Militärpsykologi och personaltjänst arbetsuppgifter och central organisation : Försvarets personalbehandlingsutrednings betänkande 2

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 5 2 : 4 0 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

Militärpsykologi och personaltjänst Arbetsuppgifter och central organisation

Försvarets personalbehandlingsutrednings betänkande II

STOCKHOLM 19 5 2

Statens offentliga utredningar 1952 Kronologisk

1. 1949 års uppbördssakkunniga. 2. Betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet. Hajggström. 457 s. F i . 2. Förslag till lag om bankrörelse m. m. Gummesson. 212 s. F i . 3. Löneplan eller kollektivavtal. Kihlström. 99 s. C. 4. Nordisk passfrihet. Betänkande n r 1. Beckman. 88 s. U. 5. Det yngsta fångvårdsklientelet. Av T. Eriksson. Kihlström. 19 s. J a . 6. Betänkande med förslag till allmänt resereglemente m. m. Hffiggström. 173 s. C. 7. Allmän folkomröstning. 1950 års folkomröstningsoch valsättsutrednings betänkande. 2. Kihlström. 96 s. Ju. 8. Folkomröstningsinstitutet i Schweiz. Av E. Hastad. Bilaga 1 till 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 2. Kihlström. 216 s. J u . 9. Folkomröstningsinstitutet i Förenta staterna. Av E. G. Ohlin. Bilaga 2 till 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 2. Kihlström. 159 s.

Ju.

10. Sjömännens sjukförsäkring. Appelberg, Uppsala. 152 s. H. 11. Yttranden m. m. över 1950 års långtidsutrednings betänkande. Ekonomiskt långtidsprogram 1951—1955. Beckman. 66 s. F i . 12. 1944 års nykterhetskommitté. 3. Undervisning, folkupplysning och forskning på alkoholfrågans område. Victor Petterson. 95 s. F i . 13. Betänkande angående vissa fiskerättsliga förhållanden inom lappmarkerna samt tillgodogörandet av fisket i kronovattnen därstädes och i Jämtlands län m. m. Marcus. 246 s., 1 karta. Jo. 14. Förslag till kommunallag m. m. Kommunallagskommitténs betänkande. 3. Kihlström. 447 s. I. 15. Barrskogstillgångarna och skogsindustriens råvaruförsörjning. Beckman. 135 s. H. 16—17. Tull- och valutalättnader i resandetrafiken mellan de nordiska länderna. Betänkanden nr 2 och 3. Gernandt. 31 resp. 15 s. U 18. Folkomröstningsinstitutet utanför Schweiz och Förenta staterna. Bilaga 3 till 1950 års folkomröstningsoch valsättsutrednings betänkande. 2. Kihlström. 88 s. J u . 19. Semester åt husmödrar, lantbrukare m. fl. Gernandt. 53 s. S.

förteckning

20. Busslinjeutredningen. 1. Betänkande med förslag till beräknande av tilläggsvärde (goodwill) för bussföretag m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 163 s. K. 21. Räjongplan för fångvården. Gernandt. 67 s. J u . 22. Betänkande angående hälso- och sjukvården vid krig och andra utomordentliga förhållanden. Gummesson. 219 s. I. 23. Bokutredningen. Kihlström. 310 s. E. 24. Betänkande med förslag till allmän förfogandelag och allmän ransoneringslag. Katalog och Tidskriftstryck. 276 s. H. 25. Zonexpropriationsutredningen. Betänkande med förslag till vissa ändringar i byggnadslagstiftningen. Sydsvenska Dagbladet, Malmö. 186 s. J u 26. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande vägföreningar m. m. Appelberg, Uppsala. 135 s. K. 27. Betänkande med förslag till förbättrade kommunikationer i Härjedalen och nordvästra Hälsingland. Beckman. 542 s. K. 28. Lagberedningens förslag till ny lagstiftning om tomträtt m. m. Katalog och Tidskriftstryck. 115 s. Ju. 29. Vidgat tillträde till högre studier. Av F . Schmidt. Gernandt. 237 s. E. 30. Rekrytering och utbildning av polispersonal. Gummesson. 310 s. I. 31. Supplement nr 8 till Sveriges familjenamn 1920. Statens Reproduktionsanstalt. 80 s. F i . 32. Förslag om samförvaltning av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna. Beckman. 131 s. F i . 33. Den första lärarhögskolan. Haeggström. VIII, 296 s. E. 34. Betänkande med förslag angående arbetsmarknadsstatistiken. Kihlström. 143 s. S. 35. Byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter och organisation. Victor Petterson. 85 s. K. 36. Stöd åt änkor och vissa andra ensamstående kvinnor m. in. Hteggström. 189 s. S. 37. Behovsprövning på bostadsmarknaden. Hyresregleringskommitténs betänkande. 1. Idun. 251 s. J u . 38. Hemhjälp. Bostadskollektiva kommitténs betänkande. 1. Victor Petterson. 103 s., 20 pl. S. 39. Socialförsäkringsutredningen. Sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring. Gernandt. 332 s. S. 40. Militärpsykologi och personaltjänst. Arbetsuppgifter och central organisation. Kihlström. 269 s. Fö.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokätäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex.. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1952:40 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

Militärpsykologi och personaltjänst Arbetsuppgifter och central organisation

Försvarets personalbehandlingsutrednings betänkande

II

STOCKHOLM 1952 E M I L K I H L S T R Ö M S T R Y C K E R I A.-B. 521015

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Skrivelse

till chefen för försvarsdepartementet

Kap. I.

Inledning.

1. Utredningsuppdraget 2. Betänkandets disposition

11 12

AVDELNING 1. DEN MILITÄRPSYKOLOGISKA VERKSAMHETEN. Kap. II. Allmänna

synpunkter

på den mililärpsykologiska

verksamheten.

A. Grundforskning, målforskning och tillämpning B. Militärpsykologiens arbetsområden Kap. III.

Psykologiska

metoder

vid personalurval

och

17 18 personalplacering.

A. Allmänna synpunkter på den militärpsykologiska prövningverksamheten 1. Testmetodernas syfte och berättigande i den militära personaluttagningsverksamheten 2. Testtekniska synpunkter 3. översikt över olika testmetoder B. Militärpsykologisk prövningsverksamhet i Sverige 1. Metoder för klassifikation av värnpliktiga med hänsyn till allmän utbildbarhet 2. Metoder för urval av värnpliktiga för särskilda utbildningslinjer 3. Prövningen av stammanskap 4. Officersaspirantprövningar 5. Prov i samband med antagning eller befordran till vissa andra speciellt kvalificerade tjänster C. Militärpsykologisk prövningsverksamhet i vissa främmande länder (Danmark, Finland, Frankrike, Förenta staterna, Nederländerna, Norge, Storbritannien). D. Diskussion och förslag 1. Prövningen av värnpliktiga 2. Prövningen av stammanskap 3. Prövningen av officersaspiranter 4. Gemensamma frågor Kap. IV. Pedagogisk-psykologiska

20 20 22 26 30 31 39 41 44 52 53

57 57 61 62 62

frågor.

A. Avgränsning av utredningens arbetsuppgifter B. Valet av effektiva utbildningsmetoder och pedagogiska hjälpmedel

.

66 66

1. Nuläge 2. Den pedagogisk-psykologiska forskningens funktioner . . . . 3. Industriella snabbutbildningsmetoder i militär tillämpning . . 4. Förslag C. Betygsättningsmetoder 1. Konventionella metoder 2. Objektiva prestationsmått 3. Systematisering av subjektiv bedömning 4. Förslag D. Psykologisk och pedagogisk skolning av befälet 1. Den psykologiska och pedagogiska befälsutbildningens omfång och innehåll 2. Lärarpersonal 3. Läroböcker och andra hjälpmedel för undervisningen . . . . 4. Undervisningsmetoder E. Sammanfattning av utredningens förslag Kap. V. Psykologiens der och yttre

medverkan vid utformning arbetsbetingelser.

av utrustning,

Klinisk-psykologiska

89 90 90 91 94 95 95

frågor.

A. Inledande översikt . B. Socialpsykologisk forskning inom den militära verksamheten . . . 1. Syften och metoder 2. Förekomst 3. Resultat Anda och gruppmoral — Allmän trivsel och personligt välbefinnande — Personligt engagemang i den militära uppgiften — Tillfredsställelse med ställning och befattning — Ledarskapsfrågor — Reaktioner under strid 4. Användning . C. Tillämpningsverksamhet i anslutning till militär socialpsykologi . . 1. Ledarurval och ledarutbildning 2. Individuell psykologisk rådgivning 3. Upplysning och propaganda D. Förslag Kap VII.

80 82 85 87 87

arbetsmeto-

A. Inledande översikt B. Konstruktion av utrustning 1. Forskningsområden . 2. Exempel på metodik och behandlade problem C. Arbetsmetoder D. Yttre arbetsbetingelser E. Sammanfattning och förslag Kap. VI. Socialpsykologiska

66 68 74 75 75 75 76 77 79 80

97 98 98 98

99 109 110 110 110 111 111

frågor.

A. Förhållandet mellan klinisk psykologi och psykiatri B. Undersökningar över förekomsten och verkningarna av psykiska störningar inom krigsmakten .

113 114

1. Fredsförhållanden 2. Krigsförhållanden C. Psykologiska metoder som hjälpmedel vid den psykiatriska diagnostiken 1. Metoder för undersökning av intellektuell efterblivenhet . . . 2. Metoder för »grovsållning» med hänsyn till neurotiska störningar 3. Metoder för psykiatriska personlighetsundersökningar . . . . D. Psykologers medverkan vid psykoterapi E. Mentalhygieniska åtgärder F. Sammanfattning och förslag

114 118 12° 120 121 122 124 124 125

AVDELNING 2. DEN CENTRALA ORGANISATIONEN FÖR PERSONALTJÄNST OCH MILITÄRPSYKOLOGISK VERKSAMHET. Kap. VIII.

översikt

över de av utredningen

berörda

verksamhetsområdena.

A. Personaltjänsten B. Militärpsykologien

129 133

Kap. IX. Nuvarande centrala organisation inom försvaret tens och militärpsykologiens områden.

på

personaltjäns-

A. Organen och deras arbetsuppgifter B. Brister i nuvarande organisation Kap. X.

Organisationen på personaltjänstens råden i vissa främmande länder.

137 146 och militärpsykologiens

om-

A. Personaltjänsten (Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Förenta staterna, Norge, Schweiz, Storbritannien.) B. Militärpsykologien (Danmark, Finland, Frankrike, Förenta staterna, Nederländerna, Norge, Schweiz, Storbritannien.) Kap. XI. Civila institutioner på personalbehandlingsområdet samt delningen mellan dem och institutioner inom försvaret.

för organisation av institutioner inom och militärpsykologiens områden.

A. Organens sammansättning 1. Förbättringar på den nuvarande organisationens grund

arbetsför-

A. Civila institutioner inom utredningens arbetsområde samt deras resurser 1. Universitets- och högskoleinstitutioner för psykologi och pedagogik samt sociologi 2. Institutioner inom statsförvaltningen i övrigt B. Grunderna för arbetsuppgifternas fördelning på institutioner inom och utom försvaret 1. Personaltjänsten 2. Den psykologiska verksamheten Kap. XII. Olika alternativ på personaltjänstens

165 165 167 168 168 170

försvaret

. . . .

174 174

2. Samordning i en central institution 3. Samordning i två centrala institutioner B. Organens ställning och befogenheter 1. Allmänna synpunkter 2. Alternativ 3. Förslag Kap. XIII.

Förslag till organisation

av ett centralt

175 177 181 181 182 184 personaltjänstorgan.

A. Allmänna riktlinjer B. Inre organisation C. Personalbehov 1. Verksamhetens ledning 2. Kanslisektionen 3. Socialsektionen 4. Bidragssektionen 5. Studiesektionen 6. Brevskolan 7. Fältprosten 8. Användningen av värnpliktig personal 9. Sammanställning av byråns personalbehov Kap. XIV.

Förslag till organisation

187 188 189 189 190 192 195 196 198 199 199 199

av ett centralt militärpsykologiskt

organ.

A. Allmänna riktlinjer B. Inre organisation C. Personalbehov 1 Verksamhetens ledning 2. Forskningssektionen 3. Tillämpningssektionen 4. Statistiksektionen 5. Expeditionen 6. Användningen av värnpliktig personal 7. Sammanställning av institutets personalbehov Kap. XV. Anknytningen till militära på berörda områden.

uppdragsgivare

och till civil

201 201 202 202 203 206 207 208 208 209 expertis

A. Allmänna synpunkter B. Rådgivande organ 1. Försvarets personaltjänstråd 2. Försvarets psykologiska råd C. Anlitande av civila institutioner för särskilda forskningsuppdrag m.m. Kap. XVI.

Kostnadsberäkningar

Kap. XVII.

Övergångsfrågor.

A. Allmänna riktlinjer B. Personaltjänsten C. Militärpsykologien

210 211 211 213 215 216

219 220 221

Kap. XVIII.

Verksamheten

under

beredskaps-

och

krigstillstånd.

A. Personaltjänsten 1. Arbetsuppgifter 2. Organisation och personalbehov 3. Utnyttjande av värnpliktiga och utbildningen av dessa B. Militärpsykologien 1. Arbetsuppgifter 2. Utnyttjande av värnpliktiga och utbildningen av dessa Kap. XIX.

Sammanfattning

av utredningens

. . . .

. . . .

förslag

223 223 223 223 227 227 227 231

BILAGA. ATTITYD- OCH OPINIONSUNDERSÖKNING VID VISSA ARMÉFÖRBAND. A. Allmänna försvars- och utrikesproblem B. Disciplin- och ledarskapsfrågor C. Relationerna mellan olika personalkategorier D. Trivselfrågor E. Utbildningsfrågor

239 242 248 257 264

Anm. Hänvisning till litteraturförteckningar vid slutet av kapitlen III—VII sker genom siffror satta inom parentes i texten, t. ex. sålunda (30/86). Siffrorna före strecket beteckna därvid bokens nummer i litteraturförteckningen, siffrorna efter strecket sidnummer i boken. Beteckningar av typen (30, 15) hänvisa till flera böcker utan angivande av sidnummer.

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Försvarsdepartementet.

Den 22 september 1949 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för försvarsdepartementet att tillkalla högst tre utredningsmän för utredning rörande den militärpsykologiska forskningsverksamheten och dennas tillämpning på den pedagogiska och sociala verksamheten inom försvaret i enlighet med vissa angivna riktlinjer. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen såsom utredningsmän generaldirektören N. R. W. Lundberg, professorn J. K. G. Elmgren och översten C. S. R. Kempff. Åt Lundberg uppdrogs att såsom ordförande leda utredningens arbete. Såsom sekreterare förordnades den 29 november 1949 förste byråsekreteraren B. F. Hagvik. Denne efterträddes den 22 september 1950 av fil. lic. K. Härnqvist. Till experter hos utredningen utsagos den 14 mars 1950 docenten S. M. Ekblad, docenten T. Husen, fil. lic. N. A. Liljedahl, socialvårdsdirektören U. S. Rosenblad och med. lic. K. A. G. Wretblad. Utredningen har arbetat under benämningen försvarets personalbehandlingsutredning. Utredningen har den 3 oktober 1950 avgivit ett delbetänkande rörande försvarets personaltjänst (SOU 1951:2). Den 19 mars 1951 har utredningen till chefen för försvarsdepartementet överlämnat en preliminär rapport rörande en av utredningen i oktober 1950 företagen attityd- och opinionsundersökning vid vissa arméförband (stencilerad). På grund av remiss har utredningen avgivit utlåtanden över följande ärenden, nämligen den 3 januari 1950 över framställning från centrala värnpliktsbyrån om ytterligare medel för personalprövningsverksamheten; den 14 januari 1950 över 1948 års värnpliktskommittés betänkande med utredning i vissa värnpliktsfrågor; den 31 juli 1950 över en av chefen för försvarsstaben gjord framställning angående bestämmelser för permission och tjänstledighet; den 6 december 1950 över 1950 års besparingsutrednings skrivelse angående avveckling av värnpliktslåneverksamheten; samt den 16 januari 1951 över framställning från centrala värnpliktsbyrån om ytterligare medel för personalprövningsverksamheten. 9

Utöver de i skrivelse till chefen för försvarsdepartementet den 3 oktober 1950 (se SOU 1951:2) redovisade ärendena har Kungl. Maj:t till utredningen för beaktande under dess arbete överlämnat dels den 11 november 1949 en framställning rörande vissa tjänster vid marinens personaluttagningscentral, dels den 29 februari 1952 en framställning rörande rese- och traktamentsersättning till personalvårdsassistenter i vissa sammanhang. Den förstnämnda framställningen torde få anses besvarad genom utredningens förslag rörande organisationen av den militärpsykologiska verksamheten. I det senare ärendet får utredningen hänvisa till sitt redan avgivna förslag om försvarets personaltjänst (SOU 1951:2 s. 112—115). I ovannämnda skrivelse den 3 oktober 1950 har utredningen redogjort för sitt arbete fram till denna tidpunkt. Sedan dess ha ytterligare ett antal studiebesök företagits vid militära förband och skolor samt vid civila institutioner på av utredningen berörda arbetsområden. Elmgren har i samband med annat uppdrag studerat den militära personaluttagningsverksamheten i England. Företrädare för i detta betänkande behandlade verksamhetsområden ha inför utredningen framlagt synpunkter på berörda frågor. Utredningen har varit i kontakt med 1949 års gruppchefsutredning och kommittén för det psykologiska försvaret. I sitt första betänkande har utredningen givit en översikt över personaltjänstens arbetsuppgifter samt framlagt förslag beträffande personaltjänstens lokala och regionala organisation. I det betänkande, som härmed överlämnas, lägges huvudvikten på den militärpsykologiska verksamhetens arbetsuppgifter och organisatoriska ställning, varjämte förslag till central organisation på personaltjänstens område framlägges. Vid utarbetandet av detta betänkande har utredningen närmast biträtts av Härnqvist i de delar som röra militärpsykologien och av Rosenblad i de delar som röra personaltjänsten. Betänkandet innehåller även en slutlig rapport över ovannämnda attityd- och opinionsundersökning. Samtidigt med detta betänkande överlämnas i särskild ordning en promemoria om organisationen på av utredningen berörda verksamhetsområden under förstärkt försvarsberedskap och krig. Utredningens arbete är härmed slutfört. Stockholm den 24 november 1952. RAGNAR JOHN ELMGREN

LUNDBERG C KEMPFF / Kjell

10 Härnqvist

I. INLEDNING

1.

Utredningsuppdraget

I de för personalbehandlingsutredningens arbete meddelade direktiven har chefen för försvarsdepartementet anfört bl. a. följande. Personalbehandlingsproblemen inom försvaret ha under senare år vunnit allt större beaktande. Tillvaratagandet av den mänskliga faktorn på ett mera rationellt sätt samt en sådan behandling av personalen som samtidigt skapar arbetstrivsel, ökar utbildningseffektiviteten och stärker samhörighetskänslan mellan olika personalkategorier ha visat sig vara uppgifter av största betydelse. Strävandena att ernå här antydda förbättringar ha under och efter kriget tagit sig olika uttryck. Alla dessa strävanden, oberoende av vilken organisatorisk utformning de ha fått, ha syftat till ökad effektivitet och arbetstrivsel och till att samtidigt inom försvaret tillvarataga allmänt medborgerliga intressen. Den uppfattningen har numera vuxit sig allt starkare, att den militära miljön skapar vissa anpassningsproblem, vilka ej kunna lösas med mindre den ansvariga befälspersonalen erhåller viss skolning och äger kontinuerlig tillgång till sakkunnig rådgivning. De olika organ som för närvarande svara för här berörda verksamhet äro bl. a. följande. Den psykologiska personalprövningsverksamheten är koncentrerad till centrala värnpliktsbyråns personalprövningsdetalj. De pedagogiska arbetsuppgifterna omhänderhas för marinen av dess militärpedagogiska detalj, vars arbetsresultat kommit till användning även inom övriga försvarsgrenar, samt i vissa delar av försvarsstabens bildningsdetalj. Den sociala verksamheten i anslutning till personalbehandlingen åvilar försvarsstabens socialdetalj och i viss utsträckning försvarets socialbyrå.

Det har visat sig av behovet påkallat att söka samordna förenämnda verksamhetsgrenar och att skapa organisatoriska förutsättningar för bättre och smidigare arbetsformer för verksamheten i dess helhet. Under de förflutna åren ha erfarenheter både i fråga om arbetsuppgifter och arbetsformer kunnat samlas, vilka kunna motivera en översyn av hela detta verksamhetsfält. Redan den alltmer ökade betydelse som numera inom försvaret tillmätes de psykologiska, pedagogiska och sociala synpunkterna, och som en följd därav de ökade krav, som ställas på nyssnämnda organ, peka i sådan riktning. Vidare förtjänar framhållas att de psykologiska, pedagogiska och sociala uppgifternas fördelning på flera organ skapa vissa svårigheter även vid truppförbanden, vid vilka personalbehandlingen skall komma till praktiskt uttryck. Föreliggande erfarenheter rörande utvecklingen av den rådgivande funktionen inom försvarsorganisationerna i utlandet visa, att man på dessa områden hunnit mycket långt och att det svenska försvaret torde ha åtskilligt att vinna på att den aktuella frågan om effektiva stödåtgärder för personalbehandlingen kunde lösas. I skrivelse den 29 juni 1948 har överbefälhavaren anfört att nuvarande organisation visat sig otillräcklig för att lösa de många praktiska problem av psykologiskpedagogisk natur som i skrivelsen närmare berörts. Det syntes önskvärt att i försvarsledningen skapades ett gemensamt forsknings- och rådgivningsorgan, som kunde taga sig an dessa uppgifter i samarbete med den civila forskningen på motsvarande områden ävensom med den försvarsmedicinska forskningen. En utredning rörande den inom försvaret förekommande militärpsykologiska verksamhetens arbetsuppgifter och organisationsproblem vore därför erforderlig. Utredningen borde kunna inskränkas till att taga ställning till hur ett organ

för militärpsykologisk forskning och militärpedagogisk verksamhet lämpligen skulle utformas. Vikten av att forskningsanstalten verkligen stode till de militära myndigheternas disposition — utan att dess anspråk på vetenskaplig rörelsefrihet därigenom begränsades — borde beaktas. Frågan om en lämplig form för samarbete med den civila forskningen på här berörda områden borde också övervägas. För egen del framhöll jag vid anmälan i statsrådet av 1948 års försvarsproposition (nr 206) att frågan om den militärpsykologiska verksamhetens arbetsuppgifter och organisation samt dess samordning med den försvarsmedicinska forskningen tarvade en närmare undersökning. En utredning på detta område bör nu komma till stånd och i princip omfatta frågor av psykologisk, pedagogisk och social natur, som äga samband med den militära personalbehandlingen. Det ter sig naturligt att man i samband med en utredning rörande den militärpsykologiska forskningens uppgifter och organisation också gör klart för sig på vad sätt och på vilka områden resultaten av denna forskning kunna tillämpas. Omvänt kan man svårligen göra en utredning om den pedagogiska och socialvårdande verksamheten och dess organisation utan att samtidigt taga ställning till frågan om utformningen av det organ, som huvudsakligen skall tillhandagå denna verksamhet med metoder och utredningar. Det synes därför ofrånkomligt att en utredning på ifrågavarande områden kommer att omfatta såväl den psykologiska forskningens som den tillämpande pedagogiska och sociala verksamhetens uppgifter och organisation inom försvaret. Vid utredningen bör uppmärksamhet ägnas även åt frågan om det förberedelsearbete som kan vara erforderligt för att i ett framtida krig kunna möta svårigheter i fråga om personalbehandling i olika sammanhang. I anslutning till undersökningen av forskningsverksamhetens uppgifter och organisation bör beaktas denna verksamhets samband med angränsande vetenskapsgrenar, bland annat med militärpsykiatrien, ett samband som jag haft anledning att något beröra vid behandlingen av den försvarsmedicinska forskningen i propositionen 1948:206.

12 Vid behandlingen av frågan om den tilllämpande pedagogiska och sociala verksamheten böra olika möjligheter prövas att samordna denna med den psykologiska forskningsverksamheten, som i väsentliga stycken utgör grunden för den tillämpande verksamheten. I detta sammanhang anmäler sig alltså spörsmålet i vad mån utrymme framdeles kommer att finnas för marinens militärpedagogiska detalj. Även frågan, hur ett gemensamt organ bör infogas i försvarsorganisationen och på vad sätt de militära myndigheternas möjligheter att utnyttja detsamma böra säkerställas, måste uppmärksammas. Det synes angeläget att vid utredningsarbetet uppmärksamma möjligheterna aft utvidga och stärka kontakterna med sådana civila vetenskapliga och praktiskt arbetande institutioner samt intresseorganisationer, vilkas verksamhet är ägnad att stödja och underlätta genomförandet av de uppgifter, som åvila försvarets myndigheter på hithörande områden. Hänsyn bör härvid tagas till behovet av en fri samverkan med den vetenskapliga forskningen vid universitet och högskolor samt med den pedagogiska och sociala verksamheten utom försvaret. Lämpligen borde genom utredningen åstadkommas en inventering av de resurser, som finnas inom civila verksamhetsområden och som med fördel torde kunna utnyttjas för att befordra effektivitet och trivsel i militärtjänsten. Vid bedömandet av här berörda spörsmål bör uppmärksamhet ägnas även åt förhållandena på motsvarande områden inom andra länders försvarsorganisationer. 2.

Betänkandets disposition

Föreliggande betänkande h a r uppdelats i två huvudavdelningar. I den förslå avdelningen lämnas en redogörelse för militärpsykologiens viktigaste arbetsområden, vartill vissa rekommendationer och förslag anslutits. De organisatoriska konsekvenserna härav tagas upp i betänkandets andra avdelning, där organisationen på militärpsykologiens område behandlas parallellt med den centrala personaltjänstorganisationen. I betänkandets första avdelning

ha de viktigaste militärpsykologiska forsknings- och tillämpningsområdena erhållit var sina fackligt avgränsade kapitel. I den andra avdelningen anslutes kapitelindelningen till de olika stegen i arbetet på ett organisationsförslag. Efter en översikt över personaltjänstens och militärpsykologiens arbetsuppgifter och nuvarande organisation inom det svenska försvaret samt i vissa främmande försvarsorganisationer och i civil verksamhet i vårt land, diskuteras olika al-

ternativ för sammansättning och inplacering i försvarsledningen av organ som skola handlägga dessa frågor i det svenska försvaret. Därefter framläggas detaljförslag beträffande ett centralt personaltjänstorgan och ett militärpsykologiskt organ. Till slut behandlas frågor som röra verksamheten under förstärkt försvarsberedskap och krig. Denna framställning kompletteras på vissa punkter av en särskild promemoria om krigsorganisationen.

Avdelning 1 DEN MILITÄRPSYKOLOGISKA VERKSAMHETEN

II. ALLMÄNNA SYNPUNKTER PÅ DEN MILITÄRPSYKOLOGISKA VERKSAMHETEN

A. Grundforskning, målforskning och tillämpning Militärpsykologien omfattar både forskning och tillämpning, vilka förutsättas stå i intim samverkan med varandra. Forskningen är närmast av det slag som kallas målforskning till skillnad från den av nytto- och effektivitetssynpunkter obundna, teoretiskt inriktade grundforskning, som framför allt bedrives vid universitets- och högskoleinstitutioner. Gränsdragningen mellan dessa forskningsarter är emellertid i praktiken svår att göra. Grundforskningen lämnar ofta praktiskt värdefulla resultat utan att på förhand vara omedelbart inriktad på att uppnå sådana. Vidare lämnar den utgångspunkter och metoder för mera direkt målinriktad forskning. Målforskningen kan ofta såsom biprodukt ge även teoretiskt värdefulla resultat. Nedan exemplifieras några forskningssituationer, som representera olika stadier på skalan målforskning — grundforskning. Skillnaderna mellan dem gälla snarare graden av praktisk inriktning vid forskningens igångsättande och arten av det initiativ som ligger till grund för densamma än själva forskningsuppgifternas art och de metoder som komma till användning. Det mest utpräglade fallet av målforskning torde vara, när en annan part

än vetenskapsmannen uppställer ett problem, som för en rationell lösning anses behöva bli föremål för vetenskaplig bearbetning. Som exempel kan tagas ett företag, inom vilket man vill förbättra metoderna för placering av personalen. Företaget kan då tillkalla psykologer, som ensamma eller i samråd med vetenskapsmän inom angränsande fack ha att inom företagets ram upplägga en vetenskaplig undersökning, som kan ge svar på det uppställda problemet. Denna typ av forskningsinitiativ har ofta förekommit inom den militära verksamheten. Ett annat exempel: olycksfrekvensen inom ett visst arbete bedömes vara otillbörligt hög. Psykologer, tekniker, läkare och statistiker få i uppgift att undersöka orsakerna därtill och föreslå medel till förbättringar. Initiativet utgår även i detta fall från tillämpningssidan. Ofta torde emellertid den med ett visst tillämpningsområde förtrogne vetenskapsmannen ha bättre förutsättningar att uppmärksamma vissa typer av praktiska problem och se forskningens möjligheter att bidraga till deras lösande än företrädarna för själva tilllämpningen ha. Vissa problem observeras icke utan kännedom om forskningsområdet och i andra sammanhang vun-

17 2

na resultat, medan andra — varav några exemplifierats i föregående stycke •— åtminstone numera uppmärksammas av »praktikens män». Med ökande kännedom om psykologiens möjligheter sker sannolikt gradvis en viss förskjutning av initiativmöjligheterna, som från början tämligen helt lågo hos psykologerna. Alltjämt torde emellertid vetenskapsmännens eget uppmärksammande av de praktiska problemen komma att utgöra en synnerligen betydande andel. — Den forskning som äger rum under ovannämnda betingelser kan karakteriseras som forskning i en viss social situation, varvid forskaren vägledd av nyttosynpunkter men tämligen obunden av direktiv utifrån utväljer de problem som skola bli föremål för vetenskaplig bearbetning. En mycket stor del av den hittillsvarande militärpsykologiska forskningen kan hänföras till denna typ. Mycket beror i detta fall naturligtvis på forskarens egen uppslagsrikedom och hans kontakt med den praktiska verksamhet, inom vars ram han är satt att verka. Denna form torde aldrig förekomma renodlad, utan en viss växelverkan mellan tillämpningssidans och

forskarens initiativ äger väl som regel rum. Ett tredje fall ha vi när grundforskningsarbete spontant ger upphov till resultat som upptäckas vara praktiskt betydelsefulla antingen av forskaren själv eller av dem som ta del av hans resultat. Ofta nog drivas vetenskapsmän till att i viss utsträckning observera sådana synpunkter för att kunna erhålla ekonomiskt stöd för sin verksamhet, även om de från början ej äro inställda på att anlägga nyttosynpunkter på sitt arbete. Det förtjänar framhållas att även i ifråga om militärpsykologien den rena grundforskningen h a r den allra största betydelse för den på nyttosynpunkter inriktade vetenskapen, genom att den skapar den teoretiska ram och många av de metoder, utan vilka en framgångsrik målforskning och tillämpning överhuvud taget ej skulle kunna bedrivas. Denna forskning ligger emellertid i stort sett utanför den egentliga militärpsykologiska verksamheten, som här har att falla tillbaka på de teoretiskt inriktade forskningsinstitutionerna.

B. Militärpsykologiens arbetsområden I de följande kapitlen skall en framställning ges över de viktigaste av militärpsykologiens arbetsområden och de erfarenheter av verksamhetens betydelse som på olika håll vunnits. Som inledning lämnas här en kort översikt över de viktigaste av dessa områden. Psykologiska metoder vid personalurval och personalplacering (kap. I I I ) . Urval och placering av militär personal grundad på analys av de psykologiska arbetskraven i olika befattningar 18

i syfte att på effektivaste sätt utnyttja den enskildes personliga förutsättningar under militärtjänsten. Utgallring av dem som överhuvud ej lämpa sig för militärtjänst på grund av brister i psykologiskt hänseende. Urval av specialister, befälsämnen och annan särskilt kvalificerad personal. Fedagogisk-psykologiska frågor (kap. IV). Experimentella undersökningar över effektiviteten hos olika utbildningsme-

todcr. Rådgivning vid utarbetande av läroböcker och annan undervisningsmateriel. Utarbetande av metoder för betygsättning och personalbedömning. Psykologisk och pedagogisk skolning av befälet. Psykologiens medverkan vid utformning av utrustning, arbetsmetoder och yttre arbetsbetingelser (kap. V). Här rör det sig om arbetsuppgifter på gränsområdena till ingenjörsvetenskap och arbetsfysiologi. Socialpsykologiska frågor (kap. VI). Undersökningar över anda och tillför-

sikt inom truppen, trivsel och personlig anpassning, ledarskaps- och disciplinfrågor samt truppens reaktioner under inverkan av strid och propaganda. Klinisk-psykologiska frågor (kap. VII). Undersökningar över förekomsten och verkningarna av psykiska störningar inom krigsmakten. Psykologiens medverkan vid undersökning och behandling av psykiskt skadade samt vid förebyggande mentalhygien. Detta arbete försiggår som regel under nära samverkan mellan psykologer och psykiatriker.

III. PSYKOLOGISKA METODER VID PERSONALURVAL OCH PERSONALPLACERING

A. Allmänna synpunkter på den militärpsykologiska prövningsverksamheten 1.

Testmetodernas syfte och berättitigande i den militära personaluttagningsverksamheten

Den militära personaluttagningsverksamheten skall medverka till, att varje person som placeras på en viss utbildningslinje eller i en viss befattning i största möjliga utsträckning har förutsättningar att tillgodogöra sig ifrågavarande utbildning resp. är lämplig för ifrågavarande befattning. När det gäller de värnpliktiga skall personaluttagningsverksamheten därjämte underlätta en med hänsyn till deras personliga förutsättningar rättvis fördelning mellan olika vapenslag och utbildningslinjer. Som ett led i den militära personaluttagningen användas sedan lång tid tillbaka och inom flertalet krigsmakter olika psykologiska prövningsmetoder, vilka i praktiken visat sig kunna förbättra uttagningens tillförlitlighet och underlätta den rättvisa personalfördelningen. Innan vi i det följande gå in på en beskrivning av olika metoders användning och tillförlitlighet, skola vi h ä r framlägga några allmänna synpunkter på dessa frågor. Med avseende på det syfte, i vilket

de psykologiska prövningsmetoderna användas, brukar man ibland skilja mellan urval och vägledning. Med urval avses närmast det förfarande då man väljer ut de för en viss befattning eller utbildning mest lämpade och ej tar ställning till de prövades lämplighet i andra avseenden. Med vägledning avses det förfarande då man åt varje man söker finna den placering som passar hans förutsättningar bäst. Dessa ytterlighetsfall förekomma emellertid sällan renodlade. Som de engelska militärpsykologerna Vernon och Parrg påpeka (30/86) 1 , torde det för militärpsykologiens del vara mer riktigt att tala om en blandform, som de kalla »klassifikation». Vid detta förfarande söker man att under hänsynstagande till individens önskningar para ihop utbildningslinjernas behov och krav med individernas förutsättningar, såsom de komma fram bl. a. vid olika psykologiska prövningsförfaranden. Härvid blir också kravet på rättvis personalfördelning bättre tillgodosett än vid urval, ty ingen linje tillätes lägga beslag på i Siffrorna inom parentes hänvisa till litteraturförteckning i kapitlets slut. I detta fall anger 30 bokens nummer i förteckningen, 86 avsedd sida i boken.

hela eliten. Den mest renodlade formen av urval torde förekomma vid antagningen av fast anställd personal. Här strävar man dock av hänsyn till individen att ge de ej antagna en viss vägledning beträffande val av yrke för att mildra de socialt olägliga konsekvenserna av gallringen. Vägledningen och i huvudsak även klassifikationen torde i gengäld ha övervägande positiva konsekvenser ur individens synpunkter, då en lämplig placering visat sig vara av stor betydelse för den personliga anpassningen och trivseln. Även om en omsorgsfull personalplacering sålunda är starkt motiverad av hänsyn till individens personliga anpassning, så ligga huvudmotiven för denna verksamhet i den effektivitetsvinst under utbildning och praktisk tjänstgöring, såväl i fred som krig, som metoderna ge upphov till. Också den personliga anpassningen kan f. ö. betraktas ur effektivitetssynpunkt — en välanpassad soldat är vida effektivare än en som inte kan finna sig tillrätta. Personalplaceringsarbetet kan på så sätt medföra effektivitetsvinster på två skilda vägar. Effektivitetsvinsten genom olika personaluttagningsmetoder kan åtminstone i princip fastställas genom jämförelser mellan de förutsägelser om lämplighet som metoderna ge underlag för, och den sedermera faktiskt visade lämpligheten i ifrågavarande utbildning eller befattning. Vinsten genom en viss metods införande blir då den ökning av tillförlitligheten i förutsägelserna utöver övriga metoders sammanlagda tillförlitlighet, som metoden i fråga ger upphov till. Denna vinst får i sin tur sättas i viss relation till de kostnader och den tid som metodens användning kräver. Ofta torde f. ö. tillförlitligheten va-

ra starkt avhängig av den tid som kan ställas till förfogande för undersökningarna. Av detta resonemang följer att man varken bör eller kan göra anspråk på någon fullständig tillförlitlighet hos de metoder som användas vid personaluttagningsarbetet. Så snart de mera väsentligt öka säkerheten i förutsägelserna om individens lämplighet i viss tjänst utöver de resultat som a n d r a metoder sammanlagt kunna ge, äro metoderna motiverade. De flesta urvalsmetoder — det må gälla psykologiska eller andra — äro givetvis som regel långt ifrån hundraprocentigt säkra i sina förutsägelser. Man kan knappast räkna med att komma d ä r h ä n , även om man naturligtvis strävar mot detta mål. Inga torde för övrigt vara mer medvetna om de felkällor som finnas än de som vetenskapligt arbeta med urvalsproblem, men de anse det ändå lönt atl arbeta med sikte på de effektivitetsvinster som metoderna i de flesta sammanhang visat sig kunna ge. Om — för att ta ett svenskt exempel — avgången av olämpliga elever från den grundläggande flygarutbildningen uppgår till 55—60 % av de antagna, när antagningen grundar sig på skolutbildning, medicinsk undersökning m. m. men inte på psykologiska prövningsmetoder, men avgången vid insättandet av psykologiska urvalsmetoder nedgår till 40— 45 %, så är denna nedgång på 15 % en betydande vinst både med hänsyn till utbildningskostnader och flygsäkerhet, om också metoderna som synes ännu äro långt ifrån helt tillförlitliga. Bristerna i tillförlitligheten ha många orsaker. Dels kunna de ligga i prövningsmetoderna och de antaganden de bygga på, dels i metoderna att fastställa och med provresultaten jämföra den i praktiken åda21

galagda lämpligheten. Dessa felkällor studeras vid olika faser av den tillförlitlighetskontroll, som utgör ett nödvändigt led i all på vetenskapliga principer grundad prövningsverksamhet, och som den följande redogörelsen kommer att återge huvuddragen av. 2.

Testtekniska synpunkter

Utarbetandet av en prövningsmetod (ett test) omfattar en lång rad olika stadier. En kort översikt skall här lämnas över dessa, varvid några viktigare testtekniska metoder och begrepp, som återkomma i det följande, skola behandlas. Sammanfattande brukar man benämna detta testkonstruktiva arbele testels standardisering. Testkonstruktionsarbetet utgår som regei från en mer eller mindre detaljerad analys av de krav som ställas på individen inom den utbildningslinje eller det yrke, som testet avses förutsäga individens lämplighet för. Med utgångspunkt från denna analys och med kännedom om vad som i likartade sammanhang visat sig vara lämpliga metoder planeras testets eller prövningssystemets sammansättning. De principer som skola gälla för testets detaljutformning fastställas. Dessa principer gälla dels testets form, dels dess innehåll. Med avseende på testens form står valet bl. a. mell.in sådana alternativ som om testet skall göras med en individ åt gången eller ske i grupp och om det skall ges med eller utan tidsbegränsning. Principerna skola vidare ange bl. a. om uppgifter av olika art skola förekomma blandade med varandra inom hela testet eller sammanförda till enhetliga grupper (s. k. deltest). En ytterligare fråga som rör testets utformning är om testuppgifterna skola bestå av helt öppna frågor eller på förhand

vara försedda med svarsförslag att välja mellan. Ställningstagandet till dessa frågor blir ofta bestämt av praktiska synpunkter i samband med testets tilltänkta användning. Så snart användning i större skala.och inom en relativt snäv tidsram åsyftas, såsom oftast inom den militära prövningsverksamheten, blir man som regel hänvisad till grupptestningsmetoder med någon form av begränsning av lösningstiden för proven. Härvid kan man gå miste om vissa värdefulla iakttagelser beträffande individens sätt att angripa uppgifterna, vilka bli möjliga vid individualtestning. Å andra sidan möjliggör grupptestning användningen av större persongrupper och flera uppgifter på experimentstadiei, vilket ofta leder till att grupptesten i tekniskt hänseende bli mer finslipade mätinstrument. Vidare är det numera vanligt att arbeta med enhetligt sammansatta deltest, i vilka de olika frågorna äro försedda med på förhand givna alternativsvar. Det senare underlättar objektiv utvärdering av provresultaten. Med avseende på testens innehåll erbjuder sig inom nutida psykologisk forskning ett mycket stort variationsområde. Detta torde bl. a. framgå av den översikt över olika testmetoder som lämnas i nästa avsnitt av detta kapitel. Här skola vi endast beröra principerna för indelning av test och enskilda testuppgiftcr i innehållsligt avseende. Som grund för indelningen har man sedan lång tid tillbaka av brist på lämpliga vetenskapliga metoder tillgripit utvägen att på rent logisk och introspektiv väg uppställa olika egenskapssystem och tolka testen i enlighet med dessa. Samtidigt har man också grundat försök i denna riktning på bl. a. kliniska iakttagelser och genetiskt studium av ut-

vecklingens förlopp. På senare tid har man emellertid också i den psykologiska faktoranalysen fått ett instrument att objektivt kontrollera, om den logiska egenskapsindelningen motsvaras av psykologiska realiteter. Faktoranalysen visar, om testtyper som vid den introspekliva indelningen sammanförts såsom likartade också äro funktionellt samhöriga — om de ge uttryck för samma »faktorer». På grund av metodens centrala ställning inom den psykometriska forskningen kan det här vara befogat att inskjuta några synpunkter på dess art och betydelse. Den psykologiska faktoranalysen utgår från korrelationer, d. v. s. matematiska uttryck för samband, mellan olika testprestationer och bearbetar dessa vidare med matematiska metoder till dessa faktorer framträda, som »förklara» de ursprungliga korrelationerna och utgöra mer fundamentala enheter än poängtalen i de använda testen. Själva testprestationerna kunna därvid betraktas som mer eller mindre sammansatta uttryck för faktorer som finnas hos individerna och mätas av testen. Dessa faktorer kunna vara av olika art. Man har att räkna med generella faktorer som gå igenom vidsträckta funktionsområden, gruppfaktorer som var för sig verka på relativt avgränsade funktionsområden och specifika faktorer som verka inom mycket smala sektorer och i stort sett äro olika från test till test. Vid indelningen av testtyper äro framför allt gruppfaktorerna av intresse. På begåvningsområdet exempelvis kan man betrakta bl. a. följande gruppfaktorer som någorlunda säkerställda genom omfattande forskning, nämligen verbala faktorer som avse förmågan att förstå språkliga sammanhang, numeriska faktorer som avse färdighet i sifferräkning, spatiala faktorer som komma till uttryck i prov, där man skall föreställa sig lägesförändringar i rummet, och en induktiv faktor som avser förmågan att härleda och tillämpa generella principer. Dessa faktorer på begåvningsområdet variera som regel mellan en nollpunkt och positiva värden. Särskilt på känslo- och driftslivets

område påträffas emellertid också s. k. bipolära faktorer eller typfaktorer. Den psykologiska faktoranalysens betydelse för det testkonstruktiva arbetet ligger framför allt på det ekonomiserande och jämförande planet. Man kan med tillhjälp av faktoranalys utvälja de test som äro starkast mättade med de begåvningsfaktorer man i första hand vill komma åt att mäta, och samtidigt undvika onödiga dubbleringar vid representationen av olika sidor av begåvningen. Även om föreliggande forskningsresultat tillåta en viss renodling av faktorerna redan vid en förberedande planering, sker dock utrensningen av test enligt faktoranalytiska principer bäst på ett senare stadium av verksamheten, när en rad test redan konstruerats, prövats och underkastats faktoranalytisk bearbetning. Vid denna bearbetning är det av vikt att man kan utgå från ett relativt omfattande testbatteri, använt på ett stort antal personer, ty annars bli resultaten osäkra. — Faktoranalysen kan även med fördel användas vid nykonstruktion av test som avse att ersätta tidigare sådana, om därvid en likartad faktorkomposition eftersträvas. Andra användningsområden, till vilka vi ha anledning återkomma, finner man i samband med uppställandet av testresultaten i s.k. begåvningsprofiler, d.v.s. grafiska sammanställningar i avsikt att visa olika begåvningssidors utpräglingsgrad hos en person, samt i samband med analysen av utbildningsbetyg och andra lämplighetsmått, mot vilka testresultatens tillförlitlighet kontrolleras. I enlighet med de testkonstruktiva principer som på planeringsstadiet fastställts, utarbetas därefter ett stort antal uppgifter för vart och ett av de planerade testen. De sammanställas i testutkast och prövas på personer vilka i stort sett motsvara den kategori som det slutliga provet är avsett att gälla. Resultaten av denna preliminära utprövning läggas till grund för en gallring bland de i utkastet medtagna testuppgifterna. Detta stadium, den s. k. item-analysen, omfattar dels en lämplig avvägning av svårighetsgraden på uppgifterna i det slutliga testet, dels en

undersökning av de enskilda uppgifternas samband med resultatet av totala testet eller med ett yttre lämplighetskriterium av den art som testet är avsett att förutsäga. I regel får man nöja sig med det förstnämnda slaget av sambandsundersökning — mot s. k. interna kriterier. Vad man på denna väg kan åstadkomma är främst en mera enhetlig sammansättning av testet, vilken dock icke alltid medför en gynnsam effekt på testets samband med yttre kriterier, varför metoden måste brukas med stort omdöme. För det testkonstruktiva arbetet äro dessa metoder av den allra största betydelse. De göra det möjligt att noggrant granska varje i testet ingående uppgift, utesluta sådana testenheter som ej motsvara de testtekniska kraven och systematiskt arbeta på att förbättra dem som äro otillräckligt tillförlitliga. — På detta stadium böra också principerna för poängsättning av provresultaten utprövas. Efter uppgiftsurvalet prövas testet i nya persongrupper, varvid till en början en lämplig tidsbegränsning utexperimenteras, om sådan behöver införas. Därefter fastställas två grundläggande mått på testets tillförlitlighet, nämligen reliabilitet och validitet. Reliabiliteten avser i huvudsak testets förmåga att motstå slumpinflytelser. Den uttryckes i en s. k. reliabilitetskoefficient, som utgör ett mått på sambandet mellan ungefär samtidiga mätningar med parallella test, d. v. s. sådana som konstruerats efter samma principer såväl i formellt som innehållsligt avseende. Koefficienten är en vanlig korrelationskoefficient, som kan variera mellan 0 och 1. Vid värdet 0 föreligger inget som helst samband mellan de båda mätningarnas resultat. Vid värdet 1 är sambandet perfekt. Vid reliabilitetsberäk-

ningar äro endast positiva koefficienter (mellan 0 och + 1) aktuella — i regel erfordras värden omkring + 0.9 för att testet skall anses tillfredsställande —, men i andra sammanhang kan korrelationskoefficienten även anta negativa värden, varvid de båda mätningsserierna variera omvänt mot varandra. Avvikelser från + 1 i reliabilitetskoefficienlen kunna återföras på en rad olika felkällor. En grupp av felkällor hänför sig till bristande precision i mätningen av individernas prestationer och bristande objektivitet i utvärderingen av resultaten — det senare en mycket obetydlig felkälla vid test med på förhand givna svarsförslag. En annan grupp hänför sig till kvarstående innehållsliga skillnader mellan de båda test som behandlas som parallella. Den ovannämnda item-analysen mot interna kriterier riktar sig framför allt mot denna felkälla. Reliabiliteten sammanhänger på ett mycket markant sätt med antalet uppgifter i testet — ju fler uppgifter desto mindre blir de nämnda felkällornas relativa betydelse. Validiteten avser testets förmåga att mäta eller förutsäga det beteende som det gör anspråk på att mäta. Den uttryckes i korrelationskoefficienter mellan testet och yttre kriterier på de prestationer, t. ex. utbildningsresultat, som testet avser att förutsäga. Validitetskoefficienter bruka sällan överstiga värden omkring + 0.6. Bland de felkällor som svara för avvikelsen från + 1, må först reliabilitetsbrister samt tidsbetingade förändringar i individernas psykologiska struktur nämnas. Om provet är behäftat med mätningstekniska brister eller om de egenskaper det mäter sakna konstans hos individen nedbringas sambandet med ett yttre kriterium automatiskt. Därtill kommer att

reliabilitetsbrister även kunna — och oftast i hög grad bruka — göra sig gällande i själva kriteriet, vilket t. ex. kan yttra sig i låg samstämmighet mellan olika bedömare inbördes. Ytterligare sambandsminskning sker ofta på rent statistisk väg genom att lämplighetskriterier endast erhållas för en i jämförelse med dem som skola prövas i uttagningssyfte gallrad grupp av personer. Inom denna grupp kunna absolut taget små avvikelser från förutsägelserna bli relativt stora i förhållande till variationen inom gruppen. De utöva därvid en starkt reducerande effekt på validitetskoefficienterna. Den sammanlagda inverkan av ovannämnda felkällor, som huvudsakligen äro av bearbetningsteknisk natur, är ofta åtkomlig för ungefärlig kalkyl och justering. Kvar stå sedan de icke obetydliga validitetsbrister som bero på att provet faktiskt ej mäter ett rätt sammansatt eller tillräckligt omfattande urval av de prestationer eller personlighetsdrag (de faktorer), som det avser att förutsäga. Betta h i n d r a r emellertid ej att det ensamt eller hellre i kombination med a n d r a test kan förbättra förutsägelsemöjligheterna betydligt utöver den nivå som kunnat uppnås utan dessa hjälpmedel. Ofta kunna validitetskoefficienter för enskilda test eller hela testbatterier uttryckas i form av en matematisk förväntan (expektans) för en person med visst testresultat att nå viss nivå i kriterievariabeln. Exempel härpå finnas i redogörelsen för den militärpsykologiska prövningsverksamheten i vårt land. Som sista led i standardiseringsarbetet kommer normering av testet. Denna normering kan endera bestå i upprättandel av betygsnormer i viss standardskala eller fastställandet av godkändgränser i testet. Det förra torde numera

vara det vanligare. Standardskalorna bruka endera ansluta till den s. k. normala fördelningskurvan och sammanföra poängtalen i testen till betygsklasser, som omfatta få individers prestationer i ytterdelarna av fördelningen och många individers i fördelningens centrala delar. Eller också uppdelas fördelningen i procentuellt lika stora delar, som tilldelas var sina betyg (s. k. percentilskalor). Alla standardskalor utgå från resultaten i en viss persongrupp, och det gäller att vid normeringen välja denna på ett med hänsyn till testets framtida användning lämpligt sätt. Antingen kan normen vara representativ för hela befolkningen i en viss åldersklass eller också för en efter speciella principer utvald grupp. Ofta kunna gruppnormer erbjuda ett värdefullt komplement till en generell norm. Sålunda förekomma t. ex. gruppnormer för olika skolutbildningsnivåer och olika yrkesgrupper vid sidan av allmänna intelligenskvotskalor i militära intelligenstest. De underlätta hänsynstagandet till tidigare intellektuell träning hos individen. Vid normeringen gäller det att med tillhjälp av lämpliga statistiska metoder utvälja en representativ normeringsgrupp. Detta kan t. ex. ske med hjälp av s. k. stratifierad sampling, varigenom tillses att olika befolkningsskikt bli proportionsvis riktigt representerade i den utvalda gruppen. Detta har i vårt land skett exempelvis vid standardisering av barntest i samband med 1946 års skolkommissions begåvningsundersökningar och vid standardisering av militära intelligenstest. Vid den slutliga presentationen av testresultaten kunna de tidigare omnämnda profilmetoderna komma till användning. Fördelaktigt är därvid att faktoranalytiska principer fått göra sig

gällande vid urval och hopgruppering av test. 3.

Översikt över olika testmetoder

Såsom övergång till redogörelsen för inom försvaret använda prövningsmetoder, skall här en kort översikt över olika till buds stående metoder lämnas. Självfallet äro de här tillämpade indelningsprinciperna — i likhet med andra på området förekommande — ej invändningsfria. De torde dock underlätta den systematiska överblicken över området. I. Prestationsmätande

metoder

A. K u n s k a p s t e s t avseende skol- och yrkeskunskaper inom olika läroämnen och fack. B. B e g å v n i n g s - o c h funktion st e st 1. Test för teoretisk och praktisk intelligens avseende dels den allmänna intelligensfaktorn, dels olika gruppfaktorer, t. ex. de verbala, de spatiala, den induktiva (jfr sid. 23 om faktoranalys). 2. Test på andra psykiska funktionsområden, t. ex. a. Minnesprov b. Prov på uppmärksamhet och iakttagelseförmåga c. Sensoriska test (t. ex. på syn och hörsel) cl. Manuella och motoriska test (t. ex. på handlag och koordinationsförmåga). II. Personlighetsundersökande

metoder

A. K a r a k t ä r s - o c h lighetstest 1. Projektiva test

person-

t. ex. Rorschach, TAT, Wartegg, Szondi. 2. Uttryckspsykologiska metoder t. ex. studium av handstilens psykologi. 3. Frågescheman avseende t. ex. karaktärsoch temperamenlsdrag, intressen och attityder. 4. Personlighetstest av objektiv art, där endera det siffermässiga resultatet eller observationer av beteendet under provet och de kvalitativa lösningsmetoderna läggas till grund för personlighetsbedömningen. B. S o c i a l a situationstest 1. Personligt samtal (exploration, intervju) 2. Studium av ledarskap och gruppeffektivitet i sociala situationer t. ex. s. k. »leaderless-group» test. Medan indelningen av de prestationsmätande metoderna snarast är anpassad efter de undersökta funktionernas art, lar indelningen på personlighetsområdet mera fasta på metodernas utformning. Detta betingas dels av att gränsdragningen mellan olika funktionsområden h ä r är mindre skarp, dels av att de flesta av dessa metoder snarare söka belysa personligheten som helhet än avgränsade personlighetsområden. En nästan genomgående indelning skulle också kunna göras efter den testtekniska synpunkten om testen äro avsedda för individual- eller gruppundersökning. Mest relevant är en sådan indelning dock på intelligensundersökningens område. Då intelligensundersökningarna också intaga en central

ställning i testpsykologisk praxis kan en något utförligare framställning på denna punkt vara motiverad. Det första i praktiken lyckade intelligenstestningsförfarandet var det s. k. BinetSimonsystemet. I sin individualtestningsskala av 1905 föreslogo fransmännen Binet och Simon test för prövning av intelligensfunktionerna hos b a r n i å l d r a r n a 3—13 år. Dessa testtyper voro föregångna av ett intensivt jämförande studium av vuxna, intellektuellt efterblivna och defekta samt barn i olika åldrar med h ä n s y n till respektive intelligensnivåer. På grundval av detta omfattande förberedelsearbete s a m m a n s t ä l l d e Binet och Simon slutligen testen i en enhetligt normerad åldersskala samt införde begreppet intelligensålder. Varje ålder motsvarades av fem test och varje test kom sålunda att representera grovt sett 0.2 intelligensår. Genom att j ä m föra individernas lösningsresultat på de olika åldersnivåerna enligt intelligenstestskalan och deras levnadsålder eller kronologiska ålder, fick m a n ett uttryck för i n telligensutvecklingens normalitet, efterblivenhet eller försprång uttryckt i intelligensår. 1912 införde den tyske psykologen William Stern det sedermera så flitigt nyttjade begreppet intelligenskvot eller IQ (i svensk vetenskaplig terminologi understundom IK), d. v. s. förhållandet mellan intelligensålder och levnadsålder. I norm a l a fall är detta förhållande 1 eller i enlighet med amerikansk praxis 100. Låga intelligenskvoter k o m m a då att representera olika grader av efterblivenhet och defekt. Man r ä k n a r t. ex. med att ett ordin ä r t hjälpskolebarn h a r en IQ av 75—80. En debil individ h a r i genomsnitt en IQ av omkring 70, en imbecill en IQ av omkring 50 och en lågt stående idiot en IQ av 25—30. Givetvis äro dessa bestämningar av intelligensnivån endast ungefärligen giltiga och m å n g a andra kriterier på intellektuell, social och fysisk mognad måste till, för att m a n skall kunna bedöma innebörden av en intelligenskvotbestämning. Naturligt nog ä r IQ ett indicium på den intellektuella nivån men säger ingenting om orsakerna till eventuell efterblivenhet. Dessa måste fastställas genom en särskild medicinskt-klinisk undersökning omfattande hälso- och nervstatus samt icke m i n s t hjärnbeskaffenheten, de endokrina funktio-

nerna och det autonoma nervsystemets reaktionssätt. Man måste också ta hänsyn till graden av emotionell mognad samt kar a k t ä r s - och personlighetsbeskaffenheten och icke minst störningar på känslo- och driftslivets område samt psykiska sjukdomsfaktorer t. ex. hjärnskador, endogena depressionstillstånd, tidiga encephaliter m. m. Detta utesluter icke att m a n först genom den strikta intelligenstestningsmetodiken bör söka skaffa sig en hållbar översikt över de varierande graderna och även i viss utsträckning de olika typerna av intellektuell efterblivenhet och defekt. Det sagda utesluter sålunda icke en mycket hög värdesättning av intelligenstestningsmetodiken. I de populära diskussionerna så ofta uttalade varningar för övertro på intelligenstestningens resultat ha giltighet framförallt för överdrivna förväntningar och vanföreställningar hos den stora allmänheten eller icke specialistutbildade och icke psykologiskt skolade som syssla med testning, men äger icke tillämpning på fackpsykologens sätt att h a n d h a testningsinstrumenten. Ingen torde vara mera kritiskt försiktig och mera angelägen om att komplettera intelligenstestningens resultat med allm ä n n a personlighetspsykologiska data och noggranna upplysningar om bl. a. hälsotillstånd, personlighetsegenskaper och social miljö än den psykologiskt utbildade testningsspecialisten. Övergraderna av intellektuell begåvning motsvaras av intelligenskvoter över 100. I regel b r u k a r man räkna med att de m i n i m i k r a v som skolgång t. o. m. realexamen ställer motsvara en IQ på 105— 110, medan studier t. o. m. studentexamen torde kräva en IQ på 115—120. Även personer över dessa nivåer misslyckas emellertid ofta på grund av t. ex. bristande energi och uthållighet, personlighetsstörningai eller dålig anpassning till skolmiljön. Osedvanligt framträdande intellektuell begåvning motsvaras av intelligenskvoter över 145. I den stort anlagda specialundersökning av intellektuellt högtstående individer som den amerikanske psykologen Terman och hans medarbetare genomfört följde m a n 10-åringar med en intelligenskvot på 140 och u p p å t samt konstaterade vid fortsatta undersökningar, den senaste n ä r deltagarna var i 35-årsåldern, en mycket n ä r a överensstämmelse mellan

individernas testningsresultat och deras framgång i livet. Forskningarna ifråga torde utgöra det starkaste beviset för att intelligenstestningarna k u n n a utsäga en hel del om de framtida intellektuella prestationerna. När m a n ett 25-tal år efter testningarnas genomförande med stor möda spårade upp de undersökta individerna fann man dem bland eliten av USA:s läkare, jurister, vetenskapsmän och socialt framträdande personligheter i de ifrågavarande levnadsåldrarna. Det förhåller sig dock så, att intelligenstesten fortfarande förnämligast svara mot uppgiften att fastställa intellektuell normalitet samt grader av efterblivenhet och defekt, medan däremot mycket återstår att göra för att utarbeta test som i synnerhet kvalitativt med samma grad av noggrannhet kan skilja mellan olika grader och arter av intellektuell överbegåvning. övergången till grupptestningsmetodik i större skala ägde rum i samband med de stora amerikanska arméprövningarna u n der första världskriget, då m a n testade närmare 2 miljoner man med två omfattande testbatterier Army alpha och Army beta, av vilka det förra var språkligt och det senare en ospråklig parallelltestvariant avsedd för immigranter som endast ofullständigt behärskade engelska språket samt personer som icke kunde läsa. Den stora framgången för de amerikanska armétestningarna medförde att grupptestningsmetodiken efter krigets slut infördes på de flesta andra sociala tillämpningsområden t. ex. i skolor och industrier. Grupptestningsmetodiken torde sedan dess användas för den större delen av all testning av normalt utvecklade vuxna, medan individualtesten alltjämt dominera vid undersökningar av barn och intellektuellt underutvecklade vuxna. Fördelarna med grupptestningen ligga framförallt på dft rent praktiska och ekonomiska planet. Den tillåter däremot ej direkta observationer av de prövades beteende under testningen, vilka kunn a vara av värde för bedömning av resultaten. Testtekniskt n å grupptesten däremot ofta en högre nivå än individualtesten varför för- och nackdelar motväga varandra i fråga om båda metoderna.

Om också intelligenstesten spela en framträdande roll, är det en missupp-

fattning, när man, som ofta sker, tror att psykologiska test huvudsakligen avse den intellektuella beskaffenheten. I ett modernt utrustat praktiskt arbetande vetenskapligt institut på detta område utgöres den totala uppsättningen av testbatterier endast till en liten del av egentliga intelligenstest. Det finns ett mycket stort antal test på andra funktioner och annan begåvning än intelligens. De mera rutinbetonade medicinska testen på syn och hörsel måste sålunda ofta i psykologisk praxis kompletteras med undersökningar som avse annars obeaktade centrala processer i varseblivningsverksamheten, t. ex. visuell diskrimination och synfältets organisation samt hörsellokalisation och rytmuppfattning. Dylika mera komplexa psykologiska varseblivningsstudier ha visat sig vara av största betydelse icke minst i praktiska sammanhang vid fastställande av sensorisk lämplighet för t. ex. militär observations- och signaltjänst. Den psykologiska undersökningen av uppmärksamheten måste ta hänsyn till att denna icke utgör en enhetlig funktion utan snarare en funktionsgrupp. Särskilda undersökningar måste därför göras för olika uppmärksamhetsarter samt vissa genomgående gemensamma drag i dessa, t. ex. synuppmärksamhet, hörseluppmärksamhet, motorisk uppmärksamhet eller blandformer bland dessa huvudgrupper. Bland metoderna för undersökning av uppmärksamhetsfunklioner märkas s. k. cancellationsprov av olika slag som bygga på att ett eller flera isolerade element eller kombinationer av element överstrykas enligt vissa regler. Dessa senare prov avse närmast uppmärksamhetens snabbhet samt vid mera komplicerade former den s. k. simultankapaciteten, d. v. s.

förmågan att i medvetandet samtidigt aktualisera flera varseblivningar och föreställningar. Cancellationsprov anv ä n d a s i viss utsträckning även i svensk militärpsykologisk undersökningsmetodik. Även beträffande minnesundersökningar gäller detsamma som för uppm ä r k s a m h e t s p r ö v n i n g att man psykologiskt måste taga hänsyn till många olika slags minnesfunktioner som uppvisa större eller m i n d r e samband inbördes eller äro helt oberoende av varandra. Sammanhangsminnet eller det s.' k. meningsbärande minnet är av helt a n n a n beskaffenhet än det rent mekaniska minnet. Det senare uppvisar, åtminstone på högre nivåer, ringa eller inget samband med intelligens, medan det förra h a r en ganska betydande korrelation med allmän intelligens. De projektiva undersökningsmetoderna äro av relativt sent datum samt befinna sig ännu i stor utsträckning på experimentstadiet. De kräva ovillkorligen den fackutbildade psykologens eller den med tekniken förtrogne psykiaterns hjälp för att överhuvud kunna praktiskt tillämpas. Det är absolut förkastligt att sätta projektiva testinstrument i h ä n d e r n a på andra än specialistutbildade fackmän som äro väl förtrogna med metodikens teori och praktiska utövning. I militärpsykologiskt sammanhang ha de projektiva testen i någon mån använts vid officersaspirantprövningar och i samband med karakterologisk bedömning av olika slag. De ingå också som ett av hjälpmedlen i den psykiatriska undersökningsmetodiken och ha där stor betydelse såsom kliniska metoder. Här skall endast en kortfattad redogörelse l ä m n a s för innebörden av några av de vanligaste undersökningsinstrumenten på detta område.

Rorschachtestet utgöres av material, som i och för sig icke ä r meningsbärande, n ä m ligen bläckfläcksliknande konfigurationer. Detta test, som ä r det äldsta och t r a d i tionsrikaste bland de projektiva testen, u t arbetades av den schweiziske psykiatern Rorschach. Rorschachtestet utgöres av 10 tavlor, som av försökspersonen tolkas enligt den fria infallsteknikens regler. Svaren protokolleras och utvärderas efter en serie tekniska regler. Efter s a m m a n s t ä l l ning och utvärdering av protokollet 1 form av ett s. k. psykogram erhålles vid fackm a n n a m ä s s i g bedömning en bild av vederbörandes personlighet, t e m p e r a m e n t och grunddispositioner på känslolivets område. Det amerikanska TAT-testet är utarbetat vid Harvarduniversitetets avdelning för klinisk psykologi av Murray och hans medarbetare. Testet består av tvenne serier, den ena avsedd för friska och den andra för neurotiker och psykopater. Varje serie består av en bildsvit omfattande tio tavlor som i motsättning till Rorschachtavlorna föreställa meningsbärande emotionella och sociala situationer. Kring varje TAT-tavla h a r försökspersonen att bygga upp en berättelse, som bildar ett avslutat helt, och därvid söka leva sig in i de handlande personernas känslotillstånd i själva det ögonblick, som bilden återger. TAT-resultaten värderas ut enligt komplicerade regler utifrån det antagandet att försökspersonen omedvetet projicierar in egna upplevelser i berättelsematerialet eller identifierar sig med en eller flera personer på bilden. P å svenskt område h a r TAT framför allt vetenskapligt undersökts vid Göteborgs högskolas psykologiska institution, som bl. a. i samverkan med marinen även verkställt militärpsykologiskt orienterade undersökningar av projektivt testmaterial, bl. a. en del av de h ä r o m n ä m n d a metoderna. I stället för den amerikanska utvärderingstekniken h a r m a n på svenskt område vid dessa u n dersökningar gått in för att utvärdera testet enligt sentiments- och emotionssynpunkter. Det h a r också visat sig, a t t åtskilliga av berättelsemotiven och tavlorna i TAT-serien äro alltför h å r t stiliserade och icke passa för svenska förhållanden, varför en väsentlig modifikation av serien torde vara nödvändig. Även vid centrala v ä r n p l i k t s b y r å n s prövningar h a tavlor u r TAT använts. Warteggtestet

är u t a r b e t a t i Leipziguni29

versitetets psykologiska laboratorium. Det är baserat på en intressant idé, i det försökspersonerna få till uppgift att fullborda oavslutade teckningar, som äro antydda med t. ex. linje- eller punktkonfigurationer. Testet tillåter vid fackmässig användning och utvärdering ett fastställande av känslotyp samt även vissa karakteristiska drag i vilje- och handlingslivet. Vid sidan av dessa tre h ä r beskrivna test finnes en mångfald andra projektiva metoder, som vi av utrymmesskäl ej kunna gå in på. Speciellt viktigt vid användningen av dessa metoder torde det vara att låta deras resultat komplettera varandra och att ej ensidigt lita på en enda av dessa metoder, som alla mer eller mindre ännu befinna sig på utprövningsstadiet.

Bland de icke projektiva metoderna för bedömning av karaktärs- och personlighetsegenskaper ha speciellt de standardiserade frågeformulären spelat en stor roll redan u n d e r första världskriget och ännu mer under andra världskriget i samband med militärpsykologiska undersökningar. De gälla exempelvis känslomässig stabilitet, psykosomatiska besvär samt intressen och attityder av olika slag. I jämförelse med de psykodiagnostiska testen är givetvis utfrågningsmetodik av detta slag behäftad med stora ofullkomligheter bl. a. på grund av att man i så hög grad måste lita till försökspersonernas utsago om det egna beteendet och självbedömning i stället för ett direkt objektivt beteendestudium. Detta utesluter icke att utfrågningsinstrument visat sig praktiskt värdefulla som hjälpmedel i synnerhet för en förberedande grovsortering syftande mot en senare grundlig

psykiatrisk och klinisk-psykologisk personlighetsundersökning av individualtyp. Ett relativt nytt och mycket viktigt bidrag till den militärpsykologiska personlighetsundersökningen utgöra de sociala situationstest, i vilka individens beteende inom en grupp studeras. Progressiva gruppuppgifter och studium av ledaregenskaper och effektivitet i gruppsituationer ha sålunda, särskilt på engelskt område, drivits mycket långt i samband med officersaspirantprövningar. Vid det s. k. »planning project» sker individualbedömning under grupparbete. Under första fasen har varje medlem av gruppen att studera en dossier och förbereda planeringen av en uppgift. Den andra fasen h a r formen av en s. k. »leaderless group situation», då aspiranterna sitta omkring ett runt bord med sina färdigskrivna individuella planer och övergå till att utarbeta en gemensam gruppplan. Därvid observeras varje individs förmåga att objektivt tillgodogöra sig uppslag, att samordna den egna planeringen med andras och att få igenom sina uppslag i den gemensamma gruppdiskussionen samt att socialt och sakligt hävda sig. Andra test äro av mera praktisk-teknisk natur och bestå av problem som ej kunna lösas utan samverkan mellan individerna inom en i utgångsläget ej strukturerad grupp. Såväl ledaregenskaper som samarbetsförmåga ställas på prov och kunna studeras i dessa situationer.

B. Militärpsykologisk prövningsverksamhet i Sverige Den militärpsykologiska prövningsverksamheten i Sverige inleddes av professor Rudolf Anderberg, som under

1930-talet för marinens räkning konstruerade prov för antagning av stammanskap (1) och i början av 1940-talet

prov för radiotelegrafister (2). År 1941 påbörjades inom armén och inom marinen försöksverksamhet med psykologiska prov även för värnpliktiga. Denna verksamhet ledde fram till de nuvarande militärpsykologiska organen inom det svenska försvaret, centrala värnpliktsbyråns personalprövningsdetalj och den militärsociala detaljen i marinstaben, vilka nu svara för utvecklingsarbete och central ledning av den psykologiska prövningsverksamheten inom försvaret. Dessa organs sammansättning och arbetsuppgifter komma att behandlas i betänkandets andra avdelning. 1.

Metoder för klassifikation av värnpliktiga med hänsyn till allmän utbildbarhet

a. Inskrivningsprovet Psykologiska prov användes 1943 försöksvis vid inskrivningsförrättningarna inom vissa inskrivningsområden. Sedan 1944 ha dylika prov ehuru i skiftande form använts inom alla inskrivningsområden i riket. Samtliga som inställa sig för inskrivning genomgå det s. k. inskrivnings- eller I-provet, som konstruerats vid centrala värnpliktsbyråns personalprövningsdetalj. Sjömanshusinskrivna som ej personligen inställa sig vid inskrivningsförrättningarna genomgå provet vid inryckning till första tjänstgöring. Provets ändamål är enligt instruktionen för provledare vid psykologiska prov i samband med inskrivningsförrättningar (24/19 f) i huvudsak följande: dels att möjliggöra en klassificering av de inskrivningsskyldiga efter deras »förståndsgåvor», dels att underlätta fördelningen av inskrivningsskyldiga, vilka synas lämpliga för befälsutbildning, och att söka för-

h i n d r a att av övriga värnpliktiga någon tilldelningskontingent »överdimensioneras» vare sig med goda eller dåliga intelligenser, så att icke någon försvarsgren eller något truppslag otillbörligt gynnas eller missgynnas, dels att möjliggöra att man redan på ett tidigt stadium kan spåra upp h u v u d delen av sådana inskrivningsskyldiga, vilka till följd av intellektuell efterblivenhet ej kunna väntas tillgodogöra sig utbildningen i vapentjänst.

I-provets

sammansättning

I-provet är skriftligt och genomgås gruppvis med som regel c:a 30 man samtidigt. Som provledare fungerar en officer (kapten eller löjtnant), som genomgått speciell provledarutbildning vid centrala värnpliktsbyrån (CVB). Själva provet kräver en tid av drygt 50 minuter. Därtill komma c:a 15 minuter för ifyllandet av ett särskilt frågeschema med uppgifter om utbildning, yrke, intressen, önskemål om uttagning m. m. Den nuvarande versionen, I-prov 1951, innehåller fyra olika provtyper. Vardera provtypen är representerad av ett flertal frågor, som ordnade i svårighetsgrad från lättaste till svåraste uppgifter ha sammanförts till fyra delprov, vilka var för sig ha begränsats med avseende å arbetstiden. Arbetstiden har fixerats genom experiment, som syftat till att kontrollera att en ökning av densamma ej medför någon mera betydande ökning av det genomsnittliga antalet rätt lösta uppgifter. Före varje delprov får den prövade muntligen och skriftligen instruktion om tillvägagångssättet vid provets lösande och får själv lösa två övningsexempel. Besvarandet av frågorna sker genom understrykning av på förhand givna svarsförslag. De olika delproven i I-prov 1951, liksom i närmast föregående versioner, ha utvalts på grundval av en omfattande 31

undersökning av ej mindre än 27 olika testtyper, som utfördes under åren 1946 —47 och finns redovisad i två publikationer av T. Husen och S.-E. Henricson (14, 21). De fyra delproven äro sammansatta på följande sätt. A. Instruktioner. Försökspersonen (fp) skall utföra en i särskild instruktion angiven uppgift. T. ex. »Sätt en ring kring den tredje bokstaven i denna menings fjärde ord!» — 40 deluppgifter. B. Synonymer. Till ett givet utgångsord skall fp bland fem givna alternativ ange ett synonymt ord. T. ex. DÖLJA — utstaka, undandra, bortglömma, gömma, avtaga. 40 deluppgifter. C. Urval. Bland fem givna ord, representerande lika många begrepp, skall fp ange det ord som i ett väsentligt avseende skiljer sig från de fyra andra. T. ex. sill, gädda, kräfta, torsk, lax. 40 deluppgifter. D. Matriser. Ur en större figur innehållande olika element ordnade efter vissa principer har ett element uteslutits. Fp skall med ledning av de kvarvarande elementen avgöra, vilket bland sex alternativ till uteslutet element, som passar in i figuren. — 32 deluppgifter. Samtliga provtyper äro sådana som ofta ingå i intelligenstestskalor och klassifikationsprov, t. ex. vid brittiska och amerikanska krigsmakterna. Inom CVB h a r man i början av 1952 inlett en försöksverksamhet som syftar till en ändring av I-provets sammansättning. Man skall genom en minskning av det nuvarande språkligt-logiska provet söka få utrymme för prov på teknisk förståelse och räknefärdighet samt eventuellt ett frågeschema röran-

de den inskrivningsskyldiges inställning lill militärtjänsten. Minskningen av det nuvarande provet skall ske efter en kontrollundersökning av provets förmåga att förutsäga möjligheterna att tillgodogöra sig den militära utbildningen och gå ut över de delar av provet som därvid visa sig minst effektiva. En sådan undersökning har inletts genom infordrande av befälsomdömen och vitsord från c:a 120 plutoner vid armén tillhörande 1950 års klass och vid flottan för inemot hälften av 1951 års klass. Man beräknar att ett reviderat inskrivningsprov skall kunna tagas i bruk vid inskrivningarna 1954. I-provets

tillförlitlighet

I det följande skola några undersökningsresultat rörande I-provets tillförlitlighet i olika avseenden refereras. Resultaten återges i form av s. k. korrelationskoefficienter. Dessa kunna, såsom tidigare nämnts, variera från —1.0 till + 1.0 och mäta graden av samstämmighet mellan två olika serier av mätningar, som hänföra sig till samma individer. Vid värdet ± 0 existerar ingen sådan tendens till samstämmighet. Vid positiva värden på koefficienten tendera de som ligga högre enligt den ena serien av mätningar också att ligga högre enligt den andra. Vid negativa värden äro förhållandena omvända. Som exempel på korrelationskoefficientens siffervärde vid ett allmänt bekant fall av samstämmighet kan nämnas, att korrelationen mellan kroppslängd och kroppsvikt i representativa persongrupper brukar uppgå till omkring + 0.5. De som äro längre äro i genomsnitt även tyngre än de som äro kortare, men många undantag finnas. Den första aspekten på ett tests tillförlitlighet är dess s. k. reliabilitet, vilken, som förut nämnts, uttrycks

genom en korrelationskoefficient mellan testet och ett efter samma p r i n c i p e r konstruerat »parallellt» test. Koefficienten utgör ett mått på vilken inverkan som slumpmässiga inflytelser i själva testsituationen utöva på provresultaten Reliabilitetskoefficienten för I-prov 1949, fastställd genom samtidig testning med parallella »halvor» av provet (s. k. »split-half»-reliabilitet), uppgår till +0.97 (24/15). Om ett tidsintervall inskjutes mellan testningarna, varvid även faktiska förändringar hos fp tillåtas spela in, sjunker koefficienten något. Sålunda har korrelationen + 0.95 (s. k. retestreliabilitet) erhållits mellan två testningar av samma värnpliktiga med 15 månaders mellanrum med I-prov 1949 (19/9). I stort sett samma inbördes ordning mellan de prövade erhålles alltså vid testning vid inskrivningen och testning vid första tjänstgöringens slut. När förutom tidsförskjutningarna även principiella olikheter i testskalans utformning tillåtas påverka sambandet, nedgår detta självfallet, men bibehålies ändå på en sådan nivå, att man har rätt till slutsatsen att en individ vid skilda tillfällen och även med något varierande intelligenstest u p p n å r tillnärmelsevis samma värde. Husen har i Svenska läkartidningen (19/17) sammanställt en rad sådana data, av vilka några återges i nedanstående tablå tillsammans med de nyss redovisade. I-prov 1949, s. k. »split-half »-reliabilitet +0.97. I-prov 1949, s. k. retestreliabilitet med 15 mån. intervall +0.95. I-prov 1946 — I-prov 1948, 14 mån. intervall + 0 . 9 1 . I-prov 1948 — Individualtestet CVBskalan 1949, 19—20 mån. intervall + 0.87.

I-prov 1945 — Anderbergs grupptest 1947, 24 mån. intervall +0.83. I-prov 1948 — Hallgrens grupptest, 10 års intervall +0.72. I det sistnämnda fallet gjordes den första testningen vid 10 års ålder i folkskolan, den senare vid inskrivningen. All utbildningsdifferentiering har ägt rum mellan dessa tidpunkter, och denna torde utgöra en mycket väsentlig faktor bakom korrelationssänkningen. Vid tillförlitlighetsundersökningen måste testresultaten också jämföras med de värnpliktigas prestationer under den militära utbildningen, vilka provet avser att förutsäga (s. k. validitetsundersökning). Sålunda har befälet fått avge omdömen om de värnpliktiga, och dessa omdömen (»skattningar») ha korrelerats med provresultaten. Vid en jämförelse mellan I-prov 1948 och befälsomdömen om allmänintelligens avgivna efter 5 månaders rekrytutbildning erhölls koefficienten +0.68 (24/14). Ett flertal likartade undersökningar ha gjorts med samstämmigt positiva resultat. Vidare ha I-provresultaten för dem som under tjänstgöringen blivit kommenderade till högre utbildning jämförts med resultaten inom hela värnpliktsmassan. Ett exempel på sådana undersökningsresultat återges i nedanstående tablå (24/14). Medeltal i I-prov 1949 Samtliga värnpliktiga inom åldersklassen Till befälsskola A kommenderade vid 12 regementen Till befälsskola K kommenderade vid 12 regementen

79 95 118

I-provresultaten ha även blivit föremål för omfattande jämförelser med ut33

bildning, yrke och andra sociala data, av vilka de viktigaste finnas redovisade i Husens arbeten Begåvning och miljö samt Testresultatens prognosvärde (13, 16). Markerade samband ha visat sig föreligga mellan I-provsresultat å ena sidan och utbildning, yrke, socialklass, tätortstillhörighet m. fl. data å den andra. Det skulle föra för långt att här referera dessa undersökningar. Det bör emellertid i detta sammanhang nämnas, att provledarna äro utrustade med tabeller över I-provresultatens fördelning inom olika utbildnings- och yrkeskategorier, varigenom de ha möjlighet att i förhållande till sådana uppgifter om de inskrivningsskyldiga för den enskilda individen bedöma I-provsresultatens — eller de uppgivna sociala kvalifikationernas — rimlighet. F ö r att upptäcka eventuell »maskning» vid prövningen finnas även vissa interna kriterier i I-provet, som kunna ge anvisning på fall, där kontrolltestning med andra metoder kan vara påkallad. För kontrolltestning förfogar exploratören, till vars funktioner vi i nästa avsnitt skola återkomma, över ett kortare, på CVB-skalan (15) byggt individualtest, som med en hög grad av sannolikhet avgör, om vederbörande ligger över eller under ett för uttagning till befälsulbildning kritiskt intelligenskvotsvärde. Denna möjlighet h a r mycket sällan behövt tillgripas (c:a 2 % av de explorerade individualtestades 1950), och erfarenheten är, att den överväldigande majoriteten av de inskrivningsskyldiga gör sitt bästa vid prövningen. Hösten 1950 då den definitiva uttagningen till befälsutbildning med åtföljande förlängd värnpliktstid förlades till inskrivningarna befarade man att en betydande maskning i I-provet skulle uppkomma. Undersökningar ha

kunnat fastställa, att ingen som helst nedgång i prestationerna har ägt rum. Medeltalet rätt lösta uppgifter uppgick för hela riket vid 1949 års höstinskrivningar till 78.57, vid 1950 års inskrivningar (också på hösten) till 79.02. Ändå hade ett par uppgifter i slutet av provet uteslutits, varigenom poängmöjligheterna något reducerats. Ej heller i övrigt finnas några belägg för att maskningen skulle vara betydande eller på uppåtgående. Hänsynstagande

till

resultaten

Del sammanlagda antalet rätt lösta uppgifter i I-provet, som f.n. kan variera mellan 0 och 152, överföres för inskrivningsnämndens bruk till en femgradig skala, där de olika graderna kunna förväntas omfatta bestämda procentandelar av en åldersklass inskrivna värnpliktiga. I figur 1 återges fördelningen av en åldersklass efter antalet rätt lösta uppgifter och med gränser för de olika graderna inlagda samt procentandelar angivna (24/12). Beträffande resultatens utnyttjande anges i provledarinstruktionen uttryckligen att »proven äro att betrakta som hjälpmedel åt inskrivningsmyndigheterna och få icke ensamma bli avgörande för bedömningen av de inskrivningsskyldigas kvalifikationer» (24/36). Beträffande de olika resultatklassernas tolkning lämnas följande ledning (24/36). »Grupp A. De högst begåvade. De böra i regel uttas till befälsutbildning eller till kvalificerad specialtjänst. Grupp B. Intellektuellt över genomsnittet. Böra i regel uttas till befälsutbildning eller till kvalificerade befattningar i övrigt.

Fig. 1.

Poängfördelning

i

I-provet.

Antal prövade

Grupp C 42 %

M = 79,o

Grupp

C.

Det stora genomsnittet, som omfattar 42 % av alla prövade. De bästa i denna grupp kunna i regel uttagas till befattningar som med avseende på sina intellektuella krav ligga på samma nivå som grupp B. De sämsta i gruppen kunna i vissa fall uttagas till sådana befattningar som de tillhörande grupp D. Grupp D. Intellektuellt under genomsnittet. Placeras i regel ej i kvalificerade befattningar annat än i K-yrken 1 . Grupp E. Intellektuellt efterblivna. Uttas i regel icke till stridande tjänst. Psykiatrisk undersökning avses att efter inryckningen till 1. tjänstgöringen äga rum med de prövade, som tillhöra denna grupp (go nr 3097/46).» i Härmed avses vissa yrkesbefattningar, som nära motsvara civila yrken, och där den civila yrkesutbildningen blir avgörande för placeringen.

Provresultaten sammanställas på ett s. k. kvalifikationskort för varje man. Provledaren skall där även anteckna sådana omständigheter i samband med provet, som kunna väntas ha påverkat resultaten i missvisande riktning, t. ex. sjukdom, speciella språksvårigheter, »maskning» och nervositet, så att nämnden kan ta vederbörlig hänsyn till dessa omständigheter vid sin bedömning av mannen. Kvalifikationskortet innehåller en rad psykologiska, sociala och militära data om den värnpliktige. Kortet följer den värnpliktige under hans första tjänstgöring, varefter det arkiveras vid centrala värnpliktsbyrån. b. Övrig psykologisk verksamhet vid inskrivningarna Exploration Hösten 1950 genomfördes för första gången enskilda samtal, s. k. explorationer, vid inskrivningsförrättningarna. Såsom exploratörer tjänstgjorde dels civila psykologer, dels officerare. Samtliga hade genomgått en av CVB i samarbete med Stockholms högskola anord35

I

nad kurs i personlighetspsykologi och explorationsteknik, som pågick i tre veckor och omfattade c:a 100 föreläsnings- och övningstimmar. Motsvarande kurs anordnas årligen för nytillkommande exploratörer, varjämte tidigare utbildade exploratörer få genomgå en kortare repetitionskurs. Explorationens speciella målsättningar äro enligt instruktion för explorationer vid inskrivningsförrättningar (23/7 f) att: a) ge en mera fyllig bild av den inskrivningsskyldiges utbildning, yrkeskvalifikationer, sociala bakgrund, intressen samt önskemål angående militär placering än vad som under övriga moment av inskrivningsproceduren kan framkomma, b) ge underlag för en bedömning av den inskrivningsskyldige med hänsyn till vissa egenskaper som äro av betydelse för h a n s militära användbarhet samt att möjliggöra en bedömning, huruvida I-provsresultatet svarar till vad vederbörande med hänsyn till civil status, uppträdande under explorationen m. m. kan tänkas prestera, c) hos den inskrivningsskyldige skapa en positiv inställning till inskrivningsnämndens strävan att på bästa sätt placera hon o m så, att h a n s kvalifikationer och personliga önskemål, så långt detta är möjligt, tillgodoses, samt d) ge underlag för en bedömning, h u r u vida den inskrivningsskyldige på grund av sociala indikationer ej bör ifrågakomma till förlängd utbildning.

Till exploration hänvisas av provledaren för I-provet i första hand sådana värnpliktiga som a) i I-provet uppnått minst 75 poäng. Under denna gräns anses det endast undantagsvis vara lönt att uttaga värnpliktiga för befälsutbildning. b) i I-provet uppnått sådana resultat som granskade mot bakgrunden av övriga data kunna inge misstankar om »maskning» eller utpräglad »examensnervositet». — Vid 1950 års inskrivningar hänvisades av c:a 39.000 in-

skrivna sammanlagt c:a 22.000 till exploration. Ungefär samma antal torde ha explorerats hösten 1951. Explorationen tar i genomnsitt c:a 12 minuter i anspråk för varje man. Med skrivarbete, granskning av handlingar o. dyl. torde genomsnittstiden uppgå till 15—16 minuter. Explorationen berör vederbörandes yrkesval och yrkesanpassning, skolgång, hemmiljö, intressen och fritidssysselsättningar samt önskemål om militär placering. I de fall där I-provsresultatet av någon orsak befaras vara missvisande, kan såsom tidigare nämnts kontroll ske med hjälp av ett kortare individualintelligenstest. När det av vederbörandes tidigare levnadsomständigheter eller av intrycken under samtalet synes framgå att vederbörande företer neurotiska symtom och speciella anpassningssvårigheter, kan exploratören använda en serie särskilt utvalda och standardiserade s. k. neurosfrågor. Därvid förlänges explorationstiden avsevärt. Explorationen utmynnar dels i några skattningsvärden, dels i en kort karakteristik av den explorerade. Skattningen har 1950 och 1951 gjorts enligt en femgradig betygsskala och avsett den inskrivningsskyldiges allmänbegåvning, känslomässiga stabilitet och befälslämplighet. Skattningen av allmänbegåvningen har grundats på I-provet, vederbörandes skolbetyg och civila kvalifikationer i övrigt samt på det intryck vederbörande gett under explorationen och på därvid eventuellt utfört individualtest. Skattningen av stabilitet har grundats på den inskrivningsskyldiges tidigare sociala anpassning, uppträdande under explorationen samt svaren på eventuella frågor om neurotiska symtom.

Med befälslämplighet har i första hand avsetts vederbörandes förmåga att tillgodogöra sig befälsutbildning samt i andra hand hans ledaregenskaper. Förmågan att tillgodogöra sig befälsutbildning h a r bedömts med hänsyn till fysiska förutsättningar, allmänbegåvning, allmän villighet och pliktkänsla samt inställning till militärtjänsten. Som miniminivåer i intellektuellt hänseende ha angetts 75 poäng i I-provet för gruppchefs- och 90 för plutonchefsutbildning. Dessa värden äro baserade på erfarenheter från utbildningen av resp. befälskategorier vid en tidpunkt när uttagningen till befälsutbildning skedde vid förbanden i huvudsak oberoende av provresultaten. Ledaregenskaperna ha bedömts med hänsyn till civila kvalifikationer i ledarfunktioner, det intryck som under explorationen erhållits av vederbörandes personlighet samt skattningen av stabiliteten. Fr. o. m. 1952 års inskrivningar avses befälslämplighet bli enda bedömningsvariabel. Anledningen härtill är bl.a. ati det visat sig vara svårt för exploratörerna att hålla isär de tre delbedömningarna i tillräcklig utsträckning för att en separat bedömning av olika faktorer skall löna sig. Vidare ha olika bedömare i mycket varierande utsträckning låtit I-provsresultatet påverka bedömningen av befälslämplighet, vilket måste anses olägligt. I stället kommer i det nya systemet intelligenstestresultatets inverkan på skattningen av befälslämplighet att fixeras på en viss rimlig nivå. Totalbedömningen av befälslämpligheten skall ske enligt en niogradig skala. På varje I-poängsnivå enligt vissa gränser blir man emellertid bunden till en viss del av den niogradiga skalan. Vid skattningen av personer med låga Iprovsresultat blir man sålunda hänvi-

sad till den lägre delen av den niogradiga skalan och omvänt för personer på höga resultatnivåer. Differentieringen på en och samma nivå skall följa en viss procentuell fördelning och i stort sett bestämmas av de egenskaper och förhållanden som hittills legat till grund för befälslämplighetsskattningen med undantag för allmänbegåvning såsom den framkommer i I-provet, ty den har redan tillåtits spela in. Fördelningsprinciperna äro så konstruerade att antalet som skall erhålla skattningsvärden mellan vissa gränser kommer att direkt motsvara det ungefärliga uttagningsbehovet till underofficers- resp. underbefälsutbildning inom olika inskrivningsområden. Genom det nya systemet erhåller man större jämförbarhet mellan bedömningar gjorda vid olika inskrivningsområden. Exploratören skriver även en kort karakteristik av den inskrivningsskyldige. För att underlätta utformningen av denna karakteristik och även åstadkomma en viss enhetlighet i uttryckssätt olika exploratörer emellan ha vissa karakteriseringsuttryck samlats i ett schema till exploratörernas ledning. Kontrollundersökningar För de värnpliktiga som vid 1950 års inskrivningar uttogos till underofficersutbildning ha befälsomdömen infordrats på olika stadier av utbildningen. Hittills ha de underofficersuttagna kunnat följas t. o. m. 4. skedet, motsvarande 9 månaders utbildning. Sammanlagt hade 2468 av de underofficersuttagna vid armén påbörjat sin utbildning under 1951. Av dessa hade t. o. m. 4. skedet 278 (11.3 % av de inryckta) föreslagits till skiljande från underofficersutbildningen på grund av olämplighet. Dessa fall granskades av en kommission med

representanter för arméstabens utbildningsavdelning, truppslagsinspektörerna, sjukvårdsstyrelsen och centrala värnpliktsbyrån. Denna kommission hävde uttagningen till underofficersutbildning för 49 av de till skiljande föreslagna (2.0 % av de inryckta). Då kommissionen tillämpade mycket restriktiva principer för skiljandet, medan förbanden å andra sidan kan förmodas ha tenderat att föreslå de sämsta på kurserna till skiljande oavsett deras absoluta lämplighetsnivå, torde procenten feluttagna få anses ligga någonstans mellan dessa värden, 2.0 resp. 11.3 % av de inryckta. Den procent som föreslagits till skiljande var signifikant lägre för dem som av exploratören erhållit skattningsvärdet 5 i befälslämplighet än för dem som erhållit skattningsvärdet 4. Ett samband synes alltså här föreligga. På lägre skattningsnivåer hade endast en mycket liten andel av de explorerade uttagits för underofficersutbildning. Senare komma även de underbefälsuttagna att följas på likartat sätt. Frågeschema Samtliga inskrivningsskyldiga få fylla i ett frågeschema angående skolgång, yrkesutbildning, speciella färdigheter av betydelse för placeringen under militärtjänsten, fritidsintressen, medlemskap och förtroendeuppdrag i föreningar, önskemål beträffande militärtjänsten m m. Schemat finnes på det förut omnämnda kvalifikationskortet, där uppgifterna kunna kompletteras av exploratören under samtalet och där även exploratörens egna omdömen och anteckningar införas. Detta kvalifikationskort skall sedan följa den värnpliktige under hans tjänstgöring, och de uppgifter det innehåller skola tjäna utbildningsbefälet till ledning vid pla-

cering och personalbehandling. Explorationsomdömena från 1950 års inskrivningar ha dock icke meddelats truppbefälet, vilket i så fall kunnat låta sig påverka i senare kontrollbedömningar — något som skulle ha äventyrat värdet av pågående validitetsundersökningar. c. Psykologisk verksamhet vid inryckningen till första tjänstgöring De uppgifter och provresultat som samlats vid inskrivningen läggas vid förbanden till grund för en preliminär fördelning av de värnpliktiga på olika utbildningsenheter. Snarast efter inryckningen ske kompletterande prövningar, vilka dels redovisas i detta avsnitt, dels i nästföljande där prov för fördelning på utbildningslinjer behandlas. Levnadsbeskrivning och enskilt samtal För att lämna ytterligare bidrag till bedömningen av den värnpliktiges psykiska och fysiska förutsättningar för militärtjänsten samt för att tidigt skapa personlig kontakt mellan honom och hans befäl, skall den värnpliktige snarast efter inryckningen till första tjänstgöring skriva en levnadsbeskrivning. Han blir därjämte intervjuad av kompani- eller plutonchefen (3/16 ff). Ett schema till ledning för det enskilda samtalet finnes på kvalifikationskortet, där den som leder samtalet kan anteckna de uppgifter som lämnas. Samtalet skall beröra den värnpliktiges personliga förhållanden och de eventuella problem som militärtjänsten kan komma att skapa för honom, t. ex. med hänsyn till utbildning, utkomst och försörjningsplikt. Vidare bör hans allmänna inställning till militärtjänsten beröras liksom hans intressen, fritidssysselsättningar och eventuella önskemål om placering under militärtjänsten.

Psykiatrisk pliktiga

undersökning

av vissa

värn-

De värnpliktiga som enligt I-provet hänförts till resultatklass E samt andra värnpliktiga som efter inryckning till första tjänstgöring visa tecken på psykiska rubbningar eller påtagliga anpassningssvårigheter, hänvisas snarast efter inryckningen till psykiatrisk undersökning som utföres av psykiatriska specialister utsända av försvarets sjukvårdsstyrelse. I regel hänvisas till sådan undersökning även övriga värnpliktiga, som hänförts till besiktningsgrupperna 3 och 4 på grund av begåvningsmässiga eller karakterologiska brister (3/6 ff). Avgörande beträffande placeringen av de värnpliktiga som genomgått psykiatrisk undersökning fattas av granskningsnämnden vid förbandet. Årligen underkastas drygt 2000 värnpliktiga psykiatrisk undersökning.

2.

Metoder för urval av värnpliktiga för särskilda utbildningslinjer

a. Specialprov utarbetade vid centrala värnpliktsbyrån Användning

och

omfattning

Vid sidan av de allmänna prov (levnadsbeskrivning och enskilt samtal) samt de psykiatriska undersökningar, som äga rum i samband med inryckningen till första tjänstgöring, kunna även vissa specialprov eller särskilda prov (S-prov) företas med värnpliktiga som preliminärt uttagits för utbildning på viss linje. Proven avse att möjliggöra en kontroll av den på uppgifter från inskrivningen grundade preliminära uttagningens lämplighet och en utgallring av dem som enligt provresultaten ha de minsta förutsättningarna för utbildningen i fråga.

S-prov finnas av följande typer (3/19): Telegrafistprov för uttagning till signaltjänst. Denna provserie omfattar ett prov på förmågan att inlära morsetecken och att tillämpa det inlärda vid mottagning av en längre teckenföljd samt ett prov på förmågan att uppfatta rytmiska ljudenheter. Tekniska prov för uttagningen till särskilt tekniskt betonade utbildningslinjer. Såväl grupprov som individualprov finnas. Grupprovet avser att pröva teknisk uppfattning och orientering. Det omfattar de skriftliga proven »hävstänger», »formprov», »teknisk förståelse» och »teknisk information». Individualprovet består av en demonterad apparat som skall bringas att åter funktionera (s. k. »montageprov»). Räkneprov för uttagningen till eldlednings- och mättjänst inom artilleriet och luftvärnsartilleriet. Såväl ett enkelt prov på sifferräkning som ett kvalificerat räkneprov finnes. Prov på förkunskaper inom det teletekniska området för uttagningen av signal- och radarmekaniker. Tillförlitlighet S-proven ha ej i samma utsträckning som I-proven blivit föremål för kontrollundersökningar av olika slag. Mest genomarbetade torde telegrafistproven vara. B. Hällje har i en licentiatavhandling om telegraferingsutbildningen vid armén (22) redogjort för provens konstruktion och tillförlitlighetsundersökningar vid olika signalskolor. Grupperna ha emellertid i regel varit små och proven varierat, varför några definitiva resultat beträffande provens validitet knappast kunna sägas föreligga. För de båda telegrafistproven tillsammans anges korrelationen +0.59 med resultat 39

av mottagningsprov i 60-takt efter 100 utbildningstimmar och +0.46 för motsvarande prov i 80-takt efter 150 timmar (22/86). Detta resultat bekräftas av en vid flottans radioskola företagen undersökning av CVB:s telegrafistprov. Korrelationen mellan färdighet i radiosignalering och telegrafistprovresultat uppgick till +0.53 för en grupp av värnpliktiga radiotelegrafister. Några av de tekniska proven ha ingått i provserier för aspiranter och andra mer kvalificerade utbildningskategorier. Vissa validitetsdata föreligga i dessa sammanhang, till vilka vi återkomma i ett senare avsnitt. b. Anderberg—Hörnfeldts radiotelegrafistprov För flottans räkning utarbetades under åren 1940—42 en provserie för radiotelegrafister av R. Anderberg och R. Hörnfeldt (2). Provet omfattar fyra mottagnings- och två sändningsprov. I varje delprov finnas godkänd-gränser fastställda, vilket skiljer denna provserie från CVB:s telegrafistprov. Provet torde ha ungefär samma validitet som CVB:s prov, om också de undersökningsresultat som föreligga kraftigt variera inbördes. Genomgång av provet tar c:a 5 timmar i anspråk mot c:a l1/^ timme för CVB:s prov. c. Försöksverksamhet i samband med flottans yrkesgrensuttagning Under 1951 har en försöksverksamhet inletts vid flottan i syfte att skapa ett provbatteri som underlättar placeringen av de värnpliktiga i yrkesgrenar. Som utgångspunkt har vid flottan en analys av yrkesgrenarnas krav på personalen ur psykologiska synpunkter företagits med hjälp av bedömningar som enligt

ett särskilt schema infordrats från officerare och med dem likställda i civilmilitära befattningar. Därefter ha testmetoder utvalts och utarbetats för sådana »egenskaper» eller faktorer, som analysen berört och där skillnader mellan yrkesgrenarna ha kunnat påvisas. Slutligen ha dessa testmetoder prövats på värnpliktiga omedelbart efter inryckningen till 1. tjänstgöring. Avsikten är att följa utbildningsresultaten hos dessa värnpliktiga för att kontrollera provens tillförlitlighet, ävenså graden av samstämmighet mellan de genom bedömning uppställda yrkeskraven och de vid validitetsundersökningarna fastställda vikterna för testmetoder, som avse att pröva motsvarande egenskaper. Ännu föreligga endast högst preliminära resultat i detta avseende. Det beräknas vara nödvändigt att utsträcka försöksverksamheten över minst ett par årskontingenter av värnpliktiga, innan man i de olika yrkesgrenarna erhåller tillräckligt material för en bedömning av prövningsmetodernas värde. De viktigaste av de faktorer som bli föremål för prövning äro följande: Språklig förståelse Slutledningsförmåga Räknefärdighet Teknisk förståelse Snabbhet i varseblivningen Synminne Hörselminne Fingerfärdighet och handskicklighet Djupseende Förkunskaper inom vissa yrkesområden (mekaniska, elektriska). Resultaten i resp. prov uttryckas i en niogradig skala och multipliceras med de vikter för faktorerna som erhållits genom yrkesanalysen, varefter jämförelsetal i enhetlig skala uträknas för varje

ifrågakommande yrkesgren. Med ledning av differenserna mellan jämförelsetalen för resp. yrkesgrenar uppgöres förslag om placering. En viss svårighet föreligger att renodla de olika testen så att differenserna i slutvärdena bli tillräckligt stora för att tjäna som vägledning vid placeringen. Försöken ha hittills huvudsakligen berört däcksavdelningens yrkesgrenar, som inbördes äro betydligt mera besläktade och förete mindre skillnader i fråga om vikter än vad som är fallet exempelvis mellan däcksavdelningens å ena sidan och maskin- eller hantverksavdelningens yrkesgrenar å den andra. Om verksamheten vidgas till att även omfatta en fördelning av de värnpliktiga på yrkesavdelningar kan denna svårighet beräknas minska. Motsvarande prövningssystem har även försöksvis använts i samband med fördelningen av kustartilleriets underofficersvärnpliktiga på utbildningskategorier. d. Mekanikerprov vid kustartilleriet Vid kustartilleriet få värnpliktiga som med ledning av utbildnings- och yrkesuppgifter preliminärt uttagits för utbildning till mekaniker av vissa kategorier genomgå prov på yrkeskunskaper. Proven äro skriftliga och beröra områdena allmän elektroteknik, radioteknik och finmekanik, det sistnämnda genom s. k. verktygsprov, där de prövade få identifiera och ange användningen av olika verktyg. 3.

P r ö v n i n g e n av s t a m m a n s k a p

a. Antagningsprov Användning

och

omfattning

I samband med ansökan om fast anställning vid krigsmakten såsom volontär (jungman) få de sökande genomgå

det s. k. volontär- eller V-provet, vilket är ett skriftligt grupprov (25) kompletterat med ett kortare enskilt samtal. Provet tar c:a 3 timmar. Det genomgås årligen av inemot 3000 anställningssökande vid samtliga försvarsgrenar. Provet består av följande delar: 1. Levnadsbeskrivning motsvarande den som författats av de värnpliktiga i samband med inryckningen. 2. Frågeschema i huvudsak motsvarande det de värnpliktiga ifylla vid inskrivningen men dessutom berörande motiven för ansökan om fast anställning och vederbörandes framtidsplaner. 3. Intelligensprov omfattande Instruktioner (jfr I-provet). Ulmänfrågor närmast av kunskapsinventerande karaktär. M o t s a t s e r : att bland ett antal alternativ finna det ord som innebär motsatsen till ett givet utgångsord. T a l s e r i e r : att finna den regel efter vilken en serie av tal är uppställd och därefter fortsätta serien. J ä m f ö r e l s e r : som utgångsord ges två begrepp, som stå i en bestämd relation till varandra, jämte ett tredje, som man skall para ihop med ett begrepp som finnes bland ett antal givna svarsalternativ, så att ett analogt begreppspar bildas. U r v a l (jfr I-provet). 4. Rättstavning med fyra olika stavningsvarianter givna för femtio ord. De rätta alternativen skola understrykas. 5. Räkning omfattande såväl obenämnda som benämnda uppgifter av så41

dan art, som förekommer i folkskolans kurs. 6. Enskilt samtal mellan provledaren och de sökande i c:a 15 minuter. Ett schema likartat med det som gäller för kompanichefens samtal med de värnpliktiga efter inryckningen finnes till ledning för provledaren. 7. Fysiskt prov i hinderbana. Vid utnyttjandet av provresultaten sammanräknas antalet rätt i intelligensprovet (max. 100) med antalet rätt i rättstavningsprovet (max. 50) och antalet rätt i räkneprovet (max. 15) multiplicerat med koefficienten 3. För att bli godkänd fordras a) att vid läkarundersökningen ha förklarats lämplig; b) att i proven 1—2 och 6—7 (se ovan) ha bedömts lämplig; och c) att i proven 3—5 ha uppnått en totalpoäng av minst 80. Som jämförelse kan nämnas, att Vprovet uppvisar en korrelation av storleksordningen + 0.8 med I-provet, och att 80 poäng i V-provet motsvarar en IK på 90 enligt I-provet. V-provet ingår även i det prövningssystem som användes i samband med antagning av fältflygare med folkskola som bakgrund. Därtill komma emellertid en rad andra prov, som behandlas i ett senare avsnitt. I samband med övergången till ett nytt system för underbefälsrekrytering planeras vissa omläggningar i prövningsförfarandet.

ner inom ett material från 10 regementen (192 man) redovisas nedan. Medelbetyg i samtl. ämnen civila ämnen V-prov totalt... V-prov intelligens

+ 0,6 6

+ 0,5 6

+ 0,60

+ 0,56

Rättstavningsprov — betyg i modersmålet Räkneprov — betyg i räkning

För flottans del föres vid marinens militärsociala detalj en fortlöpande statistik över rekryteringen av stammanskap och resultaten av deras utbildning. Avgången har under de senaste åren varit betydande, och man har studerat, hur denna förhåller sig till V-provsresultaten. I figur 2 återges avgångsprocenten av olika anledningar inom olika klasser enligt totalpoängen i V-provet, dels för ett material som följts t. o. m. korpralskolan ( 1 % utbildningsår), dels för ett material som följts t. o. m. rekrytskolan (% å r ) . Sambandet mellan avgång och provresultat är avsevärt. Avgången på grund av sjukdom är obetydlig i alla klasser. På egen begäran går en relativt stor andel av den bästa gruppen enligt provet, och detta inträffar framför allt på senare utbildningsstadier. Avgången på grund av underkända betyg i skolor eller på grund av olämplighetsförklaring följer provresultaten på ett markerat sätt. I sämsta resp. i bästa resultatklassen slutade av dessa anledningar sammanlagt

Tillförlitlighet Inom CVB ha vissa undersökningar beträffande sambandet mellan V-prov 1947 och utbildningsresultat i volontärsoldatskolan utförts. Några korrelatio-

+ 0,48 + 0,58

Lägsta poäng-klass ... enl. V-provet Högsta poäng-klass... enl. V-provet

t. o. m. korpralskolan

t. o. m. rekrytskolan

68,8 %

61,5 %

7,6 %

7,4 %

Fig. 2. Avgångna

i procent

av antagna

vid flottans

stamskolor.

1. Antagna april 1947—april 1949 och följda 2. Antagna april 1947—april 1950 och följda t. o. m. korpralskolans slut. Antal ant. o. m. rekrytskolans slut. Antal ant a g n a : 1076. t a g n a : 1736.

AvKäncsanlcdnini 80

r

olämplig

70.6 70

underbetyg

80 egen begäran 50

45,4

43.fi

sjukdom

'10 33,2 30

31,8

t

m

44-67

68-9!

92-115

116-139 140-163 164-187

V-poäng

En närmare undersökning av de t. o. m. korpralskolan följda har visat, att proven Bättstavning, Allmänfrågor och Bäkning — alltså prov med ett tydligt kunskapsinslag —- mest tillförlitligt hade lyckats förutsäga avgången på grund av underkännande och olämplighet. Därnäst koramo de språkligt betonade proven, Motsatser och Instruktioner. Minsl effektiva voro de logiskt inriktade proven, Talserier, Urval och Jämförelser. Frågan om var godkändgränsen skall läggas blir en avvägning mellan utbildningsbehov och utbildningskostnader. Varje färdigutbildad man kostar förhållandevis mycket mer i de lägsta än i de högsta resultatklasserna, om man tar hänsyn till avgången av halvutbildade, som bara ha kostat pengar men ej nått någon högre användbarhetsnivå.

44-67

68-91

92-116 116-139 140-163

164-187

V-poäng

b. Prov i samband med uttagning av stamanställda för officersutbildning Vid armén ha de s. k. långvägarna prövats vid kadettskolorna efter redan påbörjad officersutbildning tillsammans med övriga officersaspiranter. Från 1952 göres emellertid ett urval på grund av psykologiska prov redan före inträdet i plutonchefsskola (för korpraler) eller kadettskola (för furirer). Prövningen har framför allt tagit fasta på förutsättningarna att tillgodogöra sig utbildningen vid försvarets läroverk och omfattat prov på studiekapacitet och teknisk förståelse. Jämte omdömen från befälets sida ha dessa provresultat legat till grund för kommenderingen till officersutbildning. Inom marinen prövas långvägarna vid sjökrigsskolan tillsammans med dem

som söka som aspiranter (se nedan mom. 4 b ) . Inom flygvapnet anordnas en särskild prövning av fältflygare, som av förbandscheferna preliminärt föreslås till officersutbildning. Prövningen omfattar årligen c:a 40 man och äger rum under våren. Proven vid uttagningen av långvägare till officersutbildning äro något annorlunda upplagda än antagningsproven för aspiranter och fältflygare (se nedan mom. 5). De bestå av följande delar: 1. Skriftligt grupprov omfattande Studiekapacitetsprov, Matematikprov, Prov på t e k n i s k f ö r s t å e l s e motsvarande aspiranternas, M o t o r t e k n i s k t kuns k a p s p r o v motsvarande aspiranternas, T A T motsvarande aspiranternas. 2. Siluationsprov med beteendestudium P r a k t i s k a p r o v enligt flygvapnets egen uppläggning dels med, dels utan på förhand utsedd ledare. Dessa prov avse att ge underlag för bedömning av förmåga att leda och sakligt dominera samt organisationsoch planeringsförmåga. I bedömningen delta samtliga medlemmar av uttagningskommissionen, som är sammansatt på ungefär likartat sätt som vid antagningsprov för aspiranter och fältflygare. Gruppintervju rörande praktiska människobehandlingsoch ledarproblem. G r u p p d i s k u s s i o n dels angående allmänt ämne som föreläggs gruppen, dels för lösande av planerings- och organisationsuppgift.

3. Exploration utförd av fackpsykolog. Kommissionen uppsätter de prövade i bedömd lämplighetsordning, vilken överlämnas till förbandscheferna, som underställa chefen för flygvapnet slutgiltigt förslag om uttagning. 4.

Officersaspirantprövningar

a. Armén Prövningarnas ning

organisation

och

omfatt-

Sedan 1944 prövas samtliga elever (sammanlagt 1200—1300 elever årligen) vid arméns kadettskolor — blivande officerare, reservofficerare och värnpliktiga officerare. Prövningen avses vara rådgivande såväl ifråga om slutgiltig antagning som i fråga om personalbehandling under utbildningstiden. Prövningen (O-provet) omfattar dels skriftlig grupptestning, dels exploration av fackpsykolog. Resultaten av prövningen framläggas inför ett kollegium av skolbefälet och deltagande psykologer, varvid varje man mer eller mindre utförligt blir föremål för en jämförande diskussion. De skriftliga proven, som ta c:a 5% timmar i anspråk och genomföras med större elevgrupper några dagar före explorationernas början, omfatta dels en grupp begåvningsprov, dels s. k. personlighets- och intressescheman av olika slag. Vi ha i nedanstående uppställning följt denna indelningsgrund. Begåvnings

prov

Intelligensprov av principiellt likartat slag som de i I-provet förekommande men på en högre svårighetsnivå. Det omfattar fyra delprov, nämligen S y n o n y m e r (jfr I-provet). T a l s e r i e r (jfr I-provet). M o t s a t s e r (jfr V-provet).

B o k s t a v s s e r i e r : att finna den regel efter vilken en serie bokstäver är uppställd och därefter fortsätta serien. Intelligensprovet uppvisar en korrelation på + 0.7—0.8 med I-provet. Teknisk förståelse: ett prov där olika, ofta vardagliga tekniska situationer och fysikaliska förlopp äro framställda i bilder, och där det gäller att ange vilket av tre alternativa förslag som ger den riktiga beskrivningen, t. ex. av ett hjulsystems rörelseriktningar under vissa förhållanden. Simultankapacitet: ett prov på förmågan att fördela uppmärksamheten och arbeta under samtidigt iakttagande av flera regler. Såväl prestationernas kvantitet som kvalitet bli bedömda. Personlighets-

och

intressescheman

Levnadsbeskrivning i form av fri uppsats under 25 min. Självbiografiskt schema med en rad frågor om skolgång, hem, uppväxtförhållanden o. d. Intresseschema som omfattar frågor rörande intresset för olika skolämnen, fritidssysselsättningar och samhällsfrågor. Yrkesintressen som upptar yrken av olika typer, som den prövade genom parvisa jämförelser skall ange sitt intresse för. Personlighetsschema som omfattar frågor om den prövades sätt att reagera i olika situationer. Ur svaren erhålles mått på tre olika personlighetsdrag, nämligen graden av I n t r o v e r s i o n (inåtvändhet),som kommer till uttryck i tendenser att i sociala sammanhang vilja dra sig undan och att föredra arbeten och sysselsättningar med liten kontakt med omgivningen.

Sensibilitet (känslighet), som kommer till uttryck i stark känslighet för vad omgivningen tycker och tänker om en, psykosomatisk labilitet m. m. Aggressivitetoch dominans som visar sig i tendenser att ta ledningen i olika sammanhang och göra sin vilja gällande. Självbedömning, varvid den prövade får bedöma sig själv i förhållande till kamratgruppen i fråga om olika egenskaper, där en jämförelse med de mer objektiva provresultaten sedan kan äga rum. Samhällsproblem där man får ta ställning till olika sociala reformer eller förändringar. Schemat går tillbaka på ett av den engelska psykologen H. J. Eysenck (6) konstruerat attitydschema. TAT (se sid. 29). Varken begåvningstest eller olika personlighetsscheman få direkt påverka vederbörandes antagning utan båda typerna av prov äro, tillsammans med explorationen, avsedda som underlag för psykologens helhetsbetonade beskrivning och bedömning av aspiranten. I synnerhet gäller detta de olika personlighetsundersökande metoderna. Denna helhetsbild framläggs för kollegiet i form av ett s. k. karakterologiskt utlåtande, där normalt följande förhållanden beröras och sättas i relation till varandra: Hemförhållanden och uppväxt; skolgång. Intressen. Anlagsutrustning. Personlighetsutveckling, såsom känslomässig mognad, arbetskaraktär, social anpassning, ledaregenskaper. Inställning till militärtjänsten; framtidsplaner. 45

Utlåtandet införes på elevkort som står till skolchefens förfogande och följer vederbörande under utbildningen. Med ledning av provresultaten och intrycken under explorationen skall psykologen dessutom i en niogradig skala avge omdömen om vederbörandes a) förmåga att tillgodogöra sig teoretisk utbildning, b) lämplighet som officer samt c) utsikter att hävda sig i det militära. Dessa skattningar meddelas ej kollegiet ulan äro endast avsedda för senare validitetsundersökningar. Beträffande officers- och reservofficersaspiranter föreligga planer på att förlägga prövningen till ett tidigare stadium och låta den få karaktären av antagningsprövning såsom sker vid marinen och flygvapnet.

Tillförlitlighet Husen har nyligen sammanställt en rad valideringsdata från 194G och framåt för olika delar av O-provet (18). För tidigare år finns en redogörelse i uppsatsform (12). Vi ha här ytterligare sammandragit de senaste årens resultat

och ange i nedanstående tabell genomsnittsvärden för de korrelationer som erhållits mellan olika delar av 0 provcl och olika mått på framgången under kadettskolan. I tabellen anges genomsnitt av resp. korrelationskoefficienter samt inom parentes högsta och lägsta värde som förekommit, om mer än ett redovisats. Var för sig korrelera alltså intelligensprovet och det tekniska provet omkring + 0.4 med utgångsordningen. Inbördes äro de båda proven relativt lågt korrelerade (+0.25—0.30), varför de tillsammans ge en något högre korrelation än vardera för sig med utgångsordningen, nämligen i nivån + 0 . 5 . Vid bedömningen av dessa korrelationer får man observera, att kadettskolornas klientel utgör i hög grad gallrade grupper i jämförelse med hela populationen. De uppvisa i intelligenshänseende c:a 30 % av spridningen i en hel åldersklass, och deras medeltal är kraftigt förskjutet uppåt (genomsnittlig IK vinterlinjen 1949—50 121 mot 100 i hela åldersklassen). Detta verkar i korrelationssänkande riktning. Av mera detaljerade undersökningsresultat framgår en tendens till högre korrelationer mellan testresultat och ut-

Intelligensprov 1

Verbal ) del

lnduktiv 2 ) del

Hela provet

Simultankapacitet

+ 0,39 + 0,28 + 0,36 Utgångsordning ( + 0,38—+ 0,39) ( + 0,20—+0,36) ( + 0,34—+0,43) Taktik

Teknisk förståelse

+ 0,3 9 ( + 0,31—+ 0,50)

+ 0,40 + 0,31 + 0,34 ( + 0,26—+ 0.41) ( + 0,21—+ 0,47) ( + 0,31 — + 0,45) + 0,34

Vapenlära

+ 0,2 8

+ 0,27

+ 0,49 + 0,3 8 ( + 0,37 — + 0,89) + 0,44 ( + 0,40—+ 0,58)

Reglementskunskap

+ 0,33

+ 0,24

+ 0,40 ( + 0,33 — + 0,47)

Trupputbildn.

+ 0,21

+ 0,12

+ 0,28 ( + 0,17—+ 0,39)

i Synonymer och motsatser.

2 Tal- och bokstavsserier.

gångsordningar på mer tekniskt betonade kadettskolor. De olika ämnena på kadettskolan ge korrelationer av i huvudsak samma storleksordning och äro också inbördes högt korrelerade. Exploratörernas skattningar ha blivit föremål för likartade validitetsundersökningar. Påtagliga och återkommande skillnader mellan olika psykologers säkerhet att ställa prognos på utbildningsresultaten ha därvid framkommit. Olikheterna i korrelationer exploratörer emellan måste emellertid även delvis bero på att de enskilda exploratörernas validiletskoefficienter bygga på relativt små material och följaktligen ha stora medelfel. Nedan återges medeltal samt yttervärden för av Husen redovisade exploratörs-korrelationer. De olika exploratörerna nå i genomsnitt validitetskoefficienter av samma storleksordning som provens. Ett successivt urval av psykologer med ledning av validitetskoefficienterna bör emellertid kunna höja det sammanlagda prognosvärdet utöver denna nivå. Någon validering av vare sig proven eller exploratörernas arbete på längre sikt — mot kriterier på lämpligheten i trupptjänst o. d. — har ännu ej företagits men har planerats äga rum vid truppslagsofficersskolorna, vilka de tidigast prövade aspiranterna nu hunnit genomgå. Vid sidan av de kriterier på framgången under utbildningen som de of-

ficiella betygen ge ha även bedömningar företagits. Inom vissa utbildningsavdelningar ha lärarna och även eleverna själva i experimentsyfte fått bedöma aspiranterna ur olika synpunkter. Bedömningarna ha skett genom parvisa jämförelser, där namnet för varje aspirant i tur och ordning har parats ihop med alla övrigas namn. Därefter har man genom förstrykning fått markera, vilken i varje par som är mera framstående än den andra i det avseende bedömningen gäller. Vid bearbetningen erhåller man en total rangordning mellan aspiranterna inom avdelningen, dels enligt lärarens, dels enligt elevernas egen bedömning. Dessa rangordningar ha korrelerats med provresultat och officiella utbildningsresultat. Några siffror ur denna undersökning återges nedan (17,20). Intelligens enl. bedömning av

kamrater officerare

Intelligenstestresultat

Utgångsordning

+ 0,6 3 + 0.54

+ 0,37 + 0,54

b. Marinen Prövningarnas ning

organisation

och

omfatt-

Inom marinen tillämpas något olika prövningssystem vid flotta och kustartilleri. Flottan har hela sin officersutbildning förlagd till sjökrigsskolan och Exploratörens bedömning av

förmåga att tilllämplighet som godogöra sig teoofficer retisk utbildning

utsikter att hävda sig

Utgångsordning

+ 0,40 + 0,42 + 0,39 |-0,6l) ( + 0,15— + 0,57) ( + 0,29—+ 0,60) ( + 0,12

Taktik + vapenlära

+ 0,46 ( + 0,16—+ 0,77)

använder psykologiska prov i samband med antagningen före militärtjänstens påbörjande. De som ej antas som aspiranter få i regel fullgöra sin tjänstgöring vid annat vapenslag. Vid kustartilleriet liksom vid armén är den första utbildningen förlagd till förbanden och gemensam för aspiranter och till befälsutbildning uttagna värnpliktiga. Antagning av aspiranter vid kustartilleriet sker efter psykologiska prov en tid efter inryckningen till första tjänstgöring. De som ej antas fortsätta som regel ändå vid vapenslaget. Antagningen vid flottan måste alltså helt grundas på civila meriter och resultaten av prövningen. Vid kustartilleriet tillkommer befälets bedömning av den sökande under den första utbildningstiden. Detta har medfört olikheter i prövningsförfarandets uppläggning. Flottan Vid flottan sker en tvådagarsprövning förlagd till sjökrigsskolan av samtliga som söka som aspiranter. Prövningarna berörde 1952 sammanlagt c:a 170 man. De sökande inkallas i åttamannagrupper. Varje åttamannagrupp tas om hand av en kommission bestående av två officerare, som regel löjtnanter, och en psykolog, vilken följer gruppen under samtliga prov och avger omdömen om de sökandes lämplighet. Två kommissioner äro i arbete och erhålla nya grupper varannan dag. Som ordförande i båda kommissionerna fungerar den kapten som skall vara chef för aspirantkompaniet. Prövningen berör såväl sjöofficerare på aktiv stat och i reserven som marinintendenter (stam och reserv) och mariningenjörer. I regel omfattar en åttamannagrupp endast sökande ur en kategori, och inkallandet av grupper sker så att vardera kommissionen kommer att spe-

cialisera sig på någon eller några kategorier av sökande, vilket är önskvärt med hänsyn till bedömningarnas jämförbarhet. Den psykologiska prövningen omfattar följande delar: 1. Skriftliga grupprov. Dessa utgöras dels av prov som användas vid arméns kadettskolor (se beskrivning ovan), dels av nedannämnda prov. M a r i n i n f o r m a t i o n som belyser den sökandes förkunskaper i fråga om dels sjömansskap dels anställnings- och andra yrkesförhållanden för flottans officerare. M o t i v , ett frågeschema som berör motiven för valet att söka officersutbildning inom flottan. Minnesprov. S p e c i a l p r o v för dem som söka som mariningenjörer resp. marinintendenter. Dessa prov ställas till förfogande av psykotekniska institutet och äro av samma typer som de vid antagningen till tekniska högskolan resp. handelshögskolan i Stockholm använda. 2. Situationsprov för beteendestudium. Dessa prov gå främst tillbaka på den s. k. leaderless-group tekniken som under kriget utvecklades i England och Amerika för uttagning av befäl och annan särskilt kvalificerad personal (4, 10, 30). De prövade försättas grupp- eller parvis i standardiserade situationer, och provledarna studera därvid deras beteend* och inbördes relationer samt söka bedöma de sökande ur olika på förhand givna synpunkter. Vid flottans antagningsprövningar förekomma två olika typer av sådana prov, arrangerade av marinens militärsociala detalj, nämligen

Praktiska gruppuppgifter där de sökande i grupper om fyra man få utföra en rad förflyttningar och transporter över olika hinder m. m., vilka ej kunna klaras utan samverkan mellan gruppmedlemmarna och som helst även förutsätta -spontan ledning av arbetet från någon av dem. I m p r o v i s a t i o n e r där de sökande två och två få »dramatisera» en personalbehandlingskonflikt. Den ena har rollen av överordnad, den andra rollen av underordnad. Vardera får studera en förutsättning och sedan spela vidare fram till en lösning av konflikten. Provledarna, såväl officerare som psykolog, skola på grundval av beteendet i de olika situationerna avge omdömen i en niogradig skala om de sökandes intelligens, ledarförmåga, samarbetsegenskaper, känslomässiga stabilitet och fysiska prestationsförmåga. Som underlag för bedömningen av sistnämnda egenskap förekommer även ett gymnastikprov. 3. Exploration utförd av fackpsykolog som i huvudsak berör de sökandes intressen och yrkesvalsmotiv. Prövningen utmynnar dels i ett karakterologiskt utlåtande av redan beskrivet slag, dels i en rad av kommissionen på grundval av betyg, provresultat och egna intryck avgivna siffermässiga omdömen, nämligen om den sökandes a) intellektuella kapacitet b) personlighetsegenskaper c) fysiska egenskaper d) specialanlag för viss linje e) betygsmeriter

f) praktikmeriter och slutligen såsom totalresultat g) allmänna lämplighet för resp. linje. På grundval härav uppgöres av chefen för sjökrigsskolan förslag till antagning i graderna »bör antagas», »kan antagas» och »bör icke antagas», vilka underställas chefen för marinen i hans egenskap av chef för sjöofficerskåren resp. cheferna för marinintendenturoch mariningenjörkårerna, som besluta om antagning av aspiranter i resp. kårer. Kustartilleriet Vid kustartilleriet är såsom nämnts prövningen förlagd till början av första tjänstgöringen. Prövningen omfattar såväl dem som anmält sig som stam- och reservofficersaspiranter som vissa värnpliktiga vilka senare möjligen ha för avsikt att söka och som frivilligt anmäla sig att genomgå proven. Sammanlagt prövas varje år c:a 50 man. Prövningen är upplagd ungefär på samma sätt som vid arméns kadettskolor med inledande skriftliga prov i grupp och därefter exploration av fackpsykolog. Proven utmynna i ett karakterologiskt utlåtande av tidigare beskriven typ, vilket jämte övriga data av vikt föredras vid ett kommissionssammanträde med skolbefälet och fackpsykologerna. På grundval av utlåtande och intryck av provresultat och de prövades i tjänsten visade lämplighet uppgör kommissionen förslag till antagning. Detta förslag underställes inspektören för kustartilleriet som äger besluta om antagning. Vid aspirantprövningarna 1951 kommo även för såväl aspiranter som värnpliktiga befälselever vissa s. k. yrkesgrensprov till användning, utvalda bland dem som på försök användas vid flottans uttagning av värnpliktiga till

49 4

yrkesgrenar. De utgjorde prov på räknefärdighet och snabbhet i avläsningsarbete samt CVB:s telegrafistprov. Resultaten avsågos vara till hjälp vid fördelningen, särskilt av de värnpliktiga underofficerseleverna, på olika utbildningslinjer (artilleri-, signal- och minutbildning). Tillförlitlighet De vid marinen prövade grupperna äro efter uppdelning på skilda utbildningslinjer så små, att kontroller över en löljd av år äro nödvändiga för att ge säkra resultat. Det vid kustartilleriet tillämpade systemet är så likartat arméns, att de validitetsdata som i armén framkommit i huvudsak torde gälla även för kustartilleriet. Detsamma torde vara fallet med flottans äldre förfaringssätt. Det h ä r beskrivna prövningssystemet inom flottan, som första gången tillämpades 1950, erbjuder emellertid stort intresse ur valideringssynpunkt. Främst är det betydelsefullt att söka fastställa de s. k. situationsprovens prognostiska värde. Den första aspirantgrupp som prövades befinner sig i sitt tredje utbildningsår. Vissa jämförelser ha emellertid redan gjorts och skola nedan i korthet redovisas. Mellan utgångsordningen i 1. underbefälskurs efter c:a 10 månaders utbildning och några av de viktigaste sammanfattningsbetygen från prövningen erhöllos följande korrelationer.. De olika linjerna redovisas för sig. Ute-

Sjöofficer, stam Sjöofficer, reserv B Intendent, reserv Mariningenjör

slutna äro reservofficerslinje A (sjökaptener) och intendenter stam med 6 resp. 4 elever. Det allmänna lämplighetsomdöme som sammanfattar alla av prövningen berörda data och närmast ligger till grund för förslagen om antagning tycks besitta en validitet i förhållande till dessa högst preliminära kriterier av samma storleksordning som O-provens validitet på arméns kadettskolor. Specialprovens värde på intendent- och ingenjörslinjerna förefaller också att vara säkerställt. c. Flygvapnet Prövningarnas ning

organisation

och

omfatt-

Även vid flygvapnet sker aspirantprövningen före militärtjänstens början och utgör grundval för antagningen. De sökande prövas i åttamannagrupper, som efter godkänd speciell läkarundersökning vid flottilj inkallas för provtjänstgöring i två dagar. Endast en kommission är här i verksamhet och följer de sökande huvudsakligen under deras andra prövningsdag. Första prövningsdagen ägnas åt skriftliga prov inför särskild provledare. — Kommissionen fattar själv beslut i fråga om uttagning till skillnad från förhållandena vid marinen. Den ledes av regementsofficer ur flygstabens personalavdelning och består dessutom av en flygläkare ur flygstaben, två flyglärare (kompoff) samt såsom konsulterande

Antal

Allmän lämplighet

Intelligens

Personlighetsegenskaper

20 11 10 9

+ 0,42 + 0,48 + 0,6 7 + 0,35

+ 0,21 + 0,5 6 + 0,66 — 0,01

+ 0,15 + 0,3 7 + 0,0 2 — 0,22

Specialprov

+ 0,69 + 0,46

två psykologer. Aspirantprövningarna genomgås av dem som söka såsom officerare (stam och reserv), ingenjörer, intendenter och meteorologer, sammanlagt c:a 180 man årligen. Den psykologiska delen av prövningen omfattar följande: 1. Skriftliga grupprov, vilka utöver de O-prov som användas vid arméns kadettskolor även omfatta F l y g o r i e n t e r i n g , som berör Cmn sökandes förkunskaper i fråga om sådant som har med flygning att göra. Provet ger ett indirekt mått på de sökandes sakliga intresse för flygning. 2. Ett tekniskt betonat individualprov, under vilket den sökande blir föremål för systematiskt beteendestudium och bedöms i ett antal olika hänseenden. 3. Gruppintervju, där den sökande inför hela uttagningskommissionen blir försatt i en viss tänkt situation, varefter provledarna genom frågor tvinga vederbörande att bedöma situationen ur olika synvinklar och anpassa sitt handlingssätt till olika alternativ. Provet påminner om de »improvisationer» som ingå i flottans aspirantprövningar. Under provet observeras och bedömas i niogradig skala omdöme och objektivitet, inlevelse och uttrycksförmåga samt uppslagsrikedom och argumentationsförmåga. 4. Exploration utförd av fackpsykolog. Vardera psykologen explorerar fyra man per dag. Resultaten av prov och samtal sammanfattas i karakterologiskt utlåtande av samma typ som vid tidigare beskrivna aspirantprövningar. Vid kommissionssammanträde andra prövningsdagens eftermiddag föredra

de olika kommissionsmedlemmarna mera betydelsefulla data om den sökande, bland vilka förutom de psykologiska provresultaten ingå läkarutlåtanden, skolbetyg, resultat av gymnastikprov m. m. Slutligen fastställes efter sluten omröstning kommissionens slutbetyg i lämplighet, och den sökande meddelas utgången av prövningen. Inom flygvapnet utbildas även värnpliktiga studenter i besikiningsgrupp 4 till reservofficerare i luftbevakningstjänst. Dessa genomgå i stort seit samma slags skriftliga prov som arméns kadetter. I övrigt äro proven likartade dem som gälla för flygaspiranterna. 1951 prövades 250 man under maj och juni. Tillförlitlighet Validitetsundersökningarna vid flygvapnet ha fått en något annan utformning än vid övriga försvarsgrenars aspirantprövningar. En mycket betydande del av de antagna misslyckas nämligen under den grundläggande flygutbildningen, och målsättningen med proven har främst varit att nedbringa procenten som misslyckas med flygutbildningen. I figur 3 återges procenten utgallrade under den grundläggande flygutbildningen på olika nivåer enligt uttagningskommissionens bedömning. Sökande med betygen 1—3 ha ej antagits, varför diagrammen omfatta endast de högre graderna. Om sökande på den lägsta nivån släppts fram, skulle sambandet mellan provresultat och misslyckande i flygutbildningen sannolikt framstått än mera markerat. I en aspirantkull antogos också sökande med betyget 3. Av 13 antagna med detta betyg klarade endast 2 den grundläggande flygutbildningen. Amerikanska experiment tyda på att kurvan skulle 51

Fig. 3. Gallringsprocent % utgallrade

i grundläggande

flygutbildning. 1949—50, 425 elever

1947—48, 257 elever

80 69 70

V// 60

V/

50 40 30 •

É

20 •

'///.

i

47 V/

Ä

V / V

2-1

IS

vlv V

///,

VYV 4

VÄ V/A &

Kommissionens

<A

Sannolikheten att klara flygutbildningen står alltså i ett markerat samband med prövningsresultaten, och gränssättningen vid antagningen blir beroende på en avvägning mellan utbildningsbehov och utbildningskostnader. Ju lägre provresultat, desto större sammanlagd utbildningskostnad för att få fram ett visst antal färdiga flygare. En redogörelse för undersökningar i samband med provens uppläggning har publicerats av Husen (11). Bland de intressantaste resultaten där är påvisandet av betydande skillnader mellan god-

7 Kommissionens bedömning

bedömning

kunna extrapoleras med en avgång på praktiskt taget 100 % i betygsgraden 1 (7/342). Här redovisas emellertid endast de faktiska resultaten. Diagrammen utvisa gallringsprocent för aspiranter och fältflygare (se nedan) sammanslagna till en grupp. Provsystemen äro praktiskt taget identiska, varför detta ej torde medföra någon missvisning.

kända och underkända aspiranter ifråga om personlighetstyp och neurotiska drag. De som misslyckats förete fler introverta, vitalsvaga och neurotiska drag än de som lyckats med flygutbildningen. Den utåtvända, säkra och konfliktfria personligheten tycks passa bättre som flygare än hans motsats. Motsvarande skillnader ha ej lika klart framkommit hos aspiranter i andra försvarsgrenar, vilket dock kan sammanhänga med olikheter i kriteriernas art. 5.

Prov i samband med antagning eller befordran till vissa andra speciellt kvalificerade tjänster

Provsystem som i fråga om uppläggningen på viktiga punkter ansluta till det som tillämpas vid aspirantprövningarna användas i fråga om vissa specialkategorier av personal, särskilt vid flygvapnet. I det följande skola dessa prövningar i korthet beskrivas.

a. Antagning av fältflygare F ö r utbildning till fältflygare (tidigare stamflygförare) antar flygvapnet dels sökande med realexamen (motsv.), vilka prövas på våren till ett antal av c:a 150, dels sökande med folkskola, vilka prövas på hösten till ett antal av 450—500. Provsystemen äro i huvudsak lika för båda kategorierna och sammanfalla även med det som genomgås av flygets officersaspiranter. De som sakna skolutbildning utöver folkskolenivån genomgå dock ett lättare intelligensprov än sökande med real- och studentexamen, nämligen V-provet. b. Uttagning av flygtekniker till mästarutbildning Flygtekniker som av förbandschefer föreslagits genomgå mästarutbildning prövas inför kommission på likartat sätt som hittills nämnda personalkategorier inom flygvapnet. I provsystemet ingå här även t e k n i s k a i n d i v i -

d u a l p r o v . Proven genomgås årligen av c:a 50 man. c. Uttagning av förste flottiljpoliser Flygvapnet använder slutligen psykologiska prov i samband med uttagningen av förste flottiljpoliser. Provsystemet är i huvudsak detsamma som för aspiranter och flygförare, men omfattar även ett s. k. s i t u a t i o n s p r o v, där olika ordningshållnings- och arbetsledningsproblem äro skisserade och alternativa förslag till lösning angivna.

d. Prövning av tekniker vid tygförvaltningsskolan Stamanställda inom armén, c:a 60 årligen, som av förbandscheferna förklarats lämpliga för utbildning till tekniker genomgå vid tygförvaltningsskolan skriftliga grupprov med teknisk inriktning jämte tekniska individualprov och en kortare exploration.

C. Militärpsykologisk provningsverksamhet i vissa främmande länder Den militärpsykologiska prövningsverksamheten i olika länder ansluter sig nära till respektive krigsmakters sammansättning och det militära utbildningsväsendets uppbyggnad. Det är därför svårt att lämna detaljerad redovisning av prövningsverksamheten utan att såsom bakgrund ge en bild av de institutionella förhållanden i vilka den är insatt. Detta senare faller emellertid utanför denna utrednings uppgift och kompetensområde. Däremot kunna i regel vissa allmänna riktlinjer för prövningsverksamhetens uppläggning urskiljas, och dem skall utredningen här

söka ta fasta på, om också i en högst kortfattad översikt. Även utrymmesskäl tala mot en detaljrik framställning på denna punkt. Översikten kommer att koncentreras till ett fåtal länder. Framställningen avser nuläget, så långt uppgifter varit tillgängliga, samt i någon mån förhållandena under andra världskrigets slutskede, när verksamheten i de krigsdeltagande länderna var som mest utbyggd. Den grundas för de nordiska länderna på artiklar i Nordisk psykologi nr 5—6 1950 samt på redogörelser lämnade vid nordiska militärpsykologiska konferenser. För Frankrike, Ne-

derländerna och Storbritannien ha uppgifterna huvudsakligen erhållits i samband med utredningens eller dess experters besök i dessa länder. För Storbritannien hänvisas även till arbeten av Vernon & Parry (30) och Harris (10). För Förenta staterna bygger framställningen på i bok- och tidskriftsform publicerade redogörelser av Lanier (26), Sisson (28), Stuit m. fl. (29), reseerfarenheter av ledamoten Elmgren samt direkt från amerikanska myndigheter erhållna forskningsrapporter och prov. Danmark Personalprövningsverksamheten inom det danska försvaret avser hittills huvudsakligen piloter och befälsaspiranter. Metoderna äro i stort sett likartade med de i vårt land använda. Försöksverksamhet med prov för de värnpliktiga pågår. Finland Personalprövningsverksamheten i det finska försvaret omfattar huvudsakligen flygande personal. Ett grundprov för de värnpliktiga ungefär motsvarande vårt inskrivningsprov är under utprövning. Frankrike Det franska försvaret använder psykologiska prov för s. k. »orientation», d. v. s. klassifikation och placering av personalen på olika utbildningslinjer. Urvalsprov omfattande såväl begåvningssom karakterologisk undersökning användes för officersaspiranter och vissa andra kvalificerade personalkategorier. Även vid antagningen av generalstabsofficerare förekomma psykologiska prov vid sidan av mer traditionella kunskapsmässiga sådana.

54 Förenta staterna Försvarsgrenarna i USA ha, som i kap. X skall beskrivas, var sina militärpsykologiska organ, och urvalsmetoderna skilja sig också i viss mån åt. Vid inskrivningen av värnpliktiga är systemet emellertid gemensamt och bygger på ett kort s. k. »Qualification test», som sållar ut de lägst begåvade och de icke läs- och skrivkunniga för ytterligare prövning med icke språkliga test samt individualundersökningar. Under kriget gingo de ej slutligt frikallade av de i kvalifikationstestet underkända till en grundläggande allmän skolundervisning, varefter som regel militär utbildning kunde ges dem. I samband med den medicinska granskningen av de inskrivningsskyldiga användes ett frågeschema för utgallring av psykiskt labila (jfr kap VII);. I nästa etapp, vid s. k. mottagningsstationer (»reception centers»), prövas de värnpliktiga i uttagningssyfte. De få genomgå olika »classification»-test, varav de centrala proven äro språkligtlogiskt belönade och närmast motsvara vårt svenska inskrivningsprov. Vid sidan av sådana mått på allmän utbildbarhet förekomma räkneprov, tekniskmekaniska prov, radiotelegrafistprov m. fl. Dessa motsvara närmast de prov som hos oss kunna ske efter inryckningen för urval till olika speciella utbildningslinjer. Skillnaden är den att betydligt större andel av rekryterna genomgå samtliga eller flera av dessa prov i Förenta staterna än hos oss. Till grund för placeringen ligger även en intervju med utbildning, yrkesgång, intressen och önskemål om uttagning som huvudsakliga frågor. Även vid de utbildningsanstalter, dit soldaterna komma från »reception centers», förekomma klassifikationsprov.

De ha i regel formen av yrkesspecifika lämplighetstest till skillnad från ovannämnda klassifikationstest på det första stadiet, som snarast eftersträva att mäta i flera olika sammanhang värdefulla faktorer inom begåvningsutrustningen (ett undantag utgöra de yrkesspecifika telegrafiproven). Intresset h a r u n d e r de senaste åren varit starkt inriktat på metoderna för s. k. »differential classification», d. v. s. samtidig förutsägelse av en individs lämplighet för ett flertal skilda utbildningslinjer i motsats till urval till en linje åt gången (jfr den svenska marinens försöksverksamhet i samma syfte, mom. B ovan). Försöksverksamhet pågår inom samtliga försvarsgrenar på detta område. Föremål för omfattande forskningsverksamhet är också sedan flera år tillbaka metoderna för pilotuttagning. Som regel har man hittills liksom i vårt land nått de bästa resultaten med prov på teknisk förståelse och kännedom om sådant som har med flygning att göra, men även ett stort antal psykomotoriska prov avseende reaktionshastighet, rumsorientering o. dyl. har använts, om också prognosvärdet icke är fullt säkerställt. På befälsuttagningens område förekomma begåvningstest i kombination med exploration och andra biografiska och karakterologiska förfaranden, bl. a. de i England utvecklade gruppsituationstesten (jfr n e d a n ) . Det är på dessa områden svårt att urskilja någon enhetlig praxis i Förenta staterna med den mängd av prövningsinstitutioner och utbildningsanstalter som där äro i verksamhet. Nederländerna Den nederländska personalprövningsverksamheten går i huvudsak tillbaka

på engelska mönster, såväl när det gäller fördelningen av de värnpliktiga som vid uttagningen av befälsaspiranter. I det senare fallet användes sålunda det s. k. WOSB-förfarandet med små modifikationer (jfr n e d a n ) . Norge Den psykologiska prövningsverksamheten i Norge är koncentrerad till inskrivningsförrättningarna. Prövningen vid dessa omfattar prov på allmän intellektuell nivå, räknefärdighet och teknisk förståelse. Som nivåmått begagnas ett matrisprov (jfr det svenska inskrivningsprovet) och ett matematiskt problemprov med huvudvikt på själva problemlösningen. Däremot användas inga språkliga prov, som annars ofta förekomma såsom mått på allmän utbildbarhet. Anledningen härtill torde vara språkskillnaderna inom landet med »bokmål» och »nynorska» vid sidan av varandra. Bäknefärdighetsprovet omfattar subtraktion och multiplikation. Det tekniska provet är av samma typ som det svenska aspirantprovet Teknisk förståelse och går tillbaka på ett av amerikanen G. K. Bennett konstruerat test. Vid sidan av dessa prestationsmått omfattar prövningen ett frågeschema och en intervju utförd av särskilt utbildad psykolog. Frågeschemat upptar dels olika biografiska och sociala data liksom det svenska frågeschemat vid inskrivningen, dels frågor av den typ som vanligen ingår i personlighetsscheman (jfr de svenska aspirantproven) och avser sådana psykologiska reaktionssätt och personlighetsegenskaper som t. ex. kontaktbehov och känslomässig stabilitet. Frågeschemats uppgifter skola ligga till grund för intervjun, som till skillnad från förhållandena hos oss utföres med huvuddelen 55

av de värnpliktiga. I sådana fall där provresultaten tyda på intellektuell efterblivenhet eller där tvekan om provresultatens tillförlitlighet uppstår, kan prövningen kompletteras med ett individualintelligenstest. Befälsaspiranter prövas vid flyg- och krigsskolorna samt vid infanteriets befälsskola. Prövningsförfarandet omfattar skriftlig grupptestning, observation och bedömning av aspiranterna i praktiska provsituationer samt exploration. Resultaten sammanställas i form av helhetskarakteristik för varje man såsom underlag för vederbörande beslutande myndigheters bedömande av den sökande. Storbritannien Även i Storbritannien är den militärpsykologiska verksamheten decentraliserad till de tre försvarsgrenarna. Här skola främst gemensamma drag behandlas. Vid inskrivningen i Storbritannien, som sker genom arbetsministeriets försorg och som är gemensam för hela försvaret, om också huvudsakligen armén erhåller sin personal på detta sätt, få de inskrivningsskyldiga genomgå medicinsk undersökning och en kort intervju utförd av en officer. Vidare få de besvara ett frågeschema om utbildning, yrkeskvalifikationer, sociala data m. m. Däremot äger ingen psykologisk prövning rum på detta stadium. En omfattande sådan sker i gengäld i truppslagens grundläggande utbildningsanstalter, där utbildningstidens första två veckor ägnas åt personalfördelning och grundläggande utbildning i militärt uppträdande o. dyl. Utredningen h a r varit i tillfälle att genom sin ledamot professor Elmgren närmare följa denna verksamhet. Den 56

psykologiska

prövningen

före

den första personalfördelningen till olika utbildningslinjer omfattar dels prov på allmän utbildbarhet (ungefär täckande samma faktorer som vårt inskrivningsprov), dels prov på räknefärdighet och teknisk-mekanisk förståelse. Provresultat och biografiskt frågeschema från inskrivningen läggas till grund för en intervju som utföres av en särskilt utbildad personaluttagningsofficer (personnel selection officer). Vid intervjun kunna även prov på yrkeskunskaper brukas som kontroll på lämnade yrkesuppgifter. Personaluttagningsofficeren hänvisar intellektuellt efterblivna och sådana som misstänkas för personlighetsdefekter till psykiatrisk undersökning hos särskilda militärläkare. Även på senare utbildningsstadier användas psykologiska prov närmast av yrkesspecifik karaktär. Likartade metoder användas vid antagningen av stamrekryter. I samband med officersrekryteringen ha engelsmännen utvecklat ett speciellt prövningssystem, det s. k. WOSB (War office selection board)», som närmast uppstått inom armén men som i modifierat skick även tillämpas i övriga försvarsgrenar. De sökande kallas inför en nämnd, i regel bestående av en överste som chef, en överstelöjtnant som ställföreträdande chef och tre personaluttagningsofficerare (majorer eller kaptener) — samtliga i regel officerare på aktiv stat. Nämnden betjänas av två a tre underofficerare som provledare samt kontorspersonal. Under kriget, när värnpliktiga psykologer och psykiatriker kunde tas i anspråk för denna verksamhet, brukade någon sådan också finnas vid varje nämnd. De nu inom försvaret anställda psykologerna användas för utarbetande och kontroll av metoder och kunna ej regelbundet delta i fältarbetet.

De sökande prövas som regel under tre dagar. Första dagen genomgå vederbörande intelligensprov, frågescheman o. dyl. Andra dagen omfattar gruppdiskussion och gruppuppgifter utan på förhand utsedd ledare samt intervjuer utförda av nämndens medlemmar. På tredje dagen få de sökande genomgå vissa individuella fysiska prov och

ställas inför vissa praktiska gruppuppgifter. Då äger också slutsammanträde rum inom nämnden, där ledamöternas bedömningar och intryck av de sökande redovisas och diskuteras, varefter beslut om antagning fattas. På detta förfarande återgår i många hänseenden aspirantprövningarna vid flotta och flygvapen i vårt land.

D. Diskussion och förslag Vi ha i det föregående lämnat en relativt utförlig redogörelse för den nuvarande utformningen av den psykologiska personalprövningsverksamheten inom det svenska försvaret och som jämförelse en kortfattad översikt över motsvarande verksamhet i vissa främmande länder. Mot verksamheten i dess tidigaste utformning har viss kritik riktats, bl. a. av professor Anderberg. Emellertid h a r sedan dess en systematisk utveckling och förbättring av de psykologiska prövningsinstrumenten inom det svenska försvaret ägt rum. En jämförelse ger vid handen att huvudlinjerna i verksamheten i stort sett äro likartade hos oss och i andra länder. Till likheterna bidrar självfallet att ett ganska livligt utbyte av metoder och erfarenheter mellan militärpsykologerna i olika länder äger rum. I det följande skola några avslutande synpunkter och förslag rörande den svenska prövningsverksamheten lämnas. En uppdelning efter personalkategorier h a r härvid synts lämplig, varjämte slutligen vissa gemensamma frågor skola behandlas. 1.

Prövningen av värnpliktiga

I det följande förutsattes ett inskrivningsförfarande av i princip nuvarande

utformning ligga till grund för fördelningen av de värnpliktiga på försvarsgrenar och truppslag och för uttagningen av värnpliktiga till befälsutbildning. Därmed är ramen för själva prövningsverksamheten på väsentliga punkter given. Utredningen har att inom denna ram ta ställning till prövningsverksamhetens utformning. Däremot ligger det ej inom dess arbetsuppgifter att här diskutera själva inskrivningsförfarandets funktioner och utformning i stort. Utredningen vill dock i detta sammanhang erinra om att den i sitt remissyttrande över 1948 års värnpliktskommittés förslag att förlägga befälsuttagningen till inskrivningsförrättningarna uttalat starka farhågor beträffande förutsättningarna att på den till buds stående tiden skapa ett tillförlitligt underlag för denna uttagning. Den psykologiska verksamheten vid inskrivningsnämnderna omfattar, såsom tidigare utförligt beskrivits, ett s. k. inskrivningsprov och en exploration av den enligt inskrivningsprovet bättre delen av de värnpliktiga. Inskrivningsprovet har till uppgift att underlätta en rättvis fördelning av de värnpliktiga på olika truppslag, alt utgöra en av grunderna för befälsuttagningen samt att möjliggöra ett tidigt utgallrande av dem som överhuvud sakna för57

måga att tillgodogöra sig den militära utbildningen. Explorationen är huvudsakligen ett led i befälsuttagningen och tillkom i samband med denna uttagnings förläggande till nämnderna. Inskrivningsprovet har för närvarande formen av ett allmänt intelligensprov och syftar till att ge en uppfattning om den prövades allmänna utbildbarhet. Provet har också genom olika undersökningar visat sig vara av stor betydelse för bedömningen av de värnpliktigas intellektuella förutsättningar att tillgodogöra sig militär utbildning på olika stadier och linjer. Med tanke på det utpräglade tekniska inslaget i utbildningen inom allt större delar av försvaret h a r man, såsom tidigare nämnts, inom CVB nu tagit upp frågan om en breddning av I-provets omfattning till att gälla även tekniska begåvningsanlag. Så sker på vissa håll utomlands, och det förefaller mycket rimligt att antaga att en större säkerhet i förutsägelserna kunde nås på denna väg. Även räknefärdighetsprov och ett frågeschema rörande de värnpliktigas förhandsinställning till militärtjänsten avses bli föremål för utprövning såsom led i inskrivningsprovet. Utredningen är av den uppfattningen, att den nu inslagna vägen skall komma att visa sig föra till en ökning av inskrivningsprovets värde som prognosinstrument för den militära dugligheten. Redan de undersökningar som ledde fram till den nu i stort sett gällande I-provsversionen ge f. ö. stöd för ett sådant antagande. Konstruktörerna av provet togo i de då utförda validitetsundersökningarna som kriterium huvudsakligen fasta på befälets bedömning av de värnpliktigas allmänintelligens och koramo med dessa urvalsprinciper fram till ett prov av nuvarande språkligt-logiska art. Om man går till58

baka till originalundersökningen (14) och där i stället väljer befälets bedömning av de värnpliktigas allmänmilitära duglighet som huvudkriterium, finner man att provet borde ha en något annorlunda sammansättning. Man skulle då snarast ersätta de nuvarande delproven Urval och Instruktioner med ett tekniskt prov (Transmissioner) och ett räknefärdighetsprov (Multiplikationer), vilka funnos bland de då prövade testtyperna. Dessa ge tillsammans med återstoden av nuvarande I-prov tydligt högre validitet mot det militära duglighetskriteriet och bibehålla ändå validiteten mot allmänintelligensbedömningen på oförändrad nivå. Detta senare sker trots en sänkning av delprovens genomsnittliga korrelation med kriteriet och förklaras genom en ännu mer markerad nedgång av den genomsnittliga korrelationen mellan proven inbördes (14/tab. 4 och 5 samt bilaga 3). En betydelsefull fråga i detta sammanhang är, om provet även med sådana nya inslag skall mynna ut i ett totalvärde över den värnpliktiges intellektuella resurser och utbildbarhet eller om någon form av differentiell bedömning skall införas, exempelvis genom angivandet av en »begåvningsprofil», där allmänintelligens, teknisk förståelse, räknefärdighet och eventuella andra mått redovisas var för sig. Det senare förfaringssättet torde i princip vara att föredraga men medför flera komplikationer utöver dem som utarbetandet av ett enstaka totalmått är förenat med. Profileringen ställer sålunda minst lika höga krav på de enstaka provens reliab i l i t y (jfr mom. A) vart för sig som den reliabilitet som kräves av ett totalmått. Vidare få provens inbördes korrelationer ej vara särskilt höga för att betydelsefulla skillnader skola kunna framträda mellan olika sidor av individens be-

gåvningsutrustning. Vid användningen måste därjämte någon form av analys av olika utbildningslinjers krav i av proven belysta hänseenden föreligga, antingen som underlag för en sammanvägning av provresultaten eller för ett subjektivt hänsynstagande till begåvningsprofilens form. I det senare fallet ställas större krav på dem som utnyttja provresultaten, än när ett enstaka totalmått föreligger. Dessa svårigheter böra dock ej h i n d r a en försöksverksamhet som är inriktad på att utnyttja proven för en sådan differentiell bedömning av de prövades begåvning. Medan det föregående närmast berört de värnpliktigas allmänna utbildbarhet resp. speciella begåvningsförutsättningar för olika utbildningslinjer, syftar som redan nämnts det andra ledet i inskrivningarnas psykologiska verksamhet •—• explorationen — till en bedömning av den värnpliktiges personlighetsmässiga förutsättningar för att uttagas till befäl. Utredningen har i ett tidigare omnämnt remissyttrande anfört betänkligheter mot att låta befälsuttagningen bero på en så kortvarig och på den individuelle intervjuarens lämplighet i så hög grad beroende procedur som explorationen i dess nuvarande form. Utredningen medger å andra sidan att detta förfaringssätt med utgångspunkt från det nuvarande uttagningssystemet är det enda möjliga på den till buds stående tiden. Av hittills utförda kontrollundersökningar (se ovan B 1 b) att döma har förfarandet slagit relativt väl ut. Man har anledning vänta sig att det förbättrar förutsägelsernas tillförlitlighet så mycket att det väl motsvarar de kostnader som äro förenade med metodens användning. Därtill kommer att man tydligt tyckt sig märka en allmän goodwill-befrämjande effekt av den mer personliga behandling av de värnplik-

tiga som explorationen ger möjligheter till. Även detta är en värdefull om också svårmätbar effekt. Tillförlitligheten i exploratörernas förutsägelser har följts genom kontinuerliga kontrollundersökningar, vilka även torde kunna ge uppslag till förbättringar inom systemets ram, icke minst i fråga om valet av exploratörer, då tydliga skillnader mellan säkerheten i deras förutsägelser visat sig föreligga. Man måste dock självfallet räkna med att knappast nå den grad av tillförlitlighet som en mera omfattande karakterologisk undersökning skulle kunna ge. En sådan kan å andra sidan av praktiska skäl ej förläggas till inskrivningsförrättningarna utan måste ske under själva värnpliktstjänstgöringen. En exploration mot bakgrund av en viss tjänstgöringstid inom det militära skulle f. ö. sannolikt också ge tillförlitligare utslag på befälslämplighet än den nuvarande som ju äger rum relativt långt före tjänstgöringens början. I detta sammanhang vill utredningen starkt understryka, att värdet av exploration och liknande metoder i hög grad är beroende på tillgången på kvalificerade och för praktiska uppgifter lämpade psykologer. Den utbildning som vid centrala värnpliktsbyrån givits exploratörerna synes dock ha utjämnat många av de skillnader i utbildningsunderlag o. d. som förefunnits mellan de till kurserna utvalda. Den i samband med inskrivningsprovet berörda frågan om yrkesanalys och differentiell prövning av de värnpliktiga blir också i hög grad aktuell, när det gäller personaluttagningsverksamheten efter de värnpliktigas inryckning. Två utvägar ha härvid prövats. Den ena är att endast pröva värnpliktiga som äro preliminärt utvalda för vissa särskilt betydelsefulla utbildningslinjer, varvid enstaka, på utbildnings-

linjerna i fråga dominerande begåvningsfunktioner prövas. Arméns specialprov äro i huvudsak upplagda efter dessa principer. De förutsätta ingen särskilt detaljerad yrkesanalys utan ta i stället fasta på enstaka fundamentala begåvningskrav. Den andra linjen är att söka sortera upp hela gruppen av värnpliktiga på de utbildningsgrenar som förekomma och därvid ta fasta på deras förutsättningar i en hel rad olika avseenden. Om relativt många faktorer resp. yrken samtidigt skola beaktas, är detta genomförbart endast med något formellt vägningsförfarande för de olika provresultaten. Detta förutsätter i sin tur en detaljerad och i viktkoefficienter fixerad yrkesanalys. Denna senare väg har beträtts i den försöksverksamhet som äger rum i samband med marinens yrkesgrensuttagning. På prövningssidan äro svårigheterna härvid desamma som ovan nämnts i diskussionen om profilering av I-provsresultaten, nämligen krav på hög validitet och rel i a b i l i t y samt låg korrelation mellan de olika delproven. De metodiska svårigheterna vid yrkesanalys ha vi däremot ej tidigare gått in på, och de förtjäna att diskuteras i detta sammanhang, om också dessa problem ej specifikt gälla prövningen av de värnpliktiga. Yrkesanalys kan företas för många olika syften, t. ex. personalplacering, utbildning, förbättring av arbetsprocessens utformning. De metodiska problemen variera i viss mån med dessa syften. I detta fall skall endast yrkesanalys i personalfördelningssyfte diskuteras. Den vanligaste metoden för yrkesanalys torde vara att yrkenas krav bli föremål för bedömning av endera med yrkesanalytiska metoder eller med yrkenas praktiska utövning speciellt förtrogna personer. Bedömningen resulte-

r a r antingen i en allmän beskrivning av yrkenas krav, sådana de uppfattas av bedömaren, eller i en siffermässig fixering av kraven enligt ett viss skattningsschema. I båda fallen är det subjektiva momentet högst betydande. Det torde på det psykologiska området vara svårt att få fram några måttsenheter för arbetskraven, som med någon högre grad av objektivitet kunna användas vid observation av arbetet. På det fysiologiska området h a r man exempelvis det av amerikanen Bert Hanman utarbetade och även i Sverige, bl. a. försöksvis i marinen, tillämpade förfaringssättet att låta tiden för exempelvis en rörelses utförande bli den viktigaste måttsenheten (8, 9 ) . En sådan måttsenhet h a r på det psykologiska området som regel ingen relevans. Däremot torde det här nämnda analyssystemet möjligen kunna vara av visst värde för den militära personalplaceringen ur fysiska synpunkter. Vissa vådor av subjektiviteten i bedömningarna kan man komma ifrån t. ex. genom anlitande av flera av varandra oberoende bedömare. Det största problemet återstår emellertid, nämligen att komma över från de bedömda yrkeskraven till metoder att fastställa om individerna motsvara dessa krav, alltså att åstadkomma en kongruens mellan yrkesanalysens bedömningar och olika prövningsmetoder. Detta underlättas visserligen, om faktorerna vid bedömningen väljas bland sådana som finnas testmässigt belagda och dessa sedan väl avgränsas inbördes och definieras på ett konkret sätt. Men fortfarande är det mycket svårt att förutse om analys och prövningsmetoder träffa samma funktioner, eller om överensstämmelsen mellan dem ligger endast på det verbala och definitionsmässiga planet. Innan en sådan kongruens visat sig föreligga, är yrkesanalysen att betrakta som en ar-

betshypotes för urvalet av prövningsmetoder och bör revideras allteftersom resultat av kontrollundersökningar framkomma. Två sätt att komma förbi dessa problem, ej heller de helt tillfredsställande, skola h ä r beröras. Det ena sättet är att pröva sådana personer som redan lyckats i olika yrken och ta fasta på de skillnader i proven som föreligga mellan yrkesgrupperna för att sedan vid personalfördelningen väga provresultat i relation till dessa skillnader. Denna metod förutsätter dock i alltför hög grad en rationellt verkande naturlig urvalsprocess till och inom yrkena för att vara tillfredsställande. Det andra sättet är att pröva personer före fördelningen på yrken och sedan undersöka sambandet mellan de olika provresultaten och yrkesframgången. Därigenom erhålles ett system av s. k. regressionskoefficienter, som tillsammans utgöra en form av yrkesanalys och som kunna användas vid sammanvägningen av testresultat inom nya grupper av prövade. För att undvika statistiska komplikationer böra provresultaten i försöksgrupperna ej tillåtas influera på placeringen. Den största praktiska svårigheten med denna metod är att den är så tidskrävande. Härtill komma de ytterligare svårigheterna —• dock ej specifika för denna metod — att stora undersökningsmaterial och tillförlitliga framgångskriterier behövas för att man skall nå hållbara resultat. I och för sig torde denna metod i längden visa sig vara den säkraste, när det gäller att utnyttja provresultat för differentiell bedömning av individens förutsättningar för olika yrken och utbildningslinjer. Utredningen anser också en försöksverksamhet efter dessa riktlinjer vid fördelningen av de värnpliktiga vara i hög grad önskvärd.

Utredningen vill därjämte betona värdet av att praktiska situationstest i viss utsträckning komma till användning vid utrönandet av den allmänna militära dugligheten och att specialprov begagnas i större utsträckning än för närvarande är fallet med avseende på särskilda kvalifikationer för viss militär tjänst samt befälsegenskaper. Utredningen vill peka på dessa problem som lämpliga forskningsuppgifter för det planerade militärpsykologiska institutet i samverkan med forskningsinstitutioner på det experimentalpsykologiska och psykotekniska området vid universitet och högskolor. Det är enligt utredningens uppfattning angeläget att de till sin karaktär övervägande språkliga metoderna i svensk militärpsykologisk undersökningsmetodik kompletteras med praktiska och ospråkliga testförfaranden, i synnerhet med hänsyn till en tänkbar inverkan av olika grader av skolutbildning och andra miljöskillnader på testen. 2.

P r ö v n i n g e n av s t a m m a n s k a p

Antagningen av stammanskap sker efter vad man skulle kunna kalla ett något utvidgat inskrivningsprovsystem. Huvudvikten ligger på de intellektuella förutsättningarna att klara utbildningen, och förutsägelserna härutinnan ha visat sig ha en betydande tillförlitlighet. Sannolikt skulle denna emellertid kunna höjas, om man i likhet med vad som planeras för de värnpliktiga utvidgade prövningsförfarandet med tekniska prov av någon typ (räkneprov ingår redan och har visat sig vara av värd e ) . De kontrollresultat som föreligga inom flottan tyda också på att prov med viss kunskapsbetoning icke äro m i n d r e tillförlitliga än mer renodlade begåvningsprov. Åtminstone gäller detta

mot kriterier, som bygga på bortfall under utbildningen. Om ett differentiellt prövningsförfarande utvecklas för de värnpliktiga, torde detta lämpligen också kunna användas för att föreslå utbildningslinjer för stammanskapet. Vid armén blir ju detta på sätt och vis vis automatiskt fallet vid övergången till rekrytering av instruktörsaspiranter bland förtidsinskrivna värnpliktiga. I samband med övergången till officersutbildning möta de stamanställda (»långvägarna») de prövningsförfaranden som gälla för officersaspiranter i övrigt. I princip är det emellertid önskvärt, att ett karakterologiskt undersökningsförfarande av liknande omfattning också äger rum före kommenderingen till underofficersutbildning. Dessa frågor sammanhänga emellertid i hög grad med den lösning man kommer fram till beträffande de olika befälskårernas framtida sammansättning. Utredningen vill på denna punkt ej framlägga några konkreta förslag utan endast påpeka önskvärdheten av att allt mera kvalificerat befäl blir föremål för psykologisk personlighetsbedömning under sin utbildning.

3.

Prövningen av officersaspiranter

Medan tyngdpunkten i prövningarna av värnpliktiga och stammanskap tydligt ligger på begåvningsundersökningar, inta de karakterologiska momenten en framträdande roll vid undersökningen av officersaspiranter. Vid arméns kadettskolor ligger huvudvikten vid personlighetsundersökningen på exploration och frågescheman. Vid flottan och flyget användas därjämte olika situationsprov, under vilka de prövades uppträdande studeras. Projektiva metoder spela överallt en relativt underordnad roll, om också försök med TAT-

och Rorschach-metoderna ha förekommit. På begåvningssidan förekomma allmänna intelligensprov, tekniska prov och uppmärksamhetsprov. De delar av dessa undersökningar som utredningen framför allt anser det angeläget att utveckla ytterligare äro de som syfta till den allmänna personlighetsundersökningen. En utveckling i riktning mot mer objektiva prövningsmetoder vore här synnerligen önskvärd, men även projektiva metoder och prov för beteendestudium i praktiska situationer torde vara förtjänta av ökad användning. Utvecklingen av dessa prövningsmetoder är också starkt beroende av att framgångskriterier utarbetas som ge ett säkrare uttryck för de prövades personlighetsmässiga lämplighet för befälsutövning än vad nuvarande huvudsakligen utbildningsbetonade kriterier ge. — Dessa problem på personlighetsundersökningens område äro — det bör h ä r betonas — på intet sätt unika för militärpsykologien eller för psykologien i vårt land. utan de äro överallt bland de mest brännande av den praktiska psykologiens problem. De förtjäna att underkastas intensiv forskning och försöksverksamhet på alla håll, där möjligheter därtill finnas. 4.

Gemensamma frågor

Genom den praktiska personalprövningsverksamheten sammanföres årligen mycket stort material, som är av värde för den teoretiska forskningen i olika avseenden. Särskilt gäller detta prövningarna vid inskrivningen som också använts för omfattande pedagogiska och socialpsykologiska undersökningar, främst av T. Husen. Det är önskvärt att detta material även i framtiden tillvaratas för grundforskning i den mån

så är möjligt, både av de inom försvaret sysselsatta psykologerna och av forskare vid universitet och högskolor. Bl. a. statens samhällsvetenskapliga forskningsråd har ställt medel till förfogande för fortsatt bearbetning av inom militärpsykologien sammanbragt material. Det är att hoppas att så kan ske också i fortsättningen, då de militärpsykologiska organens resurser främst måste utnj^ttjas för de med den militära verksamheten direkt sammanhängande undersökningsuppgifterna. Vinsten för den civila forskningen blir ändå högst betydande genom att kostnaderna för fältarbete i stor utsträckning bortfalla, om det militärpsykologiska materialet ställes till förfogande och kan utnyttjas för fortsatt vetenskaplig bearbetning. Dessutom erhålles i många fall större och mer komplett material än som under andra betingelser skulle vara möjligt. En annan fråga som berör hela personalprövningsverksamheten, är hur prövningsresultat och lämnade personliga uppgifter skola hållas konfidentiella. De nuvarande bestämmelserna föreskriva, att provhandlingar ej få visas för andra än dem som för sin tjänst inom försvaret behöva taga del av desamma, dock lägst plutonchefer och befäl i motsvarande ställning. När det gäller siffermässigt uttryck'a prövningsresultat, få de prövade ej heller själva taga del av dessa, vilket har stadgats med tanke på de risker för misstolkningar och andra olägliga konsekvenser som en delgivning skulle kunna få. I personliga samtal lämnade uppgifter av strängt förtrolig natur få ej antecknas eller på annat sätt föras vidare. Provledare och exploratörer, liksom den personal som användes för rättning och statistisk bearbetning av proven, arbeta under tystnadsplikt. Dessa åtgärder

tjäna huvudsakligen som ett skydd för individen och ha stor betydelse för hans inställning till personalprövningsverksamheten och för hans vilja att göra sitt bästa och ge uppriktiga svar på frågescheman och u n d e r samtal. Det juridiska underlaget för dessa skyddsåtgärder är däremot mindre klart. Frågan om provresultatens offentlighet var på sin tid på given anledning föremål för övervägande inom 1943 års sekretessutredning, som emellertid fann det tveksamt, om gällande sekretessbestämmelser borde utvidgas till att omfatta nämnda resultat. I en promemoria, som med skrivelse den 30 november 1944 överlämnades till statssekreteraren i justitiedepartementet, anfördes bl. a., att de psykologiska proven syntes utgöra sådana kunskapsprov, som avsåges i 7 § sekretesslagen och 4 § kungörelsen den 25 november 1938 (nr 757) med förordnanden på försvarsväsendets område jämlikt nyssnämnda lag [motsvarande 5 § försvarets sekretesskungörelse den 16 juni 1950 (nr 462)] och att formulären till proven därför syntes kunna hemlighållas så länge de prov påginge, för vilka formulären närmast vore avsedda. En sådan författningstolkning synes dock lämna rum för tvivel. Personalbehandlingsutredningen vill framhålla, att försvarets uttagningsprov främst syfta till att mäta vederbörandes intelligensnivå och vissa karaktärsegenskaper, hl. a. förmåga till ledarskap, men icke hans kunskaper. Sekretessutredningen ansåg å andra sidan, att man icke utan att pressa ordalagen syntes kunna giva författningsbestämmelserna en så vidsträckt tolkning, att formulären kunde hemlighållas efter nämnda tidpunkt. Detta skulle, framhöll sekretessutredningen, innebära att formulären skulle förbliva hemliga under en lång följd av år och allt-

så icke kunde bliva föremål för offentlig granskning. Det syntes sekretessutredningen tveksamt, om en bestämmelse av denna omfattning borde införas. Med denna utgångspunkt måste man räkna med att nya prov skola utarbetas flera gånger årligen, vilket skulle helt äventyra personalprövningsverksamheten. Utan att underskatta betydelsen av att denna verksamhet icke undandrages offentlig granskning, vill personalbehandlingsutredningen ifrågasätta, om en saklig bedömning av de psykologiska proven överhuvudtaget är möjlig utan att bedömaren h a r omfattande förkunskaper rörande hithörande spörsmål och om icke med hänsyn härtill det skulle vara tillräckligt, att formulären hållas tillgängliga för vetenskaplig granskning. En förutsättning för en sådan begränsning lärer dock böra vara, att proven icke beröra den prövades politiska inställning. I vad avser skydd åt den prövade har sekretessutredningen funnit tvivelaktigt, om det vore påkallat att utvidga sekretessbestämmelserna härutinnan. Sekretessutredningen har därvid på tal om det enskilda samtalet framhållit, att det borde vara tillräckligt med privata minnesanteckningar härom för provledarens personliga bruk. Bl. a. med hänsyn till att en av psykologiskt utbildad person utförd exploration numera införts såsom ett betydelsefullt led i personalprövningen, torde anledning finnas att taga nämnda spörsmål under förnyad prövning. Härvid kan finnas skäl att beakta, att provhandlingar med den prövades eget medgivande få användas vid yrkesvägledning. Det torde finnas skäl att fortfarande hålla denna möjlighet öppen liksom att medgiva att handlingarna få, också med vederbörandes egen tillåtelse, begagnas vid handläggning av socialfall.

64 Med hänsyn till det anförda finner personalbehandlingsutredningen önskvärt, att gällande sekretessbestämmelser ånyo överses i här berörda hänseenden med utgångspunkt från de prov, som nu äro eller inom överskådlig tid kunna bliva aktuella. Personalbehandlingsutredningen föreställer sig, att avsedda syften skulle kunna vinnas genom jämkningar i 7 och 16 §§ sekretesslagen och i 5 § försvarets sekretesskungörelse. En tredje fråga, som berör personalprövningsverksamheten i dess helhet, är arbetsfördelningen mellan officerare och fackpsykologer. För närvarande utföres större delen av det fältarbete som innebär grupptestning av personal av därtill speciellt utbildade officerare. Vid inskrivningarnas explorationer är fördelningen ungefär lika mellan officerare och civila med psykologisk utbildning av varierande art. Vid de karakterologiskt inriktade prövningarna av aspiranter, fältflygare m. fl. kategorier anlitas fackpsykologer med grundligare träning, varvid huvudvikten i deras arbete ligger på exploration och beteendestudium. Utarbetande och kontroll av metoder sker huvudsakligen av vid försvaret anställda fackpsykologer med specialisering på psykometriska frågor. Denna arbetsfördelning hai i huvudsak visat sig lämplig både hos oss och i andra länder. Utredningen vill dock understryka önskvärdheten av att den utbiMning som ges militär personal i dessa frågor om möjligt ökas, och att den kommer att omfatta icke endast provledare och exploratörer vid inskrivningsförrättningar utan även personaluttagnings- och rekryteringsofficerare vid förbanden, vilket ännu ej varit fallet annat än i mindre utsträckning. Personalprövningsverksamheten bör också fortsätta att ha den rådgivande ställning gentemot militära chefer

och inskrivningsmyndigheter som den hittills h a r haft. Till dessa senare frågor återkommer utredningen emellertid i de avsnitt som beröra de militärpsykologiska organens ställning och befogenheter. i.

2.

CITERAD LITTERATUR Anderberg, R.: Recruitment at the Royal Swedish Navy with the aid of intelligence tests. Uppsala u n i versitets årsskrift 1935:4.

Anderberg, R. & Hörnfeldt, R.: Radiotelegrafi. Psykologiska prov för personalurval. Undersökningar vid flottan. Tidskrift för sjöväsendet, h. 2 1942. 3. Anvisningar för urvalsprov m m med till 1. tjänstgöring inryckande värnpliktiga utgivna av CVR. Lund 1951. k. Assessment of men. Selection of personnel for the Office of strategic services. OSS assessment staff. New York 1948. 5. Coucheron-Jarl, V.: Militacrpsykologien i Norge. Nordisk psykologi n r 5—6, 1950. 6. Eysenck, H. J.: P r i m a r y social a t t i tudes. International j o u r n a l of opinion and attitude research 1947. 7. Flanagan, J. C: Aviation. I : Handbook of applied psychology vol. 1 utgiven av D. H. Fryer & E. R. Henry. New York & Toronto 1950. 8. Hanman, B.: Fysiologiska synpunkter på yrkesanalysen. I : Westerlund, G. (red.) : Människan och arbetet vol. 1. Kristianstad 1950. 9. — Physical capacities and j o b placement. Stockholm 1951. 10. Harris, H.: The group approach to leadership testing. London 1949. 11. Husen, T.: Psykologiska undersökningar av flygaspiranter. Tidskrift i militär hälsovård årg. 71, 1946. 12. — Psykologiska undersökningar av officersaspiranter. Praktisk psykologi h. 2 1946. 13. — Begåvning och miljö. Stockholm 1948. Ii. — Konstruktion och standardisering av svenska krigsmaktens inskrivningsprov. 1948 års version. Lund 1948.

15. —

16. 17.

18.

19. 20.

21.

22. 23.

24.

25.

26.

27. 28.

29.

30.

CVB-skalan. Individualtestskala för vuxna. Reviderad upplaga. Lund 1949. — Testresultatens prognosvärde. Lund 1950. — Ratings by acquaintances as a means of obtaining validation criteria. Occupational psychology no. 3 1952. — Några validitetsundersökningar av de vid rekryteringen av officersaspiranter använda prövningsmetoderna. Stenc. 1951. — Testresultatens stabilitet. Svenska läkartidningen 1951:48:133 (nr 3 ) . — Kamratbedömning som validitetskriterium och som medel att studera gruppdynamiken. Nordisk psykologi nr 6 1951. — & Henricson, S.-E.: Some principles of construction of group intelligence tests for adults. Stockholm 1951. Hällje, B.: Telegraferingsutbildningen vid armén. Maskinskr. 1951. Instruktion för explorationer vid inskrivningsförrättningar (I Explor) utgiven av CVB. 2. uppl. Lund 1951. Instruktion för provledare i samband med inskrivningsförrättningar (I Pl) utgiven av CVB. 8. uppl. Lund 1951. Instruktion för provledare vid prövning av sökande till fast anställning inom krigsmakten (I Pl Vprov) utgiven av CVB. 3. uppl. Lund 1948. Lanier, L. H.: The psychological and social sciences in the n a t i o n a l m i litary establishment. The American psychologist nr 5 1949. Murray, II. A.: Thematic apperception test. Cambridge 1943. Sisson, E. D.: Military personnel m a nagement. I : Handbook of applied psychology vol. 1 utgiven av D. H. Fryer & E. R. Henry. New York & Toronto 1950. Stuit, D. B. (red.) : Personnel research and test development in the Bureau of naval personnel. Princeton 1947. Vernon, P. E. & Parry, J. B.: Personnel selection in the British forces. London 1949.

65 5

IV. PEDAGOGISK-PSYKOLOGISKA

FRÅGOR

A. Avgränsning av utredningens arbetsuppgifter I samband med utbildningsfrågornai inom försvaret har utredningen att syssla med dels den pedagogisk-psykologiska forskningens möjligheter att bidrai till en effektiv utformning av metoderr och hjälpmedel för den militära utbildningen, dels den psykologiska och pedagogiska skolningen av framför allt befälet. Detta innebär att utredningen, när dett gäller den egentliga militära utbildningen eller den allmänbildande undervisningen inom försvaret, ej har att tai ställning till deras nuvarande utformning eller innehåll. Dessa frågor behandlas kontinuerligt inom försvarsgrenarnas utbildningsavdelningar och ha ävenl varit resp. äro under utredning av särskilda statliga kommittéer (lantförsvarets och sjöförsvarets utbildningskommissioner, försvarets skolutredning, befälsutredningen, 1949 års gruppchefsutredning m. fl.). Däremot kommerr personalbehandlingsutredningen att i korthet beröra nuvarande förfaringssättt för bedömning av olika utbildningsme-

toders lämplighet såsom bakgrund för en diskussion av de möjligheter till effektivisering som en vetenskaplig bearbetning av vissa sådana problem kan innebära. På gränsen mellan de tidigare behandlade personalurvalsfrågorna och utbildningsproblemen stå metoderna för betygsättning av personalen grundad på bedömning eller objektiv mätning av prestationerna under utbildning och praktisk tjänst. Dessa metoder skola ge underlag för en kontroll dels av urvalsförfarandets prognostiska värde, dels av utbildningens effektivitet, och förtjäna följaktligen stor uppmärksamhet i båda sammanhangen, om det också har ansetts lämpligt att behandla dem i detta avsnitt. Slutligen har utredningen att på ett område även syssla med utbildningens innehåll och utformning, nämligen •— såsom redan nämnts — när det gäller den psykologiska och pedagogiska skolningen av befälet.

B. Valet av effektiva utbildningsmetoder och pedagogiska hjälpmedel 1.

Nuläge Det utbildningsmetodiska utvecklingsarbetet inom försvaret bedrives fort-

löpande av utbildningsbefälet vid förband och skolor samt av utbildningsoch truppslagsavdelningarna (motsv.)

inom försvarsgrensstaberna. Dessutom ha såsom nämnts flera statliga utredningar varit inne på dessa spörsmål, även om de liksom staberna övervägande ha sysslat med utbildningens innehåll. Förslag rörande utbildningsmetoder kunna även väckas inom förbandsnämnderna. De normala vägarna för vidarebefordran av förslag och omdömen i metodfrågor från utbildningsbefälet vid förband och skolor äro rapporter tjänstevägen till utbildnings- och truppslagsavdelningarna och artiklar inom den militära fackpressen. I motsatt riktning sker kommunikationen genom centralt utgivna utbildningsbestämmelser och metodiska anvisningar. Som regel lämna dessa ett relativt stort utrymme åt förbandens och utbildningsbefälets egna initiativ och dra endast upp de allmänna riktlinjerna för utbildningens utformning. Inom varje förband h a r även, särskilt under senare år, en viss standardisering av utbildningsmetoderna kommit till stånd genom införandet av fasta övningsanordningar, standardövningar och specialinstruktörer för vissa övningsgrenar — en utveckling som torde vara förmånlig för utnyttjandet av utbildningstiden. Såväl förslag som anvisningar gå i regel tillbaka på praktiska trupperfarenheter hos befälet. Forskningsresultat på det pedagogisk-psykologiska området kunna i någon mån påverka utformningen via befälets egen, dock oftast föga omfattande utbildning på detta område och via utländska erfarenheter på vetenskaplig grund. Vid sidan härav har pedagogisk-psykologisk expertis medverkat med viss allmän metodrådgivning, t. ex. i samband med utarbetandet av de pedagogiska anvisningarna i arméns allmänna utbildningsbestämmelser ( 2 ) . Någon egentlig

psykologisk forskning rörande militära utbildningsmetoder har däremot ej ännu förekommit i vårt land. För jämförelse mellan olika utbildningsmetoder äger i vissa fall även särskild försöksverksamhet rum enligt centrala direktiv. Ett exempel härpå kan hämtas från armén, där olika typer av centraliserad utbildning med instruktörsgrupper kompani- eller regementsvis prövats och prövas vid vissa infanteriregementen. Ett antal särskilda statliga utredningar ha i det föregående nämnts, och här skall ytterligare något beröras 1949 års gruppchefsutredning såsom särskilt intressant ur undersökningsteknisk synpunkt. Utredningen h a r i detalj och över betydande tidsperioder följt gruppchefsutbildningen vid vissa arméförband. Iakttagelserna under fältarbetet h a kompletterats genom skriftliga enkäter bland gruppchefseleverna beträffande deras inställning till utbildningens bedrivande och tidens utnyttjande (5). Även om val och rekommendationer av utbildningsmetoder inom det svenska försvaret fortfarande oftast gå tillbaka på en subjektiv bedömning av metodernas lämplighet, utförd av personer med erfarenhet av utbildningsarbete, har utvecklingen under de senaste åren gått mot en ökad användning av objektiva metoder vid kontroll av utbildningsresultaten, såväl i samband med försöksverksamhet som vid ordinarie värdering av utbildningsnivån. Objektiva färdighetsprov och bedömning av övningsmoment under standardiserade betingelser ha mer och mer tagits i bruk. Utredningen finner denna tendens i hög grad gynnsam, men h a r i sin översikt av den militärpsykologiska verksamheten i olika länder kommit fram till att effektiviseringen av utbild-

ningen ytterligare skulle befordras genom ökat anlitande av den pedagogiskpsykologiska forskningens teknik och resultat, såsom under och efter senaste världskriget skett framför allt i Förenta staterna. Därmed har utredningen givetvis icke uttalat sig om de amerikanska utbildningsmetodernas lämplighet. 2.

Den pedagogisk-psykologiska forskningens funktioner

Den pedagogisk-psykologiska forskningen grundar sig också på den praktiska erfarenheten men söker så långt möjligt systematisera verklighetsiakttagelsen. Urtypen för dess arbetsmetoder är det naturvetenskapliga experimentet, där olika faktorers inflytande på en eller flera »beroende» variabler studeras med ovidkommande faktorer såvitt möjligt under kontroll, för att en tolkning av de experimentellt framkallade förändringarna skall bli möjlig. Inom äldre experimentteknik studerade man inflytandet på den beroende variabeln för en faktor åt gången med övriga förhållanden såvitt möjligt »fysiskt» konstanta. I modern experimentteknik studerar man i gengäld ofta inflytandet av flera faktorer samtidigt, vilka varieras efter ett system (en s. k. »experimental design») som tillåter en statistisk avvägning av faktorernas relativa inflytande på den beroende variabeln och inflytandet av faktorernas inbördes samspel (genom s. k. variansanalys). Kontrollen av ovidkommande faktorer sker här snarast på statistisk väg genom avsiktlig slumpmässighet i fördelningen av försöksmaterialet på de olika kombinationerna av de systematiskt varierade faktorerna. Intimt sammankopplad med denna vetenskapliga metodik är någon form av mätning av förändringarna. Denna mätning är ej

bunden till konkreta, fysiska måttsenheter utan kan även utgå från i grunden subjektiva men under kontrollerade betingelser avgivna omdömen. Denna forskning kan utnyttjas på det militära området på två olika vägar. Dels kan dess teknik användas för en experimentell lösning av praktiska metodproblem. Dels kan dess i andra sammanhang vunna resultat tillämpas i nya situationer, som äro tillräckligt lika de ursprungligen undersökta för att en generalisering till den nya situationen skall kunna anses ha rimlig tillförlitlighet. Både vid utförandet av empiriska undersökningar och vid rådgivning utifrån redan befintliga resultat är anlitande av psykologisk expertis i de flesta fall nödvändig. a. Experimentella undersökningar De forskningstekniska problemen vid experimentella undersökningar gälla dels själva uppläggningen av experimentet, dels mätningen av de experimentellt framkallade förändringarna. Vi skola här lägga huvudvikten vid den förstnämnda synpunkten och spara den senare till ett särskilt avsnitt om bedömning och mätning av prestationer under utbildningen, vilka ju utgöra de variabler som pedagogisk-psykologiska metodexperiment oftast söka påverka. I många fall är mätningstekniken tämligen given, i andra, där man måste lämna de fysiska måttsenheterna, kan den erbjuda betydande problem. Militära inlärningsexperiment ha framför allt utförts i Förenta staterna under och efter andra världskriget. De ha berört liknande problem som den civila universitetsforskningen inom pedagogisk psykologi och ha för övrigt också ofta utförts av civila institutioner kontrakterade för vissa forskningar åt krigsmakten. Problemen äro sådana

Fig. i.

Inlärningskurva

för bomb

fällning. •

'

\

\

\

\

\

\

\

^

~~ — — _ — — -— — — ~

10 Dag under träningen

som inlärningskurvans utseende för en viss färdighet, alltså den genomsnittliga vinsten genom ytterligare övning på olika stadier av inlärningen; övningsperiodernas bästa fördelning och längd; olika inlärningsmetoders resp. olika pedagogiska hjälpmedels relativa effektivitet m. m. Exempel 1: Inlärningskurvor ha bl. a. undersökts av det amerikanska arméflyget i samband med studier över utbildningen av bombfällare (14/134— 139 och 146—149). Man studerade ökningen av träffsäkerheten med ökad träning dels i en markträningsapparat för bombfällning, dels vid verklig bombfällning från c:a 2.000 meters höjd. I fig. 4 återges det genomsnittliga felet inom en grupp av elever under varandra påföljande dagar av markträningen. Felet är uttryckt i promille av den flyg-

höjd, från vilken fällningen skulle antas ske. Som synes förbättras träffsäkerheten kraftigt i början av inlärningen för att sedan ligga någorlunda konstant. Detsamma visade sig bli fallet, när bombfällarna efter markträningen släpptes upp i luften och fingo fälla bomber från 2.000 meters höjd. Den genomsnittliga avvikelsen från målet sjönk på det första halvdussinet bomber (två uppstigningar) från c:a 45 till c:a 35 meter och bibehölls sedan med fluktuationer kring den senare nivån för ett 60-tal ytterligare under experimentet fällda bomber. Då både instruktörer, piloter, flygplan, bombsikten och väderleksförhållanden uppvisade inbördes variationer, som kunde väntas påverka bombfällarnas träffmöjligheter, erbjödo flygförsö69

J

Fig. 5.

Utbildningsresaltat

vid

39 tim. per vecka

telegrafiexperiment. 24 tim. per vecka

1 IÉ. 1P m 7

40 "

m

M

^3

n 7

iH !

20 Antal mottagna ord per minut efter 5 veckors utbildning.

Antal mottagna ord per minut efter hela utbildningstiden.

ken betydande uppläggningsproblem. Bombfällareleverna hoplottades två och två och tilldelades genom lottning en instruktör. Flygplanen lottades ut på piloterna och skiftades sedan efterhand runt, så att varje pilot i tur och ordning fick flyga alla plan, vart och ett under ungefär lika lång tid. Dagligen hoplottades vidare bombfällare—lärare med pilot—plan. Uppstigningarna ägde rum på fixerade tider på dagen, och då eleverna måste tas i två omgångar, fingo de systematiskt alternera mellan de olika flygtiderna. Alla dessa åtgärder vidtogos för att förhindra att de ovidkommande, störande faktorerna systematiskt skulle påverka resultaten i någon riktning utan i gengäld skulle verka slumpmässigt och i största utsträckning ta ut varandra. Dessutom sökte man även genom mätningar i särskilt flygplan få en objektiv registrering av vindförhållanden m. m. under flygningarna. För registrering av träffresultaten användes dels flygfotografering, dels bedömning utförd av bombfällarna själva resp. särskilt utlottade observatörer. Alla tre metoderna visade stor inbördes överensstämmelse, varför mätningspro-

blemen i denna undersökning blevo väl lösta. Exempel 2: Övningens bästa fördelning på träningsperioder är som nämnts ett annat problem, där experimentella undersökningar kunna väntas ge klara besked. Ett exempel kan hämtas från en amerikansk undersökning över telegrafiutbildning (9/123—125). Vid en 8-veckorskurs hade man fördelat telegrafiträningen med 39 timmar i veckan (7 timmar om dagen måndag— fredag, 4 timmar lördag) under 5 veckor (sammanlagt 195 timmar) och samlat andra ämnen till återstående tre veckor. En psykolog som sysslade med urval och utbildning av telegrafister föreslog en omläggning till 24 timmar i veckan (4 timmar varje veckodag) under samtliga 8 veckor (sammanlagt 192 timmar) och övriga ämnen inströdda på återstående tid. Han gjorde ett experiment med de båda metoderna under såvitt möjligt likartade förhållanden. 355 man genomgingo 5x39-timmarsutbildningen, och 165 man likvärdiga de förstnämnda i intelligenstest och urvalsprov för telegrafister genomgingo 8 x 24-timmarsutbildningen. I fig. 5 vi-

Fig.

6.

Inlärning

av bokstävers

2n

fonetiska

namn.

Aktivt de ltagandc

20 Standard metod M»

•

*» ** 15

^ S /

/

1t

é

I

1 l 5

15 Erinringstid i sekunder

sas färdigheten att mottaga telegrafi efter 5 veckor resp. efter hela utbildningstiden i de båda grupperna. Vid 5 veckor är den grupp som fått 5 x 2 4 = 120 timmar lika skicklig som den som fått 5X39 = 195 timmar (alltså hela sin utbildning). Vid 8 veckor har en stor del av 24-timmarsgruppen nått avsevärt högre taktarter än någonsin 39timmarsgruppen. Detta experiment har många motsvarigheter i den experimentalpsykologiska litteraturen, och dess resultat överensstämmer med den allmänna tendensen i likartade undersökningar, nämligen att uppdelad övning i regel är mer effektiv än en mera anhopad sådan. Exempel 3 : Det relativa värdet av olika utbildningsmetoder har också varit föremål för amerikanska undersök-

ningar. Här skall återges ett exempel från inlärningen av olika bokstävers fonetiska namn (11/228—246). För att lära amerikanska signalister »Able» för A, »Baker» för B etc. användes en ljudfilm. Samtidigt som en bokstavs motsvarighet visas på duken med begynnelsebokstaven i mycket stor typ insatt i en karakteristisk bildillustration, säger en röst det fonetiska namnet ackompanjerad av en karakteristisk ljudeffekt. När halvdussinet bokstäver passerat i alfabetisk ordning, kommer en lista för repetition. I standardversionen upptog listan både bokstäverna och deras motsvarigheter, och rösten läste upp listan. I experimentversionen upptog listan endast bokstäverna med frågetecken efter, och eleverna fingo högt försöka säga bokstävernas mot71

svårigheter. Detta var den enda skillnaden mellan metoderna. Experiment gjordes med rekryter vid en rekrytskola. Bekryterna fördelades slumpvis på 50-mannagrupper, och åtgärder för att kännedom om experimentens art och syfte ej skulle spridas voro vidtagna. Sammanlagt deltogo 752 man i försöken, vid vilka endera versionen av filmen visades, varefter inlärningsresultaten prövades. I fig. 6 visas antalet fonetiska namn, som man efter en visning av filmen i genomsnitt kom ihåg inom experiment- och standardgruppen, alltså med och utan elevernas aktiva deltagande i repetitionen. Inom olika grupper har man fått olika lång tid på sig för erinring (från 1 till 15 sekunder) vid prövningen av inlärningsresultatet. Genomgående ligger högläsningsgruppen med sitt aktiva deltagande i repetitionen högst. Vid 2 sekunders tidsfrist kom experimentgruppen ihåg 68 % mot standardgruppen 48 %, vid 15 sekunder 84 % mot 66 % av bokstävernas motsvarigheter. Det visade sig att vinsten blev störst för de svåraste namnen. Vinsten var också större i sådana grupper som ej på förhand fått veta att deras kunskaper efteråt skulle bli prövade och följaktligen kunde anses ha svagare motiv för att lära. Slutligen var vinsten av högläsningen störst bland de enligt AGCT (en motsvarighet till vårt inskrivningsprov) mindre begåvade. Särskilt betydande blev ökningen för dem av de mindre begåvade som tillika hade svagare motiv för att lära sig saken. Exempel 4: Valet mellan olika pedagogiska hjälpmedel, t. ex. markträningsapparater av olika slag inom flotta och flygvapen, bör bestämmas med hänsyn till om den förträning de ge gynnsamt påverkar de prestationer i riktig omgivning som de avse att förbereda. Det rör

sig här om det klassiska inlärningspsykologiska problemet om medövning eller överföring av träning från en situation till en annan, vilket det är mycket vanskligt att utan empirisk undersökning i det speciella fallet söka utreda. Träningen i en situation kan påverka prestationerna i en annan synbarligen likartad sådan både i positiv och i negativ riktning liksom lämna dem helt oberörda. Vid en subjektiv granskning är man benägen att anta att effekten skall bli positiv, men detta behöver icke aJls vara fallet. Förträningen kan i själva verket vara bortkastad eller rentav hämmande. — Vidare förekommer det, att man har att välja mellan olika komplicerade och dyrbara övningsanordningar och då är ju den enklaste typen att föredra om den är likvärdig övriga i fråga om medövningseffekt. Det amerikanska arméflyget (17/285 —287) gjorde bl. a. en undersökning av två olika sikten för markträning av skjutning med fasta vapen (fixed gunnery) på flygplan mot luftmål. Vid skjutning mot mål som korsar det egna planets bana måste avfyring ske, innan målet når siktets mittpunkt •— olika långt i förväg alltefter målets fart och vinkeln mellan planen. Nu prövades dels ett sikte som genom optiska hjälpmedel visade målets rörelse såsom i luften, dels ett utan denna anordning. Två slumpvis utvalda grupper marktränades på var sin typ av sikte. De som tränats på det optiska siktet visade sig senare lyckas bättre under sin luftutbildning i motsvarande moment. H ä r ägde alltså en positiv överföring rum. Inom den amerikanska flottan skulle man i början av kriget välja mellan två olika övningsanordningar för artilleririktarutbildning (10/312). Den ena var relativt enkel, den andra mer realistisk

men också mer komplicerad och femtio gånger så dyr samt krävde dessutom åtta m a n s betjäning. Före avgörandet gjorde man en inlärningspsykologisk undersökning. Två grupper på vardera 150 m a n , likvärdiga ifråga om tidigare träning, allmän intelligens och mekanisk begåvning, uttogos och tränades. Den ena gruppen fick 8 timmars träning på den enkla, den andra 8 timmar på den komplicerade apparaturen, och deras slutprestationer uppmättes. Därefter fingo de skifta apparat och prövades p å den andra anordningen efter en timmes genomgång och träning. Det visade sig att båda grupperna hade haft nytta av sin träning på den första apparaten, och att träningsvinsten på den andra apparaten var lika stor för båda grupperna. Överföringseffekten var med andra ord lika stor i båda riktningar. Då man saknade kriterier på prestationerna i motsvarande befattning ombord för försöksgrupperna, fick man gå efter dessa resultat beträffande apparaternas inbördes överföringseffekter. Man valde den enklare och billigare anordningen, eftersom den tycktes ge samma mått av grundläggande, överförbar träning som den mera komplicerade. — Valet hade självfallet varit tillförlitligare, om det hade baserats på tjänstekriterier, men experimentet torde ändå ha gett resultat av påtagligt värde. Utredningen h a r med det föregående velat exemplifiera några utbildningsmetodiska problem, där experimentell forskning uppenbart h a r bidragit till en effektiv lösning. Flera av de fall som blivit belysta ha berört relativt begränsade moment av utbildningen, och självfallet är det lättast att där nå otvetydiga resultat. Men även mera komplexa förhållanden kunna med fördel angripas efter likartade principer, ehu-

ru både uppläggning och mätningsteknik därvid erbjuda större svårigheter. Också där man av olika anledningar måste avstå från ett renodlat experimentellt tillvägagångssätt vid prövningen av utbildningsmetoders lämplighet, är det emellertid i högsta grad önskvärt att söka följa den experimentella metodikens grundprinciper om renodling av de faktorer man vill undersöka och kontroll av alla ovidkommande förhållanden. Alltför ofta är man i sitt ställningstagande till utbildningsmetoder benägen att försumma sådana felkällor som skillnader i elevstandard, lärarskicklighet, tekniska betingelser o. d., vilka systematiskt kunna påverka resultaten i olika grupper. Även om vetenskaplig teknik i många fall ej kan tillgripas, är det grundläggande vetenskapliga betraktelsesättet alltid tillämpbart. Också själva bedömningsmomentet — motsvarande den mätningstekniska sidan av experimentet — kan systematiseras och befrias från sina allvarligaste felkällor, något som vi i ett senare avsnitt ha anledning återkomma till. b. Rådgivning på vetenskaplig grund Några av de experiment som vi i det föregående ha refererat äro av den arten att de tillåta generalisering utifrån deras resultat. Andra äro mera specifika. Det senare gäller, såsom redan nämnts, i hög grad medövningsexperimenten, för vilka visserligen allmänna principer äro härledda men där det är vanskligt att avgöra deras tillämpbarhet i ett nytt fall. Också övningskurvorna variera i hög grad för olika färdigheter. Säkrare torde det vara att generalisera utifrån telegrafiexperimentet, vars resultat väl ansluter sig till vad som tidigare är känt om förhållandet mellan hopad och uppdelad övning under olika

betingelser. Detsamma gäller namninlärningsexperimentet, där i synnerhet de samtidiga studierna över det aktiva deltagandets effekt på olika typer av klientel och under olika betingelser öka möjligheterna att i andra sammanhang dra lärdom av resultatet. Den pedagogisk-psykologiska rådgivningen inom försvaret kan gälla utbildningsmetoder och olika pedagogiska hjälpmedel såsom läroböcker, undervisningsmaterial och övningsanordningar. Den kan också gälla uppläggningen av försöksverksamhet i militär regi, där vissa grundläggande vetenskapliga principer avses skola tillämpas. Som helhet kan konstateras att den allmänna pedagogiska psykologien ger betydligt säkrare hållpunkter för generella metodiska anvisningar än för rekommendationer i mer specifika metodfrågor, där ofta nya forskningar krävas. En allmän och säkert belagd princip kan synas vara väl tillämplig, men en noggrann kritisk granskning kan avslöja vissa inskränkningar i dess giltighet för det aktuella fallet. Ett gagnrikt utnyttjande av den psykologiska forskningens resultat ställer därför stora krav på vetenskaplig skolning och kritisk inställning. Möjligheter att i tveksamma fall utföra kompletterande empiriska undersökningar förhöja i hög grad rådgivningens effektivitet. De rådgivande funktionerna böra därför intimt samordnas med forskande. När tidigare forskning ej ger möjlighet att lösa ett nytt problem, får man forska vidare. Även i de fall där tidigare resultat ha ansetts tillräckliga som grundval för rekommendationer, bör man sträva efter att empiriskt kontrollera tillförlitligheten av sina råd. Det är av grundläggande betydelse att denna forskning utföres i intimt samarbete

med direkt berörda militära myndigheter och förband. Vidare är det av största vikt att de som forska på detta område äro väl förtrogna med militära förhållanden. 3.

Industriella snabbutbildningsmetoder i militär tillämpning

Under senaste världskriget när tillgången på arbetskraft inom industrien var synnerligen knapp, utarbetades i Förenta staterna ett system för snabbutbildning av arbetsledare i instruktionsteknik, personalbehandling och arbetsförenkling, det s. k. TWI-systemet (»training within industry»). Särskilt kurserna i arbetsinstruktion ha genomgåtts av stora mängder av arbetsledare. I Sverige har systemet införts av Industriförbundets arbetsledareinstitut. Utbildningen i arbetsinstruktion går ut på att instruktören skall analysera det arbete han skall lära ut i olika klart avgränsade moment, och sedan när han lär ut dessa tillämpa en standardmetod som bygger på vissa grundläggande inlärningspsykologiska regler. Vid sitt besök i Frankrike fick utredningen ta del av ett instruktionssystem för arméns underbefäl, som synes bygga på likartade principer, även om det där har förts så långt att instruktörengruppchefen erhåller centralt utarbetade anvisningar för hur instruktionen i en viss övningsgren skall försiggå steg för steg. För varje gren består anvisningarna av en inledande instruktion och en serie kort, ett för varje övningspass. Korten innehålla detaljerade anvisningar för instruktörens tillvägagångssätt, frågor att framställa m. m. Det här beskrivna systemet synes vara av värde vid snabbutbildning av instruktörer, kanske även som icke bindande »minneslistor» för mera ruti-

neråt instruktionsbefäl. Vid utbildningen av underbefäl för stridsuppgifter synes däremot större vikt böra läggas på självständigt tänkande och handlande än vad ett system med så detaljerade föreskrifter uppmuntrar till. 4.

Förslag

Utredningen h a r genom studium av psykologiens användning i samband med utbildningsmetodiska problem inom den militära verksamheten kommit till den uppfattningen, att den psykologiska forskningen på detta område i en rad sammanhang kan lämna för det praktiska utbildningsarbetet värdefulla resultat. Där man haft tillfälle att skaffa sig erfarenhet av psykologisk forskning och rådgivning inom militärt utbildningsarbete, betraktas den också som en mycket löftesrik och utvecklingsbar gren av militärpsykolo-

C. 1.

gien. Även företrädare för utbildningsarbetet inom det svenska försvaret, som vi ha varit i kontakt med, ha betonat behovet av psykologisk rådgivning och forskning i utbildningsfrågor, ett behov som inom nuvarande organisation endast i ringa mån kan tillgodoses. Utredningen vill därför förorda, att den svenska militärpsykologien erhåller personella och materiella resurser för bearbetning av utbildningsmetodiska frågor inom ett organ, vilket för det militära utbildningsarbetet ansvariga myndigheter kunna konsultera, och där utnyttjandet av tidigare forskningsresultat samordnas med originalforskning utförd antingen inom organet självt eller utlagd på civila forskningsinstitutioner alltefter problemens art och tillgängliga resurser. Till organisationsförslag återkommer utredningen i betänkandets senare del.

Betygsättningsmetoder

Konventionella metoder

Betygsättning av den militära personalen sker regelbundet såväl vid skolor som under praktisk tjänst. Vid skolorna utdelas ämnesbetyg som regel i skalan 1—10, där graderna under 5 utgöra underkända betyg. Under praktisk tjänst utdelas oftast endast allmänna uppförande-, duglighets- och tjänstbarhetsbetyg. Vid flertalet skolor tillämpas en sammanvägning av de enskilda ämnesbetygen med fixerade koefficienter. Den vägda summan lägges till grund för en s. k. utgångsordning, som är av stor betydelse för befordran och kommenderingar. Var för sig bruka enskilda ämnesbetyg uppvisa relativt liten spridning. Endast en del av den 10-gradiga skalan utnyttjas, och den övervägande

majoriteten av eleverna hopas på betygsgraderna 6, 7 och 8. När det gäller att använda betygen exempelvis som kriterium vid undersökningar av urvalsmetoders tillförlitlighet, utgör denna ringa differentiering en u p p e n b a r olägenhet. Denna olägenhet motvägs emellertid ofta av att olika ämnesbetyg inbördes uppvisa så höga korrelationer att det kan anses berättigat att addera dem till ett mått, som närmast kan anses vara ett uttryck för allmän duglighet. Detta har exempelvis befunnits vara fallet vid arméns kadettskolor, där i varje fall de teoretiskt betonade ämnena tydligt gruppera ihop sig och utgöra den viktigaste faktorn i den betygssumma som ligger till grund för utgångsordningen (opublicerade undersökningar vid CVB). Samma erfaren75

het har gjorts vid de norska kadettskolorna, där betygen blivit föremål för faktoranalytisk undersökning inom Forsvarets psykologiske avdeling (hittills opublicerad). Också från England rapporteras liknande resultat (21/124). Det kraftiga inflytande av en allmän faktor i utbildningsbetygen, som ofta kunnat konstateras, skapas väl till största delen av en kombination av intellektuella och karakterologiska förutsättningar för framgångsrikt kunskapsinhämtande överhuvudtaget, men även formerna för examinationen torde ofta verka i korrelationshöjande riktning. Det är känt från många skolsammanhang, att lärarens värdering av skriftliga prov, som ju ofta ligga till grund för betygsättningen, påtagligt influeras av elevens förmåga att uttrycka sig skriftligt, liksom bedömningen av muntliga prestationer påverkas av den muntliga uttrycksförmågan. Språkliga faktorer i själva kunskapsprövningen skapa på detta sätt en länk mellan ämnen av de mest skilda innehåll. Även lärarnas helhetsvärdering av eleven såsom person torde påverka ämnesbetygen. Man har funnit högre korrelationer mellan bedömningar inbördes än mellan objektiva provresultat inbördes i fråga om samma färdigheter, vilket kan tydas i den riktningen att bedömningen mera är av helhetskaraktär (21/125). I den mån objektiva uttryck för elevens kunskaper inom ett visst ämne eftersträvas, äro dessa sambandshöjande faktorer att betrakta som felkällor, vilkas inflytande såvitt möjligt bör reduceras genom mer objektiva metoder för kunskapsprövningen. Sådana metoder ha på många håll varit föremål för militärpsykologernas arbete. Allmänna utbildbarbetskriterier med tillfredsställande spridning, om också behäftade med andra nackdelar, kunna

alltså erhållas ur de summerade ämnesbetygen från militära skolor. Betydligt vanskligare ställer det sig att erhålla användbara prestationsmått för en viss avgränsad praktisk färdighet eller för den praktiska tjänsten överhuvudtaget. Detsamma gäller kriterier på det karakterologiska området, i synnerhet kriterier på befälslämplighet. Då en tillförlitlig betygsättning av prestationerna under utbildning och tjänst såväl ur effektivitets- som rättvisesynpunkt är en synnerligen viktig angelägenhet inom försvarets utbildningsväsende, och då denna betygsättning dessutom är nödvändig som kriterium i samband med värdering av urvalsmetoder och experiment rörande utbildningsmetoder, har man på olika håll arbetat på att avhjälpa de allvarligaste bristerna i nuvarande betygsättning. Man har gått fram på två vägar, dels genom utarbetande av objektiva observationsoch mätningsmetoder, dels genom systematisering av subjektiva bedömningsmetoder. 2.

Objektiva prestationsmått

Objektiva prestationsmått för en rad ur mätningssynpunkt föga komplexa färdigheter äro sedan länge allmänt vedertagna och skola ej här upptagas till behandling. Hit höra skjutresultat, sändnings- och mottagningstakt i telegrafi, hastighet i maskinskrivning m. fl. Problemet att skapa objektiva prestationsmått är relativt lättlöst, så länge endast en eller ett par synpunkter på prestationerna äro relevanta, och någon form av automatisk registrering är möjlig. Vid skjutning är träffsäkerheten huvudsynpunkt för mätningen, även om övre tidsgräns för provserien ibland är stipulerad. Vid telegrafering och maskinskrivning är hastigheten den variabel man mäter med krav på viss mi-

nimikvalitet. Begistreringen är enkel — tidtagning jämte objektivt fastställande av slutproduktens kvalitet. Betydligt svårare ställer det sig med exempelvis flygskicklighet. Där är hastigheten i och för sig ej av relevans, och något enstaka totalt kvalitetsmått av objektiv art existerar ej. Inom det amerikanska flyget har man gått tillväga på följande sätt, när det gällt att mäta flygskicklighet (17/157—161 m. fl. ställen). Flygningen analyseras i olika moment, t. ex. start, landning, svängar av olika slag. Vissa stipulationer för de olika manövrarna uppställas. En standardserie av sådana moment sammansättes med noggrant angivande av utgångslägen för manövrarna och till vissa mätarställningar överförda stipulationer för »godkända» prestationer. En flyglärare medföljer som provledare och observatör, anger utgångslägen och stipulationer för eleven samt protokollför mätarställningar och vissa andra observationer, som regel flera variabler för varje manöver. Besultaten utvärderas efter på förhand fixerade principer. Utarbetandet av prestationskriterier är liksom konstruktionen av urvalsprov förenat med reliabilitets- och validitetsproblem (17/142—151; för begreppen jfr kap. III A). Beliabiliteten undersöktes i nämnda fall dels för olika observatörer under samma flygning och befanns vara god, dels mellan olika uppstigningar på samma resp. olika dagar och befanns vara mindre tillfredsställande resp. helt obefintlig. Konstanta instrumentfel, olika stora för olika flygplan, väderleksvariationer m. m. anses ha bidragit till sänkning av reliabiliteten mätt på detta senare sätt, men även elevernas attityder och sätt att reagera på erfarenheterna från den första standardflygningen kunna här

ha spelat in. — Validiteten undersöktes mot senare utbildningsresultat (godkända/utgallrade) och mot sammanlagd utbildningstid före flygskicklighetsprovet (grupper med lång och kort utbildning). Validiteten befanns vara positiv om också ej särskilt hög. Man prövade även att använda träffresultaten vid skjutning med flygplanets fasta vapen (fixed gunnery) mot mark- och luftmål såsom mått på flygskicklighet (17/237—262), eftersom en analys av sådan skjutning givit vid handen att den krävde betydande skicklighet i planets manövrering. Dessa mått visade sig ha tillfredsställande reliabilitet, men träffresultaten mot mark- och luftmål voro inbördes ej högt korrelerade. En rad yttre faktorer visade sig påverka resultaten och måste hållas under kontroll, om tillförlitligheten skulle kunna ökas. — I samband med denna undersökning fastställdes också övningskurvorna för de båda typerna av skjutning. 3.

Systematisering av subjektiv bedömning

Inom det brittiska flyget valdes en annan väg för fastställande av flygskickligheten. Även där analyserades flygningen i olika moment och standardserier av manövrar sammansattes (s. k. gradingflygning)]. Men i stället för att registrera mätarställningar och göra vissa ytterligare objektiva observationer, lät man provledarna utföra en subjektiv bedömning i skalan 0 till 10 av olika variabler inom varje moment. De båda metodernas särprägel visas av exemplen på sid. 78 på h u r ungefär samma moment behandlas i det amerikanska resp. engelska prövningsschemat (17/157 f resp. 22/268). Bedömningen delas upp på ett stort antal variabler, vilket ger slutvärdet

Ur a m e r i k a n s k t

"check-flight"-schema.

Två branta svängar 360° (Övergång direkt från vänstersväng till högersväng) A. Avvikelser från utgångshöjd Markera största och minsta avvikelse Höjdförlust i fot 0 20 60 40 80 100 120

7 Höjdvinst i fot 100 60 80

12 B. Villkor som skall uppfyllas: Misslyckande i något av dessa hänseenden innebär noll poäng på hela manövern. 1. Nådde 60° lutning i varje sväng.

2. Slutlig urgång inom

Ja

Nej

45° i förhållande till ingångskursen. Ja

Nej

Ur engelskt "grading"-schema. B r a n t sväng med niotor. a. Ingång och uppsikt b. Användning av gas c. Svängens renhet d. Höjdhållning e. Urgång

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

stor spridning och hög reliabilitet. Medan den amerikanska metoden i huvudsak torde ge både samma rangordning och samma poängtal för en grupp elever oavsett observatör, leder den engelska metoden till ungefär samma rangordning mellan två provledares bedömningar av en grupp elever, men poängtalen kunna variera med provledarnas subjektiva bedömningsnorm. Så snart en rad olika bedömare ha att värdera var sina elever, utgör det senare en avsevärd olägenhet och felkälla. Om sam78

ma bedömare värdera samtliga, är subjektiv skattning av detta systematiserade slag däremot relativt tillförlitlig. En modifikation av den engelska metoden för gradingflygningar har prövats inom det svenska flygvapnet, och de olika flygskicklighetsomdömena ha bl. a. blivit föremål för en faktoranalytisk undersökning av docent A. Trankell (20). Bedömarnas varierande jämförelsenorm utgör, särskilt där varje bedömare kan ta ställning till endast ett litet

antal personer, ett allvarligt hinder för åstadkommande av tillförlitliga kriterier. Om grupperna ej äro alltför små (åtminstone omfattande ett 20-tal personer) och ej alltför homogena i det avseende bedömningen gäller, kan man i någon mån komma förbi svårigheten genom att låta bedömarna göra upp en rangordning ur viss synpunkt inom gruppen, lämpligen indirekt genom parvisa jämförelser man mot man, och därefter bearbeta resultaten gruppvis samt efteråt sammanväga de koefficienter eller andra mått som erhållits i stället för att blanda samman alla grupper före bearbetningen. Denna metod h a r bl. a. använts vid validitetsundersökningar av det svenska inskrivningsprovet, där bedömning och bearbetning skett plutonsvis (jfr kap. I I I ) . Metodiken kan också användas vid vissa inlärningsexperiment, där objektiva prestationsmått ej kunna erhållas. De betyg och omdömen som hittills diskuterats ha huvudsakligen gällt allmän utbildbarhet och praktiska färdigheter, alltså prestationskriterier. När det gäller tjänsten som befäl eller lärare dominera andra aspekter såsom personalbehandling och andra karakterologiskt betonade sidor av lämpligheten. På detta område råder ännu stor osäkerhet i värderingen. Olika bedömningsmetoder ha prövats. Värderingen av befäls- och lärarlämplighet har utförts av överordnade, av kamrater och av underställda samt av särskilda observatörer. Såväl skattnings- som rangordningsmetoder ha använts. Bedömningen har gällt lämpligheten som helhet eller lämpligheten analyserad i olika moment. Även indirekta metoder ha använts såsom den s. k. forcedchoicetekniken, där man skall karakterisera en person genom val mellan parvis uppställda karakteriseringsut-

tryck, så sammanställda att det ena har större relevans för befälslämplighet (discriminative value) än det andra men båda ha samma allmänna dragningskraft på bedömaren (preference value). Ingen av de hittillsvarande metoderna är i sig tillfredsställande men genom kombination av flera typer av bedömningar kunna vissa hållpunkter nås.

4.

Förslag

Vi ha i detta avsnitt velat rikta uppmärksamheten på de synnerligen svårbemästrade problem som äro förenade med en tillförlitlig betygsättning av den militära personalen. Såsom redan framhållits är betygsättningen viktig såväl med hänsyn till det effektiva utnyttjandet av de personella resurserna inom försvaret som till personalens krav på rättvis behandling och bedömning — i och för sig stimulerande till framsteg i utbildning och tjänstbarhet. Därjämte utgör den en nödvändig grundval för den effektivitetsförhöjande forskningen på urvals- och utbildningsområdet. Därför anse vi det synnerligen angeläget, att de problem som sammanhänga med betygsättningen angripas med vetenskapliga metoder i anslutning till urvals- och utbildningsfrågor. Särskilt viktigt synes det vara att åstadkomma tjänstekriterier vid sidan av utbildningskriterier, som nu äro de vanligaste. I synnerhet gäller detta på befälslämplighetens område, där behovet av karakterologiskt betonade tjänstekriterier är starkt framträdande. Utredningen vill i detta sammanhang även hänvisa till ett uttalande som nyligen gjorts av en internordisk militärpsykologisk konferens. Uttalandet berör i främsta rummet frågor som gälla urvalet av befäl. Det heter där bl. a.: 79

F r å n samtliga deltagande delegationer framhölls det starkt, att ett av de viktigaste villkoren för ett effektivt arbete på att höja befälskårens kvalitet är en grundlig vetenskaplig analys både av befälets arbetsuppgifter och av de principer och riktlinjer som läggas till grund för värdering av befälets duglighet i tjänsten. Utan sådana undersökningar är det knappast m ö j ligt att effektivisera de metoder som användas vid betälsuttagningen, samtidigt som man i väsentlig utsträckning k o m m e r att sakna underlag för ett rationellt u t n y t t -

j a n d e av den tillgängliga befälspersonalen. Undersökningar av detta slag skulle dessutom skapa förutsättningar för en mer ändamålsenlig uppläggning av befälsutbildningen.

Uttalandet utmynnar i en rekommendation att söka skaffa medel för forskning på detta område. Utredningen vill för sin del kraftigt understryka betydelsen av dessa synpunkter.

D. Psykologisk och pedagogisk skolning av befälet Arméns officersutbildningskommitté framlade i sitt betänkande (3) omfattande förslag rörande utbildningen av arméns officerare i psykologi och pedagogik. Dessa förslag ha sedermera i huvudsak genomförts inom armén. I någon mån ha de även blivit normgivande för andra befälskategorier och vapenslag, men stora variationer i utbildningens omfång och innehåll föreligga alltjämt på alla stadier, vilket framgår av de sammanställningar som utredningen nedan skall redovisa. 1.

Den psykologiska och pedagogiska befälsutbildningens omfång och innehåll a. Nuvarande läge Psykologi- och pedagogikundervisningens nuvarande omfattning inom försvaret framgår av tablå på sid. 82—83. På grundval av gällande utbildningsplaner och anvisningar har utredningen där angivit den sammanlagda utbildningstiden i ämnet på olika stadier jämte en klassificering av kursernas innehåll. Vid klassificeringen tages fasta både på en klassindelning efter teoretiska grunder (personlighetspsykologi, socialpsykologi o. d.) och på i den militära befälsutbildningen ofta sammanhållna och »naturliga» enheter

(ledarskapsfrågor, anpassningsfrågor o. d.). Grupper av den förra typen innefatta oftast de teoretiska aspekterna på ämnet, medan de senare utgöra tilllämpningar. Samhörigheten mellan olika grupper har markerats genom en indelning i fem bredare kategorier. Självfallet har ibland viss tvekan rått om h u r u de i kursplanerna angivna ämnena skola redovisas. Stora variationer förekomma mellan olika skolor i fråga om undervisningens faktiska utformning beroende på lärarpersonalens heterogena sammansättning m. m. Trots sådana felkällor torde tablån ge en någorlunda rättvisande bild av de nuvarande förhållandena. Tablån avser i första hand utbildningen av aktivt befäl i trupptjänst men är indirekt tillämplig på vissa andra kategorier, i den mån olika utbildningslinjer följa varandra, såsom utbildningen av alla slags officerare på de första stadierna i armén. Som synes av tablån äro variationerna såväl med avseende på utbildningens omfång som dess sammansättning synnerligen betydande mellan olika vapenslag och utbildningsstadier. En något mera överskådlig bild erhålles av den sammanfattning som lämnas i tablåns

sista kolumner. Dessa uppta endast obligatorisk utbildning för aktivt befäl till officer och som officer resp. till underofficer vid olika försvarsgrenar och vapenslag. Uppgifterna om sammanlagd utbildningstid sammanfattas nedan. Utbildningstid i psykologi till off Armén Flottan Kustartilleriet Flygvapnet ...

90 35 55 45

som off till uoff 15 10 50 5

85 80 85 100

Underofficersutbildningen är ungefär lika omfattande inom alla försvarsgrenar och för flottans och flygvapnets del avsevärt längre än den sammanlagda obligatoriska officersutbildningen i ämnet. 1 Även utbildningens sammansättning varierar kraftigt, och detta ännu mer om man tar hänsyn till placeringen på utbildningsstadier. Dessa variationer torde i mycket ringa mån vara motiverade av skillnader i tjänstens art utan vara betingade av brist på enhetliga principer för undervisningens uppläggning. Utredningen h a r fördenskull funnit påkallat att i det följande framlägga ett principförslag beträffande psykologioch pedagogikutbildningens omfattning på olika utbildningsstadier. b. Förslag I de följande förslagen ha vi sökt tilllämpa den huvudprincipen att utbildningen alltigenom skall ankngta till de kunskapsbehov som den praktiska tjänsten skapar på olika utbildningsstadier. Den teoretiska lärobyggnaden skall komma först i andra hand och på relativt sena utbildningsstadier, när den er1 Läsåret 1952/53 införes en föreläsningsserie på 25 t i m m a r vid sjökrigshögskolans allmänna kurs.

farenhetsmässiga bakgrunden till generalisering av kunskaperna har vuxit fram. Psykologien bör icke intaga ställningen av ett allmänbildande läroämne på undervisningsschemat, utan dess studium bör göras till ett effektivt led i den praktiska befälsutbildningen i personalbehandling. Utredningens förslag framgår av tablåer på sid. 84—85. Ingen skillnad har där gjorts mellan olika försvarsgrenar. I vad avser den tidigare delen av utbildningen sammanfalla även planerna för officers- och underofficersutbildning. Förslaget innebär dels en utökning av tiden för den psykologiska och pedagogiska befälsutbildningen, särskilt för flottans och flygvapnets officerare, dels för vissa skolor en ganska radikal omläggning av lärostoffet. I jämförelse med nuvarande läge innebär förslaget en viss tendens till förskjutning av tyngdpunkten mot senare utbildningsstadier, vilket torde överensstämma med befälets egen uppfattning om den lämpligaste placeringen, sådan denna uppfattning h a r kommit till uttryck i utredningens egen attitydundersökning, och även sammanfalla med de erfarenheter som psykologilärarna vid vissa militära skolor ha samlat. Utöver de föreslagna kurserna, som böra kunna utgöra en stomme för befälsutbildningen i hithörande frågor, måste givetvis alltjämt olika specialkurser äga rum, t. ex. för lärare vid stamskolor, lärare i medborgarkunskap, provledare och exploratörer. Utredningen h a r ej funnit anledning gå in på dessa kursers utformning men föreslår att planerna för dem uppgöras i samråd med det militärpsykologiska organ som utredningen i det följande framlägger förslag till. Detta bör även medverka vid detaljutformningen av den ordinarie befälsutbildning, för vilken utred81

Översikt

över befålsutbildnihgen

i psgkologi

o "o

V. (fl

o o

^

SO

B)

B

'O-

sO

:cS

wo X X

J

-fl 5 a r» 3 v m «

CL, m

pedagogik Kustartilleriet

Flottan

Armén Off

^£ -s- O 03 «3 j j

och

Off

s «

-3 s

« a, D

Off

Uoff

Uoff

J2

o

tsä

>

T*

Uoff

"

o

t£

X

x

.5

•~

<A

^£

Timantal (avrundat till närmaste 5-tal) 25 25 40 15 10 75 201 10 2 50 25 35 10 10 35 35 20 35 50 20 30 35

Abnormpsykologi Krigspsykiatri ..

x

Inlärnings- och inövningspsykologi Undervisningsmetodik

x

x

X

x

x

x x

x

x x

Socialpsykologi X x x Ledarskaps- och disciplinX X frågor i...... X X X X Anpassnings- och trivselX X frågor Krigets socialpsykologi X X X X Propaganda och psykologisk krigföring x x xx Sinnespsykologi Arbetets psykologi och fysiologi

x

x

Personlighetspsykologi Ungdomspsykologi Explorationens teknik . och psykologi Testpsykologi och personalprövning

x x x X

X

x

x

X

x x x

X X

X

x

x x x

X

x

x x

X

X

X

x

x

X

x

X

X

X X

X X X

X

x

X

X

X

X

X

X X

x x

Därjämte c:a 35 tim. speciell ämnesmetodik, provlektioner m. m. 2 Ingår i större ämne, vari utrednii uppskattat psykologiens andel.

ningen här gett vissa riktlinjer. Önskvärt vore att även kurser kunde anordnas för redan utbildat befäl som ej tidigare erhållit psykologisk skolning. Även u n d e r trupptjänsten böra befälets kunskaper vidmakthållas och utvecklas^ Detta kan ske genom föredrag och annan upplysningsverksamhet vid förbanden, diskussions- och studiegrupper. Också civila kurser kunna med fördel utnyttjas, och i speciella fall

böra även högskolestudier i psykologi och pedagogik tillåtas inom tjänsten såsom skett exempelvis i Danmark och Frankrike. För uppgiften lämpade officerare böra kommenderingsvägen, förslagsvis under tre år, beredas tillfälle till sådan utbildning. 2.

Lärarpersonal

En utvidgning av psykologi- och pedagogikundervisningen inom försvaret

Översikt

över befälsutbildningen

i psykologi

Flygvapnet Off

Försvaret gemensamt

Uoff

och pedagogik

(forts)

Sammanlagt i ordinarie stamutbildning till off

som off

fi/Z uoff

trupp

Cfl

x

•8 «

•C ta fe D

<

"5 Se

tu- a

tfc,

•8 ic ti

5 40 5 s 60 40

rsonlighetspsykologi kgdomspsykologi Iplorationens teknik och psykologi '.. istpsykologi och personal prövning

X

»normpsykologi igspsykiatri

X

X

cialpsykologi dårskaps- och disciplin frågor lpassnings- och trivsel frågor 'igets socialpsykologi •opaganda och psykologisk krigföring

X

X X

20:

10 3 704

x

x x

90 35 55 45 X

c

a t-

t,

15 10 50 5' 85 80 85 100

X

X

x x x x

X

X

X

x

x

x

x

X X

X

X

X X

X

X X

x

X

X

X

X

X

X

x x x x

X

X

X

X

X

X

X

x

X X

X

X

X X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

X

x

X

X

X

X

x

X

X

X

x

X

nnespsykologi •betets psykologi och fysiologi lärnings- och inövningspsykologi ldervisningsmetodik

a

i i <

n a n t a l (avrundat till närn a s t e 5-tal)

e

x X

X

X

X

X

X X X

x X

X

X X

r j ä m t e c:a 5 tim. m i l i t ä r a d m i n i s t r a t i v a igor m. m.

X X

X X

frågor m. m.

medför också ökade krav på kvalificerad lärarpersonal. För närvarande är denna till sin sammansättning mycket skiftande. Där förekomma befäl i olika grader med högst varierande skolning på området, lärare från läroverk, seminarier, folkhögskolor och folkskolor samt i någon utsträckning fackpsykologer med militärpsykologisk inriktning. Hittills vunna erfarenheter synas peka i den riktningen, att undervisningen åt-

4 X

Därjämte

X X

X X

X

X X

X

X X

X

X X

X

X

X X

X X

X

X X

c:a 30 tim. m i l i t ä r a d m i n i s t r a t i v a

minstone i alla grundläggande befälsskolor med fördel handhas av militärt befäl med viss psykologisk skolning, i främsta rummet officerare vilka erhållit psykologisk utbildning vid krigshögskolorna. Anledningen härtill torde vara att den psykologiska och pedagogiska befälsutbildningen för att vara till verkligt gagn måste intimt samordnas med befälsutbildningen i övrigt och den praktiska trupptjärtsten. En från

Förslag till utbildningsplaner 1.

Utbildningen

i psykologi

till och

som

och

pedagogik

officer Timantal

Stadium Gruppchef sskola (motsv)

Psykologiska synpunkter på ledarskap i mindre grupper och det lägre befälets disciplinproblem.

Plutonchef sskola (motsv)

Sinnesorganen såsom m i l i t ä r t betydelsefulla instrument. Psykologiska synpunkter p å inlärning och inövning. Arbetseffektivitet och trötthet. Ledarskaps- och disciplinfrågor (utöver tidigare kurs). Personliga anpassningsproblem under militärtjänsten. Truppens reaktioner under strid. Personlighetens utveckling; individuella olikheter; personlighetsstörningar. Känslolivets psykologi. Individ och g r u p p ; gruppens s a m m a n s ä t t n i n g och sätt att verka. Tillämpning av ovanstående p å konkreta anpassnings- och personalbehandlingsproblem. Psykologisk krigföring. Undervisningsmetodik.

1. kadettåret

2. kadettåret

Officersskola (motsv)

Personalurvalsmetoder. Inlärningspsykologi och trupputbildningsproblem. Ledarskapets psykologi. Personliga anpassningsproblem under militärtjänsten samt ledarskaps- och disciplinfrågor i anslutning till konkreta problemfall. Krigspsykiatri. Repetition av tidigare utbildningsstadiers kurser. Värnpliktsålderns psykologi med särskild hänsyn till anpassnings- och disciplinproblem. Truppens reaktioner under strid. Åtgärder att förebygga psykiska krigsskador. Personalurvalsmetoder. Explorationens teknik och psykologi. Psykologiska synpunkter på betygsättning och personalbedömning. ^ ^

20 Anm. Utbildningen under de båda kadettåren b ö r n ä r a samordnas inbördes. Detaljanvisningar böra förebygga dubblering. de vardagliga tillämpningsproblemen avskuren, alltför teoretiskt hållen undervisning är varken ägnad att väcka elevernas intresse eller att hjälpa dem i konkreta personalbehandlings- eller utbildningsproblem, åtminstone på tidigare stadier. Civila fackpsykologer ha sin funktion på högstadiet, där en mer

teoretisk undervisning kan meddelas. En utvecklingslinje vore h ä r att inrätta ett för de militära högskolorna och ev. krigsskolorna gemensamt lektorat i militärpsykologi. Utredningen h a r kommit fram till att de i tablå på sid. 86 angivna kvalifikationer skulle kunna vara lämpliga för lärare på olika stadier,

2.

Utbildningen

till

underofficer Timantal

Ämnen

Stadium Korpralskola

= Gruppchefsskola

(motsv)

10 Furirskola

= Plutonchefsskola

(motsv)

30 Uoffskola

Personlighetsutvecklingen; individuella olikheter; personlighetsstörningar. Känslolivets psykologi. Individ och g r u p p ; gruppens sammansättning och sätt att verka. Ledarskapets psykologi. Tillämpning av ovanstående på konkreta anpassnings- och personalbehandlingsproblem. Personalurvalsmetoder. Krigspsykiatri. Psykologisk krigföring. Undervisningsmetodik.

dock utan att man enligt utredningens mening bör vara helt bunden av dessa krav vid valet av lärare. Vid övervägandet av de militära psykologilärarnas kvalifikationer ha vi funnit att en speciell kurs för dessa i hög grad är erforderlig. Utredningen h a r också förutsatt tillkomsten av en sådan i ovannämnda krav på på lärarpersonalen. Då det knappast kan beräknas vara möjligt att frigöra lämpligt befäl för genomgång av sådan utbildning under längre tid än 3 å 4 veckor, bör den tänkta kursen koncentreras tiil en fördjupad genomgång av det kunskapsstoff som skall behandlas i de grundläggande befälsskolorna. Huvuddelen av tiden bör ägnas åt arbete i mindre studie- och diskussionsgrupper, där lämplig kurslitteratur genomgås och personalbehandlingsproblem framläggas och diskuteras. Orienterande förläsningar gemensamma för hela kursen böra även i viss utsträckning ifrågakomma. Största utbytet av kurstiden skulle sannolikt vinnas genom internatförläggning av kursen i likhet med exempelvis arméns lärarkurser på Gripsholm. Själv-

fallet kan en kurs av detta omfång ej ge mer än en högst elementär psykologisk utbildning men sannolikt ändå vara tillräcklig för lärare på lägre utbildningsstadier. Eleverna böra besitta omfattande trupperfarenhet, varför i första hand kaptener och äldre löjtnanter (med officersskola) böra ifrågakomma. Kommendering till kursen bör vara frivillig så att endast därför intresserade officerare erhålla utbildningen i fråga. Man bör eftersträva att vid varje förband, där befälsutbildning innehållande psykologi- och pedagogikundervisning bedrives, h a tillgång till ett par officerare som genomgått denna lärarkurs. En årlig kurs på 30—40 elever skulle relativt snabbt få fram och vidmakthålla denna standard. Kursernas närmare uppläggning och organisation böra handhas av det av utredningen föreslagna militärpsykologiska institutet. 3.

Läroböcker och andra hjälpmedel för undervisningen

Arméns officersutbildningskommitté har i sitt betänkande redogjort för läro-

Förslag

till kvalifikationskrav för lärare i psykologi vid militära skolor.

och

pedagogik

Stadium

Kvalifikationer

Gruppchefsskola (motsv.), plutonchef sskola (motsv.), k o r p r a l skola, furirskola

Officer med speciell kurs för militära lärare i psykologi och pedagogik eller med psykölogiutbildning vid krigshögskola.

1. och 2. kadettåret, underofficersskola, officersskola

Officer med o v a n n ä m n d kurs samt teoretisk utbildning av m i n s t motsv. omfång som nuvarande speciella kurs vid krigshögskolan eller för uppgiften lämplig akademiker. Speciallärare åtminstone i personalurvalsmetoder, exploration och krigspsykiatri.

Högskola, speciella kurser

Huvudsakligen speciallärare med akademisk utbildning.

boksfrågan fram till 1946 (3/108—109). Kommittén föreslog även utarbetandet av en särskild lärobok för plutonchefsskolorna. I en av T. Husen författad bilaga till 1945 års militärutrednings betänkande (4/288) beröres också läroboksfrågan. Han föreslår att den amerikanska handboken »Psychology for the armed services» (8) skall utges i en efter svenska förhållanden anpassad upplaga. Denna bok på originalspråket användes nu vid krigshögskolan. Förslagen ha hittills resulterat i en 1947 utgiven »Lärobok i psykologi för arméns plutonchefsskolor» författad av E. Bjelfvenstam, T. Husen och S.-E. Henricson (6). Boken utkom 1949 i förbättrad och utvidgad upplaga under titeln »Lärobok i militärpsykologi» (7). Man har vid omarbetningen eftersträvat att ge boken en fastare anknytning till den militära verksamheten, vilket t. ex. på ett förtjänstfullt sätt skett i redogörelsen för krigsneuroser och själsliga abnormreaktioner. Kapitlet om »ögat och örat som militära instrument» skulle dock säkerligen vinna på att förses med lämpliga illustrationer. Framställningen i kapitlet om »Ledarskapets psykologi» torde ej på alla

punkter göra rättvisa åt en mera modern socialpsykologisk uppfattning om dessa frågor. Även exemplifieringen skulle här vinna på en översyn. Boken användes även på andra stadier än det den ursprungligen varit avsedd för. Det kan också ifrågasättas, om boken ej lämpar sig bättre för ett något högre stadium. För den pedagogiska delen av undervisningen finnes dessutom arméns nya pedagogiska anvisningar (2). För flygvapnet fastställdes 1948 ett kompendium i pedagogik (16). — Vid marinens militärsociala detalj utarbetades 1950 (omarbetad upplaga 1951) ett kompendium i människokunskap (15), avsett för marinens underbefälsskolor. Det ansluter i sina grundläggande psykologiska delar till den av US Naval academy 1949 utgivna kadetthandboken »Naval leadership» (18). Som lärobok för eleverna själva torde den också lämpa sig tidigast på kadettstadiet. Nu är den närmast avsedd som lärarhandbok i underbefälsskolorna. Försvarets brevskola har under de senaste åren utgivit en kurs i »Psykologiens grundfrågor» av Alf Ahlberg (1) och en kurs i »Ungdomspsykologi» av T. Husen (12). En krigspsykologiskt be-

tonad kurs av finländaren K. von Fieandt är u n d e r förberedelse. Dessa kurser nå företrädesvis det redan utbildade befälet. På civilt håll ha bl. a. utkommit »Handbok i psykologi», redigerad av D. Katz (13) samt »Människan och arbetet» (23) under redaktion av G. Westerlund. Delar av dessa arbeten utgöra kurslitteratur vid krigshögskolan. Här må också hänvisas till det kända standardverket på detta område »Psykologisk pedagogisk uppslagsbok» (19). Läroboksfrågan h a r sålunda gjort vissa framsteg under de senaste åren. Fortfarande saknas emellertid en tillräckligt lättfattlig och praktiskt betonad lärobok för tidiga stadier av utbildningen. För dessa bör finnas en bok rik på konkreta exempel, gärna trevligt illustrerad. Den bör ha till syfte att hos befälet tidigt grundlägga förståelse för individen och väcka intresse för de psykologiska sidorna av befälsutövningen snarare än att ge någon teoretiskt väl underbyggd människokunskap. Den synes i första hand böra behandla ledarskaps- och anpassningsfrågor, krigets psykologi, inlärningspsykologi, delar av känslolivets psykologi, sinnesorganens funktionssätt samt arbetspsykologiska frågor. Till utgångspunkt tages lämpligen stridens psykologi som ger en god bakgrund till disciplin- och ledarskapsproblemen. Även film och bildband böra kunna tas i psykologiundervisningens tjänst. Filmer om krigsneuroser och deras be-

handling, personalurvalsmetoder, utbildningsmetoder m. m. finnas inspelade. Även mer teoretiskt betonade ämnesdelar ha blivit illustrerade på film bl. a. genom Unesco. Det militärpsykologiska organ som föreslås, bör få till uppgift att befordra utvecklingen när det gäller läroböcker och andra pedagogiska hjälpmedel för försvarets psykologiundervisning, och därvid torde en lösning av läroboksfrågan för lågstadiet efter de linjer som vi skisserat vara särskilt angelägen.

4.

Undervisningsmetoder

Psykologiundervisningen torde för närvarande i rätt stor utsträckning be^ drivas i föreläsningens form. I och med att lämpliga läroböcker efterhand tillkomma, möjliggöres också en ökad användning av sådana utbildningsmetoder som kräva mer aktivt deltagande från elevernas sida, vilket utredningen finner i hög grad önskvärt. I synnerhet torde arbete i relativt små diskussionsoch studiegrupper, där så är möjligt med hänsyn till lärartillgången, vara en gynnsam form för denna utbildning. Goda resultat med denna undervisningsform ha vunnits vid krigsskolan. Konventionella lektioner med kunskapskontroll som framträdande inslag torde ej som regel vara lämpliga på detta område. En påverkan av elevernas allmänna inställning till personalbehandlingsproblemen torde oftast vara viktigare än kunskapsinhämtandet såsom sådant.

E. Sammanfattning av utredningens förslag Vi ha i detta kapitel behandlat dels psykologiens användning i samband med en effektivisering av den militära

utbildningen, dels utbildningen av befälet i psykologi och pedagogik. I den förstnämnda frågan ha vi fun-

nit starka skäl tala för att psykologisk expertis mer än vad som nu är fallet tas i anspråk för rådgivning i metodfrågor inom försvarets utbildningsverksamhet. Denna rådgivning bör grundas dels på den pedagogiska psykologiens samlade resultat, dels på originalforskning i försvarets regi. I samband härmed h a r frågan om betygsättningsmetoder diskuterats och befunnits förtjäna stor u p p m ä r k s a m h e t från militärpedagogiskt håll. När det gäller den militärpsykologiska utbildningen av befälet h a r utredningen sökt uppställa vissa allmänna riktlinjer för denna utbildnings omfattning på olika utbildningslinjer och stadier, föreslagit kurser för militära lärare på detta område samt givit synp u n k t e r på läroböcker och utbildningsmetoder.

CITERAD 1.

2.

3.

A.

5.

6.

Boring, E. G. (red.): Psychology for the armed services. Washington 1945.

9.

Bray, C. W.: Psychology and military proficiency. Princeton 1948.

10.

Dunlap, J.W.: Bio-mechanics. I : Handbook of applied psychology vol. 1 utgiven av D. H. Fryer & E. R. Henry. New York & Toronto 1950. Hovland, C. I., Lumsdaine, A. A. & Sheffield, F. D.: Experiments on mass communication. Studies in social psychology in world w a r I I , vol. 3. Princeton 1949. Husen, T.: Ungdomspsykologi. Brevkurs utgiven av Försvarets brevskola.

11.

12.

13. Ik.

15.

LITTERATUR

Ahlberg, A.: Psykologiens grundfrågor. Brevkurs utgiven av Arméns brevskola 1947. Allmänna utbildningsbeståmmelser för armén del I I : Pedagogiska anvisningar 1951. Betänkande med förslag rörande officersutbildningen inom armén m m avgivet av Arméns officersutbildningskommitté. SOU 1946:38. Stockholm 1946. Betänkande och förslag angående förhållandet mellan befäl och meniga inom krigsmakten m m avgivet av 1945 å r s militärutredning. SOU 1946:75. Stockholm 1946. Betänkande rörande gruppchefsutbildningen och därmed s a m m a n h ä n g ande frågor. SOU 1951: 57. Stockholm 1951. Bjelfvenstam, E., Husen, T. & Henricson, S.-E.: Lärobok i psykologi för arméns plutonchefsskolor. Lund 1947.

7. —, — & — : Lärobok i militärpsykologi. Lund 1949.

8.

16.

17.

18.

19. 20.

21.

22.

23.

Kalz, D. (red.) : Handbok i psykologi. Stockholm 1950. Kemp, E. H. & Johnson, A. P. (red.) : Psychological research on bombardier training. Army air forces aviation psychology program, research report no. 9. Washington 1947. Kompendium i människokunskap vid marinens underbefälsskolor utgivet av marinens militärsociala detalj (stenc). Kompendium i pedagogik för flygvapnet, fastställt genom fo n r B 53/1948 (stenc). Miller, N. E. (red.) : Psychological r e search om pilot training. Army air forces aviation psychology program, research report no. 8. W a s h ington 1947. Naval leadership prepared at the United States naval academy. Annapolis 1949. Psykologisk pedagogisk uppslagsbok del 1—4. Stockholm 1943—1946. Trankcll, A.: Den elementära flygningens grundkomponenter. Föredrag vid andra nordiska psykologmötet i Göteborg 1950. Vernon, P. E.: The structure of h u m a n abilities. London & New York 1950. Vernon, P. E. & Parry, J. B.: Personnel selection in t h e British forces. London 1949. Westerlund, G. (red.): Människan och arbetet, vol. 1. Kristianstad 1950, vol. 2. Kristianstad 1951.

V. PSYKOLOGIENS MEDVERKAN VID UTFORMNING AV UTRUSTNING, ARBETSMETODER OCH YTTRE ARBETSBETINGELSER

A. Inledande översikt I de närmast föregående kapitlen har utredningen behandlat psykologiens bidrag till att effektivisera urval och utbildning av den militära personalen. Men även vid utformning av utrustning, arbetsmetoder och arbetsbetingelser med sikte på maximal effektivitet behöva psykologiska synpunkter beaktas. Detta sker självfallet i viss mån även utan den vetenskapliga psykologiens medverkan, men då snarast på intuitiv väg, vilket inte alltid borgar för tillförlitliga lösningar av problemen. Den gren av psykologien, som här skall behandlas, studerar hur arbetet bör utformas för att underlätta människans anpassning till dess psykiska krav. Den gränsar mot olika delar av den tekniska forskningen, särskilt arbetsstudierna, och mot arbetsfysiologien, vilken studerar människans anpassning till arbetets fysiska krav. Uttryck för anknytningen till dessa andra forskningsgrenar finnas i många av de namn som denna tämligen nya gren inom den tillämpade psykologien har fått i de anglosaxiska länderna. »Psychotechnology», »human engineering» och »bio-mechanics» markera alla anknytningen till ingenjörskonsten, de

båda senare dock utan att trycka på specifikt psykologiska utan på allmänt mänskliga eller biologiska aspekter. Andra namn framhäva mera den psykologiska inriktningen, såsom »psychological problems in equipment design», »applied experimental psychology», »applied psychophysics». Från tyskt håll komma beteckningar som objektspsykologi och objektspsykoteknik. Någon stabilisering på namnområdet har ännu ej inträtt, och flertalet benämningar täcka i realiteten ungefär samma innehåll (5/311). Ett något vidare begrepp är arbetspsykologi, som även innefattar urvalsmetoder och frågor som röra trivsel och arbetsmoral. Vi skola i det följande behandla tre sidor av arbetspsykologien, nämligen psykologiens medverkan vid utformningen av (1) utrustning, (2) arbetsmetoder och (3) yttre betingelser för arbetet (yttre arbetsmiljö). Självfallet äro dessa problemområden intimt förknippade med varandra liksom med de båda tidigare behandlade grenarna av den tillämpade psykologien, nämligen dess medverkan vid urval och inlärning. Utvecklingen inom arbetspsykologien torde gå mot ett enhetligt och 89

samtidigt angripande av arbetet ur samtliga eller flera av dessa synpunkter, en forskning centrerad kring människan—maskinen som funktionell enhet snarare än ensidig urvals- eller inlärnings- eller konstruktionsforskning. Denna tendens gör sig starkt gällande hos Bray i hans arbete »Psychology and military proficiency» (2), där han ger en översikt över forskningsprojekt omfattande urvals-, utbildnings- och konstruktionsfrågor i anslutning till olika militärtekniska problem, t. ex. bombfällning. Bland de grenar som skola behandlas i detta kapitel, är konstruktionsforskningen den som går längst in på teknikens hävdvunna kompetensområde, men paradoxalt nog samtidigt den där de mest specifikt psykologiska insatserna presteras. Medan ingenjörskonsten givit de tekniska synpunkterna en markerad övervikt vid konstruktionsarbetet och ofta överlåtit åt människan—brukaren att anpassa sig efter en given teknisk utformning, eller nöjt sig med att på intuitiv väg ta hänsyn till de psykologiska faktorerna, vill den

psykologiska konstruktionsforskningen på ett vetenskapligt systematiskt sätt föra i n psykologiska synpunkter redan på konstruktionsstadiet, pch låta maskinen även anpassa sig efter brukarens förutsättningar. Härvid komma experimentalpsykologiens metodik och resultat till användning i långt större utsträckning än tidigare skett i praktiska sammanhang. — När det gäller arbetsmetodernas utformning skiljer sig psykologiens bidrag ej lika kraftigt från teknikens, här närmast tids- och arbetsstudieteknikens, och psykologien har åtminstone hittills färre originella bidrag att uppvisa på detta område än på det föregående, även om det skulle kunna verka, som om det låge närmare till hands för psykologien att studera människans arbetssätt än utformningen av de maskiner hon skall bruka. I fråga om de yttre arbetsbetingelserna är gränsdragningen i gengäld särskilt svår när det gäller att skilja mellan arbetspsykologi och arbetsfysiologi. Ungefär samma miljöfaktorer studeras och relateras ofta till samma effektivitetskriterier av både psykologer och fysiologer.

B. Konstruktion av utrustning 1.

Forskningsområden

Den psykologiska konstruktionsforskningen gjorde synnerligen stora framsteg under det senaste världskriget, framför allt i Förenta staterna. Den snabba utvecklingen inom området sammanhänger med den stegrade komplexiteten hos den apparatur som den militära personalen har att betjäna. Ju större krav apparaturen ställer på operatören, dess viktigare är det att känna gränserna för dennes förmåga och med hänsyn till denna begränsning

tillvarata de fördelar som en viss utformning h a r framför en annan. Det amerikanska arméflyget gick i spetsen för utvecklingen av den tilllämpade experimentalpsykologien. I redogörelsen för arméflygets konstruktionsforskning anger P. M. Fitts (8/7— 10) fem typer av problem som sysselsätta forskaren på detta område. 1. K o n s t r u k t i o n a v s i g n a 1och visarsystem (display systems) med hänsyn till varseblivningspsykologiska faktorer. Hit höra sådana

frågor som förmågan att under olika förhållanden urskilja olika typer av sinnesintryck (ljuSj: ljud e t c ) , olika intrycks förmåga att fånga uppmärksamheten (särskilt aktuellt för varningssignaler), faktorer som påverka instrumentskalors läslighet och tolkbarhet, faktorer som påverka orienteringen i rummet samt inflytandet av yttre faktorer på varseblivningen såsom syrebrist, acceleration, trötthet och spänning (8/22—33). 2. K o n s t r u k t i o n a v r e g l e rings- och styranordningar (control systems) med hänsyn till motoriska faktorer. Hit höra sådana frågor som lemmarnas förmåga att intaga fixerade lägen i olika riktningar från kroppen och förmågan att avpassa riktning, omfång och tryck hos skilda typer av rörelser (8/36—37). 3. F a s t s t ä l l a n d e a v g r ä n s e r för den m ä n s k l i g a prestat i o n s f ö r m å g a n i olika avsee n d e n . Sådana problem uppstå vid konstruktion av ny apparatur som kan visa sig ställa orimliga krav på operatören eller ge onödigt fina utslag i förhållande till operatörens förmåga att utnyttja den. De undre prestationsgränserna äro av betydelse för förebyggandet av olycksfall. 4. U t r u s t n i n g e n s förmåga a t t b l i a c c e p t e r a d a v d e m som s k o l a b r u k a d e n . Här komma sådana synpunkter in som att utrustningen skall vara bekväm samt att dess brukare skall känna förtroende för den (särskilt viktigt i fråga om säkerhetsanordningar) och vara stolt över att få begagna den. 5. S a m m a n s t ä l l a n d e a v s i g naloch regleringssystem t i l l s t ö r r e e n h e t e r med hänsyn till olika operationers inbördes följd,

operatörens uppmärksamhetsfördelning, samverkan mellan flera operatörer o. dyl. Bland dessa problemtyper kan nr 3 (prestationsgränserna)' betraktas som ett specialfall aV någon, av de båda första problemkretsarnä. Den sistnämnda typen (sammanställande till större enheter) är en kombination av >de båda första. Problemen under mom. 4 företräda en helt annan aspekt än de övriga och ha den subjektiva tillfredsställelsen snarare än de objektiva prestationerna som förstahandskriterier. — I det följande skall utredningen ge exempel på konkreta problem från några av dessa oniråden och deras behandling.

2.

Exempel på metodik och behandlade problem .

Forskningsresultaten på objektspsykologiens område återfinnas i sådana arbeten som Chapanis, Garner & Morgan: »Applied experimental psychology» (3), där de viktigaste resultaten av såväl militär- som industripsykologisk forskning på området äro föredömligt framställda, i den mån de varit frisläppta för publicering. En något kortare framställning författad av Fitts finns i en nyutkommen experimentalpsykologisk handbok (9). Det amerikanska arméflyget har ägnat den sista delen av sin serie av rapporter över psykologisk forskning (nr 19) åt »Psychological research on equipment design» (8), varur ovan redovisade indelning av problemen har hämtats. Den amerikanska marinen har genom »Office of naval research» understött sammanställandet av en »Handbook of human engineering data for design engineers» (10), som innehåller grundforskningsresultat om varseblivning, motorik 91

Fig. 7. Resultat

av experiment

med höjdmätares

utformning.

Typ 1-3

Procent fel på 1 000 fot eller mer Tolkningstid i sek.

Typ 4—6

• • M M 11.7

• • • 7 . 1 ^—37.5 900-:

23,000-

800-E

22,900-i

700-

22,800-:

600-^

22,700 i

500-5

22,600 z

400-E

22.500-=

27,800

• Procent fel på 1 000 fot eller mer Tolkningstid i sek.

• 0.3 ° 0.4 • 2.3 U 1.9 97 piloter

ft1'3 a 1.5 1.7 1.9

B i

I 79 collegestudenter

m. m. och tillämpningsresultat i den mån sådana finnas. Även i Frankrike har man intresserat sig för vissa sidor av området att döma av ett kompendium med titeln »Etude des temps et mouvements dans 1'armée» (7), som utredningen erhöll vid besök hos »Bureau scientifique d 1'armée». Utformningen av instrumentskalor så att avläsningstiden nedbringas och säkerheten i avläsningen ökas har blivit föremål för flera experiment. Grether (refererad ur 3/132) undersökte olika utformningar av höjdmätare för flygplan med hänsyn till tolkningstid och avläsningsfel. Som försökspersoner hade han 97 piloter och 79 collegestudenter. Den inom det amerikanska arméflyget använda standardtypen av höjdmätare, en flervarvsmätare med kantskala och tre visare, en för 10000-, en 92

,0.4 0.0 0.0 0.0

för 1000- och en för 10-tal fot — visade sig vara den sämsta bland sex modeller med c : a 15 % av avläsningarna mer än 1000 fot fel och 7—8 sek. tolkningstid (typ 1 ) . Bäst var en mätare, där antalet fot direkt visades i ett fönster (typ 6 ) . De olika typerna och resultaten visas i fig. 7. Med hänsyn till de tekniska svårigheterna att konstruera instrument av typerna 4—6, valde man typ 3, som även den innebar en avsevärd förbättring utöver den äldre typen av mätare. Utformningen av handtag och andra regleringsanordningar på instrumentbord o. dyl. så att de lätt kunna hållas isär är ett annat viktigt problemområde. Inom det amerikanska flyget prövade man vid en undersökning (8/199—205) handtag av 22 olika former för att få veta vilka som lätt

Fig. 8.

Utformning

av handtag

med obetydlig

kunde förväxlas när man bara hade handens känsel att rätta sig efter. 80 piloter deltogo som försökspersoner. Handtagen voro placerade i kanten på en vridbar rund platta. Med förbundna ögon fick försökspersonen (fp) under 1 sekund känna på ett handtag. Så snurrades plattan en bit, och fp fick med känseln därefter söka reda på det handtag han hade hållit i. Det handtag han valde registrerades. Samma proced u r upprepades för alla handtag, både med och utan flyghandskar. Efter experimentet tabulerades svaren så att man kunde se vilka handtag som oftast förväxlades inbördes. Fig. 8 visar elva former mellan vilka förväxlingar skedde i mycket obetydlig utsträckning. Ytterligare experiment visade, att största effektivitet skulle vinnas genom en kombination av färg och form vid konstruktion av kontrollknappar ( 8 / 187—198). En fast färg-form-kombination för viss signal kunde väl motstå exempelvis förändringar i fråga om

risk för inbördes

förväxling.

placering från ett instrumentbord till ett annat, vilket är ett resultat av största värde också ur utbildningssynpunkt. Relationen mellan rörelseriktningar hos visare och regleringsanordningar har också blivit föremål för studium (8/147—157). Det gäller där att göra åtgärden vid en viss signal så naturlig som möjligt, vilket både underlättar inlärning och ökar säkerheten i reaktioner under stark spänning och fruktan, då ett mödosamt inlärt, avigt reaktionssätt lätt förbyts i sin motsats med felreaktion som följd. Huvudregeln här har i flera fall bekräftats experimentellt, nämligen att det är mest naturligt att vrida en styr- eller regleringsanordning i den riktning som den önskade rörelsen skall ske. Bilratten är ett exempel på »naturlig» styranordning, rorkulten i en båt exempel på en »onaturlig». Där tekniska skäl ej bestämt tala emot det naturliga förfaringssättet, bör det tillämpas.

C. Arbetsmetoder I detta avsnitt skall utredningen i största korthet behandla två psykologiska tillämpningsområden i samband med utformningen av arbetsmetoder, dels tillämpningen av varseblivningspsykologiska lagar på observations- och förbindelseteknik, dels psykologisk arbets- och rörelseanalys. Experimentalpsykologien har sedan länge samlat kunskaper om våra sinnesorgans prestationsförmåga under olika betingelser, och mycket av detta kan mer eller mindre direkt tillämpas på militärt betydelsefulla frågor. Ändamålsenliga tillvägagångssätt vid utkik och spaning under ljus och mörker, förhållanden som motverka nattblindhet, principerna för camouflage m. m. gå tillbaka på kunskaperna om synsinnets verkningssätt. Tekniken vid användning av telefoner och talrör, valet av uttalssätt för siffror och namnmotsvarigheter till bokstäver m. m. vinner på ett beaktande av hörselpsykologiska principer. Under kriget utfördes många experimentella undersökningar på dessa områden, och regler sammanställdes t. ex. i »Psychology for the armed services» (1/33—34, 61—62, 127—128). Den psykologiska arbets- och rörelseanalysen har som tidigare påpekats mycket gemensamt med den tekniska arbetsforskningens tids- och rörelsestudier. Den utgör ett gränsområde, där förenade insatser och »team-work» torde innebära stora fördelar framför ett isolerat angripande av problemen från endera hållet. — Den grundläggande metodiken innebär en exakt beskrivning av arbetsoperationens detaljer, varvid antingen direkt observation och

klassifikation av arbetsmomenten, eventuellt förenade med tidsbestämningar, eller filmupptagning och senare detaljgranskning komma till användning. Detaljbeskrivningen analyseras därefter ur sådana synpunkter som arbetsmomentens art, inbördes följd och läge i förhållande till arbetaren, olika lemmars anspråkstagande, arbetarens kroppsställning m. m. Därvid söker man komma fram till metoder som innebära en jämnare belastning av olika kroppsdelar, eliminering av onödiga rörelser genom omläggning av ordningsföljden mellan momenten och omplacering av arbetsmaterielen samt eventuellt utbyte av mer påkostande rörelser mot mindre ansträngande sådana. Ovanstående är ju snarast tillämpligt på individuella arbetsprestationer av praktisk, rutinbetonad art, men likartade principer kunna även appliceras på arbeten som kräva samverkan mellan flera individer. Inom det militära erbjuda eldlednings- och förbindelsecentraler, kanonserviser, flermotoriga flygplan m. m. betydelsefulla samarbetsmetodiska problem, som också i viss mån varit föremål för psykologiska undersökningar (jfr 3/331—346). Arbetet p å detta område har många beröringspunkter med den s. k. operationsanalysen (operational research), som med statistisk och allmänt naturvetenskaplig metodik har tagit upp olika militära problem till behandling (jfr 4 ) . I detta sammanhang bör också uppmärksammas en svensk experimentalpsykologisk undersökning över samarbetspsykologiska problem av G. Ekman ( 6 ) .

D. Yttre arbetsbetingelser Som tidigare framhållits är gränsdragningen mellan psykologi och fysiologi svår att göra, när det gäller studium av den yttre arbetsmiljön. Den gränsdragning som ligger närmast till h a n d s är att psykologien befattar sig med miljöfaktorernas påverkan på prestationerna medan fysiologien studerar deras inverkan på kroppens inre processer. Bland psykologiskt betonade kriterier, som miljöfaktorernas inverkan bestämmes i förhållande till, må nämnas prestationernas kvantitet och kvalitet i bestämda måttsenheter, psykisk trötthet och mättnad samt olycksfallsfrekvens. Fysiologiska kriterier äro i gengäld fysisk trötthet, andning, hjärtverksamhet och energiomsättning. Ofta kombineras kriterier av båda slagen i samma undersökningar. De arbetsbetingelser som studerats i förhållande till dessa kriterier äro bl. a. följande:

arbetets placering under dygnet, sömnmöjligheter; vilopausernas längd och placering; monotont kontra omväxlande arbete; belysning; temperatur, luftfuktighet och ventilation; lufttryck och acceleration (vid flygning);; vibrationer och kontinuerliga rörelser (jfr sjösjuka); buller. Även den s. k. farmakopsykologien som studerar inverkan av droger och stimulantia kan nämnas i detta sammanhang. Militärt betydelsefulla data på detta område finnas sammanställda exempelvis i »Psychology for the armed services» (1/167—224). En inventering av betydelsefulla problem på detta område har skett vid centrala värnpliktsbyråns personalprövningsdetalj.

E. Sammanfattning och förslag Vi ha i delta kapitel givit exempel på psykologiens medverkan vid arbetsprocessens utformning i olika avseenden. Särskilt tillämpningen på tekniska konstruktionsproblem h a r framhållits som ett lovande arbetsområde, ej minst för militärpsykologien. Detta område saknar i vårt land speciella företrädare, men önskvärt är att det så småningom kan tas upp till behandling inom försvaret. Tillsvidare bör man framför allt inrikta sig på att söka följa utvecklingen på området utomlands, där psykologer med experimentell och teknisk inriktning äro intensivt verksamma. Objektspsykologiska synpunkter böra

även i möjligaste mån beaktas, när militärpsykologien kommer i kontakt med urvals- och utbildningsproblem. Det skulle sannolikt också vara av värde, om man genom föredrag och kurser kunde stimulera teknikernas intresse för dessa problem, då man alltjämt måste räkna med att tillgången på psykologer med tillräckligt tekniskt kunnande för att deltaga i det tekniska utvecklingsarbetet kommer att vara mycket begränsad.

/.

CITERAD LITTERATUR Boring, E. G. (red.): Psychology for the armed services. Washington 1945.

2. 3-

4. 5.

6. 7.

96 Bray, C. IV.: Psychology and military proficiency. Princeton 1948. Chapanis, A., Garner, W. R. & Morgan, C. T.: Applied experimental psychology. New York & London 1949. Dalenius, T.: O p e r a t i o n s a n a l y s . Statistisk tidskrift nr 1 1952. Dunlap, J. W.: Bio-mechanics. I: Handbook of applied psychology vol. 1 utgiven av D. H. Fryer & E. R. Henry. New York & Toronto 1950. Ekman, G.: Samarbetets psykologi Stockholm 1951. Etude de temps et mouvements dans

8.

9.

10.

1'armée utgiven av Bureau scientifique de 1'armée ( F r a n k r i k e ) . Fitts, P. M. (red.): Psychological r e search on equipment design. Army air forces aviation psychology program, research report no 19. W a s h ington 1947. Fitts, P. M.: Engineering psychology and equipment design. I : Stevens, S. S. (red.) : Handbook of experimental psychology. New York & London 1951. Handbook of human engineering data for design engineers. Tufts college, I n s t i t u t e for applied experimental psychology 1949.

VI. SOCIALPSYKOLOGISKA FRÅGOR

A. Inledande översikt Någon bestämd gräns kan ej dragas mellan individual- och socialpsykologi, då hela den individuella personlighetsutvecklingen påverkas av miljöfaktorer. Emellertid äro vissa sidor därav knutna till ärftliga och biologiska faktorer, och där äro de individualpsykologiska synpunkterna dominerande. Socialpsykologien däremot syftar primärt till att studera de socialt betingade företeelserna hos individen och hans inlemmande i ett kollektivt sammanhang. Dit hör gruppbildningarnas och miljöanpassningens psykologi. I de närmast föregående kapitlen har utredningen behandlat psykologiens medverkan vid effektivisering av urval, utbildning och utrustning inom krigsmakten. Gemensamt för dessa tre grenar av den militärpsykologiska verksamheten är, att individens prestationsförmåga står i förgrunden för intresset. Vid urvalet tar man hänsyn till individens kunskaper och färdigheter, vid utbildningen strävar man att öka dem, och när det gäller utrustningen söker man skapa tekniskt gynnsamma betingelser för individens prestationer. De prestationsmässiga synpunkterna äro visserligen ej de enda som beaktas. Urvalet tar hänsyn till personlighets-

drag, utbildningen omfattar karaktärsfostran, och utrustningen utformas med tanke även på individens tillförsikt och trivsel. Men det torde ändå vara tilllåtet att tillskriva de individualpsykologiska synpunkterna och prestationssynpunkterna en mycket framträdande roll inom nämnda verksamhetsgrenar. Den militära socialpsykologien i gengäld sysslar med individernas anpassning till den militära miljön och till den militära verksamhetens syften samt hur gruppen verkar formande på den enskildes anpassning. God anpassning i dessa avseenden innefattar en strävan hos individerna att utnyttja och förbättra sina kunskaper och färdigheter i försvarets tjänst. Liksom tidigare behandlade grenar av militärpsykologien syftar den militära socialpsykologien till en höjning av den militära effektiviteten. Den militära socialpsykologien har främst en utredande funktion, men många av de praktiska åtgärder som baseras på denna forskning äro sådana, att en psykologisk skolning är önskvärd hos dem som skola ha tillämpningen om hand. I det följande skall först forskningen, därefter de speciella tillämpningarna behandlas. 97

B. Socialpsykologisk forskning inom den militära verksamheten 1,

Syften och metoder

Med hänsyn till syftet kan man urskilja tre typer av forskning inom den militära socialpsykologien, nämligen forskning som syftar till 1) att beskriva reaktioner och anpassning vid olika förband samt under inverkan av olika tjänsteförhållanden och administrativa åtgärder; 2) att teoretiskt förklara med anpassningen sammanhängande frågor; 3) att förutsäga reaktioner på planerade åtgärder som antagas påverka anpassningen. Medan det i det andra fallet rör sig om grundläggande orsaksforskning, är det i de övriga frågan om en klar inriktning på praktiska mål. I samtliga fallen kan forskningen emellertid mer eller mindre direkt resultera i riktlinjer för praktiskt handlande, liksom alla tre kunna b i d r a till grundläggande teori och metodik. Mer än en av funktionerna kan också samtidigt inrymmas i ett forskningsprogram. Någon strikt gränsdragning dem emellan är i praktiken ej heller alltid möjlig. I metodologiskt hänseende kan man skilja mellan fältundersökningar och experiment. Vid fältundersökningar undersöker man förekomsten av olika förhållandesätt — det må gälla åsikter och känslomässiga inställningar eller konkret handlande — inom en viss grupp av personer samt sambandet mellan dessa förhållandesätt inbördes eller mellan dem och data rörande den enskildes personliga och sociala bakgrund (t. ex. utbildning, socialklass) eller yttre förhållanden (t. ex. tjänstgöringsplats). Den vanligaste formen är s. k. attityd- och opinionsundersökningar, där den subjektiva inställningen t. ex. 98

till olika tjänsteförhållanden blir föremål för studium. Vid experimenten studerar man hur en av undersökaren framkallad yttre förändring påverkar vissa förhållandesätt hos en experimentgrupp. Detta är än så länge den mindre vanliga undersökningsformen, men tendensen inom socialpsykologien går mot ett vidgat bruk av experimentella metoder. 2.

Förekomst

Den hittills mest omfattande socialpsykologiska forskningen med enhetlig ledning och syftning ägde under kriget rum inom den amerikanska armén. En forskningsavdelning inom arméledningens »Information and education division» företog inemot 250 fältundersökningar, flertalet av attitydundersökningstyp, och ett stort antal socialpsykologiska experiment. Medan kriget pågick publicerades resultaten i en serie periodiska meddelanden, »What the soldier thinks», som gjorde det möjligt för de militära cheferna att följa attitydutvecklingen och reaktionerna hos truppförbanden. Efter kriget ha undersökningar av mera allmänt intresse publicerats i ett samlingsverk, »Studies in social psychology in world w a r II», vol. 1—4 (6—9). I de båda första volymerna under den gemensamma titeln »The American soldier» behandlas huvudsakligen fältundersökningar rörande anpassningen hos soldaterna (vol. 1: Adjustment during army life, vol. 2: Combat and its aftermath). I den tredje volymen behandlas experimentella undersökningar rörande informations-, propaganda- och bildningsverksamhet (vol. 3 : Experiments on mass communication) 1 . I den fjärde slutligen, som

avviker från de övriga, eftersom den nästan helt ägnas åt undersökningstekniska frågor, diskuteras mätnings- och prognosproblem (vol. 4: Measurement and prediction). Som en efterskrift har utkommit en samling uppsatser, där olika författare söka dra ut konsekvenserna av arméforskningen för socialpsykologisk och sociologisk teoribildning (4). I Sverige har den socialpsykologiska forskningen inom försvaret hittills haft formen av attitydundersökningar. Fyra större sådana ha utförts. I mars 1945 gjordes under ledning av N. A. Liljedahl en attitydundersökning av omkring 10.000 värnpliktiga inom marinen, till största delen sådana som voro inkallade till beredskapstjänst. Vissa preliminära resultat ha publicerats i 1945 års militärutrednings betänkande (1/286). I januari 1946 utfördes under ledning av T. Husen åt nyssnämnda kommitté en undersökning av 4.409 värnpliktiga tillhörande 1944 års klass vid tio arméförband. Besultaten återfinnas i militärutredningens betänkande (1/230—285). 1947 gjordes inom arméledningen av T. Husen en undersökning av den aktiva befälspersonalen. Sammanlagt deltogo 1.328 befäl i graderna kapten— furir vid tretton arméförband. Besultaten ha publicerats i Officersförbundsbladet (3). I oktober 1950 utförde personalbehandlingsutredningen en attitydundersökning av 495 befäl i graderna kapten —furir och 4.477 lägre underbefäl och meniga, till större delen inkallade till krigsförbandsvisa repetitionsövningar vid tio arméförband. Efter en preliminär rapport i mars 1951 redovisas resultaten i bilaga till detta betänkande. Slutligen kan nämnas, att en serieundersökning över trivselutvecklingen un-

der värnpliktstjänstgöringen i januari 1952 inletts vid flottan. Avsikten är att följa ett par kontingenter värnpliktiga under deras tjänstgöring och mäta deras anpassning och inställning vid upprepade tillfällen under tjänstgöringen. 3.

Resultat

I det följande ha några exempel på problem och forskningsresultat inom den militära socialpsykologien sammanställts. En viss uppdelning efter problemkretsar har försökts, men övergångsformerna äro många, vilket gör gränserna något flytande. Det bör i detta sammanhang starkt understrykas, att syftemålet med attitydundersökningar är att fastställa folks reaktioner, åsikter och attityder och icke att göra något slags omröstning om h u r förhållandena under militärtjänsten skola ordnas. Ej heller kan man räkna med att skapa sig någon objektiv bild av de yttre förhållanden, på vilka folk reagerar. Syftemålet är helt enkelt att skaffa sig en så sann bild som möjligt av folks reaktioner. Anda och

gruppmoral

Ett centralt begrepp som sammanfattar en rad icke-tekniska aspekter på ett förbands stridsduglighet är det engelska »morale», som avser samverkan inom en grupp och strävan att nå ett visst gemensamt mål, i detta fall det som uppställts av den militära ledningen. Hos oss motsvarar uttrycket närmast begreppet »anda», och vi komma i det följande att bruka denna beteckning omväxlande med beteckningen »gruppmoral». Andan eller gruppmoralen är självfallet ett viktigt undersökningsobjekt för den militära socialpsykologien, och en stor del av den forskning som före99

ligger kan sägas gruppera sig omkring detta. Den grundläggande frågeställningen är: vilka faktorer äro av betydelse för andan? Personalbehandlingsutredningen ställde i sin undersökning (sid. 243) ungefär denna fråga till befäl och manskap. Bedömningen skulle avse faktorer som skapa anda och disciplin. Bland ett antal givna faktorer som skulle betygsättas efter inbördes vikt fingo följande en mycket framskjuten ställning i alla huvudgrupper av materialet: Befälets personliga omtanke om truppen ömsesidigt förtroende Yrkesskicklighet hos befälet Befälet framhävde dock kraftigast: Personliga egenskaper hos befälet och Förmåga hos befälet att göra sig åtlydd. Båda kategorierna, här dock manskapet starkast, betonade även betydelsen av »laganda». Manskapet tenderar att trycka mest på sådana moment som innebära någon form av samverkan, kontakt eller kommunikation mellan befäl och manskap, medan befälet starkare framhäver betydelsen av befälets personliga insatser. Självfallet utgöra svaren mer ett uttryck för med den militära ställningen varierande subjektiva värderingar än ett objektivt fastställande av olika faktorers betydelse. Vi komma emellertid att finna stöd för den höga värderingen av ledar- och befälsegenskaperna i andra undersökningsresultat. Andan eller gruppmoralen är en kollektiv företeelse och som sådan svår att göra till föremål för mätning. Man kan, som i utredningens egen undersökning, låta medlemmarna av en grupp bedöma andan inom gruppen. När man vill göra jämförelser mellan olika grupper, har emellertid en sådan bedömning den 100

nackdelen att någon enhetlig och gemensam värderingsnorm ej finnes. Vid stora skillnader mellan olika gruppers bedömning av den egna gruppens moral, och om skillnaderna gå igen i olika personalkategoriers omdömen, kunna gruppmedelvärdena dock med viss tillförsikt begagnas som ett slags index på gruppmoralen. Ett exempel på denna metodik vid undersökning av ledaregenskapernas betydelse för moralen kan hämtas från den amerikanska armén (6/386 f). Man lät bataljons- och kompaniofficerare samt de värnpliktiga själva bedöma andan inom kompaniet i 34 kompanier tillhörande Army service forces (underhållstjänst). De sex mest positivt bedömda resp. de sex minst positivt bedömda kompanierna uttogos och jämfördes med avseende på procenten värnpliktiga som uttryckt sitt gillande av förhållandena inom kompaniet i 15 olika avseenden. I 77 av 90 ( 6 x 1 5 ) möjliga fall hade två tredjedelar eller mer av manskapet inom kompanier med god anda uttryckt sitt gillande. Bland kompanierna med mindre god anda förekom endast i 12 av 90 möjliga fall denna andel positivt inställda bland manskapet. Den kraftigaste differentieringen mellan de båda grupperna av kompanier åstadkoms av följande faktorer: Officerarna intresserar sig för sina män (6—O) 1 Officerarna förstår sina mäns behov (6—0) l Siffrorna inom parentes ange antalet kompanier med en positiv svarsfrekvens på lägst 67 % bland kompanierna med god resp. mindre god anda. 6—0 betyder således att i alla de sex bästa kompanierna svarade minst två tredjedelar av m a n s k a pet, att officerarna vid kompaniet intresserar sig för sina män, medan däremot frekvensen för detta svar ej nådde 67 % i något enda av de sex sämsta kompanierna.

Officerarna känner sina mäns förmåga (5—0) Manskapet får ta ansvar för sina sysslor (5—0) Gott urval av lägre befäl (noncoms) (6—0) Rättvisa permissionsbestämmelser (6—1) Följande faktorer differentierade minst, även om skillnaden också här är tydlig: Manskapet får skälig fritid (5—2) Utbildningstiden utnyttjas på bästa sätt (5—2) Rättvisa bestraffningar (3—0) Man kan med dessa resultat jämföra utredningens egen undersökning om faktorer av betydelse för anda och disciplin. Befälets personliga omtanke om truppen kom där högst, här officerarnas intresse för sina män och förståelse för deras behov. En sådan faktor som »Träning och övning» kom på slutet av rangordningen, här utbildningstidens utnyttjande. En annan möjlighet att mäta moralen hos en grupp är att söka skaffa sig yttre kriterier på densamma. I det militära sammanhanget har man bl. a. använt sådana faktorer som sjukanmälningsfrekvens, rymningsfrekvens, förekomsten av krigsneuroser, totala personalförluster med undantag för stridsförluster (»nonbattle casualties», 7/6) som negativa moralmått samt dekorationer, befordringar och andra uttryck för strids-

prestationer som positiva moralmått. Alla dessa faktorer förutsätta emellertid någorlunda likvärdiga yttre betingelser, som det i praktiken är svårt att åstadkomma. Den mest omfattande undersökningen med sådana yttre kriterier gjordes omedelbart efter invasionen i Normandie (7/5—30). Under 8 veckor beräknades för 108 skyttekompanier och 34 tunga kompanier inom 12 regementen den relativa frekvensen av »non-battle casualties», vilka omfattade förluster genom olycksfall, krigsneuroser, annan sjukdom samt rymning till skillnad från egentliga stridsförluster och sålunda utgjorde ett av de yttre stridshändelserna någorlunda opåverkat mått på kompaniernas effektivitet. Denna förlustfrekvens sattes i relation till kompanimedeltal för de inågra månader tidigare undersökta attityderna i fråga om villighet att gå i strid, tilltro till egen förmåga att fysiskt och psykiskt uthärda strid samt tilltro till egen utbildning. Kompanierna inom varje regemente, vilket var utsatt för någorlunda likartade yttre förhållanden, uppdelades i tre grupper efter attityderna före invasionen och jämfördes med avseende på icke-stridsförluster. Nedan återges genomsnitt för skyttekompanierna i 12 regementen (7/15). Förlusterna utanför strid voro sålunda i genomsnitt 1,5 gånger så stora i de kompanier, vilkas personal i en attitydundersökning före striden angav låg stridsvilja och liten tilltro till egen förProcenten icke-stridsförluster i

Vid uppdelning enligt:

Villighet att gå i strid Tilltro till förmåga att u t h ä r d a Tilltro till utbildning

3 mest positiva kompanier

3 mittkompanier

3 minst positiva kompanier

17,3 19,o 19,9

25,1 23,6 23,8

28,2 28,2 26,8

måga och utbildning. Sambandet mellan attityder och effektivitetskriterium var i det närmaste lika markerat i de tunga kompanierna, där förlustsiffrorna dock genomgående lågo lägre. — Man har i denna undersökning också överhuvudtaget ett belägg för att attityderna ha värde, när det gäller att förutsäga människors handlande, och icke blott såsom ibland göres gällande äro ett uttryck för tillfälliga stämningar. En ytterligare möjlighet vid sammansättningen av s. k. moralindex är att ta gruppmedlemmarnas egen genomsnittliga anpassning till den militära miljön och den militära verksamhetens syften som ett indirekt mått på närmast motsvarande kollektiva företeelse — gruppmoralen. Denna utväg tillgrep man som regel i de amerikanska undersökningarna, bl. a. med hänsyn till att det var lättare att finna individuella än kollektiva kriterier på konkret beteende att jämföra attityderna med (6/85). Man urskilde där fyra olika aspekter på den personliga anpassningen, vilka lades till grund för moralmått (6/86 f), nämligen allmän trivsel och personligt välbefinnande, personligt engagemang i den militära uppgiften, tillfredsställelse med ställning och befattning samt gillande eller kritik av krigsmakten. Samtliga aspekter på anpassningen visade sig stå i tydligt samband med befordran resp. missanpassning inom armén. Värnpliktiga officerare svarade mest positivt, därnäst värnpliktiga underofficerare och underbefäl, meniga med kort tjänstetid, meniga med lång tjänstetid; minst positivt rymmare (AWOL'S) och psykoneurotiker. Svaren stodo också klart i samband med en totalbedömning av anpassningen i det militära. 102

Sambandet mellan dessa anpassningsmått och en rad personliga data, sociala faktorer och yttre förhållanden blev också föremål för undersökning (sammanfattningstabell 6/228). Personer med högre skolutbildning (ungefär motsvarande realexamen och högre) uppvisade mer positiva attityder i fråga om personligt välbefinnande och engagemang men en mer negativ inställning till befattning och till krigsmakten som helhet än personer med lägre skolutbildning. Denna varierande effekt av skolutbildningen på olika sidor av anpassningen kan också iakttas bland svenska värnpliktiga i militärutredningens undersökning (1/250, 261, 263). Kritiken från de bättre utbildades sida tenderar att vara mer realistisk och gäller snarare konkreta missförhållanden än grundläggande kännetecken hos den militära verksamheten såsom kravet på disciplin. Den för de bättre utbildade ofta kraftiga sänkningen i social ställning från civilt till militärt torde ha påverkat attityderna till militär ställning och befattning starkt i negativ riktning (6/153 f). Bland vapenslagen var infanteriet särskilt negativt i fråga om personlig trivsel och tillfredsställelse med befattningen men relativt positivt ifråga om personligt engagemang och sådana sidor av totalinställningen till armén som gällde personalbehandlingen (6/193). Ju längre kriget varade, dess mindre positiv blev man i fråga om alla sidor av anpassningen (6/200 f).

Allmän trivsel finnande

och personligt

välbe-

De aspekter på den personliga anpassningen, som i det föregående ha nämnts, ha blivit föremål för särskilda undersökningar i olika sammanhang,

och vi skola i det följande referera några resultat från dessa. Såväl militärutredningens som personalbehandlingsutredningens egen undersökning innehöll frågor om trivseln dels med militärtjänsten som helhet, dels med speciella sidor av den. Den sammanlagda procenten positivt inställda var praktiskt taget lika i de båda undersökningarna, nämligen 41,2 % (rekryter 1946) resp. 41,1 % (repetitionsförband 1950). Den totala trivselbedömningen sattes i relation till bedömningen av olika sidor av tjänsten. Genomgående var det stora skillnader i helhetsbedömningen av trivseln mellan dem som bedömt en speciell sida av tjänsten negativt och dem som bedömt den positivt. I nedanstående tablå redovisas en kvot mellan procenten positiva och procenten negativa i fråga om trivseln som helhet hos dem som bedömt varje speciellt förhållande positivt resp. negativt. Urvalet av förhållanden är något olika i de båda undersökningarna, men vissa direkta jämförelsemöjligheter föreligga dock. PersoMilitär- nalbeutredn. handl. utredn. Befälet Den militära ordningen... Övningsterrängen och -anordningarna Förläggningen Fritids- (permissions-) förhållandena Hälso- och sjukvården ... Maten

2,7 9

-1)

2,09 1,54 1,87 1,96

2,0 6 2,00 1,79 1,65 1,52

i I personalbehandlingsutredningens u n dersökning uppspaltades bedömningen av befälet på olika kategorier och olika aspekter, varför något sammanfattande j ä m f ö relsevärde h ä r ej finnes. Sambandet med trivselbedömningen var emellertid genomgående påtagligt, om också starkast i fråga om bedömningen av statbefälet.

Sambandet är här starkast mellan totaltrivsel och inställningen till befälet, och därnäst komma de mer militärt tjänstebetonade förhållandena. Sambandet är mindre med »underh å l l - s i d a n (mat, förläggning, hälsovård, fritid). Bland dessa förhållanden inta förläggning och mat helt olika positioner i fråga om sambandet i de båda undersökningarna. Detta har visat sig sammanhänga med den allmänna inställningen till dessa. Ju mer negativt bedömt ett förhållande på »underhålls»sidan blir, desto starkare samband tycks det uppvisa med den totala trivseln. Som också visats i militärutredningen tycks det på detta område vara de negativa värderingarna som påverka trivseln. När värderingen når över en viss neutralnivå stå variationerna i den ej längre i samband med totalvärderingen. Totalvärderingen av trivseln tycks framför allt vara ett uttryck för personlig anpassning till det specifikt militära i den militära miljön. Denna slutsats grundar sig på direkta motiveringar till bristande trivsel i militärutredningens undersökning, på ovannämnda skillnader i sambandet med speciella förhållanden under tjänsten och på skillnader i svaren på andra av personalbehandlingsutredningens frågor, där den grupp som uppgett sig trivas är mer lik befälet i sina värderingar t. ex. av disciplin- och ledarskapsfaktorer än den grupp som ej trivs. Personligt uppgiften

engagemang

i den

militära

Den andra aspekten på den personliga anpassningen, som man gick ut ifrån i de amerikanska undersökningarna, var det personliga engagemanget (commitment) i krigsinsatserna. I det103

ta sammanhang är det intressant att studera de experiment som inom amerikanska armén gjordes beträffande möjligheterna att genom upplysning i form av filmer och truppföredrag öka känslan av personlig förpliktelse hos soldaterna. Filmexprimenten gjordes i anslutning till en serie »Why we fight»-filmer innehållande något tillrättalagd men i huvudsak faktisk orientering om de händelser som ledde fram till kriget (6 /461—468 och 8/21—79). Man antog att man genom att öka kunskaperna härom också kunde påverka soldaternas åsikter och ytterst deras vilja till personliga insatser. Genom psykologiska experiment kunde man fastställa att filmerna åstadkommo en markerad ökning av de faktiska kunskaperna och även, ehuru mindre starkt, påverkade åsikterna i önskad riktning, när filmen direkt understödde en tolkning av händelserna i denna riktning. Effekten på den allmänna åsiktsbildningen utan specifik täckning i filmen blev däremot obetydlig, och viljan att göra aktiv krigstjänst förblev helt opåverkad, trots att det vid fältundersökningar visat sig, att denna vilja oftare fanns hos dem som hade goda kunskaper och önskvärda åsikter om krigshändelserna. Något enkelt orsakssamband var det alltså tydligen ej fråga om. Man har prövat många förklaringar till den uteblivna effekten. Viktigast är väl den, att så många starka motiv — fruktan, bundenhet till familj o. d. — verkade i motsatt riktning, att en eventuell effekt ej lyckades slå igenom. Resultaten blevo i stort sett desamma vid försök att genom orienterande truppföredrag påverka viljan till stridsinsatser i positiv riktning. Man uppnådde ingen förändring av attityderna på den punkten, men föredragen hade 104

den viktiga biverkan att soldaterna kände sina behov av upplysning tillfredsställda även då prov visade att de knappast lärde sig något (6/468—484). Filmexperimenten hade också till uppgift att fastställa vad soldaterna tyckte om filmerna och vad det var i dem som speciellt tilltalade dem. Vidare var man på vakt mot eventuella »bumerang»-effekter av den upplysning man lämnade. Man önskade ju exempelvis ej genom att framhäva de brittiska insatserna uppmuntra den åsikten att Förenta staternas deltagande i kriget var obehövligt. En sådan tolkning var ibland ej utesluten, och då var det viktigt att underkasta filmerna experimentell prövning före spridningen, för att icke önskvärda effekter i tid skulle kunna förebyggas. Man experimenterade också med undervisningsfilm. En sådan undersökning har refererats i kapitlet om pedagogiska frågor.

Tillfredsställelse fattning

med ställning

och be-

Tillfredsställelse med befattningen i det militära är också en viktig sida av den personliga anpassningen. Den svenska marinundersökningen har påvisat ett påtagligt samband mellan omdömen om lämplighet för nuvarande befattning och egen tillfredsställelse med placeringen (1/286). De amerikanska arméundersökningarna visade betydligt högre procent nöjda med sin % nöjda med egen befattn. som som ej valt den valt den själva själva AAF (flyget) ASF (underhållstrupperna) AGF (stridande marktrupper)

91 81

55 45

befattning bland dem som fått välja den själva än bland dem som ej fått det (6/290). Man betonar vikten att vid placeringen ej bara gå efter kunskaper, anlag och färdigheter utan även efter intressen och attityder. Man analyserade närmare fyra faktorer i samband med yrkestillfredsställelsen och fann att denna stod i samband med 1) behovet att nå en ställning — formell eller informell — inom krigsmakten i rimlig relation till den civila ställningen; 2) behovet att öka sina erfarenheter och kunskaper om sådant som kan ha civilt värde efter kriget; 3) behovet att minska riskerna att stupa eller bli sårad; 4) behovet att såvitt möjligt behålla den materiella komfort söm man var van vid från sitt civila liv. Av dessa faktorer var den sistnämnda minst viktig för tillfredsställelsen i befattningen när man väl kommit in i den, men den påverkade valet när man själv fick komma med förslag. Dessa faktorer återspeglades i de olika vapnens popularitetssiffror. Infanteriet exempelvis kom långt ner på listan bl. a. av följande skäl: 1) Infanteriet hade inte den glans som exempelvis flyget och erbjöd ej heller samma befordringsmöjligheter. 2) Infanteritjänsten hade mycket mindre anknytning till civila färdigheter än de tekniska vapenslagen. 3) Infanteritjänsten fylld.

var mycket

risk-

4) Infanteristen i fält var i särskilt hög grad berövad all slags komfort.

L

edarskapsfrågor

Vi ha tidigare kunnat konstatera ledarskapets stora betydelse för anda och gruppmoral. Ett grundläggande resultat på detta område är att det ej, såsom äldre teorier göra gällande, existerar någon enhetlig egenskap som kan kallas ledarförmåga eller någon fast konstellation av ledaregenskaper. Kraven på ledaren variera med den sociala situation, i vilken ledningen skall utövas och med de underordnades personliga egenskaper. Enligt vissa teorier är ledarskapets utformning i hög grad en funktion av det sociala »fält», där ledarskapet utövas. Enligt andra teorier finnas vissa grundläggande egenskaper som tämligen genomgående känneteckna dem som lyckas som ledare. Även här erkännes det stora inflytande på ledarskapets utformning som den speciella situationen utövar. Dessa teorier utesluta ej varandra, ty man måste alltid räkna med ett samspel av miljöbetingelser och individuella förutsättningar. Utredningen uppmanade i sin undersökning befäl och manskap att gradera en rad egenskaper efter deras betydelse för »befälslämplighet och utövande av ett gott militärt ledarskap». Främst korarao därvid sådana egenskaper som rättvisa, »att förstå sig på och ta människor på det rätta sättet», pålitlighet samt lugn och självbehärskning. Om dessa rådde allmän enighet. Befälet gav därjämte en framskjuten ställning åt förmåga att upprätthålla disciplin och ordning samt viljestyrka. Manskapet däremot framhävde dessutom förståelsen för de värnpliktigas problem. Skillnaderna här utgöra en motsvarighet till dem som framkommit vid bedömningen av olika moralskapande faktorers betydelse (jfr o v a n ) . Med ett begrepp 105

lånat från vissa klassiska ledarskapsexperiment skulle man kunna säga att befälet företräder ett mer auktoritärt ledarideal än manskapet, vilket väl sammanhänger med den militära verksamhetens hierarkiska utformning och befälets roll inom denna. Bedömningar av ovannämnda slag torde framför allt ha intresse som uttryck för olika gruppers värderingar. Andra metoder att komma åt ledaregenskapernas relativa betydelse tillämpades av det amerikanska arméflyget (10/35 ff). Man lät flygofficerare som återvänt från stridstjänst skriva kortfattade karakteristiker av officerare de ansågo vara utpräglat goda resp. dåliga ledare i strid. Beskrivningarna klassificerades av flera bedömare var för sig, och frekvenserna för olika egenskaper bland goda och dåliga ledare fastställdes. Högst på listan över egenskaper hos goda ledare kommo följande. (Procenttalen avse den andel av de tillfrågade officerarna som nämnt en egenskap inom resp. kategori.) 1 2. 3.

4. 5. 6. 7. 8. 9.

Hänsyn till sina mäns »välfärd» 47 % Förmåga att »blanda sig» med underordnade 29 Ovanligt skicklig i sin specialtjänst och kunnig i fråga om sin utrustning 25 Delar sina mäns faror 22 Tillgänglig för uppslag och för personliga problem 22 Förmåga att upprätthålla disciplin 21 Opartiskhet 19 Entusiasm och ansvarskänsla 16 Stridserfarenhet 15 (-(-ytterligare 23 »egenskaper» med 1 % eller högre).

106 Hos de dåliga ledarna nämndes följande egenskaper oftast. 1. Brist på hänsyn till sina mäns »välfärd» 18 % 2. Ej skicklig i sin specialtjänst och mindre kunnig i fråga om sin utrustning 15 3. Försöker vinna personliga fördelar, opportunist 12 4. Oförmåga att upprätthålla disciplin 11 5. Brist på entusiasm och ansvarskänsla 11 6. Partiskhet 10 ( + ytterligare 22 »egenskaper» med 1 % eller högre). Ytterligare ett antal undersökningsmetoder (analys av stridsskildringar m. m.) tillämpades. På grundval av de samlade resultaten kom man fram till fem bredare kategorier av ledaregenskaper (10/186), nämligen Initiativ och intresse för tjänsten Skicklighet i de tekniska sidorna av yrket Åsidosättande av egen välfärd och säkerhet Skicklighet i personalbehandling Vissa personlighetsdrag såsom lugn i kritiska situationer, självförtroende, anspråkslöshet etc. Dessa faktorers inbördes vikt varierade med verksamhetens syften och ledarens ställning i den militära hierarkien (10/52). Ledaren identifieras ofta med verksamhetens syften. Ett gott ledarskap kan bidra till att dessa syften accepteras av gruppen och att dess »moral» höjes. Men om syftena av olika skäl ej accepteras, blir ledaren ofta syndabock för det system varmed han identifieras. Detta torde ofta gälla inom det militära, där många värnpliktiga ha svårt att finna sig tillrätta i det kollektiva

tvång som de militära reglerna skapa för individen. Denna anpassningssvårighet kommer till uttryck ej bara i allmänna omdömen om trivseln i militärtjänsten utan påverkar också inställningen till befälet, som övervakar reglernas efterlevnad och som överhuvud taget tenderar att identifieras med själva systemet. Detta torde vara en förklaring till bl. a. de skillnader i frekvensen av positiva omdömen som befäl av olika kategorier har erhållit vid manskapets bedömning av befälet ur olika synpunkter i utredningens egen undersökning. Statbefälet—yrkesmilitärerna ha där blivit minst gynnsamt bedömda, det värnpliktiga befälet som nästan räknas till manskapets egen grupp har blivit mest positivt bedömt (sid. 251). Manskapets värderingar när det gäller ledaregenskaper är emellertid också mer likartade det värnpliktiga befälets än statbefälets. Vissa andra omständigheter som antas ha påverkat resultaten i denna riktning diskuteras i redogörelsen för attitydundersökningen. Ledarskapsfrågorna äro på många håll föremål för intensiv forskning. Främst förtjänar kanske den amerikanska marinens forskningsprogram att uppmärksammas. Nyligen har en serie rapporter över dess »research in human relations» under perioden 1945—50 publicerats under titeln »Groups, leadership and men» (2). Man arbetar här bl. a. med sociometriska metoder för att fastställa samspelet mellan olika gruppmedlemmar och ledarens inflytande på gruppens sätt att verka. Reaktioner

under

strid

De psykologiska stridsreaktionerna blevo under andra världskriget föremål för omfattande forskning särskilt från amerikansk sida. I detta avsnitt skola

vi behandla vad man kan kalla de »normala» stridsreaktionerna. Krigsneuroser och andra sjukliga avvikelser komma att beröras i nästa kapitel om kliniskpsykologiska frågor. Ett viktigt problem på detta område är: hur förhålla sig stridsprestationerna till tillförsikten till den egna förmågan att uthärda kampen? Vi ha tidigare sett att kompanier med genomsnittligt hög tillförsiktsgrad också förhållit sig mer gynnsamt med avseende på vissa objektiva, från de egentliga stridsprestationerna fristående moralkriterier. Amerikanarna undersökte även sambandet mellan attityder på ett tidigt utbildningsstadium och omdömen om stridsprestationer under invasionen i Europa (7/30—41). De som bedömdes ha utfört stridsprestationer över genomsnittet hade också i medeltal svarat ur militär synpunkt mer tillfredsställande på följande frågor: Om ni sändes i verklig strid efter ett års utbildning, h u r tror ni att ni skulle klara er? Är ni någonsin ängslig för att bli sårad i strid innan kriget är över? Hur tror ni det skulle kännas att döda en japansk soldat resp. en tysk soldat? Vi ha i detta resultat ett belägg för attitydernas prognostiska värde ej blott på det kollektiva planet, om också förutsägelserna i det individuella fallet naturligtvis äro behäftade med fel i viss utsträckning. Fruktan kan göra soldaten ineffektiv på slagfältet. För att nedbringa dess verkningar sökte amerikanarna förutom genom bortgallring av individer med bristande psykisk motståndskraft och genom realistisk drillmässig utbildning inplanta den uppfattningen hos soldaterna att fruktan var en naturlig, bio-

logiskt djupt rotad och icke skamlig reaktion på livshotande situationer, men att dess verkningar voro överkomliga och att riskerna alltid tenderade att verka större än vad de faktiskt voro. Man utvecklade en tolerant inställning mot symtom på extrem fruktan och uppmuntrade diskussion av dessa problem soldaterna emellan. Detta anses ha haft en mentalhygienisk betydelse och minskat frekvensen av allvarligare neurosfall i jämförelse med första världskriget, då symtomen däremot undertrycktes (7/196—207). — Den extrema form av fruktan som masspaniken utgör tycks ha varit betydligt mindre vanlig i det senaste världskriget, sammanhängande bl. a. med att man stred ensam eller i smågrupper, varvid underlaget för masseffekter saknas. På grundval av soldaternas beskrivning av symtom på fruktan gjorde man upp en symtomskala som gav ett slags mått på intensiteten i en individs rädsla. Symtomantalet enligt denna måttskala visade sig stå i tydligt samband med olika tillförsiktsmått före och under striden. Av dem som rapporterade ett ringa antal symtom (0—1) svarade 56 % att de hade rätt gott självförtroende innan de gick ut i strid första gången mot endast 38 % bland dem med många symtom (6—9). Soldaterna med få symtom angåvo i 46 % att deras självkänsla ökades med ytterligare stridserfarenhet mot 17 % bland dem med många symtom. Liknande skillnader gällde ifråga om självförtroendet att leda t r u p p i strid (7/225). Veteranerna förordade starkt realistisk stridsträning under eld. Det rådde stora skillnader mellan olika vapens förmåga att framkalla fruktan, och förskjutningar i uppfattningen om de olika vapnens verkan inträffade också med ökad stridserfarenhet. Fruktan för flyganfall tycktes sjunka

med ökande stridsvana, medan däremot fruktan för artilleriet växte. Fruktan stod ej alltför starkt i samband med de faktiska riskerna, utan den varierade också tydligt med ljus- och ljudeffekter, oviss väntan på nedslag utan att kunna vidta motåtgärder o. d. (7/231—241). Ökande stridserfarenhet verkade åtminstone ej bland manskapet inom infanteriet avtrubbande på fruktan, utan fruktan tenderade snarare att stiga enligt männens egen beskrivning (7/71). Inom flyget kunde man konstatera h u r stridsviljan avtog med ökande antal bombningsföretag (7/368—369). Såsom faktorer som bidrogo till att minska fruktan nämnde man inom flyget oftast förtroende för utrustning, kamrater och överordnade, effektiv verksamhet för att lätta spänningen och kamratlig samvaro under prat och skämt (10/132 f). Man sökte också överhuvud stärka moralen inom flygplansbesättningarna genom att vid deras sammansättning ta hänsyn till vänskaps- och förtroendeband, som tidigare påvisats genom sociometriska undersökningar (5/455 f). Inom infanteriet uppgav man oftast att bön liksom tankar på kamraterna hade varit till god hjälp i svåra situationer. Hatkänslor mot fienden och tankar på krigsmålen spelade inte på långt när samma roll (7/174—175). På en fråga om vad männen ansågo som det viktigaste motivet för att hålla ut och göra sitt bästa svarade 39 % att det var att få slut på »eländet» och 14 % solidaritet mot gruppen. Officerarna bedömde det vara främst ledarskap och disciplin som höll uppe soldaterna (19 % mot 1 % i deras egen bedömning) samt solidaritet och pliktkänsla (15 % v a r d e r a ) . De ideologiska faktorerna tycktes spela en mycket underordnad roll. — Detta resultat kan självfallet ej utan vidare

i

antas gälla länder med annan samhällsstruktur eller länder som ha kriget inom sina egna gränser, överhuvudtaget måste man vara mycket försiktig vid överflyttningen av resultat på detta område från en miljö till en annan. Denna reservation gäller samtliga de referat från utländska undersökningar som här ha lämnats. 4.

Användning

De undersökningsresultat på den militära socialpsykologiens område som återgivits i föregående avsnitt ha framför allt ett allmänt informativt värde. När de framkommo och redovisades separat för olika förband, kunde de emellertid också ge underlag för moralbefrämjande ingrepp. Några undersökningar företogos i direkt syfte att förutsäga reaktionen på administrativa åtgärder, och vi skola här i korthet referera ett par sådana, fortfarande ur den rika källa som »American soldiers-undersökningarna utgöra. När det började bli aktuellt att förbereda truppernas demobilisering och hemförlovning, diskuterades olika alternativ inom arméledningen. Man kunde hemförlova trupperna förbandsvis, men då skulle stora orättvisor uppstå mot veteraner i kvarvarande förband. Man kunde också hemförlova individuellt, men det var svårt att få rättvisa urvalsgrunder även vid detta förfaringssätt. Man beslöt att låta soldaterna själva gradera olika faktorers vikt för prioritetsrätt till hemförlovning och åstadkom på så sätt ett system, som tämligen allmänt accepterades av soldaterna och medförde relativt små olägenheter i form av försämrad anda hos kvarvarande i förbanden, trots att det vid själva genomförandet uppstod vissa svårigheter (7/520—548). Man skapade med ut-

gångspunkt från den av soldaterna bedömda angelägenhetsordningen ett poängsystem så beskaffat att soldaterna själva kunde beräkna sin poäng och jämföra den med de officiellt fastslagna poänggränserna för hemförlovning. Angelägenhetsordningen såg ut på följande sätt (7/526): 1. Män som har varit längst i aktiv fronttjänst 2. Gifta män med barn 3. Män som har varit borta från Amerika längst 4. Män som har varit i armén längst 5. Män över 35 år 6. Män på nyckelposter i civil industri. Andra prognosproblem gällde reaktionerna hos truppen omedelbart efter stridshandlingarnas upphörande i Europa och yrkes- och studieplanerna efter hemförlovningen. I det förra fallet gjorde man upp omfattande promemorior över vad som enligt socialpsykologisk erfarenhet kunde väntas inträffa i fråga om soldaternas attityder: glädje och lättnad, iver — småningom otålighet — att komma hem, oro för framtiden, sänkt anda hos förbanden, ovilja att förflyttas till Stilla havsfronten, aggression mot de militära myndigheterna, minskande samhörighetskänsla med allierade trupper osv. I god tid gjordes ett program för motåtgärder upp. Efteråt sökte man genom undersökningar följa hur prognosen slagit in. På det hela taget tycks den ha stämt, samtidigt som motåtgärderna minskade de negativa effekterna (7/549—595). — Soldaternas fredsplaner lades till grund för omfattande förberedelser i form av studieprogram och förmedlingsverksamhet i syfte att minska återanpassningssvårigheterna till den civila miljön (9/568 —708). 109

C. Tillämpningsverksamhet i anslutning till militär socialpsykologi Den militära socialpsykologien angavs i början av detta kapitel syssla med individens anpassning till den militära miljön och den militära verksamhetens syften. Det faller av sig självt att ansvaret för tillämpningen på detta område ligger hos befälet. I vissa specialfrågor ha de militära cheferna emellertid till sitt förfogande rådgivande verksamhetsgrenar. En av dessa är personaltjänsten, som utredningen behandlat i sitt tidigare betänkande och som i detta sammanhang huvudsakligen har speciella tillämpningsfunktioner på den personliga anpassningens område, låt vara ofta genom kollektivt reglerande åtgärder. En annan rådgivande gren är militärpsykologien, vars främsta funktion på detta område är undersökande, vartill komma vissa tillämpningar för vilka psykologisk skolning är önskvärd som bakgrund. Vi skola i detta avsnitt behandla dessa senare och ta därvid upp psykologiens medverkan vid ledarurval och ledarutbildning, individuell psykologisk rådgivning samt medverkan vid utformning av militär upplysning och bekämpning av fientlig propaganda.

1.

Ledarurval och ledarutbildning

Med hänsyn till den stora betydelse som ledarna ha för anda och personlig anpassning inom det militära är rekrytering och utbildning av lämpliga ledare en angelägenhet av största vikt för försvaret. Dessa frågor ha tidigare berörts i de avsnitt av betänkandet som speciellt behandla urvals- resp. utbildningsfrågor, och utredningen skall därför här endast hänvisa på frågans centrala betydelse. Vid ledarurvalet komma 110

de personlighetspsykologiska aspekterna i förgrunden. Vi ha framhållit det angelägna i att metoderna på detta område utvecklas, liksom att erforderliga kriterier på ledarlämplighet skapas. Utan sådana kriterier röra sig metodundersökningarna på osäker mark. Vid ledarutbildningen synas de psykologiska och pedagogiska frågorna förtjäna än större utrymme än de nu ha, även om en viss förbättring på senare år h a r ägt rum.

2.

Individuell psykologisk rådgivning

För personer med anpassningssvårigheter i militärtjänsten — om också ej av klart sjuklig art — skulle en personlig psykologisk rådgivning sannolikt vara av stort värde. Med hänsyn till tillgången på psykologer, disponibla anslag m.m. kan detta emellertid på nuvarande stadium endast leda till ett önskemål, att när tillfälle därtill ges, exempelvis i explorationer under personalprövningar, möjligheterna till rådgivning och hjälp med anpassningssvårigheter, yrkesvalsproblem eller dylikt tillvaratas. Det personliga samtalets goodwillbefrämjande funktioner få ej försummas, cch den explorerade bör såvitt möjligt alltid lämna det med en känsla av att ha fått ett personligt utbyte av kontakten. Den viktigaste parten av den personliga rådgivningen kommer emellertid på befälets och personalvårdarens lott. Ovan angivna synpunkter böra vara vägledande för deras kontakter med manskapet. Anpassningsproblemen äro störst under den första tiden i det militära. Då sker också truppbefälets explorationer, men därutöver böra goda

kontaktmöjligheter finnas för dem som känna behov därav. Även utryckningen skapar övergångsproblem, framför allt på yrkesområdet. Sedan 1945 sker i samråd med arbetsmarknadsorganen en allmän orientering om arbetsmarknadsläget och yrkesvägledning för dem som stå i begrepp att avsluta sin första tjänstgöring. Även om en effektivisering av denna verksamhet genomfördes 1948, har kapaciteten på sina håll dock visat sig vara för liten. Både personalvårdarna inom försvaret — efter lämplig utbildning — och arbetsförmedlingsorganen böra i ökad utsträckning kunna inkopplas på detta område. 3.

Upplysning och propaganda

Vissa psykologiska uppgifter på upplysnings- och propagandaområdet äro av forskningskaraktär (jfr de amerikanska filmexperimenten), andra bestå i tillämpning av psykologiska principer vid utformning av upplysning och propaganda riktade både till de egna trupperna och mot fienden. Som grundval för upplysningen till egna trupper kunna ofta resultaten av opinions- och attitydundersökningar tjäna. Vid utformningen av propaganda mot fienden kan en analys av innehållet i fiendens inåtriktade propaganda göra liknande tjänst som attitydundersökningarna på den

egna sidan. På detta område gäller det under fredsförhållanden framför allt att utbilda personal för krigsuppgifter, sprida upplysning om krigspropagandans verkningssätt samt följa utvecklingen på propagandaforskningens område. Problemen bli på många punkter desamma som för det totala psykologiska försvaret, och med hänsyn till att de utförligt behandlas av en särskild utredning för detta område, skola vi i detta avseende inskränka oss till ovanstående allmänna synpunkter. Ett av dessa spörsmål skall här ytterligare något beröras, nämligen upplysningsverksamheten till egna trupper under fredsutbildningen. På detta område användas bl. a. vissa krigsfilmer, varav »Elddopet» torde vara den i vårt land mest kända. Det förekommer även mycket realistiska förevisnings- och vänjningsövningar. Det har diskuterats, om dessa medel verkligen ha en gynnsam effekt på truppens anda eller om de snarast skapa en defaitistisk inställning. Denna fråga synes kunna — och böra — besvaras med hjälp av experimentella metoder i likhet med dem som tilllämpats i de amerikanska filmexperimenten. Någon säker slutsats torde däremot knappast nås genom endast diskussion av sådana kontroversiella frågor.

D. Förslag Individens anpassning till den militära miljön och därmed sammanhängande problem äro av central betydelse för den militära ledningen. Det andra världskriget har i synnerhet i Amerika intensifierat den vetenskapliga psykologiens användning på detta område

och lämnat ett utomordentligt rikt erfarenhetsmaterial för belysning och praktiskt angripande av dessa frågor. Det synes utredningen angeläget att man även inom det svenska försvaret erhåller möjligheter till kontinuerlig psykologisk forskning på detta område. 111

Utredningen vill därför föreslå, att det militärpsykologiska organet får personella resurser för socialpsykologisk forskning. Denna forskning synes böra äga rum både i form av fältundersökningar av den typ som utredningens egen attitydundersökning är ett exempel på, och i form av experiment, där så är möjligt utan ogynnsamma ingrepp i den militära verksamheten, för att utröna olika förhållandens faktiska inverkan på anda, anpassning och trivsel. Organet bör jämväl bedriva rådgivning och undervisning i socialpsykologiska frågor på grundval av egen och annan forskning, bl. a. civila vetenskapliga institutioners. Ett intimt samarbete med personaltjänstsidan bör etableras. Ett annat område, där en militärpsykologisk institution kan komma att få en stor betydelse, öppnar sig inom den psykologiska krigföringen. Erfarenheterna från det senaste världskriget och resultatet av de undersökningar som därefter ha gjorts ifråga om propagandans betydelse såväl för höjandet av den egna beredskaps- och stridsmoralen som för motsvarande sänkning av fiendens, peka hän på att hithörande frågor måste ägnas särskild uppmärksamhet. Detta gäller både krigs- och fredsförhållanden. Härmed sammanhängande problem äro visserligen som förut nämnts föremål för en särskild statlig utredning, vars resultat endast delvis föreligger. Det må dock redan h ä r framhållas, att ansvaret för den psykologiska krigföringen synes komma att åvila statliga myndigheter, däribland icke minst de militära. I detta sammanhang framträder behovet av att

det militärpsykologiska organet utrustas med personal, som även i detta avseende kan tillmötesgå den militära ledningens krav på psykologisk expertis. CITERAD 1.

LITTERATUR

Betänkande och förslag angående förhållandet mellan befäl och meniga inom krigsmakten m. m. avgivet av 1945 års militärutredning. SOU 1946:75. Stockholm 1946. 2. Guetzkow, H. (red.): Groups, leadership and men. Research in h u m a n relations. Pittsburg 1951. 3. Husen, T.: Attitydundersökning utförd på vid armén tjänstgörande befälspersonal i aktiv tjänst. Officersförbundsbladet h. 8—10 1947. U. Merton, R. K. & Lazarsfeld, P. F. (red.) : Continuities in social research. Studies in the scope and methods of »The American soldier». Glencoe 1950. 6. Miller, D.C. & Form, W.H.: Industrial sociology. An introduction to the sociology of work relations. New York 1951. (J.—9. Studies in social psychology in world war II : 6. Vol. 1 Stouffer, S. A. m. fl.: The American soldier: Adjustment during army life. Princeton 1949. 7. Vol. 2 Stouffer, S. A. m. fl.: The American soldier: Combat and its aftermath. Princeton 1949. 8. Vol. 3. Hovland, C. I., Lumsdaine, A. A. & Sheffield, F. D.: Experiments on mass communication. Princeton 1949. 9. Vol. 4 Stouffer, S. A. m. fl.: Measurem e n t and prediction. Princeton 1950. 10. Wickert, P. (red.): Psychological research on problems of redistribution. Army air forces aviation psycholoy program, research report no. 14. Washington 1947.

VII. KLINISK-PSYKOLOGISKA FRÅGOR

Liksom i föregående avsnitt skall här anpassningen till den militära miljön behandlas. Medan vi tidigare sysslat med vad man kan kalla »normala» former för anpassning — vilka ej utesluta vissa inifialsvårigheter som dock på ett ur militära synpunkter acceptabelt sätt övervinnas — skola vi h ä r behandla markerade avvikelser från detta »normala» beteende, låt vara att gränsdragningen mellan »normalt» och avvikande beteende ej alltid kan göras så skarp.

I och med att vi komma in på de utpräglade anpassningsproblemens område, röra vi oss också på gränsområdet mellan psykologi och psykiatri, och utredningen skall i ett första avsnitt kortfattat diskutera relationerna mellan dessa båda vetenskapsgrenar. Därefter följer en översikt över anpassningsproblemens förekomst och verkningar inom den militära verksamheten samt slutligen en redogörelse för den kliniska psykologiens arbetsområden.

A. Förhållandet mellan klinisk psykologi och psykiatri Den gren av den tillämpade psykologien som går u n d e r namnet klinisk psykologi är åtminstone u n d e r denna benämning av relativt sent datum. Den har fått sin största utbredning i Förenta staterna, där den arbetat sida vid sida med psykiatrin vid undersökning och behandling av psykiskt underutvecklade och sjuka. Mycken diskussion har förts om den kliniska psykologiens definition och avgränsning i förhållande till psykiatrien. En amerikansk översikt 1950 uppger att endast under 1948 och första halvåret 1949 mer än 50 artiklar i den psykologiska och psykiatriska fackpressen behandlat dessa frågor (10/226). Från psykiatriskt håll har ofta gjorts gällande — någon gång även från psykologiskt — att den kliniska psykolo-

giens arbetsområde borde inskränkas till lindrigare neurotiska avvikelser. Man har också velat begränsa psykologiens — eller rättare psykologernas — medverkan till diagnostiska specialundersökningar, t. ex. intelligens- och personlighetstestning, som hjälp åt psykiatrikern och ej tillåta psykologer att h a n d h a någon form av terapi. Bland annat på grund av bristen på välutbildade psykiatriker har man emellertid särskilt i Förenta staterna ofta i praktiken måst gå utöver dessa gränser. I vårt land äro ännu så få psykologer sysselsatta på det kliniska området och de utbildningsmässiga förutsättningarna så skiftande, att någon praxis ej kan sägas ha utbildat sig beträffande arbetsuppgifternas avgränsning. Utifrån den uppfattningen att stör113

ningar som ta sig psykiska uttryck kunna ha både psykologisk och kroppslig grund, torde man kunna se arbetsfördelningsfrågorna på följande sätt. Psykiatrien stöder sig på såväl psykologien som den somatiska medicinens grundvetenskaper. Den intar därigenom en förmedlande mellanställning mellan klinisk psykologi (tillämpad abnormpsykologi) och somatisk medicin. Genom sin utbildning i båda riktningarna har psykiatern möjligheter att beakta såväl psykologiska som somatiska aspekter på en psykisk sjukdom, och detta ger honom en central ställning såväl vid undersökning som behandling. Undersökningen behöver emellertid ofta kompletteras i endera eller båda riktningarna. Psykiatern kan då samarbeta med den kliniska psykologen eller den somatiska specialisten. Detsamma gäller behandlingen. För vissa typer av organisk behandling inkopplas somatiska specialister, t. ex. hjärnkirurger. övervägande psykologiskt inriktad terapi bör i princip på motsvarande sätt kunna handhas av psykologer med klinisk utbildning och erfarenhet. På båda stadierna bör det vara fråga om ett förtroendefullt samarbete mellan principiellt likvärdiga vetenskapsgre-

nar. Den gynnsammaste formen för detta samarbete torde vara lagarbetets '»team w o r k » ) , där dock psykiatern genom sin mångsidiga utbildning oftast torde bli den ledande och sammanhållande medlemmen. I detta »team» bör även ingå den psykiatriskt inriktade socialarbetaren, som bidrar till att klarlägga patientens sociala förhistoria (anamnes) och till att påverka hans framtida sociala miljö i en ur behandlingssynpunkt önskvärd riktning. Arbetsfördelningen i ett sådant »team» kommer självfallet att variera för olika typer av patienter. Psykologerna ägna kanske huvudsakligen sitt arbete åt de lindrigare neurosfallén och göra en mera betydelsefull insats på diagnos- än på terapistadiet. Någon principiell gränsdragning efter dessa linjer torde emellertid ej vara påkallad. Vtterst blir ju också vars och ens möjlighet till insatser och ansvar beroende på personlig lämplighet, utbildning och erfarenheter. Det bör i anslutning härtill betonas, att den skisserade arbetsfördelningen snarare gäller ett idealfall än nuvarande svenska förhållanden, under vilka psykiatern har mycket begränsade möjligheter till samarbete med kliniskt skolade psykologer.

B. Undersökningar över förekomsten och verkningarna av psykiska störningar inom krigsmakten 1.

Fredsförhållanden

Med sina tvångsmässiga krav på individens inordnande i ett kollektiv och åtlydnad av ett omfattande regel- och förbudssystem skapar militärtjänsten redan under fredsförhållanden betydande påfrestningar på individens för-

måga till miljöanpassning. Även om dessa anpassningssvårigheter för flertalet äro relativt övergående, och man så småningom oftast med eller utan trivsel finner sig tillrätta i den militära miljön, så finns det en icke obetydlig grupp som misslyckas med att anpassa

sig. Detta tar sig uttryck bl. a. i psykiska störningar eller konflikter med det militära regelsystemet. Dessa förhållanden ha blivit föremål för undersökningar både från psykiatriskt och psykologiskt håll, och utredningen skall i det följande återge några resultat från svensk forskning på området. Den mest omfattande svenska undersökningen är psykiatern Martin Ekblads avhandling »A psychiatric and sociologic study of a series of Swedish naval conscripts» (4). Materialet för undersökningen är insamlat vid Stockholms örlogsstation 1944—46 och består dels av en grupp p å 577 värnpliktiga vid flottan, som innefattar representativa urval av yrkessjömän resp. andra värnpliktiga tilldelade flottan. Dels består det av alla övriga värnpliktiga i motsvarande inryckningsomgångar, som blivit remitterade till psykiatrisk undersökning eller bestraffade för förseelser u n d e r militärtjänsten, jämte samtliga bestraffade ur ytterligare ett par kontingenter — sammanlagt 418 man. Samtliga dessa värnpliktiga ha personligen intervjuats och intelligenstestats

Procentuell representativ

av Ekblad. På grundval av resultaten gjorde han en klassificering av de värnpliktiga i psykiskt normala, olika typer av psykopater samt sådana som voro behäftade med vissa organiska psykiska sjukdomar. Denna psykiatriska diagnos sattes sedan i relation till olika kriterier på anpassningen under militärtjänsten, såsom befordringar, bestraffningar och avbrott före utbildningens fullbordande, samt till olika bakgrundsfaktorer, såsom uppväxtförhållanden, skallskador och civila förseelser. Vi ha ur olika delar av avhandlingen sammanställt uppgifter om frekvensen av olika psykiska defekter i olika delar av det för flottan representativa värnpliktsmaterialet. Sambandet mellan psykiska defekter och bristande militär effektivitet är slående (se nedan). Inom hela gruppen voro sålunda 65 % normalt utvecklade såväl i personlighets- som intellektuellt hänseende. Denna andel visade sig emellertid vara mycket olika stor i olika undergrupper av materialet. Sålunda voro av de ej bestraffade som fullföljt sin ut-

frekvens av olika psykiatriska värnpliktsgrupp inom flottan.

diagnoser inom olika delar av (Sammanställt ur Ekblad 1948). Därav Ej bestraffade

Psykiatrisk diagnos

Normala med intelligensålder på 12 år eller däröver Under 12 år Asteniska psykopater övriga psykopater Hjärnskadade, sinnessjuka, epileptiker (misstänkta eller säkra fall) S u m m a procent

Hela gruppen

utb. fullföljd befordrade till 2. klass sjömän

ej befordrade

65 10 5 18

88 5 4 3

75 11 4 10

2 100

0,5

utb. avbruten

22 29 15 22

Bestraffade

37 6 3 51

bildning och uppflyttats till 2.klass sjömän hela 88 % normala mot endast 37 % bland de bestraffade. 51 % av dessa voro psykopater av icke astenisk typ mot endast 3 % av dem som blivit 2.klass sjömän. Sannolikheten att fullfölja utbildningen utan förseelser medförande bestraffningar var inom olika grupper enligt den psykiatriska indelningen följande. (Procenttalen äro här räknade på andra hållet i originaltabellen och anger procenten obestraffade med fullföljd utbildning inom varje grupp enligt den psykiatriska diagnosen.) 1 Normala med intelligensålder på 12 år eller däröver 84 % under 12 år 55 % Asteniska psykopater 52 % Övriga psykopater 26 % Hjärnskadade, sinnessjuka, epileptiker (misstänkta eller säkra fall) (8 % ) * Båda redovisningsmetoderna ge en klar bild av de psykiska defekternas allvarliga inverkan på den militära effektiviteten. Intelligensutvecklingen (intelligensåldern), som klassificerats fristående från personlighetsstörningarna, står närmast i samband med förmåga att fullfölja utbildningen samt även fastän i mindre mån med befordran. De asteniska arterna av psykopati, som inför militärtjänstens påfrestningar ta sig uttryck bl. a. i kraftlöshet, bristande koncentration, psykosomatiska besvär som huvudvärk, hjärtklappning och sömnlöshet, leda närmast till oförmåga att fullfölja militärtjänsten. Denna kategori uppvisar däremot ej något överskott på bestraffningar. De bestraffade finnas i gengäld i stor utsträck1 Parentesen m a r k e r a r att procenttalet bygger på mycket litet material, h ä r endast 12 personer.

ning bland övriga psykopater (instabila, hysteriska, sensitiva m. fl. t y p e r ) , för vilka brist på känslomässig stabilitet och tendenser till våldsamma reaktioner vid påfrestningar och konflikter äro gemensamma drag. De allvarliga organiska psykiska störningarna slutligen leda i regel till oduglighetsförklaringar. Hela 33 % av sjömännen och 13 % av de övriga värnpliktiga i det representativa materialet råkade under sin militärtjänst ut för en eller flera bestraffningar. Skillnaden i bestraffningsfrekvens står i samband med en högre frekvens av i synnerhet instabila psykopater i sjömansgruppen. Av sammanlagt 199 domar gällde 72 (36 %) rymning, 50 (25 %) olovligt undanhållande och 38 (19 %) fylleriförseelser. I det material som omfattade alla bestraffade under en 2-årsperiod, fanns det 74 som minst två gånger blivit dömda för rymning. Av dessa klassificerades 64 (86 %') som psykopater av icke astenisk typ. Endast 6 (8 %) klassificerades som normala. Nästan samtliga i denna kategori av rymmare voro alltså psykiskt defekta. Under beredskapsåren skapades inom armén ett särskilt s. k. G-kompani för allvarligt svårdisciplinerade värnpliktiga. Psykiatern Carl-Henry Alström kom att undersöka en stor del av dessa värnpliktiga och fann samtliga av honom undersökta vara »grava psykopater (en del på basis av intellektuell efterblivenhet), odugliga till militärtjänst och helt otillgängliga för försök till korrektion» (1/2915). Flera hade också redan vid tidigare militärpsykiatrisk undersökning förklarats odugliga till militärtjänst främst på grund av psykopati. Bland förseelserna före kommenderingen till G-kompaniet dominerade indisciplinärt uppträdande (37 %)

följt av fylleri (12 %) och rymning (6 % ) . Dessa frekvenser avvika rätt tydligt från fördelningen i Ekblads material, vilket dels torde sammanhänga med faktorer vid urvalet till korrektionskompaniet, dels med i andra sammanhang konstaterade skillnader mellan förseelserna inom armén och flottan, t. ex. högre rymningsfrekvens vid flottan (jfr Ekblad 4/110). År 1941 öppnades vid Karolinska sjukhuset en militärpsykiatrisk poliklinik, till vilken tillströmningen under beredskapstiden var mycket stor. Psykiatern G. Wretblad h a r i en uppsats redogjort för erfarenheterna av denna verksamhet och givit vissa data om klientelets sammansättning (13). Under halvåret 19/11 1942—18/5 1943 remitterades till kliniken 656 patienter, vilka samtliga undersöktes av Wretblad. Den största gruppen bland dessa diagnosticerades som psykopater (35 %). Därnäst kom imbecillitet (relativt grav intellektuell efterblivenhet) i 18 % av fallen. I sammanlagt 12 % konstaterades eller misstänktes sinnessjukdom. Som lämplig åtgärd föreslogs i 160 fall frikallelse. Med tyngdpunkten huvudsakligen på sociala och psykologiska faktorer utförde psykologen Torsten Husen hösten 1949 en undersökning av de bestraffade vid 8 arméförband (5). Undersökningen, som bekostats av försvarsmedicinska nämnden, gjordes 5—6 månader efter inryckningen till första tjänstgöring. Intill den tidpunkten hade 152 man blivit bestraffade, därav 91 vid I 1 och återstående 61 vid övriga 7 regementen (I 4, I 7, K 3, P 4, A 1, A 2, Lv 6). F ö r dessa insamlades en rad uppgifter ur militära och civila register. Därjämte blevo 60 man vid I 1 och 58 vid övriga regementen föremål för in-

dividuella intervjuer och intelligenstestning, utförda av psykolog. Begisterdata insamlades även för en »kontrollgrupp» av 372 icke bestraffade värnpliktiga vid I 1. Kontrollgruppen kunde av kostnadsskäl ej intervjuas. Bymning och olovligt undanhållande svarade tillsammans för 136 (49 %) av de 278 straff som utdelats inom materialet. Därnäst kommo olika former av tjänstefel (vägran att lyda order, övergivande av post m. m.). I synnerhet r y m m a r n a men även övriga bestraffade lågo i genomsnitt något under representativa normalgrupper i fråga om intellektuell nivå, både enligt inskrivningsprovet och enligt GVBskalan (jfr kap. I l l ) , som begagnades vid intervjun. Skillnaderna mellan bestraffade och normalgrupper voro emellertid större i fråga om deras militära lämplighet och ambition, såsom de kommo till uttryck i befälsomdömen, än i intelligenstesten. Dock blevo även många av de bestraffade bedömda som fullt godtagbara soldater, och flera av förstagångsförseelserna särskilt vid I 1 buro den tillfälliga förlöpningens prägel. Inställningen till militärtjänsten hos de bestraffade var utpräglat negativ. Medicinskt lågo de bestraffade klart under en normalgrupp av värnpliktiga, vilket framkom såväl i besiktningsgruppstillhörighet som i sjukskrivningsfrekvens. Den senare är dock även ett uttryck för den subjektiva anpassningen till militärtjänsten: dålig trivsel och negativ inställning åtföljs av tätare sjukskrivningar. De bestraffade kommo proportionsvis i något större utsträckning från städer än från samhällen och landsbygd. Antalet förseelser per individ var också större för de värnpliktiga från städer. I synnerhet inom Stockholms117

klientelet hade en anmärkningsvärt stor del av de bestraffade växt upp i s. k. stympade hem, d. v. s. där ena eller båda föräldrarna saknats under uppväxttiden. En fjärdedel av de bestraffade hade tidigare varit i kontakt med barnavårdsmyndigheterna, och en fjärdedel hade före militärtjänsten varit tilltalade inför domstol. I fråga om utbildning och yrke lågo de i genomsnitt lägre, på skalan än normalgrupper i samma ålder. Deras fritidsintressen gällde mest rena förströelser eller passiva sysselsättningar. Föreningsdeltagande och aktiv sportutövning tycktes vara jämförelsevis mindre vanliga hos dem än bland deras jämnåriga. Vid jämförelse mellan de här berörda undersökningarna bör man observera den utveckling som under tiden skett ifråga om psykologiskt-psykiatriskt urval inom den svenska krigsmakten. I Alströms undersökning som gäller förhållandena 1942—1943 påträffar man relativt många fall av grav intellektuell undermålighet och allvarliga psykopatier. Dessa uppspåras numera nästan alltid vid inskrivningen och den efterföljande psykiatriska undersökningen vid inryckningen (jfr kap. I I I ) , varefter de allvarligast defekta frikallas. De stora variationerna mellan förbanden i Husens undersökning antyda också, att faktorer utanför de bestraffade själva måste tillmätas stor betydelse som bakgrund till förseelserna, och att bestraffningspraxis varierar från förband till förband. Många överträdelser synas tämligen slumpbetonade och »onödiga» och skulle antagligen vid gynnsammare förhållanden exempelvis med avseende på personalbehandling, de värnpliktigas fördelning på truppförband m. m. ha kunnat undvikas. 118

2.

Krigsförhållanden

Bedogörelser för krigserfarenheterna på det psykiatriska och klinisk-psykologiska området ha främst kommit från Förenta staterna och England och återfinnas i sådana arbeten som »Psychiatry in a troubled world» (7) av William C. Menninger, som var den amerikanska arméöverläkarens chefskonsult på det psykiatriska området, och »The shaping of psychiatry by war» (8) av J. R. Bees, som intog en likartad ställning i den brittiska armén. Även American soldier-volymerna innehålla åtskilligt som berör detta område. Professor Gösta Rglander och kapten Åke Thord ha i en uppsats om »Krigsneuroserna och de moderna stridsmedlens psykiska verkningar» gjort en svensk översikt över området ifråga (9). De till ytterlighet skärpta påfrestningarna på individens anpassningsförmåga och psykiska motståndskraft som både inordnandet i en kämpande krigsmakt och själva stridsupplevelserna inneburo, hade till följd en rad abnorma reaktioner, varav de s. k. krigsneuroserna utgjorde den viktigaste gruppen. Svårigheter vid miljöanpassningen och rädsla u n d e r fiendes eld voro normala reaktioner, som alla råkade ut för. I synnerhet rädslan erkändes officiellt som fullt naturlig och såsom något som soldaten icke behövde skämmas att medge. Det gällde blott att i striden övervinna denna rädsla och det ansågs därför lämpligt att förbereda soldaterna på dess symtom och förekomst. När den psykiska motståndskraften var försvagad och de yttre betingelserna varaktigt gåvo upphov till rädsla, var emellertid risken för psykiskt sammanbrott stor. Inom den amerikanska armén uppgick enligt Menninger antalet »psykiat-

riska fall», d. v. s. antalet personer remitterade till psykiatrisk undersökning och behandling, till ungefär lika många som sammanlagda antalet förluster i döda och sårade, nämligen 850*000 psykiatriska fall resp. 237.000 döda och 599.000 sårade på de drygt 11 miljoner man som tjänstgjorde inom armén (7/339 f). Inom invasionstrupperna i Europa 1944 voro stridsförlusterna på grund av psykiska skador uppe i 260 man av 1000 per år (7/345). Både Menninger och Bees ha uppgifter om de psykiatriska fallens fördelning på olika typer. Andelarna överensstämma någorlunda mellan amerikanska och engelska armén, även om indelningarna äro något olika varandra.

Psykiatrisk diagnos

Förenta Staternas armé (7/344)

Neuros Psykopatisk personlighet Intellektuell efterbli- [ venhet Sinnessj ukdo m Neurologiska sjukdomar Annat Summa procent

Brittiska armén (8/46)

47 i

30 27 3,5

10 6 3 4 100

|

11,5 100

Den viktigaste gruppen utgjordes sålunda av neurosfallen. Bylander och Thord ha sammanställt uppgifter om neurosernas fördelning på olika arter (9/517 f)|. Följande gränsvärden för förekomsten anges. Ångest mest påfallande symtom 60—80 % F r a m t r ä d a n d e hysteriska symtom 4—10 % Psykosomatiska symtom dominerande ? Skräckpsykoser några procent

Depressiva och neurasteniska tillstånd

5 %

Bisken att falla offer för krigsneuroser var större för dem som i sitt tidigare liv haft nervösa besvär av något slag, men även många synbarligen motståndskraftiga personer drabbades av sammanbrott, vilket tyder på de yttre förhållandenas stora inverkan. En stabil, intellektuellt välutvecklad personlighet, stark motivation och god ledning uppges ha varit de viktigaste faktorerna, när det gällde att framgångsrikt motstå krigets påfrestningar (7/139). I början av kriget skickade västmakterna hem krigsneurotikerna för sjukhusvård. Hela 90 å 95 % av dessa uppges ha blivit definitiva förluster i form av kroniska neurosfall (9/518). Från 1943 sattes behandling in redan vid förbandsplatserna i stridszonen. Besultatet blev att många efter vila, medicinering och psykologisk terapi kunde återvända i strid efter ganska kort tid. 40—60 % uppges ha återvänt till full stridstjänst, 20—40 % till icke stridande tjänst på krigsskådeplatserna (7/346). Endast fall som genomgått fullständig behandling utan att bli botade hemsändes. Förlusterna på grund av psykiska skador voro utan tvivel stora men skulle ha varit ännu kraftigare, om ej en omfattande gallring hade ägt rum vid inskrivningen, där intellektuellt efterblivna och psykosomatiskt labila personer uppspårades och i relativt stor utsträckning frikallades eller placerades i mindre utsatta befattningar. Ett annat uttryck för missanpassning ha vi liksom under fredsutbildningen i bestraffningarna. Inslaget av psykiskt defekta bland de bestraffade under kriget inom amerikanska armén var unge119

fär lika stort som bland svenska bestraffade under fredsutbildningen enligt Ekblads tidigare refererade undersökning (jfr ovan). Psykopaterna (närmast motsvarande icke-asteniska psyko-

pater enligt Ekblad) dominerade bland de psykiskt defekta bestraffade. Neurosfall (närmast motsvarande asteniska psykopater enligt Ekblad) voro sällsynta i denna grupp (7/347).

C. Psykologiska metoder som hjälpmedel vid den psykiatriska diagnostiken En av den kliniska psykologiens viktigaste funktioner är att utarbeta och tillämpa objektiva metoder i samband med undersökningen av psykiskt defekta. Såsom i olika sammanhang berörts skola dessa metoder innefatta sådana som gör det möjligt att på tidiga stadier uppspåra de psykiskt mindre motståndskraftiga eller defekta, vilkas prognos i militära sammanhang som ovan refererade undersökningar visat är föga gynnsam. Härvid komma olika gruppundersökningsmetoder till användning. De genom gallringsinstrumenten eller under militärtjänsten utsållade behöva därefter bli föremål för mer ingående individuella undersökningar, för vilka objektiva metoder också krävas. I synnerhet gruppundersökningsmetoderna ha redan i det föregående behandlats, varför utredningen här endast gör en kortfattad översikt över metoderna sedda u r klinisk-psykologiska synpunkter.

misstänkas vara m i n d r e lämpliga för militärtjänst och att fördela de intellektuellt väl utrustade till mera krävande tjänster i för trupp- och vapenslagen rimliga proportioner. Här intresserar den förstnämnda aspekten. Tillvägagångssättet h ä r som utomlands är i regel det att hela värnpliktsmassan underkastas grupptestning. Personer under en viss resultatnivå bli därefter föremål för ytterligare, oftast psykiatrisk undersökning, innan definitivt beslut om duglighet för militärtjänst fattas. På detta senare stadium kontrolleras som regel grupptestningsresultatet genom individualtestning, och även personlighetsfaktorer beaktas vid bedömningen.

Metoder för undersökning av intellektuell efterblivenhet

Inom den svenska krigsmakten användas inskrivningsprovet, som utföres i grupp med samtliga värnpliktiga, och CVB-skalan i fullständiga eller förkortade varianter, som är ett individualintelligenstest. Proven ha behandlats i kap. III. Vid de psykiatriska undersökningarna användas även kortare och sannolikt mindre tillförlitliga skalor av s. k. point-scaletyp.

I kapitlet om personalurval ha olika intelligensundersökningsmetoder och deras användning inom krigsmakten behandlats. Dessa metoders syfte har i regel varit tvåfaldigt: att uppspåra dem som på grund av efterblivenhet kunna

En undersökning över anpassningen hos de värnpliktiga med särskilt låga testresultat har inletts inom CVB. Den beräknas komma att ge ytterligare hållpunkter för användningen av detta klientel inom krigsmakten.

1.

2.

Metoder för »grovsållning» med hänsyn till neurotiska störningar

Vid utsättningen av psykiskt labila personer för ytterligare undersökning användas i regel frågescheman, där personen själv får ange sitt sätt att reagera i olika situationer eller sina besvär av olika typer. Metoderna äro vanskliga bl. a. ur de synpunkterna att många personer ej känna eller förmå bedöma sitt eget beteende, och att möjligheterna att förställa sig äro ganska stora. Frågorna kunna dock ofta göras så konkreta att de flesta förmå ta ställning till dem. Förställningstendenserna verka inom det militära snarast i den riktningen att man framhäver sina eventuella besvär och personlighetstörningar i hopp om lindrigare tjänst, vilket visserligen ökar antalet utsållade för ytterligare undersökning men i övrigt ej är någon allvarlig felkälla, då syftet med sållningen är att så få som möjligt med labila tendenser skola kunna passera oförmärkt. Ett av de mest omfattande projekten på detta område är den amerikanska arméns konstruktion av ett »neuropsyc h i a t r y screening adjunct», förkortat NSA (11/488—567). Man utgick från ett schema omfattande drygt 100-talet frågor, som berörde olika aspekter på personlighetsutvecklingen (barndomsupplevelser, anpassning i skolan, förhållande till föräldrarna m. m.), vissa personlighetsegenskaper (kontaktbehov, överkänslighet, psykosomatiska besvär m. m.)' samt det personliga engagemanget i de militära syftena. En grupp neurotiker på krigssjukhus och ett tvärsnitt av »normala» soldater fingo besvara samtliga frågor, varefter de båda gruppernas svar jämfördes. Man fann att frågorna om psykosomatiska besvär differentierade kraftigast mellan neuro-

tiker och normala och nästan lika bra som alla frågor tillsammans. Olika varianter prövades, varefter ett slutgiltigt schema om 15 frågor upptagande endast psykosomatiska besvär (sömnsvårigheter, svimningar, hjärtklappning, huvudvärk, handsvett, magkrångel, kallsvett o. d.) sammansattes. Vid en viss experimentellt fixerad poänggräns (motsvarande symtom i ungefär halva antalet av berörda avseenden), under vilken vederbörande blev föremål för grundligare undersökning, differentierade schemat i följande utsträckning (11/501).

3 <* 6 5* « « fe H Procent under kritisk gräns » över » »

Z

j£ 150

89,4 10,6

28,6 71,4

Vid den gränssättning som tillämpades fick man inom undersökningsgrupperna fatt på 89 % av neurotikerna och 29 % av normalgruppen, de senare alltså i onödan, medan 11 % av neurotikerna passerade oförmärkta. Denna differentiering stod sig i huvudsak i nya undersökningsgrupper. För att öka säkerheten lade man till några direkta frågor om grava tecken på labilitet, t. ex. tidigare psykiatrisk vård, vistelse på uppfostringsanstalt, alkoholism och bruk av narkotika. Dessa frågor ingingo ej i poängberäkningen. Ett jasvar på någon av dem föranledde oavsett poängtal i frågeschemat noggrannare psykiatrisk undersökning. I augusti 1945 företogs en hela Förenta staterna omfattande undersökning över sambandet mellan frikallelser och »kritiska» (jfr ovan) resultat i NSA jämte tilläggsfrågor. Sammanlagt berördes 107.385 inskrivningsskyldiga. NSAresultaten stodo vid detta tillfälle till 121

inskrivningsläkarnas förfogande. Procenten med kritiska resultat i frågeschemat var inom olika grupper av de inskrivningsskyldiga följande. Procent med kritiska resultat Bland för militärtjänst uttagna Bland av icke-psykiatriska skäl frikallade Bland av psykiatriska skäl frikallade

Antal nämnder Procent frikallade av psykiatriska skäl

1 50 25

30,3

0 20

69,5

Som tidigare nämnts förfoga exploratörerna vid de svenska inskrivningsför-

21,8

Sambandet mellan gallringsinstrumentets resultat och nämndens beslut var alltså markerat om också långt ifrån fullständigt. En förklaring till avvikelserna syntes vara att stora variationer förekommo i fråga om läkarnas diagnoser och benägenhet att odugligförklara av psykiatriska skäl även inom demografiskt och enligt NSA enhetliga områden. Vid lika resultat i NSA, som ju i viss mån kunde betraktas som en psykiatrisk »rikslikare», frikallade vissa nämnder (»induction stations») 3—4 gånger så många av psykiatriska skäl som andra nämnder i samma militärområde (»Service command»). Sambandet mellan procenten av psykiatriska skäl vid nämnden frikallade och procenten med kritiska resultat i NSA framgår av följande tabell, där de olika siffrorna ange antalet nämnder med viss kombination av frikallelseprocent och NSA-resultat. Trots ovan anförda bevis för relativt god överensstämmelse i de enskilda fallen, uppvisa totalsiffrorna för nämnderna föga samband med varandra, vilket måste sammanhänga med varierande praxis i fråga om diagnoser och beslut (11/551— 561).

1 20

40 45

Procent med kritiskt resultat i NSA rättningarna över ett likartat frågeschema, som dock ej besvaras av alla inskrivningsskyldiga utan endast av dem, som av andra skäl misstänkas för anpassningssvårigheter. Ett utsträckt bruk av detta schema skulle sannolikt vara av värde. 3.

Metoder för psykiatriska personlighetsundersökningar

Den mest använda metoden för psykiatrisk och klinisk-psykologisk diagnostik är det personliga samtalet (intervjun, explorationen), varvid undersökaren söker skapa sig en bild av patientens personlighet. Utvecklingen går mot att komplettera denna metod med olika prövningsförfaranden. På det intellektuella området ha ju sedan länge intelligenstestresultat varit av stor betydelse för bedömning av patienten. Frågescheman om neurotiska symtom o. d. kunna också ses som ett steg i denna riktning. Psykologerna sträva emellertid efter att få fram mera objektiva och för den prövade mindre genomskinliga testmetoder. Utvecklingen på detta område har varit synnerligen livaktig under senare år.

Den viktigaste typen bland dessa metoder utgöres av de s. k. projektiva personlighetstesten, i vilka den prövade får tolka eller bygga vidare på ett ostrukturerat eller mångtydigt material, t. ex. bilder eller ofullbordade satser. Dessa metoder utgå från den hypotesen att personerna »tolka in» sina egna reaktionsbenägenheter i de beskrivningar de ge och projioiera sin egen personlighet vid struktureringen av materialet. F ö r utförlig översikt hänvisas till en handbok som Bell: Projective techniques (2). Metoderna ha av oss behandlats i kap. III A 3.

till provens tidskrävande natur. Gruppvarianter av vissa prov, t. ex. Borschach, ha föreslagits och prövats i tidsbesparingssyfte, men resultaten härav synas ej alltför lovande. I vårt land ha vissa av metoderna prövats vid aspirantantagning (jfr kap. III), men några belägg på deras värde föreligga ännu ej. Dessutom pågår en större undersökning vid Göteborgs högskola under Elmgrens ledning, där olika personlighetstest använts på personal ur marinen. Avsikten är att jämföra personlighetstesten inbördes och med befälsbedömningar av personalen.

Flertalet av dessa metoder ha utgått från personlighetspsykologiska teorier, och man h a r ofta rätt länge bekymrat sig föga om empirisk kontroll av resultatens tillförlitlighet. Validitetsfrågorna ha emellertid på de sista åren kommit i förgrunden, även om mycken rent doktrinär och apriorisk användning av testen forffarande förekommer. Metoderna ha haft en mindre lycklig tendens att dra till sig anhängare, som exklusivt hängett sig åt en viss teori och tillerkänt den universell giltighet utan normala vetenskapliga kontrollkrav. Detta h a r lett till att proven på sina håll råkat i misskredit. Sannolikt finns det emellertid mycket att vinna genom projektiva metoder, när det gäller att åstadkomma en fördjupad personlighetsundersökning, men det är nödvändigt att låta olika prov komplettera varandra och att fortlöpande kontrollera deras tillförlitlighet mot lämpliga kriterier. Mycken forskning på detta område återstår att göra och synes vara värd att understödjas.

Även prestationsprov såsom intelligenstest, manuella prov och laboratoriemetoder från den experimentella psykologiens område kunna användas i samband med personlighetsundersökningar. Sådana objektiva personlighetstest ha f. ö. vid sidan av de projektiva begagnats i ovannämnda undersökning. I vissa intelligenstest användas relationerna mellan olika delar av provet och svarens allmänna »mönster» för personlighetsbedömningen (Wechsler-Bellevue scale, Shipley-Hartford retreat scale for intellectual impairment). Vid vissa psykiska störningar försämras det logiska tänkandet kraftigt medan ordförrådet bevaras. Belationen mellan dessa funktioner får därigenom diagnostiskt värde. Shipley-Hartford-testet begagnades — dock med föga framgång — bl. a. vid det amerikanska flygets konvalescentsjukhus (3/133—157).

De projektiva testen ha använts även i militära sammanhang, om de också i regel ha måst begränsas till enstaka individualundersökningar med hänsyn

Inom det amerikanska flyget pågår nu ett omfattande forskningsprojekt över objektiva personlighetstest. Bl. a. Chicagouniversitetets psykometriska laboratorium u n d e r L. L. Thurstone deltar i dessa undersökningar (12/248— 262). 123

Proven syfta närmast till studium av den normala personligheten men torde även kunna bidra till den kliniska diagnostiken. Omvänt gäller, att flera av

de inom det kliniska området utarbetade metoderna, t. ex. Borschach, nu användas vid personlighetsundersökningar inom normalt klientel.

D. Psykologers medverkan vid psykoterapi Medan psykologernas funktion vid utarbetande och tillämpning av kliniskdiagnosliska metoder torde vara tämligen allmänt erkänd, h a r deras medverkan vid psykoterapi blivit mer omdiskuterad. Utredningen har berört denna fråga i ett tidigare avsnitt och för sin del ej kunnat se principiella hinder mot psykologers utövande av psykologisk terapi under förutsättning att de som utöva den äga tillräcklig utbildning och personlig lämplighet för uppgiften samt att samarbete sker med företrädare för psykiatrien. I praktiken har så också ofta skett, ej minst inom krigsmakten och då särskilt i Förenta staterna. Menninger (7/315) uppger att både psykiatriker, psykologer och psykiatriska socialarbetare hade hand om gruppsykoterapi vid krigssjukhusen. I det amerikanska flygets konvalescentvårdsprogram deltogo psykologer på alla stadier av verksamheten (3/15— 51). Följande arbetsuppgifter lågo där på psykologerna: 1. Orientering av nytillkommande patienter om konvalescentvårdens syften och arbetsmetoder. Denna orientering var till för att skapa intresse för vårdprogrammet och aktiv medverkan från patienternas sida. 2. Undersökning av patientens bak-

3.

4. 5. 6.

grund, personliga anpassning, anlagsutrustning och intressen. Kännedomen härom skulle ligga till grund för diagnos och behandling. Specialundersökningar av vissa fall, eventuellt under och efter behandlingen för att konstatera förändringar i tillståndet, attityder till behandlingen o dyl. Bådgivning vid personliga problem. Yrkes- och utbildningsrådgivning. Gruppkonferenser om personliga anpassningsfrågor (gruppterapi).

De tre sista momenten kunna räknas till behandlingen. Denna omfattade dessutom fysisk träning, iarbetsterapi i form av yrkesundervisning och teoretiska studier samt somatisk-medicinsk behandling. De viktigaste psykologiska behandlingsmetoderna torde vara de redan omnämnda, den personliga rådgivningen och gruppterapin, som båda syfta till att ge patienten insikt om h a n s problem och hjälpa honom till rationella metoder att komma tillrätta med dem. Detta ligger också till grund för psykoanalysen i dess klassiska eller modifierade varianter, även om den utgår från speciella teorier om personlighetens uppbyggnad och har en specifik teknik att blotta problemen.

E. Mentalhygieniska åtgärder I det föregående ha vi sysslat med förekomst, undersökning och behand124

ling av psykiska defekter. Ett viktigt arbetsområde för den kliniska psyko-

logien är också den förebyggande mentalhygienen. Såväl under freds- som krigsförhållanden äro de åtgärder, som vi i föregående kapitel framhållit som hjälpmedel att hålla uppe truppens moral, även viktiga som mentalhygieniska åtgärder, nämligen ledarurval och ledarutbildning, Individuell psykologisk rådgivning samt upplysningsverksamhet och förebyggande åtgärder mot nedbrytande propaganda. Allt detta syftar till att stärka det personliga engagemanget i uppgiften och att på ett tidigt stadium komma tillrätta med problem som kunna utvecklas till allvarliga störningar av den psykiska hälsan. Vidare verkar utsållande av motståndssvaga individer från särskilt påfrestande tjänster och placering i enlighet med kunskaper, anlag och intressen såväl i moralhöjande som störningsförebyggande riktning. En rationell och realistisk utbildning h a r också gynnsamma effekter, överhuvud taget torde beaktande av psykologiska synpunkter på den militära personalens urval, utbildning, utrustning, ledning

och personliga anpassning vara effektiva även på det mentalhygieniska området (jfr 6). Till de mer speciella åtgärderna att stärka den psykiska motståndskraften kan räknas soldatfostran mot fruktan och förberedande av soldaterna på dess yttringar, som förekom inom amerikanska armén och i varje fall bidrog till att göra krigsneurosen mindre allvarliga än där inställningen var sådan att fruktan ej kunde öppet medges. Konversionshysterier med förlamningar o. d. som uttryck för emotionella störningar voro vanligare under det första världskriget, då det öppna erkännandet av fruktan undertrycktes, än under andra världskriget. Det har framhållits, att fallskärmstrupperna, där en särskilt heroisk attityd fostrades, hade proportionsvis fler hysteriska neuroser än andra vapenslag (9/487). — I detta sammanhang må också framhävas betydelsen av effektiva och psykologiskt övertygande medel för det personliga skyddet, vilket är en av objektspsykologiens arbetsuppgifter (jfr kap. V).

F. Sammanfattning och förslag Utredningen h a r i det föregående givit en kortfattad framställning över den kliniska psykologiens uppgifter och verksamhetsområden. Psykiska störningar äro relativt vanliga inom krigsmakten såväl u n d e r freds- som krigsförhållanden och deras skadeverkningar betydande. Psykologien h a r visat sig k u n n a ge väsentliga bidrag kanske främst när det gäller att förebygga de psykiska störningarna men även vid unundersökning och behandling av dem. I alla momenten måste ett intimt samarbete äga rum mellan psykiatriker, kli-

niska psykologer och företrädare för personaltjänsten. Som psykologernas mest specifika arbetsuppgift i detta sammanhang kan måhända anses utvecklingen av objektiva och för massanvändning lämpliga metoder för den psykologisk-psykiatriska diagnostiken. En rangplats intar också forskningen om olika faktorers betydelse för uppkomsten av psykiska störningar och personlig missanpassning i den militära miljön. I jämförelse med dessa uppgifter torde psykologernas medverkan vid individuell undersök125

ning och behandling av psykiskt defekta kunna sättas i andra rummet bland de klinisk-psykologiska arbetsuppgifterna inom krigsmakten åtminstone under fredsförhållanden, även om ett starkt behov av psykologisk medverkan även här torde föreligga. Under krigsförhållanden är det däremot möjligt att alla resurser — psykologiska som medicinska — sättas in på denna sida av verksamheten. Den rimligaste arbetsfördelningen torde därvid vara att psykiatriker arbeta med den omedelbara vården av psykiskt skadade vid och bakom fronten, medan psykologer vid sidan av psykiatrikerna sättas in dels på återuppfostran av konvalescenter, dels på förebyggande upplysningsverksamhet om psykiska stridsreaktioner vid förbanden. Avvägningen mellan olika arbetsområden sammanhänger också med psykologutbildningens utformning. När så småningom även de psykologiska behandlingsmetoderna beretts plats i den ordinarie utbildningen, vilket olika förslag gå ut på, torde tillgången på psykologiska terapeuter komma att medge en betydligt ökad arbetsinsats från psykologhåll på detta arbetsområde. Utredningen finner i hög grad angeläget att den svenska militärpsykologien beredes möjligheter att vida mer än vad nu är fallet bearbeta frågor som falla inom den kliniska psykologien, åtminstone tills vidare med den inbördes gradering av arbetsuppgifternas angelägenhet som i det föregående angivits. Därvid bör ett intimt samarbete etableras med militärpsykiatriens företrädare. De organisatoriska förutsättningarna för

denna verksamhet komma att behandlas i den senare delen av betänkandet, där detaljförslag till organisation framläggas. CITERAD 1.

2. 3.

4.

5. 6.

7. 8. 9.

10.

11.

12.

13.

LITTERATUR

Alström, C.-H.: Om behovet av milit ä r p s y k i a t r i s k expertis vid armén. Svenska läkartidningen h. 49 1944. Bell, J. E.: Projective techniques. New York, London & Toronto 1948. Bijou, S. W. (red.): T h e psychological program in AAF convalescent hospitals. Army air forces aviation psychology program, research report no. 15. Washington 1947. Ekblad, M.: A psychiatric and sociologic study of a series of Swedish naval conscripts. Copenhagen 1948. Husen, T.: De indisciplinära värnpliktiga. Social årsbok 1950—51. Källenius, G.: Hur förebygga de psykiska skadeverkningarna i krig? Kungl. Krigsvetenskapsakademiens h a n d l i n g a r och tidskrift h. 10 1950. Menninger, W. C.: Psychiatry in a troubled world. New York 1948. Rees, J. R.: The shaping of psychiatry by war. New York 1948. Rylander, G. & Thord, Å.: Krigsneuroserna och de moderna stridsmedlens psykiska verkningar. Kungl. Krigsvetenskapsakademiens h a n d lingar och tidskrift h. 9 1950. Snyder, W. U.: Clinical methods: psychotherapy. I : Annual review of psychology vol. 1 Stanford 1950. Stouffer, S. A. m. fl.: Measurement and prediction. Studies in social psychology in world w a r II, vol. 4. Princeton 1950. Thurstone, L. L.: Experimental tests of t e m p e r a m e n t . I : Essays in psychology dedicated to David Katz. Uppsala 1951. Wretblad, G.: Militärpsykiatriska erfarenheter från Karolinska sjukhuset, Nordisk medicin 1944.

Avdelning 2 DEN CENTRALA ORGANISATIONEN FÖR PERSONALTJÄNST OCH MILITÄRPSYKOLOGISK VERKSAMHET

VIII. ÖVERSIKT ÖVER DE AV UTREDNINGEN BERÖRDA VERKSAMHETSOMRÅDENA

I n n a n vi närmare behandla frågan om de lämpligaste formerna för ledningen av den psykologiska, pedagogiska och sociala verksamheten inom försvaret samt avgiva förslag härom, ha vi funnit önskvärt att sammanfattningsvis redovisa de olika verksamhetsuppgifterna och därvid gruppera dem på sådant sätt, att uppgifter med naturligt samband kunna på lämpligt sätt orga-

A.

nisatoriskt sammanföras. Arbetsuppgifterna på personaltjänstens områden ha tidigare redovisats i vårt betänkande I, såvitt angår den centrala organisationen i kap. XVI. Arbetsuppgifterna på de psykologiska och pedagogiska områdena återfinnas i tidigare avsnitt av detta betänkande. Vi kunna alltså här inskränka oss till att giva en mera allmän översikt.

Personaltjänsten

1. Verksamhetens ledning

2. Personal- och organisationsfrågor

Den centrala ledningen för de olika verksamhetsområdena bör ha konsultativa, kontrollerande och samordnande uppgifter. Den konsultativa verksamheten kommer till uttryck bl. a. i organisatoriska anvisningar till dem som äro ansvariga för verksamheten vid förband, skolor och andra myndigheter. Den kontrollerande verksamheten utövas framförallt genom besök på respektive tjänsteställen och eventuellt i samband därmed företagna inspektioner. Samordningen kommer att bli aktuell både vid verksamhetens planläggning i stort och i det löpande arbetet. Ett nära samarbete med övriga centrala organ är även en nödvändig förutsättning för den allmänna ledningen.

Såsom framgår av betänkande I måste den centrala ledningen för personaltjänsten få väsentliga arbetsuppgifter ifråga om underställd personal och särskilt dess anställning och utbildning. Arbetsuppgifterna gälla i huvudsak frågor rörande anställning av personalkonsulenter, assistenter, personalofficerare, militärpastorer och bibliotekarier; ekonomiska förmåner till den egna personalen; placering av denna personal, transporter, befordringar, vikariat och kommenderingar; utbildning av denna personal genom kurser, konferenser och viss särskild tjänstgöring; 129

utbildning av annan personal, bl. a. bcfälspersonal, i personaltjänst genom särskilda kurser eller genom föreläsningar vid militära skolor (se bl. a. betänkande I, kap. XV); utbildning för militär personal i pedagogik och samhällslära genom särskilda kurser eller i vissa fall enskilda föreläsningar; uttagning av den personal, som är avsedd för krigsplacering i befattningar inom dessa områden; utbildning av denna personal genom särskild obligatorisk fackutbildning (facktjänstgöring), kurser och frivillig utbildning genom korrespondenskurser, kvällslektioner och lägerkurser; krigsplacering av assistenter, fältpräster, förströelsepersonal m. fl.; förordnande av denna personal och de flesta av ovannämnda åtgärder även ifråga om den centrala organisationens egen personal. I nära sammanhang med krigsplaceringsuppgifterna bör även krigsplanläggningen av organisationen handläggas. 3.

Själavård

För ett centralt organ innebär själavårdsverksamheten i huvudsak följande: Anvisningar och direktiv för militärpastorernas verksamhet, bl. a. ifråga om gudstjänster och korum, enskilda samtal och religiös verksamhet i soldathemmen eller på andra håll; handledning för soldathemsverksamheten, fördelning av statsmedel för denna verksamhet och granskning m. m. av soldathemmens behov av nybyggnad, reparationer, inventarier osv.; anvisningar rörande handläggningen av frågor om vapenfrihet; medverkan vid uttagning av präster 130

och predikanter avsedda för krigsplacering i själavårdsbefattning samt planläggning av krigsgravtjänsten, däribland utarbetande av erforderliga instruktioner och utväljande av lämplig personal. 4.

Socialtjänst

Som vi tidigare framhållit i betänkande I är detta verksamhetsområde till sitt innehåll ganska svårdefinierbart. De områden, inom vilka socialtjänsten fungerar, kunna beröra så stora delar av samhällslivet och krigsmakten, att det är svårt att förutse alla de olika slag av ärenden som kunna komma att behandlas. Erfarenheten från den nuvarande sociala verksamheten inom försvaret visar emellertid, att dessa områden i huvudsak omfatta personalens tjänstgörings- och arbetsförhållanden, ekonomiska förmåner, hälso- och sjukvård, ledighet, övergång till civil verksamhet, bostadsproblem och andra liknande sociala förhållanden. Vidare kunna hit räknas vissa frågor rörande rättsvård, rekrytering, arbetsvärdering, förhållandet mellan olika personalkategorier samt tillämpning av den allmänna socialvårdens bestämmelser inom försvaret. Socialtjänstens uppgift blir sålunda i första hand att medverka till att de förmåner som tillkomma personal inom krigsmakten bli lämpligt avpassade men att samtidigt vaka över att dessa förmåner verkligen komma personalen till del. Huvuduppgifterna för ett centralt organ för den militära socialtjänsten bli därför i stort sett följande: Orientering i dessa frågor — dels till förbanden och deras funktionärer och dels till allmänheten, däri inbegripet blivande värnpliktiga, värnpliktiga som

icke äro i tjänst och personalens anhöriga — genom utsändande av meddelanden, sammanställning av författningar m. m., utarbetande av handböcker och vägledande broschyrer, artiklar och föreläsningar samt distribution av sociala facktidskrifter, sammanställningar m. m.; registrering och läsning av författningar och andra bestämmelser, anvisningar, prejudikat, artiklar i fack- och dagspress samt deltagande i viktigare konferenser och kurser på dessa områden; rådgivning i eller handläggning av mer kvalificerade ä r e n d e n ; behandling av förfrågningar och klagomål från allmänheten, icke minst från anhöriga till personal vid krigsmakten; undersökningar och utredningar såsom förberedelse till framställningar om ändring i gällande bestämmelser eller om nya bestämmelser på hithörande områden; tolkning av gällande bestämmelser i nära samverkan med berörda myndigheter; rådgivning åt försvarsgrensledningarnas olika organ; prövning av olika förmåners skälighet och samordning av dem; utarbetande av förslag till åtgärder för arbetstrivsel och god personalbehandling i samverkan med psykologiska och militära fackmän; fördelning av vissa anslag; tillsyn av vissa organs handläggning av frågor om sociala förmåner; beviljande av vissa bidrag eller lån i enskilda fall; kontroll av att socialtjänsten vid förband m. m. utföres på lämpligt sätt och enligt givna föreskrifter samt planläggning av socialtjänsten i krig, d. v. s. frågor rörande till krigsmaktens

personal under krig utgående förmåner, ersättning vid kroppsskada, ledighet, skydd i vissa rättsliga angelägenheter samt möjlighet till rådgivning och hjälp i enskilda angelägenheter samt, då svårigheter uppstå i fråga om anhörigas försörjning,rättsskydd, social hjälp och förmåner vid den försörjandes frånfälle eller invaliditet samt frågor rörande samordningen med den allmänna sociallagstiftningen och med de sociaia organens verksamhet för civilbefolkningen under krig; vissa allmänna frågor rörande förhållandet mellan överordnad och underordnad samt mellan olika personalkategorier samt anskaffning av bostäder åt krigsmaktens personal. I detta sammanhang må understrykas att beslutanderätten och tillämpningen inom flertalet av dessa områden faller inom andra myndigheters kompetensområde. Socialtjänsten är sålunda i denna mening i flertalet fall konsultativ.

5.

Studieverksamhet

Enligt 1945 års tjänstereglemente för krigsmakten består personaltjänsten bl. a. av upplysningsverksamhet och frivillig bildningsverksamhet. Någon klar definition av dessa beteckningars innebörd torde icke ha givits, vilket även medfört, att gränsen mellan de båda verksamhetsområdena är mer eller mindre flytande. Detta belyses även av den mångfald organisatoriska förändringar, som ägt rum sedan år 1941 i fråga om den centrala ledningen av upplysningsverksamheten (jfr kap. IX). Upplysningsverksamheten torde närmast avse att dels giva information till allmänheten i frågor rörande försvaret, dels orientera försvarets egen personal i allmänna samhällsfrågor och dels även 131

meddela den sistnämnda personalen kunskaper inom sådana ämnesområden, som ha militär karaktär eller nära anknyta till militära förhållanden. Bildningsverksamheten, som endast vänder sig till personal inom försvarsmakten, synes närmast ha till uppgift att dels väcka intresse för studier inom den allmänna folkbildningens ram och i militärt betonade ämnen, dels förmedla kunskaper om allmänna samhällsfrågor och om militära förhållanden och dels att ställa resurser till förfogande för en ordnad fritidssysselsättning. Redan av denna kortfattade definition torde framgå, att en klar gränsdragning mellan de båda verksamhetsgrenarna är svår att göra. Denna skulle i så fall närmast följa en uppdelning mellan försvarsbetonade och allmänt samhällsorienterande ämnen. Emellertid ingår bl. a. i medborgarundervisningen för de värnpliktiga — som i huvudsak handhaves av försvarsstabens bildningsdetalj — och i upplysningsverksamheten för befälspersonal — för vilken stabens upplysningsdetalj och försvarets brevskola närmast svara — ämnen av båda slagen. En strikt gränsdragning efter den principen låter sig därför av praktiska skäl svårligen göra i fråga om den verksamhet, som är riktad till personal inom försvaret. Mer väsentligt i detta sammanhang är dock, att såväl upplysnings- som bildningsverksamheten i stor utsträckning använda samma uttrycksmedel, nämligen föreläsningar, lektioner, truppsamtal, korrespondenskurser, böcker och andra publikationer. Det är tillräckligt att såsom exempel erinra om att f. n. föreläsningar i likartade ämnen kunna bekostas av medel från anslaget till försvarsupplysning, anslaget till fritidsundervisning, försvarsgrenarnas övnings-

anslag eller anslaget till populärvetenskapliga föreläsningar. Likartade exempel kunna anföras ifråga om andra av dessa verksamhetsformer. Vissa praktiska fördelar skulle onekligen kunna vinnas genom att göra en uppdelning av verksamhetsområdena efter dessa uttrycksmedel. Om detta konsekvent genomfördes, skulle emellertid gränsdragningen från varandra skilja sådana ämnesområden som ha ett intimt samband. Vi anse oss därför icke kunna helt följa en sådan p r i n c i p . Ur nu berörda synpunkter skulle det måhända ligga närmast till hands att sammanföra all upplysnings- och bildningsverksamhet till en organisatorisk enhet. Den principen h a r tillämpats i andra länder, bl. a. i Norge. På längre sikt kan en sådan samordning tänkas, men u n d e r nuvarande förhållanden skulle den medföra organisatoriska svårigheter. Den del av upplysningsverksamheten som är avsedd för allmänheten —• i främsta rummet presstjänsten — bör utövas i sådant nära och oavbrutet samband med de militära åtgärderna och kräver så god militär sakkunskap att den lämpligen torde böra handläggas inom de militära staberna. Den övriga verksamheten, som helt skall försiggå inom försvaret, kräver å andra sidan hos utövarna bl. a. grundliga insikter av mer speciellt »civil» natur. Den h ä r förda diskussionen är avsedd att giva en antydan om de överväganden, som ägt rum inom utredningen. I överensstämmelse härmed och även med hänsyn till den begränsade räckvidd, som utredningsdirektiven i förevarande avseende ha, föreslå vi, att till personaltjänsten endast räknas den upplysnings- och bildningsverksamhet, som iir riktad till personal inom försvarsmakten. Det synes oss även önskvärt att åstad-

komma en terminologi, som förhindrar sammanblandning och oklarhet. För den utåtriktade upplysningen — presstjänst, radioinformation, kontaktkonferenser osv. — bör enligt vår mening i fortsättningen reserveras benämningen försvarsupplysning. F ö r den övriga verksamheten ha vi övervägt olika alternativ, t. ex. undervisnings-, bildnings-, informations- eller studieverksamhet. Stora svårigheter möta att finna en fullt adekvat benämning för det här avsedda verksamhetsområdet. Den av nyssnämnda beteckningar, som synes bäst kunna täcka hela området utan att föranleda förväxling med annan verksamhet, torde vara studieverksamhet. Vi förorda därför denna beteckning. Arbetsuppgifterna för studieverksamheten äro i huvudsak följande: Utarbetande av bestämmelser och anvisningar för föreläsningsverksamheten, granskning av rapporter samt fördelning av medel; utarbetande av brevkurser i militära och samhälleliga ämnen, granskning av inkomna brevsvar m. m.; planläggning av truppsamtal och utarbetande av underlag för dessa; anvisningar för och medverkan vid utarbetandet av bestämmelser för undervisningen i medborgarkunskap; utarbetande av bestämmelser och anvisningar för frivillig fritidsundervisning, granskning av rapporter och medelsfördelning; utformande av bestämmelser och anvisningar för biblioteksverksamheten

vid förbanden och vissa skolor, granskning av statsbidragsansökningar och rapporter samt viss medelsfördelning; viss distribution av facktidskrifter, som behandla samhälleliga frågor; medverkan vid planläggning av kontaktkonferenser, där representanter för försvarets personal få sammanträffa med företrädare för andra områden av samhällslivet; utarbetande av handböcker, broschyrer, meddelanden och studiekurser; spridande av information genom artiklar och föreläsningar vid kurser, skolor och förband; ävensom krigsplanläggning av studieverksamhet, fältbibliotek och fältföreläsningar samt beträffande prenumeration och distribution av tidningar. 6. Förströelseverksamhet m. m. I denna grupp av ärenden ingå sådana arbetsuppgifter som avse att vid sidan av förut nämnda åtgärder åstadkomma trivsel inom förbanden, främst under fritid. Arbetsuppgifterna för en central organisation äro bl. a. följande: Allmänna anvisningar för förströelseverksamheten; rådgivning ifråga om biografverksamhet och förbandens egen förströelseverksamhet i övrigt; åtgärder för att åstadkomma lämpliga fritidslokaler och rådgivning i fråga om marketenteriernas och soldathemmens utnyttjande samt planläggning av förströelseverksamheten i krig.

B. Militä: psykologien I den tidigare i betänkandet lämnade redogörelsen för militärpsykologiens arbetsområden ha de vetenskapligt-

fackliga synpunkterna dominerat och föga uppmärksamhet har ägnats åt verksamhetens organisatoriska betingelser. 133

Här erfordras till en början en precisering av den centrala ledningens arbetsuppgifter på detta verksamhetsområde, medan däremot de fackliga synpunkterna nu kunna behandlas mycket kortfattat under hänvisning till betänkandets kap. II—VII. 1. Verksamhetens ledning Den centrala ledningen av det militärpsykologiska arbetet skall draga upp huvudlinjerna för verksamheten och samordna olika specialområden inom denna. Den skall vidare samordna det militärpsykologiska arbetet som helhet med andra verksamheter, som ha beröring med detta, inom och utom försvaret. Den skall slutligen utöva kontroll över militärpsykologiens tillämpning inom olika delar av försvaret.

2. Personal- och organisationsfrågor Även personalfrågorna gripa över olika fackliga specialområden och kunna utskiljas som en självständig arbetsfunktion. Arbetsuppgifterna inom denna del av verksamheten beröra i huvudsak personalens anställning, utbildning och krigsplacering och äro bl. a. följande: Anställningsförfarande, ekonomiska förmåner, befordringar m. m. för personal vid ett centralt militärpsykologiskt organ respektive för fackutbildad personal avsedd för tillämpningsarbete på fältet, i det senare fallet exempelvis exploratörer och andra psykologer; utbildning av nämnda personal i för verksamheten speciella frågor samt fackutbildning av värnpliktiga avsedda för militärpsykologisk verksamhet (värnpliktiga psykologer); utbildning av militär personal, vilken tillfälligt kommenderats för militär134

psykologisk verksamhet, t. ex. såsom provledare eller lärare i militärpsykologi, eller vilken tjänstgör inom sådan verksamhet, som begagnar inom militärpsykologien utarbetade metoder, t. ex. såsom personaluttagnings- eller rekryteringsofficerare; samt frågor som sammanhänga med uttagning, krigsplacering och förordnande av personal på militärpsykologiens område. I anslutning till det sagda böra även för verksamheten gemensamma krigsplanläggningsfrågor av organisatorisk art nämnas.

3. P e r s o n a l u r v a l och personalplacering (jfr kap. III) Ett centralt militärpsykologiskt organs uppgifter på personaluttagningens område bli i huvudsak: att följa behovet av psykologiska hjälpmedel för personaluttagningsverksamheten inom olika delar av försvaret; att följa den fackliga utvecklingen på personalprövningsområdet inom och utom landet; att utarbeta metoder för psykologisk personalprövningsverksamhet; att upplägga personaluttagningsförfaranden och utfärda anvisningar för dessas genomförande; att i vissa fall ställa personal till förfogande för personalprövningsverksamhetens genomförande; att kontrollera metodernas tillämpning ute på fältet; att utföra statistisk kontroll av tilllämpade metoders effektivitet; samt att bedriva sådan forskning i anslutning till prövningsverksamheten som är ägnad att bidraga till den metodologiska utvecklingen på området. Såsom indirekt framgår av denna översikt faller all beslutanderätt i frå-

gor, som gälla tilldelning, antagning eller uttagning av viss personal till viss tjänst, utanför ett centralt militärpsykologiskt organs befogenheter. Denna rätt bör givetvis alltjämt tillkomma inskrivningsmyndigheter respektive försvarsgrens-, truppslags eller förbandschefer enligt gällande bemyndiganden. Organet bör tillförsäkras direktivrätt i metod frågor men i övrigt ha en rådgivande ställning — en fråga vartill vi ha anledning återkomma i det följande.

4. Pedagogisk-psykologiska frågor (jfr kap. IV) Arbetsuppgifterna på det pedagogiskpsykologiska området äro i huvudsak följande: att följa utvecklingen inom de delar av den pedagogiska psykologien och utbildningsmetodiken som äro av intresse för försvaret; att bedriva för försvaret relevant psykologisk forskning på det utbildningsmetodiska området; att på grundval av andras och egen forskning stå försvarets myndigheter till tjänst med rådgivning i fråga om utbildningsmetoder samt i fråga om utformningen av läroböcker och andra pedagogiska hjälpmedel; att biträda militära myndigheter med undersökning och utarbetande av metoder för personalbedömning och betygsättning; att upplägga utbildningsplaner inom militärpsykologiens område för militär personal och för personal sysselsatt inom militärpsykologisk tillämpningsverksamhet; att i viss utsträckning ställa lärare till förfogande för undervisning i militärpsykologi; samt att utarbeta läroböcker och andra hjälpmedel för denna undervisning.

5. Objekts- och arbetspsykologi (jfr k a p . V) På det objekts- och arbetspsykologiska området bli ett centralt organs arbetsuppgifter: att följa utvecklingen inom sådana delar av hithörande områden som äro av betydelse för den militära verksamheten; att i mån av resurser bedriva forskning på det objekts- och arbetspsykologiska området; att biträda försvarets myndigheter med rådgivning rörande den ur psykologiska synpunkter lämpliga utformningen av utrustning, arbetsmetoder och arbetsbetingelser; samt att genom upplysningsverksamhet söka skapa förståelse för dessa synpunkter hos den tekniska och taktiska utvecklingens målsmän inom försvaret. 6. Socialpsykologiska frågor (jfr kap. VI) Arbetsuppgifterna på det socialpsykologiska området äro bl. a.: att följa utvecklingen på den militära socialpsykologiens område och inom angränsande delar av den allmänna socialpsykologien; att bedriva socialpsykologisk forskning inom den militära verksamhetens ram, ägnad sådana grundläggande frågor som anda, disciplin, trivsel, ledarskap m. m.; att i samarbete med andra myndigheter inom försvaret verka för åtgärder, som äro ägnade att befrämja den enskildes anpassning till den militära verksamheten och utvecklandet av en god anda, disciplin och tillförsikt inom krigsmakten; samt att bland de arbetsuppgifter, som kunna inräknas i nyssnämnda funktion, särskilt uppmärksamma de delar av stu135

dieverksamheten som beröra militära förhållanden och biträda med råd beträffande denna verksamhets utformning. 7. Klinisk-psykologiska frågor (jfr kap. VII) Vad angår det klinisk-psykologiska området må särskilt framhållas, att ett centralt militärpsykologiskt organ bör ha till uppgift att i samarbete med militärpsykiatrien studera förekomsten och verkningarna av psykiska störningar inom krigsmakten samt dessas uppkomst och orsaker; att genom upplysningsverksamhet

och åtgärder på personaluttagningens och personalbehandlingens områden medverka till att förebygga sådana störningar; att utarbeta metoder för psykologiskpsykiatriska undersökningar av psykiskt skadade och sjuka; att även i övrigt samarbeta med den militärpsykiatriska expertisen inom försvarets sjukvårdsstyrelse. Allmänt sett bör gälla, att ett centralt militärpsykologiskt organ bör samarbeta med civila vetenskapliga institutioner i avsikt att utnyttja deras erfarenheter och erhålla impulser för sitt eget arbete.

IX. NUVARANDE CENTRALA ORGANISATION INOM FÖRSVARET PÅ PERSONALTJÄNSTENS OCH MILITÄRPSYKOLOGIENS OMRÅDEN

A. Organen och deras arbetsuppgifter I sitt första betänkande (sid. 25 ff) har personalbehandlingsutredningen redogjort för den nuvarande lokala fredsorganisationen inom försvarets personaltjänst (personalvård). Utredningen har vidare helt kortfattat redovisat de centrala organ, som h a n d h a personaltjänsten inom försvaret. Innan den framtida organisationen av den centrala ledningen närmare behandlas, synes det erforderligt att något utförligare redogöra för de nuvarande institutioner, som komma att beröras av utredningens förslag. I detta sammanhang har det dock icke ansetts nödvändigt att annat än i undantagsfall lämna närmare uppgifter om tillkomsten och utvecklingen av dessa organ. 1. F ö r s v a r s s t a b e n s sektion III Enligt instruktionen för försvarsstaben åligger det chefen för staben »att leda verksamheten inom krigsmakten med avseende å militär säkerhetstjänst, press, rundradio och film, personalvård samt fototjänst i den mån denna verksamhet icke ankommer på annan myndighet samt är av för försvarsgrenarna gemensam natur eller icke lämpligen kan handläggas av försvarsgrenarna, ävensom att därutinnan utfärda de bestämmelser, vilka i förekommande fall äro nödvändiga för åstadkommande av

erforderlig enhetlighet mellan försvarsgrenarna, dock att, därest bestämmelser av större räckvidd eller principiell betydelse skola utfärdas, försvarsstabschefen avgiver förslag därom till överbefälhavaren». Denna instruktion ger givetvis endast vissa yttre konturer för försvarsstabens befogenheter och arbetsuppgifter inom detta område. Försvarsstaben är organiserad på tre sektioner samt vissa fristående avdelningar. Medan sektionerna I och II i huvudsak handlägga ärenden som gälla krigsplanläggning o. d., behandlas inom sektion III i större utsträckning frågor som ha nära samband med den fredsmässiga verksamheten vid förbanden. Vissa betydelsefulla krigsplanläggningsfrågor — t. ex. spörsmålen om psykologisk krigföring, socialtjänst i krig och planläggningen av verksamheten på sektionens arbetsområden i krig — höra dock hemma inom denna sektion. I detta sammanhang må erinras, att försvarsstaben även är överbefälhavarens verkställande organ, varför inom staben handläggas flertalet s. k. öB-ärenden. Sektion III, som efter förslag av försvarets upplysningsutredning fick sin nuvarande form genom riksdagens beslut år 1946, består av en press- och filmavdelning, en personalvårdsavdel137

ning samt en krigshistorisk avdelning. Mellan de båda förstnämnda avdelningarna föreligger på vissa arbetsområden ett nära samband, medan den krigshistoriska avdelningen för sitt arbete icke torde ha större behov av samordning med just dessa avdelningar än med övriga avdelningar inom staben. Även den omständigheten att krigshistoriska avdelningen är förlagd till en annan byggnad än sektionen i övrigt medför, att avdelningen har föga kontakt med verksamheten inom sektionens övriga enheter. Av dessa skäl kommer krigshistoriska avdelningen icke att vidare behandlas i detta sammanhang. Ledningen av sektionens arbete utövas av en sektionschef. Härvid är att märka att avdelningarna i stort sett kommit att arbeta självständigt, föredraga direkt för försvarsstabschefen osv. De skäl som anfördes till stöd för förslaget att inrätta sektionschefsbefattningen voro dock bland annat, att försvarsstabschefen skulle befrias från handläggning av mindre betydelsefulla ärenden och att efter sektionschefens föregående granskning vissa andra ärenden skulle kunna avgöras av försvarsstabschefen eller överbefälhavaren utan alltför stor tidsspillan. Som sektionschef skall tjänstgöra chefen för stabens press- och filmavdelning. Den mest kvalificerade kraften inom sektionen ansågs nämligen av upplysningsutredningen, som närmast var inriktad på denna sida av sektionens verksamhet, böra svara för pressverksamheten. Till sektionschefens förfogande står en stabsredaktör i lönegrad Ce 26. a. Press- och filmavdelningen Chef för avdelningen — och tillika sektionschef -— är en regementsofficer i lönegrad Ma 37 eller Ma 33 eller Ma 30.

138 Pressärenden handläggas å informationsdetaljen och redaktionsdelaljen. Den förra består av en kapten i generalstabskåren som chef och en kapten, aspirant i generalstabskåren. I redaktionsdetaljen ingå en stabsredaktör i lönegrad Ce 26, en stabsredaktör i lönegrad Cg 24 samt en kommenderad överfurir (tjänstgörande på vakant lön från truppförband) som arkivföreståndare och materialförvaltare. Inom försvarsstaben finnes ytterligare en stabsredaktör i lönegrad Ce 26, som tidigare varit chef för upplysningsavdelningen men numera som ovan nämnts star till förfogande för särskilda uppdrag. Önskemål har framförts om en närmare samordning mellan försvarsstabens pressorganisation och den pressverksamhet, som utövas inom försvarsgrensstaberna. Detta önskemål har numera i viss mån tillgodosetts genom att arméslaben i fortsättningen skall ombesörja sina pressärenden på samma sätt som sedan länge skett vid marin- och flygslaberna. Då vi, som närmare framgår av ett senare avsnitt, ansett att presstjänstens organisation i huvudsak faller utanför vårt utredningsuppdrag, saknas anledning att närmare beröra dessa organisationsförhållanden. Med den begränsning, som följer av nyss angivna omläggning äro informations- och redaktionsdetaljernas arbetsuppgifter följande. Informationsdetaljens arbetsuppgifter, som i huvudsak äro av extern art, äro att besvara förfrågningar från pressen, utsända kommunikéer från försvarsledningen, anordna pressresor och pressbesök, i övrigt informera om militära nyheter, utbilda och vägleda förbandens pressofficerare samt viss krigsplanläggning. Motsvarande arbetsuppgifter handhavas även inom försvarsgrensledningarna.

Redaklionsdelaljens arbetsuppgifter ä r o i huvudsak av intern art. I dem ingår att handha text- och bildtjänst till pressen, dagligen följa pressen, klippa artiklar och notiser m. m. om försvaret, registrera och arkivera tidningsklipp, dagligen utgiva »Dagens klipp» och periodvis »Från pressfronten», granska bilder samt redigera »Kontakt med krigsmakten». Upplysningsdetaljen består f. n. av en kapten på försvarsstabens stat som chef samt periodvis för att lösa särskilda arbetsuppgifter vissa kommenderade officerare. Detaljchefen bör om möjligt ha genomgått krigshögskola och samtidigt även ha akademisk utbildning. I enlighet med försvarets upplysningsutrednings förslag uppdelas verksamheten i inåtriktad och utåtriktad upplysning. Detaljen handlägger i huvudsak alla frågor om den utåtriktade upplysningen — i viss utsträckning tillsammans med informationsdetaljen — och en del frågor om den inåtriktade verksamheten. Andra arbetsuppgifter, som sammanhänga med den inåtriktade upplysningen, handläggas inom personalvårdsavdelningens bildningsdetalj. Ifråga om den inåtriktade upplysningen behandlas inom detaljen sådana frågor om föreläsningsverksamhet i in- och utrikespolitiska frågor, kontaktkonferenser, korrespondensstudier för befäl, prenumeration å och distribution av vissa tidskrifter, utgivande av en månatlig sammanställning »Utrikes» samt utarbetande av underlag för truppsamtal i utrikes- och militärpolitiska frågor. Vad beträffar den utåtriktade upplysningsverksamheten anordnar detaljen viss föreläsningsverksamhet, riktad till allmänheten, medverkar vid kontaktkonferenser och tager initiativ till försvarsutställningar. Vidare hand-

läggas inom detaljen ärenden, som gälla den psykologiska krigföringen, samt frågor om broschyrer och studiekurser rörande försvaret m. m. Detaljen samarbetar med försvarets brevskola, centralkommittén Folk och Försvar, utrikespolitiska institutet samt försvarsföreningar, fackorganisationer, politiska ungdomsförbund, studieförbund m. fl. Filmdetaljen förestås av en kapten i arvodesbefattning. Detaljens arbetsuppgifter äro att i samarbete med filminspelningsföretag inspela militär journalfilm och kortfilmer, som äro avsedda att lämna upplysning om försvaret. Genom detaljens försorg anordnas även filmvisningar för personal inom försvarsledningen. Då varje försvarsgrensledning har egen filmtjänst dels för utbildningsfilm och dels för upplysningsfilm om respektive försvarsgren, sysslar i allmänhet filmdetaljen ej med sådan verksamhet. Detaljen samarbetar med Armé-, Marin- och Flygfilm, försvarsgrenarnas filmorgan och enskilda filmföretag. För press- och filmavdelningen äro avsedda ett kanslibiträde i lönegrad Ca 11 samt ett a två biträden för skrivoch kontorsgöromål. Dessutom tjänstgöra vid avdelningen ett antal värnpliktiga expeditionsbiträden, vartill kunna komma reservofficerare och värnpliktiga stabsredaktörer, som där fullgöra repetitionsövningar. b. Personalvårdsavdelningen Personalvårdsavdelningen fick sin nuvarande organisation i huvudsak fastställd genom 1942 års riksdagsbeslut. Senare ha dock tillkommit befattningar för en stabsbibliotekarie och en stabsassistent. Som avdelningschef är placerad en

regementsofficer i lönegrad Ma 33 eller Ma 30. På honom ankommer främst att handlägga sådana frågor som gälla flera av eller alla personalvårdens områden samtidigt. Avdelningen är organiserad på tre detaljer. Socialdetaljen består av en socialvårdsdirektör i lönegrad Cp 3 som chef, en stabsassistent i lönegrad Ce 22, en biträdande assistent, som är tillfälligt anställd med arvode motsvarande löneklass 17, samt en kapten, kommenderad i vakant beställning. I fråga om initiativärenden, remisser m. m. är socialvårdsdirektören f. n. direkt föredragande för chefen för försvarsstaben och handlägger sådana ärenden liksom även serviceärenden i stort sett självständigt. Detaljens huvuduppgifter äro på de områden, som redovisats i kap. VIII under avsnittet om socialtjänst följande: Ledningen av den sociala verksamheten vid förband, skolor m. m. genom anvisningar, bestämmelser och kontroll; information om gällande bestämmelser för sociala, ekonomiska och andra förmåner dels till förbanden genom »Meddelanden från socialdetaljen», »Socialhandbok för försvaret» m. m., dels till allmänheten genom artiklar, föreläsningar m. m.; serviceverksamhet genom handläggning av sådana enskilda »socialfall», scm hänskjutas till detaljen från förbanden, när de icke kunnat lösas där, från andra myndigheter, från pressen, eller från allmänheten t. ex. värnpliktigas anhöriga och värnpliktiga som icke äro i tjänst; initiativ genom förslag till bestämmelser och föreskrifter, som gälla personalens sociala, ekonomiska och juridiska förhållanden; behandling av remisser till överbefälhavaren, chefen för försvarsstaben m. 140

fl. i löne- och anställningsfrågor samt andra frågor, som gälla personalens förhållanden; samordning för att åstadkomma förslag och bestämmelser, som i princip böra vara gemensamma för försvarsgrenarna m. fl.; handläggning av ärenden rörande personalvårdsorganisationen, anställning m. m. av personal inom personalvården, krigsplacering av assistenter och präster m. fl.; utbildning av officerare, personalvårdspersonal m. fl. i socialtjänst; handläggning av bostadsfrågor genom förmedling mellan personal inom försvaret, som önskar byta lägenhet, genom förhandlingar med myndigheter för att anskaffa bostäder och genom rådgivning m. m. till bostadssökande; samt krigsplanläggning dels av socialtjänsten (jämför kap. VIII), dels av egen verksamhet och den sociala verksamheten vid staber och förband. Verksamheten vid förbanden följes genom resor och genom att förbandens befattningshavare kallas till detaljen. Detaljen samarbetar med bl. a. arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, bostadsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen, fortifikationsförvaltningen, fångvårdsstyrelsen, försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets socialbyrå, försäkringsrådet, militieombudsmannen, pensionsstyrelsen, riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, riksförsäkringsanstalten och socialstyrelsen. Med stöd av särskilt bemyndigande från år 1941 äga militära chefer och personalvårdsassistenter m. fl. att direkt hänvända sig till detaljen med förfrågningar utan att anlita vanlig tjänsteväg. Hänvändelser från förbandens personal i övrigt måste dock ske genom

chef eller assistent. Personalens anhöriga eller personal, som icke är i militärtjänst, kunna vända sig direkt till detaljen. Bildnings- och förströelsedetaljen består av en studierektor i lönegrad Cr eller Cp 3 som chef och en stabsbibliotekarie i lönegrad Ce 26. Detaljchefens huvuduppgifter äro att utforma bestämmelser och anvisningar för den frivilliga fritidsundervisningen och därvid fördela anslag för denna verksamhet vid förbanden, att utforma bestämmelser och anvisningar för den allmänbildande föreläsningsverksamheten och fördela medel till förbanden för denna verksamhet, att granska rapporter om bildningsverksamheten, att lämna råd och anvisningar för undervisning i medborgarkunskap, deltaga i kurser för militära lärare i detta ämne och anskaffa material för undervisningen. Till arbetsuppgifterna hör även utbildningsverksamhet, som äger rum genom föreläsningar, artiklar m.m. i bildningsfrågor, vid personalvårdskurser och vid militära skolor m. m. Stabsbibliotekarien har till uppgift att utforma bestämmelser och anvisningar för biblioteksverksamheten vid förbanden och vissa militära skolor, att föreslå fördelning av anslag, att utbilda förbandsbibliotekarier och att bedriva rådgivande verksamhet i fråga om biblioteksskolor, bokinköp och biblioteksteknik. Från detaljen utsändas dels den stencilcrade tidskriften »Biblioteket» och dels »Meddelanden från bildningsdetaljen». Detaljen samarbetar med försvarets brevskola, skolöverstyrelsen, centralbiblioteken, korrespondensinstitut och de civila folkbildningsorganisationerna m. fl.

Detaljen omhänderhar krigsplanläggningen för den kulturella verksamheten. Befattningshavarna följa genom resor verksamheten vid förbanden. Själavårdsdetaljen består i fred endast av den deltidstjänstgörande fältprosten, som för sin tjänstgöring erhåller ett arvode av 660 kronor för år. De ärenden som tillhöra detaljens arbetsområde äro ledning av militärpastorernas arbete och viss krigsplanläggning, som innefattar bl. a. krigsgravtjänsten och anvisningar vid krigsplacering av fältpräster. Vid avdelningen äro placerade ett kanslibiträde i lönegrad Ca 11 och ett biträde för skriv- och kontorsgöromål. Vidare tjänstgöra vid avdelningen ett eller två värnpliktiga expeditionsbiträden. Värnpliktiga stabsassistenter ha tidigare även fullgjort dem åliggande repetitionsövningar vid avdelningen.

2. F ö r s v a r e t s upplysnings- och personalvårdsnämnd År 1938 inrättades centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet. Dess uppgift var att stödja och leda verksamheten vid fredsförbanden, under det att högkvarteret skulle leda verksamheten vid fältförband. Härigenom uppstodo vissa friktioner, vilka medförde att 1940 års militära socialvårdskommitté föreslog inrättande av ett särskilt organ inom högkvarteret som skulle leda all personalvårdsverksamhet. I samband därmed föreslogs även, att centralrådet skulle omorganiseras till en nämnd, som borde arbeta fristående men i nära samverkan med försvarsstabens organ. Den sålunda inrättade försvarsväsendets personalvårdsnämnd tillkom år 1942 och skulle »huvudsakligen genom rådgivande och annan vägledande verk141

samhet främja den religiösa, kulturella och sociala personalvården inom försvarsväsendet». Försvarets upplysningsutredning föreslog år 1945, att nämnden skulle ombildas så att i den inginge även representanter för försvarsupplysningen.

•

Sedan den 1 okt. 1948 är personalvårdsnämnden ersatt med försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd. Denna nämnd, som är direkt underställd Kungl. Maj:t, h a r till uppgift »att genom initiativ och annan vägledande och rådgivande verksamhet främja försvarets personalvård, främst den religionsvårdande, sociala och kulturella verksamheten samt upplysningen om och inom försvaret». Enligt sin instruktion skall nämnden därvid särskilt följa utvecklingen inom de områden, som beröras av nämndens verksamhet, och göra de framställningar till Kungl. Maj: t, departementschef eller högre militära myndigheter, som nämnden anser erforderliga. Den skall yttra sig över tillsättande och krigsplacering av viss personal, följa verksamheten vid de militära förbanden och meddela dem erfarenheter och synpunkter på verksamhetens bedrivande samt i övrigt avge yttranden i de ärenden, som underställas nämnden. Därutöver skall nämnden bl. a. fördela anslag för soldathemsverksamhet, avgiva yttranden över framställningar om bidrag ur lotterimedelsfonden för ändamål inom försvaret och yttranden över de äskanden som gälla nämndens verksamhetsområden. Nämnden skall bestå av högst sexton ledamöter. Självskrivna ledamöter äro cheferna för försvarsstabens sektion III och personalvårdsavdelning samt fältprosten. Vidare skola som ledamöter ingå en präst i svenska kyrkan, en representant för frikyrkliga samarbetskom142

mittén, två representanter för folkbildningsverksamheten, varav en skall vara förtrogen med nykterhetsupplysningen och en med föreläsningsverksamheten, minst en socialvårdskunnig representant, en representant för pressen, en representant för föreningar som bedriva försvarsupplysning samt en representant för försvarsväsendets underbefälsförbund. Kungl. Maj:t utser ledamöter och suppleanter för viss tid, i regel tre år, och förordnar dessutom en sekreterare hos nämnden. Nämnden arbetar till stor del på två sektioner, en upplysningssektion och en personalvårdssektion. Inom nämnden finns ingen heltidstjänstgörande personal. Kostnaderna för nämndens verksamhet bestridas av ett statsanslag som f. n. utgör 12.000 kronor. 3. F ö r s v a r e t s socialbyrå Under beredskapsåren handlades frågor om familjebidrag och värnpliktslån inom arbetsmarknadskommissionens värnpliktshjälpsbyrå (tidigare sektion för värnpliktshjälp), varvid dock är att märka, att beslutanderätten i dessa ärenden i stor utsträckning var delegerad till dels familjebidragsnämnder och länsstyrelser, dels värnpliktslånenämnder i varje län. Rekryteringsfrågor och ärenden rörande civilanställningsförmåner handlades förutom av försvarsgrensledningarna och de militära förbanden av försvarets anställningsbyrå. Fr. o. m. den 1 juli 1946 inrättades försvarets socialbyrå, som kom att övertaga de förut nämnda organens arbetsuppgifter samtidigt med att beslutanderätten i vissa ärenden, som tidigare handlagts av regionala och kommunala myndigheter, överfördes till socialbyrån.

Socialbyrån är direkt underställd Kungl. Maj:t och skall i enlighet med sin instruktion »främja manskapsrekryteringen till försvaret, verka för beredande av civilanställning åt avgånget militärmanskap ävensom vara tillsynsmyndighet enligt gällande familjebidragsförordning samt lånemyndighet, som avses i gällande bestämmelser angående lån från värnpliktslånefonden». Byrån skall leda och lämna råd för den verksamhet som bedrives av förbandens rekryteringsofficerare och civilanställningsnämnder. En särskild styrelse har överinseende över socialbyrån. Denna består av generaldirektören och chefen eller överdirektören och souschefen för arbetsmarknadsstyrelsen som ordförande, chefen för byrån och åtta för tre år förordnade ledamöter, som utses på förslag av försvarsgrenscheferna, överstyrelsen för yrkesutbildning, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen i Sverige, svenska underofficersförbundet samt försvarsväsendets underbefälsförbund. För att handlägga ärenden angående familjebidrag och värnpliktslån finnes inom byrån en värnpliktshjälpsdelegation. Denna utgöres av styrelsens ordförande, chefen för byrån, chefen för försvarsstabens personalvårdsavdelning samt två andra för högst tre år utsedda medlemmar. Styrelsens ordförande erhåller ett arvode av 750 kronor per år samt dagarvode enligt kommittékungörelsen. Ledamöter och suppleanter i styrelsen erhålla sammanträdesarvoden av 20 kronor per dag samt ledamöter i värnpliktshjälpsdelegationen årsarvoden av 600 kronor och dagarvoden enligt kommittékungörelsen. Vid byrån äro anställda sammanlagt tjugo befattningshavare, av vilka en

byråchef i lönegrad Cp 13, två förste byråsekreterare i lönegrad Ce 29 o c h en i lönegrad Ce 27, två byråsekreterare i lönegrad Ce 24, en amanuens, tre assistenter i lönegrad Ce 19, en kansliskrivare i lönegrad Ce 15, ett kanslibiträde i lönegrad Ce 11, en expeditionsvakt i lönegrad Ce 10, en arvodesanställd underofficer med arvode motsvarande lön i 22 löneklassen samt sex kontors- och skrivbiträden enligt den reglerade befordringsgången. Rekryteringsverksamheten för fast anställt manskap omfattar i huvudsak upplysning och propaganda genom konferenser, annonsering, publikationstryck och affischer samt viss medverkan vid uppgörande av inträdesprov för dem som söka fast anställning. Samarbete äger rum med arbetsmarknadsstyrelsen, länsarbetsnämnder, försvarsgrensstaber och förband. De organisatoriska förändringar, som nyligen ägt rum beträffande både arméns och flygvapnets manskapskader komma att väsentligt inverka på byråns verksamhet på detta område. Civilanställningsverksamheten består för byråns del i beslut i fråga om vissa civilanställningsförmåner och i fördelning av medel för civilanställningsutbildning vid förbanden. Denna verksamhet ledes i huvudsak av byrån, till en del genom förbandens civilanställningsnämnder. Som tillsynsmyndighet enligt familjebidragsförordningen utfärdar byrån anvisningar för familjebidragsnämndernas verksamhet och beslutar i fråga om vissa former av familjebidrag. I fråga om andra bidragsformer erfordras byråns medgivande för att familjebidragsnämnds beslut skall bli giltigt. Byrån fattar även beslut i fråga om de ersättningsfyllnader till kroppsskadade, som 143

skola komplettera utgående livränta eller sjukpenning, samt i fråga om vissa andra bidragsformer m. m. Samarbete äger i dessa frågor rum med centrala värnpliktsbyrån, försvarsstabens socialdetalj, riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen m. fl. Som lånemyndighet beslutar socialbyrån i de flesta frågor, som gälla värnpliktslån. 4. F ö r s v a r e t s brevskola Försvarets brevskola inrättades den 20 augusti 1948, då Kungl. Maj:t fastställde provisoriskt reglemente för skolan. Den är närmast underställd chefen för sektion II i arméstaben. Personalen består av en major i lönegrad Ma 30 eller kapten i lönegrad Md 27 som chef, en kapten i Md 27 och en kapten på vakant lön som militära lärare samt tre civila lärare i lönegrad Ce 24 och en lärare, som är avlönad med medel från civilförsvarsstyrelsen med arvode motsvarande lönegrad Ce 24. Dessutom tjänstgöra vid skolan en kansliskrivare i lönegrad Ce 15, två skriv- och kontorsbiträden enligt den reglerade befordringsgången samt ett skrivbiträde, som är avlönat av medel från civilförsvarsstyrelsen. En värnpliktig tjänstgör dessutom som ordonnans. Skolans arbetsuppgifter äro att utarbeta och utgiva dels rent militära kurser för alla kategorier av befäl, dels kurser som röra samhällsfrågor, utrikespolitik, psykologi och pedagogik för aktivt befäl, dels kurser på högskolestadiet, i första hand avsedda för inträdessökande till krigshögskolor, dels kurser för civilförsvaret och dels kurser för de frivilliga försvarsorganisationerna. Skolan upprättar förslag till brev i språkämnen såsom förberedelse för in144

träde vid krigshögskolan och granskar elevernas lösningar samt svarar för kunskapsproven i ryska. Förslag till bestämmelser rörande kursverksamheten upprättas av ett studieråd, som består av chefen för skolan, en representant för vardera försvarsstaben och försvarsgrensstaberna samt för centralförbundet för befälsutbildning. I rådet kan för handläggning av vissa frågor ingå även representanter för hemvärnet, civilförsvaret och de frivilliga försvarsorganisationerna samt civil sakkunskap.

5. Centrala värnpliktsbyråns personalprövningsdetalj Kungl. Maj:t beslöt år 1944, att personalprövningsverksamhet skulle som en ny uppgift handhavas av centrala värnpliktsbyrån, och den 28 juni 1944 utfärdades bestämmelser, att personalprövningsdetaljen skulle vara ett centralt organ för personalprövningsverksamhet inom hela försvaret och samtidigt chefens för armén organ för verksamheten. De båda övriga försvarsgrenarna skulle samarbeta med centrala värnpliktsbyrån ifråga om denna verksamhet. Som chef för detaljen fungerar en regementsofficer med arvode motsvarande lön enligt löneklass 32. Vid detaljen finnas anställda en psykolaborator i lönegrad Ce 30, en psykoassistent i lönegrad Ce 24, en militärpsykolog med arvode motsvarande löneklass 27, en kommenderad kapten ur armén med akademisk examen i psykologi och angränsande ämnen samt ett kansli- och ett kontorsbiträde. Dessutom tjänstgöra vanligen fyra å fem värnpliktiga expeditions- och skrivbiträden vid detaljen. Detaljens arbetsuppgifter ligga främst inom personalprövningsområdet men

ha vid sidan härav kommit att omfatta såväl pedagogiska och socialpsykologiska som klinisk-psykologiska forskningsoch tillämpningsuppgifter. 1 På prövningsområdet är den främsta uppgiften att utarbeta och genom särskild forskning kontrollera metoderna för psykologisk klassificering av de värnpliktiga i samband med inskrivningsförrättningar. Detaljen utbildar även genom särskilda kurser personal som skall tjänstgöra som provledare och exploratörer vid inskrivningar. Vidare utarbetar detaljen prov för fördelning av värnpliktiga på olika utbildningslinjer, prov för antagning av stammanskap samt prov för officersaspiranter. Detaljens personal organiserar även själva prövningsverksamheten för aspiranter, sökande som fältflygare och elever vid vissa skolor samt deltar i viss utsträckning i fältarbetet vid dessa mera omfattande och kvalificerade prövningar. För samtliga prövningsförfaranden utföras statistiska tillförlitlighetsundersökningar vid detaljen. På det pedagogiska området h a r verksamheten främst bestått i viss rådgivning rörande utbildningsmetodiska frågor. Vissa befattningshavare ha därjämte vid sidan av sin tjänst mot särskilt arvode meddelat undervisning i militärpsykologi vid olika högre militära läroanstalter. De ha också medverkat vid utarbetande av läroböcker för denna undervisning. På det socialpsykologiska och det klinisk-psykologiska området h a r vid de1 För f n fylligare beskrivning av de olika arbetsuppgifterna hänvisas till betänkandets tidigare delar, i första h a n d till kap. III B, men därjämte till IV D, VI B och VII B, i vilka verksamheten vid organet behandlas med uppdelning efter fackligtvetenskapliga synpunkter.

taljen utförts forskning rörande anpassningsproblem under militärtjänsten samt forskning rörande skolutbildningens och andra miljöfaktorers inverkan på begåvningsutvecklingen. Dessa undersökningar ha refererats i betänkandets tidigare delar. Därjämte ha befattningshavare vid detaljen varit verksamma som experter i samband med utredningar, t. ex. rörande olika värnpliktsfrågor och det psykologiska försvaret. Ävenså ha data ur detaljens arkiv ställts till statliga utredningars förfogande. Detaljen samarbetar med försvarsgrensstabcrna, militära utbildningsanstalter, försvarsstabens sektion III, försvarets socialbyrå, försvarets brevskola samt andra militära myndigheter, arbetsmarknadsstyrelsen, vetenskapliga institutioner på området m. fl. 6. Marinens militärsociala detalj Under beredskapen upprättades inom marinstaben en militärpedagogisk detalj •— tidvis kallad personaluttagningsdetalj — vilken ledde sitt ursprung från en år 1941 vid KA 1 påbörjad försöksverksamhet. Detaljen, som ingår i marinstabens utbildningsavdelning och numera benämnes militärsociala detaljen, är även direkt underställd inspektören för kustartilleriet i fråga om verksamheten vid kustartilleriförband. Erinras må, att chefen för marinen nyligen väckt förslag om att ur marinstaben utbryta vissa delar, bl. a. utbildningsavdelningen, och sammanföra dem under benämningen flottans personalinspektion. Som chef för detaljen tjänstgör en kommendörkapten av 2. graden. Vidare äro på detaljen kommenderade två kaptener ur flottan, en löjtnant u r kustartilleriet och tre a fyra värnpliktiga expeditions- eller skrivbiträden. Dessutom

145 10

tjänstgöra vid detaljen en psykoassistent i lönegrad Cg 25, ett kanslibiträde i lönegrad Cg 11 samt ett skriv- och kontorsbiträde. Forskningen inom marinen på personaluttagningsområdet 1 är koncentrerad kring frågor som röra personalens placering i olika yrkesgrenar och gäller olika yrkesgrenars krav på individen (yrkesanalys), urvalsmetoder som svara mot yrkesgrenarnas krav samt metoder för sammanvägning och utnyttjande av testresultat vid personalplaceringen. På tillämpningssidan har detaljen att utarbeta anvisningar och hjälpmedel för personaluttagningsarbetet inom marinen. Vid mera omfattande prövningsförfaranden deltager detaljens personal även i fältarbetet. Vid detaljen sker också en fortlöpande statistisk kontroll av sambandet mellan uttagnings- och utbildningsresultat. Delvis i anslutning härtill föres vid detaljen — närmast för utbildnings- och organisationsavdelningarnas räkning — en omfattande utbildningsstatistik, som berör utfallet av rekrytering och utbildning av stampersonal samt vidareutbildning av värnpliktiga i yrkesgrenar. Detaljen har även att i samarbete med marinstabens organisationsavdelning på grundval av inskriv-

ningsdata upprätta förslag till fördelning av flottans värnpliktiga på inryckningsomgångar. Verksamheten i övrigt omfattar dels socialpsykologiskt inriktad forskning över anpassnings- och ledarskapsproblem, dels tillämpning inom militärpedagogik och personalvård. Den socialpsykologiska forskningen bedrives i form av attitydundersökningar, vilka omnämnts i kapitel VI. Den militärpedagogiska verksamheten omfattar utarbetande av anvisningar för utbildningen vid marinen i ämnet militärpedagogik, utbildning av befäl genom särskilda kurser i militärpsykologi och samhällskunskap, undervisning i militärpsykologi vid vissa av marinens skolor genom detaljens befattningshavare samt utarbetande av kompendier och andra hjälpmedel för undervisningen i militärpedagogik och medborgarkunskap vid marinens skolor. Från och med den 1 januari 1952 har handläggningen av för flottan speciella personalvårdsärenden, såsom vissa remissyttranden o. dyl., övergått till detaljen efter att tidigare ha skötts av särskild befattningshavare inom marinstabens utbildningsavdelning.

B. Brister i nuvarande organisation Såsom framgår av den i föregående avsnitt lämnade redogörelsen för nuläget, ha de olika centrala organen i huvudsak tillkommit och utvecklats under den senaste tioårsperioden. En del av dem organiserades från början för i För utförligare redogörelser för olika delar av organets militärpsykologiska verksamhet hänvisas till kap. III B, IV D och VI B.

att fylla ett beredskapsbehov, medan andra återigen hela tiden varit inriktade på mera fredsmässig verksamhet. De äldsta institutionerna voro avsedda att svara för den sociala omsorgen om de inkallade värnpliktiga och deras anhöriga samt för den fritidsverksamhet, som kunde vara erforderlig under fältmässiga förhållanden. Dessa organisationsformer för den egentliga personal-

vården ingingo alltså som ett led i de allmänna åtgärder för att stärka krigsmaktens effekt, som voro en naturlig följd av det andra världskrigets utbrott.

försvarsstabens bildningsdetalj. Emellertid tog utvecklingen en annan väg, och särskilda studierektorsbefattningar inrättades i de olika försvarsgrensstaberna.

1. Försvarsstabens sektion III

Likaså är det möjligt, att om försvarsstabens socialdetalj icke vid övergång till fredsorganisation blivit ett mycket litet organ — med en enda befattningshavare — den måhända kunnat övertaga de sociala arbetsuppgifter, som under beredskapsåren handlades inom arbetsmarknadskommissionen och sedan, såsom i det föregående omnämnts, gåvo upphov till en särskild institution, försvarets socialbyrå. En sådan samordning skisserades för övrigt redan i en reservation till 1940 års militära socialvårdskommittés betänkande.

Under beredskapsåren byggde man upp en central personalvårdsorganisation som anpassades efter beredskapsårens behov och även förutsatte en tämligen riklig tillgång på sådan arbetskraft som värnpliktig personal och reservpersonal. Sedan den centrala ledningen av denna verksamhet bestått som beredskapsorgan under föga mer än ett åi, var man beredd att omsätta erfarenheterna därifrån i förslag till en fredsorganisation, som kom att oförändrad påbörja sin verksamhet fem år senare. Erfarenheten visar emellertid, alt personalen f. n. icke är tillräcklig för att lösa både de fredsmässiga uppgifterna och de uppgifter, som sammanhänga med krigsplanläggningen. Ett stort antal nya arbetsuppgifter ha under senare år tillkommit, framför allt på socialtjänstens och upplysningsverksamhetens områden. Detta ha vi närmare redovisat i betänkande I. Det är även på dessa områden som brist på tillräcklig arbetskraft kan konstateras. Då några reformer inom den ursprungliga organisationen icke ägt rum annat än i obetydlig omfattning, ha ett flertal arbetsuppgifter, som under andra förhållanden måhända hade tillförts försvarsstaben och dess speciella organ, kommit att handhavas av andra organ och befattningshavare. Det förefaller sålunda icke osannolikt, att den allmänbildande undervisningen i stamskolorna, som tog ny form under de första åren av 1940-talet, hade kunnat i större utsträckning samordnas med den verksamhet, som tillkommer

Upplysningsverksamheten blev omedelbart efter beredskapsårens slut föremål för en särskild översyn, som även berörde dess organisation. Som en följd av denna översyn inrättades en särskild upplysningsavdelning inom försvarsstaben, varvid hithörande arbetsuppgifter brötos ut från personalvårdsavdelningen. Denna förstärkning kom emellertid att i huvudsak vara av formell karaktär, eftersom hela upplysningsavdelningen endast bestod av två befattningshavare. När en fastare organisation skulle åstadkommas för den del av upplysningsverksamheten som gällde korrespondensundervisningen för befälspersonal, inrättades försvarets brevskola (tidigare arméns brevskola), som icke hade organisatoriskt samband med försvarsstabens upplysningsorgan. Vid ungefär samma tidpunkt förvandlades stabens upplysningsavdelning ånyo till en detalj med en befattningshavare, men denna gång kom detaljen att tillhöra en annan avdelning, nämligen press- och filmavdelningen. 147

Av ovannämnda och andra exempel torde framgå, att de nytillkommande organen icke i tillräcklig grad samordnats med de redan förefintliga. Såsom framgår av avsnittet A i detta kapitel har försvarsstaben i allmänhet icke beslutanderätt i frågor, som gälla personalvården. På detta liksom på andra områden ankommer det på vederbörande försvarsgrenschef att leda verksamheten. Detta medför, att försvarsstabens personalvårdsorgan icke uttryckligen tillagts inspektionsrätt vid förbanden och i allmänhet icke heller den formella rätten att träda i direkt kontakt med förbandschefer och motsvarande myndigheter. Ett undantag härifrån är den förut omnämnda rätten till direkta tjänstevägar mellan socialdetaljen och vissa befattningshavare vid förbanden. Det nu tillämpade systemet kan medföra svårigheter i utövningen av personalvårdens ledning, varför ökade befogenheter i vissa avseenden torde vara erforderliga.

2. F ö r s v a r e t s u p p l y s n i n g s - och personalvårdsnämnd Denna nämnd har delvis ändrat karaktär och organisation allteftersom förhållandena på olika verksamhetsområden ändrats. Parallellt härmed torde den direkta kontakten med verksamheten vid förbanden ha i viss mån försvårats, bl. a. beroende på att denna verksamhet undan för undan blivit mer komplicerad. Dessa svårigheter torde alltjämt i viss utsträckning göra sig gällande, även om nämnden genom årligen återkommande resor följer arbetet vid förbanden. I detta sammanhang må även erinras om att nämnden icke har något verkställande kansli med heltidsanställd personal utan att verkställigheten av nämndens beslut ankommer på 148

ordförande, prästerlig ledamot och sekreterare, vilka alla ha detta uppdrag vid sidan av ordinarie tjänst. Den särställning, som nämnden intar, h a r vidare medfört ett visst dubbelarbete. Sålunda utföras inom nämnden vissa arbetsuppgifter, som äga nära samband med sådana som fullgöras inom försvarsstaben. Särskilt påfallande är detta i vad gäller själavårdsverksamheten, där nämnden självständigt handhar soldathemsverksamheten och tillsättande av militärpastorer, under det att inom försvarsstaben handläggas bl. a. frågor, som gälla krigsplacering av själavårdspersonalen och åtgärder för att förbättra andra fritidslokaler än soldathem. Otvivelaktigt förekommer dock ett mycket nära samarbete mellan nämnden och försvarsstaben, vilket bl. a. sammanhänger med att två befattningshavare inom staben äro ledamöter i nämnden och en befattningshavare i staben nämndens sekreterare. Enligt sin instruktion skall nämnden bestå av högst sexton ledamöter. För att få en tillräckligt allsidig representation är det möjligen erforderligt med en relativt stor nämnd, men det ligger i sakens natur, att verksamheten inom en nämnd av denna omfattning blir tungrodd. Det bör även observeras, att nämnden med sin nuvarande sammansättning icke har representanter för försvarsgrensledningarna, varigenom den direkta kontakten med försvarsgrenarnas utbildnings- och förvaltningsverksamhet kommer att saknas. Om sålunda vissa brister finnas i den nuvarande organisationen, vilja vi dock redan här framhålla betydelsen av att — när det gäller handläggningen av personalvårdsärenden av allmänt samhälleligt intresse —• ha tillgång till ett organ, som i sig inrymmer representan ter för olika delar av samhällslivet. Det

är därför angeläget att även framdeles bibehålla ett sådant organ. Dess ställning, arbetsuppgifter och omfattning böra dock bättre kunna anpassas till det praktiska behovet.

3. F ö r s v a r e t s socialbyrå Socialbyrån tillkom, såsom förut nämnts, genom sammanslagning av en beredskapsbyrå i arbetsmarknadskommissionen och en mer fristående anställningsbyrå. Sammanslagningen torde ha varit föranledd bl. a. av att vissa frågor som gällde fast anställt manskap behandlades inom bada organen. Härtill kom att samma personal i viss utsträckning var sysselsatt på båda hållen och samtidigt behärskade dessa arbetsområden. Rekryteringsfrågorna ha genom den nuvarande organisationen kommit att i viss utsträckning avsöndras från de organ, som borde ligga närmast till för att handha denna verksamhet. Dessa organ äro dels försvarsgrensledningarna, i vilkas intresse i hög grad ligger att stimulera en god rekrytering, dels arbetsmarknadsstyrelsen, som på alla andra samhällsområden h a n d h a r arbetsförmedling. Särskilt mä nämnas, att den statliga arbetsförmedlingen vid tiden före socialbyråns tillkomst icke var utbyggd i samma omfattning som nu. Två andra förhållanden, som gälla rekryteringsverksamheten, kunna även förtjäna uppmärksamhet. Sålunda är i den nuvarande organisationen handläggningen av de frågor, som angå rekrytering av manskapet, helt skild från behandlingen av ärenden, som beröra rekrytering av officerare, civilmilitär och civil personal m. fl. Härigenom synes ett visst dubbelarbete — bl. a. i fråga om upplysningsverksamheten — ha ägt rum, även om givetvis socialby-

rån och försvarsgrensledningarna samarbetat. Än större betydelse måste dock tillmätas det förhållandet, att — såsom tidigare framhållits — manskapsrekryteringen i fortsättningen kommer att få en annan karaktär än tidigare. För arméns del innebär detta bl. a. att rekryteringen sker ur de värnpliktigas led och att en pensionsberättigande anställningsform inom försvaret står öppen för underbefälet. Överhuvudtaget tala starka skäl för en närmare organisatorisk anslutning av rekryteringsfrågorna till försvarsgrensledningarna, varvid dock givetvis kontakten med arbetsmarknadsstyrelsen blir av väsenlig betydelse. De ärenden som gälla civilanställningsförmåner ha nära samband med handläggningen av ärenden rörande övriga ekonomiska förmåner, och civilanställningsutbildningen har nära sammanhang med den övriga utbildningsoch bildningsverksamhet som bedrives inom försvaret. Genom den nuvarande anordningen komma dessa frågor att handläggas på annat håll än där de skulle ha sin naturliga plats, nämligen försvarsgrensledningarna, försvarsstabens sektion III och försvarets civilförvaltning. Vad som ovan anförts om den omlagda manskapsrekryteringen torde även komma att innebära en väsentlig minskning av civilanställningsverksamheten. Ärenden rörande familjebidrag och värnpliktslån stå självfallet i nära sammanhang med de övriga ekonomiska och sociala förmåner, som tillkomma de värnpliktiga. Såsom en följd härav måste exempelvis vid bedömandet av spörsmål om jämkningar och förbättringar av en viss sådan förmån hänsyn tagas till ifrägakommande dylika förmåner av annan art. Med beaktande härav framstår det såsom ett önskemål, 149

att handläggningen av hithörande ärenden —- icke minst då det gäller initiativärenden — icke splittras på alltför många myndigheter. I detta hänseende häller den nuvarande organisationen knappast måttet. Socialbyrån handlägger även frågor om s. k. ersättningsfyllnader till kroppsskadade. Dessa ersättningar äro avsedda att komplettera sjukpenning och livräntor som utbetalas av riksförsäkringsanstalten. Förändringar i storleken av de belopp som utgå från riksförsäkringsanstalten föranleda i allmänhet även förändringar i ersättningsfyllnadens storlek. Det synes därför tveksamt, om tvä olika institutioner skola var för sig besluta i ärenden som äro av sä likartad natur. Därtill kommer, att arbetsmarknadsstyrelsen f. n. har hand om flera av de åtgärder som erfordras för att återföra en civilskadad till insatser på arbetsmarknaden. Inom socialbyrån finnas f. n. både en styrelse och en beslutande delegation. Det kan ifrågasättas, om ärendenas antal och betydelse verkligen motivera, att förutom byråns chef finnas två beslutande organ. Däremot bör framhållas, att den representation från personalförbunden och andra intresseorganisationer, som finnes i b y r å n s styrelse, är värdefull och bör beaktas även vid en omorganisation. Det är troligt, att vissa väsentliga förenklingar skulle kunna ske ifråga om de olika bidragsformerna. Bestämd ståndpunkt härvidlag kan dock ej tagas utan en ingående översyn av gällande föreskrifter som vi icke ansett oss ha anledning att verkställa. 4. Försvarets brevskola Någon erinran mot den omfattning, som skolans organisation f. n. har, ha 150

vi icke funnit anledning framställa. Beträffande skolans ställning må däremot framhållas, att den f. n. är helt inplacerad i en försvarsgrensledning men har att i samma utsträckning betjäna samtliga försvarsgrensledningar och dessutom flera andra militära institutioner och organisationer. Det studieråd, som enligt bestämmelserna skall finnas och vari ingå representanter för flertalet berörda organ, synes icke ha utövat någon mer betydelsefull verksamhet. Vidare kan ifråga om skolans verksamhet framhållas, att den i organisatoriskt avseende icke är knuten till de speciella organ som i första hand skola ha ansvaret för studie- och upplysningsverksamheten.

5. Centrala värnpliktsbyråns personalprövningsdetalj Genom sina instruktioner och sin ställning inom ett organ för fördelning och redovisning av värnpliktiga är detaljen huvudsakligen hänvisad till att syssla med personalprövningsfrågor, särskilt avseende värnpliktig personal. Denna avgränsning av arbetsuppgifterna h a r emellertid i praktiken visat sig vara svär att upprätthälla då, förutom m a r i n e n s militärsociala detalj, andra organ icke funnits för att taga hand om övriga personalproblem av psykologisk natur inom stora delar av försvaret. Dessa förhållanden ha lett till att även undersökningar av socialpsykologisk och annan art fått åtminstone delvis omhändertagas av detaljen, utan att dennas personal och andra resurser varit beräknade för en sådan ansvällning av arbetsuppgifterna. Tidvis ha dock lättn a d e r åstadkommits genom tillfälliga anslag och kommenderingar av militär personal till organet. Det h a r emellertid icke funnits tillräckliga resurser för att

annat än i mycket begränsad omfattning bedriva utanför själva prövningsverksamheten liggande psykologiska arbetsuppgifter. Ej heller ha resurserna i önskvärd omfattning medgivit en utveckling av de använda prövningsmetoderna. Organet h a r alltså visserligen i praktiken kommit att betjäna försvaret i dess helhet, men därvid h a r dess organisatoriska ställning åtminstone på det formella planet försvårat den önskvärda direkta kontakten med utanför armén befintliga organ. Oklarheten i fråga om organets direktiv- och inspektionsrätt i metodiska frågor h a r också vid vissa tillfällen kunnat äventyra den enhetliga tillämpningen av inom detaljen utarbetade prövningsförfaranden och därmed även metodernas användbarhet. Åtskilliga betydelsefulla arbetsuppgifter ha också av brist på personella och andra resurser måst lämnas åsido.

6. Marinens militärsociala detalj Den militärsociala detaljen i marinstabens utbildningsavdelning kan för marinens del anses komplettera det för försvaret gemensamma personalprövningsarbete som centrala värnpliktsbyråns personalprövningsdetalj bedriver. De vid b y r å n utarbetade metoderna tillämpas också inom marinen, men vid sidan härav använder detaljen, delvis i försökssyfte, ytterligare metoder för att bredda underlaget för personaluttagningen. Vid sådan prövningsverksamhet, där bäde byrån och detaljen ställa personal och metoder till förfogande, kunna vissa olägenheter dock uppstå. I övrigt gå militärsociala detaljens arbetsuppgifter utöver dem som personalprövniugsdetaljen har, framför allt pä det militärpedagogiska området. I

gengäld ha vissa av dessa arbetsuppgifter sin motsvarighet inom försvarsstabens sektion III. Sålunda anordnas kurser för lärare i medborgarkunskap både av försvarsstabens bildningsdetalj och militärsociala detaljen, om också vissa skillnader i uppläggningen finnas. Detaljens handhavande av övriga personalvärdsärenden har — såvitt vi erfarit — medfört dubbelarbete, då dessa ärenden måste behandlas även i försvarsstaben. Vad slutligen angår utbildningsstatistiken torde den få anses som klart sammanhängande med utbildningsavdelningens verksamhet. Att dess handhavande förlagts till militärsociala detaljen torde huvudsakligen vara betingat av dennas nuvarande inplacering och resurser. Militärsociala detaljens arbete innebär sålunda huvudsakligen en önskvärd komplettering men pä några punkter snarare en dubblering av det arbete som bedrives inom organ, som äro gemensamma för försvaret. Även om arbetsuppgifternas utformning i vissa fall är specifikt giltig endast för marinen, anser utredningen, att de dock till största delen äro sädana, som äro av värde för hela försvaret, och att även de speciellt marina behoven borde pä ett tillfredsställande sätt kunna tillgodoses av organ, gemensamma för försvaret. En viss brist pä samordning inom i rask utveckling varande områden kan till en tid vara mycket gynnsam för verksamhetens allsidiga framväxt men utgör i längden en olägenhet för verksamhetens ekonomiska och effektiva bedrivande. Utredningen anser, att verksamheten nu nått utöver detta första försöksstadium och för framtiden skulle vara mera betjänt av en fastare samordning med annan besläktad verksamhet inom försvaret. 151

7.

Sammanfattning

De brister, som i första hand böra avhjälpas genom en omorganisation av den centrala ledningen för personaltjänsten och mililärpsykologien, äro i sammanfattning följande: a) Ärenden, som äga nära samband med varandra, handläggas inom skilda organ. b) För att lösa vissa väsentliga arbetsuppgifter saknas erforderligt antal befattningshavare eller tillräckligt kvalificerad personal. För andra arbetsuppgifter återigen synes personalbehovet vara något bättre tillgodosett än som egentligen är påkallat. c) Organ, som äro avsedda att leda viss verksamhet, sakna erforderliga befogenheter för att kunna utöva denna ledning.

d) De erfarenheter, som förvärvats under senare år, ha icke kunnat utnyttjas i önskvärd utsträckning. e) Resurser saknas för att kunna följa utvecklingen på hithörande områden, varför bl. a. nytillkomna arbetsuppgifter icke kunnat fullgöras i erforderlig utsträckning. f) Organ, som handha ett visst arbetsområde inom försvaret, sakna representation i andra besläktade organ inom eller utom försvaret. g) Handläggningen av vissa ärenden torde i onödigt stor utsträckning vara centraliserad. h) De organ, som finnas inom krigsmakten för ifrågavarande verksamhet, äro icke i tillräcklig omfattning samordnade med och kunna icke utnyttjas inom andra delar av det totala försvaret.

X. ORGANISATIONEN PÅ PERSONALTJÄNSTENS OCH MILITÄRPSYKOLOGIENS OMRÅDEN I VISSA FRÄMMANDE LÄNDER

A.

Personaltjänsten

Erfarenheter av personaltjänsten vid förbanden i vissa främmande länder ha i någon mån framlagts i vårt betänkande I. I detta sammanhang torde det vara tillräckligt med en mycket kortfattad översikt av den centrala organisationen i några länder, frän vilka uppgifter och material främst inhämtats under vara besök. Vi ha icke ansett nödvändigt att mer utförligt redovisa det tillgängliga materialet, som i huvudsak torde ha intresse för det fåtal, som h a r personaltjänsten till huvudsysselsättning. Det må även framhållas, att vissa förändringar kunna ha inträffat i de olika ländernas organisation, sedan underlag för följande framställning erhållits. Belgien Inom den belgiska armén är den centrala organisationen uppdelad på tre olika organ, som alla äro uppbyggda efter erfarenheter från andra världskriget. Undervisningsverksamheten ledes av en b y r å för undervisningsärenden (service de formation et d'enseignement). Denna, som består av enbart militär personal, är uppdelad på en sektion för medborgerlig fostran och en för allmänbildning och yrkesutbildning. Byrån lyder under direction générale des services spéciaux, som i sin tur är un-

derställd överadjutanten i försvarsdepartementet. Fritidsverksamheten (établissements welfare), omfattande film, radioutsändningar, teaterturnéer osv., har även sin centrala institution i Bryssel, vilken är sidoordnad med den ovannämnda byrån. Socialtjänsten (service social) ledes av en självständig styrelse och centralbyrå, som närmast torde lyda u n d e r försvarsdepartementet. Dessutom finnas fjorton regionala byråer. Cheferna för dessa byråer äro officerare och dessutom finnas vid varje b y r å bl. a. särskilt utbildade kvinnliga socialassistenter, som ägna sitt arbete åt den militära personalens familjer. Förbandscheferna samarbeta direkt med dessa regionala upplysnings- och hjälpbyråer. Vid större förband (fördelning, division och brigad) finnas särskilda officicrs d'education et de welfare. Vid m i n d r e förband finnas även motsvarande befattningshavare, men de ha ofta även a n d r a arbetsuppgifter. Danmark I samband med omorganisationen av det danska försvaret har under hösten 1951 även utfärdats vissa bestämmelser om den centrala organisationen för »forsvarets velfaerdstjeneste». 153

»Forsvarets velfaerdstjeneste» omfattar utöver vad i Sverige menas med personaltjänst även kontaktverksamheten mellan försvarets personal och civilbefolkningen och den försvarsupplysning, som är riktad till allmänheten. F ö r ledningen av verksamheten finnes ett »velfaerdstjenestens hovedkontor», som i sin tur lyder direkt under »folk- og viernudvalget». Denna nämnd bestar av åtta ledamöter, valda för tre år. F y r a utses av riksdagen och fyra av försvarsministern. De senare skola var för sig representera armén, marinen, flygvapnet och »det frivillige soldaterarbejde». Ordföranden utses av försvarsministern, som även utser en chef för det administrativa arbetet. Huvudkontoret har den direkta fackliga ledningen av personaltjänsten inom krigsmakten. Särskilda bestämmelser gälla för »forsvarets presstjeneste», för vars ledning finnes en chef och huvudkontor, direkt lydande under försvarsministern. Med denna verksamhet har man även sammanfört filmtjänsten. Som konsulenter och förbindelsemän mellan förbandens särskilda personaltjänstorgan och velfserdstjenestens huvudkontor finnes en »kontakt- og velfserdsofficer» för förbanden öster och en för förbanden väster om Stora Balt. Dessa ha kaptens eller högre grad. Motsvarande befattningshavare finnas även för marinen. Finland Den fredsmässiga centrala organisationen torde f. n. vara av ungefär följande omfattning. En fältbiskop med fältbiskopsbyrä leder självständigt den andliga vården inom försvaret. I administrativa frågor lyder fältbiskopen under chefen för hu-

vudstaben. Militärpastorer, i flertalet fall heltidsanställda, finnas vid vissa staber, regementen och självständiga bataljoner. Socialtjänsten är i första hand ägnad den fast anställda personalen och för dithörande personalfrågor finnes särskild avdelning i huvudstaben. F. n. pågå åtgärder för att effektivisera denna gren av verksamheten, vars chef är regementsofficer, och större uppmärksamhet h a r under senare tid ägnats de värnpliktigas problem. Bildnings- och upplysningsverksamhet ledes liksom psykologisk verksamhet av huvudstabens utbildningsavdelning. Frankrike År 1948 utfärdades bestämmelser om en ny central organisation för den militära socialtjänsten i Frankrike. Sålunda sammanfördes de tre försvarsgrenarnas och de militära verkstädernas socialtjänstorganisation till ett centralt organ, »service de Taction sociale des forces armées». Detta är direkt underställt försvarsministern. Statssekreterarna i försvarsgrensministerierna äga även använda sig av detta organ. Institutionen organiserar och förvaltar den sociala verksamheten inom krigsmakten och representerar försvarsministern gentemot alla statliga och enskilda hjälporganisationer. Verksamheten är avsedd för alla militära och civila personalgrupper inom försvaret jämte deras anhöriga och i vissa fall även för förutvarande personal. Socialtjänstens centrala förvaltning (service central de Taction sociale) består av chef (directeur du service), souschef, sekretariat, studieavdelning samt fyra byråer, nämligen en socialtjänstbyrå, en administrationsbyrå, en socialmedicinsk byrå och en byrå för

kulturell verksamhet. Dessutom är till det centrala organet anslutna en byrå för civilanställning och i viss mån rekrytering av militär personal samt ett socialmedicinskt räd. I socialtjänsten — närmast under den nämnda kulturbyrån —• ingår all frivillig studieverksamhet, biblioteks- och förströelseverksamhet. Obligatorisk allmänbildande undervisning ledes däremot av försvarsgrensstabernas utbildningsavdelningar. Chefen för socialtjänsten utses av regeringen. Personalen bestar av officerare, civila tjänstemän, kvinnliga socialassistenter m. fl. Regionala enheter — distriktsbyråer — finnas enligt försvarsministerns närmare bestämmande. Chefer för dessa byråer förordnas av det centrala socialtjänstorganet men äro underställda de militära kommandona i distriktet i vad gäller dem underlydande förband. Byråerna skola dock handlägga ärendena enligt direktiv frän centralorganet. Under varje distriktsbyrå sortera flera sociala »sektorer», var och en under sin chef. Dessa sektorer skola direkt svara för de sociala åtgärderna till förmån för personalen och deras familjer. Försvarets verkstäder m. m. bilda egna sociala sektorer, som lyda direkt under den centrala institutionen. Till varje sektor hör en rådgivande kommitté, som består av representanter för militära och civila personalgrupper. Cheferna för distrikt och sektorer utses av försvarsministern pä förslag av chefen för socialtjänsten. Till organisationen höra även särskilda officerare i socialtjänst, vilka tjänstgöra vid kommandona i försvarsgrenarnas distrikt och i Nordafrika. Vid varje förband utser chefen en officer, i regel löjtnant, för denna verksamhet. Närmare föreskrifter finnas även om de socialmedicinska ärendenas uppdel-

ning på försvarets sjukvårdsmyndigheter och socialtjänstorganisation liksom noggranna direktiv för ett intimt samarbete centralt och lokalt. En motsvarande organisation finnes även för själavärden inom försvaret. Den centrala organisationen, »service central de Taumönerie militaire», omfattar bl. a. en institution för materiell och moralisk hjälp till den militära personalen och anhöriga samt en byrå för efterforskning av försvunnen militärpersonal. Den lokala organisationen är närmast knuten till försvarsministeriernas personalavdelningar. Fältprästerna, som representera katolsk, protestantisk och mosaisk trosbekännelse, äro dels fast anställda med kaptens grad och lön, dels tillfälligt tjänstgörande mot arvode och dels frivilliga, som tjänstgöra utan ekonomisk ersättning. Deras huvudsakliga verksamhet ägnas givetvis truppens andliga intressen, men de deltaga även i betydande utsträckning i det sociala arbetet. Förenta staterna Liksom i fråga om Storbritannien äro erfarenheterna hämtade frän ockupationszonen i Tyskland. I ännu högre grad än vad som i det följande säges om de engelska förhållandena gäller h ä r att de enorma resurserna och de stora verksamhetsområdena icke göra det möjligt att direkt tillämpa erfarenheterna om organisationen pä svenska förhållanden. Trots att en mycket stor del av socialtjänsten och förströelseverksamheten skötes av frivilliga organisationer, utgjordes ändå vid vårt besök år 1950 en betydande del av högkvarteret för de amerikanska ockupationstrupperna i Europa av organ, som sysslade med personaltjänstfrägor. Personalen är i de flesta fall militär men även 155

i huvudsak rekryterad efter civila kvalifikationer och tilldelad grad och lön efter den befattning, för vilken den kvalificerat sig. Den hithörande verksamheten ledes av särskilda organ inom högkvarteret, t. ex. Personnel and Administration Division, Chaplain Division, Special Service Division, Armed Forces Information and Education Division, Judge Advocate Division osv., var och en uppdelad i ett flertal underavdelningar. Chefen för Chaplain Division och hans närmaste män tillhöra olika trossamfund men inga liksom övriga fältpräster i en samordnad personalkår för amerikanska krigsmakten. Utöver själavården h a n d h a dessa även en betydande del av den sociala rådgivningen. För socialtjänsten i övrigt svara dels ordinarie truppbefäl, dels representanter för frivilliga organisationer, främst Röda Korset, dels i den militära organisationen vissa specialister såsom Legal Assistance Officers, Insurance Officers, Personnel Officers, Claims Officers m. fl. För var och en av dessa speciella grenar av verksamheten liksom för de frivilliga organisationerna finnas centrala avdelningar i högkvarteret. Upplysnings- och undervisningsverksamheten ombesörjes av Information and Education Officers, vilkas arbete ledes från centrala avdelningar i högkvarteret. Gemensamt för hela den amerikanska krigsmakten finnes bl. a. ett stort korrespondensinstitut, The United States Armed Forces' Institute. Förutom i armé-, marin- och flygdepartementen finnas i försvarsdepartementet i Washington särskilda organ för den centrala ledningen av all denna verksamhet, vilka i sin tur nära samarbeta med t. ex. ledningen för det amerikanska Röda Korset. 156

Norge Den centrala ledningen av personaltjänsten inom det norska försvaret åvilar sedan år 1947 »Forsvarets undervisnings- og velferdskorps». Detta är direkt under försvarsministern det gemensamma fackliga, rådgivande och verkställande organet för hela krigsmakten och samverkar nära med försvarsgrensstaber, försvarsstaben m. fl. Samtliga befattningar kunna sökas av såväl civil som militär personal. Kårens centrala stab i Oslo består av en chef och avdelningar för olika verksamhetsområden. Chefen har lön som expeditionschef och grad som överste. Hans två närmaste män äro välfärdschefen och undervisningschefen, bada med byråchefs lön och majors (örlogskaptens) grad. Vidare är numera en tredje liknande befattning inrättad för att under chefen leda det administrativa arbetet. De olika avdelningarna inom den centrala staben handhava välfärdstjänsten, d. v. s. den sociala verksamheten och förströelseverksamheten m. m., filmtjänsten, som bl. a. inspelar all militär undervisningsfilm och distribuerar all underhållningsfilm till förbandens biografer, undervisningen, som omfattar medborgar- och fritidsundervisning, biblioteks- och viss upplysningsverksamhet, pressverksamheten, som förutom den sedvanliga presstjänsten för försvaret även omfattar utgivandet av försvarets två tidskrifter »Militär orientering» och »Manskapsavisa», själavårdsverksamheten och ledningen av försvarets civila skola, d. v. s. bl. a. stamskoleundervisningen. Välfärdschefen är samtidigt även chef

för filmtjänsten, varjämte han ingår i »kantinerådet», som under försvarsdepartementet leder marketenteriverksamheten vid alla förband. Med denna stora affärsrörelse, som bedrives i bolagsform, har kårens centrala organ ett nära samarbete och erhåller bl. a. därifrån vid sidan av statsmedlen betydande anslag för socialt arbete och undcrhållningsvcrksamhet. Presstjänsten ledes av en presskonsulent med biträde av andra journalister, medan ledningen av de civila skolorna närmast utövas av en studierektor. Fältprosten, som är chef för själavårdsavdelningen, är administrativt knuten till kåren men lyder i fackligt avseende under biskopen i Oslo. Han har samma lön och grad som välfärdsoch undervisningscheferna. Landet är indelat i välfärdsdistrikt med distriktsstaber, som äro kårens rådgivande och verkställande fackliga organ vid försvarsgrenarnas kommandostaber i motsvarande distrikt. Vid var och en av fem distriktsstaber skall bl. a. finnas minst en välfärds- och en undervisningsofficer pä kårens stat. På motsvarande sätt skall finnas en fältpräst i varje distriktsstab. Vid de större förbanden finnas både undervisningsofficer och välfärdsofficer samt assistenter till dem. Vid mindre förband finnes endast en undervisningsoch välfärdsofficer. Dessa »officerare» vid förbanden äro beräknade på försvarsgrenarnas stat men ha, i stället för reguljär officersutbildning, efter ansökan —• som civila eller militära — fått utbildning vid särskilda av kåren ano r d n a d e kurser. Sålunda är det icke ovanligt att en assistent småningom blir välfärdseller undervisningsofficer. Rekryteringen sker från både civilt och militärt håll.

Schweiz Huvudvikten har i Schweiz lagts vid själavården och socialtjänsten. Vid varje organiserat förband tjänstgör en fältpräst (Feldprediger), som under tjänstgöringstiden i flertalet fall är befriad från sin ordinarie kyrkliga tjänst. Verksamheten ledes centralt av en fältpräst, placerad i arméstaben. Alla fältpräster ha kaptens grad. Någon bildnings- eller undervisningsverksamhet förekommer icke under militärtjänstgöringen. Upplysningsverksamheten, som icke omfattar någon form av medborgarundervisning, handhaves av ordinarie truppbefäl. En omfattande soldathemsverksamhet handhaves av frivilliga, i flertalet fall kristliga organisationer, som omfatta hela landet eller delar därav. Dessa organisationer bedriva även i någon mån social rådgivningsverksamhet. Socialtjänsten består dels av ett särskilt för landet egenartat löne- och ersättningssystem, som är lagstadgat, och dels av en omfattande rådgivnings- och hjälpverksamhet. Den senare består bl. a. av allmän rådgivning till soldater och deras familjer, understöd till hjälpt behövande eller sjuka soldater och deras anhöriga osv. För dessa frågor svarar främst en stiftelse, »Schweizerische Nationalspende fiir unsere Soldaten und ihre Familien», vars centrala verkställande organ är »Zentralstelle fur Soldatenfiirsorge», som ingår i förbundsstatens försvarsdepartement. Under detta centralorgan sortera särskilda byråer i olika kantoner. Till dessa kan en soldat eller hans anhöriga göra framställningar i de mest skilda angelägenheter. Om framställningarna icke kunna behandlas inom denna organisation överlämnas de till den behöriga myndigheten. Praktiskt taget alla frivilliga 157

institutioner och föreningar, som bedriva verksamhet till krigsmaktens och soldaternas fromma — sammanlagt ett tjugotal — äro anslutna till eller samverka nära med det nämnda centrala organet. Personalen är såväl militär som civil. Storbritannien Erfarenheterna i fråga om den engelska personaltjänsten är för vår del begränsad till den verksamhet, som förekommer inom den engelska ockupationsarmén i Tyskland. Förhållandena både i hemlandet och i den engelska zonen äro även så olika de svenska att en närmare redogörelse i detta sammanhang knappast är nödvändig. I den militära organisationen inga fältpräster i sä stort antal att de finnas vid varje självständigt förband. En särskild avdelning för att leda deras arbete finnes i högkvarteret. För undervisningsverksamheten, som bl. a. även inrymmer ett normalt skolväsende för den tjänstgörande personalens barn liksom stamskolor, finnes en »Royal Army Educational Corps», som i sista hand ledes frän War Office i London och som h a r särskild central avdelning i högkvarteret. Denna personalkår omfattar ett betydande antal »education officers» m. fl. Den sociala serviceverksamheten utövas framför allt av mycket stora frivilliga organisationer inom försvaret. Sådana organisationer finnas i stort antal. Bland dem må nämnas »Soldiers', Sailors' and Airmen's Families' Association (SSAFA)», som har representanter

B.

En annan stor organisation, »The Forces' Help Society», har på motsvarande sätt representanter och organ vid alla förband och staber samt centrala rådgivningsbyråer, av vilka den största i London. Organisationen är beredd hjälpa till för att lösa den enskildes sociala, ekonomiska och andra problem under och efter militärtjänstgöringen. En speciell organisation inom försvaret är »Legal Aid», vars befattningshavare lämna rådgivning och biträde till enskilda i rättsliga spörsmål, dock icke i fråga om militära mål. Även förströelseverksamhet, klubbar, marketenterier osv. handhavas både av myndigheter inom krigsmakten och i stor utsträckning av frivilliga, ofta kyrkliga sammanslutningar i gott samarbete med försvarets egna förvaltningsmyndigheter. I högkvarteret för ockupationsarmén finnes en central avdelning (Welfare Branch), som 1950 bestod av bl. a. sju officerare. Avdelningen samordnar själavård, sociala och ekonomiska frågor, upplysning, undervisning, rättsväsendet och sjukvården. Var och en av dessa tjänstegrenar utövar dock sin verksamhet självständigt.

Militärpsykologien

Framställningen grundas för de nordiska länderna på artiklar i Nordisk 158

vid varje förband och i praktiskt taget varje kommun i hemlandet. Den centrala ledningen utövas dels av representanter, som inga i brittiska högkvarteret, och dels av ett »huvudkontor» i London, som samarbetar med den centrala försvarsledningen. Organisationen har främst hand om de problem, som gälla soldaternas familjer.

psykologi nr 5—6 1950 samt på redogörelser lämnade vid nordiska militär-

psykologiska konferenser. F ö r Frankrike, Nederländerna, Schweiz och Storbritannien ha uppgifterna huvudsakligen erhållits i samband med utredningens eller dess experters besök i dessa länder. Beträffande Förenta staterna bygger redogörelsen dels pä en artikel av L. H. Lanier, 1 dels på reserapporter av ledamoten Elmgren, som särskilt studerat flygpsykologi sk verksamhet i USA. Danmark En statlig utredning föreslog 1949 skapandet av ett för det danska försvaret gemensamt militärpsykologiskt institut. Någon omedelbar åtgärd kom emellertid dä ej till stånd. I början av 1952 har i stället bildats en militärpsykologisk arbetsgrupp, närmast underordnad »försvarsakademien», bestående av officerare som i tjänsten fatt genomgå den civila danska utbildningen för psykologer (cand. psych.-utbildning). Gruppen h a r redan vid starten erhållit omfattande uppgifter på personaluttagningens område, framför allt vid arméns befälsskolor. Arbetsgruppen sysslar också med utbildningsmetodiska frågor och undervisning i militärpsykologi. Flygaruttagning sker i samarbete med psykologiska institutet vid Köpenhamns universitet, som sedan länge bedrivit sådan verksamhet. Finland Psykologisk verksamhet bedrives inom försvarsmaktens huvudstab, närmare bestämt i dess utbildningsavdelning, av två psykologiskt utbildade officerare och två civila psykologer. Verksamheten är för närvarande främst inriktad på utarbetandet av ett grundprov 1 The psychological and social sciences in the national military establishment. The American psychologist h. 5 1949.

för de värnpliktiga av motsvarande art som det svenska inskrivningsprovet. Även på det utbildningsmetodiska området h a r viss verksamhet ägt rum, sålunda bl. a. en undersökning av samstämmigheten mellan civila och militära kursplaner för yrkesutbildning. I Finland finnes ett militärpsykologiskt sällskap, i vilket både officerare och civila psykologer äro medlemmar. Sällskapet har egna anslag och bedriver föredrags- och publiceringsverksamhet samt understödjer även i viss utsträckning militärpsykologiskt forskningsarbete. Sällskapets betydelse torde ej minst ligga i att det utgör ett lämpligt kontaktorgan mellan militärer och psykologer. Frankrike I Frankrike äger psykologisk verksamhet rum vid samtliga försvarsgrenar. Det främsta centrala organet finnes inom försvarsledningens »Bureau scientifique», där en särskild sektion sysslar med psykologiska frågor (»Problémes humains»). Arbetet inom denna sektion berör fyra huvudområden, nämligen personalprövningsmetoder, utbildningsmetoder, objekts- och arbetspsykologi (jfr kap. V) samt socialpsykologiska frågor. Personalprövningen omfattar sådana verksamhetsgrenar som urval av officerare för stabsutbildning, urval av officersaspiranter samt allmän klassifikation och specialisturval bland manskapet. På utbildningsområdet ha psykologiska forskningsmetoder tagits i bruk för att bidraga till en effektivisering av undervisningens utformning. De arbetspsykologiska undersökningarna avse framför allt funktionsstudier av olika slag, rationaliseringsåtgärder och redskapsutformning. På detta område samarbeta psykologerna intimt med tekni159

ker och fysiologer. Psykologerna ha också ingått i arbetsgrupper för operationsanalys (operational research). På det socialpsykologiska området ha undersökningarna framför allt gällt faktorer som sammanhänga med anda och truppmoral. F ö r e n t a staterna Den amerikanska militärpsykologien företer ett synnerligen rikt förgrenat system av forskningsorgan, tillämpningsorgan samt samordnande och rådgivande nämnder. De tre försvarsgrenarna ha var sina organ på de flesta militärpsykologiska områden och ofta flera likartade inom olika delar av sin organisation. Som motvikt mot denna långt drivna decentralisering ha försvarsgrenarna både var för sig och gemensamt u n d e r försvarsdepartementet en rad samordnande nämnder. Därjämte förekommer ett omfattande samarbete med civila forskningsinstitutioner. Av de totala ekonomiska resurserna för psykologisk forskning inom det amerikanska försvaret användes sålunda ungefär en tredjedel till vid civila institutioner kontrakterad »grundforskning». I denna översikt komma endast huvuddragen och de viktigaste enskilda organen i denna omfattande organisation att redovisas. Gemensamma organ Direkt under försvarsministern finnes ett för försvaret gemensamt »Research and development board», under vilket olika ämneskommittécr arbeta, bl. a. en »Committee on human resources». Denna kommitté h a r till uppgift att följa och bedöma psykologisk och social forskning inom försvaret, tillse att dubbelarbete undvikes och kontakt skapas mellan organ med likartade syften samt ta initiativ till forskning rö-

rande för försvaret som helhet angelägna problem. Den skall genom sin verksamhet åstadkomma ett slags generalplanering av den militärpsykologiska utvecklingen inom landet. Kommitténs ordförande och tre ytterligare ledamöter äro framstående universitetspsykologer. Därtill komma två representanter för vardera försvarsgrenen, verksamma inom sådana organ som syssla med frågor rörande de mänskliga resursernas tillvaratagande. Kommittén har ett »sekretariat» bestående av tre psykologer såsom »directors» och tre regementsofficerare som kontaktmän till respektive försvarsgrenar. Det vetenskapliga gransknings- och planläggningsarbetet försiggår närmast inom ett system av subkommittéer, fördelade på fyra avdelningar (»panels») motsvarande fyra huvudområden för kommitténs verksamhet, nämligen fysiologisk psykologi (innefattar i huvudsak de problemkretsar som i detta betänkande sammanfattas i kap. V om psykologiska synpunkter på utrustning, arbetsmetoder och arbetsbetingelser), urval och utbildning, personalplanering (»Manpower»; innefattar bl. a. frågor om personalbehov, personalresurser och mobiliseringsplanering), personalbehandling, truppmoral och psykologisk krigföring. Arbetsgrupperna inom dessa områden bestå huvudsakligen av psykologer. Direkt under försvarsdepartementet lyder också ett attitydforskningsorgan, tidigare tillhörigt armén. Det är en avläggare till det krigsorgan som utförde de i tidigare kapitel ofta citerade socialpsykologiska undersökningar, som publicerats bl. a. i volymerna »The American soldier».

Armén Psykologisk forskning och tillämpning utföres inom arméledningen främst i organ underställda generaladjutanten (Adjutant general) och generalfältläkaren (Surgeon general). »Director of logistics», som centralt ansvarar för forsknings- och utvecklingsarbetet inom armén, utövar en samordnande funktion även pä militärpsykologiens område, genom en psykolog som vetenskaplig rådgivare. Det största militärpsykologiska organet inom armén och inom försvaret överhuvudtaget är generaladjutantens »Personnel research section», som huvudsakligen sysslar med urvals- och utbildningsforskning. En stor del av denna har en ganska klar inriktning pä omedelbara praktiska mål, men direktiven för organet anbefalla, att minst en fjärdedel av resurserna skall ägnas åt grundläggande forskning på ovannämnda områden. Under generaladjutanten finnas också en »Manpower analysis section», som sysslar med yrkesanalys, och ett tillämpande psykologiskt organ, »Personnel procedures section». Under generalfältläkaren lyda organ som syssla med klinisk psykologi och fysiologisk psykologi. Därtill komma exempelvis klimatforsknings- och aptitforskningslaboratorier' med psykologiska avdelningar under generalkvartermästaren. Marinen Marinen har i sin organisation i princip åtskilt å ena sidan grundforskning, som bedrivs huvudsakligen av universitetsinstitutioner enligt kontrakt med »Office of naval research», å andra sidan målforskning och tillämpning, som äga rum inom byråer underställda »Chief of naval operations». Denna bo-

skillnad gäller ej endast psykologien utan alla vetenskapsgrenar. Gränsdragningen är dock i praktiken mindre skarp, vilket sammanhänger med allmänna svårigheter att renodla den vetenskapliga verksamheten efter nämnda linjer. (För en diskussion av dessa principfrågor hänvisas till kap. I I ) . »Office of naval research» arbetar på olika nämrtder, som närmast ha karaktären av forskningsråd med sekretariat för granskning av anslagsansökningar och kontroll av pågående projekt. Bland de nämnder som syssla med psykologiska frågor må nämnas »Psychology branch» inom »Medical sciences division», vars huvudsakliga verksamhet under de senaste åren har gällt frågor, som röra personalbehandling, anda och gruppmoral. Till detta arbete har hänvisats i kap. VI i anslutning till nyutkomna undersökningsrapporter. Det organ, som näst arméns »Personnel research section» förfogar över de största resurserna för militärpsykologisk verksamhet, är marinens »Human engineering division». Resultat av dess verksamhet ha nämnts i kap. V. På tillämpningssidan under »Chief of naval operations» finnas ett flertal organ, några närmast underställda navalmedicinen, andra underställda personal- och utbildningsavdelningar eller tjänstegrenschefer. Specialiseringen är som regel långt driven. Så finns det exempelvis ett särskilt »ubätspsykologiskt» laboratorium och ett laboratorium som sysslar med eleklronikproblem, bl. a. ur psykologiska synpunkter. Där studeras sålunda urvals-, utbildnings- och konstruktionsproblem i samband med hydrofonutrustning. Flggvapnet I samband med utbrytandet av arméflyget till en särskild försvarsgren ge161

nom National security act 1947 omorganiserades den flygpsykologiska verksamheten helt. Den flygpsykologiska forskningen och tillämpningen hade under kriget stått under flygöverläkaren. Nu fick den särskilda, vetenskapligt fristående organ. Som samordnande organ, uppbyggt på likartat sätt som den för försvarsväsendet gemensamma »Committee on human resources», står en »Human resources division» under flygledningens »Directorate of research and planning». Inom flygledningen finnas ytterligare en del stabsorgan, som syssla med psykologiska frågor. Forsknings- och tilllämpningsarbetet är förlagt till olika »flygkommandon» och flygbaser. »Air materiel command» har en psykologisk avdelning vid sitt flygmedicinska laboratorium. Denna är en av de främsta forskningsinstitutionerna på objektspsykologiens område och sysslar med konstruktion av instrumenttavlor och styranordningar för flygplan. »Air training command» har ett »Human resources research center» med en verksamhet av mycket stor omfattning inom områdena urval -och utbildning. 1951 omfattade dess personal bl. a. c:a 60 psykologer (civila och officerare) med doktorsgrad och lika många med »mastergrad». Psykologiska avdelningar och laboratorier finnas också vid den flygmedicinska högskolan och vid »Headquarters command». — Organisationen torde ännu vara under uppbyggnad. Nederländerna I Nederländerna ha de olika försvarsgrenarna var sina psykologiska organ. Mest omfattande är arméns »Psychologische Dienst», som är nära ansluten till generalstaben. Arméns organ hand-

har fördelningen av värnpliktiga för hela försvaret och utövar även en viss samordnande verksamhet på forskningsområdet. Urvalet av befäl och specialister äger i huvudsak rum försvarsgrensvis. Vid sidan av personalprövningsverksamheten, som till stor del följer engelska förebilder, bedriver »Psychologische Dienst» även en omfattande psykologiskt inriktad yrkesvägledning för dem som lämna militärtjänsten. Armén och flygvapnet ha en gemensam kommitté för psykologiska problem. I den finnas representanter för upplysningsverksamhet, socialvård, bildnings- och förströelseverksamhet samt för psykologi, sociologi och psykiatri inom försvaret. Organets vetenskapliga arbete äger huvudsakligen rum i subkommittéer. Bland dessa finns sålunda en som sysslar med anda och truppmoral och bedriver bl. a. socialpsykologisk forskning vid förbanden. Kommittén har även åstadkommit att ett antal regementsofficerare erhålla socialpsykologisk utbildning som gör dem lämpliga att såsom s. k. socialpsykologiska officerare vid militärområdesstaber (motsvarande) handlägga frågor rörande truppmoral och personalbehandling. Årligen göras omfattande attitydundersökningar med de värnpliktiga. Norge Från 1946 är det militärpsykologiska arbetet i Norge samlat till en avdelning under generalkrigskommissarien, vilken är chef för det norska inskrivningsväsendet. Sedan 1947 är institutionens namn »Forsvarets psykologiske avdeling». Organet ledes av en chefspsykolog. Det har sammanlagt ett tiotal anställda med psykologisk utbildning, vilka äro fördelade på tre avdelningar, nämligen

personellpsykologisk kontor (personalurval och klinisk-konsultativ verksamhet; yrkesanalys; frågor som röra rekrytering, utbildning m. m. av försvarets psykologiska personal); psykometrisk kontor (konstruktion, standardisering och validering av urvalsmetoder; bedömningsmetoder och kriterieanalyser; opinionsundersökningar; annan statistiskt betonad verksamhet); pedagogisk-psykologisk kontor (utbildningsforskning; undervisningsplaner och läroböcker i militärpsykologi). Organet är ännu icke fullt utbyggt. Den kommitté, som 1946 föreslog dess inrättande, tänkte sig en utveckling av dess omfång fram till 15 tjänster för psykologiskt utbildad personal, vartill skulle komma kontorspersonal. Utvidgningen skulle ske i takt med tillgången på kvalificerad personal. Utöver den fasta personalen arbetar under inskrivningarna ett stort antal tillfälligt anställda »sesjonspsykologer», en motsvarighet till exploratörerna vid de svenska inskrivningarna. Till skillnad från i Sverige är sesjonspsykologen, tillsammans med inskrivningschef och läkare, ledamot av nämnden. Däremot finnas inga »lekmannaledamöter». Schweiz Vid det schweiziska försvarets sjukvårdsstyrelse finnes en »Wehrpsychologischer Dienst», som skall biträda de militära myndigheterna med rådgivning i militärpsykologiska frågor, personalprövningsverksamhet, undervisning i militärpsykologi, undersökning av disciplinära fall m. m. De värnpliktiga underkastas årligen en omfattande kunskapsprövning, närmast avsedd som

kontroll på det decentraliserade skolväsendets effektivitet. Storbritannien I Storbritannien är den militärpsykologiska verksamheten decentraliserad till försvarsgrenarna. Ett samarbetsorgan bestående av de olika chefspsykologerna finnes emellertid. Den centrala ledningen av arméns psykologiska verksamhet är förlagd till en avdelning av det under generaladjutanten hörande »Directorate of manpower planning». Detta direktorat har i stort sett samma uppgifter som centrala värnpliktsbyrån i vårt land, vartill komma vissa uppgifter som hos oss falla på arméstabens personal- och utbildningsavdelningar. Direktoratets psykologiska avdelning utarbetar metoder för och genomför personalprövningar, utbildar provledare och bedriver forskning rörande urvalsmetoder. Den vetenskapliga ledningen ligger hos en chefspsykolog (»senior psychologist»). Tillämpningen handhas av särskilt utbildade officerare (»personnel selection officers») av olika grader, vilka u n d e r facklig ledning av en personaluttagningsofficer i det centrala organet äro placerade hos truppslagsinspektörer och vid skolor och förband. Den centrala ledningen av marinens psykologiska verksamhet ligger hos en »senior psychologist», som är direkt underställd amiralitetet. Psykologerna inom marinen fungera som civila vetenskapliga konsulter och intaga i förhållande till de militära myndigheterna en mera fristående ställning än psykologerna i armén. Det centrala organet h a r hittills mest sysslat med urvalsproblem, men börjar mer och mer övergå till att studera utrustning och utbildningsmetoder ur psykologiska synpunkter. 163

Den flygpsykologiska forskningen bedrives inom en forskningsavdelning (Science 4) underställd flygvapnets stabschef och ledd av en psykolog. Forskningen liksom fältarbetet gäller främst urvals- och utbildningsproblem. De senare torde ha ägnats större uppmärksamhet inom flygvapnet än inom övriga försvarsgrenar. Som exempel må nämnas de i kap. IV behandlade metoderna för bedömning av flygskicklighef, som utvecklats inom det brittiska flygvapnet. — Inom fältarbetet användas personaluttagningsofficerare och värnpliktig personal som provledare. Även kvinnlig personal (flyglottor) ha i stor utsträckning och med gott resultat fungerat som provledare. Nordiskt militärpsykologiskt samarbete Militärpsykologerna i Danmark, Finland, Norge och Sverige ha etablerat ett samarbete i form av arbetskonferenser,

av vilka hittills fyra hållits, och studiebesök vid resp. institutioner i grannländerna. Vid den senaste konferensen, som hölls i Oslo den 19—21 maj 1952, diskuterades även möjligheterna för en viss arbetsfördelning mellan institutionerna i fråga om forskningen på vissa för alla parter aktuella problem. I första hand behandlades vid den senaste konferensen frågor som gällde analys av det militära befälets arbete samt metoder för bedömning av befälets under och efter utbildningen visade lämplighet för sitt yrke. Ett uttalande om önskvärdheten av forskning på dessa områden gjordes av konferensen. Utredningen h a r också i ett tidigare avsnitt av betänkandet starkt framhävt likartade synpunkter. Utredningen vill i detta sammanhang också betona värdet av att den militärpsykologiska verksamheten i värt land erhåller impulser och stöd genom ett samarbete av det slag som h ä r berörts.

XI. CIVILA INSTITUTIONER PÅ PERSONALBEHANDLINGSOMRÅDET SAMT ARBETSFÖRDELNINGEN MELLAN DEM OCH INSTITUTIONER INOM FÖRSVARET

A. Civila institutioner inom utredningens arbetsområde samt deras resurser I utredningens direktiv framhälles betydelsen av att kontakt skapas mellan civila vetenskapliga och praktiskt arbetande institutioner på av utredningen berörda områden och motsvarande organ inom försvaret. Utredningen har därför besökt eller pä annat sätt haft kontakt med en rad civila institutioner, vilka i det följande komma att behandlas. Det ligger i sakens natur, att här endast en skissartad översikt kan göras över hur organisationen är beskaffad på de olika ställena med särskild hänsyn till de problem som utredningen har att sysselsätta sig med. Översikten har emellertid ansetts kunna begränsas till psykologiens, pedagogikens och sociologiens samt närmast angränsande områden. I fråga om personaltjänsten är kontakten och samarbetet från försvarets sida med civila myndigheter, institutioner och organisationer så omfattande och antalet organ så stort att vi icke ansett oss ha anledning göra en motsvarande översikt. Det må vara tillräckligt att erinra om att hit höra ett stort antal av de centrala ämbetsverken och andra statliga myndigheter, ett flertal

kommunala institutioner och nämnder samt enskilda organisationer, såsom t. ex. de olika folkrörelsernas organ. Exempel på dessa återfinnas i kap. IX A. 1. Universitets- och högskoleinstitutioner för psykologi och pedagogik samt sociologi 1 Uppsala universitets institution psgkologi och pedagogik

för

Endast vid Uppsala universitet förekommer ännu en uppdelning av undervisning och examination i psykologi och pedagogik på två examensämnen. Vartdera ämnet företrädes av en professor och en docent, övrig personal utgöres av en förste assistent, en förste amanuens och en e. o. (motsv. tredje) amanuens vid psykologiska laboratoriet, l För ytterligare uppgifter samt bibliografier hänvisas till redogörelser i Skola och s a m h ä l l e h. 7—8 1950 sid. 193—240 rörande psykologi och pedagogik, till J. Agrell: Psychology in Sweden. Scandinavian psychology. J u l y 1951 (specialnummer av tidskriften Nordisk psykologi) samt till E. Tegen & B. Rundblad: A survey of teaching and research in sociology and social psychology at Swedish u n i versities. Oslo 1951 (stenc).

en tredje amanuens vid pedagogiska seminariet samt viss kontorspersonal. Institutionen är vid sidan av den direkta undervisningen huvudsakligen inriktad pä grundforskningsuppgifter men har tidigare i flera sammanhang utfört undersökningar med inriktning på praktisk tillämpning. Sålunda har professor Anderberg, delvis i samarbete med yngre forskare, utfört undersökningar och utarbetat metoder för personalurval bl. a. inom industrien, inom statens järnvägar och Stockholms spårvägar samt inom försvarsmakten (närmast flottan) samt konstruerat testskalor för intelligensundersökning. Vid det pedagogiska seminariet pågå testpsykologiska undersökningar, som bl. a. grundas på vid den militära personalprövningsverksamheten insamlat material. Lunds universitets institution psgkologi och pedagogik

för

Vid Lunds universitet finnes en för psykologi och pedagogik gemensam professur, men principbeslut föreligger om delning på motsvarande sätt som redan skett i Uppsala. Vardera ämnesdelen företrädes av en docent. Till institutionen äro även knutna en förste assistent, en förste amanuens, en tredje amanuens och en extra förste amanuens. Forskningen vid institutionen är företrädesvis pedagogiskt inriktad. Docenten i psykologi har deltagit i vissa undersökningar rörande trivseln inom industrien. Vid institutionen har ett avsnitt av statens psykologisk-pedagogiska instituts testskala utarbetats. Stockholms institut

högskolas

psgkologiska

Vid Stockholms högskola finnes en professur och en docenttjänst i psykologi och pedagogik. Förslag om delning av professuren har tillstyrkts av univer-

sitetskanslern men något avgörande har ännu icke träffats. Vid institutionen finnas en biträdande lärare, en andre assistent, en förste amanuens och en tredje amanuens. Vid sidan av institutet arbetar ett särskilt psykotekniskt institut. Forskningsarbetet vid psykologiska institutet är huvudsakligen experimentalpsykologiskt inriktat och av grundforskningskaraktär, men flera medarbetare och elever äro därjämte, delvis vid sidan av institutet, sysselsatta med målforskningsuppgifter. Institutet har deltagit i psykologisk-pedagogiska institutets intelligensteststandardisering. Institutet har tidigare i samarbete med militära myndigheter utfört en aptitpsykologisk undersökning av värnpliktiga. Psykotekniska Stockholms

institutet högskola

vid

Vid institutet arbetar ett tiotal yngre psykologer jämte teknisk personal. Institutets ställning i högskoleorganisationen är ännu icke slutligt fastställd. Det erhåller anslag från staten och staden men finansieras till stor del genom arvoden för undersökningar. Institutet arbetar dels med individuell yrkesvalsrådgivning för till institutet remitterade klienter, dels med urvalsprov till olika läroanstalter såsom fackhögskolor och seminarier samt till vissa industriföretag. Det bedriver målforskning på hithörande områden samt såväl grund- som målforskning i fråga om olycksfall. Göteborgs högskolas institution

psgkologiska

Vid Göteborgs högskola finnes en professur och en docenttjänst i psykologi och pedagogik. Universitetsberedningen har föreslagit en klyvning av professuren i å ena sidan psykologi, å andra si-

dan pedagogik och pedagogisk psykologi. Till institutionen äro knutna en biträdande lärare i pedagogik, en förste assistent samt en förste amanuens. — Vid sidan av institutionen arbetar ett psykotekniskt institut, 'också under chefskap av professorn. Forskningsarbetet vid den psykologisko institutionen har övervägande haft pedagogisk-psykologisk inriktning med nära anknytning till praktiska problem och med huvudvikten på urvals- och skolmognadsfrågor. De studerande ha också i större utsträckning än vad som vid övriga institutioner är fallet rekryterats bland lärare. Mest omfattande bland de utförda forskningsuppgifterna har varit en pedagogisk-psykologisk undersökning för 1946 års skolkommissions räkning. Därjämte ha forskningar bedrivits på personlighets- och konstitutionspsykologiens område samt inom elektroencefalografien. Psykotekniska institutet Göteborgs högskola

Sociologiska institutionen Lunds universitet

vid

Vid Lunds universitet bestrides undervisning och examination i sociologi av en biträdande lärare, som tillika förestår institutionen. Institutionen har en amanuens. Institutionen har bl. a. bedrivit forskning på arbetssociologiens område genom trivselundersökningar i industriföretag. Den sysslar även med undersökningar av hela orter och samhällen ur olika sociologiska synpunkter.

vid

Institutet är anslutet till högskolan men dess budgetmässiga ställning är ännu ej klarlagd och dess personalförhållanden äro ännu ej stabiliserade. Arbetsuppgifterna omfatta individuell yrkesvalsrådgivning och konsultativ verksamhet i övrigt samt målforskning i samband med urvalsproblem och vissa speciella industri-, militär- och vittnespsykologiska frågor. Sociologiska institutionen Uppsala universitet

hang särskilt en serie industrisociologiska undersökningar att nämnas. Dessa undersökningar syssla med arbetstrivselns problem bl. a. i relation till arbetsgruppens struktur. Institutionen har även deltagit i ett av Unesco understött internationellt forskningsprojekt om uppfostrans utformning i olika samhällen och dess inverkan pä spänningar mellan olika grupper i samhället.

vid

Uppsala universitet har landets hittills enda professur i sociologi, vilken inrättades är 1947. Vid institutionen finnas därjämte en förste assistent och en andre amanuens. Bland forskningsuppgifterna vid denna institution förtjäna i detta samman-

Sociologiska Stockholms

institutionen högskola

vid

Ej heller Stockholms högskola har ännu någon professur i sociologi, även om universitetskanslern tillstyrkt högskolans begäran om inrättande av sådan. Undervisning och examination h a n d h a s av en biträdande lärare. Institutionen har en andre amanuens. Forskningen vid denna institution gäller främst arbetssociologiska, bebyggelsesociologiska och kriminologiska frågor. Institutionen har även deltagit i ovannämnda Unesco-projekt. 2

Institutioner inom statsförvaltningen i övrigt

Statens psykologisk-pedagogiska institut 1944 skapades ett institut som skulle utföra eller understödja vetenskaplig

forskning med inriktning på skolans behov samt bedriva kursverksamhet på det pedagogiska området. I institutets styrelse ingå bl. a. professorerna i psykologi och pedagogik vid universitet och högskolor. Av institutets anslag går huvuddelen till kursverksamheten. Återstoden utdelas i mindre poster till enskilda forskare. Institutet har bl. a. låtit utarbeta testskalor, övervägande för barn i skolåldern, samt standardiserade kunskapsprov i modersmålet och räkning för folkskolan. Förslag om utvidgande av institutets verksamhet föreligga. Det h a r även diskuterats, om institutet skulle kunna övertaga en del av 1946 ärs skolkommissions arbetsuppgifter. Skolöverstyrelsens

försöksavdelning

Den pedagogiska försöksverksamheten i samband med skolreformen ledes

centralt av en försöksavdelning inom skolöverstyrelsen. Enligt den av 1952 års riksdag beslutade organisationen skall personalen vid avdelningen omfatta tre undervisningsråd, en skolpsykolog i lönegrad Ce 31, konsulenter för studieplaner och yrkesvägledning samt administrativ personal. Arbetsmarknadsstyrelsens yrkesvägledningsbgrå Yrkesvägledningsbyrån i arbetsmarknadsstyrelsen är centralt organ för ungdomsförmedlingar och yrkesvägledningsbyråer inom den statliga arbetsförmedlingsorganisationen. Den utarbetar metoder för rådgivningsarbetet och skapar genom det s. k. yrkeskartoteket ett uppslagsverk innehållande yrkesbeskrivningar och yrkesanalyser, underlag för yrkesvägledningen ute i landet.

B. Grunderna för arbetsuppgifternas fördelning pa institutioner inom och utom försvaret 1.

Personaltjänsten

I nuvarande organisation handhavas vissa arbetsuppgifter på personaltjänstens område av institutioner utom försvaret. Så länge en organiserad personalvård förekommit inom krigsmakten, har man haft en uppdelning av verksamheten mellan den militära organisationen, andra organ under försvarsdepartementet och institutioner utom försvaret. Detta h a r sin naturliga förklaring i det förhällandet, att flera av åtgärderna inom personaltjänsten äro betingade av allmänt samhälleliga intressen. Med h ä n s y n till att den militära per168

sonaltjänstens olika grenar ha sin motsvarighet i allmänna funktioner inom samhället måste även för framtiden förutsättas, att arbetsuppgifterna komma att handläggas både inom och utom försvaret. Däremot torde en ökad ömsesidig representation i de institutioner, som inom och utom försvaret h a n d h a besläktade frågor, böra ifrågakomma. Något detaljerat förslag härom ha vi icke ansett oss böra framlägga. Vi förutsätta, att det personaltjänstorgan, som vi i det följande komma att föreslå, efter någon tids verksamhet skall kunna avgiva förslag härom. Vad angår den själavårdande verksamheten är en nära samverkan mellan för-

svaret och kyrkliga myndigheter naturlig både lokalt och centralt, eftersom såväl militärpastorerna som fältprosten ha sin huvudsakliga gärning som präster inom statskyrkan. I princip bör den militära själavården endast räknas som en gren av den allmänna kyrkliga verksamheten, som i den män förhållandena så kräva anpassas efter den militära miljöns krav. I överensstämmelse med denna princip böra såväl stats- som frikyrkliga intressen beredas tillfälle att sätta sin prägel på försvarets själavård i egentlig mening. Sådana frågor däremot som äro mer betingade av militära förhållanden böra handhavas av organ inom försvaret. Detta gäller exempelvis soldathemsverksamheten, som är en betydelsefull faktor även i fråga om personalens trivsel. Här bör verksamheten givetvis ombesörjas i närmaste samförstånd med de frivilliga organisationerna på området. Även planläggningen av krigsgravtjänsten bör handhavas inom försvaret. Ursprungligen har en betydande del av de ärenden, som i det föregående redovisats såsom hemmahörande inom socialtjänsten, handlagts av centrala institutioner utom försvaret. Sålunda ha exempelvis familjebidragsärenden handlagts först av länsstyrelserna och senare av statens arbetsmarknadskommission men därefter överförts till ett organ inom försvaret, iförsvarets socialbyrå. Flera liknande exempel synas tyda på att det kan vara lämpligt att i ökad utsträckning sammanföra hithörande ärenden till försvarets egna institutioner. Anledningarna härtill äro främst dels att dessa ärenden blivit alltmera omfattande och dels att de i mänga fall höra nära samman med förhållandena inom försvaret och ofta äro helt betingade av den militära miljön. Överbefälhavaren, försvarsstaben och andra

myndigheter inom försvaret ha även under senare tid i ökad utsträckning varit initiativtagare i fråga om sociala åtgärder inom försvaret. Detta talar för att socialtjänsten i dess olika delar bör ombesörjas av institutioner inom försvaret, varvid dock representanter för allmän samhällelig verksamhet böra finnas i en rådgivande instans. Undantag från denna princip kunna dock av praktiska skäl vara motiverade i några fall. Sålunda böra ersättningar till dem, som blivit kroppsskadade i militärtjänstgöring, utgivas av den myndighet, som h a n d h a r motsvarande verksamhet för andra personalkategorier, nämligen riksförsäkringsanstalten. Likaså synes det lämpligt, att arbetsmarknadsstyrelsen, som bl. a. handlägger frågor om yrkesvägledning och arbetsförmedling samt partiellt arbetsföras omskolning, jämväl i huvudsak svarar för motsvar a n d e verksamhet inom försvaret. Det kan måhända finnas anledning att närmare överväga även huruvida länsstyrelserna i större utsträckning än f. n. skulle kunna omhänderhava handläggningen av familjebidragsärenden. Ifråga om de nyssnämnda centrala organen kan dock förtjäna övervägas, om icke försvarets socialtjänst i viss utsträckning bör vara representerat vid handläggning av hithörande ärenden. Såsom tidigare antytts tillmäta vi planläggningen av' socialtjänsten i krig stor betydelse. Denna planläggning kräver medverkan av flera myndigheter, vilka lyda under försvars-, social- och inrikesdepartementen. F. n. saknas otvivelaktigt den organisatoriska samordning av denna verksamhet, som är erforderlig med hänsyn till att en fortlöpande planläggning skall kunna ske allt efter förändringar i de sociala åtgärderna i fred. Det synes mest ändamålsenligt, att den institution, som skall 169

handhava socialtjänsten inom försvaret, även är samordnande myndighet på detta område och fördenskull leder en samverkan mellan å ena sidan civilförsvarsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, socialstyrelsen och andra berörda myndigheter utom försvaret samt å andra sidan försvarets egna organ. Härför talar framför allt hänsynen till den militära krigsplanläggningen. Ifråga om studieverksamheten i dess förut redovisade omfattning har initiativet till att införa flera av verksamhetsgrenarna i försvaret kommit från organisationer och intresseriktningar utanför detta. De folkliga bildningsorganisationerna ha härvid gjort en betydelsefull insats. Avsikten torde från deras sida framför allt ha varit att vinna nya områden för den frivilliga bildningsverksamheten och kulturarbetet överhuvudtaget. Utvecklingen synes emellertid ha medfört, att verksamheten numera bedrives för att i första hand tillgodose behov, som ha närmare samband med den militära tjänsten. Huvudvikten h a r lagts vid åtgärder i syfte dels att sprida upplysning om samhällsfrågor för att den militära personalen skall lära sig förstå betydelsen av att göra en militär insats och dels att bereda personalen tillfälle att utnyttja sin fritid för sådan utbildning som kan gagna eller intressera den eller på annat sätt öka trivseln. Även om den ursprungliga målsättningen för folkbildningens plats inom krigsmakten härigenom förskjutits, anse vi den väg, som den skisserade utvecklingen tagit, i i stort sett riktig. Härav följer även, att verksamheten i huvudsak bör handhavas av organ inom försvaret, varvid givetvis även den sakkunskap och erfarenhet, som finnes inom folkrörelserna, skolväsendet, pressen m. m., skall

vara representerad i en rådgivande instans. Undantag från denna princip kan förekomma bl. a. i fråga om biblioteksverksamheten, som till sin karaktär och utformning i stort sett är likartad inom och utom försvaret. Det synes icke uteslutet, att skolöverstyrelsen härvid i större utsträckning än f. n. skulle kunna handhava även de frågor, som gälla de militära förbandens bibliotek. Som framgår av vårt betänkande I är studieverksamheten till stor del av sådan karaktär, att den kan äga rum lokalt utan någon mer omfattande central organisation. Vid förbanden torde förutsättningarna för verksamheten till stor del vara beroende av medverkan från civilt håll. Detta medför givetvis, att motsvarande samverkan måste äga rum i de centrala instanserna, vilket bör kunna åstadkommas utan större organisatorisk samordning än den som ovan antytts. Vad nu anförts om studieverksamheten äger i stort sett motsvarande tilllämpning i fråga om förströelseverksamheten. 2. Den psykologiska verksamheten Den militärpsykologiska verksamheten täcker tvä huvudområden, nämligen forskning och tillämpning. Inom forskningsverksamheten kunna i sin tur olika grader av praktisk inriktning och olika slag av initiativ förekomma. Utredningen h a r i kap. II givit exempel härpå. Frågan om en lämplig avvägning mellan en strikt målinriktad forskning och en obunden, på forskarens eget initiativ igångsatt sådan har tidigare på ett annat område inom försvaret varit föremål för överväganden. Utredningen syftar härvid pä den diskussion, som fördes i samband med inrättandet av försvarets forskningsanstalt. Med syft-

ning pä den naturvetenskapligt-militärtekniska forskningen hävdades därvid å ena sidan, att denna, om påtagliga resultat skulle kunna nås inom rimlig tid, måste ledas mot på förhand klart fixerade mål. Å andra sidan gjordes gällande, att en sådan målbundenhet skulle förlama initiativkraften och den förutsättningslösa prövningen samt att med hänsyn härtill forskarna måste tillmätas ett stort mätt av frihet vid valet avmål. Talesmännen för sistnämnda uppfattning funno det vara av avgörande betydelse, att de forskare, som skulle leda forskningen inom de särskilda specialområdena, intoge en fri och obunden ställning samt envar för sig helt finge taga ansvaret för verksamheten inom sitt område. Vid lösandet av de organisatoriska problem, som sammanhängde med den militärtekniska forskningen, valdes en medelväg. I Kungl. Maj:ts proposition 1944:293 (s. 60—61), som lades till grund för statsmakternas beslut att inrätta försvarets forskningsanstalt, framhöll dåvarande chefen för försvarsdepartementet, att en sammanjämkning av de skiljaktiga ståndpunkterna borde kunna ske utan att man förkvävde det på detta område mera än pä många andra välbehövliga friska initiativet. Det måste emellertid ihågkommas — anförde departementschefen vidare — att det här gällde frågan om att inrätta en forskningsanstalt, avsedd att tillgodose försvarets speciella intressen. En sådan anstalt kunde icke få samma fria och obundna ställning som forskningsinstituten vid universitet och högskolor. Enligt departementschefens mening borde ledningen för en försvarets forskningsanstalt äga förhållandevis stor frihet vid målsättningen, medan däremot verksamheten inom en sådan

anstalt borde vara bunden vid de av ledningen uppställda målen. Med detta för ögonen måste man på anstaltens ledning ställa stora krav i fråga om kringsynthet, fantasi, blick för uppslagens utvecklingsmöjligheter och säkerhet i omdömet. Dessa allmänna synpunkter blevo avgörande vid valet av organisationsform för forskningsanstalten. Även om frågeställningarna i samband med tillkomsten av försvarets forskningsanstalt delvis voro andra än de nu aktuella, kunna likväl de nyss anförda synpunkterna vara av betydelse även i förevarande sammanhang. När det gäller att undersöka den lämpligaste organisationen av den psykologiska verksamheten för försvarets räkning, tillkomma emellertid ytterligare några omständigheter. Den militärpsykologiska verksamheten har i hög grad service-karaktär, d. v. s. olika militära myndigheter, förband m. fl. kunna och böra vända sig till det psykologiska organet för att erhålla hjälp vid rekrytering av personal, vid utarbetande av utbildningsbestämmelser, för planläggning och genomförande av undervisning i mililärpsykologi, vid utförande av särskilda utredningar m. m. Under de tio år verksamheten bedrivits har det erfarenhetsmässigt visat sig, att det organ som svarar för verksamheten dels måste ha möjligheter att intimt samarbeta med berörda militära myndigheter utan för många mellaninstanser, dels måste ha en så självständig ställning, att dess verksamhet i vad gäller den rent vetenskapliga sidan kan bedrivas utan obehörig inblandning. Det bör framhållas, att även den militärpsykologiska forskningen i stor utsträckning måste baseras på det genom 171

den praktiska verksamheten erhållna materialet. Vid utförandet av detta forskningsarbete erfordras som regel tillgång till den militäradministrativa apparaten. Då t. ex. ett inskrivningsprov skall utarbetas, måste man redan vid projekteringen stå i intim kontakt med inskrivningsmyndigheter, försvarsgrensledningar och enskilda förband. Stora personalgrupper äro erforderliga för utförandet av standardiseringen, vid bearbetningarna måste man ha tillgång till militära register m. m. Order om undersökningarnas genomförande vid vissa militära förband måste utfärdas osv. Dessa förhållanden peka med bestämdhet på att en sådan verksamhet för att nå erforderlig smidighet och effektivitet måste äga rum inom försvarets ram. Om således de civila forskningsinstitutionerna redan med hänsyn till nu angivna förhållanden skulle möta avsevärda svårigheter, därest de skulle helt omhändertaga den militärpsykologiska forskningen, uppställer sig frågan, huruvida de i nuvarande läge ha resurser härför, särskilt i ekonomiskt avseende och vad angår tillgången på personal. Utredningen, som besökt de psykologiska, psykotekniska, pedagogiska och sociologiska institutionerna vid våra universitet och högskolor, har för sin del kommit till den uppfattningen, att ett sådant arrangemang skulle förutsätta en avsevärd utbyggnad av den eller de institutioner, som härvid skulle komma i betraktande. Det sagda torde även gälla statens psykologisk-pedagogiska institut i Stockholm. Att för berörda ändamål taga i anspråk medel under fjärde huvudtiteln torde knappast böra ifrågakomma. Det synes vidare knappast kunna undgås, att verksamheten vid universitets- och högskoleinsti-

tutioner på detta område i främsta rummet kommer att omfatta forskning i utbildningssyfte jämte forskning som skall tillgodose samhällets civila behov, framför allt i samband med skolväsende, näringsliv och socialvård. Spörsmålet om de civila institutionernas resurser torde för övrigt bli beroende av de resultat, till vilka en framtida utredning om psykologutbildningen och därmed sammanhängande frågor kan komma. I förevarande sammanhang må även framhållas, att 1951 års riksdag i skrivelse (nr 210): till Kungl. Maj:t med bifall till likalydande motionerna 1:166 och 11:198 anhållit, att en utredning måtte verkställas om i vilken omfattning arbetets och arbetsplatsens förhållanden nu äro föremål för vetenskaplig forskning och hur en sådan på lämpligaste sätt bör främjas och samordnas. I ett remissyttrande till riksdagens bankoutskott över berörda motioner (se utskottets utlåtande nr 13) har bl. a. erinrats om arbetsforskningens nära samband med det allmänna forskningsarbetet inom psykologi, sociologi, socialpsykologi m. fl. vetenskaper och uttalats önskemål om en undersökning beträffande frågan i vad mån man genom en utbyggnad av redan befintliga institutioner med hänsyn till deras lokala och personella behov kunde stimulera och underlätta den av motionärerna åsyftade arbetsforskningen. I andra remissyttranden har understrukits behovet av att redan befintliga institutioner på ifrågakommande områden beredas bättre ekonomiska villkor för forskningar och framhållits den nu rådande påtagliga bristen på kvalificerat folk inom det socialpsykologiska området. Dessa uttalanden bestyrka i sin mån utredningens uppfattning om svårigheter-

na att finna utrymme för den militärpsykologiska forskningen vid de civila vetenskapliga institutionerna. I det nu angivna läget ter det sig för utredningen såsom den naturligaste utvägen att räkna med ett i försvaret inlemmat centralt organ för den militärpsykologiska verksamheten och angränsande fack. Det finnes enligt utredningens mening så mycket större anledning härtill som man kan anknyta till den verksamhet på de här aktuella områdena, som redan bedrives inom försvaret. Det gäller närmast att samordna och effektivisera denna verksamhet. Genom att skapa en fastare organisation skulle man också väsentligen bidraga till att säkerställa behovet av dugande arbetskrafter för ifrågavarande ändamål. Om utredningen sålunda räknar med att ett sammanhållande organ för hith ö r a n d e frågor bör finnas inom försvaret, innebär detta självfallet icke, att ett sådant organ skall bedriva sin verksamhet isolerat från eller i konkurrens med de vetenskapliga institutionerna utanför försvaret. Enligt utredningens mening böra dessa kunna tagas i anspråk även för militärt betonade forskningsuppgifter i den mån behov föreligger samt det med hänsyn till institutionernas resurser och ur andra synpunkter låter sig göra. Det måste ankomma på det centrala organet att i den ordning, som närmare anges i kap. XV, samordna psykologisk-pedagogiska forskningsuppgifter av militär betydelse och eventuellt fördela dem pä andra institutioner. Det lärer emellertid knappast kunna påräknas, att de civila institutionerna i alla lägen skola vara benägna att åtaga sig dy-

lika arbetsuppgifter. Möjligheten att på sådant sätt placera ut uppgifter torde i stor utsträckning bli beroende av i vad mån medel kunna ställas till förfogande för undersökningarnas genomförande. Även andra synpunkter göra sig i detta sammanhang gällande. Vissa arbetsuppgifter kunna exempelvis av sekretesshänsyn tänkas vara av den art att de icke lämpligen böra överlämnas till en institution utanför försvaret. Å andra sidan kan det självfallet understundom vara av intresse att anknyta en specialundersökning för försvarets räkning till forskningar, som tidigare bedrivits vid en viss civil institution. Ur arbetsbesparings- och kostnadssynpunkt kan det då te sig förmånligast för försvaret att anlita nyssnämnda institution, även om medel måste anvisas för de fortsatta undersökningarna. Man kan här också peka på de amerikanska erfarenheterna, som visat nyttan av att i vissa fall för militärpsykologiska syften direkt tillgodogöra sig den kvalificerade vetenskapliga expertisen vid universitet och högskolor. Under alla förhållanden måste — såsom vi i olika sammanhang framhållit — ett intimt samarbete komma till stånd mellan det militära forskningsorganet samt civila psykologiska och pedagogiska institutioner, bland dem även institutioner för psykologi och personaladministration inom näringslivet. Detta samarbete bör avse icke blott utläggande av vissa forskningsuppgifter pä sistnämnda institutioner utan även rådgivning i samband med projektering och utförande av forskningsuppgifter. Organisatoriska förutsättningar för ett sådant samarbete böra skapas.

XII. OLIKA ALTERNATIV FÖR ORGANISATION AV INSTITUTIONER INOM FÖRSVARET PÅ PERSONALTJÄNSTENS OCH MILITÄRPSYKOLOGIENS OMRÅDEN

A. Organens sammansättning Efter att under utredningsarbetet ha övervägt ett flertal alternativ för organisation av här aktuella centrala institutioner ha vi ansett oss ha anledning att närmare redogöra för tre av dem. 1. Förbättringar på den nuvarande organisationens grund Frågan om den nuvarande organisationen kan bibehållas med smärre förändringar har först varit föremål för prövning. Någon myndighet, som har en allmän befogenhet att samordna verksamheten pä detta område, finnes f. n. icke i någon instans under Kungl. Maj:t. Överbefälhavaren, försvarsgrenscheferna, försvarsstabschefen, försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd, försvarets civilförvaltning, försvarets socialbyrå, centrala värnpliktsbyrån och flera andra myndigheter samt avdelningar inom dessa institutioner kunna alla i större eller mindre utsträckning ingripa i hithörande verksamhetsgrenar. Bristen på en klar gränsdragning mellan olika myndigheters kompetensområden torde framgå bl. a. av det avsnitt ur instruktionen för försvarsstaben, som tidigare 174

återgivits (kap. IX A ) . Såsom förut nämnts ha dessutom en del institutioner utom försvaret vissa befogenheter i förevarande hänseenden. Förutsättningarna för att åstadkomma en tillfredsställande lösning av frågan om den allmänna ledningen genom att bibehålla i stort sett nuvarande system torde vara små. Icke minst torde den nuvarande organisationen vara till hinder för verksamheten vid förbanden. Vid handläggningen av ärenden inom hithörande områden få befattningshavarna vid förbanden instruktioner och anvisningar från än den ena, än den andra myndigheten. Det torde icke vara uteslutet, att även olika myndigheter ungefär samtidigt reglera handläggningen av samma arbetsuppgift. Sädana centrala organ som genom sin verksamhet ha förutsättningar att vara samordnande pä ett större område, t. ex. försvarsstabens socialdetalj ifråga om socialtjänsten eller personalprövningsdetaljen inom centrala värnpliktsbyrån ifråga om militärpsykologisk verksamhet, sakna instruktionsmässiga befogenheter härför. Att de centrala institutionerna ändå i den utsträckning, som f. n. är fallet,

åstadkommit ett gott samarbete, torde mera bero på god personlig kontakt mellan olika befattningshavare än på organisationen. I vilken utsträckning de olika institutionerna under nuvarande förhållanden handhava h ä r aktuella arbetsuppgifter framgår av följande sammanställning: a) S j ä 1 a v å r d s v e r k s a m h e t e n ledes av försvarsstabens personalvårdsavdelning, bl. a. genom fältprosten, och av försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd, främst genom dess verkställande prästerliga ledamot. b) S o c i a l t j ä n s t e n ledes från försvarsstaben genom sociaidetaljen, från försvarets socialbyrå, försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd, försvarsgrensledningarna inberäknat marinstabens militärsociala detalj, arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, försvarets förvaltningsmyndigheter m. fl. c) Upplysningsverksamhet e n handhaves av försvarsstaben genom upplysnings- och bildningsdetaljerna, försvarets brevskola, försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd samt i vissa delar av försvarsgrensledningarna (bl. a. marinstabens militärsociala detalj), försvarsstabens redaktions- och filmdetaljer m. fl. d) B i l d n i n g s v e r k s a m h e t e n har sina centrala organ i försvarsstabens bildningsdetalj, försvarets upplysnings- och personalvärdsnämnd samt till vissa delar i försvarets socialbyrå och skolöverstyrelsen. e) Förströelseverksamhet e n handhaves av försvarsstabens bildningsdetalj samt försvarets upplysningsoch personalvårdsnämnd. f) D e n m i l i t ä r p s y k o l o g i s k a v e r k s a m h e t e n handhaves av centrala värnpliktsbyråns personalpröv-

ningsdelalj, försvarsgrensledningarna inberäknat marinstabens militärsociala detalj samt i viss mån av organ inom försvarsstabens sektion III. Om den nuvarande organisationen i stort sett skulle bibehållas, synes det nödvändigt att avhjälpa de brister, som påvisats i det föregående. En bestämd uppdelning av arbetsuppgifter måste genomföras, ökade befogenheter måste givas vissa organ och slutligen måste en icke oväsentlig personalförstärkning ske vid några institutioner utan att däremot svarande begränsning torde kunna vidtagas på andra håll. Vi ha ansett sådana åtgärder alltför kostnadskrävande, vartill kommer, att de härigenom uppnådda praktiska resultaten ändå icke lära bli helt tillfredsställande. Med hänvisning till vad som tidigare anförts ha vi icke ansett oss kunna föreslå lämpliga organisationsformer enligt detta alternativ. 2. Samordning i en central institution Samtliga de åtgärder, som vi ha anledning beröra i denna utredning, syfta otvivelaktigt till att befordra arbetseffektivitet och arbetstrivsel inom försvaret. Förutsättningen för att åstadkomma praktiska resultat på detta område är utan tvivel en psykologisk, sociologisk och i viss utsträckning medicinsk forskning. Omvänt torde forskningen för att vinna framgång vara i behov av de erfarenheter, som den praktiska verksamheten kan utvinna. Ett försök till samordning av denna verksamhet har genomförts inom marinen genom att marinstabens militärsociala detalj skall handhava all inom försvarsgrenen förekommande verksamhet av hithörande karaktär. Det må dock i detta sammanhang framhållas, att detaljen i nuläget knappast i större utsträckning sysslar med de frågor, som 175

tillhöra personaltjänsten, med undantag för medborgarundervisning och utbildning i samhällslära för befälspersonalen. Av intresse i detta sammanhang är även den konsultation i personalfrågor som bedrives inom näringslivet. Denna konsultationsverksamhet h a r avsett att stödja och underlätta det dagliga samarbetet på arbetsplatsen. Den h a r inneburit dels information om rön och erfarenheter ifråga om personalförvaltning inom och utom landet, om vetenskapliga fakta rörande människors reaktioner i olika situationer och om de lagar och bestämmelser, som reglera samarbete och personalbehandling på arbetsplatsen. Den har vidare inneburit rådgivning och direkt medverkan i personaladministrationen eller personalförvaltningen, d. v. s. i verksamhet som avser anskaffande av personal, anpassande av personal till förekommande arbetsuppgifter samt omvårdnad och utvecklande av människorna på arbetsplatsen. Till dylik verksamhet hör rekrytering, anställande, introduktion, utbildning, information och personaltjänst. Konsultationen h a r förberetts genom att man centralt samlat, granskat och sovrat sådana erfarenheter och fakta, vilka kunna läggas till grund för det lokala arbetet. Insamlandet h a r skett i samverkan med representanter för den vetenskapliga forskning, som är av betydelse för kunskapen om människans reaktioner under olika arbetsförhållanden, i första hand fysiologi, psykologi, sociologi och yrkeshygien. Granskning och sortering har skett i samverkan med representanter för företagare, arbetare och tjänstemän. Den nu skisserade verksamheten är relativt nystartad och befinner sig under fortsatt utveckling.

176 Frågan om att under enhetlig ledning samla alla de skilda verksamhetsgrenar, som syfta till att tillvarataga de allmänna medborgerliga intressena inom försvarets ram, har tidigare varit under diskussion. Bl. a. berördes frågan i vissa remissyttranden över 1945 års militärutrednings förslag. F r å n ett håll specificerades då de civila uppgifter, som närmast vore i åtanke till att avse i stort sett följande huvudområden, nämligen a) åtgärder för främjande av personalrekrytering, personalurval och återinpassande av den enskilde i det civila samhället efter militärtjänstens slut i form av yrkesvägledning m. m., b) socialvård av ekonomisk och juridisk natur, c) utbildning i människo- och samhällskunskap för såväl b%fäl som meniga samt därmed sammanhängande bildnings- och upplysningsverksamhet ävensom d) med vetenskapliga hjälpmedel genomförda undersökningar rörande truppens standard och dess reaktioner pä omständigheter av betydelse för trivsel och effektivitet. I de berörda remissyttrandena syftade man till att ett direkt under Kungl. Maj:t ställt organ skulle tillskapas för att omhänderha alla dessa uppgifter. Ett sådant organ — en försvarets personalvårdsstyrelse — kunde måhända tänkas uppdelat på fyra avdelningar, svarande mot nyssnämnda fyra grupper av arbetsuppgifter och med ledningen av fritidsstudierna knuten till avdelningen för människo- och samhällskunskap. Styrelsen skulle tydligen stå i nära kontakt med den humanistiska forskningen samt med intresseoch bildningsorganisationerna. Tanken

pä en samordning sådan som den skisserade kan onekligen verka bestickande. Icke minst för verksamheten vid förbanden och andra lägre instanser skulle en organisatorisk central samordning vara av praktiskt värde genom att man från förbanden kunde vända sig till en instans i alla dessa besläktade frågor. Även det intima samarbete, som är nödvändigt för goda resultat på dessa områden, skulle härigenom säkerställas. I utlandet ha vi icke funnit något motstycke till en så långt driven samordning. En sådan skulle vidare för vårt lands vidkommande i nuläget medföra sädana ingrepp i den centrala försvarsorganisationen att man har svårt att överblicka de praktiska konsekvenserna. Forskningsverksamheten och den mer praktiskt inriktade personaltjänsten ha att oberoende av varandra i stor utsträckning betjäna försvarsgrensledningarna och andra myndigheter. En fullständig organisatorisk samordning skulle, innan de båda verksamhetsgrenarna funnit sin form, kunna leda till att bådas serviceuppgifter gentemot andra verksamhetsområden bleve hämmade. Svårigheter skulle säkerligen också möta att finna en chef för styrelsen med fullgoda insikter inom de båda var för sig mycket krävande arbetsområdena. Med hänsyn till vad nu anförts ha vi funnit oss icke för närvarande kunna förorda detta alternativ. Även enligt vår mening måste förutsättningar skapas för en god samverkan mellan de olika här berörda verksamhetsgrenarna. Kravet på samordning behöver dock icke drivas så långt att dessa infogas i ett enda organ. Vi återkomma i det följande till detta spörsmål. Samtidigt måste framhållas, atti redan i nuläget vissa samarbetsvägar, som reg-

leras i bestämmelser för verksamheten, böra finnas. Uttryck för detta önskemål återfinnas i vårt förslag. 3. Samordning i två centrala institutioner Av den tidigare redogörelsen har framgått önskvärdheten av att de arbetsuppgifter som ha nära samband med varandra kunna handläggas och lösas inom ett och samma organ. Vi ha kommit till den uppfattningen, att en samordning, som icke utföres så långt som i det nyss skisserade alternativ 2, skulle möjliggöra, att de brister, som angivits i kap. IX u n d e r avsnittet B, ändå i stort sett kunde avhjälpas. Därvid ha vi ansett, att de organ, som f. n. arbeta med ärenden av personaltjänstkaraktär, skulle kunna närmare sammanfogas med varandra. Som en följd härav b ö r den praktiska ledningen av själavårdsverksamheten, socialtjänsten, samt studie- och förströelseverksamheten i huvudsak ske från ett och samma organ. Likaså bör den militärpsykologiska verksamheten och därmed nära sammanhängande delar av den pedagogiska verksamheten handhavas inom ett organ. a. Personaltjänsten De centrala arbetsuppgifter, som falla inom själavårdens ram, äro icke av sådan omfattning, att de torde kräva nämnvärd personalförstärkning i förhållande till nuläget. En betydande del av denna verksamhet gäller personaloch krigsorganisationsfrågor, som lämpligen kunna lösas tillsammans med motsvarande frågor inom andra områden av personaltjänsten. Överhuvudtaget synes själavårdsverksamheten liksom f. n. böra vara samordnad med personaltjänsten i övrigt. Socialtjänsten bör, så långt det är

177 12

möjligt, samordnas inom ett organ. Vissa undantag äro dock av praktiska skäl erforderliga. Sålunda torde i första h a n d den verksamhet som bedrives av arbetsmarknadsstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och försvarets civilförvaltning böra fortgå enligt i stort sett gällande normer. En del av familjebidrags- och värnpliktslåneverksamheten skulle möjligen av rent praktiska skäl kunna decentraliseras till länsstyrelserna, som redan f. n. ha befattningshavare som i någon mån äro insatta i dessa frågor. För en viss decentralisering talar även, att dessa ärenden under krig torde komma att handläggas av regionala myndigheter. De sociala organ som skola ingå i länsstyrelsernas krigsorganisation böra nämligen ha de största förutsättningarna för att under krig handhava ledningen av familjebidragsverksamheten inom respektive län. Bekryteringsfrågorna ha tidigare handlagts av respektive försvarsgrensledningar. Den nyligen beslutade omläggningen av underbefälsorganisationen torde medföra, att rekryteringsverksamheten, i varje fall inom armén, i väsentlig grad kommer att ändra karaktär. Med hänsyn bl. a. härtill synes anledning finnas förmoda, att de delar av rekryteringsverksamheten, som f. n. handläggas inom försvarets socialbyrå, i huvudsak skulle kunna handhavas av försvarsgrensledningarna, som även nu ha särskilda organ eller befattningshavare för denna verksamhet. Erforderlig samordning bör med fördel kunna handhavas av det personaltjänstorgan, som vi ämna föreslå. Detta bör givetvis ske i samförstånd med arbetsmarknadsstyrelsen, som är den naturliga centrala myndigheten för all arbetsförmedlingsoch anställningsverksamhet inom landet. Civilanställningsverksamheten bör

lämpligen handhavas av personaltjänstorganet. Samtidigt torde avgörandet i vissa frågor kunna decentraliseras till förbandschefer eller försvarsgrensledningar. Handläggning av frågor om s. k. ersättningsfyllnader bör kunna anförtros åt riksförsäkringsanstalten, då dessa frågor ha nära samband med tilllämpningen av militärersättningsförordningen. Vid handläggningen av militärsociala frågor inom arbetsmarknadsstyrelsen och riksförsäkringsanstalten kunna lämpligen representanter för det tilltänkta organet deltaga. I övrigt ha de olika arbetsuppgifterna inom socialtjänsten så nära samband med varandra — vilket framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen —- att de böra handläggas inom samma centrala organ. Att de även ha samband med övriga delar av personaltjänsten har påvisats bl. a. i vårt betänkande I. De frågor som falla inom studieverksamheten anse vi vara av så gemensam natur att de i största möjliga utsträckning böra handläggas inom ett och samma organ. Däremot ha vi funnit, att visserligen ett visst samband föreligger mellan studieverksamheten å ena och upplysningsverksamheten med presstjänsten å den andra sidan, men att en fullständig organisatorisk samordning fördenskull icke är nödvändig. Den undervisningsverksamhet som handhaves av försvarets brevskola bör vara organisatoriskt samordnad med studieverksamheten i övrigt. I detta sammanhang vilja vi framhålla, att ledningen av studieverksamheten måste ske i närmaste kontakt med försvarsgrensstabernas ledning av övrig utbildningsverksamhet. Annan verksamhet för åstadkommande av lämpliga trivsel- och förströelse-

åtgärder synes lämpligen böra samordnas med ledningen av socialtjänsten. Enligt vår mening föreligga sålunda tillräckligt starka skäl för att till ett centralt organ sammanföra handläggningen av bl. a. de frågor, som f. n. handhavas av följande organ: försvarsstabens personalvårdsavdelning, försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd, försvarets brevskola, försvarets socialbyrå (med vissa smärre undantag), försvarsstabens upplysningsdetalj (endast de delar som tillhöra studieverksamheten), marinstabens militärsociala detalj (endast de delar som kunna hänföras till personaltjänsten). b. Militärpsykologien Den militärpsykologiska verksamheten omfattar såväl forskning som tilllämpande verksamhet på olika specialområden. Vid vår diskussion av frågan h u r man bör skapa de organisatoriska förutsättningarna härför, ha vi funnit det mest ändamålsenligt att förlägga såväl forskning som central ledning av tillämpande verksamhet till ett för försvaret gemensamt organ, varjämte liksom nu tillämpning enligt centrala direktiv bör försiggå vid försvarets skolor och förband. Den diskussion som utmynnat i detta förslag har framför allt gällt det centrala organet och nedannämnda alternativ till organisation ha därvid särskilt varit föremål för övervägande. 1) Ett fristående organ för militärpsykologisk forskning samt tillämpningsorgan inom respektive försvarsgrensledningar och inom centrala värnpliktsbyrån (för inskrivningsfrågor) .

2) Forsknings- och tillämpningsuppgifter sidoordnade med varandra inom a) ett för försvaret gemensamt organ b) respektive försvarsgrensledningar och eventuellt centrala värnpliktsbyrån. Vid valet mellan dessa olika alternativ ha vi ansett oss främst böra beakta följande synpunkter. Civila fackpsykologer eller militärer med motsvarande akademisk utbildning behövas inom såväl forsknings- som tillämpningsverksamhet. Det föreligger ett påtagligt underskott på personer med lämplig sådan utbildning, ett underskott som tidigast kan fyllas, när en rationell psykologutbildning vid universiteten h a r kommit till stånd. En statlig utredning om denna utbildnings utformning h a r förebådats men ännu ej igångsatts, varför det torde dröja länge, innan tillgången på utbildade psykologer väsentligt förbättras. Den nu tillgängliga, alltför fåtaliga arbetskraften med för praktisk psykologisk verksamhet lämpad utbildning måste därför utnyttjas på mest effektiva sätt, vilket självfallet också avekonomiska skäl är nödvändigt. Vidare måste inom den militärpsykologiska verksamheten en intim kontakt och växelverkan mellan forskning och tilllämpning äga rum. Slutligen måste en lämplig avvägning ske mellan försvarsgrenarnas specifika krav pä den militärpsykologiska verksamheten och ett av ekonomiska och andra skäl dikterat krav på enhetlighet i verksamhetens utformning inom försvaret som helhet. Det förslag som vi med beaktande av ovannämnda synpunkter slutligen stannat för är ett för försvaret gemensamt organ, inom vilket forsknings- och tilllämpningsuppgifter sidoordnas med varandra (alt. 2 a ) . En sådan organisa-

tionsform torde utan tvekan medföra det mest rationella utnyttjandet av psykologiskt utbildad arbetskraft och tillgängliga ekonomiska resurser. Den är även väl ägnad att befordra en livlig växelverkan mellan forskning och tillämpning samt en enhetlig utformning av verksamheten inom försvaret som helhet. Vid organets sammansättning böra därjämte organisatoriska möjligheter skapas för smidig kontakt med de olika försvarsgrensledningarna och centrala värnpliktsbyrån. Vad de båda övriga alternativen beträffar, torde det första (alt. 1: centralt forskningsorgan och decentraliserad tillämpning) möjligen vara lämpligt med hänsyn till avvägningen mellan försvarsgrensintressen och enhetlighetskrav, förutsatt att allt utarbetande av metoder sker i forskningsorganet. Däremot torde alternativet vara svårt att förena med kravet på en fortlöpande nära kontakt mellan forskning och tillämpning. Ifrågavarande alternativ torde kräva en förhållandevis större psykologpersonal än det av oss föreslagna organet. Såsom en utvecklingslinje för alternativ 1 har framförts, att forskningsorganet skulle kunna inlemmas i ett framtida centralt målforskningsinstitut för såväl militära som civila psykologiska forskningsuppgifter. Det är möjligt, att en sådan utveckling på lång sikt vore gynnsam, men vi ha ej ansett det vara vår uppgift att taga ställning till de organisatoriska frågor som därmed skulle uppkomma. I nuvarande läge torde det vara ofrånkomligt att anknyta till den utveckling, som inletts med de nuvarande militärpsykologiska institutionernas skapande

inom försvaret, och föreslå ett stärkande av resurserna för militärpsykologisk verksamhet inom försvaret. Det sistnämnda alternativet för militärpsykologiens organisation (alt. 2 b : decentralisering av hela verksamheten till försvarsgrenarna) torde vara lämpligt med hänsyn till kontakten mellan forskning och tillämpning inbördes, men uppvisar betydande brister, såväl när det gäller kravet på samordning och enhetlighet som när det gäller det effektiva utnyttjandet av psykologiskt skolad arbetskraft. Det torde också bli betydligt mer kostnadskrävande att nå samma utbyte av verksamheten vid denna organisationsform än vid den av oss förordade. Vi föreslå sålunda, att forskning och central ledning av tillämpningsverksamhet på militärpsykologiens område förläggas till ett för försvaret gemensamt organ. Detta organ bör vara fristående från men samarbeta med det föreslagna centrala personaltjänstorganet. Förslaget innebär, att de nuvarande militärpsykologiska organen inom centrala värnpliktsbyrån och marinstaben skola uppgå i det nya centrala organet. c. Rådgivande organ För att garantera att såväl olika militära intressen som fackliga synpunkter från besläktade civila verksamhetsområden skola ha tillbörlig möjlighet att öva inflytande på verksamheten vid organen föreslå vi, att till vardera institutionen anknytes ett rådgivande organ enligt de närmare förslag som anges i kap. XV. Vissa av dessa råds tänkta befogenheter framgå även av det sista avsnittet i detta kapitel.

B. Organens ställning och befogenheter 1. Allmänna synpunkter Till en början må fastställas, att det icke finnes anledning att giva den ena institutionen en väsentligen annan ställning än den andra. Båda ha, såsom tidigare framhållits, ungefär samma behov av kontaktvägar. Härtill kommer angelägenheten av att de båda institutionerna ha ett nära samarbete med varandra. De böra därför ha i stort sett samma ställning. För att närmare kunna bedöma hithörande spörsmål måste man taga hänsyn till arbetsuppgifternas karaktär, samarbetsvägarna, de speciella militära förhållandena och de resultat, man vill u p p n å genom de föreslagna institutionernas arbete. En av institutionernas viktigaste fredsuppgifter måste vara att fungera som serviceorgan i förhållande till förbanden och till högre myndigheter inom försvaret. Särskilt ifråga om löpande ärenden inom socialtjänsten och liknande arbetsuppgifter måste centralorganisationens ställning vara sådan, att man kan sända ärenden, förfrågningar och anvisningar direkt mellan lokal och central instans utan att vara tvungen anlita tjänsteväg över andra myndigheter. Nödvändigheten av en sådan direkt tjänsteväg har redan tidigare beaktats, och bäde försvarsstabens socialdetalj och försvarets socialbyrå ha direkt kunnat korrespondera med förbanden, kommunala organ osv. Såsom framgår av betänkande I kunna även andra uppgifter kräva en motsvarande ställning för de centrala institutionerna. I princip böra därför dessa i de frågor, som tillhöra personaltjänsten och den psykologiska verksamheten, äga att direkt meddela erforder-

liga upplysningar, besvara förfrågningar och utfärda anvisningar i fackliga frågor. När det gäller att bedöma institutionernas ställning, måste man även taga hänsyn till dels deras uppgifter som arbetande organ till försvarsgrensledningarna och den samlade försvarsledningen och dels det samarbete med försvarsgrensledningarnas utbildnings-, organisations- och personalavdelningar m. fl. som institutionerna måste ha för att kunna lösa sina arbetsuppgifter. Deras ställning bör alltså vara sådan att de kunna anlita den direkta tjänstevägen till var och en av de centrala militära myndigheterna. Som tidigare nämnts måste de båda institutionerna ha ett nära samarbete även med åtskilliga centrala myndigheter och institutioner utom försvaret. Det är därför av vikt, att deras ställning blir sådan, att samarbetet kan försiggå utan onödig omgång. En icke oväsentlig synpunkt är i detta sammanhang, att i försvaret ingående institutioner äro så uppbyggda och placerade, att de kunna anpassas till och ingå i krigsorganisationen. Givetvis kan en organisation, som har viktiga uppgifter i fred, icke vara helt konstruerad efter krigets krav, men det är önskvärt, att dess ställning inom försvaret är så lika som möjligt under fred och i krig. När man skall bedöma de båda institutionernas funktioner, måste man därför även taga hänsyn till deras verksamhet under krigsförhållanden. En annan faktor, som måste beaktas, är vikten av att de frågor, som behandlas av de båda centrala organen, verkligen kunna få en allsidig behandling. Det gäller i lika hög grad för både den 181

psykologiska och den sociala verksamheten. Slutligen må även påpekas skiljaktigheterna i de nuvarande organens ställning. Två av dem lyda f. n. direkt under Kungl. Maj:t, en del organ ingå i två olika avdelningar inom samma sektion av försvarsstaben, ett lyder — som en tämligen självständig enhet — under en sektion av arméstaben, ett är infogat i centrala värnpliktsbyrån, som i sin tur lyder u n d e r chefen för armén, och slutligen ingår ett organ i marinstaben, närmast i dess utbildningsavdelning. Medan sålunda ett organ direkt kan vända sig till Kungl. Maj:t, har ett annat kanske tre mellaninstanser på samma väg. Än mer väsentligt är måhända, att härigenom samarbetet mellan organen måste försvåras. Det är, såsom framgår av det sagda, icke möjligt, att i förslagen taga övervägande hänsyn till den nuvarande organisationen och dess ställning. Stora praktiska olägenheter för verksamheten skulle följa härav. 2. Alternativ a. Självständiga institutioner under Kungl. Maj:t Fördelarna med en sådan ställning ligga givetvis i därav följande befogenheter och i det självständiga arbetet. Man får möjlighet att inom givna resurser arbeta fritt, taga upp initiativ och utnyttja samarbetsvägar åt alla håll. En liknande organisation finnes i fråga om personaltjänsten bl. a. i Danmark och Norge. Mot alternativet kan anföras, att de föreslagna institutionerna icke ha sådan omfattning, att de nödvändigtvis av den anledningen behöva vara självständiga »ämbetsverk». Med hänsyn till statsförvaltningens nuvarande organisation bör man icke heller utan tvingande skäl 182

öka antalet direkt u n d e r Kungl. Maj:t lydande organ. Slutligen bör ifråga om detta alternativ framhållas riskerna för att samordningen med den militära försvarsledningen kan bli otillfredsställande. b. Institutionerna inordnas i försvarsdepartementets kansli eller försvarets kommandoexpedition Om detta alternativ genomfördes, skulle organen fä en ställning som byråer. Det är svårt att förutsäga i vad mån denna organisation skulle vara lämplig. Fördelarna torde i viss mån överensstämma med vad som anförts beträffande alternativ a. De arbetsuppgifter, som komma att åvila institutionerna, äro dock i alltför stor utsträckning av sådan karaktär — detaljarbete — att de icke vanligen handläggas i denna instans. Departementet eller kommandoexpeditionen h a r icke heller sådan uppbyggnad att hithörande funktioner torde kunna infogas där utan organisatoriska svårigheter. c. Institutionerna lyda under havaren

överbefäl-

Vid detta alternativ torde organen i stort sett få den ställning och de befogenheter, som vi tidigare framhållit som erforderliga. Ett avgörande skäl mot denna organisation är dock, att överbefälhavaren bör vara i möjligaste mån befriad från handläggning av löpande ärenden och att därför så få organ som möjligt böra lyda omedelbart u n d e r honom. Givetvis måste dock en direkt väg finnas mellan överbefälhavaren och institutionerna. d. Institutionerna lyda under en försvarsgrenschef En bestämd fördel med en sådan organisation skulle vara, att institutioner-

na härigenom finge nära kontakt med ledningen av utbildningsarbetet. Tyvärr skulle denna kontakt begränsas till en försvarsgren, om man icke skapade särskilda organ av nu avsedda slag för varje försvarsgrensledning. Sistnämnda väg får av ekonomiska skäl anses utesluten och med hänsyn till arbetsuppgifternas karaktär olämplig. Om institutionerna ställdes u n d e r en försvarsgrenschef, kunde detta försvåra möjligheterna för de båda övriga försvarsgrenarna att utnyttja dem för eget bruk, liksom institutionerna även skulle fä ökade svårigheter att anpassa sin verksamhet efter de olika försvarsgrenarnas förhållanden. Andra väsentliga olägenheter av organisatorisk art finnas, som medföra, att detta alternativ icke bör komma ifråga.

e. Institutionerna ingå i försvarsstaben För denna organisation talar, att den tämligen lätt kan omställas för krigsförhållanden och att den ingår i försvarsledningen utan att vara knuten till en viss försvarsgren. Emellertid måste framhållas att försvarsstabens huvuduppgifter ligga på det operativa, krigsplanläggande området och att därför hithörande verksamhetsområden måste komma i andra hand, n ä r en avvägning inom staben skall ske. Den operativa verksamheten blir självfallet avgörande i fråga om t. ex. erforderliga kvalifikationer hos försvarsstabschefen eller fördelning av gemensamma resurser — personal, medel, lokaler o. s. v. I den diskussion, som på senare år förts, h a r också från olika håll ifrågasatts, huruvida icke en minskning av försvarsstaben borde ske i syfte att koncentrera de ledande personernas arbetskraft p å de stora uppgifterna. Stabens

huvuduppgifter — h a r det sagts — borde icke få undanskymmas av m i n d r e väsentliga ting. Att under sädana förhållanden nu föreslå en avsevärd utökning av försvarsstaben genom att däri infoga flera organ, som nu höra hemma i a n d r a institutioner, måste väcka betänkligheter. En annan konsekvens av det nu diskuterade alternativet skulle bli, att försvarsstaben finge övertaga försvarets socialbyrås nuvarande funktioner såsom tillsynsmyndighet enligt familjebidragsförfattningarna 1 med därav följande uppsikt över länsstyrelsernas och familjebidragsnämndernas verksamhet enligt dessa författningar. En sådan uppgift står näppeligen i samklang med de uppgifter, som i övrigt ankomma pä en militär stab. Anordningen torde även ur principiella synpunkter kunna giva rum för erinringar. Ett annat viktigt skäl mot detta alternativ är, att försvarsstaben och dess chef icke h a r den direkta kontakten med utbildningsarbetet och den löpande verksamheten i övrigt vid förbanden samt även saknar befogenheter — med vissa undantag — att utnyttja en direkt tjänsteväg till förbanden. f. Institutionerna inordnas i andra ämbetsverk eller institutioner I det föregående ha anförts skälen mot att föra hithörande arbetsuppgifter till institutioner utom försvaret. Vissa möjligheter kunna emellertid finnas att föra dem till någon eller några andra centrala myndigheter inom försvaret än de förut nämnda. För en sådan åtgärd kunde tala, att en del arbetsuppgifter ha anknytning till dem, som myndigheten huvudsakligen sysslar med. Det skulle emellertid erbjuda väsentliga svårigheter att genomföra detta alter183

nativ av den anledningen, att ingen central myndighet är lämpad att mottaga mer än en m i n d r e del av arbetsuppgifterna. En splittring av arbetet, som skulle erinra om nuläget, kan beräknas bli följden. Härtill kommer, att kontakten med den militära verksamheten skulle kunna bli svag.

prioritetsfrågor, lär avgörandet pä motsvarande sätt som sker i andra liknande sammanhang få hänskjutas till överbefälhavaren eller i sista hand till Kungl. Maj: t. Vid bedömningen av dylika spörsmål måste självfallet stor vikt tillmätas de synpunkter, som framföras inom de rådgivande organ, beträffande vilka vi i det följande skola framlägga förslag.

o.

De båda institutionerna böra äga att direkt samarbeta med försvarsgrenscheferna och deras staber samt med andra centrala myndigheter och institutioner inom och utom försvaret. I ärenden av större principiell betydelse eller eljest av större räckvidd bör dock kommunikationen äga rum genom chefen för försvarsstaben. I vissa fall, där enligt huvudregeln direkt kontakt upptages, kan dock finnas anledning att i någon form göra anmälan därom till försvarsstabschefen. När så bör ske, torde icke på förhand kunna i detalj regleras; det lär i sista h a n d få bero på institutionschefernas omdöme. Vad nu är sagt innebär självfallet icke, att någon ändring åsyftas beträffande det direkta och formlösa underhandssamarbete mellan avdelningar eller befattningshavare inom olika staber och andra myndigheter, som för närvarande allmänt praktiseras.

Förslag

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår kan intet av de skisserade alternativen anses fullt lämpligt. Vi ha därför försökt att i viss mån kombinera några av alternativen och därigenom nå fram till en lösning, som överensstämmer med de under 1 här ovan angivna allmänna synpunkterna. Vårt förslag innebär, att de tvä institutionerna skola utgöra fristående organ, som ingå i försvarsledningen och som genom chefen för försvarsstaben äro underställda överbefälhavaren. Det bör ankomma p ä chefen för försvarsstaben — som i förekommande fall bör underrätta överbefälhavaren — att pröva respektive institutioner berörande frågor av större principiell betydelse eller eljest, t. ex. ur kostnadssynpunkt, av större räckvidd. Hit höra bl. a. medelsäskanden eller viktigare ärenden av för krigsmakten gemensam natur eller r ö r a n d e krigsplanläggningen. Det bör åligga de båda institutionerna att på anmodan av överbefälhavaren, försvarsgrenschef eller försvarsstabschefen verkställa undersökningar eller vidtaga åtgärder. Vi utgå härvid från att fullt samförstånd mellan de berörda myndigheterna i regel skall kunna uppnås. Skulle i särskilt fall h i n d e r föreligga att efterkomma en sådan anmodan, exempelvis på grund av bristande resurser, eller uppkomma 184

Direkta samarbetsvägar böra även användas i förhållande till familjebidragsnämnder och länsstyrelser. Det gäller här förfrågningar, upplysningar, anvisningar, ärendens underställande för beslut m. m. Från truppförbandschefer (motsvarande chefer) och berörda befattningshavare inom förbanden avgående förfrågningar, rapporter över verksamheten, ansökningar om medel m. m. böra insändas direkt till den berörda institu-

tionen. Denna bör också kunna utan mellanled lämna vägledningar och anvisningar i fackliga frågor samt upplysningar ävensom besvara gjorda förfrågningar. Skyndsamhet är i dylika fall ofta erforderlig. Likaså bör vederbörande institution inom sitt fackområde direkt få taga del av verksamheten vid förbanden och även direkt delgiva de lokala myndigheterna sina detaljiakttagelser. Det bör emellertid i detta sammanhang erinras att, såsom vi i vårt betänkande I framhållit, de militära cheferna i princip böra ha beslutanderätten och huvudansvaret i fråga om personaltjänsten. Motsvarande bör, såsom tidigare i detta betänkande angivits, gälla uttagning och placering av personal. Därvid bör det militärpsykologiska organet äga direktivrätt endast i fråga om den metodiska utformningen av själva provningsverksamheten men i övrigt ha rådgivande ställning. Vederbörande militära chef fattar själv beslut om antagning, uttagning eller placering av prövad personal. Om de lokala myndigheterna taga upp frågor av här avsedd natur, som äga större principiell betydelse eller eljest större räckvidd, böra deras framställningar komma respektive institutioner tillhanda genom vederbörande försvarsgrenschef. Institutionens svar på sådana framställningar böra gå vägen chefen för försvarsstaben — försvarsgrenschefen — den lokala myndigheten, detta särskilt om ärendet kan vara av betydelse för mer än en försvarsgren, eller, eventuellt efter anmälan till chefen för försvarsstaben, den kortare vägen försvarsgrenschefen —• den lokala myndigheten. För att ytterligare belysa den ställning inom försvarsorganisationen, som de båda tilltänkta institutionerna skulle

komma att intaga, skola h ä r anföras ytterligare några exempel på huru vissa slag av ärenden enligt vår mening böra handläggas. Framställning, som innefattar initiativ av någon av institutionerna, bör tillställas vederbörande försvarsgrenschef, om den endast rör en försvarsgren, och chefen föi försvarsstaben, om den rör flera försvarsgrenar. Framställning till Kungl. Maj:t eller chef för statsdepartement bör insändas genom chefen för försvarsstaben, som — eventuellt efter att ha underställt överbefälhavaren densamma — vidarebefordrar den. I fall då överbefälhavaren, chefen för försvarsstaben eller någon av försvarsgrenscheferna vill taga ett initiativ, bör vederbörande kunna anlita den ifrågakommande institutionen för att efter angivna riktlinjer utarbeta förslag, som tillställas initiativtagaren i form av en promemoria eller ett förslag till skrivelse. Är försvarsgrenschef initiativtagare men kan förslaget ha betydelse för mer än en försvarsgren, bör förslaget även delgivas chefen för försvarsstaben. Vid besvarandet av remiss från Kungl. Maj:t eller departementschef till överbefälhavaren, chefen för försvarsstaben eller försvarsgrenschef bör vederbörlig institution på anmodan medverka med erforderlig beredning och föredragning av ärendet samt utarbetande av förslag till utlåtande. Remissmyndighetens utlåtande i dess slutliga form bör underskrivas av den militäre chefen jämte chefen för den ifrågavarande institutionen, den sistnämnde såsom föredragande. När överbefälhavaren eller chefen för försvarsstaben anmodas att efter hörande av vederbörlig institution avgiva utlåtande, ankommer det givetvis 185

på institutionen att i eget namn insända utlåtande till överbefälhavaren respektive chefen för försvarsstaben, som i sin tur med eget yttrande vidarebefordrar detsamma. Vad personalfrågor beträffar böra, såvitt angår institutionernas egen personal, chefer för respektive institutioner utses av Kungl. Maj:t. Civil personal i 27 eller högre lönegrad utses av Kungl. Maj :t, sedan institutionschefen, efter hör a n d e av respektive råd, genom chefen för försvarsstaben avgivit förslag. Militär personal (utom arvodesanställd) förordnas av Kungl. Maj :t efter förslag av institutionschef i samråd med försvarsgrenscheferna. Kontors- och skrivpersonal anställes av institutionschefen, öv-

rig stadigvarande personal anställes av denne efter respektive råds hörande. Vad angår personal vid förbanden böra personalkonsulenter och assistenter förordnas av chefen för personaltjänstorganet efter yttrande av respektive förbandschef (motsvarande) och i tveksamma fall efter hörande av personaltjänstrådet. Militärpastorer förordnas av Kungl. Maj:t på förslag av personaltjänstorganet (chef och fältprost) efter yttrande av respektive domkapitel och förbandschefer samt hörande av rådet. Institutionerna böra ha egna personalförteckningar samt disponera anslagna medel enligt särskilt för dem gällande avlönings- och omkostnadsstater på sätt framgår av följande avsnitt.

XIII. FÖRSLAG TILL ORGANISATION AV ETT CENTRALT PERSONALTJÄNSTORGAN

A. Allmänna riktlinjer I föregående kapitel ha vi framlagt vissa synpunkter och förslag ifråga om den centrala personaltjänstinstitutionens ställning i förhällande till den militära försvarsledningen. Därav framgår, att institutionen är avsedd att ingå såsom ett särskilt organ i försvarsledningen, genom chefen för försvarsstaben underställt överbefälhavaren, och att utgöra ett serviceorgan med direkta tjänste- och samarbetsvägar till försvarsgrensstaber, förvaltningar samt andra centrala myndigheter inom och utom försvaret. I de frågor, som direkt falla inom organets område, kommer det alltså att vara den högsta fackliga myndigheten. Däremot komma givetvis militära bedömanden att i stor utsträckning giva verksamheten dess inriktning. Avgörande för institutionens sammansättning bör därför under alla omständigheter i första hand vara tillgången på fackmän på personaltjänstens område. För att handha den verksamhet, som vi tidigare i kap. VIII redovisat, kräves en ganska betydande organisation. Återhållsamhet vid inrättande av befattningar i den nya institutionen — låt vara att den skulle bildas genom sammanslagning av flera nu existerande sådana — bör emellertid iakttagas i avvaktan på närmare erfarenheter röran-

de behovet av arbetskraft. Vi ha därför ansett oss böra begränsa våra förslag efter den principen, att kostnaderna för den nya organisationen ungefärligen motsvara kostnaderna för den nuvarande. Inom denna ram bör det även vara möjligt att i huvudsak tillgodose de behov av personalförstärkningar, som framlagts i vederbörande myndigheters äskanden under de senaste åren. Med hänsyn till vad nyss anförts om institutionens omfattning synes det vara lämpligt att den organiseras såsom en byrå — låt vara av relativt stor omfattning — och får benämningen försvarets personaltjänstbgrå. Den personal, som skall tjänstgöra vid byrån, bör uppföras på personalförteckning för denna. Vissa befattningar å personalförteckningen synas lämpligen kunna besättas med alternativt civil eller militär personal. Även om i det följande vid behandlingen av personaltjänstbyråns personalbehov vissa önskemål i fråga om teoretisk kompetens framläggas, bör dock på förevarande område med dess till stor del praktiska inriktning gälla, att en brist i den teoretiska kompetensen kan uppvägas av beprövad praktisk erfarenhet och gott handlag. De tjänster, som under alla förhållan187

den måste utgöra ett minimibehov, äro i flertalet fall föreslagna att bli ordinarie. I fråga om en del befattningar torde dock några års erfarenheter böra avvaktas, innan ordinarie tjänster inrättas. Dessa befattningar ha därför i detta förslag upptagits såsom extra ordinarie. Tjänstebenämningarna inom byrån äro i allmänhet de inom statsförvaltningen vanligen förekommande. En del tjänster, i fråga om vilka en rekrytering med befattningshavare inom personaltjänsten vid förbanden synes ligga särskilt nära till hands, föreslås dock få benämningen personalkonsulent.

Överensstämmelse råder f. n. icke mellan de benämningar å organisatoriska enheter inom de centrala organen, som användas i fråga om de militära staberna ä ena, samt statsförvaltningen i övrigt å andra sidan. Vi ha funnit övervägande skäl tala för att i fråga om enheterna inom personaltjänstbyrån ansluta till det inom statsförvaltningen i allmänhet vanliga beteckningssättet och således kalla dem »sektioner», en beteckning som f. ö. redan användes inom försvarets socialbyrå. Vi föreslå att byrån uppdelas i fem sektioner.

B. Inre organisation Med fä undantag kan man ganska lätt finna en naturlig uppdelning av arbetsuppgifterna inom personaltjänsten. Såsom framgår av redogörelsen i kap. VIII kunna de centrala arbetsuppgifterna lämpligen indelas i grupperna allmän ledning, personal- och organisationsfrågor, själavård, socialtjänst, studieverksamhet och förströelseverksamhet. För att möjliggöra att personalen helt och fullt utnyttjas inom byrån är det emellertid önskvärt, att sektionernas verksamhetsområden icke bli lör begränsade. Därför synes det icke lämpligt, att särskilda organ inom byrån organiseras för de relativt sett föga arbetskrävande områden, som den centrala ledningen av själavården och av förströelseverksamheten utgör. Å andra sidan är socialtjänsten liksom studieverksamheten av sådan art och omfattning, att en uppdelning av arbetet på flera organ inom byrån i dessa fall kan vara motiverad. En betydande registrerings-, arkiv-,

distributions-, expeditions- och kameral verksamhet blir erforderlig inom byr å n . De arbetsuppgifter, som därutöver i större utsträckning kräva medverkan av kontorspersonal, äro bl. a. personalfrågor och krigsplanering. I anslutning till dessa frågor böra även handläggas ärenden, som gälla den egna personalens och andra personalkategoriers utbildning i personaltjänst m. m. Det torde därför vara en praktiskt sett fördelaktig lösning att sammanföra dessa uppgifter inom en särskild kansliseklion. De frågor, som tillhöra socialtjänsten, äro av sådan omfattning, att de böra handläggas inom två sektioner. I den ena sektionen, socialsektionen, böra enligt vår mening alla ärenden av servicekaraktär handläggas. Denna sektion kommer sålunda att närmast svara för den sociala verksamheten vid förbanden och dit skola alltså hänföras de löpande ärenden, som anges i det följande. Till den andra sektionen, bidragssek-

tionen, böra föras de arbetsuppgifter, som f. n. i huvudsak handläggas inom försvarets socialbyrå. Det är alltså sådana ärenden som äro av förvaltningskaraktär utan att lämpligen kunna överföras till någon annan förvaltningsmyndighet inom eller utom försvaret. Dessutom skulle planläggningen av socialtjänsten i krig äga rum inom denna avdelning. Studieverksamheten bör tillhöra en sektion, studiesektionen, varvid dock den verksamhet, som f. n. handhaves av

försvarets brevskola, föres till en särskild enhet, brevskolan. Vidare bör fältprosten ingå i byrån. Personaltjänstbyrån skulle sålunda bestå av chef, kanslisektion, socialsektion, bidragssektion, studiesektion och brevskola, vartill kommer fältprost.

C. Personalbehov Mot bakgrunden av den praktiska inriktning, som verksamheten inom försvarets personaltjänstbyrå kommer att få, och det därav följande behovet av kontinuerlig nära kontakt med de militära myndigheterna framstår det såsom ett betydelsefullt önskemål, att vissa av befattningarna inom byrån besättas med militär personal. Några av befattningarna inom byrån skulle bli av den natur, att de i första hand böra besättas med militärer. I vissa a n d r a fall kan det visa sig lämpligt att — åtminstone för någon tid — avse en officer för syssla, som normalt skall bestridas av civil befattningshavare. Beträffande dylika befattningar bör medgivande till sådant utbyte lämnas genom en till personalförteckningen för byrån fogad not, varvid som förutsättning för utbytet bör gälla, att den civila befattningen under motsvarande tid hålles vakant. Då vi i det följande framlägga förslag om här aktuella befattningars lönegradsplacering, ha vi utgått från och gjort jämförelser med hittills tillämpade löneställningar. Ett slutligt ståndpunkttagande härvidlag måste emellertid bli

beroende av den pågående teckningsrevisionen.

tjänsteför-

1. Verksamhetens ledning Med hänsyn till att arbetsuppgifterna inom de olika avdelningarna äro relativt omfattande och tämligen klart avgränsade från varandra förutsätta vi, att sektionscheferna komma att arbeta relativt självständigt. På chefen för byrån skall ankomma att handha den allmänna ledningen av byråns verksamhet och att fatta beslut i alla viktigare frågor, som falla inom byråns kompetensområde. Han skall bl. a. samordna avdelningarnas verksamhet och fördela arbetsuppgifterna. Vidare förutsätta vi, att han utarbetar allmänna riktlinjer och viktigare anvisningar, direkt leder krigsplanläggningen, är föredragande hos högre myndigheter och direkt samverkar med försvarsgrensledningar, försvarsstaben och övriga militära myndigheter samt med berörda civila myndigheter. Han skall ingå i det till byrån knutna rådet och där vara föredragande samt ingå i försvarets psykologiska instituts råd. Vi189

dare kan han förutsättas i betydande utsträckning bli ianspråktagen för rådgivande och undervisande verksamhet inom försvaret i övrigt. Slutligen avses han vara chef för den personalkår, som omnämnes i betänkande I (kap. X ) . Några preciserade krav på kvalifikationer kunna knappast uppställas pä byråns chef i fråga om examina m. m. Innehavaren av befattningen måste dock ha grundliga kunskaper och erfarenheter av alla de verksamhetsområden, för vilka byrån svarar. Dessutom måste han äga ingående kännedom om administrativa förhållanden och vara förtrogen med statsförvaltningens och särskilt försvarets organisation. Slutligen bör han vara insatt i de speciella förhållanden, som äga samband med den militära miljön. Byråns chef bör i regel förordnas på sex år. I princip bör befattningen kunna ha antingen civil eller militär innehavare. Med hänsyn till de arbetsuppgifter och det ansvar, som komma att åvila byråns chef, b ö r befattningen placeras i lägst lönegrad Cp 13 eller Mp 13. Det må i detta sammanhang erinras, att de nuvarande befattningarna som chefer för försvarets socialbyrå respektive försvarsstabens sektion III, vilka föreslås utgå ur organisationen, äro placerade i lönegraderna Cp 13 respektive Ma 37 eller Ma 33 eller Ma 30 (nuvarande innehavaren i Ma 37; vid inträffande ledighet skall lönegradsplaceringen underställas Kungl. Maj:ts prövning). Till chefens för byrån direkta förfogande bör som sekreterare finnas ett kanslibiträde i lönegrad Ca 11. Sekreteraren bör vara fullt kompetent att taga diktamen och göra utskrifter, tjänstgöra som sekreterarbiträde vid 190

sammanträden o. dyl. och i övrigt fullgöra sedvanliga sekreterareuppgifter samt handhava byråns bibliotek. I detta bibliotek bör centralt för byrån sammanföras och registreras erforderlig facklitteratur, tidskrifter och tidningar. 2.

Kanslisektionen

Inom kanslisektionen böra handläggas personal- och utbildningsfrågor samt ombesörjas planläggning av byråns och den lokala personaltjänstens organisation i krig ävensom byråns kassa-, expeditions- och arkivverksamhet. Sektionen skall sålunda betjäna de övriga sektionerna samt dessutom ha vissa mera fristående arbetsuppgifter. a. Sektionens ledning På sektionschefen torde framför allt böra ankomma att samordna handläggningen av personal-, utbildnings- och krigsplaneringsärenden. Endast i mindre omfattning sjmes han komma att bli upptagen av övriga frågor, som handläggas inom avdelningen. Vi ha därför funnit, att åtminstone tills vidare — intill dess n ä r m a r e erfarenheter om arbetskraftsbehovet vunnits — sektionschefen samtidigt bör kunna, såsom framgår av c nedan, ha hand om utbildningsfrågorna. Befattningshavaren bör äga god kännedom om personaltjänsten inom försvaret. Han bör även besitta viss pedagogisk utbildning och erfarenhet liksom god administrativ förmåga. Befattningen bör med hänsyn till kvalifikationskraven placeras i lönegrad Ca 29 med tjänstebenämningen förste byråsekreterare. I anslutning till vad i det föregående föreslagits bör för ifrågavarande syssla alternativt kunna avses en kommenderad officer, varvid den civila befattningen bör vakanthållas.

b. Personalfrågor Hit höra, såsom närmare redovisats i betänkande I (kap. XVI) personalfrågor av sådan omfattning, att de komma att helt sysselsätta minst en t»efattningshavare, förslagsvis med tjänstebenämningen personalkonsulent. Dennes uppgift skulle vara att bereda de ärenden, som gälla förordnande av personalkonsulenter, personalassistenter, militärpastorer m. fl., och därmed sammanhängande ansöknings- och anställningsfrågor, placering av denna personal, transporter och befordringar, tillfälliga vikariatsförordnanden m. m., utväljande och placering av all personaltjänst- och själavårdspersonal, som under krig skall tjänstgöra inom krigsmakten, samt uttagning, förordnanden, uppskov m. m. i fråga om denna personal. Dessutom erfordras, att han följer de förändringar i krigsorganisationen, som gälla förbandens personalsammansättning, och att han för ständigt aktuella register över all berörd personal, fredsanställd såväl som krigsplacerad. Det är icke möjligt att fastställa särskilda kvalifikationskrav för befattningen. Med hänsyn till att beslut i ärenden av den art, varom h ä r är fråga, torde komma att åvila byråns chef eller — efter delegation — sektionschefen anse vi f. n. tillfyllest, att befattningen placeras såsom personalkonsulent i lönegrad Ce 22. c. Utbildningsfrågor Såsom nyss anförts, förutsätta vi, att dessa ärenden t. v. handläggas av chefen för sektionen. I betänkande I ha de frågor, som sammanhänga med utbildningen i personaltjänst m. m., utförligt behandlats (kap. X, XV, XVI och XVII). Härav framgår, att utbildningskurser, konferenser, föreläsningsserier, krigs-

spel, övningar m. m. torde komma att sysselsätta sektionschefen under en avsevärd del av året. Utbildningen kommer i första hand givetvis att gälla personaltjänstpersonal, d. v. s. personalofficerare, personalkonsulenter och assistenter, militärpastorer, bibliotekarier m. fl. och värnpliktig personal, som i krig skall tjänstgöra i personaltjänstbefattning. Därutöver kommer den även att gälla bl. a. militär befälspersonal överhuvudtaget, en del civilmilitära befattningshavare och lärare i försvarets medborgarundervisning. Givetvis skall utbildningen i dess olika former ske under medverkan av övrig personal inom byrån och andra medhjälpare. Men det bör ankomma på nu ifrågavarande befattningshavare att utföra planläggning, organisation samt alla praktiska och metodiska åtgärder. d. Expeditionstjänst I möjligaste mån bör expeditionstjänsten vara gemensam för alla organ inom byrån. Sålunda bör den erforderliga skriv- och kontorspersonalen med få undantag vara sammanförd till en expedition med arkiv, skrivcentral och gemensam budsändning. I syfte att nedbringa personalstyrkan föreslå vi dessutom, att kanslisektionen får omhändertaga även vissa mobiliseringsuppgifter. Expeditionstjänsten bör ställas under ledning av en pensionerad officer med arvode motsvarande lön i löneklassen 30. Denne skall ansvara för expeditionstjänstens bedrivande, handhava vården av hemliga handlingar, registrering av ut- och ingående handlingar m. m. Dessutom bör han sköta planläggning av byråns organisation och verksamhet i krig. Denna planläggning torde bli relativt omfattande. Såsom föreståndare för skrivcentra-

len bör finnas ett kanslibiträde i lönegrad Ca 11. Denna befattningshavare skall handhava den närmaste tillsynen över arbetet inom centralen, fördela arbetsuppgifterna, själv ombesörja utskrift av hemliga handlingar och sköta b y r å n s arkiv. För skrivgöromålen inom centralen ha beräknats minst fyra biträden för skriv- och kontorsgöromäl i reglerad befordringsgång. För budsändning, vakt- och ordningstjänst m. m. beräkna vi, att behov föreligger av en förste expeditionsvakt i lönegrad Ca 11. Med ledning av erfarenheter frän motsvarande institutioner inom nuvarande organisation kan beräknas, att — som följd av byråns karaktär av serviceorgan — även en ganska omfattande distribution av meddelanden, blanketter m. m. måste äga rum från b y r å n . Likaså måste ett förråd inrättas för blanketter, handböcker, material för beredskaps- och krigsbehov m. m. Även förrådet bör handhavas av expeditionsvakten. e. Medelsförvaltning Såsom torde framgå av betänkande I och kap. XVI i detta betänkande blir medelsförvaltningen inom hithörande områden ganska omfattande. Det synes därför nödvändigt att beräkna en särskild befattningshavare för att handhava såväl anslag för byråns personal och verksamhet som de anslag, vilka skola fördelas och användas vid förband m. m. Denne, som bör vara kassachefsutbildad, föreslås vara en pensionerad underofficer med arvode motsvarande lön i löneklassen 22. 3.

Socialsektionen

Såsom tidigare i korthet omnämnts skulle denna sektion handlägga all upp-

lysnings-, rådgivnings- och övrig serviceverksamhet på h i t h ö r a n d e områden liksom initiativärenden samt förslag till förbättringar och övriga åtgärder i fråga om personalens förmåner. Avdelningen bör dessutom verkställa erforderliga utredningar och följa verksamheten pä sociala, ekonomiska och juridiska fackområden. Arbetsuppgifterna framgå närmare av betänkande I (kap. VI och XVI) samt av kap. VIII i detta betänkande. a. Sektionens ledning Sektionschefen skall samordna verksamheten inom sektionen, vilket med hänsyn till ärendenas art blir av väsentlig betydelse, samt noga följa den sociala verksamheten vid förband och andra enheter inom försvaret. Vidare skall han följa de aktuella frågorna på de sociala och ekonomiska områdena inom och utom försvaret och föreslå de åtgärder, som kunna vara önskvärda eller erforderliga, samt vara kontaktman med centrala myndigheter och organisationer, som handlägga ärenden av hithörande karaktär. Vi förutsätta även, att han inom byrån närmast skall handhava de ärenden, som gälla nämnder och motsvarande organ vid förbanden. Dessutom torde han i första hand böra ifrågakomma såsom ställföreträdare för byråchefen. Arbetsuppgifterna inom denna sektion äro genom sin servicekaraktär de mest mångsidiga och täcka ett flertal områden, som kräva god samverkan åt alla håll. Av sektionschefen måste krävas en synnerligen god erfarenhet av praktisk social och ekonomisk verksamhet, rådgivnings- och upplysningsverksamhet samt administrativ förmåga, god stilistisk förmåga och förhandlingsvana. Med hänsyn till kvalifikationskraven,

arbetsuppgifterna och uppgiften att vara ställföreträdare för byråns chef föreslå vi, att denne sektionschef såsom byrådirektör placeras i lönegrad Ca 31. För skriv- och kontorsgöromål, sekreterartjänst m. m. inom sektionen föreslås med hänsyn till den centraliserade expeditionstjänsten inom byrån endast ett biträde för skriv- och kontorsgöromål. b. Servicetjänst F ö r denna krävas minst två befattningshavare, vilka sinsemellan dela upp arbetsuppgifterna. Dessa äro utförligt angivna i betänkande I (kap. XVI) samt i kap. VIII i detta betänkande. Sammanfattningsvis bli arbetsuppgifterna för dem att handlägga m e r kvalificerade ärenden av social och ekonomisk-juridisk eller jämförbar karaktär, som icke lämpligen kunna handläggas vid förbanden, besvara förfrågningar i enskilda fall från allmänheten m. m., föranstalta om undersökningar av uppgivna missförhållanden i sådana avseenden som här äro aktuella eller av fall, där enskilda anse sig icke ha erhållit dem tillkommande förmåner, vid särskilda tillfällen då behov därav uppkommer tillfälligt tjänstgöra vid förband och företaga besök vid förband (motsvarande), taga initiativ i frågor rörande personalens förmåner m. m. och verkställa utredningar med anledning härav, behandla remisser och förslag i frågor angående sådana förmåner, ägna uppmärksamhet åt förströelse- och trivselåtgärder vid förbanden, lämna erforderlig service rörande dessa frågor och i sådant hänseende föreslå lämpliga åtgärder. Arbetsuppgifterna äro alltså främst av servicekaraktär men kräva även i stor utsträckning betydande författ-

ningskunskap. Vi föreslå därför, att för en befattning som förste byråsekreterare i första hand avses en juridiskt utbildad innehavare med administrativ erfarenhet. Även en dugande kraft med god praktisk erfarenhet av försvarets personaltjänst bör dock kunna ifrågakomma. Befattningen bör icke placeras lägre än i lönegrad Ca 29. • För den andra befattningen bör ifrågakomma en person, som har social utbildning och erfarenhet samt goda kunskaper om förhållandena vid förbanden. Befattningen placeras lämpligen som personalkonsulent i lönegrad Ce 22.

c. Informationstjänst En n ä r m a r e redogörelse för de huvudsakliga arbetsuppgifterna återfinnes i betänkande I (kap. XVI). Sammanfattningsvis bli uppgifterna att utarbeta, sammanställa och utsända meddelanden och anvisningar till förband, andra myndigheter inom försvaret, länsstyrelser, familjebidragsnämnder m. fl., utarbeta och utgiva handböcker och sammanställningar av vissa ekonomiska, sociala och juridiska bestämmelser m. m., utarbeta och utgiva handledningar till värnpliktiga och allmänheten om förmåner, rättigheter och skyldigheter,som äro förknippade med den militära tjänsten, följa alla hithörande författningar och andra bestämmelser, prejudikat, artiklar i tidskrifter och facklitteratur samt registrera dessa för användning i informations-, rådgivnings- och tolkningsverksamhet, dellaga i konferenser, kurser m. m. och inhämta uppgifter till nytta för personaltjänsten samt besöka förbanden för upplysning och vägledning åt b e r ö r d a befattningshavare. Till arbetsuppgifterna hör även att medverka vid utbildningen av personalofficerare, konsulenter, assistenter m. fl.

193 13

och därvid samverka med kanslisektionen, att vid särskilda tillfällen då behov därav uppkommer tillfälligt tjänstgöra vid förbanden för att ersätta en konsulent (assistent) eller förstärka den lokala organisationen samt att biträda bl. a. i fråga om de rekryteringsärenden, som nämnas i det följande. För dessa arbetsuppgifter krävas åtminstone två befattningshavare. Av den ene bör fordras administrativa kunskaper, pedagogisk och stilistisk förmåga och erfarenhet av verksamheten vid förband och sociala institutioner. Befattningen bör upptagas såsom byråsekreterare i lönegrad Ca 25. Av den andre befattningshavaren måste krävas ungefär samma kvalifikationer, varvid dock huvudvikten kan läggas vid administrativ förmåga, ordningssinne och vana vid klassifikationsarbete. Han bör såsom personalkonsulent placeras i lönegrad Ce 22.

d. Rekryteringsärenden I kap. XII (A 3) ha vi framhållit, att den nyligen beslutade omläggningen av underbefälsorganisationen måste beräknas få konsekvenser med avseende å rekryteringsverksamheten. I nämnda sammanhang ha vi också förutsatt, att rekryteringsfrågorna till en del komma att handhavas vid försvarsgrensledningarna. Det synes dock erforderligt att till ett organ sammanföra de rekryteringsfrågor, som äro gemensamma för försvaret. Detta bör icke gälla enbart frågor rörande det fast anställda manskapet. Arbetsuppgifterna bli främst att hålla kontakt med arbetsmarknadsstyrelsen i rekryteringsfrågor, följa rekryteringsbehovet och föreslå åtgärder för dess fyllande, samordna försvarsgrenarnas upplysningsverksamhet i dessa frågor och utforma de bro-

schyrer och handledningar, som kunna vara gemensamma för krigsmakten, föreslå fördelning av medel, som anvisas för rekryteringsverksamhet, samverka med försvarets psykologiska institut i fråga om uttagnings- och urvalsmetoder för fast anställd personal, följa rekryteringsverksamheten vid förbanden och utarbeta anvisningar för denna samt i övrigt taga initiativ, som kunna främja en god rekrytering. För att handhava dessa arbetsuppgifter torde krävas minst en befattningshavare. Denne förutsattes kunna erhålla biträde av den personal, som h a n d h a r informationstjänsten och civilanställningsverksamheten. Av vederbörande måste krävas god kännedom om militära förhållanden, särskilt av befäl sutbildning i olika former, och mycket goda insikter om arbetsmarknadens förhållanden. Beservofficersuibildning (motsvarande) måste anses önskvärd. Befattningen —• förste byråsekreterare — bör placeras i lönegrad Ca 27. Även i detta fall bör i enlighet med vad ovan föreslagits ett utbyte kunna ske mot en kommenderad officer. e. Bostadsförmedling Erfarenheterna ha givit vid handen, att inom krigsmakten föreligger ett stort behov av en organiserad förmedlingsverksamhet (bl. a. i form av bytescentral) i fråga om bostäder för försvarets personal, som i större utsträckning än andra personalkategorier för sin tjänst är nödsakad byta bostadsort. Själva bostadsförmedlingsverksamheten, såsom den nu bedrives inom försvarsstabens socialdetalj, h a r emellertid visat sig behöva kompletteras med andra åtgärder, såsom förhandlingar med statliga och kommunala myndigheter om markförvärv, beviljande av

byggnadskvot m. m. samt initiativ till bostadsbyggande, information och vägledning i dessa frågor m. m. Dessa senare uppgifter äro givetvis av väsentlig betydelse för försvarets personal och tager huvuddelen av den nuvarande befattningshavarens arbetstid. I avvaktan på närmare erfarenheter av denna del av verksamheten ha vi icke beräknat någon särskild befattning härför utan förutsätta, att den t. v. kan åläggas i första hand dem, som handhava den allmänna servicetjänsten. För bytesoch förmedlingsverksamheten bör däremot inrättas en befattning för kontorist i lönegrad Ce 13.

4.

Bidragssektionen

Den serviceverksamhet, som skall bedrivas inom socialsektionen, är avsedd att täcka hela socialtjänstområdet och således även omfatta besvarande eller vidarebefordrande av förfrågningar om sociala och ekonomiska förmåner osv. Däremot är den givetvis icke avsedd för den administrativa och förvaltningsmässiga sidan i fråga om löner, sjukvård, ekonomiska ersättningar osv. Som tidigare nämnts bl. a. i kap. XI och XII komma dylika uppgifter såsom hittills att åvila a n d r a myndigheter, dock med undantag för vissa bidragsoch hjälpformer, som förutsätta en behovsprövning i det enskilda fallet. För här avsedd del av socialtjänsten, som icke lämpligen kan hänföras till någon annan central myndighet, erfordras befattningshavare, som böra ingå i en särskild sektion, bidragssektionen, vilken dock givetvis måste nära samarbeta med socialsektionen. Till bidragssektionen ha vi även fört den administrativa krigsplanläggningen på hithörande områden (socialtjänsten i k r i g ) .

a. Sektionens ledning Sektionschefens arbetsuppgifter bli bl. a. att samordna och leda sektionens arbete, följa familjebidragsnämndernas och länsstyrelsernas arbete samt på ort och ställe taga del av deras verksamhet, för byråchefen föredraga eller efter dennes bemyndigande fatta beslut i vissa familjebidrags-, värnpliktslåneoch a n d r a bidragsärenden samt föreslå de förändringar i gällande bestämmelser som erfordras för att tillgodose behov hos de värnpliktigas anhöriga. Vidare skall han i bidrags- och lijälpfrägor vara föredragande inför byråns råd — om vars inrättande förslag framlägges i det följande — beräkna medelsbehov och kontrollera användning av tilldelade medel samt överhuvudtaget inom byrån närmast ansvara för familjebidrags-, låne- och civilanställningsverksamhet. Sektionschefen bör vara juridiskt eller ekonomiskt utbildad eller genom långvarig praktik ha förvärvat motsvarande kunskaper. Dessutom bör han äga god kännedom om administrativ verksamhet. Befattningen föreslås erhålla benämningen förste byråsekreterare och placeras i lönegrad Ca 29. Vidare erfordras ett biträde för skrivoch kontorsgöromål. b. Bidragsärenden Till denna verksamhet hör handläggningen av alla de familjebidragsärenden, som enligt bestämmelserna måste avgöras av tillsynsmyndighet, och övriga familjebidragsärenden, som hänskjutas till byrån. Vidare skall byrån ha att lämna upplysningar och anvisningar till familjebidragsnämnderna och länsstyrelserna samt föreslå sådana ändringar i tillämpningen, som kunna anses önskvärda. I samverkan med riks195

försäkringsanstalten, stiftelsen Kungafonden m. fl. skola även de ärenden behandlas, som gälla ersättningar till kroppsskadade m. m., allt i den män dessa ärenden f. n. ankomma pä försvarets personalvårdande myndigheter. Slutligen skola även handläggas ärenden om bidrag och hjälp i annan form till de värnpliktiga och deras anhöriga u n d e r tjänstgöringen. För att h a n d h a dessa ärenden krävas minst tvä befattningshavare. Av den ene bör fordras viss teoretisk utbildning (juridisk examen, examen från socialinstitut el. dyl.) samt praktisk erfarenhet av socialt arbete och militära förhållanden. Han bör som förste byråsekreterare placeras i lönegrad Ca 27. Den andre, som skall ha god praktisk erfarenhet av socialt arbete, bör placeras såsom amanuens i den reglerade befordringsgången. c. Civilanställningsfrågor o. dyl. I detta sammanhang skola handläggas alla de ärenden, som gälla övergången från militär anställning och tjänstgöring till civil verksamhet. Sålunda höra hit alla värnpliktslåneärenden, alla frågor, som gälla den fast anställda personalens civilanställningsförmåner, meritberäkning, yrkesvägledning och arbetsmarknadsorientering, omskolningsverksamhet för kroppsskadade m. m. Ett nära samarbete — förutom med de tjänstemän, som handlägga rekryterings- och bidragsärenden inom byrån — måste äga rum med främst arbetsmarknadsstyrelsen. För handläggningen av dessa arbetsuppgifter erfordras enligt vår uppskattning två befattningshavare. Den ene förutsattes framför allt äga grundlig kännedom om arbetsmarknadsfrågor och om utbildningsverksamheten inom 196

försvaret. Han föreslås som byråsekreterare placerad i lönegrad Ca 25. Den andre befattningshavaren, som bör äga erfarenhet av socialt arbete, föresläs placerad såsom amanuens i den reglerade befordringsgången. d. Sociala planeringsuppgifter I betänkande I (kap. XVI, s. 131) liksom i kap. VIII av detta betänkande har framhållits den viktiga uppgiften att med andra berörda myndigheter samordna planläggning av socialtjänsten i krig, d. v. s. regler för personalens och de anhörigas försörjning samt sociala och ekonomiska skydd inom totalförsvaret. Denna planläggning måste vara fortlöpande och kräver oavbrutet samarbete med ett flertal centrala myndigheter. Det synes ligga närmast till hands alt anförtro dessa arbetsuppgifter åt personaltjänstbyrån. Härför måste beräknas en särskild tjänsteman, förste byräsekreterare i lönegrad Ca 27. Denne bör äga juridisk examen eller vara civilekonom. En sådan teoretisk utbildning bör dock kunna ersättas av långvarig erfarenhet av krigsorganisatoriskt arbete. I det senare fallet kommer alltså en militär befattningshavare närmast i fråga. Om erfarenheterna skulle visa lämpligheten därav, böra dessa arbetsuppgifter kunna överflyttas till socialsektionen. 5.

Studiesektionen

Inom denna sektion skola — såsom tidigare föreslagits i kap. VIII A — i huvudsak handläggas ärenden rörande studieverksamheten samt vissa frågor om undervisning inom försvaret. Sålunda ha vi förutsatt, att den upplysningsverksamhet om försvaret (inklusive presstjänsten), som riktar sig till allmänheten, icke skall h a n d h a v a s

inom b y r å n . Med hänsyn till att det närmast ankommit på försvarets skolutredning att avgiva förslag i fråga om den undervisning, som bedrives för det fast anställda manskapet, anse vi oss icke ha anledning att i vårt organisationsförslag inbegripa den centrala ledningen av stamskoleundervisningen. Det synes oss dock kunna övervägas att på liknande sätt som skett i motsvarande norsk organisation till detta organ föra även den centrala ledningen av stamskoleundervisningen. Innan slutlig ställning tagits till den omfattning som stamskoleundervisningen för framtiden skall ha, lär dock någon ändring i detta avseende icke kunna göras. I studiesektionens uppgifter skulle sålunda ingå de, som f. n. handläggas inom försvarsstabens bildningsdetalj, en del av dem, som tillhöra stabens upplysningsdetalj, och några, som nu ombesörjas på annat håll.

a. Sektionens ledning De arbetsuppgifter,, som komma att åvila chefen för sektionen bli framför allt att samordna sektionens verksamhet, samverka med undervisningsinstitutioner, folkbildningsorganisationer, folkrörelserna m. fl., utarbeta och utfärda anvisningar av pedagogisk och teknisk natur till förband och skolor m. fl., tillsammans med försvarsgrensledningarna och det psykologiska institutet planlägga bildnings- och undervisningsverksamheten inom försvaret och föreslå fördelning av tillgängliga medel för denna verksamhet. Dessutom skall han arbeta för att studieverksamheten utövas på ändamålsenligt sätt vid förbanden och särskilt ägna sig åt den del av verksamheten därstädes, som skall förekomma under tjänstetid och som nu handhaves av upplysningsdetaljen.

Av sektionschefen måste krävas god pedagogisk skolning, insikter i militära förhållanden och kännedom om folkbildningsarbete. För denna befattning räkna vi med förste byråsekreterare i lönegrad Ca 29. Som framgår av det föregående bör givetvis även officer pä aktiv stat kunna kommenderas att bestrida befattningen. Liksom inom förut nämnda sektioner bör även här finnas ett biträde för skriv- och kontorsgöromäl.

b. Studieverksamhet Hit h ö r a de frågor rörande sådan upplysning och undervisning som i huvudsak ingå i den ordinarie utbildningen vid förbanden. Sålunda skall inom sektionen handhavas medborgarundervisning, truppsamtal, all föreläsningsverksamhet, viss kontaktverksamhet, orientering av befälspersonal i samhällsfrågor m. m. Dessutom kan övervägas att till dessa uppgifter lägga utgivandet av tidskriften »Kontakt med krigsmakten». Då vi icke ansett oss ha anledning taga ställning till den närmare målsättningen för denna tidskrift och icke heller till frågan, om den främst bör riktas till personal inom försvaret eller till allmänheten, ha vi icke tagit hänsyn till denna uppgift vid beräkningen av arbetskraftbehovet. Ett nära samarbete måste äga rum såväl med försvarsgrensledningarnas utbildningsavdelningar som med det organ inom försvarsstaben, som skall handhava upplysningsverksamheten. Vi föreslå, att sektionschefen i första h a n d ägnar sig åt denna verksamhet. Ytterligare minst en befattningshavare torde dock erfordras. Denne bör äga särskilt god kännedom om allmänna försvarsfrågor och militära förhållan197

den, varför en officer är lämpligast som innehavare av befattningen. Av särskilt värde är givetvis, om han även äger någon pedagogisk utbildning utöver den rent militära. För ändamålet bör avses en kapten i lönegrad Md 27. c. Fritidsverksamhet Det gäller här den verksamhet, som i bildande eller utbildande syfte förekommer under personalens fritid. Hit höra alltså fritidsundervisning i dess olika former, hobbyverksamhet, musikoch teaterverksamhet, studiebesök, utbildning vid förbanden i civilanställningssyfte m. m. F ö r handläggningen av alla ärenden på detta område torde erfordras minst en befattningshavare med erfarenhet av ungdomsverksamhet och militära förhållanden samt med allmänna kulturella intressen. Härför bör inrättas en tjänst såsom studiekonsulent, vilken beräknas placerad i lönegrad Ca 24. d. Biblioteksärenden Såsom tidigare framhållits, bl. a. i kap. IX, förutsätta vi, att en väsentlig del av den centrala ledningen av biblioteksverksamheten vid förband och skolor kan handhavas av myndigheter utom försvarsledningen, i första hand skolöverstyrelsen. Å andra sidan måste framhållas, att en betydande del av den utveckling av försvarets biblioteksverksamhet, som otvivelaktigt ägt rum, beror pä att särskild befattningshavare inom försvarsstaben kunnat ägna sig åt denna uppgift. Det är visserligen troligt, att huvuddelen av denna uppbyggnad nu är avslutad, men en viss central service på detta område torde dock var a befogad. Vi utgå alltså från att alltjämt en bibliotekariebefattning skall finnas, varvid vi dock förutsätta, att 198

innehavaren även kan biträda med handläggning av andra ärenden inom sektionen. Befattningshavaren, bibliotekarie, bör ha sedvanlig bibliotekarieutbildning. Lönegradsplaceringen av befattningen bör ske mot bakgrunden av löneställningen för andra liknande bibliotekarietjänster. Med beaktande av det nyss sagda och i avvaktan på beslut i anledning av tjänsteförteckningskommitténs förslag räkna vi här med att befattningen t. v. bibehälles i lönegrad Ce 26. 6. Brevskolan Vi ha icke funnit anledning föreslå några väsentliga förändringar i den nuvarande organisationen eller i de arbetsuppgifter, som f. n. handhavas av försvarets brevskola. Följande ändringar böra dock vidtagas. Som chef för skolan bör kunna ifrågakomma civil eller militär befattningshavare såsom rektor i lönegrad Ca 29 eller major i Ma 30. Enligt vår mening böra nämligen även sädana civila kvalifikationer som akademisk examen i bl. a. statskunskap, pedagogik och språkämnen, långvarig erfarenhet inom frivillig bildningsverksamhet och särskilt korrespondensundervisning kunna tillmätas avgörande betydelse vid befattningens tillsättande. Liksom f. n. bör vidare för brevskolan beräknas en kapten i Md 27 och tre civila lärare. I avvaktan pä ställningstagande till tjänsteförteckningskommitténs förslag föreslås icke nu någon ändring i löneställningen för de sistnämnda (Ce 24). Vidare ifrågasätta vi, om icke expeditionspersonalen kan begränsas. De nuvarande arbetsuppgifterna för denna personal torde i huvudsak kunna

övertagas av den centrala expeditionen. Liksom för övriga avdelningar bör dock ett biträde för skriv- och kontorsgöromål beräknas för skolan. 7.

Fältprosten

Vi ha icke funnit anledning föreslå några förändringar i den nuvarande fältprostinstitutionen. Med hänsyn till de arbetsuppgifter, som åvila fältprosten, anse vi dock skäligt att, i enlighet med vad tidigare föreslagits av chefen för försvarsstaben, fältprostens arvode ökas till 1 200 kronor för år. Han synes organisatoriskt böra ingå i byrån utan att fördenskull behöva tillhöra en viss sektion. 8. Användningen av värnpliktig personal I betänkande I (kap. XVII) ha framlagts vissa förslag om bl. a. utbildning av de värnpliktiga, vilka uttagits för krigsplacering inom personaltjänslen, d. v. s. såsom fältpräster, personalvårdsassistenter m. m. Denna fråga kommer även att behandlas i kap. XVIII i detta betänkande. Vi ha sålunda tidigare bestämt framhållit behovet av att dessa personalkategorier uttagas och erhålla specialutbildning inom försvaret. Uppgiften att anordna denna utbildning torde böra ankomma på personaltjänstbyrån. Utbildningen bör i möjligaste mån fullgöras såsom facktjänstgöring vid byrån. Personaltjänstbyråns resurser torde emellertid icke medgiva, att all berörd personal där utbildas. Visserligen kan en viss arbetskraftsförstärkning möjligen erhållas härigenom, men den torde motsvaras av en minst lika väsentlig ökning av befattningshavarnas arbete. Det synes därför lämpligt, att endast de värnpliktiga, som äro eller av-

ses bli krigsplacerade i högre befattningar, erhålla denna utbildning vid byrån. Härutöver bör ett mindre antal värnpliktiga expeditions- och skrivbiträden beordras till tjänstgöring vid byrån. Antalet kan icke nu fixeras men behovet torde kunna begränsas till högst fem. Detta torde i förhällande till antalet sådana värnpliktiga i nuvarande organisation icke innebära någon ökning. 9. Sammanställning av byråns personalbehov 1 chef för byrån Cp 13 el. Mp 13 1 kanslibiträde Ca 11 Kanslisektionen 1 förste byråsekr. Ca 29 1 personalkonsulent Ce 22 1 officer Arvode 1: 30 1 underofficer Arvode 1:22 1 kanslibiträde Ca 11 1 förste expeditionsvakt Ca 11 4 biträden för skriv- Reglerad beoch kontorsgöromål fordringsgång Socialsektionen 1 byrådirektör Ca 31 1 förste byråsekr. Ca 29 1 » » Ca 27 1 byråsekreterare Ca 25 2 personalkonsulenter Ce 22 1 kontorist Ce 13 1 biträde för skriv- Reglerad beoch kontorsgöromål fordringsgång Bidragssektionen 1 förste byråsekr. Ca 29 2 » » Ga 27 1 byråsekreterare Ca 25 2 amanuenser Reglerad befordringsgång 1 biträde för skriv- Reglerad beoch kontorsgöromål fordringsgång 199

Studiesektionen 1 förste byråsekr. Ca 29 1 kapten Md 27 1 bibliotekarie Ce 26 1 studiekonsulent Ca 24 1 biträde för skriv- Reglerad beoch kontorsgöromål fordringsgång

Brevskolan 1 rektor eller major Ca 29 el. Ma 30 1 kapten Md 27 3 lärare Ce 24 1 biträde för skriv- Reglerad beoch kontorsgöromål fordringsgång 1 fältprost

200 Arvode 1 200 kr.

XIV. FORSLAG TILL ORGANISATION AV ETT CENTRALT MILITÄRPSYKOLOGISKT ORGAN

A. Allmänna riktlinjer Såsom framgår av kapitel XII ha vi ansett lämpligt, att det militärpsykologiska organet erhåller en likartad organisatorisk ställning som det centrala personaltjänstorganet. Detta innebär, att det militärpsykologiska organet skall inga som en särskild institution i försvarsledningen, genom chefen för försvarsstaben underställt överbefälhavaren, och att det bör utgöra ett serviceorgan med direkta tjänste- och samarbetsvägar till andra myndigheter inom försvaret och vissa institutioner utom försvaret. I de frågor som falla inom organets verksamhetsområde skall det

vara den högsta fackliga myndigheten inom försvaret, vilket medför, att dess inre organisation och personalsammansättning i första hand b ö r a anpassas efter fackliga synpunkter. Med hänsyn till det starka inslaget av forskningsverksamhet som kommer att känneteckna organet föresläs som namn på detta försvarets psgkologiska institut. Med undantag för de speciella försvarsgrensrepresentanterna bör den vid institutet tjänstgörande personalen uppföras pä personalförteckning för institutet.

B. Inre organisation När det gäller institutets i n r e organisation, ha två indelningsprinciper varit föremål för diskussion. I ena fallet kan en genomgående boskillnad göras mellan forsknings- och tillämpningsuppgifter, som böra handläggas av skilda enheter inom organet. I det andra fallet sker indelningen efter de psykologiska frågornas fackliga art, och både forsknings- och tillämpningsarbete bedrives inom samma enheter utan markerade

gränslinjer mellan de båda sidorna av verksamheten. Den senare indelningen torde vara den som bäst tillgodoser kravet pä växelverkan mellan forskning och tillämpning. Emellertid torde likheten i arbetsuppgifter och i kraven pä personalens utbildning och a n d r a förutsättningar vara större mellan olika forskningsuppgifter inbördes och olika tillämpningsuppgifter inbördes än mellan forskning och tillämpning inom var201

je fackligt avgränsat område. Indelningen i organisatoriska enheter synes böra ansluta till sådana »naturliga» gränser, varigenom man ökar möjligheterna att tillfälligt omplacera personalen och att koncentrera arbetskraften i viss riktning. Pä detta sätt torde även personalens speciella förutsättningar bäst kunna tillvaratagas. Sålunda måste forskningsarbetet bedrivas av akademiskt högt skolade och på vetenskapligt arbete inriktade psykologer, medan tillämpningsfrågorna bäst handläggas av personer med ingående kännedom om militära förhållanden och på den militära tillämpningen speciellt inriktad psykologisk skolning, med andra ord specialutbildade officerare, jämte psykologer med mer praktisk-administrativ inriktning. En lämplig arbetsfördelning mellan dessa personalkategorier, som alla böra vara representerade i organet, torde lättast ske genom en sektionsindelning efter n ä m n d a skiljelinjer, varigenom såväl den forskande som den tillämpande personalen tillförsäkras rimlig självständighet i sina arbetsuppgifter. Vi ha

därför stannat för att föreslå, att i institutet ingå en forskningssektion och en tillämpningssektion. I samband med både forskning och tillämpning uppkomma krav på omfattande statistisk bearbetning och arkivering av primärmaterial. Dä samma primärdata ofta kunna beräknas ge material åt både forskning och tillämpning och kraven p å statistisk bearbetning även i övrigt ofta torde kunna samordnas, bör ett gemensamt serviceorgan för det statistiska arbetet, en statistiksektion, upprättas. Även skrivarbete och andra expeditionsgöromål torde lämpligen tillsammans med medelsförvaltning kunna sammanföras till en för institutet gemensam expedition. Institutet skulle enligt ovanstående komma att bestå av chef, forskningssektion, tillämpningssektion, statistiksektion (innefattande och blankettförråd) samt expedition.

arkiv

C. Personalbehov Även i fråga om det psykologiska institutet måste givetvis hänsyn tagas till tjänsteförteckningskommitténs förslag och därav föranledda beslut.

1. Verksamhetens ledning I ett organ som har till uppgift att utarbeta och tillämpa vetenskapliga metoder i samband med psykologiska och pedagogiska frågor inom försvaret är den vetenskapliga inriktningen av verksamheten av p r i m ä r betydelse, och

en vetenskapligt saklig inställning måste genomsyra alla delar av verksamheten. Med sådana utgångspunkter för verksamheten torde ledningen av organet böra anförtros åt en vetenskapsman med höga kvalifikationer på av organet berörda forskningsområden. I vårt förslag anvisas sektionerna en tämligen självständig ställning med vägar för direkt inbördes samverkan. Detta avses bidraga till att göra arbetet inom institutet smidigt men är dessutom motiverat av att chefen,

om han besitter den kompetens och inriktning som här uppställas som önskvärda, kan väntas bli tagen i anspråk för många rådgivande och även undervisande uppgifter inom försvaret vid sidan av ledningen av institutets ordinarie verksamhet. Så t. ex. föreslås på annat ställe i detta betänkande, att han skall tillhöra personaltjänstbyråns råd. När det gäller ledningen av institutets egentliga verksamhet, kommer chefens tid sannolikt att huvudsakligen ägnas ät kontakt med högre myndigheter, med civil forskning och med institutets råd, där han föresläs bli föredragande (se kap. XV), samt åt planläggning av nya arbetsuppgifter och handledning av yngre forskare inom institutet. Han bör i gengäld i möjligaste mån avlastas sådana administrativa arbetsuppgifter som utan olägenhet kunna handläggas av sektionerna för sig eller i samverkan mellan dem. Chefens huvuduppgifter böra följaktligen bli att vara initiativtagare och rådgivande inom institutet samt verksamhetens företrädare utåt i en rad olika sammanhang. Han bör även ägna stor uppmärksamhet ät krigsplanläggningen på områden, som beröras av institutets verksamhet. Högt kvalificerade arbetsuppgifter och ett stort ansvar komma sålunda att åvila föreståndaren för institutet. I vetenskapligt hänseende bör av befattningshavaren krävas god docenlkompetens i psykologi eller pedagogik. Med hänsyn härtill synes föreständarbefattningen böra placeras i Cp 13, vilket är samma lönegrad som föreslagits för personaltjänstbyråns chef. Om vederbörande befattningshavare av sakkunniga bedömes ha kompetens i likhet med vad som för professurer i ämnet kräves, bör han få benämningen professor och föreståndare. Vid tillsättningen av tjänsten

bör dess inriktning på målforskning i militärt betydelsefulla frågor särskilt beaktas. 2.

Forskningssektionen

Forskningssektionen skall ha till huvuduppgift att bedriva vetenskaplig forskning inom för det militära betydelsefulla delar av psykologi och pedagogik samt följa den vetenskapliga utvecklingen på dessa områden. Vid valet av forskningsuppgifter mottager sektionen direktiv från föreståndaren och förslag från tillämpningssektionen, som även vidarebefordrar förslag från militära staber, skolor och förband samt personal tjänstbyrån. Forskningsplaner som utgå från initiativ inom forskningssektionen själv eller förslag frän tillämpningssektionen måste, om de bedömas kräva avsevärt arbete, underställas föreståndaren för godkännande före igångsättandet. Större forskningsprojekt böra underställas det råd, som föreslås i kap. XV. Inom forskningssektionen bör en uppdelning av verksamhetsområdet äga rum mellan olika befattningshavare. Denna uppdelning synes kunna ske efter de huvudlinjer, som nedan anges. Från början bör vart och ett av dessa områden få en särskild företrädare, men önskvärt är, att ytterligare befattningshavare småningom tillföras de olika verksamhetsområdena, varigenom detaljer kunna skapas inom sektionen, samt att ytterligare differentiering kommer till stånd och nya områden upptagas av självständiga företrädare. Det h ä r avgivna förslaget till forskningssektion måste betraktas som ett minlmiförslag med linjer för framlida utbyggnad antydda. Genom den differentiering, som i nuvarande läge synes böra föresläs, skulle

verksamheten delas i tre områden, nämligen a) urvalsfrågor, b) pedagogisk-psykologiska frågor samt c) socialpsykologiska och kliniskpsykologiska frågor. För dessa områden inrättas särskilda militärpsykologbefattningar med arbetsuppgifter och därmed sammanhängande kompetenskrav, som redovisas i det följande. I vetenskapliga frågor sorterar var och en av dessa befattningshavare direkt u n d e r föreståndaren. I administrativa frågor fungerar en av dem tillika som chef för sektionen. Till sektionen knytas dessutom två amanuenstjänster utan fast tilldelning till verksamhetsområden. Amanuenserna biträda föreståndaren och militärpsykologerna enligt föreståndarens bestämmande. Härtill bör komma ett biträde för skriv7- och kontorsgöromål. Vid sektionen tjänstgöra dessutom värnpliktiga psykotekniker under fackutbildning och facktjänstgöring samt värnpliktiga expeditionsbiträden. Vad först angår befattningarna såsom militärpsykologer böra följande specialområden vara representerade. a. Urvalsfrågor (jfr kap. III) Här avses i främsta rummet forskning r ö r a n d e test och andra metoder för psykologisk personalplacering, såsom testkonstruktions-, vägnings- och kriteriefrågor, psykologisk arbetsanalys samt undersökningar arv tillämpade metoders prognosvärde. Befattningshavaren bör även undervisa i hithörande frågor vid byråns egna utbildningskurser, exempelvis för exploratörer och värnpliktiga psykotekniker. Befattningshavaren bör ha avlagt licentiatexamen i psykologi eller peda-

gogik och därjämte h a kvalificerat betyg i statistik i kandidatexamen. Han bör från tidigare praktisk verksamhet besitta särskild erfarenhet av testpsykologiska frågor. b Pedagogisk-psykologiska frågor (jfr kap. IV) Befattningen på detta område bör omfatta dels experimentella undersökningar rörande utbildnings- och personalbedömningsmetoder samt pedagogisk rådgivning beträffande läroböcker och annan undervisningsmateriel, dels central planläggning av den psykologisk-pedagogiska undervisningen inom försvaret (läroböcker, kursplaner o. dyl.). Befattningshavaren b ö r undervisa i pedagogisk psykologi vid institutets egna utbildningskurser. Att hänföra den centrala planläggningen av militärpsykologisk utbildning till forskningssektionen ä r i viss mån ett avsteg från de p r i n c i p e r för arbetsfördelningen mellan sektionerna som skisserats, men motiveras av att vi velat iakttaga återhållsamhet vid beräkningen av personalbehovet samt av att dessa sysslor ganska väl kunna kombineras med den pedagogiskt inriktade verksamheten i övrigt. Vid en framtida utökning av personalen kan man möjligen tänka sig en uppdelning av området mellan en pedagogisk forskare i forskningssektionen och en militärpsykologisk »studieledare» i tilllämpningssektionen. Även vid den nu föreslagna kombinationen av arbetsuppgifterna är det emellertid avsikten, att endast den allmänna planläggningen av exempelvis militärpsykologiska kurser skall göras inom forskningssektionen. Uppgörande av detaljschema, avtal med föreläsare o. dyl. skall däremot skötas av tillämpningssektionen. Pä här ifräga-

varande befattningshavare bör även ankomma att samarbeta med personaltjänstbyrån i fråga om dess studieverksamhet. Den befattningshavare som skall syssla med den pedagogiska forskningen och verksamheten bör ha avlagt licentiatexamen i pedagogik eller psykologi. Med hänsyn till planläggningen av kurser och utarbetandet av hjälpmedel för undervisningen bör han besitta god överblick över hela det militärpsykologiska området. Eventuellt kunde denna befattningshavare i anslutning till sin metodrådgivande verksamhet på det pedagogiska området även i viss utsträckning följa utvecklingen inom objekts- och arbetspsykologien (jfr kap. V), som tills vidare knappast kan beräknas fä särskild företrädare inom sektionen. Erfarenheten torde fä utvisa, om en sådan kombination är möjlig och lämplig, eiler om dessa arbetsuppgifter med större fördel läggas pä annan befattningshavare. Härvid uppkommer också frågan om samarbete med den militärtekniska forskningen och tillämpningen samt med den arbetspsykologiska och arbetsfysiologiska forskningen vid civila institutioner. c. Socialpsykologi och klinisk psykologi (jfr kap. VI och VII) Detta arbetsområde är synnerligen omfattande och skiftande, och det måste betraktas som en provisorisk lösning att i dess helhet lägga det på en befattningshavare. Gemensamt för de här sammanförda problemen är att de gälla den personliga anpassningen till miljön, antingen till den militära miljön i allmänhet (frågor om trivsel, disciplin och ledarskap) eller till krigsförhållanden (skräck, panik, krigsneuroser); antingen »normala» reaktioner (när-

mast den socialpsykologiska delen) eller avvikande reaktioner (närmast den klinisk-psykologiska delen). Befattningshavaren bör även följa den vetenskapliga utvecklingen ifråga om propaganda och psykologisk krigföring. I sistnämnda hänseende blir den närmare avvägningen av befattningshavarens arbetsuppgifter givetvis beroende av de förslag, som kommittén för utredning om det psykologiska försvaret kan komma att framlägga. På denna befattningshavare bör även ankomma det samarbete med personaltjänstbyrån i fråga om socialtjänsten samt med försvarets sjukvårdsstyrelse och särskilt dess psykiatriska sakkunskap, som kontinuerligt bör äga rum. Befattningshavaren bör ha avlagt licentiatexamen i psykologi eller pedagogik och därjämte ha kvalificerat betyg i kandidatexamen i sociologi. Gemensamt för de tre befattningarna gäller, att de ställa stora krav pä förmåga att självständigt bedriva och leda en pä praktiska problem inriktad forskning. Nödvändiga förutsättningar härför äro en kvalificerad vetenskaplig utbildning (fil. lic.-examen har ovan uppställts som minimikrav) och tidigare erfarenheter av likartat arbete, förvärvade inom militär eller civil psykologisk målforskning. Med beaktande av dessa förhållanden ha vi funnit rimligt föreslå, att de tre forskartjänsterna placeras i Ca 29. Såsom hjälpkrafter till föreståndare och militärpsykologer och utan fast tilldelning till verksamhetsområden behöver sektionen på ett första utbyggnadsstadium två amanuenser. För kompetens bör krävas lägre akademisk examen med ämnena psykologi eller pedagogik samt något av ämnena sociologi och statistik. I första hand böra för be205

fattningarna ifrågakomma sådana studerande som avse att avlägga högre examina. För att underlätta rekryteringen av vetenskapligt inriktade studerande på dessa befattningar böra arbetsuppgifterna läggas så att amanuenserna på en del av sin tid självständigt kunna bedriva mindre forskningsarbeten av sådan art, att resultaten kunna utnyttjas såsom uppsatser och avhandlingar i samband med examina. En av amanuenserna bör vid sidan av sitt övriga arbete omhänderha institutets bibliotek. Amanuenserna böra placeras i den reglerade befordringsgången enligt de vid innevarande års riksdag beslutade huvudgrunderna.

3.

Tillämpningssektionen

Tillämpningssektionen har till uppgift att centralt leda samt biträda vid tillämpningen av vid institutet utarbetade metoder ävensom att införskaffa primärmaterial för forskning som bedrives av institutet. Dessa arbetsuppgifter måste handhas i samarbete med militära myndigheter, som dels anlita institutet för sina psykologiska och pedagogiska problem, dels ställa personal och tid till förfogande vid genomförandet av undersökningar och andra psykologiska arbetsuppgifter. Ledningen av sektionen utövas lämpligast av en officer, och dessutom bör varje försvarsgren ha sin militära företrädare och kontaktman inom sektionen. Vidare böra till sektionen knytas tre praktiskt inriktade psykologer, som dels tjänstgöra som exploratörer och provledare, dels medverka vid planläggningen av det psykologiska och pedagogiska tillämpningsarbetet. Å sektionen bör även finnas ett biträde för skriv- och kontorsgöromål. Slutligen

böra även här tjänstgöra värnpliktiga psykotekniker och värnpliktiga expeditions- (skriv-) biträden. Chefen för tillämpningssektionen skall svara för planläggning, genomförande och kontroll av b y r å n s tillämpande verksamhet. Därvid skall han stå i direkt personlig kontakt — normalt alltså ej via föreståndaren — med militära staber, inskrivningsmyndigheter, skolor och förband samt — bl. a. i rekryteringsfrågor — med personaltjänstbyrån. Han skall därjämte bistå föreståndaren i militäradministrativa frågor och direkt under föreståndaren handlägga personalärenden inom institutets samtliga enheter (se specifikation i kap. VIII B 2). För befattningen bör avses en regementsofficer i stabskarriär på aktiv stat, omväxlande från olika försvarsgrenar. Önskvärt är, att befattningshavaren besitter tidigare erfarenhet av personaluttagnings- och annan med byråns arbetsuppgifter besläktad verksamhet samt att ombyte å befattningen icke äger rum med alltför täta mellanrum. Vederbörande bör placeras i lönegraden Ma 30. De speciella försvarsgrensrepresentanterna i tillämpningssektionen ha som huvuduppgifter att undersöka försvarsgrenarnas behov av militärpsykologisk verksamhet och delge forskningsscktionen önskemål och synpunkter i anslutning härtill. De böra vidare i samråd med försvarsgrensstaberna planlägga prövningsverksamhet. Slutligen böra de själva i mån av tid och för ändamålet avpassad utbildning tjänstgöra som exploratörer och provledare. Till befattningarna böra på viss tid kommenderas kompaniofficerare på aktiv stat från respektive försvarsgrenar. Härvid böra om möjligt officerare med utbildning i militärpsykologi och erfa-

renhet av personaluttagningsarbete tagas i anspråk. Psykologerna inom tillämpningssektionen skola vara sektionschefens rådgivare i psykologiska tillämpningsfrågor, deltaga i planläggningen av prövnings- och kursverksamhet samt tjänstgöra som exploratörer och provledare. De befattningshavare som föreslås komma tidtals att vara sysselsatta med prövningsverksamhet vid militära skolor och förband. Med hänsyn till att kontinuerlig explorationsverksamhet under alltför långa tidsperioder verkar i hög grad tröttande, bör sådant fältarbete alternera med tjänstgöring vid institutet. Militärpsykologerna inom tillämpningssektionen böra ha avlagt minst kandidatexamen med kvalificerat betyg i psykologi eller pedagogik. De böra ha betydande erfarenhet av psykologiens praktiska tillämpningar och i synnerhet av explorationsverksamhet, helst i militära sammanhang. Förslagsvis bör en befattning placeras i Ca 27 och en befattning i Ce 25, vartill bör komina en amanuens i den reglerade befordringsgången. 4.

Statistiksektionen

Statistiksektionen bör ha till uppgift dels att utföra regelmässigt återkommande undersökningar på statistiskt material, som sammanbragts vid institutets tillämpande verksamhet, dels biträda med statistisk bearbetning av vid institutet utförda speciella undersökningar. Sektionen skall därjämte h a n d h a skötseln av institutets arkiv och blankettförråd. Även om sektionen lyder direkt under föreståndaren, bör dock sektionen, när det gäller tillfälliga undersökningar av mindre omfång, arbeta efter anvisningar direkt av övriga sektioner.

Vi ha räknat med att möjligheter böra beredas institutet att anlita centrala värnpliktsbyråns hålkortsanläggning samt i mån av behov även andra statliga och civila organ för maskinell statistisk bearbetning. Ifrågasättas kan dock, om det icke kunde vara av värde att vid institutet ha tillgång till en apparatur för sortering av hålkort. Chef för sektionen bör vara en aktuarie, som enligt stående direktiv från föreståndaren eller tillfälliga bearbetningsplaner från föreståndare och från de övriga sektionerna skall i detalj planlägga, leda och i rapporter redovisa statistiska undersökningar. Han skall föreslå principer för primärmaterialets registrering och arkivering, öva tillsyn över. arkiv och blankettförråd samt i övrigt leda avdelningens arbete. Aktuarien bör ha akademisk utbildning i statistik och därjämte vara förtrogen med hålkorts- och andra moderna bearbetnings- och registreringsmetoder samt besitta erfarenhet av administrativ statistik och arbetsledning i samband med praktiskt statistiskt arbete. Tjänsten bör placeras i Ca 27. En särskild tjänsteman bör handha det omfattande arkiv av provhandlingar och annat statistiskt primärmaterial som kommer att finnas vid institutet. Han bör även sörja för förvaring och utlämning av obrukat prövningsmaterial och andra för den tillämpande verksamheten erforderliga blanketter. Tjänsten kan besättas med pensionerad underofficer med arvode enligt löneklassen 22. Vederbörande bör ha erfarenhet av personalregistrerings- och liknande verksamhet. För registrerings- och sammanställningsarbete m. m. bör sektionen såsom fast personal ha två biträden för skrivoch kontorsgöromål.

5. Expeditionen Expeditionen skall h a n d h a dels kamerala ärenden, dels skriv- och andra expeditionsgöromål. Föreståndaren för expeditionen får till uppgift att handha byråns medelsförvaltning, vara uppbördsman för byråns inventarier samt leda expeditionspersonalens arbete. Tjänsten bör besättas med pensionerad underofficer i arvodesbefattning. Vederbörande bör ha erfarenhet av kassa- och expeditionstjänst. Som fast personal för expeditionsarbetet erfordras ett kanslibiträde i Ca 11, avsett att vara sekreterare ät institutets chef och i övrigt att handha mera kvalificerade expeditionsgöromål, samt två biträden för skriv- och kontorsgöromål i den reglerade befordringsgången. 6. Användningen av värnpliktig personal Inom de militärpsykologiska institutioner, som f. n. äro organiserade, tjänstgöra värnpliktiga expeditions- och skrivbiträden samt ordonnanser till ett sammanlagt antal av sju a nio, varav vid centrala värnpliktsbyråns personalprövningsdetalj fyra å fem ur armén och vid marinens mililärsociala detalj tre å fyra ur flottan. Expeditionsoch skrivbiträdena ha framför allt använts för statistiska arbeten. Flera av dem ha varit studenter i besiktningsgrupp 3 och 4 vilka påbörjat eller planerat akademisk utbildning inom psykologi, sociologi och statistik. En sådan placering har visat sig fördelaktig både för institutionerna och för de värnpliktiga själva, som härvid erhållit praktik. Det antal värnpliktiga som vanligen varit disponibla har varit ett mini* mum för den nuvarande verksamheten. Eftersom verksamheten vid det h ä r föreslagna institutet kan beräknas bli mer

omfattande än vid de nuvarande organen tillsammans, ej minst med avseende på statistiska bearbetningsuppgifter o. dyl., synes det påkallat att föreslå en utökning av antalet värnpliktiga jämfört med nuläget. Å andra sidan torde under de närmaste åren tillkomma en ny kategori av värnpliktiga, nämligen sådana för psykotekniker-(psykolog-) utbildning uttagna, vilka beräknas göra en del av sin utbildningstid vid det centrala militärpsykologiska organet (jfr n e d a n ) . Det synes därför rimligt att räkna med att den erforderliga ökningen delvis kommer till stånd genom att sistnämnda kategori av värnpliktiga fär tagas i anspråk. Antalet värnpliktiga i expeditionstjänst synes med hänsyn härtill kunna bibehållas ungefär vid det nuvarande, nämligen c:a tio, av vilka sex lämpligen böra var expeditionsbiträden (med studentexamen eller likartad skolunderbyggnad), tre skrivbiträden och en ordonnans. Expeditionsbiträdena avses närmast för statistiska arbeten, skrivbiträdena för arkiv- och kontorsgöromål, ordonnansen för budsändning, som biträde vid blankettdistribution o. dyl. Uttagning och utbildning av värnpliktiga psykotekniker (psykologer) behandlas närmare i kap. XVIII. Där föreslås med utgångspunkt från 1948 års värnpliktskommittés förslag, att utbildningen till väsentliga delar skall förläggas till det militärpsykologiska institutet eller i anslutning till dess verksamhet på fältet. Inom institutet böra de värnpliktiga psykologerna efter en kursmässig utbildning till en början omväxlande tjänstgöra vid forsknings- och tillämpningssektionerna, varefter en viss specialisering anpassad efter vederbörandes civila utbildning och fackliga inriktning bör kunna äga rum.

Värnpliktskommittén har räknat med ett årligt utbildningsbehov av 25 psykotekniker. Det torde vara tvivelaktigt, om detta antal inom de närmaste åren skall kunna uppnås. Visserligen är tillströmningen till psykologi- och pedagogikstudier stor, men relativt få torde redan före högskolestudiernas början vara inriktade på dessa ämnen som huvudämnen, vilket utgör förutsättning för uttagning i samband med inskrivning. Ej heller torde ett institut av det omfång som utredningen föreslagit ha tillräcklig utbildningskapacitet för sä många. En väsentlig del av utbildningen måste nämligen ha formen av individuell handledning av de värnpliktiga psykologerna i samband med utförandet av forsknings- och tillämpningsuppgifter. Denna handledning kan beräknas bli mycket tidskrävande för de vid institutet anställda psykologerna. Även i administrativt hänseende innebär utbildningen en avsevärd arbetsbelastning, såtillvida som något organ — lämpligen just det militärpsykologiska institutet — måste följa de inskrivna psykologernas studier m. m. Om också de värnpliktiga psykologerna genom sitt arbete kunna ge ett värdefullt tillskott till institutets kapacitet, måste man räkna med att detta till väsentliga delar motvägs av att institutets befattningshavare för deras utbildning tagas från sina övriga arbetsuppgifter. De värnpliktiga psykologernas utbildning inom institutet är emellertid i hög grad motiverad av betydelsen ur krigsförberedelsesynpunkt.

7. Sammanställning av institutets personalbehov 1 föreståndare (alt. professor och föreståndare) Cp 13 Forskningssektionen 3 militärpsykologer 2 amanuenser

Ca 29 Beglerad befordringsgång 1 biträde för skriv- Reglerad beoch kontorsgöromål fordringsgång

Tillämpningsse ktionen 1 major el. kommendörkapt. av 2. graden Ma 30 3 officerare representerande de olika Kompoff försvarsgrenarna (kommend.) 1 militärpsykolog Ca 27 Ca 25 1 » Reglerad be1 amanuens fordringsgång 1 biträde för skriv- o. Reglerad befordringsgång kontorsgöromål Statistiksektionen 1 aktuarie Ca 27 1 underofficer Arvode 1:22 2 biträden för skriv- Reglerad beo. kontorsgöromål fordringsgång Expeditionen 1 underofficer Arvode 1: 22 Ca 11 1 kanslibiträde 2 biträden för skriv- Beglerad beo. kontorsgöromål fordringsgång

209 14

XV. ANKNYTNINGEN TILL MILITÄRA UPPDRAGSGIVARE OCH TILL CIVIL EXPERTIS PÅ BERÖRDA OMRÅDEN

A. Allmänna synpunkter Såsom tidigare i flera sammanhang framhållits, ha de centrala organ som i föregående kapitel föreslagits för personaltjänsten resp. för militärpsykologien starkt behov av kontakt såväl med den militära verksamheten och dess ledning som med den verksamhet på motsvarande områden, som bedrivs vid olika civila institutioner. Detta behov av kontakt och samverkan h a r redan i rnånga avseenden präglat förslagen om institutionernas ställning och inre organisation. Sålunda torde förslagen om deras placering inom försvarsledningen, om direkta tjänstevägar till staber och förband samt om placering inom organen av officerare ur olika försvarsgrenar vara ägnade att skänka militärledningen inflytande över verksamheten liksom att skapa en livaktig och befruktande samverkan mellan den militära verksamheten och organen, vilka i många avseenden få karaktären av serviceorgan. — Samverkan med fackligt närbesläktade civila institutioner tillgodoses framför allt genom att till institutionerna knytas civila specialister frän resp. fackområden, vilka f. ö. ofta torde ha fått sin fackutbildning inom de institutioner som p å civilt håll företräda resp. facksynpunkter. Det måste 210

anses vara ett vitalt intresse för dessa specialister att vidmakthålla kontakten med institutioner och kolleger inom civila verksamhetsområden. Vid sidan av dessa i organisationsförslagen redan inbyggda åtgärder för att trygga de betydelsefulla kontakter som ovan skisserats, h a r utredningen emellertid också ansett sig b ö r a föreslå särskilda organ med uppgift att tillgodose behovet av samverkan med verksamhetens intressenter såväl inom försvaret som inom motsvarande civila fackområden. Sådana organ finnas i form av styrelser, n ä m n d e r och råd inom olika delar av förvaltningen, där behovet av avvägning mellan olika intressenter och facklig kontroll av verksamheten föreligger. De mest näraliggande exemplen utgöra styrelserna för försvarets forskningsanstalt och för försvarets socialbyrå, det vetenskapliga rådet vid försvarets sjukvårdsstyrelse samt försvarets upplysnings- och personal värdsnämnd, av vilka två direkt beröras av utredningens verksamhet. Utomlands finns också en rad organ av denna typ. Utredningen h a r stannat vid att föreslå, att till vartdera organet knytes ett råd med de funktioner och den sam-

mansättning som nedan anges. Ett annat alternativ hade varit att ge råden styrelses befogenheter. Detta skulle emellertid vara föga förenligt med förslaget att placera respektive institutioner u n d e r överbefälhavaren genom chefen för försvarsstaben. Antingen måste då styrelserna kopplas in mellan chefen för försvarsstaben och organens chefer, vilket bl. a. med hänsyn till deras sammansättning knappast torde vara lämpligt, eller också skulle institutionernas chefer ha att ta direktiv både från den högsta militära ledningen och frän en styrelse, vilket skulle kunna

medföra komplikationer. Dessa visserligen övervägande formella svårigheter undvikas, om den rådgivande ställningen markeras. Rådens militärt och fackligt auktoritativa uttalanden torde i realiteten kunna utöva ett lika starkt inflytande pä verksamheten som direktivgivande beslut. Det bör föreskrivas, att i fall, då yttrande av respektive råd inhämtats, yttrandet skall bifogas framställning i det ärende, varom fråga är. I det följande lämnas förslag till arbetsuppgifter och sammansättning för ett personaltjänstråd och ett militärpsykologiskt råd.

B. Rådgivande organ 1. Försvarets personaltjänstråd Som framgår av redogörelsen i kap. IX finnas i den nuvarande organisationen flera olika organ av nämndkaraktär. Dessa organ äro försvarets upplysnings- och personalvärdsnämnd, styrelsen för försvarets socialbyrå, värnpliktshjälpsdelegationen inom socialbyrån och studierådet vid försvarets brevskola. Upplysnings- och personalvårdsnämnden är rådgivande och vägledande rörande alla personaltjänstfrågor. Socialbyråns styrelse sysslar i huvudsak — förutom med vissa administrativa uppgifter — med rekryteringsoch civilanställningsfrågor, som gälla fast anställt manskap, medan värnpliktshjälpsdelegationen fattar beslut i vissa bidrags- och låneärenden. Studierådet vid brevskolan, vars funktion torde framgå av namnet, har enligt erhållna uppgifter icke utnyttjats i någon väsentlig mån under tiden efter dess tillkomst. När en sådan koncentration av verk-

samheten genomföres, som föreslagits i kap. XIII, torde med fördel en förenkling av nämndorganisationen kunna komma till stånd. Vi ha funnit, att till den föreslagna personaltjänstbyrån bör knytas ett råd, försvarets personaltjänstråd, vilket skulle ersätta de nuvarande fyra organen. I väsentliga avseenden kan detta räd konstrueras med upplysnings- och personalvårdsnämnden som förebild. Bl. a. bör dess verksamhet i regel vara fördelad pä två avdelningar. Personaltjänsträdets uppgift skall i första h a n d vara att genom rådgivning och vägledning stödja personaltjänstbyråns verksamhet samt förmedla impulser från ansvarigt militärt håll, berörda delar av samhällslivet och personalgrupper i syfte att främja personaltjänsten inom försvaret. Badet skall sålunda yttra sig över sådana förslag och ärenden, som äro av principiell betydelse eller eljest underställas rådet, själv avgiva förslag om åtgärder, som 211

anses böra vidtagas, följa utvecklingen inom hithörande områden och i övrigt giva impulser till fromma för personaltjänsten inom försvaret. Bl. a. böra framställningar till Kungl. Maj:t, anslagsäskanden, förslag rörande användning av tillgängliga medel, förslag till utnämning och förordnande av viss personal m. m. underställas rådet för yttrande i den omfattning det visar sig ändamålsenligt. Det synes icke möjligt att i förväg i detalj reglera alla de olika slag av frågor, för vilkas handläggning rådets medverkan är önskvärd. Sålunda kan det visa sig lämpligt, att rådet eller en avdelning därav även blir beslutande i vissa bidrags- eller lånefrågor. Vi förutsätta, att erfarenheten under de första verksamhetsåren skall vara vägledande härutinnan. Som tidigare anförts under Allmänna synpunkter anse vi, att rådet i likhet med det senare föreslagna militärpsykologiska rådet bör direkt anslutas till vederbörande verkställande organ. Om ett råd av denna karaktär skall kunna utöva något väsentligt inflytande och fylla sin uppgift, måste det vara så nära som möjligt anslutet till det organ, som handhar den verkställande delen av verksamheten. Däremot ha vi icke kunnat finna någon påtaglig fördel förenad med att — på sätt skett med några av de nuvarande nämndorganen — placera rådet direkt under Kungl. Maj:t. För att säkerställa en allsidig representation och erforderlig auktoritet böra likväl nämndens icke självskrivna ledamöter och suppleanter (enligt mom. a—g här nedan) förordnas av Kungl. Maj: t. De fyra nuvarande nämndorganen ha sammanlagt icke mindre än 37 ledamöter jämte suppleanter till samma antal, vartill kommer möjligheten att adjunge212

ra ytterligare representanter för olika intresseområden. Även om denna mångsidiga representation ur vissa synpunkter kan vara värdefull, synes dock en väsentlig begränsning av antalet ledamöter nödvändig. Vi ha beräknat, att nämnden bör bestå av högst 16 ledamöter, vilket överensstämmer med antalet ledamöter i den nuvarande upplysnings- och personalvårdsnämnden. Med vissa undantag torde det icke vara nödvändigt att instruktionsmässigt fastställa, att varje ledamot, såsom f. n. är fallet, skall vara representant för en viss intresseriktning eller organisation. Valet av lämpliga ledamöter bör i stället gärna ske med hänsyn till att vederbörande har intresse för och erfarenheter frän flera av verksamhetsområdena. Möjligen kan på denna väg en av praktiska skäl önskvärd begränsning av antalet ledamöter åstadkommas. Med beaktande av dessa synpunkter föreslå vi, att rådets sammansättning blir sådan, att det tillgodoser följande önskemål om representation: a) En militär representant för varje försvarsgrensledning och en för försvarsstaben. Dessa böra lämpligen vara cheferna för organisations- eller utbildningsavdelningarna eller högre befattningshavare inom respektive försvarsgrensledning och chefen för det upplysnings- och pressorgan inom försvarsstaben, som omnämnes i kap. XVII. Suppleanter böra vara de, som ha motsvarande tjänsteåligganden som de ovan nämnda. b) Tvä representanter för personalförbund som omfattar personal inom försvaret. Därvid bör iakttagas, att suppleanterna för dessa ledamöter lämpligen böra utses från andra dylika organisationer än de bland ledamöterna företrädda. Vi förutsätta, att byrån i det

dagliga arbetet kommer att ha en så nära kontakt med personalorganisationerna att en mera allsidig representation i rådet icke erfordras. Företrädare för organisationer, som icke äro representerade i rådet, kunna och böra givetvis tillkallas i särskilda fall, dä anledning till överläggning med dem är förhanden. c) En representant för de värnpliktiga, som relativt nyligen fullgjort sin tjänstgöring. Denne kan antingen utväljas bland medlemmarna i någon ungdomsorganisation eller bland dem, som nyligen genomgått en kadettskola eller motsvarande längre militär utbildning. d): En präst i svenska kyrkan och en representant för frikyrkliga samarbetskommittén. En av dessa föreslås jämväl vara verkställande prästerlig ledamot och därvid särskilt handhava de ärenden av själavårdande karaktär, som skola handläggas av rådet. Vi förutsätta sålunda, att den ordning, som f. n. gäller i fråga om fördelning av dessa ärenden mellan försvarsstaben och försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd, i stort sett skall tillämpas även i den nya organisationen. e) En representant för folkbildningsverksamheten och en för publicistisk verksamhet, vilka närmast skola följa studieverksamheten. f) Två representanter för socialvårdande, ekonomisk eller motsvarande verksamhet i samhället. Åtminstone den ene bör utses bland befattningshavare inom arbetsmarknadsstyrelsen, försvarets civilförvaltning, riksförsäkringsanstalten, socialstyrelsen eller likartade ämbetsverk, med vilka b y r å n kan förutses ha kontinuerligt samarbete. g) En representant för de frivilliga försvarsorganisationerna, bland vilka i detta sammanhang böra inbegripas för-

eningar, som bedriva försvarsupplysning. h) Cheferna för det militärpsykologiska institutet och personaltjänstbyrän, varvid den senare även i allmänhet skall vara föredragande och därvid äga anmoda befattningshavare inom byrån att utan rösträtt närvara vid sammanträden i nämnden. Den tanken h a r även väckts, att de inom försvarets personaltjänst praktiskt arbetande befattningshavarna skulle bli representerade i rådet. För vår del utgå vi emellertid från att dessa befattningshavares synpunkter böra komma till uttryck redan i det fortlöpande samarbetet med personaltjänstbyrän och därjämte även vid de allmänna konferenser med personaltjänstens befattningshavare, som enligt vår mening böra äga rum ungefär vartannat år (se vårt betänkande I sid. 84 och 127). Som tidigare antytts bör rådets arbete i huvudsak äga rum inom två avdelningar, en för social och en för studieverksamhet. Den närmare fördelningen av ledamöter på dessa avdelningar bör beslutas av nämnden. Inom avdelningarna torde sektionscheferna inom byrån kunna vara föredragande. Ordförande och vice ordförande böra utses av Kungl. Maj:t, i första hand bland nämndens ordinarie ledamöter. Ordföranden bör dock, om så anses lämpligt, kunna utses utanför ledamöternas krets. Suppleanter böra utses till lika antal som ledamöterna. Sekreteraren hos nämnden utses lämpligen bland befattningshavarna i personaltjänstbyrän på förslag av chefen för byrån. 2. Försvarets psykologiska råd Försvarets psykologiska råd skall representera huvudintressenterna inom försvaret i den militärpsykologiska 213

verksamheten samt den vetenskapliga forskningen på motsvarande områden. Rådet skall följa verksamheten inom det militärpsykologiska organet, medverka vid samordnandet och angelägenhetsgraderingen av olika uppdragsgivares intressen i fråga om organets verksamhet, föreslå upptagandet av nya forskningsprojekt, andra arbetsuppgifter eller metoder samt överhuvud taget verka för en planering av arbetet på längre sikt. Planerna för större forskningsprojekt eller principiellt betydelsefulla omläggningar av den tillämp a n d e verksamheten skola underställas rådet för granskning. Rådet skall fördela tillgängliga medel för utläggande av forskningsuppgifter på civila forskningsinstitutioner (jfr C) och granska resultaten av dessa undersökningar. Rådet skall före överlämnandet till försvarsstabschefen yttra sig över inom institutionen uppgjorda budgetförslag samt över förslag till besättande av tjänster i den ordning som i kap. XII B 3 föreslagits. Rådet synes böra sammansättas så att följande myndigheter eller intressegrupper bli representerade i detsamma: a) Försvarsgrensledningarna, försvarsstaben och centrala värnpliktsbyrån, vilka lämpligen företrädas av regementsofficerare som syssla med utbildnings- eller personalfrågor (högst fem ledamöter). b) Forskningen vid universitet och högskolor inom psykologi, pedagogik och pedagogisk psykologi samt sociologi (förslagsvis tre ledamöter). c) Den militärpsykiatriska forsknings- och tillämpningsverksamheten (en ledamot).

d) Försvarets personaltjänstbyrä och försvarets psykologiska institut, företrädda av sina chefer (två ledamöter). Föreståndaren för institutet bör även i allmänhet vara föredragande och därvid äga anmoda befattningshavare inom b y r å n att utan rösträtt närvara vid samm a n t r ä d e n i rådet. Ledamöterna jämte suppleanter böra utses för en tid av tre är, ledamöter enligt mom. a—c av Kungl. Maj:t. Ledamöterna enligt mom. d bli självskrivna. Ordförande och vice ordförande utses för samma tid av Kungl. Maj :t. Av dessa bör den förre kunna väljas utanför kretsen av ovan angivna ledamöter. Rådet kan enligt detta förslag komma att omfatta maximalt tolv ledamöter. Om ordförande utses inom den enligt mom. a—d givna ramen nedgår antalet till elva. En ytterligare minskning av antalet kan tänkas äga rum t. ex. genom att arméchefen som sin representant föreslår samma person som chefen för centrala värnpliktsbyrån. Att ytterligare nedbringa antalet ledamöter torde emellertid ej vara möjligt utan att alltför stora luckor i representationen uppstå. Samtidigt måste man nog anse organet något större än som med hänsyn till arbetseffektiviteten vore önskvärt. En uppdelning på arbetsgrupper för den detaljerade behandlingen av viktigare ärenden torde därför vara att förorda. Denna uppdelning måste emellertid anpassas efter ärendenas art, varför detaljförslag här ej kunna framläggas. Rådet bör också ha befogenhet att med sig tillfälligt adjungera utanför rådet stående experter, t. ex. från psykologiens tillämpning inom näringslivets personalarbete. Sekreterare bör utses bland det psykologiska institutets personal.

C. Anlitande av civila institutioner för särskilda forskningsuppdrag m. m. Såsom tidigare framhållits, kan kontakten med civila institutioner även få formen av direkta uppdrag eller stödjande av där bedriven forskning. Detta gäller närmast inom den militärpsykologiska verksamheten. Denna samarbetsform h a r i stor utsträckning tillämpats i Förenta staterna* där mycket betydande belopp årligen gå till universitetsinstitutioner för av försvaret kontrakterad forskning. Utredningen h a r funnit, att ett utnyttjande av vid universitet och högskolor befintliga resurser även hos oss skulle vara gynnsamt, men att det i universitetsooh högskoleinstitutionernas nuvarande läge skulle ställa sig svart i någon större utsträckning. En sammankoppling med forskningen vid universitet och högskolor vore i synnerhet önskvärd, där forskare redan arbeta med problem som tangera för försvaret betydelsefulla frågor eller där problemen kräva experimentalpsykologisk laboratorieutrustning. Även stödjande av ren grundforsk-

ning torde i längden ge praktiskt värdefullt utbyte. Utredningen h a r pä denna punkt måst stanna vid att föreslå, att ett visst belopp årligen anvisas för tillfälliga militärpsykologiska undersökningar och att detta belopp disponeras av försvarets psykologiska räd. Detta belopp h a r h ä r upptagits till 15 000 kronor, vilket torde få betraktas som ett minimibelopp. Erfarenheten torde få utvisa i vad mån detta belopp i framtiden behöver ökas. Rådet skall antingen kunna använda detta anslag för tillfälliga undersökningar utförda inom det militärpsykologiska institutet eller för utläggande av specificerade forskningsuppdrag hos universitets- och högskoleinstitutioner. Uppdragen böra även kunna ha ren grundforskningskaraktär. Samma principer för utbetalning av medel, redovisning m. m. böra därvid tillämpas som gälla för de statliga forskningsrådens verksamhet.

XVI. KOSTNADSBERÄKNINGAR

I anslutning till vårt i det föregående framlagda förslag förorda vi, att särskilda anslag anvisas under fjärde huvudtiteln för dels försvarets personaltjänstbyrå, dels ock försvarets psykologiska institut. För ettvart av organen böra uppföras ett avlöningsanslag och ett omkostnadsanslag. I fråga om övriga för verksamheten erforderliga anslag hänvisas till vad därom anförts i utredningens betänkande I. Formellt innebär det nu framlagda förslaget en jämkning i värt tidigare förslag i vad avser utgifternas fördelning på olika anslag. Vi räknade tidigare med att medel för avlöningar till personal vid det centrala personaltjänstorganet skulle upptagas under ett anslag till Personaltjänst: Avlöningar. Vi utgå alltjämt från att personalen vid eventuella distriktsorgan och vid truppförband (motsvarande) skall avlönas från ett sådant anslag. Motsvarande jämkning förutsattes i fråga om vårt tidigare förslag om ett anslag till Personaltjänst: Omkostnader. Med hänsyn till att enligt förevarande förslag försvarets upplysningsoch personalvårdsnämnd kommer att uppgå i försvarets personaltjänstråd kan vidare det i vårt tidigare förslag förutsatta anslaget till Försvarets upplysningsoch personalvårdsnämnd m. m. minskas med belopp avseende verksamheten inom nämnden. I samband därmed bör anslaget få annan beteckning. Vissa andra omarbetningar av förslagen i betänkande I kunna med

hänsyn till förändringar i pris- och löneläget sedan det tidigare förslaget avgavs är 1950, bli erforderliga. I fråga om avlöningsanslagen ha efterföljande kostnadsberäkningar uppgjorts med utgångspunkt från lägsta löneklassen i angivna lönegrader, dock att för amanuenser och biträden för skriv- och kontorsgöromål kostnaderna beräknats efter 21 resp. 6 löneklassen. Kostnaderna för rörligt tillägg ha beräknats efter de löner, som utgå enligt kungörelsen den 14 m a r s 1952 (nr 65). Vid inrättandet av de nya organen avses, på sätt framgår av det föregående, vissa nu vid försvarsstaben, centrala värnpliktsbyrån och marinstaben inrättade tjänster ävensom samtliga nu för försvarets socialbyrå och försvarets brevskola uppförda tjänster skola utgå ur organisationen. Då nuvarande innehavare av sådana tjänster åtminstone i viss utsträckning kunna förutsättas erhålla tjänster inom de nya organen, kunna härav föranledas jämkningar i kostnadsberäkningarna för de nya organen, enär åtskilliga av dessa tjänstemän redan nu tillhöra högre löneklass än den lägsta inom förekommande lönegrader. Klarhet beträffande sådana överflyttningar kan dock ej vinnas förrän längre fram (jämför Kap. XVII. Övergångsfrågor). Utredningen h a r därför stannat vid att föreslå att — i olikhet mot vad normalt sker — även anslagsposterna till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal betecknas förslagsvisa.

Kungl. Maj:t torde i samband med fastställande av dispositionsföreskrifter för anslagen böra meddela särskilda bestämmelser av innehåll, att från sistnämnda anslagsposter må bestridas kostnaderna för löner till innehavare av vissa särskilt förtecknade tjänster. Sedan erforderlig stadga i den nya organisationen vunnits, b ö r övergång ske till det normala systemet. Beräkningarna under omkostnadsanslagen måste självfallet bliva rätt schematiska. De bygga dock i huvudsak på erfarenhetsmässiga grunder. Erfarenheterna av den nya organisationen under de närmaste åren torde emellertid kunna giva anledning till vissa jämkningar. Följande anslag böra upptagas för de centrala organen på nu ifrågavarande områden. Försvarets personaltjänstbyrå: Avlöningar, förslagsanslag 543 000 kronor. Avlöningsstat Utgifter 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 210 000 2. Arvoden lill pensionerad personal i arvodesbefattningar, förslagsvis 23 000 3. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t 10 000 4. Avlöningar till övrig iokeordinarie personal, förslagsvis 130600 5. Börligt tillägg, förslagsvis ... 191 000 Summa kronor 564 600 Särskilda uppbördsmedel: Pensionsmedel, förslagsvis ... 21600 Nettoutgift kronor 543 000 Av posten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t,

beräknas omkring 6 800 kronor för årsarvoden och dagarvoden till personaltjänsträdet, 1 200 kronor för årsarvodet till fältprosten och 2 000 kronor för anlitande av särskilda sakkunniga. Till jämförelse mä nämnas, att avlöningskostnaderna för de vid försvarsstaben, försvarets socialbyrå och försvarets brevskola förefintliga tjänster, som vid genomförande av värt förslag skola utgå ur organisationen, ävensom för arvoden till upplysnings- och personalvårdsnämnden för innevarande budgetår beräknas uppgå till 547 000 kronor. För att jämförelsen skall bli rättvisande ha kostnaderna därvid beräknats frän samma utgångspunkter som angivits i det föregående, alltså efter lägsta löneklass inom lönegraden. Hänsyn har icke tagits till de löneuppflyttningar som kunna bli följden av tjänsteförteckningskommitténs förslag. Omorganisationen skulle således i denna del medföra en mindre kostnadsbesparing. Försvarets personaltjänstbyrå: Omkostnader, förslagsanslag 92 000 kronor. Stat 1. Sjukvård m. m., förslagsvis ... 4 000 2. Beseersättningar, förslagsvis 16 000 3. Expenser, förslagsvis 50 000 4. Publikationstryck, förslagsvis 22 000 Summa kronor 92 000 Omkostnadsanslagen under försvarets socialbyrå och försvarets brevskola samt den för personalvårdsverksamheten vid försvarsstaben uppskattade andelen under försvarsstabens omkostnadsanslag beräknas för innevarande budgetår av utredningen till 98 500 kronor. Utredningens förslag till omkostnadsstat för personaltjänstbyrän skulle således innebära en besparing av 6 500 kronor. 217

Försvarets psgkologiska institut: Avlöningar, förslagsanslag 314 000 kronor. Avlöningsstat Utgifter 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 102 700 2. Arvoden till pensionerad personal i arvodesbefattningar, förslagsvis 18 300 3. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t 50 000 4. Avlöningar till övrig ickeordinarie personal, förslagsvis 62000 5. Börligt tillägg, förslagsvis 98 000 Summa kronor Särskilda u p p b ö r d s m e d e l : Pensionsmedel, förslagsvis ...

331 000

Nettoutgift kronor

314 000

17 000

I anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, ingår dels 5 000 kronor för verksamheten inom försvarets psykologiska råd, dels 30 000 kronor för arvoden åt sakkunniga, som anlitas i samband med vissa personalprövningar, dels ock 15 000 kronor för bestridande av utgifter för särskilda forskningsuppgifter, som antingen kunna utläggas på civila forskningsinstitutioner eller utföras i psykologiska institutets regi. Kostnaderna för avlöning för innevarande budgetår till den personal, som nu sysselsattes med hithörande arbetsuppgifter inom centrala värnpliktsbyrån och marinstaben och som förutsat-

tes bliva överförd till eller ersatt med personal vid psykologiska institutet, uppskattas till 190 000 kronor. Av samma skäl som för personaltjänstbyrän avser beräkningen här lägsta löneklass i angivna lönegrader. Utredningens förslag i denna del innebär sålunda en kostnadsökning av 124 000 kronor. Härvid bör dock beaktas, att sistn ä m n d a belopp kan komma att minskas med hänsyn till de löneregleringar, som kunna bli resultatet av 1949 års tjänsteförteckningskommittés förslag. Försvarets psykologiska kostnader, förslagsanslag nor.

institut: Om108 000 kro-

Omkostnadsstat. 1. Sjukvård m. m., förslagsvis 2. Beseersättningar, förslagsvis 3. Expenser, förslagsvis 4. Publikationstryck, förslagsvis

3 000 45 000 30 000 30000

Summa kronor 108 000 Utgifter av h ä r avsett slag för personalprövningsdetaljen inom centrala värnpliktsbyrän och marinens militärsociala detalj för innevarande budgetär uppskattar utredningen till 82 000 kronor. Vårt förslag innebär alltså en merkostnad på 26 000 kronor i delta avseende. Eftersom de av utredningen i kap. IV föreslagna kurserna för militära lärare i psykologi ej torde återkomma varje år, har utredningen räknat med att medelsanvisning till dessa skall ske i varje särskilt fall.

XVII. ÖVERGÅNGSFRÅGOR

A. Allmänna riktlinjer Det av utredningen framlagda förslaget till ny central organisation för personaltjänsten resp. militärpsykologien innebär, att ett flertal organ eller delar av sädana skola sammanslås med varandra. Försvarets personaltjänstbyrå med det därtill anslutna rådet föreslås sålunda, såsom framgår av kap. XII, övertaga de arbetsuppgifter som nu orahänderhavas av försvarsstabens personalvårdsavdelning, försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd, försvarets brevskola och försvarets socialbyrå (med vissa undantag) samt delar av verksamheten vid försvarsstabens upplysningsdetalj och marinstabens militärsociala detalj. Försvarets psykologiska institut med tillhörande råd föreslås övertaga de arbetsuppgifter, som nu skötas av personalprövningsdetaljen inom centrala värnpliktsbyrån samt större delen av verksamheten vid marinstabens militärsociala detalj. Dessutom tillkomma inom de bada föreslagna organen vissa hittills eftersatta arbetsuppgifter. En övergång till den nya organisationen kräver vissa detaljförberedelser, som icke lämpligen kunna vidtagas, förrän statsmakterna tagit principiell ställning till de organisatoriska förslag som framlagts i de närmast föregående kapitlen. Detta förberedelsearbete kommer framför allt att omfatta följande uppgifter. 1. Instruktioner och arbetsordningar skola utarbetas för de nya institutionerna. Ett relativt detaljerat underlag här-

för h a r lämnats i detta betänkande, varför ett genomförande av denna arbetsuppgift icke behöver bli särskilt tidsödande. 2. Viss omorganisation inom de centrala organ, ur vilka delar överföras till de föreslagna nya organen, samt smärre ändringar i instruktionerna för förstnämnda organ skola samtidigt genomföras. Detta gäller närmast försvarsstaben och centrala värnpliktsbyrån. Vi återkomma i det följande med vissa synpunkter på denna omorganisation. 3. Lokaler för de nya institutionerna skola anskaffas. I detta sammanhang må endast erinras om önskemålet att personaltjänstbyrän förlägges i närheten av försvarsstaben och det psykologiska institutet i närheten av de militära staberna och centrala värnpliktsbyrån. Vidare må framhållas angelägenheten av att de olika delarna av respektive institutioner fä sina tjänstelokaler pä samma ställe. Som framgår av det föregående är nämligen ett nära samarbete inom var och en av institutionerna av väsentlig betydelse för deras arbetsresultat. 4. Tjänstetillsättningar måste äga rum, varvid befattningshavarna i de nuvarande berörda organen omplaceras antingen i de föreslagna institutionerna eller på annat håll inom statsförvaltningen. Därjämte skall ny personal i erforderlig utsträckning tillsättas. Vissa särskilda övergångsanordningar kunna härvid bli aktuella. Det bör ankomma 219

på Kungl. Maj:t att meddela beslut härom. Vidare skola ledamöter och suppleanter i de föreslagna raden utses. Det synes härvid lämpligt, att Kungl. Maj:t i första h a n d utser de bada cheferna för personaltjänstbyrän och psykologiska institutet samt därefter snarast sektionschefer och motsvarande befattningshavare. Detta förberedelsearbete torde icke behöva bli av större omfattning. Det kommer emellertid att medföra vissa svårigheter, som främst ha samband med behovet av att det löpande arbetet skall kunna fortgå även under övergångstiden. En tänkbar lösning vore, att Kungl. Maj:t, sedan beslut om en omorganisation fattats och cheferna för de nya institutionerna utsetts, uppdroge åt dessa chefer att utarbeta och till Kungl. Maj:t inkomma med förslag i n ä m n d a hänseenden. En annan lösning vore, att sådant uppdrag lämnades åt en särskild organisationskommitté på sätt skedde exempelvis vid genomförandet av den år 1943 beslutade reformen av försvarets centrala förvaltning. En sådan kommitté torde böra sammansät-

B.

Personaltjänsten

Verksamheten vid försvarsstabens personalvårdsavdelning skall i sin helhet övertagas av personaltjänstbyrän. Eftersom försvarsstabschefen — liksom överbefälhavaren m. fl. •— enligt förslaget skall äga samma tillgång till den föreslagna b y r å n som till den nuvarande avdelningen, behöver givetvis icke någon ersättning för denna avdelning tillkomma inom försvarsstaben. Försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd ersattes i förslaget närmast av personaltjänstrådet och inga

tas av några få personer, som äga god förtrogenhet med de nuvarande organens arbete och personalförhållanden. Enligt vår mening skulle sistnämnda lösning vara att föredraga. När cheferna för institutionerna äro utsedda, böra de inga i denna kommitté. För att nedbringa de kostnader som måste uppstå i samband med en omorganisation föreslå vi, att inventarier, såsom möbler och kontorsmaskiner m. m., facklitteratur, expensmateriel och förråd av olika slag, som disponeras av nuvarande berörda organ, överföras till de nya institutionerna. Vissa medel av engångsnatur kunna härutöver dock bli erforderliga för nyanskaffningar. Utöver vad ovan sagts skola synpunkter framläggas endast på några speciella frågor i samband med övergången, vilka närmast ha samband med det förberedelsearbete som omnämnts i punkt 2 ovan. Det gäller närmast gränsdragningen mellan de nya organens arbetsuppgifter och den verksamhet, som är avsedd att fortgå inom nuvarande institutioner.

arbetsuppgifter kvarstå, som motivera bibehållande av nämnden till någon del. Jämväl försvarets socialbyrå skall ersättas av personaltjänstbyrän. Även om rekryteringsfrågor komma att i något ökad utsträckning handläggas inom arbetsmarknadsstyrelsen och försvarsgrensstaberna, torde ökat behov av arbetskraft inom dessa myndigheter icke behöva uppslå. Vi förutsätta, att en lämplig arbetsfördelning efter de tidigare angivna riktlinjerna kan komma

till stånd genom överenskommelse mellan de berörda myndigheterna. Försvarets brevskola överföres enligt förslaget i sin helhet till personaltjänstbyrän, varför för dess vidkommande några särskilda problem i samband med övergången knappast torde uppkomma. Sedan de arbetsuppgifter, som f. n. handläggas vid försvarsstabens personalvårdsavdelning, och en del av dem, som tillhöra stabens upplysningsdetalj, överförts till personaltjänstbyrån, skulle av försvarsstabens sektion III återstå den något reducerade press- och filmavdelningen samt krigshistoriska avdelningen. Såsom framgår bl. a. av kap. IX finnes icke något närmare samband mellan verksamheten vid den krigshistoriska avdelningen och övrig verksamhet inom sektion III. Det kan även ifrågasättas, om icke den krigshistoriska forskningen utan olägenhet skulle kunna överföras till försvarsstabens sektion II. Det tillhör icke denna utrednings uppdrag att avgiva förslag om presstjänstens organisation inom försvaret. Detsamma gäller den utåtriktade försvarsupplysningen. Försvarsupplysning-

ens organisation och arbetskraftsbehov' inom försvarsstaben torde även i väsentlig grad bli beroende av de förslag, som komma att avgivas av kommittén för det psykologiska försvaret. Följande allmänna riktlinjer för en omorganisation av försvarsstaben i samband med genomförande av värt förslag torde kunna följas. Sektion III utgår ur organisationen. Krigshisloriska avdelningen underställes chefen för sektion II. Press- och filmavdelningen ombildas till en upplysnings- och pressavdelning, vars arbetsuppgifter omfatta presstjänsten och övrig utåtriktad upplysningsverksamhet. Denna avdelning underställes direkt chefen för försvarsstaben. Personalbehovet kan av ovan anförda skäl icke beräknas. Chefen för upplysnings- och pressavdelningen bör vara en för dessa arbetsuppgifter väl kvalificerad person, som äger betydande kunskaper om förhållandena inom försvaret. Upplysnings- och pressavdelningen kan förutsättas i ett flertal frågor komma att direkt samarbeta både med försvarets personaltjänstbyrå och försvarets psykologiska institut.

C. Militärpsykologien Det psykologiska institutet avses från centrala värnpliktsbyrån övertaga de arbetsuppgifter, som skötas av dess personalprövningsdetalj. Detta gäller med få undantag. Överflyttningen bör sålunda ej avse ärenden rörande enskilda värnpliktigas uttagning eller värnpliktsförhållanden i övrigt, med vilkas handläggning detaljen nu i viss utsträckning biträtt chefen för centrala värnpliktsbyrån, ej heller granskning av inskrivningshandlingar eller andra arbetsupp-

gifter, som endast sekundärt avse den psykologiska prövningsverksamheten. Utbildningen av personal för de psykologiska delarna av inskrivningsförrättningarna (provledare och exploratörer) bör anordnas av det psykologiska institutet i samarbete med centrala värnpliktsbyrån. Kostnaderna böra dock liksom nu bestridas av de särskilda medel, som stå till förfogande för inskrivningsverksamheten. Vid utbildning av andra personalkategorier för inskriv-

ningsverksamheten bör det psykologiska institutet ställa erforderlig personal till centrala värnpliktsbyråns förfogande för information om de psykologiska delarna av verksamheten. Även i övriga frågor, som angå prövningen av personal eller på annat sätt röra den psykologiska verksamheten, skall chefen för centrala värnpliktsbyrån givetvis kunna begära det psykologiska institutets medverkan. Det psykologiska institutet skall vidare övertaga huvuddelen av den nuvarande verksamheten vid marinstabens militärsociala detalj. Vissa undantag ha dock redan berörts, i första hand frågor beträffande medborgarundervisning, vilka böra övergå till försvarets personaltjänstbyrå. Av övriga arbetsuppgifter måste den av detaljen förda rekryterings- och utbildningsstatistiken kvar-

stanna inom marinstaben och där handhavas av utbildningsavdelningen (vid bifall till ett av marinchefen väckt omorganisationsförslag samma avdelning inom flottans personalinspektion). Bimligt torde vara att beräkna en av detaljens nuvarande befattningshavare för dessa arbetsuppgifter. Så h a r ock skett vid beräkningen av den med det psykologiska institutet ersatta organisationens kostnader. Handläggning av på chefen för marinen ankommande remissärenden o. dyl. i personaltjänstfrågor, som nyligen överflyttats till detaljen från utbildningsavdelningens centrala del, torde utan svårighet liksom inom arméoch flygstaberna kunna omhänderhas av de avdelningar inom staben, som ärendena närmast beröra. Prövningsverksamheten inom marinen övergår däremot till det psykologiska institutet.

XVIII. VERKSAMHETEN UNDER BEREDSKAPSOCH KRIGSTILLSTÅND

A.

Personaltjänsten

1. Arbetsuppgifter Personalvårdsverksamheten inom försvaret utvecklades i modern mening först under beredskapsåren 1940—45, då en organisation måste byggas upp för att möta behovet av social omvårdnad och fritidssysselsättning. Erfarenheterna såväl från vårt eget land som från de krigförande länderna giva vid handen, att personaltjänsten u n d e r beredskaps- och krigsförhållanden innefattar arbetsuppgifter av samma karaktär som i fred men mångdubbelt större och mer komplicerade. Det har även visat sig att de, som ställa sig tveksamma eller t. o. m. helt avvisande till en personaltjänstorganisation i fred, i allmänhet samtidigt framhålla en dylik organisations betydelse under skärpta förhållanden. Själavårdsverksamheten torde av naturliga skäl bli än mer betydelsefull i ett allvarligt beredskaps- eller krigsläge än vad fallet är under fredsförhållanden. Socialtjänsten kommer även självfallet att bli väsentligt mer omfattande och komplicerad både under beredskap och i krig. Studieverksamheten kan i jämförelse med förhållandena under fred beräknas bli av samma eller större omfattning under ett långvarigt beredskapstillstånd men av mindre omfatt-

ning under krig. Slutligen måste förströelseverksamheten få en väsentligt annan inriktning och en större organisation under beredskaps- och krigsförhållanden än i fred. 2. Organisation och personalbehov Den närmare utformningen av personaltjänstbyråns krigsorganisation och behovet av personal Utöver den i fred anställda bör närmare prövas av b y r å n och försvarsstaben gemensamt, när byråns fredsorganisation är i funktion. Intill dess bör den värnpliktiga personal, som står till förfogande i den nuvarande krigsorganisationen, äga disponeras av personaltjänstbyrån i händelse av beredskapstillstånd och krig. Det må dock framhållas, att personaltjänstbyrän i krigsorganisationen bör ingå i högkvarteret och nära anslutas till försvarsstaben. I särskild ordning överlämnas vissa preliminära förslag till krigsorganisation m. m. 3. Utnyttjande av värnpliktiga och utbildningen av dessa I kap. XVII av betänkande I ha vi framlagt vissa principiella synpunkter och förslag beträffande uttagning, utbildning och krigsplacering av personal

inom personaltjänsten. Då förhållandena i viss utsträckning förändrats sedan dess — bl. a. ha betydelsefulla ändringar i värnpliktslagen beslutats -— och en del erfarenheter numera föreligga frän de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna inom armén, ha vi ansett oss på nytt böra i korthet behandla dessa frågor samtidigt med frågan om användande av värnpliktig personal i fredsorganisationen. I de fall, dä en fråga mer utförligt behandlats i betänkande I, hänvisas endast till detta. Såsom allmänna principer för användningen av värnpliktiga i personaltjänst bör gälla, att de i fredstid böra kunna tagas i anspråk dels för erforderlig fackutbildning — förutom sedvanlig militärutbildning — dels för tjänstgöring i krigsorganiserade staber och förband och dels i vissa nedan angivna fall för facktjänstgöring vid personaltjänstbyrän. Under beredskapstillstånd och i krig skola de värnpliktiga självfallet tagas i anspråk i egen krigsbefattning. De värnpliktiga böra utnyttjas såsom stabs- och förbandsassistenter, fältpastorer och fältpredikanter, biblioteksoch förströelsepersonal m. fl. a. Uttagning Utöver vad som föreslagits i betänkande I må följande synpunkter framläggas beträffande de kvalifikationer, som skola vara vägledande vid uttagningen. För samtliga dessa värnpliktiga måste förutsättas, att de fullgjort sin första värnpliktstjänstgöring. Härutöver är det ett önskemål, att de genomgått någon befälsutbildning eller fullgjort längre tjänstgöring under beredskapsåren i kvalificerande befäls- eller specialistbefattning. Självfallet böra vitsorden

från den militära tjänstgöringen vara goda. I fråga om civila kvalifikationer måste förutsättas, att själavårdspersonalen antingen är prästvigd eller är sysselsatt i kyrklig eller frikyrklig verksamhet och även erhållit utbildning härför. Assistenternas civila kvalifikationer äro svårare att fastställa. Som exempel på lämpliga sådana må nämnas juridisk eller statsvetenskaplig examen, utbildning vid socialinstitut eller folkskoleseminarium, examina i sociologi, psykologi och pedagogik, varvid denna teoretiska utbildning bör vara förenad med någon praktisk erfarenhet av socialt arbete, ungdomsledarskap eller folkbildningsarbete. Övrig personal bör ha genomgått bibliotekarieutbildning respektive ha god erfarenhet av förströelseverksamhet genom arbete inom teaterns, musikens, underhållningens eller filmens områden. Med hänsyn till de i det föregående uppställda kvalifikationskraven kan uttagningen i allmänhet icke äga rum, förrän vederbörande uppnått en levnadsålder av 24—28 år. Undantag härifrån skola givetvis kunna ifrågakomma. En förutsättning för att denna personal skall kunna fullgöra sin tjänst är, att den har ett levande intresse för sin uppgift. Därför är det givetvis önskvärt att i första hand anlita dem, som frivilligt önska ifrågakomma för uttagning. Eftersom denna uttagning, såsom i det följande närmare utvecklas, avses medföra vissa förpliktelser utöver vad som gäller för huvuddelen av de värnpliktiga, kan det måhända visa sig otillräckligt att helt lita till den frivilliga insatsen. Ett obligatoriskt uttagningssystem bör därför kunna användas. Uttagningen bör ske av ett enda organ, vilket av naturliga skäl måste vara

personaltjänstbyrän. Jämte det personliga ansökningar om uttagning böra prövas, torde förslag ärligen böra inhämtas frän militära myndigheter, domkapitel, frikyrkliga samfund, socialinstituten, folkbildningsorganisationer, frivilliga försvarsorganisationer m. fl. b. Utbildning F. n. finnas inga fasta regler rörande specialutbildning av personalvärdspersonal. Vissa kortare kurser ha dock förekommit i anslutning till repetitionsövningarna och ha visat sig fylla ett stort behov. Såsom framgår av betänkande I anse vi en mer omfattande fackutbildning nödvändig. Sedan erfarenheten visat, att repetitionsövningarna böra utnyttjas för tjänstgöring i krigsbefattningen, blir det nödvändigt, att de, som uttagas till värnpliktiga präster och assistenter, åläggas en viss obligatorisk fackutbildning. Värnpliktslagen torde även medgiva, att Kungl. Maj:t förordnar om sådan utbildning i likhet med vad som f. n. gäller för ett flertal andra specialistkategorier. Fackutbildningens omfattning bör kunna begränsas till en månad under förutsättning, att åtminstone första tjänstgöring är fullgjord. Utbildningen, som givetvis i huvudsak skall vara gemensam för försvaret, bör äga rum vid personaltjänstbyrän antingen i form av särskilda kurser eller — om endast ett fåtal äro inkallade — genom speciell utbildning. Den närmare utformningen bör bestämmas av byrån, som då skall äga erhålla biträde av personal frän försvarsgrenarna för den militärt betonade delen av utbildningen. Eleverna böra förläggas vid förband i Stockholm eller dess närhet och erhålla ekonomiska och andra förmåner som värnpliktiga.

Vid sidan av den obligatoriska utbildningen måste finnas möjligheter till frivillig utbildning i form av både repetitions- och befordringskurser, som lämpligen kunna anordnas genom de frivilliga befälsutbildningsförbundens försorg. Inom förbunden ha även i ett par fall särskilda föreningar för denna personal bildats, nämligen i Göteborg och Boden. Den fredsanställda personaltjänstpersonalen bör kunna utgöra en kärna och biträda som instruktörer. Bepetitionskurserna böra till sitt innehåll ungefär motsvara den tidigare nämnda obligatoriska utbildningen, medan befordringskurserna mera måste inriktas på att giva kunskaper i stabstjänst och fördjupad fackutbildning. Kurserna, som böra kunna ha karaktär av både kvällsutbildning och lägerkurser, planläggas lämpligen av personaltjänstbyrän i samarbete med centralförbundet för befälsutbildning. För övrigt må i detta sammanhang endast framhållas vikten av att personaltjänstbyrän på lämpligt sätt häller fortsatt god kontakt med personalen i den egna krigsorganisationen, orienterar den om nyheter och förändringar osv. Om möjligheter därtill skulle yppa sig, vore det måhända även lämpligt att bedriva viss utbildning genom korrespondenskurser. c. Krigsplacering F. n. svara ett flertal olika myndigheter för denna personals krigsplacering. Sålunda krigsplaceras t. ex. fältpräster och stabsassistenter av Kungl. Maj: t i kommando väg efter förslag av chefen för försvarsstaben, som skall inhämta yttrande från försvarets upplysnings- och personalvårdsnämnd, personalen i personalvärdens centrala ledning i högkvarteret av chefen för för225

svarsstaben och bataljonsassistenter av truppregistreringsmyndighet. Genom att olika myndigheter ha ansvar för krigsplaceringsarbetet bli uttagningsp r i n c i p e r n a varierande samtidigt som möjligheterna minskas att t. ex. omplacera en kunnig bataljonsassistent i stabsassistentbefattning. Såsom antytts i betänkande I bör krigsplacering av all personaltjänstpersonal handhavas av ett organ och då lämpligen av personaltjänstbyrän i samråd med vederbörande truppregistreringsmyndighet. Krigsplacering bör äga rum snarast efter genomgången utbildning. I vissa fall, då särskilda kvalifikationer finnas, bör krigsplacering kunna ske utan att fackutbildning fullgjorts. Detta gäller bl. a. den personal som redan i fred är anställd inom försvarets personaltjänst. d. Tjänstgöring All militär tjänstgöring efter avslutad fackutbildning bör av denna personal fullgöras i egen krigsbefattning vid personaltjänstbyrän eller vid förband. Sålunda komma t. ex. sådana värnpliktiga inom armén, vilka krigsplacerats som stabsassistenter, att under dem åliggande repetitionsövningar fullgöra sin facktjänstgöring. Med hänsyn till att de i likhet med läkare m. fl. måste kunna tjänstgöra vid truppen frän repetitionsövningarnas första dag men måhända för flera är sedan avslutat sin fackutbildning, kan det finnas anledning överväga att ålägga även dessa personalkategorier att genomgå tio dagars befälsutbildning i likhet med övrig värnpliktig befälspersonal. Denna tiodagarsperiod skulle då huvudsakligen användas för fortsatt fackutbildning. Undantag från regeln, att repetitionsövningar skola fullgöras i egen krigsbe-

fattning, böra dock kunna göras i de fall, då facktjänstgöring i egentlig mening icke kan förekomma i fred. Närmast avse vi i detta fall den personal, vars verksamhet i krig icke h a r någon motsvarighet i fredsorganisationen, t. ex. personal avsedd för krigsgravtjänst. Det bör ankomma på personaltjänstbyrän att till vederbörande militära myndighet avgiva förslag härom. Personal, som är fast anställd vid personaltjänstbyrän eller såsom personalkonsulenter, militärpastorer eller assistenter vid förband i fred och krigsplacerad i motsvarande befattningar i krigsorganisationen, bör fullgöra vederbörande åliggande repetitionsövningar i dessa sina befattningar. Det finnes icke anledning att i detta avseende behandla denna personalgrupp inom försvaret på annat sätt än aktiv militär eller civilmilitär personal. Eftersom en krigsplacering i personal tjänstbefattning äger rum först efter fackutbildning eller i vissa fall på grund av särskilda »civila» kvalifikationer, som skola utnyttjas i befattningen, b ö r denna krigsplacering även medföra ett förordnande i en mot krigsbefattningen svarande tjänsteklass såsom värnpliktig civilmilitär tjänsteman. Detta förordnande b ö r icke göras beroende av vidare frivillig utbildning i annan män än att denna kan medföra förordnande i högre tjänsteklass. För fredsanställd personal bör sådan anställning även kvalificera till förordnande i högre tjänsteklass. Slutligen må framhållas att beslutanderätten i dessa frågor bör tillkomma en myndighet, försvarets personaltjänstbyrå, oavsett vilken försvarsgren personalen tillhör. I den mån principiella skiljaktigheter i åsikter mellan byrån och t. ex. en försvarsgrenschef

skulle uppstå, bör dock frågan underställas överbefälhavarens eller Kungl. Maj:ts prövning. e. Sammanfattning Förslaget beträffande utbildning och tjänstgöring för värnpliktig personaltjänstpersonal kan åskådliggöras med nedanstående exempel. En del undantag från huvudregeln ha emellertid ovan angivits. 1. Första tjänstgöring enligt värnpliktslagen och vederbörande eventuellt ålagd fortsatt tjänstgöring (befälsutbildning o. dyl.).

B. 1.

2. Uttagning av vissa värnpliktiga med »civila» kvalifikationer. 3. Fackutbildning u n d e r en månad med stöd av värnpliktslagen (undantag för fast anställd personaltjänstpersonal). 4. Krigsplacering tjänsteklass.

och

förordnande

i

5. Fackutbildning och facktjänstgöring under vederbörande åliggande befäls- och repetitionsövningar. 6. Fortsatt frivillig utbildning u n d e r tid, då vederbörande är krigsplacerad.

Militärpsykologien

Arbetsuppgifter

Militärpsykologiens arbetsuppgifter under försvarsberedskap och krig kunna beräknas bli i huvudsak desamma som de i kap. II—VII beskrivna, om också med en viss förskjutning av tyngdpunkten alltefter det militära läget. Under beredskap och ett stillastående krig kan sålunda stor vikt beräknas ligga på uttagnings- och utbildningsarbete med åtföljande service från militärpsykologiens sida, samtidigt som opinions- och moralundersökningar ge ett viktigt underlag för åtgärder i samband med personalens behandling. I ett hastigt påkommet krigsläge och under ett rörligt krig förskjutes tyngdpunkten kanske mera över på den socialpsykologiska och klinisk-psykologiska sidan. Det bör ankomma på det psykologiska institutet att närmare undersöka konsekvenserna av olika lägen för den psykologiska verksamhetens utformning. Det bör vidare ankomma på institutet att utarbeta detaljförslag beträffande

verksamhetens organisation under försvarsberedskap och krig. Vissa principförslag härtill överlämnas i särskild ordning. 2. Utnyttjande av värnpliktiga och utbildningen av dessa En betydelsefull fråga i detta sammanhang är användningen av värnpliktig personal inom den psykologiska verksamheten, närmast med sikte på beredskaps- och krigsbehov. Uttagning och utbildning av sådan personal skall därför behandlas i detta avsnitt. Frågan h a r berörts i slutet av kap. XIV u n d e r hänvisning till detta kapitel. 1948 års värnpliktskommitté föreslog som en särskild uttagningskategori värnpliktiga psykotekniker. Förslaget vann i stort sett olika remissinstansers gillande. Avsikten var att till denna kategori uttaga värnpliktiga studenter som vid inskrivningen förklarade sig ha för avsikt att avlägga akademisk examen i psykologi och angrän-

sande ämnen. Dessa skulle först genomgå en allmän militär utbildning vid armén och därefter, när examen avlagts, fullgöra fackutbildning och facktjänstgöring vid centrala värnpliktsbyråns personalprövningsdetalj. Deras sammanlagda värnpliktstjänstgöring skulle uppgå till 540 dagar i likhet med utbildningen för värnpliktiga läkare, tandläkare, vissa tekniker m. fl. Uttagning till denna kategori har i enstaka fall ägt rum, men utbildningen har ännu ej påbörjats och definitiva utbildningsplaner föreligga ej heller. Vi ha därför ansett oss ha anledning att i detta sammanhang något närmare gå in på denna kategoris utbildning och användning. Utredningen vill först instämma i vissa remissinstansers kritik mot den föreslagna benämningen psykotekniker. Denna kan visserligen antagas gä tillbaka på den på kontinenten gängse termen psykoteknik för alla former av tilllämpad psykologi och återfinnes också i namnen pä de till våra högskolor knutna praktisk-psykologiska instituten. Men både hos lekmannen och hos många fackmän associeras denna beteckning endast med den med särskild apparatur arbetande psykotekniken, vilket i detta sammanhang är en missvisande inskränkning av begreppet, då dessa värnpliktiga väl i mycket liten utsträckning komma att syssla med sädana former av tillämpad psykologi. Till valet av termen h a r väl också den språkliga likheten med övriga teknikerbenämningar bidragit. Denna likhet bör dock icke tillmätas någon större betydelse i positiv riktning. Den verkar snarare vilseledande. Utredningen anser det i stället önskvärt att benämningen på kategorien ändras till förslagsvis psgkolog, en beteckning som

under de senaste åren även börjat vinna spridning som yrkesbeteckning, om också ej heller denna term är helt lyckad med hänsyn till att det allmänna språkbruket ofta ej förknippar den med en speciell fackutbildning. De värnpliktiga psykoteknikernas (psykologernas) uttagning h a r avsetts äga rum i form av en s. k. dubbeluttagning vid inskrivningen, som innebär att den värnpliktige i första hand uttages till fackutbildningen ifråga, i andra hand, eventuellt i kombination med befälsuttagning, till annan utbildningskategori, som han kommer att tillhöra, om den åsyftade akademiska utbildningen ej fullföljes. Eftersom en del av värnplikten bör kunna fullgöras före de akademiska studiernas påbörjande eller under desamma, är det viktigt, att denna del är av sådan art, att den senare kan fullföljas fram till det av den alternativa uttagningen fixerade utbildningsmålet, om de akademiska studierna skulle avbrytas eller taga en annan riktning än den vid inskrivningen angivna. Den kategori, som redan efter studentexamen planerar studier i psykologi och besläktade ämnen, kan som regel beräknas bestå av studenter på latinlinje, nyspråklig linje eller reallinje utan utpräglade naturvetenskapliga kombinationer. Denna utbildning torde för vapenföra värnpliktiga som regel ej medföra tilldelning till några tekniskt betonade linjer, utan den normala tilldelningen är infanteriet eller pansarinfanteriet med uttagning till befälsutbildning. En sådan utbildning synes också utgöra en lämplig grundutbildning för huvuddelen av kategorien värnpliktiga psykologer, då dessa truppslag genom sin numerär också svara för en mycket stor del av militärpsykologernas arbetsuppgifter och för-

trogenhet med deras problem därför är synnerligen betydelsefull. När det gäller värnpliktiga tillhörande lägre besiktningsgrupper torde utbildningsgången till en början kunna sammanfalla med den för stabs- eller expeditionsbiträden gällande. Beträffande utbildningens uppdelning på avsnitt ha två olika alternativ blivit föremal för närmare övervägande. Det ena går ut på att de värnpliktiga psykologerna skola följa den ordinarie utbildningen av värnpliktiga underofficerare t. o. m. förberedande befälsskofa. Det andra alternativet är, att man under ungefär lika lång tid försöker få in även en plutonchefsskola i likhet med vad som nu är fallet för bl. a. läkare och apotekare, vilka genomgå en soldatutbildning på 90 dagar, förberedande befälsutbildning på 85 dagar och plutonchefsutbildning på 65 dagar (sammanlagt 240 dagar). En viktig fördel med det förstnämnda alternativet är, att utbildningen lätt kan fortsättas till värnpliktig underofficer, om den avsedda fackutbildningen ej fullföljes. En viktig fördel med det andra alternativet är, att de värnpliktiga psykologerna få ett i teoretiskt militära avseenden bredare underlag för sin fackutbildning och facktjänstgöring. En a n n a n fördel är, att även psykologer i lägre besiktningsgrupper böra kunna deltaga i sådan särskilt anordnad utbildning i likhet med vad nu är fallet bl. a. för läkare. Å andra sidan kräver detta alternativ, att speciell utbildning anordnas för en mycket liten kategori av värnpliktiga. (Direkt anknytning till läkarnas utbildning har diskuterats men ej synts lämplig.) En annan olägenhet är, att de värnpliktiga psykologerna i detta fall få mindre kontakt med ordinär militär miljö och värnpliktsutbildning än

i det första fallet, något som det är viktigt att de äga förstahandskännedom om i sitt senare arbete med militära personaluttagnings- och personalbehandlingsproblem. Bada alternativen synas därempt lämpliga med hänsyn till den sammanlagda tiden för utbildningens militära delar. Om det första alternativet väljes, bör intet h i n d e r möta, att de värnpliktiga psykologerna fullgöra sin militära utbildning vid olika truppslag och att den alternativa uttagningen följaktligen ej nödvändigtvis behöver gälla infanteriet utan kan anpassas efter den värnpliktiges lämplighet och önskningar i övrigt. I princip torde också en så allsidig representation som möjligt av försvarets utbildningslinjer vara att eftersträva inom denna kategori av värnpliktiga, som just skall syssla med personalfrågor av skiftande art. Utbildningskategorien bör såsom ovan nämnts stä öppen för värnpliktiga ur alla besiktningsgrupper. Det centrala militärpsykologiska organet bör h a till uppgift att följa de värnpliktiga psykologernas studier och föreslå de förändringar i uttagningen som eventuellt kunna erfordras. Efter att ha fullgjort den allmänmilitära delen av utbildningen och i sina akademiska studier ha erhållit minst två betygsenheter i psykologi eller pedagogik samt ytterligare två inom ämnena sociologi och statistik böra de värnpliktiga psykologerna genomgå sin fackutbildning. Denna bör ha formen av kursmässig genomgång av vissa områden jämte handledd tillämpning i anslutning till det militärpsykologiska institutets verksamhet. Dä antalet som samtidigt skall utbildas kan beräknas bli litet, även vid koncentration av fackutbildningen till exempelvis vart229

annat är, är det lämpligt att delvis kunna ansluta den kursbetonade delen till annan pågående utbildning. I första hand kunna de nuvarande exploratörskurserna ifrågakomma. Dessa sträcka sig nu över tre veckor och torde ge lämplig utbildning framför allt i fråga om intervjuverksamhet. Viss anknytning till utbildningen av praktiska psykologer vid Stockholms högskola kunde även tänkas. På det klinisk-psykologiska området borde viss anknytning kunna ske till utbildningen av läkare. Dock får sådan anknytning ej åstadkommas på bekostnad av enhetlighet och konsekvens i utbildningen, varför en noggrann avvägning h ä r måste ske. Fackutbildningen bör omfatta c:a 3 månader i en följd. Härtill bör komma facktjänstgöring i anslutning till institutets verksamhet om c:a 2 månader. Återstoden av värnpliktstjänstgöringen, c:a 5 månader, bör fullgöras i form av fortsatt tjänstgöring u n d e r perioder om en å två månader, utspridda över en rad av år. Tjänstgöringen b ö r förläggas i anslutning till det militärpsykologiska institutets verksamhet och bestå av exempelvis tjänstgöring som exploratör vid inskrivningsförrättningar. De värnpliktiga psykologerna böra befordras och förordnas enligt likartade principer som gälla för läkare och motsvarande fackutbildningskategorier. Förslaget beträffande utbildningsgängen kan sammanfattas sålunda. 1. Soldat- och befälsutbildning manlagt c:a 245 dagar.

sam-

Alt. a. Soldat- och förberedande befälsskola gemensamt med värnpliktiga underofficerselever. Alt. b. Soldat-, förberedande befälsoch plutonchefsskola pä särskild utbildningslinje vid infanteriet. 2. Fackutbildning vid försvarets psykologiska institut c:a 90 dagar. 3. Facktjänstgöring i anslutning till institutets verksamhet c:a 60 dagar. 4. Fortsatt tjänstgöring uppdelad pä en å två månaders perioder u n d e r en följd av år, sammanlagt c:a 145 dagar. Soldat- och befälsutbildningen bör vid alt. a. i sin helhet äga rum samtidigt med resp. åldersklass (med undantag för anstånd enligt allmänt gällande regler). Vid alt. b. bör den kunna uppdelas pä tre somrar efter varandra, varvid dock åtminstone två åldersklasser måste sammanföras. Även psykologer som redan ha fullgjort hela eller större delen av sin värnpliktstjänstgöring i andra befattningar böra i viss utsträckning kunna överföras till kategorien värnpliktiga psykologer. Därvid bör dem åliggande repetitionsövningar få formen av fackutbildning och facktjänstgöring vid det psykologiska institutet, överföringen bör göras i samarbete mellan det psykologiska institutet och vederbörande truppregistreringsmyndighet. Motsvarande bör gälla psykologernas krigsplacering.

XIX. SAMMANFATTNING AV UTREDNINGENS FÖRSLAG

Efter att i en första avdelning av betänkandet ha redogjort för några av militärpsykologiens viktigaste arbetsoch användningsområden (kap. II— VII), har utredningen framlagt förslag till organisation av en central institution för försvarets personaltjänst och en annan sådan för militärpsykologisk forskning och tillämpning. Institutionerna föreslås bli b e n ä m n d a försvarets personaltjänstbgrå resp. försvarets psykologiska institut. För vardera av dem föreslås ett rådgivande organ, försvarets personaltjänstråd respektive försvarets psykologiska råd. Utredningen h a r vid sin behandling av organisationsfrågorna utgått från en detaljerad inventering och klassificering av de olika arbetsuppgifterna på berörda områden (kap. VIII). Dessa äro, förutom allmän ledning samt personal- och organisationsfrågor på vartdera området, följande. A.

B.

Personaltjänst 1. Själavård 2. Socialtjänst 3. Studieverksamhet 4. Förströelseverksamhet Militärpsykologi 1. Personalurval och personalplacering 2. Pedagogisk-psykologiska frågor 3. Objekts- och arbetspsykologiska frågor

4. Socialpsykologiska frågor 5. Klinisk-psykologiska frågor. Den nuvarande organisationen inom försvaret på detta område (kap. IX) utmärkes, särskilt på personaltjänstsidan, av en stor splittring av arbetsuppgifterna på olika organ med mycket olikartad ställning och olikartade befogenheter med hänsyn till direktivgivning, tillsyn av verksamheten vid förbanden o. dyl. Av dessa och andra skäl h a r utredningen ej funnit lämpligt att i sitt organisationsförslag låta sig binda av den nuvarande organisationen och endast föreslå detaljförbättringar på dess grund. Som utgångspunkt för sitt eget förslag har utredningen studerat organisationen på motsvarande områden i vissa främmande länder (kap. X) och även diskuterat möjligheterna för samverkan med och anknytning till civila organ, främst på det militärpsykologiska området (kap. XI). Vid ställningstagandet till den nya organisationens utformning (kap. XII A) har det befunnits, att det stora flertalet av utredningen berörda arbetsuppgifter mycket väl kunna handhavas centralt för hela försvaret, och att en decentralisering till de olika försvarsgrenarna ej blott skulle ställa sig betydligt mera kostnadskrävande utan även i vissa hänseenden skulle vara ur fackliga synpunkter olämplig. Det mot231

satta förhållandet, att centralisering skulle vara olämplig med hänsyn till verksamhetens art, gäller vissa enskilda arbetsuppgifter, vilka ej heller i det slutliga förslaget tillförts de centrala organen. Utredningen h a r övervägt, om de båda verksamhetsgrenarna personaltjänst och militärpsykologi borde falla inom ett och samma centrala organs arbetsområde eller om de borde föras till två skilda organ. Visserligen föreligger ett tydligt samband mellan dessa verksamhetsgrenar, framför allt i fråga om målsättningen, och inbördes samverkan mellan dem är i hög grad påkallad. Men å andra sidan föreligga också betydande skillnader såväl med hänsyn till arbetsmetoder som med hänsyn till arten av den service som de bada verksamhetsgrenarna ha att prestera gentemot olika militära myndigheter. Militärpsykologien torde exempelvis ha minst lika många beröringspunkter med den militära utbildningsverksamheten som med personaltjänsten. Även kraven på verksamhetens ledning skilja sig avsevärt mellan de olika områdena. Utredningen har med hänsyn härtill föreslagit två skilda institutioner, vilka dock såtillvida äro samordnade som de ha ömsesidig representation i de rådgivande organen och intaga samma organisatoriska ställning. När det gäller institutionernas ställning inom försvarsorganisationen (kap. XII B) har utredningen sökt säkerställa dels de militära myndigheternas möjligheter till inflytande på verksamhetens inriktning, dels institutionernas möjligheter till självständighet i frågor, som gälla verksamhetens fackliga utformning. Militärledningens inflytande h a r i förslaget garanterats dels genom att institutionerna — ehuru organisato-

riskt fristående — i vad avser mera betydelsefulla frågor genom chefen för försvarsstaben underställas överbefälhavaren, dels genom att närmast berörda militära myndigheter bli representerade i de till institutionerna anslutna råden. En ytterligare anknytning till det militära vinnes genom de officerare, som föreslås ingå i institutionernas personal. Möjligheter för fackliga synpunkter att göra sig gällande h a i förslaget skapats dels genom att institutionernas chefer och den personal, som i första hand skall arbeta med fackliga frågor, rekryteras efter fackliga grunder, dels genom att fackmän från angränsande civila verksamhetsområden ingå i råden. Fördelningen av befogenheter med avseende på verksamhetens ledning har utförligt behandlats i kap. XII B 3. Försvarets personaltjänstbyrå föreslås övertaga den verksamhet, som nu bedrives av försvarsstabens personalvårdsavdelning, försvarets upplysningsoch personalvårdsnämnd (närmast genom personaltjänstrådet), försvarets brevskola och försvarets socialbyrå (med vissa undantag) samt delar av verksamheten vid försvarsstabens upplysningsdetalj och marinstabens militärsociala detalj. Försvarets psykologiska institut föreslås övertaga den verksamhet, som nu bedrives av centrala värnpliktsbyråns personalprövningsdetalj och större delen av verksamheten vid marinstabens militärsociala detalj. Vid organisationen av de båda institutionerna har utredningen i största möjliga utsträckning sökt hålla sig inom den nuvarande organisationens kostnadsram. En ökning av verksamhetens effektivitet h a r utredningen framför allt sökt vinna genom att omdisponera nuvarande tjänster och bortskära det

dubbelarbete, som med nuvarande organisationsform i viss utsträckning varit oundvikligt. Sädana vinster ha framför allt kunnat göras på personaltjänstsidan, där en rad organ ha samordnats. Pä den militärpsykologiska sidan har en viss ökning av de totala resurserna däremot varit oundviklig. Stor återhållsamhet har emellertid iakttagits, och de nu framlagda förslagen äro att betrakta som minimiförslag med linjer för framtida utbyggnad antydda. Det är utredningens förhoppning, att en sådan utbyggnad skall visa sig möjlig, allteftersom erfarenheterna av organens arbete påvisa önskvärdheten därav. Försvarets personaltjänstbyrå (kap. XIII) skall enligt förslaget omfatta följande delar. K a n s l i s e k t i o n för expeditions-, arkiv- och kameral verksamhet samt för personal-, utbildnings- och krigsplaceringsfrågor inom såväl lokal som central personaltjänstorganisation. S o c i a l s e k t i o n för upplysnings-, rådgivnings- och annan initiativtagande och servicebetonad verksamhet på socialtjänstens område. B i d r a g s s e k t i o n för handläggning av bidragsärenden för värnpliktig och fast anställd personal samt för planläggning av socialtjänsten under krigsförhållanden. S t u d i c s c k t i o n för ledning av studie-, fritids- och biblioteksverksamhet inom försvaret. B r e v s k o l a med försvarets brevskolas nuvarande funktioner. I byrån skall även fältprosten inga för handläggning av själavårdsärenden. Sammanställning av den för byrån beräknade personalen återfinnes på sid. 199—200. Byråns råd (kap. XV) föreslås omfat-

ta representanter för försvarsstaben, försvarsgrenarna, personalens organisationer samt besläktade civila verksamhetsområden, nämligen kyrkliga organisationer, socialvård och folkbildningsverksamhet m. m. De årliga kostnaderna (kap. XVI) för personaltjänstbyrän beräknas till 635 000 kronor, varav 533 000 kronor utgöra löner till den fasta personalen. De sammanlagda årskostnaderna för de organ, som ersättas av personaltjänstbyrän och dess råd, uppgå till 645 500 kronor. Försvarets psykologiska institut (kap. XIV) skall enligt förslaget omfatta följande delar. F o r s k n i n g s s e k t i o n för vetenskaplig behandling av i första hand frågor, som gälla den militära personalens placering, utbildning och anpassning i den militära miljön. T i l l ä m p n i n g s s e k t i o n för genomförande av prövningsverksamhet, för utbildning och placering av personal för militärpsykologisk tillämpningsverksamhet m. m. S t a t i s t i k s e k t i o n för registrering, bearbetning och arkivering av provresultat och andra data från institutets verksamhet. Expedition för skrivgöromål, medelsförvaltning o. dyl. Sammanställning av den för institutet beräknade personalen återfinnes på sid. 209. Institutets råd (kap. XV) föreslås omfatta representanter för försvarsstaben, försvarsgrenarna och centrala värnpliktsbyrån samt för vetenskaplig forskning inom psykologi, pedagogik, sociologi och psykiatri. De årliga kostnaderna (kap. XVI) för det psykologiska institutet och dess råd beräknas till 422 000 kronor, varav 264 000 kronor utgöra löner till insti-

tutets fasta personal. De sammanlagda årskostnaderna för de organ, som ersättas av det psykologiska institutet uppgå till 272 000 kronor. I kap. XVII har utredningen behandlat vissa övergångsfrågor och lörordat att, sedan beslut i omorganisationsfrågan fattats, en mindre organisationskommitté tillsättes för de personalförflyttningar och övriga detaljförberedel-

ser som erfordras i samband med övergången till den nya organisationen. I kap. XVIII h a r utredningen behandlat vissa frågor i samband med planläggningen av verksamheten under krigsförhållanden på hithörande områden. Där har även utbildningen och användningen av värnpliktig personal blivit föremål för överväganden.

Bilaga ATTITYD- OCH OPINIONSUNDERSÖKNING VID VISSA ARMÉFÖRBAND

Den 11 oktober 1950 företogs vid vissa arméförband, huvudsakligen sådana som deltagit i krigsförbandsvisa repetitionsövningar, en omfattande attityd- och opinionsundersökning bland såväl befäl som manskap. Undersökningen hade tillkommit på initiativ av försvarets personalbehandlingsutredning, som för sin del närmast ville få vissa spörsmål av vikt för en psykologiskt grundad personalbehandling belysta. Frågeformulären utarbetades och undersökningen genomfördes i samarbete med arméledningen och centrala värnpliktsbyrån. På arméledningens initiativ medtogs även vissa utbildningsfrågor, som stod i direkt samband med de krigsförbandsvisa repetitionsövningarna. Frågeformulären kom i sin slutliga form att beröra följande områden. a. Allmänna försvars- och utrikesproblem. b. Disciplin- och ledarskapsfrågor. c. Belationerna mellan olika personalkategorier. d. Trivselfrågor. e. Utbildningsfrågor. Denna indelning har bibehållits vid redovisningen av svaren på de olika frågorna.

ligheter till direkt undersökning av ev. skiljaktigheter i inställning finnes. Undersökningen omfattade befäl och manskap (enligt ovan angiven gränsdragning) vid delar av repetitionsförband från tio olika regementen 1 (c:a 4.300 deltagare) samt vid vissa rekrytkompanier inom tre regementen 2 (c:a 700 deltagare). Undersökningen ägde rum på samma dag, den 11 oktober, vid samtliga berörda förband. I de anvisningar som med formulären utsändes till förbandscheferna inskärptes vikten av att frågorna ej delgavs någon personal före undersökningstillfället. Ej heller fick någon förhandsorientering om undersökningens syfte lämnas. Som ledare för befälsundersökningen vid resp. förband skulle en regementsofficer fungera. Manskapsundersökningen skulle ledas av resp. kompanichefer. Undersökningsledaren erhöll en särskild instruktion med detaljerade anvisningar för arrangemangen i undersökningslokalen, erforderlig materiel och tillvägagångssättet vid själva undersökningen. Vidare innehöll denna instruktion text till orientering om attitydundersökningen, som muntligen skulle lämnas av undersökningsledaren.

Omfattning

Tillvägagångssättet vid undersökningen var i stora drag följande. — Sedan

och

organisation

Undersökningen utfördes med hjälp av två olika frågeformulär, ett för befäl fr. o. m. kapten t. o. m. furir, ett för manskap från korpral och nedåt. De båda formulären hade ett stort antal frågor gemensamma med helt likartad formulering, varför många möj-

* Svea livgarde, Värmlands regemente, Livregementets grenadjärer, Norra skånska infanteriregementet, Västerbottens regemente, Livregementets husarer, Göta p a n sarlivgarde, Norrlands artilleriregemente, Signalregementets kompani i Skövde och Skånska trängregementet. 2 Svea livgarde, Norra skånska infanteriregementet, Västerbottens regemente.

deltagarna utplacerats vid skrivplatser i undersökningslokalen fick varje deltagare en kort skriftlig instruktion, som utgjorde ett sammandrag av undersökningsledarens muntliga orientering, en blankett med frågor och ett kuvert. Därefter gav undersökningsledaren sin muntliga orientering om undersökningen och visade h u r blanketterna rent tekniskt skulle behandlas. Frågorna var som regel uppställda med olika svarsförslag, varav det som bäst passade vederbörande skulle prickas för. Efter den muntliga orienteringen fick deltagarna läsa sin instruktion och framställa ev. frågor om h u r hwsvarandet av blanketterna skulle gå till. Sedan fick deltagarna börja svara på frågorna. När blanketterna efter ungefär en timme hade ifyllts, lade deltagarna ner dem i de utdelade kuverten och förseglade dessa, varefter kuverten insamlades och i deltagarnas närvaro buntades ihop och buntarna förseglades. Dä man ej heller skulle sätta ut sitt namn pä frågeformulären, fanns det helt betryggande garantier, som deltagarna redan i orienteringen blivit informerade om, för att svaren skulle förbli anonyma. Ingen anledning att ej lämna uppriktiga svar t o r d i därför ha förelegat. Såsom nämnts omfattade undersökningen repetitionsförband från tio regementen och rekrytförband från tre regementen inom armén. Förbanden hade utvalts av arméledningen så att de såvitt möjligt skulle representera såväl de olika truppslagen som olika delar av landet. Bekrytförbanden kom dock uteslutande frän infanteriet. Vid senare jämförelser mellan svaren från repetitions- och rekrytförband kommer denna olikhet i sammansättning att beaktas. Deltagandet var i princip obligatoriskt för all personal vid berörda för238

band. På grund av nödvändiga kommenderingar o. dyl. har dock ett visst bortfall ägt rum. Vid repetitionsförbanden har sålunda 81 % av berörda kompaniers styrka deltagit. Vid bearbetningen ningsgrunder

tillämpade

indel-

De bearbetningar som framlägges i denna redogörelse har gjorts med följande genomgående indelningsgrunder. Befälsundersökningen: uppdelning i repetitions- och rekrytförband i kombination med grad (off, uoff, ubef) och anställningsform (stam, reserv, vpl). Manskapsundersökningen: uppdelning regementsvis i rekryt- och repetitionsförband i kombination med grad (ubef, menig) och ålder (20—25, 25—30, 3 0 + , ej uppgift). I de följande tabellerna redovisas endast totalsiffrorna för de fyra huvudgrupperna (befäl rep, befäl rekryt, manskap rep, manskap rekryt). Värden för olika u n d e r g r u p p e r anges och kommenteras i texten i den mån de anmärkningsvärt avviker från resp. totalgruppers. Vid jämförelserna har såvitt möjligt de övriga av indelningen berörda faktorerna hållits under kontroll. Sålunda h a r exempelvis skillnader mellan rekrytmanskapets och repetitionsmanskapets totalvärden kontrollerats genom jämförelser mellan repetitions- och rekrytmanskap inom samma regementen och åldersgrupp som rekryterna tillhör. I den följande redovisningen av svaren anges såväl frågornas som de olika svarsförslagens exakta lydelse. Svarsfördelningen redovisas i procent av de totala antalen i materialets fyra huvudgrupper. Nedanstående tablå utvisar personantalen i dessa grupper.

Antal Befäl (kapten — furir) vid repetitionsförband Befäl (kapten — furir) vid rekrytförband Manskap (korpral — menig) vid repetitionsförband Manskap (korpral — menig) vid rekrytförband

419 76 3 858 619

Liksom en tidigare lämnad preliminär rapport över resultaten har denna sin tyngdpunkt i redovisning och be-

skrivning av de faktiska svaren inom undersökningsmaterialets undergrupper, ej i förklaring av de tendenser som kunnat iakttas. Som allmän anmärkning beträffande resultatens tolkning gäller självfallet att svaren ej utan vidare får tas som en objektivt riklig bedömning av de sakförhållanden som blivit belgsta, utan främst är uttryck för de tillfrågades subjektiva inställning och attitgder till de olika förhållandena.

A. Allmänna försvars- och utrikesproblem 1. Vad anser Ni om förhållandena ute i världen?

rep

rekr

Manskap rekr rep

15,7 72,7 5,0

17,1 75,o 3,9 3,9 100

12,7 47,o 11,6 28,8 100

Befäl

Risk för nytt världskrig inom kort Risk för nytt världskrig inom några år Ingen risk för nytt världskrig Ingen åsikt + Ej uppgift Summa På frågan »Vad anser Ni om förhållandena ute i världen?» har omkring 90 % av befälet och drygt 60 % av manskapet svarat, att de anser det föreligga risk för nytt världskrig inom kort eller inom några år. Knappt 5 % av befälet och drygt 10 % av manskapet har ansett att ingen sådan risk föreligger. Andelen som förklarat sig sakna åsikt i frågan eller helt underlåtit

Uoff

Overfurir, furir

Korpral, vice Menig korpral

95,1

87,3

81,0

74,6

100,0

94,5

81,8

—

% risk för krig

Off

Rep ... Rekr..

56,7 (56,8X) 69,4

i Avser andelen bland de meniga i repetitionsförbandens yngsta åldersklass vid samma regementen som rekryterna tillhör.

6,7

18,1 51,2 9,9 20,8 100

att besvara den är vida större bland manskapet än bland befälet. Andelen av dem som ansett krigsrisk föreligga visar en fallande skala från officerare till meniga. Bekrytförbanden uppvisar h ä r genomgående högre procenttal. Beträffande befälet torde denna skillnad kunna återföras på åsiktsskillnader mellan värnpliktigt befäl och övrigt, vilka u p p träder kombinerade med skillnader i den inbördes proportionen mellan dessa kategorier. (Detta gäller även delvis gradskillnaderna). Det värnpliktiga befälet vid repetitionsförbanden ansåg i 84 % att krigsrisk förelåg mot hela 94 % av stam- och reservbefälet. Bland de meniga innebär skillnaden mellan rekryt- och repetitionsförband en förskjutning från »ingen åsikt» till »risk för krig».

Risk för krig Ingen åsikt

Rep 1

Rekr

56,8 32,4

69,4 20,8

Bekryterna har i större utsträckning en åsikt i denna fråga än sina ett par år äldre kamrater som varit inkallade till en kort repetitionsövning. Förklaringen kan vara den att de som mer varaktigt befinner sig i den militära

miljön har större anledning och bättre tillfällen att följa det utrikespolitiska skeendet och själva bilda sig en åsikt om världsläget än de som bara för en kort tid gjort ett avbrott i sin civila verksamhet. Även upplysningsverksamheten i utrikespolitiska frågor i samband med rekryternas medborgarundervisning kan ha bidragit till dessa skillnader i åsiktsbildningsfrekvens.

2. Vad tror Ni om Sveriges möjligheter att hälla sig utanför ett eventuellt nytt världskrig? Manskap

Befäl rep Mycket stora Ganska stora Ganska små Mycket små Inga alls Ingen åsikt + Ej uppgift

0,7 13,6 48,0 27,6 2,4 Summa

Sveriges möjligheter att hålla sig utanför ett eventuellt nytt världskrig bedöms (i oktober 1950) pä det hela taget pessimistiskt. Knappt 15 % av befälet och 25—30 % av manskapet anser utsikterna vara mycket eller ganska stora. De negativa graderna dominerar. Även här spårar man en mer tveksam inställning hos manskapet med större frekvens för ingen åsikt och ej uppgift. Frekvensen av dem som svarat alt utsikterna är mycket små eller inga alls tycks här utgöra en lämplig utgångspunkt för jämförelser mellan materialets undergrupper. Givetvis måste h ä r betonas att det rör sig om en opinion och attityd hos en grupp människor, och som redan tidigare framhållits måste denna attityd skiljas från en objektivt riktig bedömning av läget. Man får självfallet ej heller dra den slutsatsen att de tillfrågade icke skulle

rekr

rep

rekr

14,5 34,2 43,4 6,6 1,3

5,i 24,2 35,9 13,7 3,6 17,5

3,2 19,4 40,5 20,1 5,3 11,6

önska att Sverige kunde hålla sig utanför ett eventuellt nytt världskrig, men deras förhoppning om att detta i ett kritiskt läge skall lyckas är uppenbart ringa. Även här står åsikterna i tydligt samband med den militära graden. /o

mycket små

Off

Uoff

Overfurir, furir

48,0

28,8

25,7

+ inga alls Rep ... Rekr..

72,3

52,8

27,3

Korpral, vice- Menig korpral 21,8

—

16,4

ns,5y 25,4

Liksom i föregående fråga sammanhänger differenserna i befälsundersökningen såväl vad beträffar grad som typ av förband med skillnader mellan värnpliktigt befäl och övriga (vid rep l Avser andelen bland de meniga i repetitionsförbandens yngsta åldersklass vid samma regementen som rekryterna tillhör.

31 % mot 41 % för ovan angivna svar) och skillnader i proportioner mellan dessa inom olika undergrupper, men även andra faktorer måste antas ha spelat in. Ej heller är det ju möjligt att beteckna endera av de nämnda faktorerna grad eller anställningsform (vpl/övriga) som mer p r i m ä r än den andra utan båda får antas samverka. Bland de meniga uppvägs skillnaden i ovannämnda svarsfrekvens exakt av skillnaden beträffande »ingen åsikt».

Mycket små eller inga alls

Rep 1

Rekr

18,5 18,3

25,4 11,5

Samma skillnader i fråga om personligt ställningstagande till världshändelserna kommer här fram som i föregående fråga, och förklaringen bör kunna vara densamma, nämligen mer omfattande upplysning bland rekrytförbanden.

3. Har Ni reda på hur det gick för våra grannländer under det senaste världskriget?

Ej med i kriget Deltog i kriget Ockuperat Ej med i kriget + ockuperat Deltog i kriget + ockuperat Ej uppgift Summa

I manskapsundersökningen ingick en fråga om grannländernas ställning under det senaste kriget, närmast som ett mått på den utrikespolitiska orienteringen hos deltagarna. Det övervägande flertalet har för Danmark och Norge angivit att dessa länder var ockuperade (c:a 80 % resp. inemot 70 % ) , för Finland att det deltog i kriget (c:a 80 %). Om Norge har oftare än om Danmark både deltagande i kriget och ockupation angivits (inemot 20 % resp. c:a 10 %). Också om Finland har sådana dubbelmarkeringar gjorts i någon utsträckning (5—10 % ) . Direkt felaktiga svar är sällsynta, låt vara att det är svårt att bestämt dra gränsen mellan rätt och fel i en bedömningsfråga av denna art. Om man som riktiga betraktar ovan

Dan mark

Finland

Norge

Manskap

Manskap

Manskap

rep

rekr

rep

rekr

rep

rekr

1,3 3,9 79,0 3,6 8,7 3,5

0,3 2,6 77,1 4,4 12,9 2,7

0,7 81,6 5,1 2,5 6,6 3,5

1,5 78,2 5,2 3,9 9,0 2,2

0,4 10,0 65,6 2,5 18,6 2,9

8,2 67,0 3,6 19,1 2,1

angivna svar, så finner .man vid en närmare analys något högre frekvenser för dessa bland de äldre (25—30 års åldern) än bland de yngre meniga och bland underbefälet än bland de meniga samt slutligen också (åtminstone beträffande Danmark och Norge) högre frekvenser bland rekryterna än bland manskapet vid repetitionsförbanden i den yngsta åldersgruppen. Åldersskillnaderna har ej haft någon motsvarighet i det föregående men är här av kronologiska skäl naturliga. Övriga nämnda differenser däremot bekräftar den bild som de tidigare frågorna givit beträffande de olika kategoriernas utrikespolitiska orientering och ställningstagande. l Avser andelen bland de meniga i repetitionsförbandens yngsta åldersklass vid samma regementen som rekryterna tillhör. 241

B. Disciplin- och ledarskapsfrågor 4 a. Hurudana äro anda och disciplin för närvarande vid det kompani (motsv.) Ni tillhör? (Till befälet) 4 b. Hurudan är ordningen vid det kompani (motsv.) Ni tillhör? (Till manskapet) Andan

Disciplinen

Befäl

Mycket god Ganska god Mindre god Dålig Ingen åsikt + Ej uppgift Summa

Befälet tillfrågades om andan resp. disciplinen vid det egna kompaniet, manskapet om ordningen.1 I samtliga fallen är svaret »ganska god» det som tilldragit sig de flesta rösterna, och tendensen går genomgående i avgjort positiv riktning. Befälet har dock varit mer positivt när det gäller andan än i fråga om disciplinen, och i all synnerhet är detta fallet på repetitionsförbanden. Hela 88 % av befälet har där ansett andan mycket eller gansl I befälsformuläret angavs följande definitioner h ä m t a d e ur arméns a l l m ä n n a utbildningsbestämmelser. »Andan är god inom ett förband, där varje m a n strävar att fullgöra sina åligganden på bästa sätt.» »Disciplin är i sak detsamma som lydnad —• en ögonblicklig åtlydnad av utsagda k o m m a n d o n och befallningar och en ansvarskännande åtlydnad av meddelade bestämmelser. Den t a r sig uttrj'ck i noggrant fullgörande av ålagda skyldigheter, även om chefens omedelbara kontroll icke kan göra sig gällande.»

242 Befäl

Ordn ingen Manskap

rep

rekr

rep

rekr

rep

rekr

27,6 60,6 9,8 1,2 1,2

13,2 63,2 21,0

11,0 55,3 19,6 7,6 6,5

15,8 48,7 22,4 5,3 7,9

16,6 54,0 16,5 8,7 4,2

30,5 56,4 6,9 1,8 4,4

—

2,6

ka god mot 76 % vid rekrytförbanden. När det gäller disciplinen är totalfrekvensen för positiva svar mindre men ungefär lika på de båda typerna av förband. Om man emellertid ser till fördelningen mellan starka och m i n d r e starka positiva resp. negativa svar, finner man alt en något mer positiv bedömning av disciplinen gjorts vid rekry'- än vid repetitionsförbanden. Skillnaden är dock ej särskilt markant. Den stöds emellertid i viss mån av manskapets egen bedömning av ordningen vilken torde närmast motsvara befälets disciplinbedömning, där en tydlig skillnad framkommer till rekrytförbandens förmån. 87 % h a r vid rekrytförbanden svarat mycket eller ganska god mot 71 % vid repetitionsförbanden. Dessa skillnader återkommer i flertalet undergrupper, varför de möjligen kan betraktas som uttryck för ett objektivt förhållande.

5 a. Vilka förhållanden äro enligt Er mening grundläggande för anda och disciplin? (Till befälet) 5 b. Vilka förhållanden äro enligt Er mening grundläggande för god anda och ordning i det militära? (Till manskapet) Befäl

Befälets personliga omtanke om truppen Förmåga hos befälet att göra sig åtlydd Laganda Noggrant iakttagande av de militära formerna... Personliga egenskaper hos befälet Träning och övning Upplysning och orientering om förelagda uppgifter Villighet hos de vpl att lyda och underordna sig... Yrkesskicklighet hos befälet Ömsesidigt förtroende I en skala från 0 till 3 fick deltagarna gradera olika förhållandens betydelse för anda och disciplin (befäletX resp. anda och ordning (manskapet). Därvid skulle 3 användas om förhållanden av största betydelse, 2 om sådana som var viktiga, 1 om sådana som utan att vara så betydelsefulla dock inverkade och 0 om förhållanden utan betydelse i sammanhanget. Vid bearbetningen har genomsnittsvärden beräknats på grundval av de siffermässiga graderingar som deltagarna gjort. Flertalet nämnda faktorer h a r i genomsnitt bedömts vara av ganska stor vikt. Medeltalen ligger över 2 (viktig) utom i fråga om »Noggrant iakttagande av de militära formerna», som endast rekrytbefälet tillagt en någorlunda hög vikt, låtvara även i den gruppen den genomsnittligt lägsta. Till de minst viktiga faktorerna har också tämligen genomgående hänförts »Träning och övning» och »Upplysning och orientering om förelagda uppgifter». När det gäller de viktigaste faktorer-

Manskap rekr

rep

rekr

rep

2,72 2,59 2,43 1,33 2,73 2,13

2,64 2,84 2,26 1,99 2,78 2,23

2,62 2,2 5 2,47 1,2 3 2,27 2,0 6

2,53 2,16 2,4 7 1,40 2,2 9 1,98

2,32 2,44 2,60 2,65

2,01 2,30 2,7 5 2,5 8

2,89 2,32 2,55 2,62

2,14 2,24 2,51 2,5 7

na är enigheten inte lika markant. Medan befälet i första hand trycker på sådana faktorer som »Personliga egenskaper hos befälet» och »Förmåga hos befälet att göra sig åtlydd», framhäver manskapet starkast »Ömsesidigt förtroende» och »Befälets personliga omtanke om truppen». Siffermässigt har dock befälet tillmätt dessa senare faktorer lika stark vikt som manskapet (2.6—2.6). I fråga om de faktorer däremot, som kommit först på befälets lista (personliga egenskaper och förmåga att göra sig åtlydd) är skillnaden ej bara i rangplats utan även i genomsnittsnivå ganska betydande (omkring 2.7 mot 2.3). Befälet har för övrigt nästan genomgående använt något kraftigare graderingar än manskapet — om det nu beror pä att de funnit målet, anda och disciplin, mer eftersträvansvärt än truppen, eller om förklaringen är en annan, kan ej avgöras. De enda förhållanden som manskapet tillagt en större siffermässig vikt än befälet är »Laganda» och »Upplysning och orientering om före-

lagda uppgifter». Betraktade tillsammans med de förut nämnda olikheterna framhäver dessa skillnader en karakteristisk olikhet mellan befälets och manskapets inställning till de .disciplinskapande faktorerna. Manskapet lägger största vikten vid sådana egenskaper och förhållanden som innebär någon form av samverkan mellan befäl och trupp (omtanke, ömsesidigt förtroende, laganda, orientering). Utan att nedvärdera dessa faktorer trycker befälet i stället mera på att det är befälet självt som skapar disciplinen i kraft av sin egen person (personliga egenskaper, förmåga att göra sig åtlydd), förhållanden som manskapet ej tycks tillmäta så stor vikt. Denna för befälet karakteristiska inställning kommer starkare till uttryck bland rekryt- än bland repetitionsbefälet. Detta kan ju dels tänkas bero på att statbefälet, som är betydligt mer representerat på rekryt- än pä repetitionsförbanden, skulle vara de främsta exponenterna för denna inställning och indirekt åstadkomma skillnader mellan förbandstyperna. Dels kan det vara ett uttryck för faktiska skillnader i fråga om faktorernas inbördes vikt på de olika utbildningsstadier och i de olika organisationsformer som förbandstyperna representerar. Det förefaller rimligt att betrakta sådana skillnader mellan repetitions- och rekrytförband som genomgående uppträder vid en jämförelse inom varje befälskategori för sig såsom uttryck för faktiska skillnader mellan förbandstyperna. Tydligast kvarstår då olikheterna i fråga om iakttagandet av de militära formerna och befälets förmåga att göra sig åtlydd, som tillmäts en större vikt vid rekrytförbanden. Tämligen tydligt är också att orientering av och omtanke om truppen

liksom villighet hos truppen att lyda tillägges en större betydelse vid fältförbanden, befälets yrkesskicklighet däremot en större vikt vid rekrytförbanden. För en sådan faktor som laganda tycks skillnaderna däremot kunna återföras på olikheterna i proportionen statbefäl/övrigt befäl. Statbefälet, som är i majoritet bland rekrytbefälet har värderat lagandan lägre. Också bland manskapet har de militära formerna tillerkänts större betydelse pä rekrytförbanden och omtanken om truppen större betydelse i fält. Bilden kompletteras h ä r av större vikt pä befälets personliga disciplinskapande hos rekryterna och större vikt På det ömsesidiga förtroendet hos repetitionsförbandens manskap. Vi h a r nyss sett att det fast anställda befälet tillmätt lagandan mindre betydelse än de mer civilt betonade befälskategorierna. Andra skillnader mellan befälsgrupperna som är värda att uppmärksammas är att stambefälet tillägger omtanken om truppen mindre vikt såsom disciplinskapande faktor och de militära formerna och befälets yrkesskicklighet större vikt än reservare och värnpliktigt befäl gör. Mellan olika befälsgrader torde de mest konsekventa skillnaderna gälla betydelsen av befälets personliga egenskaper, som officerarna genomgående sätter främst, underofficerarna däremot i en mindre framskjuten ställning. I manskapsundersökningen har de meniga genomgående tillmätt de militära formerna en större vikt än det lägre underbefälet har gjort. Också de värnpliktiga furirerna i befälsundersökningen har i genomsnitt graderat denna faktor lägre än de meniga. Det kan synas egendomligt att de menigas gradering här ligger mellan det högre befä-

lets och underbefälets. Detta kan möjligen förklaras som en reaktion på att underbefälet ofta klandras för en disciplinupplösande underlåtenhet att upprätthålla distans till de meniga. Det värnpliktiga underbefälet försvarar sig kanske h ä r med att nedvärdera den disciplinskapande betydelsen hos en faktor som den egna gruppen ofta blivit utsatt för kritik i fråga om. Man kan sammanfatta de viktigaste av de berörda skillnaderna så att två rätl skilda grupper av värderingar har kommit till uttryck, en som lägger den största vikten på samverkan och ömsesidiga goda relationer mellan befäl och trupp, en som betonar ledarens personliga insatser i disciplinskapandet. Den förra finns mer företrädd hos manskapet än hos befälet, mer vid repetitionsän vid rekrytförbanden, mer bland värnpliktigt befäl och reservare än bland fast anställt befäl. I fråga om den andra gruppen av värderingar gär skillnaderna i motsatt riktning. Vi har i det föregående undvikit att beröra den eventuella betydelsen av olikheterna i befälsundersökningens och manskapsundersökningens formuleringar av frågan. I förra fallet talas om anda och disciplin, i det senare om anda och ordning. Vi h a r ansett oss kunna räkna med att begreppen skulle upp-

fattas som någorlunda synonyma. Om ordet disciplin användes, ansåg vi oss kunna befara att begreppet av manskapet skulle uppfattas alltför snävt och med negativ värdeladdning. Hade de skillnader som nu kunnat påvisas bara gått mellan befälet å ena sidan och manskapet å den andra, hade vi måst vara osäkra på om de inte huvudsakligen bottnade i formuleringsskillnaden. Nu har emellertid samma hopgruppering av faktorerna visat sig bestå såväl inom som mellan de olika undersökningsgrupperna, och sådana paralleller kunnat påvisas, att formuleringsskillnaderna inte gärna kan tillskrivas annat än på sin höjd en sekundär betydelse för de uppkomna skillnaderna mellan befäl och manskap. Inom vardera undersökningen går man ju utan vidare fri från denna felkälla. Likaså kommer vi i nästa avsnitt att möta en parallell till de här redovisade resultaten, nämligen när det gäller kraven på en ledare, där inga formuleringsskillnader har förelegat. — Med detta vill vi självfallet ej ha sagt att grupperna nödvändigtvis ha uppfattat begreppen exakt lika, bara att de uppfattat dem lika i minst samma utsträckning som skulle varit fallet vid exakt lika formulering av frågorna.

6. Vilka egenskaper av nedan uppräknade äro enligt Er uppfattning mest avgörande för befälslämplighet och utövande av ett gott militärt ledarskap? Befäl

Att förstå sig på och »ta» människor på det rätta sättet Att kunna upprätthålla disciplin och ordning... Entusiasm Fj'sisk spänst och uthållighet Förmåga att visa förtroende för sina undertydande Förståelse för de värnpliktigas problem Goda röstresurser Humor Intelligens Lugn och självbehärskning Pålitlighet Rättvisa Vilja att taga ansvar Vilj estyrka Yrkesskicklighet F ö r att gradera olika egenskaper efter deras betydelse för befälslämplighet och utövande av ett gott ledarskap fick deltagarna använda en skala från 0 till 3, där 3 skulle begagnas om egenskaper som kunde anses synnerligen avgörande, 2 för sådana som var viktiga, 1 för sådana som utan att vara särskilt viktiga dock var av betydelse och 0 om sådana egenskaper som ansågs sakna betydelse för befälslämpligheten. Liksom i fråga om de disciplinskapande faktorerna har vid bearbetningen genomsnittsvärden av avgivna graderingar uträknats för de olika nämnda egenskaperna. I genomsnitt har samtliga de bedömda egenskaperna utom två ansetts vara »viktiga» eller ännu mer betydelsefulla enligt den givna skalan (medeltal från 2 och u p p å t ) . Undantag bildar »Goda röstresurser» och »Entusiasm» vilkas medeltal ligger mellan 1 och 2. Befäl och manskap är eniga om att placera »Bättvisa» främst bland de uppräknade egenskaperna, ett vanligt resultat i undersökningar av idealbild-

246 Manskap

rep

rekr

rep

rekr

2,80 2,60 1,91 2,01 2,51 2,3 7 1,33 2,18 2,34 2,69 2,7 8 2,86 2,69 2,51 2,52

2,79 2,80 2,10 2,oi 2,48 2,15 1,39 1,97 2,20 2,61 2,84 2,88 2,5 7 2.56 2,65

2,75 2,08 1,64 2,09 2,64 2,61 1,60 2,39 2,5 3 2,7 6 2,71 2,80 2,56 2,32 2,5 7

2,73 2,22 1,59 2,01 2,5 9 2,52 1,76 2,24 2,3 8 2,68 2,64 2,84 2,4 8 2,21 2,4 6

ning när det gäller olika slags ledare. Vi finner här en parallell till undersökningar av skolbarn som i regel också anser rättvisa som den förnämsta egenskapen hos en lärare, och i industrin där arbetarna ofta visat sig värdera rättvisa högst bland olika egenskaper hos arbetsledare. Intressant nog visar denna undersökning att egenskaper som »Att förstå sig på och 'ta' människor på det rätta sättet», »Pålitlighet», »Lugn och självbehärskning», samtliga med medeltal över 2.6, värderas i det närmaste lika högt som rättvisa. Detta sammanhänger sannolikt med de graderingsprinciper som tilllämpats i denna undersökning till skillnad från dem där man h a r haft att placera egenskaperna i rangordning. Pä samma nivå som nyssnämnda egenskaper kommer i befälsgrupperna också »Att kunna upprätthålla disciplin och ordning», en egenskap som av manskapet tilldelats en mycket tillbakaskjuten ställning (nivån 2.1—2.2). Andra egenskaper som befälet skattar betydligt högre än manskapet är »Vil-

jestyrka» (2.5—2.6 mot 2.2—2.3) och »Entusiasm» (omkring 2.0 mot 1.6). Med avseende på rangplats kommei dock den sistnämnda egenskapen pa slutet både hos befäl och manskap. En kraftig förskjutning i motsatt riktning har inträffat framför allt i fråga om »Förståelse för de värnpliktigas problem», som det värnpliktiga manskapet helt naturligt lagt större vikt vid än befälet har gjort. Det uppträder också en betydande nivåskillnad i samma riktning i fråga om röstresursernas betydelse, låt vara utan skillnad i rangplats. Samma skillnad återfinns mellan underbefäl och meniga i manskapsundersökningen. Detta ger en lustig belysning åt manskapets sätt att uppfatta sammansättningen av befälets verksamhet. Andra olikheter att observera är manskapets högre värdering av »Humor», »Intelligens» och »Förmåga att visa förtroende för sina underlydande». Liksom rekrytförbanden, när det gällde disciplinfaktorerna, företrädde den mer auktoritära inställningen (förmåga att göra sig åtlydd o. d.), lägger de här

större vikt på ledaregenskaper av detta slag såsom förmågan att upprätthålla disciplin och ordning samt viljestyrka. Även röstresurser kan i viss mån räknas dit. Fältförbanden betonar starkare sådana sidor av ledarpersonligheten som har med förståelse och vidsynthet att göra (humor, intelligens, förståelse för de värnpliktigas problem), vilket ligger i linje med deras framhävande av samarbete och ömsesidigt förtroende som disciplinskapande faktorer. Efter delvis likartade linjer gär olikheterna mellan stambefäl och värnpliktigt befäl. Det värnpliktiga befälet trycker mer på rättvisa, förmåga att »ta» folk, självbehärskning och förtroende för underlydande. Stambefälet framhäver starkare förmåga att skapa disciplin samt viljestyrka och yrkesskicklighet. Inom stambefälet uppträder den intressanta skillnaden att officerarna sätter viljan att ta ansvar, därnäst rättvisa, främst, medan pålitlighet vid sidan av rättvisa sätts främst av underofficerarna och underbefälet.

7. I vilken utsträckning anser Ni det sätt varpa uppfostran bedrives i hemmen, skolorna o. s. v. påverka disciplinen i det militära? Befäl

I stor utsträckning I någon utsträckning Inte alls Vet inte + Ej uppgift Summa

rep

rekr

60,8 33,2 4,3 1,6

75,0 21,1 3,9

100 I samband med disciplin- och ledarskapsfrågorna framställdes också till befälet en fråga om i vad mån de ansåg uppfostran i hemmen och skolorna påverka disciplinen i det militära. Majoriteten (60—70 %) ansåg att detta var fallet i stor utsträckning, och myc-

ket få har svarat att den inte alls inverkar (mindre än 5 % ) . Bekrytbefälet har svarat mer kategoriskt ja, vilket sannolikt kan återföras på att det övervägande är sammansatt av statbefäl, som både på repetitions- och rekrytförband mer deciderat ansett uppfostran före militärtjänsten påverka disciplinen i det militära, än vad det mer »civila» befälet gjort. Fast anställda officerare och underofficerare h a r till c :a 85 % svarat »i stor utsträckning». Frågans formulering medger ej någon närmare tolkning av vilka faktorer som varit avgörande för värderingen.

C. Relationerna mellan olika personalkategorier 8 a. H u r u d a n t ä r förhållandet mellan befäl och meniga vid det kompani (motsv.) Ni tillhör? I nedanstående tabell har bedömningen av förhällandet befäl—meniga uppställts för de tre olika befälskategorierna var för sig och med svarsfrekvensen i materialets olika undergrupper. Siffran 42,8 i den första kolumnen betyder sålunda, att den andelen av befälet vid repetionsförbanden h a r bedömt förhållandet mellan statbefäl och meniga såsom »bra» osv. Statbefäl — meniga Befäl

Bra Ganska bra Inte särskilt bra Dåligt Ingen åsikt Summa

Manskap

Befäl

Manskap

Vpl befäl — meniga Befäl

Manskap

rep

rekr

rep

rekr

rep

rekr

rep

rekr

rep

rekr

rep

rekr

42,8 35,0 15,0 3,8 3,4

44,6 43,2 9,5

26,4 34,0

24,5 46,7 17,8 8,4 2,5

50,5 41,6 6,0 1,4 0,5

25,o 46,9 9,4 3,1 15,6

51,8 32,i 9,8 5,o 1.8

37,8 29,4 10,4 7,6 14,8

59,1 32,2 7,7

33,3 51,1 6,7

71,8 21,2

43,1 29,6 11,3 9,7 6,3

1,4 100 100

97,4

82,2

42,i

95,0

62,i

93,4

95,3

% av deltagarna som be svarat frågan 100,0

2,7

21,6 13,8 4,4

Bäde i befäls- och i m a n s k a p s u n d e r s ö k n i n g e n fick d e l t a g a r n a ta s t ä l l n i n g till h u r u d a n t f ö r h å l l a n d e t m e l l a n befäl o c h m e n i g a v a r v i d det k o m p a n i d e t i l l h ö r d e . M a n skulle b e d ö m a stam-, r e s e r v - o c h v ä r n p l i k t i g t b e f ä l v a r för sig o c h e n d a s t svara beträffande de katei g o r i e r som fanns vid k o m p a n i e t . Vid b e a r b e t n i n g e n h a r h ä r o c k s å alla p r o c e n t t a l b e r ä k n a t s p å g r u n d v a l av a n talet s o m a v g i v i t s v a r till s k i l l n a d f r å n i ö v r i g a s a m m a n h a n g , d ä r h e l a deltagarantalet i respektive undergrupper fått l i g g a till g r u n d för p r o c e n t b e r ä k ningen. I denna sammanfattning komm e r v i g e n o m g å e n d e att ta t o t a l a frekv e n s e n för p o s i t i v a s v a r ( b r a , g a n s k a b r a ) som mått på olika kategoriers inställning. Som synes varierar den andel som t a g i t s t ä l l n i n g till f r å g a n s t a r k t m e l l a n olika kategorier. På repetitionsförband e n h a r m a n s k a p e t k u n n a t b e d ö m a statbefäl i b e t y d l i g t m i n d r e u t s t r ä c k n i n g

248 Reservbefål — meniga

Lo

2,2 6,7

3,2 2,8

ä n r e s e r v a r e o c h v p l befäl. D e t t a samm a n h ä n g e r m e d att d e t t i l l g ä n g l i g a statbefälet, e n l i g t v a d s ä r s k i l d a u n d e r s ö k n i n g a r g e n o m a r m é l e d n i n g e n s försorg h a r visat, i relativt stor utsträckn i n g t j ä n s t g j o r t v i d s t a b e r o. d y l . o c h m i n d r e ofta s o m k o m p a n i b e f ä l . T i l l f r å g a n o m v a d d e t t a k a n h a b e t y t t för s v a r e n å t e r k o m m e r vi efter en d i s k u s s i o n av de s i f f e r m ä s s i g a r e s u l t a t e n . — Bekrytförbanden har däremot haft ö v e r v ä g a n d e statbefäl, o c h d e r a s o m d ö m e n beträffande reservare och vpl befäl t o r d e b ö r a t i l l m ä t a s m i n d r e v i k t . I alla u n d e r g r u p p e r ö v e r v ä g e r d e p o sitiva s v a r e n , d o c k m e s t n ä r det g ä l l e r det v ä r n p l i k t i g a b e f ä l e t s förhållande till de m e n i g a o c h m i n s t n ä r det g ä l l e r statbefälets. F r e k v e n s e r n a är emellertid som helhet påtagligt högre bland befälet ä n b l a n d d e m e n i g a . Det v a r ju ett ö m s e s i d i g t f ö r h å l l a n d e s o m s k u l l e bedömas, varför denna skillnad i uppfattning ä r v ä r d en n ä r m a r e analys.

Om man ser till totalvärdena för befälet respektive manskapet, finner man att differensen är störst i fråga om förhållandet statbefäl-meniga för att nästan försvinna beträffande förhållandet värnpliktigt befäl-meniga. Nu är emellertid befälsgruppen sammansatt av alla tre kategorierna stam, reserv och värnpliktiga, och manskapsgruppen innehåller en del värnpliktigt underbefäl som i viss mån hör hemma på befälssidan i jämförelsen, varför en uppdelning är önskvärd. I nedanstående tablå h a r separata värden för de olika kategorierna redovisats.

och förhållandet statbefäl-meniga minst positivt. Beservbefälet intar en mellanställning. För det andra är differensen mellan den egna befälskategoriens bedömning av förhållandet till de meniga och de menigas bedömning av motsvarande förhållande störst beträffande statbefälet och minst (t. o. m. knappast förefintligt) i fråga om det värnpliktiga befälet (se tablå nedtill i spalten). Vi ser här också att befälet självt i alla kategorierna är lika benäget att beteckna sitt förhållande till de meniga som positivt. De meniga däremot gör en påtaglig skillnad mellan de olika be-

/o bra + ganska bra beträffande förhållandet Vpl befäl — meniga Statbefål — meniga Reservbefö

[nom kategorin: Statbefäl Vpl befäl i befälsunders. Vpl befäl i manskapsundersökningen Meniga

rep

rekr

rep

rep

rekr

95,7 88,1 66,0

88,3

92,0 97,1 89,4

81,0 89,1 94,9

(86,7)

87,0 83,3

94,9 92,8

78,4 58,7

71,2

Siffrorna för av bedömningen närmast berörda parter h a r kursiverats. — Flera tendenser kan h ä r iakttagas. F ö r det första har närmast berörda befälskategori genomgående bedömt sitt eget förhållande till de meniga mer positivt än vad övriga befälskategorier gjort. Samtidigt har varje befälsgrupp en tendens att framhålla sitt eget förhållande till de värnpliktiga som särskilt gott i jämförelse med övriga gruppers. Belationerna är mycket klart reciproka. Statbefälet bedömer förhållandet statbefäl-meniga mest positivt och förhållandet värnpliktigt befäl-meniga minst positivt. Och omvänt bedömer det värnpliktiga befälet förhållandet värnpliktigt befäl-meniga mest positivt

(72,7)

fälsgrupperna. Vid befälsgruppernas inbördes bedömning av varandra kommer ej som hos de meniga det värnpliktiga befälet högst utan mellankategorien reservarna, som de båda yttergrupperna (stam och vpl) är eniga om att bedöma relativt gynnsamt, medan de ömsesidigt tenderar att något nedFörhållandet befälmeniga bedömt av % bra + ganska bra

Statbefäl — meniga Reservbef. — meniga Vpl befäl — meniga

befäl i berörd mekate- niga gori (rep) (rep)

Differens

58,7 83,3 92,8

37,0 13,8 2,1

95,7 97,1 94,9

värdera varandras relationer till de meniga. I det föregående har huvudsakligen repetitionsförbanden berörts. Vid rekrytförbanden finns nästan bara statbefäl. Skillnaden mellan befälets och de menigas omdömen om de olika kategoriernas inbördes förhållande tycks

där vara mindre än vid repetitionsförbanden. I varje fall torde procenttalet positiva omdömen om statbefäl hos de meniga vara högre vid rekryt- än vid repetitionsförbanden (71.2 mot 58.7 % ) , och denna skillnad är fullt signifikant.

8 b. Anser Ni att officerare och underofficerare vid Ert förband ha sådan yrkesskicklighet, att Ni med förtroende skulle kunna »gå i krig» med dem? 8 c. Anser Ni att Ert befäl är personligt intresserat av sina underlydande? I nedanstående tabell h a r svaren på två ytterligare frågor om olika befälskategorier s a m m a n s t ä l l t s . Siffran 17,7 i första kolumnen betyder, att den andelen av repetitionsm a n s k a p e t h a r förklarat allt stambefäl ha sådan yrkesskicklighet, att de med förtroende skulle k u n n a »gå i krig» med dem osv. Yrkesskicklighet stam

Intresse för underlydande hos befälet

hos off och uoff reserv

stam

vpl

reserv

Manskap

Alla En stor del Ganska få Vet inte

rekr

rep

rekr

rep

rekr

rep

rekr

rep

rekr

rep

rekr

17,7 46,3 25,7 3,8 6,6

14,8 57,5 20,2 2,5

13,5 46,3 29,9 5,2

8.1 38,2 25,4 5,8

17,4 45,5 26,7 5,0 5,5

12,9 41,8 22,6 7,7 14,9

10,1 29,0 35,9 16,5 8,5

8,7 31,9 37,6 14,4 7,5

13,4 42,4 28,5 9,0 6,8

9,8 28,8 26,1 17,6 7,0 17,6 29,6 100 100 100

76,6

94,4

88,5

Summa 100 % av deltagarna som besvarat frågan

5,1

5,0

22,4

95,2

90,2

63,5

78,6

Ytterligare material för ett studium av manskapets relationer till befälet lämnas av två frågor i manskapsundersökningen. Där gäller det att ange i vilken utsträckning man ansåg att off och uoff vid förbandet hade en sådan yrkesskicklighet att man med förtroende skulle kunna »gå i krig» med dem, respektive i vilken utsträckning man ansåg sitt befäl vara personligt intresserat av sina underlydande. Endast befälskategorier som var representerade på det egna kompaniet skulle bedömas, och vi har därför även här räknat pro-

vpl

Manskap

100 100 71,5 90,0

rep

8,8 24,3 25,1 12,5

21,7 44,0 20,4 6,8

60,6

88,4

70,6

centtalen på grundval av antalet avgivna svar. De som svarat »alla» eller »en stor del» har nedan sammanförts till en grupp, som ansetts ha positiva svar på frågorna. På frågan om yrkesskickligheten är de positiva svaren i majoritet beträffande samtliga grupper. När det gäller intresset för underlydande råder endast beträffande det värnpliktiga befälet en markerad övervikt för positiva svar. För jämförelsens skull h a r vi i nedanstående tablå sammanställt resultaten för föregående fråga med de h ä r

berörda. Materialet har delats upp på vpl underbefäl och meniga, och endast repetitionsförbanden har medtagits.

ifråga om bedömningen av yrkesskickligheten. Detta sista resultat utgör en lämplig Reservbefäl

Statbefäl % bra + ganska bra resp. alla + en stor del I fråga om: Förhållandet befäl-meniga Yrkesskicklighet Intresse för underlydande

Vpl befäl

Vpl ubef

Meniga

Vpl ubef

Meniga

Vpl ubef

78,4 69,0 38.6

58,7 63,o 39,2

87,0 58,8 58,8

83,8 60,0 55,0

94,9 60,9 68,9

Underbefäl och meniga skiljer sig åt egentligen endast på två punkter, nämligen i fråga om statbefälets förhållande till de meniga (78.4 mot 58.7%) och deras yrkesskicklighet (69.0 mot 63.0 %), där underbefälet visar en mer positiv uppfattning. Dä de positiva svaren är annorlunda formulerade i den första än i de båda övriga frågorna bör direkta jämförelser mellan procenttalens storlek dessa frågor emellan undvikas. Förskjutningarna i tablåns horisontalled — mellan de olika befälskategorierna — kan däremot med fördel studeras. Det visar sig att förskjutningarna sker tämligen parallellt i omdömena om förhållandet till de meniga respektive om intresset för de underlydande. Det värnpliktiga befälet har bedömts mer positivt i båda dessa hänseenden än särskilt statbefälet. I fråga om inställningen till yrkesskickligheten ligger procenttalen däremot på ungefär samma nivå för de olika grupperna. Sammanfattningsvis har i omdömena om befälet på det hela taget de positiva svaren övervägt, ehuru när det gäller förhållandet befäl—meniga och intresset för underlydande detta mer har varit fallet beträffande vpl befäl och möjligen reservare än i fråga om statbefäl. Sädana skillnader u p p t r ä d e r ej

Meniga

92,8 63,2 65,o

utgångspunkt för diskussionen. Objektivt sett torde det ju ej råda någon tvekan om att statbefälet har större yrkesskicklighet än de båda övriga grupperna av befäl. Ändå har det värnpliktiga befälet blivit lika positivt bedömt i detta hänseende. Någon annan tolkning kan ej gärna ifrågakomma än att en särskilt positiv allmän inställning till de mer civilt betonade befälskategorierna har påverkat omdömena om yrkesskickligheten och låtit en allmän uppskattning av detta befäl kompensera eventuella brister i de mer fackmässiga sidorna av yrkesutövningen. Hur har då den allmänna skillnad i uppskattningen av vpl befäl och statbefäl uppkommit? — Man måste kanske främst räkna med att manskapet omfattar det vpl befälet med en känsla av solidaritet och räknar det till den egna gruppen. Detta befäl har åtminstone i viss utsträckning kommit ur manskapets egna led och har också en med manskapets attityder mer överensstämmande syn på många frågor inom det militära än statbefälet har, vilket bl. a. framgått av disciplin- och ledarskapsfrågorna i denna undersökning. Vidare torde statbefälet genom sin utbildning och yrkesinställning ha en större benägenhet att hålla på de speciellt militära formerna och större förmåga att bedriva en krävande utbildning, egen251

skaper som sannolikt ej påverkar allmänvärderingen i positiv riktning. Det personliga uppträdandet och uttrycksvanorna är ofta mer kärva, vilket kan uppfattas som men ej behöver innebära en mindre intresserad och sympatisk inställning till manskapet. Vidare torde det kunnigare statbefälets arbetsbelastning i genomsnitt bli större än det övriga befälets, vilket medför större risker för uttröttning och irritation. Detta kan i sin tur ha inverkat på bedömningen. Den ringa tillgången på statbefäl vid många förband, som ändå lämnat omdömen om denna kategori, gör det också sannolikt att reminiscenser från första tjänstgöringen har spelat in. Det är därför ej givet, att en eventuell förändring av exempelvis statbefälets intresse för de underlydande under mellantiden helt har fått komma till uttryck i resultaten. I åtminstone ett hänseende blir frekvensfrågan av stor betydelse för diskussionen av resultaten, nämligen när det gäller den inverkan som det faktiska avståndet till truppen h a r haft på bedömningen av förhållandet befäl— meniga och intresset för underlydande, indirekt väl även på allmäninställningen. En särskild undersökning som utförts av arméledningen har visat, att ej mindre än en tredjedel av statbefälet varit placerat i sådana stabs- och trossbefattningar, som medger högst obetydlig kontakt med truppen. Sådana befattningar är betydligt mindre företrädda bland reserv- och vpl befäl, vilket övervägande har tjänstgjort som kompani- och plutonsbefäl. Fullt jämförbara siffror föreligger ej på denna punkt, men tendensen torde tydligt gå i denna riktning. Förutom att statbefälet alltså överhuvudtaget är ringa företrätt på många förband, torde det i

mindre utsträckning ha varit så placerat, att det haft direkt truppkontakt, och detta bör rimligtvis ha minskat dess chanser att bli positivt bedömt exempelvis ifråga om intresset för underlydande. Man kan på denna punkt också jämföra rekryternas (som haft statbefäl i nästan alla befattningar) bedömning av förhållandet statbefäl—meniga med repetitionsmanskapets. Andelen positiva utgör 71 resp. 59 %, vilket är en tydlig skillnad. Å andra sidan ligger rekryternas bedömning av Intresset frän statbefälets sida för de underlydande lika lågt som repetitionsmanskapets. Bilden kompliceras ytterligare av att det vid många förband förekom ambulerande instruktörsgrupper sammansatta av statbefäl som liksom på löpande band genomförde vissa moment av utbildningen. Enligt arméledningens mening tyder erfarenheterna av försöksverksamhet med sådan specialiserad och centraliserad utbildning på att det opersonliga i kontakten befäl—-trupp utgör en olägenhet härvidlag. Pä några repetitionsförband har sådana instruktörer, som övar den ena gruppen efter den andra utan att hinna lära känna ens namnet på individen, utgjort en betydande del av det tillgängliga statbefälet och kan starkt ha bidragit till att prägla det intryck av statbefälet, som framkommit vid undersökningen. Det är omöjligt att genom en analys av svarsfrekvensen för olika undergrupper komma fram till en riktig avvägning av alla dessa inflytanden. Det har endast varit möjligt att beröra dem diskussionsvis. Så mycket blir emellertid redan därigenom klarlagt, att svarsfördelningarna måste studeras med hänsynstagande till en rad olika faktorer, och att de i varje fall ej utan vidare kan tas som en objektivt giltig bedömning av berörda förhållanden.

Vi h a r även gjort de tre befälsfrågorna till föremål för s. k. skalogramanalys enligt metoder utarbetade av L. Guttman och utförligt presenterade i »Studies in social psychology in world w a r II» vol. IV, till vilken hänvisats i kap. VI av betänkandet. Metoden går ut på att fastställa om svaren på olika frågor förhåller sig så till varandra att de kan anses ge uttryck för en enhetlig inställning. Om så är fallet anses frågorna bilda en skala. En perfekt skala skall vara så beskaffad, att om man vet en persons läge på skalan (hans totala svarspoäng), sä skall man med ledning härav kunna rekonstruera hans svar på de enskilda i skalan ingående frågorna. Om han ger ett positivt svar på en fråga med relativt låg positiv svarsfrekvens, så skall man därmed kunna veta att han svarat positivt på alla i skalan ingående frågor med högre positiv svarsfrekvens. Eller för att överföra resonemanget på frågor där man kan svara rätt eller fel, t. ex. frågor i ett intelligenstest — metoden är tillämplig även utanför attitydområdet — så skall man, om en person svarat rätt på en svår fråga, därmed veta att han också h a r svarat rätt på alla lättare frågor, förutsatt att frågorna bildar en i denna stränga bemärkelse enhetlig skala. Vissa avvikelser förekommer ju alltid, men dessa skall ligga inom relativt snäva gränser och vara av slumpmässig karaktär för att en skala skall anses föreligga enligt Guttmans kriterier. Undersökningen av om en grupp frågor bildar en skala, den s. k. skalogramanalysen, sker grafiskt på sätt som här ej närmare skall behandlas. Besultatet framkommer som ett diagram där man i horisontalled har de olika svarsmöjligheterna i undersökta frågor ordnade från mest positiva till mest negativa

svar, och i vertikalled personerna i en ur hela undersökningsmaterialet slumpvis utvald grupp ordnade från mest positiva till mest negativa enligt totalinställningen till det undersökta attitydkomplexet. Personernas val av svar markeras här med små ringar. Vid en perfekt skala skall dessa ringar förete ett mycket regelbundet mönster med en samtidig jämn förskjutning av ringarna i såväl horisontal- som vertikalled såsom i nedanstående hypotetiska exempel. Fråga: 1 2 Svar: ja ja person 1 o o » 2 o * 3 »

3 ja o o o

1 2 nej nej o o

o

o

o

3 nej

4 o

Den första personen har svarat ja på alla tre frågorna, den fjärde nej på alla tre. De båda övriga ligger mellan dessa ytterligheter. Det förekommer ej här att någon svarar ja på 1 och nej på 2 och 3 eller andra oregelbundenheter i mönstret. När man skall avgöra om ett svarsmönster uppfyller kriterierna för en skala, sätter man bl. a. antalet fel ( = avvikelser från det regelbundna mönstret) i relation till samtliga svar, cl.v.s. samtliga punkter i skalogrammet. Maximalt 10 % fel brukar anges som gräns, men gränsdragningen är givetvis i viss mån godtycklig. Vi h a r undersökt enhetligheten i attityden till resp stambefäl, reservbefäl och värnpliktigt befäl och för vardera kategorien utfört en skalogramanalys av svaren på frågorna om förhållandet till de meniga, förtroendet för yrkesskickligheten och intresset för de underlydande. Materialet har utgjorts av 100 slumpvis utvalda svar avgivna av meniga som tagit ställning till alla tre be253

Vpl befäl

Reserv befäl b a c b a c 1 O 0 o O Oo o oo o oo o 0o o oo o oo o oo 0 oo o o o 0 o o o o 0 o C) o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o 5 o o o 0 o o o o

c b c b a c b a

50 C

c 0

o o o 0 0 o o o o o o o o o o o 0 o 0 0 o o o o O0 o O0 o O0 o O0 o o o o o 0 o 0 o O 0 o O 0 o O O o O O 0 o 0 0 o O o o 0 o o o o o o 0 o oo o o o o O 0 o o o o o o o o

c

c

1U0

o o o o

oooooooooooooooooo ooooooooo ooooooooooooo OOOOOOOO ooooooooooooooooo OOOOOOOO

75 Antitl svar 11 19 28 51 80 Cl 30 20 300 Antal fel 3 6 3 7 2 21

o 0 o o o o o o o o o o o c o o o o o o o o o o CJ o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o 0 o o o c o o o o o o o o o o o

<)

ooooooo oooooo ooooooo

o o o o

o

o

0 1 o o o 0 o G o o O o o C o O o o o o o o o o c o o o o o o o o o c o o o o o o 0 o o o o o o o o o o o o o o o 0 o o o o o o o o o o o o o o o 25 o o o o o o o o o 0 o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o

o oo o o o o o o o o o 75

100 O O O O O O O O O

Oo o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o c o o o o o oo o oo o oo o oo o oo o oo o o o o oo oo o

14 425335 5347 51 5 300 3 9 9 5 5 8 8 1 48

b ac b a b 1 oo O O o o o o o o o o o o o o oo o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o

85 O O O 0 O

o

o 0 o oo 0 oo o oo 0 oo o oo o oo o oo o oo o oo o oo o oo o oo o oo o oo 0 oo o oo o oo o oo o oo o o o o o 0 o o o 50 O O o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o 0

o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o oo o o o o o o o o o o o o o oo o oo o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o o 28 72 67 27 2145 33 7 114 - 5 5 - 4 2

fälskategorierna. Besultatet av analysen visas på sid. 254. Upptill anges frågor (8a—c) och svarskategorier, de senare efter viss sammanslagning som gjorts på tidigare stadier av analysen. Sedan kommer personerna rangordnade efter svaren på de tre frågorna från mest positiva (längst u p p ) till mest negativa (längst n e d ) . Som synes är mönstret bitvis mycket regelbundet. I raden under diagrammen redovisas hela antalet personer som svarat på resp. sätt samt antalet fel i bemärkelsen avvikelser från det regelbundna svarsmönstret (skalan). Skalans enhetlighet uttryckes i s. k. reproducibilitetskoefficienter enligt formeln antal fel antal svar Dessa får h ä r följande värden. Stambefäl 0.93 Beservbefäl 0.84 Värnpliktigt befäl 0.90 Godtagbara anses värden pä och över 0.90. Enligt denna gränsdragning skulle inställningen till reservbefäl i h ä r undersökta avseenden ej kunna betecknas som enhetlig men däremot inställningen till stam- och i huvudsak även till vpl befäl. För att koefficienten skall vara ett giltigt uttryck för skalans enhetlighet måste dock två villkor uppfyllas. För

det första bör antalet svarskategorier ej vara alltför litet i slutstadiet, ty vid fä svarskategorier är det lättare att genom utnyttjande av sammanslagningsmöjligheter under analysens tidigare stadier erhålla ett överdrivet uttryck för skalans reproducibilitet. Här redovisade skalor torde i viss mån drabbas av denna invändning. För det andra får den relativa svarsfrekvensen för olika svar ej ligga för extremt, låt oss säga under 10 % eller över 90 %. Detta gäller h ä r ett par svarskategorier men torde ej förekomma i sådan utsträckning att den förvanskar koefficienterna. Guttman arbetar med ytterligare ett kriterium, nämligen att avvikelserna i svarsmönstret skall vara slumpmässiga och ej förete felanhopningar av regelbunden art, s. k. »nonscale types», d.v.s. när flera personer uppvisar samma typ av avvikelser. Sådana förekommer h ä r på flera ställen i »reservbefälsskalan». Dess koefficient faller också u n d e r gränsen för det tillåtna. Vidare finns ett par sådana partier i undre delen av skalan för vpl befäl, vilket tillsammans med svarskategoriernas fåtalighet och koefficienten på 0.90 även gör dess existens som skala i Guttmans bemärkelse tvivelaktig. Inställningen till stambefälet kan däremot möjligen anses ha en sådan enhetlighet att det där är berättigat att tala om en enhetlig skala.

9. »Daltas» det enligt Er uppfattning för mycket med den värnpliktige? Befäl

Ja Nej Vet inte + Ej uppgift Summa

rep

rekr

53,0 38,9 8,i

76,3 18,4 5,3

100 På frågan om det »daltas» för mycket med den värnpliktige har drygt hälften

av befälet svarat ja. Ja-svaren är vanligare vid rekrytförbanden, vilket visar sig sammanhänga med skillnaderna i befälets sammansättning. Ja-svaren är vanligast bland stambefälet (77 % rep resp. 82 % rekr) för att sedan avta hos reservbefäl (64 % vid repförband), värnpliktiga officerare (57 % vid repförband) och värnpliktiga underoffice255

rare och underbefäl (36 % vid rep resp. 50 % r e k r ) . — Svaren torde närmast utgöra ett mått på värdeladdningen i ordet »dalt» som ej närmare definierats

och som ju kan täcka mycket olikartat innehall. Som opinionsyttring torde svaren dock ha sitt intresse.

10. Hurudan är Er kontakt med Er närmast överordnade? Befäl rep

rekr

74,2 Bra I vissa avseenden otillfreds22,9 ställande 2,9 Dålig Ej uppgift — Summa 100

73,7 25,0

—

1,3 100

Befälet tillfrågades om kontakten med sina överordnade och hela 75 % ansåg den den vara bra, nästan inga ansåg den dålig. Officerarna har oftare

än underofficerare och underbefäl använt den mest positiva graden (87 % av off mot 66 % av uoff och ubef vid repförbanden). Här föreligger sålunda betydande skillnader som tyda på att befälet i mellan- och lägre ställning ej i samma män som officerarna fann de dåvarande kontaktmöjligheterna tillfredsställande. Måhända har en ändring inträtt efter förbandsnämndernas införande, men därom kan undersökningen ej ge besked.

11. Anser Ni att tillräckligt gjorts för att närma de olika befälskategorierna till varandra? Befäl rekr rep Ja Nej V ej inte + Ej uppgift Summa

39,2 46,6 14,8 100

35,5 47,3 17,1 100

I nära samband med frågan om kontakten med överordnade stod en fråga om tillräckligt hade gjorts att närma de olika befälskategorierna till varandra. Här är de negativa svaren i majoritet, men om man närmare analyserar frekvenserna finner man de mest betydande skillnader mellan de olika befälskategorierna.

256 Dessa framgår av nedanstående tablå. % ja vid rep Stam Bes och vpl

Off

UolT

Ubef

83,9 51,5

15,0 33,7

9,1 27,2

Uppenbarligen anser officerarna, i synnerhet de fast anställda, att de inom den militära hierarkin har goda möjligheter till kontakt såväl uppåt som nedåt. De lägre befälskategorierna däremot intar en sådan mellanställning att de blir relativt isolerade i bada riktningarna.

D. Trivselfrågor 12. Vad anser Ni om arbetstrivseln i militär befälsutövning jämförd med befattningar i det civila med motsvarande ledande funktioner inom näringslivet eller den statliga förvaltningen? Befäl rep

rekr

1,4 35,1 59,4 Ingen åsikt + Ej uppgift ... 4,1 Summa 100

9,2 38,2 47,4 5,2

Bättre i det militära Lika god i det militära

100 Befälet fick jämföra militär befälsutövning med likartade civila befattningar med avseende på arbetstrivseln och ange om denna i det militära var

bättre, lika god eller sämre. Hälften eller drygt det har svarat att den är sämre i det militära och mycket få har svarat att den är bättre. En uppdelning visar att detta emellertid ej gäller statofficerarna, av vilka endast en fjärdedel anser trivseln vara sämre i det militära och ungefär hälften anser den vara lika god. Bland det lägre stambefälet har hälften däremot ställt sig negativt, och denna andel går upp mot två tredjedelar bland reservare och värnpliktiga.

13. Vilka förhållanden äro enligt Er mening av den största betydelsen för en inskränkning eller nedsättning av befälets arbetstrivsel? Befäl

Befordringsförhållanden Behandlingen av militära frågor i pressen Disciplinförhållanden Ekonomiska villkor Inställningen till befälet från de vpl sida Inverkan av ändringar i försvarsorganisationen Möjligheterna för enskilt initiativ Möjligheterna för medinflytande för personalen i mellangrader och lägre grader Tillgången på befäl Tjänstgöringstidens längd och fördelning

Befälet ombads också gradera olika förhållanden som kunde tänkas stå i samband med en nedsättning av arbetstrivseln i militär befälsutövning. Denna fråga formulerades avsiktligt så att eventuella vantrivselmoment och en rangordning mellan dessa skulle komma fram. Därvid skulle beteckningen 3 användas om starkt trivselinskränkande faktorer, 2 om sädana som i något mindre grad än så verkat i negativ rikt-

rep

rekr

1,39 0,90 1,92 2,0 5 1,76 0,91 1,77

2,16 1,55 2,03 2,26 1,75 0,75 1,75

1,36 1,61 1,52

1,42 1,68 1,78

ning, 1 om sådana förhållanden som utan att inverka starkt dock i någon mån verkade nedsättande på trivseln och 0 om förhållanden som ej påverkade arbetstrivseln. Medeltalen, som även här h a r valts att uttrycka resultaten, ligger mellan 2 och 1. Betydande skillnader mellan olika befälskategoriers bedömning föreligger här, men som helhet tycks de ekonomiska villkoren betraktas som

257 17

den allvarligaste olägenheten. Närmast därefter kommer disciplinförhållandena. Minst allvarlig anses inverkan av ändringar i försvarsorganisationen vara. Emellertid måste framhållas att formuleringen av alternativen, särskilt »ekonomiska villkor», gör det svårt att bestämma vilka specifika förhållanden som legat bakom bedömningen. Variationerna är som nämnts stora. Ekonomin intar en m e r framskjuten ställning som trivselinskränkande faktor för underofficerarna än för officerarna. Det värnpliktiga befälet tycks även vara mer benäget än det fast anställda befälet att uppfatta denna som en trivselinskränkande faktor. En likartad skillnad återfinns mellan rekrytförbandens och repetitionsförbandens statbefäl. Anledningen till sistnämnda förskjutning kan vara att disciplinen såsom statbefälet vill ha den, har varit svårare att åstadkomma i fält (jfr fråga 4) än på depåerna, vilket kan ha kommit till uttryck i kraftigare vikter för disciplinen h ä r och skjutit ekonomin något åt sidan. För de fast anställda underofficerarna och underbefälet intar befordringsförhållandena en betydelsefullare plats

som anledning till bristande trivsel än för övriga kategorier. I andra sammanhang h a r framkommit att denna grupp anser sig inta — och väl också har — en besvärlig mellanställning i den militära hierarkin. Det synes rimligt anta att en växelverkan mellan denna allmänna attityd och bedömningen av befordringsförhållandena äger rum. Behandlingen av militära frågor i pressen ligger som helhet näst längst ner pä listan men intar en mycket framskjuten ställning för statofficerarna. Bristande möjligheter för lägre personalkårers medinflytande har fått en framskjuten placering hos statsunderofficerare och statunderbefäl. Det bör observeras att förbandsnämnderna dä ännu ej hade inrättats, och det är svart att bedöma vilken ändring de kan ha åstadkommit. Befälstillgången som den gestaltat sig h a r tydligen erbjudit ett större problem för officerare och stat- och reservunderofficerare än för befälskategorier med mindre ansvar. Det värnpliktiga befälet tycks lida mest av den ram som det militära sätter för det enskilda initiativet.

14. Vad anser Ni om följande förhållanden inom det militära under pågående tjänstgöring' Manskap

Den militära ordningen Fritidsförhållandena Förläggningen Hälso- och sjukvården Maten Övningsterrängen och öv ningsanordningarna

rep

rekr

1,48 1,55 1,50 1,61 1,65

1,14 1,85 1,73 1,60 1,58

1,58

1,48

I en skala från 0 till 3 fick manskapet gradera sin trivsel med olika förhållanden under militärtjänsten. Siff-

ran 3 skulle användas om sådana förhållanden som man trivdes mycket bra med, 2 om sådana som man trivdes bra med, 1 mindre bra och 0 dåligt med. Medeltalen ligger mellan 1 och 2, alltså ungefär i neutralläge. De olika förhållandena har som helhet graderats ungefär lika vid repetitionsförbanden, maten dock något högre (1.65) och den militära ordningen något lägre (1.43) än de övriga. Bland rekryterna är skillnaderna avsevärt större. Fritidsförhållandena (1.85) och

förläggningen (1.73) har värderats ganska högt, den militära ordningen lagt (1.14). Skillnaderna mellan repetitionsoch rekrytförband är störst på dessa punkter och utgör väl ett koncentrerat uttryck för fältförhållandenas resp. depåernas för- och nackdelar ur den värnpliktiges synpunkt. Om man inskränker jämförelsen till att gälla meniga i samma åldersklass och vid samma regementen som rekryterna visar sig också maten vara högre värderad på depåerna, även om denna skillnad ej förmår slå igenom i totalvärdena.

Till detta bidrar bl. a. att mathållningen vid repetitionsförbanden värderats högre av de äldre meniga och av underbefälet. Dessa grupper visar även på flera övriga punkter en mer positiv inställning. Skillnaden mellan äldre och yngre meniga gäller förutom maten främst den militära ordningen som de äldre funnit sig bättre i, men samma tendens finns där också i fråga om fritidsförhållanden, övningsanordningar och förläggning. Underbefälet visar en mer positiv inställning ungefär på samma punkter.

15. Hur har Ni på det hela taget trivts med militärtjänsten a) under första tjänstgöringen? b) under pågående repetitionsövning?

Första tjänstgöring

Pågående repövning

Manskap

Bra Ganska bra Inte särskilt bra ... Dåligt Ej uppgift Summa

rep

rekr

rep

9,6 31,8 30,1 20,3 8,2

5,8 29,4 32,7 27,2 5,5

8,9 32,2 28,5 23,3 7,1 100

Man ombads också att göra en totalbedömning av trivseln under militärtjänsten. Vid repetitionsförbanden skulle denna bedömning göras såväl för förhållandena under första tjänstgöringen som under pågående repetitionsövning. Vid repetitionsförbanden har man såväl om första tjänstgöringen som om repetitionsövningen avgett positiva omdömen (bra, ganska bra) i 41 % av fallen, negativa (inte särskilt bra, dåligt) i drygt 50 %, medan återstoden

ej har tagit ställning till frågan. Hekryterna är som helhet mindre positiva (35 % bra och ganska bra mot 60 % inte särskilt bra och dåligt). Denna skillnad visar sig vid närmare analys kunna hänföras till olikheter i gruppernas sammansättning. Inom samma regemente, grad och åldersklass föreligger ingen skillnad mellan rekryter och repetitionsförband vare sig man tar repetitionsförbandens bedömning av trivseln vid första tjänstgöringen eller vid repetitionsövningen som utgångspunkt för jämförelsen. Underbefälet vid repetitionsförbanden h a r bedömt trivseln vid sin första tjänstgöring mer positivt än de meniga gjort. När det gäller repetitionsövningen finns det däremot ingen sådan skillnad. Trots att de äldre meniga på föregående frågor om trivseln med olika förhållanden som regel varit mer positiva än de yngre, är det de yngre som här har bedömt trivseln som helhet vid repetitionsövningen gynnsammast. Förklaringen till denna skiljaktighet bör 259

väl vara den att trivseln i det militära ej bara influeras av förhållanden inom det militära -— listan gör självfallet ej anspråk på fullständighet ens i det avseendet — utan även av sådant som ligger utanför den egentliga militärtjänsten, exempelvis ekonomiska villkor, familjeförhållanden o. dyl. Det förefaller troligt att de äldre som i större utsträckning h a r familj och ekonomiskt ansvar lägger större vikt på sådana faktorer och låter dem påverka också sin bedömning av trivseln i militärtjänsten. Denna tolkning stöds i någon mån av att inga åldersskillnader föreligger i fråga om bedömningen av första tjänstgöringen. Den totala bedömningen av trivseln vid repetitionsövningen inom ett material bestående av meniga vid repetitionsförband h a r studerats i förhållande till bedömningen av trivseln vid första tjänstgöringen och trivseln med skilda förhållanden under den pågående tjänstgöringen. Likaså h a r trivselomdömena satts i relation till svaren i flertalet övriga frågor. Samstämmigheten mellan svaren har uttryckts i korrelationskoefficienter beräknade på grundval av s. k. fyrfältstabeller av nedanstående utseende.

repövning Trivsel vid

Inte Bra, särsk. Samtganska liga bra, bra dålig

'u Inte ••o

särskilt bra, dålig 1228 Bra, ganska b r a . . . 376

366 861

1594 1237

Samtliga

2 831

1604 Av 2831 personer som bedömt trivseln vid båda tillfällena har 861 svarat »bra» eller »ganska bra» om båda. 366

har bedömt repetitionsövningen positivt, men första tjänstgöringen negativt o. s. v. Majoriteten av dem som ställer sig positivt till repetitionsövningen har alltså även bedömt trivseln vid första tjänstgöringen positivt och vice versa. Korrelationskoefficienten blir i detta fall 0.66 (eller som i fortsättningen skrives .66), vilket innebär ett relativt starkt samband. Koefficienten är så beskaffad, att den vid fullständig samgång mellan svaren i jämförda frågor når värdet 1.00. Den får värdet noll vid total brist på samband, d. v. s. när proportionen positiva i ena hänseendet är lika stor bland de i andra hänseendet negativa som bland de i a n d r a hänseendet positiva. Vid ett material av föreliggande omfattning är redan koefficienter av storleksordningen .08 — .10 signifikant skilda från noll, även om det samband de då registrerar måste betecknas som svagt. Som framgår av exemplet föreligger det ett markant samband mellan bedömningen av trivseln vid första tjänstgöringen och repetitionsövningen bland de meniga vid repetitionsförbanden, även om samstämmigheten långt ifrån är total. 13 % h a r gått över från negativ till positiv bedömning och lika många har gått i omvänd riktning. Som helhet är proportionen positiva följaktligen lika stor beträffande första tjänstgöringen som beträffande repetitionsövningen. Någon total förskjutning har, som vi också tidigare kunnat konstatera, alltså ej ägt rum. Sambandet mellan trivseln som helhet vid repetitionsövningen och trivseln med olika förhållanden under densamma samt mellan dessa senare omdömen inbördes visas i vidstående tabell.

Korrelationen

mellan

olika 1

1. 2. 3. Övningsterräng och övningsanordn... I 5. 6. 7. Mat

.48 .45 44 .38 .32 .28

Tabellen är uppställd så att siffrorna i kolumnhuvudena hänvisar till de nummer, som i tabellen åsatts de olika i den vänstra spalten angivna förhållandena. Korrelationen mellan exempelvis förläggning och mat återfinnes i rad 4, kolumn 7 och i rad 7, kolumn 4. Den uppgår till .47. De olika förhållandena har inbördes grupperats så att tendenserna i korrelationerna skall framträda tydligt. Man kan se att totaltrivseln är högst korrelerad med trivseln med den militära ordningen, övningsterräng och övningsanordningar samt förläggning, och att dessa förhållanden också inbördes uppvisar relativt höga samband (omkring .45). Bedömningen av fritidsförhållanden, hälso- och sjukvård samt mat är mer fristående från totalbedömningen av trivseln (storleksordning .30 — .35), men uppvisar inbördes sådana korrelationer (.40 —• .45) att de lämpligen kan föras ihop till en grupp. Trivseln med förläggningen är lika högt korrelerad m e d denna grupp av förhållanden, som med den förstnämnda gruppen, varför den kommer att inta en mellanställning. E n närmare analys av korrelationerna med matematiska metoder (s. k. faktoranalys) h a r visat, att man bör räkna m e d en faktor, som berör trivseln med tjänsteförhållanden och en som berör trivseln med vad som närmast kan kal-

trivselomdömen. 2

.45 .53

.44 .45 .44

.38 .34 .35 .44

.32 .34 .46 .46 .40

.28 .28 .29 .47 .46 .43

53 45 34 34 28

.44 .35 .46 .29

.44 .46 .47

.40 .46

.43

las den materiella omvårdnaden. Till den förra faktorn hör den militära ordningen, övningsterräng och övningsanordningar samt — vilket är mycket intressant — trivseln som helhet, medan fritidsförhållanden, hälso- och sjukvård samt mat hör hemma i den andra faktorn. Överordnad dessa båda faktorer har vi sedan en starkt utpräglad allmän trivselfaktor som sammanhållande länk. Annorlunda uttryckt finnes det en tendens att de som trivts bra med vissa förhållanden också har trivts b r a med flertalet andra — det är den allmänna trivselfaktorn som h ä r kommer till uttryck. Men om man jämför å ena sidan sådana personer, som trivts bra med tjänsteförhållanden (ordning, övningar) och inte med fritid, mat och sjukvård, med å andra sidan sådana som trivts bra med de senare förhållandena, men inte med den egentliga tjänsten, så är sannolikheten större att den förra gruppen av personer h a r bedömt trivseln som helhet positivt än att' den senare gruppen har gjort det. Tolkningen av dessa resultat är komplicerad. När det exempelvis gäller den låga korrelationen mellan totaltrivsel och förplägnad, kan man tänka sig åtminstone tre olika hypoteser: (1) Maten betyder överhuvud taget föga för den allmänna trivseln. (2) Maten har genomgående haft en sådan kvalitet, att de (mindre) varia-

tioner som förekommit haft föga betydelse för den allmänna trivseln. Härför talar bl. a. att maten blivit bedömd mest positivt av de nämnda förhållandena. (3)i Maten h a r kunnat bedömas mer objektivt än övriga förhållanden i genomsnitt. Sambandet mellan allmän trivsel och specifika förhållanden är knappast enkelriktat, utan totaltrivseln både påverkas av de specifika förhållandena och påverkar bedömningen av dessa. Denna påverkan eller överspridning från totaltrivselns sida kan väntas bli mindre ju lättare det är att objektivt och fristående bedöma ett specifikt förhållande. Om den ena orsaken till samband — överspridningen från totaltrivseln —• faller bort eller minskas, minskas också korrelationen, och detta skulle möjligen ha kunnat inträffa beträffande maten. De bada sist anförda tolkningsmöjligheterna håller dock knappast, om man ser till de relativt höga korrelationerna mellan mat, fritid och sjukvård. Även dessa skulle nämligen utsättas för de beskrivna verkningarna. Ej heller kan resonemanget genomföras så att det förklarar uppkomsten av den tydliga hopgruppering av förhållandena, som kraftigast kommit till uttryck i faktoranalysen. Den tolkning som i betraktande av detta synes mest näraliggande är, •att bedömningen av trivseln som helhet närmast är ett uttryck för hur man funnit sig tillrätta med de mer militära sidorna av tjänsten. Skillnaderna mellan dem som bedömt totaltrivseln positivt och dem som bedömt den negativt är även i övrigt av den arten att de bekräftar ovanstående slutsats, att det i första hand är de som funnit sig väl tillrätta med de mer militära sidorna av tjänsten,

som ansett sig trivas bra. Går vi exempelvis till bedömningen av vilka faktorer som skapar en god anda och ordning i det militära (fråga 5) finner vi att de som trivts bra tydligt mer än genomsnittet h a r framhävt de militära formernas och tjänstens betydelse — något som också befälet har gjort. Likartade förhållanden gäller bedömningen av olika ledaregenskaper. De som trivts bra uppvisar en idealbildning mer likartad befälets än de som trivts mindre bra. Även om koefficienterna, som framgår av nedanstående tablå, ej är så stora, medger de den tolkningen, att den allmänna trivselbedömningen i främsta rummet avspeglar en anpassning till de specifikt militära förhållandena. Korrelationen mellan trivseln som helhet vid repetitionsövningen och bedömningen av olika disciplin- och ledarskapsfaktorer. Disciplinskapande faktorer (fråga 5) Noggrant iakttagande av de m i l i t ä r a formerna Träning och övning Förmåga hos befälet att göra sig åtlydd Ömsesidigt förtroende Laganda Villighet hos de vpl att lyda och u n derordna sig Personliga egenskaper hos befälet Yrkesskicklighet hos befälet Upplysning och orientering om förelagda uppgifter Befälets personliga omtanke om t r u p pen Ledaregenskaper

.25 .24 .20 .10 .09 .08 .06 .06 .05 .00

(fråga 6)

Entusiasm Att k u n n a u p p r ä t t h å l l a disciplin och ordning Viljestyrka Goda röstresurser Yrkesskicklighet Pålitlighet Vilja att ta ansvar Fysisk spänst och uthållighet Intelligens

.27 .24 .20 .20 .14 .13 .12 .12 .07

Att förstå sig på och »ta» m ä n n i s k o r på det r ä t t a sättet Lugn och självbehärskning Bittvisa Fcrmåga att visa förtroende för sina inderlydande Fcrståelse för de vpl problem Humor

-04 -04 -02 -00 .00 4*

Koefficienten .25 för »Noggrant iakttagande av de militära formerna» innebär, att de som trivts bra, tillmätt denna faktor en större vikt än de som trivts mindre bra. Den betyder däremot ej att de militära formerna satts främst hos dem som trivts bra, endast att denna faktor har fatt en förhållandevis bättre placering än hos dem som trivts mindre bra. (Som helhet ligger den i båda fallen sist på listan.) Koefficienten .00 för »Befälets personliga omtanke om truppen» innebär, att det ej föreligger någon skillnad i bedömningen av denna faktor mellan dem som trivts och dem som inte har trivts. Båda grupperna har ansett denna faktor lika betydelsefull, i själva verket som en av de allra viktigaste. Koefficienten —.11 för »Humor» innebär, att de som trivts bra lagt mindre vikt vid humor som ledaregenskap än de som trivts mindre bra. Som helhet ligger denna egenskap ungefär på mitten av rangordningen för olika ledaregenskaper. Koefficienterna säger alltså inget om resp. faktorers absoluta vikt, endast om eventuella skillnader mellan de båda trivselgrupperna. Trivselbedömningen är även korrelerad med svaren på många andra frågor. Överhuvud taget är de som trivts bra benägna att avge mer positiva omdömen. Utan att bortse från möjligheten att sambandet till någon del bottnar i en tendens att överhuvud taget använda mer positiva uttryckssätt, måste man räkna med att trivseln och övriga aspekter på tjänsten också står i en fak-

tisk växelverkan. Belåtenhet med övningar, befäl och ordning ökar trivseln, samtidigt som den allmänna graden av välbefinnande tenderar att påverka även omdömena om övriga förhållanden. Nedan anges korrelationen mellan trivselbedömning och svaren på en rad andra frågor. Som regel är koefficienterna av storleksordningen .30—.40, alltså lika starka som för vissa av de specifika trivselfaktorerna. Korrelationen mellan trivseln som helhet vid repetitionsövningen och svaren på vissa andra frågor.1 Fråga

4 b Ordning vid kompaniet .36 16 Tidens u t n y t t j a n d e .20 17 Maskningsfrekvens (ganska ringa och inte alls h a r tagits som positiva svar på frågan) —.17 18 Inverkan av permissionsreformen .07 19 Orientering och tillfälle att fråga -39 20 Nyttan av olika skeden u n der r e p ö v n : Den första övningen .39 Den enskilda utbildningen .31 Utbildningen i mindre förband .27 Utbildningen i större förband -42 Utbildningen under militärbefälhavarens ledning .35

Koefficienterna skall även här tas som uttryck för skillnader mellan dem som trivts bra och dem som trivts mindre bra. Positiva koefficienter betyder, att de som trivts bra också svarat positivt i något större utsträckning än övriga pä berörda frågor. Det finns ej anledning att kommentera regeln — tämligen tydliga positiva samband —, utan vi skall i stället dröja vid ett par undantag. Omdömena att maskning förekommit i ringa eller ingen utsträckning h a r i l För frågorna 16—20 se senare avsnitt av rapporten.

Statens offentliga utredningar 1952 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar

Det yngsta fångvårdsklientelet. [5] Räjongplan för fångvården. [21] Betänkande med förslag till allmän förfogandelag och allmän ransoneringslag. [24] Zonexpropriationsutredningen. Betänkande med förslag till vissa ändringar i byggnadslagstiftningen. [25] Lagberedningens förslag till ny lagstiftning om tomträtt m. m. [28]

Betänkande angående vissa fiskerättsliga förhållanden inom lappmarkerna samt tillgodogörandet av fisket i kronovattnen därstädes och i Jämtlands län m. ro. [13]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Barrskogstillgångarna sörjning. [15]

och

skogsindustriens

råvaruför-

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Löneplan eller kollektivavtal. [3] Betänkande med förslag till allmänt resereglemente m. m. [6] Allmän folkomröstning. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 2. [7] Bilaga 1. Folkomröstningsinstitutet i Schweiz. [8] Bilaga 2. Folkomröstningsinstitutet i Förenta staterna. [9] Bilaga 3. Folkomröstningsinstitutet utanför Schweiz och Förenta staterna. [18] Byggnadsstyrelsens arbetsuppgifter och organisation. [35]

Kommunalförvaltning. Förslag till kommunallag m. m. Kommunallagskommitténs betänkande. 3. [14]

Industri. Handel och sjöfart. Kommunikationsväsen. Busslinjeutredningen. 1. Betänkande med förslag till beräknande av tilläggsvärde (goodwill) för bussföretag m. m. L20] Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser rörande vägföreningar m. m. [26] Betänkande med förslag till förbättrade kommunikationer i Härjedalen och nordvästra Hälsingland. [27]

Statens och kommunernas finansväsen. 1949 års uppbördssakkunniga. 2. Betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet. [1]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Politi.

Förslag till lag om bankrörelse m. m. [2] Förslag om samförvaltning av stadshypoteks- och bostadskreditorganisationerna. [32]

1944 års nykterhetskommitté. 3. Undervisning, folkupplysning och forskning på alkoholfrågans område. [12]

Försäkringsväsen. Nationalekonomi och socialpolitik. Sjömännens sjukförsäkring. [10] Yttranden m. m. över 1950 års långtidsutrednings betänkande. Ekonomiskt långtidsprogram 1951—1955. [11J Semester åt husmödrar, lantbrukare m. fl. [19] Betänkande med förslag angående arbetsmarknadsstatistiken. [34] Stöd åt änkor och vissa andra ensamstående kvinnor m. m. L36] Behovsprövning på bostadsmarknaden. Hyresregleringskommitténs betänkande. 1. [37] Hemhjälp. Bostadskollektiva kommitténs betänkande. 1. [38] Socialförsäkringsutredningen. Sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring. [39]

Hälso- och sjukvård. Betänkande angående hälso- och sjukvården vid krig och andra utomordentliga förhållanden. [22]

Allmänt näringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Bokutredningen. [23] Vidgat tillträde till högre studier. [29] Rekrytering och utbildning av polispersonal. [30] Supplement n r 8 till Sveriges familjenamn 1920. [31] Den första lärarhögskolan. [33]

Försvarsväsen. Militärpsykologi och personaltjänst, Arbetsuppgifter och central organisation. [40]

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordisk passfrihet. Betänkande nr 1. [4] Tull- och valutalättnader i resandetrafiken mellan de nordiska länderna. Betänkanden n r 2 och 3. [16—17]

Emil Kihlströms Tryckeri A.-B. Stockholm 1952