Militära straff och disciplinmedel

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

ft

J

Militära straff och disciplinmedel

Betänkande avgivet av Militärstraffsakkunniga Stockholm 1970

Statens offentliga utredningar 1970

Kronologisk förteckning

1. Barns utemiljö. Tryckeribolaget. C. 2. Om stat och kyrka. Beckman. U. 3. Balanserad regional utveckling. Esselte. In. 4. Reformerad lärarutbildning. Svenska Reproduktions A B . U. 5. Statligt stöd till fiskehamnar. Esselte. J o . 6. Ny livsmedelsstadga m.m. Del I. Förslag och motiv. Tryckeribolaget. S. 7. Ny livsmedelsstadga m.m. Del II. Bilagor. Tryckeribolaget. S. 8. Yrkesteknisk högskoleutbildning. Svenska Reproduktions A B . U. 9. Snöskotern-fordonet och föraren. Esselte. K. 10. Fria läromedel. Beckman. U. 1 1 . Folktandvårdens utbyggande och reglering. Beckman. S. 12. Värnpliktstjänstgöringens civila meritvärde. Esselte. Fö. 13. Sveriges energiförsörjning. Energipolitik och organisation. Svenska reproduktions A B . I. 14. Urbaniseringen i Sverige. Bilagedel I till Balanserad regional utveckling. Esselte. In. 15. Regionalekonomisk utveckling. Bilagedel II till Balanserad regional utveckling. Esselte. In. 16. Riksdagsgrupperna • Regeringsbildningen. Norstedt & Söner. J u . 17. Ersättare för riksdagsledamöterna. Esselte. J u . 18. Upphandling av byggnader. Del 2. Administrationen. Beckman. Fi. 19. Svensk FN-lag. Esselte. J u . 20. Behörighet, meritvärdering, studieprognos. Specialundersökningar av kompetensfrågor. Esselte. U. (Utkommer senare.) 2 1 . Vägar till högre utbildning. Esselte. U. (Utkommer senare.) 22. Pedagogisk utbildning och forskning. Berlingska Boktryckeriet, Lund. U. 23. Understödsföreningar. Svenska Reproduktions A B . Fi. 24. Rationell bensinhandel. Esselte. H. 25. Aspirationer, möligheter och skattemoral. Göteborgs Offsettryckeri A B , Surte. Fi. 26. Körkort och körkortsregistering. Norstedt & Söner. K. 27. Allmänna val på våren? Norstedt & Söner. J u . 28. Tjänstgöringsbetyg. Norstedt & söner. Fi. 29. Decentralisering av statlig verksamhet. Esselte. Fi. 30. Stordriftsfördelar inom industriproduktionen. Esselte. Fi. 3 1 . Militära straff och disciplinmedel. Esselte. J u .

A n m . Om särskild tryckort ej anges är tryckorten Stockholm.

Statens offentliga utredningar 1970:31 Justitiedepartementet

Militära straff och disciplinmedel

Betänkande avgivet av Militärstraffsakkunniga Stockholm 1970

ESSELTE TRYCK, STOCKHOLM 1970

Till statsrådet och chefen för kurgl. justitiedep irtementet

Genom beslut den 15 december 1961 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga för utredning rörande straff- och disciplinmedlen mot krigsmän m. m. Med stöd av bemyndigandet tillkallade dåvarande chefen för departementet, statsrådet Herman Kling den 16 januari 1962 såsom sakkunniga dåvarande hovrättsrådet, numera justitieombudsmannen Gunnar Thyresson, ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare socialvårdsassistenten Per Jacobsson och ledamoten av riksdagens andra kammare förste postiljonen Svante Lundkvist. Sedan Lundkvist utnämnts till statsråd entledigades han på egen begäran från sitt uppdrag den 9 september 1965 och samma dag förordnades ledamoten av riksdagens första kammare ombudsmannen Bengt Gustavsson såsom sakkunnig i hans ställe.

Sedan utredningsarbetet nu slutförts får de sakkunniga härmed vördsamt överlämna sitt betänkande. Särskilda yttranden har avgivits av experterna, dels gemensamt av Friberg och Virgin dels var för sig av Magnusson och Marcus. Yttrandena har fogats vid betänkandet. Stockholm i februari 1970. Gunnar Per Jacobsson

Thyresson Bengt Gustavsson /Fredrik Boström

Att såsom experter biträda de sakkunniga förordnades den 20 februari 1962 förvaltaren Hans Friberg, rustmästaren Erik Magnusson, rättschefen Stig Marcus och översten Fritz-Ivar Virgin. Till sekreterare förordnades den 10 mars 1964 dåvarande t. f. assessorn, numera extra rådmannen i Stockholms rådhusrätt Fredrik Boström. De sakkunniga har antagit namnet militärstraff sakkunniga. Med anledning av remisser från justitiedepartementet har de sakkunniga av gett ett flertal yttranden. SOU 1970: 31

Innehåll

Utredningsdirektiven I

Kap. 1 Huvuddragen av gällande rätt 2 Rättstillämpningen i statistisk belysning 3 Anmärkningar angående utländsk rätt 4 Äldre lagstiftning om militära disciplinmedel 5 Förarbetena till gällande lagstiftning om militära disciplinmedel 6 Aktuella reformkrav 7 Arreststraff för värnpliktiga . . 8 Arreststraff för fast anställda . 9 Frågor om arresttidens längd samt om tjänstgöring och löneavdrag under arresttiden . . . 10 Disciplinbot 11 Fritidsstraff 12 Tillrättavisning 13 Avskrivning av militära mål m. m 14 Verkställighet av domstols dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts 15 Straff och disciplinmedel för krigsmän under krig II

I I I De sakkunnigas förslag i sammandrag och experternas särskilda yttranden

Allmän del 9 15

SOU 1970: 31

123 126

18 I V Tabeller med statistiska uppgifter 19

21 38 41 50

58 60 62 67 72

82 85

Specialmotivering 16 Brottsbalken 32 kap. Om ämbetsstraff och om disciplinstraff för krigsmän 17 Lagen om disciplinstraff för krigsmän 18 Militära rättegångslagen . . . 19 Militära rättsvårdskungörelsen 20 Värnpliktsavlöningskungörelsen

Kap. 21 Sammanfattning av de sakkunnigas förslag 22 Särskilda yttranden av experterna

91 93 109 115 118

Tabell 1. Användningen av olika straff i militära mål under åren 1937, 1942, 1948, 1954 och 1964—1968 samt antalet krigsmän inom krigsmakten samma år Tabell 2. Användningen av olika straff i militära mål under åren 1954 och 1964 fördelade på olika personalkategorier inom krigsmakten Tabell 3. Tillämpningen i militära mål av vissa lagrum på olika personalkategorier inom krigsmakten under åren 1954 och 1964 Tabell 4. Under åren 1954 och 1964— 1968 i militära mål meddelade straff fördelade efter om de meddelats av domstol eller bestraffnings berättigad militär befattningshavare Tabell 5. Antalet arreststraff fördelade på värnpliktiga och fast anställda krigsmän vid krigsmakten under åren 1948, 1954 och 1964—1968 samt personalstyrkan inom krigsmakten enligt samma fördelning under sagda år Tabell 6. Beträffande fast anställda krigsmän under åren 1948, 1954 och 1964— 1968 verkställda arreststraff fördelade på olika personalkategorier Tabell 7. Antalet arreststraff fördelade på värnpliktiga och fast anställda krigsmän inom de olika försvarsgrenarna vid krigsmakten under åren 1965—1968

samt hela personalstyrkan inom försvarsgrenarna enligt samma fördelning under sagda år Tabell 8. Under åren 1965—1968 verkställda arreststraff fördelade efter arresttidens längd Tabell 9. Antalet arreststraff uppgående antingen till högst 7 dagar eller till lägst 8 dagar beträffande värnpliktiga och fast anställda krigsmän vid krigsmakten under åren 1954 och 1964—1968 . . . Tabell 10. Under åren 1954 och 1964— 1968 verkställda arreststraff för fylleri fördelade på olika personalkategorier inom krigsmakten Tabell 11. Under åren 1965—1968 verkställda arreststraff för fylleri fördelade efter arresttidens längd Tabell 12. Användningen av tillrättavisningar under åren 1954 och 1964 . . .

135 Förkortningar BrB Brottsbalken (1962) DL Lag den 30 juni om disciplinstraff för krigsmän MRL Militär rättegångslag den 30 juni 1948 MRK Kungörelse den 19 november 1948 angående den militära rättsvården SFS Svensk författningssamling SLK Strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 SOU Statens offentliga utredningar

136 137

V Bilagor angående särskilda undersökningar Bilaga 1 Karaktären av den brottslighet som medförde arreststraff för fast anställda krigsmän under åren 1965—1968 Bilaga 2 Utländsk rätt rörande disciplinstraff och andra disciplinmedel mot krigsmän

145 V I Bilagor med författningsförslag Bilaga 3 Förslag till Lag om ändring i brottsbalken Bilaga 4 Förslag till Lag om disciplinstraff för krigsmän Bilaga 5 Förslag till Lag om ändring i militär rättegångslag den 30 juni 1948 (nr472) Bilaga 6 Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen den 19 november 1948 (nr 691) angående den militära rättsvården Bilaga 7 Förslag till Kungörelse om ändring i värnpliktsavlöningskungörelsen den 12 september 1958 (nr 485) . . . Bilaga 8 Uppställning för underlättande av jämförelse mellan den nuvarande och den föreslagna lagen om disciplinstraff för krigsmän 6

155 157

171 SOU 1970: 31

Utredningsdirektiven

1 Begäran om utredning Framställningar till Kungl. Maj:t om ändringar i gällande lagstiftning om militära straff- och disciplinmedel har gjorts av försvarsväsendets underbefälsförbund i underdånig skrivelse den 1 april 1958 och av överbefälhavaren i underdånig skrivelse den 28 februari 1961. Underbefälsförbundet anhöll om utredning angående möjligheterna att avskaffa arreststraffets användning i fredstid beträffande den inom försvaret anställda personalen och hemställde vidare att det skulle vidtagas sådan ändring av bestämmelserna om behörigheten att meddela tillrättavisning, att det fast anställda underbefälet med vederlikar, såvitt angår tillrättavisningsrättens användande mot denna personalkategori, blir likställt med officerare och underofficerare, överbefälhavaren anhöll om utredning rörande utformningen i krigstid av de militära straff- och disciplinmedlen. Dessa framställningar föranledde tillkallandet av de sakkunniga för utredning av angivna frågor. 2

Direktiven

Direktiven för utredningen är lämnade i ett anförande till statsrådsprotokollet den 15 december 1961 av dåvarande chefen för justitiedepartementet, statsrådet Herman Kling. Däri anföres till en början följande: SOU 1970: 31

Försvarsväsendets personal är underkastad särskild strafflagstiftning. Huvudändamålet med denna är att säkerställa försvarsmaktens effektivitet. Det har ansetts erforderligt att upprätthålla en särskild straffordning för att säkra fullgörandet av de tjänsteplikter som måste åläggas den militära personalen. Eftersom nämnda lagstiftning avser endast vissa medborgare, utgör den i viss mån en undantagslagstiftning, likartad med exempelvis reglerna om särskilt straffansvar för ämbetsmän. Vid den genomgripande reform av den militära strafflagstiftningen som skedde år 1948 underströks att denna lagstiftning med hänsyn till sin undantagskaraktär bör begränsas till vad som verkligen kräves för att dess syfte skall tillgodoses. Med denna utgångspunkt skedde genom 1948 års reform en begränsning och humanisering av den militära strafflagstiftningen. Det kan nämnas, att under förarbetena till reformen övervägdes huruvida det över huvud taget vore erforderligt att beträffande krigsmän ha särskilda disciplinstraff utöver förefintliga allmänna straffarter. Sedan i anförandet härefter kortfattat redogjorts för gällande lagstiftning samt underbefälsförbundets och överbefälhavarens framställningar, fortsätter departementschefen: Det är utan tvekan ett viktigt intresse, att likställighet inför lagen i görligaste mån upprätthålles inom krigsmakten. Såsom betonades vid genomförandet av 1948 års reform av den militära strafflagstiftningen är detta angeläget ur allmänt demokratisk synpunkt, och det är jämväl i krigsmaktens eget intresse att all dess personal är underkastad en ensartad straffrättslig reglering så långt detta är möjligt. Det finns emellertid även skäl för den av under-

befälsförbundet framförda åsikten, att likställighet mellan den vid försvaret anställda personalen och de civila statstjänstemännen bör eftersträvas. Här föreligger tydligtvis motstridiga intressen, som är svåra att förena. Jag anser emellertid att det bör närmare utredas i vad mån det finns möjlighet att för fredsförhållanden åstadkomma en förskjutning i riktning mot större likställighet mellan den vid försvaret anställda personalen och övriga statstjänstemän. Härmed torde få förutsättas, att det för disciplinens upprätthållande är nödvändigt att bibehålla särskilda disciplinstraff för de värnpliktiga. Vid utredningen bör således undersökas vilka möjligheter som kan finnas att utan men för försvarsmaktens effektivitet och utan eftersättande av andra angelägna intressen helt eller delvis slopa de särskilda disciplinstraffen, främst arreststraffet, enbart för den fast anställda personalen. Utredningen synes dock icke böra begränsas till frågan om utformningen av strafflagstiftningen för den vid försvaret anställda personalen. 1948 års reform av den militära strafflagstiftningen innebar, som i det föregående antytts, beträffande disciplinstraffen en omläggning, som bl. a. syftade till att minska användningen av arreststraffet. Sedan den nya lagstiftningen nu har varit i kraft drygt tio år, synes det vara lämpligt att närmare undersöka verkningarna av denna omläggning. Enligt föreliggande uppgifter ådömes alltjämt ett förhållandevis stort antal arreststraff varje år, vilket bl. a. medför den olägenheten att många utbildningsdagar för värnpliktiga går till spillo. Det bör övervägas, om det går att ytterligare begränsa arreststraffets användande i fredstid, exempelvis genom att utvidga och effektivisera tillämpandet av disciplinbotsstraffet eller de former av tillrättavisning som nu står till buds. I den mån erfarenheterna av den nuvarande lagstiftningens tillämpning föranleder det bör även andra jämkningar av gällande regler föreslås. Vad jag hittills anfört avser förhållandena under fredstid. Minst lika viktig är emellertid straffordningen för krigsmän under krigsförhållanden. Mot vad som f. n. gäller i detta hänseende kan emellertid, såsom framhållits i överbefälhavarens förut omnämnda skrivelse, göras erinringar med hänsyn såväl till straffordningens effektivitet som till dess lämplighet under krigsförhållanden. Detta gäller såväl de olika formerna av tillrättavisning och disciplinstraffen som de allmänna botes- och frihetsstraffen. Redan erfarenheterna från vår försvarsberedskap under andra världskriget visar detta. Av tillrättavisningsformerna synes knappast någon annan kunna komma till nämnvärd användning under krig än extratjänst. Disciplinbot och bötesstraff torde i krig komma att sak-

na praktisk betydelse som korrektionsmedel. Om avtjänandet av arreststraff eller annat frihetsstraff ger den dömde möjlighet att undandraga sig risker och påfrestningar, som livet vid de militära förbanden innebär, minskas i krig också användbarheten av dessa straffformer. Mot bakgrunden av nu antydda förhållanden bör utredningen även upptaga frågan om utformningen i krigstid och under beredskapsförhållanden av straff- och disciplinmedlen mot krigsmän.

SOU 1970: 31

Allmän del

1 Huvuddragen av gällande rätt

1.1 Lag och författning Sin nuvarande utformning erhöll straff- och disciplinmedlen för krigsmän vid den genomgripande reform av militärstrafflagstiftningen som skedde år 1948. Nu gällande grundläggande bestämmelser om dessa straff- och disciplinmedel är sedan den 1 januari 1965 intagna i brottsbalken (BrB). Närmare bestämmelser om disciplinstraffen finns i lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän (DL). Processuella regler för handläggningen av militära mål samt bestämmelser om tvångsmedel och om verkställighet av disciplinstraff är intagna i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (MRL) och kungörelsen den 19 november 1948 angående den militära rättsvården (MRK).

1.2 Begreppet

krigsmakten

De militära straff- och disciplinmedlen är - åtminstone vad beträffar förhållandena under fred - tillämpliga endast på personal inom krigsmakten och där begränsad till att avse sådan personal som är att hänföra till krigsmän. Vad som menas med krigsmakten är angivet i kungörelsen den 28 maj 1968 om innebörden i rättsligt hänseende av begreppen krigsmakten och krigsman. I 1 § kungörelsen stadgas att vid tillämpning av brottsbalken och militära rättegångslagen krigsmakten skall anses ha den SOU 1970:31

omfattning som anges i kungörelsen den 16 juni 1966 om krigsmaktens indelning i fred och Sveriges militärterritoriella indelning samt anses omfatta de kungliga staberna och svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst. Enligt 1966 års kungörelse ingår i krigsmakten överbefälhavaren med försvarsstaben, försvarsgrenarna, krigsmaktens centrala förvaltningsmyndigheter, krigsmaktens gemensamma institutioner, utbildningsanstalter och personalkårer samt militärbefälhavarna och chefen för Gotlands militärkommando med staber och förvaltningar. Försvarsgrenarna är armén, marinen och flygvapnet. Krigsmaktens centrala förvaltningsmyndigheter är försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse, fortifikationsförvaltningen och försvarets materielverk. Under vissa myndigheter lyder anstalter. Krigsmaktens g;mensamma institutioner är försvarets forskningsanstalt, försvarets radioanstalt, värnpliktsverket, militärpsykologiska institutet, krigsarkivet, armémuseum samt marinmuseet och modellkammaren i Karlskrona. Krigsmaktens gemensamma utbildningsanstalter är försvarshögskolan, militärhögskolan, försvarets läroverk, intendenturförvaltningsskolan och försvarets brevskola. I armén ingår chefen för armén med arméstaben, försvarsområdesbefälhavarna med staber utom de försvarsområdesbefälhavare som även är kustartilleriförsvarsche9

fer samt förband, utbildningsanstalter och personalkårer som lyder under chefen för armén. Till armén hör även hemvärnet. I marinen ingår chefen för marinen med marinstaben, cheferna för örlogsbaser, kustartilleriförsvar och marina bevakningsområden med staber samt förband, utbildningsanstalter och personalkårer som lyder under chefen för marinen. Till marinen hör även vissa örlogsdepåer och sjövärnskåren. I flygvapnet ingår chefen för flygvapnet med flygstaben, chefen för första flygeskadern med stab, cheferna för luftförsvarssektorer samt förband och utbildningsanstalter som lyder under chefen för flygvapnet. Försvarsgrenarnas förband och utbildningsanstalter anges särskilt i en vid 1966 års kungörelse fogad bilaga, vilken ändrats genom kungörelse den 6 juni 1968 (SFS 1968:339). 1.3 Begreppet krigsman Såsom förut nämnts är det endast den personal inom krigsmakten vilken är att hänföra till krigsmän som är underkastad de militära straff- och disciplinmedlen. Vilka som är krigsmän anges i 21 kap. 20 § och 22 kap. 14 § BrB samt 2 § nämnda kungörelse den 28 maj 1968 om innebörden i rättsligt hänseende av begreppen krigsmakten och krigsman. I 21 kap. 20 § första stycket första punkten BrB stadgas att officerare, underofficerare, underbefäl och meniga som är anställda vid krigsmakten, värnpliktiga som ej fått tillstånd till vapenfri tjänst samt hemvärnsmän och hemvärnsrekryter är krigs-' män under den tid de är tjänstgöringsskyldiga i sådan egenskap. I den mån Kungl. Maj:t så förordnar är enligt andra punkten i samma stycke de som eljest är anställda vid krigsmakten eller förbundit sig att såsom frivilliga fullgöra krigstjänst krigsmän när de i sådan egenskap är tjänstgöringsskyldiga. Förordnande därom har givits i 1968 års kungörelse. Tjänstgöringsskyldighet anses enligt 21 kap. 20 § första stycket BrB icke åligga den som åtnjuter ledighet, vilken inte är begränsad till kortare tid än

två månader. Genom 21 kap. 20 § andra stycket BrB utsträcks krigsmannaansvaret att gälla i vissa fall när tjänstgöringsskyldighet ej föreligger. Sålunda skall enligt denna bestämmelse de som avses i paragrafens första stycke, förutom under tid då de är tjänstgöringsskyldiga, anses såsom krigsmän när de i anslutning till sådan tid vårdas å militärsjukhus, när de är intagna i militärhäkte, när de inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller eljest offentligen uppträder i militär tjänstedräkt, och när fråga är om fullgörandet av dem åliggande anmälningsskyldighet eller annan särskild tjänsteplikt. Förutom de personer som anges i 21 kap. 20 § första stycket första punkten BrB är enligt 2 § 1968 års kungörelse personer tillhörande följande personalkategorier krigsmän enligt brottsbalken, nämligen (1) civilmilitär personal; (2) personal som genom krigsfrivilligavtal, annat särskilt avtal eller annan särskild överenskommelse åtagit sig att frivilligt tjänstgöra i befattning inom krigsorganisationen; (3) civil personal i kustbevaknings-, luftbevaknings- eller stridsledningstjänst; (4) civil trafikteknisk personal i signaltjänst, med undantag av personal vid försvarets radioanstalt, samt meteorologassistenter; (5) civil personal som är anställd för tjänstgöring på krigsmaktens fartyg eller luftfartyg eller som tjänstgör på annat fartyg eller luftfartyg under militärt befäl; (6) personal som är anställd i svensk beredskapsstyrka för FN-tjänst, om Kungl. Maj:t ej bestämmer annat. Egenskap av krigsman har personer tillhörande de uppräknade personalkategorierna under den tid då de på grund av anställning eller särskilt avtal är skyldiga att tjänstgöra vid krigsmakten eller då sådan omständighet föreligger som anges i 21 kap. 20 § andra stycket BrB. Enligt övergångsbestämmelse till 1968 års kungörelse med hänvisning till äldre bestämmelser är under nyssnämnda förutsättning även meteorologpersonal som tillhör krigsmakten, trafikledarpersonal vid flygvapnet som inte övergått till civilmilitär tjänst och SOU 1970:31

fortifikationskassör som tillhör fortifikationskåren att anse såsom krigsmän. De äldre bestämmelser som det hänvisas till återfinns i kungörelsen den 19 november 1948 om innebörden i rättsligt hänseende av begreppen krigsmakten och krigsman. Vid utformningen av 20 kap. 20 § BrB och 2 § 1968 års kungörelse har förutsatts att största delen av krigsmaktens civila personal inte skall ställas under de militärstraffrättsliga bestämmelserna. Under beredskapstillstånd och då riket är i krig bör emellertid även denna personal i princip vara underkastad dessa bestämmelser. (SOU 1946: 83 s. 168 och prop. 1948: 144 s. 170 och 175.) Genom 22 kap. 14 § BrB är krigsmannabegreppet utvidgat i detta syfte. Första stycket i paragrafen har följande innehåll. Under beredskapstillstånd och då riket är i krig skall, förutom den som på grund av 21 kap. 20 § BrB eller med stöd därav givna bestämmelser är krigsman, jämväl envar annan som är tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten anses såsom krigsman, i den mån ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnar. Vad som sägs om krigsman skall, då riket är i krig, äga motsvarande tillämpa ning å polisman vilken, utan att vara tjänstgöringsskyldig vid krigsmakten, är skyldig att deltaga i rikets försvar, å den som har att fullgöra för bevakning av viss egendom erforderlig polisverksamhet och därvid enligt Kungl. Maj:ts förordnande tillhör krigsmakten ävensom å den som tillhör sådan tjänstegren inom civilförsvaret, vars personal jämlikt Kungl. Maj:ts förordnande är skyldig att utöva verksamhet som åvilar krigsmakten. I andra stycket av paragrafen stadgas att den som eljest under beredskapstillstånd eller då riket är i krig vistas vid avdelning av krigsmakten, som är i fält eller tjänstgör under liknande förhållanden, också skall anses såsom krigsman. Enligt paragrafens tredje stycke - som inte är inskränkt att gälla endast under beredskapstillstånd eller då riket är i krig - skall krigsfånge, krigsdeltagare som internerats vid krig under vilket riket är neutralt och utländsk man som vistas bland krigsfångar eller internerade krigsdeltagare för att utSOU 1970: 31

öva sjukvård eller andlig vård vara underkastade vad som är stadgat för krigsman i den mån det är tillämpligt. - Innebörden av begreppet beredskapstillstånd anges i lagen den 3 juni 1960 om beredskapstillstånd. 1.4

Brottspåföljder

Vid brott av krigsmän kan förekomma de i 1 kap. 3 § BrB angivna påföljderna. Dessa är böter och fängelse (de allmänna straffen), suspension och avsättning för innehavare av befattning varmed ämbetsansvar är förenat (ämbetsstraffen), disciplinstraff för krigsmän samt villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering och överlämnande till särskild vård. De krigsmän, som är underkastade ämbetsansvar och följaktligen kan erhålla ämbetsstraff, är enligt 21 kap. 21 § BrB officerare, underofficerare och annat befäl av lägst furirs grad samt de som innehar motsvarande tjänsteställning. Disciplinstraff för krigsmän förekommer i gällande lagstiftning i form av arrest och disciplinbot (32 kap. 6 § BrB). Dessa straff är tillämpliga beträffande alla krigsmän utan avseende å grad och oavsett om vederbörande är vid försvaret fast anställd eller värnpliktig. I svårhetshänseende är disciplinstraffen, såsom framgår av 6 § MRL, att anse som jämställda med böter. Under förutsättning att strängare straff ej skall ådömas får enligt 2 och 3 §§ DL disciplinstraff användas i fråga om samtliga av krigsmän begångna brott av beskaffenhet att mål därom skall handläggas som militärt brottmål. (Vilka mål som anses såsom militära brottmål anges i det följande i p. 6.) Disciplinstraff är emellertid inte obligatoriskt inom det angivna tillämpningsområdet. Även böter kan komma i fråga. Beträffande valet mellan disciplinstraff och böter skall den i varje särskilt fall lämpligaste straffarten tillämpas. I fråga om valet mellan arrest och disciplinbot - arrest är en svårare strafform än disciplinbot finns inte någon annan bestämmelse än 11

den i 15 § DL intagna föreskriften att det skall särskilt beaktas om den felande i övrigt förhållit sig väl i tjänsten eller om han är under 18 år. De nämnda brottspåföljderna är tillämpliga såväl i fred som i krig. Om landet skulle komma i krig kan även dödsstraff bli tillämpligt (22 kap. 19 § BrB). Särskilda bestämmelser härom är intagna i lagen den 30 juni 1948 om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig. 1.4.1 Arrest Arrest kan enligt 32 kap. 6 § BrB ådömas i minst tre och högst trettio dagar. Varje dag skall räknas till 24 timmar. Förekommer på en gång till verkställighet flera särskilda arreststraff skall straffen jämlikt 9 § DL sammanläggas med varandra. Den sammanlagda strafftiden får då ej överstiga 40 dagar. I 4 § DL stadgas att arrest skall verkställas utan tjänstgöring i den mån strafftiden inte överstiger tio dagar. Överstiger straffet tio dagar deltager arrestanten från och med elfte dagen i tjänstgöring. Då tjänsten det kräver eller eljest särskilda skäl föranleder därtill kan i straffbeslutet förordnas att den straff skyldige skall deltaga i tjänstgöring även under de första tio dagarna av straffet (4 § DL). Skulle arrest utan tjänstgöring medföra fara för arrestantens hälsa skall han enligt uttrycklig bestämmelse i 4 § DL deltaga i tjänstgöring under hela strafftiden eller vad som återstår därav. Under den tid straffskyldig undergår arrest skall han, vare sig verkställigheten sker med eller utan tjänstgöring, vidkännas löneavdrag med belopp som Kungl. Maj:t bestämmer. För värnpliktiga gäller att de går förlustiga hela det på arresttiden belöpande penningbidraget. Vid försvaret fast anställd personal får vidkännas ett löneavdrag som bestämmes för dag med belopp motsvarande viss procent av dagslönen.

1.4.2 Disciplinbot Disciplinbot ådöms enligt 32 kap. 6 § BrB för minst en och högst tjugo dagar och 12

utgörs av löneavdrag för dag med i allmänhet samma belopp som den straffskyldige skulle ha avstått för dag om han avtjänat arrest. 1.5

Tillrättavisning

För mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför enligt 7-10 §§ MRL kan åläggas i disciplinmål får i stället för disciplinär bestraffning användas tillrättavisning. (Vilka mål som anses såsom discipplinmål anges i det följande i p. 7.) Tillrättavisning är liksom straff ett disciplinmedel men inte ett straff i egentlig mening. Såsom tillrättavisning kan ifrågakomma varning, extratjänst och utegångsförbud eller (för den som är förlagd ombord å fartyg) landgångsförbud (14 § DL). Varning kan meddelas muntligen eller skriftligen. Extratjänst innebär åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller annan särskild uppgift. Utegångsförbud innebär för den som är förlagd inom kasernområde, läger eller motsvarande område, förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom sådant område eller del därav som är upplåten åt viss avdelning, och för den, som inte är förlagd såsom angivits och ej heller ombord å fartyg, förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom bostaden. Landgångsjörbud (motsvarigheten till utegångsförbud för den som är förlagd ombord å fartyg) innebär förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, eller under bestämt antal särskilda dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget. 1.6 Militära brottmål Vilka mål angående krigsmän som skall anses som militära brottmål anges i 3 § MRL. Till militära mål räknas till en början mål om ansvar för sådant av krigsman förövat brott som avses i 16 kap. 15 och SOU 1970: 31

16 §§ brottsbalken (fylleri och förargelseväckande beteende) om den felande vid gärningens begående var iklädd militär tjänstedräkt. Dit räknas vidare mål om ansvar för brott, som krigsman begått och som upptages i 8, 9, 10, 12 och 13 kap. BrB (förmögenhetsbrott, skadegörelse m. m.) om brottet angått krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, eller som upptages i 20 kap. 1-4 och 10 §§ (ämbetsbrotten) samt 21 och 22 kap. BrB (brott av krigsmän). Till militära mål är även hänförliga mål om ansvar för annat i brottsbalken omförmält brott som krigsman förövat med anledning av den förfördelades eller sin egen tjänst vid krigsmakten eller mot myndighet eller annat organ tillhörande krigsmakten. Såvitt avser av krigsman begånget brott räknas till militära mål slutligen med visst undantag mål om ansvar i andra fall för brott varigenom krigsman åsidosatt sin tjänsteplikt. Under beredskapstillstånd eller då riket är i krig skall enligt 4 § MRL, i den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer, till militära brottmål hänföras också mål om ansvar å krigsman för annat än i 3 § MRL omförmält brott av vad beskaffenhet det vara må. 1.7

Disciplinmål

I vissa militära brottmål får straff för brottet åläggas av befattningshavare vid krigsmakten. Sådana mål benämns disciplinmål. Enligt 8 § MRL får straff åläggas i disciplinmål endast om den misstänkte står under militärt befäl och straffet finnes böra bestämmas till arrest i högst 15 dagar eller disciplinbot. Den som tillhör hemvärnet eller eljest förbundit sig att såsom frivillig fullgöra krigstjänst får dock bestraffas i disciplinmål även om han vid tiden för bestraffningens åläggande ej står under militärt befäl. För att straff skall få åläggas i disciplinmål fordras utöver vad nyss sagts att fråga är om brott som anges i 9 § MRL. De brott som kan komma i fråga är enligt detta lagrum dels fylleri och förargelseväckande beteende enligt 16 kap. SOU1970:31

15 och 16 §§ BrB, om den felande vid gärningens begående var iklädd militär tjänstcdräkt; dels undandräkt, olovligt förfogande och olovligt brukande (10 kap. 2, 4 och 7 §§ BrB) samt åverkan (12 kap. 2 § BrB) under förutsättning att fråga är om krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom och - såvitt angår de nämnda i 10 kap. upptagna brotten att egendom lämnats åt den brottslige för begagnande; dels - med visst undantag tjänstefelsbrotten i 20 kap. 4 § och 21 kap. 18 § BrB; dels vissa i 21 kap. BrB upptagna brott av krigsmän, nämligen lydnadsbrott, ohörsamhet mot vakt, våld eller hot mot krigsman, missfirmelse mot krigsman, oskickligt beteende, undanhållande, rymning, övergivande av post och onykterhet i tjänsten samt fylleri och förargelseväckande beteende som begåtts inom utrymme som nyttjas av krigsmakten; dels samröre med fienden (22 kap. 4 § BrB). Även om fråga är om något brott som nu angivits får emellertid enligt 10 § MRL straff för brottet inte åläggas i disciplinmål om det också är fråga om förverkande av egendom och denna fråga ej får prövas i disciplinmål eller om kronan är målsägande och ersättningsskyldighet för den genom brottet uppkomna förlusten eller skadan ej får åläggas i disciplinmål. Förverkandefråga får inte prövas i disciplinmål om den egendom det är fråga om har ett värde överstigande 200 kronor. Ersättningsskyldighet i disciplinmål får ej åläggas till högre belopp än 500 kronor. En praktiskt betydelsefull förutsättning för att straff skall få åläggas i disciplinmål är slutligen att annan målsägande än kronan ej finns eller att, om sådan finns, denne förklarar att han inte ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller ej eljest påfordrar att målet handläggs vid domstol (10 § 2. MRL).

1.8 Bestraffningsrätt i disciplinmål Bestraffningsrätten i disciplinmål är i princip förbehållen sådana befattningshavare vid krigsmakten som har lägst regements-

officers grad eller tjänsteklass. De grundläggande bestämmelserna om vilka militära chefer som har bestraffningsrätt är intagna i 12 och 13 §§ MRL. Chef som äger bestraffningsrätt får i regel utöva denna endast i fråga om personal som står under hans befäl. Regelmässigt utövas bestraffningsrätten av chef för regemente eller motsvarande förband eller av högre militär chef. För att biträda bestraffningsberättigade chefer vid handläggning av disciplinmål finns auditörer (18 § MRL). Dessa är såvitt angår tjänstgöring vid krigsmaktens fredsorganisation och vid svensk beredskapsstyrka i FN-tjänst förordnade av Kungl. Maj:t, eljest av överbefälhavaren. Endast den som uppfyller villkoren för utövande av domarämbete och har avlagt domared får tjänstgöra som auditor (19 § MRL). Bestraffningsb^rättigad chef är med undantag för några särskilt angivna fall - skyldig inhämta auditörens yttrande innan han ålägger någon disciplinstraff (38 och 39 §§ MRL). Auditörens ståndpunktstagande skall framgå av det protokoll som skall föras i disciplinmålet (41 § MRL). Auditören handlar under tjänstemannaansvar och är enligt 20 § MRL jämte den bestraffningsberättigade ansvarig för beslut som denne fattar på tillstyrkan av auditören. Mot beslut i disciplinmål får föras talan vid domstol (43 § MRL). Om disciplinbot ålagts genom beslutet får dock detta verkställas utan hinder av att beslutet överklagats (53 § MRL). Har arrest ålagts får beslutet däremot i regel ej verkställas förrän klagotiden för den straffskyldige gått till ända, dvs. inte förrän två dagar förflutit från det han fått del av beslutet (43 § 2 st. och 54 § MRL). Undantag från regeln är medgivet endast i det fall då den straffskyldige förklarat att han avstår från talan mot beslutet och medger att det får omedelbart verkställas (nöjdförklaring) eller i det alldeles speciella fallet där det befinns vara av synnerlig vikt att arreststraffet omedelbart verkställs (55 och 56 §§ MRL). Regelmässigt fordras i de senare fallen 14

auditörens tillstyrkande till förordnande om omedelbar verkställighet. 1.9

Tillrättavisningsrätt

Om rätten att ålägga tillrättavisning ges bestämmelser i 66 § MRL. Enligt första stycket i lagrummet tillkommer rätt att ålägga tillrättavisning befattningshavare som äger bestraffningsrätt i disciplinmål, var och en i fråga om den personal över vilken han har sådan rätt. Tillrättavisningsrätt mot underlydande tillkommer enligt andra stycket även den, som utan att äga bestraffningsrätt i disciplinmål, innehar i 13 § första stycket MRL omförmäld befattning (exempelvis skolchef och fartygschef) och har lägst underofficers grad eller tjänsteklass, ävensom chef för bataljon eller däremot svarande avdelning. Såvitt angår underlydande underbefäl och meniga får tillrättavisning enligt 66 § tredje stycket också åläggas av chef för kompani eller däremot svarande avdelning, chef för utbildningsanstalt, sekond å fartyg vars chef innehar lägst regementsofficers grad och i de fall Kungl. Maj:t bestämmer annan befattningshavare vid krigsmakten. Vad som sålunda stadgas i 66 § tredje stycket äger dock inte tillämpning på hemvärnet. En ålagd tillrättavisning kan efter framställning omprövas av den i förhållande till den som ålagt tillrättavisningen närmaste högre befattningshavaren med bestraffningsrätt (68 § MRL). Om klagomålen inte bifalles av denne kan framställningen fullföljas hos högre chefer. Ålagd tillrättavisning går emellertid omedelbart i verkställighet oberoende av om klagan förts mot tillrättavisningsbeslutet (69 § MRL).

SOU 1970: 31

2 Rättstillämpningen i statistisk belysning

2.1 Inledning Den officiella statistiken innehåller inte någon fullständig redovisning av användningen av militära straff- och disciplinmedel. Där saknas sålunda helt och hållet uppgifter om disciplinstraff som ålagts i disciplinmål och uppgifter om tillrättavisningar. De sakkunniga har därför varit hänvisade till att själva upprätta statistik. Denna statistik avser såväl tiden före som tiden efter ikraftträdandet av nu gällande lagstiftning den 1 januari 1949. Till största delen bygger statistiken på uppgifter som genom försvarsstabens försorg införskaffats från krigsmaktens samtliga förband med bestraffningsberättigad chef. För att inte belasta förbanden med ett alltför tidskrävande uppgiftslämnande har uppgifter om samtliga straff av olika slag och uppgifter om tillrättavisningar begärts endast i fråga om åren 1954 och 1964. Beträffande år 1948, året innan den gällande lagstiftningen började tillämpas, har uppgiftslämnandet inskränkts till att endast avse användningen av arreststraff. De uppgifter som de sakkunnigas statistik i övrigt innehåller angående tiden före ikraftträdandet av den gällande lagstiftningen - nämligen uppgifter från åren 1937 och 1942 - härrör från förarbetena till denna lagstiftning (SOU 1946:83, Bilaga B). Såvitt angår tiden efter 1964 har uppgifter om fängelse- och bötesstraff under åren 1965 SOU 1970: 31

och 1966 hämtats från den offentliga statistiken samt uppgifter om arreststraff under sistnämnda båda år och åren 1967 och 1968 från de vid förbanden upprättade arrestantkorten beträffande verkställda arreststraff. Det material som de sakkunniga sålunda grundat sin statistik på är i vissa avseenden bristfälligt. Bristerna torde dock inte vara större än att de fel som därigenom kan vidlåda statistiken får betraktas vara tämligen oväsentliga. Den torde därför trots materialets brister kunna anses vara på det hela taget rättvisande, ehuru ej fullt exakt. Statistiken har redovisats i tolv tabeller fogade vid betänkandet. De fyra första tabellerna avser straff över huvud taget i militära mål. Femte t. o. m. elfte tabellen innefattar uppgifter endast beträffande arreststraff. Den tolfte tabellen avser tillrättavisningar. Av de fyra tabellerna som angår straff över huvud taget i militära mål lämnar tabell 1 uppgifter om användningen av olika straff under åren 1937, 1942, 1948, 1954 och 1964-1968. I tabell 2 anges hur straffen åren 1954 och 1964 fördelade sig på olika personalkategorier inom krigsmakten. Tabell 3 innehåller uppgifter angående frekvensen av tillämpningen av vissa lagrum på olika personalkategorier sistnämnda båda år. I tabell 4 finnes en uppdelning av de under åren 1954 och 1964-1968 i militära mål meddelade straffen allteftersom de 15

meddelats av domstol eller av bestraffningsberättigad militär befattningshavare. Tyngdpunkten i den statistiska undersökningen ligger på arreststraffets tillämpningsområde. I tabell 5 anges antalet arreststraff fördelade på värnpliktiga och fast anställda krigsmän under åren 1948, 1954 och 19641968. Uppgifter om hur de arreststraff som sagda år drabbade fast anställda fördelade sig på olika kategorier av de anställda lämnas i tabell 6. De personalkategorier som det här räknas med är officerare, underofficerare, underbefäl fr. o. m. furirer samt övrigt underbefäl och meniga. Uppgifterna i tabell 6 kommenteras närmare i bilaga 1 till betänkandet såvitt de avser åren 19651968. Där lämnas närmare redogörelse för karaktären av den brottslighet som medförde arreststraff för de anställda. I tabell 7 finns uppgifter om hur arreststraffen fördelar sig på de olika försvarsgrenarna armén, marinen (flottan och kustartilleriet) och flygvapnet under åren 1965-1968. Tabell 8 innehåller uppgifter om de samma år verkställda arreststraffens längd. I tabell 9 har i fråga om de under åren 1954 och 19651968 verkställda arreststraffen gjorts en uppdelning av arreststraffen allteftersom strafftiden uppgår till högst 7 dagar eller lägst 8 dagar. Tabellerna 10 och 11 avser arreststraff för fylleri. I tabell 10 görs en fördelning av sådana straff på olika personalkategorier under åren 1954 och 19641968. I tabell 11 uppdelas straffen under åren 1965-1968 efter strafftidens längd. Tabell 12 slutligen innehåller uppgifter om användningen av de olika slagen av tillrättavisningar - varning, extratjänst och utegångs- (landgångs-) förbud - på skilda personalkategorier under åren 1954 och 1964. Uppgifterna i tabellerna avser antalet årligen verkställda straff och tillrättavisningar, inte antalet personer som under ett år drabbats av sådana påföljder. Det sistnämnda antalet är något lägre än det förstnämnda eftersom det i viss utsträckning förekommer att personer underkastats straff eller tillrättavisning flera gånger under ett och samma år. Till belysning av relationen mellan an16

talet årligen verkställda straff och tillrättavisningar och antalet under ett år tjänstgörande krigsmän har uppgifter om krigsmaktens årliga personalstyrka i fråga om krigsmän - värnpliktiga och fast anställda - intagits i tabellerna 1, 5 och 7. Av de anställda har dock redovisats endast de som är på aktiv stat, ej de som tillhör reserven. Orsaken till att personal av den senare kategorin inte medtagits är att straff och tillrättavisningar endast mycket sällan förekommer beträffande denna personal och dess tjänstgöring är av så tillfällig art och växlande, oftast kortvarig längd att uppgifter beträffande den saknar intresse i förevarande sammanhang. I det följande lämnas en översiktlig redogörelse för vad tabellerna i huvudsak utvisar. Antalet krigsmän, straff etc. anges i redogörelsen i avrundade tal.

2.2 Krigsmaktens

personalstyrka

Ar 1948, det sista året den äldre militära strafflagstiftningen tillämpades, utgjordes krigsmaktens personalstyrka, såvitt avser värnpliktiga och anställd militär personal, av 57 000 man. De följande åren som statistiken omfattar, 1954 och 1964-1968, varierade den årliga styrkan mellan 113 000 och 164 500 man. Antalet värnpliktiga i första tjänstgöring (grundutbildning) uppgick 1948 till 35 500 man, ökade 1954 till 43 000 och var åren 1964-1968 mellan 51 000 och 53 000. Från och med 1954 tjänstgjorde värnpliktiga dessutom i repetitionsutbildning, 93 000 år 1954 och 81000-90 000 årligen 1964-1966 samt 37 000 år 1967 och 86 000 år 1968. Repetitionsutbildningen omfattade enligt värnpliktslagen, med vissa undantag beträffande flottan och flygvapnet, regelmässigt 18 dagar för meniga värnpliktiga, 25 dagar för värnpliktiga i underbefälsbefattningar och 32 dagar för värnpliktiga i underofficers- och officersbefattningar. Antalet anställda har under åren från och med 1948 varierat mellan 21 500 och 23 000. SOU 1970: 31

2.3 Fängelse Antalet fängelsestraff (straffarbete) uppgick 1948 till 300, steg 1954 till nära 500, men har därefter sjunkit, åren 1964-1965 till 400, år 1966 till 300, år 1967 till 200 och år 1968 till 150. Flertalet straff drabbade värnpliktsvägrare.

2.4 Böter År 1948 förekom endast ett hundratal bötesstraff. Antalet sådana straff har därefter stigit. År 1954 var antalet 800 och under åren 1964-1968 mellan 1 000 och 1 500 årligen. 2.5 Arrest Det vanligast förekommande straffet beträffande krigsmän är arrest. År 1948 verkställdes 5 500 arreststraff. Antalet arreststraff sjönk därefter år 1954 till 5 000. Relativt sett var minskningen mera markant om man tar hänsyn till den ökning av personalstyrkan som skedde från år 1948 till år 1954; såvitt angår värnpliktiga i första tjänstgöring med 7 500 man. Efter år 1954 har antalet årligen verkställda arreststraff ytterligare sjunkit. Under åren 1964-1968 sjönk sålunda antalet från 4 000 till 3 000. De flesta arreststraffen föranleddes av undanhållande och fylleri. I stort sett kan sägas att en tredjedel av straffen orsakades av undanhållande, en tredjedel av fylleri och den återstående tredjedelen huvudsakligen av tjänstefel, lydnadsbrott, övergivande av post och onykterhet i tjänsten. Fram till år 1968 av ungefär halva antalet arreststraff kortare än 8 dagar. En tendens till minskning av arresttidens längd har emellertid kunnat förmärkas under denna tid. År 1968 var ungefär två tredjedelar av straffen kortare än 8 dagar. Den vanligast förekommande längden av arreststraffet är 6 och 8 dagar. Mestadels har dessa straff föranletts av undanhållande eller fylleri. Vad angår arreststraffens fördelning på olika personalkategorier är att notera en avsevärd nedgång i straffets tillämpning på SOI 7 1970:31 2—014010

anställda. Av de 5 500 arreststraff som verkställdes 1948 drabbade 1 000 anställda och 4 500 värnpliktiga. Redan 1954 nedgick antalet arreststraff för anställda till 400 och därefter har skett en successiv minskning så att av de 3 000 arreststraff som verkställdes vart och ett av åren 1967 och 1968 endast ett 40-tal ålagts anställda. Under dessa år erhöll ingen officer arreststraff. År 1967 drabbades 3 underofficerare av arreststraff medan år 1968 inte förekom något sådant straff för underofficer. I fråga om underbefäl med minst furirs tjänsteställning förekom 12 arreststraff år 1967 och 9 år 1968. Beträffande övrigt underbefäl och meniga var antalet arreststraff 26 år 1967 och 27 år 1968. Man torde kunna räkna med att under senare år inemot 30 000 tjänstgöringsdagar gått förlorade årligen på grund av verkställda arreststraff. 2.6

Disciplinbot

Straffet disciplinbot, som infördes genom 1948 års reform av den militära strafflagstiftningen, tillämpades i 1 500 fall år 1954. Därefter har skett endast en obetydlig ökning av användningen av denna strafform. Under åren 1964-1968 har förekommit ungefär 1 800 sådana straff årligen. 2.7

Tillrättavisning

Antalet tillrättavisningar har stigit under åren efter 1954. Förklaringen till ökningen kan i viss mån vara att tillrättavisning i större utsträckning än tidigare kommit att användas i stället för disciplinstraff, framför allt arrest. År 1964 ålades enligt den utförliga undersökning som avser detta år omkring 20 000 tillrättavisningar. Stickprovsvis gjorda undersökningar gör det troligt att antalet hållit sig däromkring även under senare år. Den oftast tillämpade tillrättavisningsformen är utegångs-(landgångs-) förbud. Numera förekommer omkring 13 500 sådana förbud årligen. Därnäst tilllämpas extratjänst, som förekommer i ungefär 4 000 fall per år. Varning slutligen förekommer i omkring 2 500 fall.

3 Anmärkningar angående utländsk rätt

I bilaga 2 lämnas en översiktlig framställning över militära disciplinstraff och andra militära disciplinmedel i Danmark, Norge, Finland, Förbundsrepubliken Tyskland, Schweiz, Frankrike, England, Amerikas förenta stater och Sovjetunionen. Av framställningen framgår att i dessa länder i stort sett förekommer samma former av straff och disciplinmedel som i vårt land. De påföljder som därutöver finns i dessa länder, t. ex. villkorligt ålagt arreststraff (Danmark) och degradering, fördröjd befordran m. m. såsom karriärstraff (Förbudsrepubliken Tyskland m. fl.), synes inte vara lämpade att införa hos oss. Särskilt skall anmärkas att arreststraff förekommer i samtliga nu nämnda länder och att dödsstraff är tillämpligt i alla länderna vid krig.

18 SOU 1970: 31

4 Äldre lagstiftning om militära disciplinmedel

Före 1948 års militära strafflagstiftning fanns bestämmelser om straff- och disciplinmedel för krigsmän i den genom denna lagstiftning upphävda strafflagen för krigsmakten den 23 oktober 1914 (SLK). 4.1

Disciplinstraffen

Disciplinstraffen utgjordes enligt SLK av arrest av fyra olika slag, nämligen arrest utan bevakning, vaktarrest, skärpt arrest och sträng arrest. De två förstnämnda straffarterna kunde åläggas i minst en dag och högst femton dagar, skärpt arrest i minst en dag och högst tio dagar samt sträng arrest i minst en dag och högst sex dagar. Arrest utan bevakning verkställdes, om den straffskyldige var officer eller underofficer, i eget rum eller tält och, om han tillhörde manskapet ( = underbefäl och meniga), i kasernrum eller tält. Straffet innebar förbud för den arresterade att under strafftiden utan tillstånd lämna det rum eller tält, vari straffet verkställdes. Vaktarrest verkställdes under bevakning i låst ljust rum eller tält eller, om straffet skulle verkställas å fartyg och för ändamålet lämpligt rum där saknades, under bevakning å tjänligt ställe. Skärpt arrest verkställdes under bevakning i låst ljust rum samt med hårt nattläger. Sträng arrest verkställdes i mörkt enrum. Då straffet pågått i tre dagar, skulle en dags uppehåll göras i bestraffningen. Den SOU 1970: 31

dag då avbrott skedde hölls den arresterade under bevakning i låst ljust rum, men dagen inräknades inte i strafftiden. Verkställighet av sträng arrest fick inte ske förrän vederbörande läkare efter gjord undersökning förklarat att den straffskyldige kunde utan våda för hälsan undergå straffet.

4.2 Arreststraff

Arreststraff av skilda slag fanns hos oss redan före tillkomsten av SLK. Under förarbetena till lagen ställdes arreststraff et såsom sådant inte under debatt. Den år 1901 tillsatta kommittén, som utarbetade det grundläggande förslaget till SLK, ansåg att bötesstraffet i allmänhet inte lämpade sig särskilt bra såsom militärt straff och anförde att det för bestraffande av mindre förseelser i tjänsten och andra ringare militära förseelser behövdes mera likformigt verkande och mera effektiva straff, som kunde utan omgång omedelbart verkställas. Enligt kommitténs mening visade erfarenheten att de militära arreststraffen var väl ägnade att fylla detta behov. Kommittén fann därför inte någon anledning att utbyta arreststraffen mot andra straffarter. (1905 års betänkande II s. 49.) Vad kommittén i övrigt anförde om arreststraffen avsåg endast frågan om lämpligaste sättet att anordna straffen. 19

4.3 Tillrätta visning Tillrättavisning i stället för disciplinstraff kunde enligt SLK användas för mindre förseelser och fel mot tukt och ordning. De olika slagen av tillrättavisningar var a) varning, meddelad enskilt eller i närvaro av några den felandes överordnade eller med honom likställda, b) vägran ombord å fartyg av landpermission för viss bestämd tid, högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar, samt för manskap dessutom c) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid, högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten, och d) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt kompani eller likställt truppförband upplåten del av dylikt område.

20 SOU 1970: 31

5 Förarbetena till gällande lagstiftning om militära disciplinmedel

Den utredning som föregick den nu gällande lagstiftningen om militära disciplinmedel innefattas i ett den 16 november 1946 avlämnat betänkande med förslag till strafflagstiftning för krigsmakten (SOU 1946: 83). Efter sedvanligt remissförfarande förelades ärendet riksdagen genom proposition den 27 februari 1948, nr 144. Första lagutskottet avgav utlåtande den 3 juni 1948, nr 39. Ärendet förekom i riksdagens kamrar den 17 juni 1948 (FK prot. nr 24 s. 88 och AK prot. nr 24 s. 81), varefter riksdagens beslut anmäldes genom skrivelse den 26 juni 1948, nr 379.

5.1 Behovet av särlagstiftning Såväl utredningen som departementschefen och första lagutskottet underströk behovet av en särskild lagstiftning om disciplinmedel beträffande försvarsväsendets personal. 5.1.1 Utredningen Utredningen anförde följande (bet. s. 41). Den militära strafflagstiftningens grund är behovet av särskilda straffbestämmelser för att framtvinga fullgörandet av de plikter som med hänsyn till krigsmaktens effektivitet måste åläggas dess personal. Det ligger i sakens natur att en dylik särlagstiftning är nödvändig i samma mån som straff kräves för att upprätthålla de särskilda tjänsteplikter som äro betingade av tjänsten inom krigsmakten och endast kunna avse dennas personal, på samma sätt som särSOU 1970:31

skilda föreskrifter meddelats för andra grupper av medborgare vilkas verksamhet ålägger dem särskilda tjänsteplikter, såsom framför allt ämbetsmän. Det förhållandet att krigslagarna i denna mening utgöra en undantagslagstiftning för en viss grupp medborgare är därför icke i och för sig anmärkningsvärt. Av denna karaktär hos särbestämmelserna följer likväl att de ej böra avvika från allmän lag i vidare mån än som är nödvändigt för lagstiftningens ändamål, skyddet av krigsmaktens effektivitet. Med hänvisnng till det anförda uttalade utredningen att den militära strafflagstiftningen bör begränsas till vad som är nödvändigt med hänsyn till lagstiftningens ändamål. I fråga om möjligheten att humanise ra krigslagstiftningen framhöll utredningen att läget var avsevärt mera gynnsamt än vid tillkomsten av SLK och anförde (bet. s. 41): Upprätthållandet av den disciplin som iir nödvändig beror i väsentlig mån på andra faktorer än strafflagen och dess tillämpning. I främsta rummet må framhållas betydelsen av att försvarsviljan är levande och allmänt omfattad bland de värnpliktiga. Till följd av den politiska utvecklingen utgör försvarsfrågan icke på samma sätt som tidigare ett politiskt tvisteämne, och någon försvarsfientlig stämning torde numera icke göra sig gällande. Av betydelse såsom stöd för disciplinen är vidare den utveckling som under senare år ägt rum i fråga om den sociala omvårdnaden av de värnpliktiga, bland annat genom organisering av personalvården och förbättring av de ekonomiska villkoren under tjänstgöringen, liksom även den upplysningsverksamhet och utbildning i allmänt 21

medborgerliga ämnen som numera bedrives inom krigsmakten. Det torde ej heller råda tvivel om att även i andra avseenden tjänstgöringsförhållandena äro mera tillfredsställande än tidigare. Ytterligare åtgärder i denna riktning torde kunna förväntas såsom resultat av den utredning rörande förhållandet mellan befäl och meniga inom krigsmakten m. m. som utförts av 1945 års militärutredning (SOU 1946: 75). 5.1.2 Departementschefen I propositionen (s. 57) gav departementschefen uttryck åt samma synpunkter som utredningen angående den militära strafflagstiftningens begränsning och humanisering. I fråga om önskvärdheten av att begränsa lagstiftningen framhöll departementschefen särskilt att sådana inskränkningar i de allmänt medborgerliga fri- och rättigheterna som ej är oundgängligen nödvändiga inte bör få förekomma. I den mån de i allmänna strafflagen upptagna bestämmelserna är tillräckliga, borde inte heller särbestämmelser för militära förhållanden tilllåtas. Vad angår möjligheten att humanisera krigslagstiftningen underströk departementschefen betydelsen av det förändrade läget i försvarsfrågan, som medfört en helt annan inställning till militärtjänsten än förut. Departementschefen anförde (prop. s. 58): Särskilt erfarenheterna från det andra världskrigets tid ha bidragit till att undanröja försvarsfientliga stämningar och skapa insikt om försvarets nödvändighet såsom det yttersta värnet för vårt folks självbestämningsrätt. Dessa omständigheter giva förbättrade möjligheter att tillgodose kravet på humanisering inom detta straff rättsområde. Uppenbart är nämligen att en lindring av straffsatser och straffmetoder i enlighet med det nutida rättsmedvetandets krav lättare kan förverkligas i samma mån som försvarsviljan är allmän och krigsmaktens effektivitet sålunda blir säkerställd på andra vägar. I propositionen framhölls vidare att det vid utformningen av den militära strafflagstiftningen var nödvändigt att tillse att likställighet inför lagen i görligaste mån upprätthålls. Departementschefen anförde (prop, s. 57 f.):

22 Visserligen kan ett brott, begånget av någon som tillhör en viss personalkategori, vara allvarligare än enahanda brott, förövat av en gärningsman tillhörande en annan kategori. Det är emellertid icke blott av väsentlig betydelse ur allmänt demokratisk synpunkt utan jämväl i krigsmaktens eget intresse att alla inom denna är underkastade en ensartad straffrättslig reglering så långt detta är möjligt. Utan att denna förutsättning uppfyllts synas nämligen militära straffbestämmelser icke vara ägnade att grundlägga en i egentlig mening god disciplin.

5.1.3 Utskottet Utskottet anslöt sig till förut anförda synpunkter och underströk särskilt vad som sagts därom att de militära straffbestämmelserna med hänsyn till sin karaktär av särlagstiftning ej bör innefatta avvikelser från motsvarande allmänna bestämmelser i vidare mån än som betingas av deras syfte. Enligt utskottets mening var detta av stor vikt inte blott med tanke på krigsmännens medborgerliga ställning utan även i avseende å skyddet av krigsmaktens effektivitet. Endast om den militära lagstiftningen ej tillerkändes större utrymme än erforderligt kunde den nämligen få det fäste i allmänna rättsmedvetandet, som är nödvändigt för att lagbestämmelser skall vara till verkligt gagn (uti. s. 45).

5.1.4 Sammanfattning Sammanfattningsvis kan sägas att den gällande strafflagstiftningen för krigsmakten bygger på förutsättningen att lagstiftningens huvudändamål är att skydda krigsmaktens effektivitet, och att lagstiftningen utformats med denna förutsättning som utgångspunkt under iakttagande av de tidigare nämnda tre huvudprinciperna, nämligen lagstiftningens begränsning, likställighet inför lagen och humanisering. Lagstiftningen utgör således resultatet av en avvägning mellan behovet av särskilda militära straffbestämmelser å ena sidan och intresset av att upprätthålla de angivna huvudprinciperna å den andra. SOU 1970:31

5.2 Påföljdssystemet

Vad angår påföljderna för brott begångna av krigsmän uttalade utredningen att det syntes vara ofrånkomligt att särskilda straffformer erfordrades för disciplinär bestraffning (bet. s. 51). Efter att ha erinrat om att det vid tillkomsten av SLK ansågs att bötesstraffet inte var lämpligt såsom militärt straff anförde utredningen (bet. s. 178): Sedan SLK tillkom har genom bötesstraffets utveckling, främst införandet av dagsbotssystemet, en förändrad uppfattning kommit att råda om detta straffs användbarhet. Det oaktat synes det alltjämt icke vara möjligt att ersätta de militära disciplinstraffen med böter enligt allmän lag. Väl synes det böra antagas att, åtminstone under fredstid, böter skulle kunna vara ett i och för sig verksamt straffmedel såvitt gäller vid krigsmakten anställda befattningshavare av olika slag, likaväl som beträffande befattningshavare i den civila statsförvaltningen. I fråga om krigsmakten måste emellertid frågan om lämpligheten av bötesstraff i första hand bedömas med hänsyn till de meniga värnpliktiga som utgöra huvudmassan av dess personal. På grund av dessa värnpliktigas ekonomiska ställning under tjänstgöringen torde det vara uppenbart att de vanliga bötesstraffen icke kunna användas utan en avsevärd nedsättning av maximibeloppen. För att böter skulle kunna tillämpas gentemot värnpliktiga bleve det även nödvändigt att i andra avseenden införa särregler. Sålunda måste verkställigheten effektiviseras samt rätten till anstånd och avbetalning inskränkas. Med hänsyn till utbildningen skulle frågan om förvandling av oguldna böter till annat straff svårligen kunna ordnas på ett tillfredsställande sätt. Beträffande dagsbotssystemet är vidare att erinra att dagsbotens bestämmande ofta är en ömtålig uppgift och det synes knappast vara lämpligt att denna prövning må ske i disciplinmål som avgöras av militär befälhavare. Därjämte märkes att man vid dagsbotens bestämmande för en värnpliktig ej skulle kunna lämna obeaktade hans hemförhållanden, och det torde med hänsyn till brottens natur vara föga tilltalande att polisutredning i hemorten skulle behöva ske för inhämtande av upplysningar därom. Systemet med böter ådömda direkt i penningar är olämpligt med hänsyn till att det verkar mycket ojämnt, ett förhållande som på ifrågavarande område skulle framträda starkare än eljest. Av huvudsakligen de skäl som nu angivits synes det vara ofrånkomligt att bibehålla särskilda disciplinstraff såsom lindrigare straffarter än fängelse. Vad som anförts om bötesSOU 1970:31

straffet utesluter dock icke att ett på annat sätt anordnat penningstraff införes såsom disciplinstraff. De begränsade möjligheterna att begagna dylikt straff på ifrågavarande område föranleda emellertid att även en svårare art av disciplinstraff måste anses behövlig. Utredningen föreslår därför att arrest alltjämt skall upptagas såsom disciplinstraff för krigsmän. 5.3 Arrest Enligt SLK förekom såsom förut nämnts arreststraff i fyra former, nämligen arrest utan bevakning, vaktarrest, skärpt arrest och sträng arrest.

5.3.1 Utredningen Av utredningen föreslogs att endast vaktarrest - under benämningen arrest skulle bibehållas. Såsom skäl för avskaffande av de övriga arrestformerna anförde utredningen (bet. s. 181 f.): Sträng arrest och skärpt arrest innefatta otvivelaktigt vissa affliktiva moment, i det att straffen medföra lidande utöver det som själva frihetsförlusten innebär. Beträffande den stränga arresten är detta moment så kraftigt att det säkerligen är berättigat att antaga att straffet i många fall medför skadliga verkningar i fysiskt eller psykiskt avseende. Av de statistiska uppgifterna framgår att denna arrestform tilllämpas i mycket ringa utsträckning. Medan vaktarrest användes år 1937 i 2 412 fall och år 1942 i 20 258 fall, ådömdes sträng arrest förstnämnda år i intet fall och sistnämnda år i 17 fall. Redan det nu anförda lärer giva vid handen att den för rättskänslan stötande straffform, som den stränga arresten utgör, icke bör bibehållas. Den skärpta arresten, som icke på långt när medför samma olägenhet som sträng arrest, har visserligen i praxis ansetts behövlig i något större omfattning än den stränga arresten; till skärpt arrest dömdes år 1937 i 118 fall och år 1942 i 1 017 fall. Men det synes likväl finnas skäl att ifrågasätta borttagande av även denna straffart. Under beredskapstillstånd och krig, då behovet av effektiva straffmedel tydligen kan göra sig särskilt gällande, saknar det hårda nattlägret nästan varje värde, eftersom krigsmän i fält i allmänhet icke kunna påräkna eljest bruklig bekvämlighet. Men även i fredstid måste den skärpta arresten anses ha ringa betydelse. Hårt nattläger torde, frånsett att det kan verka olika på olika individer, vara ett obehag som på grund av 23

tillvänjning är av snabbt övergående natur. Mot tillämpningen av arrest utan bevakning har riktats den anmärkningen, att denna straffform i praktiken så gott som uteslutande använts beträffande officerare och underofficerare. Enligt de statistiska uppgifterna ha av samtliga utdömda dylika straff, år 1937 93 och år 1942 590, det övervägande antalet ådömts officerare och underofficerare, nämligen år 1937 85 och år 1942 522. Förklaringen till denna rättstillämpning kan möjligen till en del ligga i beskaffenheten av de brott, för vilka straffen ålagts, men att arrest utan bevakning icke tillämpas å manskapet torde främst bero på att straffet anses sakna effektivitet beträffande dylik personal. Med hänsyn till önskvärdheten att undvika olikheter i bestraffningshänseende mellan skilda grupper av krigsmaktens personal synes därför också arrest utan bevakning böra borttagas. 1 enlighet med det anförda har av de nuvarande arterna av disciplinstraff endast bibehållits en, nämligen vanlig arrest. Strafftiden för vaktarrest var enligt SLK minst en dag och högst femton dagar. Enligt utredningens förslag skulle arrest kunna ådömas i minst tre och högst tjugu dagar. Höjningen av minimitiden föreslogs med hänsyn till att samtidigt förordades införandet av en ny disciplinstrafform, penningstraffet disciplinbot. I fråga om höjningen av maximitiden anförde utredningen i huvudsak följande (bet. s. 187 f.). Förhållandet mellan vaktarrestens maximitid och minimitiden för fängelse - en månad - hade i rättstillämpningen kommit att uppfattas som en kännbar lucka. Denna skulle med utredningens förslag om borttagande av såväl sträng som skärpt arrest komma att framträda med i viss mån större skärpa. Hittills hade nämligen möjligheten att ådöma straff i nämnda strafformer till en del utfyllt luckan. När fängelsestraff ådömts krigsmän hade straffen i stor utsträckning bestämts till endast en månad. Uppenbarligen skulle det i och för sig vara i hög grad tillfredsställande om dessa korta fängelsestraff kunde i avsevärd mån ersättas av arrest. Det fick därför anses föreligga mycket starka skäl för att bestämma maximitiden för arrest till högre dagantal än som stadgades i SLK. Emellertid syntes det inge betänkligheter att faststäl-

la maximitiden så högt som till trettio dagar. En sådan skärpning syntes strida mot disciplinstraffets natur. Det var av vikt att arrest i den allmänna uppfattningen framstod såsom ett straff av annan och lindrigare art än fängelse. Med hänsyn härtill var det önskvärt att maximum för arrest ej motsvarade minimum. En så avsevärd höjning av maximistraffet som till trettio dagar syntes vidare i och för sig vara ägnad att kunna medföra en genomgående skärpning av de i praktiken tillämpade straffmåtten för arrest. Det var av huvudsakligen nu angivna skäl som utredningen föreslog att maximitiden skulle bestämmas till tjugu dagar. 5.3.2 Departementschefen Departementschefen delade utredningens uppfattning att det borde finnas endast en form av arrest (prop. s. 186 f.). I likhet med utredningen ansåg departementschefen att minimitiden för arrest borde vara tre dagar eftersom det var lämpligt att förbehållas så lindriga brottsfall att de skulle ha bedömts med en eller två dagars arrest för disciplinbotens tillämpning. Departementschefen tillade att arreststraff av denna kortvarighet för övrigt torde vara tämligen meningslösa. Vad angår maximitiden för arrest ansåg departementschefen, i motsats till utredningen, att tiden borde sättas till trettio dagar. Såsom skäl härför åberopades att til 1— lämpning av fängelsestraff borde såvitt möjligt undvikas vid militära brott. Emedan det inte syntes lämpligt att bestraffningsberättigad militär chef, som ju ej får döma till fängelse, skulle kunna ålägga längre tids arrest än, liksom tidigare, femton dagar, intogs en begränsning av detta innehåll i 8 § MRL (prop. s. 197). 5.3.3 Utskottet Utskottet anknöt till synpunkten om önskvärdheten att undvika fängelsestraff vid militära brott och anförde (uti. s. 49): Förutom att sådant straff i många fall är olämpligt med hänsyn till de militära brötSOU 1970: 31

tens särart, bör beaktas att arreststraffet, som till stor del verkställes genom tjänstgöring, inverkar mindre hindrande på utbildningen än fängelsestraff. Med hänsyn härtill finner utskottet det vara konsekvent och riktigt att möjlighet öppnats att utdöma arreststraff upp till den tid som utgör fängelsestraffets minimum, en månad. Att höjningen av arreststraffets maximum skall leda till allmän skärpning av straff i denna straffart, anser utskottet icke vara att befara, eftersom enligt vad i propositionen förutsatts längre tids arrest än femton dagar skall få ådömas endast av domstol.

5.4 Verkställighet av arreststraff Bestämmelser om verkställighet av arreststraff är meddelade bl. a. i 4 och 5 §§ DL.

5.4.1 Utredningen Beträffande 4 § DL anförde utredningen bl. a. följande (bet. s. 189): Betydelsen av ett arreststraff såväl i fråga om den brottslige själv som med avseende å andra har synts till stor del ligga däri, att den brottslige under någon tid hålles isolerad från sin omgivning. Den i tidigare sammanhang framställda invändningen om bristande effekt hos ett kort arreststraff utan tjänstgöring torde vara av mindre vikt om minimitiden såsom föreslagits höjes till tre dagar. Å andra sidan har det icke synts lämpligt att en arrestant under någon längre tid hålles i sysslolöshet. Väl föreslår utredningen, såsom vid nästföljande paragraf omförmäles, att arrestant skall kunna beredas tillfälle till lämpligt arbete i häktet men det torde icke kunna förutsättas att så alltid kan ske. Framför allt med hänsyn till angelägenheten att tillvarataga de värnpliktigas utbildningstid är det önskvärt att, därest arbete utom häktet skall förekomma, detta består i deltagande i tjänstgöring. Av nu angivna skäl har därför lagstadgandet synts böra innebära, att arrest i tio dagar eller därunder skall verkställas utan tjänstgöring samt att längre arreststraff skola vara förenade med tjänstgöring under den del av strafftiden som överstiger tio dagar. Då det ej sällan lärer förekomma, att arresterade ha svårt att uthärda med isoleringen i arrest, har dock ansetts böra stadgas att, om arrest utan tjänstgöring finnes medföra fara för arrestantens hälsa, han skall under hela strafftiden eller vad därav återstår deltaga i tjänstgöring. - - - Tjänstgöringen under arresttid skall givetvis i princip vara densamma som eljest skolat fullgöras av arrestanten. Om hinder därSOU 1970:31

emot möter, t. ex. då arrestantens avdelning befinner sig på annat ort, bör han kunna sättas till annat lämpligt arbete. Utredningen anförde beträffande föreslagen bestämmelse om löneavdrag under arrest (4 § DL) att löneminskningen med hänsyn bl. a. till det sätt varpå disciplinboten utformats borde gälla hela strafftiden och ej endast den tid varunder tjänstgöring inte fullgjordes. I 5 § DL har intagits viss detaljreglering av arreststraffet. Där stadgas följande. Den som undergår arrest får inte åtnjuta annan kost eller bekvämlighet än som bestås vid häktet. Arrestant som ej deltager i tjänstgöring skall beredas tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme samt får i häkte utföra lämpligt arbete som anvisas honom. Arrestant äger rätt till läsning och brevskrivning i den utsträckning Kungl. Maj:t bestämmer. Han får mottaga besök endast då det i särskilt fall medges. Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av arrest lår ske i den mån det finnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligger. Som sådant synnerligt skäl skall anses att under tjänstgöringsperiod, vilken ej överstiger fyrtio dagar, verkställighet inte kan ske utan olägenhet för utbildningen. 1 Under förarbetena anförde utredningen beträffande 5 § DL bl. a. följande (bet. s. 191 f.). Något skäl att bibehålla den tidigare gällande rätten för arrestant att i vissa fall på egen bekostnad bereda sig bättre kost och bekvämlighet än som eljest bestås i häktet syntes icke föreligga. Vidare borde förhindras att någon får avtjäna arreststraff i arrestlokal, som i fråga om inredning, möblering och beskaffenhet i övrigt har en mera komfortabel karaktär än vanliga arrestlokaler. Utredningen åsyftade härmed de tidigare brukliga s. k. officersarresterna. Beträffande arrestants rätt att sysselsätta sig med läsning och brevskrivning syntes det, särskilt såvitt angår rätten till läsning, med hänsyn till den relativt korta tid varunder arrest må verkställas utan tjänstgöring och till önskvärdheten att upprätthålla 1 Bestämmelsen tillkom genom lagändring den 30 april 1953 och avser framför allt förhållandena under repetitionsövningar.

arreststraffets effekt föreligga skäl till återhållsamhet.

5.4.2 Departementschefen I fråga om det tidigare bruket av särskilda oific^rsarrester instämde departementschefen i utredningens uttalande och anförde (prop. s. 202): Även enligt min mening måste det vara ett förkastligt system att vissa krigsmän få avtjäna arreststraff under förhållanden som medgiva större bekvämlighet än andra arrestanter kommer i åtnjutande av. Såsom i vissa remissyttranden understrukits är det emellertid å andra sidan nödvändigt att verkställigheten av anest anordnas så att den icke inverkar menligt på disciplinen. Om en militär chef skall undergå arrest, kan det sålunda icke vara lämpligt att han bevakas av sina underlydande. För att undvika sådana konsekvenser synes det vara tillräckligt att ändamålsenliga föreskrifter meddelas om bevakningen vid militärhäktena. Möjligen kan det dessutom visa sig erforderligt att för vissa fall medgiva verkställighet i särskilda arrestlokaler, men dessa böra då givetvis icke skilja sig från vanliga sådana lokaler med avseende å inredning, möblering och beskaffenhet i övrigt, liksom arrestant ej heller bör erhålla speciella förmåner i fråga om kost och dylikt.

5.4.3 Utskottet Angående arrestants sysselsättning i häktet anförde utskottet: Även om det enligt vad nu sagts synes vara anledning att begränsa arrestants rätt till förströelse, torde det icke därför vara nödvändigt att han skall tillbringa strafftiden under sysslolöshet, i den mån han ej skall deltaga i tjänstgöring. Det synes icke vara ägnat att förringa arreststraffets verkan om arrestant i häktet sysselsätter sig med lämpligt arbete som tillhandahålles av de militära myndigheterna. Vid förbanden torde förekomma allehanda rengörings-, putsnings- och skrivarbeten som utan svårighet kunna utföras i häktet. En bestämmelse om sysselsättning med arbete torde dock ej böra innebära mera än att arrestant äger utföra lämpligt arbete; någon skyldighet därtill bör alltså icke kunna åläggas honom. Om arrestants rätt till läsning anförde utskottet (uti. s. 49 f.):

26 Av utredningen har framhållits att återhållsamhet borde iakttagas i fråga om arrestants rätt till läsning och under remissbehandlingen har i anslutning därtill hävdats att arrestant endast borde ha tillgång till bibel, psalmbok, militära reglementen osv. - - - Med anledning härav vill utskottet uttala att återhållsamhet i förevarande hänseende icke bör drivas för långt. Givet är visserligen att arrestant, som undergår helt kort tids arrest, icke kan medgivas nämnvärda förmåner utan att straffet får viss karaktär av rekreation. I varje fall då fråga är om arreststraff på längre tid, synes det emellertid icke vara nödvändigt att inskränka rätten till läsning i så hög grad som under remissbehandlingen ifrågasatts. Uppenbarligen får dock förmåner icke beviljas i den utsträckning att straffets effektivitet äventyras.

5.5 Disciplinbot

Såsom förut angivits infördes disciplinbot som ett nytt militärt disciplinstraff genom 1948 års lagstiftning.

5.5.1 Utredningen I fråga om disciplinbot yttrade utredningen (s. 51), att den funnit det angeläget att användandet av arreststraff undvikes då fråga är om ringare förseelser. Även borttagandet av arrest utan bevakning påkallade införandet av en lindrigare form av disciplinstraff än arrest. Skälen för införandet av den nya strafformen utvecklades av utredningen närmare sålunda (bet. s. 182): Arrest är - - - en förhållandevis härd strafform. För en stor mängd mera bagatellartade förseelser som förekomma under den militära tjänsten synes det vara både onödigt och olämpligt att tillgripa ett frihetsstraff. Och jämväl vid allvarligare förseelser torde det ofta vara tillräckligt att åtminstone den som första gången förbrutit sig erhåller ett straff av mindre ingripande slag. Med hänsyn härtill har det ansetts angeläget att söka tillskapa en mildare form av disciplinstraff vid sidan av arrest. I de för den civila statsförvaltningen i instruktioner och annorledes meddelade bestämmelserna om disciplinär bestraffning upptages i allmänhet såsom strafform av lindrigare art än suspension förlust av lön under viss tid, i regel högst trettio dagar. Ett sådant disciplinstraff synes användbart även på det militära området. Om maximitiden på lämpligt sätt avSOU 1970: 31

väges, kan det användas även mot värnpliktiga. Genom att straffet står i förhållande till den brottsliges avlöning vinnes att det erhåller en likformig verkan mot personer i olika lönelägen på liknande sätt som dagsbotssystemet. Det är däremot enklare att tillämpa än dagsbotssystemet, i det att någon särskild prövning icke erfordras för fastställande av det för varje dag utgående beloppet, utan blir prövningen begränsad till bestämmande av antalet dagar. Även i fråga om verkställigheten innebär denna strafform avsevärda fördelar i jämförelse med vanliga bötesstraff. Med hänsyn till att flertalet av krigsmaktens personal åtnjuter förutom kontant lön även vissa andra förmåner, såsom beklädnad, kost och logi m. m., synes visserligen ifrågavarande civila disciplinstraff icke utan modifikationer kunna tillämpas såsom militärt disciplinstraff. De jämkningar som erfordras torde dock icke vara sådana att lämpligheten av strafformen i nämnvärd mån förminskas. Utredningen föreslår därför att vid sidan av arrest såsom disciplinstraff för krigsmän upptages ett penningstraff, benämnt disciplinbot. Utredningen framhöll att disciplinbotsstraffet sålunda i vissa hänseenden erinrade om dagsbotsstraffet och i andra om de i den civila statsförvaltningen tillämpade disciplinstraffen i form av mistning av lön samt uttalade sammanfattningsvis (bet. s. 51): Genom införande av denna straffart avses att skapa ett beträffande alla personalkategorier tillämpligt och likformigt verkande rättelsemedel. Principiellt skall det anses lindrigare än arrest och avsikten är att genom detsamma användningen av arrest skall kunna minskas avsevärt. I fråga om användningen av disciplinbot eller arrest bör enligt utredningens mening i synnerhet beaktas, huru den som gjort sig skyldig till förseelse i stort sett uppfört sig i tjänsten. När det gäller enstaka förseelser måste det ofta vara onödigt att tillgripa arrest, framför allt där fråga är om skolförseelser utan något verkligt indisciplinärt inslag. 5.5.2 Departementschefen Om disciplinbotsstraffet anförde mentschefen (prop. s. 187):

departe-

I en del remissyttranden har - - - uttryckts farhågor för att disciplinbotsstraffet skall komma att verka orättvist. Uppenbarligen kan en sådan invändning icke frånkännas varje berättigande. Särskilt om man tager hänSOU 1970:31

syn till samtliga ekonomiska omständigheter och övriga personliga förhållanden som röra de bestraffade måste det givetvis visa sig att straffet drabbar olika tungt i skilda fall. Detta gäller dock även alla andra straff arter. Bland annat medför människors olika psykiska konstitution att fängelsestraff fördrages sämre i ett fall än i ett annat. Enligt min mening få i fråga om disciplinbot, liksom förhållandet är beträffande det civila disciplinstraffet mistning av lön, de olägenheter, som äro förenade med straffet, anses väl uppvägas av fördelarna med detsamma. Då det gäller att bestämma lämpligt straff för viss förseelse, måste det vara värdefullt att jämväl ha disciplinbot att tillgå. Även om man bör fasthålla vid att disciplinbot är en i princip lindrigare straffart än arrest, torde vid valet mellan straffarterna i viss mån hänsyn kunna tagas till den brottsliges ekonomiska förhållanden. Sålunda kunna omständigheterna vara sådana att ett mindre arreststraff bör åläggas i stället för ett relativt högt disciplinbotsstraff. Jag vill alltså förorda att disciplinbot införes. Någon ytterligare art av disciplinstraff synes ej behövlig. Jag har alltså i departementsförslaget vid sidan av arrest endast upptagit disciplinbot.

5.5.3 Utskottet Från utskottets sida gjordes inte något närmare uttalande om disciplinbotsstraffet.

5.6 Disciplinbotsstraffets

utformning

Bestämmelser om disciplinbot är intagna i 6 § DL. Där stadgas såsom förut angivits att disciplinbot ådöms för minst en och högst tjugu dagar. Straffet utgörs av löneavdrag, vilket bestämmes för dag till belopp som i 4 § sägs, alltså samma löneavdrag för dag som vid arreststraff.

5.6.1 Utredningen Under förarbetena uttalade utredningen att man vid utformningen vid disciplinbotsstraffet lämpligen borde utgå från de värnpliktigas ställning i lönehänseende, eftersom de värnpliktiga utgör huvuddelen av krigsmaktens personal (bet. s. 193). Såvitt angår löneavdragets storlek redogjorde utredningen till en början för de

värnpliktigas förmåner. Härefter anförde utredningen (bet. s. 193):

Beträffande dagantalet lör disciplinbot uttalade utredningen (bet. s. 194):

Av förmånerna synas endast penningbidraget i fredstid och terminslönen i krigstid böra tagas i betraktande vid utformningen av reglerna rörande disciplinbot. Övriga löneförmåner ha antingen karaktär av naturaförmåner eller utgå endast under speciella förutsättningar och lämpa sig därför icke i detta hänseende. Att familjebidraget, som huvudsakligen avser att säkerställa de värnpliktigas hemmavarande, icke bör komma i fråga torde vara uppenbart. Om sålunda för de värnpliktigas del disciplinbotsstraffet utformas så att det endast avser förlust av vissa utgående förmåner, bör tydligen en motsvarande begränsning göras för övriga krigsmän som uppbära avlöning från krigsmakten. Medan såsom ovan - - - omnämnts det eljest inom statsförvaltningen förekommande disciplinära bestraffningsmedlet i form av lönemistning avser förlust av hela lönen för viss tid, bör sålunda ifrågavarande straff endast innebära partiell lönemistning. Disciplinbot bör därför utgöras av löneavdrag för visst antal dagar. Eftersom värnpliktigas penningbidrag och terminslön äro de förmåner vilka - - - skola avstås vid undergående av arrest, synes en tillfredsställande ordning uppnås, om löneavdraget för all personal bestämmes till det belopp som skall avstås under arresttid.

1 fråga om det dagantal, för vilket disciplinbot skall kunna ådömas, bör uppmärksammas att även om löneavdraget för värnpliktiga i allmänhet icke uppgår till högre belopp än en krona för dag, detta dock i de flesta fall utgör allt vad en värnpliktig har att disponera för sina personliga behov. Maximitiden bör därför sättas lägre än ur andra synpunkter måhända kunde anses önskvärt. Med hänsyn härtill och då även i nu ifrågavarande avseende en viss parallellitet med arreststraffet torde vara fördelaktig, men högre minimum än en dag icke synes vara motiverat, har föreslagits att disciplinbot skall ådömas för minst en och högst tjugu dagar.

Under hänvisning till lämnade exempel på avdragsbelopp vid arreststraff enligt de vid tillkomsten av 1948 års lagstiftning gällande avlöningsbestämmelserna anförde utredningen vidare (bet. s. 194): Enligt de beträffande fredstid gällande avdragsbestämmelserna är förhållandet mellan avdraget för varje dag och årslönen sådant att avdraget ungefär synes motsvara ett skäligt dagsbotsbelopp, därest detta bestämmes på grundval av lönen. Denna nära överensstämmelse mellan disciplinbot och dagsbotsstraffet synes fördelaktig. Det är även förenat med betydande praktisk fördel att löneavdraget vid disciplinbot och löneminskningen vid arreststraffs undergående överensstämma. Dessutom följer därav, att förhållandet mellan de båda arterna av disciplinstraff blir otvetydigt, i det att skillnaden dem emellan i allmänhet endast kommer att bestå i den med arresten förenade frihetsförlusten. På grund av det anförda har därför stadgats att disciplinbot utgöres av löneavdrag med belopp som enligt gällande avlöningsföreskrifter skall innehållas vid arreststraff s undergående.

28 I detta sammanhang bör man hålla i minnet att utredningen föreslog en maximitid av tjugu dagar för arreststraffet. I vissa fall är löneavdrag ej tillämpligt. Beträffande dessa fall ges i 6 § DL en kompletterande regel angående disciplinbotsstraffet. Utredningen anför härom följande (bet. s. 194): Vissa krigsmän åtnjuta överhuvud icke lön eller annan ersättning från krigsmakten. Så är fallet med personer som under beredskapstillstånd eller då riket är i krig åtfölja avdelning av krigsmakten som är i fält eller tjänstgör under liknande förhållanden. Men även i vanlig fredstid förekommer att krigsmän icke erhålla ersättning, från vilken löneavdrag kan göras. Exempel härpå äro hemvärnsmän under tjänstgöring av kortare varaktighet än tre dagar i följd (SFS 1946:72). {Anm. SFS 1946: 72 har ersatts av SFS 1947: 673.) Då det emellertid torde vara värdefullt att kunna använda disciplinbot också beträffande krigsmän å vilka löneavdrag ej är tillämpligt, har såsom en kompletterande regel föreslagits, att i dylika fall åläggandet av disciplinbot skall ske genom att den brottslige förpliktas att under viss tid för varje dag gälda ett belopp i penningar, vilket fastställes efter ty prövas skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning. Förutom denna regel innehåller 6 § DL slutligen bestämmelser om verkställighet av disciplinbotsstraffet. I andra stycket av paragrafen föreskrivs att verkställighet av löneavdrag får fördelas på flera avlöningstillfällen. I tredje stycket stadgas följande. Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall i stället motsvaSOU 1970:31

rande belopp gäldas. Sådant belopp ävensom disciplinbot som ådömes i penningar tillfaller kronan. Förvandling av oguldet belopp till frihetsstraff skall ej äga rum. I övrigt skall i nu avsedda fall rörande verkställigheten gälla vad som är stadgat beträffande bötesstraff. Om reglerna i 6 § DL anförde utredningen (bet. s. 194): Vad angår verkställigheten av disciplinbot är det tydligt att, då straffet utgöres av löneavdrag, särskilda föreskrifter om verkställighetssättet i allmänhet ej äro erforderliga. Verkställigheten sker helt enkelt genom innehållande av lön för det antal dagar som i straffbeslutet angivits. Till värnpliktiga utbetalas penningbidrag och terminslön tre gånger i månaden. För att den som ådömts disciplinbot för exempelvis tjugu dagar icke skall bliva helt utan lön vid två på varandra följande utbetalningstillfällen torde det vara lämpligt att, såsom viss motsvarighet till avbetalningssystemet vid vanligt bötesstraff, tillåta att verkställigheten av löneavdrag kan fördelas på flera avlöningstillfällen. Härom har en bestämmelse intagits i paragrafens andra stycke. Även den som erhåller lön månadsvis kan enligt bestämmelsen, då skäl därtill finnes, få straffet fördelat, så att t. ex. halva löneavdraget göres vid ett avlöningstillfälle och återstoden vid det närmast följande. Då disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag skall verkställas, kan det inträffa att den dömde icke längre är berättigad till lön, vara avdraget kan göras. I sådana fall bör den dömde i stället vara skyldig att gälda motsvarande belopp. Såväl dylikt belopp som disciplinbot, som ådömts i penningar, bör tillfalla kronan. Beträffande betalning och indrivning av disciplinbot i dessa fall synes vad som är stadgat i fråga om bötesstraff kunna gälla. Sålunda bör anstånd och avbetalning kunna medgivas samt utmätning och införsel användas för uttagande av belopp som är förfallet till betalning men icke erlagts. Däremot torde det, med hänsyn till beskaffenheten i allmänhet av de förseelser för vilka disciplinbot är avsedd att tillämpas, icke böra ifrågakomma att oguldet belopp förvandlas till fängelse, och det torde ej heller vara lämpligt att anordna förvandling till arrest. Ett stadgande i enlighet med det nu anförda har intagits i tredje stycket av förevarande paragraf. 5.6.2 Departementschefen och utskottet Varken departementschefen eller utskottet hade något i sak att tillägga till vad utredSOU1970:31

ningen anfört om disciplinbotsstraffet (prop, s. 206 och uti. s. 50). 5.7 Disciplinstraffens

användningsområde

Beträffande disciplinstraffens användningsområde i förhållande till bötesstraffets är allmänna bestämmelser meddelade i 2 och 3 §§ DL.

5.7.1 Utredningen I fråga om principerna för gränsdragningen mellan disciplinstraffen och böter anförde utredningen (bet. s. 183), att grunden för tillämpligheten av disciplinstraffen (arrest eller disciplinbot) inte bör vara endast huruvida dessa straff är effektivare än böter. Med en sådan utgångspunkt skulle beträffande de värnpliktiga, som allmänt taget får förutsättas ha svag betalningsförmåga, disciplinstraff alltid vara lämpligare än böter, detta inte minst med hänsyn till att tjänstgöring enligt värnpliktslagen inte får avbrytas för avtjänande av förvandlingsstraff. Avgränsningen måste därför även byggas på andra grunder. Utredningen ansåg att den avgörande grunden vid bestämmande av disciplinstraffens tillämplighetsområde bör vara brottens anknytning till krigsmakten, dvs. brottens inre sammanhang med tjänsten eller deras lokala bakgrund, såsom exempelvis vid fylleri å förläggningsort. Vid uppställandet av allmänna regler till ledning vid valet mellan disciplinstraff och böter var det enligt utredningens mening lämpligt att uppdela av krigsmän begångna brott i två huvudgrupper. Utredningen ansåg det nämligen vara lämpligt att beträffande vissa brott låta dylika regler innehålla presumtion för disciplinstraffens tillämplighet och beträffande övriga brott låta en motsvarande presumtion gälla till förmån för bötesstraffet. Om denna uppdelning av brotten anförde utredningen vidare (bet. s. 184): Beträffande den första gruppen är till en början att märka att disciplinstraff i åtskilliga fall ingår i straffskalan för visst brott. Så är förhållandet i fråga om flertalet av straff29

bestämmelserna i 26 kap. enligt strafflagen (numera 21 kap. BrB). - - - Med dessa brott böra i förevarande hänseende jämställas de i 26 och 27 kap. strafflagen (numera 21 och 22 kap. BrB) upptagna straffbestämmelser, i vilka såsom straffskala angivits högst straffarbete på viss tid, eftersom enligt dessa bestämmelser även fängelse och lindrigare straff kunna tillämpas. Då vidare krigsmän, som ha ämbetsansvar, skola vara underkastade stadgandena i 25 kap. strafflagen i stället för straffbestämmelserna i 26 kap. 17 och 18 §§ samma lag, böra tydligen också brott av krigsmän mot detta kapitel medtagas i denna grupp. Dit synas slutligen även böra hänföras andra av krigsmän förövade brott som äro sådana att straff därför kan åläggas av militär befälhavare. Eftersom befälhavare icke får tillämpa annat straff än disciplinstraff - - - vore det knappast tillfredsställande om domstol för enahanda slag av brott skulle äga full frihet att ådöma böter.

tefri reservofficer, vapenfria värnpliktiga med civilt arbete o. s. v. Likaledes är användningen av arrest oläglig om den brottsliges tjänstgöring är av tillfällig art, så att verkställighet icke kan ske förrän efter tjänstgöringens slut. Detta är ofta fallet med hemvärnsmän och andra frivilliga som deltaga i militära övningar. Att helt utesluta arreststraff i nu avsedda fall synes dock icke böra ifrågasättas; i fall av upprepad ensartad brottslighet eller om den brottslige kan beräknas snart bli återkallad i tjänst bör arreststraff kunna få användas.

5.7.2 Presumtion för disciplinstraff

Kritik från militär sida mot undantagsregeln

I första stycket av 2 § föreskrevs i enlighet med det sagda att disciplinstraff - förutsatt givetvis att den brottslige icke förskyller svårare straff - skall ådömas, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, även i stället för böter såsom straff för brott av krigsman mot 25-27 kap. strafflagen (numera 20-22 kap. BrB) samt för annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål. Undantag från presumtionen disciplinstraffs tillämplighet

för

Från den nu nämnda regeln om disciplinstraffens användning finns undantag stadgat i 2 § andra stycket första punkten i dess ursprungliga lydelse DL. Utredningen Om detta undantag anförde (bet. s. 184).

utredningen

I olika fall kan användningen av disciplinstraff i stället för böter framstå såsom direkt olämplig. Särskilt gäller detta beträffande arrest. Uppenbarligen bör man söka undvika att använda arrest då den brottslige icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten, t. ex. då fråga är om hemförlovade eller hempermitterade värnpliktiga, officerare i rent civil tjänst, tjäns-

30 Såsom undantag från huvudregeln i 2 § första stycket DL stadgades därför i andra stycket första punkten i dess ursprungliga lydelse att, där någon som icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller vilkens tjänstgöring är av tillfällig art finnes förskylla arrest, skall i stället dömas till böter om ej särskilda skäl till annat föranleder.

Kort efter DL:s ikraftträdande riktades från militärt håll kritik mot sagda undantagsregel. Det framhölls att underrätterna mera sällan tillämpade arreststraff i fråga om brott som begåtts i slutet av en tjänstgöringsperiod eller vid kortare tjänstgöringar, t. ex. repetitionsövningar. Detta förhållande utgjorde en disciplinupplösande faktor och uppmuntrade till okynnesöverklaganden av beslut om arrest meddelade av bestraffningsberättigad befälhavare. Vetskapen om att straffet för ett under militärtjänsten begånget brott ändrades från arrest till böter om klagomålen prövades sedan den brottslige ryckt ut medförde att straffet saknade all preventiv verkan. De värnpliktiga väntade sig nämligen att komma i ett från ekonomisk synpunkt betydligt gynnsammare läge efter tjänstgöringens slut och ansåg sig därför lätt kunna bära en sådan ekonomisk uppoffring som bötesstraffet utgjorde. Detta förhållande kunde medföra vådor för disciplinen inom krigsmakten. Lagändring på grund av kritiken Med anledning av kritiken ändrades undantagsregeln genom en den 4 april 1952 utfärdad lag. Förarbetena till denna utgjorSOU 1970: 31

des av en inom justitiedepartementet i juni 1952 utarbetad promemoria. Förslaget till lagändringen förelades 1952 års riksdag genom proposition (nr 9) och på hemställan av första lagutskottet (uti. nr 11) godkändes förslaget av riksdagen (FK 11. 26; AK 11, 29; jfr riksdagens skrivelse nr 108). Genom lagändringen erhöll undantagsregeln följande lydelse. Där någon som icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller vilkens tjänstgöring är av tillfällig art finnes förskylla arrest, domes dock i stället till böter, om det med hänsyn till brottets art och övriga omständigheter kan ske utan fara för disciplinen och särskilda skäl ej föranleda till annat. I departementspromemorian bl. a. följande.

anfördes

Undantagsregeln innefattade onekligen i sin ursprungliga lydelse en stark presumtion för att i där avsedda fall ådöma böter i stället för arrest. Bakom presumtionsregeln ligger tankegången, att det med hänsyn till den enskilde individens intressen och arbetsmarknadens behov måste te sig i princip olämpligt att låta någon som icke fullgör tjänstgöring vid krigsmakten avbryta sin civila gärning för alt avtjäna ett kortvarigt frihetsstraff, som han förskyllt i sin egenskap av krigsman. Stadgandet innefattade dock som sagt endast en presumtion, och detsamma medgav ju redan enligt sin ursprungliga lydelse att arrest likväl användes, om särskilda skäl föranledde därtill. Det var emellertid obestridligt att vissa domstolar tillämpat stadgandet på det från militärt håll kritiserade sättet, och alltså ansett arrest praktiskt taget aldrig böra användas beträffande den som ej fullgjorde militärtjänst. Om en sådan praxis blev allmänt rådande, skulle den obestridligen kunna medföra vissa vådor för disciplinen inom krigsmakten. Det syntes därför lämpligt att jämka stadgandet så, att däri uttryckligen angavs att böter ej bör användas, om det av hänsyn till disciplinens upprätthållande finnes påkallat att i stället ålägga arrest. Med lagändringen avsågs att tydligare än dittills skett låta gränsdragningen mellan arrest och böter bli beroende av en avvägning mellan de intressen som enligt vad förut nämnts dikterat stadgandet i dess ursprungliga utformning, å ena sidan, samt hänsyn till disciplinen inom krigsmakten, å den andra. Vid den närmare prövningen av sistnämnda faktor kan det föreligga anledning att beakta både brottstypen som sådan och den brottsliges allmänna vandel som krigsman, liksom det kan vara motiverat att fästa SOU 1970: 31

avseende vid om brottet förövats vid en tidpunkt eller eljest under förhållanden då sträng disciplin varit särskilt påkallad. Liksom dittills syntes böra gälla, att arrest skall väljas framför böter även i vissa andra fall då särskilda skäl därtill föranleda, exempelvis då fråga är om upprepad ensartad brottslighet som icke i och för sig kan anses disciplinupplösande eller om den brottslige snart skall återkallas i tjänst.

Ytterligare undantag från presumtion för disciplinstraffs tillämplighet Under förarbetena till 1948 års lagstiftning ansågs det påkallat att vid sidan av den tidigare nämnda särskilda undantagsregeln rörande arrest även upptaga ett mera allmänt hållet undantagsstadgande. I 2 § andra stycket andra punkten DL infördes därför en bestämmelse att böter också i andra fall får ådömas om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff finnes lämpligare än disciplinstraff.

Utredningen Om denna undantagsbestämmelse utredningen (bet. s. 185):

anförde

Även sistnämnda stadgande avser i främsta rummet att medgiva tillämpning av böter i stället för arrest. Såsom exempel på fall då böter kunna vara att föredraga framför arrest må nämnas att den brottsliges tjänstgöring är av mer civil natur och att brottet utgöres av en försummelse i denna tjänst. Därest den brottslige skall sluta sin militärtjänst innan arreststraff kan beräknas förekomma till verkställighet, torde detta utgöra ett starkt skäl att i stället använda böter, även om brottet i och för sig icke giver anledning därtill. Enligt bestämmelsen kan emellertid bötesstraff tillämpas även i stället för disciplinbot. Med hänsyn till likheten mellan dessa straff torde det visserligen mera sällan föreligga skäl att anse böter vara lämpligare. Om den brottslige icke är i tjänstgöring vid krigsmakten och brottet ej utgör tjänstefel eller annorledes har nära samband med krigstjänsten, utan t. ex. består i fylleri eller annat sådant allmänt brott, synes det dock vara anledning att icke tillämpa disciplinbot. Denna strafform är nämligen liksom arrest i princip avsedd att användas gentemot tjänstgörande krigsmän för fel i tjänsten. 31

Dagsböter eller enkla böter I 2 § andra stycket tredje punkten DL var ursprungligen infört ett stadgande avseende de fall då jämlikt undantagsregeln i första eller andra punkten böter skulle ådöraas för brott beträffande vilka disciplinstraff var utsatt i brottsbestämmelserna. Böterna skulle i dessa fall ådömas i dagsböter. Såvitt fråga var om brott mot 26 kap. 15 eller 16 § (fylleri eller förargelseväckande beteende) skulle dock böterna, utan hinder av vad i lag eljest fanns stadgat, ådömas omedelbart i penningar, högst femhundra kronor. Motsvarande stadgande upptages numera i ett tredje stycke i paragrafen. 5.7.3 Presumtion för bötesstraff Vad som sagts avser den huvudgrupp av brott beträffande vilken det ansetts böra uppställas presumtion för disciplinstraffets tillämplighet. Angående den andra huvudgruppen av brott, där presumtionen ansetts böra gälla till förmån för bötesstraffet, finns bestämmelse i 3 § DL. Denna grupp omfattar andra än i 2 § avsedda, av krigsmän begångna brott som är av beskaffenhet att mål därom skall handläggas såsom militära mål. Utredningen Härom anförde utredningen (bet. s. 185): För dessa brott bör, då fängelse eller svårare straff ej ifrågakommer, i regel ådömas böter. Endast om det med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art synes vara lämpligare bör i dessa fall disciplinstraff kunna tillämpas i stället för böter. För tillämpning av disciplinstraff bör sålunda i allmänhet förutsättas att den brottslige är i tjänstgöring och att brottet har nära anknytning till krigsmakten, t. ex. på det sätt att den brottslige såsom vid simulation åsidosatt tjänsteplikt eller förgått sig mot ordningen inom krigsmakten. Stadgandet i 3 § DL, som utformats som utredningen föreslagit, har följande lydelse. I fråga om annat än i 2 § avsett, av krigsman begånget brott av beskaffenhet att mål därom skall handläggas såsom militärt mål

må i stället för böter ådömas disciplinstraff därest sådant straff finnes lämpligare med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art.

5.8 Uttalanden av lagrådet och departementschefen om böter och disciplinbot 5.8.1 Lagrådet Beträffande 2 och 3 §§ DL hemställde lagrådet, såvitt angår fall som avses i 2 §, att böter skulle få ådömas endast i stället för arrest, samt såvitt angår de i 3 § avsedda fallen, att bötesstraff skulle få utbytas allenast mot arrest. Det borde nämligen enligt lagrådets mening aldrig vara möjligt att låta böter och disciplinbot gå i utbyte mot varandra. Till stöd för sin uppfattning åberopade lagrådet bl. a. att en sådan möjlighet skulle ge utrymme för godtycke. (Prop. s. 288 f.).

5.8.2 Departementschefen Departementschefen ansåg emellertid att lagrådets hemställan icke borde efterkommas och anförde härom följande (prop. s. 300 f.): Den särskilda art av penningstraff som disciplinboten utgör har tillskapats, enär de vanliga bötesstraffen i regel icke kunna anses vara lämpliga reaktionsmedel beträffande huvudmassan av krigsmännen, värnpliktiga utan annan inkomst än från krigsmakten. Det utmärkande för disciplinboten är dels att straffet står i relation till den brottsliges inkomster av tjänsten och dels att verkställigheten i princip sker genom löneavdrag. Även i fall som avses i 3 § måste uppenbarligen ett så beskaffat straff kunna vara lämpligare än böter. Eftersom brottet i allmänhet, då fråga är om böters utbytande mot disciplinbot, lär förskylla endast ett ganska lågt bötesstraff, kommer väl anledning till sådant utbyte att föreligga mindre ofta än eljest. Att helt borttaga möjligheten till utbyte kan dock icke vara riktigt; en stötande ojämnhet vid bestraffningen av olika krigsmän skulle stundom svårligen kunna undvikas. Jämväl då det gäller fall som avses i 2 § synes man icke böra alltför hårt binda bestraffningsmyndigheterna. Disciplinboten är nämligen liksom arrest i princip avsedd att användas gentemot tjänstgörande krigsmän SOU 1970: 31

för förseelser med anknytning till krigstjänsten. Om den obligatoriskt skulle tillämpas å krigsmän även eljest, kunde en krigsman opåkallat komma i särställning i förhållande till vanliga medborgare. De av lagrådet uttalade farhågorna för godtycke synas mig icke väga särdeles tungt. Domstolarna ha jämväl i andra fall att efter lämplighetsprövning välja mellan skilda straffarter. Då - - - befälhavare icke kan ådöma böter och åklagare äger överklaga befälhavares beslut om åläggande av disciplinstraff, kan frågan om valet mellan böter och disciplinstraff alltid bringas under domstols prövning. 5.9

Tillrättavisning

Bestämmelserna om tillrättavisning i 1948 års lagstiftning innebar inte något principiellt nytt i förhållande till det tidigare enligt SLK gällande tillrättavisningssystemet.

5.9.1 Redogörelse för förarbetena till SLK Den av utredningen lämnade redogörelsen innehåller till en början följande (bet. s. 202 f.): Under förarbetena till SLK anförde departementschefen beträffande behovet av särskilda tillrättavisningsmedel bland annat, att tillrättavisningarna, riktigt använda, i många hänseenden kunde vara av stor betydelse både såsom uppfostringsmedel och medel för krigstuktens upprätthållande. Det saknades icke anledning att befara, att arreststraffet skulle förlora en del av sin verkan såsom straffmedel, om man vore nödsakad att använda det även för de mest lindriga förseelser. Då det ifrågasatts att överflytta tillrättavisningarna till disciplinstraffen, vore att framhålla, att tillrättavisningsrätt men icke disciplinär bestraffningsrätt tillkomme kompanichefer och liknande lägre befälhavare. Eftersom dessa till skillnad från de högre befälhavarna ägde en större individuell kännedom om manskapet, bleve det ofta möjligt för dem att genom användande av tillrättavisningar redan i början kväva indisciplinära yttringar. Om tillrättavisningarna icke skildes från de vanliga disciplinstraffen, kunde det dessutom svårligen undvikas att låta även dem inflyta i straffregistret. Lagutskottet framhöll, att tillrättavisningarna icke vore straff i egentlig mening. Från disciplinstraffen skilde de sig däri, att meddelad tillrättavisning icke finge överklagas hos domstol men väl underställas högre befälhavare för prövning, att tillrättavisning kunde givas utan iakttagande av forSOU1970:31 3—014010

merna för disciplinmåls behandling samt att tillrättavisning icke antecknades i straffjournal. Enligt utskottets mening vore det uppenbart att tillrättavisningarna måste anses ha mycket stor betydelse för upprätthållandet av en god anda och disciplin inom krigsmakten. Tillrättavisningsformerna var enligt 210 § SLK, såsom förut nämnts, a) varning meddelad enskilt eller i närvaro av några den felaktiges överordnade eller med honom likställda, b) vägran, ombord å fartyg, av landpermission för viss bestämd tid, högst trettio dagar, eller för högst sex landpermissionsdagar, samt för manskap dessutom c) åläggande för visst antal gånger, högst sex, eller för viss bestämd tid, högst femton dagar, att utom vanlig ordning förrätta handräckningsarbeten, och d) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt kompani eller likställt truppförband upplåten del av dylikt område. Utredningens redogörelse för förarbetena till SLK innehåller följande angående tillrättavisningsformerna (bet. s. 203 f.). Såsom olika slag av tillrättavisningar upptogos i 1901 års kommittéförslag, förutom de tillrättavisningsformer som för närvarande angives i 210 § SLK, tillika vägran av tjänstledighet för viss bestämd tid, högst trettio dagar, vaktgöring utom vanlig ordning, mistning av dagavlöning eller avlöningstillägg till ett sammanlagt belopp av högst fyra kronor och indragning av ölportion. Den under d) i 210 § SLK angivna tillrättavisningsformen innefattade dock icke i kommittéförslaget förbud att vistas utanför åt kompani eller likställt truppförband upplåten del av kasernområde, läger eller däremot svarande område. I det förslag som år 1906 remitterades till högsta domstolen för granskning uteslötos vägran av tjänstledighet, vaktgöring utom vanlig ordning och indragning av ölportion. Departementschefen anförde bland annat, att det syntes mindre lämpligt att tillrättavisa någon medelst vägran av tjänstledighet innan han ifrågasatt att erhålla ledighet. Att vaktgöring utom vanlig ordning borttagits vore endast en konsekvens av borttagandet av den s. k. straffexercisen och sammanhängde därmed, att den slags vaktgöring, som här uteslutande torde åsyftas, eller vaktgöring såsom skiltvakt, utgjorde en del av den rent militära tjänsten. Men de skäl, som talade för att vad som tillhörde den rent militära

tjänsten icke borde användas såsom tillrättavisning, syntes icke äga tillämpning beträffande s. k. handräckningsarbetena. I det till lagrådet år 1913 remitterade förslaget upptogos såsom tillrättavisningar endast varning och landgångsförbud samt för manskapet dessutom förbud att vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område. Departementschefen framhöll att samma skäl som kunde anföras till stöd för att vaktgöring utom vanlig ordning icke skulle få användas, eller att denna tillrättavisning i tillämpningen verkade ojämnt och lätt kunde missbrukas, syntes vara tilllämpligt även i fråga om åläggande att utom tur förrätta handräcknings- eller andra arbeten, varför detta slag av tillrättavisning fått utgå ur förslaget. Likaså syntes mistning av dagavlöning eller avlöningstillägg utan olägenhet kunna uteslutas. Här förelåge i själva verket ett bötesstraff, för vars åläggande mera betryggande former syntes vara erforderliga. Lagrådet anmärkte att tillrättavisningsrätten i sistnämnda förslag givits ett så reducerat innehåll att några egentliga fördelar av anordningen icke vore att förvänta. De skäl som anförts för borttagande av dels åläggande att utom tur förrätta handräcknings- och andra arbeten och dels mistning av dagavlöning eller avlöningstillägg vore icke övertygande. Departementschefen förklarade i propositionen till 1914 års riksdag, att han delade den uppfattning lagrådet i denna del uttalat men att berättigade invändningar kunde göras mot att bibehålla mistning av dagavlöning såsom tillrättavisning. Lagutskottet ansåg vägande skäl föreligga för att mistning av dagavlöning och vaktgöring utom vanlig ordning liksom dittills skulle få användas såsom tillrättavisning samt fann därjämte nödigt, att rätten att såsom tillrättavisning meddela förbud att lämna kasernområde, läger eller däremot svarande område så bestämdes, att förbudet kunde avse även åt kompani eller liknande truppförband upplåten del av ett dylikt område. Sin slutliga avfattning erhöll 210 § SLK efter sammanjämkning av de båda kamrarnas i denna del skiljaktiga beslut.

5.9.2 Utredningen Utredningen uttalade för egen del följande angående behovet av särskilda tillrättavisningsmedel (bet. s. 204): Såsom vid tillkomsten av SLK anfördes är det av stor betydelse för disciplinens upprätthållande att även lägre befälhavare än de som äga bestraffningsrätt i disciplinmål ha möjlighet att vid mindre förseelser inskrida med lämpliga medel. Jämväl eljest är det värdefullt

att befälet har till sitt förfogande lindriga rättelsemedel, vilka kunna tillämpas mera formlöst än de egentliga straffmedlen och icke genom anteckning i straffregister medföra verkningar i framtiden. Att tillrättavisningar i praktiken tillämpas i stor omfattning framgår av vissa i militieombudsmannens berättelse år 1937 (s. 216-217) intagna uppgifter. Medan sammanlagda antalet av krigsrätt och befälhavare ådömda bestraffningar under åren 1931 -1936 uppgått till ungefär 18 000, hade tillrättavisningar under samma tid använts i nära 32 000 fall. Systemet med särskilda tillrättavisningar synes därför böra bibehållas. 5.9.3 Tillämplighetsområdet för tillrättavisningar Tillrättavisning borde enligt utredningen, såsom dittills, tillämpas endast vid mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål. Den grundläggande bestämmelsen om tillrättavisningar i 14 § DL utformades i enlighet härmed. 5.9.4 Formerna av tillrättavisningar Tillrättavisningsformerna är enligt denna paragraf, såsom förut angivits, varning, extratjänst samt utegångs- och landgångsförbud. 5.9.5 Extratjänst Extratjänst innebär åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningstjänst eller annan särskild uppgift. Utredningen Utredningen anförde tjänst (bet. s. 204 f.).

följande

om extra-

Denna tillrättavisningsform motsvarar den under c) i 210 § SLK omförmälda. De däri angivna maxima torde dock böra nedsättas från sex gånger resp. femton dagar till fyra gånger resp. sju dagar. Vidare torde denna form av tillrättavisning icke böra begränsas till handräckningsarbete. Andra liknande särskilda arbetsuppgifter, framför allt vakttjänst, kunna ofta vara lika lämpliga. Det synes i vart fall icke vara befogat att anse den för krigsmakten nödvändiga handräckningstjänsten vara i och för sig mer passande i förevarande hänSOU 1970: 31

seende än övriga nyssnämnda slag av tjänstgöring. För att den i varje särskilt fall mest lämpade tillrättavisningen skall kunna användas är det uppenbarligen angeläget att möjligheten att ålägga extra tjänstgöring icke onödigtvis inskränkes. Genom utvidgning av rätten att ålägga extra tjänstgöring vinner man vidare att denna tillrättavisningsform kan göras tilllämplig även beträffande officerare och underofficerare, mot vilka för närvarande i allmänhet endast kan tillämpas varning. För officerare och underofficerare torde åläggande av extra tjänstgöring såsom dagbefäl ofta kunna vara ändamålsenligt. Av nu anförda skäl har ifrågavarande tillrättavisning - - - ansetts böra innefatta åläggande att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete, vakttjänst eller annan sådan särskild uppgift. Av formuleringen torde framgå att s. k. straffexercis och liknande tjänstgöring icke må användas såsom tillrättavisning.

sju dagar, på fritid vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt viss avdelning upplåten del därav eller, såvitt avser den som icke är sålunda förlagd, utom bostaden. Landgångsförbud innebär enligt samma paragraf förbud, ombord å fartyg, att under viss bestämd tid, högst sju dagar, eller för visst antal särskilda dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget. Dessa tillrättavisningar motsvarar förbuden i 210 § a) och d) SLK. Även här skedde nedsättning av tidigare gällande maxima, beträffande utegångsförbud från femton dagar och beträffande landgångsförbud från trettio respektive sex dagar. Vidare gjordes landgångsförbud till skillnad mot tidigare även tillämpligt på officerare och underofficerare.

Departementschefen Departementschefen anslöt sig till vad utredningen yttrat och anförde mot vissa under remissbehandlingen av utredningens förslag gjorda uttalanden som gick ut på att extratjänst var en olämplig tillrättavisningsform (prop. s. 218 f.): Att extratjänst skulle nedsätta aktningen för de tjänsteuppgifter som åläggas såsom tillrättavisning, torde knappast behöva befaras. Innebörden av sådan tillrättavisning ligger väl främst däri att den felande måste fullgöra viss uppgift ett större antal gånger eller under en längre tid än han enligt bruklig turordning haft skyldighet till. Det ligger i sakens natur att huvudsakligen endast rutinmässiga uppgifter kunna komma i fråga. Något hinder mot att använda vakttjänst för detta ändamål torde därför ej böra stadgas men det kan å andra sidan synas mindre önskvärt att särskilt framhäva vakttjänst. På grund härav har stadgandet om extratjänst jämkats. Den i ett par yttranden framhållna faran för att extratjänst för officerare och underofficerare skulle inverka menligt på disciplinen synes mig ej innefatta större riskmoment än som alltid måste följa med disciplinära åtgärder mot befälspersonal. Ett undantag för dessa kategorier skulle uppenbarligen strida mot principen om största möjliga likhet inför lagen. 5.9.6 Utegångsförbud och landgångsförbud Utegångsförbud innefattar enligt 14 § DL förbud att under viss bestämd tid, högst SOU 1970:31

Utredningen Om de vidtagna ändringarna rörande utcgångs- och landgångsförbud anförde utredningen (bet. s. 205): Anledningen till nedsättningen av maxima är främst att förbudet icke ansetts böra omfatta så lång sammanhängande tid att däri kan ingå mer än en veckohelg. Det torde icke föreligga tillräckliga skäl att såsom i gällande rätt inskränka tillämpningen av utegångsförbud till manskap, utan synes sådan tillrättavisning ofta med fördel kunna användas även beträffande officerare och underofficerare. Att så ej för närvarande kan ske torde särskilt ha framstått såsom en brist vid militära skolor, vilkas elever äro officerare eller underofficerare.

Departementschefen Under remissbehandlingen av utredningens förslag hävdades i en del yttranden att maximigränserna såväl beträffande utegångsoch landgångsförbuden som beträffande extratjänst satts för lågt. Departementschefen fann emellertid att utredningens förslag var grundat på en lämplig avvägning och uttalade att fastställandet av maximigränserna måste ske så att en tillrättavisning inte kan te sig väsentligt strängare än de lägsta disciplinstraffen.

5.9.7 Särskilda föreskrifter om användning av tillrättavisning Utöver vad som angivits stadgas i 14 § DL att det inte för samma förseelse eller eljest på en gång får åläggas mer än ett slag av tillrättavisning och att ej heller extratjänst får användas så att genom överansträngning eller av annan orsak uppkommer men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet.

5.9.8 Tillrättavisningsförteckning Vissa detaljföreskrifter om tillrättavisning är meddelade i 47-50 §§ 1948 års RK. Enligt 50 § skall fortlöpande anteckningar över meddelade tillrättavisningar verkställas i särskild förteckning (tillrättavisningsförteckning). Sådan förteckning föres, såvitt angår underbefäl och meniga samt därmed jämställd personal, av vederbörande närmaste tillrättavisningsberättigad befattningshavare, dvs. kompanichefer och liknande, samt, såvitt angår officerare, underofficerare och därmed jämställda, av befattningshavare som försvarsgrenschefen bestämmer, d. v. s. regelmässigt chef för regemente och därmed likställt förband. Enligt den ordning som gällde före tillkomsten av RK gjordes anteckningar beträffande fast anställd personal och på sina håll även beträffande värnpliktiga inte i kronologisk ordning utan för varje särskild person.

Utredningen Utredningen ansåg att denna ordning, som i verkligheten innebar en motsvarighet till straffregistrering, inte borde bibehållas och anförde (bet. s. 206): Med hänsyn till såväl beskaffenheten av de förseelser för vilka tillrättavisningar användas som den ordning vari de åläggas synes det icke tillfredsställande att registrering därav sker på sådant sätt att tillrättavisningarna för någon längre tid belasta de felande. Över tillrättavisningar böra blott föras kronologiska anteckningar, innehållande sådana uppgifter att kontroll kan utövas över det sätt varpå tillrättavisningar meddelas.

36 D e par te men tsch ej en Utredningens uppfattning delades av departementschefen (prop. s. 219). 5.10 Valet mellan arrest, disciplinbot tillrättavisning

och

I 15 § DL föreskrives att i fråga om användande i visst fall av någon av dessa påföljder särskilt skall beaktas om den felande i övrigt i tjänsten förhållit sig väl eller om han är under aderton år. 5.10.1 Utredningen Om denna föreskrift anförde utredningen följande (bet. s. 206 f.): Enligt 1 § i disciplinlagen äro disciplinstraffen av två olika arter, arrest och disciplinbot. Då någon för ett visst brott förskyller disciplinstraff, skall alltså straffet bestämmas i endera av dessa arter eller också kan jämlikt 14 § i lagen i stället meddelas tillrättavisning. Beträffande tillrättavisningar är angivet, att de få användas endast för mindre förseelser av viss beskaffenhet. Men i fråga om valet mellan arrest och disciplinbot har något liknande stadgande icke givits och, eftersom användande av tillrättavisning icke är obligatoriskt vid de åsyftade mindre förseelserna, kan det även sägas, att man i viss mån saknar uttrycklig ledning vid valet mellan disciplinstraff och tillrättavisning. Av det sätt varpå arrest och disciplinbot anordnats framgår emellertid att arrest är en svårare strafform än disciplinbot, och att tillrättavisning, som icke utgör ett egentligt straff, är ett lindrigare rättelsemedel än disciplinbot, är likaledes uppenbart. Vid valet i visst fall mellan arrest, disciplinbot och tillrättavisning, då dessa rättelsemedel kunna ifrågakomma, böra självfallet samtliga omständigheter vid brottet och samtliga omständigheter som röra den felandes person komma i betraktande. Eftersom disciplinstraffen och tillrättavisningarna ha till ändamål att understödja upprätthållandet av en god disciplin inom krigsmakten, måste dock den brottsliges uppförande under tjänstgöringen tillmätas relativt större betydelse för valet av reaktionsmedel än hans förhållande i det civila livet. Särskilt med hänsyn till den befälhavare tillkommande bestraffnings- och tillrättavisningsrätten synes det vara påkallat att understryka detta förhållande. I samband härmed torde det vara lämpligt att framhålla den betydelse för valet av rättelsemedel som bör SOU 1970:31

fästas vid om den felande är sådan underårig som avses i 5 kap. 2 § strafflagen och lagen den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot vissa underåriga. I förevarande paragraf har därför intagits stadgande, att i fråga om användande i visst fall av arrest, disciplinbot eller tillrättavisning i synnerhet skall beaktas, om den felande i övrigt i tjänsten förhållit sig väl eller om han är under aderton år. För en fullt följdriktig tillämpning av denna bestämmelse skulle erfordras att uppgifter om tidigare bestraffningar och tillrättavisningar alltid funnes att tillgå. I fråga om disciplinstraff kunna upplysningar erhållas från det militära straffregistret. Beträffande tillrättavisningar förutsattes däremot, såsom förut anmärkts, att någon liknande registrering icke skall äga rum. I den mån förseelse som föranlett tillrättavisning begåtts så nyligen att den skäligen bör beaktas torde emellertid vederbörande befälhavare regelmässigt ha kännedom därom.

Såsom redan i remissen till lagrådet framhållits skola givetvis samtliga föreliggande omständigheter komma i betraktande vid valet mellan arrest, disciplinbot och tillrättavisning. I och för sig erfordras därför intet stadgande som erinrar om betydelsen av den felandes ungdom och tidigare välförhållande i tjänsten. Med hänsyn till den befälhavare tillkommande bestraffnings- och tillrättavisningsrätten synes det dock vara av värde att särskilt framhålla nämnda omständigheter. 5.11 Domstol ning

kan ej använda

tillrättavis-

Enligt 66 § MRL får endast militära befattningshavare ålägga tillrättavisning. Domstol är betagen denna rätt. 5.11.1 Justitiekanslersämbetet

5.10.2 Lagrådet Mot den av utredningen föreslagna bestämmelsen i 15 § disciplinlagen invände lagrådet (prop. s. 292): Utredningen förutsätter såsom självfallet, att samtliga omständigheter vid brottet och samtliga omständigheter som röra den felandes person skola komma i betraktande vid valet mellan arrest, disciplinbot och tillrättavisning. Vad förevarande paragraf stadgar skulle följaktligen vara att iakttaga även utan uttrycklig föreskrift. Att det oaktat bestämmelsen upptagits har berott på att man, särskilt med hänsyn till den befattningshavare vid krigsmakten tillkommande bestraffnings- och tillrättavisningsrätten, ansett lämpligt understryka betydelsen för valet av reaktionsmedel utav dels den felandes uppförande under tjänstgöringen dels det förhållandet huruvida han är sådan underårig som avses i 5 kap. 2 § strafflagen och 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga. Av den föreslagna avfattningen framgår knappast, att stadgandet har endast denna begränsade innebörd. Svårigheter möta ock mot att utan tyngande vidlyftighet på ett fullt tillfredsställande sätt i lagtext uttrycka den här avsedda principen. Vid sådant förhållande och då stadgandet synes kunna utan olägenhet undvaras hemställer lagrådet, att paragrafen måtte få utgå. 5.10.3 Departementschefen Departementschefen ansåg emellertid att paragrafen borde bibehållas och anförde (prop. s. 301): SOU 1970: 31

I sitt yttrande över utredningens förslag till disciplinlag (prop. s. 216) framhöll justitiekanslersämbetet att den vid domstol i ett disciplinmål förebragta utredningen ej sällan gav vid handen, att tillrättavisning skulle vara ett bättre rättelsemedel än något av disciplinstraffen. Att domstol i sådana och likartade fall skulle vara betagen möjligheten att använda lämplig tillrättavisning i stället för disciplinstraff var enligt ämbetets uppfattning ej lyckligt. 5.11.2 Departementschefen Departementschefen ansåg däremot att möjlighet för domstol att använda tillrättavisning inte skulle stå i överensstämmelse med tillrättavisningens natur att vara ett för befälet lätthanterligt rättelsemedel (prop. s. 218). Departementschefen tillade att det knappast finns något mera påtagligt behov för domstolarna att kunna tillämpa tillrättavisning, i all synnerhet inte efter införande av disciplinbotsstraffet. Liksom domstol vid åtal mot civil tjänsteman för tjänstefel ibland finner att felaktigt förfarande ej bör föranleda straff, syntes även beträffande krigsmän en sådan praxis kunna tillämpas i vissa fall.

6 Aktuella reformkrav

Såsom framgår av utredningsdirektiven för militärstraffsakkunniga är det närmast framställningar till Kungl. Maj:t från försvarsväsendets underbefälsförbund och överbefälhavaren som föranlett de sakkunnigas utredningsuppdrag. Underbefälsförbundet framförde frågan om arreststraffets tilllämpning på försvarets fast anställda personal och frågan om behörigheten att ålägga underbefäl tillrättavisning, överbefälhavaren aktualiserade spörsmålet om militära straff och disciplinmedel under krig. 6.1

Underbefälsförbundet

I sin framställning anförde underbefälsförbundet i huvudsak följande. Det kan måhända förr i tiden - då den militära tjänsten var starkt särpräglad och i de flesta hänseenden skilde sig från civil verksamhet och då för försvarets personal i stor utsträckning gällde särskilda villkor på snart sagt alla områden - ha tett sig naturligt att i den särskilda strafflagstiftning som gällde för den militära personalen inkluderades bestämmelser om ett sådant straff som arreststraffet, vilket saknade motsvarighet med avseende å personer i civil verksamhet inom samhället. Numera är emellertid läget ett annat och det är med anledning därav som förbundet aktualiserar spörsmålet om arreststraffets avskaffande. Förbundet ger emellertid akt endast på den situation, vari den vid försvaret an38

ställda, d. v. s. den i den militära tjänsten frivilligt engagerade och däri yrkesverksamma personalen befinner sig, och vill inte taga ställning till frågan om skäl kan anföras för bibehållande av arreststraffet för värnpliktiga med hänsyn till att dessa med tvång tagas i anspråk för militär tjänst. Visserligen har de militära och civilmilitära beställningshavarna självfallet även nu för tiden speciella av den militära tjänsten och dess natur betingade arbetsuppgifter och delvis också rätt säregna tjänstgöringsförhållanden, men uppgifter och villkor synes allmänt taget dock numera för denna grupp inte avvika mer från det normala än för många andra specialyrken inom det moderna samhället. I vart fall är avvikelserna så länge fred råder inte särskilt stora. Nämnda beställningshavare har i stort sett samma arbetsrättsliga ställning som andra statstjänstemän. Med hänsyn till angivna omständigheter är det svårt att förstå att de skall för mindre förseelser i eller för sin tjänst vara underkastade straffbestämmelser, som innebär att de riskerar att berövas friheten, medan civilt anställda statstjänstemäns frihetsberövande är uteslutet för motsvarande förseelser. Det förefaller ej antagligt att den militära disciplinen kräver en sådan särbehandling av de militärt anställda tjänstemännen. Vidare är att framhålla att, även om det kan göras gällande att straffarten av disciplinära skäl måste bibehållas SOU 1970:31

beträffande de värnpliktiga, det under hänvisning därtill dock knappast synes kunna med fog hävdas att »likheten inför lagen» kräver arreststraffets bibehållande också för den vid försvaret anställda personalen. Varje jämförelse mellan denna och de värnpliktiga i förevarande hänseende måste bli haltande. Naturligare och riktigare är förut angivna jämförelse mellan de militärt anställda och de civila tjänstemännen. En sådan jämförelse måste leda till ett konstaterande att arreststraffet bör avskaffas för det militära befälet. För den vid försvaret anställda personalen bör rimligen korrigeringsmedel motsvarande dem som jämlikt allmänna verksstadgan tillämpas för civila tjänstemän kunna förutsättas ge erforderlig effekt. Vad angår den i förbundets framställning upptagna frågan om tillrättavisningsrätten innebär bestämmelserna i 66 § MRL att beträffande underbefäl och meniga - i paragrafen gemensamt benämnda manskap - tillrättavisning får åläggas av chef för kompani eller motsvarande avdelning medan i fråga om annan personal inom krigsmakten tillrättavisningsrätten tillkommer chef som äger bestraffningsrätt i disciplinmål, d. v. s. i normalfallet regementschef (motsvarande). Att underbefälet - till vilket räknas bland andra de fast anställda rustmästarna, överfurirerna och furirerna är i nu angivna hänseende likställt med de meniga bör ses mot bakgrund av tidigare rådande förhållanden, då i underbefälskadern, med den s. k. volontärinstitutionen såsom organisatorisk grund, ingick enbart korttidsengagerade, kontraktsanställda beställningshavare, som i många avseenden delade de värnpliktigas villkor. Med avskaffandet av manskapsbegreppet såsom kollektivbenämning på underbefäl och meniga och med introducerandet av den nya underbefälsorganisationen, enligt vilken underbefälet i största utsträckning utgöres av beställningshavare som har anställningsförhållanden och villkor principiellt överensstämmande med dem som gäller för officerare och underofficerare, synes det kunna betecknas såsom självklart SOU 1970:31

att angivna tillrättavisningsbestämmelser bör ändras så att det fast anställda underbefälet jämställes med officerare och underofficerare i fråga om tillrättavisningar. Underbefälet synes numera i alldeles samma mån som officerare och underofficerare kunna kräva den »seriösare» behandling som det otvivelaktigt innebär att allenast den i disciplinmål bestraffningsberättigade chefen kan meddela tillrättavisning.

6.2 Riksdagsmotioner

Vid 1961 års riksdag föreslogs i två likalydande motioner (herrar Torsten Larsson och Eric Carlsson i första samt Elmvall och Fälldin i andra kammaren) att riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t anhålla »om skyndsam prövning av frågan om avskaffande av arreststraff i fredstid för i första hand försvarsväsendets fast anställda personal och i andra hand de värnpliktiga». För att ett arreststraff kunde undvaras beträffande all försvarets personal anförde motionärerna följande skäl. Arreststraffet är ett särskilt frihetsberövande för personal inom försvaret utan motsvarighet bland de strafformer, som gäller för civila människor, och det har länge hävdats att detta speciella frihetsstraff, som kan utdömas för relativt bagatellartade förseelser och fortfarande tillämpas i ganska stor omfattning, icke står i överensstämmelse med våra dagars humanitära grundsyn och straffrättsliga principer. Från flera håll har också ifrågasatts om arreststraffet numera kan anses effektivt ur vare sig avskräckande eller tillrättaförande synpunkt. - Man bör enligt motionärernas mening utreda möjligheterna att helt avskaffa det otidsenliga och ineffektiva arreststraffet, dvs. även för värnpliktig personal åstadkomma en mera effektiv straff orm, som är i bättre nivå med vår tids straffrättsliga tankegångar. Arreststraffet har uppenbarligen numera ganska ringa psykologisk effekt på de värnpliktiga. Det avskräcker ej från försumlighet och slarv på samma sätt som exempelvis permissionsförbud och förlust av penningersättning kan göra. Däremot innebär arreststraffet en icke önskvärd förlust av utbildningstid. Varje år utdömes ett förhållandevis stort antal arreststraff, och detta utgör ett starkt kännbart avbräck i den militära utbildningen. Enligt uppgifter, som lämnats av riksdagens militieombndsman, avtjänades under t. ex. vart och ett 39

av åren 1953, 1954 och 1955 cirka 5 500 arreststraff och under vart och ett av åren 1956 och 1957 cirka 6 500 arreststraff. De därmed förlorade utbildningsdagarna torde grovt räknat kunna uppskattas till minst cirka 50 000 per år. Förhållandet är anmärkningsvärt med hänsyn till de dryga kostnader varje utbildningsdag representerar. Det vore naturligtvis ej heller bättre om vederbörande tvangs att fullgöra arreststraffen efter utryckningen från militärtjänsten. Nationalekonomiskt vore då förlusten av 50 000 arbetsdagar per år mycket kännbar. Riksdagens första lagutskott hemställde om avslag på de båda angivna motionerna under hänvisning till den utredning som var att förvänta med anledning av underbefälsförbundets berörda framställning i samma ämne. Motionerna avslogs även i enlighet härmed. Även under senare riksdagar har tid efter annan väckts motioner i ämnet, men de har likaledes avslagits av samma skäl.

6.3 Överbefälhavaren

I överbefälhavarens förenämnda framställning anfördes huvudsakligen följande. För upprätthållande av krigslydnad erfordras under krig tillgång till ändamålsenliga strafformer och möjlighet att vidtaga lämpliga disciplinära åtgärder. Den gällande lagstiftningen, enligt vilken påföljderna för brott är desamma i krig som i fred, är i detta hänseende otillfredsställande. Straffen disciplinbot och böter torde av naturliga skäl knappast bli av praktisk betydelse som korrektionsmedel. Även arreststraffet kommer under krigsförhållanden i många fall sannolikt att visa sig vara ineffektivt eller rent av olämpligt. Det föreligger nämligen stor risk att arreststraffet för många kommer att framstå som ett mindre ont än fältlivet med dess svåra levnadsförhållanden, strapatser och livsfara. Vidare kan omständigheterna i fält omöjliggöra de praktiska anordningar som är föreskrivna för straffets avtjänande. I detta sammanhang bör också uppmärksammas frågan om den straffskyldiges rätt att fullfölja talan mot beslut i disciplinmål,

varigenom arrest ålagts. Enligt 54 § militära rättegångslagen må sådant beslut i regel ej verkställas om talan däremot fullföljts. Det finnes anledning att överväga om straffets uppskjutande är lämpligt under krigsförhållanden och om icke andra utvägar bör väljas för att tillgodose den enskildes rätt. Vad som sagts om arreststraffets ineffektivitet och olämplighet i vissa fall torde vara tillämpligt även på det egentliga frihetsstraffet, då ju också avtjänande av sådant straff ger möjlighet att komma bort från risker och påfrestningar som livet vid militära förband för med sig. Straffets längre varaktighet gör det ej i och för sig effektivare. Visserligen torde lagen den 21 december 1945 om verkställighet av frihetsstraff m. m. (anm: numera ersatt av lagen den 6 maj 1964 om behandling i fångvårdsanstalt) medge en åtstramning i fråga om de intagnas förmåner och bekvämlighet under krig, men det synes likväl påkallat att särskilda anvisningar utfärdas därom. Beträffande dödsstraffet saknas närmare bestämmelser om dess verkställighet. Sådana bestämmelser förutsattes i 5 § lagen om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig skola meddelas av Kungl. Maj:t. Vad angår tillrättavisningar under krig torde utegångsförbud och landgångsförbud komma i fråga endast då rätten att vistas utom läger och liknande förläggning eller att lämna fartyg kan anses vara av större värde för vederbörande. Av de olika tillrättavisningsformerna torde under krig knappast någon annan form än extratjänst kunna komma till användning. Det kan emellertid ifrågasättas om gällande bestämmelse angående extratjänst är lämpligt utformad för tilllämpning under krigsförhållanden.

SOU 1970:31

Arreststraff för värnpliktiga

7.1 Militärstraff sakkunnigas ter

utgångspunk-

Ett ställningstagande i frågan om arreststraffet i fortsättningen helt kan undvaras är till en början beroende av om övriga nu tillgängliga rättelsemedel kan antagas vara tillfyllest eller - om detta inte kan förutsättas - vilka andra realistiska disciplinmedel man kan tänka sig att sätta i stället för arreststraff et. Av betydelse är givetvis även vilka påföljder som jämte disciplinstraff ingår i strafflatituderna för de särskilda brotten, eftersom den dömande myndigheten i avsaknad av lämpligt disciplinstraff kan tvingas tillgripa en till buds stående påföljd, som med hänsyn till gärningen är onödigt sträng. Exempelvis kan ett militärt brott vara så förhållandevis gravt att disciplinbot eller böter inte lämpligen bör komma i fråga som påföljd, medan däremot 20-30 dagars arrest väl skulle svara mot gärningen. Om i strafflatituden ingår disciplinstraff och fängelse kan följden av ett avskaffande av arreststraffet, utan att något till svårhetsgraden likvärdigt straff sättes i dess ställe, bli att gärningen bestraffas med fängelse. I de militärstraffsakkunnigas uppdrag ingår ej att verkställa översyn av bestämmelserna angående de militära brotten. 1 De sakkunniga har följaktligen att utgå från att i BrB upptagna gärningsbeskrivningar och strafflatituder för militära brott tills SOU 1970: 31

vidare skall bli oförändrade. På samtliga de i 21 kap. BrB (om brott av krigsmän) upptagna brotten 2 kan - jämte disciplinstraff utom i vad avser grovt lydnadsbrott - fängelse följa med undantag för när det gäller brotten oskickligt beteende, fylleri och förargelseväckande beteende. För dessa tre brott är disciplinstraff stadgat och arrest 30 dagar utgör följaktligen det maximala straff som kan följa å ettvart av dem. Nämnas kan också att tjänstefel begånget av den som ej är underkastad ämbetsansvar (21: 18 BrB) kan föranleda endast disciplinstraff såvida brottet ej är grovt. 1 Militära brott kan vara rent militära brott eller militärt kvalificerade brott. Med rent militära brott förstås sådana brott som innefattar åsidosättande av de speciellt militära tjänsteförpliktelserna. Med militärt kvalificerade brott förstås sådana brott som visserligen är belagda med straff i den allmänna lagstiftningen men som, när de begås av militär personal, på grund av gärningsmannens särskilda tjänsteställning eller de speciellt militära intressen som sätts i fara, erhåller en särskild karaktär som anses betinga att de straffas annorlunda än om de begåtts av en annan person - exempelvis misshandel av förman eller underlydande i eller för tjänsten. 2 Lydnadsbrott (1 §), grovt lydnadsbrott (2 §), myteri (3 §), ohörsamhet mot vakt (4 §), missbruk av förmanskap (5 §), obehörig befälsutövning (6 §), våld eller hot mot krigsman (7 §), missfirmelse mot krigsman (8 §), oskickligt beteende (9 §), uppvigling av krigsmän (10 §), undanhållande (11 §), rymning (12 §), övergivande av post (13 §), onykterhet i tjänsten (14 §), fylleri (15 §), förargelseväckande beteende (16 §), tjänstemissbruk (17 §), och tjänstefel (18 §).

7.2 Tänkbara alternativ till arrest Utgår man från de former av disciplinstraff, som står till buds enligt gällande lagstiftning, finns till arreststraffet inget annat alternativ än disciplinboten. Enligt de sakkunnigas mening är det inte tänkbart att avskaffa arreststraffet för att i fortsättningen som disciplinstraff och som alternativ till fängelse ha tillgång endast till disciplinbotsstraffet. Detsamma gäller även för det fall att disciplinbotsstraffet skulle utökas eller omvandlas efter mönster av det civila bötesstraffet. Skälen för detta ställningstagande är många och mestadels uppenbara men följande kan nämnas. Under den tid de värnpliktiga är tagna i anspråk för första tjänstgöring är deras betalningsförmåga i regel mycket begränsad. Penningstraff kan uppenbarligen inte anordnas så att de värnpliktiga inte förmår fullgöra straffen. Vid utarbetande av civila straffstadganden har lagstiftarna dessutom förutsett att utdömda bötesstraff kan tänkas inte respekteras av den dömde. Detta har medfört att regler uppställts om civila bötesstraffs förvandling till fängelse.1 Samhället har sålunda inte frånhänt sig möjligheten av att vid uppenbar vårdslöshet eller tredska i fråga om betalning av böter hävda rättsreglerna genom att beröva den tredskande friheten ens för s. k. småböter. Oförmåga att betala böterna utgör ej heller i och för sig något hinder för att böterna förvandlas. 2 Enligt gällande rätt kan disciplinbot, i de fall den ej verkställs genom löneavdrag, inte förvandlas till fängelse, ej ens till arrest. Om penningstraff skulle utgöra den enda alternativa straffformen till fängelse måste man tänka sig att förvandling skulle kunna ske. Förvandling av militärt penningstraff till fängelse måste med nödvändighet anordnas så att förvandlingsstraffet följde någorlunda i anslutning till brottet. Att låta förvandlingsstraffet anstå till dess militärtjänstgöringen upphört framstår som otänkbart. Enligt de sakkunnigas mening föreligger inget rimligt skäl varför man under angivna för-

utsättningar skulle anordna ett frihetsberövande i form av fängelse. Bl. a. skulle komplikationer uppstå för den felande på grund av bestämmelserna om hemförlovning. Tänker man sig att penningstraffet i stället skulle kunna förvandlas till arrest blir ju denna strafform i praktiken kvarstående och förvandlingen har, i de fall sådan kommer i fråga, inneburit en omgång. Då ett dagsbotssystem efter rnöns-> ter av den civila dagsboten av skilda skäl är mindre lämpligt för militära förhållanden - åtminstone såvitt gäller värnpliktiga - skulle för övrigt den straffskyldiges förmögenhetsförhållanden bli avgörande för straffets kännbarhet. En välsituerad värnpliktig skulle, trots att han genomgående bröt mot den militära ordningen, kunna undgå frihetsberövande genom att han hade förmåga att betala utdömda penningstraff medan en ekonomiskt mindre väl lottad skulle nödgas undergå förvandlingsstraff. Militärsakkunniga har såsom alternativ till arreststraff övervägt ett antal andra mer eller mindre realistiska rättelsemedel och därvid gjort jämförelser med andra länders militärlagstiftning. Några av alternativen har bedömts som kränkande för individen medan andra av praktiska skäl ansetts verklighetsfrämmande. De sakkunniga har stannat för att ett alternativ till arreststraffet i princip måste utformas som en inskränkning för den värnpliktige att fritt råda över sin fritid.

7.3 Arrest med full tjänstgöring under hela strafftiden Det nuvarande arreststraffet utgör givetvis en effektiv inskränkning i arrestantens möjligheter att tillgodogöra sig den fritid som eljest skulle ha tillkommit honom. 1 1964 års lag om verkställighet av bötesstraff, som förutsätter att bötesstraff överstigande 5 dagsböter eller 50 kronor omedelbart i pengar skall kunna förvandlas till fängelse minst 10 dagar. 2 Möjligheten att avskaffa bötesförvandling utreds f. n. av förvandlingsstraff utredningen, tillsatt den 15 augusti 1969.

SOU 1970:31

Men det mest framträdande momentet i det nuvarande arreststraffet är inte att arrestantcn går miste om fritid utan att han tillfogas det lidande, som inspärrningen och isoleringen från omgivningen innebär. Arreststraffet skall i den mån det ej överstiger tio dagar verkställas utan tjänstgöring. Kortvariga arreststraff, som ej verkställs under veckoslut, lär inte vara alltför kännbara om man menar att det kännbara skulle bestå i att arrestanten går miste om möjligheten att utnyttja sin fritid. Mot bakgrunden av det anförda skulle man kunna tänka sig att avskaffa arreststraffet i dess nuvarande form och i fortsättningen låta arreststraff alltid - såvida sjukdom ej lägger hinder i vägen - vara förbundet med full tjänstgöring. Den felande skulle berövas friheten endast under fritid och straffet skulle följaktligen inte inverka på vederbörandes utbildning. De sakkunniga anser att en sådan strafform - arreststraff med full tjänstgöring under hela strafftiden - från många synpunkter är tilltalande. Värdefullt är givetvis att med en sådan anordning någon utbildningstid inte skulle gå till spillo. Verkställighetssystemet är redan utvecklat och en övergång till arreststraff med tjänstgöring skulle lagtekniskt sett medföra obetydliga ändringar. Mot arreststraff med tjänstgöring som enda alternativ till disciplinbotsstraff kan emellertid göras vissa invändningar. Man måste räkna med att ett på detta sätt utformat arreststraff skulle tillgripas i minst lika stor utsträckning som tidigare skett med arreststraff utan tjänstgöring. Det finns anledning att antaga att arreststraff skulle utmätas för förhållandevis obetydliga förseelser eftersom - möjligen bortsett från mycket kortvariga arreststraff arrest med tjänstgöring med fog skulle betraktas som lindrigare än arrest utan tjänstgöring. Av samma skäl skulle i princip längre arreststraff komma att utmätas än vad som är fallet. Förutom nackdelar av mera principiell natur, vilka skall redogöras för i det följande, skulle dessa förhållanden kunna medföra en ökad belastning på militärmyndigheterna i vad avser bl. a. SOU 1970:31

personal till bevakning av arrestlokaler. Detta skulle i sin tur - bortsett från rent ekonomiska frågor - vara till nackdel med hänsyn till att den fast anställda personalen är begränsad och att den i princip skall ha reglerad arbetstid. Inspärrning och isolering i enrum bör, även om det sker endast på den felandes fritid, enligt de sakkunnigas mening inte tillgripas annat än om man inte kan komma till rätta med den felande på annat sätt. I själva frihetsberövandet ligger något kränkande, som bör undvikas i alla de fall där inte förseelsen av en eller annan anledning betraktas som så grav att en intresseavvägning mellan förseelse och påföljd medför att den felandes intressen i nu angivet hänseende bör vika. Flertalet arreststraff åläggs för förseelser vilka från angiven synpunkt med hänsyn till svårhetsgraden inte motiverar ett frihetsberövande. Alltför ringa vikt tillmäts också fortfarande det förhållandet att den felande säkerligen kommer att låta sig rätta utan att han blir föremål för frihetsberövande. Under förarbetena till 1948 års militärlagstiftning övervägdes frågan i vilken utsträckning arrest borde vara förenad med tjänstgöring. Som skäl för att arrest i tio dagar eller därunder skulle verkställas utan tjänstgöring angavs att betydelsen av ett arreststraff såväl individualpreventivt som allmänpreventivt sett syntes ligga däri att den felande under någon tid hölls isolerad från sin omgivning. Den främsta anledningen till att tjänstgöring från elfte dagen av strafftiden förordades var att det var angeläget att tillvarataga de värnpliktigas tjänstgöringstid. Militärstraff sakkunniga anser att vad som uttalades under förarbetena till 1948 års lagstiftning om betydelsen av arreststraff har fog för sig om arreststraffet ålagts för en grov förseelse som påtagligt varit ägnad att äventyra disciplinen inom ett förband. Detta talar för att arreststraff, i den mån det bör komma till användning, åtminstone under första delen av strafftiden skall avtjänas utan tjänstgöring.

7.4 Begränsning i rörelsefriheten i form av » permissionsförbud» Sedan lång tid har i form av tillrättavisning (ej straff) som militärt rättelsemedel tillämpats utegångsförbud och landgångsförbud. Dessa tillrättavisningsformers betydelse ligger just i inskränkningen för den felande att fritt råda över sin fritid och rättelsemedlet har av militära bedömare ansetts ändamålsenligt och verksamt. Från militärt håll har uttalats önskemål om möjligheter att kunna i stället för åtminstone kortvariga arreststraff ålägga utegångsförbud (landgångsförbud) av längre varaktighet än sju dagar eller, såvitt avser landgångsförbud under visst antal särskilda dagar, mer än fyra dagar. Allmänt torde inte ett utegångsförbud - det brukar av de värnpliktiga kallas permissionsförbud uppfattas nedsättande för den felande på samma sätt som det frihetsberövande arreststraffet. Å andra sidan anser de värnpliktiga ofta att ett »permissionsförbud», som sträcker sig över ett veckoslut, är en kännbar påföljd, betydligt kännbarare än ett kortvarigt arreststraff som avtjänas mellan två veckoslut. Möjligheterna att utdöma kännbara påföljder, som innebär begränsningar i de värnpliktigas möjligheter att utnyttja sin fritid, ökas givetvis i den mån de värnpliktigas fritid i samband med veckosluten kommer att ökas. Militärstraffsakkunniga har som realistiskt alternativ till arreststraff stannat för ett förlängt utegångsförbud, uppbyggt helt efter mönster av de beprövade tillrättavisningsformerna utegångsförbud och landgångsförbud. De sakkunniga har benämnt denna nya disciplinstraff orm fritidsstraff. Detta straff skall innebära förbud att under viss bestämd tid, minst 8 dagar och högst 15 dagar, på fritid vistas utom kasernområde eller lämna fartyg eller, såvitt avser den som inte är sålunda förlagd, vistas utom bostaden. För den som är förlagd ombord på fartyg skall straffet kunna avse förbud att under ett bestämt antal särskilda dagar lämna fartyget. Fritidsstraffet kan tänkas kombineras med disciplinbot visst antal dagar. Från det nu

som tillrättavisning tillämpade utegångsförbudet skiljer sig fritidsstraffet formellt främst därigenom att fritidsstraffet är ett egentligt disciplinstraff och inte en tillrättavisningsform. Fritidsstraffet kommer att beröras närmare i det följande (se s. 62). Om vid sidan av disciplinbot som disciplinstraff införs fritidsstraff kvarstår frågan huruvida arreststraffet ändock helt kan undvaras. Vid prövningen av denna fråga har militärstraffsakkunniga rent principiellt utgått från att ett totalt avskaffande av arreststraffet skulle vara ett eftersträvansvärt framsteg i den svenska strafflagstiftningen. 7.5 Arrest på grund av brottets svårhetsgrad

art och

Såsom tidigare framhållits måste man räkna med att krigsman begår brott, som rent militärt och även civilt sett är så kvalificerade att fängelse kan tänkas komma i fråga som påföljd, exempelvis vissa lydnadsoch våldsbrott samt rymning av allvarligare slag. Det är uppenbart att det föreslagna fritidsstraffet, även om det kombineras med disciplinbot, inte är till fyllest som påföljd för sådana brott ens om dessa straff skulle utnyttjas till sina maxima. Avsaknaden av arreststraff skulle då vara ägnad att medföra att den brottslige ådömdes fängelse, vilket från skilda synpunkter skulle vara olyckligt. Om brottet begåtts inom den militära miljön och under det att den brottsligs av tvång är tagen i anspråk av krigsmakten, synes det önskvärt från såväl den brottsliges som det allmännas synpunkt att påföljdsfrågan om möjligt »stannar inom krigsmakten». Inte ens ett långvarigt arreststraff tillmäts formellt annan betydelse än ett bötesstraff och det står klart att ett undergånget arreststraff inte i någon högre grad läggs den felande till last sedan han återgått till civil verksamhet. För den felandes del tillkommer att - i motsats till vad gäller fängelse - inte ens ett långvarigt arreststraff medför hans hemförlovning då en viss del av straffet skall avtjänas med tjänstgöring. Av samma anledSOU 1970: 31

ning inkräktar ett arreststraff ej i nämnvärd grad på hans militära utbildning. Det anförda ger vid handen att behov av arreststraff föreligger i vissa fall redan på grund av brottets art och svårhetsgrad. 7.6 Arrest för upprätthållandet en och disciplinen

av ordning-

Såväl i Sverige som i andra länder har arreststraff ansetts vara ett verksamt medel för upprätthållande av disciplinen och ordningen inom krigsmakten. Någon allmängiltig definition av detta begrepp lär inte kunna ges. Emellertid tager såväl disciplinen som ordningen inom krigsmakten ytterst sikte på skapandet och bibehållandet av en effektiv krigsmakt. Den som har ansvaret för att detta syfte nås har att över^ vinna svårigheter främst bestående däri att huvuddelen av krigsmaktens personal redan under fredstid verkar av tvång och inte av fri vilja. Därtill kommer att krigsmakten i krig skall fullgöra sina uppgifter under förhållanden, som i jämförelse med civil verksamhet är helt extraordinära och för den deltagande enskilde individen motbjudande och skrämmande, samt att krigsmaktens uppgifter i krig nödvändiggör ianspråktagande av personella resurser vilka ej har någon motsvarighet under civila förhållanden. Inte i något land har ifrågasatts att erforderlig effektivitet hos landets krigsmakt kräver att bland krigsmaktens personal råder högt utvecklad disciplin och ordning. Som företeelser hänförliga till disciplinen och ordningen brukar i första hand nämnas ovillkorlig lydnad, obetingad lojalitet i fullgörandet av förelagd uppgift, förmåga att reflexmässigt handla efter ett inlärt mönster, maximalt utnyttjande av prestationsförmågan, vaksamhet etc. Stundom hävdas att en god disciplin, rätt uppbyggd, skall utgöras av en »inre disciplin», d. v. s. ingå i soldatens psyke, och att en sådan disciplin skall skapas genom tillvänjandet vid en yttre minutiös ordning i beteende och förhållande till omgivningen. Upprätthållandet av disciplin och ordning inom SOU 1970: 31

krigsmakten har ansetts så viktigt att indisciplinärt beteende och brott mot ordningen regelmässigt bestraffas på ett sätt, som väsentligt skiljer sig från vad som är brukligt inom civila förhållanden. Såsom redan framhållits har arreststraff ansetts vara ett verksamt medel för upprätthållandet av disciplinen och ordningen inom krigsmakten. Oavsett vilken innebörd disciplinbegreppet kan ges gäller enligt militärstraffsakkunnigas mening den av 1946 års militärutredning uttalade uppfattningen att »upprätthållandet av den disciplin, som är nödvändig, beror i väsentlig mån på andra faktorer än strafflagen och dess tillämpning». Detta uttalande är givetvis inte oförenligt med uppfattningen att arreststraffet i en del fall ej kan undvaras. Någon utredning angående arreststraffets psykologiska effekt på värnpliktiga föreligger visserligen inte såvitt är känt. De myndigheter som uttalat sig i frågan och som har visst erfarenhetsunderlag att stödja sig på - de militära myndigheterna - förefaller dock överlag vara av den uppfattningen att arreststraffet som disciplinmedel har en god psykologisk och avskräckande effekt. Även om det ställer sig svårgenomförbart att över huvud taget utforska vilken brottsavhållande och disciplinfrämjande effekt arrestraffet har - resultat av värde förutsättter ju utredning av hur många som inte begått brott på grund av arreststraffets förekomst - vågar militärstraffsakkunniga för sin del antaga att förekomsten av arreststraff har en till graden för närvarande obestämd men inte obetydlig brottsavhållande och disciplinfrämjande effekt. Att de militära myndigheternas krav på straffmedel för disciplinens upprätthållande inte helt kan tillgodoses av det av militärstraffsakkunniga föreslagna fritidsstraffet kan belysas med följande exempel. En värnpliktig har ålagts maximalt fritidsstraff - 15 dagar - kombinerat med maximalt disciplinbotsstraff. Fritidsstraffets utformning gör att den straffskyldige inte helt kan förhindras att avvika. Effektivitet i detta hänseende kan nås endast genom att 45

nan berövas friheten. Den straffskyldige avviker till hemorten vid först infallande veckoslut men inställer sig till tjänstgöring vid tjänstetidens början påföljande måndag. Avvikandet lär inte kunna bedömas annat än som undanhållande, således ej som rymning. Vederbörande kan då för detta undanhållande åläggas ett nytt maximalt fritidsstraff jämte disciplinbot. Om så skulle ske måste man räkna med att det får en mindre god verkan på truppen i övrigt i disciplinärt hänseende. Förutsattes emellertid att den värnpliktige i allt fall erhåller ett nytt fritidsstraff uppkommer frågan hur man skall förfara med honom om han ånyo avviker och gör sig skyldig till undanhållande. Ytterligare ett fritidsstraff skulle uppenbarligen inte kunna åläggas honom, vare sig från disciplinär synpunkt eller straffmätningssynpunkt. Finns ej arreststraff att tillgå skulle de disciplinära medlen vara uttömda och man skulle nödgas att för det sista undanhållandet ådöma den felande fängelse. Att detta, bortsett från straffmätningssynpunkter, skulle vara olyckligt, bl. a. med hänsyn till att den dömde måste hsmförlovas på grund av straffverkställigheten, har tidigare framhållits. Om i stället i det angivna exemplet ett arreststraff kan tillgripas medför det för den odisciplinerade ett effektivt brytande av den onda cirkel han råkat i utan att han drabbas av de nackdelar, som är förenade med fängelsestraff. Från militär synpunkt är arreststraffet inte endast till fyllest för att hävda efterlevnaden av de disciplinära reglerna utan det är också av flera skäl att föredraga framför fängelse. Det anförda ger vid handen att arreststraffet är motiverat i vissa fall för upprätthållandet av disciplinen och ordningen inom krigsmakten. 7.7 Arrest på grund av tjänstgöringsförhållanden

den

brottsliges

Arreststraffet kan enligt militärstraffsakkunnigas mening anses erforderligt även av andra skäl än de förut nämnda. Den felandes tjänstgöringsförhållanden kan vara sådana att de ibland motiverar tillgripan46

det av arreststraff trots att från andra synpunkter ett fritidsstraff möjligen skulle kunna vara tillfyllest. Vederbörandes möjligheter att vistas utom förläggningen kan på grund av exempelvis förläggningsorten under längre tid vara utan värde. Om en förhållandevis allvarlig förseelse, som påkallade omedelbart beivrande och straffverkställighet, då skulle föranleda fritidsstraff skulle straffet bli helt verkningslöst. Åläggande av verkningslösa straff måste antagas verka disciplinupplösande på såväl den felande som den övriga truppen. Om disciplinbotsstraff anses otillräckligt återstår under angivna förhållanden intet annat än att ålägga vederbörande arreststraff. 7.8 Vissa skäl för och mot förekomsten arrest

av

Mot förekomsten av arrest som militärt disciplinmedel och straff har från skilda håll gjorts olika invändningar. En invändning har gått ut på att användningen av arreststraff är inhuman och föga överensstämmande med våra dagars humanitära grundsyn och straffrättsliga principer. Mot detta påstående kan invändas att korta frihetsberövanden inte är främmande för strafflagstiftningen på det civila området och att denna lagstiftning är av sent datum. Såsom tidigare framhållits kan på det civila området förvandling av böter till fängelse medföra frihetsberövanden för förhållandevis bagatellartade förseelser. Nämnas kan att enligt 1964 års lag om behandling i fångvårdsanstalt kriminalvårdsnämnden får såsom disciplinär påföljd för brott mot anbefalld ordning eller klandervärt uppförande i övrigt ålägga intagen, som undergår fängelse viss tid, förlängd verkställighet med högst 14 dagar. Upprepade förlängningar kan under vissa förhållanden medföra att verkställighetstiden förlänges med sammanlagt tre månader. Behandlingslagen ger även möjlighet till inneslutning i enrum under högst 30 dagar som disciplinär påföljd.1 Genévekonven1

Bestraffning av disciplinära förseelser under behandling i fångvårdsanstalt utreds f. n. av kommittén för anstaltsbehandling inom kriminalvården, tillsatt den 13 januari 1967. SOU 1970:31

tionen den 12 augusti 1949 angående krigsfångars behandling, som uttryckligen tagit humaniteten till riktmärke, medger att krigsfångar som disciplinstraff ådöms arrest i högst 30 dagar. Enligt militärstraffsakkunnigas mening ligger risken för en inte önskad utveckling däri att det militära straffsystemet urholkas så att fängelse måste tillgripas i brist på speciella militära disciplinmedel. En sådan utveckling skulle med fog kunna betecknas som inhuman och den skulle uppenbarligen vara utan stöd i det allmänna rättsmedvetandet. Behovet av ett militärt arreststraff dikteras inte av beteendet hos majoriteten av de värnpliktiga, som är skötsam. Bland de värnpliktiga finns - liksom på det civila området - en minoritet som inte vill underkasta sig ordning över huvud taget och än mindre militär ordning, och som äventyrar andan inom krigsmakten och ytterst dess effektivitet. Det är denna minoritet som skapar behovet av sådana särskilda disciplinmedel som arreststraff et. Då militärstraffsakkunniga - på skäl som närmare anges i det följande under punkt 7.9 - stannat för att arreststraff tillsvidare inte bör avskaffas för de värnpliktiga har utgångspunkten varit att erfarenheter av en ordning, i vilken arreststraff saknas och där ett annat slag korrektionsmedel funnits, inte stått till buds. Samtliga länder, vilkas rättsordningar kan tjäna till ledning, tilllämpar arreststraff. Vilka verkningar ett avskaffande av arreststraffen skulle få måste med nödvändighet bli antaganden utan erfarenhetsmässigt stöd. I detta sammanhang föreligger anledning erinra om det av lagrådet år 1961 gjorda uttalandet att »otillräckligt underbyggda och förberedda reformåtgärder kan få långvariga följder, som svårligen låter sig upphäva». Av ett arreststraff i tillämpning föreligger däremot långvarig erfarenhet. Denna erfarenhet är enligt en samlad militär expertis - militärpersoner i framskjuten och ansvarig ställning som har det direkta ansvaret för disciplinförhållandena inom krigsmakten och dennas effektivitet - goda. Mot bakgrunden härav synes arreststraffet inte helt kunSOU 1970: 31

na avskaffas utan att synnerligen goda skäl anföres för avskaffandet. Ett av huvudargumenten för bibehållandet av arreststraffet har varit att straffformen är ett verksamt medel genom vilket man kan skilja den felande från truppen och omedelbart reagera mot hans uppträdande. Det kan knappast bestridas att det under vissa förutsättningar, exempelvis då brottet är ägnat att framkalla ohörsamhet och trots hos den övriga truppen, är nödvändigt eller åtminstone av värde att kunna skilja oroskällan från truppen och förebygga ytterligare disciplinupplösning. Inte heller kan det bestridas att - då ett mer långvarigt avskiljande är önskvärt - arreststraffet är ett tjänligt medel för att nå detta syfte. För att ett omedelbart avskiljande i anslutning till brottet - innan arrest kan åläggas skall ju det ifrågasatta brottet utredas - lär dock de särskilda militära tvångsmedlen - förvarsarrest och tagande i förvar (30-36 §§ MRL) - ha större betydelse än arreststraffet. Fördenskull skall dessa militära tvångsmedel något beröras. Till en början bör framhållas att krigsman, mot vilken förekommer skäl till anhållande, får gripas efter förordnande därom av befattningshavare som äger bestraffningsrätt över honom (29 § MRL). Om så sker skall anmälan om gripandet skyndsamt göras till anhållningsmyndigheten och den gripne skall vidare så snart ske kan för förhör inställas för anhållningsmyndigheten. Denna möjlighet till omhändertagande av krigsman är av mindre intresse såvitt nu är ifråga eftersom krigsman i detta avseende inte intar någon särställning i förhållande till andra medborgare bortsett från att militär chef äger förordna om gripandet. Däremot är tvångsmedlen tagande i förvar och förvarsarrest något för den militära rättegångsordningen unikt även om vid exempelvis fylleri också andra medborgare än krigsmän kan bli föremål för frihetsberövande, som svarar mot det som drabbar en i förvar tagen krigsman. Vad som närmast är av intresse beträffande dessa tvångsmedel är just att de tager sikte på

bl. a. att skilja krigsman vars uppträdande är till påtaglig fara för disciplinen eller krigsman som stör ordningen inom krigsmakten eller allmän ordning från truppen i övrigt. Tvångsmedlen ger också möjlighet till en omedelbar reaktion på indisciplinärt uppträdande trots att de inte har formen av bestraffning. Argumentet att det är nödvändigt att ha tillgång till arreststraff för att kunna skilja den felande från truppen förlorar följaktligen i viss mån i värde genom konstaterandet av att samma effekt och en snabbare sådan nås genom tillämpning av de militära tvångsmedlen (förutsatt att förutsättningarna för deras ianspråktagande föreligger). Det måste dock beaktas att, såsom tidigare antytts, även ett varaktigare avskiljande kan vara erforderligt eller av värde samt att de militära tvångsmedlen syftar endast till kortvariga avskilj anden. Av tvångsmedlen ger för övrigt endast förvarsarrest möjlighet till ett tidsmässigt något mer avsevärt frihetsberövande. I princip kan den i förvarsarrest tagne inte såsom förvarsarrestant vara berövad friheten längre tid än fem dagar från det han togs i förvarsarrest. Har den bestraffningsberättigade inte vid utgången av denna frist avgjort målet eller hänskjutit detta till åklagare skall den arresterade friges. Åläggs förvarsarrestanten av den bestraffningsberättigade arrest kan emellertid den bestraffningsberättigade, om det med hänsyn till de omständigheter som föranlett arresteringen befinns vara av synnerlig vikt att straffet verkställs omedelbart, med auditörens tillstyrkande förordna om omedelbar verkställighet utan avvaktande av klagotidens utgång. Denna möjlighet att med eftertryck mer varaktigt reagera mot den felande och hålla honom skild från truppen den tid varunder straffet verkställs bortfaller givetvis om arreststraffet avskaffas, eftersom den felande i sådant fall - om fråga är om disciplinstraff måste friges senast vid straffbeslutets meddelande. I mål, som hänskjutits till åklagare och därefter prövas av domstol, skulle möjligheterna att hålla vederbörande i för48

varsarrest tidsmässigt ökas. Då domstolen avgjorde målet måste dock förvarsarrestanten, om han förskyllt endast disciplinstraff, friges. Enligt nuvarande ordning får domstols dom eller beslut, varigenom någon ålagts arreststraff, verkställas utan hinder av att domen eller beslutet ej vunnit laga kraft såvida domstolen ej annorlunda förordnat. I praktiken förfares nu beträffande förvarsarrestanter på det sättet att de, sedan domstolen dömt dem till arrest, omedelbart får avtjäna arreststraffet. Någon »lucka» mellan förvarsarresten och straff avtjänandet förekommer sålunda ej. I detta sammanhang bör framhållas att det i ett flertal av de remissyttranden, som föregått Kungl. Maj:ts beslut om militärstraffsakkunnigas utredning, uttalats att de militära tvångsmedlen måste bibehållas oavsett vad som beslutas beträffande användande av arreststraff. Att tvångsmedlen bör bibehållas torde heller inte behöva bli föremål för diskussion. En berusad värnpliktig, som väcker uppseende på militärt område, bör givetvis kunna omhändertagas utan tidsutdräkt. Vidare måste en värnpliktig, som inför trupp sätter sig upp mot sitt befäl, omgående kunna skiljas från truppen. 7.9 Militärstraff sakkunnigas tagande

ställnings-

Av det anförda framgår att från vissa utgångspunkter behov av arreststraff för värnpliktiga föreligger och att skälen härför är flera och av varierande styrka. Att behov av arreststraff kan påvisas behöver emellertid inte med nödvändighet leda till att arreststraffet skall bibehållas. Skälen för ett avskaffande av straffet skulle ju kunna bedömas ha sådan styrka att behovssynpunkterna fick vika vid en intresseawägning. Såsom tidigare antytts har militärstraffsakkunniga rent principiellt sympatier för den uppfattning, som går ut på att arreststraffet bör avskaffas helt och hållet, och de sakkunniga har också allvarligt övervägt att - med bortseende från behovsSOU 1970: 31

synpunkter och andra skäl för bibehållandet - föreslå arreststraffets avskaffande. Svårigheterna att förutsäga styrkan av de negativa verkningar, som måste vara förenade med ett avskaffande och farhågorna för de menliga konsekvenser ett avskaffande skulle kunna få, har emellertid lett till att de sakkunniga slutligen valt att inte taga steget fullt ut mot ett omedelbart avskaffande av arreststraffet. I stället har de sakkunniga stannat för att som en första etapp på vägen mot ett i och för sig eftersträvansvärt mål att avskaffa arreststraffet föreslå att möjligheterna att tillämpa straffet mycket kraftigt beskärs. Om de sakkunnigas förslag antages bör, sedan de föreslagna reglerna tillämpats någon tid, underlag föreligga för att pröva om steget mot ett avskaffande kan tagas fullt ut. De sakkunniga har inte kunnat bortse från att, om arreststraffet nu utan en sådan prövotid med ens avskaffas, det finns risk för att utvecklingen skulle göra det nödvändigt att sedermera ånyo införa straffet, ett enligt de sakkunnigas mening högst olyckligt framtidsperspektiv. 7.10 / vilken omfattning das?

delse av 4 § disciplinlagen. När förutsättningarna för användning av arreststraff enligt det föreslagna lagrummet skall anses föreligga framgår närmare av specialmotiveringen till lagrummet här nedan (se s. 94). Enligt de sakkunnigas uppfattning kommer en tillämpning av de föreslagna bestämmelserna att nedbringa antalet arreststraff till ungefär en tredjedel av det antal, som för närvarande utdöms. I utbildningsdagar räknat kommer detta att medföra en vinst på inemot 20 000 dagar.

bör arrest använ-

Arreststraffet bör av skäl som nyss angivits tillsvidare bibehållas för de värnpliktiga. Frågan i vad mån det är erforderligt att i fortsättningen ha tillgång till arreststraff för fast anställda behandlas här nedan i annat sammanhang (se s. 50). Den omständigheten att arreststraff för värnpliktiga ej kan undvaras i speciella situationer innebär givetvis inte att de militärstraffsakkunniga anser att det är erforderligt att använda arreststraff i den utsträckning som nu sker. Såsom framgår av vad tidigare anförts anser de sakkunniga att arreststraff bör komma till användning endast då det är särskilt påkallat på grund av brottets art, disciplinen och ordningen inom krigsmakten eller den felandes tjänstgöringsförhållanden. Bestämmelser, som på angivet sätt reglerar användningen av arreststraff, upptages i de sakkunnigas förslag till ny lySOU1970:31 A—014010

8 Arreststraff för fast anställda

8.1 Motiveringen

för 1948 års lagstiftning

1948 års reform av den militära strafflagstiftningen tog sikte på att begränsa undantagslagstiftningen till vad som verkligen krävdes för att lagstiftningens syfte skulle tillgodoses. Det betonades även vid genomförandet av reformen att det var angeläget ur allmänt demokratisk synpunkt att all krigsmaktens personal underkastades en ensartad straffrättslig reglering så långt detta var möjligt och departementschefen anförde därom med instämmande av utskottet följande.

av krigsmaktens personal. Vidare påtalades att i de fall, då befälspersoner ålades vaktarrest (motsvarigheten till arrest enligt 1948 års reform), dessa fick avtjäna straffen i s. k. officersarrester, vilka i fråga om inredning, möblering och beskaffenhet i övrigt hade en mera komfortabel karaktär än vanliga arrestlokaler. Departementschefen uttalade för sin del beträffande officersarresterna att det måste vara ett förkastligt system att vissa krigsmän fick avtjäna arreststraff under förhållanden, som medgav större bekvämlighet än andra arrestanter kom i åtnjutande av.

Det är icke blott av väsentlig betydelse ur allmänt demokratisk synpunkt utan jämväl i krigsmaktens eget intresse att alla inom denna är underkastade en ensartad straffrättslig reglering så långt detta är möjligt. Utan att denna förutsättning uppfyllts synes nämligen militära straffbestämmelser icke vara ägnade att grundlägga en i egentlig mening god disciplin.

Den bärande tanken i 1948 års strafflagstiftning var följaktligen att alla krigsmän i bestraffningshänseende skulle behandlas lika, oavsett grad och oberoende av om den felande var fast anställd eller värnpliktig, och reformsträvandena grundades på uttalad vilja att åstadkomma en demokratisk ordning inom krigsmakten.

Denna strävan att åstadkomma enhetliga bestämmelser för alla krigsmän medförde bl. a. att genom 1948 års militärlagstiftning avskaffades den tidigare använda disciplinstrafformen arrest utan bevakning. Som skäl för avskaffandet av denna strafform anfördes att den i praktiken så gott som uteslutande använts beträffande officerare och underofficerare och att det var önskvärt att undvika olikheter i bestraffningshänseende mellan skilda grupper 50

8.2 Reformkrav

Såsom framgår av vad tidigare anförts (s. 39) har försvarsväsendets underbefälsförbund framhållit att principen »likheten inför lagen» bör leda till en jämförelse främst mellan militärt fast anställda och de civila tjänstemännen och inte till en jämförelse mellan militärt fast anställda och värnpliktiga. En sådan jämförelse måste, enligt förbundet, leda till ett konstaterande SOU 1970: 31

att arreststraffet bör avskaffas för det militära befälet. Enligt förbundets mening bör för den vid försvaret fast anställda personalen samtliga korrigeringsmedel motsvarande dem, som tillämpas för civila tjänstemän, kunna förutsättas ge erforderlig effekt. I bl. a. förenämnda riksdagsmotioner år 1961 (s. 39) har anförts att arreststraffet ter sig antikverat och olämpligt som korrigeringsmedel när det gäller enklare förseelser, framför allt då fråga är om vid försvaret fast anställd personal. Vidare hävdades att befälsgrupperna inom försvaret knappast kan sägas numera under fred verka under förhållanden, som avsevärt skiljer sig från betingelser inom samhället i övrigt och i alla händelser inte från andra grenar inom den statliga verksamheten. Former och villkor för såväl anställning som lön och övriga ekonomiska förmåner, den arbetsrättsliga ställningen m. m., ansluter sig numera, framhöll motionärerna, helt till vad som gäller för andra statstjänstemän. 8.3 Bestämmelser angående civila statstjänstemän Bestämmelser om bl. a. åtal mot och disciplinär bestraffning av civila statstjänstemän finns i statstjänstemannalagen den 3 juni 1965, som trädde i kraft den 1 januari 1966. Lagen äger tillämpning på anställning med staten såsom arbetsgivare och tjänsteman som arbetstagare. Helt undantagna från dess tillämpning är dock statsråd, högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter, justitiekanslern och riksdagens ombudsmän samt den som innehar eller uppehåller prästerlig tjänst. I vad gäller bestämmelserna om åtal och disciplinär bestraffning är vidare tjänsteman som är krigsman undantagen. För krigsmän gäller i detta hänseende de särskilda bestämmelser för vilka tidigare redogjorts. 8.3.1 Åtal Brott i tjänsten av den som är underkastad bestämmelserna i statstjänstemannalaSOU 1970: 31

gen och som innehar eller uppehåller ordinarie domartjänst eller tjänst som byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänst i statsdepartement, central förvaltningsmyndighet eller länsstyrelse skall beivras efter åtal. Samma bestämmelser gäller även för annan tjänsteman i den mån Kungl. Maj:t så föreskriver. Övriga tjänstemän, som är underkastade bestämmelserna i statstjänstemannalagen, skall anmälas till åtal om de är skäligen misstänkta för tjänstemissbruk (BrB 20: 1), tagande av mutor eller av otillbörlig belöning (BrB 20: 2), brott mot tystnadsplikt (BrB 20: 3) eller - såvitt är fråga om tjänsteman som är anställd med fullmakt - grovt tjänstefel (BrB 20: 4 andra stycket). Till åtal skall vidare anmälas annat brott i tjänsten om fängelse är stadgat för brottet. Även brott i tjänsten i annat fall skall anmälas till åtal om det finns anledning antaga att talan om enskilt anspråk kommer att föras eller tjänstemannen bestrider vad som läggs honom till last och tillfredsställande utredning ej kan åstadkommas hos den myndighet under vilka tjänstemännen lyder.

8.3.2 Disciplinär bestraffning Åsidosätter eljest tjänsteman, som är underkastad bestämmelserna i statstjänstemannalagen men inte innehar eller uppehåller byråchefstjänst eller någon av de andra förenämnda högre tjänsterna, av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad som åligger honom enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet, kan han dömas till disciplinstraff. Sådant straff kan förekomma i form av varning, löneavdrag under högst 30 dagar, suspension i högst tre månader och - för tjänsteman som ej är anställd med fullmakt - avsättning. Avsättning får tillgripas endast om tjänstemannen gjort sig skyldig till svårare fel eller icke låtit sig rätta av tidigare bestraffning. Ej heller får mer än ett disciplinstraff ådömas samtidigt. 51

Storleken av löneavdrag som disciplinstraff bestäms av Kungl. Maj:t. Avdraget beräknas för dag med viss i progressiv skala efter månadslönens storlek bestämd procent av tjänstemannens lön för dag i 30-dagarsmånad. För närvarande är det högsta procenttalet - avseende månadslöner överstigande 6 050 kronor - 22 procent. Beträffande förfarandet när fråga om disciplinär bestraffning uppkommer stadgar tjänstemannalagen (24 §) följande. Tjänstemannen skall beredas tillfälle att skriftligen eller, om han påfordrar det eller det eljest befinnes lämpligt, vid muntligt förhör uttala sig om vad som åberopas mot honom. Han har därvid rätt att för sitt försvar anlita biträde som med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet är lämplig för uppdraget.

8.3.3 Ämbetsansvarskommittén Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 juni 1966 tillkallade chefen för justitiedepartementet sakkunniga för utredning av frågor om ämbetsansvar och disciplinärt ansvar i offentlig tjänst. Utredningen har antagit namnet ämbetsansvarskommittén. I direktiven för utredningen anförde departementschefen bl. a. följande: I princip vilar den offentliga tjänstemannens anställningsvillkor numera på avtalsmässig grund. Från avtalsområdet har dock undantagits vissa frågor, bl. a. disciplinär bestraffning och tjänstemannens skiljande från tjänsten. För den statliga sektorns del har materiella regler i dessa ämnen intagits i den grundläggande författningen, tjänstemannalagen. Den nya tjänstemannalagstiftningen innebär emellertid inte i alla delar en slutlig lösning på de problem som aktualiseras av en ny tids syn på den offentliga tjänsten. I propositionen till 1965 års riksdag angående denna lagstiftning framhölls att de valda lösningarna på vissa punkter måst? betraktas som provisoriska. Bl. a. pekades på behovet av en allmän översyn av ämbetsansvaret och den offentliga tjänsteman52

narättens sanktionssystem i övrigt. Föredragande departementschefen ansåg det önskvärt att så småningom få ett mera enhetligt sanktionssystem än det föreslagna för olika kategorier av tjänstemän och olika typer av förpliktelser. Riksdagen hemställde om allsidig och förutsättningslös utredning om ämbetsansvarets innebörd och utformning. Ämbetsansvaret bör bedömas i sammanhang med de sanktioner som står den offentlige arbetsgivaren till buds inom ramen för anställningsförhållandet. Sanktionssystemet inom den offentliga tjänstemannasektorn företer ett splittrat mönster. Somliga tjänstemän har enbart ämbetsansvar, andra har både ämbetsansvar och disciplinärt ansvar. Dessutom inverkar anställningsformer. Beträffande en del tjänstemän kan avsättning användas som disciplinstraff, beträffande andra inte. Att nå fram till ett mera enhetligt och konsekvent uppbyggt sanktionssystem är en av de angelägnaste uppgifterna i samband med detta utredningsuppdrag. De sakkunnigas översyn bör omfatta även den militära sektorn. Ämbetsansvarskommittén lade den 30 juni 1969 fram ett principbetänkande (SOU 1969: 20). Kommittén föreslår att till det straffbara området för fel eller försummelse i tjänsten hänföres vad som med en ny brottsbenämning har kallats maktmissbruk - d. s. v. missbruk av sådan offentlig myndighet som offentliga funktionärer äger utöva över medborgarna - samt tagande av muta och brott mot tystnadsplikt. Övriga fel och försummelser i tjänsten bör enligt kommitténs förslag beivras på disciplinär väg. Straffansvar för vanliga tjänstefel föreslås således avskaffat. I sistnämnda hänseende görs dock undantag för tjänstemän som är krigsmän. För dessa skall alltså enligt kommitténs förslag straffansvar för tjänstefel bibehållas. Enligt förslaget bör emellertid Kungl. Maj:t tilläggas rätt att i fråga om anställda krigsmän med typiskt civila arbetsuppgifter förordna att det föreslagna civila regelsystemet skall ersätta det militära.

SOU 1970: 31

8.4 Jämförelse av nuvarande bestämmelser för fast anställda krigsmän och för övriga statstjänstemän Civila statstjänstemän med ämbetsansvar kan för de i 20 kap. BrB angivna ämbetsbrotten - tjänstemissbruk, tagande av muta eller av otillbörlig belöning, brott mot tystnadsplikt och tjänstefel - ådömas ämbetsstraffen suspension och avsättning förutom de påföljder, vilka kan tillämpas på andra medborgare. Om ämbetsman genom annat brott, alltså inte tjänstebrott, visat sig uppenbarligen ej vara skickad att inneha sin befattning skall han dömas till avsättning. Om han genom brottet i avsevärd mån skadat det anseende innehavaren av befattningen bör äga skall han suspenderas från befattningen för den händelse han ej blir avsatt. Vissa civila statstjänstemän, såväl sådana med ämbetsansvar som sådana utan sådant ansvar, kan vidare enligt statstjänstemannalagens bestämmelser för försummelse, oförstånd eller oskicklighet i tjänsten bestraffas disciplinärt med varning, löneavdrag, suspension eller avsättning. Fast anställd krigsman med ämbetsansvar - varmed avses befäl av lägst furirs grad och dem som innehar motsvarande tjänsteställning - skall för de i 20 kap. BrB upptagna ämbetsbrotten ådömas samma påföljder som den civile statstjänstemannen med det undantaget att den fast anställde krigsmannen får ådömas disciplinstraff - arrest eller disciplinbot - i stället för böter (2 § DL). Sistnämnda undantagsbestämmelse ger den fast anställde krigsmannen en särställning i förhållande till övriga statstjänstemän med ämbetsansvar. Emellertid intar krigsmannen även i andra hänseenden en särställning. Han kan i fredstid i sin egenskap av krigsman straffas för ett stort antal speciellt militära brott, nämligen de i 21 kap. 1-16 §§ BrB upptagna brotten av krigsmän, på vilka brott i princip kan följa disciplinstraff och fängelse.1 Vissa av de i 21 kap. BrB upptagna brotten har sin motsvarighet i SOU 1970: 31

lagrum, som är tillämpliga på samtliga medborgare och sålunda även på civila statstjänstemän, exempelvis våld eller hot mot krigsman (våld eller hot mot tjänsteman; 17 kap. 1 § BrB) och missfirmelse mot krigsman (missfirmelse mot tjänsteman; 17 kap. 5 § BrB). Civila statstjänstemän kan tänkas begå även andra brott motsvarande dem, som upptages i 21 kap. BrB, exempelvis lydnadsbrott, undanhållande från tjänstgöring och onykterhet i tjänsten. Sådana brott begångna av civila statstjänstemän bedöms i avsaknad av särskilda straffstadganden som tjänstefel. Ytterligare en särställning intar den fast anställde krigsmannen därigenom att han kan åläggas disciplinstraff även för andra brott förutsatt att brottet är av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål (2 § DL). 2 Han kan sålunda under vissa förutsättningar åläggas disciplinstraff för exempelvis fylleri och förargelseväckande beteende utom militärt område, undandräkt och åverkan. Av vad som anförts framgår att den fast anställde krigsmannen intar en särställning i förhållande till övriga statstjänstemän inte endast därigenom att han kan ådömas arreststraff utan även därigenom att för honom uppställts ett antal särskilda straffstadganden, i vilka som påföljd upptages bl. a. disciplinstraff. Uppmärksammas bör fördenskull att ett avskaffande av arreststraffet för fast anställda krigsmän synes kunna ske endast enligt något av följande alternativ. De fast anställda krigsmännen skulle kunna helt jämställas med övriga statstjänstemän. I så fall bör de såvitt nu är ifråga i fredstid endast vara underkastade bestämmelserna i 20 kap. BrB om ämbetsbrott samt statstjänstemannalagens bestämmelser om åtal och disciplinär bestraffning. Bestämmelserna i 21 kap. BrB om brott av krigsmän skulle följaktligen icke äga tillämpning utan i stället skulle brott av där avsett slag bestraffas 1 Uppräkning av de i 21 kap. BrB upptagna brotten förekommer å s. 41. 2 Angående brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål, se s. 13.

som tjänstefel i den mån brottet ej eljest var straffbelagt. Ett annat och till synes rimligare alternativ är att för fast anställda krigsmän tillämpas samma straffbestämmelser som för värnpliktiga med ämbetsansvar med det undantaget att som disciplinstraff för fast anställda förekommer endast ett ekonomiskt straff som i möjligaste mån motsvarar det för den civile statstjänstemannen gällande bötesstraffet.

8.5 Behovet

av arrest för jäst

anställda

Militärstraffsakkunniga har, såsom tidigare anförts, funnit att arreststraffet tillsvidare bör behållas för de värnpliktiga i vissa speciella situationer och de sakkunniga har att utgå från detta förhållande vid övervägandet av frågan om arreststraff kan undvaras då det gäller de fast anställda. Enligt de sakkunnigas mening bör frågeställningen när det gäller de fast anställda i möjligaste mån motsvara den som uppställts beträffande de värnpliktiga. Följaktligen bör först undersökas huruvida det är nödvändigt att ha tillgång till arreststraff för att förhindra att fast anställda krigsmän gör sig skyldiga till brott, som kan medföra disciplinstraff, eller förhindra att den minoritet, som gjort sig skyldig till sådana brott, ånyo felar eller för att ha en tillräckligt verkningsfull disciplinär påföljd till förfogande. Om något behov av arreststraff för fast anställda inte skulle finnas med utgångspunkt från dessa angivna förutsättningar föreligger då något annat skäl att tillämpa arreststraff beträffande denna personalkategori? En analys av frågeställningen bör kompletteras med synpunkter föranledda av det förhållandet att den inom försvaret anställda personalen består även av kategorier, som inte är krigsmän och på vilka följaktligen statstjänstemannalagens bestämmelser om åtal och disciplinär bestraffning är tillämpliga, trots att dessa kategorier inom försvaret ofta utför tjänsteuppgifter som inte alls eller i ringa grad skiljer sig från dem som brukar utföras av krigsmän. Frågan hur fast anställ-

da krigsmän skall behandlas i disciplinäit hänseende bör vidare sammankopplas med frågan om vissa värnpliktiga personalkategorier - exempelvis värnpliktiga officerare och underofficerare - i något avseende skall jämställas med de fast anställda. Slutligen bör övervägas huruvida de militära tvångsmedlen skall vara tillämpliga på fast anställda krigsmän för den händelse de i disciplinärt hänseende skulle jämställas med civila statstjänstemän. Militärstraffsakkunniga anser sig kunna besvara den första frågan - om arreststraffet behövs för att avhålla fast anställda från att göra sig skyldiga till tjänsteförsummelser eller andra brott - nekande. Inhämtade statistiska uppgifter beträffande brottsfrekvens, brottens art och förekomsten av arreststraff hos olika personalkategorier ger - mot bakgrunden av att den fast anställde inte är tagen i anspråk med tvång utan är verksam inom krigsmakten på grund av ett tjänsteavtal - enligt de sakkunnigas mening klart vid handen att det från angivna utgångspunkt skulle vara till fyllest om de fast anställda krigsmännen var underkastade samma strafformer som civila statstjänstemän i motsvarande tjänsteställning. I detta sammanhang bör man dock inte bortse från att arreststraff i vissa undantagsfall kan tänkas framstå som en förmån för den fast anställde liksom fallet kan vara för den värnpliktige. Såsom tidigare framhållits måste man räkna med att krigsman - fast anställd såväl som värnpliktig - kan begå ett brott, som rent militärt och även civilt sett är så kvalificerat att fängelse närmast bör övervägas som påföljd, exempelvis ett lydnads- eller våldsbrott. Tillgång till arreststraff medför kanske att den brottslige i stället för fängelse ådöms ett långvarigt arreststraff och påföljdsfrågan »stannar inom krigsmakten», vilket - bortsett från att arrest formellt jämställs med böter - kan vara fördelaktigt inte endast ur den brottsliges synvinkel utan även från det allmännas synpunkt. Skälet för att det allmänna väl skulle kunna nöja sig med en sådan ordning är att brottet blivit SOU 1970: 31

kvalificerat kanske just med hänsyn till den rent militära tjänsteplikten och de värderingar, som råder inom den militära miljön.

8.6 Likheten inför lagen Huruvida begreppet »likheten inför lagen» utgör något vägande skäl för att avskaffa arreststraffet för de fast anställda beror givetvis på om det är mer befogat att som utgångspunkt för en jämförelse taga annan i statlig verksamhet anställd personal än värnpliktig personal eller åtminstone meniga värnpliktiga. Vid 1948 års reform av militärlagstiftningen ansåg man det vara mest väsentligt att inte göra någon skillnad mellan olika kategorier av krigsmän medan det för underbefälsförbundet tett sig väsentligare att inte göra någon skillnad mellan militärt och civilt anställda. Redan det anförda ger vid handen att begreppet »likhet inför lagen» ingalunda är entydigt utan att det kan ses ur skilda aspekter beroende på vad som för betraktaren ter sig mest väsentligt. Förekomsten av ämbetsstraff och av disciplinär bestraffning inom det allmännas verksamhet kan sägas i sig själv utgöra ett avsteg från principen om likhet inför lagen. Den i enskild tjänst anställde är med vissa nedan berörda undantag för sitt förhållande i tjänsten underkastad endast allmänna straffrättsliga regler - brottsbalken och specialstraffrättsliga författningar - eller samma regler som gäller för envar medborgare. Han står sålunda härutöver inte i något särskilt ansvar för gärningar som kan kränka arbetsgivaren och hans intressen. Drager man den yttersta konsekvensen av likhetsprincipen borde tjänstemän i offentlig tjänst få bestraffas - judiciellt eller disciplinärt endast då straff är stadgat för medborgare i övrigt för gärning av aktuellt slag. Hittills har denna konsekvens, ehuru diskuterad, 1 ansetts inte kunna tagas utan det har ansetts ofrånkomligt att tjänster och anställningar måste för deras innehavare i vissa hänseenden medföra skyldigheter eller plikter - liksom rättigheter - vilka beSOU 1970:31

tingas just av tjänsten eller anställningen samt att extraordinära medel för att hävda fullgörandet av dessa plikter måste finnas. Helt främmande för behovet av speciella ansvarsregler är, såsom antytts, inte ens den privata sektorn. Även fria företagare och i enskild tjänst anställda kan vara underkastade speciella ansvarsregler på grund av att de tillhör en viss yrkesgrupp, exempelvis läkare, veterinärer och advokater. Frågan om en viss grupp av offentliga tjänstemän skall vara underkastad andra speciella ansvarsregler än övriga offentliga tjänstemän måste enligt de sakkunnigas mening vara beroende av om det för gruppen på grund av dess verksamhet eller andra omständigheter föreligger något behov av särbestämmelser. Även om det är önskvärt att få ett så enhetligt sanktionssystem som möjligt kan förekomsten av särbestämmelser för en viss grupp i och för sig inte anses stötande om särbestämmelserna är dikterade av ett påtagligt behov. Att det i vad gäller åtal och disciplinär bestraffning inte föreligger något behov av bestämmelser, som avviker från statstjänstemannalagens, för att få fast anställda krigsmän att avhålla sig från att göra sig skyldiga till tjänsteförsummelser eller andra brott har redan tidigare framhållits av de sakkunniga. För riktigheten av denna uppfattning talar det förhållandet att redan nu en förhållandevis stor kategori inom försvaret fast anställda inte är att anse som krigsmän och följaktligen underkastad statstjänstemannalagens bestämmelser, samt att något behov av särbestämmelser inte gjort sig gällande för denna kategori trots att den utför tjänsteuppgifter som inte skiljer sig från dem som brukar utföras av krigsmän. Principen om likhet inför lagen måste emellertid även övervägas från de värnpliktigas synpunkt. Såsom redan framhållits uttalades i motiveringen till 1948 års lagstiftning att det var väsentligt såväl ur all1 Ämbetsansvaret och den offentliga tjänstemannarättens sanktionssystem är såsom förut nämnts f. n. föremål för utredning av ämbetsansvarskommittén.

mänt demokratisk synvinkel som i krigsmaktens intresse att alla inom krigsmakten blev underkastade en ensartad straffrättslig reglering så långt detta var möjligt. Enligt de sakkunnigas mening bör tillsvidare arreststraffet bibehållas för de värnpliktiga och tillämpas på dem i vissa särskilda fall. Om de fast anställda krigsmännen skulle underkastas de ansvarsbestämmelser, som upptages i statstjänstemannalagen, eller om för dem skulle införas ett discpilinstraff av endast ekonomisk natur, skulle det kunna uppkomma situationer vilka från de värnpliktigas sida skulle kunna betraktas såsom stötande. Om en fast anställd och en värnpliktig gjorde sig skyldiga - kanske tillsammans och iförda uniform - till identiskt lika förseelser och förseelsen för den värnpliktige förskyllde arrest, skulle resultatet bli att den värnpliktige bestraffades med arrest medan den fast anställde erhöll ett ekonomiskt verkande straff. Från militieombudsmannens - numera justitieombudsmannens - verksamhet är väl känt att de värnpliktiga är mycket lyhörda för förhållanden, som för dem kan te sig som mannamån i ansvarsfrågor. Särskilt har detta varit fallet om den värnpliktige fått den uppfattningen att ett befäl i ansvarshänseende behandlats förmånligare än en värnpliktig på grund av att han haft befälsställning. Det är fördenskull inte uteslutet att blotta vetskapen om att befäl och värnpliktiga i ansvarshänseende kunde behandlas olika skulle kunna försämra förhållandet mellan befäl och värnpliktiga och, såvitt gäller de värnpliktiga, i viss mån äventyra andan inom krigsmakten. Om de stränga villkor för användningen av arreststraff som de sakkunniga föreslagit godtages, är det å andra sidan högst antagligt att fast anställda inte kommer att göra sig skyldiga till brott som måste bestraffas med arrest eller att detta i vart fall kommer att ske endast i en utsträckning som ej är beaktansvärd. Underlag för detta antagande föreligger i det statistiska material, som avser arten och omfattningen av de brott, som hittills föranlett arrest för fast anställda. Om det sålunda kan förväntas att i 56

praktiken arreststraff av angivna skäl inte kommer att tillämpas såvitt avser fast anställda, synes det från deras synpunkt vara egalt om de författningsmässigt är underkastade bestämmelser om arreststraff eller inte. I den mån arreststraff undantagsvis skulle komma att tillämpas mot fast anställd får det antagas att omständigheterna vid brottet varit sådana att arreststraffet måste betraktas som en förmån enär brottet skulle ha bestraffats med fängelse om arreststraff ej funnits att tillgå. Ett avskaffande av arreststraffet för fast anställda krigsmän skulle aktualisera frågan om värnpliktiga officerare, underofficerare och underbefäl av furirs grad i detta hänseende skulle jämställas med de fast anställda eller med de övriga värnpliktiga. Mycket talar för att värnpliktigt befäl med ämbetsansvar då skulle jämställas med fast anställda. Å andra sidan skulle därmed ha åstadkommits den ordningen att graden skulle vara avgörande för vilka straffrättsliga bestämmelser vederbörande skulle vara underkastad. Från demokratisk synpunkt skulle en sådan ordning kunna hävdas vara mindre tillfredsställande. 8.7 Militärstraffsakkunnigas

slutsatser

Något påtagligt behov av arreststraff för fast anställda krigsmän föreligger enligt de sakkunnigas mening inte. Även om de fast anställda i fortsättningen skulle vara underkastade samma straffbestämmelser som de värnpliktiga, måste det, såsom tidigare framhållits, antagas att arreststraff i praktiken inte kommer att tillämpas gentemot fast anställda under förutsättning att de stränga villkor för användningen av arreststraff, som de sakkunniga föreslagit, kommer att godtagas. Ett jämställande tills vidare i straffrättsligt hänseende av de fast anställda med övriga krigsmän bör fördenskull inte medföra några beaktansvärda olägenheter för de fast anställda. Slutlig ställning till hur de fast anställda krigsmännen skall behandlas i straffhänseende bör tagas först sedan slutresultatet av ämbetsansvarskommitténs utredning om ämbetsanSOU 1970:31

svar och disciplinärt ansvar föreligger.1 I kommitténs uppgifter ingår bl. a. att verka för åstadkommandet av ett mera enhetligt och konsekvent uppbyggt sanktionssystem i offentlig tjänst och kommittén skall enligt direktiven även överse den militära sektorn. Det bör i detta sammanhang ihågkommas att ämbetsansvarskommittén i sitt principbetänkande föreslagit att Kungl. Maj:t skall tilläggas rätt att i fråga om anställda krigsmän med typiskt civila arbetsuppgifter förordna att det av kommittén föreslagna civila regelsystemet skall ersätta det militära. Skäl att för närvarande vidtaga några ändringar i bestämmelserna om militära tvångsmedel beträffande fast anställda krigsmän föreligger enligt de sakkunnigas mening inte.

1 Angående kommitténs principbetänkande, se SOU 1969: 20.

SOU 1970: 31

9 Frågor om arresttidens längd samt om tjänstgöring och löneavdrag under arresttiden

9.1 Maximi- och minimitid för arrest Om arreststraff får användas endast under de förutsättningar, som militärstraffsakkunniga föreslagit, föreligger inte längre något utrymme för mycket kortvariga arreststraff. Är de i 4 § förslaget till disciplinlag föreslagna förutsättningarna för handen kan gärningen knappast förskylla ett så lindrigt disciplinstraff som arrest understigande åtta dagar. Det föreslagna fritidsstraffet och disciplinbotsstraffet - eventuellt i kombination - är avsedda att ersätta de kortvariga arreststraff en. Mot bakgrunden härav anser militärstraffsakkunniga att minimitiden för arrest bör vara åtta dagar i stället för tre dagar. Maximitiden har upptagits i de sakkunnigas förslag till ny lydelse av 32 kap. 7 § BrB.

9.2 Tjänstgöring under arrest Såsom framgår av det tidigare anförda har militärstraffsakkunniga övervägt om inte ett arreststraff i dess helhet borde verkställas med tjänstgöring men stannat för att åtminstone första delen av straffet bör verkställas utan tjänstgöring. Ett vägande skäl för arreststraff med tjänstgöring är såsom tidigare framhållits att värnpliktiga inte skulle gå miste om utbildning till följd av att de nödgades undergå arrest. Andra omständigheter talar emellertid mot en sådan ordning. Förslagets bestämmelser om när 58

arreststraff får tillgripas och om arreststraffets minimilängd förväntas medföra att arreststraff skall användas i förhållandevis liten utsträckning och endast i fall, som på ett eller annat sätt är särskilt kvalificerade, i synnerhet med hänsyn till disciplinen och ordningen inom krigsmakten. Redan denna omständighet gör det angeläget i högre grad än tidigare att den straffskyldige åtminstone under första delen av strafftiden effektivt avskiljes från den övriga truppen. Det föreslagna fritidsstraffet utgör ytterligare ett skäl för att verkställighet av arrest till en början skall ske utan tjänstgöring. Om arrestant under hela strafftiden skulle deltaga i tjänstgöringen skulle arreststraff inte komma att i önskvärd grad skilja sig från fritidsstraff. Enda skillnaden - om än från vissa synpunkter beaktansvärd - skulle bli att arrestanten under sin fritid nödgades uppehålla sig i arrestlokal i stället för inom ett annat begränsat område. Under sådana förhållanden torde ett arreststraff på åtta dagar, för vars åläggande alldeles särskilda förutsättningar skulle föreligga, regelmässigt av straffskyldiga komma att betraktas som lindrigare än ett fritidsstraff på femton dagar och omspännande två veckoslut. Såsom redan framhållits torde därjämte en ordning, innebärande att arreststraff under hela strafftiden skall avtjänas med tjänstgöring, naturligt nog komma att leda till en flitigare tillämpning av arrestSOU 1970: 31

straff och dessutom utmätande av betydligt längre arreststraff än vad som nu sker. Syftet att arreststraff skall komma till användning endast i särskilt kvalificerade fall skulle säkerligen också motverkas av bestämmelser av innehåll att arreststraff regelmässigt skulle verkställas med tjänstgöring. En avvägning mellan hänsynen till de värnpliktigas utbildning och de hänsyn, som ansetts kräva att arrest verkställes utan tjänstgöring, har medfört att de sakkunniga föreslagit att gränsen mellan arrest utan tjänstgöring och arrest med tjänstgöring skall sammankopplas med den föreslagna minimitiden för arrest. Förslag om att arrestant i princip skall deltaga i tjänstgöring endast i den mån strafftiden överstiger åtta dagar har upptagits i förslag till ny lydelse av 5 § disciplinlagen. 9.3 Löneavdrag under arrest Andra stycket i 4 § i gällande disciplinlag stadgar att den som åtnjuter avlöning från krigsmakten skall vidkännas löneavdrag under det han avtjänar arrest vare sig verkställigheten sker med tjänstgöring eller inte. Före den 1 januari 1949 gällde att löneavdrag inte skulle ske för tid under vilken arrestant deltog i tjänstgöring. Under förarbetena till nu gällande disciplinlag var det en omstridd fråga om och i vad mån löneavdrag borde ske under arresttiden och det var endast med tvekan som departementschefen föreslog den ändringen att löneavdrag skulle ske under tid då arrestant deltog i tjänstgöring (SOU 1946:83 s. 189 f samt prop. 1949: 144 s. 196 f och 198). Mot den dittills tillämpade principen att full lön alltid skulle utgå under tjänstgöring invändes att arrestanter tidigare kunnat - även under tid då arreststraff verkställdes utan tjänstgöring - åläggas att utföra varje slag av lämpligt arbete på liknande sätt som fängelsefångar tvingades arbeta under strafftiden, samt att arrestant i allmänhet måste uppfatta tjänstgöringen som en lindring i straffet. Bestämmelsen SOU 1970: 31

att löneavdrag skulle ske under hela strafftiden tillkom under hänsynstagande bl. a. till det sätt varpå bestämmelserna om disciplinbot utformats. Skyldigheten för arrestant att deltaga i tjänstgöring utan full lönekompensation ansågs vara ett av momenten i bestraffningen. På militärt håll uppfattas allmänt löneavdrag under arrest som en dubbelbestraffning, åtminstone i vad avser strafftid, då arrestant deltager i tjänstgöring. Militärstraffsakkunniga anser att fog icke saknas att se saken så. Såvitt angår fångvården torde det också bli en alltmer utbredd uppfattning att interner bör erhålla sin lön för utfört arbete. De förut anförda skälen för att löneavdrag skall ske även under den del av strafftiden, då arrestant deltager i tjänstgöring, synes på grund bl. a. härav inte längre ha samma tyngd som tidigare. De sakkunniga anser därför att en ändring bör genomföras. En bestämmelse av innebörd att löneavdrag ej skall ske då arrestant deltager i tjänstgöring får visserligen till följd att arrestanter, som med stöd av undantagsbestämmelser avseende tjänstens krav, fara för arrestantens hälsa m. m. avtjänar jämväl de första åtta dagarna av straffet med tjänstgöring, kommer i ett bättre läge än övriga arrestanter. Då enligt de sakkunnigas mening straff och löneavdrag i detta sammanhang bör hållas isär, synes det mest konsekvent att inte göra något undantag från den angivna huvudregeln om löneavdrag. Förslag att endast den, som till följd av arreststraff inte deltager i tjänstgöring, skall vidkännas löneavdrag upptages i förslaget till ny lydelse av 5 § andra stycket disciplinlagen.

10 Disciplinbot

Militära bedömare har uttalat att de i princip har goda erfarenheter av disciplinbotsstraffet när det gäller mindre allvarliga förseelser. Några genomgripande förändringar av denna strafform krävs heller inte enligt de sakkunnigas bedömande. Emellertid kommer såsom tidigare antytts användningen av disciplinbotsstraffet i ett något annat läge genom införandet av den nya disciplinstrafformen fritidsstraff. Begränsningen i möjligheten att tillämpa arreststraff kommer även i viss mån att beröra användningen av disciplinbot. Såsom framhållits har de sakkunnigas syfte varit att arreststraff skall tillgripas i princip endast i fall då man inte kan komma till rätta med den felande på annat sätt och minimitiden för arreststraff har i anslutning till detta syfte satts till åtta dagar. Emellertid kan det föreslagna fritidsstraffet, som ju avses skola ersätta de kortvariga arreststraff en, inte antagas vara lämpligt och verksamt under alla tjänstgöringsförhållanden. För att undvika att den bestraffningsberättigade alltid i sådana fall nödgas tillgripa arreststraff, trots att han är tveksam om huruvida gärningen förskyller frihetsberövande under så lång tid som åtta dagar, kan det vara lämpligt att ett strängare disciplinbotsstraff än det nuvarande står till buds. Särskilt när det gäller de fast anställda krigsmännen, för vilka arreststraff antagits skola i praktiken komma till användning endast i sällsynta undantagsfall

och beträffande vilka fritidsstraffet över huvud taget aldrig lär komma att tillämpas, måste det vara av värde att kunna utdöma disciplinbot för mer än tjugu dagar. För att skapa utrymme för en mycket restriktiv tillämpning av arreststraffet har de sakkunniga övervägt att föreslå en mycket hög maximitid för disciplinbot. Med hänsyn främst till att den ekonomiska ställningen hos huvuddelen av de värnpliktiga kan antagas inte vara särskilt stark har de sakkunniga dock stannat för att föreslå maximitiden för disciplinbot höjd till trettio dagar. Till ställningstagandet har bidragit att de sakkunniga samtidigt föreslår att ett disciplinbotsstraff skall kunna kombineras med ett fritidsstraff. Redogörelse för sistnämnda förslag lämnas i det följande. På den allmänna straffrättens område har det befunnits lämpligt att kunna ådöma penningstraff vid sidan av andra påföljder. Sådan möjlighet föreligger vid ådömande av villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Suspension och avsättning kan också ådömas vid sidan av annan påföljd, även vid sidan av böter. För närvarande förekommer som disciplinstraff endast arrest och disciplinbot. Något påtagligt behov att kunna ådöma disciplinbot vid sidan av arrest föreligger inte. Genom att fritidsstraffet föreslås som en ny disciplinstrafform uppkommer ett behov av att kunna ådöma ekonomiskt straff vid sidan av annan disciSOU 1970: 31

piinär påföljd, nämligen vid sidan av fritidsstraffet. Möjligheten att kunna ådöma disciplinbot vid sidan av fritidsstraff möjliggör kanske att arreststraff i en del fall kan undvikas. En icke orealistisk situation är att man vid val av påföljd måste förutsätta att en värnpliktig på grund av förläggningsförhållanden eller andra orsaker inte kommer att uppfatta enbart ett fritidsstraff som en tillräckligt allvarlig reaktion mot honom för den begångna förseelsen. Ovanligt är heller inte att en värnpliktig gör sig skyldig till några timmars undanhållande för att tjäna pengar, exempelvis som diskare eller servitör på restaurang. Möjligheten att kunna eliminera eller förringa den ekonomiska förtjänst han då haft av förseelsen genom att vid sidan av fritidsstraff ådöma honom ett disciplinbotsstraff måste vara av värde. Angående frågan när en kombination av fritidsstraff och disciplinbot bör komma till användning anser de sakkunniga att det bör överlämnas till den bestraffningsberättigade att förhållandevis fritt bedöma om ett kombinationsstraff är påkallat eller inte. Detta torde överensstämma med den syn på användandet av påföljder, som kommit till uttryck i brottsbalken. Förutsättningarna för tillämpning av kombinationsstraff bör fördenskull anges så att den bestraffningsberättigade har vida valmöjligheter. Tillräckligt är att ange att disciplinbot får åläggas jämte fritidsstraff om det finnes påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till disciplinen och ordningen inom krigsmakten. Av det sagda framgår redan att, då det gäller att tillgripa kombinationsstraff med hänsyn till disciplinen och ordningen inom krigsmakten, man givetvis inte får uppställa samma stränga krav som bör råda för att ett arreststraff skall få tillgripas av samma anledning.

SOU 1970: 31

11 Fritidsstraff

Redan vid redogörelsen för de föreslagna ändringarna angående arreststraffet har förutskickats att militärsakkunniga förordar införande av ett nytt disciplinstraff benämnt fritidsstraff. I det följande redovisas skälen härför närmare. 11.1 Behovet

av en ny

disciplinstrafform

Militärstraffsakkunnigas förslag om begränsning i användandet av arrest som disciplinstraff så, att arrest får åläggas endast då det är särskilt påkallat av vissa angivna skäl, förväntas medföra att arrest kommer att åläggas i stort sett endast i undantagsfall. De sakkunniga är emellertid medvetna om att dessa förväntningar knappast kommer att infrias för den händelse som alternativ till arreststraffet skulle erbjudas endast disciplinboten i nuvarande eller utökad form eller annat disciplinstraff av blott ekonomisk art. Även förslaget om höjning av minimitiden för arrest från tre till åtta dagar medför att spännvidden mellan arrest och disciplinbot blir för stor. Bortsett från att ekonomiska straff i kännbarhetshänseende måste antagas verka mycket slumpmässigt bland de värnpliktiga civila förmögenhetsförhållanden blir i hög grad avgörande för kännbarheten - torde för allvarligare förseelser ekonomiska straff över huvud taget inte vara de mest tillfredsställande när det gäller värnpliktiga som på grund av tvång uppehåller sig i 62

den militära miljön. Det brottsavhållande och disciplinbefordrande momentet i straffet blir tidsmässigt för utspritt och tunt och ligger dessutom påtagligt utanför de mer eller mindre allvarliga konfliktsituationer, som den värnpliktige ständigt kan råka i just på grund av den militära miljöns egenart. För mindre allvarliga förseelser däremot synes enligt militär erfarenhet ekonomiska straff i disciplinbotens form vara tjänliga. Det finns anledning antaga att ekonomiska straff skulle vara verkningsfullare som komplement till en ny disciplinstrafform, som icke innebär frihetsberövande. Militärstraffsakkunniga har funnit det mindre välbetänkt att föreslå en sådan påtaglig begränsning i möjligheterna att tilllämpa arreststraff som skett, utan att samtidigt föreslå en ny disciplinstrafform, som verkningsmässigt kan förväntas accepteras såväl av militära myndigheter som av straffskyldiga och i övrigt är tjänlig. 11.2 Valet av straff orm och utformning denna

av

Såsom tidigare framhållits har de sakkunniga som alternativ till arreststraffet övervägt ett antal mer eller mindre realistiska rättelsemedel och därvid gjort jämförelser med andra länders militärlagstiftning. Vissa alternativ har avfärdats emedan de bedömts som kränkande för individen. Andra SOU 1970: 31

alternativ har av praktiska skäl ansetts verklighetsfrämmande. De sakkunniga har stannat för att ett alternativ till arreststraffet måste utformas som en inskränkning för felande att fritt råda över sin fritid. Väsentligt har varit att undvika att i strafformen ingår moment som uppfattas såsom kränkande, främst ett omhändertagande av den felandes person. Ett annat syfte har varit att straffformen inte skall menligt inverka på de värnpliktigas utbildning. Vidare har eftersträvats att strafformen skall drabba alla straffskyldiga - åtminstone värnpliktiga sådana - lika hårt oberoende av deras ekonomiska förhållanden. Slutligen har det ansetts som angeläget att strafformen inte för verkställigheten skall kräva särskilda verkställighetslokaler eller stora personalresurser för kontinuerlig övervakning. Å andra sidan har en väsentlig förutsättning varit att strafformen av straffskyldiga inte skulle komma att betraktas som alltför lindrig utan som en så pass kännbar påföljd att den kan antagas utan men för disciplinen och ordningen inom krigsmakten ersätta åtminstone de kortvarigare arreststraffen. Från militärt håll har uttalats önskemål om möjligheter att i stället för kortvariga arreststraff kunna ålägga någon form av utegångsförbud (landgångsförbud) av längre varaktighet än sju dagar eller, såvitt avser landgångsförbud under ett visst antal särskilda dagar, mer än fyra dagar. Dessa önskemål har framställts från personer, som sagt sig ha goda erfarenheter av de redan nu tillämpade tillrättavisningsformerna utegångsförbud och landgångsförbud. Dessa tillrättavisningsformer har tillämpats under lång tid och det är för de sakkunniga känt att de av militära bedömare överlag anses ändamålsenliga och verksamma. Ett utegångsförbud (landgångsförbud), som är längre än sju dagar, skulle enligt de sakkunnigas mening uppfylla alla de krav, som enligt vad de sakkunniga tidigare anfört måste ställas på en ny straffform. De sakkunniga föreslår fördenskull att den nya disciplinstrafformen med bibeSOU 1970: 31

hållande av utegångsförbud och landgångsförbud som tillrättavisningsformer konstrueras helt efter mönster av dessa tillrättavisningsformer med den skillnaden att den nya disciplinstrafformen ges längre varaktighet än tillrättavisningsformerna. Med hänsyn till att den föreslagna nya disciplinstraffformen utgör en begränsning i den straffskyldiges möjligheter att fritt förfoga över sin fritid har strafformen ansetts lämpligen kunna benämnas fritidsstraff. Därigenom vinner man också en klar terminologisk skillnad mellan strafformen och de former av utegångsförbud och landgångsförbud, som inte är straff utan endast tillrättavisningsformer. De sakkunniga är medvetna om att en hel del mer eller mindre vägande anmärkningar kan göras mot att den nya disciplinstrafformen utformats på sätt som skett. Den första invändningen, som kan göras mot fritidsstraffet som disciplinstraffform, har avseende på att den inte är lämplig för alla personalkategorier krigsmän. De sakkunniga har att utgå från att fritidsstraffet - så länge fast anställda krigsmän i övrigt i straffhänseende jämställs med värnpliktiga - bör vara tillämpligt på såväl fast anställda som värnpliktiga. De fast anställda krigsmännen är emellertid regelmässigt inte förlagda på samma sätt som huvuddelen av de värnpliktiga utan bor i civila bostäder. För fast anställd personal, som inte är förlagd inom kasernområde, läger eller motsvarande område eller ombord på fartyg, är förbud att lämna bostaden den enda tänkbara formen av fritidsstraff. De sakkunniga är på det klara med att en sådan fritidsstrafform inte kommer att bli särskilt verkningsfull. Emellertid gäller för närvarande att fast anställda krigsmän är underkastade bestämmelserna rörande den tillrättavisningsform, som innebär förbud att under viss tid på fritid lämna bostaden. Såvitt de sakkunniga känner till tillämpas i praktiken aldrig tillrättavisningsformen utegångsförbud för fast anställda som bor utanför kasernområde eller motsvarande område. I och för sig är det följaktligen inte något anmärkningsvärt 63

att, om fritidsstraffet skulle betraktas som en olämplig strafform för fast anställda som har egen bostad, de ändock formellt är underkastade strafformen. Å andra sidan förefaller det principiellt mindre välbetänkt att för de fast anställda skapa en strafform, som på förhand kan sägas inte komma att tillämpas. Följdriktigast vore naturligtvis att undantaga de fast anställda från tillämpningen av fritidsstraffet om för deras del inte föreligger något behov av denna strafform. Enligt de sakkunnigas mening kan behov av fritidsstraff för fast anställda krigsmän yppa sig endast i undantagsfall. Med hänsyn till att hela komplexet om de fast anställdas ställning i ansvarshänseende för närvarande undergår översyn från ämbetsansvarskommitténs sida bör de fast anställda inte ges någon särställning i fråga om fritidsstraff. Deras ansvarsställning bör lösas samtidigt som övriga av ämbetsansvarskommittén upptagna frågor får sin definitiva lösning. Det förekommer även att värnpliktiga tilllåts att under hela värnpliktstjänstgöringen eller del därav bo i av dem eller annan förhyrd bostad utom kasernområde, läger eller motsvarande område. Även när det gäller sådana värnpliktiga kan värdet av fritidsstraff ifrågasättas. De torde emellertid utgöra en så liten del av landets värnpliktiga att de kan lämnas åsido vid utformningen av fritidsstraffet, vilket ju är avsett huvudsakligen för värnpliktiga som är förlagda inom kasernområde, läger eller motsvarande område eller ombord på fartyg. De föreslagna nya bestämmelserna om arreststraff är för övrigt utformade så att arrest kan tillgripas just med hänsyn till den felandes tjänstgöringsförhållanden, varmed även avses förläggningsförhållanden. Mot fritidsstraffet kan även riktas den anmärkningen att, då straffet är utformat helt efter mönster av de nu gällande tillrättavisningsformerna utegångsförbud och landgångsförbud med den skillnaden att fritidsstraffet är varaktigare, det skulle vara enklare att blott höja maximigränserna för utegångsförbud och landgångsförbud i 64

tillrättavisningens form och därigenom undgå att laborera med en ny straff orm. Med anledning därav bör framhållas att en vä-* sentlig skillnad mellan fritidsstraff och tillrättavisning är att fritidsstraffet skall vara ett straff i juridisk-teknisk bemärkelse medan tillrättavisning inte är ett straff utan ett lindrigare disciplinmedel. Detta är en av orsakerna till att man ansett det förenligt med rättssäkerheten att anförtro åläggandet av tillrättavisningar till kompanibefälet medan åläggandet av disciplinstraff är förbehållet regementschef och motsvarande efter hörande av juridisk expertis. Redan den utredningsprocedur, som föregår åläggandet av tillrättavisning, är i förhållande till den procedur, som föregår åläggandet av disciplinstraff, så enkel att den inte fyller de krav på rättssäkerhet som måste ställas på utredningar vilka skall ligga till grund för ådömande av straff. Framhållas bör att straff - även disciplinstraff - kan få betydelse för den straffskyldige även utöver själva straffverkställigheten, exempelvis i befordringsfrågor. Så är regelmässigt inte förhållandet med tillrättavisning. I rättssäkerhetens intresse ansåg man vid tillskapandet av det nu gällande tillrättavisningsinstitutet att i tillrättavisningsväg inte borde kunna åläggas längre utegångsförbud än sju dagar. Fritidsstraffet avser ju inskränkningar i den straffskyldiges fritidsmöjligheter under minst åtta dagar och, som de sakkunniga föreslagit, ända till och med femton dagar. Åläggande av fritidsstraff bör följaktligen omgärdas med samma rättssäkerhetsgarantier som övriga militära disciplinstraff, och disciplinmedlet bör ha karaktären av straff och inte tillrättavisning. Verkställigheten av fritidsstraff avses bygga mindre på bevakning och kontroll än på förtroende för den straffskyldige. Även i detta hänseende är fritidsstraffet uppbyggt efter mönster av tillrättavisningsformerna utegångsförbud och landgångsförbud. Samma möjligheter till kontroll av efterlevnaden av fritidsstraff som nu gäller för kontroll av efterlevnaden av tillrättavisningsSOU 1970: 31

formerna utegångsförbud och landgångsförbud bör tillskapas. I fråga om dessa tillrättavisningsformer gäller för närvarande (49 § MRK) att sådan kontroll skall ordnas på lämpligt sätt. Kan kontrollen ej ordnas på annat lämpligt sätt kan vederbörande åläggas att anmäla sin närvaro eller fullgöra annan sådan förpliktelse. Det får dock inte ske i sådan utsträckning att skyldigheten medför väsentlig olägenhet för den tillrättavisade utöver vad själva tillrättavisningen innebär. Från militärt håll har uttalats farhågor för att kontrollen av efterlevnaden av fritidsstraff skulle bli så personellt betungande att uppgiften inte skulle kunna klaras med nuvarande personella resurser. De sakkunniga anser dessa farhågor överdrivna. Tillrättavisningsinstitutet i form av utegångsförbud och landgångsförbud har under lång tid tillämpats i mycket stor omfattning - över 10 000 fall per år - varvid exakt samma kontrollproblem varit för handen. Enligt en - såvitt de sakkunniga kunnat bedöma - enig militär expertis har verkställigheten av tillrättavisningar i allmänhet inte medfört några allvarligare komplikationer vare sig i kontrollhänseende eller eljest. Den ökning i kontrolluppgifterna, som fritidsstraffet kommer att medföra, kan inte antagas skapa sådana personella problem att fritidsstraffet endast på grund därav skulle vara olämpligt. Kontroll- och serviceuppgifterna beträffande arrestanter kommer ju i stället att avsevärt minska. Lösningen av kontrollproblemet torde ligga däri att envar förbandschef tillåts skapa ett så rationellt kontrollsystem som möjligt under hänsynstagande till varje speciellt förbands särskilda förutsättningar i personellt och organisatoriskt hänseende. En sådan lösning möjliggörs med all säkerhet om bestämmelserna om kontrollen utformas på samma sätt som bestämmelserna om kontroll av efterlevnaden av utegångsförbud och landgångsförbud är utformade. Givetvis räknar de sakkunniga med att straffskyldiga i en del fall inte kommer att respektera ett ådömt fritidsstraff och att SOU 1970: 31 5—014010

dessa straffskyldiga på grund av kontrollsystemets utformning kommer att kunna avlägsna sig från det område, där de skolat uppehålla sig. Samma brister vidlåder tillrättavisningsinstitutet. Respekten för fritidsstraffet kan emellertid upprätthållas genom att straffskyldiga, som bryter mot ålagt fritidsstraff och blir upptäckta, erhåller ett arreststraff; ett straff som åtminstone i kontrollhänseende är acceptabelt. De fall, som undgår upptäckt, måste antagas till karaktären och antalet vara sådana att de inte utgör något beaktansvärt skäl mot införandet av fritidsstraff. Fritidsstraffet är ju till sin natur en inskränkning i den straffskyldiges möjligheter att fritt kunna utnyttja sin fritid. Därav följer att straffet inte kan verkställas som fritidsstraff sedan den straff skyldiges tjänstgöringsskyldighet upphört. Samma problemställning uppkommer om tjänstgöringsskyldigheten för någon, som undergår tillrättavisning i form av utegångsförbud, upphör under verkställighetstiden. När det gäller tillrättavisning förfaller vad som återstår av tillrättavisningen då tjänstgöringsskyldigheten upphör. Så kan förhållandet rimligen inte få bli med fritidsstraffet, som ju är ett straff i juridisk-teknisk bemärkelse. Visserligen är ju varaktigheten av den tilltalades tjänstgöringsskyldighet regelmässigt känd, då valet av påföljd sker. Fördenskull kan det förväntas att den dömande myndigheten inte väljer fritidsstraff som påföljd då tjänstgöringsskyldigheten kommer att upphöra under verkställighetstiden och problemet är följaktligen inte särskilt allvarligt praktiskt sett. Men det kan ju inträffa att verkställigheten av fritidsstraff fördröjs utöver vad som kunnat beräknas vid tidpunkten för straffbeslutet eller att verkställighetstiden eljest skulle komma att skjuta utöver tidpunkten för tjänstgöringsskyldighetens upphörande. Vad som då återstår av fritidsstraffet bör enligt de sakkunnigas mening omräknas till penningstraff. Bestämmelser härom har upptagits i 7 § andra stycket i förslaget till disciplinlag. Beträffande sättet för omräkn ; ig hän-

visas till specialmotiveringen till nämnda lagrum. 11.3 Fritidsstraffets längd, kollisionssituationer m. m. De sakkunniga har föreslagit att minimitiden för fritidsstraff då det gäller förbud att under bestämd tid vistas utom kasernområde, läger eller motsvarande område eller utom bostaden eller att lämna fartyg, skall bestämmas till åtta dagar. Att minimitiden bestämts på detta sätt beror givetvis huvudsakligen på att maximitiden för tillrättavisningsformen utegångsförbud är sju dagar. Minimitiden för fritidsstraffet i form av förbud att under ett bestämt antal dagar lämna fartyg - fem dagar - anknyter också till tillrättavisningsformen landgångsförbud, där maximitiden är fyra dagar. De sakkunniga har i det första fallet övervägt att sätta maximitiden till tjugoen dagar för att straffet skall kunna omfatta inte endast två utan tre veckoslut. Ett så långt fritidsstraff skulle emellertid för den straffskyldige kunna te sig betydligt strängare än ett arreststraff av 8-10 dagars längd. Gränserna mellan arrest och fritidsstraff - arrest skall anses svårare än fritidsstraff skulle då kunna suddas ut. Det väsentligaste för de sakkunnigas ställningstagande har dock varit att, såsom tidigare framhållits, verkställigheten av fritidsstraff bygger mindre på bevakning och kontroll än på förtroende för den straff skyldige. Denna uppfattning leder till antagandet att mycket långvariga fritidsstraff skulle kunna ställa den straffskyldiges lojalitet mot den militära ordningen på alltför hårda prov med den följden, att han i större utsträckning än vid kortare fritidsstraff skulle bryta mot förbudet att lämna visst område. De sakkunniga menar att, om strafformen skall falla väl ut, man skall undvika att ställa den straffskyldige i alltför svåra konfliktsituationer. När det gäller förbudet att under bestämt antal särskilda dagar lämna fartyg torde redan det föreslagna maximiantalet åtta dagar i praktiken ibland te sig högt för den straffskyldige, nämligen i fall

då han har få tillfällen att gå i land och tiden under vilken fartyget vid varje tillfälle ligger i hamn är kort. Införandet av fritidsstraff medför ett antal situationer då verkställigheten av fritidsstraff kolliderar med verkställigheten av ytterligare ett fritidsstraff eller med annat disciplinstraff eller med annan påföljd. Någon svårighet att reglera dessa kollisionssituationer föreligger enligt de sakkunnigas mening inte. Emellertid blir reglerna, som upptas i 12-14 §§ förslaget till disciplinlag, förhållandevis vidlyftiga. Fritidsstraffets införande nödvändiggör även regler om hur det skall förfaras då den straffskyldige klagar och ändring sedan sker i straffbeslutet. Sådana regler upptas i 16-18 §§ i förslaget till disciplinlag. Behovet dikteras närmast av att de sakkunniga föreslagit (53 § MRL) att fritidsstraffet - i motsats till vad gäller arrest - i princip skall få verkställas utan hinder av att straffbeslutet ej vunnit laga kraft. Angående skälen till sistnämnda ställningstagande hänvisas till specialmotiveringen. Regler om avbrott i eller uppskov med verkställigheten av fritidsstraff kan ges huvudsakligen efter mönster av de bestämmelser som gäller för arrest. Sådana regler upptas i 7 § förslaget till disciplinlag. Förslag till preskriptionsbestämmelser när det gäller fritidsstraff upptas i 20 § disciplinlagen. Införande av fritidsstraff nödvändiggör även en del nya processuella stadganden. Dessa upptas i 8, 22, 49 och 51 §§ förslaget till ändring i MRL samt 28 § förslaget till ändring i MRK. Vissa bestämmelser om verkställighet av fritidsstraff upptas i 40 §, 40 b § och 41 § förslaget till ändring av MRK.

SOU 1970: 31

12 Tillrättavisning

12.1 Utökning av möjligheten att använda tillrättavisning i stället för disciplinstraff En granskning av hur tillrättavisningsinstitutet hittills tillämpats ger vid handen att det används huvudsakligen endast vid brott mot ordning och tjänsteföreskrifter. Anledningen synes vara att nu gällande bestämmelser om tillrättavisning (14 § disciplinlagen) föreskriver att tillrättavisning får användas endast för »mindre» förseelser och att de flesta tillrättavisningsberättigade militära befattningshavare anser att med »mindre» förseelser menas rena bagatellsaker. Begränsningen i användningsområdet, som ligger i uttrycket »mindre» förseelser, har säkerligen medfört att tillrättavisningsberättigade befattningshavare på kompaniplanet ofta ansett sig förhindrade att meddela felande personer tillrättavisning trots att de bedömt tillrättavisning vara lämpligare än disciplinstraff. Eftersom de bestraffningsberättigade cheferna varit bundna av samma begränsning i fråga om förseelsens svårighetsgrad har felande kommit att erhålla disciplinstraff - disciplinbot eller till och med arrest - i sådana fall där tillrättavisning i påföljdshänseende skulle ha varit till fyllest. En sådan ordning överensstämmer föga med de grundläggande synpunkter på påföljdssystemet, som kommit till uttryck i brottsbalken och enligt vilka den felande i princip inte bör utsättas för mera ingriSOU 1970: 31

pande åtgärder än som erfordras för hans tillrättaförande. Kravet på att förseelsen skall vara att bedöma som »mindre» för att tillrättavisning skall kunna komma i fråga bör därför utgå. Avgörande för om tillrättavisning skall få användas i stället för disciplinär bestraffning bör vara att tillrättavisning befinns vara lämpligare än straff. Om förutsättningarna för användandet av tillrättavisning utformas så som de sakkunniga sålunda föreslagit, kan det möjligen befaras att tillrättavisning kommer att användas i en inte önskad utsträckning. Farhågorna torde dock vara överdrivna. Redan nu är en av förutsättningarna för att tillrättavisning över huvud taget skall kunna komma till användning att förseelsen är av sådan beskaffenhet att straff därför får åläggas i disciplinmål. Denna förutsättning, vars närmare innebörd framgår av 8 och 9 §§ MRL, medför att det inte kan bli fråga om att ålägga tillrättavisning för några allvarligare förseelser. I de sakkunnigas förslag kvarstår denna begränsning i möjligheterna att använda tillrättavisning. Förslaget leder dock till att prövningen av vilket disciplinmedel, som skall komma till användning, i ett stort antal fall kommer att verkställas av kompanichef eller befattningshavare i motsvarande tjänsteställning i stället för - som nu - av bestraffningsberättigad chef. Det kan synas vara i viss mån betänkligt med hänsyn till att tillrättavisningsberättigad chef inte biträds av audi-

tör vid prövning av tillrättavisningsärende. Man bör emellertid hålla i minnet att förslaget inte innebär att kompanichefer och likställda anförtros någon form av bestraffningsrätt - det är fortfarande fråga om utövande av tillrättavisningsrätt - och inte heller att dessa befattningshavare får möjlighet att meddela mer kännbara tillrättavisningar än som hittills varit fallet. Farhågorna ligger däri att det kan antagas att till följd av den föreslagna ändringen felande vid missbedömning från den tillrättavisningsberättigades sida i något fall erhåller tillrättavisning där disciplinstraff varit lämpligare och med hänsyn till förseelsen motiverat. Emellertid kan felbedömningar av åsyftat slag förekomma även med den lydelse 14 § disciplinlagen nu har och i allt fall lär de inte sätta den enskildes rättssäkerhet i fara. En garanti mot att en felaktig praxis utvecklar sig utgör det förhållandet, att det åligger regementschef och chef för motsvarande förband att med biträde av auditor minst en gång varje halvår granska de tillrättavisningsförteckningar inom förbandet, vilka ej förs hos honom. I samband med denna granskning kan för vederbörande tillrättavisningsberättigad chef påpekas eventuella felaktigheter i tillämpningen av tillrättavisningar. Frågan om vilka förseelser, som bör bli föremål för tillrättavisning, berörs närmare i spécialmotiveringen till 21 § i förslaget till disciplinlag (s. 107).

12.2 Tillrättavisningsrätt anställt underbefäl m. fl.

beträffande

fast

Bestämmelser om vem som äger rätt att ålägga tillrättavisning finns i 66 § MRL. Bestämmelserna innebär i huvudsak att kompanichef och motsvarande befattningshavare äger tillrättavisningsrätt beträffande underlydande underbefäl och meniga, att bataljonschef och motsvarande äger tillrättavisningsrätt beträffande underlydande officerare, underofficerare, underbefäl och meniga samt att regementschef och motsvarande äger tillrättavisningsrätt beträffande all personal inom förbandet över vilken han 68

har bestraffningsrätt i disciplinmål. Vidare har vissa chefer för enheter som inte regelmässigt har en fast och varaktig anknytning till visst förband inom krigsmakten - exempelvis vissa skolchefer och chefer för fartyg - tillrättavisningsrätt mot underlydande förutsatt att cheferna har lägst underofficers grad eller tjänsteklass. Försvarsväsendets underbefälsförbund har såsom förut angivits hemställt att behörig-' hetsbestämmelserna ändras så, att det fast anställda underbefälet och likar i vad avser tillrättavisningsrättens användande mot dem jämställs med officerare och underofficerare. Förbundet har därvid antagit att den önskade jämställdheten skulle leda till att underbefäl kunde tillrättavisas endast av den i disciplinmål bestraffningsberättigade chefen. Från militärt håll har framställningen till övervägande del tillstyrkts under erinran om att officerare och underofficerare enligt gällande bestämmelser kan tillrättavisas inte endast av bestraffningsberättigad chef utan även av bataljonschef och exempelvis vissa fartygschefer. Mot införande av en sådan ordning, som underbefälsförbundet föreslagit, har invänts att de bestraffningsberättigade cheferna, vilka i praktiken skulle komma att belastas med flertalet av de ärenden som genom ändringen skulle avlastas kompanicheferna, skulle få sin arbetsbörda onödigt ökad. Anledning till antagande att tillrättavisningsärendena beträffande underbefäl har så stor omfattning att deras handläggning har påtaglig betydelse för arbetsbördan föreligger enligt de sakkunnigas mening inte alls. Väsentligare synes vara att - om en ändring av bestämmelserna skall genomföras - denna bör avse även värnpliktigt underbefäl och att då, särskilt under repetitionsövningar, ett stort antal korpraler och vicekorpraler (motsvarande) kommer att beröras av ändringen, vilket möjligen skulle göra den föreslagna ordningen opraktisk. Det kan ifrågasättas om den vid krigsförbandsövningar över huvud taget är ändamålsenlig i något avseende. Även när det gäller fast anställt underSOU 1970: 31

befäl, som har ställningen av skolelever, förefaller underbefälsförbundets förslag mindre lämpligt. Framför allt bör man inte bortse från att tillrättavisningens betydelse som korrektionsmedel till stor del ligger i att reaktionen mot förseelsen kommer omedelbart. Verkligt påtagliga praktiska olägenheter skulle kunna uppstå beträffande personal ombord på fartyg för den händelse bestämmelserna skulle ändras på det sättet, att tillrättavisning i fråga om officerare, underofficerare och underbefäl skulle kunna meddelas endast av bestraffningsberättigad chef och inte, som nu är fallet, av fartygschefen. Militärstraffsakkunniga anser att en praktisk och ändamålsenlig avvägning är att officerare, underofficerare och underbefäl som är underkastade ämbetsansvar - såväl fast anställda som värnpliktiga - bör vara jämställda i fråga om vem som skall ha tillrättavisningsrätt över dem. Den tillrättavisningsrätt, som nu tillkommer chef för kompani eller däremot svarande avdelning, föreslås följaktligen begränsad till att avse underlydande, som har högst korprals grad eller motsvarande tjänsteställning.

12.3 Verkställighet av ålagd tillrättavisning och klagan över tillrättavisningsbeslut Frågan om verkställighet av tillrättavisning och klagan över tillrättavisningsbeslut har förts på tal vid kontakter som militärstraffsakkunniga i olika sammanhang haft med militär personal och därvid har framför allt från de värnpliktigas sida ifrågasatts lämpligheten av den nuvarande ordningen att tillrättavisningar omedelbart skall verkställas. Med anledning härav upptages denna fråga i det följande. 12.3.1 Gällande rätt Enligt 69 § MRL skall ålagd tillrättavisning omedelbart gå i verkställighet. Att den tillrättavisade begär omprövning av tillrättavisningsbeslutet inverkar inte på den omedelbara verkställigheten. Föreskrifter om hur den tillrättavisade SOU1970:31

skall förfara om han vill ha tillrättavisningsbeslutet omprövat ges i 69 § MRL. Där stadgas att den, som vill begära omprövning av honom ålagd tillrättavisning, skriftligen eller muntligen skall göra framställning därom hos närmast högre befattningshavare som har bestraffningsrätt. Framställningen kan sålunda göras formlöst och någon begränsning av klagotiden förekommer inte. Hur den klagande skall förfara om han inte är nöjd med omprövningsbeslutet har visserligen icke angivits i lag. Han kan emellertid på samma sätt - muntligen eller skriftligen - vända sig till högre befattningshavare med bestraffningsrätt och från denne till ännu högre. I detta sammanhang bör framhållas att bestraffningsberättigad befattningshavare, utan att tillrättavisningsbeslut överklagats, äger ändra sådant beslut som meddelats av honom underordnad befattningshavare. Finner han att den tillrättavisade i stället förskyller disciplinstraff kan han ålägga sådant eller - om straff för gärningen ej får åläggas i disciplinmål - hänskjuta målet till åklagaren. I 69 § andra stycket MRL stadgas att, om åtal väckes eller disciplinstraff ålägges för samma förseelse innan tillrättavisning till fullo verkställts, verkställigheten skall upphöra. Innan tillrättavisning får meddelas skall enligt 67 § MRL vid förhör med den felande denne lämnas tillfälle att förklara sig. Därvid skall bl. a. konstateras huruvida den felande erkänner de faktiska omständigheter, som konstituerar det ifrågasatta brottet. Om sådant erkännande inte lämnas får tillrättavisning över huvud taget ej meddelas utan saken måste utredas såframt den inte får förfalla. Vad som förekommit vid förhör enligt 67 § MRL skall inte protokolleras eller upptecknas. Tillrättavisning kommer inte till uttryck i skrift i vidare mån än att den skall införas i tillrättavisningsförteckning som anges i 50 § MRL. Detta medför att det vid överklagande av tillrättavisningsbeslut regelmässigt blir erforderligt att även den omprövande befattningshavaren håller förhör med den tillrättavisade. Givetvis är det förutsatt att omprövningsför69

farandet skall ske med största skyndsamhet och den överklagande bör kunna räkna med att - åtminstone i fall då kompanichefs eller motsvarandes tillrättavisningsbeslut skall omprövas av regementschef - omprövningsbeslut meddelas samma dag som tillrättavisningsbeslutet. I de fall då omprövning av någon anledning ej kan ske samma dag som tillrättavisningsbeslutet meddelats, bör den omprövande kunna besluta om inhibition av verkställigheten i avvaktan på att han skall bli i tillfälle att verkställa omprövningen. Att den omprövande har sådan rätt har inte uttryckligen angivits i lag men det står klart att denna rätt följer redan av befälsförhållandet.

12.3.2 Förarbetena till gällande regler Den utredning om revision av det militära rättegångsväsendet vars förslag ledde till den gällande lagstiftningen anförde i frågan om hur reglerna för omprövning och verkställighet av tillrättavisning skulle anordnas följande (SOU 1946:91 s. 176). Det måste beaktas att syftemålet med tillrättavisningarna uppenbarligen skulle i väsentlig mån förfelas därest icke verkställigheten av meddelad tillrättavisning följde så snabbt som möjligt på den förseelse för vilken densamma meddelats. Då det gäller dessa lindrigare rättelsemedel synes icke heller på samma sätt som i fråga om arreststraffet från rättssäkerhetens synpunkt vara påkallat att verkställigheten anstår i avbidan å begärd omprövning. De önskvärda garantierna mot missbruk av tillrättavisningsrätten torde väsentligen kunna ernås redan därigenom att en särskild ordning anvisas för omprövning av tillrättavisningsbesluten och att därmed det lägre befälet har att räkna med att en mindre omsorgsfull prövning av tillrättavisningsärendena får till följd att saken på nytt upptages och utredes av högre chef. Departementschefen (prop. 1948: 216 s. 178) underströk utredningens uttalande att syftet med tillrättavisningarna skulle i väsentlig mån förfelas om verkställigheten skulle anstå i avbidan på begärd omprövning.

12.3.3 Reformförslag Bl. a. meniga värnpliktiga har framfört önskemål om att den tillrättavisade skulle erhålla ett kortare rådrum efter tillrättavisningsbeslutet för att överväga om han skall begära omprövning av tillrättavisningsbeslutet och att - om han klagar inom fristen - verkställigheten skulle få anstå till dess omprövning skett. 12.3.4 De sakkunnigas överväganden Såsom framgår av redogörelsen för gällande rätt är det redan nu väl sörjt för att den som är missnöjd med ålagd tillrättavisning, skall få den skyndsamt omprövad. Enbart att klagan kan ske muntligen utan formella krav medför att omprövningen går snabbt. I det övervägande antalet fall där omprövning kan tänkas ske är det fråga om klagan över kompanichefs eller motsvarandes beslut. Den som då har att verkställa omprövningen - regementschef eller motsvarande - måste i de flesta fall antagas vara tillgänglig nära nog omgående. I återstående fall torde han - eller ställföreträdare för honom - åtminstone utan större tidsutdräkt kunna exempelvis vid telefonkontakt besluta om inhibition av verkställigheten till dess omprövning kan ske. Om tillrättavisade för närvarande skulle ha olägenheter av att tillrättavisningsbeslut går i verkställighet omedelbart torde detta inte bero på den nuvarande utformningen av bestämmelserna utan på att omprövningarna inte i praktiken sker så snabbt som det är förutsatt och kan förväntas. Anledning finns då för tillämpande myndigheter att söka handla i enlighet med de gällande reglernas syften. Skäl föreligger enligt de sakkunnigas mening inte att ändra bestämmelserna om att ålagd tillrättavisning omedelbart skall gå i verkställighet. De sakkunniga har inhämtat att omprövning av ålagd tillrättavisning begärs endast i sällsynta undantagsfall. Förklaringen härtill skulle kunna vara att tillrättavisad anser det meningslöst att klaga eftersom tillrättavisningen omedelbart går i verkställigSOU 1970: 31

het. Då av det tidigare anförda framgår att omprövning i regel kan erhållas samma dag som tillrättavisningen meddelats eller att åtminstone inhibition av verkställigheten kan vinnas, är en sådan uppfattning felaktig för den händelse den tillrättavisade har fog för sin klagan. Förklaringen till att omprövning så sällan begärs kan i stället enligt vad de sakkunniga erfarit sökas i ett annat förhållande, nämligen att värnpliktiga vanligtvis inte känner till att de kan begära omprövning av tillrättavisningsbeslut. När det gäller beslut i disciplinmål, varigenom disciplinstraff ålagts, skall beslutet ofördröjligen skriftligen delges den mot vilken det riktar sig och beslutet skall innehålla underrättelse om vad han har att iakttaga om han vill klaga över beslutet (42 § MRL). Någon motsvarande skyldighet att underrätta tillrättavisad om omprövningsmöjligheten är inte stadgad och enligt vad de sakkunniga inhämtat underrättas de tillrättavisade regelmässigt inte heller härom då de erhåller tillrättavisningarna. Visserligen händer det på vissa förband att värnpliktiga vid orienteringar, som lämnas en gång under första tjänstgöringen, får besked om att de kan överklaga en tillrättavisning. I stort sett förefaller emellertid kännedomen härom vara beroende på en slump. Ett rättssäkerhetskrav bör vara att vid åläggande av tillrättavisning den tillrättavisade erhåller besked om att han kan överklaga tillrättavisningen och hur han då skall förfara. Bestämmelse om sådan underrättelseskyldighet kan lämpligen införas i 67 § MRL och ges följande innehåll: Tillrättavisad skall genast underrättas om hur han skall förfara om han vill begära omprövning av tillrättavisningsbeslutet.

SOU 1970: 31

13 Avskrivning av militära mål m. m.

13.1 Gällande rätt Anmälan om brott av beskaffenhet att fråga om ansvar därför skall handläggas som militärt mål kan enligt 21 § MRL göras såväl hos åklagare och polismyndighet som hos den befattningshavare som i disciplinmål närmast äger bestraffningsrätt över den misstänkte. 13.1.1 Åkl ägares och pol ismyndighets handläggning Har anmälan skett hos åklagare eller polismyndighet skall den som mottagit anmälan, om ej annan målsägande än kronan finns och saken synes kunna utredas och avgöras i disciplinmål, i stället för att verkställa förundersökning, jämlikt 80 § MRL överlämna målet till den, som i disciplinmål närmast äger bestraffningsrätt över den misstänkte. En förutsättning för överlämnande är dock att det inte föreligger synnerliga skäl för att målet handläggs vid domstol eller att den civila myndigheten ej har att verkställa utredning angående annat brott som den misstänkte antages ha begått. Om åklagare, sedan han utrett ett militärt brottmål, finner att den misstänkte förskyller ansvar men att straff för brottet kan åläggas i disciplinmål, skall han, där ej särskilda skäl föranleder till annat, jämlikt 83 § MRL underställa den bestraffningsberättigade frågan om denne vill av-

göra saken. Enligt 10 § MRL kan - även om förutsättningarna för straffs åläggande i disciplinmål i övrigt är för handen - straff för brottet ej åläggas i sådant mål om annan målsägande än kronan finnes och denne förklarar sig ämna föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordrar att målet handläggs vid domstol. I 83 § MRL föreskrivs fördenskull att åklagaren, innan han underställer bestraffningsberättigad frågan om denne vill avgöra saken, skall i de fall där det finns annan målsägande än kronan tillfråga målsäganden om han ämnar föra talan om enskilt anspråk eller eljest påfordrar att målet handläggs vid domstol. Åklagares möjligheter att meddela åtalseftergift i militära mål är begränsade. Enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken har åklagaren en generell rätt att inte tala å brott under förutsättningar, som närmare anges i fyra i paragrafen upptagna punkter. Den första av dessa punkter - den som kan antagas vara av den största praktiska betydelsen - medger åtalseftergift om det är uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. Emellertid föreskrives i 84 § MRL att vad som stadgas i nyss angivna punkt i 20 kap. 7 § rättegångsbalken inte skall äga tillämpning om i det föreliggande fallet straff för brottet får åläggas i disciplinmål. SOU 1970: 31

13.1.2 Militär myndighets handläggning Om det är bestraffningsberättigad militär befattningshavare som först upptagit frågan om ansvar kan han av skäl, som närmare anges i 22 § första stycket MRL, vara skyldig att hänskjuta målet till åklagaren för vidare utredning. Skäl till hänskjutande är bl. a. att i målet finns annan målsägande än kronan. Att målsäganden ej har något enskilt anspråk och i övrigt saknar intresse av att målet handläggs vid domstol inverkar inte på den bestraffningsberättigades skyldighet att hänskjuta målet. Ett annat skäl för hänskjutande är att straff för brottet ej får åläggas i disciplinmål. Det kan framhållas att straff i disciplinmål inte får åläggas om det ej klarlagts att den misstänkte begått brottet, vilket torde innebära att straff ej får åläggas om den misstänkte inte erkänt de faktiska omständigheter som konstituerar brottet. Ytterligare ett skäl för hänskjutande är att det kan förutses att nöjaktig utredning ej kan åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg. Om målet inte hänskjuts till åklagare och förundersökning angående brottet ej ändock inletts av civil myndighet skall jämlikt 22 § tredje stycket MRL utredning om brottet ske vid militärförhör. Om tillrättavisning befinns vara till fyllest erfordras ej sådant förhör men den felande skall jämlikt 67 § MRL beredas tillfälle att vid förhör förklara sig innan tillrättavisning får meddelas. Möjligheterna för den bestraffningsberättigade att utan vidare lägga ner saken finns angivna i 22 § fjärde stycket MRL. Där stadgas att, om saken prövas vara av synnerligen ringa vikt, bestraffningsberättigad befattningsbehavare äger avskriva målet utan hinder av vad förut sägs i paragrafen, under förutsättning att i målet ej finns annan målsägande än kronan samt att straff för brottet får åläggas i disciplinmål. 13.2 Förarbetena till gällande regel i MRL

avskrivnings-

13.2.1 Utredningen 1946 I 1946 års betänkande angående revision av det militära rättegångsväsendet (SOU 1946: SOU 1970: 31

91) anges att vid utredningen beaktats en av militieombudsmannen den 2 april 1946 till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse angående reformering av utrednings- och förhörsväsendet rörande militära brott och förseelser. I betänkandet (s. 80 ff) anföres följande beträffande mål vari finns målsägande. Av militieombudsmannen har anmärkts, att det militära utredningsförfarandet icke innebure betryggande garantier för en tillfredsställande behandling av sådana vid militärförbanden förekommande ansvarsmål, som föranleddes icke av vanliga tjänsterapporter utan av angivelse från målsägande. Militieombudsmannen framhåller, att ifrågavarande ärenden ofta rörde påstådda övergrepp av officerare eller underofficerare mot underlydande samt att mot behandlingen av dylika ärenden i första hand kunde riktas den anmärkningen att enligt den rådande ordningen målsägandens anmälan skulle, om den avsåge någon som vore underställd kompanichef, ingivas till denne och även bliva föremål för förberedande handläggning av kompanichefen såtillvida att denne skulle inhämta de första upplysningarna om förseelsen och den felandes person. Med en sådan ordning vore det att räkna med att den anmälde omedelbart finge kännedom om anmälans innehåll och att denne, långt innan något förhör holies, kunde fatta ståndpunkt till anmälarens uppgifter och förbereda sitt försvar. Han hade också möjlighet att påverka vittnen och till och med anmälaren själv. Enligt militieombudsmannens åsikt vore det verklighetsfrämmande att påstå att dessa möjligheter ej någonsin begagnades. Rättssäkerheten syntes kräva, att i nu åsyftade fall anmälan finge ske på sådant sätt att icke utredningen försvårades och att utredningen anförtroddes åt personer, vilka i förhållande till de hörda vore fullt obundna och opartiska. Anmälan borde därför få göras till åklagaren eller utan iakttagande av tjänsteväg direkt till den bestraffningsberättigade befälhavaren med skyldighet för denne att omedelbart överlämna angivelsen till åklagaren för förundersökning. På grundval av åklagarens utredning finge bedömas, huruvida målet borde komma under behandling vid domstol eller av befälhavaren avgöras i disciplinär ordning. Militieombudsmannen framhåller vidare, att även då det gällde tjänsterapporter, som av överordnade avgåves mot underlydande, rapportgivaren kunde intaga ställning av målsägande i förhållande till den anmälde; detta vore fallet då förseelsen innefattade en personlig kränkning mot rapportgivaren. Det kunde ifrågasättas, tillägger militieombudsmannen, om ej tjänsterapporter angående förseelser, beträffan-

de vilka målsägande funnes, borde erhålla samma behandling som föreslagits beträffande angivelser om övergrepp mot underordnade. Enligt utredningens åsikt måste åtminstone då det gäller de av militieombudsmannen närmast åsyftade fallen - påstådda övergrepp av officerare eller underofficerare mot underlydande - såsom ett oeftergivligt krav uppställas att möjlighet beredes anmälaren att få saken handlagd i annan ordning än den nu tilllämpade. Skäl torde även föreligga att, såsom militieombudsmannen ock ifrågasatt, jämväl i andra fall bereda möjlighet härtill. Den av militieombudsmannen framförda kritiken mot den nuvarande ordningen är uppenbarligen om än i mindre grad - tillämplig jämväl då den som anmälts för övergrepp mot underlydande innehar lägre tjänsteställning än officer eller underofficer, och det synes knappast kunna vara föremål för någon tvekan att de ifrågavarande särbestämmelserna böra gälla även i sådana fall. De särskilda i militieombudsmannens kritik berörda omständigheter, som påkalla en särbehandling av ärenden rörande överordnads övergrepp mot underordnad, torde visserligen icke på samma sätt göra sig gällande i fall där överordnad i tjänsterapport anmäler av underordnad begången förseelse, varigenom rapportgivaren blivit personligen kränkt. Övervägande skäl torde dock tala för att även i dessa fall anmälaren skall kunna påkalla sakens behandling i särskild ordning. Det torde härvid endast behöva framhållas, att eljest skulle uppkomma en knappast försvarlig olikställighet såtillvida att av den kränktes ställning i det särskilda fallet bleve beroende huruvida tillfälle skulle beredas honom att få saken handlagd i en ordning, som ansetts mera betryggande än den vanligen förekommande. I enlighet med vad nu angivits synas de ifrågavarande bestämmelserna böra avse fall där av krigsman begånget brott tillkommit under sådana omständigheter att annan krigsman är målsägande beträffande brottet. I anslutning till de av militieombudsmannen anvisade riktlinjerna torde bestämmelserna böra innehålla, att anmälan om brottet må göras hos åklagaren eller utan iakttagande av tjänsteväg hos vederbörande bestraffningsberättigade befälhavare; att då befälhavare som nu nämnts mottagit sådan anmälan det åligger denne att omedelbart överlämna densamma till åklagaren; samt att det i nu avsedda fall ankommer på åklagaren att verkställa förundersökning med iakttagande av i nya RB härom meddelade föreskrifter. Det kan givetvis inträffa att i fall, då anmälan gjorts direkt hos åklagaren, den bestraffningsberättigade befälhavaren redan upptagit saken till handläggning. Då befälhavaren icke bör taga vidare befattning där-

med efter det anmälan gjorts hos åklagaren, bör vidare föreskrivas, att åklagaren har att omedelbart underrätta befälhavaren om sådan hos åklagaren gjord anmälan varom nu är fråga samt att, om saken i något avseende redan blivit föremål för åtgärd i disciplinär ordning, befälhavaren har att hänskjuta målet till åklagaren. I enlighet med tidigare föreslagna regler bör det åligga åklagaren att, om denne efter slutförd utredning finner den felande böra förskylla ansvar, efter omständigheterna antingen anställa åtal vid domstol eller för disciplinär bestraffning överlämna handlingarna i målet till vederbörande befälhavare. 13.2.2 Departementschefen I propositionen angående MRL (prop. 1948:216 s. 128) anförde departementschefen följande. När det gäller de s. k. målsägandefallen, anser jag mig icke kunna helt biträda utredningens förslag. Jag anser nämligen att brottsutredningen bör ankomma på civil myndighet i alla de fall där krigsman är målsägande beträffande brottet. Den omständigheten att ett brott anmälts hos den bestraffningsberättigade med iakttagande av tjänstevägen bör sålunda enligt min mening icke medföra att det skulle kunna utredas av militärbefälet. Målsäganden kan ju, särskilt om han är en ung värnpliktig, förbise möjligheten att anmäla brottet direkt hos den bestraffningsberättigade. Det kan också tänkas, att målsäganden av ett eller annat skäl icke anser det förenligt med sina intressen att alls göra någon personlig anmälan i saken. Helt uteslutet är härvid icke, att han utsattes för vissa påtryckningar att i varje fall icke göra en sådan anmälan, som skulle medföra att brottsutredningen måste överlåtas åt utomstående. Det torde vidare saknas skäl för att i förevarande hänseende göra någon skillnad mellan det fall att målsäganden är krigsman och att han är civil. Jag anser följaktligen, att brottsutredningen bör ankomma på civil myndighet även då annan än krigsman är målsägande. Ett undantag från denna princip bör dock stadgas för det fall, att målsägandens anspråk kan prövas av den bestraffningsberättigade. Såsom av det följande framgår, ämnar jag föreslå att detta liksom för närvarande - skall kunna ske, därest kronan är målsägande och skadeståndet ej överstiger 200 kronor. 13.2.3 Avskrivningsregeln före tillkomsten av MRL Före MRL:s ikraftträdande den 1 januari 1949 gällde beträffande bestraffningsberätSOU 1970: 31

tigad befälhavares möjligheter att avskriva mål följande. Om fråga var om förseelse av beskaffenhet att straff därför kunde åläggas i disciplinär ordning skulle - jämlikt 204 § strafflagen för krigsmakten - målet överlämnas till krigsdomstol bl. a. om erforderlig utredning ej kunnat vinnas om brottets beskaffenhet eller den angivnes straffbarhet, dock att befälhavaren kunde låta målet förfalla om saken prövades vara av synnerligen ringa vikt och målsägande ej påfordrade målets hänskjutande till domstol. 13.2.4 Den geln i MRL

ursprungliga

avskrivningsre-

Även i MRL i dess ursprungliga lydelse erhöll den bestraffningsberättigade rätt att låta ett av honom upptaget disciplinmål förfalla. Denna rätt kom till uttryck i 22 § tredje stycket. Där stadgades till en början - liksom i nu gällande lydelse - att om hänskjutande till åklagaren ej skedde skulle utredning ske genom militärförhör eller, om tillrättavisning befanns till fyllest, genom tillrättavisningsförhör i enlighet med bestämmelsen i 67 § MRL. Stycket innehöll emellertid även följande stadgande: »Prövas saken vara av så ringa vikt, att den bör helt förfalla, är förhör ej erforderligt.» 13.2.5 Framställning mannen 1948

av

13.2.6 Departementspromemoria 1951 I en inom justitiedepartementet 1951 upprättad promemoria beträffande bl. a. det av militieombudsmannen framlagda förslaget anfördes, att även om det måhända inte var uteslutet att också utan lagändring tilllämpa 22 § första stycket MRL så, att militieombudsmannens önskemål blev i sak tillgodosedda, det för tydlighetens skull syntes bäst att en lagändring genomfördes. I promemorian framhölls vidare att avskrivningsrätt för den bestraffningsberättigade inte borde föreligga i sådana fall då annan målsägande än kronan fanns.

militieombuds-

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 17 december 1948 framhöll militieombudsmannen (se ämbetsberättelsen till 1949 års riksdag, s. 223 ff) att MRL:s bestämmelser avvek från de i strafflagen för krigsmakten upptagna i första hand så till vida att befälhavaren undantagslöst skulle vara skyldig att hänskjuta ett disciplinmål till åklagaren om det kunde förutses att nöjaktig utredning om brottet ej kunde åstadkommas genom befälhavarens försorg. Bestämmelsen i 204 § strafflagen för krigsmakten om möjlighet för befälhavaren att i sådant fall avskriva målet då saken prövades vara av synnerligen ringa vikt hade inte upptagits i MRL. ViSOU 1970: 31

dare förelåg enligt militieombudsmannen den skiljaktigheten att före MRL:s ikraftträdande motsvarighet saknades till den befälhavaren enligt 22 § tredje stycket MRL medgivna rätten att - då utredningssvårigheter inte mötte - avskriva ett disciplinmål där saken prövades vara av så ringa vikt att den borde helt förfalla. Militieombudsmannen förklarade det vara önskvärt att den i 22 § första stycket MRL föreskrivna ovillkorliga skyldigheten att hänskjuta mål till åklagare för det fall nöjaktig utredning ej kunde åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg begränsades på motsvarande sätt som gällde i 204 § strafflagen för krigsmakten.

13.2.7 Remissyttranden över förslaget i departementspromemorian I yttranden över förslaget tillstyrktes undantagslöst den föreslagna utvidgningen av militär chefs avskrivningsrätt. Några instanser ville gå ännu längre. Svea hovrätt anmärkte sålunda på att såsom grundläggande förutsättning för tillämpning av avskrivningsregeln i promemorians lagförslag upptagits att saken prövades vara av »synnerligen» ringa vikt och framhöll att det var fara värt att stadgandet förlorade praktisk betydelse om det skulle gälla endast med denna utomordentligt kraftiga begränsning. Enligt hovrättens mening skulle regeln få en riktig och tillräckligt restriktiv 75

användning därest såsom inledande förutsättning angavs att saken prövades vara av ringa vikt. Föreningen Sveriges auditörer ifrågasatte om inte möjlighet borde beredas bestraffningsberättigad att i saker av syn* nerligen ringa vikt avskriva målet även om däri fanns annan målsägande än kronan. Om i sådana fall målsäganden inför den bestraffningsberättigade förklarade sig inte ämna föra talan om enskilt anspråk eller eljest påfordra att målet handlades av domstol, syntes enligt föreningens mening den blotta omständigheten att målsägande fanns inte böra föranleda att saken hänsköts till åklagaren. Förslag av samma innehåll som auditörsföreningens framställdes även av tjugufjärde avdelningen av Stockholms rådhusrätt men däremot inte av rådhusrätten själv.

13.2.8 Departementschefen Departementschefen fann att en uttrycklig regel borde ges om rätt för bestraffningsberättigad att avskriva vissa bagatellförseelser och uttalade som sin mening att en grundläggande förutsättning för denna avskrivningsrätt borde vara att saken prövades vara av synnerligen ringa vikt. Som skäl för sin uppfattning angav departementschefen att en bestämmelse av detta innehåll ordagrant överensstämde med motsvarande bestämmelse i den förut gällande 204 § strafflagen för krigsmakten samt att erfarenheten inte givit belägg för Svea hovrätts farhågor att regeln med denna innebörd skulle bli alltför restriktiv och därmed praktiskt betydelselös. Vad angick frågan om avskrivningsrätt för den bestraffningsberättigade även i de fall annan målsägande än kronan fanns framhöll departementschefen att enligt 22 § första stycket 1 MRL utredning genom militär chefs försorg aldrig fick äga rum om i målet fanns annan målsägande än kronan och att ett sådant mål undantagslöst måste hänskjutas till åklagaren för utredning av civil myndighet. Visserligen förhöll det sig så, anförde departementschefen vidare, att sedan civil myndighet verkställt utredning militär chef kunde få slutligen pröva målet, nämligen om 76

målsäganden inför åklagaren förklarade att han inte ämnade föra talan om enskilt anspråk eller eljest påfordrade att målet handlades vid domstol och åklagaren till följd därav jämlikt 83 § MRL underställde den bestraffningsberättigade frågan om denne ville avgöra saken. Emellertid borde det enligt departementschefens mening inte komma i fråga att ändra regeln i 22 § första stycket 1 MRL om den bestraffningsberättigades ovillkorliga skyldighet att för utredning hänskjuta målet till åklagaren i fall där i målet fanns annan målsägande än kronan. Ett skäl därför var att eljest följden skulle kunna bli att vissa ömtåliga mål rörande exempelvis påstått missbruk av förmanskap kom att avskrivas utan att någon som helst utredning ägde rum, nämligen av den anledningen att den bestraffningsberättigade uppfattade anmälan såsom avseende en ren bagatellförseelse.

13.2.9 Lagändring 1952 I enlighet med departementschefens förslag verkställdes den 4 april 1952 ändring av avskrivningsregeln. Därvid upphävdes den dittills gällande bestämmelsen i 22 § tredje stycket om att förhör ej var erforderligt då saken prövades vara av så ringa vikt att den borde förfalla varjämte i samma paragraf infördes det nu gällande fjärde stycket om avskrivningsrätt för den bestraffningsberättigade då saken prövas vara av synnerligen ringa vikt. 13.3 Trafikmålskommittén

(SOU

1967:59)

Enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken får åklagare besluta att icke tala å brott (åtalseftergift) om någon av de fyra skilda förutsättningar, som anges i paragrafen, föreligger. Den första förutsättningen, som anges i första stycket 1, är som tidigare sagts för handen om det är uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. Den andra förutsättningen, som anges i första stycket 2, föreligger om SOU 1970: 31

brottet förövats innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott och det är uppenbart att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse. För tillämpning av bestämmelserna om åtalseftergift har i praxis uppställts krav på erkännande eller att brottsligheten eljest är klarlagd. Trafikmålskommittén har i sitt den 11 november 1967 framlagda delbetänkande. Förundersökning, SOU 1967: 59 föreslagit att åklagare skall tilläggas rätt att under vissa förutsättningar besluta att förundersökning ej skall inledas och att nedlägga redan inledd förundersökning. 1 Förslaget har upptagits som ett tredje stycke i 23 kap. 1 § rättegångsbalken, vilken paragraf handlar om åklagares skyldighet och rätt att inleda förundersökning. Det föreslagna tredje stycket har följande lydelse: I fall som avses i 20 kap. 7 § första stycket 1 och 2 må åklagaren, om särskilda skäl föreligga, besluta att förundersökning ej skall inledas. Har den redan inletts, må åklagaren nedlägga förundersökningen. Enligt 84 § MRL får åklagare, såsom förut angivits, inte meddela åtalseftergift jämlikt 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken om i det föreliggande fallet straff för brottet må åläggas i disciplinmål. Även den nyss berörda av trafikmålskommittén föreslagna rätten för åklagare att ej inleda förundersökning och att nedlägga redan inledd sådan har av kommittén genom ett tillägg till 84 § MRL föreslagits bli begränsad på samma sätt som gäller beträffande åtalseftergift. Åklagaren skall således enligt förslaget icke få besluta vare sig att ej inleda förundersökning eller att nedlägga undersökning som redan inletts om det föreliggande fallet får avgöras i disciplinmål. I sin motivering för förslaget om utvidgade möjligheter för åklagare att inte inleda eller att nedlägga förundersökning konstaterar trafikmålskommittén att det för närvarande läggs ner utredningsarbete i fall där det starkt kan ifrågasättas om utredningen SOU 1970: 31

inte utgör ett slöseri med rättsväsendets begränsade resurser. Kommittén exemplifierar sitt konstaterande med praktiska fall i vilka mer eller mindre omfattande utredning verkställs av det skälet att den misstänkte bestrider brott, vilket får till följd att åtalseftergift ej lagligen kan meddelas. Vidare framhåller kommittén - samtidigt som den uttalar att åtalsinstrumentet ej får användas godtyckligt - att det inte minst för allmänhetens förtroende för våra rättsorgan är av vikt att rättsväsendet ej utnyttjas för uppgifter som från lekmannens synpunkt ter sig meningslösa och att ett missbruk av rättsorganens resurser kan skada förtroendet för vårt rättsväsen. Beträffande målsägande anför kommittén att det får anses innebära en fördel om ett mot honom riktat brott blir utrett men att det numera inte så mycket beror på att målsäganden kan anses ha något mera uttalat anspråk på att samhället skall ingripa med straff trots att ett sådant ingripande i det särskilda fallet inte är påkallat från allmän synpunkt utan att det mera är den synpunkten att samhället om möjligt bör medverka till att brottslingen ersätter målsäganden för den skada denne lidit som är värd beaktande. Målsägandeintresset kan dock enligt kommittén inte bedömas så starkt att det kan anses motiverat att väcka åtal med i huvudsak den motiveringen att målsäganden härigenom får större möjligheter att få ut skadestånd. Kommittén poängterar att om starka intressen talar för att alla brott blir utredda så måste det understrykas att intresset är väsentligt mycket starkare vid de grova brotten än vid exempelvis bötesbrotten. 2 I sitt betänkande har kommittén förklarat vad den avsett med uttrycket »särskilda skäl» i lagtextförslaget. Med uttrycket har kommittén velat ange att i normalfallet, d. v. s. om erkännande föreligger eller 1

I prop. 1969: 114 har departementschefen förklarat att kommitténs förslag skall bli föremål för överarbetning i samband med prövningen av en av riksåklagaren gjord framställning om översyn av bestämmelserna i 20 kap. 7 § RB beträffande åtalsunderlåtelse. 2 Disciplinstraff skall anses lika med böter (MRL 6 §).

brottet eljest är klarlagt, förundersökningen skall fullföljas och liksom för närvarande åtalseftergiftsbeslut meddelas sedan utredningen är slutförd. Enligt kommittén har de nya bestämmelserna föreslagits för att lösa den konfliktsituation som uppkommer främst om utredningen kan beräknas bli för omfattande i förhållande till värdet av att utredning sker. Även synpunkter som talar emot att utredning underlåtes skall beaktas, exempelvis brottets svårhetsgrad och art ävensom om brottet skulle ha antecknats i körkortsregister eller annat register. Beslut att ej inleda förundersökning enligt förslaget innebär inte något ställningstagande i skuldfrågan. Beträffande förslaget att beslut om att ej inleda förundersökning och att nedlägga sådan undersökning inte får meddelas om straff för brottet kan åläggas i disciplinmål hänvisar kommittén till nu gällande bestämmelser om åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken och konstaterar att syftet med bestämmelsen om åtalseftergift tillgodoses genom att prövningen lämnas åt militärmyndigheten som kan låta bero vid en tillrättavisning eller låta saken förfalla.

13.4 Militärstraff sakkunnigas

överväganden

Ett flertal stadganden i MRL förutsätter att militära mål skall handläggas skyndsamt. Vikten av att militära mål behandlas skyndsamt har också understrukits i ett år 1951 utsänt kungl cirkulär 1 , vari skyndsamhetens betydelse för upprätthållandet av disciplinen inom krigsmakten betonats. Att cirkulärets bestämmelser efterlevs kontrolleras kontinuerligt av den justitieombudsman som har tillsynen över försvarsväsendet, bl. a. vid granskningen av arrestantkort. Någon erinran kan givetvis inte göras mot att handläggningen sker skyndsamt. I den mån utredningar i militära mål berör civila utredningsorgan - polismyndigheter och åklagare - medför emellertid kravet på skyndsamhet att de militära målen måste ges förtur. Sannolikt sker detta ofta på bekostnad av och till förfång för utredningar i andra och allvarligare mål. Detta antagande ter 78

sig särskilt befogat mot bakgrunden av det allmänt kända förhållandet att de civila utredningsmyndigheternas resurser är utnyttjade till bristningsgränsen. Det är därför till en början angeläget att tillse att civila utredningsmyndigheter inte utnyttjas för utredning av saker som måste antagas kunna nöjaktigt utredas av militär myndighet. Vidare bör det förhindras att brottsutredningar, som i allmänhetens ögon ter sig onödiga, över huvud taget kommer till stånd. 13.4.1 Avskrivningsfallen De sakkunniga har uppmärksammat att den bestraffningsberättigades möjligheter att lägga ner saken är mycket begränsade. Den grundläggande förutsättningen för bestraffningsberättigads möjligheter att avskriva målet är - bortsett från att straff för brottet måste kunna åläggas i disciplinmål - att saken prövas vara av synnerligen ringa vikt. Såsom framgår av vad tidigare anförts framhöll Svea hovrätt vid tillkomsten av 22 § fjärde stycket MRL att kravet på att saken skulle vara av »synnerligen» ringa vikt skulle medföra fara för att stadgandet förlorade praktisk betydelse om det skulle gälla endast med denna enligt hovrättens mening utomordentligt kraftiga begränsning. Departementschefen uttalade häremot att erfarenheten inte givit belägg för hovrättens farhågor. Den erfarenhet, som departementschefen därvid åsyftade, var huvudsakligen erfarenheten av tillämpningen av motsvarande bestämmelse i 204 § strafflagen för krigsmakten, vilket sistnämnda stadgande medgav avskrivningsrätt i fall då erforderlig utredning ej kunde vinnas om brottets beskaffenhet eller den misstänktes straffbarhet men inte då utredning om att den misstänkte begått brottet förelåg. Med hänsyn till de skilda förutsättningarna för avskrivning enligt 204 § strafflagen för krigsmakten och enligt 22 § fjärde stycket MRL får emellertid antagas att antalet fall 1 KCirk 11 maj 1951 till Domstolarna, åklagarna och polismyndigheterna om vikten av att särskild skyndsamhet iakttages vid behandlingen och avgörandet av vissa militära brottmål.

SOU 1970: 31

där fråga om avskrivning kan uppkomma numera är avsevärt mycket större än då strafflagen för krigsmakten gällde. Att över huvud taget erhålla besked om i hur stor utsträckning bestraffningsberättigad ansett sig vara förhindrad att avskriva mål till följd av att han tolkat förutsättningen »synnerligen ringa vikt» alltför restriktivt är mycket svårt, eftersom en sådan bedömning sällan lämnar några spår efter sig i handlingarna. Visserligen kan med fog antagas att den bestraffningsberättigade, om han tolkat förutsättningen mycket restriktivt och ansett den utgöra hinder för avskrivning, tillgripit tillrättavisning i stället för disciplinstraff. Det måste emellertid erinras om att tillrättavisning liksom disciplinstraff kan åläggas endast om den misstänkte erkänt brottet eller de faktiska omständigheter, som konstituerar detta. Även om erkännande inte föreligger kan avskrivning ske jämlikt 22 § fjärde stycket MRL. Eftersom avskrivning dock ej kan komma till stånd av det skälet att brottet bedöms inte vara så ringa som lagrummet föreskriver och disciplinstraff eller tillrättavisning ej går att använda då brottet inte är erkänt, tvingas den bestraffningsberättigade säkerligen i många fall att hänskjuta målet till åklagaren för utredning där ett hänskjutande ter sig ganska meningslöst. Därmed belastas den civila utredningsmyndigheten med utredningar av förhållandevis bagatellartade förseelser. Varje utredning genom polismyndighet av sådana bagatellförseelser torde ske på bekostnad av effektiviteten i utredningar av allvarligare saker och detta trots att något egentligt intresse - vare sig allmänt eller speciellt militärt - av att utredning kommer till stånd ej föreligger. Trafikmålskommitténs tidigare berörda förslag om möjlighet för åklagare att underlåta förundersökning eller nedlägga påbörjad sådan tar just sikte på förhindrandet av sådana onödiga utredningar. Särskild uppmärksamhet bör fästas vid kommitténs förslag att åklagaren ej skall äga underlåta förundersökning om straff för brottet får åläggas i disciplinmål. Detta talar enligt de militärstraffsakkunnigas meSOU 1970: 31

ning för att den bestraffningsberättigades möjligheter att avskriva mål bör ökas genom att kravet på förseelsens ringhet minskas. Beträffande trafikmålskommitténs förslag måste dock konstateras att förslaget i vad avser militära mål inte helt kan få önskad verkan när det gäller brott, som anmäls hos åklagare eller polismyndighet. För att mål angående sådant brott skall kunna överlämnas till den bestraffningsberättigade utan utredning från den civila myndighetens sida fordras enligt 80 § MRL att saken synes nöjaktigt kunna utredas i disciplinmål. Så är inte fallet om den misstänkte förnekar gärningen. I de fall det redan av anmälan till åklagare eller polismyndighet framgår att den misstänkte förnekar brottsligt förfarande torde därför civil utredning inte kunna undvikas. Det har enligt vad som inhämtats ej varit trafikmålskommitténs avsikt att sådana mål skulle avskrivas av åklagaren under det att mål vari erkännande från den misstänkte kunde förutsättas, skulle överlämnas till den bestraffningsberättigade för utredning. Det kan emellertid antagas att antalet mål, vari redan av anmälan till åklagaren eller polismyndighet kan slutas att den misstänkte ej erkänner brottet, inte är särskilt stort. Ifrågasättas kan om det inte skulle vara ändamålsenligt att medge åklagaren rätt att underlåta förundersökning även i sådana militära mål där straff för brottet får åläggas i disciplinmål. Med hänsyn till att de militära myndigheterna bär ansvaret för ordningen inom krigsmakten synes det emellertid rimligt att deras uppfattning om vad som bör bli föremål för avskrivning eller ej blir avgörande för frågan om och på vilket sätt en förseelse skall beivras. Om utredningen angående brottet leder till att den misstänkte erkänner förseelsen kan den bestraffningsberättigade - förutom att avskriva målet eller ålägga disciplinstraff meddela tillrättavisning. Fördenskull synes trafikmålskommitténs förslag att åklagaren ej skall äga underlåta förundersökning i fall där straff för brottet får åläggas i disciplinmål riktigt. Däremot bör, såsom tidigare antytts, den

bestraffningsberättigades möjligheter att avskriva mål vidgas genom att kravet på förseelsens ringhet minskas. Förutsättningarna för avskrivning skulle kunna ökas genom att medge den bestraffningsberättigade avskrivningsrätt om saken är av ringa vikt. Kravet på »synnerligen» ringa vikt skulle i så fall utgå. Emellertid anser militärstraffsakkunniga det vara riktigare att vad som är lämpligt i det enskilda fallet blir avgörande i stället för huvudsakligen brottets svårhetsgrad. Detta rimmar väl med brottsbalkens syn på användande av påföljdssystemet. För att ge den bestraffningsberättigade större utrymme för en lämplighetsprövning synes det ändamålsenligt att förutsättningen för avskrivning anges vara att förseelsen är av »mindre vikt». Även i fortsättningen bör ställas det kravet att avskrivning får ske endast om straff för brottet kan åläggas i disciplinmål. Såsom tidigare framhållits skall därvid inte krävas att det är klarlagt att den misstänkte begått förseelsen. Detta bör uttryckligen anges i lagtexten. Skälet härför är att i förutsättningen att straff för brottet skall kunna åläggas i disciplinmål inrymmes krav på att brottet skall vara erkänt i den meningen att den misstänkte vidgår de faktiska omständigheter som konstituerar brottet. Visserligen kan av innehållet i övrigt i 22 § MRL utläsas att vid avskrivning enligt fjärde stycket inte krävs att förseelsen är erkänd, men med hänsyn till att paragrafen huvudsakligen skall tillämpas av icke rättsbildade befattningshavare vid krigsmakten bör uttrycklig föreskrift härom meddelas. Därmed torde lagtexten inte heller lämna utrymme för tvivel om att det reformförslag i vad avser 22 § första stycket 1 MRL, som skall behandlas i det följande, förutsätter att målet alltid hänskjuts till åklagaren då brottet inte är erkänt i tidigare angiven mening. Anledning att för avskrivningsrätt upprätthålla kravet på att annan målsägande än kronan ej får finnas föreligger enligt de sakkunnigas mening endast om målsäganden vill föra talan om enskilt anspråk eller eljest påfordrar att målet skall handläggas vid domstol. Såsom tidigare angivits uttalades

samma uppfattning redan vid remissförfarandet 1951 av auditörsföreningen och av en avdelning i Stockholms rådhusrätt. Reformförslag i samma riktning förkastades 1952 av departementschefen av det skälet att i annat fall följden skulle kunna bli att vissa ömtåliga mål rörande exempelvis påstått missbruk av förmanskap kom att avskrivas utan att någon som helst utredning ägde rum, nämligen av den anledningen att den bestraffningsberättigade uppfattade anmälan såsom avseende en ren bagatellförseelse. Bortsett från att straff för missbruk av förmanskap över huvud taget inte kan åläggas i disciplinmål (se 9 § MRL och 21 kap. 5 § brottsbalken) och att mål angående sådant brott följaktligen ej heller kan avskrivas av bestraffningsberättigad militär chef, synes det svårförståeligt vilket målsägandeintresse som skall skyddas om målsäganden uttryckligen förklarar att han inte har något intresse vare sig av att föra talan om enskilt anspråk eller av att målet handläggs vid domstol. De brott, varom här kan bli fråga, är våld eller hot mot krigsman (BrB 21:7), missfirmelse mot krigsman (BrB 21:8), oskickligt beteende (BrB 21:9) och möjligen förargelseväckande beteende (BrB 16: 16 och 21: 16). Det måste antagas att målsäganden i samtliga fall, som kan komma i fråga, förmår tillvarataga sin rätt, ävensom att militära bestraffningsberättigade chefer numera ägnar mål av ifrågavarande beskaffenhet särskild omsorg. Framhållas bör att ett avskrivningsbeslut från bestraffningsberättigads sida inte hindrar målsäganden från att därefter göra anmälan om brottet hos åklagare eller polismyndighet. Bestämmelser måste ges därom att den bestraffningsberättigade före avgörande av frågan om han skall hänskjuta målet eller inte skall tillfråga målsäganden om denne ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordrar att målet handläggs vid domstol. Några praktiska svårigheter för den bestraffningsberättigade att inhämta sådant besked torde inte föreligga. Sist åsyftade bestämmelse bör lämpligen inflyta som ett nytt och sista stycke i 22 § MRL. Visserligen blir paragraSOU 1970: 31

fen därigenom ur lagteknisk synpunkt i viss mån otymplig men åtgärden synes kunna försvaras med att bestämmelsen från praktisk synpunkt inte lämpligen torde kunna infogas någon annanstans i lagen. 13.4.2 Målsägandefallen i 22 § första stycket 1 MRL Vad som tidigare anförts tar huvudsakligen sikte på avskrivningsfallen. De skäl, som redovisats för att målsägandeanspråket skall få bli avgörande för om ett mål skall hänskjutas till åklagaren eller inte, gör sig emellertid starkt gällande även i fall där disciplinstraff kan förväntas åläggas för brottet. Stadgandet i 22 § första stycket 1 MRL att målet ovillkorligen skall hänskjutas till åklagaren om i målet finns annan målsägande än kronan kvarstår även om de sakkunnigas förslag beträffande avskrivningsfallen accepteras. Detta innebär att civil myndighet alltid måste anlitas för utredning även om målsäganden inte har något anspråk på att målet skall handläggas vid domstol och detta trots att åklagaren kan förväntas i ett stort antal fall efter utredning överlämna saken till den bestraffningsberättigade för avgörande. De betänkligheter, som anförts av 1946 års utredning och departementschefen (se s. 73 och 74 här ovan) synes numera inte vara befogade, åtminstone inte om målsäganden erhåller rätt att påfordra att målet skall handläggas vid domstol. Redan de begränsningar i den bestraffningsberättigades möjligheter att utreda mål av ifrågavarande beskaffenhet som ligger i att straff för brottet skall kunna åläggas i disciplinmål - brottet måste vara erkänt i tidigare angiven mening och får ej antagas förskylla högre straff än 15 dagars arrest - minskar kraften i uttalade betänkligheter. Kravet på att nöjaktig utredning skall kunna åstadkommas genom den bestraffningsberättigades försorg och skyldigheten för den bestraffningsberättigade att hänskjuta målet om på grund av sakens beskaffenhet synnerliga skäl föreligger att målet handläggs vid domstol, verkar i samma riktning. Därtill kommer att såväl målsäganSOU 1970: 31 6—014010

den som den misstänkte i ett stort antal fall måste antagas önska att saken klaras upp utan onödig omgång och utan inblandning av civila myndigheter. De militärstraffsakkunniga anser att det är möjligt att utan avkall på rättssäkerheten anförtro utredningen av militära mål till militär myndighet även i fall där annan målsägande än kronan finns under förutsättning att straff för brottet eljest kan åläggas i disciplinmål och målsäganden förklarar sig inte ha något intresse av att saken handläggs vid domstol.

14 Verkställighet av domstols dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts

I 91 § MRL föreskrivs att domstols dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall, där domstolen ej annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av att domen eller beslutet inte vunnit laga kraft. 14.1 Kritik mot gällande bestämmelse Det har ifrågasatts, bl. a. i en anmälan till militieombudsmannen (ärende dnr 515/ 1967), huruvida omedelbar verkställighet av arreststraff enligt 91 § MRL är förenlig med de krav den dömde med fog kan ställa på rättssäkerhet. Kritik har riktats mot att den dömde, då han vid klagan vinner befrielse från eller nedsättning av ålagt arreststraff eller i stället för arreststraff ådöms disciplinbot eller böter, kanske redan undergått hela eller större delen av det av underrätten ålagda arreststraffet, varför den vunna ändringen för honom ter sig närmast meningslös. 14.2 Uttalanden av departementschefen vid tillkomsten av gällande bestämmelse Då bestämmelsen i 91 § MRL tillkom övervägdes dess berättigande i fråga om de två disciplinstraff, som då var aktuella, nämligen disciplinbot och arreststraff. Beträffande omedelbar verkställighet av domstols dom eller beslut om disciplinbot anförde departementschefen (prop. 1948: 216 s. 195) att de skäl, som föranlett be-

stämmelsen om att bestraffningsberättigad militär befattningshavares beslut om åläggande av disciplinbot skulle verkställas omedelbart, gjorde sig gällande med samma styrka i de fall då disciplinbot ådömts av domstol. De skäl, som därvid åsyftades, är i första hand angelägenheten av att straffet följde så snart som möjligt i förhållande till förseelsen. Men även praktiska skäl åberopades, exempelvis att det i fall då den dömde skulle kvarstå i tjänst endast under en kortare tid var påkallat att löneavdrag skedde under tjänstgöringstiden. Framför allt framhölls emellertid att omedelbar verkställighet av disciplinbotsstraff inte medförde några större betänkligheter eftersom, för den händelse straffet sedermera ändrades, rättelse kunde ske genom att innehållet eller erlagt belopp utbetalades till den dömde. Beträffande verkställighet av arreststraff framhöll departementschefen att det inte var lämpligt att verkställigheten uppehölls under längre tid och att tiden för klagan över straffbeslut, varigenom militär chef ålagt arrest, till följd härav bestämts till endast två dagar. Enligt departementschefen skulle syftet med denna bestämmelse i viss mån förfelas om den straffskyldige därefter kunde förhala verkställigheten av underrättens dom genom att fullfölja målet till högre rätt. Det framhölls vidare att en sådan ordning ej sällan skulle vara otillfredsställande från disciplinär synpunkt även då det var fråga om åtal utan föregående handSOU 1970: 31

läggning i disciplinmål. Av angivna skäl borde enligt departementschefens mening domstols dom eller beslut å arreststraff kunna verkställas genast om ej domstolen uttryckligen förbjöd detta. Från departementschefens sida förutsattes att sådant förbud alltid skulle meddelas om saken var tveksam eller om dröjsmål med verkställigheten uppenbarligen saknade betydelse ur disciplinär synpunkt. 14.3 Militärstraff sakkunniga Vid sina överväganden har militärstraffsakkunniga haft att beakta att i de sakkunnigas förslag ingår bland disciplinstraffen - förutom disciplinbot och arrest - även fritidsstraff.

14.3.1 Disciplinboten Vad först angår verkställigheten av disciplinbotsstraff, som ålagts av domstol, anser de sakkunniga att skäl ej föreligger för ändring av gällande bestämmelser. De fördelar som ligger i att straffverkställighet sker omedelbart i det stora antalet fall, där ändring av straffbeslutet ej kommer i fråga, uppväger väl nackdelarna av att i ett fåtal fall verkställighet sker av straffbeslut, som sedermera ändras till den dömdes förmån. Detta gäller särskilt som, enligt vad tidigare framhållits, rättelse alltid kan ske genom återbetalning till den dömde. I den mån betänkligheter gör sig gällande är dessa huvudsakligen att hänföra till straffbeslut, som rör fast anställd personal. Dessa straffbeslut är emellertid i förhållande till dem, som rör värnpliktiga, så få att de inte bör få inverka på principen om omedelbar verkställighet av disciplinbotsstraff, vilken ju även gäller sådant straff meddelat i disciplinmål.

14.3.2 Fritidsstraffet Då det gäller det av militärstraffsakkunniga föreslagna fritidsstraffet har de sakkunniga av skäl, som redovisas i annat sammanhang (se 53 § MRL), funnit att sådant straff ålagt av militär chef i disciplinmål i princip SOU 1970: 31

bör verkställas utan hinder av att straff beslutet ej vunnit laga kraft. Än angelägnare är det att fritidsstraff, som ådömts av domstol, verkställs omedelbart. Fritidsstraffet bör följaktligen i verkställighetshänseende närmast jämställas med disciplinbotsstraffet.

14.3.3 Arreststraff et Vad angår verkställighet av arreststraff, som ådömts av domstol, har de sakkunniga att utgå från sitt förslag om inskränkning i möjligheterna att använda arreststraff över huvud taget (4 § förslaget till disciplinlag). Om arreststraff såsom de sakkunniga föreslagit i fortsättningen endast får användas då det är särskilt påkallat på grund av brottets art, disciplinen och ordningen inom krigsmakten eller den tilltalades tjänstgöringsförhållanden, kommer ett mycket stort antal av de förseelser som för närvarande bestraffas med arrest att föranleda annan och som lindrigare betraktad påföljd. Enligt de sakkunnigas mening föreligger för närvarande behov av omedelbar verkställighet endast i sådana fall där brottet och omständigheterna i övrigt är sådana att brottet även enligt de sakkunnigas förslag skulle ha medfört arreststraff. De krav, som förslaget uppställer för att arreststraff skall få tillgripas, är av den art att - om kraven uppfylls och arreststraff ådöms - det utan vidare står klart att verkställigheten inte bör anstå under den förhållandevis långa tid som det tager innan överrätt omprövat underrätts dom eller beslut. Den dömdes berättigade krav på rättssäkerhet utöver den som ligger i själva domstolsförfarandet bör liksom tidigare tillgodoses på två sätt. För det första bör domstolen när skäl är därtill - exempelvis om tvekan om den tilltalades skuld kommit till uttryck genom skiljaktig mening eller eljest vid överläggning till dom eller beslut - kunna förordna att omedelbar verkställighet ej får ske. För det andra bör överrätt kunna utan hörande av part förordna om inhibition av verkställigheten i avvaktan på omprövning av saken. De farhågor som med hänsyn till tidsutdräkten vid klagan kan råda beträffande

möjligheterna att utverka inhibition av straffverkställigheten, ter sig inte särskilt beaktansvärda efterom det regelmässigt torde gå mycket snabbt att få ett inhibitionsyrkande prövat. I detta sammanhang kan anmärkas att innan verkställigheten kan börja fordras ett skriftligt verkställighetsförordnande från den, som har att befordra straffet till verkställighet (40 § MRK). Detta medför i praktiken viss tidsutdräkt till förmån för den som söker inhibition av verkställigheten. Väsentligare synes emellertid vara att den, som har att befordra straffet till verkställighet, torde kunna med stöd av 6 § andra stycket förslaget till disciplinlag (nuvarande 5 §) förordna om uppskov med verkställigheten till dess framställt yrkande om inhibition hunnit prövas, övervägandet av ett sådant uppskov förutsätter givetvis att det upplysts att inhibition begärts. För den händelse det sedermera vid omprövning av saken skulle befinnas att den dömde i allt fall till någon del oriktigt undergått arreststraff föreligger möjlighet att bereda honom åtminstone ekonomisk gottgörelse enligt lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. 14.3.4 Slutsats Mot bakgrunden av det anförda finner de sakkunniga ej skäl föreslå någon ändring av bestämmelserna i 91 § MRL om verkställighet av domstols dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts. Om de sakkunnigas förslag till 4 § disciplinlagen, som är avsett att radikalt minska användningen av arreststraff, inte skulle leda till lagstiftning på området och arreststraff även i fortsättningen skulle komma att användas i den utsträckning som skett hittills, bör i 91 § MRL införas en bestämmelse som undantar domstols dom eller beslut å arreststraff från omedelbar verkställighet. Sådant straff bör då få verkställas omedelbart endast i de fall domstolen så förordnar. Under angiven förutsättning bör även införas en bestämmelse om nöjdförklaring från den dömdes sida efter mönster av bestämmelsen i 55 § MRL.

84 SOU 1970:31

15 Straff och disciplinmedel för krigsmän under krig

Såsom tidigare angivits har vi i vår lagstiftning - med undantag för dödsstraffet inga särskilda straff- och disciplinmedel avsedda för krigsmän under krig. Frågan om tillämpligheten av fredstida straffsystem under krigstid är mycket svårlöst. Det är därför skäl att undersöka och belysa problemet ur olika aspekter. Ämnet kunde eventuellt indelas så, att man utreder under vilka olika förhållanden under krigstid man blir tvungen att ådöma och verkställa straff. Härvid skulle man skilt för sig ta som undersökningsobjekt 1) det av krigshandlingar icke berörda området, 2) det bakom fronten liggande området, och 3) den egentliga krigsskådeplatsen. En sådan indelning har dock sina nackdelar. Vid ett modernt totalt krig kan nämligen knappast dragas en skarp gräns mellan sådana olika områden. Man måste utgå ifrån, att vilken del av landet som helst och i värsta fall hela landet på samma sätt blir hemsökt av kriget. Under sådana förhållanden synes det lämpligt att indela ämnet efter de olika straff- och disciplinmedlen. Framställningen bygger i det stora hela på upplysningar som erhållits från finskt håll om erfarenheterna från krigen mellan Sovjetunionen och Finland under det senaste världskriget. 15.1 Allmänna

synpunkter

De militära disciplinmedlen har utarbetats med tanke på fredstid. Disciplinens uppSOU 1970: 31

rätthållande under fred kan om det behövs till väsentlig del ske med tillhjälp av en riktig användning av lindrigare disciplinmedel. Likväl måste man anse, att utvecklingen av andra åtgärder än disciplinmedel är ägnad att i allt högre grad minska betydelsen av disciplinmedlen såsom disciplinbevarande faktor. Ingjutandet av rätt anda, psykologiskt riktiga fostringsmetoder samt befälets eget föredöme och personliga auktoritet har fått en allt centralare betydelse i det framåtskridande samhället. Sålunda håller kanske de militära disciplinmedlens betydelse i viss mån på att minska även under fredstid. Användning under krig av hela det fredstida disciplinsystemet lämpar sig endast på sådana fredliga områden, där livet även i övrigt påminner om fredstida garnisonstjänst. På de avsnitt där striderna förs måste disciplinen frammanas med andra åtgärder än användande av disciplinmedel.

15.2 Arreststraffet

Arreststraffets verkan grundar sig på att det starkt begränsar den bestraffades rörelsefrihet och möjligheter till utnyttjande av fritiden. Detta straff har således betydelse även under krigstid i sådana förhållanden, där den militära personalen har möjlighet att utanför tjänsten förfoga över fritiden; där arreststraffet berövar dem tillfälle till förströelse, att träffa vänner o. s. v. Däremot är arreststraffet betydelselöst under frontför-

hållanden. Ju svårare situationer och primitivare förhållanden det dagliga livet framlevs i, desto mindre är arreststraffets betydelse. Vid fronten kan dessutom verkställigheten av straffet i allmänhet arrangeras endast på ett relativt långt avstånd från linjerna. En sådan förpassning skulle för den i första linjen kämpande soldaten innebära en avsevärd lättnad. I allmänhet måste man väl utgå ifrån att de förhållanden straffet skall utstås i ej får framstå såsom bättre än de förhållanden den bestraffades skötsamma kamrater har att stå ut med under tjänstgöringen. Den enda möjligheten att använda arreststraffet i främsta linjen torde vara, att straffet visserligen ådömes omedelbart, men att verkställigheten uppskjuts till dess truppförbandet löses från sitt frontansvar och förflyttas till området bakom linjerna. Sedan, när kamraterna beviljas permission rundhäntare än förut, när det finns möjlighet att träffa andra människor och att roa sig, då är den rätta och effektiva tidpunkten kommen för verkställande av arreststraffet. Under dessa förutsättningar kan arrest eventuellt komma i fråga även i avseende å stridsförband.

15.3 Fritidsstraffet och utegångsförbud Vad nu sagts om arreststraffet gäller givetvis även det föreslagna fritidsstraffet och tillrättavisningen utegångsförbud (landgångsförbud), vilka inskränker den felandes rörelsefrihet.

bete eller tjänstgöring utom tur, känns i realiteten som ett straff, i synnerhet om arbetet eller tjänstgöringen skall ske under samma farliga yttre förhållanden, som mannen även i övrigt är försatt i. Den enda praktiska svårigheten vid tillämpningen av extratjänst är att finna lämpliga verkställighetsformer. Under krig kan vakttjänst knappast i nämnvärd mån användas, på grund av det stora ansvar, som därmed är förknippat. Olika slag av extra arbete är det däremot möjligt att arrangera. I Finland användes allmänt under senaste krig arbete utom tur och verkställigheten ordnades ofta i form av ackordsarbete. När såsom straff sålunda ådömdes t. ex. fem gånger arbete utom tur, tillkännagavs samtidigt att en extra arbetstur motsvarar 1 m 3 brännved. Hela straffet skulle således utstås genom att under fem dagar hugga 5 m 3 brännved. Det berodde sålunda på den bestraffade själv om han för arbetet använde de tillåtna fem dagarna eller om han fick sitt beting färdigt t. ex. på tre dagar.

15.5 Disciplinbot

Under krig avlönas den militära personalen i olika former. Emedan krigsmakten tillhandahåller personalen kläder, mat och bostad torde lönen under frontförhållanden ha mycket liten betydelse. Erfarenheterna från Finland visar att personalen nära nog undantagslöst lät den största delen av lönen gå till hemmavarande familjer eller släktingar. Under sådana förhållanden synes ett mot vederbörandes ekonomi riktat straff inte ha någon nämnvärd betydelse.

15.4 Extratjänst Bättre än arreststraff, fritidsstraff och utegångsförbud tycks, för frontförhållanden, den tillrättavisning lämpa sig, som utan att begränsa den bestraffades frihet innebär en ökning av arbete och plikter, nämligen extratjänsten. Denna tillrättavisningsform torde vara den enda, som ungefär lika effektivt kan användas under alla förhållanden. Den enda lyx, som mannen i främsta linjen kan njuta av, är vila. Att förkorta den till buds stående vilotiden genom ar-

15.6 Slutsats angående användbarhet

disciplinmedlens

Slutresultatet för disciplinmedlens vidkommande blir således, att endast extratjänst på ett motsvarande sätt som under fred synes kunna användas även under krig och att arrest eventuellt kan komma i fråga, såframt dess verkställighet sker vid lämplig tidpunkt. Resultatet är onekligen magert. Denna omständighet föranledde under kriSOU 1970: 31

get i Finland, att en del förmän försökte avhjälpa bristen på bestraffningsmedel genom att hitta på specifika, för fältförhållanden lämpade bestraffningsformer. Sådana på egen hand uppfunna metoder är dock olagliga och förbjöds även på det strängaste av den högsta militärledningen. För att ge en möjligast fullständig bild av den krigstida disciplinfrågan må i detta sammanhang även hänvisas till tvenne forskare, som behandlat detta spörsmål. I sin bok »Jatkosodan taistelut» (Striderna under fortsättningskriget) säger överste Y. A. Järvinen om den finska soldatdisciplinen bl. a. följande: Den finska soldaten är en utpräglad individualist. Han vill, även då han uppfyller en annans order, veta dess syftemål, dess motiv och rättmätighet. Han vill tänka även med sin egen hjärna, är snabb till kritik, lätt kränkt och långsint, men å andra sidan känslig för vänskap, fastän långsam och stel då det gäller att synligt besvara den. En god och rättvis förman, som inte sparar på egna krafter, får honom att stå ut även med de hårdaste ansträngningar. Snubbor förtar honom lusten att försöka och illvilja kan bringa honom i raseri. En yttre tvångsdisciplin under hot om straff inverkar ej nämnvärt på honom, ej heller åberopande av heders- eller pliktkänsla om ej förmannen ifråga själv föregått med gott exempel. Ett tack sporrar honom endast då han själv verkligen känner att han är förtjänt därav. Ett oförtjänt tack anser han som tomt smicker och inställsamhet. I sin bok »Suomen Sota» (Finlands krig) berättar överste Wolf Halsti bl. a. följande om disciplinsvårigheterna under kriget: Varje förman var tvungen att komma till rätta med hjälp av sitt förstånd, sin naturliga fallenhet och tidigare tillägnade metoder. Det fanns två metoder. De aktiva officerarna hade under fredstiden tillägnat sig ett visst system. Detta var likväl avsett för helt andra förhållanden och för ledning av tjugoåriga ynglingar. För att leda äldre män under kriget lämpade sig systemet synnerligen illa med sin formalitet och sin oeftergivlighet. Mindre begåvade officerare tillämpade det som sådant och blev hatade, de mera begåvade åter försökte utveckla det, envar efter sin egen intuition. Reservofficerarna försökte reda sig med samma system, som de tillägnat sig i de freds tid a truppförbanden eller också tillämpade de metoder, som utvecklats inom det frivilliga landsförsvaret (skyddskårsorganisationen), på förSOU1970:31

hållanden, som var totalt avvikande. Då officerarna dessutom oftast måste bo ihop med sitt manskap i samma tält eller »korsu» var uppnåendet av det avstånd till underlydande som prestigen påbjuder så svårt, att det gränsade till omöjlighet och endast lyckades för personer med medfödda anlag för ledarskap och uppfostran. Dessa uttalanden torde för sin del visa hur svårlöst och mångfasetterad frågan är om upprätthållande av disciplin under krig. Det må upprepas, att disciplinmedlens användning endast utgör en liten del av detta problem. 15.7 Permission En åtgärd som inte utgjorde vare sig straff eller disciplinmedel - men sakligt sett stod dem nära - nämligen regleringen av permission visade sig i Finland ha en anmärkningsvärd betydelse under krigen. Här avses ej de i Finland förekommande kvällspermissionerna och de s. k. söndagspermissionerna, som under krig saknar nämnvärd betydelse, utan de längre s. k. hempermissionerna. Enligt Finlands värnpliktslag kan permission beviljas antingen som s. k. duglighetspermission (belöning för utomordentligt god militär prestation) eller av tvingande personliga skäl. I Finland har man således inte i lagstiftningen gått fram på den linjen, att erhållande av permission skulle vara en rättighet, som tillkommer den värnpliktige, utan man anser, att permission i allmänhet beviljas som belöning för väl utförda prestationer, vilket bedöms av den, som är behörig att bevilja permission. Erhållandet av permission var under kriget en synnerligen viktig sak. På grund därav uppgjordes i praktiken, för undvikande av orättvisor, ett särskilt permissionsturssystem, varigenom den värnpliktige, således ofta flera månader på förhand, kunde räkna ut när hans permissionstur skulle infalla. Då man även under kriget i princip intog den ståndpunkten, att permission beviljades som belöning för väl utförd tjänstgöring, ansågs det möjligt att vägra en person, som skött sig illa, erhållande av hem-

permission även i det fall att han stod i tur, med andra ord, hans permissionstur framsköts. Detta framskjutande av permission hade ur disciplinbevarande synpunkt avsevärt större betydelse än de egentliga disciplinmedlen. Det utgjorde ett sådant skrämmande hot, som mången gång fick vederbörande att tygla sig och noggrant iakttaga disciplinens krav.

15.8 Fängelsestraffet

Då det gäller att bedöma användbarheten av fängelse på krigsmän under krig får man hålla i minnet att de vanligaste brotten under krig utgörs av de fall, då vederbörande på ett eller annat sätt söker undfly de plikter, som åvilar honom som soldat. Han gör sig skyldig till feghet, desertering, självstympning, myteri etc. Om på ett dylikt brott under krig följer ett långvarigt frihetsstraff, uppnår den brottslige genom straffet på sätt och vis just det han eftersträvat med brottet. Man må ha vilken åsikt som helst om huruvida det är angenämt eller oangenämt att »sitta inne», odiskutabelt är i varje fall, att vistelsen i straffanstalten är mera rofylld och skyddad än ute i eldlinjen. Som straff kvarstår sålunda endast den skam, som vederbörande har att utstå. Men erfarenheterna från Finland visar att många under kriget ansåg att den kroppsliga integriteten gick före den vanära de ådrog sig genom brotten. Det kan konstateras att man i Finland i början av kriget vid de nyssnämnda brotten ofta fällde domar, lydande på långvariga tukthusstraff (från 8 år till livstid). Mycket snart insåg man dock, att detta kriminalpolitiskt sett ingalunda var någon lyckad lösning, varför man, genom att till nödvändiga delar ändra lagen, kom fram till ett slags uppskovssystem. Detta innebar, att, sedan krigsdomstolen ådömt den skyldige tukthus- eller fängelsestraff för viss tid, den militära förman som ansvarade för straffets verkställande - i allmänhet truppavdelningens kommendör - kunde förordna, att straffets verkställighet tills vidare skulle uppskjutas, med andra ord,

straffet skulle verkställas först efter kriget. Sålunda återvände den dömde omedelbart efter rättegången till fronten, till sitt förra truppförband, men var samtidigt medveten om, att verkställigheten av det ådömda straffet väntade honom framdeles, såframt han ej utmärkte sig i så hög grad att förmannen gjorde framställning om straffets undanröjande genom benådning. Under kriget i Finland vidtogs även en annan åtgärd. De värnpliktiga, som under början av kriget ådömts långvariga frihetsstraff och som utstod dem i olika straffanstalter på hemorten, förflyttades till fronttjänstgöring, varvid straffverkställigheten tills vidare avbröts. Såframt de utförde sin tjänstgöring på ett berömvärt sätt, gjordes framställning om deras benådande i avseende å det resterande straffet. Vid de utredningar, som verkställdes efter kriget, betraktades en oklanderlig fronttjänstgöring i varje fäll som en avkortning av strafftiden. Angående effekten av den nyssnämnda metoden med uppskjuten verkställighet av frihetsstraff råder delade meningar. Å ena sidan har gjorts gällande, att straffets avskräckande verkan på stridskamrater genom ett sådant förfarande skulle bli tämligen illusorisk. Andra åter omfattar inte denna ståndpunkt utan anser att straffets utåtriktade verkan i det närmaste borde anses vara densamma oberoende av huruvida den dömde förpassas till straffanstalt eller återvänder till sitt förband i väntan på att verkställigheten skall ske först i det skede, då kamraterna hemförlovas efter krigets slut. De som har denna uppfattning menar att just medvetandet om, att den dömde skall komma att utstå sitt straff när de övriga efter krigets slut som fria män får återvända till hemmet och de sina, framhäver verkan av uppskovet för såväl den bestraffade själv som hans stridskamrater. Det är en helt annan sak, att den allmänna benådning, som beviljades i Finland efter krigets slut, förändrade situationen och att det sålunda bör anses tvivel underkastat, huruvida metoden med uppskov med verkställighet kan ånyo effektivt användas där så länge man minns den nyssSOU 1970: 31

nämnda allmänna benådningen. Det bör dock påpekas, att den fullständiga benådningen endast gällde straff upp till två år. Tukthus- eller fängelsestraff utöver två år berördes endast av vad man kunde kalla en 50 procents benådning, varför personer, som gjort sig skyldiga till grövre brott, i alla händelser kom att utstå en del av sitt straff efter hemförlovningen. 15.9

Dödsstraffet

I Finland liksom i andra länder som var invecklade i det senaste världskriget var dödsstraff tillämpligt. Om dess effektivitet rådde knappast mer än en åsikt. Straffet ansågs så verkningsfullt att det inte kunde undvaras. Å andra sidan måste man komma ihåg, att man i allmänhet kan vara motståndare till dödsstraffet i princip av många olika skäl. Dess psykologiska verkan utåt kan även under en modern och upplyst tid vara synnerligen oberäknelig. Under sådana förhållanden måste man utgå ifrån, att dödsstraffet även under krig bör tas i bruk endast i de ytterst svåra fall, då inga andra medel hjälper. Det måste vara »ultima ratio», vars användning är berättigad endast i de situationer, då kanske hela nationens öde allvarligt hotas och en sådan chockverkan, som dödsstraffet alltid kommer att innebära, utgör den enda lösningen. Av de dödsdomar som fälldes i Finland under senaste krig gällde ca 95 procent spionage. De resterande 5 procenten ådömdes för kvalificerade återfall, begången desertering eller därmed jämförliga brott.

15.10 Militärstraff sakkunniga De sakkunniga har tagit intryck av de erfarenheter som redovisats från Finland. De har även beaktat att samtliga länder, vilkas militära strafflagstiftning de tagit del av (se bilagan 2), inte har några särskilda för krig avsedda militära straff och disciplinmedel. Samtliga dessa länder, utom Schweiz, har deltagit i det senaste världskriget och har haft anledning att noga överväga hitSOU 1970: 31

hörande frågor. De sakkunniga har för sin del inte kunnat finna på något nytt, för användning under krig lämpligare straff eller disciplinmedel än dem vi redan har för fredstid. Något förslag om särskilda straff och disciplinmedel för krig framlägges därför inte. Vad särskilt angår dödsstraffet, som endast är tillämpligt i krig, har de sakkunniga mycket allvarligt övervägt om det skulle kunna avskaffas. Länder med krigserfarenhet har emellertid ansett sig inte kunna undvara dödsstraffet. Detta gör det svårt för de sakkunniga att hävda en annan ståndpunkt även om de inte vill underlåta att uttala att de principiellt är motståndare till detta straff. Stor risk torde föreligga att, om vi i vårt land skulle avskaffa dödsstraffet, vi i händelse landet drogs in i krig skulle bli nödsakade att ånyo införa det och då genom en lagstiftning med retroaktiv verkan. Det senare skulle helt strida mot våra rättsprinciper på strafflagstiftningens område. De sakkunniga föreslår därför inte någon ändring beträffande vår lagstiftning om dödsstraffet. Till detta ställningstagande har i hög grad bidragit att i Sverige såväl utdömandet av dödsstraff som verkställigheten därav kringgärdas av ett flertal från fredstida rättegångsordning avvikande bestämmelser till förekommande av missbruk. Föreskrifterna härom är givna i lagen den 30 juni 1948 om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig. För det första måste en underrätts dödsdom enligt denna lag underställas hovrättens prövning. Vidare är det inte möjligt att ådöma någon dödsstraff utan att han i varje instans är personligen tillstädes och får tillfälle att försvara sig. Slutligen får inte dödsstraff verkställas utan att Kungl. Maj:t för varje särskilt fall lämnat sitt tillstånd till verkställigheten.

II

Specialmotivering

16 Brottsbalken 32 kap. Om ämbetsstraff och om disciplinstraff för krigsmän

Kapitlet innehåller endast två paragrafer, som rör disciplinstraff för krigsmän, 6 och 7 §§. Förslaget syftar allenast till ändring av 6 §, vari det är nödvändigt att införa bestämmelser om den nya strafformen fritidsstraff. Emellertid måste åsyftade bestämmelser bli förhållandevis omfattande. Intages de i 6 § jämte bestämmelser om arrest och disciplinbot blir paragrafen otymplig. Militärstraffsakkunniga anser det därför tjänligt att inte blott upptaga bestämmelser om fritidsstraff i en särskild paragraf utan även - i överskådlighetens intresse - att uppdela bestämmelserna angående arrest och disciplinbot på två skilda paragrafer. Kapitlets paragrafantal utökas därmed till tio, varav 10 § helt motsvarar 7 § i nu gällande lydelse. 6 §. Paragrafen förkortas så att däri anges endast vilka former av disciplinstraff för krigsmän som förekommer. Den motsvarar första stycket i 6 § i gällande lag. Bland de sålunda angivna strafformerna ingår den föreslagna nya strafformen fritidsstraff. Denna strafform är i princip att anse som svårare än disciplinbot men lindrigare än arrest. 7

§.

Paragrafen motsvarar 6 § andra stycket i gällande lag. Minimitiden för arrest har SOU 1970: 31

satts till åtta i stället för tre dagar. Militärstraffsakkunnigas huvudsyfte har varit att minska användningen av arreststraff. Detta har lett till att de sakkunniga föreslagit införande av bestämmelser vari uppställts krav på särskilda förutsättningar för att arreststraff över huvud taget skall få tillgripas (4 § förslaget till disciplinlag). Om sådana särskilda förutsättningar är för handen torde gärningen knappast förskylla ett så lindrigt disciplinstraff som arrest understigande åtta dagar. Kortvariga arreststraff har vidare ansetts vara av tvivelaktigt värde, bl. a. av den anledningen att de om de inte verkställs under veckoslut av de straffskyldiga ofta betecknas som ett inte alltför obehagligt sätt att komma ifrån ansträngande tjänstgöring och som ett tillfälle att »vila upp sig». Därjämte avser det föreslagna fritidsstraffet att ersätta de kortvariga arreststraff en. Något utrymme för kortvariga arreststraff har följaktligen inte ansetts finnas.

§.

I denna paragraf ges den grundläggande bestämmelsen om den föreslagna nya disciplinstrafformen fritidsstraff. Angående straffets konstruktion hänvisas till s. 63. Att särskilda bestämmelser erfordras för krigsmän, som är förlagda ombord å fartyg, har sin grund däri att fartyg ofta inte 91

ligger i hamn någon längre sammanhängande tid. Om ett fritidsstraff skall bli verksamt för sådan personal måste möjligheter finnas att förlägga verkställigheten till ett antal särskilda dagar då fartyget befinner sig i hamn. Fritidsstraff utgör en begränsning under bestämd tid eller under bestämt antal särskilda dagar i den straffskyldiges möjligheter att fritt förfoga över sin fritid så till vida att han inte äger förflytta sig utanför visst område eller del därav. Verkställigheten av fritidsstraff får inte - bortsett från anmälningsplikt i syfte att kontrollera att förbudet efterlevs - för den straffskyldige medföra andra inskränkningar i hans rätt att fritt förfoga över sin fritid än de, som följer av själva förbudet att vistas utom visst område. Avser fritidsstraffet förbud att vistas utom kasernområde och finns inom kasernområdet ett marketenteri skall den straffskyldige vara oförhindrad att besöka detta. Vad som generellt utgör fritid bestämmes av Kungl. Maj:t i kommandoväg. Bestämmelser om vad som utgör fritid finns för närvarande intagna i Tjänstereglemente för krigsmakten, 11 kap. 37 mom. Därav framgår att fritid för meniga i regel är dels dag före söndag och annan helgdag eller dag före annan tjänstefri dag från tjänstens slut till klockan 24.00 dagen före närmast följande tjänstgöringsdag, dels onsdagar efter tjänstens slut till klockan 24.00, dels övriga dagar efter tjänstens slut till klockan 22.00. Underbefäl av lägre tjänstegrad än furirs, meniga vid flottan efter genomgången rekrytskola samt meniga som deltager i befäls- eller repetitionsövning har fritid alla dagar från tjänstens slut till klockan 24.00 dagen före närmast följande tjänstgöringsdag. övriga krigsmän äger åtnjuta fritid alla dagar från tjänstens slut till tjänstens början närmast följande tjänstgöringsdag. Den tid varunder krigsman åtnjuter tjänstledighet eller annan ledighet räknas inte som fritid i nu angiven bemärkelse. Beviljas krigsman under verkställighet av fritidsstraff ledighet (t. ex. inträffar övningsuppehåll eller semester) skall därför verkställigheten avbrytas och åter92

upptagas då ledigheten utgått. Med del av område, som är upplåtet åt viss avdelning, avses företrädesvis kompani- och batterilokaler eller motsvarande. Fritidsstraff i form av förbud att vistas utom sådana lokaler torde för den straffskyldige framstå såsom strängare än ett förbud att vistas utom kasernområdet enär han i det först åsyftade fallet regelmässigt torde vara förhindrad att under fritid besöka exempelvis förbandets marketenteri. Därest dagrum är inrättat inom kompanilokalerna skall han dock äga uppehålla sig där. Beträffande gränsdragningen när det gäller bestämmandet av minimi- och maximitiderna för fritidsstraff hänvisas till vad som anförts på s. 66. 9 §. Paragrafens första stycke motsvarar 6 § tredje stycket i gällande lag. Endast den ändringen har vidtagits att maximitiden för disciplinbot har satts till trettio dagar i stället för tjugo dagar. Vad som föranlett ändringen har redovisats på s. 60. Paragrafens andra stycke saknar motsvarighet i gällande lag och sammanhänger med förslaget om införande av fritidsstraff. Militärstraffsakkunniga har funnit det vara av värde att disciplinbot kan ådömas vid sidan av fritidsstraff som påföljd för ett eller flera brott. Förutsättningarna för när disciplinbot må ådömas jämte fritidsstraff finnes angivna i 9 § förslaget till disciplinlag och behandlas i anslutning till nämnda lagrum. 10 §. Denna paragraf motsvarar helt 7 § i gällande lag.

SOU 1970: 31

17 Lagen om disciplinstraff för krigsmän

De sakkunniga har övervägt huruvida de ändringar med avseende å innehållet i disciplinlagen, som de sakkunniga har ansett sig böra föreslå, lämpligen skall inflyta som ändringar i nu gällande disciplinlag eller om de bör föranleda en helt ny disciplinlag. Det har ansetts att införandet av erforderliga nya bestämmelser i redan befintliga paragrafer skulle medföra att flera paragrafer skulle komma att innehålla fyra eller flera stycken, varav åtskilliga skulle bli omfattande. Väljer man det förstnämnda av förfaringssätten skulle disciplinlagen - trots att 15 § är avsedd att utgå såsom inte längre nödvändig 1 komma att innehålla tjugotvå paragrafer. Sålunda skulle lagen komma att innehålla fem paragrafer, som betecknades som a § till paragraf med samma nummer, och två paragrafer, som betecknades som b § till paragraf med samma nummer. Detta skulle från lagteknisk synpunkt vara otillfredsställande. Därmed har för de sakkunniga återstått endast en fullständig omnumrering av disciplinlagens paragrafer. Detta är anledningen till att de sakkunniga föreslagit en helt ny disciplinlag. Några av paragraferna i nu gällande lag kommer emellertid enligt förslaget att ingå i den nya lagen i så gott som oförändrat skick. 1 §. Förslaget överensstämmer till sitt innehåll helt med förslaget till 6 § BrB. SOU 1970:31

2 §.

Paragrafens första stycke, vari generellt anges vid vilka brott disciplinstraff företrädesvis skall användas, överensstämmer helt med 2 § första stycket i gällande disciplinlag. Förslaget innebär följaktligen att disciplinstraff även i fortsättningen skall ådömas, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, även i stället för böter när fråga är om brott av krigsman enligt 20-22 kap. BrB eller om annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål. Andra stycket i 2 § i gällande lag upptager två undantag från första styckets huvudregel angående användande av disciplinstraff. Det första undantaget berör endast arreststraff och innebär att den, som inte fullgör tjänstgöring vid krigsmakten eller vilkens tjänstgöring är av tillfällig art, skall - om han finnes förskylla arrest - dömas till böter i stället för arrest om det med hänsyn till brottets art och övriga omständigheter kan ske utan fara för disciplinen och särskilda skäl ej föranleder till annat. Det andra undantaget gäller såväl arrest som disciplinbot men torde så gott som uteslutande taga sikte på arrest. Detta undantag innebär att böter får ådömas även i andra fall än det berörda om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff finnes vara lämpli1

Se härom s. 98 93

gare än disciplinstraff. Militärstraffsakkunniga har i 4 § i förslaget till ny disciplin* lag upptagit bestämmelser, som medför atf arrest får ådömas endast då det är särskilt påkallat på grund av brottets art, disciplinen och ordningen inom krigsmakten eller den tilltalades tjänstgöringsförhållanden. Till följd härav blir det i 2 § andra stycket gällande lag stipulerade första undantaget från huvudregeln i första stycket om ådömande av disciplinstraff överflödigt. De generella villkoren för att enligt förslaget arrest över huvud taget skall få ådömas beaktar redan disciplinen och tjänstgöringsförhållandena i sådan grad att de för det ifrågavarande undantaget uppställda förutsättningarna inte kan leda till att böter ådöms i stället för arrest. Det andra undantaget från huvudregeln - böter må användas i stället för disciplinstraff om bötesstraff med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art finnes vara lämpligare än disciplinstraff - öppnar erforderliga möjligheter att ådöma böter i stället för disciplinstraff. Detta undantag har behållits såsom andra stycke i förslaget med endast den ändringen att uttrycket »den brottsliges» utbytts mot »den tilltalades» för att nå överensstämmelse med brottsbalkens terminologi. Undantaget i förslaget medför att böter kan ådömas i stället för arrest, fritidsstraff och disciplinbot. Något mera påtagligt praktiskt intresse att kunna ådöma böter i stället för disciplinbot torde inte föreligga. Däremot lärer möjligheten att kunna ådöma böter i stället för fritidsstraff vara av betydelse. Det må dock anmärkas att fritidsstraff kan åläggas krigsman endast då han är tjänstgöringsskyldig och under tjänstgöringsskyldigheten kan åtnjuta fritid. För krigsman, som inte längre är tjänstgöringsskyldig, kan givetvis böter användas i stället för disciplinstraff men inte i stället för just strafformen fritidsstraff, då denna strafform över huvud taget ej kan förekomma för icke tjänstgöringsskyldig krigsman. Ehuru böter inte kan åläggas av militär bestraffningsberättigad befattningshavare saknar fördenskull förslagets andra stycke, 94

som tager sikte på lämplighetsskäl. inte betydelse för sådan befattningshavare. Därest han efter avslutat militärförhör finner att straffet bör bestämmas till böter skall han nämligen hänskjuta målet till åklagaren (27 § andra stycket MRL). Åklagare får ej meddela strafföreläggande som avser disciplinstraff. Han äger dock meddela krigsman strafföreläggande avseende böter i stället för disciplinstraff om målet hänskjutits till honom på grund av att straffet ansetts böra bestämmas till böter ävensom eljest då den misstänktes tjänstgöring vid krigsmakten är av tillfällig art. Den föreslagna paragrafens tredje stycke överensstämmer helt med 2 § tredje stycket i gällande lag. 3 .§.

I 3 § i gällande disciplinlag stadgas följande: I fråga om annat än i 2 § avsett, av krigsman begånget brott av beskaffenhet att mål därom skall handläggas som militärt mål må i stället för böter ådömas disciplinstraff, därest sådant straff finnes utom så till vida att uttrycket »den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art. Den föreslagna paragrafen överensstämmer med den återgivna 3 § i gällande lag utom så till vida att uttrycket »den brottsliges» utbytts mot »den tilltalades». Detta har skett för att överensstämmelse skall nås mellan terminologin i förslagets 2 § och i brottsbalken. 4

§.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande lag. Såsom tidigare framhållits har militärstraffsakkunnigas syfte varit att inskränka användningen av strafformen arrest till enbart sådana fall där arreststraffet inte kan undvaras med hänsyn till att brottet begåtts under de speciella förhållanden, som den militära samlevnaden innebär. Brottet kan sålunda vara att bedöma som särskilt kvalificerat på grund av dess art. Det kan också finnas fall då brottet med hänsyn till SOU 1970: 31

omständigheterna vid dess begående kan antagas verka påtagligt upplösande på disciplinen och ordningen inom krigsmakten. Vidare är tänkbart att brottet i vissa fall ej kan verksamt bestraffas med annan disciplinär strafform på grund av att den tilltalades tjänstgöringsförhållanden, varmed avses jämväl förläggningsförhållanden, lägger hinder i vägen. Med anledning härav har i förevarande paragraf föreslagits att arrest skall få åläggas endast då det är särskilt påkallat på grund av brottets art, disciplinen och ordningen inom krigsmakten eller den tilltalades tjänstgöringsförhållanden. Lagrummet förutsätter att brottets art skall kunna göra ett arreststraff påkallat. Brottets art torde emellertid regelmässigt inte kunna bedömas fristående utan måste ses mot bakgrunden av att brottet begåtts i den militära samlevnaden och innebär ett åsidosättande av den ordning, som är speciell för militära förhållanden och erforderlig för upprätthållandet av krigsmaktens effektivitet. Just den omständigheten att ett förfarande innebär ett åsidosättande av den erforderliga militära ordningen gör för övrigt merendels att förfarandet blir ett brott. Därest en person, som inte är anställd i allmän tjänst, vägrar att lyda en av förman given rimlig befallning att utföra visst arbete, som det åligger honom att utföra, är vägran visserligen förkastlig och kan för den vägrande möjligen medföra konsekvenser med avseende å hans anställningsförhållande men den är i allmänhet inte straffbar. Att krigsman vägrar lyda förmans befallning i tjänsten är straffbelagt och förfarandet anses allvarligt av den anledningen att krigsmaktens effektivitet samt disciplinen och ordningen inom krigsmakten rimligen inte kan tolerera sådant förfarande. Vilka brott, som till sin art är sådana att arreststraff är påkallat, kan givetvis inte generellt angivas då omständigheterna i det särskilda fallet konstituerar brottets svårighetsgrad, vilken i sin tur är avgörande för om det är särskilt påkallat att arreststraff tillgrips. Militärstraff sakkunniga har emellertid rent allmänt förutsatt att följande brott skall kunna medföra arreststraff i SOU 1970: 31

viss utsträckning, nämligen lydnadsbrott, särskilt sådant lydnadsbrott som sker inför trupp eller eljest väcker uppseende, ohörsamhet mot vakt i mer flagranta fall, våld eller hot mot krigsman och missfirmelse mot krigsman, särskilt om denne är överordnad och brottet väcker uppseende och är disciplinupplösande, uppvigling av krigsmän, upprepat undanhållande om andra former av disciplinstraff är uttömda, rymning, övergivande av post om brottet ej är förhållandevis ringa, onykterhet i tjänsten om brottet kunnat medföra allvarliga konsekvenser beträffande tjänsteutövningen eller väckt synnerligt uppseende, ringa tjänstemissbruk samt tjänstefel om brottet är särskilt kvalificerat. Av särskilt intresse i detta hänseende är fylleribrottet. Till disciplinstraff för fylleri kan krigsman dömas jämlikt 21 kap. 15 § BrB om han uppträder berusad av alkoholhaltiga drycker inom område eller utrymme, som nyttjas av krigsmakten, oavsett om han är iklädd uniform eller inte. Även om ruset orsakats av annat än alkoholhaltiga drycker, exempelvis tabletter, kan vederbörande dömas till disciplinstraff då emellertid själva brottsbeteckningen fylleri inte kommer till användning. Vidare kan krigsman dömas till disciplinstraff för fylleri, som är »begånget» utom krigsmaktens område, förutsatt att straff för fylleribrottet kan åläggas i disciplinmål. Detta är fallet med fylleri jämlikt 16 kap. 15 § BrB - brottet skall vara begånget å allmän plats - »därest den brottslige vid gärningens begående var iklädd militär tjänstedräkt». Om vedebörande är civilklädd blir målet angående ansvar för fylleribrottet över huvud taget inte militärt mål och han kan endast ådömas böter, högst 500 kronor. Straffet varierar vanligtvis mellan 50 och 100 kronor. Under 1963, då inalles omkring 4 600 arreststraff förekom i riket, ålades drygt 1 480 arreststraff för fylleri, varav drygt 1 430 drabbade värnpliktiga. Det övervägande flertalet av de för fylleri ålagda arreststraffen löd på 6-8 dagar. Huvuddelen av dem har ålagts för fylleri begånget utom militärt område. Under angivna år gick omkring 95

9 800 utbildningsdagar till spillo av den anledningen att värnpliktiga undergick arreststraff för fylleri. Angående antalet arreststraff för fylleri efter 1963 och deras varaktighet, se vidare tabellerna 10 och 11. Kriminaliseringen av ett uppträdande i berusat tillstånd är sedan någon tid ställd under debatt. Från skilda håll har, med stöd av vunna forskningsresultat och en alltmera utbredd ny syn på alkoholproblemen, hävdats att kriminaliseringen av ett berusningstillstånd - om det inte föreligger då vederbörande förrättar viss tjänst eller framför motorfordon eller fartyg - är förlegad Beträffande detta hänvisas till fylleristraffutredningens betänkande SOU 1968:55 och 56. Denna utredning har föreslagit att fylleriet - även det militära - avkriminaliseras. (Se angående det militära fylleriet betänkandet nr 55 s. 320-329.) För närvarande innebär ett arreststraff för fylleri att den straffskyldige - bortsett från att han förlorar ett antal utbildningsdagar - vid sidan av det personliga lidande, som frihetsberövandet medför, under arresttiden går miste om avlöningsförmåner vilka till beloppet ungefär svarar mot vad en civilperson blir ådömd i böter för »civilt» fylleri. Redan detta förhållande motiverar frågan vad det föreligger för särskilda militära omständigheter, som kräver att krigsman vid sidan av ekonomiska sanktioner skall berövas friheten ett visst antal dagar som påföljd för fylleribrott. Vid fylleribrott inom militärt område kan hävdas att brottet, även om vederbörande blott är berusad på sin fritid, stör ordningen inom området vilket förhållande inte kan tolereras vare sig han är iklädd uniform eller inte. Tillgodoseendet av kravet på ordningen kan å andra sidan anses i viss mån fyllt därigenom att den berusade kan tagas i förvar av militär personal enligt 36 § MRL. Omhändertagande av berusade anses erforderligt av bl. a. ordningshänsyn jämväl under civila förhållanden, där omhändertagande verkställes av polisen. Då krigsman, som är iklädd militär tjänstedräkt, på sin fritid gör sig skyldig till fylleri utom militärt område, kan det i regel inte anses att

han stör ordningen inom krigsmakten eller att hans uppträdande utgör en påtaglig fara för disciplinen. Vad som hittills ansetts motivera ett 6-8 dagar långt frihetsberövande vid sidan av ekonomiska sanktioner, torde beträffande sist åsyftade fall vara att vederbörande »kränkt uniformen». Krigsmaktens anseende kräver, har det ansetts, att krigsmän inte uppträder onyktert i uniform. Nykterhetskravet beträffande ett flertal skilda civila personalkategorier torde emellertid göra sig lika starkt gällande. Den första förutsättningen för att arreststraff för militärt fylleri skall anses sakligt motiverat synes vara att det kan finnas grundad anledning att antaga att nykterhetsförhållandena bland krigsmaktens personal skulle bli sämre om arreststraff för fylleri inte längre tillämpades. Några omständigheter på grund varav ett sådant antagande kan göras föreligger enligt militärstraffsakkunnigas mening inte för närvarande. Det är känt att inom vissa förband försök gjorts att förbättra nykterhetsförhållandena inom förbanden genom att utmäta längre arreststraff för fylleri än som skett tidigare (exempelvis 8-10 dagars arrest i stället för 6 dagar) samt att åtgärderna från militärt håll ansetts ha medfört en förbättring. Det statistiska material, som åberopats till stöd för sistnämnda slutsats, torde emellertid inte ge något klart besked om huruvida förbättringen berott på den strängare straffmätningen eller på andra omständigheter. Ett förbands sammansättning rent individuellt sett, trivselförhållandena, i nykterhetsvårdande syfte bedriven upplysningsverksamhet, en fortlöpande förändrad syn på nykterhetsfrågan och ett flertal andra faktorer torde ha större betydelse för nykterhetstillståndet än straff för fylleri, vare sig straffet utgöres av penningstraff eller arreststraff. Betydligt mer verksamma än straff torde även vara sådana indirekta påföljder som underrättelse till körkortsregister och nykterhetsvårdande organ angående inträffat fylleri. Risken att på grund av fylleri gå förlustig redan förvärvat körkort eller inte erhålla sådant torde vara mer återhållande i alkoholhänseende än risken att bli ådömd ett arreststraff. SOU 1970: 31

Anledningen till att ett förhållandevis stort antal värnpliktiga under sin första tjänstgöring och under repetitionsövningar gör sig skyldigt till fylleriförseelser torde vara ungefär densamma som den, vilken gör att civil ungdom gör sig skyldig till sådana förseelser. Därtill kommer avskildheten från anhöriga och hemförhållanden, den övervägande manligt betonade militära miljön samt de över huvud taget minskade möjligheterna till trivsel, som den militära samlevnaden kan innebära. Dessa omständigheter, ej sällan i förening med ovana vid alkohol, är ofta orsak till förtäring av alkohol i övermått. De flesta värnpliktiga som gör sig skyldiga till fylleri under militärtjänstgöring upprepar inte förseelsen under tjänstgöringen. Det finns knappast anledning antaga att resultatet skulle bli väsentligt annorlunda om förstagångsfylleriet bestraffats på annat sätt än g:nom arrest. Det fåtal fall där ren alkoholism föranlett fylleriförseelsen torde här kunna lämnas åsido. Att bestraffa en alkoholist för fylleri får under alla förhållanden i regel anses verkningslöst. Enligt militärstraffsakkunnigas mening bör på grund av det sagda arreststraff inte regelmässigt tillgripas som påföljd för fylleri. Ett gott nykterhetstillstånd bör åstadkommas med användande av andra medel än frihetsberövande straff. Därest den militära samlevnaden, disciplinen och ordningen inom krigsmakten med fog skulle anses kräva andra påföljder av straffkaraktär än rent ekonomiska sådana, synes kravet kunna tillgodoses genom att fritidsstraff enbart eller tillsammans med disciplinbot - kommer till användning. Enligt det föreslagna lagrummet skall arrest såsom förut nämnts kunna åläggas inte endast på grund av brottets art utan även när disciplinen och ordningen inom krigsmakten särskilt påkallar sådant straff. Att begreppet disciplinen och ordningen inom krigsmakten mestadels inte kan ses fristående utan måste bedömas mot bakgrunden av brottets art har tidigare berörts. I regel är gärningen kriminaliserad just av den anledningen att disciplinen och ordningen inom krigsmakten har ansetts kräva detta. SOU 1970: 31 1—014010

I vilka fall hänsynen till disciplinen och ordningen inom krigsmakten skall anses påkalla arreststraff kan inte uttömmande anges. Militärstraffsakkunniga anser emellertid att arreststraff från angiven synpunkt skall tillgripas endast om det finns särskild anledning antaga att annat disciplinmedel inte skulle vara verksamt för upprätthållande av disciplin och ordning inom visst förband. Det måste exempelvis i regel anses nödvändigt att en värnpliktig, som bryter mot det utegångsförbud som ett fritidsstraff innefattar, hålles till ordningen genom ett arreststraff, vilket medför en effektivare begränsning av rörelsefriheten än fritidsstraffet. Att ålägga den värnpliktige ett nytt fritidsstraff måste, om det kan antagas att han inte heller lojalt skulle ställa sig detta straff till efterrättelse, verka disciplinupplösande på övriga värnpliktiga. I det angivna fallet är arreststraff påkallat dels av att något annat disciplinmedel inte är ägnat att bryta det indisciplinära beteende som vederbörande fortlöpande gör sig skyldig till, dels av att underlåtenheten att hävda respekten för ålagt straff skulle inverka menligt på disciplinen och ordningen inom förbandet. Till jämförelse må erinras om att samhället hävdar respekten för ett ålagt bötesstraff på det sättet att en person, som av trots inte gäldar honom ådömda böter, får bötesstraffet förvandlat till fängelse. Den tilltalades tjänstgöringsförhållanden har ansetts ibland kunna motivera tillgripandet av arreststraff ehuru från andra synpunkter ett fritidsstraff möjligen kunnat vara till fyllest. En krigsman har exempelvis sin tjänstgöring så förlagd att, till följd av att förbandet under längre tid uppehåller sig å avsides belägen plats, möjligheterna att på fritid vistas utom förläggningen är utan värde. Om han begår en förhållandevis allvarlig förseelse, som påkallar omedelbart beivrande och straffverkställighet, och han för denna förseelse skulle erhålla ett fritidsstraff, skulle straffet bli helt verkningslöst och skulle hos den straffskyldige och övriga inom förbandet blott framkalla löje. Därest då påföljden disciplinbot skulle anses otillräcklig återstår endast att ålägga vederbö-

rande ett arreststraff. Även andra situationer kan tänkas där den tilltalades tjänstgöringsförhållanden, sedda mot bakgrunden av brottets art och svårighetsgrad, motiverar tillgripandet av arreststraff. I detta sammanhang kan anmärkas att om arrest uppenbarligen är ett för strängt straff för en förseelse och fritidsstraff av förut angivna skäl inte kan tillämpas, disciplinbot får antagas kunna vara ett tillräckligt verksamt straff om, såsom de sakkunniga i annat sammanhang föreslagit, möjlighet öppnas att utdöma disciplinbotsstraff för maximalt trettio dagar i stället för tjugo dagar, som nu är fallet. I 15 § av nu gällande disciplinlag förekommer en bestämmelse av innehåll att ifråga om användandet i visst fall är arrest, disciplinbot eller tillrättavisning skall särskilt beaktas om den felande i övrigt i tjänsten förhållit sig väl eller om han är under 18 år. Att en straff skyldigs skötsamhet och uppträdande i allmänhet skall beaktas vid bestämmandet av påföljd är en så självklar sak att de sakkunniga inte funnit anledning att framhålla detta i sitt förslag till disciplinlag. Däremot bör naturligtvis - om spörsmålet överhuvudtaget uppkommer beträffande personer under 18 år - vid prövningen av frågan om arrest skall tillgripas beaktas att den straffskyldige är under 18 år. Detta ligger väl redan i sakens natur men bör ske särskilt mot bakgrunden av att enligt 7 § lagen den 20 mars 1964 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare den som är under 18 år ej får häktas med mindre synnerliga skäl talar därför. När det gäller fast anställda, värnpliktiga och frivilliga krigsmän kommer det i fredstid att bli så sällsynt att den straffskyldige är under 18 år att frågan överhuvudtaget inte behöver beaktas i lagstiftningshänseende. När det gäller hemvärnets (driftvärnets) personal förekommer väl inom denna under fredstid personer som är under 18 år. Dessa är emellertid, liksom övrig i 21 kap. 20 § BrB berörd personal, krigsmän i princip endast då de är tjänstgöringsskyldiga. Vanligtvis är hemvärnstjänstgöringen begränsad till en98

dast några timmar åt gången. Inhämtade statistiska upgifter ger också vid handen att arrest för hemvärnsmän är en så opraktisk företeelse, att det inte enbart för hemvärnets del föreligger skäl att i disciplinlagen särskilt framhålla den berörda åldersfrågan. Skulle mot förmodan i praktiken uppkomma det spörsmålet att i fredstid ålägga person under 18 år arreststraff skall givetvis hans ungdom beaktas utan att detta behöver särskilt framhållas. Under beredskapstillstånd och då riket är i krig utökas kretsen av personer som skall betraktas som krigsman (22 kap. 14 § BrB). Avsevärd tjänstgöringsskyldighet kan under sådana förhållanden också uppstå för hemvärnspersonal (10 § hemvärnskungörelsen). De sakkunniga anser inte att det för sådana exceptionella förhållanden erfordras särbestämmelser för personer under 18 år utöver de bestämmelser, som enligt lag och författning skall gälla för envar 1 . 5 §. Lagrummet motsvarar i huvudsak 4 § i gällande disciplinlag. Nämnda paragraf innehåller bestämmelser om när och i vilken mån arreststraff skall verkställas med och utan tjänstgöring, om löneavdrag under strafftiden och om beräkningen av tid för arrest. I första stycket i 4 § i gällande lag stadgas till en början att den som undergår arrest deltager i tjänstgöring i den mån strafftiden överstiger tio dagar. Detta stadgande har upptagits i första stycket av den föreslagna paragrafen utan annan ändring än att gränsen för arrest utan tjänstgöring satts vid åtta dagar i stället för som tidigare vid tio dagar. Beträffande militärstraffsakkunnigas närmare överväganden hänvisas till s. 58 och 59. 1

Jfr 33 kap. 4 § BrB vari stadgas att den, som begått brott innan han fyllt 18 år, får efter omständigheterna ådömas lindrigare straff är det som är stadgat för brottet; jfr vidare 28 kap. 3 § BrB som för behandling i anstalt i samband med skyddtillsyn förutsätter att vederbörande vid lagföringen fyllt 18 år; jfr slutligen 26 kap. 4 § BrB som föreskriver att den som är under 18 år inte får dömas till fängelse med mindre synnerliga skäl talar därför. SOU 1970: 31

I 4 § första stycket i gällande lag stadgas vissa undantag från huvudregeln angående tjänstgöring vid verkställighet av arreststraff. Verkställighet med tjänstgöring kan få ske om det på grund av tjänstens krav eller eljest föreliggande särskilda skäl är påkallat. Förordnande därom skall ingå i straffbeslutet. Om vidare arrest utan tjänstgöring skulle medföra fara för arrestantens hälsa skall han deltaga i tjänstgöring under hela strafftiden eller vad därav återstår. De sakkunniga har icke föreslagit någon ändring beträffande dessa undantag från huvudregeln. Undantagsbestämmelserna har intagits i den föreslagna paragrafens första stycke. Andra stycket i 4 § i gällande lag stadgar att den som åtnjuter avlöning från krigsmakten skall vidkännas löneavdrag under strafftiden vare sig verkställigheten sker med tjänstgöring eller icke. Beträffande militärstraffsakkunnigas skäl för att en ändring bör komma till stånd hänvisas till s. 59. Tredje stycket av det föreslagna lagrummet motsvarar helt 4 § tredje stycket i gällande lag, vilket stadgar att varje dag skall räknas till tjugofyra timmar vid beräkning av tid för arrest. 6 §. Den föreslagna paragrafen motsvarar helt 5 § i gällande lag. Dess första stycke upptager bestämmelser om arrestants kost och bekvämlighet, om hans rätt till utomhusvistelse samt till läsning, brevskrivning och mottagande av besök. Andra stycket reglerar när avbrott i eller uppskov med verkställighet av arrest får ske. Avbrott eller uppskov får meddelas då det finnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligger. Som sådant synnerligt skäl skall enligt lagrummet anses att under tjänstgöringsperiod, vilken ej överstiger fyrtio dagar, verkställighet ej kan ske utan olägenhet för utbildningen. 7 §.

Paragrafen saknar motsvarighet i gällande lag och upptager bestämmelser om beSOU 1970: 31

räkning av tid för fritidsstraff och om avbrott i eller uppskov med verkställighet av sådant straff m. m. Förslaget går ut på att fritidsstraff, i motsats till arrest där varje dag beräknas till tjugofyra timmar, skall beräknas efter kalenderdag. Detta har sin grund i att fritidsstraffet endast kan avse fritid och att fritid, åtminstone för huvuddelen av de värnpliktiga, på vardagar åtnjutes regelmässigt endast under del av dygnets sista skede. Enahanda beräkning sker för närvarande vid verkställighet av tillrättavisning i form av utegångsförbud. Ett beslut om verkställighet av fritidsstraff skall följaktligen avse ett visst antal fortlöpande kalenderdagar eller, såvitt avser den som är förlagd ombord å fartyg och straffbeslutet medger detta, vissa särskilda kalenderdagar. Om ett fritidsstraff å exempelvis tio dagar bringas till verkställighet under tiden den 8-17 mars kan straffverkställigheten faktiskt taga sin början först vid den tidpunkt den 8 mars då vederbörandes fritid inträder. Verkställigheten upphör i och med att hans fritid den 17 mars upphör, senast klockan 24.00 nämnda dag. Bestämmelserna om uppskov med och avbrott i verkställighet av fritidsstraff har utformats efter mönster av bestämmelserna om uppskov med och avbrott i verkställighet av arreststraff (se därom 6 § andra stycket i förslaget). Skillnader föreligger emellertid i ordvalet såvitt avser förutsättningarna för uppskov och avbrott. Sålunda anges förutsättningen för uppskov och avbrott i verkställighet av arreststraff vara att det »finnes nödvändigt» med hänsyn till tjänsten e t c , medan förutsättningen för* uppskov med och avbrott i verkställighet av fritidsstraff är att det »finnes påkallat». Ordvalet har en reell bakgrund så till vida att militärstraffsakkunniga inte avsett att uppställa så stränga krav på förutsättningarna för uppskov och avbrott i vad avser fritidsstraff som de, vilka för närvarande gäller beträffande arrest. Enahanda motiv är för handen bakom valet av uttrycket »då särskilda skäl därtill eljest föreligger» i förhållande till det i fråga om arrest före99

kommande uttrycket »då synnerliga skäl därtill eljest föreligger». Medan det för avbrott i eller uppskov med verkställighet av arrest med hänsyn till tjänsten torde fordras att den person, som skall undergå eller undergår arrest utan tjänstgöring, är i det närmaste oumbärlig för utförandet av viss uppgift, bör det för uppskov eller avbrott av tjänsteskäl i fråga om fritidsstraff fordras endast att det skulle inverka menligt på den planerade tjänsten att vederbörande inte deltog däri. Synnerliga skäl för uppskov med eller avbrott i verkställighet av arreststraff anses föreligga - utom då hänsyn till tjänsten eller arrestantens hälsa nödvändiggör detta - när arrestanten behöver besöka närstående som är svårt sjuk eller bevista närståendes begravning. Det är avsett att uppskov med eller avbrott i verkställighet av fritidsstraff skall kunna ske utan att så ömmande omständigheter som de angivna föreligger. Närvaro på exempelvis en närståendes högtidsdag torde sålunda i vissa fall kunna utgöra skäl för uppskov eller avbrott. Beslut i disciplinmål varigenom fritidsstraff ålagts får, enligt de sakkunnigas förslag till ändring av 59 § MRL, verkställas utan hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft där den bestraffningsberättigade inte i straffbeslutet annorlunda förordnat. Klagotiden beträffande sådant beslut är två veckor från den dag då klaganden erhöll del av beslutet (43 § andra stycket MRL). I förslaget till ändring av 40 § MRK stadgas att fritidsstraff skall taga sin början så snart ske kan, där ej uppskov finnes böra meddelas enligt vad därom är särskilt stadgat, samt att den som har att befordra straffet till verkställighet bestämmer strafftidens början och slut. Av nyss återgivna bestämmelser framgår att ett ålagt fritidsstraff inte automatiskt och omedelbart går i verkställighet i och med straff beslutets meddelande såsom fallet i princip är med tillrättavisning i form av utegångsförbud Qfv. 69 § MRL). Beslut om fritidsstraff måste bl. a. skriftligen delges den mot vilken beslutet riktar sig (42 § MRL) och det är inte ens antagligt att

den straffskyldige regelmässigt kommer att vara tillstädes då straffbeslutet meddelas, i motsats till vad som i regel torde vara förhållandet beträffande beslut om tillrättavisning. Enär straffverkställigheten skall taga sin början så snart ske kan ges emellertid inte något större utrymme för dröjsmål. Även om av praktiska skäl ofta någon dag måste förflyta mellan straff beslutet och verkställighetens början får dock inte den som har att befordra straffet till verkställighet förhala verkställigheten av den anledningen att han önskar att straffet genom dess förläggning i tiden skall drabba den straffskyldige hårdare. Om exempelvis ett fritidsstraff å tio dagar kan börja verkställas en måndag och avslutas onsdagen påföljande vecka, får inte straffbefordraren, utan att skäl föreligger för uppskov enligt vad därom är särskilt stadgat, fördröja straffverkställighetens början till fredagen för att strafftiden skall omfatta två veckoslut. Ett uppskov enbart av angiven anledning är otillbörligt. Någon skyldighet att meddela uppskov med eller avbrott i verkställigheten av fritidsstraff så fort något hinder föreligger för verkställighet i ursprungligen avsedd utsträckning, bör inte föreligga. Därest den straffskyldige under någon kortare tid skulle erhålla en tjänstgöring, som gör att hans fritid blir synnerligen begränsad eller helt upphör samt straffet till följd därav under denna tid ter sig så gott som verkningslöst, behöver inte uppskov med eller avbrott i verkställigheten ske om det inte i det enskilda fallet anses påkallat. Mycket korta uppskov bör enligt militärstraffsakkunnigas mening undvikas. När avbrott finnes påkallat får överlämnas till straffbefordrarens bedömande. Om exempelvis en värnpliktig, som ålagts fritidsstraff, blir sjuk och till följd av sjukdomen inte kan lämna kasernområdet ter sig straffet verkningslöst under den tid sjukdomen varar. Antages sjukdomen vara blott någon dag eller några dagar bör förordnande om avbrott i straffverkställigheten inte meddelas. Förutses sjukdomen bli av längre varaktighet - anledning till sådant antagande kan uppstå SOU 1970: 31

efter någon dags sjukdom - bör avbrott ske och återstående strafftid bestämmas sedan den straffskyldige tillfrisknat. Om straffskyldig skall deltaga i en längre fälttjänstgöring, som omöjliggör normalt utnyttjande av fritid under exempelvis en vecka, bör avbrott likaledes ske eller, om verkställigheten inte hunnit taga sin början, uppskov meddelas. Huruvida avbrott i verkställigheten bör ske på grund av att straffskyldig måste beredas tillfälle att närvara hos allvarligt sjuk anhörig eller bevista närståendes begravning bör bli beroende av hur lång ledighet som erfordras. Berör ledigheten exempelvis allenast en kalenderdag må ledighet medges utan förordnande om avbrott. Inträffar exempelvis övningsuppehåll, semester eller annan ledighet, varunder straffskyldig inte kan ha fritid, skall anstånd med eller avbrott i verkställigheten meddelas under förutsättning att ledigheten inte är så kortvarig att sådan åtgärd kan bedömas ej vara erforderlig. Av det förut anförda framgår att tid, varunder avbrott enligt särskilt beslut därom äger rum, givetvis inte skall tillgodoräknas den straffskyldige som strafftid. Med hänsyn till att tid för fritidsstraff beräknas, inte efter dag om tjugofyra timmar utan efter kalenderdag, erfordras en bestämmelse om hur det vid beräkningen skall förfaras därest beslut om avbrott meddelas vid tidpunkt på dagen då fritid redan inträtt för den straffskyldige. Militärstraffsakkunniga anser att den dag, varunder avbrottsbeslut meddelas, skall tillgodoräknas vederbörande som verkställd kalenderdag. Bestämmelsen härom har utformats så att dag, varunder beslut om avbrott meddelas, skall tillgodoräknas den straffskyldige såsom verkställd om fritid inträtt för honom före beslutet. Andra stycket innehåller bestämmelser om hur det skall förfaras då straffskyldigs tjänstgöringsskyldighet upphör under verkställighet av fritidsstraff. Straffet kan då inte verkställas som fritidsstraff för tiden efter tjänstgöringsskyldighetens upphörande. Då straffet inte till återstående del rimligen kan få helt förfalla, anser militärstraffSOU 1970: 31

sakkunniga att vad som återstår av straffet bör omräknas till penningstraff. Omräkningen bör ske på det sättet att löneavdrag göres med belopp, som angives i 5 §, för varje dag under vilken verkställighet av straffet som fritidsstraff ej kan äga rum. Merendels lär straffskyldig vid tjänstgöringsskyldighetens upphörande ha ett visst lönebelopp att lyfta. Detta bör tagas i anspråk för löneavdrag så långt beloppet räcker. Räcker inte det innestående beloppet eller har den straffskyldige intet belopp att uppbära, bör han gälda ett belopp som svarar mot det oguldna. Likartade bestämmelser gäller redan i fråga om disciplinbot, som inte kan gäldas genom löneavdrag. 8

§.

I 6 § i gällande disciplinlag stadgas till en början att disciplinbot utgörs av löneavdrag, vilket bestämmes för dag till belopp som i 4 § samma lag sägs samt att, om löneavdrag ej är tillämpligt, den brottslige skall förpliktas att för varje dag gälda ett belopp i penningar, vilket fastställes efter ty prövas skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning. Vidare stadgas att - för den händelse disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej kan verkställas - i stället motsvarande belopp skall gäldas. Nämnda paragraf föreskriver slutligen att förvandling av oguldet belopp till frihetsstraff ej får ske, varjämte meddelas vissa detaljföreskrifter beträffande verkställigheten av disciplinbot. Den föreslagna paragrafen motsvarar till innehållet helt 6 § i gällande disciplinlag. Vid avfattningen av paragrafens lydelse har det tidigare förekommande uttrycket »den brottsliges» utbytts mot »den tilltalades» för att nå överensstämmelse med brottsbalkens terminologi. Vidare har uttrycket »efter ty prövas skäligt» utbytts mot »efter vad som prövas skäligt», varjämte »fängelse» satts i stället för termen »frihetsstraff». 9 §. Det föreslagna lagrummet innehåller bestämmelser om åläggande av disciplinbot 101

jämte fritidsstraff och saknar motsvarighet i gällande lag. Beträffande de militärstraffsakkunnigas skäl för den föreslagna ändringen hänvisas till s. 60 och 61. 10 §. Den föreslagna paragrafen upptager en bestämmelse av innehåll att disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott skall ådömas med tillämpning av de högsta och lägsta mått som anges i 32 kap. 7-9 §§ BrB. Paragrafen motsvarar 7 § i gällande disciplinlag och avviker från innehållet i denna endast så till vida att hänvisning gores till 32 kap. 7-9 §§ i BrB i stället för till 6 § i samma kapitel. Avvikelsen i detta avseende har föranletts av att i förslaget till ändring av 32 kap. BrB 6 § i gällande lag uppdelats på fyra paragrafer. 11 §• Lagrummet innehåller bestämmelser om när disciplinstraff får användas som gemensamt straff för flera brott och om hur gemensamt straff för brott som finnes förskylla disciplinstraff och brott som finnes förskylla böter skall bestämmas. Lagrummet motsvarar helt 8 § i gällande disciplinlag. 12 §. Första stycket i 9 § i gällande disciplinlag reglerar förfaringssättet då flera domar eller beslut, varigenom någon blivit fälld till särskilda arreststraff, på en gång förekommer till verkställighet. Straffen skall då sammanläggas med varandra under beaktande av att sammanlagda strafftiden ej får överstiga fyrtio dagar. Denna bestämmelse angående arreststraff upptages till innehållet oförändrad i den föreslagna paragrafen. Därjämte föreslås i paragrafen regler om hur det skall förfaras då flera fritidsstraff på en gång förekommer till verkställighet. Tillika föreslås regler om maximering av strafftiden vid sammanläggning av fritidsstraff i samband varmed bestämmelser om fritidsstraff och om arrest i detta hänseende sammanförts. Slutligen har det i och för sig självklara förhållandet att från sammanlagd strafftid skall avräknas vad straff-

skyldig utstått av de i sammanläggningen ingående straffen ansetts böra intagas i lagtexten. Vad som är att förstå med uttrycket »förekomma på en gång till verkställighet» har inte angivits i författning och innebörden av uttrycket har icke berörts under förarbetena till den gällande disciplinlagen. Tveksamhet angående när arreststraff skall anses på en gång förekomma till verkställighet har uppkommit vid tillämpningen av det lagrum (9 §), som i gällande disciplinlag motsvarar det föreslagna. Militieombudsmannen har i detta hänseende uttalat (1955 års ämbetsberättelse, s. 117 f.) att sammanläggning skall ske inte endast då två eller flera domar eller beslut samtidigt föreligger till verkställighet i den meningen att verkställigheten ännu inte påbörjats beträffande något av straffen utan även när ett tidigare straffbeslut redan till någon del verkställts då ett senare beslut är klart för verkställighet. Militieombudsmannen har i nämnda ämbetsberättelse vidare anfört. Emellertid måste iakttagas att såsom förutsättning för att sammanläggning av arreststraff skall få ske gäller att det senare straffet är verkställbart innan det tidigare straffet till fullo avtjänats. I allmänhet erfordras alltså att tiden för talan mot det senare straffbeslutet utgått eller att den dömde genom nöjdförklaring avstått från talan mot straffbeslutet, innan det tidigare straffet är till fullo verkställt. Därest emellertid det senare arreststraffet ålagts av domstol, utan att förordnande därvid givits om att straffet icke må verkställas förrän domstolens straffbeslut vunnit laga kraft, torde förutsättning för sammanläggning vara för handen, därest författningsenligt meddelande om straffbeslutet ankommit till den som befordrat det tidigare straffbeslutet till verkställighet innan detta till fullo verkställts. Vid sammanläggning skall givetvis från det gemensamma straffet avräknas vad den dömde redan utstått av det tidigare straffet. Beträffande fritidsstraff bör uttrycket »förekomma på en gång till verkställighet» rimligen ha samma innebörd som beträffande arrest. Med avseende å fritidsstraff är att märka att beslut om sådant straff är avsett att få verkställas utan hinder av att beslutet inte vunnit laga kraft i samtliga fall där den bestraffningsberättigade ej i straffbeslutet annorlunda förordnat. SOU 1970: 31

Om flera fritidsstraff på en gång förekommer till verkställighet i den mening, som ovan sagts, bör straffen sammanläggas med varandra och avtjänandet av det sammanlagda straffet ske i en följd efter avräkning av vad den straffskyldige kan ha utstått av de straff, som ingår i det sammanlagda straffet. Fritidsstraffet bör dock aldrig omfatta längre sammanhängande tid än tjugofem dagar, överskjutande dagantal bör bortfalla såsom förhållandet är vid arreststraff vilka vid sammanläggning skulle komma att överstiga fyrtio dagar. Anledningen till att strafftiden för sammanlagda fritidsstraff maximerats till tjugofem dagar är dels att det inte i och för sig är lämpligt att fritidsstraff verkställs i en följd till mer än angivna antal dagar, dels ock att det är angeläget att den straffskyldiges lojalitet mot straffet, som i kontrollhänseende bygger på förtroende för den straffskyldige, inte ställs på alltför hårda prov. I detta sammanhang må anmärkas att det kan tänkas inträffa att ett fritidsstraff på femton dagar förekommer till verkställighet redan dagen efter det verkställigheten av ett annat maximalt fritidsstraff upphört. Den som skall befordra straffet till verkställighet bör då med stöd av 7 § andra stycket meddela uppskov med verkställigheten av det sist förekommande straffet någon eller några dagar eller möjligen, om särskild anledning föreligger därtill, meddela avbrott under samma tid efter det tio dagar verkställts av det sista straffet. Att låta två eller flera maximala fritidsstraff verkställas i omedelbar anslutning till varandra skulle strida mot grunderna för maximeringsbestämmelsen i fråga om sammanlagd strafftid vid sammanläggning av fritidsstraff. Ehuru det ej kan antagas att utståndet straff icke skulle avräknas från sammanlagd strafftid även om stadgande därom saknades, anser militärstraffsakkunniga dock att principen om avräkning, såsom tidigare framhållits, bör komma till uttryck i lagtexten. 13 §. Lagrummet saknar motsvarighet i gällanSOU 1970: 31

de disciplinlag och är betingat av förslaget om den nya disciplinstrafformen fritidsstraff. Paragrafen tager sikte på att reglera förhållandena då arreststraff och fritidsstraff på en gång förekommer till verkställighet. Om verkställigheten av ett arreststraff och ett fritidsstraff skulle kollidera är det tänkbart att låta påbörja verkställigheten av ett av straffen i anslutning till att verkställigheten av det andra upphör. Med hänsyn till bl. a. de stränga förutsättningar som i förslaget uppställts för att arreststraff över huvud taget skall få ådömas - förutsättningarna tager huvudsakligen sikte på upprätthållandet av disciplinen och ordningen inom krigsmakten - är det enligt militärstraffsakkunnigas mening inte tillrådligt att låta verkställigheten av ett arreststraff anstå i avvaktan på att verkställigheten av ett fritidsstraff skall avslutas. Arreststraffet borde under sådant förhållande verkställas först. Även om arreststraffet skulle avse minimitiden, åtta dagar, och följas av ett fritidsstraff på likaledes minimitid, åtta dagar, föreligger anledning till antagande att den straffskyldige, som genom arreststraffet hållits helt avspärrad från sin omgivning, under verkställigheten av fritidsstraffet i lojalitetshänseende skulle ställas på hårda prov. Då efterlevnaden av fritidsstraff från kontrollsynpunkt, såsom förut nämnts, huvudsakligen bygger på förtroende för den straffskyldige, som inte är underkastad särskild bevakning, får det antagas att stora frestelser för honom skulle uppstå att bryta mot det utegångsförbud, som fritidsstraffet innebär. Den sammanlagda strafftiden för två minimistraff av arrest och fritidsstraff skulle städse överstiga maximilatituden för ett fritidsstraff. Antagligt är även att den sammanlagda strafftiden i många fall skulle överstiga vad som maximalt tillätes vid sammanläggning av fritidsstraff, tjugofem dagar. Om man i stället vid en kollisionssituation låter fritidsstraffet övergå till arrest och därvid tillämpar en för den straffskyldige förhållandevis fördelaktig omräkningsregel, förfaller flertalet av angivna betänkligheter. Därtill förefaller en omräkning vara human mot den straffskyldige 103

i företrädesvis två hänseenden. Den sammanlagda strafftiden blir till en början väsentligt kortare än om de skilda straffen skulle verkställas vart för sig. Vidare kommer den å fritidsstraffet belöpande delen av det nya arreststraffet alltid att verkställas med tjänstgöring och följaktligen på sätt och vis få karaktären av ett skärpt fritidsstraff. Angivna omständigheter utgör de huvudsakliga skälen till att militärstraffsakkunniga föreslagit att, vid verkställighetskollisioner mellan arrest och fritidsstraff, det sistnämnda straffet skall övergå till arrest och att därvid en dags fritidsstraff skall anses svara mot en halv dags arrest. Emellertid bör ges en bestämmelse av innehåll att fritidsstraff skall kunna förvandlas till arrest endast i den mån fritidsstraffet - om arreststraffet och fritidsstraffet skulle ha verkställts efter varandra i nämnd ordning - över huvud taget kunnat verkställas som fritidsstraff. Till den del fritidsstraffet skulle ha fallit utanför den tid, som den straffskyldige varit tjänstgöringsskyldig, skulle straffet inte ha kunnat verkställas som fritidsstraff. Om för en värnpliktig, som har tio dagar kvar att tjänstgöra, exempelvis på en gång förekommer till verkställighet ett arreststraff på åtta dagar och ett fritidsstraff på femton dagar, skulle efter verkställigheten av arreststraffet återstå två dagar för verkställighet av fritidsstraffet, övriga tretton dagar av fritidsstraffet skall jämlikt 7 § verkställas i form av löneavdrag eller, om sådant avdrag ej kan till fullo göras, genom gäldande av oguldet belopp. De två dagar av fritidsstraffet, som faller inom tiden för vederbörandes tjänstgöringsskyldighet, omräknas till arrest varvid resultatet blir arrest en dag. Den straffskyldige har följaktligen att avtjäna arrest under sammanlagt nio dagar. Återstående tretton dagar av fritidsstraffet bör övergå till ekonomiskt straff i enlighet med vad som föreslås i lagrummets andra stycke. Angivna omräkningsregler medför visserligen i det berörda exemplet att den straffskyldige sista dagen under tjänstgöringsskyldigheten varken undergår arrest eller fritidsstraff, men detta synes vara följdriktigt 104

då den straffskyldige avtjänat det på sista tjänstgöringsdagen belöpande fritidsstraffet i form av arrest. Om man under de i exemplet angivna förutsättningarna skulle omräkna de dagar av fritidsstraffet, vilka vid omräkningsdagen återstår till tjänstgöringsskyldighetens upphörande, skulle tio dagar av fritidsstraffet komma att övergå till arrest. Resultatet skulle bli att därav uppkom fem dagars arrest. Sammanräknades dessa fem dagar med de åtta dagar, som är hänförliga till det i arrest direkt ådömda straffet, skulle den straff skyldige få avtjäna arrest i tretton dagar. Tre av dessa arrestdagar skulle falla utom tjänstgöringsskyldigheten och komma att verkställas efter det den övriga truppen ryckt ut. Därigenom skulle den straffskyldige till följd av ett fritidsstraff, som principiellt inte får verkställas som fritidsstraff efter tjänstgöringsskyldighetens upphörande, kvarhållas tre dagar utöver tiden för sin tjänstgöringsskyldighet. Detta har inte avsetts av militärstraffsakkunniga med förslaget om införande av fritidsstraff. Efter sammanläggning av arrest och fritidsstraff uppkommen arresttid bör, enligt huvudregeln om sammanläggning av arreststraff, aldrig få överstiga fyrtio dagar. Att från den nya arresttiden skall avräknas vad den straffskyldige utstått av det tidigare arreststraffet torde vara självklart. Principen bör dock komma till uttryck i förevarande lagrum liksom skett i motsvarande fall i 12 §. Något avräkningsproblem i fråga om verkställt fritidsstraff uppkommer inte, eftersom endast den del av fritidsstraffet, som inte är verkställt, kan övergå till arrest. 14 §. I 9 § andra stycket i gällande disciplinlag stadgas följande: Skola på en gång verkställas dels dom eller beslut varigenom någon fällts till arrest, dels ock dom eller beslut varigenom han dömts till fängelse på viss tid, vare sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff för böter, skall arreststraffet övergå till fängelse. Därvid skall varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse. SOU 1970: 31

Enligt 9 § tredje stycket gällande lag skall, om till verkställighet förekommer dom eller beslut om arrest när den dömde skall undergå behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § BrB, behandlingen träda i stället för arreststraffet eller vad som återstår därav. I det föreslagna lagrummet upptages innehållet i de nyss återgivna andra och tredje styckena i 9 § i gällande disciplinlag. Det föreslagna lagrummet innehåller vidare bestämmelser om hur det skall förfaras då beslut, varigenom fritidsstraff sammanlagts med arrest, samt dom eller beslut, varigenom fängelse på viss tid ådömts, på en gång förekommer till verkställighet, ävensom då dom å omedelbart ådömt fängelse i verkställighetshänseende kolliderar med dom eller beslut å fritidsstraff. Slutligen har i paragrafen föreslagits bestämmelser angående sammanträffande av verkställighet av beslut, varigenom fritidsstraff sammanlagts med arrest, eller dom eller beslut, varigenom fritidsstraff ålagts, med dom å vissa andra påföljder. I första stycket av förevarande lagrum föreslås att vid sammanträffande av verkställighet av beslut, varigenom fritidsstraff sammanlagts med arrest, och dom eller beslut å fängelse viss tid, skall förfaras på enahanda sätt som då fängelsedom kolliderar med dom eller beslut å omedelbart ådömd arrest. Detta innebär att fritidsstraff kan övergå till fängelse. Förutsättningen härför är emellertid att, då fängelsestraffet skall verkställas, formligt beslut om fritidsstraffets övergång till arrest meddelats i enlighet med vad därom är särskilt stadgat. Föreligger ej beslut av sist angivet innehåll kan fritidsstraff inte övergå till fängelse utan skall i stället fritidsstraffet övergå till ekonomiskt straff på sätt föreslås i 7 § tredje stycket. I den mån arreststraff - omedelbart ådömt eller tillkommet efter sammanläggning av arrest och fritidsstraff - sammanlägges med fängelse skall från den sammanlagda strafftiden avräknas vad den straffskyldige utstått av något av straffen. Sistnämnda förhållande har ansetts, ehuru självklart, böra komma till uttryck i lagtexten. Till andra stycket i lagrummet har överSOU 1970: 31

förts de bestämmelser som upptages i tredje stycket i 9 § i gällande disciplinlag. Dessa har i sakligt hänseende inte blivit föremål för annan ändring än att beslut, varigenom fritidsstraff sammanlagts med arrest, beaktats. Tredje stycket i det föreslagna lagrummet upptager redan berörda bestämmelser om hur det skall förfaras vid sammanträffande av verkställighet av dom eller beslut om fritidsstraff och dom om fängelse på viss tid. Därjämte ingår i paragrafen en bestämmelse av innebörd att behandling jämlikt 28 kap. 3 § BrB skall konsumera fritidsstraff. 15 §. I 10 § i gällande disciplinlag ges bestämmelser om vem som skall befordra dom eller beslut å disciplinstraff till verkställighet. Dessa bestämmelser har oförändrade upptagits i det föreslagna lagrummets första stycke. Då fritidsstraff är en form av disciplinstraff kommer lagrummet att avse även fritidsstraff. I den angivna 10 § i gällande lag stadgas vidare att den som har att befordra straffbesluten till verkställighet skall förordna om sammanläggning av arreststraff, samt att förordnande om sammanläggning av arrest med fängelse meddelas av kriminalvårdsstyrelsen. Dessa bestämmelser har i oförändrat skick upptagits i det föreslagna lagrummets andra stycke med det tillägget att samma myndighet som har att förordna om sammanläggning av arreststraff också skall förordna om sammanläggning av fritidsstraff och av arreststraff med fritidsstraff. 16 §. I 11 § första stycket i gällande disciplinlag upptages bestämmelser om hur det skall förfaras då någon ålagts arrest och detta straff helt eller delvis avtjänats samt den straffskyldige därefter genom slutligt avgörande i högre instans blir dömd på annat sätt eller frikänd. Den av militärstraffsakkunniga föreslagna nya disciplinstraffformen, fritidsstraff, nödvändiggör ett flertal bestämmelser, likartade med de i 11 § nu upptagna. Det har befunnits lämpligt 105

att i förslaget till ny disciplinlag uppdela dessa nya bestämmelser jämte nu gällande bestämmelser på tre paragrafer, 16-18 §§. I förslagets 16 § har reglerats vissa situationer då det slutliga avgörandet innebär en skärpning av tidigare ådömd påföljd. I 17 § har reglerats vissa situationer då det slutliga avgörandet innebär en lindring av tidigare ådömd påföljd eller utbyte av tidigare ådömd påföljd mot annan påföljd. I 18 § slutligen regleras hur vid förändring av påföljd eller befrielse från påföljd skall förfaras med belopp, som jämlikt 5 § eller 7 § tredje stycket innehållits. I förslagets 16 § har upptagits allenast de bestämmelser, som reglerar förfaringssättet om någon, som ålagts arrest, slutligen i målet blir dömd till arrest på längre tid eller till fängelse på viss tid. Någon ändring av tidigare gällande bestämmelser i detta avseende har inte vidtagits i den mån de överförts till 16 § i förslaget. Militärstraffsakkunniga föreslår att i lagrummet tillika skall intagas bestämmelser om hur det skall förfaras, då någon som ålagts fritidsstraff, slutligen blir dömd till sådant straff på längre tid eller till arrest eller till fängelse på viss tid. Bestämmelserna bör sakligt motsvara dem, som gäller vid skärpning av arreststraff. Det får antagas att de föreslagna bestämmelserna om hur det skall förfaras då fritidsstraff skarpes, kommer att vinna tillämpning i större utsträckning än motsvarande bestämmelser om arrest, eftersom fritidsstraff - i motsats till vad som gäller arrest - enligt förslaget i princip får verkställas utan hinder av att straffbeslutet ej vunnit laga kraft. 17 §. Beträffande lagrummets innehåll i systematiskt hänseende hänvisas till vad som inledningsvis anförts under 16 §. Paragrafen avser till en början vad gäller arrest och fritidsstraff att lagfästa det i och för sig självklara förhållandet att den, som dömts till lindrigare straff i enahanda straffart, skall från det nya straffet äga avräkna vad han utstått av det tidigare ådömda. Därest verkställighet av dom eller beslut 106

å arrest eller fritidsstraff helt eller till viss del gått i verkställighet och den straffskyldige slutligen döms till annan påföljd, bör domstol kunna förordna att, i fall som närmare anges i lagrummet, straffet enligt det nya straffbeslutet skall helt eller till viss del anses verkställt genom vad den dömde utstått av det tidigare ådömda arrest- eller fritidsstraffet. Bestämmelsen härom har intagits i det föreslagna lagrummet. 18 §. Såsom inledningsvis anförts under 16 § har vissa av bestämmelserna i 11 § i gällande disciplinlag i oförändrat skick överförts till 16 § i förslaget till ny disciplinlag. Emellertid innehåller 11 § i gällande lag även bestämmelser om hur det skall förfaras med löneavdrag, som verkställts i anledning av undergånget arreststraff för den händelse den dömde slutligen dömes till arrest på kortare tid eller till disciplinbot, böter eller suspension eller till annan påföljd än nu sagts eller befrias från ansvar. Därjämte upptages i den angivna 11 § bestämmelser om hur det skall förfaras därest dom eller beslut, varigenom disciplinbot ålagts, ändrats efter det straffet helt eller delvis verkställts. Angivna bestämmelser, som enligt vad förut sagts inte överförts till 16 § i förslaget, har till sitt huvudsakliga innehåll upptagits i förevarande paragraf i samband varmed även den nya disciplinstrafformen fritidsstraff beaktats. 19 §. I 12 § i gällande disciplinlag har föreskrivits att, för den händelse disciplinstraff ådömts jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn, enligt 38 kap. 1 § BrB avgiven nöjdförklaring skall avse jämväl disciplinstraffet. Denna bestämmelse har oförändrad överförts till nu ifrågavarande lagrum i förslaget. 20 §.

Bestämmelser om preskription av arrest och disciplinbot upptages i 13 § i gällande disciplinlag. Sålunda föreskrives att arrest bortfaller om verkställighet ej börjat inom tre år från det arrestbeslutet vann laga kraft SOU 1970: 31

samt att, om påbörjad verkställighet avbrytes, bestämmelsen skall äga motsvarande tillämpning i fråga om den fortsatta verkställigheten. Disciplinbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tre år från det beslutet om disciplinbot vann laga kraft. Återgivna bestämmelser i 13 § i gällande lag har oförändrade överförts till ifrågavarande lagrum i förslaget. Därjämte har i lagrummet upptagits preskriptionsbestämmelser även för fritidsstraff och för löneavdrag eller gäldande av motsvarande belopp, som avses i 7 §. Därvid har föreslagits att samma bestämmelse skall gälla för fritidsstraff som för arrest och att för gäldande av belopp, som motsvarar löneavdrag, skall gälla samma bestämmelse som för disciplinbot. 21 §. I 14 § i gällande disciplinlag stadgas att för mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål må, i stället för disciplinär bestraffning, såsom tillrättavisning användas varning, extratjänst, utegångsförbud och - för den som är förlagd ombord å fartyg - landgångsförbud. I paragrafen beskrives de olika tillrättavisningsformerna varjämte för de tre sistnämnda anges tillåtna minimi- och maximilatituder. Slutligen stadgas att för samma förseelse eller eljest på en gång ej får åläggas mer än ett slag av tillrättavisning samt att extratjänst inte får användas så att genom överansträngning eller av annan orsak uppkommer men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet. De återgivna bestämmelserna har överförts till ifrågavarande paragraf i förslaget och därvid i sakligt hänseende endast undergått den förändringen att av gällande förutsättningar för att tillrättavisning skall kunna meddelas borttagits den, som går ut på att förseelsen skall vara att betrakta som »mindre». I stället har föreslagits att avgörande för om tillrättavisning skall användas i stället för disciplinär bestraffning skall vara att tillrättavisning prövas lämpligare än straff. Beträffande förslaget hänvisas till en början till vad som anförts angående tillrättaSOU 1970: 31

visning på s. 67. De yttersta gränserna för möjligheterna att ålägga tillrättavisning upptages, såsom tidigare nämnts, i 8-10 §§ MRL, vari anges beskaffenheten av de förseelser som kan bli föremål för bestraffning i disciplinmål. Vilka förseelser som bör bli föremål för tillrättavisning beror givetvis av förseelsens art, omständigheterna vid dess begående, den felandes person samt hans förhållande i tjänsten i övrigt, och kan inte generellt anges. Av särskilt intresse är - så länge avkriminalisering inte skett - huruvida tillrättavisning kan komma i fråga vid fylleriförseelser. Något formellt hinder torde inte föreligga ens vid tillämpningen av gällande rätt. Emellertid torde den för tillrättavisning uppställda förutsättningen att förseelsen skall vara att bedöma såsom »mindre», numera regelmässigt anses utgöra ett hinder mot användandet av tillrättavisning för fylleriförseelser. Sådana förseelser brukar för närvarande beivras med arrest 6-8 dagar. Så länge som fylleri under civila förhållanden är straffbart synes det av skilda anledningar mindre välbetänkt att beivra »militärt» fylleri med tillrättavisning. En sådan ordning skulle till en början innebära att »militärt» fylleri inte blev föremål för straff, enär tillrättavisning i juridisk-teknisk mening inte är ett straff utan ett disciplinmedel som får användas i stället för straff. Därest två personer - en civilperson och en militär - tillsammans uppträder berusade på offentlig plats och blir omhändertagna kan det anses stötande att den civile ådöms ett bötesstraff medan militärpersonen skulle slippa undan med en tillrättavisning som i och för sig kan bestå blott i varning. Måhända föreligger utrymme för ett sådant betraktelsesätt även om militärpersonen erhåller utegångsförbud under sju dagar och tillrättavisningen, som kommer att omfatta ett veckoslut, av den tillrättavisade uppfattas som mer kännbar än ett relativt blygsamt bötesstraff. Emellertid tages lagakraftägande dom eller beslut, varigenom straff för fylleri ådömts, för närvarande till utgångspunkt för vissa be107

dömningar i nykterhetsvårds- och trafiksäkerhetsfrågor. Skyldighet att lämna uppgift till kontrollstyrelsen och vederbörande körkortsregister angående bestraffad fylleriförseelse åvilar sålunda domstol och bestraffningsberättigad militär befattningshavare (se 1 och 2 §§ kungörelse den 17 juni 1955 ang. skyldighet för domstolar m. fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen och 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen; jfr 32 § 1 mom. och 33 § 2 mom. 5 vägtrafikförordningen). Därest fylleriförseelse skulle medföra tillrättavisning föreligger inte någon skyldighet att lämna uppgift till berörda register. Motsvarande uppgiftsskyldighet vid meddelandet av tillrättavisning för fylleri skulle visserligen kunna åläggas den, som meddelar tillrättavisningen. De verkningar, som rapport angående fylleriförseelser till berörda register kan få, är emellertid i förhållande till det men själva tillrättavisningen medför så betydelsefulla för den enskilde att det måste ifrågasättas huruvida det förfarande, som reglerar åläggandet av tillrättavisning, i rättssäkerhetshänseende är till fyllest. En föreseelse skall visserligen vara erkänd för att tillrättavisning över huvud taget skall få användas, men då de faktiska omständigheter som konstituerar förseelsen - i fråga om fylleri bl. a. berusningsgraden - i sig innefattar en värdering kan enbart ett erkännande ofta inte anses till fyllest i utredningshänseende. Mot bakgrunden av det anförda torde med fog kunna ställas det kravet att utredningen angående fylleriförseelser skall ske i mer betryggande former än tillrättavisningsinstitutet för närvarande erbjuder där militärförhör inte äger rum. De ändringar i förslagets andra stycke, som gjorts i samband med överförandet av lagtexten från 14 § gällande lag till förslaget, är endast av redaktionell natur och tager sikte på att åstadkomma språklig överensstämmelse mellan förslaget till 8 § BrB och nu ifrågavarande lagrum. 22 §. Den föreslagna paragrafen anger att närmare föraskrifter rörande verkställighet av disciplinstraff och tillrättavisning meddelas

av Konungen. Den överensstämmer helt med 16 § i gällande disciplinlag. Närmare föreskrifter finns givna i 33-40 §§ MRK. I anledning av den nya disciplinstrafformen fritidsstraff avser militärstraffsakkunniga föreslå ändring av bl. a. 40, 41, 42, 46 och 50 §§ i nämnda kungörelse.

Övergångsbestämmelser I första stycket anges att nu gällande disciplinlag skall upphöra att gälla med den nya lagens ikraftträdande. Andra stycket föreskriver att den nya lagen i princip skall gälla även i fråga om brott som förövas före lagens ikraftträdande. Några betänkligheter att tillämpa den nya lagen i sådana fall gör sig enligt de sakkunnigas mening inte gällande annat än beträffande det föreslagna fritidsstraffet, som ju är en ny strafform, och när det gäller det utökade disciplinbotstraffet. Fritidsstraffet är emellertid avsett att träda i stället för arreststraff och skall betraktas som en lindrigare påföljd än arrest. Även om den nya strafformen skall uppfattas som strängare än disciplinbotsstraffet kan den inte anses medföra möjligheter att ingripa hårdare mot den tilltalade än som varit möjligt enligt gällande lag. Disciplinbot för mer än 20 dagar kommer att användas endast i fall där med tillämpning av äldre lag arrest skulle ha ådömts. Ingen av de i disciplinstraffet ingående tre strafformerna arrest, fritidsstraff och disciplinbot - är att betrakta som svårare än böter. Rent praktiskt sett måste det vara av värde att efter den nya lagens ikraftträdande ha endast ett regelsystem att tillämpa. Mot bakgrunden av det anförda synes detta också principiellt försvarligt. Undantag bör emellertid göras för fall då disciplinstraff redan ålagts innan den nya lagen trätt i kraft och fråga är om att döma till ansvar i målet efter fullföljd av talan. D:tsamma gäller även om verkställighet efter nya lagens ikraftträdande av disciplinstraff som ålagts enligt äldre lag. Sådana undantag har upptagits i tredje och fjärde styckena av övergångsbestämmelserna. SOU 1970: 31

18 Militära rättegångslagen

s §. Paragrafen har inte undergått annan ändring än att den i förslagen till ändring av BrB och DL upptagna nya disciplinstrafformen fritidsstraff samt kombination av sådant straff och disciplinbot beaktas. 22 §. Ändringen i första stycket 4. har föranletts av att en ny disciplinstraff orm, fritidsstraff, samt kombination av sådant straff och disciplinbot (se BrB och DL) föreslagits. Beträffande övriga föreslagna ändringar hänvisas till s. 80 och 81.

bination med disciplinbot ansetts med nödvändighet böra föregås av förhör hållet av den bestraffningsberättigade personligen. Det framstår dock såsom klart att det många gånger kan visa sig lämpligt att d^n bestraffningsberättigade personligen hör den misstänkte innan fritidsstraff ålägges. I synnerhet torde detta komma att gälla i fall där den bestraffningsberättigade avser att ålägga ett fritidsstraff kombinerat med ett disciplinbotstraff. Auditörens medverkan vid åläggandet av disciplinstraff torde innebära garanti för att de syften, som föranlett lagutrymmet, tillgodoses på ett tillfredsställande sätt.

40 §. I gällande lydelse utgår lagrummet från att minimitiden för arrest är tre dagar. Då militärstraffsakkunniga nu i annat sammanhang (se BrB och DL) föreslår att minimitiden för arrest skall utgöra åtta dagar föreligger inte anledning att bibehålla åttadagarsregeln för den bestraffningsberättigades skyldighet att personligen hålla militärförhör. Sådant förhör bör, med redan nu gällande begränsning att det kan ske utan avsevärd olägenhet, hållas av den bestraffningsberättigade om anledning förekommer att ålägga någon arrest. Anledning till ändring av bestämmelserna beträffande övriga fall, där den bestraffningsberättigade personligen skall höra den misstänkte, föreligger inte. Ej heller har åläggande av maximalt fritidsstraff eller sådant straff i komSOU 1970: 31

49 §. Lagrummet upptager i gällande lydelse vissa bestämmelser om hur åklagaren skall förfara vid klagan i disciplinmål. Enligt 47 § skall i rätt tid inkommen fullföljdsinlaga översändas, inte till rätten utan till åklagaren. Denna har att i enlighet med bestämmelserna i 48 § fullständiga utredningen innan han vidtager de i 49 § första stycket angivna åtgärderna. Enligt 48 § får han hålla förhör med klaganden och enligt 49 § skall han bl. a. avge förklaring över fullföljdsinlagan. Bestämmelserna medför givetvis viss tidsutdräkt innan fullföljdsinlagan inkommer till rätten. Tidsutdräkten förtjänar särskild uppmärksamhet med avseende å klagan över straffbeslut, som må verkställas utan hinder av att beslutet ej vun-

nit laga kraft. Redan enligt gällande rätt kan förekomma att talan föres mot straffbeslut, varigenom ålagts disciplinstraff som skall verkställas ehuru straffbeslutet ej vunnit laga kraft. Så är förhållandet med klagan över beslut i disciplinmål varigenom disciplinbot ålagts i fall där den bestraffningsberättigade inte i straffbeslutet förordnat att disciplinbotsstraffet ej får verkställas förrän beslutet därom vunnit laga kraft (53 §). Ändras straffbeslutet får den skedda verkställigheten icke någon större betydelse för den dömde enär utbetalning kan ske av innehållet eller erlagt belopp. Men även arreststraff kan gå i verkställighet innan fullföljdstiden utgått oaktat den dömde ej förklarat sig nöjd med straffet, nämligen om den dömde är tagen i förvarsarrest och den bestraffningsberättigade med auditörens tillstyrkande förordnat att straffet omedelbart skall verkställas (från förhållandena ombord på fartyg i främmande farvatten bortses). Det har då betydelse att domstol kan förordna att den påbörjade verkställigheten ej längre skall fortgå. Uttrycklig föreskrift om sådant inhibitionsförordnande har inte givits i författning men rätt för domstol att, om domstolen finner skäl härför, förordna om inhibition av verkställighet av disciplinstraff följer av allmänna processuella regler (se prop. 1948: 216 s. 167 och militieombudsmannens ämbetsberättelse 1951 s. 201). Militärstraffsakkunniga anser att denna rätt är förenad med skyldighet för domstol att förordna om inhibition om domstolen finner anledning antaga att ändring i överklagade beslutet kommer att ske så till vida att klaganden skall ådömas lägre straff eller annan påföljd än den ådömda eller frias från påföljd. För prövningen av huruvida skäl till inhibition föreligger torde det följaktligen vara utan betydelse om klaganden vid fullföljd av talan framställt yrkande om inhibition eller icke. För närvarande finns inte några bestämmelser av innehåll att åklagaren vid fullföljd av talan mot straffbeslut, på grund varav straffverkställighet omedelbart kan påbörjas eller har påbörjats, utan dröjsmål skall översända full110

följdsinlagan till rätten utan verkställande av i 48 § avsedd utredning. Visserligen torde det ligga i sakens natur att åklagaren i sådana fall skall iakttaga största skyndsamhet, men militärstraffsakkunniga finner - särskilt med beaktande av att beslut om fritidsstraff föreslås kunna i princip verkställas utan hinder av att straffbeslutet ej vunnit laga kraft - det från rättssäkerhetssynpunkt angeläget att bestämmelser meddelas som tillförsäkrar den dömde största möjliga skyndsamhet med avseende å rättens prövning av fråga om inhibition av straffverkställighet. I sådant syfte har föreslagits en bestämmelse, vilken medför skyldighet för åklagaren att vid fullföljd av talan mot straffbeslut varigenom ålagts arrest- eller fritidsstraff som må verkställas utan hinder av att straffbeslutet ej vunnit laga kraft, utan avbidan å sådan utredning, som avses i 48 §, ofördröjligen till rätten översända fullföljdsinlagan. Redan av den anledningen att åklagaren är den dömdes motpart får det anses lämpligt att prövningen av frågan om inhibition av straffverkställighet inte tidsmässigt blir helt beroende av åklagarens åtgärder. Domstolen blir vidare i tillfälle att, om skäl härför anses vara för handen, omedelbart på de handlingar som föreligger i disciplinmålet förordna att vidare verkställighet inte må ske. Ett översändande av fullföljdsinlagan i åsyftade fall direkt från den bestraffningsberättigade till rätten skulle måhända i viss utsträckning leda till en ännu skyndsammare prövning av inhibitionsfrågan. I praktiken torde man dock för huvuddelen av fallen inte behöva befara att fullföljdsinlagans passerande över åklagaren medför någon tidsutdräkt. Militäråklagarna har regelmässigt sina expeditioner så belägna i förhållande till domstolarnas kanslier att fullfölj dsinl ägorna kan med bud överlämnas från åklagaren till domstolen samma dag som fullföljdsinlagan inkommit till åklagaren. Därjämte får det anses vara av värde att åklagaren får tillfälle att yttra sig i frågan huruvida inhibition bör ske eller inte. Förslaget innehåller en bestämmelse, som medför skyldighet för åklagaSOU 1970: 31

ren att vid översändande av fullföljdsinlagan bilägga eget yttrande i inhibitionsfrågan. Skyldigheten att omedelbart översända fullföljdsinlagan till rätten befriar vidare ej åklagaren från att så skyndsamt som möjligt efter översändandet verkställa i 48 § omförmäld utredning och därefter översända anteckningar angående utredningen och förklaring över fullföljdsinlagan till rätten. För att utredningen skall kunna påbörjas utan onödig omgång är det tjänligt att fullföljdsinlagan passerar över åklagaren. För att såväl domstol som åklagare skall ha tillgång till vart sitt exemplar av disciplinmålsprotokollet har militärstraffsakkunniga föreslagit att protokoll innehållande straffbeslut av ifrågavarande slag vid fullföljd av talan skall översändas till åklagaren i två exemplar (förslag till ändring av 28 § MRK). 51 §. Förevarande paragraf innehåller bestämmelser om förfarandet vid domstol, då talan mot beslut i disciplinmål fullföljts i rätt tid och regler om domförhet. I den mån avvikande bestämmelser inte givits i militära rättegångslagen är rättegångsbalkens stadganden tillämpliga (6 §). Härav följer att vid prövning av inhibitionsfråga rätten är domför med en lagfaren domare. Med hänsyn till den kategoriska utformningen av gällande bestämmelser om kallande till förhör inför rätten anser militärstraffsakkunniga det lämpligt att i lagrummet uttryckligen utsäges att förhör inte är erforderligt för prövning av inhibitionsfråga. Första stycket i gällande lag torde på grund av det utrymme, som det föreslagna tillägget upptar, och med hänsyn till systematiska och lagtekniska skäl i övrigt uppdelas i två stycken. För tydlighetens skull synes jämväl böra anges att domförhetsregeln i tredje stycket (tidigare andra stycket) gäller vid avgörande av saken. 53 §. I 53-57 §§ meddelas bestämmelser angående tiden för verkställighet av beslut i disciplinmål. Dessa bestämmelser skall ses SOU 1970: 31

mot bakgrunden av dem, som upptages i 43 § andra stycket angående tiden för fullföljd av talan mot beslut i disciplinmål. Huvudregeln är att lagförd har två veckor på sig från det han erhöll del av disciplinmålsbeslutet att fullfölja talan mot detta. Från huvudregeln är stadgat det undantaget att, om klagan avser ålagt arreststraff, klaganden endast har två dagar på sig att fullfölja talan. I princip får disciplinbotsstraff verkställas utan hinder av att straffbeslutet inte vunnit laga kraft medan av militär befattningshavare ålagt arreststraff får verkställas endast om den dömde ej för talan mot straffbeslutet eller om vid klagan mot straffbeslutet domstol ådömer arreststraff. Bestämmelsen om att disciplinbotsstraff får verkställas utan hinder av att straffbeslutet ej vunnit laga kraft vilar på det förhållandet att, om ändring sker av omprövande myndighet, för mycket innehållet eller erlagt belopp kan återbetalas. Under förarbetena till gällande lag höjdes röster - särskilt från militärt håll för att arreststraff, som ålagts av militär befattningshavare, omedelbart skulle verkställas utan avvaktan på att straffbeslutet vinner laga kraft. Såsom skäl för denna uppfattning anfördes i huvudsak att i annat fall syftet med den militära bestraffningsrätten skulle försvagas till men för disciplinen samt att bestämmelser om att straffbeslut skulle vinna laga kraft mot den dömde innan verkställighet finge ske skulle innebära en ändring av då rådande ordning. Häremot invändes att en ordning, som uteslöt möjligheten att erhålla omprövning av befälhavares straffbeslut förrän ålagt arreststraff redan gått i verkställighet, från rättssäkerhetssynpunkt måste framstå som i hög grad otillfredsställande samt att det ur psykologiskt synpunkt måste vara olämpligt - särskilt med hänsyn till de värnpliktiga - att besvärsrätten saknade större praktisk betydelse. Vid lagstiftningen gavs rättssäkerhetssynpunkten företräde. Den införda ordningen ansågs inte behöva medföra några allvarligare konsekvenser från disciplinär synpunkt om det samtidigt sörjdes för att straffverkställigheten likväl 111

kunde följa inom jämförelsevis kort tid. För att åstadkomma skyndsam verkställighet sattes klagotiden i fråga om arrest till allenast två dagar. Vidare åstadkoms bestämmelser, som möjliggjorde mycket snabb domstolsprövning. Därjämte stadgades att domstols dom angående arreststraff skulle kunna verkställas utan hinder av att den inte vunnit laga kraft. Slutligen meddelades bestämmelser därom att militär befattningshavare i vissa särskilt angelägna fall skulle kunna förordna att beslut om arrest omedelbart fick gå i verkställighet. Den av militärstraffsakkunniga föreslagna nya disciplinstrafformen, fritidsstraffet, gör det nödvändigt att taga ställning till om denna strafform skall i nu berört verkställighetshänseende likställas med arrest eller med disciplinbot eller om verkställighetsreglerna möjligen bör ges en helt annan utformning. Vid ställningstagandet bör till en början erinras om att fritidsstraffet är uppbyggt helt efter mönster av tillrättavisningsformen utegångsförbud och att ålagd tillrättavisning omedelbart skall gå i verkställighet (69 §). Att disciplinmedlet tillrättavisning måste kunna verkställas omedelbart torde med hänsyn till disciplinmedlets natur och syften inte med fog kunna ifrågasättas. För rättssäkerheten i fråga om tillrättavisning är sörjt i möjligaste mån genom att den tillrättavisade kan erhålla mycket snabb omprövning av ett tillrättavisningsbeslut. Han behöver blott muntligen göra framställning därom hos närmaste högre befattningshavare som har bestraffningsrätt över honom. Det har visat sig att omprövning av tillrättavisningsbeslut i praktiken begäres i mycket ringa utsträckning. I de fall, då omprövning begäres, torde omprövningsbeslut kunna meddelas mycket kort tid efter det tillrättavisningsb?slutet givits. Ett fritidsstraff skiljer sig, såvitt avser de första sju dagarna av straffet, i praktiskt hänseende inte alls från en tillrättavisning i form av utegångsförbud under sju dagar (maximitiden). Om ett fritidsstraff får verkställas omedelbart skiljer det sig emellertid från ett utegångsförbud så till vida att klagan över ett fritidsstraff måste prövas 112

av domstol. För den klagande får detta den praktiska betydelsen att det tager betydligt längre tid innan beslutet om fritidsstraff blir omprövat än beslutet om tillrättavisning. Vid domstolens omprövning av fritidsstraffet torde halva eller större delen av strafftiden redan ha förflutit. Innebär domstolens omprövning befrielse från straff är hela eller viss del av straffet redan verkställt. Någon kompensation för det utståndna straffet kan den frikände inte erhålla i vidare mån än möjligheter därtill beredes honom genom ändring av lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl., som redan nu tager hänsyn till krigsman, som kommit att oriktigt avtjäna arrest. Å andra sidan kan inte heller för närvarande den, som oriktigt undergått tillrättavisning i form av utegångsförbud, få detta men kompenserat. Innebär domstolens omprövning att den klagande ådöms ett kortare fritidsstraff än det ursprungligen ålagda får han från det nya straffet avräkna vad han utstått på grund av det tidigare straffbeslutet. För eventuellt överskott av verkställt straff kan ej heller här utgå någon kompensation. Innebär domstolens omprövning att den klagande ådömes ekonomisk påföljd i stället för fritidsstraffet k^n domstolen förordna att det ekonomiska straffet helt eller till viss del skall anses verkställt genom vad den dömde utstått av fritidsstraffet (7 § förslaget till disciplinlag). De nackdelar, som bestämmelser om omedelbar verkställighet av fritidsstraff enligt vad förut sagts skulle medföra för den dömde, föreligger i full utsträckning endast om hänsyn inte tages till att den dömde genom domstols inhibitionsbeslut kan få verkställigheten avbruten i avvaktan å sakens prövning hos domstolen. Såsom tidigare framhållits (se under 49 §) föreligger sådan möjlighet och militärstraffsakkunniga har föreslagit bestämmelser (49 §), som skall möjliggöra för klagande att utan tidsutdräkt få inhibitionsfrågan prövad av domstol. En ordning, som skulle innebära att fritidsstraff fick verkställas utan hinder av att straff beslutet inte vunnit laga kraft, SOU 1970: 31

måste följaktligen på grund av bl. a. möjligheterna till inhibition av förestående eller påbörjad verkställighet, antagas bli till mycket ringa men för den av straffet berörde.

i fråga om arrest. Större anledning till okynnesklagan beträffande fritidsstraff än beträffande arrest torde komma att föreligga. Som tidigare framhållits kan fritidsstraff bringas till verkställighet såsom fritidsstraff endast i den mån den straffskyldige är tjänstgöringsskyldig. Upphör tjänstgöringsskyldigheten skall fritidsstraffet eller återstoden därav övergå till ekonomiskt straff. Kan vederbörande hålla verkställighetsfrågan öppen till dess tjänstgöringsskyldigheten upphör undgår han att avtjäna fritidsstraffet såsom inskränkning i sin fritid. Om klagan förs i motsvarande syfte beträffande beslut om arrest löper klaganden alltid risken att straffet blir fastställt eller endast nedsatt samt att han efter tjänstgöringsskyldighetens upphörande får avtjäna straffet, vilket är en återhållande faktor i fråga om okynnesöverklaganden. Ett disciplinmedel, som kan bringas till omedelbar verkställighet, torde slutligen otvivelaktigt vara verksammare i skilda hänseenden än om den dömde har möjlighet att påverka verkställighetens förläggning i tiden.

Vid bedömandet av vilka verkställighetsoch fullföljdsregler, som bör uppställas med avseende å beslut om fritidsstraff, synes även böra beaktas att militär befattningshavare äger ålägga disciplinstraff endast om den misstänkte erkänt förseelsen och felaktiga straffbeslut bör redan av den anledningen vara uteslutna i vad avser själva skuldfrågan. I fråga om gärningens straffbarhet och straffmätningen torde auditörens medverkan vid straffbesluten utgöra en garanti för att den misstänktes rätt inte trades förnär. Det är även känt att överklagningsfrekvensen i vad gäller militär befattningshavares straffbeslut är liten. I den utsträckning överklaganden förekommer gäller det regelmässigt ålagda arreststraff. Erfarenhetsmässigt kan konstateras att överklaganden av beslut om arreststraff ofta sker för att den klagande av någon anledning vill förhala verkställigheten och få denna förlagd till tid, som bättre passar honom. Anledning till förhalande av verkställigheten är inte sällan att straffbeslutet meddelats i slutet av vederbörandes tjänstgöring och att han genom domstols prövning efter det tjänstgöringsskyldigheten upphört på grund av gällande bestämmelser (se 2 § andra stycket DL) kan få ett arreststraff förvandlat till bötesstraff.

På grundval av det anförda anser militärstraffsakkunniga att fritidsstraff bör kunna verkställas utan hinder av att straffbeslutet inte vunnit laga kraft. Därest den bestraffningsberättigade av någon anledning finner det lämpligt att den dömde bereds tillfälle att före verkställigheten få straffbeslutet omprövat, bör den bestraffningsberättigade i straffbeslutet kunna förordna att verkställighet inte får ske omedelbart.

Med hänsyn till att fritidsstraff inte är avsett att komma till användning i fall där förseelsen medför påtaglig fara för disciplinen förefaller det med fog kunna hävdas att anledning inte föreligger att i fullföljds- och verkställighetshänseende gå längre till nackdel för den dömde i fråga om fritidsstraff än om arrest. Emellertid kan häremot göras gällande till en början att fritidsstraff inte är ett så allvarligt ingripande i den dömdes frihet som förhållandet är med ett arreststraff, som är ett direkt frihetsberövande. Rättssäkerhetshänsynen gör sig följaktligen inte gällande med samma styrka i vad avser fritidsstraff som

Även om verkställighet av fritidsstraff får ske utan hinder av att straffbeslutet inte vunnit laga kraft kan det möjligen diskuteras huruvida fullföljdstiden bör sättas till två dagar som vid arrest eller till två veckor som vid disciplinbotsstraff. Militärstraffsakkunniga anser emellertid att, om omedelbar verkställighet får ske, något bärande skäl inte kan anföras för att fullföljdstiden då skulle begränsas till två dagar. Följaktligen föreslår militärstraffsakkunniga att tiden för fullföljd av talan mot beslut om åläggande av fritidsstraff sättes lika med den, som gäller för disciplinbotsstraff, eller två veckor. Förslaget i denna del medför

SOU 1970: 31 8—014010

inte någon ändring av gällande lag, enär den föreslagna ordningen redan täcks av 43 § i dess nuvarande lydelse. 66 §. Paragrafen upptager bestämmelser om vilka befattningshavare som äger rätt att ålägga tillrättavisning. Den föreslagna ändringen i andra stycket berör flygvapnet och har föranletts av att lagrummet i dess gällande lydelse inte har någon motsvarighet i flygvapnets nu gällande organisation. Förslaget till ändring av tredje stycket går ut på att officerare, underofficerare och underbefäl, som är underkastade ämbetsansvar, bör - vare sig de är fast anställda eller värnpliktiga - vara jämställda i fråga om vem som skall ha tillrättavisningsrätt över dem. Den tillrättavisningsrätt, som tillkommer chef för kompani eller däremot svarande avdelning, föreslås följaktligen begränsad till att avse underlydande, som har högst korprals grad eller motsvarande tjänsteställning.

114 SOU 1970:31

19 Militära rättsvårdskungörelsen

28 §.

Paragrafens andra stycke i gällande lydelse föreskriver bl. a. att protokoll i disciplinmål, som fullföljs till domstol, skall översändas till åklagaren i bestyrkt avskrift. Enligt 49 § MRL åligger det åklagaren att till domstolen översända de handlingar, som han mottagit i målet, först då han slutfört den utredning som jämlikt samma paragraf ankommer på honom. I förslag till ändring av 49 § MRL har militärstraffsakkunniga förordat att fullföljdsinlagan skall av åklagaren omedelbart vidarebefordras till rätten när fråga är om klagan över beslut om arrest- eller fritidsstraff, som får verkställas utan hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft och att till fullföljdsinlagan skall fogas bl. a. handlingarna i målet, d. v. s. den mottagna avskriften av protokollet. Åklagaren kommer då inte att ha tillgång till något exemplar av protokollet men torde vara i behov av ett sådant åtminstone vid verkställandet av den förut omnämnda utredningen. För den skull har föreslagits att, om protokollet innefattar beslut om arresteller fritidsstraff som får verkställas utan hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft, den bestraffningsberättigade skall tillställa åklagaren avskrift av protokollet i två exemplar. 40 §.

Paragrafen innehåller i gällande lydelse bestämmelser om befordrandet av arrestSOU 1970: 31

straff till verkställighet och om sammanträffande av arrest och fängelse. Bestämmelser om förfarandet vid befordrandet av fritidsstraff till verkställighet behövs. Av bl. a. systematiska skäl har militärstraffsakkunniga funnit det lämpligt att uppdela samtliga berörda bestämmelser på tre paragrafer 40 §, 40 a § och 40 b §. I 40 § sammanförs bestämmelser om när arreststraff och fritidsstraff skall taga sin början och om vem som skall bestämma strafftidens början och slut. Vidare behålls i paragrafen bestämmelserna om sammanträffande av arrest och fängelse. Slutligen ges bestämmelser beträffande löneavdrag eller gäldande av visst belopp i pengar vid sammanträffande till verkställighet av fritidsstraff och fängelse. I 40 a § upptages detaljbestämmelser om befordrandet till verkställighet av arrest och i 40 b § enahanda bestämmelser om fritidsstraff. 40 a §. Föreslagna bestämmelser motsvarar dem, som tidigare upptagits i tredje och fjärde punkterna i 40 § första stycket. 40 b §. Militärstraffsakkunniga har antagit att straffbefordraren kommer att uppdraga åt dagbefäl att utöva kontroll å efterlevnaden av fritidsstraff. Kontrollen har antagits inte komma att erbjuda andra svårigheter än dem, som nu råder i fråga om kontroll å 115

efterlevnaden av tillrättavisning i form av utegångsförbud. Den, som skall utöva kontrollen, bör av praktiska skäl äga bestämma angående närvaroanmälan och dylikt. Bestämmelserna om denna kontroll har utformats efter mönster av gällande bestämmelser om kontroll å efterlevnaden av tillrättavisningen utegångsförbud. 41 §. I första stycket av förevarande paragraf stadgas att verkställighet av arreststraff inte får påbörjas om den straffskyldige häktas för annat brott och att verkställighet skall avbrytas om arrestant häktas. Dessa bestämmelser står i överensstämmelse med vad som stadgas i 37 § lagen den 6 maj 1964 om behandling i fångvårdsanstalt så till vida att däri avsedd verkställighet skall avbrytas om intagen häktas. I sistnämnda lagrum stadgas emellertid även att om den intagne blir frikänd för det brott, för vilket han häktats, skall tiden för avbrottet inräknas i verkställighetstiden. Det kan ifrågasättas huruvida icke motsvarande bestämmelse borde gälla vid avbrott till följd av häktning vid verkställighet av arreststraff. Skälet för att enligt gällande bestämmelser arreststraff inte får verkställas då den straffskyldige är häktad för annat brott har angivits vara arreststraffets förhållandevis korta varaktighet. Enahanda synpunkter torde göra sig gällande i vad avser påbörjandet av verkställighet av arreststraff för straffskyldig, som är anhållen. Formellt förefaller det inte föreligga något hinder för att så sker. Arreststraff skall taga sin början så snart ske kan (40 §). Anhållande innebär ju att den misstänkte i ett eller annat syfte tages i förvar. Påbörjas verkställighet av arreststraff lär merendels anhållande bli överflödigt. Anhållningsmöjligheten föreligger till en början om mot någon förekommer skäl till häktning. Han får då anhållas i avbidan å rättens beslut om häktning. Är ej fulla skäl till häktning får den misstänkte dock anhållas om det finnes vara av synnerlig vikt att han i avbidan på ytterligare utredning tages i förvar. Att straff skyldig, som påbörjat verkställighet av 116

arreststraff, anhålles förefaller inte praktiskt sett vara antagligt men dock formellt möjligt. Skäl för anhållande av straffarrestant skulle kunna tänkas uppkomma om arrestanten exempelvis misstänktes för allvarligt brott mot rikets säkerhet. På grund av det anförda anser militärstraffsakkunniga att det bör gälla enahanda bestämmelser beträffande verkställighet av arreststraff då den straffskyldige häktas och då han anhålles. Något utrymme för likartade bestämmelser för det fall straffskyldig gripes föreligger av praktiska skäl inte. Motsvarande bestämmelser som vid verkställighet av arreststraff bör gälla vid verkställighet av fritidsstraff. Enär den, som undergår fritidsstraff, inte är berövad friheten gör sig skälen för bestämmelserna här gällande med ökad styrka. Även gripande och tagande i förvarsarrest bör inverka på verkställigheten av fritidsstraff. I paragrafens andra stycke har förslaget om införande av fritidsstraff ävensom uppdelningen av 40 § i tre paragrafer beaktats. 42 §. Den enda sakliga ändringen i förslaget utgörs av ett tillägg angående bl. a. straffarrestants intagande av måltid under verkställighet av arreststraff. Arrestant, som deltager i tjänstgöring, torde för närvarande vid måltidsuppehåll och liknande uppehåll i tjänstgöringen undantagslöst återföras till den permanenta arrestlokalen eller placeras i tillfälligt anordnad sådan. Från militärt håll har uttalats att ett sådant förfarande ofta är omständligt och föga ändamålsenligt. För den skull har militärstraffsakkunniga föreslagit att arrestant skall kunna tillåtas att under vissa uppehåll i tjänstgöringen vistas hos den övriga truppen då detta finnes ändamålsenligt med hänsyn till den straffskyldiges tjänsteuppgifter och förhållandena i övrigt.

46 §. Det föreslagna tillägget har föranletts av de i disciplinlagen föreslagna bestämmelserna om att fritidsstraff eller del därav unSOU 1970: 31

der vissa förutsättningar skall övergå till ekonomiskt straff. 50 §. Föreslagna ändringar rör förandet och granskningen av tillrättavisningsförteckningar och avser att bringa författningsrummet i överensstämmelse med innehållet i 66 § MRL.

SOU 1970: 31

20 Vämpliktsavlöningskungörelsen

13 §. Enligt bestämmelserna i 12 § 5 mom vämpliktsavlöningskungörelsen den 12 september 1958 (nr 485) 1 får under utbildning till officer på aktiv stat till värnpliktig, som genomgår försvarets läroverk, från den tidpunkt, då andra studieåret vid läroverket påbörjas, samt till annan värpliktig från den tidpunkt, då krigsskolans äldre kurs, sjökrigsskolans högre kurs eller officerskurs vid flygvapnet påbörjas, i stället för penningbidrag enligt 12 § 1 mom utgå penningbidrag med ett belopp för månad räknat som motsvarar hälften av månadslönen till statstjänsteman i löneklass 7 på löneplan A i ortsgrupp 4. För gift värnpliktig skall dock detta penningbidrag utgöra två tredjedelar av månadslönen till statstjänsteman i löneklass 7 på löneplan A i den ortsgrupp till vilken utbildningsanstalten är hänförd. Värnpliktig, vars äktenskap upplöses under utbildningstiden, får behålla det högre penningbidraget. För tid då penningbidrag enligt 12 § 5 mom åtgår får familjebidrag och hemortslön enligt gällande familjebidragsförfattningar inte uppbäras. Enligt 13 § vämpliktsavlöningskungörelsen får värnpliktig icke uppbära eljest utgående penningbidrag bl. a. för tid då han undergår arreststraff. Värnpliktig som åtnjuter särskilt penningbidrag enligt 12 § 5 mom skall dock därvid jämställas med krigsman som åtnjuter avlöning från krigsmakten på grund av anställning. Sistnämnda stadgande 118

innebär att han skall vidkännas avdrag enligt kungörelsen den 10 december 1965 om löneavdrag för vissa krigsmän under avtjänande av arrest (nr 664). Sådant avdrag skall enligt kungörelsen ske med belopp motsvarande viss procent av daglönen. Enligt 32 kapitlet 6 § BrB i dess nuvarande lydelse utgörs disciplinstraff för krigsmän av arrest och disciplinbot. Disciplinboten skall jämlikt 6 § lagen om disciplinstraff för krigsmän utgöras av löneavdrag med belopp för dag motsvarande det löneavdrag som skall ske vid arreststraff. Det löneavdrag som föreskrives i 1965 års förenämnda kungörelse - med ändring enligt kungörelsen den 30 juni 1967 (nr 510) - motsvarar det löneavdrag, som enligt 20 § statstjänstemannastadgan den 3 december 1965 (nr 601) skall utgöra det disciplinstraff i form av löneavdrag, som enligt 19 § statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274) tillämpas för civil statstjänsteman. I nu förevarande fall är förhållandet således det, att för värnpliktiga, som genomgår samma utbildning med förmåner enligt vämpliktsavlöningskungörelsen, tillämpas en disciplinbot av olika storlek beroende på om vederbörande åtnjuter vanligt penningbidrag (och i förekommande fall familjebidragsförmåner) enligt 12 § 1 mom eller särskilt penningbidrag enligt 12 § 5 mom vämpliktsavlöningskungörelsen, i vilket sistnämnda fall 1 Ett nytryck av kungörelsen med vidtagna ändringar är intaget i SFS 1963: 242.

SOU 1970: 31

familjebidragsförmåner ej utgår. I alla övriga hänseenden åtnjuter här ifrågavarande värnpliktiga samma ekonomiska förmåner som gäller för värnpliktiga i allmänhet. Strafformen disciplinbot för krigsmän infördes såsom förut angivits 1948. Disciplinbotens storlek fastställdes därvid att motsvara det belopp som enligt dåvarande avlöningsbestämmelser skulle avstås vid undergående av arreststraff, d. v. s. för anställd personal B-avdrag och för värnpliktiga hela penningbidraget, allt för dag räknat. I detta hänseende anförde departementschefen bl. a. (prop. 1948: 144 s. 206) att disciplinbotens belopp för dag borde vara samma belopp som skall avstås vid avtjänande av arrest samt att, eftersom i detta belopp inte ingår vare sig värnpliktigas familjebidrag eller den del av de fast anställdas lön som närmast kan anses motsvara familjebidraget, det inte torde uppkomma någon olikhet i behandlingen av nämnda kategorier. Sedermera ändrades (se prop. 1952:9) storleken av löneavdraget vid arrest och storleken av disciplinboten för fast anställd personal till att motsvara A-avdrag för dag, vilket ansågs rimligt med hänsyn till skyldigheten för arrestanten att deltaga i tjänstgöring under arresttiden. Frågan om motsvarande strafflindring för de värnpliktiga berördes ej. Nuvarande bestämmelser angående bestämmande av storleken av löneavdraget vid arrest samt av disciplinboten innebär inte någon principiell ändring av beloppen i förhållande till tidigare A-avdrag utan har tillkommit på grund av det nya avtalssystemet för statstjänstemän, därvid det ansetts lämpligt att avdragen bestäms till vissa procent av månadslönen och att de utgör i huvudsak lika stor del av lönen som förut (prop. 1965: 156 s. 5). Beträffande motiven för det i 12 § 5 mom värnpliktsavlöningskungörelsen stadgade särskilda penningbidraget, som tillkom 1948 (prop. 1948:206) efter därom av 1945 års försvarskommitté (SOU 1947:72 och 73) framlagt förslag, må följande anföras. 1945 års militärutredning (SOU 1946: 75 s. 41-42) framhöll att de värnpliktiga officerseleverna, som under beredskapstiden SOU 1970: 31

kunde få behålla krigsavlöningsförmåner under vidareutbildningen till officer på aktiv stat, dåmera enligt ett provisoriskt arrangemang under utbildningstiden kunde erhålla anställning såsom furirer över stat med anlitande av inbesparade medel på vakanta manskapsbeställningar. Utredningen ansåg det vara ett riktigt önskemål att de värnpliktiga officerseleverna i likhet med vad som gällde för fast anställd personal under motsvarande tjänstgöring regelmässigt erhöll furirs löneförmåner. 1945 års försvarskommitté uttalade (prop. 1948: 206 s. 172 ff), att de värnpliktiga eleverna bl. a. av rekryteringsskäl borde beredas en tillfredsställande ekonomisk standard under utbildningstiden. De borde tillerkännas löneförmåner som i det närmaste motsvarade vad som tillkom det fast anställda underbefälet. Av kostnadsskäl och med hänsyn till den jämförelsevis korta tjänstgöringstiden inom försvaret före officersanställningen för flertalet av de elever, som ej tillhörde det fast anställda underbefälet, fann kommittén skäligt att eleverna utöver naturaförmåner tillerkändes - i stället för penningbidrag - kontant ersättning motsvarande enligt dåvarande löneklass 5, löneplan 5, utgående lönebelopp. Kommitténs förslag upptogs i prop. 1948: 206, därvid departementschefen förordade förslaget i avvaktan på närmare erfarenheter. Departementschefen förklarade även att han inte ansåg sig kunna biträda framställda förslag om högre förmåner (bl. a. hade Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund föreslagit furirs löneförmåner). Av det föregående framgår att den nuvarande avvägningen av förmånerna till de värnpliktiga officerseleverna närmast syftat till att bereda förmåner jämförliga med vad som tillkommer fast anställd personal under motsvarande utbildning men att en begränsning ansetts nödvändig av kostnadsskäl. Förhållandet mellan penningbidragets och disciplinbotens storlek för här ifrågavarande värnpliktiga elever vid tidpunkten för det särskilda penningbidragets införande 1948 och i dagens läge framgår av följande tabell, i vilken endast värnpliktig med ser-

1948 1968

Värnpliktig med penningbidrag enligt 12 § 1 mom värnpliktsavlöningskungörelsen

Värnpliktig med penningbidrag enligt 12 § 5 mom värnpliktsavlöningskungörelsen Daglön Disciplinbot

Penningbidrag

Ogift ca

Gift ca

Ogift

Gift

3:50 12:25

7:46 22:80

9:70 29:03

2:90 3: 60

3:40 4: 60

geants tjänstegrad medtagits (normalfallet). Av tabellen framgår att disciplinbotsbeloppet 1948 utgjorde ett ungefär lika stort belopp för båda kategorierna värnpliktiga men att sedermera en förskjutning skett genom dels det vanliga penningbidragets höjning, dels den lindring av disciplinboten för fast anställd krigsman som genomfördes 1952, så att disciplinbotsbeloppet för värnpliktig med vanligt penningbidrag numera är ca tre gånger så stort som disciplinbotsbeloppet för värnpliktig med penningbidrag enligt 12 § 5 mom värnpliktsavlöningskungörelsen. I detta sammanhang må erinras om att familjebidragsförmånerna för värnpliktig även höjts avsevärt sedan 1948. Familjepenningens maximibelopp (dåvarande ortsgrupp 2) har sålunda höjts för hustru från 3 till 12 kr per dag och för minderårigt barn från 1: 20 till 6 kr per dag. I allmänhet torde här avsedda värnpliktiga med familj välja vanligt penningbidrag och familjebidragsförmåner, vilka för hustru och ett barn kan utgöra dels familjepenning med ( 1 8 x 3 0 = ) 540 kr för månad och dels bostadsbidrag motsvarande i princip familjens faktiska bostadskostnad. Det särskilda penningbidraget enligt 12 § 5 mom värnpliktsavlöningskungörelsen för värnpliktig vid försvarets läroverk utgör f. n. för månad räknat 684 kr för ogift och 871 kr för gift värnpliktig. Enligt erfarenheten väljer det övervägande flertalet gifta värnpliktiga elever (80-90 procent) vid försvarets läroverk fr. o. m. andra studieåret att behålla vanligt penningbidrag och familjebidragsförmåner, därvid motivet uteslutande kan antagas vara att komma i åtnjutande av sistnämnda förmåner. Vid den tidpunkt - andra studieåret vid försvarets läroverk, krigsskolans äldre kurs (motsvarande) - då rätt till penningbidrag 120

enligt 12 § 5 mom värnpliktsavlöningskungörelsen inträder, har här ifrågavarande värnpliktiga i regel fullgjort ca 27 månaders värnpliktstjänstgöring, vilket således avsevärt överstiger värnpliktiga enligt värnpliktslagen eljest åliggande första fredstjänstgöring (grundutbildning). Deras fortsatta tjänstgöring vid försvarets läroverk och krigsskola (motsvarande) fullgöres efter frivilligt åtagande. Det kan i viss mån anses oegentligt att värnpliktig, som fullgjort enligt värnpliktslagen åliggande fredstjänstgöringsskyldighet, skall åtnjuta värnpliktsförmåner under vidareutbildning som syftar till tjänstemannaanställning vid krigsmakten. Å andra sidan kan det anses ligga nära till hands att sådan värnpliktig medgives behålla oförändrade förmåner under en utbildning, som sker i omedelbar anslutning till föregående värnpliktstjänstgöring och på sätt och vis kan betraktas som en förlängning av denna tjänstgöring. Erinras må att inom andra statliga verksamhetsområden förekommer avlönad utbildning som syftar till vinnande av anställning i statens tjänst. Vissa skäl synes tala för att även här ifrågavarande värnpliktiga under förevarande vidareutbildning erhåller tjänstemannaanställning. Detta skulle emellertid medföra avsevärda kostnader. Ehuru förmåner enligt 12 § 5 mom värnpliktsavlöningskungörelsen utformats som ett penningbidrag synes det dock befogat att i vissa hänseenden jämställa denna förmån med avlöningsförmån på grund av anställning såsom skett i fråga om bestämmande av disciplinbotens storlek för värnpliktig, som åtnjuter dylik förmån. Det i förhållande till militära tjänstemän strängare disciplinbotsstraffet för värnpliktiga, har motiverats med att straffet skall vara ett SOU 1970: 31

från effektivitetssynpunkt likvärdigt alternativ till arreststraffet. Detta motiv synes emellertid inte med samma styrka göra sig gällande beträffande här ifrågavarande värnpliktiga, vilka frivilligt underkastar sig vidareutbildning i syfte att vinna fast anställning vid krigsmakten. Oavsett disciplinbotens storlek torde ett sådant straff för dessa värnpliktiga i och för sig kunna medföra menliga följder i fråga om deras fortsatta karriär inom försvaret. Militär straff sakkunniga anser på grund av det anförda skäl inte föreligga för ändring av gällande bestämmelser om disciplinbotens storlek för värnpliktig med penningbidrag som avses i 12 § 5 mom värnpliktsavlöningskungörelsen. Däremot anser de sakkunniga att de förhållanden som således talar mot en ändring av disciplinbotens storlek för nyssnämnda värnpliktiga kan åberopas för en jämkning av disciplinbotens storlek för de värnpliktiga elever vid försvarets läroverk och krigsskola (motsvarande) vilka föredragit att behålla vanligt penningbidrag. Dessa värnpliktiga är därjämte i regel familjeförsörjare och anledningen till att de inte utnyttjar möjligheten att erhålla det högre penningbidraget är den att de därigenom skulle gå förlustiga familjebidragsförmånerna. Med hänsyn till deras försörjningsskyldighet bör deras ekonomiska förhållanden kunna motivera att de i förevarande hänseende inte kommer i ett sämre läge än de värnpliktiga, som genomgår samma utbildning men ansett det fördelaktigare att välja det högre penningbidraget. För att de fortsättningsvis inte skall göra det föreslår de sakkunniga en ändring av 13 § så att de olika värnpliktiga järnställes i förevarande hänseende. Det kan tilläggas att det behandlade spörsmålet varit uppe i ett ärende hos en av riksdagens justitieombudsmän och att försvarets civilförvaltning därvid i yttrande till justitieombudsmannen rekommenderade samma lösning som de sakkunniga föreslår.

SOU 1970: 31

De sakkunnigas förslag i sammandrag och experternas särskilda yttranden 21

Sammanfattning av de sakkunnigas förslag

1. De sakkunniga har haft i uppdrag att överväga om den nuvarande militära strafflagstiftningen behöver reformeras med hänsyn till utvecklingen efter dess tillkomst 1948. Det är främst två frågor som tilldragit sig intresse. Den ena frågan avser arreststraffet. Det har i olika sammanhang ifrågasatts om arreststraffet behöver bibehållas i fredstid. Den andra frågan är om arreststraffet inte under alla förhållanden bör såvitt angår fredstid avskaffas beträffande den vid krigsmakten anställda personalen, framför allt befälskategorierna officerare, underofficerare och underbefäl. De sakkunnigas förslag innebär i huvudsak följande. 2. Arreststraffet bibehålls tillsvidare för såväl värnpliktiga som anställda, men de sakkunnigas förslag syftar till att inskränka användningen av straffet så långt som möjligt. Förslaget skall ses som ett led i en strävan att senare om möjligt helt avskaffa arreststraffet. 3. Nuvarande lag ger egentligen inte någon ledning för valet mellan arrest, disciplinbot och tillrättavisning. De sakkunniga föreslår att det införs en bestämmelse att arrest skall få åläggas endast när det är särskilt påkallat på grund av brottets art, disciplinen och ordningen inom krigsmakten eller den tilltalades tjänsteförhållanden. Därmed syftar de sakkunniga till att arrest skall få förekomma endast i sådana fall där arreststraffet svårligen kan undvaras med SOU 1970: 31

hänsyn till att brottet begåtts under de speciella förhållanden som den militära sammanlevnaden innebär. 4. Eftersom de sakkunniga anser att arrest skall kunna tillgripas endast under de särskilda förutsättningar som nyss angivits menar de sakkunniga att när sådana förutsättningar är för handen brottet måste vara så allvarligt att det knappast kan förskylla ett så lindrigt arreststraff som arrest understigande åtta dagar. Därför föreslås att minimitiden för arrest höjs från nuvarande tre dagar till åtta dagar. 5. Gränsen för arrest utan tjänstgöring föreslås sänkt från tio till åtta dagar. 6. Löneavdrag under arrest skall enligt förslaget inte som nu göras under hela arresttiden utan endast under den tid arrestanten ej deltar i tjänstgöring. Förslaget innebär en återgång till vad som gällde före 1948 års reform. 7. För att minska behovet av arreststraff genom att öka användbarheten av disciplinbotsstraffet föreslås att maximitiden för uttagande av disciplinbot höjs från nuvarande 20 dagar till 30 dagar. 8. Om arreststraffets minimum såsom förut angivits höjs till åtta dagar skulle enligt de sakkunnigas mening gapet mellan detta straff och disciplinbotsstraffet bli för stort även om disciplinbotsstraffets maximum höjs till disciplinbot för 30 dagar. Därför har fråga uppkommit att införa en ny straff orm mellan arrest och disciplinbot. De 123

sakkunniga har stannat för att efter mönster av tillrättavisningen utegångsförbud (landgångsförbud) föreslå ett nytt disciplinstraff, benämnt fritidsstraff. 9. Fritidsstraffet skulle utgöras a) för den som är förlagd inom kasernområde, läger eller motsvarande område, av förbud att under bestämd tid, minst åtta och högst femton dagar, på fritid vistas utom sådant område eller del därav som är upplåten åt viss avdelning, b) för den som är förlagd ombord å fartyg av förbud att under bestämd tid, minst åtta och högst femton dagar, eller under bestämt antal dagar, minst fem och högst åtta, på fritid lämna fartyg, och c) för den som inte är förlagd såsom förut angivits av förbud att under bestämd tid, minst åtta och högst femton dagar, på fritid vistas utom bostaden. 10. Minimitiden för fritidsstraffet åtta (fem) dagar har bestämts huvudsakligen under hänsynstagande till att maximitiden för tillrättavisningsformen utegångsförbud är sju dagar och för tillrättavisningsformen landgångsförbud fyra särskilda dagar. 11. Maximitiden för fritidsstraff, 15 dagar, omsluter två veckoslut. De sakkunniga har övervägt att sätta maximitiden till 21 dagar för att straffet skulle kunna omfatta jämväl ett tredje veckoslut. Ett så långt fritidsstraff skulle emellertid för den straffskyldige kunna te sig betydligt strängare än ett arreststraff av 8-10 dagars längd och gränsen mellan arrest och fritidsstraff - i det hänseendet att arrest skall anses svårare än fritidsstraff - skulle då kunna suddas ut. Av väsentlig betydelse är även att verkställigheten av fritidsstraff bygger mindre på bevakning och kontroll än på förtroende för den straffskyldige. Mycket långvariga fritidsstraff kan antagas ställa den straffskyldiges lojalitet mot den militära ordningen på alltför hårda prov med påföljd att han bryter mot förbudet att lämna sitt förband. På grund av det anförda har de sakkunniga ansett maximitiden böra bestämmas till 15 dagar. 12. Fritidsstraff skall, enligt förslaget, kunna kombineras med disciplinbot om det 124

finnes påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller med hänsyn till disciplinen och ordningen inom krigsmakten. 13. Tillrättavisningsinstitutet bibehålls i förslaget i stort sett oförändrat. Institutet ges emellertid en vidgad användning därigenom att den nu stadgade inskränkningen av dess tillämplighet till »mindre förseelser» föreslås bli upphävd och ersatt med ett stadgande av innehåll att tillrättavisning skall användas i stället för disciplinär bestraffning om tillrättavisning finnes lämpligare än straff. Vid tillämpningen av de nu gällande bestämmelserna har tillrättavisning ansetts huvudsakligen kunna användas vid brott mot ordning och tjänsteföreskrifter. Anledningen härtill torde vara att söka i det förhållandet att såsom förut angivits enligt bestämmelserna tillrättavisning får användas endast för »mindre» förseelser. Till följd av angivna begränsning har säkerligen till— rättavisningsberättigade befattningshavare ofta ansett sig förhindrade att meddela felande tillrättavisning, trots att den tillrättavisningsberättigade bedömt tillrättavisning vara lämpligare än disciplinstraff. Då bestraffningsberättigade chefer varit bundna av samma begränsning i fråga om förseelsens svårhetsgrad har felande kommit att erhålla straff i fall, där tillrättavisning i påföljdshänseende skulle ha varit till fyllest. De sakkunniga anser en sådan ordning vara otillfredsställande och föga överensstämmande med de grundläggande synpunkter på påföljdssystemet, som kommit till uttryck i brottsbalken och som innebär att den felande i princip inte bör utsättas för mera ingripande åtgärder än som är erforderliga för hans tillrättaförande. Det är med hänsyn härtill som kravet på att förseelsen skall vara att bedöma som »mindre» för att tillrättavisning skall kunna komma i fråga föreslås skola utgå. 14. Om den övervägda reformen av det militära påföljdssystemet genomförs räknar de sakkunniga med en nedskärning av antalet arreststraff per år till en tredjedel av det antal som för närvarande åläggs. 15. Vad angår arreststraffets tillämpligSOU 1970:31

het på anställd personal vid krigsmakten har de sakkunniga ansett det framför allt av psykologiska skäl vara av vikt att inte skilda kategorier av krigsmän - meniga och befäl - är underkastade olika straff. De sakkunniga har därför inte ansett det välbetänkt att avskaffa arreststraffet för den fast anställda personalen så länge det bibehålles för de meniga. Genom den föreslagna bestämmelsen angående arreststraffets användning räknar emellertid de sakkunniga med att det ytterst sällan skall föreligga förutsättningar för att ålägga anställda arrest. Det skulle kunna ifrågakomma endast i sådana särskilda undantagsfall, där diskussion om straffets berättigande beträffande anställd inte behöver uppkomma. 16. Bestraffningsberättigad chef föreslås få vidgad befogenhet att avskriva bagatellförseelser. Ett av syftena är att den civila utredningsapparaten inte i onödan skall belastas med utredning av militära bagatellförseelser. 17. De sakkunniga föreslår inte några ändrade bestämmelser att gälla under krig.

SOU 1970: 31

22 Särskilda yttranden av experterna

Experterna har avgivit särskilda yttranden angående arreststraffet men eljest anslutit sig till de sakkunnigas förslag. 1. Gemensamt yttrande av herrar Friberg och Virgin. Vi ansluter oss till de sakkunnigas förslag beträffande arreststraffet endast såvitt angår dess tillämpning på värnpliktiga. Förslaget att bibehålla arreststraffet för anställt militärt och civilmilitärt befäl motsätter vi oss däremot. De sakkunniga konstaterar själva att något påtagligt behov av arreststraff för fast anställda krigsmän inte föreligger. Skälet till att de sakkunniga ändå föreslår straffets bibehållande synes vara enbart strävan efter formell likhet i den straffsrättsliga behandlingen mellan de värnpliktiga och de anställda och befarade ogynnsamma närmast psykologiska effekter av olika regler för de båda grupperna. Vi anser för vår del att jämförelser mellan de värnpliktiga å ena sidan och de anställda å den andra i förevarande hänseende, där det otvivelaktigt är fråga om besvärliga avvägningar ur synpunkten av att det måste vara önskvärt att i möjligaste mån åstadkomma »likhet inför lagen», bör tillerkännas mindre vitsord än jämförelser mellan vid försvaret anställda och andra tjänstemän i offentlig tjänst. Det bör, anser vi, vid denna avvägning vara de förhållanden och villkor (tvång eller frivillighet, yrkesengagemang eller inte, o. s. v.), under vilka man är knuten till verksamheten som får bli väsentligen sty126

rande eftersom olika korrektivs verkningsmöjligheter och effekter är i hög grad beroende härav. Dessa förhållanden och villkor är, vilket inte torde närmare behöva utvecklas, på många och viktiga punkter helt olika mellan värnpliktiga och militärt/civilmilitärt anställda men lika, för att inte säga identiska, mellan militära/civilmilitära tjänstemän och civila i offentlig tjänst anställda. Hur sanktionssystemet för dessa senare framdeles kommer att utformas är i avvaktan på att ämbetsansvarskommittén slutför sitt arbete och ställning tas till dess förslag inte klart. Korrektionsmedel av arreststraffets typ finns för närvarande inte för civila tjänstemän och torde uppenbarligen inte bli aktuellt heller framdeles. Ämbetsansvarskommittéen har att uppmärksamma också den militärt/civilmilitärt anställda personalens förhållanden. Kommittén synes av formuleringar i sitt principbetänkande att döma för sin del vara benägen åstadkomma ett närmande mellan rättsreglerna för militärt anställda och dem som gäller för civila offentliga tjänstemän. En sådan handlingslinje synes oss vara den enda rimliga och måste, om man från det omfattande problemkomplex, som ett sådant närmande i alla hänseenden aktualiserar, och som det torde ankomma på ämbetsansvarskommittén att ta ställning till i dess fortsatta arbete, separerar ut frågan om arreststraffet innebära att detta avskaffas för det militärt/civilmilitärt anställda SOU 1970: 31

befälet. 2. Yttrande av herr Magnusson. De sakkunniga har, ehuru de principiellt utgått från att ett avskaffande av arreststraffet skulle vara ett eftersträvansvärt framsteg i den svenska strafflagstiftningen, föreslagit arreststraffets bibehållande både för värnpliktiga och för yrkesanställt militärt/ civilmilitärt befäl. De sakkunnigas förslag går närmast ut på försöksverksamhet med ett eventuellt senare avskaffande av arreststraffet. Jag anser för min del att tiden borde vara mogen för mer omedelbara reformer, men vill när det gäller frågan om arrest för de värnpliktiga, eftersom jag i min uppgift som expert åt de sakkunniga ser mig såsom företrädare för en anställd befälsgrupp, inte definitivt uttala mig. Förslaget att bibehålla arreststraffet för anställda motsätter jag mig emellertid. I det avseendet ansluter jag mig till vad Friberg och Virgin anfört i sitt yttrande. 3. Yttrande av herr Marcus. Av avgörande betydelse för mig är synsättet att varje åtgärd bör vidtas för att anpassa värnplikten till samhällssystemet i övrigt. Särbestämmelser för värnpliktiga kan försvaras bara då de oundgängligen behövs med hänsyn till den militära tjänstens särskilda krav. Lagförings- och påföljdssystemet tillhör ett av de områden där man bör sträva efter att låta samma regler genomgående gälla för värnpliktiga som för alla andra medborgare. Enligt min uppfattning skulle det låta sig väl försvara att avskaffa disciplinstraffen och rätten för befattningshavare vid krigsmakten att handlägga militära brottmål. Denna principiella uppfattning leder till att varje värnpliktig som felat - liksom naturligtvis varje krigsman - i första hand skall tillrättavisas av militär befattningshavare. Den nuvarande tillrättavisningsformen utegångsförbud (landgångsförbud) bör då byggas ut så att den motsvarar det av de sakkunniga föreslagna fritidsstraffet. Kan tillrättavisning inte användas med hänsyn till brottets art eller anses tillrättavisning otillräcklig eller olämplig bör lagföring ske i vanlig ordning inför domstol och det allSOU 1970: 31

männa påföljdsystemet tillämpas. En reform som innebär att disciplinstraffen och den militära bestraffningsrätten i disciplinmål avskaffas medför en omfattande översyn av bl. a. strafflatituderna för de militära brotten och av tillrättavisningsinstitutets tillämplighet. Militära rättegångslagen måste också överarbetas kraftigt. De sakkunniga har inte haft i uppdrag att göra en sådan översyn. Jag utgår därför från de sakkunnigas förslag som jag biträder utom såvitt avser förslaget att behålla arreststraffet. De av mig inledningsvis anförda synpunkterna gör sig med särskild styrka gällande i fråga om arreststraffet. De skäl de sakkunniga anfört för att behålla straffet om än i begränsad omfattning kan enligt min mening inte tillmätas avgörande betydelse vägda mot fördelen att bli av med denna i dagens samhälle förlegade strafform. Jag är medveten om att vissa negativa verkningar kan följa med att avskaffa arreststraffet för de värnpliktiga. Härvid torde dock disciplinsynpunkterna och kravet på en snabb reaktion mot en felande få tillmätas mindre betydelse. Viktigare är att behov kan föreligga av en strafform som ligger mellan fängelse, å ena sidan, samt böter, fritidsstraff och disciplinbot, å den andra. Även om det förutsätts att arreststraffet i första hand skall ersättas med böter eller fritidsstraff kan det befaras att fängelse kommer att dömas ut för vissa brott som enligt nuvarande praxis brukar och även enligt de sakkunnigas förslag bör förskylla arrest. De sakkunniga har som exempel nämnt vissa lydnads- och våldsbrott samt rymning av allvarligare slag. Som andra exempel kan nämnas upprepat undanhållande eller upprepad vägran att efterkomma ålagt fritidsstraff. Dessa konsekvenser måste tas. Skäl torde emellertid föreligga att anta att sådana fall blir ganska sällsynta. Det föreslagna fritidsstraffet bör sålunda ha en betydande preventiv effekt liksom utsikten att inför domstol få svara för sina handlingar och därvid riskera frihetsstraff. Vad som nu anförts innefattar knappast heller bärande skäl för att behålla arreststraffet det framstår som stötande att förutsätta att 127

värnpliktiga i olikhet mot andra medborgare skall agera så att ett särskilt påföljdssystem skall behöva försvaras. Att vissa krigsmannabrott är av speciell natur utgör m. a. o. inte övertygande motiv för en speciell påföljd som arreststraffet. Det kan trots allt förefalla bestickande att som de sakkunniga gjort stanna för att inte ta steget fullt ut utan som en första etapp kraftigt beskära möjligheterna att tilllämpa arreststraff. Om de sakkunnigas förslag genomförs kommer också otvivelaktigt antalet arreststraff att sjunka. Å andra sidan kan det inte blundas för att de sakkunnigas förslag enkelt uttryckt innebär att arreststraffet behålls för lång tid framåt. Även om frågan som de sakkunniga förutsatt ånyo tas upp till prövning sedan de föreslagna reglerna tillämpats någon tid måste problemen då vara desamma som idag. Jag anser att frågan bör lösas nu och föreslår att arreststraffet helt avskaffas för de värnpliktiga. Tvångsmedlen försvarsarrest och tagande i förvar måste däremot naturligtvis finnas kvar. Avskaffas arreststraffet för de värnpliktiga följer som en självklarhet att straffet avskaffas även för fast anställda och övriga krigsmän.

128 SOU 1970

IV

Tabeller men statistiska uppgifter

Tabell 1. Användningen av olika straff i militära mål under åren 1937, 1942, 1948, 1954 och 1964—1968 samt antalet krigsmän inom krigsmakten samma år. 1937 Fängelse och straffarbete1 Böter Arrest Disciplinbot4 Summa straff Antalet krigsmän

104 1 898 54 3 382 2 530 21 2923 2 688

23 572

51 715 359 058

331 132 5 4053 — 5 868

495 787 4 828 1472 7 582

4005 1 250s 4 138 5 1 800 7 588

433 1061 4 274 1 748 7 516

3002 1 3602 3 990 5 1 800 7 450

2002 1 5302 3 200 5 1 700 6 630

1602 1 4102 3 204 5 1 800 6 574

56 939 158 039 164 630 161900 154 530 113 228 161585

1 2

Straffarbete upphörde såsom strafform med utgången av år 1964. Med utgångspunkt i offentlig statistik beräknad uppgift. Av de t. o. m. år 1948 gällande fyra arrestformerna vaktarrest, skärpt arrest, sträng arrest och arrest utan bevakning redovisas här endast de tre förstnämnda, däremot inte arrest utan bevakning. 4 Strafformen disciplinbot infördes den 1 januari 1949. 5 Stickprovsberäknad uppgift. 3

Tabell 2. Användningen av olika straff i militära mål under åren 1954 och 1964 fördelade på olika personalkategorier inom krigsmakten.

Personalkategorier

Fäng( jlse Straffarbete

Böter

3 2

1 1 1 4

20 4 8 2

5 3 25 10

14 3 17 19

2 2 9 6

60 1 41 9

32 7 21 25

15 3

39 9 3 967

200 24 168 4 383

38 19 56 4 142

178 17 44 1 122

94 16 31 1 522

4 828

4 274

1 472

1 748

— 815 — 4013

3 510

1 250

1 521

Fast anställda officerare Värnpliktiga officerare Fast anställda underofficerare Värnpliktiga underofficerare Fast anställt underbefäl av minst furirs grad eller motsvarande tjänsteställning Värnpliktiga furirer Övriga fast anställda Övriga värnpliktiga

10 6 4 470

37 11 9 696

Summa

— —

— —

— —

Därav ålagt av domstol Därav ålagt av militär chef

SOU 1970: 31 9—014010

Arrest

Discip inbot

Tabell 3. Tillämpningen i militära mål av vissa lagrum å olika personalkategorier under åren 1954 och 1964. Anm: Om straffet avser två eller flera av de i tabellen angivna brotten redovisas endast det brott som bedömts som det svåraste.

Lagrum i strafflagen jämte olika personalkategorier Lydnadsbrott (26: 1 och 2) Fast anställda officerare Värnpliktiga officerare Fast anställda underofficerare Värnpliktiga underofficerare Fast anställt underbefäl av minst furirs grad eller motsvarande tjänsteställning Värnpliktiga furirer Övriga fast anställda Övriga värnpliktiga Summa

Fängelse Straffarbete

Böter

1964 Arrest 1964

1954 Disciplinbot 1964

1 1 1 2 1

61 64

75 77

41 42

37 38

11 251 269

2 5 21 26

170 170

38 40

Ohörsamhet mot vakt (26: 4) Fast anställda officerare Värnpliktiga officerare Fast anställda underofficerare Värnpliktiga underofficerare Fast anställt underbefäl av minst furirs grad eller motsvarande tjänsteställning Värnpliktiga furirer övriga fast anställda övriga värnpliktiga

1 15

11 Summa

1 1

1 1

9 11

5 7

1 2 2

Våld eller hot mot krigsman (26: 7) Fast anställda officerare Värnpliktiga officerare Fast anställda underofficerare Värnpliktiga underofficerare Fast anställt underbefäl av minst furirs grad eller motsvarande tjänsteställning Värnpliktiga furirer övriga fast anställda övriga värnpliktiga 19 Summa 19 Undanhållande (26:11) Fast anställda officerare Värnpliktiga officerare Fast anställda underofficerare Värnpliktiga underofficerare Fast anställt underbefäl av minst furirs grad eller motsvarande tjänsteställning Värnpliktiga furirer Övriga fast anställda Övriga värnpliktiga Summa

5 5

1 79 83

2 21 28

35 35

2 3 9

1 2 1

1 3 3 2

1 1 1 4

3 2

64 7 71 1 617 1 773

14 3 15 1 306 1 342

39 1 17 369 435

14 3 7 269 300

121 127

SOU 1970:31

Tabell 3.

(forts.). Fängelse Straffarbete

Böter

1954 Rymning (26: 12) Fast anställda officerare Värnpliktiga officerare Fast anställda underofficerare Värnpliktiga underofficerare Fast anställt underbefäl av minst furirs grad eller motsvarande tjänsteställning Värnpliktiga furirer Övriga fast anställda Övriga värnpliktiga

2 169

1 1 122

67 Summa

67 Lagrum i strafflagen jämte olika personalkategorier

Övergivande av post (26:13 ) Fast anställda officerare Värnpliktiga officerare Fast anställda underofficerare Värnpliktiga underofficerare Fast anställt underbefäl av minst furirs grad eller motsvarande tjänsteställning Värnpliktiga furirer övriga fast anställda övriga värnpliktiga

Disciplinbot

1 1 98

1 1 20 286

2 126

1 7

1 1

9 1 11 185

7 237

3 23

1 31

7 Summa

Fylleri (11: 10 och 26:15) Fast anställda officerare Värnpliktiga officerare Fast anställda underofficerare Värnpliktiga underofficerare Fast anställt underbefäl av minst furirs grad eller motsvarande tjänsteställning Värnpliktiga furirer övriga fast anställda övriga värnpliktiga

Arrest

3 2 1

2 2

47 1

7 5

1 106

31 911

1 296

1 32

1 40

Summa

1 332

47 Förargelseväckande beteende (11:11 och 26:16) Fast anställda officerare Värnpliktiga officerare Fast anställda underofficerare Värnpliktiga underofficerare Fast anställt underbefäl av minst furirs grad eller motsvarande tjänsteställning Värnpliktiga furirer Övriga fast anställda Övriga värnpliktiga

1 39

3 32

5 129

2 37

1 59

Summa

60 SOU 1970: 31

1 1

3 1 1

Tabell 4. Under åren 1954 och 1964—1968 i militära mål meddelade straff fördelade efter om de medd< Myndighet som ålagt straffen Domstol 1 2 Militär befattningsha vare Summa

1965 DisciFängSumBöter plinstraff ma else

SumDisciFängelse Böter plinstraff ma

Fängelse Böter

787 —

1 037 5 263

2319 5 263

43 33

1 061 —

991 5 031

2 485 5 031

1 250 4

6 300

7 582

1 061

6 022

1 250

1 Fängelse och böter kan ådömas endast av domstol. Uppgifterna om disciplinstraff - d. v. s. arrest och disc plinbot - ådömda av domstol avser disciplinstraff ådömda antingen i mål som direkt anhängiggjorts vid domsti eller i mål som kommit under domstols prövning genom att militär befattningshavares beslut i disciplinmål öve klagats.

Tabell 3. (forts.).

Lagrum i strafflagen jämte olika personalkategorier Onykterhet i tjänsten (26: 14) Fast anställda officerare Värnpliktiga officerare Fast anställda underofficerare Värnpliktiga underofficerare Fast anställt underbefäl av minst furirs grad eller motsvarande tjänsteställning Värnpliktiga furirer Övriga fast anställda övriga värnpliktiga Summa Tjänstefel (25: 4 och 26: 18) Fast anställda officerare Värnpliktiga officerare Fast anställda underofficerare Värnpliktiga underofficerare Fast anställt underbefäl av minst furirs grad eller motsvarande tjänsteställning Värnpliktiga furirer övriga fast anställda Övriga värnpliktiga Summa

132 Fängelse Straffarbete

Böter

16 16

1 147 157

157 165

3 1

9 2

8 4 1 132

16 2 1 134 166

154 Disciplinbot

Arrest

16 23

46 3 34 7

19 1 20 18

60 4 22 690

2 9 570

126 9 18 565

68 9 8 901

1 044

SOU 1970:31

its av domstol eller bestraffningsberättigad militär befattningshavare. 1966 Sum)isciSum- FängDiscilinstraff ma else Böter plinstraff ma

1968 DisciSumFängBöter plinstrafT ma else

DisciSumFängelse Böter plinstraffma

941 9975

2 591 4 997

1 3604 924 2 584 — 4 8665 4 866

1 5304

768 4132 5

2 498 4132

1 4104

732 4 272

2 302 4 272 5

7 588

1 360

7 450

1 530

4 900

6 630

1 410

5 004

6 574

5 790

2 Uppgifterna beträffande disciplinstraff ålagda av militär befattningshavare avser endast disciplinstraff medelade av sådan befattningshavare i beslut som inte överklagats till domstol. 3 Innefattar även straffarbete, som upphörde såsom strafform med utgången av år 1964. 4 Med utgångspunkt i offentlig statistik beräknad uppgift. 5 Stickprovsberäknad uppgift såvitt rör däri ingående disciplinbotsstraff; jfr tabell 1.

Tabell 5. Antalet arreststraff fördelade på värnpliktiga och fast anställda krigsmän vid krigsmakten under åren 1948, 1954 och 1964—1968 samt hela personalstyrkan inom krigsmakten enligt samma fördelning under sagda år. Personalkategorier

1968 Bestraffade Värnpliktiga Anställda

4 306 1 099

4 429 399

4 169 105

4 077 61

3 942 48

3 159 41

3 168 36

Summa

5 405

4 828

4 274

4 138

3 990

3 200

3 204

Personalstyrkan Värnpliktiga vid grundutbildningen vid repetitions- och befälsövningar

35 490

42 850

51 380

51 410

51 015

53 160

52 115

93 300

90 350

87 140

36 940

86 400

Totalt

35 490

136 150

141 730

138 550

132 065

90 100

138 515

Anställda* Summa

21 449

21 889

22 900

23 350

22 465

23 128

23 070

56 939

158 039

164 630

161 900

154 530

113 228

161 585

* Här redovisas endast anställda på aktiv stat däremot inte anställda i reserven. Orsaken till att uppgifter om personal tillhörande den senare kategorin inte medtagits är dels att denna personals tjänstgöring är av så tillfällig art och växlande, kortvarig längd att sådana uppgifter inte skulle vara till något egentligt gagn vid en jämförelse mellan antalet arreststraff och personalstyrkans storlek, dels att arreststraff endast mycket sällan förekommer beträffande denna personal.

Tabell 6. Beträffande fast anställda krigsmän under åren 1948, 1954 och 1964—1968 verkställda arreststraff fördelade på olika personalkategorier. Personalkategorier Officerare Underofficerare Underbefäl fr. o. m. furirer övrigt underbefäl och meniga Summa

31 78 460 530

14 17 200 168

2 9 38 56

3 4 24 30

2 7 16 23

—

3 12 26

— —

9 27

1 099

36 Uppgifterna för åren 1965—1968 kommenteras i bilaga 1. Där anges karaktären av den brottslighet som medfört arreststraff för fast anställda sagda år. SOU 1970:31

Tabell 7. Antalet arreststraff fördelade på värnpliktiga och fast anställda krigsmän inom de olika försvarssamma fördelning under sagda år. 1966

1965 Marinen

Marinen Personalkategorier Bestraffade Värnpliktiga Anställda

Kustar]FlygArmén Flottan tilleriet Summai/apnet !Summa .Armén

KustarFlygFlottan tilleriet Summa vapnet

2 549 22

816 33

247 2

1 063 35

465 4

4 077 61

2 573 20

719 25

209 1

928 26

441 2

2 571

1 098

4 138

2 593

443 Personalstyrkan Värnpliktiga vid grundutbildning vid repetitionsövning och befälsövning

37 745 3 430

2 935

6 365

7 300

51 410

37 750 3 155

2 680

5 835

7 430

76 000

7 000

7 000

4 140

87 140

73 000

3 900

3 900

4 150

Totalt

113 745 3 430

9 935 13 365 11 440 138 550 110 750 3 155

6 580

9 735 11 580

12 290 3 860

1 320

12 325 2 890

1 340

4 230

Summa

126 035 7 290

11 255 18 545 17 320 161 900 123 075 6 045

7 920

13 965 17 490

Summa

Anställda*

5 880

5 180

23 350

5 910

Tabell 8. Under åren 1965—1968 verkställda arreststraff fördelade efter arresttidens längd. Strafftidens längd

3 dagar 4 » 5 » 6 » 7 » 8 » 9 » 10 » 11 » 12 » 13 » 14 » 15 » 16 » 17 » 18 » 19 » 20 » 21 » 22 » 24 » 25 » 28 » 30 »

300 482 313 932 64 1 254 23 306 4 161 1 20 156

332 583 280 833 83 1 120 8 288 7 149 4 24 150 2

273 479 246 719 63 853 11 194 1 157

316 513 194 849 59 833 6 191 2 88

12 107 2

10 68 2

2 10

42 1 17

38 1 1 1 16 1 19

4 138

3 990

3 200

3 204

1 1 35

Summa

134 SOU 1970: 31

19 4

^enarna vid krigsmakten under åren 1965—1968 samt hela personalstyrkan inom försvarsgrenarna enligt

1967 Marinen

Marinen

KustarFlottan tilleriet Summa

KustarFlygumma Armén Flottan tilleriet Summa vapnet Summa Armén

Flygvapnet

Summa

3 942 48

1 971 14

604 22

195 2

799 24

389 3

3 159 41

2 142 4

515 25

182 4

697 29

329 3

3 168 36

3 990

1 985

3 200

2 146

3 204

51015 39 400 3 500

3 000

6 500

7 260

53 160

38 350

3 875

3 030

6 905

6 860

52 115

81 050 34 500

— 36 940

2 120

2 440

74 500

3 050

5 950

9 000

2 900

86 400

32 065 73 900 3 820

5 120

8 940

7 260

90 100 112 850

6 925

8 980

15 905

9 760

138 515

22 465 12 488 3 335

1 350

4 685

5 955

23 128

3 320

1 355

4 675

5 750

23 070

54 530 86 388 7 155

6 470

13 625 13 215 113 228 125 495 10 245

10 335

20 580

15 510

161 585

12 645

* Här redovisas endast anställda på aktiv stat däremot inte anställda i reserven. Orsaken till att uppgifter om ersonal tillhörande den senare kategorien inte medtagits är dels att denna personals tjänstgöring är av så tillillig art och växlande, kortvarig längd att sådana uppgifter inte skulle vara till något egentligt gagn vid en jämSrelse mellan antalet arreststraff och personalstyrkans storlek, dels att arreststraff endast mycket sällan förekomler beträffande denna personal.

Tabell 9. Antalet arreststraff uppgående antingen till högst 7 dagar eller till lägst 8 dagar beträffande värnpliktiga och fast anställda krigsmän vid krigsmakten under åren 1954 och 1964—1968. Antal straff på 8 dagar och därutöver

Antal straff på 3—7 dagar Personalkategorier Fast anställda Officerare Underofficerare Underbefäl fr. o.m. furir Övrigt underbefäl och meniga Totalt Värnpliktiga Summa

21 14 161 22 55 26 238 2 729 2 346 2 065 2 089 1 759 1 917 1 700 1 823 2 0 1 2 1 853 1 400 1 251 2 967 2 401 2 091 2111 1 780 1 931 1 861 1 873 2 047 1 879 1 420 1 273

SOU 1970:31

Tabell 10. Under åren 1954 och 1964—1968 verkställda arreststraff för fylleri fördelade på olika personalkategorier inom krigsmakten. Anm: Straffen har avsett antingen enbart fylleri eller fylleri jämte annan brottslighet, där fylleriet bedöms såsom det svåraste brottet. Personalkategorier

1968 Fast anställda Officerare Underofficerare Underbefäl fr. o. m. furirer Övrigt underbefäl och meniga

3 2 47 31

7 24

2 8 8

6 11

4 8

2 12

Totalt Värnpliktiga Summa

1 301

1 688

1 239

1 135

1 045

1 332

1 706

1 256

1 147

1 059

Tabell 11. Under åren 1965—1968 verkställda arreststraff för fylleri fördelade efter arresttidens längd. Anm: Straffen har avsett enbart fylleri eller fylleri jämte annan brottslighet. Strafftidens längd 3 dagar 4 » 5 » 6 » 7 » 8 » 9 » 10 » 11 » 12 » 13 » 14 » 15 » 16 » 17 » 18 » 20 » 21 » 22 » 24 » 25 » 28 » 30 »

23 71 44 358 25 803 21 164 2 84 1 14 53

1 17 12 268 32 616 5 125 4 58 1 12 54 2

7 26 28 244 18 487 8 199 1 53

4 37 36 317 21 463 6 72 1 44

2 31

3 36

4 26

2 11

10 1 7

3 18 1 1 1 9 1 9

1 706

1 256

1 147

1 059

1 4 13

1 18

Summa

5 1

SOU 1970:31

Tabell 12. Användningen av tillrättavisningar under åren 1954 och 1964. Slag av tillrättavisning

Olika personalkategorier

Antal tillrätta visningar

Varning

1954 36

1 28

1 19

30 21

34 2 16 74

253 150 151 45 179 9 647 570 141 15 367 19 303 1 683

98 63 134 2 196

52 1 57 5 109

13 36 4 259

50 35 449 8 575

52 103 400 12 848

Summa

16 433 20 350 2 071

2 617

5 223

4 308

9 139

13 425

32 49

36 2 17 93

1964 Fast anställda officerare Värnpliktiga officerare Fast anställda underofficerare Värnpliktiga underofficerare Fast anställt underbefäl av minst furirs grad eller motsvarande tjänsteställning Värnpliktiga furirer Övriga fast anställda Övriga värnpliktiga

SOU 1970:31

1964 Extratjänst

Utegån gs(landgångs-) förbud

Bilagor angående särskilda undersökningar Bilaga 1

Karaktären av den brottslighet som medförde arreststraff för fast anställda krigsmän under åren 1965—1968

Den följande framställningen skall läsas mot bakgrunden av de i tabell 6 lämnade uppgifterna om arreststraff för fast anställda krigsmän såvitt angår åren 1965-1968. Den utgör en utfyllnad och kommentar av dessa uppgifter. År 1965 Officerare Av de 3 officerarna som detta år ålades arrest var 2 löjtnanter (den ene vid armén och den andre vid flygvapnet) 1 fänrik (armén). Av löjtnanterna erhöll den ene åtta dagars arrest för undanhållande och den andre fyra dagars arrest för tjänstefel bestående i indisciplinär flygning (överskridit för flygvapnet angiven fartgräns). Fänriken fick femton dagars arrest för tjänstefel bestående i att han utan befogenhet därtill ordnat larmövning nattetid och då avlossat skott från kulsprutepistol i två logement. Underofficerare Av de 4 underofficerarna som ålades arrest var 2 musikfanjunkare (armén) 1 styckjunkare (armén) 1 flaggunderofficer (flottan). Musikfanjunkarna fick åtta dagars arrest SOU1970:31

för onykterhet i tjänsten. Styckjunkaren och flaggunderofficeren fick åtta dagars arrest för fylleri. Underbefäl av minst furirs

tjänsteklass

Av de 24 anställda med underbefäls tjänsteställning av minst furirs tjänsteklass som ålades arrest var 1 rustmästare (armén) 2 förste högbåtsmän (flottan) 2 fältflygare av första graden (flygvapnet) 4 överfurirer (armén) 2 högbåtsmän (flottan) 13 furirer (7 vid armén, 4 vid flottan och 2 vid kustartilleriet). Rustmästaren fick tio dagars arrest för onykterhet i tjänsten och fylleri. Av de två förste högbåtsmännen fick den ene tjugofem dagars arrest för fylleri och tjänstefel, bestående i otillåten spritförtäring på militärt område, och den andre åtta dagars arrest för fylleri ombord på fartyg. De två fältflygarna av första graden fick arrest för tjänstefel bestående i indisciplinär flygning, den ene tolv dagar (överträdelser vid flera tillfällen) och den andre åtta dagar (avvikelse från beordrad flyghöjd). Av de fyra överfurirerna fick en tjugofem dagars arrest för fylleri och misshandel, en tolv dagars arrest för övergivande av post och undanhållande samt två åtta dagars arrest, den ene för undanhållande och tjänstefel, bestående i att han utan till139

stånd överlåtit tjänsteåligganden på annan, den andre för onykterhet i tjänsten (såsom dagunderbefäl). Av de två högbåtsmännen fick den ene femton dagars arrest för våldsamt motstånd mot tjänsteman och den andre tio dagars arrest för onykterhet i tjänsten. Av de 13 furirerna fick 1 tjugofem dagars arrest, 1 tio dagars arrest, 5 åtta dagars arrest, 3 sex dagars arrest, 1 fyra dagars arrest och 2 tre dagars arrest. Den furir som erhöll arrest i tjugofem dagar hade gjort sig skyldig till våld och missfirmelse mot krigsman. Den furir som fick tio dagars arrest hade gjort sig skyldig till fylleri (i uniform under tågresa) och olovlig spritförtäring på tåget. Av de fem furirerna som fick åtta dagars arrest hade en gjort sig skyldig till upprepade undanhållanden, en till onykterhet i tjänsten och tre till fylleri (på militärt område). Av de tre furirerna som fick sex dagars arrest hade en gjort sig skyldig till övergivande av post (såsom maskinförman på fartyg) och två gjort sig skyldiga till undanhållande. Den furir som fick fyra dagars arrest hade begått tjänstefel bestående i att han vid ett flertal tillfällen obehörigen beviljat värnpliktiga permission. De två furirerna som fick tre dagars arrest hade gjort sig skyldiga till undanhållande.

Övrigt underbefäl och meniga Av de 30 arreststraff som ålades anställt underbefäl med lägre tjänsteklass än furirs (alltså högst korpraler) och anställd menig personal avsåg 5 personal vid armén, 24 personal vid flottan och 1 personal vid flygvapnet. Straffen fördelade sig på 22 korpraler 8 meniga. Av de 22 korpralerna tillhörde 5 armén och 17 flottan. Arreststraffen beträffande korpralerna fördelade sig så att 6 fick arrest i tio dagar, 3 i åtta dagar, 1 i sju dagar, 4 i sex dagar,

1 i fem dagar, 5 i fyra dagar och 2 i tre dagar. Av de sex korpralerna som fick tio dagars arrest hade en gjort sig skyldig till förvanskning av urkund (permissionssedel) och undanhållande, en till övergivande av post, en till undanhållande och anstiftan av olovligt tillhandagående av sprit, en till undanhållande (när han var ålagd landgångsförbud och hade beredskapsvakt), en till fylleri, oskickligt beteende, undanhållande och tjänstefel (ej reglementsenligt klädd) samt en till fylleri och tjänstefel (ej stigit upp i tid efter revelj). Av de tre korpralerna som fick åtta dagars arrest hade en gjort sig skyldig till undanhållande och tjänstefel (frånvaro från tjänstgöring) och två till fylleri. Den korpral som fick sju dagars arrest hade gjort sig skyldig till undanhållande (vid upprepade tillfällen). Av de fyra korpralerna som fick sex dagars arrest hade två gjort sig skyldiga till undanhållande, en till förargelseväckande beteende (inlåtit sig i handgemäng med värnpliktig på gata) och en till tjänstefel (underlåtit deltaga i tjänstgöring vid två. tillfällen). Den korpral som fick fem dagars arrest hade gjort sig skyldig till undanhållande. Av de fem korpralerna som fick fyra dagars arrest hade en gjort sig skyldig till lydnadsbrott och fyra till undanhållande. Av de två korpralerna som fick tre dagars arrest hade den ene gjort sig skyldig till undanhållande och den andre till tjänstefel (försummat inställelse till tjänstgöring såsom vaktchef i kasernvakt till följd av att han inte tillräckligt noggrant tagit del av tjänstgöringsföreskrifter). Av de 8 meniga som fått arreststraff tillhörde 7 flottan och 1 flygvapnet. Arreststraffen beträffande de meniga fördelade sig så att 2 fick arrest i åtta dagar, 1 i sju dagar, 1 i sex dagar, 2 i fem dagar och 2 i fyra dagar. De två meniga som fick arrest i åtta dagar, den som fick arrest i sju dagar och den som fick arrest i sex dagar hade gjort sig skyldiga till fylleri. SOU 1970:31

De två meniga som fick arrest i fem dagar hade gjort sig skyldiga till tjänstefel (det ena bestående i att vederbörande ej inställt sig till tjänstgöring inom logementsvakt och det andra bestående i underlåtenhet att efterkomma föreskrifter på militärt sjukhus). Av de två meniga som fick fyra dagars arrest hade den ene gjort sig skyldig till undanhållande och den andre till tjänstefel (anstiftan av olovligt tillhandagående av spritdrycker, olovligt införande av spritdrycker till militärt område och olovlig förvaring av spritdrycker på sådant område).

År 1966 Officerare De 2 officerare som ålades arrest var fänrikar (den ene vid armén och den andre vid flottan). Den ene fänriken fick tolv och den andre tio dagars arrest. Båda hade gjort sig skyldiga till övergivande av post (såsom dagofficer). Underofficerare Av de 7 underofficerarna som ålades arrest var 1 förvaltare (flottan) 2 fanjunkare (armén) 1 musikfanjunkare (armén) 1 flaggunderofficer (flottan) 1 sergeant (armén) 1 underofficer av andra graden (flottan). Förvaltaren fick åtta dagar för onykterhet i tjänsten. Av de två fanjunkarna fick den ene åtta dagars arrest för undanhållande och tjänstefel (uteblivit från tjänstgöring) och den andre tre dagars arrest för tjänstefel (ställde obehörigen en värnpliktig till en maskinchefs förfogande, varigenom den värnpliktige kom att utebli från sitt förband i cirka fem timmar, och upprättade en handling i vilken sanningslöst uppgavs att kompaniadjutanten meddelat tillstånd till vad som förevarit). Musikfanjunkaren fick åtta dagars arrest för onykterhet i tjänsten. Flaggunderofficeren fick tolv dagars arSOU 1970: 31

rest för undanhållande (vid två tillfällen) och onykterhet i tjänsten. Sergeanten fick fem dagars arrest för undanhållande. Underofficeren av andra graden fick sex dagars arrest för undanhållande.

Underbefäl av minst furirs

tjänsteklass

Av de 16 anställda med underbefäls tjänsteställning av minst furirs tjänsteklass vilka ålades arrest var 3 rustmästare (armén) 1 förste högbåtsman (flottan) 5 överfurirer (armén) 2 högbåtsmän (flottan) 3 furirer (två vid armén och en vid kustartilleriet) 1 teletekniker (flottan) 1 biträdande armétekniker (armén). Av de tre rustmästarna fick en femton dagars arrest för fylleri och tjänstefel, en tio dagars arrest för onykterhet i tjänsten och en sex dagars arrest för fylleri. Förste högbåtsmannen fick femton dagars arrest för fylleri. Av de fem överfurirerna fick en femton dagars arrest för onykterhet i tjänsten (chef för näste i Gaza) och tjänstefel (bjudit soldater på sprit i förläggning) och de fyra övriga åtta dagars arrest, en för övergivande av post och tre för onykterhet i tjänsten. Av de två högbåtsmännen fick den ene arrest i tjugo dagar för onykterhet i tjänsten och den andre arrest i åtta dagar för undanhållande och fylleri. Av de tre furirerna fick en åtta dagars arrest för undanhållande och tjänstefel (underlåtit göra sjukanmälan vid bortovaro från tjänsten), en fem dagars arrest för fylleri och en fyra dagars arrest för undanhållande. Teleteknikern fick åtta dagars arrest för fylleri. Den biträdande arméteknikern fick fyra dagars arrest för förargelseväckande beteende och tjänstefel (med kulsprutepistol avlossat en salva lösa skott vid transport genom samhälle). 141

Övrigt underbefäl och meniga Av de 23 arreststraff som ålades anställt underbefäl med lägre tjänsteklass än furirs (alltså korpraler och anställd menig personal) avsåg 4 personal vid armén, 17 personal vid flottan och 2 personal vid flygvapnet. Straffen fördelade sig på 14 korpraler 9 meniga. Av de 14 korpralerna tillhörde 4 armén, 8 flottan och 2 flygvapnet. Beträffande korpralerna fördelade sig arreststraffen så att 1 erhöll femton dagar, 1 tolv dagar, 1 nio dagar, 1 åtta dagar, 7 sex dagar, 1 fem dagar, 1 fyra dagar och 1 tre dagar. Den korpral som fick femton dagars arrest hade gjort sig skyldig till övergivande av post (såsom däcksförman) och tjänstefel (olovligen fört ombord spritdrycker och förtärt dem där). Den korpral som fick tolv dagars arrest hade gjort sig skyldig till fylleri och förargelseväckande beteende (bråk med civila). Den korpral som fick nio dagars arrest hade gjort sig skyldig till fylleri och tjänstefel (spritförtäring på logement). Den korpral som fick åtta dagars arrest hade gjort sig skyldig till fylleri. Av de sju korpraler som fick sex dagars arrest hade en gjort sig skyldig till lydnadsbrott, två till undanhållande, två till övergivande av post, en till övergivande av post och undanhållande och en till fylleri. Den korpral som fick fem dagars arrest hade gjort sig skyldig till undanhållande. Den korpral som fick fyra dagars arrest hade gjort sig skyldig till undanhållande. Den korpral som fick tre dagars arrest hade gjort sig skyldig till tjänstefel (uteblivit från tjänstgöring utan att anmäla sjukdom). De 9 meniga som fick arreststraff tillhörde alla flottan. Beträffande de meniga fördelade sig arreststraffen så att 1 fick femton dagar, 3 åtta dagar, 2 sex dagar, 2 fem dagar och 1 fyra dagar. Den menige som fick femton dagars arrest

hade gjort sig skyldig till fylleri, åverkan och anstiftan till olovligt tillhandagående av spritdrycker. De tre meniga som fick åtta dagars arrest hade gjort sig skyldiga till fylleri, en av dem dessutom till tjänstefel (olovligt införande av spritdrycker till militärt område). De två meniga som fick sex dagars arrest hade gjort sig skyldiga till fylleri, den ene dessutom till tjänstefel (olovligt införande av spritdrycker till militärt område). Av de två meniga som fick fem dagars arrest hade en gjort sig skyldig till lydnadsbrott och en till fylleri. Den menige som fick fyra dagars arrest hade gjort sig skyldig till undanhållande och tjänstefel (olovligen rökt på logement).

Ar 1967 Underofficerare Av de 3 underofficerarna som ålades arreststraff var 2 fanjunkare (den ene vid armén och den andre vid flygvapnet) 1 sergeant (kustartilleriet). Av fanjunkarna fick den ene arrest i tiodagar för tjänstefel (under sanningslösa uppgifter om eventuellt förestående tjänstgöring på annan ort förmått en tjänstförrättande stabsunderofficer att utlämna färdbiljett och ett reseförskott på 800 kr.) och den andre arrest i sex dagar för undanhållande (i 8 timmar såsom ställföreträdande kompanichef). Sergeanten fick sju dagars arrest för onykterhet i tjänsten. Underbefäl

av minst furirs

tjänsteklass

Av de 12 anställda med underbefäls tjänsteställning av minst furirs tjänsteklass vilka ålades arrest var 1 rustmästare (armén) 1 flaggfurir (kustartilleriet) 4 överfurirer (armén) 1 högbåtsman (flottan) 1 flygtekniker (flygvapnet) 1 flottiljpolis (flygvapnet) 1 armétekniker (armén) 2 furirer (armén). SOU 1970: 31

Rust mästaren fick arrest i åtta dagar för onykterhet i tjänsten. Flaggjuriren fick sex dagars arrest för onykterhet i tjänsten. Av de fyra överfurirerna fick en femton dagars arrest för olaga tvång, tjänstefel, lydnadsbrott, obehörig befälsutövning, oskickligt beteende och fylleri, två åtta dagars arrest, den ene för undanhållande och den andre för fylleri samt en sex dagars arrest för övergivande av post, undanhållande och tjänstefel (allt vid tre olika tillfällen). Högbåtsmannen fick tolv dagars arrest för onykterhet i tjänsten. Flygteknikern fick femton dagars arrest för lydnadsbrott, undanhållande och tjänstefel (höll sig undan från tjänstgöring). Flottiljpolisen fick femton dagars arrest för våld mot krigsman, missfirmelse mot krigsman och oskickligt beteende. Arméteknikern fick åtta dagars arrest för fylleri. Av de två furirerna fick den ene sju dagars arrest för rymning och den andre sex dagars arrest för fylleri.

Övrigt underbefäl

och meniga

Av de 26 arreststraff som ålades anställt underbefäl med lägre tjänsteklass än furirs (alltså korpraler) och anställd menig personal avsåg 5 personal vid armén och 21 personal vid flottan. Straffen fördelade sig på 9 korpraler 17 meniga. Av de 9 korpralerna tillhörde 4 armén och 5 flottan. Beträffande korpralerna fördelade sig arreststraffen så att 2 erhöll åtta dagar, 2 sex dagar, 4 fyra dagar och 1 tre dagar. Av de två korpralerna som fick åtta dagars arrest hade den ene gjort sig skyldig till lydnadsbrott, hot mot krigsman, oskickligt beteende och tjänstefel och den andre gjort sig skyldig till fylleri och tjänstefel. Av de två korpralerna som fick sex dagars arrest hade den ene gjort sig skyldig till undanhållande och tjänstefel och den andre till fylleri. De fyra korpralerna som fick fyra dagars SOU 1970:31

arrest hade gjort sig skyldiga till undanhållande. Den korpral som fick tre dagars arrest hade gjort sig skyldig till tjänstefel (fyra timmar för sen inställelse till tjänstgöring). Av de 17 meniga som ålades arreststraff tillhörde 1 armén och 16 flottan. Arreststraffen beträffande de meniga fördelade sig så att 2 fick tolv dagar, 1 tio dagar, 6 åtta dagar, 6 sex dagar och 2 fyra dagar. Av de två meniga som fick tolv dagars arrest hade den ene gjort sig skyldig till rymning och övergivande av post och den andre till ofredande, egenmäktigt förfarande och falsk tillvitelse. Den menige som fick tio dagars arrest hade gjort sig skyldig till fylleri. Av de sex meniga som fick åtta dagars arrest hade en gjort sig skyldig till lydnadsbrott och oskickligt beteende, en till undanhållande, en till onykterhet i tjänsten, två till fylleri och en till fylleri och förargelseväckande beteende. Av de sex meniga som fick sex dagars arrest hade en gjort sig skyldig till ohörsamhet mot vakt, undanhållande och tjänstefel, en till oskickligt beteende och tjänstefel, två till undanhållande och två till fylleri. De två meniga som fick fyra dagars arrest hade gjort sig skyldiga till undanhållande.

År 1968 Underbefäl av minst furirs

tjänsteklass

Av de 9 anställda med underbefäls tjänsteställning av minst furirs tjänsteklass som ålades arreststraff var 3 rustmästare (två vid armén och en vid flygvapnet) 1 överfurir (kustartilleriet) 3 högbåtsmän (flottan) 2 furirer (en vid flottan och en vid flygvapnet). Av de tre rustmätarna hade en ålagts tio dagars arrest för övergivande av post (två gånger såsom lägerdagunderbefäl), en åtta dagars arrest för onykterhet i tjänsten och 143

tjänstefel (ej lämnat föreskrivet läkarintyg angående uteblivande från tjänstgöring) och en arrest fyra dagar för undanhållande. Överfuriren har ålagts sex dagars arrest för fylleri. De tre hö g b åts männen har ålagts arrest aderton, tio och åtta dagar för övergivande av post och tjänstefel. Av de två furirerna har den ene ålagts tjugo dagars arrest för lydnadsbrott, oskickligt beteende, fylleri och tjänstefel och den andre tre dagars arrest för tjänstefel (indisciplinär flygning). Övrigt underbefäl och meniga Av de 27 arreststraff som ålades anställt underbefäl med lägre tjänsteklass än furirs (alltså korpraler) och anställd menig personal avsåg 2 armén, 21 flottan, 3 kustartilleriet och 1 flygvapnet. Straffen fördelade sig på 13 korpraler 14 meniga. Av de 13 korpralerna tillhörde 2 armén, 7 flottan, 3 kustartilleriet och 1 flygvapnet. Beträffande korpralerna fördelade sig arreststraffen så att 1 erhöll tolv dagar, 1 tio dagar, 7 åtta dagar, 1 sex dagar, 2 fem dagar och 1 fyra dagar. Den korpral som fick tolv dagars arrest hade gjort sig skyldig till undanhållande och tjänstefel. Den korpral som fick tio dagars arrest hade gjort sig skyldig till våldsamt motstånd mot tjänsteman, ohörsamhet mot vakt och hot mot krigsman. De sju korpralerna som fick åtta dagars arrest hade gjort sig skyldiga till fylleri. Den korpral som fick sex dagars arrest hade gjort sig skyldig till undanhållande. Av de två korpralerna som fick fem dagars arrest hade den ene gjort sig skyldig till försök till svikande av försvarsplikt och den andre till undanhållande. Den korpral som fick fyra dagars arrest hade gjort sig skyldig till fylleri och tjänstefel. De 14 meniga som fick arreststraff tillhörde samtliga flottan. Beträffande de meniga fördelade sig ar144

reststraffen så att 1 fick tolv dagar, 1 tio dagar, 2 sex dagar, 5 åtta dagar, 1 fem dagar och 4 fyra dagar. Den menige som fick tolv dagars arrest hade gjort sig skyldig till övergivande av post, fylleri och tjänstefel. Den menige som fick tio dagars arrest hade gjort sig skyldig till övergivande av post. De två meniga som fick sex dagars arrest hade gjort sig skyldiga till undanhållande. Av de fem meniga som fick åtta dagars arrest hade två gjort sig skyldiga till undanhållande och tre till fylleri. Den menige som fick fem dagars arrest hade gjort sig skyldig till övergivande av post. Av de fyra meniga som fick fyra dagars arrest hade en gjort sig skyldig till hot mot krigsman, oskickligt beteende och tjänstefel, en till undanhållande, en till övergivande av post och en till tjänstefel (olovligen infört spritdrycker till militärt område).

SOU 1970:31

Bilaga 2

Utländsk rätt rörai Lde disciplinstraff och andra disciplinmedel mot krigsmän

I det följande lämnas en översiktlig framställning över militära disciplinstraff och andra militära disciplinmedel i Danmark, Norge, Finland, Förbundsrepubliken Tyskland, Schweiz, Frankrike, England, Amerikas förenta stater och Sovjetunionen. Danmark 1 den danska militära rättegångslagen, som tillkom 1919 och ändrades senast 1957, skiljes liksom i Sverige mellan disciplinstraff (»straf uden dom») och sådana disciplinmedel som ej har karaktär av straff. De danska disciplinstraffen utgöres av varning, arrest utan bevakning, vaktarrest, böter och häkte. 1. Varning (»irettesasttelse») intages i dagorder eller uppläses vid uppställning. 2. Arrest utan bevakning (»kvarterarrest») kan åläggas för en tid av minst 2 och högst 60 dagar. Arrestanten får icke utan tillåtelse lämna bostad, kvarter eller fartyg. Meniga och befäl med lägre grad än fänrik deltager i tjänstgöring under straffets avtjänande. Något löneavdrag är icke förbundet med straffet. Arreststraff som icke är verkställt vid militärtjänstens slut bortfaller. 3. Vaktarrest kan åläggas från och med 2 till och med 60 dagar. Straffet avtjänas i arrestlokal och såvitt möjligt i enrum. Arrestant kan sättas tillsammans endast med arrestant av samma grad. Han är skyldig SOU 1970:31 IQ—014010

att utföra lämpligt arbete men kan å andra sidan icke göra anspråk på sysselsättning. Något löneavdrag förekommer ej heller vid detta arreststraff. - Strafformerna skärpt arrest och sträng arrest avskaffades 1954. I samband därmed höjdes maximum för såväl vaktarrest som arrest utan bevakning från 30 till nu gällande 60 dagar. På befäl kan dock vaktarrest för det fall att förutom arrest också fängelse är föreskrivet för brottet samt vid omvandling av straff användas upp till 6 månader. 4. Böter kan åläggas till ett belopp av högst 300 danska kronor. Bötesstraff användes för tjänstgörande uteslutande i stället för villkorligt straff och endast när återstående tid för militärtjänsten icke kan antagas vara tillräcklig som prövotid. 5. Häkte (»haefte») kan åläggas i minst 2 och högst 60 dagar. Straffet, som är ett lindrigare frihetsstraff än fängelse, kan användas endast beträffande personer som icke längre är i militärtjänst. Värnpliktig som under de två första månaderna av sin militärtjänstgöring utstått vaktarrest - eller strängare frihetsstraff i mer än 20 dagar kan bli hemförlovad för att senare inkallas till militärutbildning. Värnpliktig som under första tjänstgöring utstått sådant straff i 10 dagar eller mer utan att bli hemsänd, får tjänstgöringstiden förlängd med motsvarande antal dagar. Försvarsministern eller den han bemyndigar kan efter tillstyrkan från vederbörande 145

förband befria den värnpliktige från denna eftertjänst. Detta gäller särskilt när den värnpliktige visat ett gott uppförande och när avgörande hänsyn till tjänsten talar mot en dylik förlängning av tjänstgöringen. Disciplinstraff kan åläggas villkorligt. Huruvida straffet skall verkställas är då beroende på hur vederbörande sköter sig under en prövotid, som är bestämd till återstoden av militärtjänstgöringen, dock högst 2 år. Det villkorliga anståndet med verkställigheten förverkas endast om vederbörande under prövotiden begår lagöverträdelse som medför strängare straff än varning, böter eller arrest utan bevakning i 8 dagar. Såsom disciplinmedel utan straffkaraktär - avsedda att tillämpas beträffande mindre förseelser - förekommer i Danmark 1. muntlig tillrättavisning, som meddelas antingen enskilt eller i närvaro av andra, 2. extra arbete eller straffexercis (»efter0velse») under fritid, varvid emellertid är att märka att straffexercis får användas endast i utbildningssyfte och endast beträffande den som visat försummelse eller lättja i fråga om sin utbildning, 3. skyldighet att anmäla sig för befäl på andra tider än de sedvanliga (»fremstilling»), vanligen i fältuniform och med full packning, vakt- eller annan tjänstgöring utom turordning, 4. vägran av särskilda förmåner som eljest ges, såsom t. ex. permission och rätt att gå i land från fartyg. Användningen av dessa disciplinmedel är i olika hänseenden begränsad. Begränsningarna innebär bl. a. följande. Permissionsförbud kan avse en tid av högst 14 dagar. Landgångsförbud kan icke uppdelas på mer än två gånger och sammanlagt icke avse längre tid än 14 dagar. Då disciplinmedel utan straffkaraktär användes skall verkställigheten vara avslutad senast 14 dagar efter det beslut om disciplinmedlet meddelats och bortfaller om så ej kan ske. Beträffande disciplinmedlen gäller vidare att deras användning icke får inkräkta på de värnpliktigas rätt dels till minst en dags permission i samband med jul, påsk och pingst, dels till en veckosluts146

permission i månaden (från tjänstens slut på lördagen till natten mot följande måndag), dels till två nattpermissioner i månaden efter en månads tjänstgöring och dels till övningsuppehåll fastställt av försvarsministern. Medför tillämpningen av ett disciplinmedel inskränkning i de värnpliktigas rätt till fritid varje dag från tjänstens slut till tapto må inskränkningen omfatta endast perioder av 3 dagar med minst en dags uppehåll mellan perioderna. Någon åtskillnad mellan befäl och meniga göres ej i fråga om disciplinstraffens tillämplighet. Sådana straff kan således åläggas all militär personal oavsett grad. Detsamma gäller disciplinmedlet tillrättavisning. Övriga disciplinmedel utan straffkaraktär är däremot icke tillämpliga på officerare och fast befäl. Vad angår behörigheten att utöva disciplinär myndighet gäller i stort sett följande. Varje överordnad kan ge en underordnad tillrättavisning. Övriga disciplinmedel utan straffkaraktär kan användas av befäl med minst kompanichefs ställning. Behörigheten att ålägga disciplinstraff är graderad efter den bestraffningsberättigades ställning. Den minst omfattande behörigheten tillkommer kompanichef, vilken i regel endast kan använda varning och arrest utan bevakning i högst 8 dagar. Därefter ökar behörigheten steg för steg allteftersom den bestraffningsberättigade är bataljonschef med majors grad, bataljonschef med överstes eller överstelöjtnants grad eller regementschef. Beträffande fråga om åläggande av arrest (eller haefte) i mer än 30 dagar skall den bestraffningsberättigade såvitt möjligt inhämta yttrande från auditor. I övrigt erfordras ej sådant yttrande vare sig vid åläggande av disciplinstraff eller vid användning av annat disciplinmedel, men i praxis brukar dock ofta samråd tagas med vederbörande auditor när svårbedömda frågor uppkommer. Några för krigstid avsedda särskilda disciplinstraff eller disciplinmedel utan straffkaraktär finnes inte. Dödsstraff är tillämpligt vid krig.

SOU 1970:31

Norge Det enda i den norska militära strafflagen av år 1902 upptagna straffet av rent militär natur är arrest. Bland de enligt lagen tillämpliga straffen ingår också böter. Såsom disciplinmedel utan straffkaraktär kan användas s. k. »refselser». Bestämmelser härom finnes i 1927 års disciplinlag, som är ändrad senast 1957. Arrest såsom disciplinstraff förekommer i två former: 1. arrest utan bevakning (»husarrest») i minst 1 och högst 30 dagar, samt 2. vaktarrest i minst 1 och högst 60 dagar. Arrest utan bevakning kan användas endast i fråga om befäl och beträffande elever vid militära skolor. Straffet utstås i arrestantens bostad eller logement. Vaktarrest, som är tillämplig på alla militära kategorier utom såvitt angår kvinnor, verkställes regelmässigt i militär arrestlokal, såvitt möjligt i enrum. Arrestant kan sättas att fullgöra militära tjänsteplikter men kan icke åläggas att utföra annat arbete. Såsom straff kan arrest ådömas endast av domstol. Arrest - liksom också böter förekommer emellertid även som tillrättavisning utan karaktär av straff och ålägges då av militär befattningshavare. Skillnaden mellan å ena sidan arrest och böter såsom straff och å andra sidan arrest och böter såsom tillrättavisning är att sagda disciplinmedel i den förra egenskapen men ej i den senare införes i straffregister eller bötesförteckning. Såsom disciplinmedel utan karaktär av straff förekommer tillrättavisning, straffvakt, permissionsförbud (landgångsförbud), böter, arrest, skyldighet att anmäla sig för befäl på andra tider än de vanliga och utegångsförbud. Dessa disciplinmedel är avsedda att tillämpas vid förseelser mot militära tjänsteplikter samt militär disciplin och ordning. 1. Tillrättavisning (»irettesettning») kan ges antingen som enkel tillrättavisning i enrum eller i tjänsteskrivelse eller som sträng SOU 1970: 31

tillrättavisning i närvaro av andra personer eller genom uppläsning av dagorder vari varningen intagits. 2. Straffvakt består av vakt utom tur. När sådan tillrättavisning användes inom armén skall det gå minst 3 nätter mellan varje vakt. 3. Permissionsförbud meddelas för en tid av högst 1 månad, landgångsförbud för högst 3 månader eller för bestämda landgångsturer. 4. Böter uppgår till högst 100 norska kronor för meniga och korpraler samt högst 500 kronor för befäl med minst sergeants grad. När böter ålägges andra än kvinnor skall samtidigt bestämmas ett antal arrestdagar - ej över 15 - som skall träda i stället för böter som ej betalas. 5. Arrest såsom disciplinmedel utan straffkaraktär ålägges, liksom arrest såsom straff, antingen som arrest utan bevakning eller som vaktarrest. Arresttiden kan bestämmas till högst 20 dagar. Beträffande verkställigheten gäller detsamma som för arrest ådömd som straff. Något löneavdrag sker ej under arresttiden. 6. Anmälan till befäl på andra tider än de vanliga (»fremm0te utenfor tur», »parade») skall ske i paradmässig uniform eller med full packning en gång dagligen i högst 3 dagar i sträck. 7. Utegångsförbud består i förbud att lämna kvarter, kasern eller annat avgränsat område, antingen hela dygnet eller under bestämda tider av dagen. Förbudet kan åläggas för en tid av högst 21 dagar, men kan icke ånyo användas förrän det gått dubbelt så lång tid som frihetsinskränkningen varat. Tillrättavisning och böter är de enda disciplinmedlen som kan användas mot alla kategorier av personer som är underkastade den militära disciplinlagen. Beträffande de övriga disciplinmedlens användning föreligger skillnad mellan olika personalkategorier. Straffvakt kan sålunda tillämpas endast beträffande meniga. Permissionsförbud (landgångsförbud) är tillämpligt endast på meniga (icke korpraler) och kvinnor (oavsett om de är meniga eller befäl). Arrest 147

utan bevakning kan användas endast beträffande befäl och i fråga om elever vid militära skolor och vaktarrest endast beträffande dem som har lägre grad än stabsofficer. Kvinnor kan icke åläggas någon form av arrest. Anmälan för befäl på andra tider än de vanliga och utegångsförbud kan ifrågakomma endast beträffande elever vid militära skolor och kvinnor med menigs ställning. I fråga om behörigheten att använda disciplinmedel utan straffkaraktär gäller i stort sett följande. Kompanichef kan ålägga befäl av högst kaptens grad tillrättavisning, böter till ett belopp av högst 100 kronor (för korpraler högst 200 kronor) och arrest i högst 4 dagar samt meniga arrest i högst 12 dagar och eljest använda alla slag av disciplinmedel mot meniga. Bataljonschef kan ålägga stabsofficerare tillrättavisning, böter och arrest utan bevakning i högst 6 dagar, annat befäl tillrättavisning, böter och arrest i högst 12 dagar samt beträffande meniga använda alla disciplinmedel. Distriktskommandochef kan ålägga stabsofficerare och högre befäl tillrättavisning, böter och arrest utan bevakning i högst 20 dagar (maximitiden för arresten) samt beträffande andra underlydande använda alla disciplinmedel som är tillämpliga på dem. De militära cheferna kan söka bistånd hos generaladvokaten eller krigsadvokaterna i utövningen av sin disciplinära myndighet. Några särskilda för krigstid avsedda disciplinstraff och andra disciplinmedel finnes inte. Dödsstraff är tillämpligt vid krig.

Finland Den finska militära straff- och disciplinlagstiftningen, som tillkom 1919 och sedan dess varit oförändrad såvitt angår disciplinmedlen, saknar den i de andra nordiska länderna gjorda uppdelningen av disciplinmedlen i sådana som utgör straff och sådana som icke har denna karaktär. De finska disciplinmedlen betecknas alla som straff, s. k. ordningsstraff. Dessa disciplinstraff är olika för meniga, 148

underbefäl och officerare. Sålunda användes såsom disciplinstraff: a) För meniga 1. utegångsförbud (landgångsförbud) i högst 8 veckor, 2. extra arbete, bestående i förrättande utom tur av manskapet åliggande arbete högst 8 gånger, 3. extra tjänstgöring, bestående i fullgörande av tjänstgöring utom tur likaledes högst 8 gånger, 4. enkel arrest högst 30 dygn, utom vid sammanläggning av straff då det sammanlagda straffet kan uppgå till 45 dygn, 5. skärpt arrest i högst 8 dygn utom vid sammanläggning då det gemensamma straffet kan uppgå till 12 dagar, 6. förlust av korpralsvärdighet. b) För underbefäl 1. enahanda straff som angivits under a) 1, 3 och 4, 2. anmärkningar och föreställningar, 3. avlägsnande från anförtrodd befattning, 4. förlust av underbefälsvärdighet. c) För officerare 1. anmärkningar och föreställningar meddelade antingen enskilt, muntligen eller skriftligen, eller inför samlade officerare av truppen eller i dagorder, 2. arrest utan bevakning och vaktarrest i högst 30 dygn utom vid sammanläggning då det gemensamma straffet kan uppgå till 45 dygn, 3. avlägsnande från befäl eller anförtrodd befattning. Arreststraff kan, utom då fråga är om skärpt arrest, avtjänas med tjänstgöring. Disciplinstraffen ålägges av militära befattningshavare och deras behörighet att ålägga straffen är mer eller mindre omfattande alltefter den grad de inneha. Den minsta behörigheten har sergeanter och undersergeanter som tjänstgör som plutonchefer. De kan endast ålägga utegångsförbud för högst 2 dygn och extra arbete eller extra tjänstgöring högst 2 gånger. I övrigt SOU 1970:31

må allenast anmärkas att kompanichef kan ålägga meniga bl. a. utegångsförbud t. o. m. 2 veckor och enkel arrest t. o. m. 7 dygn samt att regementschef kan ålägga meniga bl. a. utegångsförbud i 8 veckor och enkel arrest högst 30 dygn (alltså maximitiderna för dessa straff). Några särskilda disciplinstraff avsedda att tillämpas i krig finnes ej. Dödsstraff är tillämpligt vid krig. Förbundsrepubliken

Tyskland

Den nu gällande militära strafflagstiftningen i Förbundsrepubliken Tyskland tillkom 1957. Såsom ett särskilt militärt straff förekommer straffarrest. Strafftiden är lägst en vecka och högst sex månader. Straffet kan ådömas endast av allmän domstol. Villkorlig dom kan förekomma i fråga om detta straff. Förutom straffarrest finns disciplinstraff som ålägges i annan ordning än genom avgörande av allmän domstol. Disciplinstraff kan åläggas för överträdelser av militära tjänsteplikter. Vilka dessa plikter är anges i soldatlagen (Soldatengesetz). Förutsättning för att disciplinstraff skall kunna åläggas är att överträdelsen icke faller under en strafflagsbestämmelse (ex. överträdelse av militära ordningsföreskrifter) eller, om överträdelsen faller under en sådan bestämmelse, att överträdelsen icke beivras domstolsvägen (ex. när skulden till överträdelsen är ringa och verkningarna av överträdelsen är obetydliga eller när fråga är om angivelsebrott och den förfördelade ej gör någon angivelse). Disciplinstraffen är av två slag: enkla disciplinstraff (einfache Disziplinanstrafen) och ett slags disciplinstraff som benämnes Laufbahnstrafen. Enkla disciplinstraff ålägges av bestraffningsberättigade militära chefer. Laufbahnstrafen utdömes av särskilda militära domstolar. Laufbahnstrafen kan åläggas även vid sidan av vanliga straff. De enkla disciplinstraffen är 1. varning (Verweis), 2. sträng varning (strenger Verweis), 3. soldförvaltning (Soldverwaltung); avSOU 1970: 31

ses utgå i kommande ny lydelse av WDO, 4. disciplinbot (Geldbuse), 5. utegångsförbud (Ausgangsbeschränkung), 6. arrest. Soldförvaltning och utegångsförbud eller något av dessa straff kan åläggas samtidigt med arrest. 1 övrigt kan beträffande samma överträdelse icke åläggas mer än ett disciplinstraff. Sträng varning skiljer sig från enkel varning genom att den meddelas muntligen inför trupp eller på tjänstestället. Soldförvaltning består i att den bestraffade frånkännes fritt förfogande över sin avlöning och utbekommer lönen i delbelopp efter den bestraffningsberättigades bestämmande. Soldförvaltning får vara högst tre månader och är tillåten endast beträffande ogifta soldater som ej är äldre än 25 år och ej har mer än fem tjänsteår. Disciplinbot får icke överstiga månadsbeloppet av avlöningen eller solden. Vid utmätandet av disciplinbot skall beaktas även den skyldiges personliga och ekonomiska förhållanden. Utegångsförbud innebär förbud att efter tjänstens slut eller från en bestämd tid därefter uppehålla sig utanför kasernområdet. Utegångsförbudet kan skärpas genom att soldaten under tiden för utegångsförbudet eller viss del därav förbjudes besöka samlingsrum och mottaga besök. Utegångsförbudet gäller minst tre dagar och högst tre veckor. Arrest kan åläggas i minst tre dagar och högst tre veckor samt verkställas med eller utan tjänstgöring. Enligt uttrycklig anvisning skall arrest användas endast som ett yttersta medel och det rekommenderas sparsam användning så att det icke förbrukas i förtid. Såsom Laufbahnstrafen förekommer 1. avkortning av lönen (Gehaltskiirzung); avkortningen kan ske till minst 1/20 och högst 1/5 av lönen och vara minst 6 månader och längst 5 år, 2. vägran av löneuppflyttning (Versagung des Aufsteigens im Gehalt); avser fördröjande av uppflyttning; under tiden kan 149

den bestraffade icke befordras, 3. nedjlyttning i lönehänseende (Einstufung in eine niedrigere Dienstalterstufe), 4. degradering (Dienstgradherabsetzung), 5. avsättning (Entfernung aus dem Dienstverhältnis), 6. avkortning av pension (Kiirzung des Ruhehalts), 7. sänkning av pension (Herabsetzung des Ruhehalts) och 8. frånkännande av pension (Aberkennung des Ruhehalts). Laufbahnstrafen tillämpas endast på fast anställda (Berufssoldaten), tidsanställda (Soldaten auf Zeit) och värnpliktiga som har tjänstegrad. För dessa värnpliktiga kommer endast degradering i fråga. Disciplinär bestraffningsrätt har militär chef av lägst kompanichefs tjänsteställning. Kompanichef kan beträffande underofficerare och manskap ålägga samtliga enkla disciplinstraff utom arrest och beträffande officerare (enkel) varning.

2. temporärt tillbakastående till ny uttagning till bestämd tjänstgöring som kräver särskilt mått av självdisciplin och tillförlitlighet, exempelvis fördröjd uttagning till körskola, 3. uttagning till vederbörlig utbildning i tjänstegöromål, i vilka soldaten till följd av bristande pliktuppfyllelse inte uppnått allmän utbildningsstandard, exempelvis vid försumlighet i vakttjänst indelning till vakt utom vanlig turordning och 4. uttagning att efter tjänstens slut fullgöra försummade tjänstegöromål; exempelvis efterrengöring av vapen, materiel, kläder eller fordon, om soldaten under tjänstgöringen haft tillräcklig tid till rengöringen. Några särskilda för krigstid avsedda disciplinstraff eller andra disciplinmedel finnes inte. Dödsstraff är tillämpligt vid krig.

Bataljonschef (Bataillonskommandeur) kan beträffande underofficerare och manskap ålägga samtliga enkla disciplinstraff och beträffande officerare samtliga enkla disciplinstraff utom arrest. Regementschef (Regimentskommandeur) kan ålägga officerare, underofficerare och manskap samtliga enkla disciplinstraff. Arreststraff kan icke åläggas utan att en domare tillhörande trupptjänstdomstolen förklarat det av den bestraffningsberättigade chefen föreslagna arreststraffet till art och längd rättsenligt. Inom disciplinärstraffrätten råder den s. k. opportunitetsprincipen. Sålunda avgör den bestraffningsberättigade chefen under tjänsteansvar om han skall ingripa mot tjänstefel (Dienstvergehen). Han har att pröva om det skulle - i stället för disciplinstraff - räcka med upplysningar (Belehrung), förmaning (Warnung), tillrättavisning (Zurechtweisung) eller andra tillåtna åtgärder. Såsom tillåtna åtgärder, s. k. Erzieherische Massnahmen, kan komma i betraktande 1. bortfall av tjänsteförmåner, som soldaten icke har anspråk på, exempelvis nattpermission eller veckoslutpermission,

I den schweiziska militärstrafflagen, som tillkom 1927, förekommer följande disciplinstraff: 1. Varning, skriftligen eller muntligen. 2. Enkel arrest i minst en och längst 10 dagar. Straffet fullgöres med tjänstgöring. Det avtjänas, om möjligt, som ensamarrest i ett såsom arrestlokal betecknat rum. Officerare avtjänar arreststraffet i enskilt rum i anslutning till kasern eller övningsområde och underofficerare och underbefäl i ett om möjligt från arrestlokal för soldater avskilt rum. 3. Skärpt arrest i minst 3 och högst 20 dagar. Straffet verkställes utan tjänstgöring. Det avtjänas i ensamhet i ett särskilt betecknat rum. Officerare utstår straffet i enskilt rum i anslutning till kasern eller övningsområde. Uppställande av vakt utanför rummet kan ske. - Arrestant åtnjuter ingen avlöning. Anhöriga till en arrestant, vilka råkat i nöd på grund av arreststraffets verkställande, får understöd av försvarsdepartementet. 4. Böter kan åläggas för förseelser utom tjänsten. Maximum är 200 franc. Arrest- eller bötesstraff som inte hinner

150 Schweiz

SOU 1970:31

verkställas under pågående tjänstgöring skall fullgöras i hemortskantonen. Vid verkställandet av enkel arrest åligger det därvid kantonen att tilldela arrestanten lämpligt arbete. En överordnad chef har disciplinär bestraffningsrätt över dem som lyder under honom för i tjänsten begångna förseelser enligt följande. 1. Kompanichef kan ålägga varning, enkel arrest i högst 5 dagar och skärpt arrest i högst 3 dagar. 2. Bataljonschef, divisionschef (motsvarande) kan ålägga varning, enkel arrest i högst 10 dagar och skärpt arrest i högst 5 dagar. 3. Regementschef kan ålägga varning samt enkel eller skärpt arrest i högst 10 dagar. 4. Överbefälhavaren och några andra högre chefer t. o. m. brigadchefer, försvarsministern, avdelningscheferna i försvarsdepartementet och de kantonala militära myndigheterna kan samtliga ålägga disciplinstraff. Några särskilda för krigstid avsedda disciplinstraff eller andra disciplinmedel finns inte. Dödsstraff är tillämplig vid krig.

Frankrike Bestämmelser om disciplinstraff är intagna i det franska tjänstereglementet för krigsmakten, som trädde i kraft den 1 januari 1967. I viss utsträckning gäller olika regler för disciplinstraffen, alltefter vilken militär personalkategori straffen skall tillämpas på. Beträffande meniga och korpraler är följande disciplinstraff tillämpliga. 1. Enkel tillrättavisning (avertissement); meddelas muntligen antingen enskilt eller i närvaro av andra överordnade än den som meddelar tillrättavisningen. 2. JJ t egångsförbud (consigne) i högst 7 dagar. 3. Arrest (arrets) i högst 60 dagar. Arrestanten deltar i tjänstgöring men skall tillbringa natten i övervakad arrestlokal avSOU1970:31

sedd för flera arrestanter (salle d'arrets). 4. Sträng arrest (arrets de rigueur) i högst 60 dagar. Straffet avtjänas i ensamcell och arrestanten deltar ej i tjänstgöring. 5. Degradering. 6. Fördröjning av befordran. 7. Ändrad tjänstgöring och förflyttning. Beträffande underofficerare är följande disciplinstraff tillämpliga. 1. Enkel tillrättavisning. 2. Sträng tillrättavisning (réprimande); meddelas på samma sätt som enkel tillrättavisning men skiljer sig från denna i fråga om registreringen. 3. Arrest i högst 60 dagar. Straffet innebär förbud att lämna förbandet. Arrestanten deltar i tjänstgöringen. 4. Sträng arrest i högst 60 dagar. Straffet avtjänas i arrestrum (chambre d'arrets individuelle). Arrestanten deltar ej i tjänstgöring. 5. Degradering. Underofficer i aktiv tjänst kan inte degraderas i disciplinär väg. Däremot kan han av domstol dömas att lämna aktiv tjänst inom krigsmakten. Vederbörande behåller då sin grad, t. ex. såsom kapten i reserven. 6. Fördröjning av befordran. 7. Ändrad tjänstgöring. Beträffande officerare är följande disciplinstraff tillämpliga. 1. Enkel tillrättavisning. 2. Sträng tillrättavisning. I fråga om subalternofficerare kan tillrättavisningen kombineras med utegångsförbud i högst 8 dagar. 3. Klander (blåme) som meddelas skriftligen. 4. Sträng arrest i högst 60 dagar. Straffet avtjänas i rumsarrest (chambre d'arrets individuelle). Arrestanten deltar ej i tjänstgöring. 5. Degradering. För officerare gäller här detsamma som förut sagts beträffande degradering av underofficerare. 6. Fördröjning av befordran. 7. Ändrad tjänstgöring. Beträffande kvinnlig militär personal med officers tjänsteställning tillämpas samma disciplinstraff som på officerare med un151

dantag för sträng arrest. På kvinnlig personal med underofficers tjänsteställning tillämpas samma disciplinstraff som på underofficerare med undantag för arrest och sträng arrest. Villkorlig dom kan ifrågakomma beträffande utegångsförbud och arrest (ej sträng arrest). Prövotiden är vid utegångsförbud 3 månader och vid arrest 9 månader. Straffen förfaller om den dömde under prövotiden inte ånyo ådömes utegångsförbud, arrest eller sträng arrest. Böter och löneavdrag förekommer ej såsom disciplinstraff. Vid arrest göres inte löneavdrag. Bestraffningsrätten, som före den 1 januari 1967 tillkom varje chef fr. o. m. kompanichef, har genom det nya tjänstgöringsreglementet inskränkts till försvarsministern, generaler och vissa överstar var och en inom sitt befälsområde och »les chefs de corps», d. v. s. i huvudsak regementschefer och motsvarande förbandschefer (dessa senare i regel bataljonschefer). Försvarsministern kan ådöma officerare skärpt tillrättavisning, sträng arrest, degradering, fördröjning av befordran och ändrad tjänstgöring, underofficerare sträng arrest, degradering, fördröjning av befordran och ändrad tjänstgöring, meniga och korpraler degradering, fördröjning av befordran och ändrad tjänstgöring. General och vissa överstar kan ådöma officerare sträng tillrättavisning, klander och sträng arrest i högst 30 dagar, underofficerare arrest, sträng arrest i högst 30 dagar, degradering, fördröjning av befordran och ändrad tjänstgöring, meniga och korpraler arrest, sträng arrest, degradering, fördröjning av befordran och ändrad tjänstgöring. Förbandschef kan ådöma officerare tillrättavisning och sträng tillrättavisning, underofficerare tillrättavisning, sträng tillrättavisning och arrest i högst 30 dagar, meniga och korpraler tillrättavisning, utegångsförbud, arrest i högst 30 dagar, de152

gradering, fördröjd befordran och ändrad tjänstgöring. Några särskilda för krigstid avsedda disciplinstraff eller andra disciplinmedel finnes inte. Dödsstraff är tillämpligt vid krig. England I England finns tre olika disciplinförordningar: Army act, Air force act och Naval act, vilka förnyas varje år. Där skiljes inte mellan straff och »tillrättavisningar». Rent militära brott bedöms av militära domstolar. Andra av krigsman begångna brott bedöms i regel av civil domstol. I tveksamma fall träffas överenskommelse mellan civil och militär domstol om vid vilken domstol målet skall handläggas. Vederbörande förbandschef beslutar om att mål skall avgöras av honom själv eller hänskjutas till domstol. Vid armén kan förbandschef - i regel med överstelöjtnants grad - ålägga följande disciplinstraff: 1. arrest i högst 28 dagar (för meniga) 2. degradering (för underofficerare) 3. spärrande av lön och löneavdrag (för underofficerare och meniga i aktiv tjänst) 4. disciplinbot avseende förlust av lön för högst 14 dagar (för meniga) 5. extra tjänst (för meniga) 6. inskränkning av förmåner (för meniga); vanligen består straffet i indragning av nattpermission 7. tillrättavisning och sträng tillrättavisning (för underofficerare) 8. varning (för underofficerare och meniga; meddelas muntligen och redovisas ej i vitsorden). Överordnad chef med bestraffningsrätt kan beträffande smärre förseelser överlåta sin rätt åt underordnad chef. Ordningen vid marinen och flygvapnet skiljer sig inte väsentligen från ordningen vid armén. Vid marinen har fartygschef dock vissa vidgade bestraffningsbefogenheter som saknar motsvarighet inom armén och flygvapnet. Officerare kan dömas endast av krigsrätt. SOU 1970: 31

Såsom särskilda militära straff för dem förekommer förlust av turordning i karriären, spärrande av lön och löneavdrag, tillrättavisning och sträng tillrättavisning. Några särskilda för krig avsedda disciplinstraff eller andra disciplinmedel finnes inte. Dödsstraff är tillämpligt i krig.

Amerikas förenta stater Följande disciplinstraff ifrågakommer för militär personal i Amerikas förenta stater. 1. Varning (admonition). 2. Tillrättavisning (reprimand). Varning eller tillrättavisning kan åläggas jämte nedannämnda straff eller i stället för dessa. Kombination av nedannämnda straff kan däremot icke förekomma. 3. Indragning av förmåner (withholding of privileges) i högst 2 veckor. 4. Utegångsförbud, med eller utan tjänstgöring, i högst 2 veckor. 5. Extra tjänst (extra duties) i högst 2 timmar per dag under högst 2 veckor. Detta straff ej tillämpligt på officerare. Sådan tjänstgöring som skulle verka diskriminerande för vederbörandes grad får icke åläggas underbefäl och underofficerare. 6. Degradering till närmaste lägre grad. Ej heller detta straff är tillämpligt på officerare. Det får åläggas endast av befälhavare (commanding officer) som själv har eller är överordnad annan befälhavare som har rätt att besluta om befordran till den grad från vilken den skyldige skall degraderas. Inom armén får officer av lägre grad än major icke besluta om degradering. 7. Avsättning. 8. Löneavdrag (forfeiture) med högst en halv månadslön. Detta straff kan åläggas endast officerare. 9. Innehållande av lön (detention of pay). Detta disciplinmedel är ett mindre strängt straff än löneavdrag. Den innehållna lönen utbetalas nämligen till den dömde när han lämnar tjänsten. Straffet kan åläggas endast värvad personal. Straffet är maximerat så att högst två tredjedelar av månadslönen kan innehållas under 3 måSOU 1970:31

nader. 10. Böter (fine). Straffet synes inte vara maximerat. 11. Arrest (confinement) i högst 7 dagar. Straffet är tillämpligt endast å meniga ombord på fartyg. 12. Arrest på vatten och bröd eller inskränkt kost i högst 3 dagar. Ej heller detta straff är tillämpligt på andra än meniga ombord på fartyg. Chef av lägre grad än kompanichef kan icke ålägga disciplinstraff. Kompanichef kan ålägga ej endast meniga utan även underbefäl, underofficerare och officerare samtliga under 1-4 angivna straff. Vidare kan kompanichef ålägga samma personal extra tjänst och meniga degradering. Såvitt angår underbefäl och underofficerare kan bataljonschef ålägga degradering. Löneavdrag för officerare kan åläggas endast av chef för division och högre chef. Några särskilda typer av disciplinstraff eller andra disciplinmedel avseende krigstid finnes inte. Dödsstraff är tillämpligt i krig. Sovjetunionen I Sovjetunionen uppdelas ej de militära disciplinmedlen i egentliga straff och andra disciplinära påföljder. Där förekommer emellertid i stor utsträckning olika disciplinstraff och olika tillämpning av sådana straff för de enskilda personalkategorierna inom krigsmakten. Disciplinstraffen för meniga är: 1. tillrättavisning 2. utegångsförbud (kompani- eller kasernförbud) i högst en månad 3. extratjänst (dock ej vakttjänst) högst 5 gånger 4. arrest i högst 20 dagar; straffet innebär vistelse i en för flera gemensam cell med sovbrits av bräder. Arrestanten sättes i arbete 10 timmar per dag 5. degradering från menig av första klass Såsom disciplinstraff för underbefäl och underofficerare förekommer 1. tillrättavisning 2. utegångsförbud (kompani- och ka153

sernförbud) i högst en månad 3. extra tjänst (dock ej vakttjänst) högst 3 gånger 4. arrest i högst 15 dagar 5. nedflyttning till lägre befäl 6. degradering (även till menig). Disciplinstraffen för officerare (utom för generaler) är 1. tillrättavisning (muntlig eller skriftlig, inför församlade officerare eller på dagorder) 2. varning för otillfredsställande fullgörande av tjänst 3. arrest i högst 10 dagar 4. nedflyttning till lägre befäl 5. degradering. Disciplinstraffen för generaler är 1. tillrättavisning (muntlig, skriftlig eller på dagorder) 2. varning för otillfredsställande fullgörande av tjänst 3. nedflyttning till lägre befäl. Behörighet att ålägga disciplinstraff tillkommer i begränsad omfattning redan gruppchef. En sådan chef kan sålunda ålägga, såvitt angår meniga, tillrättavisning, utegångsförbud en gång och extra tjänst en gång samt, såvitt angår underbefäl och underofficerare, tillrättavisning. Högre chefer har alltefter rang mera vidsträckt behörighet. En kompanichef t. ex. kan ålägga meniga 1. tillrättavisning 2. utegångsförbud i högst en månad 3. extra tjänst högst 5 gånger 4. arrest högst 10 dagar underbefäl och

ler högre befälhavare och består oftast av fem ledamöter och två suppleanter, vilka väljes en gång om året av vederbörande officerskår vid hemligt val. För att vara valbar måste officer ha minst kaptens grad. Det är vederbörande befälhavare som hänskjuter mål till hedersdomstol. Hänskjutandet skall föregås av utredning i saken. Domstolens förhandlingar är offentliga och den anklagade skall vara närvarande. Dom beslutas efter hemlig överläggning med enkel majoritet. Domstolen kan besluta följande: 1. varning 2. tillrättavisning (enkel eller sträng) 3. förslag till uppskov med ordinarie befordran 4. förslag till degradering från rang eller befäl 5. förslag till förflyttning till annat förband 6. förslag till överflyttning till reserven. Några särskilda typer av disciplinstraff finnes ej för krigstid. Dödsstraff är tillämpligt i krig.

underofficerare

1. tillrättavisning 2. permissionsförbud högst 3 gånger 3. extra tjänst högst 3 gånger 4. arrest högst 5 dagar officerare 1. tillrättavisning (muntlig) 2. arrest i högst 2 dagar. I Sovjetunionen finnes särskilda hedersdomstolar för officerare. De sammanträder under ordförandeskap av regementschef el154

SOU 1970:31

VI

Bilagor med författningsförslag

Bilaga 3 Förslag till Lag om ändring i brottsbalken Härigenom förordnas dels att 32 kap. 6 § brottsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att 7 § i samma kapitel skall erhålla paragraf nummer 10 dels ock att tre nya paragrafer med nummer 7, 8 och 9 skall ingå i kapitlet. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

32 Kap. 6 §. Disciplinstraff för krigsmän äro arrest och disciplinbot. Arrest ådömes i minst tre och högst trettio dagar. Straffet verkställes i militärhäkte. Disciplinbot utgöres av löneavdrag eller motsvarande betalning i penningar enligt vad därom är särskilt stadgat samt ådömes för minst en och högst tjugo dagar.

6 §. Disciplinstraff för krigsmän äro arrest, fritidsstraff och disciplinbot. 7 §. Arrest ådömes i minst åtta och högst trettio dagar. Straffet verkställes i militärhäkte.

Fritidsstraff utgöres för den som är förlagd inom kasernområde, läger eller motsvarande område av förbud att under bestämd tid, minst åtta och högst femton dagar, på fritid vistas utom sådant område eller del därav som är upplåten åt viss avdelning, för den som är förlagd ombord å fartyg av förbud att under bestämd tid, minst åtta och högst femton dagar, eller under bestämt antal särskilda dagar, minst fem och högst åtta, på fritid lämna fartyget, och för den som icke är förlagd såsom förut angivits av förbud att under bestämd tid, minst åtta och högst femton dagar, på fritid vistas utom bostaden. 9 §. Disciplinbot utgöres av löneavdrag eller motsvarande betalning i penningar enligt vad därom är särskilt stadgat samt ådömes för minst en och högst trettio dagar. SOU 1970: 31

Sådant straff må ådömas jämte fritidsstraff enligt vad som är särskilt föreskrivet. Denna lag träder i kraft den

156 SOU 1970:31

Bilaga 4

Förslag till Lag om disciplinstraff för krigsmän Härigenom förordnas som följer. 1 §• Disciplinstraff för krigsmän är, enligt vad i 32 kap. brottsbalken stadgas, arrest, fritidsstraff och disciplinbot. 2 §.

Disciplinstraff ådömes, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, även i stället för böter när fråga är om brott av krigsman enligt 20-22 kap. brottsbalken eller om annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål. Böter får dock användas i stället för disciplinstraff, om med hänsyn till den tilltalades tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff är lämpligare än disciplinstraff. Vid tillämpning av andra stycket skall böterna, i fall då disciplinstraff är utsatt för brottet, ådömas i dagsböter; för brott som sägs i 21 kap. 15 eller 16 § brottsbalken ådömes dock böterna omedelbart i penningar, högst femhundra kronor. 3 §.

I fråga om annat än i 2 § avsett, av krigsman begånget brott av beskaffenhet att mål därom skall handläggas såsom militärt mål får i stället för böter ådömas disciplinstraff, om sådant straff är lämpligare med hänsyn till den tilltalades tjänstgöringsförhållanden och brottets art. 4 §.

Arrest får åläggas endast då det är särskilt påkallat på grund av brottets art, disciplinen och ordningen inom krigsmakten eller den tilltalades tjänstgöringsförhållanden. 5 §. Den som undergår arrest deltager i tjänstgöring i den mån strafftiden överstiger åtta dagar. I övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring, om ej i straffbeslutet på grund av tjänstens krav eller eljest föreliggande särskilda skäl annorlunda förordnats. Om arrest utan tjänstgöring skulle medföra fara för arrestantens hälsa, skall han under hela strafftiden eller återstoden därav deltaga i tjänstgöring. SOU 1970:31

Under strafftiden skall den som till följd av straffet icke deltager i tjänstgöring och som åtnjuter avlöning från krigsmakten vidkännas löneavdrag med belopp som Konungen bestämmer. Vid beräkning av tid för arrest räknas varje dag till tjugofyra timmar. 6 §. Den som undergår arrest får ej åtnjuta annan kost eller bekvämlighet än som bestås vid häktet. Arrestant som ej deltager i tjänstgöring skall beredas tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme samt får i häktet utföra lämpligt arbete som anvisas honom. Arrestant äger rätt till läsning och brevskrivning i den utsträckning Konungen bestämmer. Han äger mottaga besök endast då det i särskilt fall medges. Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av arrest får äga rum i den mån det är nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligger. Som sådant synnerligt skäl skall anses att under tjänstgöringsperiod, vilken ej överstiger fyrtio dagar, verkställighet ej kan ske utan olägenhet för utbildningen. 7 §. Fritidsstraff beräknas efter kalenderdag. Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av fritidsstraff får äga rum i den mån det finnes påkallat med hänsyn till tjänsten eller den straffskyldiges hälsa eller då särskilda skäl därtill eljest föreligger. Dag varunder beslut om avbrott meddelas skall tillgodoräknas den straffskyldige såsom verkställd om fritid inträtt för honom före beslutet. Om fritidsstraff icke kan verkställas på grund av att den straff skyldiges tjänstgöringsskyldighet upphört, skall i stället för varje dag, under vilken verkställighet ej kan äga rum, löneavdrag ske med belopp som i 5 § sägs. Kan löneavdrag ej göras, skall motsvarande belopp gäldas. Om sådant belopp gäller vad nedan i 8 § tredje stycket stadgas. 8 §.

Disciplinbot utgöres av löneavdrag, vilket bestämmes för dag till belopp som i 5 § sägs. Är löneavdrag ej tillämpligt, skall den tilltalade förpliktas att för varje dag gälda ett belopp i penningar, som är skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning. Verkställighet av löneavdrag får fördelas på flera avlöningstillfällen. Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall i stället motsvarande belopp gäldas. Sådant belopp ävensom disciplinbot som ådömes i penningar tillfaller kronan. Förvandling av oguldet belopp till fängelse får ej äga rum. I övrigt skall i nu avsedda fall rörande verkställigheten gälla vad som är stadgat beträffande bötesstraff. 9 §. Om det är påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till disciplinen och ordningen inom krigsmakten, får disciplinbot åläggas vid sidan av fritidsstraff. 10 §. Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott ådömes med tillämpning av de högsta och lägsta mått som anges i 32 kap. 7-9 §§ brottsbalken. 158

SOU 1970:31

11 §. Disciplinstraff får, om ej annat nedan sägs, användas såsom gemensamt straff för flera brott endast när disciplinstraff kan följa å vart och ett av brotten. Gemensamt straff för brott som förskyller disciplinstraff och brott som förskyller böter skall, såframt ej svårare straff ådömes, bestämmas i böter; om särskilda skäl föranleder därtill, får dock i stället dömas till disciplinstraff. Högsta och lägsta gemensamma straff i böter eller fängelse beräknas, då disciplinstraff är utsatt för något av brotten, såsom om böter som i 2 § tredje stycket sägs vore stadgade i stället för disciplinstraffet. Skall någon dömas för flera brott får, om särskilda skäl är därtill, för brott vara kan följa disciplinstraff sådant straff ådömas jämte påföljd av annan art för brottsligheten i övrigt. 12 §. Förekommer på en gång till verkställighet flera domar eller beslut varigenom någon blivit fälld till särskilda arreststraff, sammanlägges straffen med varandra. Motsvarande gäller om särskilda fritidsstraff på en gång förekommer till verkställighet. Sammanlagd strafftid får icke överstiga arrest i fyrtio dagar eller fritidsstraff i tjugofem dagar. Från den sammanlagda strafftiden skall avräknas vad den straffskyldige kan ha utstått av straffen. 13 §. Skall på en gång verkställas dels dom eller beslut varigenom någon fällts till arrest, dels ock dom eller beslut varigenom han fällts till fritidsstraff, skall i den mån den straffskyldige är tjänstgöringsskyldig fritidsstraffet eller vad som återstår därav övergå till arrest. Därvid skall en dags fritidsstraff anses svara mot en halv dags arrest. Brutet dagtal förfaller. Sammanlagda arresttiden får icke överstiga fyrtio dagar. Från arresttiden skall avräknas vad den straff skyldige kan ha utstått av det tidigare arreststraff et. Om del av fritidsstraff ej enligt första stycket kan övergå till arrest till följd av att den straffskyldige ej är tjänstgöringsskyldig gäller vad i 7 § tredje stycket sägs.

14 §. Skall på en gång verkställas dels dom eller beslut varigenom någon fällts till arrest eller beslut varigenom fritidsstraff sammanlagts med arrest, dels ock dom eller beslut varigenom han dömts till fängelse på viss tid, vare sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff för böter, skall arreststraffet övergå till fängelse. Därvid skall varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse. Från den sammanlagda strafftiden skall avräknas vad den straffskyldige kan ha utstått av straffen. Förekommer, när den dömde skall undergå behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken, samtidigt till verkställighet dom eller beslut om arrest eller beslut varigenom fritidsstraff sammanlagts med arrest, skall behandlingen träda i stället för arreststraffet eller vad som återstår därav. Vid sammanträffande av verkställighet av dels dom eller beslut om fritidsstraff, dels ock dom om fängelse på viss tid skall fritidsstraffet på sätt som stadgas i 7 § tredje stycket övergå till löneavdrag eller gäldande av visst belopp i pengar. Skall någon undergå behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken och förekommer samtidigt till verkställighet dom eller beslut om fritidsstraff, skall behandlingen träda i stället för fritidsstraffet eller vad som återstår därav. SOU 1970: 31

15 §. Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall befordras till verkställighet, om den dömde tjänstgör vid viss avdelning, av befattningshavare som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen och eljest av bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn till den dömdes vistelseort är närmast därtill. Om sammanläggning av arreststraff, av fritidsstraff och av arreststraff med fritidsstraff förordnar den som har att befordra straffbesluten till verkställighet. Förordnande om sammanläggning av arrest med fängelse meddelas av kriminalvårdsstyrelsen. 16 §. Har arrest ålagts någon och blir han i målet slutligen dömd till arrest på längre tid eller till fängelse på viss tid, skall från detta straff avräknas vad han utstått av förstnämnda straff, därvid varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse. Motsvarande gäller om någon som ålagts fritidsstraff slutligen domes till sådant straff på längre tid eller till arrest eller till fängelse på viss tid, varvid varje dags fritidsstraff anses svara mot en halv dags arrest eller en halv dags fängelse. Uppkommer brutet dagtal, skall den brutna dagen anses som hel dags arrest eller fängelse. 17 §. Om den som ålagts arrest eller fritidsstraff slutligen i målet domes till sådant straff på kortare tid, skall från det nya straffet avräknas vad den dömde utstått av det först ålagda straffet. Dömes någon till fritidsstraff eller sådant straff jämte disciplinbot i stället för arrest eller till disciplinbot, böter eller suspension i stället för arrest eller fritidsstraff, får domstolen förordna att straffet enligt det nya straffbeslutet helt eller till viss del skall anses verkställt genom vad den dömde utstått av arrest- eller fritidsstraffet. 18 §. Dömes den som ålagts arrest slutligen i målet till arrest på kortare tid eller till fritidsstraff i stället för arrest, skall till honom utbetalas vad enligt 5 § innehållits för tid varunder innehållande ej skolat ske enligt det nya straffbeslutet. Utbetalning skall dock ej ske i den mån innehållet belopp enligt vad i andra stycket sägs kan avräknas å disciplinbotsstraff som enligt det nya straffbeslutet ådömts jämte fritidsstraff. Har arrest eller fritidsstraff ålagts någon och blir han i målet slutligen dömd till disciplinbot, böter eller suspension, skall enligt 5 § eller 7 § tredje stycket innehållet belopp avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas eller, i den mån det ej kan ske, utbetalas. Om den som ålagts arrest eller fritidsstraff slutligen i målet dömes till annan påföljd än i 16-18 §§ sägs eller befrias från påföljd, skall enligt 5 § eller 7 § tredje stycket innehållet belopp utbetalas. Om dom eller beslut, varigenom disciplinbot ålagts någon, ändrats efter det straffet helt eller delvis verkställts, skall enligt 8 § innehållet eller erlagt belopp utbetalas i den mån det ej, om han dömes till disciplinbot eller böter, kan avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas. 19 §. Har med stöd av 27 kap. 2 § eller 28 kap. 2 § brottsbalken disciplinstraff ådömts jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn, skall nöjdförklaring enligt 38 kap. 1 § brottsbalken avse jämväl disciplinstraffet. 160

SOU 1970:31

20 §. Arrest och fritidsstraff bortfaller om verkställighet ej börjat inom tre år från det straffbeslutet vann laga kraft. Avbrytes påbörjad verkställighet, skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning i fråga om den fortsatta verkställigheten. Har ej inom samma tid till fullo skett i 7 § avsett löneavdrag eller gäldande av motsvarande belopp, får vidare verkställighet icke ske. Disciplinbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tre år från det beslutet om disciplinbot vann laga kraft. 21 §. För förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål skall tillrättavisning användas i stället för disciplinär bestraffning om tillrättavisning är lämpligare än straff. Såsom tillrättavisning får tillämpas varning; åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller annan särskild uppgift (extratjänst); för den som är förlagd inom kasernområde, läger eller motsvarande område förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom sådant område eller del därav som är upplåten åt viss avdelning (utegångsförbud); för den som är förlagd ombord å fartyg förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, eller under bestämt antal särskilda dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget (landgångsförbud); för den som icke är förlagd såsom förut angivits förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom bostaden (utegångsförbud). Det är ej tillåtet att för samma förseelse eller eljest på en gång ålägga mer än ett slag av tillrättavisning. Extratjänst får ej användas så att genom överansträngning eller av annan orsak uppkommer men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet. 22 §.

Närmare föreskrifter rörande verkställighet av disciplinstraff och tillrättavisning meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den , då lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän skall upphöra att gälla. Vad som stadgas i den nya lagen skall med undantag för fall som avses i de två nästföljande styckena äga tillämpning även då fråga är om brott som förövats före lagens ikraftträdande. Har, innan den nya lagen trätt i kraft, disciplinstraff ålagts av militär befattningshavare eller domstol, skall äldre bestämmelser om sådant straff tillämpas även då högre rätt efter nya lagens ikraftträdande dömer till ansvar i målet. I fråga om verkställighet efter nya lagens ikraftträdande av disciplinstraff som ålagts enligt äldre lag skall dittills gällande bestämmelser äga tillämpning.

SOU 1970: 31

Bilaga 5

Förslag till Lag om ändring i militär rättegångslag den 30 juni 1948 (nr 472) Härigenom förordnas, att 8, 22, 40, 49, 51, 53 och 66 §§ militära rättegångsiagen den 50 juni 19481 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. (Nuvarande

(Föreslagen

lydelse)

lydelse)

8 §.

Straff må åläggas i disciplinmål allenast om den misstänkte står under militärt befäl och straffet finnes böra bestämmas till arrest i högst femton dagar, till fritidsstraff eller sådant straff jämte disciplinbot eller till disciplinbot. Den som tillhör hemvärnet eller eljest förbundit sig att såsom frivillig fullgöra krigstjänst må dock bestraffas i disciplinmål, ändå att han vid tiden för bestraffningens åläggande ej står under militärt befäl.

Straff må åläggas i disciplinmål allenast om den misstänkte står under militärt befäl och straffet finnes böra bestämmas till arrest i högst femton dagar eller disciplinbot.

22 §.

Har bestraffningsberättigad befattningshavare på grund av anmälan eller eljest erhållit kännedom om brott som avses i 21 §, skall han genast hänskjuta målet till åklagaren: 1. om i målet finnes annan målsägande än kronan;

2. om straff för brottet ej ma åläggas i disciplinmål; 3. om den bestraffningsberättigade enligt 29 § förordnat om den misstänktes gripande; 4. om det finnes skäl antaga att straf1

162 Har bestraffningsberättigad befattningshavare på grund av anmälan eller eljest erhållit kännedom om brott som avses i 21 §, skall han genast hänskjuta målet till åklagaren: 1. om i målet finnes annan målsägande än kronan, såvida denne ej förklarar sig icke ämna föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordra att målet handlägges vid domstol och hinder i övrigt ej möter mot att straff för brottet ålägges i disciplinmål; 2. om straff för brottet ej må åläggas i disciplinmål; 3. om den bestraffningsberättigade enligt 29 § förordnat om den misstänktes gripande; 4. om det finnes skäl antaga att straf-

Senaste lydelse av 22 § se 1965: 591, av 51 §se 1969:262 och av 66 § se 1968: 330. SOU 1970: 31

(Föreslagen lydelse) fet ej kommer att stanna vid arrest i högst femton dagar, vid fritidsstraff eller sådant straff jämte disciplinbot eller vid disciplinbot eller böter; 5. om det kan förutses att nöjaktig ut5. om det kan förutses att nöjaktig utredning om brottet ej skall kunna åstad- redning om brottet ej skall kunna åstadkommas genom den bestraffningsberättikommas genom den bestraffningsberättigades försorg; gades försorg; 6. om den bestraffningsberättigade el6. om den bestraffningsberättigade eljest på grund av sakens beskaffenhet fin- jest på grund av sakens beskaffenhet finner synnerliga skäl föreligga att målet ner synnerliga skäl föreligga att målet handlägges vid domstol; eller handlägges vid domstol; eller 7. om civil myndighet har att verkstäl7. om civil myndighet har att verkställa la utredning angående annat brott, som utredning angående annat brott, som den misstänkte antages hava begått, och ej ge- den misstänkte antages hava begått, och nom målets hänskjutande vållas uppskov, ej genom målets hänskjutande vållas uppsom är till avsevärt men för krigslydnaskov, som är till avsevärt men för krigsden. lydnaden. Målet skall hänskjutas till åklagare vid den underrätt som är domstol för avdelningen, enligt den fördelning av uppgifterna mellan olika åklagare som Konungen bestämt, eller till justitiekanslern, när han är åklagare enligt 79 §. Om målet icke hänskjutes till åklagare och förundersökning angående brottet ej ändock inletts av civil myndighet, skall utredning om brottet ske vid militärförhör. Finnes tillrättavisning vara tillfyllest, gäller vad i 67 § stadgas. Prövas saken vara av synnerligen ringa Är saken av mindre vikt, äger bestraffningsberättigad befattningshavare utan vikt, äger bestraffningsberättigad befattningshavare utan hinder av vad förut i hinder av vad förut i denna paragraf sägs denna paragraf sägs avskriva målet, un- avskriva målet, därest annan målsägande än kronan ej finnes eller målsäganden der förutsättning att däri ej finnes annan förklarar att han icke ämnar föra talan målsägande än kronan samt att straff för om enskilt anspråk i anledning av brottet brottet må åläggas i disciplinmål. och ej heller eljest påfordrar att målet handlägges vid domstol samt hinder i övrigt ej möter mot att straff för brottet skulle få åläggas i disciplinmål. För avskrivning krävs dock ej att det klarlagts att den misstänkte begått brottet. Finnes annan målsägande än kronan skall han, om förutsättning i övrigt föreligger för att ålägga straff i disciplinmål, tillfrågas om han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordrar att målet handlägges vid domstol. (Nuvarande lydelse) fet ej kommer att stanna vid arrest i högst femton dagar, disciplinbot eller böter;

40 §.

Har den bestraffningsberättigade ej själv hållit militärförhöret, skall han, där det utan avsevärd olägenhet kan ske, personSOU1970:31

Har den bestraffningsberättigade ej själv hållit militärförhöret, skall han, där det utan avsevärd olägenhet kan ske, person163

(Föreslagen lydelse) (Nuvarande lydelse) ligen höra den misstänkte, om anledning ligen höra den misstänkte, om anledning förekommer att ålägga honom arrest, så förekommer att ålägga honom arrest i ock eljest om den misstänkte ej fyllt adermera än åtta dagar, så ock eljest om den ton år eller han gjort framställning om misstänkte ej fyllt aderton år eller han sådant förhör. gjort framställning om sådant förhör. Vid förhör som den bestraffningsberättigade själv håller bör jämväl auditören vara tillstädes, om den bestraffningsberättigade med hänsyn till brottets svårhetsgrad eller sakens beskaffenhet i övrigt finner det erforderligt och det utan avsevärd olägenhet kan ske. Auditören äger därvid framställa de frågor till den misstänkte, vilka han anser kunna tjäna till upplysning i målet. 49 §. Sedan åklagaren slutfört den utredning som ankommer på honom, skall han skyndsamt till rätten insända: 1. de handlingar som han mottagit i målet; 2. av honom förda anteckningar rörande utredningen; och 3. förklaring över fullfölj dsinlagan. Åklagaren skall ock uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Har klaganden fullföljt talan mot straffbeslut varigenom ålagts arrest- eller fritidsstraff, som må verkställas utan hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft, skall åklagaren utan avbidan å sådan utredning som avses i 48 § ofördröjligen till rätten översända fullföljdsinlagan jämte handlingarna i målet. Till fullföljdsinlagan skall åklagaren foga eget yttrande i frågan om vidare verkställighet bör ske. 51 §. Avvisas ej klagandens talan, skola klaganden och åklagaren kallas till förhör inför rätten. Förordnande om att vidare verkställighet av arrest- eller fritidsstraff icke skall ske må dock meddelas utan att part kallats till sådant förhör. Om inställande av klagande, som avtjänar arreststraff enligt det beslut mot vilken talan föres, förordnar rätten. Målet må, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, avgöras utan hinder av att klaganden uteblivit. Rättens avgörande av saken sker genom beslut. Nämnd skall deltaga vid underrätts avgörande av saken.

Avvisas ej klagandens talan, skola klaganden och åklagaren kallas till förhör inför rätten. Om inställande av klagande, som avtjänar arreststraff enligt det beslut mot vilken talan föres, förordnar rätten. Målet må, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, avgöras utan hinder av att klaganden uteblivit. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

53 §, Beslut i disciplinmål varigenom disciplinbot ålagts skall, där den bestraffnings164

Beslut i disciplinmål varigenom fritidsstraff eller disciplinbot ålagts får, där den SOU 1970:31

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

berättigade ej annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft.

lydelse)

bestraffningsberättigade ej annorlunda förordnat, verkställas utan hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft.

66 §. Rätt att ålägga tillrättavisnnig enligt 14 § lagen om disciplinstraff för krigsmän tillkommer de befattningshavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål, envar i fråga om den personal över vilken han har sådan rätt. Tillrättavisningsrätt mot underlydande tillkommer även den som, utan att äga bestraffningsrätt i disciplinmål, innehar ovan i 13 § första stycket omförmäld befattning och har lägst underofficers grad eller tjänsteklass, så ock chef för bataljon eller däremot svarande avdelning. Såvitt angår underlydande underbefäl Såvitt angår underlydande som icke är och meniga må tillrättavisning ock åläggas underkastad ämbetsansvar må tillrättavisav chef för kompani eller däremot svavisning ock åläggas av chef för kompani rande avdelning, chef för utbildningsföreller däremot svarande avdelning, chef för band, sekond å fartyg vars chef innehar utbildningsförband, sekond å fartyg vars lägst regementsofficers grad och i de fall chef innehar lägst regementsofficers grad Konungen bestämmer annan befattningsoch i de fall Konungen bestämmer annan havare vid krigsmakten. Vad i detta stycke befattningshavare vid krigsmakten. Vad i stadgas, skall icke äga tillämpning å hemdetta stycke stadgas skall icke äga tillvärnet, lämpning å hemvärnet. 67 §. Innan någon meddelar tillrättavisning, skall han vid förhör med den felande lämna denne tillfälle att förklara sig. Tillrättavisad skall genast underrättas om hur han skall förfara om han vill begära omprövning av tillrättavisningsbeslutet. Över meddelade tillrättavisningar skola föras anteckningar enligt bestämmelser som meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den

SOU 1970: 31 12—0740/0

Bilaga 6

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen den 19 november 1948 (nr 691) angående militära rättsvården Härigenom förordnas dels att 28, 40, 41, 42, 46 och 50 §§ kungörelsen den 19 november 19481 angående den militära rättsvården skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges dels ock att två nya paragrafer benämnda 40 a och 40 b skall ingå i kungörelsen. (Nuvarande

(Föreslagen

lydelse)

lydelse)

28 §.

Då bestraffningsberättigad befattningshavare hänskjuter mål till åklagare, skola handlingarna i målet översändas i original. Protokoll i disciplin- eller ersättningsProtokoll i disciplin- eller ersättningsmål som fullföljes till domstol skall övermål som fullföljes till domstol skall översändas till åklagaren i bestyrkt avskrift. sändas till åklagaren i bestyrkt avskrift. Dock må vid sådant protokoll fogad biDock må vid sådant protokoll fogad bilaga av vidlyftig beskaffenhet, där så prö- laga av vidlyftig beskaffenhet, där så prövas lämpligt, översändas i original. Innevas lämpligt, översändas i original. fattar protokollet beslut om arrest- eller fritidsstraff, som må verkställas utan hinder av att beslutet ej vunnit laga kraft, skall avskrift av protokollet översändas i två exemplar. 40 §.

Arreststraff skall taga sin början så snart ske kan, där ej uppskov finnes böra meddelas enligt vad därom är särskilt stadgat. Den som har att befordra straffet till verkställighet bestämmer strafftidens början och slut. Med skriftlig uppgift om den bestämda strafftiden skall han till föreståndaren för militärhäktet låta överlämna den som skall undergå straffet. Vistas denne icke vid avdelning av krigsmakten, skall länsstyrelsen eller polischefen i orten, efter därom gjord framställ1

166 Arrest- och fritidsstraff skall taga sin början så snart ske kan, där ej uppskov finnes böra meddelas enligt vad därom är särskilt stadgat. Den som har att befordra straffet till verkställighet bestämmed strafftidens början och slut.

Senaste lydelse av 40 § se 1964: 639 och av 50 § se 1968: 334 SOU 1970: 31

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

ning, ombesörja överlämnandet; anses fara för avvikande ej föreligga, må den som skall undergå straffet föreläggas att inställa sig hos föreståndaren. Förekomma till verkställighet på en gång dom eller beslut varigenom någon fällts till arrest och dom eller beslut varigenom han dömts till fängelse på viss tid, gälla icke bestämmelserna i första stycket. I sådant fall skall den som har att befordra arreststraffet till verkställighet hos kriminalvårdsstyrelsen göra framställning om sammanläggning av straffen och därvid foga dom eller beslut varigenom arreststraffet ålagts. Ankommer det på honom att befordra även domen eller beslutet å fängelse till verkställighet, skall han göra detta i enlighet med vad därom är särskilt stadgat utan att avvakta kriminalvårdsstyrelsens beslut om sammanläggning. Sammanträffar till verkställighet fritidsstraff och fängelse skall den som har att befordra fritidsstraffet till verkställighet förordna om sådant löneavdrag eller gäldande av visst belopp i penningar, som jämlikt 9 b § tredje stycket disciplinlagen skall träda i stället för fritidsstraffet eller vad som återstår därav. 40 a §. Vid arrest skall den som har att befordra straffet till verkställighet med skriftlig u PPgift om strafftidens början och slut till föreståndaren för militärhäktet låta överlämna den som skall undergå straffet. Vistas denne icke vid avdelning av krigsmakten, skall länsstyrelsen eller polischefen i orten, efter därom gjord framställning, ombesörja överlämnandet; anses fara för avvikande ej föreligga, må den som skall undergå straffet föreläggas att inställa sig hos föreståndaren. 40 b §. Den som har att befordra fritidsstraff till verkställighet skall lämna skriftligt besked om strafftidens början och slut till den som enligt hans bestämmande skall utöva kontroll å efterlevnaden av straffet. Denne skall underrätta den straffskyldige om den bestämda strafftiden. För kontroll å efterlevnaden av straffet må den straff skyldige av honom åläggas att anmäla sin närvaro eller att fullgöra annan dylik förpliktelse, dock ej i sådan utsträckning att skyldigheten medför väsentSOU1970:31

(Nuvarande

(Föreslagen lydelse) lig olägenhet för honom utöver vad fritidsstraffet innebär.

lydelse)

41 §. Har någon ådömts arreststraff för visst brott och häktas han för annat brott innan verkställigheten av arreststraffet påbörjats, må detta icke verkställas under den tid häktningen varar. Häktas den som undergår arrest, skall verkställigheten avbrytas.

Har någon ådömts arrest- eller fritidsstraff för visst brott och häktas eller anhålles han för annat brott innan verkställigheten av arrest- eller fritidsstraffet påbörjats, må detta icke verkställas under den tid häktningen eller anhållandet varar. Häktas eller anhålles den som undergår arrest eller fritidsstraff skall verkställigheten avbrytas. Om den som undergår fritidsstraff gripes eller tages i förvarsarrest skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning under den tid han sålunda är berövad friheten.

Beslut att arreststraff av hälsoskäl skall fullgöras med tjänstgöring meddelas av den som haft att befordra straffet till verkställighet. Denne äger ock meddela beslut om avbrott i verkställighet av arreststraff; med avseende å det återstående straffet gäller därvid i tillämpliga delar vad i 40 § stadgas.

Beslut att arreststraff av hälsoskäl skall fullgöras med tjänstgöring meddelas av den som haft att befordra straffet till verkställighet. Denne äger ock meddela beslut om avbrott i verkställighet av arrestraff och fritidsstraff; med avseende å det återstående straffet gäller därvid i tilllämpliga delar vad i 40-40 b §§ stadgas.

42 §.

Arreststraff skall verkställas i enrum under tid då den straffskyldige icke deltager i tjänstgöring; dock må under fältförhållanden avsteg ske från denna regel, om så erfordras. Därest det befinnes ändamålsenligt med hänsyn till den straffskyldiges tjänsteuppgifter och förhållandena i övrigt må han tillåtas att under måltidsuppehåll och andra kortare uppehåll i tjänstgöringen vistas hos den övriga truppen. Den som undergår arreststraff (straffarrestant) skall erhålla mat och dryck i enlighet med vad som tillkommer meniga. Friskt dricksvatten skall tillhandahållas honom jämväl då utspisning icke äger rum.

Arreststraff skall verkställas i enrum; dock må under fältförhållanden avsteg ske från denna regel, om så erfordras.

Sängkläder må av straffarrestant begagnas endast för nattvila, såvitt ej annat föranledes av sjukdom eller därmed jämförliga förhållanden. Straffarrestant skall hava tillfälle att iakttaga personlig hygien. 46 §. Verkställighet av disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag skall börja så snart ske kan. Den som har att befordra straffet till verkställighet bestämmer hur stort av168

SOU 1970: 31

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

drag som skall göras vid varje avlöningstillfälle. Erforderliga kontrollföreskrifter rörande verkställigheten av sådana löneavdrag meddelas av försvarets civilförvaltning. Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag helt eller delvis ej verkställas eller har disciplinbot ådömts i penningar, skall den som har att befordra straffet till verkställighet upptaga sålunda oguldet belopp i en längd, vari jämväl antecknas den dömdes fullständiga namn, titel eller yrke, födelsetid och hemvist, den domstol eller befattningshavare som meddelat straffbeslutet, dagen för beslutet och dettas innehåll. Längden avslutas månadsvis och insändes senast den 15 i närmast följande månad i två exemplar till länsstyrelsen för vidare åtgärder i enlighet med vad om indrivning och redovisning av böter är stadgat. Formulär till sådan längd fastställes av försvarets civilförvaltning efter hörande av riksräkenskapsverket. Har domstol upphävt eller ändrat straffbeslut som upptagits i längd varom i andra stycket sägs skall den som haft att befordra straffbeslutet till verkställighet ofördröjligen underrätta länsstyrelsen därom. Vad i andra och tredje styckena sägs skall i tillämpliga delar gälla även sådant löneavdrag eller gäldande av visst belopp i penningar, som jämlikt 7 § tredje stycket och 14 § tredje stycket lagen om disciplinstraff för krigsmän trätt i stället för fritidsstraff eller del därav. 50 §. Över meddelade tillrättavisningar skola fortlöpande anteckningar verkställas i förteckning, vari införes den tillrättavisades fullständiga namn och registreringsnummer, grad eller tjänsteklass, kortfattad redogörelse för förseelsen med angivande av den beteckning som förseelsen har i brottsbalken, tiden för dess begående, dag för förhör enligt 67 § första stycket militära rättegångslagen, den befattningshavare som meddelat tillrättavisningen, dagen för dess åläggande, tillrättavisningens beskaffenhet och verkställighetstiden. Förteckning som nu sagts föres såvitt angår manskapet och därmed jämställd personal, av vederbörande närmast tillrättavisningsberättigade befattningshavare och, såvitt angår officerare, underofficerare och därmed jämställda, av befattningshavare som försvarsgrenschefen bestämmer.

Förteckning som nu sagts föres såvitt angår personal med ämbetsansvar av befattningshav are som försvarsgrenschef bestämmer och såvitt angår övriga av närmast tillrättavisningsberättigad befattningshavare.

Det åligger regementschef och chef för Det åligger regementschef och chef för motsvarande förband att med biträde av motsvarande förband att med biträde av auditören minst en gång varje halvår auditören minst en gång varje halvår granska de förteckningar som avse mangranska de förteckningar som avse persoskapet. ämbetsansvar. na\ som fake ay underkastad Formulär till förteckning över tillrättavisningar fastställes av försvarets civilförvaltning.

Denna kungörelse träder i kraft den

SOU 1970:31

Bilaga 7

Förslag till Kungörelse om ändring i värnpliktsavlöningskungörelsen den 12 september 1958 (nr 485) Kungl. Maj:t har funnit gott förordna att 13 § värnpliktsavlöningskungörelsen den 12 september 19581 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

13 §. Värnpliktig, som undergår arreststraff eller frihetsstraff, är anhållen eller häktad eller hållit sig undan, må inte uppbära på sådan tid belöpande penningbidrag enligt 12 § 1 mom. Utgår till värnpliktig penningbidrag enligt 12 § 5 mom., skall han i fall som avses i första stycket jämställas med krigsman som åtnjuter avlöning från krigsmakten på grund av anställning.

Värnpliktig, som undergår arreststraff utan tjänstgöring eller frihetsstraff, är anhållen eller häktad eller hållit sig undan, må inte uppbära på sådan tid belöpande penningbidrag enligt 12 § 1 mom. Utgår till värnpliktig penningbidrag enligt 12 § 5 mom., skall han i fall som anges i första stycket jämställas med krigsman som åtnjuter avlöning från krigsmakten på grund av anställning. Detsamma gäller för värnpliktig som visserligen åtnjuter penningbidrag enligt 12 § 1 mom., men om han så önskat ägt utfå penningbidrag enligt 12 § 5 mom. Blir anhållen värnpliktig inte häktad eller frikännes värnpliktig efter häktning, skall innehållet penningbidrag utbetalas till honom. Vad här föreskrives beträffande värnpliktig, som är anhållen, skall äga motsvarande tillämpning, då värnpliktig enligt förmans förordnande jämlikt 30 § militära rättegångslagen är tagen i förvarsarrest. Att värnpliktig skall anses som häktad, då domstol förordnat att arresten skall bestå, därom stadgas i 86 § andra stycket nyssnämnda lag. Huru skall förfaras med penningbidrag, som innehållits i anledning av arreststraff, i fall, då värnpliktig i målet slutligen domes till arrest på kortare tid eller till annat straff eller påföljd eller ock befrias från ansvar, stadgas i lagen om disciplinstraff för krigsmän.

Denna kungörelse träder i kraft den 1

170 Senaste lydelse av 13 § se 1965: 850. SOU 1970: 31

Bilaga 8

Uppställning för underlättande av jä iförelse mellan den nuvarande och den föreslagna Lag om disciplinstraff för krigsmän den 30 juni 1948

isciplinlagen Förslag till Lag om disciplinstraff för krigsmän Härigenom förordnas som följer.

(Nuvarande

lydelse)

1 §• Disciplinstraff för krigsmän äro, enligt vad i 32 kap. brottsbalken stadgas, arrest och disciplinbot. 2 §.

Disciplinstraff ådömes, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, jämväl i stället för böter när fråga är om brott av krigsman enligt 20--22 kap. brottsbalken eller om annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål. Den som icke eller endast tillfälligt tjänstgör vid krigsmakten skall dock dömas till böter i stället för arrest, om det med hänsyn till brottets art och övriga omständigheter kan ske utan fara för disciplinen och särskilda skäl ej föranleda till annat. Böter må ock eljest användas i stället för disciplinstraff, om med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff finnes vara lämpligare än disciplinstraff. Vid tillämpning av andra stycket skola böterna, i fall då disciplinstraff är utsatt för brottet, ådömas i dagsböter; för brott som sägs i 21 kap. 15 eller 16 § brottsSOU 1970:31

(Föreslagen

lydelse)

1 §• Disciplinstraff för krigsmän är, enligt vad i 32 kap. brottsbalken stadgas, arrest, fritidsstraff och disciplinbot. 2 §.

Disciplinstraff ådömes, utom för brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, även i stället för böter när fråga är om brott av krigsman enligt 20-22 kap. brottsbalken eller om annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål. Böter får dock användas i stället för disciplinstraff, om med hänsyn till den tilltalades tjänstgöringsförhållanden och brottets art bötesstraff är lämpligare än disciplinstraff.

Vid tillämpning av andra stycket skall böterna, i fall då disciplinstraff är utsatt för brottet, ådömas i dagsböter; för brott som sägs i 21 kap. 15 eller 16 § brottsbal171

(Nuvarande lydelse) balken ådömas dock böterna omedelbart i penningar, högst femhundra kronor. 3 §.

I fråga om annat än i 2 § avsett, av krigsman begånget brott av beskaffenhet att mål därom skall handläggas såsom militärt mål må i stället för böter ådömas disciplinstraff, därest sådant straff finnes lämpligare med hänsyn till den brottsliges tjänstgöringsförhållanden och brottets art.

(Föreslagen lydelse) ken ådömes dock böterna omedelbart i penningar, högst femhundra kronor. 3 §.

I fråga om annat än i 2 § avsett, av krigsman begånget brott av beskaffenhet att mål därom skall handläggas såsom militärt mål får i stället för böter ådömas disciplinstraff, om sådant straff är lämpligare med hänsyn till den tilltalades tjänstgöringsförhållanden och brottets art. 4 §.

Arrest får åläggas endast då det är särskilt påkallat på grund av brottets art, disciplinen och ordningen inom krigsmakten eller den tilltalades tjänstgöringsförhållanden. 4 §.

5 §.

Den som undergår arrest deltager i tjänstgöring i den mån strafftiden överstiger tio dagar. I övrigt verkställes arrest utan tjänstgöring, där ej i straffbeslutet på grund av tjänstens krav eller eljest föreliggande särskilda skäl annorlunda förordnats. Finnes arrest utan tjänstgöring medföra fara för arrestantens hälsa, skall han under hela strafftiden eller vad därav återstår deltaga i tjänstgöring. Under strafftiden skall den som åtnjuter avlöning från krigsmakten vidkännas löneavdrag med belopp som Konungen bestämmer. Vid beräkning av tid för arrest räknas varje dag till tjugofyra timmar.

Den som undergår arrest deltager i tjänstgöring i den mån strafftiden överstiger åtta dagar. I övrigt verkställes arrest utan tjänstf öring, om ej i straff beslutet på grund av tjänstens krav eller eljest föreliggande särskilda skäl annorlunda förordnats. Om arrest utan tjänstgöring skulle medföra fara för arrestantens hälsa skall han under hela strafftiden eller återstoden därav deltaga i tjänstgöring. Under strafftiden skall den som till följd av straffet icke deltager i tjänstgöring och som åtnjuter avlöning från krigsmakten vidkännas löneavdrag med belopp som Konungen bestämmer. Vid beräkning av tid för arrest räknas varje dag till tjugofyra timmar.

5 §.

6 §.

Den som undergår arrest må ej åtnjuta annan kost eller bekvämlighet än som bestås vid häktet. Arrestant som ej deltager i tjänstgöring skall beredas tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme samt må i häktet utföra lämpligt arbete som anvisas honom. Arrestant äger rätt till läsning och brevskrivning i den utsträckning Konungen bestämmer. Han äger mottaga

Den som undergår arrest får ej åtnjuta annan kost eller bekvämlighet än som bestås vid häktet. Arrestant som ej deltager i tjänstgöring skall beredas tillfälle att dagligen vistas utomhus minst en timme samt får i häktet utföra lämpligt arbete som anvisas honom. Arrestant äger rätt till läsning och brevskrivning i den utsträckning Konungen bestämmer. Han äger mottaga

172 SOU 1970:31

(Nuvarande

lydelse)

besök endast då det i särskilt fall medgives. Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av arrest må äga rum i den mån det finnes nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligga. Som sådant synnerligt skäl skall anses att under tjänstgöringsperiod, vilken ej överstiger fyrtio dagar, verkställighet ej kan ske utan olägenhet för utbildningen.

(Föreslagen lydelse) besök endast då det i särskilt fall medges. Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av arrest får äga rum i den mån det är nödvändigt med hänsyn till tjänsten eller den arresterades hälsa eller då synnerliga skäl därtill eljest föreligger. Som sådant synnerligt skäl skall anses att under tjänstgöringsperiod, vilken ej överstiger fyrtio dagar, verkställighet ej kan ske utan olägenhet för utbildningen. 7 §.

Fritidsstraff beräknas efter kalenderdag. Avbrott i eller uppskov med verkställigheten av fritidsstraff får äga rum i den mån det finnes påkallat med hänsyn till tjänsten eller den straffskyldiges hälsa eller då särskilda skäl därtill eljest föreligger. Dag varunder beslut om avbrott meddelas skall tillgodoräknas den straffskyldige såsom verkställd om fritid inträtt för honom före beslutet. Om fritidsstraff icke kan verkställas på grund av att den straffskyldiges tjänstgöringsskyldighet upphört, skall i stället för varje dag, under vilken verkställighet ej kan äga rum, löneavdrag ske med belopp som i 5 § sägs. Kan löneavdrag ej göras, skall motsvarande belopp gäldas. Om sådant belopp gäller vad nedan i 8 § tredje stycket stadgas. 6 §. Disciplinbot utgöres av löneavdrag, vilket bestämmes för dag till belopp som i 4 § sägs. Är löneavdrag ej tillämpligt, skall den brottslige förpliktas att för varje dag gälda ett belopp i penningar, vilket fastställes efter ty prövas skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning. Verkställighet av löneavdrag må fördelas på flera avlöningstillfällen. Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall i stället motsvarande belopp gäldas. Sådant belopp ävensom disciplinbot som ådömes i penningar tillfaller kronan. Förvandling av SOU 1970:31

8 §.

Disciplinbot utgöres av löneavdrag, vilket bestämmes för dag till belopp som i 5 § sägs. Är löneavdrag ej tillämpligt, skall den tilltalade förpliktas att för varje dag gälda ett belopp i penningar, som är skäligt med hänsyn till löneavdraget för löntagare i motsvarande ställning. Verkställighet av löneavdrag får fördelas på flera avlöningstillfällen. Kan disciplinbot som ålagts i form av löneavdrag ej verkställas, skall i stället motsvarande belopp gäldas. Sådant belopp ävensom disciplinbot som ådömes i penningar tillfaller kronan. Förvandling

(Nuvarande lydelse) oguldet belopp till frihetsstraff skall ej äga rum. I övrigt skall i nu avsedda fall rörande verkställigheten gälla vad som är stadgat beträffande bötesstraff.

(Föreslagen lydelse) av oguldet belopp till fängelse får ej äga rum. I övrigt skall i nu avsedda fall rörande verkställigheten gälla vad som är stadgat beträffande bötesstraff. 9 §. Om det är påkallat för den tilltalades tillrättaförande eller av hänsyn till disciplinen och ordningen inom krigsmakten, får disciplinbot åläggas vid sidan av fritidsstraff.

7 §.

10 §.

Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott ådömes med tillämpning av de högsta och lägsta mått som angivas i 32 kap. 6 § brottsbalken.

Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott ådömes med tillämpning av de högsta och lägsta mått som anges i 32 kap. 7-9 §§ brottsbalken.

8 §.

11 §.

Disciplinstraff må, om ej annat sägs, användas såsom gemensamt straff för flera brott allenast när discplinstraff kan följa å vart och ett av brotten. Gemensamt straff för brott som finnes förskylla disciplinstraff och brott som finnes förskylla böter skall, såframt ej svårare straff ådömes, bestämmas i böter; om särskilda skäl äro därtill, må dock i stället dömas till disciplinstraff. Högsta och lägsta gemensamma straff i böter eller fängelse beräknas, då disciplinstraff är utsatt för något av brotten, såsom om böter som i 2 § tredje stycket sägs vore stadgade i stället för disciplinstraffet. Skall någon dömas för flera brott må, om särskilda skäl äro därtill, för brott vara kan följa disciplinstraff sådant straff ådömas jämte påföljd av annan art för brottsligheten i övrigt.

Disciplinstraff får, om ej annat nedan sägs, användas såsom gemensamt straff för flera brott endast när discplinstraff kan följa å vart och ett av brotten. Gemensamt straff för brott som förskyller diciplinstraff och brott som förskyller böter skall, såframt ej svårare straff ådömes, bestämmas i böter; om särskilda skäl föranleder därtill, får dock i stället dömas till discplinstraff. Högsta och lägsta gemensamma straff i böter eller fängelse beräknas, då disciplinstraff är utsatt för något av brotten, såsom om böter som i 2 § tredje stycket sägs vore stadgade i stället för disciplinstraffet. Skall någon dömas för flera brott får, om särskilda skäl är därtill, för brott vara kan följa disciplinstraff sådant straff ådömas jämte påföljd av annan art för brottsligheten i övrigt.

9 §.

12 §.

Förekomma på en gång till verkställighet flera domar eller beslut varigenom någon blivit fälld till särskilda arreststraff, sammanläggas straffen med varandra. Sammanlagda strafftiden må icke överstiga fyrtio dagar.

Förekommer på en gång till verkställighet flera domar eller beslut varigenom någon blivit fälld till särskilda arreststraff, sammanlägges straffen med varandra. Motsvarande gäller om särskilda fritidsstraff på en gång förekommer till verkställighet. Sammanlagd strafftid får icke

174 SOU 1970:31

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) överstiga arrest i fyrtio dagar eller fritidsstraff i tjugofem dagar. Från den sammanlagda strafftiden skall avräknas vad den straffskyldige kan ha utstått av straffen. 13 §. Skall på en gång verkställas dels dom eller beslut varigenom någon fällts till arrest, dels ock dom eller beslut varigenom han fällts till fritidsstraff, skall i den mån den straffskyldige är tjänstgöringsskyldig fritidsstraffet eller vad som återstår därav övergå till arrest. Därvid skall en dags fritidsstraff anses svara mot en halv dags arrest. Brutet dagtal förfaller. Sammanlagda arresttiden får icke överstiga fyrtio dagar. Från arresttiden skall avräknas vad den straffskyldige kan ha utstått av det tidigare arreststraffet. Om del av fritidsstraff ej enligt första stycket kan övergå till arrest till följd av att den straffskyldige ej är tjänstgöringsskyldig gäller vad i 7 § tredje stycket sägs. 14 §.

Skola på en gång verkställas dels dom eller beslut varigenom någon fällts till arrest, dels ock dom eller beslut varigenom han dömts till fängelse på viss tid, vare sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff för böter, skall arreststraffet övergå till fängelse. Därvid skall varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse.

Förekommer till verkställighet dom eller beslut om arrest när den dömde skall undergå behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken, skall denna behandling träda i stället för arreststraffet eller vad som återstår därav.

SOU 1970:31

Skall på en gång verkställas dels dom eller beslut varigenom någon fällts till arrest eller beslut varigenom fritidsstraff sammanlagts med arrest, dels ock dom eller beslut varigenom han dömts till fängelse på viss tid, vare sig det omedelbart ådömts eller utgör förvandlingsstraff för böter, skall arreststraffet övergå till fängelse. Därvid skall varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse. Från den sammanlagda strafftiden skall avräknas vad den straff skyldige kan ha utstått av straffen. Förekommer, när den dömde skall undergå behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken, samtidigt till verkställighet dom eller beslut om arrest eller beslut varigenom fritidsstraff sammanlagts med arrest, skall behandlingen träda i stället för arreststraffet eller vad som återstår därav. Vid sammanträffande av verkställighet av dels dom eller beslut om fritidsstraff, 175

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) dels ock dom om fängelse på viss tid skall fritidsstraffet på sätt som stadgas i 7 § tredje stycket övergå till löneavdrag eller gäldande av visst belopp i pengar. Skall någon undergå behandling varom stadgas i 28 kap. 3 § brottsbalken och förekommer samtidigt till verkställighet dom eller beslut om fritidsstraff, skall behandlingen träda i stället för fritidsstraffet eller vad som återstår därav.

10 §.

15 §.

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall befordras till verkställighet där den dömde tjänstgör vid viss avdelning, av befattningshavare som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen och eljest av bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn till den dömdes vistelseort är närmast därtill. Om sammanläggning av arreststraff förordnar den som har att befordra straffbesluten till verkställighet. Förordnande om sammanläggning av arrest med fängelse meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

Dom eller beslut varigenom disciplinstraff ålagts skall befordras till verkställighet, om den dömde tjänstgör vid viss avdelning, av befattningshavare som har bestraffningsrätt i disciplinmål vid avdelningen och eljest av bestraffningsberättigad befattningshavare som med hänsyn till den dömdes vistelseort är närmast därtill. Om sammanläggning av arreststraff, av fritidsstraff och av arreststraff med fritidsstraff förordnar den som har att befordra straffbesluten till verkställighet. Förordnande om sammanläggning av arrest med fängelse meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

11 §.

16 §.

Har arrest ålagts någon och varder han i målet slutligen dömd till arrest på längre tid eller till fängelse på viss tid, skall från detta straff avräknas vad han utstått av förstnämnda straff, därvid varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse.

Har arrest ålagts någon och blir han i målet slutligen dömd till arrest på längre tid eller till fängelse på viss tid, skall från detta straff avräknas vad han utstått av förstnämnda straff, därvid varje dags arrest anses svara mot en dags fängelse. Motsvarande gäller om någon som ålagts fritidsstraff slutligen domes till sådant straff på längre tid eller till arrest eller till fängelse på viss tid, varvid varje dags fritidsstraff anses svara mot en halv dags arrest eller en halv dags fängelse. Uppkommer brutet dagtal, skall den brutna dagen anses som hel dags arrest eller fängelse. 17 §. Om den som ålagts arrest eller fritidsstraff slutligen i målet domes till sådant

176 SOU 1970:31

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) straff på kortare tid, skall från det nya straffet avräknas vad den dömde utstått av det först ålagda straffet. Dömes någon till fritidsstraff eller sådant straff jämte disciplinbot i stället för arrest eller till disciplinbot, böter eller suspension i stället för arrest eller fritidsstraff, får domstolen förordna att straffet enligt det nya straffbeslutet helt eller till viss del skall anses verkställt genom vad den dömde utstått av arrest- eller fritidsstraffet. 18 §.

en dags fängelse. Dömes han till arrest på kortare tid, skall vad enligt 4 § innehållits för överskjutande tid utbetalas.

Dömes den som ålagts arrest slutligen i målet till arrest på kortare tid eller till fritidsstraff i stället för arrest, skall till honom utbetalas vad enligt 5 § innehållits för tid varunder innehållande ej skolat ske enligt det nya straff beslutet. Utbetalning skall dock ej ske i den mån innehållet belopp enligt vad i andra stycket sägs kan avräknas å disciplinbotsstraff som enligt det nya straffbeslutet ådömts jämte fritidsstraff. Har arrest eller fritidsstraff ålagts någon och blir han i målet slutligen dömd till disciplinbot, böter eller suspension, skall enligt 5 § eller 7 § tredje stycket innehållet belopp avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas eller, i den mån det ej kan ske, utbetalas. Om den som ålagts arrest eller fritidsstraff slutligen i målet dömes till annan påföljd än i 16-18 §§ sägs eller befrias från påföljd, skall enligt 5 § eller 7 § tredje stycket innehållet belopp utbetalas.

överskjutande tid utbetalas. Dömes han till disciplinbot, böter eller suspension, skall enligt 4 § innehållet belopp avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas eller, i den mån det ej kan ske, utbetalas; och skall i övrigt det andra straffet anses verkställt genom utstående av arr eststraff et i den mån domstolen funnit skäligt så förordna. Dömes han annorlunda än förut är sagt eller befrias han från ansvar i målet, skall enligt 4 § innehållet belopp utbetalas. Därest dom eller beslut, varigenom disciplinbot ålagts någon, ändrats efter det straffet helt eller delvis verkställts, skall enligt 6 § innehållet eller erlagt belopp utbetalas i den mån det ej, om han dömes till disciplinbot eller böter, kan avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas.

Om dom eller beslut, varigenom disciplinbot ålagts någon, ändrats efter det straffet helt eller delvis verkställts, skall enligt 8 § innehållet eller erlagt belopp utbetalas i den mån det ej, om han dömes till disciplinbot eller böter, kan avräknas å vad han enligt det nya straffbeslutet har att vidkännas.

12 §.

19 §.

Har med stöd av 27 kap. 2 § eller 28 kap. 2 § brottsbalken disciplinstraff

Har med stöd av 27 kap. 2 § eller 28 kap. 2 § brottsbalken disciplinstraff

SOU 1970:31

(Nuvarande lydelse) ådömts jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn, skall nöjdförklaring enligt 38 kap. 1 § brottsbalken avse jämväl disciplinstraffet.

(Föreslagen lydelse) ådömts jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn, skall nöjdförklaring enligt 38 kap. 1 § brottsbalken avse jämväl disciplinstraffet.

13 §.

20 §.

Arrest bortfaller, om verkställighet ej börjat inom tre år från det arrestbeslutet vann laga kraft. Avbrytes påbörjad verkställighet, skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning i fråga om den fortsatta verkställigheten.

Disciplinbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tre år från det beslutet om disciplinbot vann laga kraft.

Arrest och fritidsstraff bortfaller, om verkställighet ej börjat inom tre år från det straffbeslutet vann laga kraft. Avbrytes påbörjad verkställighet, skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning i fråga om den fortsatta verkställigheten. Har ej inom samma tid till fullo skett i 7 § avsett löneavdrag eller gäldande av motsvarande belopp, får vidare verkställighet icke ske. Disciplinbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tre år från det beslutet om disciplinbot vann laga kraft.

14 §.

21 §.

För mindre förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål må, i stället för disciplinär bestraffning, såsom tillrättavisning användas

För förseelser av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål skall tillrättavisning användas i stället för disciplinär bestraffning om tillrättavisning är lämpligare än straff. Såsom tillrättavisning får tillämpas varning; åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller annan särskild uppgift (extratjänst); för den som är förlagd inom kasernområde, läger eller motsvarande område förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom sådant område eller del därav som är upplåten åt viss avdelning (utegångsförbud);

varning; åläggande för visst antal gånger, högst fyra, eller för viss bestämd tid, högst sju dagar, att utom vanlig ordning utföra handräckningsarbete eller annan särskild uppgift (extratjänst); förbud att under viss bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom kasernområde, läger eller däremot svarande område eller åt viss avdelning upplåten del därav eller, såvitt avser den som icke är sålunda förlagd, utom bostaden (utegångsförbud); förbud ombord å fartyg, att under viss bestämd tid, högst sju dagar, eller för visst antal särskilda dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget (landgångsförbud).

för den som är förlagd ombord å fartyg förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, eller under bestämt antal särskilda dagar, högst fyra, på fritid lämna fartyget (landgångsförbud); för den som icke är förlagd såsom förut angivits förbud att under bestämd tid, högst sju dagar, på fritid vistas utom bostaden (utegångsförbud). SOU 1970: 31

(Nuvarande lydelse) Ej må för samma föreseelse eller eljest på en gång åläggas mer än ett slag av tillrättavisning, ej heller extratjänst så användas att genom överansträngning eller av annan orsak uppkommer men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet.

(Föreslagen lydelse) Det är ej tillåtet att för samma förseelse eller eljest på en gång ålägga mer än ett slag av tillrättavisning. Extratjänst får ej användas så att genom överansträngning eller av annan orsak uppkommer men för den felandes hälsa eller tjänstbarhet.

15 §. / fråga om användandet i visst fall av arrest, disciplinbot eller tillrättavisning skall särskilt beaktas om den felande i övrigt i tjänsten förhållit sig väl eller om han är under aderton år. 16 §.

22 §.

Närmare föreskrifter rörande verkställighet av disciplinstraff och tillrättavisning meddelas av Konungen.

Närmare föreskrifter rörande verkställighet av displinstraff och tillrättavisning meddelas av Konungen.

SOU 1970: 31

Nordisk udredningsserie (Nu) 1970

Kronologisk förteckning

1. Samordnad utbyggnadsplanering inom Nordel. 2. Uddannelses- og forskningssporgsmål. 3. Provelasladelse.

Statens offentliga utredningar 1970

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Grundlagberedningen. 1. Riksdagsgrupperna • Regeringsbildningen. [16] 2. Ersättare för riksdagsledamöterna. [17]

Civildepartementet Barns utemiljö. [1]

SvÄäFnNaiaVga! ft]*8"? [ 2 ? ] Militära straff och disciplinmedel. [31]

Industridepartementet Sveriges energiförsörjning. Energipolitik och organiszation. [13]

Försvarsdepartementet Värnpliktstjänstgöringens civila meritvärde. [12] Socialdepartementet Livsmedelsstadgekommittén. 1. Ny livsmedelsstadga m.m. Del I. Förslag och motiv. [6] 2. Ny livsmedelsstadga m.m. Del. II. Bilagor. [7] Folktandvårdens utbyggande och reglering. [11] Kommunikationsdepartementet Snöskotern - fordonet och föraren. [9] Körkort och körkortsregistering. [26] Finansdepartementet Upphandling av byggnader. Del 2. Administrationen. [18] Understödsföreningar. [23] Aspirationer, möjligheter och skattemoral. [25] Tjänstgöringsbetyg. [28] Decentralisering av statlig verksamhet. [29] Stordriftsfördelar inom industriproduktionen. [30] Utbildningsdepartementet Om stat och kyrka. [2] Yrkesutbildningsberedningen. 1. Reformerad lärarutbildning. [4] 2. Yrkesteknisk högskoleutbildning. [8] Fria läromedel. [10] Kompetensutredningen V. Behörighet, meritvärdering, studieprognos. Specialundersökningar av kompetensfrågor. [20] (Utkommer senare.) VI. Vägar till högre utbildning. [21] (Utkommer senare.) Pedagogisk utbildning och forskning. [22] Jordbruksdepartementet Statligt stöd till fiskehamnar. [5] Handelsdepartementet Rationell bensinhandel. [24] Inrikesdepartementet Expertgruppen för regional utredningsverksamhet (ERU) 1. Balanserad regional utveckling. [3] 2. Urbaniseringen i Sverige. Bilagedel I till Balanserad regional utveckling. [14] 3. Regionalekonomisk utveckling. Bilagedel II till Balanserad regional utveckling. [15]

Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

K L Beckmans Tryckerier AB 1970