Betänkande med förslag till strafflagstiftning för krigsmakten

= tdCjFE National Library of Sweden

)enna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1946:83 JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

STRAFFLAGSTIFTNING FÖR KRIGSMAKTEN AVGIVET DEN 16 NOVEMBER 1946

S

T

O

C

K

1 9

H

O

6 L

M

Statens offentliga utredningar 1946 K r o n o l o g i s k 1. B e t ä n k a n d e angående rundradion i Sverige. Dess aktuella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. Norstedt. 167 s. K . 2. Dödföddheten och tidigdödligheten i Sverige. Dess s a m b a n d med nativitetsminskningen och dess förhållande vid olika former a v förlossningsvård s a m t dess socialmedicinska och befolkningspolitiska b e tydelse. Av C. Gyllenswärd. Beckman. 115 s. S. 3. B e t ä n k a n d e m e d förslag till ä n d r a d e grunder för flottningslagstiftningen m. m . Hseggström. 99 s. J o . 4. B e t ä n k a n d e med förslag angående uniformspliktens omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. V. Petterson. 59 s. F ö . 5. B e t ä n k a n d e o m barnkostnadernas fördelning m e d förslag angåonde allmänna barnbidrag m. m . V. Petterson. 351 8. S. 6. B e t ä n k a n d e o m barnkostnadernas fördelning m e d förslag angående allmänna barnbidrag m . m . Bilagor. Beckman. 153 s. S. 7. Betänkande och förslag rörande åtgärder för a t t begränsa antalet,, kontraktsanställt manskap' inom krigsmakteu. Beckman. 136 s. F ö . 8. 1941 års lärarlönesakkunniga. B e t ä n k a n d e med förslag till boställsordning för folkskolans lärare m. m . Marcus. 146 s. F l . 9. 1945 å r s universitetsberedning. 1. Docentinstttutionen. Haeggström. 62 s. E. 10. Betänkande med förslag till omorganisation av vägoch vattenbyggnadsstyrelsen m.m. Katalog- o. Tidskriftstryck. 217 s. K. 11. 1940 å r s skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. I d u n . 341 s. E. 12. B e t ä n k a n d e om tandläkarutbildningens ordnande m. m . Del 1. Beckman. 216 s. E. 13. Investeringsutredningens b e t ä n k a n d e med utredning rörande personal- och materielresurser m . m . för genomförande av e t t arbetsprogram enligt av u t r e d ningen tidigare framlagt förslag. Marcus. 72 s. Fi. 14. 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 4. Realskolan. P r a k t i s k a linjer. Idun. 193 s. E. 15. 1940 å r s skolutrednings b e t ä n k a n d e n och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. B. Förslag till undervisningsplaner. I d u n . 253 s. E. 16. Betänkande angående forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område i Norrland. V. P e t terson. 133 s. J o . 17. Den familjevårdande socialpolitiken. Beckman. 132 s. S. 18. P M angående utvecklingsplanering p å jordbrukets område. Marcus. 252 8. J o . 19. Betänkande m e d förslag r ö r a n d e den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation. Idun. 92 s. Fo. 20. B e t ä n k a n d e angående den centrala organisationen av det civila medicinal- och veterinärväsendet. I d u n . 361 8. S. 21. B e t ä n k a n d e m e d utredning och förslag angåonde r ä t t e n till arbetstagares uppfinningar. Norstedt. 71 8- Jtl.

22. B e t ä n k a n d e med förslag till ordnande av kreditgivninas- och rådgivningsverksamhet för h a n t v e r k och småindustri Bamt bildande av företagarnämnder. Marcus. 144 s. H. 23. Socialvårdskommittens b e t ä n k a n d e . 1.2. Utredning och förslag angående moderskapsbidrag. Beckman. 115 s. S. 24. K o m m i t t é n s för partiellt arbetsföra betänkande. 1. Förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet för partiellt arbetsföra m . m. Katalog- o. Tidskriftstryck. 200 s. S. 25. B e t ä n k a n d e med förslag till lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar m. m. a v betydelse för rikets försvar. Norstedt. 37 s. J H . 26. B e t ä n k a n d e angående tjänstepensionsförsäkringens organisation. Marcus. 71 s. H. 27. B e t ä n k a n d e med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1946/47 av statliga,kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Marcus, vij, 378 s. Fi.

f ö r t e c k n i n g

28. Bilagor till b e t ä n k a n d e med förslag till Investerings reserv för b u d g e t å r e t 1946/47 a v statliga, kommul nala och statsunderstödda anläggningsarbeten. Mar] cus. 95 s. Fi. 29. 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga. Betänkande med förslag till ä n d r a d e bestämmelser i fråga ori taxering a v inkomst av jordbruksfastighet s a m t lag om jordbruksbokföring. Marcus. 282 s. 3 bil. Fi. 30. SocialutbildningS8akkunniga. 2. Utredning och förj slag rörande statsvetenskapliga examina m . in] Hseggström. 127 s. E. 3 1 . 1940 å r s skolutrednings b e t ä n k a n d e n och utred] ningar. 6. Skolans inre arbete. S y n p u n k t e r p å fostj r a n och undervisning. I d u n . 194 s. E. 32. B e t ä n k a n d e med förslag till förordning angående allmänt k y r k o m ö t e m. m. Haeggström. 161 s. E. I 33. Försäkringsutredningen. Förslag till lag om för säkringsrörelse m . m . 1. L a g t e x t . Norstedt, iv, 15C s. H. 34. Försäkringsutredningen. Förslag till lag om för säkringsrörelse m. m . 2. Motiv. Norstedt, v j , 44 s. II. 35. S t a t s m a k t e r n a och folkhushållningen under det] till följd a v stormaktskriget 1939 i n t r ä d d a krisen] Del 6. Tiden juli 1944—juni 1945. I d u n . 476 s Fo. 36. Parlamentariska undersökningskommissionen angående flyktingärenden och säkerhetstjänst. 1. B e t a n kände angående flyktingars behandling. Beckman! 500 s. >S. 37. Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 13. Förslag angående folkpensioneringens administrativa handha? vande m . m . V. P e t t e r s o n . 114 s. S. 38. B e t ä n k a n d e m e d förslag rörande officersutbildj ningen inom a r m é n m . m . Hseggström. xiij, 504 s] Fö. 39. D e n svenska växtodlingens utveoklingstendensel s a m t dess inriktande efter kriget. I d u n . 106 s. Jo. i 40. B e t ä n k a n d e angående h a n t v e r k e t s och småindu^ striens befrämjande. Marcus. 192 s. H. 4 1 . Belänkande m e d förslag till skogsvårdslag m . mj Marcus. 430 s. J o . 42. Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Del 1. I d u n . 282 s J o . 43. Betänkande m e d förslag till verkstadsorganisation för väg- och vattenb5 r ggnadsväsendet. Sv. Trycker] AB. (2) 105 s. K. 44. Sakkunniga angående arbetsförmedlingens organic sation. Del 1. D e n offentliga arbetsförmedlingen unj der krigsåren. V. Petterson. 390 s. Fi. 45. Betänkande med förslag till åtgärder för främjande a v ridhästaveln m. m. Norstedt. 94 s. Fö. 46. Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. De 2. I d u n . 606 s. J o . 47. Rationalitotsvariationerna inom d e t svenska jordl bruket. Av L . Nanneson. I d u n . 84 s. J o . 48. 1945 års lönekommitté. 1. B e t ä n k a n d e med förslag till statliga löneplaner m. m. Marcus. 240 s. Fi. 49. Ärvdabalksakkunnigas förslag till föräldrabalk. Norstedt. 192 s. J u . 50. B e t ä n k a n d e m e d förslag till nyorganisation a,i kyrkomusikorbefattningarna m. m. Del 2. Sv. Tryckeri A B . iv, 216 s. E. 6 1 . Sakkunniga angående arbetsförmedlingens organisation. Del 2. D e n offentliga arbetsförmedlingens framtida organisation. Motiv och förslag. V. Petterson. 189 s. Fi. 52. Socialvårdskommitténs b e t ä n k a n d e . 14. Utredning och förslag angående å l d e r d o m s h e m m. m . Beckm a n . 88 s. S. 53. B e t ä n k a n d e o m befolkningspolitikens organisation m. m . Beckman. 70 s. S. 54. Utredning angående reglering a v den territoriella församlingsindelningen i Stookholm. Av E . Schalling. V. Petterson. 254 s. E. 55. Utredning rörande sexualundervisningen i högre skolor j ä m t e förslag till handledning i sexualundervisning för lärare i högre skolor. Hseggström. 103 s. 4 pl. E. 56. 1944 års skattesakkunniga. 2. B e t ä n k a n d e med förslag angående idrottssammanslutningare beskattning för inkomst. V. Petterson. 198 s. F i . (Forts, å omslagets 3:e sida.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1946:83

JUSTITIEDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG TILL

STRAFFLAGSTIFTNING FÖR KRIGSMAKTEN AVGIVET D E N 16 N O V E M B E R 1946

STOCKHOLM 1946 KUNGT.. BOKTRYCKERIET.

P. A. NORSTEDT & SÖNEK

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Justitiedepartementet.

Sedan särskilda sakkunniga den 30 september 1935 avgivit utlåtande rörande riktlinjer för en revision av strafflagen för krigsmakten, tillkallades med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 maj 1936 sakkunnig att verkställa fortsatt utredning och avgiva förslag angående revision av nämnda lag, men förordnades den 23 december 1939 att utredningsarbetet skulle vila tills vidare. Den 30 oktober 1941 förordnade dåvarande chefen för justitiedepartementet att utredningen skulle återupptagas samt tillkallade såsom sakkunnig för verkställande av utredningen tillförordnade lagbyråchefen, numera militieombudsmannen Nils Regner. I enlighet med Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 december 1943 utsåg departementschefen ledamoten av riksdagens andra kammare, advokaten L. E. B. Gezelius, ombudsmannen B. Lundström, kommendörkaptenen av 1. graden S. C. G. Montelius, direktören F. Thunborg, krigsdomaren, professorn F. Wetter, vice krigsdomaren, rådmannen E. A. Wilhelmsson och översten S. E. Öberg att deltaga i överläggningar med utredningsmannen angående berörda lagrevision. Sedan Öberg den 29 maj 1945 på egen begäran entledigats från nämnda uppdrag, utsågs samma dag i hans ställe översten G. F. Brinck. Den 7 juli 1944 förordnade Kungl. Maj:t hovrättsrådet Hugo Henkow att biträda Regner vid ifrågavarande utredningsarbete. För att beaktas vid utredningsarbetets fullgörande ha till utredningen överlämnats följande framställningar:

4 1) riksdagens militieombudsmans skrivelse den 21 maj 1941 angående ändring i 96 a § strafflagen för krigsmakten; 2) styrelsens för föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer skrivelse den 5 december 1942 angående tillämpningen av bestämmelser i strafflagen för krigsmakten som vore beroende av att mobilisering skett; 3) chefens för försvarsstaben yttrande den 6 februari 1943 över sistnämnda framställning; 4) krigshovrättens skrivelse den 16 april 1943 angående höjning av högsta tiden för vaktarrest; 5) överbefälhavarens skrivelse den 31 juli 1943 angående överförande av viss civilmilitär personal till krigsmän; 6) Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbunds skrivelse den 9 november 1943 angående åtgärder för demokratisering och humanisering av strafflagen för krigsmakten; och 7) överbefälhavarens skrivelse den 28 mars 1944 angående krigslagstiftningen. Därjämte har utredningen mottagit 8) en den 29 december 1943 i försvarsdepartementet upprättad promemoria angående forum för militär eller civilmilitär beställningshavare som begått tjänstefel vid tjänstgöring inom förvaltningsmyndighet; samt 9) en den 1 juli 1943 inom försvarsdepartementet upprättad skrivelse angående behandlingen av s. k. desertörer. I anledning av remiss h a r utredningen avgivit yttrande dels den 30 december 1944 över ett av sakkunniga inom försvarsdepartementet avgivet betänkande med förslag rörande utnyttjandet av ingenjörtekniskt utbildad personal inom försvarsväsendet och därmed sammanhängande frågor, dels den 24 maj 1945 över en inom försvarsdepartementet upprättad promemoria angående förbud mot s. k. livning m. m., dels ock den 25 oktober 1946 över 1945 års hemvärnskommittés betänkande med förslag angående hemvärnet. Utredningen får härmed vördsamt överlämna förslag till strafflagstiftning för krigsmakten, innefattande förslag till lag om ändring i strafflagen, lag om disciplinstraff för krigsmän, lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig och lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m. jämte följdförfattningsförslag samt motiv. De personer, som utsetts att deltaga i överläggningar rörande lagrevisionen, h a i allt väsentligt anslutit sig till det utarbetade förslaget. Särskilda yttranden ha dock avgivits av Lundström och Thunborg. Stockholm den 16 november 1946. NILS REGNER.

HUGO HENKOW.

L A GF O KS LAG Vid lagförslagens utarbetande har förutsatts att allmänna strafflagen har den lydelse som framgår av ett genom Kungl. Maj:ts beslut den 10 maj 1946 till lagrådet remitterat förslag till lag om ändring i strafflagen, grundat å straffrättskommitténs den 30 november 1944 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69)?

Förslag till

Lag om ändring i strafflagen. Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 10 § strafflagen 2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i samma lag skola införas ej mindre följande paragrafer, nämligen i 1 kap. en paragraf, betecknad 3 a §, i 2 kap. en paragraf, betecknad 15 a §, samt i 5 kap. en paragraf, betecknad 10 a §, än även två nya kapitel, betecknade 26 och 27 kap., av nedan angiven lydelse. 1 KAP. 3 a §. Utan hinder av vad i 1 och 2 §§ stadgas varde krigsman efter Sveriges lag och vid svensk domstol dömd för brott, som h a n begått utom riket där avdelning av krigsmakten befinner sig. Utländsk man varde, utan hinder av vad i 2 § stadgas, efter Sveriges lag och vid svensk domstol dömd för brott som han, då avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befinner sig utom riket, begått där avdelningen är, såframt Konungen förordnar att åtal må ske. Då avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befinner sig utom riket, äger Konungen uppdraga åt högste befälhavaren på stället att meddela sådant förordnande om åtal som i detta kapitel avses. 2 KAP. 15 a §. Särskilda straff för krigsmän äro disciplinstraff. skild lag.

Därom stadgas i sär-

1 Ang. innehållet i det remitterade förslaget, se bilaga A. Betr. 8 kap. i det remitterade förslaget föreslås dock vissa ändringar, se 27 kap. i förevarande förslag till lag om ändring i strafflagen. 2 Senaste lydelse, se SFS 1945: 128.

5 KAP. 10 §. Rymmer fånge eller häktad eller den som är anhållen såsom misstänkt för brott, eller sätter han sig till motvärn emot bevakningsman eller annan, som vill hindra honom från rymning, eller emot anstalfsföreståndare eller annan, under vars uppsikt han står, då denne skall hålla honom till ordningen, eller söker någon, som skall häktas, anhållas eller eljest gripas, att undkomma den som äger verkställa åtgärden, eller sätter sig någon med våld eller hot emot polisman eller emot vaktpost eller annan för bevakning eller upprätthållande av ordning tjänstgörande krigsman, som skall verkställa tjänsteåtgärd; då må det våld brukas, som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Samma lag verkställa åtgärden. Har någon 9 § sägs. 10 a §. Vid myteri, under strid så ock eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, må krigsman mot underlydande som visar ohörsamhet bruka det våld som är nödigt för lydnadens upprätthållande. Göres större våld än nöden kräver, vare lag som i 9 § sägs. 26 KAP. Om brott av krigsmän. 1 §• Vägrar eller underlåter krigsman att åtlyda förmans befallning eller uppehåller han otillbörligen befallningens fullgörande, dömes, där det ej är uppenbart att befallningen icke angår tjänsten, för lydnadsbrott till disciplinstraff eller fängelse. 2 §.

Är lydnadsbrott med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, skall för grovt lydnadsbrott dömas till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om befallningen avsett tjänsteåtgärd av större vikt eller om brottet skett inför samlad trupp eller förövats av flera i samråd. Var riket i krig och förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straffarbete i högst tio år eller på livstid. 3

§

"

Ådagalägger samling av krigsmän uppsåt att, med förenat våld, sätta sig upp mot förman, straffes för myteri, anstiftare och anförare med straffarbete

7 i högst sex år eller fängelse samt annan deltagare högst med straffarbete i fyra år. Hava deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller egendom, dömes anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år eller på livstid och annan deltagare till straffarbete i högst sex år eller fängelse. Förövas myteri då riket är i krig och sker det under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straffarbete i högst tio år eller på livstid, dock må deltagare som ej är anstiftare eller anförare straffas med fängelse. 4 §•

Krigsman som icke efterkommer tillsägelse i tjänsten av vaktpost eller annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, dömes för ohörsamhet mot vakt till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år. 5 §• Missbrukar förman sin myndighet genom att söka förmå underlydande att göra, tåla eller underlåta något som icke angår dennes tjänst, dömes för missbruk av förmanskap till disciplinstraff eller fängelse. Är brottet grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år. Samma lag vare, där förman otillbörligen ålägger underlydande särskild tjänstgöring eller vägrar honom förmån såsom påföljd för hans förhållande i eller utom tjänsten eller utan skäl utsätter honom för fara till liv eller hälsa. 6 §•

Krigsman som, utan att vara behörig därtill, utövar befäl över annan krigsman, dömes för obehörig befälsutövning lill disciplinstraff eller fängelse. Är brottet grovt, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år. 7 §•

Förgriper sig krigsman med våld eller hot därom å krigsman då denne är i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd eller hindra honom därifrån eller eljest med anledning av hans förhållande i tjänsten, dömes för våld eller hot mot krigsman högst till straffarbete i fyra år. Lika med våld skall anses gärning som innefattar försök varom i 14 kap. 2, 3 eller 10 § förmäles. Förövar krigsman, då riket är i krig, brott som nu sagts mot förman eller mot vaktpost eller annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning, vare straffet fängelse eller ock straffarbete i högst tio år eller, om brottet är ringa, disciplinstraff; sker det under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, må dömas till straffarbete på livstid.

8 8 §. Förgriper sig krigsman med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot krigsman i eller för hans tjänst, straffes för missfirmelse av krigsman med disciplinstraff eller fängelse. 9 §. Visar krigsman, i annat fall än förut är sagt, vanvördnad mot förman eller missaktning mot underlydande eller brister han eljest i anständigt uppförande mot krigsman, och sker det under tjänsteutövning eller i samband med tjänsten, dömes för oskickligt beteende till disciplinstraff. 10 §. Krigsman som muntligen inför samling av krigsmän eller eljest i meddelande till krigsmän uppmanar eller annorledes söker förleda till lydnadsbrott eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt, dömes för uppvigling till disciplinstraff eller fängelse. Sökte h a n förleda till brott vara straffarbete kan följa, må till straffarbete i högst fyra år dömas. Är den skyldige i följd av uppmaningen förfallen till straff för förberedelse eller medverkan till brott, gälle vad i 4 kap. stadgas. U §• Avviker krigsman från avdelning av krigsmakten, vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas, eller eljest från tjänstgöringsställe som är för honom bestämt, eller utebliver han annorledes olovligen därifrån, dömes för undanhållande till disciplinstraff. Den som förut begått sådant brott må dömas till fängelse. För undanhållande under beredskapstillstånd vare straffet disciplinstraff eller fängelse. Var riket i krig, dömes högst till straffarbete i två år. 12 §. Där undanhållande med hänsyn till den tidrymd, under vilken gärningsmannen hållit sig undan eller avsett att hålla sig undan, eller arten av hans tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildningen eller annat avsevärt men för tjänsten, dömes för rymning till fängelse eller disciplinstraff. För rymning under beredskapstillstånd vare straffet fängelse eller straffarbete i högst två år. Var riket i krig, dömes till straffarbete i högst tio år. 13 §. Lämnar krigsman, vilken tjänstgör såsom befälhavare för avdelning av krigsmakten eller som fullgör vakttjänst eller likartad uppgift, obehörigen sin post eller finnes han hava genom förtäring av starka drycker eller annorledes satt sig ur stånd att fullgöra tjänsten, dömes för övergivande av post till disciplinstraff eller fängelse.

9 För övergivande av post under beredskapstillstånd vare straffet högst straffarbete i två år. Var riket i krig, dömes till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till disciplinstraff; förövades brottet under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, dömes till straffarbete i högst tio år eller på livstid. 14 §. Är krigsman under tjänsteutövning så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel, att hans förmåga att fullgöra tjänsten kan antagas vara nedsatt, dömes för onykterhet i tjänsten till disciplinstraff eller fängelse. 15 §. Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten, uppträder berusad så att det framgår av hans åtbörder eller orediga tal, dömes för fylleri till disciplinstraff. 16 §.Krigsman som, inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten, för oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse, dömes för förargelseväckande beteende till disciplinstraff. Krigsman som deltager i demonstrationståg iklädd militär tjänstedräkt, där det ej är av Konungen medgivet, straffes som i första stycket sägs. 17 §. Missbrukar krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, genom handling eller underlåtenhet, sin ställning till förfång för krigsmakten eller eljest det allmänna eller någon enskild, dömes, där ej gärningen är särskilt belagd med straff, för tjänstesvek till fängelse eller straffarbete i högst två år. I ringa fall vare straffet disciplinstraff. 18 §. Åsidosätter krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt reglementen, instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller tjänstens beskaffenhet, dömes, där ej gärningen utgör tjänstesvek eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff. Är felet grovt, vare straffet fängelse. Till krigsmans tjänsteplikt hör ock att iakttaga föreskrifter som av förman meddelats till skydd för allmän ordning. 19 §. Förberedelse till brott som i 3 § och 12 § andra stycket sägs, så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

10 För medverkan till gärning varom i 18 § sägs må allenast den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt dömas. Samma lag vare, där någon som ej ä r krigsman medverkat till annan gärning, varom i detta kapitel sägs och vara ej kan följa svårare straff än fängelse. 20 §. Om ådömande av disciplinstraff då krigsman begått brott, för vilket sådant straff ej är utsatt, så ock om tillämpning av böter i stället för disciplinstraff stadgas i särskild lag. Vad i 25 kap. 7 § är stadgat för det fall att någon förskyller böter skall äga tillämpning även beträffande den som fcrskyller disciplinstraff. Har någon som ej är krigsman gjort sig förfallen till ansvar för medverkan till brott, för vilket disciplinstraff är utsatt, dömes, där han ej förskyllt svårare straff, i stället till böter, såvitt angår brott som i 15 eller 16 § detta kapitel sägs högst femhundra kronor. •21 §. Krigsmän äro enligt denna lag de som äro anställda vid krigsmakten såsom officerare, underofficerare eller manskap, värnpliktiga och de som tillhöra hemvärnet, samtliga under den tid de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga. Krigsmän äro ock, i den mån Konungen med hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden så förordnar, de som eljest äro anställda vid krigsmakten eller förbundit sig att såsom frivilliga fullgöra krigstjänst, då de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga. De som i första stycket avses skola, förutom under tid då tjänstgöringsskyldighet föreligger, anses såsom krigsmän då de äro intagna i militärsjilkhus eller militärhäkte samt då de inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller eljest offentligen uppträda i militär tjänstedräkt ävensom såvitt angår fullgörandet av dem åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt. Krigsman som har befälsrätt över annan krigsman är dennes förman. Krigsman, över vilken annan krigsman har befälsrätt, är underlydande i förhållande till denne. 22 §. Av den personal som i 21 § första stycket avses skola officerare, underofficerare och annat befäl av lägst furirs grad samt de som innehava motsvarande tjänsteställning vara underkastade ämbetsansvar, evad de äro tjänstgöringsskyldiga eller icke. 23 §. Brott, varom annorstädes än i detta kapitel förmäles och varigenom krigsman åsidosatt sin tjänsteplikt, hör, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, under allmänt åtal.

27 KAP. Särskilda bestämmelser för krig m. m. 1 1 §• Den som, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets krigsmakt eller del därav, förleder därtill hörande krigsfolk till modlöshet eller myteri, fördärvar eller förråder försvarsverk, fabrik, bro, fartyg eller annat som har avsevärd betydelse för försvaret, genom osann framställning sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras, begår annan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men för försvaret eller ock åt främmande makt till men för riket anskaffar krigsfolk, förnödenheter eller understöd, dömes för krigsförräderi till straffarbete på livstid; var faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas. Samma lag vare, där svensk medborgare, då riket är i krig, bär vapen mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fiendens krigföring. 2 §.

Förövas gärning som i 1 § sägs av oaktsamhet, dömes till fängelse eller, om brottet är grovt, till straffarbete i högst fyra år. 3 §.

Krigsman som, då riket är i krig, går över till fienden eller eljest frivilligt överlämnar sig åt fienden, dömes för överlöpande till straffarbete på livstid. 4 §•

Krigsman som, då riket är i krig, obehörigen avsänder meddelande till eller eljest träder i förbindelse med någon som tillhör fiendens krigsmakt eller vistas på fiendens område, dömes högst till straffarbete i två år. 5 §• Därest, då riket är i krig, krigsman under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara råder krigsmän att giva sig åt fienden eller annorledes i krigsmäns närvaro företager något som kan medföra trolöshet eller modlöshet, dömes till straffarbete på livstid eller från och med fyra till och med tio år. Var faran ringa, vare straffet straffarbete i högst sex år eller fängelse. 1 I förevarande kapitel, 1, 2, 12 och 16 §§, ha intagits bestämmelser motsvarande 8 kap. 2, 3 och 16 §§ samt därtill anslutna stadganden i 8 kap. IB och 14 §§ i det remitterade förslaget till lag om ändring i strafflagen, vilket förutsattes skola undergå de ändringar som härav föranledas.

12 6 §. Krigsman som, då riket är i krig, bland krigsmän sprider falskt rykte eller annat osant påstående, ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet, dömes högst till straffarbete i två år. 7 §.

Hålla krigsmän, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, obehörigen sammankomst rörande vådan av det läge, vari krigsmakten eller någon del därav befinner sig, eller rörande lämpligheten av åtgärd eller anordning som angår krigsförberedelserna eller krigföringen, dömes deltagare högst till straffarbete i två år. Den som deltagit på tillskyndan eller med tillstånd av förman, vare fri från straff. 8 §• Underlåter krigsman, under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse att i vad på honom ankommer sätta försvarsanstalt i stridsberedskap, bringa avdelning i stridbart skick, anskaffa förnödenheter eller eljest förbereda krigsföretag, dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse. Är brottet med hänsyn till att därigenom framgången av krigsföretag satts i fara eller eljest att anse som grovt, vare straffet straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid. 9 §. Har, då riket är i krig, krigsman, vilken tjänstgör såsom befälhavare för avdelning av krigsmakten, utan att tillgängliga medel och utvägar till försvar utnyttjats, föreskrivna förstörelseåtgärder vidtagits eller särskilt anbefallt motstånd utförts till fienden överlämnat stridsställning, krigsmateriel eller annat som har avsevärd betydelse för krigföringen eller givit sig och sin avdelning åt fienden, dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år. 10 §. Underlåter krigsman, då riket är i krig, uppsåtligen eller av försummelse under eller i anslutning till strid att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen, dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse. Är brottet med hänsyn till att därigenom framgången av krigsföretag satts i fara eller att gärningsmannen innehade ansvarsfull ställning eller ock eljest att anse som grovt, vare straffet straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid. 11 §. Den som, då riket är i krig, vid krigföringen använder stridsmedel som Konungen förbjudit eller missbrukar tecken, som avser att lämna skydd åt sårade eller sjuka, eller ock eljest vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i fråga om behandlingen av krigsfångar förfar på sätt som

13 står i strid mot föreskrifter vilka Konungen på grund av avtal med främmande makt meddelat eller mot allmänt erkända folkrättsliga grundsatser, dömes högst till straffarbete i fyra år. Är brottet grovt, vare straffet straffarbete från och med två till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller om därigenom eljest många människor dödats eller skadats eller omfattande egendomsförlust uppkommit. Å den som tillhör fiendens krigsmakt skall vad här stadgas ej äga tillä m p n i n g med mindre gärningen står i strid mot ömsesidigt gällande avtal eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser. 12 §. Försök eller förberedelse till brott som i 1 eller 3 § sägs så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete på livstid. Såsom förberedelse anses ock stämpling. Där någon, som bort inse att brott mot 1 eller 3 § är å färde, underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, straffes högst med straffarbete i två år. 13 §. Har, då riket är i krig, straffbar gärning förövats av någon som därvid icke saknat anledning antaga att densamma enligt krigsbruk var tillåten, må straffet efter omständigheterna nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, vare han fri från straff. 14 §. Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall, i den mån ej Konungen annorlunda förordnar, såsom krigsman anses envar som, i annat fall än i 26 kap. 21 § avses, är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten. Vad som sägs om krigsman skall, då riket är i krig, äga motsvarande tillämpning å polisman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, är skyldig att deltaga i rikets försvar ävensom å den som har att fullgöra för bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt Konungens förordnande tillhör krigsmakten. Den som eljest under tid som i första stycket sägs åtföljer avdelning av krigsmakten, som är i fält eller tjänstgör under liknande förhållanden, skall ock anses såsom krigsman. Krigsfånge ävensom utländsk man som vid krig mellan främmande makter, under vilket riket är neutralt, h ä r i riket internerats, skall vara underkastad vad för krigsman är stadgat i den mån det är tillämpligt, dock att för rymning och undanhållande ej må åläggas svårare straff än disciplinstraff.

14 15 §. Därest gärning som avses i 26 kap. eller i detta kapitel förövas mot krigsmakt, vilken tillhör med riket i krig förbunden stat, eller mot någon som tillhör sådan krigsmakt, skall vad som är stadgat om enahanda gärning mot svensk krigsmakt eller krigsman äga motsvarande tillämpning. 16 §. Beredskapstillstånd föreligger sedan Konungen meddelat förordnande om värnpliktigas inkallande till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet och varar intill dess enligt Konungens förordnande sådana inkallelser icke vidare skola äga rum. Där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konungen förordna, att vad i 8 och 26 kap. samt ovan i detta kapitel stadgas för det fall att riket är i krig jämväl skall i tillämpliga delar gälla beträffande brott som förövas under annan tid. 17 §. Om tillämpningen av dödsstraff i vissa fall då riket är i krig stadgas i särskild lag.

15 Förslag till

Lag om disciplinstraff för krigsmän. Härigenom förordnas som följer. 1 §• Disciplinstraff för krigsmän äro arrest och disciplinbot. 2 §. Disciplinstraff ådömes, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, jämväl i stället för böter såsom straff för brott av krigsman mot 25—27 kap. strafflagen samt för annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål. Där någon som icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller vilkens tjänstgöring är av tillfällig art finnes förskylla arrest, dömes dock, om ej särskilda skäl till annat föranleda, i stället till böter. Böter må ock eljest ådömas, om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff finnes vara lämpligare än disciplinstraff. I fall då disciplinstraff är utsatt ådömas böterna i dagsböter eller, såvitt fråga är om brott mot 26 kap. 15 eller 16 §, omedelbart i penningar, högst femhundra kronor. 3§. I fråga om annat av krigsman begånget brott än i 2 § sägs av beskaffenhet, att mål därom skall handläggas i den för militära mål stadgade ordningen, må i stället för böter ådömas disciplinstraff, därest sådant straff finnes lämpligare med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art. 4§. Arrest ådömes i minst tre och högst tjugu dagar, varje dag räknad till tjugufyra timmar. Straffet verkställes i militärhäkte. Arrestant deltager ej i tjänstgöring annat än i den mån strafftiden överstiger tio dagar. Finnes arrest utan tjänstgöring medföra fara för arrestantens hälsa, skall han under hela strafftiden eller vad därav återstår deltaga i tjänstgöring. Under strafftiden skall den som åtnjuter avlöning från krigsmakten vidkännas löneavdrag med belopp, som är angivet i gällande avlöningsföreskrifter.

16 5§. Den som undergår arrest må ej åtnjuta annan kost eller bekvämlighet än som bestås vid häktet. Arrestant som ej deltager i tjänstgöring skall beredas tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme samt må i häktet utföra lämpligt arbete som anvisas honom. Arrestant äger rätt till läsning och brevskrivning i den utsträckning Konungen bestämmer. Han äger mottaga besök endast då det i särskilt fall medgives. Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av arrest må äga rum i den mån det finnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligga. 6§. Disciplinbot ådömes för minst en och högst tjugu dagar. Straffet utgöres av löneavdrag med belopp som i 4 § sägs. Är sådant ej tillämpligt, skall den brottslige förpliktas att för varje dag gälda ett belopp i penningar, vilket fastställes efter ty prövas skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning. Verkställighet av löneavdrag må fördelas på flera avlöningstillfällen. Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall i stället motsvarande belopp gäldas. Sådant belopp ävensom disciplinbot som ådömes i penningar tillfaller kronan. Förvandling av oguldet belopp till frihetsstraff skall ej äga rum. I övrigt skall i nu avsedda fall rörande verkställigheten gälla vad som är stadgat beträffande bötesstraff.

Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott må icke överstiga de i 4 och 6 §§ utsatta högsta mått. 8§. Sammanträffar brott, som finnas förskylla disciplinstraff, med brott, som finnes förskylla böter, och ådömes ej gemensamt straff i svårare straffart, skola böter ådömas såsom gemensamt straff. Om särskilda skäl därtill äro, må dock disciplinstraff ådömas såsom gemensamt straff. För brott, som finnes förskylla disciplinstraff, må då flera brott sammanträffa disciplinstraffet ådömas jämte straff i allmän straffart för övriga brott, om särskilda skäl därtill föranleda. Högsta och lägsta gemensamma straff i allmän straffart, då disciplinstraff är utsatt för något av brotten, beräknas såsom om bötesstraff som i 2 § sägs vore utsatt i stället för disciplinstraffet. Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och disciplinstraff, varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25 kap. 1—4 §§ strafflagen dömas till disciplinstraff, där den brottslige för annat brott förskyllt avsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.

17 9 §. Förekomma på en gång till verkställighet flera beslut varigenom någon blivit fälld till särskilda arreststraff, sammanläggas straffen med varandra. Sammanlagda strafftiden må icke överstiga trettio dagar. Skola på en gång verkställas dels beslut varigenom någon fällts till arrest, dels ock beslut varigenom han dömts till fängelse, vare sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff för böter, eller till straffarbete på viss tid, skall arreststraffet övergå till sådant frihetsstraff. Därvid skall varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse. 10 §. Beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall befordras till verkställighet av befälhavare som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid den avdelning, där den dömde tjänstgör, eller av bestraffningsberättigad befälhavare, som med hänsyn till den dömdes vistelseort finnes därtill lämpligast. På befälhavaren ankomme att förordna om sammanläggning av arreststraff. Förordnande om sammanläggning av arrest med annat frihetsstraff meddelas av fångvårdsstyrelsen. 11 §• Varder den som ålagts arrest i målet slutligen dömd till arrest på längre tid eller till fängelse eller straffarbete på viss tid, skall från detta straff avräknas vad han utstått av förstnämnda straff, därvid varje dags arrest anses svara mot en dags annat frihetsstraff. Dömes han till arrest på kortare tid, skall vad enligt 4 § innehållits för överskjutande tid utbetalas. Dömes h a n i stället för arrest till disciplinbot, böter eller suspension, skall enligt 4 § innehållet belopp avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas eller, i den mån det ej kan ske, utbetalas; och skall i övrigt det andra straffet anses verkställt i den mån domstolen, för det fall att arreststraffet avtjänats, funnit skäligt så förordna. Befrias han från ansvar i målet, skall enligt 4 § innehållet belopp utbetalas. Därest beslut, varigenom någon ålagts disciplinbot, ändras efter det straffet helt eller delvis verkställts, skall enligt 6 § innehållet eller erlagt belopp utbetalas, där det ej, om han dömes till disciplinbot, böter eller suspension, kan avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas. 12 §. Dom å disciplinstraff skall ej tillräknas någon till sådan förhöjning av straff för återfall i brott, varom i 4 kap. 14 § strafflagen förmäles. 13 §. Ådömt arreststraff vare förfallet, där beslutet ej börjat verkställas innan tre år förflutit från det beslutet vann laga kraft. 2—482307

18 Disciplinbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts innan tre år förflutit från det beslutet vann laga kraft. 14 §. För mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål må, i stället för disciplinär bestraffning, såsom tillrättavisning användas varning; åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete, vakttjänst eller annan sådan särskild uppgift (extratjänst). förbud att under viss bestämd tid, högst sju dagar, vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt viss avdelning upplåten del därav (utegångsförbud); förbud, ombord å fartyg, att under viss bestämd tid, högst sju dagar, eller för visst antal särskilda dagar, högst fyra, lämna fartyget (landgångsförbud). Ej må för samma förseelse eller eljest på en gång åläggas mer än ett slag av tillrättavisning, ej heller extratjänst så användas att genom överansträngning eller av annan orsak men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet därav kommer. 15 §. I fråga om användandet i visst fall av arrest, disciplinbot eller tillrättavisning skall i synnerhet beaktas om den felande i övrigt i tjänsten förhållit sig väl eller om han är under aderton år. 16 §. Närmare föreskrifter rörande verkställighet av disciplinstraff samt beträffande tillrättavisningar meddelas av Konungen.

19 Förslag till

Lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig. Härigenom förordnas som följer. 1 §• Den som, då riket är i krig, gör sig skyldig till uppror eller försök därtill eller begår brott, varom förmäles i 8, 26 eller 27 kap. strafflagen, må, därest straffarbete på livstid kan följa å brottet, dömas till dödsstraff. 2 §. Där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, finnes påkallat, äger Konungen, när riksdagen ej är samlad, förordna, att vad i 1 § stadgas för det fall att riket är i krig jämväl skall äga tillämpning beträffande brott som förövas under annan tid; dock må förordnande som nu sagts ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar. Meddelat förordnande skall underställas nästföljande riksdag inom trettio dagar från riksdagens början. Sker det ej eller varder förordnandet av riksdagen ogillat, upphör förordnandet att gälla. Under tid, då riksdagen är samlad, äger Konungen i anledning av krigsfara med riksdagens samtycke meddela förordnande som i första stycket sägs. 3 §.

Dödsstraff må icke verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd därtill. Har straffet ådömts med stöd av Konungens förordnande enligt 2 § första stycket, må sådant tillstånd ej meddelas förrän förordnandet blivit av riksdagen gillat, där ej riket är i krig. Meddelas icke tillstånd till verkställighet av dödsstraff, skall den dömde i stället undergå straffarbete på livstid. 4 §.

Dömes någon, som är underkastad ämbetsansvar, till dödsstraff, skall han genom domen anses avsatt. I övrigt förfaller straff som någon, vilken blivit dömd till dödsstraff, tillika förskyllt. 5 §. Dödsstraff verkställes genom skjutning. Närmare bestämmelser rörande verkställigheten meddelas av Konungen. *

20 Förslag till

Lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m. Härigenom förordnas som följer. 1 §• Den nu antagna lagen om ändring i strafflagen skall jämte lagen om disciplinstraff för krigsmän och lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig ävensom vad här nedan stadgas lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1949. 2 §• Genom de nya lagarna upphävas strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 med undantag av 184— 204, 206 och 207 §§, 208 § andra stycket samt 209 och 209 a §§; lagen den 16 juni 1906 (nr 42 s. 3) om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster; 1 § lagen den 11 mars 1927 (nr 50) med vissa till strafflagen för krigsmakten och lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes anslutna bestämmelser angående flygvapnet; 8 § lagen den 26 mars 1943 (nr 121) om vapenfria värnpliktiga; lagen den 26 mars 1943 (nr 126) om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga; så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning eller i reglementen, instruktioner eller andra särskilda föreskrifter stridande mot bestämmelserna i de nya lagarna. 3 §•

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum som enligt 2 § upphävts, skall hänvisningen anses avse bestämmelse som trätt i dess ställe. 4 §. I stället för vad 33 § strafflagen för krigsmakten innehållit med avseende å befrielse från skadeståndsskyldighet stadgas följande. Har krigsman, som # under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått

21 förseelse, för vilken han ej finnes förskylla svårare straff än disciplinstraff eller böter, vare han icke skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats kronan eller annan. 5 §. I stället för vad i 72 § strafflagen för krigsmakten stadgats skall gälla följande. Där krigsman, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4 mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen eller lagen angående indragning av vissa skrifter är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, straffes med disciplinstraff eller fängelse i högst ett år. 6 §•

Vad i lagen om disciplinstraff för krigsmän stadgas skall, med undantag för fall som avses i 7 § här nedan, äga tillämpning jämväl då fråga är om brott som i övrigt bedömes enligt äldre lag. Därest på grund härav böter användas i fall då disciplinstraff är utsatt, ådömas böterna i dagsböter eller, såvitt fråga är om brott mot 96 eller 96 a § strafflagen för krigsmakten, omedelbart i penningar, högst femhundra kronor. 7 §.

Har, innan lagen om disciplinstraff för krigsmän trätt i kraft, disciplinstraff ålagts av befälhavare eller domstol, skola äldre bestämmelser om sådant straff äga tillämpning även då högre rätt efter den nya lagens ikraftträdande dömer till ansvar i målet. Med avseende å verkställighet efter nya lagens ikraftträdande av disciplinstraff eller tillrättavisning som ålagts enligt äldre lag skola dittills gällande bestämmelser äga tillämpning, dock gälle dels att sträng arrest, skärpt arrest eller vad av sådant straff återstår att verkställa skall övergå till vaktarrest, därvid föreskrifterna i äldre lag om jämförelse mellan olika slag av arreststraff och om längsta tid för vaktarrest iakttagas, dels ock att bestämmelserna i 5 § nya lagen skola tillämpas i fråga om vaktarrest. Förekomma till verkställighet på en gång dels beslut varigenom ålagts disciplinstraff enligt äldre lag, dels ock beslut varigenom ålagts arrest enligt nya lagen, skola straffen sammanläggas till ett arreststraff av sistnämnda slag. Därvid tillämpas föreskrifterna i äldre lag om jämförelse mellan olika slag av arreststraff samt iakttages tillika att en dags vaktarrest enligt äldre lag anses svara mot en dags arrest enligt nya lagen och att sammanlagda strafftiden ej må överstiga trettio dagar.

22 Förslag till

Lag om ändring i lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av förbrytare. Härigenom förordnas, dels att 6 § lagen den 4 juni 1913 angående utlämning av förbrytare skall upphöra att gälla, dels ock att 4 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Gällande

lydelse.)

4 §• Utlämning må än fängelse. För gärning, varom i 10 kap. strafflagen förmäles, må ej utlämning medgivas, där ej gärningen, bedömd enligt strafflagen i övrigt, skulle vara att anse såsom brott, varför utlämning jämlikt bestämmelserna i denna § må ske.

(Föreslagen

lydelse.)

4 §• Utlämning må än fängelse. För gärning, varom förmäles i 10 kap. strafflagen eller sådan bestämmelse i 26 eller 27 kap. samma lag som avser brott av krigsman, må ej utlämning medgivas, där ej gärningen, bedömd enligt strafflagen i övrigt eller sjölagen, skulle vara att anse såsom brott, varför utlämning jämlikt bestämmelserna i denna § må ske.

6 §.

Där framställning om utlämning avser gärning, som enligt svensk rätt skulle vara att anse såsom brott mot strafflagen för krigsmakten, må utlämning ske, så vitt gärningen är av den beskaffenhet att om den förövats av någon, som icke är underkastad samma lag, utlämning, enligt vad i 4 § är stadgat, därför kunnat äga rum. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

23 Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den om villkorlig dom.

juni 1939 (nr 314)

Härigenom förordnas, att 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Gällande

lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

1 §• övertygas någon straffets ådömande. Finnes förordnande — — — i domen. Villkorlig dom som h ä r sägs må ej meddelas, där det av hänsyn till den allmänna laglydnaden är påkallat, att den brottslige undergår straff.

1 §• övertygas någon straffets ådömande. Finnes förordnande — — — i domen. Villkorlig dom som h ä r sägs må ej meddelas, där det av hänsyn till den allmänna laglydnaden är påkallat, att den brottslige undergår straff. / fråga om brott av krigsman må villkorlig dom brukas allenast om det finnes kunna ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.

26 §.

26 §.

Villkorlig dom enligt denna lag må ej meddelas i fråga om brott mot tryckfrihetsförordningen eller brott, för vilket straff är utsatt i strafflagen för krigsmakten; dock må villkorlig dom beviljas beträffande brott mot 8 kap. sistnämnda lag, där den tilltalade förskyller fängelse eller straffarbete. Ej heller må villkorlig dom brukas i fråga om förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning eller i fråga om påföljd, som avses i 2 kap. 20 § strafflagen, eller

Villkorlig dom enligt denna lag må ej meddelas i fråga om brott mot tryckfrihetsförordningen. Ej heller må villkorlig dom brukas i fråga om avsättning, suspension eller disciplinstraff eller i fråga om förverkande eller liknande påföljd.

24 (Gällande

(Föreslagen

lydelse:)

lydelse:)

liknande påföljd, som finnes stadgad i annan lag eller författning. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949 men skall ej äga tillämpning i mål som blivit av första domstol avdömt före ikraftträdandet.

Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 juni 1939 (nr 315) om särskild förundersökning i brottmål. Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Gällande

lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

2 §•

2 §.

Har någon som ej fyllt tjuguett år häktats för brott, skall särskild förundersökning äga rum, där ej anledning är att antaga, att utredning som i 1 § sägs, kommer att därför» utan vara för domstolen tillgänglig. Vad nu sagts gälle ock, då någon som fyllt tjuguett år häktats, såframt ej laga hinder mot villkorlig dom föreligger eller sådant fall är för handen som avses i 3 § lagen om villkorlig dom. Ej må — — — är tillgänglig.

Har någon som ej fyllt tjuguett år häktats för brott, skall särskild förundersökning äga rum, där ej anledning är att antaga, att utredning som i 1 § sägs, kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig. Vad nu sagts gälle ock, då någon som fyllt tjuguett år häktats, såframt ej laga hinder mot villkorlig dom föreligger eller sådant fall är för handen som avses i 3 § lagen om villkorlig dom eller fråga är om brott av krigsman mot 25—27 kap. strafflagen. Ej må är tillgänglig. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

1 Senaste lydelse, sé SFS 1945:880.

25 Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. skall erhålla följande ändrade lydelse. (Gällande lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

3 §.

3§.

Vad ovan stadgats äge motsvarande tillämpning, bestämmelserna i 1 § beträffande den som utan att domen mot honom vunnit laga kraft varit intagen i anstalt för undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse och bestämmelserna i 2 § beträffande den som på grund av lagakraftägande dom varit intagen i sådan anstalt eller som varit underkastad förvaring eller internering.

Vad ovan stadgats äge motsvarande tillämpning, bestämmelserna i 1 § beträffande den som utan att domen mot honom vunnit laga kraft varit intagen i anstalt för undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse eller avtjänat arrest och bestämmelserna i 2 § beträffande den som på grund av lagakraftägande dom varit intagen i sådan anstalt eller avtjänat arrest eller som varit underkastad förvaring eller internering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949 men skall ej äga tillämpning i fråga om den som frigivits före nya lagens ikraftträdande.

26 Förslag till

Lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 (ur 872) om verkställighet av frihetsstraff m. m. Härigenom förordnas, att 10, 13 och 45 §§ lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Gällande

lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

10 §.

10 §.

Den som icke är häktad eller intagen i fångvårdsanstalt må, med avlämnande av domen eller sådant bevis som sägs i 8 §, avgiva nöjdförklaring, om domen skall av militär befälhavare befordras till verkställighet, i vittnes närvaro inför denne och eljest inför länsstyrelse eller i vittnes närvaro inför styresman vid fångvårdsanstalt eller den som är i hans ställe, landsfogde, polismästare eller annan polischef.

Den som icke är häktad eller intagen i fångvårdsanstalt må, med avlämnande av domen eller sådant bevis som sägs i 8 §, avgiva nöjdförklaring inför länsstyrelse eller i vittnes närvaro inför styresman vid fångvårdsanstalt eller den som är i hans ställe, landsfogde, polismästare eller annan polischef. Den som fullgör militär tjänstgöring må ock avgiva förklaringen i vittnes närvaro inför befälhavare som över honom har bestraffningsrätt i disciplinmål.

13 §.

13 §.

Är den, som skall undergå straff eller skyddsåtgärd som avses i denna lag, häktad i målet, när domen, såvitt angår honom ådömt ansvar, m å verkställas, skall styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren för det häkte där han förvaras omedelbart befordra domen till verkställighet. Den som hålles häktad annorstädes än i fångvårdsanstalt skall enligt bestämmelser som meddelas av fångvårdsstyrelsen förpassas till lämplig fångvårdsanstalt. Om överflytt-

Är den, som skall undergå straff eller skyddsåtgärd som avses i denna lag, häktad i målet, när domen, såvitt angår honom ådömt ansvar, må verkställas, skall styresmannen vid den fångvårdsanstalt eller föreståndaren för det häkte där han förvaras eller, om han hålles i militärhäkte, den befälhavare som har uppsikt över häktet omedelbart befordra domen till verkställighet. Den som hålles häktad annorstädes än i fångvårdsanstalt skall enligt bestämmel-

27 (Gällande

(Föreslagen

lydelse.)

lydelse.)

ning från en fångvårdsanstalt till an- ser som meddelas av fångvårdsstyrelsen förpassas till lämplig fångvårds nan stadgas i 26 §. anstalt. Om överflyttning från en fångvårdsanstalt till annan stadgas i 26 §. Är den till verkställighet. Är den till verkställighet. Beträffande häktad som hålles i För vissa fall år om befordran till samt den som avgivit verkställighet särskilt stadgat i lagen militärhäkte inför militär befälhaom krigsdomstolar och rättegången nöjdförklaring vare ankomme det på lånsstyrelsen därstädes. eller polischefen i orten att, efter anmälan av vederbörande befälhavare, låta verkställa förpassning eller meddela föreläggande som i denna paragraf avses. 45 §. Fängelsefånge skall — ses olämpligt.

45 §. an-

Fängelsefånge skall — — — anses olämpligt. Har straffet ådömts för lydnadsbrott, rymning eller annat brott mot disciplin och ordning inom krigsmakten, skall dock fången undergå straffet i sluten anstalt, om ej med hänsyn till strafftidens längd eller eljest skäl däremot äro. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.'

28 Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 27 § 3 mom. D värnpliktslagen den 30 december 1941 (nr 967). Härigenom förordnas, att 27 § 3 mom. D värnpliktslagen den 30 december 1941 skall erhålla följande ändrade lydelse. (Gällande

lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

27 §. 3 . Särskilda bestämmelser.

27 §. 3. Särskilda bestämmelser.

D. Har värnpliktig under i 1 mom. föreskriven tjänstgöring blivit fälld till straff för rymning eller för olovligt undanhållande av minst ett dygns varaktighet, eller har hans tjänstgöring avbrutits för verkställighet av straffarbete, omedelbart ådömt fängelsestraff, ungdomsfängelse, tvångsuppfostran, tvångsarbete, förvaring eller internering, skall den tid, under vilken han varit rymd eller olovligen undanhållit sig eller hans tjänstgöring sålunda varit avbruten, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid, där ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar. / vad mån den värnpliktige må tillgodoräkna sig fullgjord del av tjänstgöringen samt i vilken ordning han skall fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet, bestämmer Konungen.

D. Har värnpliktig under i 1 mom. föreskriven tjänstgöring blivit fälld till straff för rymning eller för undanhållande av minst ett dygns varaktighet, eller har hans tjänstgöring avbrutits för verkställighet av straffarbete, omedelbart ådömt fängelsestraff, ungdomsfängelse, tvångsuppfostran, tvångsarbete, förvaring eller internering, skall den tid, under vilken han varit rymd eller undanhållit sig eller hans tjänstgöring sålunda varit avbruten, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid, där ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar. Vad nu sagts skall även gälla tid, under vilken värnpliktig varit frånvarande från tjänstgöringen för avtjänande av arrest, i den mån tiden överstiger tjugu dagar då fråga år om första tjänstgöring eller annan tjänstgöring om mer än tvåhundra dagar eller, beträffande kortare tjänstgöring, en tiondel av det antal dagar tjänstgöringen omfattar. I vilken ordning den värnpliktige skall fullgöra återstående tjänstgö-

29 (Gällande lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

ringsskyldighet samt i vad mån därvid må tillgodoräknas honom föregående tjänstgöringstid, bestämmer Konungen. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949 men skall icke äga tillämpning i fråga om tjänstgöring som tagit sin början före sagda dag.

F ö r s l a g till

Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 (nr 881) om polisens ställning under krig. Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 17 december 1943 om polisens ställning under krig skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Gällande

lydelse.)

(Föreslagen

2 §. Polisman, som krig krigsmakten, Vad i strafflagen för krigsmakten år stadgat om hemvärnspersonal skall äga motsvarande tillämpning på polisman som avses i första stycket.

lydelse.)

2 §. Polisman, som makten.

— krig krigs-

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

30 Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om skyddskoppympning. Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Gällande lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

22 §.

22 §.

Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt, som på grund av 4 § ålagts, eller att till undergående av sålunda ålagd ympning befordra annan, för vars befordrande till ympning han enligt 10 § ansvarar, eller underlåter ympningspliktig, som i 3 § a), b) eller d) omförmäles, att fullgöra sin ympningsplikt, straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor. Lag samma där omformales. Ej må straff enligt denna § tillämpas, där förseelsen enligt allmänna strafflagen bör beläggas med strängare straff. Att den, som är i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning av krigsmakten eller eljest inkallats till tjänstgöring för rikets försvar, för underlåtenhet att fullgöra honom åliggande ympningsplikt är underkastad straff efter strafflagen för krigsmakten, därom är i nämnda lag stadgat.

Underlåter någon att fullgöra ympningsplikt, som på grund av 4 § ålagts, eller att till undergående av sålunda ålagd ympning befordra annan, för vars befordrande till ympning han enligt 10 § ansvarar, eller underlåter ympningspliktig, som i 3 § a), b), c) eller d) omförmäles, att fullgöra sin ympningsplikt, straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor. Lag samma där omförmäles.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

31 Förslag till

Lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juli 1942 (nr 723) om skyddsympning inom försvarsväsendet. Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 18 juli 1942 om skyddsympning inom förs vars väsendet skall erhålla följande ändrade lydelse. (Gällande

lydelse.)

(Föreslagen

lydelse.)

4§.

4§.

Den som underlåter att fullgöra ympningsplikt enligt denna lag skall, där han lyder under strafflagen för krigsmakten, straffas efter sistnämnda lag men eljest med böter från och med fem till och med femtio kronor; och äge domstolen att vid vite förelägga den som ådömes böter att fullgöra sin ympningsplikt. Böter och viten tillfalla kronan.

Den som underlåter att fullgöra ympningsplikt enligt denna lag, straffes med böter från och med fem till och med femtio kronor; och äge domstolen att vid vite förelägga honom att fullgöra sin ympningsplikt.

Böter och viten tillfalla kronan. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949.

MOTIV.

Inledning. Strafflagstiftningen för krigsmakten säges ha sitt ursprung i de hovordningar och gårdsrätter som i forna tider konungen eller andra stormän utfärdade för ordningens upprätthållande bland sitt folk. Härur avskildes senare särskilda krigsartiklar. Fullständigare sådana meddelades 1621 av Gustaf II Adolf. Dessa ersattes av 1683 års krigsartiklar och 1685 års sjöartiklar, vilka avlöstes av för länt- och sjöförsvaren gemensamma krigsartiklar av 1795 och 1798. Den 11 juni 1868 utbyttes 1798 års krigsartiklar mot en särskild strafflag för krigsmakten och en särskild förordning om krigsdomstolar och rättegången därstädes jämte en till strafflagen anknuten disciplinstadga, som i främsta rummet reglerade den disciplinära bestraffningsrätten. Ny strafflag och ny disciplinstadga utfärdades den 7 oktober 1881, och disciplinstadgan förnyades ytterligare den 16 juni 1899. Såväl 1881 års strafflag som dess föregångare voro meddelade av Konungen utan riksdagens medverkan; på grund av sitt ursprung ingick krigslagstiftningen bland Konungens administrativa lagstiftning. Med införandet av allmän värnplikt blev genom ändring år 1882 i § 87 regeringsformen kriminallag för krigsmakten i detta hänseende likställd med allmän kriminallagstiftning. I anledning av ett för 1901 års riksdag framlagt förslag till ny härordning, vilket innebar en väsentlig utsträckning av den allmänna värnplikten, hemställdes i flera inom riksdagen väckta motioner om revision av då gällande krigslagstiftning. Innan riksdagen fattat beslut i frågan uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att företaga en dylik revision i syfte att lämpa bestämmelserna efter förhållandena vid en krigsmakt bestående av värnpliktiga. I anledning av motionerna beslöt riksdagen dock att i skrivelse till Kungl. Maj:t framlägga vissa synpunkter och önskemål som särskilt borde beaktas vid revisionen; riksdagens skrivelse den 1 juni 1901 överlämnades till kommittén för att komma under övervägande vid utredningen. Kommittén avlämnade den 3 april 1905 betänkande med förslag till strafflag för krigsmakten samt till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes ävensom till andra därmed sammanhängande författningar. Efter det yttranden över förslagen avgivits beslöts den 7 december 1906 på föredragning av statsrådet Petersson att Högsta domstolens yttrande skulle inhämtas över ett omarbetat förslag till strafflag och vad därmed sammanhängde men att med rättegångsförslaget i huvudsak skulle anstå. Högsta

domstolens utlåtande avgavs den 20 november 1907 och sedan vissa ändringar vidtagits underställdes strafflagsförslaget genom proposition den 28 februari 1908 (nr 67) riksdagens prövning. Förslaget blev emellertid icke antaget av riksdagen; anledningen härtill synes väsentligen h a varit att den militära rättegångsordningen icke medtagits. På grund härav verkställdes omarbetning jämväl av rättegångsordningen och i samband därmed reviderades även strafflagsförslaget. De sålunda omarbetade förslagen blevo den 18 juli 1913 på föredragning av statsrådet Sandström remitterade till lagrådet, som avgav utlåtande den 7 februari 1914. Efter det förslagen i vissa delar ändrats, beslöt Kungl. Maj.t den 14 maj 1914 på föredragning av statsrådet Hasselrot proposition (nr 57) till 1914 års senare riksdag. Förslagen blevo med vissa ändringar antagna av riksdagen och den 23 oktober 1914 utfärdades strafflag för krigsmakten och lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes jämte promulgationslag m. m. (SFS nr 324—330). Den 17 december 1915 utfärdade Kungl. Maj:t förordning om vad som bör iakttagas vid tillämpningen av vissa till krigslagstiftningen hörande bestämmelser (militär bestraffningsförordning). Författningarna trädde i kraft den 1 januari 1916. Redan vid tillkomsten möttes den nya lagstiftningen av åtskillig kritik och vid upprepade tillfällen därefter ha framställts krav på en genomgripande revision. Tid efter annan har också arbetet med en dylik revision upptagits men åter nedlagts. Vid flerfaldiga tillfällen ha dock 1914 års lagar blivit föremål för ändringar; de senaste större ändringarna skedde i samband med 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrott. Härigenom ha lagarna likväl icke undergått någon ändring i principiellt hänseende. Strafflagen för krigsmakten i huvuddrag. SLK innehåller fyra delar. I första delen, som består av fyra kapitel, äro sammanförda vissa allmänna bestämmelser. Kap. 1 upptager definitioner av vissa i lagen använda begrepp, såsom krigsmän, förmän o. dyl. samt några likartade bestämningar. Frågan, vilka personer som äro underkastade straff efter SLK, behandlas i 2 kap. I huvudsak skiljer lagen här mellan tre kategorier, krigsmän (befäl och manskap), de som utan att vara krigsmän lyda under lagen (civilmilitärer m. fl.) samt de som endast i vissa särskilt angivna fall eller för vissa brott äro underkastade straff efter SLK. I 2 kap. är även upptagen en bestämmelse om att den som lyder under SLK skall straffas efter allmän lag och laga stadgar för brott som icke finnes omförmält i SLK. Beträffande straffarterna finnas bestämmelser i 3 kap. I avseende på straffarbete, fängelse och böter innehåller SLK numera endast hänvisning till allmän lag. I huvudsak utgöres innehållet i 3 kap. av stadganden rörande disciplinstraff i form av arrest av olika slag samt om verkställighet av dödsstraff. I fråga om allmänna grunder för straffbarhet, straffens tillämpning och skadestånd finnas i 4 kap. vissa särbestämmelser. Andra delen, 5—9 kap., och tredje delen, 10—15 kap., innehålla straff3—462397

34 bestämmelser. Bestämmelserna i tredje delen, krigsartiklarna, äga tillämpning allenast i fråga om brott, som förövas i krigstid eller eljest under tid då rikets krigsmakt är mobiliserad. Jämte särskilda straffbestämmelser rörande vissa under sådan tid förövade gärningar innehålla krigsartiklarna i åtskilliga fall skärpta straffsatser för brott som eljest bestraffas enligt bestämmelserna i andra delen. Med de modifikationer som följa härav äger andra delen tillämpning under såväl freds- som krigstid. Stadgandena i andra och tredje delarna avse huvudsakligen gärningar som antingen icke äro straffbelagda i allmän lag (utom när de förövas av någon som har ämbetsansvar) eller ock enligt allmän lag straffas annorlunda, vanligen mildare. Vid sidan av dessa bestämmelser om rent militära och militärt kvalificerade brott äro emellertid i fråga om ett icke ringa antal brott upptagna stadganden som väsentligen blott innehålla att allmän lag skall tillämpas. Såsom skäl för denna anordning åberopade 1901 års kommitté önskvärdheten av att krigsdomstolarnas kompetensområde skulle kunna bestämmas på ett enkelt och ur praktisk synpunkt tillfredsställande sätt; anordningen medförde att man vid angivande av kompetensområdet i huvudsak kunde nöja sig med en hänvisning till SLK. De i SLK:s fjärde del, 16—21 kap., upptagna bestämmelserna äro i stort sett icke av straffrättslig utan av processuell art. De angå nämligen de militära befälhavarnas disciplinära bestraffningsrätt och reglera förutsättningarna därför och formerna för dess utövande. Sist i lagen är intagen en paragraf innehållande föreskrifter om tillrättavisningar. I militär bestraffningsförordning äro meddelade föreskrifter av dels processrättslig och dels straffrättslig art. De senare giva närmare regler om straffs verkställande, om sättet och ordningen för meddelande av tillrättavisningar samt om militärt straffregister. Kritiken mot SLK samt tidigare utredningar. I lagrådets utlåtande år 1914 över de till lagrådet remitterade lagförslagen lämnade lagrådet en sammanfattande framställning rörande de allmänna brister som lagrådet funnit vidlåda förslagen. Beträffande förslaget till SLK anförde lagrådet i huvudsak följande: Såsom resultat av revisionsarbetet hade framgått en strafflag som till sin yttre form vore fullständigt ny. Det skulle icke förnekas att den gamla lagen i flera hänseenden vore behäftad med brister, vilka väl kunde påkalla en genomgående omarbetning. Men å en sådan kunde med fog ställas kravet, att befintliga brister avhjälptes. Den nya lagen vore enligt lagrådets mening knappast redigare och klarare än den gamla. — Den terminologi som kommit till användning stödde sig i väsentliga delar på administrativa bestämmelser. Detta överensstämde icke med riktiga lagstiftningsprinciper, vilka krävde ett alldeles motsatt förhållande. Terminologien saknade även nödig fasthet. Hämtade från skilda författningar förekomme uttryck som på olika ställen hade olika innebörd. En mycket långt utsträckt detaljering, som administrativt vore väl motiverad, hade stundom fått inflyta i lagen, där den verkade stötande. De använda termerna ägde icke alltid önskvärd tyd-

35 lighet. — 1 strafflagen hade jämte militära förbrytelser även andra brott som skulle upptagas av krigsdomstol omnämnts, ehuru omnämnandet inskränkte sig till en förklaring att de straffades enligt allmän lag. Systemet hade dock icke kunnat fullt genomföras utan hade kompletterande stadganden erfordrats i rättegångslagen. Det måste anses synnerligen oegentligt att i en speciallag införa straffbud som därmed icke hade något att skaffa och som stode där allenast för att man i rättegångslagen, när det gällde att bestämma vilka brott som tillhörde krigsdomstols upptagande, skulle kunna göra detta genom att hänvisa till strafflagen. Systemet hade också givit upphov till straffbestämmelser av en ganska besynnerlig struktur och det vore förenat med olägenheter i skilda avseenden. — Det hade vidare synts lagrådet synnerligen tvivelaktigt om någon verklig förbättring vunnits därigenom att straffbestämmelser, vilka skulle komma i tillämpning endast i krigstid, utbrutits och sammanförts i en särskild avdelning av strafflagen. Visserligen torde på sådant sätt tillämpningen i fredstid ha något underlättats, men i stället hade lagbuden blivit synnerligen svåra att överskåda för dem, som hade att tillämpa dem i krig, då ju dock förhållandena krävde ett snabbare avgörande. Även detta system hade för övrigt visat sig icke vara till alla delar genomförbart, och man kunde ej värja sig för den tanken att lagbuden i sak rönt en menlig inverkan av den formella uppställningen. — I förslaget hade jämväl upptagits bestämmelser av processuellt innehåll; dessa hade för visso icke sin rätta plats i en strafflag. Det oegentliga däri vore även förenat med praktiska olägenheter i vissa angivna hänseenden. — Mot de straff lindringar som införts i förslaget hade i det hela taget lagrådet icke något att erinra; det hade snarare synts lagrådet kunna ifrågasättas, huruvida man icke i detta hänseende bort gå något längre än som skett, särskilt genom att beträffande åtskilliga förbrytelser sänka för dem satta straffminima. I skrivelse den 29 mars 1922 (nr 68) hemställde riksdagen, alt Kungl. Maj:t ville låta företaga en fullständig omarbetning av SLK samt därvid särskilt taga under övervägande, huruvida och i vad mån en humanisering av bestämmelserna i lagen kunde vidtagas. Till grund för denna skrivelse låg ett av första lagutskottet avgivet utlåtande (nr 8) vari bland annat anfördes följande: Enligt utskottets mening vore SLK behäftad med vissa brister, och hänvisade utskottet i sådant avseende till lagrådets nyssnämnda anmärkningar. Särskilt ville utskottet framhålla det av lagrådet påtalade förhållandet, att i SLK upptagits bestämmelser angående brott som icke hade något med militära förhållanden att skaffa ävensom att i strafflagen kommit att inflyta regler av processuell art, som givetvis icke borde ha sin plats därstädes. Från ett flertal håll hade även påpekats, att SLK visat sig vara synnerligen svår att tillämpa, vilken svårighet delvis syntes ha sin grund uti den i lagen använda terminologien. För avhjälpande av nu antydda brister borde enligt utskottets mening SLK underkastas omarbetning. I samband därmed borde tagas under övervägande, huruvida icke lagen i åtskilliga hänseenden skulle kunna undergå en humanisering, som bragte densamma i bättre överensstämmelse med vår tids allmänna rättsuppfattning. Det kunde

36 ej förnekas, att flera av lagens straffbestämmelser vore obilligt stränga, särskilt vissa av de i krigsartiklarna stadgade straffsatserna. Enligt utskottets mening borde även upptagas till prövning, huruvida icke straffarten sträng arrest skulle kunna utbytas mot en mera human form av straff. Utskottet hyste den uppfattningen att en humanisering av SLK skulle undanröja den mångenstädes gängse föreställningen, att de värnpliktiga under den tid de utbildade sig till fosterlandets försvar lydde under en undantagslagstiftning, som belade även obetydliga förseelser med hårda straff. En dylik humanisering skulle därför utan att försvåra upprätthållandet av den nödvändiga disciplinen bidraga till att avlägsna en på många håll förefintlig ovilja mot all militärtjänst och sålunda även underlätta skapandet av en god anda inom krigsmakten. Med anledning av denna riksdagsskrivelse tillkallades samma år sakkunniga (Bååth, ordf., J. B. Johansson, Leo, Nauckhoff, Jakob Pettersson). Sedan arbetet påbörjats i juli 1922 bestämde Kungl. Maj:t att det skulle vara slutfört den 31 augusti 1923. Sistnämnda dag avlämnade de sakkunniga betänkande med förslag till lag om ändringar i vissa delar av SLK m. m. (SOU 1923:78). Inledningsvis framhölls i betänkandet att en särlagstiftning, vilken vore nödvändig med hänsyn till de särskilda plikter som ålåge en viss grupp av medborgare, i rättvisans och jämlikhetens intresse borde inskränkas till vad som med nödvändighet påkallades av sakens natur. I enlighet härmed borde kretsen av de personer, som underkastades krigslag, ej göras vidare än nödvändigt samt straffsystemet och själva straffsatserna ej förete större avvikelser från den allmänna strafflagen än som betingades av militärtjänstens egenart. En närmare granskning av SLK gåve emellertid vid handen ej blott att denna undantagslagstiftning fått ett tillämplighetsområde, som vore större än vad sakens natur ovillkorligen påkallade, utan även att dess avvikelser från den allmänna strafflagstiftningen i fråga om straffarter och straffmått i vissa fall kunde utan att skada de militära intressena modifieras för vinnande av större medborgerlig jämlikhet och större humanitet vid brottens bestraffande. En sådan granskning bekräftade även riktigheten av den redan vid lagens antagande framställda anmärkningen, att SLK i stora delar saknade överskådlighet samt även i övrigt vore behäftad med tekniska brister. Beträffande utredningens omfattning framhöllo de sakkunniga att en begränsning varit nödvändig med hänsyn till den då pågående revisionen av SL samt att i ännu mycket högre grad en begränsning av arbetsuppgiften framtvungits av meddelade förelägganden i fråga om tiden för arbetets fullgörande. Till följd härav hade de sakkunniga nödgats att — med bibehållande i huvudsak av SLK:s uppställning och system — inskränka sig till utarbetande endast av sådana till humanisering och förenkling syftande ändringsförslag, som kunde anses påkallade av ett omedelbart praktiskt behov. I betänkandet hade därför endast följande frågor gjorts till föremål för undersökning, nämligen: vilka personer som borde underkastas straff enligt

37 SLK; disciplinstraffen och tillrättavisningarna; den villkorliga domens tilllämplighetsområde; förenkling och humanisering av vissa straffbestämmelser i SLK:s speciella del, företrädesvis i vad angår förhållandena under fredstid. De sakkunnigas arbete resulterade således icke i ett förslag till ny strafflag utan blott i relativt litet omfattande ändringar av SLK. I avgiven reservation anförde också en av de sakkunniga (Leo) att förslaget icke på långt när fört frågan fram till den lösning som man krävt och väntat samt att godtagande av förslaget i dess väsentligare delar säkerligen icke komme att skänka lugn och stabilitet åt krigslagstiftningen; inom kort skulle nya välgrundade krav komma att resas på ett bättre tillgodoseende av sedan länge uttalade önskemål på området. Under år 1925 tillkallades ånyo sakkunniga för utredning av frågan om revision av SLK (Lindstedt, Elliot och Leo). De sakkunniga erhöllo under arbetets gång, efter föredragning inför dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Nothin, muntliga direktiv av denne rörande riktlinjerna för utredningens bedrivande i olika delar av ämnet. Enligt dessa direktiv skulle huvudlinjerna för utredningen vara: humanisering av SLK efter riktlinjer som angivits dels i 1923 års betänkande och dels i viss mån uti den av Leo avgivna reservationen till samma betänkande; en omfattande teknisk revision av lagen i syfte att utmönstra alla icke nödvändiga stadganden och sammanföra det återstående innehållet i kort avfattade och överskådligt sammanställda stadganden; borttagande av krigsartiklarna såsom en självständig avdelning av lagen och deras inarbetande i den kvarvarande speciella delen av lagen. Efter förberedande arbete, varunder grunddragen av revisionen sålunda fastställdes, uppdrogs åt Elliot att verkställa den egentliga utredningen och utarbeta lagutkast samt åt övriga sakkunniga att gemensamt granska de av Elliot efter hand framlagda förslagen, i vilket senare arbete Leo dock icke kom att deltaga. Utredningsarbetet avbröts enligt Kungl. Maj:ts beslut med utgången av år 1926, innan ännu slutligt förslag till ny lag hunnit fullbordas. Resultatet av de sakkunnigas arbete, vilket innefattade det första egentliga försöket till en mera djupgående omarbetning av SLK, föreligger i form av promemorior och utkast till lagtext. De föreliggande lagutkasten, bortsett från mera preliminära sådana, omfatta hela det straffrättsliga området av krigslagstiftningen och innehålla sammanlagt 126 paragrafer uppdelade på 10 kapitel, motsvarande SLK:s första, andra och tredje delar. Fjärde delen av SLK har sålunda icke med tagits utan avsetts skola efter omarbetning ingå i en ny rättegångslag. I skrivelse den 8 mars 1932 (nr 68) hemställde riksdagen hos Kungl. Maj:t om undersökning rörande sådan revision av SLK, som kunde genomföras utan avvaktan på en allmän revision av den allmänna strafflagen. I första lagutskottets utlåtande (nr 15) anfördes bland annat till motivering av denna hemställan, att erfarenheten torde giva vid handen att med stöd av SLK straff utmättes som icke överensstämde med den allmänna rättsuppfattningen. Det syntes utskottet önskvärt att en väsentlig omarbetning och hu-

38 manisering av lagen komme till stånd redan innan den allmänna strafflagsreformen bleve genomförd. År 1935 tillkallades åter sakkunniga (Lindstedt, Sterzel, Wetter och Hellquist, av vilka dock Sterzel icke kom att deltaga i arbetet) att verkställa utredning angående revision av SLK samt före den 1 oktober 1935 avgiva betänkande rörande riktlinjerna för en sådan revision. Sådant betänkande avgavs den 30 september 1935 (justitiedepartementets promemorior 1936: 1). Redogörelse för huvudpunkterna i detta betänkande lämnas h ä r nedan. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 22 maj 1936 tillkallade chefen för justitiedepartementet samma dag Hellquist att verkställa fortsatt utredning och avgiva förslag angående revision av SLK. I samband med åtgärder som år 1939 vidtogos för begränsning av statsutgifterna entledigades den sakkunnige den 23 december 1939, och förordnade departementschefen därvid att utredningsarbetet skulle vila tillsvidare samt återupptagas vid den tidpunkt och i den ordning som framdeles kunde bliva bestämd. Slutligen har riksdagen i skrivelse den 15 maj 1940 (nr 248) anhållit om utredning rörande förhållandet i vissa angivna hänseenden mellan tillämpningsområdet för SL och SLK. I första lagutskottets utlåtande (nr 32) anfördes att till följd av vissa föreslagna ändringar i SLK krigsartiklarna komme att bliva tillämpliga å brott av civila i större utsträckning än tidigare och att härigenom den dittillsvarande ramen för SLK syntes i viss mån ha sprängts. Det vore därför erforderligt att en närmare utredning verkställdes angående den lämpliga gränsdragningen mellan SLK och SL. Därvid syntes även böra undersökas, huruvida de i SLK angivna förutsättningarna för krigsartiklarnas tillämpning vore avpassade efter de nuvarande förhållandena. Riktlinjerna. I 1935 års betänkande rörande riktlinjerna för en revision av SLK angåvo de sakkunniga såsom utgångspunkt för revisionen, att en reviderad strafflag för krigsmakten ej skulle givas större räckvidd eller innefatta flera eller större avvikelser från allmän lag än som oundgängligen krävdes med hänsyn till lagens ändamål, skyddet av krigsmaktens effektivitet. De sakkunniga uttalade att det med hänsyn till den korta tid som stått dem till buds icke varit möjligt att i fråga om samtliga brottstyper verkställa den synnerligen ingående undersökning som erfordrades för prövning i varje särskilt fall av särbestämmelsers behövlighet. De sakkunniga hade därför begränsat utredningen i denna del till de viktigaste grupperna, nämligen dels brott mot krigslydnaden, däri inräknade misshandel och ärekränkning mot överordnad ävensom uppror och upplopp, dels missbruk av förmanskap och dels rymning. Denna utredning rörande krigslagstiftningens centrala delar ansågs dock möjliggöra vissa slutsatser med giltighet även för den fortsatta utredningen. Jämte en översikt över de särskilda brottstyper som ansetts böra bliva föremål för straffbestämmelser i en ny militär strafflag upptaga riktlinjerna vidare vissa allmänna uttalanden rörande straffbudens avfattning och placering, straffsatserna och tillämplighetsområdet för en ny lag. Vad

39 angår straffarter, straffens verkställighet och andra till lagstiftningens allmänna del hörande frågor innehålla riktlinjerna icke någon utredning. Huvudpunkterna i betänkandet torde kunna angivas sålunda. Antalet av de särbestämmelser som krävdes med hänsyn till krigsmaktens ändamål vore väsentligt mindre än den gällande lagens vidlyftighet gåve intryck av; i denna funnes åtskilliga stadganden som icke kunde anses sakligt motiverade. Bestämmelserna om befälhavares disciplinära myndighet i fjärde delen av lagen borde — i den mån de icke sammanfördes med övriga stadganden om rättegången i militära mål till en för domstolsmål och disciplinmål gemensam processlag — upptagas i en särskild författning om disciplinmål. Även en del andra stadganden, som enbart av processuella skäl upptagits i lagen, borde uteslutas ur denna. Vid en kodifikation av de militära straffbestämmelserna måste dessa grupperas på ett mera rationellt och överskådligt sätt än i den nuvarande lagen skett. Stadgandena om brotten i krig borde sammanföras med de för fredstid avsedda. De nu i lagen förekommande brottsbeskrivningarna kunde i regel icke utan jämkning användas, bland annat måste tillses att brottsbeskrivningarna i sig själva vore klara och icke för sin tolkning beroende av den terminologi som nyttjades i ofta ändrade tjänstgöringsreglementen. En väsentlig humanisering av krigslagstiftningen vore uppenbarligen erforderlig; det viktigaste vore att tillse att minimistraffen ej sattes för höga. Antalet straff skärpningsgrunder borde avsevärt reduceras. Krigslagstiftningens natur av undantagslagstiftning medförde att dess tillämpning borde vara begränsad till personer, vilka tillhörde krigsmakten eller av vilka denna i första hand vore beroende för fullföljande av sina uppgifter. Vissa ytterligare uppgifter om innehållet i riktlinjerna lämnas i andra sammanhang. Såsom resultat av det under åren 1936—1939 bedrivna utredningsarbetet föreligga preliminära utkast till lagtext beträffande de centrala brottsgrupper som, enligt vad nyss nämnts, varit föremål för en mera ingående undersökning vid riktlinjernas utarbetande. Förevarande utredning. Den 30 oktober 1941 bestämde chefen för justitiedepartementet att den år 1939 vilandeförklarade utredningen skulle återupptagas och tillkallade ny utredningsman. Jämlikt bemyndigande den 22 december 1943 utsåg dåvarande departementschefen sju sakkunniga att på kallelse av utredningsmannen deltaga i överläggningar med honom. Vid beslutet om reformarbetets återupptagande förklarade departementschefen att utredningen skulle fullföljas på grundval av tidigare utarbetade riktlinjer och lagutkast. Tillika skulle beaktas såväl de erfarenheter, som efter stormaktskrigets utbrott kunde vinnas rörande tillämpning och utveckling av den militära strafflagstiftningen i krigförande och icke krigförande länder, som ock det pågående utredningsarbetet för revision av allmänna strafflagens speciella del i den mån detta kunde återverka på innehållet i SLK. Utredningen har haft tillgång till den militära strafflagstiftningen d följande länder: Amerikas förenta stater, Danmark, England, Finland, Frankrike,

40 Norge, Schweiz, Sovjetunionen och Tyskland. De nyaste av dessa militära straffbestämmelser äro de danska, Militaer Straffelov av år 1937, de ryska, vilka ingå som ett kapitel om militära förbrytelser i Sovjetunionens strafflag, samt de schweiziska, Militärstrafgesetz av år 1927. Härjämte har utredningen sökt införskaffa upplysningar rörande tillämpningen och utvecklingen av den militära strafflagstiftningen i utlandet. Därvid har framhållits att det syntes vara av särskilt intresse att erhålla redogörelse för de olika arter av straff och tillrättavisningar som användes samt för erfarenheter om deras tillämpning under krigsförhållanden. Vissa upplysningar i angivna hänseenden ha inkommit beträffande Amerikas förenta stater, England, Finland och Schweiz. Rörande tillämpningen av SLK har utredningen införskaffat vissa statistiska uppgifter. Dessa uppgifter avse användningen under åren 1937 och 1942 av olika lagrum i SLK och av olika slag av disciplinstraff. En sammanställning av uppgifterna jämte vissa från den officiella statistiken hämtade upplysningar är intagen såsom bilaga B.

41 Huvuddragen i förslaget. Den militära strafflagstiftningens grund är behovet av särskilda straffbestämmelser för att framtvinga fullgörandet av de plikter som med hänsyn till krigsmaktens effektivitet måste åläggas dess personal. Det ligger i sakens natur att en dylik särlagstiftning är nödvändig i samma mån som straff kräves för att upprätthålla de särskilda tjänsteplikter som äro betingade av tjänsten inom krigsmakten och endast kunna avse dennas personal, på samma sätt som särskilda föreskrifter meddelats för andra grupper av medborgare vilkas verksamhet ålägger dem särskilda tjänsteplikter, såsom framför allt ämbetsmän. Det förhållandet att krigslagarna i denna mening utgöra en undantagslagstiftning för en viss grupp medborgare är därför icke i och för sig anmärkningsvärt. Av denna karaktär hos särbestämmelserna följer likväl att de ej böra avvika från allmän lag i vidare mån än som ä r nödvändigt för lagstiftningens ändamål, skyddet av krigsmaktens effektivitet. Ehuru denna grundsats ingalunda varit främmande för dem som utformat SLK och dess föregångare, är det uppenbart att lagen icke i detta hänseende är tillfredsställande. De särbestämmelser som lagen innehåller framstå i avsevärd omfattning såsom icke erforderliga. Den åsikten att SLK icke står i god överensstämmelse med vår tids allmänna rättsuppfattning har vunnit en vidsträckt utbredning icke blott bland allmänheten utan även bland dem som ha att tillämpa lagen. Med det nu anförda ä r u t g å n g s p u n k t e n f ö r lagrevisionen given, nämligen att den militära strafflagstiftningen bör begränsas till vad som är nödvändigt med hänsyn till lagstiftningens ändamål. Särbestämmelser vilka icke äro nödvändiga böra således icke upptagas i en reviderad strafflagstiftning för krigsmakten. E n revision av SLK k a n dock icke avse endast en utrensning av onödiga särbestämmelser. Sedan den tid då lagen utarbetades h a r den allmänna strafflagstiftningen undergått mycket stora förändringar. På krigslagstiftningens område ha motsvarande ändringar blott delvis genomförts och denna lagstiftning framstår därför numera såsom i avsevärd m å n efterbliven. Revisionen måste därför även avse att överhuvud bringa den militära strafflagstiftningen i nivå med utvecklingen i övrigt på straffrättens område. I fråga om möjligheten att humanisera krigslagstiftningen torde läget numera vara avsevärt mera gynnsamt än vid tillkomsten av SLK. Upprätthål-

42 Hur lid dragen landet av den disciplin som är nödvändig beror i väsentlig mån på andra faktorer än strafflagen och dess tillämpning. I främsta rummet må framhållas betydelsen av att försvarsviljan är levande och allmänt omfattad bland de värnpliktiga. Till följd av den politiska utvecklingen utgör försvarsfrågan icke på samma sätt som tidigare ett politiskt tvisteämne, och någon försvarsfientlig stämning torde numera icke göra sig gällande. Av betydelse såsom stöd för disciplinen är vidare den utveckling som under senare år ägt rum i fråga om den sociala omvårdnaden av de värnpliktiga, bland annat genom organisering av personalvården och förbättring av de ekonomiska villkoren under tjänstgöringen, liksom även den upplysningsverksamhet och utbildning i allmänt medborgerliga ämnen som numera bedrives inom krigsmakten. Det torde ej heller råda tvivel om att även i andra avseenden tjänstgöringsförhållandena äro mera tillfredsställande än tidigare. Ytterligare åtgärder i denna riktning torde kunna förväntas såsom resultat av den utredning rörande förhållandet mellan befäl och meniga inom krigsmakten m. m. som utförts av 1945 års militärutredning (SOU 1946:75). Det är tydligt att en revision efter angivna linjer ä r i avsevärd mån beroende av innehållet i strafflagstiftningen i övrigt. Av grundläggande betydelse för utredningen är i synnerhet det pågående, av straffrättskommittén handhavda arbetet med en r e f o r m a v a l l m ä n n a s t r a f f l a g e n s s p e c i e l l a del. Redan vid den år 1942 genomförda nya lagstiftningen om förmögenhetsbrotten visade sig detta reformarbete fruktbringande även på krigslagstiftningens område, i det särbestämmelserna i SLK beträffande hithörande brott kunde i flertalet fall ersättas med hänvisning till SL. Straffrättskommitténs därefter, den 30 november 1944 framlagda betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69) måste givetvis erhålla särskild betydelse för krigslagstiftningen, eftersom dennas straffbestämmelser till huvudsaklig del röra brott mot staten. I ett särskilt, den 15 juni 1945 avgivet betänkande (SOU 1945: 28) h a r straffrättskommittén framlagt förslag till sådana följdändringar i SLK, som betingades av dennas anslutning till SL, ävensom till därav föranledda ändringar i lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes, lagen om villkorlig dom och lagen om särskild förundersökning i brottmål. Vid utarbetandet av detta förslag, som berör ett mycket stort antal av bestämmelserna i SLK, utgick kommittén från att lagstiftningen om brott mot staten och allmänheten skulle genomföras innan ny militär strafflagstiftning kunde träda i kraft. Efter det yttranden över straffrättskommitténs ifrågavarande båda förslag inhämtats från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, har ett på förstnämnda betänkande grundat förslag till lag om ändring i strafflagen m. m. utarbetats inom justitiedepartementet och den 10 maj 1946 remitterats till lagrådet för yttrande. Enligt det remitterade förslaget avses den nya lagstiftningen skola träda i kraft den 1 januari 1949. Beträffande ikraftträdandet anförde departementschefen vid remissbeslutet, att den nya lagstiftningen krävde följdändringar

43 Huvuddragen i strafflagstiftningen för krigsmakten, att denna vore föremål för en genomgripande omarbetning som ej kunde genomföras förrän tidigast vid 1948 års riksdag, att med ikraftträdandet av det med remissen avsedda förslaget därför borde anstå till den 1 januari 1949 samt att departementschefen sålunda icke ansett sig böra upptaga det av kommittén framlagda förslaget till följdändringar i SLK. På grund av vad sålunda förekommit har förevarande utredning haft att beakta att nya militära straffbestämmelser böra träda i kraft den 1 januari 1949. Vid detta förhållande h a r utredningen vid utarbetande av lagförslag måst förutsätta att SL h a r den lydelse som framgår av det till lagrådet remitterade förslaget. 1 De brott som kunna ifrågakomma till behandling i en militär strafflag pläga indelas i r e n t m i l i t ä r a o c h m i l i t ä r t kvalificerade brott. Med rent militära brott förstås sådana brott som innefatta åsidosättande av de speciellt militära tjänsteplikterna, t. ex. ohörsamhet emot förman och rymning. På grund av den rent militära karaktären av det tjänsteförhållande mot vilket brotten rikta sig ha dessa brott icke beaktats i den allmänna lagen, och de kunna ej på grund av densamma bestraffas i vidare mån än bestämmelserna om ämbetsbrott äro tillämpliga. Till de rent militära brotten höra emellertid vidare sådana handlingar som, ehuru de icke falla inom det egentliga tjänsteförhållandet, dock innebära fara för skada å krigsmaktens effektivitet genom undergrävande av disciplinen eller störande av militär tukt och ordning och därför kunna motivera bestraffning då de begås av militärer. Bland de i den gällande lagen upptagna brott som tillhöra denna kategori kunna nämnas olovlig sammankomst av krigsfolk samt fylleri och förargelseväckande beteende inom militära etablissement eller områden som ej äro att hänföra till allmänna platser. Vad härefter angår de militärt kvalificerade brotten förstås därmed sådana som visserligen äro straffbelagda i allmän lag men som, när de begås av militär personal, på grund av gärningsmannens särskilda tjänsteställning eller de speciellt militära intressen som genom brotten sättas i fara, erhålla en särskild karaktär, som anses betinga att de straffas annorlunda än om de blivit begångna av en annan person. Brotten kunna med andra ord innefatta ett tillskott i straffbarhet eller ett förmildrande moment, som ej skulle vinna beaktande därest den allmänna lagen allena bleve tillämpad. Till här nämnda kategori kunna exempelvis hänföras misshandel och förolämpning mot förman eller underlydande i eller för tjänsten. Den skillnad mellan rent militära och militärt kvalificerade brott för vilken här redogjorts blir av särskild betydelse vid bedömande av frågan om behovet av särbestämmelser. Med avseende å förstnämnda brott är frågan 1 Med hänsyn till att det remitterade förslaget företer åtskilliga avvikelser från straffrättskommitténs förslag har innehållet i detsamma, i de delar som här äro av intresse, återgivits i en bilaga (Bilaga A).

44 Huvuddragen huvudsakligen, om de böra lämnas obestraffade eller ej. Vad däremot angår de militärt kvalificerade brotten blir frågan, huruvida ytterligare eller andra bestämmelser erfordras vid sidan av allmänna lagen. Vid en granskning av den militära kvalifikationens betydelse kan befinnas att densamma är alltför ringa för att kräva beaktande samt att allmänna lagens bestämmelser följaktligen få anses tillräckliga. Å andra sidan kan kvalifikationen vara så stark att den påkaller en skärpning eller mildring av straffet och sålunda föranleder en särskild bestämmelse. Bedömandet härav kan uppenbarligen utfalla olika för fredstid och krigstid. I krig och eventuellt under förstärkt beredskap k a n det militära momentet komma att väga tyngre än i fred och föranleda uppställandet av särskild brottstyp, där sådan eljest ej är nödvändig. Genom uppställande av den fordran att ett brott, för att upptagas i en militär strafflag, skall vara rent militärt eller åtminstone innefatta ett mera avsevärt moment av militär kvalifikation erhålles en fast princip för fastställandet av lagstiftningens sakliga innehåll. Vid en genomgång av SLK i ändamål att pröva vilka s t r a f f b u d som kunna uteslutas är det beträffande ett icke ringa antal även utan närmare undersökning uppenbart att de icke böra ingå i en ny lagstiftning. Flertalet av dessa bestämmelser tillhöra vissa typer. En typ utgöres av de stadganden som upptagits i SLK enbart av processuella skäl, nämligen dels för att i en och samma lag skulle finnas bestämmelser rörande alla brott som vore avsedda att handläggas i den för militära mål stadgade ordningen och dels för att tekniskt underlätta gränsdragningen mellan de allmänna domstolarnas och krigsdomstolarnas inbördes behörighet. De stadganden som här åsyftas äro de i vilka brottet omnämnts med förklaring att det skall straffas efter allmän lag, utan att i samband därmed någon ändring eller komplettering av straffsatsen i sistnämnda lag ägt rum. I vissa fall behandlar SLK brott beträffande vilka, jämte det hänvisning sker till allmän lag, förklaras att brottet, där det förövas av någon som lyder under SLK, skall anses begånget under försvårande eller synnerligen försvårande omständigheter. Då dylika föreskrifter, som icke innebära någon ändring i tillämplig straffsats, äro olämpliga eller i vart fall onödiga torde jämväl nu avsedda brott böra utgå ur lagen. Vad nu sagts gäller även en del stadganden i vilka hänvisning göres till allmänna strafflagen allenast med tillägg att, där brottet efter allmän lag befinnes kunna sonas med böter, i stället skall eller må dömas till disciplinstraff. Därest sådant straff finnes böra vara tillämpligt, k a n föreskrift därom meddelas utan att därför straffbuden behöva upptagas i lagen. Jämväl i övrigt finnas i SLK åtskilliga stadganden om vilka det ä r klart att de icke kunna anses sakligt motiverade. Vissa av dem ha överförts från äldre lagar och äro i vår tid skäligen betydelselösa. Andra utgöra specialfall av annan brottstyp utan att tillräcklig grund finnes för en utbrytning av fallen till särskild behandling. De i 9 kap. SLK intagna bestämmelserna om »överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter i andra fall, än förut i denna

45 Huvuddragen lag sagda äro» erbjuda flera exempel på den efter nutida uppfattning överdrivna noggrannhet med vilken variationer av de behandlade brotten blivit redovisade i lagen. Bortsett från de nämnda typfallen gäller emellertid att prövningen huruvida de i SLK upptagna brotten äro av beskaffenhet att alltjämt kräva särbestämmelser förutsätter en närmare undersökning av de militära intressen varpå de grundas samt av de allmänna straffbestämmelser som finnas meddelade rörande liknande brottstyper. Den utredning som i sådant hänseende verkställts framgår av den speciella motiveringen till förslaget. Rörande de b r o t t s t y p e r s o m b i b e h å l l i t s må här, efter ordningen i SLK, nämnas följande. Att straffbestämmelser rörande avvikande eller olovlig utevaro från militärtjänstgöring måste upptagas i en ny lagstiftning är uppenbart. Det ä r här fråga om rent militära brott, vilka under vissa förhållanden kunna innebära en synnerlig fara för krigsmakten. De nuvarande ganska detaljerade stadgandena i 5 kap. SLK ha dock kunnat sammanföras till två straffbestämmelser, avseende den ena undanhållande och den andra rymning. I fråga om beskrivningen av vad som menas med undanhållande överensstämmer förslaget i huvudsak med SLK. Det svårare brottet rymning föreligger enligt gällande lag då gärningsmannen avsett att helt undandraga sig krigstjänsten men skall dessutom anses föreligga om undanhållande varat över viss tid, olika i skilda fall. I förslaget h a r detta presumtionssystem avskaffats och i stället h a r rymningsbrottet givits en bestämning som förutsätter en reell bedömning av skadan eller faran i varje särskilt fall. Rymning kännetecknas nämligen i förslaget därav, att undanhållande med hänsyn till längden av den verkliga eller avsedda utevaron eller arten av gärningsmannens tjänstgöring medfört eller kunnat medföra väsentligt avbräck i utbildningen eller annat avsevärt men för tjänsten. Vad angår 6 kap. SLK ha de vidlyftiga stadgandena om uppror och upplopp blivit i förslaget ersatta med ett enda stadgande om myteri inom krigsmakten, samt de särskilda bestämmelserna om försök att förleda till uppror och till ohörsamhet sammanslagits till en bestämmelse, avseende uppvigling till lydnadsbrott eller annat brott som innebär åsidosättande av tjänsteplikt. Det i samma kapitel intagna stadgandet rörande olovliga sammankomster h a r väsentligt begränsats. Dels ha blott sådana sammankomster medtagits som röra vådan av det läge, vari krigsmakten eller någon del därav befinner sig, eller lämpligheten av åtgärd eller anordning som angår krigsförberedelserna eller krigföringen, medan bland annat sammankomster för rådplägning om förmans förhållande och åtgärder i övrigt lämnats åsido, och dels har den sålunda inskränkta bestämmelsen föreslagits skola gälla endast under beredskapstillstånd och då riket är i krig. Härutinnan torde förslaget innebära avlägsnandet av ett icke oväsentligt ingrepp i den medborgerliga församlings- och överläggningsfriheten. I samma syfte föreslås upphävande av lagen den 16 juni 1906 om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster.

46 Huvuddragen I 7 kap. SLK behandlas först i fyra paragrafer olydnad mot förman eller överordnad och i en senare paragraf dylikt brott mot vaktpost. Att motsvarighet härtill medtages i en ny lag torde knappast påkalla någon motivering; lydnaden har städse framstått såsom den väsentligaste förutsättningen för krigsmaktens effektivitet. De brott som avses med de förstnämnda bestämmelserna ha i förslaget sammanförts till en enhetlig brottstyp. Beträffande lydnadspliktens omfattning och innebörd i övrigt avser förslaget ej någon ändring av gällande rätt; dock har förmansbegreppet i viss mån jämkats och den nuvarande särskilda bestämmelse som avser ohörsamhet i vissa fall mot annan överordnad än förman uteslutits. Utom lydnadsbrotten behandlas i 7 kap. brott bestående i våld eller annan misshandel och förolämpning. Bestämmelserna om dessa brott äro upptagna i ej mindre än tolv paragrafer och fördelningen har därvid bland annat skett med hänsyn till om brottet förövats mot förman eller annan överordnad, vaktpost, underordnad eller med gärningsmannen likställd, om det begåtts i eller för den förorättades tjänst eller utom tjänsten samt, såvitt angår brott mot överordnad utom tjänsten, om denne därvid varit iförd tjänstedräkt eller icke. En dylik uppdelning kan såtillvida framstå såsom motiverad som faran för disciplinen vid våld eller förolämpning av förman mot underordnad är mindre närliggande än om fallet är det motsatta. Sett ur vidare synpunkt äro båda brottsfallen lika menliga för tjänsteförhållandet mellan förmän och deras underlydande. Vid utredningen har ock överhuvudtaget eftersträvats att undvika stadganden som innebära en olika straffrättslig behandling av särskilda grupper av krigsmaktens personal. Undantag från principen om likformighet förekomma i förslaget endast där så ansetts påkallat av hänsyn till de militära intressen, som utgöra grunden för krigslagstiftningen. Med detta strävande står i samklang att de bestämmelser som funnits erforderliga beträffande ifrågavarande brott fått en i huvudsak allmängiltig utformning. Förslaget upptager en bestämmelse rörande våld och hot om våld samt en om missfirmelse. Båda äro begränsade till att endast avse brott i eller för den förorättades tjänst. I 7 kap. SLK är vidare upptagen en straffbestämmelse rörande förman som genom missbruk av sin myndighet söker hindra underlydande att föra klagan över förnärmelse i tjänsten. Vissa andra former av missbruk av förmansställning behandlas i ett stadgande i 9 kap. I stället för dessa speciella bestämmelser upptager förslaget ett generellt straff bud för missbruk av förmanskap av vidare innebörd än de nuvarande. Det äger tillämpning å förman som missbrukar sin myndighet genom att söka förmå underlydande att göra, tåla eller underlåta något som icke angår dennes tjänst samt å förman som otillbörligen ålägger underlydande särskild tjänstgöring eller vägrar honom förmån såsom påföljd för hans förhållande i eller utom tjänsten eller utan skäl utsätter honom för fara till liv eller hälsa. Slutligen finnas i 7 kap. SLK straffbestämmelser rörande vissa ordningsförseelser, nämligen fylleri, förargelseväckande beteende, annat bristande i anständigt uppförande samt deltagande i demonstrationståg av någon som

47 Huvuddragen är klädd i uniform. Även i förslaget har det funnits erforderligt att upptaga vissa föreskrifter om dylika förseelser, en om oskickligt beteende i samband med tjänsten, en om onykterhet i tjänsten, en om fylleri inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten, en om förargelseväckande beteende inom sådant område eller utrymme samt en i viss mån uppmjukad bestämmelse innefattande förbud att i militär tjänstedräkt deltaga i demonstrationståg. Hela 8 kap. om skadegörelse, stöld och andra förmögenhetsbrott samt flertalet bestämmelser i 9 kap., om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter i andra fall än i tidigare kapitel sagts, ha av olika skäl uteslutits. Av de speciella, i 9 kap. avsedda brotten ha i förslaget upptagits obehörig befälsutövning och övergivande av post. Det förra brottet har i huvudsak samma innebörd som för närvarande. Brottet övergivande av post h a r däremot erhållit ändrad räckvidd. Nuvarande bestämmelser omfatta befälhavare för trupp eller fartyg under vaktgöring eller likartad tjänstgöring, annan officer eller underofficer under dylik tjänstgöring samt skiltvakt på post. Den föreslagna bestämmelsen avser befälhavare för avdelning av krigsmakten samt envar som fullgör vakttjänst eller likartad uppgift. Av straffbestämmelserna i 9 kap. SLK återstår härefter att beröra de generella stadgandena om tjänstebrott. Dessa motsvara bestämmelserna om generella ämbetsbrott i 25: 16 och 17 i gällande SL. Genom att den ena av de två generella stadgandena i SLK innehåller hänvisning till allmän lag, såvitt fråga är om bestraffning av officerare och underofficerare, äro emellertid i realiteten nämnda personalkategorier underkastade även övriga straffbestämmelser i 25 kap. SL. Detta synes icke innebära en tillfredsställande reglering. Antingen böra de bland krigsmaktens personal, vilka ha en ställning motsvarande de civila ämbets- och tjänstemännens, lyda under 25 kap. SL utan att därjämte vara underkastade generella tjänstebrottsstadganden, ingående i de militära straffbestämmelserna, eller också böra liknande bestämmelser som i 25 kap. SL i erforderlig utsträckning upptagas jämväl bland de militära straffbestämmelserna. Med de grundläggande principerna för revisionen av SLK torde bäst överensstämma att välja den förra utvägen, enligt vilken civila och militära ämbets- och tjänstemän jämställas. För denna lösning synas även föreligga andra tungt vägande skäl. 25 kap. i det remitterade förslaget omfattar tretton paragrafer, delvis av ganska invecklad beskaffenhet, och det synes vara en tämligen meningslös anordning att upptaga likalydande bestämmelser även i annat sammanhang. Därtill kommer att bestämmelserna i 25 kap. icke synas lämpade för annan personal än den som ålägges ämbetsansvar. Bortsett från att ämbetsstraff i vart fall icke kan användas beträffande meniga värnpliktiga synes i detta hänseende böra framhållas, att straffsatsen i 25: 1 om tjänstemissbruk torde vara alltför sträng och att bestämmelsen i 25: 2 om tagande av muta är av föga praktisk betydelse för den meniga personalen vid krigsmakten. Vad angår brott mot tystnadsplikt enligt 25: 3 synes det icke föreligga tillräckliga skäl att denna personal efter fullgjord tjänstgöring skall vara underkastad tyst-

48 Huvuddragen nadsplikt i vidare mån än som följer av bestämmelserna i 8 kap. SL om obehörigt yppande av försvarshemlighet. Slutligen torde stadgandet i 25: 5 om straff skärpning intill två års fängelse för allmänt brott som innefattar åsidosättande av tjänsteplikt näppeligen böra få gälla den meniga personalen. På grund av det anförda har föreslagits att 25 kap. i sin helhet skall gälla beträffande sådan personal som tillägges ämbetsansvar men att annan personal icke skall vara underkastad någon av bestämmelserna i kapitlet. För personal utan ämbetsansvar synes det vara nödvändigt att bibehålla sådana generella tjänstebrottsbestämmelser som för närvarande ingå i SLK. Dessa föreslås utformade med 25: 1 och 4 i det remitterade förslaget som förebild men med jämkningar i olika avseenden. Vidkommande de straffbestämmelser som upptagas i krigsartiklarna har från 10 kap. SLK, vari behandlas förräderi, blottställande av krigsmakten och olovlig gemenskap med fienden, upptagits stadganden om överlöpande till och olovlig förbindelse med fienden. De härom nu gällande bestämmelserna ha därvid något utvidgats. Med oförändrad innebörd h a r överförts ett stadgande om falsk ryktesspridning. Vissa stadganden avseende undergrävande på andra sätt av stridsviljan ha sammanförts till en mera allmänt avfattad straffbestämmelse om gärningar som medföra fara i dylikt hänseende. Slutligen ha med smärre jämkningar i sakligt hänseende bibehållits två bestämmelser som angå bristande pliktuppfyllelse vid krigföringen. I ett flertal andra paragrafer i 10 kap. avsedda gärningar, som innefatta spioneri eller förräderi, ha kunnat lämnas obeaktade med hänsyn till innehållet i därom meddelade bestämmelser i det remitterade förslaget. I 11 och 12 kap. SLK upptagas straff skärpningar för krig beträffande vissa av de brott som avses i 5—7 kap. I förslaget ha alla erforderliga föreskrifter av dylikt slag införts i straffbuden rörande de brott varom fråga är. Stadgandena i 13 kap. om skadegörelse, stöld, rån och förskingring ha, med hänsyn till de allmänna straffbestämmelserna om krigsförräderi samt om allmänfarliga brott och förmögenhetsbrott, ej synts behöva bibehållas. 14 kap. innehåller jämte straffskärpningsföreskrifter för krig en straffbestämmelse om pliktförsummelse av befälhavare beträffande krigsförberedelser. En motsvarighet till denna bestämmelse har ansetts böra upptagas i förslaget. Vad slutligen angår 15 kap. ha däri intagna straff bud rörande olovligt krigsbyte, olovliga stridsmedel, missbruk av vapenmakt i krig och andra brott mot folkrättsliga regler i förslaget ersatts med en enda bestämmelse. Denna har givits en vidare innebörd än de nuvarande och omfattar alla förfaranden vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i fråga om behandlingen av krigsfångar, som stå i strid mot föreskrifter vilka Konungen på grund av avtal med främmande makt meddelat eller mot allmänt erkända folkrättsliga grundsatser. Med denna bestämmelse, som föreslås skola gälla envar som begår däri avsedd gärning, dock med viss inskränkning beträffande den som tillhör fiendens krigsmakt, införlivas den

49 Huvuddragen folkrättsliga regleringen av kriget med vår nationella straffrätt, och bestämmelsen utgör grundval för bestraffningen av s. k. krigsförbrytelser. Vid a v f a t t n i n g e n av nya straffbestämmelser kunna såsom delvis framgår av vad ovan anförts de nuvarande brottsbeskrivningarna i SLK knappast i något fall användas utan större eller mindre jämkningar. Då stadganden avseende specialfall av ett brott sammanföras med huvudstadgandet för brottets normaltyp, måste detta medföra en omarbetning av det grundläggande stadgandet. Vidare framstå numera åtskilliga bestämmelser i SLK såsom ålderdomligt detaljerade; en del av dessa ha utan större bearbetning överflyttats från den äldre krigslagstiftningen. Såsom förut antytts framträder ålderdomligheten särskilt starkt vid en jämförelse med de reformerade delarna av SL. Denna nya lagstiftning har synts böra tjäna som förebild vid omarbetningen av bestämmelserna i SLK. Den i SL använda metoden att åsätta brotten särskilda brottsbeteckningar har ävenledes ansetts böra vinna tillämpning, dock med undantag för en del ovanligare brott för vilka någon lämplig beteckning icke erbjudit sig. Då det sålunda gällt att med SL som mönster giva ny lydelse åt straff bud rörande militära brott, har dock alltid måst beaktas att bestämmelserna böra anpassas efter de militära förhållanden vara de skola tillämpas. Beträffande avfattningen har vidare ansetts böra tillses att bestämmelserna icke för sin tolkning bliva beroende av terminologien i ofta ändrade tjänstgöringsreglementen. Åtskilliga brister vidlåda i detta hänseende SLK. De i förslaget använda terminologiska uttrycken förman, underlydande och beredskapstillstånd ha definierats genom lagstadganden. Beträffande s t r a f f s a t s e r n a anfördes i riktlinjerna att en väsentlig humanisering uppenbarligen vore erforderlig samt att härvid det viktigaste och mest effektiva vore att tillse att minimistraffen ej sattes för höga. Dessa önskemål ha funnits kunna tillgodoses i vid utsträckning, i det att beträffande alla brott av disciplinär natur disciplinstraff intagits i straffskalan för normalfallen och användningen därav icke, såsom många gånger i SLK, begränsats till fall då omständigheterna äro synnerligen mildrande. Någon nedre gräns för det disciplinstraff som må användas har icke i något fall föreslagits. Även straffmaxima ha i åtskilliga fall kunnat nedsättas för normalfallen. Beträffande de militära brotten gäller emellertid att, även om de i allmänhet, särskilt under fredstid, äro av lindrig art, brotten dock kunna vara relativt svåra och kräva relativt stränga straff, varför latituden uppåt ej kan göras alltför snäv. Särskilt är tydligt att hithörande brott under krigstid och eventuellt även under beredskapstillstånd kunna vara av mycket hög farlighetsgrad. De svårigheter som äro förbundna med behovet av vida strafflatituder ha lösts med tillämpning av olika metoder. Dels har beträffande åtskilliga brott kunnat brukas den i SL numera tillämpade metoden att uppställa särskilda straffsatser för normalfall och för fall som med hänsyn till omständigheterna vid brottet äro att anse som grova. Dels ha, där så funnits 4—462397

50 Huvuddragen påkallat, olika straffsatser föreslagits för fredstid och för tid, då riket är i krig, i några fall även för beredskapstid. Dels har slutligen i fråga om vissa brott upptagits en högre straffsats eller ett högre straffmaximum för det fall, att brottet förövats under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara. I ett fåtal fall ha även andra metoder för straffskalornas uppdelning föreslagits. Det i SLK i ett stort antal fall tilllämpade systemet med speciella straffskärpningsgrunder har, på sätt i riktlinjerna förordats, undvikits. Beträffande t i l l ä m p l i g h e t s o m r å d e t för de föreslagna nya straffbestämmelserna möta två huvudfrågor. Den ena avser bestämmandet av vilken personal som överhuvud skall vara underkastad bestämmelserna. Den andra frågan gäller om skäl finnas att bibehålla någon sådan kategoriindelning som den vilken nu förekommer i SLK. Såvitt angår förhållandena under fredstid skiljer SLK i stort sett mellan två kategorier, nämligen krigsmän vartill huvudsakligen hänföras krigsmaktens militära befäl och manskap, värnpliktiga, hemvärnsmän och krigsfrivilliga, samt de som utan att vara krigsmän lyda under lagen, vilken kategori väsentligen utgöres av vid krigsmakten anställda ingenjörer, läkare, veterinärer, meteorologer, tyghantverkare, förrådstjänstemän m. fl., vanligen benämnda civilmilitärer. Vid mobilisering och krig omfattar den andra kategorien alla som äro tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad avdelning och som ej äro krigsmän. Denna skillnad mellan krigsmän och icke-krigsmän har vid tillämpningen av SLK stor betydelse. Såväl vid uppställandet av de särskilda brottstyperna som vid anordnandet av straffskalorna har tagits hänsyn till huruvida fråga är om den ena eller den andra kategorien. Skiljaktigheterna ha genomgående den innebörden, att krigsmännen lyda under flera och strängare bestämmelser än de som icke äro krigsmän. Den nuvarande skillnaden mellan krigsmän och icke-krigsmän har i förslaget ej ansetts kunna upprätthållas utan ha de föreslagna nya militära straffbestämmelserna erhållit allmängiltig avfattning. Beträffande frågan om de yttre gränserna för bestämmelsernas tillämplighet följer av krigslagstiftningens natur av undantagslagstiftning, att dess tillämpning icke bör sträcka sig längre än nödvändigt. Den prövning av spörsmålet som vid utredningen skett har emellertid givit vid handen, att några större sakliga avvikelser från vad som i detta hänseende för närvarande gäller icke torde vara påkallade. De bestämmelser rörande tillämplighetsområdet för fredstid som utredningen föreslår innebära, att i lag frågan regleras blott beträffande vid krigsmakten anställda officerare och underofficerare, fast anställt manskap, värnpliktiga och hemvärnsmän. Beträffande annan vid krigsmakten anställd personal och krigsfrivilliga har det ansetts böra ankomma på Konungen att, efter angivna grunder, bestämma vilka som skola omfattas av bestämmelserna. Såsom gemensam beteckning å dem som skola vara underkastade bestämmelserna använder förslaget termen krigsmän, som sålunda får en vidare innebörd än för närvarande.

51 Huvuddragen För tid då beredskapstillstånd föreligger eller riket är i krig föreslås ett vidsträcktare tillämplighetsområde, i stort sett sammanfallande med vad som gäller enligt SLK, dock med rätt för Konungen att undantaga viss personal. Vid revisionen av SLK måste upptagas åtskilliga frågor i ämnen som tillhöra s t r a f f r ä t t e n s a l l m ä n n a d e l . Här märkas till en början vissa spörsmål om bestraffning av utomlands förövat brott, om försök, förberedelse och medverkan till brott och underlåtenhet att avslöja brott samt om rätt att använda våld i nödsituationer. Rörande dessa spörsmål erfordras även i en reviderad lagstiftning vissa särskilda föreskrifter. Viktigast bland hithörande frågor äro de som avse s t r a f f a r t e r n a , framför allt d i s c i p l i n s t r a f f e n . Att särskilda strafformer erfordras för disciplinär bestraffning av krigsmän har synts vara ofrånkomligt. För närvarande bestå disciplinstraffen i arrest av fyra olika slag: arrest utan bevakning, vaktarrest, skärpt arrest och sträng arrest. Mot den förstnämnda arrestformen har anförts mycken kritik, grundad därå att den icke lämpligen kan användas och i vart fall i praktiken sällan tillämpas i fråga om manskapet, och utredningen föreslår nu att detta slag av arrest helt avskaffas. Vidare föreslås borttagande av både sträng arrest och skärpt arrest, beträffande den förra därför att den med sina affliktiva moment strider mot nutidens rättsuppfattning och beträffande den senare framför allt därför att den synts vara onyttig. I fråga om vaktarrest, som bibehålles med benämningen arrest, h a r utredningen haft att taga ställning till framförda förslag om förlängning av den nuvarande maximitiden, femton dagar. Mycket vägande skäl ha anförts för dessa förslag, som åsyfta att möjliggöra tillämpning av arrest i stället för fängelsestraff, men även betänkligheter mot desamma ha yppat sig. Utredningen har stannat vid att maximitiden bör bestämmas till tjugu dagar, och föreslår i samband härmed att i lagen intages föreskrift, att arrest till den del tiden överstiger tio dagar skall avtjänas med tjänstgöring. Enligt nuvarande regler bestämmer vederbörande befälhavare om arrest skall avtjänas med eller utan tjänstgöring. Beträffande i övrigt sättet för verkställighet av arrest föreslår utredningen jämkningar, huvudsakligen i mildrande riktning, av nuvarande regler. Vidare har utredningen funnit det angeläget att användandet av arreststraff undvikes då fråga är om ringare förseelser. Även borttagandet av arrest utan bevakning påkallar införandet av en lindrigare form av disciplinstraff än vaktarrest. Med anledning härav föreslås ett penningstraff, benämnt disciplinbot, som i vissa hänseenden erinrar om dagsbotsstraffet och i andra om de i den civila statsförvaltningen tillämpade disciplinstraffen i form av mistning av lön. Genom införande av denna straffart avses att skapa ett beträffande alla personalkategorier tillämpligt och likformigt verkande rättelsemedel. Principiellt skall det anses lindrigare än arrest och avsikten är att genom detsamma användningen av arrest skall kunna minskas avsevärt. I fråga om användningen av disciplinbot eller arrest bör enligt utredningens mening i synnerhet beaktas, huru den som gjort sig skyldig till förseelse i stort sett uppfört sig i tjänsten. När det gäller enstaka förseelser måste det

52 Huvuddragen ofta vara onödigt att tillgripa arrest, framför allt där fråga är om skolförseelser utan något verkligt indisciplinärt inslag. Disciplinbot enligt förslaget utgöres i regel av löneavdrag för en eller flera dagar med visst belopp för varje dag. Beloppet skall motsvara vad den dömde enligt gällande avlöningsföreskrifter har att avstå under varje dags arrest och kommer därigenom att stå i relation till löneställningen. För värnpliktiga med ett penningbidrag å en krona per dag blir också disciplinboten en krona för varje dag. Maximum för disciplinboten föreslås vara löneavdrag för tjugu dagar. Då ej alla krigsmän åtnjuta lön eller annan ersättning, vara avdrag kan ske, innebär dock förslaget att disciplinbot även skall förekomma i form av förpliktande för den dömde att för varje dag gälda ett belopp som motsvarar löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning. Med hänsyn till den särskilda naturen av disciplinstraffen och de förseelser för vilka de huvudsakligen äro avsedda föreslås, att någon förvandling till frihetsstraff av ogulden disciplinbot ej skall förekomma. Särskilda bestämmelser föreslås angående användningsområdet för disciplinstraff. Dessa innebära jämväl att i stället för sådant straff må dömas till böter. Beträffande disciplinstraffen erfordras i övrigt åtskilliga speciella föreskrifter med avseende å brottskonkurrens och sammanläggning av straff, befordrande till verkställighet, verkan av förtida verkställighet, återfall och preskription. I samband härmed böra även upptagas regler om tillrättavisningar, som må användas i stället för disciplinär bestraffning. Vad dessa angår föreslås vissa ändringar beträffande tillrättavisningarnas omfattning. Vidkommande f ä n g e l s e o c h s t r a f f a r b e t e såsom straff för militära brott skall enligt förslaget liksom för närvarande gälla vanliga regler. Dock föreslås vissa mindre jämkningar i 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. Ett särskilt problem utgör frågan om d ö d s s t r a f f e t . Då detta straff år 1921 avskaffades för fredstid men bibehölls uti krigsartiklarna i SLK anfördes av första lagutskottet i dess utlåtande (nr 37), att starka betänkligheter mötte mot att för det dåvarande upphäva dödsstraffet såvitt anginge gärningar, som avsåges i SLK och som begåtts under krigstid; för dylika utomordentliga förhållanden borde dödsstraffet bibehållas. Denna uppfattning får anses ha konfirmerats då, vid lagändringar år 1940 i samband med revision av 8 kap. SL., tillämpligheten av dödsstraffet vidgades, bland annat därigenom att krigsartiklama i större utsträckning än tidigare erhöllo tillämpning å gärningsmän som ej äro krigsmän enligt SLK. I fråga om nödvändigheten att bibehålla dödsstraffet för krigstid finnes ej nu anledning till ändrad åsikt. De erfarenheter som det senaste kriget medfört ha bestyrkt att dödsstraffet i dylik nödsituation icke kan undvaras. Härutinnän må allenast erinras om vad som förekommit i våra grannländer Danmark och Norge. Vid ett återinförande av dödsstraffet då behov därav är aktuellt kunde det bliva nödvändigt att giva detsamma retroaktiv giltighet, vilket uppenbarligen bör undvikas. Tillämplighetsområdet för dödsstraffet enligt förslaget överensstämmer i

53 Huvuddragen stort sett med gällande rätt; vissa nya brott, bland andra grov förbrytelse mot folkrättsliga grundsatser, ha dock tillkommit medan andra uteslutits. Vad angår tillämpligheten i tiden föreslås, att Konungen skall äga förordna om dödsstraffets tillämpning då det finnes påkallat med hänsyn till att riket är i fara för krig, men att ådömt straff ej må verkställas innan riksdagen godkänt förordnandet. Såsom förut nämnts skola vissa krigsmän vara underkastade ämbetsansvar, varav följer att ä m b e t s s t r a f f e n , avsättning och suspension, bliva tillämpliga. Då ämbetsstraff även bör kunna följa å militära brott, uppstår frågan i vad mån ämbetsstraff bör utsättas såsom straff i de nu föreslagna straffbestämmelserna. I SLK har frågan lösts på olika sätt. I de flesta straffbud äro blott allmänna straffarter utsatta och bland dem förekomma även typiska tjänstebrott. I ett fall upptages avsättning såsom enda straff. Allmänt straff och avsättning, obligatorisk eller fakultativ, stadgas för vissa brott, och för några gäller avsättning eller suspension jämte allmänt straff. Vilka grunder som härutinnan må ha iakttagits låter sig icke avgöra. Såväl formella som sakliga skäl föranleda alt det icke är lämpligt att i de nya straffbuden upptaga ämbetsstraff, och det torde jämväl vara onödigt med hänsyn till innehållet i 25 kap. SL i det remitterade förslaget. Enligt det där tillämpade systemet ha för ämbetsbrott stadgats — bortsett från bötesstraff — i första hand ämbetsstraff men därjämte även straff i allmän straff art, vilket i ett fall är obligatoriskt och i övrigt fakultativt. Vidare skall gälla, att om ämbetsman på grund av brott för vilket han ej förskyllt ämbetsstraff dömes till straffarbete, h a n tillika i regel skall avsättas, att om han förskyller fängelse eller böter, han må dömas till avsättning eller suspension samt att, då avsättning eller suspension ådömes jämlikt dessa regler, den förlust ämbetsmannen därigenom lider skall beaktas vid bestämmande av annat straff för brottet, därvid böter som eljest skolat följa å brottet må bortfalla. Frånsett fall då avsättning är obligatorisk innebära dessa regler i huvudsak, att ämbetsman för brott mot 25 kap. skall ådömas ämbetsstraff och om skäl därtill äro tillika allmänt straff, samt att han för annat brott jämte allmänt straff må dömas till ämbetsstraff. Om ämbetsstraff ej utsattes i de militära straffbestämmelserna kommer det följaktligen att bero på domstolens prövning i varje särskilt fall, huruvida med hänsyn till brottets beskaffenhet och övriga omständigheter ämbetsstraff bör ådömas. Den enda förutsättningen är att en föreskrift meddelas som jämställer disciplinstraff med böter. Då denna anordning synes vara tillfredsställande, har utredningen icke infört ämbetsstraff i något av de föreslagna straffbuden. I likhet med straffrättskommittén föreslår utredningen att nu gällande hinder mot v i l l k o r l i g d o m beträffande militära brott avskaffas utom såvitt angår disciplinstraff. I stället upptager förslaget en allmän föreskrift att i fråga om brott av krigsman villkorlig dom må brukas allenast om det finnes kunna ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten.

54 Huvuddragen Beträffande u t f o r m n i n g e n av ny militär strafflagstiftning har vid flera tillfällen då frågan om en revision av SLK varit aktuell förslag väckts om införande i SL av de militära straffbestämmelserna. Närmare berördes detta önskemål i en reservation till ett utlåtande av första lagutskottet vid 1920 års riksdag (nr 24). I reservationen anfördes att så länge de värnpliktiga skulle dömas efter en särskild lag, detta alltid komme att ingiva dem en känsla av att de, under den tid de fullgjorde sin tjänst för utbildning till fosterlandets försvar, vore i rättshänseende en annan klass av medborgare, vilka skulle dömas efter speciella undantagslagar. Det syntes därför vara av stor vikt för både försvaret och de enskilda individerna att undanrycka själva grunden för denna känsla och därmed också borttaga anledningen till den ovilja mot krigslagarna, som alltid komme att taga sig uttryck så länge dessa skulle bestå som ett särskilt lagsystem. Frågan upptogs därefter i 1923 års sakkunnigbetänkande rörande ändringar i SLK men avstyrktes därvid förslaget, huvudsakligen av lagtekniska skäl. En av de sakkunniga anförde avvikande mening och utvecklade därvid de psykologiska skäl som talade för förslaget. Han framhöll även, att dess genomförande skulle medföra en strängare bedömning rörande behovet av särbestämmelser och därmed en önskvärd begränsning av den militära särlagstiftningen. Härefter framfördes förslaget ånyo i en motion vid 1932 års riksdag, vilken föranledde den förut omnämnda riksdagsskrivelsen samma år med begäran om utredning rörande revision av SLK. Av de utländska militärlagstiftningar varom utredningen tagit kännedom äro alla utom en utfärdade såsom särskilda lagar. Undantaget utgöres av den sovjetryska lagstiftningen, vilkens militära straffbestämmelser upptagas i ett särskilt kapitel i en allmän strafflag. Vad angår övriga länder må nämnas, att i den danska militära strafflagen blott ingå rent militära och militärt kvalificerade brott medan den schweiziska lagen även omfattar ett stort antal andra brott, såsom vanliga förmögenhetsbrott, förfalskningsbrott, sedlighetsbrott o. s. v. Bibehållandet av den militära strafflagstiftningen såsom en särskild lag ter sig från vissa synpunkter såsom en lämplig anordning. Särskilt k a n framhållas, att då tillämpningen därav till största delen utövas av militära befälhavare i disciplinmål, det synes vara ändamålsenligt att alla ifrågakommande bestämmelser finnas sammanförda så att befälhavarna icke behöva söka tillämpligt lagrum i den allmänna strafflagen. Med hänsyn till grunden för och arten av de skäl som blivit anförda till stöd för ifrågavarande önskemål torde det dock vara angeläget att de uppfyllas, därest och i den mån detta icke möter avgörande hinder. Icke minst synes det vara ett militärt intresse att de värnpliktiga, som utgöra huvudmassan av försvaret, icke i onödan känna sig underkastade någon för övriga medborgare icke gällande särskild lag. Den väsentliga begränsning av de militära straffbestämmelsernas omfattning, som enligt förslaget skulle inträda, minskar givetvis de svårigheter som

55 Huvuddragen kunna vara förbundna med deras införande i SL. Vissa sådana svårigheter kvarstå visserligen men på det hela taget förefaller det snarast medföra fördelar, att bestämmelserna anslutas till SL. I främsta rummet synes härvidlag kunna åberopas, att en särskild militär strafflag, uppbyggd efter här tillämpade grunder, skulle erhålla ett sken av fullständighet som den icke ägde, eftersom den, icke ens beträffande brott som ofta förekomma i militärtjänsten, ej skulle innehålla bestämmelser i den mån stadgandena i SL vore tillfyllest. De åsyftade svårigheterna hänföra sig i främsta rummet till bestämmelserna om disciplinstraff. Såsom förut antytts erfordras rörande denna straffart ett flertal stadganden i ämnen, som i SL behandlas i 2, 4 och 5 kap. Huruvida med hänsyn till bestämmelsernas speciella karaktär det kan befinnas lämpligt att införa dem i ny lagstiftning, som ersätter allmänna delen i SL, kan ej för närvarande bedömas. Det synes i vart fall icke gärna kunna ifrågasättas att inarbeta dem i nämnda kapitel, som redan nu äro av ganska heterogent innehåll och delvis svåröverskådliga. Även om själva straffbuden kunna införas i SL, synas därför ifrågavarande stadganden böra upptagas i en särskild lag om disciplinstraff. Detta synes dock icke innefatta något avsevärt hinder mot den ifrågasatta anordningen. Vad angår dödsstraffet synes det jämväl vara lämpligast att därom erforderliga bestämmelser upptagas i särskild lag. På grund av vad sålunda anförts föreslår utredningen att de nya stadganden, som skola ersätta straffbestämmelserna i SLK, till huvudsaklig del införas i SL. Införandet i SL av de nya bestämmelserna har, med få undantag, icke funnits lämpligen kunna ske på det sättet att de inarbetas vare sig — såsom understundom ifrågasatts — i 25 kap. eller i övriga nu förekommande kapitel i SL. Utredningen föreslår att de upptagas i två nya kapitel, 26 och 27 kap., dock att i 1 kap. SL böra införas föreskrifter med avseende å utom riket förövade brott, i 2 kap. en hänvisning till lagen om disciplinstraff för krigsmän samt i 5 kap. stadganden rörande tvångsmedel i nödsituationer. Fördelningen av bestämmelserna mellan 26 och 27 kap. föreslås skola ske sålunda, att i det senare sammanföras de straffbud och därmed sammanhängande fristående stadganden, som skola gälla endast under beredskapstillstånd eller då riket är i krig eller som eljest blott avse dylik tid, samt att i 26 kap. intagas övriga bestämmelser. I enlighet härmed hänföras till 26 kap. straffbuden rörande de brott som äro straffbara under alla förhållanden, såsom lydnadsbrott, rymning o. s. v., samt till 27 kap. straffbuden rörande speciella krigs- och beredskapsbrott, såsom överlöpande till fienden, folkrättsbrott o. dyl. Denna fördelning, varigenom kapitlen få ett lämpligt omfång, synes naturlig med hänsyn till brottens beskaffenhet, och tillämpningen under fredstid synes underlättas av att då gällande bestämmelser finnas upptagna i ett sammanhang. Anordningen synes icke giva anledning till sådana erinringar som riktats mot systemet med särskilda krigsartiklar i SLK; särskilt må framhållas att, såsom även tidigare anmärkts,

56 Huvuddragen straffbuden i 26 kap. jämväl upptaga föreskrifter om de för krigs- eller beredskapstid föreslagna förhöjda straffsatserna för i kapitlet avsedda brott. Med hänsyn till innehållet i det föreslagna nya 27 kap. synes det kunna ifrågasättas att dit överflytta vissa, i 8 kap. SL i det remitterade förslaget intagna stadganden som avse krigstid, nämligen stadgandena om krigsförräderi och dylik gärning av oaktsamhet, föreskrifterna rörande försök, förberedelse och medverkan till krigsförräderi samt underlåtenhet att avslöja dylikt brott ävensom bestämmelserna om vidgad tillämplighet av vad i 8 kap. stadgas för krigstid. I syfte att åskådliggöra lämpligheten av sådan överflyttning har utredningen intagit stadganden av enahanda innehåll i sitt förslag beträffande 27 kap. Rubrikerna till de nya kapitlen torde kunna lyda, för 26 kap. Om brott av krigsmän, och för 27 kap. Särskilda bestämmelser för krig m. m. Placeringen av dessa kapitel i förhållande till övriga kapitel i SL:s speciella del kan tänkas böra ändras i samband med den omprövning av ordningsföljden överhuvudtaget mellan ifrågavarande kapitel som torde komma att verkställas i samband med slutförandet av reformeringen av SL. Vad angår den ordning vari de olika brotten böra upptagas synes det lämpligt att 26 kap. inledes med brott mot disciplinen inom krigsmakten. Inom denna grupp äro de egentliga lydnadsbrotten de viktigaste och det framstår följaktligen såsom naturligt att som en första brottsgrupp behandla lydnadsbrott mot förman, myteri och ohörsamhet mot vakt. E n parallell till lydnadsbrotten utgöra de brott, som innefatta missbruk av förmanskap eller obehörig befälsutövning. Dessa brott synas böra behandlas i anslutning till lydnadsbrotten. Efter dessa torde böra följa våld, hot och missfirmelse krigsmän emellan i eller för tjänsten, oskickligt beteende ävensom uppvigling, vilka brott ävenledes rikta sig mot disciplinen i vidare betydelse. I ordningen därefter torde böra upptagas vissa till arten mera speciella tjänstebrott, undanhållande och rymning, övergivande av post samt onykterhet i tjänsten. Härefter böra behandlas ordningsförseelserna fylleri och förargelseväckande beteende inom militära områden, varpå de egentliga straffbuden avslutas med de subsidiära bestämmelserna om tjänstesvek och tjänstefel. Därest stadgandena om krigsförräderi överföras till 27 kap. synas de böra inleda detta kapitel och i anslutning till dem böra upptagas övriga brott, som innebära förräderi eller på ett mera omedelbart sätt kunna medföra ett blottställande av krigsmakten, nämligen överlöpande till fienden, olovlig förbindelse med fienden, undergrävande av stridsmoralen, falsk ryktesspridning och olovlig sammankomst. Därefter kunna behandlas de tre brottstyper som kännetecknas av bristande pliktuppfyllelse i fråga om förberedandet av krigsföretag och främjandet av krigföringen. Sist i kapitlet följer då folkrättsbrottet. I enlighet med vad nu anförts innefattas huvuddelen av vad utredningen föreslår i tre l a g f ö r s l a g , förslag till lag om ändring i strafflagen, för-

57 Huvuddragen slag till lag om disciplinstraff för krigsmän och förslag till lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig. De bestämmelser som erfordras rörande ikraftträdandet av dessa förslag ha upptagits i en särskild promulgationslag. Härjämte framläggas vissa förslag till ändringar i andra lagar. Sålunda erfordras vissa följdändringar i 1913 års lag om utlämning av förbrytare. Såsom förut anmärkts medför förslaget ändringar dels i 1939 års lag om villkorlig dom, i samband varmed föreslås en jämkning i lagen om särskild förundersökning i brottmål, och dels i 1945 års lag om verkställighet av frihetsstraff m. m. Slutligen ha ansetts böra föreslås vissa jämkningar i lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl., värnpliktslagen den 30 december 1941, lagen den 17 december 1943 om polisens ställning under krig, lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning och lagen den 18 juli 1942 om skyddsympning inom försvarsväsendet. Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 22 juni 1945 pågår särskild utredning om avskaffande för fredstid av särskilda krigsdomstolar. Av vad dåvarande chefen för justitiedepartementet anförde, då h a n erhöll bemyndigande att tillkalla utredningsman för denna fråga, framgår att krigsdomstolsutredningen har att till behandling upptaga rättsskipningen i militära mål i vad den skall utövas såväl av domstol som av befälhavare i disciplinmål. Departementschefen anförde, att utredningen till en början syntes böra begränsas att avse utarbetandet av ett betänkande rörande principfrågor samt viktigare spörsmål av organisatorisk och annan art. Sedermera har nuvarande departementschefen bestämt, att på grundval av krigsdomstolsutredningens resultat skola utarbetas lagförslag, avsedda att träda i kraft den 1 januari 1949 eller samtidigt med ny militär strafflagstiftning. Vid sådant förhållande h a r vid utredningen rörande revision av krigslagstiftningens straffrättsliga delar icke behövt upptagas frågor om sådana följdändringar i de processuella delarna som eljest skulle blivit nödvändiga. Vid förevarande utredning ha därför den militära rättegångslagen, fjärde delen av SLK och andra därtill anslutna lagbestämmelser i princip lämnats åsido. Detta gäller även vissa stadganden av övervägande straff rättslig innebörd som äro upptagna i angivna lagkomplex, nämligen de som röra spörsmål vilka så nära sammanhänga med rättegångsordningen att de icke synts lämpligen kunna upptagas till behandling i detta sammanhang. Så är exempelvis fallet med stadgandena om att disciplinstraff må verkställas innan straffbeslutet vunnit laga kraft. Däremot ha några spörsmål, som icke äga sådant samband med rättegångsordningen och som eljest regleras i straff rättslig lagstiftning, ansetts böra här upptagas till behandling även om nuvarande bestämmelser återfinnas i krigslagstiftningens processuella delar. I enlighet härmed omfatta vid utredningen utarbetade lagförslag stadgande om tillrättavisningar samt vissa föreskrifter om vem som h a r att befordra straff till verkställighet. Krigsdomstolsutredningens betänkande väntas föreligga inom kort.

58 1:8a

Speciell motivering. Förslaget till lag om ändring i strafflagen. 1 KAP. 3a§. I 1: 1 SL stadgas att inländsk man skall efter Sveriges lag och vid svensk domstol dömas för brott, som han begått inom riket eller å svenskt fartyg eller mot Sverige eller svensk man utom riket, så ock för annat utom riket förövat brott, där Konungen förordnar att brottet må åtalas här i riket. Enligt 1: 2 SL skall utländsk man, som här i riket finnes, efter Sveriges lag och vid svensk domstol dömas för brott, som han begått inom riket eller å svenskt fartyg utom riket, så ock för brott, som han utom riket begått mot Sverige eller svensk man, där Konungen förordnar att brottet må åtalas här i riket. Ytterligare en hithörande bestämmelse finnes i 1:3 SL. Enligt den lydelse, som detta lagrum erhållit i det remitterade förslaget, må icke någon utan Konungens förordnande åtalas för brott, för vilket han utom riket undergått straff eller skyddsåtgärd; sker åtal och dömes till frihetsstraff på viss tid eller böter, äger domstolen förordna om avräkning för straff eller skyddsåtgärd, som han undergått, efter ty prövas skäligt. Dessa bestämmelser äro ej utan undantag då SLK ä r tillämplig. Enligt 13 § SLK gäller nämligen, att om svensk krigsman eller annan, som är anställd vid svenska krigsmakten, i fientligt eller annat främmande land under tåg eller då svenskt krigsfolk eljest är samlat där, begått brottslig handling mot utländsk man, skall för åtal av gärningen sådant särskilt förordnande av Konungen, som förutsattes i 1: 1 SL i fråga om brott begångna utom riket, ej vara erforderligt, utan skall å högste befälhavaren på stället ankomma att, antingen målsäganden över brottet klagar eller ej, låta detsamma befordras till åtal, om han finner krigstuktens upprätthållande eller krigsmaktens anseende det kräva. Då utländsk man utom riket begår brott, som hör till svensk krigsdomstols behandling, ankommer det på högste befälhavaren på stället att förordna om åtal av brottet, där han finner förhållandena det fordra. Det kan i anslutning härtill erinras, dels att enligt 6 § SLK envar som är tjänstgöringsskyldig vid eller med behörigt tillstånd åtföljer mobiliserad avdelning lyder under lagen, dels att enligt 9 § SLK krigsfånge skall för brott, som av honom begås, straffas efter samma lag, där brottets beskaf-

59 1:3a fenhet det medgiver, dels ock att enligt 8 § SLK denna lag skall tillämpas å envar, ändå att han icke lyder därunder, därest han å krigsskådeplats utom riket eller å område, som av krigsmakten ockuperats, begår vissa angivna brott, bland andra krigsförräderi och krigsspioneri. Jämlikt 39 § militära rättegångslagen skola åtal mot utlänningar som sålunda äro underkastade SLK i olika fall handläggas vid krigsdomstol. Vid bedömande av frågan om svensk straffrätts tillämplighet beträffande dem, som enligt 26:21 och 27: 14 i förevarande förslag skola vara underkastade vad för krigsmän är stadgat, bör uppmärksammas att krigsmän visserligen i allmänhet men dock icke alltid utgöras av svenska män. Förutom krigsfångar och internerade kunna exempelvis frivilliga i den svenska krigsmakten samt krigskorrespondenter, som åtfölja avdelning därav i fält, vara utlänningar. Varken för krigsmän som äro svenskar eller för krigsmän som äro utlänningar synas de i 1: 1 och 2 SL upptagna bestämmelserna vara i allo lämpliga. Om en avdelning av krigsmakten befinner sig utom riket, skulle väl brott, som begås av svensk krigsman på avdelningens uppehållsort, utan vidare kunna åtalas, därest det riktade sig mot Sverige eller svensk man. Men brott av svensk krigsman mot utländsk man liksom utländsk krigsmans brott mot Sverige eller svensk man kunde beivras endast efter förordnande av Konungen, och utländsk krigsmans brott skulle i övrigt ej alls kunnna upptagas av svensk domstol. För upprätthållande av krigstukt och ordning inom krigsmakten samt med hänsyn till krigsmaktens anseende torde det vara nödvändigt att brott av krigsmän, även om de begåtts utom riket och mot utländska män, regelmässigt kunna utan omgång komma under rättslig prövning. Den i SLK vidtagna anordningen, att högste befälhavaren på platsen i Konungens ställe kan meddela förordnande om åtal, torde i detta hänseende knappast vara lämplig. I såväl den danska som den schweiziska inilitärstrafflagen stadgas, att lagen är tillämplig jämväl å straffbara handlingar som förövats utom riket. En bestämmelse av liknande innebörd synes böra upptagas jämväl i svensk lag. En dylik bestämmelse har betydelse i full utsträckning då krigsmakten under krig opererar utomlands men torde böra omfatta även andra fall. Om exempelvis, utan att riket är i krig, en svensk avdelning skulle biträda vid ockupation av utländskt område, synes det vara mest ändamålsenligt att brott av krigsman vid avdelningen kan beivras utan särskilt förordnande även om det begåtts mot utlänning. Ej heller då avdelning av krigsmakten eljest under fredstid befinner sig utom riket, t. ex. vid de utlandsfärder som årligen bruka företagas av avdelning ur flottan, synes förefinnas anledning att kräva något särskilt medgivande för beivran i disciplinmål eller vid svensk domstol av förseelser som krigsman begått på utländskt område. Bestämmelsen synes dock kunna begränsas till att avse brott som förövas av krigsman där avdelning av krigsmakten befinner sig; i övriga fall torde de allmänna reglerna i 1: 1 och 2 SL vara tillräckliga. I enlighet med vad sålunda anförts har i första stycket av förevarande paragraf upptagits ett stadgande att, utan hinder av vad i sist-

60 1:3a nämnda paragrafer stadgas, krigsman skall efter Sveriges lag och vid svensk domstol dömas för brott, som han begått utom riket där avdelning av krigsmakten befinner sig. Vad härefter angår brott, begångna utom riket av personer som icke äro krigsmän, kunna dessa, såsom förut nämnts, med eller utan förordnande av Konungen åtalas vid svensk domstol utom i ett fall. Detta utgör utländsk mans utom riket förövade brott, som ej är riktat mot Sverige eller svensk man. I allmänhet finnes naturligtvis icke anledning att svensk rätt ingriper i dylikt fall. Om avdelning av krigsmakten under krig opererar på utländskt område eller, vare sig under krig eller eljest, för ändamål, som ej endast avser övning, befinner sig på utländskt område, torde det emellertid finnas skäl till annat bedömande. Liksom 13 § SLK möjliggör bestraffning vid svensk domstol av utländsk man för vissa brott å krigsskådeplats och ockuperat område synes det vara nödvändigt att även i ny lagstiftning skapa ökad möjlighet att beivra brott av utlänning. Om därvid frågan, huruvida åtal skall ske, får bero på särskild prövning torde det icke vara erforderligt att göra inskränkning till vissa slag av brott eller vissa speciella förhållanden. Såsom ett andra stycke i förevarande paragraf har därför föreskrivits att utländsk man, utan hinder av vad i 1: 2 SL stadgas, skaU efter Sveriges lag och vid svensk domstol dömas för brott som han, då avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befinner sig utom riket, begått där avdelningen är, såframt Konungen förordnar att åtal må ske. Såväl enligt detta stadgande som jämlikt bestämmelserna i 1: 1 och 2 SL samt 1: 3 SL enligt det remitterade förslaget är åtal för brott i vissa fall beroende av Konungens prövning. Då avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befinner sig utom riket och fråga är om brott som begåtts där avdelningen är, torde emellertid denna ordning icke alltid kunna anses vara den lämpligaste. I 13 § SLK har, som nämnts, högste befälhavaren på stället erhållit rätt att under angivna förutsättningar pröva vissa av h ä r ifrågavarande åtalsfrågor. Eftersom måhända icke varje befälhavare, som k a n karakteriseras som den högste på stället, har den ställning att sådan prövning bör anförtros honom samt för att undvika möjligheten av kompetenskonflikter, synes det vara en bättre utväg att tillerkänna Konungen delegationsrätt i förevarande hänseende. I ett tredje stycke av den nu behandlade paragrafen har på grund härav stadgats att, då avdelning av krigsmakten för annat ändamål än övning befinner sig utom riket, Konungen äger uppdraga åt högste befälhavaren på stället att meddela sådant förordnande om åtal som i 1 kap. SL avses. Den utformning stadgandet sålunda erhållit torde icke utgöra hinder för Konungen att vid uppdrags meddelande begränsa befähavarens prövningsrätt till vissa brott eller att eljest göra sådana inskränkningar i densamma, som kunna påkallas av omständigheterna.

61 2:15a 2 KAP. 15a§. 1 straffbestämmelserna i 26 kap. av förevarande lagförslag har i åtskilliga fall såsom straff utsatts disciplinstraff, oftast tillika med visst allmänt straff. Såsom i annat sammanhang anförts har det funnits lämpligt att till en särskild lag sammanföra de i övrigt erforderliga stadgandena om disciplinstraff och deras tillämpning. Det har därför ansetts påkallat att i förevarande paragraf, i anslutning till stadgandena i 2: 15 SL om särskilda ämbetsstraff, anmärka att disciplinstraff äro särskilda straff för krigsmän samt intaga hänvisning till lagen om disciplinstraff för krigsmän.

5 KAP. 10 §. 1 5; 7—11 SL finnas allmänna bestämmelser om nödvärnsrätt. I 7 § stadgas sålunda, att den som av annan blir överfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara, äger rätt till nödvärn och skall vara saklös för den skada, som han till farans avvärjande gör. Rätt till nödvärn äger ock rum, då någon begår inbrott eller eljest tränger sig olovligen in i annans rum, hus, gård eller fartyg nattetid, eller sätter sig till motvärn, evad det är natt eller dag, emot den, som sitt värja eller å bar gärning återtaga vill. Enligt 8 § gäller att, om någon i annat fall än i 7 § sägs brukat våld till avvärjande av ett påbörjat eller omedelbart förestående orättmätigt angrepp å person eller egendom, eller övat våld emot den, som medelst inbrott eller eljest olovligen inträngt i annans rum, hus, gård eller fartyg, eller emot den som vägrat att från annans hemvist efter tillsägelse sig begiva samt det våld ej var större än nöden krävde och ej heller stod i uppenbart missförhållande till den skada som av angreppet var att befara, han skall från straff frias. I 9 § är föreskrivet att domstolen, om någon i fall som sägs i 7 eller 8 § finnes ha gjort större våld än nöden krävde eller, i fall som i 8 § avses, våldet stod i uppenbart missförhållande till den skada som av angreppet var att befara, skall pröva, efter omständigheterna, om och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet å gärningen bort följa. Voro omständigheterna sådana, att han svårligen kunnat sig besinna, må han ej till straff dömas. Vidare gäller enligt 10 § följande. Rymmer fånge eller häktad eller den som är anhållen såsom misstänkt för brott eller sätter han sig till motvärn emot bevakningsman eller annan, som vill hindra honom från rymning, eller emot anstaltsföreståndare eller annan, under vars uppsikt h a n står, då denne skall hålla honom till ordningen, eller söker någon, som skall häktas, anhållas eller eljest gripas, att undkomma den som äger verkställa åtgärden, eller sätter sig någon med våld eller hot mot polisman, som skall verkställa tjänsteåtgärd, då må det våld brukas, som med hänsyn till om-

62 5:10 ständigheterna kan anses försvarligt. Detsamma skall gälla, där annan än fånge, häktad eller anhållen eller den som skall häktas, anhållas eller eljest gripas sätter sig med våld eller hot emot den som vill hindra rymningen, bibehålla ordningen eller verkställa åtgärden. Har någon brukat större våld än medgivet är, vare lag som i 9 § sägs. Slutligen stadgas i 11 § att, om någon kommer den till hjälp, som finnes i nöd stadd, efter ty förut är sagt, för honom skall vara lag, som om han själv befunnit sig i den nöd. Av nu nämnda lagrum i SL ha 5: 8—10 erhållit sin här återgivna lydelse genom lag den 20 april 1945. Enligt 33 § SLK skall vad sålunda är stadgat lända till efterrättelse vid tillämpningen av denna lag, dock med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden, som däri förekomma. Ett sådant stadgande finnes i 45 §. Enligt detta gäller att om skiltvakt eller annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning överfalles med våld eller hot, som innebär trängande fara för den överfallne eller för person eller egendom, som är under hans beskydd eller bevakning eller eljest för allmän eller enskild säkerhet, då äger den vakt, patrull eller avdelning rätt till nödvärn. Söker den som står under sådan bevakning att rymma, eller brukar annan för att befria honom våld eller hot, må det våld användas, som för rymningens hindrande är nödigt. Vad sålunda är stadgat om vakt, patrull eller avdelning gäller jämväl i fråga om till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är stadd i tjänsteutövning. Stadgandet i sistnämnda paragraf tager i första hand sikte på det fall att vakt som där avses blivit överfallen med våld eller hot, som innebär trängande fara. Har våldet eller hotet inneburit fara allenast för den överfallne, föreligger nödvärnsrätt redan enligt 5: 7 SL. I den mån annan som tillhör vakten eller någon, som står under vaktens skydd eller bevakning, utsatts för fara genom överfallet, är tydligen samma lagrum tillämpligt, eftersom 5: 11 SL tillerkänner envar, som hjälper någon som är i nöd, samma rätt till nödvärn som om hjälparen själv varit nödställd. Om däremot faran av överfallet är riktad mot egendom, som vakten har att skydda eller bevaka, kan det möjligen vara tveksamt om bestämmelserna i SL äro tillräckliga. Enligt 5: 7 föreligger dock nödvärnsrätt då någon sätter sig till motvärn emot den som sitt värja eller å bar gärning återtaga vill. Det synes vara befogat att anse att »sitt» här bör givas sådan tolkning att det även innefattar egendom, som skyddas eller bevakas av vakt. Vidare är det i 45 § SLK fråga om rymningsförsök av person, som står under bevakning, eller försök att befria sådan person. Båda dessa handlingstyper falla under 5: 10 SL, där dock närmast åsyftas rymningsförsök av eller försök att befria fånge eller häktad eller den som är anhållen såsom misstänkt för brott. Det synes dock vara uppenbart att med dessa är att jämställa den som undergår arrest, och enligt utredningens mening bör stadgandet analogi vis även anses tillämpligt beträffande den som är intagen i förvarsarrest. Vad beträffar den som eljest står under bevakning torde rätt till våldsanvändning vid rymning i erforder-

63 5:10 lig utsträckning följa av stadgandet i 5: 10 SL för det fall, att någon som skall gripas söker undkomma den som äger verkställa åtgärden eller att I annan sätter sig med våld eller hot emot den som vill verkställa åtgärden. Som förut nämnts avses i 5: 10 SL även det fall att någon sätter sig med våld eller hot emot polisman som skall verkställa tjänsteåtgärd. Enligt särskilda föreskrifter har militär personal att i viss utsträckning fullgöra uppgifter som eljest ankomma på civil polispersonal. Beträffande föremål och områden söm skyddas enligt lagen den 17 maj 1940 med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m. finnas föreskrifter av dylik innebörd i bevakningskungörelsen den 24 maj samma år. Vidare märkas det för närvarande i 10:12 SL intagna stadgandet om användande av krigsmanskap till upprors stillande ävensom förordningen den 31 december 1915 angående användande av militär personal till upprätthållande av allmän ordning samt för eldsläckning och andra dylika ändamål samt kungörelsen den 9 maj 1916 angående vad militär personal i vissa fall har att iakttaga vid upprätthållande av allmän ordning m. m. Även i andra fall än dem som omfattas av nu nämnda föreskrifter äro bevakningsuppgifter som utföras av militär personal likartade med dem som fullgöras av polismän. Det synes därför vara nödvändigt, att stadgandet i 5: 10 SL om våld mot den som sätter sig emot polisman vidgas att omfatta även militär vaktpost samt annan krigsman vilken tjänstgör för bevakning eller upprätthållande av ordning. Därest så sker, torde bestämmelsen i 45 § SLK om våldsanvändning då fara föreligger för allmän eller enskild säkerhet icke kräva ytterligare motsvarighet. Beträffande de fall då våld må komma till användning bör emellertid framhållas att med ifrågavarande bestämmelser i SL, vilka närmast synas gälla brukande av våld mot person, icke avsetts någon uttömmande reglering av frågan om våldsanvändning för genomförande av tjänsteåtgärder. Såsom i propositionen (nr 67) år 1945 rörande ändringarna av dessa bestämmelser anmärktes kan därför en analogisk tillämpning i viss utsträckning vara befogad. Vad angår det våld som i olika fall må utövas stadgas i 5: 10 SL att sådant våld må brukas som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt, medan 45 § SLK, i likhet med tidigare bestämmelser i SL, vid rymningsförsök medger användandet av det våld som är nödigt för rymningens hindrande. Den nya regeln innebär, att vid användandet av våld i tjänsteutövning den som är ansvarig därför har att bedöma ej blott vilket våld som erfordras för att genomföra åtgärden utan även tjänsteåtgärdens vikt. En sådan regel kan synas mindre lämplig såvitt angår militära förhållanden, där bevakningsuppgifterna ofta fullgöras av personer som ej erhållit någon tillräcklig speciell utbildning härför och ofta äro föga underrättade om vikten av dem åliggande åtgärder samt vilkas beväpning är anpassad för helt andra uppgifter. Det torde likväl icke rimligen kunna ifrågasättas att härå grunda en rätt till användning av större våld. Såsom framhölls av departementschefen i 1945 års proposition måste försvarligheten av det våld, som i visst fall använts, bedömas icke blott efter objektiva grunder utan även med hänsyn

64 5:10 till subjektiva omständigheter hos den handlande. Om h a n icke känt till vissa förhållanden som bort föranleda ett mildare handlingssätt från hans sida, kan detta föranleda straffrihet eller straffnedsättning enligt allmänna regler. I enlighet härmed torde det med hänsyn till nyss angivna omständigheter kunna antagas att straffrihet eller straffnedsättning oftare kan ifrågakomma beträffande militära vakter än när det gäller polismän. Vidare är det tydligt att om — såsom här i regel är fallet — föreskrifter om våldsanvändning givits i instruktion e. dyl., det våld som en underordnad i enlighet' därmed utövat för hans del i regel måste anses försvarligt. Av så mycket större vikt blir det, att vid utfärdandet av instruktioner för vakttjänst rätten till våldsanvändning på lämpligt sätt inskränkes, och det skall icke bestridas att det med hänsyn till de skiftande förhållandena kan utgöra en vansklig uppgift att verkställa sådan avgränsning. Liknande svårigheter förefinnas dock även i fråga om civil bevakningstjänst. På sätt departementschefen anförde i propositionen föreligger alltid vid dylika föreskrifters meddelande en viss risk att alla omständigheter, som i en sedermera uppkommande situation bort inverka på frågan om våldsanvändning, icke förutses. I anslutning härtill framhölls vidare att, om tillbörligt förutseende och erforderlig omsorg nedlagts på föreskrifternas utformning, den som utfärdat dem ej kunde ställas till ansvar samt att vid bedömande av föreskrifternas ändamålsenlighet hänsyn måste tagas till de förhållanden under vilka föreskrifterna meddelats. I enlighet med vad nu anförts finner utredningen att 45 § SLK kan upphävas utan att i SL behöver vidtagas annan ändring än att 5: 10 utvidgas på sätt ovan sagts. I anledning av förslaget torde en omarbetning böra ske av de i olika sammanhang utfärdade administrativa föreskrifterna angående militär personals våldsanvändning. En sådan omarbetning är önskvärd även för att fullständiga den i flera avseenden bristfälliga rättsliga regleringen på detta område. Härvid bör även övervägas spörsmålet om en ändamålsenlig beväpning av militära vakter. 10 a §. Förutom den under nästföregående paragraf i detta förslag omnämnda särbestämmelsen innehåller SLK ytterligare ett stadgande om rätt att bruka våld, 44 §. Däri stadgas följande. Händer det att underlydande flyr från drabbning eller företager plundring, eller att vid uppror eller upplopp eller under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara för ordningen inom krigsmakten eller för dess eller allmän säkerhet, någon sätter sig emot förmans befallning eller, sedan befallningen blivit upprepad, den ej genast verkställer; då må förman emot underlydande bruka det våld, som är nödigt för flyktens eller plundringens hindrande eller lydnadens och ordningens återställande. Gör förmannen i dessa fall större våld än nöden kräver, gäller vad i sådant hänseende om nödvärn i allmän lag sägs.

65 5:10a Detta stadgande, som är av rent militär karaktär, utgör ett komplement till straffbudet om lydnadsbrott. Om en krigsman under strid eller i annat allvarligt läge vägrar att efterkomma en order, kan han visserligen för sitt lydnadsbrott ådömas ett strängt straff. Men intresset av att en order blir utförd kan understundom vara så starkt, att mera omedelbart verkande medel erfordras för att i möjligaste mån säkra fullgörandet. Det torde därför vara nödvändigt att, liksom hittills, förman tillerkännes rätt att i vissa situationer bruka våld för att framtvinga lydnad. Under fredstid äro krigsmaktens uppgifter i allmänhet endast inriktade på utbildning och övning. Allvarligare vådor av att befallningar ej åtlydas torde därför i allmänhet ej uppstå under sådan tid. I den mån disciplinen äventyras synes rätten att ålägga förvarsarrest i vanliga fall utgöra ett tillräckligt medel vid sidan av det som straffhotet innefattar. Det är emellertid uppenbart att även under fredstid kunna förekomma situationer i vilka tvångsåtgärder böra vara medgivna. I fråga om marinen erbjuder sig en jämförelse med vad i sådant avseende gäller beträffande civila fartyg. Enligt 60 § sjömanslagen äger den som för befälet å fartyg medelst tvång skaffa sig lydnad, när det prövas erforderligt för upprätthållande av ordning och skick ombord, och om fartyget är statt i fara eller myteri utbryter ombord eller eljest när nöden kräver, är han berättigad att bruka varje medel, som är nödvändigt för framtvingande av lydnad eller återställande av ordningen. Ehuru befälhavare å marinens fartyg ha avsevärt strängare straffhot såsom hjälpmedel vid disciplinens upprätthållande, torde det vara otvivelaktigt, att behov av mera direkta medel i detta avseende kan föreligga även för sådana befälhavare. En bestämmelse om rätt för förman att bruka våld kan därför icke inskränkas till krigstid. Vid angivandet av de nödsituationer, då våld må kunna utövas, synes såsom allmän förutsättning böra upptagas, att brott mot krigslydnaden medför särskild fara, vilket uttryck nära överensstämmer med beskrivningen i 44 § SLK. Härjämte böra emellertid, för att i möjligaste mån giva konkretion åt bestämmelsen, omnämnas vissa fall då nödsituation regelmässigt föreligger. I den bestämmelse, som upptagits i förevarande paragraf, har angivits att rätt till våldsanvändning skall föreligga vid myteri, under strid och eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara. Härutöver har såsom villkor för våldsanvändning uppställts att underlydande visar ohörsamhet. Beträffande omfattningen av det tillåtna våldet har icke synts böra stadgas annat än att det våld får brukas, som är nödigt för lydnadens upprätthållande. Med uttrycket lydnadens upprätthållande åsyftas här vad som k a n kallas det allmänna lydnadstillståndet bland de underlydande. Häri ligger sålunda den ytterligare begränsningen att underlåtenhet att fullgöra en befallning icke under alla omständigheter medför att våld får tillgripas. Det är nämligen tydligt att det för upprätthållande av den allmänna lydnaden icke är erforderligt att bruka våld i varje fall av ohörsamhet, som ej avser angelägenhet av större betydelse. Göres större våld än nöden kräver, skola 5— 462397

66 5:10a enligt förslaget de i 5:9 SL upptagna reglerna äga tillämpning. Straff skall alltså inträda, om ej omständigheterna voro sådana att den handlande svårligen kunde besinna sig, men straffet kan nedsättas under vad som eljest bort följa. 26 KAP. Om brott av krigsmän. 1 §• I SLK finnas bestämmelser om lydnadsbrott mot överordnad i 76, 77, 78, 79 och 161 §§. Lagen skiljer mellan sådana lydnadsbrott som rikta sig mot förmans befallningar angående tjänsten, varom stadgas i 76—78 och 161 §§, och sådana som innebära åsidosättande av överordnads i särskilda fall meddelade föreskrifter i vad som rör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, beträffande vilka bestämmelser givas i 79 §. Av de förstnämnda lydnadsbrotten behandlas i 76 § vägran av krigsman att åtlyda vad förman under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt, och i 77 § det fall att krigsman eljest underlåter att rätt fullgöra sådan befallning eller genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning uppehåller befallningens fullgörande. I 78 § stadgas straff då någon, som utan att vara krigsman lyder under lagen, vägrar eller underlåter att åtlyda vad den, som enligt tjänstereglemente eller särskilt förordnande över honom har befälsrätt i tjänsten, inom gränsen av denna rätt anbefallt. Ett riktigt genomförande av statlig verksamhet ä r överhuvud beroende av att de befattningshavare, som ha att ombesörja verksamheten, iakttaga givna föreskrifter med avseende å deras tjänsteutövning. I allmänhet finnes ansvar stadgat för underlåtenhet härutinnan endast såtillvida, att den som är underkastad ämbetsansvar kan dömas till straff enligt de generella tjänstebrottsstadgandena i SL och att eljest bestraffning k a n ske disciplinärt jämlikt vederbörliga instruktionsbestämmelser. Inom krigsmakten ha emellertid vissa föreskrifter angående tjänsten, nämligen sådana som i form av befallningar givas för bestämda fall och sålunda icke äro av den allmänna natur som föreskrifter i instruktioner och reglementen, en alldeles särskild betydelse. På grund av krigsmaktens funktionssätt och med hänsyn till de förhållanden under vilka krigsmakten fullgör sin uppgift utgör lydnadsplikten mot befallningar en grundförutsättning för krigsmaktens effektivitet. Det torde därför utan vidare vara klart, att även om generella ansvarsstadganden av nyssnämnda slag äro erforderliga också för krigsmakten, särskilda straffbestämmelser böra finnas för lydnadsbrott mot befallningar. Frågan vilka som ha behörighet att giva befallningar och över vilka sådan befälsrätt gäller har reglerats genom olika av Kungl. Maj:t utfärdade instruktioner (se bl. a. instruktion för överbefälhavaren SFS 1942:799 7 §, för arméledningen SFS 1942:863 8, 23, 33, 42, 51 §§, för marinledningen SFS 1942:864 7, 24, 31, 43, 51, 59 §§, för flygledningen SFS 1942: 865 7, 22 §§, för militärbefäl i militärområden SFS 1942:988 9, 27 §§

67 26:l samt för marindistriktschefer och marindistriktsstaber SFS 1944:445 7, 18 §§) samt i det av Kungl. Maj:t i kommandoväg den 14 juli 1945 fastställda tjänstereglementet för krigsmakten (kap. 4). Dessa bestämmelser innehålla i huvudsak följande. Överbefälhavaren, försvarsgrenscheferna och vissa andra högre befattningshavare ha befälsrätt över all dem underställd militär och civilmilitär personal. Dessutom har envar med chefskap enligt krigsmaktens organisation i fred eller i krig ständig befälsrätt över vederbörligt förband eller vederbörlig personal. Den som har ständig befälsrätt äger tilldela underställd personal tillfällig befälsrätt, och enahanda befogenhet tillkommer även den som tilldelats sådan befälsrätt. Tillfällig befälsrätt är i vissa fall begränsad i olika avseenden. Vid inspektion tillkommer den som inspekterar tillfällig befälsrätt i allt som rör inspektionen. Chef för förband som verkställer transport har i allmänhet tillfällig befälsrätt över den personal som transporteras. Läkare vid militär sjukvårdsanstalt tillkommer, i vad rör ordningen inom densamma, tillfällig befälsrätt över den personal, som är under hans vård. I vissa fall skall tillfällig befälsrätt självständigt tagas. Sålunda har bland annat i uniform klädd officer, underofficer, flaggkorpral, överfurir, högbåtsman, furir eller civilmilitär tjänsteman av officers eller underofficers tjänsteklass, dock icke präst eller predikant, att, då någon med lägre tjänsteställning förgår sig mot allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, taga befäl över honom samt meddela föreskrift eller vidtaga åtgärd, som förseelsen påkallar. Slutligen kan nämnas att militär personal, som har befälsrätt över läkare, tandläkare, apotekare och veterinärer, över själavårdspersonal samt över ledamöter i krigsdomstolar och åklagare vid dessa, icke må utöva befälsrätten i vad avser personalens medicinska, religiösa respektive juridiska verksamhet. Med hänsyn till befälsrättens och lydnadspliktens intima samband med krigsmaktens organisation och funktionssätt är det uppenbart att en straffbestämmelse om lydnadsbrott måste grundas å den administrativa regleringen av befälsrätten. Dock synes böra gälla att endast den, som själv lyder under de militära straffbestämmelserna och enligt dem är straff rättsligt ansvarig för missbruk av sin befälsrätt, skall få giva befallningar som vid ohörsamhet föranleda bestraffning för lydnadsbrott. Likaså bör straff för ohörsamhet mot befallning kunna ådömas allenast den som även i övrigt är underkastad de militära straffbestämmelserna. Frågan vilka som skola vara underställda den militärstraffrättsliga lagstiftningen är visserligen i hög grad beroende av behovet av befälsrätt och lydnadsplikt. Men om i visst fall en befattningshavare ansetts icke böra lyda under denna lagstiftning, bör i princip icke heller bestämmelsen om lydnadsbrott äga tillämpning beträffande befallning, som givits av honom, eller ohörsamhet, som han låtit komma sig till last. I 26: 21 och 27: 14 i förslaget h a r tillämplighetsområdet för de militära straffbuden bestämts genom angivande av vilka som skola anses som krigsmän. För att beteckna parterna i lydnadsförhållandet — vare sig befälsrätten är ständig eller tillfällig eller ock på särskilt sätt begränsad — användes i förslaget termerna förman och underlydande. Enligt i 26: 21 i för-

68 26:1 slaget upptagna definitioner är krigsman, som har befälsrätt över annan krigsman, dennes förman. Straffbestämmelsen bör i enlighet med vad nu sagts gälla lydnadsbrott av krigsman med avseende å förmans befallning. Av de förut i sammandrag återgivna bestämmelserna rörande befälsrätten framgår att denna i allmänhet är generell till sin natur. Ibland är dock befälsrätten inskränkt antingen därigenom, att den gäller endast över personal av viss kategori, eller på det sätt, att den icke får utövas i visst hänseende, exempelvis icke över läkare i vad angår hans medicinska verksamhet. I andra fall åter kan befälsrätten sägas vara speciell, i det den endast gäller i visst avseende. Exempel härpå erbjuder, under förutsättning att generell befälsrätt icke föreligger, en inspekterandes befälsrätt i allt som rör inspektionen eller en överordnads befälsrätt då en underordnad förgår sig mot allmän ordning. Sådana, i de för befälsrätten grundläggande föreskrifterna gjorda begränsningar medföra motsvarande inskränkningar i förmanskapet och återverka därmed på lydnadsplikten. Det föreligger sålunda icke lydnadsbrott om en regementsläkare underlåter att åtlyda regementschefens befallning i vad som rör hans medicinska verksamhet. På grund härav är det icke behövligt att, såsom skett i 78 § SLK, i lagen angiva den begränsning i lydnadsplikten som föreligger för läkare och vissa andra civilmilitära befattningshavare. I SLK upptages såsom förutsättning för lydnadsbrottet bland annat att befallningen av förmannen meddelats under tjänstens utövning. Även denna förutsättning kan, med hänsyn till bestämmelserna om befälsrätt och innebörden av förmansbegreppet i förslaget, uteslutas. Vad angår lydnadspliktens omfattning ligger det i sakens natur att denna plikt principiellt bör vara begränsad till befallningar som angå den underlydandes tjänst. Befallningen måste med andra ord avse något som ligger inom ramen för den underlydandes tjänsteplikter, och den bestämning av dessa som gives i straffbestämmelserna rörande tjänstefel bildar därför grundvalen även när det gäller att bedöma lydnadspliktens omfattning. Härvid bör emellertid framhållas att, då tjänstefelsbestämmelserna även omfatta åsidosättande av föreskrifter som meddelats av olika militära myndigheter, det uppenbarligen måste förutsättas att genom sådana föreskrifter icke åläggas plikter utöver dem som stadgas i lag eller Konungens förordnanden i administrativ ordning eller som tjänstens beskaffenhet kräver. Såsom förut nämnts finnes i SLK förutom de allmänna straffbestämmelserna rörande lydnadsbrott beträffande tjänsten även ett särskilt stadgande, 79 §, avseende ohörsamhet mot överordnads 1 i särskilda fall meddelade föreskrifter i vad som rör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten. I den mån iakttagande härav eljest åligger den underlydande såsom tjänsteplikt, omfattas tydligen ohörsamheten i dessa fall av det allmänna lydnads1 Det förhållandet, att 79 § avser föreskrifter jämväl av annan överordnad än förman, synes sammanhänga med att enligt förut gällande tjänstgöringsreglementen befälsrätt i teknisk mening icke ansågs föreligga för överordnad vid ingripande mot underordnad som förgick sig mot ordningen. I texten har bortsetts från detta förhållande, som med hänsyn till innehållet i gällande reglemente numera icke torde ha någon praktisk betydelse.

69 26:1 brottet sådant det nyss bestämts. Stadgandet saknar i så fall betydelse utom därutinnan, att straffskalan i 79 § är lägre än i 76 §, en grund för stadgandet som emellertid, i den mån den kan anses riktig, torde bortfalla därest straffskalan för normalfall av lydnadsbrott sänkes på sätt nedan föreslås. Med hänsyn till att vissa fall av ohörsamhet i ordningssaker otvivelaktigt omfattas av 76 och 77 §§ SLK har i praktiken viss osäkerhet uppkommit angående förhållandet mellan dessa paragrafer och 79 § (jfr NJA 1944 s. 466, 1942 s. 58, 1941 s. 396, 1911 s. 93 och 1911 not B 55). Tveksamheten i detta avseende torde ytterligare ha ökats genom nu gällande bestämmelser om befälsrätt. Till dessa skäl mot bibehållande av 79 § kommer ytterligare, att paragrafen på grund av sin avfattning är ägnad att skapa oklarhet rörande gränslinjen mellan vad som hör till tjänsten och vad som faller därutanför. Efter ordalagen stadgar 79 § lydnadsplikt för underordnad med avseende å varje befallning av överordnad i vad som rör allmän ordning och ordningen inom krigsmakten. Någon begränsning av befälsrätten framgår ej heller av tjänstereglementet, som vid angivande av befälsrättens innebörd endast återger vad SLK innehåller. Härav kan tydligen föranledas den uppfattningen, att förman äger en tämligen oinskränkt rätt att även utom det egentliga tjänsteområdet meddela befallningar och föreskrifter rörande ordningen. Sålunda har i praktiken visat sig en tendens att på detta sätt giva »ordningen inom krigsmakten» en vidsträcktare tillämpning än som är förenligt med de ovan angivna grunderna för bestämmande av krigsmans tjänsteplikter. Det till »ordningen inom krigsmakten» hörande subordinationsförhållandet mellan förman och underlydande har därvid gjorts gällande även i rent privata sammanhang (jfr MO 1945 s. 320). Det synes emellertid vara uppenbart, att genom den helt allmänt formulerade föreskriften i tjänstereglementet angående skyldighet för krigsman att iakttaga aktning mot överordnade, icke konstituerats någon tjänsteplikt som gäller även i förhållanden utanför tjänsten och vid åsidosättande medför ansvar för tjänstefel. I fråga om andra föreskrifter i reglementet, angående exempelvis klädsel och hälsning, är det däremot tydligt att de avses att gälla även utanför det egentliga tjänsteområdet. Den osäkerhet som sålunda visat sig bestå om gränserna för befälsrätten rörande ordningen inom krigsmakten synes undanröjas, därest bestämmelsen härom i 79 § och motsvarande föreskrift i tjänstereglementet helt uteslutas, varav följer att befälsrättens omfattning också i detta avseende blir att bedöma efter vanliga grunder. Även i fråga om allmän ordning föreligger någon ovisshet om befälsrättens omfattning (jfr NJA 1945 s. 720). Med hänsyn till de olägenheter för allmän ordning som understundom kunna uppstå å orter, där större truppstyrkor finnas, synes det icke böra ifrågasättas att upphäva befogenheten för förman att meddela föreskrifter på detta område, men befogenheten synes böra begränsas genom att i tjänstereglementet intages bestämmelse att dylika föreskrifter få meddelas blott om det ä r nödvändigt för att skydda den allmänna ordningen och, där ej fråga är om rent tillfälliga förhållanden, endast i samråd med polismyndigheten.

70 26:1 För att skapa grundval för denna bestämmelse torde i förslaget böra upptagas ett stadgande, att till krigsmans tjänsteplikt även hör att iakttaga de föreskrifter som av förman meddelas till skydd för allmän ordning. Stadgandet synes lämpligen böra anslutas till straffbudet i 26: 18 rörande tjänstefel. Befallningar som avse skyddande av allmän ordning komma då utan vidare att omfattas av straffbestämmelsen rörande befallningar angående tjänsten. De i tjänstereglementet förekommande bestämmelserna om skyldighet för vissa överordnade att ingripa mot underordnad, som förgår sig mot allmän ordning, äro därför i och för sig väl förenliga med nämnda stadgande. Utredningen vill emellertid i detta sammanhang framhålla att det, med hänsyn till de kontroverser som lätteligen uppkomma vid sådana ingripanden på allmän plats, synes önskvärt att upprätthållandet av allmän ordning bland krigsfolket under vanliga förhållanden, åtminstone i första hand, skall ankomma på polismyndighet. Den i detta hänseende genom tjänstereglementet gjorda begränsningen synes icke vara tillfyllest. I princip bör enligt vad nu sagts lydnadsplikten gälla gentemot varje befallning av förman angående tjänsten. För att befälsföring skall kunna ske hinderfritt och den militära organisationen fungera effektivt torde det emellertid vara erforderligt att den som mottager en befallning i allmänhet icke får göra invändning mot den befallandes rätt att giva befallningen eller överhuvud ingå på kritik av befallningens rättmätighet. Vid tillkomsten av SLK underströks denna synpunkt från olika håll. I det lagförslag som år 1913 remitterades till lagrådet fanns intagen en särskild bestämmelse enligt vilken straff för lydnadsbrott icke skulle ådömas, då förmannen uppenbarligen överskridit sin befogenhet. Departementschefen framhöll att genom detta stadgande endast avsetts att fritaga den underlydande från att fullgöra befallningar, i fråga om vilkas obehörighet något tvivel icke kunde råda. Den underlydande borde däremot icke i tvivelaktiga fall äga någon befogenhet att ingå i prövning av befallningens rättmätighet. Lagrådet ansåg att den föreslagna bestämmelsen var obehövlig, eftersom den icke avsåge att uttrycka annat än att lagen icke medförde skyldighet för den underlydande att i vilket fall som helst lyda förmannens befallningar. En motsatt tolkning vore enligt lagrådets åsikt orimlig Då bestämmelsen innebure lockelse till otillbörlig kritik från den underlydandes sida innebure den en viss fara för disciplinen inom krigsmakten och borde därför utgå. Skulle dock en erinran om lydnadspliktens begränsning anses lämplig, borde ett sådant stadgande avfattas annorlunda än den föreslagna bestämmelsen. Under denna skulle nämligen även höra ett sådant fall, då t. ex. befälhavare uppenbarligen handlade i strid mot erhållna order, utan att dock hans befallning ginge ut på något som kunde för de underlydande föranleda ansvar eller på något för dem ur moralisk synpunkt förkastligt. Även i detta fall överskrede förmannen sin befogenhet, men om också detta för de underlydande vore uppenbart, kunde omöjligen på grund härav tillerkännas dem rätt att vägra förmannen lydnad. I anledning av lagrådets yttrande ändrades ifrågavarande bestämmelse så att straff för lydnadsbrott icke finge ådömas då befallningen

71 26:1 avsåge utförande av gärning som enligt lag icke vore tillåten. Lagutskottet fann att även denna utformning av stadgandet vore otillfredsställande. Rättsregeln hade fått en alltför begränsad tillämplighet då den begränsats till verkliga brott och icke täckte vad som u r moralisk synpunkt vore förkastligt. Enligt utskottets mening läte det sig svårligen göra att genom ett direkt lagstadgande på ett fullt tillfredsställande sätt bestämma gränserna för underlydandes lydnadsplikt gentemot förman. Det skydd för underordnad som den ifrågasatta bestämmelsen avsåge att giva skulle på ett bättre och säkrare sätt vinnas, om åt rättsskipningen överlämnades att i varje särskilt fall avgöra huru långt lydnadsplikten sträckte sig. Utskottet förordade därför att bestämmelsen skulle uteslutas, vilket ock blev riksdagens beslut. Vad sålunda anförts ur förarbetena till SLK torde bekräfta att lydnadsplikten enligt gällande rätt är vad som brukar kallas ovillkorlig. Detta lärer i första hand betyda att lydnadsplikten icke påverkas av att den befallande handlar mot några honom meddelade särskilda instruktioner eller annorledes går utöver sin i särskilt fall bestämda befogenhet. Dessutom måste emellertid den ovillkorliga lydnadsplikten innebära, att en underlydande icke äger vägra fullgöra en befallning därför att det kan anses tveksamt om befallningen angår tjänsten. Skulle det emellertid visa sig att förmannen verkligen meddelat befallning som icke rörde tjänsten, är h a n naturligen, liksom om h a n överskridit särskilda inskränkningar i sin befogenhet, förfallen till ansvar härför. Den ovillkorliga lydnadsplikten innebär dock icke s. k. blind lydnad. Om en förman uppenbart går utom sina befälsbefogenheter, t. ex. genom att giva befallning, som alldeles påtagligt rör förhållanden utom tjänsten, medför lydnadsvägran icke ansvar för lydnadsbrott. Av allmänna rättsgrundsatser följer därjämte att lydnadsplikten icke är obetingad, ifall den anbefallda handlingen är brottslig eller eljest lagstridig. I sådana fall får bedömandet grundas på en avvägning mellan det genom lagregler skyddade intresset å ena sida och intresset att upprätthålla disciplinen å den andra. Sistnämnda intresse kan väl rättfärdiga ett mindre lagbrott, t. ex. att beträda en åker, under det att svårare lagbrott icke omfattas av lydnadsplikten utan medför ansvar även för den underlydande som handlat på förmans befallning. Ehuru det, såsom framhölls vid tillkomsten av SLK, svårligen låter göra sig att i lagtext på ett tillfredsställande sätt angiva lydnadspliktens omfattning i nu angivna hänseenden, torde det med hänsyn till det anförda knappast kunna anses lämpligt att, liksom i SLK, straffbestämmelsen avfattas så att den avser olydnad mot förmans befallning angående tjänsten. Innebor den av lydnadsplikten synes på ett något tydligare sätt framgå av lagtexten, därest bestämmelsen i stället angives gälla olydnad mot förmans befallning, där det ej är uppenbart att den icke angår tjänsten. Beträffande brottsbeskrivningen i övrigt synes det vara lämpligt att liksom i SLK angiva olika gärningsformer. För disciplinens skull bör straffbarhet inträda redan då en underlydande tillkännagivit, att h a n icke kommer att utföra en given befallning. Vägran att lyda ä r därför den gärnings-

72 26:1 form som har särskild betydelse då en befallning icke i sin helhet omedelbart skall verkställas. Det vanligaste sättet, varigenom olydnad visas, är att utförandet av befallningen helt eller delvis underlåtes. Eftersom även den som delvis underlåter att verkställa en befallning bör kunna straffas för lydnadsbrott, synes man med underlåtenhet böra likställa uppehållande av befallnings fullgörande. Ofta torde det i själva verket vara svårt att avgöra om ett visst förfarande är att hänföra till den ena eller andra av dessa gärningsformer. För att uppehållande av befallning skall vara straffbart såsom lydnadsbrott bör dock förutsättas att uppehållandet är otillbörligt. Den som begär närmare direktiv i anledning av en otydlig order bör sålunda icke vara straffbar, varemot såsom otillbörligt bör anses att uppehålla en befallning genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning. Vidare må påpekas att, även om underlåtenhet att åtlyda befallning och uppehållande av befallnings fullgörande kunna medföra ansvar för lydnadsbrott, det dock uppenbarligen finnes ett visst utrymme för att i stället tillämpa tjänstefelsansvar för försummelse beträffande befallningars verkställande; i främsta rummet bliva härvid de subjektiva omständigheterna av betydelse. I enlighet med vad ovan anförts ha i förslaget såsom objektiva förutsättningar för lydnadsbrott upptagits, att krigsman vägrar eller underlåter att åtlyda förmans befallning eller otillbörligen uppehåller fullgörandet av sådan befallning, där det ej är uppenbart att befallningen icke angår tjänsten. I subjektivt avseende fordras uppsåt. Att någon endast av oaktsamhet underlåter att fullgöra en befallning kan sålunda ej medföra straff för lydnadsbrott men kan däremot bedömas såsom tjänstefel. Särskild avsikt att förhindra verkställighet har icke ansetts lämpligt att föreskriva. I enlighet med vad som tillämpats i åtskilliga fall vid den senaste tidens lagstiftning på den allmänna strafflagens område har det befunnits lämpligt att uppdela lydnadsbrottet i två olika svårhetsgrader avseende, den ena normalfall av brottet och den andra fall, då med hänsyn till omständigheterna vid brottet detta är att anse som grovt. Det förra fallet behandlas i förevarande paragraf, det senare i nästföljande. Straffskalan för normalfallet synes kunna avsevärt mildras i förhållande till gällande rätt, som för icke kvalificerade fall upptager allenast fängelse och straffarbete i högst ett år. Disciplinstraff synes sålunda utan förbehåll böra ingå i latituden. Ehuru för närvarande denna straff art vid brott mot 76 § och 77 § första stycket endast kan användas under förutsättning att den brottslige tillhör manskapet och att omständigheterna äro synnerligen mildrande, har dylikt straff i praxis ansetts tillräckligt i övervägande antalet fall. Enligt vad införskaffade statistiska uppgifter utvisa dömdes för lydnadsbrott enligt nämnda stadganden till straffarbete eller fängelse år 1937 i 13 fall, därav 6 utgjorde konkurrensfall där sålunda straffet ådömts med tilllämpning av jämväl annat lagrum, samt är 1942 i 290 fall, därav 174 voro konkurrensfall. Disciplinstraffens antal för ifrågavarande brott utgjorde år 1937 69 och år 1942 428. Dessutom ådömdes disciplinstraff enligt 77 § andra stycket år 1937 i 54 och år 1942 i 525 fall. Det torde för övrigt te sig

73 26:1 naturligt att lydnadsbrott ofta, utan att omständigheterna äro särskilt mildrande, skall kunna anses sonat med disciplinstraff. Vid sidan av sistnämnda straffart torde också fängelse böra ingå i straffskalan. Däremot synes straffarbete icke behöva stadgas för lydnadsbrott, som ej är grovt. Någon anledning att bestämma olika straff för de skilda gärningsformerna torde icke finnas. Beträffande lydnadsbrottets förhållande till andra brott må här slutligen beröras ett par särskilda fall. I allmänhet torde den som underlåter att iakttaga inställelse i anledning av erhållen inkallelseorder formellt sett ha uppfyllt fordringarna för straff för lydnadsbrott. Det oaktat torde såsom självklart få anses att bestraffning skall ske endast för undanhållande eller rymning enligt 26: 11 eller 12 i förslaget. Dessa brottstyper taga sikte på bland annat just dylika situationer och bestämmelserna därom böra följaktligen utesluta samtidig tillämpning av straff för lydnadsbrott. Medan ansvaret för undanhållande och rymning avser att framtvinga att en tjänstgöringsskyldig blir åtkomlig för direkt befälsutövning, skall bestraffningen av lydnadsbrottet tjäna till att upprätthålla disciplinen bland dem, vilka stå under sådant befäl. Då befallning gives om något, vilket den underlydande redan enligt allmänna föreskrifter är skyldig att fullgöra, torde befallningen ofta få anses innebära allenast en erinran om den ifrågavarande skyldigheten. Såsom exempel må anföras att en underlydande av förman genom order tillhålles att iakttaga en gällande trafikbestämmelse. Befallningen saknar i dylikt fall självständig betydelse och vid ohörsamhet bör straff ådömas enligt den särskilda straffbestämmelse, som kan vara stadgad för underlåtenhet att iakttaga skyldigheten eller, därest sådan ej finnes, jämlikt de generella tjänstebrottsstadgandena. Härmed är emellertid icke sagt att varje befallning om en redan förekriven skyldighet är undantagen från lydnadsbrottets tillämplighet. Otvivelaktigt föreligger understundom behov att kunna utöva befäl även i det avseende varom nu är fråga. Det synes emellertid i sådant fall böra fordras att befallningen genom sin form eller eljest tydligt utmärker att den icke endast utgör en erinran. 2 §. I denna paragraf upptager förslaget, såsom anmärkts vid närmast föregående paragraf, straffbestämmelse rörande grovt lydnadsbrott. Enligt 76 § och 161 § första stycket SLK kan det för lydnadsbrott mot förmans befallning angående tjänsten stadgade normalstraffet, fängelse eller straffarbete i högst ett år, under vissa omständigheter skärpas. Sålunda må, om brottet sker i närvaro av samlad trupp eller ombord å krigsfartyg i närvaro av någon bland besättningen, straffet höjas till straffarbete i två år. Förövas brottet under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara, dömes den brottslige till straffarbete i högst fyra år; kom av brottet betydligare skada, eller var brottet eljest förenat med synnerligen försvårande omständigheter, må tiden för straffarbetet hö-

74 26:2 jas till åtta år. Förövas lydnadsbrott i krigstid eller under annan tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad, och sker det då fienden är nära eller vid tillfälle, då brott mot krigslydnaden eljest medför fara, dömes den brottslige till straffarbete i minst två och högst sex år; kom därav betydligare skada, eller var brottet eljest förenat med synnerligen försvårande omständigheter, skall gärningsmannen mista livet genom skjutning eller dömas till straffarbete på livstid eller i minst sex och högst tio år. Särskilt under krig kan ohörsamhet mot en given befallning få mycket allvarliga konsekvenser, icke blott för framgången av särskilda krigsföretag utan även för andra krigsmäns säkerhet. Under ogynnsamma omständigheter kunna följderna av ett lydnadsbrott inverka på krigsoperationerna i stort och därmed på rikets säkerhet. I fredstid har väl upprätthållandet av lydnadsplikten i första hand uppfostrande innebörd. Dess avgörande betydelse för krigsmaktens effektivitet medför emellertid att i ytterlighetsfall förhållandevis kraftiga straffmedel erfordras även under utbildningsarbetet. Främst torde ett strängare straff än fängelse för fredstid vara motiverat med hänsyn till nödsituationer. Huruvida vid dylika tillfällen en gemensam fara skall kunna avvärjas, kan uppenbarligen vara beroende av att varje enskild fullgör anbefallda åtgärder. Att behov föreligger av strängare straffsatser för grova lydnadsbrott synes därför stå utom tvivel. Vilka förhållanden som medföra att ett lydnadsbrott kan bliva särskilt farligt, torde i viss mån framgå av det redan anförda. Att brottet förövats då riket är i krig kan sålunda, liksom även att brottet begåtts under beredskapstillstånd, få betydelse i detta hänseende. I och för sig äro nämnda förhållanden dock icke av beskaffenhet att kunna angivas såsom någorlunda säkra kännetecken på grovt brott. I många fall måste nämligen lydnadsbrott även under krig eller beredskapstid vara av relativt ringa betydelse. Med hänsyn härtill synes ifrågavarande förhållanden icke lämpligen böra anföras såsom exempel på fall då grovt lydnadsbrott i regel bör anses föreligga. Vid angivande av dylika exempel böra i stället framhållas omständigheter som taga sikte på det särskilda fallet och dess farlighet för krigsmaktens verksamhet och för krigslydnaden. I lagtexten ha därför som exempel på grovt lydnadsbrott anförts att befallningen avsett tjänsteåtgärd av större vikt eller att brottet skett inför samlad trupp eller förövats av flera i samråd. Beträffande dessa fall må dock framhållas att, liksom eljest vid tillämpning av straff bud rörande grova former av brott, samtliga omständigheter vid brottet skola ligga till grund för bedömandet. Den ordinära straffskalan för grovt lydnadsbrott har i förslaget funnits böra bestämmas till fängelse eller straffarbete i högst fyra år. Detta innebär, såsom av det föregående torde framgå, allmänt sett en avsevärd nedsättning i förhållande till gällande rätt i motsvarande fall. Emellertid upptager SLK en särskild straffsats för lydnadsbrott, som under krigstid eller därmed likställd tid förövas i fiendens närhet eller vid tillfälle då brott mot krigslydnaden eljest medför större fara. Minimistraffet är straffarbete i två år och maximistraffet utgör, om betydligare skada kom av brottet eller det

75 26:2 eljest var förenat med synnerligen försvårande omständigheter, dödsstraff. Att sådana fall, som här åsyftas, icke under alla omständigheter kunna få en lämplig bedömning inom den i förslaget upptagna ordinära straffskalan, torde vara svårt att förneka. Det för närvarande gällande minimistraffet förefaller visserligen knappast välgrundat, men däremot synes med hänsyn till den ödesdigra verkan ett lydnadsbrott kan ha under dessa omständigheter möjligheten att kunna döma till dödsstraff böra bibehållas. Då emellertid dödsstraffet icke upptages i de särskilda straffbestämmelserna i förslaget, bör såsom högsta straff utsättas straffarbete på livstid. Minimistraffet synes böra utgöra straffarbete utan begränsning nedåt. Den sålunda angivna strängare straffskalan torde böra gälla för det fall att grovt lydnadsbrott, då riket är i krig, förövas under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara. Angående likställande med krigstid av viss annan tid är bestämmelse upptagen i 27: 16 andra stycket i förslaget. 3 §. Uppror och upplopp behandlas i SLK i 62—65 samt 70, 158 och 159 §§. Uppror beskrives så, att krigsfolk samlar sig tillhopa och lägger det uppsåt å daga att med förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av förmans bud eller att tvinga förman till någon ämbetsåtgärd eller att hämnas för sådan åtgärd. Av brottet finnes, bortsett från särskilda straf f skärpningsgrunder, tre olika grader. Den första föreligger då upproret ej fullföljes längre än att upprorsmännen på förmans befallning vända åter till lydnad och ordning. Uppror av andra graden innebär att upprorsmän ej vända åter till lydnad och ordning utan visa trotsighet emot förmans befallning. Den tredje graden av uppror kännetecknas av att upprorsmän göra våld å person eller bryta eller förstöra hus eller plundra eller fördärva annan egendom. Upplopp består däri, att krigsfolk samlar sig tillhopa och stör lugnet eller ordningen inom krigsmakten utan att dock lägga å daga sådant uppsåt som ovan sagts samt ej skingrar sig på förmans befallning utan visar trotsighet däremot. Såsom ett svårare fall av upplopp angives att deltagare däri övergår till våld å person eller egendom. Denna reglering av militärt uppror och upplopp ansluter sig mycket nära till gällande bestämmelser om uppror och upplopp i 10: 7—9 och 13 SL. Däri upptagna brottsbeskrivningar skilja sig från de ovan återgivna huvudsakligen endast såtillvida att dels brotten förövas av folkmängd i stället för av krigsfolk, dels uppror riktar sig mot offentlig myndighet i stället för mot förman, dels ock upplopp innebär störande av lugnet eller allmänna ordningen i stället för störande av lugnet eller ordningen inom krigsmakten. På grundval av vad straffrättskommittén i denna del föreslagit ha i det remitterade förslaget de nuvarande bestämmelserna om upprors- och upploppsbrotten i SL sammanförts till en mera enhetlig reglering. Därvid h a r det straffbara området uppdelats på två skilda brott, det ena kallat upplopp och det andra våldsamt upplopp. Brottsbeteckningen uppror har re-

76 26:3 serverats för vissa mot statsskicket eller statsledningen riktade brott, som behandlas i 9: 1 och närmast motsvara vad som för närvarande i 8 kap. SL benämnes högförräderi. Enligt 11:1 föreligger upplopp, om folksamling stör allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att, med förenat våld, sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd och folket ej åtlyder myndighets befallning att skingra sig. Såsom ett särskilt fall, då endast anstiftare och anförare äro straffbara, upptages att folkmängden skingrar sig på myndighets befallning. I 11: 2 stadgas, att om folksamling, med uppsåt som i 11: 1 sägs, gått till förenat våld å person eller egendom, dömes, evad myndighet var tillstädes eller ej, för våldsamt upplopp. Till dessa bestämmelser ansluter sig ett stadgande i 11:3, enligt vilket straff för ohörsamhet mot ordningsmakten stadgats för det fall, att deltagare i folksamling som stör allmän ordning underlåter att efterkomma för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger på område som för sådant ändamål fridlysts eller avspärrats, där ej upplopp föreligger. I straffrättskommitténs betänkande med förslag till ändringar i SLK i vad den berör brott mot staten och allmänheten ha bestämmelserna om uppror och upplopp i 62—65 och 70 §§ föreslagits skola upphävas och ersättas med ett nytt stadgande i 62 §. Det däri upptagna brottet beskrives så, att om samling av krigsfolk ådagalägger uppsåt att sätta sig upp mot förman, deltagare som anslutit sig till förehavandet skall dömas för myteri. I anslutning till kommitténs förslag angående upplopp i 11 kap. SL innehåller stadgandet därjämte bestämmelser om den som med råd eller dåd leder myteri eller förmår annan att deltaga däri samt om deltagare i myteri som med uppsåt att främja detta övar våld å person eller egendom eller begår annat dylikt brott. I ett par av de yttranden som avgivits över betänkandet ha erinringar gjorts mot det föreslagna myteribrottets utformning. Justitiekanslersämbetet h a r sålunda funnit brottsbeskrivningen vara alltför obestämd och abstrakt. Den nuvarande förutsättningen, att uppsåtet gått ut på »förenat våld», hade bortfallit. Vidare hade uttrycket »sätta sig upp mot förman» fått ersätta det närmare avgivande av uppsåtet som gällande lag innehölle. Med den föreslagna lydelsen syntes ej oförenligt att under lagrummet hänföra fall som ej utgjorde myteri. Sveriges advokatsamfund har ansett den föreslagna lydelsen vara ägnad att föranleda mycket stora bevissvårigheter. Det vore nämligen synnerligen vanskligt att fastställa huruvida en i folkmängden närvarande person »anslutit sig till förehavandet» eller icke. Samfundet hemställde att straffbestämmelsenia om myteribrottet skulle utformas efter i stort sett samma principiella linjer som de nu i fråga om uppror gällande. De i 11: 1 och 2 SL i det remitterade förslaget upptagna bestämmelserna om upplopp och våldsamt upplopp kunna uppenbarligen bli tillämpliga även på krigsmän. Om exempelvis krigsmän under ett gatuuppträde förena sig med en folkmassa, som ådagalägger uppsåt att med våld sätta sig upp mot myndighet utan att åtlyda av denna given skingringsbefallning, äro de

77 26:3 naturligtvis, Ukaväi som andra deltagare i förehavandet, straffbara för upplopp. I rent militära situationer äga bestämmelserna däremot begränsad tilllämplighet. Förutsättningen att allmän ordning stores har sålunda mindre praktisk betydelse då en samling krigsmän visa trots mot militär myndighet. Och vidare äro i allmänhet icke de, som inom krigsmakten ingripa mot dylika förfaranden, att anse som myndighet i nämnda bestämmelsers mening. Redan härav torde framgå att särbestämmelse erfordras för krigsmaktens vidkommande. Vid utformande av ett sådant stadgande synes lämpligt att i möjligaste mån anknyta till bestämmelserna om upplopp och våldsamt upplopp i det remitterade förslaget. Förutom de nyss framhållna omständigheter som nödvändiggöra avvikelser, måste emellertid beaktas även sådana särskilda förhållanden inom krigsmakten, vilka giva de olika brottsrekvisiten en förändrad innebörd. Att endast ersätta kravet på att allmän ordning stores med störande av ordningen inom krigsmakten synes sålunda icke vara tillräckligt. Det brottsliga förfarande, varom här är fråga, har inom krigsmakten väsentligen karaktär av kollektivt lydnadsbrott. Genom ett sådant stores visserligen ordningen inom krigsmakten och under vissa omständigheter kanske därjämte den allmänna ordningen. Detta innefattar dock ett relativt betydelselöst moment i brottsligheten och torde därför överhuvudtaget icke böra upptagas som ett självständigt rekvisit. Likaså k a n kravet på att skingringsbefallning givits samt skillnaden i straffbarhetshänseende mellan det fall att skingringsbefallningen åtlydes och det, då befallningen ej blir åtlydd, icke anses passa för förhållandena inom krigsmakten. Den militära tjänsten kan lätt tänkas utgöra hinder mot att skingringsbefallning gives. Och dessutom måste, såsom i riktlinjerna anmärkts mot den avgörande betydelse som i gällande rätt tillagts sådan befallning, i förhållandet mellan förmän och underlydande krigsmän upprätthållas en helt annan lydnadsprecision än den icke alltför rigorösa lydnadsplikt, som kan påtvingas en civil folkmängd gentemot ordningsmyndighet. Icke heller det nu berörda rekvisitet för upplopp torde alltså böra ingå i den militära motsvarigheten därtill. På grund av nu anförda synpunkter h a i förevarande paragraf i förslaget upptagits bestämmelser om en såsom myteri benämnd brottstyp, vilken konstruerats som ett genom våldsuppsåt kvalificerat, kollektivt ohörsamhetsbrott mot förman, där straffbarheten såtillvida inträder på ett tidigare stadium än vid det vanliga lydnadsbrottet att någon befallning icke behöver ha givits. Det fordras att samling av krigsmän ådagalägger uppsåt att, med förenat våld, sätta sig upp mot förman. I motsats till 62 § SLK erfordras ej att krigsmännen samla sig tillhopa, utan brottet kan begås även av krigsmän som dragits samman för tjänstgöring. Det enda kravet ä r att krigsmännen till antalet ej äro fåtaligare än att de kunna likställas med en folksamling. Genom att uppsåtet skall gå ut på förenat våld uteslutes passivt lydnadsbrott. Om krigsmän endast gemensamt vägra eller underlåta att utföra en order av förman, skola de sålunda straffas för lydnadsbrott och icke för myteri, och detta gäller även om överenskommelse om brottet träffats

78 26:3 på förhand. Att sätta sig upp emot förman torde, i enlighet med vad straffrättskommittén anfört (SOU 1944: 69 s. 206), innefatta såväl att sätta sig upp emot verkställighet av förmans bud som att tvinga förman till någon ämbetsåtgärd, vilka uttryck för närvarande användas i 62 § SLK. Det i denna paragraf jämväl upptagna fallet att uppsåtet avser hämnd för ämbetsåtgärd av förman synes icke tarva motsvarighet. Då uppsåtsbeskrivningen vid upplopp enligt 11:1 SL i det remitterade förslaget omfattar, förutom att sätta sig upp mot myndighet, även att eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd, lärer detta innebära att även framtvingande eller hindrande av viss åtgärd av enskild inbegripes. Eftersom brottet förutsätter skingringsbefallning, måste dock uppsåt, avseende sådant framtvingande eller hindrande, ådagaläggas i myndighets närvaro. I sak torde genom denna utvidgning av uppsåtet ersättas vissa fall av upplopp enligt 10: 13 SL. Då även 70 § SLK inrymmer sådana fall, kunde det ifrågasättas att det föreslagna myteribrottet omfattade jämväl uppsåt med avseende å åtgärd av annan krigsman än förman, när uppsåtet ådagalägges i förmans närvaro. Häremot är emellertid att invända att det icke skulle stå i god överensstämmelse med myteriets karaktär av ohörsamhetsbrott, om brottet även innefattade förfaranden som riktade sig mot annan än förman. Dessutom torde något behov därav knappast föreligga, eftersom förmans rätt att utöva befäl över den som förgår sig mot ordningen inom krigsmakten, liksom eljest, motsvaras av en plikt att utöva befälet och ett förfarande, varigenom krigsmän ådagalägga uppsåt att framtvinga eller hindra viss åtgärd av enskild krigsman, därför måste antagas snabbt komma att övergå till lydnadsbrott. Enligt 11:2 SL i det remitterade förslaget kan våldsamt upplopp föreligga oavsett om myndighet är tillstädes eller ej. För myteriets del har ett inrymmande av fall som icke rikta sig mot förman ansetts oegentligt och, med hänsyn särskilt till den skärpta bestraffningen av våldsbrott i 26: 7 i förslaget, onödigt. Våldsamt upplopp h a r därför vid myteribrottets utformning icke på annat sätt beaktats än att, för det fall att deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller egendom, stadgats strängare straff än eljest. Att motsvarighet till det i 11:3 SL i det remitterade förslaget upptagna brottet ohörsamhet mot ordningsmakten icke erfordras torde med hänsyn till lydnadsbrottet vara uppenbart. Vad angår straffsatserna skiljes i 11: 1 och 2 SL i det remitterade förslaget, liksom i gällande SLK, genomgående mellan straff för anstiftare och anförare å ena samt för annan deltagare å andra sidan. Vid upplopp är normalstraffet, för anstiftare och anförare straffarbete i högst fyra å r och för annan deltagare högst straffarbete i två år. Om folkmängden skingrat sig på myndighets befallning gäller sistnämnda strafflatitud för anstiftare och anförare, medan annan deltagare, som nämnts, ej är straffbar. Då våldsamt upplopp föreligger, straffas anstiftare och anförare med straffarbete i högst tio år och annan deltagare högst med straffarbete i fyra år. I viss anslutning till dessa straffsatser och med beaktande av de för grovt lydnads brott upptagna straffen, h a r normallatituden för myteri föreslagits till straffarbete i högst sex år eller fängelse för anstiftare och anförare samt högst

79 26:3 straffarbete i fyra år för annan deltagare. För det fall att deltagare i myteri gått till förenat våld å person eller egendom föreslås straffet för anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år eller på livstid och för annan deltagare till straffarbete i högst sex år eller fängelse. Därest myteri, då riket är i krig, förövas under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, skall straffet enligt förslaget vara straffarbete i högst tio år eller på livstid vare sig fråga är om anstiftare, anförare eller annan deltagare. För annan deltagare än anstiftare och anförare må dock straffet bestämmas till fängelse. Det må erinras att livstidsstraff är avsett att under krigstid kunna skärpas till dödsstraff. Vad sålunda i bestraffningshänseende föreslagits innebär avsevärd nedsättning i förhållande till motsvarande straffsatser i SLK. Dessa, som bland annat på grund av upprorsbrottets konstruktion äro rätt många till antalet, kännetecknas framför allt av höga minimistraff. Vid såväl uppror av första graden som upplopp är sålunda lägsta straff för anstiftare och anförare ett års straffarbete. Annan deltagare kan endast vid synnerligen förmildrande omständigheter få lägre straff än fängelse. För uppror av andra graden är minimistraffet, för anstiftare och anförare straffarbete i tre år eller, om uppror skedde under sjönöd eller vid liknande tillfälle, sex år samt för annan deltagare straffarbete i ett respektive två år. Även maximistraffen överstiga i många fall de högsta straff som föreslås för myteri enligt förevarande paragraf. Så kan exempelvis anstiftare och anförare i fredstid dömas för uppror av första graden till åtta års straffarbete och för andra gradens uppror till straffarbete på livstid. För annan deltagare äro maximistraffen i motsvarande fall straffarbete i fyra respektive åtta år. 4 §.

I 88 § SLK stadgas straff för den som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt i avseende å vad denne, enligt reglemente eller särskild befallning, har att i sådan förrättning verkställa eller förhindra. Straffbestämmelsen gäller även den som begår sådant brott emot annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning eller emot någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring. Vid sidan av lydnadsplikt gentemot förman ha sålunda krigsmän skyldighet att lyda vaktpost och annan krigsman med särskilt bevaknings- eller ordningsuppdrag. I tjänstereglementet för krigsmakten föreskrives att krigsman skall, oberoende av tjänsteställning, åtlyda post, patrull, vakt och annan för ordningens upprätthållande utställd eller utsänd avdelning eller person tillhörande krigsmakten samt krigsmaktens polis i allt, vad de äga verkställa eller förhindra. Med hänsyn till vikten av ifrågavarande bevaknings- och ordningstjänst synes det vara påkallat att, på sätt jämväl förordats i riktlinjerna, lydnadsplikten inskärpes genom en särskild straffbestämmelse. En sådan bestämmelse torde dessutom vara erforderlig av det skälet att eftersättande av

80 26:4 nämnda skyldighet stundom är av sådan svårhetsgrad att de generella tjänstebrottsbestämmelserna icke kunna anses tillräckliga. I fråga om angivande i brottsbeskrivningen av dem, vilkas befallningar skola åtlydas, synes nuvarande bestämmelse kunna förenklas. Termen skiltvakt, mot vilken redan vid tillkomsten av SLK erinran framställdes, användes ej numera och torde icke böra upptagas. De personer, emot vilka lydnadsplikt bör föreligga, synas kunna angivas såsom krigsmän vilka tjänstgöra för bevakning eller upprätthållande av ordning. Det torde dock vara lämpligt att särskilt omnämna vaktpost, vilket begrepp då brukas icke såsom någon teknisk term utan såsom ett praktiskt viktigt och lättfattligt exempel. I den mån personer, som tillhöra krigsmaktens polisväsende bliva krigsmän antingen enligt förordnande med stöd av 26: 21 eller direkt enligt 27: 14 i förslaget, omfattas de av den föreslagna bestämmelsen och behöva därför ej, såsom i SLK, särskilt omnämnas. I övrigt torde förevarande bestämmelse icke böra erhålla tillämpning beträffande polispersonalen inom krigsmakten. Ej heller synes erforderligt att medtaga patrull eller truppavdelning; vare sig den som har bevaknings- eller ordningsuppdrag ingår i en särskild avdelning eller tjänstgör mera självständigt bör lydnadsplikt föreligga beträffande tillsägelser av honom som äro betingade av uppdragets fullgörande. Gärningen torde böra angivas såsom underlåtenhet att efterkomma tillsägelse i tjänsten av krigsman som nyss sagts. Något behov att, såsom vid lydnadsbrottet, kunna straffa den som förklarar sig ej skola rätta sig efter en tillsägelse synes icke föreligga med mindre avsikten fullföljes. Såsom brottsbeteckning har föreslagits ohörsamhet mot vakt. I bestraffningshänseende har i riktlinjerna uttalats att det icke föreligger anledning att göra skillnad mellan ohörsamhet mot vakt och lydnadsbrott. I huvudsak är utredningen av samma mening. I fredstid torde vakttjänstgöring ofta vara att betrakta som ett led i militär utbildning och övning, och det är därför naturligt att lägre straff än fängelse i allmänhet är tillfyllest. Den för närvarande gällande normallatituden, fängelse eller straffarbete i högst ett år, har sålunda funnits böra ersättas med disciplinstraff eller fängelse. För närvarande kan disciplinstraff användas endast då omständigheterna äro synnerligen mildrande och den brottslige tillhör manskapet. Med hänsyn till viktigare bevakningsuppgifter, som förekomma särskilt under krig, har därjämte, såsom vid lydnadsbrottet, upptagits en straffsats för grova fall, fängelse eller straffarbete i högst fyra år. Även detta innebär en viss nedsättning i förhållande till gällande rätt, som för motsvarande fall stadgar straffarbete upp till sex år. Däremot har en särskild straffskärpningsregel motsvarande 26: 2 andra stycket i förslaget icke ansetts erforderlig. Då vakttjänst avser alldeles särskilt viktiga bevakningsuppgifter, synes dess effektivitet främst böra vara grundad på andra omständigheter än ett kraftigt straffhot. Därest ohörsamhet mot vakt skulle medföra allvarligare vådor, torde ofta även annat brott, såsom krigsförräderi, spioneri, sabotage, stöld eller dylikt, vara för handen. Genom konkurrensreglerna gives då möjlighet att för hela brottsligheten utmäta straff av erforderlig stränghet.

81 26:5 5 §• I 92, 113 och 118 §§ SLK finnas särskilda straffbestämmelser om förmans missbruk av sin myndighet. Enligt 92 § straffas förman som genom missbruk av sin myndighet söker hindra underlydande krigsman att föra klagan över förnärmelse i tjänsten. I 113 § stadgas straff för förman som, till sin eller annans enskilda nytta, genom befallning tvingar eller annorledes förmår underlydande till sammanskott, utgift, kostnad eller obehörigt arbete, samt för officer eller underofficer som för egen vinning tager emot sådant, då det såsom av fri vilja bjudes. Jämlikt 118 § är förman straffbar om han genom missbruk av sin myndighet söker hindra den som blivit i krigstjänst anställd att däröver föra klagan. I riktlinjerna ha dessa stadganden betecknats såsom otillfredsställande. I första hand erfordrades en mera allmänt hållen bestämmelse om straff för förman som genom missbruk av sin myndighet sökte förmå underlydande till handling eller underlåtenhet som ej avsåge tjänsten. Härmed syntes vara att jämställa försök att hindra underlydande att föra klagan i tjänsteärende. Slutligen borde hit också hänföras mera markanta fall av reglementsvidrig behandling av underlydande, såsom då förman utan fog utsatte underlydande för fara till liv eller hälsa under tjänstens utövning. Förmans myndighet över underlydande kännetecknas främst av befälsrätten. Genom den ovillkorliga lydnadsplikt, som är förbunden med befälsrätten, innebär denna att förmannen har en avsevärd maktställning i förhållande till sina underlydande. Det torde därför vara uppenbart att garantier mot missbruk av befälsrätten böra finnas. Enligt de statistiska uppgifterna för åren 1937 och 1942 ha bestämmelserna i 92, 113 och 118 §§ SLK icke tillämpats i vidare mån än att i ett fall år 1942 dömts till disciplinstraff jämlikt 113 §. Detta torde dock delvis ha sin förklaring däri, att till följd av de nämnda bestämmelsernas inaktuella avfattning och begränsade räckvidd sådana brott i stället ha bedömts såsom vanligt tjänstefel enligt 129 eller 130 § SLK. Jämväl enligt förslaget skulle i avsaknad av särskilt straffbud mot missbruk av förmanskap de generella tjänstebrottsbestämmelserna i allmänhet bliva tillämpliga. Det måste emellertid anses vara av stor psykologisk betydelse att befälsrätten, likaväl då det gäller missbruk därav som i fråga om brott mot lydnadsplikten, är omgärdad av uttryckliga stadganden. En särskild straffbestämmelse rörande missbruk av förmanskap synes därför böra upptagas. Vid utformningen av en dylik bestämmelse synes först böra uppmärksammas sådana fall där förman överskrider sin befälsrätt. Om förman vid meddelandet av en befallning sträckt sig utom den underlydandes tjänst, bör förmannen vara underkastad straffansvar därför enligt ifrågavarande bestämmelse. Däremot torde bestämmelsen ej böra avse fall då förman giver befallning, som står i strid med order av högre befälhavare utan att eljest innebära överskridande av befälsrätten; dessa torde böra bedömas såsom tjänstefel. För att klargöra denna innebörd hos bestämmelsen torde såsom förutsättning för straffbarhet böra uppställas att förmannen missbrukar sin 6—462397

82 26:5 myndighet över underlydande. För att missbruk av myndighet skall föreligga behöver emellertid förmannen icke ha givit formell befallning. Varje försök att förmå en underlydande att göra, tåla eller underlåta något som icke angår dennes tjänst bör vara straffbart, i den mån försöket kan anses vara grundat å förmanskapet. Så torde ofta vara fallet då en förman försöker hindra en underlydande att göra framställning eller anföra klagomål. Givetvis kan icke varje sådant försök anses straffbart. En förman bör kunna oegennyttigt råda en underlydande att avstå från en uppenbart obefogad anmälan. Vidare bör naturligtvis en förman liksom andra människor ha möjlighet att be en underlydande om en personlig tjänst. På grund av lydnadsförhållandet i tjänsten kunna emellertid här uppkomma ömtåliga gränsfall. Om en underlydande av sin förman blir ombedd att göra något som ej avser tjänsten och det ej klart framgår att fråga är om ett frivilligt åtagande, kan missbruk av förmanskap ofta anses föreligga. Såsom en andra gärningsform av ifrågavarande brott synes böra upptagas att förman otillbörligen ålägger underlydande särskild tjänstgöring eller vägrar honom förmån såsom påföljd för något hans förhållande i eller utom tjänsten. Att ålägga någon särskild tjänstgöring är givetvis i allmänhet inte bara tillåtet utan nödvändigt. Till och med om den särskilda tjänstgöringen föranletts av något den underlydandes förhållande i tjänsten torde ofta berättigad anmärkning icke kunna göras däremot, t. ex. om den som visat sig olämplig för viss syssla sättes till annan tjänstgöring. För straffbarhet synes därför böra krävas att åläggandet skett otillbörligen, t. ex. såsom hämnd eller straff. S. k. straffexercis bör alltså falla under förevarande bestämmelse. I den mån särskild tjänstgöring i laga ordning ålägges som tillrättavisning är det givetvis icke otillbörligt. Det sagda torde ha motsvarande tillämpning på förmåner som tillkomma personalen under tjänstgöringen; att i bestraffningssyfte vägra någon sådan förmån kan ej anses tillåtet. Dock är det givetvis icke otillbörligt om någon som misskött sig förvägras sådan speciell förmån vilken kan beviljas såsom uppmuntran på grund av särskilt välförhållande. Därest särskild tjänstgöring ålägges eller förmån vägras på grund av den underlydandes förhållande utom tjänsten, är detta i regel att anse som otillbörligt. Att underlydande vid krävande övningar utsättas för fara till liv eller hälsa, kan väl icke alltid undvikas med hänsyn till utbildningen, och vid krig måste detta regelmässigt inträffa. Då påfrestningarna stå i sådant missförhållande till det resultat som åsyftas, att de underlydande kunna sägas utan skäl ha utsatts för fara till liv eller hälsa, torde det emellertid vara befogat att anse missbruk av förmanskap föreligga. Även ett dylikt fall bör därför medtagas i förevarande bestämmelse. Straffsatserna i 92, 113 och 118 §§ SLK omfatta — bortsett från ämbetsstraff — fängelse, i några fall disciplinstraff och i ett fall, 118 §, fängelse eller straffarbete i högst två år. Med hänsyn till den genomsnittliga svårhetsgraden av de gärningar som avses i förslagets förevarande bestämmelse har det ansetts lämpligt att såsom enhetlig normalskala för gärningarnas be-

83 26:5 straffning stadga disciplinstraff eller fängelse. En sådan strafflatitud torde emellertid icke vara tillfyllest för svårartade fall. Liksom enskild krigsmans lydnadsbrott kan äventyra den allmänna disciplinen, kan också missbruk av förmanskap utöva menlig inverkan på det disciplinära tillståndet. Bortsett från sådana fall, som inrymmas under andra stycket av 26: 2 enligt förslaget och vilka synas sakna motsvarighet vid missbruk av förmanskap, har utredningen icke funnit anledning att i bestraffningshänseende göra skillnad mellan grovt lydnadsbrott och missbruk av förmanskap, då detta brott ä r grovt. För grovt missbruk av förmanskap har därför upptagits en straffsats omfattande fängelse och straffarbete i högst fyra år. 6 §• Enligt 122 § SLK straffas den som egenmäktigt tager sig befäl, där det honom ej lagligen tillkommer, med fängelse, mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller avsättning. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, skall till straffarbete i högst fyra år dömas; äro de synnerligen mildrande, dömes till disciplinstraff. Den skyldige skall ock vara underkastad ansvar efter lag för fel eller brott, som han under sådant befäls utövande begår. En motsvarighet härtill finnes i 10: 24 SL, vilket stadgande emellertid enligt det remitterade förslaget skall ersättas av en i huvudsak likalydande bestämmelse i 10: 13. Däri stadgas, att om någon obehörigen utövar vad som hör till befattning varmed ämbetsansvar är förenat, han skall dömas för obehörig tjänsteutövning till fängelse eller böter. Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig vinning eller eljest att anse som grovt, dömes till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Den sist återgivna bestämmelsen täcker tydligen i viss utsträckning de fall som avses i 122 § SLK. Emellertid torde bestämmelsen icke omfatta aUa tall av obehörig befälsutövning. Sålunda synes den i regel icke vara tilllämplig då någon, utan att utge sig för att vara annan än h a n är, utövar befäl över den som ej är hans underlydande. Eftersom vidare befälsrätt kan tillkomma även andra krigsmän än dem som ha ämbetsansvar, innebär egenmäktigt tagande av befäl icke alltid utövande av vad som hör till befattning varmed ämbetsansvar är förenat. I vart fall måste det ej sällan vara omöjligt att avgöra huruvida det befäl som obehörigen utövats inneburit utövande av vad som hör till den ena eller den andra befattningen. Det synes därför vara nödvändigt att upptaga ett särskilt stadgande om straff för obehörig befälsutövning. Ehuru ett sådant stadgande främst åsyftar att förhindra störande inverkan på tjänsten inom krigsmakten, kommer det samtidigt att utgöra ett skydd för enskilda krigsmän. Det bör därför ses i viss relation till bestämmelsen om missbruk av förmanskap under nästföregående paragraf i förslaget, vilken jämväl har dylikt dubbelt syfte, även om där skyddet för enskilda krigsmän framstår som det avgjort väsentligaste. Då sistnämnda paragraf behandlar det fall att förman på ett otillbörligt sätt utnyttjar sin befälsrätt

84 26:6 över underlydande, kan tydligen förevarande stadgande inskränkas till att avse krigsman som utan att vara behörig därtill utövar befäl. Den för närvarande gällande bestämmelsen i 122 § SLK innehåller, som nämnts, utöver själva straffstadgandet en föreskrift att den skyldige tillika skall vara underkastad ansvar efter lag för fel eller brott, som h a n begår under utövande av obehörigt befäl. Om en krigsman obehörigen tagit befäl och under utövningen därav begår allmänt brott eller brott, som ej ä r direkt avhängigt av befälsföringen, kan han uppenbarligen icke undgå ansvar därför, även om särskild föreskrift av nyssnämnda innehåll saknas. Därest h a n gör sig skyldig till gärning, som innebär felaktighet i befälsutövningen, t. ex. någon gärning som för behörigt befäl medför ansvar enligt 26: 5 i förslaget, kan väl teoretiskt skäl anses förefinnas att bestraffa honom jämväl därför, men med hänsyn till den straffsats som föreslås för obehörig befälsutövning torde det dock vara onödigt att bibehålla ifrågavarande föreskrift. Då dessutom i motsvarande civila förhållanden straffet för obehörig tjänsteutövning i allmänhet anses konsumera vad som för behörig tjänsteutövare skulle bedömts såsom tjänstebrott (jfr SOU 1944: 69 s. 439), torde det icke heller vid obehörig befälsutövning böra tillämpas särskild bestraffning utöver vad allmänna regler giva anledning till. Någon motsvarighet till ifrågavarande särbestämmelse har därför ej upptagits i förevarande paragraf. Straffsatserna för obehörig befälsutövning böra överensstämma med vad i 10: 13 i det remitterade förslaget stadgats. Dock torde med hänsyn till att under förevarande paragraf ingå vissa lindrigare fall, som ej omfattas av 10: 13, den ordning vari straff arterna angivits böra omkastas, varigenom även vinnes att straffsatserna bliva desamma som enligt 26: 5 i förslaget. För normala fall av obehörig befälsutövning har sålunda föreslagits disciplinstraff eller fängelse. Om brottet är grovt, skall straffet utgöra fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år. Att angiva någon omständighet som särskilt bör beaktas vid bedömande huruvida brottet är grovt, har ej synts vara behövligt. Det i sådant hänseende i 10: 13 upptagna fallet, att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig vinning, torde i vart fall ej kunna anses typiskt för grov obehörig befälsutövning. 7 §• I 80, 83, 85, 89, 90, 93, 94 och 162 §§ SLK finnas straffbestämmelser om våld eller annan misshandel mot krigsman eller annan som lyder under SLK i eller för tjänsten. Enligt 80 § straffas krigsman, som gör våld eller annan misshandel a överordnad krigsman i ämbets- eller tjänsteärende eller för att tvinga honom till någon ämbets- eller tjänsteåtgärd eller hindra honom därifrån eller för att hämnas å honom för sådan åtgärd. Normalstraffet är, om den våldförde är officer eller underofficer, straffarbete i högst fyra år och, om han tillhör manskapet, straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader. Vid synnerligen mildrande omständigheter kan straffet nedsättas, i förra fallet till fängelse samt i det senare till disciplinstraff med visst angi-

85 26:7 vet minimum. För brott, som sker under sjönöd eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför större fara, finnes en särskild straffskala, straffarbete i minst två och högst sex år. Jämlikt 85 § dömes efter vad nu sagts även då någon, som utan att vara krigsman lyder under SLK, förövar sådant brott mot krigsman, som över honom har befälsrätt i tjänsten. Enligt 83 § må straffet för brott som nu sags nedsättas under vad eljest bort följa, därest brottet föranletts därav, att den överordnade vid tillfället genom missbruk av sin myndighet eller eljest genom otillbörligt eller ovärdigt beteende retat den underordnade till gärningen. I 89 § upptages en särskild straffsats för det fall att någon, vid tillfälle då det medför större fara för krigsmakten eller för allmän säkerhet, gör våld eller annan misshandel å skiltvakt eller å krigsman, hörande till vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning, eller å någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring. Straffet är då straffarbete i minst två och högst sex år. I 90 § stadgas att krigsman, som gör våld eller annan misshandel å underordnad krigsman i eller för dennes ämbete eller tjänst, skall dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må dömas till disciplinstraff. Enligt 93 § skall krigsman, som på sätt i 90 § sägs förgår sig mot annan krigsman som ej är i förhållande till den brottslige vare sig överordnad eller underordnad, straffas såsom i sistnämnda paragraf sägs, om den brottslige är officer eller underofficer. Tillhör han manskapet, dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. 94 § omfattar övriga fall, då någon gör sig skyldig till våld eller annan misshandel å någon som lyder under SLK och brottet sker i eller för den våldfördes ämbete eller tjänst vid krigsmakten. Den brottslige skall straffas efter allmän lag, men om brottet finnes kunna försonas med böter, dömes i stället till disciplinstraff. För krigstid och annan tid då rikets krigsmakt är mobiliserad stadgar 162 § att krigsman för våld eller annan misshandel å överordnad krigsman samt den som utan att vara krigsman lyder under SLK för sådan gärning å krigsman som över honom har befälsrätt i tjänsten skall straffas, om brottet sker i eller för den våldfördes ämbete eller tjänst och vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför större fara, med straffarbete i minst fyra och högst tio år eller på livstid eller med dödsstraff genom skjutning. Samma straffsats gäller beträffande brott varom i 89 § förmäles. I de förstnämnda fallen kan dock straffnedsättning enligt 83 § äga rum. De återgivna bestämmelserna utgöra i första hand särstadganden i förhållande till 14 kap. SL om mord, dråp och annan misshandel samt 15 kap. SL om brott emot annans frihet. Därjämte innefatta de avvikelser från de i 10: 1 och 5 SL upptagna särskilda bestämmelserna om våld eller annan misshandel mot någon i eller för hans ämbete eller tjänst. Enligt det remitterade förslaget skola bestämmelserna i 10: 1 och 5 SL

86 26:7 ersättas av nya bestämmelser i 10: 1. Däri stadgas straff för den som förgriper sig med våld eller hot därom å innehavare av ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, då denne är i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför, så ock för den som sålunda förgriper sig mot någon som innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar var förenat, för vad denne däri gjort eller låtit. Brottet benämnes våld eller hot mot tjänsteman och straffet är straffarbete i högst fyra år eller fängelse eller, om brottet är ringa, böter. Vad sålunda sagts om befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, gäller ock befattning, vars innehavare enligt Konungens förordnande skall åtnjuta samma skydd. I 10: 2 i det remitterade förslaget stadgas därjämte att den som, annorledes än i 10: 1 sägs, för att tvinga eller hindra någon, som åtnjuter skydd enligt nämnda paragraf, i utövningen av hans befattning eller hämnas därför otillbörligen företager gärning, som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar därmed, dömes för förgripelse mot tjänsteman till fängelse eller böter. Är sådant brott grovt, skall till straffarbete i högst fyra år eller fängelse dömas. Eftersom enligt 26: 22 i förevarande förslag officerare, underofficerare och annat befäl av lägst furirs grad samt vissa andra krigsmän som ha motsvarande tjänsteställning skola vara underkastade ämbetsansvar, kan ifrågasättas om icke enligt det remitterade förslaget SL innefattar tillräckligt straffskydd även för krigsmän. Såsom i riktlinjerna framhållits torde emellertid undantagsbestämmelser icke helt kunna undvaras. Vad till en början angår våld eller hot därom mot förman är det tydligt, att ett sådant brott är av delvis annan art än samma gärning mot en civil ämbets- eller tjänsteman. Det mest straffbara momentet i det förra fallet, nämligen att gärningsmannen står i särskilt lydnadsförhållande till den angripne befattningshavaren just i avseende å dennes tjänsteutövning och genom brottet bryter mot sin plikt till subordination, är endast undantagsvis för handen i civila förhållanden. Ehuruväl straffsatserna i 10: 1 i de flesta fall synas tillfyllest för att täcka också detta brottslighetsmoment i våld eller hot mot förman, torde det vara obestridligt att brottet under krigstid, särskilt i situationer då lydnadens upprätthållande har en avgörande betydelse, är av väsentligt allvarligare svårhetsgrad än våld eller hot mot tjänsteman. Vidare är att m ä r k a att såvitt angår förmän av lägre grad än furir, vilka enligt förslaget icke äro underkastade ämbetsansvar, våld eller hot om våld skulle i avsaknad av särskild bestämmelse i den militärstraffrättsliga lagstiftningen vara att bedöma endast efter 14 och 15 kap. SL även om det skett i eller för tjänsten. Det måste därför under alla omständigheter anordnas särskilt skydd för dem. Vad nu anförts gäller även då våld eller hot därom riktas mot vaktpost eller annan för bevakning eller upprätthållande av ordning tjänstgörande krigsman. Anledning torde icke föreligga att tillerkänna dessa ett skydd av lägre valör än det som stadgas för förmän. I allmänhet ha i utländsk rätt förmän och vaktpersonal likställts i förevarande hänseende. Att, såsom i SLK, låta straffet för våld mot vakt, frånsett vid vissa farligare tillfällen,

87 26:7 vara beroende av angriparens tjänsteställning i förhållande till den angripne synes icke vara rationellt. Eftersom varje krigsman oberoende av tjänsteställning är skyldig att efterkomma föreskrifter av en vaktpost, bör dennes skydd mot våld eller hot därom vara detsamma från vilken krigsman angreppet än utgår. Det torde för övrigt vara starkt motiverat att vaktpersonalen, som mer än andra krigsmän i sin tjänst kommer i beröring med allmänheten, erhåller tjänstemannaskydd även mot civila angripare. Utredningen förordar därför att genom förordnande av Konungen jämlikt 10: 1 sista stycket denna personal förlänas samma skydd som tillkommer innehavare av befattning, varmed ämbetsansvar är förenat. Beträffande våld eller hot därom, som förövas av förman mot underlydande i eller för hans tjänst, kunna i viss utsträckning liknande synpunkter anföras som i fråga om sådan gärning av underlydande mot förman. Ett betydelsefullt moment i brottsligheten ligger sålunda däri, att tjänsteförhållandet mellan förmannen och hans underlydande menligt påverkas av gärningen. Däremot torde brottet icke ens i krigstid kunna betecknas såsom lika svårartat som våld eller hot om våld mot förman utan mera vara att likställa med våld eller hot mot tjänsteman. Flertalet av dem som intaga ställning såsom underlydande ha emellertid icke ämbetsansvar, och det synes därför vara nödvändigt att för dessa fall skapa ett starkare skydd än det som tillämpningen av 14 och 15 kap. SL skulle skänka. Vad slutligen angår övriga fall av våld eller hot i eller för tjänsten, nämligen sådan gärning mot annan överordnad än förman, mot annan underordnad än underlydande samt mot krigsman som varken är överordnad eller underordnad, är att märka att, om särbestämmelse icke gives, ämbetsskyddets anknytning till ämbetsansvaret i viss omfattning medför tillämpning av 10: 1 SL i det remitterade förslaget, medan eljest bestraffning skall ske efter 14 eller 15 kap. SL. Lindrig misshandel mot furir eller den som har högre tjänsteställning skulle sålunda straffas enligt 10: 1 vare sig den brottslige är överordnad, underordnad eller likställd men sådan misshandel mot menig eller korpral jämlikt 14: 13 SL, oavsett den brottsliges tjänsteställning i förhållande till den våldförde. Sistnämnda lagrum stadgar emellertid för närvarande icke strängare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, och även om man får förutsätta att straffet för den lindrigaste graden av misshandel efter den pågående revisionen av SL:s speciella del kommer att utgöra böter eller fängelse, torde detta knappast kunna anses innefatta tillfyllestgörande skydd i tjänsten för krigsmän som ha lägre tjänsteställning än furir. Den nämnda strafflatituden medger icke i alla situationer att den tjänsteförbrytelse, som inneslutes i varje angrepp av krigsman mot annan krigsman i eller för hans tjänst, kan tillbörligen beaktas vid straffmätningen. Då dessutom enligt det förut sagda korpraler och meniga i den mån de äro förmän eller underlydande i förhållande till en angripare eller fullgöra vakttjänst skola åtnjuta särskilt skydd, torde det vara lämpligt att detta utsträckes att gälla generellt beträffande alla krigsmän. I enlighet med dessa överväganden bör sålunda ett skydd motsvarande

88 26:7 tjänstemannaskyddet skapas för envar krigsman. Bestämmelser härom synas böra upptagas i ett enhetligt stadgande, som alltså skall avse även krigsmän vilka åtnjuta skydd enligt 10: 1. Härigenom vinnes att brottslighet av förevarande slag i allmänhet blir att bedöma efter ett och samma stadgande så snart gärningsmannen är krigsman. Att någon h a r ämbetsansvar kommer dock icke att förlora all betydelse i förevarande hänseende. Om en civil person förgriper sig på en krigsman med ämbetsansvar, skall sålunda 10: 1 tillämpas, om gärningen skett i eller för tjänsten, medan ett liknande angrepp mot krigsman, som ej har ämbetsansvar, får bedömas efter 14 eller 15 kap. SL. Likaså får ämbetsansvaret betydelse om angreppet riktar sig mot någon som varit men ej längre är krigsman. Det torde nämligen icke vara erforderligt att, liksom i 10: 1, stadga särskilt skydd även för detta fall. Den som med våld eller hot angriper en person som varit krigsman för vad denne därunder gjort, är alltså att bestraffa enligt sistnämnda lagrum, därest den angripne haft ämbetsansvar, men eljest jämlikt 14 eller 15 kap. SL. Utformningen av brottsbeskrivningen bör i möjligaste mån ske i anslutning till bestämmelserna om tjänstemannaskyddet i SL enligt det remitterade förslaget. Stadgandet bör sålunda avse förgripelse med våld eller hot därom. Våld innebär, såsom straffrättskommittén anfört (se SOU 1944:69 s. 171), icke någon väsentlig avvikelse från uttrycket våld eller annan misshandel, som användes i gällande SLK. Att hot om våld medtagits, i stället för att såsom hittills hänföras under bestämmelserna om förolämpning, utgör däremot en viss utvidgning. Någon anledning att för militärstraffrättens vidkommande utesluta hotet torde ej föreligga; utvidgningen synes tvärtom vara motiverad med hänsyn till brottets karaktär av subordinationsbrott. Genom medtagandet av hot om våld kommer i viss utsträckning även gärningar, som innefatta försök till våld, att falla under bestämmelsen. Detta gäller dock icke i fråga om sådana försök, som av den angripne icke uppfattas som hot, t. ex. att någon ur bakhåll skjuter på krigsman utan att träffa. Med avseende å 10: 1 SL i det remitterade förslaget uttalade departementschefen vid remissen, att goda skäl kunde aniöras för att i detta sammanhang straffa även dylika försök men att frågan om straff i dessa fall borde övervägas i samband med den slutliga revisionen av bestämmelserna om misshandelsbrotten. Med hänsyn till angelägenheten ur disciplinär synpunkt att våldförsök på det militära området bestraffas, har emellertid frågan här ansetts icke kunna lämnas åsido utan böra erhålla en lösning, även om denna i anseende till nyssnämnda revisionsarbete får karaktär av provisorium. Att till paragrafen anknyta en försöksbestämmelse av vanligt slag synes dock ej lämpligt. Försök till hot bör uppenbarligen ej medtagas, och även försök till lindrigare våld bör uteslutas. Med hänsyn härtill och då försök till grövre våld k a n vara lika straffvärt som fullbordat hot om våld samt tillbakaträdande från försök ej torde böra föranleda straffrihet i detta fall, föreslås en bestämmelse, att gärning som innefattar försök varom i 14 kap. 2, 3 eller 10 § förmäles skall anses lika med våld. Härigenom kommer alltså de grövsta fallen av försök till

89 26: 7 våld, nämligen mordförsök, försök till dråp och försök att tillfoga svår kroppsskada, att inrymmas under stadgandet. Genom bestämmelsen i 10:2 SL i det remitterade förslaget h a r tjänstemannaskyddet utsträckts att avse även andra otillbörliga gärningar, som för den angripne medför lidande, skada eller annan olägenhet, ävensom hot med sådana gärningar. Något starkare praktiskt behov av särskilt skydd för krigsmän i detta hänseende synes ej föreligga och någon motsvarighet till 10: 2 har därför ej intagits i förslaget. Om emellertid någon, vare sig krigsman eller annan, förgriper sig så som i nämnda lagrum sägs mot krigsman som har ämbetsskydd blir den brottslige givetvis straffbar efter 10:2. Angriper krigsman på detta sätt annan krigsman än nyss sagts, kan straff ådömas enligt andra bestämmelser, exempelvis för oskickligt beteende enligt 26: 9 eller tjänstefel enligt 26: 18 i förslaget. I 10: 1 SL i det remitterade förslaget fordras såsom ovan anförts att förövat våld eller hot skett antingen då den angripne är i tjänsteutövning eller ock för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför. Särskilt med tanke på sådana fall då förman förgripit sig mot underlydande har det ansetts mindre adekvat att tala om h ä m n d för tjänsteåtgärd. Utan att åsyfta någon saklig ändring har i förevarande stadgande i stället angivits att gärningen sker med anledning av den angripnes förhållande i tjänsten. I övrigt har kravet på samband med den angripnes tjänst återgivits lika som i 10: 1. I fråga om straffet för det här behandlade brottet, som benämnts våld eller hot mot krigsman, har för normala fall föreslagits högst straffarbete i fyra år. I förhållande till 10: 1 SL i det remitterade förslaget innebär detta allenast en mindre jämkning, i det att för ådömande av lägre straff än fängelse icke uppställts uttryckligt krav att brottet är ringa. Som skäl för denna jämkning må anföras att förevarande bestämmelse även inrymmer så relativt lindriga fall som att menig utövar våld eller hot därom mot annan menig. Vid jämförelse med de gällande straffstadgandena i SLK finner man, att den föreslagna straffskalan innebär vissa nedsättningar, i vilket hänseende främst märkes att disciplinstraff i samtliga fall kan användas även om omständigheterna ej äro synnerligen mildrande. Å andra sidan äro straffmaxima för närvarande i allmänhet lägre än enligt förslaget utom beträffande våld mot överordnad. Givet är dock att en strafflatitud, som avser så olikartade fall som relativt grov misshandel å en förman med hög ställning och lindrig förgripelse av menig å annan menig, måste vara förhållandevis vid, utan att därför den nedre delen av skalan i praktiken får tillämpning å sådana fall som det förra eller den övre delen å sådana som det senare. Därest såsom nu föreslagits disciplinstraff ingår i normalskalan, torde det ej vara erforderligt att bibehålla den i 83 § SLK nu intagna bestämmelsen, enligt vilken straffet kan nedsättas under eljest gällande straffminimum. Såsom ovan framhållits äro under krigstid vissa fall av våld eller hot mot krigsman otvivelaktigt av en särskild svårhetsgrad. Främst äro härvid att uppmärksamma sådana fall, då någon angriper sin förman. Även vaktper-

90 26:7 sonal måste emellertid tillerkännas ett starkare skydd i de farliga situationer som kunna uppkomma under krig. Särskilt under strid eller liknande tillfällen kan uppenbarligen våld eller hot mot förman eller vakt föranleda minst lika allvarliga men för krigsmakten som lydnadsbrott. Med hänsyn härtill har i andra stycket av förevarande paragraf intagits stadgande att, om krigsman, då riket är i krig, förövar våld eller hot mot förman eller vaktpost eller annan för bevakning eller upprätthållande av ordning tjänstgörande krigsman, straffet skall vara fängelse eller ock straffarbete i högst tio år eller, om brottet är ringa, disciplinstraff. Förövas sådant brott under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, bör straffet kunna skärpas till straffarbete på livstid; föreskriften därom medför att även dödsstraff kan tillämpas. För tillämpningen av dessa straffskärpningar kräves givetvis uppsåt hos gärningsmannen, även beträffande den omständigheten att den förorättade var förman eller vakt (jfr NJA 1886 not. B 231 och 1900 s. 141). Eftersom ifrågavarande paragraf utgör en specialbestämmelse i förhållande till 10: 1 SL enligt de remitterade förslaget, utesluter densamma samtidigt tillämpning av sistnämnda lagrum. Någon uttrycklig regel härom, såsom i 34 § sista stycket SLK, har ej ansetts erforderlig. I sammanhang med de straffbestämmelser rörande misshandelsbrott, vilka här ovan berörts, upptager SLK i 81, 84, 85 och 94 §§ stadganden om straff för misshandel utom tjänslen. Vissa av dessa innefatta straff skärpningar i förhållande till SL. I riktlinjerna anfördes att, även om det kunde synas angeläget att vid bestraffningen hänsyn toges till det extra moment av straffbarhet som kränkning av subordinationsförhållandet innebure, detta försvårande moment dock icke vore tillräckligt för att giva det helt utom tjänsten begångna brottet en annan karaktär än misshandelsbrott i allmänhet och därigenom motivera uppställandet av en särskild brottstyp; misshandeln framstode otvivelaktigt såsom det egentliga brottet och den omständigheten att den förorättade vore förman till gärningsmannen eller överordnad i uniform kunde ej utgöra tillräcklig grund för en undantagslagstiftning, övriga av ifrågavarande bestämmelser ha väsentligen endast processuell betydelse. På grund av nu angivna skäl har motsvarighet till nämnda bestämmelser icke upptagits i förslaget. Ej heller har ansetts behöva upptagas särskild straffbestämmelse rörande envig, varom i 86 § SLK stadgas. 8 §. I 82, 85, 91, 93 och 94 §§ SLK stadgas straff för förolämpning i eller för tjänsten. Enligt 82 § skall, om krigsman förolämpar överordnad krigsman med smädligt, föraktligt eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift eller förgriper sig emot honom med hotelse eller annan missfirmlig gärning och det sker i eller för ämbetet eller tjänsten, dömas till fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till disciplinstraff. Enligt 85 § gäller

91 26:8 detsamma om annan under SLK lydande person begår sådant brott mot den som över honom har befälsrätt i tjänsten. I 91 § stadgas straff för krigsman som förolämpar underordnad krigsman med smädligt yttrande i tal eller skrift eller förgår sig emot honom med hotelse eller annan gärning, som är missfirmlig, då brottet sker i eller för den förolämpades ämbete eller tjänst. Straffet är disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. I 93 § behandlas det fall att krigsman förgår sig på sätt i 91 § sägs mot annan krigsman som ej är i förhållande till den brottslige vare sig överordnad eller underordnad; är den brottslige officer eller underofficer, skall han straffas såsom i sistnämnda paragraf sägs, och tillhör han manskapet, är straffet disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Enligt 94 § skall, om någon i annat fall än förut sagts gör sig skyldig till förolämpning med ord eller gärning emot någon som lyder under SLK och brottet sker i eller för den förorättades ämbete eller tjänst vid krigsmakten, den brottslige straffas efter allmän lag, dock att, där brottet finnes kunna försonas med böter, i stället skall dömas till disciplinstraff. Dessa bestämmelser motsvaras i SL av stadganden i 16 kap. samt 10:2 och 5. I 16 kap. behandlas falsk angivelse och annan ärekränkning, medan 10:2 och 5 innehålla särskilda bestämmelser om ärekränkning mot ämbetseller tjänsteman i eller för hans ämbete eller tjänst. Enligt det remitterade förslaget skola de sistnämnda bestämmelserna ersättas av stadganden i 10: 5. I första stycket föreskrives att den som offentligen skymfar myndighet eller annat organ, som äger besluta i allmänna angelägenheter, skall dömas för skymfande av myndighet till böter eller fängelse. Enligt andra stycket skall, om någon, i annat fall än första stycket avser, förgriper sig med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot någon, som åtnjuter skydd enligt 10: 1, och det sker i eller för hans befattning, den brottslige straffas för missfirmelse av tjänsteman såsom i första stycket sägs. Skydd enligt 10: 1 åtnjuta, som av det föregående framgår, de som äro eller varit innehavare av ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, eller av befattning, vars innehavare enligt Konungens förordnande skall åtnjuta sådant skydd. Om särbestämmelse icke meddelas, komma enligt 26: 22 i förslaget alla krigsmän, som icke ha lägre tjänsteställning än furir, att få skydd mot ärekränkning i eller för tjänsten jämlikt 10:5 SL i det remitterade förslaget. Under förutsättning att Konungen, i enlighet med vad under nästföregående paragraf förordats, förordnar om ämbetsskydd för personal med vakt- och ordningsuppgifter bli även vissa krigsmän med lägre ställning delaktiga i skyddet enligt 10:5. I övriga fall skulle däremot ärekränkning vara att bedöma enligt 16 kap. SL även om brottet skett i eller för den förorättades tjänst. För den lindrigaste graden av ärekränkning är straffet enligt 16: 11 allenast böter. I 16: 9 stadgas dock, att förolämpning med smädligt yttrande, hotelse eller annan gärning som är missfirmlig, skall, då den sker å tid, ort eller sätt att ärekränkningen väcker synnerligt uppseende eller eljest är av svår beskaffenhet, bestraffas med böter eller fängelse i

92 26:8 högst sex månader. Det torde få anses mindre tillfredsställande att straffet för ärekränkning mot förman sålunda, om de allmänna bestämmelserna i SL finge gälla, skulle utmätas efter olika straffskalor allteftersom förmannen har exempelvis furirs eller korprals grad. Likaså måste det te sig onöjaktigt att straffskyddet för underlydande skulle vara beroende av hans tjänsteställning. Då vidare skyddet mot våld och hot om våld i nästföregående paragraf reglerats i princip likartat för alla krigsmän, synes det vara lämpligt att även skyddet mot ärekränkning anordnas på detta sätt. Härav följer dessutom, såsom vid behandlingen av våld och hot mot krigsman framhållits beträffande detta brott, den fördelen att ärekränkningsbrott mot krigsmän i allmänhet bli att bedöma efter en och samma paragraf, så snart gärningsmannen är krigsman. På grund av det anförda har därför i förevarande paragraf upptagits en särskild bestämmelse om missfirmelse av krigsman. Någon anledning att utforma brottsbeskrivningen annorlunda än i 10: 5 andra stycket i det remitterade förslaget torde ej föreligga. Bestämmelsen bör alltså avse förgripelse med smädelse eller annan missfirmlig gärning. Liksom i fråga om missfirmelse mot tjänsteman, uppkommer härvid den olikheten mot gällande rätt att hotelse icke särskilt omnämnes. Detta innebär dock icke att hotelser helt uteslutas från förevarande bestämmelse. Hot om våld är visserligen att hänföra under 26: 7 i förslaget och andra fall av hot kunna, under förutsättning att angripen krigsman har ämbetsskydd, vara att bedöma efter 10: 2 i det remitterade förslaget. I övrigt äro emellertid hotelser straffbara enligt förevarande paragraf såsom missfirmelse av krigsman i den mån de falla under brottsbeskrivningen i 16:9 eller 11 SL (jfr SOU 1944:69 s. 177). I ytterligare ett avseende avviker ifrågavarande gärningsbeskrivning från gällande rätt, i det att 82 § SLK upptager förutom smädliga även föraktliga och vanvördiga yttranden. I den mån sådant icke utgör missfirmelse omfattas det av den under nästfoljande paragraf i förslaget intagna bestämmelsen rörande oskickligt beteende. Det för straffbarhet enligt 10: 1 och 5 i det remitterade förslaget uppställda villkoret rörande brottets samband med tjänsten har i 10: 5 angivits genom ett förkortat uttryck. På liknande sätt har sambandet angivits i förevarande paragraf därvid dock använts orden i eller för hans tjänst vilka bättre än de i 10: 5 använda i eller för hans befattning synas svara mot förhållandena inom krigsmakten (jfr SOU 1944:69 s. 177). Att tjänsten skall äga rum vid krigsmakten fordras emellertid icke. Om exempelvis en officer, som fullgör honom i sådan egenskap åliggande tjänstgöringsskyldighet i ett civilt verk, t. ex. som militärassistent, blir förolämpad i eller för denna tjänst av någon som, liksom den förolämpade, är krigsman, bör sålunda förevarande paragraf tillämpas. Detta påpekas med anledning av att gällande rätt tolkats annorlunda (se NJA 1907 s. 286). Såsom ovan nämnts innehåller 10: 5 i det remitterade förslaget även ett straffstadgande mot offentligt skymfande av myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter, vilket fått till följd att straff för missfirmelse av tjänsteman skall tillämpas endast då sådant skymfande

93 26:8 ej föreligger. I straffrättskommitténs betänkande med förslag till ändringar av SLK i vad den berör brott mot staten och allmänheten föreslogs att 82, 85 och 94 §§ skulle göras tillämpliga även å förolämpningar mot militärt organ. I yttrande över betänkandet har tjänstförrättande chefen för försvarsstaben framhållit, att det vore oklart vad som skulle avses med begreppet militärt organ och att, då i regel endast chefer och andra befattningshavare ensamma fattade beslut, bestämmelsen om straffskydd för sådant organ utan vidare kunde utgå. Jämväl Sveriges advokatsamfund har ansett tillräckliga skäl saknas att utsträcka straffskyddet till militärt organ. Med hänsyn till de erinringar som sålunda framställts h a r någon motsvarighet till stadgandet om skymfande av myndighet icke upptagits i förslaget. Missfirmelse av krigsman är därför, i motsats till missfirmelse av tjänsteman, principiellt oberoende av om gärningen innefattar offentligt skymfande av myndighet. Om emellertid en till krigsmakten hörande myndighet är sådan som i 10: 5 avses, kan givetvis en krigsman som offentligen skymfat myndigheten straffas jämlikt nämnda lagrum. I sådant fall bör förevarande paragraf ej anses tillämplig. Straffet för missfirmelse av krigsman har i anslutning till straffstadgandet i 10:5 föreslagits skola vara disciplinstraff eller fängelse. I förhållande till SLK innebär detta i vissa fall någon nedsättning beträffande straffminimum och i andra viss skärpning av gällande straffmaxima. Liksom bestämmelsen i 26: 7 icke är att tillämpa samtidigt med 10: 1 bör uppenbarligen den nu behandlade bestämmelsen utesluta samtidig tillämpning av 10: 5. Då förevarande paragraf icke är tillämplig, t. ex. om en krigsman förolämpar någon som ej är men varit krigsman för vad denne därunder gjort, kan ifrågakomma att bestraffning ådömes jämlikt 10: 5, under förutsättning att den förorättade hade ämbetsansvar såsom krigsman. Liksom sistnämnda stadgande får förevarande bestämmelse i allmänhet anses sakna tillämplighet, när fall som avses i 10: 2 föreligger. De i 82 § andra stycket samt 84, 85 och 94 §§ SLK intagna bestämmelserna rörande förolämpning utom tjänsten ha, av liknande skäl som anförts beträffande misshandel utom tjänsten, icke erhållit motsvarighet i förslaget. 9§. Straffbestämmelsen i 96 § SLK avser, jämte fylleri, förargelseväckande beteende vilket beskrives på samma sätt som i 11: 15 SL samt dessutom annat bristande i anständigt uppförande. Bestämmelsen omfattar dylika förseelser begångna under tjänstgöring eller eljest i fält, vid färd under militärbefäl eller ock inom förläggning, byggnad, anläggning, fartyg, luftfartyg eller område, som tillhör krigsmakten eller avses för dess behov. Krigsman som, i annat fall, inom förläggnings- eller stationsort eller, då han å annan ort uppträder i militär tjänstedräkt, gjort sig skyldig till sådan förseelse å väg, gata eller annat ställe, varom i 11: 15 SL förmäles, skall ock straffas enligt 96 § SLK. Genom 11:10 SL i det remitterade förslaget straff belägges såsom förär-

94 26:9 gelseväckande beteende sådant uppförande, på allmän plats eller eljest offentligen, som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten. Till denna bestämmelse ansluter sig ett stadgande under 26: 16 i förevarande förslag avseende dylikt beteende av krigsman inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten. Genom dessa bestämmelser ersättas ej blott stadgandet i 96 § SLK om åstadkommande av allmän förargelse utan även bestämmelsen i samma lagrum om bristande i anständigt uppförande i vad denna avser beteende som är ägnat att väcka allmän förargelse. I övrigt finner utredningen sistnämnda bestämmelse, som genom sin obestämda avfattning medger bestraffning för varjehanda brister i uppförandet såväl i som utom tjänsten, icke böra erhålla motsvarighet i ny lagstiftning i vidare mån än såvitt rör uppförandet mot andra krigsmän i samband med tjänsten. Ett gott förhållande mellan befäl och manskap samt ett ostört samarbete i övrigt i krigstjänsten förutsätter att en viss yttre korrekthet iakttages i uppförandet mellan olika krigsmän. Icke minst med hänsyn till att större delen av personalen utgöres av tvångsinkallade synes det nödvändigt att i viss mån straffbelägga även sådana yttringar av olämpligt uppförande som icke äro straffbara som smädelse eller annan missfirmelse. Gällande lag innehåller i detta hänseende en särskild straffbestämmelse som dock blott avser de underordnades uppförande emot förmän och andra överordnade. Härmed åsyftas stadgandet i 82 § som med smädelse mot överordnad jämställer föraktligt eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift. För upprätthållande av en god allmän disciplin är det emellertid lika viktigt att förmän icke behandla sina underlydande på ett kränkande eller nedsättande sätt eller eljest visa missaktning mot dem. Även i förhållandet mera likställda emellan måste dylikt bristande i anständigt uppförande vara till skada för samarbetet i tjänsten. Ehuru olämpligt uppförande som här avses till stor del torde kunna straffas såsom tjänstefel, synes det vara av betydelse att därom upptaga en särskild straffbestämmelse. I förevarande paragraf har därför stadgats straff för krigsman som, annorledes än genom missfirmelse e. dyl., visar van vördnad mot förman eller missaktning mot underlydande eller eljest brister i anständigt uppförande mot annan krigsman under tjänsteutövning eller i samband med tjänsten. Av bestämmelsens avfattning framgår att den ej omfattar sådana mindre fel i uppförandet som blott ha karaktären av bristande hövlighet utan att därunder endast faller mera påtagligt visad ringaktning. Det angivna kravet i fråga om förseelsens anknytning till tjänsten är i vissa avseenden vidare men i andra snävare än motsvarande villkor beträffande missfirmelse av krigsman. Bestämmelsen torde vara tillämplig även då endast gärningsmannen är i tjänsteutövning, likaså då brottet förövas på tjänsteställe. Däremot är tydligt att vad som tilldrager sig i rent privata förhållanden ej ingår, och detta torde gälla även om tilldragelsen föranletts av något den förfördelades förhållande i tjänsten. Brottet föreslås erhålla beteckningen oskickligt beteende. Straffet bör vara disciplinstraff.

95 26:10 10 §. I 68, 71 och 160 §§ SLK finnas vissa bestämmelser om missbruk av yttrandefriheten. Enligt 68 § skall, om någon muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, som han bland krigsfolket utspritt eller låtit utsprida, uppmanat eller annorledes sökt förleda till uppror, vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet anses ha skett under försvårande omständigheter. Detsamma gäller om den som utspritt eller låtit utsprida annans skrift för att därmed komma uppror åstad. I 71 § stadgas straff för den som muntligen inför samlat krigsfolk eller i skrift, som han bland krigsfolket utspritt eller låtit utsprida, uppmanat eller annorledes sökt förleda till ohörsamhet mot förmans eller överordnads befallningar i tjänsten eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, där ej gärningen är att anse såsom uppmaning eller förledande till uppror, varom i 68 § förmäles. Straffet är fängelse eller, i lindrigare fall, disciplinstraff. Voro omständigheterna synnerligen försvårande, k a n dömas till straffarbete i högst två år. Är den skyldige i följd av gärningen förfallen till straff för delaktighet i brott som därå följt, gäller vad i 4 kap. SL och 34 § SLK är sagt. Stadgandet är även tillämpligt å den som utspritt eller låtit utsprida annans skrift, som innefattar sådan uppmaning eller sådant förledande eller upphetsande som nyss nämnts då det skett för att därmed främja den med skriften åsyftade verkan. För krigstid eller annan tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad, stadgar 160 § att straffet för brott, som i 71 § sägs, må höjas till straffarbete i högst fyra år, då omständigheterna äro synnerligen försvårande. I 1881 års strafflag för krigsmakten fanns ett stadgande liknande det i 68 § SLK intagna. Den närmaste motsvarigheten till 71 § SLK utgjordes i 1881 års lag av en bestämmelse, vari stadgades straff för den som på något ställe, där krigsfolk är samlat, med högljudd röst eller med häftighet eller på annat anstötligt sätt utfar i klander emot någon överordnads förhållande eller åtgärder eller över lön, underhåll eller beklädnad eller företager sig annan dylik handling, därav uppror eller upplopp lätt kan föranledas. 1901 års krigslagstiftningskommitté ansåg att sistnämnda bestämmelse till sitt innehåll vore alltför svävande och vittgående och att den därför borde ersättas av ett stadgande som uttryckligen begränsade ansvaret till försök att förleda till ohörsamhet mot förmans eller överordnads befallningar i tjänsten eller att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten. Med ett sådant stadgande, som i vad rörde förledande komme att utgöra en motsvarighet till 10: 14 SL, skulle man, med bibehållande av kärnan i bestämmelsen i 1881 års lag, undvika dess olägenheter. I 1921 års betänkande angående åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan föreslogs, att 68 och 71 §§ SLK skulle utvidgas att omfatta även enskild propaganda samt att i 71 § skulle medtagas det fall att någon sökt uppväcka hat mot det militära befälet eller eljest undergräva krigslydnaden. Någon lagstiftningsåtgärd blev icke följden av detta förslag men frågan upptogs på nytt av 1933 års kommitté för utredning angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet (SOU 1935:8). Kommittén ansåg uttrycket »upp-

96 26:10 hetsande till ovilja mot krigstjänsten» i 71 § SLK vara i viss mån svävande och vittgående. Det centrala i beskrivningen borde vara syftet att undergräva krigslydnaden. Som exempel därpå kunde lämpligen angivas meddelande av mot disciplinens krav stridande förhållningsorder och försök att uppväcka hat mot befälet. Kommittén föreslog ändring av 71 § i sådan riktning men fann, såvitt nu ä r i fråga, icke anledning att föreslå utvidgning beträffande straffbarheten av propaganda mot krigsmakten. Bland annat framhölls i sistnämnda hänseende svårigheten att kriminalisera den mera försåtliga formen av propaganda, som betjänade sig av medlet att förbereda manskapets sinne för disciplinbrott. En allmän kriminalisering därav komme lätt att drabba rätten till offentlig kritik av samhällsförhållandena och särskilt de militära förhållandena. I fråga om den enskilda propagandan tillkomme dessutom, att sådana uttalanden som tjänade ifrågavarande propaganda helt naturligt ofta måste förekomma i det dagliga umgänget utan att något disciplinupplösande syfte funnes. Icke heller 1933 års kommittés nu nämnda förslag föranledde lagstiftningsåtgärd. Motsvarighet till de här förut berörda paragraferna i SLK innehåller SL i 10: 14. Detta stadgande skall enligt det remitterade förslaget ersättas av en bestämmelse i 11:5. Däri stadgas att den, som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten, uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till böter eller fängelse. Sökte h a n förleda till brott vara straffarbete kan följa, må dömas till straffarbete i högst fyra år. Är den skyldige i följd av uppmaningen förfallen till straff för förberedelse eller medverkan till brott, skall gälla vad i 4 kap. stadgas. Vad angår det straffbara området är tydligt, att 68 och 71 §§ SLK såvitt de avse försök att förleda till uppror eller ohörsamhet mot förmans eller överordnads befallningar i tjänsten kunna ersättas av bestämmelsen i 11:5. 71 § SLK omfattar förutom försök att förleda till brott även försök att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten. Därmed torde åsyftas sådan mot krigsmakten riktad, allmänt hållen propaganda, som väl icke direkt avser att förleda till brott men indirekt genom skapande av missnöje och olust kan förorsaka brott och i varje fall medför svårigheter vid disciplinens upprätthållande. I viss mån kan även dylik propaganda straffas enligt 11:5. Såsom straffbart angives nämligen däri bland annat försök att förleda till svikande av medborgerlig skyldighet, vilket enligt straffrättskommitténs motiv bland annat avser värnpliktsvägran. Därest uppmaning om liknande åtgärd riktas till krigsman, utgör emellertid uppmaningen försök att förleda till brott, eftersom en krigsman icke kan egenmäktigt undandraga sig tjänsten utan att begå undanhållande, rymning eller annat brott mot sina tjänsteplikter. Även i övrigt torde propaganda av ifrågavarande slag ofta innebära försök att förleda till åtminstone tjänstefel. Det lämpligaste sättet att komma till rätt med återstående fall torde icke vara straffstadganden. Det skulle erbjuda nästan oöverstigliga svårigheter att finna en beskrivning som omfattade alla

97 26:10 de skiftande former, i vilka en skadlig propaganda av här ifrågavarande slag kunde ske, och samtidigt upprätthålla en klar gräns mot lojala yttringar av rätten att utöva kritik. Med hänsyn till det anförda synes man, såsom ock i riktlinjerna förordats, böra avstå från att skapa någon motsvarighet till 71 § såvitt nu är i fråga. Icke heller i övrigt har utredningen funnit skäl att för militärstraffrättens vidkommande föreslå ett vidare straffbarhetsområde än i 11: 5 i det remitterade förslaget. Beträffande behovet i övrigt av särbestämmelse har utredningen, i överensstämmelse med den mening som uttalats i riktlinjerna, funnit bestämda skäl tala mot att i någon form kriminalisera individuell agitation. Däremot synes, såsom jämväl framhållits i riktlinjerna, särbestämmelse vara erforderlig i fråga om det särskilda rekvisit av kollektivitet som upptages i SL. För tillämpning av 11:5 fordras att uppmaningen till brott sker inför menighet eller folksamling eller i meddelande till allmänheten. Uttrycket »inför samlat krigsfolk» i 71 § SLK innebär, att hos krigsfolket icke förutsattes lika hög grad av offentlighet. Det är också uppenbart att en dylik minskning av kravet på offentlighet betingas av förhållandena inom krigsmakten; en samling av krigsmän utgör, även om relativt många äro närvarande, ofta icke en menighet eller folksamling i den betydelse dessa uttryck ha i 11: 5. Särskilt framträder behovet av särbestämmelse i detta avseende om, såsom utredningen föreslår, bestämmelsen i 73 § SLK rörande olovliga sammankomster av krigsmän erhåller begränsad giltighet. Sådana sammankomster kunna innebära upprinnelsen till exempelvis kollektiva lydnadsbrott, och om själva deltagandet under vanliga förhållanden blir straffritt, är det desto mera angeläget att kunna straffa den som därvid på allvar försöker förleda till brott. Med hänsyn till den sålunda angivna grunden för en särbestämmelse rörande uppvigling torde bestämmelsen böra begränsas att avse lydnadsbrott eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt. I fråga om andra brott, liksom beträffande sådant svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet som icke innefattar svikande av militär tjänsteplikt, synes icke föreligga anledning till avvikelse från 11:5. På grund av vad sålunda anförts har i förevarande paragraf upptagits en straffbestämmelse rörande uppvigling, utformad på grundval av 11:5 i det remitterade förslaget. I stället för menighet eller folksamling såsom föremål för muntlig uppvigling upptages samling av krigsmän, vilket uttryck synts vara att föredraga framför samlat krigsfolk. Beträffande uppvigling på annat sätt har meddelande till krigsmän satts i stället för meddelande till allmänheten och h a r det ansetts onödigt att särskilt omnämna spridande av eller utlämnande för spridning av skrift. I fråga om straffet föreligger ej annan avvikelse än att böter utbytts mot disciplinstraff. Jämlikt § 1 l:o tryckfrihetsförordningen är, om försök att förleda till brott sker genom tryckt skrift, § 3 7 :o i nämnda förordning uteslutande tilllämplig och ansvar enligt denna bestämmelse kan utkrävas endast i den ordning tryckfrihetsförordningen föreskriver (se NJA 1903 s. 191 och MO 7—462397

98 26:10 1930 s. 10). Då straffet i bestämmelsen är bestämt genom hänvisning till allmän lag, kan tydligen, under förutsättning att den för en tryckt skrift ansvarige är krigsman, förevarande paragraf få betydelse även i tryckfrihetsmål. 11 §• SLK innehåller bestämmelser om rymning och olovligt undanhållande i 5 och 11 kap. Enligt 48 § förstås med rymning att krigsman, i avsikt att undandraga sig krigstjänsten, olovligen avviker från den trupp eller det fartyg, vartill han hör, eller från den tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller undandöljer sig utan att frän orten avvika eller, då det på grund av inkallelse eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet åligger honom att inställa sig till tjänstgöring, sådant underlåter. Enligt 52 § skall krigsman som, utan att sådan avsikt som i 48 § är sagd ådagalägges, begår gärning eller gör sig skyldig till underlåtenhet, som där finnes omförmäld, dömas för olovligt undanhållande. I vissa fall skall emellertid olovligt undanhållande bestraffas såsom rymning. I 53 § stadgas sålunda, att om krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning eller är inmönstrad å fartyg, beträdes med olovligt undanhållande, som varat över tjugufyra timmar av den bestämda tjänstgöringstiden efter det han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, det skall anses såsom hade han förövat rymning. Detsamma gäller där i annat fall olovligt undanhållande varat för officer eller underofficer över tre månader eller för någon av manskapet över tre dagar av den bestämda tjänstgöringstiden. 1 Enligt 156 § skall, om i krigstid eller under annan tid då rikets krigsmakt är mobiliserad befälhavare för trupp i fält eller befälhavare i fästning eller på fartyg under sjötåg beträdes med olovligt undanhållande, den brottslige straffas såsom för rymning, evad uteblivandet varit kortare eller längre. Av de återgivna bestämmelserna framgår alltså, att avvikande, undandöljande och underlåtenhet att iakttaga inställelse enligt gällande rätt skall bedömas såsom olovligt undanhållande under förutsättning, att det icke kunnat ådagaläggas att den brottslige haft avsikt att undandraga sig krigstjänsten samt att undanhållandet varken varat utöver viss tid, olika för olika fall, eller begåtts i krigstid eller under därmed likställd tid utav någon av vissa angivna befälhavare. Straffbestämmelser om olovlig utevaro böra uppenbarligen ingå även i ny militärstraffrättsliig lagstiftning. Såväl ur disciplinär synpunkt som med hänsyn till den allvarliga fara för krigsmaktens funktioner, som under vissa 1 Den olikhet, som sålunda gäller mellan officerare och underofficerare, å ena, samt manskap, å andra sidan, utjämnas genom 52 § andra stycket, vilket för officerare och underofficerare som olovligen hålla sig undan mer än tre dagar stadgar samma frihetsstraff som vid rymning drabbar manskap. A t t lagen icke till rymning hänför olovlig frånvaro av officer eller underofficer under mera än tre dagar beror därpå att man ansett avsättning, som enligt 50 § alltid skall ådömas officer och underofficer för rymning, böra inträda först då undanhållande v a r a t över tre månader.

99 26:11 förhållanden kan uppkomma då någon egenmäktigt undandrager sig krigstjänsten, är det nödvändigt att inställelseskyldighet iakttages och att krigsman i princip endast efter erhållet lov får avlägsna sig från sin avdelning. I utlandet förekomma också allmänt bestämmelser i detta syfte. Utevarobrotten synas naturligt kunna uppdelas i två olika grupper. Den ena utgöres av sådana fall där utevaron är mera tillfällig och gärningen övervägande är att betrakta som ett brott mot disciplin och ordning. Dessa fall, som huvudsakligen motsvaras av olovligt undanhållande enligt 52 § SLK, äro de avgjort vanligaste. Under år 1937 tillämpades nämnda lagrum i nära 900 fall och under år 1942 i över 7 000 fall. Denna grupp har i förevarande paragraf sammanförts till en brottstyp benämnd undanhållande. Till den andra gruppen höra övriga fall av utevaro. De äro genomgående av svårare beskaffenhet i det att de, förutom kränkning av disciplinen, innebära eller i vart fall åsyfta ett mera allvarligt avbräck i gärningsmannens, militärtjänstgöring. Även sådana fall förekomma i stort antal; straff för rymning ådömdes år 1937 i ungefär 600 fall och under år 1942 i nära 1 500 fall. Den nu berörda gruppen av utevarobrott behandlas under nästföljande paragraf i förslaget såsom en särskild brottstyp med benämningen rymning. Den närmare gränsdragningen mellan undanhållande och rymning torde framgå av vad som anföres angående sistnämnda brott. Vid utformandet av en straffbestämmelse om undanhållande synes det vara lämpligt att utgå från det förhållandet, att en krigsman i allmänhet tjänstgör vid viss avdelning av krigsmakten. Vid denna skall han vara tillstädes så att,, allmänt taget, befäl kan utövas över honom. Bestämmelsen bör följaktligen taga sikte på att krigsman undandrager sig nämnda skyldighet. Den som avlägsnar sig från sin speciella tjänstgöringsplats utan att likväl lämna avdelningen torde däremot i vanliga fall icke böra straffas för undanhållande. En sådan gärning bör med hänsyn till sin typ anses utgöra tjänstefel eller i vissa fall övergivande av post. För att undanhållande skall föreligga bör därför i första hand förutsättas, att krigsman håller sig borta från den avdelning av krigsmakten vid vilken han skall tjänstgöra eller vistas. Med avdelning avses därvid icke endast regemente, fartygsförband, flygflottilj och liknande militär enhet utan även stab, särskilt sammansatt truppstyrka, enstaka fartyg och flygplan med besättningar samt annan icke alltför obetydlig del av krigsmakten. Såsom gärningsform synes böra angivas, att krigsman avviker eller annorledes olovligen utebliver från sin avdelning. Olovligt uteblivande innebär t. ex. att någon, som erhållit inkallelseorder eller varit tjänstledig, utan laga förfall 1 underlåter att inställa sig i rätt tid vid sin avdelning. Då i praktiken fråga uppkommer, huruvida ett visst förfarande i enlighet med angivna grunder bör bestraffas såsom undanhållande eller såsom tjänstefel eller övergivande av post, torde i tveksamma fall avgörandet i regel böra bero på var vederbörande uppehållit sig under utevaron. För huvudmassan av krigsmaktens personal är verksamheten knuten till vissa områden med bestämda gränser, kasernområden med vad därtill hör samt övnings1 Beträffande laga förfall, se nya rättegångsbalken 32:8 samt värnpliktslagen 41 §. tjänstereglementet för krigsmakten mom. 434.

Jfr

100 26: 11 och lägerområden. Inom dessa fullgöres under vanliga förhållanden en stor del av personalens tjänstgöring. Även beträffande tjänstefri tid finnas för de allra flesta krigsmän vissa vistelseområden bestämda. I fråga om manskap som bor i kasern föreskrives i tjänstereglementet för krigsmakten, att de på fritid mellan revelj och tapto eller annan bestämd tid utan tillstånd må vistas var som helst inom det s. k. fritidsområdet, vars gränser fastställas av vederbörande förbandschef. Under annan tjänstefri tid skall manskapet i regel uppehålla sig inom kasernområdet. Det synes naturligt att en krigsman icke anses ha avvikit från sin avdelning med mindre han lämnat dylikt område, då sådant är bestämt. Likaså bör den som före permissionstids utgång återvänt till område, inom vilket han efter permissionens slut skall uppehålla sig, undgå ansvar för undanhållande. I vissa fall bör dock uppenbarligen undanhållande kunna anses föreligga oaktat vederbörande icke lämnat anvisat område. Med den angivna grunden för brottstypen torde stå mest i överensstämmelse att straff för undanhållande ådömes den som inom området undandöljer sig så att han ej kan sägas vara tillgänglig för befälsutövning, t. ex. i källaren till en kasern eller eljest på ett ställe där avdelningens personal normalt icke uppehåller sig. Likställt med sådant undandöljande är att någon, som inkallats till tjänstgöring vid ett förband, väl infinner sig å dess förläggningsplals men icke anmäler sig hos eller eljest giver sig tillkänna för befälet utan blott uppehåller sig inom området (jfr NJA 1941 s. 25). Sådan brottsbeskrivningen enligt det föregående utformats torde den emellertid icke omfatta alla fall av olovlig ulevaro av krigsman. Det förekommer att krigsmän tjänstgöra under sådana förhållanden att de därvid överhuvud icke tillhöra avdelning av krigsmakten. Med tanke på dylika fall synes såsom en särskild gärningsform böra upptagas att krigsman, om han ej hör till sådan avdelning, olovligen avviker eller utebliver från tjänstgöringsställe som är för honom bestämt. Att ordet tjänstgöringsställe här icke avses skola ha en så begränsad innebörd att exempelvis en officer som tjänstgör i ett .civilt verk är straffbar för undanhållande så snart han avlägsnat sig från sitt tjänsterum utan alt likväl lämna verkets tjänstelokaler torde med hänsyn till det förut sagda vara uppenbart. För att undanhållande skall vara straffbart böra de angivna objektiva förutsättningarna, avvikande eller uteblivande från viss avdelning eller särskilt tjänstgöringsställe, vara täckta av uppsåt. Enbart oaktsamhet skall icke medföra straff enligt förevarande bestämmelse. Har någon av misstag trott sig vara permitterad, är han alltså straffbar för undanhållande endast om avvikande skett under sådana omständigheter att eventuellt uppsåt kan anses föreligga. Likaledes bör den som efter ledighet inställer sig för sent vara fri från ansvar för undanhållande, därest förseningen beror på ett trafikmissöde, varmed han ej kunnat räkna. Sin största praktiska betydelse får emellertid kravet på uppsåt vid underlåtenhet att iakttaga inställelse efter inkallelse till tjänstgöring. Den som underlåter att inställa sig måste ha ägt kännedom om sin skyldighet därutinnan. Om inkallelse skett genom allmän kungörelse lärer visserligen, i enlighet med gäl-

101 26:11 lande grundsatser, den uteblivne genom inställelseorderns kungörande få anses ha erhållit kunskap om sin inställelseskyldighet, dock att härvid torde böra uppställas det kravet att ordern icke är så oklar att missförstånd framstår såsom ursäktligt. Vanligen ske emellertid inkallelser numera genom personliga order. För att straff för undanhållande skall kunna ådömas någon som inkallats enbart genom sådan order, måste fordras att ordern kommit honom till hända, därest ej omständigheterna äro sådana att eventuellt uppsåt med avseende å inställelseskyldigheten k a n anses föreligga (NJA 1942 s. 470). Eftersom till undanhållande hänföras endast fall av mera tillfällig utevaro, synes den normala straffskalan för nämnda brottstyp icke böra innehålla annat straff än disciplinstraff. För ett särskilt fall torde det emellertid vara nödvändigt att strängare straff kan ådömas. Genom upprepade undanhållanden av samme person kan uppenbarligen lika avsevärt avbräck i tjänstgöringen uppkomma som genom en sammanhängande längre tids utevaro, vilken enligt nästföljande paragraf i förslaget skall bedömas såsom rymning. För sådana fall torde därför även fängelse böra ingå i straffskalan. Med hänsyn till att den brottslige genom upprepade undanhållanden kan åstadkomma att avsevärd tid förflyter innan bestraffningsåtgärder kunna vidtagas torde såsom förutsättning för tillämpningen av den utvidgade straffskalan böra vara tillräckligt att han förut gjort sig skyldig till undanhållande eller rymning. Det bör således icke fordras att han dömts för den tidigare utevaron. Såvitt gäller beredskapstillstånd, varmed enligt 27: 16 i förslaget förstås tid då värnpliktiga må inkallas till beredskapstjänstgöring, är det med hänsyn till de skiftande situationer som därvid kunna uppstå av stor vikt att all inkallad personal finnes tillgänglig och att inkallelser punktligt efterkommas. Även relativt kortvarigt undanhållande under dessa omständigheter, särskilt naturligtvis om många göra sig skyldiga därtill, åstadkommer i regel skada eller fara för krigsmakten. Undanhållande under beredskapstillstånd får därför genomsnittligt anses vara av den svårare beskaffenhet, att det är motiverat att låta fängelse ingå i den för normalfallen avsedda straffsatsen. För krigstid torde även straffarbete böra kunna ådömas, och såsom straffskala för undanhållande då riket är i krig h a r i förslaget upptagits högst straffarbete i två år. Vad sålunda i straffhänseende föreslagits överensstämmer i stort sett ganska nära med gällande rätt. 52 § SLK stadgar disciplinstraff såsom normalstraff samt giver dessutom möjlighet att döma till fängelse i högst sex månader dels vid upprepad brottslighet under synnerligen försvårande omständigheter och dels då officer eller underofficer begått undanhållande som varat över tre dagar. Beträffande beredskapstillstånd och krigstid finnas visserligen för närvarande icke särskilda straffskärpningar för olovligt undanhållande, men det må erinras att jämlikt 53 § vid avvikande från mobiliserad avdelning undanhållandet redan då det varat tjugufyra timmar skall anses såsom rymning, och i sådant fall är enligt 49 § straffet fängelse eller straffarbete i högst två år eller, i lindrigare fall, disciplinstraff.

102 26:12 12 §. Såsom framgår av de vid nästföregående paragraf i förslaget inledningsvis återgivna bestämmelserna skall enligt SLK såsom rymning bestraffas dels sådana fall av avvikande, undandöljande och underlåtenhet att iakttaga inställelse, då gärningsmannen haft avsikt att undandraga sig krigstjänsten, dels ock olovligt undanhållande som antingen varat utöver viss tid, olika för olika fall, eller begåtts i krigstid eller under därmed likställd tid utav någon av vissa angivna befälhavare. I riktlinjerna har anförts kritik mot den anordning med bindande pre•sumtion angående rymningsuppsåt, som i realiteten innefattas i reglerna att olovligt undanhållande av viss varaktighet skall bestraffas såsom rymning. Tillräckliga skäl för lagregler av detta slag kunde icke åberopas såvitt anginge rymning och systemet borde därför icke upptagas i ny lagstiftning. Den enda skillnaden mellan rymning och undanhållande borde vara att vid förstnämnda brott skulle fordras avsikt hos gärningsmannen att undandraga sig krigstjänsten. Presumtionssystemet har i praktiken haft mycket stor betydelse. Under år 1937 ådömdes straff för rymning i 614 fall av vilka endast 192 utgjorde fall där rymningsuppsåt ansågs ådagalagt. År 1942 övervägde presumtionsfallén ännu mer; uppsåtsfallen utgjorde allenast 107 av samtliga 1 484 rymningsfall, vilket uppenbarligen sammanhänger med de kortare tidsfrister som gälla vid utevaro från mobiliserad avdelning. Grunden till de nuvarande presumtionsreglerna torde vara att man velat förenkla bevisningen i rymningsmålen. Medan i sådana fall, då undanhållande varat en avsevärd tid, detta i regel utgör ett starkt eller avgörande indicium för rymningsuppsåt, kan tydligen i andra fall, då undanhållandet haft kortare varaktighet, stora svårigheter möta att utreda huruvida sådant uppsåt förelegat. Dessa svårigheter ha genom presumtionsreglerna delvis undanröjts. Vid bestämmandet av de olika tidsfristerna har emellertid även en a n n a n synpunkt inverkat. Genom det i förhållande till ansvaret för undanhållande strängare rymningsstraffet har man velat utöva press på dem som avvikit att snarast möjligt frivilligt inställa sig. I 1881 års strafflag för krigsmakten var tidsfristen i andra fall än då den avvikne var tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning åtta dagar, men i det genom proposition till 1908 års riksdag framlagda lagförslaget infördes de nu i SLK stadgade tiderna. Det hade nämligen befunnits att åttadagarsfristen föranlett manskap att i stor utsträckning utnyttja densamma sålunda, att olovlig frånvaro utsträckts till fristens utgång. Av denna anledning ha alltså tidsfristerna gjorts helt korta, kortare än som enbart ur presumtionssynpunkt kan anses försvarligt. Tydligen är det förenat med avsevärda svårigheter att tillfredsställande avväga tidsfristerna så att båda de nämnda synpunkterna tillgodoses. Uppställas korta respittider, kommer den legala presumtionen att framstå som en fiktion; med längre tider minskas utsikterna att den bortovarande frivilligt inställer sig inom kort tid.

103 26:12 Mot det nuvarande systemet med i lag angivna tidsfrister, vilkas överskridande automatiskt medför att undanhållande bedömes såsom rymning, synes i främsta rummet kunna anmärkas, att det utesluter en reell bedömning av varje särskilt fall. Olägenheten av den strängt schematiska uppdelningen av fallen har särskilt framträtt under den långa beredskapstiden; de korta tidsfrister som då varit gällande ha medfört att såsom rymning bestraffats många fall då utevaron varit rent tillfällig och bedömningen såsom rymning tett sig onaturlig. Berättigade anmärkningar synas emellertid kunna framställas även mot att bibehålla ett särskilt rymningsuppsåt såsom enda skiljemärke mellan rymning och undanhållande. Avsikt att undandraga sig krigstjänsten innebär enligt 1901 års krigslagstiftningskommitté, att gärningsmannen velat helt och hållet eller åtminstone på ett mera definitivt sätt undandraga sig krigstjänsten. Om för tillämpning av rymningsstraff sättes som villkor att dylik avsikt förelegat, skulle tydligen de ovan berörda bevissvårigheter, som föranlett presumtionssystemets uppställande, framträda i full styrka. Ådagaläggande av särskild avsikt hos gärningsmannen medför alltid vanskligheter, och det synes finnas allt skäl att betvivla att ens flertalet av de utevarofall, som lagstiftaren kunde vilja hänföra till rymning, också i praxis komme att få sådan bedömning. För att bereda möjlighet till en tillräcklig reaktion i fall, då utevaron varit relativt långvarig men rymningsuppsåt ej kunde bevisas, bleve det därför nödvändigt att skärpa straffskalan för undanhållande. En sådan ordning är uppenbarligen icke tillfredsställande. En annan olägenhet med det särskilda rymningsuppsåtet synes ligga i dess innehåll. Med nutida samhällsförhållanden torde det endast i ringa utsträckning vara möjligt att genom avvikande eller annan olovlig utevaro helt undkomma militärtjänstgöring. Den som beger sig utomlands kan visserligen lyckas härmed, men i övrigt torde en rymmare i allmänhet icke på allvar kunna räkna med att definitivt komma ifrån sin tjänstgöringsskyldighet (jfr NJA 1945 s. 73). Ej heller synes det vara lämpligt att för rymningsstraff fordra avsikt att undkomma varje slag av krigstjänst. Även vissa fall då uppsåtet är mindre omfattande torde erhålla en riktigare behandling, om de hänföras till rymning; om någon, som har en viktig syssla ombord på ett krigsfartyg, avviker från fartyget strax före dess avgång på en längre expedition, synes frågan om brottsligheten skall bedömas såsom rymning eller undanhållande icke, såsom för närvarande torde vara fallet, böra vara beroende av om den avvikne så snart fartyget avgått inställt sig hos vederbörande militärmyndighet i land eller helt hållit sig borta tills fartyget återkommit (jfr NJA 1929 s. 593). Med utgångspunkt från dessa överväganden har utredningen funnit, att gränsdragningen mellan rymning och undanhållande bör grundas på de olika verkningar som skilda fall av utevaro typiskt sett medföra. Att en krigsman håller sig borta några timmar, är givetvis menligt u r disciplinär synpunkt men nämnvärda olägenheter för själva tjänsten synas allmänt taget icke uppkomma därav. Har däremot någon undandragit sig tjänstgöring under en

104 26: 12 mera avsevärd tid, inskränka sig följderna i allmänhet icke på detta sätt till det disciplinära området. Den brottsliges utbildning blir märkbart lidande därav eller tjänsten i övrigt inom krigsmakten utsattes för allvarliga störningar. Dylika verkningar kunna naturligtvis uppkomma också vid undanhållande av kortare varaktighet under förutsättning att gärningsmannen haft en syssla av särskild betydelse. Gränsdragningen mellan å ena sidan sådana svårare fall av undanhållande som böra bestraffas som rymning och å andra sidan övriga fall, som huvudsakligen ha karaktär av disciplinförseelser, har därför i förslaget utförts så, att till rymning hänföras de fall, då undanhållandet med hänsyn till dess varaktighet eller arten av gärningsmannens tjänstgöring medfört väsentligt avbräck i utbildningen eller annat avsevärt men för tjänsten. Vid ifrågavarande avgränsning kan emellertid hänsyn icke tagas endast till utevarons faktiska varaktighet. I kanske flertalet fall av undanhållande som åsyftar längre bortovaro avbrytes brottet genom att vederbörande tvångsvis återföres och det synes vara påkallat att dylika fall, även om utevaron varit kortvarig, hänföras till rymning. Med den verkliga utevarotiden har därför likställts den tid varunder gärningsmannen avsett att hålla sig undan. Till följd härav böra verkningarna av brottet bedömas även med hänsyn till det avbräck eller men för tjänsten som utevaron skulle medfört, därest den fått den avsedda varaktigheten. I enlighet härmed torde om någon, som avvikit utan att frivilligt återvända, befinnes ha avsett att hålla sig borta under obestämd tid, förutsättningarna för rymningsansvar i allmänhet få anses uppfyllda, oavsett arten av gärningsmannens tjänstgöring. Den utformning brottsbeskrivningen sålunda erhållit innebär att något särskilt rymningsuppsåt icke erfordras för att rymning skall föreligga. Däremot fordras, liksom eljest då i ett lagstadgande annat icke angives, att samtliga objektiva omständigheter täckas av gärningsmannens uppsåt. Att någon just under den tid han hållit sig borta skolat omplaceras till tjänstgöring av viktigare art, skall sålunda icke tagas i betraktande vid bedömande av undanhållandets verkningar, med mindre gärningsmannen ägt kännedom om omplaceringen eller i vart fall räknat med den på sådant sätt att eventuellt uppsåt kan anses föreligga. Straffsatsen för rymning under vanliga fredsförhållanden har föreslagits till fängelse eller disciplinstraff. Sistnämnda straffart avses främst få tilllämpning, då rymning första gången förövas av någon, som tidigare icke varit i militärtjänst och sålunda icke kan väntas till fullo inse vikten av militära plikters fullgörande. Dessutom kan naturligtvis sådant straff vara tillräckligt i vissa andra fall, exempelvis när någon hållit sig undan för att ombesörja personliga angelägenheter som ha stor vikt men dock icke äro sådana att de såsom laga förfall medföra straffrihet. Straffarbete har icke ansetts behöva ingå i straffsatsen. I förhållande till gällande rätt innebär vad sålunda föreslagits i viss m å n en nedsättning. Enligt 50 § SLK är nämligen maximistraffet straffarbete i ett år. Liksom vid undanhållande ha särskilda strafflatituder funnits böra fast-

105 26:12 ställas för beredskapstillstånd och krigstid. För rymning under beredskapstid torde icke böra ifrågakomma lägre straff än fängelse. Därjämte synes straffarbete böra kunna ådömas i högst två år. Då riket är i krig bör straffet vara endast straffarbete, högst i tio år. Även straffsatserna för beredskapstillstånd och krigstid innebära för vissa fall straffmildring vid jämförelse med motsvarande bestämmelser i SLK. Enligt 49 § bestraffas rymning av den som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning med fängelse eller straffarbete i högst två år; endast vid presumerad rymning i lindrigare fall kan disciplinstraff förekomma. På grund av stadgandet i 51 § kan emellertid vid rymning av två eller flera i samråd straffet för anstiftare skärpas till straffarbete i fyra år. I 153 §, som gäller i krigstid och annan tid då rikets krigsmakt är mobiliserad, stadgas straffarbete i minst sex månader och högst åtta år för rymning från trupp i fält, från fästning eller från fartyg på sjötåg. Om två eller flera krigsmän i samråd rymt under sådana omständigheter, kan jämlikt 154 § straffet för anstiftare ytterligare skärpas till straffarbete i tio år eller på livstid eller, om rymmarnas antal var stort, till dödsstraff. Enligt gällande rättstillämpning är rymning ett brott, vid vilket reglerna om åtalspreskription, 5: 14—19 SL och 47 § SLK, praktiskt taget sakna betydelse. Eftersom brottet anses vara fortlöpande (se NJA 1906 s. 45, 1907 s. 182 och 1924 s. 113 samt MO 1938 s. 41 noten), börjar nämligen preskriptionstiden i allmänhet att löpa först då rymmaren, frivilligt eller tvångsvis, inställer sig till tjänstgöring. Detta förhållande leder understundom till resultat som icke äro tillfredsställande; om exempelvis någon i samband med sin första värnpliktstjänstgöring avvikit till utlandet och återvänt först efter flera tiotal år, måste det i regel anses stötande att han efter återkomsten bestraffas för rymningen. Genom utredningens förslag torde emellertid ändring härutinnan inträda. Såsom framgår av 26: 21 har egenskapen av krigsman gjorts beroende av att vederbörande är tjänstgöringsskyldig. Eftersom rymning endast kan begås av krigsman, bör rymningsbrottet anses vara avslutat då tjänstgöringsskyldighet ej längre föreligger. Detta innebär att den som, vare sig på grund av värnplikt eller anställning i t. ex. reserven, inkallats till tjänstgöring under bestämd tid med inställelse viss angiven dag men uteblivit hela denna tid, har gjort sig skyldig till ett rymningsbrott som varat till och med den bestämda tjänstgöringstidens utgång. Vid denna tidpunkt börjar sålunda preskriptionstiden att löpa. Att tid, under vilken någon varit förrymd, jämlikt 27 § 3. D värnpliktslagen icke skall tillgodoräknas såsom fullgjord tjänstgöring, synes icke böra tillmätas betydelse i detta hänseende; fullgörandet av den eftertjänst som ifrågakommer, får anses kräva särskild tjänstgöringsorder. För fredstid, då tjänstgöringsskyldigheten för värnpliktiga och reservpersonal är till tiden noggrant bestämd, torde härmed preskriptionsfrågan få en tillfredsställande lösning såvitt angår huvuddelen av krigsmaktens personal. Beträffande beredskapstid synes preskriptionsfrågan vara av mindre betydelse. I den mån tjänstgöringsskyldigheten under sådan tid ej redan vid inställelsen är tidsbegränsad, torde skyldigheten i vart fall icke kunna anses

106 26:12 vara för handen längre ä n till beredskapstillståndets slut. Vad angår det fast anställda manskapet lärer förslaget medföra motsvarande jämkningar i preskriptionshänseende. Då rymning förövats av någon som tillhör denna personalgrupp, liksom då officer eller underofficer rymt, torde emellertid preskriptionstidens utgångspunkt i allmänhet bli den dag då rymmaren skiljes från tjänsten, antingen i administrativ ordning eller jämlikt 25: 9 SL enligt det remitterade förslaget. Under beredskapstillståndet i anledning av andra världskriget inträffade vissa i såväl riksdagen1 som pressen mycket uppmärksammade fall av avvikande till utländsk krigsmakt, de s. k. desertörfallen. Då i allmänhet de avvikna efter återkomsten ådömdes endast disciplinstraff, ansågs på vissa håll att den straffrättsliga behandlingen icke varit tillfredsställande. Därvid åsyftades närmast de fall i vilka de avvikna tagit frivillig anställning vid en främmande krigsmakt, som allmänt betraktades utgöra ett hot mot vårt eget land. Utredningen har övervägt huruvida fall sådana som de nämnda kunna anses påkalla en särskild besämmelse. Till en början har befunnits att den skillnad som i vissa lägen kan göras mellan länder, vilka äro fientligt inställda mot vårt land, samt andra, mera vänskapligt sinnade länder icke lämpligen bör läggas till grund i detta avseende. Det politiska bedömande, som detta skulle förutsätta, ha domstolarna icke möjlighet att göra. Under sådana förhållanden är den enda utvägen att införa en särskild bestraffningsregel, som gör varje avvikande till utländsk krigsmakt under beredskaps- eller krigstid till ett särskilt brott. Något verkligt behov av en sådan regel synes emellertid icke föreligga. För icke inkallad personal skulle den knappast kunna gälla med mindre den omfattade alla svenska medborgare, och tillräckliga skäl för ett så vidsträckt tillämplighetisområde torde ej vara för handen. Det är att märka att varje svensk medborgare som, då riket är i krig, bär vapen mot riket eller eljest gör tjänst åt fienden i verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fiendens krigföring, gör sig skyldig till krigsförräderi enligt 8: 2 SL i det remitterade förslaget eller 27: 1 i förevarande förslag. Vad angår krigsmännen blir tydligen, eftersom utevaron får förutsättas ha ganska betydande varaktighet, stadgandet om rymning i regel att tillämpa. Krigsman vilken tjänstgör som befälhavare gör sig därjämte förfallen till ansvar för övergivande av post. De för dessa brott under beredskaps- och krigstid i förslaget upptagna straffsatserna torde lämna möjlighet till tillfredsställande bedömning även av nu åsyftade fall. Om det exempelvis är notoriskt att vårt lands säkerhet är allvarligt hotad av viss främmande makt eller åtminstone känt att avsked icke beviljas krigsmän som önska taga anställning som frivilliga hos denna makt, måste uppenbarligen rymning som sker i sådant syfte anses vara begången under ytterst försvårande omständigheter, vartill hänsyn bör tagas vid straffmätningen. Omvänt är 1

Se andra kammarens protokoll 1943, nr 27, s. 124 o. f. samt 1945, nr 40, s. 13 o. f.

107 26:12 ett fall, då någon avvikit oaktat avsked kunnat erhållas, att bedöma såsom i viss mån förmildrande. På grund av det anförda har särskild bestämmelse för ifrågavarande fall icke upptagits i förslaget. 13 §. SLK innehåller vissa straffbestämmelser rörande övergivande av post och fylleri under vakttjänst. I 123 § SLK stadgas straff för befälhavare för trupp eller å fartyg samt för officer och underofficer som ej är befälhavare, då sådan person under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring obehörigen lämnar sin post eller finnes överlastad av starka drycker. Enligt 124 § är även skiltvakt straffbar om han övergiver sin post, lämnar den obehörigen åt annan eller finnes drucken å sin post. I krigstid och under annan tid då rikets krigsmakt är mobiliserad gälla dessutom straffbestämmelserna i 175 och 176 §§. Den förstnämnda av dessa avser befälhavare för vakt, förpost, fartyg eller trupp, som erhållit befallning att iakttaga eller utforska fiendens rörelser eller trygga krigsmakten emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara, ävensom officer och underofficer som ej ä r befälhavare med sådan tjänstgöring. Den straffbelagda gärningen består i att vederbörande obehörigen lämnar sin post eller eljest ådagalägger grov försummelse av de plikter, som vid den särskilda förrättningens utförande åligga honom, eller att h a n under tjänstgöringen finnes överlastad av starka drycker. Enligt 176 § straffas skiltvakt, som blivit utställd för att trygga krigsmakten emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara, om h a n visar grov försummelse i detta sitt åliggande, finnes under sådan tjänstgöring överlastad av starka drycker eller, innan avlösning skett, övergiver sin post eller lämnar den åt annan. Straffbestämmelser av det slag varom här är fråga ha uppenbarligen sin största betydelse under beredskapstillstånd och i krigstid. Detta bekräftas av de statistiska uppgifterna, enligt vilka straff för åsyftade gärningar utdömdes år 1937 i endast 33 fall men år 1942 i mer än 700 fall. Under vanliga fredsförhållanden skilja sig gärningarna till karaktären icke från andra tjänstebrott och det är därför i och för sig intet hinder att de bestraffas enligt de generella tjänstebrottsbestämmelserna, närmast 26: 18 i förslaget. Under beredskaps- och krigstid utgöra däremot ifrågavarande förfaranden ett allvarligare brott, vilket icke erhåller en tillfredsställande bedömning såsom tjänstefel. Då sålunda särskilda bestämmelser under alla förhållanden bli nödvändiga, torde det ur psykologisk synpunkt vara fördelaktigt att dessa få tillämpning även i fredstid, ehuru givetvis med beaktande av den ringare straffvärdhet, som hithörande brott då ha. Härigenom inskärpes betydelsen av vakttjänst och likartade uppgifter redan på ett stadium då krigsmaktens verksamhet huvudsakligen är inriktad på utbildning och övning. Erforderliga bestämmelser synas emellertid lämpligen kunna sammanföras i ett enhetligt stadgande. Det förfarande, som genom detta stadgande bör straffbeläggas, kan allmänt taget sägas innebära, att krigsman med viss syssla sviker den grundläggande

108 26:13 plikten att vara i funktion där sysslan skall fullgöras. Stadgandet torde däremot i princip icke böra omfatta åsidosättande av andra plikter i samband med sysslan. Felaktigheter som kunna begås vid utförande av en viss uppgift äro alltför olika till art och betydelse för att kunna hänföras under en bestämmelse av ifrågavarande natur och böra därför, i den m å n de icke falla under annan speciell brottstyp, lämpligen bedömas efter de generella tjänstebrottsbestämmelserna. Frågan vilka krigsmän som skola vara underkastade ett stadgande angående övergivande av post bör med hänsyn till vad förut anmärkts i främsta rummet bedömas på grundval av förhållandena under beredskapstillstånd och krigstid. Av stadgandets natur följer vidare, att det bör begränsas att avse krigsmän med sådana uppgifter att det är av särskild vikt att de finnas på sin post, vilket synes förutsätta att det skall vara fråga om relativt självständiga uppdrag. I enlighet med dessa synpunkter har stadgandet funnits böra avse två olika grupper befattningshavare. Den första utgöres av befälhavare för olika avdelningar av krigsmakten. Med befälhavare förstås därvid främst chef för truppförband, fartyg, flygplan eller annan sådan avdelning av krigsmakten. Består en styrka av flera avdelningar med särskilda chefer torde envar av dessa böra anses såsom befälhavare i här avsedd mening, därest ej hela styrkan, såsom exempelvis vid uppställning, marsch eller eljest, är samlad på sådant sätt att de lägre cheferna stå under direkt uppsikt av den högre chefen, som därigenom har tillfälle att omedelbart ingripa. Den andra gruppen utgöres av personer som fullgöra vakttjänst eller därmed likartad uppgift. Härmed avses olika slag av vakter och poster, inre såväl som yttre, med typiska bevakningsuppgifter. Vidare inbegripas dagbefäl, vakthavande befäl på fartyg, telefonposter och andra vilkas uppgifter påkalla att de ständigt skola vara tillgängliga. Även en vaktavdelnings slutna del bör anses ingå men däremot ej en vaktavdelning som väl skall ligga i beredskap men först efter viss tids varsel skall träda i verksamhet. Att, trots benämningen, de vakter vari besättningen på ett fartyg indelas, icke höra hit torde vara uppenbart. Vad angår brottsbeskrivningen i övrigt har i överensstämmelse med vad ovan anförts såsom den typiska gärningsformen upptagits obehörigt lämnande av post. Innebörden härav torde i alla praktiskt viktiga fall vara klar. E n vaktpost får sålunda icke övergiva sitt postställe förrän han blivit avlöst i behörig ordning. Och en befälhavare för avdelning i fält blir straffbar, om han utan att i vederbörlig ordning överlämna befälet avlägsnar sig från avdelningen. Men även om befälhavaren på ett formellt riktigt sätt överlämnat befälet, synes han under vissa omständigheter böra anses ha obehörigen lämnat sin post. I allmänhet bör visserligen ett överskridande av befogenheten att överlämna befälet bedömas efter de allmänna tjänstebrottsbestämmelserna, men för den händelse befälets överlämnande framstår såsom uppenbart obefogat, torde övergivande av post enligt denna paragraf böra anses föreligga. Att lämna sin post har tydligen närmast lokal inne-

109 26:13 börd. Någon skillnad med avseende å verkningarna föreligger emellertid icke, om någon i stället för att avlägsna sig från sin post sätter sig u r stånd att fullgöra tjänsten. Detta h a r därför upptagits såsom en andra gärningsform. Ett exempel härpå är att en vakt somnat på sin post, förutsatt naturligtvis att det ej skett av ren utmattning på grund av tjänsten, eftersom i sådant fall uppsåtligt brott icke föreligger. Ett annat exempel, vilket ansetts böra särskilt omnämnas i lagtexten, utgör det fall att någon förtärt starka drycker i sådan omfattning att han blivit ur stånd att sköta sin syssla. Vilken grad av påverkan som härvid skall fordras kan ej närmare preciseras i lagtexten utan måste bedömas med hänsyn till sysslans art och övriga omständigheter. Det är emellertid uppenbart att en lägre berusningsgrad än som kräves för fylleriansvar bör vara tillräcklig. I enlighet med vad här förut anförts men i viss motsats till 175 och 176 §§ SLK har däremot pliktförsummelse i övrigt icke medtagits i förevarande stadgande. Att en vaktpost lägger ifrån sig geväret eller mot erhållen instruktion vänder ryggen mot bevakningsföremålet, skall sålunda ej straffas enligt detta stadgande. Ett sådant fall blir i allmänhet att bedöma enligt de generella tjänstebrottsbestämmelserna. Det må emellertid framhållas att under krigstid även 27: 10 i förslaget kan vinna tillämpning. Straffet för övergivande av post under fredslid har föreslagits till disciplinstraff eller fängelse. Eftersom vakttjänsten under nämnda tid ofta bedrives i utbildningssyfte, torde disciplinstraff i allmänhet utgöra ett tillräckligt straff. Straffbestämmelsen omfattar emellertid även personer i särskilt ansvarsfull ställning, och dessutom k a n givetvis av brottet uppkomma skada. Med tanke främst på sådana fall h a r fängelse ansetts böra bibehållas i straffsatsen. Jämlikt 123 och 124 §§ SLK kan lägre straff än fängelse ådömas endast vid synnerligen mildrande omständigheter, och den föreslagna straffskalan innebär följaktligen en viss nedsättning. Under beredskapstillstånd och i krigstid har likaledes möjlighet att döma till disciplinstraff ansetts böra finnas, eftersom även då mer bagatellartade former avbrottet kunna förekomma. För krigstid h a r dock disciplinstraffets tillämpning gjorts beroende av den uttryckliga förutsättningen att brottet är ringa. Eljest har, som nämnts, bestämmelsen sin verkliga betydelse under nyssnämnda tider, i det att brottet då kan få mycket allvarliga följdverkningar. Med hänsyn härtill har, förutom disciplinstraff och fängelse, jämväl straffarbete funnits böra ingå i straffskalan, därvid maximum föreslagits för beredskapstid till två år och för krigstid i normala fall till fyra år. Om brottet förövas under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara, synes det till svårhetsgraden vara närmast likställt med grovt lydnadsbrott under liknande förhållanden enligt 26: 2 och grov underlåtenhet att uppfylla plikten att främja krigföringen enligt 27: 10. Såsom straffsats för detta fall har därför stadgats straffarbete i högst tio år eller på livstid, vilket medför möjlighet att döma till dödsstraff. I jämförelse med gällande rätt innebära de sålunda föreslagna straffsatserna ändring huvudsakligen såtillvida, att jämlikt 123—125 §§ SLK disciplinstraff kan ådö-

110 26:13 mas den som tillhör mobiliserad avdelning endast vid synnerligen förmildrande omständigheter samt att 175 § samma lag å ena sidan icke alls inrymmer möjlighet att tillämpa detta straff men å andra sidan upptager straffarbete i tio år såsom högsta straff för officer och underofficer som ej är befälhavare. Beträffande förevarande brottstyps förhållande till andra brott må framhållas att om någon, som obehörigen lämnat sin post, tillika avvikit från sin avdelning, han synes böra dömas även för undanhållande eller rymning. Däremot torde den som på grund av spritförtäring varit urståndsatt att sköta sin syssla endast böra straffas för övergivande av post, även om han varit så berusad att straffbestämmelsen för fylleri i och för sig varit tillämplig. Likaledes skall bestämmelsen om onykterhet i tjänsten icke tillämpas samtidigt med förevarande stadgande. 14 §. Såsom förut nämnts innehåller 96 § SLK straffbestämmelser rörande fylleri, förargelseväckande beteende och bristande i anständigt uppförande. Bestämmelsen avser den som gör sig skyldig till sådan förseelse under tjänstgöring eller eljest i fält, vid färd under militärbefäl eller ock inom förläggning, byggnad, anläggning, fartyg, luftfartyg eller område, som tillhör krigsmakten eller avses för dess behov. Straffet är disciplinstraff. I förslaget ersattes 96 § i första hand av bestämmelser i 26: 9 om oskickligt beteende, 26: 15 om fylleri och 26: 16 om förargelseväckande beteende. Därjämte har det funnits påkallat att vid sidan av den allmänna fylleribestämmelsen upptaga ett särskilt stadgande om onykterhet i tjänsten, vilket såväl beträffande graden av påverkan som i fråga om straffet är strängare än sagda bestämmelse. Sådant stadgande upptages i förevarande paragraf. Avgränsningen mot fall av onykterhet, som icke äga samband med själva tjänstgöringen, synes lämpligen kunna ske genom användande av uttrycket under tjänsteutövning. I sak torde härigenom nämnvärd skiljaktighet icke uppkomma i förhållande till 96 § SLK, där »under tjänstgöring» just anses innebära att brottet skett under faktisk tjänsteutövning. I enlighet med vad straffrättskommittén anfört (SOU 1944:69 s. 172) torde i begreppet tjänsteutövning i allmänhet icke ingå färd till eller från tjänsteförrättning. Då en avdelning färdas under militärbefäl, utför emellertid befälhavaren tydligen tjänsteuppgifter, och det synes vara befogat att anse även övrig personal i avdelningen vara i tjänsteutövning. Beträffande det i 96 § upptagna fallet, att någon är onykter vid färd under militärbefäl, torde därför någon särskild bestämmelse ej vara erforderlig. Stadgandet torde böra omfatta alla fall av berusning under tjänsteutövning då tjänstbarheten är nedsatt. Det bör således ej fordras att berusningen faktiskt haft menlig inverkan på tjänstgöringen. Å andra sidan synes det ej lämpligt att bedömningen huruvida tjänsteförmågan är nedsatt skall, såsom

Ill 26:14 i fråga om förande av motorfordon, grundas å någon presumtionsregel. Bestämmelse av dylik innebörd skulle uppenbarligen på ifrågavarande område medföra avsevärda svårigheter i tillämpningen. För straffbarhet torde böra förutsättas att vederbörande är så påverkad att hans förmåga att fullgöra tjänsten kan antagas vara nedsatt. I den mån det anses påkallat att ringare grad av påverkan skall medföra ansvar bör i tjänstereglementet införas förbud mot varje spritförtäring i samband med tjänsten eller ock stadgas förbud att inneha spritdrycker inom militära områden; överträdelser däremot kunna då bestraffas såsom tjänstefel. Emellertid är tydligt att vid bedömningen i varje särskilt fall av tjänsteförmågan hänsyn måste tagas till arten av gärningsmannens tjänstgöring; i fråga om mera krävande tjänst måste även ringa grad av påverkan anses nedsätta tjänstbarheten. Att enligt förevarande bestämmelse straffskyldighet kommer att inträda vid en betydligt lägre grad av påverkan än som fordras för vanligt fylleriansvar är uppenbart. Även den i nästföregående paragraf i förslaget upptagna straffbestämmelsen rörande övergivandet av post synes kräva högre grad av påverkan än förevarande paragraf. För tillämpning av berörda bestämmelse förutsattes nämligen, att krigsman genom förtäring av starka drycker eller annorledes satt sig ur stånd att fullgöra sin tjänst. Förevarande paragraf kan därför få tillämpning jämväl å exempelvis en vaktpost; men om någon genom spritförtäring är förfallen till straff för övergivande av post bör h a n uppenbarligen ej tillika straffas enligt den mera generella bestämmelsen i denna paragraf. Jämte påverkan av spritdrycker torde stadgandet även böra avse påverkan genom andra berusningsmedel, morfin, kokain o. d. Att den, som vid användande av läkemedel i enlighet med dess syfte råkar bli påverkad därav, icke skall straffas följer därav, att i sådant fall icke kan anses vara fråga om berusningsmedel. Dessutom fordras för straffbarhet att uppsåt täcker de objektiva omständigheterna. Frågan om det subjektiva rekvisitet har betydelse särskilt med avseende å spritförtäring före tjänstgöringens början. Den som vet, att h a n vid viss tidpunkt skall träda i tjänstgöring, är givetvis icke fri från ansvar för onykterhet i tjänsten endast därför, att förtäringen ägt r u m före denna tidpunkt. Då någon efter kort varsel kallats till extra tjänstgöring, synes man, vid prövning huruvida eventuellt uppsåt kan antagas föreligga, ha att taga hänsyn till den grad av sannolikhet, varmed tjänstgöringsorder kunnat påräknas; enbart oaktsamhet i detta hänseende föranleder ej ansvar enligt förevarande paragraf. Under beredskaps- och krigstid, då krigsman så gott som ständigt måste vara beredd att tjänstgöra, kan tydligen påverkan under tjänstgöring oftare än under fredstid tillräknas honom såsom uppsåtligt brott, även om spritförtäringen skett under tid då han icke vetat n ä r tjänstgöringen skulle börja. Straffsatsen för onykterhet i tjänsten bör givetvis, såsom i 96 § SLK, innehålla disciplinstraff. I många fall måste emellertid detta straff framstå

112 26: 14 såsom otillräckligt. Särskilt då befälhavare eller annan i ansvarsfull ställning varit så påverkad att hans tjänsteduglighet avsevärt nedsatts, måste brottet till svårhetsgraden anses jämförbart med grovt tjänstefel. På grund härav har i straffsatsen upptagits även fängelse. 15 §. I denna paragraf upptager förslaget, såsom anmärkts vid nästföregående paragraf, en straffbestämmelse rörande fylleri. Den allmänna straffbestämmelsen angående fylleri skall enligt det remitterade förslaget upptagas i 11:9 SL. Jämlikt denna bestämmelse skall den som på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus, uppträder berusad så att det framgår av hans åtbörder eller orediga tal dömas för fylleri till böter, högst femhundra kronor. För att möjliggöra bestraffning av fylleri inom krigsmakten även då det ej förövas å allmän plats torde det vara nödvändigt att i förslaget upptages en motsvarighet till 96 § SLK i vad den avser fylleri i annat fall än under tjänsteutövning. Den nuvarande uppräkningen av olika lokaliteter torde dock böra ersättas av en mera allmän beskrivning, och föreslås i sådant hänseende uttrycket område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten, vilket i allt väsentligt torde omfatta vad i 96 § SLK avses. Som exempel på områden som ingå härunder må nämnas kasernområden och övningsområden. Med utrymmen avses lokaler inom byggnader, anläggningar, fartyg och flygplan. Villkoret att det skall vara fråga om något som nyttjas av krigsmakten torde dock medföra, att utrymmen som upplåtits uteslutande för enskilt bruk, såsom särskild tjänstebostad, icke omfattas av stadgandet. Däremot måste mässlokaler i allmänhet anses vara utrymmen som nyttjas av krigsmakten. Enligt den angivna beskrivningen komma även vissa fall som eljest bort bestraffas enligt 11: 9 att i stället hänföras till förevarande stadgande. Det torde ock vara lämpligt, att alla fall som ha den nära anknytning till krigsmakten som beskrivningen angiver, bedömas efter en och samma paragraf. I övrigt överensstämmer brottbeskrivningen i förslaget med 11: 9. För straffbarhet enligt förevarande paragraf fordras alltså, att krigsman inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten uppträder berusad så att det framgår av hans åtbörder eller orediga tal. Straffet är, i överensstämmelse med 96 § SLK, disciplinstraff. 16 §. Den i gällande 11:15 SL upptagna bestämmelsen om förargelseväckande beteende motsvaras i det remitterade förslaget av ett stadgande i 11: 10. Enligt detta skall den som, i annat fall än förut i 11 kap. är sagt, för oljud på allmän plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten dömas för förargelseväckande beteende till böter, högst femhundra kronor.

113 26: 16 Liksom under nästföregående paragraf i förslaget anförts beträffande fylleri, torde även förargelseväckande beteende böra kunna straffas då det begås av krigsman inom krigsmaktens lokaliteter, även om brottsplatsen ej k a n betecknas såsom allmän plats och gärningen ej heller k a n anses ha skett offentligen. Den bestämmelse, som på grund härav blir erforderlig och som ersätter det nuvarande stadgandet i 96 § SLK, har upptagits i första stycket av förevarande paragraf. Såsom grundläggande villkor för straffbarhet enligt denna bestämmelse h a r angivits, att gärningen skett inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten. Innebörden av detta uttryck framgår av motiveringen till 26: 15 i förslaget. Till följd av begränsningen i lokalt hänseende blir det i 11: 10 SL i det remitterade förslaget upptagna kravet på offentlighet överflödigt. På grund härav har den straffbara gärningen beskrivits så att krigsman inom område eller utrymme som nyss sagts för oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse. Utöver vad ovan nämnts avviker denna beskrivning från gärningsbeskrivningen i 11:10 endast såtillvida, att förargelse hos allmänheten ersatts av allmän förargelse. Denna ändring avses icke ha saklig betydelse utan är helt betingad av det förhållandet att allmänheten oftast icke har tillträde till de lokaliteter varom här är fråga. Ehuru sålunda förevarande bestämmelse i princip skall ha samma innebörd som 11: 10, torde den likväl i vissa avseenden kunna få en vidare tillämpning. Sistnämnda lagrum gäller, som nämnts, endast i annat fall än förut i 11 kap. ä r sagt. Detta torde visserligen analogivis medföra att ej heller den h ä r behandlade bestämmelsen bör tillämpas då ett brott är att bedöma efter 11: 1—9 SL i det remitterade förslaget. I 11:4 om störande av förrättning eller allmän sammankomst talas emellertid endast om allmän andaktsövning och i 11:7 om brott mot trosfrid angives gärningen såsom offentligt skymfande av sådant som av trossamfund hålles heligt. I den mån nämnda bestämmelser på grund av rekvisiten »allmän» resp. »offentligt» icke kunna tillämpas å krigsman, som inom krigsmakten stör andaktsövning eller skymfar något som hålles heligt, synes han i stället i allmänhet vara förfallen till straff för förargelseväckande beteende enligt 26: 16. På liknande sätt torde detta stadgande kunna få tillämpning även i andra fall, exempelvis då gärning som i 9 : 4 eller 5 SL i det remitterade förslaget förövats utan att offentlighetsrekvisitet är uppfyllt. Straffet för förargelseväckande beteende h a r liksom i 96 § SLK bestämts till endast disciplinstraff. Till andra stycket av förevarande paragraf h a r överförts den nuvarande bestämmelsen i 96 a § SLK, enligt vilken den som i militär tjänstedräkt deltager i demonstrationståg, av vad slag det vara må, straffas med disciplinstraff. Sistnämnda stadgande fanns icke i den ursprungliga lydelsen av SLK utan infördes genom lag den 26 juni 1936. Till grund härför låg ett förslag av 1933 års kommitté för utredning angående åtgärder mot statsfientlig verk8—462397

114 26 :16 samhet (SOU 1935:8). Kommittén anförde att beträffande möten i allmänhet vore, utöver de allmänna bestämmelser som församlingsrätten enligt SL och ordningsstadgan för rikets städer vore underkastad, församlingsrätten för personer lydande under SLK inskränkt genom stadgandena i 73 § SLK om olovlig sammankomst och lagen den 16 juni 1906 om förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster m. m. Medan 73 § SLK riktade sig mot sådana för krigslydnaden farliga sammankomster, som holies inom krigsmakten, avsåge 1906 års lag att förhindra, att krigsfolk deltoge i civila sammankomster, vid vilka disciplinupplösande propaganda vore att förvänta. Sistnämnda lag vore i allmänhet icke tillämplig å deltagande i demonstrationståg. Starka skäl syntes emellertid tala för ett förbud mot sådant deltagande. En politisk demonstration avsåge att vara en opinionsyttring. Att uniformsklädd militär deltoge i en sådan meningsyttring syntes icke väl överensstämma med den återhållsamhet som från militär sida borde visas vid uppträdandet i uniform. Det läte sig icke göra att inskränka ett förbud till politiska demonstrationer eller av politiska partier anordnade demonstrationer. Kommittén föreslog därför att i 1906 års lag skulle införas ett generellt förbud för krigsmanskap att i militär tjänstedräkt deltaga i demonstrationståg; beträffande officerare och underofficerare borde saken regleras i de militära reglementena. I proposition till 1936 års riksdag angående vissa hithörande lagstiftningsfrågor upptogs emellertid icke någon bestämmelse om förbud mot deltagande i demonstrationståg. Departementschefen ansåg, i likhet med kommittén, tendenserna att politisera den officiella uniformen vara olämpliga men erinrade, att då det ifrågasatta förbudet närmast vore att betrakta som en ordningsföreskrift till skydd mot missbruk av uniformen, förbudet borde även såvitt anginge manskapet regleras i de militära reglementena. Första lagutskottet fann det vara mest förenligt med bestämmelsernas natur, att förbudet beträffande all militär personal reglerades i lag, och föreslog att ett stadgande därom infördes i en ny paragraf, 96 a §, i SLK. Riksdagen biföll detta förslag. I en den 21 maj 1941 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrivelse (se MO 1942 s. 183), vilken överlämnats till utredningen för att beaktas vid revisionen av SLK, har militieombudsmannen ifrågasatt, om icke vissa undantag från förbudet vore av behovet påkallade. Det erinrades att vid 1941 års förstamaj-demonstrationståg i Stockholm flottans och Svea livgardes musikkårer deltagit i uniform. Demonstrationståget i fråga, allmänt benämnt medborgartåg, hade visserligen en annan karaktär än sådana tåg vilka man i allmänhet betecknade såsom demonstrationståg, men det oaktat kunde enligt militieombudsmannens mening någon tvekan icke råda därom att det vore att anse såsom sådant demonstrationståg, i vilket militär personal i tjänstedräkt icke ägde att deltaga. (Jfr MO 1937 s. 81 och 1938 s. 22.) Utredningen har icke funnit skäl föreligga att föreslå upphävande av ifrågavarande förbud, vilket icke avser deltagandet i och för sig i demonstrationståg utan endast åsyftar att förhindra att därvid användes militär uniform. Den militära uniformen är en tjänstedräkt och, även om den eljest an-

115 26:16 vändes jämväl utom tjänsten, synes det stötande att deltagare i demonstrationståg skall få markera sin tjänsteställning genom bärande av tjänstedräkt, i all synnerhet då fråga är om demonstrationer som äro anordnade av politiska ytterlighetspartier eller ha försvarsfientligt syfte. För att emellertid icke genom förbudet militär personal skall förhindras utöva politisk verksamhet synes krigsman i och för deltagande i demonstrationståg böra ha rätt att använda civil klädsel, och utredningen förordar att bestämmelser i detta syfte införas i tjänstereglementet. Stadgandet har bibehållits i princip oförändrat. Att i lag begränsa förbudet till deltagande i politiskt demonstrationståg, synes knappast möjligt utan att tillämpningsområdet för detsamma blir oklart med därav följande svårigheter i tillämpningen. För att tillgodose det i militieombudsmannens ovannämnda skrivelse framförda önskemålet om undantag från förbudet, synes emellertid Kungl. Maj:t böra erhålla möjlighet att göra inskränkningar, generellt eller för särskilda fall. Stadgandet har därför givits den utformningen, att krigsman som deltager i demonstrationståg iklädd militär tjänstedräkt, där det ej är av Konungen medgivet, straffas som i första stycket avses, vilket dock ej innebär att den där angivna brottsbeteckningen skall tillämpas. Straffet är sålunda liksom hittills disciplinstraff. 17 och 18 §§. I 129, 130 och 131 §§ SLK behandlas de generella tjänstebrotten. Den första av dessa paragrafer stadgar straff för krigsman, som uppsåtligen på annat sätt, än annorstädes i SLK ä r sagt, begår förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel eller för att gynna eller skada annan eller eljest till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller som uppsåtligen i sådan avsikt underlåter sin ämbets- eller tjänsteplikt. Om den brottslige ä r officer eller underofficer, skall h a n dömas efter ty om ämbetsbrott av dylik beskaffenhet i allmän lag stadgas. Hör h a n till manskapet, är straffet straffarbete i högst två år eller fängelse eller, där brottet skedde av förhastande och ingen eller ringa skada kom därav, disciplinstraff. I 130 § stadgas att krigsman, som visar vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgörande av de tjänsteplikter, som åligga honom efter reglementen eller andra allmänna författningar, instruktioner eller särskilda föreskrifter eller som påkallas av förhållandenas beskaffenhet, skall, om ej i SLK eller annan lag särskilt ansvar ä r satt å förseelsen, beläggas med disciplinstraff. Finnes förbrytelsen vara av svårare beskaffenhet, än att den k a n anses vara försonad med disciplinstraff, skall den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid. Förekomma synnerligen försvårande omständigheter, må, om den brottslige ä r officer eller underofficer, dömas till avsättning. Enligt 131 § skall, om förbrytelse som i 129 eller 130 § sägs tillika innefattar annat uppsåtligt brott eller sådant vållande, vara straff efter SLK eller allmän lag bör följa gälla vad i 4 kap. SL och 34 § SLK stadgas, De straffbud i SL som närmast motsvara 129 och 130 §§ SLK äro bestäm-

116 26: 17 och 18 melserna om de generella ämbetsbrotten i 25: 16 och 17. Liksom de förstnämnda lagrummen äro dessa tillämpliga endast då särskilt ansvar icke är satt å en begången gärning. Jämväl i överensstämmelse med SLK gäller emellertid enligt 25: 18 SL att om en förbrytelse, som i 16 eller 17 § ä r sagd, tillika innefattar annat brott, konkurrensreglerna i 4 kap. skola äga tilllämpning. Detta anses innebära att den som begått en brottslig handling, t. ex. skadegörelse, och därigenom brutit mot en honom åliggande tjänsteplikt, t. ex. skyldighet att vårda den skadade egendomen, skall dömas icke blott för skadegörelse utan även för tjänstefel enligt 25: 16 eller 17. På motsvarande sätt ha bestämmelserna om de generella tjänstebrotten i SLK tilllämpats. Enligt det remitterade förslaget skola stadgandena i 25: 16—18 ersättas av nya bestämmelser. I 25: 1 stadgas sålunda att ämbetsman, som genom handling eller underlåtenhet missbrukar sin ställning till förfång för det allmänna eller någon enskild, skall, där ej gärningen utgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med straff, dömas för tjänstemissbruk till avsättning eller suspension från tjänsten. Om skäl äro därtill, skall den brottslige tillika dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. I ringa fall är straffet allenast böter. Är tjänstemissbruk med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, dömes för grovt tjänstemissbruk till avsättning och straffarbete i högst sex år. Enligt 25: 4 skall ämbetsman, som av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet, dömas, där ej gärningen utgör tjänstemissbruk eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till böter eller suspension. Är felet grovt, är straffet avsättning eller suspension samt, om skäl äro därtill, tillika fängelse. Genom att stadgandet i 25: 18 SL icke erhållit motsvarighet i det remitterade förslaget ha bestämmelserna däri om de generella ämbetsbrotten blivit helt och hållet subsidiära. Om en ämbetsman begår ett allmänt brott, skall h a n sålunda dömas endast för detta, även om h a n genom brottet åsidosatt tjänsteplikt. Sistnämnda omständighet förutsattes skola beaktas vid straffmätningen inom den för det allmänna brottet gällande latituden. Enligt 25: 5 kan emellertid åsidosättandet av tjänsteplikten medföra att straffmaximum, som icke uppgår till fängelse i två år, får överskridas intill denna gräns. Dessutom märkes regeln i 25: 7, enligt vilken ämbetsman, som dömes för allmänt brott, i vissa fall därjämte skall dömas till avsättning eller suspension. Då avsättning eller suspension sålunda ådömes skall detta beaktas vid bestämmandet av annat straff för brottet. De nu återgivna bestämmelserna i det remitterade förslaget gälla i princip endast dem som äro ämbetsmän. I 25: 11 finnes angivet vilka som äro att anse som ämbetsmän eller eljest skola vara underkastade ämbetsansvar. Detta stadgande torde emellertid vara avfattat närmast med tanke på civila befattningshavare och i 26: 22 i förevarande förslag h a r därför upptagits en bestämmelse om vilka av krigsmaktens personal som skola vara underkasta-

117 26:17 och 18 de sådant ansvar. Såsom ovan i den allmänna motiveringen anförts föreslår utredningen, att de krigsmän som ha ämbetsansvar skola vara helt underkastade bestämmelserna i 25 kap. SL i det remitterade förslaget. För dessa krigsmän komma alltså stadgandena om de generella ämbetsbrotten i 25 kap, att få direkt tillämpning. På grund härav får frågan om generella tjänstebrottsstadganden för krigsmaktens del endast betydelse för sådana krigsmän som icke äro underkastade ämbetsansvar. Det är givetvis lämpligt att erforderliga bestämmelser i detta hänseende anordnas efter samma principer som enligt det förut anförda ligga till grund för de nya stadgandena i SL om de generella ämbetsbrotten. Bestämmelserna böra sålunda uppdelas på två stadganden, det ena för svårare och det andra för lindrigare fall, och båda böra göras subsidiära i förhållande till alla andra straffbud, det senare dessutom i förhållande till det förra. Det synes vara fördelaktigt att bestämmelserna därjämte så långt möjligt utformas i överensstämmelse med motsvarande stadganden i 25: 1 och 4. Den svårare formen av generellt tjänstebrott behandlas i 26: 17 i förslaget. Bestämmelsen avser krigsman som ej är underkastad ämbetsansvar, och gärningen beskrives i nära anslutning till 25: 1 såsom missbruk, genom handling eller underlåtenhet, av krigsmannens ställning till förfång för krigsmakten eller eljest det allmänna eller någon enskild. Förutom i fråga om brottssubjektet avviker denna beskrivning från 25: 1 endast såtillvida, att såsom ett praktiskt viktigt exempel på förfång för det allmänna inskjutits förfång för krigsmakten. Missbruk av ställning behöver här icke innebära annat än att en krigsman obehörigen utnyttjar denna sin egenskap, men uppenbarligen kan brottet i allmänhet endast begås av sådan krigsman, som genom honom tilldelad uppgift erhållit en särskild ställning. Att brottsstadgandet är subsidiärt angives genom att straffbarheten gjorts beroende av att gärningen ej är särskilt belagd med straff. De i 25: 1 angivna exemplen på särskilt straffbelagda gärningar, förskingring och annan trolöshet, ha ej upptagits, då dessa brottstyper synts vara av mindre praktisk betydelse såvitt gäller h ä r ifrågavarande personal. Straffskalan föreslås, i nära överensstämmelse med vad enligt 129 § SLK gäller för manskap, skola innehålla fängelse eller straffarbete i högst två år eller, i ringa fall, disciplinstraff. I jämförelse med straff latituderna i 25: 1 är vad sålunda föreslagits avsevärt mildare. Detta torde vara motiverat med hänsyn till att så allvarliga fall som skola täckas av nämnda lagrum knappast kunna tänkas för den personal, som ej ansetts böra ha ämbetsansvar. På grund härav synes också brottsbeteckningen tjänstemissbruk vara mindre lämplig för förevarande brott. I stället har föreslagits tjänstesvek. I 26:18 första stycket i förslaget ha upptagits bestämmelser om den lindrigare formen av generellt tjänstebrott. Eftersom krigsmän utan ämbetsansvar i allmänhet icke torde ha åligganden direkt enligt lag eller annan författning, synes angivandet av tjänsteplikterna mera böra ske i anslutning till 130 § SLK ä n 25: 4. I enlighet härmed har stadgandet i förevarande

118 26:17 och 18 paragraf erhållit den utformningen att för tjänstefel skall dömas om krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom åligger enligt reglementen, instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller tjänstens beskaffenhet, där ej gärningen utgör tjänstesvek eller eljest är särskilt belagd med straff. I fråga om straffet föreslås disciplinstraff eller, om felet är grovt, fängelse. Detta ansluter sig nära till såväl 130 § SLK som 25: 4. I andra stycket av 26: 18 h a r intagits ett stadgande som angiver att till krigsmans tjänsteplikt också hör att iakttaga föreskrifter som av förman meddelats till skydd för allmän ordning. Härom må hänvisas till vad som anförts vid 26: 1 i förslaget. 19 §. Enligt 33 § SLK skall vad i allmän lag finnes stadgat om delaktighet i brott och försök till brott lända till efterrättelse vid tillämpningen av SLK, dock med iakttagande av de ytterligare eller skiljaktiga stadganden som däri förekomma. Ett dylikt stadgande finnes i 57 §, vari föreskrives att om krigsman eller annan, som lyder under SLK och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, förlett eller hjälpt någon till rymning, h a n skall straffas så som hade han själv rymt. Härjämte innehåller emellertid SLK vissa bestämmelser om stämpling till brott och om underlåtenhet att avslöja brott eller stämpling därtill. I 51 och 154 §§ stadgas sålunda straff för krigsmän som i samråd beslutat rymma ändå att brottet icke kommit till verkställighet. Enligt 58 och 155 §§ straffas krigsman eller annan, som lyder under SLK och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, om han vet att någon ärnar rymma och underlåter att i tid uppenbara de omständigheter som äro honom kunniga eller om han, efter det rymningsbrott förövats, hyst eller dolt rymmaren med vetskap om dennes brott. Ett liknande straffbud finnes i 151 § för det fall att någon underlåter att avslöja krigsfånge, som ärnar avvika, eller med vetskap om avvikandet hyser eller döljer honom. Slutligen stadgas i 69 § straff för den som fått veta att stämpling till uppror är å färde och ej i tid för befälhavaren uppenbarar de omständigheter, som äro honom kunniga. De allmänna bestämmelserna i ifrågavarande ämne äro upptagna i 3 k a p . SL. I 3: 1—4 behandlas anstiftan och egentlig delaktighet, i 3: 5 och 6 stämpling, varmed avses att två eller flera i samråd beslutit verkställandet av något brott, samt i 3: 7 och 8 underlåtenhet att avslöja brott. Om försök till brott stadgas i 3: 13. De nu omnämnda bestämmelserna i SL h a i det remitterade förslaget underkastats en delvis genomgripande omreglering. I 3 kap. upptages såsom 1 § en bestämmelse om försök. Denna innebär att den som påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till fullbordan, skall i de fall lagen utsätter straffas för försök till brottet, under förutsättning att fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan

119 26:19 fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Straffet skall i allmänhet sättas under vad som bort följa å den fullbordade gärningen. I 2 § stadgas om förberedelse till brott. Den som, med uppsåt att främja straffbelagd gärning, lämnar eller mottager förlag eller vederlag för brottet eller ock tager viss befattning med hjälpmedel, såsom gift, sprängämne, vapen o. d., skall i de fall lagen utsätter straffas för förberedelse till brottet, där han ej förskyllt straff för medverkan till fullbordat brott eller försök. I vissa fall som särskilt angivas straffas ock stämpling som förberedelse. Med stämpling förstås, att någon söker anstifta annan, i samråd med annan beslutar eller ock åtager eller erbjuder sig att utföra gärningen. Straffet sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen och endast under vissa omständigheter må det överstiga straffarbete i två år. Enligt 3 § skall straff för försök eller förberedelse i vissa fall, såsom vid avbrytande av gärningens utförande, ej ådömas. I 4 och 5 §§ behandlas medverkan till brott. För innehållet i dessa paragrafer lämnas redogörelse i fortsättningen. Slutligen stadgar 6 § om underlåtenhet att avslöja brott samt om underlåten tillsyn. Underlåter någon att i tid avslöja straffbelagd gärning som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, skall han i de fall lagen utsätter straffas för underlåtenhet att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre mån medverkat till sådan gärning, dock må ej i något fall dömas till högre straff än straffarbete i två år. För underlåten tillsyn straffas föräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare som underlåta att från straffbelagd gärning hindra den som står under deras vård eller lydnad. Varken för underlåtenhet att avslöja brott eller för underlåten tillsyn må straff ådömas, med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan följa därå. P å grundval av de föreslagna nya bestämmelserna har i förevarande paragraf i förslaget upptagits vissa stadganden om förberedelse till brott, underlåtenhet att avslöja brott och medverkan. I första stycket av paragrafen ha upptagits bestämmelser, som innebära att förberedelse till brott som i 3 § och 12 § andra stycket sägs, så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott skall straffas efter ty i 3 kap. stadgas samt att såsom förberedelse ock skall anses stämpling. Härigenom kommer alltså myteri samt sådan rymning, som förövas under beredskapstillstånd eller då riket är i krig, att bliva straffbara redan på förberedelsestadiet, varjämte underlåtenhet att avslöja dessa brott blir förenad med ansvar. Eftersom stämpling torde utgöra den praktiskt viktigaste förberedelseformen vid såväl myteri som rymning, har det synts nödvändigt att likställa stämpling med annan förberedelse. Däremot har försök till dessa brott icke ansetts behöva medtagas. Icke heller har det i övrigt funnits påkallat att stadga straff för försök eller förberedelse till eller underlåtenhet att avslöja brott som i 26 kap. omförmälas. I förhållande till SLK innebär ifrågavarande stadgande väsentligen dels att även förberedelse till myteri och ej endast, såsom enligt 69 §, underlåtenhet att avslöja stämpling gjorts straffbar, dels ock att förberedelse till rymning och underlåtenhet att avslöja dylikt brott, i motsats till vad som gäller enligt 51

120 26: 19 och 58 §§, icke skall föranleda straff under vanlig fredstid. Anledningen till att i 69 § endast underlåtenheten att avslöja men ej själva stämplingen straffbelagts framgår ej av förarbetena. Beträffande det i 58 § SLK intagna stadgandet om straff för den som hyser eller döljer rymmare samt motsvarande stadgande i 151 § må anmärkas att dessa synas sakna praktisk betydelse. Eftersom brottet i allmänhet fortgår då döljandet sker, kan nämligen detta bestraffas såsom medverkan, och i den mån någon döljer rymmare sedan rymningsbrottet avslutats, gör han sig förfallen till straff för skyddande av brottsling enligt 10: 10 SL i det remitterade förslaget. Vad härefter angår medverkan må till en början framhållas, att jämlikt 33 § SLK de allmänna reglerna rörande delaktighet i brott i full utsträckning äga tillämpning därest krigsman gjort sig skyldig till delaktighet i brott som förövats av annan krigsman mot straffbestämmelse i SLK. Annorlunda förhåller det sig däremot beträffande civilas medverkan till militära brott. I denna del gäller för närvarande att, om den gärning varom är fråga tillika innefattar allmänt brott, den civile delaktige straffas för sin medverkan enligt de vanliga delaktighetsbestämmelserna i 3 kap. SL. Den civilperson som anstiftar en krigsman att i tjänsten misshandla en annan krigsman skall sålunda straffas såsom för anstiftan av misshandelsbrott enligt 10 eller 14 kap. SL. Civilpersons medverkan till rent militärt brott är däremot i regel icke belagd med straff. Det sista är sålunda fallet om en civilperson t. ex. anstiftar en krigsman till brott mot krigslydnaden. Däremot har i 8: 16 SL enligt dess gällande lydelse som ett självständigt brott straffbelagts, att någon förleder eller hjälper krigsman till rymning. På motsvarande sätt gäller för närvarande enligt SL att den, som icke h a r sådan särskild ställning, t. ex. såsom ämbetsman, gäldenär eller syssloman, som förutsattes vid vissa brott, icke k a n straffas för delaktighet i sådant brott. Härutinnan medför det remitterade förslaget ändring. 3 : 4 SL i det remitterade förslaget innehåller, att straff som är stadgat för viss gärning skall, där ej annat följer av annan bestämmelse i 3 kap. eller för särskilda fall är föreskrivet, tillämpas ej blott å den som utfört gärningen utan jämväl å annan som främjat denna med råd eller dåd. Den som ej är att anse såsom gärningsman skall, om h a n förmått annan till utförandet, dömas för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp därtill. Vidare stadgas bland annat, vilket har särskild betydelse i nu ifrågavarande sammanhang, att straff som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställning även skall drabba den som jämte honom medverkat till gärningen. 1 3 : 5 stadgas att, om någon förmåtts att medverka genom tvång, svek eller missbruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkat allenast i mindre mån, hans straff må nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen samt att i ringa fall ej skall till straff dömas. Detsamma skall gälla, då fråga är att straff som är stadgat för någon i särskild ställning skall tillämpas på annan medverkande. De sålunda återgivna bestämmelserna i det remitterade förslaget överensstämma i huvudsak med vad straffrättskommittén i denna del föreslagit i det

121 26: 19 år 1944 avgivna betänkandet med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten. I anslutning till förslaget härutinnan uttalade kommittén (s. 115), att civilpersons medverkan till militär förbrytelse generellt borde underkastas de allmänna bestämmelserna om straff för medverkan till brott. I överensstämmelse härmed föreslog kommittén i det år 1945 avlämnade förslaget till följdändringar i SLK sådana ändringar, som föranleddes av att civila medverkande skulle vara underkastade straff enligt SLK för medverkan till däri omförmälda brott. I det remitterade förslaget har, på sätt kommittén från n u angivna utgångspunkt föreslagit, icke upptagits någon motsvarighet till bestämmelsen i nuvarande 8: 16 SL om ansvar för medverkan till rymningsbrott. I princip finner utredningen det vara riktigt att även de som icke äro krigsmän skola vara underkastade ansvar därest de medverkat till militära brott. Därvid är att märka, att med hänsyn till naturen av de rent militära brotten civil person icke kan tänkas vara gärningsman till dylikt brott utan endast torde kunna göra sig skyldig till anstiftan eller medhjälp. Vidare m å erinras, att enligt 3: 5 straffet för civil person, vilken medverkat till brott mot straffbestämmelse som avser brott av krigsman, må nedsättas under vad eljest är stadgat och att i ringa fall ej skall till straff dömas. För genomförande av principen att envar, såväl krigsman som annan, skall jämväl såvitt gäller straffbestämmelser för brott av krigsman vara underkastad eljest gällande stadganden om ansvar för medverkan erfordras icke något särskilt stadgande. Regeln synes emellertid icke böra gälla utan undantag och om dessa ha bestämmelser upptagits i andra stycket av förevarande paragraf. I 25: 10 SL i det remitterade förslaget stadgas, att för medverkan till tjänstefel varom i 25:4 sägs allenast må dömas den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt. Grunden härtill är att det med hänsyn till tjänstefelets natur icke ansetts erforderligt att utom ämbetsmannen själv även straffa en medverkande som ej har ämbetsansvar och att de talrika disciplinära bestämmelser, som kunna användas mot ämbetsmän men vilkas tillämpning är beroende på olika hänsyn utanför det straffrättsliga bedömandet, icke gälla för dem som ej ha ämbetsansvar. I överensstämmelse härmed bör uppenbarligen en motsvarande begränsning göras i fråga om ansvar för medverkan till tjänstefel enligt 26: 18 i förevarande förslag. Därav synes emellertid följa att liknande begränsningar böra gälla i fråga om övriga militära brott som enligt straffsatserna äro av samma svårhetsgrad som tjänstefel. Till sådana brott höra enligt förslaget bland annat lydnadsbrott som icke är grovt, undanhållande utom i krigstid samt rymning och övergivande av post under vanliga fredsförhållanden. I fråga om motsvarande brott av civila ämbetsmän, vilka bestraffas enligt 25:4, gäller den i 25: 10 angivna inskränkningen av medverkansansvaret och det synes icke finnas anledning att, såvitt gäller civila medverkande, utsträcka ansvaret längre beträffande dylika brott av krigsmän. Däremot torde det vara påkallat, att i fråga om senast avsedda militära brott bibehålla gällande ordning med obegränsat delaktighetsansvar för krigsmän.

122 26:19 På grund av vad sålunda anförts har i andra stycket upptagits bestämmelser som innebära, dels att för medverkan tiU tjänstefel varom i 26: 18 sägs må dömas allenast den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt, dels ock att detsamma skall gälla, där någon som ej är krigsman medverkat till annan gärning, varom i 26 kap. sägs och vara ej kan följa svårare straff än fängelse. I den mån härigenom från medverkansansvar undantagits gärning, vilken även utgör allmänt brott enligt annat lagrum i SL, t. ex. missfirmelse, torde dock ansvar för medverkan kunna ådömas enligt detta lagrum. Av straffrättskommittén föreslogs beträffande ansvar för civila medverkande en annan begränsning, som innebar att SLK icke skulle tillämpas å civil medverkande annat än i fråga om brott utfört av militär gärningsman. Enligt denna regel — som ej hade avseende å rent militära brott, till vilka endast militär kan vara gärningsman — skulle t. ex. civil person, som på anstiftan av krigsman förövat misshandel å dennes förman, straffas jämlikt 10 eller 14 kap. SL, medan däremot anstiftaren skulle bestraffas enligt SLK. Med hänsyn bland annat till att i förslaget antalet militärt kvalificerade brott, i fråga om vilka annan än krigsman kan tänkas vara gärningsman, är betydligt mindre än enligt SLK samt till förslagets straffsatser för dylika brott jämförda med straffskalorna för motsvarande allmänna brott, torde något behov av en regel av angiven innebörd ej längre föreligga. I fråga härom må jämväl framhållas, att enligt uttalande i straffrättskommitténs motiv (s. 97) bestämmelsen om tillämpligheten av straff som stadgats för någon i särskild ställning icke avsåge, att till alla medverkande utsträcka den inverkan i mildrande eller skärpande riktning vid bedömande av straffbarhetens grad som lagen stundom tillmätte den omständigheten att den till brottet skyldige stode i nära förhållande till offret för brottet. 20 §. I straffbestämmelserna i 26 kap. av förevarande förslag har, då lägre straff än fängelse skall kunna följa, endast disciplinstraff blivit utsatt. Enligt förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän skall emellertid det oaktat krigsman under vissa omständigheter kunna dömas till böter. Nämnda lagförslag giver dessutom möjlighet att beträffande brott, för vilket disciplinstraff ej är utsatt, ådöma krigsman sådant straff i stället för böter. En hänvisning till vad sålunda skall gälla har ansetts böra intagas i första stycket av förevarande paragraf. I 25: 7 SL i det remitterade förslaget stadgas, att om ämbetsman på grund av brott, för vilket han ej förskyllt ämbetsstraff enligt vad förut i 25 kap. sägs, dömes till straffarbete, han ock skall avsättas. Om särskilda skäl föranleda därtill, må han dock bibehållas i tjänsten, och kan i sådant fall dömas till suspension. Förskyller han fängelse eller böter, skall han dömas till avsättning, om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att mnehava tjänsten, eller till suspension, om han eljest i avsevärd mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör äga. Då avsättning eller

123 26: 20 suspension ådömes i enlighet med vad nu sagts, skall den förlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annat straff för brottet, och må böter som eljest skolat följa å brottet bortfalla. Denna bestämmelse är givetvis tillämplig även å krigsman som har ämbetsansvar. Om en sådan krigsman för t. ex. ett allmänt brott finnes förskylla böter, kan han följaktligen ådömas ämbetsstraff, vare sig i stället för bötesstraff eller jämte ett sådant straff. Huruvida krigsman för visst brott förskyller böter eller disciplinstraff skall emellertid, som nyss nämnts, avgöras jämlikt lagen om disciplinstraff för krigsmän efter grunder som i allmänhet torde sakna betydelse för frågan om ämbetsstraff skall tillämpas. På grund härav torde vad i 25: 7 sägs om böter böra gälla även beträffande disciplinstraff. I andra stycket av förevarande paragraf har intagits ett stadgande av denna innebörd. Såsom framgår av vad under nästföregående paragraf i förslaget anförts kan även den som ej är krigsman i vissa fall dömas för medverkan till brott varom i 26 kap. förmäles. Sådan medverkande bör uppenbarligen icke bestraffas med disciplinstraff. Med anledning härav har i tredje stycket av förevarande paragraf stadgats, att om någon som ej är krigsman gjort sig förfallen till ansvar för medverkan till brott, för vilket disciplinstraff är utsatt, han skall, där h a n ej förskyllt svårare straff, i stället dömas till böter, såvitt angår brott som i 26: 15 eller 16 sägs högst femhundra kronor. 21 §. I denna paragraf i förslaget upptages den allmänna bestämmelsen om vilka av krigsmaktens personal som skola vara underkastade de föreslagna militära straffbestämmelserna. Särskilda bestämmelser rörande tillämpningsområdet under beredskapstillstånd och då riket är i krig äro införda i 27: 14 i förslaget. Begreppet krigsmakten har brukats flera gånger i de föregående paragraferna av förslaget, nämligen i 1: 3 a samt 26: 11, 13, 15, 16 och 17. I förevarande sammanhang synes det vara påkallat att närmare angiva vad krigsmakten enligt utredningens mening bör anses omfatta. Någon allmän definition av begreppet k r i g s m a k t e n torde icke finnas. Endast i undantagsfall har viss organisation uttryckligen förklarats skola ingå i krigsmakten. Under sådana förhållanden synes man vid bedömandet av vad som hör till krigsmakten ha att utgå från de olika organens ställning, uppgifter och sammansättning samt vad förhållandenas natur kräver. Främst torde därvid ledning vara att hämta av en den 22 januari 1943 av Kungl. Maj :t utfärdad kungörelse angående krigsmaktens indelning i fred och rikets militärterritoriella indelning (SFS 1943: 33, 643 och 897 samt 1946: 555). I denna stadgas att krigsmakten omfattar tre försvarsgrenar, armén, marinen och flygvapnet. I varje försvarsgren ingå vissa angivna förband och utbildningsanstalter. Till armén hör jämväl hemvärnet och till marinen sjövärnskåren. Beträffande den militärterritoriella indelningen stadgas att riket i lantmilitärt hänseende indelas i militärområden, vilka i sin tur bestå av

124 26: 21 försvarsområden, lantmilitära eller marina. Territorialvattnet vid rikets kuster indelas i sjömilitärt hänseende i marindistrikt. I dessa ingå marina försvarsområden jämväl till den del de ej utgöras av territorialvatten. I flygmilitärt hänseende indelas riket i flygbasområden. Enligt kungörelsen utövas den militära ledningen av krigsmakten, under Kungl. Maj:t, av överbefälhavaren. I tekniskt och ekonomiskt avseende utövas, under Kungl. Maj:t, högsta ledningen av försvarets centrala förvaltningsmyndigheter. Överbefälhavaren biträdes av högkvarteret. I detta ingå de högsta militära organen samt vissa verk. Kungörelsen anger slutligen de territoriella befälhavarna, militärbefälhavare för militärområden, marindistriktschefer för marindistrikt, flygbasområdeschefer för flygbasområden och försvarsområdesbefälhavare för försvarsområden, samt deras biträdande organ. Utöver vad nämnda kungörelse innehåller, finnas bestämmelser om ifrågavarande befälhavare, organ och verk i åtskilliga av Kungl. Maj :t utfärdade instruktioner och andra föreskrifter. Att de tre försvarsgrenarna med däri ingående förband och utbildningsanstalter jämte hemvärnet och sjövärnskåren utgöra själva stommen i krigsmakten är uppenbart. Givet är också att de territoriella befälhavarna jämte biträdande organ ingå i krigsmakten; vissa av dessa, militärbefälhavare och marindistriktschefer, utöva liksom flygeskaderchefer det närmast högre befälet över olika grupper förband. Lika självklart torde vara att de myndigheter, som utöva den militära ledningen av krigsmakten, nämligen överbefälhavaren jämte hans personliga stab, försvarsstaben, inspektören över rikets befästningar jämte befästningsinspektionen, försvarsgrenscheferna, försvarsgrensstaberna, centrala värnpliktsbyrån, arméinspektionen, hemvärnschefen jämte hemvärnsstaben, tjänstegrensinspektörer vid armén, arméchefen direkt underlydande personalkårchefer, kustartilleriinspektionen, tjänstegrensinspektörer vid marinen samt flygöverläkaren, måste räknas till krigsmakten. Vissa av de myndigheter som i tekniskt och ekonomiskt avseende, under Kungl. Maj:t, utöva ledningen av krigsmakten torde jämväl böra anses tillhöra krigsmakten. Så synes ofrånkomligt vara fallet beträffande arméförvaltningen, arméns fortifikationsförvaltning, marinförvaltningen och flygförvaltningen. Dessa verk ha militära chefer samt ingå bland de organ som utgöra armé-, marin- och flygledningarna. Men även andra verk med uppgift att utöva ledning över krigsmakten i tekniskt och ekonomiskt avseende måste säkerligen, trots den i och för sig civila karaktären som åtminstone vissa av dem ha, hänföras till krigsmakten. Detta gäller försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsförvaltning, krigsmaterielverket, försvarsväsendets radioanstalt och krigsarkivet. Dessa tillhöra nämligen högkvarteret. Högkvarterets inrättande torde vara föranlett av önskvärdheten att i mesta möjliga mån ernå likartad organisation under freds- och krigstid. Under krig torde erfordras dagliga orienteringar, gemensamma beredningar och annan samverkan mellan alla krigsmaktens ledande organ. Särskilt med tanke på en eventuell evakuering har det därför ansetts ändamålsenligt att sammanhålla alla dessa organ till en enhet. Det synes vara naturligt

125 26: 21 att högkvarterets bildande redan i fred får inverka på krigsmaktens omfattning såtillvida, att alla till högkvarteret hörande organ också anses ingå i krigsmakten. Eftersom försvarets fabriksstyrelse, trots att den tillhör de verk som utöva den högsta ledningen i tekniskt och ekonomiskt hänseende, icke hänförts till högkvarteret, synes det icke finnas tillräckliga skäl att inräkna den i krigsmakten. Till följd härav skulle icke heller de under styrelsen lydande verken, bland andra ammunitionsfabriker och verkstäder, höra till krigsmakten. Däremot torde tygstationer, signalverkstäder och arméns centrala intendendenturanstalter, vilka lyda under arméförvaltningen, redan därigenom böra anses tillhöra krigsmakten. På liknande skäl torde få dit hänföras arméhundväsendet, som lyder under arméchefen, garnisonssjukhusen, vilka stå under sjukvårdsförvaltningen, samt marinens centrala intendenturförråd, lydande under marinförvaltningen. Försvarets läroverk synes genom sin anknytning till arméns underofficersskola få anses utgöra en del av krigsmakten. Försvarets forskningsanstalt lyder direkt under Kungl. Maj:t, och något skäl att räkna den till krigsmakten torde icke finnas. Även övriga organisationer, som icke i enlighet med det ovan anförda tillhöra högkvarteret och ej heller lyda under någon däri ingående myndighet, böra anses falla utom krigsmakten, ehuru de innefattas i det vidare begreppet försvarsväsendet eller, som termen numera lyder, försvaret. Detta gäller även försvarets kommandoexpedition. Möjligen böra dock med hänsyn till Konungens ställning som högste befälhavare de kungl. staberna anses tillhöra krigsmakten. Inom krigsmakten i sålunda angiven mening finnes personal av vitt skilda kategorier. Översiktsvis synes personalen kunna indelas i anställda, värnpliktiga och frivilliga. De a n s t ä l l d a äro, i första hand, aktiva officerare och underofficerare samt aktivt underbefäl och annat manskap. Vidare hänföres dit den aktiva civilmilitära personalen, d. v. s. läkare, ingenjörer m. fl. Alla dessa ha anställning vid krigsmakten på samma sätt som civila tjänstemän äro anställda vid civila verk. De äro sålunda i ständig tjänstgöring. I stort sett ha de sitt arbete förlagt till militära staber, förband och undervisningsanstalter men särskilt officerare och läkare tjänstgöra i viss utsträckning vid krigsmaktens övriga verk och inrättningar. Det förekommer även att officerare förrätta tjänst utom krigsmakten, t. ex. såsom militärassistenter. Till de anställda räknas även reservpersonalen. Det som skiljer denna personal från den aktiva är att tjänstgöring i vanliga fall äger rum endast under vissa, kortare perioder. De som tillhöra reservpersonalen ha sålunda sin huvudsakliga sysselsättning på det civila området och anses därför ur krigsmaktens synvinkel såsom icke ständigt tjänstgörande personal. Reservpersonalen består huvudsakligen av officerare och underofficerare samt civilmilitärer av motsvarande grader. Tjänstgöringen äger i allmänhet rum vid förbanden men under krig och beredskap förekommer även tjänstgöring vid staber, verk och inrättningar. En del av reservpersonalen utgöres av personer som tidigare varit

126 26:21 aktiva. För främst de s. k. pensionsavgångna äro vissa inom försvaret inrättade arvodesbefattningar avsedda. Innehavare av dylika befattningar äro tydligen ständigt tjänstgörande liksom den aktiva personalen. Utöver de n u nämnda huvudgrupperna av anställda, nämligen den aktiva personalen och reservpersonalen, finnas vissa ytterligare kategorier anställda. Först märkes en grupp läkare och veterinärer, vilka liksom reservpersonalen ha tjänstgöringsskyldighet endast under vissa perioder. Vidare finnes personal på avgångs-, disponibilitets-, övergångs- och civilanställningsstat. Gemensamt för denna personal är att den omfattar personer som tidigare varit aktiva. Efter överföringen till någon av dessa stater äro emellertid även de såtillvida likställda med reservpersonalen, att de icke ständigt tjänstgöra vid krigsmakten. Personal på övergångsstat kan dock erhålla arvodesbefattningar som ovan åsyftats. De som tillhöra avgångs- eller disponibilitetsstat användas i allmänhet, då de tagas i anspråk för tjänstgöring, i staber. De övrigas tjänstgöring äger däremot i stort sett rum vid förbanden. Slutligen måste till de anställda jämväl hänföras den stora grupp av rent civila befattningshavare som finnes inom krigsmakten. Sålunda tjänstgöra exempelvis vid regementen maskinister, eldare, kökspersonal och kvinnliga skrivbiträden, vid örlogsvarv och verkstäder anställda arbetare samt vid krigsmaktens verk krigsråd och andra tjänstemän. Denna personals anställnings- och tjänstgöringsförhållanden äro, åtminstone under fred, överensstämmande med motsvarande förhållanden för tjänstemän och arbetare vid civila verk och anstalter. I motsats till de anställda, vilka sålunda av fri vilja tagit anställning vid krigsmakten, äro de v ä r n p l i k t i g a genom tvång anslutna till densamma. Enligt värnpliktslagen äro alla svenska män i åldern 20—47 år skyldiga att fullgöra värnplikt. Värnpliktstjänsten består merendels i militär tjänstgöring vid förbanden. Värnpliktiga, som hysa samvetsbetänkligheter mot militärtjänst, kunna emellertid få tillstånd att fullgöra sin värnplikt i form av tjänst vid viss civil verksamhet, såsom brandskydd o. dyl. Dessutom få icke vapenföra värnpliktiga understundom göra värnpliktstjänstgöring vid verk utom krigsmakten. I allmänhet ha de värnpliktiga manskaps grad. Numera kunna dock värnpliktiga förordnas eller konstitueras till underofficerare eller officerare. Värnpliktiga med specialkunskaper, t. ex. läkare, placeras ofta i sådan tjänstgöring som eljest ankommer på civilmilitära befattningshavare. Under beredskap och krig uttagas lämpliga värnpliktiga att tjänstgöra såsom personalvårdsassistenter eller i annan specialtjänst. I den mån det för krigstjänsten är behov av annan personal än den som tagit anställning eller eljest är värnpliktig, är krigsmakten hänvisad att sluta avtal med f r i v i l l i g a . De frivilliga äro sålunda i värnpliktshänseende över- eller underåriga eller frikallade eller också kvinnor, t. ex. lottor, eller utlänningar. Den tjänstgöring, vartill frivilliga tagas i anspråk, kan vara av de mest skilda slag. Det vanligaste arbetsområdet för frivilliga torde vara luftbevakning. Genom frivilligkontrakt försöker emellertid krigsmakten även försäkra sig om personer med värdefull specialutbildning, och

127 26:21 tjänstgöring av sådana äger ofta rum i staber och verk. En särskild grupp av frivilliga är hemvärnspersonalen. Hemvärnet är avsett för lokalförsvaret och tjänstgöringen vid hemvärnet är sålunda i stor utsträckning likartad med annan personals tjänstgöring vid förband. I fredstid föreligger dock den skiljaktigheten att tjänstgöringen vid hemvärnet i allmänhet fullgöres under mycket korta perioder, vanligtvis om endast några timmar. Beträffande t i l l ä m p l i g h e t s o m r å d e t f ö r S L K märkes att denna lag i olika omfattning är tillämplig å skilda grupper av krigsmaktens personal. Lagen skiljer mellan krigsmän, dem som utan att vara krigsmän lyda under lagen samt dem som eljest äro underkastade straff efter lagen. För krigsmännen gälla så gott som alla lagens straffbestämmelser, vare sig dessa angiva krigsman såsom brottssubjekt eller äro allmänt avfattade. Å dem som utan att vara krigsmän lyda under lagen äro i stort sett endast de allmänt avfattade straffbuden tillämpliga. De som eljest äro underkastade straff efter lagen kunna straffas endast för särskilt angivna brott. Enligt 1 § hänföras till krigsmän i första hand officerare och underofficerare vid krigsmakten samt manskap med fast anställning vid krigsmakten. Härmed avses icke blott personal med beställning på aktiv stat utan jämväl övertalig personal 1 samt reservpersonal, den sistnämnda dock allenast under tid, då den fullgör tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Till krigsmän hänföras vidare värnpliktiga under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten, samt då de under färd till eller från tjänstgöringsort stå under militärbefäl. Ytterligare upptagas såsom krigsmän bland andra till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna förhyrda sjömän, maskinister, eldare, hantverkare och arbetare ävensom vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Slutligen hänföras ock till krigsmän, under tid då de fullgöra tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten, de som tillhöra hemvärnet eller eljest tagit anställning vid krigsmakten såsom frivilliga i egenskap av befäl eller manskap, även om de icke på grund av vad förut sagts äro att anse såsom krigsmän. I 6 § angivas vilka som lyd? under SLK. Först nämnas krigsmän. Vidare upptages civil personal tillhörande fälttygkåren, tygstaten, fortifikationskåren, intendenturkåren, fältläkarkåren, fältveterinärkåren, mariningenjörkåren och marinläkarkåren samt motsvarande personal vid flygvapnet, arméingenjörpersonalen, militärmeteorologpersonalen, försvarsväsendets polispersonal ävensom vid truppförband eller visst truppslag anställda civila förrådstjänstemän samt civila förmän vid marinens förråd och flygvapnets verkstäder, reservpersonal dock allenast under tid, då den fullgör tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Den nu nämnda civila personalen har sedan 1 Den övertaliga personalen torde i SLK omfatta dels befattningshavare som anställts utöver vad vederbörande stater medgiva och dels befattningshavare som erhållit avsked med tillstånd att såsom lönlösa kvarstå i armén, flottan, kustartilleriet, flygvapnet, personalkår eller regemente.

128 26: 21 lång tid tillbaka brukat kallas civilmilitär. Därjämte lyder under lagen envar som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg på sjötåg. Av 7 § framgår att värnpliktiga, reservpersonal samt vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer ävensom hemvärnspersonal och andra som tagit anställning vid krigsmakten såsom frivilliga i egenskap av befäl eller manskap, ändå att de icke enligt vad i 6 § är sagt lyda under SLK, i vissa fall äro underkastade straff efter densamma i enlighet med vad som stadgas i 61 § (utevarobrott), 97 § (ordningsbrott av reservpersonal), 130 § (tjänstefel av militär reservpersonal och i visst fall av värnpliktiga) samt 132 § (tjänstefel av civilmilitär reservpersonal). I 12 § stadgas att krigsman, som råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande övergivit sin befattning vid krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som förolyckats eller blivit övergivet, skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet går till ända under det han är fången eller rymd, eller hans tjänstgöring varit betingad endast för resa med det förolyckade eller övergivna fartyget, anses fortfarande tillhöra krigsmakten, till dess h a n erhållit avsked från krigstjänsten eller eljest blivit därifrån behörigen skild. Har någon, som lyder under SLK eller eljest är underkastad straff efter densamma, insatts i militärhäkte, intagits å militärsjukhus eller börjat avtjäna honom ålagd arrest utan bevakning, då skall, så länge han befinner sig i häktet eller å sjukhuset eller verkställighet av arreststraffet pågår, nämnda lag vara å honom tillämplig, ändå att så eljest icke skulle varit förhållandet. De militärstraffrättsliga bestämmelsernas syfte är främst att värna om den för krigsmaktens effektivitet nödvändiga disciplinen. De flesta gärningar som beskrivas i de olika straffbuden skulle, om de fritt finge förövas, i större eller mindre grad äventyra disciplinen och måste därför straffbeläggas. Framför allt är det emellertid lydnadsplikten och den därmed korresponderande befälsutövningen som måste kringgärdas med straffbestämmelser. Den ledande synpunkten vid fastställande av t i l l ä m p l i g h e t s o m r å d e t f ö r f ö r s l a g e t bör därför vara, i vad m å n personalen med hänsyn till tjänstens krav bör ha befälsrätt och lydnadsplikt. Därjämte bör givetvis komma i betraktande i vad mån brottslighet i andra avseenden kan inverka på krigsmaktens effektivitet. Även de olika befattningshavarnas tjänstgöringsförhållanden böra beaktas, särskilt huruvida tjänstgöringen i allmänhet fullgöras tillsammans med krigsmän i övervägande militär miljö eller under mera civila förhållanden. Under beredskapstillstånd och krigstid göra sig särskilda synpunkter gällande; därom m å hänvisas till vad under 27: 14 i förslaget anföres. Eftersom det i första hand ankommer på dem, som vid krigsmakten tagit anställning såsom officerare, underofficerare eller manskap, d. v. s. den enligt allmänt språkbruk militära personalen, samt värnpliktiga med motsvarande ställning att genomföra krigsmaktens huvuduppgift att svara för landets militära försvar, torde det icke kunna råda tvivel om att dessa personalgrupper böra underställas de militärstraffrättsliga bestämmelserna. Dessa äro ju främst utformade med tanke på nämnda personalgrupper och

129 26: 21 för dem gälla också de vidsträcktaste befogenheterna och skyldigheterna med avseende å befälsrätt och lydnadsplikt. Beträffande de värnpliktiga tillkommer en särskild synpunkt. Eftersom det stora flertalet av dem icke ha sådan ställning att de bliva underkastade ämbetsansvar, skulle det under alla omständigheter erfordras straffbestämmelser för att framtvinga värnpliktens fullgörande. Medan övrig här avsedd personal genom anställningens frivillighet själv åtagit sig tjänstgöringen vid krigsmakten, är nämligen de värnpliktigas tjänstgöring enligt värnpliktslagen som nämnts grundad på tvång. Detta föranleder att även värnpliktiga, som icke tjänstgöra som officerare, underofficerare eller manskap utan ha specialbefattningar, böra vara underkastade ifrågavarande straffbestämmelser. I enlighet härmed ha i förevarande paragraf såsom krigsmän först angivits de som äro anställda vid krigsmakten såsom officerare, underofficerare eller manskap samt värnpliktiga. Det kan anmärkas att i enlighet med tjänstereglementet för krigsmakten även musikpersonal räknas till officerare, underofficerare eller manskap, Vad angår hemvärnspersonalen har utredningen från 1945 års hemvärnskommitté mottagit en skrivelse den 26 mars 1946, vari kommittén framlagt resultatet av sina överväganden beträffande hemvärnsmännens ställning i straffrättsligt hänseende. Kommittén förklarar sig icke tveka att förorda att hemvärnsmännen liksom hittills behandlas som krigsmän under hemvärnstjänstgöringen, vare sig den sker under krig, beredskap eller fred. Eftersom hemvärnspersonalens tjänstgöring i stort sett är av rent militär art, har icke heller förevarande utredning funnit skäl att intaga annan ståndpunkt. Då det på sina håll ansetts olämpligt att hemvärnsmän under fredstjänstgöring äro underställda de militärstraffrättsliga bestämmelserna, torde detta bland annat ha berott på att disciplinstraffen enligt SLK mindre väl passa för hemvärnsmän, som i allmänhet skulle få avtjäna ådömda straff först efter det tjänstgöringen upphört. Genom det sätt, varpå disciplinstraffen anordnats i förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän, synes emellertid hinder icke längre möta i sådant hänseende och i förevarande paragraf har därför bland krigsmännen upptagits jämväl de som tillhöra hemvärnet. I sitt den 3 september 1946 avgivna betänkande (SOU 1946: 59) med förslag angående hemvärnet har hemvärnskommittén föreslagit att hemvärnets personal skall utgöras av hemvärnsmän, extra hemvärnsmän, hemvärnsrekryter och hemvärnspojkar. För antagning till hemvärnsrekryt eller hemvärnspojke fordras att vederbörande under antagningsåret fyller minst 16 resp. 15 år. Åtminstone beträffande hemvärnspojkarna torde kunna ifrågasättas lämpligheten av att de lyda under de militära straffbestämmelserna. Därest kommitténs förslag härutinnan oförändrat genomföres, synes det böra övervägas att begränsa den nu föreslagna bestämmelsen rörande hemvärnet. För bedömande av frågan i vad mån vid krigsmakten anställd civilmilitär och civil personal skall ställas under de militärstraffrättsliga bestämmelserna torde det vara nödvändigt att, med särskild uppmärksamhet på behovet av befälsföring, undersöka tjänstgöringsförhållandena för de olika slagen av befattningshavare. Den undersökning som i detta hänseende verk9—462397

130 26:21 ställts har givit vid handen, att någon väsentlig inskränkning i förhållande till 6 § SLK icke torde kunna ske. Liksom hittills synas böra medtagas till fälttygkåren hörande tygingenjörer, i tygstaten ingående tygförvaltare, tygverkmästare, tyghantverkare och tygskrivare, de till fältläkarkåren, fältveterinärkåren, mariningenjörkåren och marinläkarkåren hörande läkare, veterinärer och ingenjörer, motsvarande personal vid flygvapnet, bestående av läkare, ingenjörer, verkmästare och mästare, arméingenjörerna och militärmeteorologerna ävensom till försvarsväsendets polispersonal hörande polisöverkonstaplar och poliskonstaplar. Även generalläkaren bör givetvis vara krigsman. Det kan dock ifrågasättas att undantaga vissa av de nyssnämnda befattningshavarna. Sålunda torde exempelvis ingenjörer, som ha sin tjänstgöring uteslutande förlagd till ett verk, i ifrågavarande hänseende icke kunna anses intaga annan ställning än vilken annan civil tjänsteman som helst. Vad angår övriga i 6 § avsedda befattningshavare synes det knappast föreligga tillräckliga skäl att ålägga dem ansvar såsom krigsmän. Enligt senast fastställda personalförteckningar ingå i fortifikationskåren tre fortifikationskassörer och en departementsskrivare, och den civila personalen vid intendenturkåren består av två departementsskrivare och tre förråds vaktmästare. De vid truppförband eller visst truppslag anställda civila förrådstjänstemännen utgöras av förrådsvaktmästare jämte ett fåtal ingenjörförråds- och signalförrådsförvaltare; uttrycket civila förmän vid marinens förråd och flygvapnets verkstäder torde icke ha motsvarighet bland befattningshavarna i nuvarande organisation. Departementsskrivarnas tjänstgöring äger icke rum vid förband utan endast vid arméförvaltningen, där deras göromål huvudsakligen består i vanligt kontorsarbete. Förrådsvaktmästarna, som äro placerade till tjänstgöring vid förband och centrala förråd, ha i stort sett endast civil personal, såsom förrådsmän, under sig och även deras göromål är av civil beskaffenhet. Detsamma gäller i fråga om fortifikationskassörerna, vilka ombesörja kassörs- och uppbördsmannasysslor vid fortifikationsförvaltningarna i Boden, Karlskrona m. fl. platser, samt ingenjörförråds- och signalförrådsförvaltarna, som fullgöra förrådstjänst och tjänstgöring såsom uppbördsmän vid ingenjörkårer och signalregementet. Eftersom det icke synes vara möjligt att genom en allmänt hållen beskrivning med tillfredsställande tydlighet angiva de befattningshavare som böra vara krigsmän, torde man vara hänvisad till den hittills i 6 § SLK använda metoden att uppräkna befattningshavarna. En sådan uppräkning, som såvitt ske kan bör göras mera specificerad än i nämnda lagrum, torde emellertid icke lämpligen böra intagas i lagen. På grund av organisatoriska förändringar kunna nämligen jämkningar i uppräkningen relativt ofta bli erforderliga. Sålunda har 6 § SLK ändrats vid flera olika tillfällen sedan 1942 års försvarsbeslut men det oaktat har lagrummet icke kunnat hållas i nivå med utvecklingen av krigsmaktens organisation. Det har därför i förevarande paragraf endast föreskrivits att, förutom de förut nämnda, jämväl de, som eljest äro anställda vid krigsmakten, skola vara krigsmän i den mån Konungen med hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgörings-

131 26:21 förhållanden så forordnar. Något förslag till de närmare bestämmelser som sålunda förutsättas skola meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ ordning framlägges icke av utredningen. Vad slutligen beträffar frivilliga äro sådana i allmänhet i tjänstgöring vid krigsmakten endast under beredskapstillstånd och krigstid. Frivilliganställningen är emellertid grundad på kontrakt, som i den mån så är möjligt uppgöras redan i fredstid. Det lär vara avsett att de, som sålunda redan i fredstid äro bundna av frivilligkontrakt, efter åtagande skola kunna inkallas för övning vid vissa tillfällen under fred, såsom vid fälttjänstövningar och luftskyddsövningar. I viss begränsad omfattning kunna alltså frivilliga tjänstgöra även under fred. De frivilliga ha emellertid uppgifter av mycket varierande art. Somliga äro med hänsyn till tjänstgöringsförhållandena att helt likställa med den militära personalen, medan åter andra förrätta samma tjänst som eljest ankommer på rent civila befattningshavare. Det har därför ansetts böra överlämnas till Konungen att, med hänsyn till behovet av befälsföring och övriga tjänstgöringsförhållanden, jämväl förordna i vad mån de som förbundit sig att såsom frivilliga fullgöra krigstjänst skola vara krigsmän. Beträffande andra än nu omförmälda personalkategorier torde någon bestämmelse i nu förevarande hänseende icke behöva meddelas. I 1 § SLK upptagas såsom krigsmän vissa sjömän och andra som förhyrts till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna. Även beträffande sådana anställda äger Konungen enligt vad ovan föreslagits meddela förordnande att de skola anses som krigsmän. Nämnda stadgande torde därför icke kräva motsvarighet. Vidare upptagas såsom krigsmän vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer. Icke heller i detta hänseende torde särbestämmelse vara erforderlig. Någon särskild skyldighet för dylika personer att fullgöra tjänst vid krigsmakten finnes nämligen numera icke. Enligt kungörelse den 30 juni 1943 angående viss lots- och fyrstaten tillhörande personals skyldighet att fullgöra militärtjänstgöring skola varken värnpliktiga eller till reservpersonalen hörande personer under anställning vid lots- och fyrstaten intaga annan ställning än som följer av att vissa restriktioner gälla i fråga om deras inkallande till militärtjänstgöring. Enligt 6 § SLK skall under denna lag lyda envar som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg på sjötåg. Eftersom denna bestämmelse icke är inskränkt att gälla under mobilisering, har i detta fall tillämplighetsområdet för SLK redan i fred utvidgats till personer som ej ingå i krigsmaktens personal. Detta synes icke vara tillräckligt motiverat. De h ä r åsyftade personerna, vare sig de medfölja fartyget på offentligt uppdrag eller såsom gäster, torde under fredstid icke behöva vara underkastade några särregler i straffrättsligt hänseende. Passagerarna på ett handelsfartyg äro icke underkastade vad i sjölagen och sjömanslagen stadgats för befälhavare och besättning. För närvarande intar den civilmilitära personalen i straffrättsligt hänseende en särställning i förhållande till den militära personalen. Avvikelserna kunna i stort sett sägas innebära ett mindre strängt ansvar. Anledningen här-

132 26:21 till torde ha varit att den civilmilitära personalens uppgifter icke ansetts stå i direkt samband med krigsmaktens huvuduppgift. Av denna personal har därför icke behövt fordras en lika strikt pliktuppfyllelse som funnits böra utkrävas av den stridande personalen. Även om detta tidigare ägt sin riktighet, äro dock förhållandena numera i väsentlig mån ändrade. Genom krigsmaktens mekanisering har den tekniska personalen mer och mer kommit att få befattning med rena stridsuppgifter. Beträffande huvudparten av de civilmilitära personalgrupperna har också överbefälhavaren i skrivelse till Kungl. Maj:t den 31 juli 1943 hemställt om deras överförande till krigsmännens kategori och anfördes därvid bland annat, att dessa gruppers hänförande till civil personal syntes desto mera oegentligt som värnpliktig personal med samma uppgifter och samma fackutbildning hänfördes till krigsmän; det syntes icke vara riktigt att t. ex. en fast anställd militärläkare skulle bestraffas efter mildare lagrum än en värnpliktig läkare. Det är för övrigt att märka att de som ha ämbetsansvar redan enligt nu gällande ordning kunna straffas även för sådana gärningar, vilka avses i de för krigsmän gällande speciella straffbuden i SLK. I den mån icke särskild straffbestämmelse finnes äro nämligen enahanda gärningar av civilmilitära tjänstemän straffbara såsom tjänstefel. Bortsett från möjligheten att det för närvarande skulle finnas civilmilitärer som ej ha ämbetsansvar, reduceras därför förändringens innebörd till att personalen kommer att lyda under strängare straffsatser än hittills. Häremot synes någon befogad invändning icke kunna göras. I många fall äro visserligen brott av denna personal ur disciplinära och andra synpunkter icke lika allvarliga som samma brott av militärer men för sådana fall medgiva också de särskilda straffbestämmelserna överlag utdömande av milda straff, överhuvud bör, vad som för övrigt måste gälla även den militära personalen, straffmätningen i ett givet fall ske under beaktande av alla i fallet föreliggande omständigheter och icke vara till väsentlig del beroende av om den brottslige tillhör den ena eller andra personalkategorien. Av nu anförda skäl bör den hittillsvarande civilmilitära personalen, i den mån personalen alltjämt skall lyda under de militärstraffrättsliga bestämmelserna, vara underkastad samma ansvar som den militära personalen. Av det föregående framgår att flertalet av dem, som förutsatts skola vara krigsmän, icke äro ständigt tjänstgörande. Bland annat ha reservpersonal, värnpliktiga, hemvärnsmän och krigsfrivilliga tjänstgöringsskyldighet endast under vissa bestämda tidsperioder eller under vissa angivna förutsättningar. Det torde därför vara nödvändigt att egenskapen av krigsman på något sätt inskränkes till tid då tjänstgöringsskyldigheten är aktualiserad. Enligt SLK gäller för de nämnda personalkategorierna att lagen i princip är tillämplig endast då tjänstgöringsskyldighet fullgöras. Detta innebär tydligen att den faktiska tjänstgöringen är avgörande, så att den som inkallats till tjänstgöring men uteblir vid fastställd inställelsetid i allmänhet icke kan straffas enligt SLK för gärningar som av honom förövats innan han sedermera, frivilligt eller tvångsvis, kommer tillstädes. För att möjliggöra bestraffning av

133 26: 21 underlåtenhet att iakttaga inställelse till tjänstgöring ha därför särskilda bestämmelser måst meddelas, vilka i SLK återfinnas i 61 §. Att sådana särbestämmelser erfordras utgör en olägenhet och jämväl i andra avseenden är den nuvarande regeln mindre lämplig. Det synes därför mera tillfredsställande att — i likhet med vad som i allmänhet gäller utomlands och beträffande viss personal även enligt 6 § SLK — låta tillämpligheten av de militärstraffrättsliga bestämmelserna vara beroende av tjänstgöringsskyldigheten och icke av den faktiska tjänstgöringen. En värnpliktig bör sålunda vara krigsman från och med den tidpunkt då han skall inställa sig till tjänstgöring och upphöra att vara krigsman först då tjänstgöringsskyldigheten slutar. Har värnpliktig jämlikt 109 § inskrivningsförordningen beordrats att vid viss tid inställa sig å särskild samlingsplats, bör ävenledes tjänstgöringsskyldigheten anses inträda då han skall inställa sig, även om den egentliga tjänstgöringen skall fullgöras å annan ort med början kanske först senare dag. Att i 116 § inskrivningsförordningen föreskrivits att in- och utryckningsdagar icke skola inräknas i den i 27 § värnpliktslagen fastställda tjänstgöringstiden, bör alltså icke inverka i här ifrågavarande avseende (se NJA 1909 s. 148, jfr dock MO 1925 s. 223). Härigenom synes också ett stadgande som det i 1 § SLK intagna, att värnpliktiga skola hänföras till krigsmän även då de under färd till eller från sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl, bliva obehövligt. Att en värnpliktig, som icke inställer sig utan håller sig undan från tjänstgöringen, under denna tid lyder under de militära straffbestämmelserna jämväl i andra hänseenden än beträffande straff för undanhållande, torde icke ha någon praktisk betydelse. Inskränkningen av de militära straffbestämmelsernas tillämplighet till tid då tjänstgöringsskyldighet föreligger får givetvis sin egentliga betydelse beträffande den icke ständigt tjänstgörande personalen. Även för den ständigt tjänstgörande personalen kan den emellertid i enstaka fall inverka. Liksom värnpliktiga i överensstämmelse med hittillsvarande rättspraxis (NJA 1942 s. 506) torde få anses icke vara tjänstgöringsskyldiga under hempermittering på obestämd tid, ehuru de formellt sett äro inkallade, synes exempelvis en officer, som erhållit avsked från beslällning på aktiv stat med tillstånd att såsom lönlös kvarstå i armén, icke böra betraktas som tjänstgöringsskyldig. Att varken fritid eller annan kortare ledighet, såsom t. ex. tjänstledighet och semester, k a n medföra att tjänstgöringsskyldigheten skall anses avbruten, torde vara lika självklart beträffande den ständigt som den icke ständigt tjänstgörande personalen. Det framgår av vad här ovan anförts att krigsmaktens personal understundom fullgör tjänstgöring utom krigsmakten. Den frågan inställer sig då om tillämpningsområdet för de militärstraffrättsliga bestämmelserna bör ytterligare begränsas med hänsyn härtill. Eftersom det i och för sig kan te sig naturligt att exempelvis en officer, som tjänstgör i ett civilt verk, icke skall därunder vara underkastad andra straffbestämmelser än dem, under vilka verkets övriga tjänstemän lyda, kunde det ifrågasättas att endast den vilkens tjänstgöringsskyldighet skall fullgöras vid krigsmakten bör vara krigsman.

134 26: 21 Tjänstgöring utom krigsmakten fullgöras emellertid av personal både i lägre och högre tjänsteställning och tjänstgöringen varierar med avseende å tiden från rent tillfälliga uppdrag till flerårig tjänst. Det är till en början tydligt att tillfällig tjänstgöring utom krigsmakten icke bör inverka på den tjänstgörandes straffrättsliga ställning. En krigsman, som beordras att under kortare lid verka som kontrollant vid ett privat företag för krigsmaterieltillverkning, bör sålunda anses som krigsman jämväl under detta uppdrags utförande. Vidare torde det vara nödvändigt att krigsmän, som icke ha ämbetsansvar, kvarstå såsom krigsmän även under längre tids tjänstgöring utom krigsmakten. I vissa fall skulle man visserligen kunna lita till den civila disciplinära bestraffningsrätt som utövas inom civila verk. Då värnpliktiga tjänstgöra såsom t. ex. ordonnanser vid försvarets kommandoexpedition eller fullgöra sin värnplikt i form av tjänst vid civila arkiv, ammunitionsfabriker o. dyl., torde det icke vara tillräckligt med nämnda disciplinära ansvar; bland annat äro strafformerna avsättning och suspension icke tillämpliga. Beträffande krigsmän, som ha ämbetsansvar och tjänstgöra mera stadigvarande i civila verk, exempelvis såsom militärassistenter, synes däremot i allmänhet hinder icke möta att de helt ställas under civilt straffansvar. För just dessa krigsmän innebär emellertid detta icke någon avsevärd förändring, eftersom de även såsom krigsmän för brott i tjänsten äro underkastade ansvar efter 25 kap. SL För sådana brott som t. ex. rymning och undanhållande skall visserligen ansvar ådömas en krigsman enligt 26: 11 och 12, medan däremot en civil tjänsteman för motsvarande gärningar är att straffa jämlikt de generella tjänstebrottsbestämmelserna. Dylika olikheter behöva dock icke medföra sakliga skiljaktigheter i bestraffningshänseende, eftersom det i allmänhet även för rent militära brott finnes möjlighet alt döma till såväl böter som ämbetsstraff på grund av 26: 20 i förslaget och den föreslagna lagen om disciplinstraff för krigsmän. Vad särskilt angår brott mot lydnadsplikten må framhållas att lydnadsbrott enligt 26: 1 och 2 endast föreligger då militär förman givit den icke åtlydda befallningen. Har krigsman underlåtit att lyda en civil förmans order, är han däremot liksom civil ämbetsman i allmänhet förfallen till straff för tjänstefel. Med anledning av dessa överväganden har i förevarande paragraf stadgats att de som äro anställda vid krigsmakten såsom officerare, underofficerare eller manskap, värnpliktiga och de som tillhöra hemvärnet skola, under tid då de äro tjänstgöringsskyldiga i sådan egenskap, vara krigsmän. På liknande sätt har föreskrivits att de som eljest äro anställda vid krigsmakten eller förbundit sig att såsom frivilliga fullgöra krigstjänst skola, då de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga, vara krigsmän, i den mån Konungen så förordnar. Detta innebär alltså att tillämpligheten av de militära straffbestämmelserna är beroende, icke av var tjänstgöringen skall fullgöras, utan endast av att det föreligger tjänstgöringsskyldighet som är grundad på vederbörandes ställning inom krigsmakten såsom officer, värnpliktig, hemvärnsman, frivillig etc. Om en person i värnpliktsåldern tager anställning i rent civil tjänst vid krigsmakten medför sålunda icke hans egenskap av

135 26: 21 värnpliktig att han blir krigsman under fullgörandet av den civila tjänsten. Eftersom det icke för att värnpliktig skall anses som krigsman fordras att hans tjänstgöringsskyldighet är grundad på värnpliktslagen, bör även en värnpliktig som efter eget åtagande inkallats till tjänstgöring anses såsom krigsman. Om exempelvis en värnpliktig åtager sig att, utöver tjänstgöring som åligger honom enligt värnpliktslagen, genomgå frivillig utbildning torde vid bedömandet av frågan, huruvida han därunder är krigsman, särskild vikt vara att fästa vid om vederbörlig tjänstgöringsorder utfärdats i enlighet med åtagandet eller om detta endast får anses utgöra ett led i ett privat avtal. Slutligen kan också till belysande av ifrågavarande stadgandens innebörd framhållas, att en s. k. pensionsavgången officer i reserven, som innehar sådan arvodesbefattning som ovan omnämnts, med hänsyn till att dessa befattningar äro avsedda just för militär personal synes böra anses som tjänstgöringsskyldig i sin egenskap av reservofficer och därmed vara krigsman så länge han kvarstår i befattningen. I enlighet med nu föreslagna regler kunna värnpliktiga och frivilliga vara att anse såsom krigsmän även såvitt angår tjänstgöringsskyldighet vid sjövärnskåren, som väsentligen består av dylik personal. Därest sjövärnskåren erhåller en fastare organisation än kåren för närvarande synes äga, torde det emellertid förtjäna övervägas att, liksom föreslagits beträffande hemvärnet, såsom krigsmän särskilt upptaga dem som tillhöra sjövärnskåren då de i sådan egenskap äro tjänstgöringsskyldiga. Med hänsyn till förslagets innehåll i nu berörda frågor föreslår utredningen, såsom närmare beröras i annat sammanhang, upphävande av lagen den 26 mars 1943 om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga. I detta sammanhang må anmärkas, att för verk eller inrättningar gällande bestämmelser om civil disciplinär bestraffning av tjänsteförsummelser tydligen icke kunna erhålla tillämpning å där tjänstgörande personer, vilka enligt vad ovan sagts även i denna tjänst äro underkastade ansvar såsom krigsmän; beträffande dem skola tillämpas stadgandena om disciplinstraff för krigsmän. I anledning härav torde det vara lämpligt att de nu avsedda, i ett flertal instruktioner m. m. intagna bestämmelserna undergå översyn. Genom att tillämpligheten av de militärstraffrättsliga bestämmelserna ställts i relation till tjänstgöringsskyldigheten och icke till faktisk tjänstgöring blir, såsom förut nämnts, kompletterande stadgande om tillämpligheten beträffande undanhållande och rymning icke erforderligt. I vissa andra avseenden synas emellertid dylika stadganden vara nödvändiga. Även om arreststraff, såsom närmare anföras i annat sammanhang, i allmänhet icke skall tillämpas å dem som icke äro i tjänstgöring, kan det dock uppenbarligen hända att sådana personer äro intagna i militärhäkte. Likaså förekommer att krigsman, som intagits på militärsjukhus, behöver fortfarande vårdas där efter tjänstgöringsskyldighetens upphörande. Med hänsyn till ordningens upprätthållande i dylika anstalter torde det vara er-

136 26:21 forderligt att intagna personer lyda under samma straffrättsliga regler som då de äro tjänstgöringsskyldiga. På grund härav har, i nära överensstämmelse med vad som gäller enligt 12 § andra stycket SLK, ytterligare i förevarande paragraf stadgats att de som förut sagts, förutom under tid då tjänstgöringsskyldighet föreligger, skola anses såsom krigsmän då de äro intagna i militärsjukhus eller militärhäkte. Däremot har det icke ansetts förefinnas skäl att upptaga motsvarighet till stadgandet i 12 § första stycket SLK enligt vilket anställningstids upphörande under vissa omständigheter icke skall medföra verkan för tillämpligheten av SLK. Såsom ovan antytts gäller jämlikt 97 § SLK att den som tillhör reservpersonalen och uppträder i militär tjänstedräkt är underkastad ansvar enligt 79, 95, 96 och 96 a §§ ändå att lagen icke eljest skulle vara tillämplig å honom. Detta torde vara betingat av disciplinens krav. En i militär tjänstedräkt klädd militär eller civilmilitär bör, även om tjänstgöringsskyldighet ej åligger honom, i princip vara straffbar för samma gärningar som för tjänstgöringsskyldiga medföra ansvar. Den som uppträder i uniform, då han icke är tjänstgöringsskyldig, ger visst sken av att vara i tjänst. Om en icke till tjänstgöring inbeordrad reservofficer i uniform uppträder berusad inom något krigsmaktens etablissement, synes det naturligt att han, likaväl som en aktiv officer som begår isådan förseelse, skall kunna straffas för fylleri. Ett stadgande av liknande innebörd som 97 § SLK torde därför böra bibehållas i ny lagstiftning. Anledning att inskränka ansvaret till särskilda slag av brott eller till att avse endast vissa personalkategorier synes dock knappast föreligga. Eftersom tjänstgöringsskyldighet förutsattes ej vara för handen, kan det visserligen i allmänhet endast bliva fråga om ordningsbrott av sådan natur som i nyssnämnda lagrum avses, men den som exempelvis visar ohörsamhet mot vaktpost eller obehörigen utövar befäl över underordnade bör kunna straffas enligt de för sådana gärningar avsedda bestämmelserna. Däremot torde det icke vara behövligt att den som under privata förhållanden bär tjänstedräkt skall lyda under de militära straffbestämmelserna. Beträffande de skilda personalkategorierna är att märka att enligt tjänstereglementet för krigsmakten bärandet av uniform utom tjänsten är obligatoriskt endast i vissa fall för personal på aktiv stat och till tjänstgöring inbeordrad personal. Värnpliktiga av manskaps grad få överhuvud taget bära uniform endast under tid då de äro inkallade till militär tjänstgöring. Sådan uniform, som begagnas av medlemmarna i vissa organisationer, t. ex. lottor, torde icke kunna anses som militär tjänstedräkt. Vid nu anmärkta förhållanden har i ifrågavarande hänseende synts kunna stadgas att egenskap av krigsman skall tillkomma dem som vid tjänstgöringsskyldighet äro krigsmän jämväl då de under annan tid uppträda i militär tjänstedräkt inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller eljest offentligen. De som äro krigsmän under tid då tjänstgöringsskyldighet föreligger kunna ha vissa tjänsteplikter även under annan tid. Sålunda stadgas i tjänstereglementet för krigsmakten att all enligt personalinstruktion registrerad personal, som icke är beordrad till krigstjänstgöring, skall hålla registrerings-

137 26: 21 myndigheten underrättad om sin postadress och sin kyrkobokföringsort. Även i andra fall föreskriver tjänstereglementet anmälningsskyldighet, t. ex. för stampersonal vid konkurs och omyndighetsförklaring. Härjämte måste givetvis den som fått sig anförtrodd viss persedel anses ha tjänsteplikt att vårda denna, och det kan uppenbarligen tänkas ytterligare situationer då liknande särskilda tjänsteplikter behöva åläggas personalen. Med avseende å alla här åsyftade tjänsteplikter torde ansvar såsom krigsman böra föreligga även om tjänstgöringsskyldighet i övrigt icke samtidigt är för handen. På grund härav hac i förevarande paragraf ytterligare föreskrivits att de som vid tjänstgöringsskyldighet äro krigsmän skola vara att anse som sådana även såvitt angår fullgörandet av dem eljest åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt. Detta stadgande motsvarar närmast 130 § andra och tredje styckena samt 132 § andra stycket SLK. Även värnpliktiga kunna under vissa omständigheter ha tjänsteplikter då de eljest icke äro tjänstgöringsskyldiga. Vid hempermittering på obestämd tid kan det åligga värnpliktig att vårda persedlar som anförtrotts honom samt att lämna sådan adressuppgift att inställelseorder kan nå honom. Sistnämnda skyldighet åvilar värnpliktig även då h a n ej är inkallad. Beträffande de värnpliktigas straffansvar torde det icke finnas skäl att avvika från vad som bör gälla för annan personal. De värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet är för fredstid noggrant fastslagen i värnpliktslagen, och de militära myndigheternas rätt att ålägga en värnpliktig något är alltså begränsad i enlighet därmed. Skyldigheten att göra adressanmälan är föreskriven i värnpliktslagen, 34 §. Särskilt ansvar för överträdelse av denna föreskrift finnes stadgat i 37 och 38 §§. Om viss annan uppgiftsskyldighet innehålla 35 och 39 §§ bestämmelser. Den som ej inställer sig vid inskrivningsförrättning straffas enligt 36 §. I samtliga dessa fall, som icke avses i de speciella straffstadgandena i 26 kap. i förslaget, är jämväl tillämpningen av den generella tjänstefelsbestämmelsen i 26: 48 utesluten på grund av dess subsidiära natur. Under beredskaps- och krigstid äro visserligen de värnpliktigas skyldigheter icke lika specificerat angivna. Det ligger emellertid i sakens natur, att inkallade värnpliktiga, då de ej äro i tjänstgöring, kunna åläggas särskilda tjänsteplikter endast i den mån dessa ha ett mycket direkt samband med egentlig tjänstgöring. Så är t. ex. fallet med plikten att vårda anförtrodd egendom samt att lämna uppgifter som erfordras för att inställelseorder skall kunna delgivas. Att det ankommer på de militära myndigheterna att bestämma vilka särskilda tjänsteplikter som skola gälla under hempermittering på obestämd tid, torde för övrigt icke innebära någon äventyrlighet, eftersom i princip dessa myndigheter alltid ha möjligheten att inbeordra till tjänstgöring. I 2 § SLK stadgas att krigsman, som inom samma regemente eller annan till armén hörande avdelning, där styrkan icke överstiger ett regementes storlek, eller inom flottan eller inom kustartilleriet innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, är dennes förman. Därjämte är envar inom krigsmakten förman för den, över vilken han, enligt tjänstereglemente eller särskilt

138 26:21 förordnande, innehar ständig eller tillfällig befälsrätt. Den, för vilken annan är förman, är underlydande i förhållande till förmannen. Enligt 1 § lagen den 11 mars 1927 med vissa till strafflagen för krigsmakten och lagen om krigsdomstolar och rättegången därstädes anslutna bestämmelser angående flygvapnet är krigsman, som inom flygvapnet innehar högre tjänstegrad än annan krigsman, dennes förman. Beordras krigsman ej tillhörande flygvapnet till tjänstgöring vid nämnda vapen, skall han, där Konungen så förordnar, i fråga om förmanskap intaga samma ställning som tillkommit honom, därest h a n innehaft sin tjänstegrad inom flygvapnet. Förmans- och underlydandebegreppen ha förut i förevarande lagförslag använts i 5: 10 a samt 26: 1, 3, 5, 7, 9 och 18. Såsom vid 26: 1 angivits har därvid avsetts att krigsman, som har befälsrätt över annan krigsman, är dennes förman. Krigsman, över vilken annan krigsman har befälsrätt, har omnämnts såsom underlydande i förhållande till denne. Ett stadgande därom har ansetts lämpligen kunna upptagas såsom särskilt stycke i förevarande paragraf. Eftersom exempelvis en reservofficer, som icke är i tjänstgöring, skall anses som krigsman såvitt angår fullgörandet av särskild tjänsteplikt, innebär sålunda stadgandet att även sådan officer i visst avseende kan vara förman. På liknande sätt kan den som ej har egentlig tjänstgöring jämväl vara underlydande. Ur straffrättslig synpunkt har däremot icke funnits anledning att under ifrågavarande begrepp inrymma någon endast på den grunden att han innehar viss tjänstegrad inom förband, vapenslag eller försvarsgren. I SLK användas jämte begreppen förman och underlydande även termerna överordnad och underordnad; stadgande rörande innebörden därav är intaget i 3 § SLK. Då dessa termer icke brukats i förslaget, har däri icke behövt upptagas något motsvarande stadgande. 22 §.

I SLK finnes icke någon uttrycklig bestämmelse om vilka av därunder lydande personer som ha ämbetsansvar. Bland annat 129 § torde emellertid utvisa att av den militära personalen endast officerare och underofficerare ha sådan ställning. Manskapet har alltså icke ämbetsansvar, och detta gäller även vid tjänstgöring i befattning som i vanliga fall skötes av officer eller underofficer (se NJA 1916 s. 599). Däremot torde åtminstone vissa av dem som tillhöra manskapet ha ämbetsskydd såsom civila tjänstemän (se angående furir NJA 1945 s. 356). Vad angår övriga personer som lyda under SLK förutsattes i olika lagrum, t. ex. 56 och 132 §§, att ämbets- och tjänstemän finnas. Vilka dessa äro torde vara att bedöma med ledning av regler i 10: 1 och 25:22 SL. De nämnda reglerna i SL skola enligt det remitterade förslaget ersättas med nya bestämmelser i 25: 11. Däri stadgas att med ämbetsman förstås domare, annan statens befattningshavare som endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från sin tjänst samt den som har förtroendesyssla, från

139 26:22 vilken Konungen må entlediga honom. Vad som sägs om ämbetsmän gäller ock om dem, som äro satta att förvalta städers, menigheters eller allmänna av Konungen stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars eller stif>olsers angelägenheter, om de tjänstemän som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda och om andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende. Om en civil befattningshavare ålägges ämbetsansvar eller ej, är en fråga av stor betydelse. Har h a n icke sådant ansvar, innebär det att h a n av domstol kan ådömas straff för oriktigt förfarande i tjänsten endast om detta innefattar ett allmänt brott. Frånsett att civil disciplinär bestraffning kan komma i fråga, äro alltså i sådant fall förfaranden, som eljest skulle ha bedömts såsom tjänstemissbruk, tagande av muta, brott mot tystnadsplikt eller tjänstefel, icke straffbara. För krigsmännens del har ämbetsansvaret icke samma betydelse, eftersom även krigsmän som icke ha ämbetsansvar äro straffbara för dylika gärningar. Skillnaden är väsentligen endast att sistnämnda krigsmän för gärningarna enligt förslaget skola bestraffas efter stadgandena om tjänstesvek och tjänstefel i 26: 17 och 18, vilket medför att i vissa fall lindrigare straffsatser bli tillämpliga. Under dessa förhållanden få andra synpunkter ökad vikt. Dels måste det för en befattningshavare i och för sig vara av betydelse att frågan om hans skiljande från tjänsten på grund av brott prövas av domstol. Dels skall, såsom förut framhållits, då ämbetsman dömes till avsättning den förlust som den dömde härigenom lider beaktas vid bestämmandet av allmänt straff för det begångna brottet. Däremot kan vid bestraffning av någon som icke har ämbetsansvar i allmänhet icke på motsvarande sätt beaktas eventualiteten att han på grund av beslut i administrativ ordning skiljes från sin anställning. Det synes vara befogat att tillmäta ifrågavarande synpunkter en viss inverkan på gränsdragningen beträffande sådant ansvar redan i fråga om civila befattningshavare. Vid motsvarande gränsdragning för krigsmännens vidkommande synas de med hänsyn till vad nyss framhållits böra tillerkännas större betydelse. De i 25: 11 SL i det remitterade förslaget angivna grunderna för bestämmande av vilka som skola ha ämbetsansvar torde endast delvis giva ledning på det militära området. Åtskilliga militära befattningshavare inneha väl fullmaktstjänster eller tjänster som ha karaktär av förtroendesysslor Däremot kunna uttrycken »de tjänstemän som under ämbets- och förvaltningsmyndigheterna lyda» och »andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende» icke anses tillfredsställande angiva i vilken omfattning krigsmän skola vara underkastade ämbetsansvar. Till följd härav synes en särskild regel böra uppställas i detta hänseende. Med hänsyn till krigsmaktens organisation och funktionssätt torde det vara nödvändigt att ämbetsansvaret, liksom i viss mån hittills, anknytes till tjänsteställning och alltså icke grundas på innehav av viss beställning eller förrättande av tjänsteärende. För att så långt möjligt uppnå likställighet med civila befattningshavare synes regeln böra göras så vidsträckt att den omfattar alla krigsmän, vilkas ställning kan anses jämförlig med ämbets- och tjänstemän som falla under 25: 11. Slutligen

140 26:22 bör också uppmärksammas att i det remitterade förslaget ämbetsansvaret och ämbetsskyddet med avseende å personkretsen reglerats principiellt överensstämmande. Med utgångspunkt från nu anförda synpunkter föreslås i förevarande paragraf att av den personal som avses i 21 § första stycket officerare, underofficerare och annat befäl av lägst furirs grad samt de som inneha motsvarande tjänsteställning skola vara underkastade ämbetsansvar. Hänvisningen till 21 § första stycket innebär icke att de där nämnda eller i särskilt förordnande av Konungen angivna personalkategorierna skola ha ämbetsansvar endast då de samtidigt äro krigsmän. Eftersom egenskapen av krigsman enligt paragrafens andra stycke tillkommer jämväl den som icke är tjänstgöringsskyldig, såvitt angår fullgörande av särskild tjänsteplikt, blir det visserligen i regel fråga om utkrävande av ämbetsansvar endast då krigsmannaansvar samtidigt föreligger. För att stadgandena om de speciella ämbetsbrotten samt reglerna om ämbetsstraff för allmänna brott skola bli tillämpliga i full utsträckning är det emellertid nödvändigt att ämbetsansvaret här, liksom i 25: 11, är oberoende av tjänstgöringsskyldighet och en erinran härom har därför intagits i lagtexten. Med officerare, underofficerare och annat befäl avses icke blott anställda utan även värnpliktiga och frivilliga. Då även visst befäl tillhörande manskapet medtagits, utgör detta en ändring i förhållande till gällande rätt. Den praktiskt viktigaste följden härav torde vara att avsättning skall ådömas denna personal i samband med övrig be* straffning för visst brott i stället för, såsom hittills, genom särskilt beslut av vederbörande befälhavare. Särskilt med tanke på överfurirer, flaggkorpraler och högbåtsmän, vilka ha pensionsrätt, föreslog också straffrättskommittén i sitt betänkande med förslag till ändringar i SLK i anledning av den föreslagna lagstiftningen om brott mot staten och allmänheten, att i SLK skulle intagas ett stadgande som medgav Konungen rätt att förordna om ämbetsansvar för andra krigsmän än officerare och underofficerare. Någon erinran häremot framställdes icke i yttrandena över betänkandet. I fråga om beskaffenheten av tjänsteuppgifterna torde det i stort sett ej föreligga skillnad mellan furirer och överfurirer. I motsats till manskap av lägre grad ha furirerna fullbordat den grundläggande befälsutbildningen och de synas på det hela taget ha sådan ställning att de böra tilläggas ämbetsansvar. Till jämförelse må nämnas att på det civila området sådant ansvar åvilar verkmästare och schaktmästare som ute på arbetsplatserna leda arbeten i offentlig regi (NJA 1938 s. 279). Det må ock erinras om de aktuella planerna att i samband med begränsning av det kontraktsanställda manskapet öka antalet på längre tid anställt underbefäl (se SOU 1946: 7). En följd av ifrågavarande ändring blir att furirerna komma att stå under tillsyn av militieombudsmannen i likhet med andra ämbets- och tjänstemän med avlöning från de till försvarsväsendet anslagna medel. Övriga personer, som vid tjänstgöringsskyldighet äro krigsmän, torde regelmässigt i tjänsteställningshänseende vara likställda med personal av viss militär grad; där annat ej är föreskrivet lära de få anses jämställda med

141 27:22 meniga. Slutligen må framhållas att frågan huruvida ämbetsansvar gäller för andra vid krigsmakten anställda personer än de som avses i 21 § första stycket givetvis skall bedömas efter 25: 11 SL i det remitterade förslaget. 23 §. Enligt 25: 12 SL i det remitterade förslaget hör brott som avses i 25: 5, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, under allmänt åtal. Vad nu sagts innebär dock ej ändring i bestämmelse om inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt med avseende å sådan gärning som i 25: 3 sägs och som är särskilt belagd med straff. I 25: 5 talas om att ämbetsman genom brott, varom annorstädes än i 25 kap. förmäles, åsidosatt sin tjänsteplikt; 25: 3 innehåller straffbestämmelse om brott mot tystnadsplikt. Liksom sålunda allmänt brott, begånget av krigsman som h a r ämbetsansvar, kommer att höra under allmänt åtal, om gärningsmannen genom brottet åsidosatt sin tjänsteplikt, bör uppenbarligen också sådant brott av annan krigsman under samma förutsättning hänföras under allmänt åtal. I förevarande paragraf h a r därför stadgats att brott, varom annorstädes än i 26 kap. förmäles och varigenom krigsman åsidosatt sin tjänsteplikt, skall, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, höra under allmänt åtal. Stadgandet innebär i sakligt hänseende ingen avvikelse från gällande rätt. Då allmänt brott innefattat åsidosättande av tjänsteplikt, h a r nämligen hittills förutom det allmänna brottet även tjänstefel ansetts föreligga. Härigenom har på grund av 19 § 2. i 1864 års förordning om införandet av SL även det allmänna brottet fallit under allmänt åtal. Det i andra punkten av 25: 12 intagna stadgandet utgör en erinran att de i speciallätraffrättsliga bestämmelser om brott mot tystnadsplikt flerstädes uppställda åtalsbegränsningar, enligt vilka allmänt åtal beror av målsägandes angivelse, skola fortbestå. Eftersom de åsyftade straffbestämmelserna om brott mot tystnadsplikt torde sakna praktisk betydelse för krigsmännens del, har icke ansetts erforderligt att i förslaget upptaga någon motsvarighet till detta stadgande. 27 KAP. Särskilda bestämmelser för krig m. m. 1 och 2 §§. I enlighet med vad i annat sammanhang anförts ha till förevarande paragrafer överförts de i 8: 2 och 3 SL i det remitterade förslaget upptagna straffbestämmelserna om krigsförräderi och oaktsamt förövande av dylik gärning. Den första av dessa bestämmelser har härvid undergått den ändringen att vad däri nämnts angående med riket förbunden stats krigsmakt uteslutits. Anledningen härtill är att i 27: 15 i detta förslag upptagits ett generellt stadgande att, därest gärning som avses i 26 eller 27 kap. förövas mot krigsmakt, vilken tillhör med riket i krig förbunden stat, eller mot någon som tillhör sådan krigsmakt, vad som är stadgat om enahanda gärning mot svensk

142 27:1 och 2 krigsmakt eller krigsman skall äga motsvarande tillämpning. I den senare av de hit överförda bestämmelserna har endast en redaktionell jämkning vidtagits. 3 §.

I 135 § SLK stadgas straff för krigsman som överlöper till fienden. överlöpande till fienden torde innebära att någon frivilligt överlämnar sig åt fienden; om han där blir omhändertagen såsom krigsfånge eller tillätes göra tjänst i någon form, torde sakna betydelse. Endast i undantagsfall skulle därför överlöpande kunna bestraffas enligt det i 27: 1 i förslaget intagna stadgandet att svensk medborgare, som bär vapen mot riket eller annorledes gör tjänst åt fienden i verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fiendens krigföring, skall dömas för krigsförräderi. Däremot synes en sådan gärning i allmänhet falla under bestämmelsen om rymning. I såväl dansk som schweizisk lag bestraffas den också genom särskild straffskärpning för rymning till fienden. Av olika skäl synes det emellertid ej vara lämpligt att inordna överlöpande under rymning. Fall kunna möjligen tänkas då en överlöpare icke begår brottet på sådant sätt, att rymning överhuvud kan anses föreligga. Vidare torde det vid överlöpande i motsats till rymning finnas behov av att straffbelägga försök. Slutligen k a n också framhållas att överlöpande innesluter ett avsevärt starkare förrädiskt moment än rymning, vilket i sin tur medför att straffsatserna för det förstnämnda brottet icke utan vidare kunna anslutas till de för sistnämnda brottstyp föreslagna latituderna. På grund härav har i förevarande paragraf upptagits ett särskilt stadgande om överlöpande. Då mot det i 135 § SLK använda uttrycket överlöper till fienden möjligen kan riktas den anmärkningen att det alltför ensidigt framhåller ett positivt handlande, har som gärningsbeskrivning i stället angivits att krigsman, då riket är i krig, går över till fienden eller eljest frivilligt överlämnar sig åt fienden. Med frivilligt avses att utmärka, att den som ger sig under direkt hot från fiendens sida icke förskyller straff för överlöpande. Detta synes böra gälla även om han utsatts för visst tvång utan att dock alla möjligheter att undkomma betagits honom; ett sådant fall synes få en lämpligare bedömning genom att hänföras under 27: 10 i förslaget. Straffet för överlöpande har nämligen, liksom hittills, ansetts ej böra vara lägre än straffarbete på livstid. Då någon är förfallen till ansvar för överlöpande, synes han icke dessutom böra dömas för rymning eller undanhållande, om sådant brott föreligger. Straffet härför får nämligen anses konsumerat av bestraffningen för överlöpandet. Däremot torde förevarande stadgande kunna tillämpas i konkurrens med 27: 1 i förslaget. 4 §•

Straffbestämmelsen i 146 § SLK avser den som har umgänge med fienden eller med honom växlar brev eller budskap utan tillåtelse därtill av

143 27:4 högste befälhavaren eller annan befälhavare, som blivit bemyndigad att meddela sådan tillåtelse, där ej gärningen medför straff efter 133 eller 134 §. Sistnämnda paragrafer avse brott, varom förmäles i 8 kap. SL i dess gällande lydelse. Ändamålet med denna bestämmelse torde vara att förhindra situationer, vilka lätteligen medföra att fienden erhåller upplysningar som kunna lända försvaret till men. Obehörigt meddelande av sådan upplysningar kan visserligen medföra straff efter 2 7 : 1 om krigsförräderi eller 27:2 om motsvarande oaktsamhetsbrott i detta förslag eller efter 8: 6 om spioneri, 8: 7 om grovt spioneri eller 8: 8 om obehörig befattning eller vårdslöshet med hemlig uppgift i det remitterade förslaget. Härför förutsattes emellertid att uppsåtlig brottslighet eller oaktsamhet ligger gärningsmannen till last. Det synes vara nödvändigt att, liksom hittills, förbjuda varje förbindelse med fienden, som ej sker med vederbörlig tillåtelse. En bestämmelse därom har upptagits i förevarande paragraf. Med hänsyn till syftet med bestämmelsen torde straffbarhet icke böra inträda först då umgänge eller brevväxling kommit till stånd. Själva gärningen har därför beskrivits så att krigsman, då riket är i krig, avsänder meddelande till eller eljest träder i förbindelse med fienden. Då det icke med erforderlig tydlighet kan i straffbestämmelsen angivas i vad mån och av vem undantag från däri stadgat förbud får medgivas utan föreskrifter i sådant hänseende böra givas i annan ordning, har här — liksom i ovannämnda bestämmelser i det remitterade förslaget — endast angivits att gärningen skall ha skett obehörigen. Att, såsom i 146 § SLK, använda ordet fienden för att angiva till vilken meddelande skall ha riktats eller med vilken förbindelse eljest skall ha inletts, synes icke vara tillfredsställande. Efter mönster av den danska lagen har därför i stället begagnats uttrycket någon som tillhör fiendens krigsmakt eller vistas på fiendens område. Med fiendens område bör härvid förstås varje av fienden behärskat territorium. I den mån det egna landet ockuperats av fienden kommer härigenom visserligen även förbindelse med landsmän att kunna falla under stadgandet. Uppenbarligen kan detta i många fall vara motiverat. I övrigt kan genom tillstånds meddelande förbindelse med egna landsmän göras lovlig och därigenom undandragas ansvar enligt förevarande stadgande. Straffet för det nu behandlade brottet har funnits böra bestämmas till högst straffarbete i två år. I förhållande till gällande rätt innebär detta väsentligen den avvikelsen att även lägre straff än fängelse kan ifrågakomma. 5 §. I 144 § SLK stadgas straff för den som i belägrad fästning eller å annan ort, som är innesluten av fienden, eller på krigsfartyg eller vid trupp i fält, då drabbning förestår eller är börjad, utan befälhavarens kallelse håller eller deltager i sammankomst för rådplägning om att giva sig åt fienden eller draga sig tillbaka eller i krigsmäns närvaro eljest råder till sådan åtgärd eller framställer den som nödvändig. Enligt 145 § straffas underlydande som, utan

144 27:5 att befälhavaren påkallat hans yttrande, i annans närvaro råder befälhavaren att draga sig undan från drabbning eller att till fienden överlämna fästning, fartyg eller trupp. Rådgivning, varom i dessa bestämmelser är fråga, kan naturligtvis åsyfta att den, till vilken rådet riktas, skall begå ett brott. Om rådgivningen innebär förledande av krigsfolk till modlöshet eller myteri eller ock försök eller stämpling till sådan gärning, kan straff ådömas för krigsförräderi eller försök eller förberedelse därtill. Rådgivare kan i andra fall straffas för stämpling till rymning eller överlöpande, varjämte även 26: 10 i förslaget kan bliva tillämplig å honom. Icke alltid torde emellertid rådgivningen på nämnda sätt vara straffbar enligt annat lagrum. Eftersom varje obehörig påverkan i ifrågavarande hänseende i särskilt allvarliga lägen kan medföra avsevärd fara för disciplin och stridsmoral, har ett stadgande därom ansetts böra upptagas även i ny lagstiftning. Detta har funnit sin plats i förevarande paragraf. De situationer, i vilka stadgandet skall äga tillämpning, synas lämpligen böra angivas med något allmännare ordalag än i gällande rätt. Enbart en modernisering av den nuvarande beskrivningen torde med hänsyn till nutida totala krigföring icke vara tillfyllest. Såsom förutsättning för stadgandets tillämpning torde böra upptagas, förutom att riket är i krig, att gärningen sker under strid eller eljest vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför särskild fara. Beträffande själva gärningen synes man i anslutning till det nyss anförda böra utgå från att straffbudet avser att förhindra att fara för trolöshet eller modlöshet framkallas. Innebörden av ordet modlöshet torde ej tarva förklaring; i trolöshet bör anses innefattat varje någorlunda allvarligt åsidosättande av tjänsteplikt. Om faran framkallas genom råd till uppgivelse eller på annat sätt synes vara av underordnad betydelse. För att ernå en viss konkretion kan dock sådant råd lämpligen nämnas som ett exempel. I enlighet härmed har i paragrafen brottet angivits ske genom att krigsman råder krigsmän att giva sig åt fienden eller annorledes i krigsmäns närvaro företager något som kan medföra trolöshet eller modlöshet. Sådant undergrävande av stridsviljan kan givetvis förekomma vid särskild sammankomst av krigsmän, men att så sker utgör icke villkor för paragrafens tillämpning. Den som endast deltager i dylik sammankomst utan att därvid låta nyssnämnda gärning komma sig till last, bör icke straffas enligt detta stadgande. Å honom kan i stället bestämmelsen i 27: 7 i förslaget bliva tillämplig. Straffsatsen för förevarande brott har ansetts böra bestämmas till straffarbete på livstid eller från och med fyra till och med tio år eller, om faran var ringa, till straffarbete i högst sex år eller fängelse. Frånsett att minimum för normalstraffet nedsatts från sex till fyra år, överensstämmer detta i huvudsak med gällande straffsatser. 6 §• Enligt 138 § SLK skall den som sprider ut falska meddelanden, som kunna hos krigsfolket verka modlöshet, dömas till straffarbete i högst två år eller

145 27:6 fängelse i högst sex månader, där gärningen ingen verkan hade som medför svårare straff. Denna bestämmelse ingår i krigsartiklarna och är därför jämlikt 5 § SLK tillämplig endast å gärning som förövas i krigstid eller eljest under tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad. I det remitterade förslaget finnes en liknande bestämmelse i 11:6. Där stadgas att den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen eller allmän ordning och säkerhet eller att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter skall dömas för samhällsfarlig ryktesspridning. Straffet är högst straffarbete i två år och lägst böter. Dessutom må erinras att för krigsförräderi enligt 27: 1 i förevarande förslag skall bestraffas dels den som förleder krigsfolk till modlöshet eller myteri och dels den som genom osann framställning sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret k a n avsevärt försvåras. Den återgivna bestämmelsen i 11: 6 i det remitterade förslaget täcker tydligen i viss mån de fall som avses i 138 § SLK. Falskt meddelande utgör sålunda falskt rykte eller annat osant påstående, och modlöshet hos krigsfolket torde i allmänhet under krigstid innefatta fara för rikets säkerhet. Då i 11:6 uppställes fordran att osant påstående skall spridas bland allmänheten, lär detta emellertid innebära att gärningsmannens uppsåt skall ha omfattat spridning bland en obestämd krets, även om han icke riktat sig direkt till en större krets. Den som sprider falskt meddelande bland krigsmännen vid en viss avdelning torde sålunda icke kunna dömas enligt nyssnämnda lagrum, åtminstone om avdelningen är förhållandevis liten. På liknande sätt som kravet på offentlighet i 11:5 och 10 i det remitterade förslaget jämkats för krigsmännens del genom bestämmelserna i 26: 10 och 16 i detta förslag, synes ett särskilt stadgande vara erforderligt som komplettering till 11:6. Det stadgande som i enlighet härmed upptagits i förevarande paragraf ansluter sig nära till bestämmelsen i 11:6. När gärningsbeskrivningen innehåller att krigsman, då riket är i krig, bland krigsmän sprider falskt rykte eller annat osant påstående, har sålunda, frånsett att stadgandet liksom 138 § SLK begränsats till krigstid, i förhållande till 11: 6 endast skett den ändringen att »allmänheten» ersatts med »krigsmän». Beträffande innehållet i dylikt rykte eller påstående har bestämmelsen dock ansetts böra, i nära överensstämmelse med 138 § SLK, begränsas till sådant som har omedelbar betydelse för stridsmoralen. Liksom 27: 5 i förslaget omfattar den föreslagna bestämmelsen rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla trolöshet eller modlöshet. Påstående som eljest är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen eller allmän ordning och säkerhet eller att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter får således bedömas efter 11:6 även om gärningsmannen är krigsman. Straffet för ifrågavarande brott, högst straffarbete i två år, överensstämmer med vad i 11:6 stadgats. I förhållan10—462397

146 27.6 de till 138 § SLK innebär detta i huvudsak att även lägre straff an fängelse kan ifrågakomma. 7 §• I 73 § SLK stadgas straff för deltagare i sammankomst som krigsfolk håller för rådplägning i ämnen, genom vilkas avhandlande fruktan eller nisströstan kan utbredas hos krigsfolket eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, såsom om faran eller olämpligheten av företag eller tjänsteförrättning, därtill befallning är given eller förväntas, om vådan av den ställning, vari krigsmakten eller någon del därav befinner sig, eller om förmans förhållande eller åtgärder. Särskilt straff stadgas för officer eller underofficer, som i ändamål som nyss sagts kallat underlydande till sammankomst eller givit dem tillstånd att hålla sådan sammankomst; de underlydande skola i sådant fall för sitt deltagande i sammankomsten vara fria från straff. Enligt 74 § SLK skall den som för sådan otillåten rådplägning, som i 73 § avses, kallat krigsfolk till sammankomst straffas såsom i sistnämnda paragraf sägs, ändå att sammankomstens hållande förhindrades. 1901 års kommitté, vars förslag upptog ett med gällande 73 § helt överensstämmande stadgande, erinrade att 1881 års strafflag för krigsmakten i 81 § innehöll en liknande bestämmelse men att denna även omfattade sammankomst för rådplägning i ämne, genom vars avhandlande missbelåtenhet kunde uppkomma, såsom om otillräckligheten av lön, beklädnad eller underhåll. Inom kommittén hade ifrågasatts huruvida icke 81 § i 1881 års lag helt och hållet borde utgå eller åtminstone efter någon omarbetning begränsas att gälla endast i krigstid. Kommitténs flertal hade emellertid ansett bibehållande i huvudsak av bestämmelsen vara nödvändigt för upprätthållandet av disciplinen och funnit densamma böra gälla även i fredstid, om den än naturligen hade sin största betydelse under krig. Det vore dock att gå längre än nödigt och innefattade ett alltför stort ingrepp i den enskildes allnänt medborgerliga rättigheter att stadga ovillkorligt förbud även för det fall att ämnet rörde lön, beklädnad eller underhåll. Bestämmelsen borde endast avse sådana fall då ämnet rörde själva tjänsteutövningen eller vad därmed hade omedelbart samband eller eljest vore av beskaffenhet att dess avhandlande innebure en mera direkt fara för disciplinen. Då med anledning dårav bland exemplen på otillåtna överläggningsämnen uteslutits »om otillräckligheten av lön, beklädnad eller underhåll» låge däri visserligen att sammankomst för rådplägning om sådant ämne icke i och för sig borde anses straffbar men, om vid en sådan rådplägning överläggningen eller därvid fattade beslut ginge ut på vidtagande av åtgärder, vilka innefattade t. ex. brott mot krigslydnaden, vore ändock deltagarna förfallna till ansvar. I det förslag, som år 1913 remitterades till lagrådet uteslöts jämväl det såsom exempel upptagna ämnet om förmans förhållande eller åtgärder. Departementschefen anförde, att det syntes honom vara ett av förhållandena icke tillräckligt motiverat avsteg från församlingsrättens princip att förklara en sammankomst under alla förhållanden otillåten, därest ett ämne av ifriga-

147 27:7 varande art komme under behandling. Vad anginge innebörden av ordet sammankomst framhölls, att därmed icke avsåges en rådplägning vilken som helst mellan några personer utan ett på förhand för visst ändamål planerat sammanträffande av ett mera avsevärt antal personer. Lagrådet ansåg den förändring, som åstadkommits genom uteslutningen av exemplet om förmans förhållande eller åtgärder, icke vara synnerligen stor. Just den omständigheten att exemplet strukits kunde emellertid enligt lagrådet föranleda missuppfattningen att en ovillkorlig rätt till rådplägning om sådant ämne blivit given. I enlighet med hemställan av lagrådet erhöll ifrågavarande bestämmelse i propositionen till 1914 års riksdag samma lydelse som i kommitténs förslag. Riksdagen godkände propositionen i denna del med understrykande av vad departementschefen anfört om innebörden av ordet sammankomst (se riksdagens skrivelse 1914:268 s. 6). I 1921 års betänkande angående åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan betecknades 73 § såsom otillfredsställande. Bland annat framhölls att ordalagen ej gåve vid handen att sammankomst med nödvändighet behövde vara på förhand planerad. För att sammankomsten skulle anses falla under 73 § borde allenast erfordras det konstituerande moment, som krävdes för att man skulle kunna tala om en sammankomst för rådplägning. Detta moment kunde ligga i sammankallandet eller planerandet men också, om de närvarande tillfälligtvis sammanträffat, i ett vid tillfället fattat beslut av flera eller färre av dem att skrida till den förbjudna rådplägningen, dennas påbörjande och de övrigas kvarstannande trots kännedom därom och om beslutet. Kommittén föreslog emellertid ej någon ändring av 73 §. Däremot föreslogs, eftersom ett förbud mot sammankomster ej kunde bliva effektivt utan kontroll, att i allmän lag skulle införas anmälningsskyldighet och eventuellt tillståndstvång för alla sammankomster å eller i närheten av ort där militär vore förlagd. Någon sådan lagstiftningsåtgärd blev emellertid icke vidtagen. I riktlinjerna uttalades att med hänsyn till faran för krigsmaktens effektivitet vissa begränsningar i församlingsfriheten inom krigsmakten även för framtiden borde upprätthållas. En rationalisering syntes emellertid påkallad. Sålunda borde den i 73 § gjorda uppräkningen av i och för sig farliga ämnen icke bibehållas. I stället syntes gränsen för otillåtna sammankomster böra bestämmas med direkt tillämpning av det omedelbara kriteriet, att sammankomsten rörde ämne genom vars avhandlande brott mot krigslydnaden eller rymningsbrott lätt kunde föranledas eller fruktan eller misströstan kunde hos krigsfolket utbredas. Dessutom borde under brottsbeskrivningen inrymmas även andra sammankomster än sådana som höllos för rådplägning. Församlingsfriheten är för vanliga medborgare reglerad genom 10: 15 SL ävensom vissa föreskrifter i andra författningar, däribland ordningsstadgan för rikets städer. I nämnda lagrum stadgas att, då menighet å landet eller i stad sammankommer till överläggning om allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende, må tillträde till sammankomsten ej förvägras offentlig myndighet. Ej må sammankomsten av myndigheten upplösas, så framt därvid ej

148 27: 7 företages något som är emot lag stridande eller eljest stör allmän ordning. Den som underlåter att hörsamma myndighetens bud i ty fall, straffes med böter. Enligt det remitterade förslaget skall själva straffstadgandet ersättas av bestämmelsen om ohörsamhet mot ordningsmakten i 11:3. Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att efterkomma för ordningens upprätthållande meddelad befallning, eller intränger h a n på område som för sådant ändamål fridlysts eller avspärrats, är han enligt denna bestämmelse förfallen till böter eller fängelse. I övrigt har innehållet i 10: 15 SL såsom av icke straffrättslig natur i det remitterade förslaget överförts till övergångsbestämmelserna. Genom 73 § SLK h a r gjorts en särskild inskränkning i församlingsfriheten för krigsfolk, vilken indirekt kommit att reglera även föreningsfriheten inom krigsmakten (se NJA 1909 s. 416). Vad först förhållandena under fred angår synas vägande invändningar kunna göras mot ifrågavarande bestämmelse. Såsom av förarbetena framgår äro de angivna exemplen överläggningsämnen som ovillkorligt förbjudits. Det synes dock ingalunda vara befogat att antaga att ett avhandlande av något av dessa ämnen alltid skulle föranleda fruktan eller misströstan. Mången gång torde en diskussion om t. ex. viss tjänsteåtgärd kunna uppklara förefintligt missförstånd, och en sammankomst torde även eljest genom tåligare kamraters inflytande kunna vara ägnad att undanröja missnöje hos andra. Om ett överläggningsämne icke faller under berörda exempel, är det däremot otillåtet endast om fruktan eller misströstan genom överläggningen kan utbredas eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas. Med en dylik bestämning av det otilllåtna måste det vara svårt för deltagare att på förhand avgöra om överläggning om ett visst ämne får förekomma eller ej. Avsikten med en sammankomst må tydligen vara hur god som helst; om fruktan, misströstan eller brott mot krigslydnaden »kan» föranledas bli alla deltagare ändock straffbara. Enligt auktoritativt uttalande under förarbetena är överläggning i ifrågavarande ämnen bland krigsfolk otillåten endast vid sammankomst, som på förhand planerats. Eftersom krigsfolket genom gemensam förläggning och inskränkningar i rörelsefriheten under fritid dagligen sammanträffar även utan att särskilt föranstaltande därom skett, synes förbudet mot att deltaga i sammankomst vara ganska illusoriskt. Enligt vad de statistiska uppgifterna utvisa har 73 § SLK också en mycket ringa tillämpningsfrekvens, i det att år 1937 intet fall förekommit och år 1942 endast en person dömts till disciplinstraff. För övrigt torde kunna ifrågasättas om ej ifrågavarande bestämmelse på visst sätt motverkar sitt eget syfte. Det skydd den ger åt befälets tjänsteåtgärder kan nämligen medföra att befälet mindre allvarligt strävar efter att åstadkomma ett gott förhållande till sina underlydande, vilket dock otvivelaktigt är den bästa grunden för en god disciplin. Det ligger i sakens natur att särskilt starka skäl måste föreligga för att fullgörandet av en medborgerlig skyldighet sådan som värnplikten skall åtföljas av en inskränkning av ifrågavarande slag i en allmän medborgerlig rättighet. De farhågor med avseende å disciplinen som kunna åberopas till

149 27: 7 stöd för förbudets bibehållande under fredstid utgöra enligt utredningens mening icke ett skäl av sådan styrka. Utredningen föreslår därför att någon motsvarighet till 73 § icke för fredstid upptages i ny lagstiftning. Givet är emellertid att därmed församlings- och yttrandefriheten ej göres helt oinskränkt. I likhet med vad i 10: 15 SL stadgas om offentlig myndighets tillträdesrätt till menighets sammankomst samt om sådan myndighets rätt att upplösa sammankomsten torde inom militära etablissement militära förmän äga närvara vid och kunna ingripa mot sammankomst av krigsfolk, därest därvid förekommer något som strider mot lag eller eljest stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten. Därest med en sammankomst åsyftas att förbereda vissa brott av svår beskaffenhet, kan straff inträda för förberedelse jämlikt 3: 2 SL i det remitterade förslaget. Den som genom uppmaning eller annorledes söker förleda till lydnadsbrott eller annan gärning, varigenom krigsman åsidosätter sin tjänsteplikt, kan straffas jämlikt 26: 10 i föravarande förslag. Även stadgandet om samhällsfärlig ryktesspridning i 11:6 SL i det remitterade förslaget torde i vissa fall kunna tillämpas. För krigstid och beredskapstillstånd synas emellertid förhållandena ställa sig annorlunda. Visserligen torde den ovan anförda kritiken mot 73 § SLK gälla även för paragrafens tillämpning under sådan tid. Men här tillkommer den betydelsefulla omständigheten att en olämplig rådplägning kan menligt inverka på krigsoperationerna eller krigsförberedelserna. Ett förbud mot särskilda i förväg planerade sammankomster synes emellertid knappast vara tillfyllest. I stället synes m a n generellt böra förbjuda sammankomster i den vidsträcktare mening som angivits i 1921 års betänkande. Förbudet synes icke böra begränsas att avse blott sammankomster för rådplägning utan torde böra omfatta även andra sammankomster, t. ex. för information. En beskrivning av vad som icke får göras till föremål för överläggning eller eljest förekomma vid sammankomst torde icke böra utformas på det sätt som i riktlinjerna förordats. Mest ändamålsenligt synes vara att angiva vissa ämnen såsom förbjudna. Även med denna metod måste dock tämligen allmänna ordalag användas och härigenom kan visserligen komma att inbegripas mer än som strängt taget är nödvändigt att förbjuda. Men då det gäller att motverka stridsmoralens förslappande i allvarliga lägen, synes detta icke kunna ingiva avgörande betänkligheter. På grund av nu gjorda överväganden har i förevarande paragraf intagits ett stadgande, som äger tillämpning endast under beredskapstillstånd och då riket är i krig och vari förbjudas sammankomster rörande ämnen av två slag. Först namnes vådan av det läge, vari krigsmakten eller någon del därav befinner sig. Detta ämne, som helt motsvarar det andra av de i 73 § SLK upptagna exemplen, kan naturligtvis särskilt under krig bli föremål för sammankomster men även under beredskapstillstånd torde avdelning av krigsmakten kunna ha så utsatt läge att sammankomst rörande sådant ämne bör förbjudas. Det andra ämnet beskrives såsom lämpligheten av åtgärd eller anordning som angår krigsförberedelserna eller krigföringen. I viss mån motsvarar detta de första och tredje exemplen i 73 § SLK. Förutom att förmans

150 27: 7 förhållande uteslutits, h a r emellertid en viktig begränsning gjorts genom kravet att åtgärden eller anordningen skall angå krigsförberedelserna eller krigföringen. Såsom av sammanställningen av sistnämnda båda begrepp torde framgå, betyder krigsförberedelser här endast sådant förberedande som har ett mera direkt samband med pågående eller planerade operationer. Med anordning avses försvarsställning, minering och annat sådant som ej inrymmes under begreppet åtgärd. Sammankomster kunna dock icke undantagslöst göras otillåtna, vare sig beträffande det ena eller det andra av ifrågavarande ämnen. En befälhavare måste med sina närmaste medarbetare äga överlägga såväl om krigsläget som om lämpligheten av åtgärder och anordningar. Dessutom synes det böra finnas möjlighet att exempelvis i informationssyfte hålla sammankomst om ifrågavarande ämnen med personalen vid en viss avdelning. För att icke dessa och andra liknande sammankomster skola falla under förbudet, h a r såsom villkor för bestämmelsens tillämplighet upptagits att sammankomsten hållits obehörigen. Dessutom har i viss överensstämmelse med gällande rätt ansetts böra stadgas straffrihet för den som deltagit på tillskyndan av sin förman eller med hans tillstånd. Om en chef utan rätt därtill hållit sammankomst med sin personal om t. ex. vissa anordningar, kan sålunda chefen vara att straffa, medan de underlydande ej äro straffbara för deltagandet. Att, såsom i 74 § SLK, stadga straff för den som kallar till olovlig sammankomst även om denna icke kommer till stånd, har ansetts obehövligt. Äger sammankomsten rum, blir tydligen den som kallat därtill utan att själv närvara straffbar för anstiftan. Straffet för ifrågavarande brott h a r satts till högst straffarbete i två år. Vid jämförelse enbart med 73 § SLK kan detta förefalla som en skärpning. Maximistraffet enligt detta lagrum är nämligen fängelse; officer eller underofficer, som kallat underlydande eller givit dem tillstånd till olovlig sammankomst, k a n dock dömas till avsättning. Det är emellertid att märka att förevarande paragraf även avser fall som enligt gällande lag hänföras under 144 § SLK, där maximistraffet är dödsstraff. 8 §. Vissa fall av bristfällig krigsförberedelse under krigstid eller annan tid då rikets krigsmakt är mobiliserad straffbeläggas i 173 § SLK. Såsom ett första fall upptages befälhavares underlåtenhet att i vad på honom ankommer sätta fästning eller annan försvarsanstalt i sådant försvarstillstånd, som i därom givna bestämmelser är föreskrivet, eller förhållandena eljest uppenbarligen påkalla. Vidare omfattar bestämmelsen underlåtenhet av befälhavare över ett eller flera krigsfartyg på sjötåg att, såvitt på honom ankommer, hålla dem i stridbart skick. Och slutligen upptages det fall att någon, som i sin tjänsteegenskap vid krigsmakten är pliktig att för dess behov anskaffa vapen, ammunition, livsmedel eller andra förnödenheter, försummar att i tid göra för ändamålet nödiga framställningar eller eljest vidtaga därför behövliga åtgärder, som på honom ankomma.

151 27:8 Under 27: 10 i förslaget upptages en generell bestämmelse om krigsmans underlåtenhet under strid eller i anslutning därtill att fullgöra sin plikt att främja krigföringen. Tillsammans med de speciella stadgandena för liknande situationer vilka äro upptagna i 26: 2 och 13 samt 2 7 : 9 torde denna täcka all svårare brottslighet med avseende å stridsuppgifters eftersättande. I viss mån bli givetvis dessa bestämmelser tillämpliga även såvitt angår förberedelser till stridshandlingar. För att försummelser med avseende å krigsförberedelser, vilka icke stå i så nära samband med själva stridsverksamheten att de kunna sägas ha ägt rum under strid eller i anslutning därtill, skola kunna erhålla en med hänsyn till svårhetsgraden lämplig bedömning har i förevarande paragraf upptagits ett stadgande, vilket i sakligt hänseende huvudsakligen överensstämmer med 173 § SLK. I den mån en krigsmakt icke är engagerad i krigsföretag, är i allmänhet all dess verksamhet inriktad på krigsförberedelse. Med denna vidsträckta innebörd är uppenbarligen begreppet krigsförberedelse ej ägnat att läggas till grund för en straffbestämmelse av ifrågavarande art. Man torde därför ha att söka åstadkomma en begränsning. I sådant avseende bör först uppmärksammas den tid, varunder krigsförberedelserna ske. Utan vidare synes det vara klart att förberedelser som äga rum d å krig pågår böra omfattas av bestämmelsen. Även under ett beredskapstillstånd av den natur, som under andra världskriget varit förhanden i vårt land, torde emellertid bristfälliga krigsförberedelser kunnat få direkt inverkan på krigsoperationer. Visserligen finnas icke, såsom under krig, aktuella krigsföretag som därigenom utsättas för fara. Men å andra sidan innebär beredskapstillståndet just ett sådant labilt läge, då landet utan varsel k a n bli föremål för angrepp eller eljest krigshandlingar snabbt måste företagas. Att det därvid är av största vikt att nödiga förberedelser bliva verkställda, säger sig självt. För annan fredstid än då beredskapstillstånd råder synes däremot en särbestämmelse om bristfälliga krigsförberedelser icke böra vara tillämplig. Det förberedelsearbete, som göras då krig varken pågår eller hotar, kan knappast anses vara av annan karaktär än andra statliga uppgifter, och försummelser med avseende därå torde därför lämpligen böra bedömas som vanliga tjänstefel. I enlighet härmed har sålunda förevarande bestämmelse gjorts tillämplig endast under tid då riket är i krig samt under beredskapstillstånd. Icke ens under krig och beredskapstillstånd torde emellertid all krigsförberedelse i ovan angivna, vidsträckta mening böra kunna grundlägga ansvar som här åsyftas. Det synes lämpligt att inskränka bestämmelsen till sådana förberedelser som äro av omedelbar betydelse för krigföringen. I andra fall synas eljest gällande straffbestämmelser vara tillräckliga. Den omfattning krigsförberedelseåtgärderna måste ha och det samband med krigföringen som skall föreligga för förevarande bestämmelses tillämplighet h a r ansetts lämpligen kunna angivas genom uttrycket förberedande av krigsföretag. För att bestämmelsen skall erhålla önskvärd konkretion, har emellertid därjämte upptagits vissa typiska fall av sådan förberedelse, att sätta försvarsanstalt i stridsberedskap, bringa avdelning i stridbart skick och anskaffa

152 27:8 förnödenheter. Av dessa exempel ansluta sig det förstnämnda och det sistnämnda nära till vad 173 § SLK i sådant hänseende innehåller. Det må emellertid framhållas att ordet stridsberedskap icke åsyftar någon i tjänsteföreskrifter angiven beredskapsgrad utan endast avser att utgöra en beskrivning av det tillstånd, vari försvarsanstalt pliktenligt skall försättas. Däremot synes bringandet av avdelning i stridbart skick innefatta utvidgning i förhållande till motsvarande stadgande i 173 §. Förutom av ett eller flera krigsfartyg k a n sålunda avdelning utgöras av trupp, flygplan eller överhuvudtaget envar ej alltför obetydlig del av krigsmakten. Enligt gällande rätt är brottssubjektet endast befälhavare och den som är satt att anskaffa förnödenheter. Häri synes ligga en onödig inskränkning. Om någon, som ej är befälhavare men enligt instruktion har till uppgift att närmast svara för vissa anordningar, gör sig skyldig till underlåtenhet i detta avseende, torde omständigheterna kunna vara sådana att straff för vanligt tjänstefel ej är tillräckligt. Visserligen bör befälhavaren icke gå fri från straff allenast därför att det finnes någon som står i närmare ansvar, men särskilt då en befälhavare gjort allt vad som rimligen kan begäras av honom synes det följdriktigt att straffet drabbar den närmast ansvarige. Bestraffning enligt förevarande paragraf har därför gjorts beroende endast av att krigsman underlåtit att i vad på honom ankommer förbereda krigsföretag. Det är emellertid uppenbart att bestämmelsen icke är tillämplig å andra krigsmän än dem som h a relativt självständiga uppgifter; endast undantagsvis k a n därför tillämpning ifrågakomma såvitt angår meniga eller annan personal i lägre ställning. Vidare framgår av bestämmelsen att den icke avser mera periferiska uppgifter vid krigsföretags förberedande. I detta hänseende förutsattes att det'skall vara fråga om åligganden av större betydelse för förberedelserna såsom en helhet betraktade. Med hänsyn till beskaffenheten av de gärningar som omfattas av bestämmelsen, synes det vara nödvändigt att den jämte fall av uppsåtlig brottslighet även inbegriper försummelse. Oförstånd och oskicklighet böra däremot icke medföra straff enligt förevarande stadgande. Straffsatserna ha i nära anslutning till 173 § SLK ansetts böra vara i normalfall straffarbete i högst sex år eller fängelse samt, då brottet är grovt, straffarbete i minst fyra och högst tio år eller på livstid, varav följer att även dödsstraff blir tillämpligt. Såsom exempel på särskilt beaktansvärd omständighet vid bedömande av om brottet är grovt h a r upptagits att genom brottet framgången av krigsföretag satts i fara. 9 §. I 139 § SLK stadgas straff för befälhavare i fästning eller å krigsfartyg, som åt fienden överlämnat fästningen eller fartyget utan behörig befallning eller utan högsta nödfall och iakttagande av vad i tjänstereglemente för sådant fall stadgas. Enligt 140 § gäller straffet även för annan befälhavare, som överlämnar honom anförtrodd post till fienden utan att alla tillgängliga medel och utvägar till försvar blivit begagnade eller som giver sig och

153 27:9 trupp åt fienden då utsikt att kunna slå sig igenom eller vinna undsättning återstår. Med dessa bestämmelser avses tydligen att tvinga befälhavare som h a direkt känning med fienden att hålla stånd så länge det är möjligt och att icke göra väsentliga eftergifter åt fienden med mindre yttersta nödfall föreligger. Motsvarighet till bestämmelserna finnas även i moderna utländska lagar och torde böra upptagas jämväl i ny lagstiftning för vårt lands vidkommande. Bestämmelserna synas emellertid med fördel kunna sammanslås till ett enhetligt stadgande. I samband därmed torde vissa förtydliganden kunna åstadkommas. Fästningsbegreppet har numera icke samma betydelse som tidigare. Enligt 1942 års försvarsbeslut skola sålunda de dittills varande kustfästningarna i stället benämnas kustartilleriförsvar. Uttrycket anförtrodd post förefaller på grund av sin obestämdhet vara alltför vittomfattande. Å ena sidan torde det inbegripa försvaret av viktig kommunikationsled eller fabriksanläggning och däremot är givetvis ej något att erinra. Men å andra sidan torde även försvaret av sådant som u r strategisk synpunkt är av ringa betydelse kunna hänföras därunder, vilket synes vara mindre följdriktigt med hänsyn till syftet med bestämmelserna. Härtill kommer att den rörliga materielen under nutida krigföring i många fall är av minst samma betydelse som fasta försvarsanläggningar och därmed jämförliga försvarsobjekt. Vad beträffar de olika förutsättningar, under vilka eftergift åt fienden får göras, kan först anmärkas att behörig befallning om exempelvis fartygs överlämnande till fienden uppenbarligen medför straffrihet även utan särskilt stadgande därom. Att underlåtenhet att iakttaga vad i tjänstereglemente är föreskrivet skall föranleda ansvar enligt förevarande bestämmelser i varje fall, oavsett om överlämnandet i och för sig är motiverat, torde icke vara avsett; de åsyftade tjänsteföreskrifterna innebära bland annat åliggande för befälhavare å fartyg att i vissa allvarliga lägen om möjligt sammankalla fartygets officerare och med dem rådslå. Överhuvud synas berörda förutsättningar böra erhålla mindre kasuistisk avfattning. En närmare precisering av vilka åtgärder som skola ha vidtagits innan eftergift får göras, skulle knappast kunna bliva fullständig och torde ej heller vara erforderlig i ett straffstadgande av ifrågavarande slag. En annan sak är att det i tjänstereglementen och andra tjänsteföreskrifter bör, så långt möjligt, givas anvisningar i detta hänseende. Med utgångspunkt från dessa överväganden har förevarande paragraf av förslaget utformats. Brottssubjektet angives såsom krigsman, vilken tjänstgör som befälhavare för avdelning av krigsmakten, och såsom gärningsform har i första hand upptagits överlämnande till fienden av stridsställning, krigsmateriel eller annat som har avsevärd betydelse för krigföringen. Härunder inbegripas bland annat befästningar, fartyg, flygplan, stridsvagnar, artilleripjäser och förråd av olika slag samt därjämte fabriker, kraftverk, vattenverk, järnvägar, vägar, broar och dylikt. Såsom generell fordran gäller emellertid att försvarsobjektet skall vara av sådan vikt att det har avsevärd betydelse

154 27:9 för krigföringen. Med överlämnande av dylika objekt till fienden likställes det fall att befälhavare giver sig och sin avdelning åt fienden. För att eftergift av nu nämnda slag skall vara straffbar måste någon av tre särskilda förutsättningar ha uppfyllts, nämligen att tillgängliga medel och utvägar till försvar icke utnyttjats, att föreskrivna förstörelseåtgärder icke vidtagits eller att särskilt anbefallt motstånd icke utförts. Med sistnämnda förutsättning åsyftas närmast sådana situationer som då order givits om motstånd till varje pris. Det förstnämnda villkoret ger, i motsats till de övriga, befälhavaren ett visst utrymme för bedömande; en avdelning skall icke under alla förhållanden låta sig nedgöras för att undgå tillfångatagande. Straffsatsen för de i 139 och 140 §§ SLK omförmälda gärningarna innehåller allenast dödsstraff och straffarbete på livstid. Med hänsyn till de synnerligen allvarliga följder som kunna uppkomma av förevarande brott har även i förslaget upptagits dessa straff. Dessutom har emellertid synts böra finnas möjlighet att kunna tillämpa ett något lägre straff. Straff latituden för det nu behandlade brottet har därför angivits till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år. Såsom av det anförda framgår förutsätter bestämmelsen i denna paragraf att befälhavaren och hans avdelning befinner sig i en viss tvångssituation. I allmänhet torde därför krigsförräderi icke samtidigt vara för handen. Men givetvis kan en befälhavare, särskilt då han på ett relativt tidigt stadium uppgivit försvaret av det anförtrodda försvarsobjektet, genom obehörig kapitulation ha gjort sig skyldig till ansvar för krigsförräderi. I ett sådant fall föreligger tydligen icke brottskonkurrens. Självfallet är dock straffet såtillvida beroende av förevarande stadgande att det icke får utmätas lägre än däri upptaget minimistraff.

10 §. Enligt 142 § SLK är krigsman förfallen till straff om han, då det gäller att försvara sig mot fienden eller att honom angripa eller förfölja eller att bemäktiga sig eller förstöra fiendens krigsfartyg, förråd eller dylikt, underlåter att uppfylla sin tjänsteplikt så som det en ärlig och tapper krigsman ägnar. I denna bestämmelse straffbelägges alltså den enskilde krigsmannens underlåtenhet att i samband med stridshandlingar fullgöra sin plikt. Uppenbarligen är det av synnerlig vikt att varje krigsman fullgör sina åligganden vid pågående krigsoperationer. Beträffande vissa tjänsteplikter har denna synpunkt föranlett uppställande av särskilda straffskärpningsregler. Detta är i förslaget förhållandet vid lydnadsbrott enligt 26:2 och övergivande av post enligt 26: 13. Dessutom har genom stadgandet i 27: 9 i förslaget inskärpts befälhavares plikt till uthålligt försvar. Även för andra fall än dem som sålunda erhållit särskild behandling torde det vara nödvändigt att uppställa en särskild straffbestämmelse med avseende å bristande pliktuppfyl-

155 27:10 lelse i samband med strid. I förevarande paragraf av förslaget har därför upptagits en bestämmelse, som liksom i 142 § SLK är av mera generell karaktär. Även i utländsk lagstiftning finnas bestämmelser av liknande art. Vid utformningen av denna bestämmelse h a r det synts riktigast att utgå från krigsmännens tjänsteplikter och icke, såsom exempelvis i den schweiziska lagen, göra straffbarheten direkt beroende av visad feghet. Innebörden av en krigsmans tjänsteplikt är vad som åligger honom enligt instruktioner, reglementen och andra föreskrifter samt vad tjänstens beskaffenhet i övrigt kan anses fordra. Att låta varje brytande av tjänsteplikt under strid eller i anslutning därtill omfattas av förevarande bestämmelse skulle emellertid föra för långt. Endast tjänsteplikter, som ha direkt samband med stridshandlingarna, torde böra ifrågakomma. Dessa synas lämpligen kunna sammanfattas såsom plikt att främja krigföringen. Häri inneslutes alltså såväl skyldigheten att följa gällande föreskrifter med avseende å stridsåtgärder som förpliktelsen att företaga stridshandlingar på eget initiativ då varken föreskrifter eller särskilda befallningar giva ledning. Av sakens natur följer, att i fråga om krigföringens främjande måste fordras en pliktuppfyllelse som går utöver vad som under vanliga förhållanden skäligen kunde ha krävts. För att framhäva detta torde lämpligen i lagtexten böra upptagas krav på pliktuppfyllelse till det yttersta. I enlighet med nu anförda synpunkter och i nära saklig överensstämmelse med innehållet i 142 § SLK har den brottsliga gärningen i förevarande paragraf beskrivits såsom underlåtenhet av krigsman under strid eller i anslutning därtill att till det yttersta uppfylla sin plikt att främja krigföringen. I subjektivt hänseende har för straffbarhet uppställts fordran på uppsåt eller försummelse. Med hänsyn till bestämmelsens syfte och brottets beskaffenhet synes det vara nödvändigt att sålunda medtaga även vissa fall av oaktsamhet. Däremot torde det icke kunna anses lämpligt att enligt denna paragraf bestraffa gärningar som endast äro att tillskriva oförstånd eller oskicklighet. Dylika gärningar böra alltså, även om de äga direkt samband med stridshandungar, städse bedömas efter de allmänna tjänstebrottsbestämmelserna. Straffsatserna i 142 § SLK äro förhållandevis stränga. Om brottet skett i förrädisk avsikt, skall sålunda dömas till dödsstraff eller till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år. Eljest är straffet straffarbete i minst två och högst sex år, dock att, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet må nedsättas till ett år eller ock dömas till fängelse. Förutom vissa jämkningar av minimistraffen har utredningen icke funnit möjligt att föreslå lägre straff för förevarande brott. I normalfallen utgöres sålunda enligt förslaget straffet av straffarbete i högst sex år eller fängelse. För fall då brottet är att anse såsom grovt föreslås en latitud omfattande straffarbete i minst fyra och högst tio år eller på livstid. Även dödsstraff blir tillämpligt; sådant straff torde vara påkallat i de situationer med ständig livsfara, varom här är fråga. Såsom särskilt beak-

156 27:10 tansvärda omständigheter vid bedömande av om visst brott är att anse som grovt har angivits, att genom brottet framgången av krigsföretag satts i fara och att gärningsmannen innehade ansvarsfull ställning. 11 §• I syfte att åstadkomma en så långt möjligt humaniserad krigföring ha ett flertal internationella överenskommelser ingåtts mellan ett stort antal stater. De konventioner rörande krigföringen som biträtts av Sverige äro följande. Parisdeklarationen 1856 angående sjörätten i krigstid. Petersburgsdeklarationen 1868 angående förbud mot vissa projektiler. Två vid Haagkonferensen 1899 antagna deklarationer (SFS 1900: 76) med förbud mot användningen av vissa projektiler. Följande vid 1907 års Haagkonferens antagna konventioner (SFS 1910: 153 och 1911:96): III angående fientligheters öppnande; IV angående lagar och bruk i lantkrig jämte därvid fogat reglemente; V angående neutrala makters och personers rättigheter och förpliktelser under lantkrig; VI rörande fientliga handelsfartygs behandling vid fientligheternas utbrott; VII rörande handelsfartygs omdaning till krigsfartyg; IX angående bombardemang i krigstid förmedelst sjöstridskrafter: X angående tillämpning på sjökriget av Genévekonventionen 1906 till mildrande av sårades och sjukas öde i fält (sistnämnda konvention ersatt av en ny av år 1929, se nedan); XI angående vissa inskränkningar i utövandet av rätten till uppbringning i sjökriget; XIII angående neutrala makters rättigheter och skyldigheter i händelse av sjökrig. Genéveprotokollet 1925 (SÖFM 1930:27) rörande förbud mot användande i krig av kvävande, giftiga eller liknande gaser och bakteriologiska stridsmedel. Genévekonventionen 1929 (SÖFM 1931:29) angående förbättrande av sårades och sjukas behandling vid stridskrafterna i fält. Genévekonventionen 1929 (SÖFM 1931:28) angående krigsfångars behandling. Londonprotokollet 1936 (SÖFM 1937: 7) angående undervattensbåtars uppträdande mot handelsfartyg m. m. I reglementet angående lagar och bruk i lantkrig stadgas bland annat, att de krigförande icke ha oinskränkt frihet i fråga om valet av medel att skada fienden. Utöver de förbud, som uppställas genom särskilda överenskommelser, gäller att det är uttryckligen förbjudet att använda gifter eller förgiftade vapen, att genom förräderi döda eller såra till den fientliga nationen eller armén hörande personer, att döda eller såra en fiende som, sedan

157 27:11 h a n nedlagt vapnen eller icke längre är i stånd att försvara sig, givit sig på nåd och onåd, att förklara att pardon icke kommer att givas, att använda vapen, projektiler eller ämnen, som äro ägnade att förorsaka onödiga lidanden, att obehörigen använda parlamentärflagga, fiendens nationella flagga eller militära beteckningar och uniform ävensom Genévekonventionens igenkänningstecken, att förstöra eller beslagtaga fiendens tillhörigheter, såvida icke sådant förstörande eller beslagtagande till följd av krigets krav är oundgängligen nödvändigt, samt att förklara motpartens undersåtars rättigheter och käromål upphävda, provisoriskt försatta ur gällande kraft eller utestängda från att kunna göras gällande inför domstol. Det är likaledes förbjudet för krigförande att tvinga motpartens undersåtar att taga del i krigsoperationer, som äro riktade mot deras eget land, till och med om de varit i den krigförandes tjänst före krigets början. Vidare upptager reglementet förbud mot att anfalla eller bombardera städer, byar, bostäder eller byggnader, som icke försvaras, samt mot att till plundring prisgiva en stad eller ort, även om den tagits medelst storm. Däremot förklaras det vara tillåtet att använda krigslist och medel, som erfordras för anskaffande av upplysningar om fienden och om terrängen. Beträffande ockupation stadgas att det är förbjudet för en krigförande att tvinga befolkningen i ockuperat område att lämna upplysningar om den andre krigförandes armé eller försvarsmedel eller att avlägga trohetsed till den fientliga makten. Familjens heder och rättigheter, enskildas liv och egendom ävensom religiös övertygelse och religionsutövning skola respekteras. Enskild egendom får icke tagas i beslag och plundring är uttryckligen förbjuden. Samfälld bestraffning, antingen i form av penninggärd eller på annat sätt får icke åläggas befolkningen på grund av enskilda handlingar, för vilka densamma icke kan anses i sin helhet ansvarig. Rekvisitioner in natura och arbetsprestationer må avfordras kommuner eller innevånare endast för ockupationsarméns behov. Enligt Haagkonventionen IX är det förbjudet att medelst sjöstridskrafter bombardera hamnar, städer, byar, bostäder och byggnader, som icke försvaras, samt att åt plundring prisgiva stad eller ort även för det fall att den tagits medelst storm. Utan hinder härav må dock efter föregående uttryckligt tillkännagivande bombardemang öppnas mot hamnar, städer, byar, bostäder eller byggnader, som icke försvaras, därest ortsmyndigheterna, oaktat formlig uppfordran, vägra efterkomma rekvisitioner av livsmedel eller andra förnödenheter, vilka äro erforderliga för tillgodoseende av den framför platsen varande sjöstyrkans omedelbara behov. Den reglering av krigföringen som innefattas i de n ä m n d a internationella överenskommelserna är ingalunda uttömmande. Folkrättens ursprungliga källa utgöres av den internationella rättssedvänjan, d. v. s. allmänt erkända grundsatser. Frånsett att understundom i internationella överenskommelser upptagits regler som helt motsvara dylika grundsatser, innebära överenskommelserna komplettering eller annan förändring av samma grundsatser. De äga emellertid bindande kraft endast för de stater som äro parter i överenskommelserna. Det är allbekant att folkrätten, sådan den alltså utformats

158 27:11 i ömsesidigt gällande avtal eller består i oskrivna, generellt giltiga rättsgrundsatser, företer åtskilliga luckor och därjämte, icke minst efter erfarenheterna från andra världskriget, är i behov av modernisering i olika hänseenden. På grund av tillkomsten av Förenta Nationerna samt det internationella samarbete som utom denna organisations r a m kan komma till stånd finnes det anledning förvänta att folkrätten inom den närmaste framtiden skall undergå fortsatt utveckling. Uppenbart är emellertid att denna utveckling icke kan föregripas i nationell lagstiftning och i det följande utgår alltså utredningen från folkrätten i det skick den för närvarande befinner sig. Gärningar som stå i strid mot folkrätten äro i princip att anse såsom straffbara jämlikt de straffbestämmelser som eljest gälla för motsvarande brottstyper. Brott mot folkrätten utgör därför ofta ett allmänt brott. Den som bryter mot förbudet att döda en fiende som nedlagt vapnen är sålunda principiellt sett förfallen till ansvar såsom för mord eller dråp. Likaledes har den som från en fiende tager något som ej får göras till krigsbyte gjort sig skyldig till stöld. Det är emellertid uppenbart att de vanliga, för helt andra förhållanden avsedda straffbestämmelserna i många fall måste vara föga lämpade för användning å dylika brott mot folkrätten. Bortsett från svårigheter med hänsyn till brottsbeskrivningarna kunna straffsatserna vara otillfredsställande. Väl torde de vanliga straffbestämmelserna regelmässigt innefatta möjlighet till beaktande även av sådana speciella förmildrande omständigheter varom här kan vara fråga; och i 27: 13 i förevarande förslag har upptagits en särskild straffnedsättningsregel för fall då gärningsmannen misstagit sig i fråga om folkrättens innehåll. I andra fall åter giva dessa bestämmelser icke möjlighet att med tillräcklig stränghet inskrida mot dem som begått förbrytelser mot folkrätten. Detta gäller i all synnerhet beträffande sådana gärningar, vilka icke tillika innefatta allmänna brott utan, därest särskilda stadganden icke meddelas, skulle bestraffas enligt de generella tjänstebrottsbestämmelserna. Att dessa tillämpas vore för övrigt föga lämpligt; de gärningar varom nu är fråga företagas ofta för att gagna tjänsten och kunna även, åtminstone till sina omedelbara verkningar, vara till nytta för denna. Till vad nu sagts om de vanliga straffsatsernas otillräcklighet kommer att alla förbrytelser mot folkrätten framstå såsom särskilt straffvärda ur synpunkter som icke kunnat beaktas vid de vanliga straffbestämmelsernas uppställande. Såsom rättsstat har Sverige uppenbarligen ett mycket starkt intresse av att de folkrättsliga reglerna bliva respekterade, och för detta ändamål kunna strängare medel vara påkallade än som erfordras för att säkra rättstillståndet inom riket under fred. Vidare kunna brott mot folkrätten medföra faktiska verkningar av menlig art, framförallt i form av repressalier. Faran för dylika verkningar utgör ett straffbarhetsmoment som ej alls beaktats vid de vanliga staffsatsernas bestämmande. I samband med frågan om behovet av en särskild straffbestämmelse rörande brott mot folkrätten är ytterligare en synpunkt att uppmärksamma, nämligen möjligheten att bestraffa fientliga s. k. kriminella krigsförbrytare. Då en fientlig krigsdeltagare tillfångatages, kan han, i den mån han låtit

159 27:11 komma sig något till last som utgör brott mot folkrätten, ställas till ansvar därför. Eftersom folkrätten icke innehåller några materiella straffbestämmelser lärer svensk domstol ha att på honom tillämpa svensk strafflag. Såvitt angår gärningar som icke utgöra allmänna brott kan emellertid bestraffning icke äga rum med mindre särskild straffsanktion upptages i lagen. Beträffande gärningar som i och för sig äro straffbara såsom allmänt brott framträder med hänsyn till erfarenheterna från det andra världskriget med synnerlig skärpa behovet av strängare straff än de eljest medgivna. Dessa brott kunna då de förövas i samband med krig vara av en svårhetsgrad eller förekomma i en omfattning som eljest icke är tänkbar. Redan för närvarande finnas i SLK vissa bestämmelser beträffande folkrättsbrott. I 181 § stadgas straff, straffarbete i högst sex år för den som mot fienden brukar gift samt fängelse eller straffarbete i högst två år eller, i vissa fall, disciplinstraff för den som mot fienden brukar krigsredskap, vars användning Konungen efter avtal med främmande makt förbjudit, eller brukar krigsredskap på sätt, som Konungen efter sådant avtal förklarat otillåtet. 149 § andra stycket innehåller straff stadgande för det fall att någon, som tillhör krigförande fientlig avdelning, i avsikt att främja fiendens krigsföretag missbrukar bestämmelse eller tecken, som avser att lämna skydd åt sjuka eller sårade i fält. Straffet är dödsstraff eller straffarbete på livstid. Missbruk i andra fall av dylikt tecken skall däremot jämlikt 182 § bestraffas enligt lagen den 2 juni 1911 om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar, varjämte även k a n bliva att tillämpa kungörelsen den 16 juni 1911 angående skydd för vissa beteckningar, som utmärka att fartyg är avsett för hjälp åt sårade eller sjuka i krig; för särskilt svåra fall medger dock 182 § skärpning av straffet. Den som från fienden tager vad som ej må göras till krigsbyte straffas principiellt för vanligt tillgreppsbrott men 178 § SLK upptager för vissa sådana fall ett särskilt stadgande. Stadgandet avser den som under eller efter drabbning från någon som tillhör krigförande fientlig avdelning tager vad som ej må göras till krigsbyte. I 179 § har upptagits en straffbestämmelse rörande plundring som åtminstone för många fall är strängare än de lagrum i SL som eljest skolat tillämpas. För plundring straffas den som, när befästad ort, läger eller annan plats intages eller eljest under eller efter drabbning, tillägnar sig gods eller penningar från invånare i fientligt land, vilken ej tillhör krigförande avdelning. Straffet för plundring kan i svåraste fall bliva dödsstraff. Enligt särskild föreskrift i paragrafen skall såsom plundring icke anses, om tillägnandet allenast omfattar livsmedel, läkemedel, klädespersedlar, bränsle, foder, dragare eller fordon och icke överstiger det nödiga behovet därutinnan. Slutligen straffas enligt 180 § med straffarbete i minst sex månader och högst fyra eller i vissa fall sex år var som, för egen vinning eller annans enskilda nytta, ålägger invånare i eget eller främmande land krigsgärd eller leverans av livsmedel, foder, fordon eller annan dylik krigsförnödenhet eller tjänstbarhet eller uttager annan eller större gärd, leverans eller tjänstbarhet än den, som i vederbörlig ordning fastställts, eller utfordrar, vad han vet av

160 27:11 gärd, leverans eller tjänstbarhet redan vara guldet eller fullgjort. Bestämmelsen i 182 § är tillämplig å envar som begår däri avsedd gärning. I övrigt gälla de nämnda bestämmelserna endast i fråga om sådana personer som lyda under SLK, dock att 149 § såsom nämnts blott avser den som tillhör krigförande fientlig avdelning. Beträffande utländsk lagstiftning må nämnas, att den schweiziska militära strafflagen innehåller en allmän straffbestämmelse beträffande den som mot fienden använder eller låter använda stridsmedel eller stridssätt som uttryckligen förbjudits inom den schweiziska hären. Därjämte finnas speciella bestämmelser rörande dels missbruk av röda-kors-tecken vid förberedandet eller utförandet av stridshandlingar, dels företagande av stridshandlingar mot någon eller något som står under skydd av detta tecken, dels dödande eller misshandel av fiende som sträckt vapen eller eljest ej gör motstånd, dels fortsättande av stridshandlingar efter det vapenstillestånd eller fred inträtt och brott mot villkoren i stilleståndsavtal, dels ock misshandel, missfirmelse och kvarhållande av fientlig parlamentär eller hans följeslagare. Ifrågavarande bestämmelser kunna tillämpas även å civilpersoner och krigsfångar, de sistnämnda jämväl beträffande gärningar begångna före tillfångatagandet. Den danska militära strafflagen innehåller i ifrågavarande hänseende endast en bestämmelse, men denna är av generell art. Den som vid krig missbrukar eller icke respekterar röda-korset eller annat därmed likställt märke eller använder krigsredskap eller förfaringssätt (fremgangsmaade), vars användning står i strid mot en av Danmark biträdd mellanfolklig överenskommelse eller med allmänna folkrättsliga regler, straffas med arrest eller med frihetsstraff i högst tolv år. Underkastade denna bestämmelse äro alla till den danska krigsmakten hörande personer, envar som tjänstgör vid krigsmakten eller åtföljer avdelning därav ävensom krigsfångar. I den norska militära strafflagen stadgas straff för användande mot fienden av gift eller sådant krigsredskap, som är förbjudet i någon internationell överenskommelse till vilken Norge anslutit sig samt för missbruk i syfte att vinna militär fördel av bestämmelse eller tecken till skydd för sjukhus, sjuka eller sårade. Därjämte upptagas vissa andra speciella bestämmelser avseende, bland annat, dödande av fiende som giver sig, onödig ödeläggelse och skadande av främmande egendom. Vidare finnas i samband härmed intagna några stadganden som innefatta skärpningar av straffsatserna i den allmänna strafflagen. Bland annat stadgas förhöjt straff (frihetsstraff från tre år till och med på livstid eller dödsstraff) för den som förövar rån under utnyttjande av krigsfruktan eller militär överlägsenhet, mot en sjuk eller sårad på marsch, under transport eller i sjukhus, mot en i hans vård anförtrodd krigsfånge eller på krigsskådeplats. Nu nämnda bestämmelser äga tillämpning å envar som begår dylik gärning. I anledning av händelserna under kriget har emellertid den norska lagstiftningen rörande folkrättsbrott kompletterats genom en den 4 maj 1945 utfärdad provisorisk förordning om straff för utländska krigsförbrytare.

161 27: 11 Denna förordning avser gärningar som till sin art falla under norska straffbestämmelser när de i strid mot krigets lagar och sedvänjor förövats av fientliga undersåtar eller andra utlänningar som stått i fiendens tjänst eller hört till fienden, därest gärningen förövats i Norge eller riktats mot norrmän eller norska intressen eller mot de allierade. Rörande de särskilda bestämmelserna i förordningen må följande nämnas. Såsom rån skall alltid anses förmögenhetsindragning, olovliga rekvisitioner eller kontributioner, olovligt åläggande av penningstraff och varje annat olovligt egendomsförvärv under användande av makt eller hot därom. Frihetsstraff må skärpas till det dubbla. Livstids frihetsstraff eller dödsstraff kan alltid användas då genom gärningen vållats avsevärd skada till kropp eller hälsa, avsevärt lidande, långvarigt frihetsberövande eller omfattande ödeläggelse av främmande egendom; då gärningen förorsakat döden även om detta ligger utanför gärningsmannens uppsåt; då det föreligger upprepade överträdelser av strafflagens kapitel angående brott mot annans frihet, misshandelsbrott samt rån och utpressning; då särskilt försvårande omständigheter föreligga. Nödtillstånd och överordnads befallning kan icke åberopas såsom straffrihetsgrund, men straffet kan av sådan anledning nedsättas eller under särskilt förmildrande omständigheter helt bortfalla. Motiven till förordningen innehålla bland annat följande uttalande av vederbörande departementschef. Krigsförbrytelser i egentlig mening bestode i överträdelser av krigets lagar och sedvänjor. Sådana överträdelser utgjorde först och främst brott mot de uttryckliga traktatbestämmelser som reglerade krigföringen, särskilt Haagkonventionen IV. Traktatbestämmelserna kompletterades av de folkrättsliga sedvänjor som ha stadgats och vunnit allmänt erkännande i förhållandet mellan staterna. Krigföringen till lands, till sjöss och i luften vore emellertid 'ingalunda uttömmande reglerad genom traktat eller erkända folkrättsliga sedvänjor. Där klara bestämmelser saknades hade man enligt Haagkonventionen IV att falla tillbaka på folkrättsliga grundsatser, sådana de framgått ur de mellan civiliserade nationer vedertagna sedvänjor, mänsklighetens lagar och det allmänna rättsmedvetandets krav. Folkrätten fastsloge att överträdelser av krigets lagar och sedvänjor utgjorde förbrytelser och vore straffbara. Folkrätten innehölle dock ej några närmare bestämmelser av processuell eller materiellt-rättslig art angående bestraffningen av krigsförbrytare. Den överlämnade detta till de nationella lagstiftningarna med de inskränkningar som följde av allmänt erkända grundsatser för civiliserad rättsskipning. Folkrätten tilläte användandet av dödsstraff och varje annat straff som icke vore oförenligt därmed. På andra håll ansågs bestraffningen kunna grundas direkt på folkrätten, i det förhållandet fölle utanför den nationella strafflagstiftningen. När domstolen konstaterat att gärningen enligt folkrätten vore en förbrytelse, skulle den efter fritt skön ådöma det straff som funnes passande — från dödsstraff och nedåt. Även om den föreliggande situationen vore helt extraordinär och oförutsedd, kunde med visshet antagas att en sådan åsikt vore främmande för norsk rättsuppfattning. Norska domstolar kunde endast ådöma straff på grundval av norsk strafflag, civil eller militär. Folkrätten utgjorde icke i Norge såsom enligt olika främmande rättsregler en integrerande del av den inre rätten. För att en folkrättslig föreskrift av materiell lags karaktär skulle kunna tillämpas av norska domstolar, måste den genom norsk lagstiftningsakt ha upptagits i norsk rätt. 11—462397

162 27: i l Norska straffbestämmelser som toge sikte på utländska krigsförbrytare funnes i mycket ringa utsträckning. Beträffande de flesta krigsförbrytelser erfordrades emellertid icke särskilda straffbestämmelser, och detta gällde framförallt om de grövsta och mest upprörande. Den allt övervägande delen av missgärningarna inginge under redan gällande bestämmelser i den norska allmänna och militära strafflagen. Det föreliggande spörsmålet reducerades därför till en undersökning av om den materiella straffrätten vore fullt tillräcklig för de extraordinära saker som förelåge; om straffen vore nog stränga, om de allmänna villkoren för straffbarhet borde tilllämpas och i vad mån brottsbeskrivningarna passade på de övergrepp som blivit förövade. I förstnämnda hänseende hade redan under ett tidigt stadium av kriget inträtt en betydande skärpning genom att enligt provisoriska förordningar år 1942 under kriget i stället för livstids frihetsstraff kunde ådömas dödsstraff för sedlighets-, frihets- och misshandelsbrott. Den begränsade möjligheten att använda dödsstraff som härigenom öppnats syntes likväl icke vara tillräcklig. Vidare torde i många fall uppstå behov att kunna använda strängare frihetsstraff än de förut medgivna. Då strafflagen 1902 tillkom hade man självfallet icke haft en situation som den nuvarande för ögonen. Till följd härav kunde lagen ej sällan brista när den skulle tilllämpas på krigsförbrytelser som naturligtvis på grund av förhållandena kunde ha en annan karaktär än de motsvarande straffbara gärningar som vore beskrivna i lagen. Dödsstraff eller livstids frihetsstraff borde få användas beträffande upprepade eller särskilt svåra fall av frihetsberövande, dråp och försök därtill samt vid upprepade fall av tortyr och misshandel även om betydlig skada till liv eller hälsa icke tillfogats offren. Likaså i fråga om särskilt svåra fall av våldtäkt och otukt med barn, särskilt allvarliga skadegörelser å egendom, t. ex. nedbränning av hela byar som repressalier eller som led i »den brända jordens politik», samt vinningsbrott av extraordinärt omfattande art, speciellt den totala uttömningen av befolkningens reella resurser. En medverkande orsak till att det vore nödvändigt att företaga en generell utvidgning av straffsatserna utgjorde gällande bestämmelse, enligt vilken gemensamt straff för flera brott icke finge med mer än hälften överstiga det högsta straffet som vore utsatt för något av brotten. Det vore uppenbart att denna bestämmelse på ett eller annat sätt måste sättas ur kraft då det gällde bestraffningen av krigsförbrytarna. Den förutsatte ett normalt samhällsliv där polis och domstolar omedelbart eller mycket snart trädde i funktion i varje fall då en allvarlig förbrytelse begåtts. Under ockupationen hade denna förutsättning icke förelegat. Till följd härav hade hela serier av de mest upprörande förbrytelser blivit begångna. En generell skärpning av straffsatserna för de mest graverande krigsförbrytelser och för upprepade brott syntes dock vara en bättre utväg än att göra nämnda bestämmelse otillämplig. I en fransk lag av år 1944 hade för att underlätta strafflagens tillämpning å olika typer av krigsförbrytelser lämnats särskild vägledning därom, bland annat genom legala tolkningsregler. Bortsett från vissa fall syntes dock denna anordning vara omotiverad. I de flesta fall kunde straffbuden utan svårighet användas. Att avrättning som repressalieåtgärd utgjorde mord kunde ej vara föremål för tvekan. Lika klart vore att användningen av krigsfångar eller civila som skydd mot fienden (levande värn) utgjorde dråp, misshandel o. s. v. Kollektivt penningstraff (i strid mot Haagreglerna), olovliga rekvisitioner, konfiskationer o. dyl. finge anses såsom rån. Varje användning av krigsfångar eller civila på folkrättsstridigt sätt, olovlig utskrivning till tvångsarbete, internering, deportering o. s. v. vore att betrakta som brott mot friheten. Under dessa omständigheter förelåge knappast skäl att utfärda speciella nya straffbestämmelser. Det borde överlämnas till domstolarna att underkasta förhållandet

163 27:

11 den straffrättsliga bedömning som ansåges adekvat när man toge hänsyn till beskaffenheten hos gärningen, avklädd de säregna omständigheter som hade sammanhang med krigssituationen. Det vore föga motiverat att förutsätta att detta skulle ge anledning till oöverkomliga svårigheter. Vissa ekonomiska krigsförbrytelser stode dock i en särställning. De hade ägt rum i former som låge så långt utanför vanliga straffrättsliga begrepp, att det vore vanskligt eller omöjligt att hänföra dem under bestämda paragrafer i strafflagen. För att råda bot härpå syntes behov föreligga av en särskild bestämmelse rörande all utplundring som skett genom användande av makt eller hot därom. Strafflagens allmänna villkor för straffbarhet borde gälla även i mål mot utländska krigsförbrytare. Rörande ett par frågor syntes dock särskild vägledning vara på sin plats. Enligt strafflagen utgjorde överordnads befallning d och för sig aldrig straffrihetsgrund men kunde i allmänhet tagas i betraktande som straffnedsättningsgrund. Reellt sett vore det ej något att anmärka häremot och lösningen avveke ej mycket från den som vunnit anslutning internationellt, bl. a. i krigsförbrytarekommissionen. Härom borde dock meddelas en klar och otvetydig regel. Däri syntes även böra upptagas möjjighet att låta straff bortfalla under särskilt förmildrande omständigheter. Spörsmålet om inverkan av nödtillstånd hade nära sammanhang med den föregående frågan och syntes böra regleras på enahanda sätt. Genom proposition år 1946 har ett lagförslag som i huvudsak överensstämmer med den provisoriska förordningen framlagts för stortinget. Stadgan för den internationella domstolen, som enligt avtal 1945 mellan de allierade stormakterna upprättats för bestraffning av de europeiska axelstaternas krigsförbrytare, upptager såsom exempel på krigsförbrytelser, bestående i kränkningar av krigets lagar och bruk: mord å eller misshandel mot civilbefolkning inom ockuperat område eller krigsfångar, deportering till slavarbete eller i annat syfte av sådan befolkning, dödande av gisslan, plundring av allmän eller enskild egendom, hänsynslös förstöring av städer eller byar samt ödeläggelse som icke rättfärdigas av militär nödvändighet. Den omständigheten att gärningsman handlar i följd av order från sin regering eller från överordnad skall icke fria honom från ansvar men må anses såsom förmildrande vid bestraffningen. Domstolen äger ålägga den som fälles till ansvar dödsstraff eller annat straff som domstolen finner rättvist. Av vad ovan anförts torde framgå att de nuvarande bestämmelserna i SLK rörande brott mot folkrätten äro otillräckliga såväl beträffande omfattningen som i fråga om straffsatserna. Vid övervägande av det sätt varpå komplettering av desamma bör ske har det funnits lämpligast att i nära överensstämmelse med den danska lagen meddela en generell bestämmelse som omfattar alla folkrättstridiga gärningar och vilken, då fråga är om gärning som tillika utgör allmänt brott, i princip skall anses tillämplig jämte det speciella straffbudet. Bestämmelsen bör gälla icke endast krigsmän utan envar som begår dylik gärning. Såvitt gäller fientliga krigsförbrytare framstår det uppenbarligen såsom omotiverat att inskränka bestämmelsen till att omfatta endast den som tillhör fiendens krigsmakt. I övrigt märkes att det nutida krigets totala karaktär medför att civila medborgare på ett annat sätt än tidigare kunna komma att deltaga i stridshandlingar och att med hänsyn till

164 27:11 folkrättens upprätthållande och faran av repressalier även av dylika personer förövade folkrättsbrott böra straffbeläggas. Vad angår den närmare utformningen av bestämmelsen synes lämpligt att däri särskilt omnämna den typiska förbrytelse mot folkrätten som består i användandet vid krigföring av otillåtna stridsmedel. Då bestämmelsen i första hand avser svenska krigsmän eller andra svenska medborgare torde frågan om vilka stridsmedel som skola vara otillåtna böra göras beroende av vad Konungen i sådant hänseende föreskrivit. Med hänsyn till den stadga folkrätten vunnit i fråga om röda korset och liknande tecken torde vidare böra upptagas det fall att någon vid krigföringen missbrukar tecken som avser att lämna skydd åt sårade och sjuka. Dylika tecken åtnjuta ett vidsträckt skydd som innebär att de icke få obehörigen brukas ens i fredstid, t. ex. för kommersiellt ändamål. Genom kravet att missbruket skall h a skett vid krigföringen åsyftas att begränsa straffbarheten enligt förevarande bestämmelse till huvudsakligen sådana fall som kunna betecknas såsom otillåten krigslist. Den till dessa exempel anslutna generella föreskriften torde böra avse gärningar som förövas vid krigföringen, mot befolkningen å ockuperat område eller i fråga om behandlingen av krigsfångar. Dessa bestämningar torde omfatta alla de hänseenden i vilka folkrättsstridiga handlingar såvitt här är i fråga kunna förövas. Gärningarnas art i övrigt synas böra beskrivas såsom förfaranden vilka stå i strid mot av Konungen på grund av avtal med främmande makt meddelade bestämmelser eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser. Genom hänvisningen till internationella överenskommelser och nämnda grundsatser begränsas bestämmelsen till att avse endast sådana gärningar som strida mot folkrätten, en begränsning som icke följer av de förut angivna rak visiten. Utredningen vill i anslutning härtill framhålla önskvärdheten av att en sammanställning av gällande avtal på detta område upprättas och utfärdas. I fråga om betydelsen därav att den som brutit mot förevarande bestämmelse handlat på order av förman torde allmänna regler böra gälla. Såsom vid behandlingen av lydnadsbrottet anförts är en krigsman icke pliktig att lyda en order som avser att ett verkligt brott skall förövas, och i allmänhet k a n sålunda nyssnämnda förhållande ej medföra straffrihet. I de exceptionella situationer som uppkomma under krigföring synes det emellertid oftare än eljest kunna ifrågakomma, att den som efter order begått en brottslig handling frias från straff på grund av gällande grundsatser om nöd. I bestraffningshänseende har ifrågavarande brott uppdelats i två svårhetsgrader. Beträffande den lindrigare graden har i första stycket av förevarande paragraf föreslagits en straffsats av högst straffarbete i fyra år. Såsom nämnts är denna straffsats, därest gärningen innefattar allmänt brott, avsedd att tillämpas i konkurrens med eljest tillämplig straffskala. Dock torde, i enlighet med vad i andra liknande fall tillämpas, där fråga är om ett allmänt brott av lindrig art allenast ifrågavarande bestämmelse böra k o m m a till användning. På grund av att de generella tjänstebrottsbestäm-

165 27:11 melserna enligt det remitterade förslaget och förevarande förslag äro subsidiära, blir det ej fråga om samtidig tillämpning av någon av dem och ifrågavarande stadgande. För det fall att brottet är grovt upplages i paragrafens andra stycke en straffskala som omfattar straffarbete från och med två till och med tio år eller på livstid, varjämte enligt förslaget till lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig även dödsstraff avses skola kunna ådömas. Såsom exempel på omständigheter vilka särskilt böra beaktas vid bedömande huruvida brottet är grovt har angivits, att brottet förövats genom ett stort antal skilda handlingar eller att därigenom många människor dödats eller skadats eller omfattande egendomsförlust uppkommit. Särskilt det förstnämnda av dessa exempel torde giva vid handen att, enligt förslaget, vad som utgör flera olika allmänna brott ofta bör anses såsom endast ett folkrättsbrott. Även om exempelvis vid tortyr mot flera personer det ur misshandelssynpunkt föreligger ett flertal brott, synes det nämligen naturligt att betrakta förfarandet att använda tortyr såsom ett enda brott mot folkrätten. Då straffbarheten enligt den föreslagna bestämmelsen gjorts beroende av innehållet i administrativa förordnanden av Konungen, synes det vara erforderligt att begränsa bestämmelsens tillämpning i vad avser dem som tillhöra fiendens krigsmakt. För dessas vidkommande torde ifrågavarande gärningar icke utgöra brott mot folkrätten med mindre de stå i strid mot någon mellan Sverige och den fientliga makten gällande överenskommelse eller allmänt erkända folkrättsliga grundsatser. Däremot torde ej föreligga hinder mot att, liksom eljest, svensk strafflag även i nu förevarande hänseende erhåller giltighet mot andra utlänningar. Ett stadgande avseende berörda begränsning har upptagits i ett tredje stycke i paragrafen. Såsom framgår av det anförda ersätter den föreslagna bestämmelsen 149 § andra stycket samt 178, 179, 181 och 182 §§ SLK ävensom 180 § samma lag i vad den avser gärningar som strida mot folkrätten. Vad sistnämnda pa^ ragraf i övrigt omfattar utgör tjänstebrott och torde ej kräva särbestämmelse. En i 183 § SLK upptagen bestämmelse rörande våld och annan misshandel är huvudsakligen av processuell innebörd, varför motsvarighet ej erfordras. 12 §. Jämte straffbestämmelsen beträffande överlöpande till fienden innehåller 135 § SLK stadganden om straff för försök och stämpling till sådant brott. I 150 § SLK stadgas straff för underlåtenhet att avslöja bland annat överlöpande och sådant undergrävande av stridsviljan, varom i 144 § samma lag förmäles. Enligt 8: 13 och 14 SL i det remitterade förslaget straffas försök eller förberedelse till krigsförräderi så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott efter ty i 3 kap. stadgas, dock att för försök må dömas till straffarbete på livstid. Såsom förberedelse skall ock anses stämpling. Den som bort inse att krigsförräderi är å färde, men underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt,

166 27:12 när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, straffas högst med straffarbete i två år. Därest straffbestämmelsen rörande krigsförräderi överföres till 27: 1 i förevarande förslag, böra även ovan återgivna, till detta brott anslutna bestämmelser överföras till förslaget. I enlighet härmed ha desamma, i sakligt hänseende oförändrade, upptagits i denna paragraf. Vad beträffande krigsförräderi sålunda skall gälla har gjorts tillämpligt även på överlöpande. Försök eller förberedelse till detta brott så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott skall alltså kunna straffas efter vad i 3 kap. SL sägs, dock att för försök kan dömas till straffarbete på livstid. Vidare skall såsom förberedelse till överlöpande anses stämpling till sådant brott. Och slutligen skall den som bort inse att överlöpande är å färde men underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, kunna straffas högst med straffarbete i två år. Härutöver ha bestämmelser om försök, förberedelse och underlåtenhet att avslöja brott icke ansetts erforderliga beträffande de i 27 kap. av förslaget upptagna brotten. I förhållande till SLK innebär förslaget härutinnan väsentligen dels borttagande av de enligt 135 § gällande minimistraffen, för försök och anstiftan av stämpling straffarbete i fyra år samt för annat deltagande i stämpling straffarbete i två månader, dels ock upphävande av straffbestämmelsen i 150 § rörande underlåtenhet att avslöja sådant brott, varom i 144 § förmäles. Tillräckliga skäl att med avvikelse från de allmänna stadgandena i 3: 1 och 2 SL i det remitterade förslaget bibehålla de särskilda minimistraffen för försök och förberedelse till överlöpande synas icke förefinnas. Underlåtenhet att avslöja brott torde sakna praktisk betydelse i vad angår det i 27: 5 i förslaget omförmälda brottet. 13 §. I 46 § SLK stadgas, att för sådan i krig förövad handling, som, ehuru straffbar, gärningsmannen likväl ej saknat anledning antaga enligt krigsbruk vara tillåten, må straffet efter omständigheterna nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen. Enligt svensk straffrätt gäller i princip att den som begått en brottslig gärning icke kan frias från straff eller erhålla straff under det för gärningen stadgade minimum på grund av ovetskap om eller missförstånd beträffande rättsreglernas innehåll. Härifrån utgör tydligen ovannämnda stadgande ett undantag vilket torde vara motiverat av osäkerheten i fråga om vad krigsbruk tillåter. Särskilt vid tillkomsten av stadgandet, som på yrkande inom högsta domstolen infördes i 1868 års strafflag för krigsmakten, var det förklarligt, att föreställningen, att i krig alla medel äro tillåtna, icke övervunnits. Erfarenheterna från senaste världskrig torde visa, att giltigheten av de i syfte att humanisera krigföringen skriftligen avfattade reglerna fortfarande i stor utsträckning är osäker. Icke heller kunna de oskrivna folkrättsliga reglerna, vilkas innehåll för övrigt ej torde vara otvetydigt, förutsättas utgöra en sådan arundval för handlandet i krig att misstag beträffande dem bör presumeras

167 27:13 vara oursäktligt och därför en straffbarheten principiellt ovidkommande omständighet. På grund härav synes ett stadgande med samma innebörd som 46 § SLK alltjämt vara behövligt. Sin naturliga tillämpning erhåller ett sådant stadgande i fråga om brott mot 27: 11 i förslaget, som emellertid i icke kvalificerade fall medger ådömande av lägsta straff. Till följd härav kommer regeln om straffnedsättning huvudsakligen att få praktisk betydelse, förutom vid tjänstebrott, beträffande allmänna brott, däribland främst vålds- och frihetsbrott samt förmögenhetsbrott. Med hänsyn till att samtliga nu åsyftade straffbestämmelser gälla även personer som icke äro krigsmän synes det motiverat att regeln, i motsats till 46 § SLK, får giltighet jämväl beträffande dem som ej äro underkastade de militärstraffrättsliga bestämmelserna. Därjämte synes det vara befogat att regeln, förutom straffnedsättning, även medgiver fullständig straffbefrielse, då omständigheterna äro synnerligen mildrande. Föreskriften därom torde böra utformas så att åtal icke skall behöva anhängiggöras. På grund av nu anförda synpunkter har i förevarande paragraf upptagits ett stadgande av innehåll att om, då riket är i krig, straffbar gärning förövats av någon som därvid icke saknat anledning antaga att densamma enligt krigsbruk var tillåten, straffet må efter omständigheterna nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen. Vidare har föreskrivits att gärningsmannen skall vara fri från straff, därest omständigheterna äro synnerligen mildrande. 14 §. Utöver de bestämmelser om tillämpligheten av SLK, som omnämnts vid behandlingen av 26: 21 i förslaget, finnas vissa ytterligare stadganden i sådant hänseende. Sålunda föreskrives i 1 § SLK att till krigsmän hänföras de som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad avdelning av krigsmakten samt medlemmar av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer eller föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid mobiliserad avdelning av krigsmakten. Enligt 6 § lyder vidare under lagen envar som är Ijänstgöringsskyldig vid eller med behörigt tillstånd åtföljer mobiliserad avdelning av krigsmakten, ändå att han icke eljest skulle lyda under lagen. Jämlikt 8 § skall SLK i viss utsträckning tillämpas å envar, ändå att han icke lyder därunder, såvitt fråga är om vissa angivna brott. I 9 § stadgas att krigsfånge ävensom utländsk man, vilken vid krig mellan främmande makter därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats, skall för brott, som av honom begås, straffas efter SLK, där brottets beskaffenhet det medgiver. Härjämte gäller enligt 2 § lagen den 17 december 1943 om polisens ställning under krig att polisman, som i enlighet med därom meddelade bestämmelser skall deltaga i rikets försvar, under krig tillhör krigsmakten och att vad i SLK är stadgat om hemvärnspersonal skall äga motsvarande tillämpning på sådan polisman. Konungen äger enligt 4 § i 1943 års lag förordna att vad sålunda sagts om polisman skall äga motsvarande tillämpning å sådan personal, som

168 27:14 _ , enligt 18 § lagen om polisväsendet i riket förordnats att utöva tor bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet. I 26: 21 av förevarande förslag ha andra vid krigsmakten anställda än officerare, underofficerare och manskap förklarats skola vara krigsmän i den mån Konungen så förordnar. Därvid har förutsatts att största delen av krigsmaktens civila personal icke skall ställas under de militärstraffrättsliga bestämmelserna. Under beredskapstillstånd och då riket är i krig bör emellertid även denna personal i princip vara underkastad nämnda bestämmelser. Sålunda torde vara uppenbart att personal som tjänstgör vid avdelning som är inbegripen i krigsföretag bör lyda under de militära straffbestämmelserna. Men under tid varom här är fråga torde de regler, som i de militära straffbuden uppställts för krigsmäns handlande, i allmänhet böra gälla alla som äro anställda vid krigsmakten, om det med straffbuden avsedda syftet att stödja disciplinen och skydda krigsmaktens säkerhet skall kunna uppnås. Vad nu sagts har tydligen tillämpning jämväl på personer som utan att vara anställda ha skyldighet att fullgöra tjänstgöring vid krigsmakten. Bland sådana personer äro att nämna de som genom tjänstepliktslagen ålagts att utföra arbete vid krigsmakten. Vidare kunna, enligt lagen den 15 juli 1944 om skyldighet i vissa fall för civilförsvarspliktig att tjänstgöra utom civilförsvaret, civilförsvarspliktiga åläggas att fullgöra tjänstgöring vid krigsmakten. Slutligen må erinras om de frivilliga för rikets försvar avsedda föreningarna. Även sådana medlemmar i dylika föreningar, som icke tecknat kontrakt om frivilliganställning vid krigsmakten, lära i förhållande till sina organisationer förbinda sig att göra tjänst vid krigsmakten och torde sålunda då tjänsten skall fullgöras kunna betraktas som tjänstgöringsskyldiga vid densamma. Om alltså alla vid krigsmakten tjänstgöringsskyldiga i princip skola vara krigsmän under beredskapstillstånd och krig, är därmed icke sagt att undantag beträffande vissa kategorier ej skulle vara motiverat. Såvitt gäller verk och inrättningar där huvudsakligen civil personal tjänstgör, i all synnerhet verkstäder och varv med större arbetarpersonal, är det uppenbarligen förenat med svårigheter att överhuvud tillämpa de närmast för militära förhållanden avsedda straffbestämmelserna. Utom där det under krig finnes oundgängligt torde man böra undvika att göra dessa bestämmelser tillämpliga å dylik personal; för att säkra tjänstens fullgörande torde tjänstepliktslagen i regel vara tillfyllest. Särskilt under ett långvarigt beredskapstillstånd synes det även eljest kunna ifrågasättas om personal, t. ex. kvinnlig personal vid depåer, som tjänstgör under nära nog samma förhållanden som i fredstid behöver vara underkastad ifrågavarande straffbestämmelser. Frågan om undantag av viss civil personal från regeln, att alla tjänstgöringsskyldiga skola vara krigsmän, synes emellertid vara beroende av så många speciella omständigheter att den icke kan på tillfredsställande sätt regleras i lag. Med hänsyn därtill synes den lämpligaste utvägen vara att till Konungen överlåtes att göra de inskränkningar i de militärstraffrättsliga bestämmelsernas tillämplighet beträffande här ifrågavarande personal, som kunna finnas befogade. I enlighet härmed har där-

169 27:14 för i förevarande paragraf till en början stadgats, att under beredskapstillstånd och då riket är i krig envar som är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten i annat fall än i 26: 21 avses skall, i den mån ej Konungen annorlunda förordnar, anses som krigsman. Såsom förut nämnts äro enligt lagen om polisens ställning under krig polismän i viss omfattning skyldiga att deltaga i rikets försvar. Därest de härvid inordnas i militär avdelning eller eljest underställas militär befälhavare, torde de få anses vara tjänstgöringsskyldiga vid krigsmakten och komma i så fall jämlikt nyssnämnda bestämmelse att vara krigsmän. Ifrågavarande uppgift behöver emellertid icke fullgöras genom tjänstgöring vid krigsmakten. Tvärtom är förutsatt att polismän av egen drift eller efter order av överordnad polisman skola ingripa mot fientliga krigsdeltagare. För att de i sådana fall, liksom för närvarande, skola vara underkastade de militära straffbestämmelserna måste särskilt stadgande meddelas. Särskild föreskrift behöves dessutom för att sådana personer, som enligt 18 § lagen om polisväsendet i riket förordnats att utöva för bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet, skola ha ansvar såsom krigsmän då Konungen meddelat förordnande enligt 4 § lagen om polisens ställning under krig. Ur systematisk synpunkt torde det vara lämpligare att nu åsyftade stadganden intagas i förslagets 27 kap. än att de bibehållas i lagen om polisens ställning under krig. På grund härav har i förevarande paragraf föreskrivits, att vad som sägs om krigsman skall, då riket är i krig, äga motsvarande tilllämpning å polisman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, är skyldig att deltaga i rikets försvar ävensom å den som h a r att fullgöra för bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt Konungens förordnande tillhör krigsmakten. Vid behandlingen av 26:21 i förslaget framhölls att tillräcklig anledning icke föreligger att under fredstid göra de militärstraffrättsliga bestämmelserna tillämpliga å personer som utan att vara tjänstgöringsskyldiga åtfölja krigsmaktens fartyg. Under beredskapstillstånd och då riket är i krig ställa sig förhållandena även i detta avseende annorlunda. Särskilt under krig torde det mera regelbundet förekomma att civila personer medfölja krigsmaktens avdelningar, t. ex. i egenskap av krigskorrespondenter. Då det är fråga om avdelning som är i fält, varunder torde böra innefattas varje truppavdelning som i anledning av inträffat eller befarat krig lämnat sin vanliga förläggningsort, eller som tjänstgör under liknande förhållanden, såsom i fästning, på fartyg eller på flygplats, synes ur säkerhetssynpunkt böra krävas, att även dylika personer strikt iakttaga ordningen, och dessutom torde det med tanke på disciplinens upprätthållande bland krigsmaktens personal vara nödvändigt, att alla som uppehålla sig vid avdelningen äro underkastade samma ansvarighetsregler. Med hänsyn härtill har i ett andra stycke av förevarande paragraf stadgats att den som, utan att vara tjänstgöringsskyldig, under tid som i första stycket sägs åtföljer avdelning av krigsmakten, som är i fält eller tjänstgör under liknande förhållanden, skall anses som krigsman. Genom kravet på att vederbörande skall åtfölja av-

170 27:14 delningen torde det vara tydligt att tillfälliga besökare icke inbegripas. Att såsom för närvarande fordra att åtföljandet sker med behörigt tillstånd har ej ansetts tillräckligt motiverat; även den som faktiskt men utan tillstånd åtföljer avdelningen torde böra medtagas. En annan sak är att enligt art. 13 i reglementet angående lagar och bruk i lantkrig endast den som innehar tillstånd har rätt att, om han tages till fånga, bli behandlad som krigsfånge. Något behov torde icke föreligga att i förslaget upptaga motsvarighet till stadgandena i 8 § SLK att envar skall vara underkastad denna lag såvitt angår vissa angivna brott, där de förövats inom riket, å krigsskådeplats utom riket eller å område som av krigsmakten ockuperats, och att envar svensk medborgare är underkastad straff efter lagen för visst brott. De gärningar som avses i 8 § omfattas av straffbestämmelser i 8, 9 och 11 kap. i det remitterade förslaget, 20 kap. SL och 27 kap. förevarande förslag, vilka icke äro begränsade till att avse krigsmän. Envar som begår dylik gärning är således, under i allmänhet gällande förutsättningar, straffbar därför, och i den mån enligt förslaget dödsstraff överhuvud är tillämpligt å sådan gärning, gäller detta oavsett om den brottslige är krigsman eller icke. I nu ifrågavarande hänseende torde genom förslaget ha tillgodosetts de önskemål som legat till grund för riksdagens i inledningen omnämnda skrivelse den 5 maj 1940 (nr 248) med hemställan om utredning angående förhållandet i vissa angivna hänseenden mellan tillämpningsområdet för SL och SLK. Beträffande krigsfångar finnas folkrättsliga bestämmelser upptagna såväl i lantkrigsreglementet som i en särskild konvention den 27 juli 1929 angående krigsfångars behandling. Av dessa regler framgår bland annat att krigsfångar skola vara underställda de lagar, reglementen och bestämmelser, som gälla för den stats krigsmakt, i vars våld de befinna sig. Förrymda krigsfångar, som åter gripas innan de hunnit uppnå egna stridskrafter eller innan de hunnit lämna det av de stridskrafter, som tagit dem till fånga, besatta området, må dock för rymningen endast ådömas disciplinstraff, högst arrest under trettio dagar. Fångar, som lyckats återvända till egna stridskrafter eller lämna det av de stridskrafter, som tagit dem tillfånga, besatta området samt därefter ånyo tagas tillfånga, få icke ådömas något som helst straff för den tidigare rymningen. I fråga om krigsdeltagare, som internerats av neutral stat, innehåller Haagkonventionen angående neutrala makters och personers rättigheter och förpliktelser under ett lantkrig vissa föreskrifter. Dessa upptaga dock icke någon reglering av de internerades ställning i straffrättsligt hänseende. Med hänsyn till de folkrättsliga reglerna rörande krigsfångar och då internerade lämpligen torde böra vara ställda under samma ansvar som dessa, h a r det i ett tredje stycke av förevarande paragraf stadgats att krigsfånge ävensom utländsk man, som vid krig mellan främmande makter, under vilket riket är neutralt, här i riket internerats, skall vara underkastad vad för krigsman är stadgat i den mån det är tillämpligt, dock att för rymning och undanhållande ej må åläggas svårare straff än disciplinstraff. Av stadgan-

171 27:14 det framgår att det ej är inskränkt att gälla under beredskapstid eller då riket är i krig. Förbehållet »i den mån det är tillämpligt» är givetvis föranlett därav att vissa brott äro av sådan natur att de överhuvud icke kunna begås av krigsfångar och internerade, t. ex. överlöpande till fienden. Såsom dylika brott torde dock icke böra anses lydnadsbrott, tjänstesvek och tjänstefel. Straffbarhet för dessa brott förutsätter visserligen att gärningsmannen har tjänsteplikter i förhållande till krigsmakten, och ur strängt formell synpunkt kan väl sägas att sådana icke åligga krigsfångar och internerade, eftersom de icke äro skyldiga att förrätta tjänstgöring i egentlig mening. Krigsfångar och internerade ha emellertid vissa skyldigheter med avseende å ordning, mathållning o. d. Därjämte torde förekomma att en krigsfånge eller internerad får utöva befäl över andra i vissa hänseenden. På grund härav synes det vara befogat att anse krigsfångar och internerade vara straffbara för nämnda brott. Vad särskilt angår rymning må framhållas att straff för detta brott i vissa fall icke kan förekomma jämlikt ovan anmärkta konventionsbestämmelser. Liksom i andra fall då folkrätten innebär inskränkning i olika straffbuds tillämplighet, har det icke heller här intagits erinran därom. Regeln att endast disciplinstraff får tillämpas vid rymning h a r emellertid ansetts vara av så säregen natur att direkt stadgande därom bör upptagas. De i 27:14 såsom komplettering till bestämmelserna i 26:21 i förslaget upptagna stadgandena om den militärstraffrättsliga lagstiftningens tillämplighetsområde under beredskapstillstånd och då riket är i krig torde i stort sett överensstämma med gällande rätt. Vissa skiljaktigheter föreligga dock. Såvitt angår tjänstgöringsskyldiga kan erinras att SLK icke lämnar möjlighet att undantaga personal från lagerns tillämplighet. Vidare är att märka att den som åtföljer mobiliserad avdelning lyder under SLK, oavsett om avdelningen är i fält eller tjänstgör under liknande förhållanden. Beträffande krigsfångar och internerade innebär förslaget att de i större utsträckning än för närvarande kunna straffas enligt militära straffbestämmelser; genom att de i SLK förklaras vara underkastade lagen men icke lyda därunder, torde de av lagens straffbestämmelser, som endast avse krigsmän eller dem som utan att vara krigsmän lyda under lagen, vara otillämpliga. 15 §. I 14 § SLK stadgas att om svenskt krigsfolk, inom eller utom riket, har gemensam tjänstgöring med krigsfolk från främmande stat, med vilken Sverige är i förbund för krigs förande, då skall envar, som tillhör svenska krigsmakten och i sådan tjänstgöring begår brott emot person eller egendom, hörande till den med Sverige förbundna statens krigsmakt, dömas till straff, som finnes stadgat för enahanda brott emot person eller egendom, hörande till svenska krigsmakten. E n motsvarighet till detta stadgande synes böra upptagas jämväl i ny lagstiftning. På grund härav har i förevarande paragraf stadgats, att därest gärning som avses i 26 eller 27 kap. förövas mot krigsmakt, vilken tillhör

172 27: 15 med riket i krig förbunden stat, eller mot någon, som tillhör sådan krigsmakt, vad som är stadgat om enahanda gärning mot svensk krigsmakt eller krigsman skall äga motsvarande tillämpning. Till att bibehålla det i 14 § SLK uppställda villkoret om gemensam tjänstgöring ha skäl ej ansetts föreligga. Förevarande stadgande är vidare, i motsats till det nuvarande, icke inskränkt till den som tillhör svenska krigsmakten. Vad eljest gäller beträffande de särskilda straffbestämmelsernas tillämplighet å olika gärningsmän bör nämligen äga tillämpning även i detta fall. 16 §. I vissa straffbud i SLK, t. ex. 49 §, stadgas strängare straff då brott begåtts vid mobiliserad avdelning. Begreppet mobiliserad avdelning har även betydelse för lagens tillämplighetsområde. Sålunda föreskriver 1 § att vissa personer hänföras till krigsmän endast då de fullgöra tjänstgöringsskyldighet vid sådan avdelning. Vidare är tredje delen av SLK, krigsartiklarna, jämlikt 5 § tillämplig allenast i fråga om brott som förövas i krigstid eller eljest under tid då rikets krigsmakt är mobiliserad. Krigs artiklarna upptaga dels bestämmelser om vissa brott som endast kunna förövas å sådan tid, t. ex. 135 §, och dels regler om straff skärpning för vissa fall av andra brott, t. ex. 153 §. I 4 § SLK stadgas att såsom mobiliserad anses enligt lagen rikets krigsmakt eller avdelning därav, då den för annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot. I skrivelse den 5 december 1942 till Kungl. Maj:t har styrelsen för föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer framhållit att frågan, huruvida den svenska krigsmakten vore att anse som mobiliserad eller icke, alltsedan andra världskrigets utbrott i olika sammanhang uppkommit till bedömande i den militära rättsskipningen samt att det vore av synnerlig vikt för krigsdomstolarna dels att omedelbart erhålla besked när förutsättningarna för tilllämpning av krigsartiklarna förelåge och dels att klarhet vunnes om vilka förband och vilken personal, som skulle hänföras till mobiliserad avdelning. Chefen för försvarsstaben har i yttrande den 6 februari 1943 över berörda skrivelse anfört, bland annat, att förefintlig oklarhet i dessa hänseenden syntes bero på att icke förordnanden, såsom syntes vara förutsatt vid tillkomsten av SLK, av Kungl. Maj:t meddelats och kungjorts om förbands mobilisering eller demobilisering. Av politiska och militära skäl hade ökning och minskning av försvarsberedskapen i stället tillgått så att order givits om organisering av förband respektive hempermittering av redan organiserade förband. Om krigsmakten i sin helhet måste sättas på krigsfot, vore det mycket möjligt att det ansåges olämpligt att utfärda kungörelse om allmän mobilisering. Den ovisshet om krigsartiklarnas tillämplighet som härigenom skulle uppkomma vore betänklig. Försvarsstabschefen ansåge att såväl straffreglerna för brott vid mobiliserad avdelning som krigsartiklarna borde vara tillämpliga, förutom såsom nu vid mobilisering och krig, även när på grund av utomordentliga förhållanden särskilt förordnande därom meddelats. Därmed vunnes att de strängare straffbestämmelsernas tillämplighet

173 27:16 under alla förhållanden kunde göras allmänt känd. Det måste ankomma på Kungl. Maj:t att utan riksdagens medverkan meddela dylikt förordnande. Blott ett par dagars väntan på ett riksdagsbeslut skulle vid genomförandet av allmän mobilisering kunna vara ödesdigert. Krigshovrätten, som efter remiss avgivit yttrande över försvarsstabschefens framställning, anslöt sig till den av försvarsstabschefen framförda meningen, att såväl de strängare straffbestämmelserna rörande brott vid mobiliserad avdelning som krigsartiklarna skulle träda i tillämpning icke blott såsom nu vid mobilisering och krig utan även då det med hänsyn till krigsfara, vari riket befunne sig, eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden funnes påkallat. Förordnande om att krigsartiklarna skulle tillämpas borde dock med hänsyn till straffsatsernas stränghet enligt krigshovrättens förmenande få meddelas endast under villkor, som stadgades i de s. k. fullmaktslagarna, innebärande bland annat att, om förordnandet gåves då riksdagen ej vore samlad, riksdagskallelse skulle ha utgått. Militieombudsmannen, som jämväl avgivit yttrande med anledning av försvarsstabschefens förslag, anförde därvid beträffande de strängare straffbestämmelserna för brott vid mobiliserad avdelning, att lagstiftning i den form förslaget förutsatte syntes kunna tillstyrkas med tvekan såsom ett provisorium i avvaktan på en mera omfattande omarbetning av SLK. Beträffande krigsartiklarna syntes, så som förhållandena utvecklat sig, ett sådant förordnande, som försvarsstabschefen föreslagit, icke kunna undvaras för att en konsekvent tillämpning av desamma skulle kunna äga rum under annan tid än krigstid. Förordnande om krigsartiklarnas tillämplighet syntes emellertid icke böra meddelas under »utomordentliga förhållanden». Jämlikt kungörelse den 20 mars 1942 hade med avseende å vissa brott i 8 kap. SL sådana förhållanden då ansetts föreligga. Det riktiga torde vara att krigsartiklarna kunde tagas i bruk, förutom under krig, endast »då krig hotar riket», varmed i 6—8 §§ av 8 kap. SL hade åsyftats en bestämd, överhängande fara för krig mot viss främmande makt. Förordnande om krigsartiklarnas tillämpning syntes vara av så ingripande innebörd att riksdagens medverkan i någon form vore påkallad, då fråga ej vore allenast om brott som begåtts i krig. Bland annat innebure krigsartiklarnas tillämpning möjlighet att ådöma dödsstraff. I proposition till 1942 års riksdag angående skärpning av bestämmelserna mot förräderi, spioneri och sabotage hade chefen för justitiedepartementet anfört, att om sådana förhållanden skulle inträffa att det funnes erforderligt att låta krigsartiklarna träda i tillämpning oaktat krigstillstånd icke rådde eller allmän mobilisering icke påbjudits, beslut därom borde träffas av Konungen och riksdagen gemensamt. Ett dylikt beslut kunde vid behov åstadkommas utan dröjsmål. Vid riksdagsbehandlingen hade framhållits att inom första lagutskottet, som behandlat propositionen, meningarna nog ej varit delade om att den väg, som Konungen valt i fråga om dödsstraffets införande under en ytterligare skärpt situation, nämligen att denna straff skärpning icke i likhet med vissa andra straffskärpningar kunde göras enbart genom ett förordnande av Konungen utan att därför erfordrades ett samfällt beslut av regering

174 27:16 och riksdag, vore att förorda som den lyckligaste och lämpligaste. Militieombudsmannen ansåge sig, med hänsyn till att försvarsstabschefens förslag syntes innebära en beredskapsåtgärd, kunna tillstyrka att till 5 § SLK fogades ett tillägg av den innebörd att Konungen, då krig hotade riket, ägde förordna om tillämpning av krigsartiklarna. Sådant förordnande skulle dock ej få meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skulle sammanträda inom trettio dagar. Om ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio dagar från riksdagens början bleve gillat, skulle detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse. Under tid då riksdagen vore samlad, borde Konungen med riksdagens samtycke äga meddela förordnande som nu sagts. Härjämte kan erinras att 1944 års militära uppskovsutredning i sitt betänkande med förslag till det militära uppskovsväsendets ordnande (SOU 1944: 63) förordat att uppskovsväsendet skulle frigöras från dess hittillsvarande starka anknytning till mobiliseringsbegreppet. Utredningen framhöll att begreppet mobilisering under senare år genomgått en sådan förändring, att det kunde ifrågasättas om det numera överhuvud hade någon definierbar innebörd. Ursprungligen hade mobiliseringsbegreppet varit till sin innebörd nära anknutet till sättet för de värnpliktigas inkallelse till krigs tjänstgöring, därvid de värnpliktigas indelning i årsklasser var av fundamental betydelse. I den moderna krigsorganisationen spelade emellertid årsklassbegreppet ringa eller ingen roll. Inkallelse till beredskaps- eller krigstjänstgöring av vissa årsklasser hade numera helt övergivits; inkallelserna avsåge i stället vissa större eller mindre i krigsorganisationen ingående förband, vilka oftast vore sammansatta av värnpliktiga tillhörande olika årsklasser och ägde regelmässigt rum individuellt. Då sålunda en mera modern begreppsindelning måste tillskapas, framstode, enligt uppskovsutredningens mening begreppen »beredskapstillstånd» och »krigstillstånd» som de mest adekvata. Beredskapstillståndets inträde anknötes då till tidpunkten för förordnandet, att värnpliktiga finge inkallas jämlikt 28 § värnpliktslagen. Krigstillståndets inträde borde däremot hänföra sig till tiden för ett krigsutbrott eller eventuellt till den tidpunkt dessförinnan, som bestämdes av Konungen. I det remitterade förslaget finnas två straffbestämmelser, 8: 2 och 3, vilka för sin tillämpning äro beroende av att riket är i krig. Dessutom innehålla flera bestämmelser i 8 kap. av nämnda förslag särskilda straffsatser för det fall att riket är i krig. I anslutning härtill är i 8: 16 föreskrivet, att där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, Konungen äger förordna, att vad i 8 kap. stadgats för det fall att riket är i krig skall äga tillämpning jämväl då brott förövas under annan tid. Såsom förut nämnts ifrågasätter utredningen att bestämmelserna i 8: 2 och 3 SL i det remitterade förslaget överflyttas till förevarande kapitel. Det synes då också vara lämpligt att stadgandet i 8: 16 SL i samma förslag överföres hit. Med hänsyn till att nyssnämnda för krigstid avsedda särskilda straffsatser förutsättas fortfarande skola kvarstå i 8 kap. bör stadgandet alltjämt

175 27:16 avse även nämnda kapitel. Förutom de från 8: 2 och 3 överförda bestämmelserna upptager emellertid 27 kap. i förevarande förslag åtskilliga andra bestämmelser som angivits vara tillämpliga då riket är i krig. Därjämte innehålla flera av bestämmelserna i 26 kap. av förslaget särskilda straffsatser för det fall att riket är i krig. Det torde vara uppenbart att även dessa för krigstid avsedda bestämmelser i förslaget, i den mån de ej avse gärningar som rikta sig mot fiende eller eljest på grund av sitt innehåll äro otillämpliga, böra kunna genom förordnande av Konungen sättas i kraft under de allvarliga lägen som åsyftas i 8: 16. Med anledning härav har i andra stycket av den nu behandlade paragrafen införts ett stadgande avsett att ersätta bestämmelsen i 8: 16, därvid dock bestämmelsen utvidgats att avse jämväl vad som i 26 och förut i 27 kap. stadgats för det fall att riket är i krig. Att, såsom i vissa av de här ovan återgivna yttrandena ifrågasatts beträffande krigsartiklarna, låta förordnande om utsträckt tillämpning av de för krigstid avsedda bestämmelserna vara beroende av riksdagens medverkan i någon form, har icke ansetts erforderligt. I motsats till krigsartiklarna medgiva icke de här avsedda bestämmelserna utan vidare tillämpning av dödsstraff. Beträffande förutsättningarna för ådömande av detta straff ha särskilda bestämmelser upptagits i förslaget till lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig. I 26 och 27 kap. i förevarande förslag äro vissa straffsatser och andra stadganden avsedda endast för beredskapstillstånd. Allmänt taget har därvid med detta begrepp åsyftats ett sådant läge, som Sverige intagit under det andra världskriget och som med hänsyn till graden av militär beredskap kommit att benämnas förstärkt försvarsberedskap. Det torde emellertid vara nödvändigt att genom en legaldefinition söka fastställa den närmare innebörden av begreppet. Att man härvid icke kan anknyta till det i SLK använda mobiliseringsbegreppet synes på grund av det ovan anförda vara uppenbart. Icke heller torde det vara lämpligt att låta frågan om beredskapstillstånd föreligger vara avhängig av graden av krigsorganisation vid krigsmakten eller dess olika avdelningar. Förutom svårigheten för krigsmaktens personal och domstolarna att vid varje tillfälle äga kännedom om en viss avdelning är krigsorganiserad eller ej, bör uppmärksammas den nutida krigföringens totala karaktär. Denna medför att även icke krigsorganiserade avdelningar, utan eller med mycket kort varsel, kunna behöva sättas in i direkta krigsföretag. Sedan väl förhållandena utvecklats därhän, att krigsmakten icke längre kan uteslutande ägna sig åt sina fredsmässiga uppgifter utan i åtminstone någon omfattning måste tagas i anspråk för rikets skydd, är tydligen hela krigsmaktens effektivitet av sådan vikt att, i den mån särskilda straffskärpningar eller andra särbestämmelser äro erforderliga, dessa böra gälla i full utsträckning. Medan i 27 § värnpliktslagen meddelas bestämmelser om de värnpliktigas utbildningstid och om beredskapsövning, stadgas i 28 § samma lag att, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver, Konungen må efter statsrådets hörande till tjänstgöring inkalla samtliga värnpliktiga eller värnpliktiga till det större eller mindre antal, som finnes behöv-

176 27:16 ligt. Tillämpningen av sistnämnda bestämmelse synes utgöra ett lämpligt kriterium på att sådant tillstånd inträtt, då ej endast de för vanliga fredsförhållanden uppställda straffrättsliga bestämmelserna böra gälla utan även de för ett mellanläge mellan fred och krig behövliga särstadgandena böra få tillämpning. Under hela den tid den förstärkta försvarsberedskapen varat ha också inkallelser av värnpliktiga så gott som uteslutande skett jämlikt 28 § värnpliktslagen. Därjämte kan nämnas att författningsbestämmelser avseende denna tid i åtskilliga fall för sin tillämpning gjorts beroende av att värnpliktiga kunna tagas i anspråk för militärtjänstgöring med stöd av nämnda lagrum. Exempel härpå utgöra krigsavlöningsreglementet och reservbefälskungörelserna. På grund av dessa överväganden har i första stycket av förevarande paragraf stadgats, att beredskapstillstånd föreligger sedan Konungen meddelat förordnande om värnpliktigas inkallande till tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet och varar intill dess enligt Konungens förordnande sådana inkallelser icke vidare skola äga rum. Härigenom synes tillfredsställande vara sörjt för att beredskapstillståndets avgränsning till tiden blir klar samt att begynnelse- och slutdag få erforderlig publicitet. Visserligen kan det naturligtvis inträffa, att förordnande om inkallelse av värnpliktiga jämlikt 28 § värnpliktslagen icke lämpligen kan offentliggöras på samma sätt som allmänna författningar eljest kungöras. I sådan händelse torde emellertid kunna förutsättas att Konungen i vart fall ålägger vederbörande militära chefer att om beredskapstillståndets inträde underrätta dem, för vilka detta kan ha betydelse i ena eller andra avseendet. Genom det sätt varpå beredskapstillståndet definierats kommer tydligen i praktiken även krigstid att inbegripas därunder. För tydlighets skull har emellertid, då visst stadgande i de militärstraffrättsliga bestämmelserna skall gälla såväl under beredskapstillstånd som då riket är i krig, detta ändock uttryckligen angivits. Då i visst avseende olika bestämmelser äro meddelade för beredskapstillstånd och tid då riket är i krig, skola naturligtvis de sist avsedda träda i tillämpning så snart krig utbryter eller Konungen dessförinnan meddelar förordnande som i förevarande paragrafs andra stycke avses. Med begreppet krig avses i det föregående, liksom eljest i förslaget, att faktiskt krigstillstånd inträtt. Krigsförklaring behöver sålunda icke föreligga. Så snart stridshandlingar börjat företagas av en främmande angripare, är riket i krig. Enstaka handlingar av detta slag som under krig mellan främmande makter riktas mot riket av någon av de krigförande, s. k. neutralitets kränkningar, kunna dock icke utan vidare medföra att krigstillstånd föreligger. Enligt artikel 42 i Förenta Nationernas stadga äger säkerhetsrådet i händelse av hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling företaga sådant inskridande medelst luft-, sjö- eller lantstridskrafter, som må befinnas nödvändigt för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Dessa åtgärder kunna innefatta demonstrationer, blockad samt andra operationer av luft-, sjö- och lantstridskrafter tillhörande medlemmar av Förenta

177 27:16 Nationerna. För att bidraga till upprätthållande av internationell fred och säkerhet utfästa sig i artikel 43 Förenta Nationernas samtliga medlemmar att, på säkerhetsrådets anmodan och enligt särskilt avtal eller särskilda avtal, ställa till rådets förfogande de väpnade styrkor, det bistånd och de förmåner, däribland rätt till passage, som äro nödvändiga för upprätthållande av internationell fred och säkerhet. Detta eller dessa avtal skola fastställa styrkornas numerär och beskaffenhet, beredskapsgrad och allmänna förläggning samt arten av de förmåner och det bistånd, som skola lämnas. I syfte att sätta Förenta Nationerna i stånd att vidtaga brådskande militära åtgärder skola medlemmarna jämlikt artikel 45 hålla förband u r sina luftstridskrafter omedelbart tillgängliga för samordnad internationell tvångsaktion. Dessa förbands styrka och beredskapsgrad ävensom planer för deras samverkan skola, inom de gränser, vilka uppdragits i det eller de särskilda avtal som avses i artikel 43, fastställas av säkerhetsrådet med biträde av det militära stabsutskottet. För den händelse att, på grund av Sveriges medlemskap i Förenta Nationerna, styrka ur svenska krigsmakten skulle deltaga i internationell operation mot en främmande makt, torde det kunna inträffa att riket likväl icke kan anses vara i krig med den främmande makten och att omständigheterna äro sådana att ej heller beredskapstillstånd föreligger. Såvitt angår den i operationen deltagande styrkan torde det emellertid kunna vara erforderligt, att de särbestämmelser för krig och beredskapstillstånd, som förslaget innehåller, ändock helt eller delvis få motsvarande tillämpning. I samband med att jämlikt artikel 43 i Förenta Nationernas stadga avtal träffas om Sveriges förpliktelser i ifrågavarande hänseende, torde därför böra övervägas att reglera tillämpligheten av nämnda särbestämmelser. Detta synes lämpligen böra ske i form av ett stadgande, varigenom Konungen bemyndigas att, i den mån det är påkallat, förordna om tillämpning beträffande nu åsyftad styrka av de för krig eller beredskapstillstånd avsedda straffbestämmelserna. Ett dylikt bemyndigande bör dock icke avse tillämpningen av dödsstraff. 17 §. Såsom i annat sammanhang närmare utvecklats ha erforderliga stadganden om dödsstraff ansetts böra sammanföras till en särskild lag, lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig. Då förevarande kapitel enligt den föreslagna rubriken behandlar särskilda bestämmelser för krig m. m. har det funnits lämpligt att i denna paragraf intaga en erinran om berörda lag.

12—462397

178 Disciplinstraff

Förslaget till lag* om disciplinstraff för krigsmän. 1§Enligt SLK utgöras de militära disciplinstraffen utav arrest av olika slag. 1901 års kommitté uttalade att bötesstraffet i allmänhet icke väl lämpade sig såsom militärt straff, att för bestraffande av mindre förseelser i tjänsten och andra ringare militära förbrytelser andra mera likformigt och snabbt verkande och mera effektiva straff vore behövliga samt att enligt erfarenheten de militära arreststraffen i det stora hela visat sig väl ägnade att fylla detta behov. Sedan SLK tillkom har genom bötesstraffets utveckling, främst införandet av dagsbotssystemet, en förändrad uppfattning kommit att råda om detta straffs användbarhet. Det oaktat synes det alltjämt icke vara möjligt att ersätta de militära disciplinstraffen med böter enligt allmän lag. Väl synes det böra antagas att, åtminstone under fredstid, böter skulle kunna vara ett i och för sig verksamt straffmedel såvitt gäller vid krigsmakten anställda befattningshavare av olika slag, likaväl som beträffande befattningshavare i den civila statsförvaltningen. I fråga om krigsmakten måste emellertid frågan om lämpligheten av bötesstraff i första hand bedömas med hänsyn till de meniga värnpliktiga som utgöra huvudmassan av dess personal. På grund av dessa värnpliktigas ekonomiska ställning under tjänstgöringen torde det vara uppenbart att de vanliga bötesstraffen icke kunna användas utan en avsevärd nedsättning av maximibeloppen. För att böter skulle kunna tillämpas gentemot värnpliktiga bleve det även nödvändigt att i andra avseenden införa särregler. Sålunda måste verkställigheten effektiviseras samt rätten till anstånd och avbetalning inskränkas. Med hänsyn till utbildningen skulle frågan om förvandling av oguldna böter till annat straff svårligen kunna ordnas på ett tillfredsställande sätt. Beträffande dagsbotssystemet är vidare att erinra att dagsbotens bestämmande ofta är en ömtålig uppgift och det synes knappast vara lämpligt att denna prövning må ske i disciplinmål som avgöras av militär befälhavare. Därjämte märkes att man vid dagsbotens bestämmande för en värnpliktig ej skulle kunna lämna obeaktade hans hemförhållanden, och det torde med hänsyn till brottens natur vara föga tilltalande att polisutredning i hemorten skulle behöva ske för inhämtande av upplysningar därom. Systemet med böter ådömda direkt i penningar är olämpligt med hänsyn till att det verkar mycket ojämnt, ett förhållande som på ifrågavarande område skulle framträda starkare än eljest.

179 Disciplinstraff Av huvudsakligen de skäl som n u angivits synes det vara ofrånkomligt att bibehålla särskilda disciplinstraff såsom lindrigare straffarter än fängelse. Vad som anförts om bötesstraffet utesluter dock icke att ett på annat sätt anordnat penningstraff införes såsom disciplinstraff. De begränsade möjligheterna att begagna dylikt straff på ifrågavarande område föranleda emellertid att även en svårare art av disciplinstraff måste anses behövlig. Utredningen föreslår därför att arrest alltjämt skall upptagas såsom disciplinstraff för krigsmän. I 22 § SLK stadgas att disciplinstraff är arrest av fyra slag, nämligen arrest utan bevakning, vaktarrest, skärpt arrest och sträng arrest. De två förstnämnda straffarterna kunna åläggas i minst en dag och högst femton dagar, skärpt arrest i minst en dag och högst tio dagar samt sträng arrest i minst en dag och högst sex dagar. Enligt 23 § verkställes arrest utan bevakning, om den straffskyldige är officer eller underofficer, i eget rum eller tält och, om han tillhör manskapet, i kasernrum eller tält. Straffet innebär förbud för den arresterade att under strafftiden utan tillstånd lämna det rum eller tält, vari straffet verkställes. Vaktarrest verkställes, jämlikt 24 §, under bevakning i låst ljust rum eller tält, eller om straffet skall verkställas å fartyg och för ändamålet lämpligt rum där saknas, under bevakning å tjänligt ställe. I 25 § föreskrives att skärpt arrest skall verkställas under bevakning i låst ljust rum samt med hårt nattläger. Bestämmelser om sträng arrest finnas i 26 §. Sådant straff verkställes i mörkt enrum. Då straffet pågått i tre dagar, skall en dags uppehåll göras i bestraffningen. Den dag då avbrott sker, hålles den arresterade under bevakning i låst ljust rum, men dagen inräknas icke i strafftiden. Verkställighet av sträng arrest får ej ske, förrän vederbörande läkare efter gjord undersökning förklarat att den straffskyldige kan utan våda för hälsan undergå straffet. Slutligen kan i detta sammanhang anmärkas att jämlikt 27 § skärpt arrest och sträng arrest enligt vissa grunder skola förvandlas till vaktarrest, om den straffskyldige finnes icke utan våda för hälsan kunna undergå straffet eller å fartyg lämpligt rum för straffets verkställande saknas. Vid tillkomsten av SLK voro meningarna delade om lämpligaste sättet att anordna arreststraff en. 1901 års kommitté anförde att möjlighet måste finnas att kunna tillgripa kraftigare medel än straff som endast bestode i frihetens förlust under helt kort tid samt att de dittills brukade straff skärpningsmedlen, hårt nattläger och mörkt enrum, befunnits vara de lämpligaste. För att framhäva att skärpning skulle användas endast i nödfall föreslog kommittén, att arrest med hårt nattläger och arrest i mörkt enrum icke skulle utgöra särskilda straffarter utan anordnas såsom skärpning av vanligt arreststraff samt att sådan skärpning skulle få ifrågakomma endast då arreststraffet i sin helhet vore av viss, ej alltför kort varaktighet och få omfatta allenast en del av strafftiden. Beträffande arrest utan bevakning anmärktes, att manskapet, i motsats till befälet, i regel saknade egna rum, samt att man därför, eftersom tillräckliga skäl att för befälet frångå verkställighet utan bevakning knappast syntes föreligga, nödgades avstå från en fullt likartad

180 Disciplinstraff strafftillämpning. Endast beträffande officerare och underofficerare skulle sålunda enligt kommitténs förslag viss kortare tids arrest kunna verkställas utan bevakning, vilken verkställighetsform dock icke upptogs som en särskild straff art. I det förslag som år 1913 remitterades till lagrådet hade mörk arrest borttagits såsom straffskärpningsmedel, varjämte arrest utan bevakning anordnats som en särskild straffart och gjorts tillämplig även å manskap. I fråga om den mörka arresten framhöll departementschefen, att denna till sin natur vore ett affliktivt straff, som i mycket vore att jämställa med prygelstraffet och liksom detta måste verka nedsättande på den straffades känsla av eget människovärde. Vidare anmärktes att, om det också icke kunde påvisas att den mörka arresten i något fall medfört permanent skada för hälsan, den dock i åtskilliga fall förorsakat mycket allvarliga fysiska och psykiska rubbningar. Även hårt nattläger vore visserligen ett affliktivt straffmedel men detta hade icke samma olägenheter som den mörka arresten och hade därför ansetts kunna bibehållas. Lagrådet gjorde gällande att den mörka arresten icke kunde avskaffas utan våda för disciplinen inom krigsmakten, bland annat åberopades härutinnan uttalanden av flertalet av de befälhavare som hade disciplinär bestraffningsrätt, samt förklarade att det vore att föredraga, om den mörka arresten anordnades såsom en särskild straffart. I enlighet med lagrådets mening återinfördes den mörka arresten i propositionen till 1914 års riksdag och erhöll därvid såsom sträng arrest karaktären av en särskild strafform. Lagutskottet fann behovet av ett mera kännbart disciplinärt bestraffningsmedel kunna fyllas av arrest med hårt nattläger och förordade därför att den mörka arresten icke skulle bibehållas. Arrest med hårt nattläger borde enligt utskottets mening anordnas såsom en särskild straffart och benämnas skärpt arrest. Sedan vid behandlingen i riksdagen kamrarna först stannat i olika beslut, bifölls ett av lagutskottet framlagt sammanjämkningsförslag. Detta innebar att både sträng arrest och skärpt arrest skulle upptagas som särskilda straffarter men att sträng arrest utom i vissa undantagsfall skulle få ådömas endast av krigsdomstol. I 1922 års krigslagstiftningssakkunnigas betänkande (SOU 1923: 78) framhölls bland annat, att den stränga arrestens användande från och med ikraftträdandet av SLK blivit i hög grad inskränkt; år 1900 utgjorde sträng arrest 47,1 procent av alla ålagda arreststraff men under år 1921 uppgick den stränga arresten till endast 0,48 procent av arreststraffen. Även om man beaktade att befälhavare endast i undantagsfall finge ådöma sådan arrest, hade sålunda denna arrestform kommit att få ytterligt ringa betydelse. Då det dessutom vore obestridligt att den stränga arresten i vida kretsar betraktades som en stötande straff orm, som säkerligen i icke ringa mån bidroge till de anmärkningar om bristande humanitet som riktades mot SLK, föreslogo de sakkunniga att den stränga arresten skulle borttagas. Vad anginge den skärpta arresten syntes någon anmärkning om bristande humanitet icke med fog kunna riktas mot det affliktiva momentet i denna straffart. Med hänsyn härtill och då det vore av värde att domstolar och befälhavare ägde möjlighet att tillgripa ett arreststraff av allvarligare karaktär

181 Disciplinstraff än den vanliga vaktarresten, kunde de sakkunniga icke förorda detta straffs borttagande. Även vaktarrest och arrest utan bevakning bibehöllos i de sakkunnigas förslag, vilket emellertid icke föranlett lagstiftningsåtgärd. Beträffande de former av militära disciplinstraff som förekomma utomlands må nämnas följande. Ett arreststraff av liknande art som vaktarresten enligt SLK finnes såväl i Danmark, Norge och Finland som i Schweiz, England och Amerikas förenta stater. De militära strafflagarna i våra grannländer upptaga även motsvarighet till arrest utan bevakning. Arrest i mörkt enrum och med hårt nattläger synes endast förekomma i Finland. I flera utländska lagar omnämnas visserligen skärpt och sträng arrest men dessa straffformer skilja sig från det vanliga arreststraffet endast med avseende å tjänstgöringsskyldighet under strafftiden, kostens beskaffenhet och dylikt. Såväl varning som andra former av tillrättavisningar ingå flerstädes bland disciplinstraffen. I England och Amerikas förenta stater förekommer förlust av eller avdrag å lön såsom straff orm. Slutligen kunna i vissa fall militära brott bestraffas med böter. Sträng arrest och skärpt arrest innefatta otvivelaktigt vissa affliktiva moment, i det att straffen medföra lidande utöver det som själva frihetsförlusten innebär. Beträffande den stränga arresten är detta moment så kraftigt att det säkerligen är berättigat att. antaga att straffet i många fall medför skadliga verkningar i fysiskt eller psykiskt avseende. Av de statistiska uppgifterna framgår att denna arrestform tillämpas i mycket ringa utsträckning. Medan vaktarrest användes år 1937 i 2 412 fall och år 1942 i 20 258 fall, ådömdes sträng arrest förstnämnda år i intet fall och sistnämnda år i 17 fall. Redan det nu anförda lärer giva vid handen att den för rättskänslan stötande strafform, som den stränga arresten utgör, icke bör bibehållas. Den skärpta arresten som icke på långt när medför samma olägenheter som sträng arrest, har visserligen i praxis ansetts behövlig i något större omfattning än den stränga arresten; till skärpt arrest dömdes år 1937 i 118 fall och år 1942 i 1 017 fall. Men det synes likväl finnas skäl att ifrågasätta borttagande av även denna straff art. Under beredskapstillstånd och krig, då behovet av effektiva straffmedel tydligen kan göra sig särskilt gällande, saknar det hårda nattlägret nästan varje värde, eftersom krigsmän i fält i allmänhet icke kunna påräkna eljest bruklig bekvämlighet. Men även i fredstid måste den skärpta arresten anses ha ringa betydelse. Hårt nattläger torde, frånsett att det kan verka olika på olika individer, vara ett obehag som på grund av tillvänjning är av snabbt övergående natur. Mot tillämpningen av arrest utan bevakning har riktats den anmärkningen, att denna strafform i praktiken så gott som uteslutande använts beträffande officerare och underofficerare. Enligt de statistiska uppgifterna ha av samtliga utdömda dylika straff, år 1937 93 och år 1942 590, det övervägande antalet ådömts officerare och underofficerare, nämligen år 1937 85 och år 1942 522. Förklaringen till denna rättstillämpning k a n möjligen till en del ligga i beskaffenheten av de brott, för vilka straffen ålagts, men att arrest utan bevakning icke tillämpas å manskapet torde främst bero på att

182 Disciplinstraff straffet anses sakna effektivitet beträffande dylik personal. Med hänsyn till önskvärdheten att undvika olikheter i bestraffningshänseende mellan skilda grupper av krigsmaktens personal synes därför också arrest utan bevakning böra borttagas. I enlighet med det anförda har av de nuvarande arterna av disciplinstraff endast bibehållits en, nämligen vanlig arrest. Det sätt varpå denna straffform, under benämningen arrest, anordnats framgår av 4 och 5 §§ i förevarande lagförslag. Arrest är emellertid, även i den utformning straffet sålunda erhållit, en förhållandevis hård strafform. För en stor mängd mera bagatellartade förseelser som förekomma under den militära tjänsten synes det vara både onödigt och olämpligt att tillgripa ett frihetsstraff. Och jämväl vid allvarligare förseelser torde det ofta vara tillräckligt att åtminstone den som första gången förbrutit sig erhåller ett straff av mindre ingripande slag. Med hänsyn härtill har det ansetts angeläget att söka tillskapa en mildare form av disciplinstraff vid sidan av arrest. I de för den civila statsförvaltningen i instruktioner och annorledes meddelade bestämmelserna om disciplinär bestraffning upptages i allmänhet såsom strafform av lindrigare art än suspension förlust av lön under viss tid, i regel högst trettio dagar. Ett sådant disciplinstraff synes användbart även på det militära området. Om maximitiden på lämpligt sätt avväges, kan det användas även mot värnpliktiga. Genom att straffet står i förhållande till den brottsliges avlöning vinnes att det erhåller en likformig verkan mot personer i olika lönelägen på liknande sätt som dagsbotssystemet. Det är däremot enklare att tillämpa än dagbotssystemet, i det att någon särskild prövning icke erfordras för fastställande av det för varje dag utgående beloppet, utan blir prövningen begränsad till bestämmande av antalet dagar. Även i fråga om verkställigheten innebär denna strafform avsevärda fördelar i jämförelse med vanliga bötesstraff. Med hänsyn till att flertalet av krigsmaktens personal åtnjuter förutom kontant lön även vissa andra förmåner, såsom beklädnad, kost och logi m. m., synes visserligen ifrågavarande civila disciplinstraff icke utan modifikationer kunna tillämpas såsom militärt disciplinstraff. De jämkningar som erfordras torde dock icke vara sådana att lämpligheten av strafformen i nämnvärd mån förminskas. Utredningen föreslår därför att vid sidan av arrest såsom disciplinstraff för krigsmän upptages ett penningstraff, benämnt disciplinbot. Den närmare innebörden av detta disciplinstraff framgår av 6 § i förevarande lagförslag. I 1 § av förslaget har såsom inledande bestämmelse angivits att disciplinstraffen äro arrest och disciplinbot. 2 och 3 §§. I SLK har frågan, huruvida i visst fall disciplinstraff skall eller kan följa, reglerats genom att sådant straff utsatts i de särskilda straffbestämmelser där det ansetts böra vara tillämpligt. Eftersom lagen upptager bestämmelser om ej blott rent militära och militärt kvalificerade brott utan även åtskilliga brott som, frånsett disciplinstraffets tillämplighet, skola bestraffas enligt all-

183 Disciplinstraff män lag, har någon generell regel om disciplinstraffets användningsområde icke blivit behövlig. Tillämpningen av disciplinstraff är i allmänhet obligatorisk. Vid brott som avses i 98, 99, 100 och 132 §§ finnes emellertid frihet att välja mellan disciplinstraff och böter. Riktlinjer angivande hur valet skall ske ha upptagits endast i sistnämnda paragraf. I vissa fall, t. ex. vid brott mot 68, 110 och 121 §§, är bötesstraff obligatoriskt och disciplinstraff kan alltså icke förekomma. Eftersom i förslaget endast upptagits straffbestämmelser rörande rent militära och ett fåtal militärt kvalificerade brott kan frågan om gränsdragningen mellan disciplinstraffets och bötesstraffets användningsområden icke lösas på samma sätt som i SLK utan måste regleras genom allmänt hållna föreskrifter. Grunden för disciplinstraffets tillämplighet bör icke vara endast huruvida nämnda straff i och för sig är effektivare än böter. Med en sådan utgångspunkt blir i fråga om de värnpliktiga, som allmänt taget få förutsättas ha svag betalningsförmåga, disciplinstraff alltid lämpligare än böter, detta icke minst med hänsyn till att tjänstgöring enligt värnpliktslagen icke får avbrytas för avtjänande av förvandlingsstraff. Avgränsningen måste därför även byggas på andra grunder. I fråga om urvalet av de brott, varom bestämmelser upptagits i SLK och som sålunda i allmänhet kunna föranleda disciplinstraff, synas huvudsakligen två synpunkter ha gjort sig gällande, nämligen dels brottens inre sammanhang med tjänsten och dels deras lokala bakgrund, såsom exempelvis vid fylleri å förläggningsort. I enlighet härmed torde den avgörande grunden vid bestämmande av disciplinstraffets tillämplighetsområde böra vara brottens anknytning till krigsmakten. Denna synpunkt måste emellertid i princip antagas vara vägledände jämväl vid fastställandet av krigsdomstolarnas kompetensområde. Det förefaller naturligt, att disciplinstraffets tillämplighetsområde och krigsdomstolarnas kompetensområde sammanfalla. Därest handläggningen av militära brottmål under fredstid överföres till de allmänna domstolarna, torde det bliva erforderligt att i vissa hänseenden meddela särbestämmelser rörande sådana mål och att i ny militär processlag upptaga stadganden, som angiva vilka brott som äro av sådan beskaffenhet att mål därom skola handläggas i den för militära mål stadgade ordningen. Vad krigsdomstolsutradningen i detta hänseende föreslår synes utgöra en lämplig avgränsning även i vad angår disciplinstraffets tillämplighetsområde. Kongruens i detta avseende synes ock påkallas av praktiska skäl. Det vore sålunda olägligt, om allmän domstol i andra mål än militära skulle behöva beakta möjligheten att döma till disciplinstraff, överhuvud taget syntes det icke tillfredsställande om i dessa närliggande ämnen gällde bestämmelser som icke helt överensstämde. I enlighet med det anförda k a n således området för disciplinstraffets tilllämplighet angivas omfatta sådana av krigsmän förövade brott som äro av beskaffenhet att mål därom skola handläggas i den för militära mål stadgade ordningen. Av flera skäl torde emellertid tvingande föreskrifter om till-

184 Disciplinstraff lämpning av disciplinstraff vid dylika brott icke böra meddelas. Under sådana förhållanden synes det vara nödvändigt att söka uppställa regler som giva ledning vid valet mellan disciplinstraff och böter. För detta ändamål kunna ifrågavarande brott uppdelas i två huvudgrupper. Det förefaller nämligen vara lämpligt att, beträffande vissa brott, låta dylika regler innehålla presumtion för disciplinstraffets tillämplighet, medan åter, i fråga om övriga brott, en motsvarande presumtion bör gälla till förmån för bötesstraffet. Beträffande den första gruppen är till en början att märka att disciplinstraff i åtskilliga fall ingår i straffskalan för visst brott. Så är förhållandet i fråga om flertalet av straffbestämmelserna i 26 kap. enligt utredningens förslag. Även i 5 § av förslaget till promulgationslag finnes disciplinstraff utsatt. Med dessa brott böra i förevarande hänseende jämställas de i 26 och 27 kap. i förslaget upptagna straffbestämmelser, i vilka såsom straff skala angivits högst straffarbete på viss tid, eftersom enligt dessa bestämmelser även fängelse och lindrigare straff kunna tillämpas. Då vidare krigsmän, som ha ämbetsansvar, skola vara underkastade stadgandena i 25 kap. SL enligt det remitterade förslaget i stället för straffbestämmelserna i 26: 17 och 18 i utredningens förslag, böra tydligen också brott av krigsmän mot detta kapitel medtagas i denna grupp. Dit synas slutligen även böra hänföras andra av krigsmän förövade brott som äro sådana att straff därför k a n åläggas av militär befälhavare. Eftersom befälhavare icke torde få tillämpa annat straff än disciplinstraff, kommer uppenbarligen den uppräkning av dylika brott, som måste förutsättas skola ingå i ny processuell lagstiftning, att tilllika innebära att sådant straff företrädesvis skall tillämpas för brotten. Det vore vid sådant förhållande knappast tillfredsställande om domstol för enahanda slag av brott skulle äga full frihet att ådöma böter. I första stycket av förevarande paragraf har i enlighet med det sagda föreskrivits att disciplinstraff — förutsatt givetvis att den brottslige icke förskyller svårare straff — skall ådömas, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff ä r utsatt, jämväl i stället för böter såsom straff för brott av krigsman mot 25—27 kap. strafflagen samt för annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål. Den nu nämnda regeln synes emellertid icke böra vara ovillkorlig. I olika fall kan användningen av disciplinstraff i stället för böter framstå såsom direkt olämplig. Särskilt gäller detta beträffande arrest. Uppenbarligen bör man söka undvika att använda arrest då den brottslige icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten, t. ex. då fråga är om hemförlovade eller hemper mitterade värnpliktiga, officerare i rent civil tjänst, tjänstefri reservofficer, vapenfria värnpliktiga med civilt arbete o. s. v. Likaledes är användningen av arrest oläglig om den brottsliges tjänstgöring är av tillfällig art, så att verkställighet icke kan ske förrän efter tjänstgöringens slut. Detta är ofta fallet med hemvärnsmän och andra frivilliga som deltaga i militära övningar. Att helt utesluta arreststraff i nu avsedda fall synes dock icke böra ifrågasättas; i fall av upprepad ensartad brottslighet eller om den brottslige kan beräknas snart bli återkallad i tjänst bör arreststraff kunna få användas.

185 Disciplinstraff Såsom undantag från huvudregeln i paragrafens första stycke har därför i andra stycket stadgats att, där någon som icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller vilkens tjänstgöring är av tillfällig art finnes förskylla arrest, skall, om ej särskilda skäl till annat föranleda, i stället dömas till böter. Med hänsyn till stadgandets syfte är det uppenbart att detsamma icke hindrar att arrest tillämpas å krigsfångar och internerade. Det har vidare ansetts påkallat att vid sidan av undantagsbestämmelsen rörande arrest jämväl upptaga ett mera allmänt hållet undantagsstadgande. Enligt detta må böter också i andra fall ådömas om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff finnes lämpligare än disciplinstraff. Även sistnämnda stadgande avser i främsta rummet att medgiva tillämpning av böter i stället för arrest. Såsom exempel på fall då böter kunna vara att föredraga framför arrest må nämnas att den brottsliges tjänstgöring ä r av mer civil natur och att brottet utgöres av en försummelse i denna tjänst. Därest den brottslige skall sluta sin militärtjänst innan arreststraff kan beräknas förekomma till verkställighet, torde detta utgöra ett starkt skäl att i stället använda böter, även om brottet i och för sig icke giver anledning därtill. Enligt bestämmelsen kan emellertid bötesstraff tillämpas även i stället för disciplinbot. Med hänsyn till likheten mellan dessa straff torde det visserligen mera sällan föreligga skäl att anse böter vara lämpligare. Om den brottslige icke ä r i tjänstgöring vid krigsmakten och brottet ej utgör tjänstefel eller annorledes har nära samband med krigstjänsten, utan t. ex. består i fylleri eller annat sådant allmänt brott, synes det dock vara anledning att icke tillämpa disciplinbot. Denna strafform är nämligen liksom arrest i princip avsedd att användas gentemot tjänstgörande krigsmän för fel i tjänsten. Att då böter skola tillämpas i enlighet med vad i det föregående sagts därvid skall ådömas sådant bötesstraff som kan vara utsatt för brottet, synes vara självklart. För det fall att disciplinstraff är utsatt för brottet, bör stadgas att böterna skola ådömas i dagsböter utom när fråga är om brott mot 26: 15 eller 16 i förslaget. I sådant fall bör, i likhet med vad enligt 11:9 och 10 SL i det remitterade förslaget gäller, dömas till böter omedelbart i penningar, högst femhundra kronor. Den andra av de ovannämnda båda huvudgrupperna omfattar övriga av krigsmän begångna brott som äro av beskaffenhet att mål därom skall handläggas i den för militära mål stadgade ordningen. F ö r dessa brott bör, då fängelse eller svårare straff ej ifrågakommer, i regel ådömas böter. Endast om det med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art synes vara lämpligare bör i dessa fall disciplinstraff kunna tillämpas i stället för böter. För tillämpning av disciplinstraff bör sålunda i allmänhet förutsättas att den brottslige är i tjänstgöring och att brottet h a r n ä r a anknytning till krigsmakten, t. ex. på det sätt att den brottslige såsom vid simulation åsidosatt tjänsteplikt eller förgått sig mot ordningen inom krigsmakten. Bestämmelse för nu avsedda fall har upptagits i 3 § av förevarande lagförslag.

186 Disciplinstraff 4 §. Såsom förut nämnts är strafftiden för vaktarrest enligt 22 § SLK minst en dag och högst femton dagar. Varje arrestdag räknas till tjugufyra timmar. Beträffande frågan, huruvida den arresterade må deltaga i tjänstgöring eller icke, framgår av 24 § samma lag att det ankommer på vederbörande befälhavare att bestämma därom. Enligt det förslag till strafflag för krigsmakten, som framlades av 1901 års kommitté, kunde arrest ådömas i minst en dag och högst aderton eller, i särskilt fall, trettio dagar. Då ådömt arreststraff omfattade högst sex dagar, skulle den straffskyldige i vanlig ordning deltaga i tjänstgöring. Arreststraff av längre varaktighet innefattade förbud att deltaga i tjänstgöring. Beträffande tjänstgöringsskyldigheten under strafftiden anförde kommittén, att om den straffskyldige vid ett kortvarigt arreststraff avstängdes från tjänstgöring, förtoges ofta nog all verkan av straffet. Detta uppfattades då ej sällan som en välkommen anledning till vila från en eljest ansträngande tjänstgöring. Ålades däremot straffet för en något längre tid, syntes ett förbud att deltaga i tjänstgöring snarare vara ägnat att förstärka straffets verkan genom bristen på sysselsättning och omväxling. I propositionen till 1914 års riksdag upptogos de ovan återgivna bestämmelserna med samma innehåll som de för närvarande ha. Departementschefen framhöll, att det med skäl riktats anmärkning mot de alltför långvariga arreststraff som kommittéförslaget medgåve. I 1922 års krigslagstiftningssakkunnigas betänkande (SOU 1923: 78) anfördes, att de sakkunnigas förslag om den stränga arrestens borttagande föranlett övervägande om icke övriga arreststraff kunde göras effektivare. Genom utsträckning av strafftiden skulle man vinna att disciplinstraff kunde komma till användning i fall som eljest måste bestraffas med fängelse. Vid bestämmande av tidslängden vore det av vikt att tillse, att arreststraffen allt fortfarande så anordnades att de i den allmänna uppfattningen komme att framstå såsom något annat och lindrigare än fängelsestraff. Denna synpunkt ledde till att maximitiden för vaktarrest borde bestämmas till tjugufyra dagar. Beträffande tjänstgöringsskyldigheten ansågo de sakkunniga att vid vaktarrest av kort varaktighet isoleringsmomentet spelade en mindre väsentlig roll. Däremot vore det ur utbildningssynpunkt uppenbarligen av stort intresse att arrestantens tjänstgöring icke avbrötes. De sakkunniga föreslogo därför att, om strafftiden uppginge till högst åtta dagar, den arresterade skulle i vanlig ordning deltaga i tjänstgöring men att, om strafftiden vore längre, h a n icke finge deltaga i tjänstgöring. Det skulle dock vara vederbörande befälhavare obetaget att på grund av särskilda förhållanden annorlunda förordna. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 16 april 1943 föreslog krigshovrätten att maximitiden för vaktarrest skulle höjas till trettio dagar. Till stöd därför anfördes bland annat följande. Krigshovrätten hade i många fall ställts inför valet att bedöma en gärning antingen för milt genom att ådöma femton dagars vaktarrest eller för hårt genom att utmäta fängelse i en månad. Detta

187 Disciplinstraff vore uppenbarligen icke tillfredsställande. Den förra utvägens anlitande innebure en fara för manstuktens upprätthållande. Att i stället för vaktarrest ådöma fängelse, där arrest utgjorde en i och för sig tillräcklig straffreaktion, vore så mycket mindre tilltalande som denna straffart hade en socialt nedsättande karaktär. Krigshovrättens förslag avsåge att i viss mån fylla den lucka i straffskalan, som tydligen bestode mellan femton dagars vaktarrest och en månads fängelse. Något missbruk av ett högre maximum för vaktarrest vore ej att befara om, såsom krigshovrätten avsåge, det endast skulle ankomma på krigsdomstol att ådöma mer än femton dagars vaktarrest. — Yttranden över denna framställning avgåvos i första hand av överbefälhavaren, militieombudsmannen, föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer samt föreningen Sveriges krigsfiskaler. I samtliga dessa yttranden tillstyrktes förslaget om utsträckning av strafftiden. Härefter infordrades yttranden från arméförvaltningens fortifikationsstyrelse och sjukvårdsstyrelse, marinförvaltningen och flygförvaltningen i frågan, huruvida med hänsyn till dels tillgången på arrestlokaler och dels deras beskaffenhet i hälsovårdsavseende hinder kunde anses möta mot straffhöjningen. Flygförvaltningen förklarade därvid intet hinder föreligga, medan i övriga yttranden förslagets genomförande avstyrktes. Beträffande maximitiden för arreststraff i utlandet k a n anmärkas att denna i allmänhet är betydligt högre än för vaktarrest enligt SLK. Sålunda stadgas i danska militära strafflagen att vaktarrest ålägges från två till trettio dagar; i fråga om befäl kan dock sådant straff ådömas intill sextio dagar. Det torde vara obestridligt att, såsom krigshovrätten framhållit, förhållandet mellan vaktarrestens maximitid och minimitiden för fängelse i rättstillämpningen kommit att uppfattas som en kännbar lucka. Strafftiderna för två straff arter av olika svårhetsgrad äro ju eljest i allmänhet anordnade så att högsta straffet i den lindrigare straffarten är hårdare än minimistraffet i den svårare straffarten. Sålunda är uppenbarligen fängelse i två år ett betydligt allvarligare straff än straffarbete i två månader, även om fängelse i och för sig skall anses vara en lindrigare straff orm än straffarbete. Den nyssnämnda luckan kommer med utredningens förslag om borttagande av såväl sträng som skärpt arrest att framträda med i viss mån större skärpa. Hittills har nämligen möjligheten att ådöma straff i nämnda arrestformer till en del utfyllt luckan. Av de statistiska uppgifterna framgår att av de fängelsestraff som ådömts av krigsdomstol flertalet äro av mycket kort varaktighet. Fängelsestraff å en månad ådömdes år 1937 i 33 av samtliga 79 fall då fängelse tillämpades samt år 1942 i 737 av 1 368 fall. Enligt dessa siffror uppgå alltså de fall då fängelse i en månad förekommit till ungefär hälften av samtliga fall då krigsdomstol dömt till fängelse. Uppenbarligen skulle det i och för sig vara i hög grad tillfredsställande om dessa korta fängelsestraff kunde i avsevärd mån ersättas av arrest. Det får därför anses föreligga mycket starka skäl för att bestämma maximitiden för arrest enligt förslaget till högre dagantal än vad för närvarande gäller beträffande vaktarrest.

188 Disciplinstraff Det synes dock ingiva betänkligheter att fastställa nämnda maximitid så högt som till trettio dagar. En sådan skärpning synes strida mot disciplinstraffets natur. Såsom framhölls i 1923 års betänkande är det av vikt att arrest i den allmänna uppfattningen framstår såsom ett straff av annan och lindrigare art än fängelse. Med hänsyn härtill torde det vara önskvärt att skillnaden mellan straffen markeras också genom att maximum för arrest ej motsvarar minimitiden för fängelse. En så avsevärd höjning som den ifrågasatta torde vidare i och för sig vara ägnad att kunna medföra en genomgående skärpning av de i praktiken tillämpade straffmåtten av arrest. Ytterligare må anmärkas att det är olägligt att inom det ordinära arreststraffets r a m uppdraga en gränslinje för befälhavarnas domsrätt, men att detta möjligen bleve erforderligt vid en höjning till trettio dagar. Huvudsakligen av n u angivna skäl föreslår utredningen att maximitiden för arrest bestämmes till tjugu dagar. Minimitiden torde, särskilt med hänsyn till införandet av disciplinbot, böra höjas till tre dagar. I första stycket av förevarande paragraf har i enlighet härmed strafftiden för arrest angivits vara minst tre och högst tjugu dagar, varjämte liksom enligt gällande lag stadgats att varje dag skall räknas till tjugufyra timmar. Av de bestämmelser som eljest synts böra meddelas i lag rörande verkställighet av arrest ha några av mera grundläggande betydelse intagits i ifrågavarande samt de övriga i nästföljande paragraf. Här har till en början upptagits stadgande att arrest skall verkställas i militärhäkte. För närvarande föreskrives i SLK att vaktarrest skall verkställas under bevakning i låst, ljust rum. Att dessa föreskrifter intagits i lagen torde huvudsakligen h a berott på att därigenom framhållits skillnaden mellan vaktarrest å ena samt sträng arrest resp. arrest utan bevakning å andra sidan. Då sistnämnda arrestformer nu föreslås skola upphöra, torde det kunna överlämnas åt Kungl. Maj:t att i administrativ ordning meddela föreskrifter i dessa hänseenden, därvid utredningen såsom självklart förutsätter att arrestlokal skall vara ljus. I övrigt må anmärkas följande. Såsom militärhäkte bör även tält kunna användas, därest annan lokal ej finnes att tillgå. Däremot torde det föreslagna stadgandet utesluta att arrest ombord å fartyg om lämpligt r u m saknas verkställes, såsom i 24 § SLK medgives, under bevakning å tjänligt ställe; i dylikt fall torde det vara att föredraga att med verkställigheten anstår tills lämplig arrestlokal finnes att tillgå. Det synes icke vara påkallat att för alla fall påbjuda såväl att arrestlokal skall vara låst som att bevakning skall äga rum. Arreststraff bör emellertid verkställas i enrum. Närmare detalj föreskrifter torde böra meddelas rörande storleken av arrestlokaler, belysningen och deras beskaffenhet i övrigt så att de i hälsovårdshänseende motsvara skäliga anspråk. Av de yttranden som avgåvos över krigshovrättens nyssnämnda framställning synes framgå att de nuvarande arrestlokalerna på åtskilliga håll äro mindre tillfredsställande. Vidare har i förevarande paragraf upptagits bestämmelser rörande tjänstgöring under arrest. För närvarande gäller att det ankommer på vederbörande befälhavare att avgöra om arrestant skall deltaga i tjänstgöring, och

189 Disciplinstraff detta även om straffet ålagts av krigsdomstol. Härigenom h a r detta viktiga moment vid verkställigheten avskilts från själva straffbeslutet. Då denna anordning synes föga tillfredsställande, torde frågan böra regleras genom lagstadgande. Betydelsen av ett arreststraff såväl i fråga om den brottslige själv som med avseende å andra har synts till stor del ligga däri, att den brottslige under någon tid hålles isolerad från sin omgivning. Den i tidigare sammanhang framställda invändningen om bristande effekt hos ett kort arreststraff utan tjänstgöring torde vara av mindre vikt om minimitiden såsom föreslagits höjes till tre dagar. Å andra sidan har det icke synts lämpligt att en arrestant under någon längre tid hålles i sysslolöshet. Väl föreslår utredningen, såsom vid nästföljande paragraf omförmäles, att arrestant skall kunna beredas tillfälle till lämpligt arbete i häktet men det torde icke kunna förutsättas att så alltid kan ske. Framför allt med hänsyn till angelägenheten att tillvarataga de värnpliktigas utbildningstid är det önskvärt att, därest arbete utom häktet skall förekomma, detta består i deltagande i tjänstgöring. Av nu angivna skäl har därför lagstadgandet synts böra innebära, att arrest i tio dagar eller därunder skall verkställas utan tjänstgöring samt att längre arreststraff skola vara förenade med tjänstgöring under den del av strafftiden som överstiger tio dagar. Då det ej sällan lärer förekomma, att arresterade ha svårt att uthärda med isoleringen i arrest, har dock ansetts böra stadgas att, om arrest utan tjänstgöring finnes medföra fara för arrestantens hälsa, han skall under hela strafftiden eller vad därav återstår deltaga i tjänstgöring. Bedömandet huruvida sådan fara förefinnes ankommer givetvis å vederbörande militärläkare, och det torde i de administrativa tilllämpningsföreskrifterna böra åläggas läkarna att regelbundet göra sig underkunniga om arrestanternas befinnande. Tjänstgöringen under arresttid skall givetvis i princip vara densamma som eljest skolat fullgöras av arrestanten. Om hinder däremot möter, t. ex. då arrestantens avdelning befinner sig på annan ort, bör han kunna sättas till annat lämpligt arbete. En särskild konsekvens av arreststraffet är för närvarande att den arresterade, om straffet icke är förenat med tjänstgöring, går förlustig viss del av sin avlöning. Sålunda stadgas i kungörelsen om värnpliktsavlöning (SFS 1945:881) att värnpliktig, som undergår arreststraff med förbud att tjänstgöra, icke må uppbära på sådan tid belöpande penningbidrag. I militära avlöningsreglementet (SFS 1939: 275), militära icke-ordinariereglementet (SFS 1939:276) och manskapsavlöningsreglementet (SFS 1940:652) finnas sinsemellan likalydande bestämmelser av innehåll, att beställningshavare för tid, under vilken han undergår arreststraff med förbud att tjänstgöra, skall vidkännas s. k. B-avdrag. Dylikt stadgande finnes däremot icke i civila avlöningsreglementet (SFS 1939:272). Enligt krigsavlöningsreglementet (SFS 1945: 833) gäller, att den som undergår arreststraff med förbud att tjänstgöra icke äger åtnjuta på strafftiden belöpande terminslön. Såsom exempel p å vad dessa bestämmelser innebära i belopp för dag må här nämnas följande. Beträffande värnpliktiga utgör såväl penningbidrag som terminslön 1 kr. för menig i allmänhet, 2 kr. för korpral, 3 kr. för sergeant och 5 kr. för

190 Disciplinstraff löjtnant. Vad angår fast anställda är B-avdraget, alltefter den löneklass vederbörande tillhör, lägst 1 kr. och högst 1: 80 kr. för menig, lägst 1: 60 kr. och högst 2: 40 kr. för korpral, lägst 3: 20 kr. och högst 4: 40 kr. för sergeant, lägst 4:20 kr. och högst 6:80 kr. för löjtnant samt lägst 12:80 kr. och högst 14: 80 kr. för överstelöjtnant, medan terminslönen uppgår till 1 kr. för menig, 1: 20 kr. för korpral, 1: 50 kr. för sergeant, 2: 50 kr. för löjtnant och 4 kr. för överstelöjtnant. Betydelsen av berörda ekonomiska påföljder synes böra föranleda att lagen innehåller ett stadgande om den löneminskning som arreststraffet medför. Med hänsyn bland annat till det sätt, varpå disciplinboten enligt 6 § i förslaget utformats, torde stadgandet böra innehålla att löneminskningen skall gälla hela strafftiden och ej allenast den tid varunder tjänstgöring icke fullgöras. Vilka belopp som i olika fall skola avstås kan emellertid icke lämpligen angivas i lagen. Såsom ett tredje stycke av den nu behandlade paragrafen har därför endast stadgats, att den som åtnjuter avlöning från krigsmakten skall under strafftiden vidkännas löneavdrag med belopp, som är angivet i gällande avlöningsföreskrifter. De nu gällande bestämmelserna om löneavdrag böra i samband härmed undergå viss översyn. Därvid torde man särskilt ha att beakta förutom utsträckning av lönemistningen till att gälla hela strafftiden, att bestämmelser i ifrågavarande hänseende böra finnas för alla krigsmän som ånjuta lön eller liknande ersättning från krigsmakten, samt att löneavdraget enligt krigsavlöningsreglementet såvitt gäller de fast anställda icke bör avse endast terminslönen utan därjämte så stor del av månadslönen att löneminskningen kommer att sammanlagt uppgå till ungefär samma belopp som i fredstid. 5 §. Medan i nästföregående paragraf upptagits vissa grundläggande föreskrifter om arrest, innehåller förevarande paragraf viss detaljreglering beträffande denna straffart. I 24 § SLK stadgas att den som undergår vaktarrest ej må mottaga besök, där det ej för särskilt fall medgives. Den arresterade må ej begagna öl, vin eller spritdrycker. Ej heller må han i övrigt bereda sig eller mottaga bättre underhåll eller större bekvämlighet, än som är förenligt med måttlighet och enkelhet. Vissa ytterligare föreskrifter äro givna i militära bestraffningsförordningen, §§ 32—36. Där stadgas bland annat, att arrestant i allmänhet icke utan tillstånd av den befälhavare, som har uppsikt över häktet, äger mottaga eller avsända brev. Den som undergår vaktarrest och icke undfår naturaportion må genom häktets föreståndare låta på egen bekostnad anskaffa vad han behöver för sitt uppehälle. Till den som undfår naturaportion utdelas den bestämda dagportionen i samma ordning som tillämpas för utspisning av manskapet. Då någon utan att deltaga i tjänstgöring undergår vaktarrest av längre varaktighet än tio dagar, skall under den del av strafftiden som överstiger tio dagar tillfälle lämnas honom att dagligen minst en

191 Disciplinstraff halv timme vistas i fria luften. Enligt § 14 i samma förordning skall, då arrestant insjuknat, straffet avbrytas och den sjuke förflyttas till annat tjänligt ställe, därest läkaren förklarar sådant nödvändigt. En ytterligare bestämmelse om avbrott i verkställigheten är upptagen i 22 § SLK, vari stadgas att i strafftiden icke inräknas den tid arresterad på tåg åtföljer trupp till vilken han hör. I första stycket av förevarande paragraf har till en början stadgats att den som undergår arrest ej må åtnjuta annan kost eller bekvämlighet än som bestås vid häktet. Något skäl att bibehålla den hittillsvarande rätten för arresterad att i vissa fall på egen bekostnad bereda sig bättre kost eller bekvämlighet synes icke föreligga. Närmare bestämmelser i detta hänseende torde böra meddelas i administrativ ordning. Därvid bör bland annat föreskrivas att arrestant skall utan ersättning tillhandahållas för meniga avsedd naturaportion, även om han eljest ej skulle varit berättigad därtill. Vidare bör genom sådana bestämmelser förhindras att någon får avtjäna arreststraff i arrestlokal, som i fråga om inredning, möblering och beskaffenheten i övrigt har en mera komfortabel karaktär än vanliga arrestlokaler. Önskemål i denna riktning ha uttalats av militieombudsmannen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 september 1946, vari bland annat anfördes följande. Principen om allas likhet inför lagen ansåges sedan länge råda inom vår allmänna strafflagstiftning. För denna lagstiftning vore det främmande att vid verkställande av frihetsstraff vissa grupper av medborgare skulle vara tillförsäkrade rätt att intagas i speciella för dem reserverade fångvårdsanstalter av bättre beskaffenhet för att på så sätt besparas obehaget att vistas i enklare anstalter med övriga intagna. Vid de intagnas fördelning och behandling måste hänsyn tagas till åtskilliga förhållanden, men ett privilegium av antydd natur vore okänt inom den vanliga fångvården. Det syntes innebära ett icke tillåtet avsteg från gällande grunder för straffverkställigheten, om vaktarrest ådömd en officer eller underofficer, verkställdes i särskild arrestlokal och under sådana speciella anordningar att bestraffningen måste bli väsentligt lindrigare än vad vanlig vaktarrest för manskapet innebure. En utförd undersökning visade emellertid att väsentliga olikheter förekomme i fråga om arrestlokalernas storlek, belysning och möblering. Detta gällde även om nyuppförda lokaler. Härutinnan borde rättelse vidtagas. Vid uppförande av särskilda militärhäkten och vid inrättandet i övrigt av lokaler som vore avsedda att användas såsom militärhäkten måste det tillses, att olika lokaler bleve såvitt möjligt likvärda ur de intagnas synpunkt. Vidare har i förevarande paragraf stadgats, att arrestant som ej deltager i tjänstgöring skall beredas tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme. Detta överensstämmer nära med bestämmelsen i 29 § i 1945 års verkställighetslag om rätt för den som är intagen i fångvårdsanstalt att vistas utomhus. Därjämte har ansetts i lagen böra intagas en föreskrift rörande arrestants rätt att sysselsätta sig med läsning eller brevskrivning. I fråga h ä r o m torde det, särskilt såvitt angår rätten till läsning, med hänsyn till den relativt korta tid, varunder enligt förslaget arrest må verkställas utan tjänst-

192 Disciplinstraff göring, och till önskvärdheten att upprätthålla arreststraffets effekt föreligga skäl till återhållsamhet. Att närmare reglera frågan i lag torde icke vara erforderligt. I föreskriften har därför överlämnats åt Konungen att meddela bestämmelser i ifrågavarande hänseende. Även om det enligt vad nu sagts synes vara anledning att begränsa arrestants rätt till förströelse, torde det icke därför vara nödvändigt att h a n skall tillbringa strafftiden under sysslolöshet, i den mån han ej skall deltaga i tjänstgöring. Det synes icke vara ägnat att förringa arreststraffets verkan om arrestant i häktet sysselsätter sig med lämpligt arbete som tillhandahålles av de militära myndigheterna. Vid förbanden torde förekomma allehanda rengörings-, putsnings- och skrivarbeten som utan svårighet kunna utföras i häktet. En bestämmelse om sysselsättning med arbete torde dock ej böra innebära mera än att arrestant äger utföra lämpligt arbete; någon skyldighet därtill bör alltså icke kunna åläggas honom. En föreskrift i enlighet med vad nu sagts har intagits i paragrafens första stycke. Slutligen har däri även införts en bestämmelse om arrestants rätt att mottaga besök av samma innehåll som den nuvarande föreskriften i 24 § SLK. I paragrafens andra stycke ha intagits vissa bestämmelser om avbrott i och uppskov med verkställigheten av arrest. Eftersom frågan, huruvida arrestant skall deltaga i tjänstgöring, enligt 4 § i förevarande lagförslag reglerats genom en legalregel, kan det tydligen inträffa att en person, som är oumbärlig för utförandet av en viss uppgift, just vid detta tillfälle undergår arrest utan tjänstgöring. Med tanke på dylika fall synes böra föreskrivas, att avbrott i verkställigheten av arreststraff må äga rum i den mån det finnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten. Genom en dylik allmän föreskrift ersattes även den nuvarande speciella bestämmelsen i 22 § SLK om avbrott i verkställigheten vid förflyttning av trupp. På sätt för närvarande stadgas i § 14 militär bestraffningsförordning bör avbrott i verkställigheten kunna ske även då det är nödvändigt med hänsyn till den arresterades hälsa, exempelvis för vård å sjukhus. Avbrott torde slutligen också böra kunna medgivas då eljest synnerliga skäl därtill föreligga. Exempel på sådana fall finnas i 36 § i 1945 års verkställighetslag, enligt vilket lagrum den som är intagen i fångvårdsanstalt kan erhålla tillstånd att under viss kort tid lämna anstalten för att besöka närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning. Enligt bestämmelse i nämnda lagrum skall den intagne i allmänhet tillgodoräknas sådan permission såsom strafftid. Med hänsyn till arreststraffets förhållandevis korta varaktighet torde vid detta straff sådant tillgodoräknande icke böra ske. I samtliga de nämnda fallen av avbrott i verkställigheten av arrest skall sålunda tidpunkten för straffets slut förskjutas i samma mån som avbrottet varat. Någon uttrycklig föreskrift härom har dock icke ansetts behövlig. De sålunda föreslagna bestämmelserna rörande avbrott i verkställighet ha synts böra få tillämpning även i fråga om uppskov med verkställighet av arrest, varom för närvarande några föreskrifter ej finnas. Ett särskilt fall då uppskov kan behöva ske är att lämplig arrestlokal ej finnes att tillgå.

193 Disciplinstraff Till följd av möjligheten att uppskjuta verkställigheten torde det under fältförhållanden ofta kunna undvikas att tält användes för arrests avtjänande, något som under beredskapstiden visat sig ganska olägligt. 6 §• Vid behandlingen av 1 § i detta lagförslag har förordats införande av en ny strafform, disciplinbot, vilken i princip skulle innebära att den dömde under viss tid hade att vidkännas förlust av löneförmån. I förevarande paragraf ha upptagits närmare bestämmelser angående denna straffart. Eftersom de värnpliktiga utgöra huvuddelen av krigsmaktens personal, torde man lämpligen böra utgå från de värnpliktigas ställning i lönehänseende. Enligt kungörelsen om värnpliktsavlöning (SFS 1945: 881) utgöras de förmåner som tillkomma värnpliktiga under fredstjänstgöring av dels penningbidrag, dels förplägnad, inkvartering och utrustning eller kontant ersättning därför, dels särskild ersättning under sjö- och flygtjänstgöring samt gottgörelse för resa i tjänsten, dels sjukvård och begravningshjälp, dels ock premier för genomgången utbildning. Under krigstjänstgöring äro de värnpliktigas förmåner enligt krigsavlöningsreglementet (SFS 1945:833) dels terminslön, dels månadslön i vissa fall, dels förplägnad, inkvartering, utrustning och sjukvård ävensom viss fribrevsrätt, dels ock flygtraktamente för deltagande i flygning, gottgörelse för tjänsteresa och viss tjänstgöring, ersättning för dykeriarbete och minsvepning samt begravningshjälp. Dessutom äro de värnpliktiga enligt familjebidragsförordningen (SFS 1946:99) berättigade till familjebidrag i mån av behov och, i vissa fall, till hemortslön. Av de angivna förmånerna synas endast penningbidraget i fredstid och terminslönen i krigstid böra tagas i betraktande vid utformningen av reglerna rörande disciplinbot. Övriga löneförmåner ha antingen karaktär av naturaförmåner eller utgå endast under speciella förutsättningar och lämpa sig därför icke i detta hänseende. Att familjebidraget, som huvudsakligen avser att säkerställa de värnpliktigas hemmavarande, icke bör komma i fråga torde vara uppenbart. Om sålunda för de värnpliktigas del disciplinbotsstraffet utformas så att det endast avser förlust av vissa utgående förmåner, bör tydligen en motsvarande begränsning göras för övriga krigsmän som uppbära avlöning från krigsmakten. Medan såsom ovan under 1 § omnämnts det eljest inom statsförvaltningen förekommande disciplinära bestraffningsmedlet i form av lönemistning avser förlust av hela lönen för viss tid, bör sålunda ifrågavarande straff endast innebära partiell lönemistning. Disciplinbot bör därför utgöras av löneavdrag för visst antal dagar. Eftersom värnpliktigas penningbidrag och terminslön äro de förmåner vilka, enligt vad som förutsatts under 4 § här ovan, skola avstås vid undergående av arrest, synes en tillfredsställande ordning uppnås, om löneavdraget för all personal bestämmes till det belopp som skall avstås under arresttid. Exempel på dylika belopp h a angivits i motiveringen till nyssnämnda paragraf, därvid dock framhållits behovet av vissa jämkningar och kompletteringar i gällande avlöningsföreskrifter i detta 13—462307

194 Disciplinstraff avseende. Enligt de för närvarande beträffande fredstid gällande avdragsbestämmelserna är förhållandet mellan avdraget för varje dag och årslönen sådant att avdraget ungefär synes motsvara ett skäligt dagsbotsbelopp, därest detta bestämmes på grundval av lönen. Denna nära överensstämmelse mellan disciplinbot och dagsbotsstraffet synes fördelaktig. Det är även förenat med betydande praktisk fördel att löneavdraget vid disciplinbot och löneminskningen vid arreststraffs undergående överensstämma. Dessutom följer därav, att förhållandet mellan de båda arterna av disciplinstraff blir otvetydigt, i det att skillnaden dem emellan i allmänhet endast kommer att bestå i den med arresten förenade frihetsförlusten. På grund av det anförda h a r därför stadgats att disciplinbot utgöres av löneavdrag med belopp som enligt gällande avlöningsföreskrifter skall innehållas vid arreststraffs undergående. ^ Vissa krigsmän åtnjuta överhuvud icke lön eller annan ersättning från krigsmakten. Så är fallet med personer som under beredskapstillstånd eller då riket är i krig åtfölja avdelning av krigsmakten som är i fält eller tjänstgör under liknande förhållanden. Men även i vanlig fredstid förekommer att krigsmän icke erhålla ersättning, från vilken löneavdrag kan göras. Exempel härpå äro hemvärnsmän under tjänstgöring av kortare varaktighet än tre dagar i följd (SFS 1946: 72). Då det emellertid torde vara^ värdefullt att kunna använda disciplinbot också beträffande krigsmän å vilka löneavdrag ej är tillämpligt, har såsom en kompletterande regel föreslagits, att i dylika fall åläggandet av disciplinbot skall ske genom att den brottslige förpliktas att under viss tid för varje dag gälda ett belopp i penningar, vilket fastställes efter ty prövas skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning. För exempelvis hemvärnsmän som ej ha befälsställning blir beloppet för dag i allmänhet en krona. I fråga om det dagantal, för vilket disciplinbot skall kunna ådömas, bör uppmärksammas att även om löneavdraget för värnpliktiga i allmänhet icke uppgår till högre belopp än en krona för dag, detta dock i de flesta fall utgör allt vad en värnpliktig h a r att disponera för sina personliga behov. Maximitiden bör därför sättas lägre än u r andra synpunkter måhända kunde anses önskvärt. Med hänsyn härtill och då även i nu ifrågavarande avseende en viss parallellitet med arreststraffet torde vara fördelaktig, men högre minimum än en dag icke synes vara motiverat, har föreslagits att disciplinbot skall ådömas för minst en och högst tjugu dagar. Då disciplinbot tillämpas bör — liksom i fråga om dagsböter — i straffbeslutet angivas dels det antal dagar för vilket straffet ådömes och dels det belopp den dömde skall avstå eller gälda för varje dag. Vad härefter angår verkställigheten av disciplinbot är det tydligt att, då straffet utgöres av löneavdrag, särskilda föreskrifter om verkställighetssättet i allmänhet ej äro erforderliga. Verkställigheten sker helt enkelt genom innehållande av lön för det antal dagar som i straff beslutet angivits. Till värnpliktiga utbetalas penningbidrag och terminslön tre gånger i månaden. För att den som ådömts disciplinbot för exempelvis tjugu dagar icke skall bliva helt utan lön vid två på varandra följande utbetalningstillfällen torde det

195 Disciplinstraff vara lämpligt att, såsom viss motsvarighet till avbetalningssystemet vid vanligt bötesstraff, tillåta att verkställigheten av löneavdrag kan fördelas p å flera avlöningstillfällen. Härom har en bestämmelse intagits i paragrafens andra stycke. Även den som erhåller lön månadsvis kan enligt bestämmelsen, då skäl därtill finnes, få straffet fördelat, så att t. ex. halva löneavdraget göres vid ett avlöningstillfälle och återstoden vid det närmast följande. Då disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag skall verkställas, kan det inträffa att den dömde icke längre är berättigad till lön, vara avdraget k a n göras. I sådana fall bör den dömde i stället vara skyldig att gälda motsvarande belopp. Såväl dylikt belopp som disciplinbot, som ådömts i penningar, bör tillfalla kronan. Beträffande betalning och indrivning av disciplinbot i dessa fall synes vad som är stadgat i fråga om bötesstraff kunna gälla. Sålunda bör anstånd och avbetalning kunna medgivas samt utmätning och införsel användas för uttagande av belopp som är förfallet till betalning men icke erlagts. Däremot torde det, med hänsyn till beskaffenheten i allmänhet av de förseelser för vilka disciplinbot är avsedd att tillämpas, icke böra ifrågakomma att oguldet belopp förvandlas till fängelse, och det torde ej heller vara lämpligt att anordna förvandling till arrest. Ett stadgande i enlighet med det nu anförda har intagits i tredje stycket av förevarande paragraf. 7 och 8 §§. De i 4 kap. SL intagna stadgandena om sammanträffande av brott samt om förändring av straff böra i princip äga tillämpning även i fråga om disciplinstraff. Liksom för närvarande blir det emellertid enligt förslaget erforderligt att meddela vissa kompletterande föreskrifter. Dessa ha upptagits under ifrågavarande paragrafer. é kap. SL innehåller såvitt nu är i fråga följande. I 1 § stadgas att, om någon skall dömas för flera brott, gemensamt straff skall ådömas. För brott som finnes förskylla böter må dock bötesstraffet ådömas jämte straff för övriga brott, om särskilda skäl därtill föranleda. Enligt 2 § i det remitterade förslaget bestämmes gemensamt straff med tillämpning av de för brotten i lag stadgade straffsatserna, dock må straffet i den svåraste tillämpliga straffarten höjas intill vad som svarar mot de för brotten utsatta högsta straffen sammanlagda med varandra. Ej må gemensamt straff understiga det svåraste av de lägsta straffen. Jämlikt 6 § i det remitterade förslaget skall vid beräkning av högsta gemensamma straff för brott, vara kan följa fängelse eller straffarbete, samt brott, som ej är belagt med svårare straff än böter, bötesstraff anses motsvara det fängelse som skolat följa vid böternas förvandling. I 7 § enligt det remitterade förslaget stadgas att, om någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och allmänt straff, straffen skola ådömas jämte varandra, dock må ej jämlikt 25 kap. 1—4 §§ i det remitterade förslaget dömas till böter, där den brottslige för annat brott förskyllt avsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.

196 Disciplinstraff På grund av huvudregeln i 4 : 1 SL skall vid sammanträffande av flera brott, som böra föranleda disciplinstraff, ett gemensamt straff ådömas. Enligt 35 § SLK gäller — vilket innefattar en avvikelse från stadgandena i 4 : 2 SL om straff höjning — att disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott icke må överstiga det för varje slag av arreststraff utsatta högsta mått. Då anledning icke synts föreligga att föreslå någon saklig ändring i detta avseende, har i 7 § i förslaget upptagits en motsvarande bestämmelse avseende de föreslagna disciplinstraffen. Även då flera brott föreligga skall sålunda högsta disciplinstraff vara arrest i tjugu dagar eller disciplinbot för enahanda tid. Enligt 34 § andra stycket SLK gäller att om brott, som finnes förskylla böter, sammanträffar med brott, som finnes förskylla disciplinstraff, och gemensamt straff i svårare straffart ej ådömes, böter och disciplinstraff skola ådömas jämte varandra. Då särskilda skäl därtill föranleda, må dock disciplinstraff ådömas såsom gemensamt straff. Det nu nämnda undantaget från regeln om ådömande av gemensamt straff lärer, till följd av att straffbestämmelserna rörande tjänstefel skola erhålla subsidiär karaktär, enligt förslaget få avsevärt mindre betydelse än tidigare. Ett bibehållande av undantaget är i och för sig föga önskvärt och synes icke förenligt med att enligt 2 och 3 §§ i förevarande lagförslag viss frihet föreligger för domstol att välja mellan att tillämpa disciplinstraff eller böter. Det synes därför vara lämpligt att huvudregeln i 4: 1 SL om gemensamt straffs ådömande vid flera brott äger tillämpning jämväl då straffet skall utmätas i mildare straffart än fängelse. Eftersom de nämnda bestämmelserna i 2 och 3 §§ icke giva ledning för detta fall, erfordras ett särskilt stadgande därom. Detta har synts böra innehålla att böter skola ådömas såsom gemensamt straff. Om särskilda skäl därtill äro, bör dock disciplinstraff kunna ådömas såsom gemensamt straff. Härvid torde framför allt böra beaktas brottens olika svårhetsgrad samt bötesbrottets natur. I 34 § tredje stycket SLK stadgas att om brott, som finnes förskylla disciplinstraff, sammanträffar med brott, beträffande vilket villkorlig dom anses böra meddelas, disciplinstraffet må ådömas särskilt. Såsom ovan anmärkts kan enligt 4: 1 SL bötesstraff alltid, om särskilda skäl föranleda därtill, ådömas vid sidan av straff för andra brott. E n a h a n d a möjlighet att ådöma särskilt straff synes böra finnas även beträffande disciplinstraff, och detta oavsett om villkorlig dom skall meddelas i fråga om de övriga brotten. Dock torde det ej vara lämpligt alt medgiva ådömande av särskilt disciplinstraff om sådant straff skall tillämpas jämväl beträffande övriga brott. På grund härav h a r i andra stycket av förevarande paragraf intagits ett stadgande att för brott, som finnes förskylla disciplinstraff, må då flera brott sammanträffa disciplinstraffet ådömas jämte straff i allmän straffart för övriga brott, om särskilda skäl därtill föranleda. I samma stycke har ävenledes intagits en bestämmelse om beräkning av maximum och minimum för gemensamt straff i vissa fall. Enligt 34 § första stycket må ej gemensamt straff för brott, som är belagt allenast med dis-

197 . ,. „„ 1 , „ Disciplinstraff ciplinstraff, och brott, vara kan följa fängelse eller straffarbete på viss tid, överstiga högsta straffet för sistnämnda brott. Eftersom disciplinstraff enligt förslaget såsom nämnts icke i något fall är obligatoriskt samt jämlikt 4: 2 och 6 SL i det remitterade förslaget böter på visst sätt skola inverka vid beräkning av högsta gemensamma straff, bör även i fall då disciplinstraff är utsatt beräkningen av högsta gemensamma straff giva samma resultat. Likaså bör tydligen det gemensamma straffets minimum vara detsamma, vare sig böter eller disciplinstraff är utsatt för något av brotten. I anledning härav har ansetts böra stadgas att högsta och lägsta gemensamma straff i allmän straffart, då disciplinstraff är utsatt för något av brotten, beräknas såsom om bötesstraff som i 2 § av förevarande lagförslag sägs vore utsatt i stället för disciplinstraffet. Hänvisningen till 2 § innebär att tillämpligt bötesstraff skall anses utgöras av dagsböter utom såvitt fråga är om brott mot 26: 15 eller 16 i förslaget till lag om ändring i SL, då det är böter omedelbart i penningar, högst femhundra kronor. Vad i det föregående föreslagits synes innehålla erforderliga särbestämmelser såvitt angår disciplinstraffets förhållande till de allmänna straffarterna. Härefter återstår disciplinstraffets förhållande till ämbetsstraffen. I sådant hänseende torde icke erfordras annat än att de i 4: 7 SL i det remitterade förslaget intagna reglerna om ämbetsstraffens förhållande till de allmänna straffen erhålla motsvarande tillämpning. I enlighet härmed har såsom tredje stycke i förevarande paragraf stadgats, att om någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och disciplinstraff, skola straffen ådömas jämte varandra; dock att jämlikt 25: 1—4 SL enligt det remitterade förslaget ej må dömas till disciplinstraff, där den brottslige för annat brott förskyllt avsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest. 9 §. I 36 § SLK finnas bestämmelser för det fall att flera beslut, genom vilka någon blivit fälld till särskilda disciplinstraff, förekomma till verkställighet på en gång. Bland annat stadgas att straffen skola sammanläggas till ett arreststraff av det slag straffen tillhöra samt att sammanlagda strafftiden ej må överstiga trettio dagar, då straffet är vaktarrest. Vad sålunda stadgats skall iakttagas jämväl där det ena straffet jämlikt 37 § övergått till fängelse eller straffarbete då det andra straffet skall verkställas. Enligt 37 § skall, om dels beslut varigenom någon ålagts fängelse eller straffarbete på viss tid eller förvandlingsstraff för böter, dels ock beslut varigenom han fällts till disciplinstraff förekomma till verkställighet på en gång, disciplinstraffet övergå till fängelse. Därvid skall varje dags vaktarrest anses svara mot en dags fängelse. Motsvarighet till dessa bestämmelser erfordras tydligen också i ny lagstiftning. Därvid torde emellertid icke finnas anledning att medtaga sådant disciplinstraff som utgöres av disciplinbot. Om till verkställighet på en gång förekomma flera beslut varigenom någon blivit fälld till särskilda arrest-

198 Disciplinstraff straff, böra straffen sammanläggas. Såsom hittills i fråga om vaktarrest, bör sammanlagda strafftiden icke få överstiga trettio dagar. Av 4 § i förevarande lagförslag följer att även ett sådant sammanlagt straff skall verkställas med tjänstgöring i den mån det överstiger tio dagar. Skola på en gång verkställas dels beslut varigenom någon fällts till arrest och dels beslut varigenom han dömts till fängelse, vare sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff för böter, eller till straffarbete på viss tid, bör arreststraffet övergå till sådant frihetsstraff. Såsom evalveringsgrund synes härvid, liksom för närvarande beträffande vaktarrest, böra gälla att en dags arrest skall anses svara mot en dags fängelse. Vid förvandling till straffarbete äro givetvis härjämte att tillämpa de i 4: 6 SL angivna grunderna för förhållandet mellan fängelse och straffarbete. Att förutnämnda regel om högsta sammanlagda strafftid för flera arreststraff skall äga tillämpning även om något av sammanträffande arreststraff enligt det nyss sagda övergått till fängelse eller straffarbete, torde vara så självfallet, att särskild bestämmelse därom är onödig. Ett stadgande i enlighet med vad nu anförts har intagits i förevarande paragraf. 10 §. Beträffande frågan vem som skall befordra beslut om disciplinstraff till verkställighet finnas bestämmelser i 208 § första stycket SLK och 82 § militära rättegångslagen. Enligt det förra stadgandet skall befälhavare, som i disciplinmål ålagt straff, i laga ordning befordra det till verkställighet eller, om straffet bör av annan befälhavare verkställas, hos denne därom göra hemställan. I det senare lagrummet stadgas att krigsdomstols utslag, varigenom någon dömts till ansvar, skall av vederbörande befälhavare befordras till verkställighet och att detsamma gäller om annan domstols utslag, varigenom ansvar ådömts någon som är anställd vid krigsmakten och lyder under SLK. Finner befälhavaren på grund av den dömdes vistelseort eller annat förhållande det lämpligare, att utslag verkställes genom annan befälhavares försorg, äge h a n överlämna verkställigheten till denne. För det fall att den dömde hålles häktad givas särskilda föreskrifter. I 38 § SLK stadgas, att det ankommer på vederbörande befälhavare att förordna om sammanläggning av disciplinstraff. I vissa fall, såsom då den straffskyldige tillika är förfallen till annat frihetsstraff, skall befälhavaren göra anmälan hos fångvårdsstyrelsen, som h a r att förordna om straffens förening och sammanläggning. De angivna bestämmelserna röra icke blott beslut om disciplinär bestraffning utan innefatta även reglering av befälhavares befattning med verkställighet av utslag varigenom fängelse eller straffarbete ådömts. I sistnämnda hänseende finnes icke anledning att i detta sammanhang upptaga bestämmelserna till behandling; därutinnan må hänvisas till lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. och vad i det följande anföras beträffande denna lag. Vad angår befordran till verkställighet av beslut om disciplin-

199 Disciplinstraff straff och sammanläggning av arreststraff med likartat straff eller annat frihetsstraff synes det ändamålsenligt att sammanfatta erforderliga bestämmelser i ett gemensamt stadgande. Detta har funnit sin plats i förevarande paragraf. Att beslut om disciplinstraff bör befordras till verkställighet av militär befälhavare torde vara klart. I allmänhet lärer den som dömts till disciplinstraff tjänstgöra vid viss avdelning av krigsmakten, och det synes naturligt att bestraffningsberättigad befälhavare vid avdelningen ombesörjer verkställigheten. Eftersom verkställighet även kan ifrågakomma beträffande den som icke är i tjänst vid viss avdelning, är det emellertid nödvändigt att ha en alternativ behörighetsregel. Därvid torde man böra utgå från att verkställighet av arrest lämpligen bör ske i militärhäkte å ort där den dömde uppehåller sig eller så nära denna ort som möjligt. I enlighet härmed har stadgats att beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall befordras till verkställighet av befälhavare som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid den avdelning, där den dömde tjänstgör, eller av bestraffningsberättigad befälhavare, som med hänsyn till den dömdes vistelseort finnes därtill lämpligast. De n ä r m a r e föreskrifter som erfordras härom torde kunna meddelas i administrativ ordning. Det må i detta sammanhang endast framhållas, att ehuru beslut om disciplinbot, som skall gäldas i penningar, enligt det sagda skall befordras till verkställighet av befälhavare, en sådan verkställighetsåtgärd som utmätning givetvis icke kan få vidtagas av befälhavaren. Vad angår sammanläggning som skall äga rum då flera beslut om arreststraff förekomma till verkställighet på en gång, synes böra stadgas att det a n k o m m e r på den befälhavare, som har att befordra straffen till verkställighet, att förordna därom. En dylik bestämmelse har intagits i andra stycket av förevarande paragraf. Föreskrifter om skyldighet för befälhavare att i vissa fall till fångvårdsstyrelsen göra anmälan rörande sammanträffande av straff, varom bestämmelser för närvarande upptagas i 38 § SLK, torde kunna utfärdas i administrativ ordning. I lagen synes endast böra intagas ett stadgande, att förordnande om sammanläggning av arrest med annat frihetsstraff skall meddelas av fångvårdsstyrelsen. 11 §• Jämlikt 209 § SLK skall av befälhavare ålagt disciplinstraff verkställas utan hinder av anförda besvär. Beträffande krigsrätts utslag varigenom någon blivit fälld till sådant straff stadgas i 82 § militära rättegångslagen att straffet må, utan hinder av anförda besvär, genast befordras till verkställighet. Den pågående utredningen rörande krigsdomstolarnas avskaffande, vilken upptager frågan om förtida verkställighet av disciplinstraff, föreslår att sådant straff i vissa fall skall kunna verkställas oaktat straffbeslutet ej vunnit laga kraft. Med anledning härav synes det vara nödvändigt att i detta sammanhang meddela bestämmelser för det fall att ändring sker i straffbeslut som gått i verkställighet. I gällande rätt finnas föreskrifter i detta hänseende

200 Disciplinstraff endast såtillvida att i 209 § SLK stadgas, att krigsöverdomstol i utslag på klagan i disciplinmål äger att utlåta sig om och i vad mån det undergångna straffet bör räknas klaganden till last, samt att i avlöningsföreskrifter, som innehålla bestämmelser om löneminskning för den som undergår arrest utan tjänstgöring, regelmässigt upptages bestämmelse att innehållet belopp skall utbetalas till honom, om straffet prövas icke böra räknas honom till last. Om den som ålagts arrest genom utslag av högre rätt slutligen dömes till arrest på längre tid eller fängelse eller straffarbete på viss tid, bör tydligen från detta straff avräknas vad h a n utstått av arreststraffet. Därvid synes i överensstämmelse med 9 § i detta lagförslag och 4: 6 SL böra gälla att en dags arrest skall räknas lika med en dags fängelse eller en dags straffarbete. I det fall att den som undergått arrest dömes till sådant straff på kortare tid eller till annat straff än tidsbestämt frihetsstraff eller befrias från ansvar, kan någon sådan omedelbar avräkning icke genomföras. För att i den utsträckning som synes möjlig den dömde skall kunna erhålla kompensation för det undergångna straffet synas dels bestämmelser böra meddelas angående utbetalning eller avräkning av lönebelopp som innehållits under arresttiden, dels stadgande böra upptagas om rätt för domstolen att förordna om avräkning i vissa fall, dels ock lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. böra utvidgas att avse jämväl den som undergått arrest. Bestämmelse om utbetalning av innehållen lön torde till en början böra avse det fall att den som undergått arrest dömes till sådant straff på kortare tid, varvid utbetalning bör ske av belopp som innehållits för överskjutande tid. Vidare synes, för det fall att han i stället för arrest dömes till disciplinbot, böter eller suspension, böra gälla, att innehållet belopp skall avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas eller, i den mån det ej kan ske, utbetalas till den dömde. Slutligen torde bestämmelse om utbetalning av innehållet belopp böra gälla i fall han befrias från ansvar. Då någon som avtjänat arrest dömes till disciplinbot, böter eller suspension synes — utöver avräkning eller utbetalning av innehållen lön — domstolen böra äga att efter vad skäligt finnes förordna att straffet skall anses helt eller delvis verkställt. Någon svårighet för domstolen att få kännedom om huruvida ett av lägre instans ålagt arreststraff verkställts torde icke föreligga. Skulle likväl ovisshet råda därom, synes förordnandet om avräkning kunna göras villkorligt, så att det gäller för det fall att straffet verkställts. Vad angår 1945 års lag synes den föreslagna utvidgningen böra genomföras genom sådan ändring av 3 §, att den som avtjänat arrest likställes med den som varit intagen i anstalt för undergående av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse. Dessa påföljder kunna liksom arrest gå i verkställighet utan att domen vunnit laga kraft. Efter dylik ändring av 3 § skulle beträffande den som avtjänat arrest i huvudsak komma att gälla följande. Den som avtjänat arrest utan att domen mot honom vunnit laga kraft skulle enligt 1 § i lagen — utom i vissa fall som angivas i andra stycket — därest han frikännes för brottet äga erhålla ersättning av allmänna medel för det intrång i friheten

201 Disciplinstraff som förorsakats av bestraffningen. Sådan ersättning skulle ock, utom i vissa fall, enligt 2 § tillkomma den som på grund av lagakraftägande dom avtjänat arrest, därest sedermera efter ansökan om resning eller besvär över domvilla meddelas dom, varigenom han frikännes eller fälles till ringare straff än arrest. Ersättning utgår enligt 4 § för mistad arbetsförtjänst och annat intrång i näring så ock för nödiga kostnader. Om synnerliga skäl äro därtill, må ersättning utgå jämväl för det lidande som intrånget i friheten inneburit. Anspråk på ersättning må framställas i det mål, vari ansvarsfrågan handlägges, eller genom ansökan hos den rätt som sist handlagt ansvarsfrågan. Vidkommande härefter det fall att beslut, varigenom någon ålagts disciplinbot, ändras efter det straffet verkställts torde som huvudregel böra stadgas att innehållet eller erlagt belopp skall utbetalas till den dömde. Undantag härifrån synes endast böra gälla om han dömes till annorlunda bestämd disciplinbot eller till böter eller suspension, i vilka fall det torde vara lämpligt att beloppet, i den mån så kan ske, avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas. I förevarande paragraf ha intagits bestämmelser av det innehåll nu angivits utom beträffande ändringen av 1945 års omförmälda lag, därom särskilt lagförslag utarbetats. 12 §. Enligt bestämmelse i 33 § SLK må dom å disciplinstraff icke tillräknas någon till sådan förhöjning av straff för återfall i brott, varom i 4: 14 SL förmäles. En likalydande bestämmelse har intagits i förevarande paragraf. 13 §. I 47 § SLK stadgas att i fråga om viss tid för åtal av brott och för verkställande av utslag gäller vad i allmän lag är föreskrivet och att härvid disciplinstraff skall anses lika med fängelse. Då enligt 5: 14 SL den kortaste tiden för åtalspreskription är två år och denna tid gäller beträffande alla brott som ej äro belagda med svårare straff än fängelse, synes någon särbestämmelse angående sådan preskription icke vara erforderlig rörande brott som belagts med disciplinstraff. Däremot kunna de allmänna bestämmelserna om verkställighetspreskription icke utan vidare tillämpas å disciplinstraff. I 5: 20 SL stadgas, förutom olika preskriptionstider, lägst tio och högst trettio år, för skilda straffarbetsstraff, att omedelbart ådömt fängelse skall vara förfallet, där domen ej börjat verkställas innan fem år förflutit från det domen vann laga kraft, att ådömda böter bortfalla sedan tre år förflutit från det bötesbeslutet vann laga kraft, där ej dessförinnan talan om böternas förvandling blivit anställd, samt att ålagt förvandlingsstraff är förfallet, där beslutet ej börjat verkställas innan tre år förflutit från det beslutet vann laga kraft. Enligt 5: 22 skall, om någon skall undergå frihetsstraff på viss tid och verkställigheten avbrytes sedan straffet till en del avtjänats, för återupptagande av verkställigheten ny tid räknas från den dag avbrottet skedde.

202 Disciplinstraff På grund av den förut i olika sammanhang framhållna likställigheten mellan disciplinstraff och böter torde preskriptionstiden för verkställighet avdisciplinstraff böra bestämmas till tre år liksom beträffande böter. Såvitt angår arreststraff har därför i förevarande paragraf stadgats, att straffet skall vara förfallet, där beslutet ej börjat verkställas innan tre år förflutit från det beslutet vann laga kraft. Med hänsyn till den generella avfattningen av stadgandet i 5: 22 SL synes det icke vara behövligt att meddela särskild bestämmelse för det fall att avbrott sker i verkställighet av arreststraff. Beträffande disciplinbot har stadgandet om verkställighetspreskription ansetts böra innehålla, att sådant straff bortfaller i den mån det ej verkställts innan tre år förflutit från det beslutet vann laga kraft. 14 §. Enligt 210 § SLK må för mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning, på sätt och i den ordning av Konungen närmare förordnas, i stället för disciplinär bestraffning användas tillrättavisning. De olika slagen av tillrättavisningar äro a) varning, meddelad enskilt eller i närvaro av några den felaktiges överordnade eller med honom likställda, b) vägran, ombord å fartyg, av landpermission för viss bestämd tid, högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar, samt för manskap dessutom c) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid, högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten, och d) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt kompani eller likställt truppförband upplåten del av dylikt område. Tillrättavisning må ej användas av mer än ett slag för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning varom i c) förmäles, i något fall så användas att genom överansträngning eller annan orsak men för den felaktiges hälsa och tjänstbarhet därav kommer. Om tillrättavisningar, som få användas för barn, vilka ej fyllt femton år, förordnar Konungen. I §§ 39—44 militära bestraffningsförordningen ha närmare bestämmelser meddelats om tillrättavisningar. Under förarbetena till SLK anförde departementschefen beträffande behovet av särskilda tillrättavisningsmedel bland annat, att tillrättavisningarna, riktigt använda, i många hänseenden kunde vara av stor betydelse både såsom uppfostringsmedel och medel för krigstuktens upprätthållande. Det saknades icke anledning att befara, att arreststraffet skulle förlora en del av sin verkan såsom straffmedel, om man vore nödsakad att använda det även för de mest lindriga förseelser. Då det ifrågasatts att överflytta tillrättavisningarna till disciplinstraffen, vore att framhålla, att tillrättavisningsrätt men icke disciplinär bestraffningsrätt tillkomme kompanichefer och liknande lägre befälhavare. Eftersom dessa till skillnad från de högre befälhavarna ägde en större individuell kännedom om manskapet, bleve det ofta möjligt för dem att genom användande av tillrättavisningar redan i början kväva indisciplinära yttringar. Om tillrättavisningarna icke skildes från de vanliga disciplinstraffen, kunde det dessutom svårligen undvikas att låta även dem inflyta

203 Disciplinstraff t straffregistret. Lagutskottet framhöll, att tillrättavisningarna icke vore straff i egentlig mening. Från disciplinstraffen skiljde de sig däri, att meddelad tillrättavisning icke finge överklagas hos domstol men väl underställas högre befälhavare för prövning, att tillrättavisning kunde givas utan iakttagande av formerna för disciplinmåls behandling samt att tillrättavisning icke antecknades i straff journal. Enligt utskottets mening vore det uppenbart att tillrättavisningarna måste anses ha mycket stor betydelse för upprätthållandet av en god anda och disciplin inom krigsmakten. Såsom olika slag av tillrättavisningar upptogos i 1901 års kommittéförslag, förutom de tillrättavisningsformer som för närvarande angivas i 210 § SLK, tillika vägran av tjänstledighet för viss bestämd tid, högst trettio dagar, vaktgöring utom vanlig ordning, mistning av dagavlöning eller avlöningstillägg till ett sammanlagt belopp av högst fyra kronor och indragning av ölportion. Den under d) i 210 § SLK angivna tillrättavisningsformen innefattade dock icke i kommittéförslaget förbud att vistas utanför åt kompani eller likställt truppförband upplåten del av kasernområde, läger eller däremot svarande område. I det förslag som år 1906 remitterades till högsta domstolen för granskning uteslötos vägran av tjänstledighet, vaktgöring utom vanlig ordning och indragning av ölportion. Departementschefen anförde bland annat, att det synts mindre lämpligt att tillrättavisa någon medelst vägran av tjänstledighet innan h a n ifrågasatt att erhålla ledighet. Att vaktgöring utom vanlig ordning borttagits vore endast en konsekvens av borttagandet av den s. k. straff exercisen och sammanhängde därmed, att den slags vaktgöring, som här uteslutande torde åsyftas, eller vaktgöring såsom skiltvakt, utgjorde en del av den rent militära tjänsten. Men de skäl, som talade för att vad som tillhörde den rent militära tjänsten icke borde användas såsom tillrättavisning, syntes icke äga tillämpning beträffande s. k. handräckningsarbeten. I det till lagrådet år 1913 remitterade förslaget upptogos såsom tillrättavisningar endast varning och landgångsförbud samt för manskapet dessutom förbud att vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område. Departementschefen framhöll att samma skäl som kunde anföras till stöd för att vaktgöring utom vanlig ordning icke skulle få användas, eller att denna tillrättavisning i tillämpningen verkade ojämnt och lätt kunde missbrukas, syntes vara tillämpligt även i fråga om åläggande att utom tur förrätta handräcknings- eller andra arbeten, varför detta slag av tillrättavisning fått utgå ur förslaget. Likaså syntes mistning av dagavlöning eller avlöningstillägg utan olägenhet k u n n a uteslutas. Här förelåge i själva verket ett bötesstraff, för vars åläggande mera betryggande former syntes vara erforderliga. Lagrådet anmärkte att tillrättavisningsrätten i sistnämnda förslag givits ett så reducerat innehåll att några egentliga fördelar av anordningen icke vore att förvänta. De skäl som anförts för borttagande av dels åläggande att utom tur förrätta handräcknings- och andra arbeten och dels mistning av dagavlöning eller avlöningstillägg vore icke övertygande. Departementschefen förklarade i propositionen till 1914 års riksdag, att h a n delade den uppfattning lagrådet i denna del uttalat men att berättigade in-

204 Disciplinstraff vändningar kunde göras mot att bibehålla mistning av dagavlöning såsom tillrättavisning. Lagutskottet ansåg vägande skäl föreligga för att mistning av dagavlöning och vaktgöring utom vanlig ordning liksom dittills skulle få användas såsom tillrättavisning samt fann därjämte nödigt, att rätten att såsom tillrättavisning meddela förbud att lämna kasernområde, läger eller däremot svarande område så bestämdes, att förbudet kunde avse även åt kompani eller liknande truppförband upplåten del av ett dylikt område. Sin slutliga avfattning erhöll 210 § SLK efter sammanjämkning av de båda kamrarnas i denna del skiljaktiga beslut. Såsom vid tillkomsten av SLK anfördes är det av stor betydelse för disciplinens upprätthållande att även lägre befälhavare än de som äga bestraffningsrätt i disciplinmål ha möjlighet att vid mindre förseelser inskrida med lämpliga medel. Jämväl eljest ä r det värdefullt att befälet har till sitt förfogande lindriga rättelsemedel, vilka kunna tillämpas mera formlöst än de egentliga straffmedlen och icke genom anteckning i straffregister medföra verkningar i framtiden. Att tillrättavisningar i praktiken tillämpas i stor omfattning framgår av vissa i militieombudsmannens berättelse år 1937 (s. 216—217) intagna uppgifter. Medan sammanlagda antalet av krigsrätt och befälhavare ådömda bestraffningar under åren 1931—1936 uppgått till ungefär 18 000, hade tillrättavisningar under samma tid använts i nära 32 000 fall. Systemet med särskilda tillrättavisningar synes därför böra bibehållas. Liksom enligt gällande rätt torde i detta sammanhang i huvudsak böra upptagas endast frågorna om tillämplighetsområdet för tillrättavisningar samt vilka olika former av tillrättavisningar som skola få användas. Bestämmelser härom ha intagits i förevarande paragraf. I övrigt erforderliga föreskrifter synas kunna meddelas i administrativ ordning. Tillrättavisning bör, såsom hittills, tillämpas endast vid mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål. Det i 210 § SLK begagnade, i viss mån dunkla uttrycket »förseelser och fel mot militär tukt och ordning» h a r möjligen en något snävare innebörd men anledning att begränsa användningsområdet utöver vad nyss sagts torde icke föreligga. Vad angår de olika formerna av tillrättavisning må nämnas, att enligt de ovan omförmälda uppgifterna för åren 1931—1936 tillrättavisningarna genomsnittligt för år utgjordes av varning i ungefär 1 000 fall, av handräckningsarbete utom vanlig ordning i 800 fall samt av förbud att vistas utom kasernområde etc. i 3 500 fall. Härav torde framgå, att samtliga nu stadgade tillrättavisningsformer i praktiken ansetts användbara. Då de dessutom i stort sett synas vara lämpliga och ändamålsenliga, ha de funnits böra bibehållas. Vissa jämkningar synas dock vara påkallade. Först synes liksom för närvarande såsom tillrättavisning böra nämnas varning; att i lag fastställa sättet för varningens meddelande torde icke vara nödvändigt. Därefter bör upptagas åläggande för visst antal gånger eller för viss bestämd sammanhängande tid, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbete. Denna tillrättvisningsform motsvarar den under c) i 210 § SLK om-

205 Disciplinstraff förmälda. De däri angivna maxima torde dock böra nedsättas från sex gånger resp. femton dagar till fyra gånger resp. sju dagar. Vidare torde denna form av tillrättavisning icke böra begränsas till handräckningsarbete. Andra liknande särskilda arbetsuppgifter, framför allt vakttjänst, kunna ofta vara lika lämpliga. Det synes i vart fall icke vara befogat att anse den för krigsmakten nödvändiga handräckningstjänsten vara i och för sig mer passande i förevarande hänseende än övriga nyssnämnda slag av tjänstgöring. För att den i varje särskilt fall mest lämpade tillrättavisningen skall kunna användas är det uppenbarligen angeläget att möjligheten att ålägga extra tjänstgöring icke onödigtvis inskränkes. Genom utvidgning av rätten att ålägga extra tjänstgöring vinner man vidare att denna tillrättavisningsform kan göras tillämplig även beträffande officerare och underofficerare, mot vilka för närvarande i allmänhet endast kan tillämpas varning. För officerare och underofficerare torde åläggande av extra tjänstgöring såsom dagbefäl ofta kunna vara ändamålsenligt. Av nu anförda skäl h a r ifrågavarande tillrättavisning, i förslaget kallad extratjänst, ansetts böra innefatta åläggande att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete, vakttjänst eller annan sådan särskild uppgift. Av formuleringen torde framgå att s. k. straffexercis och liknande tjänstgöring icke må användas såsom tillrättavisning. Såsom tredje form av tillrättavisning bör upptagas förbud att under viss bestämd tid vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt viss avdelning upplåten del därav eller, ombord å fartyg, förbud att under bestämd tid eller för visst antal särskilda dagar lämna fartyget. Dylik tillrättavisning, som synes kunna benämnas utegångs- resp. landgångsförbud, motsvarar förbud enligt 210 § b) och d) SLK. Även i detta fall torde viss nedsättning böra ske av de olika maxima som gälla för närvarande, och föreslås i detta hänseende för utegångsförbud sju dagar i följd och för landgångsförbud sju dagar i följd eller fyra särskilda dagar. Anledningen härtill är främst, att förbudet icke ansetts böra omfatta så lång sammanhängande tid att däri kan ingå mer än en veckohelg. Det torde icke föreligga tillräckliga skäl att såsom i gällande rätt inskränka tillämpningen av utegångsförbud till manskap, utan synes sådan tillrättavisning ofta med fördel kunna användas även beträffande officerare och underofficerare. Att så ej för närvarande kan ske torde särskilt ha framstått såsom en brist vid militära skolor, vilkas elever äro officerare eller underofficerare. Slutligen torde i anslutning till de i det föregående föreslagna bestämmelserna, vilka intagits i förevarande paragrafs första stycke, böra i ett andra stycke av paragrafen stadgas, att för samma förseelse eller eljest på en gång ej må åläggas mer än ett slag av tillrättavisning och att extratjänst ej heller må så användas att genom överansträngning eller av annan orsak men för den tillrättavisades hälsa eller tjänstbarhet därav kommer. Detta överensstämmer nära med vad i andra stycket av 210 § SLK är föreskrivet. Den i tredje stycket av sistnämnda lagrum intagna bestämmelse, enligt vilken Konungen äger förordna om tillrättavisningar som få användas för barn under femton år, har ej ansetts kräva motsvarighet i förslaget. Av bestämmel-

206 Disciplinstraff sen att tillrättavisning må användas i stället för disciplinär bestraffning lärer följa att de föreslagna tillrättavisningarna icke få tillämpas å den som ej fyllt femton år och därför icke må åläggas disciplinstraff. En av skillnaderna mellan disciplinstraff och tillrättavisningar bör, såsom framhölls av lagutskottet år 1914, bestå däri, att de senare icke antecknas i straffregister. I enlighet härmed gäller ock enligt § 45 i militär bestraffningsförordning att i militärt straffregister endast upptagas ådömda straff. Emellertid föreskrives i § 44 samma förordning, att över meddelade tillrättavisningar skall föras anteckningsbok på sätt särskilt finnes stadgat. I detta avseende meddelade föreskrifter innehålla att anteckningsbok för tillrättavisningar föres efter enahanda grunder som militärt straffregister. I vart fall beträffande fast anställd personal och på sina håll även beträffande värnpliktiga göras anteckningarna icke i kronologisk ordning utan för varje särskild person. Denna ordning, som i verkligheten innebär en motsvarighet till straffregistrering, torde icke böra bibehållas. Med hänsyn till såväl beskaffenheten av de förseelser för vilka tillrättavisningar användas som den ordning vari de åläggas synes det icke tillfredsställande att registrering därav sker på sådant sätt att tillrättavisningarna för någon längre tid belasta de felande, över tillrättavisningar böra blott föras kronologiska anteckningar, innehållande sådana uppgifter att kontroll k a n utövas över det sätt varpå tillrättavisningar meddelas. 15 §. I 205 § SLK är stadgat, att disciplinstraff skall lämpas efter förseelsens mer eller mindre svåra beskaffenhet, de flera eller färre försvårande eller förmildrande omständigheter, under vilka den blivit begången, samt den straffskyldiges uppförande i övrigt, varvid synnerligt avseende bör fästas därå, om han alltid tillförene förhållit sig väl eller däremot oftare och för svårare förseelser undergått straff. Enligt 1 § i förevarande lagförslag äro disciplinstraffen av två olika arter, arrest och disciplinbot. Då någon för ett visst brott förskyller disciplinstraff, skall alltså straffet bestämmas i endera av dessa arter eller också kan jämlikt 14 § i förslaget i stället meddelas tillrättavisning. Beträffande tillrättavisningar är angivet, att de få användas endast för mindre förseelser av viss beskaffenhet. Men i fråga om valet mellan arrest och discinplinbot har något liknande stadgande icke givits och, eftersom användande av tillrättavisning icke är obligatoriskt vid de åsyftade mindre förseelserna, kan det även sägas, att man i viss mån saknar uttrycklig ledning vid valet mellan disciplinstraff och tillrättavisning. Av det sätt varpå arrest och disciplinbot anordnats framgår emellertid att arrest är en svårare strafform än disciplinbot, och att tillrättavisning, som icke utgör ett egentligt straff, är ett lindrigare rättelsemedel än disciplinbot, är likaledes uppenbart. Vid valet i visst fall mellan arrest, disciplinbot och tillrättavisning, då dessa rättelsemedel kunna ifrågakomma, böra självfallet samtliga omständigheter vid brottet och samtliga omständigheter som röra den felandes person komma i betraktande.

207 Disciplinstraff Eftersom disciplinstraffen och tillrättavisningarna ha till ändamål att understödja upprätthållandet av en god disciplin inom krigsmakten, måste dock den brottsliges uppförande under tjänstgöringen tillmätas relativt större betydelse för valet av reaktionsmedel än hans förhållande i det civila livet. Särskilt med hänsyn till den befälhavare tillkommande bestraffnings- och tillrättavisningsrätten synes det vara påkallat att understryka detta förhållande. I samband härmed torde det vara lämpligt att framhålla den betydelse för valet av rättelsemedel som bör fästas vid om den felande är sådan underårig som avses i 5: 2 SL och lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga. I förevarande paragraf har därför intagits stadgande, att i fråga om användande i visst fall av arrest, disciplinbot eller tillrättavisning i synnerhet skall beaktas, om den felande i övrigt i tjänsten förhållit sig väl eller om han är under aderton år. För en fullt följdriktig tillämpning av denna bestämmelse skulle erfordras att uppgifter om tidigare bestraffningar och tillrättavisningar alltid funnes att tillgå. I fråga om disciplinstraff kunna upplysningar erhållas från det militära straffregistret. Beträffande tillrättavisningar förutsattes däremot, såsom förut anmärkts, att någon liknande registrering icke skall äga rum. I den mån förseelse som föranlett tillrättavisning begåtts så nyligen att den skäligen bör beaktas torde emellertid vederbörande befälhavare regelmässigt ha kännedom därom. 16 §. I det föregående har, såsom framhållits i olika sammanhang, förutsatts att Konungen skall äga meddela n ä r m a r e bestämmelser rörande verkställighet av disciplinstraff samt beträffande tillrättavisningar. Ett stadgande av denna innebörd har intagits i förevarande paragraf.

208 Dödsstraff

Förslaget till lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig. 1 §• I åtskilliga straffbestämmelser i SLK ingår dödsstraff i straffskalan. Dylikt straff kan ådömas för brott som avses i 134, 134a, 135—137, 139—145, 148, 149, 154, 158, 159, 161—163, 169, 170, 173, 175, 176 och 179 §§. Därjämte stadgas i 133 § att om någon begår brott, som omförmäles i 8 kap. SL, och för vilket straffarbete på livstid är utsatt såsom högsta straff, han må dömas till dödsstraff. Samtliga nu berörda stadganden i SLK tillhöra krigsartiklarna och äro därför, jämlikt 5 § SLK, tillämpliga i fråga om brott som förövas i krigstid eller eljest under tid då rikets krigsmakt är mobiliserad. Enligt 8 § SLK skall denna lag tillämpas å envar, ändå att han icke lyder därunder, därest h a n inom riket, å krigsskådeplats utom riket eller å område, som av krigsmakten ockuperats, begår brott som sägs i bland annat 133, 134, 137, 141, 143 och 149 §§, varjämte svensk man, som ej lyder under lagen, likväl skall vara underkastad straff efter densamma för brott som avses i 134 a §. På grund härav är alltså i stort sett dödsstraffet för närvarande tillämpligt under krigstid, dels beträffande ett antal militära brott, i vissa fall även när brottet begåtts av civil person, och dels i fråga om sådana allmänna brott, varom förmäles i 8 kap. SL och vara straffarbete på livstid k a n följa, oavsett vem som begått brottet. Såsom i annat sammanhang anförts har det befunnits nödvändigt att för krigstid bibehålla dödsstraffet även i ny lagstiftning. E n undersökning beträffande tillämpningsområdet för detta straff kan begränsas till sådana brott vara kan följa straffarbete på livstid. Vid bestämmandet av straffsatserna för de militära brotten i 26 och 27 kap. i förslaget till lag om ändring i strafflagen h a r straffarbete på livstid i princip förbehållits för fall då brottet ansetts kunna medföra väsentlig fara för krigsmakten, vare sig direkt eller genom äventyrande av disciplinen. Nämnda straff är sålunda tillämpligt vid grovt lydnadsbrott enligt 26: 2, våld eller hot mot förman eller vakt enligt 26: 7 och övergivande av post enligt 26: 13, allt under förutsättning att sådant brott förövats under strid eller vid liknande tillfälle, ävensom vid myteri enligt 26: 3, överlöpande och försök därtill enligt 27: 3 och 12, sådant undergrävande av stridsviljan som i 27: 5 sägs, grovt eftersättande av krigsförberedelser enligt vad i 2 7 : 8 stadgas, obehörig kapitulation varom i 27:9 förmäles samt sådan grov stridsförsumlighet som i 27:10 sägs. Dessutom kan straffarbete på livstid ådömas för grov förbry-

209 telse mot folkrätten enligt vad i 27: 11 stadgas. Vad beträffar andra brott'kan såsom ovan nämnts dödsstraff enligt gällande rätt ådömas för vissa brott mot 8 kap. SL. Av de motsvarigheter till brotten i nämnda kapitel, som upptagits i det remitterade förslaget, ha med livstids straffarbete såsom maximistraff belagts högförräderi (8:1), krigsförräderi (8:2), trolös diplomati (8: 4) egenmäktig diplomati (8: 5), grovt spioneri (8: 7), uppror (9: 1), samt försök till hogforraden, krigsförräderi, trolös diplomati, grovt spioneri och uppror (8-13 och 9 : 9 ) . Samtliga nu nämnda brottsliga gärningar innefatta angrepp på krigsmaktens effektivitet eller rikta sig eljest mot riket eller dess högsta organ Då det gäller ytterst farliga eller skadliga gärningar av detta slag, förövade under det svaghetstillstånd som ett krig medför, torde samhället icke böra ålägga sig någon inskränkning i sin ovillkorliga nödvärnsrätt. För berörda brott synes därför möjligheten att under krig ådöma dödsstraff böra bibehållas Däremot torde tillräckliga skäl icke föreligga att utsträcka dödsstraffets tillämplighet till andra brott, för vilka straffarbete på livstid är stadgat såsom högsta straff. Sådant straff finnes i SL utsatt för vissa brott mot 14 kap (mord, mordförsök, dråp m. m.), 15 kap. (våldtäkt, försättande i slaveri m. m.), 18 kap. (otukt med minderårig) och 20 kap. (rån) samt mot 9 kap. (majestätsbrott) och 19 kap. (grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse grovt sabotage m. m.) enligt det remitterade förslaget. I stort sett innebära' dessa brott angrepp på enskilda, till person eller egendom, och de behöva icke, ayen om de förövas under krigstid, stå i samband med krigshändelserna' Sa kan visserligen många gånger vara fallet. Nära till hands ligger därvid att tänka på fientliga krigsdeltagares övergrepp mot civilbefolkningen. Ett dylikt fall torde emellertid merendels vara att bedöma i konkurrens med 27: 11 i förslaget och synes därför icke utgöra anledning att låta dödsstraffet få generell tillämplighet vid ifrågavarande brott. Vad särskilt angår brott mot 19 kap. kunna naturligtvis däri avsedda gärningar under krig åstadkomma hinder för försvaret eller eljest medföra försvagning av landets motståndskraft, och de förete såtillvida viss likhet med de i 8 kap omförmälda brotten. Så snart dylika konsekvenser få någon mera avsevärd omfattning, torde emellertid gärningen vara att bedöma såsom krigsforraden. Icke heller beträffande brotten mot 19 kap. synes det därför erforderligt att göra dödsstraffet tillämpligt. På grund av det anförda har sålunda i nära saklig överensstämmelse med gällande rätt i förevarande paragraf stadgats att den som, då riket är i krig, gor sig skyldig till uppror eller försök därtill eller begår brott, varom förmäles i 8, 26 eller 27 kap. strafflagen, må, därest straffarbete på livstid kan följa å brottet, dömas till dödsstraff. Dödsstraffet utgör därvid ett alternativt straff vid sidan av det som eljest är det högsta. Det må framhållas att med den utformning ifrågavarande stadgande erhållit krigsförräderi och försök därtill komma att falla inom dödsstraffets tillämplighetsområde vare sig bestämmelserna därom såsom utredningen förordat överflyttas till 27 kap eller få kvarstå i 8 kap. 14—462397

210 Dödsstraff 2 §. Såsom under nästföregående paragraf i förevarande lagförslag anmärkts ingå samtliga de bestämmelser i SLK, som medgiva ådömande av dödsstraff, i krigsartiklarna. Enligt 5 § äga krigsartiklarna tillämpning i fråga om brott som förövas i krigstid eller eljest under tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad. I 4 § stadgas att såsom mobiliserad anses enligt lagen rikets krigsmakt, då den för annat ändamål än övning ställes eller är ställd på krigsfot. Enligt dessa bestämmelser förutsattes för dödsstraffets tillämplighet under tid före ett krigsutbrott att rikets krigsmakt är mobiliserad. På sätt framgår av de i motiveringen till 27: 16 i förslaget till lag om ändring i strafflagen återgivna framställningarna och yttrandena angående bland annat krigsartiklarnas tillämplighet är emellertid detta sätt att bestämma förutsättningen numera olämpligt. Såsom däri jämväl framhållits torde det dock vara nödvändigt att möjliggöra användningen av dödsstraff redan under någon tid före ett krigsutbrott. Under den närmaste tiden dessförinnan, då krigsmakten övergår till krigsorganisation, industrien omställes för krigsproduktion och överhuvud omedelbara krigsförberedelser vidtagas, torde det vara nära nog lika angeläget som under krigets gång att vid behov kunna taga i anspråk det exceptionella maktmedel som dödsstraffet utgör; allt försvar kan äventyras om den erforderliga kraftanspänningen stores. Att bedöma från vilken tidpunkt före krigets början behov att använda dödsstraff föreligger, torde icke kunna överlämnas åt domstolarna, eftersom dessa i regel sakna den kännedom om det utrikespolitiska läget och därav betingad skärpning i försvarsberedskapen som är nödvändig. Tidpunkten för dödsstraffets trädande i tillämpning bör därför bestämmas genom särskilt förordnande av Konungen. Härigenom undgår man även i allmänhet de svårigheter som föreligga att avgöra när krigstillstånd faktiskt inträtt, och vidare uppfylles genom förordnandet det oavvisliga kravet, att allmänheten bör kunna veta när ett brott ådrager dödsstraff. Förutsättningen för dylikt förordnande bör, såsom militieombudsmannen erinrat, vara att förordnandet kan anses påkallat med hänsyn till föreliggande krigsfara. Den allvarliga innebörden i ett förordnande om dödsstraffets tillämpning, bör vidare föranleda att, i enlighet med vad krigshovrätten och militieombudsmannen förordat i fråga om krigsartiklarna, förordnandet göras beroende av viss medverkan från riksdagens sida. I sådant hänseende synes det lämpligt att taga föreskrifterna i 1 § allmänna förfogandelagen till förebild. På grund härav har i förevarande paragraf upptagits stadgande att, där det med hänsyn till krigsfara vari riket befinner sig finnes påkallat, Konungen äger, när riksdagen ej är samlad, förordna att vad i 1 § av förevarande lagförslag stadgas för det fall att riket är i krig jämväl skall äga tillämpning beträffande brott som förövats under annan tid; dock att förordnande som nu sagts ej må meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar. Meddelat förordnande skall underställas nästföljande riksdag inom trettio dagar ''rån riksdagens början. Sker det ej eller varder förordnandet av riksdagen

211 Dödsstraff ogillat, skall förordnandet upphöra att gälla. Under tid, då riksdagen är samlad, äger Konungen i anledning av krigsfara med riksdagens samtycke meddela förordnande av ifrågavarande beskaffenhet.

3 §. Enlig 17 § SLK skall ej någon undergå dödsstraff innan Konungen eller, där domen blivit fälld av ståndrätt, högste befälhavaren på stället förordnat, att straffet må verkställas. I överensstämmelse härmed har i förevarande paragraf upptagits föreskrift, att dödsstraff icke må verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd därtill. Bestämmelse för det fall att dödsstraff ådömts av ståndrätt har ej föreslagits, eftersom enligt krigsdomstolsutredningens förslag stadgandena om ståndrätt icke skola erhålla motsvarighet i ny militär processlagstiftning. Därest Konungen jämlikt 2 § första stycket i förevarande lagförslag förordnat om tillämpning av dödsstraff, synes dock en med stöd därav beslutad dödsdom icke böra få verkställas förrän förordnandet blivit av riksdagen gillat, där ej riket är i krig. Ett stadgande härom har därför införts i ifrågavarande paragraf. I anslutning till sagda bestämmelser har jämväl funnits böra upptagas stadgande om hur det skall förfaras med den som ådömts dödsstraff, om Konungen finner sig icke böra förordna om verkställighet av straffet. På grund av § 26 regeringsformen äger Konungen i brottmål göra nåd och däri även »mildra livsstraff». Det ankommer emellertid enligt samma grundlagsstadgande på den brottslige att emottaga nåden eller undergå det straff vartill han blivit dömd. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att uttryckligen stadga att om tillstånd till verkställighet icke meddelas, den dömde i stället skall undergå straffarbete på livstid. Stadgandet innebär självklart ingen inskränkning i Konungens benådningsrätt. Då det i enlighet med vad nyss anförts för verkställighet av dödsstraff städse fordras tillstånd av Konungen, har det icke ansetts behövligt att upptaga motsvarighet till bestämmelsen i 16 § tredje stycket SLK, vari stadgas att dödsstraff ej skall verkställas å kvinna, som är havande, utan skall uppskjutas till dess hon efter barnsbörden tillfrisknat, eller å den som för sjukdom ej kan bereda sig till döden, innan med honom varder bättre. Icke heller bar i förslaget bibehållits det i 33 § andra stycket SLK intagna stadgandet, att dödsstraff ej skall ådömas för brott, som någon begår innan han fyllt aderton år eller för brott som någon begår under inflytande av sådan själslig abnormitet eller tillfälligt rubbad själsverksamhet som i 5:6 SL sägs. I 5:2 SL föreskrives att straffarbete på livstid ej må ådömas den som ej fyllt aderton år, och av 1 § i förevarande förslag framgår att dödsstraff då ej kan tillämpas. Enligt 5:6 SL må, om någon begått brottslig gärning under inflytande av annan själslig abnormitet än i 5: 5 avses, straffet, när särskilda skäl därtill föranleda, nedsättas under det lägsta straff som för gärningen är stadgat. Detsamma gäller i fråga om brottslig gärning som begås av någon, vilkens själs-

212 Dödsstraff verksamhet utan hans eget förvållande tillfälligt rubbats, ehuru han ej är strafflös enligt 5:5 SL. Det synes icke vara motiverat att generellt utesluta tillämpningen av dödsstraff i alla de fall då dessa allmänt angivna förutsättningar för straffnedsättning i och för sig kunna anses föreligga, utan synes det härutinnan liksom eljest böra prövas av domstolen, huruvida särskilda skäl föranleda till straffnedsättning. 4 §. I 2: 18 SL stadgas, att om den som innehar ämbete, tjänst eller annan allmän befattning begår brott och dömes till straffarbete eller svårare straff, han skall dömas befattningen förlustig. Under vissa omständigheter må h a n dock bibehållas i befattningen och i stället, där fråga är om ämbete eller tjänst, dömas till mistning av befattningen på viss tid. Enligt 28 § SLK skall vad sålunda stadgats äga tillämpning jämväl enligt denna lag; dock skall officer eller underofficer, som dömes till straffarbete eller svårare straff för brott, vilket omförmäles såsom straffbart i SLK, alltid mista det ämbete eller den tjänst han såsom krigsman innehar. Därjämte stadgas i 33 § första stycket SLK, att om någon är förfallen till dödsstraff, i den bestraffning skola anses inbegripna böter eller frihetsstraff, vartill den till döden dömde jämväl kan ha gjort sig skyldig. Det berörda stadgandet i 2: 18 SL motsvaras av 25: 7 SL enligt det remitterade förslaget. Däri stadgas, att där ämbetsman på grund av brott, för vilket h a n ej förskyllt ämbetsstraff enligt vad förut i 25 kap. sägs, dömes till straffarbete, han ock skall avsättas; om särskilda skäl föranleda därtill, må han dock bibehållas i tjänsten, och kan i sådant fall dömas till suspension. Jämte regler om ådömande av avsättning och suspension för det fall att någon förskyller fängelse eller böter innehåller bestämmelsen dessutom, att då avsättning eller suspension ådömes, den förlust ämbetsmannen därigenom lider skall beaktas vid bestämmande av annat straff för brottet. I motsats till 2: 18 SL avser sålunda denna bestämmelse icke den som dömes till dödsstraff. I straffrättskommitténs förslag till ändringar i SLK i vad den berör brott mot staten och allmänheten (SOU 1945:28) föreslogs emellertid införande i SLK av ett nytt stadgande, 28 a § andra stycket, som jämväl omfattade nämnda fall. Enligt detta skulle den, som vore underkastad ämbetsansvar och enligt straffbud vari avsättning eller suspension ej funnes särskilt utsatt dömdes till straffarbete eller svårare straff, tillika avsättas. Den som dömdes till straffarbete skulle dock, därest särskilda skäl det föranledde, bibehållas i tjänsten och kunde i sådant fall dömas till suspension. För dödsstraffets vidkommande erfordras tydligen en särskild bestämmelse till komplettering av 25: 7 SL enligt det remitterade förslaget. Ett sådant stadgande vilket är av betydelse bland annat med hänsyn till rätten till pensionsförmåner, har därför upptagits i förevarande paragraf. Det har synts kunna innehålla, att om någon, som är underkastad ämbetsansvar, dömes till dödsstraff, han skall genom domen anses avsatt. Därjämte har, såsom

213 Dödsstraff motsvarighet till vad i 33 § första stycket SLK är föreskrivet, stadgats att i övrigt förfaller straff som någon, vilken blivit dömd till dödsstraff, tillika förskyllt. 5 §. I 16 § SLK föreskrives att dödsstraff skall verkställas genom halshuggning, där ej annorlunda är stadgat, och meddelas vissa närmare bestämmelser om tillvägagångssättet därvidlag. Dock stadgas att dödsstraff skall verkställas genom skjutning i de fall, vilka äro i lagen särskilt anmärkta och att jämväl i övrigt skjutning må användas, där i fält eller i belägrad fästning eller under sjötåg tillfälle saknas att få straffet verkställt i den ordning, som för halshuggning är föreskriven. Närmare föreskrifter om verkställande av dödsstraff genom skjutning finnas i §§ 24—27 militära bestraffningsförordningen. De särskilt anmärkta fall, då dödsstraff skall verkställas genom skjutning, äro brott mot 161, 162, 175 och 176 §§ SLK. Bestämmelse att sättet för dödsstraffs verkställande skall vara beroende av arten av det brott, för vilket straffet ådömts, torde icke böra meddelas. Det synes generellt böra föreskrivas att dödsstraff skall verkställas genom skjutning. Närmare bestämmelser om verkställigheten torde böra meddelas av Konungen. Ett stadgande i enlighet med det sagda har upptagits i förevarande paragraf.

214 Övergångsbestämmelser

Förslaget till lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m. 1 §• I denna paragraf har intagits en bestämmelse att lagen om ändring i strafflagen jämte lagen om disciplinstraff för krigsmän och lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig ävensom vad i efterföljande paragrafer av förevarande förslag stadgas skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1949. Anledningen till att ikraftträdandet föreslås skola äga rum nämnda dag framgår av det föregående. 2§. De under nästföregående paragraf omförmälda lagarna ersätta i första hand de straffrättsliga delarna av SLK, 1—183 §§, samt 1 § lagen den 11 mars 1927 med vissa bland annat till SLK anslutna bestämmelser angående flygvapnet. Förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän upptager emellertid även motsvarigheter till 205 §, 208 § första stycket och 210 § SLK. Samtliga nu nämnda lagrum föreslås följaktligen skola upphävas. Flertalet av de bestämmelser i SLK som sålunda föreslås skola upphöra att gälla ha berörts i det föregående. Rörande de övriga må här anmärkas de huvudsakliga skäl som föranlett förslaget att de skola upphävas. I 10 § stadgas att den som lyder under SLK är straffbar även enligt allmän lag och laga stadgar, i den mån SLK ej innehåller särbestämmelse. Detta stadgande är betingat av att SLK utgör en speciell lag. Genom att den militärstraffrättsliga lagstiftningen enligt förslaget inordnas i SL har motsvarighet till stadgandet blivit obehövligt. Enligt 11 § må den som begått brott mot SLK straffas därför även sedan det förhållande, på grund varav han var underkastad lagen, upphört. I utredningens förslag har de militära straffbestämmelsernas tillämplighet bestämts genom angivande av krigsman såsom brottssubjekt, och för ådömande av straff enligt desamma förutsattes icke att den brottslige är krigsman jämväl vid domens meddelande. Något stadgande av samma innebörd som 11 § har därför ej behövt upptagas. I 15 § uppräknas de straff arter, som användas för brott efter SLK. Detta stadgande ersattes enligt förslaget av 2 : 1 och 2 SL samt 2:15 SL enligt det remitterade förslaget. Härjämte h a r i 2: 15 a och 27: 17 SL i förslaget upptagits hänvisning till de särskilda lagarna om disciplinstraff för krigsmän och om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig.

215 Övergångsbestämmelser

18 § stadgar att i avseende å straffarbete, fängelse och böter skall gälla vad i allmän lag sägs, dock med iakttagande av vissa särskilda bestämmelser i 19 och 20 §§, vilka dock från och med den 1 juli 1946 upphört att gälla. Utredningen har icke ansett annan föreskrift beträffande verkställigheten av nämnda straffarter erforderlig än den som framgår av föreslaget till lag angående ändring i lagen om verkställighet av frihetsstraff m. m. Stadgandena i 2: 3—5, 8 och 9 SL få tillämpning även vid militära brott. I 28 och 29 §§ behandlas dels avsättning och suspension, dels ock manskaps skiljande från tjänsten. Beträffande avsättning och suspension hänvisas därvid i princip till allmän lag men vissa därifrån avvikande regler meddelas beträffande officerare och underofficerare. Med hänsyn till innehållet i 25:6—7, 9 och 13 SL enligt det remitterade förslaget har motsvarighet till dessa regler icke ansetts behövlig, utan nämnda lagrum avses skola få tillämpning även vid militära brott. Vissa särbestämmelser med avseende å disciplinstraff och dödsstraff ha upptagits i 26:20 och 4 § lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig, varjämte i 26: 22 angivits vilka av krigsmaktens befattningshavare som skola vara underkastade ämbetsansvar. Vad angår manskaps skiljande från tjänsten innehåller 29 § bestämmelser, enligt vilka vederbörande befälhavare under vissa förutsättningar skall och under andra må skilja brottsling, som tillhör det fast anställda manskapet, från anställningen vid krigsmakten. I den mån manskap genom stadgandet i 26: 22 erhåller ämbetsansvar, skall frågan om avsättning eller suspension prövas av domstol, och de nyssberörda bestämmelserna bli till motsvarande del överflödiga. För manskap, som icke har ämbetsansvar, måste emellertid även framdeles finnas vissa föreskrifter om avsked på grund av brott. Dessa, som torde böra avfattas i närmare saklig överensstämmelse med reglerna i 25:7 SL enligt det remitterade förslaget, synas lämpligen böra införas i den administrativa författning (SFS 1944:223) som i övrigt reglerar manskapets anställningsförhållanden. Någon bestämmelse i ifrågavarande hänseende har därför icke ansetts böra ingå i den militärstraffrättsliga lagstiftningen. 30 § innehåller vissa bestämmelser, betingade av det förhållandet att flerstädes i SLK olika straff bestämts för officerare, underofficerare och manskap. Eftersom förslaget icke upptager på detta sätt differentierade straffskalor, har motsvarighet till denna bestämmelse icke erfordrats. Enligt 31 § skall barn, som ej fyllt femton år, i stället för straff enligt SLK vara underkastat disciplinär bestraffning jämlikt särskilda bestämmelser av Konungen. I anslutning härtill har i § 38 militär bestraffningsförordning meddelats föreskrift om tilldelande av aga, varjämte befälhavare anvisats att beträffande vanartade eller i sedligt avseende försummade barn hänvända sig till barnavårdsnämnden. Då det varken torde vara lämpligt eller nödvändigt att i detta sammanhang meddela särskilda föreskrifter om bestraffning av barn, har 31 § uteslutits. Den i 32 § upptagna hänvisningen till lagen om villkorlig dom har blivit överflödig genom att de militära straffbestämmelserna intagits i SL.

.. 2 1 6 Övergångsbestämmelser 33 § innehåller bland annat ett stadgande att vad i allmän lag finnes stadgat om tillgodoräknande av häktningstid skall äga motsvarande tillämpning i disciplinmål. Enligt krigsdomstolsutredningens förslag skall mål mot häktad alltid behandlas av domstol och någon liknande föreskrift blir därför ej erforderlig i ny lagstiftning. I 54 § stadgas straff för krigsman som underlåter att hos vederbörande befälhavare anmäla att han på grund av laga förfall icke kan iakttaga inställelseskyldighet. Att upptaga särskild straffbestämmelse för detta fall har icke ansetts påkallat. I tjänstereglementet för krigsmakten är dylik anmälningsskyldighet föreskriven och försummelse därutinnan blir sålunda att bedöma såsom tjänstefel jämlikt 26: 18 i förslaget eller 25: 4 SL enligt det remitterade förslaget. Enligt 55 § skall krigsman, som efter det han blivit utan eget förvållande skild från trupp eller fartyg förfallolöst underlåter att så snart ske k a n anmäla sig till tjänstgöring vid krigsmakten, straffas för rymning eller olovligt undanhållande. Dylikt förfarande torde i allmänhet utan vidare falla under förslagets bestämmelser om undanhållande och rymning i 26: 11 och 12. Det kan påpekas, att i tjänstereglementet för krigsmakten finnas föreskrifter om inställelseskyldighet efter det förfall upphört. 56 § upptager en särskild straffbestämmelse rörande rymning och undanhållande av den som lyder under SLK utan att vara krigsman. Enligt förslaget bliva i stället 26: 11 och 12 tillämpliga. De i 59 § upptagna bestämmelserna om stympning och simulation ha blivit överflödiga genom stadgandena om svikande av försvarsplikt och försök därtill i 9 : 8 och 9 SL enligt det remitterade förslaget. Stadgandet i 60 §, som avser vissa överträdelser av den som undergår arrest utan bevakning, har kunnat uteslutas, eftersom nämnda straffart icke bibehållits i förslaget. I 66 § stadgas skärpt bestraffning av krigsman som med väpnad hand deltager i uppror emot annan offentlig myndighet än förman. Nämnda brott motsvaras av upplopp och våldsamt upplopp i 11: 1 och 2 SL enligt det remitterade förslaget. Då det fall att civil person med tjänstevapen deltager i sådant brott icke ansetts kräva särskild bestraffningsregel, torde icke heller sådant förfarande av en krigsman böra föranleda särbestämmelse. Enligt 67 § skall upprorsman, som dräper den som uppror stilla vill, dömas till straffarbete på livstid, medan om upprorsman dräpes, han skall ligga ogill. Det likalydande stadgandet i 10: 10 SL har icke bibehållits enligt det remitterade förslaget, och även 67 § SLK har därför uteslutits. Det förra av de båda fallen i nämnda paragraf skall sålunda bedömas efter 26: 7 i förslaget eller 14 kap. SL. I det senare fallet kunna reglerna om nödvärnsrätt i 5: 10 och 10 a i förslaget samt 5: 7—9 och 11 SL bliva tillämpliga. Den i 75 § intagna bestämmelsen om tillämpning av stadgandena rörande uppror, upplopp och olovliga sammankomster å dem, som utan att vara krigsmän lyda under lagen, har uteslutits, eftersom straffbestämmelserna rörande dessa brott på grund av 26: 21 och 27: 14 bliva omedelbart tillämpliga.

217 Övergångsbestämmelser 87 § stadgar straff för den som utan skälig anledning för klagan mot förm a n över förnärmelse i tjänsten. I 13: 5—7, 9 och 15 SL enligt det remitterade förslaget finnas bestämmelser om falskt åtal, obefogat åtal, falsk angivelse och falsk tillvitelse samt annat framkallande av fara för att någon genom osann utsaga skall bliva utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång. Dessa bestämmelser torde i tillräcklig utsträckning innebära skydd även för militära förmän. 87 § har därför ansetts kunna utgå. I 95 § SLK stadgas straff för störande av gudstjänst och åstadkommande av förargelse inför krigsdomstol. Det i 11:4 SL enligt det remitterade förslaget upptagna stadgandet om störande av förrättning eller allmän sammankomst täcker i viss mån de i 95 § SLK avsedda fallen. I övrigt torde 26: 16 i förslaget kunna tillämpas. 98 §, som avser vissa brott mot 19, 20, 21 och 22 kap. SL, innefattar väsentligen endast föreskrift att bestraffning skall ske enligt allmän lag och är såtillvida blott av processuell betydelse. I den mån åtal för dylika brott skola handläggas i den för militära mål stadgade ordningen följer av förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän, att disciplinstraff må tillämpas i stället för böter. Stadgandet i 99 § om vållande genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse till fara för eldskada eller explosiv förödelse å egendom, som tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov, täckes i huvudsak av bestämmelsen om allmänfarlig vårdslöshet i 19: 5 SL enligt det remitterade förslaget. I 100 § stadgas att den som förstör, skadar, tillägnar sig eller ock olovligen förfogar över eller brukar åt honom till begagnande lämnad utrednings- eller beklädnadspersedel, skall, där brottet är ringa, dömas för persedelförseelse till disciplinstraff eller böter. Nämnda brottsliga gärningar motsvaras av åverkan enligt 24: 2 SL enligt det remitterade förslaget samt undandräkt, olovligt förfogande och olovligt brukande enligt 22: 2, 4 och 7 SL. Införandet i SLK av 100 § motiverades med att ifrågavarande brottslighet borde falla under befälhavares disciplinära myndighet. Ur straffrättslig synpunkt saknas emellertid skäl för en sådan bestämmelse och någon dylik har alltså ej upptagits i förslaget. 101 §, som innefattar bestämmelse om viss utsträckt tillämpning av 98 och 100 §§, har blivit överflödig med hänsyn till 26:21 i förslaget. 110 § om straff för falsk angivelse är uteslutande av processuell betydelse. Den motsvaras av bestämmelserna i 13: 5—7, 9 och 15 SL enligt det remitterade förslaget. I 111 § stadgas straff för den som i disciplinmål uppsåtligen med straff belagt eller hos annan som innehar bestraffningsrätten till bestraffning angivit oskyldig eller ock, utan laga skäl, av förhastande eller oförstånd med straff belagt eller gjort angivelse mot annan. Såvitt angår oriktigt bestraffningsbeslut i disciplinmål, synes icke böra ifrågakomma annat ansvar än som gäller för civil domare vid fällande av oriktig dom, nämligen enligt 25: 1 och 4 SL enligt det remitterade förslaget. Falsk eller obefogad angivelse till disciplinär bestraffning faller under 13: 7, 9 och 15 SL enligt nyssnämnda förslag.

218 övergångsbestämmelser 112 §, vari stadgas straff för den som tager sig bestraffningsrätt då han icke äger sådan, täckes av 10: 13 SL enligt det remitterade förslaget. I 114 § stadgas straff för den som i olovlig avsikt lämnar oriktig uppgift om krigsförnödenheter. I vissa fall torde dylika gärningar vara att bedöma som bedrägeri eller försök därtill enligt 21: 1, 3 och 8 SL. I övrigt ha bestämmelserna om tjänstesvek i 26: 17 i förslaget och om tjänstemissbruk i 25: 1 SL enligt det remitterade förslaget avsetts skola tillämpas i stället för ifrågavarande stadgande. 116 § upptager straff för uppsåtligt avgivande av osannfärdig rapport. Tillräckligt behov av ett dylikt stadgande har icke funnits vara för handen. Det däri avsedda förfarandet avses i stället skola bestraffas såsom tjänstesvek, tjänstemissbruk eller tjänstefel enligt 26: 17 och 18 i förslaget och 25: 1 och 4 SL enligt det remitterade förslaget. I vissa fall torde dock bestämmelserna om osann försäkran och osant intygande i 13: 10, 11 och 15 SL enligt sistnämnda förslag kunna få tillämpning. Enligt 117 § bestraffas den som obehörigen söker förmå någon att antaga krigstjänst. En särbestämmelse för detta fall har ansetts obehövlig. I den mån någon vid sådant förfarande åsidosätter tjänsteplikt är han straffbar för tjänstefel enligt 26: 18 i förslaget och 25:4 i det remitterade förslaget. I 119 § stadgas straff för befälhavare som obehörigen nekar avsked åt eller från tjänsten olagligen skiljer någon av manskapet. Dylik gärning torde utgöra tjänstemissbruk eller tjänstefel enligt 25: 1 och 4 i det remitterade förslaget. I 120 § behandlas det fall att någon, som är beordrad till fånges eller häktads bevakning, med vilja eller av vårdslöshet släpper honom lös eller hjälper honom att undkomma. Såvitt angår uppsåtliga gärningar täckes stadgandet av bestämmelsen om främjande av flykt i 10: 11 SL enligt det remitterade förslaget. I övrigt synas bestämmelserna om tjänstefel enligt 26: 18 i förslaget och 25: 4 i det remitterade förslaget böra gälla. 121 §, som avser befriande av någon som är insatt i militärhäkte eller skall avföras i arrest eller häkte eller inställas till förhör eller försök till sådant brott, är huvudsakligen av processuell betydelse. Särskild motsvarighet har ej funnits behövlig. Tillämpliga bli i stället bestämmelserna om skyddande av brottsling och främjande av flykt i 10: 10 och 11 SL enligt det remitterade förslaget. För det i 126 § omförmälda fallet, att krigsman, innan han fått avsked från sin tjänst, tager ny anställning vid annan trupp, har särskild bestämmelse icke ansetts behövlig. I den mån någon genom dylikt förfarande bedrager sig till förmån kan ansvar enligt 21: 1, 2, 3, 7 eller 8 SL ifrågakomma. Stadgandena om tjänstefel i 26: 18 i förslaget och 25:4 SL enligt det remitterade förslaget kunna eljest bliva tillämpliga. 127 §, som avser brott som omförmälas i 8 kap. SL, är allenast av processuell betydelse och har därför kunnat uteslutas. Beträffande 128 §, vari stadgas om underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt, hänvisas till vad nedan anföres vid lagförslagen angående ändringar i 1916 och 1942 års ympningslagar.

219 Övergångsbestämmelser Den i 134 § första stycket upptagna bestämmelsen rörande krigsspioneri har icke ansetts behöva bibehållas med hänsyn till stadgandena i 8: 7 och 13 i det remitterade förslaget om grovt spioneri och förberedelse till sådant brott. I 134 § andra stycket finnes ett stadgande som begränsar fientlig krigsdeltagares ansvar för krigsspioneri. Då liknande på folkrätten grundade inskränkningar i allmänhet icke uttryckligen angivas i straffrättsliga bestämmelser, har förevarande stadgande icke ansetts böra bibehållas (jfr SOU 1944: 69 s. 122). Enligt 134 a § straffas den som gör tjänst vid fiendens krigsmakt, enligt 136 § den som uppsåtligen avgivit falsk berättelse om fienden, underlydande eller krigsförråd, enligt 137 § kunskapare, vägvisare eller budbärare som gör sig skyldig till trolöshet, enligt 141 § den som försöker förleda till flykt och enligt 143 § den som utan uttrycklig befallning hissar brukligt tecken för fästnings eller fartygs uppgivande. Samtliga i dessa paragrafer avsedda fall synas i erforderlig utsträckning omfattas av bestämmelserna om krigsförräderi och försök därtill i 27: 1 och 12 i förslaget. I 147 § stadgas straff för den som emottager budskap från fienden utan att genast meddela detsamma åt sin befälhavare. Särbestämmelse i detta avseende har ansetts överflödig. Stadgandena om tjänstefel i 26: 18 i förslaget och 25: 4 SL enligt det remitterade förslaget torde i allmänhet bliva tilllämpliga. Enligt 148 § straffas krigsfånge som med brytande av givet hedersord avviker ur fångenskapen eller bryter mot de villkor, på vilka han frigivits ur densamma. Stadgandet torde sakna praktisk betydelse. 149 § första stycket innehåller straffbestämmelser för fientlig pariamen tär som missbrukar sin ställning till spioneri eller anstiftan av förräderi, rymning, uppror eller upplopp. I detta hänseende torde tillräcklig motsvarighet finnas i stadgandena i 3:4, 8:6 och 7 SL enligt det remitterade förslaget ävensom 26: 3 och 12 samt 27: 1 i utredningens förslag. I 157 § stadgas straff för värnpliktig som vistas utom riket och underlåter att vid krigsutbrott återvända till hemorten. Vid tillkomsten av SLK anfördes såsom motiv för stadgandet att enligt 1901 års värnpliktslag värnpliktig, som tillhörde beväringens första uppbåd och vistades utom riket, vore skyldig att vid krigsutbrott, oberoende av särskild inkallelse, snarast möjligt återvända till hemorten. Då någon bestämmelse om dylik skyldighet icke ansetts böra upptagas i gällande värnpliktslag, har ifrågavarande straffbud fått utgå. Stadgandet i 159 §, som är av samma natur som bestämmelsen i 75 §, har liksom denna kunnat uteslutas. 163 § avser skadegörelse, varigenom väsentligt hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen uppkommer. Bestämmelsen torde täckas av stadgandena om krigsförräderi i 27: 1 i förslaget och sabotage i 19: 4 SL enligt det remitterade förslaget. Bestämmelserna om stöld av krigsförnödenheter samt stöld å valplats från

220 Övergångsbestämmelser stupad i 164 och 166 §§ ha väsentligen processuell betydelse. I stället torde 20: 1 och 4 SL samt, i vissa fall, 27: 11 i förslaget bliva att tillämpa. I 167 § stadgas straff för tillgrepp å valplats från sårad eller sjuk samt för rån eller försök därtill mot sådan person. Bestämmelsen motsvaras av 20: 4, 5 och 10 SL samt 27: 11 i förslaget. 168 och 169 §§ behandla rån och försök därtill beträffande krigsförnödenheter. I SL motsvaras stadgandena av 20: 5 och 10, varjämte även bestämmelserna om krigsförräderi i 27: 1 i förslaget kunna bliva tillämpliga. 170 § avser rån, stöld eller förskingring, varigenom väsentligt hinder för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för krigsföretagen vållats. Dylika gärningar torde falla under 27: 1 i förslaget. 174 § innefattar bestämmelse om straff skärpning i vissa fall för brott mot 120 §. Då straffsatserna i 10: 11 SL enligt det remitterade förslaget torde vara tillräckliga, h a r 174 § liksom 120 § ansetts kunna uteslutas. I 177 § SLK stadgas straff dels för den som obehörigen tager krigsbyte och dels för den som av taget krigsbyte olovligen tillägnar sig något. Beträffande det förstnämnda fallet synas tjänstefelsbestämmelserna i 26: 18 i förslaget och 25: 4 SL enligt det remitterade förslaget lämpligen böra erhålla tillämpning. I övrigt täckes ifrågavarande paragraf av stadgandena i 22:1—4 SL. I l a g e n d e n 16 j u n i 1 9 0 6 om f ö r b u d f ö r k r i g s m a n s k a p a t t d e l t a g a i v i s s a s a m m a n k o m s t e r stadgas följande. Är sammankomst utsatt att äga rum å ort, där krigsmanskap är samlat till tjänstgöring, och kan det på giltiga grunder antagas, att vid sammankomsten skola förekomma yttranden, vilka åsyfta att utplåna känslan av plikter mot fosterlandet eller att uppväcka hat mot befälet eller eljest undergräva krigslydnaden, äger på stället varande högste befälhavaren förbjuda manskapet att deltaga i sammankomsten, överträdelse av sådant förbud skall anses som brott mot krigslydnaden. Av förarbetena till nämnda lag framgår, att lagen har till ändamål att söka undanhålla manskapet från inflytande av den agitation som, utan att taga formen av upphetsning till brott mot krigslydnaden, söker verka mera indirekt genom att undergräva andan hos krigsmanskapet, förhåna fosterlandskärleken och framställa befälet såsom en fiende. I 1921 års betänkande angående åtgärder mot den föi svarsfientliga propagandan uttalades, att lagen i praktiken visat sig icke ha åsyftad betydelse; bland annat framhölls att lagen inneslöte åtskilliga möjligheter till kringgående. Det förslag, vari betänkandet i förevarande hänseende utmynnade, gick ut på att tillståndstvång skulle införas för varje allmän sammankomst rörande försvaret å ort där krigsmanskap vore samlat eller inom visst avstånd från sådan ort. Myndighet som beviljat tillstånd skulle ofördröjligen underrätta högsta befälet över krigsmanskapet. Om det på giltiga grunder kunde antagas att vid sammankomsten skulle förekomma yttranden, som vore ägnade att upphetsa till ovilja mot krigstjänsten, uppväcka hat mot befälet eller eljest under-

221 övergångsbestämmelser gräva krigslydnaden eller att därvid skulle behandlas ämnen som i 73 § SLK åsyftades, kunde manskapet förbjudas att deltaga i sammankomsten. 1933 års kommitté för utredning angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet (SOU 1935: 8) uttalade, att det icke borde ifrågakomma att stadga långt gående inskränkningar i manskapets allmänna medborgerliga friheter i tanke att kunna fullständigt hålla det undan den disciplinupplösande propagandan, ett syfte som syntes omöjligt att förverkliga. I främsta rummet syntes därför böra eftersträvas att söka förhindra manskapets indragande i propagandan under former som komme deltagandet att framstå som ett indisciplinärt uppträdande. Kommittén föreslog att krigsmanskap skulle förbjudas att bevista sammankomst, anordnad av sammanslutning, vilken krigsmaktens personal enligt särskilt lagförslag icke finge tillhöra. Vidare borde högste befälhavaren äga förbjuda manskapet att deltaga i vissa sammankomster. Villkoret härför skulle vara, att sammankomst vore utsatt att äga rum å ort där krigsmanskap vore samlat eller i grannskapet därav samt att det på giltiga grunder kunde antagas att vid sammankomsten skulle förekomma yttranden, vilka genom meddelande av mot disciplinens krav stridande förhållningsorder, genom försök att uppväcka hat mot befälet eller på annat sätt åsyftade att undergräva krigslydnaden. Det torde vara ovedersägligt att ifrågavarande lag icke innebär något effektivt skydd mot disciplinupplösande propaganda. Å andra sidan är det tydligt att ett någorlunda fullständigt skydd i detta hänseende icke kan åstadkommas utan avsevärda inskränkningar i de allmänna medborgerliga rättigheterna. Dylika inskränkningar böra uppenbarligen endast göras om mycket starka skäl föreligga. Eftersom den mot försvaret riktade agitationen under de senaste åren snarast torde varit i avtagande och någon ändring i denna utveckling icke för närvarande synes behöva befaras, torde icke böra ifrågakomma att vidtaga kraftigare medel i detta avseende. Även relativt lindriga ingrepp i nämnda rättigheter torde emellertid böra undvikas. Med hänsyn härtill och på grund av förevarande lags ringa betydelse h a r lagen i detta sammanhang ansetts böra upphävas. I 8 § l a g e n d e n 26 m a r s 1943 om v a p e n f r i a v ä r n p l i k t i g a stadgas att vapenfri värnpliktig, där han icke lyder under SLK, är i fråga om fel och försummelser med avseende å tjänstgöringen underkastad i särskild lag givna bestämmelser. Därmed åsyftas bestämmelserna i l a g e n d e n 26 m a r s 1 9 4 3 o m s t r a f f f ö r f ö r b r y t e l s e r i t j ä n s t e n a v v i s s a v a p e n f r i a v ä r n p l i k t i g a . Denna lag äger enligt 1 § tilllämpning å vapenfria värnpliktiga i den mån de icke på grund av att de fullgöra tjänstgöring vid krigsmakten lyda under SLK. 2 § innehåller straffbestämmelse rörande olovligt undanhållande. Normalstraffet är fängelse i högst sex månader eller dagsböter. Vid synnerligen försvårande omständigheter må dömas till straffarbete i högst ett år. I 3 § behandlas vägran att åtlyda befallning av vederbörande befäl. För normalfall av detta brott är straffet fängelse i högst sex månader. Är brottet ringa, tillämpas dagsböter och,

..222

Ö vergån gsbestäm melser om omständigheterna äro synnerligen försvårande, kan dömas till straffarbete i högst ett år. Enligt 4 § skall vårdslöshet eller försummelse i fullgörandet av tjänsteplikter i andra fall än förut är sagt bestraffas med dagsböter eller, vid synnerligen försvårande omständigheter, fängelse i högst sex månader. I 5 § stadgas att förutnämnda brott skola åtalas av allmän åklagare vid rådhusrätt. Slutligen kan nämnas att 7 § innehåller bestämmelser om tillrättavisningar. Eftersom varje värnpliktig, som är tjänstgöringsskyldig i sådan egenskap, jämlikt 26:21 i förslaget till lag om ändring i SL är krigsman, oavsett om tjänstgöringsskyldigheten fullgöres inom krigsmakten eller ej, kommer den föreslagna militärstraffrättsliga lagstiftningen, därest särbestämmelser ej meddelas, att utan inskränkning bliva tillämplig å vapenfria värnpliktiga. Beträffande behovet av särbestämmelser må till en början framhållas att de föreslagna brottsbeskrivningarna torde kunna anses lämpliga även för dessa värnpliktiga. Den i 2 § lagen om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga omförmälda brottstypen synes sålunda med fördel kunna ersättas av stadgandena om undanhållande och rymning i 26: 11 och 12. Bestämmelsen i 4 § nyssnämnda lag motsvaras av stadgandena om tjänstesvek och tjänstefel i 26: 17 och 18. Då för tillämpning av lydnadsbrott enligt 26: 1 och 2 fordras att befallning givits av krigsman, kunna visserligen icke alla fall, som för närvarande hänföras under 3 § ovanberörda lag, bedömas såsom lydnadsbrott. Liksom eljest då en krigsman underlåter att lyda befallning av civil förman föreligger emellertid tjänstefel, vilket torde vara tillfyllest. Icke heller i bestraffningshänseende eller beträffande tillrättavisningar torde hinder möta att eljest för krigsmän gällande regler få giltighet. I detta hänseende må särskilt framhållas, att enligt bestämmelserna i den föreslagna lagen om disciplinstraff för krigsmän tillämpning av disciplinstraff icke är obligatorisk även om sådant straff är utsatt. Jämlikt dessa bestämmlser torde i allmänhet arrest icke böra ådömas vapenfria värnpliktiga som ej tjänstgöra vid krigsmakten. Däremot synes disciplinbot utgöra en straffart som lika väl kan användas i fråga om dessa som andra värnpliktiga. Vad slutligen angår de i 5 § ifrågavarande lag upptagna särskilda processuella föreskrifterna förutsätter utredningen att i sådant hänseende erforderliga särbestämmelser upptagas i annat sammanhang. Utredningen föreslår därför att såväl 8 § lagen om vapenfria värnpliktiga som lagen om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga upphävas. Slutligen har i förevarande paragraf intagits stadgande om upphävande av vad i övrigt i lag eller särskild författning eller i reglementen, instruktioner eller andra särskilda föreskrifter finnes stridande mot bestämmelserna i de nya lagarna. 3 §.

I denna paragraf har intagits ett stadgande att där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum som enligt nästföregående paragraf upp-

223 Örergångsbestämmelser hävts, hänvisningen skall avse bestämmelse som trätt i dess ställe. Det må erinras att i åtskilliga fall bestämmelse i SLK icke erhållit direkt motsvarighet i utredningens lagförslag utan avsetts skola ersättas av redan gällande eller i det remitterade förslaget upptaget stadgande. 4§. I fråga om skadestånd innehåller 33 § fjärde stycket SLK en hänvisning till allmän lag. Dessutom stadgas i nämnda lagrum att om krigsman, som under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, som i 130 § sägs, han dock, där han ej finnes förskylla svårare straff för förseelsen än disciplinstraff, skall icke vara skyldig att gälda skada eller kostnad, som genom förseelsen tillskyndats kronan eller annan. Enligt lagen den 7 mars 1929 om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg, hörande till krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd skall vad i 33 § fjärde stycket SLK är stadgat jämväl gälla beträffande krigsman, vilken under utövande av befäl å luftfartyg, hörande till krigsmakten, eller såsom förare å sådant fartyg är ansvarig för dess säkerhet. Eftersom det icke torde ankomma på förevarande utredning att i sakligt hänseende pröva den i 33 § SLK intagna särbestämmelsen om krigsmans skadeståndsansvar, har densamma i väsentligen oförändrat skick överförts till n u ifrågavarande paragraf. Den för närvarande gällande begränsningen, enligt vilken bestämmelsen är tillämplig endast vid förseelse som i 130 § sägs, har därvid uteslutits. Anledningen härtill är att stadgandena om tjänstefel i 2 5 : 4 SL enligt det remitterade förslaget och 26:18 i det nu framlagda förslaget till lag om ändring i SL äro subsidiära och sålunda icke skola tillämpas i konkurrens med andra lagrum. Därjämte har möjlighet öppnats att befria från skadeståndsskyldighet även då begången förseelse förskyller böter. Huruvida disciplinstraff eller böter skall användas såsom straff för viss förseelse, är nämligen jämlikt 2 och 3 §§ i förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän att bedöma efter grunder, som ej torde böra vara avgörande för frågan om befrielse från skadeståndsskyldighet. 1929 års lag har lämnats orubbad. Den däri intagna hänvisningen till 33 § fjärde stycket SLK skall enligt 3 § i förevarande lagförslag i stället anses avse nu ifrågavarande paragraf. Bestämmelserna om befrielse från skadeståndsskyldighet erhålla en något större räckvidd genom den föreslagna utvidningen av krigsmannabegreppet. 5 §• I § 4 mom. 12 och 13 tryckfrihetsförordningen meddelas bestämmelser om indragning av tryckt skrift med disciplinupplösande syfte, då sådan skrift anträffas vid trupp eller ombord å flottans fartyg. Enligt § 4 mom. 14 skall den som, medan förordnande om sådan indragning av skrift är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg straffas, där han lyder under SLK, efter nämn-

224 övergångsbestämmelser da lag men eljest med dagsböter eller fängelse i högst ett år. I 1 § lagen den 26 juni 1936 angående indragning av vissa skrifter finnas liknande bestämmelser om indragning beträffande på annat sätt än genom tryck mångfaldigad skrift. I anslutning härtill upptages i 2 § av lagen en straffbestämmelse av samma innehåll som den i § 4 mom. 14 tryckfrihetsförordningen intagna. Det stadgande i SLK, vartill sålunda såväl tryckfrihetsförordningen som nyssnämnda lag hänvisa, är upptaget i 72 §. Däri föreskrives att den som, medan förordnande om indragning av skrift jämlikt § 4 mom. 12 eller 13 tryckfrihetsförordningen eller lagen angående indragning av vissa skrifter är gällande, med vetskap om förordnandet utsprider eller låter utsprida skriften vid trupp eller å flottans fartyg, skall dömas till disciplinstraff eller fängelse i högst ett år. Sker brottet vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför större fara, må till straffarbete i högst ett år dömas. Av de återgivna bestämmelserna framgår att straffsatserna för den som lyder under SLK i två avseenden avvika från vad som gäller för andra personer. Särregeln om skärpt straff för brott som förövas vid tillfälle då brott mot krigslydnaden medför större fara synes icke vara av den betydelse, att en bestämmelse för detta fall kan anses motiverad. Däremot torde möjligheten att döma till disciplinstraff böra bibehållas. Då de i förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän intagna bestämmelserna om disciplinstraffs ådömande i stället för böter icke torde gälla vid tillämpning av straff stadgande i tryckfrihetsförordningen, vilken är av grundlags natur, synes följaktligen 72 § SLK icke utan vidare kunna upphävas. De här ovan anmärkta bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och lagen om indragning av vissa skriftaer torde emellertid komma att upptagas till prövning av 1944 års tryckfrihetssakkunniga, som tillkallats för att verkställa en allsidig utredning angående revision av tryckfrihetslagstiftningen och därmed sammanhängande ämnen, och förevarande utredning har därför icke funnit anledning föreligga att framlägga ändringsförslag beträffande dessa bestämmelser. Utredningen föreslår på grund härav, att bestämmelsen i 72 § SLK överföres till förevarande paragraf med allenast den ändringen, att den särskilda straffskärpningsregeln uteslutes. 6 och 7 §§. I enlighet med den princip om ny strafflagstiftnings tillämplighet i tiden, som kommit till uttryck i 1864 års förordning om införandet av SL, bör brott, som förövats före ikraftträdandet av de nya straffbestämmelserna men för vilket dessförinnan straff ej är bestämt genom dom som vunnit laga kraft eller ej varder överklagad, straffas efter nämnda bestämmelser, om det straff som efter dessa bör ådömas är lindrigare än det som i äldre lag eller författning varit stadgat för brottet. Såsom framhållits av straffrättskommittén (SOU 1944: 69 s. 443) bör bedömandet, huruvida ny eller gammal lag är mildare, ske efter en jämförelse mellan de straff man i det enskilda fallet skulle ha ådömt enligt nya lagen och enligt äldre rätt. I fråga om det sålunda anförda lärer, i överensstämmelse med vedertagen

225 Övergångsbestämmelser lagstiftningsteknik, uttryckligt stadgande icke behöva meddelas. Däremot torde införandet av nya bestämmelser om disciplinstraff påkalla särskilda regler för övergångstiden. Det synes därvidlag vara önskvärt att avskaffandet av de gamla arreststraffen sträng arrest, skärpt arrest och arrest utan bevakning, inrättandet av den nya form av disciplinstraff som disciplinboten utgör samt införandet av ökade möjligheter att ådöma bötesstraff skola få omedelbar tillämpning så långt ske kan även å brott som begåtts före de nya bestämmelsernas ikraftträdande. Hinder mot att å sådana brott tillämpa förslagets disciplinstraff torde ej föreligga, eftersom dessa icke kunna anses svårare än de nuvarande. På grund härav h a r i 6 § av förevarande lagförslag intagits ett stadgande av innebörd, att vad i lagen om disciplinstraff för krigsmän stadgas i princip skall äga tillämpning jämväl då fråga är om brott som förövats innan lagen trätt i kraft och som i övrigt bedömes enligt äldre lag. Detta innebär alltså att, då efter den nya lagstiftningens ikraftträdande någon skall dömas jämlikt straffbestämmelse i SLK, de i 2 § nyssnämnda lag upptagna reglerna om böters användande i stället för disciplinstraff kunna tillämpas, att disciplinstraff enligt bestämmelserna i 2 och 3 §§ i lagen kan ådömas i stället för böter samt att disciplinstraff skall utdömas i någon av de i 1 § samma lag angivna arterna. Då böter ådömas, skall detta i regel ske i form av dagsböter. Enligt 26: 20 i förslaget till lag om ändring i SL gäller dock penningböter å högst femhundra kronor i vissa fall och det har ansetts följdriktigt att komplettera 6 § med ett stadgande att även beträffande brott som bedömas enligt 96 och 96 a §§ SLK skall användas sådant bötesstraff. Vid tillämpning av 3 § i förslaget till lag om disciplinstraff bör givetvis såsom mål, vilka handläggas i den för militära mål stadgade ordningen, anses de mål som höra till krigsdomstol. Med hänsyn till den i 6 § först intagna bestämmelsen torde vid den jämförelse mellan äldre och ny lag, som på sätt förut sagts kan bliva erforderlig, såväl det förhållandet att i äldre lag är utsatt disciplinstraff men i nya lagen böter, som den omständigheten att i äldre lag är angivet visst minimum för disciplinstraff, bliva utan betydelse för frågan om äldre eller ny straffbestämmelse skall tillämpas. Från huvudregeln om tillämpning av den nya lagens disciplinstraff torde det vara nödvändigt att göra vissa undantag. Vad först angår själva ådömandet av disciplinstraff är att uppmärksamma att sådant straff kan ha ålagts för visst brott innan den nya lagstiftningen trätt i kraft. I sådant fall måste tydligen bestämmelserna om disciplinstraff i SLK ha tillämpats. Vare sig brottet, då målet efter den nya lagstiftningens ikraftträdande kommer under högre rätts prövning, skall bedömas enligt gamla eller enligt nya straffbestämmelser, synas de äldre bestämmelserna om disciplinstraff fortfarande böra gälla i fråga om straffets ådömande. Det redan ålagda disciplinstraffet torde nämligen i allmänhet vara verkställt när den högre instansen dömer i målet, och en ändring av beslutet skulle därför i regel vara utan praktisk betydelse. På grund härav har såsom en första bestämmelse i 7 § av förevarande lagförslag stadgats att om disciplin15—462597

226 Övergångsbestämmelser straff, innan lagen om disciplinstraff för krigsmän trätt i kraft, ålagts av befälhavare eller domstol, äldre bestämmelser om disciplinstraff skola äga tillämpning även då högre rätt efter den nya lagens ikraftträdande dömer till ansvar i målet. I enlighet med det sagda kan alltså även efter ikraftträdandet av den nya lagstiftningen disciplinstraff enligt SLK komma att ådömas. Dessutom kan givetvis ett genom tidigare meddelad, icke överklagad dom ålagt sådant straff helt eller delvis förekomma till verkställighet efter ikraftträdandet, vilket även kan vara fallet med tillrättavisning enligt SLK. För den händelse disciplinstraffet utgöres av sträng arrest eller skärpt arrest synes detsamma eller vad därav återstår att verkställa böra förvandlas till vaktarrest. Därvid böra de i 36 § SLK angivna grunderna för förvandling tillämpas. Är fråga om flera disciplinstraff, bör dessutom vad i nämnda paragraf föreskrivits om längsta sammanlagda strafftid iakttagas. Efter den nya lagstiftningens ikraftträdande kommer sålunda av disciplinstraffarterna i SLK endast vaktarrest att kunna verkställas. Verkställighet av sådant straff ävensom av tillrättavisning som ålagts enligt SLK, torde böra äga rum i enlighet med äldre föreskrifter; dock synas de i 5 § förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän givna verkställighetsföreskrifterna böra tillämpas beträffande vaktarrest. I 7 § av förevarande lagförslag ha intagits bestämmelser av det innehåll nu angivits. Slutligen har i 7 § upptagits en bestämmelse för det fall att till verkställighet på en gång förekomma dels beslut varigenom ålagts disciplinstraff enligt äldre lag, dels ock beslut varigenom ålagts arrest enligt förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän. Bestämmelsen innehåller att straffen skola sammanläggas till ett arreststraff av sistnämnda slag och att vid sammanläggningen skola tillämpas föreskrifterna i äldre lag om jämförelse mellan olika slag av arreststraff samt tillika iakttagas, att en dags vaktarrest enligt äldre lag anses svara mot en dags arrest enligt nya lagen och att sammanlagda strafftiden ej må överstiga trettio dagar.

227 Följdändringar

Följd författningar. Förslaget till lag om ändring i tagen den 4 juni 1913 angående av förbrytare.

utlämning

I 6 § lagen om utlämning av förbrytare stadgas att, därest framställning om utlämning avser gärning som enligt svensk rätt skulle vara att anse såsom brott mot SLK, utlämning må ske, så vitt gärningen är av den beskaffenhet att, om den förövats av någon som icke är underkastad SLK, utlämning, enligt vad i 4 § är stadgat, därför kunnat äga rum. Enligt 4 § första stycket må utlämning ej ske, så vitt icke den brottsliga gärningen är eller, om den hade begåtts i Sverige och under motsvarande förhållanden, skulle vara att anse såsom brott vara enligt den svenska allmänna strafflagen eller den svenska sjölagen svårare straff än fängelse kan följa. I andra stycket av sistnämnda paragraf föreskrives att för gärning, varom i 10 kap. SL förmäles, utlämning ej må medgivas, där ej gärningen, bedömd enligt SL i övrigt, skulle vara att anse såsom brott, varför utlämning jämlikt bestämmelserna i förevarande paragraf må ske. Då enligt utredningens förslag de militärstraffrättsliga bestämmelserna skola inordnas i SL, torde frågan om utlämning av förbrytare för militärt brott icke såsom hittills böra regleras i ett särskilt stadgande. I stället synes andra stycket av 4 § böra utvidgas att omfatta även gärning, varom förmäles i sådan bestämmelse i 26 eller 27 kap. SL som avser brott av krigsman. Eftersom militära brott kunna förövas ombord å fartyg, torde liksom i första stycket av 4 § även i andra stycket sjölagen böra omnämnas. På grund härav föreslås att i ifrågavarande lag 6 § skall upphöra att gälla och 4 § erhålla ändrad lydelse i enlighet med det sagda. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom. Enligt 26 § i 1939 års lag om villkorlig dom må villkorlig dom ej meddelas i fråga om brott, för vilket straff är utsatt i SLK; dock må villkorlig dom beviljas beträffande brott mot 8 kap. nämnda lag, där den tilltalade förskyller fängelse eller straffarbete. En bestämmelse av ungefär samma innebörd har även varit upptagen i tidigare lagstiftning angående villkorlig dom. Enligt lagen den 22 juni 1906, varigenom villkorlig dom först infördes i Sverige, hade dock förbudet större räckvidd; det gällde utan begränsning i fråga om alla straff som ådömdes

228 Följdändringar efter SLK. Undantag beträffande brott mot 8 kap. SLK infördes år 1914 i samband med tillkomsten av SLK. I det kommittébetänkande som låg till grund för 1906 års lag uttalades, att för brott som bedömdes efter SLK villkorlig dom icke syntes kunna användas utan fara för disciplinens slappande eller uppoffrande av andra intressen av särskild vikt. I 1922 års krigslagstiftningssakkunnigas betänkande uttalades, att de sakkunniga delade den uppfattningen, att en utsträckning av den villkorliga domen icke borde ifrågakomma vid disciplinstraff. Såsom skäl härför åberopades dels att disciplinstraffen obestridligen saknade den vanärande karaktär, som i folkuppfattningen vore förbunden med vanliga frihetsstraff, dels att med de svenska disciplinstraffens milda karaktär straffhotet i alldeles särskild grad behövde stödet av en konsekvent och effektivt genomförd straffverkställighet och dels att de omfattande utredningar som erfordrades för en tillfredsställande tillämpning av den villkorliga domen icke lämpligen kunde inpassas i det summariska förfarande, som kännetecknade befälhavarens handläggning av disciplinmål. Beträffande fängelse och straffarbete anförde de sakkunniga att de individualpreventiva hänsyn, som lett till införandet av den villkorliga domen, vid dessa straffarter gjorde sig gällande även där straffet ådömts för en militär förbrytelse. Å andra sidan vore det givet, att hänsyn av allmänpreventiv natur manade till varsamhet på förevarande område. Redan den omständigheten att straffverkställigheten eftergåves kunde obestridligen understundom medföra en viss fara för att respekten för lagens straffhot skulle minskas. Hade därtill brottet förövats i en miljö, som vore särskilt mottaglig för det dåliga exemplets smittande makt, kunde denna fara bli så betydande, att man nödgades att — med bortseende från de individualpreventiva hänsyn som talade för skonsamhet mot den brottslige — låta straffet oeftergivligen gå i verkställighet. Dessa synpunkter hade på det civila området föranlett att domstolarna tillerkänts prövningsfrihet i fråga om tillämpning av villkorlig dom. På det militära området däremot hade tillämpning av sådan dom helt förbjudits vid vissa brott, och till stöd därför hade bland annat anförts att inom ett truppförband brottets smittande verkan vore betydligt större och faran för att man kunde komma att anse, att något ginge an och bleve ostraffat oaktat det strede mot disciplinens första fordringar, en helt annan än vid förbrytelser utanför den krets, som truppen utgjorde. Att helt förbjuda villkorlig dom vid vissa förbrytelser syntes dock innebära en oberättigad generalisering, och de brister med vilka svensk rätt på grund härav vore behäftad, hade ytterligare skärpts genom det sätt, varpå ifrågavarande bestämmelse om tillämpning av villkorlig dom blivit avfattad och som medförde att frågan ovidkommande synpunkter ofta bleve avgörande. Att straff funnes eller icke funnes utsatt i SLK kunde nämligen bero på vidden av SL:s strafflatituder eller rent lagtekniska omständigheter. Bestämmelsen medförde bland annat det orimliga resultatet att vid tjänstefel enligt 129 § SLK villkorlig dom skulle kunna tillämpas å officerare och underofficerare

229 Följdändringar men vara utesluten beträffande manskapet. Anmärkningar kunde även riktas mot den till grund för bestämmelsen liggande principen att förbjuda villkorlig dom vid brott av rent eller övervägande militär karaktär. Redan den omständigheten att den felande ådömts ett allvarligt straff, vilket vid bristande välförhållanden från hans sida skulle gå i verkställighet, innebure en kraftig varning både för honom själv och andra. Om ej det disciplinära tillståndet inom ett truppförband vore särskilt dåligt, borde därför icke ensamt verkställighetens uteblivande kunna medföra en sådan fara för disciplinen att en tillämpning av villkorlig dom finge anses utesluten. En annan sak vore däremot att själva brottet kunde ha förövats under sådana omständigheter, att faran för att truppen skulle demoraliseras vore överhängande. Att i sådant fall straffet oeftergivligen borde gå i verkställighet voresjälvfallet, men huruvida sakläget vore sådant, kunde man endast avgöra efter en prövning av förhållandena i det särskilda fallet. Begränsningen av den villkorliga domen till vissa brottstyper borde därför uppgivas och ersättas med domstolarnas allmänna skyldighet att vid sin prövning undersöka, huruvida i det givna fallet hinder ur disciplinär synpunkt kunde anses möta mot villkorlig dom. Den varsamhet med vilken domstolarna på det civila området tillämpat den villkorliga domen, exempelvis vid sådana närbesläktade förbrytelser som brott mot offentlig myndighet, visade att man haft öppen blick för de allmänna intressen som kunde stå emot en tillämpning av villkorlig dom. Spörsmålet om villkorlig dom i militära mål h a r därefter upptagits av straffrättskommittén i dess år 1945 avgivna betänkande med förslag till ändringar av SLK i vad den berör brott mot staten och allmänheten (SOU 1945:28). Kommittén h a r (s. 44) funnit tiden vara kommen att upphäva nuvarande begränsning av den villkorliga domens tillämplighet på ifrågavarande område, utom såvitt gäller disciplinstraff. I betänkandet anfördes, att begränsningen vore grundad å de stränga krav som måste ställas på upprätthållandet av disciplinen inom krigsmakten. Den nuvarande ordningen vore emellertid föga rationell i det att de synpunkter som varit bestämmande för straffbestämmelsernas fördelning mellan SLK och allmän lag ofta icke hade någon beröring med frågan huruvida de olika brotten lämpade sig för användandet av villkorlig dom eller ej, varför resultaten av den uppställda regeln ej sällan bleve mindre tillfredsställande. Även om oegentligheterna i detta hänseende avlägsnades, kunde ifrågasättas huruvida det vore nödvändigt att upprätthålla ett absolut förbud mot tillämpning av villkorlig dom vid brott av utpräglat militär karaktär. Den av 1922 års sakkunniga föreslagna lösningen hade även straffrättskommittén funnit vara den mest tillfredsställande. Det syntes dock icke förenligt med gällande ordning att villkorligt anstånd meddelades med disciplinstraff eller att villkorligt anstånd med straffs ådömande tillämpades i fall brott funnes förskylla disciplinstraff. I enlighet härmed föreslog kommittén dels att ifrågavarande bestämmelse i 26 § lagen om villkorlig dom skulle upphävas och att i stället i 32 § SLK skulle föreskrivas, att vid tillämpning av SLK villkorlig dom

230 Följdändringar finge brukas, där det kunde ske utan fara för krigslydnaden eller ordningen inom krigsmakten, dock att villkorlig dom icke finge meddelas i fråga om disciplinstraff. I yttrandena över straffrättskommitténs förslag har detta i allmänhet lämnats utan erinran. Styrelsen för föreningen Sveriges krigsdomare och auditörer har förklarat att styrelsen i huvudsak icke hade något att erinra mot kommitténs ifrågavarande förslag och att styrelsen härvid utginge från att domstolarna skulle noggrant beakta de angivna förutsättningarna för användande av villkorlig dom och sålunda endast med stor varsamhet bruka sådan dom vid rent militära brott. Försvarsväsendets underbefälsförbund har ifrågasatt nödvändigheten och lämpligheten av undantagsbestämmelsen beträffande disciplinstraff i vad gäller mål som behandlas av krigsdomstol. Krigshovrätten som funnit förslaget tveksamt har, med hänsyn till att nu gällande regler i tillämpningen understundom givit mindre tillfredsställande resultat och då det kunde förväntas, att krigsdomstolarna icke skulle underlåta att behjärta kravet på disciplinens upprätthållande, förklarat sig icke vilja motsätta sig förslaget. Krigshovrätten befarade dock en viss, för rättskänslan stötande ojämnhet vid tillämpningen av den föreslagna, något vaga regeln. Svenska officersförbundet har avstyrkt förslaget under erinran om vikten av disciplinens upprätthållande och vanskligheten av den prövning som enligt förslaget skulle ankomma på domstolarna. I överensstämmelse med 1922 års krigslagstiftningssakkunniga och straffrättskommittén finner även förevarande utredning att det generella förbudet mot tillämpning av villkorlig dom i fråga om militära brott icke längre bör upprätthållas. Det synes dock vara uppenbart att på det militära området, i synnerhet vid rent militära brott, stor varsamhet måste iakttagas beträffande användningen av sådan dom. I detta hänseende må, utöver vad som framgår av vad ovan anförts, påpekas att de positiva åtgärder av olika slag, övervakning och meddelande av särskilda föreskrifter, som kunna förbindas med villkorlig dom tydligen äro av mindre praktisk betydelse beträffande dem som fullgöra militär tjänstgöring. Särskilt gäller detta i fråga om vanliga värnpliktiga. Att under fredstid dylika åtgärder beträffande en värnpliktig kunna bliva gällande även efter övningstidens slut torde i allmänhet icke ha någon verkan medan militärtjänsten pågår; det synes för övrigt i viss mån betänkligt att följderna av ett militärt brott sålunda skola kunna sträcka sig långt utöver tjänstgöringstiden. De särskilda omständigheter, som påkalla att villkorlig dom på det militära området gives en mera varsam tillämpning, torde i tillräcklig mån bliva klarlagda genom en bestämmelse av den innebörd straffrättskommittén föreslagit. Av flera skäl torde det icke vara lämpligt eller erforderligt att medgiva villkorlig dom i fråga om disciplinstraff. Det synes sålunda knappast vara tillrådligt att tillämpning av dylik dom skall få ske i disciplinmål; och principiellt är det föga önskvärt att i detta hänseende stadga olika regler för befälhavare och domstol. Särskilt med hänsyn till den föreslagna nya straffarten disciplinbot samt möjligheten att i stället för disciplinär be-

231 Följdändringar straffning använda tillrättavisning, torde behovet av villkorlig dom beträffande disciplinstraff vara tämligen ringa. Liksom i straffrättskommitténs förslag bör därför även i förevarande förslag intagas en bestämmelse som utesluter användningen av villkorlig dom då den tilltalade finnes förskylla disciplinstraff. I enlighet med vad nu anförts har upprättats förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 26 §§ lagen om villkorlig dom. I 1 § föreslås skola införas ett tillägg av innehåll, att i fråga om brott av krigsman villkorlig dom må brukas allenast om det finnes kunna ske utan fara för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten. Den i 26 § föreslagna ändringen innebär, att vad däri hittills stadgats om brott mot SLK ersattes av en bestämmelse att villkorlig dom ej må brukas i fråga om disciplinstraff. Dessutom har i sistnämnda paragraf, på grund av straffrättskommitténs förslag (SOU 1945:28 s. 83) och i anslutning till ändringarna i SL enligt det remitterade förslaget, dels orden förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning utbytts mot avsättning eller suspension samt »påföljd, som avses i 2 kap. 20 § strafflagen» mot förverkande, dels ock sista bisatsen i paragrafen uteslutits. I ett övergångsstadgande till lagförslaget föreslås slutligen att lagen ej skall äga tilllämpning i mål som blivit av första domstol avdömt före ikraftträdandet. Om i dylikt mål högra rätt efter ikraftträdandet tillämpar straffbestämmelse, som enligt förslaget skall ersätta straffbestämmelse i SLK, måste tydligen, vid avgörande om villkorlig dom må beviljas, beaktas, huruvida sådan dom kunnat brukas därest brottet bedömts enligt sistnämnda bestämmelse.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 22 juni 1939 om särskild förundersökning i brottmål. Enligt 2 § lagen om särskild förundersökning i brottmål skall, om någon som ej fyllt tjuguett år häktats för brott, särskild förundersökning äga rum, där ej anledning är att antaga att avsedd utredning kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig. Vad nu sagts gäller ock, då någon som fyllt tjuguett år häktats, såframt ej laga hinder mot villkorlig dom föreligger eller sådant fall är för handen som avses i 3 § lagen om villkorlig dom. Såvitt angår krigsman som är under tjuguett år, synes den föreslagna ändringen i lagen om villkorlig dom icke böra giva anledning att inskränka skyldigheten att föranstalta om förundersökning. Beträffande åter den som fyllt tjuguett år torde däremot förundersökning icke böra vara obligatorisk när fråga är om brott av krigsman mot 25—27 kap. SL. Likaväl som faran för krigslydnaden och ordningen inom krigsmakten i dylika fall ofta kräva att den brottslige undergår straff, påkallas därav också att rannsakningen utan onödigt uppehåll bringas till ett snabbt avgörande. I förevarande paragraf föreslås en ändring i enlighet med vad nu sagts.

232 Följdändringar Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. I enlighet med vad som anförts vid 11 § i förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän föreslås att 3 § i förevarande lag utvidgas att avse även arrest. Till förslaget härom har anslutits en övergångsbestämmelse, enligt vilken det nya stadgandet ej skall äga tillämpning i fråga om den som frigivits före ikraftträdandet. Förslaget till lag angående ändring i lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. I 45 § ifrågavarande lag stadgas att fängelsefånge skall undergå straffet i öppen anstalt, såframt det ej med hänsyn till hans ålder, hälsotillstånd eller tidigare vandel, förefintlig möjlighet att bereda honom arbete eller förhållandena i övrigt måste anses olämpligt. Vid tillkomsten av detta stadgande (se första lagutskottets utlåtande 1945 nr 52) uttalades från skilda håll betänksamhet mot att även korta fängelsestraff skulle i princip verkställas i öppen anstalt. Första lagutskottet ansåg emellertid undantagsbestämmelsen i 45 §, enligt vilken öppen anstaltsvård icke skulle ifrågakomma, i huvudsak vara tillfyllest som garanti mot att behandling i öppen anstalt komme till användning i icke önskvärd utsträckning. Inom utskottet hade, enligt vad utskottet meddelade, ifrågasatts att även upptaga brottets beskaffenhet bland de omständigheter som kunde föranleda sluten anstaltsvård. Bland annat kunde erfarenheten av den öppna anstaltsvårdens tillämpning komma att utvisa att denna verkställighetsform icke vore tillräckligt effektiv som korrektionsmedel, när brottsligheten vore av viss beskaffenhet, och därför i regel icke borde komma till användning beträffande någon viss brottslingsgrupp. I sådana fall finge det även med hänsyn till allmänpreventionen anses olämpligt att tilllämpa öppen anstaltsvård. Ehuru skäl sålunda kunde anföras för att införa brottets beskaffenhet bland de särskilt uppräknade omständigheter som kunde föranleda till undantag från huvudregeln om öppen anstaltsvård för fängelsefångar, fann utskottet med hänsyn särskilt till orden »förhållandena i övrigt» icke anledning att föreslå ändring i detta avseende. Det torde föreligga anledning antaga att jämlikt ifrågavarande stadgande de som ådömts kortvarigt fängelsestraff för militärt brott vanligen komma att få avtjäna straffet i sluten anstalt. De militära brott, för vilka frihetsstraff oftare förekomma, äro lydnadsbrott, rymning och våld mot förman, och uppenbarligen måste det vara olämpligt att de som föröva dylika brott undergå straffet i öppen anstalt. Vidare är tydligt att det med hänsyn till naturen av de rent militära brotten är mindre lämpligt att den som begått brott av sådant slag skall undergå straffet tillsammans med vanliga brottslingar. Sistnämnda synpunkt torde ha legat till grund för tidigare gällande bestämmelser om att fängelse och straffarbete som ådömts för militära brott borde verkställas i militärhäkte. Ej heller får förbises att ett kortvarigt fängelse-

233 Följdändringar straff, om det regelmässigt verkställes i öppen anstalt, skulle kunna uppfattas såsom lindrigare än ett arreststraff, där någon liknande verkställighetsform icke kan ifrågakomma. Då alltså fängelsestraff för lydnadsbrott, rymning och andra brott mot disciplin och ordning inom krigsmakten i allmänhet böra verkställas i sluten anstalt, har det funnits riktigast att till stöd för fångvårdsstyrelsens tillämpning detta uttryckligen föreskrives såsom huvudregel. Till 45 § har gjorts ett tillägg i denna riktning. I samband härmed har det ansetts lämpligt att upptaga ytterligare ett par frågor i förevarande lag. Om en straffdom skall befordras till verkställighet av militär befälhavare, k a n den dömde enligt 10 § avgiva nöjdförklaring endast inför befälhavaren. Detta synes icke vara fullt tillfredsställande. Även då befordran till verkställighet skall ombesörjas av militär befälhavare, bör den dömde i fråga om nöjdförklaring ha de möjligheter som eljest stå till buds. Av praktiska skäl bör emellertid den som fullgör militärtjänstgöring dessutom kunna få avgiva förklaring inför militär myndighet. I . sådant hänseende synes lämpligen böra komma ifråga den befälhavare som h a r bestraffningsrätt i disciplinmål över vederbörande. Förklaringen bör därvid liksom för närvarande avgivas i vittnes närvaro. Det föreslås därför att 10 § ändras i enlighet med det nu anförda. I 13 § finnas vissa regler om straffdoms befordran till verkställighet. Enligt undantagsbestämmelse i paragrafens tredje stycke skall dock vad i 82 § militära rättegångslagen är stadgat gälla för där nämnda fall, i vilka det ankommer på militär befälhavare att befordra straffdom till verkställighet. Då de militärstraffrättsliga bestämmelserna enligt utredningens förslag skola inordnas i SL, torde erforderliga särstadganden om militära befälhavares befattning med verkställighet av straffarbete och fängelse böra införas i förevarande paragraf. Beträffande häktad som förvaras i militärhäkte synes straffdom, liksom för närvarande, böra befordras till verkställighet av den befälhavare som har uppsikt över häktet. E n ä r det torde vara angeläget att befälhavarnas åligganden i förevarande hänseende inskränkas i mesta möjliga mån, bör emellertid den förpassning till viss fångvårdsanstalt som därvid enligt 13 § skulle ombesörjas av befälhavaren i stället, efter anmälan av befälhavaren, verkställas av länsstyrelsen eller polischefen i orten. I fråga om den som icke är häktad stadgas i nämnda lagrum, att den myndighet som mottagit nöjdförklaring h a r att antingen förpassa den dömde till fångvårdsanstalt, vari han enligt fångvårdsstyrelsens bestämmande skall intagas, eller ock förelägga honom att inställa sig vid sådan anstalt. Då någon avgivit nöjdförklaring inför militär befälhavare bör ävenledes, efter anmälan av befälhavaren, verkställande av förpassning och meddelande av föreläggande ankomma på länsstyrelsen eller polischefen i orten. I övrigt torde särbestämmelser i förevarande hänseende icke erfordras. På grund härav bör 13 § i det nu behandlade lagförslaget undergå den ändringen att * undantagsstadgandet i tredje stycket uteslutes och ersattes av bestämmelser i enlighet med det anförda.

234 Följdändringar Förslaget till lag om ändrad lydelse av 27 § 3 mom. D värnpliktslagen den 30 december 1941. Ifrågavarande stadgande innehåller vissa föreskrifter om tillgodoräknande av tjänstgöringstid då värnpliktig varit frånvarande från tjänstgöring, som icke utgör beredskapsövning eller tjänstgöring för rikets försvar eller säkerhet. Om värnpliktig blivit fälld till straff för rymning eller för olovligt undanhållande av minst ett dygns varaktighet eller hans tjänstgöring avbrutits för verkställighet av straffarbete, omedelbart ådömt fängelsestraff, ungdomsfängelse, tvångsuppfostran, tvångsarbete, förvaring eller internering, skall den tid, under vilken han varit rymd eller olovligen undanhållit sig eller hans tjänstgöring sålunda varit avbruten, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid, där ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar. I vad mån den värnpliktige må tillgodoräkna sig fullgjord del av tjänstgöringen samt i vilken ordning h a n skall fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet, bestämmer Konungen. Om arreststraffs inverkan i förevarande hänseende finnes intet stadgande i värnpliktslagen. Jämlikt stadgande i 131 § 1 mom. inskrivningsförordningen den 30 december 1941 skall emellertid värnpliktig, som för undergående av arreststraff varit frånvarande från tjänstgöring, såsom fullgjord tjänstgöring tillgodoräknas den tid han varit frånvarande, därest den sammanlagt icke överstiger en tiondel av det antal dagar tjänstgöringen omfattar. Det stadgas därjämte i nämnda moment, att vid beräkning av den tid värnpliktig jämlikt 27 § 3 mom. D värnpliktslagen icke äger tillgodoräkna sig såsom tjänstgöringstid iakttages att, därest värnpliktig för rymning eller olovligt undanhållande ådömts arrest utan tjänstgöring, tiden för rymningen eller det olovliga undanhållandet sammanslås med tiden för straffet. Enligt 131 § 2 och 3 mom. samma förordning skall värnpliktig, som varit frånvarande under tid, som överstiger en tiondel av det antal dagar tjänstgöringen omfattar, i vissa fall hemförlovas och eljest kvarhållas under motsvarande tid efter utgången av den bestämda tjänstgöringstiden. För den som i sådant fall hemförlovas gälla särskilda, i 124 § intagna regler om tillgodoräknande av den före hemförlovningen fullgjorda tjänstgöringen. Redan i 1914 års värnpliktslag funnos bestämmelser av liknande innehåll som de vilka intagits i 27 § 3 mom. D gällande värnpliktslag. 1922 års krigslagstiftningssakkunniga (SOU 1923: 78) ansågo att vad som sålunda gällde beträffande fängelse och straffarbete borde tillämpas även då arreststraff avtjänades utan tjänstgöring, åtminstone om strafftiden varit av något längre varaktighet. Ehuru en sådan anordning betingades av hänsyn till utbildningen och statens anspråk på arbetskraft, låge det i sakens natur att den jämväl vore ägnad att avhålla från begåendet av brott. De sakkunniga föreslogo sådan ändring i värnpliktslagen, att tillgodoräknande icke skulle ifrågakomma då sammanlagda tiden för frihetsstraffs undergående överstege fyra dagar av en utbildningsperiod om högst trettio dagar eller åtta dagar av en utbildningsperiod av längre varaktighet; dock skulle Konungen äga att för särskilda fall annorlunda förordna.

235 Följdändringar Detta förslag föranledde visserligen icke någon lagstiftningsåtgärd men, såsom ovan anmärkts, innehåller gällande inskrivningsförordning regler rörande avbrott i tjänstgöringen på grund av arrest. Det måste emellertid anses olämpligt att, medan avbrott i tjänstgöringen vid straffverkställighet i övrigt är reglerad i lag, frågan huruvida tiden för disciplinstraffs avtjänande skall tillgodoräknas såsom tjänstgöringstid behandlas i en administrativ författning. Olämpligheten härav har också framhållits av militieombudsmannen i skrivelse den 24 september 1946 till Konungen rörande ifrågavarande spörsmål. De i inskrivningsförordningen meddelade bestämmelserna kunna ej heller anses fullt ändamålsenliga. Det synes icke vara rättvist att den som varit frånvarande från tjänstgöring på grund av arreststraffs avtjänande under tid som något överstiger den angivna gränsen icke tillgodoräknas någon del av bortovaron, medan den som icke överskridit gränsen tillgodoräknas hela tiden. Vidare torde vid tjänstgöring av längre varaktighet tillgodoräknandet böra inskränkas till en något mindre del av tjänstgöringstiden än en tiondel. Enligt förslagets bestämmelser rörande arrest skulle på grund av nuvarande föreskrifter en värnpliktig under en tjänstgöringsperiod om trehundra dagar kunna avtjäna tre särskilda arreststraff vart och ett å tjugu dagar utan att eftertjänst skulle fullgöras, vilket knappast synes vara tillfredsställande. På grund härav har genom förevarande lagförslag i 27 § 3 mom. D värnpliktslagen intagits ett stadgande, som innebär att tid, varunder värnpliktig varit frånvarande från tjänstgöringen för avtjänande av arrest, icke tillgodoräknas honom i den mån tiden överstiger tjugu dagar då fråga är om första tjänstgöring eller annan tjänstgöring om mer än tvåhundra dagar eller, beträffande kortare tjänstgöring, en tiondel av det antal dagar tjänstgöringen omfattar, där ej Konungen för särskilda fall annorlunda förordnar. Arresttid skall alltså tillgodoräknas såsom tjänstgöringstid därest och till den del den högst uppgår till tjugu dagar resp. en tiondel av tjänstgöringsperioden. Bedömandet i detta hänseende skall givetvis ske med hänsyn till samtliga de arreststraff som en värnpliktig avtjänat under tjänstgöringsperioden. Härjämte har i paragrafen föreslagits vissa redaktionella jämkningar. I en särskild övergångsbestämmelse har föreskrivits att lagen icke skall äga tillämpning i fråga om tjänstgöring som tagit sin början före lagens ikraftträdande. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att motsvarighet till bestämmelserna i 27 § 3 mom. D värnpliktslagen finnes för fast anställt manskap i § 53 militära bestraffningsförordningen. I anledning av den h ä r föreslagna ändringen torde sistnämnda stadgande, som möjligen bör sammanföras med övriga bestämmelser om manskapets anställningsförhållanden, böra tagas under omprövning. Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1943 om polisens ställning under krig. I 2 § lagen om polisens ställning under krig föreskrives att vad i SLK är stadgat om hemvärnspersonal skall äga motsvarande tillämpning på polisman

236 Följdändringar som i enlighet med därom meddelade bestämmelser skall deltaga i rikets försvar. Såsom närmare framgår av motiveringen till 27: 14 i förslaget om ändring i strafflagen h a erforderliga bestämmelser i detta hänseende intagits i nämnda lagrum. Ifrågavarande stadgande kan därför uteslutas. Förslagen till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 2 juni 1916 om skyddskoppympning och till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 juli 1942 om skyddsympning inom försvarsväsendet. I 1916 års lag, 3 §, stadgas att ympningsplikt till förekommande av smittkoppsjukdom och sådan sjukdoms spridning åligger bland andra a) dem som börja fullgöra tjänstgöring på grund av fast anställning bland manskapet vid hären eller marinen, b) värnpliktiga, som börja första tjänstgöring under fredstid för sin utbildning och c) värnpliktiga, som inkallas till tjänstgöring för rikets försvar, om och i den omfattning Konungen prövar nödigt påbjuda ympning. Enligt 4 § k a n vid inträffad eller hotande smittkoppsepidemi ympningsplikt påbjudas i den omfattning, som finnes erforderlig. För truppförband eller del därav eller för flottans station eller för flottavdelning meddelas sådant beslut av vederbörande chef. I 22 § stadgas bland annat att om någon underlåter att fullgöra ympningsplikt, som på grund av 4 § ålagts, eller om ympningspliktig, som i 3 § a) eller b) omförmäles, underlåter att fullgöra sin ympningsplikt, straffas han med böter, minst fem och högst femtio kronor. Detta straffstadgande skall dock ej tillämpas, där förseelsen enligt SL bör beläggas med strängare straff. Beträffande den som är i tjänstgöring vid mobiliserad avdelning av krigsmakten eller eljest inkallats till tjänstgöring för rikets försvar hänvisas beträffande straffet till SLK. Enligt 1942 års lag, 1 §, äger Konungen under krig eller krigsfara samt vissa andra förhållanden till förekommande av smittosam sjukdom eller annan infektionssjukdom förordna att personal, som är anställd vid eller tjänstgör inom försvarsväsendet, skall vara pliktig undergå skyddsympning. I 4 § stadgas att den som underlåter att fullgöra sådan ympningsplikt skall, där han lyder under SLK, straffas efter denna lag men eljest med böter, minst fem och högst femtio kronor. Den bestämmelse i SLK, vartill de nämnda lagarna hänvisa, återfinnes i 128 §. Däri är föreskrivet, att den som underlåter att fullgöra stadgad ympningsplikt skall straffas för brott mot krigslydnaden efter ty i 79 § stadgas. Där fråga är o m skyddskoppympning, skall dock den som ej tjänstgör vid mobiliserad avdelning och ej heller inkallats till rikets försvar, straffas efter allmän lag. Bestämmelse om underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt ingick icke ursprungligen i SLK utan infördes däri genom lagändring i samband med tillkomsten av 1916 års lag om skyddskoppympning. Enligt vad av förarbetena till berörda lag och lagändring framgår, förutsattes därvid att underlåtenhet av krigsman att fullgöra ympningsplikt kunde, då befallning därom givits, bestraffas såsom lydnadsbrott, även om särskild bestämmelse därutinnan icke upptoges. Dylik bestraffning ansågs emellertid i fråga om skyddskopp«

237 Följdändringar ympning under fredsförhållanden så mycket mindre lämplig som denna ympningsplikt väsentligen tjänade även ett rent civilt och allmänt medborgerligt intresse. Beträffande krigsman, som tjänstgjorde vid mobiliserad avdelning eller eljest inkallats till tjänstgöring för rikets försvar, uttalades däremot att det vore påkallat att den militära strafflagstiftningen gällde. På grund härav erhöll det i 22 § 1916 års lag utsatta bötesstraffet icke tillämpning å värnpliktig som avses i 3 § c). Dels av processuella skäl och dels för att utesluta, att straff för lydnadsbrott under fredsförhållanden skulle jämlikt konkurrensreglerna i 4 kap. SL tillämpas jämte straff enligt 1916 års lag, infördes i 128 § SLK ett stadgande, vilket såvitt angår skyddskoppympning var av samma innebörd som det nuvarande. Sin nuvarande lydelse erhöll 128 § SLK genom lagändring i samband med tillkomsten av 1942 års lag. I den proposition, varigenom förslag till nämnda lag och lagändring framlades, förklarade föredragande departementschefen att det icke ansetts finnas anledning att vad anginge ympningspliktiga, som lydde under SLK, tillämpa olika straff allteftersom de tjänstgjorde under freds- eller krigsförhållanden. Ifrågavarande ympningsplikt tjänade nämligen ett väsentligen militärt syfte, och skäl saknades därför att inskränka den militära strafflagens tillämplighet till att avse endast krigsförhållanden. Medan bötesstraff enligt 22 § 1916 års lag i rättspraxis ansetts endast en gång kunna ådömas den som underlåtit att fullgöra sin ympningsplikt, kunde straff för lydnadsbrott, som alltså skulle tillämpas vid underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt enligt 1942 års lag, ådömas även den som tidigare straffats för sådan underlåtenhet. Eftersom ympningsplikten är en i lag fastställd skyldighet, torde den, i likhet med andra på sådant sätt ålagda skyldigheter, kunna vara föremål för befälsrätts utövande och omfattas av den militära lydnadsplikten. I överensstämmelse härmed gäller enligt 128 § SLK att underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt i princip skall kunna bestraffas såsom lydnadsbrott. Det innefattar således ett avsteg från vad eljest gäller att underlåtenhet i fredstid att fullgöra skyddskoppympning icke må bedömas såsom lydnadsbrott utan straffas med böter enligt 1916 års lag. Med hänsyn till syftet med ympningen och då numera bland allmänheten betänkligheter mot skyddskoppympning torde vara ovanligare, synes det knappast föreligga tillräckliga skäl att bibehålla nämnda avvikelse. Av de statistiska uppgifterna framgår att bötesstraff enligt 128 § SLK och 1916 års lag år 1937 ådömdes endast i tjugusju fall samt att under beredskapstiden år 1942 disciplinstraff jämlikt 128 § jämförd med 79 § SLK tillämpats i ett enda fall. Vad angår krigsmän som skola vara underkastade ämbetsansvar följer av stadgandet i 25:5 SL enligt det remitterade förslaget att samma straffmått blir tillämpligt såväl enligt 1916 års lag som enligt den föreslagna straffbestämmelsen för normalfall av lydnadsbrott. Det må vidare understrykas att, såsom vid behandlingen av lydnadsbrottet framhållits, en tillsägelse, som avser iakttagande av en skyldighet för vars underlåtande särskilt ansvar är stadgat, i allmänhet bör anses utgöra en erinran och icke betraktas såsom en befallning, vars eftersättande

238 Följdändringar medför straff för lydnadsbrott. Såvitt gäller bestraffning för att framtvinga fullgörandet av en sådan skyldighet som ympningsplikten bör man med andra ord i första hand lita till det särskilda ansvar som stadgats i 1916 och 1942 års lagar. I enlighet med vad ovan anförts föreslår utredningen att 22 § i 1916 års lag om skyddskoppympning ändras så att även ympningspliktig, som i 3 § c) omförmäles, underkastas det i förstnämnda paragraf stadgade ansvaret, varjämte hänvisningen till SLK bör uteslutas. I samband härmed torde stadgandet att straff enligt 22 § ej må tillämpas, där förseelsen enligt SL bör beläggas med strängare straff, såsom onödigt kunna borttagas. Beträffande 1942 års lag om skyddsympning inom försvarsväsendet föreslås att den i 4 § intagna särskilda bestraffningsregeln för den som lyder under SLK upphäves. Administrativa följdändringar. Utöver de följdändringar, som här ovan berörts, bliva ändringar nödvändiga även i åtskilliga administrativa författningar. Bland annat torde militära bestraffningsförordningen böra undergå fullständig omarbetning. Vidare må erinras att det här ovan i olika sammanhang funnits behövligt att översyn verkställes av föreskrifter som utfärdats om militär personals användning av våld i nödsituationer, gällande avlöningsföreskrifter såvitt angår förmåner under tid för arreststraffs avtjänande samt bestämmelser i instruktioner och liknande författningar om civil disciplinär bestraffningsrätt i vad rör krigsmän. Härjämte har kungörelsen om manskaps och musikelevers anställning vid krigsmakten i det föregående förutsatts skola kompletteras i vissa hänseenden. Viss jämkning i inskrivningsförordningen blir även erforderlig. Slutligen bör också framhållas att det i kommandoväg fastställda tjänstereglementet för krigsmakten, som i betydelsefulla avseenden är grundat på den straffrättsliga lagstiftningen, i sin helhet måste överses i samband med genomförande av utredningens förslag.

239 Särskilda yttranden av herr

Thunborg:

Enligt utredningens förslag skall det alltjämt vara krigsman förmenat att iklädd uniform deltaga i demonstrationståg, såvida icke Konungen medgivit, att så får ske. För överträdelse av ifrågavarande förbud skall straff utmätas efter samma grunder som gälla för den »som för oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka allmän förargelse.» Om det är utredningens mening — och detta torde vara fallet — att man genom denna bestämmelse vill undvika den iögonfallande provokation, som det skulle kunna innebära att ett manstarkt uppbåd uniformerade krigsmän ansluter sig till ett demonstrationståg, som är anordnat av ett »politiskt ytterlighetsparti» eller som har »försvarsfientligt syfte», så torde å andra sidan den publika effekten icke bli nämnvärt mindre om samma krigsmän sluter upp vid ett möte, som utgör demonstrationstågets kulmen och där den eventuella försvarsfientliga propagandan kommer till tals. Att just marschen till en sådan sammankomst skulle synas »stötande» men däremot effekten av den propagandistiska påverkan, som kan tänkas förekomma vid själva mötet, anses ovidkommande ur den goda smakens och disciplinskyddets synpunkter förefaller mig vara ett föga konsekvent betraktelsesätt. Därtill kommer, att icke alla demonstrationståg äro anordnade av »politiska ytterlighetspartier eller ha försvarsfientligt syfte». Att i den militära strafflagstiftningen diskriminera demonstrationståg i allmänhet och politiska sådana i synnerhet synes mig icke stå i överensstämmelse med den likställighet inför lagen utredningen i övrigt så berömvärt eftersträvat. I motiveringen till här diskuterade stadgande åberopas för övrigt ett exempel, som torde ge en tillräckligt tydlig anvisning om, hur svårt det måste vara att tillämpa ett förbud, varom här är fråga, nämligen det s. k. medborgartåget i Stockholm år 1941. Att Kungl. Maj:t, utan att vid tidpunkten för ett sådant beslut rimligen kunna veta, vilka politiska effekter ett demonstrationståg kan tänkas komma att få, skall kunna utfärda bestämmelser om undantag från förbudet, förefaller mig vara en otillfredsställande ordning. Den av utredningen anvisade möjligheten att genom beviljande av civilpermission bereda den militära personalen tillfälle att deltaga i politiska opinionsyttringar, som det är dem förmenat att göra iklädd tjänstedräkt, synes mig ge belägg för påståendet, att det är föga reella skäl, som varit bestämmande för utredningens ståndpunktstagande. För övrigt torde det förhålla sig så, att möjligheterna att under tjänstgöringen ha civila kläder inom

240 räckhåll, så att de äro åtkomliga utan allt för tidsödande omgång, äro så begränsade vid vissa förband, att en bestämmelse i tjänstereglementet av den innebörd utredningen förutsätter torde bli i hög grad illusorisk. I enlighet med det anförda har jag för min del ansett att andra stycket i 26 kap. 16 § i förslaget till lag om ändring i strafflagen bör utgå. av herr

Lundström:

Även om dödsstraffets värde ur preventiv synpunkt kan starkt betvivlas, torde detta straff icke kunna uteslutas från straffskalan under krig. Det bör emellertid krävas att straffet uttryckligen reserveras för allenast tid, då riket ä r i krig. Någon väsentlig försvagning av de vanliga straffens verkan torde ännu icke ha inträtt vid den tidpunkt av »krigsfara», då dödsstraffet enligt utredningen förutsattes ha berättigande. Fastmer torde få anses att de straff, som under normala förhållanden gälla även för de allra grövsta brotten, också äro tillräckliga under den relativt korta tidrymd före ett krigsutbrott, då Konungen enligt utredningsförslaget skulle kunna förordna om dödsstraffets tillämpning. Att i lagen införa en beredskapsbestämmelse, som ger Konungen rätt att under vissa förutsättningar utfärda sådant förordnande även innan krigstillstånd inträtt, förefaller mig därför helt överflödigt. Mot den föreslagna bestämmelsen om medverkan av riksdagen vid Konungens förordnande om dödsstraffets tillämpning under krigsfara kan därjämte den invändningen göras, att riksdagens ståndpunktstagande kan komma att anknyta till en nyss avkunnad dödsdom. Berättigade invändningar synas mig böra riktas mot ett sådant arrangemang. Med hänsyn till den tolkning av begreppet krig, som gjorts i motiveringen till 27: 16 i förslaget till lag om ändring i strafflagen, böra icke föreligga några nämnvärda svårigheter att avgöra när dödsstraffet skall anses tilllämpligt. För att emellertid tillgodose kravet på enhetlig rättstillämpning och därjämte önskemålet att allmänheten skall äga klar kännedom om, n ä r ett brott kan föranleda dödsstraff, torde böra åt Konungen överlåtas att förordna om ikraftträdandet av lagen om dödsstraff, sedan krigstillstånd inträtt. På bl. a. dessa grunder har jag ansett, att i förslaget till lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig 2 § och däremot svarande stadgande i 3 § böra utgå och ersättas med bestämmelser av den innebörd som ovan anförts.

241 Bilaga

A.

Utdrag av det genom Kungl. Maj:ts beslut den 10 maj 1946 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i strafflagen, grundat å straffrättskommitténs den 30 november 1944 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69). Förslag till

LAG om ändring i strafflagen. Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 20 och 21 §§, 7 kap., 14 kap. 19, 20 och 20 a §§, 16 kap. 1—6 och 14 §§, 18 kap. 14—16 §§ samt 20 kap. 11 § strafflagen skola upphöra att gälla, dels att 1 kap. 1 och 3 §§, överskriften till 2 kap., 2 kap. 8 och 15—18 §§, 3 kap., 4 kap. 2, 6, 7 och 14 §§, 5 kap. 13 och 15 §§. 6 kap. 3 och 5 §§, 8—13 kap., 14 kap. 2, 7, 10, 18, 38 och 45 §§, överskriften till 15 kap., 15 kap. 25 §, överskriften till 16 kap., 19 kap., 20 kap. 3, 8 och 10 §§, 21 kap. 6 och 8 §§, 22 kap. 7 § samt 24 och 25 kap. strafflagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i strafflagen skola införas följande paragrafer, nämligen i 5 kap. en paragraf, betecknad 19 a §, samt i 15 kap. sex paragrafer, betecknade 26—31 §§, av nedan angiven lydelse. 1 KAP. 1 §• Inländsk man åtalas må. Brott anses begånget där den brottsliga handlingen företogs eller någon för straffbudets tillämplighet avgörande verkan av handlingen inträffade eller, vid försök, skulle hava inträffat. 3 §. Ej må någon utan Konungens förordnande åtalas för brott, för vilket han utom riket undergått straff eller skyddsåtgärd. Där till frihetsstraff på viss tid eller böter dömes, äge domstolen förordna om avräkning för straff eller skyddsåtgärd, som han undergått, efter ty prövas skäligt. 2 KAP. O m straff, som e f t e r d e n n a l a g å d ö m a s m å ; s å o c k o m f ö r v e r k a n d e .

15 §. Särskilda straff för dem som innehava ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, äro: 1) Avsättning. 2) Suspension. 16—462397

242 Bilagor Suspension innebär mistning av befattning för viss tid, ej under en månad eller över ett år, och medför under denna tid förlust av de rättigheter och förmåner som följa med befattningen. Suspension må ej verkställas medan den dömde undergår frihetsstraff. 16 §. Muta så ock för främjande av brott avsett förlag eller vederlag och annat dylikt, som lämnats eller mottagits då det i denna lag är särskilt belagt med straff, skall förklaras förverkat till kronan; utgjordes egendomen av annat än penningar och finnes den ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat. Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat här avsedd egendom eller särskild rätt därtill. Har någon eljest av gärning, som i denna lag är belagd med straff, haft vinning, som ej motsvaras av skada för enskild, må han efter ty prövas skäligt förpliktas att utgiva däremot svarande belopp till kronan. 17 §• Vad som använts såsom hjälpmedel vid gärning, som i denna lag är belagd med straff, eller frambragts genom sådan gärning må, såvitt ägaren eller någon som han satt i sitt ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill, förklaras helt eller delvis förverkat till kronan, om det är påkallat till förebyggande av brott eller om eljest särskilda skäl föreligga och det ej är uppenbart obilligt; finnes egendomen ej i behåll, må i stället värdet förklaras förverkat. Samma lag vare om hjälpmedel, varmed någon tagit befattning som innebär i denna lag straffbelagd förberedelse till brott. Vad nu sagts gälle dock ej mot den som i god tro förvärvat egendomen eller särskild rätt därtill. Ändå att fall, varom i första stycket sägs, ej är för handen, må dyrk, falskt mynt eller annat föremål, som på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, förklaras förverkat. I stället för förverkande äge rätten föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk. 18 §. Är straff förfallet, må talan angående påföljd som avses i 16 eller 17 § av åklagare väckas allenast om landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner det vara ur allmän synpunkt påkallat. 3 KAP. O m försök, f ö r b e r e d e l s e och m e d v e r k a n t i l l b r o t t . 1 §• Har någon påbörjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till fullbordan, skall han i de fall lagen utsätter straffas för försök till brottet, såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Straffet sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen, dock att till straffarbete på livstid må dömas i de fall som i lagen särskilt utsättas och att lägre straff än straffarbete ej må ådömas, där minsta straff för det fullbordade brottet är straffarbete i två år eller däröver. 2 §• Den som, med uppsåt att själv utföra eller eljest främja straffbelagd gärning, lämnar eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för brottet

243 Bilagor eller ock anskaffar, förfärdigar, lämnar, mottager, förvarar, fortskaffar eller tager annan dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel, skall i de fall lagen utsätter straffas för förberedelse till brottet, där han ej förskyllt straff för medverkan till fullbordat brott eller försök. I vissa fall som särskilt angivas straffas ock stämpling som förberedelse. Med stämpling förstås, att någon söker anstifta annan, i samråd med annan beslutar eller ock åtager eller erbjuder sig att utföra gärningen. Straffet sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen och må ej sättas högre än till straffarbete i två år, med mindre å det fullbordade brottet kunnat följa straffarbete i åtta år eller däröver. 3 §• Straff för försök eller förberedelse till visst brott skall ej ådömas den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett att brottet ej fullbordats. Den som tagit olovlig befattning med hjälpmedel må ej dömas till straff för förberedelse, om han frivilligt förebyggt den brottsliga användningen av hjälpmedlet. Ej heller må straff för förberedelse ådömas, om faran för brott var ringa. Vad nu sagts skall ej gälla, där annat följer av vad för särskilda fall är stadgat. 4 §• Straff som är stadgat för viss gärning skall, där ej annat följer av vad nedan sägs eller för särskilda fall är föreskrivet, tillämpas ej blott å den som utfört gärningen utan jämväl å annan som främjat denna med råd eller dåd. Den som ej är att anse såsom gärningsman dömes, om han förmått annari till utförandet, för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp därtill. Envar medverkande bedömes efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Straff som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställning skall ock drabba den som jämte honom medverkat till gärningen. 5 §. Har någon förmåtts att medverka genom tvång, svek eller missbruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller ock medverkat allenast i mindre man, må hans straff nedsättas, under vad eljest bort följa å gärningen; i ringa fall skall ej till straff dömas. Samma lag vare, då fråga är att straff som är stadgat for någon i särskild ställning skall tillämpas å annan medverkande. 6 §• Underlåter någon att i tid anmäla eller eljest avslöja straffbelagd gärning som är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, skall han i de fall lagen utsätter straffas för underlåtenhet att avslöja brottet enligt vad som är stadgat för den som allenast i mindre mån medverkat till sådan gärning, och må ej i något fall dömas till högre straff än straffarbete i två år. Underlåta, i annat fall än första stycket avser, föräldrar eller andra uppfostrare eller förmyndare att från straffbelagd gärning hindra den som står under deras vård eller lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva eller deras närmaste och utan anmälan till myndighet, dömes för underlåten tillsyn enligt vad i första stycket är stadgat, dock må straffet ej sättas högre än till fängelse. Ej må till straff (ör underlåtenhet att avslöja brott eller för underlåten tillsyn dömas, med mindre den gärning som var å färde så fortskridit att straff kan fölia därå.

244 Bilagor 4 KAP. 2 §• Gemensamt straff bestämmes med tillämpning av de för brotten i lag stadgade straffsatserna; dock må straffet i den svåraste tillämpliga straff arten höjas intill vad som svarar mot de för brotten utsatta högsta straffen sammanlagda med varandra. Är det svåraste av de högsta straffen fängelse eller straffarbete på viss tid, må det straffet ej överskridas med mer än två år. Böter såsom gemensamt straff må ej överstiga etthundraåttio dagsböter eller femhundra kronor; dagsböter ådömas, om sådant straff är stadgat för något av brotten. Ej må gemensamt straff understiga det svåraste av de lägsta straffen. 6 §• Vid tillämpning räknas lika. Vid beräkning av högsta gemensamma straff för brott, vara kan följa fängelse eller straffarbete, samt brott, som ej är belagt med svårare straff än böter, skall bötesstraff anses motsvara det fängelse som skolat följa vid böternas förvandling. Vid beräkning av högsta och lägsta gemensamma straff i dagsböter, där något av brotten är belagt med böter omedelbart i penningar, skall varje påbörjat bötesbelopp av fem kronor anses lika med en dagsbot. Uppkommer vid — — — dagatal förfaller. 7 §•

Vad i 1—4 §§ är t stadgat om gemensamt straff skall i tillämpliga delar gälla, där någon för flera brott förskyller avsättning eller suspension från samma befattning. Suspension såsom gemensamt straff må bestämmas högst till ett år. Har någon för skilda brott förskylt avsättning eller suspension och allmänt straff, varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25 kap. 1—4 §§ dömas till böter, där den brottslige för annat brott förskyllt avsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest. 14 §. Begår någon, efter det han genom laga kraftvunnet utslag blivit dömd för brott som i 12, 20, 21, 22 eller 23 kap. sägs, sådant i dessa kapitel avsett brott, vid vilket särskilt stadgande finnes för det fall att brottet är grovt eller att brottet är ringa, skall straffet för återfall, som ej tillhör högsta svårhetsgraden av brottet, bestämmas enligt stadgandet för närmast högre svårhetsgrad, där ej med hänsyn till brottens beskaffenhet, den tid som mellan dem förflutit eller eljest särskilda skäl äro mot straffhöjningen. Ej mä dom å lägre bötesstraff än sextio dagsböter tillräknas någon till sådan straffhöjning. Utländsk straffdom mä tillmätas samma verkan som svensk.

5 KAP. 15 §. För brott som i 25 kap. 1—5 §§ sägs vare straffet förfallet, om åtgärd för brottets beivrande ej blivit vidtagen inom fem är och brottet icke är belagt med svårare allmänt straff än straffarbete i två år.

245 Bilagor 8 KAP. Om brott mot rikets säkerhet. 1 §• Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes för högförräderi till straffarbete pä livstid. Var faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas. Där någon, med uppsåt att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller hindras, företager handling som innebär fara därför, straffes ock för högförräderi som i första stycket sägs. 2 §• Den som, då riket är i krig, hindrar, missleder eller förråder rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt eller del därav, förleder därtill hörande krigsfolk till modlöshet eller myteri, fördärvar eller förråder försvarsverk, fabrik, bro, fartyg eller annat som har avsevärd betydelse för försvaret, genom osann framställning sprider sådan misströstan bland allmänheten att försvaret kan avsevärt försvåras, begår annan dylik förrädisk gärning som är till avsevärt men för försvaret eller ock ät främmande makt till men för riket anskaffar krigsfolk, förnödenheter eller understöd, dömes för krigsförräderi till straffarbete på livstid; var faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas. Samma lag vare, där svensk medborgare, dä riket är i krig, bär vapen mot riket eller annorledes gör tjänst ät fienden i verksamhet eller uppgift av avsevärd betydelse för fiendens krigföring. 3 §• Förövas gärning som i 2 § sägs av oaktsamhet, dömes till fängelse eller, om brottet är grovt, till straffarbete i högst fyra är. 4 §. Där den, som fått i uppdrag att för riket förhandla med främmande makt eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främmande makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest sin förtroendeställning och därigenom orsakar riket avsevärt men, dömes för trolös diplomati till straffarbete på livstid eller från och med två till och med tio år. 5 §• Svensk medborgare som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyndigat låter bruka sig såsom ombud för främmande makt i diplomatisk angelägenhet som rör riket, så ock envar som i föregiven egenskap av behörigt ombud inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med någon som företräder främmande makts intresse, dömes för egenmäktig diplomati till fängelse eller straffarbete i högst tvä år. Var riket i krig, skall till straffarbete i högst fyra år dömas. Innebar brottet fara för rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga förhällande till främmande makt, dömes till straffarbete från och med ett till och med sex år eller, om riket var i krig, från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

246 Bilagor 6 §•

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, obehörigen anskaffar, vidarebefordrar eller eljest för annan röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, import, export eller annat, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för försvaret eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest för rikets säkerhet, dömes, evad uppgiften är riktig eller ej, för spioneri till straffarbete i högst sex år eller, om brottet är ringa, till fängelse. Samma lag vare, där någon med uppsåt som nu sagts obehörigen framställer eller tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgift. 7 §. Är spioneri med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, dömes för grovt spioneri till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av synnerlig vikt eller om den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom. 8 §• Förövas, beträffande uppgift av hemlig natur, gärning som i 6 § sägs utan uppsåt att gå främmande makt tillhanda, dömes för obehörig befattning med hemlig uppgift högst till straffarbete i två år eller, om riket var i krig, högst till straffarbete i fyra år. Röjer någon av grov oaktsamhet uppgift som avses i 6 § och som är av hemlig natur, dömes för vårdslöshet med hemlig uppgift till fängelse eller böter eller, om riket var i krig, högst till straffarbete d två år. 9 §• Den som med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, efter åtagande eller mot ersättning bedriver verksamhet för anskaffande av uppgifter som röra annan främmande makts militära förhållanden och äro av hemlig natur, dömes för militärt spionage mot främmande makt högst till straffarbete i två år. 10 §. Den som offentligen skymfar främmande makt eller dess regering, flagga eller vapen eller annat dess höghetstecken så ock den som med våld, hot därom eller missfirmlig gärning förgriper sig mot främmande makts representant eller gör intrång i lokal som innehaves av främmande makts representation eller gör skada därå eller å egendom som där finnes, dömes för kränkande av främmande makt till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år eller, om brottet är ringa, till böter. 11 §• Värvar någon utan Konungens tillstånd här i riket folk till främmande krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst eller förmår folk att olovligen begiva sig ur riket för att taga sådan tjänst, dömes för olovlig värvning till fängelse eller böter eller, om riket var i krig, till straffarbete i högst två år.

247 Bilagor 12 §. Den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse mottager penningar eller annat understöd för att genom utgivande eller spridande av skrifter eller annorledes påverka den allmänna meningen om statsskicket eller om åtgärder i rikets inre eller yttre styrelse, dömes för tagande av utländskt understöd till fängelse eller straffarbete i högst två år. 13 §. Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 4, 6 eller 7 § eller 8 § första stycket sägs, så ock underlåtenhet att avslöja brott som avses i 1, 2, 4, 6 eller 7 § straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete på livstid, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet. Såsom förberedelse till brott som avses i 1, 2, 4, 6 eller 7 § anses ock stämpling. 14 §. Där någon, som med hänsyn till vad honom är veterligt, meddelad varning eller eljest bort inse att brott som i 1, 4, 6 eller 7 § sägs är å färde, medverkar till gärningen, straffes med fängelse eller böter eller, om riket var i krig, högst med straffarbete i två år. Samma lag vare, där någon, som bort inse att brott mot 1, 2, 4, 6 eller 7 § är å färde, underlåter att avslöja vad som är honom kunnigt, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste. 15 §. Allmän åklagare må ej utan Konungens lov väcka åtal för brott som avses i 9—11 §§. 16 §. Där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konungen förordna, att vad i detta kapitel stadgas för det fall att riket är i krig skall äga tillämpning jämväl då brott förövas under annan tid. 9 KAP. Om högmålsbrott. 1 §• Där någon, med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av Konungen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas eller hindras, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes, där det ej är högförräderi, för uppror till straffarbete på livstid. Var faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas. 2 §• Förövar någon misshandel å Konungens person eller å regent som är satt i Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet, dömes för majestätsbrott till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år. Sker sådant brott mot annan medlem av konungahuset, dömes till straffarbete i högst sex år. Är brottet grovt, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid dömas. Berövar man någon av de nämnda livet, dömes till straffarbete på livstid.

248 Bilagor 3 §. Talar eller skriver någon smädligen eller förgriper sig eljest med missfirmlig gärning mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, dömes till fängelse eller böter. 4 §• Skymfar någon offentligen riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe, Konungens statsråd eller riksdagen, dess avdelning eller utskott, dömes till fängelse eller böter. 5 §• Den som offentligen skymfar Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets höghetstecken, dömes för skymfande av rikssymbol till böter eller fängelse. 6 §• Där någon, med uppsåt att brott skall förövas mot allmän säkerhet eller medborgerlig frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller det samlat eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning eller övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot laglig ordning till straffarbete från och med sex till och med tio år. 7 §. Den som bildar eller deltager i sammanslutning, som måste anses vara avsedd att utgöra ett sådant maktmedel som militär trupp eller polisstyrka och som icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten, eller ock for sådan sammanslutning tager befattning med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning, upplåter lokal eller mark för sammanslutningens verksamhet eller understödjer sammanslutningen med penningar eller på annat sätt, straffes för olovlig kärverksamhet högst med straffarbete i två år. 8 §• Där någon genom stympning eller annorledes gör sig oduglig, för längre eller kortare tid, till tjänstgöring, som han skolat fullgöra vid krigsmakten eller eljest för rikets försvar eller ock genom att föregiva sjukdom eller medelst annat vilseledande undandrager sig sådan tjänstgöringsskyldighet, dömes för svikande av försvarsplikt högst till straffarbete i tvä år eller, om riket var i krig, högst till straffarbete i fyra år. 9 §• Försök till brott som i 1, 2, 6 eller 8 § sägs, så ock förberedelse till brott som i 1, 2 eller 6 § sägs eller underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 k a p . stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete på livstid, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet. Såsom förberedelse anses ock stämpling. 10 §. Allmän åklagare må icke utan Konungens lov åtala brott som i 2 § sägs, med mindre någon genom brottet ljutit döden, eller brott som avses i 3 §, ej heller försök eller förberedelse till brott mot 2 § eller underlåtenhet att avslöja sådant brott.

249 Bilagor 10 KAP. Om brott m o t allmän verksamhet. 1 §• Förgriper sig någon med våld eller hot därom å innehavare av ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, dä denne är i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hamnas därför dömes för våld eller hot mot tjänsteman till straffarbete i högst fyra ar eller fängelse; är brottet ringa, vare straffet böter. Samma lag vare, dar någon sålunda förgriper sig mot den som innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar var förenat, för vad denne däri gjort eller låtit. Vad nu sagts om befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, skall ock galla befattning, vars innehavare enligt Konungens förordnande skall åtnjuta samma skydd. 2

• •

Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindra någon, som åtnjuter skydd enligt nämnda paragraf, i utövningen av hans befattning eller hamnas därför otillbörligen företager gärning, som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar därmed, dömes för förgripelse mot tjänsteman till fängelse eller böter. Är brottet grovt, skall till straffarbete i högst fyra år eller fängelse dömas. 3 §• Vad i 1 och 2 §§ stadgas skall ock gälla, om någon på sätt som i nämnda paragrafer sägs förgriper sig mot den som är eller varit kallad att biträda dar avsedd befattningshavare vid förrättning. 4 §• Den som, utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt, genom att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen av befattning som avses i 1 §, dömes för våldsamt motstånd till fängelse eller böter. 5 §• Den som offentligen skymfar myndighet eller annat ° ^ n s o « ^ r besluta i allmänna angelägenheter, dömes för skymfande av myndighet till böter eller Förgriper man sig, i annat fall än första stycket avser, med smädelse eller annan missfirmlig gärning mot någon, som åtnjuter skydd enligt 1 §, och sker det i eller för hans befattning, straffes för missfirmelse av tjänsteman såsom i första stycket sägs. 6 §• Där någon lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat, straffes for bestickning högst med straffarbete i två år. 9 §• Den som med våld eller hot därom angriper någon för det han hos domstol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör hos myndighet avgivit utsaga eller för att hindra honom i sådan sak, stråt-

250 Bilagor fes för övergrepp i rättssak högst med straffarbete i två år. Samma lag vare om den som med annan åtgärd, som medför lidande, skada eller eljest olägenhet, eller med hot därom angriper någon för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgivit utsaga vid förhör hos myndighet eller för att hindra honom i sådan sak. 10 §. Där någon döljer den som förövat straffbelagd gärning, hjälper honom att undkomma, undanröjer bevis om gärningen eller på annat dylikt sätt motverkar hans befordran till straff, skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd, dömes för skyddande av brottsling högst till straffarbete i två år. Insåg han icke men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig, straffes med böter. Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den som i första svågerlag är lika nära förenad med den brottslige, adoptivföräldrar eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må ej fällas till straff efter denna paragraf. 11 §• Tager man lös den som är anhållen eller häktad, fånge eller annan som ej äger vistas på fri fot, eller främjar annorledes hans flykt, dömes för främjande av flykt till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år. Är gärningen att anse som ringa, såsom med hänsyn till att rymligen ej var skyldig till brott, hans brottslighet ej av allvarlig beskaffenhet eller hjälpåtgärden av mindre farlig art, vare straffet böter eller fängelse. Försök straffes efter ty i 3 kap. stadgas. 13 §. Där någon obehörigen utövar vad som hör till befattning varmed ämbetsansvar är förenat, dömes för obehörig tjänsteutövning till fängelse eller böter. Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig vinning eller eljest att anse som grovt, skall till straffarbete i högst fyra år eller fängelse dömas. 14 §. Den som, utan att fall är för handen som i 13 § sägs, obehörigen giver sig ut för att dnnehava där avsedd befattning, dömes för föregivande av allmän ställning till böter eller fängelse. Samma lag vare, där någon obehörigen bär uniform eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra krigsmakten eller annan kår i det allmännas tjänst eller kår, vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft. Den som obehörigen giver sig ut för advokat, straffes med böter. 11 KAP. Om brott mot allmän ordning. 1 §• Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att, med förenat våld,^ sätta sig upp mot myndighet eller eljest framtvinga eller hindra viss åtgärd och åtlyder folket ej myndighets befallning att skingra sig, straffes för upplopp, anstiftare och anförare med straffarbete i högst fyra år och annan deltagare i folksamlingens förehavande högst med straffarbete i två år. Skingrar sig folkmängden på myndighets befallning, straffes anstiftare och anförare högst med straffarbete i två år.

251 Bilagor 2 §. Har folksamling, med uppsåt som i 1 § sägs, gått till förenat våld å person eller egendom, dömes, evad myndighet var tillstädes eller ej, för våldsamt upplopp, anstiftare och anförare till straffarbete i högst tio år och annan deltagare i folksamlingens förehavande högst till straffarbete i fyra år. 3 §• Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att efterkomma för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger på område som för sådant ändamål fridlysts eller avspärrats, dömes, där ej upplopp föreligger, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller fängelse. 4 §• Där någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst, annan allmän andaktsövning, begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller ock allmän sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag, dömes för störande av förrättning eller allmän sammankomst till böter eller fängelse. 5 §• Var som muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, svikande av medborgerlig skyldighet eller ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till böter eller fängelse. Sökte han förleda till brott vara straffarbete kan följa, må till straffarbete i högst fyra år dömas. Är den skyldige i följd av uppmaningen förfallen till straff för förberedelse eller medverkan till brott, gälle vad i 4 kap. stadgas. 6 §• Den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående som är ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, folkförsörjningen eller allmän ordning och säkerhet eller att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter, straffes för samhällsfarlig ryktesspridning högst med straffarbete i två år. 7 §• Den som offentligen skymfar sådant som av kyrkan eller erkänt hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse.

trossamfund

8 §•

Där någon obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, dömes för brott mot griftefrid till fängelse eller böter. 9 §• Den som på allmän plats, evad det är utom- eller inomhus, uppträder berusad så att det framgår av hans åtbörder eller orediga tal, dömes för fylleri till böter, högst femhundra kronor.

252 Bilagor 10 §. Var som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, för oljud på allmän plats eller eljest offentligen beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, dömes för förargelseväckande beteende till böter, högst femhundra kronor.

13 KAP. O m m e n e d och f a l s k t å t a l ; s å o c k o m a n n a n o s a n n u t s a g a .

5 §• Väcker någon åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld, dömes för falskt åtal till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där gärningen med hänsyn till omständigheterna är att anse som grov, såsom då åtalet avser svårt brott eller innefattar missbruk av tjänsteställning, skall till straffarbete i högst sex är dömas. I ringa fall vare sraffet fängelse eller böter. 6 §• Den som väcker ätal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes för obefogat åtal till fängelse eller böter. 7 §• Gör någon angivelse till åtal med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld, dömes för falsk angivelse till straffarbete i högst tvä år eller fängelse. I ringa fall vare straffet fängelse eller böter. Den som, i annat fall än första stycket avser, hos åklagare, polismyndighet eller annan myndighet sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet, straffes, där myndigheten har att upptaga anmälan i sådan sak, för falsk tillvitelse såsom i första stycket sägs. Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i första eller andra stycket sägs, dömes till böter eller fängelse. 9 §• Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad i 1—8 §§ sägs, genom osann utsaga, åtal, angivelse, tillvitelse eller bevisförvanskning, varom där förmäles, framkallat fara för att annan skall bliva utan laga skäl dömd eller eljest lida avsevärt förfång, och underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, dömes till böter eller fängelse. 10 §. Var som i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under edlig förpliktelse eller på heder och samvete eller under annan dylik försäkran, lämnar osann uppgift eller förtiger något som han är skyldig uppgiva, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för osann försäkran till fängelse eller böter eller, om brottet är grovt, till straffarbete i högst två år. Förövas gärning varom i första stycket förmäles av grov oaktsamhet, dömes till böter eller fängelse.

253 Bilagor 11 §• Lämnar någon i intyg eller annan urkund osann uppgift om vem han är eller om annat än egna angelägenheter eller upprättar skriftlig rättshandling för skens skull, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för osant intygande till böter eller fängelse. Är brottet med hänsyn till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eler eljest att anse som grovt, skall till fängelse eller straffarbete i högst två år dömas. Den som åberopar eller eljest begagnar osann urkund som avses ii första stycket, straffes, där åtgärden innebär fara ii bevishänseende, för brukande av osann urkund enligt vad i nämnda stycke sägs.

15 §. Där någon, som ådragit sig ansvar enligt 1—13 §§, innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt rättat felet eller pä annat sätt avvärjt fara för vidare olägenhet, må straffet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen. Var faran ringa och är brottet ej belagt med svårare straff än fängelse, vare fri från straff.

14 KAP. 2 §• Försök eller förberedelse till mord så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må för försök dömas till straffarbete på livstid. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

10 §. Har någon — sex år. Försök eller förberedelse till brott, som nu sagt är, så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse anses ock stämpling. Med svår livsfarlig sjukdom. 38 §. Hava tvenne två år. Förberedelse till brott, som nu sagt är, sä ock underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

19 KAP. O m allmänfarliga brott. 1 §• Anlägger någon brand, som innebär fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom, dömes för mordbrand till straffarbete frän och med två till och med åtta år.

254 Bilagor 2 §. Är mordbrand med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grov, dömes för grov mordbrand till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om branden anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätt kunde sprida sig, eller eljest innebar fara för flera människor eller för egendom av särskild betydenhet. 3 §• Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom, dömes fÖT allmänfarlig ödeläggelse till straffarbete från och med två till och med åtta år eller, om brottet är grovt, till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år. 4 §• Där någon förstör eller skadar egendom som har avsevärd betydelse för rikets försvar, folkförsörjning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet d riket eller genom annan åtgärd, som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill, allvarligt hindrar eller stör användningen av sådan egendom, dömes för sabotage till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Samma lag vare, där någon eljest, genom skadegörelse eller annan åtgärd som nyss sagts, allvarligt hindrar eller stör den allmänna samfärdseln eller användningen av telegraf, telefon, radio eller dylikt allmänt hjälpmedel eller av anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft. Är brottet grovt, dömes för grovt sabotage till straffarbete från och med två till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om därigenom framkallats fara för rikets säkerhet, för flera männi skoliv eller för egendom av särskild betydenhet. 5 §• Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller annorledes, vållar brand eller ofärd som ii 1, 2 eller 3 § sägs eller framkallar fara därför eller vållar skada eller hinder som i 4 § sägs, dömes för allmänfarlig vårdslöshet till fängelse eller böter. Är brottet grovt, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse.

9 §• Har någon, utan att vara förfallen till straff enligt vad i 1—8 §§ sägs, vid handhavande av eld, sprängämne, gift eller annorledes, framkallat fara för brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller allmän fara som avses i 6 eller 7 §, och underlåter han, efter att hava kommit till insikt därom, att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, dömes till fängelse eller böter. 10 §. ^ Försök eller förberedelse till brott som i 1, 2, 3, 4, 6 eller 7 § sägs så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott straffes efter ty i 3 kap. stadgas. Såsom förberedelse anses ock stämpling.

255 Bilagor 11 §• Där någon, som ådragit sig ansvar enligt 1, 2, 3, 5, 6, 7 eller 8 § för det han framkallat fara, frivilligt avvärjt denna innan avsevärd olägenhet uppkommit, må straffet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen, dock må ej till lägre straff än straffarbete dömas, om minsta straff för brottet eljest är straffarbete i två år eller däröver. Var faran ringa och är brottet ej belagt med svårare straff än fängelse, vare fri från straff. 20 KAP.

10 §. Försök eller förberedelse till brott som i 1, 4, 5 eller 9 § sägs så ock underlåtenhet att avslöja brott som i 5 § sägs straffes efter ty ii 3 kap. stadgas. Samma lag vare beträffande försök till sådant tillgrepp av fortskaffningsmedel, som är strafffbart enligt 6 §. Såsom förberedelse till rån anses ock stämpling. Gör vid — livstid dömas.

24 KAP. O m s k a d e g ö r e l s e ; så o c k o m olovligt t a g a n d e av v ä g . 1 §• Var som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annans rätt därtill, dömes för skadegörelse till fängelse eller böter. 2 §• Är skadegörelse med hänsyn till skadans obetydlighet och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för åverkan dömas till böter. Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till bruk, dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är att anse som ringa. 3 §• Är skadegörelse med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grov, skall för grov skadegörelse dömas till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om av gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller om den förövats på sak som har stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om skadan eljest är synnerligen kännbar.

25 KAP. Om ämbetsbrott. 1 §• Missbrukar ämbetsman, genom handling eller underlåtenhet, sin ställning till förfång för det allmänna eller någon enskild, dömes, där ej gärningen utgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänste-

256 Bilagor missbruk till avsättning eller suspension från tjänsten; om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse eller till straffarbete i högst två år. I ringa fall vare straffet allenast böter. Är tjänstemissbruk med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, dömes för grovt tjänstemissbruk till avsättning och straffarbete i högst sex år. 2 §• Där ämbetsman mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, dömes för tagande av muta såsom i 1 § stadgas. Samma lag vare, där han begått sådan gärning innan han erhöll befattningen. Begår den som varit ämbetsman gärning, varom i första stycket sägs, dömes till allmänt straff som i 1 § stadgas. 3 §• Yppar ämbetsman vad han är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han olovligen sådan hemlighet, dömes, där ej gärningen eljest är särskilt belagd med straff, för brott mot tystnadsplikt till suspension eller avsättning; om skäl äro därtill, skall han tillika dömas till fängelse. I ringa fall vaTe straffet allenast böter. Begår den som varit ämbetsman sådan gärning, dömes till allmänt straff som i första stycket sägs. 4 §• Åsidosätter ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet, dömes, där ej gärningen utgör tjänstemissbruk eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till böter eller suspension. Är felet grovt, vare straffet avsättning eller suspension; om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse. 5 §• Finnes ämbetsman hava genom brott, varom annorstädes än i detta kapitel förmäles, åsidosatt sin tjänsteplikt, mä fängelse intill två år ådömas, ändå att så högt straff eljest ej kunnat följa å brottet. 6 §• Har den som enligt bestämmelserna i 1—4 §§ förskyllt avsättning eller suspension frän tjänsten i dennas ställe erhållit befattning med likartade arbetsuppgifter, skall dömas till avsättning eller suspension från den befattningen. Innehar han annan med ämbetsansvar förenad befattning, varde ock avsatt därifrån, om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehava befattningen; har han eljest i avsevärd mån skadat det anseende innehavaren av den befattningen bör äga, dömes till suspension därifrån. Innehar den som förskyllt avsättning eller suspension ej befattning från vilken han bort skiljas, skall hänsyn därtill tagas vid prövning av frågan, huruvida och till vilket mått annat straff som kan följa å brottet må ådömas. Har den brottslige förskyllt avsättning, skall det utsättas i domen. 7 §• Där ämbetsman pä grund av brott för vilket han ej förskyllt ämbetsstraff enligt vad förut i detta kapitel sägs, dömes till straffarbete, varde ock avsatt; om särskilda skäl föranleda därtill, må han dock bibehållas i tjänsten, och kan i sådant fall dömas till suspension. Förskyller han fängelse eller böter, skall dömas till avsätt-

257 Bilagor ning, om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehava tjänsten, eller till suspension om han eljest i avsevärd mån skadat det anseende som innehavaren av befattningen bör äga. Då avsättning eller suspension ådömes jämlikt första stycket, skall den förlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annat straff för brottet, och må böter som eljest skolat följa å brottet bortfalla. 8 §• . Har förvaltningsmyndighet ålagt ämbetsman bestraffning, har domstol att taga hänsyn därtill vid bestämmande av straff för samma brott, och må böter eller suspension, som eljest skolat följa å brottet, bortfalla. Verkställighet av förvaltningsmyndighetens beslut må ej ske efter det domstols dom i målet vunnit laga kraft. 9 §• Har ämbetsman utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från tjänstgöring och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas, dömes, där han ej kommer innan tre månader förflutit från det kallelse som domstolen utfärdat å honom ågått i allmänna tidningarna, till avsättning från tjänsten. 10 §. Har någon medverkat till gärning, varom i 1, 2 eller 3 § förmäles, utan att därigenom åsidosätta tjänsteplikt, dömes till allmänt straff som där sägs efter ty i 3 kap. stadgas. Är han själv ämbetsman, skall därjämte vad i 7 § sägs äga tilllämpning. För medverkan till gärning varom i 4 § sägs må allenast den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt dömas. U §• Med ämbetsman förstås i denna lag domare, annan statens befattningshavare som endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från sin tjänst samt den som har förtroendesyssla, från vilken Konungen må entlediga honom. Vad som sägs om ämbetsmän gälle ock om dem, som äro satta att förvalta städers, meniigheters eller allmänna av Konungen stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om de tjänstemän som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna lyda och om andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende. Den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling eller sitter i jury vid domstol eller i taxerings- eller prövniingsnämnd skall ock vara underkastad ämbetsansvar efter 2, 3 och 5—7 §§; dock må suspension ej ådömas. Åsidosätter den som är anställd vid inrättning för allmän samfärdsel, som är stadfästad av Konungen, vad honom åligger till förekommande av olyckshändelse, gälle vad i 5 och 7 §§ stadgas. 12 §. Brott som avses i 5 § hör, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, under allmänt åtal. Vad nu sagts innebär dock ej ändring i bestämmelse om inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt med avseende å sådan gärning som i 3 § sägs och som är särskilt belagd med straff. 17—462397

258 Bilagor 13 §. Har den som blivit dömd till straff dessförinnan blivit förordnad eller vald till befattning utan att frågan om avsättning eller suspension därifrån jämlikt 6 eller 7 § prövats i domen, må särskild talan om avsättning eller suspension från befattningen föras, såframt den väckes inom två år från det domen vann laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1949; och skall med avseende därå iakttagas följande. 3. I stället för vad 10 kap. strafflagen innehållit med avseende å upprors och upplopps stillande samt församlingsfrihet stadgas som följer: a) Till upplopps stillande må krigsmanskap användas; dock äge det ej å deltagare i upplopp bruka vapen förr än på stället varande civilmyndighet högt och tydligt befallt dem att genast åtskiljas, vid äventyr att vapenmakt eljest användes, övergår deltagare i upplopp så hastigt till våld, att civilmyndigheten ej kan så förfara som nu är sagt; då äge myndigheten förordna, att upploppet genast skall stillas med vapenmakt. Ej må dock ii något fall vapen längre brukas, än civilmyndighet finner sådant, för upploppets stillande, vara nödigt. Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande, landsfogde samt polischefen i orten eller den som är satt i sådan ämbets- eller tjänstemans ställe. Är ej civilmyndighet tillstädes och kan ej dess ankomst avbidas, äge på stället varande högste militärbefälhavare så förfara, som för civilmyndigheten är stadgat. b) Sammankommer menighet å landet eller i stad till överläggning om allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende, må tillträde till sammankomsten ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten av myndigheten upplösas, såframt därvid ej företages något, som är stridande emot lag eller eljest stör allmän ordning.

259 Bilaga

B.

Statistiska uppgifter för åren 1937 och 1942 rörande tilllämpningen av SLK i första instans. Uppgifterna avse i allmänhet straff som ådömts under nämnda år. Beträffande sträng arrest, skärpt arrest och vaktarrest avse de dock straff som börjat avtjänas sagda år. Då straff av sistnämnda slag i regel verkställas omedelbart efter det de ådömts, är skiljaktigheten av ringa praktisk betydelse.

Tillämpningen av olika lagrum. F ingelse och straffarbete Lagrum i SLK

L937

Disciplinstraff

samt- därav kon- samt- därav kon- 1937 kurrens 1 liga kurrens 1 liga 5 kap. 49 § 1 49, 51 §§ (Rymning 49, 53 §§ }från mobilise49, 53, 51 §§ rad avdelning) 49, 53, 57 §§)

— — —

50 § 1 50, 51 §§ ((Rymning i 50, 53 §§ andra fall) 50, 53, 51 §§)

23 5 11 2

— —

•

Böter

— — — •

—

—

46 10 512 17 1

28 4 263 8 1

— — — —

—

142 22 407 2

23 1 97

11 3 4

—

•

—

—

•

— .—. — —

— — — — —

—

—

—

— •

• — •

—

713 2

—

— — —

—

•

—

— — —

•

— —

•

—

•

—

— — .— — — —

52 § (Olovligt undanhål-

54 §

]

55,52 §§l (Utevaro i andra 58 § ifall, simulation 59 § | m . m.)

60 §

J

6 kap. 71 § (Uppvigling) 72 § (Spridande av indra-

• — •

73 § (Olovlig samman•

—

885 6 855

—

—

—

—

— —

43 1 1 24 1

—

—

—

—

—

—

—

1 8

—

1 6

—

4 1 1

7 kap. 76 § 1 12 5 216 103 42 246 77 § 1 st. (Ohörsamhet 1 1 74 71 27 182 77 § 2 st. mot över2 2 37 36 54 525 78 § ordnad eller 2 1 .—. — — — 79 § vakt) 2 2 40 40 128 617 88 § 6 6 42 41 10 115 1 Med »konkurrens» avses fall då även annat eller andra lagrum tillämpats.

— — — — —

— — — — — —

—

—

—

—

—

•

• — •

— — — — — —

— — — — — —

260 Bilaaror Fängelse och straffarbete

samt- därav kon- samt- därav kon kurrens 1 liga kurrens 1 liga

81 § (Våld och för82 »Q 581 on SR olampningar § § no'oi'^ W överord83,82 nade, vakter 84 § m. fl. 86 § 87 § 90 § 91 § 93 § 93, 90 §§ 93, 91 §§ 94 §

(Våld och förolämpn i n g a r mot underordnade m. fl.

95 §UFörargelseväckande 96 §/beteende, fylleri m. m.)

47 26 134

3 1 10

4 6

4 5

1 283

1 282

12 3 79 99 227 105 80 14 185

12 2 76 92 112 40 37 13 144

3 10 1 14

12 9

123 § 1 124 § I (övergivande av 125, 123 §§(post m. m.) 125,124 §§J

5 27 9 22

2 1

15 21 413 1 1 4

44 18 125

9 kap. 110 §\(Falsk angivelse 111 §/m. m.) 113 § (Tvingande till sammanskott m. m.) . . . 115 § (Förskingring i tjänsten; lagrummets lydelse före den 1 jan. 1943) 116 § (Osannfärdig rapport) 120 § (Lössläppande av fånge) 122 § (Egenmäktigt taganav befäl) 127 § (Brott mot 8 kap. SL) 128 § ((Underlåtenhet 128, 79 §§ att fullgöra ympjningsplikt)

16 34 1 22 2 91 405

1 6 861 54 4 295 80

6 12

176 320 2

Summa

3 312

Avgår dubbelräknade

71 104

71 47

1 414 1 898

129 §1 130§>(Tjänstefel) 132 §j

8 kap. 99 100. 101' (Förmögenhetsbrott; 102' lagrummens lydelse 104 105 före den 1 jan. 1943) 106 107 108

Böter

1937 Lagrum i SLK

Disciplinstraff

159 308 2

65 503 15 103 25 726 1

366 7 201 6

063 25 689 440 3 807 414 1034 034 I| 2 623 21 882| 448

Summa Med »konkurrens» avses fall då även a n n a t eller andra lagrum tillämpats.

55 1 54

388 6 382

261 Bilajror Tillämpningen av vissa lagrum å krigsmän av olika personalkategorier. Fängelse och straffarbete Lagrum i SLK; olika personalkategorier

1937 Disc plin-

samt- därav kon- samt- därav konliga kurrens 1 1937 kurrens 1 liga 52 § Officerare

1 Fast anställt underbefäl . . Fast anställda meniga . . . . Värnpliktigt manskap . . . . Annat manskap

5 6

5 6

Summa

96 § Officerare Underofficerare Fast anställt underbefäl. . . Fast anställda meniga . . . . Värnpliktigt manskap . . . . Annat manskap Summa 130 § Officerare Underofficerare Fast anställt underbefäl . . Fast anställda meniga . . . . Värnpliktigt manskap . . . . Annat manskap 1

1 11 15 198 3 228

7 7 14 251 3

1 10 13 192 3

10 5 81 294 495 885

35 80 613 413 5 597 117 6 855

—

10 15 47 61 272

84 172 653 288 5 584 80

2 12

2 12

7 7 14 252 3

6 861

1 3 8

4 3 12 24 275 2

3 3 11 23 266 2

57 48 132 181 308

431 342 1 023 588 4 612 205

1 3 9

Böter

snaii

1942 Summa 13 12 320 308 | 726 7 20l| Med »konkurrens» avses fa 11 då ä^/en annat e llcr an dra lagrum tilläm aats.

—

—

—

— 5 6

—

Fängelse. 1 mån.

Brott mot 5 kap. SLK" 6 7 8

» » »

» » »

»

» Summa

17f—462397

över 1—2 mån.

Över 2—3 mån.

8 5 1

233 64 162

13 5 3

152 68 71

4 1 1

27 31 20

124 Över 3 mån. 1937

1 1 2 4

Summa

14 9 8

26 12 7

426 172 261

262 Bilagor

Straffarbete. Över 1 år

Över 2—3; Över 3—6 Över 6—12 mån. mån. mån.

2 mån.

Summa

1937 1942 1937 1942 1937 1942 1937 1942 1937 1942 1937 1942 Brott mot 5 kap. SLK 6 7 8

* » »

» » »

»

» Summa

3 31 9

8 100 8 127

1 8

13 190 27

3 47 12

3 2 6

12 12

1 18 2

27 380 68

73 Användningen av olika disciplinstraff.

8 88 22

18 89 93 813 4

183 16 442 49 254 2 227 580 1262 1 512 15 701 440

64 21 5

380 142 20 8 37 1

Krigsmän: 1

—

Arrest utan bevakning

Vaktarrest

Skärpt arrest

Sträng arrest

16 Icke krigsmän:

2 1

Summa

—

17 16

1017 272 745

3 2 412 20 258

4 355

2 126 15 903

över 8 dagar

Summa

590 287 303

Vaktarrest. 1—3 dagar

Krigsmän: officerare fast anställt underbefäl fast anställda meniga värnpliktigt manskap annat manskap . . . .

4—6 dagar

7—8 dagar

1 18

33 97

10 23

55 146

—

26 52

5 4

69 147

16 49

183 442

108 413 182 275 526 1750 64 —

92 762 427 225 672 5 050 — 123

24 385 59 199 158 2 956 73 —

30 667 254 2 227 114 361 580 1 2 6 2 156 5 945 1 512 15 701 440 — 180

1 1 3 — 309 7 370 2 412 20 258

•

Icke krigsmän: ämbets- och tjänste-

— Summa

—

—

835 2 632 1023 6 563

—

245 3 693

263 Bilagor Tjänstgöring vid vaktarrest. 1—3 dagar

Summa

7—8 dagar 1937

över 8 dagar 1937

Summa

858 351 413 351 189 1146 321 628 233 835 2 632 1023

1411 3 358 1 794

658 73 98 2 203 74 832

968 83 138 4 132 88 2 270

6 563

245 3 693

309 7 370 2 412 20 258

1937 Vaktarrest avtjänad med tjänstgöring . . . utan tjänstgöring. . .

4—6 dagar

920 3 895 776 10 839 716 5 524

Arrest utan bevakning. 52 § SLK

90—91 §§ SLK

96 § SLK

100 § SLK 130 § SLK

Övriga §§ i SLK

1937 1942 1937 1942 1937 1942 1937 1942 1937 1942 1937 1942 Krigsmän: 8 underofficerare . . . . fast anställt underbefäl fast anställda meniga värnpliktigt man-

8 3

1 2

17 6

6 3

34 11

1 1

49 16

323 122

19 8

— 1

5 1

31 1

annat manskap . . . .

7 3

5 Icke krigsmän: ämbets- och tjänste1

1 Summa

—

7u

1 2

264 Bilaga

C.

översikt över de stadganden i SLK som föreslås skola upphävas samt deras huvudsakliga motsvarighet i utredningens lagförslag. Då annat ej angives avses förslaget till lag om ändring i strafflagen. SLK 1 2 3 4, 5 6 7 8

Förslaget 26: 21 och 27: 14 26: 21 st. 3 — (se s. 138) 27: 16 och 2 § lagen om dödsstraff 26: 21 och 27: 14 26: 21 — (se s. 170)

27: 14

10, 11 12 13 14 15 16, 17 18 22 23 24 25—27 28—32 33

— (se s. 214) 26: 21 1: 3 a 27: 15 — (se s. 214) 3 och 5 §§ lagen om dödsstraff — (se s. 215) 1 och 4 §§ lagen om disciplinstraff — (se s. 181) 4 och 5 §§ lagen om disciplinstraff — (se s. 181) — (se s. 215) 4 § lagen om dödsstraff, 12 § lagen om disciplinstraff och 4 § promulgationslagen (se ock s. 211 och 216) 7—10 §§ lagen om disciplinstraff (se ock s. 90) 5: io a 5: io 27: 13 13 § lagen om disciplinstraff 26: i i , 12 och 19 — (se s. 216) — (se s. 121) 26: io — (se s. 216) 26: 21 26: 3 — (se s. 216)

34—38 44 45 46 47 48--53 5 4 - -56 57 58 59, 60 61 6 2 - -65 66, 67

SLK 68 69 70 71 72 73, 74 75 76—79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89, 90 91 92 9 3 , 94 95 96 96 a 97 98—101 110—112 113 114, 116, 117 118 119—121 122 123—125 126, 127 128 129—131 132 133 1 3 4 , 134 a 135 1 3 6 , 137 138 1 3 9 , 140 141 142 143 144 145 146 147, 148 149 150 151

Förslaget 26: 10 26: 19 26: i , 2 o c h 7 26: i o 5 § promulgationslagen 27: 7 — (se s. 216) 26: i o c h 2 26: 7 — (se s. 90) 26: 8 o c h 9 — (se s. 89) — (se s. 90) 26: 7—9 — (se s. 90) — (se s. 217) 26: 4 26: 7 26: 8 26: 5 26: 7 o c h 8 — (se s. 217) 26: 9, 14, 15 o c h 16 26: 16 st. 2 26: 21 — (se s. 217) — (se s. 217 o c h 218) 26: 5 — (se s. 218) 26: 5 — (se s. 218) 26: 6 26: 13 — (se %s. 218) — (se s. 237) 26: 17 o c h 18 2 § lagen o m disciplinstraff 1 § lagen o m dödsstraff — (se s. 219) 27: 3 o c h 12 — (se s. 219) 27: 6 27: 9 — (se s. 219) 27: io — (se s. 219) 27: 5 o c h 7 27: 5 27: 4 — (se s. 219) 27: i i (se o c k s. 219) 27: 12 26: 19

266 Bilagor SLK 153—156 157 158 159 160 161 162 163, 164 166—170 173 174 175, 176 177 178—183 205 208 st. 1 210

Förslaget

26: 12 och 19 — (se s. 219) 26: 2 och 3 — (se s. 219) 26: io 26: 2 26: 7 — (se s. 219) — (se s. 220) 27: 8 — (se s. 220) 26: 13 — (se s. 220) 27: i i 15 § lagen om disciplinstraff 10 § lagen om disciplinstraff 14 § lagen om disciplinstraff

Förkortningar. SLK = Strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914. SL = Allmänna strafflagen (i dess nu gällande lydelse). SFS = Svensk författningssamling. SOU = Statens offentliga utredningar. NJA = Nytt juridiskt arkiv, avdelning I. MO = Militieombudsmannens ämbetsberättelse. SÖFM = Sveriges överenskommelser med främmande makter. Med det remitterade förslaget avses det av Kungl. Maj:t den 10 maj 1946 ill lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i strafflagen, se bilaga A.

267 Innehållsförteckning-. Sid.

Skrivelse

till Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Justitiedepartementet

3 Lagförslag. Förslag till lag om ändring i strafflagen lag om disciplinstraff för krigsmän lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m följdförfattningar

5 15 19 20 22

Motir. Inledning Huvuddragen i förslaget Speciell motivering

32 41 58

Förslaget till lag om ändring i strafflagen 1 kap. 3 a § (Brott u t o m riket) 2 kap. 15 a § (Disciplinstraffen) 5 kap. 10 § (Nödvärn) 10 a § (Våldsanvändning vid ohörsamhet) 26 kap. Om brott av krigsmän 1 § (Lydnadsbrott) 2 § (Grovt lydnadsbrott) 3 § (Myteri) 4 § (Ohörsamhet mot vakt) 5 § (Missbruk av förmanskap) 6 § (Obehörig befälsutövning) 7 § (Våld eller hot mot krigsman) 8 § (Missfirmelse av krigsman) 9 § (Oskickligt beteeende) 10 § (Uppvigling) 11 § (Undanhållande) 12 § (Rymning) 13 § (övergivande av post) 14 § (Onykterhet i tjänsten) 15 § (Fylleri) 16 § (Förargelseväckande beteende) 17 § (Tjänstesvek) och 18 § (Tjänstefel) 19 § (Förberedelse och medverkan) 20 § (Tillämpning av disciplinstraff och böter) 21 § (Krigsmän) 22 § (Ämbetsansvar) 23 § (Åtal) 27 kap. Särskilda bestämmelser för krig m. m 1 § (Krigsförräderi) och 2 § (Oaktsam dylik gärning) 3 § (Överlöpande) 4 § (Olovlig förbindelse med fienden) 5 § (Undergrävande av stridsmoralen)

58 58 61 61 64 66 66 73 75 79 81 83 84 90 93 95 98 102 107 110 112 112 115 118 122 123 138 141 141 141 142 142 143

268 Sid.

6 § (Falsk ryktesspridning) 7 § (Olovlig sammankomst) 8 § (Bristande krigsförberedelse) 9 § (Obehörig kapitulation) 10 § (Stridsförsumlighet) 11 § (Folkrättsbrott) 12 § (Försök och förberedelse) 13 § (Misstag beträffande krigsbruk) 14 § (Krigsmän) 15 § (Förbunden stats krigsmakt) 16 § (Beredskapstillstånd) 17 § (Dödsstraff)

144 146 150 152 154 156 165 166 167 171 172 177

Förslaget till lag om disciplinstraff för krigsmän 178 1 § (Disciplinstraffens arter) 178 2 och 3 §§ (Användningen av disciplinstraff) 182 4 § (Arrest) 186 5 § (Verkställighetsföreskrifter beträffande arrest) 190 6 § (Disciplinbot) 193 7 och 8 §§ (Sammanträffande av brott) 195 9 § (Sammanträffande av straff) 197 10 § (Befordran till verkställighet) 198 11 § (Verkan av förtida verkställighet) 199 12 § (Återfall) 201 13 § (Preskription) 201 14 § (Tillrättavisningar) 202 15 § (Användningen av arrest, disciplinbot och tillrättavisningar) . 206 16 § (Tillämpningsföreskrifter) 207 Förslaget till lag om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig 1 § (Användningen av dödsstraff) 2 § (Förordnande vid krigsfara) 3 § (Tillstånd till verkställighet) 4 § (Sammanträffande av brott) 5 § (Verkställighet)

208 208 210 211 212 213

Förslaget till lag angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m. 214 1 § (Ikraftträdandet) 214 2 § (Upphävande av SLK m. m.) 214 3 § (Hänvisning till u p p h ä v t lagrum) 222 4 § (Befrielse från skadeståndsskyldighet) 223 5 § (Spridande av indragen skrift) 223 6 och 7 §§ (Övergångsbestämmelser beträffande disciplinstraff) . . . 224 Följdför fattning ar

227 Särskilda yttranden

239 Bilagor. A. Det genom Kungl. Maj:ts beslut den 10 maj 1946 till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i strafflagen 241 B. Statistiska uppgifter för åren 1937 och 1942 rörande tillämpningen av SLK i första instans 259 C. Översikt över de stadganden i SLK som föreslås skola u p p h ä v a s samt deras huvudsakliga motsvarighet i utredningens lagförslag 264 Förkortningar 266

I

57. B e t ä n k a n d e angående vissa organisations-, utbildnings- och tjänstgöringefrågor vid domstolarna. Norstedt. 330 s. J u . B 58. B e t ä n k a n d e r ö r a n d e u t b y g g n a d av civila flygplatser m . m . I d u n . 153 s. 1 k a r t a . K. 59. B e t ä n k a n d e m e d förslag angående h e m v ä r n e t . Beckm a n . 157 s. 1 bil. Fö. 60. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag o m skydd m o t ohälsa o c h olycksfall i a r b e t e m. m . Almqvist & Wicksell, Uppsala. 867 a. S. 61. Riktlinjer för d e n framtida jordbrukspolitiken. Del 3 . Bilagor. I d u n . 149 s. J o . 62. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om tryggande a v byggnadsarbetares lönefordran m. m. Norstedt, i v , 229 s. Ju. 63. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om virkesmätning m . m. Marcus, i v , 128 s. J o . 64. B e t ä n k a n d e m e d förslag till n y lagstiftning om u p p sikt å jordbruk. Beckman. 160 s. J o . 65. K o m m i t t é n s för partiellt arbetsföra b e t ä n k a n d e n . Bil. 2. Arbetsterapi, e t t led i sjukvården. S t a t e n s R e p r o d u k t i o n s a n s t a l t . 54 s. S. 66. B e t ä n k a n d e angående reglering a v anställningsförhållandena för viss civil personal inom statsförvaltningen. Del 1. Marcus. 138 s. Fi. 67. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag angående löneställningen för viss statsanställd sjukvårds- och ekonomipersonal m. m . V. P e t t e r s o n . 223 s. Fi. 68. B e t ä n k a n d e och förslag angående d e t fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Del 1. Beckman. 254 s. E. 69. Förvaltningsförfarandet. Förberedande utredning angående reglering av förfarandet hos förvaltningsmyndigheter i ä r e n d e n r ö r a n d e enskild r ä t t och d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e frågor. Av N . Herlitz. Marcus. 221 s. J u . 70. Utredningen om föreningsjordbruk. B e t ä n k a n d e m e d förslag till lag om sambruksföreningar. V. P e t t e r s o n . 198 s. Jo, 71. B e t ä n k a n d e o m deltidsarbete i allmän tjänst m. m . Marcus. 199 s. F i ,

72. 1940 å r s skolutrednings b e t ä n k a n d e n och utredningar. 7- R a d i o o c h film i skolundervisningen. I d u n . 6 4 s. E. 73. Utlåtande rörande metoder och materiel v i d skogsbrandsläckning. Marcus. 142 s. K. 74. B e t ä n k a n d e angående socialvetenskapernas ställning v i d universitet och högskolor m . m . Hseazs t r ö m . 180 s. E . 75. B e t ä n k a n d e och förslag angående förhållandet mellan befäl och meniga inom krigsmakten m. m. B e c k m a n . 301 s. Fö. 76. De medicinska högskolornas organisationskommitté. 1. Organisatoriska å t g ä r d e r till främjande av medicinsk forskning. I d u n . (2) 235 s. E. 77. Naturvetenskapliga forskningskommittén. 2. F ö r slag till reformer rörande doktorsavhandlingar o c h a n n a n publiceringsverksamhet inom n a t u r v e t e n s k a p e r n a . Den marinbiologiska forskningen. U t b i l d ningen a v laboratoriebiträden. I d u n . 114 s. E. 78. Jordbruksbefolkningens möjligheter till sysselsättning u t o m j o r d b r u k e t . A v S. G r u n d s t r ö m . I d u n . 192 s. J o . 79. 1945 å r s statsskatteberedning. B e t ä n k a n d e m e d förslag till omläggning av den direkta s t a t s b e s k a t t ningen s a m t angående k v a r l å t e n s k a p s s k a t t m . m . B e c k m a n . 456 s. Fi. 80. U t r e d n i n g angående vissa lägenhetsupplåtelser å k r o n o m a r k i Norrlands fjälltrakter. Marcus. 87 s. Jo. 8 1 . 1945 års universitetsberedning. 2. A k a d e m i s k a l ä r a r b e f a t t n i n g a r s a m t anslag till d e n vetenskapliga utbildningen m . m . Beckman. 202 s. E. 82. B e t ä n k a n d e m e d förslag angående k o m m u n e r n a s bidrag till folkpensionskostnaderna. I d u n . 95 s. S. 83» B e t ä n k a n d e m e d förslag till strafflagstiftning för k r i g s m a k t e n . N o r s t e d t . 268 s. J u .

Anm. Om särskild t r y c k o r t ej angives, ä r t r y c k o r t e n Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, u n d e r vilket utredningen avgivits, t . ex. E. = ecklesiastikdepartementet Jo. = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. s t a t e n s offentliga utredningars y t t r e anordning ( n r 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

Statens offentliga utredningar 1946 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas n u m m e r 1 d e n kronologiska förteckningen.)

| Allmän

lagstiftning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Ärvdabalksakkunnigas förslag till föräldrabalk. [49] B e t ä n k a n d e ang. vissa organisations-, utbildnings- och tjänstgöringsfrågor vid domstolarna. [57] Statsförfattning.

Allmän

statsförvaltning.

B e t ä n k a n d e med förslag till omorganisation av väg- och vattenbyggnudBstyrelsen m. m. [10] 1945 å r s lönekommitté. 1. B e t ä n k a n d e m e d förslag till statliga löneplaner m. m. [48] B e t ä n k a n d e ang. reglering av anställningsförhållandena för viss civil personal inom statsförvaltningen. Del 1. [66] B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g och förslag ang. löneställningen för viss statsanställd s j u k v å r d s - och ekonomipersonal m. m. [67] Förvaltningsförfarandet. Förberedande u t r e d n i n g a n g . reglering a v förfarandet hos förvaltningsmyndigheter i ärenden r ö r a n d e enskild r ä t t och d ä r m e d s a m m a n h ä n g a n d e frågor. [69] B e t ä n k a n d e om deltidsarbete i allmän t j ä n s t m. m. [71] Kommunalförvaltning. Statens och kommunernas finansväsen. 1943 års jordbrukstaxeringssakunniga. B e t ä n k a n d e med förslag till ä n d r a d o bestämmelser i fråga om taxering

av i n k o m s t a v Jordbruksfastighet samt lag om j o r d bruksbokföring. [291 ]1944 å r s skattesakkunniga. 2. B e t ä n k a n d e ang. idrottssammanslutningars för inkomst. [56] ]1945 å r s s t a t s s k a t t e b e rbeskattning e d n i n g . B e t ä n k a n d e m e d förslag till omläggniug a v d e n direkta s t a t s b e s k a t t n i n g e n s a m t a n g . k v a r l å t e n s k a p s s k a t t m . m . [79] Politi. 1Parlamentariska undersökningskommissionen ang. flyktingärenden och säkerhetstjänst. 1. B e t ä n k a n d e ang. flyktingars behandling. [36] Nationalekonomi och socialpolitik. IDödföddheten och tidigdödligheten i Sverige. Dess samband med nativitetsminskningen och dess förhållande vid olika former a v förlossningsvård s a m t dess socialmedicinska och befolkningspohtiska betydelse. [2] IBetänkande om barnkostnadernas fördelning med förslag till allmänna barnbidrag m . m . [5] Bilagor. [61 IIiivesteringsutreduingens b e t ä n k a n d e med utredning rör a n d e personal- och materielresurser m. m. för genomförande a v e t t a r b e t s p r o g r a m enligt a v utreduingen tidigare framlagt förslag. [13] j Den familjevårdande socialpolitiken. [17] IB e t ä n k a n d e med förslag rörande den ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation. [19] (Forts, å omslagets 4:e sida)

Socialvårdskommitténs betänkande. 12. Utredning och förslag ang. nioderskapsbidrag. [23] 13. Förslag ang. folkpensioneringens administrativa handhavande m. m. [37] 14. Utredning och förslag ang. ålderdomshem m. m. [52] Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 1. Förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet för partiellt arbetsföra m. m. [24] Bil 2. Arbetsterapi, ett led i sjukvården. [65] Betänkande med förslag till investeringsreserv för budgetåret 1946/47 av statliga, kommunala och statsunderstödda anläggningsarbeten. [27] Bilagor. [28] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 6. Tiden juli 1944—juni 1945. [35] Sakkunniga ang. arbetsförmedlingens organisation. Del 1. Den offentliga arbetsförmedlingen under krigsåren. [44] Del 2. Den offentliga arbetsförmedlingens framtida organisation. Motiv och förslag. [51] Betänkande om befolkningspolitikens organisation m. m. [53] Betänkande med förslag till lag om skydd mot ohälsa ' och olycksfall i arbete m. m. [60] Betänkande med förslag ang. kommunernas bidrag till folkpensionskostnaderna. [82] Hälso- och sjukvård. Betänkande ang. den centrala organisationen av det civila medicinal- och veterinärväseendet. [20] Allmänt näringsväsen. Betänkande med utredning och förslag ang. rätten till arbetstagares uppfinningar. [21] F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Betänkande ang. forsknings- och försöksverksamheten på jordbrukets område I Norrland. [16] P M ang. utvecklingsplanering på jordbrukets område. ri8i Den svenska växtodlingens utvecklingstendenser samt dess inriktande efter kriget. [39] Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Del 1. [42] Del 2. [46] Del 3. Bilagor. [61] Betänkande med förslag till åtgärder för främjande av ridhästaveln m. m. [45] Rationalitetsvariationerna inom det svenska jordbruket. [47] Betänkande med förslag till ny lagstiftning om uppsikt å jordbruk. [64] Utredningen om föreningsjordbruk. Betänkande med förslag till lag om sambruksföreningar. [70] Jordbruksbefolkningens möjligheter till sysselsättning utom jordbruket. [78] Utredning ang. vissa lägenhetsupplåtelser å kronomark i Norrlands fjälltrakter. [80] Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till ändrade grunder för flottuingRlag.stiftniTigen m. m. [31 Betänkande med förslag (ill skogsvårdslag m. m. [41] Betänkande med förslag till lag om virkesmätning m. m. [63] Utlåtande rörande metoder och materiel vid skogsbrandsläckning. 173] Industri. Betänkande med förslag till ordnande av kreditgivningsoch rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri-samt bildande av företagarnämnder. [22] Betänkande ang. hantverkets och småindustriens befrämjande. [40] Betänkande med förslag till lag om tryggande av byggnadsai-betares lönefordran m. m. [62]

H a n d e l och sjöfart. Kommunikations väsen. Betänkande ang, rundradion i Sverige. Dess aktuella be- ', hov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. [1] i Betänkande med förslag till verkstadsorganisation förj väg- och vattenbyggnadsväsendet. [43[ Betänkande rörande utbyggnad av civila flygplatser M m. m. [58] B a n k - , kredit- och penningväsen. Försäkringsväsen. Betänkande ang. tjänstepensionsförsäkringens organisation. [26] Försäkringsutredningen. Förslag till lag om försäkrings- ' rörelse m. m. 1. Lagtext. [33] 2. Motiv. [34] K y r k o v ä s e n . Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. 1941 års lärarlönesakknnniga. Betänkande med förslag till boställsordning för folkskolans lärare m. m. [8] 1945 års universitetsberedning. 1. Docentinstitutionen. [9] 2. Akademiska lärarbefattningar samt anslag till den vetenskapliga utbildningen m. m. [81] 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. IV. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. Allmän del. [11] B. Förslag till undervisningsplaner. [15] 4. Realskolan. Praktiska linjer. [14] VI. Skolans inre arbete. Synpunkter på fostran och undervisning. [31] VII. Radio och film i skolundervisningen. [72] Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 1. [12] Socialutbildning8sakkunniga. 2. Utredning och förslag rörande statsvetenskapliga examina m. m. [30] Betänkande med förslag till förordning ang. allmänt kyrkomöte m. m. [32] Betänkande med förslag till nyorganisation av kyrkomusikerbefattningarna m. m. Del. 2. [50] Utredning ang. reglering av den territoriella församlingsindelningen i Stockholm. [54] Utredning rörande sexualundervisningen i högre skolor jämte förslag till handledning i sexualundervisning för lärare i högre skolor. [55] Betänkande och förslag ang. det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Del 1. [68] Betänkande ang. socialvetenskapernas ställning vid universitet och högskolor m. m. [74] De medicinska högskolornas organisationskommitté. 1. Organisatoriska åtgärder till främjande av medicinsk forskning. [76] Naturvetenskapliga forskningskommittén. 2. Börslag till reformer rörande doktorsavhandlingar och annan publiceringsverksamhet inom naturvetenskaperna. Den marinbiologiska forskningen. Utbildningen av laboratoriebiträden. [77] Försvarsväsen. Betänkande med förslag ang. uniformspliktens omfattning för viss personal vid försvarsväsendet. [4] Betänkande och förslag rörande åtgärder för att begränsa antalet kontraktsanställt manskap inoni krigsmakten. [7] Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar m. m. av betydelse för rikets försvar. [25] Betänkande med förslag, rörande officersutbildningen inom armén m. m. [3S] Betänkande med förslag ang, hemvärnet. [59] Betänkande och förslag ang. förhållandet mellan befäl och meniga inom krigsmakten m. m. [75] Betänkande med förslag till strafflagstiftning för krigsmakten. [83] Utrikes ärenden. Internationell r ä t t .

Stockholm 1946. Kungl. Boktr. P. Å. Norstedt & Söner 4G2397