Ämbetsansvaret

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

Staters offentliga utredningar

1972:1

Äm betsansvaret II

Justitiedepanementet

Slutbetänkande av äm betsa nsvarskom mitten Stockholm 1972

Statens offentliga utredningar 1972 Kronologisk förteckning 1. Ämbetsansvaret II. Göteborgs Offsettryckeri AB. Ju.

Anm. Om särskild tryckort ej anges är tryckorten Stockholm.

Statens offentliga utredningar 1972:1

Justitiedepartementet

Ämbetsansvaret II

Slutbetänkande av ämbetsansvarskommittén Stockholm 1972

Göteborgs Offsettrycken AB, Sthlm 71 507 S

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut 16.6.1966 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla fem sakkunniga för utredning av frågan om ämbetsansvar och disciplinärt ansvar i offentlig tjänst. Med stöd härav tillkallades 16.7.1966 såsom sakkunniga dåvarande justitiekanslern, numera hovrättspresidenten Sten Rudholm, tillika ordförande, professorn emeritus Ivar Strahl. dåvarande ledamoten av riksdagens första kammare, landstingsrådet Sten Söderberg, ledamoten av riksdagen, avdelningsdirektören Daniel Wiklund samt numera byråchefen Thore Wisén. Att såsom experter biträda utredningen förordnades 16.7.1966 numera utredningschefen Erik Berglund, expeditionschefen Claes Edgardh. direktören Styrbjörn von Feilitzen, dåvarande förbundsjuristen, numera statsrådet och chefen för justitiedepartementet, jur. dr Lennart Geijer, ombudsmannen Jan Neumiiller samt numera direktören Rolf Romson. Pä därom gjord framställning entledigades 27.12.1966 statsrådet Geijer såsom expert och ersattes samma dag med förbundsjuristen Stig Gustafsson. Såsom ytterligare expert tillkallades 5.10.1967 överstelöjtnanten Lars-Erik Sjöström. Utredningen har vidare biträtts av kanslirådet jur. dr Gerhard Simson med vissa undersökningar rörande utländsk rätt. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades 31.8.1966 numera rådmannen Jan Lj ungar. SOU 1972:1

De sakkunniga har antagit namnet ämbetsansvarskommittén. Kungl. Maj:t har 16.6.1966 uppdragit åt kommittén att i samråd med grundlagberedningen verkställa den utredning som åsyftas med riksdagens skrivelse 30.5.1956, nr 275, angående taxeringsmäns straffrättsliga ansvar. Härjämte har Kungl. Maj:t för att tagas i övervägande vid fullgörande av utredningsuppdraget till kommittén överlämnat dels 30.12.1966 riksdagens skrivelse 6.12.1966, nr 346, jämte statsutskottets utlåtande nr 145 angående preskriptionsavbrott i disciplinärenden, dels skrivelse 25.8.1970 frän statens järnvägar angående handläggningen av disciplinärenden hos statens järnvägar. Kommittén har med anledning av remisser avgivit utlåtanden i januari 1968 över en inom statsrådsberedningen utarbetad promemoria 24.4.1967 med vissa synpunkter på utredningsbetänkanden, remissyttranden och propositioner, 24.4.1968 över ett stencilerat betänkande rörande justitieråds, regeringsråds och justitiekanslerns arbetsrättsliga ställning (JU 1967:16), 13.10.1968 över en av tjänstebegreppsutredningen upprättad stencilerad promemoria rörande oavsättligheten inom statsförvaltningen (C 1968:5), 13.10.1970 över militärstraffsakkunnigas betänkande rörande militära straff och disciplinmedel (SOU 1970:31) samt 27.5.1971 över sjömanslagskommitténs betänkande Ny sjömanslag (SOU 1971:6). Kommittén avgav 30.6.1969 ett delbe3

tänkande, Ämbetsansvaret (SOU 1969:20), rörande principer för utformning av ett sanktionssystem avseende den offentliga sektorns funktionärer. Genom beslut 4.6.1971 utvidgades kommitténs uppdrag till att omfatta en utredning om införande av allmänna regler om straff för bestickning och tagande av muta, avsedda att täcka bäde den offentliga och den privata sektorn. I beslutet uttalades att det nya utredningsarbetet borde påbörjas när kommittén avslutat arbetet med ett slutbetänkande om ämbetsansvaret. Kommittén får härmed överlämna slutbetänkande rörande ämbetsansvar och disciplinärt ansvar i offentlig tjänst. Till betänkandet har fogats reservation av ledamoten Wisén varjämte särskilda yttranden avgivits av ledamöterna Söderberg och Wiklund samt experterna von Feilitzen, Gustafsson och Romson vad avser disciplinansvar inom det kommunala området. Kommitténs experter har i övrigt i allt väsentligt anslutit sig till förslagen i betänkandet. Stockholm 31.12.1971.

Sten Rudholm Ivar Strahl Daniel Wiklund

Sten Söderberg Thore Wisén / Jan Ljungar

Innehåll

Kapitel 1 Kommitténs förslag i huvuddrag Kapitel 2 Lagförslag m. m 2.1 Brottsbalken Förslag till lag om ändring i brottsbalken 2.2 Disciplinlag Förslag till lag om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. . 2.3 Tjänstemannalagstiftningen . . Förslag till lag om ändring statstjänstemannalagen (1965 274) Förslag till lag om ändring i kommunal tjänste mannalagen (1965:275) Förslag till kungörelse om ändring i statstjänstemannastadgan (1965:601) Förslag till kungörelse om ändring i stadgan (1965:602) om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl 2.4 Rättegångsbalken Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 2.5 Straffrättsliga följdändringar . . Förslag till ändrad lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen Förslag till lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkning i rätten att utbekomma allmänna SOU 1972:1

15 15 15 31 31 35

2.6 44

48 53 53 56

handlingar Förslag till lag om ändring i militär rättegångslag (1948:472) . . Förslag till lag om ändring i lagen (1948:450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig . . . . Förslag till kungörelse om ändring i stadgan (1964:679) om notarius publicus Förslag till kungörelse om ändring i Kungl. Maj:ts förnyade mäklareordning (1893:51) . . . . Förslag till lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst Disciplinrättsliga följdändringar . Förslag till lag om ändring i lagen (1955:261) om avstängning av domare Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen (1971:290) . . . . Förslag till kungörelse om offentlig arbetsgivares yttrande i vissa brottmål Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen (1964:635) angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m Förslag till lag om ändring i lagen (1971:199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare . . . Förslag till lag om ändring i lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt

57 57

60 61

61 64

66 5

Förslag till lag om ändring i förordningen (1960:267) angående skogsvårdsstyrelser Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring Förslag till lag om ändring i föräldrabalken Förslag till lag om ändring i konkurslagen (1921:225) Förslag till lag om ändring i lagen (1921:227) om ackordsförhandling utom konkurs Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen (1946:679) angående kommissionärer hos myndigheter tillhörande statsförvaltningen Förslag till lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) . . . . Förslag till lag om ändring i vattenlagen (1918:523) Förslag till lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen (1964:632) med vissa bestämmelser om vård i frihet av dem som dömts till påföljd för brott Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen (1960:593) om övervakning enligt barnavårdslagen Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen (1960:594) om fosterbarnsvärd Förslag till lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvard Förslag till lag om ändring i lagen (1952:166) om häradsallmänningar Förslag till lag om ändring i lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna Förslag till kungörelse om ändring i instruktionen (1964:808) 6

68 69 69

70 71 72

för besiktningsmän hos Aktiebolaget Svensk Bilprovning 2.7 Förvaltningsprocessrättsliga följdändringar Förslag till lag om ändring i lagen (1965:276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut . . Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar Förslag till lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål 2.8 JK-instruktionen Förslag till kungörelse om ändring i instruktionen (1965:629) för justitiekanslern 2.9 Författningar rörande präster . . Förslag till lag om ändring i lagen (1936:567) om domkapitel Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen (1965:729) med vissa bestämmelser om anställning som präst 2.10 Medicinalförfattningar m. m. . . Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen (1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende Förslag till lag om ändring i lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket Förslag till lag om ändring i lagen (1963:251) om behörighet att utöva tandläkaryrket Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen (1964:636) angående skyldighet för domstol att underrätta socialstyrelsen om dom i vissa brottmål Förslag till kungörelse om underrättelse i vissa fall till socialstyrelsen om avsked enligt 12 § lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m Förslag till lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242)

77 77

78 79

79 80 80

83 84

88 88

SOU 1972:1

Förslag till kungörelse om ändring i reglementet (1957:656) för sjuksköterskor Förslag till kungörelse om ändring i reglementet (1955:592) för barnmorskor Förslag till lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen (1965:63) angående skyldighet för domstol att underrätta veterinärstyrelsen om dom i vissa brottmål Förslag till kungörelse om underrättelse i vissa fall till veterinärstyrelsen om avsked enligt 12 § lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. . . 2.11 Utkast till grundlagsändringar Kapitel 3 Kommitténs principbetänkande. Remissyttranden 3.1 Principerna 3.1.1 Särskilt om arbetsrättsliga frågor 3.2 Avkriminaliseringen 3.3 Lag- eller avtalsreglerat disciplinansvar 3.4 Ämbetsstraffen 3.5 Processuella frågor 3.6 JO:s och JK:s tillsyn 3.7 Speciella frågor 3.7.1 Oriktig myndighetsutövning (maktmissbruk) 3.7.2 Murbrott 3.7.3 Brott mot tystnadsplikt 3.7.4 20:5 brottsbalken . . . 3.7.5 Disciplinansvarets personkrets 3.7.6 De särskilda disciplinreglerna 3.7.6.1 Allmänt om reglerna 3.7.6.2 Gärningsbeskrivning . . 3.7.6.3 Disciplinpåföljder . . . 3.7.6.4 Avskedsregler 3.7.6.5 Rätt att återfå tjänst . 3.7.6.6 Avstängning 3.7.6.7 Beslutande organ . . . . SOU 1972:1

3.7.6.8 Förfarandet 113 3.7.6.9 Disciplinbeslutet . . . . 114 3.7.6.10 Åtalsanmälan 114 3.7.6.11 Dubbelbestraffning . . 115 3.7.6.12 Påföljd sedan anställningen upphört 116 3.7.6.13 Preskription 116 3.7.7 Särskilda processfrågor 117 3.7.7.1 Partsställning m. m. . . 1 1 7 3.7.7.2 Tid för talans väckande 117 3.7.7.3 Rättegångskostnader . 117 3.7.8 Skadestånd 118 3.7.9 Den militära sektorn . 119

92 92

98 99 100 101

Kapitel 4 Kommitténs slutliga förslag. Allmän motivering 122 4.1 Inledning 122 4.2 Ansvarsreglernas arbetsrättsliga betydelse 122 4.3 Avtalsförbudet i 3 § statstjänstemannalagen m. m 124 4.4 Det straffbara området 126 4.4.1 Allmänt 126 4.4.2 Missbruk av myndighet 129 4.4.3 Mutbrott 137 4.4.4 Brott mot tystnadsplikt 139 4.5

101 101 102 102 103 103 104 105 106 106 4.6 108 108 108 108 109 111 111 111

Disciplinansvaret 4.5.1 Lag eller avtal 4.5.2 Gärningsbeskrivning . . 4.5.3 Disciplinpåföljder . . . 4.5.4 Avskedsfrågor 4.5.5 Avstängning 4.5.6 Åtalsanmälan 4.5.7 Dubbelbestraffning . . 4.5.8 Påföljd sedan anställningen upphört 4.5.9 Preskription 4.5.10 Förfarandet 4.5.11 Beslutandeorgan . . . . Ansvarsregler för vissa funktionärsgrupper 4.6.1 Statsrådets ledamöter . 4.6.2 Justitieråd och regeringsräd 4.6.3 JO och JK 4.6.4 Riksdagen och dess organ. Kommunfullmäktigem. fl

142 142 145 145 148 151 151 152 153 153 153 154 157 157 159 161

162 7

4.6.5 Präster 167 4.6.6 Medicinalpersonalm.fi. 171 4.7 Processuella frågor 177 4.7.1 Allmänt 177 4.7.2 Tvister rörande avsked och disciplinpåföljd . . 182 4.8 Skadestånd i offentlig verksamhet 185 4.9 JO:s och JK:s tillsyn 186 4.10 Den militära sektorn 189 4.11 Följdändringar i 17 kap. brottsbalken 191 Kapitel 5 Specialmotivering 5.1 Brottsbalken 5.2 Disciplinlagen 5.3 Tjänstemannalagstiftningen . . . 5.4 Rättegångsbalken 5.5 Straffrättsliga följdändringar . . 5.6 Disciplinrättsliga följdändringar 5.7 Förvaltningsprocessrättsliga följdändringar 5.8 Instruktionen för JK 5.9 Författningar rörande präster . . 5.10 Medicinalförfattningarm. m. . . Reservation och särskilda yttranden

194 194 208 219 227 228 230 235 236 237 239

. 240

Bilaga 1 Författningar med bestämmelser om tystnadplikt vilka omfattas av kommitténs ändringsförslag . . . . 250 Bilaga 2 Förteckning över remissinstanser som yttrat sig över kommitténs principbetänkande 253

SOU 1972:1

1 Kommitténs förslag i huvuddrag

I sitt betänkande Ämbetsansvaret (SOU borgarnas intresse av att offentliga funktio1969:20) redovisade kommittdn de mera ner utan ovidkommande hänsyn fullgörs pa grundläggande principer frän vilka kom- ett riktigt sätt. Detta motiv gör sig gällande mittdn funnit sig böra utgå vid uppbyggna- såväl dä det allmänna uppträder i traditionell den av ett för offentliga funktionärer avsett myndighetsform som da offentlig verksamsanktionssystem. Detta principbetänkande het fullgöres pa annat sätt, t. ex. genom har remissbehandlats. Flertalet remissinstan- privaträttsligt bildade organ. Det är behovet ser ställde sig i stort sett positiva till eller att skydda nämnda intresse som bör avgöra lämnade eljest utan erinran grunderna för när straffrättsliga sanktionsmedel skall tillgriförslagen i betänkandet. Även de mera detal- pas och när andra påföljder kan anses tillfyljerade förslagen vann anslutning hos flertalet lest för att åstadkomma en korrekt skötsel remissinstanser ehuru en del instanser, olika av den offentliga verksamheten. Ett nytt frän fall till fall, riktade kritik mot eller straffrättsligt sanktionssystem bör således, i ställde sig tveksamma till vissa enskildheter i motsats till det nuvarande ämbetsansvaret, inte gälla för varje förseelse i tjänsten, hur förslagen. Resultatet av remissbehandlingen har helt obetydligt felet än må vara. Ej heller bör det naturligt varit en väsentlig utgångspunkt för för sin tillämplighet vara beroende av om kommitténs fortsatta arbete. Utformningen den felande är anställd hos staten eller hos av detaljförslagen i föreliggande betänkande kommun eller hos exempelvis något samhar också i åtskilliga fall påverkats av förslag hällsägt företag, eller om den felande intar frän remissinstansernas sida. I allt väsentligt ställning som tjänsteman eller om han är har kommittén dock funnit sig kunna bygga arbetstagare utan sådan ställning. Det nya vidare pa de i principbetänkandet intagna sanktionssystemet bör följaktligen bland annat utformas sä, att frågan om lämpligståndpunkterna. Det nuvarande ämbetsansvaret, enligt vil- heten av gränsdragningen mellan tjänstemän ket straffansvar i princip kan utkrävas för och andra arbetstagare kan bedömas oberovarje fel eller försummelse i tjänsten, är i ende av sanktionsfrägan. En annan utgångspunkt för kommittén huvudsak begränsat till dem som är anställda som tjänstemän hos statliga eller kommunala har varit att vid utformningen av ett nytt myndigheter. En av målsättningarna i detta sanktionssystem bryta det samband som betänkande, liksom i principbetänkandet, finns mellan radande ansvarsregler och förhar varit att söka åstadkomma ett för all budet för stora funktionärsgrupper att träffa offentlig verksamhet enhetligt system, där avtal om sina tjänsteåligganden. För närvasom motiv för sanktionerna uppställs med- rande torde sålunda gälla att ämbetsansvaret SOU 1972:1

där ej annat följer av lag utesluter den av offentlig verksamhet och dä främst ta avtalsfrihet i varje fall rörande åligganden i sikte pa oriktig utövning av offentlig myntjänsten. Ämbetsansvaret har också utgjort dighet. bakgrund till reglerna i stats- och kommunalKommittén föreslär sålunda en ny ansvarstjänstemannalagarna om avtalsförbud. Om- regel rörande missbruk av offentlig myndigvänt torde dessutom gälla att ämbetsansva- het, dvs. den myndighet som offentliga funkret, liksom det disciplinsvar som finns stad- tionärer äger utöva över medborgarna och gat för vissa funktionärsgrupper, inte kan vars utövning medborgarna är skyldiga att utkrävas för förseelser inom det område där ställa sig till efterrättelse. Enligt ansvarsrede offentliga funktionärerna har avtalsfrihet. geln skall straff inträda då någon i utövning Inskränkes det enligt nyssnämnda lagar av- av offentlig myndighet åsidosätter vad som talsförbjudna området, återverkar detta tyd- till följd av lag eller annan författning eller ligen på möjligheten att tillämpa ämbetsan- eljest gäller för myndighetsutövningen, om svaret. Vidare medför varje utvidgning av gärningen för någon enskild eller det allmänämbetsansvaret till att omfatta nya personal- na medför förfång eller otillbörlig förmån grupper att deras avtalsfrihet blir i motsva- som inte är ringa. Begås gärningen av grov rande mån beskuren. oaktsamhet medför regeln också straffanMot denna bakgrund föreslär kommittén svar, därvid brottet benämnes vårdslöshet i ett sanktionssystem som kan tillämpas inom myndighetsutövning. Den nya regeln kräver alla delar av det offentliga anställningsförhål- inte att nägon särskild personkrets för ansvar landet, oberoende av om förekommande anges utan blir tillämplig på envar som anförtjänsteförseelser begås inom det för närva- trotts utövning av offentlig myndighet. rande avtalsförbjudna eller det avtalsfria omVidare bör liksom för närvarande straffanrådet, och oberoende av eventuella föränd- svar inträda för tagande av muta eller otillringar av gränserna mellan dessa områden. I börlig belöning - i förslaget har brottsbesamband med att ämbetsansvaret ersattes av nämningen mutbrott använts -- samt för ett nytt sanktionssystem föreslås också att brott mot tystnadsplikt. de av ämbetsansvaret betingade reglerna i Vad angår mutbrott har kommittén getjänstemannalagstiftningen om absoluta av- nom tilläggsdirektiv 4.6.1971 erhållit upptalsförbud ersattes av regler enligt vilka hela drag att utreda frågan om ett generellt ansvar det offentliga anställningsförhållandet skall för mut- och bestickningsbrott inom såväl ses som avtalsgrundat, lat vara att avtalsbe- allmän som enskild tjänst. Enligt tilläggsdistämmelser som inskränker arbetsgivarens fö- rektiven bör det nya utredningsarbetet pårutnämnda ensamma bestämmanderätt, börjas först när kommittén avslutat arbetet främst rörande tjänsteåligganden, i motsva- med föreliggande slutbetänkande rörande rande man skall anses ogiltiga. ämbetsansvaret. I avbidan härpå föreslär Med en sådan privaträttslig grundsyn pa kommittén att den nuvarande ansvarsregeln det offentliga anställningsförhållandet - om mutbrott i 20:2 BrB bibehålls men med motsvarande den som anlagts inom andra sädana ändringar i fråga om den ansvariga rättsområden där avtalsinnehållet ansetts personkretsen att ansvaret blir gällande inom böra styras av lag - blir varje tjänsteförseelse all mera väsentlig offentlig verksamhet. Desatt se som ett avtalsbrott. Och för dessa sa ändringar är emellertid avsedda att genomavtalsbrott synes, liksom för avtalsbrott in- föras endast för en övergångstid och blott om privata anställningsförhållanden, i första om kommitténs förslag i övrigt leder till hand böra tillämpas de sanktionsmedel som lagstiftning innan mut- och bestickningsparaprivaträtten erbjuder. I vissa fall bör dessa graferna slutligt utformats. dock kompletteras med ett straffrättsligt anBeträffande brott mot tystnadsplikt kan svar. Kommittén har härvid ansett straffan- iakttagas att tystnadsplikt för olika personsvaret böra koncentreras till centrala områ- kategorier finns stadgad i ett stort antal 10

SOU 1972:1

författningar. Normalt innehåller dessa för- motiverat med hänsyn till den offentliga fattningar även straffbestämmelser mot bry- verksamhetens art. I ett förslag till lag om tande av tystnadsplikten. För dem som har disciplinansvar i offentlig tjänst har kommitämbetsansvar finns dessutom ett allmänt tén till personkretsen för detta ansvar hänstraffstadgande rörande brott mot tystnads- fört tjänstemän och andra arbetstagare hos plikt i nuvarande 20:3 brottsbalken (BrB), staten eller hos kommun samt åtskilliga uppvilket för deras del i allmänhet skall tilläm- dragstagare med relativt fast anknytning till pas i stället för de speciella straffbestämmel- staten eller till kommun. Vidare har i förslaserna. Stadgandet i 20:3 BrB är dessutom get Kungl. Maj:t tillagts befogenhet att förtillämpligt på brytande av sådan tystnads- ordna om lagens tillämplighet även pa arbetsplikt som inte är författningsreglerad utan tagare och styrelseledamöter hos allmänna beror av förmans befallning, sakens natur inrättningar och samhällsägda företag, därvid o.dyl. Kommittén föreslår en ny ansvarsre- förutsättningen bör vara att dessa utövar mer gel i BrB, enligt vilken straffansvar skall betydelsefull offentlig verksamhet. Det anförda innebär emellertid inte att inträda endast vid brytande av sådan tystnadsplikt som finns reglerad i lag eller annan disciplinlagen skall bli tvingande för alla de författning. Ansvarsregeln ersätter såväl nu- personkategorier som omfattas av lagen. I varande 20:3 BrB som större delen av de principbetänkandet diskuterade kommittén, skiftande straffbestämmelser som återfinns i utan att taga ståndpunkt i saken, om man de författningar vari själva tystnadsplikten borde överlämna till den offentliga sektorns upptagits. Med undantag av vissa särfall före- avtalsparter att utforma ifrågavarande slår kommittén också, att dessa straffbestäm- disciplinansvar eller om man genom lagstiftmelser upphäves. Den nya regeln blir alltså ning borde tillgodose behovet av disciplinregnormalt tillämplig pä envar som är underkas- ler i tjänsteavtalen. Kommittén har slutligt tad författningsgrundad tystnadsplikt vare stannat för en ordning enligt vilken avtalsfrihet i princip skall rada för de arbetstagarsig han är offentlig funktionär eller ej. grupper som redan för närvarande har sådan Enligt kommitténs förslag kommer det frihet, såsom t. ex. kommunaltjänstemän i straffbara området att omfatta missbruk av egentlig mening och arbetstagare utan tjänsoffentlig myndighet - i oaktsamhetsfall betemannaställning hos staten eller hos komtecknat som vårdslöshet i myndighetsutövmun. Detta har i lagförslaget uttryckts gening - samt mutbrott och brott mot tystnom en pa dem tillämplig dispositivitetsnadsplikt. Straffansvar för vanliga tjänstefel regel, enligt vilken lagens bestämmelser blir föreslås således avskaffat. Detta innebär gitillämpliga endast om annat ej avtalats. Pa en vetvis inte att de ej längre kriminaliserade punkt har dock avtalsfriheten givits en särtjänsteförseelserna skall lämnas obeivrade. skild utformning. Regler om avsked i fall av Kommittén föreslår i stället att här skall grova tjänsteförseelser torde inte komma att gälla ett utomstraffrättsligt ansvar av i husaknas i tjänsteavtalen. Annorlunda kan vudsak samma natur som det vilket förekommer i privat tjänst. Såsom redan framhållits dock komma att förhålla sig med nyanserade gör sig det medborgerliga intresse som moti- sanktioner avsedda för mindre allvarliga verar sanktioner mot tjänsteförseelser gällan- tjänsteförseelser. För att trygga behovet av de inom all offentlig verksamhet och således lindrigare disciplinpåföljder har därför föreslaoberoende av om den försumlige är verksam gits, att lagens bestämmelser om sådana påvarning och en ekonomisk påföljd i något traditionellt myndighetsorgan eller i följder benämnd penningplikt skall gälla där inte något allmänt organ som klätts i privaträttstjänsteavtalet innehåller bestämmelser om lig klädnad. Mot denna bakgrund bör även andra sådana påföljder. Ett villkor för avtalsett sådant utomstraffrättsligt ansvar som nu avses kunna tillämpas inom alla delar av den friheten är således att avtal verkligen träffas offentliga sektorn där detta ansvar ter sig om reella påföljder vid sidan av avsked. SOU 1972:1

1 1

Sistnämnda avtalsfrihet rörande disciplin- de organ i sådana ärenden. Sålunda skall påföljder vid sidan av avsked föreslås gälla enligt förslaget beslut normalt fattas i kolleäven för dem som för närvarande saknar gial sammansättning vari ingår jurist. För visavtalsfrihet i disciplinfrågor, dvs. statstjänste- sa högre befattningshavare skall beslutandemän samt de tjänstemän som omfattas av rätten tillkomma särskild disciplinnämnd. komnuinaltjänstemannastadgan. Övriga reg- Det kan anmärkas, att disciplinansvaret till ler i lagen, däribland främst dess bestämmel- följd av avkriminaliseringen av vanliga tjänsser om avsked vid tjänsteförseelse, har dock tefel ansetts böra omfatta även sådana högre ansetts böra gälla för dem utan dispositions- tjänstemän som för närvarande är underkasfrihet. Avtalsfrihet i avskedsfrägor skulle här tade straffansvar för tjänstefel men ej discipskära sig mot den reglering som frågor om linär bestraffningsrätt. skiljande frän tjänsten erhållit i nämnda förDen privaträttsliga grundsyn pa det offattningar och som kan ses som ett skydd fentliga anställningsförhållandet, frän vilken mot avsked utan saklig grund frän arbetsgiva- kommittén utgått i sina förslag om ett nytt rens sida. Åtskilliga av dessa tjänstemän har sanktionssystem, föranleder även en reform i dessutom fullmakt pa sina tjänster och kan processuellt hänseende. Enligt kommitténs därmed för närvarande inte skiljas frän mening bör sålunda tvister rörande offentliga tjänsten annat än genom domstols dom pa anställningsavtal, däribland tvister rörande avsättning såsom påföljd för brott. Kommit- påföljder för avtalsbrott, processuellt prövas tén föreslär emellertid att de särskilda äm- enligt samma regler som gäller på den privata betsstraffen avsättning och suspension av- arbetsmarknaden. Kommittén föreslår därför skaffas. I stället skall fullmaktshavare kunna att dessa tvister skall prövas av arbetsdomavskedas, i princip dock endast i de fall dä stolen om tjänsteavtalet regleras av kollektivavsättning för närvarande kan ädömas såsom avtal och eljest av allmän domstol i tvistebrottspåföljd. En sådan ordning ter sig för mål. Finns kollektivavtal skall tvisteförhandövrigt nödvändig inom området för ej längre lingar mellan kollektivavtalsparterna kunna kriminaliserade tjänsteförseelser. Skall det föras enligt de regler som utvecklats inom oavsättlighetsskydd som är förenat med full- kollektivavtalsrättens område. För tvister römaktstjänster bibehållas - i sak om ock ej i rande disciplinpåföljd och avsked föreslås form - kan inte lämnas fritt att avtala om härutöver vissa särskilda regler. I mal om möjlighet att skilja de oavsättliga frän tjäns- sådan tvist skall enligt förslaget talan väckas ten i andra fall än nu gällande regler medger. inom fyra veckor efter det arbetstagaren fatt Den föreslagna disciplinlagen innehåller så- del av det beslut varöver han är missnöjd. ledes regler om varning och om penningplikt För att trygga fullmaktshavarnas anställ- minst fem och högst etthundra kronor ningsskydd har för dem föreslagits ytterligaunder högst femtio dagar med möjlighet till re en särregel. Anmäler sådan tjänsteman jämkning till arbetstagarens förman av plik- inom en vecka efter delfaendet av beslut om tens belopp. I stället för sådan disciplinpå- avsked missnöje däröver hos arbetsgivaren, följd skall i vissa fall avsked kunna tillgripas, åligger det denne att inom ytterligare tre men endast om arbetstagaren gjort sig skyl- veckor väcka talan för prövning av beslutets dig till brott eller eljest till grov eller uppre- giltighet. Väckes ej sådan talan är avskedsbepad tjänsteförseelse. Som ytterligare förut- slutet förfallet. I sammanhanget kan även sättning för avsked föreslås dessutom att framhållas en föreslagen regel om förbud för arbetstagaren genom brottet eller tjänsteför- arbetsgivaren att återbesätta den avskedades seelsen skall ha visat sig uppenbarligen inte tjänst innan avskedsfrågan slutligt prövats. vara skickad att inneha sin tjänst. Lagförsla- Kommittén föreslår även förbud mot besvär get upptar vidare regler om avstängning, i administrativ ordning i frågor om disciplinåtalsanmälan och preskription samt om för- påföljd eller avsked. Något motsvarande förfarandet i disciplinärenden och om beslutan- bud har kommittén dock inte ansett sig böra 12

SOU 1972:1

föreslå i fråga om det offentliga anställningsförhållandet i övrigt. Kommittén har till särskild behandling tagit upp vissa funktionärsgrupper för vilka det föreslagna disciplinansvaret ansetts inte böra gälla, nämligen statsrad, justitierad, regeringsråd, riksdagens ombudsmän (JO).justitiekanslern (JK) samt ledamöter av beslutande statliga eller kommunala församlingar (riksdagsmän, kommunfullmäktige e t c ) . För dessa gruppers del föreslår kommittén vissa nya regler, av vilka en del är sådana som bör intas i grundlag. Med hänsyn till det arbete med en grundlagsreform som för närvarande pågar inom grundlagberedningcn lägger kommittén dock inte fram något eget förslag till nya grundlagsstadganden. Däremot redovisas i form av ett utkast de lagändringar som skulle erfordras om de av kommittén förordade reglerna intogs i den nuvarande regeringsformen (RF). Vad till en början angår statsrådets ledamöter är de nuvarande reglerna om juridiskt ansvar för dem i starkt behov av översyn. En sådan ingär också i grundlagberedningens utredningsuppdrag. För ämbetsansvarskommittén har uppgiften varit att se ett nytt ansvarssystem för statsråden i belysning av de framlagda förslagen rörande ansvarsregler för offentliga funktionärer i allmänhet. Härvidlag har kommittén ansett den nuvarande ordningen att vissa åtal mot statsrad beslutas av konstitutionsutskottet böra bibehållas. Denna särskilda ätalsprövning bör omfatta de gärningar kommittén ansett i första hand straffvärda, nämligen missbruk av myndighet och vårdslöshet i myndighetsutövning, men därutöver även gälla varje annan straffbelagd gärning varigenom ett statsråd grovt åsidosatt vad som åligger honom i utövningen av statsrådsämbetet. Finner konstitutionsutskottet åsidosättandet ej vara grovt, bör frihet frän åtal inträda. Beslutas åtal bör det utföras av JO och prövas av en reformerad riksrätt, enligt förslaget bestående av tre lekmän valda av riksdagen samt tre fackdomare utsedda bland presidenter i hovrätt och kammarrätt. Något särskilt avskedsinstitut avseende statsråd föreslås inte: här synes SOU 1972:1

tillfyllest med det i 35 och 107 §§ RF stadgade misstroendeförklaringsinstitutet. För de högsta domarnas del, dvs. högsta domstolens och regeringsrättens ledamöter, föreslås att prövning av brott i utövning av domarämbetet skall ankomma pa den nya riksrätten därvid ätal skall beslutas och utföras av JO eller JK. Da de nya avskedsreglerna är avsedda att omfatta även domare för deras del föreslås ett grundlagsstadgande därom bör riksrätten äga att på talan av JO eller JK pröva även avskedsfrågor rörande justitierad och regeringsrad. Även i fråga om JO och JK anser kommittén särskilda regler böra gälla för utkrävande av ansvar för brott i ämbetsutövningen. Mot tanken att för brott i deras utövning av tillsyn över bland andra domare ställa dem under åtal inför exempelvis högsta domstolen talar sålunda att de själva enligt förslaget skall vara behöriga att åtala ledamot av högsta domstolen inför riksrätten. Kommittén föreslär att riksrätten får pröva också ifrågavarande åtal mot JO och JK. Härvid bör åtal mot JK såsom regeringens förtroendeman beslutas av regeringen och ätal mot JO beslutas av riksdagens konstitutionsutskott. Vad angår riksdagens ledamöter och kommunfullmäktige föreslår kommittén att de för brott i sina uppdrag bör liksom nu åtalas vid allmän domstol, vad angår riksdagsmän efter sådan prövning av åtalsfrågan av riksdagen som redan nu gäller enligt 110 § RF. Pa samma sätt som de nu är undantagna frän ämbetsansvar för tjänstemissbruk och tjänstefel har kommittén slutligt stannat för att de ej heller bör omfattas av de föreslagna straffbuden rörande missbruk av myndighet och vårdslöshet i myndighetsutövning. Vad angår det straffrättsliga ansvaret för funktionärer i organ som är underställda riksdagen föreslår kommittén att den atalsimmunitet som gäller för bland andra fullmäktige i riksbanken avskaffas och att åtal mot dem för brott i tjänsten skall beslutas av JO och utföras inför allmän domstol på samma sätt som föresläs för offentliga funktionärer i allmänhet. Beträffande prästerliga befattningshavare 13

föreslås sådana ändringar i bl. a. lagen om domkapitel att för dem kommer att gälla samma disciplin-, avskeds- och processregler som för andra offentliga tjänstemän. Även för medicinalpersonal och veterinärer föresläs vissa ändringar i gällande regelsystem, bl. a. så att de föreslagna reglerna om förfarandet i disciplinärenden och om preskription m. m. skall gälla även den tillsyn som det allmänna utövar över såväl offentligt anställda som privatpraktiserande läkare och veterinärer m. fl. Beträffande härefter den militära sektorn ter sig en översyn av det militära ansvarssystemet i dess helhet önskvärd. Inom ramen för sitt utredningsuppdrag har kommittén emellertid i stort sett mast stanna vid vissa följdändringar föranledda av förslagen i övrigt. Pa en punkt föreslås dock en nyhet: tjänstgör anställd krigsman inom militärt organ med typiskt civila arbetsuppgifter eller i civilt förvaltningsorgan utanför krigsmakten bör Kungl. Maj.t äga förordna att det eljest för honom gällande särskilda krigsmannaansvaret enligt bl. a. 21 kap. BrB skall ersättas av det för civila funktionärer föreslagna disciplinansvaret. Till särskild behandling har kommittén tagit upp även frågan om JO:s och JK:s tillsyn över offentliga funktionärer med ämbetsansvar. I fråga om denna tillsyn har kommittén ansett samma helhetssyn böra anläggas som när det gällt att uppställa ett för all offentlig verksamhet enhetligt sanktionssystem. Enligt förslaget skall tillsynen omfatta främst alla utövare av offentlig myndighet, vare sig de är offentligt anställda eller ej, och därutöver även de personkategorier som omfattas av den föreslagna disciplinlagen. Härigenom föres till tillsynsomradet exempelvis arbetstagare i vissa samhällsägda företag. Vad angår formerna för tillsynens utövande bör nuvarande regler därom bibehällas. I fråga om JO:s och JK:s ätalsrätt föreslår kommittén dock att denna bör avse inte endast de föreslagna brottstyperna, missbruk av myndighet e t c , utan även varje annat brott varigenom nägot tjänsteåliggande åsidosätts. 14

Den föreslagna reformen av ämbetsansvaret föranleder även vissa ändringar av bestämmelserna om brott mot offentlig verksamhet i 17 kap. BrB. Bland dessa ändringar märkes främst en som tar sikte pa nuvarande 17:1—5. Enligt dessa paragrafer skyddas de som har ämbetsansvar mot olika former av angrepp utifrån; jfr vald och hot mot tjänsteman i 1 §, förgripelse mot tjänsteman i 2 §, våldsamt motstånd i 4 § och missfirmelse mot tjänsteman i 5 §. Kommittén föreslär emellertid att 5 § om missfirmelse helt upphäves samt att övriga straffbud bibehälles endast för det fall att angreppet riktar sig mot någon som utövar offentlig myndighet. 1 övriga fall bör hithörande gärningar straffas enligt allmänna straffbestämmelser (jfr exempelvis misshandel enligt 3:5 BrB och förolämpning enligt 5:3 BrB), därvid det förhällandet att gärningen riktar sig mot offentlig funktionär normalt kan beaktas som försvärande omständighet inom ramen för den allmänna bestämmelsens strafflatitud. Slutligen anmärkes att kommittén i sina förslag till författningsändringar inte kunnat annat än i vissa fall beakta sådana författningar som beslutats efter 30.6.1971.

SOU 1972:1

2 Lagförslag m. m.

2.1 Brottsbalken Förslag till Lag om ändring i brottsbalken Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken, dels att 17 kap. 5 och 14 §§, 20 kap. 6-15 §§, 21 kap. 17 och 22 §§, 32 kap. 1-5 §§, 34 kap. 14-17 §§ samt 35 kap. 2 § skall upphöra att gälla, dels att 1 kap. 3-5 §§. 5 kap. 5 §, 17 kap. 1-4.7.8 och 15 §§, 20 kap. 1-5 §§,21 kap. 18 och 21 §§, rubriken till 32 kap., 33 kap. 3 §, 35 kap. 4 § samt 38 kap. 4, 6, 8 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse.dels att i balken skall införas tvä nya paragrafer, 32 kap. 8 § och 33 kap. 5 §, av nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 1 kap. Om brott och brottspåföljder 3§

Med påföljd för brott förstas i denna balk: Med påföljd för brott förstås i denna balk: de allmänna straffen böter och fängelse, de allmänna straffen böter och fängelse, ämbetsstraffen suspension och avsättning disciplinstraff för krigsmän, samt för innehavare av befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, och disciplinstraff för krigsmän, samt villkorlig dom. skyddstillsyn, ungdomsvillkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering och överlämnande till fängelse, internering och överlämnande till särskild värd. särskild värd. 4§ Om användningen Fängelse, suspension och avsättning äro att anse som svårare påföljder än böter och disciplinstraff. SOU 1972:1

dessa bestämmelser. Fängelse är att anse som svårare påföljd än böter och disciplinstraff,

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) 5§

Ej ma

är stadgat.

Suspension eller avsättning ddömes vid sidan av annan påföljd, vartill den tilltalade finnes böra dömas.

5 kap. Om ärekränkning 5§ Brott som avses i 1 3 §§ må ej åtalas av annan än målsägande. Förtal eller grovt förtal ma dock åtalas av åklagare, om malsägan de angiver brottet till åtal och åtal av sär skilda skäl finnes påkallat ur allmän syn punkt. Har förtal

Brott som avses i 1-3 §§ ma ej åtalas av annan än målsägande. Förtal och grovt förtal, sä ock förolämpning mot någon i eller för hans utövning av offentlig myndighet, må dock åtalas av åklagare, om målsägande angiver brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt. - av åklagare.

17 kap. Om brott mot allmän verksamhet

Förgriper sig någon med vald eller hot om våld a innehavare av ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, i dennes tjänsteutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom frän tjänsteåtgärd eller hämnas för sådan åtgärd, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till fängelse i fyra är eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om någon sålunda förgriper sig mot den som innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar var förenat, för vad denne däri gjort eller underlåtit. Vad nu sagts om befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, skall ock gälla befattning, med vilken enligt Konungens förordnande samma skydd skall vara förenat.

Den som med vald eller hot om vald förgriper sig a någon i hans utövning av offentlig myndighet eller för att tvinga honom till eller hindra honom frän åtgärd däri eller hämnas för sådan åtgärd, dömes för våld eller hot mot tjänsteman till fängelse i högst fyra ar eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om nägon sålunda förgriper sig mot den som tidigare utövat offentlig myndighet för vad denne i sin myndighetsutövning gjort eller underlåtit.

2§ Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindra någon, som åtnjuter 16

Den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindra någon i hans utövning av SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

skydd enligt nämnda paragraf, i utövningen offentlig myndighet eller för att hämnas för av hans befattning eller hämnas för tjänsteåt- åtgärd däri, otillbörligen företager gärning, gärd, otillbörligen företager gärning, som för som för honom medför lidande, skada eller honom medför lidande, skada eller annan annan olägenhet, eller hotar därmed, dömes olägenhet, eller hotar därmed, dömes för för förgripelse mot tjänsteman till böter eller förgripelse mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst sex månader. fängelse i högst sex månader. Är brottet

fyra år. 3§

Vad i 1 och 2 §§ stadgas skall ock gälla, om någon pä sätt som i nämnda paragrafer sägs förgriper sig mot den som är eller varit kallad att biträda där avsedd befattningshavare vid förrättning.

Vad i 1 och 2 §§ stadgas skall ock gälla, om någon på sätt som i nämnda paragrafer sägs förgriper sig mot den som är eller varit kallad att biträda den som där avses vid förrättning.

4§

Den som, utan att fall är för handen som Den som, utan att fall är för handen som förut i detta kapitel är sagt, genom att sätta förut i detta kapitel är sagt, genom att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra utövningen av befattning som avses i hindra någon i hans utövning av offentlig l §, dömes för våldsamt motstånd till böter myndighet, dömes för våldsamt motstånd till eller fängelse i högst sex månader. böter eller fängelse i högst sex månader.

Förolämpar man någon, som åtnjuter skydd enligt 1 §, i eller för hans befattning, dömes för missfirmelse mot tjänsteman till böter eller fängelse i högst sex månader.

(Denna paragraf utgår.)

7§

Den som lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för utövning av befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, dömes för bestickning till böter eller fängelse i högst två år.

Den som lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för utövning av tjänst eller uppdrag som avses i 20 kap. 2 § eller eljest för utövning av offentlig myndighet, dömes för bestickning till böter eller fängelse i högst två år.

8§ Den som Är brottet SOU 1972:1 2

sex månader. av tjänsteställning 17

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmän för att i allmänt ärende rösta på visst sätt eller icke rösta, dömes, om det ej är ämbetsbrott, för tagande av otillbörlig förmån vid röstning till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för att i allmänt ärende rösta på visst sätt eller icke rösta, dömes, om det ej är mutbrott, för tagande av otillbörlig förmån vid röstning till böter eller fängelse i högst sex månader.

14 § Om någon obehörigen utövar vad som hör till befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, dömes för obehörig tjänsteutövning till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig vinning eller eljest att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst fyra år.

(Denna paragraf utgår.)

15 § Den som, utan att fall är för handen som i 14 § sägs, obehörigen giver sig ut för att inneha där avsedd befattning, dömes för föregivande av allmän ställning till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om någon obehörigen bär uniform, märke eller annat kännetecken som giver honom sken av att tillhöra krigsmakten eller annan kår i det allmännas tjänst eller kår, vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

Giver sig någon obehörigen ut för att utöva offentlig myndighet, dömes för föregivande av allmän ställning till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma skall gälla, om någon obehörigen bär uniform, märke eller annat kännetecken som giver honom sken av att tillhöra krigsmakten eller annan kår i det allmännas tjänst eller kär, vars verksamhet avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

Om någon

till böt( 20 kap.

Om ämbetsbrott

Om missbruk av myndighet m. m. 1§

Missbrukar ämbetsman, genom handling Den som i utövning av offentlig myndigeller underlåtenhet, sin ställning till förfång het åsidosätter vad som till följd av lag eller för det allmänna eller någon enskild, dömes, annan författning eller eljest gäller för mynom ej gärningen utgör förskingring eller an- dighetsutövningen dömes, om gärningen för nan trolöshet eller eljest är särskilt belagd det allmänna eller någon enskild medför med straff, för tjänstemissbruk till suspen- förfång eller otillbörlig förmån som ej är sion eller avsättning; om skäl äro därtill, skall ringa, för missbruk av myndighet till böter tillika dömas till fängelse i högst två år. I eller fängelse i högst två år. Är brottet grovt, 18

SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ringa fall skall dömas allenast till böter. Är brottet grovt, domes till avsättning och fängelse i högst sex år.

dömes till fängelse i högst sex är. Begår någon sådan gärning av grov oaktsamhet, dömes för vårdslöshet i myndighetsutövning till böter eller fängelse i högst ett år. Vad i första och andra styckena sägs skall icke äga tillämpning, om gärningen eljest är särskilt belagd med straff.

2 Ämbetsman, som mottager, låter åt sig Om arbetstagare hos staten eller hos komutlova eller begär muta eller annan otillbörlig mun mottager, låter åt sig utlova eller begär belöning för sin tjänsteutövning, dömes, om muta eller annan otillbörlig belöning för sin ej gärningen eljest är särskilt belagd med tjänsteutövning, dömes för mutbrott till böstraff, för tagande av muta eller av otillbörlig ter eller fängelse i högst tvä är. Är brottet belöning såsom stadgas i 1 §. Detsamma skall grovt, dömes till fängelse i högst sex är. gälla, om han begått sådan gärning innan han erhöll befattningen. Begår den som varit ämbetsman gärning, Vad i första stycket sägs om arbetstagare som i första stycket sägs, dömes till böter äger motsvarande tillämpning på eller fängelse enligt vad i 1 § stadgas. ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan inrättning som hör till staten eller till kommun; envar annan som utövar uppdrag åt staten eller åt kommun om han valts till uppdraget eller icke äger undandraga sig detta ävensom eljest om uppdraget är reglerat i författning; krigsman eller annan som fullgör lagstadgad tjänsteplikt; samt den som utan att inneha tjänst eller uppdrag som nu sagts utövar offentlig myndighet. Enligt Konungens bestämmande skall vad i första stycket sägs äga tillämpning även på arbetstagare hos allmän inrättning eller hos aktiebolag, förening eller stiftelse vari staten eller kommun till följd av aktieinnehav eller eljest har avgörande bestämmanderätt ävensom på ledamot av styrelse för sådan inrättning eller sådant företag. Med kommun likställes landstingskommun, kommunalförbund, församling, kyrklig samfällighet, skogsvårdsstyrelse och allmän försäkringskassa. SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 3§

Yppar någon vad han till följd av lag eller Yppar ämbetsman vad han är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han olovligen så- annan författning är pliktig att hemlighålla dan hemlighet, dömes, om ej gärningen eljest eller utnyttjar han olovligen sådan hemligär särskilt belagd med straff, för brott mot het, dömes, om ej gärningen eljest är särskilt tystnadsplikt till suspension eller avsättning; belagd med straff, för brott mot tystnadsom skäl äro därtill, skall tillika dömas till plikt till böter eller fängelse i högst två ar. fängelse i högst ett år. I ringa fall skall dömas allenast till böter. Den som begår sådan gärning av oaktsamBegår den som varit ämbetsman sådan gärning, dömes till böter eller fängelse enligt het men med insikt om att det han yppar eller utnyttjar är av hemlig natur, dömes till vad i första stycket sägs. böter. 4§

Åsidosätter ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet, dömes, om ej gärningen utgör tjänstemissbruk eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till böter eller suspension. Är felet grovt, dömes till suspension eller avsättning; om skäl äro därtill, skall tillika dömas till fängelse i högst ett år. Som tjänstefel anses icke i något fall, att ämbetsman deltager i strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd efter beslut av arbetstagarförening som anordnat åtgärden.

(Denna paragraf utgår.)

5§

Finnes ämbetsman hava genom gärning, som är belagd med straff annorstädes än i 1-4 §§, åsidosatt sin tjänsteplikt, må fängelse i högst två år ådömas, ändå att så svårt straff eljest ej kunnat följa.

(Denna paragraf utgår.)

6§

Innehar den, som enligt bestämmelserna i 1-4 §§ förskyllt suspension eller avsättning från viss tjänst, ej längre samma tjänst, men har han i dess ställe erhållit annan befattning med likartade arbetsuppgifter, skall dömas 20

(Denna paragraf utgår.)

SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

till suspension eller avsättning från den befattningen. Har han ej i tjänstens ställe erhållit annan befattning som i första stycket sägs, domes till böter eller fängelse enligt vad i 1-4 §§ stadgas. Skulle han eljest hava dömts till suspension eller avsättning jämte böter eller fängelse, må vid straffets bestämmande hänsyn tagas till att suspension eller avsättning ej ädöines; skulle han ej hava dömts till annan påföljd än suspension eller avsättning, må varje påföljd eftergivas. 7§

När den, som enligt bestämmelserna i 1-4 §§ domes till eller förskyllt suspension eller avsättning frän sin tjänst, innehar annan med ämbetsansvar förenad befattning än i 6 § första stycket sägs, skall han avsättas från denna, om han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehava befattningen; har han eljest i avsevärd mån skadat det anseende innehavaren av den befattningen bör äga, domes till suspension därifrån. Dömes någon till ansvar jämlikt 2 § andra stycket eller 3 § andra stycket och innehar han med ämbetsansvar förenad befattning, skall vad ovan i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

(Denna paragraf utgår.)

Om ämbetsman genom annat brott än i 1-4 §§ sägs visat sig uppenbarligen icke vara skickad att innehava sin befattning, skall, jämte annan påföljd som finnes böra åläggas, dömas till avsättning. År för brottet ej stadgat fängelse i två är eller däröver, må dock dömas till avsättning allenast om tjänstens särskilda beskaffenhet kräver det. Dömes ämbetsman ej till avsättning enligt första stycket, skall han dömas till suspension frän sin befattning, om han genom brottet i avsevärd män skadat det anseende innehavaren av befattningen bör äga.

(Denna paragraf utgår.)

SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

När suspension eller avsättning ådömes jämlikt denna paragraf, skall den förlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annan påföljd för brottet; och må böter eller disciplinstraff som eljest skolat ådömas helt eftergivas.

Om förvaltningsmyndighet för visst brott ålagt ämbetsman disciplinär bestraffning, har domstol att taga hänsyn därtill vid bestämmande av påföljd för samma brott, och må böter, disciplinstraff eller suspension som eljest skolat ådömas helt eftergivas. Förvaltningsmyndighetens beslut skall förfalla, om det ej helt eller delvis verkställts när åtal för brottet väckes.

(Denna paragraf utgår.)

10 § Har ämbetsman utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig frän tjänstgöring och ej kunnat träffas med kallelse eller inställas, dömes, om han ej kommer innan tre månader förflutit från det kallelse som domstolen utfärdat å honom införts i allmänna tidningarna, till avsättning frän sin befattning.

(Denna paragraf utgår.)

H § Om någon medverkat till tjänstemissbruk, tagande av muta eller av otillbörlig belöning eller brott mot tystnadsplikt utan att därigenom åsidosätta tjänsteplikt, dömes med tillämpning av vad i 23 kap. stadgas till böter eller fängelse enligt vad i 1, 2 eller 3§ sägs. Är han själv ämbetsman, skall därjämte tillämpas vad i 8 § sägs. För medverkan till tjänstefel må dömas allenast den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt.

(Denna paragraf utgår.)

12 § Med ämbetsman förstås i denna balk domare, annan statens befattningshavare som 22

(Denna paragraf utgår.)

SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

endast medelst dom kan avsättas från sin tjänst, sä ock den som har förtroendesyssla från vilken Konungen må entlediga honom. Vad som sägs om ämbetsmän skall ock gälla om dem, som äro satta att förvalta städers, menigheters eller allmänna av Konungen stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers angelägenheter, om tjänstemän som lyda under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna och om andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende. Den som är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling eller sitter i jury eller beskattningsnämnd skall ock vara underkastad ämbetsansvar enligt 2, 3 och 5-8 §§; dock må suspension ej ädömas, och må den som är vald till ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling ej enligt 8 § dömas till avsättning i annat fall än då han begått brott för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver. För den som, utan att vara underkastad ämbetsansvar, är anställd i allmän tjänst eller fullgör lagstadgad tjänsteplikt skall ock gälla vad i 3 § sägs. Vad i 2 och 3 §§ sägs om den som varit ämbetsman äger motsvarande tillämpning i fråga om den som varit underkastad ansvar som stadgas i andra stycket. 1 § Om innehavare av befattning vid företag för allmän samfärdsel, vilken enligt Konungens förordnande skall åtnjuta skydd som i 17 kap. 1 § sägs, åsidosätter vad honom åligger till förekommande av olyckshändelse, skall gälla vad i 5 och 8 §§ stadgas.

(Denna paragraf utgår.)

14 §

4§

Åklagare ma, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, åtala brott, varigenom ämbetsman åsidosatt sin tjänsteplikt; dock skall gälla vad i denna balk stadgas att åtal ej må ske utan förordnande av Konungen eller den

Åklagare ma, utan hinder av vad eljest må vara stadgat, åtala brott, som sägs i 1 och 2 §§ ävensom annat brott varigenom innehavare av tjänst eller uppdrag som sägs i 2 § åsidosatt vad honom åligger i utövningen

SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Konungen bemyndigat och vad i annan lag därav; dock skall gälla vad i denna balk eller författning är föreskrivet om ätal för stadgas att åtal ej ma ske utan förordnande gärning, som avses i 3 § och som är särskilt av Konungen eller den Konungen bemyndibelagd med straff, eller gärning, för vilken gat och vad i annan lag eller författning är straff är stadgat allenast om den förövas av föreskrivet om åtal för gärning, för vilken straff är stadgat allenast om den förövas av ämbetsman. innehavare av tjänst eller uppdrag som nyss sagts. Där ej för visst fall annat är stadgat, må åklagare åtala brott mot sådan tystnadsplikt vilken gäller till förmån för enskild målsägande endast om denne anger brottet till åtal eller åtal är påkallat frän allmän synpunkt.

15 § Har den, som dömts för brott, innan domen meddelades eller därefter men innan den vunnit laga kraft, blivit förordnad eller har han, efter val inom sagda tid, blivit utsedd till befattning, och har rätten icke prövat frågan om suspension eller avsättning därifrån jämlikt 6, 7 eller 8 §, må särskild talan om suspension eller avsättning från befattningen föras. Sådan talan skall dock väckas inom två år från det domen vann laga kraft eller, om röstsammanräkning efter val sker sedan domen vunnit laga kraft, frän tiden för sammanräkningen.

(Denna paragraf utgår.)

5§

Den som är ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling skall ej för någon sin åtgärd i denna egenskap kunna ställas till ansvar enligt 1 §. Har sådan ledamot begått annat brott för vilket är stadgat fängelse i tvä år eller däröver och har han genom brottet visat sig uppenbarligen icke vara skickad att inneha sitt uppdrag, må han av domstol skiljas från detta. Sker det, äger vad i 33 kap. 5 § sägs motsvarande tillämpning. SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 21 kap. Om brott av krigsmän 17 § (Denna paragraf utgår.)

Missbrukar krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, genom handling eller underlåtenhet sin ställning till förfång för krigsmakten eller eljest för det allmänna eller för någon enskild, domes, om ej gärningen är särskilt belagd med straff, för tjänstemissbruk till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till disciplinstraff

II Åsidosätter krigsman, som ej är underkastad ämbetsansvar, av försummelse, oförstand eller oskicklighet vad honom åligger enligt reglementen, instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller tjänstens beskaffenhet, domes, om ej gärningen utgör tjänstemissbruk eller eljesi. är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff. Beträffande krigsman, som är anställd vid krigsmakten, äga bestämmelserna i 20 kap. 4 § tredje stycket motsvarande tillämpning. Är felet

Åsidosätter krigsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger enligt reglementen, instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller tjänstens beskaffenhet eller, om han är anställd vid krigsmakten, vad som eljest åligger honom enligt anställningsavtalet, dömes, om ej gärningen eljest är särskild belagd med straff, för tjänstefel till disciplinstraff.

ett är. Som tjänstefel anses icke i något fall att krigsman, som är anställd vid krigsmakten, deltager i strejk eller därmed jämförlig åtgärd efter beslut av arbetstagarförening som anordnat åtgärden.

21 § Av den personal som avses i 20 § första stycket skola officerare, underofficerare och annat befäl av lägst furirs grad samt de som innehava motsvarande tjänsteställning vara underkastade ämbetsansvar, vare sig de äro tjänstgöringsskyldiga eller icke.

SOU 1972:1

Krigsman, som är anställd vid krigsmakten, skall enligt Konungens bestämmande icke vara underkastad ansvar enligt detta kapitel då han tjänstgör vid civilt statligt verk, vid militärt organ med arbetsuppgifter som i huvudsak äro av civil natur eller vid kommunal myndighet. 25

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 22 §

Vad i 20 kap. 14 § är stadgat skall äga Om åtalsrätt gäller vad som sägs i 20 kap. motsvarande tillämpning i fråga om brott, 4 §. varigenom krigsman åsidosatt sin tjänsteplikt. 32 kap. Om ämbetsstraff och om disciplinstraff för krigsmän

Om disciplinstraff för krigsmän

Suspension innebär mistning av viss befattning för bestämd tid och medför under den tid den dömde pä grund av domen är skild från befattningens utövning förlust av de rättigheter och förmåner som åtfölja befattningen, såframt ej annat är särskilt stadgat ifråga om viss rättighet eller förmån.

(Denna paragraf utgår.)

2$

Tiden för suspension bestämmes till minst en manad och högst ett år, vare sig påföljden avser ett eller flera brott. Såsom gemensamt straff för flera brott må suspension användas, om suspension kan följa å vart och ett av brotten.

(Denna paragraf utgår.)

3§

Suspension må ej verkställas medan den dömde för undergående av påföljd är intagen i fångvårdsanstalt eller militärhäkte.

(Denna paragraf utgår.)

4§

Avsättning från viss befattning innebär förlust av befattningen och av de rättigheter och förmåner som åtfölja denna, såframt ej annat är särskilt stadgat i fråga om viss rättighet eller förmän. 26

(Denna paragraf utgår.)

SOU 1972:11

(Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse) 5§ Såsom gemensamt straff för flera brott å vilka ämbetsstraff kan följa må avsättning användas, om avsättning kan följa å något av brotten.

(Denna paragraf utgår.)

8§

Krigsman som ej är underkastad ansvar enligt 21 kap. må ej ädömas disciplinstraff. I fråga om sådan krigsman skall 7 § andra stycket äga motsvarande tillämpning. 33 kap. Om nedsättning och uteslutning av påföljd 3§

Dömes någon i mal, vari han hållits häktad, till fängelse på viss tid, böter, suspension eller disciplinstraff, må om med hänsyn till omständigheterna sä prövas skäligt förordnas, att straffet skall anses till viss del eller i sin helhet verkställt genom att den dömde hållits i häkte. Ådömes någon Beslut i

Dömes någon i mål, vari han hållits häktad, till fängelse pä viss tid, böter eller disciplinstraff, må om med hänsyn till omständigheterna så prövas skäligt förordnas, att straffet skall anses till viss del eller i sin helhet verkställt genom att den dömde hållits i häkte. i anstalt. mot beslutet.

5§ Vid bestämmande av straff för brott av arbetstagare må hänsyn tagas till avsked eller annan enligt anställningsavtalet medgiven följd av brottet och må böter eller disciplinstraff som eljest skolat ådömas helt eftergivas. Med arbetstagare likställes den som utövar uppdrag åt annan. 34 kap. Vissa bestämmelser om sammanträffande av brott och förändring av påföljd 14 § Har någon dömts till suspension från viss befattning och finnes att han före domen SOU 1972:1

(Denna paragraf utgår.)

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

eller därefter innan straffet börjat verkställas begått annat brott, för vilket han skall suspenderas frän samma befattning, äger rätten efter omständigheterna 1. förklara att den redan ådömda suspensionen skall avse jämväl det andra brottet, eller 2. döma till suspension särskilt för detta brott, varvid den sammanräknade tiden för straffen icke må överstiga ett år. 15 § Vad i 10 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om suspension; dock skall i stället för 3 § andra stycket iakttagas vad som stadgas i 14 § 2.

(Denna paragraf utgår.)

16 § Har någon dömts till avsättning frän viss befattning och finnes att han innan domen vann laga kraft begått annat brott, för vilket han skulle hava dömts till suspension eller avsättning frän samma befattning, skall rätten förklara att den ådömda avsättningen skall avse jämväl det andra brottet.

(Denna paragraf utgår.)

17 § Ej må för brott som i 20 kap. 1-4 §§ sägs dömas till böter eller disciplinstraff, när för annat brott domes till suspension eller avsättning och sådant straff prövas vara tillfyllest.

(Denna paragraf utgår.)

35 kap. Om bortfallande av påföljd 2§

För brott som i 20 kap. 1-4 §§ sägs må påföljd ej ådömas, med mindre den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år eller, om å brottet kan följa straff som ovan i 1 § 3 sägs, inom tid som där stadgas. 28

(Denna paragraf utgår.)

SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

De i 1 och 2 §§ bestämda tiderna skola räknas frän den dag brottet begicks. Förutsattes för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen inträtt, skall tiden räknas frän den dag da sådan verkan inträdde.

De i 1 § bestämda tiderna skola räknas frän den dag brottet begicks. Förutsattes för ådömande av påföljd att viss verkan av handlingen inträtt, skall tiden räknas från den dag då sådan verkan inträdde.

fall

kunde ske. 38 kap. Rättegångsbestämmelser m. m. 4§

Anmälan jämlikt 34 kap. 10, 12 eller 15 § »öres hos första domstol i något av målen. Ansökan jämlikt

Anmälan jämlikt 34 kap. 10 eller 12 göres hos första domstol i något av målen. till internering.

6§ Angående rättens sammansättning när den har att avgöra fråga, som avses i 2 § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 30 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § andra stycket, 12 eller 13 § eller 15 § såvitt angår tillämpning av 10 § andra stycket, skall gälla vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling i brottmål. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 34 kap. 4 § samt aterintagning i anstalt eller annan åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9 §. Fräga om Vid avgörande

Angående rättens sammansättning när den har att avgöra fråga, som avses i 2 § eller i 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 30 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § andra stycket eller 12 eller 13 §, skall gälla vad i rättegångsbalken är i allmänhet föreskrivet om domförhet vid huvudförhandling i brottmål. Detsamma skall gälla i fråga om undanröjande av påföljd enligt 34 kap. 1 § 3, förverkande av villkorligt medgiven frihet enligt 34 kap. 4 § samt aterintagning i anstalt eller annan åtgärd enligt 34 kap. 8 eller 9 §. lagfaren domare. lagfaren domare.

8§ I mål om åtgärd enligt 2 § eller 27 kap. I mål om åtgärd enligt 2 § eller 27 kap. 5 § andra stycket eller 6 §, 28 kap. 9 §, 30 5 § andra stycket eller 6 §, 28 kap. 9 §, 30 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § andra stycket, 12 kap. 8 § eller 34 kap. 10 § andra stycket eller 1 3 § eller 15 § såvitt angår tillämpning eller 12 eller 13 § skall underrätt lämna den av 10 § andra stycket skall underrätt lämna dömde tillfälle att yttra sig. Begär han att den dömde tillfälle att yttra sig. Begär han bliva muntligen hörd, skall tillfälle därtill att bliva muntligen hörd, skall tillfälle därtill beredas honom. Rättens avgörande av saken beredas honom. Rättens avgörande av saken sker genom beslut. sker genom beslut. SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Åtgärd enligt

yttra sig. 9§

Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 5 § andra stycket, 28 kap. 11 § eller 34 kap. 10 § andra stycket, 12 eller 13 § eller 15 § såvitt angår tillämpning av 10 § andra stycket länder omedelbart till efterrättelse, om ej annorlunda förordnas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 § eller 34 kap. 4, 5, 6 eller 8 § angående föreskrifter, vite, prövotid eller tid för ungdomsfängelse. Avser beslut

Rättens beslut om åtgärd enligt 27 kap. 5 § andra stycket, 28 kap. 11 § eller 34 kap. 10 § andra stycket eller 12 eller 13 § länder omedelbart till efterrättelse om ej annorlunda förordnas. Detsamma gäller avgöranden enligt 27 kap. 6 §, 28 kap. 9 § eller 34 kap. 4, 5, 6 eller 8 § angående föreskrifter, vite, prövotid eller tid för ungdomsfängelse.

undergår ungdomsfängelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 , dä lagen (1948:491) om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall samt kungörelsen (1961:559) med förordnande om ämbetsskydd för vissa befattningshavare upphör att gälla. Till suspension och avsättning må ej vidare dömas. Är fråga om gärning som är straffbelagd enligt såväl de upphävda bestämmelserna i 20 kap. 1, 2, 3 eller 4 § som de nya bestämmelserna, domes till det straff för gärningen som är stadgat i sistnämnda bestämmelser; de äldre bestämmelserna skall dock tillämpas, om de leder till lindrigare allmänt straff. Är eljest fråga om gärning som är straffbelagd enligt de nya bestämmelserna, skall 5 § första och andra styckena lagen (1964:163) om införande av brottsbalken äga motsvarande tillämpning. De nya bestämmelserna i 33 kap. 5 § skall äga motsvarande tillämpning i fråga om disciplinär bestraffning som förvaltningsmyndighet ålagt ämbetsman före lagens ikraftträdande. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses eljest däri lagrum, som ersatts genom de nya bestämmelserna, skall dessa i stället tillämpas.

30 SOU 1972:1

2.2 Disciplinlag Förslag till Lag om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. Härigenom förordnas som följer. Lagens tillämpningsområde 1§

Denna lag äger, där ej annat följer av 2 §, tillämpning på 1. arbetstagare som är anställd hos staten eller hos kommun; 2. ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan inrättning som hör till staten eller till kommun; 3. den som utan att omfattas av 2 utövar uppdrag ät staten eller kommun, om han valts till uppdraget eller icke äger undandraga sig detta ävensom eljest om uppdraget är reglerat i författning vari tillika stadgats, att ansvar enligt denna lag skall gälla för uppdragets utövande; samt 4. enligt Konungens bestämmande, arbetstagare hos allmän inrättning eller hos aktiebolag, förening eller stiftelse vari staten eller kommun till följd av aktieinnehav eller eljest har avgörande bestämmanderätt, ävensom ledamot av styrelse för sådan inrättning eller sådant företag. Med kommun likställes i denna lag landstingskommun, kommunalförbund, församling, kyrklig samfällighet, skogsvårdsstyrelse och allmän försäkringskassa.

2§

Lagen gäller icke statsrådets, högsta domstolens eller regeringsrättens ledamöter, riksdagens ombudsmän eller ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling. Bestämmelserna i 5-11 §§ åger icke heller tillämpning på justitiekanslern. 1 fråga om innehavare av prästerlig befattning gäller vad som är särskilt stadgat.

3§

Innehåller avtal rörande anställning eller uppdrag som avses i 1 § bestämmelser om disciplinpåföljder, skall för sådant fall 6 § icke gälla. I fråga om arbetstagare, som icke omfattas av statstjänstemannalagen (1965:274) eller av sådan författning med bestämmelser rörande anställnings upphörande som avses i 2 § tredje stycket kommunaltjänstemannalagen (1965:275), skall icke heller bestämmelserna i 7-23 §§ gälla, om annat följer av avtalet. Dock skall vad i 14 § andra stycket stadgas om bevisupptagning samt bestämmelserna i 17 § om beslutande organ äga tillämpning även pä sådan arbetstagare.

4§ Vad i det följande sägs om arbetstagare gäller i tillämpliga delar även uppdragstagare. SOU 1972:1

Disciplinpåföljder 5§ Åsidosätter arbetstagare vad som åligger honom i hans anställning och är felet ej ringa, må disciplinpåföljd åläggas honom.

6§ Disciplinpåföljder är varning och penningplikt. Penningplikt skall avse minst en och högst femtio dagar. Pliktens belopp för dag skall utgöra minst fem och högst etthundra kronor efter vad som är skäligt med hänsyn till arbetstagarens lön. Beloppet må sättas lägre än vad eljest skolat utgå, om arbetstagarens ekonomiska förhållanden föranleder därtill.

7§ Disciplinpåföljd må icke åläggas krigsman som är underkastad ansvar enligt 21 kap. brottsbalken. Ej heller må disciplinpåföljd åläggas den som tillhör medicinalpersonal och i sin yrkesutövning står under socialstyrelsens inseende för förseelse i denna yrkesutövning, ej heller den som i sin egenskap av veterinär står under veterinärstyrelsens inseende för förseelse i utövningen av veterinäryrket.

8§ Har arbetstagare genom lagakraftvunnen dom dömts till påföljd för brott som innefattat åsidosättande av tjänsteåliggande, må disciplinpåföljd icke åläggas honom för samma gärning. Detsamma skall gälla om arbetstagaren i domen jämlikt 33 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken förklarats fri frän påföljd för brottet.

9§ Disciplinpåföljd må icke åläggas arbetstagare sedan anställningen upphört eller uppsägning ägt rum.

10 §

Som tjänsteförseelse anses icke att arbetstagare deltager i strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd efter beslut av arbetstagarförening som anordnat åtgärden.

11 § Arbetstagare, som ej inom två år efter tjänsteförseelsen erhållit del av skriftlig anmaning enligt 14 § första stycket, må icke åläggas disciplinpåföljd. 32

SOU 1972:1

Avskedande 12 § Har arbetstagare begått brottslig gärning varigenom han visat sig uppenbarligen icke vara skickad att inneha sin tjänst, må han avskedas. Har arbetstagare annorledes än genom brott gjort sig skyldig till grovt eller, om under de senaste tvä åren disciplinpåföljd ålagts honom, upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande varigenom han visat sig uppenbarligen icke vara skickad att inneha sin tjänst, må han i stället för att åläggas disciplinpåföljd avskedas.

13 § Beslut om avsked, som meddelas enligt 12 §, må ej verkställas förrän beslutet slutligt prövats enligt bestämmelserna i 18-20 §§ eller, om talan som där sägs icke väckes, tid för väckande av sådan talan utgått.

Förfarandet 14 § Innan fråga om disciplinpåföljd eller om avskedande avgöres, skall genom skriftlig anmaning tillfälle beredas arbetstagaren att skriftligen eller, om han påfordrar det eller det eljest finnes lämpligt, vid muntligt förhör uttala sig om vad som åberopas mot honom. Begär arbetstagaren att även annan skall yttra sig i saken eller att annan utredning skall förebringas, skall sådan begäran efterkommas om det ej finnes uppenbart att åtgärden saknar betydelse. Finnes pä framställning av arbetstagaren eller eljest nödigt att vittne eller sakkunnig höres vid domstol eller att föreläggande meddelas någon att som bevis tillhandahålla skriftlig handling eller föremål, skall ansökan därom göras hos den allmänna underrätt inom vars område den som skall höras eller åtgärden eljest angår vistas. Tillhandahälles erforderlig utredning, skall rätten anställa förhör eller meddela föreläggande, om laga hinder ej möter. Angående åtgärd som nu sagts skall i tillämpliga delar gälla vad om bevisupptagning i rättegång utom huvudförhandling är stadgat.

15 § Under utredning av fråga om disciplinpåföljd eller om avskedande äger arbetstagaren anlita biträde som med hänsyn till redbarhet och insikter är lämplig för uppdraget. Önskar arbetstagarförening, som arbetstagaren tillhör, överläggning i saken, får frågan ej avgöras förrän överläggningen ägt rum.

16 § Beslut om disciplinpåföljd eller om avskedande skall vara skriftligt och ange de skäl på vilka beslutet grundas. Arbetstagaren skall underrättas om innehållet i beslutet, likaså den arbetstagarförening han tillhör om överläggning ägt rum enligt 15 § andra stycket. SOU 1972:1 3

17 §

Om disciplinpåföljd enligt 5 §, avsked enligt 12 §, avstängning enligt 22 § samt åtalsanmälan enligt 23 § beslutar i fråga om arbetstagare hos staten den myndighet varunder arbetstagaren lyder, om Konungen ej bestämmer annat. I sådant beslut skall deltaga minst tre och högst fem, och skall av dem minst en ha avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov. I fråga om den som innehar eller uppehåller ordinarie domartjänst eller tjänst som byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänst vid statlig myndighet liksom beträffande ledamot av sådan myndighet meddelas beslut enligt första stycket av särskild disciplinnämnd. Sådan nämnd skall bestå av tre eller fem ledamöter. Ordförande skall vara lagkunnig och i domarvärv erfaren. Ej må i sådan nämnd deltaga fler än en innehavare av tjänst vid myndighet varunder den arbetstagare lyder som avses med nämndens prövning. Närmare bestämmelser om disciplinnämnds sammansättning och verksamhet meddelas av Konungen. I fråga om sådan hos kommun anställd arbetstagare på vilken 3 § andra stycket är tillämpligt liksom beträffande den som utövar uppdrag åt kommun skall, där ej annat stadgas, ankomma på kommunen eller organ kommunen utser att fatta beslut som nu avses. Vad nu sagts gäller även i fråga om arbets- eller uppdragstagare hos aktiebolag, förening eller stiftelse vari kommun har avgörande bestämmanderätt. Beträffande arbets- eller uppdragstagare hos riksdagen eller dess verk meddelar riksdagen bestämmelser om beslutande organ. I övriga fall ankommer på Konungen att meddela bestämmelser om beslutande organ.

Talan mot beslut om avsked eller disciplinpåföljd m. m. 18 § Mål rörande tillämpning av denna lag prövas av arbetsdomstolen då fråga är om arbetstagare, vars anställningsavtal regleras av kollektivavtal, och i annat fall av allmän domstol. 19 § I mål som rör avskedsbeslut eller beslut om disciplinpåföljd skall ansökan om stämning göras inom fyra veckor efter det arbetstagaren fått del av arbetsgivarens beslut om åtgärden. Avser avskedsbeslut tjänsteman med fullmakt på tjänsten och anmäler denne inom en vecka efter det han fått del av beslutet missnöje däröver hos arbetsgivaren, äger arbetsgivaren inom tid som sägs i första stycket väcka talan för prövning av beslutets giltighet. Väckes ej sådan talan, är beslutet förfallet. Beslut om talan enligt andra stycket fattas av den myndighet som meddelat avskedsbeslutet. 20 §

I fråga om anhängiggörande och utförande av talan hos arbetsdomstolen gäller bestämmelserna i 13 § lagen (1928:254) om arbetsdomstol, även om målet ej är sådant som avses där. Väcker arbetsgivaren talan enligt 19 § andra stycket denna lag, skall dock för honom icke gälla det i 13 § första stycket första punkten lagen (1928:254) om arbetsdomstol stadgade förbudet att själv kära. 34

SOU 1972:1

21 § I mål rörande tillämpning av denna lag är arbetstagare icke skyldig att ersätta motpart rättegångskostnad, om ej fall är för handen som sägs i 18 kap. 6 § rättegångsbalken.

Särskilda bestämmelser 22 § Vidtages åtgärd för att anställa åtal eller inledes disciplinärt förfarande enligt 14 § mot arbetstagare må han, om den gärning varom är fråga kan antagas medföra avsked enligt 12 § eller om eljest särskilda skäl föreligger, avstängas från utövningen av tjänsten med omedelbar verkan, dock inte för längre tid än till dess frågan om tjänsteförseelse slutligt prövats. Finns ej längre skäl för avstängning, skall denna omedelbart hävas. I ärende om avstängning skall bestämmelserna i 14 § första stycket, 15 § första stycket och 16 § äga motsvarande tillämpning. Om avstängning av domare som misstankes för brott eller tjänsteförseelse och om skyldighet för vissa arbetstagare vid riksdagens verk att frånträda utövningen av sin tjänst, om de åtalas för brott i tjänsten eller misstankes för tjänsteförseelse, gäller särskilda bestämmelser. 23 §

Arbetstagare skall anmälas till åtal, om han är skäligen misstänkt för sådant i tjänsten begånget brott, som avses i 20 kap. brottsbalken eller annat brott, varigenom han åsidosatt åliggande i anställningen, om för brottet är stadgat fängelse eller det finns anledning antaga, att talan om enskilt anspråk kommer att föras. Konungen må befria från anmälningsskyldighet i fråga om brott som avses i 13 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 , då kungörelsen (1965:844) om handläggning av disciplinärenden hos statens järnvägar upphör att gälla.

2.3 Tjänstemannalagstiftningen Förslag till Lag om ändring i statstjänstemannalagen (1965:274) Härigenom förordnas i fråga om statstjänstemannalagen (1965:274), dels att 18-26 §§ samt rubriken vid 18 § skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 31-34 §§ skall betecknas 32-35 §§ medan nuvarande 35-38 §§ skall betecknas 37-40 §§ och nuvarande 39-41 §§ betecknas 43-45 §§, dels att 3, 4, 15, 17 och 27-29 §§ samt nya 33, 39 och 43 §§ jämte rubrikerna vid 26 § och nya 41 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 31, 36, 41 och 42 §§, av nedan angivna lydelse. SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 3§

I anställningsförhållande

i avtal.

A vtal må ej träffas om / avtal må ej stadgas inskränkning i rätt för a) inrättande eller indragning av tjänst el- staten att besluta om inrättande eller indragler tjänsteorganisationens ut formning i övrigt; ning av tjänst eller tjänsteorganisationens b) myndighets arbetsuppgifter, ledningen utformning i övrigt, myndighets arbetsuppoch fördelningen av arbetet inom myndighe- gifter, ledningen och fördelningen av arbetet ten eller rätt till annan ledighet än semester; inom myndigheten eller rätt till annan ledigc) anställnings- eller arbetsvillkor som reg- het än semester. Ej heller må genom avtal leras i denna lag eller i författning vartill inskränkas den beslutanderätt rörande anlagen hänvisar eller enligt lagen tillhör Ko- ställnings- eller arbetsvillkor i övrigt som nungens, riksdagens eller myndighets beslu- enligt denna lag tillkommer Konungen, riksdagen eller myndighet. tanderätt. Har avtal träffats i strid mot bestämmelHar avtal träffats i strid mot bestämmelserna i andra stycket, är avtalet i denna del serna i andra stycket eller eljest i strid mot bestämmelse om anställnings- eller arbetsvillutan verkan. kor som återfinns i denna lag eller i författning vartill lagen hänvisar, är avtalet i denna del utan verkan.

4§

Om förtjänst

annan författning.

Villkor i fråga om ålder, hälsotillstånd, kunskaper eller utbildning samt andra särskilda villkor för innehav eller utövande av tjänst fastställas, i den mån de ej framgå av särskilda bestämmelser, av Konungen eller behörig myndighet. Om pensionsålder må dock avtal träffas.

Villkor i fråga om hälsotillstånd, kunskaper, utbildning eller ålder, dock ej pensionsålder, samt andra särskilda villkor för innehav eller utövande av tjänst fastställas, i den mån de ej framgå av särskilda bestämmelser, av Konungen eller behörig myndighet.

15 Vid konflikt om sådant anställnings- eller arbetsvillkor för statstjänsteman som må bestämmas genom avtal må lockout eller strejk vidtagas, om annat ej följer av lag eller avtal. I övrigt är stridsåtgärd som berör bestående anställningsförhållande icke tillåten. Tjänsteman må Arbetstagarförening må Om skyldighet 36

Vid konflikt om annat anställnings- eller arbetsvillkor än sådant som avses i 3 § andra eller tredje stycket må lockout eller strejk vidtagas, om annat ej följer av lag eller avtal. 1 övrigt är stridsatgärd som berör bestående anställningsförhållande icke tillåten. anordnat strejken. häva den. särskilda bestämmelser. SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 17 §

Tjänsteman är icke skyldig att utföra arbete som är föremål för lockout eller för tillåten strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd eller för lovlig blockad vid konflikt om anställnings- eller arbetsvillkor vilket må bestämmas genom avtal. Den som står utanför arbetskonflikt skall dock fullgöra sina vanliga tjänsteåligganden. Han är även skyldig att utföra skyddsarbete.

Tjänsteman är icke skyldig att utföra arbete som är föremål för lockout eller för tillåten strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd eller för lovlig blockad vid konflikt om annat anställnings- eller arbetsvillkor än sådant som avses i 3 § andra eller tredje stycket. Den som står utanför arbetskonflikt skall dock fullgöra sina vanliga tjänsteåligganden. Han är även skyldig att utföra skyddsarbete. i lag.

Till skyddsarbete Åtal och disciplinär bestraffning

(Denna rubrik utgår.) II

Brott i tjänsten av den som innehar eller uppehåller ordinarie domartjänst eller tjänst som byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänst i statsdepartement, central förvaltningsmyndighet eller länsstyrelse beivras efter åtal. Konungen äger föreskriva att bestämmelserna i första stycket skola gälla även annan tjänsteman än som anges där.

(Denna paragraf utgår.)

19 § Åsidosätter tjänsteman på vilken bestämmelserna i 18 § icke äga tillämpning av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad som åligger honom enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet, må han dömas till disciplinstraff Bestämmelserna i 20 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken äga motsvarande tillämpning. Disciplinstraff äro varning, löneavdrag under högst trettio dagar, suspension i högst tre månader och, för tjänsteman som ej är anställd med fullmakt, avsättning. Till avsättning må dömas endast om tjänstemannen gjort sig skyldig till svårare fel eller icke låtit sig rätta av tidigare bestraffning. Mer än ett disciplinstraff må ej samtidigt ådömas. Konungen äger meddela bestämmelser om SOU 1972:1

(Denna paragraf utgår.)

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

inskränkning i tillämpligheten av disciplinstraff. Om storleken av löneavdrag enligt andra stycket förordnar Konungen.

20 §

Tjänsteman som kan dömas till disciplinstraff enligt 19 § skall anmälas till åtal, om han är skäligen misstänkt för a) brott som avses i 20 kap. 1-3 §§ brottsbalken; b) brott som avses i 20 kap. 4 § andra stycket brottsbalken, såvitt fråga är om tjänsteman som är anställd med fullmakt; c) annat brott i tjänsten, för vilket är stadgat fängelse; d) brott i tjänsten i annat fall än som avses i a)-c) och det finnes anledning antaga, att talan om enskilt anspråk kommer att föras, eller tjänstemannen bestrider vad som lägges honom till last och tillfredsställande utredning icke kan åstadkommas hos myndigheten. Konungen må befria från anmälningsskyldighet enligt c) i fråga om brott som avses i 13 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

(Denna paragraf utgår.)

21 § Har åtal väckts mot tjänsteman, må disciplinärt förfarande rörande gärning som omfattas av åtalet ej inledas eller fortsättas. Om verkan av att åtal väckes innan beslut rörande disciplinär bestraffning helt eller delvis verkställts föreskrives i 20 kap. 9 § brottsbalken.

(Denna paragraf utgår.)

22 §

Har tjänsteman, som innehar tjänstebostad eller fri bostad, efter åtal eller disciplinärt förfarande dömts till suspension, äger han bo kvar i bostaden, om icke särskilda skäl föranleda annat. Ålägges tjänstemannen att flytta, skall han erhålla skälig tid därför. 38

(Denna paragraf utgår.)

SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 23 §

(Denna paragraf utgår.)

Om disciplinstraff enligt 19 §, åtalsanmälan enligt 20 § och flyttningsskyldighet enligt 22 § beslutar den myndighet under vilken tjänstemannen lyder, om Konungen ej bestämmer annat. Deltaga flera i avgörande som avses i första stycket skola rättegångsbalkens regler om omröstning i överrätt i fråga om ansvar äga motsvarande tillämpning. 24

(Denna paragraf utgår.)

/ ärende om disciplinär bestraffning skall, om tjänstemannen påfordrar det, tillfälle beredas honom att vid muntligt förhör uttala sig i saken. 25

(Denna paragraf utgår.)

Om åtal och disciplinär bestraffning av tjänsteman som är krigsman samt om åtal för brott i tjänsten av vissa tjänstemän vid riksdagens verk gälla särskilda bestämmelser.

Avstängning, disciplinansvar och åtal

A vstängning m. m.

26 §» Vidtages åtgärd för att anställa åtal eller inledes disciplinärt förfarande enligt denna lag mot tjänsteman, må han, om den gärning varom är fråga kan antagas medföra avsättning eller om eljest särskilda skäl föreligga, avstängas från utövning av tjänsten med omedelbar verkan, dock icke för längre tid än till dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger. Finnas ej längre skäl för avstängning, skall denna omedelbart hävas. Beslut om avstängning meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till disciplinstraff, av Konungen och eljest av myndighet som Konungen bestämmer. I ärende om avstängning skola bestämmelserna i 23 § andra stycket och 24 § iakttagas. 1

(Denna paragraf utgår.)

Här återges paragrafens lydelse efter lagändring som träder i kraft 1.1.1972 (SFS 1971:637).

SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Bestämmelserna i 15, 17 och 18 §§ förvaltningslagen (1971:290) skola tillämpas även om beslut som nyss sagts utgör beslut under ärendes handläggning. Om avstängning av domare som misstankes för brott och om skyldighet för vissa tjänstemän vid riksdagens verk att frånträda utövningen av sin tjänst, om de åtalas för brott i tjänsten, gälla särskilda bestämmelser. 27 §' Tjänsteman som

omedelbart hävas.

Beslut om avstängning enligt första stycket eller om läkarundersökning som avses där meddelas i fråga om tjänsteman, som icke kan dömas till disciplinstraff, av Konungen och eljest av myndighet som Konungen bestämmer. I sådant ärende skola bestämmelserna i 23 § andra stycket iakttagas. Om tjänstemannen påfordrar det, skall tillfälle beredas honom att muntligen uttala sig i ärendet. Bestämmelserna i 15, 17 och 18 §§ förvaltningslagen (1971:290) skola tillämpas även om beslut som nyss sagts utgör beslut under ärendes handläggning.

Beslut om avstängning enligt första stycket eller om läkarundersökning som avses där meddelas av den myndighet som har befogenhet att pröva frågan om tjänstemannens avskedande enligt vad därom stadgas i lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. I sådant ärende skola bestämmelserna i 14 § första stycket, 15 § första stycket och 16 § nämnda lag iakttagas. I fråga om ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten meddelas beslut som nu avses i den ordning som stadgas i regeringsformen.

Närmare bestämmelser

av Konungen. 28 §

Att tjänsteman

meddelade bestämmelser. Om anmälan till åtal, om disciplinansvar och om avstängning i samband med åtal eller disciplinärt förfärande stadgas i lagen (197 :00) om disciplinansvar i offer.tlig tjänst m. m. 29 §

Tjänsteman må skiljas från tjänsten endast av allmän domstol efter åtal eller av Konungen eller myndighet med stöd av bestämmelse i denna lag. Om skiljande från tjänsten av justitieråd 1

40 Tjänsteman må skiljas från tjänsten endast med stöd av bestämmelse i denna lag eller i lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. Om skiljande från tjänsten av justitieråd

Här återges paragrafens lydelse efter lagändring som träder i kraft 1.1.1972 (SFS 1971:637). SOU 19'2:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

eller regeringsråd på grund av ämbetsbrott eller efter anmälan av riksdagen föreskrives i regeringsformen.

eller regeringsråd föreskrives i regeringsformen.

31 § Tjänsteman må skiljas från tjänsten, om han utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från tjänstgöring under minst tre månader i följd och han alltjämt är bortovarande vid tidpunkten för avskedsbeslutet.

31 §

32 §

statlig pension.

Tjänsteman är

32 §

33 §

Tjänsteman är skyldig att avgå från tjänsten innan han uppnått den ålder som avses i 31 §, om han

Tjänsteman är skyldig att avgå från tjänsten innan han uppnått den ålder som avses i 32 §, om han tjänst tillfredsställande;

a) till följd b) till följd av nedsatt arbetsförmåga under tvä är i följd icke tjänstgjort annat än försöksvis under kortare tid samt medicinalstyrelsen finner det sannolikt att han icke kan återinträda i tjänst inom ytterligare ett är och ovisst hur arbetsförmågan därefter kommer att utveckla sig;

b) till följd av nedsatt arbetsförmåga under tvä år i följd icke tjänstgort annat än försöksvis under kortare tid samt socialstyrelsen finner det sannolikt att kan icke kan återinträda i tjänst inom ytterligare ett är och ovisst hur arbetsförmågan därefter kommer att utveckla sig.

c) genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till brott vara avsättning kunnat följa men enligt 33 kap. 2 § brottsbalken överlämnats till särskild vård, dömts till böter eller skyddstillsyn eller förklarats fri frän påföljd. Tjänsteman som Tjänsteman som 33 §

Tjänsteman vid Tjänsteman som SOU 1972:1

med ålderspension. sådan pensionsrätt. 34 §

rikets bästa. i disponibilitet.

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

34 §

35 §

Tjänsteman som Förflyttning till Om förflyttning -

för krigsman. för tjänsten. i regeringsformen. §

Beslut om skiljande från tjänsten enligt 30-34 §§ eller om förflyttning enligt 35 § må ej verkställas förrän beslutet slutligt prövats enligt bestämmelserna i 41 och 42 §§ eller, om talan som där sägs icke väckes, tid för väckande av sådan talan utgått. Anföres besvär över beslut enligt 35 § gäller tillika, att beslutet ej må verkställas förrän besvären slutligt prövats. 35 §

37 §

Tjänsteman som 36 §

i följd. 38 §

Tjänsteman som

skäl föreligga.

37 §

39 §

Fråga om anställnings upphörande enligt 30 eller 31 §, 32 § första stycket a) eller b), 35 eller 36 § prövas i fråga om tjänst, som Konungen tillsätter, av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer och i annat fall av den myndighet som tillsätter tjänsten. Fråga om anställnings upphörande enligt 32 § första stycket c) eller andra stycket eller enligt 33 § prövas av Konungen. Fråga om förflyttning av tjänsteman enligt 34 § prövas av Konungen. Fråga om förflyttning till tjänst som tillsättes av samma myndighet som anställt tjänstemannen prövas dock av myndigheten.

Fråga om anställnings upphörande enligt 30, 31 eller 32 §, 33 § första stycket, 37eller 38 § prövas i fråga om tjänst, som Konungen tillsätter, av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer och i annat fall av den myndighet som tillsätter tjänsten. Fråga om anställnings upphörande enligt 33 § andra stycket eller 34 § prövas av Konungen. Fråga om förflyttning av tjänsteman enligt 35 § prövas av Konungen. Fråga om förflyttning till tjänst som tillsättes av samma myndighet som anställt tjänstemannen prövas dock av myndigheten.

38 §

40 §

Om anställnings Om förbud 42

Konungen bestämmelser. i regeringsformen. SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Talan mot myndighets beslut

Processuella bestämmelser 41 § Mål rörande anställningsavtal som avses med denna lag prövas av arbetsdomstolen, om anställningsavtalet regleras av kollektivavtal, och i annat fall av allmän domstol. I fråga om talans väckande och utförande vid arbetsdomstolen skall gälla vad i 13 § lagen (1928:254) om arbetsdomstol stadgas, även om målet ej är sådant som avses där. 42 §

/ mål som rör beslut varigenom tjänsteman skilts från tjänsten eller förflyttats till annan tjänst enligt bestämmelse i denna lag skall ansökan om stämning göras inom fyra veckor efter det tjänstemannen fått del av beslutet. I fall som avses i 31 § skall dock ansökan om stämning göras inom fyra veckor från dagen för beslutet. I mål som avses i första stycket skall arbetsgivaren bära sin egen rättegångskostnad, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 § rättegångsbalken stadgas. 39 §

43 §

Rätten att föra talan mot myndighets beslut Där ej annat stadgas i lag må rätten att enligt denna lag eller enligt bestämmelse som genom besvär föra talan mot myndighets meddelats med stöd av lagen må ej in- beslut rörande anställnings- eller arbetsvillskränkas. kor som avses i denna lag ej inskränkas. Om talan 40 §

riksdagen utser. 44 §

Kommer riket I den Särskilda bestämmelser 41 § Ytterligare föreskrifter

skall tillämpas. riksdagssession avslutas. föranledda förhållanden. 45 § Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 SOU 1972:1

Förslag till Lag om ändring i kommunaltjänstemannalagen (1965:275) Härigenom förordnas i fråga om kommunaltjänstemannalagen (1965:275), dels att 2, 3, 55 och 6 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas två nya paragrafer, 7 oclh 8 §§, av nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 2§

I anställningsförhållande

i avtal.

Avtal må ej träffas om / avtal må ej stadgas inskränkning i rätt a) inrättande eller indragning av tjänst el- för arbetsgivaren att ensam besluta om inrätler tjänsteorganisationens utformning i öv- tande eller indragning av tjänst eller tjänsterigt; organisationens utformning i övrigt, myndig-b) myndighets eller inrättnings arbetsupp- hets eller inrättnings arbetsuppgifter, ledgifter, ledningen och fördelningen av arbetet ningen och fördelningen av arbetet inom' inom myndigheten eller inrättningen eller myndigheten eller inrättningen eller rätt Hill rätt till annan ledighet än semester; annan ledighet än semester. c) anställningsvillkor som regleras i lag eller annan författning och angår tjänstetillsättning, disciplinär bestraffning eller anställnings upphörande. Har avtal träffats i strid mot bestämmelHar avtal träffats i strid mot bestämmelserna i andra stycket, är avtalet i denna del serna i andra stycket eller i denna lag i övrigtL utan verkan. eller i strid mot bestämmelse om anställningsvillkor som återfinns i annan författning och angår tjänstetillsättning, disciplinansvar eller anställnings upphörande, är avtalet i denna del utan verkan. 3§ Vid konflikt om sådant anställnings- eller arbetsvillkor för i denna lag avsedd tjänsteman som må bestämmas genom avtal må lockout eller strejk vidtagas, om annat ej följer av lag eller avtal. I övrigt är stridsåtgärd som berör bestående anställningsförhållande icke tillåten. Tjänsteman må Arbetstagarförening må Om skyldighet

44 Vid konflikt om annat anställnings- eller arbetsvillkor än sådant som avses i 2 § andra eller tredje stycket må lockout eller slrejk vidtagas, om annat ej följer av lag eller a/tal. I övrigt är stridsåtgärd som berör bestående anställningsförhållande icke tillåten, anordnat strejken. häva den. särskilda bestämmelser.

SOU 19"2:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Tjänsteman är icke skyldig att utföra arbete som är föremål för lockout eller för tillaten strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd eller för lovlig blockad vid konflikt om anställnings- eller arbetsvillkor vilket må bestämmas genom avtal. Den som står utanför arbetskonflikt skall dock fullgöra sina vanliga tjänsteåligganden. Han är även skyldig att utföra skyddsarbete.

Tjänsteman är icke skyldig att utföra arbete som är föremål för lockout eller för tillåten strejk eller därmed jämförlig stridsåtgärd eller för lovlig blockad vid konflikt om annat anställnings- eller arbetsvillkor än sådant som avses i 2 § andra eller tredje stycket. Den som står utanför arbetskonflikt skall dock fullgöra sina vanliga tjänsteåligganden. Han är även skyldig att utföra skyddsarbete. i lag.

Till skyddsarbete 6§

Mål rörande anställningsavtal som avses Om tjänsteman, vilken icke är underkastad ämbetsansvar, bryter mot 3 § andra med denna lag prövas av arbetsdomstolen, stycket eller åsidosätter vad som åligger ho- om anställningsavtalet regleras av kollektivavtal, och i annat fall av allmän domstol. I nom enligt 5 §, domes till dagsböter. fråga om talans väckande och utförande vid arbetsdomstolen skall gälla vad i 13 § lagen (1928:254) om arbetsdomstol stadgas, även om målet ej är sådant som avses där. 7§

/ mål som rör beslut varigenom tjänsteman skilts från tjänsten eller förflyttats till annan tjänst enligt bestämmelse i författning som avses i 2 § tredje stycket skall, där ej annat är stadgat i författning, ansökan om stämning göras inom fyra veckor efter det tjänstemannen fått del av beslutet. I mål som avses i första stycket skall arbetsgivaren bära sin egen rättegångskostnad, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 § rättegångsbalken stadgas. 8§ Konungen äger förordna, att vad i 6 och 7 §§ sägs skall äga motsvarande tillämpning pä offentlig tjänsteman som icke omfattas av lagen. Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 SOU 1972:1

Förslag till Kungörelse om ändring i statstjänstemannastadgan (1965:601) Härigenom förordnas i fråga om statstjänstemannastadgan (1965:601), dels att 20, 21, 26 och 27 §§ samt rubrikerna vid 20 och 27 §§ skall upphöra att gälla, dels att 22 § skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Löneavdrag som disciplinstraff

(Denna rubrik utgår.) 20

Löneavdrag som avses i 19 § stats tjänstemannalagen bestämmes för dag till belopp motsvarande de procent av tjänstemannens lön för dag i 30-dagarsmänad som anges i följande tabell. Belopp som icke slutar på helt tiotal ören jämkas till närmast lägre hela tiotal. Lön för månad i kronor

Pro cent tal

-1900 1901-3350 3351-6050 6051-

16 18 20 22

(Denna paragraf utgår.)

Med lön för månad avses för den som innehar eller uppehåller lönegradsplacerad tjänst månadslönebeloppet enligt den för honom tillämpliga löneklassen och för annan tjänsteman en på motsvarande sätt beräknad månadslön. 21 §

Fråga om läkarundersökning som avses i 27§ statstjänstemannalagen av tjänsteman som kan dömas till disciplinstraff prövas, om tjänstemannen är anställd hos central förvaltningsmyndighet eller hos myndighet eller inrättning som lyder under central förvaltningsmyndighet, av denna och i annat fall av den myndighet som har befogenhet att döma tjänstemannen till disciplinstraff.

(Denna paragraf utgår.)

22 §

Innan myndighet beslutar om läkarundersökning, skall myndigheten inhämta utlåtande från anvisnings- eller konsultationsläkare, 46

Innan myndighet beslutar om läkarundersökning som avses i 27§ statstjänstemannalagen (1965:274), skall myndigheten inSOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

huruvida tjänstemannen bör undergå läkarundersökning. Sedan utlåtandet inkommit, skall myndigheten inhämta utlåtande i frågan från socialstyrelsen, om det icke är uppenbart att anledning saknas därtill.

hämta utlåtande frän anvisnings- eller konsultationsläkare, huruvida tjänstemannen bör undergå läkarundersökning. Sedan utlåtandet inkommit, skall myndigheten inhämta utlåtande i frågan från socialstyrelsen, om det icke är uppenbart att anledning saknas därtill.

26 § Deltaga flera i avgörandet av fråga som avses i 22 eller 24 §, äga rättegångsbalkens regler om omröstning i överrätt i fråga om ansvar motsvarande tillämpning.

(Denna paragraf utgår.)

Avstängning

(Denna rubrik utgår.) 27 §

Fråga om avstängning enligt 26 eller 27§ statstjänstemannalagen av tjänsteman som kan dömas till disciplinstraff prövas, om tjänstemannen är anställd hos central förvaltningsmyndighet eller hos myndighet eller inrättning som lyder under central förvaltningsmyndighet, av denna och i annat fall av den myndighet som har befogenhet att döma tjänstemannen till disciplinstraff.

(Denna paragraf utgår.)

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197

SOU 1972:1

Förslag till Kungörelse om ändring i stadgan (1965:602) om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. Härigenom förordnas i fråga om stadgan (1965:602) om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl., dels att 18-24 och 31 §§ samt rubriken vid 18 § skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 37-41 §§ skall betecknas 38-42 §§ medan nuvarande 42 och 43 §§ skall betecknas 44 och 45 §§, dels att 25, 26 och 35 §§ samt nya 39 och 42 §§ jämte rubriken vid 25 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i stadgan skall införas två nya paragrafer, 37 och 43 §§, av nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Åtal och disciplinär bestraffning

(Denna rubrik utgår.) Ii

§•

Åsidosätter tjänsteman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad som åligger honom enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet, må han dömas till disciplinstraff Bestämmelserna i 20 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken äga motsvarande tilllämpning. Disciplinstraff äro varning, löneavdrag under högst trettio dagar, suspension i högst tre månader och, för tjänsteman som ej är anställd med fullmakt, avsättning. Till avsättning må dömas endast om tjänstemannen gjort sig skyldig till svårare fel eller icke låtit sig rätta av tidigare bestraffning. Mer än ett disciplinstraff må ej samtidigt ådömas.

(Denna paragraf utgår.)

19 §. Löneavdrag som avses i 18 § bestämmes för dag till belopp motsvarande de procent av tjänstemannens lön för dag i 30-dagarsmänad som anges i följande tabell. Belopp som icke slutar på helt tiotal ören jämkas till närmast lägre hela tiotal. Lön för månad i kronor - 1 900 1 901-3 350 3 351-6 050 6051-

(Denna paragraf utgår.)

Proccnttal 16 18 20 22

Med lön för månad avses för den som innehar eller uppehåller lönegradsplacerad tjänst månadslönebeloppet enligt den för SOU 972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

honom tillämpliga löneklassen och för annan tjänsteman en pä motsvarande sätt beräknad månadslön.

20 Tjänsteman skall anmälas till åtal, om han är skäligen misstänkt för a) brott som avses i 20 kap. 1-3 §§ brottsbalken, b) brott som avses i 20 kap. 4 § andra stycket brottsbalken, sävitt fråga är om tjänsteman som är anställd med fullmakt, c) annat brott i tjänsten, för vilket är stadgat fängelse, d) brott i tjänsten i annat fall än som avses i a)-c) och det finnes anledning antaga, att talan om enskilt anspråk kommer att föras, eller tjänstemannen bestrider vad som lägges honom till last och tillfredsställande utredning icke kan åstadkommas hos myndigheten.

(Denna paragraf utgår.)

21 §.

Har åtal väckts mot tjänsteman, må disciplinärt förfarande rörande gärning som omfattas av åtalet ej inledas eller fortsättas. Om verkan av att åtal väckes innan beslut rörande disciplinär bestraffning helt eller delvis verkställts föreskrives i 20 kap. 9 § brottsbalken.

(Denna paragraf utgår.)

22 §.

Har tjänsteman, som innehar tjänstebostad eller fri bostad, efter åtal eller disciplinärt förfarande dömts till suspension, äger han bo kvar i bostaden, om icke särskilda skäl föranleda annat. Ålägges tjänstemannen att flytta, skall han erhålla skälig tid därför.

(Denna paragraf utgår.)

23 §.

Deltaga flera i avgörandet av fråga om disciplinstraff enligt 18 §, åtalsanmälan enligt 20 § eller flyttningsskyldighet enligt SOU 1972:1 4

(Denna paragraf utgår.)

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

22 §, äga rättegångsbalkens regler om omröstning i överrätt i fråga om ansvar motsvarande tillämpning. 24

(Denna paragraf utgår.)

/ ärende om disciplinär bestraffning skall, om tjänstemannen påfordrar det, tillfälle beredas honom att vid muntligt förhör uttala sig i saken.

Avstängning, disciplinansvar och åtal

Avstängning

25 §' Vidtages åtgärd för att anställa åtal eller Om anmälan till åtal, om disciplinansvar inledes disciplinärt förfarande mot tjänste- och om avstängning i samband med åtal man, må han, om den gärning varom är fråga eller disciplinärt förfarande stadgas i lagen kan antagas medföra avsättning eller om (197 :00) om disciplinansvar i offentlig eljest särskilda skäl föreligga, avstängas frän tjänst m. m. samt, i fråga om innehavare av utövning av tjänsten med omedelbar verkan, prästerlig befattning, i lagen (1936:567) om dock icke för längre tid än till dess lagakraft- domkapitel. ägande dom eller beslut föreligger. Finnas ej längre skäl för avstängning, skall denna omedelbart hävas. I ärende om avstängning enligt första stycket skola bestämmelserna i 23 och 24 §§ iakttagas. Bestämmelserna i 15, 17, och 18 §§ förvaltningslagen (1971:290) skola tillämpas även om beslutet i fråga utgör beslut under ärendes handläggning. 26 §' Tjänsteman som I ärende om avstängning enligt första stycket eller om läkarundersökning som avses där skall bestämmelsen i 23 § iakttagas. Om tjänstemannen påfordrar det, skall tillfälle beredas honom att muntligen uttala sig i ärendet. Bestämmelserna i 15, 17 och 18 §§ förvaltningslagen (1971:290) skola tillämpas även om beslutet i fråga utgör beslut under ärendes handläggning.

omedelbart hävas. I ärende om avstängning enligt första stycket eller om läkarundersökning som avses där skola bestämmelserna i 14 § första stycket, 15 § första stycket och 16 § lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. iakttagas.

Här återges paragrafens lydelse efter lagändring som träder i kraft 1.1.1972 (SIS 1971:1194). SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 31 §•

Deltaga flera i avgörandet av fråga som avses i 27 eller 29 §, äga rättegångsbalkens regler om omröstning i överrätt i fråga om ansvar motsvarande tillämpning.

(Denna paragraf utgår.)

35 §• Tjänsteman må skiljas från tjänsten endast av allmän domstol efter åtal eller av Kungl. Maj.t eller myndighet med stöd av bestämmelse i denna stadga eller annan författning.

Tjänsteman må skiljas från tjänsten endast med stöd av bestämmelse i denna stadga eller annan författning.

37 §.

Tjänsteman må skiljas frän tjänsten, om han utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från tjänstgöring under minst tre månader i följd och han alltjämt är bortovarande vid tidpunkten för avskedsbeslutet. 37 §. Tjänsteman är

38 §. — statlig pension.

38 §.

39 §.

Tjänsteman är skyldig att avgå från tjänsten innan han uppnått den ålder som avses i 37 §, om han

Tjänsteman är skyldig att avgå från tjänsten innan han uppnått den ålder som avses i 38 §, om han

a) till följd b) till följd av nedsatt arbetsförmåga under två år i följd icke tjänstgjort annat än försöksvis under kortare tid samt socialstyrelsen finner det sannolikt att han icke kan återinträda i tjänst inom ytterligare ett år och ovisst hur arbetsförmågan därefter kommer att utveckla sig,

— tjänst tillfredsställande; b) till följd av nedsatt arbetsförmåga under två år i följd icke tjänstgjort annat än försöksvis under kortare tid samt socialstyrelsen finner det sannolikt att han icke kan återinträda i tjänst inom ytterligare ett år och ovisst hur arbetsförmågan därefter kommer att utveckla sig.

c) genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till brott vara avsättning kunnat följa men enligt 33 kap. 2 § brottsbalken överlämnats till särskild vård, dömts till böter eller skyddstillsyn eller förklarats fri från påföljd. Tjänsteman som Tjänsteman som SOU 1972:1

med ålderspension, sådan pensionsrätt. 51

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

39 §.

40 §.

Tjänsteman som 40 §.

Tjänsteman som

- - i följd. 41 §. skäl föreligga.

41 §.

42 §.

I fråga om tjänst som Kungl. Maj:t tillsätter prövas fråga om anställnings upphörande enligt 36-40 §§ av Kungl. Maj:t. Om tjänstemannen är anställd hos myndighet eller inrättning som lyder under central statlig förvaltningsmyndighet och frågan rör anställnings upphörande enligt 37 §, 38 § första stycket a) eller b) eller 39 § prövas dock frågan av förvaltningsmyndigheten. I fråga om tjänst som myndighet tillsätter prövas fråga om anställnings upphörande enligt 38 § första stycket c) eller andra stycket av Kungl. Maj:t och fråga om anställnings upphörande enligt 36 eller 37 §, 38 § första stycket a) eller b), 39 eller 40 § av den myndighet som tillsätter tjänsten. Fråga om anställnings upphörande enligt 37 eller 39 § prövas dock av den myndighet hos vilken tjänstemannen är anställd, om tjänstemannen ej är chef för myndigheten.

I fråga om tjänst som Kungl. Maj:t tillsätter prövas fråga om anställnings upphörande enligt 36-41 §§ av Kungl. Maj:t. Om tjänstemannen är anställd hos myndighet eller inrättning som lyder under central statlig förvaltningsmyndighet och frågan rör anställnings upphörande enligt 37 § 38 §, 39 § första stycket eller 40 § prövas dock frågan av förvaltningsmyndigheten. I fråga om tjänst som myndighet tillsätter prövas fråga om anställnings upphörande enligt 39 § andra stycket av Kungl. Maj.t och fråga om anställnings upphörande enligt 36, 37 eller 38 §, 39 § första stycket, 40 eller 41 § av den myndighet som tillsätter tjänsten. Fråga om anställnings upphörande enligt 38 eller 40 § prövas dock av den myndighet hos vilken tjänstemannen är anställd, om tjänstemannen ej är chef för myndigheten.

43 §.

Beslut om skiljande från tjänsten enligt 36-39 §§ må ej verkställas förrän beslutet slutligt prövas enligt bestämmelserna i 6 och 7 §§ kommunaltjänstemannalagen (1965: 275) eller, om talan som där sägs icke väckes, tid för väckande av sådan talan utgått. I mål som rör beslut varigenom tjänsteman skilts från tjänsten enligt 37 § skall tid som sägs i 7 § nyssnämnda lag räknas från dagen för beslutet. 42 §. Om innehavare 52

44 §.

— om uppsägning. SOL' 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

43 §.

45 §.

Långtidsvikariat som Bestämmelserna i

senare vikariatet. bada vikariaten.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 , dä övergångsbestämmelsen till kungörelsen (1971:1194) och ändring i stadgan (1965:602) om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. upphör att gälla.1

2.4 Rättegångsbalken Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom förordnas, att 2 kap. 2 §, 3 kap. 3 §, 7 kap. 4 §, 20 kap. 10 §, 22 kap. 8 §, 36 kap. 5 § samt 58 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken skall ha nedan angivna lydelse (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 2 kap. Om hovrätt 2§2

Hovrätt tillkommer att som första domstol upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, som avses i 20 kap. I 4 §§ brottsbalken, av domare i allmän underrätt eller krigsrätt eller av konkursdomare, inskrivningsdomare eller annan som vid inskrivningsmyndighet har förordnäts att handlägga inskrivningsärende. Hovrätt är

Hovrätt tillkommer att som första domstol upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av sådant i tjänsten begånget brott, som avses i 20 kap. 1-3 §§ brottsbalken, av domare i allmän underrätt eller krigsrätt eller av konkursdomare, inskrivningsdomare eller annan som vid inskrivningsmyndighet har förordnats att handlägga inskrivningsärende. • lag.

3 kap. Om högsta domstolen

Högsta domstolen tillkommer att som första domstol upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott,

Högsta domstolen tillkommer att som första domstol upptaga mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av sådant i tjänsten

1 Övergångsbestämmelsen liar följande lydelse: "Bestämmelserna i 2 4 - 2 6 §§ i deras äldre lydelse gäller fortfarande i ärende där förvaltningslagen (197 1:290) ej är tillämplig." 2 Här återges paragrafens lydelse efter lagändring som träder i kraft 1.1.1972 (SI'S 1971:1060).

SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

som avses i 20 kap. 1-4 §§ brottsbalken, av justitiekanslem, riksåklagaren eller den som utövar något av dessa ämbeten eller av hovrättsdomare eller revisionssekreterare.

begånget brott, som avses i 20 kap. 1-3 §§ brottsbalken, av riksåklagaren eller den som utövar hans ämbete eller av hovrättsdomare eller revisionssekreterare.

7 kap. Om åklagare och polismyndighet 4§. Allmän åklagare

eller distriktsåklagare.

Riksåklagaren är dock allmän åklagare vid underrätt och hovrätt i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, som avses i 20 kap. 1-4 §§ brottsbalken, av statstjänsteman, som ej är underkastad disciplinär bestraffning, av ledamot av domstol eller central statlig förvaltningsmyndighet, som ej är statstjänsteman, eller av krigsman, som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst.

Allmän åklagare Har talan Närmare bestämmelser

Riksåklagaren är dock allmän åklagare vid underrätt och hovrätt i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av sådant i tjinsten begånget brott, som avses i 20 kap. 1-3 §§ brottsbalken, av 1. den som innehar eller uppehälle) ordinarie domar tjänst eller tjänst som byråchef eller därmed jämställd eller högre tjärst vid statlig myndighet; 2. ledamot av domstol eller central itatlig förvaltningsmyndighet, som ej är statstjänsteman; eller 3. krigsman, som bestrider regementxhefs eller därmed likställd eller högre tjänst. riksåklagaren. lägre åklagare. gällande instruktionerna.

20 kap. Om rätt till åtal och om målsägande 10 §. Vad i 8 och 9 §§ stadgas om rätt för målsäganden att väcka åtal eller övertaga eller i högre rätt fullfölja väckt åtal gäller icke i fråga om ämbetsbrott, som avses i 3 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra stycket.

Vad i 8 och 9 §§ stadgas om rät för målsäganden att väcka åtal eller övertaga eller i högre rätt fullfölja väckt åtal gäller icke i fråga om brott, som avses i 3 kaD. 3 § och 7 kap. 4 § andra stycket.

22 kap. Om enskilt anspråk i anledning av brott

Talan om enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, som avses i 3 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra stycket, må ej väckas av 54

Talan om enskilt anspråk på gruid av brott, som avses i 3 kap. 3 § och 7 kax 4 § andra stycket, må ej väckas av målsägaiden, SOU 972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

mälsäganden, med mindre åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av åklagaren.

med mindre åtal för brottet äger rum eller talan biträdes av åklagaren.

36 kap. Om vittne 5§. Ämbets- eller tjänsteman eller den som är förordnad eller vald att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän befattning må ej höras som vittne angående något, varom han på grund av denna sin ställning har att iakttaga tystnad. Ej heller må advokat, läkare, tandläkare, barnmorska, kurator vid familjerådgivningsbyrå, som drives av kommun, landstingskommun, församling eller kyrklig samfällighet, eller deras biträden höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrötts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill.

Ej må någon höras som vittne angående något, som han enligt lag eller annan författning är pliktig att hemlighålla, med mindre den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill. Ej heller eljest må advokat, läkare, tandläkäre, barnmorska, kurator vid familjerådgivningsbyrå, som drives av kommun, landstingskommun, församling eller kyrklig samfällighet, eller deras biträden höras angående något, som på grund av denna deras ställning förtrotts dem eller de i samband därmed erfarit, med mindre det är i lag medgivet eller den, till vilkens förmån tystnadsplikten gäller, samtycker därtill.

Rättegångsombud, biträde Utan hinder Om tystnadsplikt

må yppas. två år. förhållanden erfarit.

58 kap. Om resning och återställande av försutten tid 1§. Sedan dom i tvistemål vunnit laga kraft, må till förmån för någon av parterna resning beviljas: 1. om ledamot av rätten eller där anställd 1. om ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman med avseende å målet gjort sig tjänsteman eller ombud eller ställföreträdare skyldig till brottsligt förfarande eller eljest med avseende å målet gjort sig skyldig till åsidosatt sin tjänsteplikt eller om brott som brottsligt förfarande, som kan antagas hava har avseende ä målet ligger ombud eller ställinverkat pä målets utgång; företrädare till last, samt brottet eller tjänsteförseelsen kan antagas hava inverkat pa målets utgång; 2. om skriftlig 3. om omständighet 4. om rättstillämpning Ej må SOU 1972:1

på utgången; utgång; eller mot lag. göra det. 55

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 2§.

Sedan dom i brottmål vunnit laga kraft, må till förmån för den tilltalade resning beviljas: 1. om ledamot av rätten eller där anställd 1. om ledamot av rätten, där anställd tjänsteman, åklagare eller ombud, ställföre- tjänsteman eller åklagaren med avseende å trädare eller försvarare med avseende å målet målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarangjort sig skyldig till brottsligt förfarande, de eller eljest åsidosatt sin tjänsteplikt eller som kan antagas hava inverkat på målets om brott som har avseende å målet ligger utgång; ombud, ställföreträdare eller försvarare till last, samt brottet eller tjänsteförseelsen kan antagas hava inverkat på målets utgång; 2. om skriftlig 3. om omständighet 4. om rättstillämpning

på utgången; ånyo; eller mot lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197

2.5 Straffrättsliga följdändringar Förslag till ändrad lydelse av 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 7 kap. 4 |.

Med beaktande av det i 1 kap. angivna syftet med en allmän tryckfrihet skall såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar: 1. högförräderi, förövat

Konungens ställe;

7. förolämpning mot någon som innehar 7. förolämpning mot någon i eller för hans eller innehaft ämbete eller annan befattning, utövning av offentlig myndighet; varmed ämbetsansvar är förenat, eller någon som enligt Konungens förordnande åtnjuter skydd såsom ämbetsman, om missfirmelsen sker i eller för hans befattning; 9. uppvigling, varigenom

mot honom.

SOU 1972:1

Förslag till Lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar Härigenom förordnas, att 41 § lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar skall ha nedan angivna lydelse. (Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse)

41 §. Utlämnar någon handling i strid mot föreskrifterna i denna lag eller mot förbud som jämlikt densamma meddelats, eller bryter någon mot förbehåll som gjorts vid handlings utlämnande, straffes, där gärningen är att av.se som brott i ämbete eller tjänst eller eVcst är i annan lag belagd med straff, enligt vad där sägs. 1 andra fall vare straffet dagsböter; dock att vid brott med avseende å handlingar, varom i 1-4, 20 och 36 §§ sägs, fängelse må adömas.

Utlämnar någon handling i strid mot föreskrifterna i denna lag eller mot förbud som jämlikt densamma meddelats, eller bryter någon mot förbehåll som gjorts vid handlings utlämnande, straffes, där gärningen är i annan lag belagd med straff, enligt vad där sägs. I andra fall vare straffet dagsböter; dock att vid brott med avseende å handlingar, varom i 1-4, 20 och 36 §§ sägs, fängelse må ådömas.

Biter som

allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197

Förslag till Lag om ändring i militär rättegängslag (1948:472) Härigenom förordnas, att 3, 8, 9 och 79 §§ militär rättegångslag (1948:472) skall hanedan angwna lydelse. (Nwarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 3§.

Sisom militära brottmål anses enligt denna lag: 1. mål om ansvar för sådant av krigsman 1 mål om ansvar för sådant av krigsman förcvat brott som omförmäles i något av förövat brott som omförmäles i något av följmde kapitel eller lagrum i brottsbalken, följande kapitel eller lagrum i brottsbalken, nänligen 16 kap. 15 och 16 §§ därest den nämligen 16 kap. 15 och 16 §§ därest den bro tslige vid gärningens begående var iklädd brottslige vid gärningens begående var iklädd miliar tjänstedräkt, 8,9, 10, 12 och 13 kap. militär tjänstedräkt, 8, 9, 10, 12 och 13 kap. dänst brottet angått krigsmakten tillhörig därest brotten angått krigsmakten tillhörig ellei för dess behov avsedd egendom, 20 kap. eller för dess behov avsedd egendom, 20 kap. SOI 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1-4 och 10 §§ samt 21 och 22 kap.;

1-3 §§ samt 21 och 22 kap.;

2. mål om 3. mål om 4. mål om Vad i

tillhörande krigsmakten; värnpliktslagen; samt sin tjänsteplikt. militärt mål. 8§.

Straff må Den som

eller disciplinbot. militärt befäl. Krigsman, vilken icke är underkastad ansvar enligt 21 kap. brottsbalken, må ej åläggas straff i disciplinmål. 9§.

För följande i brottsbalken omförmälda brott må, där ej annat följer av 10 §, straff åläggas i disciplinmål: 1. brott som militär tjänstedräkt; 2. brott som för begagnande; 3. brott som sägs i 20 kap. 4 § eller 21 kap. 18 §, dock ej då fråga är om sådan förseelse vid manövrering eller navigering av krigsmaktens fartyg eller luftfartyg, som någon för dess säkerhet ansvarig krigsman begått under utövande av befäl ä detsamma eller, om fartyget var luftfartyg, såsom förare därå, samt genom förseelsen skada uppkommit; samt

3. brott som sägs i 21 kap. 18 §,dock ej då fråga är om sådan förseelse vid manövrering eller navigering av krigsmaktens fartyg eller luftfartyg, som någon för dess säkerhet ansvarig krigsman begått under utövande av befäl å detsamma eller, om fartyget var luftfartyg, såsom förare därå, samt genom förseelsen skada uppkommit; samt

4. brott varom

22 kap. 4 §. 79 8.

Allmän åklagare i militärt brottmål är, om annat ej stadgas i 15 kap., allmän åklagare vid domstol som har att upptaga målet. Om fördelning av uppgifterna mellan olika åklagare bestämmer Konungen. Justitiekanslern är åklagare i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott, som avses i 20 kap. 1-4 §§ brottsbalken, av den som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst.

Allmän åklagare i militärt brottmål är, om ej annat stadgas i 15 kap., allmän åklagare vid domstol som har att upptaga målet. Om fördelning av uppgifterna mellan olika åklagare bestämmer Konungen. Justitiekanslern är åklagare i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av sådant i tjänsten begånget brott, som avses i 20 kap. 1-3 §§ brottsbalken, av den som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 58

SOU 1972:1

Förslag till Lag om ändring i lagen (1948:450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig Härigenom förordnas, att 4 § lagen (1948:450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 4§.

Dömes någon, som är underkastad ämJämte dödsstraff må ej dömas till påföljd, betsansvar, till dödsstraff, skall han därige- som avses i 1 kap. 3 § brottsbalken. nom anses avsatt. Jämte dödsstraff må ej dömas till påföljd, som avses i 1 kap. 3 § brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 .

Förslag till Kungörelse om ändring i stadgan (1964:679) om notarius publicus Härigenom förordnas, att 8 § stadgan (1964:679) om notarius publicus skall upphöra att gälla. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 8§.

Om ämbetsansvar stadgas i 20 kap. brottsbalken.

(Denna paragraf utgår.)

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 .

SOU 1972:1

Förslag till Kungörelse om ändring i Kungl. Maj:ts förnyade mäklareordning (1893:51) Härigenom förordnas, att 19 § Kungl. Maj :ts förnyade mäklareordning (1893:51) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 19 §.

Åsidosätter mäklare något av vad honom enligt denna mäklareordning åligger, eller fordrar han högre arvode än i § 18 utsatt är, eller begår han eljest fel eller förbrytelse i utövningen av sin befattning, straffes därför så, som i allmän lag om brott av ämbetsmän för varje fall sagt är; svare oek till skadestånd.

Mäklare är skyldig gottgöra skada han orsakar genom fel eller försummelse i utövningen av sin befattning.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197

Förslag till Lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst Härigenom förordnas, att 19 § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 19 §.

Befogenhet att meddela vapenfri tjänsteBefogenhet att meddela vapenfri tjänstepliktig tillrättavisning tillkommer civilför- pliktig tillrättavisning tillkommer hos staten svars-, brand- eller arbetschef, som är under- eller hos kommun anställd civilförsvars-, kastad ämbetsansvar, i fråga om underställd brand- eller arbetschef i fråga om underställd personal. personal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197

60 SOU 1972:1

2.6 Disciplinrättsliga följdändringar Förslag till Lag om ändring i lagen (1955:261) om avstängning av domare Härigenom förordnas i fråga om lagen (1955:261) om avstängning av domare, dels att 7 § skall upphöra att gälla, dels att 1 - 6 , 8 och 10 §§ skall ha nedan angivna lydelse. (Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse)

1§' År domare pä sannolika skäl misstänkt för brott, som kan antagas medföra avsättning, må han avstängas från utövning av tjänsten. Med domare avses i denna lag ledamot samt lagfaren befattningshavare, som ej är ledamot, vid allmän underrätt, hovrätt, nedre justitierevisionen eller högsta domstolen eller vid regeringsrätten, arbetsdomstolen, försäkringsrådet, statens hyresråd, kammarrätt, skatterätt eller länsrätt eller, då Konungen förordnat därom, vid annan särskild domstol.

Med domare avses i denna lag ledamot samt lagfaren befattningshavare, som ej är ledamot, vid allmän underrätt, hovrätt eller nedre justitierevisionen eller vid arbetsdomstolen, försäkringsrådet, statens hyresråd, kammarrätt, skatterätt eller länsrätt eller, då Konungen förordnat därom, vid annan särskild domstol. Med domare avses även lagfaren befattningshavare, som ej är ledamot, vid högsta domstolen eller regeringsrätten. Vad i 2 §, 5 § andra stycket, 6 och 8 §§ sägs äger motsvarande tillämpning pä ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten. Om avstängning av dem stadgas i övrigt i regeringsformen. 2§. År domare på sannolika skäl misstänkt för brott eller tjänsteförseelse, som kan antagas föranleda att han avskedas, må han avstängas från utövning av tjänsten.

2§.

Beslut om avstängning meddelas av rätten.

3§.

3§. Beslut om avstängning meddelas av disciplinnämnd som sägs i 17 § andra stycket lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. 4§.

Fråga om avstängning av domare upptages Fråga om avstängning av domare upptages på yrkande av åklagare. Efter åtalet äge av disciplinnämnden pä anmälan av den rätten även självmant upptaga fråga därom. domstol till vilken domaren hör eller av den 1

Här återges paragrafens lydelse efter lagändring som träder i kraft 1.1.1972 (SI'S 1971:1062).

SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

överrätt under vars tillsyn han står. Föreligger misstanke om brott, upptages fråga om avstängning även pä anmälan av åklagare. Har skriftlig anmaning enligt 14 § lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. meddelats domaren, må disci4 §_ plinnämnden självmant upptaga fråga om avstängning. Har yrkande om avstängning framställts, I ärende om avstängning skall beslut medskall rätten meddela beslut så snart ske kan. delas så snart ske kan. 5§. Innan domstol, som är första instans i I ärende om avstängning skall 14 § första målet, beslutar att avstänga domare, skall stycket, 15 § första stycket och 16 § lagen denne erhålla tillfälle att yttra sig; om han (197 :00) om disciplinansvar i offentlig begär det eller rätten eljest finner det erfor- tjänst m. m. iakttagas, derligt, skall i närvaro av åklagaren förhandling hållas inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 § rättegångsbalken är stadgat. Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, Upptages ärendet i anledning av misstanke fråga om avstängning av domare, äge rätten om brott, skall åklagaren tillhandahålla utan dennes hörande besluta därom. handlingarna från förundersökningen. Hålles i sådant fall förhör som sägs i nämnda 14 §, skall åklagaren närvara vid förhöret. 6§. Dä rätten beslutar avstängning skall, om ej Har disciplinnämnden beslutat om avåtal redan väckts, rätten utsätta den tid, stängning, skall frågan om avsked snarast inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej upptagas till prövning. Har avstängningen bestämmas längre, än som finnes oundgängli- föranletts av misstanke om brott, skall beslut gen erforderligt. / avskedsfrågan meddelas inom tio dagar efter det brottmålet avgjorts, där ej längre tid finnes oundgängligen erforderlig. Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må Då avskedsfrågan avgöres, skall disciplinrätten, om framställning därom göres före nämnden pröva om avstängningen skall bestå, tidens utgång, medgiva förlängning av tiden. Disciplinnämnden äger även i samband med avskedsbeslutet förordna om avstängning. Föreligger ej längre skäl för avstängning, skall denna omedelbart hävas. 7§. Har ej inom tid, som avses i 6 §, åtal väckts eller till rätten inkommit framställ-

er

(Denna paragraf utgår.)

SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ning om förlängning av tiden eller förekomma eljest ej längre skäl för avstängning, skall avstängningen omedelbart hävas. Då målet avgöres, pröve rätten, om avstängningen fortfarande skall bestå. Rätten äge ock i samband med domen förordna om avstängning.

Om domare, som enligt denna lag varit avstängd från utövning av tjänsten, ej dömes till avsättning, äge han uppbära den lön som må hava avdragits.

Om domare, som enligt denna lag varit avstängd frän utövning av tjänsten, ej avskedas, äge han uppbära den lön som må hava avdragits.

10 §. I mål som rör beslut om avstängning skall Beträffande talan mot beslut i fråga om avstängning, så ock beträffande rättegången i 18 §, 20 § första stycket och 21 § lagen högre rätt dit sådan fråga fullföljts, skall vad (197 :00) om disciplinansvar i offentlig i rättegångsbalken sägs angående häktning tjänst m. m. äga motsvarande tillämpning. äga motsvarande tillämpning; dock skall ej gälla vad i 54 kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken stadgas om befrielse från nedsättningsskyldighet för tilltalad, som i målet hålles häktad. Talan mot beslut som nu avses må ej föras i annan ordning än som sägs i nämnda lagrum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 . Har domstol meddelat beslut i fråga om avstängning utan att tid för talan mot beslutet enligt de äldre bestämmelserna utgått före den 1 januari 197 , eller har talan fullföljts mot sådant beslut men nytt beslut i anledning av denna talan ej meddelats före nämnda dag, skall den domstol, som meddelat beslutet eller, om talan fullföljts, som enligt de äldre bestämmelserna haft att pröva denna talan, anmäla förhållandet till disciplinnämnd som sägs i nya 3 §, vilken har att med motsvarande tillämpning av de nya bestämmelserna upptaga avstängningsfrågan till prövning. Vad nu sagts om anmälan av domstol och prövning av disciplinnämnd skall även gälla det fall att fråga om avstängning av domstol upptagits på yrkande av åklagare men icke avgjorts före den 1 januari 197 . Har eljest någon avstängts till följd av domstols beslut före nämnda dag, skall så anses som om beslutet meddelats av disciplinnämnd. SOU 1972:1

Förslag till Lag om ändring i förvaltningslagen (1971:290)' Härigenom förordnas, att 3 § förvaltningslagen (1971:290) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 3§.

Bestämmelserna i 14-20 §§ gäller endast i Bestämmelserna i 14-20 §§ gäller endast i den mån fråga är om utövning av befogenhet den mån fråga är om utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättig- att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller het, skyldighet eller annat jämförbart förhälannat jämförbart förhållande. lande. De tillämpas dock även i ärende rörande anställnings- eller arbetsvillkor för offentlig tjänsteman. Bestämmelserna i

av överklagande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197

Förslag till Kungörelse om offentlig arbetsgivares yttrande i vissa brottmål Härigenom förordnas som följer. Åtalas arbetstagare som är anställd hos staten eller hos kommun för brott som innefattar åsidosättande av tjänsteåliggande, åligger det den tilltalades arbetsgivare att på begäran av domstolen yttra sig i anledning av åtalet. Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning i fråga om annan innehavare av tjänst eller uppdrag som avses i 1 § lagen om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 . Genom denna kungörelse upphäves kungörelsen (1964:637) om inhämtande av myndighets yttrande i vissa mål rörande brott av ämbetsmän m. fl.

64 Förslag till ändring av en bestämmelse om brott mot tystnadsplikt i 20 § ej medtaget. SOU 1972:1

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1964:635) angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m. Härigenom förordnas, att 16 och 17 §§ kungörelsen (1964:635) angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m. skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 16 §.

Meddelar domstol dom eller beslut /' militärt brottmål, som rör ansvar för brott av krigsman, eller eljest i mål angående ansvar för ämbetsbrott och är den tilltalade icke häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt, skall domstolen genast delgiva honom avskrift av domen eller beslutet.

Avskrift av dom, varigenom någon dömes till suspension eller avsättning, skall så snart det kan ske sändas till den myndighet under vilken den tilltalade lyder.

Meddelar domstol dom eller beslut i brottmål, som rör ansvar för sådant i tjänsten begånget brott som avses i 20 kap. 1 -3 §§ brottsbalken eller för annat med fängelse belagt brott som innefattar åsidosättande av tjänsteplikt, och är den tilltalade anställd hos staten eller hos kommun eller eljest innehavare av tjänst eller uppdrag som avses i 1 § lagen om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m., skall domstolen genast delgiva honom avskrift av domen eller beslutet, om han icke är häktad eller eljest intagen i fångvårdsanstalt. Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning då dom eller beslut meddelas i militärt brottmål som rör ansvar för brott av krigsman. Avskrift av dom som sägs i första stycket liksom avskrift av beslut varigenom förordnas att där avsedd befattningshavare skall häktas, skall så snart det kan ske sändas till dennes arbets- eller uppdragsgivare.

Bestämmelsen i andra stycket gäller även i fråga om beslut, varigenom förordnas att ämbets- eller tjänstemannen skall häktas. 17 §. Har avskrift av dom eller beslut av hovrätt eller underrätt sänts enligt 3, 4, 8, 9, 10, 11, 12 eller 13 § eller 16 § andra stycket, skall domstolen, sedan tid för talan mot domen eller beslutet utgått, i samma ordning meddela, huruvida den dömde fullföljt talan mot domen eller beslutet i den del varom fråga är.

Har av hovrätt eller underrätt avskrift av dom eller beslut sänts enligt 3, 4, 8, 9, 10, 11,12 eller 13 § eller avskrift av dom sänts enligt 16 § tredje stycket, skall domstolen, sedan tid för talan mot domen eller beslutet utgått, i samma ordning meddela, huruvida den dömde fullföljt talan mot domen eller beslutet i den del varom fråga är.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 . SOU 1972:1 5

Förslag till Lag om ändring i lagen (1971:199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare Härigenom förordnas, att 3 § lagen (1971:199) om anställningsskydd för vissa arbetstagare skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 3§.

Åsidosätter arbetstagaren i väsentlig mån sina skyldigheter mot arbetsgivaren, får denne säga upp anställningsavtalet utan att iakttaga uppsägningstid enligt 1 §. Detta gäller dock ej, om uppsägningen grundas enbart på förhållande som arbetsgivaren känt till mer än en månad före uppsägningen. rt Om ratt att utan iakttagande av uppsägningstid säga upp arbetstagare, som omfattas av lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m., skall gälla vad som stadgas i nämnda lag eller i avtal som slutits med stöd av lagen. Denna lag träder i kraft den 1 januari 197

Förslag till Lag om ändring i lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt Härigenom förordnas, att 3 § lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 3§.

Kan kvittning ej ske enligt 2 §, får arbetsgivaren kvitta endast med klar och förfallen fordran som uppkommit i samband med anställningen och antingen grundas på avtal, enligt vilken fordringen får kvittas mot lönefordran, eller avser ersättning för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i tjänsten.

För kvittning Rätt till

Kan kvittning ej ske enligt 2 §, får arbetsgivaren kvitta endast med klar och förfallen fordran som uppkommit i samband med anställningen och antingen grundas på avtal, enligt vilken fordringen får kvittas mot lönefordran, eller avser ersättning för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i tjänsten eller avser disciplinpåföljd som ålagts arbetstagare på vilken lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. är tillämplig. särskilda kostnader. tillämpligt kollektivavtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 66

SOU 1972:1

Förslag till Lag om ändring i förordningen (1960:267) angående skogsvårdsstyrelser Härigenom förordnas, att 4 och 7 §§ förordningen (1960:267) angående skogsvårdsstyrelser skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 4§.

Hos skogsvårdsstyrelserna äro anställda tjänstemän i enlighet med gällande personalförteckning. Sådana anställnings- och arbetsvillkor för dessa tjänstemän som må bestämmas genom avtal fastställas under medverkan av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Annan personal må anställas i mån av behov och tillgång på medel. Sädana anställnings- och arbetsvillkor för denna personal som må bestämmas genom avtal fastställas under medverkan av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Övriga anställnings- och arbetsvillkor för denna personal fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Denna skall därvid ställa sig till efterrättelse de föreskrifter som meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av skogsstyrelsen.

Hos skogsvårdsstyrelserna äro anställda tjänstemän i enlighet med gällande personalförteckning. Andra anställnings- och arbetsvillkor för dessa tjänstemän än sådana som avses i 2 § andra eller tredje stycket kommunaltjänstemannalagen (1965:275) fastställas under medverkan av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Annan personal må anställas i mån av behov och tillgång på medel. Andra anställnings- och arbetsvillkor för denna personal än sådana som avses i nyssnämnda lagrum fastställas under medverkan av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Övriga anställnings- och arbetsvillkor för denna personal fastställas av skogsvårdsstyrelsen. Denna skall därvid ställa sig till efterrättelse de föreskrifter som meddelas av Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av skogsstyrelsen.

7§.

Ordförande och övriga ledamöter i skogsOrdförande och övriga ledamöter i skogsvårdsstyrelse samt skogsvårdsstyrelses vårdsstyrelse samt skogsvårdsstyrelses tjänstjänstemän äro i utövningen av sina befatt- temän äro i utövningen av sina befattningar ningar underkastade det ansvar och den på- underkastade ansvar enligt lagen (197 :00) följd, som i allmän lag stadgas om statens om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. ämbets- och tjänstemän. Kungl. Maj:t meddelar bestämmelser om åtal och disciplinär bestraffning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 .

SOU 1972:1

Förslag till Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring1 Härigenom förordnas i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäkring, dels att 18 kap. 13 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 18 kap. 29 §, av nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 18 kap. Om allmänna försäkringskassor 13 §.

Befattningshavare hos Riksförsäkringsverket och

av kassan. kassans styrelse.

För befattningshavare, för vilka Konungen så föreskrivit, skola anställnings- och arbetsvillkor som må bestämmas genom avtal fastställas under medverkan av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer samt övriga anställnings- och arbetsvillkor fastställas i den ordning Konungen förordnar.

För befattningshavare, för vilka Konungen så föreskrivit, skola andra anställnings- och arbetsvillkor än sådana som avses i 2 § andra eller tredje stycket kommunaltjänstemannalagen (1965:275) fastställas under medverkan av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer samt övriga anställnings- och arbetsvillkor fastställas i den ordning Konungen förordnar.

I den

av riksförsäkringsverket. 29 §. Ledamot av styrelse, pensionsdelegation eller försäkringsnämnd samt befattningshavare hos allmän försäkringskassa är i utövningen av sin befattning underkastad ansvar enligt lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197

68 Förslag till ändring av en bestämmelse om brott mot tystnadsplikt i 18 kap. 28 § ej medtaget. SOU 1972:1

Förslag till Lag om ändring i föräldrabalken (1949:381) Härigenom förordnas, att 19 kap. 14 § föräldrabalken (1949:381) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 19 kap. 14 §.

Rätten skall

sina åligganden.

Överförmyndare är med avseende å sin befattning underkastad ämbetsansvar.

Överförmyndare är med avseende å sin befattning underkastad ansvar enligt lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197

Förslag till Lag om ändring i konkurslagen (1921:225) Härigenom förordnas, att 44 § konkurslagen (1921:225) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 44 §.

Konkursdomaren skall Rättens ordförande Har den Pä konkursdomaren Uppstår för

tillhöra befattningen. vara ombudsman. tillträder befattningen. hans ställe. uppehålla befattningen. Ombudsmannen liksom den som uppehåller hans befattning är underkastad ansvar enligt lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197

SOU 1972:1

Förslag till Lag om ändring i lagen (1921:227) om ackordsförhandling utom konkurs Härigenom förordnas, att 7 § lagen (1921:227) om ackordsförhandling utom konkurs skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 7§.

Varder den Konkursdomaren förordne Konkursdomaren överlämne I kungörelsen Tiden, inom Har, på Rättens ordförande På konkursdomaren Har den

kungörelse därom. rättens ombudsman. skola införas. konkursdomarens postadress. överstiga två. genom ackordsförhandlingen. vara ombudsman. hans ställe. tillträder befattningen. Ombudsmannen är underkastad ansvar enligt lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1946:679) angående kommissionärer hos myndigheter tillhörande statsförvaltningen Härigenom förordnas, att 1 och 14 §§ kungörelsen (1946:679) angående kommissionärer hos myndigheter tillhörande statsförvaltningen skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) l§!

Hos socialstyrelsen, statens trafiksäkerhetsverk, luftfartsverket, transportnämnden, kammarkollegiet, statskontorets fondbyrå, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet, lantmäteristyrelsen, kommerskollegium, patent- och registrerings1

70 Hos socialstyrelsen, statens trafiksäkerhetsverk, luftfartsverket, transportnämnden, kammarkollegiet, statskontorets fondbyrå, generaltullstyrelsen, statistiska centralbyrån, riksrevisionsverket, skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet, lantmäteristyrelsen, kommerskollegium patent- och registrerings-

Här återges paragrafens lydelse efter lagändring som träder i kraft 1.1.1972 (SFS 1971:845). SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

verket, statens personalpensionsverk, länsstyrelse, domkapitel och stiftsnämnd ävensom hos annan till statsförvaltningen hörande myndighet, beträffande vilken Kungl. Maj:t så förordnar, skall vara anställd kornmissionär med åliggande att under tjänstemannaansvar tillhandagå allmänheten i de avseenden denna kungörelse bestämmer.

verket, statens personalpensionsverk, länsstyrelse, domkapitel och stiftsnämnd ävensom hos annan till statsförvaltningen hörande myndighet, beträffande vilken Kungl. Maj:t så förordnar, skall vara anställd kornmissionär med åliggande att tillhandagå allmänheten i de avseenden denna kungörelse bestämmer.

14 §. Kommissionär är med avseende på sina Gör kommissionär sig skyldig till fel eller försummelse i tjänsten, äger myndigheten åligganden underkastad ansvar enligt lagen tilldela honom varning eller återkalla förord- (197 :00) om disciplinansvar i offentlig nandet. Låter han ej rätta sig av varning eller tjänst m. m. finnes felet eller försummelsen vara av svårare beskaffenhet, skall myndigheten överlämna ärendet till vederbörande åklagare, som har att pröva, om åtal skall anställas inför domstol.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197

Förslag till Lag om ändring i delgivningslagen (1970:428) Härigenom förordnas, att 23 § delgivningslagen (1970:428) skall ha nedan angivna lydelse. (Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse) 23

För varje

inom länet. Stämningsman är underkastad ansvar enligt lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 .

SOU 1972:1

Förslag till Lag om ändring i vattenlagen (1918:523) Härigenom förordnas i fråga om vattenlagen (1918:523), dels att 10 kap. 9, 10 och 47 §§ samt 13 kap. 6 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 10 kap. 46 a §, av nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 10 kap. 9§

Förrättningsman åtnjute det skydd och Förrättningsman enligt 1 § och god man vare underkastad det ansvar, som i lag stad- enligt 3 § äro underkastade ansvar enligt gas beträffande tjänsteman. lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. 10 §

Kommer ej

uteblilvne ägt.

Syneman, som utan skälig orsak utebliver från sammanträde, ersatte all skada och olägenhet, som därav uppstår; förrättningsman ansvare därjämte såsom för tjänstefel.

Syneman, som utan skälig orsak utebliver från sammanträde, ersatte all skada och olägenhet, som därav uppstår.

Sökandes, annan

förrättningens fortgång. 46 a § Förrättningsman enligt 32 §, biträdande förrättningsman enligt 34 § samt god man enligt 35 § äro underkastade ansvar enligt lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. 47 §

Kommer ej

i stället _

Syneman, som utan skälig orsak utebliver Syneman, som utan skälig orsak utebliver från förrättningen, ersatte all skada och olä- från förrättningen, ersatte all skada och olägenhet, som därav uppstår; förrättningsman genhet, som därav uppstår. och biträdande förrätningsman ansvare därjämte såsomför tjänstefel.

!3 kap. 6§ Besiktningsman, varom i detta kapitel Besiktningsman, varom i detta kapitel stadgas, åtnjute det skydd och vare under- stadgas, är underkastad ansvar enligt lagen 72

SOU 1972:1

(Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse) kastad det ansvar, som i fande tjänsteman.

stadgas beträf- (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197

Förslag till Lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar Härigenom förordnas i fråga om lagen (1939:608) om enskilda vägar, dels att 2 kap. 29 § skall ha nedan angivna lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 2 kap. 21 a §, av nedan angivna lydelse. (Föreslagen lydelse)

(Nuvarande lydelse)

2 kap. 21 a§ Förrättningsman och god man äro underkastade ansvar enligt lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. 29 § Kommer ej förrättningsmannen tillstädes å den för sammanträde utsatta tid och infinner han sig ej heller inom tre timmar därefter, då må de, som tillstädeskommit, åtskiljas. Får förrättningsmannen laga förfall, underrätte han sa fort ske kan alla vederbörande därom. Förrättningsman, som utan skälig orsak utebliver från sammanträde, ersätte all skada och olägenhet samt sv are därjäi 7z te fö r tjat i s tefele t.

Kommer ej förrättningsmannen tillstädes å den för sammanträde utsatta tid och infinner han sig ej heller inom tre timmar därefter, då må de, som tillstädeskommit, åtskiljas. Får förrättningsmannen laga förfall, underrätte han sä fort ske kan alla vederbörande därom. Förrättningsman, som utan skälig orsak utebliver frän sammanträde, ersätte all skada och olägenhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197

SOU 1972:1

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1964:632) med vissa bestämmelser om vård i frihet av dem som dömts till påföljd för brott1 Härigenom förordnas, att 33 § kungörelsen (1964:632) med vissa bestämmelser om vård i frihet av dem som dömts till påföljd för brott skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 33 §

Övervakare må Bestämmelserna i

sex månader. vid övervakning. Övervakare är underkastad ansvar enligt lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst ni. in.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 .

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1960:593) om övervakning enligt barnavårdslagen Härigenom förordnas, att 1 § kungörelsen (1960:593) om övervakning enligt barnavårdslagen skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 1§

Barnavårdsnämnd, som Nämnden skall - -

- tillfredsställande sätt. - 91 § barnavärdslagen. Övervakare är underkastad ansvar enligt lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197

1 Förslag till ändring av en i 33 § första stycket intagen bestämmelse om brott mot tystnadsplikt ejJ medtaget.

74 SOU 1972:1

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1960:594) om fosterbarnsvård Härigenom förordnas, att i kungörelsen (1960:594) om fosterbarnsvård skall införas en ny paragraf, 17 §, av nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 17 § Fosterbarnsinspektören är underkastad ansvar enligt lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 .

Förslag till Lag om ändring i lagen (1954:579) om nykterhetsvård1 Härigenom förordnas, att i lagen (1954:579) om nykterhetsvård skall införas en ny paragraf, 70 §, av nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 70 § Den som utsetts till övervakare enligt denna lag är underkastad ansvar enligt lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197

1 Förslag till ändring av en bestämmelse om brott mot tystnadsplikt i 64 § ej medtaget.

SOU 1972:1

Förslag till Lag om ändring i lagen (1952:166) om häradsallmänningar Härigenom förordnas, att 46 § lagen (1952:166) om häradsallmänningar skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) 46 §

Ledamot av allmänningsstyrelse och hos sädan styrelse anställd befattningshavare äro med avseende å sina åligganden underkastade det ansvar som i lag stadgas beträffande ämbetsman.

Ledamot av allmänningsstyrelse och hos sädan styrelse anställd befattningshavare äro med avseende ä sina åligganden underkastade ansvar enligt lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197

Förslag till Lag om ändring i lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna Härigenom förordnas, att 45 § lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) 45 S

Ledamot av allmänningsstyrelse eller av ekonominämnd och hos sådan styrelse eller nämnd anställd befattningshavare äro med avseende a sina åligganden underkastade det ansvar som i lag stadgas beträffande ämbetsman.

Ledamot av allmänningsstyrelse eller av ekonominämnd och hos sådan styrelse eller nämnd anställd befattningshavare äro med avseende a sina åligganden underkastade ansvar enligt lagen (197:00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197

76 SOU 1972:1

Förslag till Kungörelse om ändring i instruktionen (1964:808) för besiktningsmän hos Aktiebolaget Svensk Bilprovning Härigenom förordnas, att 2 § instruktionen (1964:808) för besiktningsmän hos Aktiebolaget Svensk Bilprovning skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 2§

Om ämbetsansvar föreskrives i 20 kap. brottsbalken. Tillsyn över-

Besiktningsman är i denna sin egenskap underkastad ansvar enligt lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. - vid tillsynen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197

2.7 Förvaltningsprocessrättsliga följdändringar Förslag till Lag om ändring i lagen (1965:276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut Härigenom förordnas, att lagen (1925:276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Arbetstagare må ej genom besvär föra Arbetstagare må ej föra talan mot offenttalan mot offentlig arbetsgivares beslut varilig arbetsgivares beslut rörande hans arbetsgenom han skilts från tjänsten annorledes dier anställningsvillkor, om han eller arbetsän i samband med förflyttning eller varitagarförening som han tillhör äger väcka genom disciplinpåföljd ålagts honom. Han talan i saken vid arbetsdomstolen eller i dess må ej heller föra sådan talan mot beslut ställe inför skiljemän. rörande annat anställnings- eller arbetsvillkor än sådant som avses i 3 § andra eller tredje stycket statstjänstemannalagen (1965: 274) eller i 2 § andra eller tredje stycket kommunaltjänstemannalagen (1965:275), om han eller arbetstagarförening som han tillhör äger väcka talan i saken vid arbetsdomstolen eller i dess ställe inför skiljemän.

SOU 1972:1

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 , dock att den icke skall tillämpas på beslut som meddelats före nämnda dag. Genom lagen upphäves kungörelsen (1926:492) angående upphävande av vissa bestämmelser om förbud att överklaga tilldelad varning.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar Härigenom förordnas, att 2 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 2§

Regeringsrätten prövar 1. besvär över kammarrätts beslut, 2. besvär över 3. mål som avses i 20 § lagen (1936:567) om domkapitel.

„. hos domstolen,

Om regeringsrättens - -

_ 19 § regeringsformen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197

Förslag till Lag om ändring i lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål Härigenom förordnas, att 1 § lagen (1971:309) om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att prova vissa mål skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

1§ Om besvär mot beslut, vilket meddelats med stöd av lag eller annan författning som utfärdats fore den 1 januari 1972, enligt vad hittills gällt skall anföras hos Konungen, skall besvären i den mån ej annat föreskrives i 2 §, i stället anföras hos kammarrätt i följande mål: 1. mal om 10. mål om förordnande angående lakarundersökning av den som är anställd i allmän

skogsförläggningslagen (1963:246), 10. mål om förordnande angående läkarundersökning av den som är anställd i allmän

78 SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

tjänst, mål om disciplinär bestraffning, mål om avstängning frän tjänstgöring, mål om skiljande från allmän tjänst eller därmed jämförligt uppdrag annorledes än i samband med förflyttning,

tjänst, mål om avstängning frän tjänstgöring,

11. mål om

föranledda arbetsuppgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 , dock att den icke skall tillämpas på beslut som meddelats före nämnda dag.

2.8 JK-instruktionen Förslag till kungörelse om ändring i instruktionen (1965:629) för justitiekanslern Härigenom förordnas, att 4, 5 och 11 §§ instruktionen (1965:629) för justitiekanslern skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 4§

Justitiekanslern har tillsyn över att domaJustitiekanslern har tillsyn över att tjänstere och andra som äro underkastade ämbets- män och andra som sägs i 5 § första stycket ansvar efterleva lagar, författningar och in- efterleva lagar, författningar och instruktiostruktioner och i övrigt fullgöra sina åliggan- ner och i övrigt fullgöra sina åligganden. När den. När klagomål anföras hos justitiekans- klagomål anföras hos justitiekanslern eller lern eller något i annat fall kommer till hans något i annat fall kommer till hans kännekännedom som synes påkalla åtgärd, skall dom som synes påkalla åtgärd, skall han han föranstalta om undersökning i saken. föranstalta om undersökning i saken. Justitiekanslern är under Kungl. Maj:t särJustitiekanslern äger som särskild åklagare skild åklagare i fråga om brott i tjänsten. Är under Kungl. Maj:t väcka åtal, när någon det av ringare beskaffenhet, må justitiekan- som står under hans tillsyn i sin tjänsteutövslern i stället för att väcka åtal låta bero vid ning begått brott som avses i 20 kap. 1-3 §§ vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller brottsbalken eller genom annat brottsligt vad som i övrigt förekommit. förfarande åsidosatt något tjänsteåliggande. Är brottet av ringare beskaffenhet, må justitiekanslern i stället för att väcka åtal låta bero vid vunnen rättelse eller avgiven förklaring eller vad som i övrigt förekommit. Kan tjänsteförseelse beivras genom disciplinärt förfarande, äger justitiekanslern göra anmälan till den som har att besluta om discip l inpå fö Ijd. I mål SOU 1972:1

skäl föreligga. 79

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 5§ Under justitiekanslerns tillsyn stå tjänstemän och andra arbetstagare som äro anställda hos staten eller hos kommun liksom övriga innehavare av tjänst eller uppdrag, som sägs i 1 § lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m., och vidare envar som utan att inneha sådan befattning anförtrotts utövning av offentlig myndighet såvitt avser denna hans verksamhet. Tillsynen omfattar även officerare, underofficerare och annat befäl av lägst furirs grad samt annan krigsman som innehar motsvarande tjänsteställning.

Riksdagens ombudsman

justiekanslerns tillsyn.

Myndigheter och ämbetsmän skola lämna justitiekanslern det biträde och de upplysningar han begär. Vid infordrande av förklaring eller upplysning äger justitiekanslern förelägga vite. Vitet må bestämmas till högst 500 kronor. Försuttet vite skall uttagas pa justitiekanslerns begäran.

Myndigheter liksom tjänstemän och andra som sägs i 5 § första stycket skola lämna justitiekanslern det biträde och de upplysningar han begär. Vid infordrande av förklaring eller upplysning äger justitiekanslern förelägga vite. Vitet ma bestämmas till högst 500 kronor. Försuttet vite skall uttagas pä justitiekanslerns begäran.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197

2.9 Författningar rörande präster Förslag till Lag om ändring i lagen (1936:567) om domkapitel Härigenom förordnas, att 2, 13 och 20 §§ lagen (1936:567) om domkapitel skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 2§

1 mom. Domkapitel bestar 2 mom. (Har tidigare upphört att gälla.) 3 mom. För envar 80

valda professorer. motsvarande ledamöter. SOU 1972:1

(Nuvarande

(Föreslagen lydelse)

lydelse)

4 mom. Vid handläggning av ärenden som avses i 13 § 2-4 mom. och 6 mom. sista punkten skall den i 12 § omförmälde stiftssekreteraren hava säte och stämma i domkapitlet.

4 mom. Vid handläggning av ärenden som avses i 13 § 2-5 mom. skall den i 12 § omförmälde stiftssekreteraren hava säte och stämma i domkapitlet. 5 mom. (Har tidigare upphört att gälla.)

13 § 1 mom. Domkapitel åligger 2 mom. Åsidosätter innehavare av prästerlig befattning, som lyder under domkapitel, sin tjänsteplikt, äger domkapitlet tilldela honom varning eller suspendera honom under högst tre månader. Är brottet av svårare beskaffenhet, skall domkapitlet göra anmälan för åtal vid domstol.

3 mom. Står innehavare av prästerlig befattning, som lyder under domkapitel, under åtal för brott och äro omständigheterna sådana att han satt i fara det anseende innehavaren av befattningen bör äga, må domkapitlet för tiden intill dess lagakraf tagande dom föreligger avstänga honom från utövningen av befattningen. Har domkapitel fattat beslut om suspension av prästerlig befattningshavare, äger domkapitlet ock, till dess beslutet vunnit laga kraft, avstänga honom från utövningen av befattningen. 4 mom. Har prästerlig befattningshavare, som enligt lagakraft ägande dom funnits hava begått brott, till följd därav avsatts eller förklarats skyldig att avgå från sin befattning, må han av domkapitlet skiljas frän prästämbetet eller för viss tid, ej över ett år, förklaras obehörig att utöva detsamma. Har han ej avsatts eller förklarats skyldig att avgå men i anslutning till domen på grund av sin sinnesbeskaffenhet erhållit tjänstledighet från sin befattning, äger domkapitlet förklara honom obehörig att utöva prästämbetet för tid, varunder han icke uppehåller sin SOU 1972:1 6

på domkapitel. 2 mom. Åsidosätter innehavare av prästerlig befattning vad honom åligger i befattningen, äger det domkapitel varunder han lyder besluta om disciplinpåföljd, avsked, avstängning och åtalsanmälan med motsvarande tillämpning av 5-16 §§, 22 § första och andra styckena samt 23 § lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. Lyder han ej under domkapitel, tillkommer befogenhet, som nu sagts, den myndighet Kungl. Maj:t förordnar.

3 mom. Har prästerlig befattningshavare blivit med tillämpning av 2 mom. avskedad genom beslut som blivit ståndande, må han av domkapitlet skiljas från prästämbetet eller för viss tid, ej över ett år, förklaras obehörig att utöva detsamma. Har han eljest enligt lagakraftägande dom funnits hava begått brott eller har disciplinpåföljd ålagts honom genom beslut som blivit ståndande och har han i anslutning till domen eller beslutet på grund av sin sinnesbeskaffenhet erhållit tjänstledighet från sin befattning, äger domkapitlet förklara honom obehörig att utöva 81

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

befattning.

prästämbetet för tid, varunder han icke uppehåller sin befattning. Prästerlig befattningshavare ma av domkapitlet förklaras obehörig att utöva prästämbetet under tid då han är avstängd från utövningen av sin befattning.

Prästerlig befattningshavare må av domkapitlet förklaras obehörig att utöva prästämbetet under tid då han är suspenderad eller avstängd från utövningen av sin befattning. Präst utan

utöva detsamma.

5 mom. Domkapitel tillkommer att upptaga och avgöra fråga om skyldighet för prästerlig befattningshavare att avgå från sin befattning på den grund att han övergivit svenska kyrkans lära. Prästerlig befattningshavare,

6 mom. I fråga om innehavare av prästerlig befattning, som ej lyder under domkapitel, och präst utan prästerlig befattning tillkommer befogenhet, som i 4 och 5 mom. sägs, domkapitlet i det stift, inom vilket prästen har sitt hemvist. Äger han ej hemvist inom riket, tillkommer dylik befogenhet Uppsala domkapitel.

7 mom. Mot domkapitels beslut enligt 2-5 mom. föres talan hos kammarrätten genom besvär.

Beslut av domkapitel eller kammarrätt i ärende som avses i 3 eller 4 mom. går i verkställighet utan hinder av klagan, där ej annorlunda förordnas.

4 mom. Domkapitel tillkommer att upptaga och avgöra fråga om skyldighet för prästerlig befattningshavare att avgå från sin befattning på den grund att han övergivit svenska kyrkans lära. kyrkans lära.

5 mom. I fråga om innehavare av prästerlig befattning, som ej lyder under domkapitel, och präst utan prästerlig befattning, tillkommer befogenhet, som i 3 och 4 mom. sägs, domkapitlet i det stift inom vilket prästen har sitt hemvist. Äger han ej hemvist inom riket, tillkommer dylik befogenhet Uppsala domkapitel. 6 mom. Mål rörande tillämpning av 2 mom. och 4 mom. första stycket prövas av domstol som sägs i 18 § lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. Härvid skall 19-21 §§ samma lag äga motsvarande tillämpning. Frågan om talan enligt nämnda 19 § andra stycket skall väckas prövas av domkapitel. 7 mom. Mot beslut som meddelats i något av de i 3 mom. eller 4 mom. andra stycket angivna hänseenden föres talan hos kammarrätten genom besvär. Besvär som sägs i första stycket må ock föras över beslut enligt 2 mom., vilket icke rör disciplinpåföljd eller avsked. Beslut av domkapitel, disciplinnämnd som sägs i 20 § eller kammarrätt i ärende som avses i 3 mom. går i verkställighet utan hinder av klagan, där ej annorlunda förordnas. SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 20

Med avseende å biskop tillkommer befogenhet, som i 13 § 3-5 mom. sägs, regeringsrätten.

Med avseende å biskop eller ledamot av domkapitel tillkommer befogenhet, som i 13 § 2-4 mom. och 6 mom. sista punkten sägs, särskild disciplinnämnd. Denna nämnd består av tre eller fem ledamöter. Ordförande är ärkebiskopen eller, vid förfall för honom, den i tjänsten äldste av övriga biskopar. Övriga ledamöter förordnas av Konungen för sex år i sänder. A v dem skall en vara lagkunnig och i domarvärv erfaren samt återstående ledamöter vara lekmän som ådagalagt nit och insikt i det kyrkliga församlingslivet. Närmare bestämmelser om disciplinnämndens sammansättning och verksamhet meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 ; dock skall 13 § 4 och 7 mom. i dess äldre lydelse alltjämt äga tillämpning i fråga om där avsedd dom eller beslut som meddelats före den 1 januari 197 .

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1965:729) med vissa bestämmelser om anställning som präst Härigenom förordnas, att 2 och 10 §§ kungörelsen (1965:729) med vissa bestämmelser om anställning som präst skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 2§

Stadgan den 3 december 1965 (nr 602) om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. skall, med undantag av 4, 7 - 1 1 , 13, 18-25 och 41 §§, tillämpas på sådan anställning som präst på vilken kommunaltjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 275) är tillämplig. Med samma undantag äger stadgan motsvarande tillämpning även på annan anställning som präst.

SOU 1972:1

Stadgan (1965:602) om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl. skall, med undantag av 4, 7 - 1 1 , 13 och 42 §§, tillämpas på sådan anställning som präst på vilken kommunaltjänstemannalagen (1965:275) är tillämplig. Med samma undantag äger stadgan motsvarande tillämpning även på annan anställning som präst. På sist avsedd anställning skall även 6 och 7 §§ kommunaltjänstemannalagen (1965:275) äga motsvarande tillämpning. 83

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 10 §

Besked enligt

än biskop.

Fråga om avstängning eller läkarundersökning prövas av Kungl. Maj:t i fråga om biskop och av domkapitlet i fråga om annan präst.

Fråga om avstängning eller läkarundersökning prövas av disciplinnämnd som sägs i 20 § lagen (1936:567) om domkapitel i fråga om biskop och av domkapitlet ifråga om annan präst.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197

2.10 Medicinalförfattningar m. m. Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende Härigenom förordnas, att 5 § kungörelsen (1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 5§

Om den som tillhör medicinalpersonalen gör sig skyldig till försummelse, oförstånd eller oskicklighet i yrkesutövning, i vilken han icke omfattas av statstjänstemannalagen den 3 juni 1965 (nr 274), eller om han däri visar anmärkningsvärd okunnighet om de föreskrifter som det åligger honom att iakttaga, må socialstyrelsen tilldela honom varning, om styrelsen ej med hänsyn till omständigheterna finner sig kunna låta bero vid erinran om att han för framtiden skall iakttaga gällande föreskrifter. Är felet av svårare beskaffenhet eller har han icke låtit sig rätta av tidigare disciplinär åtgärd, skall styrelsen anmäla honom till åtal, om icke särskilda skäl föranleda annat.

Om den som tillhör medicinalpersonalen åsidosätter vad som åligger honom i yrkesutövningen, eller om han däri visar anmärkningsvärd okunnighet om de föreskrifter som det åligger honom att iakttaga, må socialstyrelsen tilldela honom varning om styrelsen ej med hänsyn till omständigheterna finner sig kunna låta bero vid erinran om att han för framtiden skall iakttaga gällande föreskrifter. Är felet av svårare beskaffenhet eller har han icke låtit sig rätta av tidigare disciplinär åtgärd, skall styrelsen, om icke särskilda skäl föranleda annat, anmäla honom till åtal samt, om han omfattas av lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m., underrätta den som har att besluta om hans avskedande. Bestämmelserna i första stycket om varVid socialstyrelsens prövning av fel som ning och åtalsanmälan gälla även den, som avses i första sty eker skola 8,11 och 14 §§, omfattas av bestämmelserna i statstjänste- 15 § första stycket och 16 § förutnämnda mannalagen om disciplinär bestraffning men lag äga motsvarande tillämpning. för vilken styrelsen ej är chefsmyndighet, i 84

SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

fråga om verksamhet i vilken han enligt 2 § står under styrelsens inseende. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197

Förslag till Lag om ändring i lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket Härigenom förordnas, att 3 och 6 §§ lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 3§

Har legitimerad läkare genom dom, som vunnit laga kraft, dömts till fängelse eller avsatts eller suspenderats från tjänst som läkare för brott, som han förövat under utövning av läkaryrket, dömts till

dömts till fängelse för brott, som han förövat under utövning av läkaryrket,

medverkan därtill,

äger socialstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet visat sig icke vara skickad att utöva läkaryrket.

eller har legitimerad läkare, som omfattas av lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m., för brott eller förseelse, som han begått under utövning av läkaryrket, blivit avskedad genom beslut som blivit ståndande, äger socialstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet eller förseelsen visat sig icke vara skickad att utöva läkaryrket.

6§ Legitimation för läkare, som Konungen eller socialstyrelsen förordnat till innehavare av läkartjänst, må icke återkallas så länge läkaren innehar tjänsten; dock må legitimationen återkallas för tid, då han på grund av ådömd suspension icke är i tjänst, sä ock för SOU 1972:1

Legitimation för läkare, som Konungen eller socialstyrelsen förordnat till innehavare av läkartjänst, må icke återkallas så länge läkaren innehar tjänsten; dock må legitimationen återkallas för tid, då han av anledning som i 5 § första stycket sägs icke uppehåller 85

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

tid, då han av anledning som i 5 § första stycket sägs icke uppehåller sin befattning.

sin befattning,

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 ; dock skall i dess äldre lydelse alltjämt tillämpas 3 § i fråga om där avsedd dom som meddelats före den 1 januari 197 samt 6 § i fråga om suspension som ådömts före nämnda dag.

Förslag till Lag om ändring i lagen (1963:251) om behörighet att utöva tandläkaryrket Härigenom förordnas, att 4 och 7 §§ lagen (1963:251) om behörighet att utöva tandläkaryrket skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 4§

Har legitimerad tandläkare genom dom, som vunnit laga kraft, dömts till fängelse eller avsatts eller suspenderats frän tjänst som tandläkare för brott, som han förövat under utövning av tandläkaryrket, dömts till

dömts till fängelse för brott, som han förövat under utövning av tandläkaryrket,

nu sagts,

äger socialstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet visat sig icke vara skickad att utöva tandläkaryrket.

eller har legitimerad tandläkare, som omfattas av lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m., för brott eller förseelse, som han begått under utövning av tandläkaryrket, blivit avskedad genom beslut som blivit ståndande, äger socialstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet eller förseelsen visat sig icke vara skickad att utöva tandläkaryrket.

7§

Legitimation för tandläkare, som Konungen förordnat till innehavare av tandläkartjänst, må icke återkallas så länge tandläkaren innehar tjänsten; dock må legitimationen återkallas för tid, då han på grund av 86

Legitimation för tandläkare, som Konungen förordnat till innehavare av tandläkartjänst, må icke återkallas så länge tandläkaren innehar tjänsten; dock må legitimationen återkallas för tid, då han av anledning SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

ådömd suspension icke är i tjänst, så ock för tid, dä han av anledning som i 6 § första stycket sägs icke uppehåller sin befattning.

som i 6 § första stycket sägs icke uppehåller sin befattning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 ; dock skall i dess äldre lydelse alltjämt tillämpas 4 § i fråga om där avsedd dom som meddelats före den 1 januari 197 samt 7 § i fråga om suspension som ådömts före nämnda dag.

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1964:636) angående skyldighet för domstol att underrätta medicinalstyrelsen om dom i vissa brottmål Härigenom förordnas i fråga om kungörelsen (1964:636) angående skyldighet för domstol att underrätta medicinalstyrelsen om dom i vissa brottmål, dels att i rubriken till kungörelsen ordet "medicinalstyrelsen" skall bytas ut mot "socialstyrelsen", dels att kungörelsen skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Domstol skall, så snart det kan ske, till Domstol skall, så snart det kan ske, till medicinalstyrelsen sända avskrift av dom socialstyrelsen sända avskrift av dom varivarigenom genom a) läkare dömts till suspension eller avsättning från tjänst som läkare; b) läkare dömts a) läkare dömts — — — — — — — — — -sex månader; _ — — — — — — — - -sexmånader; c) läkare funnits — — — — — — — — b) läkare funnits — — — — — _ _ — — medverkan därtill; — — — — — — — - medverkan därtill; d) tandläkare dömts till suspension eller avsättning från tjänst som tandläkare; e) tandläkare dömts — — — - — — c) tandläkare dömts — - — — — — — — — — sex månader; sex månader; f) tandläkare funnits — — — — — — — d) tandläkare funnits — — — — — — — - - — - - nu sagts; — — — — — — — — — — - - nu sagts; g) någon, som i sin yrkesutövning står e) någon, som i sin yrkesutövning står under medicinalstyrelsens inseende, eljest under socialstyrelsens inseende, eljest funnits funnits skyldig till fel eller försummelse i skyldig till fel eller försummelse i sådan sådan verksamhet; verksamhet; Ii) någon funnits — — — — — — — — f) någon funnits — — — — — — — — — — — — — — - hälsofarligt kvacksalveri. - - - - - - - hälsofarligt kvacksalveri. När domen vunnit laga kraft, skall domNär domen vunnit laga kraft, skall domstolen, så snart det kan ske, underrätta medi- stolen, så snart det kan ske, underrätta socinalstyrelsen därom. cialstyrelsen därom.

SOU 1972:1

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 , dock att de äldre bestämmelserna alltjämt skall tillämpas i fråga om dom på avsättning eller suspension som meddelats före nämnda dag.

Förslag till Kungörelse om underrättelse i vissa fall till socialstyrelsen om avsked enligt 12 § lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. Härigenom förordnas som följer. Har läkare eller tandläkare, som omfattas av lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m., blivit avskedad till följd av förseelse i sin yrkesutövning, skall den som meddelat avskedsbeslutet så snart det kan ske sända avskrift därav till socialstyrelsen och tillika, när beslutet blivit ståndande, underrätta socialstyrelsen därom. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197

Förslag till Lag om ändring i sjukvårdslagen (1962:242) Härigenom förordnas, att 22 § sjukvårdslagen (1962:242) skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 22 §

Har socialstyrelsen vidtagit åtgärd för att ställa läkare under åtal för fel eller försummelse i tjänsten och är felet eller försummelsen av sådan beskaffenhet, att det för sjukvårdens behöriga uppehållande finnes nödigt att försätta läkaren ur tjänstgöring, äger socialstyrelsen med omedelbar verkan avstänga honom från utövning av tjänsten, dock icke längre än till dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger.

Har socialstyrelsen vidtagit åtgärd för att ställa läkare under åtal för förseelse i tjänsten eller enligt vad därom är särskilt stadgat anmält förseelsen till den som enligt lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. har att besluta om läkarens avskedande, äger socialstyrelsen, om förseelsen är av sådan beskaffenhet att det för sjukvårdens behöriga uppehållande finnes nödigt att försätta läkaren ur tjänstgöring, med omedelbar verkan avstänga honom från utövning av tjänsten, dock icke längre än till dess frågan om tjänsteförseelse slutligt prövats.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197

SOU 1972:1

Förslag till Kungörelse om ändring i reglementet (1957:656) för sjuksköterskor Härigenom förordnas i fråga om reglementet (1957:656) för sjuksköterskor, dels att i 1-3, 10, 11 och 15 §§' ordet "medicinalstyrelsen" eller böjningsform därav skall bytas ut mot "socialstyrelsen" eller motsvarande böjningsform, dels att 12 § skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 12 §

Har i allmän tjänst anställd sjuksköterska åtalats för brott eller förseelse i sin yrkesutövning, äger den myndighet, under vilken hon närmast lyder, att då omständigheterna därtill föranleda avstänga henne från tjänstgöring, intill dess lagakraftvunnen dom eller slutligt beslut föreligger eller ock domstolen annorlunda förordnat. Sådant beslut går i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Har i allmän tjänst anställd sjuksköterska åtalats för brott i sin yrkesutövning eller har socialstyrelsen gjort anmälan om tjänsteförseelse enligt 5 § första stycket kungörelsen (1964:428) om medicinalp erso nal under socialstyrelsens inseende till den som äger att besluta om hennes avskedande, äger den myndighet, under vilken hon närmast lyder, att då omständigheterna därtill föranleda avstänga henne från tjänstgöring, dock icke längre än till dess frågan om brott eller tjänsteförseelse slutligt prövats. Beslut om avstängning går i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 .

Förslag till Kungörelse om ändring i reglementet (1955:592) för barnmorskor Härigenom förordnas i fråga om reglementet (1955:592) för barnmorskor, dels att i 1, 2, 4, 8, 10, 14, 18, 24, 28, 29 och 31 §§' ordet "medicinalstyrelsen" eller böjningsform därav skall bytas ut mot "socialstyrelsen" eller motsvarande böjningsform, dels att 30 § skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 30 §

Har i allmän tjänst anställd barnmorskai åtalats för brott eller förseelse i sin yrkesutövning, äger den myndighet, under vilkeni hon närmast lyder, att då omständigheterna\ därtill föranleda avstänga henne från tjänst-1

Har i allmän tjänst anställd barnmorska åtalats för brott i sin yrkesutövning eller har socialstyrelsen gjort anmälan om tjänsteförseelse enligt 5 § första stycket kungörelsen (1964:428) om medicinalpersonal under

Det har ej ansetts erforderligt att här återge dessa paragrafer.

SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

göring, intill dess lagakraftvunnen dum eller slutligt beslut föreligger eller ock domstolen annorlunda förordnat. Sådant beslut går i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

socialstyrelsens inseende till den som äger att besluta om hennes avskedande, äger den myndighet, under vilken hon närmast lyder, att då omständigheterna därtill föranleda avstänga henne från tjänstgöring, dock icke längre än till dess frågan om brott eller tjänsteförseelse slutligt prövats. Beslut om avstängning går i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197

Förslag till Lag om ändring i lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m. m. Härigenom förordnas, att 3 och 6 §§ lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m. m. skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 3§

Har legitimerad veterinär genom dom, som vunnit laga kraft, dömts till fängelse eller avsatts eller susdömts till fängelse för brott som han penderats från tjänst som veterinär för brott förövat under utövning av veterinäryrket, som han förövat under utövning av veterinäryrket, dömts till fängelse i minst sex månader för annat brott, funnits skyldig till medverkan till obehörig utövning av veterinäryrket eller funnits skyldig till medverkan till smittfarligt kvacksalveri på djur,

äger veterinärstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet visat sig icke vara skickad att utöva veterinäryrket.

funnits skyldig till medverkan till obehörig utövning av veterinäryrket eller till medverkan till smittfarligt kvacksalveri på djur, eller har legitimerad veterinär, som omfattas av lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m., för brott eller förseelse, som han begått under utövning av veterinäryrket, blivit avskedad genom beslut som blivit ståndande. äger veterinärstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom brottet eller förseelsen visat sig icke vara skickad att utöva veterinäryrket. SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 6§

Legitimation för veterinär som Konungen eller veterinärstyrelsen förordnat till innehavare av veterinärtjänst må icke återkallas så länge veterinären innehar tjänsten. Legitimationen må dock återkallas för tid då han pa grund av ådömd suspension eller av anledning som avses i 5 § första stycket icke uppehåller tjänsten.

Legitimation för veterinär som Konungen eller veterinärstyrelsen förordnat till innehavare av veterinärtjänst må icke återkallas så länge veterinären innehar tjänsten. Legitimationen må dock återkallas för tid då han av anledning som avses i 5 § första stycket icke uppehåller tjänsten,

Denna lag träder i kraft den 1 januari 197 ; dock skall i dess äldre lydelse alltjämt tillämpas 3 § i fråga om där avsedd dom som meddelats före den 1 januari 197 samt 6 § i fråga om suspension som ådömts före nämnda dag.

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1965:63) angående skyldighet för domstol att underrlätta veterinärstyrelsen om dom i vissa brottmål Härigenom förordnas, att kungörelsen (1965:63) angående skyldighet för domstol att underrätta veterinärstyrelsen om dom i vissa brottmål skall ha nedan angivna lydelse. (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

Domstol skall, så snart det kan ske, till veterinärstyrelsen sända avskrift av dom varigenom veterinär, a) dömts till suspension eller avsättning frän tjänst som veterinär; b) dömts till - - - - - _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ annat brott; c) funnits skyldig - - - - -sådant brott; d) funnits skyldig på djur. När domen

a) dömts till _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ annat brott; b) funnits skyldig - — — — — — • - • sådant brott; c) funnits skyldig på djur. veterinärstyrelsen därom.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 , dock att de äldre bestämmelserna alltjämt skall tillämpas i fråga om dom på avsättning eller suspension som meddelats före nämnda dag. Nämnda dag upphör kungörelsen (1947:936) om skyldighet för domstol att till veterinärstyrelsen översända dom eller slutligt beslut i vissa brottmål att gälla.

SOU 1972:1

Förslag till Kungörelse om underrättelse i vissa fall till veterinärstyrelsen om avsked enligt 12 § lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m. Härigenom förordnas som följer. Har veterinär, som omfattas av lagen (197 :00) om disciplinansvar i offentlig tjänst m. m., blivit avskedad till följd av förseelse i sin yrkesutövning, skall den som meddelat avskedsbeslutet så snart det kan ske sända avskrift därav till veterinärstyrelsen och tillika, när beslutet blivit ständande, underrätta veterinärstyrelsen därom. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 197 .

2.11 Utkast till grundlagsändringar Utkast till 1) ändrad lydelse av 27, 36, 96,99, 101, 102, 103, 110 och 111 §§ regeringsformen (Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) §27

Till justitiekansler må Konungen nämna en lagfaren, skicklig och oväldig person, som i domarevärv varit nyttjad. Denne, såsom Konungens högste ombudsman, åligge förnämligast, att föra eller låta föra Konungens talan i mål, som röra kronans rätt, samt att, å Konungens vägnar, hava tillsyn över rättvisans handhavande och i sådan egenskap beivra fel, som av domare och ämbetsmän begångne bliva.

Till justitiekansler må Konungen nämna en lagfaren, skicklig och oväldig person, som i domarevärv varit nyttjad. Denne, såsom Konungens högste ombudsman, åligge förnämligast, att föra eller låta föra Konungens talan i mål, som röra kronans rätt, samt att, å Konungens vägnar, hava tillsyn över rättvisans handhavande och i sådan egenskap beivra fel, begängna av dem som i allmän tjänst eller eljest hava att utöva offentlig verksamhet.

§36 Den som utnämnts till domare må skiljas från tjänsten endast av domstol efter åtal eller genom beslut om entledigande i samband med pensionering; dock må han, om det finnes erforderligt av organisatoriska skäl, förflyttas till annan jämställd domartjänst.

Grundläggande bestämmelser 92

Den som utnämnts till domare må skiljas från tjänsten endast om han genom brottslig gärning eller eljest genom grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande visat sig uppenbarligen icke vara skickad att inneha sin tjänst. Dock må han entledigas i samband med pensionering samt, om det finnes erforderligt av organisatoriska skäl, förflyttas till annan jämställd domartjänst. 87 § 1 mom. föreskriver. SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) 96

Riksdagen skall förordna minst två för Riksdagen skall förordna minst två för lagkunskap och utmärkt redlighet kända lagkunskap och utmärkt redlighet kända medborgare att i egenskap av riksdagens medborgare att i egenskap av riksdagens ombudsmän, efter den instruktion riksdagen ombudsmän, efter den instruktion riksdagen för dem utfärdat, hava tillsyn över lagars och för dem utfärdat, hava tillsyn över lagars och författningars efterlevnad, i vad de skola av författningars efterlevnad, i vad de skola dem, som i allo äro underkastade ämbets- tillämpas av dem, som i allmän tjänst eller ansvar, tillämpas samt vid vederbörliga dom- eljest hava att utöva offentlig verksamhet, stolar i laga ordning tilltala dem, som uti sina samt vid vederbörliga domstolar i laga ordämbetens utövning av vald, mannamån eller ning tilltala dem, som /' sin offentliga verkannan orsak någon olaglighet begått eller samhet någon brottslig gärning begått. underlåtit att sina ämbetsplikter behörigen fullgöra. Ombudsmännen vare i all måtto underkastade samma ansvar och plikt, som allmän lag och rättegångsordning för aktörer utstaka. För ombudsmännen - - — — — — — — — — — — — — - ombudsmännen angivits. §99 Ombudsmännen må, en var när han för sitt ämbetes utövning det nödigt anser, kunna övervara alla domstolars och myndigheters överläggningar och beslut, dock utan rättighet att sin mening därvid yttra, samt äga tillgång till alla domstolars och myndigheters protokoll och handlingar. Konungens ämbetsmän i allmänhet vare skyldige att lämna ombudsmännen laglig handräckning, samt alla fiskaler, att medelst aktioners utförande en var av dem biträda, då han det äskar.

Ombudsmännen må, en var när han för sitt ämbetes utövning det nödigt anser, kunna övervara alla domstolars och myndigheters överläggningar och beslut, dock utan rättighet att sin mening därvid yttra, samt äga tillgång till alla domstolars och myndigheters protokoll och handlingar. Konungens ämbetsmän i allmänhet liksom envar annan som står under ombudsmännens tillsyn vare skyldige att lämna ombudsmännen laglig handräckning, samt alla fiskaler, att medelst aktioners utförande en var av dem biträda, då han det äskar.

§ 101 Skulle den oförmodade händelse inträffa, Finnes ledamot av Konungens högsta att antingen hela Konungens högsta domstol domstol eller av regeringsrätten hava genom eller av dess ledamöter en eller flere funnes brottslig gärning åsidosatt vad honom åligger hava av egennytta, vrångvisa eller försumlig- i utövningen av domarämbetet, skall åtal het sä orätt dömt, att därigenom någon, därför väckas vid den särskilda domstol som emot tydlig lag och sakens utredda och sägs i 103 §. Sådant åtal får väckas endast av behörigen styrkta förhållande, mistat eller riksdagens ombudsmän och av justitiekanskunnat mista liv, personlig frihet, ära och lern. egendom, eller regeringsrätten eller en eller SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

flere av dess ledamöter funnes hava vid prövning av besvärsmål låtit sådant förhållande komma sig till last, vare riksdagens ombudsmän en var inom sitt ämbetsområde pliktiga, ävensom Konungens justitiekansler berättigad, att vid rikets domstol, som här nedanföre bestämmes, den felaktige under tilltal ställa, samt till ansvar efter rikets lag befordra. Den särskilda domstolen prövar även, om ledamot av högsta domstolen eller av regeringsrätten skall skiljas från sin tjänst i fall som avses i 36 § eller om han enligt vad därom stadgas i allmän lag skall avstängas från tjänsten eller vara pliktig att undergå läkarundersökning. Ä rende som nu avses må väckas endast av riksdagens ombudsmän och av justitiekanslern.

102 Denna domstol, som riksrätt kallas, skall i Finnes någon av riksdagens ombudsmän sådant fall bestå av presidenten uti Ko- eller justitiekanslern hava genom brottslig nungens och rikets Svea hovrätt, vilken där- gärning åsidosatt vad honom åligger vid uti före ordet, presidenterna uti alla rikets handläggning eller avgörande av ärende som kollegier, vid tilltal emot högsta domstolen på honom ankommer, skall åtal därför fyra de äldsta regeringsråd, men, när rege- väckas vid den särskilda domstol som sägs i ringsrätten är tilltalad, fyra de äldsta justitie- 103 §. Sådant åtal beslutas i fråga om områd, ävensom, i båda fallen, högste befälhava- budsman av konstitutionsutskottet och beren över de i huvudstaden tjänstgörande träffande justitiekanslern av Konungen samt trupper, högste närvarande befälhavaren för utföres av åklagare, som förordnas av Koden vid huvudstaden förlagda delen av flot- nungen. tan, tvenne de äldsta råd i Svea hovrätt och det äldsta råd i varje av rikets kollegier. Då justitiekanslern eller någon av riksdagens ombudsmän finner sig befogad att högsta domstolen eller regeringsrätten samfällt eller särskilda deras leda/nöter inför riksrätten tilltala, äske han hos presidenten i Konungens och rikets Svea hovrätt, såsom riksrättens ordförande, laglig kallelse å den eller dem, som skola tilltalas. Presidenten i hovrätten foge därefter anstalt om riksrättens sammanträde, för att kallelsen utfärda och målet vidare i laglig ordning behandla. Skulle emot förmodan han detta underlåta, eller någon av de övrige förenämnde ämbetsmän undan44

SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

draga sig att uti riksrätten deltaga, stånde de, för en sådan uppsåtlig försummelse av deras ämbetsplikt, till lagligt ansvar. Hava en eller Jlere av riksrättens ledamöter laga förfall, eller finnes emot någon av dem laga jäv, vare ändock rätten domför, om tolv däruti sitta. År presidenten i hovrätten av laga förfall eller jäv hindrad, företräde dess ställe den äldste i tjänst varande presidenten. Denna domstol ägc, sedan rannsakningen fulländad är, och domen efter lag fälld, att densamma för öppna dörrar avkunna. Ingen have makt att sådan dom ändra, Konungen dock obetaget att göra nåd, vilken likväl icke må sträcka sig till den dömdes återinsättande i rikets tjänst.

§

03 Riksdagen skall vart tredje år, på sätt För prövning av frågor som avses i 101, riksdagsordningen stadgar, tillsätta en 102 och 106 §§ skall finnas en särskild nämnd, som äge att döma, huruvida högsta domstol. Denna domstol, som kallas riksrätt, domstolens och regeringsrättens samtliga le- består av presidenten i Svea hovrätt, de tvä damöter gjort sig förtjänta att i deras viktiga efter tjänsteålder äldsta bland övriga presikall bibehållas, eller om vissa av dem, utan denter i hovrätt eller kammarrätt samt tre av bevisligen begångna fel och brott, varom riksdagen för sex år i sänder utanför riksföregående § handlar, likväl kunde anses dagen valda ledamöter. Presidenten i Svea böra från detta kall skiljas. Beslutar denna hovrätt eller, vid förfall för honom, den nämnd efter omröstning i den ordning, som i äldste av övriga presidenter är ordförande i riksdagsordningen sägs, att någon eller några domstolen. av högsta domstolens eller regeringsrättens Riksrättens utslag får icke överklagas. ledamöter skola anses vara ifrån riksdagens Närmare bestämmelser om riksrätten givas förtroende uteslutna, blive han eller de i lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom. därefter av Konungen, hos vilken riksdagen föreskriver. skall härom göra anmälan, ifrån ämbetet genom nådigt avsked skilde. Dock tillägge Konungen honom eller dem vardera en årlig pension till lönens halva belopp. § 106

Finner utskottet av dessa protokoll, att Finnes någon statsrådets ledamot hava någon statsrådets ledamot uppenbarligen genom brottslig gärning grovt åsidosatt vad handlat emot rikets grundlag eller allmän lag, honom åligger i utövningen av statsrådseller tillstyrkt någon överträdelse därav, eller ämbetet, skall åtal därför väckas vid riksvållat och befrämjat sådan överträdelse ge- rätten. Sådant åtal beslutas av konstitutionsnom uppsätligt fördöljande av någon upp- utskottet och skall utföras av den riksdagens SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

lysning, dä skall konstitutionsutskottet ställa ombudsman som konstitutionsutskottet fören sådan under tilltal inför riksrätten av ordnar. någon av riksdagens ombudsmän, och gånge Ej må åtal ske i annan ordning för sådant i härmed som i 101 och 102 §§ om tilltal första stycket avsett brott varigenom ledaemot regeringsrätten föreskrives. Då stats- mot av statsrådet åsidosatt sin ämbetsplikt. rådets ledamöter finnas hava, på sätt ovan berört är, gjort sig till ansvar skyldige, döme dem riksrätten efter allmän lag och den särskilda författning, som till bestämmelse av sådant ansvar utav Konungen och riksdagen fastställd varder.

§ no Ej må

är fråga.

Bliver riksdagsman, under tid då session pågår, eller under resa till eller ifrån riksdagen, när man vet honom i sådant ärende stadd vara, med ord eller gärning ofredad, gälle därom vad angående våld eller förolämpning emot Konungens ämbetsmän, i eller för ämbete, i allmän lag stadgat är. Samma lag vare, om riksdagens fullmäktige, revisorer eller ombudsmän, eller sekreterare eller kanslibetjänte i riksdagen eller i något dess utskott, i eller för utövning av sådan befattning, våld föres eller förolämpas.

Bliver riksdagsman, under tid då session pågår, eller under resa till eller ifrån riksdagen, när man vet honom i sådant ärende stadd vara, våldförd, gälle därom vad i allmän lag är stadgat angående våld emot någon i eller för dennes utövning av offentlig myndighet. Samma lag vare, om riksdagens fullmäktige, revisorer eller ombudsmän, eller sekreterare eller kanslibetjänte i riksdagen eller i något dess utskott, våld föres i eller för utövning av sådan befattning.

§ Hl Beskylles riksdagsman

frihet berövas.

Fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret samt riksdagens revisorer kunna ej, i och för sin befattning, emottaga befallningar utan av riksdagen allena, och enligt dess instruktioner, ej heller till redo och ansvar ställas, utan efter riksdagens beslut.

Fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret samt riksdagens revisorer kunna ej, i och för sin befattning, emottaga befallningar utan av riksdagen allena och enligt dess instruktioner.

2) upphävande av 112 och 113 §§ regeringsformen § 112 Uti riksdagsmannavalen må icke någon ämbets- och tjänsteman med sin ämbetsmyndighet obehörigen verka. Gör någon det, miste sysslan. 96

(Denna paragraf utgår.)

SOU 1972:1

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse) §113

Taxeringsmän, som riksdagens bevillnings föreskrifter å dess vägnar tillämpa, skola ej för debitering eller taxering kunna till något ansvar ställas.

(Denna paragraf utgår.)

3) övergångsstadgande Till dess den lag som omförmäles i § 36 regeringsformen i dess nya lydelse trätt i kraft, skall § 36 i sin äldre lydelse alltjämt äga tillämpning. Beträffande riksdagsordningen (RO) må framhållas följande. Ändringarna i RF föranleder att ny bestämmelse intages i RO om formerna för val av vissa ledamöter till riksrätten enligt nya 103 § RF. Vidare utgår dels bestämmelsen i 38 § 2. RO om konstitutionsutskottets befattning med lag som rör statsrådets ansvarighet, dels 69 § RO, som i sin helhet handlar om opinionsnämnden. Utkast till nu avsedda ändringar i RO har dock ej ansetts erforderligt att framlägga. I sammanhanget bör erinras om att utkasten ovan även förutsätter, att såväl ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter m. fl. som den särskilda ansvarighetslagen för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl. upphäves.

SOU 1972:1 7

3 Kommitténs principbetänkande. Remissyttranden

Kommittén avgav 30.6.1969 ett principbetänkande benämnt Ämbetsansvaret (SOU 1969:20). Över betänkandet har efter remiss beslutad av statsrådet och chefen för justitiedepartementet yttranden avgivits av 53 myndigheter och andra institutioner. Åtskilliga remissinstanser har ingivit yttranden även från underlydande organ m. fl. Med dessa medräknade utgör sammanlagda antalet remissvar 76.

Remissinstanserna är följande:1 1. Justitiekanslern 2. Riksåklagaren 2:1 Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt 2:2 Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt 2:3 Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt 2:4 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Uppsala län 2:5 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Älvsborgs län 2:6 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Värmlands län 2:7 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Gävleborgs län 2:8 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Västerbottens län 2:9 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Kristianstads län 3. Göta hovrätt 98

4. Hovrätten för Nedre Norrland 5. Rikspolisstyrelsen 6. Kriminalvårdsstyrelsen 7. Överbefälhavaren 7:1 Chefen för armén 7:2 Chefen för marinen 7:3 Chefen för flygvapnet 8. Försvarets civilförvaltning 9. Socialstyrelsen 10. Riksförsäkringsverket 11. Postverket 12. Televerket 13. Statens järnvägar 14. Statens vägverk 15. Statskontoret 16. Kammarrätten 17. Generaltullstyrelsen 18. Riksrevisionsverket 19. Universitetskanslersämbetet 19:1 Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet 19:2 Juridiska fakulteten vid Lunds universitet 19:3 Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet 20. Skolöverstyrelsen 21. Domänverket 22. Lantbruksstyrelsen 23. Arbetsdomstolens ordförande 24. Arbetsmarknadsstyrelsen 1 För att underlätta läsningen har förteckningen över remissinstanser även upptagits på ett utviksblad sist i betänkandet.

SOU 1972:1

25. Statens avtalsverk 26. Statens personalpensionsverk 27. Statens vattenfallsverk 28. Länsstyrelsen i Stockholms län 28:1 Kronofogdemyndigheten i Stockholm 29. Länsstyrelsen i Jönköpings län 29:1 Stadsfullmäktige i Jönköping 30. Länsstyrelsen i Hallands län 31. Länsstyrelsen i Älvsborgs län 32. Länsstyrelsen i Gävleborgs län 33. Länsstyrelsen i Norrbottens län 33:1 Drätselkammaren i Luleå stad 34. Grundlagberedningen 35. Kommunalrättskommittén 37. Förhandlingsutredningen 38. Lönesystemutredningen 39. Riksdagens ombudsmannaexpedition 41. Fullmäktige i riksgäldskontoret 42. Domkapitlet i Uppsala ärkestift 43. Svenska kommunförbundet 44. Svenska landstingsförbundet 45. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare 46. Sveriges advokatsamfund 47. Landsorganisationen i Sverige 48. Statstjänstemännens riksförbund 49. Sveriges arbetsledareförbund 50. Sveriges akademikers centralorganisation 50:1 Svenska underofficersförbundet 51:2 Svenska Facklärarförbundet och Sveriges Lärarförbund 51:3 Sveriges kommunaltjänstemannaförbund och Svenska Hälso- och Sjukvårdens Tjänstemannaförbund 51:4 Statstjänstemannaförbundet 51:5 Svenska Industritjänstemannaförbundet 52. Svenska Arbetsgivareföreningen 54. Aktiebolaget Svensk Bilprovning 55. Allmänna bevakningsaktiebolaget 56. Sveriges Radio aktiebolag 57. Systembolaget aktiebolag Här nedan lämnas en översiktlig redogörelse för principbetänkandet1 och remisssvarens innehåll.

3.1 Principerna I principbetänkandet har redovisats de principer kommittén ansett böra ligga till grund för ett nytt sanktionssystem för offentliga funktionärer. Det nya ansvaret bör ej såsom det nuvarande ämbetsansvaret få utesluta avtalsfrihet rörande tjänsteåligganden; inskränkningar i detta hänseende bör bero av lag. Vidare bör sanktionssystemet till skillnad från ämbetsansvaret kunna drabba både åsidosättande av offentligrättsliga förpliktelser och avtalsbrott. Syftet med sanktionerna bör vara att tillgodose samhällsmedlemmarnas intresse av att all utövning av offentlig verksamhet utan ovidkommande hänsyn uppfyller vad verksamhetens bästa kräver. Sanktionssystemet, särskilt dess straffrättsliga delar, bör utformas efter de offentliga funktionernas art och ej bero av om de offentliga funktionärerna intar ställning som tjänstemän eller inte. En naturlig gräns för straffansvaret bör sålunda eftersträvas. Straffansvaret bör vidare inskränkas till centrala områden och då främst taga sikte på oriktig myndighetsutövning. Sanktionssystemet i dess helhet bör ha som utgångspunkt den nuvarande strukturen av den offentliga sektorn, vari ingår både traditionella myndighetsorgan och privaträttsligt bildade organ. Det bör kunna tillämpas oberoende av framtida förändringar i den förvaltningsmässiga organisationen. Lösningen bör alltså sökas i ett för all offentlig verksamhet enhetligt sanktionssystem. Detta bör således ej såsom f. n. vara begränsat till i huvudsak arbetstagare med tjänstemannaställning hos stat och kommun. Systemet bör så utformas att frågan om lämpligheten av gränsdragningen mellan tjänstemän och andra arbetstagare kan bedömas och ändringar härvidlag göras oberoende av sanktionsfrågan. Utan att göra ändring i maktfördelningen mellan den offentliga sektorns arbetsgivare och arbetstagare synes det offentliga anställningsförhållandet i sin helhet böra formellt behandlas 1 Vad angår utländsk rätt hänvisas till s. 9 5 - 1 0 2 i principbetänkandet.

SOU 1972:1

såsom avtalsgrundat. Det skall således kunna ses som en avtalsförpliktelse för arbetstagaren att åtlyda de villkor arbetsgivaren uppställer på de områden där arbetsgivarens ensamma bestämmanderätt ej må inskränkas genom avtal; och varje åsidosättande av denna plikt, dvs. varje tjänsteförsummelse, blir att bedöma som avtalsbrott. Flertalet remissinstanser, 56 st., ställer sig i stort sett positiva till eller lämnar eljest utan erinran grunderna för förslagen i betänkandet (1, 2, 2:1, 2 : 3 - 8 , 3, 5 - 7 , 7 : 1 - 3 , 8 - 1 9 , 19:3, 2 0 - 2 8 , 28:1, 29, 3 1 - 3 3 , 33:1, 34, 35, 38, 42, 45, 48, 50, 5 1 : 1 - 2 , 51:4, 52, 54). Av de övriga har 14 varit delvis positiva, intagit en avvaktande hållning eller inte alls yttrat sig över de grundläggande principerna (2:2, 4, 29:1, 30, 37, 39, 4 1 , 43, 44, 49, 51:5, 5 5 - 5 7 ) . Fem instanser (2:9, 19:1, 19:2, 46, 47) ställer sig i huvudsak avvisande till förslagen i betänkandet och därmed, såsom får antagas, även till grunderna för dessa. Ytterligare en instans (51:3) yppar kritik mot principerna. Några under 3.1.1. angivna remissinstanser yppar vidare tveksamhet inför den av kommittén anlagda avtalsrättsliga synen på det offentliga anställningsförhållandet. 3.1.1 Särskilt om arbetsrättsliga frågor Kommittén förordar i betänkandet av såväl principiella som praktiska skäl ett privaträttsligt betraktelsesätt i fråga om det offentliga anställningsförhållandet, där varken ett straffrättsligt ansvarssystem - såsom nu är fallet med ämbetsansvaret - utesluter avtalsfrihet eller straffrättsliga sanktioner är uteslutna vid avtalsbrott. I linje med detta betraktelsesätt har också ansetts att man bör frångå den nuvarande uppdelningen av det offentliga anställningsförhållandet i en offentligrättslig del där avtal är uteslutna, t. o. m. avtalsmässiga åtaganden att ställa sig den offentligrättsliga regleringen till efterrättelse, samt en del där avtal är tillåtna. I stället har ansetts att man här, liksom på övriga områden av avtalsrätten, bör låta laggrundade inskränkningar i avtalsfriheten 100

ej avse förbud mot att över huvud taget avtala om vissa ämnen utan endast medföra ogiltighet av sådana avtalsvillkor som står i strid mot ifrågavarande lagregler. I samband härmed har föreslagits vissa av det förda resonemanget betingade ändringar i 3 § statstjänstemannalagen och 2 § kommunaltjänstemannalagen, där nu något inkonsekvent stadgas dels att avtal ej må träffas om vissa uppräknade ämnen, dels att avtal som träffats i strid mot lagbestämmelserna i motsvarande del är utan verkan. Det föresläs att framdeles blott den senare regeln bibehålies. (Se i övrigt principbetänkandet s. 2 6 - 3 1 och 9 3 - 9 4 . ) Några av remissinstanserna har tagit upp hithörande frågor till särskild behandling. En remissinstans (3) förklarar sålunda att den ej har något att erinra mot att sanktionerna skall vara desamma oavsett om en förseelse begås inom den offentligrättsliga eller den privaträttsliga delen av anställningsförhållandet. Samma instans fogar till vad som anförts i betänkandet reflektionen att den avtalsbara sektorn kan antagas komma att vidgas och att detta skulle, om ett enhetligt sanktionssystem inte tillämpades, fä till följd att en och samma förseelse kunde komma att vid skilda tidpunkter beivras olika. En annan instans (32) förklarar sig ej kunna finna att hinder bör möta att inom det offentliga tjänsteavtalsområdet straffsanktionera avtalsbrott, icke minst med hänsyn till fördelarna av ett enhetligt sanktionssystem och till möjligheterna av ett mera nyanserat ingripande vid småförseelser. Instansen förordar också, på sätt som skett i betänkandet, att det beroendeförhållande som består mellan ämbetsansvar och avtalsförbud häves samt instämmer även i övrigt i betänkandets synpunkter i fråga om ämbetsansvar och arbetsrätt. Ytterligare en instans (31) tar upp hithörande spörsmål i sitt yttrande och förklarar betänkandets synpunkter värda att beaktas. 1 ett remissyttrande (8) uttalas i sammanhanget att tjänsteförseelser i vissa fall bör kunna beivras med lagreglerade sanktioner oavsett om förseelsen utgör avtalsbrott eller inte. En remissinstans SOU 1972:1

(50) förklarar sig dela kommitténs uppfattning att det är angeläget att det beroendeförhållande som kan anses bestå mellan ämbetsansvar och avtalsförbud hävs, men säger sig samtidigt ej kunna tillstyrka lagreglerat disciplinansvar vid avtalsbrott: i denna del borde frågan utredas ytterligare innan definitiv ståndpunkt kan tagas. Däremot ställer sig samma instans positiv till förslaget om ändring i 3 § statstjänstemannalagen och 2 § kommunaltjänstemannalagen. I ytterligare ett remissyttrande (23) förklaras att förslaget har goda skäl för sig. En negativ hållning har i denna del intagits av fyra instanser (19:2, 25, 26, 38). En instans (18) intar en avvaktande hållning medan en annan (15) menar att förslaget inte synes innebära några fördelar framför den nuvarande ordningen samt att det förefaller lättfattligare och mindre irritationsskapande att avtalsområdet liksom f. n. begränsas till de områden som parterna får fritt disponera över. 3.2 A vkriminaliseringen I principbetänkandet har föreslagits en omfattande avkriminalisering. Till det straffbara området har hänförts oriktig utövning av offentlig myndighet, mutbrott och brott mot tystnadsplikt. Övriga fel och försummelser i tjänsten har funnits böra beivras i disciplinär väg. Straffansvar för vanliga tjänstefel föresläs således avskaffat. (Jfr i övrigt principbetänkandet s. 32—36). Förslaget om avkriminalisering vinner i sina huvuddrag anslutning av flertalet remissinstanser 63 st. (1, 2, 2:1-8, 3—7, 7:1-3, 8-19, 19:3, 20-28, 28:1, 29, 31-33, 33:1, 34, 35, 37, 38, 42-45,48-50, 51:1-4, 52, 54). Sju instanser yttrar sig ej i frågan (29:1, 30, 41, 51:5, 55-57). Endast ett fåtal instanser tar avstånd från förslaget (2:9, 19:1, 19:2, 46, 47 jämte två av justitieombudsmännen; den tredje ombudsmannen är skiljaktig frän de två andra i det han biträder förslaget; 39).

SOU 1972:1

3.3 Lag- eller av talsreglerat disciplinansvar Utan att ange någon slutlig ståndpunkt diskuterar kommittén i principbetänkandet om man i fråga om sådana tjänsteförseelser som faller utanför det straffbara området bör till den offentliga sektorns avtalsparter överlämna att utforma erforderliga sanktionsregler eller om man bör tillgodose behovet av sådana regler genom lagstiftning. (Se principbetänkandet s. 36-40). Förslaget om ett för offentlig verksamhet enhetligt disciplinansvar, vare sig detta blir lagreglerat eller inte, har i allmänhet ej mött gensaga. 35 remissinstanser anser att detta disciplinansvar bör vara lagreglerat (1, 2, 2:1, 2:3-6, 2:8, 3, 7, 7:2-3, 8-10, 12-15, 17, 18, 19:1, 22, 28, 28:1, 29, 29:1,31,33,34, 39, 45, 46, 51:2, 51:4). Elva instanser förordar avtalslinjen, bland dem åtskilliga av arbetsmarknadens parter (21,24,33:1,43,44,47, 48, 50, 51:3, 51:5, 52). En av dem (51:5) yttrar sig dock endast över frågans betydelse för helt eller delvis statsägda företag och anser att ansvaret där bör vara avtalsreglerat. Tio remissinstanser synes närmast böjda för ett system där vissa personkategorier får full avtalsfrihet medan andra underkastas lagreglering (4, 11, 16, 19:3,23,25,26,30,49,57). 20 remissinstanser anger ej någon uttrycklig ståndpunkt i saken (2:2,2:7,2:9, 5,6,7:1,19, 19:2, 20, 27, 32, 35, 37. 38, 41, 42, 51:1, 54-56). Två av de sistnämnda (55, 56) förklarar sig dock önska avtalsfrihet för egen del. 3.4 Ämbetsstraffen I principbetänkandet (se s. 61-66 däri) föreslås att avsättning avskaffas som ämbetsstraff och att hithörande avskedsfrågor regleras i utomstraffrättslig ordning (se vidare under 3.7.6.4.) Detta förslag har mottagits positivt eller eljest lämnats utan erinran av 36 remissinstanser (1, 2:4-8, 3, 5, 7, 7:1-3,9, 12-14, 16, 17, 19, 19:3, 21, 23, 24, 26, 27, 29, 32, 33:1, 34, 42, 45, 50, 51:2-4, 52). Ytterligare två remissinstanser (8, 48) har lämnat förslaget utan erinran men ej velat inta slutlig 101

ståndpunkt i vad det avser oavsättliga tjänstemän, dvs. dem som endast kan skiljas från tjänsten av domstol i brottmål. En annan instans (51:3) har tillagt att förslaget att avskaffa ämbetsstraffen ej får genomföras till priset av ett lagreglerat disciplinansvar för alla offentliga funktionärer. 12 instanser har ej anmält någon bestämd ståndpunkt (2:3, 6, 10, 15, 30, 33, 39, 46, 47, 49, 51:1, 51:5). Fem instanser har anmält tveksamhet dock utan att avstyrka förslaget (2, 2:2, 4, 28, 31). Fem remissinstanser ställer sig negativa till förslaget (2:1, 2:9, 11, 19:2, 25) medan 16 instanser ej alls yttrat sig över förslaget (18, 19:1, 2 0 , 2 2 , 2 8 : 1 , 2 9 : 1 , 3 5 , 3 7 , 3 8 , 4 1 , 43, 44, 5 4 - 5 7 ) . En remissinstans (23), som i och för sig ställer sig positiv till förslaget, anser dock att det synes böra övervägas att genom övergångsbestämmelser bibehålla nuvarande ordning för de oavsättliga tjänstemän som erhållit fullmakt på sina tjänster före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Avföres ämbetsstraffet avsättning ur BrB, bör enligt principbetänkandet även suspension avskaffas som brottspåföljd. (Se s. 64 i principbetänkandet.) Sistnämnda förslag har ej föranlett något särskilt yttrande från 40 remissinstanser ( 2 : 1 - 3 , 2:5, 4, 6, 8, 10, 15, 16, 18, 19:1, 20, 22, 25, 2 6 , 2 8 , 2 8 : 1 , 2 9 : 1 , 30, 31, 3 3 - 3 5 , 3 7 - 3 9 , 4 1 , 4 3 - 4 7 , 50, 51:5, 52, 5 4 - 5 7 ) . Det får emellertid antagas att dessa instanser har intagit samma ståndpunkt som de redovisat i fråga om avsättningspåföljden. Av de övriga remissinstanserna har 34 tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran (1, 2, 2:4, 2 : 6 - 8 , 3, 5, 7, 7 : 1 - 3 , 9, 1 1 - 1 4 , 17, 19, 19:3, 2 1 , 2 3 , 2 4 , 2 7 , 2 9 , 3 2 , 33:1, 42, 48, 49, 51:1-4). Två har avstyrkt (2:9, 19:2). 3.5 Pro cessu ella frågor I principbetänkandet (se s. 7 0 - 7 3 däri) föreslås att disciplin- och avskedsfrågor skall handläggas i civilprocessuell ordning av allmän domstol respektive arbetsdomstolen där arbetstagarens tjänsteavtal regleras av kollektivavtal. 32 remissinstanser ställer sig positiva till eller lämnar eljest förslaget i stort sett 102

utan erinran (2, 2 : 4 - 6 , 2:8, 3, 4, 7:1, 7:3, 1 4 - 1 7 , 19, 19:3, 21, 23, 24, 26, 27, 29, 3 1 - 3 3 , 33:1, 34, 38, 45, 46, 50, 51:2, 51:4). 27 remissinstanser yttrar sig ej särskilt i denna fråga (2:3, 2:7, 6, 7, 7:2, 19:1, 20, 28:1, 29:1, 3 0 , 3 5 , 37, 41 44, 4 7 - 4 9 , 51:1, 51:3, 51:5, 52, 54—57). Sex instanser som berör saken intar inte någon bestämd ståndpunkt (1, 5, 18, 19:2, 22, 39). 11 remissinstanser intar en negativ hållning (2:1, 2:2, 2:9, 8 - 1 3 , 25, 28); av dem är sju böjda för att låta hithörande frågor prövas i administrativ besvärsväg (2:1, 9 - 1 3 , 25). En remissinstans (29), som ej motsätter sig förslaget, föreslår dock att, i det fall avsked eller disciplinpåföljd ifrågasatts i samband med ämbetsbrott, domstolen efter yrkande av arbetsgivaren skall kunna besluta i disciplinmyndighetens ställe. Samma instans föreslår också att disciplinmyndighet även i andra fall skall ha möjlighet att få disciplinärenden prövade av allmän domstol i första instans. Ytterligare två instanser (2, 28) anser att det bör finnas möjlighet att få avskedsfrågan prövad i samband med brottmålet. Endast ett mindre antal remissinstanser har berört den större frågan om prövning i civilprocessuell ordning av tvister över huvud rörande det offentliga anställningsförhållandet, något som förordas i principbetänkandet (se s. 72 däri). 13 instanser har sålunda lämnat en sådan ordning utan erinran (2:8, 3, 4, 14, 17, 19, 2 1 , 23, 24, 27, 29, 32, 51:2), medan fem ställt sig avvaktande (5, 15, 1 8 , 2 6 , 3 8 ) .

3.6 JO:s och JK:s tillsyn För närvarande sammanfaller JO:s tillsynsområde med personkretsen för fullständigt ämbetsansvar medan JK:s tillsyn även omfattar de som har partiellt ämbetsansvar. 1 principbetänkandet föreslås att området för såväl JO:s som JK:s tillsyn skall avse samtliga arbetstagare hos stat och kommun, vissa uppdragstagargrupper samt personal hos sådana samhällsägda företag aktiebolag, föreningar och stiftelser — som utövar offentlig myndighet eller eljest mera väsentSOU 1972:1

liga funktioner eller som innehar monopolställning. Vidare föreslås tillsynsområdet omfatta de krigsmän som nu har ämbetsansvar ävensom envar som utan att inneha någon offentlig befattning utövar offentlig myndighet såvitt gäller denna verksamhet. Med bibehållande i huvudsak av nuvarande former för tillsynens utövande föreslås slutligen rätt för JO och JK att ingripa med åtal om person som står under deras tillsyn gör sig skyldig till oriktig myndighetsutövning, mutbrott eller i tjänsten begånget brott mot tystnadsplikt liksom eljest om sådan person beträdes med brott som innefattar åsidosättande av tjänsteåliggande. Är fråga om förseelse som endast kan föranleda disciplinansvar skall JO och JK liksom nu kunna göra anmälan till den offentlige arbetsgivaren för disciplinär åtgärd. (Se i övrigt principbetänkandet s. 80-84 och 88). Detta förslag har närmare berörts endast av 15 remissinstanser. Av dem har 14 ställt sig positiva till förslaget (1, 2:6, 2:7, 3, 10, 15, 16, 29, 32, 39, 45, 46, 50, 54), en instans (50) dock med reservation för att tillsynsområdet möjligen borde något begränsas i förhallande till förslaget. En instans (57) har ställt sig kritisk utan att dock ange någon egen slutlig ståndpunkt. Justitieombudsmännen (39), som anser det innebära en vinning om tillsynen får omfatta stats- och kommunalägda bolag etc, har framhållit att kontrollen med hänsyn till JO:s arbetsuppgifter borde begränsas till fall dä den framstår som påkallad frän allmän synpunkt enligt JO:s diskretionära prövning. Endast tre remissorgan har berört ett förslag i principbetänkandet (se s. 83 däri) om rätt för arbetstagare som erhållit erinran av JO att på egen anmälan få frågan om han begått fel prövad och avgjord av disciplinmyndighet. En remissinstans (8) anser sådan rätt välgrundad och angelägen. Två instanser (1, 39) anser sådan rätt olämplig; dock synes det vara deras mening att saken kommer i ett annat läge om JO och JK tillerkännes rätt att fullfölja talan mot myndighets beslut i disciplinärenden.

SOU 1972:1

3.7 Speciella frågor I detta avsnitt redovisas företrädesvis de remissvar som i enskilda frågor ställer sig avvaktande eller anför mening som avviker från principbetänkandet. Redovisningen omfattar däremot i allmänhet inte det flertal som lämnat principbetänkandet utan erinran.

3.7.1 Oriktig myndighetsutövning (maktmissbruk) Dä kommittén i principbetänkandet till det straffbara området hänfört oriktig utövning av offentlig myndighet har varit vägledande att här är fråga om ett område av offentlig verksamhet där den enskilde inte kan stödja sig på avtal eller annat privaträttsligt rättsförhållande utan till följd av lag eller annan författning är skyldig att ställa sig myndighetsutövningen till efterrättelse. Under brottsbenämningen maktmissbruk har sålunda upptagits det fall, att någon i utövning av offentlig myndighet åsidosätter vad som till följd av lag, instruktion eller annan författning eller särskild föreskrift gäller för myndighetsutövningen. Som förutsättning för straffbarhet uppställes dock, att gärningen för det allmänna eller någon enskild medför förfång eller otillbörlig förmän som ej är ringa. Straffansvar föresläs inträda även då sådan gärning begås av oaktsamhet som ej är ringa. I principbetänkandet uttalas vidare beträffande begreppet offentlig myndighet, att sådan myndighet ytterst är grundad i författning samt att genom dess utövning skapas plikter eller rättigheter som ej är av privaträttslig natur. (Se principbetänkandet s. 34-35,42-45 och 90.) 13 remissinstanser har anmält tveksamhet inför frågan om det i lagutkastet användna begreppet myndighetsutövning tillräckligt tydligt anger det straffbara områdets gränser (1, 8, 15, 19:2, 19:3, 25, 26, 28:1, 35, 38, 39, 43, 44). En av instanserna (19:2) menar sålunda att tolkningssvärigheter framträder redan om man ställer sig frågan huruvida ett beslut om disciplinpåföljd eller avsked enligt 103

de av kommittén föreslagna reglerna skall betraktas som utövning av offentlig myndighet eller ej. En annan instans (39) menar att fall där tvekan skulle kunna uppkomma är överordnads otillbörliga förfarande, t. ex. obefogad vägran att medge semester, medvetet fel vid tjänstetillsättning och trakassering i största allmänhet. Ytterligare en instans (26) uttalar att det synes oklart om straffbestämmelsen även avser brott mot bestämmelser i avtal som den anställde ålagts att tillämpa. Nägra remissinstanser har ansett att som rättskälla vid sidan av lag och författning i straffbudet även bör anges tjänstens beskaffenhet (1, 2, 2:5, 31, 39). Två remissinstanser (3, 5) anser att ifrågavarande straffbud bör utformas så att det vid sidan av oriktig myndighetsutövning även träffar vissa former av missbruk utav tjänsteställning till förfång för det allmänna eller någon enskild. I ett remissvar (51:3) har betänkandet tolkats som om straffbudet skulle drabba inte bara dem som är "direkt ansvariga för ett besluts innehåll" utan även biträden etc, samt föreslår en begränsning av tillämpningen till dem som har eget ansvar för myndighetsutövningen. En annan instans (47) gör gällande att den föreslagna avkriminaliseringen genom ifrågavarande straffbud i själva verket innebär en omfattande utvidgning av personkretsen för straffansvar, som ej kan accepteras. Sex remissinstanser (2, 2:3, 2:5, 3, 31, 51:3) har i fråga om hithörande oaktsamhetsbrott ifrågasatt om ej straffbarhet borde inskränkas till fall av grov culpa. En instans (51:2) anser det böra övervägas att låta den oaktsamma varianten vara helt straffri och beivras disciplinärt. Några enstaka instanser föreslår även vissa andra jämkningar i straffbudet. Härtill skall återkommas nedan under 4.4.2. Tio remissinstanser (2, 2:7, 2:8, 9, 29:1, 31, 33:1, 39, 45, 46) uttalar sig för den i betänkandet angivna möjligheten att låta ledamöter av beslutande statliga eller kommunala församlingar bli underkastade ansvar för maktmissbruk, två av dem dock utan att 104

ange slutlig ståndpunkt (9, 31). Två instanser ställer sig negativa till en sådan möjlighet (29,38). Endast tre remissinstanser (4, 16, 39) har närmare berört ett förslag i betänkandet att "taxeringsmän" bör omfattas av ansvar enligt straffbudet, och de uttalar sig för detta förslag. Vad angår beteckning på brottet anser 15 remissinstanser ordet maktmissbruk mindre lämpligt. Olika alternativ har framförts såsom oriktig myndighetsutövning, tjänstemissbruk och missbruk av offentlig myndighet. (1, 2, 2:3-5, 2:7, 3-5, 11, 16, 31, 39, 47, 50). 3.7.2 Mutbrott Såsom tidigare anförts har kommittén i principbetänkandet föreslagit ett straffstadgande avseende mutbrott. I betänkandet uttalas åsikten, att en utredning bör komma till stånd om förutsättningarna för ett mera generellt mutansvar, avseende arbets- och uppdragstagare inom såväl den offentliga som den privata sektorn.1 I avbidan härpå bör enligt betänkandet den nuvarande ansvarsregeln om mutbrott i 20:2 BrB, som har avseende endast på den offentliga sektorn, undergå endast de ändringar i fråga om ansvarig personkrets som föranledes av de tidigare åberopade mera principiella synpunkter som anföres i betänkandet. I enlighet härmed har föreslagits, att personkretsen skall omfatta alla arbetstagare hos staten eller kommun oavsett om de intar ställning som tjänstemän eller ej; vidare ledamöter av statliga eller kommunala organ liksom personer som eljest till följd av val eller plikt utför uppdrag åt det allmänna eller vilkas uppdrag regleras i författning. Enligt förslaget skall efter förordnande av Kungl. Maj:t i personkretsen även ingå personal och styrelseledamöter hos allmänna inrättningar och hos aktiebolag, föreningar eller stiftelser som ägs av det allmänna. Härvid har avsetts sådana 1 Kommittén har numera erhållit uppdrag att utreda denna fråga.

SOU 1972:1

inrättningar och företag som pålagts myndighetsutövning eller andra mera väsentliga offentliga funktioner eller som intar monopolställning. Slutligen skulle mutansvar åvila envar som utan innehav av nägon nu avsedd befattning utövar offentlig myndighet samt vidare envar som fullgör lagstadgad tjänsteplikt. Den angivna kretsen av arbets- och uppdragstagare sammanfaller med den personkrets som enligt principbetänkandet över huvud taget kan komma i fråga för ett lagreglerat disciplinansvar (se under 3.7.5). I principbetänkandet diskuterades därför möjligheten att ange förstnämnda krets i mutparagrafen genom en hänvisning till disciplinlagstiftningen. (Se i övrigt principbetänkandet s. 35, 4 5 - 4 8 , och 90.) Av de remissinstanser som tagit upp den föreslagna mutparagrafen till närmare behandling har 13 stycken ställt sig positiva till eller eljest lämnat utan erinran paragrafens sakliga innehall, främst när det gäller personkretsen för ansvar enligt paragrafen (2:8, 3, 4 , 9 , 14-16, 19:2, 1 9 : 3 , 3 2 , 4 5 , 4 6 , 5 1 : 2 ) . En remissinstans (39) anser att personkretsen tills vidare bör ha samma omfattning som för närvarande om ej ett allmänt mutansvar, omfattande såväl allmän som enskild tjänst, införes. Pä ett häll (51:3) intages ståndpunkten att nuvarande begränsning av personkretsen bör kvarstå tills en eventuell utredning om ett generellt mutansvar gjorts. Tva remissinstanser (43, 44) anmäler viss tvekan inför delar av personkretsen med förmälan att denna skulle komma att omfatta även stora grupper av arbetstagare, som pa grund av sin ställning knappast har nägon verklig möjlighet att påverka myndighetens agerande eller själva är anförtrodda någon "offentlig verksamhet" där en obehörig påverkan har någon saklig betydelse. De två instanserna tillägger emellertid, att offenligt anställds eller vald förtroendemans oförvitlighet i hithörande avseende dock i högsta grad är angelägen. Fyra remissinstanser (1, 2:1, 4, 46) yppar tveksamhet inför tanken att ange personkretsen genom hänvisning till annan lag. En instans (2:8) uttalar såsom något positivt att SOU 1972:1

mutansvaret knytes an till det lagreglerade disciplinansvaret. Mot förslaget att låta Kungl. Maj:t i vissa fall avgöra paragrafens tillämpningsområde har tva remissinstanser (4, 46) gjort invändning. Två remissinstanser (2:5, 31) har uttryckt viss farhåga för att brottsbeteckningen mutbrott skulle kunna föranleda förväxling med bestickningsbrottet. Det i betänkandet resta förslaget om utredning av frågan rörande ett allmänt mutansvar avseende såväl offentliga som privata anställnings- och uppdragsförhällanden har uttryckligen biträtts av tio remissinstanser (9, 14, 1 6 , 3 1 , 3 2 , 3 9 , 4 5 , 4 8 , 5 1 : 2 , 52). Ytterligare en instans (2:1) har utan att beröra frågan om utredning uttalat sig positivt för införande av ett sådant allmänt mutansvar. En annan instans (47) förklarar att en utredning om ett generellt mutansvar bör komma till stånd men gör samtidigt gällande att den i betänkandet föreslagna utvidgningen av personkretsen för ansvar inte kommer att kunna accepteras. Tvä remissinstanser har motsatt sig en sådan utvidgning av mutansvaret (2:3, 2:8). 3.7.3 Brott mot tystnadsplikt Vid sidan av oriktig utövning av offentlig myndighet och mutbrott har kommittén ansett straffansvar böra inträda även vid brott mot tystnadsplikt. I principbetänkandet göres skillnad mellan brott mot sådan tystnadsplikt som grundar sig pä lag eller annan författning samt åsidosättande av sådan oreglerad tystnadsplikt rörande vissa ämnen som beror av myndighets eller överordnads föreskrift eller som utan sådan föreskrift följer av ämnets natur. Endast den författningsgrundade tystnadsplikten har i principbetänkandet ansetts böra förenas med straffansvar, medan den nämnda oreglerade tystnadsplikten skulle beivras i disciplinär väg. I principbetänkandet uttalar kommittén sin avsikt att i senare sammanhang återkomma till en översyn av gällande specialstraffrättsliga stadganden rörande tystnadsplikt. 105

Det föreslagna straffbudet i BrB skulle i princip kunna ersätta dessa. I en sådan översyn skulle också inga att ta ställning till behovet av uttryckliga lagregler om tystnadsplikt pa vissa områden i syfte att göra det föreslagna straffbudet tillämpligt pä dessa områden. Som exempel namnes behovet i sekretesslagstiftningen av en regel om plikt att iakttaga tystnad rörande innehållet i sekretessbelagd handling samt intresset i vissa fall av regler om förbud mot yppande av vad som förekommit vid statliga eller kommunala församlingars sammanträden inom lyckta dörrar. De valda exemplen avser sådan tystnadsplikt som oaktat den ej för närvarande är författningsgrundad likväl anses omfattad av straffbudet i 20:3 BrB. (Se i övrigt principbetänkandet s. 35, 4 9 - 5 1 och 90.) Av de remissinstanser som närmare gått in pa utformningen av den föreslagna paragrafen om brott mot tystnadsplikt har 16 ställt sig positiva till tanken att låta straffbarhet inträda endast vid brott mot författningsreglerad tystnadsplikt ( 1 , 2:4, 2:8, 3, 8, 15, 19:2, 19:3, 20, 31, 3 2 , 4 5 - 4 7 , 51:2, 51:3). En till ett remissyttrande fogad skiljaktig mening (9) vill begränsa ansvaret till brott mot i lag - ej i annan författning - stadgad tystnadsplikt. Endast en remissinstans (39) anser att till brottsområdet bör hänföras även åsidosättande av sådan tystnadsplikt som följer av tjänstens beskaffenhet. En instans (2:5) påpekar att oaktsamt åsidosättande av tystnadsplikt stundom kan vara straffvärt. Fem remissinstanser (19:2, 26, 4 1 , 45, 46) berör vikten av att tystnadsplikt rörande innehållet i hemlig handling blir stadgad i lag. 3.7.4 20:5 brottsbalken I principbetänkandet föreslås avskaffande av regeln i 20:5 BrB om straffhöjning da tjänsteman genom allmänt brott åsidosatt sin tjänsteplikt. Behovet av straffskärpning anses kunna tillgodoses inom ramen för brottets strafflatitud. 106

En remissinstans (2) uttalar att upphävande av 20:5 synes fä ringa praktiska konsekvenser eftersom stadgandet ytterst sällan torde tillämpas samt tillägger att åsidosättande av tjänsteåliggande skall av domstolen kunna inom tillämplig strafflatitud beaktas som försvårande omständighet. Ytterligare en instans (2:1) uttrycker motsvarande synpunkter. I ett remissyttrande (3) ifrågasattes dock om ej 20:5 bör kvarstå i någon form eftersom det kan inträffa att domstol tar hänsyn till den åsidosatta tjänsteplikten - i vilket fall disciplinmyndighet enligt ett förslag i principbetänkandet ej skall kunna ålägga disciplinpåföljd - och utdömer straff nära maximum, varvid påföljden ändå till följd av blygsamt straffmaximum kan framstå som otillräcklig. 3.7.5 Disciplinansvarets personkrets Såsom förut framhållits har kommittén i principbetänkandet inte redovisat någon slutlig ståndpunkt i frågan om det föreslagna disciplinansvaret bör vara lag- eller avtalsreglerat. Däremot har i betänkandet (s. 37) uttalats att det ter sig önskvärt med ett för alla funktionärsgrupper enhetligt sanktionssystem. I ett utkast till lagstiftning på området har kommittén redovisat samtliga de arbets- och uppdragstagargrupper som över huvud taget synes kunna komma i fråga när det gäller att bestämma personkretsen för ett lagreglerat disciplinansvar. (Jfr principbetänkandet s. 5 2 - 5 6 och s. 91). Till denna krets har hänförts tjänstemän och andra arbetstagare hos staten eller hos kommun, ledamöter av styrelser, verk, nämnder, kommittéer eller andra sådana inrättningar som hör till staten eller till kommun samt de som eljest utövar uppdrag ät staten eller ät kommun, om de valts till uppdraget eller inte äger undandra sig detta liksom eljest om uppdraget är reglerat i författning. Vidare har i kretsen ansetts böra ingå arbetstagare och styrelseledamöter hos allmänna inrättningar eller hos aktiebolag, föreningar eller stiftelser vari staten eller kommun till följd av aktieinnehav eller eljest SOU 1972:1

har avgörande bestämmanderätt. De företag som här kommer i fräga har ansetts böra vara sädana som har anförtrotts utövning av offentlig myndighet eller eljest fullgör mera typiska offentliga funktioner ävensom företag som intar faktisk eller rättslig monopolställning inom sitt verksamhetsomräde. Med kommun har i principbetänkandet i detta sammanhang likställts landstingskommun, municipalsamhälle, kommunalförbund, tingslag, församling och kyrklig samfällighet. Förslaget rörande personkretsen för ett enhetligt disciplinansvar, vare sig detta blir lagreglerat eller inte, har säsom tidigare framhållits i allmänhet ej mött gensaga. Endast ett mindre antal remissinstanser har i mera väsentliga hänseenden uttalat en annan uppfattning än den som redovisats i betänkandet i saken. Dessa återfinns närmast i de grupper som enligt det tidigare sagda förordar avtalsfrihet, helt eller delvis, i disciplinfrågor. Av dem som yttrat sig mera ingående i frågan har två remissinstanser (4, 49) ansett att samhällsägda företag bör stå utanför ett lagreglerat ansvar, medan två andra instanser (43 och 44), vilka i och för sig önskar avtalsfrihet, uttalat tveksamhet med hänsyn till svåra praktiska avvägningsproblem dä det gäller att dra gränsen kring ifrågavarande företag. 12 remissinstanser äter har uttalat sig positivt för att ett enhetligt system bör omfatta även dessa företag (2:2, 24, 2:5, 2:8,3,9, 16,32,45,46,50,52). Vad angär arbetstagare utan tjänstemannaställning hos stat och kommun har tvä instanser (4, 11), som eljest uttalat sig för lagreglering av disciplinansvaret såvitt gäller vissa grupper, ansett dessa arbetstagare böra stå utanför lagregleringen. Sex remissinstanser som tagit upp frågan till närmare behandling har ansett en enhetlig reglering böra omfatta även dessa arbetstagare (2:4, 2:5,2:8,3, 16,32). Beträffande offentliga tjänstemän har de åtta remissinstanser som uttryckligen berört saken (2:2, 2:4, 2:5, 2:8, 3, 4, 16, 32) förklarat att såväl statliga som kommunala tjänstemän bör höra till ansvarskretsen. SOU 1972:1

En del remissinstanser har tagit upp vissa speciella problem pa hithörande område till närmare behandling. En instans (45) anser att domare ej bör vara underkastade disciplinansvar. En annan instans (16) som också berört frågan intar motsatt ståndpunkt. Elva remissinstanser (2:2, 2:4, 2:5, 2:8, 3, 4, 14, 16, 22, 31, 32) har uttryckligen ställt sig positiva till förslaget att låta disciplinansvaret omfatta den grupp av chefstjänstemän som f. n. enligt 18 § StjL är undantagen från sådant ansvar. Några instanser ställer sig tveksamma till en i principbetänkandet framförd tanke att eventuellt låta verkschefer och likställda stå utanför ansvaret. En remissinstans (14) anser att ansvaret bör omfatta även dem, medan två andra instanser (9, 24) anser att vissa problem kan uppkomma i ansvarshänseende då verkschefen deltar i beslut av verkets styrelse, därvid enligt förslaget styrelseledamöter skall ha ansvar. En av dessa instanser (9) anser att samma regler bör gälla för verkschefer och styrelseledamöter. En verksmyndighet (12) anser att, såvitt gäller det egna verket, såväl dess verkschef som ledamöterna av dess disciplinnämnd bör stå utanför ansvaret. En instans (39) slutligen påpekar att om JO varken kan åtala ett fall eller anmäla det för disciplinär bestraffning, JO inte heller lärer kunna utdela någon erinran; och det tillägges att det ej är tillfredsställande om förslagets innebörd skulle vara att ifrågavarande chefstjänstemän inte blir underkastade JO:s tillsyn i vidare mån än såvitt rör maktmissbruk. Vad över huvud avser ledamöter av styrelser, nämnder etc. ställer sig sex remissinstanser (2:4, 10, 24, 30, 35, 39) mer eller mindre avvisande till tanken att dessa ledamöter skall omfattas av ansvaret; tvä av dem (30, 35) tar därvid sikte pä förtroendevalda ledamöter. I ett remissyttrande (51:3) framhålles, att om över huvud behov av en disciplinlagstiftning skulle finnas, det torde vara för de uppdragstagargrupper kommittén angivit i principbetänkandet. En instans (4) anser att ansvar för uppdragstagares del bör begränsas till dem vars uppdrag är av längre 107

varaktighet eller företer stark likhet med vanlig tjänst. En annan instans (29) uttalar att det av en eventuell lagtext bör klart framgå, att övervakare och barnavårdsman hör till ansvarskretsen. I ett remissyttrande (6) erinras om att disciplinansvar skulle komma att gälla för övervakare för villkorligt dömda och för tillsynsmän över villkorligt frigivna samt förklarar att någon erinran ej kan riktas däremot. Den i betänkandet framförda tanken att i fall av lagreglerat disciplinansvar - lata Kungl. Maj:t förordna om ansvarets införande i bl. a. samhällsägda företag har berörts endast av ett par remissinstanser. En instans (46) anser en sådan ordning mindre lämplig och förordar att ansvarskretsen direkt anges i lag. En annan instans (2:8) anser det vara lämpligt och av värde att tillämpningsområdet anges i lagtext. Vad angår samhällsägda företag anser en remissinstans (9) viss tvekan kunna uppstå i frågan om vad som avses med det i betänkandet begagnade uttrycket "företag vari stat eller kommun har avgörande bestämmanderätt". I ett remissvar (19:2) uttalas helt allmänt, att bestämningen av disciplinansvarets tillämpningsområde är tillräckligt klar för att ej välla större problem vid tillämpningen. 3.7.6 De särskilda disciplinreglerna Det i betänkandet intagna utkastet till disciplinregler har berörts av åtskilliga remissinstanser. 3.7.6.1 Allmänt om reglerna Sex remissinstanser (2:4, 3, 9, 28:1, 46, 54) har närmare gått in pä reglernas allmänna utformning. De har därvid funnit dem i stort sett väl avvägda. 3.7.6.2 Gärningsbeskrivning I utkastet till disciplinlagstiftning i principbetänkandet (s. 59 och 91) har upptagits, att disciplinpåföljd må åläggas arbetstagare som 108

åsidosätter vad som åligger honom i hans tjänst, om felet ej är ringa. Stadgandet har närmare berörts endast av fyra remissinstanser. Två av dem (2:5, 31) anser att gärningsbeskrivningen bör utformas pa samma sätt som skett i 19 § StjL, dock att undantag från påföljd göres för ringa fall. En instans (2:8) anser att gärningsbeskrivningen bör utformas med 21:18 brottsbalken som mönster. I ett remissyttrande (10) påpekas, att bagatellförseelser icke bör föranleda mer än tillsägelse av överordnad samt anser att man i lag bör ge uttryck åt detta. 3.7.6.3 Disciplinpåföljder Som disciplinpåföljder föreslås i principbetänkandet varning och för allvarliga fall en penningplikt som i betänkandet benämnts disciplinbot. Grova eller upprepade tjänsteförseelser bör enligt betänkandet föranleda avsked, något som emellertid ansetts böra ses som en skyddsåtgärd och ej som en sanktion. Som förutsättning för avsked föresläs gälla att arbetstagaren genom tjänsteförseelsen visat sig uppenbarligen inte vara skickad att inneha sin befattning. Suspension, som förekommer inte endast som påföljd för ämbetsbrott enligt brottsbalken utan även som disciplinstraff enligt bl. a. statstjänstemannalagen och kommunaltjänstemannastadgan, har ansetts mindre angeläget att bibehålla. I betänkandet har suspensionen kritiserats inte endast emedan den kan valla icke önskvärt besvär för såväl den försumliges arbetskamrater som hans arbetsgivare, utan även därför att den utan hänsyn till den försumliges ekonomiska situation i övrigt berövar honom hans utkomst av anställningen. I förslaget i betänkandet ersattes suspension av disciplinbot, vilken ansetts böra skärpas i förhallande till påföljden löneavdrag enligt nyssnämnda författningar, eftersom disciplinansvaret skall ersätta det nuvarande straffansvaret för tjänstefel enligt 20:4 BrB. Enligt förslaget skall disciplinbot avse minst en och högst 60 dagar samt fastställas till minst fem och högst 250 kronor. Samtidigt föreslås att botens storlek slutligt skall kunna jämkas SOU 1972:1

med hänsyn till de uppgifter den anställde lämnar om sin ekonomi (jfr i övrigt principbetänkandet s. 5 6 - 5 7 och 9 1 - 9 2 ) . - Det föresläs också att disciplinbot skall tillfalla arbetsgivaren; jfr i detta sammanhang uttalandet i betänkandet (s. 60 och 75) att fordran på disciplinbot bör behandlas som vanlig civil fordran. Förslaget i betänkandet att avskaffa suspension som påföljd och införa den nya påföljden disciplinbot beröres närmare av åtskilliga remissinstanser. Av dem som yttrat sig i saken förordar 23 remissinstanser (1, 2, 2:6. 2:8. 4. 6, 8, 12, 13, 14, 17, 2 2 , 2 6 , 3 1 , 32, 42. 45 4 8 - 5 0 , 5 1 : 1 - 2 , 51:4) att suspension utmönstras som disciplinpåföljd. Endast en remissinstans (46) intar motsatt ståndpunkt. Av dem som närmare behandlat förslaget att införa disciplinbot som påföljd lämnar 17 instanser ( 1 , 2:2, 2:5, 2:8. 4, 6, 12, 14, 1 7 , 2 6 , 3 2 , 4 2 , 4 5 , 5 0 , 5 1 : 1 - 2 , 5 1 : 4 ) förslaget utan erinran, en av dem (45) dock med tillägg att den lika gärna kan tänka sig ett skärpt löneavdragssystem. Tvä instanser (11, 18) föredrar att löneavdrag bibehålles. Ytterligare en instans (8) föredrar att löneavdrag bibehålles eller också att disciplinbot införes men bestämmes till viss procent av lönen. En annan instans (13) anser att ett skärpt löneavdragssystem är att föredraga. I ett remissyttrande (19:1) uttalas att man enbart bör ha en måttlig penningplikt medan en annan remissinstans (21) anser att påföljderna bör bestå enbart av varning och avsked. En instans (10), som i övrigt ej uttalat sig närmare om disciplinbot, anser denna - liksom varning - mindre lämplig som påföljd för ledamöter av offentliga organ. Som exempel pä uttalanden av dem som ställer sig positiva till förslaget kan nämnas ett yttrande (6) vari anföres att förslaget innebär en förenkling för de tillämpande organen medan det i ett annat yttrande (51:2) uttalas att övergången från suspension till disciplinbot bättre sammanfaller med den allmänna synen på straffets ändamål. Vad angår disciplinbotens storlek har en remissinstans (12) uttalat att det synes SOU 1972:1

medföra svårigheter att bestämma lämplig storlek i fråga om kollektivanställd personal. En instans (31) har framhållit att boten bör bestämmas efter fasta och för riket enhetliga normer. Ett annat remissorgan (2:5) anser att boten bör bestämmas i förhällande till lönegrad eller arbetsinkomst enligt författningsenligt bestämda skalor. I ett remissyttrande (26) ifrågasattes om man bör beakta arbetstagarens ekonomi i allmänhet och således även vad som ligger utanför anställningsförhållandet. En remissinstans (1), som ej erinrar mot införandet av disciplinbot, ifrågasätter dock om med hänsyn till rättssäkerheten myndighet bör kunna utkräva ända upp till 15 000 kronor i disciplinbot. I ytterligare ett remissyttrande (51:2) anmäles tveksamhet inför det föreslagna högsta beloppet av disciplinboten och det förordas där en mer måttlig penningplikt. I ett annat yttrande (19:1) erinras mot disciplinboten under påstående att den såsom civil fordran skulle enligt allmänna kvittningsregler kunna indrivas tämligen formlöst och utan nämnvärda begränsningar genom avdrag på tjänstemannens lön medan indrivning av böteskrav däremot enligt exekutionslagstiftningen var tyglad på olika sätt till skydd för gäldenären. I ett remissyttrande (51:3) ställer man sig negativ bland annat emedan disciplinboten skulle innebära en överföring till civilrätten av det straffrättsliga dagsbotssystemet. Förslaget att disciplinboten skall tillfalla arbetsgivaren beröres närmare endast av tvä remissinstanser, av vilka den ena (4) anser att den bör tillfalla kronan, medan den andra (2:2) menar att boten bör gä till välgörande ändamål. Slutligen vänder sig en remissinstans (11) mot att disciplinbot blott skulle utgå "i allvarligare fall", varav skulle följa att varning borde vara den normala påföljden. 3.7.6.4 Avskedsregler Såsom framgått av det som anförts ovan under 3.4 och 3.5 föreslås i principbetänkandet att ämbetsstraffen avsättning och 109

suspension avskaffas samt att avskedsfrägor handläggs i civilprocessuell ordning. Mot denna bakgrund har ansetts nödvändigt att i lag ange de grunder som kan föranleda avsked av oavsättliga statstjänstemän, dvs. de tjänstemän som till följd av att de erhållit fullmakt pä sin tjänst f. n. inte kan skiljas frän denna annat än av domstol efter åtal. En sådan lagreglering har ansetts böra medge avsked i huvudsak i de fall där avsättning enligt brottsbalken för närvarande kan ifrägakomma. Nu avsedda tjänstemän har sålunda ansetts böra kunna avskedas då de genom brott visat sig uppenbarligen inte vara skickade att inneha sin befattning; se 20:8 första stycket första punkten BrB. I första stycket andra punkten samma lagrum stadgas som ytterligare förutsättning för avsättning vid brott för vilka ej är stadgat fängelse i minst två år, att tjänstens beskaffenhet kräver sådan påföljd. Något sådant villkor har emellertid ej uppställts i den föreslagna avskedsregeln. I principbetänkandet har hävdats, att tjänstens beskaffenhet enligt sakens natur har avgörande betydelse vid bedömningen av frågan om en tjänsteman på grund av sådant lindrigare brott som nu avses skall anses inte vara skickad att inneha sin befattning. Det har därför ansetts att erforderligt anställningsskydd uppnås redan genom att i en avskedsregel ställa kravet att tjänstemannens brist på lämplighet för tjänsten skall vara uppenbar. 20:8 BrB tar sikte på andra brott än ämbetsbrott: för de senare ges möjlighet till avsättning redan i de för dessa brott stadgade strafflatituderna. Vad angår de i betänkandet föreslagna brottstyperna, oriktig myndighetsutövning, mutbrott och brott mot tystnadsplikt, har avsked ansetts böra kunna tillgripas under samma villkor som de vilka enligt det nyss sagda bör gälla för brott i allmänhet. I principbetänkandet har vidare uttalats att avskedsregeln även bör omfatta det fall att tjänsteman med fullmakt inte genom brott men genom grovt åsidosättande av tjänsteåliggande visat sig uppenbarligen inte vara skickad att inneha sin befattning. I 110

denna del motsvarar regeln den möjlighet till avsättning som för närvarande föreligger vid grovt tjänstefel enligt 20:4 BrB, ett lagrum som enligt principbetänkandet bör avskaffas. Vad nu sagts om grov tjänsteförseelse har ansetts böra gälla i fall av upprepade förseelser även om ej varje enskild förseelse är grov. Slutligen har avsked av fullmaktshavare ansetts böra fä ske i fall som för närvarande kan medföra avsättning enligt 20:10 BrB, nämligen då tjänstemannen utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig frän tjänstgöring och ej kunnat träffas med kallelse eller inställas. I sådant fall skall enligt sistnämnda lagrum dömas till avsättning om han ej kommer innan tre månader förflutit frän det kallelse som domstolen utfärdat på honom införts i post- och inrikes tidningar. Avskedsgrunden har i principbetänkandet givits innehållet, att tjänstemannen utan lov eller känt förfall avhållit sig från tjänstgöring minst tre månader i följd och alltjämt är bortovarande vid tidpunkten för avskedsbeslutet. Något krav på att han ej kunnat nas med kallelse har ej ansetts behöva uppställas. De nu genomgångna avskedsreglerna har i principbetänkandet ansetts böra vinna tillämpning på inte endast fullmaktshavare utan även på övriga statstjänstemän som ej kan uppsägas enligt bestämmelserna i 30 § statstjänstemannalagen, dvs. de vars tjänster tillsatts med konstitutorial eller med förordnande pä viss tid. Även på dem som är förordnade tills vidare och således är underkastade nyssnämnda 30 § har de föreslagna avskedsreglerna ansetts kunna utan olägenhet bli tillämpliga. I de fall avskedsgrund enligt dessa regler inte föreligger blir för dem gällande bestämmelserna i 30 § om avsked efter avtalad uppsägningstid. De nya reglerna om avsked vid brott eller disciplinförseelse har slutligen ansetts böra gälla samtliga de arbetstagare, inklusive kommunalt anställda, som skulle omfattas av ett lagreglerat disciplinansvar, samt även äga motsvarande tillämpning på de uppdragstagare som skulle bli underkastade sådan disciplinlagstiftning. (Se i övrigt principbet. s. 61 66 och 92.) SOU 1972:1

De föreslagna avskedsreglerna har mött erinringar endast frän ett mindre antal remissinstanser. I tva remissyttranden (8, 50) uttalas att vid upprepad förseelse för avsked bör krävas att arbetstagaren ej låtit sig rätta av tidigare disciplinpåföljd. Samma ståndpunkt intas ytterligare ett remissyttrande (51:2). Som förutsättning för avsked vid brott anser tre remissinstanser (3, 25, 42) böra föreskrivas, att arbetstagaren genom lagakraftägande dom övertygats om brottet. I sammanhanget ansluter sig tvä instanser (49, 50) till en i principbetänkandet framförd tanke att man före ett avskedsbeslut bör pröva möjligheten att omplacera arbetstagaren till annan tjänst. Tre instanser (28:1, 43. 44) erinrar om att avskedsregeln ej får sammanblandas med bestämmelserna om skiljande frän tjänsten i 30 § StjL; det påpekas också att regeln ej får begränsa 30 §:ns tillämpning. En remissinstans (postverket, 11) uppehåller sig vid den föreslagna bestämmelsen, motsvarande 20:10 BrB, om avsked av tjänsteman som utan lov viss tid avhållit sig frän tjänstgöring. I remissyttrandet uttalas, att regeln för posten kan bli aktuell oftare än i enstaka undantagsfall och att skäl talar för att avskedsbesluten i hithörande fall föregås av ett officiellt efterlysningsförfarande på sätt som nu stadgas i 20:10 brottsbalken. 3.7.6.5 Rätt att återfå tjänst I betänkandet har mot bakgrund av föreslagna processregler även diskuterats, såvitt nu är i fråga för statliga tjänstemän, en offentligrättslig reglering varigenom vederbörande myndighet ålägges att ej besätta en avskedads tjänst med ny innehavare förrän avskedsfragan slutligt prövats samt att åter tilldela den avskedade tjänsten om avskedet efter överprövning ogiltigförklaras. (Se principbetänkandet s. 75.) Frågan har närmare berörts av några få remissinstanser. En instans (2) biträder sålunda åsikten att rätt att återfå tjänst bör föreligga. En annan instans (50) anser det SOU 1972:1

viktigt att arbetsdomstolen pä tvingande sätt skall kunna ålägga arbetsgivare att återtaga arbetstagare i tjänst, om arbetsdomstolen ogiltigförklarat avskedsbeslutet. I ett remissyttrande (51:2) efterlyses allmängiltiga bestämmelser om plikt för arbetsgivare att återtaga arbetstagare som avskedats utan grund, samt anser att statstjänstemännen, som redan nu har garantier i nu avsett hänseende, får frågan reglerad. En instans (25) slutligen framhåller att beslut om avsked ej bör gå i verkställighet förrän beslutet ej längre kan angripas med ordinära processuella rättsmedel. 3.7.6.6 Avstängning I principbetänkandet (s. 60 och 92) föreslås att disciplinlagstiftningen förses med bestämmelse om möjlighet att avstänga arbetstagare med omedelbar verkan då åtgärd vidtages för att anställa åtal eller disciplinärt förfarande inledes, om förseelsen kan antagas medföra avsked eller om eljest särskilda skäl föreligger. Avstängningen skall enligt förslaget ej fä vara längre än tills påföljdsfrågan slutligt prövats. Den föreslagna bestämmelsen har motsvarighet i 26 § statstjänstemannalagen. Förslaget har närmare berörts endast av en remissinstans (31), som framhåller att möjligheten att med omedelbar verkan avstänga arbetstagare från tjänstgöring dä han misstänks för tjänsteförseelse är av väsentlig betydelse. Tre instanser ( 1 , 2 , 2:6) drar upp en annan fråga i sammanhanget. De anser sålunda att det bör införas regler såväl i BrB som i disciplinlagstiftningen om möjlighet att vid bestämmande av brotts- resp. disciplinpåföljd beakta det men arbetstagaren lidit på grund av tidigare avstängning. 3.7.6.7 Beslutande organ Kommittén framhåller i principbetänkandet, att beslut om disciplinpåföljd och om avsked givetvis bör fattas med största möjliga objektivitet och sakkunskap samt att det är önskvärt att besluten fattas av kollegiala 111

organ med inslag av juridisk kompetens. I fräga om den statliga sektorn har hithörande frågor ansetts kunna lösas inom ramen för den nuvarande organisationen, i vissa fall genom nya föreskrifter i administrativ väg. Beträffande en del myndigheter kan enligt betänkandet övervägas att lägga beslutanderätten pä överordnad myndighet. I fråga om vissa mindre myndigheter diskuteras möjligheten att förse det beslutande organet med juridiskt biträde utifrån, eventuellt sä att flera myndigheter på samma ort bildar ett för myndigheterna gemensamt beslutande kollegium. Även i fråga om statskontrollerade inrättningar och företag har kompetensfrågan ansetts kunna lösas inom ramen för nuvarande resurser. I fråga om kommunala myndigheter eller inrättningar har det ansetts i princip böra ankomma på vederbörande kommun eller organ som kommunen utser att besluta i hithörande disciplin- och avskedsfragor. Enligt betänkandet synes det emellertid med hänsyn till den vidgade betydelsen av disciplinansvaret i åtskilliga fall erforderligt med en förstärkning av beslutande organ. Även i större kommuner kan kompetensfrågan enligt kommittén vara ett problem, särskilt när fräga blir om att ingripa disciplinärt mot ledande funktionärer i kommunen. Enligt betänkandet kan olika lösningar övervägas: särskilda överkommunala organ kan inrättas, landstingens resurser kan måhända utnyttjas, eventuellt kan beslutanderätten läggas pä statliga myndigheter, t. ex. länsstyrelserna. I betänkandet uttalas slutligen att kommittén i senare sammanhang skall återkomma till hithörande kompetensproblem (jfr i övrigt principbetänkandet s. 57 och 9 2 - 9 3 ) . 18 remissinstanser har redovisat mer ingående synpunkter i frågan. En remissinstans (26) hänför sig till det principiella förslaget i betänkandet att beslutanderätten inom den statliga sektorn skall ankomma pä den myndighet varunder arbetstagaren lyder om Kungl. Maj:t ej bestämmer annat samt att besluten för de kommunalanställdas del skall, där ej annat stadgas, ankomma på kommunen eller organ 112

som kommunen utser; och remissinstansen uttalar att denna ordning - även om det kan uppkomma vissa svårigheter i tillämpningen — likväl torde vara den lämpligaste. Vissa remissinstanser har, pä sätt som skett i betänkandet, tryckt på dels de ökade krav som disciplinansvarets vidgade betydelse ställer på disciplinmyndigheterna, dels behovet av kollegiala organ med erforderlig kompetens, objektivitet och juridisk sakkunskap (1, 2:5, 4, 9, 24, 31, 42, 50). I ett remissyttrande (51:2) uttalas att det synes helt nödvändigt att beslut fattas i kollegiala former med inslag av juridisk kompetens. En remissinstans (42) pekar särskilt på risken för de oavsättligas anställningstrygghet om kraven på sakkunskap och objektivitet eftersatts. En instans (4) som, såsom tidigare anförts, icke avstyrkt men dock anmält tveksamhet inför förslaget att avskaffa avsättning som ämbetsstraff, har uttalat att risken av en bristfällig disciplinorganisation ej bör lämnas åsido da man bedömer lämpligheten av att avskaffa avsättningsstraffet. En annan instans (46). som enligt det tidigare anförda avstyrker föreslagen avkriminalisering. anför att frågan om beslutande organ i disciplinärenden bör grundligt utredas eftersom den är av största vikt när det gäller att bedöma om det straffrättsliga beivrandet av tjänstefel kan ersättas av ett disciplinförfarande. Frän ett häll (15) ifrågasattes lämpligheten av att låta flera myndigheter på samma ort bilda ett för myndigheterna gemensamt beslutande kollegium. Betydelsen av att få kompetenta disciplinorgan inom kommunerna framhålls särskilt av en del remissinstanser. I ett remissyttrande (2:8) uttalas att det erfarenhetsmässigt kan sägas, att de kommunala organ, som nu avtalsmässigt inträtt som disciplinärt bestraffande myndigheter, ej kan fylla fordringarna. En annan instans (50), som anser att man bör överväga att ge de juridiskt sakkunniga personerna i de kollegiala disciplinorganen en särskilt stark ställning, finner detta särskilt angeläget på det statligt reglerade kommunala området. Ett remissorgan (32) anför i detta sammanSOU 1972:1

hang att den ej anser att man bör dra in landstingen i bilden då det gäller att skapa disciplinorgan åt primärkommunerna; och den ställer sig också något tveksam till att lägga beslutanderätten på statliga organ, exempelvis länsstyrelserna. I ett annat yttrande (15) åter anses lösningen med länsstyrelse som beslutande organ ha vissa företräden framför andra av kommittén angivna lösningar. I ett remissyttrande (1) anföres att man om möjligt bör undvika att disciplinfrågor rörande byråchefer och likställda i myndigheter med kollegial sammansättning avgöres av kolleger till den felande. En remissinstans (34) drar upp tanken att tillskapa särskilda disciplinnämnder eventuellt en enda nämnd för hela riket - för handläggning av disciplinfrågor rörande vissa chefstjänstemän samt ledamöter av styrelser och nämnder. Ytterligare en instans (24) är inne på tanken att tillskapa en särskild nämnd för chefstjänstemän. Frän annat håll (33) framhälles i sammanhanget att disciplinära frågor rörande avdelningschefer hos länsstyrelse bör prövas av överordnad myndighet. Vad angår övriga arbetstagare menar en remissinstans (34) att förfarandet bör kunna bygga på hittillsvarande ordning. En instans (2:8) anser att fastställande av beslutande organ i statlig verksamhet ej är något problem. 1 ett remissyttrande (10) erinras om att disciplinmyndigheterna redan nu är anförtrodda avgörandet av frågan huruvida tjänstemän handlat fel eller ej; i ett sådant avgörande inryms inte bara frågan om vad som faktiskt förevarit utan även frågan hur gällande författningsbestämmelser skall tolkas, och förutsättningarna för att bedöma den sistnämnda frågan kan inte rimligen frånkännas myndigheterna, som ju obestridligen anförtrotts att i sin egen verksamhet göra just dessa tolkningar. En remissinstans (televerket, 12) framhåller, att dess disciplinnämnd kan väl fungera även sedan det ökade disciplinansvaret genomförts. Under hänvisning till sin egen väl utbyggda organisation för disciplinärenden anför en annan instans (SJ, 13) att betänkanSOU 1972:1 8

dets konstaterande, att det i fråga om den statliga sektorn ej synes vara behov av några nya myndigheter för handläggning av disciplinärenden, i hög grad gäller SJ. I ett yttrande (20) uttalas i sammanhanget, att på skolans område länsskolnämnderna torde fylla kravet på kollegialt organ vari ingår person med juridisk kompetens. Även från annat håll (51:2) hänvisas till att länsskolnämnderna redan för närvarande har disciplinära uppgifter samt förutsattes att inga ändringar vidtas i detta på ett tillfredsställande sätt fungerande system. För den militära sektorns del hävdar slutligen en remissinstans (7:2) att avsked som disciplinär påföljd bör beslutas av försvarsgrenschef.

3.7.6.8 Förfarandet Kommittén uttalar i principbetänkandet att förfarandet i disciplinärenden bör ges fasthet och konsekvens genom särskilda regler i disciphnlagstiftningen. Det föreslås sålunda, att hithörande frågor om disciplinpåföljd och avsked inte får avgöras utan att arbetstagaren genom skriftlig anmaning beretts tillfälle att skriftligen eller, om han begär det eller det eljest finnes lämpligt, vid muntligt förhör uttala sig i saken. Begär arbetstagaren att annan skall yttra sig i saken eller att annan utredning skall förebringas, skall enligt betänkandet sådan begäran efterkommas om det kan antagas att åtgärden äger betydelse för utredningen. Vidare bör enligt betänkandet arbetstagaren äga rätt att anlita biträde som med hänsyn till redbarhet och insikter är lämplig för uppdraget. Det anföres också att arbetstagarens fackorganisation alltid bör äga rätt till överläggning i saken samt att frågan ej får avgöras förrän begärd överläggning ägt rum (jfr principbetänkandet s. 5 9 - 6 0 och 92). I anslutning till dessa förslag gör ett par remissinstanser (16, 45) uttalanden av innebörd att det behövs noggranna regler för att säkerställa rättssäkerhet och objektivitet. En annan remissinstans (2:7) exemplifierar varför förundersökning är överlägsen disciplinutredning samt uttalar att detta ej bör hindra 113

förslagets genomförande men att disciplin- erinra mot att arbetstagaren såsom enligt handläggningen bör ges möjligheter att säkra förslaget i betänkandet ges rätt att anlita en fullgod utredning. I ett remissyttrande (2) biträde i disciplinärende. En av instanserna anföres att såväl tillbörliga krav på utred- (25) påpekar att ingenting hindrar att arbetsningens effektivitet som hänsyn till den tagaren som biträde anlitar funktionär i sin enskildes rättssäkerhet bör tillgodoses samt arbetstagarförening. - I betänkandet har att minimikrav härvidlag synes vara införan- uttalats att arbetstagaren bör äga anlita de av bestämmelser — lämpligen i en allmän biträde som med hänsyn till redbarhet och förvaltningslag - om jäv, kommunikation, insikter är lämplig för uppdraget. En remisspartsoffentlighet, motivering av beslut och instans (16) ifrågasätter om ej, såsom i 24 § rätt till biträde. statstjänstemannalagen, hänsyn bör tas till I ett remissyttrande (51:2) anföres, att biträdets tidigare verksamhet. förfarandet bör ges fasthet och konsekvens Slutligen kan anmärkas ett uttalande genom särskilda regler i disciplinlagstift- (generaltullstyrelsen, 17), att bestämmelserningen, att man bör sträva efter muntlig na i tjänstgöringsreglementet för tullstaten handläggning, att inkvisitoriskt förfarande om utredningsförfarandet i disciplinärenden bör undvikas samt att de disciplinära orga- väl ansluter sig till synpunkterna i betänkannen, som måste kunna åstadkomma fullgoda det om förhör med arbetstagare, rätt att utredningar, också måste utrustas med resur- anlita biträde m. m. ser som gör det möjligt för dem att fullgöra sin uppgift på ett grannlaga sätt. I samman3.7.6.9 Disciplinbeslutet hanget uttalar en instans (2:8) att det erfarenhetsmässigt kan sägas att de kommu- Endast fyra remissinstanser (2, 3, 31, 50) har nala utredningarna ej fyller de krav som gått in härpå. åklagarmyndighet ställer på en förundersökI principbetänkandet påpekas att beslut ning. om såväl varning och disciplinbot som Tre instanser (1, 2, 2:7) anför som en brist avsked bör vara skriftliga och motiverade; att disciplinmyndighet ej kan uppta vittnes- och till detta ansluter sig nämnda remissbevisning. Från ett häll (34) föreslås att det instanser. Från ett häll (50) uttalas att införes rätt för disciplinmyndighet att påkal- redovisning i beslutet av motiven är angelägen med hänsyn till rättssäkerheten. En la vittnesförhör vid domstol. Endast en instans (16) berör närmare annan instans (3) framhåller i fråga om tanken i betänkandet att begäran av arbets- avskedsbeslut att ytterligare skäl utöver dem tagaren att särskild utredning skall före- som angivits i beslutet ej bör få åberopas vid bringas alltid bör efterkommas om utred- efterkommande domstolsprövning; en sådan ningen kan antagas äga betydelse. Denna ordning är ofrånkomlig om arbetstagaren vid instans anser att sådan begäran skall efter- bedömande av frågan om han skall begära kommas där det inte finns uppenbart att domstolsprövning skall ha säker vetskap om vad som åberopas mot honom. utredningen saknar betydelse. Två arbetstagarorganisationer (49, 50) understryker tanken i betänkandet att fack3.7.6.10 Åtalsanmälan lig organisation skall äga rätt till överläggning i disciplinärenden. Två remissorgan på ar- Enligt principbetänkandet bör arbetstagare betsgivarsidan (43, 44) avstyrker en sådan anmälas till åtal om han är skäligen missordning om disciplinfrågor i sak ej blir tänkt för oriktig myndighetsutövning, mutavtalsbara. Ytterligare tre remissinstanser brott eller brott mot tystnadsplikt. Samma (19:3, 25, 28:1) ställer sig negativa. I anmälningsskyldighet skulle gälla även för sammanhanget uttalas emellertid från ett par annat brott varigenom arbetstagaren åsidohåll (43, 44) att självfallet intet finns att satt tjänsteåliggande, om för brottet är 114

SOU 1972:1

stadgat fängelse eller det finns anledning antaga, att talan om enskilt anspråk kommer att föras (se principbetänkandet s. 60 och 92, där även föresläs rätt för Kungl. Maj:t att befria från anmälningsskyldighet dä misstanken avser allmänfarlig vårdslöshet enligt 13:6 första stycket BrB). 1 fråga om annan brottslighet än de tre förstnämnda brottstyperna har en remissinstans (11) ansett önskvärt, att anmälningsplikt ej skall föreligga när gärningen ej kan antagas förskylla svårare straff än böter. Ytterligare en instans (12) redovisar en liknande uppfattning i det att anmälningsplikten enligt denna instans bör inskränkas till att avse, utöver de fall där talan om enskilt anspråk föres, endast gärningar för vilka allenast fängelse är stadgat. 1 ett par remissyttranden (43, 44) ifrågasattes om det över huvud är påkallat med stadgande om skyldighet att göra åtalsanmälan. 3.7.6.11

Dubbelbestraffning

I 20:9 BrB stadgas för närvarande beträffande tjänstemän med ämbetsansvar, att domstol skall ta hänsyn till disciplinär bestraffning som ålagts för brott, då domstolen bestämmer påföljd för samma brott. Enligt nuvarande 20:8 BrB gäller vidare att om tjänsteman för annat brott än ämbetsbrott ådömes såväl ämbetsstraff i form av t. ex. avsättning som annan påföljd, den förlust han lider genom ämbetsstraffet skall beaktas vid bestämmandet av den andra påföljden. I 21 § statstjänstemannalagen samt 21 § kommu naltjänstemannastadgan kompletteras dessa bestämmelser av stadganden om förbud mot att inleda eller fortsätta disciplinärt förfarande rörande viss gärning sedan åtal väckts för samma gärning. Sistnämnda stadganden har ett vidsträcktare tillämpningsområde än nyssnämnda regler i BrB i det att de omfattar även tjänstemän utan ämbetsansvar. I principbetänkandet (s. 5 7 - 5 9 och 92) föreslås att nämnda bestämmelser i BrB ersattes med en reglering som tar sikte på såväl offentligt som privat anställda och som SOU 1972:1

lämnar domstol möjlighet att vid straffmätning städse beakta de sanktioner som arbetsgivaren inom ramen för ett anställningsavtal utkräver da arbetstagaren begått brott. De berörda stadgandena i statstjänstemannalagen och kommunaltjänstemannastadgan föreslås vidare ersatta av en i disciplinlagstiftningen upptagen bestämmelse om förbud för den offentlige arbetsgivaren att ingripa med disciplinpåföljd om felet eller försummelsen beivrats straffrättsliga Endast ett mindre antal remissinstanser har närmare gätt in pä de nu diskuterade reglerna. En remissinstans (31) yttrar att det är ett väsentligt rättvisekrav att dubbelbestraffning ej uppkommer vid sanktionernas tillämpning. Ytterligare en instans (50) ger uttryck åt samma allmänna ståndpunkt. I ett remissyttrande (4) beröres förslaget att arbetstagare som genom lagakraftvunnen dom dömts till påföljd ej skall åläggas disciplinpåföljd för samma gärning om det vid brottspåföljdens bestämmande beaktats att gärningen innefattar åsidosättande av tjänsteplikt. Enligt yttrandet bör stadgande därom kompletteras med föreskrift att arbetstagare ej heller bör ådömas disciplinpåföljd om han jämlikt 33:2 tredje stycket BrB förklarats fri från påföljd. Tva remissinstanser ( 1 , 2 ) som yttrar sig närmare i saken ansluter sig till den i betänkandet föreslagna regeln att domstol vid straffmätning skall kunna beakta sanktioner som utkrävs enligt anställningsavtal, vare sig fråga är om allmän eller enskild tjänst. Ytterligare en instans (9), som lämnar förslaget utan erinran, påpekar att arbetsgivaren kan vilja avvakta lagakraftvunnen dom innan han prövar avskedsfrågan; enligt denna instans bör det därför åligga domstolen att inhämta arbetsgivarens yttrande innan målet avgöres. En annan instans (3), som också tillstyrker förslaget, erinrar dock om att regeln ej kan tillämpas på avsked om, såsom samma instans enligt det tidigare anförda förordar, arbetsgivaren ej får pröva avskedsfrågan förrän brottsmålsdomen vunnit laga kraft. I ett remissyttrande (28) 115

uttalas att avskedsfrägan bör kunna prövas av domstolen i samband med brottmälsprövningen och det tillägges att, hur än ordningen för handläggning av avskedsfrägan blir, det måste finnas regler som ger en tillfredsställande form av samråd mellan domstolen och arbetsgivarmyndigheten.

3.7.6.12 Påföljd sedan anställningen upphört 1 denna fråga yttrar sig endast tre remissinstanser närmare. En av dem (16) ansluter sig till uppfattningen i principbetänkandet att det bör stadgas att disciplinpåföljd ej far beslutas sedan anställningsavtalet upphört att gälla samt att beslut om påföljd som fattats redan innan anställningen upphört dock bör kunna verkställas även därefter (se betänkandet s. 60). Ytterligare en instans (13) anser att beslut om påföljd ej bör fä meddelas efter anställningens upphörande och tillägger att disciplinförfarande bör avbrytas i och med att den som felat beviljas avsked på egen begäran. I ett yttrande (8) anföres emellertid att beslutad disciplinpåföljd bör anses förfallen i och med anställningens upphörande; dock bör ekonomisk disciplinpåföljd jämställas med civil fordran såtillvida att kvittning skall kunna ske mot lönefordran. 3.7.6.13 Preskription Enligt 35:2 BrB får påföljd för ämbetsbrott ej ådömas om den misstänkte ej häktats eller fått del av åtal för brottet inom tio är då fråga är om grovt brott enligt 20 kap. 1 eller 2 § BrB och eljest inom fem år. Med hänsyn till de strafflatituder som föresläs för oriktig myndighetsutövning, mutbrott och brott mot tystnadsplikt kommer motsvarande preskriptionstid att gälla för dessa brott enligt huvudregeln i 35:1 BrB; endast för den oaktsamma varianten av oriktig myndighetsutövning blir preskriptionstiden två år. I praxis anses vidare att disciplinstraff ej far åläggas statstjänsteman senare än fem är efter gärningen. I principbetänkandet före116

släs uttrycklig bestämmelse i disciplinlagstiftningen att arbetstagare ej skall kunna åläggas disciplinpåföljd om han inte inom tre ar efter tjänsteförseelsen fatt del av sådan skriflig anmaning som skall inleda disciplinförfarandet (se ovan under 3.7.6.8.) Däremot har i betänkandet särskild preskriptionsregel rörande avsked ansetts kunna undvaras. Såsom anmärkts under 3.7.6.4. borde enligt principbetänkandet förutsättning för avsked vid brott eller tjänsteförseelse vara att arbetstagaren genom brottet eller förseelsen visat sig uppenbarligen inte vara skickad att inneha sin befattning. Bedömningen i denna del skall naturligen ta sikte på förhållandena vid den tidpunkt da avskedsfrägan prövas. I betänkandet framhölls att detta innebär en given begränsning av möjligheten att avskeda arbetstagaren längre tid efter brottet eller tjänsteförseelsen. (Se i övrigt principbetänkandet s. 60. 66 och 92.) Fem remissinstanser (1, 2:2, 2:8, 6, 13) anser preskriptionstiden rörande disciplinpåföljd böra sättas till tva ar. Ytterligare en instans (11) ifrågasätter om tiden ej bör sättas till två är i stället för till tre år. Enligt en instans (3) synes lämpligt att sänka preskriptionstiden frän vad som nu enligt praxis gäller, fem är, till tre år. Samma instans påpekar dock, att oriktig myndighetsutövning som begås av oaktsamhet med de i betänkandet föreslagna reglerna kommer att preskriberas redan efter tva ar och att en ytterligare sänkning av preskriptionstiden för disciplinpåföljd till två är därför kan vara motiverad. En sädan jämförelse mellan brott och disciplinförseelse i preskriptionshänseende göres i ytterligare ett remissyttrande (29). En remissinstans (16) uttalar beträffande preskription vid avsked, att någon särskild preskriptionsregel ej torde vara behövlig om man ser avskedet som en skyddsåtgärd men att en sådan regel är motiverad om man med ett motsatt betraktelsesätt ser avskedet som en bestraffningsätgärd. En annan instans (3) anser en preskriptionsregel för avsked böra införas enär risk eljest kan uppkomma att arbetsgivaren under lång tid utnyttjar avSOU 1972:1

skedsmöjligheten som en påtryckning mot arbetstagaren. 3.7.7 Särskilda processuella frågor 3.7.7.1 Partställning m. m. I principbetänkandet intages ståndpunkten att arbetstagare som är missnöjd med beslut om avsked eller disciplinpåföljd skall efter stämning kunna fä beslutet överprövat av domstol, därvid domstolen i fråga om avskedsbeslut har att ogiltigförklara detta om ej i disciplinlagstiftningen stadgad grund för avsked förelegat (jfr principbetänkandet s. 73 74 och 93 94). Tre remissinstanser (19:3, 45, 50) uttalar att bl. a. bibehållen anställningstrygghet kräver att arbetsgivaren, i stället för att själv fatta ett avskedsbeslut, såsom kärande hänskjuter avskedsfrågan till domstols prövning. Ytterligare en instans (4) redovisar ett likartat synsätt. I fråga om fullmaktshavare intages motsvarande ståndpunkt av sex remissinstanser (1, 2:4, 2:5, 19:2, 3 1 , 51:2), av vilka en (19:2) såsom tidigare anförts, ställer sig negativ till förslaget att avskaffa avsättning som ämbetsstraff och gör sitt uttalande i processfrågan med reservationen "om reformen i denna del över huvud taget bör genomföras". Det kan ock anmärkas, att en annan av de nämnda instanserna (31) uttryckt sin ståndpunkt sä, att arbetsgivaren bör vara skyldig att, därest fullmaktshavaren är missnöjd med avskedsbeslutet, föra civil talan vid domstol för överprövning av beslutet. En instans (1) kompletterar sin ståndpunkt i saken med uttalandet, att det å andra sidan inte bör bortses från att förslaget i betänkandet förbättrar anställningsskyddet för de tjänstemän som inte är oavsättliga. I ett remissyttrande (3) slutligen uttryckes tveksamhet till stämningsförfarande vid överprövning av beslut om avsked eller disciplinpåföljd och det föresläs i stället att hänskjutande till domstolen skall ske genom överklagande.

SOU 1972:1

3.7.7.2 Tid för talans väckande I principbetänkandet föresläs viss tidsfrist för talans väckande i frågor om ogiltigförklaring av avskedsbeslut och om disciplinpåföljd, nämligen fyra veckor från delfående av beslutet (se betänkandet s. 75 och 93). Detta förslag beröres närmare endast av en remissinstans (23) som anfört: Om arbetstagaren väljer att endast yrka ersättning för skada till följd av obehörigt avskedande skulle rätten till sådan ersättning enligt betänkandet inte bero av annat än allmänna preskriptionsregler, dvs. den vanliga tioårspreskriptionen. Denna åtskillnad är inte motiverad om den skulle leda till att arbetstagaren fick en ovillkorlig rätt att framställa skadeståndsanspråk mycket lång tid efter avskedandet. Om avtalsfriheten för de offentliga tjänstemännen vidgas till att avse även frågor om avskedande från tjänsten bör kollektivavtalsparterna äga rätt att, såsom nu sker pä den privata arbetsmarknaden, avtala om kortare preskriptionstider även beträffande skadestånd, och ej heller vid en lagreglering av preskriptionsfrägan bör det lämnas öppet för arbetstagare som blott yrkar skadestånd att till domstol hänskjuta frågan om rättmätighet av avskedande utan annan begränsning än som följer av tioårspreskriptionen.

3.7.7.3 Rättegångskostnader 1 principbetänkandet framhalles, att den föreslagna processuella reformen rörande avskedsfrägor i vissa fall medför en processekonomisk försämring för sådana offentliga arbetstagare som för närvarande kan avsättas i administrativ väg eller i brottmål. Den administrativa processen är i princip kostnadsfri medan brottmalsprocessen normalt inte vallar den dömde alltför tyngande kostnader. 1 den män avskedstvister enligt förslaget skall upptagas vid arbetsdomstolen kommer visserligen vid en motsvarande tillämpning av 13 § lagen om arbetsdomstol arbetstagarens fackliga organisation att såsom part bära eventuella rättegängskostna117

der. I övriga fall och framför allt då avskedstvisten går till allmän domstol kan arbetstagaren komma att belastas med inte endast egna utan även arbetsgivarens kostnader. Kommittén uttalar i betänkandet att anställningstryggheten, särskilt för fullmaktshavare, inte bör försämras genom att arbetstagaren till följd av kostnadsfrågan avhålies från att föra avskedsfrågan till domstol. Mot denna bakgrund har kommittén föreslagit att det införes en regel med giltighet i varje fall för fullmaktshavare, att den offentlige arbetsgivaren i hithörande avskedstvister alltid skall bära sina egna kostnader oberoende av utgången i målet utom i fall som avses i 18:6 rättegångsbalken, dvs. då arbetsgivarens kostnad vållats genom vårdslöshet eller försummelse av arbetstagaren (jfr principbetänkandet s. 73 och 93). De angivna kostnadsreglerna föresläs av en remissinstans (48) utsträckta att gälla även dem som har konstitutorial pä sina tjänster. En annan instans (3) finner regeln tilltalande men anser att den kan vålla missförstånd och irritation och förordar att den skall gälla i alla mål om avsked. En sådan generell tillämpning förordas - i allmänhet av skäl som tar sikte pä anställningstryggheten — av ytterligare fem instanser (2, 4, 5, 9, 17). En instans (16) äter anser det föga tilltalande att fullmaktshavare ges den tänkta gynnsamma särställningen och uttalar att om en regel om skyldighet för arbetsgivaren att bära egna rättegångskostnader över huvud anses böra genomföras, arbetsgivaren i samtliga fall bör få svara för dessa. I två remissyttranden (8, 34) uttalas uppfattningen, att processen i avskedsmål bör vara kostnadsfri för arbetstagare. Tre remissorgan (2, 45, 46) förordar, att arbetstagaren i avskedsmål skall äga rätt till biträde av jurist i analogi med reglerna om offentlig försvarare i brottmål. I ett remissyttrande (29) görs ingen skillnad mellan mål om avsked och mål om disciplinpåföljd då däri förordas att arbetstagaren i kostnadshänseende i princip bör ha samma ställning som om det rört sig om ett brottsbalksbrott. Ytterligare några remiss118

instanser berör frågan om kostnader i mål om disciplinpåföljd. En av dem (9) menar, att arbetsgivaren även i sådana mål bör stå sina egna kostnader. Uppfattningen hos tvä av de ovannämnda remissinstanserna (8, 34) att processen bör vara kostnadsfri för arbetstagare tar sikte även på mål om disciplinpåföljd. Och då en av de tidigare nämnda instanserna (46) förordar rätt för arbetstagaren till biträde gäller detta icke blott sådant mål utan även förfarandet inför disciplinmyndigheten. I ett remissyttrande (8) intas slutligen i detta sammanhang ståndpunkten, att den som åtalas för tjänstefel bör erhålla gottgörelse för sina rättegångskostnader om åtalet ogillas. Som skäl härför hänvisas i yttrandet till det i praxis utnyttjade förfarandet att underlåta åtal då vederbörande funktionär medger fel, och det anföres att funktionär som ej anser sig ha begått tjänstefel kan föredraga att med hänsyn till rättegångskostnaderna undvika åtal genom att erkänna fel. 3.7.8 Skadestånd I principbetänkandet redovisas vissa allmänna synpunkter på skadestånd i offentlig verksamhet varjämte den föreslagna avkriminaliseringens betydelse i skadeståndsrättsligt hänseende diskuteras (se betänkandet s. 77-79). Endast några få remissinstanser har närmare berört skadeständsrättsliga frågor i samband med ämbetsansvaret. En instans (31) uttalar att den ansluter sig till den i betänkandet (s. 40 och 77) uttalade åsikten, att skadestånd bör fungera reparativt och ej som ersättning för annan sanktionsform. Ett remissorgan (50) förklarar sig dela uppfattningen i principbetänkandet (s. 79) att den föreslagna avkriminaliseringen inte bör få annan konsekvens i skadeståndsrättsligt hänseende än att ansvar för allmän förmögenhetsskada samtidigt upphör. En annan instans (6) förklarar att denna konsekvens bör godtagas samt att frågan om SOU 1972:1

kompensation för mälsäganden bör kunna beaktas vid framtida lagstiftning pä skadeständsrättens område. Ytterligare en instans (5), som förklarar sig i princip acceptera nämnda konsekvens, hänvisar emellertid till sin uppfattning att straffansvar för maktmissbruk bör omfatta vissa fall av missbruk av tjänsteställning som inte är myndighetsmissbruk, samt uttalar att denna uppfattning även gör sig gällande i skadeständsrättsligt hänseende. En remissinstans (2:8) finner det svårt att ta ställning vad avser ersättning för allmän förmögenhetsskada dä förslag till lagstiftning pä skadeståndsrättens område ännu ej föreligger, men uttalar att det är tillfredsställande att betänkandet tagit upp frågan om skadestånd i offentlig verksamhet och tillägger bl. a. att det är främmande att, vid en jämförelse med vad som gäller på den privata marknaden, den enskilde funktionären i offentlig verksamhet skall svara för skadeståndets reparativa funktion. Ett remissorgan (18), som ej erinrar mot föreslagen avkriminalisering, framhåller att viss komplikation möjligen kan vara förbunden med denna såvitt gäller det allmännas möjligheter att göra ersättningsanspråk gällande mot offentlig tjänsteman som vallat det allmänna skada. 3.7.9 Den militära sektorn Kommittén framhåller i principbetänkandet att det finns anledning överväga förenklingar i det system av ansvarsregler som gäller inom den militära sektorn. För en reform på detta område kan enligt kommittén utgångspunkten visserligen inte enbart bli den privaträttsliga grundsyn som anlagts vid den reform som föreslagits för den civila sektorn av offentlig verksamhet. Det stora flertalet krigsmän tjänstgör till följd av värnplikt och ej pa grund av avtal. Detta hindrar enligt kommittén ej att ansvarsreglerna i samband med en inte obetydlig förkortning av den omfångsrika brottskatalogen i 21 kap. BrB utformas pä ett sätt som nära ansluter till det för civila befattningshavare föreslagna SOU 1972:1

regelsystemet. Även i fråga om den processuella utformningen av ett nytt disciplinansvarssystem för krigsmän kunde enligt betänkandet översstämmelse i stora stycken nås med det civila disciplinansvaret. I betänkandet påpekas emellertid att det omfattande utredningsarbete som måste föregå en sä genomgripande reform ligger utanför ramen för kommitténs utredningsuppdrag. Kommittén har inskränkt sig till att i huvudsak diskutera sådana följdändringar som beror av kommitténs förslag rörande civila befattningshavare. Härvidlag föreslär kommittén emellertid en begränsad reform med sikte på sådana anställda krigsmän som har typiskt civila arbetsuppgifter. Inom krigsmakten finns åtskilliga inrättningar vars verksamhet inte skiljer sig nämnvärt från vad som förekommer inom den civila statsförvaltningen och som i stor utsträckning har civil personal. I betänkandet uttalas att det ter sig rimligt att de för denna civila personal föreslagna ansvarsreglerna också göres tillämpliga på anställda krigsmän som tjänstgör inom samma organ. Det uttalas tillika att en lämplig lösning synes vara att Kungl. Maj:t får rätt att bestämma kretsen av hithörande militära inrättningar där det civila regelsystemet bör ersätta det militära. Det anförda föresläs gälla även då anställda krigsmän tjänstgör i civila förvaltningsorgan utanför krigsmakten. Den diskuterade ordningen har i betänkandet ansetts få särskild betydelse i de fall då berörda inrättningar har civil tjänsteman som chef. Sådan chef har ej militärt befäl över krigsmän som tjänstgör vid inrättningen och kan därför ej beträffande dem utöva bestraffningsrätt i disciplinmål. Ej heller synes dessa anställda krigsmän kunna bestraffas disciplinärt av någon militär befattningshavare utan att särskilt förordnande därom meddelas. Enligt betänkandet synes nu avsedda problem i huvudsak lösas genom nyss återgivna förslag. I övrigt föresläs i betänkandet endast vissa smärre ändringar. Straffbudet rörande tjänstemissbruk i 21:17 BrB föreslås upphävt; enligt förslaget ersattes det liksom motsva119

rande stadgande i 20:1 BrB av den föreslagna motiven bör klarlägga att straffbudet framansvarsregeln rörande oriktig myndighets- deles även skall omfatta sådana brott. Föreutövning. Som ytterligare följdändring före- varande remissinstans förklarar sig bestämt slås bl. a. begränsningen av 21:18 till att gälla förorda lagändringsalternativet enär lagstiftendast krigsmän utan ämbetsansvar upphävd. ninggenom förarbeten bör undvikas. (Jfr i övrigt principbetänkandet s. 8 5 - 8 8 och I ett remissyttrande (2:3) anföres att man 90 91.) i avvaktan på en mera genomgripande förFrån en i sammanhanget aktuell facklig ändring av de militära straffreglerna nu dock organisation (SR, 48) förklarar man sig inte skulle kunna utesluta straffansvar för tjänsteha något väsentligt att erinra mot vad fel enligt 21:18 brottsbalken, om felet är betänkandet innehåller i fråga om den ringa. militära sektorn. Ytterligare en remissinstans En instans (7) delar den i betänkandet (8) som närmare berört saken anser erinran antydda uppfattningen att vissa förenklingar ej kunna riktas mot förslaget att tills vidare i i nu gällande militära regelsystem sannolikt huvudsak bibehålla nuvarande disciplinregler kan göras utan åsidosättande av de intressen för krigsmän men instämmer också med reglerna avser att skydda och anser angeläget uttalandena i betänkandet dels att i princip att antingen ämbetsansvarskommittén eller samma regler, åtminstone under fredstid, bör annan utredning ges i uppdrag att överse det tillämpas såväl pa anställda krigsmän som på militära sanktionssystemet och lägga fram civila funktionärer, dels att möjlighet härtill förslag på sådan tidpunkt att eventuella ändbör föreligga beträffande krigsmän med ringar kan genomföras samtidigt med ändtypiskt civila arbetsuppgifter. Ytterligare ett ringar inom den civila sektorn. En annan par militära remissorgan (7:2, 7:3) ställer sig instans (7:2) uttalar, att det kan anses ändalikaledes positiva till förslaget att enligt målsenligt med en översyn av bestämmelserna Kungl. Maj:ts bestämmande lata sädana i 21 kap. BrB i syfte att nedbringa antalet anställda krigsmän omfattas av det civila brottstyper, även om dock en avkriminaliseregelsystemet. En militär remissinstans (7:1) ring av vissa brottstyper, t. ex. 21:18 BrB, intar dock en negativ hållning medan det i kommer att innebära ett merarbete för de ett remissyttrande (51:1) uttalas att någon militära bestraffningsberättigade cheferna. delreform ej bör vidtagas i avbidan på I ett remissyttrande (39) anföres att det utredning av frågan om tillämpning av det knappast är möjligt att reformera ämbetscivila disciplinansvaret pä militära och civil- ansvaret utan att den militärstraffrättsliga militära anställda tjänstemän, en utredning lagstiftningen samtidigt revideras, och det som bör göras i samband med reformen av uttalas att det synes nödvändigt att en disciplinansvar för statstjänstemän i allmän- genomgripande revision av denna lagstiftning het. I sistnämnda yttrande tillägges, att skäl bedrives jämsides med ämbetsansvarskomej föreligger att straffrättsligt och disciplinärt mitténs fortsatta utredningsarbete och sambehandla militära och civilmilitära anställda ordnas med detta. krigsmän efter andra och strängare regler än En annan remissinstans (8) äter framhåller som gäller för övriga statstjänstemän. att det är angeläget att de ändringar i En remissinstans (2) berör principbetän- ansvarsreglerna för arbetstagare i offentlig kandets principiella ståndpunkt att förseelser tjänst som kan aktualiseras genom ämbetsi tjänsten är att betrakta som avtalsbrott ansvarskommitténs,militärstraffsakkunnigas 1 samt att detta har avseende även pä anställda och lönesystemutredningens förslag prövas i krigsmän. I betänkandet anföres att straff- ett sammanhang. Ytterligare en instans (48) budet i 21:18 brottsbalken ej anses tillämpligt på avtalsbrott ehuru dess ordalag ej 1 Militärstraffsakkunniga harar 1970 framlagt ett utesluter att så är fallet, och att man genom betänkande rörande militära straff och disciplinuttrycklig lagändring eller genom uttalande i medel, SOU 1970 31. 120

SOU 1972:1

hänvisar till att mera betydelsefulla förändringar beträffande den militära sektorn har direkt samband med exempelvis de militärstraffsakkunnigas arbete.

SOU 1972:1

4.1 Kommitténs slutliga förslag. Allmän motivering

Inledning

frågorna. 1 allt väsentligt och framför allt när Enligt direktiven har ämbetsansvarskommit- det gäller principerna för ett nytt sanktionste'ns uppgift varit att göra en allmän översyn system överensstämmer kommitténs slutliga av den offentliga tjänstemannarättens sank- ställningstagande med vad som redovisats i tionssystem. Kommittén har härvid haft att principbetänkandet. För att slutbetänkandet utgå från den grundläggande syn på förhål- skall kunna läsas fristående frän principbelandet mellan offentliga arbetsgivare och tänkandet återges nedan delvis de överväganderas tjänstemän som kommit till uttryck i den som gjorts redan i principbetänkandet. 1965 års tjänstemannalagstiftning. (Ang. Framställningen har dock ansetts kunna i de direktivens närmare innehåll, se principbe- flesta fall ges en översiktlig form; för en mera tänkandet s. 7-9.) De förslag kommittén utförlig redovisning får i dessa fall hänvisas framlade i principbetänkandet syftade också, till principbetänkandet. i likhet med nämnda lagstiftning, till ett ytterligare närmande mellan den offentliga och den privata arbetsmarknadens regelsy- 4.2 Ansvarsreglernas arbetsrättsliga stem. Såsom av det tidigare framgått har i betydelse den allmänna översynen blivit erforderligt Såsom framhållits i principbetänkandet (s. att behandla inte endast det straffbara om- 27) får anses gälla som rättsregel, att det rådets omfattning och utformningen av det nuvarande ämbetsansvaret utesluter avtalsfridisciplinära ansvaret utan även åtskilliga het i varje fall beträffande åligganden i arbetsrättsliga och processuella spörsmål lik- tjänsten. En sådan rättsregel upprätthölls som frågor rörande avsked av offentliga också i rättspraxis före tillkomsten av 1965 tjänstemän. Vidare har de problemlösningar års tjänstemannalagstiftning. Då man i denna kommittén diskuterat inom nu avsedda lagstiftning frän avtalsfrihet undantog frågor ämnesområden föranlett vissa ställnings- om åligganden i tjänsten var utgångspunkten, taganden när det gäller JO:s och JK:s till- att ämbetsansvaret alltjämt måste tilläggas synsverksamhet liksom i fråga om skade- arbetsrättslig betydelse i så måtto, att avtal stånd i offentlig verksamhet. Frågor om ej fick slutas om åligganden i tjänsten för ansvarsregler för vissa uppdragstagargrupper tjänstemän med ämbetsansvar. 1 Väl har de och inom den militära sektorn har också berörts. I detta kapitel skall redovisas de slutliga ståndpunkter kommittén intagit i de olika 122

1 Jfr promemoria med förslag till ny tjänstemannalagstiftning, SOU 1963:51 s. 63 samt prop. 1965:60 s. 104.

SOU 1972:1

bestämmelser om avtalsfrihet på andra områden, främst i lönefrågor, som intogs i tjänstemannalagstiftningen, åtföljts av ett upphävande av det tidigare stadgandet i 1 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt, enligt vilket offentliga tjänstemän med ämbetsansvar var undantagna från denna lags tillämpningsområde. Härav kunde möjligen anses följa, att full avtalsfrihet tillerkänts de ämbetsansvariga tjänstemän som ej är underkastade tjänstemannalagstiftningens inskränkningar i avtalsfriheten. Emellertid har för deras del den i rättspraxis tidigare upprätthållna regeln om avtalsförbud på grund av ämbetsansvaret inte ersatts av någon lagstiftning som reglerar frågan om deras avtalsrättsliga ställning. I stället måste, såsom anmärkts i principbetänkandet (s. 26), ämbetsansvarets arbetsrättsliga betydelse för dem fastställas i rättspraxis, och härvid får antagas att ämbetsansvaret, om nuvarande lagstiftning lämnas oförändrad, alltjämt kommer att anses utesluta avtalsfrihet i fråga om tjänsteåligganden men att övriga delar av det offentliga anställningsförhållandet kommer att hänföras till avtalsområdet sa långt dessa delar ej är reglerade i lag.1 Det är ett inte obetydligt antal offentliga tjänstemän som, oaktat de ej är underkastade tjänstemannalagarnas regler om avtalsförbud, likväl saknar full avtalsfrihet till följd av ämbetsansvaret. Detsamma är förhållandet med den stora mängden av ämbetsansvariga uppdragstagare, på vilka tjänstemannalagstiftningen inte heller är tillämplig. I principbetänkandet (s. 28) har framhållits att man vid en närmare granskning lär finna, att det inte är ämbetsansvaret som sådant som hindrar avtalsfriheten. I stället är det intresset av att all tjänsteutövning skall uppfylla vad tjänstens bästa fordrar som inte vill låta sig bindas av avtalsfrihet för de offentliga tjänstemännen. Ämbetsansvaret spelar endast rollen att trygga detta intresse. För kommittén har synts angeläget att det beroendeförhållande som sålunda består mellan ämbetsansvar och avtalsförbud häves. I ett reformerat ansvarssystem bör således inte, såsom för närvarande, förändringar i SOU 1972:1

personkretsen för ansvaret få återverka på avtalsfriheten. I stället bör de inskränkningar i avtalsfriheten som av olika skäl kan finnas påkallade grundas i uttryckliga lagregler, och det nya sanktionssystemet bör utformas oberoende av innehållet i dessa lagregler. Vid uppbyggandet av ett nytt ansvarssystem måste även beaktas vissa andra konsekvenser av den nuvarande uppdelningen av det offentliga anställningsförhållandet i ett offentligrättsligt reglerat område, där avtalsförbud råder, och ett avtalsrättsligt reglerat område. Sålunda anses avtalsbrott varken kunna medföra ämbetsansvar eller, för statstjänstemännens del, kunna föranleda ansvar enligt reglerna om disciplinstraff i statstjänstemannalagen. 2 Dessa sanktionsregler är således tillämpliga endast inom det avtalsförbjudna området medan avtalsbrott kan mötas allenast med sådana civilrättsliga påföljder som må vara avtalade eller stadgade i lag (hävande av avtal, skadestånd e t c ) . Kommittén har emellertid ansett att ett reformerat sanktionssystem bör bli enhetligt i den meningen att det kan tillämpas inom alla delar av det offentliga anställningsförhållandet och således oberoende av om den förseelse som skall beivras utgör ett avtalsbrott eller begåtts inom den avtalsförbjudna sektorn. I den mån ett sådant enhetligt sanktionssystem skall regleras i straffrättslig ordning kan visserligen någon tvekan råda om lämpligheten av att tillämpa det inom det avtalstillåtna området. Såsom framhållits i principbetänkandet (s. 29) är ju i privat tjänst brott mot enskilda tjänsteavtal endast i undantagsfall straffbelagda medan det inom den kollektiva arbetsrätten är en ledande princip att undvika straffsanktionering av avtalsbrott. Emellertid kan ifrågasättas om inte redan förseelser, begångna inom det område som enligt tjänstemannalagstiftningen är avtalsförbjudet, kan betraktas som straffsanktio1 Detta synsätt vinner stöd bl. a. i prop. 1965:60 s. 139 och i ett stencilerat betänkande rörande justitieräds, regeringsråds och justitiekanslerns arbetsrättsliga ställning, JU 1967:16. 2 Jfr exempelvis prop. 1965:60 s. 42, 105 och 106.

nerade avtalsbrott. Väl är det enligt såväl 3 § förseelserna begås inom det avtalsförbjudna statstjänstemannalagen som 2 § kommunal- eller det avtalstillåtna området och oberoentjänstemannalagen förbjudet att avtala om de av önskemal i frågan var gränsen bör bl. a. åligganden i tjänsten. Den formella dragas mellan dessa tva områden. Och vidare innebörden härav synes vara att tjänsteman- bör det avtalsförbud som hittills berott av nen inte ens kan genom avtal åtaga sig att ämbetsansvaret framdeles bestämmas genom utföra det arbete arbetsgivaren bestämmer; uttryckliga lagregler. vore detta åtagande avtalsgrundat borde ju Det bör här erinras om att dessa synpunkstraffrättsligt ansvar ej kunna utkrävas för ter i huvudsak lämnats utan erinran i remissunderlåtenhet att utföra arbetet, något som yttrandena över principbetänkandet. dock otvivelaktigt är möjligt. Denna konstruktion av avtalsförbudet, som således skulle innebära att avtalet väl får omfatta 4.3 Avtalsförbudet i 3 § tjänstemannens rätt till ersättning för arbete statstjänstemannalagen ni. ni. men ej hans skyldighet att utföra det arbete Såsom tidigare framhållits är den nuvarande ersättningen avser, måste anses bygga pä en gränsdragningen mellan avtalstillåtna och avorealistisk syn pä tjänsteavtalets verkliga talsförbjudna ämnen att se mot bakgrund av natur (mera härom nedan under 4.3). Bort- att ämbetsansvaret ansetts utesluta avtalsfriser man emellertid från nämnda formella het. Det finns emellertid anledning ifrågainnebörd av 3 § statstjänstemannalagen och sätta om den nuvarande konstruktionen av 2 § kommunal tjänstemannalagen och i stäl- avtalsförbudet bör bibehållas då sanktionslet anlägger det mera naturliga betraktelse- reglerna reformeras pä sätt ovan angivits. sättet att såsom avtalsvillkor skall anses även Under 4.2 har anförts att det nuvarande ett åtagande av tjänstemannen att utföra det avtalsförbudet, som inte ens synes tillåta arbete arbetsgivaren i enlighet med nämnda tjänstemannen att avtalsvis åtaga sig att utlagrum bestämmer, blir tydligen åsidosättan- föra det arbete arbetsgivaren i enlighet med de av detta avtalsvillkor straffbart enligt tjänstemannalagstiftningen bestämmer, ger reglerna om ämbetsansvar och även under- uttryck åt en orealistisk syn pa tjänsteavkastat reglerna om disciplinstraff i stats- talets verkliga natur. Konstruktionen strider tjänstemannalagen. också mot de principer som gäller för avtalsHärtill kommer den i principbetänkandet parter pa övriga rättsområden, där rättsför(s. 30) redovisade ståndpunkten att det finns hållandena bedöms som i sin helhet avtalsanledning att bedöma relationen mellan reglerade om ock avtalsinnehållet delvis kan straffsanktioner och tjänsteförseelser annor- vara styrt av lag. lunda inom den offentliga sektorn än pa det Såväl i 3 § statstjänstcmannanlagen som i privata tjänsteavtalsområdet. Det är sålunda 2 § kommunaltjänstcmannalagen stadgas för inte enbart ett arbetsgivarintresse att offent- närvarande dels att avtal ej må träffas om liga tjänstemän straffas dä de begär fel i vissa uppräknade ämnen, dels att avtal som tjänsten. Allmänhetens särskilda intresse av träffats i strid mot lagbestämmelserna i motatt den offentliga verksamheten utövas kor- svarande del skall vara utan verkan. Enligt rekt är likaledes motiv till att tjänsteförseel- kommitténs mening bör framdeles endast ser bestraffas, vare sig dessa förseelser kallas den senare regeln bibehållas. Kommittén avtalsbrott eller ej. föreslår således, för att taga ett exempel, att Sammanfattningsvis leder det hittills an- det nuvarande stadgandet i 3 § andra stycket förda till ståndpunkten, att sanktionsregler- statstjänstemannalagen, att avtal ej far träfna i ett reformerat ansvarssystem varken bör fas om myndighets arbetsuppgifter, ersattes utesluta avtalsfrihet eller själva bör vara ute- av bestämmelse att det i avtal ej ma stadgas slutna vid avtalsbrott. Sanktionsreglerna bör inskränkning i rätt för arbetsgivaren att ensåledes utformas oberoende av om tjänste- sam besluta om dessa arbetsuppgifter. Även 124

SOU 1972:1

övriga delar av lagrummet föreslås omarbetade pä motsvarande sätt varjämte en regel uppställes att avtal i strid mot de nya bestämmelserna skall vara utan verkan (jfr principbetänkandet s. 93—94). Den föresiagna lagändringen innebär givetvis ej någon ändring i sak av "maktfördelningen" mellan tjänsteavtalsparterna. Det ankommer inte på kommittén att föreslå några reformer i detta hänseende. I rättsligt hänseende betyder ändringen ej mer än att man, för att knyta an till det förut valda exemplet, i avtal kan i överensstämmelse med lagen stadga att arbetsgivaren äger ensam bestämma om de arbetsuppgifter som skall ankomma pa myndigheten. Intages däremot en mera detaljerad klausul rörande arten i visst hänseende av dessa arbetsuppgifter, blir en sådan klausul ogiltig. Detta följer av att arbetsgivaren till följd av huvudregeln om ensam bestämmanderätt pa området ej är bunden av en sådan de tälj klausul. Den föreslagna lagändringen har den effekten att det offentliga tjänsteavtalet i sin helhet kommer att omfattas av samma rättsregler i civilrättsligt och processuellt hänseende som tjänsteavtal i allmänhet (jfr nedan under 4.7). Själva lagändringen som sådan innefattar dock, såsom av det tidigare framgått, inte någon ändring i materiellt hänseende av de tvä aktuella paragraferna i tjänstemannalagarna utan är av formell natur. Den föreslagna lagändringen har lämnats utan erinran av majoriteten utav remissinstanserna. Några instanser har emellertid gjort vissa invändningar vilka här i korthet skall tagas upp till granskning. I ett remissyttrande (25) har ändringen avstyrkts under hänvisning bland annat till dels att det måste anses principiellt otillfredsställande att Kungl. Maj:t skulle kunna bestämma gränserna för avtalsfriheten, vilka gränser i stället borde vara fastlagda i lag, dels att Kungl. Maj:t genom att införa författningsreglering pa ett avtalsreglerat område skulle kunna göra avtalet ogiltigt. Ytterligare liknande synpunkter framföres i remissyttrandet såsom att lagändringen skulle kunna fä till följd att avtalsreglering

SOU 1972:1

skedde i en fråga som rimligen borde avgöras av arbetsgivaren ensam men som inte blivit författningsreglerad utan reglerats exempelvis genom myndighetens arbetsordning eller är oreglerad. De synpunkter som sålunda framförts synes utgå frän att man till följd av den föreslagna lagändringen fritt skulle kunna avtala om de för närvarande avtalsförbjud na ämnena så länge Kungl. Maj:t inte reglerade dessa ämnen i författning. Såsom av det tidigare framgått innebär kommitténs förslag dock ej någon förändring i materiellt hänseende av den nuvarande avtalsfriheten. En liknande uppfattning, av innebörd att en reell utvidgning av avtalsfriheten här skulle vara åsyftad, ligger till grund för den kritiska inställning som ytterligare en instans (26) redovisat gentemot kommitténs nu ifrågavarande förslag. En annan remissinstans (38) gör gällande att lagändringen är ägnad att ge upphov till missförstånd och irritation i den praktiska tillämpningen både i förhandlingssammanhang och dä det gäller ändringar under löpande avtalstid av offentligrättsliga villkor som är avtalsfästa. Ytterligare en instans (18) framför liknande synpunkter samt anför att ändringar lagstiftningsvägen under pågående avtalstid inom områden som reglerats offentligrättsligt men över vilka parterna även tillåtits rada avtalsvägen, kan skapa komplikationer i fråga om avtalstolkning och beträffande enskilda bestämmelsers giltighet. Den ståndpunkt som sålunda intas av de tvä sistnämnda instanserna ger anledning till följande anmärkningar. Kommittéförslaget varken ökar eller minskar de olägenheter som må uppkomma genom lagändring under löpande avtalsperiod. Besvärande sådana olägenheter torde emellertid ganska sällan behöva uppstå. Lagändring, varigenom arbetsgivarens ensamma bestämmanderätt rörande visst ämne begränsas och följaktligen området för avtalsfrihet utökas, kan ej leda till de konsekvenser de två remissinstanserna befarar. Är återigen fråga om sådan ändring, som innefattar en annan lagreglering av ett redan tidigare i lag reglerat ämne. äger de redan i principbetänkandet framförda synpunkterna giltighet. Där uttalades (s. 31 ) att ifrågavarande lagändringar, i den mån de göres tillämpliga på redan slutna arbetsavtal, eventuellt kan anses berättiga den part, till vars nackdel lagändringen gjorts, att häva avtalet enär genom ändringen en förutsättning för avtalet brustit. Såsom likaledes påpekades i principbetänkandet är detta emel125

lertid inte något nytt problem. Redan i dag finns åtskilliga lagar, såväl på tjänsteavtalsområdet som inom andra avtalsområden, vilka på sätt som nu avses styr avtalsinnehållet.1 Och där hithörande problem inte ansetts kräva särskilda övergångsbestämmelser rörande lagändrings tillämpning eller avtals giltighet, har de normalt kunnat lösas genom så tidig publicering av lagändringen att löpande avtal kunnat anpassas efter lagändringen. En lagändring på hithörande område kan vidare ha innebörden att arbetsgivaren tillerkännes ensam bestämmanderätt på områden där full avtalsfrihet tidigare rått. Denna situation är dock för närvarande främst av teoretiskt intresse med hänsyn till vidden av det område där den offentlige arbetsgivaren redan enligt nuvarande lagstiftning har ensam bestämmanderätt. Såsom enbart teoretisk får vidare bedömas den situation att den offentlige arbetstagaren skulle genom lagstiftning tillerkännas ensam bestämmanderätt rörande visst ämne. Även för de två sist berörda fallen äger emellertid uttalandena i principbetänkandet giltighet. En instans (15) har uttalat att den föreslagna lagändringen inte möjliggör för parterna att träffa vad som allmänt uppfattas som heltäckande tjänsteavtal och kollektivavtal, samt anför att förslaget knappast synes innebära några fördelar framför den nuvarande ordningen, ävensom att det förefaller lättfat tligare och mindre irritationsskapande att avtalsområdet liksom för närvarande begränsas till de områden som parterna får fritt disponera över. En annan instans (38) ifrågasätter, om den föreslagna ordningen verkligen motsvarar vad som är meningen med tjänsteavtal och kollektivavtal, samt gör gällande att det naturliga utan tvivel är att avtal begränsas till sådana ämnen som parterna äger disponera över emedan det är meningslöst att i avtalet införa sådant som redan är bestämt eller bestämmes i annan ordning. En tredje instans (19:2) anser slutligen ej lämpligt med en lagbestämmelse så konstruerad att den möjliggör avtal om vissa lagreglerade frågor men ej avtal som strider mot lagen till följd varav avtalen i praktiken endast kommer att innefatta en hänvisning till lagen. I anledning av de tre sistnämnda instansernas kritik mot den föreslagna lagändringen må anföras att den likaväl kunnat riktas mot vår rättsordning över huvud, nämligen i alla de fall som denna på skilda områden genom lagstiftning ingripit i privaträttsliga ömsesidiga rättsförhållanden. Såsom tidigare fram126

hållits har kommitte'n inte åsyftat annat än att genom en formell lagändring avskaffa den anomali konstruktionen av tjänstemannalagarnas regler om avtalsförbud utgör och i stället reglera det offentliga tjänsteavtalet efter samma principer som lagstiftaren tillämpat inom övriga rättsområden där anledning ansetts föreligga att reglera avtalens innehåll. Såsom tidigare anförts har majoriteten av remissinstanserna lämnat den föreslagna lagändringen utan erinran. Kommitte'n har ej heller funnit anledning att till följd av de förutnämnda sex remissinstansernas synpunkter frångå sin i principbetänkandet intagna ståndpunkt rörande ändring av 3 § statstjänstemannalagen och 2 § kommunaltjänstemannalagen. Förslag till sådan ändring framlägges därför i detta slutbetänkande (se under 2.3 samt 5.3). 2 4.4 Det straffbara området 4.4.1 Allmänt Såsom framgått under 3.2 ovan har flertalet remissinstanser i huvudsak anslutit sig till kommitte'ns förslag i principbetänkandet om en omfattande avkriminalisering av de gärningar som för närvarande bestraffas som ämbetsbrott. Här skall i överensstämmelse med principbetänkandet ehuru mera översiktligt redovisas de allmänna synpunkter kommitte'n ansett böra anläggas i frågan om det straffbara områdets omfattning. (För en mera utförlig redovisning hänvisas till principbetänkandet s. 3 2 - 3 6 . ) Det nuvarande ämbetsansvaret kan kritiseras inte bara därför att det kan utkrävas vid varje fel i tjänsten, huru obetydligt felet 1 Jfr helt allmänt avtalslagen, köplagen, hyreslagen etc. Pä tjänsteavtalsomrädet märkes bl. a. sjömanslagen, särskilt dess disciplinregler, samt lagarna med förbud mot avskedande i anledning av äktenskap, havandeskap eller värnpliktstjänstgöring ävensom semesterlagen. 2 Vid denna liksom övriga föreslagna ändringar i tjänstemannalagstiftningen har kommittén saknat anledning beakta eventuella framtida ändringar av den personkrets som omfattas av lagstiftningen utan utgått frän dennas nuvarande tillämpningsområde.

SOU 1972:1

än är, utan även emedan det ingalunda omfattar samtliga offentliga funktionärer med sådan verksamhet att särskilda ansvarsregler kunde te sig påkallade. Ämbetsansvaret är sålunda anpassat till de traditionella förvaltningsorganen och gäller i huvudsak endast dem som formellt är att betrakta som tjänstemän. Vid utformningen av ett nytt sanktionssystem måste emellertid beaktas den mängd olika verksamhetsformer vari det allmänna numera uppträder. Vid sidan av statens och kommunernas centrala förvaltningsorgan finns sålunda en mängd såväl allmänna institutioner som organ med enskild prägel vilka fullgör offentliga funktioner. Av betydelse är vidare den offentliga sektorns kraftiga expansion under senare tid. Från ett ännu i början av 1900-talet relativt blygsamt antal har mängden offentligt anställda vuxit till över 600 000 personer. Vidare har det allmännas myndighetsfunktioner avsevärt utvidgats samt vid sidan därav förvaltningen i hög grad kommit att inriktas på vad som kan kallas aktiv samhällsomdaning samt planering och produktion. Ett nytt sanktionssystem bör anpassas efter den nuvarande strukturen av den offentliga sektorn och kunna tillämpas oberoende av framtida förändringar i den förvaltningsmässiga organisationen. Det bör vidare utformas främst efter de offentliga funktionernas art och ej bero av om de offentliga funktionärerna intar ställning som tjänstemän eller ej. Det bör ses som en vinning att systemet ges sådan utformning att det i andra sammanhang aktuella önskemålet att avskaffa den nuvarande formella gränsen mellan tjänstemän och andra offentliga arbetstagare kan bedömas oberoende av sanktionsfragan. Med utgångspunkt från de under 4.2 och 4.3 intagna ståndpunkterna är en förseelse i offentlig tjänst att bedöma som ett mot det allmänna såsom arbetsgivare riktat avtalsbrott. Så långt det endast är det rena arbetsgivarintresset som skall tillgodosesmed sanktioner kunde synas som om det vore nog med de sanktionsmedel privaträtten erbjuder inom ramen för ifrågavarande rättsförhållande, dvs. hävande av avtal, skadestånd etc. SOU 1972:1

Emellertid har det allmänna att som arbetsgivarpart i ett tjänsteavtalsförhållande tillvarataga även andra intressen. Den offentliga verksamheten bör avse att tillgodose medborgarnas bästa, sett i stort. Det är dä också ett medborgerligt intresse att. såsom saken uttryckts i principbetänkandet, all utövning av offentlig verksamhet utan ovidkommande hänsyn uppfyller vad verksamhetens bästa kräver. Frågan blir dä närmast i vad man det krävs ytterligare sanktionsmedel utöver dem som privaträtten erbjuder för att säkerställa sistnämnda intresse. 1 denna del finns anledning att särskilt beakta de moment i offentlig verksamhet som rättsligt sett skiljer denna från privat verksamhet, nämligen de offentliga funktionärernas befogenhet att utöva myndighet över medborgarna. Med den fortgående expansionen av den offentliga verksamheten har städse återkommande kontakter med de offentliga funktionärernas myndighetsutövning blivit ett normalt inslag i den enskildes liv. Det är otvivelaktigt av största vikt att det ständigt ökande beroendeförhållande vari medborgarna står till samhällsorganen inte snedvrides genom missbruk i myndighetsutövningen. Där sålunda den enskilde i sitt förhållande till samhällets organ inte kan stödja sig pä avtal eller annat privaträttsligt rättsförhållande utan till följd av lag eller annan författning är skyldig att ställa sig deras beslut till efterrättelse, där finns skäl att med kraftiga sanktioner skydda den enskildes intresse av korrekt myndighetsutövning. För att nå ett tillfredsställande skydd av detta intresse kan enligt kommitténs mening straffrättsliga sanktioner inte undvaras. Kommittén föreslår därför en särskild ansvarsregel rörande missbruk av offentlig myndighet enligt vilken straff skall drabba den som till förfång för någon enskild åsidosätter de regler som gäller för myndighetsutövningen. Ansvarsregeln bör emellertid även omfatta det fall att ej omedelbart någon enskild men väl det allmänna lider förfång av myndighetsmissbruket, och vidare bör med fall av förfång likställas det fall att missbruket skapar en otillbörlig förmån för enskild eller det allmänna. Dess127

utom bör ansvarsregeln vinna tillämpning inte endast i fall av uppsåt utan även i vissa fall då oaktsamhet föreligger på den offentliga funktionärens sida. (Beträffande ansvarsregelns närmare utformning, se nedan under 4.4.2.) Utöver oriktig myndighetsutövning bör det straffbara området omfatta även tagande av muta eller annan otillbörlig belöning samt brott mot tystnadsplikt dvs. sådana gärningar som nu är straffbelagda enligt 20 kap. 2 och 3 §§ BrB. I linje med tanken, att ett nytt ansvarssystem bör utformas efter de offentliga funktionernas art och exempelvis ej bero av om de offentliga funktionärerna intar ställning som tjänstemän eller ej, står att det i den nya ansvarsregeln om oriktig myndighetsutövning ej krävs angivande av någon särskild personkrets för ansvaret. Regeln kommer att gälla envar som utövar offentlig myndighet oberoende av hans rättsförhållande till det allmänna. Även i fråga om brott mot tystnadsplikt föreslår kommittén en sådan utformning att någon personkrets ej behöver anges (se under 4.4.4). Vad angår mutbrott har, såsom tidigare nämnts, kommittén genom tilläggsdirektiv 4.6.1971 erhållit uppdrag att utreda förutsättningarna för en generellt utformad ansvarsregel som tar sikte på envar anställd eller uppdragstagare, oavsett om arbets- eller uppdragsgivaren återfinns inom den offentliga eller den privata sektorn. Enligt tilläggsdirektiven bör det nya utredningsarbetet påbörjas först när kommittén avslutat arbetet med föreliggande slutbetänkande om ämbetsansvaret. I avbidan därpå har kommittén dock ansett sig böra i detta betänkande lägga fram förslag till en ansvarsregel som tar sikte endast på den offentliga sektorn. Förslaget är att se som ett provisorium och föranledes av behovet att komplettera kommitténs förslag i övrigt med en i varje fall på offentliga funktionärer tillämplig ansvarsregel därest dessa förslag genomföres innan frågan om ett mera generellt mutansvar får sin lösning. Så länge ansvarsregeln skall avse endast den offentliga sektorn blir nödvändigt att i lagtext ange den 128

krets av offentliga funktionärer på vilka regeln skall kunna tillämpas. Härvidlag har kommittén funnit kretsen böra bestämmas så att mutansvaret kommer att gälla inom all mera betydelsefull offentlig verksamhet oavsett om denna utövas genom traditionella myndighetsorgan eller via privaträttsligt bildade subjekt som ägs av det allmänna (se närmare under 4.4.3). Till det straffbara området bör alltså enligt kommitténs mening hänföras oriktig myndighetsutövning, mutbrott och brott mot tystnadsplikt. Övriga fel och försummelser i tjänsten anser kommittén böra, där de inte är straffbara som allmänna brott, beivras i utomstraffrättslig ordning. Väl kan bland ifrågavarande tjänsteförseelser finnas fall som kan te sig i det närmaste lika svåra som de vilka ansetts straffvärda. Stora lagtekniska och andra svårigheter reser sig emellertid när det gäller att ur det teoretiskt sett obegränsade antalet typer av förseelser välja ut de svåraste och med klart avgränsande termer sammanföra dem till en eller flera grupper. Ses i stället ifrågavarande förseelser som en enhet kan iakttagas, att dessa förseelser typiskt sett inte utgör så allvarliga angrepp på de enskilda medborgarnas rättsläge som missbruk av offentlig myndighet. Främst är här fråga om fel som inte skiljer sig från vad som lika väl kan förekomma i förhållandet mellan en enskild arbetsgivare och dennes arbetstagare. En avkriminalisering på detta område skulle också stå i överensstämmelse med den praxis som under senare år utvecklats av riksdagens ombudsmän och justitiekanslern och som innebär att erinringar i skilda former fått träda i åtalens ställe. Sammanfattningsvis innebär kommitténs förslag att av de nuvarande ämbetsbrotten i 20 kap. BrB tjänstemissbruk (1 §), tjänstefel (4 §), tagande av muta eller av otillbörlig belöning (2 §) och brott mot tystnadsplikt (3 §) endast de två senare bibehålles varjämte en ny brottstyp införes, oriktig myndighetsutövning. Den senare täcker i väsentlig mån det brottsområde som nu är straffbart som tjänstemissbruk och vidare, såvitt avser den nya brottstypens oaktsamhetsfall. vissa SOU 1972:1

grövre former av tjänstefel. I övrigt innebär emellertid förslaget en avsevärd inskränkning av det för närvarande straffbara området — bland annat skulle straffansvar för vanliga tjänstefel inte längre förekomma. Vad angår den ansvarsreglering som bör träda i straffansvarets ställe hänvisas till 4.5 nedan. 4.4.2 Missbruk av myndighet I principbetänkandet (s. 90) redovisades ett utkast till ansvarsregel rörande oriktig myndighetsutövning av följande innehåll: Den som i utövning av offentlig myndighet åsidosätter vad som till följd av lag, instruktion eller annan författning eller särskild föreskrift gäller för myndighetsutövningen dömes, om gärningen för det allmänna eller någon enskild medför förfång eller otillbörlig förmån som ej är ringa, för maktmissbruk till böter eller fängelse i högst två år. Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst sex är. Begår någon av oaktsamhet som ej är ringa gärning som nyss är sagd, dömes till böter eller fängelse i högst ett år. Vad i första och andra stycket sägs skall icke äga tillämpning om gärningen eljest är särskilt belagd med straff. Utkastet har i huvudsak lämnats utan erinran av flertalet av remissinstanserna. En del instanser har dock, såsom framgått under 3.7.1, ifrågasatt om det i lagutkastet använda begreppet myndighetsutövning tillräckligt tydligt anger det straffbara områdets gränser. En del av dem har ansett det önskvärt att begreppet i det fortsatta arbetet med sanktionssystemet ytterligare beskrives och exemplifieras. Till en början kan anmärkas att den innebörd som kommitte'n tillagt begreppet myndighetsutövning väl stämmer överens med den beskrivning av begreppets innehåll som gjorts i det förslag till skadeståndslag som Kungl.Maj:t enligt beslut 19.3.1971 remitterat till lagrådet och varöver lagrådet yttrat sig 16.12.1971. Innebörden är dessutom i princip densamma då begreppet använts i propositionen (1971:30) med förslag till den förvaltningslag (1971:290) som träder i kraft 1.1.1972. Det torde få ses som en fördel om SOU 1972:1 9

begreppet myndighetsutövning sålunda användes med samma innebörd i såväl skadeståndsrättslig och förvaltningsrättslig som straffrättslig lagstiftning. Såsom uttalades i principbetänkandet (s. 42) är offentlig myndighet ytterst grundad i lag eller annan författning. Genom de offentliga funktionärernas utövning av denna myndighet skapas för enskilda eller andra subjekt plikter eller rättigheter som inte är av privaträttslig natur. Missbruk av offentlig myndighet föreligger då en funktionär överträder de för myndighetens behöriga utövande gällande reglerna. Dessa regler återfinnes normalt i de författningar som bildar grundval för den offentliga myndigheten (mera härom nedan). Genom användning av begreppet offentlig myndighet dragés en gräns mot det område där det allmänna uppträder som part i avtalsförhållanden. Till denna gränsdragning skall senare återkommas. Vad angår det egentliga myndighetsområdet redovisades i principbetänkandet (s. 42—43) ett antal typexempel på myndighetsutövning. Dessa exempel skall här ytterligare något utvecklas. Myndighetsutövning tar sig normalt uttryck i formliga beslut vilka fattas antingen på framställning av enskild eller emedan vederbörande offentliga organ i författning ålagts att självt ta initiativet till de rättsliga förfoganden besluten avser. Hit hör, för att ta några typiska exempel, domstols dom, beslut av åklagare om åtal, om anhållande e t c , länsstyrelses beslut i utsökningsärende liksom myndighets beslut om omhändertagande tvångsvis av barn, alkoholmissbrukare och mentalsjuka för olika former av samhällsvård. Hit hör också den mångfald av olika beslut om tillstånd till eller förbud mot viss åtgärd eller verksamhet som stundom riktar sig till viss person och stundom till en obestämd personkrets (jfr tillämpning av skilda ordnings- och trafikföreskrifter, meddelande av olje- och mineralkoncessioner eller av export- och importlicenser, meddelande av körförbud avseende motorfordon, utfärdande av läkarlegitimation, av pass, av körkort e t c ) . Som typiska exempel på myndighet utövad utanför de traditionella myn129

dighetsorganen kan nämnas den obligatoriska kontrollbesiktning av motorfordon som utföres av Aktiebolaget Svensk Bilprovning. Särskilt värda uppmärksamhet är vidare sådana beslut varigenom enskilda åläggs att vara verksamma för det allmännas räkning, exempelvis enligt lagstiftningen om värnplikt och annan tjänsteplikt. Som myndighetsutövning kommer här i betrakande inte endast själva åläggandet att fullgöra tjänsteplikten utan även allehanda beslut avseende såväl rättigheter som skyldigheter, vilka den tjänstepliktige i denna egenskap har att ställa sig till efterrättelse. Myndighetsutövning kan emellertid även ta sig uttryck i faktiska åtgärder som ej föregåtts av formliga beslut, såsom exempelvis är fallet dä polisen griper för brott misstänkt person. (Stundom kan man i hithörande fall förutsätta ett tyst beslut varom den förpliktade dock inte underrättas på annat sätt än genom det faktiska handlandet.) Till området för myndighetsutövning hör även sådana beslut som på ett eller annat sätt utgör förutsättning för ett senare, ofta förpliktande beslut och som därigenom i varje fall medelbart ligger till grund för förpliktelsen. I denna del märks exempelvis taxeringsbeslut varpå senare beslut om skattedebitering grundas. Stundom döljer sig ett förpliktande myndighetsbeslut bakom termer som anmaningar, framställningar e t c , vilket dock ej får undanskymma att fråga är om myndighetsutövning. Hit hör exempelvis ett sådant fall som skyldighet enligt taxeringsförordningen att efter "anmaning" avge självdeklaration. Vidare måste till myndighetsutövning räknas åtskilliga åtgärder som till formen endast innefattar ett meddelande om vissa faktiska förhållanden men som likväl skapar rättigheter eller skyldigheter på samma sätt som all annan myndighetsutövning. Härvidlag märkes olika i författning stadgade former av registeranteckningar, inskrivningsåtgärder i fastighetsböcker etc. På samma sätt är att betrakta sådana upplysningar och andra underrättelser som offentliga organ har att lämna enligt särskilda författningsbestäm130

melser och som pä ett eller annat sätt påverkar den enskildes rättsläge. Till sist avsedd myndighetsutövning hör t. ex. utfärdande av underrättelse om avvikelse frän självdeklaration. Med den ovan givna definitionen av begreppet myndighetsutövning hör dit endast sådana beslut och andra åtgärder av offentliga funktionärer som skapar icke-privaträttsliga plikter eller rättigheter, däremot i princip ej sådana förberedande åtgärder som ingår som led i den verksamhet vars slutmål är nyssnämnda beslut eller åtgärder. Även bland nu avsedda handläggningsåtgärder kan emellertid ingå moment av myndighetsutövning, om nämligen viss åtgärd självständigt uppfyller de krav som tidigare uppställts för att myndighetsutövning skall anses vara för handen. Som exempel pä sädana åtgärder kan här nämnas kallelser och förelägganden enligt rättegångsbalken liksom åtskilliga beslut under rättegång rörande måls handläggning etc. Gemensamt för all den myndighetsutövning vars mera typiska former här exemplifierats är, såsom tidigare framhållits, att den ytterst är grundad i lag eller annan författning. Missbruk av myndighet föreligger då de för myndighetens behöriga utövande gällande reglerna överträds. Oriktig myndighetsutövning som kan föranleda tillämpning av den föreslagna ansvarsregeln kan alltså föreligga då exempelvis en domare fäller en oskyldig eller friar en skyldig, likaså då en förvaltningsmyndighet bifaller eller avsiar en ansökan utan att de i författning uppställda förutsättningarna för bifall eller avslag föreligger. Emellertid måste beaktas att oriktig myndighetsutövning kan föreligga även där ett fattat beslut i och för sig står i överensstämmelse med författningarna men meddelats endast sedan visst ovidkommande villkor uppfyllts; så t. ex. om ansökan om byggnadslov bifalles först om sökanden ekonomiskt bidrar till viss kommunal verksamhet. I sakens natur ligger att även underlåtenhet att vara verksam kan innefatta oriktig myndighetsutövning, såsom då åklagare underlåter att åtala brott eller då utfärdande av stämSOU 1972:1

ning fördröjes i syfte att åtalspreskription skall hinna inträda. Anledning att, såsom en remissinstans (16) ifrågasatt, uttryckligen omnämna underlåtenhetsfallet i lagtexten synes dock ej föreligga. Såsom tidigare framhållits dragés genom användning av begreppet offentlig myndighet en gräns mot det område där det allmänna uppträder som part i avtalsförhållanden. Då det allmänna uppträder som arbetsgivare, som köpare, som säljare etc. och tillvaratager sina intressen i denna egenskap genom att med stöd av avtalsvillkor avkräva motparten i avtalet något, är med den givna definitionen ej fråga om myndighetsutövning. Detta gäller även om det allmänna härvid tillämpar lagbestämmelser som givit avtalet dess innehåll. Det är således inte myndighetsutövning då det allmänna såsom hyresvärd tillämpar de för en hyresgäst tvingande regler som återfinnes exempelvis i avtalslagen eller hyreslagstiftningen, inte heller då staten som arbetsgivare tillämpar de föreslagna regler i 3 § statstjänstemannalagen som enligt det under 4.3 anförda bestämmer innehållet i statstjänstemans tjänsteavtal. Vad nu sagts äger tillämpning även om avtalsparterna inte uttryckligen i avtalet intagit bestämmelser om det ämne som regleras av den tvingande lagstiftningen, exempelvis genom hänvisning till lagreglerna. Och det saknar givetvis betydelse om rättstillämpningen i det läget betraktar lagreglerna som utfyllnad av avtalet eller som regler vilka gäller vid sidan av avtalet. Det avgörande är att lagbestämmelserna reglerar ett privaträttsligt rättsförhållande och att det är i sin egenskap av avtalspart det allmänna påkallar lagreglernas tillämpning. Då, för att nämna ett exempel, staten under hänvisning till de föreslagna lagreglerna om disciplinansvar (se nedan under 4.5) utkräver disciplinpåföljd av en statstjänsteman, är således inte fråga om myndighetsutövning även om det i tjänsteavtalet ej finns någon uttrycklig bestämmelse om vad som gäller i disciplinhänseende. Jfr ovan under 3.7.1 den av en remissinstans (19:2) ställda frågan huruvida beslut om disciplinpåföljd eller avsked skall betrakSOU 1972:1

tas som utövning av offentlig myndighet eller ej. Jfr även uttalandet i ett remissyttrande (39) att fall där tvekan skulle kunna uppkomma är överordnads otillbörliga förfarande i personalhänseende, t. ex. obefogad vägran att medge semester eller trakassering i största allmänhet. Med den i principbetänkandet angivna definitionen är det emellertid, såsom ovan utvecklats, tydligt att det i dessa fall ej är fråga om myndighetsutövning. Däremot skulle saken måhända komma i ett annat läge om man bibehöll den nuvarande bestämmelsen i exempelvis 3 § statstjänstemannalagen att avtal ej får träffas om bland annat disciplinansvar. Det skulle då kunna hävdas att, eftersom disciplinfrågor över huvud ej hör till avtalsområdet, det ej är i sin egenskap av avtalspart utan såsom utövare av myndighet staten utkräver disciplinpåföljd. Det sagda visar dock närmast, såsom utvecklats under 4.3 ovan, att nämnda 3 § utgår från ett formellt betraktelsesätt som ej överensstämmer med vad som anses gälla på andra rättsområden, nämligen att ett avtal är ett privaträttsligt rättsförhållande även om det delvis hämtar sitt innehåll från tvingande lagregler. Det kan iakttagas att, även om tillämpning av avtal inte är att anse som myndighetsutövning, själva rätten för det allmänna att träffa avtal dock kan vara på sådant sätt reglerad i författning att missbruk av denna rätt kan vara att bedöma som oriktig myndighetsutövning (jfr exempelvis gällande inskränkningar i rätten för kommun att avhända sig fast egendom och de författningsbestämmelser som finns rörande statlig upphandling). Fråga måste emellertid vara om sådana författningsregler som enbart rör det allmännas rätt att träda i avtalsförhållande, framför allt genom att begränsa eller eljest ange förutsättningar för möjligheten att förfoga över det allmännas tillgångar. Det är således ej fråga om oriktig myndighetsutövning då det allmännas funktionärer överträder sådana regler om inskränkningar i avtalsfriheten som äger tillämpning även på privata subjekt. I gränsområdet mellan myndighetsutövning och avtalstillämpning måste ytterligare observeras, att man stundom med termer som avtal, överenskommelser etc. betecknar rättsförhållanden mellan det allmänna och 131

enskilda, som ej är av privaträttslig natur utan närmast bör beskrivas som förvaltningsrättsliga. Ges ej i författning besked om några särskilda s.a.s. förvaltningsrättsliga rättsverkningar av ett avtal bör detta bedömas med utgångspunkt från civilrättsliga regler. Med denna utgångspunkt kan stundom befinnas att ett s. k. avtal över huvud taget ej kan hävdas med rättsliga medel.1 Där emellertid överenskommelsen har rättsverkningar och vilar på rättsregler som helt eller delvis avviker från vad som gäller på civilrättens område är fråga om förvaltningsrättsliga avtal, och den omständigheten att den enskilde frivilligt inträder i ett sådant rättsförhållande får ej fördölja att det allmänna genom att träffa överenskommelsen i själva verket utövar myndighet. I förevarande fall är situationen ofta den att det allmänna till en början har att söka nå en frivillig överenskommelse som, om detta misslyckas, får ersättas av det allmännas ensidiga påbud (jfr till exempel 12 och 13 §§ skogsvårdslagen rörande överenskommelse mellan skogsvårdsstyrelse och fastighetsägare om avverkningsplan; kan överenskommelse ej träffas äger skogsvårdsstyrelsen meddela avverkningsförbud). Det kan vara oriktig myndighetsutövning att träffa en frivillig överenskommelse som går längre eller avser annat än vad som kunnat nås genom påbudet, i varje fall om den "frivilliga" överenskommelsen framtvingas under hot om sådant påbud. Då gränsen kring det straffbara området dragés med utnyttjande av begreppet myndighetsutövning bör även följande beaktas. Ett beslut som typiskt sett innefattar missbruk av myndighet kan vara behäftat med fel som gör att det från början är att betrakta som ogiltigt utan att det behöver undanröjas efter besvär (jfr förfalskade beslut etc.). I principbetänkandet (s. 43) redovisades uppfattningen att sådana "nullitets"-beslut i princip inte borde föranleda tillämpning av den föreslagna ansvarsregeln. En remissinstans (19:2) är av annan åsikt och framhåller att det, bortsett från svårigheten att avgöra om ett fel medför ogiltighet eller ej, med förstnämnda uppfattning skulle kunna inträffa 132

att vissa grova fall av maktmissbruk kunde gå fria från påföljd. Emellertid bör framhållas att straffrihet vid nullitetsbeslut är en logisk konsekvens av den diskuterade ansvarsregelns innehåll: där beslutet saknar rättsverkan kan det teoretiskt sett ej grundlägga någon sådan plikt eller rättighet vars förekomst är en förutsättning för ansvarsregelns tillämpning. Det är givetvis illa nog att den genom beslutet till synes förpliktade uppfattar plikten som en realitet. Är beslutet en nullitet emedan det fattats av obehörig person synes emellertid erforderligt straffskydd kunna nås genom tillämpning av den för sådana situationer föreslagna ansvarsregeln rörande föregivande av allmän ställning (se nedan under 4.11; jfr även det för närvarande tillämpliga straffbudet i 17:14 BrB om obehörig tjänsteutövning). Och tillägges ett beslut rättsverkan oaktat det fattats av obehörig person bör det givetvis kunna föranleda ansvar enligt regeln om oriktig myndighetsutövning om förutsättningarna i övrigt föreligger härför. I lagutkastet i principbetänkandet angavs som förutsättning för straffbarhet att någon i utövning av offentlig myndighet åsidosätter vad som till följd av "lag, instruktion eller annan författning eller särskild föreskrift" gäller för myndighetsutövningen. Som anmärkts under 3.7.1 har några remissinstanser (1, 2, 2:5, 31, 39) ansett att vid sidan av lag och annan författning bör anges även tjänstens beskaffenhet. Fyra av instanserna (1,2, 2:5, 31) har uttalat att de härmed åsyftat en utvidgning av det straffbara området i förhållande till förslaget, något som uppenbarligen får till konsekvens att begreppet myndighetsutövning måste ges en annan innebörd än den som förutsatts i principbe1

Jfr exempelvis RÄ 1944 ref. nr 16, där det ansågs åligga ett skoldistrikt att tillhandahålla en lärare tjänstcbostad, oavsett en tidigare träffad överenskommelse mellan distriktet och läraren av innebörd att läraren avstod från sin författningsenliga rätt till tjänstcbostad samtidigt som distriktet förband sig att ej tvinga läraren att mottaga sådan bostad, något som denne eljest enligt författning var skyldig att göra. SOU 1972:1

tänkandet och härovan ytterligare utvecklats. Två instanser (3, 5) har ansett att straffbudet även bör träffa andra former av missbruk utav tjänsteställning än sådana som innefattar myndighetsutövning. Ytterligare två instanser har ansett viss utvidgning önskvärd, en (2:7) så att straffbudet får omfatta även grova åsidosättanden av tjänsteåligganden i allmänhet samt en (25) så att straff kan utkrävas vid åsidosättande av författning eller särskild föreskrift även där den offentliga verksamheten har privaträttslig karaktär. Gemensamt för de förslag som sålunda framföres av de nämnda nio remissinstanserna är att de kräver en annan gränsdragning kring det straffbara området än den som kan göras med tillämpning av begreppet myndighetsutövning. Rörande kommitténs motiv för att begränsa straffansvaret till området för myndighetsutövning och för att vid sanktionsfrågans bedömande se förseelser utanför detta område som en enhet kan hänvisas till de allmännna överväganden som redovisats i principbetänkandet (s. 32-41) och i avsnittet 4.4.1 härovan. Ytterst är givetvis frågan om det straffbara områdets omfattning en värderingsfråga, där olika uppfattningar kan göra sig gällande. Kommittén har emellertid ej funnit anledning att på grund av de nämnda remissinstansernas synpunkter frångå den värdering den tidigare redovisat och som också vunnit anslutning hos det stora flertalet av remissinstanserna. Däremot synes skäl föreligga att något annorlunda uttrycka förutsättningen i ansvarsregeln, att någon åsidosätter vad som till följd av "lag, instruktion eller annan författning eller särskild föreskrift" gäller för myndighetsutövningen. Utan att därmed åsyfta någon ändring i sak vad angår det straffbara områdets omfattning hai kommittén stannat för att ersätta det citerade uttrycket med orden "lag eller annan författning eller eljest". Såsom ovan framhållits har myndighetsutövning alltid sin grund i lag eller annan författning. Emellertid är tydligt att dessa författningar måste kompletteras med andra rättskällor, såsom uttalanden i förarbetena till lagstiftning och prejudikat. För att i ansvarsSOU 1972:1

regeln erinra om detta komplement till författningarna har den föreslagna omskrivningen valts. Vad härefter angår det i den föreslagna ansvarsregeln uppställda rekvisitet att den oriktiga myndighetsutövningen skall för det allmänna eller någon enskild ha medfört förfång eller otillbörlig förmån som ej är ringa, har detta föranlett erinringar endast från ett fåtal remissinstanser. En instans (2:4) ifrågasätter om det är lämpligt att låta det straffria området bli beroende av om förfånget eller den otillbörliga förmånen är ringa samt anför att det inte är gärningens effekt utan gärningens klandervärda art i sig själv som synes böra avgöra om felet skall anses som ringa och därmed straffritt. En annan instans (46) menar att det givetvis ej saknas skäl för den begränsning som följer av begreppet ringa, men påpekar samtidigt dels att graden av förfång respektive förmån ofta beror av omständigheter som gärningsmannen inte haft möjligheter att överblicka eller bedöma samt att uppsåtligt förorsakat förfång respektive förmån utgör fullgott skäl för straffansvar, dels att gränsen mellan det ej straffbara och det straffbara området skulle bli skarpare om man ej undantog de ringa fallen. Ytterligare en instans (3) anser att sistnämnda gräns är oklar samt hänvisar härvid till att tolkningssvårigheter sannolikt kommer att uppstå beträffande begreppet ringa såväl när det gäller det nu ifrågavarande rekvisitet som i fråga om det i principbetänkandet föreslagna stadgandet att straffansvar skall kunna inträda även då den oriktiga myndighetsutövningen beror av "oaktsamhet som ej är ringa". I ett remissyttrande (39) ifrågasattes om ej förfångsrekvisitet bör utformas så att det täcker även fara för förfång. Som motivering anföres att ett enhetligt ämbetsbrott som det nu föreslagna eventuellt bör täcka såväl de förfångssituationer som för närvarande omfattas av 20:1 BrB rörande tjänstemissbruk som de fall av fara för förfång där i stället tjänstefelsparagrafen 20:4 BrB kan tillämpas. Enligt remissyttrandet bör en sådan utformning i varje fall väljas om ansvarsbegränsning göres till 133

fall av ej ringa förfång, eftersom en gärning som innebär allvarlig risk kan på grund av lyckliga omständigheter få endast ringa objektiv effekt. Ytterligare en instans (19:3) uttalar slutligen att själva begreppen förfång och otillbörlig förmån synes kunna vålla oklarhet. Kravet i den föreslagna ansvarsregeln att förfånget respektive den otillbörliga förmånen skall vara mer än ringa är uttryck för en värdering i frågan var gränsen bör dragas kring det straffbara området. Givetvis kan andra värderingar göra sig gällande, såsom att straffansvaret bör omfatta även de ringa fallen. Som grund för en sådan värdering synes emellertid ej kunna åberopas, att graden av förfång ofta beror av omständigheter som gärningsmannen inte kunnat överblicka. Vad gärningsmannen kunnat överblicka avgör i stället om straffbar gärning över huvud taget föreligger: straff bör vid ifrågavarande uppsåtsbrott ej utmätas för annan gärning än sådan som täcks av uppsåtet. Och vad angår förslaget att låta straffansvaret omfatta även fara för förfång bör beaktas, att den föreslagna brottstypen knappast inrymmer några farefall. Typfallet av brott enligt ansvarsregeln är att någon fattar ett felaktigt myndighetsbeslut, och vad som kan komma till bedömande är inte någon av beslutet skapad fara för förfång utan den tvångs- eller pliktsituation som framgår av själva beslutets innehåll. Emellertid skulle man, något oegentligt, kunna med fara för förfång syfta på det fall att förfång till följd av ett oriktigt beslut uteblir emedan beslutet ändras av högre instans. Sådan fara omfattas dock på det sättet av ansvarsregeln att, såsom saken uttryckts i principbetänkandet, förfång skall anses föreligga även om dess effekt till följd av verkställighetsregler över huvud inte hinner uppträda emedan beslutet blir undanröjt efter besvär. Beträffande härefter frågan om begreppet ringa medger en klar gränsdragning kring det straffbara området är givet att en klar gräns är angelägen. Emellertid kan iakttagas att detta tydlighetskrav, så långt det ger uttryck åt vad som brukar betecknas som legalitets134

principen, ej gör sig gällande med samma styrka här som vid annan strafflagstiftning. Vad saken här gäller är ej att dra en gräns mellan vad som är tillåtet och vad som är otillåtet: all oriktig myndighetsutövning bör enligt kommitte'n i princip beivras vare sig den ger upphov till ringa eller till mera påtagligt förfång. Frågan gäller i stället i vilka fall man skall använda straffrättsliga sanktioner och när det kan anses tillräckligt att ingripa i disciplinär väg, en fråga som i princip bör bedömas enbart utifrån allmänna straff- och disciplinrättsliga värderingar. Om det i denna värderingsfråga befinnes att exempelvis ringa fall av förfång ej bör hänföras till det straffbara området, ter sig tveksamt om denna ståndpunkt bör överges till förmån för en strängare straffrättslig bedömning enbart emedan man därigenom möjligen skulle skapa en klarare gräns mellan de dömande organens och disciplinmyndigheternas funktionsområden. Vad i övrigt angår innebörden av uttrycket "förfång eller otillbörlig förmån som ej är ringa" må endast hänvisas till följande av kommitte'n redan i principbetänkandet (s. 4 3 - 4 4 ) gjorda uttalanden: I och för sig kan ifrågasättas om vid sidan av förfångsrekvisitet även behöver uppställas det särskilda rekvisitet att någon får otillbörlig förmån av att myndigheten missbrukas. Varje sådan förmån kan ju sägas korrespondera mot ett förfång för det allmänna, nämligen såtillvida att de intressen det allmänna velat tillgodose genom författningsmässig myndighetsutövning träds förnär genom den oriktiga myndighetsutövningen. (Man kan även jämföra med det nuvarande stadgandet i 20:1 BrB rörande tjänstemissbruk vari som rekvisit i förevarande hänseende upptagits allenast "förfång för det allmänna eller någon enskild".) Emellertid är tydligt att nu avsett förfång för det allmänna även uppkommer så snart enskild lider förfång av myndighetsmissbruk. Låter man förekomsten av sådant förfång för det allmänna avgöra straffbarheten i de fall enskild gör vinning av missbruk utav myndighet borde detsamma kunna ske även i de fall enskild lider förfång av missbruket. (Jämför exempelvis det fall, å ena sidan, att körkort beviljas person som icke uppfyller de i förSOU 1972:1

fattning uppställda kraven för körkortsinnehav samt, å andra sidan, det fall att körkort vägras person som uppfyller nämnda krav.) Emellertid bör ett sådant förfång för det allmänna icke uppställas såsom tillräcklig förutsättning för straffrättsliga sanktioner. Ställes krav pä ett mera substantiellt förfång bör parallellt med fallen av förfång uttryckligen anges även de fall då missbruket lett till otillbörlig förmån för det allmänna eller någon enskild. Beträffande förfångsrekvisitets innebörd skall ytterligare anföras följande. När i det tidigare för straffbarhet förutsatts, att missbruk av myndighet skall medföra förfång, har icke avsetts att förfångets verkningar måste uppträda samtidigt som det beslut varigenom den oriktiga myndighetsutövningen manifesteras. Förfång föreligger även om dess effekt till följd av verkställighetsregler över huvud icke hinner uppträda emedan det oriktiga beslutet blir undanröjt efter besvär. För bedömningen av om förfång föreligger är alltså avgörande i första hand betydelsen av den tvångs- eller pliktsituation som själva myndighetsbeslutet skapar om beslutet står fast, och ej blott det omak som den som avses med beslutet lider genom att tvingas anföra besvär för att komma till sin rätt. - Förfånget kan vidare bestå i såväl ekonomisk skada som annan olägenhet. I och för sig är - som även anmärktes vid tillkomsten av tjänstemissbruksparagrafen i den tidigare gällande strafflagen - även tidsutdräkt ett förfång. Emellertid bör icke varje »rad av förfång, hur obetydlig detta än må vara, medföra straff vid oriktig maktutövning. Det syfte som i föregående kapitel anförts som grund för straffsanktioner vid oriktig myndighetsutövning synes nämligen icke kunna åberopas vid alltför bagatellartade konsekvenser av att myndigheten utövas felaktigt. Där den enskildes rättsläge endast i mindre mån påverkas synes intresset av korrekt myndighetsutövning kunna tillgodoses med utomstraffrättsliga sanktioner. I nu avsedd ansvarsregel bör därför som objektivt brottsrekvisit uppställas krav att förfånget icke är ringa. Vad härefter angår rekvisitet otillbörlig förman, gör sig i stort samma synpunkter gällande som anförts rörande förfängsrekvisitet. Den otillbörliga förmånen skall anses föreligga redan genom det oriktiga beslutet, oberoende av om detta hinner verkställas före besvär; förmånen kan vara av såväl ekonomiskt som annan natur; bagatellartade vinster synes icke utgöra tillräckliga skäl för SOU 1972:1

ingripande med straffsanktioner. Som brottsrekvisit bör således även här uppställas, att den otillbörliga förmånen icke är ringa. Där genom den oriktiga myndighetsutövningen orsakats såväl förfång som otillbörlig förmån (såsom fallet kan vara där beslut avser flera parter eller inkräktar på tredje mans rätt) torde frågorna om förfångs- resp. förmånsrekvisiten är uppfyllda i regel böra avgöras efter en samlad bedömning av betydenheten hos myndighetsutövningens rättsliga effekt. I fall där genom samma oriktiga myndighetsutövning flera utsatts för förfång synes i princip blott en brottslig gärning böra anses föreligga och de skilda förfångens samlade betydenhet avgöra om gärningen är straffbar. Såsom anförts i principbetänkandet (s. 44) bör i ansvarsregeln som subjektivt rekvisit ingå krav på uppsåt som skall täcka de nu genomgångna objektiva rekvisiten. Uppsåtet skall alltså omfatta såväl att myndighetsutövningen är oriktig pä sätt i det tidigare beskrivits som att denna myndighetsutövning medför förfång eller otillbörlig förmån för det allmänna eller någon enskild. Kommittén har emellertid funnit att det straffbara området inte bör begränsas till endast de fall där uppsåt föreligger. Det intresse som motiverar straffsanktioner vid uppsåtligt missbruk gör sig också gällande i fall av vårdslöst handhavande av den offentliga myndigheten. I principbetänkandet intogs ståndpunkten att det inte syntes finnas anledning att ingripa med straff om oaktsamheten var ringa: där syntes tillfyllest med det förut berörda disciplinansvaret. Under det fortsatta utredningsarbetet har kommittén emellertid övervägt om inte straffansvaret bör begränsas till de grova oaktsamhetsfallen. Som framgått under 3.7.1 har en del remissinstanser (2, 2:3, 2:5, 3, 3 1 , 51:3) intagit motsvarande ståndpunkt. Givetvis är det främst i de grova fallen som en kriminalisering ter sig motiverad. Vidare skulle, såsom också en remissinstans (31) antytt, en begränsning till dessa fall stå i bättre överensstämmelse med den allmänna grundsyn som föranlett kommitténs förslag om avkriminalisering i övrigt av tjänsteförseelser inom offentlig verksamhet. I ett remissyttrande (2) uttalas att man 135

genom att behålla kriminalisering endast för allvarliga angrepp på de enskilda medborgarnas rättsläge skulle få en klarare gräns än för närvarande mellan områdena för straffrespektive disciplinpåföljder, och det erinras i sammanhanget om, å ena sidan att ringa tjänsteförseelser redan enligt gällande rätt i viss utsträckning torde vara straffria, å andra sidan att ringa fel enligt kommitténs förslag skall vara undantagna från disciplinansvar (se nedan under 4.5). Mot denna bakgrund synes enligt remissyttrandet kriminaliseringen av culpöst missbruk utav myndighet böra, till undvikande av gränsdragningsproblem, inskränkas till grova fall. Kommittén kan ansluta sig till denna ståndpunkt och vill endast tillägga att den tvekan kommitte'n ovan (s. 134) beträffande förfångsrekvisit yppat inför tanken att genom en skärpt kriminalisering skapa en klarare gräns mellan nu ifrågavarande områden ej gör sig gällande här där motsvarande syfte nås genom en mildare straffrättslig bedömning som dessutom ter sig motiverad från mera allmänna straffrättsliga värderingar. Kommitte'n föreslår således att straffansvar i oaktsamhetsfallen skall inträda endast där oaktsamheten är grov. I principbetänkandets lagutkast användes som brottsbenämning i fråga om uppsåtsfallet termen maktmissbruk medan oaktsamhetsfallet ej försågs med någon benämning. Åtskilliga remissinstanser (1, 2, 2:3-5, 2:7, 3-5, 11, 16, 31, 39, 47, 50) har ansett ordet maktmissbruk mindre lämpligt, i allmänhet emedan ordet för tanken till mycket allvarliga brott oaktat ansvarsregeln är avsedd att täcka även något mindre svårartade gärningar. En del av instanserna har också uttalat, att brottsbenämningen ej lämpar sig för sådan gärning som begås av oaktsamhet. I remissvaren har som brottsbenämning på uppsåtsfallet diskuterats ett bibehållande av den för närvarande i 20:1 BrB begagnade termen tjänstemissbruk men även framförts en del alternativ, nämligen missbruk av offentlig myndighet, myndighetsmissbruk, missbruk i tjänsteutövning, olaga myndighetsutövning och oriktig myndighetsutövning. En särskild benämning på oaktsamhets136

fallet har diskuterats endast av en instans (3), som pekar pä möjligheten att beteckna gärningen som förseelse mot det lagrum vari gärningen finns beskriven, men också förklarar att en särskild benämning på gärningen är att föredraga. Visst kan man tveka inför brottsbenämningen maktmissbruk när det gäller de mindre grova fallen av oriktig myndighetsutövning. Det ter sig över huvud taget svårt att finna någon enhetlig brottsbenämning som både är språkligt enkel och leder tanken rätt. Mot bakgrund av förslaget att i ansvarsregeln stadga särskild strafflatitud för grovt brott (se under 5.1) har kommitte'n övervägt att benämna det grova fallet maktmissbruk och övriga uppsåtsfall olaga (eller oriktig) myndighetsutövning. Kommitte'n har dock slutligt stannat för att benämna den uppsätliga brottsligheten missbruk av myndighet, därvid de grova fallen naturligen får betecknas grovt missbruk av myndighet. För gärning som begås av grov oaktsamhet föreslås benämningen vårdslöshet i myndighetsutövning. Slutligen några ord om personkretsen för ansvar enligt den föreslagna straffbestämmelsen. I ett remissyttrande (47) ställs frågan om det verkligen kan vara meningen att de som självständigt deltagit i ett beslut skall vara underkastade detta ansvar och det tillägges dels att detta är orealistiskt och oacceptabelt, dels att man inte kan undgå att förvånas över att jämlikhetssträvandena för offentligt anställda funktionärer i detta avseende skall få den lösningen att straffansvar för förseelse i tjänsten utvidgas till att avse grupper som inte tidigare varit underkastade ett dylikt ansvar, samt dels att det med en sådan omfattande utvidgning av ansvarskretsen inte förefaller särskilt logiskt att tala om avkriminalisering. I och för sig är riktigt att den som självständigt deltagit i ett beslut skall vara underkastad föreslaget straffansvar — om med "självständigt deltagit" avses att vederbörande själv, som ledamot i ett kollegium eller ensam, har fattat beslutet. Detta är i själva SOU 1972:1

verket kärnan i förslaget. Personkretsen för sektorn i avbidan pä att frågan om ett ansvar består således av dem som utövar generellt mutansvar för såväl offentligt som myndighet. Detta innebären utvidgning jäm- privat anställda får en lösning. Härvid bör fört med den nuvarande personkretsen för utgångspunkten vara den nuvarande ansvarsämbetsansvar i den mån personer som står regeln om mutbrott i 20:2 BrB, dock med utanför sistnämnda krets utövar myndighet. vissa ändringar i fråga om den ansvariga Så torde emellertid för närvarande endast personkretsen. Såsom framhållits i principbetänkandet (s. mera sällan vara fallet. Totalt sett är personkretsen för det nya ansvaret avsevärt mindre 23 f) och ovan framgått under 4.4.1 finns än de ämbetsansvarigas krets. Av den senare anledning kritisera det sätt pä vilket personkretsen torde endast en mindre del "utöva kretsen för ämbetsansvaret och därmed för myndighet". Såsom anmärkts under 3.7 har i mutansvar anges i 20:12 BrB. Kommittén ett remissyttrande (51:3) principbetänkan- har hävdat att det för den offentliga verkdet tolkats som om ansvarsregeln skulle kun- samheten avsedda sanktionssystemet i motna tillämpas inte bara pä dem som är "direkt sats till vad nu är fallet bör utformas efter de ansvariga för ett besluts innehåll" utan även offentliga funktionernas art och inte bero av pä alla "som på något icke helt osjälvständigt om de offentliga funktionärerna intar ställsätt biträtt i ett ärendes utredning och bered- ning som tjänstemän eller ej eller om den ning eller i expeditionella rutingöromål", offentliga verksamheten bedrives inom traoch i remissyttrandet anföres att ansvaret ditionella förvaltningsorgan eller försetts borde begränsas till dem som har eget ansvar med en mer eller mindre privaträttslig klädför myndighetsutövningen. I anledning härav nad. I överensstämmelse med dessa mera må upprepas, att den föreslagna ansvarskret- allmänna synpunkter kunde övervägas att sen endast består av dem som utövar myn- låta personkretsen för mutansvar bestämmas dighet: de som i underordnad ställning be- av en definition på begreppet offentlig funkreder ärenden utan att själva fatta beslut tion eller offentlig funktionär. En sådan eller eljest biträder den som har beslutande- definition synes emellertid inte kunna göras rätt kan följaktligen i princip ej drabbas av så entydig att en klar gräns dragés mellan ansvar enligt straffbestämmelsen. En annan offentliga och privata funktioner. Kommitsak är att sådant biträde enligt de allmänna tén har i stället valt att i ansvarsregeln peka reglerna i 23 kap. BrB om medverkan till ut de funktionärsgrupper som bör omfattas brott i undantagsfall kan underkastas ansvar av ansvaret. Såsom angivits under 3.7.2 bör personför medhjälp till gärning enligt förevarande straffbestämmelse; han skall därvid, såsom kretsen sålunda i första hand omfatta alla stadgas i 23:4 BrB, bedömas efter det uppsåt arbetstagare hos staten eller kommun, därvid eller den oaktsamhet som ligger honom till last. med kommun likställes övriga förekommanUnder 4.6 nedan kommer att beröras frå- de kommunbildningar såsom landstingskomgan om undantagande från ansvar enligt mun, församling etc. Anledning har ej anstraffbestämmelsen av vissa funktionärsgrup- setts föreligga att inskränka ansvarskretsen per. Beträffande övriga frågor som rör straff- till sådana tjänstemän som för närvarande bestämmelsen hänvisas till specialmotive- har ämbetsansvar enligt 20:12 förstastycket BrB. Vad angår offentliga tjänstemän i övrigt ringen under 5.1. liksom offentliga arbetstagare utan tjänstemannaställning kan för övrigt erinras om att 4.4.3 Mutbrott BrB i förhällande till tidigare gällande rätt Pa skäl som anförts under 4.4.1 har utvidgat ansvarskretsen vid brott mot tystkommittén ansett sig böra lägga fram förslag nadsplikt enligt 20:3 BrB till att avse även till en regel om straffansvar för tagande av dem (se 20:12 andra stycket sista punkten muta som tar sikte enbart på den offentliga BrB). SOU 1972:1

I linje med vad ovan sagts bör mutansvaret omfatta även personal hos allmänna inrättningar liksom hos sådana samhällsägda organ som bildats i privaträttslig ordning (aktiebolag, ekonomiska föreningar och stiftelser) i den mån dessa inrättningar och företag har pålagts myndighetsutövning eller andra mera väsentliga offentliga funktioner eller intar monopolställning. När det gäller att inom denna ram närmare ange vilka allmänna inrättningar och samhällskontrollerade företag som skall underkastas ansvarsregeln synes Kungl. Maj:t böra bemyndigas att meddela beslut härom. Liksom för närvarande bör även vissa personer som utan anställning utför uppdrag åt det allmänna vara underkastade mutansvar. Härvidlag bör komma i fråga ledamöter av statliga eller kommunala kollegiala organ liksom personer som eljest till följd av val eller plikt utför uppdrag åt det allmänna eller vilkas uppdrag finns reglerade i författning. Även ledamöter av styrelse för sådan allmän inrättning eller för sådant företag som nyss nämnts hör hit.

beskrives i 20:12 BrB, bör bibehållas i avbidan på införandet av ett sådant allmänt mutansvar som diskuterats ovan. Och en instans (47), som visserligen förklarat sig dela kommitténs i principbetänkandet redovisade uppfattning att en utredning om generellt mutansvar bör komma till stånd, har dock samtidigt uttalat att någon utvidgning av personkretsen enligt kommitténs förslag inte kommer att kunna accepteras. I anledning härav bör återigen framhållas att så länge ett särskilt mutansvar för offentligt verksamma personer skall bibehållas synes oundvikligt att med en särskild förteckning över personkretsen för ansvaret draga gränsen mot privat verksamhet. Såsom förut nämnts kräver stadgandena om oriktig myndighetsutövning och brott mot tystnadsplikt inte att någon ansvarig personkrets särskilt anges. Det ter sig då inte tillfredsställande att för ett enda brott, mutbrottet, bibehålla den tidigare i skilda sammanhang med rätta kritiserade personkretsangivelsen i 20:12 BrB. Ett sådant bibehållande skulle också stå i motsättning till de allmänna överväganden på vilka kommitténs reformförslag i övrigt grundar sig.

Vidare bör ansvaret träffa samtliga utövare av offentlig myndighet, oavsett om myndighetsutövningen har samband med innehav De arbets- och uppdragstagare som omfatav exempelvis allmän tjänst. Till ansvarskret- tas av den föreslagna personkretsen för mutsen bör också hänföras krigsmän och andra ansvar skulle enligt principbetänkandet komsom fullgör lagstadgad tjänsteplikt. Det kan ma att sammanfalla med den personkrets påpekas att sistnämnda kategori enligt 20:12 som över huvud kan komma i fråga för ett andra stycket sista punkten BrB är under- lagreglerat disciplinansvar (se nedan under kastad ansvarsbestämmelsen i 20:3 BrB rö4.5). I principbetänkandet diskuterades möjrande brott mot tystnadsplikt. ligheten att förenklat ange mutparagrafens Det bör slutligen också anmärkas att en personkrets genom bl. a. en hänvisning till ansvarskrets vari sålunda ingår såväl upp- disciplinlagstiftningen. Några remissinstanser dragstagare som utövare av offentlig myndig- (1, 2:1, 4, 46) har ansett en sådan lagteknisk het kommer att omfatta bl. a. dem som nu lösning mindre lycklig. 1 det lagförslag som är uppräknade i 20:12 andra stycket första framlägges i detta betänkande (se under 2.1) punkten BrB, dvs. riksdagsledamöter och har personkretsen angivits i själva mutparaledamöter av kommunfullmäktige liksom grafen. Tvä av de sistnämnda instanserna (4, jurymedlemmar och de som sitter i beskatt- 46) har också invänt mot förslaget att beningsnämnder. myndiga Kungl. Maj:t att besluta om mutanSåsom framgått under 3.7.2 har förslaget svar i vissa allmänna inrättningar och samtill ny personkrets för mutansvaret i allmän- hällsägda företag. Praktiskt sett ter det sig het lämnats utan erinran av remissinstanser- emellertid knappast möjligt att på förhand i na. Två instanser (39, 51:3) har dock ansett lagtext ange dessa inrättningar och företag att den nuvarande personkretsen, sådan den genom att återge deras namn eller genom att 138

SOU 1972:1

beskriva den av dem utövade verksamhet som motiverar mutansvar. Den föreslagna ordningen kan för övrigt sägas på visst sätt föreligga redan nu på ifrågavarande rättsområde. Den nuvarande utformningen av 20:12 BrB har sålunda ansetts möjliggöra för Kungl. Maj:t att exempelvis i instruktionen (1964:808) för besiktningsmän hos Aktiebolaget Svensk Bilprovning uttala, att dessa tjänstemän är underkastade ämbetsansvar. Kommittén föreslog i principbetänkandet att den nuvarande brottsbenämningen tagande av muta eller av otillbörlig belöning i 20:3 BrB byttes mot den kortare benämningen mutbrott. Förslaget har lämnats utan erinran av de flesta remissinstanserna. Den av två instanser (2:5, 31) antydda risken för förväxling med bestickningsbrottet som skulle kunna följa av den nya brottsbenämningen synes inte väga tyngre än den vinst i språkligt hänseende som förslaget får anses innebära i förhållande till nuvarande benämning. 4.4.4 Brott mot tystnadsplikt Personkretsen för ansvar enligt 20:3 BrB rörande brott mot tystnadsplikt är avsevärt vidare än de ämbetsansvarigas krets. Enligt 20:12 andra stycket BrB gäller stadgandet envar som är anställd i allmän tjänst oavsett om han är underkastad ämbetsansvar eller ej. Utöver dem som är anställda - eller eljest är att hänföra till 20:12 första stycket BrB gäller stadgandet även dem som fullgör lagstadgad tjänsteplikt liksom riksdagsmän, ledamöter av kommunfullmäktige, landstingsmän m.fl. samt jurymedlemmar och dem som sitter i beskattningsnämnder. Den brottsliga gärningen enligt 20:3 BrB är att gärningsmannen yppar vad han är pliktig att hemlighålla eller olovligen utnyttjar sådan hemlighet. Tystnadsplikten följer i första hand av skilda författningar vilka stundom tar sikte endast på offentliga funktionärer, stundom omfattar även enskilda personer. Enligt 20:3 BrB är paragrafen tilllämplig endast där inte gärningen eljest är särskilt belagd med straff. Straffbudet är således subsidiärt i förhållande till förekomSOU 1972:1

mande specialstraffrättsliga stadganden. Om emellertid ett sådant stadgande enligt sitt innehåll är tillämpligt endast om gärningen ej är straffbelagd i BrB, skall 20:3 BrB tilllämpas. Straffbestämmelsen i 20:3 BrB kan emellertid tillämpas även i vissa fall där tystnadsplikten inte grundas pä någon författningsbestämmelse. I denna del uttalades följande i principbetänkandet (s. 49): I sitt betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69 s. 410) förutsatte straffrättskommittén, att det av kommittén föreslagna stadgandet om brott mot tystnadsplikt (i huvudsak likalydande med 20:3 BrB) skulle vara tillämpligt vid yppande av vad som förekomit vid statliga eller kommunala beslutande församlingars sammanträden inom lyckta dörrar. Vidare torde offentliga tjänstemän ha tystnadsplikt beträffande innehållet i allmän handling som är hemlig enligt sekretesslagstiftningen (jfr bl. a. NJA 1953 s. 654). Slutligen torde dessa tjänstemän ha tystnadsplikt dels rörande sådana ämnen som skall vara hemliga till följd av myndighets eller överordnads föreskrift, dels rörande vissa andra ämnen vilkas natur är sådan att de även utan särskild föreskrift skall hemlighållas. Rörande omfattningen av denna oreglerade tystnadsplikt lämnar emellertid varken rättspraxis eller doktrin något klart besked. (Jfr dock exempelvis JO:s ämbetsberättelse 1964 s. 428, där tystnadsplikt förutsattes bl. a. i fråga om innehållet i ännu ej avkunnade förvaltningsbeslut.) I principbetänkandet ifrågasatte kommittén lämpligheten av att kunna tillämpa 20:3 BrB när det gällde den tystnadsplikt som beror av myndighets eller överordnads föreskrift eller som utan sådan föreskrift följer av ämnets natur. Såsom framhölls i principbetänkandet är osäkert var gränserna går kring denna oreglerade tystnadsplikt. Kommittén anser att ett straffhud inte bör generellt gälla inom ett så diffust bestämt område. För tillämpning av ett straffbud rörande brott mot tystnadsplikt bör krävas att själva tystnadsplikten finns angiven i författning. Kommittén föreslog därför att 20:3 BrB skulle ersättas av ett nytt straffbud som, utan angivande av personkrets, stadgar an139

svar för envar som yppar vad han till följd av författning är pliktig att hemlighålla. Förslaget har på något undantag när biträtts av remissinstanserna. Det föreslagna straffbudet ersätter en stor del av den mängd av skiftande straffbestämmelser rörande brott mot tystnadsplikt som för närvarande återfinns i specialstraffrätten. Såsom framhölls i principbetänkandet ter sig också angeläget att ge eftertryck åt tystnadsplikten genom att inta ett allmänt straffbud i den centrala strafflagstiftningen. Det nya straffbudet kräver en översyn av nyssnämnda specialstraffrättsliga stadganden liksom av förekommande stadganden rörande tystnadsplikt som ej är försedda med någon straffbestämmelse. I denna del hänvisas till specialmotiveringen under 5.1. Säsom av det tidigare framgått kräver det föreslagna straffbudet inte att någon särskild personkrets för ansvaret anges. Ansvarsregeln kommer att gälla envar som enligt särskild författning är underkastad tystnadsplikt, oavsett om han är offentlig funktionär eller ejDär det trots avsaknad av författningsstöd kan anses åligga en offentlig funktionär att iakttaga tystnad rörande visst ämne, synes brytande av sådan tystnadsplikt framdeles böra beivras i disciplinär väg. I vissa fall bör emellertid denna oreglerade tystnadsplikt lagfästas, så att brytande av plikten kan föranleda straffansvar. Detta synes främst gälla plikt att iakttaga tystnad rörande innehållet i allmän handling som är hemlig. Föreskrift härom synes systematiskt ha sin plats i sekretesslagstiftningen. En sådan föreskrift får emellertid vissa tryckfrihetsrättsliga konsekvenser. Kommittén yttrade härom följande i principbetänkandet (s. 5 0 - 5 1 ) : Enligt tryckfrihetsförordningen står det i princip envar fritt att meddela uppgifter i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift (1:1 andra stycket TF). Härifrån stadgas dock vissa undantag. Sålunda kan en offentlig tjänsteman straffas om han till en tidningsredaktion lämnar ut allmän handling som är hemlig (jfr 7:3 tredje stycket TF och 41 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar). 140

Vidare kan enligt andra stycket i 7:3 TF innehavare av "allmän befattning", d. v. s. bland andra tjänstemän med ämbetsansvar, straffas om de för publicering yppar förhållanden varom de har tystnadsplikt. En förutsättning är dock att denna plikt är stadgad i lag som stiftats av Kungl. Maj:t och riksdagen samfällt. Rådande tystnadsplikt rörande innehållet i hemlig handling bygger emellertid icke på någon uttrycklig författningsbestämmelse utan synes i rättspraxis ha ansetts följa av allmänna grundsatser. Det anses därför straffritt för en offentlig tjänsteman att för publicering muntligen yppa innehållet i hemlig handling. En generell lagregel om tystnadsplikt beträffande innehållet i hemlig handling skulle tydligen medföra att även det sistnämnda förfarandet blev underkastat straffansvar. Frågan om sådant ansvar måste emellertid bedömas även från mera allmänna tryckfrihetsrättsliga utgångspunkter. Enligt sina direktiv har den år 1969 tillsatta offentlighetsoch sekretesslagstiftningskommittdn att utreda bland annat denna fråga. Efter samråd med denna kommitté har ämbetsansvarskommittén stannat för att inte i detta betänkande lägga fram förslag till en sådan generell regel som nyss sagts. Vid ett genomförande av ämbetsansvarskommitténs reformförslag i övrigt bör visserligen enligt kommitténs mening reformen omfatta även en regel om tystnadsplikt rörande innehållet i hemlig handling, oavsett om denna regel utformas så att den får tryckfrihetsrättsliga konsekvenser eller ej. En samlad reform enligt kommitténs förslag kräver emellertid vissa grundlagsändringar och kan följaktligen ej genomföras förrän tidigast 1974. Enligt vad kommittén inhämtat finns anledning att förvänta förslag i tryckfrihetsfrågan från offentlighets- och sekretesslagstiftningskommittén före nämnda tidpunkt. Pä ytterligare en punkt synes den för närvarande oreglerade tystnadsplikten böra lagfästas. Det gäller här skyldigheten att iakttaga tystnad rörande innehållet i ännu ej meddelade avgöranden av domstolar eller förvaltningsmyndigheter. Även denna fråga har visst samband med de tidigare berörda SOU 1972:1

tryckfrihetsrättsliga spörsmålen. Vad angår domstols domar och beslut har frågan aktualiserats av JO i skrivelse till Kungl. Maj:t, som överlämnat skrivelsen till offentlighetsoch sekretesslagstiftningskommittén för att tagas i övervägande under kommitténs fortsatta utredningsarbete.1 Efter samråd med denna kommitté har ämbetsansvarskommittén funnit sig ej heller i fråga om nu avsedd tystnadsplikt böra lägga fram något eget lagförslag. I stället bör avvaktas resultatet av nämnda kommittés utredningsarbete, vilket även i denna del kan beräknas föreligga före 1974. Vad angår frågan om förbud att yppa vad som förekommit vid statliga eller kommunala beslutande församlingars sammanträden inom lyckta dörar märkes följande. Skall den av kommittén föreslagna straffbestämmelsen kunna tillämpas pä brott mot nu avsedd tystnadsplikt, blir erforderligt att i författning inta föreskrift om sådan plikt. Man kan härvid jämföra med den reglering rörande domstolsförhandlingar som återfinns i rättegångsbalken. I 5:1 RB stadgas sålunda om möjlighet att förordna om lyckta dörrar i vissa fall, varjämte i 5:4 RB återfinns bestämmelse att rätten äger förordna att vad som förekommit vid förhandling inom lyckta dörrar inte får uppenbaras. I gällande lagstiftning rörande olika kommunala församlingar har likaledes intagits bestämmelser om möjlighet att hålla sammanträde inom stängda dörrar (jfr 27 § kommunallagen (1969:765) och 28 § kommunallagen (1965:766) för Stockholm rörande kommunfullmäktige, 11 § lagen (1965:596) om kommunala sammanläggningsdelegerade, 37 § landstingslagen (1954:319) samt 30, 33, 37 och 41 §§ lagen (1961:436) om församlingsstyrelse i fråga om kyrkofullmäktige m.fl. kyrkliga församlingar). Däremot saknas i hithörande författningar bestämmelser motsvarande 5:4 RB om tystnadsplikt rörande vad som förekommit vid församlingens sammanträde inom lyckta dörrar. Detsamma är fallet med de författningar som reglerar riksdagens versamhet - jfr 2 och 28 §§ riksdagsstadgan om lyckta dörrar SOU 1972:1

vid riksdags- respektive utskottssammanträde; jfr även 56 § RO om möjlighet för Kungl. Maj:t att meddela förordnande om lyckta dörrar dä statsrådsledamot vid riksdagssammanträde lämnar muntligt meddelande i fråga som rör förhållandet till främmande makt eller eljest i ärende av större allmänt intresse. Kommittén ställer sig emellertid tveksam till behovet av regler om tystnadsplikt av förevarande slag. Allmänt sett bör stor restriktivitet iakttas då det gäller att göra intrång i gällande princip om offentlighet vid statliga och kommunala beslutande församlingars sammanträden. De avkall pä principen som likväl gjorts i lagstiftningen genom möjligheten att i vissa fall förordna om sammanträde inom lyckta dörrar synes endast om tungt vägande skäl föreligger böra ytterligare förstärkas genom förordnande om tystnadsplikt rörande vad som förekommit vid sådant sammanträde. Härtill kommer lagtekniska svårigheter att begränsa tystnadsplikten till att avse just de vid ett sammanträde behandlade ämnen vilka är värda ett särskilt skydd. För de kommunala församlingarnas del torde helt allmänt kunna göras gällande, att sädana skyddsvärda ämnen sällan förekommer. Och för riksdagens del kan erinras om att protokoll från riksdagssammanträde inom lyckta dörrar inte får utlämnas utan tillstånd av riksdagen (av Kungl. Maj:t och riksdagen i fall som avses i 56 § RO) förrän den tid förflutit som stadgas i 2 § lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Härvidlag kan också hänvisas till vad ovan sagts om tystnadsplikt rörande innehållet i hemlig handling. För visst fall synes dock kunna övervägas stadgande om tystnadsplikt för dem som övervarit riksdagssammanträde inom lyckta dörrar. Det gäller här sådana sammanträden vid vilka avhandlas frågor som rör rikets förhållande till främmande makt, särskilt då frågorna berör rikets säkerhet. Väl erbjuder i dessa fall straffbestämmelserna i 19 kap. BrB om brott mot rikets säkerhet visst skydd. 1

Se JO:sämbetsberättelse 1971 s. 19. 141

Emellertid kan med fog göras gällande att nu avsedda utrikespolitiska frågor är av sådan vikt, att det skydd som beslut om lyckta dörrar innebär bör effektiviseras genom stadgande om tystnadsplikt. Det ankommer på grundlagberedningen att överväga i vilka fall riksdagssammanträden skall få hållas inom lyckta dörrar. Enligt vad kommittén erfarit kommer beredningen härvid även att överväga frågan om tystnadsplikt rörande vad som vid sådana hemliga sammanträden förekommit rörande rikets förhållande till främmande makt. Mot bakgrund av det anförda har kommittén stannat för att i detta betänkande inte föreslå några särskilda straffbestämmelser om tystnadsplikt rörande vad som förekommit vid riksdagens eller andra offentliga församlingars sammanträden inom lyckta dörrar. Beträffande den nya utformningen av 20:3 BrB vill kommittén slutligen tillägga följande. Nuvarande 20:3 förutsätter i subjektivt hänseende uppsåt. Om tjänsteman, som för närvarande har ämbetsansvar enligt 20:12 BrB, av oaktsamhet bryter mot tystnadsplikt, kan straff inträda för tjänstefel enligt nuvarande 20:4 BrB. Vidare stadgar specialstraffrättsliga bestämmelser stundom straff för oaktsamhetsbrott även för andra personkretsar. Enligt kommitténs mening bör en reformerad ansvarsregel i BrB rörande brott mot tystnadsplikt även innehålla bestämmelser om ansvar där brytandet av tystnadsplikt sker av oaktsamhet. Beträffande personer som saknar ämbetsansvar innebär en sådan generell oaktsamhetsregel en viss utvidgning i förhällande till gällande rätt. Skulle emellertid i visst fall anses att ansvaret bör inskränkas till uppsåtligt brott kan detta göras i den särskilda författning vari tystnadsplikten finnes reglerad. I övrigt hänvisas till specialmotiveringen under 5.1.

4.5 Disciplinansvaret

4.5.1 Lag eller avtal Under 4.4 har redovisats det område av fel och försummelser i tjänsten där enligt kommitténs förslag straffansvar bör råda. Sådant ansvar skulle sålunda inträda vid oriktig myndighetsutövning, mutbrott och brott mot tystnadsplikt. För tjänsteförseelser i övrigt skulle gälla ett utomstraffrättsligt sanktionssystem. Såsom framhållits under 4.4.1 gör sig det allmänhetens intresse som motiverar sanktioner mot tjänsteförseelser gällande inom all offentlig verksamhet och således oberoende av vilket rättsförhållande som råder mellan utövarna av denna verksamhet och det allmänna. Kommittén har sålunda ansett att straffansvar enligt de tre föreslagna brottsparagraferna bör kunna utkrävas oavsett om gärningsmannen är offentlig tjänsteman eller ej och likaledes oavsett om han är verksam i något traditionellt myndighetsorgan eller i något sådant allmänt organ som försetts med privaträttslig klädnad. På samma sätt bör även ett utomstraffrättsligt sanktionssystem kunna vinna tillämpning inom alla delar av den offentliga sektorn, i den mån nämligen som detta ter sig motiverat med hänsyn till den offentliga verksamhetens art. Vad närmare angår den personkrets för vilken ett sådant sanktionssystem ter sig påkallat angavs denna i ett lagutkast i principbetänkandet (se s. 91 och 5 2 - 5 6 däri) i stort sett motsvara de arbets- och uppdragstagargrupper som under avsnittet 4.4.3 upptagits i ansvarskretsen för mutbrott. Till personkretsen hänför kommittén sålunda tjänstemän och andra arbetstagare hos staten eller hos kommun samt ledamöter av styrelser, verk, nämnder, kommittéer, eller andra sådana inrättningar som hör till staten eller till kommun. Vidare bör medtagas de som eljest utövar uppdrag åt staten eller åt kommun, om de valts till uppdraget eller inte äger undandra sig detta liksom eljest om uppdraget är reglerat i författning. 1 Slutligen bör 1 Beträffande nu nämnda uppdragstagare, se närmare .specialmotiveringen under 5.2.

142 SOU 1972:1

komma i fråga arbetstagare och styrelseleda- man med avtalsfrihet kan nå den rättssäkermöter hos sädana allmänna inrättningar och het, effektivitet och enhetlighet som får samhällsägda företag som anförtrotts ut- antagas kunna åstadkommas med lagregleövning av offentlig myndighet eller eljest ring. I principbetänkandet (se s. 36—40) mer betydelsefull offentlig verksamhet eller redovisades relativt utförligt de olika argusom utövar faktiskt eller rättsligt monopol. ment som kunde anföras för den ena eller I fråga om det utomstraffrättsliga sank- den andra lösningen. I betänkandet påpekationssystemets utformning uttalade kommit- des emellertid också att åtskilliga av de skäl tén i principbetänkandet att en reglering som som talade mot avtalsfrihet var sådana att de anknöt till den av kommittén anlagda privat- krävde lagreglering endast på begränsade omrättsliga synen på rättsförhållandet mellan råden men ej uteslöt avtalsfrihet i övrigt. det allmänna och dess funktionärer var att Mot denna bakgrund har kommittén på sätt föredraga, nämligen om denna reglering kun- som nedan skall utvecklas ansett sig böra de utformas så att den tillgodosåg det all- förorda tvingande lagregler endast på de mänhetens intresse som även här kräver att områden där det för vissa funktionärsgrupförseelser i den offentliga verksamheten inte per ter sig oundgängligen nödvändigt. I övlämnas obeivrade. På skäl vartill skall åter- rigt har kommittén funnit lösningen böra kommas under 4.5.3 och 4.5.4 fann kommit- sökas i ett system, som i princip medger tén vidare att ett nyanserat sanktionssystem, parterna rätt att själva avtala om disciplinanlämpat för såväl grövre som obetydligare för- svarets utformning och som rycker in med seelser, borde bestå av vissa disciplinpåfölj- lagregler endast då parterna inte velat utnyttja denna avtalsfrihet. der jämte avsked. Utan att ange någon egen ståndpunkt Under 2.2 har kommittén redovisat ett reste kommittén i principbetänkandet spörs- förslag till lag om disciplinansvar i offentlig målet om man borde överlämna till den tjänst m. m. omfattande de ovan redovisade offentliga sektorns avtalsparter att utforma personkategorierna.1 1 enlighet med det nyss nu avsett disciplinansvar eller om man borde sagda är den föreslagna lagen i huvudsak av tillgodose behovet av sådana disciplinregler dispositiv karaktär. Förslaget har följande genom lagstiftning. innebörd. Den ovan återgivna gränsdragningen kring I lagförslaget stadgas om vissa disciplinpåpersonkretsen för ett eventuellt disciplinan- följder för den som åsidosätter något tjänstesvar har remissinstanserna i allmänhet lämnat åliggande. Härjämte ges bestämmelser om utan erinran. Endast beträffande vissa i kret- avsked vid grov eller upprepad tjänsteförsen ingående grupper har enstaka remissin- seelse. Enligt förslaget skall stadgandet om stanser anmält tvekan (se under 3.7.5). I disciplinpåföljder inte gälla om anställningsfrågan om disciplinansvaret bör vara lagregle- avtalet innehåller bestämmelser om andra rat eller ej företer däremot remissvaren en sådana påföljder. Avtalsparterna får således splittrad bild. Såsom anmärkts under 3.3 avtalsfrihet. Ett villkor för friheten är dock förordar 35 instanser lagreglering medan elva att de verkligen avtalar om reella påföljder instanser — bland dem åtskilliga av arbets- vid sidan av avsked. Härigenom avses att marknadens parter - anser att avtalslinjen trygga intresset av att man inom den offentbör följas. Tio instanser vill ge vissa person- liga sektorn såtillvida får en enhetlig reglegrupper avtalsfrihet samt ha lagreglering för ring, att det vid sidan av avsked städse ges övriga funktionärer. Tjugo instanser anger möjlighet att ingripa med mer nyanserade inte någon ståndpunkt i frågan. sanktioner vid mindre svåra tjänsteförseelser. Såsom framhölls i principbetänkandet är Som nyss nämnts innehåller förslaget även valet mellan avtalsfrihet och lagreglering på vissa avskedsregler och därjämte åtskilliga 1 hithörande område i väsentlig mån en värdeTill frågan om undantag för vissa funktionärsringsfråga. Av vikt för dess besvarande är om grupper återkommer kommittén under 4.6.4. SOU 1972:1

andra bestämmelser, bl. a. om förfarandet i sedvanebildande för de anställdas tjänsteavdisciplinärenden, om preskription m. m. Des- tal. Väl måste antagas att kollektivavtalen i sa bestämmelser har i förslaget gjorts disposi- vissa fall inte kan tilläggas nyssnämnda nortiva i egentlig mening. De skall sålunda gälla mativaegenskap. I dessa fall kommer emellerendast om annat ej följer av avtalet. Avtals- tid den föreslagna lagstiftningen att kunna parterna kan således i avtalet intaga egna tillhandahålla erforderliga disciplinregler. regler i de ämnen nyssnämnda bestämmelser Såsom ovan antytts har en särreglering avser.1 I förekommande fall kan avtalsparter- ansetts påkallad i fråga om tjänstemän som na även stanna vid att i avtalet uttryckligen omfattas av statstjänstemannalagen eller förklara att viss bestämmelse inte skall äga kommunaltjänstemannastadgan. Dessa tjänstillämpning. temän bör visserligen erhålla del av den ovan I principbetänkandet pekade kommittén beskrivna avtalsfriheten rörande disciplinpåpå svårigheterna med hänsyn till antalet av- följder. Övriga regler i lagförslaget bör emeltalsparter inom den offentliga sektorn att lertid gälla för dem utan dispositionsfrihet. kollektivavtalsvis nå ett i och för sig önskvärt Denna ståndpunkt är i första hand att se mot enhetligt sanktionssystem för olika funktio- bakgrund av de i lagförslaget intagna avskedsnärsgrupper. Den föreslagna dispositiva lag- reglerna samt förslaget nedan under 4.5.4 att stiftningen begränsar emellertid splittringen avskaffa de särskilda ämbetsstraffen, däripå skilda system i så måtto att lagens be- bland avsättning. Vad till en början angår de stämmelser blir tillämpliga pä de avtalsparter oavsättliga, d. v. s. dem som har fullmakt på som inte vill utnyttja sin avtalsfrihet. Vidare sin tjänst, kan dessa för närvarande inte föreslår kommittén, såsom strax skall ut- skiljas från tjänsten annat än av allmän domvecklas, att avtalsfriheten för statstjänstemän stol genom dom på avsättning såsom brottsoch tjänstemän på vilka kommunaltjänste- påföljd. Med, såsom kommitténs direktiv mannastadgan är tillämplig skall begränsas förutsätter, bibehållande av det anställningstill frågan om disciplinpåföljder och således skydd som oavsättligheten innebär - i sak inte avse övriga ämnen som regleras i den om ock ej i form - är inte förenligt att föreslagna lagen, däribland exempelvis frågan avtalsparterna lämnas frihet att avtala om om avsked som påföljd vid tjänsteförseelse. möjlighet att skilja de oavsättliga från tjänsSlutligen och framför allt har man anledning ten i andra fall än den nuvarande oavsättligförvänta sig att de fackliga organisationerna hetsregeln medger. Avtalsfrihet i fråga om kommer att medverka till lämpliga och en- avsked som sanktion vid tjänsteförseelse hetliga avtalsbestämmelser på området. skulle vidare skära sig mot den författningsSom en särskild grund till tvekan inför reglering av avskedsfrägor i övrigt som alltavtalsfrihet på disciplinområdet angavs i jämt skulle komma att gälla för ifrågavaranprincipbetänkandet att en kollektivavtals- de tjänstemän enligt statstjänstemannalagen reglering av disciplinansvaret endast omfattar och kommunaltjänstemannastadgan. Dessa arbetstagare som är medlemmar i den avtals- tjänstemän har i nämnda författningar slutande fackliga organisationen men ej dem tillagts visst anställningsskydd, för vars uppsom är oorganiserade. Såsom framhölls i rätthållande avtalsfrihet typiskt sett inte kan betänkandet har dock i rättspraxis ansetts lämna samma garantier som lagstiftning. Med att ett tjänsteavtal mellan en kollektivavtals- bibehållna garantier för anställningstrygghet bunden arbetsgivare och hans oorganiserade torde avtalsfrihet för nu avsedda tjänstemän arbetstagare, sysselsatt inom det fack kollek- - däribland givetvis fullmaktshavarna - inte tivavtalet avser, hämtar sitt innehåll frän böra omfatta annat än de för mindre allvardetta kollektivavtal, där inte tjänsteavtalspar- liga förseelser avsedda disciplinpåföljderna. terna avtalat avvikande regler. Är inte heller •Jfr t. ex. gällande kollektivavtal för kommunalarbetsgivaren kollektivavtalsbunden har vida- tjänstemän i egentlig mening, vilket redan nu innere kollektivavtalet i facket i vissa fall ansetts håller sådana regler. 144

SOU 1972:1

Reglerna om avsked liksom de andra bestäm- tjänsteåliggandenas innehåll. Ej heller bör melserna i lagförslaget, av vilka särskilt de medtagas de i samma lagrum upptagna subsom avser förfarandet i disciplinärenden jektiva rekvisiten att gärning kan föranleda samt vissa processuella regler har betydelse ansvar inte endast då den begås av försumför anställningstryggheten, bör således göras melse - vilket begrepp här torde inrymma tvingande för parterna i nu avsedda anställ- såväl uppsåt som oaktsamhet i vanlig straffningsförhållanden. I sammanhanget kan för rättslig mening - utan även då fråga är om övrigt anmärkas, att ifrågavarande tjänste- oförstånd eller oskicklighet. För ansvar enmän redan nu är underkastade avtalsförbud ligt det föreslagna disciplinstadgandet förutsattes, utan att det särskilt behöver anges, beträffande berörda frågor. uppsåtligt eller oaktsamt handlande på samEnligt kommitténs mening bör den inma sätt som vid tjänsteavtalsbrott på den skränkning i avtalsfriheten som föreslås för privata arbetsmarknaden. Såsom skett i 20:4 nyssnämnda tjänstemän även omfatta de titredje stycket BrB bör emellertid även i digare omnämnda uppdragstagargrupperna. disciplinlagen erinras om att det inte skall För uppdragstagarnas del kan, såsom framanses som tjänsteförseelse att arbetstagare hölls i principbetänkandet, inte åberopas deltager i strejk eller därmed jämförlig stridskollektivavtalens förut berörda normativa egenskap. För att med avtalsfrihet nä en åtgärd efter beslut av arbetstagarförening någorlunda enhetlig sanktionsreglering för som anordnat åtgärden. Såsom framgått under 3.7.6.2 har discidessa funktionärer synes erforderligt med centralt utfärdade instruktioner rörande de plinstadgandet i allmänhet inte mött erinran villkor som uppdragstagarna måste godtaga hos remissinstanserna. Ett par instanser (2:5, för att uppdragsavtal skall komma till stånd. 31) har velat utforma stadgandet med 19 § Vad angår disciplinpåföljder synes visserligen statstjänstemannalagen som mönster medan ett sådant förfarande böra kunna användas en instans (2:8) ansett att 21:18 BrB borde med hänsyn till möjligen uppkommande be- tas som förebild. Båda dessa lagrum har hov beträffande någon viss uppdragstagar- emellertid, såvitt nu är i fråga, i huvudsak grupp av andra disciplinpåföljder än dem samma innehåll som 20:4 BrB. Beträffande som upptagits i lagförslaget. Eftersom kol- skälen till avvikelse från sistnämnda lagrum lektivavtal saknas för uppdragstagare synes hänvisas till det ovan anförda. Slutligen har emellertid den föreslagna lagens bestämmel- en instans (10) erinrat om att det vid bagaser i övrigt böra gälla för dem. I samman- tellartade fel bör kunna vara tillfyllest att hanget kan för övrigt anmärkas att det för felet påtalats genom tillsägelse av arbetsleduppdrag som är pliktmässiga eller grundar sig ningen samt att detta bör komma till uttryck pä val ter sig främmande med en avtalsmässig i de författningar som reglerar disciplinförlösning av frågor som rör exempelvis upp- farandet. Såsom av det tidigare framgått föreslås att ringa fel inte skall föranleda dragstagarens skiljande från uppdraget. disciplinansvar. Det torde ligga i sakens natur att överordnad äger rätt att påtala sådana fel 4.5.2 Gärningsbeskrivning på sätt sistnämnda remissinstans avser utan I överensstämmelse med utkastet till disci- att det särskilt anges i författning. Rörande förutsättningarna för rätt att tillplinlagstiftning i principbetänkandet (s. 59 och 91) föreslår kommittén ett allmänt stad- gripa avsked vid tjänsteförseelse hänvisas till gande av innehåll att disciplinpåföljd må 4.5.4 nedan. åläggas arbetstagare som åsidosätter vad som åligger honom i hans tjänst, om felet ej är 4.5.3 Disciplinpåföljder ringa. Kommittén har ej ansett nödvändigt att, såsom skett i 20:4 BrB rörande tjänste- Såsom redovisats under 3.7.6.3 föreslog fel, närmare ange de källor som bestämmer kommittén i principbetänkandet (s. 56—57) SOU 1972:1 10

som disciplinpåföljder varning och för allvarligare fall en penningplikt som i betänkandet benämndes disciplinbot. I statstjänstemannalagen liksom i kommunaltjänstemannastadgan har som disciplinpåföljder upptagits varning, löneavdrag, suspension och avsättning. I skilda kollektivavtal för statliga arbetstagare utan tjänstemannaställning stadgas om varning och avsked medan det inom den kommunala sektorn finns kollektivavtalsbestämmelser för såväl tjänstemän som andra arbetstagare vilka som påföljder tar upp såväl varning och suspension som avsked. 1 principbetänkandet ställde sig kommittén avvisande till påföljden suspension. Såsom påpekats under 3.7.6.3 är det inte endast så att denna sanktion kan vålla besvär för såväl den försumliges arbetskamrater som hans arbetsgivare. Suspensionen kan även kritiseras emedan den utan hänsyn till den försumliges ekonomiska situation i övrigt helt berövar honom hans utkomst av anställningen. Kommittén föreslog därför att suspensionens roll borde i den nya disciplinlagstiftningen övertagas av ett delvis skärpt löneavdragssystem vilket samtidigt borde förvandlas till vad som skulle kunna kallas ett disciplinbotssystem. Skärpningen motiverades av att disciplinansvaret ersätter straffansvaret för tjänstefel enligt 20:4 BrB. Löneavdrag enligt exempelvis statstjänstemannalagen kan verkställas under högst 30 dagar och skall enligt statstjänstemannastadgan bestämmas till viss procent av daglönen i en 30-dagarsmånad (16—22% beroende på månadslönens storlek). Kommittén fann i principbetänkandet att disciplinbot borde kunna utgå under högst 60 dagar samt att dess storlek förslagsvis kunde utgöra lägst fem, högst 250 kronor per dag. Vidare borde botens storlek slutligt göras beroende av den försumliges ekonomiska förhållanden, därvid ledning kunde hämtas av de relativt enkla och lätthanterliga regler för bestämmande av dagsböters storlek som utvecklats vid de allmänna domstolarna. Remissinstanserna har i allmänhet lämnat utan erinran förslaget att utmönstra suspen146

sion som disciplinpåföljd och att som påföljder i den föreslagna disciplinlagstiftningen använda varning och disciplinbot. Såsom redovisats under 3.7.6.3 anser visserligen en instans (10) att disciplinbot - liksom varning - är mindre lämplig för ledamöter av offentliga organ. Skulle emellertid för någon viss uppdragstagargrupp annan påföljd framdeles finnas lämpligare hänvisas till den möjlighet att frångå den föreslagna lagens bestämmelser om disciplinpåföljder som kommittén under 4.5.1 föreslagit skall gälla även i fråga om uppdrag. I ett remissyttrande (51:3) kritiseras disciplinboten under påstående att den innebär ett enligt arbets- och avtalsrättsliga grundsatser principiellt oriktigt överflyttande till civilrätten av det straffrättsliga dagbotssystemet. Härom må anföras att disciplinboten delvis är avsedd att ersätta suspension, en påföljd som utan principiella betänkligheter av berörd art ansetts kunna användas som både straffrättslig och privaträttslig sanktion. Den föreslagna disciplinboten är givetvis en icke-straffrättslig ekonomisk påföljd av samma natur som det för närvarande i statstjänstemannalagen stadgade löneavdraget.1 I och för sig kunde beteckningen löneavdrag använts även på den föreslagna påföljden. Dä kommittén emellertid av bland annat sociala skäl ansett påkallat med en annan metod för beräkning av påföljdens storlek än den som användes vid löneavdrag har kommittén även ansett en ny påföljdsbenämning böra användas. De anförda betänkligheterna synes i själva verket bottna i en terminologisk fråga. Och från terminologisk synpunkt kan förvisso ifrågasättas om inte den nya påföljden bör åsättas en annan benämning än disciplinbot, en term som erhållit straffrättslig färg genom sin användning inom militärstraffrätten. Pä grund härav och för att undvika förväxling med den militärstraffrättsliga påföljden har kommittén stannat för att beteckna den nya påföljden penningplikt. 1 Märk dock den skillnaden att löneavdrag i motsats till disciplinbot - eller penningplikt som den nya påföljden benämnes i det följande - torde minska det inkomstskattepliktiga lönebeloppet.

SOU 1972:1

Ett par under 3.7.6.3 redovisade remissinstanser (1, 51:2) har ställt sig tveksamma till storleken av det högsta sammanlagda belopp varmed den nya påföljden skulle kunna utgå enligt principbetänkandet. I det förslag till disciplinlag som kommittén lägger fram i föreliggande betänkande har en minskning skett så, att penningplikten skall avse minst en och högst 50 dagar varjämte pliktens belopp för dag skall fastställas till lägst fem och högst 100 kronor. Härjämte bibehälles den i principbetänkandet föreslagna regeln att beloppets storlek slutligt skall få bero av den förpliktades ekonomiska förhållanden. Härmed avses inte att arbetstagarens ekonomiska ställning måste utrönas närmare. Vägledande skall i princip vara arbetstagarens inkomst av tjänsten. Lämnar arbetstagaren upplysning om stor försörjningsbörda eller liknande omständighet bör detta emellertid föranleda att penningpliktens belopp i motsvarande mån nedsättes. Kommittén föreslog i principbetänkandet (s. 60) att penningplikt skulle tillfalla den offentlige arbetsgivaren. I och för sig kan andra lösningar diskuteras. Kommittén har emellertid funnit det framlagda förslaget bäst stämma överens med den privaträttsliga reglering som över huvud ansetts böra gälla för anställningsförhållandet och som bland annat lett till kommitténs ståndpunkt att arbetsgivarens fordran på penningplikt bör behandlas som vanlig civil fordran. I sistnämnda hänseende har en remissinstans (19:1) kritiserat den föreslagna påföljden under påstående att den såsom civil fordran skulle i indrivningshänseende få bättre ställning än krav på böter. Väl är påståendet riktigt såtillvida att böter har sämsta rätt i arbetstagares konkurs. Det bör emellertid framhållas att det allmännas bötesfordran, till skillnad från civila fordringar i allmänhet, erhållit en gynnad ställning på det sättet att den kan utkrävas genom införsel i lön. Till yttermera visso får införsel för böter numera äga rum även medan arbetstagaren är i konkurs.1 Fordran på penningplikt kan visserligen under vissa förutsättningar kvittas mot lönefordran, men för att arbetsgivaren skall SOU 1972:1

äga rätt att anlita samhällets exekutiva organ krävs att fordringens existens fastställes i dom; och sådan exekutionstitel berättigar inte till införsel utan endast till utmätning, en exekutionsform som för övrigt står öppen även för bötesfordran. Det kan även tilläggas att vissa på penningplikt tillämpliga, för gäldenären förmånliga indrivningsregler finns upptagna i kungörelsen (1965:921) om bevakning och avskrivning av vissa statens fordringar, m. m. Härtill kommer att förutsättningarna för kvittning mot lönefordran avsevärt inskränkts sedan principbetänkandet lades fram. Enligt lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt, vilken trädde i kraft den 1 juli 19702, kan arbetsgivares fordran hos arbetstagare i princip inte kvittas mot arbetstagares lönefordran utan arbetstagarens medgivande. Från denna huvudregel göres undantag endast för det fall att arbetsgivaren har en klar och förfallen fordran som uppkommit i samband med anställningen och antingen grundas på avtal, enligt vilket fordringen får kvittas mot lönefordran, eller avser ersättning för skada som arbetstagaren vållat uppsåtligen i tjänsten. Dessutom kan dock kvittningsrätt medges arbetsgivare genom kollektivavtal som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av huvudorganisation. I anledning av vad tidigare sagts om införsel i lön av böter kan dessutom tilläggas, att enligt lagen införsel i princip går före arbetsgivarens kvittningsrätt. Såsom den nuvarande påföljden löneavdrag enligt statstjänstemannalagen och kommunaltjänstemannastadgan är konstruerad, torde sänkning av lönen med belopp motsvarande löneavdraget inte vara att anse som kvittning utan som verkställighet i offentligrättslig ordning av ett likaledes offentligrättsligt anspråk. Den nya lagen innebär inte någon minskad möjlighet att verkställa sådant avdrag. Frågan reser sig då om den offentlige arbetsgivaren bör försättas i sämre läge en1 Jfr 18 § införsellagen (1968:621), vilken trätt i kraft 1.7.1969. 2 Se prop. 1970:94.

bart till följd av att löneavdraget förvandlas till en civil fordran i form av penningplikt eller annan särskilt avtalad ekonomisk disciplinpåföljd. Skäl kan anföras både för och emot en sådan ordning. Kommittén har dock slutligt stannat för att föreslå att bland de enligt lagen tillåtna kvittningsfallen även medtages det fall att kvittningsfordringen avser disciplinpåföljd som ålagts arbetstagare på vilken den föreslagna lagen om disciplinansvar i offentlig tjänst m . m . är tillämplig (jfr under 2.6 och 5.6). Slutligen skall anmärkas följande. Såsom tidigare nämnts angavs i lagutkastet i principbetänkandet som disciplinpåföljder varning samt, för "allvarligare fall", den ekonomiska påföljden. En remissinstans (11) har anmärkt att av det citerade uttrycket skulle följa att varning borde vara den normala påföljden. Uttrycket har strukits i det förslag till lagtext som framlägges i detta betänkande. Det ligger i sakens natur att penningplikt är en svårare påföljd än varning och att den således i allmänhet bör sparas för de fall där varning till följd av tjänsteförseelsens svårhetsgrad framstår som otillräcklig. Genom strykningen göres emellertid klart att penningplikt kan användas i fall där visserligen förseelsen som sådan inte är av mera allvarlig art men där fråga är om upprepad förseelse eller eljest omständigheter som har avseende pä den försumliges person motiverar ett kraftigare ingripande. 4.5.4 Avskedsfrägor Såsom framgått under 3.4 och 3.7.6.4. föreslog kommittén i principbetänkandet att de särskilda ämbetsstraffen avsättning och suspension skulle avskaffas samt att i stället vissa regler om avsked vid brott eller ej straffbar tjänsteförseelse skulle upptagas i disciplinlagstiftningen. I principbetänkandet (s. 61—66) har relativt utförligt redovisats de motiv som förslaget bygger på. Här skall kommitténs ståndpunkt anges endast i korthet. Vid sidan av funktionen att utgöra straff fyller påföljden avsättning - liksom suspen148

sion - även en skyddsuppgift, nämligen att frän tjänsten skilja den tjänsteman som inte fyller förutsättningarna för en godtagbar tjänsteutövning. Det är med andra ord den offentliga tjänstens integritet som skall skyddas. Att ämbetsstraffen med betoning pä denna skyddsuppgift återfinns som påföljder i strafflagstiftningen hänger helt naturligt samman med gällande regler om oavsättlighet för vissa offentliga tjänstemän. Statstjänsteman med fullmakt pa tjänsten kan sålunda inte skiljas frän tjänsten annat än genom en av allmän domstol i brottmål meddelad dom pä avsättning. Det ter sig emellertid inte utan vidare givet att ämbetsstraffen, särskilt avsättning, vid sidan av nämnda skyddsuppgift även skall fylla rollen av en med allmänna straff konkurrerande strafform vilken, såsom är fallet beträffande de nuvarande ämbetsbrotten enligt 2 0 : 1 - 4 BrB, ofta får ensam sanktionera den brottsliga gärningen. Åtskilliga skäl talar för att låta enbart de allmänna strafformerna följa på brott av offentliga tjänstemän pä samma sätt som vid brott av andra personer. Även med en sådan ordning måste givetvis den offentliga tjänstens integritet skyddas genom att tjänsteman kan skiljas frän tjänsten om han visat olämplighet för denna genom att begå brott. Det vore emellertid en vinning om avskedandet såsom skyddsåtgärd inte tog sig formen av en sä svår prickning som är fallet om det sker genom avsättning i brottmål sdom. Väl kan te sig praktiskt att fa frågan om en tjänstemans skiljande frän tjänsten prövad i brottmålet samtidigt med prövning av frågan om ansvar. Emellertid måste även beaktas det intresse som ur andra synvinklar gör sig gällande, nämligen att fä till stånd en enhetlig reglering av samtliga avskedsfrägor rörande offentliga funktionärer genom att bryta ut avsättningsfrägan ur brottmålet. Mot bakgrund av den privaträttsliga syn som präglar redan 1965 års tjänstemannalagstiftning och som kommittén, såsom av det tidigare framgått, ansett böra anläggas pä det offentliga anställningsförhållandet i dess helhet, ter sig följdriktigt att samtliga frågor SOU 1972:1

som rör detta anställningsförhållandes be- skedsreglerna bli tvingande framför allt för stand löses i privaträttslig väg och på ett sätt de oavsättliga men även för de tjänstemän i som anknyter till det regelsystem som för övrigt som omfattas av statstjänstemannalamotsvarande frågor gäller på den privata gen eller av kommunaltjänstemannastadgan. Reglerna bör vidare äga motsvarande tillämparbetsmarknaden. ning på de uppdragstagare som omfattas av Såsom framhölls i principbetänkandet den föreslagna disciplinlagen. Reglernas inneborde det rent principiellt inte möta hinder börd är i huvudsak att avsked skall kunna att utan försvagning av oavsättlighetsskyddet tillgripas i de fall där avsättning för närvage detta en privaträttslig utformning i stället rande kan ifrägakomma som brottspåföljd för att omgärda det med ett straffrättsligt (se närmare under 3.7.6.4.). Arbets- eller regelsystem, där avsättning kan utkrävas uppdragstagare skall sålunda kunna avskedas säsom ämbetsstraff. För de oavsättligas del om han begått brott eller annorledes än bör dessutom uppmärksammas, att skiljande genom brott gjort sig skyldig till grovt eller frän tjänsten naturligen inte kommer att kunna utkrävas som brottspåföljd vid sådan upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande, tjänsteförseelse som enligt kommitténs för- allt under förutsättning att han genom slag inte längre skall vara straffbar. Skall det gärningen visat sig uppenbarligen inte vara även framdeles finnas möjlighet att skilja den skickad att inneha sin befattning. Säsom nämnts under 3.7.6.4. anser några oavsättlige frän tjänsten till följd av sådan remissinstanser (8, 25, 42) att som förutsätttjänsteförseelse - en möjlighet som enligt kommitténs mening inte kan undvaras - ning för avsked vid brott bör gälla att måste andra vägar väljas än den straffrätts- arbetstagaren övertygats om brottet genom liga. Härvidlag bör beaktas vad som kan lagakraftvunnen dom. I ett av remissyttrananses som det väsentliga i oavsättlighetsprin- dena (8) har sålunda uttalats att det inte cipen, nämligen att avsättningsmöjligheterna synes rimligt att administrativ myndighet själv skall ha rätt att pröva huruvida brott skall vara uttömmande fixerade i lag och att avsättningsfragan skall slutligt prövas inte i föreligger. Emellertid bör erinras om att tjänsteförseelse, vare sig den är brottslig eller administrativ väg utan av domstol. Med hänsyn härtill ter sig som en lämplig lösning ej, redan för närvarande kan prövas av att ange förutsättningarna för den oavsätt- statliga arbetsgivare i den män nämligen som liges skiljande frän tjänsten i civillag och i den lägges till grund för avsättning enligt händelse av tvist lata domstol i civilproces- 19 § statstjänstemannalagen eller för uppsägsuell ordning pröva om sädana förutsätt- ning enligt 30 § samma lag. Och beträffande tjänstemän inom den icke reglerade komningar föreligger. Av de remissinstanser som yttrat sig i munala förvaltningen liksom i fråga om saken har flertalet ställt sig positiva till eller statliga och kommunala arbetstagare utan eljest lämnat utan erinran att ämbetsstraffen tjänstemannaställning råder samma ordning avskaffas. 1 det under 2.1 framlagda förslaget som på hela den privata arbetsmarknaden, till ändring av brottsbalken har också äm- nämligen att avsked till följd av brottslig betsstraffen strukits som brottspåföljder. gärning kan beslutas redan innan gärningen Även de avskedsregler som enligt principbe- prövats i brottmål. Enligt kommitténs metänkandet borde träda i stället för avsättning ning bör inte för statstjänstemännens del har i allmänhet lämnats utan erinran av stadgas undantag från vad som sålunda gäller remissinstanserna. Motsvarande avskedsregler för arbetstagare i allmänhet. En annan sak är har, med någon mindre jämkning, upptagits i att den offentlige arbetsgivaren i tveksamma det nu framlagda förslaget till disciplinlag, fall givetvis bör avvakta utgången i brottmå(jfr för utnämnda domares del även utkastet let innan avskedsfrågan slutligt prövas. Skultill ny utformning av 36 § RF under 2.11). le han förfara annorlunda må endast erinras Säsom framgått under 4.5.1. avses av- om den möjlighet till prövning vid domstol SOU 1972:1

av avskedsbeslutet varom regler föresläs nedan under 4.7. I sammanhanget kan också uppmärksammas den under 4.5.7. föreslagna regeln om rätt för domstol att vid straffmätning beakta de privaträttsliga sanktioner, exempelvis avsked, som arbetsgivaren - vare sig inom den offentliga eller inom den privata sektorn - utkräver då arbetstagaren begår brott. Det är givet att tillämpningen av denna regel underlättas om avskedsbeslutet föreligger redan innan avräkningsfrågan skall prövas. Vad angår avsked vid upprepad tjänsteförseelse har några remissinstanser (8, 50, 51:2) gjort uttalanden av innebörd att det för avsked i detta fall borde krävas att arbetstagaren inte låtit sig rätta av tidigare disciplinpåföljd. Denna ståndpunkt har tillgodosetts genom att i den nu föreslagna lagtexten för här avsett fall resa kravet att arbetstagaren tidigare skall ha ålagts disciplinpåföljd. Vidare har i lagförslaget föreskrivits att man i detta fall inte får beakta disciplinpåföljd som ålagts tidigare än två är före den aktuella tjänsteförseelsen. I och för sig kunde en kortare tid diskuteras, exempelvis ett år. Kommittén har emellertid ansett att man åtminstone tills vidare bör stanna för en tvåårsregel, vilken anknyter till den nedan under 4.5.9 föreslagna bestämmelsen om en tvåårig preskriptionstid för möjligheten att ålägga disciplinpåföljd. För statstjänstemännens del - såväl de oavsättliga som övriga - föresläs ytterligare en avskedsregel, motsvarande den nuvarande bestämmelsen om avsättning i 20:10 BrB. I överensstämmelse med förslaget i principbetänkandet (s. 65 och 93) har i det under 2.3 framlagda förslaget till ändring i statstjänstemannalagen upptagits bestämmelse att statstjänsteman må med omedelbar verkan skiljas från tjänsten om han utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från tjänstgöring under minst tre månader i följd samt alltjämt är bortovarande vid tidpunkten för avskedsbeslutet. 1 motsats till en remissinstans (11) anser kommittén inte erforderligt med föreskrift att avskedet skall föregås av ett efterlysningsförfarande i Post- och Inri150

kes Tidningar på sätt som nu stadgas i 20:10 BrB. Den ifrågavarande avskedsregeln föreslås intagen även i kommunaltjänstemannastadgan. I principbetänkandet (s. 66) underströk kommittén vikten av att offentliga arbetsgivare som avskedar arbetstagare till följd av tjänsteförseelse prövar möjligheten att ateranställa arbetstagaren i annan tjänst än den vari han begått fel. Såsom kommittén samtidigt framhöll är det emellertid inte realistiskt att tänka sig en formlig rätt för avskedade arbetstagare till omplacering i nu avsedda fall. Placering i annan tjänst i stället för förlust av anställning ter sig lika berättigad då offentliga arbetstagare avskedas av annan grund än tjänsteförseelse. Sedd i detta vidare perspektiv har omplaceringsfrägan samband med det ämnesområde som den är 1969 tillsatta utredningen rörande ökad anställningstrygghet m. m. har att pröva och som även omfattar den offentliga sektorns arbetstagare. Kommittén framhöll slutligen i principbetänkandet att förflyttning till annan tjänst kan vara en lämplig åtgärd även i andra fall då arbetstagaren visar bristande lämplighet för sin befattning. Det kan gälla såväl fall där egentlig tjänsteförseelse inte föreligger som fall där vederbörande visserligen förskyllt disciplinpåföljd men ej avsked enligt disciplinlagen. Ej heller för dessa situationer anser sig emellertid kommittén böra föreslå något särskilt stadgande om förflyttning. De sålunda framförda synpunkterna pä frågan om återanställning och förflyttning har inte mött erinringar av remissinstanserna. Slutligen bör följande framhållas. Kungl. Maj.Is rätt enligt 26 § RF att bevilja nad i brottmål har ansetts gälla även sådan påföljd av tjänsteförseelse som meddelats av statlig myndighet i form av avsättning eller annan disciplinär bestraffning.1 Utanför området för nåd torde emellertid komma att falla de rent privaträttsliga följder av avtalsbrott som 1 Jfr angående nådeinstitutets tillämpningsområde bl. a. Sammanställning av remissyttranden över författningsutredningens förslag till ny författning SOU 1965:3 s. 86 f.

SOU 1972:1

avsked och disciplinpåföljd enligt den föreslagna disciplinlagen utgör. Kommittén har inte funnit sig böra ta ställning till frågan i vad man Kungl. Maj:t bör tillerkännas en mot benadningsbefogenheten svarande rätt att dispensera från myndighets beslut enligt den föreslagna lagen. 4.5.5 Avstängning Bestämmelser om avstängning finns för närvarande i såväl statstjänstemannalagen som kommunaltjänstemannastadgan och vidare i vissa kollektivavtal, bland annat för arbetstagare utan tjänstemannaställning inom försvarets centrala förvaltningsmyndigheter. I anslutning till de förstnämnda författningsbestämmelserna föreslog kommittén i principbetänkandet (s. 60 och 92) att funktionär som avses med den nya disciplinlagstiftningen skulle kunna avstängas från tjänstgöring i avbidan på att frågan om påföljd för brott eller tjänsteförseelse slutligt prövats om gärningen kunde antagas medföra avsked eller om eljest särskilda skäl förelåg. Den föreslagna bestämmelsen, som lämnats utan erinran av remissinstanserna (se under 3.7.6.6.), har upptagits också i det nu framlagda lagförslaget. 4.5.6 Åtalsanmälan I principbetänkandet (s. 60 och 92) föreslog kommittén att funktionär som omfattas av disciplinlagstiftningen skall anmälas till åtal om lian är skäligen misstänkt för brott som innefattar tjänsteförseelse och för vilket stadgas fängelse samt även eljest för brott varigenom han åsidosatt tjänsteåliggande om civil mälsägandetalan kan antagas bli förd. I det lagförslag som framlägges i föreliggande betänkande har medtagits stadgande om sådan åtalsanmälan. Det föreslås sålunda att anmälan alltid skall ske i fråga om sådan i tjänsten begången gärning som avses med de tre under 4.4 föreslagna brottsparagraferna rörande missbruk av myndighet, vårdslöshet i myndighetsutövning, mutbrott och brott mot tystnadsplikt. Enligt förslaget skall anmälan också ske då misstanken avser SOU 1972:1

annat brott varigenom något åliggande i anställningen åsidosatts, i dessa fall dock endast om för brottet är stadgat fängelse eller det finns anledning anta att talan om enskilt anspråk kommer att föras. Liksom i principbetänkandet föreslås också att Kungl. Maj:t skall kunna befria från anmälningsskyldighet i fråga om allmänfarlig vårdslöshet enligt 13 kap. 6 § första stycket BrB. Motsvarande undantagsbestämmelse finns för närvarande bland annat i statstjänstemannalagen och har särskild betydelse för järnvägstjänstemän, inom vars yrke även relativt ringa fel kan fa allmänfarlig effekt. Såsom anmärkts under 3.7.6.10 har tvä remissinstanser (11, 12) framfört önskemål om inskränkning av den offentlige arbetsgivarens skyldighet att göra åtalsanmälan. Motivet till denna inskränkning har angivits vara lämpligheten av att vid bötesbrott låta bero med disciplinära ingripanden. I och för sig kan vissa skäl åberopas för en sådan ordning. Emellertid måste beaktas att här är fråga om gärningar som straffbelagts av lagstiftaren och som därför också i princip bör beivras i straffrättslig väg. Den föreslagna skyldigheten för offentliga arbetsgivare att till åtal anmäla vissa brott är ett uttryck härför. Förslagets innebörd är att anmälningsskyldigheten normalt inte skall omfatta brott för vilka endast bötesstraff är stadgat. De tvä nämnda instanserna har emellertid velat gä ett steg längre. Att, såsom den ena instansen (12) föreslär, såvitt nu är i fråga låta anmälningsskyldigheten avse endast sädana brott för vilka allenast fängelse ingär i strafflatituden synes emellertid innebära en alltför långtgående inskränkning. Härigenom skulle frän åtalsanmälan undantagas inte endast mera bagatellartade förseelser utan även varje sådant i tjänsten begånget brott för vilket såväl böter som fängelse finns stadgat men som vid straffmätning skulle finnas förskylla den strängare påföljden. Den andra remissinstansen (1 1) har föreslagit att anmälningsplikt inte skall föreligga dä gärningen inte kan antagas förskylla svårare straff än böter. Sett i stort ter sig en sådan lösning tilltalande. Emellertid torde även 151

bland nu avsedda gärningar finnas en del beträffande vilka en disciplinär påföljd framstår som otillräcklig. Och vidare förutsätter lösningen att den offentlige arbetsgivaren gör en straffrättslig bedömning av påföljdsfrågan som i åtskilliga fall måste grundas på material vartill arbetsgivaren saknar tillgång. Utöver de två nämnda remissinstansernas synpunkter har förslaget i principbetänkandet inte föranlett några erinringar. Kommittén har ej heller funnit skäl att i föreliggande betänkande frångå nämnda förslag.

4.5.7 Dubbelbestraffning

En särskild fråga som relativt utförligt behandlades i principbetänkandet (s. 5 7 - 5 9 ) är om det allmänna straff som ådömes offentlig funktionär för brott bör kunna påverkas av att han till följd av brottet även ålägges disciplinpåföljd eller avskedas. Under 3.7.6.11 ovan har redovisats de regler som för närvarande gäller på området. Syftet med dessa regler är naturligen att förebygga dubbelbestraffning. Enligt kommitténs mening bör även framdeles uppställas regler varigenom dubbelbestraffning undvikes. I principbetänkandet ställde sig kommittén emellertid tveksam till de nuvarande reglernas inskränkning till att gälla endast offentliga tjänstemän. För dessa tjänstemän är givetvis ett fullt rimligt rättvisekrav att slippa dubbelbestraffning. För arbetstagare i allmänhet kan emellertid som mest rättvist te sig ett system där alla arbetstagare i straffrättsligt hänseende behandlas lika. För en sådan ordning talar också det närmande som ägt rum mellan anställningsförhållandena inom den offentliga och den privata sektorn. Den privaträttsliga reglering inom den förra sektorn, som delvis genomförts i tjänstemannalagstiftningen och som kommitténs skilda förslag avsett att ytterligare befästa, syftar över huvud till likställighet mellan offentliga och privata arbetstagare. Det ter sig naturligt att som mål uppställa likformighet även i straffrättsligt hänseende. Mot denna bakgrund fann kommittén i principbetänkandet befogat att ersätta de 152

förut nämnda bestämmelserna med en reglering som tar sikte på såväl offentligt som privat anställda och som lämnar domstol möjlighet att vid straffmätning städse beakta de sanktioner som arbetsgivaren inom ramen för anställningsavtalet utkräver dä arbetstagaren begår brott. Såsom framgått under 3.7.6.1 1 har denna ståndpunkt lämnats utan erinran av remissinstanserna. I föreliggande betänkande föreslår också kommittén en ny regel i 33 kap. BrB av innehåll, att domstol vid bestämmande av straff för brott av arbetstagare ma ta hänsyn till avsked eller annan i tjänsteavtalet stadgad påföljd. Enligt den föreslagna regeln skall med arbetstagare likställas den som utövar uppdrag åt annan. Kommittén föreslår vidare att regeln kompletteras med bestämmelse i disciplinlagen att arbets- eller uppdragstagare som genom lagakraftvunnen dom dömts till påföljd för brott som innefattat åsidosättande av tjänsteåliggande inte får åläggas disciplinpåföljd för samma gärning. Såsom en remissinstans (4) påpekat bör detsamma gälla om arbets- eller uppdragstagaren i domen jämlikt 33 kap. 2 § tredje stycket BrB förklarats fri från påföljd. De föreslagna reglerna innebär att civil påföljd som utmätes före domstolens prövning av brottmålet alltid kan beaktas vid straffmätningen. För det fall att arbetsgivaren inte ingriper med civil påföljd innan dom meddelas bör följande beaktas. Är i sådant fall fråga om arbetstagare för vilka den föreslagna disciplinlagen i huvudsak avses bli tvingande, dvs. statstjänstemän och tjänstemän som omfattas av kommunaltjänstemannastadgan, är arbetsgivaren enligt förslaget förhindrad att senare ålägga disciplinpåföljd för gärningen. Beträffande övriga arbetstagare som omfattas av disciplinlagen liksom i fråga om arbetstagare inom den privata sektorn står möjligheten öppen att kollektivavtalsvis införa samma ordning. Blir aktuellt med avsked till följd av brottet, torde domstolen normalt kunna erhålla erforderligt underlag för sin bedömning av dubbelbestraffningsfrågan genom att anmoda arbetsgivaren att i yttrande till domstolen ange SOU 1972:1

sin ståndpunkt i frågan om avsked. I sådant förordat, inskränka möjligheten att verkstälyttrande bör arbetsgivaren, där han undan- la ekonomisk påföljd till att avse endast tagsvis inte anser sig kunna ge mera bestämt kvittning mot arbetstagarens eventuellt kvarbesked, i varje fall kunna göra avskedsfrågan stående lönefordran. villkorad av utgången i brottmålet. Kommittén anser vidare att det i författning bör 4.5.9 Preskription stadgas skyldighet för sådan offentlig arbetsdier uppdragsgivare som avses i disciplinla- Under 3.7.6.13. har redovisats den regel om gen att städse avge yttrande i påföljdsfrågan treårig preskriptionstid för disciplinpåföljd dä de beredes tillfälle därtill av domstolen. som kommittén diskuterade i principbetänFörslag till sådan författning har lagts fram kandet (s. 60 och 92). Där har också under 2.6.1 och för sig kan givetvis tänkas fall redovisats ett förslag av en del remissinstandär arbetsgivarens på förhand tillkännagivna ser att sätta preskriptionstiden till två är. För avsikt inte förverkligas; ett avskedsbeslut kan detta förslag talar åtskilliga skäl, bland annat exempelvis komma att förklaras ogiltigt i det av en remissinstans (3) i detta sammancivilprocessuell ordning. Emellertid synes här hang påpekade förhållandet att det för den endast kunna bli fråga om undantagsfall som oaktsamma varianten av oriktig myndighetsinte bör inge sådana betänkligheter att de utövning med föreslagen strafflatitud kommåste uppmärksammas i lagstiftningen, sär- mer att gälla en preskriptionstid av endast skilt som man endast riskerar att domstolen tvä år. Kommittén har därför stannat för att i förslaget till disciplinlag intaga stadgande utdömer för lågt och inte för högt straff. att disciplinpåföljd inte får åläggas arbetstagare som ej inom tvä år efter tjänsteförseel4.5.8 Påföljd sedan anställningen upphört sen fått del av den skriftliga anmaning som I principbetänkandet (s. 60) uttalade kom- enligt vad som anges under 4.5.10. skall mittén att det i överensstämmelse med inleda disciplinförfarandet. Såsom anförts under 3.7.6.13. ansåg kområdande rättspraxis syntes böra stadgas i disciplinlagstiftningen att disciplinpåföljd in- mittén i principbetänkandet inte erforderligt te får beslutas sedan anställningsavtalet upp- med särskild preskriptionsregel vad angår hört. Arbetstagaren skulle dä visserligen avsked. En given begränsning av möjligheten kunna undslippa påföljden genom att själv att avskeda arbetstagaren längre tid efter säga upp sin anställning. Såsom framhölls i brott eller tjänsteförseelse ligger däri att principbetänkandet synes denna konsekvens bedömningen av om han till följd av brottet emellertid inte besvärande: saken kan också eller förseelsen kan anses uppenbarligen inte uttryckas sä att arbetstagaren väljer att vidta vara skickad att inneha sin befattning 1 skall den åtgärd som i form av avsked kunnat följa ta sikte pä förhållandena vid den tidpunkt då vid en mera svårartad förseelse. Förslaget, avskedsfrägan prövas. De avgivna remissyttsom lämnats utan erinran av remissinstanser- randena föranleder inte till någon ändrad na (se under 3.7.6.12), kompletteras i det ståndpunkt i nu avsedd preskriptionsfråga. nu framlagda förslaget till disciplinlag med bestämmelse att disciplinpåföljd inte heller 4.5.10 Förfarandet far åläggas sedan uppsägning skett från endera sidan. Däremot anser kommittén i Det är givet att förfarandet i disciplinärenöverensstämmelse med tankegången i prin- den bör utformas sä att största möjliga cipbetänkandet att beslut om påföljd som rättssäkerhet och objektivitet uppnås. Härvid fattats redan innan anställningen upphört tilldrar sig särskild uppmärksamhet möjligeller uppsägning ägt rum bör kunna verkstäl1 las även därefter. Kommittén finner således Om denna förutsättning för avsked, se under inte skäl att, såsom en remissinstans (8) 3.7.6.4 och 4.5.4. SOU 1972:1

heten att erhålla tillfredsställande utredning. tid erinra om att motsvarande överläggringsI principbetänkandet (s. 59-60 och 92) rätt redan för närvarande finns stadgad för diskuterade kommittén åtskilliga regler - i sådana uppsägningsfall som regleras i 30 § korthet redovisade ovan under 3.7.6.8. - statstjänstemannalagen och i 36 § komsom i detta syfte syntes böra flyta in i munaltjänstemannastadgan. Och i fråga om disciplinlagstiftningen. Med utgångspunkt tjänstemän inom den kommunala förvaltfrån dessa regler, vilka i allmänhet lämnats ningen som inte lyder under sistnämnda utan erinran av remissinstanserna, har kom- stadga, liksom över huvud taget beträffande mittén i det nu framlagda förslaget till offentliga arbetstagare utan tjänstemannadisciplinlag medtagit följande rörande förfa- ställning gäller dessutom att den förhandrandet. lingsordning som må vara stadgad i förekomInnan frågan om disciplinpåföljd eller mande kollektivavtal även äger tillämpning avsked till följd av tjänsteförseelse avgöres på disciplinfrågor. Enligt kommitténs meskall arbetstagaren genom skriftlig anmaning ning bör motsvarande förhandlingsrätt geberedas tillfälle att skriftligen eller vid nom kollektivavtal kunna öppnas även för de muntligt förhör uttala sig om vad som fackliga organisationer vilkas medlemmar åberopas mot honom. Muntligt förhör bör omfattas av nyssnämnda författningar. Möjanvändas om arbetstagaren begär det eller ligheten att i kollektivavtal reglera en fördet eljest finnes lämpligt. Begär arbetstaga- handlingsordning som tar sikte även på disciren att annan utredning skall förebringas, till plinärenden blir för övrigt en konsekvens av exempel att annan person skall yttra sig i de ovan under 4.3 föreslagna ändringarna i saken, bör det normalt efterkommas. Såsom 3 § statstjänstemannalagen och 2 § kommuen remissinstans (16) uttryckt saken bör naltjänstemannalagen. I avsaknad av koilekförutsättningen vara att det inte finnes tivavtalsbestämmelser blir fackföreningen uppenbart att utredningen saknar betydelse. emellertid alltid berättigad till sådan överI överensstämmelse med vad en remissinstans läggning varom bestämmelse föreslås intagen (34) uttalat föreslås vidare möjlighet att höra i disciplinlagen. vittne eller sakkunnig vid domstol liksom I och för sig kunde en lagstadgad överläggmöjlighet att begära domstols föreläggande ningsrätt övervägas även i andra frågor än såför någon att tillhandahälla bevis. Denna dana som rör disciplinpåföljd och avsked, såmöjlighet föreslås stå öppen även i fråga om som exempelvis frågor om avstängning. sådana arbetstagare för vilka disciplinlagen i Kommittén har emellertid stannat för att låövrigt avses vara dispositiv. I fråga om själva ta frågan om en mera vidsträckt överläggbeslutet föreslås att detta skall vara skriftligt nings- eller förhandlingsrätt lösas i kollektivoch ange de skäl varpå det grundas. Arbets- avtalets form. tagaren skall slutligen äga rätt att anlita biträde under utredningen, något som kanske främst får betydelse för oorganiserade 4.5.1 1 Beslutande organ arbetstagare. För den fackföreningsanslutna Under 3.7.6.7 ovan har i korthet redovisats personalen föresläs en regel att disciplinfrå- den ståndpunkt kommittén intagit i principgan inte får avgöras förrän överläggning i betänkandet i frågan om beslutande organ i saken ägt rum med fackföreningen om denna disciplinärenden. Såsom där framhållits bör påyrkat sådan. Några remissinstanser, bland beslut om disciplinpåföljd och om avsked dem några av arbetsmarknadens parter (19:3, fattas av kollegiala organ med inslag av 25, 28:1, 43, 44), har ställt sig negativa till juridisk kompetens. I fråga om den statliga denna överläggningsrätt för fackföreningen, i sektorn föreslogs i principbetänkandet (s. 57 allmänhet under hänvisning till förutsätt- och 92) som huvudregel att hithörande ningen att disciplinansvaret blir lagreglerat beslut skulle fattas av den myndighet varoch ej fritt för avtal. Kommittén vill emeller- under arbetstagaren lyder, om Kungl. Maj:t 154

SOU 1972:1

inte bestämmer annat. Denna regel, som lämnats utan erinran av remissinstanserna, upptages även i det nu framlagda förslaget till disciplinlag. Vad angår statliga myndigheter synes i allmänhet redan nu tillfredsställande regler gälla för beslutsförfarandet i disciplinärenden. För att nå en enhetlig reglering synes emellertid visst stadgande om kollegialitet böra intagas i disciplinlagen. Det föreslås därför bestämmelse att i hithörande beslut skall deltaga tre eller fem personer av vilka minst en skall ha avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov. I fråga om vissa mindre myndigheter kan denna föreskrift eventuellt inte uppfyllas inom ramen för myndighetens egen organisation. I principbetänkandet nämndes som en möjlig lösning att representanter för flera små myndigheter på samma ort får bilda ett för myndigheterna gemensamt beslutande kollegium. En remissinstans (15) har dock ifrågasatt lämpligheten härav. Enligt kommitténs mening bör också hithörande problem i allmänhet kunna lösas genom att beslutanderätten lägges på överordnad myndighet eller genom att myndigheten tillföres juridiskt biträde utifrån. I förekommande fall bör föreskrifter härom meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ väg. Dä det gäller vissa högre befattningshavare hos de statliga myndigheterna synes emellertid särskilda regler om beslutande organ böra intagas i disciplinlagen. Enligt 18 § statstjänstemannalagen är för närvarande frän disciplinansvar undantagna de som utövar ordinarie domartjänst liksom byråchefer och högre befattningshavare. Enligt kommitténs av remissinstanserna i allmänhet biträdda åsikt (se under 3.7.5) bör dessa emellertid i likhet med övriga offentliga arbetstagare omfattas av det nya disciplinansvaret. I principbetänkandet (s. 53 och 92) diskuterades visserligen om inte verkschefer och likställda borde stå utanför reglerna om disciplinpåföljd och endast omfattas av de föreslagna avskedsreglerna. I det nu framlagda förslaget till disciplinlag har kommittén emellertid stannat för att hela den med 18 § statstjänstemannalagen avsedda tjänstemanSOU 1972:1

nagruppen bör omfattas av lagen. Denna ståndpunkt är att se mot bakgrund av bland annat den föreslagna avkriminaliseringen av vanliga tjänstefel. För dessa tjänstemäns del föreslår kommittén att beslut om disciplinpåföljd eller om avsked enligt lagen skall fattas av särskild disciplinnämnd med tre eller fem ledamöter av vilka ordföranden skall vara eller ha varit domare. Anordningen med en särskild nämnd, som förordats även av några remissinstanser (24, 34), motiveras av att åtgärder i tjänsten av sådan högre befattningshavare som nu avses inte lämpligen bör prövas disciplinärt av hans kolleger, med vilka han samarbetar och tillsammans med vilka han ofta har att i kollegial sammansättning fatta beslut. Samma motiv ligger bakom ett förslag av kommittén att som ledamot i disciplinnämnd får ingå högst en befattningshavare hos den myndighet som den för tjänsteförseelse misstänkte tillhör. Det torde inte vara erforderligt att inrätta nu avsedd disciplinnämnd såsom en självständig myndighet med egna lokaler och eget kansli. Nämnden bör i stället ses som en verksamhetsform vari representanter för olika myndigheter sammanträder för att besluta i disciplinärenden. Erforderliga utredningar torde i allmänhet kunna anförtros personal underställd ordföranden eller annan ledamot vid den myndighet denne tillhör. Närmare bestämmelser härom liksom om disciplinnämnds sammansättning bör meddelas av Kungl. Maj:t. Det bör även ankomma på Kungl. Maj:t att förordna om erforderligt antal disciplinnämnder. Enligt kommitténs uppfattning bör man först pröva sig fram med en nämnd för hela riket. Dock kan övervägas att inrätta en särskild nämnd för domare vilken lämpligen kan anknytas till det domstolsverk som kan förväntas bli inrättat såsom en följd av domstolsverksutredningens förslag.1 Såsom nu nämnts bör särskild disciplinnämnd pröva ifrågasatta tjänsteförseelser av högre domare och chefstjänstemän. Härjäm1 Jfr dess betänkande Ny domstolsadministration (SOU 1971:41)samt prop. 1972:1 Bil. 4 s. 60 f.

te bör det ankomma på sädan nämnd att pröva disciplinärenden som rör ledamot av statlig myndighet. Vidare bör Kungl. Maj:t kunna förordna att den föreslagna bestämmelsen om disciplinnämnd även skall gälla andra arbets- eller uppdragstagare hos staten. Som exempel på sådan arbetstagargrupp kan nämnas de fiskaler och assessorer som tjänstgör som ledamöter i hovrätt. I fråga om de arbetstagare inom den reglerade kommunala förvaltningen som omfattas av kommunaltjänstemannastadgan bör ankomma pä Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser om beslutande organ. Detsamma bör gälla beträffande de statliga företag vars personal kommer att omfattas av den föreslagna disciplinlagen. I fråga om arbetstagare vid riksdagen eller dess verk bör bestämmelser meddelas av riksdagen. Vad angår övriga arbets- och uppdragstagare hos kommun eller hos företag (aktiebolag, förening eller stiftelse) vari kommun har avgörande bestämmanderätt, föreslog kommittén i principbetänkandet (s. 57 och 9 2 - 9 3 ) att det i princip skulle ankomma på kommunen eller organ kommunen utser att fatta nu avsedda beslut. Denna huvudregel, som i allmänhet inte föranlett erinran frän remissinstansernas sida, upptages även i det nu framlagda förslaget till disciplinlag. I principbetänkandet diskuterades behovet av förstärkning i vissa fall av de i disciplinärenden beslutande kommunala organen. Utan att inta någon slutlig ståndpunkt antydde kommittén härvid olika lösningar i den mån en förstärkning tedde sig påkallad: särskilda överkommunala organ kunde inrättas, eventuellt kunde landstingens resurser utnyttjas eller beslutanderätten läggas pä länsstyrelserna eller andra statliga organ. De avgivna remissyttrandena lämnar inte entydig vägledning dä det gäller att utforma en lämplig lösning. Kommittén vill här anlägga följande synpunkter på frågan. Frågan om en förstärkning av de kommunala organ som har att besluta i disciplinärenden är givetvis att se mot bakgrund av den föreslagna avkriminaliseringen. Den i 156

samband därmed vidgade betydelsen av disciplinansvaret ställer helt naturligt ökade krav pä de beslutande organen. I de större kommunerna torde dessa krav i allmänhet kunna tillgodoses med nuvarande resurser: där finns redan nu juridisk och annan expertis representerad. Och för de mindre kommunernas del bör beaktas den pågående kommunindelningsreformen, vilken genom att skapa större kommuner 1 också vidgar möjligheterna att till den kommunala organisationen foga sädan sakkunskap som ter sig erforderlig för bedömning av ifrågavarande disciplinärenden. Anledning finns också att erinra om den för en fullgod bedömning av disciplinärenden betydelsefulla möjligheten att anordna bevisupptagning vid domstol som enligt vad som anförts under 4.5.10 bör stå öppen även för kommunerna. Mot bakgrund av det anförda anser kommittén att man i första hand bör inskränka sig till en sådan huvudregel rörande beslutande organ som ovan föreslagits och - om kommitténs reformförslag i övrigt genomföres - låta frågan om behovet av mer långtgående lagstiftningsåtgärder bli beroende av en tids erfarenhet av dessa reformer. Utan att lägga fram formligt förslag därom anser kommittén i andra hand införandet av en mer begränsad föreskrift böra övervägas, nämligen att beslutande kommunala organ skall anlita biträde av lagfaren person om behovet av juridisk sakkunskap inte är tillgodosett inom organet. Likartade regler, uppställda i syfte att tillföra kommunala nämnder erforderlig sakkunskap, återfinns exempelvis rörande barnavårdsnämnd i 10 § barnavårdslagen och rörande hälsovårdsnämnd i 9 § hälsovårdsstadgan. Kommittén vill slutligen framhålla vikten av att de beslutande organen i disciplinärenden inte endast förses med juridisk sakkunskap utan även får sädana kvalifikationeratt mera allmänna personalvärdande synpunkter blir tillgodosedda. Det kan också övervägas att i någon form anordna ett medinflytande 1 Antalet kommuner var 1.1.1968 949 stycken och beräknas 1.1.1974 vara 274.

SOU 1972:1

underlåtanden av statsråd och anger straff för dessa. Därvid hänvisas stundom till det på motsvarande gärning tillämpliga lagrummet i allmän strafflag. I andra fall anges som påföljd avsättning, i vissa fall i förening med förklaring att vederbörande skall vara ovärdig att i framtiden nyttjas som ledamot av 4.6 Ansvarsregler för vissa statsrådet eller över huvud i rikets tjänst. funktionärsgrupper Rörande den närmare omfattningen av detta ansvar är meningarna delade. Det är 4.6.1 Statsrådets ledamöter sålunda oklart om riksrätten kan med tillGrundläggande bestämmelser om statsrådens lämpning av 20 kap. BrB döma statsråd för ansvar återfinns i 106 och 107 §§ RF. 1 ämbetsbrott som ej är kriminaliserat i ansvaförsta hand är här fråga om ett politiskt righetslagen, och vidare om konstitutionsutansvar. Efter lagändring som trädde i kraft skottet kan åtala för sådan i ämbetet 1.1.1971 har parlamentarismen pä det sättet begången gärning vars lagstridighet inte omestadfästs i 35 och 107 § § RF, att en delbart framgår av statsrådsprotokollen. Om majoritet av riksdagens ledamöter genom så ej kan ske uppkommer dessutom fråga om beslut om misstroendeförklaring kan fram- ett statsråd för gärning som ej omfattas av tvinga att ledamot av statsrådet avgår. Riktas ansvarighetslagen eller eljest för gärning som misstroendeförklaringen mot statsministern, han begått i egenskap av exempelvis departeskall hela regeringen avgå. Avgängsskyldig- mentschef kan avkrävas ämbetsansvar vid heten kan undvikas endast om förordnande allmän domstol efter åtalsprövning av allmän om nyval meddelas inom en vecka efter det åklagare. Däremot torde vara klart att statsråd kan förklaringen avgavs (jfr 108 § RF). Vid sidan av misstroendeförklaringsinsti- av allmän domstol dömas för annat brott i tutet och andra kontrollmöjligheter kan tjänsten än ämbetsbrott, till exempel missriksdagen enligt 106 § RF utkräva ett juri- handel av annan tjänsteman, och vidare att diskt ansvar av statsråd inför riksrätten. han för allmänt brott över huvud kan av Finner konstitutionsutskottet av statsråds- sådan domstol dömas och med tillämpning protokollen, att "någon statsrådets ledamot av 20:8 BrB avsättas från statsrådsämbetet. Reglerna om juridiskt ansvar för statsråd uppenbarligen handlat emot rikets grundlag eller allmän lag, eller tillstyrkt någon överträ- är ålderdomliga och oklara och i starkt delse därav, eller vållat och befrämjat sådan behov av en översyn. En sådan ingår också i överträdelse genom uppsätligt fördöljande av det arbete med en allmän grundlagsreform någon upplysning", då skall utskottet ställa som för närvarande pågår inom grundlag1 honom under tilltal inför riksrätten av någon beredningen. Även den reform av ämbetsansvaret som föreslås av ämbetsansvarskomav riksdagens ombudsmän. Om ett statsråd finnes ha gjort sig skyldig mittén påkallar emellertid ändringar i hithötill ansvar pa sätt nu sagts, skall riksrätten rande regler. Till följd härav har samråd ägt enligt vad som anges i 106 § RF döma rum mellan kommittén och grundlagberedhonom "efter allmän lag och den särskilda ningen i arbetet med en reformering av författning, som till bestämmande av sådant reglerna. I det följande skall översiktligt anges ansvar utav Konungen och riksdagen fastställd varder". Sådan särskild författning kommitténs mening i hithörande frågor. Med antogs 1810 i form av den alltjämt gällande hänsyn till det pågående grundlagsarbetet

frän personalens sida, t. ex. när det gäller den förutnämnda disciplinnämndens sammansättning. Det faller emellertid utanför kommitténs uppdrag att lägga fram några förslag i nu avsedda hänseenden.

ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter m. fl. Ansvarighetslagen beskriver som brottsliga gärningar vissa handlingar och SOU 1972:1

1 Ang. tidigare reformförslag, se författningsutredningens betänkande Sveriges statsskick, SOU 1963:17 s. 435 f.

framläggs inte något förslag till nya grund- utövningen av statsrådsämbetet. Genom att lagsstadganden; detta är en uppgift för endast grova åsidosättanden av tjänsteplikten grundlagberedningen, som härvid har att kommer i fråga lämnas utrymme åt konstibeakta också andra synpunkter än dem som tutionsutskottet att beakta bl. a. de intressekommittén har att anlägga. Under 2.11 kollisioner som för statsråd kan tänkas framläggs dock utkast till lagändringar som motivera åtalsfrihet. Förslaget innebär att skulle erfordras om de av kommittén för- konstitutionsutskottet tillägges exklusiv rätt ordade nya reglerna intogs i den nuvarande att pröva åtalsfrågan så snart ett statsråd RF. misstankes för brott varigenom han åsidosatt Det politiska ansvar som kan utkrävas av sin tjänsteplikt som statsråd. Är fråga om statsråd genom misstroendeförklaring bör grovt åsidosättande av tjänsteplikt, bör åtal enligt kommitténs mening ej medföra, att ske. Finner utskottet att åsidosättandet ej är statsråden skall vara undantagna från sådant att anse som grovt, bör frihet från åtal och straffrättsligt ansvar som kan utkrävas av därmed straffrihet inträda; att i sådant fall offentliga funktionärer i allmänhet för brott politiskt ansvar kan utkrävas är en annan i tjänsten. En annan sak är att vissa sak. jämkningar kan vara påkallade i det allmänna De gärningar som kan föranleda konstitusystemet vid dess tillämpning på statsråd. Ett tionsutskottet att besluta om åtal är av sådan skäl för sådana jämkningar är de intressekol- art att särskilda krav bör ställas på domstolslisioner som kan föranledas bland annat av prövningen. I lagutkastet under 2.11 har att statsrådens ämbetsutövning i hög grad kommittén utgått från att bestämmelsen om måste styras av politiska motiv och värde- riksrätt i 102 § RF avskaffas och att ringar. De särregler som kan ifrågakomma prövningen av ifrågavarande brottslighet i synes inte böra avse vad som i brottsbalken stället anförtros en ny förminskad domstol. I och annan strafflagstiftning är kriminaliserat. utkastet har denna nya riksrätt angivits bestå I stället bör övervägas särskilda regler för av sex ledamöter, nämligen tre lekmän, valda befogenheten att besluta om åtal mot stats- av riksdagen, och tre fackdomare, hämtade råd liksom regler om särskild domstol, från hovrätt och kammarrätt. Ordförande är, motsvarande den nuvarande riksrätten, för liksom i den nuvarande riksrätten, presidenprövning av sådant åtal. ten i Svea hovrätt och övriga fackdomare är Den nuvarande ordningen att vissa åtal de två i tjänsten som president efter tjänstemot statsråd beslutas av konstitutionsutskot- ålder äldsta. Den föreslagna sammansätttet bör enligt kommitténs mening bibehållas. ningen bör ses i belysning av förslaget nedan Denna särskilda åtalsprövning synes till en att låta domstolen pröva talan även mot början böra omfatta de gärningar kommittén justitieråd och regeringsråd.1 vid reformeringen av ämbetsansvaret ansett i Beslutar konstitutionsutskottet åtal mot första hand straffvärda, nämligen missbruk statsråd vid riksrätten, bör åtalet utföras av av myndighet samt vårdslöshet i myndighets- någon av riksdagens ombudsmän. utövning. Även annan brottslighet kan ha så Även talan om skadestånd i anledning av nära samband med ämbetsutövningen att en brott bör kunna prövas av riksrätten, dock särskild åtalsprövning framstår som befogad. endast i samband med brottmålet. Gränsen mot området för allmänt åtal synes Slutligen bör erinras om kommitténs dock inte böra dras genom en uppräkning av förslag under 4.5.4 att avskaffa avsättning olika brott för vilka särskilda åtalsregler skall som brottspåföljd. Någon anledning att till gälla. Enligt kommittén bör brottsområdet i följd därav införa något särskilt avskedsinstället anges så att det omfattar varje i stitut avseende statsråd, att tillämpas av brottsbalken eller annan strafflagstiftning straffbelagd gärning, varigenom ett statsråd 1 Ang. tidigare förslag i denna del, se förut grovt åsidosatt vad som åligger honom i anmärkt betänkande SOU 1963:17 s. 283 f. 158

SOU 1972:1

riksrätten eller annat organ, synes inte föreligga. Här synes tillfyllest med det nya missförtroendeförklaringsinstitutet, vars tillämpning givetvis kan föranledas även av en brottmålsdom. 4.6.2 Justitieråd och regeringsråd Enligt 101 § RF kan justitieråd åtalas inför riksrätten om han finnes "hava av egennytta, vrängvisa eller försumlighet så orätt dömt, att därigenom någon, emot tydlig lag och sakens utredda och behörigen styrkta förhällande, mistat eller kunnat mista liv, personlig frihet, ära och egendom". För regeringsråd gäller samma ansvar om de låtit motsvarande förhållande komma sig till last vid prövning av besvärsmäl. Det i 101 § RF stadgade ansvaret kan utkrävas med tillämpning av 20 kap. BrB rörande ämbetsansvar. Ansvaret är emellertid, såsom framgår av lagrummet, begränsat till grova brott i själva domarämbetet. För åligganden av administrativ art eller som eljest faller utanför den rent dömande verksamheten gäller inte ämbetsansvar för justitieråd och regeringsråd. Däremot kan de givetvis vid allmän domstol åtalas för allmänna brott i tjänsten och vidare för allmänna brott avsättas med tillämpning av 20:8 BrB. För justitieråd och regeringsråd gäller dessutom ett "politiskt" ansvar som kan utkrävas av riksdagens opinionsnämnd. Denna nämnd äger enligt 103 § RF besluta att justitieråd eller regeringsråd skall anses vara uteslutna från riksdagens förtroende. Sker det skall Kungl. Maj:t på anmälan av riksdagen skilja vederbörande från tjänsten. Denna riksdagens kontrollmakt kan givetvis utnyttjas i det fall att ett justitieråd eller regeringsråd åsidosätter sin tjänsteplikt utan att fråga är om straffbar handling enligt 101 §RF. Opinionsnämnden har inte någon gäng utnyttjat sin möjlighet att besluta om misstroendeförklaring enligt 103 § RF, och den har under de senaste hundra åren över huvud fört ett undanskymt liv. Såsom författningsutredningen framhållit (SOU 1963:17 s. SOU 1972:1

517) står opinionsnämndens kontrollfunktion inte i överensstämmelse med principen om domstolarnas självständighet. Motsvarande ståndpunkt har också intagits av vederbörande departementschef i propositionen med förslag till de nyligen genomförda ändringar i statstjänstemannalagen varigenom denna lag kommit att gälla även justitieråd och regeringsråd (prop. 1970:72 s. 46). Avskaffas opinionsnämnden utgör detta en särskild anledning att ompröva de särregler som gäller beträffande det juridiska ansvaret för ifrågavarande domare. Även kommitténs förslag om en reform av ämbetsansvaret och om avskaffande av ämbetsstraffet avsättning påkallar en översyn av dessa regler. Kommittén, som även i hithörande frågor samrätt med grundlagberedningen, skall här i korthet redovisa sin ståndpunkt i fråga om den framtida utformningen av nu avsedda ansvarsregler. Pa skäl som anförts under 4.6.1 framläggs emellertid inte några formliga lagförslag. Författningsutredningen föreslog (SOU 1963:17 s. 281 f) att riksrättsåtal skulle kunna anställas mot de högsta domarna för samtliga de självständiga ämbetsbrotten, dvs. för såväl tjänstemissbruk, tagande av muta eller otillbörlig belöning och brott mot tystnadsplikt som tjänstefel i allmänhet. Även enligt kommittén bör justitieråd och regeringsråd vara underkastade straffansvar för brott i tjänsten i samma omfattning som andra domare och offentliga funktionärer i allmänhet. Med den av kommittén föreslagna avkriminaliseringen av vanliga tjänstefel kan straffansvar för dessa domare ifrågakomma främst för missbruk av myndighet och vårdslöshet i myndighetsutövning. Det är också för prövning av sådan brottslighet som ett särskilt processuellt förfarande i första hand bör övervägas. Som motiv för särregler i processuellt hänseende kan åberopas att de högsta domstolarna har att leda rättsutvecklingen på grundval av gällande författningar, särskilt inom de områden där lagstiftaren låtit sig nöja med allmänt hållna regler och ej bundit rättstillämpningen med mer detaljerade före159

skrifter. Den straffrättsliga kontrollen av som svarar mot de nuvarande avsättningsfalatt de högsta domstolarnas ledamöter ej för- len. Även justitieråd och regeringsråd synes far felaktigt synes ej lämpligen böra anför- böra omfattas av en sådan ordning. I tros något av de organ som i processuellt processuellt hänseende bör dock det avsteget hänseende hör under de högsta domstolarna. göras att avskedsfrågan pä talan av justitieHärvidlag finns anledning att göra jämförelse kanslern eller någon av riksdagens ombudsmed reglerna om forum för domare i män anhängiggöres vid riksrätten. Grundas allmänhet (se under 5.7). 1 stället synes avskedsyrkandet på brottslig gärning som det ifrågavarande straffrättsliga ansvar böra ut- ankommer pä riksrätten att pröva, synes krävas av särskild domstol bestående av såväl prövningen av avskedsyrkandet normalt böra erfarna fackdomare som personer med bred ske i samband med brottmålet. Grundas det erfarenhet av samhälleliga spörsmål i allmän- på annat brott eller på ej straffbar tjänsteförhet. Denna särskilda domstol kan lämpligen seelse, bör det prövas i tvistemål inför vara densamma som den riksrätt vilken enligt domstolen. I och för sig kunde diskuteras förslagen under 4.6.1 skall pröva åtal mot om avsked skall kunna följa på sådan ei statsråd. längre kriminaliserad tjänsteförseelse som ej Då det gäller att närmare ange de brott begåtts i den dömande verksamheten. Motsom skall prövas av riksrätten synes man här, svarande tjänstefel enligt nuvarande 20:4 på samma sätt som i fråga om statsråd, böra BrB - som i och för sig skulle kunna undvika en uppräkning av ett antal brotts- föranleda straffet avsättning - kan ju för typer i grundlagen. I stället bör man - närvarande, såsom ovan framgått, inte försärskilt mot bakgrund av förslaget att av- anleda straffansvar för justitieråd och regekriminalisera vanliga tjänstefel — kunna ange ringsråd. I denna del vill kommittén emellerriksrättens behörighet till att avse prövning tid falla tillbaka på sin grundläggande ståndav fall då ett justitieråd eller regeringsråd ge- punkt, att justitieråd och regeringsråd i nom brottslig gärning åsidosatt vad honom princip bör vara underkastade samma ansvar åligger i utövningen av domarämbetet. Med för tjänsteförseelser som andra domare och en sådan beskrivning kommer den särskilda offentliga funktionärer i allmänhet. Det bör prövningen att främst omfatta just sådan härvid ej göra skillnad om en påföljd av brottslighet vid utövandet av själva domar- brott, som för närvarande är anordnad som uppgiften som de av kommittén föreslagna en straffrättslig påföljd, framdeles utkräves i straffbuden rörande missbruk av myndighet civilrättslig ordning. och vårdslöshet i myndighetsutövning är avTillägges riksrätten exklusiv behörighet att sedda att träffa. pröva nu nämnda avskedsfrägor synes pä den Såsom för närvarande bör åtal mot justi- böra ankomma att pröva även vissa andra tieråd och regeringsråd inför riksrätten kun- närliggande frågor rörande justitieråd och na beslutas och utföras av såväl justitiekans- regeringsråd. Enligt kommittén bör sålunda lern som riksdagens ombudsmän. domstolen äga exklusiv behörighet att uppI samband med förslaget att avskaffa taga även frågor om avstängning av justitieavsättning som brottspåföljd har kommittén råd eller regeringsråd med tillämpning av även föreslagit att frågor om skiljande frän lagen om avstängning av domare, liksom tjänsten till följd av brott eller ej längre frågor enligt statstjänstemannalagen om avkriminaliserad tjänsteförseelse skall behand- stängning till följd av sjukdom samt om lälas som tvister mellan arbetsgivare och karundersökning (se närmare under 5.3 och arbetstagare (se under 4.5.4). Dessa tvister 5.6). skall kunna anhängiggöras vid allmän domSlutligen bör frågor om skadeståndsskylstol eller arbetsdomstolen. I utkast till ny dighet för justitieråd och regeringsråd fä utformning av 36 § RF (se under 2.11) har prövas i kumulation med brottmål inför för domarnas del upptagits avskedsgrunder riksrätten på samma sätt som under 4.6.1 160

SOU 1972:1

föreslagits för statsrådens del. Däremot synes talan om skadestånd i anledning av brott som prövas av allmän domstol eller i anledning av ej straffbar tjänsteförseelse inte böra fä prövas i det avskedsmål brottet eller förseelsen må föranleda. 4.6.3 JO och JK Såsom framgår av 27 § RF kan JK:s ämbetsuppgifter i huvudsak indelas i två huvudgrupper. Ä ena sidan har han att bevaka kronans rätt genom att föra eller låta föra kronans talan i rättegångar samt att vara regeringen behjälplig med juridiska utlåtanden av skilda slag. Ä andra sidan har han att öva "tillsyn över rättvisans handhavande och i sådan egenskap beivra fel, som av domare och ämbetsmän begängne bliva". Härtill kommer vissa särskilda uppgifter som anförtrotts JK, såsom att åtala för tryckfrihetsbrott samt ha viss tillsyn över advokatväsendet. Den JK:s ämbetsuppgift, som ger anledning till att ta upp frågan om JK :s juridiska ansvar till särskild behandling, är hans tillsyn över författningarnas tillämpning och hans därmed sammanhängande befogenhet att beivra av tjänstemän begångna fel. I detta hänseende utövar han som representant för regeringen samma uppgift som på riksdagens vägnar utövas av JO. I sammanhanget kan även erinras om den utvidgning av personkretsen för såväl JK:s som JO:s tillsyn, vilken nedan föreslås under 4.9. Mot bakgrund av denna tillsynsverksamhet finns anledning att likställa JK och JO i ansvarshänseende. JK omfattas såsom ämbetsman av ämbetsansvar enligt bestämmelserna i 20 kap. BrB. Detsamma får antagas vara förhållandet med JO (jfr 96 § RF). Då det gäller att utkräva detta ansvar märkes, att varken JO eller riksåklagaren kan väcka åtal mot JK. På motsvarande sätt gäller för JO:s del att åtal mot JO inte kan väckas av JK eller riksåklagaren.1 Åtal mot JK kan dock beslutas av Kungl. Maj:t i egenskap av högste åklagare (jfr 7:2 RB). Enligt 3:3 RB skall sådant åtal väckas vid högsta domstolen. Beträffande JO är åtalsfrågan oklar. För närvarande saknas SOU 1972:1 11

bestämmelser såväl om åtal mot JO som om forum för prövning av sådant åtal. Enligt kommittén — som även i denna fråga samrått med grundlagberedningen bör särskilda regler gälla för utkrävande av ansvar av JK och JO för fel och försummelser vid utövningen av förutnämnda tillsyn. I och för sig bör JK och JO vara underkastade samma straffrättsliga ansvar för tjänsteförseelser som offentliga funktionärer i allmänhet. Det kan emellertid diskuteras om de för sådana gärningar varom nu är fråga, dvs. brott begångna i utövningen av tillsyn över domare och andra, bör åtalas inför högsta domstolen, vars ledamöter de själva skall vara behöriga att åtala inför riksrätten som föreslagits under 4.6.2. En lämpligare lösning synes i stället vara, att denna domstol blir behörig att pröva åtal för nu avsedda brott begångna av JK och JO. Det brottsområde den särskilda domstolens behörighet skall omfatta synes böra anges på i huvudsak samma sätt som föreslagits för justitierådens och regeringsrådens del eller såsom omfattande brott vid handläggning eller avgörande av ärende som hör till JK:s respektive JO:s ämbetsutövning. För JK:s del kommer en sådan beskrivning visserligen att omfatta även de ovan återgivna delar av hans ämbetsutövning som ej ingår i tillsynsverksamheten. Det synes emellertid inte lämpligt med skilda ansvarsregler för olika delar av hans uppgifter. Vad angår frågan om väckande av åtal mot JK bör denna såsom för närvarande prövas av regeringen. För JO:s del synes frågan om åtal böra prövas av konstitutionsutskottet. 1 båda fallen synes åtalet böra utföras av åklagare som förordnas av regeringen, för JO:s del efter framställning av konstitutionsutskottet. Såsom framgått under 4.6.2 föreslås att frågor om avsked av justitieråd och regeringsråd i anledning av brott eller ej straffbar 1 Jfr 5 § instruktionen (1965:629) för justitiekanslern, 1 § instruktionen (1967:928) för riksdagens ombudsmän samt 3 § åklagarinstruktionen (1964:739).

tjänsteförseelse skall prövas av riksrätten. Även för JK:s del skulle en sådan ordning kunna övervägas. Emellertid märkes att JK i motsats till de högsta domarna intar en särskild förtroendeställning i förhållande till regeringen. Skulle anställningsformen förordnande tills vidare i motsats till vad nu är fallet komma att begagnas för JK, skulle denne även bli omfattad av de regler om uppsägning från tjänsten som återfinns i 30 § statstjänstemannalagen. Mot denna bakgrund synes ej finnas anledning att såsom för de högsta domarna befästa ett särskilt anställningsskydd genom att låta avskeds- och därmed sammanhängande frågor handläggas av riksrätten. I stället synes för JK böra gälla de regler om avsked och om beslutande organ i avskedsfrågor rörande högre ämbetsmän som föreslagits under 4.5.4 och 4.5.11 liksom de processuella regler som redovisas under 4.7. I sammanhanget bör dock anmärkas, att de i förslaget till disciplinlag upptagna bestämmelserna om disciplinpåföljd enligt kommitténs mening inte bör gälla för JK. Vad härefter angår JO synes ej erforderligt med några särskilda regler om JO:s skiljande från ombudsmannauppdraget i anledning av brott. Enligt kommitténs förslag skall JO ej omfattas av disciplinlagen och därmed inte heller av reglerna i denna lag om avsked. Emellertid kan riksdagen enligt 97 § RF på hemställan av konstitutionsutskottet entlediga ombudsman som ej längre åtnjuter riksdagens förtroende. Även för det fall att JO begår brott synes tillfyllest med denna avskedsregel. Slutligen skall endast tilläggas att riksrätten på samma sätt som föreslagits i fråga om statsråd bör kunna i kumulation med brottmålet pröva även talan om enskilt anspråk i anledning av brott som begåtts av JK eller JO. 4.6.4 Riksdagen och dess organ. Kommunfullmäktige m. fl. För riksdagens ledamöter gäller för närvarande endast ett partiellt ämbetsansvar: de kan dömas för tagande av muta eller otillbörlig 162

belöning samt för brott mot tystnadsplikt men ej för tjänstemissbruk eller tjänstefel. Däremot kan de för såväl förstnämnda tvä brottstyper som allmänna brott för vilka är stadgat fängelse i tvä ar eller däröver dömas till avsättning i enlighet med bestämmelserna i 20 kap. 8 § och 12 § andra stycket BrB. I 110 § RF ges dessutom bestämmelser om riksdagsmans immunitet, däribland stadgande om förbud att väcka talan mot riksdagsman för hans gärningar eller yttranden i denna egenskap med mindre riksdagen tillåter det genom beslut i vilket minst fem sjättedelar av de röstande instämmer. I principbetänkandet (s. 44—45) diskuterade kommittén om riksdagsmännen borde omfattas av den föreslagna ansvarsregeln rörande oriktig myndighetsutövning eller om de såsom för närvarande endast borde vara underkastade straffansvar för mutbrott och brott mot tystnadsplikt. Frågeställningen tog sikte även på ledamöter av beslutande kommunala församlingar. Såsom framgått under 3.7.1 har endast ett mindre antal remissinstanser närmare berört denna fråga. Av dem har dock flertalet uttalat sig för ett utvidgat ansvar. Det erinrades i principbetänkandet om att det nu inte är fråga om att på ifrågavarande funktionärer lägga det vidsträckta ämbetsansvar - omfattande straffansvar för varje fel eller försummelse i utövningen av deras uppdrag - som varit utgångspunkt för tidigare i ämnet förda debatter där man, såsom exempelvis i 1963 års JO-utrednings betänkande Riksdagens justitieombudsmän (SOU 1965:64 s. 142 ff), i allmänhet tagit avstånd från en sådan utvidgning av ansvaret. Frågan gäller endast viss, om också särskilt betydelsefull, typ av ansvar, nämligen för oriktig myndighetsutövning. Mot en utvidgning av ansvaret ens till detta brottsområde talar emellertid för riksdagsmännens del de krav på juridisk immunitet som otvivelektigt i avsevärd mån bör tillgodoses när det gäller landets lagstiftande församling. Och för de kommunala fullmäktigeförsamlingarnas del gör sig en motsvarande kommunaldemokratisk princip gällande. Ytterst SOU 1972:1

är frågan om ansvarets omfattning givetvis en värderingsfråga, där en avvägning måste ske mellan berörda immunitetsintresse och det medborgerliga intresse på vilket det föreslagna stadgandet om ansvar för oriktig myndighetsutövning bygger. 1 sitt slutliga ställningstagande till denna fråga har kommittén stannat för att föreslå en lagregel enligt vilken riksdagsmän liksom ledamöter av beslutande kommunala församlingar ej skall omfattas av straffbuden rörande missbruk av myndighet och vårdslöshet i myndighetsutövning. I övrigt bör emellertid enligt kommitténs mening nu avsedda funktionärer vara underkastade straffansvar för förseelser i sina offentliga uppdrag i samma utsträckning som offentliga funktionärer i allmänhet. För riksdagsmännens del synes dock böra gälla sådana regler om prövning av åtalsfrågan som för närvarande finns intagna i 110 § RF. Vad härefter angår frågan om forum för prövning av åtal mot riksdagsmän gäller för närvarande inga särregler: behörigt forum är allmän domstol och den i RB för åtal i allmänhet stadgade instansordningen blir att följa. I denna del anser kommittén anledning inte föreligga att frångå gällande ordning genom att förlägga prövningen till den under föregående avsnitt föreslagna riksrätten eller till något annat organ. Vad nu sagts gör sig gällande även i fråga om ledamöter av beslutande kommunala församlingar. Sä långt riksdags- och övriga församlingsledamöter skall vara straffrättsligt ansvariga för sina gärningar bör också, såsom framhölls i principbetänkandet (s. 68), möjlighet finnas att till följd av brott skilja dem från deras ledamotskap. Såsom likaledes uttalades i principbetänkandet bör, i överensstämmelse med nuvarande regler, som förutsättning för entledigande gälla dels att för brottet är stadgat fängelse i två år eller mera, dels att vederbörande genom brottet visat sig uppenbarligen inte vara skickad för sitt uppdrag. I sammanhanget kan påpekas att kommittén för mutbrott och brott mot tystnadsplikt föreslagit strafflatituder vari ingår fängelse med nu angiven tidslängd (se under 2.1). SOU 1972:1

En fråga för sig är vilket organ som skall besluta om församlingsledamots entledigande till följd av brott. I denna fråga synes vägledning inte kunna hämtas från det system som i samband med avsättningsstraffets avskaffande föreslagits för offentliga funktionärer i allmänhet. Den privaträttsliga syn på avskedsfrågan såsom en tvist mellan arbetsgivare och arbetstagare som där varit utgångspunkten stämmer mindre väl då fråga blir om församlingsledamöters rätt till sina uppdrag. Från mer allmänna konstitutionella synpunkter ter sig över huvud tveksamt att lägga beslutanderätten pä den församling vederbörande tillhör eller på något inom församlingen utsett organ. Lika litet som i fråga om brottmålsprövningen synes skäl föreligga att låta entledigandefrågan prövas av riksrätten. Kommittén förordar i stället att frågan prövas av allmän domstol i samband med brottmålet. Härvid synes den vidare böra prövas ex officio utan yrkande av ifråganvarande beslutande församling eller annat organ. Härefter återstår att behandla det juridiska ansvaret för funktionärer i de organ som är underställda riksdagen. Beträffande fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret 1 samt riksdagens revisorer gäller för närvarande enligt 111 § RF att åtal mot dem för åtgärd i eller för deras befattningar ej får ske utan efter riksdagens beslut. I särskild ansvarighetslag (1936:324) för fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret m. fl. har denna åtalsprövningsrätt delegerats på vissa organ lydande under riksdagen, samt närmare bestämmelser lämnats om ansvaret för nämnda fullmäktige och vissa andra personer. Där återfinns sålunda ett stadgande av innebörd att fullt ämbetsansvar åvilar nämnda fullmäktige liksom även direktionsledamot i riksbanken samt riksgäldsdirektören och chefen för rikdsgäldskontoret även om dessa

1 Dessa fullmäktige väljs av riksdagen, utom ordföranden i riksbanksfullmäktige. Denne förordnas av Kungl. Maj:t, som när så prövas skäligt kan återkalla förordnandet (se 72 § RF och 70 § RO). 163

inte är fullmäktige (1 §). Vidare föreskrives att, vid sidan av riksdagen, även dess finansutskott eller revisorer äger förordna om åtal mot dem för ämbetsbrott (2 §). Dessutom får åtal beslutas av fullmäktige i riksbanken beträffande direktionsledamot i riksbanken som inte är fullmäktig i banken, samt av fullmäktige i riksgäldskontoret beträffande riksgäldsdirektören och chefen för riksgäldskontoret där vederbörande inte är fullmäktig i kontoret. Riksdagens revisorer omfattas inte av den särskilda ansvarighetslagen och därmed ej heller av dess bestämmelse om fullt ämbetsansvar. Dä de emellertid torde ingå i den grupp av funktionärer som avses i 20 kap. 12 § första stycket sista punkten BrB har de likväl fullt sådant ansvar oavsett om de samtidigt är riksdagsmän eller ejBeträffande riksbanken må följande tilläggas. Enligt valutalagen (1939:350) samt den med stöd av lagen utfärdade valutaförordningen (1959:264) har riksbanken anförtrotts åtskilliga myndighetsfunktioner med avseende på rätten att förfoga över såväl svenska som utländska betalningsmedel m. m. Enligt 6 a § valutalagen skall riksbankens beslutanderätt i nu avsedda hänseenden utövas av en särskild styrelse inom riksbanken, valutastyrelsen, bestående av sju ledamöter. Fyra av ledamöterna utses av Kungl. Maj:t och tre av fullmäktige i riksbanken. Enligt 13 § 3 mom. bankoreglementet skall de av fullmäktige utsedda ledamöterna bestå av vice riksbankschefen, som är styrelsens ordförande, en fullmäktig eller suppleant för fullmäktig samt en bankdirektör i riksbanken. Av bankoreglementet framgår vidare, att fullmäktige i riksbanken beträffande vissa ärenden kan föreskriva att de på valutastyrelsens vägnar får avgöras av ordföranden och bankdirektören i förening. Vidare framgår av förutnämnda 6 a § i valutalagen dels att sådan ledamot i valutastyrelsen, som utsetts av fullmäktige i riksbanken, kan påfordra att beslut av styrelsen vari han deltagit skall underställas fullmäktige för prövning, dels att varje beslut av styrelsen kan överklagas hos fullmäktige. 164

Frågan om det ansvar som gäller för riksbankens högre funktionärer, särskilt i dess valutastyrelse, har nyligen aktualiserats i vissa ärenden som anhängiggjorts hos riksdagens ombudsmän och därvid avgjorts av JO Lundvik (se JO:s ämbetsberättelse 1970 s. 278 f och 1971 s. 323 0- JO har därvid uttalat att han, som enligt ansvarighetslagen inte äger att på eget initiativ väcka åtal mot riksbanksfullmäktig, inte heller äger ingripa mot fullmäktig pä annat sätt utan har att avvisa klagomål som hos JO anföres mot fullmäktig. Denna ståndpunkt gör sig enligt JO gällande även dä en fullmäktig, däribland riksbankschefen, i riksbanksfullmäktige tar befattning med där anhängigt valutaregleringsärende. Enligt JO äger synsättet giltighet också då fullmäktig deltar i valutastyrelsens handläggning av sådant ärende: regeln om immunitet i åtalshänseende gäller för enskild fullmäktig vid all dennes verksamhet inom riksbanken. Och beträffande de tvä övriga av riksbanksfullmäktige i valutastyrelsen insatta ledamöterna, vice riksbankschefen och en bankdirektör, har JO ansett likartade synpunkter motivera att ansvarighetslagens immunitetsregler äger tillämpning även då de deltar i beslut i valutastyrelsen. Vad återigen angår de fyra av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i valutastyrelsen fann JO, att det inte torde finnas något stadgande i lag eller författning som skulle fritaga dem från åtal av JO. JO ansåg likväl "uppenbart, att det av praktiska och andra skäl icke bör komma i fråga att JO utövar tillsyn över ett organ, av vars ledamöter nära hälften och bland dem ordföranden är fritagna från sådan tillsyn". I detta sammanhang finns även anledning uppmärksamma att bankoutskottet i ett där anhängigt ärende rörande ifrågasatt ämbetsbrott av riksbankschefen eller annan tjänsteman hos riksbanken uttalat, att "instruktionen för riksdagens ombudsmän icke gåve stöd för uppdrag frän utskottets sida till JO att verkställa utredning i ärendet utan endast för uppdrag att, sedan vederbörligt beslut om åtal fattats, väcka och utföra talan" (bankoutskottets protokoll vid sammanträde SOU 1972:1

14.5.1970, 5 §). Den av kommittén föreslagna reformeringen av ämbetsansvaret samt avskaffandet av avsättningsstraffet påkallar en översyn även av de nu genomgångna särskilda ansvarsreglerna. En sådan översyn ter sig över huvud angelägen. De gällande ätalsreglerna framstår sålunda som både otydliga och mindre ändamålsenliga. Skall en särskild ätalsprövningsrätt bibehållas, synes den under alla omständigheter böra begränsas till ett enda organ hos riksdagen, exempelvis dess finansutskott, 1 och ej såsom nu tillkomma riksdagen, finansutskottet och revisorerna samt i vissa fall riksbanksfullmäktige och fullmäktige i riksgäldskontoret. Härvid måste också tillses att åtalsbeslutande organ kan föranstalta om erforderlig förundersökning såsom underlag för åtalsprövningen sä att situationen ej blir som bankoutskottet i förutnämnda ärende antagit vara fallet att exempelvis JO ej skulle kunna biträda med erforderlig utredning. För riksbankens del bör en reform vidare inbegripa en lösning av frågan om åtal mot valutastyrelsens ledamöter. Med den av JO intagna ståndpunkten att de fyra av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i styrelsen inte står under hans tillsyn, synes dessa ledamöter, trots det ämbetsansvar som otvivelaktigt åvilar dem, inte kunna åtalas av JO för ämbetsbrott begånget tillsammans med de tre av riksbanksfullmäktige utsedda ledamöterna ens där åtal mot dessa tre beslutas av vederbörande riksdagsorgan. Enligt kommittén kan emellertid ifrågasättas om den rådande immuniteten i åtalshänseende över huvud bör bibehållas. Vad särskilt gäller den immunitet som tillerkänts fullmäktige m. fl. i riksbanken ter sig denna inte längre lika befogad sedan banken tillagts sädana i grundlagen ursprungligen ej förutsedda myndighetsfunktioner som handhavandet av valutaregleringen innebär. 1 detta för riksbankens verksamhet väsentliga hänseende framstår riksbanken ej längre som ett enbart av riksdagen beroende organ utan i stället som ett vanligt statligt förvaltningsorgan. Goda skäl kan åberopas för att i SOU 1972:1

ätalshänseende behandla riksbanken på samma sätt som offentliga myndigheter i allmänhet. Att riksbanken i stor utsträckning driver verksamhet av privaträttslig art utgör ej motiv för en särreglering. Sådan verksamhet utövas av åtskilliga andra förvaltande organ hos det allmänna. Det ter sig inte heller lika angeläget att bibehålla de nuvarande ätalsreglerna om såsom enligt kommitténs förslag vanliga tjänstefel ej längre skall vara straffbara. Den särskilda ätalsprövningen skulle dä främst komma att avse endast brott mot de av kommittén föreslagna straffbuden rörande oriktig myndighetsutövning, vilka för riksbankens del kan tänkas bli tillämpliga huvudsakligen inom dess valutareglerande verksamhet. Mot bakgrund av det anförda föreslär kommittén att de särskilda ätalsreglerna avskaffas och att frågan om åtal skall väckas får prövas av riksdagens ombudsmän enligt samma regler som föreslås för JO:s tillsyn i allmänhet över statliga funktionärer (se nedan under 4.9). I överensstämmelse med nuvarande regler bör åtal mot berörda funktionärer prövas av allmän domstol. Såsom redan antytts föranleder även förslaget att avskaffa avsättningsstraffet i förening med föreslagen avkriminalisering vissa ändringar i rådande regelsystem. För närvarande kan fullmäktig i riksbanken liksom i riksgäldskontoret tvingas att avgå genom att ansvarsfrihet inte beviljas honom (jfr 70 § RO samt för riksbanksfullmäktiges del 72 § RF). Denna ordning kan emellertid ej ensam ersätta avsättningsinstitutet. Den står dessutom inte öppen vad angår övriga med berörda ätalsregler avsedda personer. Enligt kommittén bör i stället införas möjlighet för något riksdagens organ att besluta om avsked i fall av brott eller ej längre straffbar tjänsteförseelse i överensstämmelse med de regler därom som upptagits i den föreslagna disciplinlagen. Enligt kommittén bör denna 1 F,n motsvarande begränsning föreslogs av författningsutredningen, se SOU 1963:18 s. 194 f.

beslutanderätt lämpligen tillkomma riksdagens finansutskott. Även i processuellt hänseende bör i princip samma regler gälla för avskedsfrägornas behandling som de vilka upptagits i disciplinlagen. Härefter skall något beröras de övriga organ som ingår i riksdagsförvaltningen. I fråga om sådana av enbart riksdagsmän bestående organ vars verksamhet ingår som ett led i riksdagsarbetet i egentlig mening blir de regler rörande åtalsprövning, straffansvar och brottmålsforum tillämpliga som föreslagits beträffande riksdagsmän tidigare i detta avsnitt (jfr 71 och 73 §§ RO rörande riksdagens löne- och krigsdelegationer samt 36 § RO och 7-8 §§ riksdagsstadgan 15.1.1971 (riksdagens författningssamling 1971:1) rörande riksdagens utskott). Motsvarande regler bör enligt kommittén gälla för riksdagsman då fråga är om sådant organ med i första hand förvaltande uppgifter i vilket han är ledamot eller i vars styrelse han ingår (jfr exempelvis styrelsen för riksdagens besvärsnämnd och styrelsen för riksdagsbiblioteket). Detsamma bör givetvis gälla även sådana av enbart riksdagsmän bestående organ som utrikesnämnden och talmanskonferensen. Ingår i något nu avsett organ person som valts utanför riksdagen, såsom kan vara fallet med riksdagens besvärsnämnd och styrelsen för riksdagsbiblioteket, synes emellertid för sådan persons del böra finnas regler om skiljande från uppdraget i fall av brott eller tjänsteförseelse motsvarande dem som föreslagits för riksbanksfullmäktige m. fl. Beslutsrätten synes härvid lämpligen böra ankomma på riksdagens konstitutionsutskott. Däremot synes för sådan person ej erforderligt med några särregler vad avser JO:s tillsyn.1 Beträffande härefter den personal som finns anställd hos riksdagen eller hos något av dess organ iakttages följande. Dessa arbetstagare omfattas liksom övriga statstjänstemän av statstjänstemannalagen. I stället för statstjänstemannastadgan gäller emellertid för dem den särskilda tjänstemannastadgan för riksdagen och dess verk, utfärdad av riksdagens förvaltningsstyrelse 166

(riksdagens författningssamling 1971:2). Denna stadga innehåller dels vissa bestämmelser motsvarande dem som återfinns i statstjänstemannastadgan, dels bestämmelser om de organ på vilka det ankommer att åtta beslut som avses i statstjänstemannakgen, däribland beslut om avstängning, disciplinstraff, åtalsanmälan och läkarundersökning. Enligt stadgan skall vidare bestämmelserna i statstjänstemannalagen om undantag från disciplinansvar för vissa högre tjänstemän äga tillämpning även på byråchef eller därmed jämställd eller högre befattningshavare hos riksdagen eller dess verk. Enligt kommittén bör de regler om disciplinpåföljd, avsked etc. som kommi:tén föreslagit i fråga om andra offentliga funktionärer äga tillämpning även på arbetstagare hos riksdagen och dess verk. Mot bakgmnd av den föreslagna avkriminaliseringen synes härvid ej finnas anledning att vad angår disciplinpåföljd göra undantag för högre befattningshavare. Beträffande motsvarande ståndpunkt i fråga om högre statstjänstemän i allmänhet hänvisas till avsnittet 4.5.1 l.(En annan sak är att de föreslagna reglerna om disciplinpåföljd inte synes böra gälla \issa uppdragstagargrupper inom riksdagsförvaltningen. Kommittén syftar härmed i första hand på förut berörda fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret.) Beslut enligt disciplinlagen synes lämpligen böra fattas av riksdagens förvaltningsstyrelse i fråga om arbetstagare i organ ir.om riksdagen och eljest av den riksdagen underställda myndighet under vilken vederbörande arbetstagare lyder. För högre befattningshavare såväl inom som utom riksdagen synes beslutsrätten böra tillkomma antingen förvaltningsstyrelsen eller också särskild av riksdagen utsedd disciplinnämnd. Vilkendera lösningen riksdagen än väljer synes dock 1 Författningsutredningen, som med utgångspunkt från det nuvarande ämbetsansvaret ansåg att fullt sådant ansvar borde gälla även för ledamöterna av åtskilliga av de nu avsedda organen, föreslog att frågan om åtal mot dem skulle få prövas endast av den av utredningen föreslagna lagnämnden se SOU 1963:18 s. 194 f.

SOU 1972:1

böra tillses att i det beslutande organet ingår person med domarerfarenhet. På skäl som framförts tidigare i detta kapitel framläggs ej några förslag till de grundlagsändringar som erfordras om kommitténs i detta avsnitt framlagda förslag genomföres. Ej heller skall här framläggas förslag till erforderliga ändringar i sådana instruktioner och andra för riksdagsförvaltningens funktionärer avsedda författningar som det ankommer på riksdagen att ensam besluta. 4.6.5 Präster1 Innehavare av prästerlig tjänst är enligt 1 § statstjänstemannalagen undantagen från lagens tillämpningsområde. Det är emellertid endast ett fätal präster som är att anse som statstjänstemän (exempelvis innehavare av prästerlig befattning inom fångvärden eller försvaret samt kyrkoherde för döva). Däremot omfattas det stora flertalet prästtjänster av kommunaltjänstemannalagen. Prästerna är således på samma sätt som kommunaltjänstemän i allmänhet underkastade avtalsförbud vad avser åligganden i tjänsten jämte övriga i 2 § andra stycket a) och b) kommunaltjänstemannalagen uppräknade ämnen men har i övrigt avtals- och förhandlingsfrihet, exempelvis rörande lönefrågor. Är emellertid något visst anställningsvillkor, som angår tjänstetillsättning, disciplinär bestraffning eller anställnings upphörande reglerat i lag eller annan författning, råder enligt punkten c) i nämnda lagrum avtalsförbud även rörande sådant villkor. I kungörelsen (1965:729) med vissa bestämmelser om anställning som präst har denna yrkesgrupps anställningsvillkor reglerats dels genom vissa uttryckliga föreskrifter i författningstexten rörande tjänsteåligganden m. m., dels genom en hänvisning till kommunaltjänstemannastadgan, varigenom större delen av denna stadgas bestämmelser gjorts tillämplig pä präster. Bland dessa bestämmelser märks exempelvis regeln i stadgans 36 §, likalydande med 30 § statstjänstemannalagen, om uppsägning bland annat vid bristande lämplighet för tjänsten, SOU 1972:1

och bestämmelsen i stadgans 26 §, i sak motsvarande 27 § statstjänstemannalagen, om avstängning vid sjukdom och om läkarundersökning. Däremot omfattas prästerna inte av de regler i stadgans 18-25 §§ som även återfinns i 1 8 - 2 4 och 26 §§ statstjänstemannalagen och som avhandlar disciplinär bestraffning, inbegripet avsättning, samt åtalsanmälan och avstängning vid misstanke om tjänsteförseelse. I disciplinärt hänseende gäller i stället vissa regler som återfinns i lagen (1936:567) om domkapitel. Där stadgas sålunda (13 § 2 mom.) att domkapitel äger tilldela innehavare av prästerlig befattning, som lyder under domkapitlet, varning eller suspendera honom under högst tre månader om han åsidosatt sin tjänsteplikt. Är fråga om brott av svårare beskaffenhet, skall domkapitlet göra anmälan för åtal vid domstol. Står sådan präst som nu avses under åtal för brott och har han satt i fara det anseende innehavaren av ifrågavarande befattning bör äga, kan domkapitlet besluta om avstängning för tiden intill dess lagakraftägande dom föreligger (13 § 3 mom.). Avstängning kan också ske för tiden från beslut om suspension tills beslutet vunnit laga kraft. Vid sidan av nämnda disciplinära bestraffningsrätt har domkapitel även befogenhet att i vissa fall skilja präst frän själva det prästämbete som han erhållit genom prästvigningen. Har sålunda prästerlig befattningshavare i lagakraftägande dom övertygats om brott och till följd därav avsatts från sin befattning, kan domkapitlet skilja eller för viss tid, ej över ett år, avstänga honom frän hans prästämbete (13 § 4 mom.). Har han ej avsatts men i anslutning till domen erhållit tjänstledighet pä grund av sin sinnesbeskaffenhet, kan domkapitlet avstänga honom

1 Förslagen i detta avsnitt utgår frän prästernas nuvarande ställning som offentliga arbetstagare. Hela frågan om prästernas ställning kan emellertid komma i ett annat läge som ett resultat av det reformarbete som pågår rörande det framtida förhållandet mellan staten och kyrkan. 1968 års beredning om stat och kyrka beräknas lägga fram sitt slutbetänkande under 1972.

från prästämbetet för tid varunder han inte melserna i 13 § 2 och 3 mom. lagen om uppehåller sin befattning. Samma befogen- domkapitel om varning, suspension, avstänghet tillkommer domkapitlet med avseende ning och åtalsanmälan ersattes av regler om pä tid varunder prästerlig befattningshavare rätt för domkapitel att i fråga om underlyär suspenderad eller avstängd från sin befatt- dande präster besluta om disciplinpåföljd, ning. Även i vissa andra fall kan skiljande avsked, avstängning och åtalsanmälan med eller avstängning frän prästämbetet ske, tillämpning av bestämmelserna därom i dissåsom då präst, som saknar prästerlig befatt- ciplinlagen. Även prästerlig befattningshaning, på grund av sitt leverne eller någon sin vare som ej lyder under domkapitel bör vara gärning finnes ha i avsevärd mån skadat det underkastad motsvarande ansvar. Härvidlag anseende han som präst bör äga. bör, liksom för statstjänstemän i allmänhet, Det kan tilläggas, att det tillkommer befogenheten att besluta i disciplinärenden domkapitel att avgöra fråga om skyldighet normalt ankomma på den myndighet varför prästerlig befattningshavare att avgå från under han lyder. I lagen om domkapitel sin befattning på den grund att han övergivit synes frågan lämpligen kunna regleras sä att svenska kyrkans lära (13 § 5 mom.). Har befogenheten skall tillkomma myndighet sådan präst avgått från sin befattning, skall som Kungl. Maj:t förordnar. domkapitlet skilja honom från prästämbetet. Dessa nya disciplinregler i lagen om Detsamma gäller även då annan präst över- domkapitel bör vidare göras tvingande och givit svenska kyrkans lära. Ytterligare kan ej, såsom för åtskilliga personkategorier anmärkas, att det i lag (1948:489) om tillägg föreslagits i fråga om disciplinlagens regler, till kyrkolagen förordnats att där någon, som vara av dispositiv natur. Visserligen kan även innehar prästerlig befattning inom svenska på förevarande område av offentlig verksamkyrkan eller eljest i allmän tjänst, överger het förekomma förseelser som i första hand kyrkans lära, han skall vara pliktig att avgå är att bedöma som mot den offentlige från befattningen. arbetsgivaren riktade avtalsbrott. I motsvaDen som innehar prästerlig befattning är rande mån kunde te sig motiverat med ett också underkastad ämbetsansvar. Kommit- medinflytande frän arbetstagarnas sida över téns tidigare redovisade förslag om avkrimi- sanktionssystemets utformning genom förnalisering medför givetvis att även prästerna handlingar och avtal. Emellertid måste beakbefrias från straffansvar för bland annat tas de särskilda krav som anses åligga vanliga tjänstefel. Enligt kommittén ställer prästerliga befattningshavare, inte endast av avkriminaliseringen för prästernas del liksom hänsyn till mera allmänna medborgerliga för offentliga funktionärer i allmänhet andra intressen utan även pä grund av deras krav pä utformningen av gällande regler om ställning som förkunnare av den kristna läran disciplinansvar. Härvidlag får betydelse även och bärare av det prästämbete kyrkan kommitténs förslag att avskaffa avsättning förlänat dem. Det ter sig inte heller lämpligt som brottspåföljd. Goda skäl kan anföras för med skilda ansvarsregler för å ena sidan de att låta samma ansvarsregler gälla för präster rent prästerliga sysslorna och ä andra sidan som de vilka upptagits i förslaget till prästernas administrativa arbetsuppgifter. I disciplinlag. Åtskilliga av dessa regler tillhör frågan om lagbundenhet eller avtalsfrihet bör emellertid för prästernas del området för ytterligare beaktas, att ett stort antal präster i kyrkolagstiftning enligt 87 § 2 mom. RF. Det har fullmakt på sina befattningar. Såsom synes inte lämpligt att i disciplinlagen inta be- framhållits under 4.5.1 synes inte förenligt stämmelser av kyrkolags karaktär. Kommit- med det oavsättlighetsskydd fullmaktsinnetén har i stället valt att i lagen om domkapitel havet för närvarande innebär, att avtalsparinta hänvisning till de bestämmelser i disci- terna lämnas frihet att avtala om andra plinlagen som lämpligen bör äga tillämpning möjligheter att skilja den oavsättlige från på präster. tjänsten än den nuvarande oavsättlighetsreKommittén föreslår härvidlag att bestäm- geln medger. 168

SOU 1972:1

Sammantagna utgör de anförda omstän- ta om avstängning av biskop från utövningen digheterna skäl för ett i alla delar lagreglerat av hans befattning och om skyldighet för ansvarssystem. Däremot bör i sammanhanget biskop som övergivit svenska kyrkans lära att observeras att den privaträttsliga syn på det avgå frän sin befattning. Däremot synes offentliga anställningsförhållandet, som biskop inte vara omfattad av de disciplinära kommittén velat lägga till grund för sina i bestämmelserna i lagen om domkapitel om det tidigare framlagda förslag, i princip varning, suspension och åtalsanmälan. I kommer att omfatta även innehavare av 24:14 kyrkolagen återfinns dock bestämmelprästerliga befattningar (se närmare under se, att ärkebiskopen skall varna biskop som 4.2 och 4.3 samt förslaget under 2.3 till ny försummar sitt ämbete. Enligt 18 § statsutformning av 2 § kommunaltjänstemanna- tjänstemannalagen är inom den statliga förvaltningen byråchefer och högre befattningslagen). Förslagen ovan kräver vissa följdändringar havare undantagna från disciplinansvar enligt i reglerna om skiljande och avstängning av lagen. Kommittén har emellertid inte gjort präst från prästämbetet. Den nu gällande undantag för dem när det gäller tillämpning förutsättningen för sådan åtgärd, att präst av den föreslagna disciplinlagen (se under genom lagakraftvunnen dom övertygats om 4.5.11). Detta är givetvis att se mot bakbrott och avsatts, bör sålunda ersättas av grund av den föreslagna avkriminaliseringen förutsättningen att vederbörande avskedats av bland annat vanliga tjänstefel. Enligt genom beslut som - eventuellt efter pröv- kommittén bör motsvarande disciplinansvar ning vid domstol i enlighet med vad nedan sägs gälla även för biskopar. De föreslagna disci- blivit ståndande. Den nya förutsättningen plinreglerna i lagen om domkapitel synes bör inrymma såväl det fall att avskedandet emellertid inte böra i fråga om biskopar skett till följd av brott som det fall att det tillämpas av domkapitel, ej heller exklusivt grundats på ej längre kriminaliserad tjänste- av regeringsrätten. I stället synes, pä samma förseelse. Såsom tidigare redovisats gäller som sätt som föreslagits gälla för högre befattalternativ förutsättning för avstängning från ningshavare enligt disciplinlagen, en särskild prästämbetet att präst, som enligt lagakraft- disciplinnämnd böra inrättas som prövar ägande dom övertygats om brott, visserligen ej hithörande disciplin- och avskedsfrågor röavsatts men i anslutning till domen erhållit rande biskop. Samma nämnd bör också ha tjänstledighet på grund av sin sinnesbeskaffen- befogenhet att pröva övriga hithörande fråhet. Med hänsyn till den föreslagna avkrimina- gor, såsom avstängning av biskop från hans liseringen bör denna förutsättning för avstäng- befattning eller frän hans prästämbete etc. ning kompletteras med det fall att vederbö- Enligt kommittén bör denna nämnd lämprande präst erhållit tjänstledigheten i anslut- ligen bestå av tre eller fem ledamöter med ning till beslut om disciplinpåföljd som blivit ärkebiskopen - eller, vid förfall för honom, ståndande. Vidare bör givetvis möjligheten att den i tjänsten äldste av övriga biskopar avstänga präst från prästämbetet under tid då som ordförande. Övriga ledamöter bör förhan är suspenderad utgå samtidigt med att sus- ordnas av Kungl. Maj:t för sex år i sänder eller samma tid som gäller för förordnande pensionspåföljden avskaffas. Även biskop kan berövas prästämbetet som lekmannaledamot i domkapitel. Av enligt bestämmelserna i lagen om domkapi- dessa övriga ledamöter bör en vara eller ha tel. Befogenhet att besluta härom tillkom- varit domare medan återstående ledamöter mer emellertid inte domkapitel utan rege- bör vara lekmän som, pä samma sätt som ringsrätten (jfr 5 § i den nu gällande rege- lekmannaledamöterna i domkapitel, har ådaringsrättslagen; jfr även motsvarande stad- galagt nit och insikt i det kyrkliga församgande i 2 § första stycket punkt 3 i lagen lingslivet. Även den som är ledamot av domkapitel (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, vilken träder i kraft 1.1.1972). Det synes för förseelse i denna egenskap böra ankommer pä regeringsrätten även att beslu- vara underkastad det nu för biskopar föreSOU 1972:1

slagna ansvaret. Befogenheten att utkräva Och allmän domstol kan för närvarande i detta ansvar synes även för deras del böra brottmål pröva frågan om präst åsidosatt sin ankomma på disciplinnämnden. tjänsteplikt vare sig fråga är om åsidosättanVad angår förfarandet i disciplin- och de av hans rent prästerliga uppgifter eller om avskedsärenden inför såväl domkapitel som förseelse inom hans administrativa verksamdisciplinnämnden bör de regler om förfa- hetsområde. Dessutom kan frågan om präst randet som intagits i disciplinlagen få mot- skall anses skickad att inneha sin befattning svarande tillämpning. I denna del hänvisas komma under bedömning då brottmålsdomtill vad som anförts under 4.5.10. stol har att bestämma brottspåföljd med Beslut av domkapitel i de ämnen som tillämpning av reglerna i 20 kap. BrB. Att berörts ovan kan enligt 13 § 7 mom. lagen allmän domstol, om ock i civilprocessuell om domkapitel överklagas till Kungl. Maj:t ordning, får att bedöma disciplin- och genom besvär (efter lagändring som träder i avskedsfrågor rörande präster innebär således kraft 1.1.1972 skall talan föras hos kammar- en ändring mera i form än i sak jämfört med rätten). Däremot saknas här liksom när det nu rådande ordning. Och den omständighegäller tillämpning av statstjänstemannalagens ten att hithörande frågor enligt reformföroch kommunaltjänstemannastadgans disci- slaget kan komma att prövas av arbetsdomplinregler möjlighet till civilprocesuell pröv- stolen i stället för av allmän domstol torde ej ning av sådana beslut. kunna anföras som en nackdel för ifrågavaSåsom skall närmare utvecklas under 4.7.1 rande präster. föreslår kommittén en allmän processuell Kommittén föreslår således att de processreform av innebörd att samtliga tvister regler om forum m. m., som föreslås intagna rörande det offentliga anställningsförhållan- i disciplinlagen, skall genom särskilt stadgandet, och ej endast såsom nu tvister inom det de därom i lagen om domkapitel göras för närvarande avtalstillåtna området, skall tillämpliga på tvister i disciplin- och avskedskunna prövas av allmän domstol eller, om frågor rörande präster. det ifrågavarande arbetsavtalet regleras av Rörande övriga delar av det prästerliga kollektivavtal, av arbetsdomstolen. Den nya anställningsförhållandet kommer motsvaranprocessuella regleringen kommer således att de processregler likaledes att bli tillämpliga gälla även exempelvis tvister rörande discigenom att de enligt förslaget upptagits även i plinpåföljder och avsked. Processuella beden på prästerliga befattningshavare i allmänstämmelser med nu avsedd innebörd föreslås het tillämpliga kommunaltjänstemannalagen. intagna såväl i statstjänstemannalagen och Vad angår präster som inte omfattas av kommunaltjänstemannalagen som i disciplindenna lag föreslås att bestämmelse om lagen. Reformen kompletteras med förbud processreglernas tillämpning på dem intages i mot besvär i disciplin- och avskedsfrågor på kungörelsen med vissa bestämmelser om samma sätt som redan för närvarande gäller i anställning som präst. frågor rörande avtalstillåtna ämnen. Parallellt Den föreslagna processreformen är inte med den nya civilprocessuella talerätten avsedd att omfatta frågor som rör rätten att bibehälles emellertid tillsvidare besvärsrätt i utöva prästämbetet. Då domkapitel beslutar övriga ämnen. Rörande den närmare innei hithörande frågor utövas inte en arbetsgibörden av förslaget med avseende på tvister varfunktion. I stället är här, på samma sätt rörande tjänsteförseelser hänvisas till 4.7.2 som när socialstyrelsen beslutar i frågor som nedan. rör exempelvis behörighet att utöva läkarEnligt kommitténs mening bör den före- yrket (se under 4.6.6), fråga om en kontroll slagna processuella reformen omfatta även frän det allmännas sida, en myndighetsutdet prästerliga området. Prövning av prästers övning, som riktar sig mot såväl offentligt ekonomiska villkor kan redan nu ske vid anställda som mot privatpersoner. Här gör allmän domstol liksom vid arbetsdomstolen. sig ej gällande den privaträttsliga grundsyn 170

SOU 1972:1

som kan motivera införandet av de för privaträttsliga tvister i allmänhet tillämpade processreglerna. Ej heller eljest synes anledning föreligga att frångå den nu rådande ordningen, enligt vilken talan mot domkapitlets beslut att skilja eller avstänga någon från hans prästämbete kan föras genom besvär. Slutligen skall följande anmärkas. Enligt lagen (1948:491) om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall kan vigselförrättare, som åsidosätter vad som åligger honom i sådan egenskap beträffande annat än rent kyrklig ordning, dömas för tjänstefel ändå att det inte skett i utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat. Med den av kommittén föreslagna avkriminaliseringen av vanliga tjänstefel synes mest förenligt att även ifrågavarande lag upphäves. Åsidosattes de regler som gäller för vigsel, kan framdeles bli fråga om straffansvar enligt de föreslagna straffbuden rörande missbruk av myndighet och vårdslöshet i myndighetsutövning. Är fråga om ej straffbar förseelse i tjänsten, kan för prästerlig befattningshavare liksom för domare i allmän underrätt som förrättar borgerlig vigsel ifrågakomma ansvar enligt de föreslagna disciplinreglerna. Har behörighet att förrätta vigsel anförtrotts någon enligt särskilt förordnande, synes i fall av förseelse tillräckligt med möjligheten att återkalla förordnandet enligt av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter (jfr för närvarande 4 kap. 3 och 5 §§ giftermålsbalken samt kungörelser (1951:703 och 1964:678) med tillämpningsföreskrifter till dessa lagrum). I övrigt synes särskilda ansvarsregler ej erforderliga. 4.6.6 Medicinalpersonal m. fl. Enligt 1 § kungörelsen (1964:428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende hänföres till medicinalpersonalen dels de som erhållit legitimation som läkare, tandläkare, sjuksköterska, barnmorska, sjukgymnast eller glasögonoptiker, dels åtskilliga andra som är verksamma inom hälso- och sjukvården, däribland exempelvis apotekare. 1 SOU 1972:1

Om någon person som tillhör medicinalpersonalen omfattas av statstjänstemannalagen, är han normalt också underkastad lagens bestämmelser om disciplinär bestraffning. På viss medicinalpersonal är i stället motsvarande regler om disciplinansvar i kommunaltjänstemannastadgan tillämpliga; så är fallet exempelvis med de av kommunaltjänstemannalagen omfattade förtroendeläkarna hos de allmänna försäkringskassorna. För den medicinalpersonal i övrigt som omfattas av kommunaltjänstemannalagen - och hit hör den övervägande delen av den offentligt anställda medicinalpersonalen, landstingens sjukhuspersonal - råder emellertid avtalsfrihet i disciplinfrågor pä samma sätt som för kommunaltjänstemän i allmänhet. Detsamma är givetvis förhallandet med den medicinalpersonal som är privatanställd eller eljest privatpraktiserande. All medicinalpersonal, såväl den offentligt verksamma som den privatpraktiserande, står emellertid enligt 2 § förutnämnda kungörelse i sin yrkesutövning under socialstyrelsens inseende. I utövningen av denna tillsyn äger socialstyrelsen enligt 5 § i kungörelsen utdela varning till eller anmäla till åtal den som gör sig skyldig till försummelse, oförstånd eller oskicklighet i yrkesutövningen eller som däri visar anmärkningsvärd okunnighet om de föreskrifter som det åligger honom att iaktta. Styrelsen kan också låta bero vid erinran om att vederbörande för framtiden skall iaktta gällande föreskrifter. Socialstyrelsens nu nämnda disciplinära befogenhet utövas enligt instruktionen (1967:606) för styrelsen av en särskild till styrelsen knuten nämnd, medicinalväsendets ansvarsnämnd. Den av kommittén föreslagna reformen i fråga om disciplinansvar i offentlig tjänst behöver i huvudsak inte föranleda någon ändring i formerna för utövningen av socialstyrelsens tillsyn. I och för sig kan visserligen finnas anledning att överväga en allsidig översyn av reglerna för tillsynen över medici1 Den omorganisation av apoteksväsendet som genomförts med verkan från och med den 1.1.1971 påverkar inte vad som sägs i det följande (se prop. 1970:74 och 167).

nalpersonal. En sädan översyn faller emeller- Beslutas ej avsked, ankommer emellertid tid utanför kommitténs utredningsuppdrag. enligt vad ovan föreslagits ej på arbetsgivaren Kommittén har därför inskränkt sig till i utan på ansvarsnämnden att pröva frågan om huvudsak frågan om sådana följdändringar i disciplinpåföljd. Den föreslagna ordningen det nuvarande regelsystemet som föranledes bör ses mot bakgrund även av att ansvarsav de föreslagna reglerna om disciplinansvar nämndens åtalsanmälan för närvarande kan för offentliga arbetstagare i allmänhet. leda till fällande dom med avsättning som Till en början förtjänar då uppmärksam- brottspåföljd, medan frågan om skiljande het den kompetenskonflikt som kan upp- från tjänsten enligt kommitténs förslag framkomma mellan ansvarsnämnden vid dess deles skall prövas av den offentlige arbetsgitillämpning av disciplinregeln i 5 § i förut- varen. nämnda kungörelse och den myndighet som Den medicinalpersonal mot vilken medicihar att tillämpa bestämmelserna om disci- nalväsendets ansvarsnämnd kan vidta disciplinansvar i den nya disciplinlagen. Motsva- plinär åtgärd enligt 5 § förutnämnda kungörande konflikt föreligger redan för närvaran- relse har i paragrafen angivits bestå av dels de vid tillämpning av ä ena sidan nämnda dem som i sin yrkesutövning inte omfattas disciplinregel och ä andra sidan exempelvis av statstjänstemannalagen, dels dem som bestämmelserna om disciplinstraff i stats- omfattas av denna lags bestämmelser om tjänstemannalagen. Frågan, som för närva- disciplinär bestraffning men för vilka socialrande inte finns löst i författningstext, synes styrelsen inte är chefsmyndighet. Härav böra regleras genom särskilt stadgande i följer att statstjänsteman tillhörig medicinaldisciplinlagen, att disciplinpåföljd enligt den- personalen, för vilken styrelsen är chefsmynna lag inte får åläggas den som tillhör dighet, ej kan underkastas ansvar enligt medicinalpersonal, vilken i sin yrkesutövning förevarande 5 §. Däremot kan ansvarsnämnstår under socialstyrelsens inseende, för den enligt 43 § instruktionen för styrelsen förseelse i denna yrkesutövning. Innefattar ingripa mot sädan statstjänsteman för förden förseelse medicinalväsendets ansvars- seelse i yrkesutövning såsom medicinalnämnd sålunda har att pröva brottslig gär- personal med tillämpning av statstjänstemanning eller är den eljest grov, bör däremot nalagens disciplinregler, under förutsättning beslut om avsked kunna fattas enligt reglerna att tjänstemannen är anställd hos styrelsen i den föreslagna disciplinlagen. Det synes eller hos statligt organ som lyder under inte erforderligt att i författning stadga styrelsen. Är återigen fråga om sädan mediciuttrycklig regel till undvikande av att såväl nalpersonal, vilken visserligen omfattas av varning frän ansvarsnämndens sida som av- statstjänstemannalagen men ej av denna lags sked följer på samma förseelse. bestämmelser om disciplinstraff, synes anAv förutnämnda 5 § följer att ansvars- svarsnämnden efter ordalagen i 5 § kungörelnämnden i fall av svårare fel skall anmäla sen inte alls kunna ingripa disciplinärt. Hit felet till åtal, om inte särskilda skäl föranle- hör, bland andra, sådana i 18 § statstjänsteder annat. Sker sådan anmälan, ligger i mannalagen angivna högre statstjänstemän sakens natur att nämnden inte bör vidtaga vilka enligt 19 § i lagen är undantagna från ytterligare åtgärd i form av varning eller lagens disciplinbestämmelser, och vidare enerinran. Enligt kommittén bör paragrafen ligt 25 § krigsmän anställda vid krigsmakten. kompletteras med bestämmelse att, om den Enligt kommittén bör den oenhetliga som begått en svårare förseelse omfattas av behandling av skilda grupper inom mediciden föreslagna disciplinlagen, ansvarsnämn- nalpersonalen som sålunda följer av gällande den även skall underrätta den som enligt regler inte bestå. I samband med införandet denna lag har att besluta om avsked. Leder av den föreslagna disciplinlagen bör en gräns denna underrättelse till avsked, bör ansvars- dragas mellan ansvarsnämndens och de skilda nämnden inte vidta någon ytterligare åtgärd. offentliga arbetsgivarnas kompetens i disci172

SOU 1972:1

plinhänseende, så att ansvarsnämnden tillagges rätt att ingripa mot alla förseelser i yrkesutövning såsom medicinalpersonal, oavsett vilken ställning den försumlige intar gentemot det allmänna, medan disciplinära åtgärder i anledning av andra förseelser i tjänsten får ankomma pä den försumliges arbetsgivare. Kommittén har redan tidigare föreslagit en regel i disciplinlagen av innebörd att arbetsgivaren väl får ingripa med avsked men ej med disciplinpåföljd i anledning av förseelse i yrkesutövning såsom medicinalpersonal. Som ett komplement till denna regel föreslås att 5 § i kungörelsen om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende utformas så att dess disciplinregler blir tillämpliga på all medicinalpersonal.1 Vad angår förfarandet i disciplinärenden inför ansvarsnämnden har genom hänvisning i instruktionen för socialstyrelsen till bland annat 24 § statstjänstemannalagen vad där stadgas om förfarandet i ärende rörande disciplinstraff gjorts tillämpligt även på ansvarsnämnden. Hithörande bestämmelser i statstjänstemannalagen ersattes enligt kommitténs förslag av vissa nya regler i den föreslagna disciplinlagen (se 14 §, 15 § första stycket och 16 § däri). Det ter sig naturligt att samma regler i huvudsak får gälla även för förfarandet inför ansvarsnämnden. Sålunda bör detta förfarande inledas med en skriftlig anmaning till den som misstankes för förseelse varigenom tillfälle beredes honom att skriftligen eller vid muntligt förhör uttala sig om vad som åberopas mot honom (jfr under 4.5.10). Vidare bör gälla vad i disciplinlagen sägs om utredning på begäran av den misstänkte, om bevisupptagning vid domstol, om rätt att anlita biträde samt om disciplinbeslutets form och innehåll. Ytterligare några bestämmelser i den föreslagna disciplinlagen bör göras analogt tilllämpliga. Kommittén har sålunda under 4.5.7 föreslagit att den som genom lagakraftvunnen dom dömts till påföljd för brott, som innefattat åsidosättande av tjänsteåliggande, eller som jämlikt 33 kap. 2 § tredje stycket BrB förklarats fri från påföljd för sådant SOU 1972:1

brott, inte får åläggas disciplinpåföljd för samma gärning (se 8 § i lagförslaget). Motsvarande bör gälla även sådan förseelse i yrkesutövning såsom medicinalpersonal, vilken ansvarsnämnden har att pröva. Vidare bör även för sådan förseelse gälla en preskriptionsregel motsvarande den som för disciplinlagens del föreslagits under 4.5.9, nämligen att disciplinpåföljd inte får åläggas den som ej inom två år efter förseelsen erhållit del av sådan skriftlig anmaning som skall inleda disciplinförfarandet (jfr 11 § i lagförslaget). Genom att sålunda låta den skriftliga anmaningen vara preskriptionsavbrytande nås en lösning av det problem som särskilt hos ansvarsnämnden gjort sig gällande, nämligen att man vid den i praxis förekommande analogitillämpningen av preskriptionsbestämmelserna i 35 kap. 1 § BrB, i avsaknad av möjlighet att avbryta preskription på sätt som sker genom delgivning av åtal, nödgats slutföra prövningen av ett disciplinärende innan preskriptionstiden gått till ända (jfr principbetänkandet s. 60; se även statsutskottets utlåtande 1966:145). De nu angivna bestämmelserna i den föreslagna disciplinlagen (8, 11 och 14 §§, 15 § första stycket och 16 §) bör göras tillämpliga även på förfarandet inför ansvarsnämnden genom att hänvisning göres till dem i kungörelsen om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende, förslagsvis i 5§. Socialstyrelsens tillsyn över medicinalpersonal innefattar även rätt att meddela respektive återkalla legitimation för åtskilliga yrkesgrupper inom medicinalpersonalen. Så 1 Kommittén har däremot inte ansett sig böra gå in på frågan om socialstyrelsen, i motsats till vad nu är fallet, bör kunna ingripa disciplinärt mot den som begått förseelse i sin yrkesutövning men som då ingripandet aktualiseras inte längre tillhör medicinalpersonalen (jfr exempelvis det fall att en medicine kandidat återgår till studierna efter att ha begått förseelse under tjänstgöring som läkare på sjukhus). Denna fråga torde under alla omständigheter inte kunna lösas enhetligt för all medicinalpersonal. Den synes böra behandlas i samband med en mera allsidig översyn av hithörande tillsynsregler än den som rymmes inom kommitténs utredningsuppdrag.

är fallet beträffande den personal som avses införas att vederbörande, i den män han med följande författningar, nämligen lagen omfattas av den föreslagna disciplinlagen, för (1960:408) om behörighet att utöva läkar- brott eller förseelse i sin yrkesutövning blivit yrket, lagen (1963:251) om behörighet att avskedad genom beslut som blivit ständande. utöva tandläkaryrket, Kungl. Maj:ts regleFör prövning bland annat av legitimationsmente (1957:656) för sjuksköterskor, Kungl. frågan har i särskild kungörelse (1964:636) Maj:ts reglemente (1955:592) för barn- angående skyldighet för domstol att underrätmorskor, kungörelsen (1937:864) om legiti- ta medicinalstyrelsen - numera socialstyrelmation av sjukgymnaster samt kungörelsen sen1 - om dom i vissa brottmål stadgats, att (1963:456) om legitimation av glasögon- domstol skall tillställa socialstyrelsen avskrift optiker. Enligt 43 § instruktionen för social- av dom bland annat då läkare eller tandläkastyrelsen är det i samtliga dessa fall medici- re dömts till avsättning eller suspension frän nalväsendets ansvarsnämnd som beslutar om tjänst som läkare respektive tandläkare. återkallande av legitimation på grunder som Dessa bestämmelser bör följdenligt utgå ur närmare anges i de skilda författningarna. kungörelsen. Under 2.10 har kommittén i För glasögonoptikernas del anges som grund stället lagt fram förslag till kungörelse om att vederbörande åsidosätter någon socialsty- skyldighet för myndighet eller annan, som relsens föreskrift medan det i fråga om med tillämpning av den föreslagna disciplinsjukgymnaster och barnmorskor anges att lagen meddelat beslut om avsked av läkare återkallande får ske om synnerliga skäl är eller tandläkare, att sända avskrift av besludärtill; för barnmorskorna anges dessutom tet till socialstyrelsen och tillika, när beslutet som grund sinnessjukdom eller annan rubb- må verkställas (jfr under 4.7.2), underrätta ning i själstillståndet. Legitimation för sjuk- socialstyrelsen därom. sköterska får återkallas vid grov oskicklighet Vad angår förfarandet inför ansvarsnämneller eljest vid uppenbar olämplighet liksom den vid prövning av frågor om återkallande vid rubbning i själstillståndet. För läkarnas av legitimation bör gälla samma regler som i och tandläkarnas del har förutsättningarna disciplinärenden. Det föreslås därför att i för återkallande av legitimation angivits mera instruktionen för socialstyrelsen göres hänuttömmande. Utöver de förutsättningar som visning till 14 §, 15 § första stycket och 16 § angivits i fråga om sjuksköterskor och som i den föreslagna disciplinlagen. Däremot gäller även beträffande läkare och tandläkare synes bestämmelserna i 8 och 11 §§ inte har även upptagits att läkaren eller tandläka- böra äga motsvarande tillämpning i legitimaren genom brott visat sig ej vara skickad att tionsärenden; vad angår preskriptionsregeln i utöva sitt yrke, nämligen i det fall att han 11 § är skälen härför av samma art som de genom lagakraftvunnen dom dömts till fäng- vilka under 4.5.9 anförts för att regeln ej else eller avsatts eller suspenderats från tjänst skall gälla vid avsked enligt disciplinlagen. som läkare respektive tandläkare för brott För vissa yrkesgrupper inom medicinalsom han förövat under utövning av yrket, personalen finns i medicinalförfattningarna eller dömts till fängelse i minst sex månader särskilda regler om avstängning då någon för annat brott eller funnits skyldig till vissa 1 närmare angivna brottstyper. Jfr SFS 1967:866, vari bland annat stadgas att vad i författning föreskrives om medicinalstyrelsen Kommitténs förslag att avskaffa avsätti stället skall avse socialstyrelsen. Genom särskilda ning och suspension som brottspåföljder författningar från 1968-1971 har dessutom ordet kräver den följdändringen i förutnämnda medicinalstyrelsen utbytts mot socialstyrelsen i lagar om behörighet att utöva lakar- respekti- vissa av de författningar som beröres av kommitténs ändringsförslag. Där så ej skett, såsom i ve tandläkaryrket, att som förutsättning för förevarande kungörelse och i reglementena för återkallande av legitimation inte längre skall barnmorskor och sjuksköterskor, har motsvarande gälla att vederbörande avsatts eller suspende- ändring upptagits i kommitténs förslag till ändring i övrigt av sistnämnda författningar. Jfr även nya 33 § rats. I stället bör som ny förutsättning b) statstjänstemannalagen. 174

SOU 1972:1

misstankes för brott. I sjukvårdslagen (1962:242), vilken bland annat reglerar landstingskommunernas sjukvårdande verksamhet, stadgas sålunda i 22 § att socialstyrelsen, om den vidtagit åtgärd för att ställa läkare under åtal för fel eller försummelse i tjänsten, äger avstänga läkaren från utövning av tjänsten om sådan åtgärd finnes nödig för sjukvårdens behöriga uppehållande. Enligt 12 § reglementet för sjuksköterskor kan vidare i allmän tjänst anställd sjuksköterska, som åtalats för brott eller förseelse i sin yrkesutövning, dä omständigheterna föranleder därtill avstängas av den myndighet under vilken hon närmast lyder. Motsvarande avstängningsregel återfinns också i 30 § reglementet för barnmorskor. Som huvudregel gäller i samtliga nu avsedda avstängningsfall att avstängningen inte får vara längre än till dess lagakraftägande dom eller beslut föreligger. Enligt kommitténs mening bör nu avsedda bestämmelser om avstängning bibehållas. Med hänsyn till kommitténs förslag om avkriminalisering av vanliga tjänstefel och om avskaffande av avsättning som brottspåföljd bör de emellertid utformas något annorlunda. Vid sidan av vad nu stadgas om att avstängning under angivna förutsättningar får ske av läkare efter åtalsanmälan och av sjuksköterska eller barnmorska efter åtal bör stadgas att avstängning kan ske även sedan socialstyrelsen med tillämpning av den föreslagna regeln i 5 § kungörelsen om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende anmält tjänsteförseelse till den som enligt disciplinlagen har att pröva frågan om avsked av vederbörande. Vidare bör stadgas att avstängningen inte skall gälla längre än till dess tjänsteförseelsen slutligt prövats i brottmålet eller, om anmälan gjorts enligt nyssnämnda 5 §, i avskedsärendet. Härefter skall något beröras det särskilda straffrättsliga ansvar som gäller för medicinalpersonal. I lagstiftningen finns åtskilliga sådana särskilda ansvarsregler, vilka stundom riktar sig mot medicinalpersonal i allmänhet, stundom mot någon viss yrkesgrupp inom hälso- eller sjukvården och stundom mot SOU 1972:1

förseelser inom verksamhet som utövas av såväl medicinalpersonal som andra personer. I 4 § kungörelsen om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende stadgas sålunda straffansvar för den som tillhör medicinalpersonalen om han i sin yrkesutövning handlar i strid mot vad socialstyrelsen föreskrivit jämlikt gällande författningar. Ansvarsregcln korresponderar bland annat mot en bestämmelse i kungörelsens 2 § om skyldighet för medicinalpersonal att följa de föreskrifter för yrkesutövningen som socialstyrelsen meddelar. Sädana föreskrifter har meddelats i åtskilliga fall, framför allt för läkare och tandläkare men även för andra yrkeskategorier. Som exempel kan nämnas en av socialstyrelsen 12.2.1964 utfärdad instruktion för legitimerade glasögonoptiker, vari dessas yrkesverksamhet ingående reglerats. För läkare och tandläkare finns en motsvarande yrkesreglering i de av Kungl. Maj:t utfärdade allmänna lakar- och tandläkarinstruktionerna (1963:341 respektive 1963: 666), vari tillika straffansvar stadgats för avvikelse från reglerna. Motsvarande reglering jämte bestämmelser om straffansvar återfinns även i de förut berörda reglementena för sjuksköterskor och barnmorskor. Även i lagarna om behörighet att utöva lakar- respektive tandläkaryrket finns vissa straffbestämmelser. Ytterligare exempel på särskilda ansvarsregler som i första hand riktar sig mot medicinalpersonal kan hämtas från en lång rad författningar, däribland lagarna om avbrytande av havandeskap (1938:318), om kastrering (1944:133) och om sterilisering (1941:282). Där straffbuden inte avser enbart ordningsförseelser är de i allmänhet enligt sitt innehåll tillämpliga endast där förseelsen ej eljest är särskilt belagd med straff. Till följd härav kommer den stora grupp inom medicinalpersonalen som har ämbetsansvar att för hithörande förseelser i allmänhet dömas enligt tillämpligt lagrum i 20 kap. BrB, främst dess 4 § rörande tjänstefel. Kommitténs i det tidigare framlagda förslag om avkriminalisering innebär emellertid att straffansvar för vanliga tjänstefel skall upphöra. Det kunde då ifrågasättas om inte en 175

liknande avkriminalisering borde ske inom området för den offentligt verksamma medicinalpersonalens yrkesutövning. Emellertid märkes att här är fråga om ansvarsregler som riktar sig mot säväl offentligt verksamma personer som privatpraktiserande. Vad särskilt angår tandläkarkåren märkes att huvuddelen därav är privat verksam. Det ter sig inte rimligt att för upprätthällande av samma yrkesansvar stadga skilda påföljdssystem beroende av om vederbörande medlem avmedicinalpersonalen är offentligt anställd eller ej. Vidare märkes, att åtskilliga straffbud på hithörande område avser ordningsförseelser — underlåtenhet att tillställa viss myndighet formulär av skilda slag etc. — vilka har motsvarighet inom åtskilliga andra rättsområden, där de också är straffbelagda utan någon åtskillnad med avseende på den försumliges rättsförhållande i övrigt till det allmänna. Helt allmänt kan också sägas, att frågan om den omfattning i vilken förseelser inom medicinalpersonalens yrkesutövning bör vara kriminaliserad, nära hänger samman med frågan om det allmännas tillsyn över huvud över medicinalpersonalen, sådan den för närvarande utövas av socialstyrelsen. Och denna större fråga ligger som förut framhållits utanför kommitténs utredningsuppdrag. Kommittén har därför stannat för att inte i detta sammanhang närmare gå in på hithörande straffrättsliga frågor. Slutligen skall också beröras den medicinalpersonalen närstående yrkesgrupp som veterinärerna utgör. I åtskilliga hänseenden gäller för dem regler motsvarande dem vilka är tillämpliga på medieinalpersonal. Veterinärerna står sålunda enligt 4 § allmän veterinärinstruktion (1968:405) under veterinärstyrelsens inseende, och denna styrelse har enligt sin instruktion (1965:797) samma befogenhet att utdela varning eller erinran samt göra åtalsanmälan som den vilken tillkommer socialstyrelsen i fråga om medieinalpersonal. Denna veterinärstyrelsens befogenhet utövas enligt instruktionen av en till styrelsen knuten disciplinnämnd. Enligt en särskild lag (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m. m. ankommer vidare på veterinärstyrelsen att meddela legitima176

tion som veterinär liksom att återkalla sådan legitimation. För återkallande har angivits samma förutsättningar som de vilka för socialstyrelsens del gäller i fråga om återkallande av legitimation som läkare eller tandläkare. Pä samma sätt som i fråga om sistnämnda yrkesgrupper har vidare i särskild kungörelse (1965:63) stadgats skyldighet för domstol att underrätta veterinärstyrelsen bland annat om dom varigenom veterinär dömts till avsättning eller suspension frän tjänst som veterinär (jfr även kungörelsen (1947:936) om skyldighet för domstol att till veterinärstyrelsen översända dom eller slutligt beslut i mål rörande ansvar å någon veterinärstyrelsen underlydande för fel eller försummelse i utövning av verksamhet som är ställd under styrelsens inseende). Även i straffrättsligt hänseende finns vissa likheter mellan de regler som gäller för veterinärer och dem som gäller för medieinalpersonal. Pä skäl som ovan anförts i fråga om medieinalpersonal bör de ändringar som föreslagits i regelsystemet för denna personal genomföras även i fråga om veterinärer. Enligt kommittén bör således i den föreslagna disciplinlagen intas stadgande att disciplinpåföljd enligt lagen inte får åläggas veterinär för förseelse i utövningen av veterinäryrket. Vidare bör i instruktionen för veterinärstyrelsen intas bestämmelse att, om veterinär som begått en svårare förseelse omfattas av disciplinlagen, styrelsens disciplinnämnd skall underrätta den som enligt denna lag har att besluta om avsked. Vidare bör instruktionen så utformas att disciplinnämnden får rätt att ingripa med instruktionens disciplinbestämmelser mot alla förseelser i yrkesutövning såsom veterinär, oavsett om veterinären i fråga är offentligt anställd eller ej. Även i fråga om förfarandet i disciplinärenden och om preskription m. m. bör samma regler gälla som ovan föreslagits beträffande medicinalväsendets ansvarsnämnd. En hänvisning till förut berörda bestämmelser i den föreslagna disciplinlagen bör således intas i instruktionen. Vad härefter angår lagen om behörighet att utöva veterinäryrket m. m. krävs samma följd ändSOU 1972:1

ringar som i lagarna om behörighet att utöva lakar- respektive tandläkaryrket. Förutsättningen för återkallande av legitimation att vederbörande veterinär avsatts eller suspenderats bör således ersättas av att veterinär, som omfattas av disciplinlagen, blivit för brott eller förseelse i sin yrkesutövning avskedad genom beslut som blivit ståndande. Härjämte bör bestämmelsen i förutnämnda kungörelse (1965:63) om skyldighet för domstol att underrätta veterinärstyrelsen om dom varigenom veterinär dömts till avsättning eller suspension ersättas av kungörelse, svarande mot den som ovan föreslagits i fråga om läkare och tandläkare, varigenom skyldighet ålägges den som avskedat en av disciplinlagen omfattad veterinär att underrätta veterinärstyrelsen om beslutet. Den förut berörda kungörelsen från 1947 torde samtidigt kunna upphävas då den i stort sett inte fyller annat ändamål än kungörelsen från 1965. Slutligen bör i instruktionen stadgas samma regler för förfarandet i ärenden om återkallande av legitimation som föreslagits för förfarandet i disciplinärenden. På enahanda grunder som anförts i fråga om medicinalpersonal föreslås däremot ingen ändring i det särskilda straffrättsliga regelsystem som gäller för veterinärer. Såsom framhållits i annat sammanhang har kommittén ej ansett sig böra lägga fram förslag till den mångfald av ändringar i instruktioner och arbetsordningar för skilda myndigheter, som måste göras om kommitténs olika reformförslag genomföres. De ändringar som enligt kommittén bör göras i instruktionerna för socialstyrelsen och veterinärstyrelsen föranleder följdenligt inte några formliga författningsförslag från kommitténs sida. Vad angår veterinärstyrelsens instruktion tillkommer att Kungl. Maj:t i prop. 1971:61 och 62 föreslagit att huvuddelen av veterinärstyrelsen skall ingå i en ny central förvaltningsmyndighet, statens livsmedelsverk, som inrättas den 1 januari 1972, varjämte återstående delar av veterinärstyrelsen, däribland dess disciplinnämnd, överförs till lantbruksstyrelsen. De av kommittén föreslagna ändringarna vad angår tillsyn över veterinärer kommer följaktligen, om de SOU 1972:1 12

genomföres, att närmast påverka utformningen av lantbruksstyrelsens instruktion.

4.7 Processuella frågor A JA

Allmänt

I principbetänkandet (s. 70—76) diskuterade kommittén en processuell reform som eventuellt borde omfatta samtliga tvistefrågor i det offentliga anställningsförhållandet. Reformen skulle innebära att sådana tvister i civilprocessuell ordning prövades av allmän domstol utom där tvisten rör kollektivavtal, i vilket fall arbetsdomstolen blev behörigt organ. Såvitt avser disciplin- och avskedsfrågor har flertalet av de remissinstanser som yttrat sig i saken ställt sig positiva till en sådan reform eller eljest i huvudsak lämnat den utan erinran (se under 3.5). Samma är förhållandet med den större frågan om civilprocessuell prövning av tvister i allmänhet på det offentliga anställningsområdet, dock att denna fråga berörts endast av ett mindre antal remissinstanser. De avgivna remissyttrandena har inte föranlett kommittén att frångå de i principbetänkandet redovisade tankegångarna. I överensstämmelse härmed lägger kommittén i detta betänkande fram förslag till en processuell reform av antydd art, vars bakgrund och närmare innebörd här skall anges. Kommittén har redan under 4.5.4 givit uttryck åt sin uppfattning att samtliga frågor som rör det offentliga anställningsförhållandets bestånd bör lösas på ett sätt som anknyter till de regler för lösande av avtalstvister som gäller på den privata arbetsmarknaden. Detta stämmer också överens med det i kommitténs direktiv uttalade önskemålet att frågor rörande avskedande och avsättning genomgående behandlas som tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare. Såsom framhölls i principbetänkandet (s. 70) ter sig inte tillfredsställande att låta de fall, där avskedande enligt kommitténs förslag skall ersätta brottspåföljden avsättning, prövas av domstol i civilprocess medan övriga 177

fall av skiljande från tjänsten, exempelvis enligt 30 § statstjänstemannalagen, såsom nu är fallet skulle prövas i administrativ väg med regeringsrätten såsom sista instans. Frågan om en enhetlig processuell reglering av avskedsfrågor bör emellertid ses mot bakgrund av vad som i processuellt hänseende gäller för övriga delar av det offentliga anställningsförhållandet. I denna del anmärkte kommittén följande i principbetänkandet (s. 70):

brott. Kommittén har emellertid ansett sig inte böra stanna vid detta. En processuell reform av angiven art som endast omfattar disciplin- och avskedsfrägor skulle i viss män förstärka den splittrade bild som det processuella regelsystemet inom det offentliga anställningsområdet uppvisar. En utvidgning av frågan till att avse en enhetlig processuell reglering av hela detta område framstår vidare som befogad mot bakgrund av de arbetsrättsliga synpunkter kommittén under 4.2 och 4.3 velat anlägga på det Det offentliga anställningsområdet utmär- offentliga anställningsförhållandet. Med utkes bl. a. av en splittrad processuell reglering gångspunkt i den där förda diskussionen har med tvisters prövning stundom vid allmän domstol eller arbetsdomstolen, stundom i kommittén föreslagit en ordning där såväl regeringsrätten, hos Kungl. Maj:t i statsrådet straffrättsligt som disciplinärt ansvar i moteller i kammarrätten, allt efter tvistens art. sats till vad nu är fallet skall kunna träffa Väl har i samband med 1965 års tjänsteman- varje åsidosättande av tjänsteåliggande, oavnalagstiftning rätten att i administrativ väg sett om detta ägt rum inom det för anföra besvär över beslut om arbets- eller anställningsvillkor upphävts i de fall saken närvarande avtalsförbjudna området eller kan prövas av arbetsdomstolen. Offentliga inom det avtalstillåtna området. Som en tjäntemän som ej är bundna av kollektivavtal följd av samma diskussion har kommittén har emellertid möjlighet att i avtalstvister vidare förordat sådan ändring av 3 § statssåväl väcka talan vid allmän domstol som tjänstemannalagen och 2 § kommunaltjänsanlita den administrativa besvärsrätten. Och är fråga om tvister i ämnen som hör till det temannalagen att varje tjänsteförseelse blir f. n. avtalsförbjudna området kan handlägg- att betrakta som avtalsbrott. Det ter sig ning av dem i princip blott förekomma i mindre följdriktigt att visserligen pröva tvisadministrativ väg. Denna oenhetliga reglering ter rörande de av kommittén föreslagna med dess inneboende risker för oenhetlig påföljderna för avtalsbrott enligt de regler bedömning av likartade spörsmål är i sig skäl för en processuell reform inom det offentliga som gäller för privata anställningsförhållananställningsområdet över huvud. Ledmotivet den men låta andra frågor om avtalsbrott — synes därvid böra vara — såsom redan liksom övriga avtalstvister - inom det framhållits beträffande tvister om avsked — område som täcks av nyssnämnda lagrum att åstadkomma ett närmande mellan det alltjämt prövas i administrativ besvärsväg. offentliga och det privata anställningsförhålDet synes inte möta betänkligheter att i landet. fråga om tvister inom det för närvarande Till utförande av sitt utredningsuppdrag avtalsförbjudna området ersätta eller komhar kommittén visserligen i första hand haft plettera den administrativa besvärsrätten att överväga någon form av lösning utav de med rätt till prövning i civilprocessuell processuella problem som hänger samman ordning vid allmän domstol eller arbetsdommed avsättningsinstitutets avskaffande och stolen. Vid prövning i tvistemålsform av det delvis därav uppkommande behovet av sådana tvister - vilka såsom av det tidigare en enhetlig reglering utav samtliga avskeds- framgått genomgående blir att bedöma som frågor inom den offentliga sektorn. Den avtalstvister — kan komma i fråga inte endast härvid förordade civilprocessuella regleringen fullgörelsedomar rörande exempelvis skadebör enligt kommitténs mening omfatta inte stånd utan även domar med påbud att företa endast avsked till följd av tjänsteförseelse eller underlåta visst handlande och dessutom utan även de disciplinpåföljder som kommit- kan genom fastställelsedom anges det rättslätén föreslagit för mindre allvarliga avtals- ge som skall anses gälla mellan avtalsparter178

SOU 1972:1

na. Det synes knappast kunna göras gällande att det bland nu avsedda avtalstvister skulle finnas frågor som inte är ägnade för prövning av allmän domstol eller arbetsdomstolen. En reform av antydd art skulle vidare undanröja en del besvärande kompetensfrågor, bl. a. när det gäller arbetsdomstolens behörighet att pröva tvister som rör gränsdragningen mellan det för närvarande avtalsförbjudna och det avtalstillåtna området. Frågan om en processuell reform med sikte på hela det offentliga anställningsförhållandet har även tidigare diskuterats i skilda sammanhang. 1 principbetänkandet anfördes härom följande (s. 71—72):

genom en reform, som innebar att på det offentliga tjänstemannaområdet arbetsdomstolen tillades behörighet att pröva tvister vilka på den privata arbetsmarknaden föll utanför domstolens kompetens. Domstolskommittén erhöll sommaren 1968 nya direktiv för sin verksamhet och har till följd därav icke längre att syssla med spörsmål rörande en sådan domstol som avses med riksdagsskrivelsen. Hithörande spörsmål är emellertid av sådan art att de synes påkalla en snar översyn av processlagstiftningen på området.

En sådan allmän översyn, omfattande även det offentliga tjänsteavtalet, har numera anförtrotts den tidigare omnämnda utredningen rörande ökad anställningstrygghet Sålunda uttalade arbetsdomstolens ordförande i yttrande över förhandlingsrättsutred- m. m. Ämbetsansvarskommittén bör givetvis ningens betänkande rörande statstjänstemäns inte lägga fram förslag på hithörande område förhandlingsrätt (SOU 1960:10), att alla som kan komma att stå i motsättning till de tvister angående anställningsvillkoren för reformer som framdeles kan komma att statsanställda — oavsett om dessa var kollek- föreslås av nämnda utredning. Emellertid tivavtalsanställda eller ej — borde hänföras synes så inte bli fallet med den ovan till arbetsdomstolen. En sådan lösning skulle innebära att förordade processuella regleringen. Denna arbetsdomstolen, utöver vad som faller inom innebär ju endast att man för prövning av dess nuvarande behörighetsområde, fick att tvister inom det för närvarande avtalsförbedöma även tjänsteavtal rörande icke kol- bjudna området anlitar samma processordlektivavtalsbunden personal. Denna konsening som redan nu gäller för tvister på den kvens vidgar perspektivet av en domstol för offentliga tjänsteavtal till att möjligen gälla privata arbetsmarknaden liksom för tvister en allmän tjänstedomstol, vilken skulle döma rörande lönevillkor och andra avtalstillätna i samtliga mål rörande tjänsteavtal, oavsett ämnen inom den offentliga sektorn. om dessa var träffade på den offentliga eller Kommittén föreslår således att samtliga den privata arbetsmarknaden och oavsett om tvister — inklusive tvister rörande avsked och de utgjorde kollektiva eller enskilda tjänstedisciplinpåföljder — skall kunna prövas av avtal. Under det utredningsarbete som föregick allmän domstol eller, där tvisten rör kollektjänstemannalagstiftningen diskuterades icke tivavtal, av arbetsdomstolen. Arbetsdomstoblott tanken att åt arbetsdomstolen överläm- lens behörighet bör dessutom omfatta mål na att pröva tvister rörande offentliga anställningsförhållanden utan även möjligheten beträffande offentliga arbetstagare vilkas att omvandla arbetsdomstolen till en sådan arbetsavtal regleras av kollektivavtal även där allmän tjänstedomstol som nyss sagts. Det de lagreglerade delarna av arbetsavtalet i det må också anmärkas att riksdagen i skrivelse särskilda fallet inte omfattas av kollektiv1960 (nr 221) begärde utredning av frågan avtalet. Såsom framhölls i principbetänkanom inrättande av en sådan domstol. I propositionen med förslag till stats- och det (s. 73) motiveras en sådan ordning av att kommunaltjänstemannalagarna anmärkte de- just lagregleringen av vissa ämnen kan föranpartementschefen (prop. 1965:60 s. 127), leda att kollektivavtalet inte innehåller nåatt nämnda skrivelse överlämnats till dom- gon bestämmelse om dessa ämnen, således stolskommittén för att vara tillgänglig vid inte ens en hänvisning till lagreglerna. Befullgörandet av kommitténs utredningsuppdrag. Departementschefen noterade vidare stämmelser med nu avsedd innebörd föreslås att domstolskommitténs arbete pågick och intagna i statstjänstemannalagen och i komatt dess överväganden icke borde föregripas munal tjänstemannalagen. Motsvarande regler SOU 1972:1

har också upptagits i det nu framlagda förslaget till disciplinlag. En särskild fråga är om rätt till administrativa besvär bör bibehållas vid sidan av den föreslagna processordningen. Genom den särskilda lagen (1965:276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut, vilken trädde i kraft den 1 januari 1966 samtidigt med tjänstemannalagstiftningen, infördes förbud för arbetstagare att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut rörande hans arbets- eller anställningsvillkor, om han eller arbetstagarförening som han tillhör äger väcka talan i saken vid arbetsdomstolen eller i dess ställe inför skiljemän. Förbudet tar således sikte på tvister — främst rörande lönevillkor - inom det för närvarande avtalstillåtna området. Enligt kommitténs mening bör förbudet utsträckas att även omfatta frågor om disciplinpåföljd och om avsked (se även förslag under 2.6 om förbud att anföra besvär över beslut om avstängning av domare). Frågan om besvärsrätten i övrigt bör avskaffas eller ej synes emellertid inte böra prövas fristående från de processuella frågor som utredningen rörande ökad anställningstrygghet m. m. har att utreda. Utan att ta slutlig ställning i frågan utgår ämbetsansvarskommittén därför ifrån att denna besvärsrätt tillsvidare bibehålies. Den föreslagna reformen kommer helt naturligt att påverka arbetsdomstolens arbetsbörda. I denna del finns anledning att något uppehålla sig vid de mål rörande offentliga tjänstemän som efter tjänste-

1966 Disciplinmål (Siffra inom parentes avser mål rörande medicinalpersonal) Uppsägning Avstängning Läkarundersökning Förflyttning Avlöningsförmåner

17 14 1 1 27

mannalagstiftningens tillkomst behandlats i regeringsrätten. Antal sådana mål i regeringsrätten under 1966-1969 framgår av nedanstående tabell. I två av de i tabellen upptagna målen trän 1967 rörande avlöningsförmåner har regeringsrätten avvisat talan under hänvisning till lagen om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut. 1 övrigt avser dessa mål tvister frän tiden före tjänstemannalagstiftningens tillkomst eller eljest tvister där arbetsdomstolen inte varit exklusivt behörig enligt nyssnämnda lag. Det är endast siffrorna för övriga måltyper som kan ge någon vägledning vid bedömningen av arbetsdomstolens framtida arbetsbörda och av dem främst disciplin- och uppsägningsmälen. Beträffande disciplinmålen måste dessutom beaktas att enligt kommitténs förslag under 4.6.6 disciplinfrågor rörande förseelser i yrkesutövning av medicinalpersonal även framdeles bör prövas i offentligrättslig ordning. I sammanhanget kan vara av intresse att iaktta målantalet vid arbetsdomstolen under senare år. (Se tabellen på nästa sida, vari anges det genomsnittliga målantalet per år under skilda femårsperioder.) Målantalet vid arbetsdomstolen har inte nämnvärt påverkats av övergången 1966 till kollektivavtal på den offentliga tjänstemannasektorn. Antalet avgjorda mål rörande tjänstemän som omfattas av statstjänstemannalagen eller kommunaltjänstemannalagen

(+4)

28 15 1 3 1 18

(+3)

15 16 4 10

(+11)

15 16 2

(+11)

1 I principbetänkandet (s. 72) angavs antalet till 16. Härav avsåg emellertid ett mål person som ej var tjänsteman.

SOU 1972:1

Inkomna mål lifter huvudförhandling avgjorda mål Eljest avskrivna, av visade eller till annan domstol förvisade mål

1950-1954

1955 1959

1960-1964

1965-1969

88,8

68,8

53,8

51,6

54,4

41,0

36,6

28,4

33,6

33,4

16,0

24,0

var sålunda 1' 1966, 4 1967, 4 1968, 3 1969 och 5 1970. Detta oaktat kan emellertid en viss uppgång i det totala målantalet iakttas under de senaste åren jämfört med den nedgång som ägde rum under 1950-talet och början av 1960-talet. Detta belyses av följande siffror för antalet inkomna mål. nämligen 47 1966, 53 1967 63 1968, 47 1969 och 97 1970. Den exceptionellt höga siffran för 1970 beror delvis av ett ökat antal mål rörande olovliga stridsåtgärder.2 I och för sig är tydligt att den föreslagna processuella reformen, särskilt i förening med en av andra skäl ökande måltillströmning, kommer att medföra en inte obetydlig ökning av arbetsdomstolens arbetsbörda. Tillgängliga siffror bildar emellertid ett i viss mån osäkert underlag när det gäller att närmare bedöma graden av denna ökning. Vad angår arbetsdomstolens egen ökning i mälantal under senare år är ovisst i vad mån denna kommer att bestå. Och i fråga om de genom reformen nytillkommande målgrupperna utgör särskilt disciplinmålen en osäkerhetsfaktor. Den föreslagna avkriminaliseringen synes visserligen böra föranleda en ökning av antalet disciplinärenden hos myndigheterna och därmed eventuellt också en ökning av antalet tvistiga ärenden. Emellertid måste beaktas att det endast är relativt få tjänstefelsmäl som för närvarande förekommer vid de allmänna domstolarna.3 Vidare måste viss betydelse tilläggas kommitténs förslag om bestämmelse i disciplinlagen att ringa fel inte skall föranleda disciplinpåföljd. När det gäller den processuella reformens effekt över huvud är dessutom en osäkerhetsfaktor vilken betydelse när det gäller att undanröja tvisteämnen, som bör tilläggas den SOU 1972:1

vidgade förhandlingsrätt i tvistefrågor som föreslås för de fackliga organisationerna (se bl. a. under 4.5.10). Slutligen bör beaktas den administrativa besvärsrätt som enligt förslaget tills vidare alltjämt skall tillkomma den enskilde arbetstagaren i andra nu avsedda frågor än disciplin- och avskedsfrågor. Mot bakgrund av det anförda finner sig kommittén inte nu böra till följd av förväntad ökning i arbetsdomstolens arbetsbörda föreslå någon ändring i de regler som gäller för domstolens sammansättning och arbetsformer. Hithörande frågor hänger dessutom nära samman med det reformarbete som ankommer på utredningen rörande ökad anställningstrygghet m. m. och synes inte böra slutligt prövas fristående från detta arbete. Ej heller eljest motiverar den av ämbetsansvarskommittén föreslagna reformen någon ändring i berörda hänseenden. Härvidlag kommer i betraktande bestämmelsen i 2 § lagen om arbetsdomstol att arbetsdomstolen skall ha två särskilda ledamöter, en för mål där offentlig arbetsgivare är part — regeln härom införd i samband med tillkomsten av tjänstemannalagstiftningen — samt en för tjänstemannamål. Denna bestämmelse jämte reglerna i lagens 4 § om hur de särskilda ledamöterna samt ersättare för dem utses torde vara tillfyllest för att trygga lämplig sammansättning av 1 Målet avsäg dock inte kollektivavtalstvist i vanlig mening utan fråga om underorganisations bundenhet av visst utav överorganisation slutet avtal (det s. k. Slottsbacksavtalet). 2 Antalet sådana mål var 32, av vilka åtskilliga hängde samman med varandra. 3 För tjänstefel dömdes 1965 77 personer, 1966 119 och 1967 109.

arbetsdomstolen även vad angår de nya mål som reformen skulle tillföra domstolen. Däremot anser kommittén att arbetsdomstolens utökade arbetsbörda motiverar en förstärkning av domstolens kansli. En slutlig bedömning av hithörande frågor bör emellertid bli beroende av arbetsdomstolens arbetsmässiga situation vid tidpunkten för ett genomförande av kommitténs reformförslag. Kommittén vill slutligen tillägga följande med sikte på de fall där nu avsedda avskedstvister enligt reformförslaget skall handläggas av allmän domstol i stället för arbetsdomstolen. I och för sig finns anledning att för dessa fall överväga en forumregel enligt vilken talan av arbetstagaren får upptagas såväl av domstolen i den ort där arbetsgivaren har hemvist som av domstolen på arbetstagarens hemvistort. Att sålunda domstolen i kärandens hemvist skulle få bli behörigt forum kan, såsom påpekades i principbetänkandet (s. 73), ses i belysning av att detta forum skulle komma att ersätta brottmålsforum i de fall avsättning f. n. utdömes såsom brottspåföljd. Skäl för en sådan forumregel kan emellertid anföras i fråga om tvister rörande arbetsavtal över huvud, oavsett om avtalen gäller allmän eller enskild tjänst. I överensstämmelse med ståndpunkten i principbetänkandet synes därför de allmänna reglerna om forum i rättegångsbalken tills vidare böra tillämpas och forumfrågan böra närmare övervägas först i samband med den på utredningen rörande ökad anställningstrygghet m.m. ankommande mera samlade bedömningen av processregler för tjänsteavtalstvister, där bl. a. frågor om instansordning och därmed sammanhängande forumfrågor kan förväntas få betydelse. 4.7.2 Tvister rörande avsked och disciplinpåföljd I principbetänkandet (s. 73-74 och 93) diskuterade kommittén frågan om den offentlige arbetsgivaren borde äga rätt att själv besluta om avsked vid tjänsteförseelse beslut som skulle kunna överprövas vid domstol på talan av arbetstagaren - eller om 182

det borde åligga arbetsgivaren att hos domstolen framställa yrkande att domstolen måtte besluta om avskedande. Såsom framgått under 3.7.7.1 följde kommittén den förra linjen och flertalet remissinstanser som yttrat sig i frågan anslöt sig härtill. Några remissinstanser (4, 19:3, 45, 50) har vänt sig häremot samt menat att anställningstryggheten krävde att arbetsgivaren såsom kärande tog initiativet till domstolsprövning. Kommittén vill emellertid framhålla att det stora flertalet av de arbetstagare varom nu är fråga redan för närvarande lyder under ett system där arbetstagaren har att ta motsvarande initiativ. Såsom påpekades i principbetänkandet kan ju redan nu statstjänsteman som är förordnad tills vidare i allmänhet såväl avsättas i disciplinär väg av arbetsgivaren som avskedas enligt stadgandena i 30 § statstjänstemannalagen. Och statstjänstemän som är förordnade för bestämd tid eller har konstitutorial på sina tjänster kan visserligen inte avskedas enligt nyssnämnda lagrum men däremot, med få undantag, underkastas avsättning som disciplinär påföljd. Det nu sagda äger motsvarande tillämpning på de tjänstemän som omfattas av kommunaltjänstemannastadgan. I samtliga nu avsedda fall måste arbetstagaren anföra besvär i administrativ väg om han önskar få beslut om skiljande från tjänsten undanröjt. Beträffande övriga arbetstagare på vilka den föreslagna disciplinlagen kan bli tillämplig, däribland kommunaltjänstemän i egentlig mening liksom arbetstagare i samhällsägda företag, må dessutom framhållas att frågor om entledigande för deras del redan nu är reglerade på sätt kommittén föreslagit. Liksom under 4.5.4 finns även i detta sammanhang anledning att erinra om det utredningsarbete som pågår inom utredningen rörande ökad anställningstrygghet m. m. rörande frågan hur anställningsskyddet skall anordnas för arbetstagare över huvud. Det synes inte böra komma i fråga att nu åstadkomma en reglering inom den offentliga sektorn som kan försvåra en framtida enhetlig lösning av problemkomplexet i dess helhet. I avbidan på de förslag som är att förvänta från nämnda utredning synes i SOU 1972:1

stället lösningen tills vidare böra sökas i det system som för närvarande gäller på den privata arbetsmarknaden och som, såsom framgått ovan, även omfattar stora grupper inom offentlig verksamhet. Mot bakgrund av det anförda har kommittén funnit sig böra vidhålla ståndpunkten i principbetänkandet att avskedsbeslut bör överprövas av domstol efter stämning av arbetstagaren. Beträffande statstjänstemän med fullmakt pä tjänsten anser kommittén dock, i likhet med sex remissinstanser (1, 2:4, 2:5, 19:2, 31, 51:2), en modifiering befogad. Dessa tjänstemän kan ju för närvarande skiljas från tjänsten endast av domstol i brottmål. Tillägges den offentlige arbetsgivaren rätt att besluta om avsked i de fall där avsättning nu kan ifrågakomma som brottspåföljd innebär det förvisso ett faktiskt besvär jämfört med nuvarande ordning om fullmaktshavaren har att i fall av missnöje med beslutet ta initiativet till en avskedsprocess. Väl anser kommittén detta inte innebära någon påtaglig försämring av fullmaktshavarens rätt till tjänsten. Vissa skäl, delvis av psykologisk art, kan dock åberopas för en särreglering i fråga om fullmaktshavare. Kommittén anser inte en sådan särreglering böra innebära att den offentlige arbetsgivaren städse skall föra frågan om avsked under domstols prövning. I de fall där avsked framstår som uppenbart befogat torde det vara av värde även för fullmaktshavaren att avskedsfrågan inte behöver dragas till domstol. Kommittén har stannat för en ordning enligt vilken fullmaktshavaren äger att inom en vecka efter det han fått del av avskedsbeslutet anmäla missnöje däröver hos arbetsgivaren. Gör han det kan arbetsgivaren inom ytterligare tre veckor väcka talan för prövning av beslutets giltighet. Väckes inte sådan talan skall avskedsbeslutet vara förfallet. 1 och för sig kan skäl anföras för att låta det för fullmaktshavare föreslagna systemet gälla även för vissa andra personalgrupper. Härvidlag märkes främst de högre tjänstemän med förordnande för bestämd tid vilka omfattas av 18 § statstjänstemannalagen och som för närSOU 1972:1

varande såtillvida har samma anställningsskydd som fullmaktshavare att de så länge förordnandet varav inte kan av arbetsgivaren avsättas i disciplinär väg eller avskedas utan endast kan skiljas från tjänsten av domstol i brottmål.1 Kommittén har emellertid stannat för att begränsa särregleringen till att avse endast fullmaktshavare, den tjänstemannagrupp vilkens anställningsskydd särskilt uppmärksammats i kommitténs utredningsdirektiv, och i övrigt låta frågan om formerna för ett ökat anställningsskydd för andra offentliga arbetstagare bli beroende av de lösningar som kan komma att framläggas av den förstnämnda utredningen rörande ökad anställningstrygghet m. m. Den förutnämnda tiden av sammanlagt fyra veckor anknyter till ett förslag i principbetänkandet (s. 75 och 93-94) att motsvarande tidsfrist bör gälla för arbetstagare som hos domstol vill väcka talan för överprövning av avskedsbeslut eller beslut om disciplinpåföljd. En sådan regel om tid för talan, vilken inte mött erinran hos remissinstanserna, har upptagits i förslaget till disciplinlag och föresläs även införd i statstjänstemannalagen och kommunaltjänstemannalagen för tilllämpning på talan om ogiltigförklaring av avskeds- och förflyttningsbeslut som avses där. I samband med förslaget om viss tid för talan berördes i principbetänkandet det fall att arbetstagaren valde att yrka ersättning för skada till följd av obehörigt avskedande, och det uttalades att rätten till sådan ersättning inte syntes böra bero av annat än allmänna preskriptionsregler. Såsom redovisats under 3.7.7.2 anser en remissinstans (23) inte motiverat med en åtskillnad mellan det fall att arbetstagarens anspråk avser ogiltigförklaring av avskedsbeslutet och det fall att anspråket avser skadestånd om nämligen åtskillnaden skulle leda till en ovillkorlig rätt för arbetstagaren att framställa skadeståndsanspråk mycket lång tid efter 1 Jfr även de särbestämmelser i pensionshänseende som gäller för sädana tjänstemän med ordinarie tjänst enligt förordnandepensionskungörelsen (1959:288).

avskedandet. Mot en sådan rätt talar givetvis svårigheterna för arbetsgivaren att efter lång tid styrka att fog funnits för avskedandet. Den ståndpunkt kommittén intog i principbetänkandet utesluter emellertid inte att man i kollektivavtal begränsar rätten till skadestånd genom regler om tid för talan motsvarande den som föreslagits för talan mot själva avskedsbeslutet. Nyss berördes arbetsgivarens bevisskyldighet rörande grunden för avskedandet. I mål där offentlig arbetstagare begär överprövning av beslut om avsked eller om disciplinpåföljd kommer arbetsgivaren visserligen normalt att inta ställning som svarande. Såsom framhölls i principbetänkandet (s. 75) innebär detta förhällande givetvis inte att arbetsgivaren befrias från skyldighet att styrka sådant avtalsbrott från arbetstagarens sida som berättigat honom att fatta sådant beslut. Något särskilt stadgande om sådan bevisskyldighet torde inte vara erforderligt. I principbetänkandet (s. 74-75) berördes den rättsliga innebörden av en dom på ogiltigförklaring av ett avskedsbeslut. En sådan dom innebär inte någon omedelbar rätt för arbetstagaren att återfå den tjänst frän vilken han avskedats. Det får i stället antagas att arbetsgivaren alltid kan göra ett tjänsteavtal om intet och att arbetstagaren i sista hand endast har rätt till skadestånd i anledning av avskedande i strid mot avtalet. Allmän domstol lärer nämligen inte kunna ålägga en arbetsgivare att återtaga arbetstagaren i sin tjänst. Arbetsdomstolen har visserligen i åtskilliga fall bifallit yrkande om sådant åläggande. Såsom arbetsdomstolen själv framhållit kan dock den rättsliga påföljden av att åläggandet inte fullgöres praktiskt sett inte bli annat än skadestånd (jfr AD 1942 s. 401). Arbetsdomstolens praxis får givetvis ses i belysning av att dess domar i första hand riktar sig till arbetsmarknadens organisationer vilka regelmässigt ställer sig domarna till efterrättelse (jfr NJA 1960 s. 63). I och för sig kan förväntas att den offentlige arbetsgivaren respekterar även allmän domstols dom pä nu avsett åläggande. Kommittén har emellertid inte ansett sig böra ingå på 184

frågan om man lagstiftningsvägen bör skapa förutsättningar för domar av nu avsett slag. Det anställningsskydd som i lag tillförsäkrats främst statstjänstemän torde kunna tryggas genom andra regler, som tar sikte direkt på den offentlige arbetsgivaren och som gör det möjligt för den avskedade att återfå sin tjänst, bland annat genom förbud mot att tjänsten besattes med ny innehavare innan avskedsfrågan slutligt prövats. Denna ståndpunkt, som också intogs i principbetänkandet, har i allmänhet inte mött erinran hos remissinstanserna. Da det gäller den närmare utformningen av erforderliga regler har endast ett fåtal instanser yttrat sig (se under 3.7.6.5). I anslutning till den ståndpunkt som en av dem redovisat (25), har kommittén funnit hithörande problem enklast kunna lösas genom särskilt stadgande att beslut om avsked inte får verkställas förrän beslutet slutligt prövats av arbetsdomstolen respektive allmän domstol eller, om talan om sädan prövning inte väckes, tid för väckande av talan utgått. Sådant stadgande har intagits i den föreslagna disciplinlagen liksom i förslagen till ändring i statstjänstemannalagen och kommunaltjänstemannalagen, därvid stadgandet i de två sistnämnda författningarna utformats sä att det även får tillämpning pä förflyttningsbeslut. Vad härefter angår mål om disciplinpåföljd torde domstol utan särskilt stadgande därom alltid kunna i fastställelsedom ange den påföljd disciplinförseelsen förskyller där domstolen inte finner skäl att förklara disciplinbeslutet helt ogiltigt.1 Såsom framhölls i principbetänkandet (s. 75—76) kan i och för sig diskuteras om inte en dom av det förra slaget borde göras verkställbar. Kommittén har emellertid inte ansett detta erforderligt. Såsom kommittén i tidigare sammanhang framhållit bör arbetsgivarens fordran pä penningplikt behandlas som vanlig civil fordran. Med den under 4.5.3 föreslagna ändringen i lagen om arbetsgivares kvittningsrätt blir 1 I mål vari yrkas ogiltigförklaring av avskedsbeslut torde domstol dock inte kunna ex officio i domslutet fastställa den disciplinpåföljd som eventuellt kunnat utgå i stället för avsked.

SOU 1972:1

då möjligt att kvittningsvis göra fordran på penningplikt gällande mot arbetstagarens lönekrav vid allmän domstol. Med den föreslagna utformningen av regeln i disciplinlagen om arbetsdomstolens behörighet torde samma kunna ske även vid denna domstol. Slutligen skall något beröras frågan om rättegångskostnader i avskeds- och disciplinmål. Bibehålles nuvarande regler om rättegängskostnader i mål vid allmän domstol kommer tydligen den föreslagna processuella reformen rörande avskeds- och disciplinfrågor att i vissa fall medföra en processekonomisk försämring för de arbetstagare som för närvarande kan få motsvarande frågor prövade i administrativ besvärsväg eller i brottmål. Vad angår avskedsfrågor har de synpunkter i frågan som anfördes i principbetänkandet närmare angivits under 3.7.7.3. I principbetänkandet (s. 73 och 93) diskuterades också en regel enligt vilken den offentlige arbetsgivaren alltid skulle bära sina egna processkostnader oberoende av utgången i målet utom där kostnaderna vållats av arbetstagarens vårdslöshet, och det föreslog att en sådan regel i varje fall infördes beträffande fullmaktshavare. Remissutfallet ger inte anledning att frångå ståndpunkten att kostnadsfrågan bör lösas på ett för de offentliga arbetstagarna förmånligt sätt. Väl anser kommittén inte erforderligt att, såsom ett par remissinstanser (8, 34) förordat, låta processen i avskedsmål vara kostnadsfri för arbetstagaren i vidare mån än som följer av lagen om fri rättegäng. Däremot ansluter sig kommittén till förslaget av en del remissinstanser (2, 3, 4, 5, 9, 16, 17) att den av kommittén förordade regeln, om den införes, bör gälla generellt och inte endast för fullmaktshavare. Såsom ett par remissinstanser (9, 29) framhållit bör regeln även omfatta mål om disciplinpåföljd: här är motiven för en kostnadslättnad naturligen desamma som i avskedsmalen. Samma är dessutom fallet i tvister rörande förflyttning. Regler med nu angivet tillämpningsområde har också upptagits i förslaget till disciplinlag och i förslagen till ändring i statstjänstemannalagen och kommunalt]änstemannalagen. SOU 1972:1

4.8 Skadestånd i offentlig

verksamhet

Såsom framgått under 3.7.8 har kommittén inte funnit den föreslagna reformeringen av ämbetsansvaret böra föranleda några förslag från kommitténs sida i skadeståndsrättsligt hänseende. Denna ståndpunkt, som inte mött gensaga hos remissinstanserna, skall utvecklas ytterligare nedan. Den av kommittén föreslagna avkriminaliseringen får givetvis viss skadeståndsrättslig effekt. Enligt gällande rätt ersattes allmän förmögenhetsskada 1 i regel endast om den vållats genom brott. Begränsningen av det straffbara området medför följaktligen en motsvarande begränsning av de offentliga funktionärernas skyldighet att ersätta sådan skada. Kommittén har ansett motiverat att avkriminaliseringen här får samma konsekvens som avkriminaliseringar i allmänhet, nämligen att nu avsett skadeståndsansvar samtidigt upphör. Åtskilliga skäl kan anföras för detta. I principbetänkandet uttalades härvidlag följande (s. 7 8 - 7 9 ) : Det kan hävdas att skyldigheten enligt gällande rätt att ersätta allmän förmögenhetsskada på grund av brott inte är sakligt motiverad vid alla slag av brott. Sä får anses vara fallet bland annat med åtskilliga av de gärningar som nu kan straffrättsligt beivras såsom tjänstefel. Dä kommittén tagit upp frågan om att överföra åtskilliga tjänsteförseelser från det straffbara området till området för disciplinärt ansvar har det skett främst emedan medborgarnas intresse av att offentliga funktioner sköts korrekt i nu avsedda fall synts kunna tillgodoses enbart med disciplinansvar. Det har framhållits att här främst är fråga om förseelser som icke skiljer sig från vad som kan förekomma även i förhållandet mellan en enskild arbetsgivare och dennes försumlige arbetstagare. Att på detta område bibehålla skyldighet att ersätta allmän förmögenhetsskada vore att konservera en särställning för offentliga funktionärer i förhållande till andra arbetstagare, vilken icke låter sig motiveras enbart av att fråga är om offentlig verksamhet. Anmärkas kan också att skyldigheten att 1

Dvs. sådan ekonomisk skada som drabbar den skadelidandes allmänna ekonomiska ställning utan att vara en följd av skada på hans person eller egendom. 185

ersätta allmän förmögenhetsskada ofta är avsevärt mer betungande än skyldigheten att ersätta sak- eller personskada. En sådan extra ansvarsbelastning kan därför komma att stå i orimlig proportion till de icke alltför svårartade tjänsteförseelser varom här i allmänhet är fråga.

förmögenhetsskada till att avse fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Genom att i den föreslagna lagtexten tala om skada vållad "vid" - inte "genom" myndighetsutövning har man visserligen avsett att ansvar skall kunna utkrävas även för vissa åtgärder som ingår endast som led i myndighetsutövningen, t. ex. förberedande handläggningsåtgärder, och vidare för en del andra handlingar som står i ett nära tidsmässigt och funktionellt samband med myndighetsutövningen. Området för det allmännas skadeståndsansvar skulle således bli något vidare än det straffbara område som avses med den av kommittén föreslagna ansvarsregeln rörande oriktig myndighetsutövning. Såsom redan anmärkts under 4.4.2 har emellertid själva begreppet myndighetsutövning i lagrådsremissen definierats på ett sätt som väl överensstämmer med det innehåll kommittén tillagt samma begrepp i nyssnämnda ansvarsregel.

I principbetänkandet (s. 77) avvisade kommittén tanken att i ett lagreglerat ansvarssystem avsett för offentliga funktionärer använda skadestånd som ersättning för annan sanktionsform. Givet är att ett skadeståndsansvar vid sidan av sin reparativa funktion, nämligen att förskaffa den skadelidande gottgörelse, även kan verka preventivt genom att framtvinga sådan försiktighet att skadegörelse undvikes. Enligt kommitténs mening borde man emellertid eftersträva ett system där offentlig funktionär som vållat skada genom tjänsteförseelse inte belastades med dubbla sanktioner. Den preventiva effekten hos straff, avsked och disciplinpåföljder borde även i skadefallen ensam få verka för önskad aktsamhet i den offentliga verksamheten. En begränsning av den offent- 4.9 JO.s och JK:s tillsyn lige funktionärens skadeståndsansvar syntes De synpunkter rörande JO:s och JK:s tillsyn såJedes eftersträvansvärd. som kommittén framförde i principbetänDen sålunda diskuterade ordningen har i kandet (s. 8 0 - 8 4 och 88) har i allmänhet väsentlig mån beaktats i det lagstift- lämnats utan erinran av remissinstanserna (se ningsarbete pä skadeståndsrättens område under 3.6). De förslag som nu läggs fram som sedan ett antal år pågått inom justitie- överensstämmer i allt väsentligt med principdepartementet och som numera resulterat i betänkandet; på någon punkt har vissa det förslag till skadeståndslag över vilket kompletterande regler föreslagits. lagrådet efter remiss från Kungl. Maj:t yttrat sig Vad till en början angår JO omfattar hans 16.12.1971. Enligt detta lagförslag ålägges ar- tillsyn de personer, främst stats- och kommubetsgivaren ansvar för person- eller sakskada naltjänstemän, som är underkastade fullstänsom vållats av hans arbetstagare och vidare, digt ämbetsansvar. Häri ligger emellertid en såvitt angår stat och kommun, ansvar för begränsning som med fog kan kritiseras. I allmän förmögenhetsskada som vållats ge- principbetänkandet anfördes härom (s. 81): nom fel eller försummelse vid myndighetsVid betämmandet av tillsynsområdet finns utövning i verksamhet för vars fullgörande anledning att i stället taga fasta på vad som staten eller kommunen svarar. Lagförslaget kan sägas vara ombudsmannainstitutionens innebär också viss begränsad regressrätt för centrala funktion, nämligen att utgöra en det allmänna gentemot dess arbetstagare lik- rättssäkerhetsgaranti för medborgarna och som vissa begränsningar i arbetstagarens eget bilda ett från förvaltningshierarkin fristående skadeståndsansvar gentemot den skadelidan- organ som de enskilda kan vända sig till med sina klagomål mot de offentliga organen. I de. instruktionen för ombudsmännen har också Av särskilt intresse är den i lagförslaget angivits som en av deras främsta uppgifter gjorda begränsningen av ansvar för allmän att ingripa när enskilds rättssäkerhet kränkts 186

SOU 1972:1

Genom att sålunda knyta an till den föreslagna disciplinlagen kommer tillsynsområdet, utöver de personkretsar som nu ingår däri, att omfatta även statliga och kommunala arbetstagare utan tjänstemannaställning och vidare personal hos sådana samhällsägda företag - aktiebolag, föreningar och stiftelser - som utövar mera väsentliga offentliga funktioner eller som innehar monoMot denna bakgrund har kommittén anpolställning. sett tillsynen böra omfatta främst alla Slutligen bör JO:s tillsyn omfatta även de utövare av offentlig myndighet, vare sig de är krigsmän som för närvarande har ämbetsknutna till de traditionella statliga eller ansvar, nämligen officerare, underofficerare kommunala myndighetsorganen eller intar och annat befäl av lägst furirs grad samt en från dessa organ fristående ställning. Den annan krigsman som innehar motsvarande anlagda helhetssynen utgör vidare motiv för tjänsteställning. Vad angår krigsmän med att låta tillsynen även omfatta den offentliga lägre tjänsteställning, dvs. främst värnpliktiga verksamhet i övrigt som utövas av de arbetsmeniga, bör under tillsynen stå endast de och uppdragstagare som avses med den som anförtrotts utövning av offentlig mynföreslagna disciplinlagen. I denna del finns dighet såvitt avser denna deras verksamhet (jfr anledning att ånyo citera principbetänkandet principbetänkandet s. 88, där möjligheten (s. 81): övervägdes att medge JO åtalsrätt då värnpliktiga eller andra tjänstepliktiga beträdes med I första hand har gränsen mellan det oriktig myndighetsutövning, mutbrott eller straffsanktionerade och det straffria området brott mot tystnadsplikt). ansetts böra dragas med hänsyn till föreVad angår formerna för tillsynens utövankomsten av offentlig myndighetsutövning. de har kommittén inte ansett någon ändring Inom den straffria sektorn skulle råda ett lagreglerat eller eventuellt avtalsreglerat dis- av nuvarande regler böra ske till följd av ciplinansvar. Denna avkriminalisering står utvidgningen av JO:s tillsynsområde. Besom tidigare framhållits i linje med den träffande tillsynen över exempelvis kommupraxis som under senare tid utvecklats inom ombudsmannainstitutionen liksom av justi- nala aktiebolag, föreningar och stiftelser bör tiekanslern. Ombudsmännen väcker endast sålunda JO:s inspektionsverksamhet verkstälnågra få åtal om året. I åtalens ställe har trätt las med utgångspunkt frän de principer om erinringar i skilda former. Denna praxis har viss restriktivitet som riksdagen uppställt i även befästs i instruktionen för ombudsmän- fråga om inspektioner inom kommunal förnen. Vidare har ombudsmännen ofta utvecklat synpunkter och tagit ställning även i valtning över huvud. Gör sig en person som står under JO:s ärenden som icke föranlett direkt kritik mot någon viss tjänsteman. Över huvud taget kan tillsyn skyldig till missbruk av myndighet, sägas att ombudsmännens roll som åklagare vårdslöshet i myndighetsutövning, mutbrott alltmer trätt tillbaka för en ny funktion, eller i tjänsten begånget brott mot tystnadsnämligen att vara vägledare för de offentliga organen i frågor som rör rättssäkerhet, plikt, bör JO ingripa med åtal. Ä talsrätten lagtolkning, praxis o. dyl. Uppenbarligen bör bör även omfatta det fall att sådan person denna nya funktion hos ombudsmannainsti- begår annat brott varigenom han åsidosatt tutionen icke försvagas genom någon in- något tjänsteåliggande. I sådant fall bör JO i skränkning i personkretsen för ombudsmän- stället för att själv besluta om åtal äga göra nens tillsyn. Det ter sig i stället naturligt att denna tillsyn får omfatta även dem som blir anmälan till allmän åklagare. Kan tjänsteförseelse endast föranleda disunderkastade det föreslagna disciplinansvaret, även om tillsynen icke kan fullföljas ciplinansvar bör JO liksom nu givetvis kunna genom åtal. göra anmälan till vederbörande arbetsgivare

eller satts i fara. Med denna utgångspunkt borde i princip icke finnas anledning att inskränka tillsynen till endast vissa delar av den offentliga verksamheten. I stället bör anläggas samma helhetssyn i fråga om tillsynen som när det i det tidigare gällt att uppställa ett för all offentlig verksamhet enhetligt sanktionssystem.

SOU 1972:1

som då har att pröva ansvarsfrågan. I nären vara av annan uppfattning i frågan om principbetänkandet uttalade kommittén att hans förfarande innefattat någon förseelse någon rätt för JO att uppträda som part i kan enligt kommitténs mening skäl anföras disciplinärendet hos arbetsgivaren eller inför för att han skall äga rätt att själv anmäla domstol inte syntes böra komma i fråga. Kom- frågan för disciplinmyndigheten och fä den mittén har inte funnit anledning att frångå prövad och avgjord. Kommittén anser sig denna ståndpunkt. Däremot bör JO alltid be- dock inte böra lägga fram förslag till redas tillfälle till yttrande såväl under discipli- uttryckligt stadgande härom. Enligt kommitnärendets handläggning hos myndigheten som téns mening bör JO regelmässigt göra anmäunder domstols prövning därav. Skulle i något lan till disciplinmyndighet i de fall funktiofall en arbetsgivare felaktigt lämna en påtalad nären bestrider och JO ej godtar dennes skäl tjänsteförseelse utan åtgärd synes mot bak- för bestridandet. En sådan praxis ter sig grund av den auktoritet JO-ämbetet tillvunnit också lättare att upprätthälla om det nuvasig tillfyllest att JO i sin årliga ämbetsberättel- rande straffansvaret vid i princip varje se redovisar sin ståndpunkt i saken. tjänsteförseelse i väsentlig utsträckning ersatI detta sammanhang kan framhållas, att tes med ett disciplinärt ansvar: den hänsyn ledamöter av beslutande statliga eller kom- till funktionären som kan föranleda att åtal munala församlingar enligt kommitténs för- underlätes gör sig inte lika gällande da fråga slag inte skall omfattas av straffbuden i nya blir om att utkräva endast disciplinansvar. 20:1 BrB rörande missbruk av myndighet Vad härefter angår JK utövar denne och vårdslöshet i myndighetsutövning. De tillsyn över alla offentliga funktionärer som har även undantagits frän det föreslagna är underkastade ämbetsansvar. Hans tillsynsdisciplinansvaret och därmed också frän verksamhet fullgöres i huvudsak i samma möjlighet för JO att i fall av förseelse göra former som JO:s, dock utan de begränsninganmälan till disciplinmyndighet. JO:s liksom ar i fråga om den kommunala förvaltningen JK:s tillsyn över nu avsedda ledamöter som råder för JO. Enligt kommitténs mening kommer därför att i praktiken vara inskränkt bör de för JO härovan föreslagna reglerna till möjlighet att åtala för annat brott i gälla även den tillsyn som utövas av JK. uppdraget än nyss sagts, exempelvis mut- Förslaget om utvidgning av personkretsen brott, därvid åtalet för riksdagsmännens del i för tillsyn bör sålunda gälla även JK och förekommande fall skall föregås av sådan vidare vad som uttalats rörande åtalsrätt och åtalsprövning av riksdagen som sägs i 110 § anmälan till disciplinmyndighet. Såsom RF. framhölls i principbetänkandet (s. 83) har Såsom tidigare antytts kan JO om före- kommittén funnit det falla utanför kommitkommet fel inte är allvarligt i stället för att téns ämnesområde att gå in pä spörsmålet åtala eller göra anmälan till disciplinmyndig- om behovet av bestämmelser om samordning het låta bero vid erinran, vunnen rättelse, av JO:s och JK:s verksamhet i syfte att avgiven förklaring eller vad som eljest före- undvika dubbelarbete.1 kommit. En förutsättning härför torde dock Slutligen skall anmärkas att den föreslagna regelmässigt vara att de faktiska förhållan- utvidgningen av JO:s och JK :s tillsynsområde dena är ostridiga och att vederbörande naturligen kan medföra viss ökad arbetsfunktionär medgivit felet. Enligt kommitténs belastning. Delvis bör denna utvidgning vägas mening är denna form för ingripande lämplig mot de inskränkningar i JO:s och JK:s åklaoch något hinder häremot bör ej uppställas. I garfunktion som följer av den föreslagna principbetänkandet (s. 83)berördes närmare avkriminaliseringen. Av betydelse i sammandet fall att JO finner sådan tjänsteförseelse hanget är också den föreslagna rätten för föreligga som i och för sig kan prövas dem att göra anmälan till åklagare i stället disciplinärt, men inte anser disciplinärt ingri1 pande påkallat. Skulle i sådant fall funktioJfr prop. 1967:32 s. 96. 188

SOU 1972:1

för att själva besluta om åtal dä fråga är om liga grundsyn som ovan anlagts då det gällt allmänt brott som innefattar tjänsteförseelse. att utforma ett nytt ansvarssystem för den I fråga om den arbetsbelastning som likväl civila sektorn av offentlig verksamhet. Det kan uppkomma har justitieombudsmännen stora flertalet krigsmän tjänstgör till följd av för visst fall, nämligen när det gäller tillsynen värnplikt och inte på grund av tjänsteavtal. över kommunala bolag, föreningar och stif- Detta utesluter emellertid inte att ansvarsregtelser, i sitt remissyttrande (39; se under 3.6) lerna i samband med en inte obetydlig framhållit att kontrollen borde begränsas till förkortning av den omfångsrika brottskatalofall dä den framstår som påkallad frän gen i 21 kap. BrB utformas på ett sätt som allmän synpunkt enligt ombudsmännens dis- nära ansluter till det för civila befattningskretionära prövning. Kommittén anser sig havare föreslagna regelsystemet. När det emellertid inte böra gä in på denna fråga gäller den processuella utformningen av ett närmare än vad som skett då kommittén för disciplinansvar för krigsmän får visserligen denna kontroll förutsatt samma restriktivitet övervägas vissa särregler åtminstone för de som gäller för tillsynen av kommunal förvalt- värnpliktiga krigsmännen. Även här synes ning i allmänhet. Ytterst är frågan en del av dock överensstämmelse i stora stycken kunett större spörsmål, nämligen vilken angelä- na näs med det föreslagna civila disciplingenhetsgradering som mot bakgrund av om- ansvaret. Såsom redovisats under 3.7.9 har en del budsmannainstitutionens organisation och arbetsbörda över huvud bör göras mellan de remissinstanser ansett önskvärt med en överolika delarna av JO:s tillsynsområde. Och i syn även av det militära ansvarssystemet i denna del synes bedömningen böra bli dess helhet. Även kommittén förordar att en beroende av ombudsmannainstitutionens ar- sådan översyn kommer till stånd. I principbetsmässiga situation vid den tidpunkt kom- betänkandet påpekades emellertid att det mitténs skilda reformförslag kan komma att omfattande utredningsarbete som måste fögenomföras. Samma ståndpunkt gör sig regå en så genomgripande reform som ovan diskuterats ligger utanför ramen för kommitgällande även i fråga om JK. Under 2.8 har intagits förslag till ändring i téns utredningsuppdrag. För kommittén har instruktionen för JK, vilket också beröres uppgiften varit att diskutera de följdändringunder 5.8. Utan att lägga fram förslag till ar för krigsmännens del som beror av författningstext vill kommittén framhålla att kommitténs förslag rörande civila befattäven instruktionen för JO bör ändras på ningshavare. Vad dä till en början angår anställda motsvarande sätt. krigsmän kan ifrågasättas om inte för dem bör gälla samma regelsystem som föreslagits 4.10 Den militära sektorn för offentliga arbetstagare i allmänhet. Spörsmålet om anställda krigsmän i gemen För krigsmän råder i ansvarshänseende ett bör i ansvarshänseende behandlas annorlunrelativt rikt utvecklat system av särbestämda än värnpliktiga krigsmän är emellertid en melser (se närmare principbetänkandet s. svårbedömbar fråga, och såsom framhölls i 8 5 - 8 6 ) . Syftet med regelsystemet är givetvis principbetänkandet (s. 86) bör den inte lösas att trygga krigsmaktens effektivitet därvid isolerad från det vidare utredningsarbete som särskild vikt lagts vid kravet att upprätthålla krigsmännens lydnadsplikt. Såsom framhölls ovan förordats. Däremot fann kommittén i principbetäni principbetänkandet finns emellertid anledning överväga om inte förenklingar i syste- kandet befogat med en begränsad reform met kan genomföras utan att man åsidosät- avseende anställda krigsmän med typiskt ter de intressen reglerna är avsedda att civila arbetsuppgifter. Krigsmakten uppvisar trygga. Utgångspunkten för en sådan reform åtskilliga organ vars verksamhet i stort sett inkan visserligen inte enbart bli den privaträtts- te skiljer sig från vad som förekommer inom SOU 1972:1

den civila statsförvaltningen och som vid följande. sidan av anställda krigsmän i stor utsträckSåsom framgått under 4.4.1 bör stadganning är försedda med civil personal. Vidare det i 20:1 BrB rörande tjänstemissbruk utgå i förekommer i viss utsträckning att anställda samband med införandet av den nya ansvarskrigsmän tjänstgör i civila förvaltningsorgan regeln rörande missbruk av myndighet. I utanför krigsmakten. Det är tydligt att de konsekvens härmed föreslås att även det på skäl som motiverar ett särskilt ansvarssystem krigsmän tillämpliga stadgandet i 21:17 BrB för militära förhållanden inte har samma rörande tjänstemissbruk utgår. Skulle sådant tyngd när fråga är om tjänstgöring i nu tjänstemissbruk av krigsman förekomma, avsedda organ. Kommittén föreslog också att som ej blir att bedöma enligt det nya anställda krigsmän med sådan tjänstgöring stadgandet om oriktig myndighetsutövning, skall omfattas av samma ansvarsregler som bör såsom framhölls i principbetänkandet (s. föreslagits för den civila personalen. Enligt 87) detta kunna tillräckligt beivras genom förslaget borde Kung]. Maj:t tilläggas rätt att tillämpning av ansvarsregeln i 21:18 BrB närmare bestämma i vilka fal] det civila rörande tjänstefel. regelsystemet i enlighet med det anförda Även sistnämnda lagrum bör undergå viss skall ersätta det militära. ändring. Såsom tidigare framhållits innebär Den föreslagna ordningen har i allmänhet de föreslagna ändringarna av bl. a. 3 § lämnats utan erinran av remissinstanserna. statstjänstemannalagen och 2 § kommunalAv dem som yttrat sig närmare i saken har tjänstemannalagen att varje förseelse i den visserligen ett par instanser i ett gemensamt offentliga tjänsten blir att betrakta som yttrande (51:1) ansett någon delreform ej avtalsbrott. Detta får betydelse även för böra vidtas i avbidan pä utredning rörande anställda krigsmän, på vilka nämnda 3 § det civila ansvarets tillämpning på anställda statstjänstemannalagen ju är tillämplig. I krigsmän över huvud. Utöver vad ovan likhet med de nuvarande straffbuden i 20 anförts talar emellertid ytterligare skäl kap. BrB rörande ämbetsansvar torde emelför en delreform redan nu. Enligt den lertid 21:18 BrB rörande tjänstefel inte militära rättegångslagen kan vissa befatt- kunna tillämpas på avtalsbrott. I principbeningshavare vid krigsmakten i s. k. disciplin- tänkandet anfördes att härav föranledda mål ålägga krigsmän som står under deras problem kunde undanröjas antingen genom befäl straff för vissa närmare angivna brott. förklaring i motiven till lagrummet att detta En del av de militära förvaltningsorgan som framdeles skall omfatta avtalsbrott - något avses med reformförslaget har emellertid som inte strider mot lagrummets ordalag som chef civil tjänsteman. Sådan chef saknar eller genom en i tydlighetens intresse verkbefälsrätt över de krigsmän som tjänstgör i ställd uttrycklig lagändring. I anslutning till organet. Beträffande dessa krigsmän kan han de av en remissinstans (2) anförda skälen har således inte utöva bestraffningsrätt i disci- kommittén valt den senare linjen. plinmål. Härav uppkommande problem sy21:18 BrB är enligt sitt nuvarande innehåll nes i huvudsak bli undanröjda om hithöran- inte tillämpligt på krigsmän med ämbetsde anställda krigsmän underkastas de civila ansvar, dvs. befäl av lägst furirs grad samt de ansvarsreglerna i stället för de militära. som har motsvarande tjänsteställning. TjänsI 2 kap. har upptagits förslag till de tefelsansvar kan i stället utkrävas av dessa lagändringar som erfordras för att genomföra krigsmän med tillämpning av 20:4 BrB. Dä den nu diskuterade reformen. emellertid sistnämnda lagrum enligt kommitI övrigt synes de föreslagna reglerna för téns förslag upphäves bör i stället 21:18 BrB civila befattningshavare böra föranleda en- genom lagändring göras tillämpligt på dem. dast ett fåtal ändringar i 21 kap. BrB om Kommittén vill slutligen endast erinra om brott av krigsmän. Dessa ändringar, som att förslaget att avskaffa avsättning och godtagits av remissinstanserna, är i korthet suspension som brottspåföljder givetvis tar 190

SOU 1972:1

skärpning då gärningarna riktar sig mot offentliga funktionärer. Pä ett område synes emellertid finnas anledning att bibehålla en särreglering. Då kommittén ansett straffansvar böra följa vid vissa förfaranden av offentliga funktionärer 4.11 Följdändringar i 17 kap. brottshar varit vägledande medborgarnas intresse balken av att den offentliga verksamheten utan I principbetänkandet (s. 34) erinrade kom- ovidkommande hänsyn fullgöres på ett rikmittén om det samspel som råder mellan tigt sätt. Detta intresse har särskilt ansett ansvarsregler för offentliga funktionärer böra tryggas då fråga är om oriktig myndigsamt de sanktionsbestämmelser som riktar hetsutövning. Samma intresse gör sig emelsig mot tredje man och åsyftar att förhindra lertid gällande då myndighetsutövningen utobehöriga påtryckningar på utövarna av sätts för angrepp utifrån i form av våld eller offentlig verksamhet. Utan att gå närmare in hot. Enligt kommitténs* mening bör därför på saken anmärktes också att en reform av särskilt straffansvar stadgas för den som med ämbetsansvaret kunde kräva följdändringar i våld eller hot förgriper sig mot någon i de nämnda sanktionsbestämmelserna röran- dennes myndighetsutövning (angående detta begrepp hänvisas till vad som uttalats under de brott mot offentlig verksamhet. Sädana sanktionsbestämmelser återfinns 4.4.2). Däremot anser kommittén att den för närvarande i 17 kap. BrB. I 17:1 särskilda brottstypen missfirmelse mot tjänsstraffbelägges våld och hot mot tjänsteman. teman (5 §) bör avföras ur kapitlet samt Den krets som skyddas enligt paragrafen hithörande gärningar framdeles bestraffas består av dem som har ämbetsansvar samt endast såsom förolämpning enligt 5:3 BrB. enligt 17:3 av dem som kallats att biträda Samtidigt bör emellertid stadgandet i 5:5 sådan befattningshavare vid förrättning. BrB att förolämpning inte må åtalas av Skyddet omfattar vidare den som varit sådan annan än målsägande förses med undantagsbefattningshavare eller sådant biträde. Den bestämmelse att förolämpning mot någon i skyddade personkretsen är densamma enligt eller för hans utövande av offentlig myndignuvarande 2, 4 och 5 §§, vari stadgas straff het må åtalas av åklagare efter angivelse av för förgripelse mot tjänsteman (2 §), våld- målsägande om åtal av särskilda skäl finnes samt motstånd (4 §) och missfirmelse mot påkallat ur allmän synpunkt. Vad angår handlingar som är straffbara tjänsteman (5 §). Den föreslagna reformen av ämbetsansvaret föranleder omprövning såsom förgripelse mot tjänsteman (2 §) eller våldsamt motstånd (4 §) gör sig i stort sett även av ifrågavarande personkrets. Våld eller hot samt missfirmelse mot samma synpunkter gällande som ovan antjänsteman (1 och 5 §§) är redan såsom förts rörande våld och hot mot tjänsteman. allmänna brottstyper belagda med ansvar i Är sådan gärning straffbelagd såsom allmänt 3-5 kap. BrB. De särskilda brottstyperna i 1 brott, synes det allmänna brottets strafflatioch 5 §§ har tillkommit för att kunna tud normalt medge att man som försvårande ingripa strängare när gärningarna riktas mot omständighet beaktar att gärningen riktar sig ämbetsmän. Emellertid kan värdet av dessa mot offentlig funktionär. Innefattar gärningspecialregler delvis ifrågasättas. Inte utan fog en angrepp mot myndighetsutövning, bör den kan hävdas, att en stor del av den förut på ovan anförda skäl bestraffas som särskild angivna personkretsen saknar behov av ett brottstyp. Är så ej fallet och är gärningen särskilt ämbetsskydd. I allmänhet torde de inte heller straffbar som annat brott, synes för de allmänna brottstyperna stadgade inte föreligga något påtagligt behov av att strafflatituderna vara tillräckligt vida för att kunna ingripa med straffrättsliga sanktioner. Kommittén föreslår således att 5 § utgår tillgodose förekommande behov av straff-

sikte även på krigsmän med ämbetsansvar, samt att de för civila befattningshavare föreslagna avskedsreglerna är avsedda att gälla även för anställda krigsmän.

SOU 1972:1

samt att de i 1, 2 och 4 §§ upptagna brottstyperna framdeles skall avse angrepp endast på person som utövar offentlig myndighet samt, i de fall som avses i 3 §, den som biträder sådan person vid förrättning. Förgripelsen skall riktas mot någon i dennes utövning av myndighet eller för att tvinga honom till eller hindra honom från någon viss åtgärd däri. Såsom för närvarande bör skyddet omfatta även den som tidigare utövat myndighet liksom den som biträtt vid nu avsedd förrättning. Enligt andra stycket i nuvarande 17:1 BrB kan Kungl. Maj:t förordna att ämbetsskydd enligt lagrummet också skall gälla annan befattning än sådan varmed ämbetsansvar är förenat. Sådant förordnande medför skydd även enligt 17:2, 4 och 5. Förordnande har meddelats för bl. a. befattningshavare som handhar säkerhets- eller ordningstjänst vid järnvägsanläggning, allmän flygplats m. fl. anläggningar och för t. ex. vaktpost och annan krigsman som tjänstgör för bevakning eller upprätthällande av ordning.1 Vidare äger tulltjänstemän frän annan stat ämbetsskydd under utövning i Sverige av tulltjänst som omfattas av gränstullsamarbete.2 I samband med förslaget att de nuvarande ämbetsskyddsreglerna framdeles endast skall avse den centrala del av offentlig verksamhet som innefattar myndighetsutövning föreslås också att ifrågavarande bestämmelse i 17:1 andra stycket upphäves. Vad angår de personkategorier för vilka förordnande meddelats iakttages, att de i mån av förekommande svenska myndighetsfunktioner likväl kommer att omfattas av skydd enligt de föreslagna bestämmelserna. I vissa fall, närmast när det gäller säkerhets- och ordningspersonal, torde saken i fall av behov kunna lösas genom att personalen av vederbörande polismyndighet utrustas med polismans befogenheter att utöva myndighet. I övrigt synes, såsom ovan framhållits i fråga om offentliga befattningshavare i allmänhet, tillfyllest med det skydd som de allmänna ansvarsreglerna i 3-5 kap. BrB erbjuder. Den föreslagna reformen av ämbetsansvaret påkallar en översyn även av vissa andra 192

paragrafer i 17 kap. I 17:7 stadgas ansvar för bestickning för den som lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig belöning för utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat. Enligt kommitténs mening bör paragrafen ändras så att den personkrets som skyddas mot bestickning överensstämmer med den krets som skall vara underkastad ansvar för mutbrott enligt de förslag som framförts under 4.4.3. Såsom tidigare framhållits skall det kommittén givna uppdraget att utreda frågan om ett generellt mutansvar i såväl allmän som enskild tjänst även omfatta en översyn av bestickningsbrottet och kan följaktligen komma att påverka även utformningen av förevarande paragraf. Det nu framlagda förslaget är därför avsett att genomföras endast för en övergångstid och blott om kommitténs förslag i övrigt leder till lagstiftning innan frågan om ett mera generellt mut- och bestickningsansvar fått sin lösning. Enligt nuvarande 17:14 kan den som obehörigen utövar vad som hör till befattning varmed ämbetsansvar är förenat dömas till ansvar för obehörig tjänsteutövning. Den som utan att sådant fall är för handen obehörigen ger sig ut för att inneha befattning som nyss sagts kan vidare enligt 17:15 första stycket första punkten dömas för föregivande av allmän ställning. Dessa stadganden åsyftar att trygga den offentliga verksamhetens behöriga gäng och att upprätthälla allmänhetens förtroende för de offentliga organen. Det kan emellertid hävdas att den krets av befattningar som skyddas enligt dessa sällan tillämpade lagrum är onödigt vidsträckt. Pä samma sätt som vid de tidigare berörda lagrummen 17:1-5 talar skäl för att inskränka skyddet till mera centrala delar av offentlig verksamhet, nämligen där fråga är om utövning av offentlig 1 Se kungörelsen (1961:559) med förordnande om ämbetsskydd för vissa befattningshavare. 2 Se lagen (1959:590) om gränstullsamarbete med annan stat, kungörelsen (1959:591) om gränstullsamarbcte med Norge och kungörelsen (1963:2) om gränstullsamarbete med Finland.

SOU 1972:1

myndighet. Vid en sådan begränsning av skyddet måste emellertid dess närmare utformning bestämmas mot bakgrund av det föreslagna straffbudet rörande missbruk av myndighet. Säsom framhållits under 4.4.2 bör myndighetsutövning som sker oriktigt på sätt där sägs och som får där avsedd rättslig effekt föranleda ansvar för missbruk av myndighet även om myndigheten utövas av obehörig person. I övrigt torde i BrB vara tillfyllest med en regel om ansvar för den som föregiver sig utöva offentlig myndighet. För obehörig myndighetsutövning som inte blir straffbar enligt BrB kan i stället komma i fråga disciplinärt ansvar enligt de regler kommittén föreslagit under 4.5. Kommittén föreslår således att såväl 14 § om obehörig tjänsteutövning som 15 § första stycket första punkten rörande föregivande av allmän ställning utgår och ersattes med en ny regel av innehåll, att den som obehörigen giver sig ut för att utöva offentlig myndighet skall dömas för föregivande av allmän ställning. I 15 § första stycket andra punkten stadgas för närvarande ansvar i vissa fall för den som obehörigen bär uniform, märke eller annat kännetecken och vidare i andra stycket ansvar för föregivande av ställning såsom advokat. Dessa tvä bestämmelser påverkas inte av kommitténs förslag i övrigt utan bör kvarstå, därvid den förra ansvarsregeln alltjämt bör bära brottsbenämningen föregivande av allmän ställning. Vad angår återstående lagrum i 17 kap. har kommittén inte funnit anledning till annat än viss smärre följdändring (se under 5.1).

SOU 1972:1 13

5 Specialmotivering

I den allmänna motiveringen under 4 kap. har de mera centrala förslagen till författningsändringar redovisats tämligen ingående. Av övriga författningsförslag består åtskilliga av följdändringar som inte kräver någon närmare motivering. Kommittén har därför ansett specialmotiveringen kunna göras relativt kortfattad och en mera ingående framställning i huvudsak böra omfatta endast sådana delar av författningsförslagen som inte berörts i den allmänna motiveringen. 5.1 Brottsbalken 1 kap. Om brott och brottspåföljder 3§ Enligt kommitténs förslag avskaffas suspension och avsättning som särskilda brottspåföljder (se under 4.5.4). Dessa strafformer utgår följaktligen ur den i 3 § intagna uppräkningen av brottsbalkens brottspåföljder. 4 och 5 §§ I dessa paragrafer återfinns bestämmelser om dels förhållandet mellan ämbetsstraffen och andra straff med avseende på svårhetsgrad, dels möjlighet att ådöma ämbetsstraff vid sidan av annan påföljd. Då ämbetsstraffen avskaffas utgår följdenligt dessa bestämmelser. 194

5 kap. Om ärekränkning 5§ I 17 kap. rörande brott mot allmän verksamhet straffbelägges f. n. som särskilt brott missfirmelse mot tjänsteman (17:5); brottet ligger under allmänt åtal. Såsom framgått under 4.11 föreslås emellertid att denna brottstyp avföres ur 17 kap. och att hithörande gärningar framdeles bestraffas endast såsom förolämpning enligt 5:3. Det föreslås även, att de nuvarande straffbestämmelserna i 17:1—4 om våld och hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman och våldsamt motstånd, vilka f. n. bereder skydd ät dem som har ämbetsansvar, framdeles skall avse dem som utövar offentlig myndighet. I anslutning till denna nya bestämning av skyddsområdet föreslås för förolämpningsbrottets del en särskild åtalsregel i 5:5. För närvarande gäller enligt detta lagrum, att förolämpning enligt 5:3 ej må åtalas av annan än målsägande. Då sistnämnda lagrum enligt kommitténs förslag framdeles blir att tillämpa även då förolämpningen riktas mot någon i hans utövning av offentlig myndighet, föreslås i den nya lagtexten att gärningen i sådant fall skall fä åtalas av åklagare, om målsägande angiver brottet till åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

SOU 1972:1

17 kap. Om brott mot allmän verksamhet 1-4 §§

I förevarande lagrum stadgas för närvarande skydd för dem som har ämbetsansvar mot angrepp från tredje man i form av våld och hot mot tjänsteman (1 §), förgripelse mot tjänsteman (2 §) och våldsamt motstånd (4 §). Skyddet omfattar även den som kallats att biträda den ämbetsansvarige vid förrättning (3 §). Av skäl som anförts under 4.11 har skyddet enligt lagrummen föreslagits gälla endast angrepp mot den offentliga myndighetsutövningen. I enlighet med det anförda har våld eller hot mot tjänsteman enligt 1 § beskrivits sä, att någon med våld eller hot om våld förgriper sig på någon i hans utövning av offentlig myndighet eller för att tvinga honom till eller hindra honom frän åtgärd däri eller hämnas för sådan åtgärd. Enligt lagförslaget skall straffbestämmelsen gälla även det fall att någon på motsvarande sätt förgriper sig mot den som tidigare utövat offentlig myndighet för vad denne gjort eller underlåtit i sin myndighetsutövning. På motsvarande sätt föreslås sådan utformning av 2 § att dess straffstadgande rörande förgripelse mot tjänsteman kommer att avse den som, annorledes än i 1 § sägs, för att tvinga eller hindra någon i hans utövning av offentlig myndighet eller för att hämnas för åtgärd däri, otillbörligen företager gärning, som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet, eller hotar därmed. Även 4 § rörande våldsamt motstånd föreslås utformad så att den kommer att gälla den som, i andra fall än de som avses i 1 och 2 §§, genom att sätta sig till motvärn eller eljest med våld söker hindra någon i hans utövning av offentlig myndighet. Regeln i 3 § om skydd för biträde vid förrättning föreslås kvarstå med smärre följdändring. Såsom föreslagits under 4.11 skall ämbetsskydd enligt de nu redovisade lagrummen inte längre kunna genom förordnande av Kungl. Maj:t utsträckas till andra personkretSOU 1972:1

sar. Bestämmelsen i 1 § andra stycket om möjlighet till sådan utsträckning har därför utgått i lagförslaget. I samband härmed bör även upphävas den på bestämmelsen grundade kungörelsen (1961:559) med förordnande om ämbetsskydd för vissa befattningshavare. Stadgande därom har upptagits i anslutning till övergångsbestämmelserna till de föreslagna ändringarna i BrB. Med den nya bestämningen av den enligt lagrummen skyddade personkretsen straffbeläggs angrepp på framför allt hos stat eller kommun anställda tjänstemän i vars befattningar ingår att utöva myndighet. Skyddet omfattar all verksamhet i befattningen, såsom förrättning, utredningsarbete etc. Förgripelse mot sådan tjänsteman blir straffri enligt ifrågavarande paragraf endast där den riktar sig mot någon arbetsuppgift som helt saknar samband med myndighetsutövningen. Vad som sker under resa mellan bostad och tjänstgöringsplats ligger således i allmänhet utanför det straffbara området. Beträffande övriga delar av lagrummens gärningsbeskrivningar föreslås ingen ändring. Frågor som rör den brottsliga handlingens olika beståndsdelar blir alltså att bedöma på samma sätt som för närvarande. Med hänsyn till den nya bestämningen av den skyddade personkretsen kan framhållas att det i subjektivt hänseende bör krävas uppsåt omfattande insikt om att den angripne utövar (eller har utövat) offentlig myndighet. Inte heller beträffande straff, konkurrensoch andra frågor avses någon ändring i förhällande till vad som gäller enligt nuvarande 1-4 §§. 5§ På skäl som anförts under 4.11 föreslås att detta lagrum rörande missfirmelse mot tjänsteman upphäves (jfr 5:5 ovan). 7§ Detta lagrum rörande bestickning stadgar för närvarande ansvar för den som lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan 195

otillbörlig belöning för utövning av befattning varmed ämbetsansvar är förenat. I enlighet med förslaget under 4.11 har i paragrafens nu föreslagna lydelse den personkrets som åtnjuter skydd mot bestickning bestämts så att den motsvarar den krets som enligt förslaget till ny lydelse av 20:2 BrB skall vara underkastad mutansvar (se nedan samt under 4.4.3). I överensstämmelse härmed anges i nya 17:7 att mutan eller belöningen lämnas för utövning av tjänst eller uppdrag som avses i 20:2 eller eljest för utövning av offentlig myndighet. Vad angår gärningsbeskrivningen i övrigt i 17:7 liksom beträffande straff-, konkurrensoch andra frågor innebär förslaget inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. 8§ I 8 § tredje stycket stadgas för närvarande ansvar för tagande av otillbörlig förmån vid röstning. Enligt lagrummet skall dömas för sådant brott där förfarandet ej är ämbetsbrott. I förslaget har hänvisningen till ämbetsbrott utbytts mot hänvisning till mutbrott enligt nya 20:2. Ändringen är en följd av kommitténs förslag i övrigt och innebär inte någon ändring i sak. 14och 15 §§ I 14 § och 15 § första stycket första punkten stadgas straffansvar såväl för den som obehörigen utövar vad som hör till befattning varmed ämbetsansvar är förenat (obehörig tjänsteutövning) som för den som obehörigen ger sig ut för att inneha sådan befattning (föregivande av allmän ställning). Enligt förslagen under 4.11 ersattes dessa två bestämmelser av en ny regel om ansvar för den som obehörigen ger sig ut för att utöva offentlig myndighet (angående regelns innebörd och förhållande till den föreslagna brottstypen missbruk av myndighet, se under 4.11 och 4.4.2). Den nya regeln har upptagits som en ny första punkt i första stycket av 15 § varjämte 14 § föreslås upphävd. Innehållet i övrigt i 15 § har lämnats oförändrat. 196

20 Kap. Om missbruk av myndighet m. m. Såsom framgått under 4.4.1 innebär kommitténs förslag att de nuvarande ämbetsbrotten i 20 kap. tjänstemissbruk (1 §) och tjäntefel (4 §) ersattes av en ny brottstyp som tar sikte på oriktig myndighetsutövning. Härjämte bibehålies motsvarigheter till ansvarsreglerna rörande tagande av muta eller av otillbörlig belöning och brott mot tystnadsplikt (2 och 3 §§). Vad angår återstående lagrum i 20 kap. märkes följande. 5 §, som innehåller en regel om möjlighet till straffhöjning då ämbetsman åsidosätter sin tjänsteplikt genom att begå annat brott än ämbetsbrott, synes kunna utgå. Behovet av straffskärpning i hithörande fall torde kunna beaktas inom ramen för de strafflatituder som gäller för de allmänna brotten. 6 och 7 §§ reglerar i huvudsak möjligheten att i vissa situationer tillämpa ämbetsstraffen avsättning och suspension. Detsamma är fallet med 8 § första och andra styckena, varjämte 8 § tredje stycket innehåller regel om beaktande vid bestämmandet av påföljd för allmänt brott att gärningsmannen samtidigt ådömes avsättning eller suspension. Då emellertid ämbetsstraffen avskaffas enligt kommitténs förslag bör även bestämmelserna i 6—8 §§ utgå. 9 § ger en regel om möjlighet att vid bestämmande av påföljd för brott ta hänsyn till disciplinär bestraffning som tidigare ålagts för samma brott. Även denna bestämmelse bör utgå. I stället kan hänvisas till förslagen under 4.5.7 om vissa nya regler till undvikande av dubbelbestraffning (se även nedan under 33:5 BrB och 8 § i den föreslagna disciplinlagen). Även 10 § bör upphävas i samband med att dess regel om avsättning som påföljd då ämbetsman avhåller sig från tjänstgöring enligt kommitténs förslag ersattes av särskild avskedsregel i tjänstemannalagstiftningen (se 31 § statstjänstemannalagen och 37 § kommunaltjänstemannastadgan nedan). I 11 § ges vissa regler om påföljd vid medverkan till brott enligt 1-4 §§, vilka regler bör utgå samtidigt med sistnämnda lagrum. Även 12 §, som SOU 1972:1

anger personkretsen för ämbetsansvar, utgår som en följd av förslagen. 13 §, som stadgar tillämpning i vissa fall av 5 och 8 §§, bör upphävas samtidigt med sistnämnda två lagrum. 14 §, som upptager vissa åtalsregler, bör däremot bibehållas i visst förändrat skick; härtill skall återkommas nedan. Vad slutligen angår 15 § innehåller denna bestämmelse om rätt att föra talan om suspension eller avsättning från befattning till vilken någon som dömts för brott blivit förordnad eller vald innan domen meddelades eller därefter men innan domen vunnit laga kraft. Denna bestämmelse bör givetvis utgå då reglerna i övrigt om dessa strafformer upphäves. I och för sig kunde övervägas att bibehålla en motsvarighet till 15 § vad avser ledamöter av beslutande statliga eller kommunala församlingar (riksdagsmän m. fl.). För deras del har ju kommittén under 4.6.4 föreslagit att beslut om deras skiljande från uppdraget i anledning av brott skall meddelas av domstol i brottmålet. Kommittén har emellertid inte ansett erforderligt med ett särskilt sådant stadgande för det sällsynta undantagsfall varom här är fråga. 1 enlighet med det anförda bör det nuvarande 20 kap., som för närvarande omfattar 15 paragrafer, ersättas av de tre av kommittén föreslagna ansvarsreglerna jämte en särskild åtalsregel motsvarande 14 §. Härtill kommer, såsom skall redovisas nedan, att kommittén ansett i en särskild paragraf böra upptagas det undantag för ansvar för oriktig myndighetsutövning för riksdagsmän m. fl. som föreslagits under 4.6.4 liksom den ovannämnda regeln om deras skiljande från uppdraget i anledning av brott. Kommittén har övervägt om icke de sammanlagt fem paragrafer varom sålunda blir fråga skulle kunna infogas i 17 kap. BrB. Delvis har ju de föreslagna bestämmelserna anknytning till reglerna i detta kapitel. Kommittén har emellertid stannat för att föreslå att bestämmelserna upptages i 20 kap. I 17 kap. upptages alltså såsom hittills endast brott mot allmän verksamhet, medan brott / sådan verksamhet får kvarstå i 20 kap. I samband härmed bör detta kapitels rubrik, "Om ämbetsbrott", utbytas SOU 1972:1

förslagsvis mot orden "Om missbruk av myndighet m. m.". 1§ Som en första paragraf i det nya 20 kap. har upptagits den nya ansvarsregeln rörande oriktig myndighetsutövning. I paragrafens första stycke stadgas sålunda, att den skall dömas för missbruk av myndighet, som i utövning av offentlig myndighet åsidosätter vad som till följd av lag eller annan författning eller eljest gäller för myndighetsutövningen, om gärningen för det allmänna eller någon enskild medför förfång eller otillbörlig förmån som ej är ringa. Detta uppsåtsbrott kompletteras i paragrafens andra stycke av bestämmelse om ansvar för vårdslöshet i myndighetsutövning då någon begår nu avsedd gärning av grov oaktsamhet. Den närmare innebörden av ansvarsregelns skilda objektiva rekvisit har relativt utförligt behandlats under 4.4.2 och torde här inte behöva ytterligare belysas. Detsamma gäller det i första stycket underförstådda kravet på uppsåt liksom oaktsamhetsrekvisitet i andra stycket. Straffet för missbruk av myndighet enligt första stycket har angivits till böter eller fängelse i högst två år. Enligt första styckets sista punkt skall i grova fall kunna dömas till fängelse i högst sex år. Dessa straffsatser överensstämmer med de allmänna straff som upptagits vid sidan av avsättning och suspension i nuvarande 20:1 rörande tjänstemissbruk. För vårdslöshet i myndighetsutövning bör straffmaximum naturligen sättas lägre än för det uppsåtliga brottet. Möjlighet att i de grövsta fallen döma till fängelse bör dock finnas. I paragrafens andra stycket har straffet för oaktsamhetsfallet angivits till böter eller fängelse i högst ett är. I paragrafens tredje stycke har intagits regel om att första och andra styckena inte skall äga tillämpning om gärningen eljest är särskilt belagd med straff. Regeln har motsvarighet även i den nuvarande tjänstemissbruksparagrafen. Där torde regeln ha medfört en betydande begränsning av paragra197

fens tillämpningsområde. I den nya paragrafen rörande oriktig myndighetsutövning synes en subsidiaritetsregel dock få avsevärt mindre effekt. Denna brottslighet torde nämligen med hänsyn till sin speciella natur mera sällan än den generella brottstypen tjänstemissbruk konkurrera med annan brottslighet. Det allmänna brott som närmast kan komma i fråga är trolöshet mot huvudman (10:5 BrB), vars straffmaximum för övrigt är detsamma som det vilket ovan föreslagits i nya 20:1 (angående förhållandet mellan nya 20:1 och den föreslagna brottstypen föregivande av allmän ställning (17:15), se under 4.11 och 4.4.2). Regeln om subsidiaritet i tredje stycket av nya 20:1 gäller givetvis även i förhållande till specialstraffrätten. Innehåller även den speciella straffbestämmelsen regel om subsidiaritet i förhållande till allmän strafflag följer emellertid av allmänna regler att nya 20:1 kan tillämpas. Och framstår brottet mot en specialstraffrättslig bestämmelse som helt oväsentligt vid sidan av det genom samma gärning förövade brottet mot nya 20:1, torde likaledes sistnämnda lagrum kunna tillämpas exklusivt. Slutligen skall anmärkas att, såsom framhölls i principbetänkandet (s. 45; jfr även under 3.7.1 ovan), ansvarighetsregeln rörande oriktig myndighetsutövning är avsedd att kunna tillämpas även på taxeringsmän. I ett utkast till ändringar i RF som intagits under 2.11 har sålunda fått utgå den i 113 § RF stadgade inskränkningen i taxeringsmäns ansvar att de ej kan ställas till ansvar för debitering eller taxering (jfr författningsutredningens betänkande VI Sveriges statsskick, SOU 1963:17, s. 517 0- Ehuru av mera teoretisk än praktisk betydelse kommer, i motsats till vad nu är fallet, ansvar för oriktig myndighetsutövning att enligt förslaget kunna utkrävas även av jurymän — se för närvarande regeln i 20:12 andra stycket första punkten BrB om undantag för bl. a. taxeringsmän och jurymän från ansvar för tjänstemissbruk och tjänstefel, under vilken brottslighet ju även oriktig myndighetsutövning inrymmes. Att däremot det i samma lagrum stadgade undan198

taget för ledamöter av beslutande statliga eller kommunala församlingar alltjämt kommer att bestå såvitt angår oriktig myndighetsutövning, se nedan under nya 20:5. 2§ Under denna paragraf har mutbrottet upptagits. Såsom framhållits under 4.4.1 ovan är den föreslagna paragrafen avsedd att genomföras endast om kommitténs förslag i övrigt föranleder lagstiftning innan frågan om ett mera generellt mutansvar, avseende såväl offentligt som privat anställda, får sin lösning. I enlighet med vad som anförts under 4.4.3 riktar sig den nu föreslagna mutparagrafen endast mot offentliga funktionärer. Personkretsen för ansvar har uttömmande beskrivits i paragrafen. I dess första stycke stadgas sålunda, att för mutbrott skall dömas om arbetstagare hos staten eller hos kommun emottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning. De övriga personerna med mutansvar har angivits i paragrafens andra och tredje stycke i överensstämmelse med förslagen under 4.4.3 (se närmare paragrafen). Paragrafens objektiva och subjektiva rekvisit överensstämmer med vad som gäller enligt nuvarande 20:2. Även straffet - böter eller fängelse i högst två år, i grova fall fängelse i högst sex år — är detsamma som det vilket enligt nuvarande 20:2 kan utdömas vid sidan av ämbetsstraff. 3§ I överensstämmelse med förslaget under 4.4.4 har i 3 § första stycket upptagits en allmän bestämmelse om ansvar för brott mot tystnadsplikt för den som yppar vad han till följd av lag eller annan författning är pliktig att hemlighålla eller som olovligen utnyttjar sådan hemlighet. Paragrafen riktar sig således mot envar som är underkastad i författning stadgad tystnadsplikt, vare sig han är offentlig funktionär eller privat verksam. Med uttrycket lag eller annan författning avses endast av Kungl. Maj:t och riksdagen (stundSOU 1972:1

om i förening med kyrkomöte) eller endera av dem beslutad författning. Finnes tystnadsplikten stadgad i sådan föreskrift som under namn av författning utfärdats av annan myndighet, blir det föreslagna lagrummet ej tillämpligt. I sådant fall kan i stället bli aktuellt med ingripande enligt den föreslagna disciplinlagen om den som brutit mot tystnadsplikten omfattas av denna lag. Vad angår tystnadsplikt som inte finns reglerad i författning hänvisas till 4.4.4. I subjektivt avseende förutsätter nya 3 § första stycket uppsåt. I enlighet med kommitténs tidigare redovisade förslag har emellertid i paragrafens andra stycke upptagits bestämmelse om ansvar för den som bryter mot författningsgrundad tystnadsplikt av oaktsamhet. Kommittén har dock ansett sig i lagförslaget böra ge uttryck åt den naturliga begränsningen av straffbarheten, att endast den skall straffas som visserligen begår gärningen av oaktsamhet men med insikt om att det han yppar eller utnyttjar är av hemlig natur. Straffet för uppsåtligt brott har satts till böter eller fängelse i högst två år. Detta innebär såtillvida en skärpning i förhållande till nuvarande 20:3, att maximum för allmänt straff där satts till fängelse i högst ett år. Emellertid måste beaktas, att huvudstraffet för närvarande är suspension eller avsättning; vid sidan därav kan dessutom fängelse upp till ett år utdömas. Redan avskaffandet av ämbetsstraffen motiverar viss höjning av det allmänna straffets maximum. Det kan också erinras om att ifrågavarande brottstyp omfattar gärningar som stundom är av mycket allvarlig karaktär (jfr yttrande av lagrådets majoritet i prop. 1962:10 del B s. 468). För oaktsamt brott enligt paragrafens andra stycke har endast bötesstraff upptagits. Brott mot nuvarande 20:3 är subsidiärt i förhållande till andra brott enligt brottsbalken, exempelvis brott mot rikets säkerhet enligt 19 kap. BrB eller trolöshet mot huvudman enligt 10:5 BrB. Med samma verkan har regel om subsidiaritet intagits SOU 1972:1

även i nya 20:3. En sådan regel får givetvis, liksom för närvarande, effekt även gentemot specialstraffrättens sekretessbrott. Såsom framgått under 4.4.4 är emellertid det nya straffbudet i 20:3 avsett att i allmänhet ersätta specialstraffrättens mångfald av skiftande straffbestämmelser på hithörande område. Kommittén har därför gjort en översyn av dessa straffbestämmelser och föreslår att de i ett hundratal fall upphäves. Kommittén har dock inte ansett erforderligt att redovisa dessa förslag till författningsändringar i detta betänkande.1 De har i stället upptagits i en särskild promemoria. I nu avsedda författningar har straffet angivits till dagsböter eller fängelse (17 fall), dagsböter eller fängelse i högst ett år (53 fall), dagsböter eller fängelse i högst sex månader (24 fall) eller till endast dagsböter (6 fall). 1 ett fall har påföljden satts så lågt som till böter högst 500 kronor (13 § kungörelsen (1967:447) om mottagare för radiosändning eller trådsändning, vari stadgas om ansvar för den som obehörigen för vidare exempelvis telegram som han avlyssnat i mottagare). I författningar från de senaste 1 Utöver de ändringsförslag, vilkas innebörd redovisas i det följande, har i författningarna endast vidtagits en del smärre, av förslagen föranledda omredigeringar. Författningarna, sammanlagt 101 st., återfinns i SFS 1935:395, 1938:318, 1939:174, 1941:282, 1944:133, 1946:722, 1947:336, 1948:390 och 433, 1949:1 och 341, 1950:272, 1951:648, 824 och 830, 1952:320, 1953:272, 396 och 397, 1954:243, 279, 280, 521 och 579, 1956:2, 245, 306, 413, 582 och 623, 1957:343, 1958:110, 295 och 663, 1959:92 och 264, 1960:74, 97 och 372, 1961:159, 180, 181, 332 och 381, 1962:91,381, 701, 702, 703 och 704, 1963:341 och 666, 1964:308, 542 och 632, 1965:94, 101, 201, 530 och 719, 1966:36, 37, 314, 671 och 756, 1967:418, 447, 495, 525 och 940, 1968:111, 231, 405, 430, 440 och 551, 1969:356, 387, 388, 503 och 690, 1970:38, 74, 88, 103, 105, 180, 244, 417, 592, 596, 725, 767 och 943 samt 1971:202, 290, 291, 324, 492 och 511. Jfr även 1971:308, 14 §, vari hänvisning intagits till bestämmelserna om straff för brott mot tystnadsplikt i 1971:290, 14 och 20 §§. Då den senare författningen ändras kommer detta följaktligen att få verkan även för den förra författningens del. Se i övrigt förteckningen över hithörande författningar i den till betänkandet fogade bilagan.

åren har straffet i allmänhet bestämts till överensstämmelse med åtalsregeln i nuvarandagsböter eller fängelse i högst ett år. Då nu de 20:14 BrB, krävts angivelse endast där avsedda straffbestämmelser ersattes av straff- brottet inte är ämbetsbrott eller ej skall budet i nya 20:3 har kommittén emellertid straffas enligt allmän strafflag. I en annan på tidigare anförda skäl ansett detta böra få författning krävs angivelse av målsägande där ett straffmaximum av fängelse i högst två år. det ej är tjänstefel och eljest av riksbanken Tilläggas bör, att de speciella straffbestäm- (20 § valutaförordningen, 1959:264). I två melserna i ett stort antal fall innehåller regel författningar tillhörande miljöskyddslagstiftom subsidiaritet i förhällande till straffbe- ningen (1969:387 och 388) liksom i allmänstämmelserna i allmänhet i BrB eller till na arbetstidslagen (1970:103) och sjöarbetsexempelvis bestämmelserna om ämbetsan- tidslagen (1970:105) fordras angivelse av svar. I dessa fall skall därför för närvarande målsägande endast om brottet avser annat än den som har ämbetsansvar dömas efter förhållande av betydelse för rikets försvar. I nuvarande 20:3 och han kan följaktligen för ytterligare 15 författningar stadgas krav på brott mot den speciella tystnadspliktsbe- målsägandeangivelse där ej åtal är påkallat stämmelsen ådra sig såväl ämbetsstraff som från allmän synpunkt. Sistnämnda atalsbeallmänt straff. Då de speciella straffbestäm- stämmelse förekommer allmänt i författmelserna upphäves utgår givetvis också i dem ningar från de senaste aren. Av det hundratal förekommande regler om subsidiaritet. författningar varom nu är fråga saknar I flertalet fall förbjuder de nu avsedda endast 30 helt åtalsbestämmelser. I samband specialstraffrättsliga författningarna endast med att straffbestämmelserna utmönstras ur yppandet av något visst sakförhållande. Där, dessa författningar bör enligt kommitténs såsom i en del fall, även hemlighetens mening även nu genomgångna åtalsregler obehöriga nyttjande förbjudits i den särskil- upphävas och ersättas av ett centralt stadganda författningen, blir likaledes nya 20:3 att de i BrB som tar sikte pa samtliga tystnadstillämpa.1 pliktsbestämmelser i de speciella författningI vissa av författningarna har såväl uppsät- arna. I överensstämmelse härmed har nedan ligt som oaktsamt yppande (eller nyttjande) under nya 20:4 intagits bestämmelse att. om av hemlighet straffbelagts.2 Så är nästan ej för visst fall annat är stadgat, åklagare må genomgående fallet i hithörande författning- åtala brott mot sådan tystnadsplikt vilken ar från 1969—1971. Där i författningar från gäller till förmån för enskild målsägande dessa år endast uppsåtlig gärning straffbe- endast om denne anger brottet till åtal eller lagts har detta i vissa fall uttryckligen åtal är påkallat från allmän synpunkt. I de angivits i författningstexten.3 I samband med utmönstringen av straffbestämmelserna 1 De under föregående fotnot upptagna författi dessa författningar har även sådana subjek- ningar som innehåller förbud mot såväl yppande tiva rekvisit i författningstexterna strukits. I som nyttjande återfinns i SFS 1946:722, 1949:1 341, 1951:824 oeh 830, 1954:243, 1956:306, samtliga fall blir i stället, vid sidan av oeh 1958:110 och 663, 1960:372, 1962:91, 701, 702, stadgandet om uppsatligt brott i nya 20:3 703 och 704, 1965:101, 530 och 719, 1966:314 första stycket, även den i andra stycket och 671, 1968:405 och 551, 1970:103, 105, 180, 244 och 725 samt 1971:202. Skyddet mot intagna bestämmelsen om ansvar vid oakt- nyttjande gäller i allmänhet yrkeshemlighet eller samt brott tillämplig med den i bestämmel- affärs- eller driftförhållande. Någon författning där sen angivna inskränkningen i form av krav på endast nyttjandet straffbelagts synes inte föreligga. 2 Se SFS 1954:279 och 280, 1956:245, insikt om att fråga är om ett förhållande av 1957:343, 1960:372, 1961:381, 1962:704^ hemlig natur. 1965:94, 1968:111, 405, 440 och 551, 1969:356, I ett stort antal av nu avsedda författning- 387, 388 och 690, 1970:74, 103, 105, 180, 244, ar (40 st.) har angivits att allmän åklagare får 592, 596, 725, 767 och 943 samt 1971:202, 324, 511 och 1204. åtala brottet endast efter angivelse av måls3 Se SFS 1969:503, 1970:38 och 88 samt ägande. I ytterligare elva författningar har, i 1971:290, 291 och 492. 200

SOU 1972:1

fyra nyssnämnda författningar (1969:387 och 388 samt 1970:103 och 105), enligt vilka krav på målsägandeangivelse inte föreligger i de fall brottet avser förhällande av betydelse för rikets försvar, föreslås dock undantagsstadgande att åklagare i sådana fall äger åtala utan hinder av det föreslagna stadgandet i nya 20:4 BrB.1 Den nya åtalsregeln i 20:4 BrB, vilken blir tillämplig även på brott mot sådan tystnadsplikt som stadgas i radioansvarighetslagen (1966:756), föranleder inte någon ändring av det i denna lag intagna stadgandet att JK är åklagare. Vissa av specialstraffrättens straffstadganden rörande brott mot tystnadsplikt har kommittén ansett böra bibehållas oförändrade. Hit bör stadganden som uppställer särskilda förutsättningar för straffbarbet utöver vad som framgår av nya 20:3. I 214 § fjärde punkten lagen (1944:705) om aktiebolag stadgas sålunda straff för bland andra revisor som, utan att det med nödvändighet erfordras för fullgörande av hans uppdrag, yppar något om vad som kommit till hans kännedom vid verkställd granskning. So.1, förutsättning för straffbarhet uppställes emellertid att han insett eller bort inse att skada kunnat följa av gärningen. Motsvarande bestämmelser återfinns även i 327 § lagen (1948:433) om försäkringsrörelse, 110 § lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar, 184 § lagen (1955:183) om bankrörelse, 95 § lagen (1955:416) om sparbanker och 85 § lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen. I 3 och 5 § § lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, där tystnadsplikt stadgas till skydd för fabrikationssätt, yrkeshemligheter e t c , förutsattes för straffbarhet att vederbörande har avsikt att bereda sig eller annan fördel eller att göra skada. I 48 § lagen (1919:240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet slutligen stadgas bötesstraff bland annat för den som obehörigen yppar vad han såsom befattningshavare hos tillsynsmyndighet enligt lagen erfarit om fondkommissionärs eller annans affärsförhållanden, men det stadgas bland annat också möjlighet att utdöma fängelse upp till ett år om SOU 1972:1

yppandet sker för egen eller annans fördel eller för att göra skada eller om det hemliga eljest begagnas i sådant syfte. - Då de särskilda straffbestämmelserna i de nu angivna åtta lagarna bibehälles sker det med hänsyn till de däri intagna subjektiva rekvisiten i skadehänseende. Kommittén har vidare lämnat oförändrade vissa specialstraffrättsliga bestämmelser intagna i författningar som inte formellt blivit upphävda men som till följd av sitt sakliga innehåll i praktiken har endast begränsad giltighetstid. Hithörande författningar avser t. ex. införskaffande för visst tillfälle av uppgifter för statistiskt eller annat ändamål, inventering av landets förrad av olika förnödenheter e t c ; jfr t. ex. kungörelsen (1953:632) om skyldighet att lämna vissa uppgifter i samband med ikraftträdandet av lagen om allmän sjukförsäkring samt skilda kungörelser (senast 1970:580) angående inventering av landets förråd av vissa livsmedel m. m. 2 Hit har kommittén även räknat en bestämmelse om tystnadsplikt för den som hos myndighet tagit del av uppgift som lämnats enligt vissa författningar (1967:44, 18 § och 1970:99, 18 §) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten, vilka författningar endast avser byggnadsarbeten igångsatta under vissa tidsperioder (1.3.1967— 30.9.1968 respektive 7.5.1970-31.7.1971). Till ifrågavarande grupp av författningar hör också bestämmelser om tystnadsplikt som visserligen blivit upphävda men som till följd av övergångsbestämmelser alltjämt skall äga

1 I dessa fyra författningar liksom i SFS 1959:264, 1966:314 och 756, 1970:417 och 596 samt 1971:290 och 291 föreslås av redaktionella skäl dessutom att själva straffstadgandena ersätts av erinran om det ansvar och de åtalsregler i övrigt varom stadgas i nya 20:3 och 4 BrB. 2 Nu avsedda författningar återfinns i SFS 1951:367, 731, 732 och 733, 1952:6, 702, 703, 704, 705 och 788, 1953:632, 692, 693 och 694, 1954:257, 740, 741 och 742, 1955:602, 621, 622, 623 och 626, 1956:549 och 564, 1957:625, 1958:33, 184 och 553, 1959:504, 1960:580, 1961:149 och 535, 1962:165, 559 och 732, 1963:126 och 562, 1964:99, 118 och 725, 1966:576, 1967:596, 1968:467 och 533, 1969:577 samt 1970:580.

giltighet beträffande förhållanden som hänför hans uppdragsgivares affärsförhållanden i sig till tid före dagen för upphävandet. Så är 11 § lagen (1919:240) om fondkommissionsfallet med en bestämmelse om tystnadsplikt rörelse och fondbörsverksamhet. Ytterligare för hyresnämnd i 25 § lagen (1942:429) om kan nämnas en bestämmelse om tystnadshyresreglering, vilken paragraf numera är plikt för notarius publicus i 7 § stadgan upphävd (se 1968:344). Detsamma är förhål- (1964:679) om notarius publicus. För närvalandet med en bestämmelse om tystnadsplikt rande finns visserligen ett stadgande om för vissa kontrollanter enligt förordningen ämbetsansvar för notarius publicus i stadgans (1954:260; 24 §) om brännoljeskatt, vilken 8 §, till följd varav sådant ansvar för närvaförordning likaledes numera är upphävd (se rande kan utkrävas för brott mot 7 § i 1961:653). Hit hör också bestämmelserna om stadgan. Såsom en följd av kommitténs tystnadsplikt i lagen (1963:268) om igång- förslag i övrigt bör emellertid 8 § utgå. På sättningstillstånd för byggnadsarbete, vil- samma sätt stadgas i 9 § instruktionen ken författning nyligen upphävts (jfr SFS (1964:808) för besiktningsmän hos Aktie1971:1204). Vidare har kommittén lämnat bolaget Svensk Bilprovning om tystnadsplikt oförändrad en bestämmelse om tystnadsplikt för dessa besiktningsmän, varjämte det i i 2§ kungörelsen (1940:189) med vissa instruktionens 2 § stadgas om ämbetsansvar bestämmelser om straff för förseelser i för dem - den senare en paragraf som enligt samband med avlämnande av uppgifter till kommitténs förslag bör upphävas. I samtliga statens handelskommission eller statens livs- nu nämnda ävensom övriga hithörande fall1 medelskommission. Denna kungörelse torde kommer emellertid det föreslagna straffbualltjämt formellt äga giltighet ehuru de båda det i nya 20:3 att utan vidare kunna kommissionernas uppgifter sedan länge över- tillämpas. tagits av kommerskollegium respektive jordI vissa författningar med stadganden om bruksnämnden. tystnadsplikt - se Kungl. Maj:ts reglementen Kommittén har ej heller funnit anledning för sjuksköterskor (1957:656) och för barngöra ändring i regeln i 9:6 RB om dagsbots- morskor (1955:592) - har för åsidosättande straff för den som utan giltigt skäl röjer vad av tystnadsplikten eller av annat åliggande enligt rättens eller undersökningsledarens enligt författningen upptagits en gemensam förordnande inte får uppenbaras. (Jfr 5:1 straffbestämmelse avsedd att tillämpas där och 4 RB om förhandling inom stängda ej, såsom stadgas i nämnda reglementen, dörrar samt om förordnande av rätten att vad som förekommit vid sådan förhandling 1 Övriga hithörande författningar som stadgar inte får uppenbaras. Se motsvarande regle- tystnadsplikt utan angivande av straffpåföljd återring i 16 § och 39 § andra stycket förvalt- finns i SIvS 1893:51, 1900:63, 1920:245 och 898 1926:227, 1927:391, 1934:437, 1935:568' ningsprocesslagen (1971:291). Jfr även 1937:1005, 1941:1000, 1949:345, 1950:146 och 23:10 fjärde stycket och 27:9 RB.) 522, 1952:825, 1954:504, 1955:183 (192 §) 416 Ett inte obetydligt antal författningar (98 §) och 528, 1956:216 och 328, 1959:293, 486, 551 och 582, 1962:242 och 258, 1963:18 och 580 innehåller stadganden om tystnadsplikt som 1964:679 och 808, 1967:598, 1968:555 samt inte försetts med särskilda straffbestämmel- 1971:307 (27 §) och 681. Hit hör även viss ser. Som exempel kan nämnas stadgandet bestämmelse om tystnadsplikt i 1688 års mcdicinalordningar samt bestämmelsen om hemligt skrifom tystnadsplikt för medlare i 14:3 andra tcmål i 7 kap. 2 § kyrkolagen. Däremot hör ej hit stycket giftermålsbalken. Brott mot denna ett stadgande om tystnadsplikt i 7 § valutalagen tystnadsplikt kan givetvis föranleda straff- (1939:350), som visserligen saknar straffstadgande men som i stället straffsanktionerats i 18 § valutaansvar enligt nuvarande 20:3 BrB för den förordningen (1959:264). - Jfr i detta sammedlare som har ämbetsansvar men är för manhang även vissa stadganden om tystnadsplikt annan medlare straffritt. Ett annat exempel i 54 § tredje stycket RF samt 37 § 3 mom., 38 § 5 mom. och 71 § fjärde stycket RO. Se även instrukär det ej straffsanktionerade stadgandet om tionen 22.5.1925 för riksdagens revisorer av stats-, tystnadsplikt för fondkommissionär rörande banko- och riksgäldsverken (7 §). 202

SOU 1972:1

"förseelsen eljest jämlikt lag eller särskild författning är belagd med straff. Det är tydligt att även nu avsedda bestämmelser om tystnadsplikt kommer att utan författningsändring omfattas av nya 20:3 BrB. Slutligen skall anmärkas att bestämmelser om tystnadsplikt även finns intagna i åtskilliga av Kungl. Maj:t utfärdade stadgar, instruktioner och arbetsordningar för skilda myndigheter och andra organ. I den mån dessa bestämmelser även innehåller stadganden om straff och om åtal etc. bör de ändras i enlighet med det tidigare anförda. Såsom kommittén i annat sammanhang framhållit ankommer emellertid ej pä kommittén att överse författningar av denna art, vilka för övrigt måste underkastas ändringar även i åtskilliga andra hänseenden om kommitténs förslag i övrigt genomföres.1 4§

eller den Kungl. Maj:t förordnat, dels vad i lag eller författning är föreskrivet om åtal för gärning, för vilken straff är stadgat endast om den förövas av ämbetsman. Motsvarande två undantag har upptagits även i nya 20:4 första stycket med endast den ändringen att ordet "ämbetsman" utbytts mot "innehavare av tjänst eller uppdrag som nyss sagts". Ytterligare ett undantag från åtalsrätt enligt huvudregeln göres i nuvarande 20:14. Enligt detta undantag skall gälla vad i lag eller annan författning är föreskrivet om åtal för gärning som avses i nuvarande 20:3 och som är särskilt belagd med straff. Denna undantagsregel ersattes emellertid i nya 20:4 andra stycket av den ovan i kommentaren till nya 20:3 behandlade regeln att åklagare, där ej för visst fall annat är stadgat, får åtala brott mot tystnadsplikt vilken gäller till förmån för enskild målsägande endast om denne anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

1 nuvarande 20:14 stadgas som huvudregel, att åklagare utan hinder av vad eljest må vara stadgat får åtala brott varigenom ämbetsman 5 § åsidosatt sin tjänsteplikt. Denna huvudregel I första stycket av denna nya paragraf har i har bibehållits i nya 20:4 första stycket men överensstämmelse med förslagen under 4.6.4 med den ändringen att åtalsrätten avser brott upptagits stadgande, att den som är ledamot varigenom åligganden åsidosatts i utövningen av beslutande statlig eller kommunal församav sådana befattningar som kommittén över ling ej för någon sin åtgärd i denna egenskap huvud funnit anledning beakta då det gällt skall kunna ställas till ansvar för oriktig att åstadkomma ett för all offentlig verksam- myndighetsutövning enligt nya 20:1. Stadhet enhetligt ansvarssystem. Åtalsrätten har i gandet tar sikte främst på riksdagsmän samt lagtexten beskrivits sä, att den avser brott kommunfullmäktige och landstingsmän men varigenom innehavare av tjänst eller uppdrag även på sädana församlingsledamöter som som sägs i nya 20:2 åsidosatt vad honom avses i lagen (1961:436) om församlingsstyåligger i utövningen därav. Åtalsrätten bör relse, t. ex. kyrkofullmäktige. givetvis även omfatta sådan oriktig myndigI paragrafens andra stycke har intagits den hetsutövning som sägs i nya 20:1 liksom föreslagna bestämmelsen om möjlighet för mutbrott enligt nya 20:2, även där sådana domstol att från uppdraget skilja försambrott begås av den som ej innehar tjänst eller lingsledamot som begått brott. Som förutuppdrag som nu sagts. Särskilt stadgande om sättning härför anges att för brottet är sådan ätalsrätt har därför också intagits i nya 1 Hithörande författningar med bestämmelser 20:4 första stycket. om tystnadsplikt återfinns i SFS 1956:551, I nuvarande 20:14 göres emellertid vissa 1957:295 och 346, 1959:293, 1960:306, undantag från den angivna huvudregeln om 1963:586, 1964:628, 1965:633, 644, 645, 646, åklagares åtalsrätt. Enligt lagrummet skall 647, 650, 651, 656, 660, 686, 687, 710 (jfr 1970:965), 791, 792 och 857, 1966:305, 431, 434, sålunda gälla dels vad i BrB stadgas att åtal ej 566 och 567, 1967:83, 654, 659 och 936, 1969:18 må ske utan förordnande av Kungl. Maj:t och 402 samt 1970:411 och 752. SOU 1972:1

stadgat fängelse i tvä år eller däröver samt att vederbörande genom brottet visat sig uppenbarligen inte vara skickad att inneha uppdraget. Motsvarande gäller redan nu för församlingsledamot som begått annat brott än ämbetsbrott, se nuvarande 20:12 andrastycket jämfört med 20:8 första stycket. Såsom anmärkts under 4.6.4 kommer den nya regeln att kunna tillämpas även då församlingsledamot begår mutbrott enligt nya 20:2 eller uppsätligt brott mot tystnadsplikt enligt nya 20:3 första stycket, i vilka lagrum intagits straffpåföljder som omfattar två års fängelse. 21 kap.

har strukits en för närvarande i paragrafens första stycke sista punkten intagen hänvisning till stadgandet i nuvarande 20:4 tredje stycket BrB, vilket lagrum enligt förslaget upphäves. I stället har i ett nytt tredje stycke av 21:18 intagits bestämmelse av i sak samma innehåll som nyssnämnda stadgande, nämligen att som tjänstefel inte skall anses att anställd krigsman deltar i facklig stridsåtgärd efter beslut av arbetstagarförening som anordnat åtgärden. Slutligen har den i paragrafen intagna regeln, att tjänstefel är subsidiärt i förhällande till tjänstemissbruk liksom andra särskilt straffbelagda gärningar, ändrats sä att hänvisningen till tjänstemissbruk fått utgå.

Om brott av krigsmän 17 § Denna paragraf angående ansvar för tjänstemissbruk av krigsman utgår samtidigt som motsvarande stadgande i nuvarande 20:1 avseende ämbetsmän upphäves (se under 4.10). Anmärkas bör att, i den mån gärning som sägs i 17 § ej blir att bedöma som oriktig myndighetsutövning enligt nya 20:1, den kan framdeles i stället medföra ansvar för tjänstefel enligt 21:18. 18 §

I denna paragraf stadgas för närvarande ansvar för tjänstefel av krigsman som saknar ämbetsansvar. Såsom framgått under 4.10 skall krigsmän enligt kommitténs förslag alltjämt vara underkastade tjänstefelsansvar. Paragrafen bör därför bibehållas men undergå vissa följdändringar. Stadgandet i första stycket första punkten av paragrafen att fråga är om krigsman "som ej är underkastad ämbetsansvar" utgår sålunda eftersom det på ämbetsansvariga krigsmän tillämpliga straffbudet rörande tjänstefel i nuvarande 20:4 BrB enligt förslaget upphäves. I paragrafens första stycke har dessutom intagits att tjänstefelsansvaret även kan utkrävas då krigsman som är anställd vid krigsmakten åsidosätter vad som åligger honom enligt anställningsavtalet (se under 4.10). Vidare 204

21 §

För närvarande anges i 21 § den krets av krigsmän som har ämbetsansvar. Denna bestämmelse utgår som en följd av kommitténs förslag. I stället har under 21 § intagits ett helt nytt stadgande, som anger den krets av krigsmän som inte skall vara underkastad ansvar enligt 21 kap. utan i stället omfattas av samma disciplinära ansvarsregler som föreslagits för den civila personalen. I enlighet med förslaget under 4.10 anges personkretsen i nya 21 § till att omfatta anställd krigsman som tjänstgör vid civilt statligt verk, vid militärt organ med arbetsuppgifter som i huvudsak är av civil natur eller vid kommunal myndighet. Enligt lagrummet skall vidare ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma vilka krigsmän inom denna personkrets som skall vara undantagna från ansvar enligt 21 kap. Bestämmelsen korresponderar mot dels en ny bestämmelse (8 §) i 32 kap. BrB att krigsman som ej är underkastad ansvar enligt 21 kap. BrB ej får ädömas disciplinstraff, dels en föreslagen bestämmelse i 8 § militär rättegängslag att sådan krigsman ej heller får åläggas straff i militärt disciplinmål. I stället skall sådan krigsman inte endast, såsom anställda krigsmän i allmänhet, kunna avskedas enligt den föreslagna disciplinlagen utan även kunna åläggas disciplinpåföljd enligt samma lag (jfr SOU 1972:1

den föreslagna bestämmelsen i 7 § disciplinlagen att disciplinpåföljd enligt lagen inte får åläggas krigsman som är underkastad ansvar enligt 21 kap. BrB). 22 §

33 kap. Om nedsättning och uteslutning av påföljd 3§ Detta lagrum reglerar möjligheten att beakta häktningstid vid bestämmande av viss tids fängelse, böter, suspension eller disciplinstraff. Då suspension avskaffas som straffpåföljd bör även förevarande lagrum ändras. Ordet suspension har följaktligen strukits i paragrafens första stycke.

I 22 § stadgas för närvarande att ätalsreglerna i nuvarande 20:14 skall äga motsvarande tillämpning i fråga om brott varigenom krigsman åsidosatt sin tjänsteplikt. De motsvarande ätalsreglerna i nya 20:4 har emellertid gjorts direkt tillämpliga på krigsmän genom den däri intagna hänvisningen till nya 20:2, vari krigsmän omnämns. Den nuvarande 5§ bestämmelsen i 22 § har därför ersatts av en 33 kap., som för närvarande består av fyra erinran att om åtalsrätt gäller vad som sägs i paragrafer, har här kompletterats med en nya 20:4. femte paragraf, som i enlighet med förslagen under 4.5.7 medger domstol att vid bestämmande av straff för brott av arbetstagare ta 32 kap. hänsyn till avsked eller annan enligt anställOm disciplinstraff för krigsmän ningsavtalet medgiven följd av brottet. Härvid 1-5 §§ skall enligt paragrafen böter eller disciplinI dessa fem paragrafer ges vissa bestämmelser straff som eljest skolat ådömas helt kunna om ämbetsstraffens innebörd och använd- efterges. Till dessa bestämmelser i paragrafens ningsområde. Då ämbetsstraffen avskaffas en- första stycke har fogats ett andra stycke av ligt kommitténs förslag bör även dessa innehåll att med arbetstagare skall likställas lagrum utgå. I samband härmed bör även den som utövar uppdrag åt annan. rubriken till 32 kap., "Om ämbetsstraff och om disciplinstraff för krigsmän", ändras till att lyda "Om disciplinstraff för krigsmän". 34 kap. 8§ Till de resterande 6—7 §§ i 32 kap., vilka avhandlar disciplinstraffen, har fogats en ny paragraf, 8 §, i vars första stycke stadgas att krigsman som ej är underkastad ansvar enligt 21 kap. BrB inte får ädömas disciplinstraff. Bestämmelsen skall ses i samband med det ovan behandlade stadgandet i nya 21:21 BrB. Enligt 32 kap. 7 § andra stycket skall den som ej är krigsman ådömas dagsböter om han medverkar till brott för vilket disciplinstraff är utsatt. I nya 8 § andra stycket föreslås stadgande att förstnämnda regel skall äga motsvarande tillämpning pä krigsman som enligt 8 § första stycket inte kan ådömas disciplinstraff. SOU 1972:1

Vissa bestämmelser om sammanträffande av brott och förändring av påföljd 14-17 §§ Dessa fyra paragrafer avhandlar tillämpningen av ämbetsstraffen och utgår därför som en följd av kommitténs förslag. 35 kap. Om bortfallande av påföljd 2och4§§ 2 §, som innehåller särskild preskriptionsregel för ämbetsbrott enligt nuvarande 20:1-4 BrB, utgår samtidigt med att sistnämnda lagrum upphäves. För de i nya 20:1—3 intagna brottstyperna kommer i 205

stället att gälla de för brott i allmänhet stadgade preskriptionsbestämmelserna i 35:1 BrB. Då 2 § upphäves utgår också en i 4 § intagen hänvisning till förstnämnda lagrum. 38 kap. Rättegångsbestämmelser m. m. 4, 6, 8 och 9 §§ I dessa lagrum återfinns vissa processuella bestämmelser rörande prövning av skilda frågor, bland andra sådana som avses i nuvarande 34:15 BrB. Sistnämnda lagrum, som rör suspensionsfrågor, har i det tidigare föreslagits upphävd. Följdenligt utgår de i 38:4, 6, 8 och 9 §§ intagna hänvisningarna till 34:15. Övergångsbestämmelser Bland övergångsbestämmelserna har till en början upptagits, att det ej vidare får dömas till suspension och avsättning sedan de föreslagna ändringarna i BrB trätt i kraft. Denna bestämmelse kräver särskilt straffstadgande för det fall att en gärning, som till tiden ligger före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, är straffbar såväl enligt de nya bestämmelserna i 20:1-3 som enligt de upphävda bestämmelserna i nuvarande 20:1-4, enligt vilka straffet i vissa fall är ämbetsstraff med möjlighet att tillika ådöma allmänt straff. I sådant fall skall enligt förslaget dömas till det straff för gärningen som är stadgat i de nya bestämmelserna, dock att de äldre bestämmelserna skall tillämpas om de leder till lindrigare allmänt straff. Möjligheten att tillämpa de äldre bestämmelserna får betydelse när det gäller brott mot sådan tystnadsplikt för vilket allmänt straff enligt nuvarande 20:3 endast uppgår till fängelse i högst ett år men enligt nya 20:3 kan utkrävas med fängelse upp till två år. Då eljest fråga uppkommer om att tillämpa de nya bestämmelserna i BrB skall enligt de föreslagna övergångsbestämmelserna 5 § första och andra styckena lagen 206

(1964:163) om införande av BrB äga motsvarande tillämpning. I nämnda 5 § har intagits den grundläggande princip som även tidigare gällt i svensk rätt och som även ligger bakom förslaget till nyss återgivna övergångsbestämmelse, nämligen att ny lag inte skall äga tillbakaverkande kraft om ej den nya lagen är lindrigare än den äldre. Denna grundsats gör sig gällande även i preskriptionshänseende och får betydelse bland annat för sådant brott mot tystnadsplikt som ej omfattas av nuvarande 20:3 utan som endast kan straffas efter specialstraffrättsligt stadgande. Innehåller detta ett högsta straff av exempelvis ett års fängelse är brottets preskriptionstid endast två år enligt 35:1 BrB. Tillämpades nya 20:3 på brottet skulle preskriptionstiden emellertid uppgå till fem år enligt 35:1 eftersom straffmaximum i nya 20:3 satts till två års fängelse. I enlighet med den i de föreslagna övergångsbestämmelserna intagna hänvisningen till förutnämnda 5 § skall i detta fall den kortare preskriptionstiden gälla. Vidare har medtagits bestämmelse att reglerna i nya 33:5, vilka medger beaktande vid straffmätning av avsked eller annan i avtal stadgad följd av brottet, skall äga motsvarande tillämpning i fråga om disciplinär bestraffning som förvaltningsmyndighet ålagt ämbetsman före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna i BrB (jfr nu tillämpliga 20:9). Bland övergångsbestämmelserna har också intagits stadgande att, om i lag eller annan författning förekommer hänvisning till eller däri eljest avses lagrum som ersatts genom de nya bestämmelserna, dessa i stället skall tillämpas.1 I anslutning till bestämmelse om dag för ikraftträdande av de föreslagna ändringarna i 1 I sammanhanget anmärkcs, att kommittén inte ansett erforderligt med några särskilda regler i form av författningsändringar eller eljest för det fall att i annan författning hänvisas till sådan bestämmelse i BrB som upphäves enligt förslagen och som ej fär någon motsvarighet i de nya bestämmelserna. Jfr exempelvis 1§ strafföreläggandekungörclsen (1970:60), vari hänvisas till den enligt förslagen upphävda straffbestämmelsen i 17:5 BrB.

SOU 1972:1

BrB har även upptagits stadgande om samtidigt upphävande av dels den ovan under 17:1—4 nämnda kungörelsen (1961:559) med förordnande om ämbetsskydd för vissa befattningshavare, dels lagen (1948:491) om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall (se under 4.6.5). Slutligen finns anledning att något beröra det i vissa författningar begagnade uttrycket ämbets- och tjänstemän, vid vars tolkning man delvis har att falla tillbaka på den nuvarande bestämmelsen om personkretsen för ämbetsansvar i 20:12 BrB. Denna bestämmelse föreslås visserligen upphävd. Härav synes emellertid inte följa behov vare sig av någon övergångsbestämmelse eller av ändring i de författningar vari nämnda uttryck begagnats. I allmänhet torde begreppets innebörd i den särskilda författningen kunna tolkas oberoende av förekommande anknytning till 20:12 BrB (jfr exempelvis lagen (1899:58 s. 1) om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän med flera, samt 17:11 handelsbalken rörande förmånsrätt vad avser fordran hos "kronans ämbets- eller tjänstemän för egendom, som desse, i och för ämbete eller tjänst, emottagit"). I vissa fall kan situationen dock vara en annan. I lagen (1957:668) om utlämning för brott intogs 1962 såsom ett andra stycke i 3 § en särskild bestämmelse om utlämning till främmande stat för gärning förövad i Sverige av den som var ämbets- eller tjänsteman i den främmande staten och medborgare där. I propositionen med förslag till bestämmelsen uttalades (prop. 1962:45 s. 5), att med uttrycket ämbets- eller tjänsteman "torde få avses person, vilken i den främmande staten har liknande uppgifter och intar motsvarande ställning som en statens ämbets- eller tjänsteman i Sverige (jfr 25 kap. 11 § strafflagen)". Vid tolkning av uttryckets innebörd har man således att utgå från 25:11 SL, numera 20:12 BrB. Här kan inte undvikas att sistnämnda lagrum även sedan det upphävts tillägges betydelse som tolkningsdatum. Det synes ej heller böra komma i fråga att i detta SOU 1972:1

sammanhang föreslå någon sådan ändring av 3 § andra stycket lagen om utlämning för brott att det där använda uttrycket ämbetseller tjänsteman får en annan innebörd: häremot talar att begreppet hämtats frän en till grund för bestämmelsen liggande konvention om utlämning mellan Sverige och U.S.A. Ytterligare ett särfall förtjänar uppmärksamhet. I 199 § konkurslagen stadgas att, om ämbets- eller tjänsteman blivit försatt i konkurs, den myndighet under vilken han lyder äger om särskilda skäl föreligger avstänga honom frän tjänstens utövning under högst fyra månader frän det konkursbeslutet meddelades. I och för sig finns anledning överväga ändringar av den personkrets som för närvarande omfattas av avstängningsregeln. Det kan även ifrågasättas om regeln över huvud hör hemma i konkurslagen och om den inte bör infogas i tjänstemannalagstiftningen. I propositionen med förslag till regelns nuvarande utformning uttalade också departementschefen (prop. 1968:130 s. 169-170), att sistnämnda fråga fick utredas närmare under det fortgående arbetet med reformer inom tjänstemannarätten. Frågan om avstängning i anledning av konkurs hör ytterst samman med spörsmål över huvud om arbetstagares rätt till sin anställning och om skydd mot skiljande från anställningen. Kommittén har också inhämtat att den tidigare berörda utredningen rörande ökad anställningstrygghet m. m. avser att behandla hithörande frågor rörande 199 § konkurslagen. Efter samråd med denna utredning liksom med den år 1971 tillsatta konkurslagskommittén har ämbetsansvarskommittén därför funnit sig inte böra i detta sammanhang lägga fram förslag till någon ändring av berörda lagrum (jfr även stadgandena i 21 § andra stycket och 185 § 1) konkurslagen om skyldighet för konkursdomaren att då ämbets- eller tjänstemans egendom avträdes till konkurs underrätta gäldenärens närmaste förman därom 1 ). 1 Ang. förslag att överföra dessa stadganden till administrativ författning, se lagberedningens betänkande Utsökningsrätt X (SOU 1970:75).

5.2 Disciplinlagen Lagens

tillämpningsområde

1§ I denna paragraf anges den personkrets som omfattas av lagen. Lagen skall enligt 1 § första stycket punkt 1 i första hand vinna tillämpning på arbetstagare som är anställd hos stat eller kommun. Härmed äsyftas såväl tjänstemän som arbetstagare utan tjänstemannaställning. Pä samma sätt som i kommunaltjänstemannalagen har i paragrafens andra stycke angivits, att vid lagens tillämpning skall med kommun likställas landstingskommun, kommunalförbund, församling, kyrklig samfällighet, skogsvårdsstyrelse och allmän försäkringskassa. (Angående övriga allmänna inrättningar, se nedan.) 1 punkterna 2 och 3 av paragrafens första stycke anges de statliga och kommunala uppdragstagare som omfattas av lagen. Då det gällt att bestämma denna krets har kommittén ansett att en restriktiv hållning bör intas. Kommittén framhöll härvidlag följande i principbetänkandet (s. 67—68): Förlust av anställning är uppenbarligen i allmänhet ett mycket allvarligt ingrepp mot en försumlig arbetstagare. Sådan påföljd bör sparas för svåra förseelser medan de disciplinära sanktionsformerna kan tillämpas vid lindrigare förseelser utan rubbande av anställningsförhållandet. Förlust av ett uppdrag utgör emellertid — ehuru stundom diffamerande - i allmänhet ingalunda samma sociala och ekonomiska förlust som ett avsked från anställning. Vid sidan av det straffrättsliga ansvar som kan drabba uppdragstagare, framför allt vid maktmissbruk, synes i allmänhet tillfyllest med möjligheten att från uppdraget skilja den som vid utövande av sitt uppdrag åsidosätter sina plikter. Mot denna bakgrund har kommittén i första hand ansett böra komma i fråga uppdrag som är av relativt läng varaktighet eller som företer likhet med tjänst. Dessutom bör naturligen arten av de arbetsuppgifter som är förenade med uppdraget vara sådan att ett disciplinansvar ter sig som ett lämpligt instrument för att frammana en 208

korrekt skötsel av uppdraget. Tilläggas bör, att lagen ej är avsedd att vinna tillämpning pä uppdrag inom offentlig affärsverksamhet såsom arbetsbeting enligt köplagen, advokatuppdrag etc. Med utgångspunkt i det anförda har till en början i 1 § punkt 2 upptagits ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan inrättning som hör till staten eller till kommun. I enlighet härmed kommer ansvaret att omfatta exempelvis ledamöter av arrendenämnd eller hyresnämnd enligt lagen (1971:998) om dessa nämnder i den mänledamotskapet inte utgör anställning som faller redan under punkt 1, ledamot av fiskevärderingsnämnd enligt lagen (1950:599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m., samt ledamöter av skilda kommunala nämnder såsom barnavårdsnämnd, hälsovårdsnämnd, etc. Även sakkunniga i statliga utredningar omfattas av ansvaret. Vidare har i punkt 3 upptagits sådana uppdragstagare hos staten eller kommun som valts till uppdraget eller inte äger undandra sig detta. Pä det kommunala området kommer sålunda ansvaret att omfatta bland andra vissa innehavare av med tjänst likartade förtroendeuppdrag såsom exempelvis kommunalråd och landstingsråd. Det bör anmärkas, att de återgivna reglerna medför ansvar även för nämndemän och jurymän liksom för de av kommunfullmäktige valda överförmyndarna. 1 Enligt punkt 3 skall lagen även omfatta annan uppdragstagare hos staten eller hos kommun än nu sagts om nämligen uppdraget är reglerat i författning vari stadgats att ansvar enligt disciplinlagen skall gälla. Härigenom ernås att lagen kan göras tillämplig på ytterligare vissa områden där det ter sig befogat med ett disciplinansvar. Genom kravet att särskilt stadgande om ansvarets tillämpning skall finnas intaget i den författning som reglerar uppdraget överlämnas

1 Förmynderskapsutredningen har i sitt betänkande Förmyndcrskap (SOL) 1970:67) föreslagit att överförmyndarbefattningarna omvandlas till statliga tjänster.

SOU 1972:1

vidare åt vederbörande lagstiftande organ, utom anstalt (29:7 och 30:10 BrB); den som Kungl. Maj:t och/eller riksdagen, som beslu- enligt 10 eller 16 § lagen (1964:450) om åttat författningen, att för varje särskild gärder vid samhällsfarlig asocialitet förorduppdragstyp bestämma om ansvar skall före- nats till övervakare av den som erhållit villligga eller ej (jfr angivandet av motsvarande korligt anstånd med intagning i arbetsanstalt personkrets för mutansvar i nya 20:2, där eller villkorligt utskrivits från sådan anstalt; sådant krav inte ansetts böra resas utan av barnavårdsnämnd enligt 28 § barnavårdssamtliga innehavare av författningsreglerade lagen (1960:97) utsedd övervakare; av barnastatliga eller kommunala uppdrag medtagits i vårdsnämnd enligt 8 § kungörelsen (1960: personkretsen för ansvar). 594) om fosterbarnsvård anlitad fosterbarnsUnder beaktande av tidigare återgivna inspektör där ej vederbörande har disciplinsynpunkter har kommittén ansett disciplin- ansvar redan såsom anställd hos nämnden; lagen genom särskilda författningsstadgan- samt slutligen övervakare vilken med stöd av den böra göras tillämplig på följande upp- 17, 3 1 , 36, 5 1 , 55 eller 58 § lagen dragstagare som inte omfattas redan av de i (1954:579) om nykterhetsvård utsetts för föregående stycke behandlade reglerna, näm- den som är hemfallen åt alkoholmissbruk. ligen av konkursdomaren enligt 3:44 kon- Det kan tilläggas, att de gode män som enligt kurslagen eller 7 § lagen (1921:227) om ovan nämnda författningar skall biträda vid ackordsförhandling utom konkurs utsedd skilda förrättningar i åtskilliga fall skall utses ombudsman; av vederbörande myndighet bland de till domstolarna knutna nämndeenligt 1 § kungörelsen (1946:679) angående männen. Förslag till författningsändringar kommissionärer hos myndigheter tillhörande varigenom disciplinlagen göres tillämplig på statsförvaltningen förordnad kommissionär nu angivna uppdragstagargrupper har intagits där denna inte redan såsom anställd hos ovan under 2.6 (se även nedan under 5.6). myndigheten omfattas av disciplinlagen; av I och för sig kunde övervägas att föra in KB enligt 23 § delgivningslagen (1970:428) ytterligare några uppdragstagargrupper under förordnad stämningsman; av KB enligt 10:2 disciplinansvaret. Kommittén har emellertid eller 10:33 vattenlagen förordnad förrätt- beträffande dem ansett att man tills vidare ningsman för vissa syneförrättningar liksom bör låta sig nöja med de möjligheter lagstiftbiträdande förrättningsman, förordnad enligt ningen normalt erbjuder att från uppdraget 10:34 vattenlagen; god man som av KB skilja den som begår förseelser vid dess enligt 10:3 vattenlagen förordnats att biträda utövning. förrättningsman ävensom sådan god man Utan att åsyfta fullständighet skall här resom tillkallats av förrättningsman med stöd dovisas sådana uppdragstagre som bör falla 1 av 10:35 vattenlagen; av vattendomstol, utanför den föreslagna disciplinlagens tillvattenrättsdomaren eller synemän enligt lämpningsområde. Bland dem ingår givetvis 13:1 vattenlagen förordnad besiktningsman sådana som, ehuru de har sina uppdrag för besiktning av företag enligt samma lag; av reglerade i författning och är förordnade av KB enligt 19 § lagen (1939:608) om enskilda offentliga organ, dock är att anse som uppdragstagare hos privata rättssubjekt och vägar förordnad förrättningsman liksom av som redan till följd därav faller utanför sakägare eller förrättningsman enligt 20 § samma lag utsedd god man såsom biträde åt 1 förrättningsmannen; övervakare av dels villRedan av de tidigare återgivna bestämmelserna korligt frigiven (26:12 BrB respektive 18 § i 1 § disciplinlagen följer att lagen är tillämplig på nordiska verkställighetslagen, 1963:193), lantmätare i hans egenskap av förrättningsman enligt den fastighetsbildningslag (1970:988) som dels den som erhållit skyddstillsyn (28:6 träder i kraft 1.1.1972, liksom på de av kommunBrB), dels villkorligt dömd (11 § nordiska fullmäktige enligt 2 § samma lag valda gode verkställighetslagen), dels den som dömts till männen för biträde åt förrättningsman. Motsvarande gäller även lantmätare och gode män såsom ungdomsfängelse eller internering och vårdas förrättningsmän enligt 6 § ensittarlagen (1925:334). SOU 1972:1 14

disciplinlagen.1 Hit hör emellertid också sädana som visserligen är innehavare avoffentliga uppdrag men som i första hand får anses representera enskilda intressen. Uppräkningen härefter omfattar båda dessa kategorier. Till en början kan sålunda nämnas av konkursdomare enligt 44 § konkurslagen förordnad interimsförvaltarc liksom givetvis den av borgenärerna enligt 45 § konkurslagen valda konkursförvaltaren. Utanför ansvaret faller också av delägare eller KB enligt 25 § lagen (1960:130) om fiskevårdsområden utsedd ledamot av styrelse för sådant område; ledamot av styrelse för flottningsförening som valts av flottningsstämma enligt 39 § lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled eller som utsetts av KB enligt 40 § samma lag; ledamot av styrelse för vattenregleringsföretag som valts av deltagarna i företaget enligt 3:12 vattenlagen eller utsetts av KB enligt 3:16 samma lag; av KB enligt 52 § lagen (1939:608) om enskilda vägar förordnad syssloman; av rätten förordnad syneman beträffande arrenden enligt 9:24 jordbalken; av rätten enligt lagen (1921:299) om förvaltning av bysamfälligheter m. m. förordnad god man för sådan förvaltning; samt av överexekutor enligt 170 § utsökningslagen utsedd syssloman för tvångsförvaltning av fast egendom. Hit hör också innehavare av en del mera kortvariga uppdrag såsom av rätten enligt 4 § lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål förordnad personundersökare som ej är skyddskonsulent; läkare som av rätten förordnats att avge lägarintyg enligt 7 § samma lag; av KB förordnad förrättningsman samt av förrättningsmannen eller sakägare utsedd god man enligt 2 3 - 2 4 §§ lagen (1933:269) om ägofred för prövning av frågor om stängselskyldighet och om betesreglering; av KB enligt 17 § lagen (1960:130) om fiskevårdsområden förordnad förrättningsman för bildande av sådant område; av KB enligt 10 § 2 mom. lagen (1938:274) om rätt till jakt förordnad förrättningsman för bildande av jaktvårdsområde; av KB enligt 6 § kungörelsen (1965: 260) om älgavgift m. m. utsedd god man för värdering av älgskada; av KB enligt 20 § förutnämnda lag om flottning i allmän flottled förordnad syssloman för upptagande av flottledsavgifter vid interimsflottning; samt av kommun enligt 32 § lagen (1970:244) och allmänna vatten- och avloppsanläggningar utsedd tillsynsman för va-anläggning ävensom av KB enligt 33 § samma lag förordnad syssloman för drivande av va-anläggning.

210 Disciplinansvaret synes ej heller böra omfatta uppdragstagare enligt viss inte helt aktuell lagstiftning, nämligen av Kung). Maj:t enligt 3 § lagen (1959:517) om förlängning av tiden för vissa servitut utsedda ledamöter av nämnd för prövning av ersättningsfrågor i anledning av sådan förlängning. Lagen avser förlängning intill 1.1.1972 och anspråk på ersättning skall framställas hos nämnden inom ett år från det förlängningen inträtt (jfr även motsvarande regler i SFS 1946:74 1). Ej heller synes ansvaret böra omfatta av KB enligt 1 § stadgan (1964:679) om notarius publicus förordnad notarius publicus eller av handels- och sjöfartsnämnd antagen mäklare enligt Kungl. Maj:ts förnyade mäklareordning (1893:51). Såväl notarius publicus som nu avsedda mäklare har för närvarande enligt stadganden i nämnda författningar ämbetsansvar, men kan också i fall av olämplighet entledigas av det organ som utsett dem. Utanför ansvaret bör vidare falla av rätten utsedd god man eller granskningsman enligt 19:17 ärvdabalken samt av rätten särskilt förordnad förmyndare eller god man enligt 11:3 resp. 18 kap. föräldrabalken liksom av barnavårdsnämnd enligt 8:4 föräldrabalken förordnad barnavårdsman. För barnavårdsmannens del märkes dock, att uppdraget kan ingå som åliggande i tjänst vid barnavårdsnämnd och till följd därav omfattas av disciplinansvar. Ej heller bör skiljeman enligt lagen (1929:145) om skiljemän omfattas av disciplinansvar, vare sig han utses av part eller skiljemän eller av överexekutor (jfr även bestämmelserna om skiljemän för avgörande av ersättning för flottningsskada i 10 § förutnämnda lag om flottning i allmän flottled samt 70 § lagen (1944:705) om aktiebolag rörande skiljemän för bestämmande av lösenbelopp vid övergång av aktie). Slutligen faller givetvis utanför ansvaret den mångfald av uppdrag inom associationsrätten, som visserligen beror av myndighets förordnande men som avser helt privata rättsförhållanden; se i aktiebolagslagen av handelskammare förordnad granskare (13 §), av rätten förordnad syssloman (143 §), likvidator ( 1 4 9 - 1 5 0 §§) och god man (153 §), av KB förordnad revisor (108-109 §§) och likvidationsrevisor (152 §) samt av rätten förordnad ersättare för styrelseledamot (80 §); se även likartade bestämmelser i 1 Dessa uppdragstagare kommer givetvis också att falla utanför mutansvaret enligt nya 20:2 BrB.

SOU 1972:1

lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar, lagen (1955:183) om bankrörelse, lagen (1955:416) om sparbanker, lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen, lagen (1895 nr. 64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag, lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser samt lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m. m. Ej heller bör ansvaret gälla de huvudmän för övervakning av sparbank som enligt 13 § lagen om sparbanker väljs av kommunfullmäktige eller landsting. Utanför ansvaret fallet slutligen också sådan ledamot av styrelse för bankaktiebolag som enligt 71 § lagen om bankrörelse utses av Kungl. Maj:t. I 1 § första stycket punkt 4 stadgas slutligen att lagen enligt Konungens bestämmande skall äga tillämpning även på arbetstagare hos allmän inrättning eller hos aktiebolag, förening eller stiftelse, vari staten eller kommun till följd av aktieinnehav eller eljest har avgörande bestämmanderätt, samt på ledamot av styrelse för sådan inrättning eller sådant företag. Begreppet allmän inrättning har här samma innebörd som när det förekommer i exempelvis 1 § kommunaltjänstemannalagen. Det ankommer inte på kommittén att lägga fram förslag till sådana författningar i form av stadgar, instruktioner etc. för allmänna inrättningar och övriga nu avsedda företag, varigenom disciplinlagen göres tillämplig på sådana företag. I denna del vill kommittén endast hänvisa till principbetänkandet (s. 5 4 - 5 6 ; se även under 3.7.5 ovan) och de där angivna exemplen på företag vari disciplinansvar ter sig befogat (Aktiebolaget Svensk Bilprovning, Allmänna Bevakningsaktiebolaget, Aktiebolaget Vin- & Spritcentralen, e t c ) . I tre fall har kommittén dock föreslagit författningsändringar. I 2 § instruktionen (1964:808) för besiktningsmän hos Aktiebolaget Svensk Bilprovning stadgas sålunda för närvarande att dessa besiktningsmän, som alltid är anställda hos bolaget, har ämbetsansvar. I samband med att detta stadgande upphäves som en följd av kommitténs förslag bör i dess ställe intas bestämmelse om disciplinlagens tillämplighet. På motsvarande sätt stadgas för närvarande i 46 § lagen (1952:166) om häradsallmänningar SOU 1972:1

samt i 45 § lagen (1952:167) om allmänningsskogar i Norrland och Dalarna, att styrelseledamöter och befattningshavare vid dessa allmänna inrättningar har ämbetsansvar. Även dessa stadganden bör utbytas mot bestämmelser om ansvar enligt disciplinlagen.

2§ I enlighet med förslagen under 4.6.1-4.6.3 skall disciplinlagen inte gälla statsrådets, högsta domstolens eller regeringsrättens ledamöter eller riksdagens ombudsmän. Ej heller bör ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling vara underkastad disciplinansvar. Bestämmelse om undantag för dessa personkretsar har upptagits i 2 § första stycket. I paragrafens andra stycke anges, att bestämmelserna om disciplinpåföljd m. m. i 5 - 1 1 §§ inte skall tillämpas på justitiekanslern. Däremot kommer för honom att gälla reglerna om avsked vid brott eller grov tjänsteförseelse, om förfarandet i avskedsärenden liksom de i lagen intagna processuella reglerna (se under 4.6.3). I tredje stycket erinras slutligen om att innehavare av prästerlig tjänst är underkastad särskilda regler (se förslaget till ändring i lagen om domkapitel under 2.9; se även 4.6.5 och 5.9).

3§ I denna paragraf har i enlighet med förslagen under 4.5.1 upptagits regler om de fall i vilka tjänsteavtalsparterna äger att avtala om andra villkor än dem som följer av lagen. I paragrafens första stycke stadgas med sikte på samtliga arbets- och uppdragstagare som omfattas av lagen, att lagens bestämmelser i 6 § om disciplinpåföljder - varning och penningplikt - inte skall gälla om bestämmelser om disciplinpåföljder intagits i avtal. Såsom framgår av lagens uppbyggnad avses med disciplinpåföljder inte avsked. I stället kommer i fråga sådana följder av avtalsbrott som exempelvis löneavdrag och suspension, 211

och vidare kan i avtal stadgas andra villkor än de som intagits i 6 § rörande exempelvis penningpliktens belopp och det antal dagar sådan plikt skall utgå. Andra stycket av paragrafen upptar regler om vidgad dispositivitet för vissa arbetstagare, nämligen sådana som inte omfattas av statstjänstemannalagen eller av sådan författning med avskedsbestämmelser som avses i 2 § tredje stycket kommunaltjänstemannalagen. Den vidgade dispositiviteten gäller således inte statstjänstemän, ej heller sädana kommunaltjänstemän som saknar full avtalsfrihet i avskedsfrågor, dvs. i första hand de kommunaltjänstemän inom statligt reglerad kommunal förvaltning vilka till skillnad från kommunaltjänstemän i allmänhet omfattas av kommunaltjänstemannastadgan. Innebörden av den vidgade dispositiviteten anges i lagtexten vara att bestämmelserna i 7—23 §§ inte skall gälla om annat följer av avtalet. I paragrafuppräkningen har givetvis inte 6 § medtagits - den behandlas redan i 3 § första stycket. Ej heller har 5 § medtagits, varav följer att det ej går att genom avtal sätta ur spel arbetsgivarens i denna paragraf stadgade rätt att över huvud ingripa med disciplinpåföljd mot en försumlig arbetstagare. Som ytterligare undantag från dispositionsfrihet har dessutom i lagtexten angivits bestämmelserna i 14 § andra stycket om möjlighet att i disciplinärende anordna bevisupptagning vid domstol samt reglerna i 17 § om beslutande organ i bland annat disciplin- och avskedsfrågor.

4§ I denna paragraf har intagits stadgande av innebörd att bestämmelserna i 5—23 §§ om arbetstagare i tillämpliga delar även skall gälla uppdragstagare. För dem blir således lagen tvingande med det undantag i fråga om disciplinpåföljder som framgår av 3 § första stycket.

212 Disciplinpåföljder 5§ Enligt denna paragraf far disciplinpåföljd åläggas arbetstagare som åsidosätter vad som åligger honom i hans anställning (jfr under 4.5.2). Vad angår offentliga tjänstemän märkes att paragrafen inte gör någon begränsning till de områden av anställningsförhållandet som för närvarande regleras i tjänstemannalagstiftningen. Förseelser av dem kan således beivras enligt denna paragraf vare sig de begås inom det för närvarande avtalsförbjudna området eller inom det område där avtalsfrihet råder. En förutsättning för beslut om disciplinpåföljd är dock enligt paragrafen att förseelsen inte är ringa.

6§ I enlighet med förslagen under 4.5.3 upptages som disciplinpåföljder i paragrafens första stycke varning och penningplikt. Enligt andra stycket skall penningplikten avse minst en och högst femtio dagar samt utgå med ett belopp för dag av minst fem och högst etthundra kronor efter vad som är skäligt med hänsyn till arbetstagarens lön. Penningsplikten skall således i princip beräknas endast på grundval av den anställdes ekonomiska utbyte av sitt avtalsförhållande med arbetsgivaren. Härifrån göres dock ett betydelsefullt undantag till den anställdes förmån: penningspliktens belopp kan nämligen sättas lägre än vad eljest skolat utgå om den anställdes ekonomiska förhållanden föranleder därtill. Någon höjning med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden är däremot inte tillåten. Utan särskilt stadgande därom torde vara klart att penningsplikten tillfaller arbetsgivaren och att fordran pä sådan plikt blir att behandla som vanlig civil fordran. Beträffande möjligheten att kvittningsvis göra sådan fordran gällande gentemot arbetstagaren, se förslaget under 2.6 om ändring i lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt; jfr under 4.5.3 och 2.6. Givet är att arbetstagaren inte för samma SOU 1972:1

gärning far åläggas mer än en disciplinpåföljd, ej heller såväl disciplinpåföljd som avsked enligt 12 §. Inte heller om detta har särskilt stadgande ansetts erforderligt. 7§ Såsom tidigare nämnts (se under 4.10 och 5.1) skall anställda krigsmän omfattas av disciplinlagens avskedsregler. På vissa av dessa krigsmän skall även reglerna om disciplinpåföljd kunna tillämpas, nämligen på dem som enligt kommitténs förslag inte skall vara underkastade ansvar enligt 21 kap. BrB (se nya 21:21 BrB). För de krigsmän som har sådant ansvar har i förevarande 7 § första stycket intagits erinran, att de ej får åläggas disciplinpåföljd enligt disciplinlagen. I 7 § andra stycket återfinns bestämmelse att disciplinpåföljd enligt disciplinlagen inte får åläggas medicinalpersonal eller veterinär, som i sin yrkesutövning står under socialstyrelsens respektive veterinärstyrelsens inseende, för förseelse i denna yrkesutövning. Bestämmelsen åsyftar att dra en gräns mellan det område där socialstyrelsen respektive veterinärstyrelsen enligt särskilda författningsbestämmelser äger ingripa mot förseelser av hithörande personal och det område där det skall ankomma på vederbörande arbetsgivare att beivra förseelser med tillämpning av bestämmelserna om disciplinpåföljd i disciplinlagen (jfr under 4.6.6). 8§ I denna paragraf upptages stadgande att arbetstagare, som genom lagakraftvunnen dom dömts till påföljd för brott varigenom han åsidosatt något tjänsteåliggande, inte får åläggas disciplinpåföljd för samma gärning. Bestämmelsen åsyftar att undvika dubbelbestraffning och bör ses i samband med det föreslagna stadgandet i nya 33:5 BrB om möjlighet för domstol att vid straffmätning beakta i anställningsavtalet stadgad följd av brottet (se under 4.5.7 och 5.1). Enligt paragrafens sista punkt skall förbudet mot disciplinpåföljd även gälla då arbetstagaren SOU 1972:1

genom tidigare lagakraftvunnen dom enligt 33 kap. 2 § tredje stycket BrB förklarats fri från påföljd för brott som han begått under inflytande av sinnessjukdom eller därmed jämställd själslig abnormitet. Utan särskilt stadgande därom är givet att arbetsgivaren inte får ingripa med disciplinpåföljd om domstol funnit att arbetstagaren inte begått åtalad gärning och därför frikänt honom. Det bör tilläggas att arbetsgivaren givetvis inte bör ingripa med disciplinpåföljd sedan åtal väckts eller anmälan till åtal gjorts enligt 23 §. Särskilt stadgande härom har inte ansetts erforderligt. 9§ I enlighet med vad som uttalats under 4.5.8 har i denna paragraf stadgats att disciplinpåföljd inte får åläggas arbetstagare sedan anställningen upphört eller uppsägning ägt rum. 10 §

I överensstämmelse med vad som gäller enligt den nuvarande tjänstemannalagstiftningen (se 19 § första stycket sista punkten statstjänstemannalagen och 18 § första stycket sista punkten kommunaltjänstemannastadgan) har i förevarande 10 § intagits stadgande att som tjänsteförseelse inte skall anses att arbetstagare deltar i facklig stridsätgärd efter beslut av arbetstagarförening som anordnat åtgärden. (Beträffande motsvarande stadgande inom straffrätten, se nuvarande 20:4 BrB och förslaget till ändring av 21:21 BrB.) 11 § I denna paragraf stadgas en preskriptionsregel av innehåll, att arbetstagare inte får åläggas disciplinpåföljd, om han ej inom två år efter tjänsteförseelsen erhållit del av den skriftliga anmaning som enligt 14 § första stycket i lagen skall inleda disciplinförfarandet. Har arbetstagaren emellertid delgivits 213

anmaningen inom nämnda tid, får detta samma preskriptionsavbrytande effekt som delgivning av åtal enligt 35 kap. BrB. Att preskriptionsregeln ansetts böra gälla endast disciplinpåföljd och ej avsked, se under 4.5.9. Det kan i detta sammanhang anmärkas att den föreslagna disciplinlagen inte upptar någon regel om preskription beträffande möjligheten att vid bestämmande av disciplinpåföljd beakta att arbetstagaren tidigare ålagts sådan påföljd för annan förseelse. Har en längre tid förflutit sedan det förra disciplinbeslutet meddelades är i och för sig givet att påföljden för återfallet i princip bör bestämmas oberoende av den tidigare förseelsen. Då det gäller att precisera denna tid bör enligt kommitténs mening viss vägledning kunna hämtas ur preskriptionsregeln i 11 §• Avskedande 12 § Här har upptagits de regler om avsked som enligt förslagen under 4.5.4 bland annat är avsedda att ersätta avsättning som brottspåföljd. I enlighet med detta förslag stadgas i paragrafens första stycke, att arbetstagare mä avskedas om han begått brottslig gärning varigenom han visat sig uppenbarligen inte vara skickad att inneha sin tjänst. Enligt stadgandet krävs inte att arbetstagaren skall ha övertygats om brottet genom dom i brottmål. I denna del kommer således att råda samma villkor som pä den privata arbetsmarknaden dä det gäller att styrka förekomsten av avskedsgrund. I andra stycket av paragrafen återges den föreslagna regeln om avsked vid ej kriminaliserad tjänsteförseelse. I stället för att åläggas disciplinpåföljd må sålunda arbetstagare avskedas, om han annorledes än genom brott gjort sig skyldig till grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande varigenom han visat sig uppenbarligen inte vara skickad att inneha sin tjänst. En förutsättning för avsked vid upprepad tjänsteförseelse är dock 214

enligt lagrummet, att den föregående förseelsen föranlett disciplinpåföljd under de senaste två åren före den aktuella förseelsen. Har avskedsbeslut ogil t ig fö rkla rats av domstol enligt reglerna i 18-20 §§ på den grund att domstolen funnit arbetstagaren oskyldig till påstådd förseelse, ligger i sakens natur att arbetsgivaren inte har rätt att i stället utmäta disciplinpåföljd. Grundas domen emellertid på att arbetstagaren visserligen begått förseelsen men att denna ej är av så svår beskaffenhet att avsked bort följa, upptar lagen inte något hinder för arbetsgivaren att i stället ålägga disciplinpåföljd. Det är emellertid givet att sådan åtgärd av arbetsgivaren stundom kan böra undvikas med hänsyn till det men arbetstagaren får anses ha lidit genom själva lagföringen i avskedsmålet, vilket men då får utgöra tillräcklig följd av förseelsen. 13 § I överensstämmelse med förslaget under 4.7.2 om garantier för arbetstagare att få vidbli sin tjänst i fall av obefogat avskedande, har i denna paragraf intagits en regel att beslut om avsked enligt 12 § inte får verkställas förrän det slutligt prövats av arbetsdomstolen eller allmän domstol enligt bestämmelserna i lagens 18-20 §§, dvs. inte förrän lagakraftvunnen dom föreligger. Har talan i avskedsfrågan inte väckts vid sådan domstol, får avskedandet enligt 13 § inte verkställas förrän tiden för väckande av sådan talan utgått.

Förfarandet 14-16§§ I dessa paragrafer har intagits bestämmelser om förfarandet i ärenden om disciplinpåföljd eller om avskedande i enlighet med vad som föreslagits under 4.5.10. Enligt 14 § första stycket skall sålunda, innan ärendet avgöres, arbetstagaren genom skriftlig anmaning beredas tillfälle att skriftligen eller, om han påfordrar det eller det SOU 1972:1

eljest finnes lämpligt, vid muntligt förhör uttala sig om vad som åberopas mot honom. Såsom framgått av det tidigare anförda har denna skriftliga anmaning tillagts betydelse i preskriptionshänseende. Vidare stadgas, att begäran av arbetstagaren att även annan skall yttra sig i saken eller att annan utredning skall förebringas skall efterkommas om det ej finnes uppenbart att åtgärden saknar betydelse. I 14 § andra stycket har intagits stadgande om möjlighet till bevisupptagning vid allmän domstol. Enligt stadgandet skall sålunda, om det pa framställning av arbetstagaren eller eljest finnes nödigt att vittne eller sakkunnig höres vid domstol eller att föreläggande meddelas någon att tillhandahålla skriftlig handling eller föremål som bevis, ansökan om bevisupptagningen göras hos den allmänna underrätt inom vars område den vistas som skall höras eller tillhandahålla bevis. Tillhandahålles erforderlig utredning skall rätten anställa förhör eller meddela föreläggande, om laga hinder ej möter. Slutligen stadgas att reglerna om bevisupptagning i rättegäng utom huvudförhandling skall i tillämpliga delar gälla även beträffande nu avsedd bevisupptagning. Såsom framgår av 2 § står möjligheten till bevisupptagning vid domstol öppen även beträffande arbetstagare för vilken lagen i övrigt blir dispositiv. 15 § första stycket stadgar att arbetstagaren under ärendets utredning äger anlita biträde som med hänsyn till redbarhet och insikter är lämplig för uppdraget. Andra stycket av 15 § upptar bestämmelse att, om arbetstagarförening som arbetstagaren tillhör önskar överläggning i saken, ärendet inte får avgöras förrän överläggningen ägt rum. Att härutöver särskild förhandlingsordning kan finnas bestämd i kollektivavtal har berörts under 4.5.10. I 16 § stadgas slutligen, att beslut om disciplinpåföljd eller avskedande skall vara skriftligt och ange de skäl pä vilka beslutet grundas, samt vidare att arbetstagaren skall underrättas om beslutet liksom också hans arbetstagarförening om överläggning ägt rum enligt 15 § andra stycket. SOU 1972:1

17 §

I denna paragraf har intagits de under 4.5.11 föreslagna reglerna om beslutande organ i ärenden om disciplinpåföljd och om avsked enligt lagen. Samma regler föreslås i paragrafen gälla även ärenden om avstängning enligt 22 § och om åtalsanmälan enligt 23 §. Såsom framgår av 3 § är bestämmelserna i 17 § tvingande för samtliga befattningshavare som omfattas av disciplinlagen. Beträffande statligt anställda arbetstagare, med eller utan ställning som tjänsteman, ges i paragrafens första stycke en huvudregel av innehåll att beslutsrätten tillkommer den myndighet varunder arbetstagaren lyder, om Kungl. Maj:t ej bestämmer annat. I styckets sista punkt föreskrives kollegial sammansättning vid beslutsfattandet: därvid skall deltaga minst tre och högst fem, och av dem skall minst en ha avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov. I andra stycket av paragrafen återfinns den föreslagna särregeln för vissa högre statliga befattningshavare. Med 18 § statstjänstemannalagen som mönster vad angår angivandet av själva personkretsen stadgas här, att nu avsedda beslut såvitt rör den som innehar eller uppehåller ordinarie domartjänst eller tjänst som byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänst vid statlig myndighet liksom beträffande ledamot av sådan myndighet skall fattas av särskild disciplinnämnd. Om sådan nämnd gäller enligt särregeln, att den skall ha minst tre och högst fem ledamöter av vilka ordföranden skall vara lagkunnig och i domarvärv erfaren. En regel av jävskaraktär har också medtagits: i disciplinnämnd får inte delta fler än en innehavare av tjänst vid myndighet varunder den som avses med beslutet lyder. Dessutom stadgas att det ankommer pa Kungl. Maj:t att meddela närmare bestämmelser om sådan nämnds sammansättning och verksamhet. Vad angår sädana kommunala arbetstagare som avses i 3 § andra stycket, dvs. kommunaltjänstemän i egentlig mening och arbetstagare utan tjänstemannaställning, skall enligt 17 § tredje stycket beslutanderätten där ej 215

annat är stadgat ankomma på kommunen eller organ som kommunen utser. Detsamma skall enligt samma stycke gälla dem som utövar uppdrag åt kommun liksom arbets- och uppdragstagare hos aktiebolag, förening eller stiftelse vari kommun har avgörande bestämmanderätt. Enligt paragrafens fjärde stycke ankommer på riksdagen att meddela bestämmelser om beslutande organ vad angår arbets- och uppdragstagare hos riksdagen eller dess verk. I paragrafens sista stycke föreskrives, att det i fall som inte omfattas av första — tredje styckena ankommer på Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser om beslutande organ. Regeln får betydelse bland annat för de av disciplinlagen omfattade statliga uppdragstagarna vilka ej sorterar under riksdagen liksom för sädana kommunala arbetstagare som inte omfattas av 3 § andra stycket, dvs. främst de kommunala tjänstemän som omfattas av kommunaltjänstemannastadgan. Regeln omfattar även befattningshavare vid allmänna inrättningar och statliga företag. Det bör slutligen framhållas, att Kungl. Maj:t med utnyttjande av sin bestämmanderätt enligt första stycket i paragrafen kan förordna att reglerna om disciplinnämnd i andra stycket skall gälla även andra statliga arbetstagare än som där sägs. Sådant förordnande kan givetvis även meddelas av Kungl. Maj:t beträffande personkategorier som avses i fjärde stycket. Talan mot beslut om avsked eller disciplinpåföljd m. m. 18 § I denna paragraf återfinns den under 4.7.1 föreslagna regeln om prövning vid domstol i tvistemåls form av frågor om bland annat disciplinpåföljd och avsked. Där stadgas sålunda, att mål rörande tillämpning av disciplinlagen skall prövas av arbetsdomstolen då fråga är om arbetstagare vars anställningsavtal regleras av kollektivavtal och i annat fall av allmän domstol. Mot denna bestämmelse svarar en i lagen (1965:276) om 216

inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut upptagen regel om förbud mot besvär i frågor om disciplinpåföljd och om avsked, jämte vissa andra följdändringar i den förvaltningsprocessuella lagstiftningen (se under 2.7 och 5.7) Genom stadgandet om prövning vid arbetsdomstolen då arbetstagarens anställningsavtal regleras av kollektivavtal blir arbetsdomstolen behörig även i de fall där de genom disciplinlagen reglerade delarna av anställningsavtalet inte omfattas av kollektivavtalet. 19 § Paragrafen innehåller regler om tid för talans väckande i mål som rör avskedsbeslut eller beslut om disciplinpåföljd. Enligt paragrafens första stycke skall ansökan om stämning göras inom fyra veckor efter det arbetstagaren fått del av arbetsgivarens beslut om åtgärden. I andra stycket har upptagits den under 4.7.2 föreslagna särbestämmelsen för beslut om avsked av fullmaktshavare. Anmäler sådan tjänsteman missnöje över avskedsbeslutet hos arbetsgivaren inom en vecka efter det han fått del därav, kan arbetsgivaren enligt denna bestämmelse inom nyssnämnda fyraveckorstid väcka talan för prövning av beslutets giltighet. Gör han emellertid ej det, är beslutet förfallet. Särbestämmelsen innebär givetvis inte något hinder för fullmaktshavaren att i stället för att anmäla missnöje själv ansöka om stämning i avskedsfrågan. I paragrafens tredje stycke stadgas slutligen att beslut i frågan om arbetsgivaren skall väcka nu avsedd talan skall fattas av den myndighet som meddelat avskedsbeslutet. 20 §

I denna paragrafs första stycke har beträffande talan vid arbetsdomstolen upptagits bestämmelse att stadgandena i 13 § lagen om arbetsdomstol skall gälla i fråga om talans anhängiggörande och utförande även om målet inte är sådant som avses i nämnda 13 SOU 1972:1

§. Vad där stadgas främst om rätt för kollektivavtalsslutande facklig organisation att i stället för sin medlem väcka och utföra talan blir sålunda tillämpligt även på talan enligt disciplinlagen. Är fråga om arbetsgivares talan enligt 19 § andra stycket skall dock enligt 20 § andra stycket inte gälla det i 13 § lagen om arbetsdomstol stadgade förbudet för honom att själv kära. 21 § Enligt denna paragraf skall arbetstagare inte vara skyldig att i mål rörande tillämpning av disciplinlagen ersätta motparts rättegångskostnad annat än om sådant fall föreligger som sägs i 18:6 rättegångsbalken, dvs. att arbetstagaren genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnad för motparten t. ex. genom att utebli från rättegångssammanträde (se i övrigt under 4.7.2). Särskilda bestämmelser 22 § I enlighet med förslaget under 4.5.5 har i 22 § intagits ett stadgande om avstängning. Stadgandet ersätter den i stort sett likalydande bestämmelsen i nuvarande 26 § statstjänstemannalagen liksom motsvarande bestämmelse i 25 § kommunaltjänstemannastadgan. Enligt 22 § första stycket får sålunda arbetstagare med omedelbar verkan avstängas frän tjänsteutövning om åtgärd vidtages för att anställa åtal eller disciplinärt förfarande inledes och den gärning varom är fråga kan antagas medföra avsked enligt 12 § eller eljest särskilda skäl föreligger. Avstängningen får dock enligt samma första stycke inte vara längre än till dess frågan om tjänsteförseelse slutligt prövats, dvs. lagakraftfunnen dom i brottmål föreligger eller, om förseelsen föranlett disciplinärt förfarande, disciplinbeslutet slutligt prövats enligt bestämmelserna i 18—20 §§ eller tid för väckande av talan som där sägs utgått. En erinran har också intagits om att avstängningen skall omedelbart hävas när skäl inte längre finns för åtgärden. SOU 1972:1

I paragrafens andra stycke finns föreskrift att vissa av bestämmelserna om förfarandet i disciplinärenden skall iakttagas även i ärenden om avstängning. Föreskriften avser reglerna om skriftligt anmaning, arbetstagarens hörande och förebringande av utredning i 14 § första stycket, om rätt att anlita biträde i 15 § första stycket samt om skriftlig form hos beslut och om beslutets delgivning med arbetstagaren i 16 §. Däremot omfattar föreskriften ej reglerna i 14 § andra stycket om bevisupptagning vid domstol och i 15 § andra stycket om överläggning med arbetstagarförening. Följdenligt kommer inte heller bestämmelsen i 16 § om delgivning av beslut med arbetstagarförening som deltagit i sådan överläggning att vinna tillämpning pä avstängningsbeslut. I 22 § tredje stycket har slutligen intagits erinran om att särskilda bestämmelser om avstängning gäller för domare och för vissa arbetstagare vid riksdagens verk (för domarnas del, se förslag till ändring i lagen (1955:261) om avstängning av domare under 2.6; jfr även under 5.6). 23 §

Som sista paragraf i disciplinlagen har intagits en bestämmelse om åtalsanmälan (jfr under 4.5.6). Enligt paragrafens första stycke föreligger anmälningsskyldighet dä arbetstagaren är misstänkt för sådant i tjänsten begånget brott som avses i 20 kap. BrB, dvs. de där föreslagna brottstyperna missbruk av myndighet etc. Genom begränsningen till i tjänsten begånget brott uteslutes sådant av offentlig arbetstagare begånget brott mot tystnadsplikt som visserligen skall bestraffas enligt nya 20:3 BrB men som inte begåtts i tjänsten. - Skyldigheten att anmäla till åtal skall enligt vad som sägs i första stycket även omfatta annat brott varigenom arbetstagaren åsidosatt något åliggande i anställningen, om för brottet är stadgat fängelse eller det finns anledning antaga, att talan om enskilt anspråk kommer att föras. I paragrafens andra stycke stadgas rätt för Kungl. Maj:t att befria frän anmälningsskyl217

dighet i fråga om allmänfarlig vårdslöshet enligt 13:6 första stycket BrB. Övergångsbestämmelser Disciplinlagen är avsedd att vinna tillämpning även på förseelser begångna före dagen för lagens ikraftträdande. Har disciplinärt förfarande enligt exempelvis statstjänstemannalagen hunnit inledas, bör således i fortsättningen disciplinlagens regler i 1 4 - 1 6 §§ om förfarandet tillämpas. Arbetstagaren bör sålunda skriftligen anmanas att yttra sig inför det kollegium, som enligt 17 § skall besluta i disciplinärendet. Härvid bör givetvis den skriftliga anmaningens innehall anpassas efter vad som redan förekommit i ärendet. Även de nya disciplinpåföljderna liksom avsked enligt lagen bör tillämpas pä äldre förseelser. Vad angår avsked kan här beaktas, att skiljande frän tjänsten, i vissa fall i form av avsättning, redan för närvarande kan följa vid grövre tjänsteförseelser av arbetstagare som omfattas av lagen - låt vara att det för t. ex. statstjänstemän med fullmakt på tjänsten endast kan ske i form av brottspåföljd. Även i preskriptionshänseende bör den nya lagen vinna tillämpning. Den i 11 § intagna preskriptionsregeln rörande disciplinpåföljd medför visserligen inte, i motsats till vad som är fallet enligt gällande rätt, att själva förfarandet skall vara avslutat före preskriptionstidens utgång. Den nu tillämpade preskriptionstiden uppgår emellertid för de offentliga tjänstemännens del till fem är medan den föreslagna endast är två år. Och det förhållandet att någon preskriptionstid inte föreslagits beträffande avsked torde, så vitt nu är i fråga, i praktiken inte medföra någon försämring för arbetstagarnas del: avsked enligt disciplinlagen på grund av förseelser begångna mer än fem år före lagens ikraftträdande kan antagas komma att utebli. Rörande disciplinlagens processuella bestämmelser märkes att dessa enligt 18 § endast avser mål rörande tillämpning av denna lag och att de således inte vinner tillämpning pä beslut som meddelats före 218

lagens ikraftträdande. Beträffande sädana beslut blir i stället erforderligt med en övergångsbestämmelse om rätt till besvär med hänsyn till det föreslagna förbudet mot besvär över avskeds- och disciplinbeslut. En sådan bestämmelse har emellertid sin naturliga plats i anslutning till lagen om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut, där nyssnämnda förbud intagits. Ej heller i övrigt synes erforderligt med några övergångsbestämmelser till disciplinlagen. I detta sammanhang bör slutligen framhållas, att införandet av disciplinlagen föranleder ändringar i åtskilliga av Kungl. Maj.t utfärdade stadgar, instruktioner etc. för skilda myndigheter och andra organ. Såsom tidigare framhållits har det inte varit kommitténs uppgift att utarbeta förslag till ändringar i sådana författningar. Kommittén vill dock något uppehålla sig vid en hithörande författning av speciell natur. Det gäller kungörelsen (1965:844) om handläggning av disciplinärenden hos statens järnvägar. I denna kungörelse lämnas föreskrifter om utredning i disciplinärenden och om sådana ärendens handläggning. Där stadgas bland annat också om ett med strafföreläggande enligt BrB likartat förfarande, varigenom ett av den misstänkte godkänt föreläggande om disciplinstraff skall anses gälla som lagakraftvunnet beslut om disciplinstraff. Enligt kommittén bör reglerna i denna kungörelse ersättas av disciplinlagen och kungörelsen följaktligen upphävas i samband med att nämnda lag träder i kraft. Förslag därom har också upptagits i anslutning till själva lagförslaget. (Jfr i detta sammanhang riksdagens justitieutskotts betänkande 1971:8, vari utskottet, under hänvisning till kommitténs utredningsarbete, hos riksdagen hemställde om avslag pä en motion (1971:645) om utredning i syfte att upphäva kungörelsens bestämmelser om disciplinärt ansvar.)

SOU 1972:1

5.3 Tjänstemannalagstiftningen Statstjänstemannalagen 3§ I denna paragrafs första stycke anges för närvarande som princip att det i anställningsförhällande varpa statstjänstemannalagen är tillämplig skall gälla vad som är bestämt i avtal. I andra stycket uppräknas emellertid åtskilliga ämnen om vilka avtal inte får träffas. I punkterna a) och b) av andra stycket anges som avtalsförbjudna ämnen inrättande eller indragning av tjänst eller tjänsteorganisationens utformning i övrigt, myndighets arbetsuppgifter, ledningen och fördelningen av arbetet inom myndigheten samt rätt till annan ledighet än semester. I andra stycket punkt c) upptages vidare anställnings- eller arbetsvillkor som enligt lagen tillhör Kungl. Maj:ts, riksdagens eller myndighets beslutanderätt. I förslaget till ny utformning av paragrafens andra stycke stadgas i stället, att det i avtal inte får stadgas inskränkning i rätt för staten att besluta i de ämnen som motsvarar dem vilka återfinns i de nuvarande punkterna a) och b). Som en andra punkt av andra stycket i förslaget anges vidare såsom en motsvarighet till nyssnämnda stadgande i nuvarande punkt c), att man ej heller får genom avtal inskränka den beslutanderätt rörande anställnings- eller arbetsvillkor i övrigt som enligt lagen tillkommer Kungl. Maj:t etc. I nuvarande punkt c) upptages som avtalsförbjudna ämnen även sädana anställnings- eller arbetsvillkor som eljest regleras i statstjänstemannalagen eller i författning vartill lagen hänvisar. Vidare uttalas för närvarande i paragrafens tredje stycke, att avtal är utan verkan i den del det träffats i strid mot bestämmelserna i andra stycket, inklusive punkterna a), b) och c). I förslaget har de två sist avsedda stadgandena sammanförts till ett nytt tredje stycke av innehåll att avtal, som träffats i strid mot bestämmelserna i nya andra stycket eller eljest i strid mot villkor som återfinns i lagen SOU 1972:1

eller i författning vartill lagen hänvisar, skall i denna del vara utan verkan. Rörande motiven till och innebörden av den avtalsreglering som sålunda föreslås hänvisas till framställningen under 4.2 och 4.3.

4§

I andra stycket första punkten av denna paragraf stadgas för närvarande, att vissa villkor för innehav eller utövande av tjänst, däribland villkor i fråga om ålder, fastställes av Kungl. Maj:t eller behörig myndighet där villkoren inte framgår av särskilda bestämmelser. I styckets andra punkt stadgas att avtal dock får träffas om pensionsålder. Med den principiella avtalsrättsliga syn på anställningsförhållandet i dess helhet varåt den föreslagna lydelsen av 3 § ger uttryck, kommer emellertid även villkoren i andra styckets första punkt att utgöra en del av anställningsavtalet, ehuru avtalet i denna del får sitt innehåll utan medverkan av arbetstagarsidan. Undantaget i andra punkten - att villkor om pensionsålder hör till avtalsområdet - bör därför formuleras annorlunda. Detta har ansetts enklast kunna ske genom att i första punkten stadga att den avser villkor i fråga om "ålder, dock ej pensionsålder".

15 § Enligt 15 § första stycket får vissa fackliga stridsåtgärder vidtas vid konflikt om "sådant anställnings- eller arbetsvillkor för statstjänsteman som må bestämmas genom avtal". Med kommitténs förslag till ny lydelse av 3 § åsyftas ej att utvidga rätten att tillgripa stridsåtgärder. I förslaget har därför 15 § första stycket formulerats så, att där angivna stridsåtgärder får vidtas vid konflikt om "annat anställnings- eller arbetsvillkor än sådant som avses i 3 § andra eller tredje stycket". 219

17 §

Enligt den nuvarande lydelsen av paragrafens andra stycke skall beslut om avstängDenna paragraf reglerar statstjänstemännens ning eller läkarundersökning meddelas av neutralitetsrätt vid arbetskonflikter rörande Kungl. Maj:t i fråga om tjänsteman som inte "anställnings- eller arbetsvillkor vilket må kan dömas till disciplinstraff och eljest av bestämmas genom avtal". På samma sätt som myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Då i 15 § har i förslaget sistnämnda uttryck bestämmelserna i statstjänstemannalagen om ersatts med orden "annat anställnings- eller disciplinstraff upphäves måste också detta arbetsvillkor än sådant som avses i 3 § andra lagrum ändras. Härvid har kommittén ansett, eller tredje stycket". att nu avsedda beslut om avstängning m. m. bör fattas i samma ordning som de likartade 18-25§§ besluten enligt disciplinlagen om avstängning Dessa paragrafer som rör åtal och disciplinär i anledning av misstänkt tjänsteförseelse. I bestraffning ersätts av den föreslagna disci- lagrummets föreslagna lydelse stadgas sålunplinlagen och utgår därför, liksom rubriken da att besluten skall meddelas av den myndighet som har befogenhet att pröva avskedstill 18 §, ur statstjänstemannalagen. frågor enligt vad som stadgas därom i disI de bestämmelser som sålunda föreslås ciplinlagen (jfr 17 § däri). upphävda ingår bland annat ett stadgande i I paragrafens andra stycke stadgas för 23 § andra stycket att rättegångsbalkens regler om omröstning i överrätt i fråga om an- närvarande också om rätt för tjänstemannen svar skall äga motsvarande tillämpning då fle- att bli hörd i ärendet och att anlita biträde. ra deltar i avgörande av fråga om disciplin- Då den nya förvaltningslagen (1971:290) straff enligt 19 §, om åtalsanmälan enligt träder i kraft 1.1.1972 kommer emellertid 20 § eller om skyldighet enligt 22 § för den dess bestämmelser om förfarandet i förvaltsom ålagts suspension att flytta från tjänste- ningsärenden att bli tillämpliga även på nu bostad eller fri bostad. Kommittén har emel- avsedda ärenden. Samtidigt träder också i lertid inte ansett erforderligt med någon kraft en ändring av förevarande 27 §, enligt motsvarighet till ifrågavarande straffproces- vilken en regel om rätt för tjänstemannen att suella omröstningsregel i den föreslagna dis- muntligen uttala sig i ärendet bibehålies medan det i ett nytt tredje stycke intas ciplinlagen. stadgande, att bestämmelserna i 15, 17 och 18 §§ förvaltningslagen skall tillämpas även 26 § om beslutet utgör beslut under ärendes Även 26 §, som rör avstängning i anledning handläggning. Inte heller i fråga om förfaranav misstänkt tjänsteförseelse, har motsvarig- det anser kommittén emellertid skillnad böra het i den föreslagna disciplinlagen och utgår göras mellan de olika typerna av avstängdärför. ningsärenden. Med utelämnande av berörda bestämmelser om förfarandet har därför i förslaget till ny utformning av 27 § andra 27 § stycket intagits stadgande, att i ärende som Denna paragraf reglerar i första stycket avses med paragrafen bestämmelserna i 14 § möjligheten att avstänga tjänsteman som till första stycket, 15 § första stycket och 16 § följd av sjukdom eller därmed jämförbart disciplinlagen skall iakttas. I samband härförhällande ej fullgör sin tjänst tillfredsstäl- med utgår också ett i 27 § andra stycket lande. Avstängning kan även ske om den intaget stadgande att bestämmelserna om bristande tjänstdugligheten sannolikt beror omröstning i 23 § andra stycket skall iakttas av sådant förhällande och tjänstemannen i avskedsärende. vägrar att låta sig undersökas av anvisad I ett nytt tredje stycke av 27 § har läkare. dessutom erinrats om, att beslut som nu 220

SOU 1972:1

avses meddelas i den ordning som stadgas i regeringsformen i fråga om justitieråd och regeringsråd (jfr under 4.6.2 och 2.11). 28 § Denna paragraf innehåller för närvarande endast erinran att tjänsteman enligt vad därom är särskilt stadgat kan vara skyldig att fränträda utövningen av tjänst även i andra fall än som avses i nuvarande 26 § och i 27 §. I samband med att det avsniti av statstjänstemannalagen som enligt sin rubrik rör åtal och disciplinär bestraffning och omfattar 18-25 §§ upphäves bör i lagen intagas erinran att frågor som rör anmälan till åtal, disciplinansvar och avstängning i samband med ätal eller disciplinärt förfarande regleras i disciplinlagen. Sådan erinran har intagits som ett nytt andra stycke i 28 §. Samtidigt har rubriken till 26-28 §§, Avstängning m. m., ändrats till att lyda Avstängning, disciplinansvar och åtal. 29 §

Första stycket av denna paragraf innehåller huvudregeln rörande rätten att skilja statstjänsteman frän tjänsten. Enligt lagrummet får det göras endast av allmän domstol efter åtal eller av Konungen eller myndighet med stöd av bestämmelse i statstjänstemannalagen. Kommitténs förslag om avskaffande av avsättning som brottspåföljd föranleder den ändringen av lagrummet, att skiljande från tjänsten får ske endast med stöd av bestämmelse i statstjänstemannalagen eller i disciplinlagen. I paragrafens andra stycke erinras för närvarande om föreskrifterna i regeringsformen om skiljande från tjänsten av justitieråd eller regeringsråd "på grund av ämbetsbrott eller efter anmälan av riksdagen". I enlighet med kommitténs förslag (se bland annat förslaget under 4.6.2 och 2.11 att avskaffa opinionsnämnden enligt 103 RF) bör de citerade orden utgå men lagrummet i övrigt lämnas oförändrat. SOU 1972:1

31 § I enlighet med förslagen under 4.5.4 har i denna paragraf upptagits stadgande om möjlighet att från tjänsten skilja tjänsteman som utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från tjänstgöring. En förutsättning för avsked är dock enligt paragrafen, att frånvaron varat minst tre månader i följd och att tjänstemannen alltjämt är bortovarande vid tidpunkten för avskedsbeslutet. I samband med införandet av denna bestämmelse har nuvarande 31 § samt 32-34 §§ erhållit paragrafnumren 32 § respektive 33-35 §§. 33 §

I nuvarande 32 §, i förslaget med paragrafnummer 33, stadgas om skyldighet i vissa fall för tjänsteman att avgå före uppnådd pensionsålder, däribland, under första stycket punkt c), det fall att han genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till brott vara avsättning kunnat följa men enligt 33:2 BrB överlämnats till särskild vård, dömts till böter eller skyddstillsyn eller förklarats fri från påföljd. Då den i 12 § första stycket disciplinlagen föreslagna avskedsregeln täcker även detta fall utgår punkten c) ur förevarande lagrum. I övrigt har i lagrummet en hänvisning till nuvarande 31 § ersatts med denna paragrafs nya nummer, 32.

36 § I enlighet med förslagen under 4.7.2 har här, på samma sätt som i 13 § disciplinlagen, upptagits stadgande att beslut om skiljande från tjänsten inte får verkställas förrän beslutet slutligt prövats enligt de föreslagna processuella bestämmelserna (se nya 41 och 42 §§ i statstjänstemannalagen) eller tid för talans väckande utgått. Stadgandet avser skiljande från tjänsten såväl enligt nuvarande 30-33 §§ - i förslaget betecknade 30 och 32-34 §§ - som enligt nya 31 §. Vidare omfattar det föreslagna stadgandet även 221

sådant skiljande från tjänsten som sker vid förflyttning enligt 35 §. Eftersom besvär enligt förslagen skall kunna föras över förflyttningsbeslut stadgas tillika i paragrafen, att även anförda besvär skall slutligt prövas innan förflyttningsbeslutet får verkställas. I samband med förslaget om införande i lagen av nya 36 § har nuvarande 3 5 - 3 8 §§ erhållit de nya paragrafnumren 3 7 - 4 0 . 39 § Nuvarande 37 §, som svarar mot 39 § i förslaget, innehåller bestämmelser om beslutande organ i frågor om anställnings upphörande och om förflyttning. I paragrafen har enligt kommitténs förslag intagits hänvisning till nya 31 § så att där avsedda avskedsbeslut kommer att fattas i samma ordning som gäller för anställnings upphörande i övrigt. Härutöver har hänvisningen i lagtexten till skilda paragrafer ändrats i överensstämmelse med den nya paragrafnumreringen varjämte en hänvisning till den enligt förslaget upphävda punkten c) i nuvarande 32 § första stycket fått utgå. 41-42 § I dessa två nya paragrafer har intagits processuella bestämmelser motsvarande 18-21 §§ i den föreslagna disciplinlagen. 41 § första punkten stadgar sålunda, att mål rörande anställningsavtal som avses med statstjänstemannalagen prövas av arbetsdomstolen om avtalet regleras av kollektivavta] och eljest av allmän domstol. Enligt paragrafens sista punkt skall i fråga om talans väckande och utförande vid arbetsdomstolen gälla vad som stadgas i 13 § lagen om arbetsdomstol även om målet inte är sådant som avses där. Vidare har i 42 § första stycket intagits bestämmelse om tid för talans väckande i mål som rör beslut varigenom tjänsteman skilts från tjänsten enligt bestämmelse i statstjänstemannalagen. I sådant mål skall sålunda ansökan om stämning göras inom 222

fyra veckor efter det tjänstemannen erhållit del av beslutet. Vad nu sagts skall enligt uttryckligt stadgande även gälla mål som rör beslut om förflyttning. 1 sista punkten av 42 § första stycket upptages däremot särbestämmelse för det fall att någon som avhållit sig från tjänstgöring skiljs från tjänsten med tillämpning av nya 31 §. I sådant fall skall ansökan om stämning göras inom fyra veckor från dagen för beslutet. Det ligger i sakens natur att här för fullmaktshavares del inte gjorts undantag motsvarande den i 19 § andra stycket disciplinlagen intagna regeln om skyldighet för arbetsgivaren att efter anmält missnöje väcka talan. Slutligen stadgas i 42 § andra stycket skyldighet för arbetsgivaren att bära sin egen rättegångskostnad där ej försumlighet som avses i 18:6 rättegångsbalken föreligger på arbetstagarens sida. 43 §

Denna paragraf motsvarar nuvarande 39 §, i vars första stycke stadgas förbud att inskränka rätten att föra talan mot myndighets beslut enligt statstjänstemannalagen eller enligt bestämmelse som meddelats med stöd av lagen. I nya 43 § har stadgandet givits en mera generell utformning så att förbudet mot inskränkning av besvärsrätten angivits gälla beslut rörande anställnings- eller arbetsvillkor som avses i lagen. Vidare har stadgandet i förslaget jämkats pä det sättet att det uttryckligen framgår dels att förbudet mot inskränkning gäller rätten att föra talan "genom besvär", dels att förbudet gäller där "ej annat stadgas i lag". Med lag åsyftas här främst lagen (1965:276) om inskränkning i rätten att föra talan mot offentlig arbetsgivares beslut med de däri föreslagna ändringarna (se under 4.7 och 5.7).1 Den före nuvarande 39 § intagna rubriken, "Talan mot myndighets beslut", har vidare ersatts av en ny rubrik, "Processuella 1 Jfr även kommentaren till 10 § lagen om avstängning av domare nedan under 5.6.

SOU 1972:1

bestämmelser", som införts före nya 41 § och omfattar såväl denna paragraf som nya 42-43 §§. I sammanhanget kan anmärkas, att nuvarande 40-41 §§ kvarstår oförändrade till sitt innehåll men med nya paragrafnummer, 44-45. På samma sätt som i fråga om den föreslagna disciplinlagen har inte synts erforderligt med några särskilda övergångsbestämmelser i samband med ikraftträdandet av de föreslagna ändringarna i statstjänstemannalagen.

Kommunaltjänstemannalagen 2§ De nuvarande bestämmelserna om avtalsför-bud i 2 § andra och tredje styckena ärr utformade i huvudsaklig överensstämmelse! med motsvarande bestämmelser i nuvarande: 3 § andra och tredje styckena statstjänstemannalagen. Även de föreslagna ändringarnai i 2 § kommunaltjänstemannalagen överensstämmer med ändringarna i sistnämnda 3 §. I andra stycket av förevarande 2 § stadgas$ sålunda enligt förslaget, att det i avtal ej fårr stadgas inskränkning i rätt för arbetsgivareni att besluta i de ämnen som där uppräknas> och som för närvarande finns upptagna ii punkterna a) och b) i andra stycket. I paragrafens tredje stycke har sammanförts de nuvarande bestämmelserna i tredje: stycket jämte andra stycket punkt c). Där stadgas sålunda enligt förslaget, att avtalI skall vara utan verkan i den del det träffats ii strid mot bestämmelserna i nya andra stycket eller i kommunaltjänstemannalagen ii övrigt eller i strid mot bestämmelse omi anställningsvillkor som återfinns i annani författning och angår tjänstetillsättning, anställnings upphörande eller disciplinansvar' (det sistnämnda uttrycket har fått ersättai det nu i lagtexten begagnade, "disciplinär bestraffning"). Bland de författningar somi härmed åsyftas kommer att ingå exempelvisi den föreslagna disciplinlagen. SOU 1972:1

3 och 5 §§ Dessa tvä paragrafer är likalydande med 15 respektive 17 § statstjänstemannalagen och har i förslaget ändrats på samma sätt som de sistnämnda lagrummen.

6 och 7 §§ I nuvarande 6 § stadgas straffansvar för tjänsteman som bryter mot förbudet i 3 § andra stycket att delta i annan strejk än sådan som beslutats av fackförening eller som åsidosätter sin skyldighet enligt 5 § att under arbetskonflikt vari han ej deltar fullgöra sina vanliga tjänsteåligganden och att utföra skyddsarbete. Straffbudet avser endast tjänstemän som inte har ämbetsansvar; för de ämbetsansvarigas del kan i motsvarande fall i stället bli fråga om ansvar för tjänstefel enligt nuvarande 20:4 BrB. Då emellertid straffansvaret för vanliga tjänstefel föresläs avskaffat bör även förevarande straffbud utgå. 1 stället har i 6 § liksom i nya 7 § intagits vissa processuella bestämmelser motsvarande dem som föreslagits intagna i statstjänstemannalagen. 6 §, som rör forum för prövning av mål rörande anställningsavtal, är i sak likalydande med nya 41 § statstjänstemannalagen. 7 § innehåller, pä samma sätt som nya 42 § statstjänstemannalagen, bestämmelse att ansökan om stämning i mål som rör beslut om avsked eller förflyttning skall göras inom fyra veckor efter det tjänstemannen fått del av beslutet. Vissa jämkningar har dock gjorts i förhållande till nämnda 42 §. Sålunda stadgas att fråga skall vara om avsked eller förflyttning enligt bestämmelse i författning som avses i 2 § tredje stycket i dess föreslagna lydelse - jfr exempelvis avskedsreglerna i kommunaltjänstemannastadgan och reglerna om förflyttning i kungörelsen (1965:931) med särskilda bestämmelser för vissa tjänstemän inom universitets- och skolväsendet. Vidare saknas motsvarighet till den i 42 § statstjänstemannalagen intagna särregeln, att fyraveckorstiden skall räknas från beslutets dag då någon som avhållit sig 223

från tjänstgöring skilts från tjänsten med tillämpning av nya 31 § statstjänstemannalagen. En mot nämnda 31 § svarande avskedsregel har emellertid föreslagits intagen i kommunaltjänstemannastadgan, där också en särregel beträffande beräkning av fyraveckorstiden upptagits. Mot denna bakgrund har i nya 7 § intagits bestämmelse att huvudregeln om stämningsansökan inom fyra veckor från beslutets dag skall gälla endast "där ej annat är stadgat i författning". 8§

upphävas. Samtidigt utgår även rubriken till paragrafen, "Löneavdrag som disciplinstraff. 21 §

I denna paragraf anges vilken myndighet som har behörighet att pröva fråga om läkarundersökning i de avstängningsfall som avses i 27 § statstjänstemannalagen. Då behörighetsfrågan regleras redan i nämnda 27 § enligt lagrummets föreslagna lydelse kan även förevarande 21 § utgä.

Processuella regler motsvarande dem som föreslagits intagna i såväl statstjänstemanna- 22 § lagen som ovan i 6-7 §§ kommunaltjänsteHär ges vissa föreskrifter om inhämtande av mannalagen bör enligt kommitténs mening yttrande innan myndighet beslutar om läkarkunna göras tillämpliga även pa offentliga undersökning. 1 samband med att 21 § utgår tjänstemän som inte omfattas av någon utav har i 22 § intagits förtydligande att den dessa lagar. Hit hör exempelvis sädana i 2 § gäller läkarundersökning "som avses i 27 § kungörelsen (1965:729) med vissa bestämstatstjänstemannalagen". melser om anställning som präst avsedda präster, pä vilka kommunaltjänstemannalagen inte är tillämplig och vilka till följd av 26 § stadgandet i 1 § andra stycket statstjänsteEnligt nuvarande 26 § skall rättegångsbalmannalagen inte heller omfattas av denna kens regler om omröstning i överrätt i fråga lag. (se under 4.6.5 och 5.9). om ansvar äga motsvarande tillämpning da I förevarande 8 § har därför upptagits flera deltar i avgörande av fråga enligt 22 § stadgande att Kungl. Maj:t äger förordna att om inhämtande av yttrande innan myndigprocessreglerna i nya 6-7 §§ skall äga het beslutar om läkarundersökning. Detsammotsvarande tillämpning pä offentlig tjänstema skall gälla dä flera deltar i avgörande av man som inte omfattas av kommunaltjänstefråga enligt 24 § om skyldighet för tjänstemannalagen. man att förete nytt läkarintyg. Pä samma De föreslagna ändringarna i kommunal- sätt som motsvarande omröstningsregel i tjänstemannalagen har ansetts kunna träda i 23 § andra stycket, 26 § andra stycket och kraft utan några särskilda övergångsbestäm- 27 § andra stycket statstjänstemannalagen föreslås att även regeln i förevarande 26 § melser. utgår. Statstjänstemannastadgan 20 § Denna paragraf innehåller för närvarande bestämmelser om beräkning av löneavdrag som disciplinstraff enligt nuvarande 19 § statstjänstemannalagen. I samband med att sistnämnda lagrum utgår och ersattes av disciplinlagen bör också förevarande paragraf 224

27 §

Denna paragraf anger vilken myndighet som har att pröva fråga om avstängning enligt 26 eller 27 § statstjänstemannalagen. Nämnda 26 § utgår emellertid enligt kommitténs förslag i det att där avsedda avstängningsfall vinner reglering i disciplinlagen. Och beträffande avstängning vid sjukdom m. m. enligt SOU 1972:1

27 § statstjänstemannalagen har behörighetsfrågan reglerats i detta lagrum enligt dess föreslagna lydelse. 27 § statstjänstemannastadgan kan följaktligen utgå.

Kommunaltjänstemannastadgan 18-24§§ Dessa paragrafer behandlar såsom framgår av rubriken vid 18 § åtal och disciplinär bestraffning. De motsvarar i huvudsak 19-24 §§ statstjänstemannalagen jämte 20 § statstjänstemannastadgan och ersattes liksom dessa av den föreslagna disciplinlagen. De utgår därför liksom nyssnämnda rubrik. 25 §

Även bestämmelserna i denna paragraf, som motsvarar 26 § statstjänstemannalagen och rör avstängning i samband med tjänsteförseelse, ersattes av disciplinlagen och utgår därför. I stället har, på samma sätt som i 28 § statstjänstemannalagen, i en ny 25 § intagits erinran att frågor som rör anmälan till åtal, disciplinansvar och avstängning i samband med åtal eller disciplinärt förfarande finns reglerade i disciplinlagen. I förevarande 25 § har dessutom tillagts att nu avsedda frågor såvitt avser innehavare av prästerliga befattningar regleras i lagen (1936:567) om domkapitel. I samband härmed har även den nuvarande rubriken till 25 §, Avstängning, ändrats till att lyda Avstängning, disciplinansvar och åtal.

tjänstemannen att dels muntligen uttala sig i ärendet, dels anlita biträde. Såsom anmärkts ovan i specialmotiveringen till 27 § andra stycket statstjänstemannalagen träder 1.1.1972 vissa ändringar i detta lagrum i kraft samtidigt med ikraftträdandet av förvaltningslagen (1971:290). Motsvarande ändringar göres också i 26 § andra stycket kommunaltjänstemannastadgan. Av de nyss berörda bestämmelserna i 26 § andra stycket bibehålies då en regel om rätt för tjänstemannen att muntligen uttala sig i ärendet samt en omröstningsregel, medan regeln om rätt till biträde utgår. Härjämte intas i ett nytt tredje stycke stadgande, att bestämmelserna i 15, 17 och 18 §§ förvaltningslagen skall tillämpas även om beslutet utgör beslut under ärendes handläggning. På samma sätt som i fråga om 27 § statstjänstemannalagen har i förslaget samtliga nu berörda bestämmelser i 26 § kommuanltjänstemannastadgan ersatts av bestämmelse att 14 § första stycket, 15 § första stycket samt 16 § disciplinlagen skall tillämpas i ärende om avstängning eller om läkarundersökning enligt förevarande 26 §.

31 § I nuvarande 31 § återfinns en omröstningsregel rörande vissa frågor om läkarundersökning, vilken i sak är lika med motsvarande regel i förut berörda 26 § statstjänstemannastadgan. I likhet med sistnämnda regel föreslås att även förevarande 31 § utgår.

26 §

35 §

Denna paragraf reglerar frågor som rör avstängning i samband med sjukdom m. m. och motsvarar i huvudsak 27 § statstjänstemannalagen. 1 likhet med 27 § andra stycket statstjänstemannalagen i dess före 1.1.1972 gällande lydelse innehåller även förevarande paragraf andra stycket för närvarande en omröstningsregel jämte bestämmelse om rätt för

Denna paragraf motsvarar nuvarande 29 § statstjänstemannalagen och stadgar att tjänsteman får skiljas frän tjänsten endast "av allmän domstol efter åtal eller av Kungl. Maj:t eller myndighet" med stöd av bestämmelse i denna stadga eller annan författning. Den av kommittén föreslagna reformen i fråga om avsättning och avsked föranleder att de citerade orden utgår ur paragrafen.

SOU 1972:1 15

37 §

I en ny 37 § har i kommunaltjänstemannastadgan intagits en med nya 31 § i statstjänstemannalagen likalydande bestämmelse om möjlighet att avskeda tjänsteman som avhåller sig från tjänstgöring. I samband härmed har nuvarande 37 § erhållit nytt paragrafnummer, 38. 39 § Nuvarande 38 §, i förslaget försedd med paragrafnummer 39, är i sak likalydande med nuvarande 32 § - i förslaget 33 § statstjänstemannalagen. På samma sätt som i sistnämnda lagrum har även i förevarande 39 § fått utgå den där under första stycket punkt c) upptagna regeln om skyldighet för tjänsteman att före uppnådd pensionsålder avgå om han genom lagakraftägande dom befunnits skyldig till brott vara avsättning kunnat följa men dömts med tillämpning av 33:2 BrB.

tjänstemannalagen. Enligt bestämmelsen far sålunda beslut om skiljande frän tjänsten enligt kommunaltjänstemannastadgans 36— 39 §§ inte verkställas förrän beslutet slutligt prövats enligt de nya processuella bestämmelserna i 6-7 §§ kommunaltjänstemannalagen eller tid för talans väckande utgått. Eftersom stadgan saknar regler om förflyttning är ej erforderligt med någon motsvarighet till bestämmelsen i nya 36 § statstjänstemannalagen avseende i administrativ väg överklagade förflyttningsbeslut. I 43 § andra stycket har upptagits den under kommentaren till 6 § kommunaltjänstemannalagen berörda särregeln för väckande av talan i mål rörande avsked enligt nya 37 § i stadgan av den som avhållit sig frän tjänstgöring. Enligt särregeln skall, på samma sätt som enligt nya 42 § första stycket sista punkten statstjänstemannalagen, talan i nu avsedda mål väckas inom fyra veckor efter beslutets dag och således inte, såsom enligt huvudregeln i 7 § kommunaltjänstemannalagen, inom fyra veckor efter delfäende av beslutet.

40-41 §§

Dessa paragrafer är likalydande med nuvarande 39-40 §§.

44-45 §§ Dessa paragrafer 42-43 §§.

motsvarar

nuvarande

42 §

Såsom framgått ovan träder 1.1.1972 i Nuvarande 41 §, som i förslaget fatt paragraf- kraft vissa ändringar i 26 § andra stycket. nummer 42, innehåller bestämmelser om Detsamma är förhållandet med 24 och 25 §§ beslutande organ i frågor rörande anställ(se under 2.3). Samtliga dessa ändringar har nings upphörande. Dessa bestämmelser har samband med den nya förvaltningslagen. Till genom en i 42 § intagen hänvisning till nya kungörelsen (1971:1194) om bl. a. nämnda 37 § gjorts tillämpliga även pä där avsett ändringar har fogats en övergångsbestämmelavskedsfall. J övrigt har endast de i 42 § se av innehåll, att bestämmelserna i intagna hänvisningarna till skilda paragrafer 24-26 §§ i deras äldre lydelse skall gälla ändrats med hänsyn till ny paragrafnumreäven efter 1.1.1972 i ärende där förvaltningsring och till att punkten c) i nya 39 § första lagen inte är tillämplig. Enligt kommitténs stycket utgår. förslag utgår emellertid bestämmelserna i 24 och 25 §§ helt - i 25 § intas i stället en erinran om viss annan lagstiftning - varjämte 43 § reglerna i 26 § andra stycket ersattes av hänI första stycket av denna nya paragraf har visning till vissa regler i den föreslagna disintagits en bestämmelse som i sak har samma ciplinlagen. Dä de regler som åsyftas med innehåll som nya 36 § första stycket stats- övergångsbestämmelsen således föreslås upp226

SOU 1972:1

hävda bör även övergångsbestämmelsen utgå. Förslag härom har upptagits i anslutning till bestämmelse om dag för ikraftträdande av de föreslagna ändringarna i kommunaltjänstemannastadgan.

stället gälla de regler som diskuterats under 4.6.3 och upptagits i utkastet till ändringar i regeringsformer) under 2.11. 7 kap. Om åklagare och polismyndighet

5.4 Rättegångsbalken 2 kap. Om hovrätt 2§ Enligt detta lagrum är hovrätt första instans för prövning av mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott enligt nuvarande 20:1-4 BrB av vissa underrättsdomare. Enligt 3:3 är vidare högsta domstolen första instans i motsvarande mål då brottet begåtts av exempelvis hovrättsdomare. I och för sig kan skäl åberopas för en allmän översyn av dessa forumregler i samband med den föreslagna reformen av ämbetsansvaret. En sådan översyn, som också berör frågan om åtalsrätt, faller emellertid delvis utanför kommitténs utredningsuppdrag. Kommittén har därför stannat vid att endast föreslå den följdändringen, att forumregeln i 2:2 liksom i 3:3 skall avse sådant i tjänsten begånget brott som avses i nya 1-3 §§ i 20 kap. BrB, d.v.s. missbruk av myndighet, vårdslöshet i myndighetsutövning, mutbrott och brott mot tystnadsplikt. Genom begränsningen till i tjänsten begånget brott ernås att exempelvis sådant enligt nya 20:3 BrB straffbart brott mot tystnadsplikt som saknar anknytning till tjänsteutövningen faller utanför forum regeln.

3 kap. Om högsta domstolen 3§ Såsom redan berörts under 2:2 föreslås forumregeln i 3:3 ändrad på samma sätt som regeln i 2:2. Vidare utgår justitiekanslern ur uppräkningen i 3:3 av den personkrets som avses i detta lagrum. För JK:s del föreslås i SOU 1972:1

4§ Enligt andra stycket i denna paragraf är riksåklagaren allmän åklagare vid underrätt och hovrätt i mål om ansvar eller enskilt anspråk på grund av ämbetsbrott enligt 20:1-4 BrB av vissa högre offentliga funktionärer. Såsom i fråga om 2:2 och 3:3 har även beträffande 7:4 den följdändringen gjorts att brottsområdet enligt lagrummet angivits bestå av sådana i tjänsten begångna brott som avses i nya 1 3 §§ i 20 kap. BrB. I den personkrets som omfattas av lagrummet ingår för närvarande bland andra statstjänstemän som inte är underkastade disciplinär bestraffning.1 Denna tjänstemannagrupp — i praktiken motsvarande den grupp som omfattas av 18 § statstjänstemannalagen — måste anges annorlunda i lagtexten i samband med avskaffandet av nu gällande regler om disciplinär bestraffning i statstjänstemannalagen. Med utgångspunkt i det sätt på vilket motsvarande tjänstemannagrupp beskrivits i 17 § disciplinlagen har gruppen i 7:4 enligt föreslaget angivits bestå av dem som innehar eller uppehåller ordinarie domartjänst eller tjänst som byråchef eller därmed jämställd eller högre tjänst vid statlig myndighet. 1 I personkretsen ingår även ledamot av domstol eller central förvaltningsmyndighet, som ej är statstjänsteman, samt krigsman, som bestrider regementschefs eller därmed likställd eller högre tjänst. Trots ordalagen i 7:4 har avsikten emellertid inte varit att riksåklagaren skall vara åklagare i alla de med 7:4 avsedda fallen. Enligt 3 § åklagarinstruktionen (1964:739, ändrad 1965:630) får riksåklagaren inte föra talan mot tjänsteman utom åklagarväsendet. I stället är JK enligt sin instruktion (1965:629) särskild åklagare beträffande brott i tjänsten. Och i fråga om brott av nyssnämnda krigsmän är justitiekanslern åklagare enligt 79 § militära rättegångslagen (1948:472). Att bringa 7:4 i överensstämmelse med vad som gäller enligt sistnämnda författningar är emellertid en uppgift som faller utanför kommitténs uppdrag.

20 kap. 10 § och 22 kap. 8 § I dessa två lagrum har endast den följdändringen gjorts, att i lagrummens hänvisning till "ämbetsbrott som avses i 3 kap. 3 § och 7 kap. 4 § andra stycket" ordet ämbetsbrott utbyttes mot ordet brott.

"målsägande" utan även den som, dä tystnadsplikten är stadgad i något offentligt intresse, är behörig att lösa vederbörande från hans tystnadsplikt. I paragrafens andra stycke har endast vidtagits en följdändring av språklig natur. 58 kap.

36 kap. Om vittne 5§ Kommitténs förslag i fråga om brott mot tystnadsplikt bör få återverkan även på gällande bestämmelser om vittnesplikt. I 36:5 första stycket stadgas för närvarande undantag från den allmänna vittnesplikten i fråga om ämbets- eller tjänsteman eller den som är förordnad eller vald att förrätta offentligt tjänsteärende eller utöva annan allmän befattning. Sådan person får sålunda inte höras som vittne angående något varom han på grund av sin ställning har att iakttaga tystnad. Såsom tidigare framhållits (se under 4.4.4) är emellertid osäkert var gränserna går kring den tystnadsplikt som inte finns reglerad i lag eller annan författning. Kommitténs förslag till nytt straffstadgande rörande brott mot tystnadsplikt avser också endast åsidosättande av författningsgrundad tystnadsplikt. På samma sätt bör enligt kommitténs mening den inskränkning i vittnesplikten varom nu är fråga endast avse sådant som omfattas av författningsgrundad tystnadsplikt. Samtidigt bör emellertid den personkrets som för närvarande anges i 36:5 första stycket, i huvudsak ämbetsansvariga tjänstemän, ändras till att omfatta envar som är underkastad tystnadsplikt enligt författning. I enlighet härmed har i förslaget lagrummet utformats så att ej någon får höras som vittne angående något som han enligt lag eller annan författning är pliktig att hemlighålla. Enligt förslaget upprätthålles dock vittnesplikten om den till vilkens förmån tystnadsplikten gäller samtycker till att vederbörande höres. Härmed åsyftas inte endast enskild 228

Om resning och återställande av försutten tid 1 och 2 §§ Grund för resning är för närvarande i såväl tvistemål (1 § punkt 1) som brottmål (2 § punkt 1) att ledamot av rätten, där anställd tjänsteman, ombud eller ställföreträdare enligt 2 § punkt 1 även åklagare eller försvarare — med avseende på målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande som kan antagas ha inverkat på målets utgång. Med kommitténs förslag om avkriminalisering av vanliga tjänstefel åsyftas emellertid inte någon inskränkning av möjligheterna till resning. I förslaget till ny utformning av de två lagrummen stadgas därför som resningsgrund att ledamot av rätten eller där anställd tjänsteman eller, i brottmål, åklagaren med avseende på målet gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller eljest åsidosatt sin tjänsteplikt eller att brott som har avseende pä målet ligger ombud eller ställföreträdare eller, i brottmål, försvarare till last samt brottet eller tjänsteförseelsen kan antagas ha inverkat på målets utgång.

5.5 Straffrättsliga följdändringar Tryckfrih etsfö rordn ingen Såsom otillåtet yttrande i tryckt skrift anses enligt 7:4 punkt 7 tryckfrihetsförordningen sådan framställning som innefattar förolämpning mot någon "som innehar eller innehaft ämbete eller annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, eller någon som enligt Konungens förordnande åtnjuter skydd såsom ämbetsman, och missfirmelsen sker i eller för hans befattning". En reform av ämbetsansvaret enligt kommitténs förslag SOU 1972:1

föranleder ändring även av detta lagrum. Härvid anser kommittén att det skydd för offentliga funktionärer som följer av att förolämpning inrymmes bland tryckfrihetsbrotten, bör på samma sätt som de föreslagna reglerna i 17 kap. BrB om brott mot allmän verksamhet koncentreras på det centrala inslag i offentlig verksamhet som består av myndighetsutövning. I enlighet härmed har i förslaget det under punkt 7 i 7:4 upptagna tryckfrihetsbrottet beskrivits som "förolämpning mot någon i eller för hans utövning av offentlig myndighet" (jfr motsvarande beskrivning i den föreslagna åtalsregeln i 5:5 BrB).

Lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar 41 § första stycket i denna lag innehåller straffstadgande tillämpligt bland annat på den som utlämnar handling i strid mot lagen. Stadgandet är emellertid subsidiärt: är gärningen att anse som brott i ämbete eller tjänst eller eljest i annan lag belagd med straff, skall den bestraffas enligt vad där sägs. Såsom en följd av kommitténs förslag i övrigt utgår ur lagrummet förutsättningen att gärningen är att anse som "brott i ämbete eller tjänst".

Militär rättegångslag 3§ Enligt första stycket punkt 1 i detta lagrum anses såsom militära brottmål bland annat mål om ansvar för brott som avses i nuvarande 20:1 - 4 BrB liksom också sådant avhållande frän tjänstgöring som avses i 20:10 BrB. I förslaget har hänvisningen till dessa lagrum ersatts med hänvisning till nya 1 - 3 §§ i 20 kap. BrB. Vad angår brott mot 20:10 BrB kan erinras om den mot detta lagrum svarande, även pa anställda krigsmän tillämpliga avskedsregeln i nya 31 § statstjänstemannalagen. SOU 1972:1 15*

8§ Såsom ett nytt tredje stycke i 8 § har intagits stadgande att krigsman, vilken inte är underkastad ansvar enligt 21 kap. BrB, ej får åläggas straff i disciplinmål (jfr nya 21:21 och 32:8 BrB samt 7 § disciplinlagen).

9§ I denna paragraf, som anger de brott för vilka straff får åläggas i disciplinmål, har endast den följdändringen vidtagits, att bland de under punkt 3 i paragrafen upptagna brottstyperna brott som sägs i nuvarande 20:4 BrB fått utgå.

79 § Enligt sista punkten i detta lagrum är justitiekanslern åklagare i mål rörande ämbetsbrott enligt 20:1-4 BrB av vissa högre krigsmän. På samman sätt som i 7:4 rättegångsbalken har hänvisningen till nämnda ämbetsbrott utbytts mot hänvisning till sådant i tjänsten begånget brott som avses i nya 1-3 §§ i 20 kap. BrB. Lag om dödsstraff i vissa fall dä riket är i krig Enligt 4 § första punkten i lagen skall, om någon som är underkastad ämbetsansvar domes till dödsstraff, han därigenom anses avsatt. Då ämbetsstraffet avsättning avskaffas bör även hithörande fall av skiljande från tjänsten regleras i enlighet med de i disciplinlagen upptagna avskedsreglerna. Den berörda bestämmelsen i 4 § utgår därför enligt kommitténs förslag.

Stadgan om notarius publicus Kungl. Maj:ts förnyade

mäklareordning

Såsom nämnts under 5.2 innehåller såväl stadgan om notarius publicus (8 §) som mäklareordningen (19 §) bestämmelser om ämbetsansvar för de med respektive författning avsedda personkategorierna. Dessa be229

stämmelser utgår som en följd av kommitténs förslag i övrigt. För notarius publicus får i stället anses tillfyllest med den i stadgans 5 § intagna regeln om rätt för länsstyrelse att entlediga notarius publicus som är olämplig. Även för mäklarnas del finns en motsvarande möjlighet stadgad i 21 § mäklareordningen. Enligt denna paragraf kan vederbörande handels- och sjöfartsnämnd återkalla uppdraget att vara mäklare om mäklaren finnes ej längre motsvara det honom lämnade förtroendet och han oaktat skedd erinran inte låter sig rätta. I samband med att bestämmelsen om ämbetsansvar i 19 § mäklareförordningen utgår har ett i samma lagrum intaget stadgande om skadeståndsskyldighet för mäklare omredigerats.

Kvar i 1 § står en i dess nuvarande andra stycke intagen uppräkning av de personer som avses med lagen. I denna uppräkning ingår för närvarande justitieråd och regeringsråd. I förslaget till ny utformning av vissa paragrafer i lagen har emellertid upptagits åtskilliga bestämmelser som inte bör vinna tillämpning på justitieråd och regeringsråd. Däribland märkes främst stadgandet i nya 3 §, att beslut om avstängning meddelas av disciplinnämnd. Enligt förslagen under 4.6.2 skall ankomma på riksrätten att pröva frågor om avstängning av justitieråd och regeringsråd till följd av brott eller tjänsteförseelse (jfr även under 2.11). Kommittén har därför valt att ur uppräkningen i 1 § utesluta justitieråd och regeringsråd. I stället har i ett nytt sista stycke i paragrafen angivits vissa bestämmelser i lagen som skall äga motsvarande Lagen om vapenfri tjänst tillämpning på dem samt vidare intagits erinEnligt 19 § i denna lag äger civilförsvars-, ran att om avstängning av dem skall gälla vad brand- eller arbetschef, "som är underkastad som i övrigt finns stadgat i regeringsformen. ämbetsansvar", befogenhet att meddela Bland förstnämnda bestämmelser ingår den i vapenfri tjänstepliktig tillrättavisning som nya 2 § upptagna huvudregeln om avstängsägs i 18 § (varning, extratjänst eller ute- ningsgrunder samt vissa nya bestämmelser i gångsförbud). I förslaget har förutsättningen 5 § andra stycket, 6 och 8 §§ om förfarandet att vederbörande chef har ämbetsansvar fått m. m.; se nedan. utgå och ersatts av villkor att han skall vara I samband med att justitieråd och regeanställd hos staten eller hos kommun. ringsråd strukits ur uppräkningen i 1 § har återstoden av bestämmelsen undergått viss omredigering. 5.6 Disciplinrättsliga följdändringar

Lagen om avstängning av domare

3§

1 och 2 §§

Såsom för högre tjänstemän i allmänhet stad1 i § första stycket stadgas för närvarande gas i 17 § andra stycket i den föreslagna att domare, som är pä sannolika skäl miss- disciplinlagen bör även för domares del betänkt för brott vilket kan antags medföra slut om avstängning meddelas av disciplinavsättning, må avstängas frän utövning av nämnd som där sägs. Bestämmelse härom har tjänsten. Kommitténs förslag om avkrimina- upptagits i förevarande 3 §. lisering av vanliga tjänstefel samt om avskafSamtidigt utgår en i nuvarande 2 § intagen fande av avsättningsstraffet föranleder änd- bestämmelse att beslut om avstängning medring även av detta lagrum. Avstängning bör delas av rätten. sålunda kunna ske dä misstanken avser brott eller ej straffbar tjänsteförseelse som kan antagas föranleda avsked. Med sådant innehåll 4§ har bestämmelsen i förslaget brutits ut ur 1 § Enligt nuvarande 3 § upptager rätten fråga och upptagits i en ny 2 §. om avstängning av domare på yrkande av 230

SOU 1972:1

åklagare. Härjämte äger rätten efter åtalet självmant upptaga avstängningsfrågan. Dessa bestämmelser ersattes av nya 4 § första stycket, vari som huvudregel upptagits stadgande att fråga om avstängning av domare upptages av disciplinnämnden på anmälan av den domstol till vilken domaren hör eller av den överrätt under vars tillsyn han står. Stadgandet tar sikte på avstängning såväl till följd av brott som på grund av ej straffbar tjänsteförseelse. Enligt det föreslagna lagrummet skall emellertid avstängningsfrågan upptagas även på anmälan av åklagare då misstanke om brott föreligger; jfr det för tjänstemän i allmänhet föreslagna stadgandet i 18 § disciplinlagen om möjlighet för beslutande organ att uppta avstängningsfrågan då åtgärd vidtages för att anställa åtal. Bestämmelsen i nämnda 18 § om möjlighet att uppta frågan då disciplinärt förfarande inledes motsvaras i förevarande 4 § första stycket av stadgande, att disciplinnämnden självmant kan upptaga fråga om avstängning av domare sedan sådan skriftlig anmaning som enligt 14 § disciplinlagen skall inleda disciplinförfarandet delgivits honom. I nya 4 § andra stycket har upptagits bestämmelse att beslut i ärende om avstängning skall meddelas så snart ske kan. Bestämmelsen ersätter ett motsvarande stadgande i nuvarande 3 §. 5§

Nuvarande 5 § innehåller vissa bestämmelser om bland annat förfarandet i avstängningsärende vid domstol. Dessa bestämmelser har i ett nytt första stycke i 5 § ersatts av stadgande att vissa av bestämmelserna i disciplinlagen om förfarandet i disciplinärenden skall iakttagas även i ärende om avstängning av domare. Här avses reglerna om skriftlig anmaning, vederbörandes hörande och förebringande av utredning i 14 § första stycket, om rätt att anlita biträde i 15 § första stycket samt om skriftlig form hos beslut och om delgivning av beslutet i 16 §. Motsvarande stadgande finns upptaget även bland avstängningsbestämmelserna i 22 § disciplinSOU 1972:1

lagen. Beträffande domare har stadgandet kompletterats med en särregel i nya 5 § andra stycket i förevarande lag. Upptages ärendet i anledning av misstanke om brott, skall enligt särregeln åklagaren dels tillhandahålla handlingarna från förundersökningen, dels närvara vid sådant förhör inför disciplinnämnden med den misstänkte som avses i 14 § disciplinlagen. 6§ I nuvarande 6 och 7 §§ ges bestämmelser om tid inom vilken åtal skall väckas efter beslut om avstängning samt hävande av avstängning då åtal ej väckts m.m. Dessa bestämmelser har i förslaget ersatts av vissa nya i 6 § upptagna regler som syftar till att avstängning av domare ej skall få fortgå längre tid än nödvändigt. I nya 6 § första stycket stadgas sålunda att frågan om avsked skall tagas upp till prövning snarast sedan disciplinnämnden beslutat om avstängning. Har avstängningen föranletts av misstanke om brott, skall enligt förslaget beslut i avskedsfrågan dessutom meddelas inom tio dagar efter det brottmålet avgjorts, där inte längre tid finnes oundgängligen erforderlig. Vidare skall disciplinnämnden enligt nya 6 § andra stycket pröva om avstängningen skall bestå i samband med att avskedsfrågan avgöres. På samma sätt som i 22 § disciplinlagen har dessutom i förevarande 6 § tredje stycket intagits föreskrift om omedelbart hävande av avstängning då skäl för denna inte längre föreligger. Slutligen har i nya 6 § andra stycket intagits erinran att disciplinnämnden äger förordna om avstängning i samband med beslut om avsked. Stadgandet är att se mot bakgrunden av den föreslagna bestämmelsen i 13 § disciplinlagen av innebörd att beslut om avsked inte får verkställas förrän det blivit ståndande. 8§ Enligt det nuvarande stadgandet i 8 § äger domare, som varit avstängd enligt lagen men som ej domes till avsättning, uppbära den 231

lön som eventuellt avdragits. I stadgandet har endast den följdändringen vidtagits att den däri angivna förutsättningen att han ej domes till avsättning ändrats till att han ej avskedas. 10 §

I nuvarande 10 § ges bland annat vissa bestämmelser om tillämpning på talan mot avstängningsbeslut av vad i rättegångsbalken sägs angående häktning. I förslaget till ny utformning av 10 § har i stället de på beslut enligt disciplinlagen tillämpliga civilprocessuella bestämmelserna givits motsvarande tillämpning även på beslut om avstängning av domare. Sålunda skall enligt första stycket i nya 10 § gälla vad i 18 § disciplinlagen stadgas om talan vid arbetsdomstolen respektive allmän domstol samt vidare regeln i 20 § första stycket disciplinlagen om tillämpning av 13 § lagen om arbetsdomstol. Dessutom har i förevarande 10 § första stycket intagits hänvisning till regeln i 21 § disciplinlagen att arbetstagaren inte är skyldig att ersätta arbetsgivaren för rättegångskostnad annat än i fall som sägs i 1 8:6 rättegångsbalken. Beslut som rör avstängning av domare skall sålunda enligt förslaget kunna överprövas av domstol i civilprocessuell ordning. Någon prövning av sådant beslut i administrativ väg bör däremot ej kunna ske. I ett nytt andra stycke av 10 § har därför upptagits stadgande av innebörd att talan mot disciplinnämnds beslut enligt lagen ej skall kunna föras genom besvär i administrativ väg. Stadgandet är att se mot bakgrund av den föreslagna bestämmelsen i 43 § statstjänstemannalagen om rätt att anföra besvär där ej annat är stadgat i lag. De nya bestämmelserna om disciplinnämnd och om prövning av dess beslut i civilprocessuell ordning föranleder vissa övergångsbestämmelser. Som huvudregel föreslås härvid, att om någon avstängts genom domstols beslut före de nya bestämmelsernas ikraftträdande, det skall så anses som om beslutet meddelats av disciplinnämnd. Även om tid 232

för fullföljd av talan mot beslutet enligt de hittills gällande reglerna utgått kan alltså den avstängde få beslutet omprövat med tillämpning av de föreslagna civilprocessuella reglerna. En särskild regel bör dock gälla för det fall att talan fullföljts mot domstols beslut i fråga om avstängning - av åklagaren eller, om avstängning beslutats, av den avstängde - men högre rätt inte meddelat nytt beslut i saken före dagen för ikraftträdandet av de nya bestämmelserna. Den särskilda regeln bör omfatta även det fall att talan visserligen inte fullföljts men fullföljdstiden ej utgått före nämnda dag. I dessa fall bör gälla, att den domstol som meddelat beslutet eller, om talan fullföljts däremot, som enligt de äldre bestämmelserna haft att pröva denna talan, skall anmäla förhållandet till disciplinnämnden vilken därefter har att så snart ske kan uppta avstängningsfrågan till prövning. Det anförda bör på motsvarande sätt gälla även då fråga om avstängning upptagits av domstol på yrkande av åklagare enligt nuvarande 3 § men ännu inte avgjorts då de nya bestämmelserna träder i kraft. Förslag till övergångsbestämmelser av nu angiven innebörd har upptagits i anslutning till de föreslagna ändringarna i förevarande lag. Förvaltningslagen Den nya förvaltningslagen, som träder i kraft 1.1.1972, innehåller i 3 § första stycket stadgande, att lagens bestämmelser om förfarandet i förvaltningsärenden m.m. i 14-20 §§ endast gäller i den mån fråga är om utövning av befogenhet att för enskild bestämma om "förmän, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande". 3 § första stycket tar således sikte på sådan offentlig förvaltning som är att anse som myndighetsutövning och som alltså ej faller inom privaträttens område. Då emellertid de nu gällande författningsreglerna om disciplinär bestraffningsrätt ersattes av det civilrättsligt reglerade ansvaret enligt disciplinlagen bör uttrycket "disciplinär bestraffning" utgå ur uppräkningen i 3 § första stycket. Vidare märks att den av kommittén SOU 1972:1

beslut i mål angående ansvar för ämbetsbrott, dels sända avskrift av dom varigenom någon dömts till suspension eller avsättning till den myndighet varunder han lyder ävensom tillställa sådan myndighet avskrift av beslut varigenom ämbets- eller tjänsteman häktats. Enligt förslaget har domstolens underrättelseskyldighet gentemot den tilltalade ändrats till att avse dom eller beslut rörande ansvar för i tjänsten begånget brott som avses i nya 1-3 §§ i 20 kap. BrB eller annat med fängelse belagt brott som innefattar åsidosättande av tjänsteplikt, om den tilltalade är sådan arbets- eller uppdragstagare som avses i 1 § disciplinlagen. Enligt förslaget skall vidare arbets- eller uppdragsgivare till sådan befattningshavare erhålla avskrift av dom som nu sagts liksom av beslut varigenom befattningshavaren häktats. Kungörelse om offentlig arbetsgivares yttranI övrigt har 16 § i förslaget undergått viss de i vissa brottmål omredigering varjämte viss följdändring vid1 enlighet med kommitténs förslag under tagits i 17 §. 4.5.7 i den allmänna motiveringen framläggs här förslag till kungörelse om åliggande för vederbörande arbetsgivare att på begäran av Lagen om anställningsskydd för vissa arbetsdomstol yttra sig i anledning av åtal mot tagare offentlig arbetstagare för brott som innefatEnligt 3 § i denna lag får uppsägning av tar åsidosättande av tjänsteåliggande. Kretanställningsavtal ske utan iakttagande av de i sen av dem som är skyldiga att yttra sig har i lagens 1 § stadgade uppsägningstiderna om kungörelsen angivits omfatta arbets- eller arbetstagaren i väsentlig mån åsidosätter sina uppdragsgivare till sådan innehavare av tjänst skyldigheter gentemot arbetsgivaren. Enligt eller uppdrag som avses i 1 § disciplinlagen. sista punkten i 3 § gäller denna uppsägningsSåsom framgått under 4.5.7 är syftet att rätt dock ej om uppsägningen grundas enbart domstolen med tillämpning av kungörelsen på förhållande som arbetsgivaren känt till skall erhålla besked om vederbörande arbetsmer än en månad före uppsägningen. För dier uppdragsgivares ståndpunkt i fråga om tillämpning av disciplinlagens avskedsregler avsked till följd av brottet, att användas som krävs undantag från sistnämnda stadgande. underlag vid eventuell tillämpning av regeln i Sådant undantag har enligt förslaget intagits nya 33:5 BrB om möjlighet att vid straffmäti ett nytt andra stycke i 3 § av innehåll, att i ning ta hänsyn till civilrättslig följd av brotfråga om rätt att utan iakttagande av uppsägtet. Genom kungörelsen föreslås upphävd ningstid säga upp arbetstagare som omfattas den nu gällande kungörelsen (1964:637) om av disciplinlagen skall gälla vad som stadgas i inhämtande av myndighets yttrande i vissa denna lag eller i avtal som slutits med stöd av mål rörande brott av ämbetsmän m. fl. lagen.

föreslagna privaträttsliga regleringen av det offentliga anställningsförhållandet i dess helhet medför, att ärende rörande anställningseller arbetsvillkor för offentliga tjänstemän kommer att falla utanför 3 § andra stycket därest lagändring ej sker. I anledning härav har i förslaget gjorts tillägg i lagrummet, att bestämmelserna i 14-20 §§ skall tillämpas även i sådant ärende. Tillägget får betydelse för ärende rörande sådana delar av det offentliga anställningsförhållandet beträffande vilka bestämmelserna i 14—20 §§ inte ersatts av bestämmelser i annan författning. Enligt 2 § förvaltningslagen äger nämligen lagens bestämmelser tillämpning endast där ej annat följer av annan författning, såsom exempelvis den föreslagna disciplinlagen.

Kungörelse angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m. Lagen om arbetsgivares kvittningsrätt Enligt 16 § i denna kungörelse skall domstol i vissa fall dels delge den tilltalade dom eller SOU 1972:1

I enlighet med förslagen under 4.5.3 i den allmänna motiveringen har i denna lags 3 § 233

väl ansett befogat att i en ny 29 § i lagen inta erinran om detta disciplinansvar. I den nya paragrafen har påpekats, att ansvaret gäller även för ledamot av pensionsdelegation eller försäkringsnämnd. I lagens 13 § har gjorts följdändringar av samma slag som de vilka vidtagits i 4 § förFörordningen angående skogsvårdsstyrelser ordningen om skogsvårdsstyrelscr. Enligt stadgande i denna förordnings 7 § är ledamöter i skogsvårdsstyrelse och skogsFöräldrabalken vårdsstyrelses tjänstemän underkastade ämbetsansvar. Detta stadgande utgår som en Såsom framhållits under 5.2 kommer de av följd av kommitténs förslag. I stället kom- kommunfullmäktige valda överförmyndarmer nu avsedda befattningshavare att i före- na att till följd av 1 § punkt 3 i den föreslagkommande fall vara underkastade ansvar för na disciplinlagen omfattas av ansvar enligt oriktig myndighetsutövning och brott mot denna lag. I samband med upphävande av ett tystnadsplikt enligt nya 20:1 och 3 BrB samt i 19 kap. 14 § andra stycket föräldrabalken även, såsom framgår av nya 20:2 BrB, omfat- intaget stadgande om ämbetsansvar för övertas av det där stadgade ansvaret för mut- förmyndare har kommittén ansett lämpligt brott. I enlighet med 1 § andra stycket i den att i dess ställe inta en erinran om det ansvar föreslagna disciplinlagen kommer de även att som följer av disciplinlagen. utan särskilt förordnande omfattas av disciplinansvar enligt denna lag. För närvarande stadgas i förordningens 7 § att Kungl. Övriga författningar rörande disciplinansvar Maj:t meddelar bestämmelser om åtal och I 1 § punkt 3 i disciplinlagen har som en disciplinär bestraffning. I samband med upp- särskild grupp angivits de uppdragstagare hävande av detta stadgande har enligt försla- vars uppdrag är reglerade i författning vari get i 7 § intagits erinran om det ansvar som tillika stadgats att ansvar enligt lagen skall följer av disciplinlagen. gälla för uppdragens utövande. I enlighet I förordningens 4 § har vissa följdänd- med kommitténs förslag under 5.2 har under ringar vidtagits. Där ges för närvarande vissa 2.6 upptagits förslag till författningsändföreskrifter om vilken myndighet som skall ringar varigenom sådant ansvar införes för medverka vid fastställande av sådana anställ- rättens ombudsman i konkurs och vid nings- eller arbetsvillkor för personal vid ackordsförhandling utom konkurs, kommisskogsvårdsstyrelse, som må bestämmas ge- sionär hos statlig myndighet, stämningsnian, nom avtal. I förslaget har gjorts den änd- vissa förrättningsmän och gode män samt ringen, att nämnda föreskrifter skall avse vissa övervakare m.fl. Nämnda förslag till andra villkor än sådana som avses i nya 2 § författningsändringar kräver ingen närmare andra eller tredje stycket kommunaltjänste- kommentar utöver vad som anförts under mannalagen. 5.2. Dock bör framhållas att förslagen beträffande en del av författningarna även innebär, att vissa bestämmelser däri om ämLagen om allmän försäkring betsansvar m.m. liksom bestämmelser av I likhet med motsvarande funktionärer hos disciplinrättslig natur utmönstrats. skogsvårdsstyrelse har även ledamöter av Ej heller krävs särskild kommentar till de styrelse för allmän försäkringskassa liksom bestämmelser om disciplinansvar i lagen om befattningshavare hos sådan kassa redan till häradsallmänningar, lagen om allmänningsföljd av 1 § andra stycket disciplinlagen skogar i Norrland och Dalarna samt instrukansvar enligt denna lag. Kommittén har lik- tionen för besiktningsmän hos Aktiebolaget gjorts ett tillägg enligt vilket arbetsgivaren får kvitta med klar och förfallen fordran som uppkommit i samband med anställningen och avser disciplinpåföljd som ålagts arbetstagare på vilken disciplinlagen är tillämplig.

234 SOU 1972:1

Svensk bilprovning som föreslås genomförda med stöd av 1 § punkt 4 i disciplinlagen (se även i denna del under 5.2).

Lagen om allmänna förvaltningsdomstolar Lagen om behörighet för allmän förvaltningsdomstol att pröva vissa mål

Den för närvarande gällande regeringsrättslagen upptar bestämmelser om prövning i regeringsrätten av vissa frågor som enligt kommitténs förslag skall ankomma på allLagen om inskränkning i rätten att föra talan män domstol eller annat organ. Genom den mot offentlig arbetsgivares beslut nya lagstiftningen om förvaltningsdomstolar I denna lag stadgas för närvarande förbud för som träder i kraft 1.1.1972 upphäves arbetstagare att föra talan mot offentlig emellertid regeringsrättslagen och ersattes av arbetsgivares beslut rörande hans arbets- eller vissa nya bestämmelser, bland annat om beanställningsvillkor om han eller hans fack- hörighet för kammarrätt att pröva vissa av förening äger väcka talan i saken vid arbets- nu avsedda frågor. Ehuru nu gällande bedomstolen eller i dess ställe inför skiljemän. stämmelser skall gälla övergångsvis beträffanFörbudet avser således villkor inom det för de beslut som meddelats före den nya lagnärvarande avtalsfria området. Såsom en stiftningens ikraftträdande, har kommittén följd av de föreslagna ändringarna i 3 § andra ansett sig kunna inskränka sina förslag till att och tredje styckena statstjänstemannalagen avse sistnämnda lagstiftning. och i 2 § andra och tredje styckena kommuI 1 § lagen om behörighet för allmän förnaltjänstemannalagen, där de för närvarande valtningsdomstol att pröva vissa mal stadgas avtalsförbjudna ämnena uppräknas, har för- att besvär mot beslut, som meddelats med budet i förevarande lag i kommitténs förslag stöd av författning utfärdad före formulerats så att det avser talan mot beslut 1.1.1972 och som enligt vad dittills gällt rörande annat anställnings- eller arbetsvillkor skall anföras hos Kungl. Maj:t, i vissa fall i än sådant som avses i de två nämnda lagrum- stället skall anföras hos kammarrätt. Enligt men. Omformuleringen innebär inte någon punkt 10 i paragrafen gäller detta besvär i ändring i sak. mål om avstängning och om läkarundersökI enlighet med förslagen under 4.7.1 har ning samt mål om disciplinär bestraffning dessutom i lagen upptagits förbud för arbets- och om skiljande från allmän tjänst eller tagare mot besvär över offentlig arbetsgivares därmed jämförligt uppdrag annorledes än i beslut varigenom arbetstagaren skilts från samband med förflyttning. Enligt kommittjänsten annorledes än i samband med för- téns förslag under 4.7.1 skall talan i samtliga flyttning eller ålagts disciplinpåföljd. Detta dessa fall kunna väckas vid allmän domstol förbud är till skillnad från det som berörts i eller, där tjänsteavtalet regleras av kollektivföregående stycke absolut och gäller således avtal, vid arbetsdomstolen. I frågor som rör även i de fall där talan ej kan väckas vid avsked från allmän tjänst eller disciplinpåarbetsdomstolen. följd skall dessutom enligt förslagen inte fin1 en föreslagen övergångsbestämmelse till nas någon besvärsrätt. Förevarande punkt 10 lagändringen stadgas av naturliga skäl att de bör därför ändras så att den endast omfattar nya bestämmelserna inte skall tillämpas på mål om läkarundersökning och om avstängbeslut som meddelats före bestämmelsernas ning. Med uttrycket "därmed jämförligt uppikraftträdande. drag" i lagrummets nuvarande lydelse torde I anslutning till lagändringen har också endast avses anställningsförhållanden. 1 och upptagits förslag om upphävande av kungö- för sig kunde i samband med lagändringen relsen (1926492) angående upphävande av finnas anledning överväga att till kammarvissa bestämmelser om förbud att överklaga rättens prövning hänföra mål om skiljande från allmänt uppdrag som ej utgör tjänst. tilldelad varning. 5.7 Förvaltningsprocessrättsliga följdändringar

SOU 1972:1

Frågan härom faller emellertid utanför kommitténs utredningsuppdrag. Enligt en föreslagen övergångsbestämmelse skall besvär alltjämt kunna föras hos kammarrätt i fråga om beslut som meddelats före ikraftträdandet av lagändringen. Även i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar krävs viss ändring. Enligt nuvarande 5 § regeringsrättslagen ankommer på regeringsrätten att pröva mål om avstängning av biskop, om skyldighet för biskop som övergivit svenska kyrkans lära att avgå från sin befattning samt om biskops skiljande från prästämbetet eller om obehörighet för honom att utöva detta. Såsom framgår av 20 § lagen om domkapitel är regeringsrätten ej besvärsinstans i hithörande frågor utan ersätter domkapitel såsom beslutande myndighet. I samband med att regeringsrättslagen upphäves har i 2 § punkt 3 lagen om allmänna förvaltningsdomstolar intagits bestämmelse av samma innebörd som nyssnämnda 5 § i regeringsrättslagen, så formulerad att regeringsrätten prövar mål som avses i 20 § lagen om domkapitel. Kommitténs förslag till ändring av sistnämnda lag (se under 4.6.5 och 5.9) innebär emellertid att beslut i hithörande frågor rörande biskop skall fattas av särskild disciplinnämnd varjämte för såväl biskop som präst i allmänhet kammarrätt skall utgöra besvärsinstans, dock att talan mot avskedsbeslut alltid skall föras vid allmän domstol eller arbetsdomstolen. Förevarande punkt 3 i 2 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar utgår därför.

5.8 Instruktionen för JK 4 och 5 §§ I 4 § första stycket stadgas för närvarande, att JK har tillsyn över att domare och andra som är underkastade ämbetsansvar efterlever lagar, författningar och instruktioner och i övrigt fullgör sina åligganden. Stadgandet anger sålunda såväl tillsynens allmänna innebörd som den personkrets tillsynen omfattar. I ett nytt första stycke i 5 § har angivits den 236

nya personkrets som enligt förslagen under 4.9 bör stå under JK:s tillsyn. I det föreslagna stadgandet upptages sålunda tjänstemän och andra arbetstagare som är anställda hos staten eller hos kommun liksom övriga innehavare av tjänst eller uppdrag som sägs i 1 § disciplinlagen, och vidare envar som utan att inneha sådan befattning anförtrotts utövning av offentlig myndighet såvitt avser själva myndighetsutövningen. Vidare upptages den grupp av krigsmän som enligt nuvarande 21:21 BrB har ämbetsansvar nämligen officerare, underofficerare och annat befäl av lägst furirs grad samt annan krigsman som innehar motsvarande tjänsteställning. Härmed åsyftas givetvis sådana som inte i egenskap av anställda krigsmän omfattas redan av hänvisningen till 1 § disciplinlagen. I anslutning till den föreslagna bestämmelsen i 5 § har i 4 § första stycket endast gjorts den ändringen, att vad där sägs om JK:s tillsyn skall avse "tjänstemän och andra som sägs i 5 § första stycket". I nuvarande 4 § andra stycket första punkten anges en av JK:s huvuduppgifter, nämligen att under Kungl. Maj:t vara särskild åklagare i fråga om brott i tjänsten. Som en följd av kommitténs förslag under 4.9 har denna ätalsrätt i lagrummets nya utformning angivits bestå av rätt för JK att som särskild åklagare under Kungl. Maj:t väcka åtal, när någon som står under hans tillsyn i sin tjänsteutövning begått brott som avses i nya 20:1-3 §§ BrB eller genom annat brottsligt förfarande åsidosatt något tjänsteåliggande. Enligt ett nytt tredje stycke i 4 § skall JK vidare, pä samma sätt som JO, äga göra anmälan till den som har att besluta om disciplinpåföljd, om tjänsteförseelsen kan beivras genom disciplinärt förfarande.

11 § Enligt nuvarande 11 § åligger det myndigheter och ämbetsmän att lämna JK det biträde och de upplysningar han begär. Lagrummet stadgar också rätt för JK att förelägga vite. I förslaget har dessa bestämmelser formulerats SOU 1972:1

så att de avser myndigheter "liksom tjänstemän och andra som sägs i 5 § första stycket", d. v. s. hela den nya personkretsen för JK:s tillsyn.

5.9 Författningar rörande präster Lagen om domkapitel De bestämmelser i lagen om domkapitel som enligt kommitténs förslag bör ändras återfinns i 13 § 2-7 mom. och 20 §. Dessa bestämmelser har redovisats under 4.6.5 i den allmänna motiveringen. Förslagen till ny utformning av bestämmelserna torde i allmänhet inte kräva någon speciell motivering utöver vad som anförts under 4.6.5. I nya 2 mom. av 13 §, som ersätter nuvarande 2 och 3 mom., har upptagits den föreslagna bestämmelsen om rätt för domkapitel vad angår underlydande präst och om rätt för myndighet som Kungl. Maj:t förordnar i fråga om annan präst att besluta om disciplinpåföljd, avsked, avstängning och åtalsanmälan med motsvarande tillämpning av 5-16 §§, 22 § första och andra styckena samt 23 § disciplinlagen (se dessa paragrafer under 2.2). I nya 3 mom. av 13 § har redovisats de fall då domkapitel enligt förslaget skall äga skilja eller avstänga präst från prästämbetet till följd av brott eller tjänsteförseelse. Som ett sådant fall har i 3 mom. upptagits att vederbörande blivit med tillämpning av nya 2 mom. avskedad genom beslut som blivit ståndande. Detta fall motsvarar ett stadgande i nuvarande 4 mom. om möjlighet att från prästämbetet skilja eller avstänga präst som enligt lagakraftägande dom funnits ha begått brott och som till följd därav avsatts eller "förklarats skyldig att avgå". Med sistnämnda uttryck åsyftas att han begått brott under inflytande av sinnessjukdom eller därmed jämförlig själslig abnormitet, men till följd av stadgandet i 33:2 BrB ej kunnat dömas till avsättning för brottet. Om avgångsskyldighet i detta fall stadgas i nuvarande 38 § första stycket punkt c) kommunal tjänstemannastadgan, vilket stadgande enligt 2 § kungörelSOU 1972:1 16

sen (1965:729) med vissa bestämmelser om anställning som präst är tillämpligt även på präster. Detta fall av avgångsskyldighet omfattas emellertid av avskedsregeln i 12 § första stycket disciplinlagen, vartill nya 2 mom. i 13 § lagen om domkapitel hänvisar. Det kräver därför inte något särskilt stadgande i nya 3 mom. av samma paragraf. Vad härefter angår nya 4 mom. stadgar detta i första stycket rätt för domkapitel att från tjänsten skilja präst som övergivit svenska kyrkans lära samt i andra stycket befogenhet för domkapitel att från prästämbetet skilja präst som sålunda avskedats eller eljest övergivit svenska kyrkans lära. Dessa bestämmelser motsvarar i oförändrat skick innehållet i nuvarande 5 mom. Nya 5 mom. motsvarar nuvarande 6 mom. och har endast undergått viss lagteknisk följdändring. I nya 6 mom. har genom hänvisning till 18-21 §§ disciplinlagen upptagits den civilprocessuella ordning som enligt förslaget skall gälla mål rörande avsked och andra frågor som avses i nya 2 mom. samt avsked enligt nya 4 mom. I sista punkten av 6 mom. har särskilt angivits, att det ankommer på domkapitel att pröva frågan om sådan talan rörande avskedsbesluts giltighet som sägs i 19 § andra stycket disciplinlagen skall väckas mot präst med fullmakt på tjänsten, vilken anmält missnöje över beslutet. I 7 mom. har liksom för närvarande upptagits bestämmelser om besvär i administrativ väg. Enligt 7 mom. första stycket äger den som är missnöjd med domkapitels beslut enligt nuvarande 2—5 mom. söka ändring hos Kungl. Maj:t. Efter lagändring som träder i kraft 1.1.1972 skall talan föras hos kammarrätten. I förslaget till ny utformning av 7 mom. har till en början i ett första stycke rätten till besvär hos kammarrätten angivits gälla beslut enligt nya 3 mom. och 4 mom. andra stycket, d. v. s. beslut om skiljande eller avstängning från prästämbetet. I ett nytt andra stycke har tillagts att besvär även får föras över beslut enligt nya 2 mom., dock ej i frågor som rör disciplinpåföljd eller avsked - sistnämnda frågor bör här liksom 237

enligt disciplinlagen och de föreslagna ändringarna i tjänstemannalagstiftningen exklusivt prövas av allmän domstol eller arbetsdomstolen. I ett nytt tredje stycke av 7 mom. har slutligen upptagits en i nuvarande andra stycket intagen bestämmelse att vissa beslut skall gå i verkställighet utan hinder av klagan där ej annorlunda förordnas. Härmed avses för närvarande beslut enligt nuvarande 3 mom. om avstängning från tjänst samt enligt nuvarande 4 mom. om skiljande eller avstängning från prästämbetet. Enligt nya tredje stycket skall verkställighetsregeln gälla endast sistnämnda typ av beslut. I fråga om avstängning kommer i stället att gälla den regel om omedelbar verkan hos avstängningsbeslut som finns intagen i 22 § disciplinlagen, till vilket lagrum nya 2 mom. i förevarande 13 § hänvisar. Den nuvarande verkställighetsregeln gäller naturligen beslut av domkapitel men enligt sin från 1.1.1972 gällande lydelse även beslut som meddelats av kammarrätt. I nya tredje stycket har regeln angivits gälla även beslut av den nedan nämnda disciplinnämnd som enligt kommitténs förslag skall pröva frågor om biskops skiljande eller avstängning från prästämbetet. Vad härefter angår 20 § stadgar detta lagrum i sin från 1.1 1972 gällande lydelse, att domkapitels befogenhet att besluta enligt nuvarande 3-5 mom. i 13 § skall tillkomma regeringsrätten i fråga om biskop. Enligt kommitténs förslag utgår denna särregel ur 20 §. I stället har i 20 § intagits stadgande om befogenhet för den under 4.6.5 föreslagna disciplinnämnden att beträffande biskop och ledamot av domkapitel besluta i frågor som avses i nya 2—4 mom. och 6 mom. sista punkten av 13 §. Vad angår talan mot disciplinnämndens beslut kommer att gälla de för präster i allmänhet föreslagna processuella bestämmelserna i nya 6-7 mom. av 13 § om talan vid allmän domstol eller arbetsdomstolen respektive besvär i kammarrätt. Slutligen anmärkes att vissa övergångsstadganden bör fogas till bestämmelse om dag för ikraftträdande av de föreslagna lagändringarna. Sålunda bör den i nuvarande 13 § 7 mom. upptagna besvärsregeln alltjämt 238

äga tillämpning på beslut - exempelvis rörande varning eller suspension enligt nuvarande 2 mom. — som meddelats före nyssnämnda dag. Även bestämmelsen i 13 § 4 mom. om rätt för domkapitel att från prästämbetet skilja eller avstänga präst som avsatts eller förklarats skyldig att avgå från sin befattning till följd av brottmålsdom bör äga fortsatt tillämpning i fråga om dom som meddelats före lagändringarnas ikraftträdande. Övergångsbestämmelser med nu avsedd innebörd har också upptagits i lagförslaget. Kungörelsen med vissa bestämmelser om anställning som präst Enligt 2 § i denna kungörelse skall kommunaltjänstemannastadgan med vissa undantag tillämpas på anställning som präst, på vilken kommunaltjänstemannalagen är tillämplig. Ibland undantagen ingår bland annat bestämmelserna om disciplinstraff m.m. i 18-25 §§ i stadgan. Då dessa paragrafer upphäves enligt kommitténs förslag utgår de även bland undantagen i förevarande 2 §. Ytterligare en följdändring, föranledd av ny paragrafnumrering, har vidtagits i paragrafens uppräkning av undantag. Enligt 2 § skall kommunaltjänstemannastadgan med nämnda undantag äga motsvarande tillämpning även på anställning som präst vilken inte omfattas av kommunaltjänstemannalagen. Sådan prästanställning omfattas inte heller av statstjänstemannalagen (se 1 § andra stycket däri) och kommer följaktligen, därest lagändring ej göres, att stå utanför de i förslagen till ändring av nämnda tjänstemannalagar upptagna bestämmelserna om behandling i processuellt hänseende av tvister rörande anställningsavtal. I enlighet med förslagen under 4.6.5 har därför i förevarande 2 § intagits bestämmelse att processreglerna i 6 och 7 §§ kommunaltjänstemannalagen skall äga motsvarande tillämpning på ifrågavarande präster. (Jfr den i nya 8 § kommunaltjänstemannalagen föreslagna regeln om rätt för Kungl. Maj:t att förordna om tillämpning av processreglerna i nya 6-7 §§ samma lag på offentlig tjänsteSOU 1972:1

man som inte omfattas av lagen.) Enligt 10 § i kungörelsen gäller för närvarande att frågor om avstängning eller läkarundersökning prövas av Kungl. Maj:t i fråga om biskop och av domkapitel i fråga om annan präst. Efter mönster av de för biskoparnas del föreslagna ändringarna i lagen om domkapitel stadgas i förslaget till ändring av 10 § i kungörelsen, att hithörande frågor skall i fråga om biskop prövas av den i nya 20 § lagen om domkapitel nämnda disciplinnämnden. 5.10 Medicinalförfattningar m. m. Kommitténs förslag till ändringar av författningar rörande medicinalpersonal och veterinärer har relativt ingående redovisats under 4.6.6 i den allmänna motiveringen och torde inte erfordra några speciella kommentarer utöver vad där anförts. I detta avsnitt finns därför endast anledning att beröra vissa i det tidigare inte behandlade övergångsbestämmelser till de föreslagna författningsändringarna. I 3 § lagen om behörighet att utöva läkaryrket återfinns ett under 4.6.6 berört stadgande om rätt för socialstyrelsen att återkalla legitimation för läkare under förutsättning att läkaren avsatts eller suspenderats från tjänst som läkare för brott som han förövat under utövning av läkaryrket. Denna förutsättning har i lagförslaget utgått och ersatts av det nya villkoret att vederbörande läkare enligt den föreslagna disciplinlagen blivit för brott eller förseelse i utövningen av läkaryrket avskedad genom beslut som blivit ståndande. Emellertid bör dom på avsättning eller suspension som meddelats före lagändringens ikraftträdande kunna även därefter läggas till grund för beslut om återkallande av legitimation. Vidare har i lagförslaget fått utgå en bestämmelse i lagens 6 § om möjlighet att återkalla legitimation för tid då läkare på grund av ådömd suspension inte är i tjänst. Även denna möjlighet bör kvarstå efter dagen för ikraftträdandet av den föreslagna lagändringen såvitt angår suspension som ådömts före nämnda dag. Mot bakgrund SOU 1972:J

härav har i anslutning till lagförslaget upptagits övergångsbestämmelse rörande fortsatt tillämpning av nämnda 3 och 6 §§. Motsvarande övergångsbestämmelse har fogats även till förslagen om ändring i lagarna om behörighet att utöva tandläkaryrket respektive veterinäryrket. Dessa lagar innehåller såvitt nu är i fråga samma regler om återkallande av legitimation som lagen om behörighet att utöva läkaryrket. Dessa regler har i förslagen ändrats på samma sätt som reglerna i sistnämnda lag. Såsom framgått under 4.6.6 föreslår kommittén den följdändringen i kungörelsen ang. skyldighet för domstol att underrätta socialstyrelsen om dom i vissa brottmål, att skyldigheten inte längre skall avse dom varigenom läkare eller tandläkare dömts till suspension eller avsättning från tjänst som läkare respektive tandläkare. Ändringsförslaget avser även motsvarande bestämmelse rörande veterinärer i kungörelsen ang. skyldighet för domstol att underrätta veterinärstyrelsen om dom i vissa brottmål. Emellertid är tydligt att ifrågavarande underrättelseskyldighet bör bestå även efter det att författningsändringarna trätt i kraft såvitt avser dom som meddelats dessförinnan. Övergångsbestämmelse med sådan innebörd har också fogats till förslagen om ändring i de berörda kungörelserna.

Reservation och särskilda yttranden

a. Av ledamoten Söderberg Ett enhetligt lagreglerat disciplinansvar för hela den offentliga verksamheten finner jag för min del önskvärt. Inte minst med hänsyn till utvecklingen mot allt fler heltidsengagerade kommunala förtroendemän anser jag det vara riktigt att alla i offentlig verksamhet engagerades så långt som möjligt likställes i ansvarshänseende. Beträffande förtroendemännens inordnande i dessa gemensamma regler delar jag dock vad experten Romson i särskilt yttrande anfört. I likhet med honom finner jag det knappast vara realistiskt räkna med att föreslaget system skall kunna tillämpas i praktiken. Dessa frågor bör därför i stället ägnas uppmärksamhet i annan ordning, exempelvis i samband med översyn av kommunallagstiftningen. b. Av ledamoten Wisén I vissa delar har jag inte kunnat ansluta mig till de tankegångar och förslag som framföres i föreliggande slutbetänkande. De punkter, där jag är av annan mening än majoriteten, gäller frågor som påverkar utformningen av ett ej ringa antal paragrafer i de av kommittén framlagda författningsförslagen. Med hänsyn därtill och då mina synpunkter inte vunnit gehör hos kommitténs övriga ledamöter, har jag inte ansett mig böra framlägga egna sådana förslag. Jag inskränker mig följaktligen till att redovisa min mening i de oli240

ka frågorna och de resonemang som lett mig till densamma. Ansvar för oriktig myndighetsutövning av ledamöter av beslutande statliga eller kommunala församlingar I principbetänkandet (s. 44-45) diskuterade kommittén olika skäl för och emot att göra straffbuden för oriktig myndighetsutövning tillämpliga på ledamöter av beslutande statliga eller kommunala församlingar, dock utan att taga slutlig ställning till denna fråga. I det nu föreliggande slutbetänkandet har kommitténs majoritet stannat för att förevarande personkategori skall vara undantagen från ifrågavarande ansvar. Härvid har majoriteten tydligen ansett intresset av församlingsledamöternas immunitet böra väga över medborgarnas behov av skydd mot ett oriktigt utövande av den offentliga makten. För min del finner jag avvägningen böra utfalla i motsatt riktning, åtminstone såvitt gäller ledamöter av kommunala församlingar. Till stöd härför åberopar jag till en början de skäl för ansvar som kommittén enligt ovan redovisat i principbetänkandet. Därutöver vill jag emellertid med särskild styrka framhålla de ständigt ökande myndighetsbefogenheter som genom lagstiftning tilldelas samhällsorganen, icke minst de kommunala, gentemot de enskilda medborgarna. Från staten överflyttas vidare allt fler uppgifter på kommunerna, vilka härigenom undan för undan SOU 1972:1

får nya befogenheter att ingripa tvingande i den enskildes rättssfär. Att i ett sådant läge utesluta kommunernas högsta beslutande organ från ansvar för sina myndighetsåtgärder synes mig högst betänkligt. Vidare bör uppmärksammas, att kommunerna numera till skillnad mot förr i betydande utsträckning har bl. a. juridiskt skolad arbetskraft till sitt förfogande, föranlett främst av de stora kommunbildningarna. Det tidigare åberopade skälet emot ansvar för de generella ämbetsbrotten, att den kommunala självstyrelsen i stor omfattning måste anlita lekmän, har därför förlorat det mesta av sin bärkraft. Uppfattningen att ansvaret skulle verka hämmande på den kommunala självstyrelsen och därigenom strida mot kommunaldemokratins principer har jag av bl. a. denna anledning svårt att förstå. Snarare synes just myndighetsutövning utöver lagens råmärken, såsom icke förenligt med de enskilda kommunmedlemmarnas intressen, strida mot dessa principer. Straffrättsligt ansvar för överträdelse av det tillåtnas gräns även från de högsta kommunala myndigheternas sida framstår för mig såsom ett både naturligt och angeläget skydd för kommunmedlemmarna i dagens samhälle. Det må också påpekas att fall förekommit då kommunfullmäktige överskridit sina befogenheter enligt kommunallagen under sädana omständigheter att de av kommittén föreslagna straffbuden för oriktig myndighetsutövning torde ha kunnat tillämpas. Vad härefter angår ledamöter i statliga beslutande församlingar, dvs. främst riksdagsmän, torde frågan sakna större praktisk betydelse. Ehuru jag närmast anser att samma ansvar i princip bör åvila dessa ledamöter, har jag därför inte velat motsätta mig kommitténs förslag beträffande dem. A vsked pä grund av brott När kommittén föreslår avsättningsstraffets avskaffande, är avsikten inte att häva den skyddsfunktion som ligger i detta straff. Denna funktion skall i stället övertagas av andra regler av samma effektivitet utan att SOU 1972:1

de offentliga arbetstagarnas anställningstrygghet minskas. Kommittén uttalar sig också för ett bibehållande av möjligheten att vid straffmätningen beakta det lidande som skiljande från tjänsten innebär. Om dessa principer är jag ense med kommitténs övriga ledamöter. Däremot kan jag av flera skäl inte ansluta mig till de regler som majoriteten föreslår för dessa principers förverkligande. De regler, som skall övertaga avsättningsstraffets skyddsfunktion och samtidigt garantera anställningstrygghetens bibehållande, måste uppenbarligen erhålla en utformning som ansluter till den situation som föreligger då avsättning ådömes. Vid utformningen kan man därför inte låta sig influeras av avskedsreglerna i 30 § StjL och motsvarande bestämmelser i Ktjst. Dessa regler finns ju f. ö. redan i dag vid sidan av brottsbalkens bestämmelser om avsättning, med vilka de för de ämbetsansvarigas del inom parentes sagt ej synes väl förenliga då uppsägningsgrunden är brottslig gärning. Ej heller kan man låta den avtalsfrihet, som vissa offentliga arbetstagare med ämbetsansvar för närvarande principiellt åtnjuter i fråga om avsked, generellt påverka ifrågavarande reglers utformning. Då förevarande avskedsregler sålunda bör avfattas med utgångspunkt från brottsbalkens regler om avsättning, måste observeras att sistnämnda regler är så utformade att avsättning skall ädömas då vissa angivna förutsättningar är uppfyllda. Det tvång som ligger häri måste uppenbarligen överföras till de nya reglerna. Med hänsyn till medborgarnas oförändrade skyddsbehov är det nämligen av vikt att tillse, att genom dessa regler lika starka garantier skapas för att en offentlig tjänsteman skiljes från tjänsten då han genom brott visar sig uppenbart olämplig för densamma. Hans avskedande på denna grund är m. a. o. ingalunda allenast en fråga mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det är enligt min mening av väsentlig vikt att detta förhållande beaktas. Det är sålunda inte bara en rätt utan fast241

mer en plikt för arbetsgivaren att tillse att arbetstagare, som genom brott visat sin uppenbara olämplighet att inneha tjänsten, skiljes från denna. Under sådana förhållanden är det uppenbart att regler måste givas i lag om avskedande då denna förutsättning föreligger. Något utrymme för fri avtalsreglering kan därför inte finnas på denna punkt. Detta gäller i första hand alla dem som i dag är underkastade ämbetsansvar. Men efter den av kommittén föreslagna reformeringen av ämbetsansvaret bör detsamma äga giltighet även beträffande sådana i det allmännas tjänst anställda vilka har att utöva offentliga funktioner i hävdvunnen mening utan att för närvarande ha ämbetsansvar. Hit hör exempelvis anställda hos alla de statliga eller kommunala bolag, inrättningar etc. som utövar offentliga funktioner eller driver monopolrörelse. Allmänhetens skyddsbehov blir ju inte mindre om den offentliga verksamheten drives i t. ex. bolagsform. Kretsen arbetstagare, som bör vara underkastad ifrågavarande lagreglering, kan sägas i stort sett omfatta dem som lyder under StjL eller KtjL eller är anställda hos bolag, inrättningar etc. av nyss angivet slag. Dock bör Kungl. Maj:t erhålla befogenhet att förordna om undantag beträffande personalgrupper med lägre ställning eller eljest utan egna, i egentlig mening offentliga funktioner. Vad hittills sagts har avsett att lagbinda arbetsgivarens skyldighet att avskeda arbetstagare som genom brott ådagalagt sin olämplighet att inneha tjänsten. Till undvikande av missförstånd bör framhållas att detta icke hindrar att för personalgrupper, som har principiell avtalsfrihet beträffande avsked, avtal kan träffas om en längre gående avskedsrätt för arbetsgivaren. Vad nu sagts om arbetstagare gäller även uppdragstagare. Beträffande dem som har sin anställningstrygghet garanterad i författning måste såsom en första förutsättning för avsked fordras att brott verkligen konstaterats genom slutlig fällande dom. Majoriteten föreslår emellertid en längre gående avskedsrätt för arbetsgivaren och åberopar till stöd därför 242

bl. a. just nyssnämnda bestämmelser i StjL och Ktjst. Arbetsgivaren avses sålunda skola kunna avskeda arbetstagaren redan innan brottmålet slutligt avgjorts. Det intrång i den författningsreglerade anställningstryggheten som en sådan befogenhet kan innebära vill man neutralisera med bestämmelser dels om möjlighet för arbetstagaren att framtvinga domstols prövning av avskedsfrågan, dels ock om förbud mot avskedsbeslutets verkställande innan det blivit bestående. Dessa regler ändrar dock icke det faktum att anställningstryggheten åtminstone i princip skulle lida intrång. Men förslaget innebär vidare, att arbetsgivaren skall göra en bedömning huruvida brottslig gärning, ledande till straff, föreligger. Detta är dock en fråga som arbetsgivaren saknar förutsättningar att bedöma. Det är visserligen sant, som majoriteten påpekar, att arbetsgivaren bör kunna avgöra om tjänsteplikt åsidosatts, men frågan rör i varje fall ej enbart detta. Det gäller i stället att fastslå huruvida gärningen - oberoende av om den innefattar åsidosättande av tjänsteplikt eller ej - faller under något straffbud och i det enskilda fallet skall föranleda fällande dom. Denna straffrättsliga fråga kan endast avgöras av domstol i brottmål. Ett erkännande i förväg av tjänstemannen är sålunda inte tillräckligt, då t. ex. preskription kan ha inträtt. Jag vill slutligen här erinra, att kommittén ställt sig klart avvisande till tanken att arbetsgivaren skulle göra en bedömning av en annan straffrättslig fråga (se avsnitt 4.5.6 Åtalsanmälan). Min bestämda uppfattning är alltså, att avskedsbeslut icke bör få meddelas förrän slutgiltig fällande brottmålsdom föreligger, såvitt gäller dem som har anställningstrygghet fastslagen i StjL eller Ktjst. Jag har vidare svårt att förstå varför arbetsgivaren inte skulle kunna vänta med avskedsbeslutet till nämnda tidpunkt. Han vinner ju samma resultat åtminstone tills vidare genom avstängning av arbetstagaren. Vad däremot angår sådana befattningshavare vilka har principiell avtalsfrihet i avskedsfrågor (t. ex. kommunaltjänstemän utanför Ktjst och anställda i statliga eller SOU 1972:1

kommunala bolag), torde de avtalsenligt kunna avskedas på grund av brottslig gärning, oberoende av om slutlig dom föreligger i brottmålet eller ej (objektivt godtagbara skäl). Anledning att rubba avtalsrätten på denna punkt saknas givetvis. Vidare föreslår majoriteten en bestämmelse därom att brottmålsdomstolen vid straffmätningen skall äga beakta avskedspåföljd som stadgas i tjänsteavtalet. Enligt motiveringen innebär detta, att domstolen skall få taga hänsyn även till, inte endast ett meddelat men ännu ej bestående avskedsbeslut utan också arbetsgivarens i brottmålsprocessen uttalade avsikt att framdeles avskeda arbetstagaren på grund av brottet. Även häremot måste jag rikta bestämda invändningar. Om brottmålsdomstolen t. ex. vid straffmätningen tagit hänsyn till ett icke bestående eller till ett i utsikt ställt avskedsbeslut, som sedermera upphävs resp. ej meddelas, blir straffet för lågt. En straffskärpning, som vore motiverad, lärer dock icke kunna ske utan vidare. Det kan också inträffa att påföljd för brottet helt uteblir. Förslaget synes ägnat att leda till en orättvis och oenhetlig straffmätningspraxis. Det är därför särskilt angeläget att finna en lösning, varigenom straffmätningen kan grundas på säkra förutsättningar i avskedsfrågan. Jag anser sålunda att, för att brottmålsdomstolen skall få beakta ett avsked vid sin straffmätning, avskedsbeslutet måste vara slutgiltigt bestående. Utöver de invändningar mot majoritetens förslag som ligger i det anförda vill jag framhålla följande. Det synes kunna befaras att förslaget kommer att ställa såväl domstolar som offentliga arbetsgivare inför åtskilliga tveksamma frågor, sammanhängande främst med att avskedsfrågan och brottmålet skulle handläggas var för sig och av skilda organ. En brist synes mig exempelvis vara att förslaget icke upptager någon regel som ger möjlighet till ny straffmätning för den händelse arbetstagaren avskedas först efter det brottmålsdomen vunnit laga kraft. Majoriteten uttalar bl. a., att arbetsgivaren i tveksamma fall givetvis bör avvakta utgången i brottSOU 1972:1

målet innan avskedsfrågan slutligt prövas. (kursiverat av mig) Men därigenom är icke säkert att arbetstagaren verkligen kommer i åtnjutande av den möjlighet till avräkning på straffet vars bibehållande kommittén förordat. I samma riktning pekar synbarligen även innehållet i 6 § första stycket andra punkten i kommitténs förslag till lag om ändring i lagen om avstängning av domare. Där stadgas nämligen, att beslut i avskedsfrågan i visst fall skall meddelas inom tio dagar efter det brottmålet avgjorts, där ej längre tid finnes oundgängligen erforderlig. I sammanhanget kan jag inte underlåta att uttrycka en förmodan att domstol skulle vara obenägen att avgöra där väckt avskedsfråga innan slutlig dom föreligger i brottmålet samt att även arbetsgivare i regel skulle avvakta lagakraftvunnen dom i brottmålet innan han tager slutlig ställning till avskedsfrägan. Det är för övrigt ej osannolikt att just under brottmålsprocessen omständigheter framkommer som är av största betydelse för bedömningen av huruvida tjänstemannen genom brottet visat sig uppenbart olämplig att inneha tjänsten. Sådana omständigheter kanske framkommer först i högre brottmälsinstans. De skrivna domskälen i den slutliga brottmålsdomen kan vidare bli av stor vikt för ställningstagandet i avskedsfrägan. A andra sidan måste samtidigt vanskligheter föreligga för brottmålsdomstolen beträffande straffets utmätande, så länge avskedsfrägan är beroende av annan domstols prövning. Man kan fråga sig hur de båda domstolarna i praktiken skall förfara i ett sådant läge. Mina betänkligheter mot det av majoriteten föreslagna regelsystemet kan sammanfattas så, att det synes mig alltför lösligt och obestämt utformat för att kunna tillgodose de inledningsvis angivna, av kommittén fastslagna principerna. De slutsatser jag ovan kommit fram till leder emellertid till att man hamnar i en cirkel. Avskedsbeslut kan inte — om det ej medgives i avtal meddelas förrän fällande brottmålsdom vunnit laga kraft och brottmålsdomstolen kan ej vid straffmätningen beakta ett avskedande förrän beslut därom 243

blivit bestående. Enda sättet att komma ur cirkeln synes vara den ovan antydda möjligheten till ny straffmätning, varom fordras en särskild författningsregel. Den normala gången skulle då komma att bli följande: 1. lagakraftvunnen brottmålsdom. 2. bestående avskedsbeslut. 3. ny straffmätning. Denna ordning förefaller emellertid synnerligen omständlig och framför allt ägnad att leda till avsevärd tidsutdräkt innan alla påföljder av brottet avklarats. Om den kan undvikas, bör det därför ske. En samlad bedömning av hithörande frågor har lett mig till den uppfattningen att ett effektivt, praktiskt och rättvist system för att uppnå de uppställda målen endast kan vinnas genom att anförtro åt brottmålsdomstolen att på yrkande av arbetsgivaren förklara arbetstagaren skyldig avgå från tjänsten. Det får bli arbetsgivarens sak att effektuera domstolens förklaring härom. JK och JO bör utöva kontroll över att arbetsgivaren vederbörligen framställer yrkande om avgångsskyldighet och effektuerar domstolens beslut därom. Med detta förslag skulle fortfarande ankomma på brottmålsdomstolen att besluta om skiljande från tjänsten. Att brottmålsdomstol sålunda skulle besluta om en påföljd, som inte är brottspåföljd i brottsbalkens mening, är ju inte något nytt. Detsamma gäller för närvarande i fråga om flera olika slag av påföljder eller - med brottsbalkens terminologi - rättsverkan. Som en parallell i förevarande sammanhang kan särskilt nämnas förvisning, eftersom denna påföljd genom uttrycklig bestämmelse i 26 § utlänningslagen skall ingå i en jämte brottspåföljd enhetlig straffmätning på samma sätt som enligt mitt förslag alltjämt skulle bli fallet i fråga om skiljande från tjänsten. Det synes ingalunda säkert att en sådan enhetlig straffmätning i praktiken alltid skulle bli följden av majoritetens förslag och därigenom skulle de offentliga tjänstemännens nuvarande möjligheter till avräkning på straffet utan bärande skäl försvagas. Vidare har mitt förslag den fördelen framför majoritetens att, om beslut om skiljande från tjänsten på 244

talan av arbetstagaren upphävs av högre instans, straffet samtidigt kan skärpas, blott helhetsresultatet inte förskjutes till arbetstagarens nackdel. Motsvarande synes f. ö. anses gälla just beträffande förvisning. (Jfr NJA 1962 s. 783). Min nu angivna lösning skulle i princip avse samtliga de offentliga arbetstagare, vilka enligt min åsikt skulle vara underkastade den lagstadgade skyldigheten att avgå vid uppenbar olämplighet för tjänsten, ådagalagd genom brott. Jag vill understryka, att detta även skulle gälla bl. a. justitie- och regeringsråd, JK, JO, medicinalpersonal och präster. - Arbetstagare utanför StjL och motsvarande författningsregler för kommunaltjänstemän, vilka har principiell avtalsfrihet i avskedsfrågor, skulle dock omfattas av den av mig föreslagna ordningen endast om annat ej avtalats. Skall enligt avtal ankomma på arbetsgivaren att besluta om skiljande från tjänsten även vid brott, kan ju nämligen mitt förslag uppenbarligen ej tillämpas. 1 stället bör då de regler som i nästföljande stycke föreslås beträffande privatanställda arbetstagare äga motsvarande tillämpning. Dock bör JK:s och JO:s tillsyn omfatta skyldigheten att avskeda även offentliga arbetstagare som här avsetts. Vad nu sagts om arbetstagare bör äga motsvarande tillämpning på uppdragstagare. Dessa bör nämligen tillförsäkras samma effektiva möjlighet till avräkning på straffet som arbetstagare. I fråga om privatanställda arbetstagare föreslår kommittén att också dessa skall kunna komma i åtnjutande av strafflindring, om de avskedas på grund av brott. Det är uppenbart att avräkningsreglerna för dem måste utformas annorlunda än för de offentliga arbetstagarna, eftersom de dels icke kan ådömas avsättning, dels ock har full avtalsfrihet beträffande avsked. En privatanställd arbetstagare kommer därför även framdeles att kunna avskedas redan innan dom fallit i brottmålet, om tjänsteavtalet medger detta. För att nå en enhetlig och rättvis straffmätning måste dock enligt min mening även för de privatanställd as del krävas att avSOU 1972:1

upptagna regeln blir nödvändig såvitt gäller fullmaktshavare. Detsamma synes emellertid böra gälla sådana statstjänstemän, som förordnats på viss tid och för närvarande icke är underkastade disciplinärt ansvar. Enligt StjL kan dessa nämligen för närvarande inte skiljas från förordnandet före dettas utgång annat än efter åtal inför domstol. De intager därför i realiteten samma oavsättliga ställning som fullmaktshavarna under förordnandetiden. Vidare bör för nu nämnda båda slag av befattningshavare gälla förbud mot avskedsbeslutets verkställande innan det vunnit laga kraft. Beträffande avskedande av medicinalpersonal på grund av icke kriminaliserad yrkesförseelse anser jag emellertid särskilda regler erforderliga. Majoriteten föreslår, att det även i sådana fall skall ankomma på arbetsgivaren att besluta om avsked. Det är emellertid att Avsked pä grund av icke kriminaliserad märka, att yrkesförseelser vanligen riktar sig tjänsteförseelse mot tredje man (patienten), varför förseelLika litet som avskaffandet av avsättnings- sens egenskap av avtalsbrott spelar en understraffet avser avkriminaliseringen av flertalet ordnad roll. Det måste vidare åtminstone tjänstefel att upphäva den skyddsfunktion ofta vara svårt för arbetsgivaren att avgöra som ligger i skiljande från tjänsten av den om yrkesförseelsen är av den svårhetsgrad att offentlige funktionär som begår grovt tjänste- den gör arbetstagaren uppenbart olämplig att fel. Liksom vid brott och i enahanda ut- inneha sin befattning. Därtill kommer, att sträckning i fråga om personkretsen måste yrkesförseelser av medicinalpersonal ofta ger det därför vara ej blott en arbetsgivarens rätt upphov till skadeståndsanspråk mot arbetsgiutan framför allt skyldighet att avskeda den varen. På nu angivna skäl bör icke lämpligen som genom grovt åsidosättande av tjänste- anförtros arbetsgivaren att avgöra de grövsta plikt visar sig uppenbart olämplig för tjäns- yrkesförseelserna, helst som främst dessa kan ten. Icke heller här kan därför finnas utrym- förväntas framkalla skadeståndsanspråk mot me för avtalsfrihet beträffande avsked i såda- honom själv. Enligt min mening bör frågan na fall då arbetstagaren genom gärningen vi- om avskedande på förevarande grund i stället sat sig uppenbarligen ej skickad inneha sin hänskjutas till domstol såsom fullt opartiskt tjänst. Däremot bör, på motsvarande sätt och mer kompetent organ. Med hänsyn till skyddsbehovet anser jag som vid brott, naturligtvis kunna avtalas om även erforderligt att JK och JO ges möjlighet möjlighet till avskedande även i andra fall av att vid behov ingripa för att få arbetstagare förseelser, om principiell avtalsfrihet rörande skild från sin befattning på nu förevarande avsked råder. grund. De bör således liksom vid brott äga Jag är ense med majoriteten därom att det befogenhet att draga avskedsfrågan inför i princip bör ankomma på arbetsgivaren att i domstol. första hand besluta om avsked, eftersom anledning här saknas att frånkänna arbetsgivaren kompetens att bedöma huruvida förseelse begåtts eller ej. Vidare anser jag att den i 19 § andra stycket förslaget till disciplinlag

skedet är bestående för att brottmålsdomstolen skall kunna beakta avskedet vid straffmätningen. Det är vidare erforderligt med en regel, som åtminstone inom vissa gränser medger ny straffmätning om bestående avskedsbeslut föreligger först sedan brottmålsdomen vunnit laga kraft. Med min ståndpunkt skulle sålunda en viss skillnad alltjämt bestå i förevarande avseende mellan offentliga och privata arbetstagare. Denna skillnad kommer man enligt min mening inte ifrån. Skall man ändock genomföra full likställighet, måste skäl kunna åberopas som tager över invändningarna. Sådana skäl har icke framkommit från något håll. Vidare måste man finna ett klart regelsystem, som inte skapar risker för tveksamheter och ojämnheter i tillämpningen.

SOU 1972:1

Disciplinansvaret Kommittén har beträffande disciplinansvaret stannat för ett system med delvis lagreglering och delvis valfrihet mellan reglering i lag och i avtal. I denna fråga vill jag anföra följande. För min del ser jag såsom väsentligast att skyldigheten att avgå från tjänsten vid grova disciplinförseelser regleras i lag. Härigenom regleras de svåraste disciplinförseelserna i lag. Jag är sålunda ense med majoriteten om lagreglering av disciplinansvaret såvitt avser de grövsta förseelserna, dock att jag uttalat mig för att sådan reglering skall gälla en större krets offentliga befattningshavare än majoriteten föreslagit. Vad gäller övriga disciplinförseelser vill jag, med anledning av kommitténs ovan angivna förslag, ställa frågan om det verkligen kan vara lämpligt med en uppdelning av disciplinansvaret i en lagreglerad och en avtalsfri del. Härtill kommer att disciplinansvaret i framtiden kommer att i väsentlig utsträckning ersätta det nuvarande straffrättsliga ansvaret enligt främst 20 kap. 4 § BrB. Enligt min uppfattning är vidare ett i sin helhet lagreglerat disciplinansvar det naturliga för alla dem som saknar avtalsfrihet i fråga om tjänsteåliggandena. Då jag emellertid finner mindre betydelsfullt hur ansvaret för de normala och lindrigare fallen av tjänsteförseelser regleras, blott erforderliga sanktionsformer står till buds, har jag, ehuru med tvekan, anslutit mig till det framlagda förslaget på denna punkt. I fråga om de egentliga disciplinpåföljderna vill jag slutligen som min bestämda mening hävda, att brottmålsdomstol, liksom i fråga om avsked, vid sin straffmätning bör få taga hänsyn till sådana påföljder endast om beslut därom vunnit laga kraft.

Med hänsyn till den särskilda vikt jag fäster vid att offentlig befattningshavare avskedas om han genom brott eller förseelser visar sig olämplig för tjänsten, har jag i det föregående förordat längre gående befogenheter för JK och JO beträffande avsked än vad majoritetens förslag innebär. Jag vill här tillfoga, att JK och JO enligt min mening också bör äga rätt att vid domstol yrka disciplinpåföljd resp. strängare sådan, om disciplinmyndighetens beslut befinnes otillfredsställande. Jag anser nämligen majoritetens förslag även på denna punkt betänkligt, helst som disciplinansvaret i stora delar skulle ersätta det straffrättsliga ansvaret. Effektiviteten av JK:s och JO:s tillsynsverksamhet skulle med de begränsade möjligheter till ingripanden som majoritetens förslag innebär, lätt kunna bli lidande. Om disciplinmyndigheten inte ålägger bestraffning, skulle överhuvud ingen möjlighet finnas att få tjänstemannen fälld och ålagd påföljd. I dag har JK och JO i dylika fall möjlighet att väcka åtal för främst tjänstefel enligt 20 kap. 4 § BrB. Ehuru JK och JO numera över huvudtaget sällan utnyttjar sin befogenhet att väcka åtal, har blotta existensen av denna befogenhet säkerligen en betydande återhållande effekt som inte får underskattas. Icke utan betydelse i detta sammanhang är den omständigheten att efter tidigare bestraffning förnyad förseelse enligt kommitténs förslag skall kunna föranleda avsked. 1 rimlig konsekvens härmed bör garantier skapas för att disciplinpåföljd verkligen ålägges när det är påkallat. Ett ytterligare skäl för en vidgad rätt till ingripande för JK och JO är att disciplinmyndigheten i regel åtminstone delvis kommer att bestå av den felandes arbetskamrater, ett system som kan inbjuda till alltför milda bedömningar.

JK:s och JO:s tillsyn

c. Av von Feilitzen och Gustafsson

Majoriteten föreslår, att JK och JO liksom hittills skall kunna göra anmälan till disciplinmyndighet om tjänsteförseelser. Däremot skulle de icke kunna föra talan vid domstol med yrkande om avskedande eller disciplinpåföljd eller strängare sådan påföljd.

Vi instämmer med vad experten Romson i särskilt yttrande anfört rörande full avtalsfrihet i disciplinfrågor för kommunala tjänstemän inom den icke statligt reglerade kommunala förvaltningen.

246 SOU 1972:1

d. Av experten Romson, med vilken ledamoten Wiklund instämt. Ämbetsansvarskommittén har i sitt slutbetänkande bl. a. framlagt förslag till lag om disciplinansvar i offentlig tjänst m.m. Jag anser mig icke kunna dela de i betänkandet redovisade synpunkterna på disciplinlagens räckvidd i vad avser det kommunala området. Lagen skall, såsom den utformats i kommittébetänkandet, inom det kommunala området äga tillämpning på arbetstagare som är anställd hos kommun, på ledamot av styrelse, verk, nämnd, kommitté eller annan sådan inrättning som hör till kommun, på vissa uppdragstagare samt enligt Konungens bestämmande på arbetstagre hos allmän inrättning eller hos aktiebolag, förening eller stiftelse vari kommun till följd av aktieinnehav eller eljest har avgörande bestämmanderätt ävensom ledamot av styrelse för sådan inrättning eller sådant företag. För kommunala arbetstagare gäller som bekant nu, att de - bortsett från sådana arbetstagare som omfattas av den särskilda kommunaltjänstemannastadgan - har ett avtalsreglerat disciplinansvar. Såsom framhållits i det yttrande som Svenska kommunförbundet 1.10.1969 avgav över ämbetsansvarskommitténs principbetänkande gäller för kommunernas cirka 300 000 arbetstagare från och med är 1966 i kollektivavtalsform regler om disciplinära åtgärder som tillkommit på samma sätt som på den privata arbetsmarknaden och som till sitt innehåll väsentligen motsvarar den privata marknadens avtalsregler. Bestämmelserna kan till sitt materiella innehåll och sin funktion också sägas vara likvärdiga med de för statstjänstemännen i författning inskrivna reglerna. I yttrandet understrykes, att några brister i reglernas funktion och effekt såvitt gäller omsorgen om kravet på objektivitet och integritet i de kommunala förvaltningarnas myndighetsutövning inte påtalats vare sig från medborgarnas sida eller från tillsynsmyndigheter. Kommunerna har funnit reglerna fullt tillfredsställande i vad gäller arbetsgivarens möjligSOU 1972:1

heter att upprätthålla arbetsdisciplin och värna om tilltron till den kommunala förvaltningens korrekta myndighetsutövning. Med utgångspunkt härifrån synes det enligt min mening icke föreligga några bärande skäl att inom det kommunala området införa ett system med lagreglerat disciplinansvar som hittills icke tillämpats för dessa arbetstagare. Förslaget står i denna del heller icke i överensstämmelse med utredningsdirektiven i vilka departementschefen bl. a. framhöll att det i och för sig inte borde behöva innebära något intrång i de offentliga tjänstemännens nuvarande rättigheter om man övergick till ett system som mer påminde om den privata arbetsmarknadens och genomgående handlade frågor om avsättning eller avskedande endast som tvister mellan arbetsgivare och arbetstagare. Departementschefen framhöll också, att det vore tillfredsställande om man i det hela kunde åstadkomma ett ytterligare närmande mellan offentlig och privat arbetsmarknad. För statliga arbetstagare liksom också för sådana kommunala arbetstagare som är statligt reglerade kan finnas motiv att bibehålla det lagreglerade disciplinansvar som redan nu finns i statstjänstemannalagen och kommunaltjänstemannastadgan. För de i egentlig bemärkelse kommunala arbetstagarnas del saknas dessa motiv. Ej heller synes den av kommittén föreslagna avkriminialiseringen av vanliga tjänstefel kunna åberopas såsom grund för en genomgående lagreglering av det kommunala arbetsområdet. Man kan för övrigt ifrågasätta huruvida en sådan avkriminalisering verkligen ägt rum om man ersätter ett straffsanktionerat ämbetsansvar med ett lagreglerat disciplinansvar. Visserligen har disciplinlagen gjorts subsidiär i så måtto att lagbestämmelserna om disciplinpåföljd icke skall gälla om avtal träffas rörande andra sådana påföljder. Och lagens innehåll i övrigt, däribland dess regler om avsked, kan helt '"avtalas bort" eller i avtal ersättas med andra regler. Det torde emellertid inträda betydande förhandlingsmässiga komplikationer om parterna skulle ha att räkna med att ett lagreglerat disciplin247

ansvar inträder i de fall då avtal icke generellt kan träffas eller i särskilda avsnitt inom området icke anses ha träffats i dessa frågor. Svårigheter kan dessutom lätt uppstå när det gäller att bedöma huruvida parterna i denna del träffat avtal som har ett "reellt" innehåll. Andra komplikationer kan uppstå beträffande sådana oorganiserade arbetstagare som icke omfattas av träffade kollektivavtal. Vid nu gällande system inom avtalsområdet anses de med dessa arbetstagare träffade individuella anställningsavtalen ha hämtat sitt innehåll från kollektivavtalen varför samma bestämmelser i realiteten kommer att gälla samtliga arbetstagare, organiserade såväl som oorganiserade. Med de av kommittén föreslagna subsidiära lagbestämmelserna kan den situationen inträffa att man får olika regler för arbetstagare inom samma verksamhetsområde. För de av kollektivavtalet omfattade arbetstagarna skulle avtalets bestämmelser gälla medan för andra arbetstagare de subsidiära lagbestämmelserna i disciplinansvarighetslagen måhända - full visshet härom föreligger ej - inträder. När det sedan gäller disciplinansvaret för förtroendemännen inom kommunala nämnder och styrelser torde man kunna konstatera att detta ansvar innebär en nyhet av principiell innebörd. I betänkandet förutsattes, att kommunerna eller de kommunala nämnderna och styrelserna skulle kunna ålägga förtroendemännen disciplinpåföljd i form av varning och penningplikt ävensom i svårare fall besluta om entledigande från förtroendeuppdraget. Att på detta sätt få de på val grundade förtroendeuppdragen att upphöra torde strida mot riktlinjerna för den kommunalrättsliga uppbygganden av dessa uppdrag. Det synes enligt min mening heller knappast realistiskt att räkna med att ett sådant system skall kunna tillämpas i praktiken. Det torde icke med nödvändighet behöva följa av den avkriminalisering av vanliga tjänstefel som kommittén föreslagit och avtalsvägen kan inte anses framkomlig för att fylla den lucka som formellt har uppstått. Ledamöter i kommunala nämnder och styrelser är fortlöpande 248

underkastade, förutom ett allmänt skadeståndsansvar, kommunallagarnas revisionsansvar. I svårare fall kan de av kommittén föreslagna ämbetsbrotten missbruk av myndighet eller vårdslöshet i myndighetsutövning aktualiseras. I andra fall synes det för de kommunala förtroendemännen gällande politiska ansvaret erbjuda tillräckliga korrektiv. Skulle likväl ytterligare eller mera preciserade bestämmelser i detta ämne anses erforderliga torde man böra överväga att intaga kompletterande regler härom i kommunallagarna. Sädana regler kan exempelvis även avse möjlighet för fullmäktige, som utsett dessa ledamöter, att tillgripa ett parlamentariskt misstroendevotum. Kommunallagsutredningen som för närvarande är sysselsatt med en översyn av kommunallagstiftningen, liksom också utredningen om den kommunala demokratin skulle förslagsvis kunna ägna dessa frågor sin uppmärksamhet. Rent tekniskt kan disciplinpåföljden penningplikt dessutom erbjuda vissa svårigheter vid dess tillämpning på kommunal förtroendeman i de fall då han icke är heltidssysselsatt med rätt att uppbära årsarvode. Uppenbarligen är denna disciplinpåföljd utformad med tanke på personer som har sin huvudsakliga sysselsättning i kommunal tjänst med därav följande löneförmåner. För den stora mängden av kommunala förtroendemän, som endast åtnjuter sedvanliga sammanträdesarvoden, torde systemet med penningplikt bli svårt att tillämpa. Lagen om disciplinansvar har slutligen föreslagits också gälla arbetstagare och styrelseledamöter hos aktiebolag, föreningar eller stiftelser vari kommunen - eller staten till följd av aktieinnehav eller eljest har avgörande bestämmanderätt. Lagens tillämpning blir dock beroende på Konungens bestämmande i varje särskilt fall. Inom det kommunala området torde några bolag, föreningar eller stiftelser med myndighetsutövning icke förekomma. Det ter sig därför redan av denna anledning mindre påkallat att låta lagbestämmelserna formellt kunna avse sådana rättssubjekt. Även praktiska svårigheter kan uppstå. Sålunda låter SOU 1972:1

det sig icke alltid entydigt bestämmas i vad mån kommunen har avgörande bestämmanderätt inom exempelvis ett bolag. Dessa svårigheter har närmare redovisats i kommunalrättskommitténs betänkande Kommunala bolag (SOU 1965:40). Även andra svårigheter på det praktiska planet uppkommer. Sålunda skulle det enligt förslaget ankomma på kommunen eller organ som kommunen utser att fatta beslut i hithörande frågor även vad gäller bolag m. fl. Här föreligger en uppenbar risk för kollision med de beslutsformer som exempelvis aktiebolagslagen anvisar. Om man önskar utbygga påföljdsbestämmelserna inom sådan verksamhet som bedrives i bolags-, förenings-, eller stiftelseform synes den rätta vägen vara att låta föreskrifter härom inflyta i de specialförfattningar som reglerar dessa verksamhetsformer, aktiebolagslagen m. fl. I direktiven till utredningen om den kommunala demokratin har dock uttalats att åtgärder för att förbättra insyn och inflytande i kommunala bolag och andra särskilda rättssubjekt i allmänhet torde kunna vidtas utan lagändringar. De sakkunniga har fått i uppdrag att göra en fullständig redovisning av de åtgärder som enligt deras uppfattning lämpligen bör komma ifråga. Sammanfattningsvis innebär det nu sagda att den av ämbetsansvarskommittdn föreslagna disciplinlagen icke ens subsidiärt bör gälla inom det kommunala området. Detta innebär inte att kommunernas förtoendemän och arbetstagare i ansvarshänseende skulle få en priviligierad ställning utan att ansvaret utkrävs i de former som lämpar sig för den kommunala verksamhetens art. När man överväger ett enhetligt lagreglerat disciplinansvar för hela den offentliga sektorn bör beaktas, att mellan statlig och kommunal förvaltning föreligger den avgörande principiella skillnaden att kommunernas verksamhet är särskilt reglerad i kommunallagstiftningen och därtill anslutande författningsbestämmelser.

SOU 1972:1

Bilaga 1

Författningar med bestämmelser om tystnadsplikt vilka omfattas av kommitténs ändringsförslag

1. Förordningen (1935:395) om kontroll över tillverkningen av krigsmateriel m.m.(10§) 2. Lagen (1938:318) om avbrytande av havandeskap (14 §) 3. Förordningen (1939:174) angående tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel (11 §) 4. Lagen (1941:282) om sterilisering (8 och9§§) 5. Lagen (1944:133) om kastrering (8 och 9 §§) 6. Lagen (1946:722) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för försvaret (12 §) 7. Kungörelsen (1947:336) om auktorisation av fastighetsmäklare (14 §) 8. Lagen (1948:390) om skyldighet för näringsidkare m. fl. att biträda vid planläggningen av rikets ekonomiska försvarsberedskap (3, 4 och 5 §§)' 9. Lagen (1948:433) om försäkringsrörelse (329 a §) 10. Arbetarskyddslagen (1949:1) (68 §) 11. Förordningen (1949:341) om explosiva varor (55 och 61 §§) 12. Lagen (1950:272) om rätt för utländsk försäkringsanstalt att driva försäkringsrörelse här i riket (37 §) 13. Vägtrafikförordningen (1951:648) (65 §) 14. Livsmedelsstadgan (1951:824) (112§) 15. Förordningen (1951:830) om införsel och utförsel av margarinvaror samt om 250

kontroll över tillverkningen av dessa varor(15 §) 16. Förordningen (1952:320) om prisregleringsavgift för fisk m.m. (17 och 20 §§) 17. Uppbördsförordningen (1953:272) (82 §) 18. Förordningen (1953:396) om accis å fettemulsion m. m. (12 och 15 §§) 19. Förordningen (1953:397) angående avgift för fettvaror som användas för framställning av fettemulsion m. m. (16 ochl8§§) 20. Lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring (57 §) 21. Allmänna förfogandelagen (1954:279) (38och42§§) 22. Allmänna ransoneringslagen (1954:280) (34 och 43 §§) 23. Rusdrycksförsäljningsförordningen (1954:521) (87 §) 24. Lagen (1954:579) om nykterhetsvård (64 §) 1 Av dessa paragrafer avser endast 4 och 5 §§ brott mot tystnadsplikt, medan 3 § rör ansvar för underlåtenhet att fullgöra bland annat viss uppgiftsskyldighet. Straffet enligt 3 § är dagsböter, dock att den brottslige, om han är offentlig tjänsteman, skall vara underkastad ansvar såsom för annat tjänstefel. Sistnämnda regel om tjänstefelsansvar blir visserligen automatiskt utan verkan om, såsom kommittén föreslår, bland annat ansvarsrcgeln rörande tjänstefel i nuvarande 20:4 BrB upphäves. Kommittén föreslär likväl att regeln får utgå i samband med att övriga föreslagna ändringar gores lagen.

SOU 1972:1

25. Lagen (1956:2) om socialhjälp (64 §) 26. Lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden (11 §) 27. Lagen (1956:306) om rätt att utvinna atomenergi m.m. (atomenergilag) (11 och 12 §§) 28. Förordningen (1956:413) om klassificering av kött (14 och 16 §§) 29. Lagen (1956:582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden (11 och 13 §§) 30. Taxeringsförordningen (1956:623) (117 §) 31. Förordningen (1957:343) om oljelagring m. m. (20 och 21 §§) 32. Strålskyddslagen (1958:110) (23 och 28 §§) 33. Förordningen (1958:295) om sjömansskatt (29 §) 34. Hälsovårdsstadgan (1958:663) (85 §) 35. Förordningen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning (49 §) 36. Valutaförordningen (1959:264) (18 och 20 §§) 37. Civilförsvarslagen (1960:74) (82 §) 38. Lagen (1960:97) om samhällets vård av barn och ungdom (barnavårdslag) (91 och92§§) 39. Kungörelsen (1960:372) om statligt kreditstöd till hemslöjd, hantverk och småindustri (33 §) 40. Ölförsäljningsförordningen (1961:159) (35 §) 41. Förordningen (1961:180) om tillverkning av sprit och vin (12 §) 42. Förordningen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat (15 §) 43. Lagen (1961:332) om handräckning vid taxeringsrevision (9 §) 44. Förordningen (1961:381) om tillverkning av och handel med fodermedel m.m.(14§) 45. Brandstadgan (1962:91) (28 §) 46. Lagen (1962:381) om allmän försäkring (18 kap. 28 §) 47. Läkemedelsförordningen (1962:701) SOU 1972:1

(20 §) 48. Förordningen (1962:702) om gifter och andra hälsofarliga varor (giftförordning) (27 §) 49. Bekämpningsmedelsförordningen (1962:703) (23 §) 50. Narkotikaförordningen (1962:704) (13 §)

51. Allmän läkarinstruktion (1963:341) (10§) 52. Allmän tandläkarinstruktion (1963: 666)(9 §) 53. Stämpelskatteförordningen (1964:308) (55 §) 54. Lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål (8 §) 55. Kungörelsen (1964:632) med vissa bestämmelser om vård i frihet av dem som dömts till påföljd för brott (33 §) 56. Lagen (1965:94) om polisregister m. m. (10 §) 57. Kungörelsen (1965:101) om statligt lokaliseringsstöd (23 §) 58. Kungörelsen (1965:201) om statsbidrag till viss linjetrafik på landsbygden (11 §) 59. Kungörelsen (1965:530) med särskilda bestämmelser om betning av vårstråsäd (7§) 60. Lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg (10 kap. 9 §) 61. Kungörelsen (1966:36) om vissa uppgifter från näringsidkare (6 §) 62. Kungörelsen (1966:37) om statistiska uppgifter från rörelseidkare och ägare till flerfamiljshus (12 §) 63. Lagen (1966:314) om kontinentalsockeln (13 och 14§§) 64. Kungörelsen (1966:671) om bevis för vinnande av områdesbehandling enligt konventionen angående upprättandet av Europeiska frihandelssammanslutningen (8 §) 65. Radioansvarighetslagen (1966:756)

(91) 66. Kungörelsen (1967:418) om uppgifter till lantarbetarstatistiken (3 §) 67. Kungörelsen (1967:447) om mottagare för radiosändning eller trådsändning 251

(10 och 13 §§) 68. Folkbokföringskungörelsen (1967:495) (83 §) 69. Kungörelsen (1967:525) om pristillägg för mjölk m. m. (12 §) 70. Lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda (58 §) 71. Kungörelsen (1968:111) om uppgifter för lantbruksstatistiken, lantbrukets företagsregister och skördeskadeskyddet(10§) 72. Smittskyddslagen (1968:231) (24 §) 73. Allmänna veterinärinstruktionen (1968: 405)(42 §) 74. Förordningen (1968:430) om mervärdeskatt (65 §) 75. Kungörelsen (1968:440) om kompensation för bensinskatt vid yrkesmässig användning av motorsåg (13 §) 76. Förordningen (1968:551) om begränsning av svavelhalten i eldningsolja (5 §) 77. Kungörelsen (1969:356) om statsbidrag till vatten- och luftvårdande åtgärder inom industrin (14 §) 78. Miljöskyddslagen (1969:387) (45 och 46 §§) 79. Miljöskyddskungörelsen (1969:388) (31 §) 80. Kungörelsen (1969:503) om pressens lånefond (18 §) 81. Kungörelsen (1969:690) om bussvärderingsnämnd (12 §) 82. Kungörelsen (1970:38) angående reglering av förbrukningen av elektisk kraft (8 och 10 §§) 83. Lagen (1970:74) om allmän folk- och bostadsräkning (11 §) 84. Stadgan (1970:88) om enskilda vårdhem m. m. (20 §) 85. Allmänna arbetstidslagen (1970:103) (14 §) 86. Sjöarbetstidslagen (1970:105) (21 §) 87. Kungörelsen (1970:180) om statligt regionalpolitiskt stöd (63 §) 88. Lagen (1970:244) om allmänna vattenoch avloppsanläggningar (34 §) 89. Lagen (1970:417) om marknadsråd m . m . ( 2 1 §) 252

90. Kungörelsen (1970:592) om statligt regionalpolitiskt transportstöd (15 §) 91. Lagen (1970:596) om förenklad aktiehantering (38 §) 92. Lagen (1970:725) om lokaliseringssamråd (4 §) 93. Lagen (1970:767) om tystnadsplikt för apotekspersonal (3 §) 94. Lagen (1970:943) om arbetstid m. m. i husligt arbete (16 §) 95. Lagen (1971:202) om vissa åtgärder för att främja sysselsättning av äldre arbetstagare på den öppna arbetsmarknaden (8§) 96. Förvaltningslagen (1971:290) (20 §) 97. Förvaltningsprocesslagen (1971:291) (39 §) 98. Kungörelsen (1971:324) om lånefonden för den mindre skeppsfarten (21 §) 99. Kungörelsen (1971:492) om statligt stöd till dagstidningar (28 §) 100. Livsmedelslagen (1971:511) (30 och 31 §§) 101. Lagen (1971:1204) om byggnadstillstånd m. m. (9 §)

SOU 1972:1

Bilaga 2

Förteckning över remissinstanser

1. Justitiekanslern 2. Riksåklagaren 2:1 Överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt 2:2 Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt 2:3 Överåklagaren i Malmö åklagardistrikt 2:4 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Uppsala län 2:5 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Älvsborgs lqn 2:6 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Värmlands län 2:7 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Gävleborgs län 2:8 Chefen för länsåklagarmyndigheten i Västerbottens län 2:9 Chefen för länsäklagarmyndigheten i Kristianstads län 3. Göta hovrätt 4. Hovrätten för Nedre Norrland 5. Rikspolisstyrelsen 6. Kriminalvårdsstyrelsen 7. Överbefälhavaren 7:1 Chefen för armén 7:2 Chefen för marinen 7:3 Chefen för flygvapnet 8. Försvarets civilförvaltning 9. Socialstyrelsen 10. Riksförsäkringsverket 11. Postverket 12. Televerket 13. Statens järnvägar 14. Statens vägverk 15. Statskontoret 16. Kammarrätten 17. Generaltullstyrelsen 18. Riksrevisionsverket 19. Universitetskanslersämbetet 19:1 Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet 19:2 Juridiska fakulteten vid Lunds universitet 19:3 Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet 20. Skolöverstyrelsen 21. Domänverket SOU 1972:1

22. Lantbruksstyrelsen 23. Arbetsdomstolens ordförande 24. Arbetsmarknadsstyrelsen 25. Statens avtalsverk 26. Statens personalpensionsverk 27. Statens vattenfallsverk 28. Länsstyrelsen i Stockholms län 28:1 Kronofogdemyndigheten i Stockholm 29. Länsstyrelsen i Jönköpings län 29:1 Stadsfullmäktige i Jönköping 30. Länsstyrelsen i Hallands län 31. Länsstyrelsen i Älvsborgs län 32. Länsstyrelsen i Gävleborgs län 33. Länsstyrelsen i Norrbottens län 33:1 Drätselkammaren i Luleå siad 34. Grundlagberedningen 35. Kommunalrättskommittén 37. Förhandlingsutredningen 38. Lönesystemutredningen 39. Riksdagens ombudsmannaexpedition 41. Fullmäktige i riksgäldskontoret 42. Domkapitlet i Uppsala ärkestift 43. Svenska kornmunförbundet 44. Svenska landstingsförbundet 45. Föreningen Sveriges häradshövdingar och stadsdomare 46. Sveriges advokatsamfund 47. Landsorganisationen i Sverige 48. Statstjänstemannens riksförbund 49. Sveriges arbetsledareförbund 50. Sveriges akademikers centralorganisation 51:1 Svenska underofficersförbundet 51:2 Svenska Facklärarförbundet och Sveriges Lärarförbund 51:3 Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund och Svenska Hälso- och Sjukvårdens Tjänstemannaförbund 51:4 Statstjänstemannaförbundet 51:5 Svenska Industritjänstemannaförbundet 52. Svenska Arbetsgivareföreningen 54. Aktiebolaget Svensk Bilprovning 55. Allmänna bevakningsaktiebolaget 56. Sveriges Radio aktiebolag 57. Systembolaget aktiebolag

2 1 FEB 1972 ...

Statens offentliga utredningar 1972

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Ämbetsansvaret II. [1]

Anm. Siffrorna inom klämmer] betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

K

L Beckmans Tryckerier AB 1972 ISBN 91-38-000 92 X

3/--