sitt arbete på sektioner. Redan i sin nuvarande form synes oss nämnden emellertid ha utfört ett betydelsefullt arbete, och vi sakna anledning att föreslå någon väsentlig ändring i dess organisation eller arbetsuppgifter utöver vad som sålunda föreslagits. Vid en genomgång av protokollen från nämndens sammanträden, vilka äga rum ungefär en gång i månaden, ha vi gjort den iakttagelsen, at£ handläggningen av löpande ärenden, särskilt personalfrågor och remissyttranden över särskilda anslagsäskanden m. m. utgör en mycket stark belastning. Det kan ifrågasättas, huruvida icke dessa uppgifter fått en sådan omfattning, att de utgöra ett hinder för nämndens inspirerande och planläggande verksamhet inom personalvårdsarbetet som helhet. Särskilt påfallande är, att nämndens ledamöter endast i mycket begränsad utsträckning synas ha tillfälle att genom resor till förbanden bilda sig en uppfattning om personalvårdens faktiska utformning. Det synes oss lämpligt att man inom nämnden överväger detta förhållande samt söker finna former för en avlastning av det löpande arbetet från sammanträdena. E n väg härtill skulle kunna vara att ordföranden bemyndigades att, eventuellt med biträde av en eller två särskilt utsedda ledamöter, självständigt handlägga vissa personalfrågor och andra löpande ärenden samt att avgöra, i vad mån dessa behövde underställas nämnden i dess helhet eller någon av dess sektioner. Därest ledamöterna erhölle fortlöpande underrättelse om vilka ärenden som på detta sätt avgjorts och hade möjlig-

204 het att före beslutets expediering hos ordföranden påkalla deras föredragning vid sammanträde, skulle ett sådant förfarande knappast behöva medföra några större olägenheter. Sammanträdena skulle å andra sidan i större utsträckning kunna ägnas frågor av principiell betydelse. Vi sakna ( emellertid anledning att i detta hänseende framlägga något bestämt förslag och inskränka oss till att hemställa, att personalvårdsnämnden måtte erhålla i uppdrag att taga frågan under övervägande.

4. Förslag. Våra förslag rörande personalvårdsorganisationen äro sammanfattningsvis, att bildningsrådet och utspisningsnämnden i sin nuvarande form upphöra och ersättas med regementsnämnd (motsvarande). Nämnden skall ha till uppgift att ta ställning till frågor rörande bildningsoch förströelseverksamheten, den militära socialvården, upplysningsverksamhet och medborgarundervisning samt tillvarata manskapets intressen beträffande förplägnaden, marketenterirörelsen, fritidsförhållandena samt förhållandena i dagrum och logement. Den bör dessutom höras i frågor rörande användningen av lägerkassemedel. Nämnden bör arbeta på sektioner. Sammansättningen av regementsnämnden bör i stort sett vara densamma som för bildningsrådet, dock att samtliga personalgrupper böra vara representerade i nämnden, och att de värnpliktigas representation bör förstärkas så att den kan utgöra ett organ för deras medinflytande på de frågor, som falla inom nämndens verksamhetsområde; att organisationen av personalvårdsassistenter vid förbanden utbygges. Vi föreslå inrättande av 37 tjänster (ersättning motsvarande lönegrad Eo 18) för heltidstjänstgörande assistenter och 24 tjänster (arvode 2 400 kronor) för deltidstjänstgörande assistenter. Tjänsterna böra tillsättas genom förordnande på tre år i sänder och böra endast undantagsvis få innehas av den som överskridit en levnadsålder av fyrtio år. Assistenterna sammanföras i en personalkår med chefen för försvarsstabens personalvårdsavdelning som chef. Kostnaden för denna organisation beräknas till 343 906 kronor per år; att kompaniassistenter (motsvarande) skola utses vid varje kompani (motsvarande) ; att det bör ankomma på vederbörande förbandschef att avgöra, huruvida personalvårdsofficer skall tillsättas vid förbandet eller ej; att det vid försvarsstabens personalvårdsavdelning inrättas en ytterligare assistentbefattning i lönegrad MEo 23. Befattningshavaren bör ställas direkt till chefens förfogande och icke bindas vid viss detalj inom avdelningen; samt att försvarsväsendets personalvårdsnämnd erhåller i uppdrag att undersöka möjligheterna att avlasta nämndens löpande arbete från sammanträdena. E n möjlighet är härvid att ordföranden i nämnden bemyndigas att ensam eller med biträde av någon eller några av nämndens ledamöter självständigt handlägga vissa personalfrågor och andra löpande ärenden.

205 Kap. 11. De värnpliktigas rättsliga ställning. Svenskens starka rättspatos är ett framträdande nationaldrag. Både attitydundersökningen och andra liknande undersökningar, som företagits, ha också bekräftat iakttagelsen, att kravet på rättvisa är mycket påfallande bland de värnpliktiga, Som svar på den vid attitydundersökningen framställda frågan, vilka egenskaper de värnpliktiga främst önska att befälet skall ha, ha över 40 % av dem som besvarat frågan angivit rättvisa i första hand. Bristande rättvisa från befälets sida påtalas däremot i tämligen ringa grad; den brist hos befälet, som i attitydundersökningen framstår som den mest framträdande, är i stället bristande förståelse, för stor distans, från befälets sida. Det är emellertid säkerligen berättigat att påstå, att en orsak till den olust, som många värnpliktiga erfara under sin militärtjänst, är just känslan av att rättsskyddet inte motsvarar de krav, som man anser berättigade. Den likhet inför lagen, som den värnpliktige i det civila livet accepterar som någonting självklart, framstår ofta i det militära som mer eller mindre reducerad. Sålunda är den värnpliktige nödsakad att uppge åtskilligt av den medborgerliga frihet, som han äger som civil medborgare, och han finner sig i olika hänseenden vara ställd i en rättslig särställning. Den mest iögonenfallande skillnaden mellan det civila och det militära livet är härvidlag, att den militära tjänstens särskilda karaktär inte medger, att jämlikhet existerar mellan personal av olika kategorier. Detta sammanhänger med att den militära tjänsten kräver, att chefen har en stark ställning, och att de underlydande måste underkasta sig en långt gående lydnadsplikt. Den militära disciplinen förutsätter, att den värnpliktige accepterar den bristande jämlikheten och inordnar sig i den hierarkiska ordningen. För att hans underkastelse skall ha något värde ur moralisk synpunkt, bör detta emellertid ske frivilligt. Han skall undervisas om de skäl, som tala för en ovillkorlig och instinktiv lydnadsreaktion inför chefens vilja i krig, och de övriga omständigheter som betinga krigsmaktens hierarkiska uppbyggnad. Först då han insett detta, kan han bli en lojal och pliktmedveten medlem av sitt förband. Vi återkomma här till en redan tidigare anförd synpunkt, nämligen att tvånget i och för sig icke har något värde för att skapa disciplinerade soldater. Uppenbarligen förekomma en mångfald tillfällen, då tvånget måste tillgripas. Det viktigaste medel, som vid disciplinfostran bör komma till användning, är emellertid övertygelsen, icke tvångshotet. För att en frivillig, på övertygelse grundad disciplin skall kunna skapas hos de värnpliktiga, är det emellertid en nödvändig förutsättning, att den bristande jämlikheten aldrig någonsin urartar till bristande respekt för den underordnades människovärde och för hans berättigade krav på ett aktningsfullt bemötande. I detta hänseende torde ännu

206 åtskilliga brister förekomma, som vi i andra sammanhang påtalat. Det är emellertid omöjligt att skapa sådana formella garantier för den enskildes rättssäkerhet, att faran för missbruk av befälsrätten och den militära disciplinen undanröjes. De utländska erfarenheter rörande de värnpliktigas rättsliga ställning, som i detta sammanhang kunna erbjuda något intresse, äro vissa schweiziska förhållanden. Man tillmäter där institutet »Beschwerderecht» stor betydelse för den enskildes rättssäkerhet inom krigsmakten. I det schweiziska tjänstereglementet säges »das Beschwerderecht» vara den underlydandes medel att värja sig mot angrepp på hans ära, mot ingrepp i hans människorättigheter eller befälsbefogenheter och mot orättvisa bestraffningar. I enlighet med grundsatserna för »das Beschwerderecht» skola också konflikter mellan likställda lösas. Den schweiziska besvärsrätten innefattar en rätt för den underlydande att efter framställning erhålla ett tjänstesamtal med den överordnade, som förmenas ha förgripit sig mot honom. För denna »dienstliche Unterredung» gälla särskilda regler. Endast om ett sådant samtal synes den underlydande utsiktslöst eller det icke givit åsyftat resultat, anföres klagan till högre chef. Denne är skyldig att innan ärendet avgöres höra båda parter. Ett ålderdomligt drag hos de i Schweiz rådande militära föreställningssätten är den stora betydelse, som tillmätes vad man kallar soldatäran. I konsekvens härmed framhålles emellertid uttryckligt i reglementena, att soldaten icke får tåla övergrepp, som träda hans ära som soldat för när, och betraktelsesättet torde även på andra sätt bidraga till ett aktningsfullt förhållande mellan befäl och meniga från ömse håll. I detta sammanhang kunna vi icke underlåta att understryka vikten av att instruktioner och reglementariska bestämmelser avfattas så klart och oförtydbart, att utrymmet för godtyckliga tolkningar i möjligaste mån beskäres. Ett exempel på uppenbart olämpliga föreskrifter inom ett område, som i förevarande sammanhang kan äga aktualitet, förekommer i en föreskrift, som kvarstått i soldatinstruktionen för armén intill den senaste upplagan och ännu förekommer vid marinen och flygvapnet. »Det är förbjudet» — har det i kapitlet om soldatens allmänna skyldigheter hetat — »att inför trupp eller eljest under den militära utbildningen inblanda eller avhandla politiska partieller tvistefrågor.» I denna formulering kan intolkas ett förbud för de värnpliktiga att överhuvud under utbildningen (under raster, fritid etc.) till och med sins emellan avhandla politiska frågor. En dylik bestämmelse saknar givetvis varje stöd och måste betraktas som ett allvarligt intrång i den militära personalens yttrandefrihet. Även om med ordet »utbildning» endast avses den egentliga tjänsten, kan man dock finna belägg för att även befäl givit bestämmelsen en otillåtligt vid tolkning. 1 I 1946 års upplaga av arméns soldatinstruktion har bestämmelsen utbytts mot den i tjänstereglementet förekommande bestämmelsen, att »det är krigs1 I en vid upplysningsutredningens betänkande (Statens offentliga utredningar 1945:21) fogad bilaga om en av utredningen verkställd enquéte bland högre förbandschefer inom vissa militärområden angående »Aktuell orientering», förekommer i samband med frågan om regelbunden orientering av manskapet ägt rum uppgiften, a t t »somliga» chefer anfört principiella betänkligheter mot sådan orientering och därvid hänvisat till ifrågavarande bestämmelse.

man förbjudet att i samband med tjänsten avhandla politiska tvistefrågor». Också gentemot denna formulering kunna emellertid invändningar resas. Det är sålunda uppenbart, att försvarsfrågan vid åtskilliga tillfällen varit och ännu kan komma att bli en politisk tvistefråga, vilket emellertid veterligen icke avhållit någon från att »i samband med tjänsten» avhandla t. ex. de organisatoriska förutsättningarna för krigsmaktens effektivitet. Det bör även märkas, att studiet i medborgarkunskap förutsätter meningsutbyten — i tjänsten — rörande politiska parti- och tvistefrågor. Med hänsyn härtill bör en omarbetning av den ifrågavarande bestämmelsen äga rum, så att den kommer att utsäga ett förbud mot politisk agitation i samband med tjänsten, vilket torde få anses vara och från början ha varit dess enda syfte. I avseende på de värnpliktigas rättsliga ställning böra även de gällande reglerna för tjänsteväg uppmärksammas. Enligt bestämmelserna i tjänstereglementet skall tjänstemeddelande i allmänhet befordras i vanlig tjänsteväg från vederbörande högre chef genom samtliga mellanvarande chefer till vederbörande lägre chef samt i motsatt ordning från den sistnämnde. Rapport (anmälan) skall i allmänhet avgivas till närmaste chef, som, där omständigheterna så påkalla, vidarebefordrar densamma. Inom kompani eller flygdivision äger dock envar att med tjänstemeddelande vända sig direkt till förbandschefen. Vi ha oss bekant, att reglerna om tjänsteväg uppmjukats vid vissa förband. Sålunda förekommer det, att de värnpliktiga ha rätt att vända sig med klagan eller i andra personliga angelägenheter direkt till regementschefen. E x e m p e l : En regementschef, vid vars förband en särskilt tryckt vägledning tillhandahålles alla nyinryckta, har sålunda föreskrivit, att all personal under kompanichefens ledning i detta häfte skall inskriva följande: »Ett gammalt svenskt lagbud lyder: Konungens vilja är, att var man sker rätt. Du får därför inte hysa missnöje genom att förtiga, vad Du anser kränka Din rätt. Du skall i stället söka vinna upplysning eller rättelse genom hänvändelse till Din närmaste chef eller direkt till kompanichefen. Om Du anser, att Du har skäl till klagan över förhållandena i tjänsten, skall Du muntligt eller skriftligt framföra Din klagan till Din närmaste chef, eller om klagan rör denne eller högre chef till dennes närmaste chef. Du kan dessutom alltid vända Dig direkt till regementschefen. På samma sätt kan Du också handla i fråga om Dina personliga angelägenheter och bekymmer.» En ordning, enligt vilken all regementets personal har rätt att vända sig direkt till regementschefen, kan utan tvivel innebära åtskilliga olägenheter. Det kan sålunda vålla en icke oväsentlig ökning i regementschefens arbetsbörda och underlydande chefer kunna få en känsla av att de bli desavuerade. Vi anse det emellertid lämpligt, att en möjlighet tillskapas för all personal vid regemente (motsvarande) att göra personlig hänvändelse till regementschefen. Det torde inte heller vara förenat med särskilda olägenheter att medge detta om gällande bestämmelser rörande handläggningen av tjänsteärenden bibehållas oförändrade. Det bör sålunda kunna föreskrivas, att regementschef (motsvarande) förslagsvis en dag i veckan å bestämd tid har mot-

208 tagningstid, då envar av regementets personal har rätt att vända sig till honom i personliga angelägenheter. Ärenden, som skola handläggas i tjänsteväg, böra därvid icke kunna upptas till avgörande, om de icke ha behandlats i föreskriven ordning. Den ökning i regementschefens arbetsbörda, som en sådan mottagningstid skulle innebära, blir i själva verket obetydlig. Respekten för regementschefens auktoritet torde också vanligen vara så stark, att missbruk av en dylik rätt inte behöver befaras. Förslaget ansluter sig för övrigt till vad som vanligen gäller för högre förvaltningschefer. I avseende å reglerna om tjänsteväg har Militieombudsmannen hos Kungl. Maj:t begärt, att det i samband med en revision av förfarandet vid utredning av militära mål bör öppnas en möjlighet för en förfördelad att vända sig direkt till vederbörande åklagare. Vi ha oss bekant, att detta spörsmål upptagits till behandling av krigsdomstolsutredningen. I detta sammanhang vilja vi därför endast understryka de gynnsamma återverkningar, som redan blotta medvetandet om en sådan rätt skulle ha på de värnpliktigas känsla av rättssäkerhet. Vi förutsätta emellertid som självklart, att möjligheten för en målsägande att rikta sin anmälan direkt till åklagaren med förbigående av vanlig tjänsteväg skall gälla icke blott för värnpliktiga eller eljest i förhållande till överordnade utan att den göres generell. Det bör slutligen erinras om att de för de värnpliktigas rättsliga ställning väsentliga frågorna för närvarande äro föremål för särskilda utredningar. H ä r ha därför endast ett par detalj spörsmål kunnat upptas. Förslag torde inom kort komma att framläggas om en revision av strafflagen för krigsmakten och om krigsdomstolarnas avskaffande i fredstid.

209 Sammanfattning av utredningens synpunkter och förslag. Inledning. 1. Syftet med vårt arbete har varit att höja utbildningsarbetets — och därmed på längre sikt hela krigsmaktens — effektivitet genom att så långt det är möjligt avlägsna orsaker till slitningar mellan befäl och meniga samt till vantrivsel och missnöje (s. 10). Kap. 1. Grundläggande synpunkter. 2. Den moderna taktiken förutsätter en disciplin, som soldaten frivilligt underkastar sig och vars nödvändighet han förstår. Striden kräver emellertid en instinktiv lydnadsreaktion utan motsvarighet i det civila livet (s. 17). 3. Den militära disciplinen bör i mångt och mycket få sin prägel av nationalkaraktären, d. v. s. de på historisk utveckling och sociala förhållanden grundade handlings- och tankevanor, som utvecklas hos alla folk. Ett specifikt svenskt drag på detta område är kravet på formell rättvisa och lagbundenhet och reaktionen mot allt godtvcke — även välvilligt sådant (s. 16 och 18). 4. Soldatens fostran till disciplin bör äga rum i själva tjänsten. Det tvång, som de värnpliktiga under fritiden äro underkastade, torde ur utbildningssynpunkt göra mer skada än nytta. En skarpare gränsdragning mellan förhållandena i tjänst och utom tjänsten är därför motiverad (s. 19). Kap. 2. Folk och försvar. 5. Den ställning försvaret intar i samhället är av betydelse för själva den militära livsformen. En påtaglig vilja att åstadkomma ett nära och förtroendefullt förhållande mellan folk och försvar existerar såväl bland de inom försvarsväsendet anställda som hos den civila allmänheten. Det är ytterst denna samförståndsvilja, som ligger till grund för strävandena att avlägsna de anledningar till irritation och missförstånd, som ännu förekomma och att inom försvaret utveckla en demokratisk anda, som står i nivå med utvecklingen inom samhället i övrigt. För en sådan utveckling fordras hela samhällets medverkan (s. 23 och 27). Kap. 3 . Ekonomiska betingelser. 6. Den materiella standarden är av betydelse både för trivseln under militärtjänsten och för ett spänningsfritt förhållande mellan befäl och meniga överhuvudtaget (s. 29). 7. Kravet på större realism och effektivitet i utbildningsarbetet ställer ökade krav på övningsanslagen (s. 29). 8. Den ekonomiska standard, som samhället ger de värnpliktiga, måste ses i relation till den genomsnittliga levnadsstandarden inom samhället (s. 31). 14-1754 46

210 9. En höjning av dagavlöningens belopp är i princip önskvärd (s. 33). 10. Det är av stor vikt, att behovet av fritidslokaler tillgodoses utan alltför stor tidsutdräkt. Lägerkassans (manskapskassans) medel böra icke användas till anläggningar, som äro mera avsedda för tjänstens bruk än för manskapets nytta och nöje (s. 34). 11. Förplägnaden, särskilt födans tillagning, bör ägnas större uppmärksamhet (s. 34). 12. Den värnpliktiges permissionsuniform bör vara av ungefär samma klass som en vanlig svensk arbetares söndagskostym. Likaså böra de arbetskläder, som tillhandahållas de värnpliktiga, motsvara vanlig civil standard (s. 35 f). 13. Personalvårdsarbetet bör icke strypas på grund av medelknapp'het (s. 36). 14. Det bör ankomma på 1945 års försvarskommitté att ta ställning till tanken på en sådan uppställning av fjärde huvudtiteln att försvarets »socialkostnader» redovisas under en särskild rubrik i uppställningen, en tanke till vilken utredningen icke fattat egen ståndpunkt (s. 37 f). 15. Möjligheten att åstadkomma en breddad rekryteringsbas till befälskårerna sammanhänger med lönesättning och befordringsutsikter. Lönestandarden måste även anpassas efter de anspråk man ställer på personalen (s. 39—45). Kap. 4. Militär psykologi. 16. De värnpliktigas svårigheter att anpassa sig till den nya miljön måste ständigt beaktas av befälet (s. 57 f). 17. På grund av den hierarkiskt ordnade befogenhets- och ansvarsfördelningen inom krigsmakten är miljöns tryck starkast uppifrån och nedåt. Detta ger både hos befäl och trupp upphov till spänningar, som på olika sätt avreageras, stundom genom obehärskat uppträdande och svordomar. Dylika aggressioner få emellertid inte tillåtas gå ut över de underordnade. Samma krav på självbehärskning, som man i det civila livet uppställer, måste gälla också för militärbefälet (s. 70). 18. En rationell personaluttagning är ett betydelsefullt medel att främja trivseln i tjänsten. De anstalter som vid inskrivning och inryckning till första tjänstgöring företas för att med särskilda prövningar anpassa de värnpliktigas placering med hänsyn till anlag och färdigheter äro därför av stort värde. Med hänsyn till betydelsen av ett omsorgsfullt urval av officersämnen synas de åtgärder som nu förekomma vara ändamålsenliga. En prövning på ett tidigare stadium än vad nu är fallet bör dock allvarligt över vägas (s. 72). 19. Det enskilda samtal (»exploration») mellan varje värnpliktig och lians kompanichef (motsvarande) strax efter inryckningen till första tjänstgöring, som delvis praktiseras, bör utsträckas att gälla hela krigsmakten och obligatoriskt föreskrivas (s. 72). 20. I fråga om den militärpsykologiska och militärpedagogiska undervis-

211 ningen för officerarna biträdas de förslag som framlagts av arméns officersutbildningskommitté. Motsvarande kunskapsmått böra bibringas även vid undervisningsanstalterna för officerare vid marinen och flygvapnet (s. 72 f). 21. Vid varje förband bör finnas en officer, som kan svara för den psykologiska verksamheten. Innan en ökad utbildning i psykologi och pedagogik genomförts vid de militära högskolorna bör genom särskilda kurser om cirka tre veckor vid Centrala värnpliktsbyrån sådan undervisning delges vissa för uppgiften lämpade officerare (s. 73). 22. Också vid underbefälsutbildningen, särskilt i befälsföring, böra psykologiska och pedagogiska problem ägnas uppmärksamhet (s. 56). K a p . 5. Särskilda frågor rörande förhållandet mellan befäl och meniga. 23. Förhållandet mellan befäl och meniga dikteras på befälssidan i mångt och mycket av officerskårens hållning. Det är därför angeläget, att man skapar förutsättningar för en fullgod rekrytering av officerskåren och att officersutbildningen inriktas på att skapa en i vissa hänseenden förändrad officerstyp (s. 83 och 85). 24. Underbefäl och — i viss mån — underofficerare ha en mellanställning mellan officerer och trupp, som för dessa kategorier skapar särskilda problem. Det stöd av högre befäl, som de kunna behöva för att hävda sin auktoritet och utföra sitt arbete, måste de erhålla (s. 94). 25. En närmare kontakt och en större kamratlighet måste åstadkommas mellan befälskårerna. Inte minst måste cle sociala skrankorna brytas ned. Initiativ i denna riktning böra tas av officerskårerna (s. 94). K a p . 6. Vissa frågor beträffande utbildningsarbetet. 26. Frågan om permanenta befälsförhållanden vid utbildningsavdelningarna måste ägnas uppmärksamhet. Utbildningsbefälets semestrar böra i första hand uttas i samband med övningsuppehållen (s. 99). 27. Eftersom utbildningstakten måste rättas efter de svagaste individerna inom varje avdelning, bör en differentiering av utbildningen genomföras så långt det är möjligt (s. 100). 28. Inom flottan och flygvapnet böra bestämmelser om den dagliga arbetstidens reglering utfärdas efter mönster av de inom armén och kustartilleriet gällande föreskrifterna i detta hänseende (s. 101). 29. Ackords- och betingsprincipen bör i möjligaste mån tillämpas både vid utbildningsarbetet och vid militär tjänst i allmänhet (s. 102). 30. För att skapa ett vetenskapligt underlag för utbildningsbestämmelserna böra arbets- och tidsstudier igångsättas (s. 104). 31. Vakttjänsten i kasern bör inskränkas till den för denna utbildningsgren nödvändiga utbildningstiden (s. 104). 32. Utbildningen bör överhuvudtaget i högre grad än för närvarande är fa]let inriktas direkt på krigets krav och ges en mera fältmässig karaktär (s. 105 ff).

212 Kap. T. Upplysningsverksamhet. 33. Kravet på upplysning måste tillgodoses, annars bli alla åtgärder för att skapa arbetsglädje och trivsel under militärtjänsten fruktlösa. Vill man höja utbildningens effektivitet genom att stimulera intresse och samarbetsvilja, är ökad upplysning det första villkoret för ett gott resultat (s. 121). 34. I tjänstereglementet böra införas bestämmelser om chefs skyldigheter ifråga om upplysning och orientering av underlydande personal (s. 121). 35. Den pågående överarbetningen av soldatinstruktionen bör utsträckas till att avse jämväl motsvarande instruktioner vid marinen och flygvapnet. Man bör därvid eftersträva att erhålla en verkligt tjänlig handbok, som har förutsättningar att bli läst och uppskattad av de värnpliktiga (s. 121 f). 36. Särskilda handledningar med upplysningar om förbandet och dess lokaliteter, förhållningsregler rörande ordningen inom förbandet, om den frivilliga fritidsundervisningen och andra möjligheter rörande studier eller fritidsverksamhet vid förbandet eller inom förläggningsorten jämte andra lokala underrättelser böra utgivas vid varje regemente (motsvarande). Den årliga kostnaden härför beräknas icke komma att överstiga 25 000 kronor (s. 122 f). 37. Frågetimmar och truppsamtal böra ofta anordnas (s. 123). 38. Till ledning för truppsamtalen böra utgivas särskilda orienteringar genom försorg av försvarsstabens upplysningsavdelning. Kostnaden för 12 dylika orienteringar per år beräknas till 8 000 kronor (s. 123 f). 39. Utbildningen i medborgarkunskap bör bedrivas i form av gemensamt studium med den ordinarie chefen för varje utbildningsavdelning som studieledare (s. 129 f). Kap. 8. Militära former. 40. De militära reglerna för enskilt uppträdande böra så långt det med hänsyn till rent militära skäl är möjligt anpassas efter civila regler för hövlighet och ett korrekt uppträdande (s. 136). 41. I den för officerare, underofficerare och vederlikar gällande hälsningsplikten föreslås ingen ändring. Manskap och vederlikar däremot böra åläggas hälsningsskyldighet endast gentemot officerare, underofficerare, överfurirer (högbåtsmän), furirer och vederlikar, som äro klädda i uniform och som de i och för sin tjänst lärt känna, samt dessutom gentemot övriga i uniform klädda personer av högre tjänstegrad eller tjänsteklass vid tilltal (s. 152). 42. Sättet för hälsningens utförande bör vara detsamma för alla personalkategorier. Sålunda bör all personal, som icke bär huvudbonad, hälsa på vanligt sätt (med bugning) (s. 153). 43. Beträffande tilltal bör huvudregeln vara, att den menige tilltalas med sitt tillnamn, omväxlande med »Ni». Användningen av nummer bör undvikas. Tilltalsordet »Ni» bör för undvikande av titelns upprepande få

213 användas även till överordnade. Där tilltalsordet »Du» på grund av förhållandena inom orten eller annan hävd allmänt användes av överordnad till underordnad bör detta med vederbörande regementschefs medgivande få ske (s. 155 f). 44. Krav på anmälan inom kasernområde eller vid förflyttning till eller från övning bör inte överdrivas. Anmälan och anhållan böra kunna utföras utan särskild formalism i uttryckssätten, (s. 158). 45. Vid samtal med överordnad bör underordnad inta en ledig men korrekt hållning. Krav på enskild ställning bör inte uppställas. Under teoretiska lektioner och genomgångar böra de meniga få förbli sittande, då de svara på frågor. Allt invecklat och konstlat ceremoniel för uppträdandet på expeditioner etc. bör undvikas. Inomhus bör man inte kräva reglementerade vändningar; kravet på tjänsteväg bör inte drivas så långt, att en menig måste vända sig till kompanichefen för att få tillstånd att tala med kompaniadjutanten, då dessa sitta i samma rum (s. 1.59). K a p . 9. Ledighet. 46. De värnpliktigas rörelsefrihet under fritiden bör ökas. De nu pågående försöken med utvidgad allmän permission böra bedrivas under så lång tid, att säkra hållpunkter för en bedömning av permissionsförhållandenas betydelse för truppens trivsel och arbetsduglighet kunna erhållas. Oberoende av dessa försök bör den allmänna, dagliga fritiden utsträckas till midnatt. Tapto och tystnadssignal skola dock ges klockan 22 respektive klockan 22.30, och de som anlända till förläggningen efter tystnaden skola iaktta tystnadsreglerna. Under natt före sön- och helgdag skall manskapet icke behöva ligga i förläggningarna (s. 170). 47. Denna ledighet bör utgöra f r i t i d och således kunna begränsas endast på grund av tjänst eller genom bestraffning i enlighet med strafflagen för krigsmakten (»vägran av permission» bör inte kunna förekomma) (s. 175). 48. Chef för bataljon (motsvarande) bör äga rätt att ge ledighet i form av permission från tjänstens slut på fredag till tjänstens början på måndag till enskild värnpliktig eller förband av högst plutons (motsvarande) styrka såsom belöning för särskilda prestationer eller synnerligt nit i tjänsten. Sådan ledighet skall av regementschef (motsvarande) kunna ges även till större förband (kompani och motsvarande). Vid flygvapnet skall permission av detta slag kunna ges av flottiljchef (s. 170). 49. Bestämmelsen om fritidsområde bör upphävas utan att ersättas med något nytt stadgande (s. 177). 50. Kommenderingar, vilka inskränka personalens sedvanliga fritid, skola såvitt möjligt delges vederbörande senast före veckoslutsledighetens början för tiden till och med därpå följande veckoslut (s. 177). 51. De värnpliktiga böra erhålla rätt till fri hemresa en gång varannan månad. Merkostnaden härför beräknas till omkring 1 miljon kronor (s. 178). 52. Manskap och vederlikar böra erhålla rätt att utom tjänsten bära uniform eller civil klädsel efter eget beprövande; dock bör civil klädsel icke utan särskilt tillstånd av regementschef (motsvarande) få bäras inom kasernområdet (s. 180).

214 K a p . 10. Personalvårdsorganisationen. 53. Bildningsrådet och utspisningsnämnden böra i sin nuvarande form upphöra och ersättas med regementsnämnd (motsvarande). Nämnden skall ha till uppgift att ta ställning till frågor rörande bildnings- och förströelseverksamheten, den militära socialvården, upplysningsverksamhet och medborgarundervisning samt att tillvarata manskapets intressen beträffande förplägnaden, marketenterirörelsen, fritidslokalerna samt förhållandena i dagrum och logement. Den bör dessutom höras i frågor rörande användningen av lägerkassemedel. Nämnden bör arbeta på sektioner. Sammansättningen av regementsnämnden bör i stort sett vara densamma som för bildningsrådet, dock att samtliga personalgrupper böra vara representerade i nämnden och att de värnpliktigas representation bör förstärkas, så att den kan utgöra ett organ för deras medinflytande på de frågor, som falla inom nämndens verksamhetsområde (s. 189 f.). 54. Organisationen av personalvårdsassistenter vid förbanden utbygges. Vi föreslå inrättande av 37 tjänster för heltidstjänstgörande assistenter (ersättning motsvarande lönegrad Eo 18) och 24 tjänster för deltidstjänstgörande assistenter (arvode 2400 kronor). Tjänsterna böra tillsättas genom förordnande på tre år i sänder och böra endast undantagsvis få innehas av den som övenskridit en levnadsålder av fyrtio år. Assistenterna sammanföras i en personalkår med chefen för försvarsstabens personalvårdsavdelning som chef. Kostnaden för denna organisation beräknas till 343 906 kronor per år (s. 1991). 55. Bestämmelser böra utfärdas om att kompaniassistent (motsvarande) skall utses vid varje kompani (motsvarande) (s. 202). 56. Det bör ankomma på vederbörande förbandschef att avgöra, huruvida personalvårdsofficer skall tillsättas vid förbandet eller ej (s. 202). 57. Vid försvarsstabens personalvårdsavdelning inrättas en ytterligare assistentbefattning i lönegrad MEo 23. Befattningshavaren bör ställas direkt till chefens förfogande och icke bindas vid viss detalj inom avdelningen (s. 203). 58. Försvarsväsendets personalvårdsnämnd bör erhålla i uppdrag att undersöka möjligheterna att avlasta nämndens löpande arbete från sammanträdena. En möjlighet är härvid att ordföranden i nämnden bemyndigas att ensam eller med biträde av någon eller några av nämnde us ledamöter självständigt handlägga vissa personalfrågor och andra löpande ärenden (s. 203). Kap. 11. De värnpliktigas rättsliga ställning. 59. Regementschef (motsvarande) bör åläggas att hålla viss mottagningstid, förslagsvis en gång i veckan, då all personal skall äga rätt att vända sig till honom i personliga angelägenheter (s. 207).

215 Bilaga 1.

F ö r s l a g a n g å e n d e r e g l e m e n t e n m. m. 1. Ändringar och tillägg i Tjänstereglementet för krigsmakten (TjRK). Momentnumren avse 1945 års upplaga. Mom.

Innehåll

m. m.

Krigstukt. Krigsmans

21 34

skyldigheter.

Krigsman takt. Det är krigsman förbjudet att i samband med tjänsten bedriva politisk propaganda. Krigsman chefen. Inom regemente, örlogsstation eller flygflottilj må han därjämte direkt vända sig till regementschefen (motsvarande), på tid — i regel en gång i veckan — varom särskilt meddelas på order. Chefs skyldigheter.

•5372

Chef skall — — — utförbarhet. I samband med befallning skall chef, därest förhållandena icke annorlunda betinga, lämna erforderlig orientering. Han skall återtagas. Chef skall lämna underställd personal erforderlig upplysning i frågor rörande krigsmakten och den militära tjänsten. H a n skall hålla personalen orienterad om syftet med givna föreskrifter och vidtagna åtgärder. Klädsel. Klädsel utom tjänsten.

238 245

Personal på aktiv stat — örlogsfartyg. I övrigt må all personal efter eget beprövande utom tjänsten bära uniform eller civil klädsel, därest icke nedan annat föreskrives. Kvinnlig krigstjänstpersonal bestämmer. Utan hinder utom tjänsten av lokaler samt eljest enligt flygflottilj. Momentet utgår. Angående klädsel utom tjänsten i krig stadgas särskilt.

216 Mom.

I n n e b a l ! m. m. Hälsning och annan hedersbevisning.

275 Hälsning av enskild. Där icke annat särskilt angives, utföres hälsning enligt samma grunder och på samma sätt som vid civilt umgänge kännetecknar ett artigt uppträdande. Vid hälsning oförändrad ställning. Den, som icke bär huvudbonad, hälsar enligt vanligt bruk. Den, som kör eller leder häst eller cykel och härigenom eller eljest, såsom vid bärande av börda, är förhindrad att göra honnör, hälsar med huvudvridning. Den, som bär eller håller gevär i handen eller bär gevär i remmen hälsar under förflyttning genom huvudvridning detta sätt. Officer, underofficer innan han hälsar. Den, som är på skidor, hälsar med honnör handremmen. Den, som rider, bär huvudbonad. Envar, som är klädd i uniform, vilka äro klädda i uniform. ^ Manskap och vederlikar, som äro klädda i uniform, skola hälsa på alla officerare, underofficerare, överfurirer, högbåtsmän och furirer samt vederlikar, som äro klädda i uniform och som de i och för sin tjänst lärt känna, samt dessutom på övriga i uniform klädda personer av högre tjänstegrad eller tjänsteklass vid tilltal. Om skyldigheten att känna vissa överordnade till namn och utseende stadgas särskilt. På konungen och drottningen — — — annat än vid tilltal. Särskilda bestämmelser.

321 322 324 325

Momentet utgår.

Den, som

sittande. Tjänstemeddelanden.

390 Allmänna bestämmalser. Vid tilltal vid tilltal. Menig tilltalas med tillnamn, med nummer och tillnamn eller med flygsoldat. Till undvikande av titels upprepande må tilltalsordet Ni användas. Tjänsteväg. Inom kompani eller flygdivision förbandschefen. Inom regemente, örlogsstation eller flygflottilj må därjämte envar i per-

217 Mom.

Innehåll

m. m.

sonliga angelägenheter direkt vända sig till regementschefen (motsvarande) på tid — i regel en gång i veckan — varom särskilt meddelas på order. Mellanvarande erforderligt.

461 462

465 469

476 Ledighet. Allmänna bestämmelser. Ledighet från tjänstgöring beviljas — övningsuppehåll. Ledighet föreligga. Rätt till ledighet från tjänstgöring föreligger endast beträffande semester. Den, som åtnjuter ledighet från tjänstgöring, må vistas varhelst han önskar inom riket, där icke för visst fall annat föreskrives. Officerare — — — förläggningsorten. Manskap och vederlikar, som bo i kasern, må på fritid mellan revelj och midnatt — natt före söndag och helgdag jämväl efter midnatt — utan tillstånd vistas var som helst utom kasernområdet. Med hänsyn till lokala förhållanden — främst kommunikationer — må chef för regemente, örlogsstation eller flygflottilj medgiva att detta tillstånd utsträckes att gälla jämväl efter midnatt. Chef för regemente, örlogsstation och flygflottilj må härjämte medgiva i kasern boende — rätt att samtliga dagar utan inskränkning även efter midnatt vistas utom kasernområdet. Med fritid — förekommer. Senast före veckoslutsledighetens början delgives personalen, då så är möjligt, sådana särskilda kommenderingar, som under tiden till och med därpå följande veckoslut inskränka sedvanlig fritid. Permission i fred. Såsom permission är att anse medgivande att vara frånvarande från tjänstgöring under kortare tid än hel tjänstgöringsdag ävensom tillstånd att — utöver vad i allmänhet medgives på fritid — vistas utom kasernområdet. Utan hinder av vad i första stycket angives må värnpliktig, vilken fullgör tjänstgöring enligt 27 § 1 värnpliktslagen så avlägset från bostadsorten, att permission enligt ovan icke medgiver honom vistelse i hemmet ett helt dygn, erhålla permission från tjänstens slut på fredag till tjänstens början på måndag. Permission tjänstledighet. Såsom belöning för särskilda prestationer och synnerligt nit i tjänsten må utan hinder av vad i första och andra stycket angives enskild värnpliktig eller helt förband på förslag av vederbörlig kompanichef eller flygdivisionchef erhålla permission från tjänstens slut på fredag till tjänstens början påföljande måndag.

218 Mom.

515 Innehåll

m.

Permission — personal. Belöning i form av permission må dock endast beviljas av bataljonschef (motsvarande) beträffande enskild värnpliktig eller förband om högst pluton (motsvarande) samt av regementschef (motsvarande) beträffande högre förband än pluton (motsvarande). Då anhållan — övning. Tjänstledighet och semester i fred. Beställningshavare semester. Beställningshavare, som tjänstgör som befäl vid utbildningsavdelning, bör i första hand uttaga semester i anslutning till förekommande övningsuppehåll. Beroende semesterperioder. Garnisonstjänst. Förläggning.

667 Momentet utgår. Förplägnad. Chef — — — genom regementsnämndens (motsvarande) förplägnadssektion. Om utspisningssektions organisation och verksamhet stadgas särskilt. Dagordning och signallista. För den inre tapto (gives kl. 22.00) manskap inom kasernområdet skall begiva sig till sina logement, tystnadssignal — vid armén och kustartilleriet regementets igen- tystnad — släckas, känningssignal (gives kl. 22.30) brandsignal

underavdelning.

219 2. Ändringar och tillägg i soldatiustruktion för armén (Soldi A). Momentnummer avse 1946 års upplaga. Mom.

Innehåll

m. m.

Soldatens skyldigheter. 229

2bl1/2

259 Krigsynans uppträdande. Krigsman — takt. I samband med tjänsten får krigsman icke bedriva politisk propaganda. Chefs skyldigheter. Chef skall lämna underställd personal erforderlig upplysning i frågor rörande krigsmakten och den militära tjänsten. Han skall hålla personalen orienterad om syftet med givna föreskrifter och vidtagna åtgärder. Chef skall utförbarhet. I samband med att viss sak anbefalles skall chef, därest förhållandena icke annorlunda betinga, lämna erforderlig orientering. Han skall återtas. Soldatens förmåner och rättigheter.

Personliga angelägenheter. Krigsman chefen. Inom regemente (kår) må han därjämte direkt vända sig till regements-(kår)chefen, på tid — i regel en gång i veckan — varom särskilt meddelas på order. Tjänsteärende kan dock härvid icke företagas till avgörande innan det blivit handlagt i vederbörlig tjänsteväg. Då sådana fritid m. m. 310 Önskemål eller klagomål beträffande mathållningen framföres till regementsnämndens förplägnadssektion, i vilken manskapet är representerat. Ledighet. 341 Ledighet från tjänstgöring så medger. Bätt till ledighet från tjänstgöring föreligger krigsmakten. 3427» Den som åtnjuter ledighet från tjänstgöring må vistas var helst han önskar inom riket, där icke för visst fall annat föreskrivits. 343 Manskap som bor i kasern får på fritid emellan revelj och midnatt — natt före sön- och helgdag jämväl efter midnatt — vistas var som helst utom kasernområdet. Beroende på lokala förhållanden — särskilt kommunikationer — kan regementschef utsträcka detta tillstånd att vanliga dagar gälla viss tid efter midnatt. Delvis medgivande. 343Va Personalen skall om möjligt senast före veckoslutsledighetens början erhålla kännedom om sådana kommenderingar, som under tiden till och med därpå följande veckoslut komma att inskränka hans sedvanliga fritid.

220 Mom.

344 Innehåll

m. m.

Ledighet under kortare tid än hel tjänstgöringsdag och tillstånd att — utöver vad i allmänhet medgives på fritid — vistas utom kasernområdet benämnes permission. Dessutom kan värnpliktig, vilken fullgör tjänstgöring enligt 27 § 1 värnpliktslagen så avlägset från bostadsorten, att permission enligt ovan icke medger honom vistelse i hemmet ett helt dygn, erhålla permission från tjänstens slut på fredag till tjänstens början på måndag. Sådan tjänstledighet. Inskränkningar i fritiden kunna förekomma på grund av tjänstgöring å tid som eljest är fritid samt genom bestraffning eller tillrättavisning i enlighet med strafflagen för krigsmakten. Såsom belöning för särskilda prestationer eller synnerligt nit i tjänsten må utan hinder av vad i första stycket angives enskild värnpliktig eller helt förband efter förslag av kompanichef erhålla permission från tjänstens slut på fredag till tjänstens början på måndag.

Militära former och ordningsföreskrifter. Hälsning. 43172 Där icke annat särskilt angives, utföres hälsning enligt samma grunder och på samma sätt som vid civilt umgänge kännetecknar ett artigt uppträdande. 433 Envar, som är klädd i uniform • — blottad fana samt örlogsflagga, som hissas eller halas ned. Manskap och vederlikar, som äro klädda i uniform skola hälsa på alla officerare, underofficerare, överfurirer och furirer samt vederlikar, som äro klädda i uniform och som de i och för sin tjänst lärt känna, samt dessutom på övriga i uniform klädda personer av högre tjänstegrad eller tjänsteklass vid tilltal. Om skyldigheten att känna vissa överordnade till namn och utseende föreskrives i mom. 444. Skyldighet tilltal. 435 Hälsning — — — övning. Bild 123 p Den, som är på skidor, hälsar med honnör, varvid skidstav må hänga kvar i handremmen. 44372

451 Särskilda bestämmelser. Vid samtal med överordnad intager soldaten en korrekt och hövlig ställning. Anmälan, upprop, ordonnanstjänst m. m. Anmälan skall göras övning. Vid anmälan omtalas namnet, då det befäl som mottager anmälan icke kan förmodas känna den som anmäler sig, och då det är av betydelse för vederbörande att veta, vem han talar med.

221 Mom.

Innehåll

m. m.

Anmälan sker t. ex. sålunda: 1) »Furir, jag anmäler mig efter kommendering som städare.» 2) »Kapten, handräckning hos kompaniadjutanten.» 3) »Major, mitt namn är Borg, 7. kompaniet. Jag anmäler mig för förhör.» 4) »Kapten, mitt namn är Ström, 3. kompaniet I 1. Jag anmäler mig.» 5) stab. 455 Soldat titel. Soldat, som under teoretisk lektion besvarar fråga, förbliver sittande. 455V2 Inomhus utför enskild soldat vändningar på enklaste sätt. 498 Vid revelj bestämmelser. Senast vid tapto skola de, som vistas inom kasernområdet, eller icke äro förläggningen. Vid tystnadssignalen skola alla inom kasernområdet ha gått till sängs och tystnad råda inom förläggningen. Den som kommer in efter tystnadssignalen får icke tända ljus i logementen och skall iakttaga tystnad. Anm. I soldatinstruktionens motsvarigheter vid mariven och flygvapnet böra samma ändringar genomföras. Att framlägga ett detaljerat förslag i detta hänseende har icke ansetts nödvändigt.

3. Ändringar och tillägg i utbildningsföreskrifter. a) Allmänna utbildningsbestämmelser för armén (ATJ)% Momentnummer avse 1944 års upplaga. Mom.

Innehåll

m. m.

Utbildningens planläggning. Den dagliga bestämmande. Avses övningar äga rum under den tid, som vanligen utgör fritid, skall orientering härom såvitt möjligt meddelas i god tid. 9Va Ofta återkommande ombyte av befäl förrycker utbildningen och kan skapa irritation. Strävan skall därför vara att organisera utbildningsenheterna, så att befälsbyten under pågående utbildningsperiod i möjligaste mån undvikas. 11 För att i viss kompani. Vid planläggning och genomförande av studium i samhällsfrågor (samhällsupplysning) böra officerare, som genomgått utbildning i samhällskunskap, liksom vederbörlig personalvårdsassistent tjänstgöra som handledare och rådgivare. I den utsträckning pansartrupperna. 6

222 Mom.

Innehåll

Utbildningens bedrivande. Utbildningens metodik. 46 Ständig indelning i övningsavdelningar (plutoner, grupper) — — — undvikas. Vid organiserande av övningsavdelning (pluton, grupp) bör, i den mån befälstillgången så medgiver, hänsyn tagas till de värnpliktigas fysiska och psykiska förutsättningar (möjligheter att tillgodogöra sig utbildningen). Enär samma pedagogiska metoder icke alltid gå att använda vid utbildning av landsbygdsungdom som vid utbildning av stadsungdom, bör hänsyn jämväl tagas till den miljö, i vilken de värnpliktiga vuxit upp. Genom att hänsyn till ovanstående förhållanden tages, kan utbildningen bedrivas i jämnare tempo, varjämte arbetsglädjen ökas. 4672 Utbildningen i medborgarkunskap skall bedrivas som ett gemensamt studium. Utbildningsavdelningen (plutonen) utgör härvid en studiecirkel, där chefen är studieledare. Då så är lämpligt och möjligt bör avdelningen under vissa avsnitt av studierna uppdelas i grupper. Gruppernas studier organiseras och samordnas då av plutonchefen. Till varje lektion böra deltagarna förbereda vissa frågor, som därefter diskuteras. Deltagarnas kunskaper och erfarenheter inom olika samhällsområden böra utnyttjas i största möjliga utsträckning. Lokala förhållanden böra ägnas särskild uppmärksamhet och studiebesök anordnas. Planläggningen av studierna i medborgarkunskap skall äga rum i samråd med befäl som erhållit särskild utbildning på området samt med regementsassistenten (motsvarande). Även pedagoger inom förläggningsorten och värnpliktiga med erfarenhet av studiecirkelarbete kunna anlitas. 5072 För att skapa arbetsglädje — en av grundförutsättningarna för ett gott resultat —• skall beting systemet användas i största möjliga utsträckning. Detta gäller särskilt under sådana övningar, där en bestämd arbetsprestation skall avkrävas truppen, t. ex. under vissa tillämpningsövningar i fältarbeten, i förläggningsarbeten samt under materiel- och hästvård samt framför allt under handräckningstjänst. Även under andra övningar t. ex. soldatprov av olika slag samt skjutning (skolskjutning) kan med fördel ett modifierat betingsystem tillämpas. Beting måste så beräknas att ökad prestation medför påtagliga fördelar för truppen i form av ökad fritid. Ä andra sidan måste övningsledaren genom noggrann kontroll tillse, att den utkrävda prestationen fullgöres på ett fullt godtagbart sätt.

223 Innehåll

Mom.

m. m.

Undervisningen — utan spänning. Under teoretiska lektioner (genomgång av övningar) skola eleverna förbli sittande, då de besvara frågor. Övningsavdelning användas. Olika chefers åligganden. Kompanichef — — — kompani. Han bör dagligen personligen taga befäl över sitt kompani. Härvid bör dagens program genomgås, varjämte ändamålet med utbildningen skall förklaras. Genom att truppen ges tillfälle att framställa frågor och uppmuntras härtill, skapas intresse för arbetet. I sådana — — — utbildningsdetaljerna. Han skall fördela — möjlighet till. Direkta övningsförberedelser. Kompanichef — härtill. I anslutning till dylik genomgång eller under tillfälligt uppehåll i programmet kan det vara lämpligt att anordna »fråge-stunder», under vilka de värnpliktiga få tillfälle att på ett mera otvunget sätt föra på tal spörsmål rörande utbildningen. Veckans — veckoprogrammet. Plutonchef — — — förlopp. Före övningens utförande bör plutonchefen förvissa sig om att truppen studerat anslaget.

b) Anvisningar

för utbildningen och exempel på övningars (AUE) för samtliga truppslag. (Ao nr 46/1946.) Innehåll

Mom.

anordnande

m. m.

Soldatundervisning. Allmänna anvisningar. Utbildningen — ökad samhällsupplysning. Rätt bedriven — — — soldatuppfostran. Utbildningen truppslagsdelen, dels såsom gemensamt studium av samhällsfrågor. Utbildningen i Soldi — bör jämväl ingå i undervisningen. Studiet i medborgarkunskap skall främst — — — trafikkultur. Den bedrives enligt i AU utfärdade bestämmelser. I samband med denna utbildning böra studiebesök anordnas. Film bör komma till vidsträckt användning. Studierna böra icke alltför strängt följa centralt utarbetade planer utan anpassas efter förhållandena på förläggningsorten. Exempel — — — sida. Anm. vapnet.

Motsvarande föreskrifter

höra utfärdas även vid marinen och flyg-

4. Förslag till bestämmelser rörande personalvården vid militära förband. A. Organisation m. in. 1. Förbandschefen skall leda och främja personalvården inom förbandet. Han biträdes härvid av regementsnämnd (motsvarande) och regementsassistent (motsvarande). Där så anses erforderligt eller lämpligt må förbandschef utse särskild officer, personalvårdsofficer, att leda personalvården inom förbandet. Till personalvårdsofficer utses officer som fört eller för kompani. Han fullgör sina åligganden vid sidan av övriga uppgifter. I alla frågor av principiell betydelse rörande personalvårdsverksamheten skall regementsnämndens (motsvarande) mening inhämtas. Föredragande i personalvårdsärenden är personalvårdsofficeren, där sådan finnes, eljest personalvårdsassistenten. På grund av visst ärendes art eller eljest må därjämte regementsnämndens ordförande eller sektionsordförande inom regementsnämnden vara föredragande. Personalvårdsassistenten skall närvara vid föredragning inför regementschefen av ärende som angår personalvården vid förbandet. Personalvårdsofficeren eller, där sådan icke finnes, personalvårdsassistenten är chef för förbandets personalvårdsavdelning. Instruktion för personalvårdsassistenten fastställes av förbandschefen. Kompanichef (motsvarande) biträdes av kompaniassistent. Kompaniassistenten utses av kompanichefen bland det värnpliktiga manskapet och fullgör sina åligganden vid sidan av honom eljest åvilande tjänstgöring. 2. Förbandschefen utser regementsofficer eller annan officer som fört eller för kompani att vara ordförande i regementsnämnden. Där personalvårdsofficer finnes är denne ordförande i regementsnämnden. 3. Regementsnämnd (motsvarande) skall finnas inom armén: vid regemente, kår och inténdenturkompani samt vid arméns jägarskola, infanteriskjutskolan, artilleriskjutskolan och luftvärnsskjutskolan, inom marinen: vid kustflottan, örlogsstation med vederbörlig lokalstyrka, kustartilleriregemente (kår, detachement) samt vid marinens underofficersskola med Stockholms örlogsstations värnpliktsskola, inom flygvapnet: vid flygflottilj, flygbaskår och krigsflygskolan. Chefen för försvarsstaben må förordna, att särskild förbandsnämnd därjämte skall upprättas vid varaktigt detacherat förband. Då krigsorganisation tillämpas, tillhör regementsnämnden vederbörlig depå. B. Om regementsnämnd (motsvarande). 1. Regementsnämnd är underställd förbandschefen. 2. Regementsnämnd skall genom att förmedla erfarenheter samt giva råd och uppslag utgöra ett samlande och stimulerande organ för samhällsupplysning, social rådgivning och frivillig bildningsverksamhet samt därvid söka

225 åvägabringa god kontakt och effektivt samarbete mellan förbanden och det civila samhället. Den skall därjämte vara ett organ för personalens medinflytande rörande personalvård m. m. vid förbandet. Den skall i sådant syfte medverka till att anordna upplysningsföreläsningar inom försvaret särskilt i anslutning till medborgarundervisning och militär undervisning i alkoholfrågan, sprida kännedom om gällande föreskrifter rörande personalens ekonomiska och sociala förmåner, sprida kännedom om den fria och frivilliga bildningsverksamhetens uppgifter samt dess betydelse såväl under pågående militär tjänstgöring och anställning som därefter, även med hänsyn till det fast anställda manskapets civilanställning, planlägga och förbereda den allmänna föreläsningsverksamheten och den frivilliga fritidsundervisningen, särskilt med tanke på studiecirkelverksamheten, jämte därmed sammanhängande verksamhet, planera förströelseverksamheten vid förbandet, avgiva yttranden och förslag rörande användningen och fördelningen av lägerkassemedel (manskapskassemedel), tillvarataga manskapets intressen i vad gäller förplägnaden och marketenterirörelsens skötsel, ägna uppmärksamhet åt manskapets förläggningsförhållanden, tillgången på fritidslokaler och användningen av dessa ävensom avgiva de yttranden och förslag i dylika frågor som kunna påkallas, samt avgiva yttranden och förslag i de övriga ärenden som hänskjutas till nämnden eller som nämnden eljest finner sig böra uppta till behandling. 3. Enligt vad därom finnes särskilt stadgat utses inom regementsnämnden styrelse för förbandets föreläsningsförening och truppförbandsbibliotek. 4. Regementsnämnd skall bestå av ordförande, utsedd av förbandschefen, personalvårdsassistent, vilken är nämndens sekreterare, en representant för officerskåren, en representant för underofficerskåren, två representanter för det fast anställda manskapet, en representant för varje påbörjat 150-tal värnpliktiga av manskapsgrad, dock minst tre, militärpastor, två civila ledamöter, helst i orten boende, vilka såvitt möjligt skola vara företrädare för folkbildningsarbete, socialvårdande verksamhet och nykterhetsrörelsen. Regementsintendenten samt skolöverstyrelsens representant för det folkliga biblioteksväsendet äga närvara vid nämndens sammanträden samt deltaga i överläggningen men ej i besluten. Chefen för kustflottan äger att tillfälligt sammansätta kustflottans regementsnämnd på annat sätt. 5. För varje ledamot utom för ordföranden och regementsassistenten 15—1754 46

226 skall finnas en suppleant, vilken jämväl äger närvara vid nämndens sammanträden och deltaga i dess överläggningar, dock utan att äga rösträtt annat än i den ordinarie ledamotens frånvaro. Där soldathem (örlogshem) upplåtes för regementsnämndens verksamhet, bör hemmets föreståndare vara suppleant för militärpastorn. Vid förfall för ordföranden utser nämnden inom sig särskild ordförande för sammanträdet. Till ordförande må dock icke utses assistenten. 6. Representanter för officers- och underofficerskårerna samt för det fast anställda manskapet jämte suppleanter för dessa väljas av vederbörande kår (förening) för ett år i sänder. Representanter för det värnpliktiga manskapet och suppleanter för dessa väljas av förbandets värnpliktiga manskap. För varje påbörjat 150-tal värnpliktiga väljas en ledamot jämte en suppleant i enlighet med de närmare bestämmelser, som förbandschefen utfärdar. Sådant val skall förrättas tidigast fyra och senast sex veckor efter större värnpliktskontingents inryckning. Förbandschef skall tillse, att de värnpliktiga vid varje underavdelning så vitt möjligt företrädas av en ledamot eller suppleant inom nämnden. De civila ledamöterna, deras suppleanter samt militärpastorns suppleant förordnas för två år i sänder av chefen för försvarsstaben. Förslag upprättas av förbandschefen efter hörande av lämpliga myndigheter samt bildnings- och nykterhetsorganisationer i orten. Förslaget insändes genom försvarsväsendets personalvårdsnämnd, som med eget yttrande (förslag) vidarebefordrar det till chefen för försvarsstaben. Avgår ledamot (suppleant), skall ny ledamot (suppleant) utses för återstående del av den tid, för vilken den avgångne varit utsedd. Regementsnämnden äger att med sig adjungera lämpliga krafter inom och utom förbandet. 7. Förbandschef äger taga säte i regementsnämnden och för då ordet. 8. Regementsnämnden skall sammanträda minst en gång i kvartalet samt då minst två av nämndens ledamöter härom göra framställning till ordföranden. Kallelse till sammanträde utfärdas av ordföranden senast åtta dagar före sammanträdet med angivande av de frågor som skola behandlas. 9. Regementsnämnden arbetar huvudsakligen på sektioner. Frågor rörande fördelningen av anslag för personalvårdsändamål samt rörande användningen av lägerkassans (manskapskassans) medel skola dock alltid handläggas av nämnden i dess helhet. Inom nämnden skola finnas minst följande sektioner: a) Bildningssektion, vilken handhar bildningsverksamheten inom förbandet. Bildningssektionen består av personalvårdsassistenten, skolöverstyrelsens representant för det folkliga biblioteksväsendet och truppförbandsbibliotekarien såsom självskrivna ledamöter jämte ytterligare fem av regementsnämnden utsedda ledamöter, varav minst två representanter för det värnpliktiga manskapet. En bland de av regementsnämnden utsedda ledamöterna skall vara sektionens ordförande.

227 Bildningssektionen är styrelse för truppförbandsbiblioteket och förbandets föreläsningsförening. b) Förplägnadssektion, vilken skall handha manskapets intressen i avseende på utspisningen och markententerirörelsen. Förplägnadssektionen består av personalvårdsassistenten och regementsintendenten såsom självskrivna ledamöter jämte fem av regementsnämnden utsedda ledamöter varav minst en representant för det fast anställda manskapet och minst två representanter för det värnpliktiga manskapet. En bland de av regementsnämnden utsedda ledamöterna skall vara sektionens ordförande. Där så anses erforderligt må regementsnämnden utse ytterligare sektioner (för förströelse, socialvård, idrott etc.) och förordna om dessas ledamöter. Minst två representanter för det värnpliktiga manskapet skall ingå i varje sektion. Personalvårdsassistenten tjänstgör såsom sekreterare i sektionerna. Förbandschefen äger taga säte och stämma i envar av sektionerna och för då ordet. Sektion sammanträder på kallelse av ordföranden, på order av förbandschefen eller efter hemställan av minst två ledamöter. Regementsnämnden må utse ledamöter till sektionerna även utanför nämnden. 10. Inom garnison må platsbefälhavaren förordna om gemensamma sammanträden mellan regementsnämnder eller sektioner. 11. Vid regementsnämnds och sektions sammanträde skall föras protokoll utvisande de närvarande, förhandlingarnas ämne samt besluten. 12. Ledamot (suppleant) må uppbära ersättning för resekostnader, då nämnden med hänsyn till omständigheterna finner att sådan ersättning skäligen bör utgå. 13. Kostnaderna för regementsnämndens verksamhet bestridas av lägerkassemedel (motsvarande).

228 Bilaga 2.

Förslag till assistentorgranisation. Föi-svarsgren förläggningsort

Förband

Heltidsass.

Deltids

Armén:

Halmstad.

I. milo. Kristianstad

Försvarsgren förläggningsort

Göteborg . Milbefstab

Förband

Heltidsass.

Deltids

I 16 F 14 A 2 Lv 6

I6 Ystad—Reving Malmö Hälsingborg . Hässleholm. . . Växjö Eksjö Jönköping . . .

SIK A3 17 Lv4 K2 T4 P2 I 11 I 12 Ing 2 A6

Dessutom inom samma o m r å d e : F 7, F 9, ÖSG, KA 4

IV.

milo.

Stockholm

Dessutom inom samma område: F 5. F 10, F 12, F 17, KA 2, ÖSK Solna II

. ..

milo.

Östersund

Gävle . . . Sollefteå . Sundsvall

Milbefstab 15 A4 F4 I 14 121 T 3 Lv 5

Norrtälje . Uppsala . Enköping. Strängnäs Linköping

Milbefstab Kommendantstaben K 1 F2 II A 1 Int 1 Ingl S 1 F 8 Lv3 I 8 P 1 P 3 14 Lv2 T 1 F 3 Tygl

Dessutom inom samma område: KA 4 H, F15 Dessutom inom samma område: OSS, Kfl, KA 1, FCS, F 1, F 11, F 13, F 16, F 18, F 20 III.

milo.

Skövde. .

Karlsborg Borås . . . Uddevalla

Milbefstab K 3 P4 T 2 S 1 Sk Tyg 2 Lv 1 Int2 F 6 I 15 117

V. milo. Karlstad . . . .

Milbefstab

Falun Örebro Kristinehamn

12 13

A9

229 Försvarsgren förläggningsort

VI.

Förband

Luleå

...

Kjruna . . . Umeå . . .

VII

milo.

Visby

...

Deltids

Försvarsgren förläggningsort

Milbefstab 119 A 5 A 8 Ing 3 S IB Int 3 Lv 7 F21 AJS 120 K4

Milbef— stab 118 P1G A 7 Lv3 G

Västerås . . .

Marinen:

Karlskrona Vaxholm .. Karlskrona Fårösund .. Göteborg .. Härnösand

Heltids-

Deltids

Hägernäs. . .

F 2

Malmslätt

F3

Se IV. milo

Frösö

F 4

Se II.

milo

Ljungbyhed

F 5

- I

.

Se IV- milo

Se III. milo

Kai-lsborg

.

F 6

Såtenäs

. ..

F 7

Barkarby . . .

F 8

Se IV. milo

Säve

F 9

1 Ängelholm .

F 10

1 Nyköping

F 11

.

- I

1 Kalmar

F 12

Norrköping .

F 13

Halmstad. . .

F 14

Se HL milo

Söderhamn .

F 15

1 Uppsala

F 16 F20

. ..

-

I

1 Ronneby . . .

F 17

Tullinge

F 18

1 F 21

Se VI. milo

Luleå ÖSS } Vplskolan > —Berga J Kfl ÖSK KA 1 KA 2 KA 3 KA 4 \ ÖSG / KA4H

F 1 FCS

Dessutom inom området: KA 3

Stockholm

Förband

Flygvapnet!

milo.

Boden . .

Heltidsass.

...

230 Bilaga 3.

Attitydundersökning* utförd p å v ä r n p l i k t i g a t i l l h ö r a n d e 1944 års klass. Av fil. dr Torsten Husen.

A. Inledande synpunkter. Uppläggning och genomförande av undersökningen. Det man kallar »trivsel» kan sägas vara ett subjektivt uttryck för hur individen är anpassad i den miljö han lever. En person som kan finna sig till rätta med förhållandena »trivs»; den som ej kan anpassa sig »vantrivs». Trivselkänslan är alltså en allmän, diffus attityd av lust- eller olustbetonfng inför de omständigheter i vilka individen lever. Det ställer sig självfallet mycket svårt att avgöra, vilka miljömoment som främst betinga denna allmänna inställning. Vissa moment äro givetvis betydelsefullare, andra mindre viktiga. Dessutom kompliceras det hela av det faktum att om individen reagerar med olust inför en viss avgränsad omständighet eller vissa omständigheter »sprider» sig denna olust till andra omständigheter inför vilka han a priori kan ha reagerat neutralt eller rentav positivt. Motsvarande gäller, fast i betydligt mindre utsträckning, om positiva reaktioner. Slutligen äro de individuella variationerna med avseende på reaktionsbenägenheterna givetvis ganska olika. Det den ene reagerar negativt inför, kan den andre reagera positivt inför etc. Dessa reaktionsbenägenheter sammanhänga dels med nedärvda, konstitutionella faktorer — somliga äro av födseln mera positivt och optimistiskt lagda, andra mera negativt och kverulantiskt — och dels med de miljöfaktorer som påverkat individen under hans uppväxt. I denna undersökning, där vi ha att göra med hundratals eller tusentals värnpliktiga, äro de individuella skillnader, som äro av konstitutionell art, av ringa intresse, eftersom de rent slumpvis inverka på våra resultat, medan däremot skillnader betingade av miljöfaktorer: uppväxtförhållanden, skolutbildning, yrke etc. påverka svarsfördelningarna i viss riktning och därför främst intressera oss. Vi ha därför hållit i sär en rad sådana »miljögrupper». I det följande komma vi att använda den socialpsykologiska termen »attityd». Därmed avses en stadigvarande känsloinställning, i positiv eller negativ riktning, inför vissa avgränsade föremål, personer eller abstrakta förhållanden, vilken kännetecknar en individ eller en grupp individer. Man har också betecknat attityden som en »anticipatorisk handling» i så måtto att den ej är den yttre handlingen i en viss situation men kan betraktas som disposition för yttre handlande i viss riktning. En värnpliktig kan ha en positiv attityd till sin plutonchef, medan han kanske har en negativ attityd till sin kompanichef. För en annan värnpliktig kan förhållandet vara det omvända. Attityden skiljer sig från den allmänna »läggningen» eller den individuella reaktionsbenägenheten i så måtto, att den hänför sig till vissa be-

231 stämda objekt, medan den senare utgör en personlighetsegenskap, som icke endast behöver yttra sig i tilldragande eller bortstötande reaktioner utan även kan ha andra dimensioner. En person som är negativ gentemot en viss befälsperson har en viss attityd vis-å-vis denne, medan det, om han visar sig avvisande mot alla människor, är fråga om en allmän karaktärshållning. Sättet att se på en viss politisk fråga är en attityd, medan t. ex. ett konservativt sätt att ta ställning till alla problem utgör uttryck för en viss »läggning». 1 Därigenom att attityderna till viss del äro de subjektiva uttrycken för individens anpassningsmekanismer kunna de betraktas som symptom på arten av denna anpassning. Det bör emellertid framhållas, att enbart en attitydundersökning som den av oss utförda långt ifrån kan tränga till botten med det komplicerade problem som anpassningen till militära förhållanden utgör. Därtill kräves individuella analyser "(»case-studies») med grundlig muntlig utfrågning av en mängd fall. Upprinnelsen till den undersökning som här framlägges utgjordes av en detaljerad plan för utrönande av de värnpliktiga beredskapsmännens inställning till en rad omständigheter. Planen uppgjordes av Centrala värnpliktsbyrån i början av 1945 och insändes till arméinspektionen. Till denna plan hade fogats konkreta förslag till frågeformulär. Genom att beredskapstillståndet successivt upphörde under första halvåret 1945, kunde den planerade undersökningen, vilken avsågs omfatta 6 500 värnpliktiga och fast anställda tillhörande årsklasserna 1926—1944, ej komma till utförande. Då 1945 års militärutredning diskuterade möjligheterna att skaffa underlag för sitt arbete, tog den bland annat fasta på den redan existerande planen för en särskild undersökning rörande de värnpliktigas inställning till olika omständigheter i samband med militärtjänsten. Det kunde därvid bli fråga om att utföra undersökningen endast på värnpliktiga tillhörande den då inneliggande årsklassen (1944 års) samt ett mindretal plutonchefs- (troppchefs-) och kadettskolelever tillhörande tidigare årsklasser. Det hade självfallet varit till fördel, om undersökningarna kunnat utföras på värnpliktiga av äldre årsklasser, vilka voro tillgängliga under beredskapstillståndet, därför att dessa genom högre ålder och större mognad mera differentierat och med grundligare överväganden skulle kunna ta ställning till de olika frågorna. Å andra sidan voro de förhållanden som gällde för beredskapsmännen i väsentliga avseenden annorlunda än de som gällde för rekryterna. Om undersökningen avser att pejla attityderna sådana de gestalta sig under utbildning och på kasernerna, vore det tänkbart att endast medtaga rekryter och sådana som nyligen avslutat sin utbildning. Det har anmärkts att en undersökning som denna utförd på ynglingar i 20—22-årsåldern ej borde göras, detta av två skäl.2 För det första vore det i Jfr Allport: Personality, s. 293 f. 2 Jfr ledarartikel i Ny Militär Tidskrift, nr 2, 1946.

232 olämpligt att tillfråga de värnpliktiga rörande deras åsikter bland annat om sitt befäl. För det andra vore undersökningen ej något att bygga på med hänsyn till att det är fråga om värnpliktiga i en ålder då de ännu ej nått den mognad att de omdömesgillt skulle kunna ta ställning till de uppställda spörsmålen. Den första av dessa anmärkningar kan bemötas med att man dock ej på något annat sätt kan få ett grepp om de värnpliktigas attityder än genom att utfråga dem. Förhållandet befäl—manskap kan icke utredas med mindre än att bägge parter ha tillfälle att framföra sina synpunkter. Den överordnade parten kan knappast invända att denna form av »militär demokrati» kan skada disciplinen med mindre än att den anser, att missnöjesanledningar respektive klagomål ej böra få komma till uttryck. Om disciplinen därigenom skulle skadas, så torde den redan förut vara undergrävd och kan knappast skadas ytterligare genom en utfrågning. Opinionsundersökningar av den art kommittén utfört ha under kriget förekommit både i den amerikanska och engelska krigsmakten i stor skala utan att disciplinen har skadats. Tvärtom ha de erfarenheter och synpunkter man på detta sätt erhållit varit en sporre att gestalta förhållandena så, att större effektivitet och trivsel kunnat ernås, varigenom de positiva krafter, utan vilka disciplinen utgör ett tomt, yttre skal, kunnat stärkas och befrämjas. 1 Själva den omständigheten att de värnpliktiga fått framföra sina synpunkter har verkat moralbefrämjande, dels därför att detta att man frågat dem verkat förhöjande på deras självkänsla och dels därför att de kunnat »avreagera» åtskillig olust. Den andra anmärkningen, den att så unga män ej ha omdöme nog att yttra sig i dessa frågor, utgår från felaktiga förutsättningar. Undersökningen avser att fastställa de värnpliktigas känslomässiga inställningar, deras attityder, och ej huruvida dessa attityder äro »berättigade» eller »oberättigade», om man har »rätt» att fordra en annan inställning eller ej till ett visst eller vissa förhållanden. Undersökningen avser alltså att söka fastställa, hur de värnpliktiga reagera inför olika företeelser: befäl, permissionsförhållanden, forläggnmgsförhållanden, utbildning, utspisning etc, och ej i främsta rummet att ge en bild av de förhållanden som framkallat dessa reaktioner. Därvid spelar åldern, så snart det är fråga om vuxna människor, mindre roll. Skaffar man sig kännedom om attityderna har man därmed också fått ett grepp om trivseln respektive vantrivseln. Sedan man lokaliserat speciellt vantrivselmomenten, kan man börja diskutera vilka eventuella åtgärder som kunna vidtagas för att gestalta förhållandena så, att trivseln kan befrämjas och utbildningseffektiviteten ökas. En diskussion om gestaltandet av förhållandena under militärtjänsten kommer att till stor del hänga i luften, om man ej tagit reda på hur de värnpliktiga anpassa sig till dessa förhållanden. Deras attityder äro alltså i detta sammanhang en central angelägenhet. Det må tilläggas, att attityderna hos vissa grupper värnpliktiga intressera oss mera än hos andra grupper, därför att de mera »kvalificerade opinio1

Jfr den s. k. Doolittle-kommitténs rapport, s. 8.

233 nerna» i större utsträckning bli tongivande. Därför ha vi i fortsättningen vid bearbetningen exempelvis hållit isär värnpliktiga, som erhållit olika grader av högre skolutbildning, från de övriga. Vidare ha vi urskilt värnpliktiga som äro medlemmar av politiska organisationer respektive fackföreningar. Slutligen ha vi för sig bearbetat svaren för den grupp värnpliktiga som innehar förtroendeposter i någon eller några föreningar. Därigenom ha vi kunnat pejla de mera tongivande opinionerna. Icke minst föreningsintresserade värnpliktiga ha ofta en vidare horisont och förmå mera självständigt än övriga bedöma de företeelser som det vid denna undersökning gällt att ta ställning till. Studenterna inta ofta, vilket skall visa sig i det följande, en mera kritisk attityd. Då det ju här är fråga om ett intellektuellt urval är det av största intresse att bestämma denna grupps inställningar i jämförelse med övriga värnpliktigas. Det frågeformulär, som författaren i början av 1945 utarbetat, granskades av kommittén, varefter det reviderade formuläret förelades 225 elever vid infanteriets kadettskola vinterlinjen 1945—1946 i samband med vissa rent psykologiska undersökningar dagen efter inryckningen till Karlberg. Det gällde här värnpliktiga samt reservofficers- och officersaspiranter från 19 infanteriregementen. Samtliga hade minst IV2 års militärutbildning bakom sig. Det var alltså fråga om en grupp som dels utgjorde ett relativt gott urval ur intellektuell synpunkt och dels hade en ingående erfarenhet av militärtjänsten under utbildningsförhållanden. Genom att undersökningen företogs omedelbart vid inryckningen till kadettskolan fick man vissa ledtrådar vid bedömning av de till befälsutbildning uttagna värnpliktigas inställning inom större delen av armén. E n redogörelse för denna mindre enquéte, som kan betraktas som en förundersökning till den efterföljande mera omfattande, lämnas ej separat. Resultaten finnas refererade i olika sammanhang i redogörelsen för den större enquéten. Sammanfattningsvis kan om undersökningen på kadetterna sägas, att attityderna hos denna grupp nästan genomgående äro mera positiva än hos den stora värnpliktsgruppen. Det föreligger dock på vissa punkter påtagliga likheter, exempelvis vad beträffar åsikterna om utbildningstidens utnyttjande eller om förläggningsförhållandena. Den positivare inställningen hos kadettgruppen sammanhänger givetvis dels med att vi här ha att göra med en grupp blivande yrkesofficerare respektive reservofficerare och dels med att de övriga — mer än hälften av samtliga kadetter — utgöras av värnpliktiga som befunnits lämpliga för högre befälsutbildning. Även om huvuddelen av de värnpliktiga mot egen vilja kommenderats till den utbildning det här är fråga om, måste man räkna med en mera positiv inställning till den militära livsformen hos dessa än hos den stora värnpliktsmassan. På grundval av de erfarenheter som gjordes vid enquéten på kadetterna i oktober 1945 och i samband med bearbetning av denna undergick frågeformuläret en omarbetning. Denna utfördes i samarbete mellan kommittén och För-

234 svarsstaben. 1 Sedan formuläret av vederbörande myndigheter godkänts trycktes det. En viktig fråga som kommittén hade att taga ställning till, innan undersökningen igångsattes, var graden av anonymitet. Det framhölls, bland annat från Försvarsstaben, att de värnpliktiga borde få avlämna formulären anonymt, så att de ej skulle behöva lägga band på sig i fruktan för eventuella följder av förbehållslös öppenhjärtighet. Från kommitténs sida framhölls, att om de värnpliktiga fingo fullt betryggande garantier för att anonymiteten strikt skulle respekteras innebar detta att de fingo ange sina namn på formulären, att svaren avgåvos under större ansvar. Man skulle på detta sätt kunna vänta sig ett mindre antal fall, då ifyllandet av formuläret utnyttjades till rent personliga utfall mot vissa befälspersoner etc. Från motsvarande undersökningar vid flottan, utförda våren 1945, hade man en bestämd erfarenhet av att öppenhjärtigheten ej minskats av att de värnpliktiga fingo utsätta nummer och namn på formulären. Vår egen undersökning bekräftar till fullo denna erfarenhet. Vid flottans undersökning erhöllo de tillfrågade var sitt kuvert, i vilket de själva instoppade de ifyllda formulären, tillslöto kuvertet och på detsamma antecknade sitt inskrivningsnummer. Kuverten inlämnades därefter direkt till undersökningsledaren. Det förfarande vi använt skiljer sig från flottans endast i det att formulären insamlades av undersökningsledaren, vilken i de tillfrågades åsyn inlade formulären i ett antal större kuvert, vilka omedelbart tillslötos. I den skriftliga instruktion (se nedan) som varje värnpliktig erhöll framhölls, att inga andra än de tjänstemän på Centrala värnpliktsbyrån som skulle bearbeta svaren skulle få ta del av de ifyllda blanketterna. Urvalet av de förband som skulle inbegripas i undersökningen gjordes av kommittén, varvid följande synpunkter voro vägledande för urvalet: 1. Tyngdpunkten skulle läggas på armén, då en på vissa punkter motsvarande undersökning tidigare hade utförts vid flottan. Eftersom flygvapnet intar en särställning i utbildningsavseende med annan inryckningstid och med praktiskt taget inga värnpliktiga till befälsutbildning, medtogos endast tvenne flottiljer. 2. De i undersökningen inbegripna förbanden borde i regionalt hänseende »täcka» olika delar av landet. Av arméns förband voro två typiska norrlandsregementen, ett typiskt sydsvenskt regemente under det att cle övriga voro från mellan-Sverige respektive Gotland. 3. Förbanden voro så valda att de värnpliktiga som voro tilldelade dessa i görligaste mån skulle utgöra en representativ s. k. sampling, d. v. s. med avseende på en rad sociala data kunna sägas vara en värnpliktsårgång i minia1 I den ovannämnda ledaren i Ny Militär Tidskrift framhölls som särskilt olämplig! frågan »Vad är Er åsikt om E r t nuvarande befäl?», »De föra sitt befäl e t c . . . . » Denna fråga ingick ej i kommitténs ursprungliga förslag utan utgjorde ett tillskott från Försvarsstabens sida. Jfr general Salanders erinringar i Ny Militär Tidskrift nr 4 mot nämnda ledare. Formuläret granskades även av en sociolog, nämligen docent Bertil Pfannenstill.

235 tyr. Sålunda eftersträvade vi att värnpliktiga från tätorter respektive landsbygd i den undersökta gruppen skulle ingå i ungefär samma proportioner som för landet i dess helhet. Motsvarande borde gälla yrkesfördelning, skolutbildningsnivå m. m. En redogörelse för representativiteten lämnas i det följande. Sedan vederbörande militära myndigheter givit sin tillåtelse till undersökningen och efter det frågeformuläret definitivt fastställts genomfördes enquéten under tiden 15 januari—5 februari 1946. Som undersökningsledare fungerade löjtnanten, pol. mag. Jan Wittrock, vilken genomförde undersökningen enligt följande tidsplan: Förband

17 KA 2 Lvl A9 P3 TI F3 F4 15 120 A7

Förläggningsort

Datum

Antal vpl

Ystad Karlskrona Karlsborg Kristinehamn Strängnäs Linköping Malmslätt Frösön Östersund Umeå Visby

16/,

639 477 399 389 316 362 277 246 461 619 224

/l 19/, 22 23

/l /l

'Vi

25/, 28 /l 29/, 31

/l

/2

Summa 4 409

Som nämnts eftersträvade vi att undersökningen skulle genomföras under sådana förhållanden, att de tillfrågade med fullt förtroende skulle framföra sina åsikter. Undersökningsledaren uppträdde i civil klädsel och befälet fick i regel ej vara närvarande i undersökningslokalen. Ifyllandet av formulären skedde i grupp (med grupper om 100 man eller mera) och som lokal användes i regel förbandets matsal som ju i regel är synnerligen rymlig. För att undvika »samarbete» tillsåg undersökningsledaren, att de värnpliktiga sutto tillräckligt spatiöst och vidare att värnpliktiga från olika kompanier (motsvarande) sutto blandade om varandra. En nackdel med de stora undersökningsgrupperna var att undersökningsledaren hade vissa svårigheter att skapa den personliga kontakt som ur psykologisk synpunkt hade varit önskvärd. Han sökte i någon mån eliminera denna nackdel genom en inledande muntlig instruktion. Beträffande de värnpliktigas inställning rapporterade mag. Wittrock bland annat följande: »Opinionsundersökningen har mottagits med intresse och förtroende av den tillfrågade årsklassen. Härvid har den omständigheten, att de av de värnpliktiga lämnade uppgifterna skyddas mot obehörigt utnyttjande, varit av avgörande betydelse. Systemet med civil undersökningsledare har även verksamt bidragit till att öka tilliten till undersökningen ...»

236 Även förbandschefer och officerare vid de olika förbanden ha i stort sett ställt sig positiva: »Undersökningsledaren har av samtliga förbandschefer mottagits med största välvilja och förståelse. Jag har vid samtalen med dessa trott mig kunna konstatera en synnerligen positiv inställning i den fråga, kommittén är kallad att utreda. . . Förbandens befälskårer ha i flesta fall varit positivt inställda till undersökningen. På några enstaka förband har visserligen mindre förståelse kunnat förmärkas, men denna har då bottnat i bristande eller felaktig information ...» Sedan de värnpliktiga intagit sina platser, meddelade undersökningsledaren en muntlig instruktion, i vilken även ingick den tryckta instruktion som utdelades separat till varje värnpliktig. Den skriftliga instruktionen var av följande lydelse: INSTRUKTION FÖR IFYLLANDET. Det ligger både i krigsmaktens och i den enskilde soldatens intresse, att militärlivet utformas så att det befordrar trivsel och arbetsglädje och ger bästa möjliga resultat. Genom att fråga ett stort antal personer om deras åsikter härom, kan man få värdefulla upplysningar. Ni skall därför besvara dessa frågor så sakligt och utförligt som möjligt. Svara rakt på sak och säg Er mening utan att överdriva vare sig åt det ena eller det andra hållet! Ni bör försöka få fram både förtjänster och fel. Om Ni vill framföra några särskilda synpunkter så finns det plats för detta sist i frågeformuläret. Innan Ni besvarar frågorna, skriver Ni Ert inskrivningsnummer överst på formuläret. Ni behöver inte vara rädd för att någon obehörig skall få se Era svar. Det är bara de tjänstemän på Centrala värnpliktsbyrån i Stockholm, som skall sammanställa svaren, vilka kommer att få se blanketterna, absolut inga andra. Vi hoppas att Ni visar samma förtroende tillbaka genom att säga vad Ni har på hjärtat. För besvarandet av samtliga frågor anslogs cirka 45 minuter, en tid som i regel visade sig fullt tillräcklig. De värnpliktiga, som mera ingående ville motivera sina ställningstaganden, medhunno detta under den anslagna tiden. Sedan formulären insamlats och inlagts i större kuvert, förpackades de under överinseende av undersökningsledaren och översändes till Centrala värnpliktsbyråns hålkortsdetalj. Frågeformuläret återges här, varvid de rutor, som avsågos för den statistiska bearbetningen ha utelämnats. Typografien var dessutom annorlunda.

237 SNTRALA VÄRNPLIKTSBYRÄN Gruppundersökning för 1945 års militärutredning

b) Vad anser N i om ordningen på E r t kompani (motsv) under övningar, lektioner, innetjänst o dyl? Ordningen är g o d . ganska god. inte särskilt god.

Regemente (motsv):

dålig. ingen åsikt. (Stryk under det Ni anser!)

Inskrivningsnummer: Namn:

J a g anser detta därför att

Uppgifter angående utbildning m. m. a) J a g håller på med r e k r y t u t b i l d n i n g , gruppchutbildning (avdchutb.) plutchutbildning (troppchutb.) (Stryli under det som gäller för Er!) b) Civilt yrke

:

c) Skolutbildning: F o l k s k o l a Realskoleexamen Studentexamen Annan examen d) J a g har vuxit upp p å l a n d e t . i samhälle, i stad. (Stryk under det som gäller för Er!) e) År Ni

familjeförsörjare? Ja. Nej. (Stryk under det som gäller för Er!)

f) I vilken eller vilka civila föreningar (inklusive fackliga organisationer) är Ni medlem? Svar:

c) Vilken är Er åsikt om E r t nuvarande befäl (grpch, plutch, kompch och motsv)? De föra sitt befäl i c k e t i l l r ä c k l i g t s t r ä n g t , l a g o m strängt, för strängt, ojämnt, i n g e n åsikt. (Stryk under det Ni anseri) J a g anser detta därför att

d) Vilka egenskaper vill Ni främst att E r plutonchef och kompanichef (motsv) skall ha? (Sätt den egenskap Ni anser man bör kräva i första hand efter ettan, den man bör kräva i andra hand efter tvåan e t c ! ) Svar: 1 2

g) Innehar Ni någon förtroendepost i någon av dessa?

3 Svar:

4 e) Anser Ni att det befäl Ni haft att göra med i regel motsvarat dessa krav?

Uppgifter rörande militärtjänsten. a) Anser Ni att utbildningstiden utnyttjas ordentligt vid det förband (komp. och motsv), som Ni tillhör? Ja. V e t inte. Nej. (Stryk under det Ni anser!) Om icke vari brister det främst? Svar:

Ja. V e t inte. Nej. (Stryk under det Ni anser!) Om icke vari brister det främst? Svar:

238 f) Vad anser Ni om förhållandet mellan befä! och manskap ? Bra. Ganska bra. Inte särskilt bra. Dåligt. Ingen åsikt. (Stryk under det Ni anser!) Jag anser detta därför att

g) Vad anser Ni om hälsningsplikten? Bra som den är. Bör utvidgas. i så fall på vilket sätt:

Bör inskränkas ytterligare.

Kamraterna Befälet Maten Hälso- och sjukvård Fritidsunderhållningen Permissionsmöjligheterna .... Förläggningsförhållanden .... Uniformen Bärandet av uniform utom tjänsten Militär idrott (orienteringslö ningar, fälttävlingar m. m.) Civil idrott på tjänstetid .. Idrott på fritid Andra omständigheter, som inte uppräknats h men som Ni anser vara av betydelse därför de höjer trevnaden :

Därför att de skapar vantrivsel:

i så fall på vilket sätt:

Bör helt avskaffas. Jan an ser detta därför att

Ingen åsikt. (Stryk under det Ni anser !) h) Vilken eller vilka grenar av don militära personalvården anser Ni vara av den största betydelsen ? Den religiösa verksamheten. Föreläsningarna. Biblioteken. Fritidsundervisningen. Teater, bio och underhållningar. Den sociala rådgivningen. (Stryk under det Ni anser!) i) En del förhållanden inom det militära är man nöjd med, andra är man mindre nöjd med. Här följer nu några uppräknade omständigheter, som Ni skall ta ställning till om Ni trivs med dem eller inte) genom att sätta ett plus ( + ) framför sådana som Ni trivs med och ett minus (—) framför sådana som Ni inte trivs med. Om Ni trivs mycket bra med något, kan Ni sätta två plus ( + + ) och om Ni trivs mycket dåligt med något två minus ( ). Svar:

j) Vad anser Ni om att man kan få ett särs betyg över militärtjänstgöringen? Bra att få. Inte särskilt värdefullt. Bör avskaffas. Ingen åsikt. (Stryk under det Ni anser!) k) Hur har Ni på det hela taget trivts med tjänstgöring ? Bra. Ganska bra. Inte särskilt bra. Dåligt. (Stryk under det Ni anser!) Varför?

Ill Övriga synpunkter och åsikter, som vill framföra:

239 B. Granskning och bearbetning av svaren. Den undersökning som i oktober 1945 genomfördes på infanteriets kadettskola, och som omfattade en relativt liten grupp tillfrågade, bearbetades manuellt, d. v. s. de olika svaren »prickades av» på vanligt sätt och den procentuella fördelningen bestämdes. Frågeformuläret, som förelades de värnpliktiga, innehöll två olika typer av frågor, nämligen: 1) sådana, där den tillfrågade svarar genom att styrka under ett av flera givna alternativ (i det följande kallade alternativfrågor respektive alternativsvar) och 2) sådana, där svarets formulering och val av synpunkter helt överlämnades åt den tillfrågade, i regel motiveringar till alternativsvaren. (I det följande benämnas dessa frågor spontänfrågor och svaren spontansvar). Alternativfrågorna bereda inga svårigheter vid den statistiska bearbetningen, då ju svarsuppdelningen ligger i själva frågeställningen, medan spontansvaren tarva en noggrant övervägd kategoriuppdelning, om man vill ernå överskådlighet i den rikhaltiga svarsfloran. Vid bearbetningen av kadettundersökningen kunde vissa riktlinjer för en sådan uppdelning av spontansvaren uppdragas, vilka vi i viss utsträckning kunde bygga på vid den stora värnpliktsundersökningen. Det var emellertid nödvändigt att i detalj genomgå formulären för 300—400 värnpliktiga för att därigenom komplettera och ytterligare differentiera indelningen av spontansvaren. Den statistiska bearbetningen skedde medelst hålkortsmetod. En särskild bearbetningsplan uppgjordes av författaren i samarbete med Centrala värnpliktsbyråns hålkortsdetalj, där amanuens Wahlström svarade för det tekniska utförandet av bearbetningen. Innan den maskinella delen av arbetet igångsattes, uppgjordes detaljerade kodifieringstabeller, där varje svar åsattes en viss kod, som avsågs att stansas på hålkorten. Kodifieringarna av de svar, där de värnpliktiga haft att ta ställning till vissa givna alternativ, voro givetvis enkla, medan kodifieringarna av de svar, som de värnpliktiga spontant fått formulera, förutsatte att man klassificerade dessa svar. Författaren genomgick därför som nämnts några hundratal formulär och antecknade de olika svarsvarianterna, vilka därefter för varje fråga sammanslogos till vissa huvudgrupper. I kodifieringstabellerna upptogos för varje sådan grupp ett antal typiska svarsvarianter. Själva kodifieringen utfördes av ett 10-tal värnpliktiga studenter vilka tjänstgjorde som expeditionsbiträden vid Stockholms garnison. Stansningen av hålkorten och den maskinella bearbetningen utfördes på Centrala värnpliktsbyråns hålkortsdetalj under ledning av amanuens Wahlström.

240 Följande plan uppgjordes för den statistiska bearbetningen: 1. Fördelningen av de värnpliktiga med avseende på förbandstillhörighet, militärt utbildningsstadium, yrkestillhörighet, skolutbildning, yttre uppväxtmiljö (landsbygd, samhälle, stad), civilstånd samt föreningstillhörighet. 2. Fördelningen av svaren på varje fråga bestämdes för a) samtliga tillfrågade b) värnpliktiga tillhörande yrkesgruppen »jordbruk med binäringar» å ena sidan och värnpliktiga sysselsatta i industriellt arbete å den andra, c) värnpliktiga vilka innehade förtroendeposter i någon förening, d) värnpliktiga vilka voro fackföreningsorganiserade, e) värnpliktiga vilka voro politiskt organiserade, f) värnpliktiga vilka tillhörde både d) och e), g) värnpliktiga vilka vuxit upp på landet, i samhälle respektive i stad, h) värnpliktiga vilka avlagt realexamen, studentexamen respektive annan examen, i) den grupp värnpliktiga som betecknat förhållandet mellan befäl och manskap som »bra» eller »ganska bra» respektive den grupp som betecknat förhållandet som »inte särskilt bra» eller »dåligt», j) den grupp värnpliktiga som angett sig trivas »bra» eller »ganska bra» i det militära respektive den grupp som betecknat trivseln som »inte särskilt bra» eller »dålig». Genom dessa uppdelningar kunde bearbetningen mera ansluta sig till de sociala nyanserna i materialet och bli mera givande än om man hade bearbetat hela materialet i klump. C. Gruppering med hänsyn till olika sociala data ni. ni. av de i undersökningen ingående värnpliktiga. 1. Antalet i undersökningen inbegripna värnpliktiga uppgick till 4 409. 2. Följande förband voro inbegripna i undersökningen: Förband

15 17 120 P3 A 7 A 9 Lv 1 TI KA 2 F3 F4 Summa

Absolut antal

,.}•>% av totala antalet

461 639 619 316 224 389 399 362 477 277 246

10-6 145 14-0 72 5-1 8-8 90 82 10-8 6-3 5-6

4 409

100 o

241 3. Med hänsyn till försvarsgren jande sätt: armén marinen flygvapnet

fördelade

4. Med hänsyn till utbildningsstadium följande sätt:

sig de värnpliktiga på föl77"3 % 10'8 % 11'9 %

fördelade sig de värnpliktiga på

Soldatutbildning Gruppchutbildning (avdchutb) Plutonchutbildning (troppchutb) Ingen uppgift Summa

2 884 ( 6 5 4 % ) 862 ( 196 %) 150 ( 3'4 %) 513 ( 11'6 %) 4 409 (100 o %)

Plutonchefseleverna (i huvudsak tillhörande 1 5 , 17, 120, A 7 och A 9) voro alltså underrepresenterade. Vid armén går maximalt 8 % till sådan utbildning. 5. Med avseende på civilt yrke fördelade sig de värnpliktiga i enlighet med nedanstående tablå. Variationerna i detta avseende mellan de olika förbanden äro av naturliga skäl ganska stora. Med hänsyn bland annat därtill är ej mycket vunnet med att hålla i sär de olika förbanden i bearbetningen, enär de skillnader i attityder som förekomma dels betingas av skiljaktigheter i attityder för olika yrkesgrupper etc. och dels betingas av skiljaktigheter med avseende på en rad för varje förband specifika omständigheter. Det ställer sig ganska svårt att renodla de senare från de förra. Yrkesgrupp:

Absolut antal

1. jordbrukare, jordbruksarbetare, fiskare, skogsarbetare 2. industriarbetare, kommunalarbetare, grovarbetare, diversearbetare etc 3. hantverksyrken (snickare, skomakare, skräddare etc.) 4. transportarbetaryrken (chaufförer, åkeriarbetare, sjömän etc.) 5. kontorsyrken och liknande (kontorister, köpmän, handelsresande, försäljare, fotografer, handelsbiträden, skrivbiträden etc.) 6. lägre tjänstemän inom statliga, kommunala och privata företag eller institutioner (trafikbiträden etc.) 7. studerande 8. övriga 9. ingen uppgift Summa

%

28*9

1 279 277 330

29-0 6'3 7*5

348 252 84 137 4 409

7'9 5*7 1 '9 3' i 100'o

Med hänsyn till att den officiella statistiken ej använder samma uppdelning, kan en jämförelse med yrkesfördelningen för samtliga manliga yrkesutövare i samma ålder icke utan vidare göras. Enligt 1940 års folkräkning var fördelningen av samtliga manliga yrkes16—1754 46

242 utövare i åldern 15—25 år följande (som jämförelse medtages fördelningen enligt vår yrkesgruppering, varvid vissa grupper sammanslagits): , Y r k e s sbr r u p p : *'

v

Folkräkningen „„,„ 1940

1. Jordbruk och binäringar 35'5 2. Industri och hantverk 37'4 3. Handel och samfärdsel 17"7 4. Allmän förvaltningstjänst och fria yrken .. 7'0 5. Övriga 2'4 Ingen uppgift — Summa 100 o

Vår under.., • sökning

28'9 35"3 17'2 7"9 7'6 3' i 100 o

Man kan alltså säga att vårt material i stort sett är representativt med avseende på sin yrkessammansättning, varvid jordbruksgruppen dock är något underrepresenterad. Detta har dock ingen större praktisk betydelse för våra resultat, bland annat därför att vi i det följande hålla isär jordbrukargruppen respektive industriarbetargruppen från övriga yrkesgrupper. 6. Uppdelning efter skolutbildning har skett i fyra större grupper, varvid en mera differentierad uppdelning lämnats å sido. Sålunda innehåller folkskolgruppen även alla sådana som erhållit viss, lägre påbyggnad (teoretisk eller praktisk) på sin folkskolutbildning (bland annat alla som har gått en eller flera klasser i realskolan). Även gruppen »annan examen» är ganska heterogen. Här återfinnes bland annat alla de som avlagt något slags teknisk eller merkantil examen. Fördelningen med avseende på skolutbildningen är följande: folkskola 81-3 % realexamen 4' i % (c:a 8 %) studentexamen 5'2 % ( » 4"5 %) annan examen 6" 7 % ingen uppgift 2" 7 % Summa 100 o % Inom parentes äro de ungefärliga procenttalen angivna för det antal manliga elever av hela manliga årsklassen i motsvarande ålder som avlade realrespektive studentexamen 1943. Man frestas lätt tro att de realskolutbildade äro avsevärt underrepresenterade i vårt material. Någon starkare underrepresentation torde dock ej vara fråga om, enär samtliga som avlagt realexamen och därefter tagit någon teknisk, merkantil eller annan fackbetonad påbyggnad på denna återfinnas i gruppen »annan examen». 7. Av stor betydelse är den yttre uppväxtmiljön i vidaste mening. De tillfrågade fingo därför ange, om de vuxit upp på landet, i samhälle eller i stad. Det ställer sig svårt att göra en direkt jämförelse med den officiella statistiken på denna punkt, dels därför att dess indelning ej sammanfaller med den (mera subjektiva) bedömning de tillfrågade fått göra och dels därför att den officiella statistiken endast ger oss upplysningar om fördelningen mellan

243 landsbygd och tätorter vid vissa fixerade tidpunkter. Med dessa reservationer meddelas nu följande jämförelse med avseende på tätortsfördelningen: Vårt

material.

Uppvuxen på (i): landet samhälle stad ingen uppgift

Officiella

% 56"2 17'9 24'7 1' 2 Summa 100" 0

statistiken.

Boende på (i): % egentlig landsbygd 44 agglomeration på landsbygden (municipalsamhällej köping etc.) 19 städer 37 Summa 100

Under den tid dessa värnpliktiga vuxit upp har bland annat en stark invandring till städerna ägt rum, varför skillnaderna mellan våra siffror (om de hänfört sig till nuläget) och den officiella statistikens ej torde vara så stora som här. Men det är ej uteslutet att landsbygdsgruppen är något överrepresenterad och stadsgruppen något underrepresenterad. Någon större skillnad kan det dock knappast vara fråga om med tanke på att jordbrukargruppen snarare synes vara något underrepresenterad än tvärtom. Under alla omständigheter neutraliseras eventuell bristande representativitet av att vi i vår bearbetning som nämnts hålla isär de tre grupperna från respektive landsbygd, samhällen och städer. 8. Familjeförsörjarnas antal utgör 639 (14,5 %). 1,5 % har ej lämnat någon uppgift. 9. Med avseende på föreningstillhörighet ha 2 420 värnpliktiga eller 54,9 % angivit sig tillhöra en eller flera föreningar. 37,8 % ha angivit endast en förening, medan 17. i % ha angivit två eller flera sådana. 45, i % ha ej angivit någon förening. Föreningstillhörigheten fördelar sig på följande sätt: Förening

Frekvens1

etc.

Absolut

Idrottsförening, idrottsklubb etc Skytteförening, skyttegille Nykterhetssammanslutning Fackförening eller annan facklig organisation Politisk sammanslutning J. U. F. och S. L. U Scoutorganisation Religiös sammanslutning Övriga Summa

792 155 230 148 1 148 322 299 42 98 266

% 23.6 4-6 69 348 96 8'9 13 2-9 79

3 352

100-o

Av samtliga 4 409 värnpliktiga äro 17,4 % medlemmar enbart av fackförening, 7,8 % enbart av idrottsförening, 3,9 % enbart av J.U.F. eller S.L.U., 2,4 % enbart av politisk organisation etc. Det visar sig att av alla former av sammanslutningar ha fackföreningarna relativt sett flest medlemmar vilka icke äro medlemmar av någon annan sammanslutning. 10. Förtroendeposter i föreningar av ovan nämnt slag innehas av 458 eller 10,4 % av samtliga värnpliktiga i vårt material. 1

Totalsumman är större än antalet vpl eftersom dessa k u n n a tillhöra mer än en förening.

244 D. Undersökningsresultaten.1 1. Inledande synpunkter. Som tidigare framhållits syftar denna undersökning i främsta rummet till att söka bestämma de värnpliktigas attityder till olika förhållanden under militärtjänsten. Det är alltså ej avsikten att söka bestämma om dessa attityder äro adekvata, »riktiga» eller »oriktiga» med hänsyn till sina föremål. Dessa attityder kunna inom ramen för denna undersökning huvudsakligen bestämmas med tillhjälp av två metoder. Antingen kan man direkt tillfråga de värnpliktiga rörande deras åsikter och inställningar till olika ting, eller också kan man komma åt attityderna på indirekt väg genom att se efter hur de värnpliktiga betrakta en omständighet med avseende på en annan viktig omständighet. Den första metoden användes i vårt frågeformulär i tre olika varianter: 1) dels förekomma redan verbalt formulerade, alternativa svar, 2) dels lämnas den tillfrågade full frihet att formulera sitt svar (spontansvar) och 3) slutligen förekomma icke direkt verbalt formulerade svarsalternativ (med plus respektive minus). Den andra metoden har använts på så sätt att vi bestämt svarsfördelningen på samtliga övriga frågor för de bägge grupper värnpliktiga som angivit sin trivsel på det hela taget vara god respektive mindre god och vidare för de bägge grupper som angivit förhållandet mellan befäl och manskap vara gott respektive mindre gott. Som tidigare framhållits beror trivseln, som är det subjektiva uttrycket för graden av anpassning till militärlivet, på en rad olika faktorer, både individuella och miljöbetonade sådana. Beträffande de senare, vilka här mest intressera oss, äro somliga av större betydelse, medan andra spela en mera perifer roll, då det gäller uppkomsten av den allmänna attityden: trivseln på det hela taget. Vilka omständigheter som äro av störst betydelse för arten av denna trivsel låter sig givetvis a priori ej avgöra, även om man, som här, bortser från de individuella variationerna. Befälet spelar givetvis en synnerligen viktig roll. Undersökningar som gjorts vid kustartilleriet visa, att den grad av tillfredsställelse med erhållen placering som de värnpliktiga uppleva i mycket hög grad varierar med kompanichefens person, trots att de yttre, objektiva åtgärder som vidtagits för att göra denna placering så lämplig som möjligt med hänsyn till de individuella anlagen kunna vara lika eller i det närmaste lika En viktig roll spela förläggnings förhållandena, vars betydelse med fördel låter sig studeras, då de ju avsevärt variera från förband till förband. Sålunda ha endast 1,8 % av de värnpliktiga på A 9 (Bergslagens artilleriregemente) något negativt att anföra mot förläggningsförhållandena, medan motsvarande siffra för Lv 1 respektive I 20 är 57 %. Även maten och permissionsmöjligheterna äro av stor vikt. I bägge dessa avseenden föreligga avsevärda variationer i inställningen vid de olika förbanden, variationer som icke enbart bero på olikartad social struktur hos soldatmaterialet. Andra omständigheter som också måste 1 De tabeller i vilka fördelningen av svaren för de olika grupperna återgivits ha insatts i slutet av denna redogörelse i löpande följd.

245 beaktas äro möjligheterna att använda fritiden, hälso- och sjukvård, den uniform den värnpliktige erhåller, icke minst permissionsmunderingen. Inför somliga av dessa förhållanden reagerar den värnpliktige från början positivt, inför andra mera negativt. De attityder som småningom utbilda sig på grundval av dessa reaktioner utgöra ej fristående element i den värnpliktiges känsloliv, utan de bilda ett särskilt »mönster», i vilket de olika delarna influeras av helheten, den allmänna attityd av lust eller olust som den värnpliktige har till militärtjänsten, och vidare själva influera denna helhet. Man kan alltså säga, att den värnpliktiges attityder till olika företeelser i det militära äro »inbäddade» i en diffus, allmän atmosfär av känslomässig karaktär och att de färgas av denna, medan å andra sidan denna allmänna attityd påverkas av de olika delattityderna. Om den värnpliktige har en starkt positiv attityd till sin kompanichef, bidrar denna att göra den allmänna attityden, den till militärlivet i allmänhet, betydligt positivare och att han kanske får en positivare inställning till företeelser som han från början varit starkt negativt inställd till. Han blir kanske positivare inställd till förläggningsförhållandena eller till maten, i bägge fallen omständigheter vilka kompanichefen under kasernförhållanden knappast har några möjligheter att påverka. Men genom att de nämnda förhållandena inneslutas i ett allmännare mera angenämt sammanhang få de i viss mån sin färg genom detta. Omvänt gäller, om vilket vår undersökning ger rikhaltiga vittnesbörd, att om de värnpliktiga ha en negativ inställning till förläggningsförhållanden, mat och dylikt, få de också en negativare inställning till alla möjliga andra omständigheter, inte minst befälet. Man måste dessutom betänka att en av de socialpsykologiskt vanligaste sätten att »avreagera» olust som uppkommit genom att vissa behov ej tillfredsställts är att skaffa sig syndabockar, och det ligger då närmast till hands att befälet kommer i skottlinjen. Vid vår bearbetning ha vi därför till en början tagit fasta på frågan I I k: »Hur har Ni på det hela taget trivts med E r tjänstgöring?» De tillfrågade ha delats upp på två grupper, nämligen 1) de som säga sig ha trivts »bra» eller »ganska bra» och 2) de som säga sig ha trivts »inte särskilt bra» eller »dåligt». Genom att undersöka hur dessa båda grupper besvarat var och en av de övriga frågorna ha vi möjligheter att få en uppfattning om vilka omständigheter som mest intimt synes sammanhänga med denna trivsel. Det bör rimligtvis vara sådana omständigheter till vilka attityderna hos de bägge grupperna äro starkt divergerande. Med hänsyn till att förhållandet befäl—manskap är av kardinal betydelse för trivseln ha vi även gjort en liknande uppdelning beträffande frågan I I f: »Vad anser Ni om förhållandet mellan befäl och manskap?» De som anse detta förhållande vara »bra» eller »ganska bra» ha hållits isär från dem som anse förhållandet vara »inte särskilt bra» eller »dåligt». Därefter ha de bägge gruppernas attityder till övriga omständigheter jämförts. Det ovan påtalade fenomenet att de olika attityderna färga av sig på varandra kan här klart iakttas. För utformningen av vissa av de omständigheter, till vilka de

246 värnpliktigas attityder undersökts, spelar befälet en betydelsefull roll; på utformningen av andra omständigheter har befälet intet inflytande. Men även i fråga om dessa senare har den grupp värnpliktiga, som anser förhållandet mellan befäl och manskap vara mindre gott eller dåligt, en mera om än ej så markerad negativ attityd. Det gäller exempelvis maten, där 45,8 % av dem som anse förhållandet befäl—manskap vara acceptabelt, ställa sig positiva mot 34,7 % för dem som anse detta förhållande vara mindre gott. Motsvarande gäller även beträffande förläggningsförhållandena och uniformen. I detta sammanhang förtjänar ett annat huvudresultat av undersökningen att beröras. Det visar sig genomgående, att de positiva attityderna äro mera specifika och begränsade, medan de negativa äro betydligt mera universella och obegränsade. »Överspridningstendensen» synes alltså vad de positiva attityderna beträffar vara avsevärt mindre än för de negativa. Sannolikheten för att en värnpliktig som är positivt inställd till en viss omständighet skall vara positivt inställd till en annan omständighet är betydligt mindre än sannolikheten för att en värnpliktig som är negativt inställd till en viss omständighet också skall vara det till andra förhållanden. Den psykologiska bakgrunden till denna intressanta företeelse kan tänkas vara denna att olustkänslor under så pass disciplinerade och strikta förhållanden som de militära äro betydligt vanskligare att »avreagera» än lustkänslor, vilka senare kunna utgöra direkta tillskott till effektiva insatser. De ackumulerade olustkänslorna kunna alltså förgifta tillvaron genom att breda ut sig över dess tidigare positiva sidor. Genom de ovan berörda uppdelningarna ha vi också möjligheter att undersöka hur pass differentierade de värnpliktiga äro i sina attityder: om det föreligger en genomgående positiv eller negativ inställning eller om samma värnpliktiga mer eller mindre markerat uppvisa varierande attityder. Vidare ha vi också haft kontrollmöjligheter beträffande stabiliteten och tillförlitligheten av själva svaren. Studerar man de tabeller i vilka vi hållit isär dem som sagt sig trivas »bra» eller »ganska bra» från dem som sagt sig trivas »inte särskilt bra» eller »dåligt» med militärtjänsten, finner man att uppskattningsvis cirka 10—20 % av bägge grupperna genomgående inta antingen en positiv eller en negativ attityd, mest av det senare slaget. Förhållandet kan bland annat iakttagas beträffande inställningen till omständigheter som ej direkt beröra trivseln och där det trots detta föreligger en fullt signifikativ skillnad mellan de bägge grupperna. — Beträffande stabiliteten i attityderna låter sig denna studeras på ett par punkter, där de värnpliktiga fått ta ställning till praktiskt taget samma sak två gånger. Detta gäller exempelvis förhållandet befäl—manskap, som dels fått besvaras med understrykning av flera alternativ (frågan I I f) och dels markerats med ett respektive två plus eller minus (II i). Därvid ha cirka 10 % av dem som tidigare angivit förhållandet mellan befäl och manskap vara »inte särskilt bra» eller »dåligt» markerat befälet positivt i det senare fallet. 10 % av dem som betecknat förhållandet som »bra» eller »ganska bra» markera befälet negativt. Beträffande de starkt positiva respektive negativa markeringarna föreligger praktiskt taget full

247 ö v e r e n s s t ä m m e l s e . I första fallet gällde det a t t b e s v a r a frågan »Vad anser N i om f ö r h å l l a n d e t mellan befäl och manskap?» och att därvid u n d e r s t r y k a n å g o t av följande a l t e r n a t i v : »bra», »ganska bra», »inte särskilt bra», »dåligt» eller »ingen åsikt». I det a n d r a fallet gällde det att m a r k e r a i n s t ä l l n i n g e n till befälet som sådant m e d e t t eller två plus respektive m i n u s . I n e d a n s t å e n d e t a b l å h a de h o p s l a g n a p r o c e n t t a l e n för »inte särskilt bra» och »dåligt» för varje förband jämförts m e d de h o p s l a g n a p r o c e n t t a l e n för minusmarkeringarna.

Förband

Förhållandet befäl-manskap »inte särskilt bra» eller »dåligt»

Inställningen till befälet markerad negativt

24-5 373 460 44-3 376 46-0 32-4 544 430 34-0 25-6 39 2

31-4 366 44-2 382 45-1 47-5 379 48'0 374 22-7 18-6 377

I 5 I 7 I 20 P 3 A 7 A 9 Lv 1 T 1 KA 2 F 3 F4 Samtliga

(*)

U t r ä k n a r m a n en s. k. rangkorrelationskoefficient, som utgör ett u t t r y c k för h u r p a s s intimt de bägge s e r i e r n a variera i förhållande till varandra, erhåller m a n en koefficient p å + 0,81 (maximal samvariation u t g ö r e s av en koefficient på + l,oo). G r a d e n av s a m s t ä m m i g h e t b e l y s e s även av följande tabell, d ä r ö v e r e n s s t ä m m e l s e n i extremsvaren, särskilt de negativa, är påfallande. Tab A. De värnpliktigas uppfattning om förhållandet mellan befäl och manskap samt deras inställning till befälet Sambandstabell med siffror i % av samtliga som svarat i bägge avseendena. Vad anser Ni om förhållandet mellan befäl och manskap?

Befälet

»bra»

»ganska bra»

»inte särskilt bra»

»dåligt»

Summa

++

1-9

1-4

o-i

0-3

+

13-9

29-5

7-8

1-5

52-7

—

0-7

8-1

7-9

32-1

0-2

1-3

S-o

7-0

11-5

16 7

16 7

lOOo

S:a

248 Innan vi övergå till de konkreta kommentarerna, kan det vara skäl i att ytterligare något uppehålla oss vid tillförlitligheten av respektive innebörden i de erhållna siffrorna. Då det galler för en grupp individer att på sätt som här skett redovisa sina känslomässiga inställningar, sina attityder, måste man, bortsett från rent statistiska slumpfel, räkna med vissa andra felkällor som inverka på resultatens tillförlitlighet. Dels kan det sätt på vilket frågorna ställas utgöra en felkälla i det att frågeställningen kan fresta till svar i viss riktning. När det gäller alternativfrågor, kunna de givna alternativen självfallet ej täcka alla nyanser i inställningen. Vissa frågor kunna genom själva sin formulering leda till missförstånd etc. Vidare är det ej säkert att de tillfrågade kunna göra klart för sig sin inställning, och slutligen kan det uppstå svårigheter, då det gäller för dem att ge verbala uttryck åt denna inställning Man måste betänka, att den undersökta gruppen inrymmer alla tänkbara nivåer i fråga om intellektuell utrustning. Inom folkskolan räknar man med att 4—5 % av eleverna äro rent hjälpklassmässiga, och att cirka 15 % ligga under den nivå vilken betraktas som minimum för att de normalt skola kunna klara folkskolans undervisning. 1 Vi få alltså räkna med att det i den totala gruppen tillfrågade ingår en grupp värnpliktiga, vilkas svar endast i ringa mån kunna vara något att bygga på. Bland annat av detta skäl ha vi i vårt material sökt utskilja vissa undergrupper, vilka med hänsyn till vissa kriterier, förtroendeposter i föreningar, skolutbildning etc, kunna betraktas som mera kvalificerade. En annan omständighet av ganska komplicerad art, som vi här ej kunna bortse från, är att det hos olika grupper människor föreligger en olika utpräglad tendens till att reagera starkt respektive svagt inför samma företeelse och vidare en varierande tendens att låta denna reaktion klädas i starkare eller svagare ord, då man skall uttrycka den. Detta gäller framför allt vid jämförelser mellan stads- respektive landsbygdsgrupperna. Det är ett trivialt faktum att människor skilja sig åt med avseende på benägenheten att i större eller mindre utsträckning utbilda positiva eller negativa attityder till olika företeelser i sin miljö. Somliga visa en benägenhet till genomgående mera negativa attityder, andra till genomgående mera positiva sådana. Men även med avseende på »spridningen» i attityderna föreligga avsevärda individuella variationer. Människor med stark spridning i sina attityder tendera att i mindre utsträckning reagera »ljumt» utan hålla sig mera till extremerna, vare sig den positiva eller den negativa. Denna spridning kan bero på tvenné faktorer. Dels kan det vara fråga om ett mera diffentierat intellekt vilket i regel sammanhänger med mera differentierade upplevelsemöjligheter överhuvud. Dels kan det vara fråga om en viss labilitet i känslolivet som ligger bakom tendensen att slå över åt den ena eller den andra extremen. När det gäller en enquéteundersökning som denna, få vi inte bortse ifrån att det sätt 1 Se bland a n n a t Ungdomsvårdskommitténs betänkande angående psykisk barna- och ungdomsvård. Statens offentliga utredningar 1944: 30.

249 på vilket vederbörande behärskar uttrycksmedlen också spelar in, i varje fall i fråga om spontansvaren, där formuleringen helt är överlåten åt de tillfrågade. Har man haft tillfälle att jämföra rekryter från städer respektive från landsbygd, vet man att de senare i regel foga sig i de militära förhållandena med mindre protest än de förra, vilket ej behöver innebära att anpassningsprocessen för de senares vidkommande är lättare än för de förras. Landsbygdsungdomen har visserligen i större utsträckning fått vänja sig vid att underkasta sig ett auktoritativt och i viss mån patriarkaliskt regelsystem än stadsungdomen, men den senare har större vana vid kollektiva livsformer, inte minst genom scout-, landstorms- och andra organisationer. Stadsmiljön är betydligt mera komplicerad i motsats till den mera strikta enkelhet som präglar landsbygdsmiljön. Den ungdom som växer upp i städerna möter under sin uppväxt ett myller av retningar, vilka aktivera impulser i olika riktningar. Detta kan ej undgå att sätta sina spår i dess beteende. 1 Vi skola här ej fördjupa oss i den socialpsykologiska bakgrunden till den känslomässiga rörligheten hos stadsbefolkningen, en rörlighet icke minst i fråga om uttrycken för reaktionerna. Det räcker med att konstatera att i vår undersökning »spridningen» i svarsfördelningarna nästan genomgående är större för dem som vuxit upp i samhällen eller i städer än för dem som vuxit upp på landsbygden. Motsvarande gäller vid jämförelser mellan jordbrukargruppen och industriarbetargruppen. På frågan »Vad anser Ni om förhållandet mellan befäl och manskap?» ha de bägge extremsvaren »bra» respektive »dåligt» använts av 26,8 % av landsbygdsgruppen mot 34,5 % för stadsgruppen. Motsvarande siffror för jordbrukar- respektive industriarbetargruppen äro 27,i % respektive 30,2 %. Särskilt tydlig är denna tendens beträffande de frågor där svaren utgöras av ett eller två plus respektive minus. 11,4 % av landsbygdsgruppen använder beträffande inställningen till befälet antingen två plus eller två minus, medan motsvarande siffra för stadsgruppen är 17,3 %. Extremerna i fråga om inställningen till förläggningsförhållandena användas av 13,9 % av landsbygdsgruppen mot 22,8 % för stadsgruppen. I fråga om inställningen till permissionsförhållandena ställa sig 8,2 % av stadsgruppen starkt positiva och 23,o % starkt negativa, medan motsvarande siffror för landsbygdsgruppen äro 5,9 % respektive 18,5 %. Här är alltså stadsgruppen relativt starkare företrädd i bägge extremerna. E t t annat avseende i vilket olika sociala grupper skilja sig åt är som nämnt den större eller mindre benägenheten att genomgående reagera positivt eller negativt. För att fortfarande jämföra stads- och landsbygdsgrupperna, så kan man redan vid en hastig genomgång av tabellerna finna, att den förra gruppen är mera benägen för negativa svar än den senare. Därvid måste man också ha i minnet det vi nyss påpekat, nämligen att stadsgruppen i vissa fall även uppvisar högre procenttal positiva svar. 1

J f r Segerstedt: Naturlig och onaturlig miljö. Social årsbok 1945, s. 5 ff.

250 Som förut framhållits behöver en större spridning i attityderna ej enbart bero på en större känslomässig labilitet eller fallenhet för mera extrema reaktioner utan också bero på en större förmåga att tränga in i och avväga de faktorer som påverka den företeelse det gäller att ta ställning till. Man bör emellertid icke utan vidare beteckna en markerad tendens till mera negativt ställningstagande som ett kritiskt sådant i rent intellektuell bemärkelse. Medan stadsgruppen ganska ofta intar en mera negativ attityd än samtliga tillfrågade till de omständigheter det här gällt att ta ställning till, så gäller detta ej om vissa av de kvalificerade grupperna, såsom studenterna eller de starkt föreningsintresserade värnpliktiga. Beträffande dessa är tendensen ömsom mera positiv ömsom mera negativ, även om den senare något överväger. Detsamma gäller om spridningen i ställningstagandena sinsemellan, denna är exempelvis för studenternas vidkommande än större och än mindre än för övriga vänpliktiga. De kvalificerade grupperna äro med andra ord mera differentierade i sitt ställningstagande. I svaret på frågan om förhållandet mellan befäl och manskap användas extremerna (»bra» eller »dåligt») av 23,1 % av studenterna mot 28,9 % för samtliga tillfrågade. Det starkt negativa svaret »dåligt» användes av 11,8 % av studenterna mot 14,6 % för samtliga värnpliktiga, medan det svagt negativa svaret »icke särskilt bra» användes av 34,1 % av studenterna mot 24,6 % för samtliga tillfrågade (jfr tab. 15). Beträffande utbildningen och därmed sammanhängande omständigheter använda studenterna i betydligt större utsträckning negativa svar, medan förhållandet är det omvända vad exempelvis beträffar maten. Man brukar, med viss rätt, anse storleken av det antal som ej besvarat den ställda frågan eller — vid alternativsvar — understrukit »vet inte» som ett slags index på hur pass bestämda och avgjorda attityder som föreligga. Gör man kort före ett val en Gallup-undersökning rörande den politiska inställningen, erhåller man ett avsevärt mindre antal »vet-inte»-svar än om en sådan undersökning göres långt före valet. Man får emellertid akta sig för att låta antalet obestämda svar vara ett index för hur pass ingående vederbörande satt sig in i de förhållanden de skola ta ställning till. En bestämd attityd är ej detsamma som en ingående intellektuellt begrundad attityd. Antalet obestämda svar eller antalet icke-svarande utgör alltså i regel ett indicium i hur hög grad föreliggande spörsmål känslomässigt eller intellektuellt eller i bägge dessa avseenden förmå engagera de tillfrågade. I vår undersökning uppvisa studenterna i vissa fall ett större antal »vet inte» eller blanka svar och i andra fall ett färre antal sådana. Beträffande frågan om utbildningstidens utnyttjande ha endast 8,7 % av studenterna svarat »vet inte» mot 20,0 % för samtliga tillfrågade, medan ett större procenttal studenter angivit obestämt svar beträffande inställningen till befälet (jfr tab. 23). 2. Trivseln i allmänhet. Begreppet »trivsel» ha vi tidigare berört ur psykologisk synpunkt och därvid framhållit att det är det upplevelsemässiga uttrycket för hur individen

251 har anpassat sig till de förhållanden i vilka han lever. Vidare ha vi betecknat trivselupplevelsen som den allmänna, övergripande attityden till miljön som helhet. Denna övergripande attityd är ej att betrakta som en summa av attityderna till de olika miljömomenten utan vissa av dessa ha större betydelse. Det föreligger som framhållits en tendens till »överspridning» så att vissa mera dominenta attityder färga av sig på andra och rentav kunna ändra förtecknen på dessa. Frågan »Hur har Ni på det hela tagit trivts med Er tjänstgöring?» har endast lämnats obesvarad av 2,9 %, ett i jämförelse med övriga frågor mycket litet antal, vilket tyder på att bestämda attityder här föreligga. 41,2 % ha svarat med de positiva alternativen »bra» respektive »ganska bra», medan 55,9 % svarat med de negativa alternativen »inte särskilt bra» eller »dåligt». Antalet negativa svar är alltså avsevärt större än antalet positiva. Nu får man ingalunda betrakta dessa siffror som ett slags absoluta värdemätare på den trivselkänsla de värnpliktiga ha under hela sin militärutbildning. Man måste också beakta den situation som var förhärskande, då undersökningen utfördes. Denna avser ju i främsta rummet att lokalisera friktions- och vantrivselanledningar och därvid är det de relativa siffrorna rörande olika negativa attityder som främst intressera oss. Där det föreligger ett större antal negativa svar har man i regel större anledning att förmoda mera markerad vantrivsel, än då detta antal är mindre. Två omständigheter torde ha påverkat samtliga svar i negativ riktning beträffande den årsklass, 1944 års, som vi undersökt. För det första inryckte denna årsklass i april 1944 under speciella auspicier till sin första tjänstgöring. Kriget höll på att ta slut; beredskapen inskränktes alltmer. En viss »krigströtthet» respektive en allmän avslappning gjorde sig gällande inom hela befolkningen. Därigenom kom militärutbildningen, i varje fall en tid framåt, att framstå som mindre meningsfylld än den hade gjort under kriget. Det som militärtjänsten syftar till, nämligen att utbilda soldater för kriget, föreföll skäligen meningslöst. Det har ifrån erfarna truppofficerare omvittnats att begynnelsestämningen för årsklass 1945, som i april 1946 inryckte till första tjänstgöring, var avsevärt mera positiv än för föregående årsklass. För det andra utfördes undersökningen i januari— februari, då utbildningen vid de olika depåerna höll på att avslutas och då man väntade på att få fara till vinterutbildningsövningar. Åtskilliga värnpliktiga ansågo sig ha fått nog av utbildning, och de övningar som på vissa håll förekommo för att fylla ut tiden förstärkte denna känsla ytterligare. Eftersom en rad olika yttre förhållanden, ävensom befälets kvalitet, variera för de olika förbanden, bör det ej förvåna att det föreligger avsevärda skillnader med avseende på den angivna trivseln (siffrorna i procent). Det kan vara av intresse att söka se hur sambandet mellan trivseln i allmänhet och förhållandet befäl — manskap ter sig genom att göra en parvis jämförelse med avseende på dessa attityder för varje förband. Vi ha i nedanstående översikt jämfört antalet negativa svar (»inte särskilt bra» eller »dåligt») i procent på bägge frågorna (»Vad anser Ni om förhållan-

252 det mellan befäl och manskap?» och »Hur har Ni på det hela taget trivts med Er tjänstgöring?»)

Förband

15 17 I 20 P3 A7 A9 Lv 1 TI KA 2 F 3 F 4 .:

Trivts »inte särskilt bra» eller »dåligt»

Förhållandet befäl - manskap »inte särskilt bra» eller »dåligt»

59-7 52-7 77-1 6T6 65i 55-8 57 o 6T3 52-1 19-5 260

24-6 373 460 44-3 37-5 46-0 32-4 54-4 430 34-0 25-6

Som synes ansluta sig de bägge serierna ganska intimt till varandra. Det kan förtjäna uppmärksammas att procenttalet negativa svar är markerat större vad beträffar trivseln i allmänhet än vad beträffar förhållandet befäl — manskap. Det som vid studiet av tabell 36 i första hand överraskar är att landsbygdsgruppen i större utsträckning än stadsgruppen (58,3 respektive 49,7 %) har avgivit negativa svar, vilket är ganska betydelsefullt med tanke på att den senare i de flesta övriga svar något mera håller sig till det negativa. 1 Jordbruksgruppen har avgivit negativa svar i 61,8 % mot 53,4 % för industriarbetargruppen. Detta indicerar att anpassningssvårigheterna för landsbygdsrekryterna äro större än för stadsrekryterna, vilka bland annat genom större vana lättare kunna infoga sig i mera komplicerade kollektiva sammanhang. Det framgår även av motiveringarna (se tab. 37) att landsbygdsgruppen i större utsträckning motiverar vantrivseln med att skillnaden mellan den militära och den civila livsformen är för stor och att det är svårt att finrra sig i hela raden föreskrifter med allt vad dessa medföra av tvångstillvaro. Detta innebär ej att landsbygdsrekryterna genomgående inta mera negativa attityder, förhållandet är snarare det omvända, utan att attityden i dess helhet är mera negativ. Till synnerligen viktiga moment intar landsbygdsgruppen en positivare attityd, exempelvis till befälet (se tab. 15). Trivseln varierar självfallet starkt från förband till förband beroende på en rad för dessa specifika förhållanden. De bägge flygflottiljerna uppvisa som framgår av tab. B en överväldigande majoritet positiva svar, medan exempelvis ett norrländskt infanteriregemente uppvisar det motsatta förhållandet, något som enligt uppgift bland annat torde sammanhänga med att de värnpliktiga på detta förband sällan haft tillfälle att fara hem på permission. 1 Alla översiktstabeller äro samlade i slutet av redogörelsen och äro numrerade, medan tabellerna i texten förekomma i bokstavsordning.

253 Tab. B. T r i v a s Förband

15 17 I 20 P 3 A 7 A 9 Lv 1 T 1 KA 2 F 3 F 4 Samtliga

»bra»

»ganska bra»

67 12-2 1-8 6-1 5-4 7-2 6-3 47 9-0 26-0 21-9 88

32-8 31-8 14-9 32-2 28-1 34-4 33 4 317 364 52o 48-4 325

»inte särskilt bra»

»dåligt»

obesvarat

Summa

31-7 332 33-2 38-2 42o 35-5 324 35'2 31-6 15-5 21-9

28o 19-8 43-9 23-4 23-2 20-3 24-6 26-2 20 5 4-o 4-1

0-8 3-0 6-2 1-1 1-8 2-6 3-3 2-2 2-5 2-5 37

lOO-o 100-0 100-0 100-0 lOOo 100-0 lOOo lOO-o 100-0 lOO-o lOO-o

23 7

lOOo

Bland skolutbildningsgrupperna ha studenterna avgivit de flesta negativa svaren rörande trivseln. Motiveringarna rörande trivseln i allmänhet ge oss en viss uppfattning om, vilka moment som de värnpliktiga medvetet uppfatta som påverkande trivseln (se tab. 37). I främsta rummet är det då de negativa motiveringarna som intressera oss. Vanligast bland dessa äro motiveringar av typen »skillnaden mellan militärt och civilt är för stor», »tvånget svårt att stå ut med» e t c , vilka förekomma i över 40 % av de fall, där motiveringar avgivits. Det är ej ägnat att förvåna att det system av föreskrifter som i detalj reglera soldatens tillvaro från morgon till kväll utgör ett svårt crux för anpassningen. Särskilt för en genom sin uppfostran så individualistisk nation som den svenska utgör en kollektivt reglementerad tillvaro en styggelse. Därnäst i ordningen bland de negativa motiveringarna kommer utbildningstiden, som man anser vara för lång (16,9 %). Förlorad civil utbildningstid respektive arbetsförtjänst framhålles i 6,3 %\ att studenterna i större utsträckning peka på detta är inte ägnat att förvåna. Brister hos befälet betonas i detta sammanhang endast av 3 %. Bland de positiva motiveringarna kommer i främsta rummet militärlivets uppfostrande och utvecklande verkan (16,5 %). Denna synpunkt betonas i större utsträckning av de kvalificerade grupperna. Det kan nämnas att av de 225 eleverna på infanteriets kadettskola cirka 80 % svarade »ja» på frågan »Anser Ni, att Ni lärt något av värde för Ert civila liv under E r militärtjänst?». Bland motiveringarna kommo i främsta rummet sådana som »förmågan att handskas med folk», »människokännedom», »ordning», »initiativ», »säkert uppträdande», »självförtroende» etc. E n annan grupp positiva motiveringar som de värnpliktiga i allmänhet (i 6,7 %) angivit är att de genom tjänsten erhållit en del nyttiga kunskaper (viss specialutbildning med körkort e t c ) .

254 Ett studium av tab. 39 ger vid handen att 53,9 % av dem som säga sig trivas »dåligt» eller »inte särskilt bra» motiverat detta med att skillnaden mellan militärt och civilt är för stor, tvånget svårt att stå ut med etc, medan motsvarande siffra endast är 7,2 % för dem som säga sig trivas »bra» eller »ganska bra». Detta synes vara ett indicium på i hur hög grad trivseln beror på att de värnpliktiga så friktionsfritt som möjligt infogas i det militära regelsystemet. De som ej lyckas med detta erfara ej heller den uppfostrande verkan som militärlivet onekligen inrymmer. Ganska slående framkommer detta i tab. 39, där 58,7 % av dem som säga sig trivas spontant framhålla att militärlivet varit uppfostrande mot endast 0,7 % av dem som säga sig ej ha trivts. Det gäller om all pedagogisk påverkan att denna endast kan leda till några resultat av värde, om den tillmötesgås av en positiv inställning från dem som äro utsatta för denna påverkan. Vill man skaffa sig en mera nyanserad uppfattning om vilka moment i det miltära som — medvetet eller omedvetet för de värnpliktiga — påverka deras allmänna trivsel, kan man studera deras svar på alla övriga frågor sådana dessa svar fördela sig med avseende på om trivseln i allmänhet besvarats positivt eller negativt. Att förhållandet befäl — manskap är av stor betydelse för trivseln och omvänt att denna påverkar inställningen till befälet säger sig självt. Det framgår med all tydlighet av tab. 38. Av dem som betecknat förhållandet befäl — manskap negativt säga sig 35,9 % trivas »dåligt» mot endast 14,5 % för dem som anse förhållandet vara acceptabelt (»bra» eller »ganska bra»). Av dem som betecknat förhållandet positivt säga sig 53,2 % trivas »bra» eller »ganska bra» mot 26,7 % för dem som betecknat förhållandet negativt. Det sammanhang som föreligger mellan trivseln i allmänhet och inställningen till befälet kan mera nyanserat studeras i tab. C, där den tidigare anförda tendensen till stark samgång mellan negativa attityder klart kommer till utTab. C. Trivseln under militärtjänsten och förhållandet befäl - manskap. Sninbandstabell med siffror i % av samtliga som svarat i bägge avseendena. Hur har Ni på det hela taget trivts etc?

»bra»

»bra»

»ganska bra»

»inte särskilt bra»

»dåligt»

Summa

4-2

1-8

15-7

3-2

17i

14 2

41-1

»ganska bra» Vad anser Ni om förhållandet mel»icke särskilt bra» lan befäl och manskap? »dåligt»

7-3

10-7

7-7

27-1

0-4

4-8

8-1

16 i

Summa

33 i

lOOo

255 tryck. Av dem som betecknat förhållandet befäl — manskap som »dåligt» ha relativt sett betydligt färre angivit sin trivsel som »god» än av den grupp som betecknat förhållandet befäl — manskap som »gott» och samtidigt angivit sin trivsel vara »dålig». I andra rummet bland motiveringarna till vantrivseln angavs att utbildningstiden vore för lång. Frågan I I a: »Anser Ni att utbildningstiden utnyttjas ordentligt etc.» har besvarats nekande av 31,7 % av dem som säga sig trivas »dåligt» eller »inte särskilt bra», medan motsvarande siffra för dem som säga sig trivas »bra» eller »ganska bra» är 19,6 % (tab. 3). Den förra gruppen säger i 12,8 % att deras nuvarande befäl är »för strängt» medan den senare gruppen endast i 5,0 % har valt detta svar (tab. 9). Motiveringen att befälet är för »kitsligt» och »småpetigt» och lägger sig i allt möjligt förekommer i 19,9 % respektive 8,9 % av de bägge grupperna (tab. 9). Här framkommer alltså återigen, att svårigheten att inordna sig i det militära systemet är en viktig källa till vantrivsel. Det nära sambandet mellan trivseln i allmänhet och förhållandet till befälet framgår med all tydlighet av tab. 17, där den grupp som säger sig trivas i 22,6 % anser förhållandet mellan befäl och manskap vara »bra» mot endast 8,3 % för den grupp som säger sig inte trivas. Siffrorna för dem som anse förhållandet till befälet vara »dåligt» äro 6,8 % respektive 20,7 % för de bägge grupperna. Bland motiveringarna till svaren på frågan om förhållandet mellan befäl och manskap framhålles det stora avståndet, den rent mänskliga distansen mellan överordnad och underordnad, i 51,i % av den grupp som säger sig trivas mot 75,2 % i den grupp som säger sig inte trivas (tab. 18). Beträffande hälsningsplikten anser i »trivselgruppen» 8,9 % att den bör avskaffas mot 22,i % för »vantrivselgruppen» (tab. 21). Beträffande permissions förhållandena ha 33,7 % av »trivselgruppen» markerat dessa negativt mot 59,4 % för »vantrivselgruppen» (tab. 28). För att belysa förhållandet mellan trivseln och en rad olika omständigheter ha några sambandstabeller medtagits, där svaren på frågan »Hur har Ni på det hela taget trivts med E r tjänstgöring?» ha »korsats» med de svar som avgivits beträffande förläggningsförhållandena, »ordningen på kompaniet», permissionsförhållandena, maten och befälet (tab. D—H). Det framgår utan vidare vid granskningen av dessa tabeller, att inställningen till de här uppräknade omständigheterna i mycket olika utsträckning uppvisa tendens till samgång med trivseln. Mest markerat kommer detta till uttryck vid ett studium av de rutor som innehålla korsningar av extremsvar: »bra—bra», »bra— dåligt», »dåligt—bra» och »dåligt—dåligt». Ett försök att siffermässigt få ett uttryck för hur starkt samband som föreligger mellan extremsvaren gav följande koefficienter, där 1,0o innebär fullständigt samband: trivseln — förläggningsförhållandena » — »ordningen på kompaniet» » — permissionsförhållandena » — maten » — befälet

0'7 9 0'6i 0'83 0'9 5 0"98

256 Tab. D. Trivseln under militärtjänsten och inställningen till förläggnings* förhållandena. Sambandstabell med siffror i % av samtliga som svarat i bägge avseendena. Hur har Ni på det hela taget trivts etc?

Förläggningsförhållandena

»bra»

»ganska bra»

»inte särskilt bra»

»dåligt»

Summa

++

1-4

3-5

2-3

1-3

8-5

+

5-5

19 o

16-3

9-4

50-2

—

1-7

9i

8-9

30-5

2-o

3-7

4-5

10-8

33 i

24i

lOOo

S:a

Tab. E. Trivseln under militärtjänsten och uppfattningen om »ordningen på kompaniet». Sambandstabell med siffror i % av samtliga som svarat i bägge avseendena. H u r har Ni på det hela taget trivts e t c ?

»god» »ganska god» Vad anser Ni om ordningen på E r t »inte särskilt god» kompani e t c ? »dålig» Summa

»bra»

»ganska bra»

»inte särskilt bra»

»dåligt»

Summa

5-2

15-2

13-5

10-4

44-3

3-3

16-4

15-9

8-2

43-8

OS

3-3

3-1

0-2

0-5

0-6

1-2

2-5

1000 Tab. F. Trivseln under militärtjänsten och inställningen till permissionsförhållandena. Sambandstabell med siffror i % av samtliga som svarat i bägge avseendena. Hur har Ni på det hela taget trivts etc?

Permissionsförhållandena

»bra»

»ganska bra»

»inte särskilt bra»

»dåligt»

Summa

++

1-5

1-6

6-9

+

5-3

18-3

13-i

6-3

43-0

—

1-3

8-4

10-9

8-5

29-1

0-9

4-2

8-5

21-0

9o

33o

1000 S:a

/•

257 Tab. G. Trivseln under militärtjänsten och inställningen till maten. Sambandstabell med siffror i % av samtliga som svarat i bägge avseendena. Hur har Ni på det hela taget trivts etc?

Maten

»bra»

»ganska bra»

»inte särskilt bra»

»dåligt»

Summa

++

0-8

2-0

0-6

0-4

+

5-7

11-7

40-o

—

2-0

10-0

13o

8-o

33-0

0-5

7-4

10-9

23-2

33 7

32 7

lOO-o

S:a

Tab. H. Trivseln under militärtjänsten och inställningen till befälet. Sambandstabell med siffror i % av samtliga som svarat i bägge avseendena. Hur har Ni på det hela taget trivts etc?

Befälet

»bra»

»ganska bra»

»icke särskilt bra»

»dåligt»

Summa

++

1-1

1-3

0-8

0-6

3-8

+

7-o

23-7

15-8

52-8

—

0-7

7-o

13-4

ll-o

32i

0-1

1-3

3i

6-8

11-3

8-9

33 3

24 7

lOOo

S:a

Det största sambandet med trivseln i tjänsten uppvisar inställningen till befälet, där extremsvaren nästan helt överensstämma. Ett överraskande högt samband med trivseln kännetecknar attityden till kosthållet, något som vi i det följande få anledning återkomma till. Vill man söka bestämma det relativa inflytande på trivseln i allmänhet som de olika momenten i den militära miljön ha, kan man i stort sett gå till väga på tre olika sätt. Man kan bestämma attityderna till de olika omständigheterna hos dem som säga sig trivas respektive hos dem som säga sig icke trivas. De moment till vilka attityderna äro synnerligen olika hos de bägge grupperna böra rimligtvis vara av större betydelse för trivseln än de moment till vilka attityderna hos de bägge grupperna föga skilja sig åt. För det andra kan man bestämma samgången (korrelationen) mellan trivseln och attityderna till en rad olika omständigheter. Dessa metoder ha vi tidigare använt, varför vi ej ha anledning beröra dem ytterligare. Slutligen kan man låta de tillfrågade fullkomligt fritt yttra sig om förhållandena utan att före17—1754 46

258 skriva några som helst moment till vilka de skola ta ställning. Detta har skett i frågeformulärets avdelning I I I , där det som rubrik över ett antal tomma rader stod: »övriga synpunkter och åsikter, som jag vill framföra». Här var alltså den vidast tänkbara ramen för uppgiften uppdragen, varför man möjligen kunde räkna med att de relativa frekvenserna för de synpunkter som här anföras i stort sett skulle återspegla den omfattning i vilken dessa känslomässigt engagera de värnpliktiga. Självfallet är det enbart vantrivselanledningar som framföras här, detta därför att en vantrivselattityd i och för sig har större »genomslagskraft» än en trivselattityd enligt regeln att varje plåga har sitt skri för sig, men att hälsan tiger still. Vi skulle alltså i förstone kunna räkna med att de moment i det militära som de värnpliktiga minst kunna förlika sig med starkast skulle komma till uttryck i de yttranden de nedskrivit under avdelning I I I i frågeformuläret. Det föreligger dock en viktig felkälla här, förutom de förut berörda, nämligen den, att de synpunkter vilka tidigare i frågeformuläret »avreagerats» med ganska stor sannolikhet komma att framstå svagare i avdelning I I I , under det att synpunkter vilka de tillfrågade tidigare i formuläret ej haft tillfälle framföra i avdelning I I I bryta fram med större styrka. Sålunda ha de tillfrågade på flera andra ställen i formuläret varit i tillfälle att ta ställning till befälet, vilket bland annat förklarar att klagomål mot detta intar en relativt undanskymd plats i avdelning I I I . Soldatlönen har inte berörts bland de tidigare frågorna, vilket torde förklara den framträdande plats den intar bland »övriga synpunkter». I främsta rummet bland dessa komma önskemål om förbättrade permissionsförhållanden med 29,2 %. I andra rummet komma önskemål om förkortad utbildningstid med 18,1 %. Lägger man därtill de 10,0 % som framfört önskemål om förbättringar i utbildningen, befinnes det att inemot Vs av dem som framfört några synpunkter under avdelning I I I sysselsätta sig med utbildningen. Av 4 409 tillfrågade värnpliktiga ha 1 776 eller cirka 40 % anfört 1 953 synpunkter under avdelning I I I . Av dessa ha 1 404 anfört endast ett av de i tab. I Tab. I. Önskemål vilka anförts under avd. III i frågeformuläret. (»Övriga synpunkter och åsikter, som jag vill framföra»). Ensamt önskemål

Tillsammans med andra önskemål

29i 18i 15-5 10-o 8-6 7-7

375 191 154 120 83 112

570 353 303 196 167 151

5-4 3o 2-6

56 32 27

105 58 50

1953 Ö n s k e m å l

Förbättrade permissionsförhållanden Förkortning av utbildningstiden Större soldatlön Bättre utbildning Bättre m at Bättre befäl Ingen kommendering till fortsatt utbildning utan eget samtycke Bättre uniform Bättre förläggningsförhållanden (absolut Summa <

l

%

lOOo

259 uppräknade önskemålen, medan 372 ha anfört två eller flera. Det kan ha sitt intresse att undersöka, vilka av dessa önskemål som tendera att mera ensamt framföras. Vi se av tab. I att önskemål om större soldatlön i nästan exakt hälften av de fall där detta anförts framföres ensamt, medan önskemål om bättre befäl i cirka 3A av de fall som i detta anförts, framförts ensamt. Vi skola ej ytterligare uppehålla oss vid de olika moment som sammanhänga med eller påverka trivseln i allmänhet — vissa av dessa moment skola i korthet beröras i det följande — utan avslutningsvis peka på den omständigheten att »vantrivselgruppen» i betydligt mindre utsträckning (19,8 % mot 44,2 % för »trivselgruppen») anser ett särskilt betyg över militärtjänstgöring vara »bra att få». 24,5 % av den förra och 10,4 % av den senare gruppen anse att betyget »bör avskaffas» (jfr tab. 35). 3. Förhållandet mellan befäl och trupp. E n av kardinalpunkterna i enquéteformuläret var frågan I I f, »Vad anser Ni om förhållandet mellan befäl och manskap?», samt motiveringen till svaret på denna fråga. Liksom beträffande trivseln i allmänhet ha vi genom hela formuläret jämfört svaren för dem som anse förhållandet mellan befäl och manskap vara »bra» eller »ganska bra» med dem som anse förhållandet vara »inte särskilt bra» eller »dåligt». Inga mera avsevärda skillnader i svaret på frågan föreligga mellan de olika grupper i yrkes-, skolutbildningshänseende etc. som vi jämfört med varandra (se tab. 15). Stadsgruppen uppvisar dock en tydligt markerad negativ tendens i jämförelse med landsbygdsgruppen. (Beträffande trivseln i allmänhet är det tvärtom.) Av dem som vuxit upp på landet svara 34,8 % att förhållandet befäl—manskap är »inte särskilt bra» eller »dåligt» mot 46,o % av dem som vuxit upp i städer. E n jämförelse mellan jordbrukaroch industriarbetargrupperna pekar i samma riktning. Studenternas svar utmärkas av en större dragning åt det negativa hållet än de värnpliktigas i övrigt men visa samtidigt färre extremsvar i såväl positiv som negativ riktning. Frågan är ju av den art, att det ställer sig svårt för en intellektuellt differentierad människa att ge ett generellt svar som är tillfredsställande. Av samtliga tillfrågade ha över 40 % angett förhållandet mellan befäl och manskap vara »inte särskilt bra» eller »dåligt». Vi ha tidigare framhållit att man ej i alltför hög grad får bygga på de absoluta talen, men det stora antalet negativa svar utgör ett indicium på att förhållandet långt ifrån kan betecknas som idealt. Av större intresse än svaren på själva frågan äro motiveringarna till dessa svar, då vi därigenom kunna få ett visst grepp om de anledningar som de värnpliktiga själva uppfatta som orsaker till ett mindre gott förhållande till befälet. Främst bland dessa motiveringar, fullständigt överskuggande alla andra, kommer den motiverings grupp vi sammanfattningsvis vilja benämna »distansen» mellan befäl och trupp (»befälet håller för mycket på sin rang», »befälet är för styva i korken», »man vågar inte närma sig befälet», »befälet tar ingen hänsyn till manskapet», »man vågar inte tala till befälet», »befälet anser sig vara ett slags bättre människor» etc., etc.) (tab. 16). Enligt vår mening utgör detta en av de svagare punkterna i befälsföringen, som vi

260 haft anledning närmare beröra tidigare i detta betänkande. Betydelsen av denna distans för uppkomsten av vantrivsel i tjänsten har berörts i det föregående avsnittet av denna redogörelse. Icke mindre än 88,7 % av dem som anse förhållandet mellan befäl och manskap vara »dåligt» eller »inte särskilt bra» ha framhållit distansen som ett crux mot endast 18,5 % av dem som anse förhållandet vara »bra» eller »ganska bra» (tab. 18). Det förtjänar också mer än väl att påpekas, att endast två värnpliktiga (0,2 %) i den förra gruppen anse en ömsesidig god kontakt och gott kamratskap föreligga mot 30,4 % av dem i den senare gruppen. Motsvarande gäller om motiveringen att befälet skapar trivsel etc. En annan orsak till friktioner mellan befäl och trupp utgöres av en ojämn eller för sträng befälsföring. Av dem som betecknat förhållandet mellan befäl och manskap som »bra» eller »ganska bra» ha 13,4 % betecknat befälsföreningen (se tab. 9) som »ojämn» eller »för sträng» mot icke mindre än 43,3 % av dem som angivit förhållandet mellan befäl och manskap vara »dåligt» eller »inte särskilt bra». I motiveringarna till frågan »Vilken är Er åsikt om Ert nuvarande befäl etc?» framhålles i anslutning till negativa svar i främsta rummet obehärskat, rytande och domderande uppträdande från befälets sida av 14,o % av dem som anse förhållandet mellan befäl och manskap vara godtagbart mot 24,7 % av dem som anse detta förhållande ej vara godtagbart. Antalet i de två grupperna som anse befälet vara för »kitsligt» utgör 6,6 % respektive 23,i %. I frågan I I d fingo de värnpliktiga ange vilka egenskaper de ansågo pluton- eller kompanichefen borde besitta. Därefter tillfrågades de, om de ansågo sitt nuvarande befäl fylla dessa krav, och — om ej — vari det främst brast. Beträffande angivandet av önskvärda egenskaper skulle man gradera dessa så, att man satte den mest önskvärda i första hand etc. »Rättvisa», »opartiskhet» har av nära hälften (40,9 %) av dem som besvarat frågan, satts i främsta rummet. Därnäst har förståelse för och inlevelse i den värnpliktiges problem (16,5 %) satts främst, »kamratlighet», »naturlighet», »förmåga att inte hålla konstlat avstånd» (12,i %), ledarförmåga, god pedagogisk förmåga (9,0 %), fasthet, bestämdhet, förmåga att hålla disciplin (7,i %), kunnighet (3,9 %), lugn, självbehärskning (3,4 %), pålitlighet, ansvarskänsla (3,o %) (se tab. 10). Det kan vara av intresse att såsom jämförelse anföra svaren som avgivits av de 225 kadetterna med de värnpliktigas. Även här kommer rättvisan i främsta rummet, nämligen av 128 man, därnäst kunnigheten av 69, pålitlighet, ansvarskänsla etc. av 58, hårdhet, förmåga att hålla disciplin av 50, förståelse och omtänksamhet av 49, föredömlighet av 47, framåtanda, initiativ och handlingskraft av 34, kamratlighet, naturlighet av 31, lugn, självbehärskning av 30, ledarbegåvning, psykologisk blick etc. av 24, humor, gott humör av 24, spänst, kondition av 17 etc. Kadetterna äro som synes mera differentierade i sin uppfattning, men dessutom trycka de mera på vissa punkter än vad de värnpliktiga göra. De senare betrakta befälet huvudsakligen med avseende på dess förhållande till dem själva (rättvis och förstående be-

261 handling), medan kadetterna i betydligt större utsträckning se befälet i relation till dess uppgift som ledare och utbildare. Av tab. 10 framgår, att exempelvis studenterna i större utsträckning än övriga värnpliktiga betona kunnigheten (tre gånger så ofta som de övriga), ledarförmågan och den psykologiska blicken, samt i något större utsträckning förståelse för den värnpliktiges problem, medan rättvisesynpunkten intar en relativt undanskymd plats. Deras uppfattning av befälsegenskaperna är som man kan vänta mindre naiv och egocentrisk och mera objektiv. Detsamma gäller stadsgruppen i jämförelse med landsbygdsgruppen. Den förra betonar såväl ledarförmågan som kunnigheten i dubbelt så stor utsträckning som den senare. Jämföra vi de egenskaper som angivits av dem som anse förhållandet mellan befäl och manskap vara godtagbart med dem som angivits av dem som anse detta förhållande ej vara acceptabelt, finna vi, att den största skillnaden gäller egenskaperna »kamratlighet», »naturlighet», som framhävts av 9,4 % av den förra gruppen mot 15, i % av den senare. Då man kan vänta att det som uppfattas som en brist hos det nuvarande befälet i större utsträckning framhävs, ha vi här ytterligare ett indicium på vad den strängt hierarkiska ordningen även i fråga om rent personliga kontakter kan betyda för uppkomsten av vantrivsel. Frågan huruvida det befäl man haft att göra med i regel motsvarat de krav man uppräknat har besvarats jakande av 34,1 % och nekande av 26,3 %, medan övriga stannat vid alternativet »vet inte» eller lämnat frågan helt obesvarad (tab. 11). Det har onekligen ställt sig svårt för många att ge ett generellt svar på frågan, då detta ställt stora krav på förmågan att abstrahera fram det väsentliga. De mera kvalificerade grupperna ha besvarat frågan i betydligt större utsträckning än samtliga tillfrågade. Med större abstraktionsförmåga följer ofta en mera kritisk attityd. Sålunda ha studenterna i 24,9 % svarat jakande och i 52,4 % nekande. Stads- och landsbygdsgrupperna svara jakande i ungefär samma utsträckning, medan den förra gruppen svarar nekande i nästan dubbelt så många fall. Av dem som anse förhållandet mellan befäl och manskap vara godtagbart ha 49,2 % svarat »ja» och 15.i % »nej» mot 18,9 % respektive 43,2 % för dem som anse förhållandet vara mindre gott eller dåligt (tab. 12). På frågan vari det främst brister hos befälet ha 30,5 % av dem som angett motivering framhållit bristande förståelse respektive vilja till förståelse för den värnpliktiges' personliga problem, bristande intresse för honom som individ, oförmåga att »sänka sig» till den värnpliktige, översitteri, preusseri etc. Denna synpunkt framhäves i ungefär samma omfattning av samtliga yrkes-, tätorts- och skolutbildningsgrupper (jfr tab. 13), medan de kvalificerade grupperna i mindre utsträckning anföra bristande rättvisa, och mera betona den bristande förmågan att på ett psykologiskt sätt »ta» folk. Det obehärskade rytandet och domderandet betonas också som en framträdande brist. Ordningen på kompaniet anges vara »inte särskilt god» eller »dålig» av 5,9 % av dem som anse förhållandet mellan befäl och manskap vara accep-

262 tabelt mot 18,i % av dem som anse detta förhållande ej vara acceptabelt (tab. 6). Bland de motiveringar till negativa svar som avgetts kommer bristande upplysning och information i första rumm>et (»man får inte veta varför man skall göra det eller det») med 12,o 96. Därnäst kommer »okunnighet hos befälet» med 5,7 % och alltför hårda och kitsliga bestraffningar med 5,o % (tab. 5). Bristande upplysning betonas naturligt nog i större utsträckning av värnpliktiga med högre skolutbildning. Därjämte är att märka att stadsgruppen framhåller den dubbelt så ofta som landsbygdsgruppen. Sambandet mellan bristande upplysning och mindre goda relationer mellan befäl och manskap framgår med all tydlighet av det faktum, att 8,8 % av dem som beteckna förhållandet som acceptabelt säga sig sakna upplysning mot 15,9 % av dem som beteckna förhållandet som varande mindre gott eller dåligt. Framhävandet av alltför hårda och kitsliga bestraffningar förekommer i 1,5 % respektive 9,o % av de bägge grupperna. Motiveringarna erbjuda många vältaliga vittnesbörd om den olust som tillrättavisningar vid obetydliga yttre anledningar ge upphov till. Hälsnings)hågans samband med attityden till befälet belyses bland annat därav att dubbelt så många (23,9 % mot 11,5 %) av dem som betecknat förhållandet mellan befäl och manskap som mindre tillfredsställande vilja helt avskaffa den än av dem som anse förhållandet vara godtagbart (tab. 21). Den förra gruppen har i sina motiveringar i större utsträckning betonat att befälet inte skall behöva »köra på» om hälsning och att mycket »trassel» skulle kunna undvikas om den ej vore obligatorisk. Permissions förhållandena ha av 56, o % av dem som anse förhållandet befäl—manskap vara tillfredsställande betecknats positivt mot 37,5 % av dem som anse förhållandet vara mindre tillfredsställande (tab. 28). Denna skillnad kan man ju vänta sig med hänsyn till befälets inflytande vid beviljande och inte minst vid indragning av permissioner. Men det finns som nämnts en hel rad omständigheter på vilka befälet har ringa eller intet inflytande, men beträffande vilka det icke desto mindre föreligger en förskjutning med 1.0 % eller mera i negativ riktning rörande de svar som avgivits av dem som ej äro tillfredsställda med förhållandet befäl—manskap. Detta utgör som ovan angivits ett exempel i vilken utsträckning en dominant negativ attityd färgar av sig på nästan alla omständigheter. Sålunda ha 28,o % av dem som anse förhållandet befäl—manskap ej vara godtagbart markerat kostförhållandena starkt negativt (tab. 26), medan motsvarande siffra för dem som anse förhållandet befäl—manskap vara godtagbart endast är 17,7 %. 4. Utbildningen. Syftet med den tjänstgöring som fullgöres enligt värnpliktslagen § 28 är att ynglingarna skola utbildas till soldater. Det stora flertalet är sedan ett antal år ute i yrkeslivet, där man under nuvarande läge på arbetsmarknaden kan räkna med goda förtjänster. En mindre del håller på att utbilda sig an-

263 tingen praktiskt inom något yrke eller teoretiskt, exempelvis för akademiska yrken av olika slag. För bägge grupperna innebär militärtjänsten ett avsevärt avbräck. De som varit vana vid att röra sig med ganska mycket pengar, disponibla icke minst för nöjen, få nu finna sig i en soldatlön på 1 krona per dag. De som hålla på med teoretisk utbildning förlora 1 ä 2 värdefulla studieår. Om de värnpliktiga någorlunda skola finna sig i detta, förutsattes två ting, nämligen dels att de a priori bejaka själva syftet med militärutbildningen och dels att de få en känsla av att utbildningstiden utnyttjas ordentligt. I andra rummet bland de orsaker som anges för vantrivsel kommer just denna känsla av att utbildningstiden är för långt utdragen och med fördel skulle kunna förkortas (jfr tab. 37). Av eleverna vid infanteriets kadettskola, tillhörande 19 infanteriregementen, förklarade hälften (48,5 %) utan vidare att utbildningstiden ej utnyttjades som sig borde. Siffran är så pass hög att den bör utgöra ett observandum, inte minst därför att kadetternas allmänna attityd till det militära är synnerligen gynnsam. Vid personliga samtal med ett större antal kadetter bekräftades ytterligare det vid den skriftliga utfrågningen erhållna intrycket att man dels ansåg att för mycket spilltid gick bort och dels att intensiteten i utbildningen var för låg. Därutöver hade man åtskilligt att anföra gentemot utbildningsplaner, befäl, organisation etc. Det är ganska naturligt att en så kvalificerad grupp, som de blivande kadettskoleeleverna, ej äro nöjda med en utbildningstakt som är avpassad efter de värnpliktigas genomsnitt för att ej säga efter den sämre delen. De som ha de intellektuella förutsättningarna att snabbt inhämta de olika utbildningsmomenten måste uppfatta det ideliga repeterandet och omtragglandet — även om de erkänna dess berättigande till en viss gräns — som en styggelse. Av tab. 1 framgår att av studenterna 70,7 % anse utbildningstiden ej vara ordentligt utnyttjad mot 24,i % för samtliga tillfrågade. Motsvarande siffra för realexamensgruppen är 43,0%, för dem som inneha förtroendeposter i föreningar 30, i %. En avsevärd skillnad föreligger också mellan dem som vuxit upp på landsbygden respektive i stad, de ha 16,7 respektive 39,7 % »nej». Det är varje trupputbildare bekant att landsbygdsrekryterna äro långsammare i sin utbildningstakt än stadsrekryterna, vilka åtminstone ytligt inhämta de olika utbildningsmomenten snabbare men också tröttna tidigare. Detta gäller inte minst själva repeterandet av det inlärda. Minsta antalet klagomål mot utnyttjandet av utbildningstiden förekommer hos jordbrukargruppen med endast 12,2 %. Som man med ledning av kadettundersökningen kan vänta sig är missnöjet med utnyttjandet av utbildningstiden större ju högre militärt utbildningsstadium vi undersöka. Sålunda svara 21 % av de värnpliktiga som stå i begrepp att avsluta sin soldatutbildning »nej» på frågan huruvida utbildningstiden utnyttjas ordentligt, medan motsvarande siffror för dem som hålla på med gruppchefs- respektive plutonchefsutbildning äro 41 % och 50 %. Svarsfördelningen för de tre utbildningsstadierna framgår av tab. J. Man får emellertid akta sig för att av dessa siffror dra den slutsatsen att utbildningstiden faktiskt skulle utnyttjas sämre på gruppchefs- respektive plutonchefsskolorna.

264 Tab. J. Svaren i % på frågan »Anser Ni att utbildningstiden utnyttjas ordentligt etc.» fördelade med avseende på militärt utbildningsstndium. Svar

Ja Nej Vet inte

Soldatutbildning

Gruppchefsutbildning (motsv)

Plutonchefsutbildning (motsv)

574 20-8 21-8

41-2 40 8 18-0

42-3 50-3 7-4

(absolut

2 795

l

lOOo

lOOo

100 o

Summa •

%

Dessa ha ett stort antal elever med högre civil skolutbildning och som framgår av tab. 1 äro värnpliktiga som inneha denna högre utbildning avsevärt mera kritiska gentemot militärutbildningen än de som enbart ha folkskola bakom sig. Ett verkligt eller förment slöseri med utbildningstiden påverkar givetvis trivseln i tjänsten, vilket framgår av tab. 3, där 19,6 % av dem som säga sig trivas acceptabelt anse att utbildningstiden ej utnyttjas tillfredsställande mot 31,7 % av dem som säga sig icke trivas. Som väntat varierar antalet av dem som ej anse utbildningstiden otillräckligt utnyttjad ganska avsevärt från förband till förband. I 20 har av arméförbanden det lägsta antalet »nej» med 14 %, medan P 3 har 38 % och T 1 46 %. Dessa skillnader torde ej enbart bero på olikheter i förbandens sociala struktur utan också på omständigheter som äro specifika för varje förband. Med kännedom om förbandens sociala sammansättning skulle man kunna räkna sig till det inflytande som dessa specifika faktorer haft, något som vi ej ansett vara nödvändigt i detta sammanhang. 24,8 % av samtliga tillfrågade ha angett motiveringar till sina svar rörande utbildningstidens utnyttjande, varvid de kvalificerade grupperna i betydligt större utsträckning lämnat sådana, studenterna exempelvis i 69,9 % och de fackligt och politiskt organiserade i 45, i % (tab. 2). Bland motiveringarna inta yttranden av typen »för mycket upprepning», »för lite realism», »för mycket tjat och omtuggning», »det bör vara större intensitet i övningarna», »brist på fantasi», »för liten koncentration» främsta rummet med 46,3 %. Nästa grupp i ordningen är motiveringar, där brister i organisationen framhållas (»paragrafrytteri» och »pappersexercis», »dålig planläggning vid delgivande av order» etc.) med 17,3 %. »För mycket tid på oväsentligheter» framhålles i 7,2 % av fallen, brister hos befälet i 5,2 % och »för mycket dödmoment» i 5,1 %. De motiveringar, som avgåvos av kadetterna, upptogo i första hand »för mycket tid på oväsentligheter» (18 %), därnäst kom »för mycket dödmoment» (10,0 8 ) , »felaktiga utbildningsplaner» (10,0%), »felaktig uppläggning av övningarna» (8%), brister hos befälet (7 %). Kadettskoleeleverna ha med sin större insikt i repetitionernas betydelse i avsevärt mindre utsträckning än de värnpliktiga i allmänhet klagat över upprepningar och omtuggningar.

265 Som huvudintryck av denna del av undersökningen kvarstår att de värnpliktiga ha en påtaglig upplevelse av att utbildningstiden ej utnyttjas rationellt. Därmed är ej sagt att denna uppfattning har något stöd i faktiska förhållatiden. Det är emellertid ej uteslutet att så är fallet. Under alla omständigheter synes en avsevärd del av de värnpliktiga hysa felaktiga föreställningar om utbildningens rätta bedrivande. Dessa felaktiga uppfattningar skulle kunna skingras genom ordentlig information, en punkt på vilken det nu synes brista avsevärt. Vi ha tidigare framhållit, att de motiveringar som fogats till svaren på frågan »Vad anser Ni om ordningen på E r t kompani etc?» främst framhålla just bristande upplysning. 5. Speciella omständigheter.

a) Fritid

ooh

permission.

I motiveringarna till frågan, hur man på det hela taget hade trivts i tjänsten betonades i nästan hälften av fallen att skillnaden mellan civilt och militärt var för stor, att tvånget var svårt att finna sig i, att man inte fick sköta sig själv etc. Infogandet av soldaten i den militära livsformen innebär bl. a. dessa tre ting för honom. 1 1) Han kommer bort från sin tidigare miljö. Många ha ända till militärtjänstgöringens början, det gäller framför allt jordbrukarsöner, bott och haft sin verksamhet förlagd till hemmet. Genom att avståndet till hemorten kanske är långt och genom de kostnader som äro förenade med en hemresa, kunna många ganska sällan besöka hemmet. E n mindre grupp värnpliktiga som så att säga ej blivit »psykiskt avvanda», ofta ha de ett visst inslag av infantilism i sitt väsende, få därvid vidkännas starka påfrestningar med en stark hemlängtan som dominerande upplevelse. Det är typiskt att de värnpliktiga som tillhöra ett i undersökningen inbegripet norrländskt infanteriregemente i stor utsträckning markerat permissionsförhållandena negativt (I 20 i 64,5 %) eller att de som tillhöra A 7, som är stationerat på Gotland, i inte mindre än 73 % (varav 45 % starkt negativt) äro missnöjda med permissionsmöjligheterna, medan exempelvis I 7 uppvisar negativa markeringar endast i 24,9 %. Amerikanska undersökningar ha givit vid handen att moralen hos de förband, där soldaterna i större utsträckning varit i tillfälle att besöka sina hem, varit märkbart högre. 2) Därmed komma vi också in på det andra huvudkännetecknet för militärtjänsten, det som med ett målande engelskt uttryck kan benämnas »loss of privacy». Rekryten förlägges i samma logement som ett större eller mindre antal kamrater. Alla åtgöranden äro utsatta för insyn, om han skriver brev, har satt upp en bild av sin flicka på skåpdörren, brukar borsta tänderna ofta. Hans sängbäddning kontrolleras, hans skoputs inspekteras, han får piska sina kläder under uppsyn av befälet. 3) Därmed tangeras det tredje huvudsakliga kännetecknet på den militära livsformen: den är starkt reglerad. Rekrytens dagliga liv från revelj till tapto är noggrant inrutat och bestämt. 1

Skillnaden mellan »civilt» och »militärt» har närmare analyserats i kap. 4.

266 Allt detta medför att en rad starka behov ej bli tillfredsställda. Det är en bedräglig pedagogisk uppfattning att utbildningen vinner på om man så mycket som möjligt söker utestänga »civila vanor», d. v. s. lämna vissa väsentliga behov obeaktade under militärtjänsten. Ett sådant tillvägagångssätt har lika liten framgång som den gamla prygelpedagogiken i skolan vilken trodde sig kunna höja elevernas mottaglighet för kunskaper med tillhjälp av risbastonader. Syftet med militärtjänsten under fredsförhållanden är att bibringa rekryterna vissa kunskaper och färdigheter som göra dem skickade att fylla sitt värv i händelse av krig. Eftersom allt inlärande bygger på dessa tre faktorer, nämligen insikt, repetition och motivation, får ingen av de tre försummas. Insikten ligger främst på det intellektuella planet, medan motivationen ligger på det känslomässiga och så att säga utgör drivmedlet som håller i gång motorn, repetitionen. Utan en positiv motivation kan inget effektivt inlärande komma till stånd. Om vissa fundamentala behov ej tillfredsställes, skapas olust och denna olust är ej någon gynnsam atmosfär för utbildningen. Permissionen utgör ett medel för soldaten att kunna vårda sitt individuella, privata jag. Under permissionen har han möjligheter att välja, han kan välja den film han vill se, det kafé han vill besöka, den mat han vill ha, de personer han vill träffa etc. Om han kommenderas att se en film, tilltalas han avsevärt mycket mindre av denna, än om han finge välja den själv. Under permissionen kan han vårda sig om sin spontaneitet i olika avseenden. Tillfredsställande permissionsförhållanden höja trivseln avsevärt. I det ena av de bägge ovan anförda norrländska infanteriregementena, där huvuddelen av de värnpliktiga sällan hade tillfälle att besöka sina hem under utbildningsåret, ha icke mindre än 43,9 % förklarat sig trivas »dåligt» och 33,2 % »icke särskilt bra», alltså sammanlagt 77,i % negativa svar. Det är betecknande att på en flygflottilj, där tapto och revelj avskaffats vid den tidpunkt då undersökningen utfördes, endast 19,5 % ha yttrat sig negativt om trivseln. De värnpliktiga, som tillhöra det i undersökningen medtagna kustartilleriregementet, ha i över 58 % markerat permissionsmöjligheterna negativt. De skulle just flytta till kustforten, varigenom permissionsmöjligheterna avsevärt skulle försämras. De värnpliktiga vilja ha fritiden ograverad. Därför är permissionsförbud som tillrättavisning eller bestraffning ett högst dubiöst pedagogiskt medel. På somliga kan det möjligen ha en avskräckande effekt, men det skapar under alla omständigheter en olust som ej verkar i gynnsam riktning vare sig beträffande trivseln eller utbildningen. Detta framgår också med all tydlighet av de värnpliktigas svar, där de betona att den omständigheten att permissionsförbudet vid minsta förseelse likt ett Damoklessvärd hänger över deras huvuden bidrar att skapa vantrivsel. På frågan rörande omständigheter som skapa vantrivsel komma brister i permissionsförhållandena i främsta rummet med 43,2 % och i andra rummet ingrepp på fritiden, kvällstjänstgöring, permissionsförbud etc. med 27,7 %.

267 E t t indicium på huru angelägna de värnpliktiga äro att få disponera fritiden efter eget skön utgör bland annat den omständigheten att 22, o % markerat »idrott på tjänstetid» starkt positivt, medan endast 12,6 % på samma sätt markerat »idrott på fritid». 45,4 % ha markerat uniformen i och för sig negativt, medan 80,3 % på motsvarande sätt ha markerat bärandet av uniform utom tjänsten (tab. 31—32).

b)

Förläggningsförhållanden.

I anslutning till uppgiften I I i i frågeformuläret fingo de tillfrågade ange omständigheter som de ansågo vara av betydelse för höjandet av trevnaden. Av dem som här angett svar har den största gruppen 39,2 % pekat på förläggningsförhållandena. Man klagar över det stora antalet sängar på logementen, över bristfälliga sanitära förhållanden, över bristande utrymme i skåpen etc. På ett infanteriregemente, känt för sina bristfälliga förläggningsförhållanden, ha sådana klagomål framförts av över hälften av de tillfrågade. Bland de omständigheter som uppräknats under frågan I I i förekomma även förläggningsförhållandena. Som tidigare nämnts variera attityderna till dessa avsevärt från förband till förband. Negativ markering förekommer i följande omfattning: 15 17 120 P3 A7 A 9

45'8 % 38-5 % 568% 65-1 % 41-0% 1-8 %

Lv 1 TI KA 2 F3 F4

57-0 % 37-8 % 18-2% 336 % 11-6% Samtliga 38-8 %

Dessa variationer äro givetvis ej enbart ett uttryck för de objektiva forhållandena utan för den allmänna attityden till förhållandena på respektive förband. Men i stort sett torde de återspegla verkligheten. A 9 exempelvis uppvisar med sina nya kaserner en fullständigt negligeabel missnöjesprocent på denna punkt. Sambandet mellan trivseln i tjänsten och tillfredsställelsen med förläggningsförhållandena får man en uppfattning om genom följande tablå: Trivsel Negativ

i

tjänsten Positiv

f Positiv 478 % 64-8 % Inställning till förlägg-l N e g a t i v .... 45-4 % 29'6 % ningsförhållandena ( o b e s v a r a t . . 68% 5'6 % S:a 100 0 % S:a lOOo %

c)

Utspisningsförhållanden.

Erhållande av föda utgör ett av de vitala behoven, varför det sätt på vilket detta behov tillfredsställes måste vara av betydelse för trivselkänslan.

268 En närmare utredning av de värnpliktigas attityder till den militära matsedeln har gjorts av professor D. Katz vid Stockholms högskola. De huvudsakliga resultaten skulle kunna sammanfattas sålunda. 1 1. De värnpliktigas inställning till det militära kosthållet är inte till huvudsaklig del bestämd av födans kalori- eller vitaminvärde utan av dess »smak värde». 2. Det finns vissa maträtter till vilka attityden nästan genomgående är positiv (exempelvis till vissa kötträtter och ärtor med fläsk) samt andra till vilka attityden är nästan genomgående negativ (en hel rad fiskrätter). 3. Det finns ingen maträtt till vilken det ej finnes några värnpliktiga som äro negativt inställda. Det innebär, att eftersom matsedeln ej medger något val, det varje dag måste finnas en större eller mindre grupp som finner någon maträtt motbjudande. 4. Attityderna till maträtterna variera ganska avsevärt regionalt sett. 5. Inställningen till olika maträtter är i hög grad beroende dels på anrättning och dels på hur de serveras. Åtskilliga maträtter som de värnpliktiga tilltalas av i det civila få genom de omständigheter under vilka de anrättas och serveras i det militära en negativ färgning. Den fixa matsedeln utgör en av de många företeelser den värnpliktige ställes inför utan att ha något val. Med hänsyn till att åtskilliga värnpliktiga ha föga elastiska matvanor kan anpassningen av matsedeln medföra vissa svårigheter. Det gäller om maten liksom om förläggningsförhållandena att attityderna starkt variera från förband till förband. Starkt negativa (två minus) respektive svagt negativa (ett minus) attityder till mathållningen förekomma i följande omfattning (siffrorna i procent): Eegementeetc.

15 17 120 P3 A7 A9 Lv 1 TI KA 2 F3 F4 Samtliga

41-2 9-0 536 262 24-1 9-3 23-3 18-8 6-5 l-i 5-7 21*8

_

Summa

46-2 28-2 32-1 41-1 36-6 26-7 34-4 29'5 240 4-3 26-5 305

87-4 37*2 85-6 67 3 60-7 360 57-7 48-3 30-5 5-4 32-2 52-3

Landsbygdsgruppen har en markerat mera negativ attityd till det militära kosthållet än stadsgruppen. Den förra har negativ markering i 55, o 96 av fallen mot 46, o 96 för den senare. Jordbrukargruppen har negativa markeringar 1 En särskild r a p p o r t härom har av prof. Katz inlämnats till Arméförvaltningens intendenturdepartement.

269 i 59,3 % mot 50,4 % för industriarbetargruppen. Gå vi till studenterna, finna vi negativa markeringar i 47,6 96. På ungefär samma procenttal stanna även realexamensgruppen och gruppen »annan examen». Även övriga kvalificerade grupper ligga på lägre procenttal negativa attityder än hela den stora massan tillfrågade. Dessa siffror indicera en mer allmän lag beträffande attityderna till kostförhållandena, nämligen att ju lägre socialgrupp det är fråga om, det gäller framför allt om landsbygden, desto konservativare och enformigare äro kostvanorna. Detta förklarar dels skillnaden mellan landsbygds- och stadsgrupperna och dels skillnaden mellan studenterna och de övriga värnpliktiga. Sambandet mellan trivseln i tjänsten och kostförhållandena framgår av nedanstående tablå: Trivsel Positiv

[ Positiv 566 % Inställning till kostfor-I N e g a t i v 37'i % hållandena | Obesvarat.... 63% Summa 100 o %

i

tjänsten Negativ

29-6 % 639 % 6"6 % 100'0 %

Av fyrfältstavlan framgår att 63,9 % av dem som säga sig icke trivas också ha en negativ attityd till kostförhållandena. Den höga siffran negativa markeringar synes indicera ett missnöje vars orsaker närmare borde undersökas. De matstrejker, som efter krigets slut inträffat på ett antal förband, förtjäna att i detta sammanhang något beröras. Ofta har man tillgripit den närmast till hands liggande förklaringen, maten. Bortsett från att tillfälliga missförhållanden kunna ha spelat in som utlösning för dessa strejker, såsom dålig potatis vid något tillfälle, torde orsaken ligga betydligt djupare. Enligt vår uppfattning äro matstrejkerna väsentligen att betrakta som symptom på stämningen bland truppen. Det enda effektiva sätt på vilket truppen kan hävda sig mot det militära systemet utgör just mat strejkandet. I alla andra sammanhang lägger befälets auktoritet med alla de sanktionsmöjligheter som står till dess förfogande hinder i vägen för att de värnpliktiga skola kunna hävda sig gentemot bestämmelser eller order. De äro tvungna att stiga upp vid revelj; de kunna inte vägra att verkställa vad som beordras på kaserngård eller exercisfält; de kunna inte sätta sig över permissionsbestämmelserna. Genom att matstrejka uppnår man i stort sett tre ting. För det första utlöser händelsen en viss uppståndelse som fäster uppmärksamheten på de strejkandes makt. För det andra kunna de strejkande hävda sig utan någon bestraffningsrisk. För det tredje kunna de på detta sätt med framgång och utan risker »avreagera» olust till följd av missnöje med andra omständigheter, inte minst med befälet. Reaktionen är av principiellt samma slag som den småbarn ådagalägga, då de hävda sig mot föräldraauktoriteten och uppväcka oro och bestörtning genom att matvägra.

d)

Hälsning.

Hälsningsplikten har under de förflutna beredskapsåren utgjort ett av de moment i de yttre disciplinära förhållandena som blivit föremål för mycken debatt. Ett av de viktigaste skälen till den känslobetoning som denna fråga fått torde ligga däri, att hälsningen kommit att betraktas som ett konkret, symboliskt uttryck för förhållandet mellan befäl och manskap respektive för skillnaden mellan militärt och civilt. Att hälsningsfrågan från de värnpliktigas sida är föremål för bestämda attityder, framgår bland annat av det låga procenttal som sagt sig ej ha någon bestämd mening i frågan eller som ej avgivit något svar (5,9 96). De tillfrågade hade beträffande sin inställning till hälsningsplikten i första hand att välja mellan fyra olika svarsalternativ, nämligen »bra som den är», »bör utvidgas», »bör inskränkas ytterligare», »bör helt avskaffas». Det andra alternativet kunna vi här lämna åsido, eftersom det valts av endast 0,9 %. Återstående värnpliktiga skulle kunna indelas i två grupper: å ena sidan dem som anse förhållandena vara bra som de äro och å andra dem som partiellt eller helt vilja avskaffa hälsningsplikten. Storleken av dessa grupper varierar ganska avsevärt från förband till förband, vilket framgår av följande tablå:

Förband

I 5 I 7 I 20 P 3 A 7 A 9 Lv 1 T 1 KA 2 F 3 F 4 Samtliga

»Bra som den är»

»Bör inskränkas ytterligare»

»Bör helt avskaffas»

Trivts »dåligt»

%

%

%

58-s 71-1 40-3 43-9 38-8 55-3 56-2 34-2 56-0 55-2 62-5

174 13-2 29-2 23-4 37-o 17-5 22-8 37-0 23-4 31-4 21-5

28-0 19-8 43-9 23-4 23-2 20-3 24-6 262 20-5 4-o 4-1

53 i

23 7

15-8 8-9 22-5 21-8 23-2 20-3 15-8 21-8 13-4 8-7 8-1 163

23 7

Särskilt starka variationer förekomma beträffande det antal som vill avskaffa hälsningsplikten helt och hållet. Som jämförelse ha procenttalet värnpliktiga vid varje förband som säga sig ha trivts »dåligt» med sin militärtjänst medtagits (kolumnen längst till höger). Som synes föreligger det en viss överensstämmelse mellan storleken av det antal som vill avskaffa hälsningsplikten helt och hållet och det antal som säger sig ha trivts dåligt. Av dem som säga sig trivas i det militära vilja 8,9 % helt avskaffa hälsningsplikten medan motsvarande siffra för dem som säga sig vantrivas är 22, i % (tab. 21). Vi kunna alltså fastställa att den allmänna inställningen till militärtjänsten i hög grad är avgörande för den värnpliktiges inställning till hälsningsfrågan, ökas trivseln torde mycket av irritationen kring hälsningen försvinna.

271 Som man kan vänta sig hänger inställningen till hälsningen intimt samman med inställningen till befälet. Av dem som anse förhållandet mellan befäl och manskap vara »dåligt» eller »inte särskilt bra» vilja 23,9 % helt avskaffa hälsningsplikten, medan endast hälften, eller 11,5 % av dem som anse detta förhållande vara »bra» eller »ganska bra» vilja avskaffa den. De kvalificerade grupperna ha, som väntat, en mera differentierad inställning i frågan än de mindre kvalificerade. Medan skillnaderna mellan de olika grupperna äro ganska små med avseende på det antal som helt vill avskaffa hälsningsplikten, äro de däremot avsevärt större med avseende på det antal som vill inskränka hälsningen. 27,9 96 av värnpliktiga uppvuxna i städer, 39,3 % av studenterna, 36,3 % av realexamensgruppen, 30,3 % av värnpliktiga som inneha förtroendeposter i föreningar och 29,6 % av de politiskt organiserade anse att en inskränkning bör äga rum (tab. 19). Detta framgår också av motiveringarna: stadsrekryterna exempelvis anse i dubbelt så stor omfattning som landsbygdsrekryterna att hälsning endast bör verkställas på det egna befälet (möjligen också för regementsofficerare vid eget regemente). Denna synpunkt framföres i 21,6 % av samtliga fall, där motivering avgivits. Motiveringar av liknande karaktär återfinnas i den grupp (20,0 96) som anger att man endast skall hälsa på det befäl man känner (»man hälsar på människan och inte på uniformen»). Åtskilliga peka på de praktiska olägenheterna med en hälsningsplikt av nuvarande omfattning. En grupp på 11,8 % framhåller, att befälet inte skall behöva »köra på» om hälsning och att mycket »trassel» skulle kunna undvikas, om hälsningen inte vore obligatorisk. Denna synpunkt framföres i dubbelt så stor omfattning bland dem som ej äro nöjda med förhållandet mellan befäl och manskap i jämförelse med dem som äro nöjda med detta förhållande. E n annan grupp på 8,3 % betonar att det särskilt i garnisonsstäder blir ett evinnerligt hälsande som enligt deras mening plågar befälet minst lika mycket som de värnpliktiga. Somliga (2,9 %) betonar att hälsningen är en ren artighetsfråga: varför skall man inte hälsa efter samma regler i det militära som i det civila? En grupp på 7,o % slutligen anser att hälsning inom kasern- eller lägerområde ej skulle förekomma alls (tab. 20). Sammanfattningsvis skulle man om de värnpliktigas inställning till hälsningsplikten kunna säga följande. 1) Deras syn på saken är intimt förknippad med deras trivsel i allmänhet i det militära och med deras inställning till befälet. På de förband där trivseln är större föreligger det en avsevärt mindre opinion för hälsningsplikiens avskaffande. 2) Ett avsevärt antal värnpliktiga vilja inskränka hälsningen att gälla eget befäl (möjligen även regementsofficerare och högre). Denna opinion är mera framträdande hos de intellektuellt mera kvalificerade värnpliktiga.

272 E.

Tabeller.

Tab. 1. Anser Ni att utbildningstiden utnyttjas ordentligt vid det förband (komp och motsv), som Ni tillhör? (Svarsfördelning i procent.) InneSkolutbildning SamtIndu- ha förMedlemmar i Uppvuxna Jordtroutöver folkskola liga stribruendetillarbe- poster fack- poli- pol. stu- real- annan kare på i samo trätare i för- förtisk org etc. fack- landet hälle i stad dent- exa- exagade etc. enin- ening organ. fören. ex. men men gar

S v a r

Ja Nej Vet inte Obesvarat

52-7 24-1 20o 3-2

61-7 12-2 22-3 3-8

55-7 20-8 21-2 2-3

49-6 30-1 17-9 2-4

53-9 24-7 19-3 2-1

573 25-3 15-5 1-9

43o 37 7 18-4 0-9

51-o

57 3 16-7 22-7 3-3

26 5 19-4 3-1

43-0 18-8 39 7 70-7 14-5 8-7 2-8 1-8

36-3 48-o 19-6 l-i

385 44-9 12-9 3-7

lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOO-o lOOo lOOo lOOo lOOo Summa i " ( abs 4 409 1274 1279 458 1032 206 114 2 478 788 1087 229 179 294

Tab. 2. Anser Ni att utbildningstiden utnyttjas ordentligt ? Om icke vari brister det främst? Svarsfördelning i procent av det antal som avgivit motivering. För mycket tid för oväsentligheter (förflyttningar, förbered, etc)

7-2

12-8

5-4

6o

3-8

För mycket dödmoment (väntan, köbildn. etc.)

8-5

4-9

7-2

10-6

6-o

6-3

5-1

4-3

3-4

7-4

3-8

5-8

7-5

4-9

8*8

11-9

9i

Felaktig uppläggn. av övn. (för mycket upprepn., för litet koncentr. etc.) 46-3

43-9

44-2

39-2

43-8

51-9

42-5

45-4

48-8

45-4

49-4

38-1

44-o

Befälet är ej kvalificerat

4-9

5-2

8-8

10-0

5-5

5-9

4-7

3-1

8-3

7-o

5-2

Felaktigheter i organisationen (täta befälsbyt., dålig planläggn. vid ordergivning etc.) . . 17-9 Övriga synpunkter

16-4

18-3

18-2

17-3

17-5

15-5

16-3

21-o

lfJ-9

22-6

14-o

....

18-3

17-7

24-o

21-o

21-7

22-5

19-8

19-2

16-7

11-2

13i

19-6

Ingen motivering (i procent av totala ant.). .

75-2

87-i

79-i

67-7

74-i

74-8

64-9

82B

74-2

59 2

80-i

53-1

51-4

lOOo' lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo 100 o lOOo lOOo lOOo 100 o lOOo lOOo

\96

summa \ , ( abs 4 409 1274 1279

458 1032

114 2 478

788 1087

2291 179

') Utgör en sammanslagning av motiveringarna ovan. Gäller även om motsvarande tabeller i fortsättningen.

Tab. 3. Anser Ni att utbildningstiden utnyttjas ordentligt etc.? Fördelningen av svaren på denna fråga med hänsyn till vad vederbörande svarat rörande trivseln i tjänsten samt rörande förhållandet befäl — manskap. Förhållandet befäl—manskap S v a r »bra» eller »ganska bra»

Ja Nej Vet inte Obesvarat

\96

Summa \ , [ abs

Trivsel i tjänsten

»inte särskilt »bra» eller bra» eller »ganska bra» »dåligt»

59-2 19-6 19o 2-2

»inte särskilt bra» eller »dåligt»

58-8 21-2 17-2 2-8

48-2 27o 21-8 3-0

lOOo

lOOo

100 o

lOOo

2 269

455 317 19-3 35

273 Tab. 4.

Vad anser Ni om ordningen på Ert kompani (motsv) under övningar, l e k t i o n e r , innetjänst o dyIV SamtJordliga brutillkare fråetc.

S v a r

God Ganska god Inte särskilt god Dålig Ingen åsikt Obesvarat Summa

Tab. 5.

40-5 39-7 8-6 22 6-7 2-3

is

45i 37-1 6-5 1-7 7-1 2-5

InneSkolutbildning Indu- ha förMedlemmar i Uppvuxna utöver folkskola trostriendearbe- poster fack- poli- pol. stu- real- annan org. o. i samtare i för- förtisk fack- landet hälle i stad dent- exa- exaetc. enin- ening: men fören. men gar 38-6 39-7 9-6 2-3 7-4 2-4

39-9 40-2 11-4 1 5 4-6 2-4

38-6 38-9 10-8

36 8 43-2 46-5 38-9 7-3 7-o

2o 7-7 2-o

1-8 6i 1-8

o 4 0 6 0 0

1-5 6-8 2-3

34-9 41-7 10-9

43 57 2-5

27-5 51i lOo 3i 5-2 3i

31-8 50-8 10-1 2-8 2-8 1-7

36i 43-2 11-2 2-7 3-4

lOO-o lOOo lOOo lOOo 1000 lOO-o lOO-o 100 o lOO-o lOOo 1000 lOOo lOOo

I abi 4 409 1 2 7 4 1279

458 1032

114 2 478

788 1087

294 Vad anser Ni om ordningen på Ert kompani ? J a g anser detta därför att Svarsfördelning i procent av det antal som, avgivit motiveringar.

Positivt: God sammanhålln., allt ordnas punktligt, ordnas bra etc 41-7 42-5 42-6 43-4 38-8 45-9 59-5 42-5 27-7 41-3 409 33-8 40-5 Negativt; Befälet okunnigt (har ej reda på något etc.).. 5-7 9-7 5-6 5-4 6-6 47 7-5 3-1 2i 4-8 7-5 6-o 4o Befälet ointresserat (intet intresse att lära ut saker o. ting. o. att sporra ambitionen etc.) . . . . 3i 34 26 4-8 2a 4-9 2-4 3-0 2-2 3-2 4-3 7-2 3-3 För litet upplysning och information (man får inte veta varför etc.) 12-o 67 14-2 9-7 14-9 3-3 11-9 8-7 9-7 15-6 14o 21-7 14-9 Rötäggen gör sig breda l o 0-4 0-6 0-6 1-4 1-6 2-4 0-5 1-3 11 Ii — — Alltför kitsliga el. hårda bestraffningar o. till5.6 3-6 4-3 4-9 2-4 5-5 3-5 4-5 6-4 6-0 4-1 5-o 3-o Ingen sammanhålln. etc 4.8 1-9 6-6 4-7 4-9 2-4 3-7 2-8 6-9 9-7 72 0-8 3o Övriga motiveringar . . 267 29-8 28-4 25-3 28-3 27-9 14-3 28-6 49-7 23-4 215 19-3 28-9 Ingen motivering (i procent av totala antalet) 73-3 79o 76-3 63-8 73-2 70-4 63-2 77-3 72-3 65-3 59-4 53-6 58s 1 % 100 o lOO-o lOOo lOO-o lOOo 1000 lOOo looo 1000 lOOo lOOo lOOo 1000 Summa •: 4409 1274 1279 458 1032 206 114 2 478 788 1087 229 179 291 | abs x ) Permissionsförbud, »sadi tiska» komm enderingar, k ompan förbud vid n insta anledning, befälet använder sin tjänsteställning- för att hä vda Rig- etc. Tab. 6. Vad anser Ni om ordningen på Ert kompani (motsv) under övningar, lektioner, innetjänst o dyl? — Fördelning (i procent) av svaren på denna fråga med hänsyn till vad vederbörande svarat rörande förhållandet befäl—manskap och trivseln i tjänsten. Förhållandet befäl—manskap S v a r »bra» eller »ganska bra» God Ganska god Inte särskilt god Dålig Ingen åsikt Obesvarat Summa

18 — 1754 46

Trivsel i tjänsten

»inte särskilt »bra» eller bra» eller »ganska bra» »dåliet»

»inte särskilt bra» eller »dåligt»

43-9 42-5 6-5 1-4 4-0 1-7

38-1 38-4 10-2 2-9 8-1 2-3

1-1

32-5 39-5 13-6 4-6 7-5 2-4

lOOo

lOOo

lOOo

lOOo

2 269

47-4 42-2 5-2 0-7

274 Tab. 7. Vilken är Er åsikt om Ert nuvarande befäl (grpeh, plutch, koinpch och motsv)? De föra sitt befäl InneSkolutbildning Indu- ha förSamtMedlemmar i Uppvuxna Jordutöver folkskola trostriliga bruendeart» e- poster fack- poli- pol. tillstu- real- annan på i för- förfråtare i stad dent- exa- exatisk org. o. etc. facklandet hälle gade etc. enin ening organ. fören ex. men men gar

Svar

Icke tillräckligt strängt 0-7 Lagom strängt 52-3 För strängt 9-5 Ojämnt 16-1 Ingen åsikt 8-2 Obesvarat 13-2

56-0

lOl

11-4

13-3

0-5 53-9 9-9 154 9-1 11-2

0-9 56-8 8-3 16-8 4-6 12-6

lo 524 88 15-8 8-1 13-9

1-4 51-5 13-6 14-1 7-8 11-6

0-9 56-2 5-3 17-5 6-1 14-0

O? 55-2 9-6

13i 8-5 12-9

0-6 50-8 8-0 18-5 10-2 11-9

0-5 47-5 lOl 21-2 6-3 14-4

1-3 419 7-4 31-5 3-5 144

0-6 45-2 5-6 26-3 2-2 20-1

1-4 4H-0 7-1 23'8 4-1 15-6

lOOo lOOo 100 o lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo 100 o 100 o lOOo lOOo Summa < 1274 1279 458 1032 206 114 2 478 788 1087 229 179 294 4409 I abs

Tab. 8. Vilken är Er åsikt om Ert nuvarande befäl ? Jag anser detta därför att Svarsfördelning i procent av det antal som avgivit motiveringar. Befälet visar intresse för och omtanke om manskapet etc Allmänt: förhållandet mellan befäl och manskap är bra etc Befälet tar ingen hänsyn till manskapet . . Befälet kitsligt o. petigt (lägger sig i allt, överdrivet inspektionsnit etc.) Befälet orättvist Befälet obehärskat (bevis på dåligt humör etc.) Övriga synpunkter . . . .

12-4

19-6

12-2

ll-o

9-9

12-9

10-6

16-3

8-3

8-9

6-4

14-3

9-3

14-9

16i

19-i

18-o

14-1

31-9

12i

15-7

19-1

12-o

14-3

18-o

7-0

5'3

6*6

5-8

6-7

4-7

2-1

6-9

5-6

8-o

8-3

11-9

6-7

15-3 34

14-5 2-2

16-7 3-7

13-8 1-7

14-2 4-4

21.2 1-2

8-5 4-3

13-7 2-4

15o

17-8 4-3

18-3 09

11-9 4-8

13-3

4-5

19-4 27-6

14-5

16-9 27-8

21-4 27-7

18-6 28-2

20o 25-9

8-5

34l

34i

17-7 309

20-2 30-7

21-6 20-3

31-2 22-9

22-6 20 2

26-7 22-o

Ingen motivering (i pro cent av totala antalet) 67-6

71-9

70-4

62-2

66-r

70s

66-1

59-6

53 i

49o

Summa

4-o

% lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo abs 4 409 1274 1279 458 1032 206 114 2 478 788 1087 229 179 294

Tab. 9. Vilken är Er åsikt om Ert nuvarande befäl? De föra sitt befäl Fördelning (i procent) av svaren med avseende på hur vederbörande svarat angående förhållandet befäl—manskap samt angående trivseln i tjänsten. Förhållandet befäl—manskap S v a r

»bra» eller »ganska bra»

»inte särskilt bra» eller »dåligt»

Trivsel i tjänsten »bra» eller »ganska bra»

»inte särskilt bra» eller »dåligt»

34-4 17-4 25-9 7-1 14-8

To 60 9 5o 13-6 7-o 12-5

0-4 46-9 12 8 18-2 8-4 13-3

Icke tillräckl. strängt Lagom strängt . . . . För strängt Ojämnt Ingen åsikt Obesvarat

0-8 69-4 3-9 9-5 5-7 10-7

\%

lOOo

lOOo

lOOo

lOOo

Summa < ( abs

2 269

2 463

a

0-4

275 Tab. 10- Vilka egenskaper vill Ni främst att Er plutonchef och kompanichef (motsv) skall ha? I första hand Svarsfördelning i procent av det antal som svarat. InneSkolutbildning SamtIndu- ha förMedlemmar i Uppvuxna Jordutöver folkskola stri- troliga brutillart) e- ende- fack- poli- pol. stu- real- annan poster å i samfråtare i för- förtisk org. o. P i stad dent- exa- exa-; ete. fack- landet eningade etc. hälle men ex. men gar ening organ. fören.

S v a r

Rättvisa, opartiskhet . . 40-9 Kunnighet, skicklighet 3-9 Kamratlighet, naturlighet, förmåga att inte hålla konstlat avstånd etc 12-1 Förståelse för oeh inlevelse i den vphs problem, hjälpsamhet etc. 16-5 Pålitlighet, ansvarskänsla, plikttrohet etc. 3o Fasthet, bestämdhet, förmåga att hålla disciplin, hårdhet etc. . . 7-1 Ledarförmåga, god pedagogisk förmåga psyko-

48-2 1-9

41-2 2-2

37-2 6-6

41-3 3-6

44-2

2-o

36-3 1-8

44-6 2-8

40-1 4-4

35-3 53

28-5 12-8

34-3 7-1

31-5 5-5

12-3

14-3

11-5

13-2

8-2

15-6

12-4

12-5

11-4

7-8

8-3

14-2

14-3

14-9

15-9

15-3

10-9

14-3

15-0

16-0

18-8

22-0

14-8

16-1

3l

5-4

5-2

2-6

2-0

2-8

0-6

1-2

6-6

8-o

5-5

8-1

10-2

14-3

8-0

7-6

5-4

1-8

7-1

6-7

y-o

8-9 3-5 2i 1-7

4-4 2-2 1-9

8-3 3-7 2-2 1-6

10-2 2-7 2-7 3-5

9i 1-3 1-8 1-3

62 36 1-8 1-7

9-8 3i 2-2 1-7

13i

3-4 2i 2-0

5-8 3-9 2-6 1-3

llo

Lugu, självbehärskn. etc. Humor Övrigt

3-6 2-8 2-8

14-2 09 2-8 64

18-3 24 2-9 42

16-9 3i

Intet svar (i % av totala antalet)

35-3

46-2

39-2

20-3

32 7

28-6

32-5

43-2

31-i

20-3

13-6

2-o 2-8

1 % 100 o lOOo lOOo lOOo 1 0 0 0 1 0 0 0 lOOo 100 0 lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo

Summa < | abs 4 409 1274 1279

458 1032

114 2 478

788 1087

294 Tab. 11. Anser Ni att det befäl Ni haft att göra med i regel motsvarat dessa krav? Ja

34-1 16 0 26-3 23-6

Vet inte . Nej Obesvarat

35-3 19-8 17-5 27-4

32-3 16-6 24-8 26-3

40-4 11-4 32-5 15-7

35-4 14-4 29-o 21-2

40-3 11-6 26-2 21-9

38-6 88 31-6 21o

35-3 18-5

20i 26i

32-0 13-9 31-1

23o

33-o 11-9 37-3 17-8

24 9 127 52-4

lOo

37-4 11-2 38-0 13-4

326 11-2 43-6 12-6

1 %lOOo lOOo 100 o lOOo 100 o lOOo lOOo 100 o lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo Summa <; l abs 4 409 1274 1279

458 1032

114 2 478

788 1087

294 Tab. 12. Anser Ni att det befäl Ni haft att göra med i regel motsvarat dessa krav? Fördelning (i %) av svaren på denna fråga med hänsyn till vad vederbörande svarat angående förhållandet befäl—manskap resp. trivseln i tjänsten. Förhållandet befäl—manskap S v a r »bra» eller »ganska bra»

Ja Vet inte Nej Obesvarat Summa •! [ abs

Trivsel i tjänsten

»inte särskilt »bra» eller bra» eller »ganska bra» »dåligt»

»inte särskilt bra» eller »dåligt»

15i 20-5

18-9 15-6 43-2 22-3

46-4 13o 20o 20-6

26-0 18-3 31-7 24-0

lOOo

lOOo

lOOo

lOOo

2 269

2 463

49-2 15-2

276 Tab. 13. Anser Ni att det befäl Ni haft att göra med i regel motsvarat dessa krav? Om icke vari brister det främst? Svarsfördelning i procent av dem som avgivit motivering.

S v a r

InneSkolutbildning Indu- ha för SamtMedlommar i Uppvuxna Jordutöver folkskola trostriliga bruendearbe- poster fack- poli- pol. tillstu- real- annan kare o. på i sam- i stad tare i för- förfråtisk org. dent- exa- exaetc. fackeninglandet hälle etc. gade ening organ. fören. ex. men men ar

Bristande rättvisa . . . .

20-1

20-8

17-2

26-0

25o

16-7

23-3

18-5

17-2

17-5

18-8

Bristande kunnighet . .

5-4

3-6

4-5

7-o

5-7

5-8

5-6

6-2

1-8

6-7

12-5

6-8

Bristande förståelse för den vpl, håller för mycket på sin rang (preusseri, översitteri, »skitviktighet» kan »inte sänka sig» till den vpl:s nivå e t c ) . . 30-5

31o

28l

32-5

24-4

32-7

28-4

33-8

30-4

31-o

28-7

34-6

Dåliga psykologer, kan inte »ta» folk etc. . .

15-4

11-7

15-7

17-8

17-2

9-6

13-9

12-5

15-3

19o

25-4

18-7

15-8

Ryta och skrika för mycket etc. obehärsk.

8-4

10-1

6-4

9-9

9-6

8-3

8-6

8-7

7-o

8-8

4-7

5-1

4-6

3-9

3-6

3-8

2-8

2-5

6-o

2-6

l-i

1-9

2-8

0-9

5-4

4-o

2-5

1-5

11-4

11-5

19-4

14i

13-o

10-2

9-9

8-8

12-8

79i

65-7

74-6

74-8

68-4

81-7

71-8

63-1

38o

55-3

54-8

För

stor

hårdhet och

Bristande humor

2-9

Övriga brister

8i 5-2 2-5 — 13-7 10-9

Ingen motivering (i % av totala antalet). . . .

75-3

84G

lOOo 1000 1000 100-0 1 0 0 0 100-0 lOO-o lOO-o lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo Summa i 4 409 1274 1279 4 5 8 1 0 3 2 206 114 2 478 788 1087 229 179 294 |abs Tab. 14. Anser Ni att det befäl Ni haft att göra med i r e g e l motsvarat d e s s a krav? Om icke vari brister det främst? Svarsfördelning i p r o c e n t av dem som svarat. Svaren sedda mot bakgrund av förhållandet befäl-manskap r e s p . trivsel i t j ä n s t e n . Förhållandet befäl-manskap

Trivsel i tjänsten

»bra» eller »ganska bra»

»inte särskilt bra» eller »dåligt»

»bra» — eller »ganska bra»

»inte särskilt bra» eller »dåligt»

Bristande rättvisa

22-1

19-2

19-8

20-5

Bristande kunnighet

6-6

5i

6-2

5-i

Bristande förståelse för don vpl, håller för mycket på sin rang (preusseri, översitteri, »skitviktig het», kan »inte sänka sig» till den vphs nivå etc.)

26-0

33-6

28-9

31-5

Dåliga psykologer, kan inte »ta» folk etc

14-5

15-1

14-4

15-9

Ryta och skrika för mycket, obehärskade etc. . ,

7-9

8-8

llo

7-2

För stor hårdhet och stränghet etc

5-6

4-1

4-3

4-8

Bristande humor

3-2

2-1

33 11-7

Övriga brister

14-5

10-9

13-3

Ingen motivering (i % av totala antalet)

82-7

63-3

79-4

71-4

lOOo

lOOo

lOOo

lOOo

2 269

2463 Summa<J abs

277 Tab. 15. Vad anser Ni om förhållandet mellan befäl och manskap'

S v a r

Bra Ganska bra Inte särskilt bra Dåligt Ingen åsikt Obesvarat

Samtliga brutillfråetc. gade

Skolutbildning Indu- ha förMedlemmar i Uppvuxna utöver folkskola stritroendefack- poli- pol. stu- real- annan poster o. på i samtare i före- förtisk org. exafack- landet hälle i stad dent- exaetc. ning- ening organ. tören. men men ex. ar

14-3 37-2 24-6 14-6 47 4-6

14 0 36-3 24-3 162 5-0 4-2

15-5 39-3 23-2

16-2 378 25-1 13-1 2-6 52

14-3 35-4 26-3 16-2 4-4 3-4

15i 364 26 2 16o 8-9 2-4

15-o ll-o

14-o 44-7 21 9 15 8 1-8 1-8

40-3 23-0 11-8 5-3 4-6

36l 26-5 16-9 5-2 4-3

15-5 31l

11-3 34-1 34l

12-9 34 6 30-2 16-2 11

14-6 31-6 28-6 15-7

27-o 19o I l a 1-7 3o 2-o 4-4 7-5 7-o 5o lOOo lOOo lOOo % lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo humma<, abs 4 409 1274 1279 458 1032 206 114 2 478 788 1087 229 179 294 lie

5-7 4-7

Tab. 16. Vad anser Ni om förhållandet mellan befäl och manskap? Jag anser detta därför att . . . . . Svarsfördelning i procent av det antal som avgivit motivering. Befälet är »hyggligt» det skapar trivsel etc 10-6 Gott kamratskap, god ömsesidig kontakt, befälet visar intresse för soldaterna som individer etc 9-7 Distans: befälet håller för mycket på sin ran är för »styva i korken», behandlar manskapet mera som djur än som människor, översitteri från befälets sida, befälet för svåråtkomligt, gradskillnaden betyder för mycket etc 66-1 För mycket »småpetigheter» och tillrättavisningar och för lite beröm etc 3-1 Truppen negativt inställd 0-6 Övriga pos. synpunkter 3-6 Övriga neg. synpunkter 6-3

9-o

11-7

11-3

7-o

11-8

7-5

10-9

7-9

13-6

7-7

9i

10-4

14-4

8-7

12-2

13-9

9-9

7-8

10-9

lOl

10-7

8-3

64-1

66-9

61-2

67-8

63-2

62-8

62-7

70-6

68-3

66-2

67o

69-1

4-5 0-3 6i 6-3

2-9 0-4 39 65

4-o

8-1 0-2 3-8 4-7

3-8

4-7

2-7

2-3 9-8

2-2 0-7 1-8 5-2

2-1 2-9 2-9 7-9

lo lo

5-7 3-8

3-8 0-9 4-5 6-4

2-4 0-6 36 8-3

3-5 6-5

42 7-2

1-9 4-8

Ingen motivering (i % av totala antalet). . . .

60? 68-9 61-7 56i 567 48B 623 66-8 57-7 48-6 39-3 42B 42-9 100 o lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo Summa \% labs 4 409 1274 1279 458 1032 206 114 2 478 788 1087 229 179 294

Tab. 17. Vad anser Ni om förhållandet mellan befäl och manskap? Fördelningen (i procent) av svaren på denna fråga med hänsyn till vad yederbörande svarat rörande trivseln i tjänsten. Trivsel i tjänsten S v a r

»bra» eller »ganska bra»

Bra Ganska bra Inte särskilt bra Dåligt Ingen åsikt Obesvarat

22-6 43-7 186 6-8 3-6 4-7 Summa < labt

lOOo 1818

»inte särskilt bra» eller »dåligt»

8 33 29 20 5 3 100 2 463

278 Tab. 18. Vad anser Ni om förhållandet mellan befäl och manskap? Jag anser detta där för att Svarsfördelning i procent av det antal som avgivit motiveringar. Svaren sedda mot bakgrund av förhållandet befäl—manskap r e s p . trivseln i tjänsten. Förhållandet befäl—manskap Svar

»bra» eller »ganska bra»

Trivsel i tjänsten

»inte särskilt »bra» eller bra» eller »ganska bra» »dåligt»

»inte särskilt bra» eller »dåligt»

Befälet är »hyggligt» det skapar trivsel etc

33-2

0-1

17-4

6-6

Gott kamratskap, god ömsesidig kontakt, befälet visar intresse för soldaterna som individer etc.

30-4

0-2

16-5

5-3

Distansen, befälet håller för mycket på sin rang, är för »styva i korken», behandlar manskapet mera som djur än som människor, översitteri från befälets sida, befälet för svåråtkomligt, 18-5

88-7

51-i

75-2

För mycket »småpetigheter» och tillrättavisningar och för litet beröm etc

0-9

4-2

2-6

3-4

Truppen negativt inställd

0-2

0-9

0-8

0-6

Övriga positiva synpunkter

9-5

3-o

Övriga negativa synpunkter

7-3

0-7 5-2

44 Ingen motivering (i procent av totala antalet) . .

75-9

Summa l { abs

7-2

33-6

64o

57-o

lOOo

2 269

lOOo 1818

2 463

279 Tab. 19. Vad ansei Ni om hälsningsplikten?

S v a r

InneSkolutbildning Indu- ha för Uppvuxna Medlemmar i utöver folkskola trostriendearbe- poster stu- real- au nan fack- poli- pol. på i samtare i för- föri stad dent- exa- exatisk ort;, o. enin ening organ. fack. landet hälle etc. men men ex. fören. Rar

SamtJord liga brutillkare fråetc. gade

Bra som den är . . 53-2 Bör utvidsras 0-9 Bör inskränkas ytterl. 23-7 Bör helt avskaffas . . . . 1 6 3 Inge n åsikt 4-7 Obee varat 1-2

56-4 0-7 20-4 15-2 5-8 1-5

530 0-7 23-0 17-1 53

52-2 0-9 30-3 14-0 24 0-2

543 0-6 21-8 17-7 4-6

49 0 0-5 29-6 17-5 29 0-5

31-6 0-9 36-8 24-6 6-1

568 0-7 21-3 14-6 55 11

48-5 0-4

26l 19-7 42 11

47-9 1-6 27-9 176 34 1-6

41-5 22 39-3 13i 26 1-3

40-8 1-7 36-3 16-8 22 2-2

463 1-7 29-6 19-7

2-o 0-7 l-o lOOo lOOo 100 o lOOo % lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo Summa < abs 4 409 1274 1279 458 1032 206 114 2 478 788 1087 229 179 294 0-9

Tab. 20. Vad anser Ni om hälsningsplikten? Motiveringar (i procent av antalet svarande) avgivna i anslutning till de olika primära ställningstagandena (bra som den är, bör utvidgas, bör inskränkas ytterligare, bör helt avskaffas). En artighetsfråga, man hälsar också i det civila etc 2-9 För mycket häl sande (särskilt i garni8.-stad) etc. 8-3 Hälsning bara på reg-off och eget befäl eller end. off i egen försvarsgren 21-6 Man hälsar på människan och inte på uniformen, man skall end.hälsa på off och uoffman känner 20-o Ingen hälsning utanför kasernen 2-8 Ingen hälsning inom läger el. kasernområde 7-o Befälet skall ej behöva »köra på» om hälsning, mycket trassel om hälsning ej blir obligatorisk 11-8 Ingen hälsning på offentliga lokaler 2-6 Oviga synpunkter . . . . 23o Ingen motivering (i procent av totala antalet) 61-4

3-8

4-o

3-2

2-3

—

3o

2-o

3-5

2-3

2-0

3-3

9o

8-o

5-4

10-4

6-8

8-1

8-4

9-3

6-9

10-0

5-3

15-6

21o

25-2

23-o

25-0

24-2

16-4

21-2

30-4

25-2

32o

20-7

14-0

21-2

23-3

21-2

19-3

16-1

17-3

23-9

22-2

34 3

25-0

21-4

2-1

2-5

1-7

3-4

—

2-9

2-9

2-6

3i

4o

2-7

9-9

6-4

5'4

4-4

6-8

6-4

8-4

5-8

5-7

3-1

lo

8-0

15-i

13 4

11-4

10-9

11-4

21-o

10-5

7-6

lOo

11-3

1-4 27-4

3-7 21-5

35 19-3

2-o

1.1 239

8-1 16i

2.6 27-2

2.0 21-5

22 17-3

23-2

16o

33 lo 15'o 24o

60s 57-s 45-6 66-3 5(5-3 532 42-8 44-i 49o \96 lOOo 1 0 0 0 lOOo 1 0 0 0 100 o lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo 100 o lOOo Summa \ , 229 179 294 \ abs 4409 1274 1279 458 1032 206 114 2 478 788 1087 62i

66-8

55-9

Tab. 21. Vad anser Ni om hälsningsplikten? Fördelning av svaren på denna fråga med hänsyn till vad vederbörande svarat rörande förhållandet befäl—manskap samt rörande trivseln i tjänsten. Förhållandet befäl—manskap »inte särskilt »bra» eller bra» eller »ganska bra» »dåligt»

S v a r

Bra som den är Bör utvidgas Bör inskränkas ytterligare Bör helt avskaffas Ingen åsikt Obesvarat Summa \

,

62o

Trivsel i tjänsten »inte särskilt »bra» eller bra» eller »ganska bra» »dåligt»

0-8 21-6 11-5 •3-6 0-5

42-3 lo 27-7 23-9 38 1-3

64-2 1-2 21-5 8-9 3-5

100 o 2 269

lOOo 1728

lOOo 1818

0-7

45-3 0-7 25-7 22-1 5-0 1-2

lOOo 2463

280 Tab. 22.

S v a r (markeringar med plus och minus)

+ + +

Fördelning i p r o c e n t .

InneSkolutbildning SamtIndu- ha förMedlemmar i Uppvuxna Jordutöver folkskola liga stri- trobruendetillarbe- poster fack- poli- pol. stu- real- annan kare på i samo fråtare i för- förtisk org. etc. fack- landet hälle i sta<1 dent- exa- exagade etc. enin- ening organ. fören. ex. mon men gar 62-5 34-4 2-4 0-6

_.

I n s t ä l l n i n g t i l l kamraterna.

57-5 38 9 3-0 0-5 Oi

63-4 33-9 2o 0-6 Oi

65-i 33 8 0-4 0-7

67-7 30-o 1-7 0-5

62-2 354 1-9 0-5

66-7 32-4 0.9

59 2 37-3 2-7 06 0-2

63-8 33s 1-8 1-1

69-2 28-7 1-7 0-3

498 44i 44 1-7

68-7 2H-5 1-7 11

61-9 36-1 2.0

Oi Oi 0i lOOo 1000 lOOo 100 o 1 0 0 0 lOOo 100 o 1000 100 o 100 o lOOo lOOo 100.0 Summa < 458 206 114 2 478 788 1087 229 179 294 \ abs 4 409 1274 1279 1032

Tab. 23.

3-3 45-8 13-2 27-8 9-9

+ + + 0

2-9 48-2 13-5 27-8 7-6

3-1 44-6 12-5 28-3 11-5

Inställning till

5-7 52o ll-i 24-o 7-2

3-3 44-6 11 6 29-4 ll-i

4-4 47-1 13-6 24-7 10-2

befälet.

3-5 50-9 13-2 22-8 9-6

2-8 48-6 13o 27o 8-6

3-o 43-o 13-o 31-2 9-8

4.5 42-2 13-2 27-s 12-8

4.4 40-6 183 26 2 10-5

4-5 43 6 16 2 25 i 10-6

34 46-3 15-6 26-5 8-2

1000 lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo 1000 lOOo lOOo lOOo lOO-o Summa < 458 1032 206 114 2 478 788 1087 229 179 294 | abs 4 409 1274 1279

Tab. 21. Inställning t i l l befälet. F ö r d e l n i n g (i %) av svaren med avseende på vad vederbörande svarat angående förhållandet befäl — manskap och angående t r i v s e l i t j ä n s t e n .

S v a r (markeringar med plus och minus)

-f

+

+ 0

B Summa <J % [ abs

Förhållandet befäl—manskap

Trivsel i tjänsten

»bra» — eller »ganska bra»

»inte särskilt bra» eller »dåligt»

»bra» eller »ganska bra»

»inte särskilt bra» eller »dåligt»

5-1 67-8 111 13-7 2-3

0-8 19o 12-2 47-6 20-4

4-9 63-4 128 15-9 3-o

22 33-7 11-9 37 2 15o

lOOo

lOOo

lOOo

lOOo

2 269

2 463

281 Tab. 25. Inställning till maten. InneSkolutbildning SamtIndu- ha fölUppvuxna Medlemmar i Jordutöver folkskola liga stri- trobruendetillarbe- poster fack- poli- pol. 8tll- real- annan kare o. på i samfråtare i för- förtisk org. etc. fack- landet hälle i stad dent- exa- exaeningade etc. men men ex. gar ening organ. fören

S v a r : (markeringar med plus och minus)

+ + +0

35 37-1 7-1 30-5 21-8 Summa <

2-3 31-5 6-9 32-6 26-7

3-8

39-9 5-9 30-1 20-3

53 44-3 6-5 27-1 16-8

3-4 42-2 5-8 27-2 214

4-6 40-9 5-9 29-7 18-9

2-6

43o 10-5 29-o 14-9

2-7 3.T9 6-4 31-4 23-6

2-9 37-7 7-2 31-4 20-8

5-9 40-1

8-o 28o 18-o

4-4 38-4 9-6 29-7 17-9

3-9 40 2

9o 32-4 14-5

31 43-9 8-1 29-9

15o

% lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo 1 0 0 0 lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo abs 4 409 1274 1279

458 1032

114 2 478

788 1087

294 Tab. 26. Inställning till maten. — Fördelning (i %) av svaren med avseende på vad vederbörande svarat rörande förhållande befäl—manskap samt rörande trivseln i tjänsten. Trivsel i tjänsten

Förhållandet befäl—manskap S v a r : (markeringar med plus och minus)

»bra» eller »ganska bra»

»inte särskilt »bra» eller bra» eller »ganska bra» »dåligt»

»inte särskilt bra» eller »dåligt»

-f- -f-

3-8

+

42-o 6i 30-4 17-7

31-5 6-1 31-2 28-o

lOOo

lOOo

lOOo

2 463

0 Summa •;

l abs

2 269

Tab. 27. Inställning till

1-7 27-8 6-6 34-2 29-7

6-1 50-5 6-3 26-2 10-9

permissionsförhållandena.

S v a r : (markeringar med plus och minus)

InneSkolutbildning SamtIndu- ha förUppvuxna Medlemmar i Jordutöver folkskola liga stri- trobruendetillarbe- poster fack- poli- pol. stu- real- annan kare o. på i sam- i stad dent- exa- exafråtare i för- förtisk org. etc. fackgade etc. enin- ening organ. fören. landet hälle men men ex. gar

+ + +

6-6 41-3

4-o 27-8 20 3

0 Summa <

5-9 41-4 5-2 29-5 18-0

7-o 41-9 3-5 27-3 20-3

7-6 42-6 3i 25-7 21-0

7-1 403 3-6 27-5 21-5

8-7 35-9 3-4 27-2 24-8

4-4 39-5 3-5 33-3 19-3

5-9

7-0

41 8 40-6 3-3 43 29-5 26-9 18-5 22-2

8-2 40-4 33

25i 23o

39-3 3i 31-9 21-8

5-6 49-2 2-2 246 18-4

8-5

41-2 2-7 28-9 18-7

% lOOo lOOo 100 o lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo 1000 lOOo lOOo lOOo abs 4 409 1274 1279

458 1032

114 2 478

788 1087

282 Tab. 28. Inställning till permissionsförhållandena. — Fördelning (i procent) av svaren med avseende på vad vederbörande svarat angående förhållandet befäl—manskap och angående trivseln i tjänsten. S v a r (markeringar med plus och minus)

+ + + 0

B Summa i \% \ abs

Förhållandet befäl—manskap

Trivsel i tjänsten

»bra» eller »ganska bra»

»inte särskilt bra» eller »dåligt»

8-2 47-8 3o 25-8 15-2

32-5 3-2 31-5

lOOo

lOOo

lOOo

lOOo

2 269

»bra» eller »ganska bra»

»inte särskilt bra» eller » dåligt»

8-1 53-8 3-4 22o 11-7

4-9 32-8 2-9 32-7 26-7

5-o

27-8

Tab. 29. Inställning till förläggnings S v a r (markeringar med plus och minus)

+ +

InneSkolutbildning Indu- ha förSamtMedlemmar i Uppvuxna Jordutöver folkskola stri- troliga bruendearbe- poster fack- poli- pol. tillstu- real- annan kare i samtare i för- för- tisk- org. o. på fråexa- exaetc. fii c k landet hälle i stad dentetc. enin- ening organ. fören. gade ex. men men gar 7-8 46-5 74 28-2 lOl

-f 0

förhållandena.

5i

49-o 10-8 28-7 6-4

8-0 48-3 7o 26-5 10-2

8-9 46-3 4-6 32-3 7-9

90 46-7 4-7 28-2 11-4

8-3 47-1 4-9 28i 11 6

6-1 43-9 7-9 36-8 5-3

6l 49-3 8-9 27-9 7-8

11-5 42-7 5-6 28-1 12-1

8-9 42 6 4-8 29-8

52 37-6 44 35-8

5-1 48-9 4o 29-1 12-9

13-9 17o 100 o 1 0 0 0 lOOo 1 0 0 0 lOOo 1 0 0 0 lOO-o lOOo lOOo lOO-o lOOo lOOo Summa \ 4 5 8 1032 206 114 2478 788 1 0 8 7 229 179 [ abs 4 409 1 2 7 4 1 2 7 9

9-5 40-1 6-4 32-8 11-2

lOOo 294

Tab. 30. Inställning till förläggnings förhållandena. — Fördelning (i procent) av svaren med avseende på vad vederbörande svarat angående förhållandet befäl—manskap och angående trivseln i tjänsten. S v a r (markeringar med plus och minus)

+ + +

Förhållandet befäl—manskap »inte särskilt »bra» eller »dåligt»

»bra» eller »ganska bra»

»inte särskilt bra» eller »dåligt»

27-o 7-6

80 40-4 6-3 31-5 13-8

10-7 54-1 56 23-8 5-8

5-9 41-9 6-8 32-1 13-3

lOOo

lOOo

lOOo

lOOo

2 269

2 463

»bra» eller »ganska bra»

7-8 51-3 6-3

0 Summa < [ abs

Trivsel i tjänsten

283 Inställning t i l l nnifo rmen • InneSkolutbildning InduSamtförUppvuxna Medlemmar i utöver folkskola Jord- stri- hatroliga bruendetillarbe- poster stu- real- annan fack- poli- pol. kare o. på i sam- i stad dent exa- exafråtare i för- för- tisk org. faeketc. hälle landet gade etc. eninex. men men gar ening organ. fören. Tab. 31.

Svar (markeringar med plus och minus)

+ + + 0

3-7 2-2 26 1-3 1-8 1-3 0-9 1-9 20 2o 2-3 0-9 48-0 43-3 48-2 4 4 l 45 6 43-9 46-7 4 6 l 48-5 59o 47o 47-6 4-8 6-1 5-2 5-2 4i 69 7-9 39 4-9 5-4 8-1 37 31-2 35-2 33-8 35-7 32 1 36-8 33-2 33-7 2 9 i 2 7 i 369 30-6 7-8 13-3 11-8 1 4 i 12-0 13-3 16-5 10-5 11-9 13-2 15-7 7-4 1000 1000 100 o lOOo 100 o 100-0 lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo 100 o lOOo Summa < 294 179 788 1087 2 478 114 1032 229 206 { abs 4 409 1274 1279 458 1-7 46-9 6-0 32-3 13l

Tab. 32. Inställningen till bärandet av uniform

+ + + 0

+ 0

0-8 13o 9-6 45-8 30-8

0-9 13-2 6-1 44-4 354

1-3 12-2 44 41-3 40-8

0-7 125 49 43i 38 8

idrott

l-o 8-7 63 43-2 40-8

0-9 8-8 53 40-3 44-7

0-7 13-8 8-2 45-8 31-5

(orienteringslöpningar, fälttävlingar m. m.).

8-4 13-6 7-o 9-o l l o 7-2 7-8 132 6-4 9-4 11-4 H o 40 6 474 53o 51o 51-9 456 43-7 46-1 53o 515 53 i 49-7 9-2 7-8 86 10-5 8-3 7 o 12-6 10-4 8-6 13-8 1 1 1 7-0 30 5 25-5 22-3 2 4 i 23-7 27-2 28-5 265 19-9 22-3 257 197 7-8 5-0 8-0 8-o 7-5 7-0 87 5-3 6-3 83 8-7 66 1000 lOOo 1000 lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo 100-0 lOOo 1000 Summa < 2 478 788 1087 229 179 294 l abs 4 409 1274 1279 458 1032 206 114 8-4 46-5 11-4 25-9 7-8

Tab. 34.

+ + +

tjänsten-

0-7 1-3 06 1-3 0-3 10-o 10-4 10-9 10-o 10-5 5-1 37 5-7 3-4 6-5 41-7 36o 34-1 34-1 37-8 42-9 486 48-0 51-9 44-5 1000 1000 lOOo lOOo lOOo lOOo \% 1000 lOOo lOOo 1000 lOOo lOOo lOOo Summa \ abs 4409 1274 1279 458 1032 206 114 2 478 788 1087 229 179 294 0-7 123 67 42-4 37-9

Tab. 33. Inställningen till militär 4- +

utom

Inställningen 1 ill civil

idrott på l'i 'änst etid.

15-3 23-8 28-4 24-9 258 31-6 17-5 26-5 2 9 l 21-8 29-6 26-9 45-8 46-5 46-9 47-2 50 5 412 46-7 45-2 46-8 507 51-4 49o 8-8 8-4 10-9 67 9-5 8-7 11-4 1 5 i ll-o 7-0 17-2 11-7 9-5 11-6 7 9 17-5 13-5 11-4 135 18-4 14.4 1 3 l 139 126 3-7 7-9 2-4 46 36 33 38 4-3 32 2-8 3i 4-5 100 o 100 o 100 o lOOo lOOo 100 o lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo 100 o Summa < 294 [ abs 4409 1274 1279 458 1032 206 114 2 478 788 1087 229 179 22-o 46-5 12-7 15-2 3-6

Tab. 35. Vad anser Ni om att man kan få ett särskilt betyg över militärtjänstgöringen 21-9 32-8 25-4 262 18-8 17-9 28-6 36-8 33-6 35-8 36-5 38-8 425 37-7 27-2 12-8 22-4 265 34-5 31-8 24-8 6-5 4-4 6-1 7-6 12-3 15-4 12-1 2-4 3-2 1-7 35 5-4 4-3 1-8 lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo 100 o lOOo lOOo 100 o lOOo Summa { abs 4409 1274 1279 458 1032 206 . 114 2 478 788 1087 229 179 294

Bra att få Inte särskilt värdefullt Bör avskaffas Ingen åsikt Obesvarat

29-9 345 17-9 12-9 48

29-1 34-1 123 17i 74

33-6 34-3 31-5 395 17-1 18-8 5-7 13o 1-7 4-8

31-7 34-6 20i 99 3-7

31i 36-8 20-4 8-3 3-4

284 Tab. 36. Hur har Ni på det hela taget trivts med Er tjänstgöring? InneSkolutbildning SamtIndu- ha förMedlemmar Uppvuxna Jordutöver folkskola liga stri- trobruendetillarbe- poster fack- poli- pol. stu- real- annan kare org. o. på i samfråtare i för- förtisk facki stad dent- exa- exaetc. eninlandet hälle gade etc. ex. men men gar ening organ. fören.

S v a r

Bra

6-9

9-2

12-4

9-5

12-6

7-o

7-5

8-o

12-3

9-6

136 Ganska bra

27-5

34-5

38-5

34-4

32-5

42-1

31-i

32o

35-9

38 o

35-4

32-2

34i

31i

32-5

32i

28-1

33-6

32-8

28-8

33-6

34-6

32-3

Dåligt

23-7

27-7

22-3

15-7

22 6

22-4

21-9

24 7 24-7

20-9

25-4

17-3

17-7

Obesvarat

2-9

3-8

2-9

0-9

1-4

1-9

0-9

3i

2-1

1-7

To

Inte särskilt bra

....

2-5

lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo 100 o lOOo 100 o lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo

Summa S , [ abs 4 409 1274 1279

458 1032

114 2 478

788 1087

294 Tab. 37. Hur har Ni på det hela taget trivts med Er tjänstgöring? Varför? Svarsfördelning (i procent) av det antal som avgivit motivering. Själva tjänsten har givil nyttiga kunskaper (viss specialutbildning). . . .

6-7

4-2

6-8

13i

5-2

8-o

5-4

4-3

10-5

6o

9-2

5i

Militärlivet h a r bidragit att utveckla o. uppfostra en själv (ta vara på sig själv, ta ansvar, ökad människokunskap etc.) 16-5

Ho

17o

23-4

17-3

27'6

14-3

17-9

20-9

24-6

25-3

Ej erhållit den placering (utb. linje, befattning etc.) man ville ha etc.

5-7

4-8

6-8

6-6

8-0

6-2

5i

6-9

5-8

4-2

7-7

10-o

Skillnaden för stor mollan militärt och civilt, tvånget svårt att stå ut med, man får inte sköta sig själv etc. . . 41-2

48-2

39-8

35-8

41-0

44-o

32-8

43-4

43-4

36-o

41-9

36-9

364 Utb.-tiden för lång (för enahanda, för lite nytt etc.) 16-9

20-7

16-7

11-7

16'4

9-6

18-9

17-2

12-8

7-8

9-2

11-6

Förmånerna för små (för liten soldatlön e t c . ) . .

2-7

2-7

3-1

2-5

2-8

3-2

3i

2-9

1-6

2-8

0-8

l-o

Förlorar civil utb.-tid o. civil arbetsförtjänst. .

6-3

5-5

7-2

2-8

6-3

1-6

6-2

6-6

6-0

5-7

10-2

4-6

Öl

Dålig mat eller dåliga förläggn.- förhållanden

0-9

1-2

0-4

0-9

0-8

0-8

1-2

0-6

0-8

l-o

Dåligt befäl

3i

2-2

3-2

3-5

3-5

2-4

3 i

2-6

2-7

4-3

4-8

4-5

44B

47-6

49-3

44-6

43-o

43-3

38e

27i

27-4

327 Ingen motivering (i procent av totala antalet;

I % lOOo lOOo lOOo lOOo lOOo 100 o lOOo 100 o lOOo 100 o lOOo 100-0 lOOo

Summa \ , t abs 4 409 1274 1279

•458 1032

114 2 478

788 1087

285 Tab. 38. Hur h a r Ni på det hela taget trivts med Er tjänstgöring? Fördelning i (procent) av svaren på denna fråga med hänsyn till vad vederbörande svarat angående förhållandet befäl—manskap. Förhållandet befäl—manskap Svar

»bra» — eller »ganska bra»

»inte särskilt bra» eller »dåligt»

Bra

12-7

3-9

Ganska bra

40-5

22-8

Inte särskilt bra

30-4

35-4

Dåligt Obesvarat

14-5

35-9

1-9

2-o

100 o

lOOo

\%

Summa | abs

Tab. 39. Hur har Ni på det hela taget trivts med Er tjänstgöring? Varför? Svarsfördelning (i procent) mot bakgrunden av förhållandet befäl-manskap resp. trivseln i tjänsten. Förhållandet befäl—manskap Svar

»bra» — eller »ganska bra»

Trivsel i tjänsten

»inte särskilt »inte särskilt »bra» — eller bra» eller bra» eller »ganska bra» »dåligt» »dåligt»

Själva tjänsten har givit nyttiga kunskaper (viss specialutbildning etc.)

8-6

4-9

23-9

0-3

Militärlivet har bidragit att utveckla o. uppfostra en själv (ta vara på sig själv, ta ansvar, ökad människokunskap etc.)

22-5

10-5

58-7

0-7

Ej erhållit den placering (utb.-linje, befattning etc.) man ville ha

6-5

4-6

2-7

68 Skillnaden för stor mellan militärt och civilt, tvånget svårt att stå ut med, man får inte sköta sig själv etc

35-8

47-6

7-2

53-9

Utb.-tiden för lång (för enahanda, för litet nytt etc.)

16-1

17-2

4-4

21-6

2-8

0-5

3-5

5-6

0-8

8-4 0-9

Förmånerna för små (för liten soldatlön etc.) . . Förlorar civil utb.-tid o. civil arbetsförtjänst

..

2-o 6-4

Dålig mat eller dåliga förläggningsförhållanden. .

l-o

1-7

0-9

Dåligt befäl

1-1

5i

0-9

3-9

Ingen motivering (i procent av totala antalet) . .

49-2

36i

63-6

28i

.%

lOOo

lOOo

100-0

2 269

2 463

Summa

286 Bilaga 4.

Några resultat av en år 1945 utförd attitydundersökning vid flottan. Jämlikt marinorder nr 66 den 20/2 1945 (TSC: II, nr 8/45) utfördes under mars månad 1945 en s. k. gruppundersökning till »ledning för marinens personal uttagnings- och utbildningsstatistik». Samtliga i tjänst varande värnpliktiga och fast anställda av manskapsgrad med minst 10 månaders tjänstgöring bakom sig fingo ifylla två frågeformulär. Dessutom avgåvo vederbörande chefer ett kortfattat befälsutlåtande om varje man. Undersökningsmaterialet håller för närvarande på att bearbetas under ledning av chefen för marinens personaluttagningsdetalj, löjtnanten, fil. kand. N. A. Liljedahl. Vissa preliminära resultat ha ställts till kommitténs förfogande och återgivas här i korthet. Det förutskickas därvid a t t huvuddelen av de tillfrågade fullgjorde beredskapstjänst. 1. Tillfrågade huruvida de voro nöjda med sin placering svarade sådana värnpliktiga vilka hade 1 års tjänstgöringstid eller mera följande: F l o t t a n Landtjänstgöring Sjötjänatgöring

Nöjda Likgiltiga Missnöjda Obesvarat

5:a jJ

Kustartilleriet

64.7 10,6 21,6 3,1

44,7 16,6 33,6 5,1

68,3 19,6 12,1 —

% 100,0 abs 2 801

100,0 2 933

100,0 2 129

Som synes är tillfredsställelsen med placeringen avsevärt större bland de landkommenderade. 2. »Nöjdhetsgraden» visade sig ganska intimt sammanhänga med åldern. Sålunda angåvo de äldre värnpliktiga i betydligt större utsträckning tillfredsställelse med befattningen än de yngre. Födda år

-1899

»Nöjdhetsgrad» (i 96) 77,5

1900-05 1906-10 1911-15 1916-19 1920-21

71,4

68,3

59,2

52,7

45,8

44,2

45,2

3. Tillfredsställelsen med befattningen var i regel avsevärt större på de mindre fartygen än på de större. 4. Graden av »lämplighet för nuvarande befattning» (enligt skalan 1 — 5, d ä r 1 innebär lägsta lämplighetsgrad) sådan denna angavs i befälsutlåtandet sammanhängde ganska intimt med »nöjdhetsgraden». Lämplighet »Nöjdhetsgrad» (i 96)

1 29,2

2 38,5

3 46,6

4 55,1

5 69,0

287 Bilaga 5.

Militärpsykologisk verksamhet i Schweiz, Frankrike och England. 1 Av fil. dr Torsten Husen. Den krigsmakt, där man först började systematiskt tillämpa psykologien som vetenskap, var den amerikanska. Det skedde redan under första världskriget. Det var främst två användningsområden som psykologien då fick, nämligen vid personalurval och propaganda. Yid krigsutbrottet 1917 tillsattes under National Kesearch Councils ledning sjutton kommittéer, vilka fingo utarbeta riktlinjer för den psykologiska verksamheten inom krigsmakten. Dessa sysslade med frågor rörande personalurval, utbildningspsykologiska problem, behandlingen av psykiskt abnorma soldater, den psykologiska krigföringen etc. Det mest bekanta resultatet av detta arbete utgjorde den psykologiska prövning av samtliga inkallade rekryter, på grundval av vilken rekrytmaterialet grovt klassificerades i olika lämplighetsgrupper. Genom att huvuddelen av de intellektuellt efterblivna utsållades blev antalet krigshysterier och krigsneuroser avsevärt lägre inom den amerikanska armén än inom övriga allierade arméef. Under mellankrigsperioden bedrevs ett intensivt militärpsykologiskt arbete inom den tyska krigsmakten. Verksamheten var också här upplagd efter tvenne linjer, nämligen personalurval (framför allt urval av officersaspiranter) och förberedelser för den psykologiska krigföringen. 1927 fick rikskrigsministeriet ett psykologiskt laboratorium. Särskilda »prövningsställen» inrättades i olika delar av landet. År 1938 var antalet sådana prövningsställen 19 med 42 aktiva officerare och 171 fast anställda militärpsykologer. Antalet undersökta (de flesta officersaspiranter) utgjorde samma år 115 000.2 Efter det andra världskrigets utbrott byggde man i U.S.A. i rask takt upp en organisation till vilken man knöt större delen av den omfattande vetenskapliga expertis inom den tillämpade psykologien som landet hade. 1939 skapade National Kesearch Council en särskild »Emergency Committee in Psychology» med uppgift att utreda de problem som kriget och ansvällningen av krigsmakten aktualiserat. Året därpå inrättades en särskild »Personnel Kesearch Section» inom generaladjutanturen med uppgift att bedriva forskning och utarbeta metoder för personalurval. Som ett vetenskapligt råd åt denna institution skapades en »Committee on Classification of Military Personnel». Under National Research Council arbetade dessutom en rad organ med utbildnings- och anpassningsproblem m. m. »Army's Division of Information and Education» sysslade med soldaternas behov av upplysning och rekreation och med experiment angående lämpliga utbildnings- och instruktionsmetoder. Bland annat användes speciella intervju1 Denna redogörelse är summarisk. För grundligare orientering hänvisas till Husen: Militär psykologi 1941. Boring: Psychology for the armed services, 1945. Hallenborg: Den psykologiska prövningsverksamheten inom utländska försvarsorganisationer. Tidskrift för psykologi och pedagogik 1943—44. 2 Jfr Husen: Militär psykologi, 1941, s. 81 ff.

288 metoder för att så ingående som möjligt pejla truppens inställning i olika avseenden. 1 E n allmän klassifikationsprövning av de värnpliktiga utfördes, då dessa anlände till de s. k. mottagningslägren (»Reception Centres»). Dessutom förekommo en rad specialprövningar med hänsyn till speciella kunskaper och färdigheter och speciella anlag. Varje man genomgick vidare en relativt grundlig »intervju» i form av ett otvunget samtal med en särskilt utbildad personaluttagningsofficer (»classification officer») som gjorde sig underkunnig om den värnpliktiges uppväxtmiljö, skolgång, yrkeserfarenheter, speciella färdigheter och intressen m. m. Från mottagningslägren sändes därefter huvuddelen av de värnpliktiga till s. k. Replacement Training Centres, där truppslagsutbildningen påbörjades. Hela detta program krävde ett stort uppbåd av specialister och under 1943 utbildades vid en rad universitet 1 300 officerare i »Personnel Psychology» under en kurs på två terminer om 10 veckor vardera. I januari 1944 tjänstgjorde 986 fackpsykologer inom amerikanska krigsmakten och 276 inom andra av regeringen tillsatta organ som hade att göra med krigföringen. Därtill kommo 900 officerare som specialutbildats genom ovannämnda kurser, vilket innebar att inalles omkring 2 000 fackmän sysslade enbart med militärpsykologiska problem. 2 E n särskild subkommitté under »Emergency Committee» sysslade med att utarbeta lämpliga läroböcker i militärpsykologi och militärpedagogik. Denna kommitté utgav i början på 1943 »Psychology for the fighting man» ett arbete på cirka 300 sidor i fickformat till vilket manuskriptet hade skrivits av en rad specialister, varefter man hade stuvat om stoffet så att det utan svårighet skulle kunna tillägnas av menige man. Bland annat behandlades här de anpassningssvårigheter som rekryterna ställas inför då de skola inlemmas i den militära organisationen. Boken spreds i miljonupplagor till soldaterna. 3 Strax efter krigets slut utkom under redaktion av Edwin G. Boring en handbok för befälet, »Psychology for the Armed Services», även denna ett resultat av nämnda kommittés arbete med 60 specialister som medverkande, varefter en central retuschering och omstuvning ägt rum. Detta arbete är utan tvivel det mest upplysande och sakliga som skrivits i dessa frågor, och eftersom huvuddelen av innehållet har direkt tillämpning även på svenska förhållanden, vore det önskvärt att det kunde översättas, bortsett från några få kapitel som skulle behöva skrivas om med utnyttjande av svenskt erfarenhetsstoff. Under vår studieresa till Schweiz, Frankrike och England voro vi i tillfälle att ta del av de metoder för personalprövning och personalplacering som där kommo till användning. Av särskilt intresse voro de åtgärder som vidtogos för ernåendet av ett gott urval av lämpliga officersämnen. Det må i detta sammanhang påpekas att den s. k. Doolittle-kommittén 4 i sin rapport starkt betonar officersurvalets betydelse för goda relationer mellan befäl och trupp. 1

Psychology for the armed services, s. 19. Psychology for the armed services, s. 16 ff. Psychological Bulletin (40) 1943, s. 129 ff. s. 39 ff. 3 Boken ingår i serien »Penguin Books» som nr S212. 4 Se s. 11. 2

289 I sina rekommendationer framhåller kommittén att detta urval borde ske enligt de metoder som bland annat utvecklats inom industrien och affärslivet och under kriget inom den amerikanska armén och att en ledande synpunkt vid detta urval borde vara att söka få fram aspiranter »med intresse för människor och med inneboende förmåga att samarbeta med och ha att göra med folk». a) Schweiz. För cirka 20 år sedan började man vid det schweiziska flygvapnet utvälja officersaspiranter medelst ett kombinerat psykologiskt-medicinskt förfarande som utarbetats av den nuvarande chefsläkaren, överste H. Meier-Muller. Sedan några år tillbaka har man vid flygplatsen Diibendorf utanför Zurich en s. k. militärpsykologisk prövningsstation (»militärpsychologische Priifstelle»), vilken vi voro i tillfälle att besöka. I och med beredskapens början 1939 och den totala mobiliseringen 1940 blev frågan om ett rationellt personalurval aktuell. General Guisan beordrade i oktober 1940 sanitetsavdelningen att tillsätta en kommitté med uppdrag att utreda de militärpsykologiska frågorna. I sitt i januari 1941 avgivna betänkande framhöll kommittén, att det praktiska arbetet på ifrågavarande område ej längre kunde uppskjutas och föreslog inrättandet av en särskild avdelning för de militärpsykologiska frågorna. En sådan avdelning tillkom också och trädde i juli 1941 i funktion. Avdelningen benämndes »Wehrpsychologischer Dienst» (W. P. D.) och ingick som sektion I I i generaladjutanturen. Då den sistnämnda endast ingick i krigsorganisationen, hade man därmed också ställt på framtiden, huruvida ett organ för militärpsykologiska uppgifter även skulle existera under fredstid. Något beslut rörande den fortsatta verksamheten hade man ännu ej fattat på högsta ort, men enligt vad arméns utbildningschef, Oberstkorpskommendant Prick, meddelade oss skulle frågan inom kort tagas upp inom militärdepartementet. De arbetsuppgifter, som under kriget åvilade den militärpsykologiska avdelningen (W. P. D.), voro i stort sett följande: a) Psykologisk prövningsverksamhet, vilken hade begränsats att omfatta karakterologiska undersökningar av officersaspiranter vid början av officersskolan (»Offizierschule», O. S.). Tre truppslag hade varit berörda av denna verksamhet, nämligen »Leichte Truppen», »Genie» och »Artillerie». b) Utarbetandet av broschyrer i krigspsykologiska ämnen. Sålunda hade W. P. D. bland annat utarbetat en orientering rörande uppkomstbetingelserna för panik och sätten att förhindra sådan. Innehållet i dessa broschyrer hade under kriget delgivits truppen. c) Psykologiska studier och metodstudier rörande utbildningen. Man hade vid W. P. D. startat arbets studier, vilka emellertid snart nedlades, då de stötte på motstånd från truppofficershåll. I början av 1945 var W. P.D., vilken som nämnts ingick som en sektion i generaladjutanturen, organiserad på följande sätt: 19—1754 46

290 1 chef (tillika chef för »Heer und Haus»); 6 psykologer (inklusive stf. chefen som dessutom var vetenskaplig ledare; av psykologerna voro två permanenta och fyra tillfälliga medarbetare i samband med prövningar); 5 psykiatrer (samtliga tillfälliga medarbetare); 1 »Justizoffizier» (fungerade som sambandsofficer med krigsdomstolarna). Metoder. Den schweiziska krigsmakten är så gott som konsekvent byggd på milissystem. Den fasta officerskadern är av ringa omfattning och omfattar endast cirka 200 s. k. instruktionsofficerare. Detta torde vara en viktig orsak till att några motsättningar mellan officerskår och civila av den art som kunna uppkomma inom en krigsmakt med relativt omfattande aktiv officerskår ej äro så vanliga. Urvalsmöjlighetema beträffande instruktionsofficerare äro stora och urvalet synes ske efter mycket omsorgsfullt övervägande. Detta hindrar emellertid ej att beredskapsåren (»der Aktivdienst») i Schweiz aktualiserat ett rationellare urval av såväl instruktionsofficers- som milisofficersämnen. Den huvudsakliga arbetsuppgiften för W. P. D. utgjordes som nämnts av psykologiska undersökningar av officerselever. Dessa undersökningar utfördes vid början av officersskolan. Meningen var att de skulle tjäna som komplement till den rent militära bedömningen. Metoden för undersökningarna var »karakterologisk», d. v. s. det gällde här mindre att bestämma den undersöktes allmänna begåvningsutrustning (allmänintelligens, speciella begåvnings faktorer m. m.) än de personlighetsegenskaper som kunde inverka på hans lämplighet som officer. Vid bestämningen av den prövades karaktärsstruktur ingingo icke endast vissa »personlighetstests» utan också ett systematiskt studium av den prövade i en rad praktiska situationer. Syftemålet med undersökningarna var framför allt att komma åt de ur karaktärssynpunkt olämpliga och att på ett tidigt stadium fastställa arten av olämplighet. Själva prövningsförfarandet var uppdelat i en grupprövning och en individualpr övning. Grupprövningen varade cirka 3V2 timme. P å grundval av denna utvaldes för individualprövning sådana elever vilka visade en markant avvikelse från genomsnittet i negativ riktning. Dessa utvaldes efter samråd mellan prövningskommissionens ledamöter. Alltefter arten av avvikelsen bestod individualprövningen av en a) psykologisk undersökning (med bland annat beteendestudium vid utförandet av lopp genom hinderbana, utförandet av vissa elementära befälsuppgifter, intelligensundersökning), b) psykiatrisk-medicinsk undersökning, vilken utfördes av kommissionens läkare, eller c) en kombinerad psykologisk-psykiatrisk undersökning (alltefter defektens art).

291 På grundval av grupp- och individualundersökningarna avgåvos speciella utlåtanden rörande eleverna. Dessa utlåtanden diskuterades med skolkommendanterna. Utlåtandena voro i regel åstadkomna av tre fackmän i samarbete, vilket givetvis garanterade en ganska hög grad av objektivitet. (I prövningskommissionen ingingo i regel 4 fackmän, varav en var psykiater). Även vid det schweiziska flygvapnet arbetade man med karakterologiska metoder. Undersökningsförfarandet, som huvudsakligen utarbetades av chefsläkaren, bestod i stort sett av följande moment: a) vissa somatiska undersökningar (bland annat serologiska och elektrokardiografiska sådana); b) en ingående anamnes (föräldrarnas levnadslopp, familjeförhållanden under uppväxten, syskonen och förhållandet till dem, skolgången, analys av yrkesplanerna, sociala kontakter av olika slag, såsom medlemskap i olika föreningar och organisationer); c) en undersökning företagen av en psykiater rörande det affektiva livet och de olika kvaliteterna hos det intellektuella livet, erotisk anpassning; i detta sammanhang gjordes noggrann undersökning rörande förekomsten av eventuella neurotiska symptom, då dessa — liksom man funnit i Sverige — allvarligt kunna inkräkta på aspirantens lämplighet som flygare. På grundval av en gruppdiskussion inom undersökningskommissionen nedskrevs därefter ett personlighetsutlåtande; de undersökta delades därvid upp i tre grupper, nämligen 1) de som såväl i kroppsligt som psykiskt hänseende voro utan anmärkning, 2) gränsfallen med vissa defekter antingen på det psykiska eller det kroppsliga området, och 3) de klart olämpliga. Samtliga akter rörande varje flygare förvarades i en dossier hos chefsläkaren, vilket bland annat möjliggjorde periodiska kontrollundersökningar rörande de använda metodernas tillförlitlighet. b) F r a n k r i k e . Efter nederlaget 1940 började man i viss utsträckning bygga upp en personalurvalsorganisation inom den icke-ockuperade delen av Frankrike. Denna verksamhet överflyttades till Nordafrika i samband med den totala ockupationen. Många militärpsykologiskt intresserade officerare och vetenskapsmän hade dessutom tillfälle att studera den motsvarande engelska verksamheten. Efter befrielsen har ett energiskt arbete nedlagts på effektiviseringen av personaluttagningsarbetet. Organisatoriskt har man i vissa avseenden gått egna vägar, medan man i metodiskt avseende (användandet av vissa tests, bedömningsmetoder etc.) nästan helt och hållet har apterat det engelska systemet för egna syften. Man har självfallet funnit det angeläget att utnyttja det oerhörda erfarenhetsmaterial som under kriget samlats i England. Sedan

292 1944 har »Directorate of Selection Personnel» i London haft en förbindelseofficer, major P. Turquet (psykolog), kommenderad till Bureau Scientifique i Paris, där han medverkat vid apteringen av de engelska metoderna för franska förhållanden. Organisation m. m. Ledningen för den franska verksamheten ävensom utarbetandet av lämpliga metoder är förlagd till »Bureau Scientifique de 1'Armée», i vilken militärpsykologien ingår som en särskild sektion, »Service de Selection des Personnels de 1'Armée de Terre». Även de bägge andra försvarsgrenarna ha sina centrala »bureaux», men dels äro dessa avsevärt mindre och dels har man inom armén kommit betydligt längre både organisatoriskt och metodiskt. Ett visst samarbete mellan de tre försvarsgrenarna förekommer dock. Bureau Scientifique lyder direkt under Ministére de la Guerre. Fältorganisationen består av en större »urvalsstation» (»centre de selection») inom varje »region militaire» (inalles 9 sådana). Dessutom förekomma en rad mindre »centres». Dessa uppgingo vid tiden för vårt besök till 42. De olika lokala utbildningscentralerna kunna vid behov vända sig till ett »centre de selection», som då ställer personal och material till förfogande för personalprövning.

Bureau Scient.

Armén

3 Marinen

Off. vid fiygv.

Övrig flygpersonal

Markpersonal

42 »Centres de selection»

Personalen i dessa »centres» består av officerare, vilka erhållit viss specialutbildning. Sålunda hade man fram till april 1945 utbildat cirka 100 »officiers examinateurs» under 3-veckorskurser. Dessa officerare tagas endast i anspråk för värnpliktsprövningar, medan man har betydligt mera kvalificerade krafter vid officersaspirantprövningarna. Dessa senare utföras av särskilda kommissioner (»commissions de selection») bestående av a) president, b) le groupe psychologique (1. le psycholcgue 2. le médecin psychiatre),

293 c) deux officiers examinateurs, d) personnel secondaire. Medlemmarna i kommissionen äro utvalda av »service de selection» och ha genom dess försorg erhållit en informationskurs. En kommission av ovan angivna storlek prövar 32 aspiranter per vecka, varvid man tar 16 man åt gången under 3 dagar. Meningen är dock att öka kommissionernas »veckokapacitet», sedan man fått större erfarenhet och rutin. Det kan nämnas att all inskrivning av värnpliktiga sker genom arméns försorg (med undantag av vissa sjömän). Vid inskrivningen äger dock — liksom i England — ej någon psykologisk prövning rum. Metoder. Som nämnts är den franska personalprövningsverksamheten både i organisatoriskt och metodiskt avseende uppbyggd efter engelsk förebild. Detta beroendeförhållande markerades bland annat av att en engelsk fackman, den tidigare omnämnde majoren P. Turquet, en längre tid hade varit kommenderad som konsult vid Bureau Scientifique. E n detaljerad redogörelse för de franska metoderna skulle därför i stor utsträckning föregripa vår följande översikt över den engelska. Vi ha därför begränsat oss till sådana metodiska nyheter, genom vilka den franska verksamheten skiljer sig från den engelska. a) Den medicinska profilen (»le profil médical») framhölls vara en metodisk nyhet, vilken man visserligen hade övertagit från kanadensiska armén, men ytterligare förbättrat. Profilen innebär att varje värnpliktig betygsättes enligt skalan 1—5 i 7 olika medicinska avseenden. Genom att med olika höga staplar grafiskt återge betygen kan man i en enda blick bestämma den värnpliktiges »profil» i medicinskt hänseende. För varje utbildningskategori äro de 7 minimikrav, vilka anses böra ställas, angivna. b) »Det psykologiska porträttet» (»la fiche psychologique») innebär att samtliga psykologiskt relevanta data rörande varje man sammanfattas på en särskild blankett till ledning för de officerare som ha hand om fördelningen på olika utbildningslinjer samt för utbildningsbefälet. På denna blankett äro dels siffervärdena från de ganska omfattande grupptestningarna återgivna, vidare också yrke, civil utbildning och förslag till militär tilldelning. Dessutom förekommer på blanketten ett »skattningsschema», vilket ifylles av »l'officier examinateur» efter ingående enskilda samtal (»entretien») med den värnpliktige och ett studium av honom i olika situationer. Den värnpliktiges egenskaper (eller rättare sagt beteende) bedömas här enligt skalan + , 0 , — och ?. Frågetecknet användes i osäkra fall. Exempel: håller sig i bakgrunden, isolerar sig är mycket beroende av att känna sig uppskattad bondpojke, som känner sig fästad vid torvan .. stadspojke, som hänger fast vid staden

+ 0 —? + 0 —? + 0 —? + 0 —?

294 är uthållig i fullföljandet av sina mål har intellektuella intressen etc.

+ O— ? + O— ?

Skattningarna äro uppdelade i olika grupper, såsom »omedelbart intryck», »socialt beteende», »mogenhet», »miljö», »intressen», »aktivitet» och »läraktighet». Det »psykologiska porträttet» framhölls ha mötts med mycket stor uppskattning på truppofficershåll. Urvalet av officersämnen sker som nämnts genom särskilda kommissioner. Det förekommer även prövningar av redan färdigutbildade officerare, (»réaffectations») för att man, om det visar sig behövligt, skall kunna företaga omplacering till annat truppslag eller föreslå eventuell vidareutbildning etc. Planen för officersaspirantprövningarna har uppgjorts av prof. Rapkine på uppdrag av »Ministére de la Guerre». Dessa prövningar utgöra i metodiskt hänseende i mångt och mycket en kopia av motsvarande engelska förfaranden. De omfatta 3 huvuddelar, nämligen a) skriftliga prov b) intervjuer (»entrétiens») c) praktiska prov. Intervjuer (explorationer) utföras av samtliga i kommissionen ingående psykologer ävensom av kommissionens ordförande. De praktiska proven omfatta en rad olika situationer i vilka aspirantens beteende registreras. Bland dessa kunna gruppdiskussionerna nämnas. En grupp aspiranter får under någon timme diskutera över vilka frågor som helst, vilket ger rika möjligheter till studium av deras beteende i kretsen av jämnåriga och deras allmänna läggning. Vidare förekomma vissa praktiska organisationsuppgifter. I den »profil de 1'officier», som avges för varje aspirant, är denne bedömd i följande avseenden, nämligen. 1. »intelligence»; 2. »sens de la vie» (livserfarenhet, människokännedom, intellektuell mognad, allmän horisont m. m.); 3. »sens militaire» (hållning, motiv för val av officersbanan m. m.); 4. »experience militaire»; 5. »gout pour 1'armée»; 6. »sens du concret» (inställning till praktiska problem m. m.); 7. »aptitudes techniques»; 8. »comportement social» (förmåga att få kontakt med folk, förmåga att påverka medmänniskorna, intresse för omgivningen, takt och smidighet i fråga om anpassning till sin omgivning); 9. »sens pédagogique»; 10. »confiance en soi»;

295 11. »dynamisme» (vitalitet, aktivitet, förmåga att rycka med och entusiasmera m. m.); 12. »comportement au travail» (uthållighet, noggrannhet m. m.); 13. »stabilité emotionelle»; 14. »santé et forme physique». c) E n g l a n d . Någon särskild personalprövning rörande värnpliktiga eller officersaspiranter förekom ej vid krigsutbrottet 1939. Beträffande de värnpliktiga skedde inskrivning och tilldelning genom arbetsministeriets försorg. Förutom en läkarundersökning förekom vid inskrivningen ett kort samtal med varje värnpliktig rörande hans skolutbildning, yrke etc. Dessa samtal utfördes av »military interviewing officers». P å grundval av de data som man erhållit på detta sätt skedde därefter tilldelning till försvarsgren och truppslag. Officersurvalet skedde också ganska summariskt. Vissa ynglingar gingo direkt till Royal Military Academy (i regel utvalda efter sociala grunder). Andra ynglingar som föreföllo att vara lämpliga som officersämnen sändas till särskilda »Officer Candidate Training Units» (O.C.T.U:s). Dessa ynglingar underkastades enbart en kortvarig exploration (»interview»), som huvudsakligen rörde deras sociala förflutna. Dessa summariska förfaringssätt rönte snart stark kritik. Beträffande de värnpliktiga kunde på detta sätt tilldelning ej ske till en bestämd specialutbildning. Icke minst det starkt ökade behovet av teknisk personal gjorde det nödvändigt att ta hänsyn till varje mans individuella läggning. Tilldelning skedde i regel till ett visst truppslag men ej till någon bestämd utbildningslinje. Nu kunde man i regel först efter flera veckors utbildning komma under fund med om en man var lämplig eller olämplig för den utbildning till vilken han var uttagen och detta innebar slöseri med tid och pengar. De täta omplaceringarna och den stora avgången av olämpliga från utbildningsenheterna störde i hög grad effektiviteten i utbildningen. Dessutom tillkom en annan allvarlig olägenhet: de psykiskt defekta (intellektuellt efterblivna, psykopater, lätt sinnessjuka) kommo i stor omfattning i tjänst, trots att huvuddelen av dem ej hade förutsättningar för att utbildas med vapen. Detta aktualiserade behovet av militärpsykiatrisk expertis. Avgången från O.C.T.U:s var påfallande hög med en genomsnittlig kassation av cirka 30 % av officersaspiranterna. De här anförda bristerna kritiserades av en regeringskommitté (»Select Committee of National Expenditure»), som arbetade i rationaliseringssyfte inom engelska krigsmakten. Den framhöll, att urvalssystemet tarvade en revision. Som en central instans inrättades därför »Directorate of Selection Personnel», vilken lydde direkt under »War Office». Samtidigt härmed reviderades utbildningen. Genom införandet av »General Service Corps», en enhetsrekrytskola för alla truppslag, i juli 1942 ökades möjligheterna att göra personalurvalet effektivare. Generaladjutanten, Sir Ronald Adam, var en

296 drivande kraft bakom förnyelsen. Liksom i Frankrike hade de brister i systemet som uppenbarades genom nederlagen 1940 varit en stark sporre till radikala reformer. Organisation m. m. Vid den brittiska armén skötes personalprövningsverksamheten av »Directorate of Selection Personnel» och »Personnel Selection Staff», vilka äro direkt underställda War Office. Verksamheten bedrives i två huvudgrenar, nämligen 1. prövning av värnpliktiga och stammanskap och 2. prövning av officersaspiranter. Den förstnämnda delen av arbetet utföres av »Personnel Selection Teams», bestående av officerare (»Personnel Selection Officers», PSO), underofficerare och skrivpersonal från »Personnel Selection Staff». Dessa teams arbeta a) på »Primary Training Centres» (PTC), där värnpliktiga tillhörande hela armén erhålla en första, 6 veckors grundläggande utbildning, innan de sändas till truppslagsutbildning (»Corps Training»), b) på »Recruiting Centres», vilka svara för anställning av volontärer (proven utföras av »Serjeant Testers»). Urvalet av officersaspiranter sker i s. k. »War Office Selection Boards» (WOSB:s), särskilda undersökningsstationer, som under tre dagar pröva dem som äro preliminärt uttagna till officersutbildning. Vid krigets slut hade man inom Storbritanniens territorium 16 WOSB:s samt ytterligare några stycken i Indien, Mellersta östern, Italien och Belgien. Vid tiden för vårt besök var antalet WOSB:s i verksamhet 10 i Storbritannien, 1 i Tyskland, 1 i Fjärran östern samt 10 i Indien (de sistnämnda arbeta under den indiska regeringen). E n av dessa stationer i England, nämligen W O S B 25 i Walton-on-the-Hills (vilken vi voro i tillfälle att besöka) sysslar huvudsakligen med metodfrågor. Enligt uppgift voro cirka 800 personer sysselsatta i den del av verksamheten som rörde urval av officersämnen. Vid tillskapandet av hela denna väldiga organisation för personaluttagning och personalprövning hade man givetvis ingen möjlighet att uteslutande hålla sig till fackpsykologer och läkare. Dels voro dessa, i varje fall fackpsykologerna, relativt fåtaliga och dels besutto vare sig psykologer eller läkare den militära erfarenhet som var nödvändig för att inse de krav som olika utbildningslinjer och befattningar ställde på soldaterna. Man inskränkte sig därför till att låta de psykologiska och psykiatriska fackmännen svara för utarbetandet av metoder och vidare att knyta en psykolog eller psykiater till varje »team» eller kommission med vars hjälp man utförde själva »fältarbetet». Huvuddelen av den personal, som var sysselsatt med personaluttagningsuppgifter utgjordes alltså av officerare, som med hänsyn till sina civila kvalifikationer kunde vara lämpliga för uppgiften (personalchefer i civila företag, socialassistenter, kuratorer, statistiker, i vissa fall ingenjörer etc). Dessa officerare hade erhållit en speciell utbildning i »Personnel Selection Staff»,

297 innan de sattes på sina uppgifter. nämligen

De utgjorde i stort sett två kategorier

a) »Personnel Selection Officers» (PSO), som arbetade på P T C och hade hand om placering av värnpliktiga, samt b) »Military Testing Officers» (MTO), som arbetade på WOSB:s med urval av officersaspiranter och voro mera kvalificerade. Metoder, a) Värnpliktiga. I och med att PTC skapades, där samtliga värnpliktiga tillhörande armén erhöllo en kortare gemensam utbildning, blev det möjligt att göra tilldelningen till olika truppslag och utbildningslinjer rationellare än tidigare. Sedan rekryterna några dagar anpassat sig till den nya miljön få de genomgå 1. ett antal grupptests, 2. några praktiska prov (manuell färdighet och fysisk rörlighet), 3. omfattande läkarundersökningar (även undersökningar av specialister), samt 4. ett längre enskilt samtal (»interview») med en PSO. På grundval av dessa undersökningar och de erfarenheter trupputbildarna i PTC gjort avges förslag till tilldelning (»Training Recommendations», TR). Tre förslag avges, varvid den utbildning för vilken den värnpliktige främst synes lämpad sättes i första rummet etc. Själva testningsproceduren för de värnpliktiga, vilken i regel är uppdelad på 2—3 dagar, innehåller följande prov (tests): 1. Matrix-testet, vilket avser att i främsta rummet komma åt allmänintelligensen. Provet kräver inga som helst kunskaper, ej heller förekommer någon tryckt text eller instruktion eller något skrivarbete. Det är den erfarenhetsfria slutledningsförmågan som prövas. Metoden är utarbetad i England och har visat sig vara synnerligen användbar. 2. Bennet-testet, som avser prövning av teknisk begåvning och tekniska kunskaper. 3. Aritmetikprov, som avser att pröva den värnpliktiges elementära matematiska kunskaper. 4. Verbala provet, som avser att pröva förmågan att handskas med ord och texter. 5. Instruktions-testet, som avser att pröva förmågan att begripa komplicerade instruktioner och anvisningar. 6. »Agility-testet» (göres individuellt), som avser att pröva snabbheten, precisionen och smidigheten i rörelserna. 7. »Assembly-testety>, som avser att pröva den manuella skickligheten och förmågan att se hur bitar tillhörande enklare mekaniska anordningar passa ihop (göres individuellt). 8. »Morse-testet», som avser att pröva förmågan att skilja mellan olika grupper av ljud. Samtliga test, med undantag av nr 6 och 7, göras i grupp med en NCO som provledare. På grundval av resultaten i testen 1—5 hänföres varje värnpliktig till en »urvalsgrupp» (»Selection Group», SG) enligt följande:

298 Grupp 1 » 2 » 3 plus » 3 minus » 4 » 5

de bästa 10 96. de därefter följande 20 96. de 20% som ligga närmast över medeltalet. de 20% som ligga närmast under medeltalet. de därefter följande 20%. de sämsta 10%.

Varje värnpliktig ifyller dessutom en kvalifikationsblankett (»Qualification Form») rörande sin utbildning, uppfostran, sitt arbete, sina intressen m. m. Därefter införas testresultaten på blanketten. På grundval av vad kvalifikationsblanketten nu innehåller utför P S O sin intervju, vilken i regel varar 20—30 minuter. De spörsmål som P S O måste söka besvara äro följande: a. Vilka fysiska förutsättningar besitter den värnpliktige? Detta framgår av den besiktningsgrupp (betydligt mera differentierad än den svenska) som den värnpliktige tilldelas efter genomgångna läkarundersökningar samt hans prestationer i »Agility-testet». b. Vad har han för kunskaper eller färdigheter, som kunna användas inom armén? Värnpliktiga med körkort kunna ju användas som bilförare etc. c. H u r stor är hans läraktighet? Och: hur snabbt kan han utbildas? Det är av stort värde att få klart för sig en värnpliktigs allmänna bildbarhet för att se till att han ej sättes på en utbildning för vilken han är över- eller underkvalificerad. d. Har han någon specialbegåvning som kan vara av värde i armén? Somliga ha ett sinne för morsering som är mera markerat än hos de flesta; andra utmärka sig genom speciell manuell skicklighet etc. e. Vad är han intresserad för? Det ingår som ett moment i själva urvalsförfarandet att orientera de värnpliktiga om de olika truppslagen och utbildningslinjerna samt att söka fastställa deras intressen för dessa. f. Har han några särskilda karaktärsegenskaper, som påverka hans användbarhet i armén? Det gäller att avgöra vilka som ha svårt att anpassa sig till militära förhållanden och sådana som genom temperamentsdefekter troligen komma att bryta samman vid svårare påfrestningar i fält. Sådana värnpliktiga remitteras av P S O till närmare undersökning. Denna utföres av en »Army Psychiatrist» (AP). Vidare gäller det för P S O att spåra upp presumtiva befälsämnen. Efter avslutad intervju gör P S O en uppskattning av de värnpliktigas »combatant temperament» (CT) enligt skalan 1—3, där 3 är den sämsta gruppen. Denna går till närmare undersökning hos AP. Vidare gör han en bedömning av befälslämpligheten. Den bästa gruppen kommer efter avslutad tjänstgöring i PTC och efter påbörjad truppslagsutbildning (»Corps Training») automatiskt till en WOSB, där man närmare undersöker lämpligheten för officersutbildning. Då P S O avger sitt förslag till utbildning, bygger han alltså på besiktningsgruppen (»medical category»), testresultaten, den värnpliktiges utbildning och speciella färdigheter, och bedömningen av dennes personlighetsegenskaper

299 under intervjun. För varje typ av utbildning har man lagt in vissa minimigränser med avseende på uppnådda testresultat. Det har visat sig att de värnpliktiga som ej uppnått dessa i regel inte kunna gå i land med utbildningen i fråga. Gränserna äro dock ej kategoriska, utan man tar hänsyn också till andra omständigheter, den värnpliktiges erfarenheter etc. — Förutom utbildning sförslagen nedskriver P S O på baksidan av kvalifikationsblanketten också en kort beskrivning av sina intryck av den värnpliktige. Uppdelningen på utbildningskategorier sammanfaller givetvis ej med uppdelningen på truppslag. De flesta truppslag inrymma utbildningslinjer inom vilka kraven i fysiskt och psykiskt hänseende äro ganska lika. Efter grundliga arbetsanalyser (»job analysies»), som utföras bland annat av arbetsstudieexperter, har det visat sig att man kunnat sammanslå de hundratals olika sysselsättningarna inom armén till 8—9 olika huvudgrupper med hänsyn till de grundläggande kraven på soldaterna. Detta i sin tur har lett till en omläggning av tilldelningsförfarandet. I stället för att som tidigare primärt tilldela en värnpliktig ett visst truppslag inom vilket han sedan utvaldes för en viss utbildningslinje och befattning, har man gjort så att den värnpliktige hänföres till en viss utbildningskategori; han erhåller en viss »Training Recommendation» (TR), och först därefter tilldelas han ett truppslag. Dessa TR antecknas på kvalifikationsblanketten, vilken i stort sett kan sägas vara ett psykologiskt-sociologiskt porträtt av den värnpliktige. Kvalifikationsblanketterna insändas från PTC till War Office, där uppgifterna stansas på hålkort. Därigenom kan man på centralt håll få en snabb överblick över möjligheterna att tillfredsställa den efterfrågan som finns på truppslagsskolorna. Psykiatrisk undersökning utföres på värnpliktiga som a) tillhöra »Selection Group 5» och som i allmänintelligenstestet hänförts till denna grupp. (Gruppen innefattar 10 % av samtliga värnpliktiga); b) av P S O erhållit betyget 3 med avseende på »Combatant Temperament»; c) uppvisa temperamentsdefekter av påfallande art; d) äro analfabeter; e) av P S O i övrigt bedömas böra undersökas. I runt tal bli cirka 15 % av samtliga värnpliktiga psykiatriskt undersökta. Man räknar med att cirka 10 % av psykiska skäl äro olämpliga för att utbildas med vapen. b. Officersaspiranter. Som den huvudsakliga åtgärden i strävandena att förbättra officersurvalet upprättades »War Office Selection Boards» (WOSB) 1942. Dessa äro i regel förlagda på landsbygden, exempelvis på någon herrgård, internatskola och dylikt dels på grund av att miljön bör vara sådan att de aspiranter som undersökas ej skola avlänkas av ovidkommande moment och dels för att få öppen terräng, gräsplaner etc. i anslutning till förläggningen. De värnpliktiga som redan vid prövningarna i PTC utpekats som presumtiva befälsämnen (av P S O skattats med betyget 1 med avseende på »L» = leadership) beordras under sin Corps Training att inställa sig vid en W O S B under tre dagar. I regel inställa sig 24 man samtidigt, och kapaciteten är

300 48 man per vecka. Enligt de uppgifter vi erhöllo på Directorate of Selection Personnel var kapaciteten för samtliga WOSB i England cirka 1 500 man i månaden. E n »Board» består av: 1 chef (en överste), 1 stf chef (en överstelöjtnant), 1 »Senior Military Testing Officer» (major), 3 »Military Testing Officers» (MTO, kaptener), 1 psykiater (major), 1 psykolog (major eller kapten), 2 »Serjeant Testers» som assistenter. Vid prövningen av aspiranter till tekniska truppslag medverka ibland »Senior Officers» från vederbörande truppslag. Chefen är den som i sista hand skall avgöra huruvida en aspirant skall bedömas som lämplig eller ej. Han utför en »interview» med varje aspirant. Prövningarna äro i stort upplagda enligt följande plan: a. Skriftliga prov respektive ifyllandet av en rad uppgifter rörande levnadsförhållanden, intressen m. m. (utföres första dagen); b. Praktiskt-konkreta prov. 1. »Leaderless Group Tests» (innebär att aspiranterna studeras i naturliga situationer för att på så sätt utröna det »sociala beteendet»); 2. Praktiska, individuella situationer; 3. »Command Situations»; c. Explorationer (intervjuer); d. Kommissionssammanträde, varvid utlåtande rörande varje man avfattas och lämplighetsbedömning göres. De tre MTO uppdela aspiranterna i grupper om 8 och utföra i regel de under b) upptagna proven (»basic series»). Deras uppgift är att så korrekt och objektivt som möjligt observera aspiranterna i olika situationer, som de försättas i eller som de spontant försätta sig själva i. Särskilt givande är »leaderless-group»-förfarandet, då gruppen lämnas att spontant reagera och »strukturera» sig. De tre MTO bilda tillsammans en »observation team», medan psykiatern och psykologen tillsammans bilda en annan »team», nämligen »The Psychological Staff». Psykologen ansvarar för genomförandet av de egentliga testningarna (frågeschemata, intelligenstests, personlighetstests) och utför explorationer. Psykiatern undersöker de aspiranter som uppvisa karaktärsegendomligheter av något slag. Varje aspirant blir på detta sätt ingående bedömd av militär, medicinsk och psykologisk expertis. Vid det avslutande sammanträdet uppgöres utlåtandet, vilket är uppställt med ett antal rubriker (»headings») som hänföra sig till egenskaper eller egenskapskomplex som äro av betydelse för vederbörandes lämplighet som officer. Rubriksättningen är i huvudsak den som man — efter engelskt mönster — använder vid de franska officersaspirantprövningarna.

301 Vid det avslutande sammanträdet med kommissionen uppdelas de prövade i 4 grupper med avseende på sin lämplighet, nämligen klart lämpliga, gränsfall, klart olämpliga samt »not-yet»-gruppen. Den sistnämnda innefattar sådana aspiranter som ännu ej nått den grad av mognad att de kunna anses lämpliga men som senare möjligen kunna bli lämpliga (enligt uppgift från D.S.P voro cirka 80 % av dem som inställde sig inför WOSB ej fyllda 20 år).

59. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e h e m v ä r n e t . B e c k m a n . 157 s. 1 b i l . F ö . GO. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g till l a g o m s k y d d m o t o h ä l s a och o l y c k s f a l l i a r b e t e m . m . A l m q v i s t & Wicksell, U p p s a l a . 867 s. S . Gl. R i k t l i n j e r f ö r d e n f r a m t i d a j o r d b r u k s p o l i t i k e n . D e l 3. B i l a g o r . I d u n . 149 s. J o . G2. B e t ä n k a n d e m e d f ö r s l a g till l a g o m t r y g g a n d e a v byggn a d s a r b e t a r e s l ö n e f o r d r a n m . ra. N o r s t e d t , iv, 229 s. J u . G3. B e t ä n k a n d e m e d förslag till l a g o m v i r k e s m ä t n i n g m . m . M a r c u s , i v , 128 s. J o . Gi. B e t ä n k a n d e m e d förslag till n y l a g s t i f t n i n g o m u p p sikt å j o r d b r u k . B e c k m a n 1G0 s. J o . 65. K o m m i t t é n s för p a r t i e l l t a r b e t s f ö r a b e t ä n k a n d e n . Bilaga 2. A r b e t s t e r a p i , e t t led i s j u k v å r d e n . S t a t e n s R e p r o d u k t i o n s a n s t a l t . 54 s. S. G6. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e r e g l e r i n g a v a n s t ä l l n i n g s f ö r h å l l a n d e n a f ö r viss civil p e r s o n a l i n o m s t a t s f ö r v a l t n i n g e n . Del 1. M a r c u s . 138 s. F i . 67. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g o c h förslag a n g å e n d e lönes t ä l l n i n g e n för v i s s s t a t s a n s t ä l l d s j u k v å r d s - o c h ekon o m i p e r s o n a l m . n i . V. P e t t e r s o n . 223 s. F i .

68. B e t ä n k a n d e o c h förslag a n g å e n d e d e t fria och frivilliga f o l k b i l d n i n g s a r b e t e t . D e l 1. B e c k m a n . 254 s. E . G9. F ö r v a l t n i n g s f ö r f a r a n d e t . F ö r b e r e d a n d e u t r e d n i n g a n g å e n d e r e g l e r i n g av f ö r f a r a n d e t h o s f ö r v a l t n i n g m y n d i g heter i ärenden rörande enskild rätt och därmed samm a n h ä n g a n d e frågor. Av N . H e r l i t z . M a r c u s . 221 s. J u . 70. U t r e d n i n g e n o m f ö r e n i n g s j o r d b r u k . B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l l a g o m s a m b r u k s f ö r e n i n g a r . V. P e t t e r s o n . 198 s. J o . 71. B e t ä n k a n d e o m d e l t i d s a r b e t e i a l l m ä n t j ä n s t m . n i . M a r c u s 199 s. F i . 72. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n och u t r e d n i n g a r . 7. Kadio o c h film i s k o l u n d e r v i s n i n g e n . I d u n . 64 s. E . 73. U t l å t a n d e r ö r a n d e m e t o d e r o c h m a t e r i e l v i d skogsb r a n d s l ä c k n i n g . M a r c u s . 142 s. K . 74. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e s o c i a l v e t e n s k a p e r n a s s t ä l l n i n g vid u n i v e r s i t e t och h ö g s k o l o r m . m . Hseggström. 180 3. E . 75. B e t ä n k a n d e o c h förslag a n g å e n d e f ö r h å l l a n d e t m e l l a n befäl o c h m e n i g a i n o m k r i g s m a k t e n m . m . B e c k m a n . 301 s. F ö .

A n m . O m s ä r s k i l d t r y c k o r t ej a n g i v e s , ä r t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d f e t s t i l u t g ö r a b e g y n n e l s e b o k s t ä v e r n a t i l l d e t d e p a r t e m e n t , u n d e r vilket u t r e d n i n g e n a v g i v i t s , t . e x . E . =s e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J o . = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . E n l i g t k u n g ö r e l s e n d e n 3 febr. 1922 a n g . s t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e a n o r d n i n g (nr 98) u t g i v a s u t r e d n i n g a r n a i o m s l a g m e d e n h e t l i g färg för v a r j e d e p a r t e m e n t .

Statens offentliga utredningar 1946 Systematisk

förteckning

(Siffrorna i n o m k l ä m m e r b e t e c k n a u t r e d n i n g a r n a s n u m m e r i d e n k r o n o l o g i s k a f ö r t e c k n i n g e n . )

Allmän l a g s t i f t n i n g .

Rättsskipning.

Fångvård.

Ä r v d a b a l k s a k k n n n i g a s förslag till föräldrabalk. [49] Betänkande ang. vissa organisations-, utbildnings- och t j ä n s t g ö r i n g s f r å g o r v i d d o m s t o l a r n a . [57] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. B e t ä n k a d e m e d förslag till o m o r g a n i s a t i o n a v v ä g - o c h v a t t e n b y g g n a d s s t y r e l s e n m . m . [10] 1945 å r s l ö n e k o m m i t t é . 1. B e t ä n k a n d e m e d förslag till statliga l ö n e p l a n e r m . m . [48] B e t ä n k a n d e a n g . r e g l e r i n g a v a n s t ä l l n i n g s f ö r h å l l a n d e n a för v i s s civil p e r s o n a l i n o m s t a t s f ö r v a l t n i n g e n . D e l 1. [66] B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag ang. l ö n e s t ä l l n i n g e n för viss s t a t s a n s t ä l l d s j u k v å r d s - o c h e k o n o m i p e r s o n a l m . i n . [67] Förvaltningsförfarande!. Förberedande utredning ang. regl e r i n g av förfarandet h o s f ö r v a l t n i n g s m y n d i g h e t e r i ärenden rörande enskild rätt och därmed s a m m a n h ä n g a n d e frågor. [69] B e t ä n k a n d e o m d e l t i d s a r b e t e i a l l m ä n tjänst m . m . [71] Kommunalförvaltning. S t a t e n s och k o m m u n e r n a s f h i a n s v ä s e n . 1943 å r s j o r d b r u k s t a x e r i n g s s a k k u n n i g a . B e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d e b e s t ä m m e l s e r i fråga o m t a x e r i n g av

inkomst av jordbruksfastighet samt lag om jordbruksb o k f ö r i n g . [29] 1944 å r s s k a t t e s a k k u n n i g a . 2. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g . i d r o t t s s a m m a n s l u t n i n g a r s b e s k a t t n i n g för i n k o m s t . [56] Politi. P a r l a m e n t a r i s k a u n d e r s ö k n i n g s k o m m i s s i o n e n a n g . flyktingä r e n d e n o c h s ä k e r h e t s t j ä n s t . 1. B e t ä n k a n d e ang. flyktinga r s b e h a n d l i n g . [36] Nationalekonomi och socialpolitik. D ö d f ö d d h e t e n o c h t i d i g d ö d l i g h e t e n i Sverige. Dess s a m b a n d m e d n a t i v i t e t s m i n s k n i n g e n o c h d e s s f ö r h å l l a n d e v i d olika former av förlossningsvård samt dess socialmedicinska och b e f o l k n i n g s p o l i t i s k a b e t y d e l s e . [2] B e t ä n k a n d e o m b a r n k o s t n a d e r n a s f ö r d e l n i n g m e d förslag till a l l m ä n n a b a r n b i d r a g m . m . [5] B i l a g o r . [6] Investeringsutredningens betänkande med utredning rörande p e r s o n a l - o c h m a t e r i e l r e s u r s e r m . m . för g e n o m f ö r a n d e av e t t a r b e t s p r o g r a m e n l i g t av u t r e d n i n g e n t i d i g a r e f r a m l a g t förslag. [13] D e n f a m i l j e v å r d a n d e s o c i a l p o l i t i k e n . [17] B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e d e n e k o n o m i s k a f ö r s v a r s b e r e d s k a p e n s f r a m t i d a o r g a n i s a t i o n . [19]

(Fortsättning

å omslagets

4:e sida

Socialvårdskommitténs betänkande. 12. Utredning och förslag ang. moderskapsbidrag. [23] 13. Förslag ang. folkpensioneringens administrativa handhavande m. m. [37] 14. Utredning och förslag ang. ålderdomshem m. m. [52] Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 1. Förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet för partiellt arbetsföra m. m. [241 Bilaga 2. Arbetsterapi, ett led i sjukvården. [65] Betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1946/47 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. [27] Bilagor. [28] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 6. Tiden juli 1944—juni 1945. [35] Sakkunniga ang. arbetsförmedlingens organisation. Del 1. Den offentliga arbetsförmedlingen under krigsåren. [44] Del 2. Den offentliga arbetsförmedlingens framtida organisation. Motiv och förslag. [51] Betänkande om befolkningspolitikens organisation ra. m. [53] Betänkande med förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete m. m. [60] Hälso- och sjuKvård. Betänkande ang. den centrala organisationen av det civila ' medicinal- och veterinärväsendet. [20] Allmänt näringsväsen. Betiinkande med utredning och förslag ang. rätten till arbetstagares uppfinningar. [21] Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande ang. forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland. [16] P M ang. utvecklingsplanering på jordbrukets område. [18] Den svenska växtodlingens utvecklingstendenser samt dess inriktande efter kriget. [39] Paktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Del 1, [42] Del 2. [46] Del 3. Bilagor. [61] Betänkande med förslag till åtgärder för främjande av ridhästaveln m. m. [45] Rationalitetsvariationerna inom det svenska jordbruket. [471 Betänkande med förslag till ny lagstiftning om uppsikt å jordbruk. [64] Utredningen om föreningsjordbruk. Betänkande med förslag till lag om sambruksföreningar. [70] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till ändrade grunder för flottningslagstiftningen m. m. [3] Betänkande med förslag till skogsvårdslag m. m. [41] Betänkande med förslag till lag om virkesmätning m. m. [63] Utlåtande rörande metoder och materiel vid skogsbrandsläckning. '.73] Industri. Betänkande med förslag till ordnande av kreditgivningsoch rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt bildande av företagarnämnder. [22] Betänkande ang hantverkets och småindustriens befrämjande. [40] Betänkande med förslag till lag om tryggande av byggnadsarbetares lönefordran m. m. [62]

Handel och sjöfart. Koinmiinikationsväsen. Betänkande ang. rundradion i Sverige. Dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. [1] Betänkande med förslag till verkstadsorganisation för vägoch vattenbyggnadsväsendet. [43] Betänkande rörande utbyggnad av civila flygplatser m. m. [58] Bank-, kredit- och penningväsén. Försäkrings väsen. Betänkande ang. tjänstepensionsförsäkringens organisation. [26] Försäkringsutredningen. Förslag till lag om försäkringsrörelse m. m. 1. Lagtext. [33] 2. Motiv. [34] Kyrkoväscn. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till boställsordning för folkskolans lärare m. m. [8] 1945 års universitetsberedning. 1. Docentinstitutionen. [9] 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. IV. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. [11] B. Förslag till undervisningsplaner. [15] 4. Realskolan. Praktiska linjer. [14] VI. Skolans inre arbete. Synpunkter på fostran och undervisning. [31] VII. Radio och film i skolundervisningen. [72] Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 1. [12] Socialutbildningssakkunniga. 2. Utredning och förslag rörande statsvetenskapliga examina m. m. [30] Betänkande med förslag till förordning ang. allmänt kyrkomöte m. m. [32] Betänkande med förslag till nyorganisation av kyrkcmusikerbefattningarna m. m. Del 2. [50] Utredning ang. reglering av den territoriella församlingsindelningen i Stockholm. [54] Utredning rörande sexualundervisningen i högre skolorjämte förslag till handledning i sexualundervisning för lärare i högre skolor. [55] Betänkande och förslag ang. det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Del 1. [68] Betänkande ang. socialvetenskapernas ställning vid universitet och högskolor ni. m. [74] Försvarsväsen. Betänkande med förslag ang. uniformspliktens omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. [4] Betänkande och förslag rörande åtgärder för att begränsa antalet kontraktsanställt manskap inom krigsmakten. [7] Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar m. m. av betydelse för rikets försvar. [25] Betänkande med förslag rörande officersutbildningen inom armén m. ni. [38] Betänkande med förslag ang. hemvärnet. [59] Betänkande och förslag ang. förhållandet mellan befäl och meniga inom krigsmakten m. m. [75] Utrikes ärenden. Internationell r ä t t .

Stockholm 1946. K. L. Beckmans Boktryckeri. 1754 46