1922 års krigslagstiftningssakkunnigas betänkande med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1923:78

JUSTITIEDEPARTEMENTET

1922 ÅRS KRIGSLAGSTIFTNINGSSAKKINNIGAS

B E T Ä N K A N D E MED

F Ö R S L A G TILE

L A G OM Ä N D R I N G I V I S S A D E L A R A V S T R A F F LAGEN FÖR KRIGSMAKTEN DEN 23 O K T O B E R 1914 M. 31.

Avgivet

den 31 augusti

1923 S T O C K H O L M 1 9

Statens offentliga utredningar 1923 K r o n o l o g i s k J.

Betänkande med förslag angående magistraternas befriande i visst avseende från ansvar för kronouppbörden m. m. Norstedt. 57 s. Fi. 2. Förslag till lag om lösdrivares behandling m. fl. författningar. Del 5 av fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkanden. Palmqnist. xj, 423 s. S. 3. Spannniålsmarknadssakknnnigas betänkande. Norstedt. 41 s. Jo. 4. Betänkinde med förslag till lag om församlingsstyrelse samt till bestämmelser om folkskoleärendenas överflyttning frfin den kyrkliga till den borgerliga kommunen in. m. Palmqnist. vi, 304 s. E. 5. Skolkoninissionens betänkande. 5. Organisatoriska och ekonomiska utredningar. Norstedt. 236 s. E. C. Utredning angående vissa spörsmål rörande städernas domstolsväsen. Av N. Herlitz. Norstedt. 164 s. Ju. 7. Statens ställning till järnvägarna i olika främmande länder. Av A. Lilienberg. Tullberg. 411 s. K. 8. Folkomröstningskommitténs utredningar angående referendum i främmande länder. 4. Folkomröstningsinstitutet i Nordamerikas förenta stater. Av 11. Xihgstén. Tullberg, iv, 399 s. J u , 9. Förslag till strafflag, allmänna delen, samt förslag till lag angående villkorlig frigivning jämte motiv. Marcus. xiij, 534 s. J u . 10. Folkomröstningskommitténs vitredningar angående referendum i främmande länder. 3. Folkomröstningsinstitutet i den schweiziska demokratien, dess förutsättningar, former och funktioner. Av A. Brusewitz. Tullberg. 381 s. Ju. 11. Utredning rörande ombyggnad av Strömsholms kanal samt utsträckning av kanalon från Smedjebacken till Ludvika, Meddelande från Kungl. Kanalkommissionen. Nr ö. Haeggström. 133 s. 2 kart. K. 12. Betänkinde och förslag angående det ecklesiastika arrendeväsei.det. Beckman, xij, 239 s. E. 13. Vägkonmissionens betänkanden. 4. Förslag till lag om enskildi vägar m. m. Marcus. 147 s. K. 14. Betänkinde med förslag till avtal rörande Stockholms bangårdsfråga. Bockman. 46 s. 10 kart. K. 15—17. Föisvarsrevisionens betänkande. 3. Betänkande och förslag rörande revision av Sveriges försvarsväsende. Del 1. Inledande avdelning, lantförsvaret. viij, G61 s. Del 2. Sjöförsvaret, sammanfattning av revisionens förslag, sirskilda yttranden. (2), 741 s. Del 3. Bilagor. (2), 90, 33, 28, 19, 58, 85, 4, 30, 2, 48, 80, 36, 6 s. Beckmin. Fö. 18. Kommrnalförfattningssakknnnigas betänkande 4 med förslag till lag om landsting m. m. Beckman. 235 s. S. 19. Betänkinde angående decisiv folkomröstning, avgivet av folkomiöstningskommittén. Tullberg. 40 s. J u . 20. Folkomröstningskommitténs utredningar angående referendum i främmande länder. 5. F'olkomrostningsinstitutet utanför Schweiz och Förenta staterna. Tullberg. 71 s. Ju. 21. Betänkande angående ordnandet av Stockholms förortsbanefråga. Blom. 126 s. 11 kart. K. 22.' Betänkande och förslag i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster. 3. Kvinnas behörighet att innehava präster.ig och annan kyrklig tjänst. Marcus. 51 s. Ju. 23. Betänkinde mod förslag till lag om ändring, i vissa delar av ligen den 25 maj 1894 angående jordfästning m.m. Norstedt. 56 s. J u . 24. Kungl. Klcktririeringskommitténs meddelanden. 6. Utredning angående lämpliga distributionssystem för landsbygdsebkti'ifiering. Beckman, viij, 192 s. J o . 25. Inventering av odlingsjord längs Inlandsbanan från Ströms södra sockengräns till Storuman. Tullberg. 30 s. 2 kart. J o . 26. 1921 års pensionskommittés betänkande. 2. Betänkande angående avveckling av den stärbhus efter präst tillförsäkrade förmånen av tjänst- och nådar samt beredande i sammanhang därmed av förbättrad pensionering från prästerskapets änke- och pupillkassa. Tullberg. 100 s. E. 27. Underdånigt betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavare i domsagorna m.-m. Beckman. 85 s. Ju.

Fortsättning

f ö r t e c k n i n g Underdånigt betänkande med förslag till förordning angående tillverkning av brännvin m . m . Blom. 67 s. F i . •80. Den industriella demokratiens problem. 1. Betänkande jämte förslag till lag om driftsnämnder. 240 s. 2. Den industriella demokratien i utlandet. 267 s. Tullberg. S. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 18. Den svenska mekaniska verkstadsindustriens utveckling intill krigsutbrottet. Av F. Linder. Tullberg, iv, -435 s. Fi. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 19. Sveriges bryggeriindustri. Av A. Lilienberg. Tullberg, iv, 40 s. Fi. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 20. Garveriindnstriens produktionsförhållanden. Av AV. Smith. Marcus, iv, 175 s. Fi. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 21. Kvalitetsfrågan hos det svenska vetet. Av H. Nilsson-Ehle. Märcus. 16 s. Fi. Samorganisation av riksdagsbiblioteket och den centrala statsförvaltningen i bok- och biblioteksavseende. Av V. Gödel. Marcus. 54 s. Fi. Betänkande och förslag rörande förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare jämte förslag till internering av farliga återfallsförbrytare. Lund, Berling. 116 s. J u . Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 22. Oversiktstabeller angående den svenska industriens utveckling 1891—1920 jämte anmärkningar. Marcus, iv, 147 s. Fi. Fftcrskrift till Om röstsammanräkning vid kommunala val enligt lagurna don 9 juni 1922. Av E. v. Heidcnstam. Beckman, (s. 53—6L). S. Om röstsammanräkning vid kommunala val enligt lagarna den 9 juni 1922. Av E-. v. Heidenstam. Andra upplagan. Med efterskrift. Beckman. (4), 61 s. S. Jordkommissionens betänkanden. 6. Om sociala ärrendebestämmelser, avlösning av arrendejordbruk, förekommande av vanhävd, upphävande av fideikommiss ifast egendom, anskaffande av tomtmark till bostäder m. m. Marcus. 505 s. J u . Skolkommissionens betänkande. G. Om rätt för elever, utexaminerade från statens högre lärarinneseminarium, att vinna inträde vid universitet och där avlägga examen samt om folkskollärares fortbildning i vetenskapligt avseende. Norstedt. 63 s. E. Lagerhus- och kylhnskommitténs betänkande. 2. Lagerhusväsendet i Sverige och därmed sammanhängande förhållanden. Norstedt, viij, 300 s. J o . Förslag till tullstadga jämte motivering. Norstedt. (2), 134 s. Fi. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 23. De svenska järn- och motallmamrfakturindustriernas utveckling med särskild hänsyn till förhållandena vid tiden närmast före världskrigets utbrott. Av <;. Delling. Tullberg, iv, 196 s. Fi. . Tull- och traktatkommitténs utredningar ocli betan kunden. 24. Undersökning angående jordogendomsvärdenus utveckling i Sverige och vissa främmande länder. Av K. Amark. Marcus, iv, 93 s. Fi. Sammandrag av yttranden över stadsplanelagskommitténs betänkande med -förslag till stadsplanelag och författningar som därmed hava samband samt bostadskommissionens betänkande med förslag till byggnadsstadga. Palmquist. 367 s. J u . Kommunikationsverkens lönekommitté. 5. Betänkande angående beredande av semester åt viss ,icke-ordinarie personal i statens tjänst. Fahlcrantz. 49 s. K. Anvisningar rörande vissa åtgärder för möjliggörande av ökad spannmålsbolåning från jordbrukarnas sida. Norstedt. 43 s. J o . Statens ställning till järnvägarna i Sverige mod särskild hänsyn till inlösningsfrågan. Av A. Lilienberg. Tullberg, vj, 268 s. K. • Redegorelse fra det av de danske, norske og svenske Kraftoverfpringskommissioner nedsatte elektrotekniske Udvalg angaaende elektrisk Kraftöverföring fra Norge til Danmark. Kobenhavn, Jyrgensen & C:o. 135 s: K.

u omslagets tredje

sida.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1923:78

J U S T I T I E D E P A R T E M K N T E T

1922 ÅRS KRIGSLAGSTIFTNINGSSAKKUNNIGAS

BETÄNKANDE MED

F Ö R S L A G TILL

LAG OM ÄNDRING I VISSA DELAR AV STRAFFLAGEN FÖR KRIGSMAKTEN DEN 23 OKTOBER 1914 M. M.

A v g i v e t

den

a u g u s t i

19 2 3

STOCKHOLM 1924 KUNGL. BOKTRYCKERIET.

P . A. NORSTEDT & SÖNER

I N N E H Å L L S F Ö R T E C K N I N G . Sid. Skrivelse till statsrådet och chefen tor justitiedepartementet Lagtext . . . . i Inledning Avd. I. Inskränkning av strafflagens för krigsmakten tillämplighet med hänsyn till gärningsmannens person Redogörelse för utländsk lagstiftning rörande de personer, som lyda under militär strafflag Avd. II. Disciplinstraffen m. m Tablå, utvisande vilka straff, som ådömts av krigsrätterna under åren 1920 och 1921 Tablå, utvisande antalet disciplinstraff, som av befälhavare ålagts under vardera av åren 1920 och 1921 Avd. III. Villkorlig straffdom i militära brottmål Avd. IV. Förenkling och humanisering av vissa straffbestämmelser Särskilt yttrande av J. B. Johansson Särskilt yttrande av Henning Leo Särskilt yttrande av Johan Gustaf Nauckhoff

5 7 22 39 80 84 116 118 119 136 177 179 203

FÖRKORTNINGAR

M. M.

S. L. K. = Strafflagen för krigsmakten 23 oktober 1914. R. L. = Lagen 23 oktober 1914 om krigsdomstolar och rättegången därstädes. B. F. = Förordningen 17 december 1915 om vad som bör iakttagas vid tillämpningen av vissa till krigslagstiftningen hörande bestämmelser (militär bestraffningsförordning). R. B. = Rättegångsbalken. S. L. = Strafflagen 16 februari 1864. N. J. A. = Holm, Nytt juridiskt arkiv. (Hänvisningen gäller avdelning I och siffrorna avse årgång och sida.) Sv. ffs. = Svensk författningssamling. K. Prop. = Kungl. proposition. F. K. = Första kammaren. A. K. = Andra kammaren. L. U. = Lagutskottet. Tj.R. A. = Tjänstgöringsreglementet för armén. R. M. = Reglementet för marinen. K. K. = Kungl. kungörelse. M. O. = Militieombudsmannen. I lagtexten hava de delar kursiverats, beträffande vilka ändring föreslagits. I de fall, då uteslutning av ett eller flera ord föreslagits, hava, till utmärkande härav, föregående och efterföljande ord kursiverats.

Till herr

statsrådet

och

chefen

för

kungl.

justitiedepartementet.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 15 juni 1922 tillkallade dåvarande chefen för kungl. justitiedepartementet den 28 i samma månad undertecknade Bååth, Johansson, Leo, Nauckhoff och Pettersson att inom justitiedepartementet såsom sakkunniga biträda vid verkställande av utredning och upprättande av förslag beträffande en fullständig omarbetning av gällande strafflag för krigsmakten samt därvid särskilt taga under övervägande, huruvida och i vad mån en humanisering av bestämmelserna i nämnda lag kunde vidtagas. Samtidigt uppdrogs åt undertecknad Bååth att såsom ordförande leda arbetet, varefter Kungl. Maj:t förordnade dels den 21 juli 1922 byråchefen vid militieombudsmansexpeditionen Sture Centervvall att vara sekreterare, dels ock den 27 oktober samma år assessorn i Svea hovrätt juris doktor F . Sterzel att från och med den 1 påföljande november tillsvidare biträda vid utredningen. Sedan vi den 27 juli 1922 påbörjat vårt arbete, förklarade Kungl. Maj:t genom beslut den 24 november samma år, att arbetet skulle vara slutfört den 31 maj 1923. Emellertid hemställde vi i skrivelse den 2 maj 1923 om förlängd tid för arbetets fullbordande intill 1923 års utgång; och fann Kungl. Maj:t den 11 maj 1923 gott medgiva, att vi finge fortsätta med vårt utredningsarbete till och med utgången av augusti månad 1923, då arbetet skulle vara slutfört. Till oss hava, för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det oss meddelade uppdraget, remitterats den 6 april 1923 två till Konungen ställda skrivelser, den ena från stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm och den andra från överkommendanten för Stockholms garnison, angående behovet av lagstiftningsåtgärder för att förhindra bildandet av så kallade manskapsklubbar inom krigsmakten, och den 11 maj 1923 en till Konungen ställd skrivelse i samma ämne från chefen för generalstaben.

6 För utförande av uppdraget hava vi hållit sammanträden den 27 juli — • den 15 augusti, den 20 — den 23 september, den 18 och den 19 oktober och den 21 november •— den 2 december, allt 1922, samt den 3 — den 13 januari, den 9 februari, den 13 — den 22 mars, den 2 — den 9 maj, den 30 juni — den 11 augusti samt den 29 — den 31 augusti 1923. Under tiden mellan sammanträdena hava ordföranden samt herrar Centerwall och Sterzel varit sysselsatta, var för sig eller gemensamt, med utredningsarbeten varjämte även övriga sakkunniga under olika tidsperioder deltagit i sådana arbeten. Vi hava, enligt vederbörligt medgivande, haft överläggningar rörande vissa frågor med dåvarande stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm amiralen Wilhelm Dyrssen, chefen för generalstaben generalmajoren C. G. Hammarskjöld, generalfältläkaren F . Bauer, marinöverläkaren L. G. E. Nilson, marinöverdirektören J . Lindbeck och marinöverintendenten J . B. Maijström. Sedan arbetet numera avslutats, få vi härmed till herr statsrådet vördsamt överlämna förslag till 1. Lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914; 2. Kungörelse om ändring i vissa delar av förordningen den 17 december 1915 om vad som bör iakttagas vid tillämpningen av vissa till krigslagstiftningen hörande bestämmelser (militär bestraffningsförordning) ; 3. Lag om ändrad lydelse av § 27 mom. 4 värnpliktslagen den 17 september 1914; 4. Lag om ändrad lydelse av 8 kap. 2,6 § strafflagen; 5. Lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom. Förslagen åtföljas av motiv jämte därtill hörande bilagor. Vissa övergångsbestämmelser och ändringar i en del följdförfattningar torde bliva nödvändiga. Härjämte bifogas två av assessorn Sterzel utarbetade promemorior, avseende den ena frågan i vad mån den allmänna strafflagen kan anses täcka i strafflagen för krigsmakten upptagna brott, och den andra vissa 5 kap. strafflagen för krigsmakten berörande frågor 1 . Undertecknade Johansson, Leo och Nauckhoff åberopa särskilda yttranden. JOHAN BÅÅTH J. B. JOHANSSON

HENNING LEO

JOHN NAUCKHOFF

JAKOB PETTERSSON / /

Stockholm den 31 augusti 1923. 1

Dessa promemorior äro ej tryckta.

Sture

Centerwall.

1. Förslag till lag: om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914. Härigenom förordnas, att 97 §, 102—106 §§, 108, 109, 165 och 189 §§ strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 skola upphöra att gälla, samt att 1, 6, 7, 22—24, 26, 27, 35, 39, 40, 49, 50, 52, 56, 59, 61, 62, 76, 80, 82, 87, 88. 96, 99, 101, 107, 111, 116, 122, 123, 126, 129, 130, 161, 164, 171, 176, 185, 194 samt 205—210 §§ samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse: 1§. Till krigsmän hänföras enligt denna lag: l:o) officerare och underofficerare vid krigsmakten; 2:o) manskap med fast anställning vid krigsmakten, indelt personal dock allenast under den tid, då den fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten; 3:o) värnpliktiga under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten, samt då de under färd till eller från sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl; 4:o) till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna förhyrda sjömän, maskinister, eldare, hantverkare och arbetare; 5:o) vid väg- och vattenby g gnadskåren anställda personer under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten; 6:o) de, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad avdelning av krigsmakten; samt 7 :o) medlemmar av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer eller föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid mobiliserad avdelning av krigsmakten. Under 1 :o) och 2 :o) innefattas icke blott personal med beställning på aktiv stat vid krigsmakten utan jämväl övertalig personal samt personal, hörande till krigsmaktens reserver, den sistnämnda dock allenast under tid, då den fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. 6§. Under denna lag lyda: 1 :o) krigsmän; 2:o) vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän, tillhörande fältläkarkåren, fältveterinärkåren, mariningenjörkåren, marinintendenturkåren

8 och marinläkarkåren, ävensom de, som för vinnande av civil ämbets- eller tjänstemannabefattning vid nämnda kårer för sin utbildning tjänstgöra vid krigsmakten; 3:o) envar, som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg på sjötåg eller är tjänstgöringsskyldig vid eller med behörigt tillstånd åtföljer mobiliserad avdelning av krigsmakten, ändå att han icke eljest skulle lyda under denna lag. Under 2:o) innefattas icke blott civila ämbets- och tjänstemän med beställning på aktiv stat vid krigsmakten utan jämväl övertalig personal samt personal, hörande till krigsmaktens reserver, den sistnämnda dock allenast under tid, då den fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. 7 §•

Att värnpliktiga, indelt personal och personer, hörande till krigsmaktens reserver, ävensom vid väg- och vattenbyggnadskåren anställda personer, ändå att de icke, enligt vad ovan är sagt, lyda under denna lag, i vissa fall äro underkastade straff efter densamma, därom stadgas i 61, 130, 132 och 157 §§. 22 §.

Disciplinstraff är arrest av följande slag: l:o) arrest utan bevakning; 2:o) vaktarrest; och 3:o) skärpt arrest. Arrest utan bevakning må åläggas i minst en dag och högst femton dagar, vaktarrest i minst en dag och högst tjugufyra dagar samt skärpt arrest i minst en dag och högst tolv dagar. Arrestdag räknas till tjugufyra timmar. Den tid, arresterad på tåg åtföljer trupp, till vilken han hör, inräknas ej i strafftiden. 23 §. Arrest tält. Straffet -— —• besök. Skall område. Den, som ålagts arrest utan bevakning, skall under strafftiden i vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, där ej vederbörande befälhavare på grund av särskilda förhållanden annorlunda förordnar. 24 §.

Vaktarrest ställe. Uppgår strafftiden till högst åtta dagar, skall den arresterade i vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, varemot han, om strafftiden är längre, icke må deltaga i tjänstgöring; vederbörande befälhavare dock obetaget att på grund av särskilda förhållanden annorlunda förordna. Den medgives. Den enkelhet.

9 26 §.

Skärpt arrest må ej åläggas i annat fall, än då det, med hänsyn till av den straff skyldige förut undergångna bestraffningar eller andra särskilda omständigheter finnes icke kunna antagas, att lindrigare arreststraff skulle å honom utöva tillbörlig verkan. 27 §.

Är någon ålagd skärpt arrest, men finnes lian icke utan våda för hälsa kunna undergå sådant straff, eller saknas å fartyg lämpligt rum för straffets verkställande, skall straffet förvandlas till vaktarrest enligt de i 39 § för jämförelse mellan arreststraff av olika slag stadgade grunder. 35 §. Är någon, som gjort sig skyldig till straffarbete på viss tid eller fängelse, tillika förfallen till arrest, då skall sistnämnda straff övergå till fängelse, därvid varje dags arrest utan bevakning anses svara mot en halv dags fängelse, varje dags vaktarrest mot en dags fängelse och varje dags skärpt arrest mot två dagars fängelse; dock att brutet dagatal anses vara förfallet; och varde fängelsestraffet jämlikt de i allmän lag givna grunder med övriga straffet förenat. 39 §. Vad i 38 § är stadgat skall lända till efterrättelse jämväl om någon, sedan disciplinstraff blivit honom ålagt, varder övertygad att förut hava begått annan förseelse, därå disciplinstraff bör följa. Vid tillämpning av det sålunda bestämda straffet skall avräknas den tid, varunder den straff skyldige till följd av det tidigare beslutet må hava undergått straff; och skall därvid en dags arrest utan bevakning anses svara mot en halv dags vaktarrest och en dags vaktarrest mot en halv dags skärpt arrest. Uppkommer genom avräkning brutet dagatal, anses detta vara förfallet. 40 §.

Har någon, sedan arreststraff blivit honom ålagt, men innan han det till fullo undergått, ånyo gjort sig skyldig till förseelse, vara sådant straff bör följa, då skall sistnämnda straff sammanläggas med det förra straffet eller, om detta var till någon del verkställt, då ny förseelse begicks, med vad av samma straff då återstod, till ett arreststraff av det slag, straffen tillhöra, eller, om de äro av olika slag, det svåraste något av dem tillhör; skolande därvid de i 39 § för jämförelse mellan arreststraff av olika slag stadgade grunder äga tillämpning, med iakttagande dock, att det sammanlagda straffet ej i något fall må överstiga, om det är arrest utan bevakning, tjugufyra dagar, om det är vaktarrest, trettio dagar, och om det är skärpt arrest, femton dagar; och varde, vid tillämpning av det sålunda bestämda straffet, avräknad den tid, varunder den straffskyldige till följd av det tidigare beslutet må hava undergått straff, efter det förseelsen ånyo förövades.

10 49 §. Rymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. För olovligt undanhållande, som enligt 53 § skall anses såsom rymning, må den brottslige i lindrigare fall beläggas med disciplinstraff. Officer eller underofficer, som gör sig skyldig till brott, varom denna § handlar, skall, ändå att brottet anses böra medföra lindrigare ansvar än straffarbete, tillika dömas till avsättning. 50 §. Rymmer krigsman i annat fall än det, som omförmäles i 49 §, dömes till fängelse i högst sex månader eller belägges med disciplinstraff. Består brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten, och har den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring, må ej svårare straff än disciplinstraff åläggas honom. Sker rymning från fartyg under sådana omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till följd av rymningen utsattes för fara, eller sker rymning eljest under synnerligen försvårande omständigheter, må till fängelse i högst ett år dömas. Rymmer officer eller underofficer, skall han tillika dömas till avsättning. 52 §. Krigsman sex månader dömas. Är den brottslige officer eller underofficer, och varar undanhållandet över tre dagar, dömes till fängelse i högst sex månader, eller belägges med disciplinstraff. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må jämte det ansvar, som nu är sagt, tillika till avsättning dömas. 56 §. Har någon, som utan att vara krigsman lyder under denna lag och är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, gjort sig skyldig till rymning eller till olovligt undanhållande, som varat över tjugufyra timmar efter det han avvek eller sig undandolde eller över tre dagar efter det inställelse till tjänstgöring bort ske, varde den brottslige, om han är ämbets- eller tjänsteman, straffad så, som angående krigsman för motsvarande fall här ovan i detta kapitel stadgats, men eljest dömd till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, i lindrigare fall, belagd med disciplinstraff. 59 §. Krigsman, som genom stympning eller annorledes uppsåtligen gör sig oduglig till uppfyllande, under längre eller kortare tid, av den krigstjänstskyldighet, som eljest skolat av honom fullgöras, dömes till fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff. Var den brottslige tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år.

11 61 §. Vad i 48, 49, 50, 51, 52, 53, 54 och 59 §§ finnes stadgat om krigsmän skall i tillämpliga delar gälla beträffande värnpliktiga, indelt personal, officerare, underofficerare och manskap, hörande till krigsmaktens reserver, ävensom vid väg- och vattenbyggnadskåren anställda personer, ändå att de icke skulle vara att hänföra till krigsmän. Likaledes skall vad i 56 § är stadgat om vissa ämbets- och tjänstemän, som utan att vara krigsmän lyda under denna lag, äga motsvarande tillämpning å till krigsmaktens reserver hörande civila ämbets- och tjänstemän, som äro tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad avdelning, ehuru denna lag icke eljest skulle vara å dem tillämplig. 62 §. Samlar sig krigsfolk tillhopa och lägger det uppsåt å daga att med förenat våld sätta sig upp emot verkställighet av förmans bud eller att tvinga förman till någon ämbetsåtgärd eller att för sådan åtgärd hämnas, men vända de upprorsmän på förmans befallning åter till lydnad och ordning; då skola anstiftare och anförare dömas till straffarbete från och med ett till och med tre år och de övriga till fängelse i högst sex månader. Äro synnerligen mildrande omständigheter för handen; må deltagare, som hör till manskapet och ej var anstiftare eller anförare, dömas till skärpt arrest i minst fem dagar eller vaktarrest i minst tio dagar. 76 §. Vägrar krigsman att åtlyda vad förman under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt, domes till fängelse i högst ett år eller belägges med disciplinstraff. Sker brottet i närvaro av samlad trupp eller ombord å krigsfartyg i närvaro av någon bland besättningen, må till straffarbete i högst ett år dömas. Förövas brottet under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara, skall den brottslige dömas till straffarbete i högst två år. Kom därav betydligare skada, eller var brottet eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenat, må tiden för straffarbetet höjas till sex år. 80 §. Gör krigsman våld eller annan misshandel å överordnad krigsman i ämbetseller tjänsteärende eller för att honom till någon ämbets- eller tjänsteåtgärd tvinga eller därifrån hindra eller att å honom för sådan åtgärd hämnas, dömes, om den våldförde är officer eller underofficer, till straffarbete i högst fyra år och, om han tillhör manskapet, till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex månader; dock att, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, må dömas, om den våldförde är officer eller underofficer, till fängelse och, om han tillhör manskapet, till skärpt arrest i minst fem dagar eller vaktarrest i minst tio dagar. Sker •— sex år.

12 82 §.

Förolämpar krigsman överordnad krigsman med smädligt, föraktligt eller vanvördigt yttrande i tal eller skrift eller förgriper sig emot honom med hotelse eller annan missfirmlig gärning, och sker det i eller för den förorättades ämbete eller tjänst, domes till disciplinstraff eller fängelse. Gör krigsman ett år. 87 §.

Var som utan skälig anledning för klagan mot förman över förnärmelse i tjänsten, domes till disciplinstraff. Skedde klagan mot bättre vetande, må till fängelse i högst sex månader dömas. 88 §. Den, som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt i avseende å vad denne, enligt reglemente eller särskild befallning, har att i sådan förrättning verkställa eller förhindra, eller begår sådant brott emot annan vakt eller patrull eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning eller emot någon till krigsmaktens polisväsende hörande person, som är i tjänstgöring, domes till fängelse i högst ett år eller belägges med disciplinstraff. Förövas brottet vid tillfälle, då det medför större fara för krigsmakten eller för allmän säkerhet, dömes den brottslige till straffarbete i högst två år. Kom av brottet betydligare skada, må tiden för straffarbetet höjas till sex år. 96 §. Var straff. Har i annat fall, än nu är sagt, krigsman inom förläggnings- eller stationsort gjort sig skyldig till sådan förseelse, som i 1 mom. omtalas, och skedde det å väg, gata eller annat ställe, varom i l l kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, straffes efter ty i 1 mom. sägs. 99 §. Har någon vid tillfälle, då nödigt är att hava ljus eller eld, där krut eller annat lätt antändbart ämne eller därav tillverkad krigsredskap förvaras, underlåtit att hava elden behörigen bevarad, eller har någon utan nödvändighet gått dit med eld, även om den funnits behörigen bevarad, eller har någon på sådant ställe rökt tobak eller på annat sätt varit oförsiktig med eld eller ämne, som är eldfängt; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. Var förseelsen ringa, och kom därav ingen eller ringa skada; vare den felaktige belagd med disciplinstraff. Var som annorledes, än i 1 mom. är sagt, oförsiktigt förfar med eld inom krigsmaktens fartyg, varv, förråds- eller tyghus, verkstad eller kasern eller på annat dylikt ställe, eller där lägger lätt antändbara ämnen på annan plats, än för deras förvarande finnes bestämd, dömes till fängelse i högst sex månader.

13 Var förseelsen ringa, och kom därav ingen eller ringa skada; belägges den skyldige med disciplinstraff. 101 §. Den av manskapet, som olovligen säljer, pantsätter eller annorledes förskingrar eller uppsåtligen förstör eller skadar åt honom till bruk lämnade vapen, utrednings- eller beklädnadspersedlar, ammunition, tjänstehäst eller dess mundering eller foder eller vad annat, som till utrustning hör, eller av annan krigsman utan behörigt tillstånd köper eller tillbyter sig eller till försäljning eller såsom pant, gåva eller lån emottager häst eller annat, som är sagt, belägges med disciplinstraff. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller, om brottet förövas av någon, som förut varit straffad för sådant brott, till fängelse eller straffarbete i högst två år. Begår officer eller underofficer brott, som här är sagt; domes till fängelse i högst sex månader eller belägges med disciplinstraff. Om återfall sker, domes den brottslige till avsättning samt varder dessutom, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, dömd till straffarbete i högst två år. 107 §. Efter allmän lag straffes den, som förövar stöld eller snatteri av egendom, vilken tillhör krigsmakten eller är för dess behov avsedd, eller, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olovligen bortleder elektrisk sröm från anläggning, som tillhör krigsmakten eller är för dess behov avsedd, eller i uppsåt att stjäla sådan egendom, som förut nämnts, förövar inbrott, evad tillgrepp sker eller ej, så ock den, som rånar eller gör försök att råna dylik egendom eller i avseende därå gör sig skyldig till bedrägeri eller annan oredlighet. Lag samma vare, där någon förövar stöld eller snatteri från någon, som lyder under denna lag, eller uppsåtligen förstör eller skadar honom tillhörig egendom eller hos honom gör inbrott, utan att tillgrepp sker, eller emot honom gör sig skyldig till rån eller försök till rån eller till bedrägeri eller annan oredlighet, ifall brottet sker under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under militärbefäl eller på sjötåg, i läger, kvarter eller vaktrum, inom kasern, fästningsverk, militärhäkte, militärsjukhus, kronans varv, verkstad, förrådseller tyghus eller eljest inom byggnad eller område, som upplåtits uteslutande för krigsmaktens behov, eller å krigsmaktens fartyg. 111 §. Har i disciplinmål någon uppsåtligen med straff belagt eller hos annan, som innehar bestraffningsrätten, till bestraffning angivit den han visste oskyldig vara, skall den brottslige, om han är officer eller underofficer, avsättas och förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas samt dessutom dömas till fängelse i högst sex månader eller böter högst ett tusen kronor. Hör den brottslige till manskapet, skall han dömas till fängelse i högst sex månader, skärpt arrest i minst fem dagar eller vaktarrest i minst tio dagar. Har sex månader.

14 116 §. Avgiver någon uppsåtligen i tjänsten osannfärdig rapport, varde, där ej särskilt ansvar är i denna lag å brottet satt, dömd till fängelse i högst sex månader eller belagd med disciplinstraff. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må den brottslige, om han är officer eller underofficer, tillika dömas till avsättning och, om brottet det förtjänar, förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. 122 §. Den, som egenmäktigt tager sig befäl, där det honom ej lagligen tillkommer, domes till fängelse eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller till avsättning. Kom därav ingen eller ringa skada, eller öro omständigheterna eljest synnerligen mildrande; må den brottslige beläggas med disciplinstraff. Begår den, som egenmäktigt tagit sig befäl, under dess utövande fel eller brott; vare tillika för det fel eller brott underkastad ansvar enligt lag. 123 §. Lämnar befälhavare för trupp eller å fartyg, under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring, obehörigen sin post, eller finnes han under sådan tjänstgöring överlastad av starka drycker, skall han dömas till fängelse i högst sex månader eller beläggas med disciplinstraff. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för fängelsestraffet höjas till två år eller till avsättning dömas. Gör officer eller underofficer, som ej är befälhavare, under tjänstgöring, som i 1 mom. avses, sig skyldig till dylik förseelse, skall den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller beläggas med disciplinstraff. 126 §. Tager krigsman, innan han fått avsked från den krigstjänst, vari han är anställd, ny anställning vid annan trupp för tid, som den förra anställningen omfattar, skall han beläggas med disciplinstraff eller, om brottet förnyas, dömas till fängelse i högst sex månader. 129 §. Begår krigsman uppsåtligen på annat sätt, än annorstädes i denna lag är sagt, förbrytelse i sitt ämbete eller sin tjänst för egen fördel eller för att annan gynna eller skada eller eljest till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter han uppsåtligen i avsikt, som sagd är, sin ämbetseller tjänsteplikt; varde dömd, om han är officer eller underofficer, efter ty om ämbetsbrott av dylik beskaffenhet i allmän lag stadgas, och, om han hör till manskapet, till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där brottet skedde av förhastande och ingen eller ringa skada därav kom, till disciplinstraff.

lä 130 §. Visar krigsman avsättning. Vad i denna § är stadgat om krigsmän skall äga tillämpning jämväl å indelt personal samt officerare, underofficerare och manskap, hörande till krigsmaktens reserver, ändå att de icke eljest skulle lyda under denna lag. 161 §. Förövas brott, som avses i 76 § eller 77 § 1 mom., då fienden är nära, eller vid tillfälle, då brott emot krigslydnaden eljest medför större fara, dömes den brottslige till straffarbete från och med ett till och med sex år. Kom därav betydligare skada, eller var brottet eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenat, miste gärningsmannen livet genom skjutning eller dömes till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år. För — — dömas. 164 §. Begår någon stöld av egendom, som honom veterligen tillhör krigsmakten eller är för dess behov avsedd, dömes till straffarbete i högst fyra år. Avser stölden livsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnödenhet, som föres till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget, må tiden för straffarbetet höjas till sex år. Förövas snatteri under förhållanden, som förut i denna § äro sagda, straffes den brottslige efter allmän lag, därvid brottet skall anses vara begånget under försvårande omständigheter. Den, som, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olovligen bortleder elektrisk ström från anläggning, som honom veterligen tillhör krigsmakten eller är för dess behov avsedd, straffes, efter som gärningen var till, för stöld eller snatteri efter ty ovan i 1 och 3 mom. är sagt. 171 §. / övrigt skall vid tillämpning av denna lag gälla vad allmän lag innehåller om stöld, snatteri, rån, försök därtill och inbrott, dock att, där någon begår stöld andra gången eller oftare, och den stöld är sådan, som omtalas i 164, 166 eller 167 §, tiden för straffarbetet må ökas med två år utöver den i nämnda §§ för varje fall utsatta högsta strafftid. 176 §. Visar skiltvakt, som blivit utställd för att trygga krigsmakten emot överraskning av fienden eller mot annan krigsfara, grov försummelse i detta sitt åliggande, eller finnes han under sådan tjänstgöring överlastad av starka drycker, eller har han, innan avlösning skett, övergivit sin post eller lämnat den åt annan; dömes så, som i 175 § 1 mom. stadgats; dock må, där synnerligen mildrande omständigheter förekomma, och brottet ej skett i närheten av fienden, den brottslige beläggas med skärpt arrest i minst fem dagar eller vaktarrest i minst tio dagar.

16 185 §. Till disciplinmål räknas mål angående överträdelser av denna lag, då dessa överträdelser efter samma lags nedannäinnda rum kunna försonas med disciplinstraff, nämligen: I ) rymning, olovligt undanhållande, delaktighet i rymningsbrott eller stämpling därtill efter 49, 50, 51, 52, 53, 54, 55, 56, 57, 58, 154 och 157 §§; 9) förstörande eller skadande av krigsmaklen tillhörig eller för dess behov avsedd egendom samt de flera förbrytelser, som omförmälas i 98 §, efter samma lagrum; 10) oförsiktighet 99 §; II) obehörigt nyttjande — •— 100 §; 12) olovlig försäljning • • — lagrum; 13) åtgärd — lagrum; 14) avgivande — • 116 §; 15) egenmäktigt tagande av befäl efter 122 §; 16) obehörig övergivande •— 176 §; 17) tagande efter 126 §; 18) vårdslöshet, — • äga rum; 19) gemenskap • — 147 §; samt 20) obehörigt 177 §. 194 §. Befälhavare av lägre än kaptens men minst underofficers grad, vilken utövar sådant befäl, som i 191 § 7 :o) är sagt, äger där ej sådant fall är för handen, som avses i sista momentet av nämnda §, över honom underlydande bestraffningsrätt med den inskränkning, att skärpt arrest eller vaktarrest över tio dagar ej må av honom åläggas. 205 §. Disciplinstraff skall lämpas efter förseelsens mer eller mindre svåra beskaffenhet, de flera eller färre försvårande eller förmildrande omständigheter, under vilka den blivit begången, samt den straffskyldiges uppförande i övrigt, varvid synnerligt avseende bör fästas därå, om han alltid tillförene förhållit sig väl eller däremot oftare och för svårare förseelser undergått straff. Ej må för förseelse, vilken är att hänföra till disciplinmål och varför den felaktige blivit straffad, tillökning i bestraffningen sedermera åläggas honom. 206 §. Befälhavare, som ålagt disciplinär bestraffning, skall ofördröjligen, antingen offentligen eller genom skriftliga order, meddela den straffskyldige underrättelse om orsaken till bestraffningen och om dennas beskaffenhet, så ock om vad den straff skyldige har att iakttaga, i händelse han med beslutet om bestraffningen icke åtnöjes.

17 207 §. Disciplinstraff, som blivit ålagt av befälhavare och består antingen av arrest utan bevakning eller av vaktarrest, ej överstigande åtta dagar, eller av skärpt arrest, ej överstigande fyra dagar, skall, utan hinder av anförda besvär, där så ske kan, genast verkställas. Annat av befälhavare ålagt disciplinstraff skall, sedan beslutet därom vunnit laga kraft, där så ske kan, genast verkställas; och skall vad i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, är stadgat om den ordning, i vilken dömd person må förklara sig nöjd med utslaget och villig att undergå den ådömda bestraffningen, ävensom rörande verkan av sådan förklaring härvid äga motsvarande tillämpning. Är — uppehälles. Hålles kraft. 208 §. Befälhavare —-

möta. 209 §.

Den, som blivit av befälhavare belagd med disciplinstraff, vilket enligt 207 § skall utan hinder av anförda besvär verkställas, och med beslutet ej åtnöjes, äger att före klockan tolv å tjugonde dagen från den dag, då straffet avslutades, ingiva sina besvär till krigshovrätten eller, om överkrigsrätt trätt i verksamhet vid den avdelning av krigsmakten, dit befälhavaren hör, till överkrigsrätten; dock stånde det klaganden öppet att i stället inom nämnda tid avlämna sina besvär till den befälhavare, som ålagt bestraffningen eller i hans ställe satt är; åliggande det befälhavaren att ofördröjligen insända besvärsskriften, försedd med påteckning om tiden för dess avlämnande till honom, jämte övriga besvärshandlingar till krigsöverdomstolen. Den, som i andra fall än i 1 mom. sägs, ej åtnöjes med befälhavarens beslut angående honom ålagt disciplinstraff, äger rätt till klagan däröver inom där stadgad tid, räknat från den dag beslutet blivit, på sätt i 206 § sägs, honom meddelat. Möter — upphörde. Försummar talan. / fall, som i 1 mom. sägs, äger domstolen utlåta sig, om och i vad mån det undergångna straffet bör räknas klaganden till lastj 210 §. För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning, må, på sätt och i den ordning av Konungen närmare förordnas, i stället för disciplinär bestraffning såsom tillrättavisning användas: 2—233827

18 b) vägran, ombord å fartyg, av landpermission för viss bestämd tid, högst trettio dagar, eller för närmast infallande landpcrmissionsdag och högst fem av de därpå följande landpermissionsdagar, som må infalla inom trettio dagar från den förstnämnda;

2. Förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av förordningen den 17 december 1915 om vad som bör iakttagas vid tillämpningen av vissa till krigslagstiftningen hörande bestämmelser (militär bestraffningsförordning). Härigenom förordnas, att § 33 förordningen den 17 december 1915 om vad som bör iakttagas vid tillämpning av vissa till krigslagstiftningen hörande bestämmelser (militär bestraffningsförordning) skall upphöra att gälla, samt att §§ 9, 32, 34, 35, 40, 43, 44 och 53 samma förordning skola erhålla följande ändrade lydelse: §9. Den befälhavare, vilken det tillkommer att besluta i ärendet, skall anteckna sitt beslut på förhörsprotokollet, då sådant blivit fört, samt underteckna detsamma med namn och tjänstebefattning. Då disciplinstraff ålägges, skall i beslutet angivas såväl den bestraffade förseelsen som det lagrum, som tillämpas. Har, jämlikt 203 § strafflagen för krigsmakten, auditörens yttrande blivit inhämtat, skall beslutet av denne kontrasigneras. I de fall då yttrande icke inhämtats från auditören, ehuru sådan finnes vid ifrågavarande avdelning, skall detta förhållande jämte anledningen därtill antecknas på protokollet. Då underrättas. Till avskrift. §32. Skärpt arrest och vaktarrest verkställas i allmänhet i det häkte, som finnes vid vederbörande truppförband, skola, fästning, garnison eller station eller å vederbörande fartyg eller vid annan avdelning av krigsmakten, som den straffskyldige tillhör, men må kunna verkställas även i annat militärhäkte, om sådant på grund av den straffskyldiges vistelseort eller annat förhållande finnes lämpligt. Medgivande häktet.

§34. Arrestant olämpligt. Sängkläder få, då sådana icke vid skärpt arrest äro förbjudna, begagnas endast mellan klockan nio eftermiddagen och klockan sex förmiddagen. Till den, som ej får nyttja sängkläder, skall under nämnda tid kappa, kavaj eller filt vara utdelad.

19 Den, som undergår vaktarrest och icke undfår naturaportion, må genom häktets föreståndare låta på egen bekostnad anskaffa vad han behöver för sitt uppehälle, dock icke något, som enligt gällande föreskrifter är förbjudet, eller som ej är förenligt med måttlighet och enkelhet. Till den, som undergår vaktarrest och undfår naturaportion eller som undergår skärpt arrest, utdelas den bestämda dagportionen i samma ordning, som tillämpas för utspisning av manskapet. Friskt arrestant. § 35. Då någon utan att deltaga i tjänstgöring undergår vaktarrest eller skärpt arrest av längre varaktighet än tio dagar, skall under den del av strafftiden, som överstiger tio dagar, tillfälle lämnas honom att dagligen under minst en halv timme på tid, som bestämmes av den befälhavare, som har uppsikt över häktet, vistas i fria luften under bevakning och inom bestämt område. Även i annat fall än nu är sagt, får sådant medgivande lämnas, om fångens hälsotillstånd finnes det påkalla. §40. Ej må tillrättavisning meddelas, förrän befälhavaren, vid särskilt med den fclaktige hållet förhör, lämnat denne tillfälle att förklara sig. §43. För barn, som ej fyllt femton år, må såsom tillrättavisning användas: b) vägran, ombord på fartyg, av landpermission på viss bestämd tid, högst tjugu dagar, eller för närmast infallande landpermissionsdag och högst tre av de därpå följande landpermissionsdagar, som må infalla inom tjugu dagar från den förstnämnda; samt

§44. Över stadgat. Chef för regemente eller därmed likställt truppförband vid armén eller kustartilleriet ävensom de befälhavare vid flottan, som Konungen bestämmer, åligger att, där ej hinder därför möter, minst en gång varje halvår med biträde av auditor, där sådan finnes, granska de av 'dem underlydande befälhavare förda anteckningsböcker över meddelade tillrättavisningar. §53. Har krigsman, som förbundit sig till viss tjänstetid vid krigsmakten, varit rymd eller under minst ett dygn olovligen hållit sig undan, eller har hans tjänstgöring avbrutits för verkställighet av frihetsstraff, skall den tid, under vilken han på grund av en eller flera av ovannämnda anledningar icke deltagit i tjänstgöring, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstetid, där ej befälhavaren finner

20 skäligt annorlunda förordna. Har avbrottet vållats enbart av undergångna bestraffningar, skall sådant tillgodoräknande alltid ske, där ej sammanlagda strafftiden överstiger åtta dagar. För värnpliktiga gäller i motsvarande fall vad därom är stadgat i värnpliktslagen.

3. Förslag till lag om ändrad lydelse av § 27 mom. 4 värnpliktslagen den 17 september 1914. Härigenom förordnas, att § 27 mom. 4 värnpliktslagen den 17 september 1914 skall erhålla följande ändrade lydelse: 4.

Särskilda

bestämmelser.

Varder •— — • bestämmelser. Har värnpliktig under i mom. 1, 2 eller 3 föreskriven tjänstgöring varit rymd eller under minst ett dygn olovligen hållit sig undan, eller har hans tjänstgöringavbrutits för verkställighet av frihetsstraff, skall den tid, under vilken han på grund av en eller flera av ovannämnda anledningar icke deltagit i tjänstgöring, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid. Har avbrottet vållats enbart av undergångna bestraffningar, skall dock vad sålunda anförts gälla allenast under förutsättning, att sammanlagda strafftiden överstiger fyra dagar av en utbildningsperiod om högst trettio dagar eller åtta dagar av en utbildningsperiod av längre varaktighet. Konungen äger att för särskilda fall annorledes förordna. I vad mån den värnpliktige må tillgodoräkna sig fullgjord del av tjänstgöringen, samt i vilken ordning han skall fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet, bestämmer Konungen. Värnpliktig böter.

4. Förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. 26 § strafflagen. Härigenom förordnas, att 8 kap. 26 § strafflagen skall erhålla följande ändrade lydelse: Den, som i uppsåt att undandraga sig sin värnplikt genom stympning eller annorledes gör sig oduglig till uppfyllande, under längre eller kortare tid, av den krigstjänstskyldighet, som eljest skolat av honom fullgöras, straffes, om det sker i krigstid, med fängelse eller straffarbete i högst sex månader, och, om det sker i fredstid, med fängelse i högst sex månader eller böter. Den • •—• till böter eller fängelse i högst sex månader.

21 5. Förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom. Härigenom förordnas, att 2 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom skall erhålla följande ändrade lydelse:

2§. Villkorlig dom, som i 1 § sägs, må ej brukas, där den tilltalade under de tio år, vilka närmast föregått brottet, blivit dömd till straffarbete eller fängelse eller under samma tid undergått dylikt straff, som blivit honom tidigare ådömt. Ej heller må villkorlig dom meddelas i fall, där straffpåföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen ådömes. Vad i denna lag är stadgat angående meddelande av villkorlig dom skall ej hava avseende å straff, som ådömes för förbrytelse mot trj r ckfrihetsförordningen. Ådömes jämte frihets- eller bötesstraff, i fråga varom villkorlig dom enligt denna lag må brukas, disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten, utgöre den omständighet ej hinder för beviljande av anstånd med förstnämnda straff. Beviljas anstånd, äge sammanläggning av straffen ej rum. Denna lag skall träda i kraft den ; dock skall jämväl efter nämnda dag 2 § i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom tillämpas i dess ursprungliga lydelse i fall, där målet blivit av första domstol avdömt före den

Inledning. Historik.

I skrivelse den 29 mars 1922 hemställde riksdagen i anledning av en av herr Vennerström inom andra kammaren väckt motion, nr 1-14, att Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning, låta företaga en fullständig omarbetning av nu gällande strafflag för krigsmakten samt därvid särskilt taga under övervägande, huruvida och i vad mån en humanisering av bestämmelserna i nämnda lag kunde vidtagas, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Till grund för denna skrivelse låg ett av första lagutskottet avgivet utlåtande, nr 8, vari utskottet till en början redogjorde för frågans tidigare behandling och därvid, bland annat, anförde följande:

Motioner »Sedan Kungl. Maj:t inför 1901 års riksdag framlagt förslag om en ny härvid 1901 års organisation, vilken innebar en väsentlig utsträckning av den allmänna värnnksdag. plikten, väcktes inom riksdagens andra kammare flera motioner, som, utgående från olika synpunkter, utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om föranstaltande av en revision av gällande krigslagar. Såsom ledande grundsatser för den blivande revisionen framhölls, bland annat, av herr Hedin i motionen nr 44, att all olikhet i straff för manskap och befäl borde avskaffas; av herr Styrlander i motionen nr 100, i vars syfte herr Bromée instämde, att de i strafflagen för krigsmakten förekommande straffbestämmelser borde mildras; samt av herr Staaff i motionen nr 147, att krigslagstiftningen, såsom varande en undantagslagstiftning, icke finge undantränga eller avvika ifrån den allmänna lagstiftningen i andra fall, än där det kunde påvisas vara absolut nödvändigt; att sålunda krigslagstiftningen aldrig borde utan nödvändighet träda i stället för den allmänna lagstiftningen, varken så, att vissa personer onödigtvis indroges under krigslagarna, eller så, att vissa brott i onödan droges dit; att inga nya brott utöver vad den allmänna lagstiftningen innehölle onödigtvis tillskapades genom krigslagarna; att inga nya straff utöver vad den allmänna lagstiftningen innehölle onödigtvis däri infördes, eller att, om något sådant funnes oundgängligt, det åtminstone icke tillämpades i större utsträckning, än som vore absolut nödvändigt; att inga särskilda grundsatser tillämpades vid förbrytelsernas beläggande med straff; och att inga särskilda former för rättsskipningens utövande onödigtvis stadgades.

23 Innan riksdag-en fattat beslut i ämnet, uppdrog emellertid Kungl. Maj:t åt en kommitté att företaga en revision av strafflagen för krigsmakten samt förordningen om krigsdomstolar och rättegången därstädes i syfte, att bestämmelserna i dessa lagar måtte bliva lämpade efter förhållandena vid en krigsmakt, bestående av värnpliktiga. Ehuru sålunda redan genom Kungl. Majrts försorg föranstaltats om en revision av krigslagarna, ansåg sig riksdagen dock med föranledande a,v de i ämnet väckta motioner böra till ledning vid det förestående revisionsarbetet angiva vissa synpunkter och önskemål, som därvid enligt riksdagens mening särskilt borde beaktas. I skrivelse den 1 juni 1901 anhöll därför riksdagen i enlighet med hemställan av särskilda utskottet, nr 1, att Kungl. Maj:t täcktes anbefalla, att vid berörda revision måtte tagas under omprövning, såvitt nu är i fråga, huruvida icke — med iakttagande såväl därav, att ifrågavarande lagstiftning, såsom utgörande en undantagslagstiftning, icke borde undanträngas eller avvika från den allmänna lagstiftningen i andra fall än där detta med nödvändighet av krigsmaktens ändamål påkallades, vare sig i fråga om de personer, som ställdes under krigslag, eller i fråga om brott och straff, och att hithörande bestämmelser erhölle nödig tydlighet och bestämdhet, som ock därav, att de stadganden, som kunde finnas erforderliga i krigstid, icke i större utsträckning, än förhållandena påfordrade, erhölle tillämpning jämväl under fredstid — de i den särskilda strafflagstiftningen för krigsmakten förekommande avvikelser från den allmänna strafflagen måtte i vissa hänseenden kunna bortfalla eller i större mån, än för det dåvarande vore fallet, begränsas. Riksdagens berörda skrivelse blev sedermera remitterad till ovannämnda kommitté för att vid utförandet av dess uppdrag komma under övervägande. Till fullgörande av sitt uppdrag avlämnade kommittén med skrivelse den 3 Kommitténs april 1905 förslag till strafflag för krigsmakten samt till lag om krigsdomstolar ^g^9 och rättegången därstädes ävensom till andra därmed sammanhängande författningar. I de allmänna motiven till nämnda förslag anförde kommittén: 'Redan den år 1868 utfärdade strafflagen för krigsmakten, vilken avlöste 1798 års krigsartiklar, kan i huvudsak sägas vara byggd på den grundsatsen, att strafflagen för krigsmakten bör betraktas såsom en undantagslag och avvika från den allmänna strafflagen allenast i de avseenden, där en sådan avvikelse av de särskilda militära förhållandena påkallas, en grundsats, som i princip erkänts inom alla länder, där en mera modern lagstiftning i ämnet kommit till stånd, om än, på grund av skilda uppfattningar, nämnda grundsats inom olika länder i enskildheter fört till ganska olika resultat. Givet är ock, att uppfattningen av vilka avvikelser, som av de militära förhållandena nödvändiggöras, kan i olika länder och under olika tider högst betydligt växla. Ifrågavarande grundsats äger man uppenbarligen än större anledning än eljest att fasthålla, sedan ett lands härordning grundats å en mera utsträckt allmän värnplikt. Vid en krigsmakt, sammansatt helt och hållet eller huvudsakligen av fast anställda, beror det av den enskildes fria val att ägna sig åt krigstjänsten och därmed underkasta sig de särskilda bestämmelser, som därför anses erforderliga. Den värnpliktige är däremot skyldig att, vare sig han vill eller icke, under vissa perioder av sitt liv lämna sina vanliga medborgerliga sysselsättningar för att inräda i härens led. Klart är då ock, att han dit medfördet åskådningssätt, som råder inom samhällslivet i allmänhet, och att den särskilda lagstiftning, som är avsedd för krigsmakten, ej kan underlåta att därtill taga hänsyn. I mån av den allmänna värnpliktens utsträckning till tiden är även givet, att ifrågavarande gren av lagstiftningen erhåller ökad betydelse. Vid tillämpningen av nämnda grundsats — vilken, såsom riksdagen ock betonat, måste göras gällande såväl vid avgörande av frågan om vilka brott, som

24 böra göras till föremål för särskild behandling i den militära strafflagen, och sättet för deras bestraffande som ock vid besvarande av spörsmålet om vilka personer, som böra lyda under nämnda lag, och i vilken utsträckning så bör vara förhållandet — måste man emellertid tillse, att ifrågavarande lagstiftningordnas så, att de krav, som ur synpunkten av krigsmaktens ändamål och uppgifter böra ställas å en sådan lagstiftning, varda behörigen tillgodosedda. Krigsmaktens ändamål är ytterst att värna landets frihet och självständighet mot fiendens angrepp. Om den med hopp om framgång skall kunna utföra detta sitt maktpåliggande värv, fordras tydligen ej blott övning i vapnens bruk, utan ockatt inom krigsmakten redan i fredens dagar fostras en anda, mäktig att däri ingjuta den sammanhållande kraft, förutan vilken densamma helt visst i farans stund icke förmår på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift. Därest icke de stora uppoffringar, nationen för uppehållande av sin krigsmakt måste underkasta sig, skola varda fruktlöst förspillda, måste därför oundgängligen en god och kraftig disciplin inom krigsmakten skapas och vidmakthållas. En god disciplin åstadkommes emellertid förvisso icke genom lagbud allena. Den måste tvärtom till sin kärna bestå av en stark och vaken pliktkänsla, buren av insikten om nödvändigheten av att för vinnande av ett stort gemensamt mål underordna sin egen person under en enhetlig ledning och med användande av alla sina personliga krafter villigt bringa de offer, som för ernåendet av detta mål krävas. Att en sådan anda icke kan skapas endast genom lagbud och föreskrifter eller ett mer eller mindre mekaniskt tillämpande av dessa är givet. Innerst beror tydligen dess utveckling och växt av andra och djupare liggande faktorer av moralisk natur. Av icke ringa betydelse för åstadkommande av ett gott resultat i nämnda hänseende är därför tydligen ock ledningen av ett i sann mening upplyst befäl, som i känslan av sitt ansvarsfulla kall söker att uppfostra sina underlydande till väl disciplinerade soldater ej blott genom tuktan och straff, där sådant finnes nödigt, utan framför allt genom ett gott och ädelt föredöme samt en av allvar och omsorgsfull välvilja präglad behandling av sina underlydande i syfte att därigenom framkalla och utveckla deras bästa egenskaper och kärlek till tjänsten. Uppenbart är emellertid att, då ordning och lydnad inom krigsmakten under alla förhållanden måste upprätthållas, härför jämväl kräves stödet av en strafflagstiftning, som med allvar och kraft hävdar disciplinens betydelse. Att lagens bestämmelser härutinnan likväl icke böra göras strängare, än ändamålet fordrar, säger sig självt. Onödig stränghet kan nämligen såväl å andra som särskilt inom ifrågavarande område alltför lätt alstra bitterhet och trots i stället för motsatsen och därigenom åstadkomma något helt annat, än vad man vill vinna. Ehuru en väl avvägd strafflagstiftning för krigsmakten följaktligen varken bör förbise humanitetens grundsatser eller genom åläggande av onödiga band inskrida å områden, som böra vara undandragna lagens bestämmelser, är likväl självklart, att samma lagstiftning icke får rygga tillbaka för att giva lagskiparen de medel i händer, som enligt vad erfarenheten visat, äro oundgängligen nödvändiga för upprätthållande av ordning och manstukt inom krigsmakten. Då den allmänna värnplikten innebär, att landets hela manliga ungdom, som är till krigstjänst duglig, inkallas under fanorna, blir därav jämväl en följd, att det högre mått av bildning, som inom vissa lager av befolkningen förefinnes, kommer krigsmakten väsentligen mera till godo, än som kan bliva förhållandet inom en yrkesarmé, vilken ju, vad manskapet angår, rekryteras huvudsakligen från samhällslager, som befinna sig å en lägre bildningsgrad. Vid sådant förhållande synes man vara berättigad antaga, att behovet av särskilda, strängare straffbestämmelser, avvikande från den allmänna lagens, i fråga om en krigsmakt, bestående huvudsakligen av värnpliktiga, skall visa sig i viss mån mindre framträdande, än om den särskilda militära strafflagen är avsedd att gälla före-

25 trädesvis en yrkesarmé. Emellertid får man å andra sidan icke förbise, att den allmänna värnplikten icke blott innebär, att nationens goda krafter tillföras krigsmakten, utan även medför, att densamma måste i sig upptaga befolkningens i moraliskt hänseende sämre att icke säga sämsta element. Såsom ett önskemål beträffande en militär strafflag, avsedd att gälla under dylika förhållanden, framträder därför i högre grad än eljest, att dess bestämmelser må äga så pass mycken böjlighet, att de lämna utrymme såväl för ett mildare bedömande, där omständigheterna sådant medgiva, som ock öppna möjligheter till användande av strängare och fullt effektivare straffmedel, där detta i svårare fall eller till stävjande av inrotade onda benägenheter finnes oundgängligt.' Sedan utlåtanden över de av kommittén uppgjorda förslagen inhämtats från Proposition ars ett stort antal myndigheter samt förslagen i vissa delar omarbetats, framlades **** ^^ r s desamma genom proposition, nr 67, inför 1908 års riksdag. ' Lagutskottet hemställde i avgivet utlåtande, nr 58, på närmare angivna skäl, Lagutskottet 190 att de i propositionen innefattade förslag icke måtte av riksdagen bifallas. Vid °lagutskottets utlåtande var fogat ett särskilt yttrande av herr Lindhagen, vilken däri anförde bland annat: 'Den nya värnpliktslagens genomförande år 1901 köptes med stora löften. Ett sådant löfte var en omdaning av krigslagstiftningen. Uti 1901 års riksdagsmotioner i nämnda ämne krävdes en fullständig och genomgående revision av krigslagarna. Det gällde, sade man, att komma till livs den militaristiska andan, vilken skapat en militär rättsåskådning vitt skild från den civila. Krigsmannen borde fostras att framför allt vara medborgare. Därför måste samtliga författningar om krigslagstiftningen dragas under riksdagens bestämningsrätt. Ledande grundsats för revision borde vidare vara, att krigslagstiftningen såsom en undantagslagstiftning ej fick avvika från den allmänna lagstiftningen i andra fall, än det kunde påvisas vara oundgängligen nödvändigt, önskemålet vore, att all krigslagstiftning väsentligen bortfölle, och man borde redan nu, troddes det, kunna komma åtminstone mer än halvvägs mot detta mål. Särskilda utskottet omfattade i väsentliga delar dessa tankar, uttunnade dock till mer försiktiga och svävande ordalag. Andra kammaren biföll utskottets hemställan i glad förtröstan. I första kammaren togs också utskottsbetänkandet, ehuru med mindre entusiasm och under betonande, att detta nu var en hjärtesak för medkammaren, vilken syntes ovillkorligen uppställa det till villkor för sitt bifall i huvudfrågan. Första frukten av denna riksdagsskrivelse föreligger nu för riksdagen i det förevarande strafflagsförslaget. Det kan syna§ vanskligt att efter förslagets hastiga granskning i lagutskottet med vederhäftighet bedöma, i vad mån det fyller ovannämnda mått. Men nog giver sig osökt det intrycket, att man slagit sig till ro med att fila åtskilligt, låt vara ofta ivrigt på ytan, under det att den gamla, så att säga surdegen, frånsett ett och annat mindre ingrepp, fått ligga kvar tämligen hel och odelad. Att under nuvarande; förhållanden vänta sig den omdaning, som år 1901 föresvävat andra kammaren, var en illusion. Eör vidblivandet av det gamla har under utredningsarbetet till och med ofta åberopats den utländska krigslagstiftningen, vilken dock enligt sakens natur och särskilt, såvitt angår de stora militärstaterna, måste vid ett verkligt reformarbete på detta område snarare tjäna som ett avskräckande exempel.' Efter att hava framhållit några punkter, vari enligt reservantens mening förenämnda program syntes hava kommit till korta i förslaget, uttalade han slutligen, att i detsamma funnes grundläggande brister, vilka borde uppmärksammas vid förslagets förnyade framläggande. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

26 Lagrådet

Sedan de av kommittén avgivna förslag gjorts till föremål för förnyade omarbetningar samt yttranden över förslagen inhämtats från olika myndigheter, överlämnades de sålunda föreliggande förslagen till lagrådet för granskning. Beträffande den föreslagna lagstiftningen i dess helhet anförde lagrådet: 'Av de ändringar i gällande bestämmelser, som från riksdagens sida ansetts erforderliga vid en revision av krigslagstiftningen, framträda såsom de mest betydelsefulla dels mildring i straffen för brott enligt strafflagen för krigsmakten, dels ock omorganisering av krigsdomstolarna i första och andra instans för vinnande av ökad rättssäkerhet. Mot de strafflindringar, som i det nu till granskning föreliggande strafflagsförslaget införts, har i det hela taget lagrådet icke något att erinra; det har snarare synts lagrådet kunna ifrågasättas, huruvida man icke i detta hänseende bort gå något längre än som skett, särskilt genom att beträffande åtskilliga förbrytelser sänka för dem satta straffminima. I vissa fall har lagrådet ansett en brist på följdriktighet förefinnas, som påkallar jämkning i bestämmelserna. Vid genomförandet av de syftemål, man i omförmälda och andra avseenden velat vinna, har man icke nöjt sig med att göra därav betingade partiella ändringar i gällande lag. Såsom resultat av revisionsarbetet hava framgått en strafflag och en rättegångslag, som till sin yttre form äro fullständigt nya. Det skall visserligen icke förnekas, att de gamla lagarna i flera hänseenden äro behäftade med brister, vilka väl kunnat påkalla en genomgående omarbetning. Men å en sådan torde med fog kunna ställas kravet, att befintliga brister avhjälpas. Otydliga bestämmelser hade bort ersättas med nya, om vilkas rätta innebörd tvekan icke kunnat vara för handen. Att förslaget därutinnan icke i allo fyller berättigade anspråk har under granskningsarbetet blivit för lagrådet uppenbart. Väl har i flera hänseenden förut befintlig otydlighet blivit undanröjd. Men åtskillig oklarhet har dock lämnats oavhjälpt, och en del av de nya bestämmelserna äro i sin ordning ägnade att väcka tvekan huru lagstadgandena rätteligen skola tillämpas. De nya lagarna äro enligt lagrådets mening knappast redigare och klarare än de, i vilkas ställe de skulle träda. Den terminologi, som i förslaget kommit till användning, stöder sig i väsentliga delar på administrativa bestämmelser. En dylik anordning överensstämmer icke med riktiga lagstiftningsprinciper, vilka kräva ett alldeles motsatt förhållande. Det ligger i sakens natur att administrativa författningar esomoftast måste ändras med hänsyn till ändrade faktiska förhållanden. En lag, som hänför sig till dylika författningar, borde för varje gång sådant sker på motsvarande sätt omformas. Att detta skulle medföra betydande olägenheter är uppenbart. Dylika lagändringar utebliva helt visst i de flesta fall. Men därigenom åstadkommes oreda, och vid lagtillämpningen måste ofta uppkomma tveksamhet. Förslaget visar ock det olämpliga i den valda anordningen. Det förekommer exempel på att under förarbetena, vilka visserligen fortgått ganska länge men dock under en tid, som torde få anses kort i förhållande till den giltighetstid, som väl är tillämnad den nya lagstiftningen, stadgande blivit ändrat och detta till och med mer än en gång till följd av administrativa ändringar, som mellankommit. Att dylika ändringar, särskilt med hänsyn till förestående ny härorganisation, under den närmaste tiden äro att förvänta, torde vara klart. Terminologien saknar även nödig fasthet. Hämtade från skilda författningar förekomma uttryck, som på olika ställen hava olika innebörd. En mycket långt utsträckt detaljering, som administrativt är väl motiverad, har stundom fått inflyta i lagen, där den verkar stötande. De använda termerna äga icke alltid önskvärd tydlighet. I likhet med vad nu gäller skola vid krigsdomstol upptagas ej allenast militära förbrytelser utan även en del andra mål. Bestämmelser i sistnämnda hän-

27 seende förekomma nu i rättegångslagen. Förslaget har därutinnan gått en annan väg. Man har nämligen i själva strafflagen omnämnt dessa brott, ehuru omnämnandet inskränker sig till en förklaring att de straffas enligt allmän lag. Systemet har dock icke kunnat fullt genomföras, utan hava kompletterande stadganden erfordrats i rättegångslagen. Det måste anses synnerligen oegentligt att i en speciallag, såsom strafflagen för krigsmakten är, införa straffbud, som därmed icke hava något att skaffa och som stå där allenast för att man i rättegångslagen, när det gäller att bestämma vilka brott tillhöra krigsdomstols upptagande, skall kunna göra detta genom att hänvisa till strafflagen. Systemet har också givit upphov till straffbestämmelser av en ganska besynnerlig struktur. Lagrådet har även trott sig finna att en följd av detta system blivit, att i fråga om brott, som straffas enligt allmänna strafflagen, gränsen emellan de brott, som skola behandlas vid krigsdomstol och dem, vilka skola upptagas vid de allmänna domstolarna, dragits mera godtyckligt än som varit att förvänta, därest frågan härom på en gång upptagits till avgörande vid rättegångslagens avfattning. Men även i ett annat hänseende är enligt lagrådets mening systemet förenat med olägenheter. I förslaget återfinnas åtskilliga stadganden, i vilka förekomma sådana uttryck som 'brott mot denna lag', 'brott, som omförmälas i denna lag", 'straffas enligt denna lag' etc. Huru dylika uttryck rätteligen skola förstås är ingalunda i varje fall klart. Understundom måste det av stadgandets innehåll anses framgå, att med uttrycket avses endast egentliga militära förbrytelser, för vilka straff utsatts i lagen. I andra fall måste tolkningen föra till att under uttrycket äro hänförliga jämväl brott, som endast omförmälas i lagen med hänvisning beträffande straffet till allmänna strafflagen. Beträffande åtskilliga paragrafer stannar man i tvekan, om den ena eller den andra tolkningen är den rätta. Att en tvetydighet av sådan art icke kan få stå kvar i lagen, torde vara uppenbart. För tillämpningen av vissa lagbestämmelser, såsom om återfall, villkorlig dom m. m., erfordras klarhet i omförmälta hänseende. Av vad ovan anförts torde framgå, att enligt lagrådets tanke rättelsen skulle på det rationellaste sättet vinnas genom övergivande av hela systemet och återgång till nu gällande lags uppställning. Anses en sådan utväg icke böra anlitas, måste de särskilda bestämmelserna på annat sätt göras tydliga. Det har vidare synts lagrådet synnerligen tvivelaktigt, om någon verklig förbättring vunnits därigenom att straffbestämmelser, vilka skola komma i tilllämpning endast i krigstid, utbrutits och sammanförts i en särskild avdelning av strafflagen. Visserligen torde på sådant sätt tillämpningen i fredstid hava något underlättats, men i stället hava lagbuden blivit synnerligen svåra att överskåda för den, som har att tillämpa dem i krig, då ju dock förhållandena kräva ett snabbare avgörande. Även detta system har för övrigt visat sig icke vara till alla delar genomförbart, och jämväl härvidlag kan man ej värja sig för den tanken att lagbuden i sak rönt en menlig inverkan av den formella uppställningen. Från nu gällande disciplinstadga hava åtskilliga bestämmelser inflyttats i strafflagsförslaget. Såvitt angår stadganden av straffrättslig natur är däremot icke något att invända. Men i förslaget hava jämväl upptagits bestämmelser av processuellt innehåll: dessa hava för visso icke sin rätta plats i en strafflag. Det oegentliga däri är även förenat med praktiska olägenheter. I själva verket förefinnes icke i fråga om anhängiggörandet någon åtskillnad mellan disciplinmål och mål, som skola behandlas vid krigsdomstol. Det är vederbörande befälhavare, som i första hand får att skaffa med samtliga målen. Han har att tillse, om målet skall behandlas som disciplinmål eller hänskjutas till rätten. De processuella bestämmelserna gripa alltså i båda fallen in i varandra. Också hava de i strafflagsförslaget upptagna processuella stadgandena icke gjorts

28 fullständiga, utan återfinnas jämväl i rättegångsförslaget lagbud, som direkt hänföra sig till disciplinmål, likasom åtskilliga andra i sistnämnda förslag förefintliga stadganden lämpa sig i vissa stycken även för disciplinmål. Att på detta sätt icke åstadkommits den reda och överskådlighet, som erfordras, torde icke kunna förnekas. Vill man icke, såsom i de äldre krigsartiklarna var förhållandet, upptaga i samma författning såväl straffbestämmelserna som föreskrifterna om rättegången, lära de processuella stadgandena böra utmönstras ur strafflagsförslaget och sammanföras med övriga bestämmelser om rättegången. Det har icke kunnat undgå lagrådets uppmärksamhet, att åtskilliga bestämmelser i strafflagen uppbäras av misstro till de statens ämbets- och tjänstemän, vilka närmast beröras av lagstiftningen. Likställighet mellan officerare och manskap har genomförts även i de fall, där den är endast formell men reellt taget innebär en vida större stränghet mot de förra. Anordningar, vilka skulle medföra erkända fördelar, har man icke eller endast i ringa mån ansett sig kunna föreslå synbarligen av den anledning att man icke haft förtroende till de statstjänare, av vilka de skulle genomföras. Att en lagstiftning i sådan anda kan medföra skadliga verkningar lärer vara uppenbart. Å ena sidan kan den hos statens ifrågavarande tjänare föranleda missmod; å andra sidan är den ägnad att hos den manliga ungdom, vars handledning är anförtrodd åt dessa, väcka oriktiga föreställningar om orättvis behandling under den tid, den fullgör sin värnplikt. Även om i ena eller andra hänseendet övergrepp från officerares sida vore att befara, lära däremot andra medel till rättelse böra anlitas. Fostran, skarp kontroll och sträng bestraffning av varje förseelse äro på sin plats men icke på presumtion om övergrepp vilande lagbud. Krigslagstiftningen är en så betydelsefull del av den stora frågan om vårt försvar, att den största vikt måste fästas vid att ingen fördel eftergives i onödan samt att rätt åt alla håll utskiftas lika. Klart är, att därest förslaget skulle omarbetas så att därigenom cle bristfälligheter, vilka enligt lagrådets tanke på sätt ovan anförts vidlåda förslaget, bleve fullständigt avhjälpta, denna omarbetning skulle bliva alltför omfattande för att möjliggöra dess framläggande för innevarande års riksdag. Då uppskov icke synes böra äga rum, kan fördenskull en dylik omarbetning icke ifrågasättas. Lagrådet har därför ansett sig böra inskränka sina yrkanden om ändring till de fall, då sådan ansetts alldeles nödvändig eller synts kunna åvägabringas utan alltför stora rubbningar.' Proposition Efter det förslagen i anledning av inom lagrådet framställda special anmärktill 1914års n i n g a r { vissa avseenden underkastas ytterligare omarbetning, blevo desamma dag. genom proposition, nr 57, förelagda 1914 års senare riksdag. Motion vid Uti en med anledning av propositionen inom andra kammaren väckt motion, 1914 års nr 200, hemställde herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, att riksdagen senare riks- måtte antingen för sin del antaga en lagstiftning, byggd på grundsatsen om ifrå9' gavarande speciallagstiftnings väsentliga upphörande i fredstid och de militära brottens hänskjutande därunder till bedömande enligt allmän strafflag eller, om detta ej kunde bifallas, avslå propositionen och hos Kungl. Maj:t begära skyndsamt förslag till en sådan lagstiftning, som nu sagts. Lagutskottet Lagutskottet, som i utlåtande, nr 22, tillstyrkte bifall till propositionen med 1914. vissa i förslagen vidtagna ändringar, anförde rörande berörda motion: 'Utskottet finner det icke för närvarande kunna ifrågasättas, a/tt, i enlighet med vad herrar Lindhagen och Persson i Norrköping i sin motion hemställt, all speciallagstiftning på ifrågavarande område skall upphöra och i stället straffbestämmelser om vissa militära brott upptagas i allmänna strafflagen. I denna uppfattning styrkes utskottet av den utredning, som kommittén lämnat rörande de grupper av brott, som lämpligen böra göras till föremål för en särskild mili-

29 tariagstiftning. En så genomgripande omarbetning av den allmänna strafflagen, som den motionärerna ifrågasatt, lärer icke heller kunna åvägabringas utan att ett väsentligt uppskov äger rum med hela krigslagsreformens genomförande, vilket enligt utskottets mening icke kan vara önskvärt.' Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, vilka med åberopande av de i deras motion anförda allmänna skäl hemställde, att riksdagen med avslag å den framlagda propositionen om ny krigslagstiftning måtte hos Kungl. Maj:t begära nytt förslag till sådan lagstiftning, byggd på de i 1901 års riksdagsskrivelse i ämnet antydda och i förberörda motion utvecklade grundsatser. Till stöd för detta yrkande anförde herr Lindhagen ytterligare bland annat: 'Utskottet finner, att det icke för närvarande kan ifrågasättas att vidtaga en verklig reform av strafflagen för krigsmakten på sätt i motionen hemställts. När tiden skall anses vara inne, inlåter sig utskottet däremot icke på, säkerligen därföre att utskottets förenämnda uttryckssätt väl får anses vara en omskrivning för en verklig övertygelse hos utskottet, att krigslagstiftningen bör väsentligen bibehållas vid sin nuvarande maktställning även i fredstid. Detta är ju också kommitterades mening, till vilken utskottet hänvisar. Häremot åberopas innehållet i motionen. Den av utskottet tillika uttalade farhågan, att ett bifall till motionen skulle föranleda ett icke önskvärt uppskov med hela krigslagreformens genomförande, kan jag givetvis så mycket mindre dela, som jag på sätt i motionen utvecklats för min del finner det framlagda förslaget i stort sett vara så väl principiellt som praktiskt taget endast ett sken av en krigslagsreform. Det verkligen äventyrliga uppskovet med en krigslagsreform, vilken betyder något, föranledes just genom sådana »lösningar» som den nu ifrågasatta. Behovet just nu av en verklig till roten gående reform på denna liksom alla andra militärväsendets maktområden borde, synes det mig, på ett överväldigande sätt framgå av tilldragelserna nu uti det gamla Europa. De militära och monarkiska institutionerna hava visat vad de betyda, vilka skördar komma av deras sådd, vilka ointelligenta och omänskliga instinkter de omedvetet påtvinga människorna i allmänhet — .' Efter det riksdagen med biträdande i huvudsak av Kungl. Maj :ts av lagutskottet tillstyrkta förslag, för sin del antagit författningar i ämnet, utfärdades den 23 oktober 1914 nu gällande strafflag för krigsmakten samt lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes ävensom andra därmed sammanhängande författningar. Vid 1919 års riksdag väcktes inom första kammaren av herr Lindhagen en motion, nr 71, däri han hemställde, 'att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära skyndsamt förslag om upphävande under alla förhållanden av den speciallagstiftning, som innefattas i lagarna om strafflagen för krigsmakten samt om krigsdomstolar och rättegången däri', varjämte i en inom andra kammaren väckt motion, nr 263, herr Tennetström m. fl. hemställde, bland annat, att riksdagen ville för sin del besluta 'att upphäva krigslagarna av den 11 juni 1868', vilket yrkande, enligt vad som framgick av en annan utav samma motionärer framburen motion, avsåg upphävande av de gällande krigslagarna. Första lagutskottet anförde i avgivet utlåtande, nr 36: 'Utskottet tillåter sig till en början erinra om de av herr Lindhagen inom första kammaren samt av herr Vennerström och medmotionärer inom andra kammaren vid innevarande års riksdag väckta motioner, respektive nr 87 och 120, vari motionärerna hemställt, herr Lindhagen, att riksdagen ville hos Kungl. Maj :t anhålla om skyndsamt förslag till en fullständig avrustning av vårt nu-

30 varande nationella försvarssystem, samt herr Vennerström m. fl., att riksdagen för sin del måtte fatta principiellt beslut om en fullständig avveckling av det nuvarande militärförsvaret samt hos Kungl. Maj:t göra framställning om framläggande snarast möjligt för riksdagen av en plan för avvecklingens praktiska utförande och oberoende av övriga frågor av olika slag, som därmed stå i samband. Båda kamrarna hava var för sig avslagit berörda motioner, därvid hänvisats ej mindre till den i utsikt ställda genomgripande försvarsrevisionen, som komme att bliva nödvändig genom händelserna under världskriget, än även till det oklara och osäkra världsläget, som ännu alltjämt vore rådande. Enligt utskottets förmenande lärer det icke kunna förnekas, att frågan om upphävande av krigslagarna står i ett nära samband med försvarsfrågan i dess helhet. Det ligger därför i öppen dag, att jämväl förstnämnda fråga efter vederbörlig utredning kommer under omprövning vid den allmänna försvarsrevision, som sålunda är avsedd att komma till stånd. Att genom ett uttalande i ena eller andra riktningen föregripa denna utredning torde icke vara lämpligt, än mindre att utan föregående utredning nu intaga en bestämd ståndpunkt till samma fråga.' Vid sådant förhållande, och då utskottet icke ansåg sig i anledning av de väckta motionerna böra ingå på frågan om revision av krigslagarna, hemställde utskottet, att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Riksdagen biföll utskottets hemställan. Motion vid Vid 1920 års riksdag hemställde herr Vennerström m. fl. i en av dem inom 1920 års andra kammaren väckt motion, nr 250, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t beriksdag. g^ra skyndsamt framläggande av förslag om upphävande av all krigslagstiftning. Första lagFörsta lagutskottet, som i sammanhang med avgivande av yttrande över en utS ei av iQ°on ^ e r r Lindhagen väckt motion om krigsdomstolarnas avskaffande uttalade sig även angående det i den av herr Vennerström m. fl. framburna motionen liggande yrkande i samma syfte, anförde i utlåtande, nr 24, såvitt nu är i fråga: 'Herr Vennerströms yrkande, om upphävande av all krigslagstiftning, kan ej av utskottet tillstyrkas. Det synes utskottet utan vidare klart, att så länge det i vårt land finnes en krigsmakt, det också måste finnas en lagstiftning, som reglerar de förhållanden, som speciellt hänföra sig till den militära tjänsten. De brott, som omförmälas i strafflagen för krigsmakten, äro nämligen till största delen sådana, som hava avseende just på rent militära förhållanden (exempelvis rymning, olovligt undanhållande, missbruk av förmanskap m. m.). Ett inarbetande av dylika straffbestämmelser i den allmänna strafflagen skulle ej innebära någon ändring i sak, och i allt fall skulle de svårigheter i lagtekniskt hänseende ett sådant arbete medförde ej komma att stå i rimligt förhållande till den tvivelaktiga fördelen, att krigslagstiftningen blivit till namnet upphävd, medan dess förra bestämmelser i stället återfunnos i den allmänna strafflagen. Det framgår vidare av vad utskottet i annat sammanhang anfört, att den disciplinära bestraffningsrätten enligt utskottets mening fortfarande måste bibehållas. Därav blir då också en följd, att särskilda regler måste givas i fråga om denna rätts omfattning. Däremot anser utskottet, att det bör tagas under övervägande, huruvida ej de särskilda straffbestämmelserna kunna i flera fall avsevärt mildras. Särskilt anser utskottet ett användande av straffarten mörk arrest vara ur humanitär synpunkt fördömligt och ej överensstämmande med vår tids allmänna rättsmedvetande. Utskottet är förvissat därom, att det, även vid ett borttagande av denna strafform och en humanisering av lagen i övrigt, skall bliva möjligt att å ena sidan på ett fullt tillfredsställande sätt upprätthålla den ordning och disciplin, som de militära förhållandena kräva, och å andra sidan iakt-

31 taga den humanitet, som är nödvändig för att hos de värnpliktiga ej skall bildas den uppfattningen, att de under den militära tjänstgöringen stå under en undantagslagstiftning, som, även för ringare förseelser, uppställer onödigt härda straff Utskottet anser därför, att riksdagen bör i skrivelse till Kungl Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida och i vad man en humanisermg av bestämmelserna i nu gällande strafflag för krigsmakten kan vidtagas, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda. På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, under avstyrkande av motionen i övrigt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida och i vad man en humanisermg av bestämmelserna i nu gällande strafflag för krigsmakten kunde vidtagas, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Med anledning av utskottets hemställan i denna del avgåvos reservationer dels av herr Renterskiöld, som anförde: 'Beträffande motionen I I : 250 om krigslagarnas avskaffande borde utskottet hava begränsat sig till ett åberopande av vad första lagutskottet vid 1919 ars lagtima riksdag i sitt betänkande nr 36 enhälligt yttrat, nämligen att »enligt utskottets förmenande lärer det icke kunna förnekas, att frågan om upphävande av krigslagarna står i ett nära samband med försvarsfrågan i dess helhet- det ligger därför i öppen dag, att jämväl förstnämnda fråga efter vederbörlig utredning kommer under omprövning vid den allmänna försvarsrevisionen» som da var avsedd att komma till stånd och vars utredande numera uppdragits at en särskild kommission. Utskottet tillade i samma sitt betänkande: »att genoin ett uttalande i ena eller andra riktningen föregripa denna utredning torde icke vara lämpligt, än mindre att utan föregående utredning nu intaga en bestämd ståndpunkt till samma fråga». Härtill kan ytterligare lägga= en erinran, att krigslagarna såsom stiftade av Konung och riksdag gemensamt ersatt de äldre krigsartiklarna såsom givna av Kungl. Maj:t allena i syfte att på sådant sätt bereda de värnpliktiga ett starkare skydd i rättsligt avseende än som kommit yrkesarméns manskap till del, i följd varav krigslagarna, vilka på grund av ämnets natur aldrig lämpligen kunna inflyttas \£i> kap. av allmanna strafflagen, dit de eljest närmast vore att hänföra näppeligen kunna undvaras i rättssäkerhetens intresse, så länge armen utgör en värnpliktsarmé. Utskottet hade därför bort hemställa, att ifrågavarande motion I I - 250 icke matte till någon riksdagens åtgärd föranleda;' dels av heTT&rRogberg, greve Spens, Svensson i Betingetorp och Thore, som instämde i herr Reuterskiölds hemställan; dels av herrar Walles, Lindqvist i Kosta, Leo, Billqvist och Söderberg som ansago att utskottets utlåtande i denna del bort hava följande lydelse: 'Ehuru motionären yrkat upphävande av all krigslagstiftning, förutsätter utskottet att därmed icke avses att lämna brott, begångna av militära personer straff n a . En sådan åtgärd kan i varje fall uppenbarligen icke på allvar ifrågasattas. Däremot anser utskottet tidpunkten vara lämplig att nu till överläggning och utredning taga upp frågan om möjligheten att i fredstid avskaffa krigslagarna och ersätta dem i motsvarande fall med redan gällande bestämmelser i allmänna strafflagen och där stadgandena i krigslagen aVS ? n j 0 t t , i °S°m n e n d a s t k u n n a b e £ås av personer i deras egenskap av militärt anställda lata dessa stadganden i reviderad och humaniserad form ingå som ett särskilt kapitel i allmänna strafflagen. Den disciplinära bestraffnings-

rätten torde däremot, om än med humaniserade straff och straffskalor, i en eller annan form få kvarstå. Genom en sådan här i största korthet skisserad åtgärd skulle främst ernås, att vårt land toge ett kraftigt steg i riktning mot den sedan årtionden krävda humaniseringen av krigslagstiftningen, och som ej kan anses fullt uppnådd förrän militärerna, där så kan ske, ställas under samma lagbestämmelser som ett lands övriga medborgare. Det har anförts, att samma syfte kan i sak vinnas utan krigslagarnas avskaffande, endast genom en humanisering av dessa. Utan att bestrida riktigheten därav vill utskottet dock framhålla, att så länge våra värnpliktiga skola dömas efter en särskild lag detta alltid kommer att hos dem ingiva en känsla av att de, under den tid de fullgöra sin tjänst för utbildning till fosterlandets försvar, äro i rättshänseende en annan klass av medborgare, vilka skola dömas efter speciella undantagslagar. Det synes utskottet därför vara en gärning av stor vikt för både försvaret och de enskilda individerna att undanrycka själva grunden för denna känsla och därmed också borttaga anledningen till den ovilja mot krigslagarna, som alltid kommer att taga sig uttryck, så länge dessa skola bestå som ett särskilt lagsystem. Med hänvisning till vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att riksdagen i anledning av herr Vennerströms m. fl. motion måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och i vad mån den för krigsmakten gällande strafflagen må kunna upphöra att gälla, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda.' Första kammaren biföll utskottets förslag, varemot andra kammaren antog den av herr Walles m. fl. avgivna reservationen. I memorial, nr 34, anmälde första lagutskottet, att utskottet funnit kamrarnas peslut icke kunna sammanjämkas, i följd varav frågan förföll. Proposition I samband med framläggandet för 1921 års riksdag av förslag till lag om till 1921 års ändring i vissa delar av strafflagen, innebärande dödsstraffets borttagande ur nksdag. j e n a i} m änna strafflagen, föreslog Kungl. Maj:t i proposition, nr 144, riksdagen att antaga även ett förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten, enligt vilket dödsstraffet skulle avlägsnas jämväl ur sistnämnda lag, såvitt gällde dess tillämpning i fredstid, men bibehållas i de så kallade krigsartiklarna. Motion ^vid Uti en med anledning av propositionen inom första kammaren väckt motion, 1921 års n r i§7 5 hemställde herr Lindhagen, att riksdagen i anledning av proposition sc a 9' nen ville uttala sig för livets okränkbarhet såsom grundval för en mänsklig samhällsordning samt i anslutning till denna uppfattning för sin del besluta dödsstraffets utplånande även ur krigsartiklarna eller ock hos regeringen begära förslag till en revision av dessa artiklar i sådant syfte. Första lagFörsta lagutskottet, som i avgivet utlåtande, nr 37, i princip tillstyrkte dödsutskottet straffets avskaffande, framhöll, att starka betänkligheter mötte mot att upphäva berörda straff, såvitt anginge gärningar, som begåtts under krigstid. Då under dylika utomordentliga förhållanden dödsstraffet borde bibehållas, ansåg utskottet, att nämnda straffart alltjämt borde kvarstå i krigsartiklarna. Huruvida och i vad mån en inskränkning i dödsstraffets tillämplighet i detta f all i kunde ske, vore dock enligt utskottets uppfattning förtjänt av en närmare undersökning. På grund av vad sålunda anförts, hemställde utskottet, 1) att propositionen måtte av riksdagen bifallas samt 2) att herr Lindhagens motion måtte anses besvarad genom vad utskottet under 1) hemställt. I anledning av utskottets hemställan anfördes reservationer, dels av herrar Engberg och P. A. Hansson i Stockholm beträffande motiveringen, därvid herr Hansson ansåg, bland annat, att utskottet bort framhålla önskvärdheten av att en närmare undersökning komme till stånd angående

38 möjligheten av att avlägsna bestämmelserna om dödsstraffet även ur krigsartiklarna, vilken undersökning lämpligen kunde anförtios åt de sakkunniga, som vore sysselsatta med frågan om krigsdomstolarnas avskaffande; dels av herr / . T. Larsson, som på närmare anförda grunder yrkade, att utskottet måtte under punkt 2 hemställa, att riksdagen i anledning av den i ämnet väckta motionen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville efter verkställd utredning för riksdagen framlägga förslag till dödsstraffets avskaffande såsom straffart även såvitt anginge gärningar, som avsåges i krigsartiklarna, eller, om detta skulle befinnas omöjligt, förslag till sådan ändring av krigsartiklarna, att stadgandet av dödsstraff i görligaste måtto inskränktes; dels ock av herr Hederstierna, med vilken herr Thore instämde, samt av herrar Bogberg oeh greve Spens, vilka på olika skäl hemställde, att varken propositionen eller berörda motion måtte av riksdagen bifallas. Utskottets hemställan blev av riksdagen bifallen, varefter det av riksdagen sålunda antagna förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten den 3 juni 1921 upphöjdes till lag. Utöver vad här ovan omförmälts hava vid flera tillfällen i samband med företagande av ändringar i den allmänna strafflagen mindre förändringar vidtagits i strafflagen för krigsmakten.' Vidare anförde utskottet beträffande den i ämnet väckta motionen: 'I den nu förevarande motionen hemställer motionären — under Motionen. hänvisning till frågans behandling vid 1920 års riksdag, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och i vad mån den för krigsmakten gällande strafflagen må kunna upphöra att gälla, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda. I likhet med första lagutskottet vid 1920 års riksdag finner utskottet det Utskottet uppenbart, att så länge det i vårt land finnes en krigsmakt, det även måste finnas en lagstiftning, som reglerar de förhållanden, vilka speciellt hänföra sig till den militära tjänsten. Utskottet kan därför icke tillstyrka bifall till motionen, såvitt densamma avser upphävandet av all krigslagstiftning. Därest krigsmakten skall kunna fylla sitt ändamål att värna landets frihet och självständighet, måste inom densamma skapas och vidmakthållas en disciplin, som består provet även under allvarliga tider. Ordning och manstukt kunna emellertid icke uppehållas, utan att bestämmelser givas angående bestraffning av de brott, som hava avseende å rent militära förhållanden. Föremål för olika uppfattning kan givetvis vara, huruvida berörda bestämmelser böra sammanföras inom ramen av en speciallagstiftning eller inarbetas i den allmänna strafflagen. Utskottet får emellertid, i likhet med 1920 års utskott, i detta avseende framhålla, att ett dylikt inarbetande, som skulle erbjuda mycket stora svårigheter i lagtekniskt avseende, icke skulle medföra någon ändring i sak, ävensom att, då den disciplinära bestraffningsrätten i någon form måste bibehållas, särskilda regler i allt fall äro nödvändiga rörande omfattningen av denna rätt. Härutöver vill utskottet erinra, att den allmänna strafflagen för närvarande är föremål för en genomgripande omarbetning, som beräknas taga ytterligare flera år i anspråk. Ett införande i den allmänna strafflagen av nu ifrågavarande specialbestämmelser skulle avsevärt fördröja såväl en reform av gällande krigslagar som avslutandet av den pågående strafflagsTevisionen. Emellertid är enligt utskottets uppfattning den nu gällande strafflagen för krigsmakten behäftad med vissa brister. Utskottet får i sådant avseende hän3—233827

34 visa till de anmärkningar, som av lagrådet framställts vid granskning av de för 1914 års senare riksdag framlagda förslag, vilka anmärkningar i allenast ringa omfattning vunnit beaktande vid den slutliga utformningen av nu gällande lag. Särskilt vill utskottet framhålla det av lagrådet påtalade förhållande, att i strafflagen för krigsmakten upptagits bestämmelser angående brott, som icke hava något med militära förhållanden att skaffa, ävensom att vid överflyttandet av föreskrifter från disciplinstadgan till nyssnämnda strafflag i den sistnämnda kommit att inflyta regler av processuell art, som givetvis icke böra hava sin plats därstädes. Från ett flertal håll har slutligen påpekats, att nyssnämnda lag visat sig vara sjmnerligen svår att tillämpa, vilken svårighet delvis torde hava sin grund uti den i lagen använda terminologien. För avhjälpande av nu antydda brister bör enligt utskottets mening strafflagen för krigsmakten underkastas omarbetning. I samband med den föreslagna omarbetningen torde, såsom 1920 års utskott föreslagit, böra tagas under övervägande, huruvida icke lagen i åtskilliga hänseenden skulle kunna undergå en humanisering, som bringar densamma i bättre överensstämmelse med vår tids allmänna rättsuppfattning. Det kan ej förnekas, att flera av lagens straffbestämmelser äro obilligt stränga, särskilt vissa av de i krigsartiklarna stadgade straffsatser. I detta sammanhang vill utskottet erinra, att de sakkunniga, åt vilka anförtrotts att utreda frågan om dödsstraffets avskaffande, i sitt år 1920 framlagda betänkande uttalat önskvärdheten av att vidtaga jämkningar i krigsartiklarna såväl i fråga om ett flertal straffbestämmelser, som angående regleringen av lagens giltighetsområde samt såsom särskilt otillfredsställande framhållit, att, ehuru dödsstraffet i övrigt avskaffats, strafflagen för krigsmakten medgåve avkunnande och verkställande av dödsdomar jämväl under fredstid på grund av förhållanden under ett föregånget krigstillstånd. Enligt utskottets mening bör även upptagas till prövning, huruvida icke straffarten sträng arrest skulle kunna utbytas mot en mera human form av straff. Utskottet hyser den uppfattningen, att en humanisering av strafflagen för krigsmakten skulle undanröja den mångenstädes gängse föreställningen, att de värnpliktiga under den tid, de utbilda sig till fosterlandets försvar, lyda under en undantagslagstiftning, som belägger med hårda straff även obetydliga förseelser. En dylik humanisering skulle därför utan att försvåra upprätthållandet av den nödvändiga disciplinen bidraga till att avlägsna en på många håll förefintlig ovilja mot all militärtjänst och sålunda även underlätta skapandet av en god anda inom krigsmakten.» Vid utskottets utlåtande voro fogade reservationer dels av herr Hederstierna, som, med instämmande av herr Rogberg, anförde: »Vid 1919 års riksdag väcktes två motioner, härav den ena av samma motionär som nu, vilka motioner inneburo bland annat liksom nu en önskan att upphäva den för krigsmakten gällande strafflagen. I anledning av denna motion yttrade första lagutskottet bland annat, att det icke syntes kunna förnekas, att frågan om upphävande av krigslagarna stode i ett nära samband med försvarsfrågan i dess helhet. Det låge därför i öppen dag, att jämväl förstnämnda fråga efter vederbörlig utredning komme under omprövning vid den allmänna försvarsrevision, som vore avsedd att komma till stånd. Att genom ett uttalande i ena eller andra riktningen föregripa denna utredning torde icke vara lämpligt, än mindre att utan föregående utredning nu intaga en bestämd ståndpunkt till samma fråga. Vid sådant förhållande och då utskottet icke ansåg sig i anledning av de inom riksdagen väckta motionerna böra ingå på frågan om revision av

35 krigslagarna, hemställdes, att dessa motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Denna hemställan blev av riksdagen bifallen. P å de skäl, som av 1919 års första lagutskott sålunda anfördes, hemställer jag, att förevarande motion icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda;» dels av herrar Jacob Larsson, Lindqvist i Halmstad och Söderberg mot vissa delar av motiveringen; dels ock av herrar Pettersson i Bjälbo och Olsson i Kalmar, som ansågo, att utskottets utlåtande efter historiken bort hava följande lydelse: »I likhet med första lagutskottet strafflagsrevisionen. Emellertid är enligt utskottets uppfattning •— — — omarbetning. På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa, att riksdagen måtte med anledning av förevarande motion i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning, låta företaga en fullständig omarbetning av nu gällande strafflag för krigsmakten samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda; •—• • » Grundsatsen om allas likhet inför lagen innebär icke, att lagens straffbestämmelser skola fastställas utan hänsyn till den brottsliges särskilda ställning inom samhället. Endast de, som fått sig ålagd en viss samhällsuppgift, kunna göra sig skyldiga till åsidosättande av de med densamma förenade särskilda förpliktelser; andra personer kunna ej komma i tillfälle att begå sådant brottMen även brott, som kunna begås av personer, tillhörande vilken samhällsklass som helst, få understundom en särskild karaktär därigenom att den brottslige har ett visst yrke, en viss uppgift inom samhället. Om sålunda en särlagstiftning är nödvändig med hänsyn till de särskilda plikter, vilka åligga vissa grupper av medborgare — såsom ämbets- och tjänstemän, präster, sjömän, militärpersoner — så böra dock i rättvisans och jämlikhetens intresse denna särlagstiftning inskränkas till vad som med nödvändighet påkallas av sakens natur. Tillämpas det nu sagda på de s. k. krigslagarna, så innebär det å ena sidan, att särskilda straffbestämmelser för överträdelser av de säregna förpliktelser, som militärtjänsten medför, icke kunna undvaras, men å andra sidan, att kretsen av de personer, som underkastas denna undantagslagstiftning, ej bör göras vidare är nödvändigt är, samt att straffsystemet och själva straffsatserna ej böra förete större avvikelser från den allmänna strafflagen än som betingas av militärtjänstens egenart. För vinnande av största möjliga likformighet mellan den allmänna strafflagen och den militära strafflagen har det föreslagits att inarbeta den senare i den förra. Härvid har man i första hand ifrågasatt, att bestämmelserna om tjänsteförbrytelser i 25 kap. S. L. möjligen ined en eller annan förändring, skulle kunna ersätta de för militära tjänsteförbrytelser meddelade specialbestämmelserna. Uppenbart är, att detta skulle innebära en avsevärd förenkling samt vara ägnat att i allmänhetens ögon i viss mån betaga krigslagstiftningen dess egenskap av undantagslagstiftning. En närmare granskning ger emellertid vid handen, att 25 kap. S. L. ej utan förryckande av dess karaktär kan i större utsträckning göras tillämpligt på militära förbrytelser.

36 Till en början må erinras, att enligt gällande rätt endast ett fåtal av de under S. L. K. hörande personerna kunna hänföras under 25 kap. S. L. Vad särskilt beträffar krigsmännen, om vilka här företrädesvis är fråga, framgår av 22 §, att de kunna bestraffas enligt 25 kap. endast då de är o ämbetseller tjänstemän eller kunna sägas vara förordnade »att ämbete eller tjänsteärende förrätta». Att denna karakteristik icke passar in på dem, som utgöra det stora flertalet av krigsmännen, nämligen de värnpliktiga, ligger i öppen dag 1 . Även om man genom en ändring av 25 kap. 22 § S. L. gjorde nämnda kapitel tillämpligt å alla krigsmän utan undantag, skulle emellertid den olägenheten kvarstå, att de särskilda ämbets- och tjänstemannastraffen, avsättning och suspension icke alls lämpa sig för de värnpliktiga. Å andra sidan äro de specifikt militära straffen, arreststraffen, vilka just äro avpassade för de militära förhållandena, icke upptagna i S.L:s straffsystem. Slutligen får ej förbises, att de i 25 kap. S. L. upptagna brottstyperna endast i begränsad omfattning äro ägnade att ersätta S. L. K:s brottskatalog. Visserligen finnas de mycket allmänt hållna bestämmelserna i 16 och 17 §§ att tillgå. Men dessa hava sitt lagtekniska berättigande, endast då de kompletterande ansluta sig till ett system av konkreta brottsbeskrivningar, omfattande de, praktiskt sett, viktigaste brottsfallen. Då nu 25 kap. S. L. icke är avfattat med hänsyn till de specifikt militära förhållandena, kunna bestämmelserna i 16 och 17 §§ icke utan en fullständig omarbetning av kapitlet användas såsom generella stadganden för den militära straffrätten. I stället för att inarbeta straffbestämmelserna för de militära brotten i 25 kap. S. L. kunde man möjligen låta dem inflyta i ett nytt kapitel eller en ny avdelning av S. L. Härvid må emellertid anmärkas, att till de brott, som hava militär karaktär, höra ej blott de rent militära brotten, det vill säga sådana, som endast kunna begås av militärer, utan även de s. k. militärt kvalificerade brotten, det vill säga sådana i S. L. upptagna brott, som, när de begås av militärer, på grund av den brottsliges särskilda tjänsteställning eller de speciellt militära intressen, som därigenom sättas på spel, erhålla en särskild karaktär, som betingar, att brottet bestraffas annorlunda än om det blivit begånget av civil person. Skulle man nu i särskilda kapitel eller avdelningar av S. L. sammanföra såväl de rent militära som de militärt kvalificerade brotten, erhölle man uppenbarligen endast en ny upplaga av den nuvarande S. L. K., ehuru rent formellt sammanfogad med S. L. I sak bleve förhållandet ungefär enahanda, om man nöjde sig med att behandla endast de rent militära brotten i nya kapitel i S. L. och upptoge de militärt kvalificerade brotten i de gamla kapitlen av S. L. Med sistnämnda anordning skulle därjämte följa den praktiska olägenheten att såväl de för civila som de för militära förhållanden gällande straffbestämmelser bleve betydligt svårare att överskåda och tillämpa än de för närvarande äro. Om det sålunda får anses utrett, att de straffbestämmelser, som påkallas av den militära tjänstgöringens säregna natur, icke lämpligen kunna i större ut1 Att ej ens militärbefälet ansetts i dess helhet hänförligt under 25 kap. S. L., framgår av N. J. A. 1916, sid. 599.

37 sträckning ersättas av eller inarbetas i den allmänna strafflagen, är därmed icke sagt, att ej vår militära strafflag kan och bör bringas i närmare överensstämmelse med den allmänna strafflagen. En närmare granskning av S. L. K. ger nämligen enligt vårt förmenande vid handen, ej blott att ifrågavarande undantagslagstiftning fått ett tillämplighetsområde, som är större än vad sakens natur ovillkorligen påkallar, utan även att dess avvikelser från den allmänna strafflagstiftningen i fråga om straffarter och straffmått i vissa fall kunna, utan att skada de militära intressena, modifieras för vinnande av större medborgerlig jämlikhet och större humanitet vid brottens bestraffande. En sådan granskning bekräftar även riktigheten av den redan vid S . L . K:s antagande framställda anmärkningen, att denna lag i stora delar saknar överskådlighet samt även i övrigt är behäftad med tekniska brister. Då det gäller att från nu angivna utgångspunkter verkställa en omarbetning av S. L. K., framstår redan från början nödvändigheten att begränsa arbetet med hänsyn till den för närvarande pågående revisionen av S . L . Vid en granskning av S. L. K. visar det sig nämligen understundom, att i denna finnas brister, som även behäfta motsvarande delar av S. L., samt att det jämväl av andra anledningar kunde vara önskvärt att i samband med nu ifrågavarande arbete vidtaga jämkningar i S. L. Då emellertid S. L. för närvarande är föremål för fullständig omarbetning genom en särskild kommission, synes det ej vara i sin ordning att i sammanhang med nu ifrågavarande specialutredning inlåta sig på i och för sig önskvärda jämkningar i S. L. Endast i den mån S. L. redan nu innehåller bestämmelser av militär karaktär lärer undantag från denna grundsats kunna försvaras. I ännu mycket högre grad har en begränsning av arbetsuppgiften framtvungits av de förelägganden i fråga om tiden för arbetets fullgörande, som meddelats oss av Kungl. Maj:t. Dessa förelägganden, av vilka det första gavs, sedan vårt arbete pågått endast en kortare tid, hava påkallat upprepade omläggningar av arbetsprogrammet, och vi hava slutligen nödgats att — med bibehållande i huvudsak av den nuvarande S.L. K:s uppställning och system —- inskränka oss till utarbetande endast av sådana till humanisering och förenkling syftande ändringsförslag, som kunna anses påkallade av ett omedelbart praktiskt behov. Härvid har hänsyn tagits till att dessa önskemål såväl vid frågans behandling i riksdagen framstått såsom de huvudsakliga i detta avseende som ock kommit till uttryck vid meddelandet av det åt oss givna uppdraget. Endast följande frågor hava således i detta betänkande gjorts till föremål för undersökning: Vilka personer som böra underkastas straff enligt S. L. K. (Avd. I ) . Disciplinstraffen och tillrättavisningarna (Avd. I I ) . Den villkorliga domens tillämplighetsområde (Avd. I I I ) . Förenkling och humanisering av vissa straffbestämmelser i S . L . K:s speciella del, företrädesvis i vad angår förhållandena under fredstid (Avd. I V ) .

38 I sistnämnda avdelning har jämväl behandlats den till oss remitterade frågan om lagstiftningsåtgärder mot s. k. manskapsklubbar. Det synes oss förtjänt av övervägande, huruvida icke, såsom redan av lagrådet 1914 samt riksdagens första lagutskott 1922 framhållits, S. L. K. lämpligen skulle kunna även i andra delar underkastas omarbetning. Framför allt må i sådant avseende framhållas önskvärdheten av att ur ifrågavarande lag urskiljas och till rättegångslagen överföras sådana bestämmelser, som där införts endast av processuella skäl. Likaledes kan det ifrågasättas att från S. L. K. avföra de i lagens 4:de avdelning intagna bestämmelserna om befälhavares disciplinära myndighet, vilka ej torde tillhöra strafflagstiftningen. Slutligen må i detta avseende framhållas behovet av större enkelhet och överskådlighet i åtskilliga av S.L. K:s straffbestämmelser, framför allt i 5 kap. samt av en allmän revision av straffbestämmelserna i de s. k. krigsartiklarna, särskilt i vad angår användningen av dödsstraff.

Avd. I. Inskränkning av strafflagens för krigsmakten tilllämplighet med hänsyn till gärningsmannens person. Såsom ovan inledningsvis framhållits hava vi ansett oss böra till undersökning upptaga frågan, huruvida icke de grupper av personer, som äro underkastade straff efter lagen, i viss mån kunde inskränkas. Lagens karaktär av undantagslagstiftning manar till att, där så kan ske utan uppgivande av krigsmaktens berättigade intressen, så mycket som möjligt begränsa området för dess tillämplighet. Beträffande spörsmålet, vilka personer, som äro underkastade straff efter Gällande strafflagen för krigsmakten, kan man i gällande lag urskilja tre huvudgrupper, nämligen A) Krigsmän; B) De, som, utan att vara krigsmän, lyda under lagen; C) De, som utan att lyda under lagen, likväl äro underkastade straff enligt densamma.

A. Krigsmän. Till krigsmän hänföras enligt 1 § strafflagen för krigsmakten: A- Krigsmän. l:o) Officerare och underofficerare vid krigsmakten; 2:o) Manskap med fast anställning vid krigsmakten; 3:o) Värnpliktiga under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten, samt då de under färd till eller från sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl; 4:o) Till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna förhyrda sjömän, maskinister, eldare, hantverkare och arbetare; 5 :o) De, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad avdelning av krigsmakten ; 6 :o) Vid lots- och fyrinrättningarna samt vid väg- och vattenbyggnadskåren anställda personer under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten; 1 Beträffande utländsk lagstiftning hänvisas till en kortfattad redogörelse, som foga9 såsom bilaga vid denna avdelning.

40 7 :o) Medlemmar av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer eller föreningar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid mobiliserad avdelning av krigsmakten. l:o) Officerare och underofficerare vid krigsmakten.

l:o) Officerare och underofficerare vid krigsmakten. Dessa kunna tillhöra endera av följande grupper: Beträffande a) personal på aktiv stat; b) arméns övertaliga personal; e) personal på arméns reservstater; d) personal i arméns reserver; e) i armén kvarstående officerare.

armén.

Beträffande

marinen.

a) flottans och kustartilleriets stam; b) flottans och kustartilleriets reserv. De 8akkun-

Att officerare och underofficerare vid krigsmakten skola lyda under strafflagen för krigsmakten torde ligga i sakens natur. Det är emellertid härvid att märka, att personer, tillhörande krigsmaktens reserver, äro krigsmän allenast under den tid, då de fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Arméns och marinens övertaliga personal åter anses såsom krigsmän även då de icke fullgöra tjänstgöringsskyldighet. Arméns övertaliga personal utgöres dels av surnumerära underlöjtnanter, fänrikar och sergeanter, dels av officerare och underofficerare, vilka erhållit avsked från beställning på aktiv stat med tillstånd att med bibehållen befordringsrätt såsom lönlösa kvarstå i regemente ( T j . R . A . § 55, Sv. ffs. 517/1915). Marinens övertaliga personal utgöres av personal (officerare, underofficerare, marindirektörer, marinintendenter m. fl.), vilken erhållit avsked från beställning på stat med tillstånd att med bibehållande av befordringsrätt såsom lönlös kvarstå i flottans stam (vid kustartilleriet) (R. M. I §§ 16G och 167, R. M. I I I §§ 59 och 60). Det skulle måhända kunna ifrågasättas, huruvida icke lämpligen övertalig personal i likhet med reservpersonal borde räknas såsom krigsmän allenast Så den fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Vi hava emellertid ansett en sådan ändring knappast vara av praktisk betydelse. I allmänhet övergår nämligen en surnumerär officer eller underofficer efter någon tid antingen till befattning på stat eller i reserven. Den ovannämnda bestämmelsen, att personal, hörande till krigsmaktens reserver, hänföres till krigsmän allenast under den tid, då den fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten, har ansetts vara formellt otydligt avfattad med hänsyn därtill, att ifrågavarande personal stundom tjänstgör — utöver den tid, då den enligt gällande författningar är skyldig att tjänstgöra — jämväl efter frivilligt åtagande. Härvid må emellertid erinras, att i det till lagrådet år 1913 remitterade förslaget till strafflag för krigsmakten upptagits bestämmelsen, att personal, hörande till krigsmaktens reserver, räknades till

41 krigsmän, dä den är i tjänstgöring eller uppträder i militär tjänstedräkt. Mot uttrycket »då den är i tjänstgöring» framställde lagrådet anmärkning. Lagrådet yttrade följande 1 : »Enligt kommittémotiven har med det i 3) beträffande värnpliktiga använda uttrycket, 'då de äro i tjänstgöring' åsyftats hela den tidsperiod, som ligger emellan inställelsen till tjänstgöring och hemförlovandet, således även tider för avbrott i tjänstgöringen på grund av tillfällig permission eller dylikt. Samma uttryck användes av kommittén även om den vid lots- och fyrinrättningarna anställda personalen samt om officerarna vid väg- och vattenbyggnadskåren för att angiva, när hithörande personal skulle hänföras till krigsmän. Då beträffande sistnämnda båda grupper i propositionen till 1908 års riksdag uttrycket i fråga utbyttes mot det jämväl nu använda 'då de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten', skedde detta med anledning av en från Högsta domstolens sida framställd anmärkning rörande bristande överensstämmelse mellan text och motiv i ett avseende, som dock icke rörde kommitténs ovan angivna tolkning av orden : i tjänstgöring'. Med den vidtagna ändringen har sålunda uppenbarligen icke avsetts någon begränsning i den av kommittén enligt nyssberörda tolkning åsyftade omfattning av den tid, varunder nämnda personal skulle hänföras till krigsmän. Att på detta sätt i paragrafens olika delar använda skilda uttryck, som dock skola beteckna detsamma, måste emellertid anses olämpligt. Då det i 6) och 7) valda uttryckssättet synes lika väl kunna komma till användning i 3), hemställes därför, att sistnämnda punkt ändras till överensstämmelse i förevarande avseende med 6) och 7), och detta desto hellre som i åtskilliga efterföljande paragrafer, däri talas om viss personal, 'som är i tjänstgöring' (88 och 89 §§), eller om vissa förbrytelser, som begås 'under tjänstgöring' (94, 9G och 107 §§) sistnämnda uttryck uppenbarligen är taget i en mera begränsad betydelse och syftar på den faktiska tjänsteutövningen. En motsvarande jämkning erfordras jämväl i sista stycket av denna paragraf.» Lagrådets anmärkningar blevo vid avlåtande av propositionen till riksdagen iakttagna. Då tjänstgöringsskyldighet kan uppkomma såväl i följd av eget åtagande som på grund av lagens stadgande, hava de sakkunniga funnit något förtydligande härutinnan icke vara erforderligt. 2:o) Manskap med fast anställning vid krigsmakten. 2:o) ManBeträffande det fast anställda manskapet hava vi icke funnit anledning före- fast anställslå ändring utom beträffande indelt manskap. ™n9 vjd Rörande indelt manskaps tjänstgöringsskyldighet är i generalorder den 31 december 1915 nr 1825 stadgat följande. Indelt manskap skall vara i tjänstgöring under regementsövning eller, med eget medgivande, enligt regementschefens bestämmande motsvarande antal dagar under annan del av utbildningsåret. Dessutom kan, vid bristande tillgång på volontärer, indelt manskap inbeordras såsom befäl, instruktör eller beställningsman vid de värnpliktigas första tjänstgöring (tjänstgöring i en följd) ävensom vid kavalleriet såsom remontryttare i det antal dagar, för vilka särskilt dagavlöningstillägg finnes tillgängligt. 1

Se K. Prop. 57/1914 B sid. 330 f.

42 Det indelta manskapets tjänstgöring- är sålunda i huvudsak ordnad på samma sätt som reservpersonalens med den skillnad, att det indelta manskapets tjänstgöring* återkommer varje år, under det att reservbefälets obligatoriska tjänstgöring allenast inträffar vart tredje år. Skäl torde knappast föreligga att, med den förändrade ställning det indelta manskapet numera intager, låta detsamma lyda under krigslagarna under annan tid än den då det fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. 3:o) Värn%:o\ Värnpliktiga under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsder den tid, skyldighet vid krigsmakten, samt dä de under färd till och från sin tjänstde fullgöra g öring sort stå under militärbefäl1. gande tjänst- ^ e bestämmelser, som nu gälla beträffande de värnpliktiga, nämligen att görings- c ] e hänföras till krigsmän under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstvid krigs- göringsskyldighet vid krigsmakten, samt då de under färd till eller från sin makten, tjänstgöringsort stå under militärbefäl, hava vi funnit väl avvägda, och någon samt da de , , . .. „.. , „ .. , . . .„ „ , , ... , under färd anledning att nu ioresla någon ändring i ifrågavarande bestämmelser anse till och från v | {c^e föreligga. Att de värnpliktiga under den tid, de fullgöra sin värngörinqsort pliktstjänst, skola anses såsom krigsmän, torde vara självklart, men ej heller stå under m o t bestämmelsen, att de skola hänföras till krigsmän, då de under färd till Tyizl/itäf-

befäl.

eller från sin tjänstgöringsort stå under militärbefäl, torde berättigade anmärkningar kunna göras. Den invändning, som på visst håll gjorts mot sistnämnda bestämmelse, nämligen att det skulle vara betänkligt att på sätt som sker ställa den värnpliktiga ungdomen alldeles oförberedd inför strafflagen för krigsmakten, innan den ens hunnit ikläda sig militär tjänstedräkt, grundar sig knappast på realitetsskäl. Den nuvarande anordningen har synts både militärt och praktiskt lämplig.

4:o) Till 4 : o \ Tin tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna förtjanstgörtng , , . 7 7 . 7 . . 77 7 7 å krigsmak- hyrda sjöman, maskinister, eldare, hantverkare och arbetare. tens fartyg j ^901 års kommittés förslag hade detta moment följande lydelse: eller via minpositio»Till tjänstgöring vid flottan eller kustartilleriet förhyrda sjömän, maskinerna för- nigter, eldare, hantverkare och arbetare.» hyrda sjömän, maI motiveringen framhöll kommittén, att berörda punkt motsvarade en del eldar%eliant- a v m o m - cl) 1 2 § av 1881 års lag. Vidare yttrade kommittén följande 2 : ve l!?TlLe„°!:h »Med den i förslaget gjorda redaktionsändringen avses att i stadgandet inarbetare. begripa icke blott den för tjänstgöring å flottans och kustartilleriets fartyg utan ock den vid mmpositionerna anställda personalen av här omförmälda kategorier. Att även sistnämnda personal bör hänföras till krigsmän, torde utan vidare motivering vara tydligt. För fullständighetens skull hava i stadgandet upptagits även hantverkare, med vilket uttryck åsyftas sådan i särskilda yrkesgrenar utbildad personal, som tilläventyrs icke kan anses falla under benämningen arbetare. Då i förslaget använts uttrycket 'förhyrda', torde därav framgå, att här icke avses för tjänstgöring i land å flottans stationer antagen personal (jfr 6 § 4:o i förslaget).» 1 Beträffande förarbetena hänvisas till 1901 års kommitté, sid. 21 ff., 96, 252 f., 261 och 270, K. Prop, nr 67/1908, sid. 87 f. samt K. Prop, nr 57/1914 B, sid. 116 f. 2 Se 1901 års kommitté, sid. 97.

43 Det av kommittén åsyftade stadgandet i 1881 års lag lydde: . *; till tjänstgöring å krigsfartyg förhyrda sjömän, ävensom därå anställda maskinister och arbetare.» Rörande detta moment, som jämväl hade avseende å skeppsgossar, anförde departementschefen till statsrådsprotokollet den 7 oktober 1881 bl. a. följande : »Anledningen till den förändring i nya strafflagen för krigsmakten att flottans skeppsgossar ställts under krigslagarna är att söka i de olägenheter, som visat sig uppstå därav, att, då skeppsgossar deltaga i en sjöexpedition, en del av manskapet lyder under krigslag, en annan ej. En annan förändring i nya strafflagen för krigsmakten, vars betydelse för disciplinens upprätthållande torde vara uppenbar, är att alla å krigsfartyg anställda maskinister och arbetare, ej blott, såsom nu, de i stadig befattning antagna, komma att lyda under krigslagarna.» Vid framläggande av propositionen till 1908 års riksdag yttrade departementschefen, statsrådet Albert Petersson följande1: »I uppräkningen i 1 § 4:o), vilket moment motsvarar 5.-o) i kommittéförslaget, har tillagts eldare, en yrkesgrupp, som jämväl plägar för kustartilleriets räkning förhyras, men som svårligen torde kunna hänföras under de i momentet förut uppräknade grupper. Den delvis förändrade lydelse, som momentet i fråga i övrigt erhållit, avser att förekomma den missuppfattning av ifrågavarande stadgande, som å vissa håll yppats, att därunder skulle innefattas jämväl till tjänstgöring i land på grund av särskilt avtal antagen personal vid flottan eller kustartilleriet.» Enligt R. M. I § 2 kan för flottans räkning personal förhyras eller rekvireras enligt vad därom är särskilt stadgat. Om tjänsteställningen för denna personal innehåller IL M. I följande stadgande i § 18 mom. 3: »För flottans räkning förhyrd eller rekvirerad personal är i fråga om tjänsteställning likställd: fartygsbefälhavare, som innehar sjökaptensbrev, med underlöjtnant, fartygsbefälhavare, som innehar styrmansbrev, och maskinist, som innehar maskinistbrev av 1. klass, med underofficer av 2. graden, fartygsbefälhavare, som innehar skepparbrev av 1. klass, samt styrman ävensom maskinist, som innehar maskinistbrev av 2. klass, med underofficer av 3. graden, fartygsbefälhavare, som innehar skepparbrev av 2. klass, och maskinist, som innehar maskinistbrev av 3. klass, med korpral samt övriga, därest icke för särskilt fall annorlunda förordnas, med meniga.» Förhyrning och rekvisition av personal för marinens räkning tillgår i fredstid sålunda, att vederbörande befälhavare i förekommande fall gör underdånig framställning härom, varefter Kungl. Maj:t i särskilt brev lämnar erforderliga föreskrifter. Sålunda har Kungl. Maj:t genom nådigt brev den 4 april 1913 bemyndigat stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm att för tid mellan den 13 april och den 20 oktober 1913 förhyra företrädesvis bland i sjötjänst befaren 1

Se K. Prop, nr 67,1908, sid. 88 f.

u personal ej mindre för bemanning av sjömätningsfartygen högst 24 man för tjänstgöring i befattning för meniga av däcks-, ekonomi- och hantverksavdelningarna samt 32 eldare, varav högst 12 man med korprals tjänstbarhet, än även för bemanning av övriga fartyg och båtar samt för stationstjänst högst 12 eldare med korprals tjänstbarhet, mot ersättning i ett för allt, förutom portion, som erhålles in natura, ej överstigande per man och dag: för eldare med korprals tjänstbarhet fyra kr. 50 öre, för övriga eldare tre kr. 50 öre och för övrigt manskap tre kr. 50 öre. Genom nådigt brev den 7 april 1916 har Kungl. Maj:t bemyndigat dels stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm att för erforderlig tid före 1916 års sjömätningsexpeditioner förhj^ra, företrädesvis bland i sjötjänst befaren personal, för bemanning av sjömätningsfartygen, manskap till så stort antal, som utöver från flottan kommenderad personal, befunnes oundgängligen erforderlig för de fastställda besättningslistornas kompletterande, dock att det förhyrda manskapet finge uppgå sammanlagt till högst 30 man, dels ock cheferna å sjökarteverkets fartj-g 1916 att för bibehållande av besättningarna fulltaliga under pågående expedition efter medgivande av chefen för sjökarteverket förhyra erforderligt manskap. Vidare har Kungl. Maj:t föreskrivit att till sålunda förhyrt manskap finge förutom portion in natura utgå ersättning för man och dag till belopp, som med iakttagande, av behörig sparsamhet kan med vederbörande överenskommas. Beträffande förhållandena under mobilisering innehåller kungl. förordningen angående konstituering och anställning av personal vid marinens stam och reserv vid mobilisering de 7 april 1914 (Sv. ffs. 140/1914) följande bestämmelser: Vid mobilisering äga stationsbefälhavare, kårchef, marinöverintendenten, marinöverdirektören, marinöverläkaren, chefen för kustartilleriet och chef för kustartilleriregemente rätt att konstituera viss personal (officerare, underofficerare och underbefäl). Enligt i kommandoväg närmare utfärdade föreskrifter må vid mobilisering frivilliga anställas såsom meniga i flottans eller kustartilleriets reserv ävensom personal för marinens räkning förhyras. Med uttrycket krigsmaktens fartyg förstås här liksom på övriga ställen i lagen alla slags farkoster, större eller mindre, så att därunder exempelvis innefattas kustartilleriets bevakningsbåtar, ångkranpråmar och minkabelbåtar, ehuru dessa i det för kustartilleriet gällande reglemente icke betecknas såsom »fartyg» eller såsom »båtar». (Se K. Prop. 1918, sid. 110.) De sakkunBeträffande ifrågavarande personal hava vi ansett, att starka skäl tala för niga. att de fortfarande skola räknas såsom krigsmän. Deras ställning torde i allt vara enahanda som de ordinarie befattningshavarnas i motsvarande tjänsteställning. 5:o) -De, som

1SSZS

5:o)

maUen

De, som tillhöra

polisväsendet

vid mobiliserad avdelning av krigs-

-

vid mobiltDetta moment lydde, enligt kommitténs förslag »vid fältgendarmen- eller ning av fältpolisväsendet anställda personer». krigsmakten.

45 Om denna personal yttrar 1901 års kommitté följande1: »Enligt det senast utfärdade Fälttjänstreglementet av den 13 augusti 1902 skola vid fälthären finnas fältgendarmen- och fältpolisavdelningar, avsedda att öva tillsyn över och biträda vid upprätthållande av allmän ordning inom krigsskådeplats. Ehuru dylika avdelningar ännu icke definitivt organiserats, har kommittén •— därtill föranledd jämväl av en til] kommittén remitterad, av chefen för generalstaben gjord framställning i ämnet — tagit i övervägande, vilka bestämmelser i strafflagen för krigsmakten kunde i anledning av nämnda personals tillkomst finnas erforderliga. I nämnda reglemente, § 103, föreskrives om fältgendarmeripersonalen, att densamma skall biträda vid ordningens upprätthållande huvudsakligen i truppernas rygg och särskilt å där befintliga vägar, samt att dess verksamhet fördenskull avser att hålla marschvägarna fria från obehöriga, så att trupp- och trängkolonners rörelser å dem kunna obehindrat försiggå, hindra obehöriga personer att uppehålla sig vid eller åtfölja hären, efterspana och omhändertaga sjuka, som blivit efter sina avdelningar, samt, då så erfordras, biträda vid förrättandet av fältpolistjänst. Fältpolisens uppgift åter är, enligt 104 § i samma reglemente, att inom det område, som anvisas för dess verksamhet, utöva polisuppsikt: upptäcka och beivra mot allmän lag begångna förbrytelser, hindra övervåld, plundring och andra övergrepp mot befolkningen, övervaka och fasttaga personer, som misstänkas bedriva spioneri för fiendens räkning, samt efterspana och fasttaga rymmare. Med hänsyn till arten av de åligganden, vilka sålunda tillkomma ifrågavarande personal, och de förhållanden, varunder densamma har att utöva sin verksamhet, anser kommittén därtill hörande personer, vilka uppenbarligen böra ställas under strafflagen för krigsmakten, lämpligast böra likställas med krigsmän.» T 1908 års proposition upptogs den nuvarande lydelsen. Departementschefen, statsrådet Albert Petersson yttrar härom följande 2 : »Utom det fältgendarmen- och fältpolisväsende, som enligt gällande fälttjänstreglemente skall finnas vid fälthären för ordningens upprätthållande inom krigsskådeplats, skall enligt upprättade mobiliseringstabeller vid mobilisering av kustpositionerna där anordnas ett polisväsende. Vidare förutsattes i det den 2 augusti 1906 utfärdade etappreglementet upprättande av ett etapppolisväsende för ordningens övervakande inom etappområdet. Då av enahanda skäl, som av kommittén anförts beträffande de till fältgendarmen- och fältpolisväsendet hörande personer, jämväl de, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad kustposition eller etappolisväsendet eller eljest tillhöra sådant polisväsende, som kan komma att anordnas vid mobiliserad avdelning av krigsmakten, torde böra hänföras till krigsmän, har 5:o) i det omarbetade förslaget, vilket moment motsvarar 9:o) i kommitténs förslag, erhållit en allmännare avfattning.» För att öva tillsyn över och biträda vid upprätthållandet av allmän ordning inom krigsskådeplats finnas vid fälthären fältgendarmen- och fältpolisavdelningar. Rörande fältgendarmeriet är i fälttjänstreglementet stadgat: »Fältgendarmeripersonalen biträder vid ordningens upprätthållande huvudsakligen i truppernas rygg och särskilt å där befintliga vägar. Dess verksamhet avser fördenskull att: hålla marschvägarna fria från obehöriga, så att trupp- och trängkolonners rörelser å dem kunna obehindrat försiggå; hindra 1 a

Se 1901 års kommitté, sid. 29 f. Se K. Prop, nr 67/1908, sid. 90.

obehöriga personer att uppehålla sig vid eller åtfölja hären; efterspana och omhändertaga efterliggare och visa vilsekomna till rätta: omhändertaga sjuka, som blivit efter sina avdelningar (mom. 42); samt då så erfordras, biträda vid förrättandet av fältpolistjänst.» Om fältpolisen är följande stadgat: »Fältpolisen har till uppgift att inom det område, som anvisas för dess verksamhet, utöva polisuppsikt; upptäcka och beivra mot allmän lag begångna förbrytelser; hindra övervåld, plundring och andra övergrepp mot befolkningen; övervaka och fasttaga personer, som misstänkas bedriva spioneri för fiendens räkning; samt efterspana och fasttaga rymmare.» För armén finnes numera ett särskilt reglemente för polisväsendet vid mobilisering nämligen kungl. kungörelsen angående krigspolisreglemente för hären den 3 augusti 1914 (Sv. ffs. 109/1914). Enligt kungl. kungörelsen den 31 oktober 1919 (Sv. ffs. 681/1919) gäller detta reglemente i tillämpliga delar med vissa undantag jämväl beträffande kustfästningar, som förklarats i belägringstillstånd. De sakkim- Med hänsyn därtill, att här är fråga om tjänstgöring vid mobiliserad avdelm a 9ning av krigsmakten torde några allvarligare anmärkningar mot detta moment ej kunna göras, även om ifrågavarande personal kan komma att under samverkan med den civila ordningsmakten utöva ett i huvudsak civilt yrke. 6:o) T idiots6 : o ) Yiå lots- och fyrinrättningarna samt vid väg- och vattenbyggnadshåren rättnin- anställda personer under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskylgarna samt flightf vid krigsmakten. vattenI 1901 års kommittés förslag motsvarades detta moment av mom. 7 och 8, byggnads- v ilka moment hade följande lydelse: karen anställda ner- Mom. 7. »Vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer, då de äro I söner under tjänstgöring vid krigsmakten.» fullqöradem M°m- 8. »Officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren, då de äro i tjänstå k a n d e göring vid krigsmakten.» fft fi vi.fi f-

göringsskyl- Då 1908 års förslag föredrogs i Högsta domstolen yttrade justitierådct Trygdighet vid ger följande 1 : krigsmakten. »Försåvitt meningen icke är, att vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer samt officerare vid väg- och vattenbj^ggnadskåren i alla de fall, då de äro i tjänstgöring vid krigsmakten, skola hänföras till krigsmän, sjmes en omredigering av ifrågavarande moment vara erforderlig. Med den lydelse 6:o) enligt förslaget erhållit, synes t. ex. en lots, som under fredstid tillkallats för lotsning av något krigsmaktens fartyg, icke gärna kunna undantagas från att anses såsom krigsman.» Justitieråden Grefberg, Claesson och Lindbäck yttrade: »De vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer skola enligt förslaget anses såsom krigsmän, då de äro i tjänstgöring vid krigsmakten, vilket innebär, att de vid varje dylik tjänstgöring, såsom t. ex. då lots i denna egenskap under fredstid tjänstgör å kronans fartyg, betraktas såsom krigsmän; men, enligt vad kommitténs motiv synas giva vid handen, skola ifrågavarande per1

Se K. Prop, nr 67/1908, sid. 213.

oner anses såsom krigsmän, allenast då de enligt kungl. förordningen den 29 lovember 1901 äro skyldiga att vid inträffande krig eller större krigsrustningar tjänstgöra vid flottan, varjämte den del av nämnda personal, vilken skall jänstgöra vid kustsignalväsendet och i fredstid är pliktig att för sådan tjänstgöring undergå övning, jämväl under denna övningstid skall lyda under straffagen för krigsmakten. Då emellertid lots även vid omförmälda tjänstgöring å .artyg är, såsom ovan påpekats, enligt förslagets lydelse att anse såsom krigsnan, synes nödigt anmärka, att förslaget i detta avseende icke överensstämmer ned vad man enligt motiven velat stadga.» Justitierådet Ilersloiv yttrade: »Enligt vad motiven till kommittéförslaget utmärka, skulle lots. som tjänströr å kronans fartyg i fredstid, i regeln icke hänföras till krigsmän; men denna nenmg framgår icke av de i samma mom. begagnade ordalag. Då till krigsmän skola hänföras de till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg förhyrda maskinister >ch eldare, torde även dessas förmän, mariningenjörer, då de tjänstgöra å sådant fartyg, böra anses såsom krigsmän.» Med anledning av dessa anmärkningar vidtogs omredigering av momentet för att tvekan icke skulle föreligga »att annan tjänstgöring här icke avses än den. som omförmäles i förordningen den 29 november 1901 angående personalens vid lots- och fyrinrättningarna tjänstgöringsskyldighet vid flottan». Beträffande lots- och fyrpersonals tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten ir numera enligt kungl. förordningen den 31 december 1915 angående antändning av lotsverkets personal och materiel för militära ändamål (Sv. ffs. 315/1915) stadgat följande. Den till lots- och fyrinrättningarna hörande personal, med undantag av de med kontrakt anställda tillsyningsmän vid smärre ledfyrar, är skyldig att vid inträffande krig eller större krigsrustningar, då så påfordras, tjänstgöra vid flottan vare sig i egenskap av bemanning å signalstationerna eller i annan befattning vid kustsignalväsendet samt lotsinrättnin?ens personal därjämte såsom lotsar å flottans fartyg. Den del av personalen, vilken skall tjänstgöra vid kustsignalväsendet, är därjämte skyldig att under fredstid undergå övning under viss tid. Den för övning inkallade personalen skall under utbildnings- och repetitionskurser samt övningar i allt, som rör dess tjänstgöring vid flottan, lyda under vederbörande befälhavare vid flottan. Den tjänstgöringsskyldighet, som enligt förevarande kungl. förordning åligger De sakkimni a lots- och fyrpersonalen, synes oss knappast vara av beskaffenhet, att denna per9sonal bör under fullgörande av densamma anses såsom krigsmän. Tjänstgöringen är nämligen i huvudsak av rent civil karaktär. Ifrågasättas kunde möjligen,^ att personalen under den tid den är inkallad till övning för utbildning i kustsignaltjänst, skulle hänföras till krigsmän, men med hänsyn till berörda tjänstgörings korta varaktighet och därtill att personalen i allmänhet övas särskilt för sig har en sådan anordning ansetts obehövlig. I detta sammanhang torde böra erinras, att ifrågavarande personal, då den är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning av krigsmakten, på grund av bestämmelsen i 6 § 6:o (6 § 4:o i förslaget) lyder under S. L. K.

48 E n l i g t reglementet för väg- och v a t t e n b y g g n a d s k å r e n den 22 december 1851 (Sv. ffs. 54/1851) k u n n a kårens officerare under k r i g . i händelse a v behov, kommenderas till ingenjörstjänstgöring vid armén. I f r å g a v a r a n d e personal torde under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid k r i g s m a k t e n , böra r ä k n a s såsom k r i g s m ä n . 7 :o) Medlemmar av frivilliga för rikets försvar avsedda kårer eller förenin7:o) Medlemmar av fri- gar under den tid, de för sådant ändamål tjänstgöra vid mobiliserad avdelning villiga för rikets för- av krigsmakten. svar avsedda I 1901 års kommittés förslag samt i 1908 års proposition och j ä m v ä l i det kårer eller föreningar till l a g r å d e t år 1914 remitterade förslaget hade momentet denna lydelse: under den tid, de för »Medlemmar av frivilliga för rikets försvar avsedda k å r e r eller föreningar sådant ända- under den tid de för sådant ä n d a m å l tjänstgöra vid k r i g s m a k t e n . » mål tjänstgöra vid F ö r e n ä m n d a moment är h ä m t a t ur 1881 års S. L . K., där bestämmelsen torde mobiliserad avdelning h a v a avsett de frivilliga s k a r p s k y t t e f ö r e n i n g a r n a och Gottlands nationalbeväav krigs1 makten. ring . E n l i g t kommitténs motiv h a r bestämmelsen icke avseende å s å d a n a föreningar, vilka icke avse egentlig krigstjänst, u t a n endast bestridande av s j u k v å r d elle* a n d r a dylika särskilda f ö r r ä t t n i n g a r vid k r i g s m a k t e n . D å 1908 års proposition föredrogs i H ö g s t a domstolen y t t r a d e

justitierådet

2 Trygger rörande denna p u n k t följande : »Bestämmelsen, a t t till k r i g s m ä n hänföras medlemmar av frivilliga, för rikets försvar avsedda k å r e r eller föreningar under den t i d de för s å d a n t ä n d a m å l tjänstgöra vid krigsmakten, synes icke a v f a t t a d med tillräcklig t y d l i g h e t . AU ses med den i fråga om tjänstgöringen stadgade begränsningen i or sådant ändamål', att i f r å g a v a r a n d e personer, då de i annan egenskap än såsom medlemmar av nämnda k å r e r eller föreningar tjänstgöra vid k r i g s m a k t e n icke u t a n vidare äro att hänföras till k r i g s m ä n , är begränsningen självklar och föreskrift därom följaktligen onödig. Ä r meningen åter en annan, bör densamma u t t r y c k , kas p å ett mera tillfredsställande sätt.» 1914 års lagråd redogjorde i sitt y t t r a n d e för 1881 års förslag samt anförde därefter följande 3 : » N ä m n d a stadgande i lagen motsvaras i förslaget av 8) i förevarande paragraf, enligt vilken p u n k t till k r i g s m ä n hänföras 'medlemmar av frivilliga tor rikets försvar avsedda k å r e r eller föreningar under den tid de for s å d a n t ändamål t j ä n s t g ö r a vid k r i g s m a k t e n ' . Kommitténs motiv a n g i v a icke med t y d l i g het huruvida, med den s å l u n d a ä n d r a d e a v f a t t n m g e n å s y f t a t s j a m v a l någon ä n d r i n g i sak. I varje fall u t e s l u t a ordalagen icke möjligheten av en s å d a n tolkning, a t t stadgandets tillämplighet icke är b e g r ä n s a d till k r i g s t i d eller da fara för k r i g hotar; även frivillig t j ä n s t g ö r i n g vid k r i g s m a k t e n i fredstid k a n ju s ä g a s avse 'rikets försvar'. F r å g a n är av p r a k t i s k betydelse särskilt med h ä n s y n till de på senare tider bildade s. k. l a n d s t o r m s f ö r e n m g a r n a Det i n t r ä t far nämligen icke sällan, att medlemmar av d y l i k a föreningar under kortare t* der frivilligt deltaga i m i l i t ä r a övningar; de ställas h ä r v i d u n d e r m i l i t a r b e t a l 1 Se 1901 års kommitté, sid. 30 f. 2 Se K. Prop, nr 67/1908, sid. 214. 3

Se K. Prop, nr 57/1914 B, sid. 331 f.

49 och kostnaden för deras deltagande bestrides av statsmedel. Å t t de under sådana övningar skulle vara underkastade krigslag, synes icke vara behövligt eller lämpligt. Ifrågavarande stadgande torde fördenskull så tillvida ändras, att dess giltighet uttryckligen begränsas till krigstid eller därmed jämförliga förhållanden.» Med anledning av lagrådets anmärkning fick momentet en ändrad avfattning. De frivilliga kårer, som numera torde förekomma, utgöras av frivilliga automobilkåren (reglemente den 5 december 1914 Sv. ffs. 432/1914) samt frivilliga motorbåtskåren (reglemente den 11 juni 1915 Sv. ffs. 198/1915). Medlemmar av dessa kårer äro enligt åtagande förpliktigade att med sina material stå till förfogande dels i krig eller vid mobilisering dels ock med vissa inskränkningar för deltagande i militära övningar i fred. Då ifrågavarande personal endast vid krig och mobilisering är att anse såsom krigsmän (dock ej vid s. k. försöksmobilisering), hava vi icke funnit anledning föreslå någon ändring i gällande bestämmelser härutinnan.

B. De, som, utan att vara krigsmän, lyda under S. L. K. För föreliggande frågas bedömande kan det vara av visst intresse att göra klart för sig, att icke hela S. L. K. tillämpas på dem, som, utan att vara krigsmän, lyda under lagen. Frånser man krigsartiklarna, torde följande brott vara de, som i lagen äro belagda med straff, då de begås av andra än krigsmän: Rymning och olovligt undanhållande (56 §). Olovligt lämnande av rum, däri man undergår arrest utan bevakning (60 §). Uppmaning till uppror eller underlåtenhet att uppenbara sådant brott, då man vet, att stämpling därtill är å färde (68 och Q9 §§). Deltagande med krigsfolk i uppror, upplopp, olovliga sammankomster eller krigsfolks kallande till dylik sammankomst (75 § jämförd med 62, 63, 65, 67, 70 och 73 §§). Uppmaning eller förledande till ohörsamhet mot förmans eller överordnads befallning i tjänsten (71 §). Utspridande av indragen skrift (72 §). Vägran eller underlåtenhet att åtlycla vad förman inom gränsen av sin befälsrätt i tjänsten anbefallt, där ej i vissa fall allmän lag skall tillämpas (78§). Underlåtenhet att efterkomma överordnads i särskilda fall meddelade föreskrifter rörande allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten (79 §). Våld eller förolämpning mot krigsman, som över den brottslige har befälsrätt i tjänsten (85 §). Obefogad klagan mot förman över förnärmelse i tjänsten (87 §). Ohörsamhet eller uppstudsighet mot skiltvakt, annan vakt eller patrull, eller för bevakning eller ordningens upprätthållande särskilt utställd eller utsänd truppavdelning (88 §). 4—233827

50 Våld å skiltvakt, patrull m. fl. vid tillfälle, då brottet medför större fara (89§). Obehörigt hindrande, genom missbruk av tjänstemyndighet, av underlydande krigsmans klagan över förnärmelse i tjänsten (92 §). Våld och förolämpning mot någon, som lyder under S. L. K., i andra fall än förut stadgats (94 § ) . Störande av gudstjänst vid samlad trupp (95 §). Fylleri och förargelseväckande beteende inom krigsmaktens etablissement eller å kronans fartyg (96 §). Skadegörelse i vissa fall å egendom, som gärningsmannen veterligen är avsedd för krigsmaktens behov (98 §). Oförsiktigt handhavande av eld eller lätt antändbara ämnen inom krigsmaktens etablissement m. m. (99 §). Obehörigt nyttjande av krigsmaktens egendom (100 §). Stöld och snatteri av krigsmaktens egendom ur tyghus, varv, verkstad, fartyg, kasern m. m. (102 och 105 §§). Olovligt bortledande av elektrisk ström från krigsmaktens ledningar (103 och 105 §§). Stöld och snatteri från kamrat i kvarter, kasern m. m. (104 och 105 §§). Falsk angivelse i disciplinmål eller felaktig användning av bestraffningsrätten i sådana mål (111 §). Obehörigt tagande av bestraffningsrätt (112 §). Underlydandes tvingande för förmans eller annans enskilda nytta till sammanskott, utgift eller kostnad eller till annat arbete (113 § ) . Avgivande av falska styrkebesked (114 §). Ämbets- och tjänstemans tillgrepp och förskingring av för krigsmaktens behov bestämda medel eller annan egendom, som av honom i kraft av hans befattning för krigsmaktens räkning mottagits till förvarande, förvaltning eller redovisning, såvida brottet sker medan krigsmakten eller avdelning av densamma är mobiliserad (115 §). Avgivande av osannfärdig rapport i tjänsten (110 §). övertalande genom bedrägliga löften m. m. att antaga krigstjänst (117 § ) . Obehörigt hindrande, genom missbruk av sin myndighet, av underlydandes klagan över att han blivit anställd i krigstjänst (118 §). Nekande, mot bättre vetande, av avsked åt den, som är därtill berättigad, och olagligt skiljande av manskap från tjänsten (119 §). Lössläppande av fånge eller häktad person, som står under ens bevakning (120 §). Befriande medelst våld eller list eller annorledes av någon, som är insatt i militärhäkte etc. (121 §). Egenmäktigt tagande av befäl (122 §). Obehörigt uppenbarande av hemliga handlingar (127 §). Underlåtenhet att fullgöra ympningsplikt (128 §). Vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten (132 §).

M De, som, utan att vara krigsmän, lyda under S. L. K., utgöras av följande kategorier, nämligen: I. Vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän; med undantag av präster, vid krigsdomstolarna tjänstgörande domare och åklagare, lärare vid militära läroanstalter samt professor och krigsarkivarie vid generalstaben; I I . Civila betjänte, vilka äro anställda vid krigsmaktens förråd, samt extra poliskonstaplar vid flottan; I I I . Månads- och daglönare vid flottan samt vid truppförbanden anställda manliga hantverkare, maskinister och eldare, under den tid nu omförmälda personer tjänstgöra vid mobiliserad avdelning av krigsmakten; IV. De, som för vinnande av civil ämbets- eller tjänstemannabefattning vid krigsmakten för sin utbildning tjänstgöra därstädes; samt V. Envar, som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg på sjötåg eller är tjänstgöringsskyldig vid eller med behörigt tillstånd åtföljer mobiliserad avdelning av krigsmakten, ändå att han icke eljest skulle lyda under denna lag. I.

Vid krigsmakten

anställda civila ämbets- och tjänstemän, med undantag l- Vid krigsMg ftlff PVY

av präster, vid krigsdomstolarna tjänstgörande domare och åklagare, lärare vid anställda ciriia militära läroanstalter samt professor och krigsarkivarie vid generalstaben. ämbets. och tjänsteDetta moment hade i 1901 års kommittés förslag följande lydelse: män, med »Vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän; med undantag av präster vid präster, domare i krigsdomstol och lärare vid militära läroanstalter.» krigsdomI sin allmänna motivering yttrade kommittén i denna fråga följande 1 : tjänstgö»Under strafflagen för krigsmakten lyda, utom krigsmän, jämväl civila äm- rande dobets- och tjänstemän vid krigsmakten samt andra civila, i stadig befattning vid ™£[e ° krigsmakten anställda personer (1 § b) och c) i strafflagen för krigsmakten), lärare vik Lagens bestämmelser äga dock icke i samma utsträckning tillämplighet å dessa militära personer som å krigsmän. Det ligger ock i sakens natur, att åtskilliga av de be- läroanstalstämmelser, som måste innehållas i en militär strafflag, icke behöva eller ens ^rsamt prokunna utsträckas att gälla även andra till krigsmakten hörande personer, vil- krigsarkivakas åligganden och skyldigheter delvis äro helt andra. I riksdagens skrivelse rie vid generörande revision av krigslags tiftningen hade såsom ett önskemål uttalats, att raUtaben. vid den anbefallda revisionen måtte iakttagas, att krigslagstiftningen, såsom utgörande en undantagslagstiftning, icke i fråga om de personer, som ställas under sådan lag, borde undantränga eller avvika från den allmänna lagstiftningen i andra fall, än där detta med nödvändighet av krigsmaktens ändamål påkallades. Av skrivelsens motivering framgår, att med berörda uttalande åsyftas särskilt de till nyssnämnda, i lagens 1 § mom. b) och c) omförmälda kategorier hörande personer. Med anledning härav har kommittén sökt att beträffande varje särskild kår eller grupp av hithörande personer taga i övervägande, huruvida och i vad mån densamma utan men för krigsmaktens intressen skulle kunna undantagas från lagens tillämplighetsområde. Till ifrågavarande per-, sonal, vilken i våra militära reglementen plägar sammanfattas under den gemensamma benämningen civilmilitära personer, torde vara att räkna: — (Uppräkningen utesluten.) . Huruvida till nu ifrågavarande per1

Se 1901 års kommitté, sid. 31 ff.

<v2 sonal jämväl bör hänföras den civila personal, som, utan att tillhöra förenämnda kårer eller stater, är anställd vid de för krigsmaktens räkning inrättade sjukhus och skolor eller andra dylika för krigsmaktens räkning såsom fristående anstalter organiserade inrättningar, synes däremot, åtminstone beträffande en del av samma personal, i viss mån tvivelaktigt. Vad särskilt angår allmänna garnisonssjukhuset i Stockholm — vilket enligt det därför utfärdade reglemente har till ändamål att från de i Stockholm eller dess närhet förlagda eller dit kommenderade truppförband, militära skolor och utbildningskurser, tillhörande armén, samt från flottan mottaga och vårda personal, som är i behov av sjukhusvård och därjämte haT till uppgift att vara en utbildningsanstalt för militärläkare och annan sjukvårdspersonal för armén — är i samma reglemente stadgat, att sjukhuset med all vid detsamma anställd eller dit kommenderad personal ävensom där intagna sjuka är att i fråga om krigslydnaden anse såsom en särskild underavdelning av Svea trängbataljon; och torde i följd därav även den vid sjukhuset anställda civila personal, för såvitt densamma är att hänföra till ämbets- eller tjänstemän eller är i stadig befattning anställd, betraktas såsom lydande under strafflagen för krigsmakten 1 . I fråga om garnisonssjukhuset på Karlsborgs fästning 2 finnes däremot icke någon motsvarande bestämmelse meddelad. I gällande reglementen för krigsskolan, krigshögskolan samt artilleri- och ingenjörhögskolan är i fråga om en var av dessa föreskrivet, att fältkrigsrätt 3 skall finnas för skolan, samt att skolans chef, som för befälet över densamma, äger lika bestraffningsrätt i disciplinmål, som i disciplinstadgan är tillagd regementschef, utan att undantag därvid gjorts i fråga om den vid skolan anställda civila personalen; bestämmelser, som synas antyda, att dessa skolor betraktas såsom avdelningar av krigsmakten, och att den där anställda civila personalen i enahanda utsträckning, som ovan sagts om den civila personalen vid garnisonssjukhuset i Stockholm, ansetts lydande under militär strafflag. Detsamma torde ock gälla i fråga om den civila personalen vid övriga för arméns räkning inrättade skolor. Beträffande sjökrigsskolan och sjökrigshögskolan synes däremot förevarande fråga, såvitt densamma kan bedömas med ledning av de för dessa skolor utfärdade särskilda föreskrifter, mera tvivelaktig. I gällande stadga för sjökrigsskolan är nämligen föreskrivet, att alla till krigsmakten hörande personer vid skolan stå under chefens för skolan befäl, att han, i likhet med stationsbefälhavaren, äger ålägga dem disciplinstraff för förseelser, som må hänföras till disciplinmål, samt att, om förseelsen är av beskaffenhet, att den tillhör krigsdomstols avgörande, chefen därom skall göra anmälan till stationsbefälhavaren, som förordnar om målets handläggning vid stationens krigsrätt, varemot särskilda disciplinära bestämmelser finnas i stadgan införda rörande de vid skolan anställda lärare och betjäning. I fråga om sjökrigshögskolan är enligt gällande reglemente den högskolans chef till1 Enligt reglementet för gamisonssjukhuset i Stockholm den 13 december 1918 (Sv. ffs. 1085/ 1918) har sjukhuset ovannämnda uppgifter. Sjukhuset lyder dock numera i disciplinärt avseende under chefen för IV. arméfördelningen. Chefläkaren har befälet över sjukhuspersonalen samt över där intagna sjuka av lägre grad än han själv. Han äger jämlikt 191 § 7:o S. L. K. bestraffningsrätt över personal, som stär under hans befäl. Vid utövningen av sin befälsrätt skall han ställa sig till efterrättelse vad i Tj. R. är stadgat för regementschef. 2 Reglementet för garnisonssjukhuset å Karlsborg är av den 5 juli 1907 (Sv. ffs. 456/1907). Det innehåller bl. a. att kommendanten utövar högsta befälsmyndigheten inom sjukhuset samt såsom läkare tjänstgör regementsläkaren vid Göta trängkår. Reglementet för garnisonssjukhuset i Boden är av den 31 december 1912 (Sv. ffs. 416/1912). Sjukhuset lyder under kommendanten och står närmast under inseende av fästningsläkaren vid kommendantskapet. Denne sistnämnde utövar under kommendanten befälet över underlydande personal samt de sjuka av viss tjänsteställning. Han äger över underlydande den bestraffningsrätt, som enligt disciplinstadgan tillkommer befälhavare för skola etc. 3 Dessa lyda numera under särskilda krigsrätten i Stockholm.

58 kommande bestraffningsrätt i disciplinmål uttryckligen inskränkt till de vid högskolan anställda militära lärare samt eleverna. Givet är emellertid, att berörda i de för ifrågavarande inrättningar utfärdade reglementen förekommande bestämmelser om bestraffningsrätt i disciplinmål m. m. dylikt icke i och för sig kunna vara avgörande för förevarande fråga, vilken fast hellre måste bedömas med hänsyn till den ifrågavarande inrättningens ändamål och organisation i allmänhet; och har kommittén med avseende härå, om ock ej utan tvekan, antagit, att även ovan omförmälda för krigsmaktens räkning inrättade sjukhus och skolor ävensom andra dylika för krigsmaktens behov inrättade och på militäriskt sätt organiserade inrättningar enligt nu gällande bestämmelser äro att betrakta såsom tillhörande krigsmakten, och att följaktligen även de därstädes anställde civila ämbets- och tjänstemän eller andra civila i stadig befattning där anställda personer måste anses såsom lydande under strafflagen för krigsmakten. Vad däremot angår de under arméförvaltningen lydande fabriker och verkstäder — Karl Gustafs stads gevärsfaktori, ammunitionsfabriken och Åkers krutbruk — synes, i betraktande av dessa inrättningars allmänna organisation och uppgift, där anställd civil personal, såvida densamma tillhör någon av förut uppräknade kårer eller stater, ej vara att anse såsom anställd vid krigsmakten och följaktligen icke heller böra räknas till den personal, som är underkastad nämnda lags bestämmelser, något som ock vinner direkt stöd av de för samma inrättningar utfärdade instruktioner. För ett rätt bedömande av frågan om och i vilken mån vid krigsmakten anställda civila personer fortfarande böra stå under strafflagen för krigsmakten, har man att göra sig reda för, i vilken utsträckning samma lag nu är å dem tillämplig. (Redogörelsen utesluten.) Slutligen bör nämnas, att om någon, som utan att vara krigsman lyder under strafflagen för krigsmakten, beträdes med vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten, och .förseelsen ej är i strafflagen för krigsmakten eller annan lag belagd med särskilt ansvar, han därför kan beläggas med disciplinstraff, ifall förseelsen är ringa och ej innefattar fel i domare- eller prästämbetet eller vad därmed har gemenskap eller i annat, för vars utövning insikt i särskild vetenskap erfordras. Nyssnämnda inskränkning sammanhänger därmed, att den militära befälsrätten över civilmilitära ämbets- och tjänstemän är uttryckligen sålunda begränsad, att densamma icke äger inskrida å områden, som röra sättet för utövningen av ämbetet eller tjänsten, såvitt detta beror av särskild vetenskaplig fackinsikt. Nämnda ämbets- och tjänstemän lyda nämligen i sådant hänseende under vederbörande civila myndigheter och dömas för fel i ämbetet eller tjänsten, där det faller inom nämnda område, efter allmän lag. Vid övervägande av frågan, huruvida det kan anses nödigt, att den civila personal, vilken, ealigt vad ovan nämnts, på grund av anställning vid krigsmakten lyder under strafflagen för krigsmakten, fortfarande bör vara samma lag underkastad, har kommittén med hänsyn till arten av de befattningar, varom hiir är fråga, och de därmed förenade åligganden ansett så fortfarande böra vara förhållandet i huvudsakligen enahanda utsträckning, som nu är fallet. Dock torde beträffande vissa personer undantag härifrån utan olägenhet kunna göras, åtminstone i fråga om vanliga förhållanden i fredstid. Det kunde ifrågasättas, huruvida icke, till undanröjande av all tvekan om vilka hithörande personer som böra lyda under lagen, däri borde företagas en detaljerad uppräkning i sådant avseende. E t t dylikt tillvägagångssätt torde dock vid närmare prövning knappast befinnas lämpligt. Givet är, att i anseende till den mångfald av olikartade befattningar, som här äro i fråga, det lätt kan inträffa, att i följd av ändrade förhållanden benämningarna å vissa av ifrågavarande befattningar ändras, eller att nya befattningar i stället för eller vid sidan av de gamla inrättas, vilkas innehavare böra lyda under lagen. Vidtoges en sådan ändring av lagen, som nyss antytts, skulle detta där-

54 för sannolikt nödvändiggöra, att ifrågavarande bestämmelser esomoftast måste ändras och jämkas, något som dock, sedan lagen numera skall stiftas i den ordning, som stadgas i 87 § regeringsformen, icke alltid kan ske omedelbart. Då en sådan uppställning av lagen i kommitténs tanke därför sannolikt skulle medföra större nackdelar än fördelar, har kommittén ansett riktigast att för beteckningen av ifrågavarande personal fortfarande, i den mån så lämpligen kan ske, använda generella, av möjliga organisationsförändringar oberoende uttryckssätt, men därvid särskilt omförmäla dem, som av en eller annan anledning befinnas kunna från lagens tillämpning undantagas. Enligt kommitténs mening bör även på denna väg nödig tydlighet i förevarande avseende kunna vinnas. Vad till en början angår de vid krigsmakten anställda ämbets- och tjänstemän, har kommittén ansett sig kunna tillstyrka undantag i nämnda avseende i fråga om präster, civila domare i krigsdomstol samt lärare vid militära läroanstalter. Vid krigsmakten anställda präster intaga på grund av sitt ämbetes natur en sådan ställning, att beträffande dem särskilda straffbestämmelser, avvikande från vad i sådant avseende eljest gäller för dylika ämbetsmän, i själva verket icke kunna anses erforderliga. Detsamma synes gälla även i fråga om civila domare i krigsdomstol, särdeles i händelse den organisation av krigsdomstolarna, som av kommittén föreslås, varder genomförd. Enligt denna organisation skulle nämligen dessa ämbetsmän i fredstid icke komma att tillhöra vissa truppförband och följaktligen icke, på sätt som de nuvarande auditörerna, stå under militärt befäl utan fasthellre intaga en fullt självständig ställning vid sidan av de militära myndigheterna. Enligt den nya norska lagstiftningen, varigenom införts en i sina huvuddrag likartad organisation av de militära underdomstolarna som den av kommittén föreslagna, hava ock de vid det militära rättsväsendet anställda tjänstemännen, således bland andra domare, undantagits från den militära strafflagens tillämplighetsområde. Dock gäller detta ej i krigstid eller om tjänstemän, som tjänstgöra vid mobiliserad avdelning. I detta sammanhang bör nämnas, att enligt nämnda av kommittén föreslagna förändrade organisation av krigsdomstolarna skulle såsom åklagare fungera så kallade krigsfiskaler, juridiskt bildade ämbetsmän, vilka kommittén, på sätt nedan närmare omförmäles, tänkt sig tillika skulle vara skyldiga att tillhandagå vederbörande militära chefer med upplysningar och råd i de angelägenheter av juridisk natur, som dessa hava att handlägga. Krigsfiskalerna. vilka skulle anställas vid de särskilda truppförbanden, komme därför att intaga en sådan tjänsteställning, att kommittén ansett det undantag, som densamma trott sig kunna förorda i fråga om civila domare i krigsdomstol, icke böra utsträckas jämväl till krigsfiskalerna. Vad angår civila lärare vid militära läroanstalter — därunder inbegripna såväl de så kallade militärläroverken vid armén som sjökrigshögskolan, sjökrigsskolan och skeppsgosseskolan samt övriga för krigsmaktens räkning inrättade skolor eller undervisningsanstalter — synes det vara uppenbart, att något behov av att ställa dessa ämbetsmän under krigslag icke föreligger, vilken organisation i övrigt än för dessa anstalter må finnas lämplig. Vidkommande den del av den vid krigsmakten anställda civila personal, som, utan att vara att hänföra till ämbets- eller tjänstemän, bör ställas under strafflagen för krigsmakten, har kommittén, som funnit det i 1 § mom. c) i lagen nu använda uttryckssättet »andra personer, som innehava stadig befattning vid krigsmakten», vara alltför svävande och obestämt och därför icke böra i lagen användas, tänkt sig, att såsom under lagen lydande skulle till en början upptagas de civila personer, vilka äro vid krigsmakten anställda i sådan befattning, som finnes uppförd i vederbörligen fastställd stat, eller vilka tillhöra reserv vid krigsmakten. Av dessa synas dock betjänte vid skolor eller sjukhus ävensom kyrkobetjänte med avseende å arten av dem åliggande sysslor utan skada kunna undantagas från den militära strafflagens tillämplighetsområde.

55 I fråga om sjukhusbetjänte — därunder här inbegripes såväl sjuksköterskor som övriga vid ifrågavarande anstalter anställd betjäning — gäller dock detta endast i fråga om deras vanliga tjänstgöring i fredstid. — •—• Då kommittén här ovan uttalat sig för, att strafflagen för krigsmakten icke vidare skulle tillämpas å präster, civila domare i krigsdomstol och civila betjänte vid militära sjukhus, har detta skett under förutsättning, att undantagen skulle gälla allenast i avseende å deras vanliga tjänstgöring i fredstid. I krigstid eller vid mobilisering, vare sig densamma sker för avvärjande av ett befarat angrepp eller för värnande av rikets neutralitet, bör nämligen enligt kommitténs mening en var, som tjänstgör vid avdelning av krigsmakten, den där för ändamålet ställes på krigsfot, lyda under strafflagen för krigsmakten, oavsett vilken syssla han än bekläder. De intressen, som under sådana förhållanden stå på spel, äro nämligen alltför viktiga för att böra äventyras genom undantag i förevarande hänseende, även om sådana beträffande vissa personer eljest kunna medgivas. I fråga särskilt om civila domare i krigsdomstol vill kommittén, med anledning av vad ovan sagts om deras i någon mån ändrade ställning enligt förslaget, härvid i förbigående anmärka, att, på sätt av motiven till förslaget till lag om krigsdomstolar och rättegången därstädes framgår, dessa ämbetsmän enligt kommitténs förslag skulle komma att intaga en i viss mån annan ställning under sådan tjänstgöring, varom nyss är nämnt, än under andra förhållanden. Vid mobilisering av sådan anledning, som ovan sagts, skulle nämligen krigsrätterna, vilka eljest under fredstid skulle intaga en mera sidoordnad ställning till de särskilda truppförbanden och äga en i viss mån territoriell jurisdiktion, i regel komma att sättas i mera direkt samband med de särskilda avdelningarna av krigsmakten och så att säga omedelbart tillhöra dessa. Givet är, att med en sådan anordning även de civila ledamöterna i dessa domstolar skulle erhålla en i viss mån annan ställning.» I propositionen till 1908 års riksdag hade såsom 6 § 2:o) upptagits ett moment av följande lydelse: »Vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän; med undantag av präster och lärare vid militära läroanstalter.» Denna redaktionella ändring var beroende därpå, att förslaget om krigsdomstolarnas omorganisation icke upptogs 1908. I propositionen till 1914 års senare riksdag hade momentet föreslagits skola erhålla följande lydelse: »Vid krigsmakten anställda civila ämbets- och tjänstemän; med undantag av präster, vid krigsdomstolarna tjänstgörande domare och åklagare samt lärare vid militära läroanstalter.» Föredragande departementschefen, statsrådet Hasselrot anförde härom följande 1 : »I överensstämmelse med kommitténs förslag hava civila domare i krigsdomstol ansetts böra undantagas från att lyda under strafflagen för krigsmakten. Att samma undantag icke gjordes i kungl. propositionen till 1908 års riksdag berodde därpå, att den militära domstolsorganisationen då lämnades orubbad. Enligt nu föreliggande förslag till militär rättegångsordning skulle däremot, på sätt kommittén föreslagit, krigsrätternas civila ledamöter icke komma att tillhöra vissa truppförband och icke heller såsom de nuvarande auditörerna stå under militärt befäl utan intaga en fullt självständig ställning vid sidan av de militära myndigheterna. Jag har till och med ansett mig kunna gå 1

Se K. Prop, nr 57/1914 B, sid. 119 f.

56 något längre, än kommittén föreslagit, och undantagit civila domare vid krigsdomstol, från att lyda under krigslag även då de äro tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad avdelning. Härigenom hava de erhållit samma ställning som vid krigsmakten anställda präster enligt 1908 års förslag. Även om krigsrätternas civila ledamöter under krig och vid inträffande mobilisering erhålla anställning vid de olika truppförbanden, torde det nämligen icke vara nödvändigt att för sådant fall stadga ett undantag, då ju någon förändring icke till följd av mobiliseringen äger rum i det förhållande, vari dessa ledamöter skulle stå till det militära befälet. Enligt min mening kan det vidare ifrågasättas, om icke även de vid krigs domstolarna tjänstgörande åklagarna borde undantagas från att lyda under militär strafflag. Det skäl, på grund varav enligt kommitténs åsikt åklagarna borde intaga en annan ställning än domarna, var huvudsakligen, att de förra till skillnad från krigsdomare och auditörer skulle anställas vid de särskilda truppförbanden samt vara skyldiga att tillhandagå vederbörande militärchefer med råd och upplj^sningar i angelägenheter av juridisk natur. Enligt nu föreliggande förslag till rättegångsordning skulle åter krigsfiskalernas ställning till de militära myndigheterna i viss mån bliva en annan. Deras tjänsteåligganden skulle icke sträcka sig utöver den egentliga åklagareverksamheten och därmed sammanhängande utredningar, och cle skulle icke tjänstgöra såsom juridiska biträden åt vederbörande militära befälhavare. Vidare skulle såsom åklagare vid krigsdomstolarna företrädesvis anlitas personer, anställda såsom åklagare vid de allmänna domstolarna, och de skulle i sammanhang därmed i likhet med krigsdomare och auditörer intaga en oberoende ställning i förhållande till de militära myndigheterna. Samma skäl, på grund av vilka krigsrätternas civila ledamöter ansetts böra få en undantagsställning i förevarande hänseende, tala därför även för att åklagare vid krigsdomstolarna undantagas från krigslagarnas tillämpningsområde. Den nu föreslagna bestämmelsen innebär dock tydligen icke, att nämnda vid det militära rättsväsendet anställda personer icke skulle kunna ställas under tilltal inför krigsdomstol för fel och försummelser, vartill de gjort sig skyldiga i tjänsten, utan allenast att det icke bliver strafflagen för krigsmakten utan allmän lag, som då kommer till tillämpning.» Herrar Lindhagen och Persson i Norrköping anförde i motion i andra kammaren i denna fråga följande 1 : »Beträffande de personer, som skola lyda under strafflagen för krigsmakten indelar gällande lag dem i stort sett i två kategorier, nämligen krigsmän och vad man med en gemensam benämning plägar kalla civilmilitära personer och innehåller lagen en närmare uppräkning av de personer, som skola anses inbegripna under de båda kategorierna. Förslaget gör häruti ej någon annan huvudsaklig ändring än att det för tydlighetens skull närmare specificerar de olika kategorierna. Några mindre undantag ha emellertid gjorts. Sålunda skola ej vidare såsom krigsmän anses eller under lagen lyda lots- och fyrinrättningarnas personal samt officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren, annat än då de fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet i krigsmakten. Likaså skall reservpersonalen anses såsom krigsmän eller lyda under lagen allenast då den fullgör sin tjänstgöringsskjddighet samt dessutom i några undantagsfall särskilt i fråga om rymning och i vissa fall, då de äro iförda tjänstedräkt. Vidare undantagas från civilmilitära personer, som lyda under lagen, präster, vid krigsdomstolarna tjänstgörande domare och åklagare, lärare vid militära läroanstalter, kyrkobetjänte, civila betjänte vid militära läroanstalter och kvinnliga betjänte vid militära sjukhus. Osökt uppställer sig här den frågan, om 1

Se motion A. K. nr 200/1914 B, sid. 4 ff.

57 några tvingande skäl föreligga för att civilmilitära personer över huvud taget skola under fredstid lyda under strafflagen för krigsmakten. Redan gällande lag liksom förslaget medgiver, att åtskilliga av de bestämmelser, som innehållas i la^en icke behöva eller kunna utsträckas att gälla civil militära personer. Förslaget upptager dessutom såsom nämnts fullständig befrielse för några civilmilitära personer. Kommittén antecknade själv, att 1901 års riksdagsskrivelse i motiveringen åsyftade ett övervägande av befrielse för samtliga civilmilitära personer, men kom för egen del till den slutsatsen att 'med hänsyn till arten av de befattningar varom här vore fråga och de därmed förenade åligganden' borde de civilmilitära personerna fortfarande vara underkastade nämnda lag i huvudsakligen enahanda utsträckning, som nu vore fallet. Något annat skäl än nyssnämnda korta angivande av ett tycke har knappast anförts. Till samma resultat har som sagt även det föreliggande förslaget kommit. Redan denna underlåtenhet att inlåta sig på en närmare motivering, som verkar övertygande, plägar ofta vara ett tecken på att man bestämt sin ståndpunkt under väsentligt inflytande av vaneföreställningar. Vad i lag en gång blivit stadgat sedan gammalt och under långliga tider tillämpats innästlar sig på ett ofta nästan outrotligt sätt uti tänkesätten. I all synnerhet måste detta bliva fallet hos de myndigheter och befattningshavare, som blivit satta till författningens vårdare och tillämpare, och vanligen är det, såsom även i detta fall, just dessa, som tillmätts det största inflytandet på frågan om ändringar i författningen. En belysande verifikation till den rent militära yrkesuppfattningens överväldigande inflytande på ifrågavarande utredningsarbete utgör, utom det fullständiga grusandet av 1901 års förväntningar, även det anmärkningsvärda förhållandet, att de civilmilitära yrkesgruppernas uppfattningar och krav skjutits alldeles åsido. Betecknande är att ingen representant för dessa grupper insattes i kommittén. Något yttrande från dem över kommittéförslaget lär även ansetts obehövligt. Enligt vad som blivit upplyst under hand förefinnas dock inom samtliga civilmilitära grupper önskningar, som icke blivit i kommittéförslaget eller 1908 års proposition beaktade och, trots att detta missförhållande framhölls i en reservation 1 till lagutskottets betänkande vid 1908 års riksdag, spanar man förgäves även i den nu framkomna propositionen efter någon tanke ägnad åt saken under det fortsatta utredningsarbetet. Ett exempel bland andra, hur detta missförhållande satt märken i lagens detaljbestämmelser, är den fortfarande kvarstående föreskriften i förslagets tredje paragraf, enligt vilken en civilmilitär, som innehar högre tjänstegrad än en krigsman, ej är att betrakta såsom överordnad över den senare. Denna bestämmelse för med sig åtskilliga konsekvenser för de civilmilitära såväl i deras tjänstgöring enligt tjänstgöringsreglementet som i det personliga inbördes förhållandet till krigsmännen och särskilt officerarna. Det vore kanske nyttigt, om i lagarna och författningen fastsloges, att det går för sig, att en civilmilitär kan vara överordnad över en krigsman, vilken innehar lägre tjänstegrad än den förre. Det skulle i sin mån innebära ett hävdande av det civilas jämbördighet med det militära. Då man emellertid finner, hurusom civilmilitärerna ansetts obehövliga under utredningsarbetet och förbisetts i lagtexten i vissa fall, giver detta ytterligare styrka åt den tanken, om de civilmilitära personerna över huvud taget äro behövliga 1 Av herr Lindhagen, som därvid anförde bl. a. följande (sid. 101): »Ett önskemål måste vara att under normala förhållanden d. v. s. i fredstid endast krigsmän äro underkastade straff enligt strafflagen för krigsmakten. I överensstämmelse härmed böra samtliga i 6 § under mom. 2)—6) upptagna kategorier i allt väsentligt icke lyda under lagen annat än i krigstid. Man invänder säkerligen häremot, att de personer, som på något sätt tjänstgöra samtidigt med krigsmän, måste för likformighetens och ordningens skull behandlas såsom de senare. Detta åskådningssätt är såvitt jag förstår ett påtagligt uttryck för den militära andan. Ett samarbete med en civil personal, som ej lyder under krigslagarna skall säkerligen snart bidraga till insikten om, att krigsmakten icke behöver vara någon stat i staten.»

58 såsom föremål för den militära strafflagens omtanke. De synas säkerligen alldeles kunna gå bort ur densamma under fredliga förhållanden. Den starkare disciplin, som ofta framhålles såsom en nödvändighet gentemot vanartiga element inom armén, har väl knappast sin klientel inom de civilmilitära yrkesgrupperna. För dem räcker säkerligen, blott saken en gång prövades, medvetandet om deras tjänsteplikt samt äventyret för dess åsidosättande enligt de allmänna lagarna. Genom ett sådant grepp på lagstiftningen, som uteslutandet av hela den civilmilitära personalen skulle innebära, komma krigslagarna att på ett avsevärt sätt hänvisas till sitt verkliga område och därigenom skulle även många anledningar till den ovilja och därav flytande disciplinbrott, som lydnaden under dylika tvångslagar medför, för den civilmilitära personalen förminskas. Detta utesluter emellertid icke, att en närmare undersökning av de särskilda detaljbestämmelserna i lagen kan giva vid handen, att för ett eller annat enstaka fall av överträdelse, som ej är'belagd med straff efter allmänna strafflagen eller kan på disciplinär väg rättas, må kunna i händelse av behov beläggas med straff enligt den militära strafflagen.» I sitt utlåtande nr 22 yttrade lagutskottet med anledning av motionen följande 1 : »Med anledning av vad motionärerna sålunda anfört och då, såsom även blivit framhållet i 1901 års riksdagsskrivelse, området för krigslagarnas tillämplighet icke bör utsträckas till andra personer, än förhållandena med nödvändighet kräva, har utskottet ansett sig böra taga under övervägande, om civilmilitära personer i något större utsträckning, än som skett i förslaget, kunna undantagas från krigslagarnas tillämpning. Vad då först angår de personer, som finnas upptagna under 2 :o) i förevarande paragraf eller civila ämbets- och tjänstemän vid krigsmakten, har utskottet för sin del funnit, att någon ändring icke bör ske i dessa personers ställning. Nämnda ämbets- och tjänstemän hava nämligen i stort antal verkliga militärpersoner under sitt befäl, och detta skulle säkerligen medföra mycket väsentliga olägenheter, om dessa krigsmän icke skulle hava samma lydnadsplikt gentemot sina civilmilitära som gentemot sina militära förmän, så att exempelvis en sjukvårdssoldat, som anställes såsom biträde i tjänsten åt en militärläkare, komme att intaga en annan ställning i förhållande till nämnda läkare än till det militära befälet. Motionärerna synas också i viss mån hava beaktat detta, då de framhålla vikten därav, att civilmilitärer till och med i större utsträckning, än vad nu är fallet, likställas med krigsmän i vad angår deras ställning till militärpersoner av lägre grad. Även om det icke kan sättas i fråga att på detta sätt giva civilmilitärerna en ställning, som skänker dem befogenhet gentemot andra än dem, som de vid tjänstens utövning hava under sitt befäl, synes det enligt utskottets uppfattning i varje fall icke vara lämpligt att på något sätt försvaga det civilmilitära befälets ställning gentemot dessa sistnämnda. För övrigt torde ifrågavarande civilmilitärers arbete och tjänstgöring så ofta och så väsentligt sammanhänga med den rent militära tjänstgöringen, att det knappast låter sig göra att ställa civilmilitärerna utanför krigslagarna. Nu angivna synpunkter kunna i stort sett sägas vara tillämpliga på de flesta av de olika kategorier av civila ämbets- och tjänstemän, som finnas inom vår krigsmakt, bland vilka de viktigaste äro: vid armén fältläkarekåren, fältveterinärkåren, intendonturkåren, vid artilleriets tygstater och fortifikationsförråden anställda civila ämbets- och tjänstemän samt vid truppförbanden på stat anställda gevärshantverkare ävensom vid marinen mariningenjörkåren, marinläkarekåren, marinintendenturkåren och flottans poliskår. Alla dessa civila ämbets- och tjänstemän böra alltså enligt utskottets uppfattning lyda under 1

Se L. U. 22/1914 B, sid. 19 f.

59 strafflagen för krigsmakten på det sätt som i förslaget är stadgat beträffande andra än krigsmän. Jämte de personer, som redan äro undantagna i Kungl. Maj:ts förslag, har utskottet emellertid ansett, att även professorn och krigsarkivarien i generalstaben på grund av dessa befattningars mera vetenskapliga natur kunna undantagas från lagens tillämplighetsområde.» Utskottet föreslog därför, att till momentet gjordes det tillägg att professor och krigsarkivarie vid generalstaben jämväl undantogos. I reservation mot utskottets betänkande anförde herr Lindhagen bl. a. följande 1 : »De tre frågor, som av utskottet undantagits från kompromissen och överlämnats till kamrarna för behandling i laga ordning, voro dels frågan om avslag å lagförslaget i sin helhet i enlighet med herrar Lindhagens och Perssons motion, dels frågan om den stränga arrestens bibehållande, vilken senare enligt min uppfattning jämförelsevis mindre betydande fråga dock synes blivit det liberala partiets stora patos i den så kallade nya krigslagstiftningen, som skall överskugga de nu svikna förhoppningarna i 1901 års riksdagsskrivelse i ämnet och dels spörsmålet om tillrättavisningarna. Den av herr Liljedahl beträffande krigsmän samt av herrar Lindhagen och Persson beträffande civilmilitära personer väckta frågan om vilka personer, som böra inbegripas under strafflagen för krigsmakten, har däremot ansetts böra ingå under kompromissen, ehuru detta just berör en av den nu föreliggande sakens hjärtpunkter. J a g hänvisar härutinnan till de båda motionernas motivering samt till vad i min reservation rörande förslaget i sin helhet anförts om vad detta, i själva verket gäller. Det har således synts mig. att under § 6 den civilmilitära personalen bort i sin helhet väsentligen undantagas från lagstiftningen. Att såsom det påståtts den socialt bättre situerade klassen bland denna personal i regeln önskar lyda under krigslagarna, är endast ett ytterligare skäl att ju förr dess bättre undandraga dem från frestelserna till en dylik onaturlig benägenhet och därigenom i någon liten mån bidraga till att rädda även dem från att bliva verktyg åt det nu pågående oförnuftet.» Då det gäller att bedöma frågan, i vilken utsträckning den civilmilitära per- De sakkunm a sonalen bor undantagas från strafflagens för krigsmakten tillämpning, bör man 9hava klart för sig, huruvida de, som icke lyda under krigslag, lämpligen kunna stå under militärt befäl och hava befälsrätt över krigsmän. Såsom av lagutskottet vid 1914 års senare riksdag påpekats, utgör den omständigheten, att civilmilitiirer ofta hava militär personal under sitt befäl samt att de båda gruppernas arbete och tjänstgöring i många fall nära sammanhänga, ett svåröverkomligt hinder för ett lösgörande av de civilmilitära personerna från att lyda under S. L. K. For ett bedömande av frågan, i vilken utsträckning detta ändamål kan låta sig göra, fordras en ingående granskning av de olika gruppernas tjänstgöringsförhållanden. Att här lämna en uttömmande framställning av berörda förhållanden torde icke behöva ifrågakomma. Vi hava därför inskränkt oss till att beträffande de olika grupperna av befattningshavare framhålla vad som kan vara av huvudsakligt intresse för frågans bedömande. Till krigsmakten hörande civilmilitära kårer och stater m. m. samt därunder hörande befattningshavare äro för närvarande följande: fältläkarkåren, marin1

Se L. U. 22/1914 B, sid. 211 f.

60 läkarkåren, fältveterinärkåren, mariningenjörkåren, marinintendenturkåren. förråds- och hantverksstaten, fästningspolispersonalen i Boden och å Ivarlsborg. poliskåren vid flottan, radiotelegrafist vid radiotelegrafväsendet, bibliotekarie och aktuarie vid generalstaben, musikdirektörer vid flottan samt musikdirektörer över stat vid kustartilleriet, klockare vid amiralitetsförsamlingen i Karlskrona och vid Skeppsholms församling i Stockholm samt vissa flygbåt fö raie. Fältläkarkåren. FäUläkar-

Till fältläkarkåren hänföras följande befattningshavare: generalfältläkaren, överfältläkaren, fältläkare, regementsläkare, bataljonsläkare och fältläkarstipendiater. Läkarpersonalen vid lägre truppförband utgöras av: regementsläkare och bataljonsläkare. Rörande dessa stadgas i Tj. R. A. följande: Regementsläkaren står under omedelbart befäl av regementschefen. Tillhör han särskild underavdelning av regementet, träder han under omedelbart befäl av underavdelningens befälhavare. Han skall under regementschefen leda och övervaka sjukvården vid regementet. Han skall tillhandagå regementschefen med erforderliga upplysningar och råd samt i enlighet härmed, utan att avvakta befallning därtill, hos chefen föreslå behövliga åtgärders vidtagande. Han är överläkare vid regementets sjukhus, därest sådant finnes inrättat. I avseende å anskaffning, vård och redovisning av regementets sjukvårdsmateriel ställer han sig till efterrättelse föreskrifterna i förvaltningsreglementena, där ej beträffande viss sådan vid trängkåren är annorlunda stadgat. Han skall biträda regementschefen vid prövning av frågor, som röra portionsstater o. d. Bataljonsläkaren står under omedelbart befäl av regementsläkaren. Han skall deltaga i sjukvårdstjänsten och dessutom gå regementsläkaren tillhanda enligt dennes närmare föreskrifter. Läkarpersonalen vid högre truppförband utgöres av: fördelningsläkare, fästningsläkaren i Boden, stabsläkaren vid militärbefälet på Gottland och garnisonsläkare (fästningsläkare). Fördelningsläkaren står under omedelbart befäl av arméfördelningschefen. Han skall under denne utöva inseendet över arméfördelningsområdets militära sjukvårdsväsende. Han skall tillhandagå arméfördelningschefen med erforderliga upplysningar och råd samt i enlighet därmed, utan att avvakta befallning därtill, hos denne föreslå behövliga åtgärders vidtagande. Beträffande uppsikten över, vården av och hushållningen med sjukvårdsmaterielen vid arméfördelningens truppförband ävensom i övrigt skall han ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i förvaltningsreglementena. Han skall enligt arméfördelningschefens bestämmande inspektera till arméfördelningen hörande skolor och utbildningskurser för sjukvårdspersonal samt förrätta sundhetsinspektion vid arméfördelningen tillhörande truppförband i mån av behov. Fästningsläkaren i Boden och stabsläkaren vid militärbefälet på Gottland skola i tillämpliga delar iakttaga vad som är stadgat beträffande fördelningsläkare.

6\ Garnisonsläkare (fästningsläkare) har tillsynen över sjukvården inom garnisonen samt är skyldig att, såvitt ej annan därtill beordras, bestrida läkarvården för all personal, som förlägges därstädes. Läkarpersonalen utom truppförband utgöres av: bataljonsläkare vid fältläkarkåren, fältläkarstipendiat, läkaren vid krigsskolan, sjukhusläkare samt lakarpersonalen vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse (generalfältläkaren, överfältläkaren, läkarassistenten och adjutanten). Bataljonsläkare vid fältläkarkåren och fältläkarstipendiat stå under omedelbart befäl av generalfältläkaren och äro skyldiga att på generalfältläkarens befallning årligen under viss stadgad tid tjänstgöra vid armén. Beträffande krigsorganisationen är följande att märka. Arméläkare är högste ledare av sjukvårdstjänsten inom för armé avdelad krigsskådeplats. Fördelningsläkare är ledare av sjukvårdstjänsten vid arméfördelningen. Etappläkare är dels ledare av sjukvårdstjänsten vid etappväsendet, dels befälhavare för den sjukvårdspersonal samt de sjukvårdsformationer och -anstalter, som äro omedelbart underställda etappkvarteret. Chefläkare vid fältsjukhus, etappsjukvårdskader, sjukhuskader och sjukhustågkader är befälhavare ej endast i vad rör sjukvårdstjänsten vid vederbörlig formation och anstalt, utan beträffande personalen vid fältsjukhuset eller kadern även i övrigt; chef läkaren är i allo ansvarig för vid formationen eller anstalten vidtagna åtgärder. Därjämte är att märka, att läkare utövar chefskap i fred vid vissa periodvis återkommande skolor och kurser nämligen såsom ledare för taktiska utbildningskurser för militärläkare, såsom ledare för utbildningen i sjukvårdstjänst vid vissa skolor (kurser) för manskap, underbefäl och underofficerare, såsom chef för fackutbildningskurser för värnpliktiga medicine studerande, såsom ledare av bataljonsläkarkurs i krig, såsom läkare vid hjälpförbandsplats (samlingsplats för sårade), såsom chefläkare vid huvudförbandsplats i vad avser själva sjukvårdstjänsten samt såsom befälhavare för infanteriets stridsträng (i dess helhet eller delar därav) under marsch. Beträffande den civilmilitära personalens befälsrätt torde vad som stadgats i Tjänslgöringsreglementet för armén, Etappreglementet, Krigssjukvårdsreglementet, Fälttjänstreglementet och vederbörande Exercisreglementen rörande läkarkåren här lämpligen böra beröras, då dessa bestämmelser i huvudsak äro gällande jämväl beträffande övriga civilmilitära kårer m. fl. a) Befälsriitt1 över personal tillhörande fältläkarkåren. Generalfältläkaren äger ständig befälsrätt över personalen vid fältläkarkåren med dess reservpersonal, regementsläkare över regementets personal av fältläkarkåren. 1

Ang. befälsrättens begränsning i vissa fall Tj.E,. § 2: 10 och 11.

62 Vid gemensam tjänstgöring tager personal tillhörande fältläkarkåren sinsemellan befäl efter samma grunder som krigsmän. b) Befälsrätt över krigsmän. 1. / avseende å sjukvårdstjänsten. Läkare kan föra befäl över avdelning eller anstalt (sjukhus o. s. v.), med till avdelningen eller anstalten för tjänstgöring beordrade krigsmän och civiknilitära personer. Läkare äger befälsrätt över sjukvårdsbeställningsman, sjukvårdsman och sjukbärare, regementsläkare även över sjukvårdssergeant, när ifrågavarande personal tjänstgör i denna sin egenskap, samt överläkare vid sjukhus över all vid sjukhuset anställd personal. Läkare äger befälsrätt i vad avser ordningen inom anstalten över vid sjukvårdsanstalt intagna sjuka av underofficers eller lägre tjänstegrad eller tjänsteklass. Läkare kan vidare för inspektion tilldelas befälsrätt över truppavdelning. 2. I avseende å tjänsten i övrigt. Läkare, som leder övning, äger befälsrätt över till övningen beordrad personal. Läkare vid infanteriet för vid marsch befäl över bataljonens eller regementets samlade stridsträng eller — därest den marscherar delad — över den eller de delar av densamma, som han åtföljer. För viss tjänsteförrättning kan läkare erhålla tillfällig befälsrätt över krigsman, truppavdelning eller civilmilitär person. 3. Befälsrätt i avseende å allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten. Läkare tillkommer befälsrätt över krigsmän av lägre tjänstegrad samt öve* civilmilitära personer av lägre tjänsteklass.

Marinläkarkåren. Marinlakar- Marinläkarkåren består av följande personal: marinöverläkaren, förste maaien. rinläkare, marinläkare av första graden, marinläkare av andra graden och marinläkarstipendiater. Chefskapet över marinläkarkåren utövas av marinöverläkaren. Vid vardera av flottans stationer tjänstgör såsom förste läkare den stationen tillhörande, på stat vid marinläkarkåren utnämnde förste marinläkaren. Närmast under stationsbefälhavaren åligger förste läkaren vid stationen att utöva tillsyn över hälso- och sjukvården därstädes jämte allt, som hör till utredningen av stationens fartyg och sjöpositioner i dessa hänseenden, ävensom däröver, att sjukbetjäningen hålles vid behövligt antal samt fullgör de skyldigheter och åtnjuter de rättigheter, som envar tillkomma. Stationens medicinaloch läkaruppbörd omhänderhaves av förste läkaren. I avseende å redovisningen för denna uppbörd står han närmast under räkenskapskontoret. Förste lä-

63 karen skall minst en gång varje kvartal å tid, som stationsbefälhavaren eller, i fråga om varvet tillhörande lokaler, varvschefen bestämmer, verkställa inspektion av det hygieniska tillståndet inom området för hans verksamhet. Skriftlig rapport över verkställd inspektion skall avgivas till stationsbefälhavaren resp. varvschefen, denna rapport skall innehålla uppgifter angående lokalernas tillstånd, belysning, uppvärmning och ventilation, sängutrustningen, avträdens och pissoarers beskaffenhet, bad-, köks-, tvätt- och marketenterilokalers tillstånd, dricksvattnets och proviantens beskaffenhet m. m. ävensom manskapets personliga hygien samt annat i hygieniskt avseende anmärkningsvärt. Den speciella sjukvården å flottans stationer såväl å sjukhusen, kaserner och varv som i kvarteren bestrides av övriga därstädes anställda läkare (marinläkare, läkarstipendiater samt vid marinläkarkåren förordnade extra läkare) efter fördelning, som bestämmes i kommandoväg. Stationens läkare äro pliktiga att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som av förste läkare meddelas, samt att biträda denna vid utförandet av erforderliga expeditions-, gransknings-, uppbörds- och redovisningsarbeten m. m. Särskilda föreskrifter äro gällande beträffande flottans sjukhus i Karlskrona. Fartygsläkare åligger bl. a.: att ägna noggrann uppmärksamhet å hälso- och sjukvården ombord samt hos sekonden göra anmälan om de åtgärder, han anser böra ombord vidtagas, att hos fartygsintendenten uttaga den sjukproviant, som erfordras utöver sjukkost, att deltaga i besiktning av skadad proviant, att vara fartygschefen följaktig, när han vid divisioner förrättar inspektioner, att föra sjukrullor och vissa andra handlingar, att under uppbördsmans ansvar handhava fartygets läkaruppbörd, att meddela sjukvårdare viss undervisning, att enligt av sekonden meddelade föreskrifter leda sjukvårdspersonalens övningar i transport av sårade och sjuka. Läkarvården inom fästning bestrides av fästningsläkare. Denne står under omedelbart befäl av kommendanten. Det åligger fästningsläkaren: att hålla sig noga underrättad om det allmänna sundhetstillståndet inom fästningen, vara uppmärksam på allt, som kan öva inflytande härpå, och så ofta han anser sig hava skäl därtill, hos kommendanten, efter samråd med vederbörande fältläkare i vad armén beträffar, framställa förslag till åtgärder, som kunna lända till sundhetens befrämjande, att med uppmärksamhet följa hälsovården inom fästningen och, beträffande marinen, hos kommendanten föreslå de åtgärder, som erfordras för ordnandet av hälso- och sjukvården inom fästningen, samt enligt gällande föreskrifter avgiva förslag till fördelning av göromålen mellan de vid marinen tjänstgörande läkarna inom fästningen.

64 Läkarvården vid kustartilleriregemente utövas av äldste läkare. Denne står under omedelbart befäl av regementschefen. Tilldelas han underavdelning av regementet, träder han under omedelbart befäl av underavdelningens befälhavare. Äldste läkaren åligger att utöva ledningen och övervakandet av hälso- och sjukvården samt av undervisningen häruti och i sjuktransport. Han skall till regementschefen avgiva förslag till de åtgärder, han anser erforderliga till sjuklighets förekommande eller hävande, sundhetens befrämjande och sjukvårdens behöriga handhavande. Han skall omhänderhava medicinal- och läkaruppbörden vid regementet. Kårläkare står under omedelbart befäl av kårchefen. Kårläkare har i tilllämpliga delar samma åligganden, som äro angivna för äldste läkare. Biträdande läkare står under omedelbart befäl av äldste läkare. Han skall efter regementschefens bestämmande biträda äldste läkaren vid utövandet av dennes åligganden. Fältveterinärkåren. Fältveteri-

Till fältveterinärkåren hänföras följande befattningshavare: överfältveterinären, fältveterinärer, regementsveterinärer och bataljonsveterinärer samt fältveterinärstipendiater, överinseendet över veterinärvården vid armén utövas av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse. Veterinärpersonalen vid truppförband utgöras av regementsveterinär, bataljonsveterinär, fästningsveterinär samt stabsveterinären vid militärbefälet på Gottland. Regements veterinären står under omedelbart befäl av regementschefen. Han skall under regementschefen leda och övervaka veterinärvården vid regementet. Han skall tillhandagå regementschefen med erforderliga upplysningar och råd samt i enlighet härmed, utan att avvakta befallning därtill, hos chefen föreslå behövliga veterinäråtgärders vidtagande. Han skall biträda regementschef vid de beridna truppslagen vid dennes åliggande att tillse, att regementets hästar omsorgsfullt utbildas och vårdas, så att de städse äro i fullt fältdugligt skick. Han är föreståndare för regementets sjukstall och utövar med biträde av hovslagarunderofficeren kontrollen över hovbeslagets utförande. Såsom föredragande å regementsexpeditionens veterinäravdelning handlägger han dithörande ärenden. Han skall avgiva yttrande beträffande elever till vissa utbildningskurser, avgiva förslag vid tillsättande av hovslagarbeställningsmän och å befordran för sådan personal. Bataljonsveterinären står under omedelbart befäl av regements veterinären. Han skall deltaga i veterinärvården samt dessutom gå regementsveterinären tillhanda enligt dennes närmare föreskrifter. Fästningsveterinär och stabsveterinären vid militärbefälet pä Gottland hava enahanda skyldigheter som regementsveterinär. Veterinärpersonalen utom truppförband utgöres av fältveterinären och fältveterinärstipendiater. Fältveterinären är chef för sjukvårdsstyrelsens fältveterinärbyrå. Han före-

65 står därjämte avdelning för fältveterinärärenden i generalfältläkarens expedition. Han inspekterar veterinärvården och hovslagarutbildningen vid armén. F altveterinär stipendiat står under omedelbart befäl av generalfältläkaren. Han är skyldig att, närhelst generalfältläkaren sådant befaller, tjänstgöra vid armén. Mariningenj örkåren. Till mariningenjörkåren hänföras marinöverdirektören, marindirektörer av Mariningen 1. och 2. graden, mariningenjörer av 1. och 2. graden, extra mariningenjörer, 3°r areiu stationsingenjörer, verkstadsingenjörer, torpedingenjörer, miningenjörer, elektroingenjörer, artilleriingenjörer, kemister, biträdande stationsingenjörer, mariningen jörsstipendiater och mariningenjörsaspiranter. Marinöverdirektören är chef för mariningenjörkåren. I denna sin egenskap utövar han tillsyn över att mariningenjörkårens personal fullgör de skyldigheter och åtnjuter de rättigheter, som envar tillkomma. Marinöverdirektören är därjämte chef för marinförvaltningens ingenjöravdelning. I denna senare egenskap bereder och föredrar han tekniska frågor angående fartygen, flottans mekaniska inrättningar, som ej tillhöra andra avdelningar, flottans stationer m. m. Marinöverdirektörsassistenten (marindirektör av 1. graden) förbereder ärenden åt marinöverdirektören. I marinöverdirektörens frånvaro tjänstgör han såsom chef för marinförvaltningens ingenjöravdelning och, därest han är äldste marindirektör av 1. graden, jämväl såsom marinöverdirektör. Chefsingenjör (marindirektör av 1. graden) är chef för mariningenjörkårens personal vid den station han tillhör. Chef för ingenjördepartementet å varv (marindirektör av 1. graden) är underställd varvschefen i varvs frågor och stationsbefälhavaren i militära frågor. Är i tekniska frågor jämväl marinöverdirektören ansvarig. Under honom tjänstgöra mobiliseringsingenjören (se nedan), mariningenjörer och specialingenjörer å varvet, underofficerare av maskinistavdelningen (militär personal), underofficerare av hantverksavdelningen (d:o), personal ur maskinist- och kvartersmansavdelningarna från sjömanskåren (militär personal), verkmästare, mästare, förmän, arbetare m. fl. Chef för ingenjördepartementet utövar inseende över fartygen, kranar, dockportar, elektriska installationer m. m. och har hand om ingenjördepartementets verkstäder. Mobiliseringsingenjören (marindirektör av 2. graden) utövar tillsyn över de arbeten, som äro erforderliga för fartygens förläggning i beredskap. Han har i dessa frågor befälsrätt över vid ingenjördepartementet tjänstgörande militär och civil personal. 5—233827

()(!

Stabsingenjör hos Högste befälhavaren över kustflottan (marindirektör av 2. graden) utövar tillsyn över personalens utbildning m. m. och den tekniska materielen. Mariningenjörer tjänstgöra i land dels i överstyrelsen dels å varven. Vid ingenjördepartementet tjänstgöra de som arbetschefer och hava då sig underställda militär personal av maskinist- och hantverksavdelningarna samt civil personal, bestående av verkmästare, mästare, förmän och arbetare. Ombord tjänstgöra de som stabs-, flottilj-, divisions- och fartygsingenjörer. Stabs-, flottilj- och divisionsingenjörer äro direkt underställda stabschefen och hava motsvarande befattning som stabsingenjören hos Högste befälhavaren över kustflottan. Fartygsingenjörerna äro underställda fartygschefen och i personalfrågor sekonden. Vanligtvis hava de sig underställd en större militärpersonal från maskin- och hantverksavdelningarna av underofficers- och manskapsgraderna, vilken styrka kan å större fartyg uppgå till över 100 man. Specialingenjörer tjänstgöra dels i marinförvaltningen och dels å varv. I marinförvaltningen äro de underställda resp. avdelningschef. Å varv tjänstgöra de dels såsom departementschefer (stationsingenjörer) och dels såsom arbetschefer. Marinintendenturkåren. MarinTill marinintendenturkåren hänföras marinöverintendenten, chefsintendenter, intendentur- förste marinintendenter, marinintendenter av 1. och 2. graden, marinunderren. j n t e n c j e n t e r j m a r inintendentsaspiranter samt advokatfiskal vid flottans station i Karlskrona. Envar, som tillhör marinintendenturkårens personal, är skyldig att tjänstgöra vid flottan och kustartilleriet såväl i land som ombord å fartyg i den befattning, vartill han kommenderas. Advokatfiskal är dock endast skyldig att förrätta den tjänst, vartill han blivit förordnad eller antagen. Av marinintendenturkårens personal anställes vid vardera av flottans stationer följande personal, i allmänhet av nedannämnd beställning: en chef för stationskontoret och en stations- förste marinintendenter eller intendent marinintendenter av 1. graden; en sekreterare hos stationsbefälhavaren, j förste marinintendenter eller en sekreterare hos varvschefen och \ marinintendenter av 1. eller en kamrerare å varvskontoret (varvskamrerare) J 2. graden; en biträdande stationsintendent, intendenter å stationskontoret till det antal, som Konungen efter förslag av marinöver- ^ marinintendenter av .. eller intendenten i kommandoväg bestämmer, 2. graden; en kassakontrollant, en kassör (stationskassör),

en beklädnadsintendent, en inventarieintendent, en matmalintendent, en artilleriintendent, en biträdande intendent i stationsbefälhavarens expedition och en biträdande intendent i varvschefens expedition biträdande intendenter å stationskontoret och varvskontoret till det antal, som Konungen efter förslag av marinöverintendenten i kommandoväg bestämmer, en biträdande intendent i stationsbefälhavarens expedition, en biträdande intendent i varvschefens expedition, en intendent i chefens för underofficers- och sjömanskårerna expedition, en biträdande intendent å inventarieförrådet och en biträdande intendent å materialförrådet,

marinintendenter av 1. eller 2. graden;

marinintendenter av 2. graden eller marinunder intendenter.

Härjämte anställas vid Karlskrona station: en proviantintendent ~ „~~]rct.„Ar.- 4. J t. -j • i. i l marinintendenter av 1. eller en verkstadsmtendent vid marinens centrala > buklädnadsverkstad och J L' S r a d e a en biträdande intendent hos stationsintendenmarinunderintendent. ten. Marinöverintendenten är chef fur marinintendenturkåren och utövar tillsyn över kårens personal. Chefsintendent är chef för marinintendenturkårens personal vid den av flottans stationer, han tillhör. Chefen för stationskontoret åligger bl. a.: att utöva tillsyn däröver, att göromålen inom kontoret med ordning, drift och noggrannhet ombesörjas och att envar därstädes fullgör de skyldigheter, som honom tillhöra; att fördela å stationskontoret kommenderade biträdande intendenter till tjänstgöring därstädes; att beträffande alla utgifter i stationens kassa utfärda utbetalnings- eller bokföringsorder. Stationsintendent. Närmast under stationsbefälhavaren åligger stationsintendenten att handlägga frågor rörande proviant, beklädnad och sängservis såväl i land som för stationens fartyg ävensom att utöva tillsyn dels däröver, att till stationsinten-

68 denturen hörande förråd omsorgsfullt vårdas samt, i vad på honom ankommer, hållas i fullständigt och gott skick, dels även däröver, att personalen vid månadsoch daglönarstaterna för beklädnadsverkstaden samt, vad Karlskrona station angår, för såväl spannmåls- och proviantförråden som även ångkvarns- och bageriinrättningarna hålles vid behövligt antal samt fullgör de skyldigheter och åtnjuter de rättigheter, som envar tillkomma. Stationsintendenten i Karlskrona tjänstgör tillika såsom fästningsintendent i Karlskrona fästning. Ådvokatfiskalen är kronans ombud i frågor rörande kronans rätt. Han skall indriva och bevaka kronans fordringar och vara tillstädes vid vissa inventeringar. Sekreterare hos stationsbefälhavaren åligger att inför stationsbefälhavaren föredraga alla inkomna civila ärenden, uppsätta och kontrasignera stationsbefälhavarens expeditioner i de föredragna ärendena. Sekreterare hos varvschef åligger att inför varvschefen föredraga alla inkomna civila ärenden, uppsätta och kontrasignera varvschefens expeditioner i de föredragna ärendena. Varvskamreraren förestår varvskontoret. Varvskontoret har till uppgift att, med ledning av från varvsdepartementen inkomna sammandrag och uppgifter m. m. samt varvschefens i övrigt fattade beslut rörande disposition av varvets medel, verkställa den för varvets ändamål erforderliga slutliga fördelningen och bokföringen av varvets alla utgifter för utförda arbeten eller gjorda anskaffningar. Varvskontoret biträder i övrigt varvschefen i alla ärenden, som röra varvets ekonomi eller därmed äga sammanhang, allt i den utsträckning varvschefen bestämmer. Kassakontrollanien förestår kassakontoret. Kassakontoret lyder närmast under chefen för stationskontoret. Fartygsintendent biträder fartygschefen i det, som angår hushållningen, och redovisar för fartygets kassa. Han är tillika uppbördsman för fartygets förrådsuppbörd, omfattande proviant-, beklädnads- och materialutredningsförråden. Å fartyg, där högre befälhavare är embarkerad, men stabs-, flottilj- eller divisionsintendent icke är kommenderad, skall fartygsintendenten vid förekommande behov jämväl biträda den högre befälhavaren vid räkenskapernas förande. Från vissa håll har med skärpa framhållits, att, särskilt vad läkare och veterinärer anginge, dessas yrke vore av så grannlaga natur, att de under utövningen av detsamma borde vara helt och hållet obundna av militärt tvång. E t t ytligt betraktande av hithörande förhållanden giver i viss mån stöd för en sådan uppfattning. Läkare och veterinärer lyda ju också, vad beträffar rent medicinska förhållanden, under medicinsk myndighet. Ifrågavarande personal har emellertid jämväl andra funktioner och är så fast knuten till den militära organisationen, att dess lösslitande från densamma skulle på ett betänkligt sätt rubba den hittillsvarande organisationen. Civilmilitära personer

09 av fältläkare- och fältveterinärkårerna taga vid gemensam tjänstgöring befäl över andra till samma kår hörande civilmilitära personer efter samma grunder som krigsmän. De taga jämväl befäl över militära personer, som beordrats till tjänstgöring vid sjukvårdsanstalt eller som beordrats till övningar eller andra tjänsteförrättningar, som av dem ledas. Överläkaren vid militär sjukvårdsanstalt har i regeln i fråga om ordningen inom anstalten befälsrätt över de å anstalten intagna sjuka av underofficers eller lägre tjänstegrad eller tjänsteklass. Det torde böra framhållas, att det, för ett tillgodoseende av ett även från läkarehåll uttalat önskemål att för tjänstens ändamålsenliga bedrivande erhålla utvidgad befälsbefogenhet, i 1903 års Tj. R. (Del I, Kap. I I § 3: 12 1 / 2 ) införts den alltjämt gällande bestämmelsen, att trupp, som av civilmilitär person skall inspekteras, på framställning av den inspekterande ställes under dennes befäl. För att tillgodose ett liknande önskemål har i 1916 års Tj. R. ( § 4 : 17) tillkommit bestämmelsen, att befälhavare kan för viss tjänsteförrättning åt civilmilitär person, som står under hans befäl, uppdraga tillfällig befälsrätt över krigsman, truppavdelning eller civilmilitär person. Vidare torde böra anmärkas, att jämlikt gällande krigssjukvårdsreglemente befälet i sjukvårdsberedskapsställning, å hjälpförbandsplats, i fältsjukhus o. s. v. föres av den till tjänsteställning främste läkaren. Med denna ökade befälsbefogenhet har det blivit av ännu större vikt än förr, att läkare och veterinärer äro underkastade S. L. K., och detta förhållande kan icke utan betydande olägenheter ändras. En sådan ändring skulle nämligen förutsätta, att ifrågavarande personal fråntoges en stor del av sin nuvarande ämbetsbefogenhet. En inskränkning i de militära läkarnas och veterinärernas befälsbefogenhet torde emellertid ur militär synpunkt möta ett bestämt motstånd, då därigenom nuvarande beprövade organisationsformer skulle uppgivas och efterträdas av betydligt lösligare anordningar till men för alla parter, icke minst läkare och veterinärer själva. Framhållas bör jämväl, att i flertalet kulturländer militärläkare och militärveterinärer äro inrangerade såsom militärpersoner. Vad som nu sagts om läkare och veterinärer gäller i huvudsak jämväl om marinintendenter och mariningenjörer. Vad beträffar intendenturpersonalen torde böra framhållas, att arméns intendenturkår för ett tiotal år sedan omorganiserades till en rent militär kår. För tjänsten ombord å fartyg skulle det utan tvivel vara synnerligen olämpligt, om ej samma lag tillämpades för civilmilitärer som för övrig personal ombord av såväl befäls-, underbefäls- som manskapsgraderna. Tjänsten ombord å ett fartyg, särskilt krigsfartyg, består nämligen av en mångfald olika detaljer, vilka det gäller att få i god samverkan, för att fartygets ändamål skall kunna rätt fyllas. För denna samverkan fordras en enande kraft, fartygschefen, som tack vare den befogenhet, han i disciplinärt hänseende fått över den personal, som står under hans befäl, är i stånd att utnyttja fartygets möjligheter och att med till buds stående medel uppnå bästa möjliga resultat i militärt och tekniskt hänseende. För att denna enhet ej skall riskeras, är det nödvändigt, att denna fartygschefens befälsställning icke på något sätt undergräves samt att alla, som tjänstgöra ombord, stå under samma befäl. Bestraff-

70 ningen för samma brott bör vara ensartat för alla ombord tjänstgörande: en särställning i detta hänseende för ett fåtal ombord kommenderade civilmilitära tjänstemän kan lätt leda till ett undergrävande av disciplinen. Vi hava därför funnit starka skäl tala för att vid krigsmakten anställda, civila ämbets- och tjänstemän, tillhörande fältläkarkåren, fältveterinärkåren, mariningenjörkåren, marinintendenturkåren oeh marinläkarkåren ävensom de, som för vinnande av civil ämbets- eller tjänstemannabefattning vid nämnda kårer för sin utbildning tjänstgöra vid krigsmakten, fortfarande skola lyda under S. L. K. Personalen Yaå beträffar övriga vid krigsmakten anställda ämbets- och tjänstemän, som rid jorrads° . „ " ' och kant- Jyda under b.Xu K., utgöras dessa av personalen vid lörradsoch hantverksrerhsstaten staten 1 , fästningspolispersonalen 2 , vid radiotelegrafväsendet anställd radiotelem. fl. . . . . . . grafist, bibliotekarie och aktuarie vid generalstaben 4 , personalen vid poliskåren vid flottan 5 , vissa musikdirektörer och klockare 0 samt vissa flygbåtförare 7 . Personalen vid förråds- och hantverksstaten utgöres av dels personal vid artilleriets fabriker och tygstater (tygingenjörer, fabriksingenjörer, tygförvaltare, fabriksförvaltare, departementsskrivare, tygskrivare, fabriksskrivare, tygverkmästare och tyghantverkare m. fl.), dels viss personal, tillhörande fortifikationen, såsom fortifikationskassörer, förrådsförvaltare, tygverkmästare och tyghantverkare å fortifikationens stat, dels ock truppförbandens gevärshantverkare och hantverkare vid trängen. Ifrågavarande befattningshavare, tillhörande förråds- och hantverksstaten, kunna visserligen hava krigsmän sig underställda för utbildning och möjligen för en och annan tjänsteförrättning, men då dessas tjänst måste anses vara av civil karaktär, torde detta förhållande enligt vår mening icke tillräckligt motivera, att ifrågavarande personer lyda under krigslagarna, utan böra tjänsteförsummelser, som begås av dem, bestraffas enligt allmän lag. Beträffande polispersonalen vid flottan gäller väl, att den skall samarbeta med militära vakter, vilka vid behov skola lämna den erforderlig handräckning, men detta förhållande torde i stor utsträckning vara rådande jämväl beträffande den rent civila polispersonalen. Den uppgift, som tillkommer flottans polispersonal beträffande kontroll av in- och utpassering samt beträffande under rustning varande fartyg, torde ej heller nödvändiggöra, att polispersonalen lyder under S. L. K. 1 Instruktion för personalen vid artilleriets fabriker och tygstater den 8 oktober 1915; instruktion rörande fortifikationsförråden den 4 juli 1910; Tj. R. §§ 35, 78 ock 79. 2 K. k. den 28 mars 1917 ang. fästningspolispersonalens i Boden och å Karlsborg tillsättande, tjänstgöring och avgång; m. m.: instruktion den 28 mars 1917 för nämnda personal. 3 Generalorder den 9 februari 1915. * Instruktion för generalstaben den 17 mars 1916, § 1. 5 R. M. I §§ 16 och 60. 6 R. M. III § 15. 7 Enligt kungl. brev den 30 juni 1920 äger chefen för marinens flygväsende vid inträffad brist på militär personal för kommendering till fiygväsendet eller då särskild anledning eljest därtill förekommer att, efter för varje särskilt fall erhållit nådigt medgivande, genom kontrakt för viss tid vid flygväsendet anställa härför kvalificerad civil personal, vars tjänsteställning bestämmes i samband med sådant medgivande.

71 B e t r ä f f a n d e slutligen övrig här ovan omnämnd personal, synes densamma v a r a a v så övervägande civil k a r a k t ä r , att dess inrangerande u n d e r S. L . K . i fredstid k n a p p a s t k a n v a r a lämpligt. I I . Civila poliskonstaplar

betjänte, vilka äro anställda vid flottan.

vid krigsmaktens

förråd1,

samt extra

II. Civila vilkaärom-

S A v s a m m a skäl, som ovan anförts beträffande förråds- och h a n t v e r k s s t a t e n kriqSmal^ samt den ordinarie polispersonalen, hava vi ansett, att n u i f r å g a v a r a n d e få- tens förråd, t å l i g a personal icke lämpligen bör under fredstid lyda u n d e r S. L . K . ^TuJcon?' staplar vid flottan.

III. Månadsoch daglönare manliga hantverkare, maskinister

vid flottan samt vid truppförband, anställda III. Månadsoch eldare, under den tid nu om förmälda per- J^.* tn u~n+

söner tjänstgöra

avdelning

11 111 C O t(L

vid mobiliserad

flu

l ~

av krigsmaklen.

tan samt vid truppför0 Itöra.nde i f r å g a v a r a n d e personal synes annan bestämmelse icke v a r a erfor der- banden anlig än den, som innefattas i 6 § 6:o (motsvarande G § 3:o i f ö r s l a g e t ) . Vi h a v a S ; " ^ V n n T " därför föreslagit, a t t förevarande moment måtte utgå. verkare, maskinister och eldare. I V . De, som för vinnande av civil ämbets- eller tjänstemannabefattning krigsmakten för sin utbildning tjänstqöra därstädes.

vid IV. De, som f6r v^n' . nande av ctR ö r a n d e d e t t a moment hänvisas till v a d ovan sagts b e t r ä f f a n d e 6 § 2 :o i ? ? äJV'}etf~ Q j TT° eller tjansteo . -L. IL. mannaMomentet h a r inarbetats i v å r t förslag till ändrad lydelse av 6 § 2 :o i beW^n}n0 .. -, -. ° vid krigsrorda l a g . makten för sin utbildning tjänstgöra därstädes. V . Envar, som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg på sjötåg, v. Envar, eller är tjänstgöringsskyldig vid eller med behörigt tillstånd åtföljer mobiliserad 8ÖS£ .m.ej * e : avdelning av krigsmakten, ändå att han icke eljest skulle lyda under denna stånd åtföllag. jer krigsmaktens farV i h a v a i någon mån v a r i t tveksamma, huruvida verkligt behov föreligger ty9 i>« SJ°:_ av den i detta moment intagna bestämmelsen att envar, som med behörigt till- 9tjänst- * stånd åtföljer k r i g s m a k t e n s f a r t y g på sjötåg, skal] l y d a u n d e r S. L . K . även göringsskyL om h a n icke eljest skulle l y d a under lagen. D å emellertid i f r å g a v a r a n d e per- meå^behörigt söner frivilligt medföljt fartyget på expeditionen i fråga, h a v a vi icke ansett tillstånd återforderligt att föreslå ä n d r i n g i bestämmelsen. Mot bestämmelserna i momentet ulZaTav-' i övrigt hava vi icke haft något att erinra. delning av krigsmakten, ändå att han Hit hänföras vid de särskilda troppförbanden anställda förrådsvaktmästare, vilka hava till npp- icke eljest gift att tillhandagå vederbörande förrådsfnrvaltare i hans tjänsteåligganden (k. brev den 17 sept. 1915, skulle lyda Tj- R- §§ 35 och 78) ävensom vid fortifikationsförråden anställda förrådsvaktmästare (Ingeniörmate- under denna rialreglementet den 11 okt, 1907, § 10; Instr. rörande fortifikations förråden den 4 juli l910/§ 10). lag. 1

72 C. De, som, C. De, som, utan att lyda under lagen, likväl aro underkastade straff enligt utan att -. lyda under densamma. Grounder^ v ^ e §§' vilka handla om dem, som äro underkastade straff efter S. L. K., kastade ehuru de icke enligt 6 § lyda under densamma, innehålla 7 och 8 §§ föreS densamma, skrift därom, att vissa särskilda straffbud äro under angivna förutsättningar tillämpliga även å andra än dem, som lyda under lagen. Däremot behandla 9 och i viss mån även 11 och 12 §§ vissa fall, då lagens bestämmelser i allmänhet — naturligtvis med den begränsning, som föranledes av de särskilda straffbudens avfattning — kunna få tillämpning även på andra än dem, som lyda under lagen. 7 §• 7 § S. L. K. innehåller följande: »Att värnpliktige och personer, hörande till krigsmaktens reserver, ävensom vid lots- och fyrinrättningarna samt vid väg- och vattenbyggnadskåren anställda personer, ändå att de icke, enligt vad ovan är sagt, lyda under denna lag, i vissa fall äro underkastade straff efter densamma, därom stadgas i 61, 97, 130, 132 och 157 §§.» Av en jämförelse med de §§, till vilka här hänvisas, framgår följande: 1) Värnpliktiga personer, tillhörande krigsmaktens militära reserver (lotsoch fyrinrättningarnas personal), samt officerarna vid väg- och vattenbyggnadskåren äro redan innan de börjat fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten och därigenom kommit i den ställning, att de lyda under lagen, underkastade straff dels för underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring (48— 53 §§), dels för underlåtenhet — vid uteblivande från tjänstgöring på grund av laga förfall — att så snart ske kan anmäla förfallet (54 §) dels ock för självstympning eller annan dylik åtgärd i syfte att göra sig oduglig till uppfyllande av krigstjänstskyldighet (59 § ) ; 2) Till krigsmaktens reserver hörande civila ämbets- och tjänstemän äro under enahanda förhållanden underkastade straff för underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid mobiliserad avdelning (56 och 61 §§) ; 3) Värnpliktiga, tillhörande beväringens första uppbåd, som vid krigsutbrott vistas utom riket, kunna straffas för underlåtenhet att, oberoende av inkallelse, återvända till hemorten (157 § ) ; samt 4) Personer, hörande till krigsmaktens reserver, äro, även då de icke fullgöra tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten, underkastade straff för vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet i fullgörande av tjänsteplikt (130 och 132 §§) ävensom kunna under vissa förutsättningar (uppträdande i militär tjänstedräkt, 97 §*) straffas dels för underlåtenhet att efterkomma överordnads i särskilda fall meddelade föreskrifter i vad som rör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten (79 §), dels ock för fylleri, oljud och förargelseväckande beteende (95 och 96 §§). Denna bestämmelse har, såsom här nedan närmare omförmäles. föreslagits skola utgå.

73 I 1901 års kommittés förslag hade 7 § följande lydelse: »Värnpliktige ävensom vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer samt officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren äro underkastade straff efter denna lag jämväl i de fall, som i 5 och 11 kap. särskilt omförmälas.» Anledningen till införande av denna § i förslaget framgår av motiveringen till 1 § däri det heter följande1: »Det har synts vara i formellt avseende mest korrekt, att de värnpliktige betecknas såsom krigsmän endast i de fall, som i denna § angivas, men att de fall i övrigt, då värnpliktige skola vara underkastade straff efter strafflagen för krigsmakten, särskilt bestämmas i de kapitel av lagen, där de brott, varom fråga är, finnas avhandlade. (Jfr 62 och 157 §§ i förslaget.) Detta fordrar emellertid, att i lagens 2 kapitel, varest stadgas, vilka som äro underkastade straff efter lagen, införes en hänvisning till de lagrum, som äro tilllämpliga å värnpliktige, även då de ej i egenskap av krigsmän lyda under lagen. En sådan hänvisning återfinnes i förslagets 7 §. _ — I huvudsaklig överensstämmelse med vad som skett i fråga^ om värnpliktige, hava de vid lots- och fyrinrättningarna anställda samt officerarna vid vägoch vattenbyggnadskåren i förslaget hänförts till krigsmän allenast under förutsättning, att de äro i tjänstgöring vid krigsmakten, varemot de fall i övrigt, då, enligt vad ovan sagts, straff] agen för krigsmakten skulle å dem vinna tilllämpning, omförmälts i det kapitel av lagen, där bestämmelserna i fråga finnas införda (62 §), och hänvisning dit gjorts i 2 kapitlet (7 §).» Anledningen till att reservpersonalen icke upptagits i 7 § torde vara den, att 1901 års förslag fullständigt likställde denna personal med befattningshavarna på stat. Kommittén yttrar nämligen härom följande (sid. 9 5 ) : »Under uttrycket 'officerare och underofficerare vid krigsmakten', inbegripas på sätt jämväl enligt 2 § mom. a) i gällande lag torde vara förhållandet — även officerare och underofficerare anställda över stat vid regemente eller kår eller tillhörande reserverna liksom ock officerare, som, utan att tillhöra visst regemente eller viss kår, kvarstå i armén. F . d. officerare och underofficerare, vilka avgått ur tjänsten med fyllnadspension men vid krig eller mobilisering äro tjänstskyldiga, äro däremot naturligen icke, med mindre att de inkallas till tjänstgöring, att hänföra under berörda uttryck i lagen.» Vidare anför kommittén (sid. 96): »Till manskap och spel, som innehava fast anställning vid krigsmakten, böra — i överensstämmelse med vad ovan sagts om officerare och underofficerare •— räknas även manskap och spel, som antagits över stat vid regemente eller kår eller tillhöra reserv vid krigsmakten. Däremot böra icke räknas såsom manskap de vid lots- och fyrinrättningarna anställda, som där innehava befattning, till graden motsvarande manskapet.» Samma ståndpunkt intogs i propositionen 1908. Departementschefen anförde då följande (sid. 90 f.): »Enligt vad i kommitténs motiv uttalats, skulle, enligt kommitténs åsikt, under det i förslaget liksom i nuvarande lag använda uttrycket 'officerare och underofficerare vid krigsmakten' inbegripas även officerare och underofficerare, anställda över stat vid regemente eller kår eller tillhörande reserverna, liksom officerare, som, utan att tillhöra visst regemente eller kår, kvarstå i armén. Li1

Se 1901 års kommitté, sid. 96 och 98

kaså skulle till manskap med fast anställning vid krigsmakten räknas även manskap, som antagits över stat vid regemente eller kår eller tillhör reserv vid krigsmakten. Då den princip, som av kommittén sålunda uttalats, är av synnerlig vikt, har det synts angeläget, att densamma måtte komma till uttryck i själva lagen. I anledning härav har till 1 § fogats ett tillägg av innehåll, att under l:o) och 2:o) innefattas icke blott personal med beställning på stat vid krigsmakten utan jämväl övertalig personal, tillhörande krigsmaktens reserver.» I det förslag, som 1914 underkastades lagrådets granskning hade §:n denna lydelse: »Värnpliktige ävensom personer, hörande till krigsmaktens reserver, vid lotsoch fyrinrättningarna anställda personer samt officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren äro underkastade straff efter denna lag, utom då de äro att anse såsom krigsmän, jämväl i de fall, som i 5, 9 och 11 kap. särskilt omförmälas.» Anledningen till att reservpersonalen då införts i paragrafen framgår av departementschefens yttrande. Denne anför nämligen följande 1 : »Till krigsmaktens reserver hör sålunda för närvarande en mycket stor personal, som på det hela taget intager en fullkomligt civil ställning. Något militärt intresse synes i allmänhet icke kräva, att nämnda personal lyder under krigslagarna vid andra tillfällen, än då den tjänstgör vid krigsmakten eller eljest skall fullgöra något militärt åliggande. Icke minst gäller detta om sådana till reserven hörande personer, som aldrig innehaft anställning på stat, utan erhållit sin första anställning i reserven, ty dessa hava icke militäryrket såsom sin huvudsakliga sysselsättning, utan tjänstgöra vid sidan av sitt egentliga yrke vid krigsmakten. Under den tid, tjänstgöringen icke pågår, finnes icke någon anledning, varför de skola intaga en särställning i förhållande till andra civila medborgare, så att exempelvis vissa av dem begångna förseelser såsom fylleri, oljud och förargelseväckande beteende under viss förutsättning komma att upptagas av krigsdomstol och icke av allmän domstol, eller de bliva bestraffade för förbrytelser, som icke äro straffbara efter allmän lag, såsom för olydnad mot militär förman, som givit dem någon tillsägelse angående deras uppförande utom tjänsten. Undantag bör emellertid, såsom ovan blivit antytt — i likhet med vad som gäller beträffande de värnpliktiga — i första rummet stadgas för det fall, att den hithörande personalen är i tjänstgöring vid krigsmakten. Underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring bör även straffas efter strafflagen för krigsmakten och vara föremål för krigsdomstols bedömande. Då det icke bör vara uteslutet att ådöma reservpersonalen ansvar för tjänsteförseelser, som begås utanför den egentliga tjänstgöringen, såsom då någon till reserven hörande icke fullgör honom ålagd anmälningsskyldighet eller dylikt, har även vid omarbetningen förslagets 130 § gjorts tillämplig å reservbefälet. Det har vidare ansetts lämpligt, att till reserven hörande personer räknas såsom krigsmän, icke alle nast då de äro i tjänstgöring, utan även då de uppträda i militär tjänstedräkt. Då officerare och underofficerare i reserven utom tjänsten endast få bära uniform 'vid lämpliga tillfällen men ej till dagligt bruk' samt manskapsunderbefälet i reserven icke alls är berättigad att bära uniform utom tjänsten, innebär detta icke, att krigslagarna utanför tjänstgöringen erhålla någon mera avsevärd tillämpning å reservpersonalen. Begagnar sig någon av honom tillkommande rätt att bära tjänstedräkt, likställer han sig därigenom frivilligt med i tjänst varande militärpersoner, och det torde icke innebära någon oegentlighet, att han då blir underkastad de för krigsmän gällande bestämmelserna om lydnad mot förman i vissa fall och dylikt. Beträffande den övertaliga personalen synes 1

Se K. Prop, nr 57/1914 B, sid. 117.

75 däremot något skäl att undantaga densamma från att lyda under militär strafflag icke föreligga, då nämnda personal på grund av sin vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet intager en annan ställning än reserven.» Lagrådet framställde mot 7 §:ns avfattning denna anmärkning: »Därest det föreslagna systemet i avseende å reservpersonalens ställning bibehålies, böra orden 'utom då de äro att anse såsom krigsmän' utbytas mot något allmännare uttryck, enär här även avses den civila reservpersonalen, vars medlemmar väl skulle under vissa förutsättningar lyda under lagen men icke i något fall vara att anse som krigsmän.» P å grund av denna anmärkning blev paragrafen omredigerad och erhöll den lydelse som sedermera lagfästades. Med hänsyn till den ståndpunkt förslaget intar beträffande lots- och fyrinrätt- De sakkuuningarnas personal — nämligen att dessa icke skola räknas till krigsmän utan hänföras till de under 6 § 6:o) omförmälda »envar som — - — — är ijänstgöringsskyldig vid •— mobiliserad avdelning av krigsmakten, ändå att han icke eljest skulle lyda under denna lag» — har ifrågavarande personal uteslutits ur 7 § och följaktligen även ur 61 §. Däremot har i såväl 7 som 61 och 130 §§ införts »indelt personal», vilket utgör en följd av förslaget att den indelta personalen skall hänföras till krigsmän allenast under den tid, då den fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Beträffande 97 § hava vi, såsom här nedan närmare omförmäles, föreslagit, att densamma skall utgå. 8 §. Denna § innehåller följ-ande stadgande. »Denna lag skall ock tillämpas å envar, ända att han icke lyder under lagen, därest han i mobiliserad fästning, å krigsskådeplats inom eller utom riket eller å område, som av krigsmakten ockuperats, begår brott, som sägs i 133 § 2 mom., 134, 137, 138, 141, 143, 166, 167, 182 eller 183 §. Lag samma vare i fråga om utländsk man, vilken eljest begår brott, som avses i 134 §, så ock beträffande person, som tillhör krigförande fientlig avdelning och beträdes med brott, varom talas i 149 <§.» De brott, varom i denna § är fråga, äro: De till militäriskt landsförräderi och därmed jämförliga förbrytelser hänförliga brott, som omförmälas i S. L. 8 kap. 4—10 och 17—21 §§ (133 § 2 mom.), samt spioneri (134 § ) ; trolöshet av den, som åtagit sig att i krig vara kun skåp are eller vägvisare för trupp eller fartyg eller att föra bud i något kriget rörande viktig angelägenhet eller verkställa annan dylik förrättning (137 §) ; utspridare av falska meddelanden, som kunna hos krigsfolket verka modlöshet (138 § ) ; försök i drabbning eller då sådan förestår att förleda till flykt eller att bland truppen åstadkomma förskräckelse eller oordning (141 § ) ; hissande i belägrad fästning av brukligt tecken för fästningens uppgivande

eller flaggans strykande på fartyg under sjöslag utan befälhavarens uttryckliga befallning (143 § ) ; fientlig parlamentärs eller hans följeslagares åtgärd att missbruka sin ställning till spioneri eller anstiftan av förräderi, rymning, uppror eller upplopp ävensom missbruk av bestämmelse eller tecken, som avser att lämna skydd åt sjuka eller sårade i fält, då brottet begås av person, som tillhör krigförande fientlig avdelning (149 § ) ; olovligt tillgrepp i vissa fall från stupad eller den, som av sår eller sjukdom är urståndsatt att sin egendom värja (166 och 167 §§); olovligt bruk av märke eller annat igenkänningstecken, som avser att lämna skydd åt sårade eller sjuka i fält (182 § ) ; samt våld eller annan misshandel, som efter drabbning å stället, där den hölls, eller i närheten därav eller å taget fartyg eller i erövrad fästning eller å annan intagen ort förövas å den, som icke gjort motstånd eller är satt under beskydd, eller å krigsfånge eller å sårad eller sjuk person eller å den, som har vård om sjuk eller sårad (183 §). De sakkun- Någon ändring i berörda bestämmelser har ansetts icke lämpligen böra ske. niga. 9§. Denna § innehåller följande stadgande: »Krigsfånge, ävensom utländsk man, vilken vid krig mellan främmande makter, därunder Sverige är neutralt, här i riket internerats, skall för brott, som av honom begås, straffas efter denna lag, där brottets beskaffenhet det medgiver.» Straffbarheten är i främsta rummet beroende på de särskilda straffbestämmelsernas avfattning. E t t av lagens straff bud (148 §) är tillämpligt endast på krigsfångar. Av övriga straffbestämmelser gälla ett stort antal endast »krigsmän» eller »dem, som utan att vara krigsmän, lyda under lagen» eller vissa i de särskilda lagbuden angivna kategorier av personer. Dessa straffbestämmelser kunna icke komma till tillämpning å krigsfångar. (Hit höra exempelvis alla §§ i 5 kap. utom 60 §.) Däremot bliva å krigsfångar tillämpliga sådana bestämmelser, som inledas med uttrycken »Den som», »Var som», »Har någon» etc, naturligtvis under förutsättning att brottet över huvud taget är av den beskaffenhet, att en krigsfånge kan tänkas begå detsamma. Men även om ett lagbud på grund av sin ordalydelse är tillämpligt, kan en krigsfånge icke bestraffas, om hans bestraffande strider emot folkrättsliga regler. Han kan sålunda icke straffas för olydnad mot en överordnads befallning, om befallningen går ut på en handling, som enligt folkrätten icke är tillåten, t. ex. att utföra arbete, som står i samband med krigsföretagen. Har krigsfånge eller internerad utlänning inom riket begått gärning, vara icke S. L. K. utan S. L. äger tillämpning, gälla bestämmelserna i S. L. 1 kap. 2 §. De sakkunEj heller i 9 §:ns bestämmelser har ändring ansetts erforderlig. niga. 11 §• I denna § stadgas följande: »Har någon medan han lydde under denna lag, begått brott, vara samma lag

är tillämplig, varde straffad efter denna lag, ändå alt brottet ej blev åtalat, förrän de förhållanden upphört, på grund av vilka han lydde under samma lag. De i 7 § om förmälda personer skola i där avsedda fall vara underkastade straff efter denna lag, ehuru vid åtalets anhängig görande den tilltalade icke längre är värnpliktig eller innehar anställning, som i nämnda § sägs.» Här torde böra anmärkas, att enligt 187 § S. L. K. åtal mot den, som upphört att tillhöra krigsmakten, för sådana av honom under tjänstetiden begångna förbrytelser, vilka äro att hänföra till disciplinmål, ej må av befälhavare handläggas. Sådant åtal skall anhängiggöras hos domstol. Vid detta förhållande har ändring uti ifrågavarande bestämmelser icke ansetts erforderlig. 12 §. Denna § har följande lydelse: »Krigsman, som råkat i krigsfångenskap eller genom rymmande övergivit sin befattning vid krigsmakten eller ock åtföljt fartyg, som förolyckats eller blivit övergivit, skall, ändå att tiden för hans tjänstgöringsskyldighet går till ända, under det han är fången eller rymd, eller hans tjänstgöring varit betingad endast för resa med det förolyckade eller övergivna fartyget, anses fortfarande tillhöra krigsmakten, till dess han erhållit avsked från krigstjänsten eller eljest blivit därifrån behörigen skild. Har någon, som lyder under denna lag eller eljest är underkastad straff efter densamma, insatts i militärhäkte, intagits å militärsjukhus eller börjat avtjäna honom ålagd arrest utan bevakning, då skall, så länge han befinner sig i häktet eller å sjukhuset eller verkställighet av arreststraffet pågår, nämnda lag vara å honom tillämplig, ändå att så eljest icke skulle varit förhållandet.» Stadgandet i 1 mom. avser, såsom av slutorden framgår, endast fast anställd eller förhyrd personal; värnpliktiga varken erhålla avsked från krigsmakten eller kunna därifrån skiljas (jfr 29 §). Stadgandet innebär, att under här angivna förutsättningar egenskapen av krigsman skall anses fortfara, änskönt tjänstgöringstiden gått till ända. Beträffande 2 mom. torde följande böra framhållas: I sin allmänna motivering anförde 1901 års kommitté1 följande: »En brist i vår nuvarande lagstiftning synes vara, att strafflagen för krigsmakten icke enligt sin ordalydelse är tillämplig å i militärhäkte insatta eller å militärsjukhus intagna personer i andra fall, än då de eljest lyda under nämnda lag. Exempelvis lärer lagen ej vara tillämplig å en värnpliktig, som efter avslutad tjänstgöring för avtjänande av straff eller eljest kvarsitter i militärhäkte, eller som efter tjänstgöringstidens slut kvarligger å militärsjukhus. Tydligt är, att även under dylika förhållanden förbrytelser kunna av den i häktet insatte eller å sjukhuset intagne begås, vilka lämpligen böra bedömas efter militär strafflag. Kommittén har därför ansett nämnda brist böra avhjälpas genom införande i lagen av en bestämmelse av innehåll, att personer, varom nu är fråga, under alla förhållanden skola lyda under lagen. E n liknande bestämmelse återfinnes i vissa andra militärstrafflagar t. ex. den franska och den nya norska lagen.» 1

Se 1901 års kommitté, sid. 44.

78 Kommittén föreslog därför införandet av ett mom. 7 i 6 § av följande lydelse : »I militärhäkte insatta eller å militärsjukhus intagna personer, ändå att de eljest icke skulle lyda under denna lag.» Den formella omredigeringen av paragrafen, som sedermera vidtagits, verkställdes på hemställan av 3 justitieråd då Högsta domstolen yttrade sig över förslaget 1908. Ve sakkunRörande paragrafens första stycke har ändring eller upphävande av densam" ' ma icke ansetts böra ifrågakomma. Vad åter angår det andra stycket, har framhållits, att behov av denna bestämmelse icke skulle föreligga, då erforderlig ordning i häkte och på sjukhus skulle kunna upprätthållas utan stöd av nämnda lagrum. Emellertid torde övervägande skäl tala för ett bibehållande av lagrummet. Vad angår å militärsjukhus intagna personer, torde nämligen det tvångsmedel, som ligger i en avpolletering i förtid icke i samma utsträckning kunna göra sig gällande å ett militärt sjukhus som å ett civilt. Vad vidare angår i militärhäkte insalta personer, torde ur ordningssynpunkt vara lämpligt, att samtliga arrestanter lyda under samma lag. 97 §. Såsom ovan framhållits är enligt gällande rätt S. L. K. tillämplig å personal, hörande till krigsmaktens reserver, allenast under tid, då den fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Förevarande paragraf utsträcker emellertid under särskilda förutsättningar vissa av 7 kapitlets bestämmelser till reservister, som vid tiden för brottets begående icke befunno sig i tjänstgöring. Förevarande lagrum innehåller nämligen följande stadgande: »Vad i 79 och 95 §§ samt 96 § 1 mom. är stadgat skall äga tillämpning jämväl å krigsmaktens reserver tillhörande personer, som uppträda i militär tjänstedräkt, ändå att denna lag icke eljest skulle vara å dem tillämplig. Likaledes skall, även i de fall, då till reserven hörande officerare, underofficerare och manskap ej äro att hänföra till krigsmän, vad i 96 § 2 mom. är stadgat om krigsmän vinna tillämpning å nämnda personal.» De lagrum, till vilka 97 § hänvisar, avse: 79 §: olydnad mot överordnads i särskilda fall meddelade ordningsföreskrifter, 95 §: förargelseväckande beteende under gudstjänst vid samlad trupp eller inför krigsdomstol, 96 § 1 mom.: oskickligt uppförande, förargelseväckande beteende och fylleri under tjänstgöring eller inom militära etablissement eller områden etc, samt 96 § 2 mom.: brott av de i 1 mom. angivna slagen, där de begås å allmän plats. I det av 1901 års kommitté avgivna förslaget voro, såsom förut framhållits, reservister helt allmänt likställda med befattningshavare på aktiv stat 1 . Samma 1

Se 1901 års kommitté, sid. 95 och 9a

79 ståndpunkt intogo 1906 och 1908 års förslag, där denna princip uttryckligen uttalades i lagtexten 1 . 1913 års förslag vidtog härutinnan en inskränkning och förde reservpersonalen under S. L. K. endast då den var i tjänstgöring eller uppträdde i militär tjänstedräkt 2 . I lagrådet 3 yrkade två ledamöter i första hand, att reservpersonalen alltid skulle lyda under S. L. K. Dessa ledamöter anförde vidare, att, därest en begränsning ansåges böra äga rum, gränslinjen dock icke kunde uppdragas på sätt förslaget innehölle. Vid ett system sådant som det föreslagna borde bärandet av tjänstedräkt utom tjänsten för reservpersonalen medföra likställighet med militärpersoner på stat endast så vitt anginge det yttre uppträdandet och i fråga om sådant, som eljest hänförde sig till den direkta beröringen med andra militärpersoner. Därutöver syntes uniformsfrågan icke rimligen kunna tillerkännas dylik avgörande betydelse. I andra hand yrkades därför, att bärandet av tjänstedräkt utom tjänsten skulle få betydelse endast med avseende å vissa därför lämpade brott, vilka i sådant fall finge i lagen angivas. I sistnämnda yrkande instämde lagrådets båda övriga ledamöter. I anledning av vad lagrådet sålunda anfört beträffande uniformsfrågan, uteslötos i 1914 års förslag41 ur 1 och 6 §§ bestämmelserna om att reservister, som uppträdde i tjänstedräkt, skulle lyda under S. L. K. Dessutom föreslogs en ny paragraf, 98 §, vilken utgör förebilden till gällande rätts 97 §. Den föreslagna 98 § lydde: »Vad i 8 0 ( = nuvarande 79), 95 och 96 §§ är stadgat skall äga tillämpning jämväl å krigsmaktens reserver tillhörande personer, som uppträda i militär tjänstedräkt, ändå att denna lag icke eljest skulle vara å dem tillämplig.» Nuvarande lydelse och paragrafnummer erhöll reservistparagrafen i riksdagen5. Anledningen till omredigeringen har man att söka däri, att 96 § 2 mom., som enligt det kungl. förslaget skulle gälla även civil militärer som uppträdde i tjänstedräkt, av riksdagen begränsades att gälla endast krigsmän. I samband därmed företogs även en motsvarande ändring i reservistparagrafen. Lagutskottet anförde härom i sitt utlåtande nr 22 (sid. 43) endast, att ändring skett, »så att mom. 2 i 96 § icke blir tillämplig på andra till reserven hörande personer än sådana, som under sin tjrinstgörino; äro att hänföra till krigsmän». 1

K. Prop, nr 67/1908, sid. 90. K. Prop, nr 574914 R, sid. 117. K. Prop, nr 57/1914 B, sid. 332, 335 och 336. * K. Prop, nr 57/1914 B, sid. 415. _ I själva verket hade den av riksdagen företagna omredigeringen emellertid även en annan verkan. I det kungl. förslaget gällde reservistparaerafen genomgående endast reservister, som uppträdde i tjänstedräkt. Denna förutsättning har emellertid i den av lagutskottet formulerade 97 § av gällande lag endast bibehållits i första punkten. Däremot återfinnes den icke i den av lagutskottet tillagda andra punkten. Genom denna olikhet mellan första och andra punkterna i 97 § har följande oegentlighet uppkommit, vilken anmärkts av lagrådet vid granskningen av det av riksdagen antagna förslaget: »Då stadgandet i den tillagda andra punkten i 97 § strafflagen för krigsmakten gjorts tillämplig å till den militära reserven hörande person, även om han icke är iförd tjänstedräkt, har uppkommit den oegentligheten, att sådan person är straffbar för förseelse, som i 9* § sägs. av honom begången å allmän plats inom förläggnings- eller stationsort, under det han var civilklädd, men däremot icke om förseelsen skett exempelvis inom kasern. > : 2 3

80 De sahkun- Att enbart bärandet av tjänstedräkt skall föranleda, att personal, som eljest »fc* icke skulle lyda under S. L. K., blir för vissa konduitförseelser hänförd därunder, torde knappast vara av större praktisk betydelse eller eljest av förhållandena ovillkorligen påkallat. I förslaget har därför 97 § uteslutits. Uppmärksammas bör, att förseelser av ifrågavarande slag, i den mån de störa allmän ordning, icke genom lagrummets upphävande bliva ostraffade, utan bliva behandlade i vanlig ordning enligt allmän lag. Möjligen kan ett upphävande av lagrummet ifråga böra medföra ändrade bestämmelser om reservpersonalens rätt att bära uniform.

Redogörelse för utländsk lagstiftning rörande de personer, som lyda under militär strafflag. Amerika. Följande personer äro enligt en lag av den 4 juni 1920 underkastade krigslagarna . . a. Alla officerare (hit räknas läkare, tandläkare och veterinärer) sjukskoterskor, warrant officers, d. v. s. äldre underofficerare med ett slags fullmakt, intendenturkårens personal samt alla »soldiers» (d. v. s. underofficerare och underbefäl av manskapet, menig ävensom en var annan man, som är rullförd t. ex. hantverkare), räknat från dagen för en vars inmönstring eller anställning uti Amerikas reguljära armé, ävensom alla andra personer, som blivit lagligen inkallade, värvade eller på annat sätt inbeordrade för militärtjänst eller för utbildning för dylik, från den dag de blivit inkallade, b. Kadetter, c. Officerare och »soldiers» (se ovan) tillhörande the Marine Corps, d. Alla civila personer, som äro anställda vid militärt etablissement samt alla, som åtfölja eller innehava tjänst vid Amerikas arméer utom »the territorial jurisdiction of the United States», samt i krigstid alla ovannämnda såväl inom som utom United States territoriella jurisdiction, ehuru de eljest icke äro underkastade krigslagarna. Danmark. Under strafflagen för krigsmakten lyda alla till rikets krigsmakt hörande personer antingen de äro fast anställda eller tillsvidare (midlertidig) tjänstgörande, ej allenast för alla egentligt militära utan också för övriga i lagen omnämnda förbrytelser. Vidare lyda under lagen krigsfångar samt till krigsmakten ej hörande personer för vissa under krigstid begångna brott (uppror, förräderi o. d.). England. Under krigslagarna lyda (Subject to Military L a w ) : 1) Samtliga officerare och likställda, tillhörande den reguljära armén, för så vitt de äro på stat, d. v. s. uppbära lön på stat. Med officer menas ämbetsman,

81 försedd med fullmakt på beställning (commissioned) såsom officer vid armén eller något därtill hörande vapenslag, vid dess förvaltning eller annan gren därav. Uttrycket omfattar också person, som med stöd av sin fullmakt innehar befattning vid någon under försvarsdepartementen lydande förvaltningsgren, verk eller inrättning; det omfattar jämväl person på stat, över stat eller pensionerad, som med stöd av sin fullmakt eller annorledes lagligen är beklädd med officers rang (is legally entitled to the style and rank of an officer of His Majesty's said forces, or of any arm, branch or part thereof). Det är att märka att läkare, veterinärer, tandläkare o. s. v. enligt engelsk uppfattning icke äro civilmilitärer, de äro officerare (visserligen »non Combattant») och stå såsom sådana under krigslagarna. Även prästerna stå under berörda lagar, 2) Officerare och likställda tillhörande arméns reserver, då de äro inkallade till tjänstgöring, 3) Officerare och likställda tillhörande milisen och territorialarmén, då de äro inkallade till tjänstgöring, 4) Civila personer, vilka fått vederbörligt tillstånd att såsom officerares jämlikar åtfölja armé eller del därav i fält. Under 4) avses personal, som i officiellt ärende åtföljer häravdelning (in a diplomatic, scientific, or other official capacity) eller som eljest med vederbörligt tillstånd är närvarande vid i fält varande truppavdelning, ex. krigskorrespondent, arméleverantör o. d., 5) Underofficerare, underbefäl och meniga ävensom civilmilitär personal av motsvarande tjänsteställning samt civil personal, vilka i någon egenskap äro anställda vid armén, efter enahanda grunder, som för officerare och likställda ovan under 1)—4) är sagt. Finland. Den nya strafflagen för krigsmakten av den 80 maj 1919 tillämpas å följande personer: 1) Krigsmän, som äro i aktiv tjänst anställda, för militära brott, begångna från det de i sådan tjänst inträtt eller bort inträda, tills de blivit därifrån skilda, 2) De, som på grund av lag eller avtal äro tjänstgöringsskyldiga eller sysselsatta vid krigsmaktens truppförband eller till krigsmakten hörande inrättningar eller anläggningar eller vid krigsmaktens fartyg, kustförsvars- eller andra befästningsverk, minpositioner eller luftfarkoster, under den tid sådan anställning eller sysselsättning varar eller vara bort, 3) De, som tillhöra polisväsendet vid mobiliserad avdelning av krigsmakten, 4) De, som för vinnande av tjänstemannabefattning vid krigsmakten för sin utbildning tjänstgöra därstädes, 5) De, som äro inkallade till arbete för försvarsväsendet, efter vad i värnpliktslagen stadgas, 6) De, som tillhöra för rikets försvar och värnande av laglig samhällsordning avsedda skyddskårer eller föreningar, under den tid de äro i sådant avseende utkallade krigsmakten till bistånd, 6—233827

82 7) De, som tjänstgöra vid kommunikations-, telegraf- eller telefonanläggning, som tagits i anspråk för krigsmaktens räkning, 8)' En var som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg på sjötåg eller mobiliserad avdelning av krigsmakten, ändå att han eljest icke skulle lyda under lagen, 9) Civil tjänsteman för brott i tjänsten ävensom för av honom i krigstid begångna övriga militära förbrytelser, dock ej präst för förbrytelser i prästämbetet, som enligt kyrkolagen bör av domkapitlet upptagas, 10) Till reserven och lantvärnet hörande krigsmän beträffande för fallolöst uteblivande från tjänstgöring, brott under övningsmöte samt disciplinär- och subordinationsbrott emot militära uppbåds- eller kontrollmyndigheter, 11) En var, som i krigstid eller under uppror uppehåller sig i mobiliserad fästning o. d., 12) Krigsfånge o. d. Frankrike. Under krigsdomstolorna i fredstid (les conseils de guerre permanents dans Jes circonscriptions territoriales en état de paix) lyda alla militära och civilmilitära personer i fråga om av dem förövade brott vare sig mot militär strafflag eller mot allmän lag med vissa undantag (olovlig jakt o. d.). Under tjänstetiden och vid utförande av vissa uppdrag lyda sålunda under krigsdomstolar bl. a. officerare av alla grader, underofficerare, korpraler (caporaux et brigadiers), soldater, spel samt »soldatbarn» (enfants de troupe d. v. s. barn, som uppfostras vid regemente), medlemmar av den militära intendenturkåren, läkare, apotekare, veterinärer och förvaltningstjänstemän (officiers d'administration) samt personer, som på grund av förordnande eller eljest äro militärers vederlikar. Militärpersoner m. fl., intagna å civila och militära sjukhus samt arresterade i militära etablissement eller fängelser, lyda under den tid de vistas därstädes under krigsdomstolarna. Hemförlovade rekryter samt militärpersoner, som hava tjänstledighet eller permission, svara dock i fredstid inför allmän domstol för brott mot allmän lag. Sedan de värnpliktiga fullgjort sin aktiva tjänstgöring, lyda de likväl under krigsdomstolarna för vissa brott, nämligen förräderi, spioneri, uppvigling till rymning, våld mot överordnad för att hämnas m. fl. Norge. Enligt lag av år 1921 lyda under strafflagen för krigsmakten 1) Alla vid krigsmakten anställda eller därtill hörande personer med undantag av de till utskrivningsväsendet hörande tjänstemän, 2) De, som medfölja krigsfartyg på sjötåg i främmande länder, samt i krigstid dessutom 3) En var, som i vilken egenskap som helst gör tjänst vid krigsmakten eller följer någon därtill hörande avdelning,

83 4) Krigsfångar, som stå under militärbevakning, 5) E n var, som gör sig skyldig till vissa överträdelser (förräderi-, spioneribrott m. m.)Civilmilitära personer räknas enligt lagen till krigsmän. Schweiz. I Schweiz har ett förslag till ny strafflag för krigsmakten under år 1922 varit föremål för förbundsförsamlingens prövning. Ständerrådets beslut är dagtecknat den 7 april 19221. Enligt detta lyda under den militära strafflagen följande: 1) Personer, som äro i militär tjänst, 2) Värnpliktiga (Dienstpflichtige), som utom tjänsten uppträda i uniform, 3) Värnpliktiga (Dienstpflichtige) utom tjänsten, såvitt rörer deras militära tjänsteplikter, 4) Inställelseskyldiga värnpliktiga (Stellungspflichtige), såvitt angår deras inställelseplikt och under utskrivningen (Aushebung), 5) Personer, vilka hava varaktig anställning hos militärpersoner eller trupp såsom beridare, officersbetjänte, putsare, tvättare, 6) Personer, vilka i särskilda förrättningar äro anställda vid armén, såsom för post-, järnvägs- och telegraftjänst, vid järnvägsbyggnader eller befästningsarbeten, för transporter och leveranser, vid sjukhus, vid marketenterier, bagerier och slakterier, vid kasernförvaltning, magasiner och ammunitionsfabriker —• dock endast för handlingar, som hava avseende å dithörande förrättningar, 7) Edsförbundets gränsvaktkår, 8) Personer, som göra sig skyldiga till förbrytelser mot vakt, obehörigt tagande av befäl m. m., 9) Vid mobilisering (in Zeiten akti ven Dienstes) personer, som göra sig skyldiga till brott mot personer, som tillhöra armén, eller med avseende å föremål, som användas för arméns behov, 10) I krigstid (in Kriegszeiten) personer, som åtfölja armén, 11) Krigsfångar och internerade o. d. 1

Frågan är ännu ej (1923) avgjord av nation al rådet.

Avd. II. Disciplinstraffen ni. m. Disciplinstraff enligt S.L. K. bestå av arrest av följande slag: arrest utan bevakning, vaktarrest, skärpt arrest och sträng arrest. Årrest utan bevakning och vaktarrest må åläggas i minst en dag och högst femton dagar, skärpt arrest i minst en dag och högst tio dagar samt sträng arrest i minst en dag och högst sex dagar 1 . Skärpt arrest eller sträng arrest må ej åläggas i annat fall, än då det med hänsyn till av den straffskyldige förut undergångna bestraffningar eller andra särskilda omständigheter finnas icke kunna antagas, att lindrigare straff skulle å honom utöva tillbörlig verkan. Sträng arrest må ej heller åläggas någon, som ej fyllt aderton år. Årrest utan bevakning verkställes, om den straffskyldige är officer eller underofficer, i eget rum eller tält och, om han tillhör manskapet, i kasernrum eller tält. Straffet innebär förbud för den arresterande att under strafftiden utan tillstånd lämna det rum eller tält, vari straffet verkställes, samt kan förenas med förbud att emottaga besök. Skall arrest utan bevakning verkställas å fartyg och saknas tjänligt rum för bestraffningen, må den straffskyldige i stället förbjudas att å fartyget förflytta sig utom visst område. Den, som ålagts arrest utan bevakning, skall under strafftiden i vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, där ej vederbörande befälhavare finner skäligt annorlunda förordna. Vaktarrest verkställes under bevakning i låst, ljust rum eller i tält eller, om straffet skall verkställas å fartyg och för ändamålet lämpligt rum där saknas, under bevakning å tjänligt ställe. På vederbörande befälhavare ankomme, huruvida den arresterade må deltaga i tjänstgöring eller icke. Den arresterade må ej mottaga besök där det ej för särskilt fall medgives. Den, som undergår vaktarrest, må ej begagna öl, vin eller spritdrycker. Ej heller må han i övrigt bereda sig eller mottaga bättre underhåll eller större bekvämlighet, än som är förenligt med måttlighet och enkelhet. Skärpt arrest verkställes under bevakning i låst ljust rum samt med hårt nattläger. Den, som undergår skärpt arrest, må ej åtnjuta annan kost än manskapet vanligen bestås eller annan dryck än vatten och ej heller, där det ej för särskilt fall medgives, mottaga besök. Den arresterade må icke under arresttiden deltaga i tjänstgöring. 1 Vid sammanläggning av arreststraff enligt 40 § kan straffmaximum höjas till tjugufyra dagar beträffande arrest utan bevakning och vaktarrest, tolv dagar beträffande skärpt arrest och 8 dagar beträffande sträng arrest.

S5 Sträng arrest verkställes i mörkt enrum. Då straffet pågått i tre dagar r skall en dags uppehåll göras i bestraffningen. Den dag, då avbrottet sker, hålles den arresterade under bevakning i låst ljust rum; och inräknas nämnda dag ej i strafftiden. Under den tid, då den arresterade hålles i mörkt enrum, skall han, där så ske kan, lämnas tillfälle att vistas i fria luften under en halv timme varje dag. Angående straffets verkställighet gäller i övrigt vad angående verkställighet av skärpt arrest är stadgat; dock att straffet ej må verkställas med hårt nattläger i annat fall, än då förordnande därom meddelas i sammanhang med straffets åläggande. Verkställighet av sträng arrest må ej ske, förrän vederbörande läkare efter gjord undersökning förklarat, att den straffskyldige kan utan våda för hälsan undergå straffet. Är någon ålagd skärpt arrest eller sträng arrest, men finnes han icke utan våda för hälsan kunna undergå sådant straff, eller saknas å fartyg lämpligt rum för straffets verkställande, skall straffet förvandlas till vaktarrest enligt de i 39 § för jämförelse mellan arreststraff av olika slag stadgade grunder 1 . Beträffande ådömandet av sträng arrest innehåller 189 § S. L. K., att sådant arreststraff i regel endast må ådömas av krigsdomstol. Vid mobiliserad avdelning av krigsmakten ävensom å fartyg på sjötåg må dock sträng arrest åläggas av vederbörande befälhavare. Kan i annat fall krigsrätt icke sammanträda för behandling av dit hänskjutet mål inom fyra dagar efter det befälhavaren med framhållande av målets brådskande beskaffenhet påkallat krigsrättens sammanträde och finnes det på grand av särskilda omständigheter vara för krigslydnadens upprätthållande av synnerlig vikt, att den felande utan uppskov varder bestraffad, må disciplinstraff av sträng arrest kunna, efter det auditor, om sådan finnes, blivit i målet hörd, åläggas av befälhavaren. Vad de nu gällande disciplinstraffen beträffar, så är det i första hand den stränga arresten, som varit föremål för olika meningar. Såsom framgår av förarbetena till S. L.K., hava åsikterna om den stränga arrestens lämplighet varit synnerligen delade såväl inom 1901 års krigslagstiftningskommitté som hos de myndigheter, vilka behandlat frågan, innan S. L. K. antogs av 1914 års senare riksdag. Sålunda yttrade kommittén härom1': _ »Vad särskilt angår den stränga arresten, har det blivit ifrågasatt, huruvida icke denna straffart numera skulle kunna helt och hållet undvaras. Man har härför åberopat, att detta straff i viss mån är att betrakta såsom ett kroppsstraff, vilken straff art i övrigt av vår lagstiftning nästan helt och hållet utdömts, samt att ett straff av sådan natur snarare måste anses ägnat att beiordra råhet och trots än att fostra till den ordning och laglydnad, som man därmed vill åstadkomma. Sant är att behovet av särskilda skärpningsmedel vid de militära arreststrafien torde kunna antagas bliva i viss mån mindre framträdande inom en krigsmakt bestående huvudsakligen av värnpliktige, än vid en krigsmakt sammansatt uteslutandedler till största delen av yrkessoldater. I e t t l a n d , som grundat sitt iorsvar a den allmänna värnplikten, kommer ju, till vida större antal än inom_enyrkesarme, hären att tillföras unge män, som genom uppfostran och ut1

2 Se S. L. K. §§ 22—27. 1901 års kommitté, sid. 50.

Sträng arrest.

1901 års kommitté.

86 bildning i övrigt äga de allra bästa förutsättningar att även utan stränga disciplinära medel utdanas till plikttrogna och dugliga krigsmän. Det inflytande, som dessa goda element kunna väntas utöva å kamrater, som icke äga sanma moraliska motståndskraft, bör ock i sin mån verka till skapande och upprätthållande av en god anda inom krigsmakten. Man får emellertid vid bedömande av hithörande förhållanden icke förbise, att — såsom ock förut blivit påpekat — den allmänna värnplikten jämväl innebär, att krigsmakten måste inom sig mottaga ej blott alla de goda elementen av landets ungdom utan landets alla vapenföra unga män, följaktligen även dem, som tillhöra samhällets i moraliskt hänseende sämre, att icke säga sämsta element. Huru höga tankar man må hysa om vårt folks laglydnad och plikttrohet i allmänhet, kan man dock svårligen blunda för de ganska talrika undantag, som — icke minst bland ungdomen — i sådant avseende förekomma och vilka cförtydbart bära vittne därom, att åtskilliga svåra brister i vårt folks uppfos:ran därutinnan ännu förefinnas. Man behöver icke äga synnerligt stor erfarenhet härom för att inse, att, därest en god och kraftig disciplin skall kunna inom krigsmakten upprätthållas, möjlighet måste givas att för sådant ändamål kunna tillgripa även andra och kraftigare medel än ett straff, som endast består i frihetens förlust under en helt kort tid. En kortare tids arrest, bestående endast i frihetens förlust utan något eljest kännbart lidande eller obehag för den arresterade, måste enligt sakens natur förbliva väsentligen ett ambitionsstraff, avsett att vädja till den bestraffades heders- eller pliktkänsla och därigenom ägnat att utgöra en väckelse till större självtukt och ett noggrannare iakttagande av honom åliggande förpliktelser. Om än i det stora flertalet fall ett sådant ambitionsstraff, som ju ock i regel måste antagas medföra ett i någon mån kännbart yttre lidande eller obehag, för förseelser av den art, som här äro i fråga, må anses tillräckligt, kan detta dock ingalunda alltid sägas vara fallet. Å den, vars pliktkänsla är slumrande eller som, intagen av ovilja mot de hand, som krigstjänsten ålägger honom, framhärdar i råhet och trots, kan ett så beskaffat straff uppenbarligen icke äga någon synnerligen verkan. Visserligen synes man genom en höjning i den nu fastställda maximitiden för den ljusa arresten, särskilt såvitt rörer manskapet, vilken maximitid nu är allenast tio dagar, kunna medelst detta straff, utan särskild skärpning, uppnå ett i någon mån större resultat än eljest och därigenom i åtskilliga fall undvika användning av ett till arten svårare straff. Kommittén är därför ock sinnad att föreslå, att en sådan höjning göres. Men en dylik åtgärd kan dock näppeligen göra tillfyllest. De militära arreststraffen måste nämligen, såvitt de icke skola verka allt för hinderligt för den militära utbildningen och därigenom bliva såsom militära straff otjänliga, i regel hållas inom till tiden jämförelsevis knappa gränser. Även om en sådan åtgärd, som nyss berörts, vidtages, torde därför det enkla arreststraffet ändock alltid i vissa fall komma att lida av alltför stor svaghet, en svaghet, som det för övrigt delar med de enkla kortvariga frihetsstraffen i allmänhet. Av icke ringa betydelse för bedömande av förevarande fråga är tydligen den erfarenhet, man inom det militära området vunnit angående de nuvarande arreststraffens effektivitet och särskilt rörande den utsträckning, i vilken den stränga arresten funnits behövlig. För vinnande av utredning om, i vilken omfattning de särskilda slagen av arreststraff under senare tid kommit till användning, har kommittén från samtliga truppförband inom armén jämte därtill hörande militär- och infanterivolontärskolor samt från flottans stationer inhämtat upplysningar i sådant hänseende. > Följande sammandrag av de kommittén tillhandakomna uppgifter därutinnan, vilka omfatta femårsperioden 1896—1900, utvisar antalet av de fall, i vilka de

87 enligt nuvarande lag* förekommande särskilda slagen av arreststraff under nämnda period blivit ålagda.

1896 1897 1898 1899 1900

Arrest utan bevakning 153 137 129 151 . . 129 Summa 699

Vaktarrest

Sträng arrest

3,091 3,095 3,222 3,257 3.164 15,829

2,011 2,113 2,186 2,623 2^934 11,867

Dessa siffror, under vilka äro inbegripna såväl de fall, då straffet ålagts av befälhavare, som de fall, då det ådömts av krigsdomstol, visa, att man inom krigsmakten ansett sig behöva i stor utsträckning anlita den stränga arresten. Anmärkas bör emellertid, att bland de i tabellen upptagna fall, då sträng arrest ålagts, ingå även sådana, där lagen för brottet i fråga ovillkorligen stadgar sträng arrest, och intet val sålunda förelegat. Hit höra sådana ofta förekommande brott som första resan rymning — straffet för nämnda förbrytelse var nämligen, ända till dess år 1901 lagen i denna punkt undergick ändring, ovillkorligen sträng arrest — samt första, resan persedelförskingring. Även om man frånräknar de för dylika brott ålagda bestraffningar, återstår dock ett betydligt antal fall, då sträng arrest under nämnda tidsperiod kommit till användning. Förseelser, för vilka sådan bestraffning i stor utsträckning använts, äro särskilt fylleri, förargelseväckande beteende eller oskickligt uppförande, olovligt undanhållande, vägran eller underlåtenhet att efterkomma förmans i tjänsten givna befallning eller överordnads föreskrifter angående allmän ordning, vanvördiga eller smädliga yttranden mot förman, våld o. s. v. Även om man i allmänhet är benägen att antaga, att användningen av den stränga arresten eller andra dylika strängare straffmedel för förseelser av ifrågavarande slag må kunna utan skada betydligt inskränkas, måste man likväl -— med hänsyn till det stora antal fall, då sträng arrest under nämnda period blivit ålagd, samt den konstanta stegring i straffets användning, som därunder före-' kommit — hysa stora betänkligheter mot att nu helt och hållet avskaffa detsamma utan att ersätta det med andra lika verksamma straffmedel. Utlandets exempel synes även mana till försiktighet. Nästan alla de främmande länder, om vilkas krigslagstiftning kommittén haft tillfälle inhämta närmare kännedom, upptaga i sitt straffsystem, utom den enkla ljusa arresten, även andra strängare arreststraff, i inånga länder avsevärt strängare än hos oss. Detta gäller även om de länder, elär den allmänna värnplikten sedan länge varit i stor utsträckning införd. Mörk arrest förekommer enligt dansk, finsk och tysk ävensom enligt österrikisk och belgisk lag, ehuruväl i de olika länderna ordnad på olika sätt. En ledamot av kommittén herr Bildt, med vilken herrar Staaff och Zetter- Skiljaktiga strand i huvudsak instämde, anförde i ett särskilt yttrande angående den stränga meningar arresten bland annat 1 : , mmV±A, nOYi'i ID? t 11'))

»I avseende på den prövning, kommittén ägnat denna fråga, torde endast få erinras, att den stöder sig på ett väl ringa statistiskt material och ej heller på vederbörande befälhavares yttranden och iakttagelser rörande detta straffs verkan. Vidare synes kommittén till stor del hava stött sig på avskräckningsteorien, ehuru dennas berättigande såsom straffrättsteori just i fråga om krigslagstiftning torde böra få maka åt sig för förbättringsteorien. Nu kan ju krigs1

1901 års kommitté, sid. 235.

88 tuktens upprätthållande kräva den felandes särskiljande från andra genom arrest, men om denna är ljus eller mörk, gör härvidlag ingen skillnad. Men även avskräckningsmomentet vid den mörka arresten är mycket omtvistat. Ofta finner man i straffregistret samma person gång på gång bestraffad med mörk arrest. Och om å andra sidan bestraffningen med mörk arrest varit den sista, så bevisar detta i och för sig intet om denna straffarts verkan. _ Densamma torde knappast kunna, enligt det material, som i kommittén stått till buds, bedömas annat än rent subjektivt. I vanliga fall är straffets verkan på den nyss fngivne kroppslig och andlig slöhet; endast på råa och trotsiga naturer märkes ej någon inverkan alls. Straff artens hela karaktär och inverkan syneSo vara alldeles densamma som pryglets, vilket den en gång ersatte, och vilket då, alldeles som nu sträng arrest, av mången ansågs alldeles oumbärligt. De nu för bibehållandet av mörk arrest anförda skälen äro också alldeles desamma, som på sin tid anfördes för prygelstraffet. Så påvisar kommittén, att antalet bestraffningar med sträng arrest under 5-årsperioden 189G—1900 stigit från 2,011 till 2,934. Detta skulle visa, att 'man inom krigsmakten ansett sig behöva i stor utsträckning anlita den stränga arresten'. Så länge emellertid o Straffet finnes i lagen, och i många fall där till och med är ovillkorligt, så måste åetju tilllämpas, man må anse det behövligt eller icke. Och om sträng arrest på denna grund anses behövligt, hur kan man då utan vidare vara 'benägen att antaga, att användningen av den stränga arresten eller andra dylika strängare straffmedel för förseelser av ifrågavarande slag må kunna utan skada betydligt inskränkas'? Prygelstraffet avskaffades med ens, utan att en blott inskränkning ansågs lämplig eller kanske ens möjlig •—. 'Utlandets exempel synes även mana till försiktighet', säger kommittén. Men härvid är att märka, att de flesta utländska lagstiftningar äro äldre, ja föråldrade, och att i inånga fall de strängare starffarterna kunna ådömas endast av krigsdomstol eller av högre befälhavare. De nya lagarna åter, Norges och Hollands, gå i alldeles motsatt riktning mot kommitténs förslag — • . Men även om man, såsom kommittén, framhåller nyttan av den mörka arrestens bibehållande, bör man väl dock icke underlåta att på samma gång framhålla dess 'olägenheter och väga dem mot fördelarna. De förra synas då vara mycket större än risken av straffartens avskaffande. Det är icke blott känslan av att ett för hårt straff kan drabba på grund av befälhavarens nödvändigtvis subjektiva bedömande, som man bör räkna med. Sträng arrest bleve nu än hårdare än hittills, ty genom kommitténs villkor stämplas dessutom _ den bestraffade såsom synnerligt rå. grovt trotsig eller inrotat vanartig, vilket förut ej varit fallet. Straffet blir sålunda vanärande. Och det torde aldrig lyckas att höja soldatens anseende och ställning, så länge han anses behöva ett sådant straff, som allmänna lagen ej känner. Detta är vanmärket, som nedtrycker manskapet i en ställning, mindre aktad än andras . Det är icke så mycket ägnat att väcka förvåning, att man för en värvad här förut hållit på affliktiva straff. Nummerstyrkan skulle till vad pris som helst hållas fulltalig, och långvariga straff fick man ej hava, ty tjänsten skulle ha sin gång. Från dessa tider, i vilka vi delvis leva kvar, fasthålles ännu den allmänna uppfattningen, att manskapet, i motsats till befälet, egentligen är så beskaffat, a/tt det endast genom affliktiva straff kan hållas i tygeln. Men den nya krigslagstiftningen bör avpassas icke efter de tider, som varit, utan efter dem, som komma. Det är förenat med stora svårigheter att åstadkomma en ny krigslagstiftning, och därföre bör en ny lag göras sådan, att den kan passa även för en längre framtid. Lagen av 1868 har snart ägt bestånd i 40 år, och den lag, som skall träda i dess ställe, kan kanske komma att äga bestånd lika länge. Och den, som både minnes, hurudan vår trupp var, då prygelkäppen lades å sido, och vet hurudan den nu är, han torde icke bestrida de framsteg, som under

89 denna tid gjorts såväl i seder och hyfsning som i sann militärisk anda och disciplin. Kommittén fick ock i uppdrag att framlägga ett lagförslag, avpassat efter en huvudsakligen på allmän värnplikt byggd härordning. Nu är det sant, att vår nya härordning knappast kan sägas vara huvudsakligen byggd på värnplikt; men den har likväl infört helt nya förhållanden, ehuruväl dessa ännu icke hunnit ens i ringa mån intränga i det allmänna medvetandet. Den värvade stammen, volontärerna, får nu helt annan ställning och uppgift än förr; den skall avgiva underbefäl åt armén och därjämte förhandsmän åt flottan. Den volontär, som icke äger de för underbefäl nödiga egenskaperna, och som endast genom affliktiva straff kan erinras om sin plikt, har ingen uppgift längre; han bör genast skiljas från krigsmakten. Men då begagnar sig mången av lättheten att bli 'utstraffad' för att bli fri från kapitulation, säger man. Än sedan? Är det icke mer en vinst än en förlust att bli av med ett sådant underbefälsämne? — Men de många vakanserna då? Ja, de kunna fyllas genom många andra medel, såsom t. ex. genom att göra stamanställningen fördelaktigare och ställa den i innerligare samband med värnplikten. Det skulle alltså vara för de värnpliktige, som den mörka arresten vore oumbärlig. En utförlig statistik skulle sannolikt visa, att mörk arrest jämförelsevis sällan tillämpats på dem. Den värnpliktige kan man ej köra bort, och låter han sig ej rättas, måste han genom fängelsestraff eller upprepade arreststraff hållas avskild till disciplinens upprätthållande. Om arresten är ljus eller mörk, gör härvidlag detsamma. I det militära livet liksom i det medborgerliga är ordningens upprätthållande det allmänna intesse, som lagen skall stödja; lika litet som stränga straff i och för sig skapa goda medborgare, lika litet förmå de skapa goda soldater. Någon risk för krigstuktens upprätthållande kan därföre på intet sätt sägas inträda genom den mörka arrestens avskaffande. Sant är, att värnplikten tillför krigsmakten även samhällets sämsta element, åtminstone en del av dem, ty de flesta av dessa lära nog finna utvägar att hålla sig undan. Möjligen skall man nödgas undanföra dessa element, efter ett visst antal bestraffningar, till en särskild avdelning. Men skulle detta visa sig önskvärt, så lär behovet nog framträda lika väl, om den mörka arresten bibehålles, som om den avskaffas — -—• —» Kommittén föreslog införandet av arreststraff av 3 grader, och kunde arreststraff av tredje graden skärpas för manskap ej tillhörande underbefälet med bland annat mörkt enrum under högst sex dagar. Då Kungl. Maj:t den 7 december 1906 beslöt inhämta Högsta domstolens ut- Departelåtande över förslaget till ny strafflag för krigsmakten, yttrade departements- mentschefen 1906 chefen, statsrådet Albert Petersson i denna fråga 1 : » —- En fråga, varåt kommittén, med anledning, bland annat, av Riksdagens skrivelse den 1 juni 190] angående revision av krigslagarna ägnat särskild uppmärksamhet, är frågan, huruvida sträng arrest bör bibehållas eller icke. Nuvarande chefen för generalstaben har såsom ledamot av kommittén uttalat sig för det fullständiga avskaffandet av nämnda slag av disciplinstraff. I detta uttalande hava två bland kommitténs icke militära ledamöter instämt, varjämte bland de myndigheter, som uttalat sig över förslagen, en arméfördelningschef och en regementschef anslutit sig till samma åsikt. Ä andra sidan har av krigshovrätten liksom av det övervägande flertalet av de övriga militära myndigheter, som yttrat sig i frågan, under instämmande med kommittémajoriteten, med skärpa betonats nödvändigheten av att äga tillgång till ett strängare disciplinstraff än ett straff, som blott består i inneslutning i låst ljust enrum. Gent emot de skäl, som till stöd för sistberörda åsikt åberopats, torde det icke heller kunna anses tillrådligt att vidtaga en så långt gående reform i denna del, som av chefen för generalstaben tillstyrkts. Härvid torde 1

Se K. Prop, nr 67/1908, sid. 100.

90 jämväl böra beaktas, att sedan numera i den allmänna strafflagen införts bestämmelser om skärpning av de kortvariga frihetsstraffen genom mörkt enrum, det måste förefalla i än högre grad betänkligt att ur strafflagen för krigsmakten helt och hållet utesluta ifrågavarande slag av disciplinstraff. — » I anledning av vad sålunda blivit anfört införde Kungl. Maj:t i det förslag, som den 7 december 1906 remitterades till Högsta domstolen för yttrande såsom disciplinstraff arrest utan bevakning och vaktarrest, varvid detta senare i vissa fall kunde åläggas med skärpning av bland annat mörkt enrum under högst 6 dagar. Vid granskningen av förslaget i Högsta domstolen gav detsamma anledning till åtskilliga uttalanden, varvid i fråga om behovet av sträng arrest såsom straff orm yttrades: Av justitierådet Grefberg1: »Vill man emellertid i avsikt att tillgodose likställighetsprincipen stadga enahanda disciplinstraff för alla dem, som lyda under strafflagen för krigsmakten, synes mig, med hänsyn till vad chefen för generalstaben anfört i fråga om den stränga arresten, det vara vida bättre att alldeles avskaffa detta straff, än att giva det en så vidsträckt tillämpning, som avses i remitterade förslaget. •—• » Av justitierådet Her slow2: »Då enligt allmänna strafflagen mörkt enrum må ådömas allenast i förening med straffarbete och endast i sådana fall, där synnerlig råhet eller ondska genom brottet ådagalagts, förefaller det besynnerligt, att detta skärpningsmedel skulle behöva komma till användning för sådana förbrytelser, som icke äro av svårare art, än att de ådraga disciplinstraff. Skärpande av ett sådant straff medelst hårt nattläger, vilket slag av skärpning enligt allmänna strafflagen kan förenas med den lindrigare straff arten fängelse och icke lärer kunna anses vare sig vanärande eller hälsofarligt, torde för ifrågavarande förbrytelser kunna ensamt för sig betraktas såsom tillräckligen effektivt. Det förefaller dessutom ganska sannolikt, vad också erfarenheten lär hava ådagalagt, att arrest i mörkt enrum, om också kortvarigt, icke sällan utövar en förslöande inverkan på arrestanten. Ett skärpningsmedel, som kan hava en sådan verkan, synes i fråga om disciplinstraff desto hellre böra undvikas, som den moderna taktiken ställer icke obetydliga anspråk såväl på energi som på självständig uppfattning och omdömesförmåga visserligen förnämligast hos befälet, men även hos manskapet. Vid sådant förhållande och då det å ena sidan rimligen icke kan förnekas att av skäl, varom samtliga kommittéledamöterna synas hava varit ense, mörk arrest icke är någon lämplig straffart för dem, som innehava högre eller lägre befälsställning, men det å andra sidan, sedan värnplikten blivit en allmän medborgerlig skyldighet, icke kan annat än förefalla för rättskänslan stötande, att andra och svårare straffarter införas för menige än för befäl, torde det vara rättast, att skärpning med mörkt enrum icke må förenas med disciplinstraff —» De i Högsta domstolen mot disciplinstraffens anordning framställda anmärkningar föranledde emellertid icke departementschefen att föreslå någon avvikelse från det av honom utarbetade förslaget i denna del, vilket genom proposition den 28 februari 1908, nr 67, förelades riksdagen. 3 Propositionen blev emellertid icke av riksdagen bifallen. 1 2 3

Se K. Prop, nr 67/1908, sid. 221. Se K. Prop, nr 67/1908, sid. 222. Se K. Prop, nr 67/1908, sid. 270.

91 Den 18 juli 1913 beslöt Kungl. Maj:t att till lagrådet för yttrande remittera Departeförslag till strafflag för krigsmakten, och därvid anförde departementschefen, wen^cÄe/< statsrådet Sandström rörande den stränga arresten, följande1: »Även jag håller före att det vanliga arreststraffet, om det ock i regel utan tvivel bör innefatta fullt tillräcklig näpst, likväl icke kan anses vara ägnat att öva önskvärd verkan å alla de mångskiftande naturer, som komma under krigslagarna. Man måste nämligen ihågkomma, att den allmänna värnplikten ställer samhällets hela ungdom med undantag av den del därav, som är behäftad med fysiska brister, under fanorna och således även för med sig, att de i moraliskt hänseende sämre elementen komma i tjänstgöring vid krigsmakten. Det är tydligt, att det inom en så blandad skara alltid måste finnas individer, som endast låta sig påverka, då det ådömda straffet är förenat med ett strafflidande av kännbarare art än frihetens förlust i och för sig. Från militärt håll har även framhållits, hurusom intet verkar mera upplösande på disciplinen, än att truppen är övertygad om befälets maktlöshet att utöva någon påverkan på sämre element inom densamma. Mot användande av mörkt enrum såsom skärpningsmedel kunna emellertid starkt vägande skäl anföras. Den mörka arresten är till sin natur ett affliktivt straff, som i mycket är att jämställa med prygelstraffet. Liksom detta har den mörka arresten allt mer och mer i den allmänna opinionen erhållit karaktär av ett nesligt kroppsstraff. Det omdöme, som professor J . Thyrén i 'Principerna för en strafflagsreform' fäller om prygelstraffet, att det är 'för människovärdigheten enligt våra dagars åskådning i så hög grad nedsättande och med det moderna samhällets likhetstendenser så föga överensstämmande, att det skulle krävas mycket starka lämplighetsskäl för att kunna förorda detsamma', torde även kunna tillämpas på den mörka arresten. Att använda ett straff, som måste verka nedsättande på den straffades känsla av- eget människovärde, kan icke vara lämpligt. Härigenom skapas icke goda och väl disciplinerade soldater utan snarare trots och ovilja mot militärtjänsten. J u mer den mörka arresten av den stora allmänheten uppfattas såsom ett verkligt kroppsstraff, desto mindre får det även anses lämpligt just för de förseelser, varom här kan vara fråga. Arreststraffet kan nämligen på det militära området sägas ersätta bötesstraffet i allmänna strafflagens straffsystem, och får sålunda endast tillämpning vid de förseelser, som icke böra bestraffas med fängelse eller straffarbete. För dylika förseelser måste emellertid numera den mörka arresten i många fall framstå såsom ett alldeles för hårt straff, som icke står i något riktigt förhållande till det begångna brottet. Den användning, som ett skärpande av frihetsstraff genom mörkt enrum fått inom den allmänna straffrätten, pekar också där på att det huvudsakligen anses lämpat på förseelser av svårare beskaffenhet. Skärpning med mörkt enrum får nämligen enligt 2 kap. 6 § strafflagen endast användas vid förbrytelser, som äro av så svårartad beskaffenhet, att lägre straff än straffarbete icke ådömes, varjämte skärpningens särskilda karaktär framhållits genom stadgandet, att skärpningen ej får ådömas, utan så är, att synnerlig råhet eller ondska genom brottet ådagalagts. Härtill kommer, att straffets fysiska inverkan av naturliga skäl är mycket ojämn. Under det ifrågavarande straff för en hel del personer endast medför ett obehag av mycket övergående natur, innebär detsamma för mera ömtåliga naturer ett rent själsligt lidande, som är högst avsevärt och mången gång till och med kan medföra betänkliga följder för framtiden. I detta avseende tillåter jag mig åberopa den utredning, som skett i anledning av en av justitieombudsmannen hos Kungl. Maj:t gjord framställning om ändring i förut gällande bestämmelse i fråga om användning av mörkt enrum såsom disciplinstraff i 1

Se K. Prop, nr 57/1914 B, sid. 122.

92 fängelserna. Medicinalstyrelsen gjorde visserligen i sitt utlåtande över denna framställning det uttalandet, att den icke hade sig bekant, att något fall förekommit, där permanent skada för hälsa uppstått genom användande av ifrågavarande straff orm. I ett av justitieombudsmannen åberopat utlåtande av t. f. överläkaren vid Stockholms hospital, Harald Fröderström, har emellertid en i viss mån avvikande uppfattning uttalats, vilken just i detta sammanhang torde förtjäna uppmärksamhet, då uttalandet stödes av vunnen erfarenhet från mörkcellstraffets användning inom den militära rättsskipningen. I detta utlåtande yttras följande: 'Erfarenheten synes tala för att friska och normalt motståndskraftiga individer i regel uthärda det gängse mörkcellstraffet utan att därav taga bestående skada. De lindriga och tillfälliga retningsfenomen från hjärnans syncentra, som därunder nästan alltid yppa sig till följd av dagsljusets långvariga utestängande, kunna icke betraktas såsom sjukliga symtom enligt vanlig uppfattning. Ganska ofta stegras emellertid dessa obehag under första straffdygnen till utpräglade syn- och hörselvillor, som försätta den fängslade i ett orostillstånd med hjärtklappning och ångestsensationer; dessa abnorma symtom från nervsystemet, vilka jag såsom militärläkare upprepade gånger varit i tillfälle konstatera, bruka dock upphöra under de ljusa mellandagarna eller efter straffets uttjänande och föranleda sällan ett ingripande från läkarens sida. Hos tvenne av mig iakttagna militärer, vilka före interneringen i mörkcell icke företett några sjukdomssymtom, utbröt under första resp. andra straff dygnet en häftig akut sinnessjukdom, som på grund av därmed förenade hallucinationer, ångestkänslor och självanklagelser ledde till självmordsförsök i cellen: i bägge dessa fall, vilka föranledde sjukhusvård, kunde sedermera genom förfrågningar påvisas befintligheten av sjukliga anlag, vilka dock direkt framkallats genom det ådömda straffets beskaffenhet. I ett tredje fall, som jag lärt känna genom offentliga handlingar, förvand] ades mörkcellstraffet efter ett dygn till ljus arrest, enär den fängslade röjt så stark 'mörkrädsla' att läkaren förklarade honom ur stånd att avtjäna återstoden av de ådömda åtta dagarna. Då inspärrningen i mörk cell berövar kroppen en viktig kraftkälla och upphäver synorganets förnämsta verksamhet, varigenom hjärnan försättes i ett abnormt funktionstillstånd, måste denna straffart skäligen anses lika hälsovådlig som svältstraff (vatten och bröd), vilket hos oss redan blivit avskaffat såsom stridande mot nutida rättsuppfattning, oaktat de flesta individer utan permanent skada kunna uthärda 8 dygns svältkost. Av härovan intagna yttrande torde det framgå, att, om det också icke kan påvisas, att den mörka arresten i något fall medfört permanent skada för hälsan, den dock i åtskilliga fall förorsakat mycket allvarliga fysiska och psykiska rubbningar. Låt vara, att detta icke inträffat annat än i mera sällan förekommande undantagsfall, måste det likväl vara förenat med stora svårigheter att på förhand utröna, huruvida ett dylikt undantagsfall är för handen. De olägenheter, som i ifrågavarande hänseende äro förenade med den mörka arresten, torde därför icke i nämnvärd mån kunna avlägsnas genom den av kommittén föreslagna bestämmelsen, att verkställighet av skärpningen icke får ske, förr än vederbörande läkare efter verkställd undersökning förklarat, att den straffskyldige kan utan våda för hälsan underkastas skärpningen. På grund av vad nu anförts anser jag, att den stränga arresten bör avskaffas och att något annat medel att förstärka den enkla arrestens verkan i de särskilda fall, då sådant kan vara av nöden, i stället bör komma till användning. —» I det till lagrådets yttrande överlämnade förslaget hade Kungl. Maj.-t upptagit såsom disciplinstraff arrest utan bevakning och vaktarrest, varvid det senare i vissa fall kunde skärpas genom hårt nattläger men ej genom mörkt enrum.

93 Vid granskning av förslaget avgåvos i lagrådet, enligt protokoll den 7 februari 1914, särskilda yttranden. Överste Mörcke anförde i denna del i huvudsak 1 : »— • Vaktarresten betraktas allmänt av manskapet icke såsom något kännbart straff utan på sin höjd som ett tillfälligt obehag. Det fruktas säkerligen heller icke annat än av dem, som hava ambition och söka undvika detta straff, icke därför att det förorsakar dem något lidande utan därför, att de anse det i och för sig vara skamligt att bliva straffad. Det i viss mån skymfliga uti att bliva instängd bidrager onekligen härtill. På känsliga naturer verkar således även detta lindriga straff avskräckande. Så är däremot ingalunda fallet beträffande de mera förhärdade naturerna. För dem betyder skammen av straffet intet, men däremot hysa de en viss fruktan för kroppsligt lidande.^ En sådan verkan har utan tvivel den stränga arresten — om också ej på långt när i den mån, som den, vilken icke sett detta straff på närmare håll, föreställer sig. Sträng arrest har kommit till användning vid Hallands regemente under år 1912 för förseelser enligt nedanstående paragrafer i strafflagen för krigsmakten: § 68 (olovligt undanhållande) — i 34 fall under sammanlagt 177 dagar; §§ 84, 85, 87, 90 och 141 (brott mot krigslydnaden) — i 17 fall under sammanlagt 98 dagar; samt § 102 (fylleri och övrig brist i anständigt uppförande) •— i 15 fall under sammanlagt 66 dagar; Om man undantager förseelserna enligt § 102, därvid sträng arrest i de flesta fallen kommit till användning därför att förseelsen begåtts av underbefäl av manskapet i meniges åsyn, så äro alla de övriga till sin natur sådana, att de begås uppsåtligen, om ock det någon gång inträffar, att brotten mot krigslydnaden begås i hastigt mod. Påfallande är det stora antalet fall av olovligt undanhållande. Och märkas bör, att här är det i allmänhet ej fråga om ett undanhållande, som varat några timmar, ty sådana förseelser hava, såsom ovan påvisats, bestraffats med vaktarrest, varförutom man nog redan innan sistnämnda straffart tillgreps i inånga fall inom kompaniet sökt medelst tillrättavisningar stävja oskicket. Här gäller det tvärtom oftast en eller flera dagars bortovaro från tjänstgöring eller också återupprepat olovligt undanhållande av kortare tids varaktighet. Man har måst tillgripa den stränga arresten, sedan alla övriga medel visat sig fruktlösa. I varje fall hava dessa personer, som olovligen undanhållit sig, begått förseelsen med full vetskap om det straff, som väntade dem, sedan de återvänt till sin tjänst. Kan man nu med sådana siffror för ögonen anse den ifrågavarande straffartens borttagande tillrådligt? Skola ej i sådant fall dessa förseelser bliva ännu talrikare, då truppen snart nog blir övertygad om befälets maktlöshet att genom disciplinära medel utöva någon påverkan på de personer, som på detta sätt vilja undandraga sig sina tjänsteplikter? För chefen, som har bestraffningsrätten, återstår ju ej annat än att hänskjuia målen till krigsrätt, och säkerligen skulle, om de föreslagna bestämmelserna varit gällande, det så skett i de flesta av de ovan omnämnda 34 fallen. Följden härav hade blivit alt mången, som nu bestraffats med 6—8 dagars sträng arrest, i stället blivit ådömd fängelse (jfr förslaget § 52). Detta att man i vida flera fall än tillf orene skall nödgas låta målen gå till krigsrätt gäller i ännu högre grad beträffande brotten mot krigslydnaden. De paragrafer i nuvarande lagen, som behandla dessa brott (§§ 84, 85, 87, 90 och 141), föreskriva i regel, att endast då omständigheterna äro synnerligen mildrande disciplinstraff må användas. Och i detta avseende innebär förslaget icke någon ändring (jfr §§ 75, 76, 80, 81, 82 och 124). Nu är 1

Se K. Prop, nr 57/1914 B, sid. 344.

La

9™äct

94 det just ej ofta förekommande, att i fråga om dessa brott omständigheterna äro 'synnerligen mildrande', åtminstone efter en domstols syn på tingen. Den med bestraffningsrätt utrustade chefen har däremot härvid något mera frihet for sin åskådning. Huru mången gång har jag icke sökt uppleta någon mildrande omständighet, på grund varav jag kunnat ålägga en sådan brottsling sträng arrest i stället för att hänvisa målet till krigsrätt, där han med all sannolikhet blivit ådömd fängelse? Men detta har jag kunnat göra därför, att jag vetat att den stränga arresten är ett för individen kännbart och för andra avskräckande straff. Å t ett straff av 15 dagars vaktarrest skulle han helt säkert endast hånlett -— och hans för uppstudsighet anlagda kamrater likaså. Då det torde vara. ytterst sällsynt, att ett brott av detta slag är av den beskaffenheten, att chefen kan anse det sonat med vaktarrest, måste följden otvivelaktigt bliva ett ökat antal krigsrättsmål, där domen, sedan den stränga arresten borttagits, i regel blir fängelse. J a g tror sålunda fullt och fast, att om den föreslagna lagen varit gällande, en stor del av de förseelser, som vid regementet belagts med sträng arrest, i stället skulle hava blivit bestraffade med fängelse. Och jag tvivlar på, att detta verkligen kan vara ett steg i human riktning — detta att en del personer i stället för ett disciplinstraff, som för tillfället vållar lidande men efter dess utstående är så gott som glömt, beläggas med den allmänna lagens frihetsstraff. I allmänhetens och kamraternas ögon blir en sådan person därigenom en brottsling, vilket ingalunda är fallet beträffande den, som undergått disciplinstraff av sträng arrest. Den, som sett dessa förhållanden på nära håll, vet väl i huru hög grad 8 dagars sträng arrest föredrages av de brottsliga själva framför en månads fängelse. Sådant har jag förnummit mången gång, där tvivel kunnat råda, huruvida domen skulle lyda på det ena eller det andra. Om sålunda borttagandet av den stränga arresten i viss mån kommer att verka i alldeles motsatt riktning mot vad man åsyftat, så har denna åtgärd dessutom den ännu betänkligare följden, att efter dess genomförande disciplinen svårligen skal! kunna upprätthållas. Det är ju en erkänd sak, att något medel till skärpningav det straff, som eljest endast består i frihetens förlust, måste finnas, för såvitt det skall vara möjligt att hålla de sämre elementen inom en trupp i styr -— Hårt nattläger är enligt mitt förmenande fullkomligt lika mycket som det mörka enrummet att anse såsom ett affliktivt straff •— ja är det måhända i ännu högre grad. Men det har olägenheten av att ej vara på långt när så mycket fruktat. Det betyder för en ung, frisk och kraftig 21-åring föga, om han måste sova på bara golvet, särskilt om han till följd av tjänstgöring i skog och mark är trött och i behov av vila. Och tjänstgöring skulle ju enligt förslaget kunna ifrågakomma för dem, som undergå vaktarrest (§ 24). Att det hårda nattlägret i jämförelse med det mörka enrummet med hänsyn till dess rent fysiska verkan på individen är brutalare, synes mig ligga utom allt tvivel. Detta skärpningsmedel vållar i motsats till andra hos en del känsligare individer en verklig kroppslig smärta. Nervernas känslighet torde härvid hava ett stort inflytande. Jagtror därför, att just detta skärpningsmedel mera än andra verkar ojämnt, så att det för en individ kännes mycket smärtsamt men för en annan ej medför den minsta olägenhet. Så är ej i lika hög grad förhållandet med det mörka enrummet. vid vilket straffs undergående den straffskyldige är så att säga mera passiv. J a g kan således ej finna något skäl till den stränga arrestens borttagande på grund av den brutalitet, som förmenas ligga däruti, vid det förhållandet att man ansett sig kunna ur samma synpunkt bibehålla det hårda nattlägret. Huvudsaken vid dessa jämförelser är och förblir emellertid, om det ur disciplinär synpunkt kan bliva tillfyllest att hava det hårda nattlägret såsom enda möjliga skärpningsmedel för vaktarresten. Min erfarenhet från en lång trupptjänstgöring är, att det hårda nattlägret föga fruktas av manskapet samt att enbart detta skärpningsmedel icke skall bliva effektivt nog för att nå det åstundade

95 målet — att göra disciplinstraffet i vissa fall avskräckande för de sämre elementen inom krigsmakten. Då jag, i likhet med vad som i motiven till förslaget framhållits, anser det vara uteslutet att såsom skärpnings medel införa inskränkt kost eller tyngre arbete, kommer jag till den slutsatsen, att inneslutning i mörkt enrum är det för oss lämpligaste skärpningsmedlet och att det icke kan undvaras utan att möjligheten att upprätthålla disciplinen inom krigsmakten i hög grad äventyras. Vid sidan av detta skärpningsmedel anser jag, att även hårt nattläger såsom ytterligare skärpning för särskilt trotsiga individer bör komma till användning » Justitieråden Thomasson och Svedelius samt regeringsrådet Thulin yttrade x Det centrala i krigslagstiftningen är otvivelaktigt stadgandena till upprätthållande av tukt och disciplin. Det är huvudsakligen behovet av dylika bestämmelsers meddelande, som betingar speciallagstiftning å detta område. Härvid torde det mindre gälla att särskilt strängt bestraffa verkliga brott. Av vida större vikt är det för visso att träffa lämpliga anordningar till ett snabbt och verksamt rättande av indisciplinära företeelser. Åt den disciplinära bestraffningen måste fördenskull ägnas den största uppmärksamhet. Klart är, att då inom lagrådet den speciellt sakkunnige ledamoten gjorde de uttalanden, som här ovan intagits, de betänkligheter mot förslaget i denna del skulle ökas, vilka helt naturligt hos oss framkallades därav, att den stränga arresten eller den s. k. mörka arresten, varom frågan egentligen gäller, i kommittéförslaget bibehållits enligt beslut av en övervägande majoritet samt att de militära myndigheter, som yttrat sig om denna strafform, med allenast ett par undantag delat kommitténs uppfattning. Då värnplikten omfattar nationens hela manliga ungdom, kan man ej dölja för sig att bland dem, som vapenövas, måste finnas många, vilka aldrig lärt sig lyda, många, som icke hava någon känsla för att de fullgöra en plikt mot samhället, utan betrakta vapenövandet såsom ett påtvingat ont, ja även åtskilliga med dåliga eller rent av brottsliga anlag, som måhända i följd av en försummad uppfostran fått utveckla sig ganska långt. Lätt inses, att man för åstadkommande av rättelse i dylika fall ej alltid kan förfara med len hand. Men tukt och disciplin måste åvägabringas och nödiga medel härtill få icke av lagstiftaren undanhållas. De betydande ekonomiska och personliga offer, som försvaret kräver av samhällets medlemmar, skulle eljest i mycket bliva utan gagn. Synnerlig uppmärksamhet synes oss böra skänkas åt det anförda skälet, att ett utmönstrande av den stränga arresten skulle medföra ådömande av fängelsestraff i ett ökat antal fall. Lagstiftningen, som dock haft till ögonmärke att humanisera, skulle under sådana förhållanden med fog kunna tillvitas att hava gjort sig skyldig till inhumanitet. Vid remitterandet av förslaget till lagrådet var utredningen uti if rågakomna hänseende så tillvida ofullständig att endast ett mindre antal av de militära myndigheterna uttalat sig i saken. Visserligen hade yttranden från dem infordrats över kommittéförslaget, men då däri den stränga arresten var bibehållen, saknades egentlig anledning att ingå på frågan om dess avskaffande. P å grund av reservationer till kommittébetänkandet avgåvos dock yttranden även därom av en del myndigheter, vilka, såsom redan anmärkts, i de allra flesta fall påyrkade bibehållande av den stränga arresten. Då under tiden för lagrådets granskningsarbete krigsbefälet var samlat i huvudstaden, och tillfälle således erbjöds att erhålla det önskvärda fullständigandet, var det naturligt att lagrådet begagnade detta tillfälle. Lagrådet inbjöd fördenskull arméfördelningscheferna samt regementsoch kårcheferna att sammanträda med lagrådet. Av dessa, 59 till antalet om man frånräknar lagrådets sakkunnige ledamot, infunno sig 54 vid sammanträdet. Av de övriga läto efteråt 4 till lagrådet meddela, att de i allo instämde i 1

Se K. Prop, nr 57/1914 B, sid. 350.

96 de av kamraterna vid sammanträdet gjorda uttalanden. Sådana föreligga alltså nu från praktiskt taget alla dem, åt vilka inom armén den disciplinära bestraffningsrätten är anförtrodd. Vid sammanträdet instämde de närvarande enhälligt i den av öVerste Mörcke här ovan uttalade mening. Vaktarresten med skärpning av hårt nattläger vore ett ineffektivt medel, då det gällde att rätta de svårhanterliga element, som i ganska stor utsträckning vore till finnandes bland de stamanställda och de värnpliktiga. Den stränga arresten vore det enda disciplinstraff, för vilket manskapet hade respekt. Berövades befälhavaren detta rättsmedel, vore det för honom omöjligt att med disciplinära straff upprätthålla tukt och ordning. Erfarenheten lämnade därom det otvetydigaste vittnesbörd. Följden av den stränga arrestens borttagande bleve med visshet den, att fängelsestraff i betydligt ökad mån komme till användning. Befälhavarna ginge nu vid bedömandet huruvida en förseelse rätteligen förtjänade fängelse eller kunde försonas med disciplinstraff, så långt som möjligt i mildhet och läte det fördenskull ofta stanna vid sträng arrest, ehuru en domstol troligen skulle dömt till fängelse. Men mellan 15 dagars vaktarrest och en månads fängelse vore skillnaden alltför stor för att tillgripande i avsedda fall av vaktarresten vore möjligt. Det föreslagna tillägget till 10 § värnpliktslagen vore icke av beskaffenhet att göra den stränga arresten mera umbärlig. Att befälhavarna inom marinen skulle hysa en annan uppfattning än den, som sålunda framlagts av befälhavarna inom armén, lärer icke ens kunna ifrågasättas. Skall lagstiftningen gå mot en dylik enhällig mening bland dem, vilka besitta en på vunnen erfarenhet grundad sakkunskap, måste uppenbarligen därför finnas skäl av alldeles särskild styrka. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet har departementschefen huvudsakligen anfört två skäl, som föranlett borttagande ur förslaget av den stränga arresten. Till en början yttrar han, att den mörka arresten vore till sin natur ett affliktivt straff, som i mycket vore att jämställa med prygelstraffet. Liksom detta hade den mörka arresten allt mer och mer i den allmänna opinionen erhållit karaktär av ett nesligt kroppsstraff. Han citerar ett yttrande av professor J . Thyrén i 'Principerna för en strafflagsreform' om prygelstraffet, att det är 'för människovärdigheten enligt våra dagars åskådning i så hög grad nedsättande och med det moderna samhällets likhetstendenser så föga överensstämmande, att det skulle krävas mycket starka lämplighetsskäl för att kunna förorda detsamma', och uttalar, att detta omdöme även torde kunna tilllämpas på den mörka arresten. Att använda ett straff, som måste verka nedsättande på den straffades känsla av eget människovärde, kunde icke vara lämpligt. Den av departementschefen sålunda uttalade mening kunna vi icke dela. Den mörka arresten är ett affliktivt straff men icke ett nesligt straff. Den därmed straffades sociala anseende spilles helt visst icke i någon mån genom straffet; än mindre kan det anses för människovärdigheten nedsättande. Vad översten Mörcke i detta hänseende yttrat bekräftades till alla delar av de vid omförmälta sammanträde närvarande militärerna; den, som undergått mörk arrest, ansågs lika god kamrat efteråt som förut. Något stöd för den mörka arrestens och prygelstraffets likställande torde icke kunna vinnas från den rättslärdes sida, som citerats. I detta sammanhang, varunder det citerade yttrandet fällts av professor Thyrén, har denne icke uttalat sig om andra affliktiva straff än prygelstraffet. I en 1907 utgiven avhandling, 'Straffrättens allmänna grunder', har han emellertid just uti ifrågakomna hänseende gjort en jämförelse mellan särskilda slag av affliktiva straff och yttrar därvid (sid. 81—82) följande: 'Liksom nu den villkorliga domen införts i fråga om vissa brottslingar, nämligen de akuta, väsentligen för att undvika de korta frihetsstraffen, så har man för en annan klass av brottslingar tänkt sig möjligheten av straffets skä.rpande genom ett direkt kroppsligt lidande (affliktiva straff). Sådana medel, om vilka åsikterna någorlunda stadgat sig, eller åtminstone sällan principiella betänklig-

97 heter förebäras, äro de ovan (§ 70) nämnda: hårt nattläger, mörkcell, vatten och bröd. Den i dessa medel innehållna negationen av individens intresse är icke starkare, än att vår tids rättsåskädning, i betraktande av nödvändigheten att finna en verksam reaktion, bör kunna förlika sig därmed. Men man har ofta, misströstande om dessa medels effektivitet, påyrkat, för vissa fall, återupptagandet av prygelstraffet, nämligen vid brott, som karakteriseras av rå brutalitet. Det bör här anmärkas, att, efter prygelstraffets avskaffande, i nästan alla länder, såsom egentligt straff, det likväl flerstädes kvarstått och kvarstår såsom disciplinstraff i straffanstalterna, utan att dock ännu en någorlunda enhällig mening kommit till stånd angående dess lämplighet. Emellertid är prygel, såsom offentligt ådömt straff, om än ett vida mindre ingrepp i individens rättsfär än stympningen (vilket det på sin tid, av humanitetsskäl, kom att i stort omfång ersätta), likväl, jämfört med förutnämnda lindrigare affliktivmedel, något för 'människovärdigheten' enligt våra dagars åskådning i så hög grad nedsättande och med det moderna samhällets egaliserande tendenser så föga överensstämmande, att det skulle krävas mycket starka lämplighetsskäl för att kunna förorda detsamma. Några sådana stå dock knappast att upptäcka. Genom kombination och upprepande av ovannämnda affliktivmedel kan man i de allra flesta fall uppnå en grad av lidande och avskräckning, som giver prygelstraffet föga efter utan att dock hava dess förnedrande biverkan. Vi instämma tillfullo i professor Thyréns omdöme att mörkeellstraffet icke kan anses hava någon förnedrande biverkan. Det andra skälet för borttagande av den mörka arresten, som av departementschefen framburits, är att detta straff skulle för mera ömtåliga naturer innebära ett rent själsligt lidande, som vore högst avsevärt och mången gång till och med kunde medföra betänkliga följder för framtiden. I detta avseende åberopar departementschefen ett utlåtande av marinläkaren Harald Fröderström, vilken däri omförmäler två fall då akut sinnessjukdom skulle framkallats genom mörk arrest; sjukliga anlag hade dock förefunnits. I ett tredje fall hade den straffade röjt så stark ''mörkrädsla', att bestraffningen måst avbrytas. I en 1913 utgiven avhandling, om psykisk undermålighet och sinnessjukdomar bland svenska arméns och marinens manskap', har marinläkaren Fröderström närmare behandlat frågan om den mörka arrestens inverkan i psykiskt hänseende och därvid uttalat, att de anförda iakttagelserna vore alltför fåtaliga för att tillåta andra slutsatser rörande den stränga arresten än vad som gäller om fängelsepsykoser i allmänhet. Han finner det självklart, att försvarsväsendet för disciplinens upprätthållande måste förfoga över snabbt och kraftigt verkande medel emot subordinationsbrott, och om de affliktiva straffen vore oumbärliga, så borde de bibehållas i erforderlig utsträckning. Men då det visat sig, att de redan företagna lindringarna icke åvägabragt någon ökning i straffrekvensen, utan fastmer en fallande frekvens påvisats i flera kulturländer liksom hos oss, ägde man anledning att betvivla mörkcellstraffets existensberättigande i fredstider; de för krigen gällande bestämmelserna vore och måste självfallet vara av vida kraftigare innebörd. Så länge den stränga arresten ansågs oumbärlig från disciplinsynpunkt, borde — åtminstone i vissa fall — den straffade regelbundet underkastas läkarundersökning före straffets verkställande. Det vill synas som om dessa uttalanden i mycket ringa mån kunna åberopas till stöd för borttagandet av det stränga arreststraffet._ Göres läkareundersökning för varje fall obligatorisk, lärer man icke av nu ifrågavarande anledning böra hysa någon tvekan att bibehålla straffet, om det erfordras för upprätthållande av disciplinen. På grund av vad ovan anförts finna vi oss icke kunna underlåta att biträda översten Mörckes yrkande att den stränga arresten måtte återföras till förslaget. » 7—:233 827

98 DeparteI propositionen nr 57 till 1914 års senare riksdag den 14 maj 1914 yttrade mentschefen -departementschefen, statsrådet Hasselrot1: » Det må visserligen medgivas, att den mörka arresten är förenad med vissa ganska avsevärda olägenheter. Dessa synas dock icke vara av den art, att detta straff helt och hållet bör bortfalla, utan torde de endast bora föranleda till, att detsamma får ett väsentligen minskat tillämpningsområde, .bran sakkunnigt håll har man icke gjort gällande, att den mörka arresten medför något varaktigt men för hälsan. I de, i förhållande till den mycket vidsträckta användning, som detta straff för närvarande har, ytterst få fall, då inspärrandet i mörkt enrum visat sig medföra några fysiska påföljder av mera allvarlig natur, hava dessa inskränkt sig därtill, att en latent sinnessjukdom bringats till utbrott. Av medicinalstyrelsen har även, såsom redan är anfört i departementschefens yttrande den 18 juli 1913, uttalats, att den icke hade sig bekant, att något fall förekommit, där permanent skada för hälsa uppstått genom användande av ifrågavarande strafform. Någon grundligare utredning av denna fråga har visserligen icke verkställts i vårt land. I Tyskland har emellertid pa framställning av tyska riksdagen en dylik undersökning blivit gjord,e vilken omfattat en period av tolv och ett halvt år och de under nämnda tid ådömda arreststraff, som antingen varit förenade med mörkt enrum, minskning i kosten eller hårt nattläger eller tillsammans 1,385,451 dylika straff. Enligt nämnda undersökning hava endast i 50 fall uppkomna sjukdomar kunnat tillskrivas arreststraffets verkan. Sjukdomarna hade i 29 fall berört matsmältningsorganen, i 9 fall varit följder av långvarigt liggande och i 12 fall utgjort affektioner'i respirations- eller cirkulationsorganen eller i ögonen eller allmänna sjukdomar. Endast i ett fåtal fall av de nämnda sjukdomsfallen lärer alltså den mörka arresten kunnat vara orsak till sjukdomen. Även om man icke alldeles kan frånse därifrån, att den mörka arresten kan medföra skadliga verkningar för hälsan, låt vara av mera tillfällig art, synes det alltså icke vara ådagalagt, att de hygieniska verkningarna äro sådana, att man på denna grund bör alldeles utesluta berörda straff, om det eljest får anses nödvändigt att bibehålla detsamma. Till förebyggande av de olägenheter, som i detta hänseende kunna vara därmed förenade, torde det därför vara tillräckligt att föreskriva läkarundersökning, såsom obligatorisk förutsättning för straffets verkställande, varjämte straffets verkställighet i någon mån torde kunna mildras. De skäl, som i övrigt blivit anförda mot den mörka arresten, och särskilt dess psykiska inverkan på mera känsliga individer, synas mig dock, såsom redan är antytt, böra medföra, att straffets användande i mycket väsentlig mån inskränkes. » Lagutskottet I propositionen till 1914 års riksdag upptogs också sträng arrest bland 1914. disciplinstraffen. Lagutskottet2 anförde beträffande disciplinstraffen bland annat: »Utskottet finner sig icke kunna förorda, att all skärpning av den vanliga arresten bortfaller i enlighet med det förslag, som framställts i den av herr Lindhagen med flera avgivna motionen. Då det vanliga arreststraff et av naturliga skäl måste begränsas till att omfatta en ganska kort tidrymd, synes man för disciplinens behöriga upprätthållande icke kunna undvara alla affliktiva straffmedel. Även om vaktarrest i de flesta fall må vara ett tillräckligt effektivt straff, måste man dock, såsom det framhållits i dåvarande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 18 juli 1913, ihågkomma, att den allmänna värnplikten ställer samhällets hela ungdom med undantag av den del 1 2

Se K. Prop, nr 57/1914 B, sid. 419. Se L. "U. 22/1914 B, sid. 30.

99 'därav, som är behäftad med fysiska brister, under fanorna och således även för med sig, att de i moraliskt hänseende sämre elementen komma i tjänstgöring vid krigsmakten, varför det är tydligt, att inom densamma alltid måste finnas individer, som endast kunna låta påverkas, då det ådömda straffet är förenat med ett strafflidande av kännbarare art än frihetens förlust i och för sig. Utskottet håller dock före, att det för fyllandet av behovet av ett mera kännbart disciplinärt bestraffningsmedel icke ovillkorligen kräves, att, såsom i propositionen föreslagits, bibehålla den mörka arresten. Mörk arrest är ett straffmedel, som i vida kretsar betraktas med stor motvilja och förefintligheten av detta straff har antagligen i sin mån bidragit till de anmärkningar om bristande humanitet, som riktats mot vår nuvarande krigslagstiftning. Ur denna synpunkt synes det därför vara önskvärt, att den mörka arresten utmönstras ur vår militära strafflagstiftning. Rent humanitära hänsyn torde ock tala för, att från straffarterna uteslutes ett straff, som medför ett kroppsligt och andligt lidande av den art, att det understundom kan inverka menligt på mera känsliga naturer. E j heller får man alldeles bortse därifrån, att mörkcellstraffet av åtskilliga uppfattas såsom ett för människovärdigheten nedsättande straff. A v lagrådet har visserligen — med åberopande av uttalanden från militärbefälet — framhållits, att mörkcellstraffet icke kan sägas vara ett nesligt straff i den mening, att den straffades sociala anseende blir i någon mån rubbat, men det torde dock knappast kunna undvikas, att detta straff — särskilt om dess användning avsevärt inskränkes — i allmänhetens och kamraters ögon lätt får karaktären av något nedsättande och skymfligt, som ej väl stämmer med disciplinstraffens uppgift och ändamål. Med hänsyn till vad nu blivit anfört och med avseende jämväl å de anmärkningar, som i övrigt blivit framställda mot den mörka arresten såväl i departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet den 18 juli 1913 som i de i ämnet väckta motionerna finner utskottet ett bibehållande av den mörka arresten icke böra ifrågakomma under annan förutsättning än att något annat disciplinärt bestraffningsmedel av lämpligare beskaffenhet icke skulle kunna anvisas för sådana fall då det vanliga arreststraffet icke kan anses tillräckligt effektivt. E t t sådant bestraffningsmedel, som med fördel torde kunna komma till användning utan att vara behäftat med samma olägenheter som den mörka arresten, har upptagits i det till lagrådet remitterade förslaget, nämligen vaktarrest, skärpt genom hårt nattläger. Även utskottet får för sin del förorda, att denna bestraffningsform upptages i lagstiftningen. Den mot detta straffmedel framställda invändningen, att detsamma icke skulle utöva tillräcklig inverkan på en stor del av de individer, å vilka det kan komma i fråga att användas, torde icke vara bestyrkt av erfarenheten från fängelserna, där ifrågavarande skärpningsmedel i icke ringa utsträckning kommit till användning såväl här i landet som i utlandet. Om arrest med hårt nattläger ålägges under tillräckligt antal dagar torde^det för de allra flesta innebära ett så avsevärt lidande, att straffet säkerligen får en kraftigt avhållande verkan även gent emot mera svårhanterliga individer. Att ifrågavarande medel att skärpa arreststraffet för närvarande kommer till mycket ringa användning, lärer icke utgöra något bevis på dess bristande effektivitet. Så länge mörk arrest enligt lag får användas, är det naturligt, att de militära myndigheterna huvudsakligen använda detta straff, som för dem sedan gammalt framstår såsom det enda medlet att ernå en eftertrycklig bestraffning. Utskottet vill heller icke medgiva riktigheten av den utav lagrådet uttalade uppfattningen, att ett utmönstrande av den mörka arresten nödvändigt behöver medföra ådömande av fängelsestraff i ett ökat antal fall. Visar sig, såsom det är anledning att förmoda, arrest med hårt nattläger som ett tillräckligt verksamt straffmedel i de svårare fall, i vilka eljest mörk arrest skulle komma till användning, lärer man nämligen icke behöva tillgripa tängelsestraffet i andra fall än då användande av sådan bestraffning verk-

100 ligen är påkallat. Att med bibehållande av den mörka arresten inskränka dess användning i så hög grad som skett i den kungl. propositionen är enligt utskottets mening icke heller att förorda.» Skiljaktiga Reservationer 1 bifogades lagutskottets yttrande dels av herr Pettersson i Umeningar fang6 villastad, med vilken herrar af Ekenstam, Gczehus, greve Lagerbjellcc, inom lag- Johansson i Valared, Knut Larsson, Olsspn i Broberg och Holmdahl förenat 1914 års sig, dels ock av herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, förstnämnde resenare riks- servant anförde bland annat: da 9»ZM upprätthållande av tukt och disciplin inom krigsmakten är det väsentliga ändamålet med all krigslagstiftning; då detta ändamål kräver att även bland de disciplinära bestraffningsmedlen finnes något, som kan beräknas vara effektivt gentemot vissa hårda och svårhanterliga element, som alltid finnas inom en krigsmakt; då erfarenheten givit vid handen, att mörk arrest är det enda av de disciplinstraff, som kunna ifrågasättas, för vilket dylika element ha respekt; då fördelnings- och regementschefer så gott som enhälligt uttalat sig för nödvändigheten av denna straff orms bibehållande; då genom förslagets bestämmelser angående det sätt, på vilket mörk arrest skulle för framtiden verkställas, lärer vara sörjt för att några som helst menliga följder for den bestraffades hälsa ej äro att befara; och då det ej lärer kunna frånkommas, att ett borttagande av detta straff skulle till men för de värnpliktige leda till ett ökat användande av urbota straff; har jag icke kunnat biträda utskottets hemställan om utmönstrande ur lagen av straff ormen mörk arrest. » Herrar Lindhagen och Persson i Norrköping ansågo i anslutning till framställningen i av dem ingiven motion, att varken sträng arrest eller skärpt arrest bort såsom straffart upptagas i förslaget. Lagutskottets förslag godkändes av andra kammaren, varemot iorsta kammaren antog det i herr Petterssons i Lindingö villastad m. fl. reservation framlagda förslaget. Vid sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga beslut fingo hithörande bestämmelser sin slutliga avfattning.

Utländsk I åtskilliga främmande länders krigslagstiftning saknas mörk arrest såsom rätt. disciplinstraff. Redan vid tiden för antagandet av 1914 års S . L . K. var den mörka arresten avskaffad såsom disciplinstraff i Norge, Holland, Schweiz2 och Italien samt beträffande armén i Frankrike/ Sedermera har denna arresttyp blivit upphävd i, bland andra länder, Tyskland genom lag den 17 augusti 1920. I flera av dessa länder finnas emellertid andra affliktiva arreststraff, t. ex. arrest, förenad med hårt nattläger eller inskränkning i kosten etc, vilka i viss mån kunna sägas ersätta den mörka arresten, under det att på andra håll, såsom i Norge, varje affliktivt arreststraff saknas. 1 Att märka är även, att i flera av dessa länder de vanliga arreststraffen kunna åläggas under avsevärt längre tider än hos oss är fallet, ända upp till ett par månader. Dessa långa arreststraff äro sålunda delvis jämnlöpande med vårt fängelse- och straffarbetsstraff och kunna i viss mån sägas ersätta de senare. 1

Se L. U. 221914 B, sid. 209. 1851 års schiveiziska S. L. K. innehåller inga bestämmelser om mörk arrest. I praxis synes emellertid arreststraffens verkställighet understundom hava skärpts genom arrestantens inneslutande i mörkt enrum. , , _ . _ . s Se K. Prop. 57/1914 B, sid. 349 samt kommittebetänkandet Del 111. 2

101 I Danmark föreligger ett förslag till den mörka arrestens avskaffande. Här tillsattes nämligen den 18 februari 1913 en »militser straffelovskommission» för att företaga en revision av strafflagen för krigsmakten. Då emellertid en ny allmän strafflag var under utarbetande i Danmark, beslöt kommissionen att för tillfället endast verkställa en del provisoriska ändringar i den nu gällande militära strafflagen för att få de mest kända praktiska olägenheterna av denna lag avhjälpta, under det att frågan i övrigt fick vila i avbidan på revisionen av den allmänna strafflagen. I betänkande 2 av den 23 februari 1914 föreslog kommissionen upphävande av bland annat den mörka arresten. Kommissionen framhöll emellertid, att den ansett sig kunna anbefalla ingående mildringar av straffen allenast under den bestämda förutsättning, att de lagstiftande myndigheterna i samband med dessa mildringar tillika biträdde kommissionens förslag om, att en värnpliktig, som utstått arreststraff utan att samtidigt hava fullgjort sin militära tjänst, skulle kvarstanna lika länge i tjänst utöver den tidpunkt, då han eljest skulle hava blivit hemsänd, som arresttiden varat. Oavsett hänsynen till nödig militär utbildning och det i och för sig naturliga i denna regel, vore kommissionen förvissad om att blotta medvetandet om en sådan bestämmelses existens skulle kunna få ett särdeles märkbart inflytande på antalet av de under tjänstetiden begångna lagöverträdelserna, ja, detta skulle enligt kommissionens mening ofta hava större verkan än själva straffbuden.

Då arreststraffen äro avsedda för brott av förhållandevis ringa beskaffenhet framstår det redan i och för sig såsom föga tilltalande att förbinda dem med ett så utpräglat affliktivt moment som arrestantens inneslutande i mörkt enrum utgör. De betänkligheter, som möta i denna del, vinna ytterligare i styrka, om man besinnar, att bland den allmänna straffrättens straffarter endast den svåraste, straffarbetet, kan förbindas med fångens inneslutande i mörkt enrum, medan en dylik skärpning av straffverkställigheten är helt utesluten vid fängelsestraffet ( S . L . 2 kap. 6 § och 4 kap. 15 §). En så kraftig skärpning som inneslutning i mörkt enrum bör därför vid arreststraffen ej utan nödtvång bibehållas. Såsom ett skäl för den stränga arrestens bibehållande har i första hand anförts, att disciplinen inom krigsmakten icke skulle kunna upprätthållas, utan att man ägde tillgång till ett disciplinstraff, som vore effektivt gentemot vissa hårda och svårhanterliga element, och att erfarenheten givit vid handen, att sträng arrest vore det enda disciplinstraff, för vilket dylika element hade respekt. Enligt den statistik, som var tillgänglig för 1901 års kommitté — och till några senare siffror avseende tiden före 1916 hava vi ej haft tillgång — ådömdes 1 Ett schweiziskt förslag till S. L. K. av 1918, vilket efter överarbetning antagits år 1922 av ständerrådet, har helt bortsett från affliktiva arreststraff. 2 Sid. 8.

102 under år 1900 sträng arrest i 2,934 fall mot 3,164 straff av vaktarres: och 129 straff av arrest utan bevakning. Genom bestämmelserna i den nya S. L. K. och R. L. är ju användningen av sträng arrest så gott som utesluten från befälhavares sida, under det att krigsrätterna kunna ådöma detta straff med allenast den inskränkning, som oniförmäles i 22 § S. L. K. Såsom framgår av statistiken å härvid fogade bilagorna A och B, hava under år 1921 av krigsrätterna ådömts följande disciplinstraff: sträng arrest i 44 fall, skärpt arrest i 120 fall, vaktarrest i 830 fall och arrest utan bevakning i 47 fall. Motsvarande siffror i fråga om av befälhavare ålagda bestraffningar under år 1921 äro: sträng arrest i 3 fall, skärpt arrest i 940 fall, vaktarrest i 7,627 fall och arrest utan bevakning i 258 fall. Av dessa siffror framgår, att den stränga arrestens användande blivit från och med år 1916 i synnerligen hög grad inskränkt; år 1900 utgjorde densamma 47.1 procent av alla ålagda arreststraff, men under år 1921 uppgick den till endast 0.48 procent av arreststraffen. Den stränga arrestens praktiska betydelse är således numera ytterligt ringa. Då man åberopar, att enligt erfarenheten sträng arrest skulle vara det enda disciplinstraff, för vilket de svårhanterligare elementen hava respekt, så kan man häremot ej utan skäl erinra, att dessa element dock icke synas låta sig rätta av detta straff, eftersom samma person ofta gång på gång fått undergå sträng arrest 1 . Man torde väl icke kunna påstå, att disciplinen vid vår krigsmakt är sämre nu än för 20 år sedan, eller sämre hos oss än i andra länder, där dylikt kvalificerat arreststraff mera allmänt tillämpas. I den mån svårighet under nuvarande tider kan anses föreligga för disciplinens upprätthållande, torde denna förvisso icke bero på den inskränktare användningen av sträng arrest utan på helt andra utanför liggande förhållanden. De betänkligheter, som ur disciplinär synpunkt anförts mot ett upphävande av den stränga arresten, kunna för övrigt undanröjas därigenom, att övriga arreststraff göras mera effektiva, bland annat genom någon utökning av strafftiden. Utbyter man skärpningen med mörkt enrum mot en utsträckning av arreststraffens tidslängd, vinnes därjämte och framför allt den beaktansvärda fördelen, att arreststraffen i vida större utsträckning än hitintills bli ägnade att ersätta kortvariga fängelsestraff. Härtill skola vi senare återkomma. Emellertid har man icke utan skäl framhållit, att det på det militära området är av särskilt intresse, att straffen ej erhålla alltför stor tidslängd. Härför talar i synnerhet hänsynen till den militära utbildningen, vilken naturligtvis blir allvarligt lidande, om tjänstgöringen under längre tid avbrytes för verkställighet av frihetsstraff. Skall man kunna erhålla straff, som på en gång äro korta och effektiva, måste straffverkställigheten förknippas med en viss skärpning. Att detta argument för den stränga arrestens bibehållande är förtjänt av sär1

Se herr Bildts reservation till 1901 års kommitté, sid. 235.

103 skilt beaktande skall ingalunda förnekas. Avgörande betydelse kan det likväl endast tillmätas, där den tid, under vilken arreststraff undergås, tillgodoräknas såsom tjänstetid. Om man däremot, såsom här föreslagits, inför regeln, att den, vars utbildning under mera avsevärd tid avbrutits genom arreststraff, skall vara skyldig att taga igen den förlorade utbildningen, förlorar argumentet i det väsentliga sin betydelse. De skäl, som anförts för nödvändigheten av den stränga arrestens bibehållande, kunna alltså vid närmare granskning icke anses bindande. Däremot är det obestridligt, att den stränga arresten i vida kretsar betraktas såsom en stötande strafform, och förefintligheten av detta straff bidrager säkerligen i icke ringa mån till de anmärkningar om bristande humanitet, som riktas mot S.L.K. Då både kravet på humanitet och behovet av effektiva rättelsemedel enligt vårt förmenande kunna tillgodoses genom en omarbetning av de för övriga •disciplinstraff gällande reglerna, hava vi föreslagit den stränga arrestens borttagande såsom disciplinstraff i S. L. K.

Vi hava jämväl tagit i övervägande, huruvida skärpt arrest, vaktarrest och arrest utan bevakning böra bibehållas såsom disciplinstraff. Vad angår den skärpta arresten hava, såsom av förarbetena framgår, å ena sidan mot densamma framställts anmärkningar på grund av dess affliktiva karaktär, under det att å andra sidan ifrågasatts, huruvida över huvud taget en skärpning genom hårt nattläger har något värde såsom rättelsemedel. Vad angår förstnämnda anmärkning är det ju obestridligt, att man här liksom vid den stränga arresten har att göra med ett affliktivt straff. Mot den skärpning, som här är i fråga, mistning av sängkläder, synes oss emellertid någon anmärkning om bristande humanitet icke med fog kunna göras gällande; och ej heller torde man skäligen kunna påstå, att det skulle strida mot disciplinstraffens karaktär att förbinda ett disciplinstraff med en dylik skärpning. I fråga om straffartens praktiska värde torde ej kunna förnekas, att den skärpta arresten är av allvarligare karaktär än det vanliga vaktarreststraffet och så jämväl allmänt uppfattas. Den skärpta arresten har också varit i rätt stor utsträckning använd, i det att sådant straff ådömts under år 1920 av domstol i: 1 fall för officer, 1 fall för underofficer, 22 fall för underbefäl, 84 fall för meniga, 70 fall för värnpliktiga och 2 fall för andra, samt av befälhavare i: 2 fall för underofficerare, 213 fall för underbefäl, 481 fall för meniga, 281 fall för värnpliktiga och 11 fall för andra. Under år 1921 har samma straff blivit ådömt av domstol i: 18 fall för underbefäl, 64 fall för meniga, 36 fall för värnpliktiga och 2 fall för andra, samt av befälhavare i: 1 fall för officer, 2 fall för underofficer, 155 fall för underbefäl, 431 fall för meniga, 344 fall för värnpliktiga och 7 fall för andra (se bil. A och B ) . Med hänsyn till vad sålunda anförts och då ett för det särskilda fallet lämpat

104 straff tydligen lättare kan erhållas, därest domstolar och befälhavare äga möjlighet att välja mellan olika arresttyper, hava vi ansett oss icke kunna förorda den skärpta arrestens borttagande ur S. L. K. Vaktarrest Även vaktarrest och arrest utan bevakning hava bibehållits i föreliggande och arrest c.. -, -, „ » •, .. -, , -> . • •> -, utan bevak- forslag, da några mera vagande anmärkningar mot dessa arrestarter icke hava ning. anförts. DisciplinSåsom redan i det föregående framhållits, har i anledning av den stränga straffens arrestens avförande ur straffsystemet frågan om en utsträckning av de övtidslängd. riga disciplinstraffens tidslängd tagits i övervägande. Uppställer man vid disciplinstraffen ett så lågt straff maximum som vaktarrest i femton dagar eller skärpt arrest i tio dagar, måste, där ej disciplinen skall äventyras, disciplinstraffens tillämplighetsområde synnerligen snäv f begränsas. Vid svårare disciplinära förseelser framstår ett sådant disciplinstraff såsom otillräckligt, och man blir därför nödsakad att i dylika fall ådöma fängelse eller straffarbete. Befälhavaren kan följaktligen ej själv avgöra målet utan måste hänskjuta detsamma till domstol. Om åter disciplinstraffens tidslängd utsträckes, kan dessa straffs tillämplighetsområde utvidgas, och därigenom öppnas möjlighet att i åtskilliga fall låta disciplinstraff träda i stället för fängelsestraff. Genom en sådan förändring vinnes åter, att den straffades medborgerliga anseende ej fläckas, såsom nu ofta sker genom ett fängelsestraff. Med hänsyn till de ofta jämförelsevis ringa förseelser, varom här är fråga, måste detta anses såsom en beaktansvärd fördel. På samma gång kan man vänta, att utvidgandet av befälhavarens befogenhet att bestraffa disciplinära förseelser skall visa sig ägnat att stärka hans auktoritet och så till vida underlätta upprätthållandet av en god disciplin. I den mån mål angående disciplinära förseelser i större utsträckning än nu är fallet kunna avgöras av befälhavare, lättas även underdomstolarnas arbetsbörda. De fördelar, som härigenom vinnas, äro redan med gällande rättegångsordning betydande. Än tyngre väga de. där de militära brottmålen överflyttas till de allmänna domstolarna. Slutligen skall anmärkas, att en utsträckning av disciplinstraffens tidslängd även vinner stöd i en jämförelse med den utländska lagstiftningen. Sålunda kan enligt den norska S. L. K. 15 § vaktarrest åläggas intill sextio dagar respektive, i fall av brottskonkurrens, intill nittio dagar. Enligt den finska S. L. K. 26 § uppgår det längsta arreststraffet till trettio dagar. Den danska S. L. K. upptar ett flertal arrestarter med långa strafftider. Sålunda kunna de mot den svenska rättens vaktarrest närmast svarande arrestarterna enkel arrest och arrest i enrum åläggas intill sextio dagar (16 och 17 §§), och mörk arrest kan åläggas intill trettio dagar (19 §). 1914 års danska förslag har bland arrestarterna upptagit bland annat vaktarrest och skärpt arrest (arrest med hårt nattläger och viss inskränkning i kosten), vilka enligt 8 § kunna åläggas intill två månader, och sträng arrest (arrest med ytterligare inskränkning i kosten), som enligt 9 § kan åläggas intill tre månader.

105 Vid bestämmande av arreststraffens tidslängd är det av vikt att tillse, att arreststraffen allt fortfarande så anordnas, att de i den allmänna uppfattningen komma att framstå såsom något annat och lindrigare än fängelsestraffet. Denna synpunkt leder till, att deras tidslängd lämpligen bör understiga det för fängelsestraffet stadgade minimum av en månad. Samma hänsyn betingar, att vid sammanläggning av disciplinstraff enligt 40 § S. L. K. det sammanlagda disciplinstraffet ej bör överstiga fängelsestraffets minimum. I betraktande härav har maximum för vaktarrest av oss föreslagits för fall, som avses i 22 § till tjugufyra dagar och för fall enligt 40 § till trettio dagar. Vad härefter angår den skärpta arresten är till en början tydligt, att dess tidslängd måste understiga den i 2 kap. 6 § S. L. vid fängelsestraff stadgade maximitid för skärpning, 20 dagar. Vidare bör beaktas, att skärpt arrest, som av i 27 § S. L. K. angiven anledning icke kan verkställas, skall förvandlas till vaktarrest med tillämpning av den beräkningsgrunden, att 1 dags skärpt arrest motsvarar 2 dagars vaktarrest. Av skäl, som förut i fråga om vaktarresten anförts, bör därför maximum av den skärpta arresten bestämmas så, att vid förvandling till vaktarrest enligt 27 § förvandlingsstraffets tidslängd icke kommer att överstiga 30 dagar. Med hänsyn härtill och då en skärpningstid av 12 och vid sammanläggning 15 dagar synes fullt tillräcklig, hava vi stannat vid att föreslå, att maximum för den skärpta arresten skall utgöra enligt 22 § 12 dagar och enligt 40 § 15 dagar, varigenom jämväl proportionen 1 '/• 2 mellan tiden för vaktarrest och skärpt arrest följdriktigt genomförts. När man nu utsträcker den skärpta arrestens maximitid utöver 10 dagar, kan ifrågasättas, huruvida ej, såsom vid skärpt straffarbete och fängelsestraff, efter viss tid avbrott i skärpningen skall göras. Då de, som undergå straff av skärpt arrest, i regel äro unga och härdade personer, hava vi för vår del ej ansett, att en så lindrig skärpning som den med hårt nattläger här över huvud behöver förknippas med avbrottsdagar. Enligt gällande rätt har något förbehåll därom icke heller gjorts i 40 § S. L. K., där dock den skärpta arresten kan uppgå till 12 dagar. Däremot synes den, som undergår skärpt arrest under längre tid än 10 dagar, böra beredas tillfälle att någon stund om dagen vistas i det fria, såsom i B. F . 35 § stadgas för den, som utan att deltaga i tjänstgöring undergår vaktarrest av längre varaktighet än 10 dagar. Sådan ändring har därför föreslagits i 35 § B.F. I fråga om arrest utan bevakning synes icke någon förändring i dagantalet böra ifrågasättas. I förbigående kan anmärkas, att anledningen till, att man i gällande rätt satt det normala maximum för denna arrestart till 15 dagar tydligen är den, att man velat vinna överensstämmelse med 210 §, enligt vilken såsom tillrättavisning kan användas, bland annat förbud att under viss tid, högst 15 dagar, vistas utom kasernområdet, respektive utom den åt kompani eller likställt truppförband upplåtna delen av sådant område, vilken tillrättavisning är nära besläktad med arrest utan bevakning.

106 Skyldighet I detta sammanhang bör ock, såsom ovan framhållits, till behandling uppfullgöra^un- tagas frågan, huruvida en krigsman, vars tjänstgöring avbrutits för verka r arresttid ställighet av arreststraff, bör få tillgodoräkna sig nämnda tid såsom tjänsteförsummad tjänstgö-

,• -i ^1C*'

ring. {Efter- I en likartad fråga finnes beträffande det fast anställda manskapet beståmjans .) m e ] s e i 53 § B. F . Denna paragraf innehåller, att om en krigaman, som förbundit sig till viss tjänstetid vid krigsmakten, blivit fälld till straff för rymning eller för olovligt undanhållande av minst ett dygns varaktighet, eller om hans tjänstgöring avbrutits för verkställighet av straffarbete eller omedelbart ådömt fängelsestraff, skall den tid, under vilken han varit rymd eller olovligen undanhållit sig eller hans tjänstgöring sålunda varit avbruten, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstetid. För värnpliktiga gäller i motsvarande fall vad därom är stadgat i värnpliktslagen. Sistnämnda lag föreskriver i § 27 mom. 4, att om värnpliktig under i mom. 1, 2 eller 3 av samma § föreskriven tjänstgöring, d. v. s. under sin utbildningstid eller under reservtruppövning, blivit fälld till straff för rymning eller för olovligt undanhållande av minst ett dygns varaktighet, eller om hans tjänstgöring avbrutits för verkställighet av straffarbete eller omedelbart ådömt fängelsestraff, skall den tid, under vilken han var rymd eller olovligen undanhöll sig eller hans tjänstgöring sålunda var avbruten, ej tillgodoräknas honom såsom tjänstgöringstid, där ej Konungen för särskilda fall annorledes förordnar. I vad mån den värnpliktige må tillgodoräkna sig fullgjord del av tjänstgöringen, samt i vilken ordning han skall fullgöra återstående tjänstgöringsskyldighet, bestämmer Konungen. Värnpliktig jämlikt denna lag åliggande tjänstgöring må icke avbrytas för undergående av förvandlingsstraff för böter. 1 Ur principiell synpunkt synas ovannämnda bestämmelser fullt motiverade, alldeles särskilt då det gäller värnpliktiga med deras relativt kort tillmätta tjänstetid. Vad som nu gäller rörande fängelse och straffarbete synes med samma skäl böra tillämpas, då arreststraff avtjänas utan tjänstgöring, åtminstone då strafftiden varit av något längre varaktighet. Den straffade har nämligen i sådant fall försummat en del av den honom lagligen åliggande tjänstgöringen, vilken sedermera bör kompletteras. För den stamanställde bör tjänstgöringen kunna förlängas med ett antal dagar, som motsvarar arreststraffets längd. Den värnpliktige åter bör hava skyldighet att antingen kvarstanna i tjänst en motsvarande tid eller ock, där sådant av särskild anledning är lämpligt, inkallas till fullgörande av eftertjänsten i sammanhang med annan honom åliggande tjänstgöring. En sådan utsträckning av nämnda regel synes så mycket mera motiverad, som enligt vårt förslag tiden för arreststraf fen i rätt avsevärd mån förlänges. 1 Ungefär motsvarande bestämmelse i fråga om krigsman, som förbundit sig till viss tjänstetid vid krigsmakten återfanns i 1881 års S. L. K. under §§ 26 och 65, men då 1901 års kommitté ansåg dessa bestämmelser böra införas i vederbörande tjänstgöringsreglemente eller i de särskilda författningar, som angående dylika ämnen kunde finnas meddelade, uteslötos nämnda bestämmelser ur kommitténs förslag till S. L. K. Se 1901 års kommitté, sid. 81.

107 Att en sådan eftertjänst icke är att betrakta såsom en straffpåföljd är utan vidare uppenbart, då det ju här uteslutande är fråga om en anordning, som betingas av hänsyn till vederbörandes utbildning och till statens anspråk på hans arbetskraft. Emellertid ligger det i sakens natur, att en sådan anordning jämväl bör vara ägnad att avhålla vederbörande från begåendet av brott. Medvetandet om, att man med ett arreststraff kan ådraga sig skjddighet att kvarstanna i tjänst, då kamraterna rycka ut, eller ock att ånyo inställa sig i tjänstgöring, torde rentav i åtskilliga fall ur preventiv synpunkt spela en ännu större roll än enbart själva straffhotet 1 . Vi anse således, att bestämmelser om skyldighet att taga igen förlorad tjänstetid böra införas jämväl för det fall, att tjänstgöringen avbrutits för verkställighet av arreststraff. Då emellertid en eftertjänst, avseende endast ett fåtal dagar, icke är av sådant värde, att de praktiska olägenheter, som med en sådan tjänstgöring äro förenade, därigenom uppvägas, synes eftertjänst böra krävas endast i det fall, att avbrottet varit av mera avsevärd tidslängd 2 . I fråga om det fast anställda manskapet, som ju tjänstgör en längre tid, i regel omkring tre år, synes man härvid för utkrävande av eftertjänst lämpligen kunna fordra, att avbrottet i tjänstetiden överstiger åtta dagar, men då även sådana fall torde kunna inträffa, då ett avbrott, överstigande åtta dagar, icke skäligen bör föranleda eftertjänst, hava vi föreslagit, att utkrävande av eftertjänst beträffande det fast anställda manskapet vid avbrott, överstigande åtta dagar, skall bero på vederbörande befälhavare. Denne skulle således äga att meddela dispens i sådana fall, då eftertjänst uppenbart skulle vara onyttig. Vad angår de värnpliktiga med deras växlande utbildningsperioder, torde man böra sätta avbrottstiden i visst förhållande till utbildningsperiodens längd. Vi hava i detta hänseende ansett oss böra föreslå, att eftertjänst skall äga rum allenast under förutsättning, att avbrottet överstiger fyra dagar, om det gäller en utbildningsperiod av högst 30 dagar, samt åtta dagar beträffande en utbildningsperiod av längre varaktighet. Det är givetvis i detta fall likgiltigt, huruvida det är fråga om ett enda arreststraff av förevarande tidslängd eller huruvida det föreligger två eller flera arreststraff under samma utbildningstid, som tillhopa uppgå till nämnda dagantal. Har person, som på grund av straffarbete eller omedelbart ådömt fängelsestraff, är skyldig fullgöra eftertjänst, tillika under tjänstgöringsperio1 Det kan anmärkas att fornt omnämnda militära strafflagskommission i Danmark (sid. 101 här ovan) i samband med borttagandet av mörk arrest föreslagit följande stadgande rörande ersättningstjänst: »Den vsernepliktige, der ved Udeblivelse eller paa anden Maade retstridigt har unddraget sig en Del af sin militsere Tjenestetid — dog mindst et Degn — skal forblive lige saa Isenge til Tjeneste ndover det Tidspnnkt, da han sknlde have vteret hjemsendt. Naar sserlige Omstaendigheder gar det anskeligt, kan Afdelningen dog med vedkommende militsere Ministeriums Samtykke hjemsende ham far Udlabet af Eftertjenestetiden. Det samme gselder for den vsernepliktige, där i sin Tjenestetid har ndstaaet Arreststraf nden samtidigt at have udfiart sin militeere Tjeneste.» — De av kommissionen uppgjorda förslagen såväl angående disciplinstraffen som frågan om eftertjänst hava emellertid ännu icke förelagts de lagstiftande myndigheterna. " Vid rymning och olovligt undanhållande ligger saken något annorlunda. Här medför, såsom förut nämnts, redan en enstaka dags utevaro skyldighet att taga igen den försummade tjänstetiden. För dessa speciella fall måste en sådan regel anses lämplig, då det otvivelaktigt är psykologiskt riktigt att möta avsikten att undandraga sig krigstjänsten med hot om skyldighet att taga igen just den tid, varunder undanhållandet varat.

108 den undergått arreststraff utan tjänstgöring, bör vidare den för förstnämnda båda straff påkallade eftertjänsten utökas med tid motsvarande arreststraffet, även om detta icke i och för sig skulle hava uppgått till ovannämnda minimitider. Detsamma bör gälla, där den, som undergått arreststraff, redan på grund av rymning eller olovligt undanhållande är skyldig att fullgöra eftertjänst. I fråga om fängelsestraff har hittills gällt, att endast omedelbart ådömt fängelsestraff kunnat föranleda till eftertjänst. Då emellertid enligt förslaget ett arreststraff skall medföra eftertjänst, fordrar följdriktigheten att detsamma skall gälla även ett sådant fängelsestraff, till vilket arreststraff må hava förvandlats. Vid sådant förhållande saknas jämväl anledning att från eftertjänst fritaga den, vars tjänstgöring avbrutits av förvandlingsstraff för böter. Beträffande minimitider och deras beräkning böra vid förvandlingsstraffet samma regler gälla som vid arreststraffen. TjänstGenom förslaget att den, vars tjänstgöring avbrutits av ett arreststraff, skall hållandena vara skyldig att taga igen den tjänstgöring, som han på grund av arrestunder ar- straffet försummat, har frågan, huruvida ett arreststraff skall vara förbundet med samtidig tjänstgöringsskyldighet eller ej, erhållit en väsentligt ökad betydelse. Eftertjänsten är tydligen en nödfallsutväg, som man ej bör tillgripa i andra fall än sådana, där det framstår såsom oförenligt med straffändamålet att låta den arresterade fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet under strafftiden. Den faran ligger emellertid nära, att eftertjänsten på sina håll skall uppfattas såsom ett medel att skärpa arreststraffet och att den av denna anledning skall komma till användning även i sådana fall, där det både ur tjänstgörings- och ur straffsynpunkt skulle varit lyckligare, om den arresterade fått under strafftiden deltaga i tjänstgöringen. Redan med hänsyn härtill framstår det såsom önskvärt, att det i lagen klart angives, när ett arreststraff skall vara förbundet med tjänstgöringsskyldighet och när det skall vara den arresterade förbjudet att deltaga i tjänstgöringen. Härtill kommer en rent straffrättslig synpunkt. Genom det obehag, som skyldigheten att kvarstanna till eftertjänst obestridligen kan innebära, kommer arrest utan samtidig tjänstgöring understundom rent faktiskt att verka såsom ett strängare straff än ett arreststraff, som är förbundet med samtidig tjänstgöringsskyldighet. Det är därför av vikt, att i rättstillämpningen enhetliga riktlinjer följas vid avgörandet, huruvida ett arreststraff skall vara förbundet med samtidig tjänstgöringsskyldighet eller ej. Med gällande bestämmelser i ämnet torde detta i allmänhet icke kunna påräknas. Gällande rätt innehåller nämligen endast följande regler i ämnet. Vid skärpt arrest må arrestanten icke under arresttiden deltaga i tjänstgöring, vid vaktarrest ankommer det på vederbörande befälhavare, huruvida arrestanten rnå deltaga i tjänstgöring eller icke, och vid arrest utan bevakning skall arrestanten under strafftiden i vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, där ej vederbörande befälhavare finner skäligt annorlunda förordna. Några normer, efter vilka befälhavaren skall avgöra, huruvida arrestanten skall få deltaga i tjänstgöring eller ej uppställer icke lagen.

109 Vad den skärpta arresten angår råder ju ingen oklarhet. Vi hava så mycket mindre funnit anledning att föreslå någon ändring i gällande bestämmelser, att den arresterade icke under arresttiden må deltaga i tjänstgöring, som det synes önskvärt att genom en strängt genomförd isolering ytterligare markera straffartens allvarliga karaktär. I fråga om vaktarresten bör man däremot i denna del hava något friare händer. Vid avgörandet av frågan om ett vaktarreststraff bör vara förenat med tjänstgöring eller ej, synes man i första hand böra taga hänsyn till strafftidens längd. Vid mycket korta arreststraff spelar isoleringsmomentet, vilket företrädesvis talar för att den arresterade skall uteslutas ur tjänstgöring, tydligen en mindre väsentlig roll. Däremot är det ur utbildningssynpunkt uppenbarligen av stort intresse att arrestantens tjänstgöring icke avbrytes. Med hänsyn härtill synes det därför befogat, att vid dessa kortare straff låta den arresterade under strafftiden deltaga i tjänstgöring. Vid de längre arreststraffen däremot spelar isoleringen en så viktig roll vid straffverkställigheten, att denna isolering icke utan nödtvång bör uppgivas. De anförda synpunkterna leda till, att man beträffande tjänstgöringsförhållandena vid vaktarresten torde vara nödsakad att uppställa olika regler, alltefter som arreststraffet har längre eller kortare tidslängd. Var gränsen bör dragas, kan naturligtvis vara föremål för delade meningar. 1901 års kommitté drog gränsen på det sättet, att arrest under 1—6 dagar skulle vara förbunden med tjänstgöringsskyldighet, medan åter vid längre arreststraff den arresterade (såsom regel) icke skulle äga deltaga i tjänstgöringen. Då vi beträffande verkställigheten av vaktarrest och såsom villkor för utkrävande av eftertjänst uppställa en åttadagarsgräns, synes man även här lämpligen kunna stanna vid åtta dagar såsom den gräns, vilken vid vaktarrest bestämmer, huruvida den arresterade skall deltaga i tjänstgöringen eller icke. Om man nu också erkänner att straffets tidslängd i första hand bör vara avgörande för tjänstgöringsförhållandena vid vaktarresten, kan man dock ifrågasätta, huruvida icke från denna regel undantag kunna vara nödiga i olika riktningar. Därigenom kan möjliggöras för befälhavaren, att med hänsyn till föreliggande omständigheter träffa det avgörande, som i varje särskilt fall finnes vara ändamålsenligt. I fråga om de korta vaktarreststraffen kan det t. ex. i vissa fall ur disciplinär synpunkt väcka betänkligheter att låta en befälsperson, som under sin fritid hålles i arrest, under tjänstetiden utöva sin befälsmyndighet, lika väl som fall kunna inträffa, då det kan vara nödigt att av annan anledning isolera en person, som avtjänar ett kort vaktarreststraff. Å andra sidan kan det ock tänkas fall vid de långvariga arreststraffen, då det kan vara lämpligt av ett eller annat skäl att låta en person, under det att straffet verkställes, få deltaga i tjänstgöringen. Vid arrest utan bevakning, som är ett relativt lindrigt arreststraff och icke förenat med något inspärrande, spelar isoleringsmomentet uppenbarligen icke någon roll. Detta straff, liksom det korta vaktarreststraffet, bör därför i regel vara förenat med tjänstgöringsskyldighet. Av samma skäl, som anförts i fråga

110 cm de korta vaktarreststraffen, kunna dock i vissa fall undantag härvidlag tänkas befogade. Alla dylika, avvikelser från huvudregeln böra dock vara motiverade av särskilda förhållanden i det föreliggande fallet. Vi hava alltså velat föreslå: alt vid skärpt arrest den arresterade icke får deltaga i tjänstgöring; att om vid vaktarrest strafftiden uppgår till högst åtta dagar, den arresterade skall i vanlig ordning deltaga i tjänstgöring, varemot han, om strafftiden är längre, icke må deltaga i tjänstgöring, vederbörande befälhavare dock obetaget, att på grund av särskilda förhållanden, annorlunda förordna; samt att i fråga om arrest utan bevakning motsvarande bestämmelser skola gälla, som ovan i fråga om vaktarrest i högst åtta dagar angivits. Verkställig- Frågan, huruvida ett av befälhavare ålagt disciplinstraff bör kunna verkstälcivlin^traff' ^ a s u ^an kinder av anförda besvär, har varit föremål för olika meningar, och det torde vara nödvändigt att i samband med förevarande förslag till reformering av disciplinstraffen upptaga nämnda fråga till närmare granskning. Enligt gällande bestämmelser i 207 § S. L. K. skall av befälhavare ålagt disciplinstraff, där så ske kan, genast verkställas utan hinder därav, att besvär mot straffbeslutet blivit anförda. Den dömde har visserligen rätt att besvära sig före kl. 12 å 20:de dagen från den dag, då straffet avslutades, men kan genom sin klagan endast vinna, att det undergångna straffet icke räknas honom till last, varjämte givetvis i händelse av ett grövre oförstånd från den dömande befälhavarens sida denne kan bliva ådömd ansvar och förpliktas att till den klagande utgiva skadestånd. För en stamanställd av manskapet eller för befälsklassen är det naturligtvis av icke ringa praktisk betydelse, att det undergångna straffet icke räknas honom till last och sålunda icke vidhäftar hans militära straffregister och föranleder ett sämre vitsord vid fråga om befordran eller då han avgår från sin tjänst. Mången gång kan för en sådan person själva bestraffningens existens vara ett vida svårare moment än avtjänandet av arreststraffet. Detta gäller dock knappast om arreststraff av längre varaktighet. Vad cle värnpliktiga beträffar torde däremot i allmänhet straffets affliktiva del vara betydelsefullare än anteckningen i straffregistret. Det må anmärkas att kriasdomstols utslag, varigenom någon blivit fälld till disciplinstraff, må jämlikt 82 § R. L. utan hinder av anförda besvär genast befordras till verkställighet, såvida den dömde ej tillika blivit dömd till annat frihetsstraff eller till böter och detta straff enligt S. L. K. skall förenas med disciplinstraffet. I sitt betänkande och förslag till lag om handläggning av militära brottmål och undersökningsärenden under fredstid liar 1920 års krigslagstiftningskommitté föreslagit upphävande av denna bestämmelse om verkställighet av arreststraff, grundat å icke laga kraftvunnet beslut, och yttrar i sin motivering 1 härom följande: »Någon motsvarande bestämmelse fanns icke i den äldre lagstiftningen samt ej heller i 1901 års krigslagstiftningskommittés förslag eller i den till 1914 års

Ill andra lagtima riksdag avi åt na regeringspropositionen i ämnet. Stadgandet infördes vid utarbetande av förslag till sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande disciplinstraffen i samband med den i 189 § S. L. K. intagna föreskriften att sträng arrest i regel icke får ådömas av befälhavare utan endast av krigsdomstol. Därmed avsågs närmast att undanröja de olägenheter för den militära disciplinen, som skulle uppkomma, om sträng arrest, som ådömts av krigsdomstol, icke genast kunde bringas till verkställighet. Kommittén anser emellertid, att ifrågavarande avsteg från eljest gällande rättsregler beträffande exekutionen av frihetsstraff, ådömda av domstol, icke kan tillfyllest motiveras endast med önskvärdheten av att straffet omedelbart verkställes. I följd härav har kommittén i sitt förslag uteslutit bestämmelsen.» 1901 års krigslagstiftningskommitté påpekade i sitt betänkande, hurusom redan då hos oss gällande bestämmelser medgåve omedelbar verkställighet av disciplinstraff, som blivit ålagda av befälhavare, under det att i åtskilliga andra länder såsom i Danmark och Norge medgivits rätt för dem, som sålunda fått disciplinstraff sig ålagda, att i vissa fall påkalla målets prövning av domstol. Kommittén tog även i övervägande, huruvida en liknande anordning borde i rättssäkerhetens intresse i större eller mindre utsträckning införas även hos oss samt anförde i detta sammanhang följande 2 : »Då det emellertid vore att befara, att, om så skedde, rätten att få mål av ifrågavarande beskaffenhet hänskjutna till domstol skulle komma att missbrukas allenast för att erhålla uppskov med ålagda bestraffningar, och att därigenom syftet med den disciplinära bestraffningen ofta skulle komma att till men för disciplinen inom krigsmakten mer eller mindre förfelas, har kommittén stannat vid den mening, att den nu hos oss härutinnan gällande lagstiftningen bör såsom bäst överensstämmande med disciplinstraffens natur och ändamål till sina huvudgrunder bibehållas orubbad.» Inom kommittén uttalade emellertid herr Staaff i sin reservation en avvikande mening i det han yttrade 3 : »Vidare hyser jag den uppfattningen att, om nu den visserligen högst motbjudande regeln skall bibehållas, att av befälhavare ålagt disciplinstraff får verkställas genast och först efter verkställandet får överklagas, undantag åtminstone borde stadgas beträffande den arrest av tredje graden, som kommittén föreslagit. Redan detta arreststraffs längd, 13—18 dagar, är så betydande, att det är orimligt, om befälhavare skall kunna ålägga detsamma med påföljd, att det ovillkorligen går i verkställighet. Därtill kommer, att det kan skärpas för officerare, underofficerare och underbefäl av manskap ända till 30 dagar och för manskap, ej tillhörande underbefälet, genom hårt nattläger eller mörkt enrum eller bådadera i förening under högst sex dagar av strafftiden. Ett så långt och hårt straff bör den dömde äga hänskjuta till domstols prövning.» Herr Staaffs uttalade mening delades jämväl av herr Zetterstrand i hans avgivna reservation 1 . Obestridligt är, att det ur disciplinär synpunkt kan erbjuda avsevärda fördelar, om ett av befälhavare ålagt disciplinstraff får gå i omedelbar verkställighet. Härigenom betages brottet en god del av sin demoraliserande inverkan på 1 2 3

Sid. 114. 1901 års kommitté, sid. 227. »

»

>

» 258.

112 truppen, på samma gång befälhavarens ställning starkes och praktiska fördelar för den militära tjänsten jämväl i övrigt vinnas. Icke utan ett visst fog hävdar man därför den synpunkten, att det ligger i den disciplinära bestraffningens natur, att straffet bör följa förseelsen omedelbart i spåren. Mot en omedelbar verkställighet av disciplinstraffen står emellertid hänsynen till rättssäkerheten, som talar för, att ett straff ej må gå i verkställighet, förr än det beslut, varigenom straffet ålagts, vunnit laga kraft mot den dömde. Mellan dessa stridiga intressen måste ett avvägande ske, vilket icke rimligen bör kunna utfalla till förmån för omedelbar verkställighet i andra fall, än där den ifrågavarande straffpåföljden är av lindrig beskaffenhet. Är det fråga om arrest utan bevakning eller om ett kortvarigt arreststraf f av annat slag, är den rättsinskränkning, som arrestanten genom straffverkställigheten underkastats, skäligen obetydlig. De praktiska fördelar en omedelbar straffverkställighet medför, måste därför här kunna tillmätas större vikt än risken att ett sådant straff någon enstaka gång kan komma att gå i verkställighet, oaktat fullgiltig grund för straffets åläggande saknats; detta desto hellre som dylika straff alldeles övervägande hava karaktären av rena ambitionsstraff, och följaktligen redan straffbeslutets undanröjande för den dömde innebär en väsentlig upprättelse. I fråga om arrest utan bevakning synas sålunda några allvarligare betänkligheter icke kunna resas mot verkställighet utan hinder av anförda besvär. Beträffande åter vaktarreststraffet så bör man ur rättssäkerhetens synpunkt icke medgiva omedelbar verkställighet av ett sådant straff där det är av längre varaktighet. Var härvidlag tidsgränsen bör dragas, är tydligen en ren lämplighetsfråga. Man synes skäligen kunna stanna vid, att ett vaktarreststraf f icke under några förhållanden bör få verkställas, förr än beslutet vunnit laga kraft därest tidsmåttet överstiger 8 dagar. Ä r straffet av kortare varaktighet, synas däremot avgörande betänkligheter mot en omedelbar straffverkställighet icke böra möta. Vad angår den skärpta arresten, torde gränsen för den omedelbara straffverkställigheten lämpligen kunna sättas till 4 dagar. Mot en ändring av gällande regler angående verkställighet av disciplinstraff har understundom anmärkts, att, därest anförande av besvär skulle hindra straffets verkställighet, i många fall besvär skulle komina att anföras allenast i syfte att vinna någon tids anstånd med straffets avtjänande, och att därigenom överrätterna i onödan skulle bliva betungade med ett större antal militära bagatellmål. Dessa farhågor synas emellertid vara betydligt överdrivna. Mot obefogade klagomål finnes säkerligen ett starkt korrektiv redan i den omständigheten, att det i regel överensstämmer med de dömdas eget intresse att omedelbart få avtjäna sitt straff, medan de ännu fullgöra sin militärtjänst, i stället för att efter tjänstens slut nödgas avbryta sin civila arbetsanställning för att vid en för dem själva måhända olämplig tidpunkt nödgas avtjäna straffet. Denna risk för de dömda kommer icke att uppmuntra till klagomål i obefogade fall. Vidare är 1

1901 års kommitté, sid. 270.

113 att märka, att det stora flertalet mål, som avgöras av befälhavaren, angå erkända förseelser, och att det även av denna anledning är att förvänta, att besvär över befälhavarens beslut endast i ringa omfattning skola komma att anföras. Det må i detta sammanhang erinras om, att bestämmelserna i lagen den 26 mars 1909 angående verkställighet i vissa fall av straff, ådömt genom icke laga kraft ägande utslag, formellt icke torde avse nöjdförklaring i fråga om disciplinstraff, som ålagts av befälhavare. Genom den av oss föreslagna ändringen i 207 § S. L. K. skulle det möjliggöras att nöjdförklaring upptoges jämväl i sistnämnda fall. Det bör lämpligen åligga befälhavaren att vid åläggandet av disciplinstraff fästa vederbörandes uppmärksamhet på rätten att avgiva nöjdförklaring. Bestämmelsen i 208 § andra stycket är grundad på den nu gällande principen, att disciplinstraff skola omedelbart verkställas. På grund av den ståndpunkt vi intaga rörande verkställighet av disciplinstraff hava vi därför föreslagit, att berörda stycke skall utgå. I stället har, sedan den nuvarande 205 § sammanlagts med 206 §, i en ny paragraf, betecknad 206, införts bestämmelser rörande vad befälhavare, som ålagt disciplinär bestraffning, har att iakttaga beträffande den straff skyldiges underrättande om bestraffningen och om rätten till klagan. För mindre förseelser och fel mot militär tukt och ordning må, enligt 210 § TillrättarisS. L. K., på sätt och i den ordning av Konungen närmare förordnas, i stället för disciplinär bestraffning såsom tillrättavisning användas: a) varning, meddelad enskilt eller i närvaro av några den felaktiges överordnade eller med honom likställda, b) vägran, ombord å fartyg, av landpermission för viss bestämd tid, högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar; samt för manskap dessutom c) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid, högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten; d) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt kompani eller likställt truppförband upplåten del av dylikt område. I fråga om dessa nu gällande tillrättavisningar hava vi icke funnit anledning att föreslå några ändringar avseende tillrättavisningarnas art. Däremot har det synts oss lämpligt att i fråga om i mom. b) omförmäld vägran av landpermission föreslå en viss begränsning. Enligt detta moment kan tillrättavisningen hava formen av vägran av landpermission antingen för viss bestämd tid högst 30 dagar eller ock för högst 6 landpermissionsdagar. Enligt vad som blivit upplyst, plägar den förstnämnda formen av tillrättavisning användas ombord å fartyg, då desamma ligga vid kaj eller eljest befinna sig förlagda i sådan närhet av land, att mera regelbunden och på förhand lätt beräknelig landpermission kan beviljas. Är däremot ett fartyg ute på längre expedition eller äro förhållandena eljest sådana, att man ej på förhand kan beräkna, när möjlighet till landpermission kan erhållas, plägar tillrättavisningen givas i 8—233827

114 den senare formen eller såsom förbud av landpermission för ett visst antal landpermissionsdagar, dock högst sex. Såsom detta moment är formulerat, föreligger icke någon begränsning av den tid, inom vilken dessa landpermissionsdagar skola infalla, och det torde därför kunna hända, att under en längre expedition eller övning av annat slag dessa landpermissionsdagar kunna komma att sträcka sig över en längre tidsrymd, vida överstigande en månad. Härigenom kan denna tillrättavisning komma att verka oskäligt strängt. Vi hava därför föreslagit sådan ändring i moment b) i 210 § S. L. K., att då vägran av landspermission såsom tillrättavisning meddelas för vissa landpermissionsdagar, dessa dagar skola infalla inom en tidrymd av 30 dagar från det tillrättavisningen började tillämpas. En häremot svarande ändring har föreslagits beträffande § 43 B. F . I fråga om sättet och ordningen för meddelande av tillrättavisningar gäller numera enligt 40 § B. F., att då någon begått förseelser, som anses påkalla tillrättavisning, vederbörande befälhavare må omedelbart meddela tillrättavisning, såvitt han själv iakttagit förseelsen. I annat fall skall befälhavaren vid förhör med den felaktige lämna denne tillfälle att förklara sig. Ehuruväl jämlikt bestämmelserna i 39 § B. F . vederbörande befälhavare härvidlag i regel torde vara av åtminstone kaptens grad, kunna dock fall icke så sällan förekomma, då tillrättavisningarna meddelas även av yngre befälspersoner. Särskilt för sådana fall men även i övrigt kan det dock med fog ifrågasättas, huruvida det är lämpligt att en tillrättavisning meddelas omedelbart. Mången gång kan säkerligen den tillrättavisande känna sig synnerligen uppbragt över den felandes beteende och befinna sig i en så pass upphetsad sinnesstämning, att en tillrättavisning, som meddelas på, så att säga, stående fot, icke kommer att föregås av en så lugn och objektiv prövning som givetvis är nödig. Under alla omständigheter synes den felande böra få tillfälle att förklara sig, då i sådant fall hans beteende kanske kan komma i en helt annan och vida förmånligare dager, än annars skulle bliva fallet. En tillrättavisning, som tilldelas i hastigt mod och blir för sträng i förhållande till förseelsens art, innebär i förhållande till den felande en orättvisa av så mycket betänkligare grad, som beslutet om tillrättavisningen icke får överklagas. Därjämte kan i sådant fall den tillrättavisande befälhavarens auktoritet i icke ringa mån undergrävas samt ovilja mot krigstjänsten härigenom föranledas. De inom kungl. försvarsdepartementet tillkallade »sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande av förslag angående åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan» hava även uppmärksammat dessa förhållanden och framhållit vikten av, att truppen alltid erhåller en lämplig behandling i tjänsten. Härom yttra de sakkunniga bland annat 1 : »En oavvislig fordran är vidare att befälet uppträder lugnt och bestämt, icke förivrar eller förgår sig, icke utdelar tillrättavisningar utan nödig eftertanke, tilltalar manskapet på reglementariskt sätt m. m. I nu nämnda hänseende torde beklagligt nog ännu förefinnas vissa missförhållanden, trots det att upp-

115 fattningen bland befälet i fråga om truppens behandling numera säkerligen är en annan än förr. En del av befälet, enkannerligen bland det yngre, saknar den förmåga av lugn och självbehärskning, som är oavvisligen nödvändig för att manskapets förtroende skall kunna vinnas. Detta är så mycket farligare, som det äldre och mera erfarna befälet organisationsmässigt kommer i mindre personlig kontakt med manskapet, varför dess utbildning övervägande kommer att handledas av mindre rutinerat, i vissa fall omoget, yngre befäl. Allra farligast är givetvis, ifall även det äldre befälet, enkannerligen det äldre kompanibefälet, visar sig sakna den rätta blicken för sin visserligen allt annat än lätta uppgift. — — Särskilt menligt på andan inom truppen torde de icke sällan med alltför liten urskillning utdelade tillrättavisningarna inverka. Där en sådan utdelas på stående fot, blir arten ocji graden stundom beroende av vederbörande befälhavares tillfälliga sinnesstämning. Resultatet kan bli en tillrättavisning, som vederbörande vid närmare eftertanke ej skulle ha funnit lämpligt att använda. Mycket ont blod alstras också av att stundom en hel kontingent får sota för en förseelse, som en eller några få begått.» Det synes oss på ovan anförda skäl lämpligt, att sådan ändring vidtages i 40 § B. F., att även om vederbörande befälhavare själv iakttagit en förseelse, tillrättavisning ej må meddelas omedelbart. Visserligen bör tillrättavisningen följa snabbt på den begångna förseelsen, men så pass lång tid torde dock böra förflyta, att befälhavaren haft tillfälle till lugn och nödig eftertanke, innan tillrättavisningen äger rum. Har förseelsen ägt rum under viss övning, torde meddelandet av tillrättavisningen lämpligen kunna anstå, till dess övningen avslutats, och för övrigt till dess arbetet för dagen är över. I varje fall synes man lämpligen böra stadga, att tillrättavisning aldrig må meddelas, förrän den felande, efter särskilt med honom hållet förhör, fått tillfälle att förklara sig. För ernående av en mera likformig användning av tillrättavisningarna inom de militära avdelningarna och för att tillse, att i tillämpningen någon oriktig praxis ej msmyger sig, synes det lämpligt, att i § 44 B. F . införa en bestämmelse av innehåll, att vederbörande regementschef eller annan motsvarande befälhavare vid armén och kustartilleriet skall minst en gång i halvåret för ovannämnda syfte granska de å avdelningen förda anteckningsböckerna över meddelade tillrättavisningar. Beträffande flottan torde lämpligen böra särskilt av Konungen förordnas, vilka befälhavare som böra hava detta åliggande. 1

Se 1901 års kommitté, sid. 75.

116 Bilaga A.

•

Tablå,

u t v i s a n d e vilka straff, som å d ö m t s av krigsrätterna

u n d e r åren 1 9 2 0 och 1 9 2 1 . 1920

Straffarbete

villk.

ållk.

"

1 Officerare Underofficerare Underbefäl Meniga Värnpliktiga

villk.

1921 ovillk

—

°

15 H

62 24

102 Annat manskap Ämbets- och tjänstemän Andra

•

Fängelse Officerare

1 Underofficerare Underbefäl

ö 46

° •

33 Meniga

312 Värnpliktiga

320 Annat manskap

2o

1 1

277 18

Ämbets- och tjänstemän

— 675

656 Andra 16 Böter Officerare

1 Underofficerare

4 1

7 Underbefäl

4 Meniga

10 Värnpliktiga

_

Annat manskap

1 Ämtiets- och tjänstemän

6 Andra

—

. — —

117 a, Strang arrest, Officerare

192 Vaktarrest

°

—

Officerare

3 Underofficerare

—

Underofficerare

18 Underbefäl

10"

Underbefäl

68 Meniga

27 Meniga

216 Värnpliktiga

7 Värnpliktiga

489 Andra

— 59

Skärpt

Andra

44 Arrest

arrest

utan

12 5

13 11

bevakning

1 Officerare

Underofficerare

1 Underofficerare

Underbefäl

18 Underbefäl

64 Meniga

Värnpliktiga

36 Värnpliktiga

2 3

Andra

2 180

2 Andra

—

4 11 6

47 Officerare

Meniga

118 Bilaga B.

Tablå, utvisande antalet disciplinstraff, som av befälhavare ålagts under vardera av åren 1920 och 1921.

Vaktarrest Sträng arrest

Skärpt arrest

Arrest 1 utan | bevak- i ning

1-3 dagar

4—6 dagar

7-8 dagar

9—15 dagar

137 50 16

År 1920 Underofficerare

2 Underbefäl Fast anställda meniga

. . . .

Värnpliktiga Summa

19 464

1,333

2,673

9SS

1,839

3,787

1,085

1,057

147 År 1921 Officerare

Fast anställda meniga

. . . .

Summa

155 431

85 223

1,309

1,218

2,590 13

1,830

3,642

1 26

Avd. III. Villkorlig straffdom i militära brottmål. Enligt lag den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom 2 § 3 st. må villkorlig dom ej användas vid brott, för vilket straff är utsatt i S. L. K., i annat fall, än då straffet ådömes efter kap. 8 i nämnda lag. Rörande frågan, i vilken utsträckning villkorlig dom bör medgivas i militära brottmål, hava under förarbetena meningarna varit delade. Förarbetena innehålla härom följande: Lagen den 22 juni 1906, genom vilken villkorlig dom först infördes i svensk rätt, stadgade i 6 § enligt lagrummets ursprungliga lydelse, att villkorlig dom ej finge brukas i fråga om straff, som ådömes efter S. L. K. Den kommitté, som den 17 maj 1902 avgav betänkande rörande, bland annat, frågan om villkorlig straffdom, motiverade denna bestämmelse därmed, att för trott, som bedömdes efter S. L. K., villkorlig dom icke torde kunna användas utan fara för disciplinens slappande eller för uppoffrande av andra intressen av särskild vikt 1 . Då förslaget till ny S. L. K. den 18 juli 1913 behandlades av regeringen, yttrade departementschefen statsrådet Sandström i frågan följande 2 : »I det kommittéförslag, som ligger till grund för lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni 1906, var användningen av sådan dom inskränkt till de fall, då straffet ådömts efter allmänna strafflagen. Beträffande särskilt de brott, som bedömas efter strafflagen för krigsmakten, anförde kommittén, att villkorlig dom för dessa brott icke torde kunna användas utan fara för disciplinens slappande eller för uppoffrande av andra intressen av särskild vikt. Vid förslagets granskning i högsta domstolen anmärktes, att begränsningen till straff, ådömda enligt allmänna strafflagen, skulle göra lagens tillämplighetsområde för trångt. I fråga särskilt om brott efter strafflagen för krigsmakten gjordes dock icke något uttalande. Vid förslagets framläggande inför riksdagen blev förslaget ändrat i överensstämmelse med den av högsta domstolen gjorda anmärkningen, i vad avsåg, att villkorlig dom skulle få brukas i fråga om brott bedömda efter annan författning än allmänna strafflagen, men det ansågs emellertid, att undantag härvid borde göras för brott efter strafflagen för krigsmakten. Till stöd härför anfördes av dåvarande chefen för justitiedepartementet i hans anförande till statsrådsprotokollet: 'I överensstämmelse med den av kommitterade i motiven till förslaget uttalade mening, att villkorlig dom icke bör användas för brott, som bedömas efter strafflagen för krigsmakten, torde undantag i detta hänseende böra i förslaget intagas, dock att, med hänsyn till pågående arbete å krigslagstiftningens område, frågan om användning av villkorlig dom för dylikt brott ej må anses vara därigenom definitivt löst.' 1 1902 års betänkande och förslag — — — om skärpning av vissa frihetsstraff och om villkorlig frigivning ävensom — om villkorlig straffdom m. m., sid. 124. 2 K Prop, nr 57/1914 B, sid. 127.

120 Under åberopande av nyssberörda yttrande har nu justitieombudsmannen i en hos Kungl. Maj:t gjord framställning, under förmälan, att han föreställde sig, att det mot användande av villkorlig dom för varje förbrytelse efter strafflagen för krigsmakten åberopade skäl efter närmare prövning skulle visa sig icke hållbart, hemställt, att Kungl. Maj :t måtte taga under omprövning frågan huruvida ej villkorlig dom skulle kunna användas för vissa brott, som bedömas efter nyssnämnda lag. Över nämnda framställning har krigshovrätten efter nådig remiss avgivit underdånigt yttrande. I detta yttrande uttalar krigshovrätten till en början vissa betänkligheter av principiell natur mot den villkorliga domens tillämpning på brott bedömda efter strafflagen för krigsmakten. Efter att hava erinrat därom, att enligt de allmänna grunderna för institutet villkorlig dom detta institut vore betingat av straffets individuellt preventiva betydelse, anför nämligen krigshovrätten följande: 'De skäl, som tala för den villkorliga domens tilllämpning i allmänhet, föreligga i regeln icke i avseende å brott, som skola bedömas efter strafflagen för krigsmakten. Straffets allmänt preventiva verkan träder här i förgrunden. Upprätthållandet av en god och kraftig disciplin inom krigsmakten kräver här på ett alldeles särskilt sätt, att ett ålagt straff också oeftergivligt bringas till verkställighet. Inom ett på, ett ställe sammandraget truppförband är brottets smittande verkan betydligt större och faran för att man kan komma att anse att något går an och blir ostraffat, ehuru det strider mot disciplinens första fordringar, en helt annan än vid förbrytelser utanför den krets, som truppen utgör. De omständigheter, som från special-preventiv synpunkt tala för villkorlig dom, äga ej samma betydelse vid de militära förbrytelserna. De militära brotten äro nämligen ej av vanfrejdande natur. Den omständigheten att någon blivit straffad för ett sådant brott utövar därför ej på honom samma nedbrytande verkan. E t t eller annat undergånget disciplinstraff anses i vanliga fall knappast av beskaffenhet att menligt inverka ens på den bestraffades avgångsbetyg. Den straffade känner sig ej på samma sätt stå utanför samhället, och avbrott i det ekonomiska förvärvet sker ej på samma sätt eller i samma grad som vid avtjänande av straff utanför tjänsten. De omständigheter, som enligt 1 § i lagen den 22 juni 1906 vid prövning, om skäl äro till villkorlig dom, främst skola komma under övervägande, äro icke heller i samma grad för handen vid militära förhållanden och den i 4 § stadgade prövotiden av tre år kan på det militära området icke erhålla motsvarande betydelse. Därest, såsom med hänsyn till den militära tjänstetidens kortvarighet oftast torde bliva fallet, prövotiden endast till en del faller inom tjänstetiden, skulle den villkorligt dömde ej få det med anståndet avsedda tillfället att visa, om han bestått provet.' Efter dessa mera allmänna uttalanden ingår krigshovrätten i en närmare undersökning, om villkorlig dom oaktat de uttalade betänkligheterna likväl i något fall borde komma till tillämpning inom den militära straffrätten, och uttalar sig därvid till en början bestämt mot dess användning på den disciplinära bestraffningsrättens område. Såsom förutsättning för dess tillämpning borde därför fortfarande gälla, att det vore fråga om ett straff i egentlig mening i motsats mot disciplinstraff samt att detta straff vore föremål för domstols bedömande. Vidare finner krigshovrätten det utan vidare vara klart, att villkorlig dom icke utan fara för disciplinens slappande kan användas för de rent militära brotten, som endast kunde begås av militärpersoner och med dem likställda, såsom vissa förräderibrott, feghet och olovlig gemenskap med fienden, olovligt^ krigsbyte och missbruk av vapenmakten i krig, rymning och olovligt undanhållande från krigstjänsten, brott mot krigslydnaden och de övriga brott, som innefatta överträdelse eller åsidosättande av en militär tjänsteplikt. Vad åter angår de militärt kvalificerade brotten framhåller krigshovrätten, att i av-

121 seende å hithörande brottsgrupper en bestämd skillnad f örelåge_ mellan de förbrytelser, som innefattades i 9 kap. av gällande strafflag för krigsmakten eller skadegörelse, förskingring och olovligt begagnande samt stöld, snatteri och rån i vissa fall av egendom, som tillhör krigsmakten eller är för dess behov avsedd, å ena, samt övriga hithörande brott, å andra sidan. Medan beträffande de senare enligt krigshovrättens mening i huvudsak samma skäl vore för handen, som talade för att utesluta de rent militära brotten från tillämpning av villkorlig dom, vore förhållandet ett annat i avseende å egendomsbrotten i 9 kapitlet. Dessa brott hade i regeln icke någon annan karaktär än vanliga brott. Att de ansetts böra bedömas av krigsdomstol hade i själva verket endast berott på skäl av praktisk natur. Krigshovrätten har på nu anförda grunder förklarat sig endast kunnat tillstyrka en sådan utsträckning av lagens tillämpningsområde, att villkorlig dom finge användas även för fall, där någon efter 9 kapitlet strafflagen för krigsmakten domes till straffarbete ej över tre månader eller fängelse ej över sex månader. Det måste tydligen alltid vara förenat med vissa betänkligheter att icke låta lagens straffbestämmelser komma till tillämpning, så snart en gärning blivit begången, som lagen belägger med straff. Särskilt är det klart, att straffen i den mån de icke bliva tillämpade alltid förlora någon del av sin förmåga att avhålla andra personer från brott. Det allmänna rättsmedvetandets krav, att ett brott skall beläggas med straff, så snart brottet är känt, kan heller icke lämnas åsido utan avsevärda vådor för det allmänna rättstillståndets upprätthållande. Att man genom införande av institutet villkorlig dom ansett sig kunna göra undantag från den allmänna regeln, beror icke heller på ett underkännande av de skäl, som enligt vad nu sagts, i vanliga fall kräva brottets bestraffande, utan därpå att man vid vägande häremot av andra lika berättigade intressen funnit, att dessa senare någon gång böra tillerkännas så stor betydelse, att straffets verkställighet bör utebliva utan avseende å de betänkligheter, som detta i allmänhet är ägnat att framkalla. Det är den menliga inverkan straffet utövar på vissa slag av brottslingar, de s. k. akuta brottslingarna, som härvidlag blivit det avgörande. Under det man i allmänhet eftersträvar att med straffet uppnå den verkan, att brottslingen för framtiden avhålles från att begå vidare förbrytelser, medför icke sällan särskilt det kortvariga frihetsstraffet, vilket oftast saknar varje såväl förbättrande som avskräckande betydelse, en alldeles motsatt verkan på sådana personer, som ej förut begått något brott. De erhålla genom straffet i sina egna och andras ögon en fläck på sitt goda namn och rykte, som gör, att de så att säga dragas ned i de verkliga brottslingarnas klass även i sådana fall, då de på grund av karaktär och lynnesriktning icke kunna hänföras till denna kategori, i det att det endast varit särskilt svåra yttre eggelser, rusets inflytande eller annan liknande anledning, som fört dem in på brottets bana. Det blir sedan så mycket svårare för en sådan person att motstå mötande frestelser och föra ett oförvitligt liv, som straffets avtjänande ofta för med sig betydande ekonomiska svårigheter för den straffade. Den kommitté, som utarbetade förslaget till lag om villkorlig dom, fann sig, såsom förut är nämnt, böra avstyrka den villkorliga domens tillämpning på brott, som bedömas efter strafflagen för krigsmakten, under hänvisning till den fara för disciplinens slappande och för uppoffrande av andra intressen av särskild vikt, som skulle inträda, om de militära förbrytelserna icke bleve bestraffade. Såsom krigshovrätten i sitt yttrande antyder, kan emellertid det nu stadgade undantaget även finna sin förklaring däruti, att de militära straffen delvis äro av en annan beskaffenhet än de straff, som ådömas efter allmän lag, och därför icke heller å den straffade medföra samma inverkan för framtiden. Detta är framförallt fallet med avseende å disciplinstraffet vare sig det ådömes av befälhavare eller av domstol. Av denna anledning bör även

122 enligt min uppfattning villkorlig dom icke förekomma med avseende å disciplinstraff, som ålägges efter strafflagen för krigsmakten. Om disciplinstraffet gäller nämligen, såsom även krigshovrätten framhåller, att detsamma är av helt annan natur än det vanliga frihetsstraffet, från vilket det bestämt ^skiljer sig i den allmänna uppfattningen. Den disciplinärt bestraffade framstår icke i allmänhetens ögon såsom någon brottsling, och straffet verkar — frånsett de affliktiva element, som därmed kunna vara förenade — såsom ett rent ambitionsstraff. Från militärt håll har det visserligen blivit ifrågasatt, huruvida icke ett försvagande av ambitionen kunde tänkas inträda även med det första militära straffet, då det ju ofta vore fruktan att höra till den straffade kategorien, som avhölle det bästa folket från brott. Det kan emellertid, såsom i detta sammanhang framhållits, måhända med något skäl befaras^ att just det bästa folket, som förut satt en heder i att icke ådraga sig någon bestraffning, ej i samma grad skulle avhålla sig från brott, om de visste, att de genom villkorlig dom kunde komma ifrån vidare obehag av en begången förbrytelse, och i disciplinärt hänseende är det inom en trupp utan tvivel av betydelse, att truppen inom sig har en kärna av väl disciplinerat folk, för vilken brott mot disciplinen framstår såsom något oerhört. Vid mindre allvarliga förseelser mot tukt och ordning kunna de militära befälhavarna även i stället för straff meddela tillrättavisning i sådana fall, då det kan antagas, att disciplinstraffet av ovan angivna skäl skulle medföra en menlig inverkan på den felande. Något skäl torde alltså icke föreligga att, i fråga om straff, som ådömes efter strafflagen för krigsmakten, göra något undantag från den i gällande lag fastställda grundsatsen, att villkorlig dom icke får användas, då straffet ådömes av annan myndighet än av domstol eller då icke straff i egentlig mening utan disciplinstraff ådömes. Vad åter angår fängelse och straffarbete, som ådömes efter denna lag, låter det sig icke förneka, att det med hänsyn till brottslingens person kan föreligga samma skäl att tillämpa villkorlig dom som då nämnda straff ådömas efter allmän lag. Visserligen kan, såsom krigshovrätten framhållit, i nämnda hänseende en viss skillnad göras mellan de rent eller övervägande militära förbrytelserna å ena, och andra i strafflagen för krigsmakten bestraffade brott, å andra sidan. I den allmänna uppfattningen får den, som begått en militär förbrytelse, icke på samma sätt som en vanlig brottsling sitt medborgerliga anseende fläckat och de särskilda bestämmelser, som gälla med avseende å verkställigheten av de militära straffen, medföra även, att straffet i de fall, då dessa bestämmelser komma till tillämpning, icke har samma nedbrytande verkan på den brottslige. Det bör dock beaktas, att även straffet för rent militära förbrytelser ibland av brist på utrymme eller av andra skäl måste avtjänas i allmänt häkte. Även om straffet avtjänas i militärhäkte, är vidare straffets benämning densamma och en viss fara är alltid förenad därmed, att den brottslige för första gången får göra bekantskap med de allmänna straffanstalterna och blir behandlad såsom en straffad person. Denna fara bör så mycket mindre lämnas obeaktad, som det härvid icke i vanliga fall är fråga om personer med bristande moraliskt medvetande utan om sådana, som saknat förmåga att foga sig efter den militära ordningens krav. Kan man alltså även i fråga om de rent eller övervägande militära brotten icke förneka möjligheten därav, att straffets utkrävande blir till skada för brottslingen och samhället så till vida, som det sedan blir svårare för honom att avhålla sig från begående av brottsliga handlingar, blir lösningen av den föreliggande frågan i enlighet med vad förut framhållits i första hand beroende därpå, om de samhällsintressen — i främsta rummet disciplinens upprätthållande — som fordra brottets bestraffande, äro av en sådan betydelse, att villkorlig dom icke i dj^lika fall bör följa. Enligt min mening är detta

123 icke alltid förhållandet. Nödvändigheten av att upprätthålla disciplinen kan mången gång föra med sig, att villkorlig dom i ett visst fall icke kommer till tillämpning, ehuru så eljest skulle skett. Att alldeles utesluta dess tilllämpning, synes mig däremot icke vara att förorda. Härvid bör i stället olika bestämmelser givas för olika slags brott. Vid de svåraste och farligaste disciplinära förseelserna är det sålunda tydligt, att straffet också oeftergivligt måste bringas till verkställighet. Sådana under krig och vid krigsmaktens mobilisering förövade förbrytelser, som äro sammanförda i krigsartiklarna, böra sålunda icke göras till föremål för villkorlig dom. Vidare torde av samma skäl, som förbrytelser enligt 25 kap. allmänna strafflagen äro undantagna från den villkorliga domens tillämplighetsområde, de i strafflagen för krigsmakten upptagna brott, som äro med dem jämförliga, böra undantagas. D,etta gäller först och främst de förbrytelser, som äro omförmälda i 9 kap. av förslaget, men även brott enligt förslagets 5 kap., vilka närmast äro att likställa med det brott, som omtalas i 25 kap. 19 § allmänna strafflagen. Rymning och olovligt undanhållande äro även synnerligen ofta förekommande förseelser. Från disciplinär synpunkt torde det därför vara påkallat, att de ovillkorligen bliva föremål för bestraffning. De tillhöra icke heller sådana brott, för vilka den villkorliga domen huvudsakligen är avsedd, då de i allmänhet begås efter föregående överläggning och icke i överilning eller av hastigt mod. Vad åter angår brott enligt 7 kap. i förslaget synas de av krigshovrätten anförda skäl icke vara avgörande. Att villkorlig dom icke bör komma till tillämpning, då man har anledning att befara disciplinära svårigheter, om brottet lämnas obestraffat, är en sak för sig. Att alldeles utesluta dess tilllämpning i sådana fall, då en person, som eljest visat sig kunna underordna sig disciplinens fordringar, i överlastat eller upphetsat tillstånd begår en indisciplinär handling, anser jag däremot icke böra tillstyrkas. Och torde i ifrågavarande hänseende samma regler böra gälla angående våld, misshandel och förolämpning mot förman som angående de brott mot krigslydnaden, som omförmälas i §§ 75—79 av förslaget. Den omständigheten, att brott mot krigslydnaden är en rent militär förseelse, men våld och förolämpning även bestraffas i allmänna strafflagen, torde icke böra föranleda till att någon skillnad göres mellan ifrågavarande två kategorier av brott, helst brott mot krigslydnaden ofta förekomma i samband med våld eller förolämpning mot överordnad. övriga i strafflagen för krigsmakten bestraffade brott äro i allmänhet föremål för straff även i allmänna strafflagen. Att villkorlig dom icke i regel kan få tillämpning å de brott, som upptagas i 6 kap. av förslaget, eller uppror, upplopp och därmed likställda förbrytelser, följer redan därav, att straffet för ifrågavarande brott icke enligt förslaget annat än undantagsvis kan sättas så lågt som till straffarbete i tre eller fängelse i sex månader eller lägre, vilket enligt lagen angående villkorlig straffdom är förutsättning för användning av sådan dom. Särskilt är detta fallet med de hithörande brott, som från disciplinär synpunkt äro att räkna till de allvarligaste, som kunna förekomma. Sålunda skall den villkorliga domen icke i något fall kunna användas, då gärningsmannen är anstiftare eller anförare. Att i övriga fall, då skäl därtill finnes, medgiva tillämpning av villkorlig dom, synes mig däremot icke medföra någon fara för disciplinen. I likhet med krigshovrätten anser jag vidare något skäl icke föreligga att i ifrågavarande hänseende undantaga de i förslagets 8 kap. upptagna egendomsbrotten. Dessa brott kunna icke sägas vara av någon annan beskaffenhet, då de begås av någon till krigsmakten hörande person än eljest, och något starkare militärt intresse fordrar icke deras ovillkorliga bestraffande i de fall, då skäl i allmänhet finnas för den villkorliga domens användande.

124 E t t genomförande av den villkorliga domens tillämpning på brott efter strafflagen för krigsmakten i den utsträckning, som nu angivits,_ torde lämpligast böra ske dels genom ett införande i G § av lagen, den 22 juni 1906 av en föreskrift, att villkorlig dom i fråga om straff, som ådömes efter straff i lagen för krigsmakten, ej må brukas i annat fall, än i nämnda lag finnes stadgat, dels därigenom att en ny § tillägges i detta kapitel av innehåll, att lagen om villkorlig straffdom allenast skall komma till användning, då någon efter 6, 7 eller 8 kap. i denna lag domes till annat straff än disciplinstraff, varemot tillämpning av villkorlig dom i övriga fall skulle vara utesluten.» I enlighet härmed erhöll 32 § i förslaget till S. L. K. följande lydelse: »Där någon efter 6, 7 eller 8 kap. i denna lag domes till annat straff än disciplinstraff, gälle i fråga om tillämpning av villkorlig dom å det straff vad i lagen angående villkorlig straffdom den 22 juni 1906 är stadgat. Ådömes någon i annat fall, än vad nu är sagt, straff efter denna lag, må ej villkorlig dom i fråga om det straff brukas.» I samband härmed föreslogs sådan ändring i 1906 års lag angående villkorlig straffdom 6 §, att det där upptagna förbudet att bruka villkorlig dom i fråga om straff, som ådömdés efter S. L. K., ersattes med en erinran om att beträffande straff, som ådömdes efter S. L. K., villkorlig dom ej finge brukas i annat fall, än i nämnda lag funnes stadgat. Lagrådet yttrade vid granskningen av förslaget den 7 februari 1914 1 : »Otvivelaktigt är den villkorliga domen ett rättsinstitut, av vilket man kan förvänta synnerligen goda verkningar och som förty är väl värt att befästas och i möjligaste mån utvidgas. Det område, inom vilket detta institut med lyckligt resultat kan komma till användning, är dock icke obegränsat. Och gäller det, som här är fallet, att införa anordningen i en speciallagstiftning, måste man tillse, att överensstämmelse finnes med de grundsatser, på vilka i detta hänseende den allmänna lagen är byggd. Enligt lagen den 22 juni 1906 får villkorlig dom icke komma till användning i fråga om straff, som ådömes enligt 25 kap. strafflagen, d. v. g. för ämbetsbrott. De skäl, som föranlett detta undantag och som närmare utvecklats i motiven till lagen, synas lagrådet äga giltighet. Enligt nu föreliggande strafflagsförslag skulle emellertid i fråga om brott, som omförmälas i 7 kap., villkorlig dom kunna förekomma. I detta kapitel avhandlas företrädesvis brott emot den militära lydnadsplikten. Denna utgör dock kärnpunkten i de militära tjänsteplikterna. Även i fråga om tjänsteansvar för civila ämbets- och tjänstemän spelar plikten att lyda sina förmän en roll; brott emot denna förpliktelse bestraffas enligt 25 kap. strafflagen och kunna ej bliva föremål för villkorlig dom. Det torde vara svårt att angiva något skäl, varför militära brott av denna beskaffenhet bättre skulle passa för ett anstånd med bestraffningen. Det faller genast i ögonen, att officerare och underofficerare härigenom sättas i annan ställning än andra ämbets- och tjänstemän. Men i själva verket gälla samma skäl beträffande såväl övriga fast anställda som de värnpliktiga. Även för dem är det här fråga om tjänsteplikter. Att för de värnpliktiga tjänsten icke är självvald lärer i detta hänseende icke vara av någon betydelse; i 25 kap. allmänna strafflagen avses ett stort antal innehavare av befattningar, vartill de valts utan att äga rätt att undandraga sig valet. Att brott mot den militära lydnadsplikten äro att likställa med tjänsteförseelser, som upptagas i 25 kap. allmänna strafflagen, bekräftas av förslagets egen avfattning i vissa delar av 7 kap. I fråga om civilmilitärer hän1

K. Prop, nr 57/1914 B, sid. 408.

125 visas i 77 §x till 25 kap. 16 och 17 §§ allmänna strafflagen. I andra stycket av 76 § 2 förekommer hänvisning till 130 §, som avhandlar vårdslöshet, försummelse, oförstånd och oskicklighet i tjänsten och således fullständigt motsvarar 25 kap. 17 § allmänna strafflagen. Men vad sålunda är i förslaget uttalat om nämnda brotts karaktär gäller enligt lagrådets mening om samtliga de förbrytelser, som äro upptagna i 7 kap., och jämväl de i 6 kap. avsedda. Dessa innebära i regel en än svårare kränkning av den tjänsteplikt till lydnad, som påvilar krigsmannen. Man kan fördenskull icke i fråga om dessa förbrytelser införa rättsinstitutet villkorlig dom utan att bryta emot de grundsatser, som varit bestämmande vid dess tillämpning rörande brott mot allmänna strafflagen. E t t antagande av förslaget i dessa delar skulle ock medföra åtskilliga betänkliga konsekvenser. Lagrådet har ovan omförmält de i 76 och 77 §§ förekommande hänvisningar. Stadgandet i 32 § lärer icke avse att träffa sådana föreskrifter i de omförmälda kapitlen, som i fråga om straffet allenast innehålla hänvisning till annat kapitel eller annan lag. Detta framgår av en jämförelse mellan särskilda lagrum i förslaget. De i 76 § andra stycket och 77 § angivna förbrytelser få därför anses såsom begångna emot 9 kap. i strafflagsförslaget eller 25 kap. allmänna strafflagen och kunna således ej bliva föremål för villkorlig dom. Men härigenom skulle uppstå ett allt annat än följdriktigt resultat. Vad krigsmän beträffar, skulle således villkorlig dom ej kunna användas för det lindrigare fall av olydnad, som omförmäles i andra stycket av 76 §, men väl för de svårare brotten i första stycket av samma paragraf och i 75 §. I 77 § avses i fråga om civiimilitärer alldeles samma fall, som beträffande krigsmän avhandlas i 75 och 76 §§. En förbrytelse, som för en officer eller underofficer kan bliva föremål för villkorlig dom, kan, om den förövas under alldeles enahanda förhållanden av den bredvid honom tjänstgörande läkaren, intendenten eller förrådsförvaltaren, icke erhålla denna lindrigare behandling. Med avseende å brott mot 6 och 7_ kap. torde den praktiska betydelsen av den villkorliga domen bliva synnerligen ringa. I departementschefens yttrande påpekas, att någon användning därav icke kan ifrågakomma, då disciplinen skulle äventyras. Redan härav inses lätt, att institutets tillämpning ytterligt inskränkes, när fråga är om sådana brott som uppror eller upplopp av krigsfolk, våldemot förman eller våld mot underordnad. Men härtill kommer ännu en viktig omständighet. Straffarterna äro här icke desamma som i allmänna strafflagen. Såsom lägsta straff ingår här i stor utsträckning disciplinstraff, en straffart, som ej medför samma olägenhet som andra frihetsstraff för den felandes anseende och fortkomst i det borgerliga livet och som tillika kräver i högre grad än andra straff en skyndsam verkställighet. Det har ansetts ligga i sakens natur, att detta straff ej kan ådömas villkorligt. Emellertid är det självfallet, att disciplinstraff kommer till användning just i de fall, där den villkorliga domen enligt de i lagen uppställda grundsatser skulle tillämpas. För sistnämnda anordning av straffet finnes således knappast något utrymme för sådana fall, då disciplinstraff ingår i latituden. Och de förseelser, vilka ej under några förhållanden ansetts kunna försonas med disciplinstraff, synas vara föga ägnade för den villkorliga domen. Det kan ej anses likgiltigt, om man inför den villkorliga domen på ett område, där dess tillämpning ej passar och därför kommer att nästan ligga nere. ' Den verkliga orsaken, varför institutet ej bleve använt, skulle helt visst förbises, och domstolarnas anseende kunde lätt komma att lida i följd därav att ett institut, som funnes i lagen, icke oftare tillämpades. 1

78 § i 1914 års S. L. K. 77 § 2 st. i 1914 års S. L. K.

126 Däremot är den villkorliga domens införande beträffande brott mot 8 kap. att beteckna såsom ett framsteg. De gjorda invändningarna gälla härvidlag icke. Vissa av de här upptagna brotten hava alldeles icke karaktär av tjänsteförseelser; och beträffande övriga är denna synpunkt mindre påfallande. Disciplinstraffet förekommer ock endast i de första paragraferna. Ej heller uppkomma några inkonsekvenser genom förefintliga hänvisningar till allmän lag. Lagrådet hemställer alltså, att anordningen med villkorlig dom icke måtte utsträckas till andra än de i förslagets 8 kap. omförmälda brott. Härjämte vill lagrådet beträffande förslagens avfattning erinra, att en del av förutsättningarna för villkorlig doms användande upptagits i § 32 av S. L. K., vilket haft till följd att, medan i nämnda paragraf hänvisas till lagen om villkorlig dom, i 6 § av sistnämnda lag upptagits hänvisning tillbaka till S. L. K. Samtliga förutsättningar i detta hänseende torde — i överensstämmelse med vad som skett beträffande institutets tillämpning i övrigt — böra sammanföras i lagen om villkorlig dom. Däremot torde en erinran om denna lags bestämmelser lämpligen böra bibehållas i S. L. K.» I anledning av de av lagrådet framställda anmärkningarna anförde departementschefen, statsrådet Hasselrot den 14 maj 1914 vid avlåtande av proposition i ämnet 1 : »Lagrådet har, såsom det synes, på ett fullt övertygande sätt påvisat den bristande överensstämmelse, som skulle inträda emellan den i lagen den 22 juni 1906 fastställda regeln, att villkorlig dom icke får komma till användning i fråga om straff, som ådömes efter 25 kap. strafflagen, och det nu föreliggande stadgandet, att villkorlig dom skulle få tillämpas icke allenast å. de i 8 kap. av förslaget till strafflagen för krigsmakten omförmälda egendomsbrotten utan även på de tjänsteförseelser, som finnas omtalade i förslagets 6 och 7 kap. Lagrådet har också huvudsakligen av det skäl, som nu anförts, hemställt, att anordningen med villkorlig dom icke måtte utsträckas till andra än de i förslagets 8 kap. omförmälda brott. Även krigshovrätten har på andra grunder uttalat sig i samma riktning. Mot de yttranden, som sålunda avgivits i denna fråga av såväl juridisk som militärt sakkunniga myndigheter, har jag icke ansett det kunna ifrågasättas att utsträcka den villkorliga domens tillämpning längre än till brott enligt 8 kap. i förslaget. De föreslagna bestämmelserna hava i överensstämmelse härmed blivit ändrade. I sammanhang härmed hava alla hithörande bestämmelser sammanförts i lagen angående villkorlig straffdom, under det i S. L. K. endast införts en hänvisning till nämnda lag.» 6 § 1 st. i 1906 års lag angående villkorlig straffdom erhöll i propositionen följande lydelse: »Villkorlig dom må ej brukas, då straff ådömes efter 25 kap. strafflagen; ej heller må sådan dom användas vid brott, för vilket straff är utsatt i strafflagen för krigsmakten, i annat fall än då straffet ådömes efter 8 kap. i sistnämnda lag.» I förslaget till S. L. K. erhöll 32 § följande lydelse: »Att i vissa fall villkorlig dom må brukas i fråga om straff, som ådömes efter denna lag, därom gäller vad i allmän lag är stadgat.» Riksdagen lämnade förslagen utan anmärkning, och i enlighet härmed inflöt krigslagsförslagets 32 § i S. L. K. och erhöll 6 § i 1906 års lag angående villkorlig straffdom genom lag den 23 oktober 1914 den föreslagna lydelsen. 1918 års lag angående villkorlig straffdom övertog i sin 2 § 3 st. nyssnämnda bestämmelse i 1906 års lag i följande lydelse: 1

K. Prop, nr 57/1914 B, sid. 445.

127 »Villkorlig dom må ej användas vid brott, för vilket straff är utsatt i strafflagen för krigsmakten, i annat fall, än då straffet ådömes efter 8 kap. i sistnämnda lag.» Medan i äldre rätt villkorlig dom ej fick brukas i fråga om ämbetsbrott enligt 25 kap. S. L., har 1918 års lag angående villkorlig straffdom utsträckt den villkorliga domen även till brott av detta slag. Såsom motiv till denna ändring anförde de sakkunniga, som utarbetat 1918 års lag, i sitt den 25 juli 1917 avgivna betänkande följande1: »Bestämmelserna i den föreslagna 2 § andra och tredje styckena återfinnas i gällande lags 6 §. Det i sistnämnda lagrum jämväl intagna, stadgandet, att villkorlig dom ej må brukas, då straff ådömes efter 25 kap. strafflagen, hava de sakkunniga ansett böra utgå. I motiven till nyssnämnda kommittéförslag anfördes såsom skäl för detta stadgande, att anordningen med villkorlig dom icke lämpade sig till användning vid ämbetsbrott på grund av den ställning, ämbetsmannen bör intaga, och de anspråk, som måste ställas på honom. Detta torde dock näppeligen kunna sägas om den stora mängden av lägre och lägsta befattningshavare i det allmännas tjänst, och då det knappast synes möjligt att i nämnda avseende draga någon gräns mellan högre och lägre tjänster, torde åt domstolarna böra överlämnas att efter omständigheterna i varje särskilt fall avgöra frågan, om villkorlig dom, då straff ådömes efter 25 kap. strafflagen, bör meddelas eller ej.» Genom den ändrade ståndpunkt lagstiftningen sålunda intagit i fråga om villkorlig dom vid civila tjänsteförbrytelser, har tydligen det formella hinder förfallit, som i äldre rätt mötte mot en utsträckning av den villkorliga domen vid de militära tjänsteförbrytelserna. Då nu statens civila ämbets- och tjänstemän och med dem likställda befattningshavare beretts förmånen av villkorlig dom, framstår det tydligen såsom ett beaktansvärt önskemål, att, i den mån icke tvingande militära skäl tala däremot, samma förmån beredes även de personer, som staten tagit i anspråk för militärtjänst. Alldeles särskilt gäller naturligtvis detta i fråga om militärpersoner av lägre tjänsteställning, och bland dessa främst beträffande de värnpliktiga. Vi hava därför funnit oss böra upptaga frågan om en utsträckning av den villkorliga domen i militära brottmål till förnyad prövning.

Den utländska rätten visar på förevarande område en växlande bild. Utländsk Vissa lagstiftningar utesluta helt en tillämpning av villkorlig dom vid militära förbrytelser. Detta gäller, bland annat, den finska S. L. K., som i 29 § förklarar, att villkorlig dom ej må användas för militära brott. Samma ståndpunkt intar den gällande danska rätten. Midlertidig Lov af 1. April 1911 om nogle iEndringer i Straffelovgivningen, som i sitt 3 kap. behandlar den villkorliga domen, förklarar emellertid i 27 §, att genom särskild lag skall bestämmas, med vilka ändringar nämnda lag skall komma till användning vid de militära domstolarna. Förslag till sådan lag har även år 1914 framlagts av den militära strafflagskommissionen. 1 1917 års förslag till lag angående villkorlig straffdom och lag om ändrad lydelse av 1, 6, 7 och 8 §§ i lagen den 22 juni 1906 angående villkorlig frigivDing m. in., sid. 88.

128 I åtskilliga länder har den villkorliga domen redan nu utsträckts till de militära förbrytelserna. Så är till en början förhållandet i Norge (se den norska S. L. K. 27 § jfrd med den norska S. L. 52—54 §§). I Belgier, infördes den villkorliga domen i den militära straffrätten redan genom en lag av den 15 juni 1899, och Frankrike följde Belgiens exempel i en den 28 juni 1904 utfärdad lag. I Schweiz infördes genom en förordning av den 12 maj 1916 villkorlig benådning för militära förbrytelser, och införandet av villkorlig dom för dylika brott har föreslagits i 1918 års militära strafflagsförslag, vilket i överarbetad form antagits av ständerrådet år 1922. Från ett närmare angivande av de särskilda brottstyper, Add vilka villkorlig dom får ifrågakomma, har man i allmänhet avstått. 1904 års franska lag uppställde emellertid i en annan riktning en begränsning, i det den inskränkte' den villkorliga domens tillämpning å det militära området till fredstid. Denna begränsning upphävdes sedermera genom en den 27 april 1916 utfärdad lag. I fråga om straffarterna har man i den utländska rätten understundom gått ända därhän, att villkorlig dom förklarats tillämplig även å militära disciplinstraff. Detta gäller, bland annat, i fråga om den norska rätten och 1914 års danska förslag. Andra lagar, såsom t. ex. den ovannämnda belgiska, medge däremot icke användning av villkorlig dom vid de specifikt militära straffen. 1918 års schiueiziska krigslagsförslag gav i sin första bok uttrj^ck åt uppfattningen, att villkorlig dom ej lämpade sig vid disciplinstraff, medan däremot den andra boken, som utarbetats senare, upptog bestämmelser om villkorligt eftergivande av disciplinstraff. Sistnämnda bestämmelser uteslötos emellertid i förbundsrådets proposition, som, i denna del oförändrad, antogs av ständerrådet. Det skall slutligen anmärkas, att vid en närmare värdering av den utländska rätten ur svensk lagstiftningssynpunkt en mångfald olikheter av såväl faktisk som principiell natur måste beaktas. Sålunda äro t. ex. de faktiska förutsättningarna för en utsträckning av den villkorliga domen till militära disciplinstraff i Danmark vida gynnsammare än i Sverige, då de danska arreststraffen i deras svårare former äro vida strängare än de svenska. Likaså kan de särskilda straffbestämmelsernas, framför allt straffminimas, större eller mindre stränghet i olika lagstiftningar, inverka på bedömandet. Bland olikheter av mera principiell karaktär märkes främst, att vissa lagstiftningar redan på det civila området begränsat den villkorliga domen till de straffarter, där de menliga biverkningar, som straffverkställigheten för den brottslige kan medföra, äro mest framträdande, medan åter andra lagstiftningar ställt den villkorliga domen på en bredare bas genom att utsträcka den även till de lindrigaste straffarterna. Betecknande är härutinnan en jämförelse mellan, å ena sidan, den svenska, och, å andra sidan, den norska och danska rätten i fråga om villkorlig dom vid böter. . Enligt svensk rätt må villkorlig dom användas vid böter endast där det är anledning antaga, att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga skulle nödgas avtjäna

129 böterna med frihetsstraff. Norsk och dansk rätt medgiva däremot villkorlig dom vid böter, oavsett huruvida bötesstraffet, i det givna fallet är liktydigt med ett frihetsstraff eller ej. Redan, en jämförelse med förhållandena vid bötesstraffet lägger därför för den norska och den danska rättens vidkommande en tillämpning av villkorlig dom vid disciplinstraff nära, medan för den svenska rättens del förhållandet snarare är omvänt.

Vi dela den under förarbetena uttalade uppfattningen, att en utsträckning &e sakkim av den villkorliga domen i militära brottmål icke bör ifrågakomma vid disciplinstraffen. Härvid har särskilt tagits i betraktande det obestridliga förhållandet, att disciplinstraffen sakna den vanärande karaktär, som i folkuppfattningen är förbunden med S. L:s frihetsstraff. Straffverkställigheten är därför vid disciplinstraffen icke i tillnärmelsevis samma grad ägnad att verka nedbrytande på den straffade och bereda honom svårigheter i hans framtida fortkomst. De moment vid fängelse- och straffarbetsstraffen, som bildat utgångspunkten för den villkorliga domens införande i svensk rätt, måste således här anses brista. Härtill kommer, att vid straff med de svenska disciplinstraffens milda karaktär straffhotet i alldeles särskild grad behöver stödet av en konsekvent och effektivt genomförd straffverkställighet, där icke dess förmåga att avhålla den brottslige själv och andra från nya brott skall i betänklig grad försvagas. Vad vidare den villkorliga domens tekniska sida beträffar, är det ganska tydligt, att de omfattande utredningar, som erfordras för en tillfredsställande tillämpning av den villkorliga domen, icke lämpligen kunna inpassas i det .summariska förfarande, som kännetecknar befälhavarens handläg-gning av disciplinmål. Att den gällande rättens bestämmelser om övervakning av villkorligt dömda personer icke skulle lämpa sig för sådana fall, där det ådömda straffet är ett disciplinstraff, skall endast i förbigående anmärkas. De anförda synpunkterna leda till att man vid en utsträckning av den villkorliga domens tillämplighetsområde i militära brottmål bör bortse från disciplinstraffen och inrikta sig på de straffarter, vid vilka sådan dom redan nu kan användas, nämligen fängelse, straffarbete och sådana bötesstraff, vid vilka det är anledning antaga, att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff. De individualpreventiva hänsyn, som lett till införandet av den villkorliga domen, göra sig vid sistnämnda straffarter avgjort gällande, även där straffet ådömts för en militär förbrytelse. Visserligen har understundom anförts, att den villkorliga domen i militära brottmål vore mindre behövlig av den anledning, att de militära förbrytelserna ej vore av vanfrejdande natur och att bestraffningen för en sådan förbrytelse därför icke på samma sätt som vid andra brott vore ägnad att nedbryta den dömde och fläcka hans medborgerliga anseende. Den omständigheten att det här ofta är fråga om brott, som icke vittna om bristande hederskänsla, låter det emellertid kriminalpolitiskt 9—233827

130 framstå såsom förfelat att vid bestraffningen utan nödtvång ställa den feiande på samma nivå som personer, vilka gjort sig skyldiga till i egentligaste mening nesliga brott. I stället för att vädja till den felandes hederskänsla, som skulle inneburit den bästa garantien för ett lyckligt genomförande av den villkorliga domen, löper man här fara att genom straffets utkrävande undergräva hederskänslan och härigenom skapa förutsättningar för nya brott. Hänvisningen till att den dömdes medborgerliga anseende icke fläckas genom undergående av straff för en militär förbrytelse, måste likaledes upptagas med försiktighet. För den, som verkligen vet, vilket brott, som ligger till grund för bestraffningen, och de närmare omständigheterna vid brottet, bör den domde givetvis framstå i en annan dager än den vanlige genomsnittsförbrytaren; men »människorna i gemen tänka obarmhärtigt abstrakt: då någon en gång tillhör klassen av dem, som 'suttit inne', varken kan eller vill den stora mängden göra någon synnerlig skillnad mellan de enskilda fallen» 1 . I viss mån neutraliseras frihetsstraffens skadliga biverkningar genom de särskilda regler rörande straffverkställigheten i militära brottmål, som meddelats i 19 § S. L. K. Dessa regler avse emellertid endast krigsmän och icke de personer, som utan att vara krigsmän lyda under S. L. K. Även i fråga om krigsmän kan vidare — såsom redan under förarbetena framhållits — straffet för militära förbrytelser av brist på utrymme eller av andra skäl komma att avtjänas i allmänt häkte. Ej blott straffet utan även straffanstalten blir då gemensam för militära förbrytare och andra brottslingar. Om sålunda individualpreventiva hänsyn tala för en utsträckning av den villkorliga domen i militära brottmål, är det å andra sidan givet, att hänsyn av allmänpreventiv natur mana till varsamhet på förevarande område. Redan den omständigheten, att straffverkställigheten eftergives, kan obestridligen understundom medföra en viss fara för att respekten för lagens straffhot skall minskas. Har därtill brottet förövats i en miljö, som är särskilt mottaglig för det dåliga exemplets smittande makt, kan denna fara bli så betydande, att man nödgas att — med bortseende från de individualpreventiva hänsyn, som tala för skonsamhet mot den brottslige — låta straffet oeftergivligen gå i verkställighet. Den villkorliga domen förutsätter därför ett avvägande av de risker, som å ena sidan straffets utkrävande och å andra sidan straffverkställighetens uteblivande i det givna fallet skulle medföra. De anförda synpunkterna göra sig tydligen gällande redan på det civila området. De hava lett till att lagen icke kunnat ålägga domstolarna en ovillkorlig skyldighet att tillämpa villkorlig dom, så snart tillräckliga garantier för den brottsliges framtida välförhållande förefinnas, utan att lagen endast kunnat föreskriva, att villkorlig dom i sådant fall »må» brukas (1918 års lag 1 §). Härvid har emellertid lagen, såvitt angår det civila området, stannat, och den prövningsfrihet, som beträffande dessa frågor tillerkänts domstolarna, har befunnits innebära en tillräcklig garanti för att vid rättstillämpningen även de allmänpreventiva hänsynen skola komma till sin rätt. 1 Professor Thyrén i 1902 års betänkande och förslag — om skärpning av vissa frihetsstraff och om villkorlig frigivning ävensom — om villkorlig straffdom m. m., sid. 101.

131 P å det militära området har man däremot intagit en strängare ståndpunkt, i det man helt allmänt förbjudit en tillämpning av villkorlig dom vid vissa förbrytelser. Såsom av förarbetena framgår, har man till stöd härför bland annat anfört, att upprätthållandet av en god och kraftig disciplin inom krigsmakten på ett alldeles särskilt sätt krävde, att ett ålagt straff också oeftergivligen bragtes till verkställighet, samt att inom ett på eit ställe sammandraget truppförband brottets smittande verkan vore betydligt större och faran för att man kunde komma att anse, att något ginge an och bleve ostraffat, oaktat det strede mot disciplinens första fordringar, en helt annan än vid förbrytelser utanför den krets, som truppen utgjorde. Att de anförda synpunkterna förtjäna beaktande, skall ingalunda förnekas. A andra sidan får man icke förbise, att de till och med vid en och samma brottstyp kunna göra sig gällande med synnerligen växlande styrka. Genom att helt allmänt förbjuda en tillämpning av villkorlig dom vid vissa förbrytelser löper man därför fara att förfalla till en oberättigad generalisering. Denna fara har ej heller den svenska rätten undgått, och de brister, med vilka den på grund härav är behäftad, hava ytterligare skärpts därigenom, att den grundläggande bestämmelsen i ämnet, 2 § 3 st. i 1918 års lag angående villkorlig straffdom — liksom dess föregångsbestämmelse i 1906 års lag — erhållit en föga lycklig avfattning. Enligt nämnda lagrum må villkorlig dom ej användas vid »brott, för vilket straff är utsatt i S. L. K.», i annat fall än då straffet ådömes efter 8 kap. i nämnda lag. Bortser man från 8 kapitlets brott, är alltså det avgörande, huruvida straff för brottet kan anses vara »utsatt i S. L. K.» eller ej. Rörande innebörden av detta uttryck, som jämväl förekommer i 19 § S. L. K. anförde departementschefen statsrådet Hasselrot i anslutning till sistnämnda lagrum vid föredragning i statsrådet av det strafflagförslag, som lades till grund för 1914 års proposition 1 : »I denna paragraf har — använts uttrycket brott, för vilka straff är utsatt i denna lag, varmed avses att beteckna sådana brott, för vilka straffet helt eller delvis är utsatt i strafflagen för krigsmakten. Uteslutna äro sålunda såväl de fall, då förslaget allenast innehåller bestämmelse, att brottet skall straffas efter allmän lag, som även de fall, i vilka stadgande meddelats, att vid straffets bestämmande efter allmän lag brottet skall anses vara begånget under försvårande omständigheter.» 2 De synpunkter, som varit avgörande för straffbestämmelsernas fördelning mellan S. L. K. och allmän lag, ligga emellertid ofta nog helt vid sidan om de synpunkter, som för den villkorliga domen äro av intresse. Vid avgörandet huruvida en viss brottstyp är lämpad för villkorlig dom eller ej, erbjuder därför frågan, i vilken lag straffet finnes utsatt, ingen tillförlitlig ledning. 1

K. Prop, nr 57/1914 B, sid. 417. Detta uttalande var föranlett av anmärkningar, som av lagrådet framställts rörande bristande klarhet i lagförslagens terminologi. Se K. Prop, nr 57/1914 B, sid. 328 och 342. Lagrådet framhöll i detta sammanhang vikten av en klar terminologi för en tillämpning av den villkorliga domen och fäste bland annat uppmärksamheten på de tolkningssvårigheter, som kunna uppstå i sådana fall, där S. L. K. stadgar, att böter skola utbytas mot disciplinstraff. Angående sistnämnda fråga, se närmare nedan i texten. 2

132 Sålunda är till en början anledningen till att straff för visst brott icke finnes utsatt i S. L. K. understundom allenast den, att S. L:s strafflatituder äro så vidsträckta, att man inom deras gränser kan tillgodose även de specifikt militära intressena. I sådana fall kan man tydligen icke av den omständigheten, att särskild straffbestämmelse saknas i S. L. K., draga den slutsatsen, att de militära hänsynen skulle vara så svaga, att de i regel icke utgjorde hinder för en tilllämpning av villkorlig dom. Påtagliga belägg härför erbjuda bland annat åtskilliga av de fall, som omförmälas i §§ G8, 127, 138 mom. 2 och 150 S. L. K. I andra fall åter beror det uteslutande på rent tekniska hänsyn, att särskilt straff utsatts i S. L. K. Officerare och underofficerare äro att anse såsom ämbets- respektive tjänstemän och hemfalla följaktligen under bestämmelserna om ämbetsbrott i 25 kap. S. L. Militärpersoner av lägre tjänsteställning kunna däremot i regel icke åtkommas med straff enligt nämnda kapitel i S. L. Uteslutande härav beror det understundom, att S. L. K. i fråga om officerare och underofficerare kunnat nöja sig med en hänvisning till S. L. men i fråga om manskap nödgats utsätta särskilt straff. Se t. ex. 129 § S. L. K. Beträffande den villkorliga domen kommer man härvid till det orimliga resultatet, att sådan dom skulle kunna tillämpas å officerare och underofficerare men vara utesluten, där den felande tillhörde manskapet. I åtskilliga fall har vidare S. L. K. allenast så till vida modifierat S.L:s straffbestämmelser, att den såsom lägsta straff infört disciplinstraff i stället för böter, xlnledningen härtill är endast den, att det framstått såsom lämpligt att på det militära området äga tillgång till ett mera likformigt verkande och effektivt straff än bötesstraffet, samt att man ansett sig böra öppna möjlighet till brottens bestraffande genom vederbörande befälhavare. Huruvida man här har att göra med brott, som äro lämpade för villkorlig dom eller ej, blir tydligen en öppen fråga. Det är emellertid obestridligt, att straff för brotten »delvis utsatts i S. L. K.» och följaktligen skulle enligt det föregående en tilllämpning av villkorlig dom vid dylika brott alltid vara utesluten. Att denna anordning kan leda till irrationella resultat ligger i öppen dag och visar sig särskilt tydligt, om man besinnar, att 94 §, i vilken denna anordning tillämpats, bland annat omfattar sådana fall som det, att två värnpliktiga utom tjänsten misshandla varandra, alltså fall, i vilka några speciellt militära skäl mot tilllämpning av villkorlig dom i regel icke kunna påvisas. Huruvida straff för visst brott skall anses ens delvis vara utsatt i S. L. K., kan för övrigt i vissa fall vara föremål för delade meningar. Beträffande civilmilitära personers lydnadsbrott tillämpar 78 § S. L. K. i 1 p. olika regler, allteftersom den felande är ämbets- eller tjänsteman eller en lägre befattningshavare. För.lägre befattningshavare utsätter denna punkt särskilt straff. Beträffande ämbets- och tjänstemän hänvisar den däremot till S. L. 25 kap. 16 och 17 §§. I 78 § 2 p. öppnar S. L. K. därefter möjlighet att tillämpa disciplinstraff, vare sig den felande tillhör den ena eller den andra kategorien, dock endast under förutsättning att förbrytelsen »var ringa». Där den felande är ämbets- eller tjänsteman, kan man nu tydligen tveka, huruvida den omständigheten att 2 p. för visst fall öppnar möjlighet att tillämpa disciplinstraff, bör med-

133 föra, att straff för brottet skall anses vara »utsatt i S. L. K.», även om i det givna fallet endast 1 p. kan komma till tillämpning. Huru man än besvarar denna fråga, kommer man emellertid i fråga om den villkorliga domen till föga tillfredsställande resultat. Besvarar man frågan jakande, blir följden, att villkorlig dom aldrig skulle kunna användas vid civilmilitära personers lydnadsbrott, ett resultat, som, särskilt i betraktande av dessa personers halvt civila ställning, ter sig såsom skäligen otillfredsställande. Anser man däremot, att i detta speciella fall straff för brottet icke är utsatt i S. L. K., blir följden, att villkorlig dom skulle kunna tillämpas å ämbets- och tjänstemän, medan sådan dom däremot uppenbarligen är utesluten beträffande lägre befattningshavare. Resultatet bleve alltså med denna tolkning ännu orimligare. Vid granskning av den gällande rätten kan man slutligen icke förbise det oegentliga i sådana bestämmelser som den, att falsk angivelse av förbrytelse, som tillhör krigsdomstols bedömande, kan göras till föremål för villkorlig dom (110 § S. L. K.), medan villkorlig dom däremot är utesluten i det analoga fallet, att någon i disciplinmål falskeligen hos befälhavaren anger oskyldig person till bestraffning (111 § S . L . K . ) . De oegentligheter, som i det föregående påvisats, leda naturligtvis i och för sig endast till kravet på ett omsorgsfullare urval av de brottstyper, vid vilka villkorlig dom må brukas. Emellertid kunna anmärkningar riktas icke blott mot det träffade urvalet utan även mot den princip, som ligger till grund för den gällande rättens bestämmelser på förevarande område. E t t absolut förbud mot tillämpning av villkorlig dom vid brott av rent eller övervägande militär karaktär förutsätter, att redan straffverkställighetens uteblivande vid dessa brott alltid skulle medföra en överhängande fara för disciplinen. Att så skulle vara förhållandet, kan emellertid icke medgivas. Redan den omständigheten, att den felande ådömts ett allvarligt straff, vilket vid bristande välförhållande från hans sida skall gå i verkställighet,' innebär en kraftig varning både för honom själv och andra. Där ej det disciplinära tillståndet inom ett truppförband är särskilt dåligt, bör därför icke ensamt straffverkställighetens uteblivande kunna medföra en sådan fara för disciplinen, att en tillämpning av villkorlig dom finge anses utesluten. En annan sak är däremot, att själva brottet kan hava förövats under sådana omständigheter, att faran för att truppen skall demoraliseras är överhängande. Att i sådant fall straffet oeftergivligen bör gå i verkställighet är självfallet, men huruvida sakläget är sådant, kan man endast avgöra efter en prövning av förhållandena i det särskilda fallet. Skallden villkorliga domen smidigt kunna anpassas efter de skiftande förhållandena, måste därför dess begränsning till vissa brottstyper uppgivas och ersättas med domstolarnas allmänna skyldighet att vid sin prövning undersöka, huruvida i det givna fallet hinder ur disciplinär synpunkt kunna anses möta mot en tillämpning av villkorlig dom. Att en sådan prövningsfrihet ställer betydande krav på domstolarna är obestridligt. Emellertid äger den ju redan nu motsvarighet på det civila området. Den varsamhet, med vilken domstolarna tillämpat den villkorliga domen exempelvis vid sådana närbesläktade förbrytelser som brott mot offentlig myndig-

134 het, visar, att man haft öppen blick för de allmänna intressen, som kunna stå emot en tillämpning av villkorlig dom. Att även de speciellt militära hänsynen skola bliva behörigen klarlagda har ytterligare garanterats genom de särskilda bestämmelser, som meddelats rörande handläggningen av militära brottmål. Mot en utsträckning av den villkorliga domen till rent eller övervägande militära brott har anförts, att S. L. K. vid dylika brott i stor utsträckning stadgar disciplinstraff alternativt vid sidan av de strängare straffarterna, och att därför något praktiskt behov av villkorlig dom vid de sistnämnda icke förefunnes. Det vore nämligen självfallet, att disciplinstraff skulle komma till användning just i de fall, där den villkorliga domen enligt de i lagen uppställda grundsatser skulle tillämpas, vadan för sistnämnda anordning av straffet något utrymme knappast funnes, där disciplinstraff inginge i latituden. Att i dylika fall disciplinstraffen ofta skola anlitas, är givet. Å andra sidan måste emellertid beaktas, att ej ensamt den omständigheten, att i gärningsmannens person mildrande omständigheter föreligga, kan motivera en tillämpning av latitudens mildaste straffarter, utan att en strängare straffart kan vara påkallad av gärningens objektiva beskaffenhet. Även här har därför den villkorliga domen enligt vårt förmenande en uppgift att fylla. Vi finna således, att övervägande skäl tala för en utsträckning av den villkorliga domen i militära brottmål, och att detta lämpligen bör ske i den formen, att man avstår från att i lagen stadga någon begränsning i fråga om de brottstyper, vid vilka sådan dom får ifrågakomma. I och för sig vore det naturligtvis tänkbart, att på det militära området åtminstone i så måtto stadga en särskild begränsning, att villkorlig dom ej finge tillämpas, då ansvar ådömdes enligt krigsartiklarna. Emellertid gäller beträffande krigsartiklarna å ena sidan, att de där utsatta höga straffen låta det framstå såsom önskvärt att i särskilda fall äga tillgång till en anordning av straffet, som medger större skonsamhet mot den brottslige, och att å andra sidan förhållandenas egen makt just vid krig och överhängande krigsfara med sådan styrka mana domstolarna till varsamhet vid tillämpning av den villkorliga domen, att någon allvarlig fara för missbruk av detta institut i sådana tider icke kan anses föreligga. Beaktas måste jämväl, att vi föreslagit att till krigsartiklarna överflytta vissa av de i 8 kap. S. L. K. behandlade egendomsbrotten, och att redan av denna anledning ett förbud mot tillämpning av villkorlig dom vid brott enligt krigsartiklarna framstår såsom föga lämpligt. Vi hava därför avstått från att i fråga om villkorlig dom stadga särskilt undantag för det fall att brott förövats å tid, då krigs artiklarna äga tillämpning. I enlighet med vad i det föregående anförts hava vi föreslagit, att 2 § 3 st. i lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom skall utgå och att alltså nämnda paragraf skall erhålla den lydelse förslaget utvisar.

: Uti mål, i vilka underrätt saknat anledning att vare sig utlåta sig om villkoTlig dom eller verkställa den utredning, som bör föregå dylik doms beviljande, bör — såsom redan i motiven till 1906 års lag angående villkorlig straff-

135 dom framhölls 1 — frågan därom ej lämpligen av överrätt i första hand prövas. I enlighet härmed undantog 1906 års lag från sitt tillämplighetsområde mål, som blivit av första domstol avdömda före lagens ikraftträdande. Liknande övergångsbestämmelser intogos även i 1914 års lag om ändrad lydelse av 4 och 6 §§ i 1906 års lag samt i 1918 års lag angående villkorlig straffdom. Vi hava tillämpat samma grundsats i vårt förslag till lag om ändrad lydelse av 2 § i 1918 års lag genom att föreskriva, att 2 § skall tillämpas i dess ursprungliga lydelse i fall, där målet blivit av första domstol avdömt, innan den av oss föreslagna lagen trätt i kraft. 1 1902 års betänkande och förslag om skärpning av vissa frihetsstraff och om villkorlig frigivning ävensom • — om villkorlig straffdom m. m., sid. 133.

Avd. IV. Förenkling och humanisering av vissa straffbestämmelser. 5kap.S.L.K.

5 KAP. S. L. K. Om rymning och olovligt undanhållande.

Rymning föreligger enligt 48 §, när krigsman, i avsikt att undandraga sig krigstjänsten, olovligen avviker från den trupp eller det fartyg, vartill han hör, eller från den tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller undandöljer sig utan att från orten avvika eller, då det på grund av inkallelse eller enligt åtagande eller efter tilländagången tjänstledighet åligger honom att inställa sig till tjänstgöring, sådant underlåter. Enligt 53 § skall vidare den, som viss längre tid olovligen håller sig undan, anses såsom hade han förövat rymning, även om sådan avsikt, som i 48 § är sagd, icke särskilt ådagalägges. 1 I fråga om straffet för rymning skiljer S. L. K. mellan rymning från mobiliserad avdelning och annan rymning. Rymmer krigsman, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, skall han enligt 49 § :ns nuvarande lydelse dömas till straffarbete i högst två år eller fängelse; för officerare och underofficerare tillkommer avsättning. Särskilt straff finnes i krigsartiklarna utsatt för det fall, att rymningen sker från trupp i fält, från fästning eller från fartyg, statt på sjötåg (153 §). Är den brottslige icke tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, utgör straffet för första resan av krigsman förövad rymning enligt 50 § i dess nuvarande lydelse fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, disciplinstraff; officerare och underofficerare skola därjämte dömas till avsättning. Består brottet i underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten, och har den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring, må ej svårare straff än disciplinstraff åläggas honom. Sker rymningen från fartyg under sådana omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till följd av rymningen utsattes för fara, må till fängelse i högst ett år eller straffarbete på lika tid dömas. Vid återfall utgör straffet fängelse eller, där rymningen sker från fartyg under omständigheter, som nyss sagts, fängelse eller straffarbete i högst två år. Dessutom hava vissa specialbestämmelser meddelats beträffande stämpling till rymning och olika former för delaktighet i rymning (51, 57, 58. 154 och 155 §§). 1

Jfr även 55 och 156 §§.

137 Personer, som utan att vara krigsmän lyda under S. L. K., äro för rymningunderkastade ansvar enligt nämnda lag endast där de äro tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad avdelning. I sådant fall skall civilmilitär ämbets- eller tjänsteman straffas så, som för motsvarande fall är stadgat för krigsman (56 § jfrd med 49 § och 51 § 1 mom. samt 153 §), och lägre befattningshavare dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år, eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff (56 §). Under samma förutsättning äro även delaktighetsbestämmelserna i 57, 58 och 155 §§ tillämpliga på personer, som utan att vara krigsmän lyda under S. L. K. Straffbestämmelserna för rymning hava i rättstillämpningen visat sig delvis vara för stränga. Detta framgår till en början av det kända förhållandet, att disciplinstraff i avsevärd utsträckning kommit till tillämpning vid första resan enkel rymning även i sådana fall, där omständigheterna icke i egentlig mening kunnat betecknas såsom »synnerligen» mildrande. Vidare därav, att, särskilt vid de under de senare åren förekommande inkallelserna till krigstjänstgöring, rymningsstraff i ett stort antal fall blivit i nådeväg nedsatta. De anförda omständigheterna häntyda närmast på att disciplinstraffens tilllämplighetsområde vid rymningsbrotten enligt gällande rätt blivit för snävt tillmätt. En ändring i denna del framstår desto mer såsom påkallad, som i förslaget disciplinstraffens tidslängd väsentligt utsträckts och härigenom behovet av kortare fängelsestraff minskats. För disciplinstraff lämpa sig främst sådana fall, vilka enligt 53 § skola behandlas såsom rymning, oaktat rymningsavsikt icke ådagalagts. Anledningen till att rymningsstraff skall inträda, även om rymningsavsikt faktiskt saknats, har man att söka, förutom i en strävan att förenkla bevisningen i rymningsmål, väsentligen däri, att man genom hot om förhöjt straff vid längre bortovaro velat förmå den, som olovligen håller sig undan, att snarast möjligt frivilligt inställa sig. Skall sistnämnda synpunkt kunna behörigen tillgodoses, måste man, såsom i svensk rätt, uppställa korta respittider. 1 Men ju kortare respittiderna äro, desto mindre anledning har man att redan i undanhållandets tidslängd se ett tillfyllestgörande bevis för att den felande haft för avsikt att varaktigt undandraga sig krigstjänsten. Skall man kunna ernå tillfredsställande bestraffningsresultat, måste man därför i huvudsak välja emellan att antingen begränsa rymningsstraffen till sådana fall, där rymningsavsikt ådagalagts, eller också uppställa så vidsträckta strafflatituder, att inom desamma det mildrande moment, som består i frånvaron av rymningsavsikt, kan vinna tillbörligt beaktande. Vi hava ansett oss vid förevarande lagstiftningsarbete böra inslå den sistnämnda vägen. Även bortsett från den mildring av strafflatituderna, som bör kunna genomföras genom en utsträckning av disciplinstraffens tillämplighetsområde, synes en omarbetning av vissa straffbestämmelser böra tagas i övervägande. Härvid kan särskilt ifrågasättas, å ena sidan, huruvida icke 50 § underkastat återfall i rymning strängare regler än förhållandena påkalla, och, å andra sidan, huru1

Jfr K. Prop, nr 67/1908, sid. 112.

138 vida de synnerligen försvårande omständigheter, som i övrigt kunna förekomma vid rymningsbrott, blivit i lagen behörigen beaktade. Ändringar hava föreslagits beträffande nedanstående lagrum. 49 §. Enligt den ursprungliga lydelsen av 49 § utgjorde straffet för rymning från mobiliserad avdelning straffarbete från och med sex månader till och med två år. Där den brottslige tillhörde manskapet och ej förut undergått bestraffning för rymningsbrott, ägde man vid synnerligen mildrande omständigheter döma till fängelse i högst ett år. I en vid 1918 års riksdag väckt motion yrkades, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag rörande, bland annat, sådan ändring av S. L. K., att förhöjning av straffet för rymning från mobiliserad avdelning bortfölle, eller att åtminstone straffbestämmelserna för rymning från mobiliserad avdelning mildrades. Motionen avstyrktes av lagutskottet, i vad densamma avsåg upphävande av 49 §. Däremot hemställde utskottet, att riksdagen med anledning av motionen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning, taga under övervägande, huruvida det i S. L. K. stadgade straff minimum för rymning av krigsman från mobiliserad avdelning, straffarbete i sex månader, måtte kunna sänkas, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Riksdagen biföll utskottets hemställan. I anledning av riksdagens skrivelse utarbetades inom justitiedepartementet det förslag till lag om ändrad lydelse av 49 § S. L. K., som givit denna § dess nuvarande lydelse. 1 Såsom under förarbetena till 1918 års lag av såväl lagutskottet som departementschefen med styrka framhölls, låter den särskilda fara, som rymningsbrott under mobiliseringstider medföra för det allmänna, det framstå såsom nödvändigt, att man i dylika tider äger tillgång till strängare straffbestämmelser än de i 50 § meddelade. Ehuru detta behov naturligtvis är mest framträdande under krig eller då krigsfaran är så överhängande, att krigsmakten i dess helhet blivit mobiliserad, kan det dock icke förnekas, att ett dylikt behov föreligger även vid partiell mobilisering. Vi hava därför funnit oss icke kunna föreslå, vare sig att 49 § helt upphäves, eller att den överflyttas till krigsartiklarna. Vad angår straffsatserna har emellertid erfarenheten visat, att straffminima i 49 § allt fortfarande äro för stränga. Särskilt skarpt framträder detta, om man tar i betraktande, att, på grund av reglerna i 53 och 61 §§, värnpliktiga, som utebliva från mobiliseringstjänstgöring längre tid än tre dagar, skola bestraffas enligt 49 §, även om deras utevaro blott berott på ett förbiseende. Eör dylika fall är ett lägsta straff av en månads fängelse uppenbarligen för strängt. Men detsamma gäller i själva verket även i åtskilliga fall, där ett avvikande ur tjänsten enligt 53 § skall bedömas såsom rymning. Framför allt då fråga är om en partiell mobilisering, vid vilken den enskilde lätt förbiser situationens fulla allvar, skall nämligen ett 1 Beträffande 1918 års lags förarbeten hänvisas till motion A. K. 3/1918, L. U. 6/1918, K. Prop. 309/1918, L.U. 53/1918, riksdagsskrivelsen 218/1918.

139 tillfälligt avvikande ur tjänsten ofta framstå allenast såsom ett utslag av obetänksamhet eller lättsinne, för vilket ett disciplinstraff vore det lämpligaste rättelsemedlet. Av vida allvarligare karaktär äro de fall, där undanhållandet skett i avsikt att varaktigt undandraga sig krigstjänsten, alltså de fall, för vilka 49 § i första hand är avsedd. Där avsikten är sådan, är ett strängare straff därför otvivelaktigt på sin plats. Att emellertid uppställa straffarbete såsom normalstraff, synes innebära en större stränghet än förhållandena påkalla. Ett fängelsestraff bör här vara tillfyllest, där icke omständigheterna äro försvårande. I enlighet med vad sålunda anförts hava vi föreslagit sådan ändring i 49 §, att dels fängelsestraffet namnes såsom det straff, som vid rymning från mobiliserad avdelning i första hand bör ifrågakomma, och dels möjlighet öppnas att i lindrigare fall 1 tillämpa disciplinstraff vid sådant olovligt undanhållande, som på grund av bestämmelserna i 53 § skall bestraffas enligt 49 §. 50 §. Straffet för första resan av krigsman förövad enkel rymning var enligt 1881 års S.L. K. 62 § mildare än enligt gällande rätt, i det 1881 års S. L. K. för manskap endast stadgade sträng arrest, respektive, efter lagändring den 14 juni 1901, disciplinstraff, och för officerare och underofficerare endast avsättning. I det av 1901 års kommitté utarbetade förslaget utgjorde straffet för manskap, liksom enligt nu gällande rätt, fängelse i högst sex månader eller, vid synnerligen mildrande omständigheter disciplinstraff. 2 Endast disciplinstraff skulle, likaledes i överensstämmelse med gällande rätt, kunna åläggas, där rymningen hade formen av underlåtenhet att inställa sig till tjänstgöring vid krigsmakten och den brottslige ej ännu varit i sådan tjänstgöring. För officerare och underofficerare bibehöll kommittén avsättning såsom enda straffpåföljd. Lika frihetsstraff för krigsmän av alla grader med tillägg av avsättning för officerare och underofficerare infördes först genom 1914 års Kungl. proposition.3 Den föreslagna skärpningen av straffet för rymning motiverades av kommittén på följande sätt. 4 »Enligt vad erfarenheten visar, är detta ett brott, som bland det värvade manskapet och särskilt flottans manskap förekommer i stor utsträckning. Av för kommittén tillgängliga uppgifter rörande ålagda bestraffningar under åren 1896—1900 framgår, att vid flottans stationer straff för första resan rymning ålagts 1896 i 85, 1897 i 61, 1898 i 77, 1899 i 129 och 1900 i 164 fall. Detta tyder på, att det ansvar, som hittills varit stadgat för ifrågavarande brott, då det begås av manskap, ej är tillräckligt effektivt. Som nämnt, förekommer 1 I fråga om terminologien har — i anslutning till 71 § — uttrycket »i lindrigare fall> valts för att betona, att disciplinstraff endast bör inträda, där omständigheterna äro mildrande. I gällande rätt begagnas understundom uttrycket >var förbrytelsen ringa» för att beteckna samma sak. Sistnämnda uttryck synes emellertid vara mindre lämpligt, där själva brottstypen såsom sådan är av svårartad karaktär. Uttrycket »äro omständigheterna mildrande» förekommer icke i S. L. K:s andra del. I krigsartiklarna, 177 §, begagnas däremot uttrycket »där mildrande omständigheter förekomma». 2 1901 års kommitté, sid. 126. 3 K. Prop, nr 57/1914 B, sid. 362 och 424. Jfr även K. Prop, nr 67/1908, sid. 231 och 272. * 1901 års kommitté, sid. 126.

50 §.

140 det stora flertalet dylika förbrytelser icke bland de värnpliktige utan blar.d det stamanställda manskapet. Då emellertid även efter de vidtagna förändringarna i krigsmaktens organisation sådant manskap fortfarande till icke obetydligt antal kommer att finnas, kan man vid bestämmande av straffet för nämnda brott svårligen underlåta att därtill taga hänsyn. Oberoende därav synes ock rymning böra åtföljas av ett mera allvarsamt straff än hitintills.» De erfarenheter, som sålunda lett till en skärpning av rymningsstraffen, mana tydligen till en viss försiktighet, när det gäller att ånyo mildra dessa s:raff. Härför talar jämväl att rymningsbrott även under de senare åren förekommit i betydande utsträckning 1 . Att, såsom understundom föreslagits, uppställa disciplinstraff såsom det normala straffet vid rymning enligt 50 §, bör sålunda enligt vår uppfattning icke kunna ifrågakomma. Bortsett från de förut anförda betänkligheterna talar häremot, att de typfall, för vilka 50 § i första hand är avsedd, äro sådana, där rymmaren haft för avsikt att varaktigt undandraga sig krigstjänsten. För art ett så allvarligt brott mot viktiga medborgerliga förpliktelser skall kunna sonas med ett disciplinstraff, måste fordras, att omständigheterna i det särskilda fallet kunna betecknas såsom mildrande. Där så är förhållandet synes däremot, med den utformning disciplinstraffen erhållit i förslaget, ett disciplinstraff vara på sin plats, även om omständigheterna icke kunna betecknas såsom »synnerligen» mildrande. Låter man kravet på »synnerligen» mildrande omständigheter för tillämpning av disciplinstraff falla, blir strafflatituden även tillräckligt vidsträckt för att de säreget mildrande moment, som i fall av den i 53 § behandlade typen kunna förekomma, skola kunna behörigen tillgodoses. Vi hava därför föreslagit, att straffet i 50 § 1 punkten för första resan enkel rymning helt allmänt skall bestämmas till fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff. Om man tar i betraktande, att lagen i 49 § uppställer särskilda, väsentligt strängare straffsatser för det fall, att rymning sker från mobiliserad avdelning, måste en strafflatitud, omfattande fängelse i högst sex månader och disciplinstraff, anses i regel vara fullt tillräcklig för fredsförhållanden. Understundom kunna emellertid omständigheterna vara så försvårande, att ett strängare straff är på sin plats. Särskilt skall så ej sällan vara förhållandet vid återfall, men redan vid första resan rymning kan en skärpning av det allmänna rymningsstraffet vara befogad. I ett sådant fall medger 50 § straffskärpning, nämligen då rymning sker från fartyg under sådana omständigheter, att rymmaren bort inse, att fartyget till följd av rymningen utsattes för fara. Under dylika omständigheter må straffet höjas till fängelse eller straffarbete i ett år. Denna straffskärpningsgrund, som uppställes efter förebild av sjölagens numera upphävda 298 §2, äger en mot1 Statistiska uppgifter, avseende speciellt rymningsbrottens antal under de senare åren, hava icke varit för oss tillgängliga. Däremot finnas vissa siffror, som äro gemensamma för samtliga i 5 kap. behandlade brottstyper. Uppdelar man de brottmål, som under år 1920 förekommit vid krigsrätterna, .efter de olika brottsarter, som varit under bedömande, erhåller man sålunda en totalsiffra av 2,665. Härav utgöra icke mindre än 1,227 brott mot 5 kap. S. L. K. Se 1920 års krigslagstiftningskommittés betänkande, sid. 155. 2 1901 års kommitté, sid. 128.

141 svårighet i sjömanslagen den 15 juni 1922, vilken för likartade fall i 75 § stadgar fängelse i högst ett år eller böter. Även eljest kunna omständigheterna vara så försvårande, att det allmänna rymningsstraffet framstår såsom för lågt, framför allt i sådana fall där rymmaren har en mera ansvarsfull ställning. Ser man på sjömanslagens 75 §, stadgar denna ett högsta straff av ett års fängelse ej blott för rymning, som sker från fartyg under sådana omständigheter, att fartyg eller människor därigenom utsättas för fara, utan även för rymning, som eljest sker under synnerligen försvårande omständigheter. En motsvarande utvidgning av den i 50 § S. L. K. upptagna straffskärpningsgrunden synes berättigad. Straffet kan däremot skäligen mildras genom att straffarbete uteslutes ur latituden. Återfallsstraffet 1 utgör enligt 50 § fängelse eller, där rymningen sker från fartyg under sådana förhållanden, som förut nämnts, fängelse eller straffarbete i högst två år. Med hänsyn till den föreslagna utsträckningen av disciplinstraffens tidslängd synes man utan våda kunna uppgiva den gällande rättens regel, att vid återfall aldrig lindrigare straff än fängelse må ådömas. På samma gång kunna även de höga straffmaxima sänkas. Äger man tillgång till en strafflatitud, vilken vid synnerligen försvårande omständigheter medger ådömande av fängelse intill ett år, synes nämligen jämväl det försvårande moment, som återfallet innebär, inom densamma kunna vinna tillbörligt beaktande. I enlighet med vad i det föregående anförts har föreslagits, att 50 § 3 punkten skall på det sätt ändras, att straffarbete uteslutes ur latituden och att fängelse i högst ett år må ådömas, förutom då rymning sker från fartyg under i lagrummet närmare angivna förhållanden, jämväl då rymning eljest sker under synnerligen försvårande omständigheter. Vidare hava återfallsbestämmelserna i 50 § 4 punkten i förslaget uteslutits. Beträffande 50 § må slutligen anmärkas, att förslaget, liksom den gällande rätten, avstått från att i fråga öm frihetsstraffet uppställa strängare regler för officerare och underofficerare än för manskap. Den särskilda förtroendeställning befälet intar kommer enligt sakens natur till sin rätt vid straffmätningen och har ytterligare betonats genom den i 50 § 2 mom. upptagna avsättningspåföljden. Tillräcklig anledning saknas därför att beträffande frihetsstraffet uppställa strängare regler, där den brottslige är officer eller underofficer, än om han tillhör manskapet. 52 §. Straffbestämmelsen i 52 § om olovligt undanhållande stadgar i 2 mom., ätt officer eller underofficer, som olovligen håller sig undan längre tid än tre dagar, skall dömas till fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff; äro omständigheterna synnerligen försvårande, må, jämte det ansvar, som nu är sagt, tillika till avsättning dömas. ; "• 1

Jfr 1881 års S.L.K. 62 och 63 §§ och 1901 års kommitté, sid. 128.

142 Det frihetsstraff, som här stadgas, är detsamma, som i 50 § 1 punkten stadgas för första resan enkel rymning 1 . Då sistnämnda lagrum mildrats utan att härvid något undantag stadgats för officerare och underofficerare, fordrar följdriktigheten, att motsvarande mildring införes även i 52 § 2 mom. Det hai därför föreslagits, att frihetsstraffet i 52 § 2 mom. helt allmänt skall bestämmas till fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff. 56 §.

56 §.

Enligt gällande rätt kan en lägre civilmilitär befattningshavare, som rymmer eller viss längre tid olovligen håller sig undan från mobiliserad avdelning, få sona sitt brott med disciplinstraff endast under förutsättning att omständigheterna äro synnerligen mildrande. Förslaget har utsträckt disciplinstraffens tillämplighetsområde till lindrigare fall i allmänhet, oberoende av huruvida omständigheterna kunna betecknas såsom synnerligen mildrande eller ej. Så vitt detta förslag avser sådana fall, där verkligt rymningsuppsåt saknas, är det en ren konsekvens av den för krigsmän föreslagna mildringen i 49 §. I den mån det avser verkliga rymningsfall, medför det däremot, att de lägre civilmilitära befattningshavarna bliva mildare bedömda än krigsmän i motsvarande fall. Jfr 49 §. Detta innebär emellertid endast ett fullföljande av den princip, som enligt gällande rätt tillämpas i 56 §, och finner sin förklaring däri, att faran för det allmänna här är avsevärt mindre än om en krigsman eller en civilmilitär ämbets- eller tjänsteman rymmer eller olovligen håller sig undan. 59 §.

59 §\

Detta lagrum stadgar straff för krigsman, som genom stympning eller annorledes gör sig oduglig till uppfyllande av sin krigstjänstskyldighet under längre eller kortare tid. Enligt 61 § är 59 § även tillämplig å vissa värnpliktiga, reservister m. fl., som eljest icke skulle lyda under S. L. K. 8 kap. 26 § S. L. innehåller i 8 kap. 26 § 1 st.3 en liknande bestämmelse beträffande personer, som ännu ej ingått i värnpliktsåldern. xVvfattningen är emellertid här delvis en annan, i det att sistnämnda lagrum talar om att någon i uppsåt att undandraga sig sin värnplikt genom stympning eller annorledes gjort sig oduglig till uppfyllande, under längre eller kortare tid, av »den krigstjänstskyldighet, som eljest skolat av honom fullgöras». Genom denna avfattning, som först föreslogs av lagutskottet vid 1914 års senare riksdag, ville man klart utsäga, att lagrummet skulle äga tillämpning även i det fall, att någon visserligen gjort sig oduglig till tjänstgöring såsom vapenför, men icke helt och hållet frikallas 1 Manskap straffas på grund av reglerna i 53 § i motsvarande fall för rymning enligt 50 §. Att icke samma princip tillämpats även på officerare och underofficerare, beror på att det särskilda straff, som vid rymning tillkommer för officerare och underofficerare utöver frihetsstraffet, avsättningen, ansetts vara för strängt, där undanhållandet varat så pass kort tid. Man har därför tillämpat den tekniken, att man för officerare och underofficerare i 52 § 2 mom. uppställt en särskild straffbestämmelse med samma frihetsstraff, som enligt 50 § 1 punkten drabbar manskap i motsvarande fall, varjämte man låtit rymningsstraff enligt 50 § 1 punkten jfrd med 53 § inträda för officerare och underofficerare först när undanhållandet varat över tre månader. Jfr S. L. 25 kap. 19 §. 2 Jfr 1881 års S. L K. 70 §. 3 Beträffande förarbetena till S. L. 8 kap. 26 § 1 st. hänvisas till 1901 års kommitté, sid. 133. K. Prop. 67/1908, sid. 234, K. Prop. 57/1914 B, sid. 363, 446 och L. IL 22/1914 B, sid. 80.

143 från värnpliktens fullgörande, utan får fullgöra densamma på sätt om icke vapenför är stadgat 1 . Då 59 § S. L. K. i förevarande avseende bör hava samma innebörd som nyssnämnda bestämmelse i S. L., har avfattningen av 59 § S. L. K. jämkats till närmare överensstämmelse med S. L. Straffet utgör enligt S. L. K. fängelse eller straffarbete i högst två år och enligt S. L. fängelse eller straffarbete i högst sex månader. Brott av detta slag påkalla ett olika bedömande, allteftersom de begås under vanliga fredsförhållanden eller i krig eller vid hotande krigsfara. Brottets egen beskaffenhet innebär enligt sakens natur en stark garanti för att dylika brott i fredstid endast mycket sällan skola förekomma. I den mån de dock förekomma, torde de i de flesta fall vara att föra tillbaka på ideella motiv av osedvanlig styrka eller på psykiska egenheter, vilka påkalla ett milt bedömande. En nedsättning av de i 59 § S. L. K. stadgade straffen synes därför för fredsförhållanden vara motiverad. Vi hava stannat vid att föreslå en strafflatitud av fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff, eller samma straff, som i 50 § föreslagits för enkel rymning. De synpunkter, som tala för en mildring av straffet i fredstid, kunna icke tillerkännas samma betydelse, där brottet förövats i krig eller vid hotande krigsfara. De från brottet avhållande motiven kunna i dylika tider ej med samma styrka göra sig gällande, och faran för det allmänna, där brottet ej strängt beivras, är här vida större. De av den gällande rätten i 59 § S. L. K. uppställda straffen hava därför i förslaget bibehållits för sådana fall, då brottet förövats av någon, som är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning av krigsmakten. 1 anslutning till de ändringar, som sålunda föreslagits i fråga om 59 § S. L. K., har jämväl frågan om en mildring av de i S. L. 8 kap. 26 § 1 st. utsatta straffen tagits under övervägande. Vi hava därvid funnit, att straffet i sistnämnda lagrum bör kunna bestämmas till fängelse i högst sex månader eller böter, eller, där brottet förövas i krigstid, till fängelse eller straffarbete i högst sex månader 2 . 61 §. Se ovan sid. 41 ff. och 46 ff. 6 KAP. S. L. K. Om uppror, upplopp och olovliga sammankomster. 62 §. I denna paragraf har ej annan ändring vidtagits, än att den stränga arresten uteslutits ur straff latituden. * L. U. 22/1914 B, sid. 80. I fråga om avfattningen av S. L. 8 kap. 26 § 1 st. har anmärkts, att lagrnmmet borde utsträckas att gälla även det fall, att gärningen förövats i uppsåt att undandraga sig annan krigstjänstskyldighet än sådan, som grundade sig på värnplikt. Se 1921 års betänkande och förslag angående åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan, sid. 4, 178 if., 186. Då något praktiskt behov av en utvidgning av lagrummets tillämplighetsområde icke synes föreligga, har något förslag härom icke av oss framlagts. 2

144 och 74 §§. Bland 6 kapitlets övriga bestämmelser hava särskilt de i 73 och 74 §§ meddelade varit föremål för delade meningar. 73 §* stadgar i sitt 1 mom. ansvar för krigsfolk, som »håller sammankomst för rådplägning i ämne, genom vilkas avhandlande fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, såsom om: faran eller olämpligheten av företag eller tjänsteförrättning, därtill befallning är given eller förväntas; om vådan av den ställning, vari krigsmakten eller någon del därav befinner sig; eller om förmans förhållande eller åtgärder». Straff drabbar krigsman, som deltar i sådan sammankomst, ävensom —• enligt 75 § — den, som utan att vara krigsman lyder under S. L. K., där han med krigsfolk deltar i dylik sammankomst. Har officer eller underofficer, i ändamål, som i 73 § 1 mom. är sagt, kallat underlydande till sammankomst eller givit dem tillstånd att sådan sammankomst hålla, drabbas han enligt 2 mom. av särskilt straff, och skall han tillika, om sammankomsten ledde till uppror, upplopp eller annat brott, såsom anstiftare därav straffas, men de underlydande skola för sitt deltagande i sammankomsten vara från straff fria. Enligt 74 § drabbar slutligen straff den, som för sådan sammankomst, som i 73 § avses, kallat krigsfolk till sammankomst, ändå att densammas hållande förhindrades. Mot dessa bestämmelser har anmärkts, att de innebure ett större ingrepp i församlingsfriheten än förhållandena påkallade. Särskilt har denna anmärkning riktats mot förbudet att hålla sammankomst för rådplägning om »förmans förhållande eller åtgärder». Det har därjämte ifrågasatts, att 73 och 74 §§, efter uteslutande av nyssnämnda förbud, borde helt överflyttas till krigsartiklarna. Dessa frågor voro redan under S. L. K:s förarbeten föremål för särskild uppmärksamhet 2 och de hava nu underkastats förnyad prövning. Vad närmast beträffar 73 § måste till en början beaktas, att den är begränsad till sådana fall, där man kan tala om en verklig sammankomst. Rörande innebörden av detta uttryck anförde departementschefen, statsrådet Sandström vid strafflagsförslagets remitterande till lagrådet 3 : »Vad angår innebörden av ordet sammankomst torde böra erinras, att härined icke avses en rådplägning vilken som helst mellan några personer, tillhörande krigsmakten, utan ett på förhand för visst ändamål planerat sammanträffande av ett mera avsevärt antal personer.» Denna tolkning godtogs av riksdagen och kom till uttryck i riksdagsskrivelsen4. Faran för disciplinen är påtaglig, där en sådan sammankomst avser rådplägning i ämnen, genom vilkas avhandlande fruktan eller misströstan kan hos 1 Beträffande 73 §:ns förarbeten hänvisas till 1881 års S. L. K. 81 §. 1901 års kommitté, sid;. 12, 137, 262, K. Prop. 67 1908, sid. 116, K. Prop. 57/1914 B, sid. 143, 366, 426, Motioner F. K. 76/1914 B och 78/1914 B samt A. K. 182/1914 B och 197/1914 B, L. U. 22/1914 B, sid. 36 och riksdagsskrivelsen 268/1914 B, sid. 6. 2 Se särskilt K. Staaffs reservation vid kommitténs betänkande, sid. 262; 73 § i det till lagrådet remitterade förslaget med motiv i' K. Prop. 57/1914 B, sid. 143 och motioner F. K. 76/1914 B och A . K. 182/1914 B. 3 K. Prop. 57/1914 B, sid. 144. 4 Riksdagsskrivelsen 268/1914 B. sid. 6.

145 krigsfolket utbredas eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas. Att dylika sammankomster icke opåtalt kunna få hållas, i fredstid lika litet som i krigstid, synes därför vara uppenbart. överflyttar man 73 § till krigsartiklarna, blir följden, att man i fredstid måste lita till den rätt att förbjuda underlydande att deltaga i vissa sammankomster, som enligt lagen den 16 juni 1906 tillkommer vederbörande befälhavare. I betraktande av de möjligheter, som personer, vilka dagligen äro tillsammans, äga att hemligen avtala om sammankomster, kan det emellertid med skäl befaras, att en dylik anordning skulle bliva fullkomligt ineffektiv 1 . Skall disciplinen behörigen kunna upprätthållas, måste därför straffpåföljden, såsom enligt 73 § är fallet, inträda oberoende av huruvida sammankomsten föregåtts av ett särskilt meddelat förbud eller ej. Vid en granskning av lagens allmänna karakteristik å de olovliga sammankomsterna tilldraga sig för fredsförhållanden företrädesvis sådana sammankomster uppmärksamhet vilka avse rådplägning i ämnen, genom vilkas avhandlande »brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas». Däri att lagen fordrar, att ämnets behandling lätt skall kunna leda till oordningar, ligger en god garanti för att lagrummet ej i otid skall komma till användning. Beaktas bör jämväl, att den grannlaga prövning, som förutsattes för lagrummets tillämpning, genomgående förbehållits domstol. Mot bakgrunden av lagens allmänna karakteristik å de förbjudna överläggningsämnena måste man betrakta de av lagen särskilt uppräknade exemplen 2 . Att en sammankomst för rådplägning om »förmans förhållande eller åtgärder» icke kan tolereras, där den antar karaktären av ett protestmöte mot befälet, är självfallet. Men även där sammankomsten icke har denna demonstrativa karaktär, kan man med hänsyn till överläggningsämnets beskaffenhet på goda grunder befara, att den skall urarta i disciplinära oordningar. Såsom redan lagrådet vid granskning av krigslagsförslaget anmärkte, ligger nämligen den faran nära till hands, »att å en dylik sammankomst från något håll framkomma yttranden, som äro straffbara enligt 72 § ( = nuvarande 71 §), såsom uppmaningar till ohörsamhet emot förmans befallningar eller upphetsning till ovilja mot krigstjänsten. Från dylika farhågor kan man desto mindre värja sig, som, åtminstone vad manskapet angår, det gäller helt unga personer, av vilka i fråga om mognad och betänksamhet icke alltför mycket kan begäras.» Den fara, som härutinnan förefinnes, kan icke anses uppvägd av något praktiskt behov för krigsfolket att på denna väg påkalla rättelse i förefintliga missförhållanden, då det ju står den missnöjde fritt att genom en hänvändelse till överordnad myndighet eller till riksdagens militieombudsman få sina önskemål prövade i fullt betryggande former. Den praktiska vinsten av att man bland exemplen på förbjudna överläggningsämnen uteslöte »förmans förhållande eller åtgärder», skulle även säkerligen bli1 Jfr angående 1906 års lag även 1921 års betänkande och förslag angående åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan särskilt sid. 54 och 135 ff. 2 Med det följande jfr särskilt lagrådet i K. Prop. 57/1914 B, sid 366 och departementschefen statsrådet Hasselrot i samma proposition, sid. 426.

10—233827

146 va mycket ringa, då ett dylikt överläggningsämne ändock i de flesta fall skulle framstå såsom ägnat att »lätt kunna föranleda brott mot krigslydnaden)-, där det icke rent av hemfölle under det första av lagen anförda exemplet, »faran eller olämpligheten av företag eller tjänsteförrättning, därtill befallning ir given eller förväntas». Däremot skulle exemplets uteslutande lätt kunna framkalla den oriktiga föreställningen hos menige man, att en ovillkorlig rätt finnes att hålla sammankomster för rådplägning om förmans förhållande eller åtgärder, och faran för lagöverträdelser härigenom ökas. Med hänsyn till vad sålunda anförts hava S. L. K:s bestämmelser om okvliga sammankomster bibehållits oförändrade i föreliggande förslag 1 . reI samband med granskningen av 73 § S. L. K. har även den till oss 'emitan- terade frågan om lagstiftningsåtgärder mot vissa missbruk av föreningsrätten taifrålag- gits i övervägande.

Kungl. misser gående gasatta stiftningsåtgärder mot bildandet av s. k. manskapsklubbar.

Redogörelse Under år 1922 gjorde sig vid åtskilliga truppförband för remis- bildande av s. k. manskapsklubbar. Enligt stadgar, serna m. m.

en rörelse gällande för som för sådant ändamål spritts vid truppförband i Stockholm, skulle klubbarnas ändamål vara att i alla avseenden tillvarataga manskapets intressen, på allt sätt verka för dess bästa och för upprätthållandet av kontakten med det civila livet. Detta ändamål skulle förverkligas, bland annat, genom övervakande av befälets uppförande, bestraffningar och rättsskipning, instruktioner, order och befallningar, permissionsförhållanden, övningar och övningsmateriel samt kommenderingar. Frågan huruvida åtgärder för bildande av dylika föreningar enligt gällande rätt kunna åtkommas med straff, har i särskilda fall gjorts till föremål för domstols bedömande. Sålunda anställdes vid stationskrigsrätten vid flottans station i Stockholm åtal mot ett flertal personer, tillhörande flottans manskap, med yrkande om ansvar enligt 130 § S. L. K. för det de vidtagit åtgärder för bildande vid nämnda station av en manskapsklubb, vars syfte stode i strid med grunderna för 73 § S. L. K., ävensom för klubbens trädande i funktion 2 . Av handlingarna i målet framgår, att vissa av de tilltalade under hand värvat medlemmar för bildande av en manskapsklubb, vars stadgar, bland annat, skulle innehålla de inledningsvis återgivna bestämmelserna. Klubben skulle redan vid bildandet anses ansluten till en för hela Stockholm avsedd huvudorganisation, »Stockholms garnisons manskapsförbund». Omkring 150 medlemmar av flottans manskap synas hava anslutit sig till klubbildningen, varvid medlemsavgifter i viss utsträckning upptagits. Något allmänt samman -

1 81 § i 1881 års S. L. K. upptog bland exemplen på förbjudna överläggningsämnen även »otillräckligheten av lön, beklädnad eller underhåll>. Detta exempel uteslöts redan av 1901 års kommitté (sid. 13, 137). Det återupptogs emellertid i 1908 års proposition (K. Prop. 67/1908, sid. 116), men uteslöts ånyo i 1914 års proposition (K. Prop. 57/1914 B, sid. 143, 366). I motioner vid 1914 års senare riksdag yrkades dess återupptagande (motioner F. K. 78/1914 B och A. K. 197/1914 B), men riksdagen biträdde, efter hemställan av lagutskottet, propositionen i denna del (L. U. 22 1914 B, sid. 38). Då överläggningsämnets art i detta fall icke i och för sig erbjuder tillräckliga hållpunkter för ett antagande, att överläggningen skulle medföra fara för disciplinen, har ett återupptagande av detta exempel icke kunnat förordas. 2 Se närmare krigshovrättens utslag den 4 december 1922 i mål emellan E. I. Söderström m. fl., å ena, samt krigsfiskalen J. Lillieros, å tjänstens vägnar, å andra sidan, angående ansvar för tjänstefel.

147 trade hölls icke, så vitt handlingarna utvisa, men de tilltalade konstituerade sig under hand till en interimsstyrelse, vilken därefter hos chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid stationen anmälde, att klubben vore bildad, och sedermera i klubbens namn avlät jämväl andra skrivelser till sjömilitära myndigheter. I utslag den 4 augusti 1922 fällde stationskrigsrätten två av de tilltalade till ansvar enligt 130 § S. L. K. I motiveringen heter det bland annat: »Krigsrätten funne, att de uppgifter föreningen enligt sina stadgar haft att till förverkligande av sina ändamål fylla, särskilt i vad avsåge övervakandet av befälets uppförande, bestraffningar och rättsskipning, instruktioner, order och befallningar, permissionsförhållanden, övningar och övningsmateriel samt kommenderingar, måste anses vara av sådan beskaffenhet, att sammankomst för rådplägning i dessa ämnen strede emot bestämmelserna i 73 § S. L. K. Bildandet av ifrågavarande manskapsklubb finge emellertid antagas hava haft till syfte att på gemensamma sammankomster med medlemmarna till behandling företaga ämnen jämväl av nyss anförd beskaffenhet. Det måste med hänsyn därtill betraktas åtminstone såsom oförstånd i fullgörande av tjänsteplikter att taga initiativ till eller verksamt bidraga till klubbens bildande. Vid i målet gjord invändning att klubben icke kunde anses bildad kunde så mycket mindre avseende fästas, som interimsstyrelsen, enligt vad framginge av de ovan omförmälda skrivelserna, uppenbarligen trätt i funktion till förverkligande av vissa föreningens syften.» En av de dömde anförde besvär och frikändes av krigshovrätten genom utslag den 4 december 1922 med följande motivering: »Krigshovrätten funne väl lika med krigsrätten, att vissa av de ämnen, som enligt företedda stadgar skolat avhandlas i den tillämnade manskapsklubben, vore av den art, jsom omförmäldes i 73 § S. L. K., men enär klaganden, vilken icke deltagit i någon sammankomst för rådplägning i dylikt ämne, icke därigenom att han vidtagit vissa förberedande åtgärder för klubbens bildande gjort sig skyldig till ansvar enligt lag, prövade krigshovrätten rättvist, med ändringav krigsrättens utslag i vad denne klagande anginge, förklara den emot honom i målet förda talan icke kunna bifallas.» Åklagaren hemställde hos justitiekanslersämbetet att talan mot krigshovrättens utslag måtte fullföljas, men denna hemställan lämnades utan bifall, varför krigshovrättens utslag vann laga kraft. Samma utgång erhöll ett likartat mål, som fullföljts i krigshovrätten från Bodens artilleriregementes krigsrätt 1 . Även i sistnämnda mål har krigshovrättens utslag vunnit laga kraft. Den utgång dessa mål erhållit har föranlett ett flertal framställningar hos Kungl. Maj:t angående lagstiftningsåtgärder mot manskapsklubbar. Under hänvisning till vad i förstnämnda mål förekommit har sålunda stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm i en i februari 1923 dagtecknad skrivelse anfört: »Då justitiekanslersämbetet oaktat skiljaktigheten i krigsrättens och krigshovrättens utslag, båda enhälliga, icke ansett sig för prejudikats erhållande kunna hos högsta domstolen fullfölja målet, vågar jag därav draga den slutsatsen, att lagen är fullt tydlig och klar rörande påföljden av de åt1 Se närmare krigshovrättens utslag den 23 oktober 1922 i mål emellan krigsfiskalen K. A. Häggqvist, å tjänstens vägnar, å ena, samt B. E. Olsson m. fl., å andra sidan, angående ansvar för tjänste-

148 gärder, för vilka de åklagade lagförts. Vidare är att märka, att krigshovrätten i likhet med krigsrätten anser, att vissa av de ämnen, som enligt företedda stadgar skolat avhandlas i den tillämnade manskapsklubben, äro av den art, som omförmäles i 73 § S. L. K. och överläggningar härom sålunda straffbara. Då sålunda förberedande åtgärder såsom bildande av intenmsstyrelse m. m. för manskapsklubb, där avsikten vore att diskutera vissa ämnen, är lagenlig, men diskuterandet av sådana ämnen inom den bildade klubben är straffbart, så synes mig en betänklig brist i våra krigslagar vara för handen, som kräver ett avhjälpande, om utsikten till disciplinens upprätthållande ej skall i hög grad förminskas. Frågans vikt och behovet av snar lagändring om icke den nu slumrande verksamheten för manskapsklubbars bildande ånyo skall upptagas, sedan justitiekanslersämbetet konstaterat våra krigslagars otillräcklighet häremot, har orsakat, att jag ansett mig böra draga saken under Eders Knngl. Maj:ts prövning.» I skrivelse den 15 mars 1923 har även överkommendanten för Stockholms garnison framhållit, att det vore en betänklig lucka i lagen, att S. L. K. icke bestraffade de förberedande åtgärder, som bestode uti bildande av föreningar av krigsmän med syfte att diskutera ämnen av den art, som avsåges i 73 § S.L.K. I skrivelsen heter det vidare: »Att bestraffa deltagande i sammankomster för rådplägning uti ämnen av 'dylik art, men tillåta sådana förberedande åtgärder därtill, som bildande av föreningar för avhållande av sammankomster för ändamålet innebära, synes knappast kunna bedömas på annat sätt, än som om lagen så att säga provocerade till brottets begående. Ty det torde vara uppenbart, att det för det stora flertalet vid krigsmakten tjänstgörande, vilka icke kunna hava noggrannare kännedom om lagens stadganden i frågan, måste te sig synnerligen egendomligt, att bildande av föreningar med syfte att hålla sammankomster för avhandlande av vissa ämnen opåtalt kan få ske, men att de, som därefter söka förverkliga ändamålet med föreningens bildande, bliva brottsliga. Behovet av en lagändring i riktning av införande av förbud mot bildande av dylika föreningar måste således sägas ligga i öppen dag. Tydligt är nämligen, att det skulle möta de största svårigheter för befälet, att därest föreningar med stadgar av ovan angivet innehåll utan påföljd få bildas, kunna förhindra, att vid föreningens sammankomster sådana ämnen, som avses i 73 § S. L. K., avhandlas. Uppenbart torde även vara, att, sedan uppmärksamheten en gång fästats å lagens otillräcklighet i angivna avseende, denna bristfällighet kommer att utnyttjas av dem, som sträva att omstörta det nuvarande samhället, och vilka i denna sin strävan icke sky något medel, särskilt som det lärer kunna antagas, att de i varje fall kunna så ordna, att de icke träffas av lagen, därest brott mot densamma sker.» I skrivelse den 4 maj 1923 framhöll jämväl chefen för generalstaben, att lagstiftningsåtgärder på förevarande område vore erforderliga. Efter att hava erinrat om att frågan om manskapsklubbar eller soldatråd icke berörts i förarbetena till S. L. K., fäste chefen för generalstaben uppmärksamheten på de försök att bilda sådana sammanslutningar, som förekommit under år 1922. I fråga om den verkliga avsikten med dessa organisationer, som syntes hava haft sina egentliga tillskyndare utom krigsmakten, rådde knappast något tvivel. Det hade nämligen öppet angivits, att ifrågavarande föreningar åsyftade disciplinens försvagande eller upplösning såsom ett medel till samhällets omstörtande

149 på våldsamt sätt. Under hänvisning till de förut berörda målen anförde chefen för generalstaben vidare: »Av protokollet i ett av nu nämnda mål framgår, att manskapsklubben i fråga haft styrelse konstituerad, upptagit medlemsavgifter och ingivit skrivelser, undertecknade av styrelsen. Att något dylikt skall kunna äga rum utan att möjlighet för vederbörande befälhavare förefinnes att ingripa däremot, synes i hög grad olämpligt, ty organiserandet av en verksamhet, som avser behandling av i 73 § förbjudna överläggningsämnen, torde verka minst lika disciplinupplösande som en enstaka sammankomst i förenämnda syfte och utgör dessutom en ständig lockelse till överträdande av denna paragraf. Att andan inom ett truppförband, där sådana föreningar bildats eller där sådana förberedande åtgärder för manskapsklubbs bildande vidtagits, ej kan bliva sådan den bör vara, och att det militära arbetet därigenom kan komma att försvåras, torde vara otvivelaktigt. Belysande för uppfattningen utomlands av manskapsklubbar och vad därmed står i samband är den översikt över förhållandena i detta avseende i vissa utländska arméer, som här bifogas. Såsom redan framhållits, har frågan rörande manskapsklubbar vid stiftande av nu gällande S. L. K. ej alls beaktats; det förefaller närmast, som cm man ännu år 1914 ej tänkt sig möjligheten av att föreningar med nämnt ändamål pkulle kunna bildas vid krigsmakten, eller som om man i varje fall förutsatt, att ett dylikt föreningsbildande skulle föregås av en sådan sammankomst, som jämlikt 73 § är straffbelagd. Enligt 74 § är dessutom kallandet till dylik sammankomst belagt med straff. Enligt prejudikat (Högsta domstolens utslag den 9 september 1909) torde det ej möta något hinder att förbjuda en förening av nämnt slag, men det har, såsom redan framhållits, visat sig, att de s. k. förberedande åtgärderna kunnat givas en omfattning, som i sak gjort dem i det närmaste likvärdiga med en färdigbildad förening. Det är således av stor betydelse, att ingripande kan ske på ett tidigare stadium, och att detta —- liksom saken i dess helhet — direkt ordnas genom lagbestämmelser. _ Frågan angående militära föreningar har i viss mån upptagits av de jämlikt nådigt bemyndigande den 29 juni 1917 tillkallade sakkunnige för verkställande av utredning m. m. angående åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan. I av dessa den 1 oktober 1921 avgivet betänkande och förslag föreslås bl. a. omarbetning av 1906 års lag angående förbud för krigsmanskap att deltaga i vissa sammankomster samt att för rent militära föreningars bildande ^vissa villkor böra uppställas och tillstånd i varje särskilt fall fordras. Ifrågavarande betänkande och förslag, över vilket chefen för generalstaben ej haft tillfälle avgiva yttrande, har emellertid mig veterligen ännu ej föranlett någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd. Det i 73 § angivna .förbudet har, som ovan framhållits, visat sig kunna kringgås och ej kunna förhindra just sådana följder, paragrafen avser att motverka. Här förekommer således en lucka, som ej blivit beaktad vid lagens tillkomst, och denna lucka är av beskaffenhet att medföra allvarliga risker för krigsmaktens disciplin och således även för dess krigsduglighet. Åtgärder till motverkande av dessa skadliga följder äro av behovet påkallade snarast möjligt och torde icke böra uppskjutas i avvaktan på en fullständig revision av gällande krigslagstiftning. J a g har för den skull ansett mig pliktig att, utan att ingå på övriga i samband härmed önskvärda åtgärder, i underdånighet föreslå att 73 och 74 §§ av S. L. K. ändras så, att bildandet av ifrågavarande s. k. manskapsklubbar straffbelägges, varvid exempelvis 73 § kunde erhålla följande lydelse: 'Bildar krigsfolk förening eller håller sammankomst e t c ' samt 74 §: 'Den, som kallat krigsfolk till sådan sammankomst eller eljest vidtagit åtgärder för ändamål, som i 73 § avses, varder, ändock att föreningens bildande eller sammankomsten förhindrades etc.'»

150 Dessa skrivelser hava jämte bilagor remitterats till oss för att tagas i övervägande vid fullgörande av vårt uppdrag. Utländsk Beträffande den utländska rätten1 kan till en början anmärkas, att i vissa räit länder allmänna regler uppställts angående föreningsfriheten och de begränsningar denna är underkastad. Dessutom hava i betydande utsträckning särskilda inskränkningar stadgats med avseende å militärpersoners föreningsrätt. De specialbestämmelser, som i sistnämnda avseende meddelats, rikta sig naturligtvis i första hand mot sådana föreningar, som fullfölja rent försvarsfientliga syften. Sålunda har i Norge genom kommenderande generalens cirkulärskrivelse den 28 februari 1918 förbud meddelats för till tjänst inkallade värnpliktige och andra krigsmän att tillhöra föreningar med försvarsfientligt syfte. Av allmännare räckvidd är bestämmelsen i norska S. L. 330 §, enligt vilken visst straff drabbar den, som stiftar eller deltar i förening, som är i lag förbjuden eller vars ändamål är förövande av eller uppmuntrande till straffbara handlingar, eller vars medlemmar förplikta sig till obetingad lydnad mot någon. Emot föreningar med försvarsfientlig tendens riktar sig även en bestämmelse i det schweiziska förslag till S. L. K., som 1922 antogs av ständerrådet. Enligt förslagets art. 99 bis inträder straff för den, som grundar en förening, om vilken han vet eller måste antaga (»annehmen muss»), att dess ändamål eller verksamhet är riktad på undergrävande av den militära disciplinen, den, som inträder i en sådan förening eller deltar i dess verksamhet, den, som uppmanar till bildande av en sådan förening, och den, som följer en sådan förenings direktiv. Understundom har man gått längre och meddelat bestämmelser jämväl mot föreningar, vilka visserligen icke äro direkt inställda på försvarsfientlig eller brottslig verksamhet, men vilkas verksamhet dock framstår såsom ägnad att äventyra disciplin och ordning inom krigsmakten. Den närmare karakteristiken å dylika föreningar är olika i olika länder. Den holländska rätten, Reglement betreffende de Krijgstucht art. 17, förbjuder helt allmänt militärpersoner att ansluta sig till eller på något sätt lämna understöd åt grupper eller föreningar, vilkas mål eller handlingar »stå i strid med krigmaktens väsen eller krigstuktens fordringar», respektive att ansluta sig till eller på något sätt lämna understöd åt grupper eller föreningar, angående vilka sjö- eller krigsministern tillkännagivit, att »det är i strid med krigstuktens fordringar, att militären ansluter sig till eller lämnar understöd åt densamma». En konkretare beskrivning å föreningarnas art lämnar den danska rätten, som i S. L. K. 162 § stadgar ansvar för krigsmän, som utan förmans tillstånd ingå inbördes föreningar, som angå deras tjänsteförhållanden eller politiska angelägenheter, eller, oaktat särskilt förbud av förman, deltaga i politisk förening av civila medborgare 2 . Den finska S. L. K. stadgar i 147 § ansvar för det fall att krigsman i aktiv tjänst tillhör politisk förening. Enligt tysk rätt, Wehrgesetz av den 23 mars 1921, 36 §. är det soldaterna 1 Se närmare 1921 års betänkande och förslag angående åtgärder mot den försvarsnentliga propagandan, sid. 252 ff., och den vid chefens för generalstaben skrivelse fogade översikten betr. bestämmelser m. m. angående manskapsklubbar i vissa främmande länder. 2 Enligt den militära strafflagskommissionens år 1914 avgivna förslag skall ett utfärdat förbud omedelbart inrapporteras till vederbörande militära departement (Kommissionens betänkande, sid. 39).

151 förbjudet att deltaga i det politiska livet. Sålunda få de, bland annat, icke tillhöra politiska föreningar. Föreningar, som icke äro politiska, få de enligt. 37 § i samma lag tillhöra, där icke vederbörande Wehrkreiskommando eller Marinestationskommando för upprätthållande av militär tukt och ordning förbjuder dem att ansluta sig till en sådan förening. Över meddelat förbud kunna besvär anföras hos riksvärnsministern. Denne äger jämväl bestämma, att dylika förbud endast få utfärdas av honom själv. Beträffande föreningsbildningar inom själva krigsmakten gäller enligt sistnämnda lagrum, att soldater tillhörande en garnison, ett truppförband eller besättningen på ett fartyg eller ett fartygsförband äro berättigade att inbördes ingå föreningar; dock äro de pliktiga att hos vederbörande befälhavare göra anmälan om föreningens bildande. Denne äger utfärda förbud mot föreningen, där denna är oförenlig med den militära tjänsten eller med militär tukt och ordning. Över förbudet kan klagan föras i tjänsteväg. Slutligen kan beträffande den tyska rätten anmärkas, att enligt riksvärnsministeriets förordning av den 1 april 1921 en soldat, som är tveksam om huruvida en förening är politisk eller ej, är skyldig att hänskjuta frågan härom till sin befälhavare. Försummar han detta, ådrar han sig ansvar, där han ingår i en förening, som bör betraktas som politisk. Såsom av de anförda exemplen framgår, har i vissa fall såsom förutsättning för straffbarhet uppställts, att vederbörande försummat att inhämta förmans tillstånd till sin föreningsverksamhet, respektive att han handlat i strid med ett av förman särskilt meddelat förbud, medan i andra fall åter ansvarspåföljden omedelbart anknutits till föreningsverksamheten såsom sådan. Den svenska lagstiftningen saknar, på det militära området såväl som på det civila, bestämmelser angående rätten att bilda och tillhöra föreningar. Att föreningsrättens princip är erkänd, är emellertid höjt över varje tvivel. Å andra sidan stå icke mjm digheterna maktlösa mot missbruk av föreningsrätten. Föreningsrätt och församlingsfrihet stå tydligen i ett nära inre samband. I den mån myndigheterna äga ingripa mot vissa sammankomster, hava de även ett maktmedel i sina händer, som sätter dem i stånd att bekämpa sådana föreningar, vilkas verksamhet förutsätter dylika sammankomster. Beträffande föreningar, som äventyra disciplinen inom krigsmakten, är härvid 73 § S. L. K. av grundläggande betydelse. Behandla krigsmän å föreningens sammankomster sådana ämnen, vilkas avhandlande enligt nämnda lagrum är krigsfolk förbjudet, kan man genom att bestraffa deltagandet i sammankomsterna i det väsentliga lamslå hela föreningsverksamheten. Det är emellertid obestridligt, att denna utväg ej alltid står till buds. Kännedomen om det i 73 § meddelade förbudet mot vissa sammankomster har lett till att man understundom sökt ersätta sammankomsterna med under hand, man och man emellan träffade överenskommelser, och att man på denna väg i viss utsträckning fått till stånd sammanslutningar, vilkas syften stått i uppenbar strid med lagrummets grunder. Gentemot dylika företeelser kan man icke nöja sig med en hänvisning till den i och för sig riktiga iakttagelsen, att en sammanslutning, där den skall kunna erhålla någon större praktisk betydelse, dock förr eller senare måste leda till gemensamma överläggningar. Redan uppkomsten inom krigsmakten av organisationer med klart lagstridiga tendenser representerar

152 tydligen en fara, som påkallar ett ingripande, oavsett huruvida det ännu kommit till olovliga sammankomster eller ej. E t t sådant ingripande kan emellertid redan enligt gällande rätt ske. Vederbörande befälhavare äro skyldiga att svara för ordning och tukt inom sina truppförband. Visa sig inom truppen tendenser, vilka lätt kunna leca till brottsligt förfarande, måste de därför ingripa till brottens förebyggande. För sådant ändamål äga de lita till det särskilda lydnadsförhållande, som testar inom krigsmakten, och utfärda för sina underlydande bindande förbud. Kommer det till regementschefens kännedom, att inom truppen en sammanslutning bildats eller är under bildande, och kan det med hänsyn till sammanslutningens ändamål eller faktiskt utvecklade verksamhet skäligen befaras, att inom sammanslutningen sådana sammankomster skola hållas, som enligt 73 § äro förbjudna, måste han därför anses berättigad och pliktig att utfärda förbud för sina underlydande att bilda eller tillhöra sammanslutningen. Överträdelse av sådant förbud medför ansvar enligt 79 § S. L. K. Att en sådan rätt tillkommer det högre militärbefälet har även i praxis vunnit erkännande i ett mål, som slutligen avdömts av högsta domstolen den 9 september 1909 och finnes refererat i N. J . A. 1909 sid. 416 ff. Prejudikatet hänför sig till tiden för 1881 års S. L. K. Denna innehöll i 81 § en bestämmelse om olovliga sammankomster, som sakligen skilde sig från gällande rätts 73 § endast i två punkter. Till en början upptogs nämligen bland exemplen å förbjudna överläggningsämnen »otillräckligheten av lön, beklädnad eller underhåll», vilket exempel uteslutits i gällande rätt. Vidare karakteriserade 1881 års S. L. K. de förbjudna överläggningsämnena såsom sådana, genom vilkas avhandlande »fruktan, misströstan eller missbelåtenhet kan hos krigsfolket utbredas», varemot den gällande rätten talar om sådana ämnen, genom vilkas avhandlande »fruktan eller misströstan kan hos krigsfolket utbredas eller brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas». Dessa olikheter äro påtagligen endast av betydelse för bedömande av den närmare karaktären av de föreningar, som befälhavaren äger förbjuda, men inverka icke på den grundläggande frågan, huruvida rätt att utfärda förbud för inom krigsmakten bildade föreningar över huvud tillkommer befälhavaren. I målet hade en regementschef ställts under åtal, för det han förbjudit honom underlydande korpraler att ansluta sig till ett förbund, benämnt »Svenska underbefälets riksförbund» och avsett att omfatta allt svenskt underbefäl. Enligt § 1 mom. 9 i stadgarna skulle förbundet hava till uppgift, bland annat, att på upplysningens grundval söka tillvarataga underbefälets ekonomiska intressen. Krigshovrätten yttrade i utslag den 8 maj 1909: »Krigshovrätten ansåge, att det jämlikt grunderna för 10 kap. 15 § S. L. samt för 81 § S. L. K. stode krigsman ej mindre än varje annan medborgare fritt att ansluta sig till varje förening, som ej verkade för ändamål av sådan art, att förhandlingarna å föreningens sammankomster måste gå ut på något, som vore stridande mot lag eller eljest störande för allmän ordning. I 81 § S. L. K. vore det krigsfolk ovillkorligen förbjudet att hålla sammankomster för rådplägning i ämnen, genom vilkas avhandlande fruktan, misströstan eller missbelåtenhet kunde hos krigsfolket utbredas, såsom, bland annat, om förmans förhållande eller åtgärder, om otillräckligheten av lön, beklädnad eller underhåll eller om annat dylikt, och följaktligen måste det också kunna och böra krigsman förvägras att ansluta sig till en förening, vars verksamhet visat sig gå ut på eller skäligen kunde befaras komma att gå ut på vidtagande av åtgärder, vilka förutsatte överläggningar

153 och beslut å föreningens sammankomster över dessa ämnen. Nu hade regementschefen dels i den i målet upplysta omständigheten, att medlemmar i det år 1907 bildade 'Sveriges underofficersförbund' å sina sammankomster rådplägat i otillåtliga ämnen, dels däruti, att ordföranden i 'Svenska underbefälets riksförbund', en under krigslag ej lydande person, tillika vore utgivare av förbundets organ 'Drabanten', som innehållit artiklar över ämnen, som avsåges i 81 §, dels även däruti, att § 1 mom. 9 av förbundets stadgar, med hänsyn till det sätt, varpå underbefälets ekonomi vore ordnad, förutsatte rådplägning över dylika ämnen, haft grundade anledningar befara, att jämväl medlemmarna i sistnämnda förbund, förr eller senare, skulle komma att följa underofficersförbundets exempel att, med missbrukande av sin föreningsrätt, å sina sammankomster rådpläga över ämnen av i 81 § avsedd natur. Vid sådant förhållande samt med hänsyn jämväl därtill, att den regementschef reglementsenligt åliggande skyldighet att 'ansvara för ordning och tukt inom det honom anförtrodda regementet' måste anses innebära skyldighet att vidtaga åtgärder ej mindre till förebyggande av brott mot krigslydnaden än till beivrande av mot denna redan begångna brott, funne krigshovrätten, att regementschefen genom åtalade förfarande icke gjort sig skyldig till ämbetsfel. Till följd härav kunde den mot regementschefen i målet förda talan icke av krigshovrätten bifallas.» En ledamot var skiljaktig och yttrade: »Enligt reservantens mening stode det, jämlikt grunderna för 10 kap. 15 § S. L. och 81 § S. L. K., krigsman i likhet med varje annan medborgare fritt att utan några i förväg lagda hinder ansluta sig till varje förening, vars verksamhet icke förutsatte överläggningar å föreningens sammankomster över något, som vore stridande mot lag eller eljest störande för allmän ordning. Nu vore det Arisserligen i 81 § S. L. K. krigsfolk ovillkorligen förbjudet att hålla sammankomster för rådplägning i ämnen, genom vilkas avhandlande fruktan, misströstan eller missbelåtenhet kunde hos krigsfolket utbredas, såsom bl. a., om förmans förhållande eller åtgärder eller om otillräckligheten av lön, beklädnad eller underhåll, och följaktligen måste det också kunna och böra krigsman förvägras att ansluta sig till en förening, vars i föreningens stadgar angivna ändamål förutsatte rådplägning å föreningens sammankomster över dessa ämnen eller vars verksamhet visat sig gå ut på något, som i nämnda paragraf vore belagt med straff. Regementschefen hade emellertid, enligt reservantens mening, icke, vare sig i förbundets stadgar eller i den av regementschefen åberopade omständigheten, att ett annat förbund, »Sveriges underofficersförbund», å sina sammankomster behandlat otillåtna ämnen, eller däruti, att ordföranden i svenska underbefälets riksförbund, en förutvarande korpral, tillika vore ansvarig utgivare av en tidning, i vilken influtit artiklar i ämnen, som avsåges i 81 § S. L. K., eller, såvitt i målet vore utrett, på grund av någon annan omständighet haft berättigad anledning antaga, att jämväl medlemmarna av Svenska underbefälets riksförbund före eller efter förbundets bildande rådplägat över berörda ämnen eller att vid sammankomster för rådplägning i andra ämnen förbundets överläggningar eller beslut gått ut på vidtagande _ av åtgärder, vilka innefattat brott mot krigslydnaden eller i övrigt varit stridande mot lag eller störande av allmän ordning. Fasthellre gåve innehållet av förbundets stadgar vid handen, att förbundet ej kunde göra ämnen av dylik art till föremål för sina rådplägningar och beslut utan att svika vad förbundet självt i § 1 av dess stadgar uppställt såsom målet för sin verksamhet. ^Med hänsyn till dessa förhållanden ansåge reservanten, att regementschefen såväl genom sitt ifrågavarande förbud som genom att sedermera vidhålla detsamma förfarit felaktigt i utövningen av sitt ämbete. Då emellertid regementschefens förfarande, på grund av omständigheterna i övrigt, icke vore av beskaffenhet att böra för honom medföra ansvar, kunde den härom mot regementschefen förda talan icke av reservanten bifallas.»

154 Högsta domstolen fann i sitt utslag väl, »att regementschefen icke ägt tillräcklig anledning antaga, att vid ifrågavarande förbunds sammankomster rådplägning skulle förekomma i ämnen, som avsåges i 81 § S. L. K., samt att förty regementschefen genom förbudets utfärdande och vidhållande överskridit den honom tillkommande ämbetsmyndighet; men som berörda förfarande dock icke vore av beskaffenhet att böra för regementschefen medföra ansvar för tjänstefel, prövade högsta domstolen lagligt fastställa det slut, krigshovrättens utslag innehölle». Av avfattningen av högsta domstolens motivering äger man sluta, att hcgsta domstolen i själva principfrågan beträffande befälhavares rätt att ingripa mot föreningsbildningar intog samma ståndpunkt som krigshovrätten, och att skiljaktigheten mellan domstolarna endast berörde bevisfrågan, huruvida i detta särskilda fall befälhavaren haft tillräcklig anledning antaga, att förbjudna överläggningsämnen skulle komma att behandlas vid förbundets sammankomster. Detsamma gäller även skiljaktigheten i krigshovrätten. I samma riktning hava 1917 års sakkunniga angående åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan uttalat sig. Under hänvisning till förenämnda prejudikat anföra de i sitt år 1921 avgivna betänkande 1 : »Redan nu torde om ock några direkta lagstadganden därom icke kunna påvisas, vissa inskränkningar förefinnas i krigsmäns rätt att bilda, iesp. tillhöra föreningar. Då föreningsfriheten på det intimaste sammanhänger med församlingsfriheten, synes det cle sakkunniga, som om, i den mån det är krigsmän förbjudet att hålla sammankomster, det ock borde kunna förvägras dem att ingå såsom ledamöter i förening, vilken enligt det i stadgarna angivna syftet eller eljest förutsätter sådana sammankomster med ledamöterna . Av det sagda följer, att föreningar av ifrågavarande beskaffenhet redan nu torde kunna, därest de äro rent militära, helt och hållet förbjudas. Äro de blandade, d. v. s. avsedda för både civila och militära, kan endast de senares anslutning förbjudas.» Den befälhavaren sålunda tillkommande rätten att meddela sina underlj^tlande förbud att bilda och tillhöra vissa sammanslutningar förutsätter tydligtvis, att i det särskilda fallet en påtaglig fara för missbruk av föreningsrätten kan påvisas. Berör varken sammanslutningens ändamål eller dess faktiskt utvecklade verksamhet ämnen, rörande vilka rådplägning enligt 73 § är krigsmän förbjuden, kan icke enbart antagandet att sammanslutningen möjligen kan komma att avvika från sitt program berättiga befälhavaren att ingripa. Fullföljer sammanslutningen däremot syften, vilka stå i strid med 73 §, måste å andra sidan befälhavaren anses berättigad att ingripa, även om sådana sammankomster, som i nämnda § avses, ännu icke hållits och meningen varit att vid föreningens verksamhet i möjligaste mån undvika sammankomster. De av sammanslutningen fullföljda syftenas art, sammanställd med det förhållandet att dessa syften skola förverkligas av en sammanslutning av krigsmän, lägger nämligen faran för brott mot 73 § så nära, att ett förbud mot sammanslutningen framstår såsom motiverat. Över ett utfärdat förbud kan givetvis klagan föras i tjänsteväg. 1

148.

1921 års betänkande och förslag angående åtgärder mot den försvarsfientliga propagandan, sid.

155 Efter övervägande av de olika utvägar, som sålunda enligt gällande rätt stå till buds mot militärpersoners missbruk av föreningsrätten, hava vi funnit, att något behov av särskilda straffbestämmelser på förevarande område icke föreligger. Vad särskilt angår det av chefen för generalstaben framlagda förslaget till omarbetning av 73 och 74 §§ S. L. K. må följande tilläggas. Enligt förslaget skulle nämnda §§ erhålla följande ändrade lydelse, 73 §: »Bildar krigsfolk förening eller håller sammankomst etc», samt 74 §: »Den, som kallat krigsfolk till sådan sammankomst eller eljest vidtagit åtgärder för ändamål, som i 73 § avses, varder ändock att föreningens bildande eller sammankomsten förhindrades etc». Av dessa ändringsförslag synes särskilt det, som hänför sig till 74 §, vara ägnat att väcka betänkligheter. Enligt svensk rätt hör det, såsom bekant, till sällsyntheterna, att ens försök till brott belagts med straff. Ännu sällsyntare äro bestämmelser, vilka utsträcka straffbarheten ända till förberedelsehandlingar. Enligt 74 §:ns föreslagna lydelse skulle emellertid varje åtgärd, som företagits i ändamål att åstadkomma en föreningsbildning eller sammankomst av i 73 § avsett slag, medföra ansvar, huru ringa faran för att företaget skulle slutföras än varit. Att härigenom det straffbaras område skulle bliva över hövan vidsträckt är omisskännligt. Beträffande förslaget till ändrad lydelse av 73 § är det icke tydligt, huruvida detsamma åsyftar att straffbelägga ej blott ett deltagande i föreningens bildande utan även ett deltagande i dess verksamhet, respektive redan medlemskapet såsom sådant. Beslutar man sig för att uppställa straffbestämmelser mot missbruk av föreningsrätten, torde följdriktigheten fordra, att man riktar sig icke blott mot bildandet av vissa föreningar utan även mot deltagandet respektive medlemskapet i redan bildade föreningar. I sak kan man vidare mot förslaget anmärka, att det framstår såsom olämpligt att anknyta straffpåföljder redan till bildandet av eller medlemskapet i en förening, vars karaktär av lagen endast antytts i så allmänna ordalag, som enligt förslaget skulle vara fallet. Parallellen med de i 73 § straffbelagda sammankomsterna torde nämligen icke vara bindande. En förenings stadgar äro enligt sakens natur i de flesta fall synnerligen allmänt hållna och dess verksamhet kan vara mångskiftande. Huruvida föreningen avser rådplägning i ämnen, »genom vilkas avhandlande brott mot krigslydanden lätt kan föranledas», blir därför vida oftare en vansklig omdömesfråga än där frågan blott gäller en enstaka sammankomst och de av lagen anförda exemplen på förbjudna öyerläggningsämnen erbjuda här endast ringa ledning. Om man över huvud anser nödigt att på detta område uppställa särskilda straffbestämmelser, torde man därför böra antingen meddela en konkretare beskrivning å föreningens karaktär eller, såsom i gällande rätt, göra straffbarheten beroende av att föreningsverksamheten föregåtts av ett särskilt meddelat förbud. De betänkligheter, som sistnämnda anordning framkallar, när det gäller olovliga sammankomster, göra sig här ej gällande med samma styrka, då utsikten att kunna hålla en före-

156 ningsbildning hemlig äro avsevärt mindre än där det blott är fråga om en enstaka sammankomst. Anmärkas må slutligen, att det kan tagas under övervägande, huruvida icke rätten att inom krigsmakten bilda föreningar eller åtminstone sådana av visst slag (föreningar, som beröra krigsfolkets tjänsteförhållanden etc.) borde göras beroende av särskilt tillstånd, vilket finge vägras, där föreningsbildningen på giltiga grunder funnes äventyra disciplinen. Försummelse att söka tillstånd finge i sådant fall ställas under straffsanktion 1 . Då emellertid enligt vårt förmenande ej heller dylika lagstiftningsåtgärder äro av något trängande behov påkallade, hava vi funnit, att denna fråga icke lämpligen bör upptagas till behandling annat än i samband med en utredning av föreningsrätten i dess helhet. Vi hava alltså stannat vid den meningen, att lagstiftningsåtgärder för det i remitterade skrivelserna angivna syftet icke för närvarande böra ifrågakomma. Emellertid står naturligtvis den utvägen öppen, att, där så skulle befinnas önskvärt, i administrativ väg fästa det högre militärbefälets uppmärksamhet på den befogenhet att meddela förbud mot vissa sammanslutningar, som enligt gällande rätt måste anses tillkomma detsamma.

7 K A P . S. L. K. Om brott mot krigslydnaden och. missbruk av förmanskap; så ock om misshandel och förolämpningar samt om annat oskickligt uppförande. 76 §2. Enligt 1 mom. skall krigsman, som vägrar att åtlyda vad förman under tjänstens utövning och i vad angår tjänsten honom befallt, dömas till fängelse eller straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och äro omständigheterna synnerligen mildrande, må han beläggas med disciplinstraff. Sker brottet i närvaro av samlad trupp eller ombord å krigsfartyg i närvaro av någon bland besättningen, må enligt 2 mom. straffet höjas till straffarbete i två år. Förövas brottet under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara, skall den brottslige enligt 3 mom. dömas till straffarbete i högst fyra år. Kom därav större skada, eller var brottet eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenat, må enligt samma moment tiden för straffarbetet höjas till åtta år. De i 76 § meddelade straffbestämmelserna äro enligt 77 § 1 mom. jämväl tilllämpliga å krigsman, som, i avsikt att förhindra verkställighet av vad förman under tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt, under1 Jfr angående hithörande frågor närmare 1921 års betänkande och förslag angående åtgärder mot den försvå rsfientliga propagandan, sid. 144 ff. jfr även nämnda belänkande och förslag, sid. 14, 135 ff. och 193 ff. 2 Beträffande 76 §:ens förarbeten hänvisas till 1881 års S. L. K. 84 §, 1901 års kommitté, sid. 139, K. Prop. 67,1908, sid. 239, 174 och L. U. 22/1914 B, sid. 38.

157 låter att rätt fullgöra befallningen, eller i sådan avsikt uppehåller befallningens fullgörande genom onödig förfrågan, motsägelse eller invändning. Med dessa lagrum bör jämföras krigsartiklarnas bestämmelse i 161 § 1 mom., som föreskriver att, om brott, som avses i 76 § eller 77 § 1 mom., förövas, då fienden är nära, eller vid tillfälle, då brott emot krigslydnaden eljest medför större fara, den brottslige skall dömas till straffarbete från och med två. till och med sex år. Kom därav betydligare skada, eller var brottet eljest med synnerligen försvårande omständigheter förenat, skall gärningsmannen enligt samma lagrum mista livet genom skjutning eller dömas till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år. Vid granskningen av dessa bestämmelser hava vi funnit, att de i 76 § uppställda strafflatituderna utan uppoffrande av krigsmaktens intressen böra kunna, mildras i olika avseenden. Sålunda böra till en början disciplinstraffen, sådana de i förslaget utformats, vid de lindrigare formerna av lydnadsbrott kunna erhålla en vidsträcktare tillämplighet än enligt gällande rätt. För sådant ändamål har förslaget låtit kravet på synnerligen mildrande omständigheter för tillämpning av disciplinstraff falla och vidare infört disciplinstraff även för officerare och underofficerare. I enlighet härmed hava disciplinstraffen i 1 mom. uppflyttats i normallatituden. I anseende till lydnadsbrottens allvarliga karaktär hava härvid disciplinstraffen i latituden erhållit sin plats efter fängelsestraffet, vilket straff bör komma, till tillämpning, där ej omständigheterna i det särskilda fallet framstå såsom mildrande. Vad vidare angår straffarbetsstraffet, bör denna straffart helt kunna undvaras i de fall, som avses i 1 mom. Den har därför här uteslutits ur latituden. Sker lydnadsbrott i närvaro av samlad trupp eller ombord å krigsfart3^g i närvaro av någon bland besättningen, kan brottet däremot, särskilt om det är direkt inriktat på att undergräva befälets auktoritet, vara så svårartat, att ett straffarbetsstraff framstår såsom väl motiverat. Då emellertid, såsom av en jämförelse mellan 2 och 3 mom. framgår, 2 mom. endast avser sådana fall, där någon större fara för krigslydnaden icke uppkommit genom brottet, synes längsta tiden för straffarbetet i 2 mom. skäligen kunna nedsättas till ett år. Vad slutligen angår det i 3 mom. behandlade fallet, att brottet förövas under sjönöd eller vid annat tillfälle, då brott mot krigslydnaden medför större fara, har föreslagits, att straff maximum skall nedsättas till straffarbete i två år, respektive, om av brottet kom betydligare skada, eller brottet eljest var förenat med synnerligen försvårande omständigheter, till straffarbete i sex år. Härvid har särskilt tagits i betraktande, att lagrummet endast avser freds förhållanden, och att för fall av total mobilisering och krig särskilda, väsentligt strängare straffbestämmelser meddelats i 161 §. I detta sammanhang skall framhållas, att straffmaxima i 161 §, liksom övriga straffmaxima i krigsartiklarna, bibehållits oförändrade. Däremot har en sänkning av straff minimum i 1 punkten från två till ett års straffarbete ansetts nödig för mildrande av övergången från det i 76 § o mom. för motsvarande fall

(161 §.)

158 föreslagna maximum, straffarbete i två år, till nämnda i krigsartiklarna stadgade minimum. SO §.

80 §. I denna paragraf liar ej annan ändring vidtagits, än att den stränga ariesten uteslutits ur straff latituden.

82 §.

82 §\ Enligt 1 mom. utgör straffet för krigsman, som förolämpar överordnad trigsman i eller för ämbetet eller tjänsten, såsom regel fängelse i högst två år. Endast där omständigheterna äro synnerligen mildrande, kan brottet få sonas med disciplinstraff. Samma straffsatser gälla enligt 85 §, där någon, som utan att vara krigsman lyder under S. L. K., på detta sätt förgår sig mot militär förman. 83 § medger, att, bland annat, det i 82 § 1 mom. stadgade straffet efter omständigheterna må nedsättas under vad eljest å gärningen följa bort. där brottet föranletts därav, att den överordnade vid tillfället genom missbruk av sin myndighet eller eljest genom otillbörligt eller ovärdigt beteende retat den underordnade till gärningen. Enligt S. L. 10 kap. 2 § utgör normalstraffet för ärekränkning mot ämbetsman i eller för ämbetet böter från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Först i andra hand stadgas fängelse med ett maximum av ett år. Straffet för ärekränkning mot tjänsteman i eller för tjänsten utgör enligt 10 kap. 5 § S. L. böter eller fängelse i högst sex månader. Med dessa bestämmelser bör jämföras bestämmelsen i 16 kap. 12 § S. L., enligt vilken det skall anses såsom försvårande omständighet, där man förgriper sig med ärekränkning, bland annat, mot någon, under vars lydnad man står. Bestämmelsen i 16 kap. 12 § S. L. visar, att man redan på det civila området ansett nödigt att tillämpa något strängare bestraffningsregler, där genom ärekränkningsbrottet ett subordinationsförhållande kränkts, än i andra fall. På det militära området blir denna synpunkt enligt sakens natur än mera framträdande. Med hänsyn till den särskilda fara subordinationsbrott inom krigsmakten kunna medföra, framstår det därför såsom befogat att i S. L. K. ett högre straffmaximium utsatts än i S. L. Däremot synes S. L. K. gå längre än förhållandena påkalla, då den, i motsats till S. L., vid ärekränkning i eller för ämbetet eller tjänsten upptager fängelse såsom det straff, vilket i första hand bör tillämpas. Där icke brottet i det särskilda fallet framstår såsom mera svårartat, bör man bland disciplinstraffen, sådana de i förslaget anordnats, kunna finna ett straff, som tillgodoser kravet på disciplinens upprätthållande samtidigt som den felande förskonas från de menliga påföljder för framtiden, som ett fängelsestraff lätt kan medföra. Disciplinstraffen böra därför här uppflyttas i normallatituden såsom de straff, vilka i första hand böra komma till tillämpning. 1 Beträffande 82 §:ens förarbeten hänvisas till 1881 års S. L. K. 90 §, 1901 års kommitté, sid. 14, 145, K. Prop. 67/1908, sid. 240, 274 samt K. Prop. 57.1914 B, sid. 369 och 427.

159 De: kunde ifrågasättas, huruvida icke i sådant fall någon förhöjning av disciplinstraffens minimum borde införas i likhet med vad beträffande bötesstraffets minimum gäller i 10 kap. 2 § S. L. Bindande formella skäl för en sådan höjning av disciplinstraffens minimum kan man emellertid icke hämta från en hänvisning till 10 kap. 2 § S. L., då ju 82 § 1 mom. S. L. K. även motsvarar 10 kap. 5 § S. L., enligt vilket lagrum straffet kan gå ned ända till fem kronors böter. Mot en höjning av disciplinstraffens minimum talar även, att ärekränknings-brottet kan vara av synnerligen växlande betydenhet, och att det därför är ör.skvärt, att man, såsom redan enligt gällande rätt är fallet, i 82 § 1 mom. S.L. K. äger tillgång även till de lindrigaste formerna av disciplinstraff. Vi hava därför stannat vid att föreslå sådan ändring av den i 82 § 1 mom. stadgade strafflatituden, att denna helt allmänt bestämmes till disciplinstraff eller fängelse. För åstadkommande av enhetlig terminologi på 7 kapitlets område har uttrycket »i eller för ämbetet eller tjänsten» ändrats till »i eller för den förorättades ämbete eller tjänst». Jfr avfattningen av §§ 81, 82 mom. 2, 90, 91 och 94. Vidare har uttrycket »varde belagd med disciplinstraff» utbytts mot uttrycket »dömes», som eljest brukas i de fall, då ett brott är av beskaffenhet att kunna bestraffas disciplinärt endast där den förorättade uttryckligen medger det. J f r de nyss uppräknade lagrummen samt §§ 80, 81 och 93. 87 §. Enligt 87 § skall var som utan skälig anledning för klagan mot förman över förnärmelse i tjänsten, dömas till disciplinstraff eller fängelse i högs! sex månader. Såsom bestämmelsens plats i 7 kap. S. L. K. utvisar, är den i främsta rummet tillkommen för att förhindra att befälets auktoritet undergräves genom ogrundade klagomål. Dess betydelse går emellertid längre, då ett missbruk av klagorätten redan i och för sig innebär en kränkning av allmänna intressen, vilken påkallar ett ingripande. Bestämmelsen äger därför frändskap med de i 29 kap. B,. B. upptagna stadgandena mot rättegångsmissbruk. Emot 87 § S.L. K. har anmärkts, dels att den vore ägnad att äventyra ett lojalt utövande av klagorätten, och dels att den, i den mån den träffade verkligt straff värda förseelser, vore strängare än förseelsernas art betingade. Vid lagrummets granskning är till en början att märka, att för dess tillämplighet förutsattes, att en verklig klagan föreligger. En enkel begäran om upplysning hos högre förman rörande en lägre förmans befogenhet gentemot den underlydande, kan således aldrig föranleda ansvar enligt denna §. Har klagan anförts, är det för att straff skall inträda ej tillräckligt, att klagomålet icke föranlett någon åtgärd mot den, som detsamma avser, utan härför fordras därjämte, att den klagande skall hava saknat »skälig anledning» till sin klagan. Det fordras med andra ord, att en värdering av de förebragta omständigheterna skall giva vid handen, att klagomålet ej ens ägt stöd av sannolika skäl. Att detta är lagens mening framgår tydligt av en jämförelse med motsvaran-

87 §.

160 de bestämmelser i äldre krigslagar. I 1798 års krigsartiklar, 2 kap. 16 §, hette det helt kort, att visst straff skulle drabba den, som klagade å förman »utan anledning». Motsvarande bestämmelse i 1868 års S.L. K., 7 kap. 7 §, lydde: »Var som emot förman förer klagan över förnärmelse i tjänsten, utan att gitta ådagalägga anledning till samma klagan •— • dömes ». I 1881 års S . L . K., 93 §, infördes slutligen den nuvarande formuleringen, enligt vilken straff endast drabbar den, som »utan skälig anledning» förer klagan mot förman över förnärmelse i tjänsten. Det är uppenbart, att genom denna restriktion en stark garanti uppställts mot obehöriga ingrepp i klagorätten. Denna garanti har ytterligare stärkts därigenom, att brott enligt 87 § förbehållits domstols exklusiva prövningsrätt. Genom den dubbla garanti, som den gällande rätten sålunda uppställt mot obehöriga ingrepp i klagorätten genom att dels för en fällande dom fordra, att den klagande skall hava saknat skälig anledning till sin klagan, och dels överlämna prövningen härav åt domstol, synas rättssäkerhetens krav hava behörigen tillgodosetts. Understundom har emellertid ifrågasatts att ytterligare begränsa lagrummets tillämplighet genom att för en fällande dom fordra, att klagomålet skall hava anförts i trakasseringssyfte. En sådan begränsning synes dock varken vara nödig eller lämplig. Ett klagomål mot förman, som ej ens stödes av sannolika skäl, står tydligen det rena trakasseriet så nära, att en straffpåföljd framstår såsom väl motiverad, helst i sådana fall, då en och samma person upprepade gånger gör sig skyldig till enahanda förseelse eller rent av stöder sitt klagomål på falska eller vrängda uppgifter. Även om det i sådant fall icke kan styrkas, att den klagande insett klagomålets grundlöshet, fordrar god ordning, att hans förfarande icke lämnas utan näpst. Härtill kommer, att de erfarenheter man i praxis gjort beträffande den bristande effektiviteten av gällande bestämmelser mot rättegångsmissbruk (29 kap. B,. B.), låta det framstå såsom betänkligt att kringskära en besläktad bestämmelse, oaktat densamma både är kringgärdad med tillfredsställande garantier för den lojalt utövade klagorätten och erbjuder möjlighet till effektivt ingripande mot missbruk av klagorätten. Även en jämförelse med den utländska rättens motsvarande bestämmelser manar till försiktighet. Sålunda stadgar den norska S . L . K. i 41 § 2 mom. ansvar icke blott för det fall, att någon mot bättre vetande till militär myndighet inger obefogade besvär eller klagomål mot förmän eller överordnade i anledning av tjänsteförhållanden, utan även för det fall att det »icke sker mot bättre vetande men dock utan rimlig grund och besvären eller klagomålet visar sig alldeles obefogat». Den finska S. L. K., 108 § 2 mom., stadgar ansvar för underlydande, som mot förman »förer klagan rörande tjänsten utan att gitta visa anledning därtill», och inbegriper därunder tydligen även sådana fall, där förseelsen ej skett mot bättre vetande. Den danska S . L . K. innehåller i 124 § en likartad bestämmelse, där det he-

161 ter, att visst ansvar skall drabba den, som »hos högre förmän anför ogrundad klagan över sin förman». / 1914 års danska förslag till omarbetning av S. L. K. har bestämmelsen endast i så måtto ändrats, att till densamma fogats följande tillägg: »Dock kan straffet bortfalla, även om klagomålet icke finnes tillräckligt grundat, där det dock prövas icke hava varit helt utan grund.» Detta tillägg motiveras av 1913 års militära strafflagskommission på följande sätt (sid. 38): »I lagens 124 § stadgas helt allmänt straff för den, som anföi ogrundad klagan över sin förman. Efter noga övervägande har kommissionen emellertid ansett det förenligt med berättigade militära krav, att här tillägges en bestämmelse, enligt vilken straff kan bortfalla, även om klagomålet icke finnes tillräckligt grundad, där det dock prövas icke hava varit helt utan grund. Härigenom erhålla alltså krigsrätterna möjlighet att, efter att hava tagit samtliga föreliggande omständigheter och förhållanden i billigt övervägande, underlåta att ådöma straff i sådana tillfällen, där den gällande bestämmelsen nödvändigtvis måste leda till en fällande dom.» Med hänsyn till vad i det föregående anförts hava vi funnit tillräckliga skäl ej föreligga, vare sig att helt upphäva 87 § S. L. K. eller att begränsa den till sådana fall, då ogrundad klagan förts av ont uppsåt eller eljest mot bättre vetande. Vad åter straffsatserna angår 1 är det påtagligt, att strängare straff än disciplinstraff aldrig bör ifrågakomma, där ej den klagande handlat mot bättre vetande. För att i lagen klart utsäga detta har 87 § omredigerats på sådant sätt, att den nuvarande strafflatituden, disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader, bibehållits allenast för fall, där den klagande handlat mot bättre vetande, medan för övriga fall endast disciplinstraff upptagits i latituden. 88 §2.

Enligt 1 mom. skall den, som visar ohörsamhet eller sätter sig upp emot skiltvakt eller annan i § :n uppräknad personal i dess tjänsteutövning, dömas till fängelse eller till straffarbete i högst ett år. Tillhör den brottslige manskapet, och förekomma synnerligen mildrande omständigheter, må han beläggas med disciplinstraff. Förövas brottet vid tillfälle, då det medför större fara för krigsmakten eller för allmän säkerhet, skall den brottslige enligt 2 mom. dömas till straffarbete i högst två år. Kom av brottet betydligare skada, utgöi straffet enligt momentets andra punkt straffarbete från och med två till och med sex år. Med hänsyn till den rätt, som tillkommer den i 88 § angivna personalen att under sin tjänsteutövning påkalla lydnad, stå 88 §:ns brott de i 76 § behandlade lydnadsbrotten mot förmän nära. I överensstämmelse med de ändringar, som föreslagits i 76 § 1 mom. hava i 88 § 1 mom. disciplinstraffen inryckts i normallatituden och förklarats tillämp1

Jfr 1881 års S. L. K. 93 § och 1901 års kommitté, sid. 149. Beträffande 88 §:ens förarbeten hänvisas till 1881 års S. L. K. 94 och 95 §§, 1901 års kommitté, sid. 149 samt K. Prop. 67/1908, sid. 242. 2

11—233827

88 §.

162 liga även å officerare och underofficerare. Vidare har straffarbetet uteslutits ur latituden och maximitiden för fängelsestraffet bestämts till ett år. Vad särskilt angår den föreslagna maximitiden för fängelsestraffet, överensstämmer denna å ena sidan med den, som återfinnes i 7G § 1 mom., och å andra sidan med den, som uppställts i föregångsbestämmelsen till 88 § 1 mom, bestämmelsen i 1881 års S. L. K. 94 § 2 mom. Sistnämnda bestämmelse, som stadgade, att den brottslige skulle dömas »till fängelse eller straffarbete i högst ett år», överflyttades av 1901 års kommitté till strafflagsförslagets 38 §, därvid emellertid — utan motivering — ett »till» insköts framför »straffarbete i högst ett år», och sålunda den stadgade tidsbegränsningen kom att avse endast straffarbetet men ej fängelsestraffet. Enligt 88 § 2 mom. 2 punkten må ej lägre straff än straffarbete i två år ådömas, där betydligare skada kom av sådant lydnadsbrott mot vakter m. fl., som förövats vid tillfälle, då brottet medförde större fara för krigsmakten eller för allmän säkerhet. Enligt 76 § 3 mom. 2 punkten äger man däremot vid lydnadsbrott mot förmän att i motsvarande fall gå ned ända till straffarbete i två månader. Då uppenbarligen strängare straffminimum icke bör uppställas för lydnadsbrott mot vakter och med dem likställda personer än vid lydnadsbrott mot förmän, har den i förenämnda punkt av 88 § 2 mom. stadgade förhöjningen av straffarbetsstraffets minimum i förslaget uteslutits. 96 §.

96 §. I 1 mom. är disciplinstraff stadgat för den, som under tjänstgöring eller eljest i fält, under tåg eller annan färd under militärbefäl, på sjötåg eller inom militärt etablissement m. m. gör oljud eller oväsende eller annorledes brister i anständigt uppförande eller kommer förargelse åstad, eller som under dylika omständigheter eller på sådant ställe finnes överlastad av starka drycker. Samma straff skall enligt 2 mom. drabba krigsman, som i annat fall, än nu är sagt, inom förläggnings- eller stationsort eller, då han å annan ort uppträder i militär tjänstedräkt, gör sig skyldig till sådan förseelse, under förutsättning att det sker å väg, gata eller annat ställe, varom förmäles i l l kap. 15 § S. L. Att det militära befälet måste äga möjlighet att ingripa med disciplinär bestraffning mot oskickligt och förargelseväckande beteende samt fylleri, är självfallet i sådana fall, då förseelsen sker i tjänsten eller inom militära etablissement eller i övrigt under sådana förhållanden, som avses i 1 mom. Någon ändring av detta moment har därför ansetts icke böra ifrågakomma. Tvivelaktigare ställer sig däremot saken i de fall, som behandlas i 2 mom. Enligt 1881 års S. L. K. skulle man militärt bestraffa krigsmän, som gjorde sig skyldiga till förargelseväckande beteende eller fylleri å allmän plats under förutsättning att förseelsen skett inom garnisons- eller stationsort. 1901 års kommitté anförde härom i sina allmänna motiv 1 : »Ehuru behandlingen av dessa förbrytelser såsom militära, teoretiskt taget, svårligen kan sägas vara oundgängligen nödvändig, medför dock deras upptagande i den militära strafflagen högst avsevärda praktiska fördelar, särskilt 1

1901 års kommitté, sid. 15.

1(33 ur den synpunkten, att därigenom beredes möjlighet att bestraffa desamma disciplinärt, i stället för att de eljest skulle med åtskillig omgång och tidsutdräkt dragas inför allmän domstol. Kommittén anser sig därför icke böra föreslå någon rubbning i den nuvarande lagens ståndpunkt därutinnan. Vad i berörda hänseende nu gäller synes, om än nyssberörda synpunkt därvid icke är av fullt samma betydelse, likväl i den militära ordningens intresse böra utsträckas att gälla även ifall krigsman, annorstädes än inom garnisonseller stationsort, gör sig skyldig till sådan förseelse, såvida han vid tillfället är iförd sin tjänstedräkt.» I enlighet härmed upptog förslaget i 9G § 2 mom. även det fall att förseelsen förövats å allmän plats inom ort, som icke är garnisons- eller stationsort, vid tillfälle då krigsmannen uppträtt i militär tjänstedräkt. Så har jämväl skett i gällande S. L. K., som emellertid utbytt uttrycket »garnisonsort» mot » förlägg ningsort» 1 . När en krigsman utom tjänsten och utanför de militära etablissementen beträdes med fylleri eller oskickligt eller förargelseväckande beteende, saknas i allmänhet tillräcklig grund för att i straffrättsligt hänseende behandla honom annorlunda än en civilperson, som förgår sig på enahanda sätt. Den felandes egenskap av krigsman bör icke i och för sig kunna åsätta en förseelse av förevarande slag militär prägel. Ej heller bör enbart den omständigheten, att han vid tillfället uppträtt i uniform kunna rättfärdiga, att han i straffrättsligt hänseende behandlas annorlunda än eljest. Det är emellertid obestridligt, att understundom praktiska skäl kunna tala för att förseelsernas beivrande överlämnas åt de militära myndigheterna. P å orter, där krigsfolk i större utsträckning är sammandraget, kan det innebära en avsevärd lättnad i de civila myndigheternas arbetsbörda, om skyldigheten att beivra dylika av krigsmän förövade förseelser överlämnas åt de militära befälhavarna. Ur militär synpunkt kan det vidare vara av intresse, att befälhavarna sättas i stånd att genom ett snabbt och effektivt ingripande förhindra, att dylika oordningar vinna större utbredning bland truppen. Den gällande rättens regel, att krigsman, som å allmän plats inom förläggnings- eller stationsort beträdes med fylleri eller oskickligt eller förargelseväckande beteende, skall bestraffas i militär ordning, bör därför kunna bibehållas. Däremot synas tillräckliga skäl icke förefinnas att tillämpa samma regel, när en krigsman begår en sådan förseelse å annan ort vid tillfälle, då. han är iförd militär tjänstedräkt. Utanför förläggnings- och stationsorterna kunna dylika förseelser icke förekomma i sådan utsträckning, att deras hänskjutande till de allmänna domstolarna skulle innebära en väsentligare ökning av dessas arbetsbörda, och de militära hänsyn, som kunna tala för att av krigsmän begångna förseelser behandlas disciplinärt, göra sig här ej gällande med samma styrka. Förslaget har därför ur 96 § 2 mom. uteslutit det fall, att förseelsen begåtts å annam ort än förläggnings- eller stationsort 2 . 1

Sie K. Prop. 57/1914 B, sid. 372, 428. De bestämmelser i S. L., som härigenom bliva tillämpliga, äro vid förargelseväckande beteende 11 kap. 15 § 3 stycket och vid fylleri 18 kap. 15 §. Särskilt straff för den, som å allmän plats bristeir i anständigt uppförande, finnes ej utsatt i S. L., men bestämmelsen om förargelseväckande beteende måste här anses täcka det praktiska behovet. 2

164 97 §. Se ovan sid. 78 ff. 8 KAP. S. L. K. Om skadegörelse å egendom, som är avsedd för krigsmakten, samt om förskingring eller missvård av sådan egendom, så ock om stöld, snatteri och rån. I sina allmänna motiv till krigslagsförslaget yttrade 1901 års kommitté, efter att hava redogjort för de egendomsbrott, vilka upptagits i 1881 års S . L . K . 1 9 kap.: »Ovan omförmälda i S. L. K. upptagna egendomsbrott — skadegörelse, förskingring, olovligt begagnande, stöld, snatteri och rån av egendom, som tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov — hava i nu förevarande avseende rönt olika behandling inom olika lagstiftningar. Så har den nya norska militärstrafflagen icke upptagit särskilda straff för hithörande brott, då de begås i fredstid, men väl då de förövas i krigstid 2 . I flertalet andra nyare militära strafflagar återfinnas däremot i allmänhet ifrågavarande arter av brott, ehuru naturligen med åtskilliga skiftningar i detaljerna, utan nämnda i den norska lagen gjorda inskränkning. Så i huvudsak i de tyska, franska, danska och finska lagarna. Med de begränsningar, som i den svenska strafflagen för krigsmakten gjorts beträffande dess tillämplighet å hithörande slag av brott, torde denna knappast kunna sägas hava inskridit för långt på den allmänna lagens område. Om den, som är i tjänst vid krigsmakten, med vetskap därom att viss egendom tillhör eller är avsedd för krigsmakten, skadar, förstör eller olovligen tillgriper densamma eller olovligen nyttjar eller låter annan nyttja eller gör sig skyldig till förskingring av krigsmaktens egendom, begår han en förbrytelse, som, även där den ej är att hänföra till brott i tjänsten, i allt fall med hänsyn till den pliktförgätenhet, som därigenom ådagalägges, och de krigsmaktens intressen, som därigenom trädas för nära, har en i viss mån militär karaktär och lämpligen bör bestraffas enligt krigslag. Att, på sätt i den nya norska lagen skett, principiellt inskränka krigslagens tillämplighet beträffande samtliga ifrågavarande slag av brott till krigstid, saknar däremot enligt kommitténs meningtillräcklig grund — . I likhet med en del främmande lagar behandlar vår lag stöld från kamrat, som är förlagd i samma kvarter, kasern etc. eller tjänstgör å samma fartyg, såsom militärt kvalificerad förbrytelse. Däremot synes icke heller något vara att erinra.» I enlighet härmed upptog kommittén i förslagets 8 kap. flertalet av de i 1881 års S. L. K. i 9 kap. behandlade egendomsbrotten. Med tillämpning av sin grundprincip att i S. L. K., så vitt möjligt, samla alla brott, som skulle tillhöra krigsdomstols bedömande, omnämnde kommittén därjämte i 8 kap. åtskilliga brott, vilka i straffrättsliga hänseende i allo skulle bedömas enligt allmän lag. Redan vid förslagets behandling vid 1914 års senare riksdag höjdes röster för egendomsbrottens avförande ur krigslagstiftningen 3 , och även sedermera ha1

1901 års kommitté, sid. 16. I fråga om den norska S. L. K. erinrade kommittén i detta sammanhang därom, att denna till krigstid även hänför tid, då krigsmakten eller vederbörande avdelning därav ställes eller är ställd på krigsfot. 3 Se motion A. K. 200/1914 B, sid. 7. 2

165 va S. L. K:s bestämmelser om egendomsbrott plägat nämnas bland dem, som främst borde göras till föremål för en reform. Fasthåller man vid grundsatsen, att krigslagstiftningen, såsom utgörande en undantagslagstiftning, icke utan nödtvång bör undantränga eller avvika från den allmänna lagstiftningen, är det påtagligt, att den militära straffrätten just vid brott, vilkas tyngdpunkt är förlagd till det ekonomiska området, bör iakttaga den största återhållsamhet. Ur denna synpunkt kan särskilt ifrågasättas, huruvida icke S. L. K. i större utsträckning än vederbort dragit in tjuvnadsbrotten under sina specialbestämmelser. Mot den behandling dessa brott erhållit i S. L. K., kan även anmärkas, att S. L. K:s metod att i vissa avseenden själv uppställa vidlyftiga straffbestämmelser ^och i övrigt hänvisa till de regler, som S. L. meddelat i ämnet, medfört, att frågan om tjuvnadsbrottens bestraffning blivit synnerligen invecklad. Vid en granskning av 8 kap. S. L. K. måste emellertid beaktas, att de där upptagna bestämmelserna icke genomgående motiverats av en önskan att skärpa S.L:s motsvarande bestämmelser. Åtskilliga av 8 kapitlets bestämmelser innebära, såsom redan förut nämnts, överhuvud ingen ändring i S.L:s straffbestämmelser utan hava upptagits i S. L. K. uteslutande av processuella skäl. Detta gäller framför allt 107 § men även vissa delar av 102, 103 och 105 §§. Dylika bestämmelser, som jämväl förekomma i åtskilliga andra kapitel, böra lämpligen avskiljas från S. L. K. och inarbetas i rättegångslagen. Av skäl, som anförts i inledningen, hava emellertid förslag till sådana ändringar icke för närvarande kunnat utarbetas. I andra fall gör S. L. K. ej annan ändring i S. L:s straffbestämmelser, än att disciplinstraff införts i stället för böter. Anledningen härtill har väsentligen vant den, att man önskat att på det militära området äga tillgång till ett jämnare verkande och i viss mån effektivare straff än bötesstraffet 1 . Mot denna anordning, som tillämpats i 98 § 1 punkten, synas här allvarligare betänkligheter icke möta. Genom införandet av disciplinstraff i strafflatituderna har vidare i vissa fall möjlighet öppnats att få egendomsbrott av mera bagatellartad karaktär bestraffade av befälhavaren i disciplinär väg. Så har bland annat skett vid olovligt brukande av krigsmaktens egendom enligt 100 § och vid persedelförskingring och övriga i 101 § behandlade brott. Nödvändigheten att undvika en alltför stor belastning av domstolarna låter uppställandet av specialbestämmelser här framstå såsom påkallat. A t t dessa specialbestämmelser erhållit karaktären av fullt fristående stadgandien med självständig brottsbeskrivning och fullständiga strafflatituder, torde beträffande 101 § finna sin tillfyllestgörande förklaring däri, att man till enhetlig — i huvudsak mildare — behandling velat sammanföra vissa just i mihtärlivet synnerligen vanliga egendomsbrott av övervägande bagatellartad karaktiär. I fråga om 100 § däremot har den huvudsakliga grunden till uppställandet av en fullständig specialbestämmelse tydligen varit, att ett straffmaxi1

S!e 1901 års kommitté, sid. 49.

166 mum, motsvarande det i 22 kap. 12 § S. L. för olovligt brukande uppställda eller 25 respektive, för visst fall, 50 kronors böter, ansetts för lågt. Anmärkas kan även, att brottsbeskrivningen i 22 kap. 12 § S. L. i olika hänseenden framstår såsom bristfällig, bland annat därutinnan att densamma endast synes avse olovligt brukande av lös egendom1, men att dessa brister avhjälpts i 100 § S. L. K. Vad slutligen angår S. L. K:s specialbestämmelse i 99 § om ansvar för oförsiktighet med eld eller lätt antändbart ämne, synes dess stora praktiska betydelse och den synnerliga våda dylika brott kunna medföra för liv och egendom utgöra tillräcklig grund för bestämmelsens bibehållande i S. L. K. Av det föregående torde framgå, att en begränsning av 8 kapitlets omfattning framstår såsom önskvärd, men att ett upphävande av kapitlet i dess helhet icke lämpligen kan ske. I den mån kapitlet bibehålies, kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke de särskilda straffbestämmelserna i vissa avseenden böra mildras. Vi hava vid förevarande lagstiftningsarbete stannat vid att föreslå, att följande bestämmelser i 8 kapitlet skola ändras eller helt eller delvis upphävas: 99 §.

99 §. Bestämmelsen stadgar för den, som förfar oförsiktigt med eld eller ämne. som är eldfarligt, olika ansvar, allteftersom det sker på ställe, där krut eller annat lätt antändbart ämne eller därav tillverkad krigsredskap förvaras, eller på annat ställe inom krigsmaktens fartyg eller militära etablissement. Var förseelsen grov eller åstadkom den skada, utgör straffet i första fallet fängelse eller straffarbete i högst två år och i senare fallet fängelse i högst sex månader. Var förseelsen ringa och kom därav ingen skada, utgör straffet däremot i båda fallen disciplinstraff. Då det synes vara obilligt, att en ringa oförsiktighet med eld eller eldfarligt ämne skall ådraga den felande fängelse- eller straffarbetsstraff, även orm den endast åstadkommit obetydlig skada, hava straffbestämmelserna på det sätt mildrats, att endast disciplinstraff skall åläggas, där förseelsen var ringEa och ingen eller ringa skada därav kom.

101 §.

101 §. Straffet för persedelförskingring och därmed likställda brott utgör enligt 101 § för manskap minst vaktarrest i tio dagar, skärpt arrest i fem dagar eller sträng arrest i tre dagar, samt för officerare och underofficerare minst fängelse i en månad. Som det här understundom kan vara fråga om föremål av synnerligen obetydligt värde, samt omständigheterna även i övrigt kunna vara så mildrande:, att ådömandet av tio dagars vaktarrest för manskap eller en månads fängelse för officerare och underofficerare kan framstå såsom en oskälig hårdhet, hair det förhöjda minimum för disciplinstraffet strukits och möjlighet att ålägga disci1

Jfr N. J. A. 1880, sid. 101.

167 plinstraff öppnats jämväl för det fall, att den felande är officer eller underofficer. 102 §\

Detta lagrum handlar om stöld av egendom, som tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov. Enligt 1 mom. skall straffet såsom regel bestämmas enligt allmän lag. Skedde stölden ur vissa i lagen uppräknade militära lokaler eller från annat ställe, där krigsmaktens egendom veterligen förvarades, eller visste den brottslige, att egendomen tillhörde krigsmakten eller var avsedd för dess behov, skall däremot straffet bestämmas enligt särskild i 2 mom. utsatt strafflatitud. Denna avviker emellertid från den i 20 kap. 1 § S. L. för första resan enkel stöld stadgade endast därutinnan, att straffmaximum för fall, där omständigheterna varken äro synnerligen försvårande eller synnerligen mildrande, utgör straffarbete i ett år i stället för straffarbete i sex månader. liksom enligt S. L. äger man vid synnerligen försvårande omständigheter höja tiden för straffarbetet till två år, och vid synnerligen mildrande omständigheter gå ned till fängelse i högst sex månader. I 3 mom. har slutligen en väsentligt skärpt straff latitud uppställts för det fall att brott, som i 2 mom. avses, förövas, medan krigsmakten eller avdelning av densamma är mobiliserad 2 . Denna straffbestämmelse skiljer sig från förenämnda bestämmelse i S. L. därutinnan, att dels den längsta tid, för vilken straffarbete får ådömas, höjts från två till fyra år, och dels fängelsestraff ej under några förhållanden får ådömas. Den omständighet, att en stöld sker under medveten kränkning av ett särskilt tjänsteförhållande, låter stölden framstå i en viss mån svårare dager än eljest. Huravida detta tjänsteförhållande är militärt eller civilt, inverkar emellertid icke i och för sig på bedömandet av den pliktförgätenhet, som gärningsmannen genom brottet visat. Ej heller torde man helt allmänt kunna säga, att stölder i militära förhållanden skulle vara så mycket farligare än eljest, att den allmämna lagens straffbestämmelser av denna anledning skulle vara otillräckliga. Sakläget kan emellertid understundom vara ett annat. Sålunda kunna stölder, som förövas från krigsmakten under krig eller vid överhängande krigsfara, så allvarligt äventyra rikets värnkraft, att specialbestämmelser för dylika fall framstå såsom nödvändiga. Dessa specialbestämmelser böra dock skäligen kunna begränsas att gälla endast under krig och då krigsmakten i dess helhet eljest är mobiliserad. I enlighet härmed har föreslagits, att 102 § skall upphävas, och att i stället en bestämmelse, som i huvudsak motsvarar lagrummets 3 mom., skall införas i krig;sartiklarna. Härom, se närmare nedan under 164 §. För att utmärka att regherna om militära brottmål även i fredstid skola tillämpas å de i nuvarande 102 § upptagna brotten, hava vi — med tillämpning av den gällande rättens tekmik — utvidgat 107 § att omfatta jämväl dessa brott. 1 Beträffande 102 §:ns förarbeten hänvisas till 1881 års S. L. K. 113 §, 1901 års kommitté sid 8% 8J5, 160 och K. Prop. 67/1908, sid. 243. 2 JJfr 1901 års kommitté, sid. 83 och 85.

102 §

168 Beträffande särskilt återfallsstraff vid de i 102 § omförmälda brotten, se nedan under 108 §. 103 §.

103 §\ I detta lagrum behandlas det fall, att någon, i uppsåt att sig eller annan den tillägna, olovligen bortleder elektrisk ström från krigsmaktens elektriska anläggning. Jfr 20 kap. 3 § 6 mom. S. L. Beträffande straffet gälla enligt 103 § samma regler, som ovan utvecklats vid behandlingen av 102 §. I överensstämmelse med vad som föreslagits med hänsyn till sistnämnda lagrum, innebär förslaget, att 103 § skall upphävas, att en bestämmelse rörande hithörande fall skall införas i krigsartiklarna, 164 §, och att 107 § skall utvidgas att omfatta även de nu i 103 § behandlade fallen.

m §.

104 f. Enligt 104 § skall samma straff, som i 102 § 2 mom. är stadgat, drabba var som från annan, vilken är förlagd med honom i samma kvarter, kasern, tält, militärsjukhus eller annat dylikt ställe eller tjänstgör å samma fartyg, förövar stöld av gods, som denne där har förvarat. Grunden till denna specialbestämmelse har man tydligen att söka i två riktningar. Till en början i de svårigheter, som med de militära lokalförhållandena möta att på ett fullt betryggande sätt förvara sina saker, och vidare däri, att den, som fullgör sina medborgerliga skyldigheter, kan göra anspråk på att staten bereder honom kraftigt rättsskydd mot de sämre element, med vilka han på grund av tjänsten tilläventyrs nödgas att dela bostad. De anförda synpunkterna äro i och för sig beaktansvärda. De böra emellertid enligt vår uppfattning kunna vinna tillbörligt avseende inom ramen för de i 20 kap. 1 § S. L. uppställda straffsatserna; detta desto hellre, som man enligt sistnämnda lagrum vid synnerligen försvårande omständigheter kan nå upp till samma straff maximum som enligt 104 § S. L. K. Vi hava därför föreslagit, att 104 § skall utgå.

105 §.

105 §\ Bestämmelsen handlar om snatteri, som förövas under sådana omständigheter, som i 102—104 §§ sägs. Den hänvisar beträffande straffet till allmän lag med allenast det tillägget, att snatteri i de fall, som omtalas i 102 § 2 och 3 mom., 103 § 2 mom. och 104 §, skall anses vara begånget under försvårande omständigheter. Då dessa snatteribestämmelser tydligen böra följa samma regler, som motsvarande bestämmelser om stöld, har föreslagits, att 105 § skall upphävas, att i krigsartiklarna, 164 §, vissa snatteribestämmelser skola införas, och att 107 § skall utvidgas att omfatta även de nu i 105 § behandlade fallen. 1 Beträffande 103 §:ns förarbeten hänvisas till 1901 års kommitté, sid. 161 och L. IL 22/1914 B. sid. 47. 2 Beträffande 104 §:ns förarbeten hänvisas till 1881 års S. L. K. 114 § och 1901 års kommitté, sid. 161. 3 Beträffande 105 §:ns förarbeten hänvisas till 1881 års S. L. K. 115 §. 1901 års kommitté, sid. 162 samt K. Prop. 67/1908, sid. 243 och 275.

169 106 §\ Förövar skiltvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning av gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp av det, som är under hans skydd eller bevakning, skall han enligt 106 § dömas till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Då tillgreppet avser gods, som det på grund av särskilt i tjänsten mottaget uppdrag ålegat gärningsmannen att skydda eller bevaka, äger brottet den dubbla karaktären av en tjänsteförbrytelse och ett tjuvnadsbrott. Vid likartade fall i civila förhållanden kommer denna dubbla karaktär vid bestraffningen tillsynes därutinnan, att gärningsmannen ådömes dels ett straff för tjänsteförbrytelsen enligt 25 kap. 16 § S. L., och dels ett straff för tjuvnaden enligt 20 kap. samma lag. Dessa båda straff sammanläggas därefter med tillämpning av den i 25 kap. 18 § uppställda konkurrensregeln 2 . För militära förhållanden har man däremot, såsom synes, i stället tillämpat den metoden att behandla tillgrepp under vakttjänst såsom en särskild förbrytelse, vilken i bestraffningshänseende skall följa självständiga regler. Beträffande dessa bestraffningsregler är till en början att märka, att varje tillgrepp, som förövas under i 106 § angivna förhållanden, skall bestraffas såsom stöld, huru obetydligt det tillgripnas värde i det särskilda fallet än må hava varit. En dylik princip tillämpas understundom även i S. L., bland annat i 20 kap. 4 §. I de fall, varom nu är fråga, synes den emellertid icke vara på sin plats, då icke enbart den omständigheten, att den brottslige har karaktären av militär vakt bör kunna motivera, att ett under vakttjänsten förövat snatteribrott skall bedömas enligt de stränga regler, som gälla för stöld. De obilliga resultat, som man härigenom erhåller, framstå i särskilt skarp dager därigenom, att straffminimum i 106 § satts så högt som till straffarbete i sex månaden. Redan härav torde framgå, att 106 § icke kan bibehållas i oförändrat skick. Det kan emellertid med skäl ifrågasättas, huruvida över huvud ett tvingande beho^v av en specialbestämmelse på detta område förefinnes. Tillämpar man vanliga bestraffningsprinciper på det fall att en krigsman, tillhcörande manskapet, förbryter sig på sätt i 106 § omförmäles, leda dessa — om rman lämnar 106 § å sido — därhän, att straff skall ådömas dels för tjuvnad i enligt 20 kap. S. L. och dels för uppsåtlig förbrytelse i tjänsten enligt den mot, bland annat, 25 kap. 16 § S. L. svarande bestämmelsen i 129 § S. L. K. Bådte 20 kap. 1 § S. L. och 129 § S. L. K. stadga för de svåraste fallen såsom högsita straff straffarbete i två år. Med tillämpning av den mot 25 kap. 18 § S. L. svarrande bestämmelsen i 131 § S. L. K. skulle man därför i de svåraste fallen kommia upp till ett straffmaximum av sammanlagt fyra års straffarbete, alltså tiill samma straffmaximum, som nu är stadgat i 106 §. I de lindrigare fallen, ; särskilt då det tillgripnas värde icke överstiger snatterigränsen, skulle man däreimot äga möjlighet att ådöma väsentligt mildare straff än enligt gällande 1

JJfr 1881 års S.L.K. 116 §. JTfr beträffande det fall, att personer, anställda vid Statens Järnvägar, tillgripa gods, som anförtrotts i järnvägens vård, N. J. A. 1918, sid. 334 och 1919, sid. 532. 2

107 §.

108 §.

rätt. Man skulle alltså i vidaste utsträckning kunna tillgodose de olika hänsyn, som vid brott av förevarande slag i det särskilda fallet kunna göra sig gällande. Beträffande militär bevakningspersonal av högre grad skulle med tillämpning av nyssnämnda bestraffningsprinciper ansvar ådömas dels enligt 20 kap. S. L. och dels enligt 25 kap. 16 § samma lag, sistnämnda lagrum jämfört med 129 § S . L . K . Då sålunda de särskilda hänsyn, som i de i 106 § behandlade fallen göra sig gällande, på ett betryggande sätt kunna tillgodoses genom de regler, som i övrigt meddelats angående tjuvnadsbrott och tjänsteförbrytelser, hava vi föreslagit, att 106 § skall upphävas. I fråga om den i 108 § meddelade återfallsbestämmelsen och de i krigsartiklarna, 165 och 171 §§, upptagna bestämmelserna, hänvisas till vad nedan under nämnda lagrum anförts. 107 §\ I detta lagrum hava de egendomsbrott upptagits, för vilka straff skall utmätas av krigsdomstol med tillämpning av de i allmän lag meddelade straffbestämmelser. Denna uppräkning har kompletterats med de nu i 102, 103, 105 och 106 §§ upptagna brotten. Förslaget om upphävande av 104 § har icke föranlett annan ändring i 107 §, än att de i 2 mom. upptagna orden »i andra fall, än ovan i detta kapitel avses» uteslutits. Inbrottsbestämmelsen i 1 mom. har så till vida omredigerats, som orden »i avsikt att stjäla förövar inbrott» utbytts mot »i uppsåt att stjäla • förövar inbrott», varigenom överensstämmelse vunnits med avfattningen i S.L. 20 kap. 5 §. 108 §2. Där någon begår stöld andra eller tredje gången, och stölden är sådan, som omtalas i 102 § 3 mom. eller 106 §, må enligt 108 § tiden för straffarbetet höjas till sex år. Av samma skäl, som lett till förslaget att 102 § 3 mom. skall upphävas och ersättas med en bestämmelse i krigsartiklarna, 164 §, har föreslagits, att återfallsbestämmelsen i 108 §, i vad den avser brott enligt förstnämnda lagrum, skall upphävas och ersättas med krigsartiklarnas motsvarande bestämmelse i 171 §. Se nedan under 171 §. Vad angår bestämmelsen i 108 § om återfallsstraff vid sådan tjuvnad av vaktpersonal, som avses i 106 §, må erinras därom, att enligt S. L. 20 kap. 7 § straffet för andra resan enkel stöld utgör straffarbete i högst tre år; där omständigheterna äro synnerligen mildrande, må till fängelse i högst sex månader dömas. Vid tredje resan stöld utgör enligt samma lagrum i S.L. straffet straffarbete i högst fyra år. I fråga om snatteri innehåller S. L. ej andra återfallsbestämmelser än dem, som återfinnas i 20 kap. 6 §, enligt vilken den, som 1 Beträffande 107 §:ns förarbeten hänvisas till 1901 års kommitté, sid. 163 och K. Prop. 67 1908, sid. 118, 244, 275. 2 Beträffnnde 108 §:ns förarbeten hänvisas till 1881 års S. L. K. 121 § 1 och 3 mom., 1901 års kommitté, sid. 163, K. Prop. 67/1908, sid. 245 och K. Prop. 57/1914 B, sid. 430.

171 begår snatteri tredje gången, skall anses, såsom om han hade förövat första resan stöld, och snatteri av den, som förut begått rån, rånförsök, stöld eller inbrott, likaledes skall anses såsom stöld. Inom ramen av dessa straffbestämmelser och tillämpliga straffbestämmelser om uppsåtlig förbrytelse i tjänsten bör man vid tjuvnad av vaktpersonal kunna utmäta ett sådant återfallsstraff, som det praktiska behovet påkallar. Det har därför föreslagits, att 108 §, i vad den avser brott enligt 106 §, skall upphävas. 108 § innehåller även en erinran därom, att »i övrigt vid tillämpning av S. L. K. skall gälla vad allmän lag innehåller om stöld, snatteri, rån, försök därtill och inbrott». Då från S. L. avvikande bestämmelser om straff för dylika brott enligt förslaget endast skola finnas i krigsartiklarna, har nyssnämnda i 108 § upptagna erinran överflyttats till 171 §. 109 §. Denna bestämmelse, som för vissa tjuvnadsbrott stadgar påföljd enligt 2 kap. 19 § S. L., har föreslagits till upphävande i samband med förslaget att huvudbestämmelserna beträffande dessa brott skola upphävas. 9 KAP. S. L. K. Om överträdelser eller åsidosättande äv tjänsteplikter i andra fall, än förut i denna lag sagda äro. Ul §. I denna paragraf har ej annan ändring vidtagits än att den stränga arresten uteslutits ur straff latituden i 1 mom. 116 §\ Straffet för uppsåtligt avgivande av osannfärdig rapport i tjänsten utgör, där ej särskilt ansvar är i S. L. K. satt å brottet 2 , enligt 116 § för officerare och underofficerare mistning av ämbete eller tjänst å viss tid och för manskap fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må den brottslige beläggas med disciplinstraff; äro de synnerligen försvårande, må den brottslige, om han är officer eller underofficer, dömas till avsättning och, där brottet det förtjänar, förklaras ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas. D)en olikhet i bestraffningen, som består däri, att S. L. K. vid vissa brott stadlgar suspension eller avsättning för officerare och underofficerare men frihetsstraff för manskap, är i och för sig blott en naturlig följd därav, att de fram S.L:s straffsystem övertagna ämbetsmannastraffen icke lämpa sig för alla1, under S. L. K. lydande personer. Mot själva grundsatsen att i S. L. K., så vitt lämpligen kan ske, använda S. L:s ämbetsmannastraff och att i öv1 Beträffande 116 S:ns förarbeten hänvisas till 1881 års S. L. K. 131 §, 1901 års kommitté, sid. 165, K. Prop. 67/1908, sid. 121, K. Prop. 57/1914 B, sid. 150, 378, 431, motioner F. K. 76/1914 B och A. K.. 182/1914 B samt L. U. 22/1914 B, sid. 47. 2 Jfr §§ 87, 111, 114 och 136.

172 rigt tillämpa S.L:s allmänna straff arter, synas berättigade anmärkningar icke kunna framställas. Å andra sidan manar emellertid den olikhet i bestraffningen, som blir en följd därav att de särskilda ämbetsmannastraffen endast hinnaanvändas på en del av de under S. L. K. lydande personerna, till varsamhet vid valet av de brottstyper, vid vilka dessa straff arter upptagas i straff latitucerna. I fråga om det brott, varom i 116 § är fråga, uppsåtligt avgivande av osannfärdig rapport i tjänsten, kan en bestämmelse, som i normala fall för officerare och underofficerare stadgar suspension och för manskap fängelse, svåriigen anses välgrundad. En hänvisning till att officerare och underofficerare icke utan nödtvång böra bestraffas annorlunda än civila ämbets- och tjänstemän, synes här med hänsyn till brottets övervägande militära prägel icke tunna rättfärdiga, att särskilt ämbetsmannastraff upptages i latituden. Ej leller torde man kunna säga, att brottets egen beskaffenhet skulle låta suspemionsstraffet framstå såsom lämpligare straff för officerare och underofficerare än fängelsestraffet. I förslaget har därför bestämmelsen om fängelsestraf: utsträckts att gälla även för officerare och underofficerare. I betraktande av den grova pliktförgätenheten, varom brottet i dess svåraste former vittnar, har vidare den gällande rättens bestämmelse om avsättning- och ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas på det sätt ändrats, att avsättning och ovärdighetspåföljd må ådömas jämte fängelsestraffet, om den brottslige är officer eller underofficer och brottet skett under synnerligen försvårande omständigheter. Slutligen har i 116 §, liksom i åtskilliga andra lagrum, möjlighet öppnats att tillämpa disciplinstraff i lindrigare fall, även om omständigheterna icke kanna betecknas såsom synnerligen mildrande. 122 §. Den, som egenmäktigt tager sig befäl, där det honom ej lagligen tillkommer, skall enligt gällande rätt dömas till fängelse eller mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller till avsättning sarnt därjämte vara underkastad ansvar efter lag för fel eller brott, som han under sådant befäls utövande begår. De brott, varom här är fråga, äro av helt olika valör, alltefter arten av den brottsliges syfte samt den verkan brottet i det särskilda fallet haft. Att för varje fall uppställa ett straffminimum av en månads fängelse synes därför vara oskäligt strängt. I det besläktade fallet att någon tager sig bestraffningsrätt, då han sådan ej äger, kan man enligt 112 § gå ned till disciplinstraff, där ingen eller ringa skada kom av brottet eller omständigheterna eljest äro synnerligen mildrande. Då överensstämmelse mellan strafflatituderna i denna del synes vara önskvärd, har föreslagits, att disciplinstraff i motsvarande utsträckning skall äga tillämpning vid de i 122 § behandlade brotten. 123 §\ Enligt 123 § 1 mom. skall befälhavare för trupp eller å fartyg, som under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring obehörigen lämnar sin post eller 1 Beträffande förarbetena till 123—125 §§ hänvisas till 1881 års S. L. K. 140 och 141 §§ samt 102 § 8 mom. jfrt med 10 kap. 1901 års kommitté, sid. 167 ff.. samt K. Prop. 57/1914 B, sid. 151, 380, 432.

173 under sådan tjänstgöring finnes överlastad av starka drycker, dömas till fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för fängelsestraffet höjas till två år eller till avsättning dömas; äro de synnerligen mildrande, må den brottslige beläggas med sträng arrest i minst tre dagar, skärpt arrest i minst fem dagar eller vaktarrest i minst tio dagar. Enligt 124 §, som i fråga om straffet hänvisar till 123 § 1 mom., skall samma straff drabba skiltvakt, som övergiver sin post, obehörigen lämnar den åt annan eller finnes drucken på sin post. Gör sig officer eller underofficer, som ej är befälhavare, änder vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring skyldig till sådan förseelse, som i 123 § 1 mom. är nämnd, skall han enligt 123 § 2 mom. dömas till fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff. Särskild strafförhöjning är enligt 125 § medgiven för det fall, att den brottslige tillhör mobiliserad avdelning av krigsmakten. Dessutom äro för vissa specialfall särskilda straffbestämmelser meddelade i krigsartiklarna, 175 och 176 §§. övergivande av post och fylleri på post äro förbrytelser, vilka med hänsyn till den synnerliga vikt ett inskärpande av vakttjänstens krav äger för krigsberedskapen, måste strängt beivras. Emellertid är det en känd sak, att brott av förevarande slag i mycket avsevärd utsträckning förövas av obetänksamhet och utan att i det särskilda fallet medföra större fara för krigsmakten. För dylikia fall erbjuda disciplinstraffen, sådana de i förslaget anordnats, den dubbla fördelen, att de å ena sidan innebära kraftiga rättelsemedel och å andra sidan försktona den felande från den vanära, som i den allmänna uppfattningen är föremad med den allmänna lagens frihetsstraff. Vi hava därför i 123 § vid sidan av fängelsestraffet infört disciplinstraff i normallatituden, därvid vi med hänsyn till de mildrande omständigheter, som här kunna förekomma, funnivt det nu gällande förhöjda minimum för disciplinstraffen ej lämpligen böra ibibehållas. 126 §. Vied tagande av dubbel anställning utgör enligt 126 § straffet för första resan slträng arrest i minst tre dagar, skärpt arrest i minst fem dagar eller vaktarrestt i minst tio dagar. Dåi vid brott av detta slag vederbörande domstol eller befälhavare skäligen bör äjga frihet att utan särskild begränsning utmäta ett efter det särskilda fallet lämpjat disciplinstraff för brottet, har i förslaget straffet för första resan helt allmäint bestämts till disciplinstraff. 129 §\ Desn omkastning av de för manskap stadgade straffen, som i förhållande till gällamde rätt skett i förslaget, har betingats av en önskan, att straffarbetsstraffets ttillämpning på förevarande område i någon mån måtte inskränkas. 1 Beeträffande sid. 477.

129 §:ns förarbeten

hänvisas till 1881 års S. L. K. 143 § och L. U. 22/1914 B,

174 12 kap. S* T It

12 KAP. S. L. K. Om uppror, upplopp och olydnad; så oek om misshandel och förolämpning.

§•

161 §. Se ovan sid. 157.

13 kap.

13 KAP. S. L. K. Om skadegörelse, stöld och rån.

164 •§.

164 §. 164 § har utökats med tre nya moment, mom. 1, 3 och 4, vilka äro avsedda att ersätta 102 § 3 mom. samt motsvarande delar av 103 och 105 §§. 2 mom. motsvarar den nuvarande 164 §, som emellertid med hänsyn till det nytillkomna 1 mom. erhållit en något förenklad redaktion. 102 § 3 mom. i gällande rätt hänvisar i fråga om brottsbeskrivninger. till 2 mom., där förutsättningarna för förhöjt straff vid stöld av egendom, som tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov, angivas på följande sätt: »Skedde stölden ur förråds- eller tyghus, varv, verkstad, fartyg, kasern, tält, stall, åkdon eller annat ställe, där krigsmaktens egendom veterligen förvarades, eller visste den brottslige, att egendomen tillhörde krigsmakten eller var för dess behov avsedd, domes» etc. Med tillgrepp av egendom, som den brottslige veterligen tillhörde krigsmakten eller var avsedd för dess behov, likställes således i straffbarhetshänseende tillgrepp, som från krigsmakten förövas å ställe, där sådan egendom veterligen förvaras. Där tillgrepp sker å dylikt ställe, skall det i regel få anses framgå av omständigheterna, att den brottslige jämväl avvetat, att just det tillgripna tillhörde eller var avsett för krigsmakten. Såvitt lagrummet har denna innebörd, torde därför intet vara att mot detsamma erinra. Emellertid synes lagrummet gå längre och innebära, att den strängare strafflatituden skall äga tillämpning, även där sådan vetskap i det särskilda fallet faktiskt saknats 1 . Då fall av sistnämnda slag icke skäligen böra i straffbarhetshänseende underkastas .de stränga regler, som skola gälla, där den brottslige tillgripit egendomen med vetskap om dess karaktär, har lagrummet i den form, i vilken detsamma upptagits i förslagets 164 § 1 mom., begränsats till de fall, där tillgreppet förövats med vetskap om att egendomen tillhörde krigsmakten eller var avsedd för dess behov. Härigenom har jämväl överensstämmelse vunnits med de likartade bestämmelserna i gällande rätt §§ 98, 103 mom. 2, 163, 164, 168 och 170.

165 §.

165 §\ Sådan tjuvnad av vaktpersonal, som avses i 106 §, skall, där den förövas under tid, då krigsartiklarna äga tillämpning, enligt 165 § bestraffas med straffarbete från och med sex månader till och med åtta år. 1 Motsvarande bestämmelse i 188L års S. L. K., 113 §, synes hava fordrat, att brottsliugen vetat, att egendomen tillhörde krigsmakten. Se anmärkning av två justitieråd vid granskningen av 1906 års förslås. (K. Prop. 67/1908, sid. 243.) 2 Jfr 1881 års S. L. K. 116 § sista pnnkten.

175 De praktiskt viktigaste och för krigsmakten farligaste fallen äro de, då tillgreppet avser egendom, som gärningsmannen veterligen tillhör krigsmakten eller ar avsedd för dess behov. I dylika fall kan brottet, om det förövas i krigstid eller eljest under tid, då krigsmakten i dess helhet är mobiliserad, antaga en så betänklig karaktär, att ett strängare straff än det, som under vanliga fredsförhållanden skolat ådömas, är på sin plats. Denna synpunkt kan emellertid behörigen tillgodoses utan att härför en sådan specialbestämmelse erfordras, som den i 165 § meddelade. Tillgrepp, som någon under tid, då krigsartiklarna äga tillämpning, förövar från krigsmakten med vetskap om att egendomen tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov, skall bestraffas enligt förslagets 164 §. Straffet utgör enligt detta lagrum för stöld straffarbete i högst fyra eller, i visst fall, högst sex år. Straffet för snatteri skall däremot utmätas enligt allmän lag, därvid brottet skall anses vara begånget under försvårande omständigheter. Förövas brottet av person, som kommenderats att skydda eller bevaka godset, skall — om man bortser från 165 § — utöver tjuvnadsstraffet ådömas särskilt ansvar för uppsåtlig förbrytelse i tjänsten. Såsom ovan under 106 § närmare utvecklats, skall i sistnämnda hänseende ansvar i regel ådömas enligt 129 § S. L. K., vars straff maximum för manskap utgör straffarbete i högst två år. De strafflatituder, som man sålunda erhåller, synas på ett betryggande sätt tillgodose de särskilda hänsyn, som vid brott av detta slag äro i fråga, samtidigt som de i vida större utsträckning än den gällande rättens öppna möjlighet att tillgodose de mildrande omständigheter, som i det särskilda fallet kunna förekomma. De fall, då tillgreppet icke skett från krigsmakten eller gärningsmannen icke a w e t a t , att godset tillhörde krigsmakten eller var avsett för dess behov, påkalla ett mildare bedömande än de förut behandlade. Upphäver man 165 §, blir i dessa fall följden, att de straffbestämmelser bli tillämpliga, som enligt förslaget skola gälla, där vaktpersonal under vanliga fredsförhållanden tillgriper gods, som är ställt under dess skydd eller bevakning. Inom de i dessa bestämmelser uppställda vidsträckta strafflatituderna bör det försvårande moment,, som brottets förövande under krig eller vid krigsfara innebär, kunna vinnai tillbörligt avseende. Vi hava därför föreslagit, att 165 § skall upphävas. Härigenom undvikes även den oegentligheten att, där 106 § upphävdes men 165 § bibehölles, ett och samrma förfarande under vissa tider skulle behandlas enligt reglerna för brottskonkiurrens och under andra tider såsom ett enkelt brottsfall. I f:råga om den 171 § meddelade återfallsbestämmelsen hänvisas till vad nedan undeir nämnda lagrum anförts. 171 §. I "171 § stadgas, att, där någon begår stöld andra gången eller oftare, och stöldten är sådan, som avses i vissa uppräknade lagrum, däribland 164 och 165 £§§, tiden för straffarbetet må ökas med två år utöver den i de uppräknade para<graferna för varje fall utsatta högsta strafftid.

m §

176 I 171 § har till en början införts en erinran därom, att de i allmän lag .neddelade bestämmelserna om stöld, snatteri, rån, rånförsök och inbrott ikola gälla, i den mån icke S. L. K. meddelar avvikande bestämmelser. Se ovan mder 108 §. Vidare har den mot 165 § svarande återf allsbestämmelsen uteslutits av sanma skäl, som förut anförts för upphävande av 165 §. Sedan 164 § utsträckts till sådana brott, som nu behandlas i 102 § 3 nom. och 103 § 2 mom., innebär hänvisningen till 164 § i förslaget, att det i 171 § stadgade återfallsstraffet även skall gälla vid dylika brott. I denna del motsvarar 171 § närmast 108 §. Sistnämnda lagrum synes emellertid ej omfatta de brott, som avses i 103 § 2 mom. Då giltiga skäl icke torde kinna anföras, varför den s. k. elektricitetsstölden i återfallshänseende skulle behaidlas annorledes än annan stöld, hava i förslaget samma regler tillämpats i råda fallen. 14 kap. S.L.K. 176 §.

14 KAP. S. L. K Om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter i vissa fall. 176 §. I denna paragraf har ej annan ändring vidtagits, än att den stränga arresten uteslutits ur strafflatituden.

16 kap. S. L. K.

16 KAP. S. L. K.

185 §.

185 §.

Om disciplinmål.

Då vid sådana smärre skadegörelser å krigsmaktens egendom, som enligt 98 § kunna sonas med disciplinstraff, ej sällan förekommer, att den brottslige frivilligt ersätter den åsamkade skadan, samt mål angående dylika brott även i övrigt kunna vara av synnerligen enkel beskaffenhet, har det synts lämpligt att medgiva, att brott enligt 98 § må bestraffas i disciplinär väg. Vidare har i samband med förslaget att i 122 § införa disciplinstraff för vissa fall av egenmäktigt tagande av befäl, föreslagits, att jämväl mål angående brott enligt 122 § skola upptagas bland disciplinmålen.

Särskilt yttrande av J. B. Johansson. Ellraru jag i huvudsak icke har något att erinra mot det sätt, på vilket cte sakkxunnigas arbete — på grund av omständigheterna — bedrivits, kan jag icke underlåta att framhålla, det enligt min mening en alltför stor del av den för i utredningsarbetet knappt tillmätta tiden använts till tämligen obetydliga spörasmål, medan viktigare frågor blivit lämnade åsido. Härvid vill jag särskilt t framhålla, att, under det sakkunnigmajoriteten ansett sig böra upptaga ett fför det praktiska livet så främmande ämne som humanisering av straffbestäämmelserna rörande självstympning och i detta ämne föreslå ändring jämväl i i den allmänna strafflagen, den mycket viktigare frågan om åtgärder mot simuulation alldeles lämnats åsido. För simulation av krigsmän har visserligen i i rättstillämpningen straff ansetts kunna ådömas (enligt 129 eller, om försökebt misslyckats, 130 § S. L. K.) men för simulation vid mönstringsförrättning i (innan vederbörande inrangerats bland krigsmännen), vilket är det onekligen n mest betydelsefulla fallet, kan straff för närvarande icke ådömas. Bestraffande det framlagda betänkandet har jag så långt det varit mig möjligt I biträtt majoritetens förslag, även om jag på flera punkter ställt mig tveksam t om lämpligheten av de föreslagna lagändringarna. Beträffande ett ändringsförslag har jag emellertid funnit mig icke kunna biträda sakkunnigmajoriteten n, nämligen angående verkställigheten av disciplinstraff. Sa'>akkunnigmajoriteten har föreslagit, att vissa disciplinstraff — vaktarrest översrstigande åtta dagar och skärpt arrest överstigande fyra dagar — icke må gå i i verkställighet förrän de vunnit laga kraft. Majoriteten yttrar härom följandede: »OObestridligt är, att det ur disciplinär synpunkt kan erbjuda avsevärda fördelarir, om ett av befälhavare ålagt disciplinstraff får gå i omedelbar verkställi.lighet. Härigenom betages brottet en god del av sin demoraliserande inverkakan på truppen, på samma gång befälhavarens ställning starkes och praktiska :a fördelar för den militära tjänsten jämväl i övrigt vinnes. Icke utan ett visst st fog hävdar man därför den synpunkten, att det ligger i den disciplinära bestntraffningens natur, att straffet bör följa förseelsen omedelbart i spåren. Molot en omedelbar verkställighet av disciplinstraffen står emellertid hänsynen t till rättssäkerheten, som talar för att ett straff ej må gå i verkställighet, förr ir än det beslut, varigenom straffet ålagts, vunnit laga kraft mot den dömde. Melellan dessa stridiga intressen måste ett avvägande ske, vilket icke rimligen bör k kunna utfalla till förmån för omedelbar verkställighet i andra fall, än där den i ifrågavarande straffpåföljden är av lindrig beskaffenhet.» 12--i—233827

178 Majoriteten erkänner sålunda oförbehållsamt den demoraliserande verkan, som ligger i att disciplinstraffen icke genast må verkställas och vill icke helt frånkänna den omedelbara verkställigheten en god inverkan på disciplinen. Men majoriteten hyser stora farhågor beträffande rättssäkerheten, därest det nuvarande systemet bibehölles. Man frågar sig onekligen, på vilken grund? Enligt de upplysningar, jag från sakkunnigt håll kunnat förskaffa mig, torde de fall, då överrätt funnit befälhavaren hava oriktigt ådömt disciplinstraff, vara försvinnande få, och sådant felbedömande att rättssäkerheten därigenom äventyrats torde knappast hava förekommit. Hela detta spörsmål var för övrigt uppe till diskussion då den nu gällande krigslagstiftningen tillkom, utan att statsmakterna då vågade taga detta för disciplinen otvivelaktigt farliga steg. Den 1914 tillskapade ordningen med rättsbildad auditors biträde vid handläggningen av disciplinmål torde väl icke hava ytterligare satt rättssäkerheten i fara. J a g är därför av den bestämda uppfattning, att det nuvarande systemet med omedelbar verkställighet av dessa ambitionsstraff bör bibehållas. Slutligen har jag beträffande de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna mot bildandet av s. k. manskapsklubbar en från majoriteten avvikande mening. Av de till de sakkunniga remitterade skrivelserna från ansvariga militära myndigheter framgår med full tydlighet vilken allvarlig fara för disciplinen och därmed jämväl för hela krigsmakten dylika klubbar innebära. Det kan därför icke vara betydelselöst, huruvida sådana företeelser ostraffat kunna organiseras bland militärmanskapet. Vi äro ju inom alla partier på det stora hela t;aget ense om att vi skola ha ett försvar, även om storleken av detsamma kan wara föremål för delade meningar. Det måste därför vara av ett allmänt samhäillsintresse, att dylika disciplinupplösande organisationer — de må heta soldaltråd eller manskapsklubbar — icke få uppväxa. J a g betvivlar ingalunda, att den tolkning av 1909 års prejudikat, som givits i betänkandet, är riktig, men jag häller före, att de maktmedel, som enligt denna tolkning för närvarande stå militärbefälet till buds, äro allt för otillräckliga med hänsyn till den sttora fara, som samhället är utsatt för genom bildandet av dylika sammanslutninjgar. Under den tid som värnpliktsövningarna pågå, torde vår ungdom knappast lida något kännbart intrång i sin föreningsrätt, därest förmånen att tillhöra fcöreningar av mer eller mindre politisk karaktär vore den betagen. I motsats till sakkunnigmajoriteten, som ansett, att lagstiftningsåtgärder för det i de remiittcrade skrivelserna angivna syfte för närvarande icke böra ifrågakomma, amser jag, att positiv lagstiftning i berörda ämne skyndsamt bör söka ernås. J. B. Johansson u

Särskilt yttrande av Henning Leo. De sakkunniga ha fått sig förelagt att biträda vid »verkställande av utredning och upprättande av förslag beträffande en fullständig omarbetning av gällande strafflag för krigsmakten samt därvid särskilt taga under övervägande, huruvida och i vad mån en humanisering av bestämmelserna i nämnda lag kunde vidtagas». Klart är, att fullgörande av detta uppdrag med nödvändighet måste kräva ett vidsträckt hänsynstagande till varandras åsikter bland dem, som kallats att utföra arbetet, försåvitt ett samlande resultat därur skulle kunna framgå. Från min sida har ej heller ifrågasatts annat än att medge all möjlig jämkning i frågor av tvistig natur även i de fall, där det rörde sig om n.ågot annat och mera än detaljer. Då jag emellertid här nödgas anteckna från de sakkunnigas majoritet avvikande meningar, så beror det därpå, att förslaget efter min uppfattning icke på långt när fört frågan fram till den lösning,, som man krävt och väntat och som utan tvivel även varit möjlig att ernå. E t t godtagande av de sakkunnigas förslag i dess väsentligare delar kommer säkerligen icke att skänka lugn och stabilitet åt vår krigslagstiftning; inom kort torde nya välgrundade krav komma att resas på ett bättre tillgodoseende av se;dain länge uttalade önskemål på detta område. Viid avgivande av min reservation är det mig av helt naturliga skäl icke möjliigfc, att emot de sakkunnigas förslag ställa ett i detalj utarbetat motförslag, utan far jag inskränka mig till att mera principiellt framföra min uppfattning i någrrai av förslagets huvudpunkter. Incom den vida ram, som givits åt ifrågavarande uppgift, rymmes uppenb'arliggen även den möjlighet till gestaltning åt reformen, som skulle bestå uti slopaindet av den nuvarande S. L. K., åtminstone evad den avser fredstid, och dess inarbetande i allmänna strafflagen. För en sådan lösning uttalade sig ocksåå riksdagens andra kammare år 1920, då den för sin del anslöt sig till den vid ftörsta lagutskottets utlåtande nr 24 av herrar Walles m. fl. avgivna reservationen, i vilken en dylik åtgärd förordades. I själva verket peka alla gamla av riik:sdagen uttalade önskemål i denna fråga fram mot ovan angivna mål. Redaa-n år 1901 uttalade sig sålunda riksdagen för en revision av krigslagarna, varviid borde tagas under omprövning »huruvida icke — med iakttagande såväl däravv, att ifrågavarande lagstiftning, såsom utgörande en undantagslagstiftning,, äcke borde undantränga eller avvika från den allmänna lagstiftningen i andira fall än detta med nödvändighet av krigsmaktens ändamål påkallades,

180 vare sig i fråga om de personer, som ställdes under krigslag, eller i fråga om brott och straff, och att hithörande bestämmelser erhölle nödig tydlighet och bestämdhet, som ock därav, att de stadganden, som kunde finnas erforderliga i krigstid, icke i större utsträckning än förhållandena påfordrade, erhölle tilllämpning jämväl under fredstid — de i den särskilda strafflagstiftningen för krigsmakten förekommande avvikelser från den allmänna strafflagen måtte i vissa hänseenden kunna bortfalla eller i större mån, än det för närvarande vore fallet, begränsas». Man kan icke misstaga sig på att här föreligger en ganska tydligt uttalad önskan att låta krigslagarna, särskilt med tanke på de bestämmelser däri, som avse fredstid, så fullständigt som möjligt uppgå i och sammansmälta med den allmänna lagstiftningen. Så kom emellertid icke att ske vid 1914 års reform och det har ej heller nu av de sakkunniga ens på allvar ifrågasatts, ehuru det icke vare sig nu eller då tidigare revisionsförslag framlämnats påvisats förekomsten av den nödvändighet med hänsyn till krigsmaktens ändamål, varom riksdagen år 1901 talade såsom enda motiv för bibehållande under fredstid av denna undantagslagstiftning i den fylliga form, den fortfarande har. Och dock saknas numera icke exempel på, att man vid en reform av krigslagstiftningen valt den väg, som andra kammaren år 1920 uttalade sig för. Sålunda har Österrike sin krigslagstiftning både evad den avser strafflag och rättegångsordning inarbetad i den allmänna lagstiftningen, därvid i huvudsak följts samma tillvägagångssätt, som ovan nämnda reservanter inom första lagutskottet år 1920 flyktigt skisserade. De sakkunniga ha haft förslaget till behandling, men anse sig ha utrett, att det icke lämpligen kan genomföras. För min del har jag dock icke kunnat känna mig övertygad av den utredning och de argument, som anförts. De sakkunniga ha undersökt möjligheten av att pressa in bestämmelserna för militära tjänsteförbrytelser under 25 kap. S. L., som avhandlar ämbetsbrott, men funnit, att detta icke låter sig göra utan en fullständig omarbetning av sagda kapitel. Beträdandet av den andra utväg, som ligger öppet till, eller att låta straffbestämmelserna för rent militära såväl som för militärt kvalificerade brott inflyta i ett nytt kapitel av S. L. skulle, enligt de sakkunnigas mening, icke komma att betyda någon förändring i sak, utan endast ge oss krigslagarna i en ny upplaga, formellt sammanfogad med allmänna strafflagen. Hur ett inarbetande av S. L. K. i allmänna strafflagen tekniskt bör ske, är, föreställer jag mig, en fråga varom delade meningar kunna råda. Att uppgiften är olöslig har dock av ingen påståtts. Österrikes exempel visar tvärtom att den med fördel kan genomföras. Hos oss synes det måhända lämpligast kunna ske genom anlitande av båda de vägar, som de sakkunniga funnit icke framkomliga var för sig. Genom att både använda, sig av 25 kap. S . L . och därjämte införa ett nytt kapitel i S. L., som upptager de militära straffbestämmelser, vilka finnas med nödvändighet böra bibehållas, men vilka ej lämpligen kunna gå in i 25 kap. S.L., skulle med säkerhet det önskade resultatet vinnas utan vare sig någon större åverkan å 25 kap. S. L. eller utbyggande av allmänna strafflagen med någon vidlyftigare del. De i S. L. K. nu upptagna brottsarterna komma näm-

181 ligen vid en sådan överflyttning- att få genomgå en välbehövlig gallring, som utan ttvivel skulle starkt minska deras antal. Mot en reform, som skulle komma att st:räeka sina verkningar även in på den allmänna strafflagens områden ha visserrligen de sakkunniga anfört, att enär allmänna strafflagen för närvarande är föiremål för fullständig omarbetning det icke synes vara i sin ordning, att i sammmnhang med nu ifrågavarande specialutredning inlåta sig på i och för sig önskv/ärda jämkningar i nämnda lag. Detta argument är emellertid ett av dem, som rander sin gång runt cirkeln fullständigt byta gestalt och med lika stor franugång användas i sin andra skepnad. Om vid detta tillfälle förelåg slutresultatet av strafflagskommissionens stora arbete, så hade de sakkunniga med så myycket större rätt kunnat peka på det betänkliga uti, att för ifrågavarande specieella syfte börja göra ändringar och tillägg i ett så nytt och helgjutet lagverk. Vad tidpunkten beträffar, så kan den därför förnuftigtvis knappast någornsin bli lämpligare än nu, när både allmänna strafflagen och strafflagen för kirigsmakten ligga under fullständig omarbetning. De; sakkunnigas ståndpunkt till förslaget om inarbetande av S.L. K:s fredstidsbe-estämmelser i S. L. har dock ytterst bestämts därav, att de ansett en sådan reforrm av för ringa värde, emedan den endast skulle få en övervägande formell inneb)örd. De faktorer, som äro att räkna med vid bedömandet av denna fråga, äro dlels av rent saklig natur, dels mera psykologiskt betonade. Vad de senare beträiffar medgiva de sakkunniga själva, att ett överförande av S. L. K till S. L. skullte »vara ägnat att i allmänhetens ögon i viss mån betaga krigslagstiftningen dess (egenskap av undantagslagstiftning». Här må med skäl först framhållas, att ern så, gammal och fast rotad uppfattning hos allmänheten inte bara i vårt land utan nära nog i alla länder, om krigslagstiftningen såsom varande en hård och för fredstid i väsentliga delar onödig undantagslagstiftning, icke gärna kan Avara grundad på rena känsloskäl, utan måste vila på en saklig av erfarenheten i uppbyggd grund. Men frånsett detta, så bör resultatet av den ifrågasatta anorddningen icke underskattas, även om det skulle stanna vid vad de sakkunniga sålumda angivit. E m inbillad oförrätt är ofta lika tung att bära som en verklig, och skulle det v/ara så, att de, som lj^da eller komma att lyda under S. L. K. såväl som ailmäänheten i gemen, kunde bibringas den uppfattningen, att straffbestämmelse2rna för våra värnpliktiga och för vid krigsmakten anställd personal icke längrre vore av samma undantagskaraktär som förut, så vore säkerligen redan därmaed mycket vunnet för hela vårt rättsliv och även för försvarsväsendet såsom s sådant. I nmotsats till de sakkunnigas majoritet är jag beträffande den sakliga innebördeen av förslaget av den bestämda uppfattningen, att det skulle komma att medf<föra betydande förenklingar och förbättringar. Så länge S. L. K. består som < en lagstiftning formellt skild och fristående från S. L., kommer den alltid att pöå mer eller mindre svaga skäl upptaga ett onödigt antal brottstyper utöver dem,, som finnas i S. L. När man på detta sätt har en speciell strafflag till sitt förfopgande ligger frestelsen allt för lockande nära att i den föra in en hel rad av brrottstyper, som visserligen från militär synpunkt kunna befinnas »prak-

182 tiska» och »lämpliga», men som säkerligen icke skulle försvara sin plats ur den strängare bedömningen av deras nödvändighet med hänsyn till krigsmaktens ändamål. Däremot torde denna senare måttstock av sig själv komma till användning för det fall, a t t S . L . K. inarbetades i S. L. Redan önskan och behovet av att inskränka förändringarna och tilläggen i S. L. till de minsta möjliga skulle åstadkomma, att flera av de brottstyper, som nu finnas i S. L. K., bleve utmönstrade såsom icke varande nödvändiga för det avsedda ändamålet. Straff latituderna för ensartade brott skulle bli desamma som i S. L och även för de rent militära eller militärt kvalificerade brotten skulle strafflatituderna komma att mera närma sig dem, som äro stadgade i S. L., synnerligast i fall mellan vilka beröringspunkter kunde finnas. En allmän och kraftig humanisering skulle därigenom vinnas. Överhuvudtaget skulle man genom att föra bestämmelserna i strafflagen för krigsmakten in i den allmänna strafflagen få den speciellt militära rättsuppfattningens grepp över dessa ting att något lossna och bereda rum för en civil anda och rättsuppfattning, vilken annars alltid haft och har så svårt att här göra sig gällande. En dylik reform skulle dessutom stå i god samklang med det förslag till reform av den militära rättegångsordningen, som i fjol framlades av 1920 års krigslagstiftningskommitté och som innebär, att de militära brottmålen skola handläggas av de allmänna domstolarna i deras vanliga sammansättning. J a g har därför yrkat, att strafflagen för krigsmakten, evad den avser fredstid, slopas, och att de straffbestämmelser, som befinnas nödvändiga med hänsyn till krigsmaktens ändamål, inarbetas i allmänna strafflagen. Med avvisande av det ovan föreslagna tillvägagångssättet ha de sakkunniga i stället inriktat sig på att ernå förändringar i S. L. K. inom gällande former för denna. Klart är, att även på den vägen förenklingar och humaniseringar kunna ernås. J a g har emellertid redan påpekat svårigheterna för att skaka bort gamla tvångs- och vaneföreställningar i samband med denna lagstiftning, så länge man rör sig inom de gamla formerna med frihet att fylla in ett brokigt innehåll inom vidaste ram. För att de av riksdagen redan år 1901 uttalade önskemålen skola kunna förverkligas, eller krigslagstiftningen i möjligaste mån sammankrympas såväl i avseende å dess tillämplighetsområde som beträffande avsteget från allmänna strafflagen i fråga om brott och straff, fordras, under förutsättning att arbetet skall bedrivas med bibehållande i huvudsak av S.L. K:s uppställning och system, en stark vilja till förverkligande av önskemålen och en självbehärskning, som avvisar alla lockelser till bibehållande i lagen av annat än som måste anses strängt nödigt. Dessa svårigheter ha de sakkunniga efter min mening icke kommit förbi och till dem har kommit det i betänkandet anmärkta förhållandet, att den relativt korta tidsfrist, inom vilken arbetet skulle vara slutfört, framtvingat en begränsning av arbetsuppgiften. Med erkännande av detta senare har det dock synts mig, att de sakkunniga bort gå mera på djupet med frågan, likasom de i några fall bort kunna draga längre gående konsekvenser av sina utgångspunkter. Det föreliggande förslaget för i huvudsak fram till legalisering den ståndpunkt, som man även inom den militära

183 rättsuppfattningen redan kommit till och i vissa fall sedan länge också tillämpat, och (de sakkunniga ha avstått från att visa vägen vidare framåt. Lagförslaget bygger allt fortfarande på den gamla uppfattningen, att strafflagern för krigsmakten bör innehålla en hel rad in i minsta detalj preciserade speciiella brottsarter, vilka kring militärtjänsten bilda ett taggtrådsstängsel, fram vilket endast tur och välvilja kan rädda en person att bli hängande på. D('et utgår vidare från att krigsmakten även i fredstid har behov av särskilt strännga straffarter och strafflatituder, dels för att vid tjänsten binda dem, som där tagit anställning, dels, och detta förnämligast, för att skydda diseiplineen, d. v. s. befälets auktoritet och överhöghet gentemot de underlydande. Änndå har diskussionen kring krigslagstiftning sedan gammalt just rört sig om Iberedande av lättnader på ifrågavarande områden. Dt*et har sålunda med styrka framhållits, att övergången från en värvad armé till een sådan huvudsakligen byggd på allmän värnplikt gjort det önskvärt, att kriggslagarna så reformerades, att icke dessa massor av civil ungdom ställdes införr allt för många med straffpåföljd utrustade påbud, vilka vore dem obekanta från i det civila livet. Och beträffande behovet av stränga lagar till skydd för discr.iplinen och befälet har framhållits, att det ligger i befälets egen hand att genoöm ett värdigt och humant uppträdande förvärva och upprätthålla respekt och c disciplin på ett vida bättre och säkrare sätt än genom hårda straff hot. I i de fall där de sakkunniga föreslagit införande av nya principer inom den milititära strafflagstiftningen, såsom i fråga om tillämpande av villkorlig dom samt .t beträffande ändrade grunder för verkställighet av ådömt disciplinstraff, har € efter min mening de nya principerna icke givits tillräckligt vidsträckt tilllämppning. Samma anmärkning gäller de sakkunnigas åtgärd beträffande de affliliktiva disciplinstraffen. Mycket litet givande är också de sakkunnigas försö;ök till begränsning av S. L. K:s tillämplighetsområde. Mcled följande av den uppställning de sakkunniga givit sitt förslag antecknar jag B närmare här nedan min avvikande mening, försåvitt det berör mera betydandde punkter av förslaget.

Avdd. I. Inskränkning av strafflagens för krigsmaktens tillämplighet med hänsyn till gärningsmannens person. A.

Krigsmän.

De>e sakkunniga ha själva under rubriken INLEDNING framhållit, att såsom mål i för reformen i denna del bör sättas att »kretsen av de personer, som undeierkastas denna undantagslagstiftning ej bör göras vidare än nödvändigt är». Redalan vid ett yrkande om att övertalig personal skulle, i likhet med vad fallet är mened reservpersonal, räknas såsom krigsmän och lyda under S. L. K. allenast då deden fullgör sin tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten, ha dock de sakkunnmiga övergivit nödvändighetsregeln och motsatt sig en dylik ändring bara på dtden grund, att den skulle sakna praktisk betydelse.

184 Emellertid ha de sakkunniga föreslagit att indelt personal skall i ifrågavarande hänseende likställas med reservpersonal, vilken ändring till sin praktiska betydelse i varje fall icke kan vara större, än motsvarande för övertalig personal. Om båda grupperna gäller att deras egentliga ställning är den civila medborgarens, vid vilket förhållande de icke böra räknas som krigsmän, atom då de göra tjänst såsom sådana. Att till den indelta personalen hör endast manskap, medan den övertaliga personalen består av officerare och underofficerare eller vederlikar, motiverar icke någon olika ställning i detta avseende för cessa båda grupper. J a g har därför ansett, att jämväl den övertaliga personalen bör räknas såsom krigsmän allenast då den fullgör tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Enligt gällande bestämmelser, S. L. K. 1 § 4:o, räknas såsom krigsmän till tjänstgöring å krigsmaktens fartyg eller vid minpositionerna förhyrda sjömän, maskinister, eldare, hantverkare och arbetare, vilka följaktligen under den tid de ha sysselsättning vid krigsmakten lyda under S. L. K. Att märka är, att i jämförligt arbete sysselsatta personer vid truppförbanden icke räknas till krigsmän, och lyda under S. L. K. endast då de tjänstgöra vid mobiliserad avdelning, — 6 § 4:o —. De sakkunniga ha ansett att starka skäl tala för att i 1 § 4:o omnämnda personer fortfarande skola räknas såsom krigsmän, då deras ställning toide i allt vara enahanda som de ordinarie befattningshavarnas i motsvarande tjänsteställning. Mig förefaller det dock uppenbart, att man icke kan i detta avseende jämställa exempelvis en sjöman eller en arbetare, som för månad, kanske blott för några dagar tillfälligt anställts, med en ordinarie befattningshavare vid krigsmakten. Därtill kommer att de förra icke tagit tjänst för någon som helst militär utbildning. Och då man inom armén icke försport något behov av att under vanliga fredsförhållanden etikettera dessa personer som krigsmän, torde icke heller något nödtvång därför föreligga vid flottan, där för övrigt, när det gäller verklig sjötjänst, sjölagens bestämmelser böra kunna vara till fyllest i dylika fall. J a g har sålunda yrkat, att 1 § 4:o bör utgå och däri omförmälda personer införas under 6 § 4:o. B. De, som, utan att vara krigsmän, lyda under S. L. K. Den ledande grundsatsen, att S. L. K:s tillämplighetsområde icke bör sträckas utöver strängt nödiga gränser, har främst lett till det önskemålet, att under normala förhållanden, d. v. s. i fredstid, endast krigsmän skola vara underställda nämnda lag. De stora grupper av civilmilitära personer, som nu lyda under S. L. K., borde i enlighet därmed föras bort från dess tillämplighetsområde. Vid 1914 års reform av S. L. K. gjordes också en mindre inskränkning i detta syfte, och de sakkunniga ha nu föreslagit ett försiktigt fortsättande i samma riktning. Emellertid skulle enligt de sakkunnigas förslag betydande grupper av civilmilitära personer allt fortfarande komma att lyda under S. L. K. även i fredstid. Skälen därför har jag icke kunnat finna övertygande. De sakkunniga uppehålla

185 sig särskilt vid läkares och veterinärers tjänst och ställning inom krigsmakten och framhålla, huru dessa äro fast slutna till den militära organisationen och huru de i vissa fall taga befäl över militära personer, som beordrats till övningar eller andra tjänsteförrättningar, som av dem ledas. Vad de sakkunniga yttrat om läkare och veterinärer, anse de i huvudsak gälla jämväl marinintendenter och mariningenjörer. Vid bedömandet av denna fråga är först att märka, att ifrågavarande befattningshavare utöva ett övervägande rent civilt yrke i sin tjänst inom krigsmakten. Att de därvid indirekt tjäna ett militärt ändamål bör lika litet automatiskt föra dem in under S . L . K:s tillämplighetsområde, som en mångfald andra arbetare, vilkas arbetskraft och arbetsprodukter tagas i anspråk för samma syfte, till exempel arbetare vid flottans varv eller vid vissa vapen- och sprängämnesfabriker eller liknande. Vad angår den militära befälsrätt, som i vissa fall tilldelas, bland andra, läkare och veterinärer, synes den ej heller vara av beskaffenhet, att dessa befattningshavare enbart för den skull med nödvändighet böra inrangeras under S. L. K. även i fredstid. Beträffande exempelvis en militärläkares rätt att upprätthålla ordningen inom sitt mottagningsrum eller inom den sjukvårdsanstalt, vars styresman han är, bör denna vara självklar och behöver intet annat stöd av S. L. K., än vad som kan tfölja av en eventuell anmälan hos vederbörande befäl mot de militära personer, vilka icke vilja foga sig efter läkarens ordningsföreskrifter. Det vill för övrigt synas, som om läkarens befogenhet inom den militära, sjukwårdsanstalt, vilken han förestår, snarare har gjorts inskränkt än utvidgad, genoim att han ställts under S. L. K. En överläkare vid militär sjukvårdsanstailt har sålunda beträffande ordningen inom anstalten befälsrätt över de å anstailten intagna sjuka av underofficers eller lägre tjänstegrad, men icke över patiemter av officers grad. Det förefaller, som om läkaren vore mera betjänt av attt få utöva ett vanligt civilt chefskap inom sitt sjukhus än av en dylik ransonerrad militär befälsrätt. Äwen i de fall, där exempelvis en läkare har militär personal under sig i tjänst, torde detta kunna förlöpa utan några olägenheter, även om läkaren icke lyder under S. L. K. Det rör sig här mera om ett vanligt förmanskap i arbettet än om verkligt militärt befälskap. Vad den underställda personalen beträiffar, har den av sitt befäl fått order att ställa sig till läkarens disposition och efterrättelse och denna har fått förmanskap över dem. I den mån någom därvid brister eller förgår sig, äro de underkastade påföljd: militärerna enlig?t S. L. K. och läkaren enligt S. L. Deen senare lyder ju också i allt, som rör rent medicinska förhållanden, under mediicinsk myndighet. I o k e behöver man sålunda befara, att en militärläkares brott eller förseelser skolsa lämnas obeivrade, om han avföres från S. L. K. Och icke betyder hans lydamde under denna lag en bättre garanti för hans skötande av sin tjänst eller för hians behandling av patienter eller underlydande. Ett dylikt påstående skulle innetbära, att militärläkarna vore kända för större samvetsgrannhet och huma-

186 nitet än övriga tjänsteläkare, vilket i varje fall vore en orättvis anklagelse mot de senare. Icke heller tillhöra väl militärläkarna den grupp av svårhanterliga element, vilka varit i tankarna, när krigslagarnas speciellt hårda strå:fhot utformats. Tvärtom torde enbart medvetandet om sin tjänsteplikt och riskerna, icke minst de ekonomiska, för dess brytande här vara en tillräckligt starl: garanti för dess rätta fullgörande. Vad jag här anfört om läkare, gäller efter min mening principiellt även. om veterinärer, marinintendenter och mariningenjörer. De sakkunniga ha beträffande de senare påpekat vikten av att alla, vilka tjänstgöra ombord a ett fartyg, stå under samma befäl. I det förhållandet göres ingen ändring, även om icke samtliga ombordvarande lyda under S. L. K. Fartygschefens befäl över alla ombord kvarstår lika orubbat. Då de sakkunniga föreslagit, att personalen vid förråds- och hantverkss:aten m. fl. grupper skola undantagas från S. L. K:s tillämplighetsområde, har därmed ett viktigt medgivande gjorts åt de synpunkter, jag ovan anfört. Om ett flertal befattningshavare inom dessa kategorier gäller nämligen detsamma som om läkare, veterinärer, marinintendenter och mariningenjörer, eller att de i sin tjänst ofta samarbeta med militär personal och över denna kunna ha eller också själva vara underkastade förmanskap. Enligt 6 § 6:0 skall bland annat envar, som med behörigt tillstånd åtföljer krigsmaktens fartyg på sjötåg, lyda under S. L. K. En affärsman, för att nämna ett exempel, vilken medföljer ett flottans fartyg för att i främmande hamnar företräda svenska handelsintressen, eller en person, som på offentligt uppdrag medföljer för studier, skulle efter denna bestämmelse komma att lyda under S. L. K. Detta anser jag onödigt och olämpligt. Under krig eller vid mobilisering kunna visserligen förhållandena i detta som i andra fall påkalla särskilda bestämmelser, men icke under normala fredsförhållanden. Att dylika ombordvarande stå under fartygschefens lydnad följer redan av sjölagen, och något därutöver är då icke av nöden. De sakkunnigas argument, att dylika personer frivilligt medfölja fartyget, varför någon ändring vore obehövlig, kan jag icke godtaga. Från en dylik utgångspunkt kan man stifta hur orimliga lagar som helst. På anförda skäl har jag således yrkat, att samtliga i 6 § 2:o—6:0 omnämnda personer skola lyda under S. L. K., allenast då de äro tjänstgöringsskyldiga vid eller med behörigt tillstånd åtfölja mobiliserad avdelning av krigsmakten. C. De, som, utan att lyda under lagen, likväl äro underkastade straff enligt densamma. Bestämmelserna i paragrafens första stycke anser jag böra vara tillämpliga endast å krigsman, som råkat i krigsfångenskap eller rymt. Det måste anses som onödig formalism att låta dem gälla även för övrig i stycket omnämnd personal. Ej heller synes mig den omständigheten, att en sjuk eller häktad nödgas kvarstanna å militärsjukhus eller i mitlitärhäkte eller i arrest utöver sin militära

187 tjänstetid, böra medföra, att han ändå, fast denna tid gått till ända, skall lyda under S. L. K. Helt visst förefinnes inget behov av S. L. K. för att upprätthålla ordning bland nu nämnda personer.

Avd. II. Disciplinstraffen m. m. Vid 1914 års reform av krigslagstiftningen var frågan huruvida mörk arrest skulle bibehållas såsom disciplinär bestraffningsform eller icke, den, som då dominerade i debatterna rörande disciplinstraffen. Numera, knappast tio år efteråt, har utvecklingen själv löst spörsmålet till fördel för mörkcellstraffets borttagande ur S. L. K. Ty då år 1921 bland 9,859 disciplinstraff endast 47 fall eller 0.48 %, mot 2,934 fall eller 47.1 % år 1900, utgjordes av mörk arrest, må väl med skäl sägas, att här är fråga om en strafform, som i verkligheten redan är avskaffad, och de torde vara lätt räknade, vilka komma att resa allvarligt motstånd mot även dess formella slopande. Det förefaller därför som en överflödig kraftförbrukning, när de sakkunniga mobiliserat upp en stor apprarat för att motivera sitt förslag om avskaffande av den mörka arresten, vilken fråga nu på intet sätt torde komma att tilldraga sig den allmänna uppmärksamheten i samma grad som tidigare. T y v ä r r synes intresset hos de sakkunniga för denna detalj ha skymt undan den annars nära till hands liggande uppgiften att söka åstadkomma ett verkligt enkedt och humant system för disciplinstraffen. Förslaget har snarare fått en motsatt innebörd vid strävandet att åstadkomma ett försvar för den mörka arreskens borttagande. De sakkunniga ha sålunda icke blott bibehållit hela anordningen med tillrättavisningar och, med undantagande av mörkcellstraffet, hela. skalan av disciplinstraff, utan de ha avsevärt skärpt arreststraffen genom att föreslå en betydlig utökning av strafftiden, varjämte de föreslå en ny, säkerligen mycket kännbar påföljd, nämligen eftertjänst i vissa fall för dem, som undergått arreststraff utan tjänstgöring. Genom en längre maximitid för arrefststraffen löper obestridligen hela straffmätningen fara att dragas uppåt och hur man än må teoretisera, kommer eftertjänsten både att uppfattas och verkca såsom en straffskärpning. Totalintrycket av de sakkunnigas förslag i de?nna del blir därför det, att från disciplinstraffen visserligen strukits bort ett saffliktivt moment, men att de i övrigt till såväl styrka som påföljd bli väl sså hårda, som för närvarande. F<ör min del har jag inom de sakkunniga föreslagit i huvudsak det system för (disciplinstraffen, som framlades av general Bildt i hans särskilda yttrande till 31901 års kommittés betänkande och som livligt understöddes av herr Staaff med instämmande av herr Zetterstrand. Detta förslag innebar att tillrättavisningzarna uteslötos samt att disciplinstraffen komme att — lika för befäl och manaskap —• bestå av följande straff arter: 1)) Varning; 2)) Arrest utan bevakning med tjänstgöringsskyldighet, för officerare och undearofficerare å eget rum, för manskapet å kasernrum (för manskap ombord ersattt med landgångsförbud) i högst 6 dagar;

188 3) Vaktarrest med förbud att göra tjänst (där ej så oundgängligen kräves) i högst tio dagar. Ur den motivering herr Bildt lämnade för sitt förslag må följande anföras (se 1901 års kommittés betänkande del I I , sid. 234, ff.). Han yttrar där om disciplinstraffen: »Dessa utgöra icke blott det mångfaldigt övervägande antalet bestraffningar, utan deras återverkan på alla förhållanden inom krigsmakten är alldeles överväldigande i jämförelse med de mera sällan påkommande straffen för grövre förseelser eller brott. Den reform, för vilken vägen nu skall banas, b^rde alltså i första hand gälla disciplinstraffen. På deras rätta inverkan och riktiga handhavande beror mycket. De böra verka icke blott till krigstuktens yttre upprätthållande utan även till dess inre uppväxt; de skola framkalla självtukt, eftertanke och goda föresatser hos dem, som därav äro mäktiga, och vilka utgöra det långt övervägande flertalet av de felande. Men de skola icke verka nedtryckande genom sin hårdhet, icke stämpla de felande såsom brottslingar utan hederskänsla, ej heller väcka bitterhet i deras sinnen. Deras tilllämpning bör av nödiga garantier så begränsas, att rättvisan framstår .dar och såvitt möjligt berövar den bestraffade utvägen att betvivla henne.» Beträffande särskilt det påstådda behovet av skärpt arrest bland disciplinstraffen yttrade herr Bildt: »Än mindre nödvändigt synes bibehållandet av skärpning genom mistning av sängkläder vara. Om utsträckningen av dess nuvarande användning är intet bekant. Men medan den vid vissa truppförband sällan eller aldrig tilllämpas, så torde vid andra den uppfattningen vara traditionell, att denna skärpning så gott som alltid bör följa med. Dess fysiska verkan är nog mycket ojämn. Den härdade sover gott på sin kappa, medan den förvekligade sliter mycket ont. Men värst av allt, saken har en tragikomisk anstrykning, oförenlig med det allvar, som höves ett disciplinstraff.» I fråga om tillrättavisningarna anförde reservanten: »I nuvarande disciplinstadgas 24 § finnes bestämt att för mindre 'förseelser och oarter e t c , som icke finnas påkalla ansvar efter strafflagen för krigsmakten', må användas s. k. 'tillrättavisning'. Denna bestämmelse har föranlett olika uppfattningar, då somliga ansett 'tillrättavisning' tillämplig för 'förseelser' mot strafflagen för krigsmakten, vilka vore så ringa, att de ej syntes 'påkalla ansvar', medan andra åter ansett ordalydelsen 'oarter' och 'påkalla ansvar' avse gärningar, vilka icke alls falla under strafflagen för krigsmakten. Slutligen har nämnda paragraf även tolkats så, att därunder fölle såväl mindre 'förseelser' mot strafflagen för krigsmakten som även oarter av annat slag. Den förstnämnda uppfattningen synes dock vara den, som i hittillsvarande praxis allmänneligen blivit följd, och det borde vara av vikt, att den då också bleve i lag tydligen fastslagen. Det är väl svårt att tänka sig vad man eljest skulle avse därest man ej ville lämna spelrum åt det rena godtycket. [Vilken tillämpning av 'tillrättavisning' skulle ock återstå, då redan det allra minsta åsidosättande av en tjänsteföreskrift faller under

189 rubrjiken 'tjänstefel' och varje nämnvärd 'oart' under rubriken 'brist i anständigt uppförande'.» Ktommittén har emellertid vid sagda bestämmelsers överflyttande till strafflagsiförslagets 212 § ändrat ingressen till: »För mindre förseelser och fel mot milittär tukt och ordning.» Denna ingress kan dock ingalunda råda bot för möjliig missuppfattning utan kan tolkas efter samma tre alternativ, som ovan nämmts. Tolkas den efter det tredje, så blir t. ex. den av kommittén föreslagna ändrringen av 102 § något helt annat än som avsetts. I en strafflag bör tydligt framiträda vad som är straffbart; vidare också vad som är »straff» och vad som är blott »rättelse». Den senare måste ju enligt sakens natur äga rum redarn vid den enklaste instruktion, i gevärets bärande t. ex. samt kan stegras ändai till en sträng påminnelse om tjänstepliktens krav; och måste det självfallet lillkcomma envar förman att tilldela underlydande en sådan rättelse. Dess karaiktär förändras först, då rättelsen måste utsträckas ända till en formlig varniing, vederbörligen delgiven och antecknad. En varning är i sig själv ej ett strafff, men övergår härtill just genom anteckningen. Går man än längre, till ett t tilldelande av »tillrättavisning» i form av inskränkning av friheten eller dylifckt, så är karaktären av »straff» alldeles given. Det är också en allmänt kändd sak, att en längre tids permissionsförbud — exempelvis — innebär en vida kännnbarare näpst än en eller ett par dagars vanlig arrest. Nuvarande strafflags 9 § i upptager nämnda arter av näpst under straff arterna men kallar dem strax däreifter »tillrättavisningar». Tiill vad här anförts kan jag i allt väsentligt ansluta mig och det är knappast någoot att från min synpunkt sett tillägga. De framförda argumenten vända sig med levande friskhet mot de sakkunnigas tal om det praktiska värdet av den skärrpta arrestens bibehållande, likaväl som de belysa de sakkunnigas tystnad om Iförslaget att införa varning som disciplinstraff och yrkandet om slopandet av dde på en fiktion grundade bestämmelserna om tillrättavisning. J a g kan dockk icke förtiga den förundran jag känner över att det icke lyckats att inom de s;sakkunniga få gehör för en reform av disciplinstraffen, vilken redan för tjugcro år sedan så starkt motiverades och varmt förordades av två var på sitt områåde, det militära såväl som det civila, förfarna män och kännare av rättsuppfattningen som herrar Bildt och Staaff. D()e ändringar och tillägg, som kunde komma i fråga vid en eventuell jämkning av gfreneral Bildts förslag, synes lämpligen böra röra sig om straffens tidslängd, samt t om grunderna för verkställigheten. Vad den senare frågan beträffar torde den 1 kunna lösas på så sätt, att varning och arrest utan bevakning finge gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär, medan däremot verkställigheten av vvaktarreststraff borde ske först sedan domen vunnit laga kraft, därvid även nöjdilförklaring, på sätt de sakkunniga föreslagit, borde upptagas. Vad tidslängtgden för arreststraffen angår, så tala onekligen vissa skäl för att de nuvarandde maximitiderna utökas. De sakkunniga ha anfört särskilt två argument, som i var för sig äga giltighet, nämligen dels önskan att i de tilltalades eget intresstse göra det möjligt att ersätta kortvarigare fängelsestraff med disciplinstrafiff, dels önskvärdheten av att begränsa antalet av de militära brottmål, som

190 hänskjutes till domstols behandling, i synnerhet därest de militära brottmålen överflyttas till de allmänna domstolarna. Även jag är böjd för att tro, att fördelarna av särskilt det förra önskemålets förverkligande skulle uppväga nackdelarna av en utsträckning av arreststraffens tidslängd, under den förutsättningen dock, att disciplinstraffen komme att upptaga vaktarresten såsom tredje och sista strafform, i vilket fall en längre tids vaktarrest endast komme att ådömas vid jämförelsevis grövre indisciplinära förseelser. Huruvida och i vad mån ett arreststraff bör vara förbundet med tjänstgöringsskyldighet måste ses i samband med de sakkunnigas förslag om uttagande av eftertjänst. Någon annan principiell invändning lärer knappast kunna riktas mot detta förslag, än att det till sina verkningar kommer att bli kännbarare för en värnpliktig, som drabbas därav, än för en fast anställd. De sakkunniga ha stannat vid att föreslå, att arrest utan bevakning i regel skall vara förbunden med tjänstgöring. Detsamma föreslås beträffande vaktarrest, där arresttiden icke överstiger 8 dagar, medan däremot den arresterade icke skulle deltaga i tjänstgöring, om straffet översteg denna tidslängd. Mot denna anordning har jag intet att invända. Däremot gillar jag icke de sakkunnigas förslag att eftertjänst, så snart sådan kommer i fråga, skall uttagas för samtliga tjänstgöringsdagar, som förlorats genom undergånget straff. En sådan bestämmelse komme att verka allt för ojämnt och nyckfullt. Ett vaktarreststraff på 8 dagar för en värnpliktig under beväringsmötet medförde ingen eftertjänst, medan ett liknande straff på tio dagar medförde lika många dagars eftertjänst. Efter de sakkunnigas förslag, som bibehåller den skärpta arresten, skulle för övrigt det inträffa, att den, som för en betydligt grövre förseelse än vad som förutsattes i det sistnämnda fallet, dömdes till 8 dagars skärpt arrest, 16 dagars vaktarrest, undginge eftertjänst. Dylika ojämnheter kunna väl icke vid ett införande av bestämmelser om eftertjänst helt undgås, men de böra om möjligt mildras. Med hänsyn till å ena sidan eftertjänstens ringa militära värde och å andra sidan det besvärliga onus, den måste bliva för den, det drabbar, har jag ansett att eftertjänst, om sådan skall uttagas, bör utgå med den tid utöver 8 dagar, som tjänstgöringen försummats för undergående av straff. Har straffet ålagts för rymning eller för olovligt undanhållande, må eftertjänst ske i enlighet med vad de sakkunniga för dylikt fall föreslagit. Beträffande de frågor, som berörts i avdelning I I har jag alltså yrkat: att bestämmelserna om tillrättavisning slopas; att disciplinstraffen må — lika för befäl och manskap — bestå av följande straff arter: 1) Varning; 2) Arrest utan bevakning på eget rum eller kasernrum i högst 15 dagar, eller, ombord på fartyg, vägran av landpermission för närmast infallande lamdpermissionsdag och högst tre av de därpå följande landpermissionsdagar. stom må infalla inom femton dagar från den förstnämnda; 3) Vaktarrest i högst 20 dagar.

191 Arrest utan bevakning- samt vaktarrest, icke överstigande 8 dagar, skall vara förbunden med tjänstgöring. Vaktarrest överstigande 8 dagar skall icke vara förbunden med tjänstgöring. I samtliga fall äger dock befälhavaren att med hänsyn till särskilda förhållanden annorlunda förordna. Eflertjänst fullgöres för den tid utöver 8 dagar för vilken tjänstgöring försummats på grund av undergånget straff. Har straffet ålagts för rymning eller olovligt undanhållande gälle om eftertjänst nuvarande bestämmelser. Tid i förvarsarrest må kunna avräknas strafftiden. Varning, arrest utan bevakning samt vägran av landpermission gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär, medan verkställighet av vaktarreststraff ej få ske förrän domen vunnit laga kraft. Nöjdförklaring upptages.

Avd. III. Villkorlig straffdom i militära brottmål. Genom att öppna en möjlighet i vissa fall för ett tillämpande av villkorlig straffdom i militära brottmål, ha de sakkunniga onekligen fört strafflagen för krigsmakten något närmare den uppfattning, som ligger bakom vår allmänna strafflag. Beklagligtvis har steget dock ej tagits fullt ut, enär enligt de sakkunnigas förslag disciplinstraffen hållits utanför den villkorliga domens tilllämplig-hetsområde . Såsom skäl för denna begränsning ha de sakkunniga anfört, att disciplinstraffen sakna den vanärande karaktär, som i folkuppfattningen är förbunden med allmänna strafflagens frihetsstraff och därför icke på samma sätt som dessa verka nedbrytande på den straffade och bereda honom svårigheter i hans framtida fortkomst. Härtill kommer, enligt de sakkunniga, att vid straff med de svenska disciplinstraffens milda karaktär straffhotet i alldeles särskild grad behöver stödet av en konsekvent och effektivt genomförd straffverkställighet, där icke dess förmåga att avhålla den brottslige själv och andra från nya brott skall i betänklig grad försvagas. Vidare finna de sakkunniga det skulle nppsta svårigheter beträffande behövlig utredning i mål där villkorlig dom kunde ifrågakomma, varjämte de anse att gällande bestämmelser om övervakning av villkorligt dömda personer icke skulle lämpa sig för sådana fall, där straffet är ett disciplinstraff. Det vore lätt att ur de sakkunnigas egen fortsatta motivering hämta bevis för o hållbarheten i anförda skäl. Emellertid må här endast framhållas beträffande det första av de skäl, som de sakkunniga anfört, att det icke utan vidare går att förringa den nedbrytande verkan på en straffad och det hinder för hans framtid, som ett disciplinstraff kan utöva. För mitt minne står mer än ett faill, hämtat ur dagspressen, där en militärt anställd i sin förtvivlan över ett ådlöimt disciplinstraff själv tagit sitt liv. Låt vara att det här givetvis rört

192 sig. om stora psykiska svagheter hos vederbörande, men det visar dock, att ett disciplinstraff icke alltid uppfattas såsom den oskyldiga företeelse, man i detta sammanhang vill göra det till, utan tvärtom kan verka både tungt och nedbrytande. Detta är så mycket mer förklarligt beträffande särskilt det stamanställda underbefälet, som detta efter den kontrakterade tjänstetidens utgång ofta söker sin fortsatta utkomst i statens eller kommunens tjänst, därvid erfarenheten visat, att ett undergånget straff, om så blott det obetydligaste disciplinstraff, lägger nära nog absoluta hinder i vägen för en anställning och därmed för deras framtid, sådan de tänkt sig denna. Än vidare ha de sakkunniga själva genom sitt förslag om utsträckning av arresttidens längd och bestämmelse om eftertjänst avsevärt skärpt disciplinstraffets karaktär. Ställ exempelvis en tilltalad värnpliktig inför valet mellan 24 dagars vaktarrest plus 24 dagars eftertjänst, eller en månads fängelse villkorlig dom, och han skall säkert i många fall välja det sistnämnda straffet. Att disciplinstraffen skulle vara för milda och av för oskyldig karaktär för att kunna bli föremål för villkorlig dom kan således icke med fog påstås. För övrigt ligger det väl just i den villkorliga domens natur att den skall tilllämpas i fråga om smärre förseelser, där utsikt finnes, att den felande skall låta sig rättas utan straffets verkställande. I vissa utländska stater, bl. a. Norge, ha också disciplinstraffen förts in under den villkorliga domens tilllämplighetsområde; i Danmark har den militära strafflagskommissionen framlagt förslag därom. Den uppfattningen att ett disciplinstraff ovillkorligen bör gå i verkställighet för att dess preventiva och disciplinära verkan icke skall förfelas, kan heller icke vara riktig. Om man kan, där fråga är om så grova förseelser att de anses böra medföra straffarbete eller fängelse, utan våda för disciplinen, ställa straffets verkställighet på framtiden, så bör detta givetvis så mycket lättare kunna ske, när fråga är om mindre ting. Det skulle efter min bestämda mening tvärtom verka indisciplinärt och i hög grad stötande för rättskänslan, om den, som mera grovt förbrutit sig, gick lös och ledig omkring med ett ådömt straffarbete eller fängelsestraff villkorligt på framtiden, medan den mera oskyldigt felande obarmhärtigt sattes in för att avtjäna sitt disciplinstraff med måhända åtföljande eftertjänst. Och sett ur preventiv synpunkt så har även från militärt håll blivit ifrågasatt, huruvida icke ett försvagande av ambitionen kunde tänkas inträda även med det första militära straffet, då det ju ofta vore fruktan att höra till den straffade kategorien, som avhölle det bästa folket från brott. Denna uppfattning delar jag och anser sålunda, att ett tillämpande av den villkorliga domen på disciplinstraff skulle visa sig mer förebygga återfall i brott, än det nuvarande förfarandet. Människorna äro icke så okänsliga för ett vädjande till deras hederskänsla och karaktärsstyrka, som det understundom synes, och ett milt och förståelsefullt bedömande av en förseelse sträcker ofta sina goda och förebyggande verkningar även till andra än den felande själv. J a g har således ansett, att den villkorliga domens tillämplighetsområde bör utsträckas att omfatta'även de disciplinära straffen och omfatta jämväl befäl-

193 havarens befogenhet. Den utredning, som för ett tillämpande av villkorlig dom i dylika fall vore behövlig, ligger i huvudsak redan i befälets och kamraternas personliga kännedom om den felande. I det alldeles övervägande antalet fall är det nämligen här fråga om brott och förseelser emot disciplinen eller i övrigt ordningen inom krigsmakten, alltså frågor till vilka den tilltalades förhållanden äro väl kända och lätt att bedöma för vederbörande befäl eller lätta att klarlägga för domstolen. Av samma skäl är det icke nödigt att för dylika fall tillämpa annars gällande regler eller gängse förfarande i fråga om de villkorligt dömda. Rimligtvis bör ingen ändring ske i nu gällande bestämmelser, varigenom ett ådömt disciplinstraff icke medför verkställighet av eventuellt villkorligt ådömt annat frihetsstraff eller böter, liksom ett villkorligt ådömt disciplinstraff icke får utgöra hinder för ådömande av villkorlig straffdom i fråga om straffarbete, fängelse eller böter.

Avd. IV. Förenkling: och humanisering av vissa straffbestämmelser. 5 KAP. S. L. K. Om rymning och olovligt undanhållande. Gfällande rätt, till vilken de sakkunniga principiellt ansluta sitt förslag, evad det avser 5 kap., bygger på den efter min mening felaktiga uppfattningen, att det ligger i statens rätt och intresse att nära nog till varje pris söka i tjänst vid sin krigsmakt kvarhålla en person, som där tagit anställning, till anställningstidens utgång. Det moraliskt berättigade i att på detta sätt genom hot om frihetens förlust pressa en person kvar i en tjänst, även där han av aldrig så starka skäl vill lämna den, må lämnas därhän. Faktiskt torde ett på dylikt hot grundat kvarhållande numera vara övergivet i rättsförhållandet enskilda parter emellan och även inom övriga grenar av statens funktion; efter 25 .kap. 19 § S. L. är påföljden för ämbetsman, som rymmer, endast avsked. FortLevandet i S. L. K. av bestämmelserna om hårda frihetsstraff för den som rymimer eller olovligen avviker från tjänsten, är påtagligen ett minne från den tid, då krigsmaktens fast anställda personal ofta rekryterades antingen helt och hållet mot den värvades vilja eller med lock och pock, som än drog en rosemxöd slöja över den bistra verkligheten, än ställde vederbörande inför ett val,, där för tillfället värvningen uppfattades som den minst motbjudande utväg;en. Under sådana förhållanden, och med hänsyn till att även vårt land på (den tiden varit tvingat att jämt hålla sin värvade armé möjligast fulltalig, förslår man förefintligheten av de hårda rymningsstraff, som avsågo att tvångsvis hålla manskapet kvar. Motsvarigheten till sådana bestämmelser saknades ej heller i äldre rätt, beträfffande exempelvis sjölagen eller den gamla legostadgan. Nu föreligga ej länjgre de förhållanden, som fordom skapade dessa bestämmelser, och rättsuppfattningen har väl också blivit en annan. Det anses numera för hårt och 13;— 233827

194 obilligt att med hot om frihetsstraff söka i en viss tjänst kvarhålla den, som med all makt söker komma därifrån, och man har i regel inskränkt sig till att genom bestämmelser om skadestånd låta den kontraktsbrytande parten ersätta den ekonomiska skada, som kan ha åstadkommits. Efter min bestämda mening kan staten utan olägenhet slå in på samma väg beträffande den vid krigsmakten fast anställda personalen, evad det gäller fredstid. Faran för rymningsbrott föreligger för det första säkerligen icke på långt när i samma utsträckning nu som förr bland denna personal. Värvningen sker fullt frivilligt och några lockande falska förespeglingar lärer ej heller förekomma. Dessutom har det värvade manskapets och underbefälets ekonomiska och sociala ställning stigit avsevärt, varför man kan utgå från, att det ur dessa synpunkter icke föreligga några eggande moment till rymning. Behandlingen inom tjänsten har förbättrats och i den mån så vidare sker kommer även detta att minska rymningsfrekvensen. Något större behov av ett strängt straffhot mot rymning kan alltså numera icke anses föreligga. Emellertid kan givetvis alltid fall förekomma, då en militärt anställd av olika skäl finner att han valt en för honom olämplig levnadsbana. Om denna hans känsla är så stark, att han olovligen avviker i avsikt att definitivt undandraga sig fullgörandet av åtagna förpliktelser gent emot krigsmakten, så är detta en förseelse, som visserligen bör medföra påföljd, men icke i form av frihetsstraff. Allra minst bör efter min mening staten först straffa och sedan göra anspråk på fullgörande av tjänstgöringsskyldigheten. Det tvång, som därvid utövas å den enskildes känsla och uppfattning, uppväges icke av statens intressen. Staten kan nämligen icke, och detta är mitt andra huvudskäl, ha något verkligt intresse av att vid sin krigsmakt binda en person, som blott genom straff kan förmås att stanna kvar i sin tjänst. Det enda riktiga för båda parterna är att de skiljas, varigenom staten för sin del gör vinsten att slippa från en uppenbart olämplig befattningshavare, vars fortsatta kvarblivande i tjänst dessutom skulle medföra ett dåligt och indisciplinärt inflytande på de övriga i truppen. De luckor, som uppstå genom rymning, är det ofantligt mycket bättre att fylla med nya män eller för tillfället låta stå obesatta, framför att i dem pressa in för tjänsten så opålitliga element, som dem, vilka endast genom straff och nya straffhot kunna förmås tjänstgöra tiden ut. I fråga om rymning i krigstid eller från mobiliserad avdelning måste givetvis andra synpunkter än de ovan anförda bli bestämmande. Statens anspråk på den militära personalen måste då anses så starka i förhållande till den enskildes önskningar och vilja, att staten ensam må besluta, huruvida en militärt anställd må varda löst från sin befattning vid krigsmakten eller icke. I överensstämmelse därmed måste straffet för rymning bli ett annat och hårdare än under normala förhållanden. Beträffande de värnpliktiga ligger givetvis hela frågan om rymning och påföljden därför annorlunda till än vad för de fast anställda är fallet. Vid värnpliktigas rymning är icke fråga om brytande av ett tjänsteavtal utan om ett försök att undandraga sig en allmän medborgerlig förpliktelse. Då en rymd värnpliktigs plats icke enligt den allmänna värnpliktens egen natur kan fyl-

195 las av annan än den värnpliktige själv, eftersom staten har fordran på att även han skall fullgöra militär utbildning, följer därav, att han icke på så sätt kan eller får lösas från sitt åliggande utan måste, om så med tvång, tillhållas fullgöra detsamma. Nära rymning står olovligt undanhållande, men de båda förseelserna äro dock, såsom de sakkunniga framhållit, till sin karaktär åtskilda. Den senare är mera en vanlig förseelse i tjänsten och torde i likhet med flertalet av dylika böra i normala fall försonas med ett lämpligt disciplinstraff. Med hänsyn till att gällande rätt valt vägen att låta olovligt undanhållande utöver viss tid automatiskt övergå till rymning, synes denna respittid icke böra sättas för kort. Den i 1881 års S. L. K. stadgade respittiden av 8 dagar var lämpligare avvägd iän nuvarande 3 dagar. I enlighet med vad ovan anförts har jag i huvudsak yrkat, att beträffande fast anställd personal bör — lika för befäl som manskap — vid rymning i fredstid rymmaren anses skild från tjänsten, varjämte han ålägges lämpligt skadestånd, exempelvis förverkande av innestående lön eller viss del därav. Rymd'värnpliktig straffas med disciplinstraff. Skedde rymning från mobiliserad avdelning eller under de försvårande omständigheter, varom i S. L. K. 50 och 51 §§ sägs, må krigsman till fängelse i högst ett år eller till disciplinstraff dömas. Olovligt undanhållande straffas med disciplinstraff eller, vid återfall under synnerligen försvårande omständigheter, till fängelse i högst sex månader. Såsom rymning skall anses jämväl olovligt undanhållande som varat över 8 dag;ar eller, där undanhållandet skett från mobiliserad avdelning, 48 timmar. 59 §. P'å av de sakkunniga anförda skäl för ett milt bedömande av ifrågavarande handling har jag ansett, att straffet enligt första delen av paragrafen i förslagret bor sättas till: Disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Paragrafens andra del bör avse endast krigstid och straffet sättas till: fängelse eller straffarbete i högst ett år. Därigenom skulle även vinnas en närmare överensstämmelse med 8 kap. 26 § S. L. i dess av de sakkunniga föreslagna lydelse. 6.KAP. S . L . K Om uppror, upplopp och olovliga sammankomster. Ävven med bibehållande av S. L. K. som en speciallag, bör nuvarande sjätte kapritlet saklöst kunna utgå därur. De däri förekommande brottsarterna ha sarmtliga — utom de i 73 § och i 71 §, vilka kunna utgå eller införas i krigsartilklama — sin nära motsvarighet i S. L., vars straffsatser torde räcka till ävem för de försvårande omständigheter, som kunna anses ligga uti att brotten begråtts av militära personer. Skall åter kapitlet bibehållas i S. L. K., böra i

196 varje fall straffsatserna sänkas till nivå med dem i S. L. förekommande i notsvarande fall. 71 §. Denna paragraf riktar sig emot försök till undergrävande av krigslydnaden och stadgar straff för den, som sökt förleda till ohörsamhet i tjänsten mot förmans eller överordnads befallningar. Men därjämte straffbelägger den även försök att »upphetsa till ovilja mot krigstjänsten», vilket är något annat. Det förra är en disciplinfråga, det senare en antimilitaristisk agitationsfråga med vidaste ram. Varken sakligt eller formellt höra dessa båda frågor under samma strafflagsparagraf. Därtill kommer, att citerade fras är så vagt formulerad, att den spänner om de mest skilda åsiktsyttringar: från den, som i avsikt att revolutionärt tillägna sig makten driver en agitation mot krigstjänsten, till den, som av fredskärlek eller av religiösa skäl i militärtjänsten ser ett ont som bör avfolkas och driver propaganda därför. E t t straffbeläggande av en antimilitaristisk agitation, om det nu skall anses nödigt, bör på ett mera bestämt sätt angiva brottet och synes mera ha sin plats i S. L. än i en speciallag som S.L. K. J a g har därför föreslagit att orden: »eller sökt upphetsa till ovilja mot krigstjänsten» utgå. 73 §. I sitt särskilda yttrande till 1901 års kommittés betänkande yttrade herr Staaff rörande 73 § (se nämnda betänkande del I I , sid. 262) : »Rätten att sammankomma och rådpläga synes mig vara av den viktiga beskaffenhet, att den icke annat än i alldeles tvingande fall bör kringskäras. Väl medgiver jag, att en inskränkning i krigstid kan vara påkallad, och därför har jag intet att erinra mot bibehållandet av förbudet mot sammankomst för rådplägning om 'faran eller olämpligheten av företag eller tjänsteförrättning, därtill befallning är given eller förväntas' eller 'vådan av den ställning, vari krigsmakten eller någon del därav befinner sig', ty dessa rådplägningsämnen torde just förutsätta krigstillstånd. Däremot finner jag det oriktigt att bland förbjudna rådplägningsämnen inrangera 'förmans förhållande eller åtgärder'. Skulle en förman t. ex. behandla manskapet illa, eller skulle manskapet genom förmans uppsåt eller vållande erhålla underhaltig föda, synes det mig ej blott ursäktligt utan rättmätigt och lämpligt, att de, som därav träffas, rådgöra med varandra, om vad som är att åtgöra. Genom den av kommittén föreslagna ändringen bliver möjligen det senare tillåtet, men även därom kan uppstå tvivel, så snart överläggningen går in på området: förmans förhållande. Däremot skall ett fortsatt dåligt och olagligt behandlingssätt ej berättiga till samfällda överläggningar om sättet att värja sig mot detsamma, utan sådana överläggningar kunna medföra straff. Detta synes mig ej blott obarmhärtigt utan även i hög grad ägnat att göra värnplikten motbjudande. Den fria överläggningsrätten är nämligen en medborgerlig rättighet så invuxen i alla samhällsklassers åskådningssätt och så allmänt begagnad å det civila

197 livets alla områden, att dess suspenderande under den militära tjänstetiden kommer att framstå såsom en synnerligen förhatlig frihetsinskränkning. Jag anser därför att orden 'om förmans förhållande eller åtgärder' borde uteslutas och paragrafen sålunda ändrad överföras till krigsartiklarna.» Med instämmande i vad herr Staaff sålunda yttrat har jag ansett, att med 73 § botft förfaras i enlighet med det av honom framlagda förslaget.

7 KAP. S. L. K. Om brott mot krigslydnaden och missbruk av förmanskap; så ock om misshandel och förolämpningar samt om annat oskickligt uppförande. Under detta kapitel möter måhända flertalet av de brottsarter, som beröra disciplinen, och här möter också den stora olikhet i straffen, beroende på om det är en överordnad eller en underordnad, som begått ett i övrigt ensartat brott. Kapitlet torde ha lämnat de flesta av bidragen till vidmakthållande av den bland allmänheten gängse uppfattningen om krigslagarnas hårdhet även i bagatellsaker och om deras högst olika straffbestämmelser med hänsyn till den felandes ställning inom krigsmakten. De sakkunniga ha ej funnit skäl vidtaga några av de strykningar eller förändringar, som i detta kapitel annars otvivelaktigt kunde göras. Något försök till en kraftigare humanisering har ej heller gjorts; den lilla putsning av straffskalorna, som förekommit, är gjord med mycket lätt hand. De bestämmelser i detta kapitel, som mest ge anledning till reflektioner och som oftast varit utsatta för kritik, äro de, som röra våld eller förolämpning från en underordnads sida gentemot en överordnad och tvärtom. Sålunda är straffet; för våld eller annan misshandel i det förra fallet enligt 80 § straffarbete i högst fyra år, och endast där omständigheterna äro synnerligen mildrande kan brottet få försonas med fängelse, om den våldförde är officer eller underofficer, och med ett nedåt begränsat disciplinstraff, om den våldförde tillhör manskapet. Om åter en överordnad våldför en underordnad är straffet enligt 90 § fängelse eller straffarbete i högst två år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, disciplinstraff. Skillnaden i straff är om möjligt ännu mera framträdande i fråga om förolämpning enligt 82 och 91 §§. I dylika fall domes en underordnad till fängelse i högst två år eller, vid synnerligen förmildrande omständigheter, till disciplinstraff. En överordnad åter dömes till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader. Dylika olikheter förefinnas även i flertalet övriga av sjunde kapitlets paragrafer. Såsom en förklaringsgrund därtill har anförts, att den militära personalen vid utövningen av sin tjänst måste vara berättigad till minst samma straffskydd, som den allmänna strafflagen skänker de civila ämbets- eller tjänstemännen och varom huvudsakligen stadgas i S. L. K. 10 kap. Härvid är dock att märka, att bestämmelserna i exempelvis 90 § S.L. K. skänker ett mindre straffskydd åt den militära ämbets- eller tjänsteman, som blir våldförd av en överordnad, än om brottet skulle bedömts efter S. L. Å andra sidan får en

198 överordnad, som våldförts av en underordnad, ett högre straffskydd efter S. L. K. än vad motsvarande bestämmelser i S. L. skulle givit honom. Den huvudsakliga förklaringsgrunden ligger nog också i något annat,' nämligen däruti att man ansett att våld mot överordnad innebär även ett våld mot disciplinen och således är något förmer än den kränkning enbart av den kroppsliga säkerheten, som ligger uti en överordnads våldförande av en underordnad. Men i så fall torde man ha förbisett, att i själva verket även i senare fallet, sker en kränkning av disciplinen eller åtminstone ett starkt försvagande av möjligheten att ernå och upprätthålla en verkligt god disciplinär anda inom armén. Ty en sådan kräver i lika hög grad att icke befälet förgår sig emot underlydande som tvärtom, och den kan icke heller vinnas, om lagen med hela sin stränghet faller över den underordnade, men vänder ett blidare anlete mot den överordnade, som gör sig skyldig till ensartat brott. En dylik tvehövdad rättvisa kommer aldrig att av menige man förstås, utan skapar den en bitter känsla av styvmoderskap, som ytterst blir till men för det goda förhållandet mellan över- och underordnad och därmed för disciplinen. Redan av denna anledning bör ansvaret i ifrågavarande fall likformigare fastställas. Men därtill kommer, att den allmänna rättskänslan ofta uppröres över de hårda domar, som ådömts efter exempelvis 80 §, likaväl som den många gånger åt motsatt håll reagerar inför de oförklarligt milda påföljderna av en överordnads misshandel av en underordnad. Dagspressen av nära nog alla politiska färger sysslar då och då med exempel på dylika skärande motsatser. Den stora allmänheten kan sålunda ej heller förstå det berättigade i det sätt, varpå lagen bedömer fall av denna art. Tvärtom tror man sig däri spåra ett obehörigt hänsyntagande till befälet, och den kritik och ovilja, som därigenom uppstår, går ofta ut även över försvarsväsendet såsom sådant. Kravet på att den överordnade alltid skall föregå den underordnade med gott exempel även i vad det gäller lugn, självbehärskning och laglydnad, kan, om det skall upprätthållas, ej heller medgiva ett för lindrigt bedömande av våld eller förolämpning mot underordnad. Om hänsynen till disciplinen bör ytterligare avhålla en underordnad från att förgripa sig mot sin överordnade, så bör å andra sidan hänsynen till sitt uppfostrare- och lärarekall vara en ytterligare hämsko för den överordnade emot överilningar av motsvarande slag. överhuvudtaget bedömer man ännu i vår tid förseelser av den socialt eller ekonomiskt högre stående mot den, som befinner sig på ett lägre trappsteg, och omvänt, ur felaktig synvinkel. Vad som i senare fallet ofta betecknas såsom ett grovt brott avfärdas välvilligt i förra fallet såsom en, visserligen beklaglig, förlöpning. J a g vet icke i vad mån allmänna strafflagen ännu innehåller exempel på denna kvarleva, ännu fortlevande inom vissa kretsar av vårt folk, av uppfattningen från en tid, då ämbetsmannens eller husbondens välde stod livägarens nära. Men det förefaller mig, som om S . L . K:s sjunde kapitel något avspeglar rättsuppfattningen från svunna epoker. Det kan icke vara annat än gagneligt att, varhelst en dylik förvänd rättsuppfattning påträffas, söka bryta den och i stället visa på, hurusom den, som av samhället beretts en god uppfostran och bildning, en hög ställning och en trjrggad bärgning, har skyldighet att under

199 större ansvar än sina mindre lyckligt lottade medmänniskor uppträda som en god människa och medborgare och det i lika hög grad mot dem, som stå under honom, som dem, vilka stå över honom i rang och samhällsställning. Skänker man således en ämbets- eller tjänsteman ett särskilt straffskydd med hänsyn till hans tjänst, så bör också denne vara underkastad ett särskilt ansvar för liknande brott, även om det begås emot honom underlydande, ty därigenom begår han även ett brott emot den särskilda tjänst och ställning han innehar. Ett inskrivande i strafflagen för krigsmakten av den uppfattningen kan aldrig komma att skada disciplinen. Av det sagda torde framgå, att jag helst velat, att samma ansvar stadgades för brott enligt 80 och 90, 81, 82 och 91, 85 och 9A §§. Alternativt har jag yrkat, att straffsatserna närmades varandra genom att jämkas nedåt för brott begångna av underordnade eller underlydande och uppåt för av överordnade begångna brott. 76 §. Straffet efter paragrafens första stycke bör efter min mening sättas till: disciplinstraff, eller fängelse i högst ett år. En dylik strafflatitud måste anses fullt tillräcklig för bestraffande av lydnadsbrott i fredstid, där ej sådana omständigheter, som i sista stycket sägs, föreligga. A n d r a stycket bör utgå. De däri omförmälda omständigheterna komma säkerligen av sig själva till beaktande vid straffets utmätande och synes ej vara av svårare natur, än att ett straff av upp till ett års fängelse är tillräckligt. I sista stycket bör fängelse införas i straff latituden. 78 §. Straffet efter denna paragraf bör för den, som icke är att hänföra till ämbets- eller tjänsteman, sättas till: disciplinstraff, eller fängelse i högst sex månader. 88 §. Samma yrkande beträffande straffet som vid 7G §. 89 §. Fängelse bör införas i straff latituden. 8 KAP. S. L. K. Orm skadegörelse å egendom, som är avsedd för krigsmakten, samt om förskingring eller missvård av sådan egendom, så ock om stöld, snatteri och. rån. J a g har ansett, att, även vid ett bibehållande av S. L. K., 8 kap. bort därur ufygå för att inarbetas i S. L. Därvid hade samtidigt en anordning kunnat

200 genomföras i syfte dels att för ifrågavarande brott i samma utsträckning som hittills få bötesstraff ersatta med disciplinstraff, dels att bibehålla befälhavarens disciplinära bestraffningsrätt orubbad. 9 KAP. S. L. K. Om överträdelser eller åsidosättande av tjänsteplikter i andra fall, än förut i denna lag sagda äro. De sakkunniga ha icke funnit skäl att, med undantag av ett par jämkningar, ingripa i det rika florilegium av straffbud, som finnes i nionde kapitlet. Även här har jag dock för min del ansett, att betydande strykningar och förenklingar kunna göras, i främsta rummet genom att låta de brottsarter, som ha motsvarighet i S. L., utgå för att ådömas efter denna. Till denna grupp hör framför allt de brottsarter, vilka helt eller delvis sammanfalla med i S. L. upptagna ämbetsbrott. En sådan anordning förutsätter, att även det fast anställda manskapet må anses såsom tjänstemän och kunna åläggas straff efter S. L. för fel eller förbrytelser i tjänsten. Några egentliga skäl däremot ha icke anförts, men väl talar mycket för att bereda ifrågavarande personal en sådan ställning. Enligt föreliggande prejudikat från högsta domstolen ha, bland andra, sådana befattningshavare som postvaktbetjänte, lantbrevbärare, ordinarie såväl som extra stationskarlar vid statens järnvägar samt stationskarl och extra personal vid enskild järnväg hänförts under stadgandena i 25 kap. S. L. Vid sådant förhållande synes det icke opåkallat, att jämväl de statens befattningshavare, som äro fast anställda vid krigsmakten i egenskap av menige eller underbefäl av manskaps grad, hänföras dit. Genom ett sådant förfarande skulle man även ernå en större likhet i straffet för flera i S.L. K. upptagna brott. Den skillnad, som i detta hänseende nu förefinnes, förefaller mig ytterst osympatisk och även orättvis. Sålunda är straffet för exempelvis i 116 § omförmält brott för officer eller underofficer i normala fall mistning av ämbete eller tjänst å viss tid, men för dem som innehar lägre tjänstegrad, fängelse i högst sex månader. Detta har visserligen i ifrågavarande fall synts även de sakkunniga för orimligt och de ha i förslaget givit 116 § en tillfredsställande avfattning. Däremot kvarstår anmärkta olikhet i 58, 78, 111, 112 m. fl. §§. Oavsett det otillfredsställande uti att för skilda personer olika slags straff finnas utsatta för samma slags brott, kunna de ifrågavarande straffens styrka icke anses stå i rimligt förhållande till varandra. För den, av vilken man rätteligen borde utkräva det större ansvaret, är det mildare straffet utsatt. För samma slags förseelse skulle nämligen en officer eller underofficer kunna straffas med någon tids mistning av tjänsten, medan innehavaren av en lägre grad skulle få någon tids fängelse. Det hjälper icke att här hänvisa till »verkningarna för framtiden» etc. av även blott en kortare tids avstängning från tjänsten. En suspension har icke vare sig för individen eller inför den allmänna uppfattningen samma ka-

201 raktär och verkan som ett fängelsestraff, och även en avsättning torde icke i flertalet fall vara att jämställa med ett sex månaders fängelsestraff. Det har anförts, att ce från S.L:s straffsystem övertagna ämbetsmannastraffen icke lämpa sig för alla under S. L. K. lydande personer. Denna anmärkning har giltighet endast evad den avser värnpliktige eller övrig icke fast anställd personal. För let fast anställda manskapet åter torde dessa straff icke bli varken olämpliga eller ineffektiva. I mån som anställningsvillkoren ekonomiskt och i övrigt förbättrats, ha vi inom krigsmakten fått en manskapskår av menige och underbefäl, som söker lyfta och hålla uppe sitt sociala anseende och vars medlemmar säkerligen äro måna om att skapa sig en god framtid. Utan tvivel äro även de i regel känsliga för varje straff, som kan medföra ett för tidigt brytande av deras militära bana och försvåra deras tillträde till civila tjänsteplatser. Även för dem kan således ett straff i form av suspension eller avsked bli nog så kännbart. För värnpliktige eller tillfälligt anställda — vilka båda grupper dock på grund av sakens egen natur knappast kunna ifrågakomma i samband med flertalet av ovan föreslagna anordning berörda brott —- lämpa sig givetvis icke ämbetsmannastraffen. Där enbart sådana straff i form av suspension eller avsked eller jämte dem disciplinstraff ingå i strafflatituden för den fast anställda personalen, må för övrig personal stadgas disciplinstraff. Om 9 kap. å ena sidan upptager olikhet i straffet för samma brott med hänsyn till den tjänstegrad, den brottslige innehar, så upptager det å andra sidan en likhet i straffet för två närbesläktade brott, som jag icke kan finna rimlig. Sålunda stadgas i 123 §: »3Lämnar befälhavare för trupp eller fartyg under vaktgöring eller annan likartad tjänstgöring obehörigen sin post, eller finnes han under sådan tjänstgöring överlastad av starka drycker, skall han dömas till fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må tiden för fängelsestraffet höjas till två år eller till avsättning dömas; äro de synnerligen mildrande, må den brottslige beläggas med sträng arrest i minst tre dagar, skärpt arrest i minst fem dagar eller vaktarrcst i minst tio dagar. Gör officer eller underofficer, som ej är befälhavare, under tjänstgöring, som i mom. 1 avses, sig skyldig till dylik förseelse, skall den brottslige dömas till fängelse i högst sex månader eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, beläggas med disciplinstraff.» I 124 § stadgas: »Övergiver skiltvakt sin post, lämnar han den obehörigen åt a,nnan eller finnes han drucken å sin post, straffas på sätt i 123 § mom. 1 är s;tadgat.» ^ Alltså straffas en skiltvakt, som övergiver eller åt annan obehörigen lämnar sin -post eller där finnes drucken, lika hårt som en befälhavare för trupp eller å fairtyg, vilken begår en liknande förseelse, och hårdare än en officer eller underofficer, som, utan att vara befälhavare, obehörigen lämnar sin post eller där finnes överlastad av starka drycker. Om man betänker, att skiltvakten ofta utgöres av en ung, oerfaren värnpliktig eller stamanställd, som måhända blotlt några dagar varit i tjänst, så finner jag det orimligt att av honom ut-

202 kräva samma ansvar som av on befälhavare för trupp eller å fartyg, eller en officer eller underofficer enligt 123 § 2 mom. Med hänsyn jämväl därtill att 124 § endast avser fredstid har jag yrkat, att straffet efter denna paragraf sättes till: disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader, samt att hänvisningen i § 125 till § 124 uteslutes. Henning Leo.

Särskilt yttrande av Johan Gustaf Nauckhoff. I I mitt den 15 oktobei 1922 avgivna särskilda yttrande till 1920 års krigslagstif ftningskommittés betänkande hemställde jag på i yttrandet närmare angiv vna skäl, »att det av kommittén framlagda förslaget icke måtte föranleda till någgon lagstiftningsåtgärd, samt att de nuvarande krigsdomstolarna, vilka efter sin i år 1914 beslutade omorganisation trätt i funktion först år 1916 och vilka utaan gensägelse då framstodo och fortfarande framstå såsom de modernast organniserade i hela den civiliserade världen, och vilka under den tid de varit i verkksamhet väl fyllt sir. uppgift, måtte bibehållas». Vad jag då anförde gäller allt t fortfarande till alla delar. J a g föranledes åberopa innehållet i denna min reseervation i detta sammanhang, bl. a. av den anledningen, att 1922 års krigslaggstiftningssakkunniga föreslagit en väsentlig utsträckning av villkorlig donms användande vid avdömande av militära brottmål. Under förutsättning att t majoriteten i ovannämnda kommitté, vilken i huvudsak är densamma som majijoriteten bland de sakkunniga, icke numera frångått sin förut intagna ståndpunnkt om borttagande av krigsdomstolarna, skulle alltså enligt de sakkunnigas försrslag frågan huruvida villkorlig dom skulle komma till användning vid rent mililitära förbrytelser bedömas och avgöras av de civila domstolarna utan medverlrkan av sakkunniga militära bisittare. Under sådana förhållanden kan jag ickece biträda de sakkunnigas förslag i denna fråga. J a g anser nämligen första förrrutsättningen för en utsträckning av den villkorliga domens användande vid mililitära förseelser vara, att den domstol, som skall avgöra frågan om villkorlig c dom kan medgivas eller icke, är en krigsdomstol med dess tillgång till mililitär sakkunskap och ingående kännedom om militära personer och förhållllanden. Nödvändigheten av detta villkor framstår särskilt tydligt, då det gällller att avgöra, om villkorlig dom skall få användas vid brott mot krigslyddnaden m. fl. rent militära förseelser. Men även i övriga mål, som tillhör;ra krigsdomstols avgörande, anser jag krigsdomstol vara den enda domstol, somm med största sakkunskap kan avgöra denna fråga. I likhet med Lagrådet anser r jag även, att i de fall, där disciplinstraff ingå i strafflatituden, dessa straff bör;ra komma till användning just i sådana fall, där den villkorliga domen eljeiest skolat kunna tillämpas, samt att i dessa fall tillräcklig grund för införarande av villkorlig dom saknas. J a g har vidare funnit, att Krigshovrättens och Lagtgrådets starka skäl emot utsträckning av villkorlig dom å ifrågavarande omnråde icke kunnat vederläggas och att villkorlig dom icke kan tänkas ifrågakommma vid mobilisering och i krig samt att ett utsträckande av den villkorligas domens användande enligt sakkunnigas förslag i fråga om brott mot krigs-

204 lydnaden m. fl. rent militära förseelser skulle äventyra upprätthållande av en god militär ordning- och disciplin. J a g hemställer alltså om avslag å de sakkunnigas förslag angående villkorlig straffdom i militära brottmål och om bibehållande av 2 § lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig straffdom i oförändrat skick. Även i en annan fråga av stor principiell betydelse nödgas jag anföra en från de sakkunniga avvikande mening, nämligen i fråga om 73 och 74 §§ strafflagen för krigsmakten. Enligt min mening borde nämligen de sakkunniga i anledning av remisser från stationsbefälhavaren vid flottans station i Stockholm, överkommendanten för Stockholms garnison samt chefen för Generalstaben hava föreslagit positiva åtgärder för stävjande av den lands förrädiska propaganda, som avsetts med bildandet av de s. k. manskapsklubbarna. Huru värdefulla de sakkunnigas uttalande i dessa ämnen än äro, måste emellertid fordras, att man i dessa frågor har fullt klara och tydliga lagbestämmelser och icke allenast ett eller annat prejudikat, som kan vara föremål för olika tolkningar. Paragraf 73 anser jag bör erhålla följande lydelse: »Bildar krigsfolk förening, deltager i sådan eller håller sammankomst för rådplägning etc.-» Såsom av förarbetena till nu gällande lag i fråga om inskränkningar i krigsmäns församlingsrätt framgår, har möjligheten av föreningsbildande med i 73 § nämnt syfte icke varit föremål för överläggning av vederbörande. Anledningen härtill har tydligen varit, att något sådant som föreningsbildande av krigsmän ansågs omöjligt eller att i varje fall härför erfordrades en föregående sammankomst. Redan en enstaka sammankomst av dylik karaktär hade emellertid straffbelagts, och i insikt om vådorna av här berörda brott hade man t. o. m. kriminaliserat den för denna sammankomst erforderliga förberedelsehandlingen. (74 §.) Vid de försök, som i vårt land gjorts att efter utländska revolutionära förebilder bilda s. k. manskapsklubbar, har öppet angivits, att ifrågavarande föreningar åsyftade disciplinens försvagande eller upplösning såsom ett medel till det bestående samhällets omstörtande på våldsamt sätt. Även de sakkunniga hava icke kunnat undgå att erkänna den fara för krigsmakten och staten, som ligger i dylika organisationer, då de säga: »Redan uppkomsten inom krigsmakten av organisationer med klart lagstridiga tendenser representerar tydligen en fara, som påkallar ett ingripande, oavsett huruvida det ännu kommit till olovliga sammankomster eller ej.» E t t sådant ingripande kan emellertid enligt de sakkunniga ske redan på grund av nu gällande rätt, trots avsaknaden av direkta lagbestämmelser, och stödja de detta sitt påstående på ett prejudikat av 1909. Det måste emellertid anses vara en allvarlig brist i lagstiftningen, att på ett område av så betydelsefull art direkta lagbestämmelser saknas, och har faran härav också tydligt visat sig vid flera tillfällen, särskilt förlidet år. Det angivna prejudikatet är ej heller enligt min mening av den klarläggande natur, som är nödvändig i en så allvarlig fråga som denna. Ett ingripande av befälhavaren kan ske, då förening av ifråga-

205 varande beskaffenhet Kldats eller är under bildande, genom förbud för underlydande att tillhöra densamma. Överträdelse av detta förbud straffas då enl i g t 7 kap. strafflagen för krigsmakten. Uppkomsten av ifrågavarande organisationer anses allmänt innebära en fara. Det är då oegentligt, att ej förenimgsbildandet i och för sig är belagt med straff utan straffritt ända till des,s befälhavaren får vetskap därom och kan ingripa, eller med andra ord att strraffbarheten skall vara beroende av om befälhavaren erhåller kunskap om bihdande av dylik förening och i anledning därav vidtager åtgärder genom utfärdande av förbud för underlydande att tillhöra densamma. IDe sakkunniga anföra vidare bl. a.: »Kommer det till regementschefens kännedom, att inom truppen sammanslutning bildats eller är umder bildande, och kam det med hänsyn till sammanslutningens ändamål eller faktiskt utvecklade verksamhet skäligen befaras, att inom sammanslutningen sådana sammankoimster skola hållas, som enligt 73 § äro förbjudna, måste han därför anses berättigad och pliktig att utfärda förbud för sina underlydande att bilda eller tilllhöra sammanslutningen.» »Den befälhavaren sålunda tillkommande rätten att meddela sina underlydande förbud att bilda och tillhöra vissa sammanslutninigar förutsätter tydligtvis, att i det särskilda fallet en påtaglig fara för misssbruk av föreningsrätten kan påvisas. Berör varken sammanslutningens äncdamål eller dess faktiskt utvecklade verksamhet ämnen, rörande vilka rådplälgning enligt 73 § är krigsmän förbjuden, kan icke enbart antagandet, att saimmanslutningen möjligen kan komma att avvika från sitt program, berättigca befälhavaren att ingripa. Fullföljer sammanslutningen däremot syften, villka stå i strid med 73 §, måste å andra sidan befälhavaren anses berättigad att ingripa, även om sådana sammankomster, som i nämnda § avses, ännu icke hålllits och meningen varit att vid föreningens verksamhet i möjligaste mån undvikta sammankomster. De av sammanslutningen fullföljda syftenas art, sammamställd med det förhållandet, att dessa syften skola förverkligas av en sammamslutning av krigsmän, lägger nämligen faran för brott mot 73 § så nära, att ett förbud mot sammanslutningen framstår som motiverat.» TTydligare än genom denna de sakkunnigas utredning kan knappast ådagalägrgas behovet av klart uttryckta lagbestämmelser, som nu helt saknas. Det är iur disciplinens synpunkt skadligt men likväl förklarligt, om en befälhavare kanoner sig tveksam angående åtgärder, vilkas rättmätighet icke i lag är ututtiryckt, och som i verkligheten synas vara i så hög grad begränsade. EDc sakkunniga anse i övrigt, att det vida oftare blir en vansklig omdömesfrångå, huruvida föreningen avser rådplägning i ämnen, genom vilkas avhandlanade brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, än där frågan blott gäller en »enstaka sammankomst. Av vad ovan sagts framgår, att det enligt nu gällanade rätt blir en synnerligen vansklig omdömessak för befälhavaren att utfärcda det ovannämnda förbudet, och då de sakkunniga tydligen i 'detta fall i maotsats till andra mindre invecklade hyser en mycket stark tilltro till befälhavoarens juridiska förmåga, kan det ej sägas vara logiskt att ifrågasätta en downstols och särskilt en krigsdomstols förmåga att avgöra, huruvida en förenirngs stadgar eller verksamhet äro av nu åsyftad natur.

206 Paragraf 74 anser jag bör erhålla följande lydelse: »Den, som kallat krigsfolk till sådan sammankomst, som i 73 § avses, eller eljest för ändamål, som i nämnda § angivas, vidtagit åtgärder, genom vilka brott mot krigslydnaden lätt kan föranledas, varde, ändock att föreningens bildande eller sammankomsten förhindrades, straffad efter ty i nämnda § sägs.» Försöksbrotten straffbeläggas i modern rätt i vida högre grad än förr, och avsikten synes vara att i allt högre grad utveckla lagen i denna riktning (jfr professor Thyrén, Principerna för en strafflagsreform). Ett straffbeläggande av förberedelsehandlingar är icke något för svensk rätt främmande, och den nuvarande 74 § straffbelägger den för sammankomsten nödvändiga förberedelsehandlingen, som består i utfärdande av kallelse till otillåten sammankomst. Det ligger för övrigt i sakens natur, att stats fientliga rörelser av nu angivet slag skola komma att med undvikande av de i lagen som direkt straffbara angivna handlingarna söka nå sitt mål, disciplinens undergrävande. Av domstolarnas utslag 1922 framgår, att förberedelserna kunna vara av den mest omfattande och för disciplinen skadliga art utan att likväl för närvarande vara straffbelagda. Härav framgår således nödvändigheten av ett generellt straffbeläggande av förberedelser till i 73 § angivna brott. För att icke någon erinran skall kunna riktas mot, att det straffbaras område skulle bliva över hövan vidsträckt, hava i det avgivna förslaget endast sådana förberedelser kriminaliserats, som i och för sig verka skadligt på disciplinen, även om fullbordade brott icke komma till stånd. Det må här vidare särskilt framhållas, att krigsmaktens ansvariga myndigheter bestämt framhållit vådorna av nu gällande lagbestämmelser, och att chefen för generalstaben t. o. m. framhållit en förändring erforderlig ur synpunkten av arméns krigsduglighet. Då inga bärande juridiska skäl kunnat anföras mot utfyllandet av här förefintliga betänkliga lucka i lagen, och i verkligheten stora olägenheter visat sig av densamma samt det med visshet kan förutses, att allvarligare följder kunna uppstå, är den föreslagna ändringen i förtydligande riktning av 73 och 74 §§ oundgängligen nödvändig. Denna fråga synes även vara fullt fristående och torde kunna avgöras oberoende av övriga ifrågasatta ändringar i strafflagen för krigsmakten. Såsom för övrigt av redogörelsen för hithörande förhållanden i andra länder framgår, är förekomsten av föreningar av ifrågavarande slag utesluten i alla länder med lagstadgad ordning. De lagstadganden, som här föreslås, äro av betydligt mindre räckvidd än vad annorstädes är fallet. De hava också formulerats med tanke på att huvudsakligen vara ett förtydligande av lagstiftarens mening och utgöra det minimum av rättsskydd, som erfarenheten nu visat vara erforderligt. De sakkunniga hava även berört frågan, huruvida icke rätten att inom krigsmakten bilda föreningar borde göras beroende av särskilt tillstånd. Föreningsbildande inom krigsmakten är i regel i andra länder helt beroende av, huruvida befälhavaren anser det vara ur disciplinär synpunkt lämpligt. Med hänsyn till de allmänt erkända vådor ett fritt föreningsbildande inom krigsmakten kan medföra, bör varje föreningsbildande föregås av anmälan och till-

207 stånd av vederbörande befälhavare, och skall honom åläggas att vägra sådant tillstånd, så. snart på giltiga grander kan antagas, att den ifrågasatta föreningen skulle kunna vara ägnad att skadligt inverka på krigslydnaden eller tjänsten i övrigt. Bestämmelser i detta avseende torde böra införas i vederbörande tjänstgöringsreglementen. Beträffande vidare de sakkunnigas förslag rörande 8 kap. strafflagen för krigsmakten anser jag att, sedan det efter grundlig prövning visat sig att kap. i dess helhet icke kan utgå, åtminstone 104 och 105 §§, såsom behandlande brott under specifikt militära förhållanden, som icke äro fullt jämförbara med civila sådana, samt eventuellt även 106 § bort bibehållas i lagen, då dessa §§ motsvara ett verkligt praktiskt behov och dessas straffbestämmelser vid militära tillgrepp ofta tillämpas. Det torde även böra beaktas, att strafflagen för krigsmakten användes såsom lärobok i samtliga militära skolor ända ned till rekrytskolor, varför det kan vara lämpligt att i denna lag sammanföra vad som rör militära förhållanden, även om viss likhet förefinnes med allmänna strafflagens paragrafer, i synnerhet som en fullständig omarbetning av strafflagen för krigsmakten nu icke kan framläggas. Rörande vidare befälhavares militära bestraffningsrätt, föranledes jag erinra, om, att det enligt 203 § strafflagen för krigsmakten åligger vederbörande befälhavare att, innan disciplinstraff ålägges, inhämta yttrande av vederbörande auditor rörande brottets beskaffenhet och det straff, som bör åläggas, samt att tauditören jämte befälhavaren är ansvarig för det beslut, som fattas i målet. Den. militära bestraffningsrätten är således att jämföra med rättskipningen vid domistol. Även vid frågor om verkställighet av straff äger den militära befälhavaren tillgång till juridisk rådgivare i vederbörande auditor, vars yttrande härutinnan inhämtas. J a g kan således icke dela de sakkunnigas mening, att verkställighet av disciplinärt ådömda arreststraff icke, såsom nu är fallet, bör ske omedelbart, särskilt i betraktande av disciplinstraffens natur och dess;as med hänsyn till förhållandena i andra länder jämförelsevis milda art, och även om den disciplinära bestraffningsrätten i enlighet med de sakkunnigais förslag i någon mån utsträckes, bör enligt min mening med hänsyn till upprätthållandet av en god militär ordning och disciplin någon ändring icke vidtiagas i den nuvarande bestämmelsen i 207 § strafflagen för krigsmakten, att »disciplinstraff, som blivit ålagt av befälhavare, skall, där så ske kan, genaist verkställas». Såsom ytterligare skäl härför kan framhållas att, enligt vad statistiken utvisar, i allenast ett försvinnande fåtal fall klagan föres över." disciplinärt ålagda bestraffningar. — Även i åtskilliga andra delar av de sakkunnigas förslag är jag av annan mening än de sakkunnigas majoritet. Så t. exx. anser jag det kunna ifrågasättas, om ej bestämmelsen i 185 § 5) strafflagern för krigsmakten, att mål om våld, hot eller förolämpning, varom förmäles i 80)—82, 84, 85 samt 90—94 §§, ej utan den förorättades uttryckliga medgivamde få behandlas såsom disciplinmål, borde, om ej utgå, så åtminstone moderejras, då det allt för ofta förekommer, att krigsrätterna onödigtvis betungas med' handläggning av dylika mål, särskilt angående förolämpning, vilka bort

208 kunna avgöras disciplinärt, men, på grund av att målsägarens medgivande ej erhållits, måst hänskjutas till krigsrätt. Instämmande i vad lagrådet anfört, anser jag vidare, att antalet tillrättavisningar bort utökas exempelvis med förslag om innehållande av avlöning viss tid (utan att den därför förverkas) vid vissa förseelser, t. ex. vid förslösande av avlöning till omåttligt förtärande av spritdrycker och dylikt, samt vaktgöring utom vanlig ordning. Erfarenheten från trupptjänsten har till fullo besannat riktigheten av vad lagrådet i denna del anfört. Likaledes anser jag att till 116 § strafflagen för krigsmakten bort fogas ett andra moment av den lydelse, som framgår av propositionen till 1914 års riksdag. Betydelsen utav att avgivande av osanna eller vilseledande uppgifter inom den militära tjänsten är tydligt straffbelagt, är utan vidare uppenbar. Anledningen till att bestämmelsen borttogs var ingalunda, att man önskade göra ett dylikt förfaringssätt straffritt, utan att man ansåg detta kunna bestraffas efter andra paragrafer. Ordet rapport kan emellertid enligt gällande bestämmelser tolkas restriktivt, vilket förhållande ofta medför ett friande från straff för angivna förseelser. Det föreslagna tillägget till 116 § har särskilt visat sig önskvärt, då fall av simulation föreligger. Det borde även enligt min mening tagas under övervägande, huruvida icke officers och underofficers tjänsterapporter angående underlydande, såvida ej skäl eller omständigheter förekomma som rapportens vitsord förringa, böra genom särskild bestämmelse tillerkännas vitsord i disciplinmål, där ej fråga är om befälhavarens egen person. Erfarenheten har visat, att det t. ex. vid vissa visitationer är nödvändigt för vederbörande officer eller underofficer att medtaga en annan person för att hava tillgång till ojävigt vittne. Vid många tillfällen låter sig detta emellertid icke göra. Den solidaritet, som ej sällan förefinnes kamrater emellan, gör nämligen, att det stundom visat sig omöjligt att på detta sätt erhålla bindande bevisning. Då vidare ansvarsbestämmelserna för avgivande av osannfärdig rapport för officerare och underofficerare äro jämförelsevis stränga, torde fara för missbruk av den ifrågasatta bestämmelsen knappast föreligga. Ehuru jag även i åtskilliga andra hänseenden har en mot de sakkunnigas förslag avvikande mening, har jag dock icke ansett nödigt att i varje särskild punkt här angiva detta, utan endast framhållit de principiellt viktigaste avvikelserna från detta, förslag. J a g anser mig dock böra nämna, att jag funnit, att de sakkunniga i sitt förslag såväl beträffande humanisering av nu gällande lag som rörande inskränkning i strafflagens för krigsmakten tillämplighetsområde måhända gått längre än vad man i andra med oss jämförliga länder ansett lämpligt, men att förslaget i övrigt från min ståndpunkt i domstolsfrågan, som ovan angivits, kan godtagas. Stockholm den 17 oktober 1923. J. Nauckhoff. Överste.

Förtsättning från omslagets andra sida. FöBläg angående lapparnas renskötsel m. m. Beckman. 186 ss. S. Förslag till stadga angående nomadundervisningon i rikot samt till instruktion för nomadskolinspektören. Beckman. 52 s. S. Statens kdlonisationsnämnds berättelse 1918—1922. Marcus 37 s. Jo. Betänkande angående regelbunden automohiltrafik samt angående maskinell vägtrafik i de nordliga länen. Tullber;:. 191 s. K. Skoiö/verstyreisens folkskolutrcdning. Betänkande och förslag angående statsbidrag till uppförande av byggnader för folkskoloväsendet i riket. Beckman. 110 s. E. Sammanfattning av utlåtanden och yttranden i anledning av skolkommissionens den 28 april 1922 avgivna betänkande. Norstedt. 384 s. K. Vid virkesmätning erforderliga relationstal. 'Norstedt. 172 B; Jo. Förslag rörande tillgodogörande av kronans fiskovatten. Siarens'. 112 s. Jo. Allmänfarliga brott. Förberedande utkast till strafflag. Speciella delen. 5. Av J. O. W. Thyrén. Bund, Belling, vj. 234 s. Ju. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 8. Utredning beträffande de allmänna förutsättningarna med avseende å krafttillgångar, kraftbehov och kraftöverföring för elektrifiering av Sveriges ojika kraftdistrikt. Beckman. 28 s. 4 kart. 2 väggkartor i särskild bilaga. Jo. Utredning och förslag angående de enskilda järnvägarnas bokföring. Norstedt. (4), 150 s. K. '1921 års lönekommitté. Betänkande angående ordnandet av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden m. m. Marcus, viij, 268 s. Fi. Handledning vid utarbetandet av brandordningar för städer, köpingar och municipalsamhällen. Marcus. (2), 28 s. K. V. P. M. mod utkast till lag om grnppbolag för enskilda järnvägar. Beckman. 49 s. K. Förbättrade sjöfartsförbindelser mellan Sverige och Finlaii'1. Tullberg. 85 s. 5 bilagor. K.

Sammanfattning av utlåtanden och yttranden i anledning av skolkommissionens betänkande. Senare delen. 1. Tilllägg till förra delen (betänkandet 1—4). 2. Betänkandet 5. Norstedt. 207 s. K. Kungl, Elektrincringskommitténs meddelanden. 10. Utredning beträffande planmässig elektrifiering av landsbygden inom Gävleborgs län. Beckman. 69 s. 4 kartor. Jo. Yttrande och förslag i fråga om revision av gällande avlöningsbestämmelser för statsdepartement m. ti. verk. Marcus. 123 s. Fi. •70. Betänkande om inkomst- och förmögenhetsskatt. 1. Förslag till förordning jämte motivering. 172 s. 2. Särskilda utredningar. 87, 48 s. Tullberg. Fi. Kyrkofondskommittén. Betänkande och förslag angående förvaltningen av kyrkofonden och övriga till prästerskapets avlöning anslagna medel. Marcus. 285 s. E. Kungl. Elektrifieringskommitténs meddelanden. 21. Kort redogörelse for elektrifieringskommitténs verksamhet samt förslag till organisation av statens verksamhet beträffande landets elektrifiering. Beckman. 34 s. Jo. Sammanknytning av do svenska och norska statsbanenäten över riksgränsen i norra Bohuslän. Tullberg. 80 s. 1 karta. K. Betänkande med förslag till lag om vård av sinnessjuka m. fl. författningar. Beckman, xvj, 587 s. S. Normalreglementen för rikets sparbanker. Ha'ggstrom. 16 s. Fi. Förberedande utredning av vissa principer för reformering av hyresrätten. Av V. Lundstedt. Beckman. 140 s. Ju. Vägkonferensen i Stockholm den 15 och 16 oktober 1923. Utredningar och anföranden vid det sammanträde, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande hållits inför statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet med representanter för landets länsstyrelser, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. 'fl. Marcus. 186 s. K. 1922 . års krigslagstiftningssakkunnigas betänkande med förslag till lag oxu ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 in. m. Norstedt. 208 s. Ju.

Ainm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fotstil utgöra begynnelsebokstäverna till det (departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet Enligt kkungörelsen den 3 febr. 1*22 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag' med enhetlig färg för varje departement.

Statens offentliga utredningar 1923 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarna* nummer i den kronologiska förteckningen.) Redogörelse angaaende elektrisk Kraftöverföring frö Norge Bättskipning. Fångvård. til DanmarK. [1923: 50] Utredning rör. städernas domstolsväsen. [1923: G] Förslag angående lapparnas renskötsel m. m. [1923: 51] Förslag till strafflag, allmänna delen, samt till lag ang. villkorlig frigivning. [1923: 9] I F a s t egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande och förslag rörande förvaring av förminskat j Spannmålsmarknadssakknnnigas betänkande. [1923: 3] tillräkneliga förbrytare m. m. [1923: 36] Sammandrag av yttranden över stadsplanelagskommitténs samt | Betänkande ang. det ecklesiastika arrondeväsendet. [1023: 12] ; Inventering av odlingsjord längs Inlandsbanan. [1923: 25] bostadskommissionens betänkanden. [1923: 46] Jordkommissionens betänkanden. 6. [1923:40] Förberedande utkast till strafflag. Allmänfarliga brott. : Lagerhus- och kylhuskommitténs betänkande. 2. [1923: 42] [1923: 59] Förberedande utredning av vissa principer för reformering j Anvisningar rörande vissa åtgärder för ökad spannmålsbelåning. [1923: 48]. av hyresrätten. [1923: 76] 1922 åra krigslagstiftningssakkunnigas betänkande. [1923: 78] ^ Statens kolonisationsnämnds berättelse 1918—1922. [1923: 53] | Förslag rörande tillgodogörande av kronans liskevatten. [1923: 5S] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Allmän lagstiftning.

Folkomröstningskommitténs utredningar. 3. Folkomröstningsinstitntet i den schweiziska demokratien. [1923:10] 4. Folkomröstningsinstitutet i Nordamerikas förenta stater. [1923:8] 5. Folkomröstningsinstitutet utanför Schweiz och Förenta state-rna. [1923: 20] Folkomröstningskommitténs betänkande ang. decisiv folkomröstning. [1923: 3 9] Betänkande och förslag i fråga om kvinnors tillträde t ! ' ' statstjänster. 3. [1923: 22], Betänkande med förslag till lönereglering för befattningshavare i domsagorna m. m. [1923: 27] Kommunikationsverkens lönekommitté. 5. [1923:47] 1921 års lönekommitté. [1921: 62] Revision av avlöningsbestämmelser för statsdepartement m. 11. verk. [1923: 68]

Vattenväsen.

Skogsbruk.

Bergsbruk.

| Vid virkesmiitning erforderliga relationstal. [1923:57] Industri. H a n d e l och. s j ö f a r t .

Kommunikations väsen. ! Statens ställning till järnvägarna i främmande länder. [1923:7] Utredning rörande Strömsholms kanal. [1923: 11] Vägkommissionens betänkanden. 4. [1923: 13] Förslag till avtal rör. Stockholms bangårdsfråga. [1923: 14] | Betänkande ang. Stockholms förortsbanefråga. [1923: 21] I Statens ställning till järnvägarna i Sverige. [1923:49] i Betänkande ang. regelbunden automobiltralik m. m. [1923: 54] Kommunalförvaltning. | De enskilda järnvägarnas bokföring. [1923; 61] Kommnnalförfattningssakkunnigas betänkande. 4. [1923: 18] V. P. M. med utkast till lag om grnppbolag för enskilda Kfterskrift till Om röstsammanräkning vid kommunala val. järnvägar. [1923:64] [1923: 38] Förbättrade sjöfartsförbindclser mellan Sverige och Finland. Om röstsammanräkning vid kommunala val. Andra upp[1923: 65] lagan. [1923: 39] I Sammanknytning av de svenska och norska statsbanenäten i Bohuslän. [1923: 73] Statens o c h kommunernas flnansviisen. I Vägkonferensen i Stockholm den 15 och 16 oktober 1923. [1923: 77] Magistraternas befriande från ansvar för kronouppbörden m. rä. [1923: 1]' Bank-, kredit- o c h penuingväsen. Tull- och traktatkommitténs utredningar och betänkanden. 18. Den svenska mekaniska verkstadsindustriens utveck- • Nornialreelementcn för rikets sparbanker. [1923: 75] ling intill krigsutbrottet. [1923: 31] 19. Sveriges brygFörsäkrings väsen. gcriindustri. [1923:32] 20. Garveriindnstriens produktionsförhållanden. [1923:33] 21. Kvalitetsfrågan hos Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig det svenska vetet. [1923: 34] 22. Tabeller ang. industriens utveckling. [1923: 37] 23. De svenska järn- och metallodling i övrigt. manufakturindustriernas utveckling. [1923:44] 24. UnBetänkande mod förslag till lag om församlingsstyrelse m. m. dersökning ang. jordegendomsvärdenas utveckling i Sve[1923:4] rige och vissa främmande länder. [1923: 45] Skolkommissionens betänkande. 5. Organisatoriska och ekoFörslag till tullstadga. [1923: 43] nomiska utredningar. [1923: 5] 6. Om rätt för elever, Betänkande om inkomst- och förmögenhetsskatt. 1. Förslag utexaminerade från statens högre lärarinneseminarium, till förordningar jämte motivering. [1923:69] 2. Säratt vinna inträde vid universitet och där avlägga examen skilda utredningar. [1923: 70] samt om folkskollärares fortbildning i vetenskapligt avseende. [1923: 41] Politi. Förslag till ändringar i jordfästningslagen m. in. [1923: 23] : 1921 års pensionskommittés betänkande 2 ang. beredande av Förslag till lag om lösdrivares behandling. [1923: 2] förbättrad pensionering från prästerskapets änke- och Betänkande med förslag till förordning ang. tillverkning av pupillkassa m. m .[1923: 26] brännvin ni. m. [1923: 28] Sumorganisation av riksdagsbiblioteket och den centrala Handledning vid utarbetandet av brandordningar för städer, statsförvaltningen i bok-och biblioteksavseende. [1923: 35]. köpingar och municipalsamhällon. [1923: 63] ! Förslag till stadga angående nomadundervisningen m. m. [1923: 52] Socialpolitik. Betänkande och förslag ang. statsbidrag till uppförande av Den industriella demokratiens problem. 1. [1923:29] 2. [1923:30] byggnader för folkskoleväsendet i riket. [1923: 55] Sammanfattning av utlåtanden i anledning av skolkommissioHälso- ock sjukvård. nens betänkande. [1923: 56] Senare delen. [1923: 66] Kyrkofondskommittén. Betänkande och förslag ang. förvaltBetänkande ang. vård av sinnessjuka m. m. [1923: 74] ningen av kyrkofonden m. m. [1923: 71] Allmänt näringsväsen. F ö r s vars väsen. K. Elektriliering3kommitténs meddelanden. 6. Ang. lämpliga distributionssystem. [1923: 24j 8. Ang. krafttillgångar och kraftbehov m. m. [1923:60] 10. Ang. elektriaoring av landsbygden inom Gävleborgs län. [1923: 67] 21. Bedogörelse för kommitténs verksamhet samt förslag till organisation m. m. (Slutbetänkande.) [1923: 72]

Försvarsrevisionens betänkande. 3. Del 1. Inledande avdelning, lantförsvaret. [1923: 15] Del 2. Sjöförsvaret, sammanfattning av revisionens förslag, särskilda yttranden. [1923: 16] Del 3. Bilagor. [1923:17] Utrikes ärenden.

Internationell rätt.