Bot eller böter

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

lo u

if&svST A

Bot eller böter Del 1

Betänkande avgivet av Fylleristraffutredningen Stockholm 1968

Statens offentliga utredningar 1968

Kronologisk förteckning

Ekonomisystem för försvaret. Esselte. Fö. Ekonomisystem för försvaret. Bihang. Esselte. Fö. Kreditmarknadens struktur och funktionssätt. Esselte. Fi. Handläggningen av säkerhetsfrågor. Isaac Marcus. J u . Industrins struktur och konkurrensförhållanden. Esselte. Fi. Strukturutveckling och konkurrens inom handeln. Esselte. Fi. Ägande och inflytande inom det privata näringslivet. Esselte. Fi. Skogsbrukets planläggningsfrågor. Svenska Reproduktions A B . J o . 9. Virkesbalanser 1967. Esselte. Jo. 10. Säkerhetspolitik och försvarsutgifter. Esselte. Fö. 1 1 . 1958 års utredning kyrka-stat. XI. Svenska kyrkan och staten. Esselte. U. 12. Förvaltningen av kyrklig jord m.m. Berlingska Boktryckeriet. Lund. U. 13. Fritidsfisket. Esselte. J o . 14. Skolboksleveranser. Svenska Reproduitions A B . U. 15. Musikutbildning i Sverige. Esselte. U. 16. Rennäringen i Sverige. Esselte. Jo. 17. Allmänna vägar. Svenska Reproduktions A B . K. 18. Parkering. Esselte. K. 19. Trafikmålsutredningar. Beckman. J u . 20. Upphandling av byggnader. Del I. Formerna. Esselte. Fi. 21. Pensionstillskott m.m. Esselte. S. 22. Jordhävdslag. Esselte. Jo. 23. Bilregistrering. Berlingska Boktryckeriet. Lund. K. 24. Avstämning av 1965 års långtidsutredning. Esselte. Fi. 25. Studieprognos och studieframgång. Svenska Reproduktions A B . U. 26. Ändrade avskrivningsregler för rörelse- och hyresfastigheter. Beckman. Fi. 27. Förvaltningslag. Esselte. J u . 28. Intersexuellas könstillhörighet. Esselte. J u . 29. Statistikbehov och statistikproduktion för regionala utredningar. A B Kopia. I. 30. Bostadsbyggandets planering och kreditförsörjning. Esselte. I. 31. 1965 års allmänna fastighetstaxering. AB Kopia. Fi. 32. Fastighetstaxeringens regler och organisation. Esselte. Fi. 33. Lokal trafikservice. Svenska Reproduktions A B . K. 34. Transportforskningens organisation. Beckman. K. 35. Storlandstingets författning. Svenska Reproduktions A B . K. 36. Läromedel för specialundervisning. Svenska Reproduktions A B . U. 37. Konfliktdirektiv. Esselte. I. 38. Boendeservice 1. Esselte. I. 39. Eldistributionens rationalisering. Beckman. Fi. 40. Verkställighet av utländska domar. Esselte. J u . 41. Utsökningsrätt VII. Beckman. J u . 42. Förslag till predikotexter ur Gamla Testamentet för kyrkoårets sön- och helgdagar. Esselte. U. 43. Upphandling av stora bostadsprojekt. Esselte. I. 44. Företagshälsovård. Esselte. S. 4 5 . Affärsverken: Ekonomi, konkurrens och effektivitet. Del 1. Esselte. Fi. 46. Affärsverken: Ekonomi, konkurrens och effektivitet. Del 2. Bilagor. Esselte. Fi.

A n m . Om särskild tryckort ej anges, är tryckorten Stockholm.

47. Förvaltning och folkstyre. Esselte. K. 48. Dagspressens situation. Esselte. J u . 49. Musikutbildning i Sverige. Del II. Esselte. U. 50. Traktorbeskattning. Berlingska Boktryckeriet. Lund. Fi. 5 1 . Vattenlagens torrläggningsbestämmelser. Esselte. J u . 52. Statligt förarskydd. Esselte. Fi. 53. Arkiv inom hälso- och sjukvård. Esselte. K. 54. Frivilligförsvaret 1. Esselte. Fö.

55. Bot eller böter. Del 1. Victor Petterson. Ju.

Statens offentliga utredningar 1968:55 Justitiedepartementet

Bot eller böter Del i

Betänkande avgivet av Fylleristraffutredningen Stockholm 1968

Victor Pettersons Bokindustri AB Stockholm 1968

Innehåll Skrivelse till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet Sammanfattning

19 21

Teori och verklighet 1. Arbetsgången 1.1 Vården och behandlingen av fyllerister — en primär fråga 1.2 Informationer om rådande ordning 1.3 Målsättningen för en reform 1.4 Studiebesök i Polen 1.5 Planerna på en klinikverksamhet börjar ta form 1.6 Försöksverksamheten vid Nordhemspolikliniken 1.7 Alternativa förslag till akutkliniker 1.8 Modellen 1.9 Avkriminaliseringen 1.10 Utredningens förslag i den allmänna debatten 1.11 Skrivelse till sjukvårdshuvudmännen 1.12 Lagförslag 1.13 Avkriminaliseringens rättsverkningar

25 25 25 27 27 28 29 30 31 31 32 32 32 33

2. Utredningens förslag i praktisk tillämpning 2.1 Ulleråkersförsöket 2.2 Västeråsförsöket

33 34 36

3. Förslagets genomförande

39 AVDELNING I. FÖRFATTNINGSFÖRSLAG Förslag till lag om omhändertagande och behandling av berusade personer . . . .

43 Förslag till lag om upphävande av 16 kap. 15 § och 21 kap. 15 § brottsbalken

. . .

Förslag till lag om ändring i lagen om nykterhetsvård

47 Förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen

49 Förslag till förordning om ändring i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m.m

51 Förslag till kungörelse om ändring i vägtrafikkungörelsen

53 Förslag till förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen

54 Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen med vissa tillämpningsföreskrifter till lagen om nykterhetsvård

56 Förslag till lag om ändring i lagen om verkställighet av bötesstraff Förslag till lag om ändring i lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. . SOU 1968:55

57 .

4 Förslag till lag om ändring i lagen om allmän försäkring

60 Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen angående skyldighet för domstolar m.fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen

61 Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen om särskilt straffregister rörande fylleri och vissa andra brott

63 Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av kungörelsen om skyldighet att inhämta utdrag av det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret

64 AVDELNING II. BAKGRUNDEN TILL UTREDNINGENS FÖRSLAG Kap. 1. Inledning 1. Strafflagberedningens yttrande 1953 1.1 Fylleristraffet 1.2 Omhändertagande och behandling av fyllerister 1.3 Klinikverksamhet 1.4 Strafflagberedningens hemställan

67 67 67 68 69

2. Fylleriomhändertagandet i förslaget till lag om nykterhetsvård

3. Karl Schlyters skrivelse 1956

4. Yttranden över Schlyters skrivelse 4.1 Stockholms stads nykterhetsnämnd 4.2 Göteborgs stads nykterhetsnämnd 4.3 Malmö stads nykterhetsnämnd 4.4 Nykterhetsvårdsutredningen

71 71 72 73 73

5. Fylleristraffet i förslag till brottsbalk

6. Motioner i riksdagen

7. Remissyttranden över motionerna 7.1 Riksåklagarämbetet 7.2 Socialstyrelsen 7.3 Medicinalstyrelsen 7.4 Stockholms stads nykterhetsnämnd

77 77 78 78 79

8. Första lagutskottets utlåtande

9. Utredningens direktiv

10. Fylleriet i pressdebatten

81 Kap. 2 Historik

1. Fylleristraffet i 1733 års förordning

2. Nykterhetsläget anses oroande

3. 1813 års förordning emot fylleri och dryckenskap

4. Krav på mildare lagstiftning

85 SOU 1968:55

5 5. 1841 års förordning emot fylleri och dryckenskap

6. Prosten Gellerstedts motion

7. 1864 års strafflag 7.1 Högsta domstolens utlåtande 7.2 Kungl. Maj:ts proposition 7.3 Ständernas behandling av förslaget 7.4 Föreskrifter om häkte 7.5 Motioner om liberalare lagstiftning

§g 88 88 89 89 89

8. Lagändring 1904 8.1 Skärpta tongångar 8.2 Lagutskottets utlåtande 8.3 Förslag till utvidgning av det straffbara området och straffskärpning 8.4 Högsta domstolens utlåtande 8.5 Kungl. Maj:ts proposition 8.6 Lagutskottets utlåtande 8.7 Riksdagens beslut

89 89 90 90 91 92 92 92

. . .

9. Lagändring 1925 9.1 9.2 9.3 9.4 9.5 9.6 9.7 9.8 9.9

Motioner om skärpt lagstiftning Sammansatta utskottets utlåtande och riksdagens skrivelse Yttranden över riksdagens skrivelse Förslag om straff höj ning Lagrådets utlåtande Kungl. Maj:ts proposition Motioner i anledning av propositionen Första lagutskottets utlåtande Riksdagens beslut

g2

•

92 93 93 94 95 g6 96 96 97

10. Förslag till revision av lagstiftningen 10.1 Direktiv för en utredning i ämnet 10.2 De sakkunnigas betänkande 1926 10.3 Departementsförslaget 10.4 Lagrådets utlåtande 10.5 Kungl. Maj:ts proposition 10.6 Första lagutskottets utlåtande 10.7 Riksdagens beslut

97 97 97 99 101 102 102 103

11. Reformer på alkoholistvårdens område

12. Fylleristraffet i 1948 års lag 12.1 Straffrättskommitténs betänkande 12.2 Departementsförslaget 12.3 Kungl. Maj:ts proposition och riksdagens beslut

104 104 105 106

13. Fylleristraffet i brottsbalken

14. Lagen om nykterhetsvård

15. Förvaringen av fyllerister enligt 1958 års lag 15.1 Motioner om förbättrade arrestlokaler m.m 15.2 Riksdagens hemställan om utredning

107 107 107

SOU 1968:55

6 107

15.3 Polisarrestutredningen 15.4 Remissyttranden 15.5 Förslag till behandlingslag 15.6 Kungl. Maj:ts proposition

I98 108 109

Kap. 3 Gällande rätt 1. Fylleristraffet

2. Omhändertagande av fyllerister

3. Samarbete i kampen mot alkoholmissbruk

H2

4. Forverkandeavalkoholhaltigadryckerm.nl

5. Behandlingen av omhändertagna personer

6. Förvaringslokalerna

H3

7. Processuella regler 7.1 Åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken 7.2 Åtalseftergift enligt 1964 års lag 7.3 Särskild åtalsprövning 7.4 Lagföringen

115 H5 "«

ll0

11() 117

8. Verkställighet av fylleriböter

1 1 Q

9. Fylleriets rättsverkningar 9.1 Fylleriindikationen i lagen om nykterhetsvård 9.2 Ingripande enligt barnavårdslagen 9.3 Körkortsfrågan 9.4 Avstängning från rusdrycksinköp 10. Vissa bestämmelser om nykterhetsvård och barnavård

H8 H8 119

H9 H9

Kap. 4 Utländsk rätt 1. Allmänna synpunkter

lAÖ

2. Omhändertagande och straff 2.1 Danmark 2.2 Finland 2.3 Norge 2.4 Island 2.5 England 2.6 Schweiz 2.7 Västtyskland 2.8 Amerikas Förenta Stater 2.9 Sovjetunionen 2.10 Tjeckoslovakien

3. Vård och behandling av alkoholmissbrukare 3.1 Danmark 3.2 Finland 3.3 Norge 3.4 Island

124 125 127 128 129 13

°

131 lox 132 133

I33 133 134 135 135

SOU 1968:55

7 3.5 England 3.6 Schweiz 3.7 Västtyskland 3.8 Amerikas Förenta Stater 3.9 Sovjetunionen 3.10 Tjeckoslovakien

136 136 137 137 138 138

4. Vissa reformförslag i fråga om behandlingen av fyllerister

138 Kap. 5 Det polska systemet 1. Antialkoholism-lagen i Polen 1.1 Utminutering och utskänkning 1.2 Upplysning och undervisning 1.3 Behandling av alkoholmissbrukare 1.4 Tillnyktringsstationer 1.5 Ansvarsbestämmelser

140 140 141 141 141 141

2. Nykterhetsförhållandena i Polen 2.1 Alkoholkonsumtionen 2.2 Omhändertaganden för fylleri

142 142 143

3. Verksamheten med tillnyktringsstationer 3.1 Personalstyrkan 3.2 Förläggning och utrustning 3.3 Intagning på tillnyktringsstation 3.4 Behandlingen 3.5 Utskrivning från tillnyktringsstation 3.6 Eftervård 3.7 Omhändertagandets rättsverkningar 3.8 Vårdkostnader 3.9 Sammanfattning

144 145 146 146 147 149 149 149 150 150

Kap. 6 Polisen och fylleriet 1. Fylleriomhändertaganden 1.1 Polisens möjligheter att omhändertaga fyllerister är begränsade 1.2 Allmänna förutsättningar för ett omhändertagande 1.3 Fylleristen förs inte alltid till polisstation 1.4 Sjuka eller skadade fyllerister

.

.

.

.

151 151 151 152 152

2. Intagningen på polisstation 2.1 Kontakt med anhöriga 2.2 Prövning av omhändertagandet 2.3 Avvisitering 2.4 Identifiering

153 153 153 154 154

3. Förvaringen i polisarrest 3.1 Inläggning i arrest 3.2 Arrestlokalernas standard 3.3 Tillsynen över omhändertagna 3.4 Kontakt med anhöriga 3.5 Kontakt med sociala organ

154 154 155 156 156 156

SOU 1968:55

8 3.6 3.7

Begäran om polisens service Övriga kontakter

156 157

4. Omhändertagandets upphörande 4.1 Allmänna förutsättningar för frigivandet 4.2 Förhör med den tillnyktrade 4.3 Kontakt med anhöriga eller andra

157 157 158 158

5. Polisens samarbete med sociala organ 5.1 Underrättelseskyldighet enligt 10 § lagen om nykterhetsvård 5.2 Underrättelse till barnavårdsnämnd 5.3 Övriga underrättelser

159 159 160 160

6. Omhändertagandet av narkomaner m.fl

7. Fylleriomhändertagandet i kritisk belysning 7.1 Åtskilliga fyllerister behöver medicinsk vård 7.2 Polisen är inte rustad att göra den medicinska bedömningen 7.3 Polisens möjligheter att få den akut berusade under medicinsk vård är begränsade 7.4 Risken för "celldöden" är stor 7.5 Ett av JO utrett dödsfall i fylleriarrest 7.6 Fylleriarresten är inte rätta platsen för omhändertagande av akut berusade 7.7 Förvaringstiden 7.8 Frigivandet sker ej sällan mitt i natten 7.9 Kontakten med sociala organ i akutskedet

160 160 161 161 162 163 164 164 165 165

Kap. 7 Fylleristklientelet och nämnderna 1. Nykterhetsvårdsutredning 1.1 Inledande åtgärder 1.2 Kallelse till nämnden 1.3 Hembesök m.m 1.4 Läkarundersökning 1.5 Utredningstid 1.6 Beslut

167 167 168 169 169 169 170

2. Barnavårdsnämndens utredning 2.1 Personlig kontakt 2.2 Läkarundersökning 2.3 Omhändertagande för utredning 2.4 Utredningstid 2.5 Beslut 2.6 Narkotikamissbrukare

170 170 171 171 171 171 172

Kap. 8 Nykterhetsvårdens medicinska och sociala resurser 1. Medicinsk vård vid akut berusning 1.1 Sjukvårdens möjligheter att ta sig an klientelet 1.2 Akutvård vid alkoholpoliklinik 1.3 Länkarna 1.4 Utbyggnad av akutsjukvården

174 174 176 178 178 SOU 1968:55

9 2. Fortsatt öppen medicinsk vård 2.1 Nykterhetsnämndernas kontakt med sjukvården 2.2 Alkoholpoliklinikerna 2.3 Alkoholpoliklinisk vård vid sjukhus . 2.4 Läkarmedverkan inom den öppna nykterhetsvården

180 180 181 182 182

3. Sluten medicinsk vård 3.1 Alkoholkliniker 3.2 Kropps- och mentalsjukhus 3.3 Medicinsk eftervård 3.4 Andra vårdmöjligheter 3.5 Utbyggnadsplaner

184 184 185 186 186 186

4. Läkarutbildningen

5. Nykterhetsvårdens sociala resurser 5.1 Personalen 5.2 Arbetsvärd 5.3 Login och härbärgen 5.4 Inackorderingshem 5.5 Enskilda vårdanstalter 5.6 Allmänna vårdanstalter 5.7 Ungdomsvårdsskolor

187 187 188 189 189 190 190 191

Kap. 9 Fylleriet i statistisk och sociologisk belysning 1.

Inledning

2. Omhändertaganden för fylleri

3. Avdömda fylleriförseelser

4. Särskilda statistisk-sociologiska undersökningar 4.1 Fylleristernas återfallsstruktur 4.2 Fylleristernas sociala situation 1959 4.3 Utvecklingen under åren 1959-1964 4.4 Sambandet mellan fylleri och andra sociala avvikelser

195 196 198 200 202

AVDELNING III. MOTIV OCH FÖRSLAG Kap. 10 Den medicinska synen på alkoholmissbruk och fylleri 1. Beroendeframkallande ämnen

2. Narkomani — alkoholism

3. Tecken på alkoholism

4. Alkoholskador

5. Alkoholismens orsaker

210 SOU 1968:55

10 6. Botemedel 6.1 Sjukvård 6.2

210 211

Sociala hjälpåtgärder

7. Alkoholism — fylleri

8. Medicinsk behandling av akut berusade

212 Kap. 11 Vård och behandling av akut berusade 1. Allmänna synpunkter

1.1 1.2 1.3

Avkriminaliseringen av fylleriet har blivit en sekundär fråga Frågan om klinikbehandling av fyllerister är inte ny Ett fylleriomhändertagande kräver omedelbar uppmärksamhet från nykterhetsvårdens sida 1.4 Nykterhetsnämndens möjligheter att ingripa i anledning av en fyllerianmälan 1.5 Polisens ingripande mot fylleriet 1.6 Det nuvarande systemet ger ej tillräckligt utrymme för omedelbara nykterhetsvårdande åtgärder 1.7. Omhändertagandet bör få ett socialmedicinskt innehåll 2. Omhändertagande av fyllerister 2.1 Polisen bör verkställa omhändertagandena 2.2 Allmänna förutsättningar för omhändertagande 2.3 Omhändertagande bör kunna ske även på enskild plats 2.4 Även de som berusar sig på annat än alkohol bör tas om hand 2.5 Sammanfattande synpunkter 3. Förvaringen av de omhändertagna 3.1 Polisarresterna är ej lämpliga förvaringsutrymmen för fyllerister 3.2 Strafflagberedningens förslag om särskilda kliniker 3.3 Alkoholpoliklinikerna är ej avsedda för akutvård 3.4 Tillnyktringsstationerna i Polen 3.5 Utredningens ståndpunktstagande

213 214 215 216 217 217 218 218 218 219 220 221 222

. . . .

222 222 222 223 223 224

4. Klinikverksamheten 4.1 Målsättningen

225 225

5. Klientelet på akutklinik 5.1 Den akut berusade har begått brott 5.2 Rattfyllerister 5.3 Allmänt ordningsstörande ungdomar 5.4 Frivilliga vårdsökande

225 225 226 226 227

6. Inläggningen på akutklinik 6.1 Polisens uppgifter 6.2 Prövning av omhändertagandet 6.3 Säkrande av bevisning 6.4 Preliminär läkarundersökning 6.5 Genomgång av den berusades tillhörigheter o.dyl 6.6 Polisens anmälningsskyldighet

228 228 229 230 231 232 232 SOU 1968:55

11 7. Klinikbehandlingen 7.1 Patienten läggs i säng 7.2 Tillsynen 7.3 Tillnyktring 7.4 Den omhändertagnes sociala situation undersöks 7.5 Läkarundersökning 7.6 Sociala hjälpåtgärder

233 233

8. Vårdtiden på akutklinik 8.1 Polisens praxis 8.2 Omhändertagande på akutklinik kräver längre vårdtid 8.3 Omhändertagandet bör normalt vara högst 24 timmar 8.4 I speciella fall kan tiden utsträckas till 48 timmar 8.5 Minimitid för omhändertagandet

237 237 238 239 240 241

9. övriga frågor beträffande klinikverksamheten 9.1 Anmälningsskyldighet enligt 10 § lagen om nykterhetsvård 9.2 Vård och behandling av narkotikamissbrukare 9.3 Behandlingen av utlänningar 9.4 Vårdavgift 9.5 Sjukpenning

241 241 242 243 244 245

10. Akutklinikernas personalstab och förläggning 10.1 Anslutning till sjukhus 10.2 Extra personal 10.3 Anslutning till annan inrättning än sjukhus 10.4 Antal vårdplatser på akutklinik 10.5 Akutkliniker i Stockholm

246 246 247 247 248 249

11. Omhändertagande på annan plats än på akutklinik 11.1 Omedelbara reformåtgärder 11.2 Anvisningar för polisen 11.3 Förvaringsutrymmen på annan plats än hos polisen 11.4 Polisens förvaringslokaler 11.5 Kontakt med sjukvården 11.6 Tiden för omhändertagande i polisarrest 11.7 Behandlingen av fyllerister i polisarrest 11.8 Socialvården bör ta verksam del i arbetet

252 252 252 253 254 256 261 262 264

12. Massfylleri vid stora publikevenemang 12.1 Speciella förvaringsutrymmen 12.2 Lokalerna bör rustas upp 12.3 Läkarmedverkan 12.4 Kontakt med socialvården 12.5 Alla fyllerister kan inte tas om hand

265 265 266 267 267 268

233 234

234 235 236

13. Alkoholpoliklinisk vård 268 13.1 Nuvarande målsättning för alkoholpoliklinikerna 269 13.2 En utbyggnad av alkoholpoliklinikerna är nödvändig 269 13.3 Utbyggnaden av alkoholpolikliniker och akutkliniker bör samordnas . . . 270 13.4 Alkoholpolikliniker i anslutning till sjukhus 271 13.5 Verksamheten vid alkoholpoliklinikerna bör underordnas sjukvår dshuvud272

mannen SOU 1968:55

Ä,Ä

12 Kap. 12 Förläggningen av akutkliniker 1. Patientunderlag för en akutklinik 2. Klinikorter 2.1 Stockholm 2.2 Södertälje 2.3 Uppsala 2.4 Eskilstuna 2.5 Linköping 2.6 Norrköping 2.7 Jönköping 2.8 Hälsingborg 2.9 Malmö 2.10 Göteborg 2.11 Uddevalla-Trollhättan-Vänersborg 2.12 Borås 2.13 Karlstad 2.14 Örebro 2.15 Västerås 2.16 Borlänge-Falun 2.17 Gävle 2.18 Sundsvall 2.19 Östersund 3. Sjukvårdsinrättningar på klinikorterna

!

.

274 274 274 275 275 275 275 275 276 276 276 277 277 ] 278 278 278 278 279 279 279 280

Kap. 13 Lokalprogram för akutklinik 1. Modellen

2. Anknytning till sjukhus

3. Läkarjouren

4. övrig sjukvårdspersonal 4.1 Sjuksköterskan 4.2 Vårdare och vårdbiträden 4.3 Ekonomibiträden 4.4 Läkarsekreteraren 4.5 Andra befattningshavare 4.6 Sammanställning av personalbehovet vid en akutklinik

285 286 286 286 287 287 287

5. Akutklinikens lokalmässiga disponering 5.1 Akutmottagning 5.2 Administrations- och behandlingslokaler 5.3 Vårdavdelning 5.4 Personallokaler

288 289 290 291 292

6. Kostnaderna för en akutklinik 6.1 Personalkostnader 6.2 Övriga driftskostnader 6.3 Kapitalkostnader

292 293 293 294

7. Synpunkter på kostnadsfrågan

294 SOU 1968:55

13 8. Kostnadsansvaret

9. Särskilt yttrande av herr Wiklund

296 Kap. Ii Avkriminaliseringen av fylleriet 1. Inledande synpunkter 1.1 Fylleristraffet mot bakgrunden av utredningens förslag om reformerad akutvård 1.2 Olika uppfattningar om fylleristraffets ändamålsenlighet

2. Fylleristraffets allmänt återhållande effekt 2.1 Befolkningens attityd till alkoholbruket 2.2 Den allmänna inställningen till bestraffningen av fyllerister 2.3 Fylleristraffet i vid bemärkelse 2.4 Fylleristraffet som sådant är inte ekonomiskt kännbart för folk i allmänhet 2.5 Andra faktorer än fylleristraffet avhåller folk från fylleri 2.6 Ett finskt försök att mäta fylleristraffets allmänt återhållande effekt . . 2.7 Fylleristraffets allmänpreventiva verkan är inte klarlagd

301 301 302 303 304 305 305 306

.

299 300

3. Fylleristraffet och fylleristklientelet 3.1 Fylleriet i statistisk belysning 3.2 Ungdomsklientelet 3.3 Fylleristraffet verkar inte återhållande på återfallsfylleristen 3.4 Tillfällighetsfylleristen

306 306 307 308 309

4. Fylleristraffets effekt på den enskilde fylleristen 4.1 Omhändertagandet verkar infamerande 4.2 Körkortet kommer i farozonen 4.3 Fylleristen blir ett nykterhetsvårdsfall

310 311 311 312

5. Sammanfattning av utredningens uppfattning om fylleristraffets preventiva effekt

6. Fylleristraffet ur allmän vårdsynpunkt 6.1 Den akut berusade är ett vårdfall 6.2 Straffbeläggandet kan motverka behandlingen 6.3 Indrivningen av fylleriböter kan försvåra rehabiliteringen

313 313 314 315

7. Fylleristraffet ur social rättvisesynpunkt

7.1 Straffet drabar ej alla lika

8. Fylleristraffet ur samhällsekonomisk synpunkt

9. Utredningens ståndpunkt i avkriminaliseringsfrågan

318 Kap. 15 Det militära fylleriet 1. Militära straffbestämmelser

2. Omhändertagandet och förvaringen av militära fyllerister

3. Den militära nykterhetsvården

4. Reformerad behandling av militära fyllerister 4.1 Akutvård inom militärsjukvården

324 324

SOU 1968:55

14 4.2 4.3 4.4

Omhändertagande på klinikort Polisarrest — militärhäkte Den allmänna nykterhetsvårdens medverkan

325 326 326

Avkriminalisering av det militära fylleriet 5.1 Den militära bestraffningen av fyllerister 5.2 Kritik mot rådande ordning 5.3 Utredningens ståndpunktstagande

327 327 328 328

Kap. 16 Motivering till den föreslagna lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer 1 § (allmän målsättning)

2 § (förutsättningar för omhändertagande)

3 § (omhändertagandet verkställs av polisman)

4 § (förvaringen av de omhändertagna)

5 § (intagning)

6 § (behandling och vård)

7 § (undersökning)

8 § (råd och anvisningar)

9 och 10 §§ (kvarhållningstid)

11 § (samråd med sociala organ)

12 § (föreläggande för omhändertagen att inställa sig inför nykterhets- eller barnavårdsnämnd)

13 § (hänvisning till lagen om nykterhetsvård resp. barnavårdslagen)

14 § (förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.)

15 och 16 §§ (överprövning vid domstol)

17 § (hänvisning till tillämpningsföreskrifter)

354 Övergångsbestämmelser

355 Kap. 17 Avkriminaliseringens rättsverkningar

1. Inledande synpunkter

2. Fylleri — förargelseväckande beteende

3. Fylleriindikationen i 15 § lagen om nykterhetsvård 3.1 Fylleriindikationen i kritisk belysning 3.2 Utredningens överväganden 3.3 Särskilt yttrande av herr Larnstedt

362 363 364 367

4. Anmälningsskyldighet enlig 10 § lagen om nykterhetsvård 4.1 Polisens anmälningsskyldighet enligt utredningens förslag 4.2 Läkares anmälningsskyldighet

367 368 369 SOU 1968:55

ir> 5. Fylleriets återverkan i körkortshänseende 5.1 Fylleri och trafiksäkerhet 5.2 Fylleriet som hinder vid ansökan om körkort 5.3 Fylleriet som grund för återkallelse av körkort 5.4 Utredningens överväganden 5.5 Anmälan till körkortsregistret 5.6 Länsstyrelsens prövning 5.7 Reservation av herr Myhrman

369 370 372 374 378 379 380 381

6. Fylleriet som grund för avstängning från rusdrycksinköp 6.1 Läget då motboken avskaffades 6.2 1956 års rusdrycksförsäljningsutredning 6.3 Lagändring 1957 6.4 1961 års nykterhetslagkommitté 6.5 Lagändring 1963 6.6 Spärrningen i praktisk tillämpning 6.7 Utredningens överväganden

381 381 381 382 383 384 385 388

7. Verkställigheten av fylleriböter 7.1 Bötesindrivning

391 391

7.2 Förvandling av böter

8. Förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m

9. De akut berusade och sjukförsäkringen 9.1 Utredningens överväganden

396 397

10. Registreringen av fylleriet 10.1 Kontrollstyrelsens särskilda register . 10.2 Central registrering är ofrånkomlig 10.3 Anmälan till registret 10.4 Registreringsmyndighet 10.5 Registrering av omhändertagna narkotikaberusade 10.6 Länsnykterhetsnämndernas registrering 10.7 Författningsändringar

399 399 400 401 402 403 403 404

AVDELNING IV. UTREDNINGENS FÖRSLAG I PRAKTISK TILLÄMPNING Kap. 18 Försöksverksamheten vid Nordhemspolikliniken 1. Försökets uppläggning

2. Klientelet

3. Klinikverksamheten

413 Kap. 19 Klientelundersökning i Linköping

1. Medicinska data

2. Sociala data

3. Eftervård

425 SOU 1968:55

16 4. Personal och platsbehov

5. Diskussion

497 Kap. 20 Västeråsförsöket

1. Försökets uppläggning

2. Klientelet

3. Verksamheten

40^

4. Nykterhetsvårdande åtgärder

43!

5. Bedömningar av resultatet

433 Kap. 21 Ulleråkersförsöket

1. Försöksverksamhetens uppläggning 1.1 Frågeställningar 1.2 Vårdavdelningens lokalmässiga disponering 1.3 Inventarier 1.4 Personalen 1.5 Försöksverksamhetens preludier

435 43g 436 437 430 433

2. Det "sjukvårdsmässiga instrumentariet" kontra det "polisiära instrumentariet".

.

3. Samverkan polis-nykterhetsvård-sjukvård 3.1 Fördelning av roller och ansvar 3.2 Registrering och kanalisering av informationer 3.3 Arbetsteam-konferenssystem

441 442 443 443

4. Det tekniska omhändertagandet

5. Undersökningsmaterial och registrering

6. Deskriptiv analys

44g

6.1 Patienternas socioekonomiska situation 6.2 Alkoholiseringsgrad 6.3 Berusningsgrad 6.4 Berusning av andra medel än alkoholhaltiga drycker 6.5 Blodalkoholhalt 6.6 Medicinska data och "alkoholism i medicinsk mening" 6.7 Vårdtidernas längd 6.8 Vård- och behandlingsåtgärder 6.9 Komplikationer under vården 6.10 Attitydklimatet på vårdavdelningen 6.11 Behov av medicinsk, social och annan service utöver vården på avdelningen 7. Explanativ analys 7.1 7.2 7.3 7.4

448 451 452 453 453 454 45g 457 457 458 460 453

Socioekonomisk status och alkoholiseringsgrad Berusningsgrad och blodalkoholhalt Vårdtidens längd och blodalkohol Socioekonomisk status, alkoholisering, berusningsgrad, vårdåtgärder och attitydklimatet

463 463 464 466

SOU 1968:55

17 8. Erfarenheterna från försöket 8.1 Vården 8.2 Patienterna 8.3 Personalen 8.4 Tekniska synpunkter på personalens förhållanden 8.5 Genom försöket aktualiserade behov 8.6 Ytterligare försök och kompletterande undersökningar

467 467 472 473 475 476 480

9. Sammanfattning

10. Litteraturförteckning

11. Nykterhetsnämndens syn på försöksverksamheten

482 AVDELNING V. APPENDIX Summary in English

487 Personregister

492 I betänkandet åberopade utredningar

493 Efterskrift

494 SOI" 1968:55

Till Statsrådet

och chefen för

justitiedepartementet

Genom beslut den 11 oktober 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst sju sakkunniga med uppdrag att verkställa en utredning om formerna för samhällets åtgärder vid omhändertagande av berusade personer på allmän plats. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Herr Statsrådet den 14 oktober samma år följande sakkunniga att verkställa utredningen, nämligen regeringsrådet Bengt Hjern, tillika ordförande, byråchefen Arne Hillbo, kanslirådet Ossian Larnstedt, överdirektören Kurt Lindroth, överläkaren Gustaf Myhrman, ledamoten av riksdagens första kammare ombudsmannen Bertil Petersson samt ledamoten av riksdagens andra kammare avdelningsdirektören Daniel Wiklund. Till sekreterare förordnades departementssekreteraren Torsten Johansson. Att såsom experter biträda utredningen förordnades den 1 juni 1964 byrådirektören John Collett, den 13 januari 1966 hovrättsassessorn Erland Aspelin samt den 24 januari 1966 byggnadsrådet Tor Bunner, sekreteraren vid Svenska Landstingsförbundet Gunnar Danielsson och förste polisassistenten Karl Gustaf Sköld. Under utredningsarbetet har samråd ägt rum med åtskillig medicinsk expertis, däribland överläkaren Bengt Berggren, överläkaren Rune Dimberg, överläkaren Ring Lundquist, bitr. överläkaren Erik Sonnhammer och överläkaren Gerdt W r e t m a r k . Vidare har byrådirektören Eckart Kuhlhorn tagit verksam del i de statistisk-sociologiska undersökningarna. Utredningen har antagit namnet fylleristraffutredningen. Enligt Kungl. Maj:ts medgivande har utredningen den 11—14 april 1965 företagit studiebesök i Polen. Rikspolisstyrelsen har i samråd med utredningen den 15 september 1966 utfärdat anvisningar till polisen angående omhändertagande, förvaring och vård av berusade eller eljest omtöcknade personer. SOU 1968:55

20 Utredningen har efter remiss avgett yttranden över narkomanvårdskommitténs båda betänkanden Narkotikaproblemet del I (SOU 1967:25) och Narkotikaproblemet del II (SOU 1967:41) samt över en den 24 april 1967 inom statsrådsberedningen upprättad promemoria med vissa synpunkter på utredningsbetänkanden, remissyttranden och propositioner. Utredningen har låtit bedriva försöksverksamhet dels under mars 1966 vid Nordhemspolikliniken i Göteborg dels under tiden 23 oktober—23 december 1967 vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala och vid polismyndigheten i Västerås. De båda sistnämnda försöken har krävt lång förberedelsetid och ett tämligen vidlyftigt efterarbete, vilket redovisats först i juni 1968. Detta har medfört att betänkandet kommit att framläggas betydligt senare än beräknat. Utredningen får härmed överlämna sitt betänkande — Bot eller böter — innefattande förslag till reformerad akutvård av berusade personer samt avkriminalisering av fylleriet. En sammanfattning av utredningens förslag, avfattad på engelska, finns intagen i slutet av betänkandet. Betänkandet omfattar två delar, av vilka den senare innehåller vissa bilagor, som inte ansetts böra belasta den löpande texten i del I. Beservation har avgetts av herr Myhrman med instämmande av herr Danielsson. Särskilda yttranden har avgetts av herr Wiklund med instämmande av herr Danielsson samt av herr Larnstedt med instämmande av herr Wiklund. Uppdraget är därmed slutfört. Stockholm den 28 juni 1968. Bengt

Hjern

Arne Hillbo

Ossian Larnstedt

Kurt

Lindroth

Gustaf Myhrman

Bertil Petersson

Daniel

Wiklund

TorBunner

JohnCollett

Gunnar Danielsson

Karl Gustaf Sköld

/ Erland Aspelin

Torsten

Johansson

SOU 1968:55

S ammanfa 11 ning Enligt nu gällande ordning blir den som på allmän plats anträffas så berusad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel, att det framgår av hans åtbörder eller tal, omhändertagen av polisen och transporterad till polisarrest, där han förvaras till dess han »återvunnit sina sinnens bruk». Förvaringen pågår i allmänhet fem—sex timmar. Fylleriet faller under allmänt åtal. Straffet för fylleri är böter, högst 500 kronor. Till samma straff döms den som berusat sig på annat än alkoholhaltiga drycker. Åklagaren kan i särskilda fall underlåta att åtala för fylleri. Särskild åtalsprövning skall ske om fylleristen är intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Under 1967 skedde 125 599 fylleriomhändertaganden. Man räknar med att cirka 70 procent av dessa fall leder till sakfällande. Utredningen anser, att det nuvarande systemet med omhändertagande och bestraffning av akut berusade personer representerar ett förlegat betraktelsesätt. Ur medicinsk synpunkt är den akuta berusningen att betrakta som ett sjukdomstillstånd och omhändertagandet bör ta sikte på att bereda de berusade adekvat vård och behandling. Utöver de medicinska insatser som krävs för att omhändertagandet skall kunna ske under betryggande former bör en undersökning göras av den berusades hälsotillstånd och sociala förhållanden. Då så påkallas bör sociala hjälpåtgärder knytas direkt till omhändertagandet. Målsättningen bör vara att ge omhändertagandet ett social-medicinskt innehåll som rätt utnyttjat kan bilda plattform SOU 1968:55

för fortsatta nykterhetsvårdande åtgärder. Såsom systemet nu är utformat ger omhändertagandet av berusade personer inte utrymme för någon egentlig vård och behandling. Många polisarrester är otidsenligt utrustade. Omhändertagandet synes inte tjäna annat ändamål än att få den berusade »pacificerad» under den korta tid förvaringen pågår. Han får vanligen lämna polisarresten i ett lindrigt nyktert, ofta bakrusigt tillstånd då återställarebehovet gör sig starkt gällande. Någon kontakt med nykterhetsvården förekommer så gott som aldrig på detta stadium. Möjligheterna att engagera läkare i vården av de omhändertagna är mycket begränsade. Omhändertagandet är en polisiär uppgift men polisstationen är uppenbarligen inte rätta platsen för denna akutvård. Polisen ställs ofta inför svåra problem då det gäller att bedöma arten och graden av en berusning och risken för felbedömningar är stor. Det har också i vissa fall inträffat att omhändertagna fyllerister avlidit under förvaringen i polisarrest. Mot bakgrunden av rådande förhållanden anser utredningen att en genomgripande reform är nödvändig. Då det gäller att finna en ersättning för polisarresterna har utredningen uppmärksammat det polska systemet med tillnyktringsstationer. Detta h a r i vissa avseenden blivit förebild för utredningens förslag. Avgörande för omhändertagandet skall i fortsättningen vara att någon anträffas så berusad att han bedöms vara i behov av vård. Det skall liksom nu bli polisens

22 sak att verkställa omhändertagandet och detta skall kunna ske på såväl allmän som enskild plats. Även den som berusat sig på annat än alkoholhaltiga drycker skall tas om hand, t. ex. narkotikaberusade. Akutvården skall förläggas till särskilda för ändamålet inrättade lokaler. För att akutvården skall få det avsedda innehållet måste de omhändertagna kunna hållas kvar längre tid än vad nu är fallet hos polisen. Utredningen föreslår att omhändertagandet skall vara minst åtta timmar om inte särskilda skäl föreligger att släppa den omhändertagne tidigare. I allmänhet måste man räkna med längre vårdtid. Enligt förslaget skall maximitiden vara 24 timmar eller — i alldeles speciella fall — 48 timmar. F r å n den angivna utgångspunkten att akutvården bör vara en social-medicinsk och inte en polisiär uppgift föreslår utredningen att särskilda medicinska kliniker, s. k. akutkliniker, inrättas på ett flertal orter i landet. Tillräckligt underlag för sådan klinikverksamhet finns, förutom i de tre största städerna, i ett 15-tal större städer. Därmed når man drygt 70 procent av alla fylleriomhändertaganden i riket. Till verksamheten skall knytas läkare och annan sjukvårdspersonal. En socialassistent från nykterhetsnämnden på orten föreslås bli stationerad på akutklinik för att svara för den sociala sidan av verksamheten. Utredningen h a r utarbetat en modell över en akutklinik och därvid ingående beskrivit hur verksamheten bör bedrivas för att akutvården skall få det avsedda innehållet. Gången blir i korthet följande. Så snart den omhändertagne förts in på kliniken skall läkare eller annan ansvarig befattningshavare pröva om omhändertagandet skall bestå. Är de legala förutsättningarna uppfyllda och finns ej särskilda skäl för polisen att behålla den omhändertagne — t. ex. därför att han begått något allvarligare

brott eller är efterspanad — skall han läggas in på kliniken. I samband med intagningen sker en preliminär läkarundersökning som främst tar sikte på en allmän bedömning av den berusades hälsotillstånd för att klargöra om några omedelbara medicinska åtgärder är påkallade. Därefter kläs den omhändertagne i sjukhuskläder och läggs i säng för att sova. Flera patienter kan ligga i samma rum. I undantagsfall kan det dock med hänsyn till den berusades tillstånd bli nödvändigt att lägga honom i isoleringsrum. Under vistelsen på kliniken blir patienten föremål för kontinuerlig övervakning. Då han nyktrat till sker en mera omfattande medicinsk undersökning om detta anses behövligt, vilket i regel ej är fallet. Men i samtliga fall blir det nödvändigt med en summarisk social undersökning för att bedöma vad som i fortsättningen bör göras. Tanken är att den omhändertagne skall kunna slussas vidare in i de kanaler, dit han rätteligen hör hemma. Detta förutsätter bl. a. att utbyggnaden av akutkliniker samordnas med en upprustning och utbyggnad av den öppna alkoholpolikliniska vården. Genom den vid akutkliniken stationerade socialassistenten etableras en fast kontakt mellan akutkliniken och nykterhetsnämnden. Nykterhetsnämnden får också omedelbar kontakt med den akut berusade, vilket utgör ett betydelsefullt inslag i klinikverksamheten. Utredningen föreslår att behandlingen på akutklinik skall vara avgiftsfri för den omhändertagne. Han bör dock ej äga rätt att enligt den allmänna sjukförsäkringen uppbära sjukpenning under den korta vårdtid det här är fråga om. En undantagsregel härom har intagits i lagen om allmän försäkring. Med hänsyn till r å d a n d e bristsituation inom sjukvårdens område torde särskilda problem uppkomma då det gäller SOU 1968:55

23 att förse akutklinikerna med den nödvändiga personalen. Dessa svårigheter gör sig särskilt gällande om klinikerna blir fristående inrättningar. Utredningen förordar därför att akutklinikerna förläggs i anslutning till sjukhus. Därmed kan akutklinikens läkare förena sin tjänstgöring där med ordinarie läkarjour vid annan sjukhusavdelning, sköterskor och v å r d a r e kan hämtas från sjukhuset och sjukhusets övriga resurser — centrallaboratorium, kök, personallokaler o. s. v. — kan utnyttjas. Utredningen har från dessa förutsättningar upprättat ett lokalprogram för en akutklinik med 20 vårdplatser, vilken åskådliggjorts genom en i betänkandet intagen planritning. Driftskostnaderna för en fullt utbyggd akutklinik enligt lokalprogrammet har beräknats till 1 266 000 kronor per år, varav 115 000 avser kapitalkostnader exklusive gemensamhetskostnader. Utredningen räknar emellertid med att driftskostnaderna bör kunna reduceras dels om en redan befintlig byggnad tas i anspråk för ändamålet dels om akutkliniken förläggs i anslutning till en alkoholpoliklinik, varigenom personalen kan mera rationellt utnyttjas. Enligt särskilda direktiv äger utredningen inte pröva vem som skall bära kostnadsansvaret för verksamheten.^ På mindre orter, som inte har tillräckligt underlag för inrättandet av särskilda akutkliniker, måste omhändertagandet ordnas på annat sätt. Om a n d r a möjligheter inte står till buds, t. ex. att lägga ett akutintag i anslutning till en alkoholpoliklinik, måste även i fortsättningen polisens förvaringslokaIer tas i anspråk. Det förutsätts då att dessa lokaler rustas upp, att ett fast samarbete etableras mellan polismyndigheten och läkare på orten samt att någon tjänsteman från nykterhetsnämnden intermittent stationeras hos polisen SOU 1968:55

för att svara för den sociala sidan av verksamheten. Utredningens förslag om reformerad vård och behandling av akut berusade ger anledning till åtskilliga delproblem. En fråga är hur omhändertagandet skall ordnas vid stora publikevenemang, folkfester, o.dyl., då fylleriet förekommer i mycket stor omfattning. Utredningen räknar här med att omhändertagandet liksom nu måste ske under extraordinära former. Verksamheten bör så nära som möjligt följa den ordning som föreslås skola gälla, då omhändertagandet sker i förvaringslokaler hos polisen. En annan fråga avser omhändertagandet av narkotikaberusade. Dessa bör liksom alkoholberusade inr y m m a s i akutvården. Den fortsatta behandlingen av narkotikaberusade avses skola ske inom ramen för det av 1968 års riksdag antagna vårdprogrammet. Förslaget, som tar sikte på att möta den akuta berusningen med vård och behandling, ger inte utrymme för något strafftänkande. Utredningen diskuterar de skäl som i den allmänna debatten förts fram till försvar för kriminaliseringen av fylleriet men anser inte dessa vara bärkraftiga. Straffet synes varken ha någon allmänpreventiv eller individualpreventiv effekt. För alkoholisten och vanesuparen spelar böterna ur denna synpunkt ingen som helst roll. Ej heller de s. k. tillfällighetsfylleristerna synes fästa vidare avseende vid själva bötespåföljden. Däremot kan det vara av betydelse ur preventionssynpunkt att fylleriet leder till omhändertagande och att den berusade riskerar olika åtgärder från samhällets sida (registrering hos nykterhetsnämnden, åtgärder från körkortsmyndigheten o. s. v.) på grund av fylleriet. De undersökningar utredning1

Särskilt yttrande i denna fråga har avgetts av herr Wiklund med instämmande av herr Danielsson.

24 en låtit utföra visar emellertid att tillfällighetsfylleriet är en relativt sällsynt företeelse. Endast 10 procent av samtliga fylleriförseelser som nu registreras är sålunda att betrakta som engångsförseelser. Härtill kommer att fylleristklientelet i mycket stor utsträckning består av nergångna socialt avvikande människor. Straffbeläggandet kan i många fall få negativa verkningar ur allmän vårdsynpunkt. Utredningen anser det oundvikligt att fylleristraffet utmönstras ur lagen. Förslaget innebär att även det militära fylleriet avkriminaliseras. Upphävandet av fylleristraffet medför inte att även fylleriets särskilda rättsverkningar faller bort. Omhändertaganden på grund av berusning föreslås sålunda i fortsättningen kunna läggas till grund för nykterhetsvårdande tvångsåtgärder på samma sätt som nu sker med tillämpning av den s. k. fylleriindikationen i 15 § lagen om nykterhetsvård. 1 Vidare föreslås att omhändertagandet skall kunna leda till ingripande från körkortsmyndighetens sida, om detta anses påkallat ur trafiksäkerhetssynpunkt. 2 Den nu i rusdrycksförsäljningsförordningen stadgade automatiska spärrningen av återfallsfyllerister vid systembolagets utminuteringsställen anses emellertid ändamålslös och föreslås skola upphävas. Utredningens reformförslag får utrymme i en lag om omhändertagande och behandling av berusade personer. Lagen är så utformad att den skall kunna träda i kraft omedelbart och utan hinder av att verksamheten med akutkliniker ej är utbyggd. Inrättandet av akutkliniker blir på många håll en fråga om utveckling på relativt lång sikt och måste ske successivt efter hand som förutsättningar för en klinikverksamhet finns på orten i fråga. Under övergångstiden blir det nödvändigt att utnyttja

polisens förvaringslokaler, varvid förutsätts att dessa rustas upp och att verksamheten h ä r utformas enligt den ordning som föreslås skola gälla på mindre orter, där underlag saknas för en klinikverksamhet. Lagen avser endast att bilda ramen för det nya vårdprogrammet. Betydande utrymme lämnas åt det lokala initiativet då det gäller verksamhetens innehåll. I fråga om inrättandet och driften av akutkliniker avses sjukvårdslagens bestämmelser äga tillämpning. För att få en uppfattning om hur utredningens förslag kommer att fungera i praktiken har utredningen i mars 1966 låtit genomföra en mindre försöksverksamhet vid Nordhemspolikliniken och 4:e polisvaktdistriktet i Göteborg. Denna följdes av en större sådan, brett upplagd försöksverksamhet vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala under november—december 1967. Genom dessa försök har utredningen fått klara belägg för att den föreslagna klinikverksamheten inte bara är fullt ut genomförbar utan att den också skapar helt nya förutsättningar för en aktiv och verkningsfull social-medicinsk behandling av nykterhetsvårdens klientel. Parallellt med Ulleråkersförsöket genomfördes en försöksverksamhet vid Västeråspolisen i syfte att undersöka utfallet av den del av förslaget som tar sikte på att reformera omhändertagande i polisens förvaringslokaler. Detta försök gav till resultat att betydande förbättringar kan göras inom ramen för nu gällande system. Det står emellertid fullt klart att ett omhändertagande i polisens regi aldrig ens tillnärmelsevis kan bli likvärdigt med den vård och behandling som kan lämnas på akutklinik. 1

I denna fråga har särskilt yttrande avgetts av herr Larnstedt med instämmande av herr Wiklund. 2 I denna fråga har reservation avgetts av herr Myhrman med instämmande av herr Danielsson. SOU 1968:55

Teori och verklighet

J.

Arbetsgången

Då fylleristraffutredningen under början av 1964 inledde sitt arbete stod det alldeles klart att uppdraget innefattade åtskilliga svåröverskådliga problem. Det kunde sålunda omedelbart konstateras att avkriminaliseringen av fylleriet inte var en så enkel operation som man på vissa håll ville göra gällande. Visserligen var utredningen enig i att övervägande skäl talade för ett slopande av fylleristraffet — och denna uppfattning delades av de flesta auktoriteter på området — men man kunde likväl inte bortse ifrån att det fanns förespråkare för motsatt åsikt. Några menade också, att reformen borde begränsas till att gälla sådana fall, där en straffpåföljd tedde sig helt meningslös (alkoholister, vanesupare o. dyl.) men att de s. k. tillfällighetsfylleristerna alltjämt ur allmän synpunkt borde räkna med en straffrättslig reaktion. En annan fråga var om avkriminaliseringen av fylleriet skulle föra med sig rättsverkningar i andra hänseenden. Den lagakraftvunna fylleridomen kunde nämligen ligga till grund för olika samhällsingripanden, t. ex. nykterhetsnämndens tvångsingripande mot alkoholmissbrukare eller körkortsmyndighetens åtgärd mot körkortsinnehavare. Det var inte alls självklart att borttagandet av straffpåföljden även borde leda till att sådana konsekvenser av fylleriet föll bort.

SOU 1968:55

1.1 Vården och behandlingen av fyllerister — en primär fråga

Under sina inledande diskussioner fann utredningen emellertid att avkriminaliseringen och dess rättsverkningar endast utgjorde en del av ett vida större problem, nämligen h u r samhället i fortsättningen borde ta h a n d om fylleristerna och vad ett fylleriomhändertagande egentligen borde syfta till. Det var inte mycket vunnet med att avskaffa fylleristraffet om inte detta ersattes med någon positiv reaktion från samhällets sida. Denna fråga kom att dominera utredningens arbete under de första åren. Den straffrättsliga aspekten på fylleriet sköts därmed tills vidare åt sidan och diskussionen fördes i stället över på det sociala och social-medicinska planet. 1.2 Informationer om rådande ordning

Utredningen såg som sin första uppgift att söka klarlägga h u r det nuvarande systemet med omhändertagande och behandling av fyllerister fungerade. Det var ur denna synpunkt av vikt att undersöka hur de på fältet berörda läkarna, poliserna och socialvårdstjänstemännen bedömde situationen samt att på nära håll följa deras verksamhet. Vidare måste man göra klart för sig hur fylleristklientelet egentligen var sammansatt. En sådan klientelundersökning var av betydelse då det gällde att bedöma vilka relevanta åtgärder som borde knytas till omhändertagandet av fylleristen.

26 Den var självfallet också av värde då det gällde att ta ståndpunkt i avkriminaliseringsfrågan. Utredningen fann det alltså nödvändigt att låta genomföra en större statistisk-sociologisk undersökning och uppdrog åt sin expert, byrådirektören John Collett, att svara därför. Efter hand som denna undersökning fördes fram kunde Collett redovisa resultaten för utredningen. I övrigt valde utredningen olika vägar för att skaffa sig en så fullständig bild som möjligt över samhällets sätt att angripa fylleriet. Under våren 1964 hölls sammanträden med läkarexpertis och andra sakkunniga inom alkoholvårdens område. Studiebesök gjordes på polisstationer, varvid utredningen med egna ögon kunde se hur finkningen av fyllerister verkade i praktiken. Vidare besöktes andra institutioner, bl. a. Mariapolikliniken i Stockholm och allmänna vårdanstalten Svartsjö. Syftet med dessa konferenser och studiebesök var inte bara att få kunskaper om polisens och de nykterhetsvårdande organens hittillsvarande insatser på detta område. Det gällde också och framför allt att undersöka rådande brister i systemet och aktivera berörda befattningshavare att föreslå möjliga vägar till förbättringar. Ur denna synpunkt gavs rikligt underlag för meningsutbyten och utredningen kunde från många håll ta emot uppslag och värdefulla synpunkter som förde diskussionen framåt. Av särskilt intresse för utredningen var att undersöka polisens och de nykterhetsvårdande myndigheternas praxis i fråga om tillämpningen av gällande regelsystem. I detta syfte lät utredningen under våren 1964 göra en större enkätundersökning bland ett 60-tal polisdistrikt i landet. Svaren på de uppgjorda frågorna gav vid handen att det i åtskilliga stycken fanns utrymme för en ganska varierande praxis och att tolk-

ningen av gällande bestämmelser inte var enhetlig. Det visade sig också att polisens resurser i fråga om behandlingen av fylleristerna växlade från en ort till en annan. Som exempel kan nämnas att på fråga huruvida samråd förekom med medicinsk expertis vid bedömningen om den akut berusade behövde läkarvård lämnades olika svar, som tydde på att sådant samråd ägde rum på vissa håll men på andra inte alls. Möjligheterna att vid behov tillkalla läkare för undersökning av fylleristerna varierade också. I fråga om förvaringstidens längd kunde man märka skillnader i polismyndigheternas praxis. På en del håll varade omhändertagandet aldrig längre än sex-sju timmar. På andra håll var det regel att en omhändertagen fyllerist fick lämna arrestlokalerna tidigast efter fem-sex timmar. I enkätsvaren riktades också åtskillig kritik mot nuvarande ordning i fråga om straff och omhändertagande för fylleri. Liknande enkäter gjordes bland ett 60-tal nykterhetsnämnder och ett 50-tal barnavårdsnämnder i landet. Det material som utredningen sålunda på skilda vägar införskaffade under detta första skede av utredningsarbetet gav klara belägg för att den nuvarande ordningen att placera de akut berusade i fyllerifinkor hos polisen och efter några timmars förvaring släppa ut dem, ofta i ett halvrusigt och nergånget tillstånd, inte kunde anses tillfredsställande. Det var en allmän uppfattning att fylleristerna egentligen inte alls h ö r d e hemma hos polisen. Vården och behandlingen av de akut berusade var i första hand en medicinsk uppgift och polisen var inte rustad för att göra den medicinska bedömningen av dessa fall. Från polishåll framhölls också att man helst ville befrias från denna v å r d u p p gift som låg utanför den egentliga polisiära verksamheten. Härtill kom att poSOU 1968:55

27 lisarresterna inte kunde sägas vara lämpliga förvaringsutrymmen för fyllerister. Visserligen fanns det moderna sådana arrestlokaler men alltför många exempel kunde lämnas på primitiva, ohygieniska fyllerifinkor som alltjämt var i bruk. En påtaglig brist i gällande system var vidare att omhändertagandet hos polisen inte gav utrymme för nödvändiga undersökningar av fylleristernas förhållanden. I många fall borde omedelbara hjälpåtgärder sättas in vilket numera ej är möjligt. Fylleristen togs in i fylleriarresten och fick lämna denna i det skick han befann sig utan att man ens tog reda på om han hade någonstans att ta vägen. I många fall fortsatte han att dricka sprit omedelbart efter frigivandet. Det hände ej sällan att samme fyllerist finkades både en och kanske flera gånger samma dygn. Någon omedelbar kontakt med nykterhetsnämnden förekom inte. 1.3 Målsättningen för en reform

Det saknas i detta sammanhang anledning att gå närmare in på de brister i systemet som utredningen fann uppenbara. Det sagda bör vara tillräckligt för att förstå att utredningen bedömde en genomgripande reform som ofrånkomlig. Utredningen kunde också på ett tidigt stadium av sitt arbete dra upp riktlinjerna för detta reformprogram. Utgångspunkten blev att det akuta vårdbehovet i fortsättningen skulle vara avgörande kriterium för omhändertagandet av berusade personer. Omhändertagandet borde inriktas på att ge adekvat vård, anpassad efter det individuella fallet. I denna vårduppgift borde läkare ta verksam del. Vidare var det nödvändigt att knyta an omhändertagandet till den sociala vårdsidan. Omhändertagandet borde bilda plattform för fortsatta nykterhetsvårdande åtgärder, då sådana bedömdes vara erforderliga. Målsätt-

SOU 1968:55

ningen borde bli att ge omhändertagandet ett positivt innehåll med tyngdpunkten lagd på social-medicinska insatser. 1.4 Studiebesök i Polen Utredningens överväganden förde tanken till inrättandet av särskilda socialmedicinska kliniker för omhändertagande, vård och behandling av akut berusade personer. Ett embryo till sådan klinikverksamhet hade på sin tid skisserats av dåvarande ordföranden i strafflagberedningen Karl Schlyter. Det var också känt att man sedan länge i Polen drev klinikverksamhet i akt och mening att lämna adekvat vård åt akut berusade. Utredningen såg som sin u p p gift att på ort och ställe studera denna verksamhet. Studiebesöket i Polen ägde rum den 11—14 april 1965 och följde ett omfattande program. Bl. a. besöktes två s. k. tillnyktringsstationer, en i Lodz och en i Warszawa. Dessa stationer utgjorde enklare sjukvårdsinrättningar dit alla fyllerister transporterades genom »milisens» försorg, togs om h a n d och behandlades av vårdpersonal u n d e r läkares ledning samt fick erforderlig hjälp i det akuta berusningsskedet. Det är inte överord att säga att utredningen, som hade att jämföra denna verksamhet med den finkning av fyllerister som sker här i landet, blev imponerad över vad som visades. Det stod klart att Polen på detta område nått mycket långt och att vi h ä r hade mycket att lära. Polenresan fick avgörande betydelse för utredningens fortsatta arbete. Utredningen hade fått se åtskilliga av sina idéer i praktisk tillämpning. Visserligen kunde förhållandena i Polen inte sägas vara helt jämförbara med svenska förhållanden, men stora likheter fanns bl. a. i fråga om befolkningens alkoholvanor. Det fanns ej heller anledning tro att fylleristerna i Polen skilde sig nämn-

28 värt från de svenska fylleristerna ur allmän vårdsynpunkt. En annan sak var att det i Polen ställde sig betydligt lättare att få läkare och annan vårdpersonal till denna verksamhet än vad vi här i landet på grund av personalbristen inom sjukvården kunde räkna med.

för åtskilliga praktiska problem då det gällde att ge idéerna ett konkret innehåll. Utredningens grundtanke att vården av de berusade främst var en medicinsk fråga innebar i själva verket att sjukvården ställdes inför en ny, omfattande vårduppgift. Fanns det resurser i fråga om personal och annat för 1.5 Planerna på en klinikverksamhet börjar ta detta? Var sjukvården beredd att ta på form sig denna uppgift? Utredningen frågaPå grundval av de erfarenheter som in- de sig också om det överhuvudtaget v a r hämtats gjorde utredningen upp en plan möjligt att lägga fyllerister i vanliga för omhändertagande, vård och behand- sjukhussängar, om vårdpersonalen på en ling av berusade enligt utredningens klinik skulle kunna bemästra detta intentioner. Denna plan kom att inne- klientel vid stor intagningsfrekvens på fatta en närmare beskrivning av såväl kliniken eller då en eller kanske flera förutsättningarna för ett omhänderta- störande och bråkiga fyllerister förvagande som innehållet i den tänkta rades där samtidigt. Men frågorna gällverksamheten. de också vilka uppgifter man borde lägBeskrivningen tog i första hand sikte ga på olika befattningshavare: var på att skildra verksamheten vid en av- skulle gränsen gå för polisens medvergiftningsklinik eller — som den i fort- kan i fråga om omhändertagandet av sättningen skulle kallas — akutklinik. fyllerister och i vilken utsträckning Härigenom ville utredningen visa gång- skulle läkare behöva engageras för verken i den tänkta verksamheten från det samheten. Den grundläggande frågan att den berusade togs om hand av poli- måste bli att söka bestämma kriterierna sen och överlämnades till kliniken till för den medicinska respektive sociala dess han fick lämna denna. vården. Det visade sig under utarbetandet av Utredningen fann det nödvändigt att denna plan att en akutklinik med nöd- betona verksamhetens karaktär av omvändighet måste ha ett visst »patient- händertagande under det akuta skedet. underlag» för att verksamheten skulle Någon grundligare undersökning av p a vara försvarlig ur ekonomisk synpunkt. tienterna i medicinskt och socialt En klinik med minst 20 vårdplatser bor- hänseende kunde det av tidsskäl inte bli de enligt utredningens mening här vara fråga om. Ej heller kunde klinikerna ge normgivande. Det sagda medförde att utrymme åt någon långtidsvård. En särklinikverksamheten liksom i Polen mås- skild fråga gällde hur lång förvaringste begränsas till större städer. Utred- tid man borde räkna med för att omningen kunde genom att kartlägga fylle- händertagandet skulle få det avsedda rifrekvensen på olika håll i landet kon- innehållet. Utredningen ansåg det mostatera att ett 20-tal städer uppfyllde tiverat att föreslå en bestämd maximidetta krav på tillräckligt underlag för tid, 24 timmar eller i alldeles speciella en klinik. Inrättades kliniker i dessa fall 48 timmar. Vidare talade övervästäder skulle man nå drygt 70 procent gande skäl för att tiden i normala fall av alla fylleriomhändertaganden i riket. inte borde bli kortare än 8 timmar. Såsom skall framgå av de följande Under alla förhållanden borde tiden vamotivavsnitten ställdes utredningen in- ra så lång att den omhändertagne inSOU 1968:55

29 nan han tilläts lämna kliniken åter var nykter och kunde fungera tillfredsställande. Dessutom måste tiden vara tillräcklig för att den nödvändiga socialmedicinska undersökningen skulle kunna hinnas med. Dessa överväganden ledde till att man måste tänka sig att verksamheten på akutklinik i åtskilliga fall följdes av annan verksamhet i sluten eller öppen vård. Akutkliniken borde alltså spela en viktig roll som »sorteringiscentral» då det gällde att slussa klienterna vidare in i de kanaler, dit de rätteligen hörde hemma. Denna målsättning medförde att klinikerna borde knytas nära an till alkoholpoliklinisk verksamhet och att utbyggnaden av akutkliniker borde samordnas med en utbyggnad av öppna vårdformer på det nykterhetsvårdande fältet. Utredningens idéer kom i detta hänseende att nå längre än det polska systemet enligt vilket de s. k. tillnyktringsstationerna var självständiga inrättningar utan direkt samarbete med annan sjukvård och det sociala vårdområdet i stort. 1.6 Försöksverksamheten vid Nordhemspolikliniken

Det ligger alltid en fara i att bygga upp en modell för en verksamhet, avsedd att föras ut i det praktiska livet. En sådan modell riskerar lätt att få ett idémässigt innehåll som inte h a r tillräcklig anknytning till verkligheten. För att om möjligt förebygga att den nu gjorda planen skulle mötas med sådan kritik och betraktas som en skrivbordsprodukt ansåg utredningen det vara viktigt och nödvändigt att pröva dess hållbarhet genom en försöksverksamhet. Efter att ha inhämtat Kungl. Maj:ts tillstånd startade utredningen i mars 1966 en mindre sådan försöksverksamhet vid Nordhemspolikliniken i Göteborg. Denna klinik, som ligger vägg i vägg med fjärde polisvaktdistriktet, utSOU 1968:55

rustades så att den kunde ta emot akut berusade för avgiftning under sjukhusmässiga former. Klinikens kapacitet tilllät att var femte fyllerist som togs om hand på polisvaktkontoret kunde beredas plats på kliniken. Verksamheten kunde bedrivas i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens plan. I ett avseende måste man dock avvika från planen. Det saknades nämligen förutsättningar att på alkoholpolikliniken inreda isoleringsrum, vilket medförde att de våldsamma fylleristerna måste hållas kvar hos polisen. Försökstiden inskränktes till sju dygn. För att få alla veckodagar representerade valde man att låta verksamheten pågå vart fjärde dygn med början den 1 mars. överläkaren dr Ring Lundquist ledde försöket. Syftet med denna försöksverksamhet var som nämnts i första h a n d att se om det överhuvudtaget var möjligt att lägga akut berusade personer i vanliga sjukhussängar och ge dem adekvat vård dels med hänsyn till personalens funktioner dels med hänsyn till klienternas tillstånd och förhållanden i övrigt. Ur denna synpunkt gav försöket klart positiva resultat. Det visade sig att de berusade i de allra flesta fall fann sig väl tillrätta i denna sjukhusmiljö och att atmosfären här ej sällan verkade dämpande på de omhändertagna. Genom försöket kunde man också få en preliminär medicinsk bedömning av samtliga fyllerister som under försöksperioden togs om h a n d av polisen. Försöksledaren var nämligen personligen närvarande då de berusade fördes in på polisvaktkontoret och kunde fortlöpande anteckna sina iakttagelser. De fyllerister som enligt den förut nämnda urvalsprincipen togs in på alkoholpolikliniken blev föremål för noggrannare undersökning och observation. Den medicinska undersökningen kompletterades med social utredning av fallen och då

30 så erfordrades kurativa hjälpåtgärder genom en på kliniken stationerad tjänsteman från nykterhetsnämnden. 1.7 Alternativa förslag till akutkliniker De praktiska erfarenheter som vunnits genom försöksverksamheten i Göteborg gav stöd åt utredningens idéer. Utredningen kunde nu med utgångspunkt från den gjorda planen utarbeta ett mera i detalj gående förslag. Som tidigare nämnts stod det emellertid klart att den tänkta klinikverksamheten måste begränsas till större och medelstora städer, där underlag fanns för en sådan. På m i n d r e orter måste man komma fram till andra lösningar. Utredningen diskuterade h ä r möjligheten att reservera vissa rum på sjukhus eller andra sjukvårdsinrättningar för mottagande och vård av de akut berusade. En annan möjlighet var att låta den lokala nykterhetsnämnden svara för verksamheten i lokaler som ställdes till dess förfogande, t. ex. ett akutintag i anslutning till en alkoholpoliklinik. Det var emellertid uppenbart att dessa lösningar i praktiken skulle bli svåra att genomföra, främst därför att verksamheten i hur liten skala den än skulle bedrivas ändå krävde relativt stor vårdpersonal. Härtill kom att intagningen av patienter på en sådan mindre klinik skulle fördela sig mycket ojämnt. Vissa dagar skulle kanske inte något omhändertagande ske, a n d r a dagar kanske ett eller annat ströfall medan det vid vissa tillfällen kunde tänkas bli fråga om större beläggning. Detta gjorde att man aldrig med säkerhet kunde beräkna hur stor personalstyrka som skulle behövas för denna vårduppgift och att låta den ordinarie vårdpersonalen ständigt hålla jour, beredd att rycka in så snart en fyllerist togs om hand, kunde inte anses försvarligt. I rådande bristsituation på sjukvårdens område fanns ej heller möjlig-

het att hålla vissa sjukrum reserverade för fylleristklientelet, kanske för att endast begagnas någon dag i veckan. Dessa och andra synpunkter medförde att utredningen fann det orealistiskt att på mindre orter inrätta akutkliniker eller att bedriva annan därmed fullt likvärdig verksamhet. Man torde i stället här i de allra flesta fall bli nödsakad att även i fortsättningen utnyttja polisens förvaringslokaler för omhändertagandet. Utredningen inriktade sig därför på att försöka åstadkomma en ordning som så nära som möjligt anslöt sig till förhållandena på en akutklinik. Dels borde polisarresterna rustas upp i lokalmässigt hänseende — bl. a. gällde det att komma ifrån den traditionella »fyllerifinkan» och försöka ge lokalerna mera karaktär av sjukrum — dels borde ett fastare samarbete etableras mellan polisen och den social-medicinska sektorn. Möjlighet borde erbjudas polisen att få ökad läkarmedverkan i vården av de omhändertagna och annan hjälp vid bedömningen av fallen. Någon socialvårdstjänsteman från nykterhetsnämnden borde åtminstone intermittent vara stationerad hos polisen för att göra erforderliga sociala utredningar samt lämna de akut berusade nödvändig kurativ hjälp. Utredningen betraktade denna verksamhet hos polisen som ett nödvändigt substitut för akutkliniker dels på orter där förutsättningar saknades för inrättandet av sådana kliniker och dels på övriga orter innan verksamheten med akutkliniker hunnit byggas ut. Självfallet kunde man inte tänka sig en verksamhet som fullt svarade mot det social-medicinska vårdprogram som utredningen dragit upp för akutklinikerna. Man kunde sålunda inte komma ifrån att polisen på dessa orter alltjämt skulle svara för verksamheten och att det polisiära ingripandet skulle sätta sin prägel på denna. På många håll sakna-

SOU 1968:55

31 des också resurser inom sjukvården och den sociala sektorn, vilket förde med sig att man inte vågade räkna med några mera genomgripande social-medicinska insatser. Det var ej heller säkert att klienterna skulle uppfatta den skillnad i vården och behandlingen som utredningens förslag ville ge uttryck åt, vilket givetvis vore att beklaga. Lika fullt måste man av praktiska skäl acceptera denna lösning. 1.8 Modellen Under ett veckosammanträde i Lysekil i juli 1966 tog utredningen definitivt ställning till ett utarbetat avsnitt angående omhändertagande, vård och behandling av akut berusade personer. Detta, som kom att bilda den allmänna motiveringen till utredningens förslag, innefattade en i detalj gående beskrivning över den tänkta verksamheten såväl på akutklinik som på andra förvaringslokaler. Utredningen ansåg det dock inte möjligt att binda förslaget alltför hårt eftersom förverkligandet av planen i hög grad måste bli beroende av rådande förutsättningar på det lokala planet. Det borde därför lämnas utrymme för varierande lösningar inom en given ram, då det gällde utformningen av verksamheten. F r å n denna utgångspunkt kom utredningens förslag att utgöra en modell för verksamheten med omhändertagande och behandling av berusade personer. I anslutning till denna upprättades senare ett lokalprogram för en akutklinik, åskådliggjord genom planritning. Under det fortsatta arbetet med reformprogrammet ställdes utredningen inför många delproblem. Bland dem som omhändertogs i ett akut berusningsskede fanns också personer som berusat sig på annat än alkohol. Även dessa, narkomaner och andra missbrukare, borde inrymmas i akutvården, vilket gav anledning till särskilda överväganSOU 1968:55

den. En annan fråga var hur man skulle lösa omhändertagandet vid större folkfester, motortävlingar, marknader o. dyl., då man erfarenhetsmässigt måste r ä k n a med massfylleri. Vården och behandlingen av militära fyllerister (och avkriminaliseringen av det militära fylleriet) ägnades särskild uppmärksamhet. 1.9 Avkriminaliseringen

Medan planerna för den tänkta akutvården tog form återupptogs frågan om avkriminaliseringen av fylleriet. Med utredningens grunduppfattning att den akuta berusningen framför allt var en medicinsk fråga som borde falla inom sjukvårdens område, framstod kriminaliseringen av fylleriet som inkonsekvent och ibland direkt olämplig. Utredningen såg som sin uppgift att ta upp och skärskåda de argument som i den allmänna debatten förts fram som skäl för ett bibehållande av fylleristraffet. Man h a d e därvid särskilt pekat på att straffbeläggandet kunde verka allmänt återhållande och bidraga till ett bättre nykterhetsläge. Mot bakgrunden av de erfarenheter som inhämtades bl. a. genom den förut nämnda statistisk-sociologiska undersökningen ansåg sig utredningen dock kunna konstatera att fylleristraffet som sådant inte hade någon avhållande effekt. Utredningen kunde i stället peka på åtskilliga omständigheter som t y d d e på att straffbeläggandet i stället kunde ha en negativ verkan och att det i varje fall lämnade de flesta som drabbades därav opåverkade. Utredningen kunde också visa att det s. k. tillfällighetsfylleriet var en relativt ovanlig företeelse. Det kunde under inga förhållanden anses motiverat att bibehålla fylleristraffet för den lilla grupp det här var frågan om. Vid det förut omnämnda sammanträdet i Lysekil tog utredningen slutlig ståndpunkt till ett utarbetat avsnitt i avkriminaliseringsfrågan. För-

32 slaget innebar att fylleristraffet bortfalla.

skulle

1.10 Utredningens förslag i den allmänna debatten

Det av utredningen sålunda föreslagna reformprogrammet kom på olika sätt till allmänhetens kännedom, dels genom en presskommuniké och dels genom att utredningens ledamöter och experter skrev artiklar i ämnet i dagspress och facktidskrifter eller engagerades som föredragshållare, i diskussioner o. dyl. Utredningen ansåg det värdefullt att på detta sätt föra ut sina idéer och få dem sakligt diskuterade. I avkriminaliseringsfrågan kunde utredningen därvid märka en markant uppslutning kring utredningens förslag bland dem som i sitt praktiska arbete konfronteras med alkoholistvårdens problem. Även i pressen r å d d e en i stort sett positiv mening om nödvändigheten av denna reforms genomförande. I fråga om utredningens förslag om reformerad akutvård var uppfattningen likaledes övervägande positiv. En viss skepsis kunde dock råda beträffande möjligheten att inom överskådlig tid skaffa resurser till den utbyggnad av klinikverksamheten som förutsattes. Man pekade på möjligheten att i rådande bristsituation på sjukvårdens område få fram erforderligt antal läkare och annan sjukvårdspersonal. Med hänsyn till det statsfinansiella läget ansågs det ej heller realistiskt att tänka sig en större upprustning på detta område. Om landstingskommunerna skulle svara för kostnaderna för denna verksamhet kunde man befara att intresset därför skulle stå tillbaka för a n d r a trängande behov inom sjukvården. 1.11 Skrivelse till sjukvårdshuvudmännen

Dessa och andra liknande argument var självfallet av stor betydelse och måste

noga övervägas. För att få en uppfattning om vilka möjligheter som fanns att inom sjukvårdens område inrätta och driva akutkliniker med beaktande av de resurser man för närvarande förfogade över och kunde antas erhålla inom de närmaste åren, beredde utredningen landets samtliga sjukvårdshuvudmän tillfälle att under hösten 1966 inkomma med synpunkter på ämnet. Av de svar som efter hand inflöt från sjukvårdshuvudmännen framgick att man på de allra flesta håll var klart positivt inställd till inrättande av akutkliniker och man kunde också i vissa fall anvisa vägar för ett realiserande av programmet. Det var emellertid tydligt att sjukvårdshuvudmännen allmänt utgick ifrån att kostnadsansvaret för verksamheten skulle vila på staten. Syftet med utredningens skrivelse till sjukvårdshuvudmännen var också att förbereda dem på den kommande reformen så att man vid planeringen av nya sjukhus kunde ta med i beräkningen behovet av utrymmen för akutkliniker. Utredningen kunde också konstatera att projekteringen av sjukhus på flera håll följde denna linje. Som exempel kan nämnas att vid planeringen av Danderyds sjukhus reserverades utrymmen för en dylik klinik och detsamma gällde projekteringen av det nya Mariasjukhuset i Stockholm. I Malmö uppfördes en ny alkoholklinik på sjukhusområdet, vari även lämnades plats för en akutavdelning. Utredningen såg det som en betydelsefull del i arbetet att på detta sätt kunna ge impulser till och stimulera berörda myndigheter att redan nu påbörja utbyggnaden av akutkliniker. 1.12 Lagförslag På grundval av den utarbetade allmänna motiveringen till reformerad vård och behandling av berusade personer utformade utredningen nu ett förslag SOU 1968:55

33 till lag i ämnet. Denna lag borde bilda ramen för den beskrivna verksamheten men inte klavbinda denna. Som förut nämnts måste betydande utrymme lämnas åt berörda lokala myndigheters egna initiativ och olika lösningar kunde accepteras då det gällde utformningen av verksamheten. Utredningen fann det därför vara nödvändigt att begränsa innehållet i lagen till vissa centrala moment som under alla förhållanden borde gälla, om verksamheten skulle kunna bedrivas enligt utredningens intentioner. Det förutsattes att lagen skulle kompletteras med tillämpningsföreskrifter och följas av särskilda anvisningar från berörda centrala myndigheter (socialstyrelsen och rikspolisstyrelsen). Den föreslagna lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer avfattades så att den skulle reglera samtliga fall av omhändertagande, vare sig dessa nu skedde på akutklinik eller i andra förvaringslokaler. Den skulle kunna träda i kraft utan att man behövde avvakta en fullständig utbyggnad av akutklinikverksamheten. Genom lagen kunde såväl fylleriparagrafen i brottsbalken som den alltjämt gällande 1841 års förordning om fylleri och dryckenskap upphävas. 1.13 A vkriminaliser ingens rättsverkningar

Det återstod nu för utredningen att överväga om ett omhändertagande på grund av akut berusning borde leda till vissa rättsverkningar i likhet med vad som nu gäller en lagakraftvunnen fylleridom. Utredningen ansåg sig inte kunna acceptera att avkriminaliseringen av fylleriet automatiskt skulle medföra att också fylleriets rättsverkningar klipptes av. I stället för fylleridomen borde beslutet om omhändertagande kunna läggas till grund för samhälleliga ingripanden, om detta ansågs motiverat. Enligt utredningens majoritet borSOU 1968:55

de upprepade omhändertaganden åtminstone tillsvidare kunna indicera tvångsingripanden från nykterhetsnämndens sida i likhet med vad nu stadgas i 15 § lagen om nykterhetsvård. Vidare borde ett fylleriomhändertagande kunna åberopas som skäl för ingripande från körkortsmyndighetens sida. Inom utredningen fanns dock även här förespråkare för en annan uppfattning, nämligen att körkortsfrågan inte skulle vara beroende av ett eller annat fylleriomhändertagande utan att ingripandet borde prövas utifrån andra förutsättningar. Beträffande fylleriets övriga rättsverkningar ansåg utredningen att nuvarande bestämmelse i rusdrycksförsäljningsförordningen om automatisk spärrning av återfallsfyllerister vid systembolagens försäljningsställen var ändamålslös och borde utgå. I övrigt föranledde utredningens förslag ändringar i åtskilliga författningar. Särskild uppmärksamhet ägnades frågan om fylleriet och sjukförsäkringen.

2. Utredningens tillämpning

förslag

i

praktisk

Under slutskedet av utredningens arbete väcktes tanken att den upprättade modellen över en akutklinik borde prövas i praktiken innan förslaget lades fram. Det var också av stort intresse att undersöka hur omhändertagandet avfyllerister i polisens förvaringslokaler skulle komma att fungera i praktisk tilllämpning på orter där akutkliniker inte fanns att tillgå, om denna verksamhet fick det av utredningen förordade innehållet. Visserligen hade utredningen redan tidigare fått viss praktisk erfarenhet av reformprogrammet genom den förut omnämnda försöksverksamheten vid Nordhemspolikliniken i Göteborg. Denna verksamhet hade emellertid be-

34 gränsats till en kort tidsperiod, endast ett bestämt urval av klientelet hade kunnat beredas plats på kliniken och åtskilliga frågor av praktisk natur hade inte aktualiserats eller lämnats obesvarade. Det gällde nu att bygga upp en klinikverksamhet som direkt tog sikte på att förverkliga utredningens plan och som kunde bedrivas under en längre sammanhängande period i full styrka. Akutkliniken borde om möjligt knytas an till ett befintligt sjukhus och i största möjliga utsträckning följa det lokalprogram som utredningen upprättat. Parallellt med denna försöksverksamhet med akutklinik borde försöksvis anordnas en verksamhet vid en arrestavdelning hos polisen, upprustad enligt utredningens förslag, i syfte att undersöka hållbarheten i denna del av reformprogrammet. 2.1 Ulleråkersförsöket

Det visade sig att förutsättningar för en försöksverksamhet med akutklinik kunde erbjudas vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala. Vid de kontakter som togs förklarade sig sjukhusledningen intresserad och villig att där försöksvis inrätta en akutklinik för omhändertagande och vård av akut berusade. Lokaler i befintlig byggnad kunde ställas i ordning för ändamålet och läkare samt annan sjukvårdspersonal kunde hämtas från sjukhuset. Sedan utredningen den 4 november 1966 erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd att bedriva denna försöksverksamhet inleddes ett omfattande förberedelsearbete. Av skilda orsaker — det gällde dels att utrymma en våning i en befintlig sjukhusbyggnad och utrusta denna för akutvården samt dels att lösgöra personal för uppgiften — kunde försöket äga rum först under hösten 1967. Det blev slutgiltigt bestämt att verksamheten skulle pågå under två månader (den 23/10—23/12). Försöket leddes av över-

läkaren vid Ulleråkers sjukhus Bengt Berggren. Ur utredningens synpunkt blev Ulleråkersförsöket en avgjord framgång. Det visade sig att den gjorda modellen över en akutklinik i alla väsentliga delar kunde föras ut i praktisk tillämpning. Arbetsgången, sådan utredningen tänkt sig denna, kunde följas utan störande avbrott. De våldsamma yttringar av fylleriet, som accentueras hos den berusade då han låses in i en gallerförsedd cell, förekom inte på akutkliniken. Ytterst få fall av samtliga omhändertagna »kastade upp» på kliniken, vilket är anmärkningsvärt om man beaktar att det enligt polisens erfarenhet ofta förekommer att fyllerister förorenar i arrestlokalerna. över huvud taget visade sig de omhändertagna vara betydligt mera lättskötta än vad man kanske hade väntat. Sjukhusmiljön och det bemötande de fick på akutkliniken verkade uppenbarligen dämpande och upplevdes som något positivt. Några svårigheter att genomföra de medicinska undersökningarna — vilka med hänsyn till att det var fråga om ett försök utvidgades till att avse insamlandet av en betydande mängd medicinska data — fanns inte. Det visade sig också att såväl läkare och övrig sjukvårdspersonal som den på kliniken stationerade socialvårdstjänstemannen i de allra flesta fallen kunde etablera god kontakt med de omhändertagna. Av särskilt intresse var att se h u r väl samarbetet mellan polisen och akutklinikens personal utvecklades. Helt naturligt fanns det många poliser som från början ställde sig skeptiska eller i något fall direkt avvisande till den nya verksamheten. Med erfarenheterna från fylleristklientelet i polisens förvaringslokaler utgick dessa polismän från att den polis, som enligt planen var stationerad på kliniken, skulle ställas inför en SOU 1968:55

35 omöjlig uppgift då det gällde att upprätthålla ordningen bland de omhändertagna. Efter h a n d som verksamheten kom i gång och poliserna fann att deras farhågor var obefogade, förbyttes deras negativa inställning i en klart positiv anda. Det är självfallet av stor betydelse att de personer som engageras i en akutvård av detta slag är intresserade och lämpade för denna verksamhet. Att Ulleråkersförsöket slog så väl ut måste i stor utsträckning tillskrivas de insatser som gjordes av försöksledaren och hans medarbetare. Försöket präglades av en påtaglig strävan från alla berörda befattningshavare att åstadkomma ett fullgott resultat och åtskilliga exempel lämnades på föredömliga prestationer. Som tidigare framhållits skall den uppgjorda modellen över en klinikverksamhet vara normgivande för inrättandet och driften av akutkliniker ute på fältet men är inte avsedd att slaviskt följas i alla delar. Det visade sig också att vissa avsteg kom att göras från denna modell under Ulleråkersförsöket. Enligt utredningens plan skulle sålunda samtliga fyllerister, som togs om hand av polisen, föras till akutkliniken. Endast i undantagsfall, t. ex. därför att den omhändertagne var efterlyst för brott, skulle han föras till polisens arrestlokaler. För att möjliggöra att även de våldsammaste och »farliga» fylleristerna kunde tas emot på akutkliniken hade utredningen i sin plan förutsatt att särskilda isoleringsrum skulle finnas att tillgå. Dr Berggren ansåg emellertid att isolering av de akut berusade var oförenlig med den sjukvårdsmässiga behandling som skulle prägla klinikverksamheten. Målsättningen på Ulleråkerskliniken borde vara att man med de resurser som stod till buds skulle kunna ta emot samtliga fall och lägga dem i SOU 1968:55

vanliga patientrum. Denna målsättning kunde helt fullföljas beträffande 327 av 333 fall. I 6 fall måste däremot vården avbrytas och patienten föras över till polisstationen. 13 av polisen omhändertagna personer befanns vara misstänkta för brott och intogs ej på vårdavdelningen. 12 personer var ej transportabla och måste föras direkt till polisarrest. Man kan naturligtvis diskutera det lämpliga i att på detta sätt undandraga en viss om än mycket ringa del av klientelet från det social-medicinska behandlingsprogrammet. De medicinska skäl som motiverar att omhändertagandet sker på akutklinik i stället för i polisens arrestavdelning kan självfallet sägas gälla samtliga fall och inte minst de allra svåraste. Dr Berggren har i sin redogörelse för Ulleråkersförsöket redovisat sin syn på denna fråga. Det framstår dock klart att det ur praktiska synpunkter inte skulle ha mött några h i n d e r mot att utvidga försöket till att även omfatta detta speciella klientel, givetvis dock under förutsättning att betryggande säkerhetsanordningar vidtagits. Utredningen har full förståelse för de behandlingssynpunkter som föranlett försöksledningen att avstå från en sådan utvidgning. Det oaktat anser utredningen att den uppgjorda modellen över en akutklinik ändå bör ge uttryck åt den ursprungliga tanken, nämligen att man i speciella fall måste räkna med behov av isoleringsrum och att polisen i princip ej skall behöva förvara akut berusade personer i arrestavdelning på orter där akutklinik finns inrättad, inte ens om de är uppenbart svårhanterliga. Det får sedan ankomma på de lokala myndigheterna att pröva om modellen i detta hänseende är möjlig att applicera på det konkreta planet. I fråga om den lokalmässiga disponeringen av akutkliniken kom Ulleråkersförsöket också att innebära vissa avsteg

36 från utredningens modell. I den allmänna motiveringen har utredningen framhållit betydelsen av att antalet omhändertagna i varje patientrum bör begränsas för att de skall kunna sova ut i lugn och ro. Mot denna bakgrund har utredningen i sitt lokalprogram för en akutklinik räknat med högst 4-patientrum. På Ulleråkerskliniken ansågs emellertid dessa synpunkter inte väga särskilt tungt. Det var i stället bl. a. ur bevakningssynpunkt önskvärt att patienterna sammanfördes i större rum. Patienterna lades därför i stället i 6-patientrum. Några olägenheter av den art utredningen räknat med uppkom inte genom denna ordning. Utredningen anser det följaktligen motiverat att låta modellen även ge utrymme för större patientrum (sjuksalar). Som förut nämnts bör emellertid detaljutformningen av klinikerna överlåtas åt det lokala initiativet. Utredningen har i sin allmänna motivering beskrivit polisens medverkan i klinikverksamheten. Med den uppläggning Ulleråkersförsöket fick kom polisen att spela en betydande roll. För att försöksverksamheten skulle kunna bedrivas inom ramen för nu gällande lagstiftning arrangerades försöket på sådant sätt att polisens arrestavdelning »flyttade ut» till Ulleråkers sjukhus och den social-medicinska vården och behandlingen knöts an till denna. Ansvaret för omhändertagandet kom således alltjämt att vila på polisen. Det sagda medförde att en polisman ständigt var stationerad på akutkliniken för att fullgöra de polisiära uppgifterna. Som tidigare framhållits kom denne polisman att på ett naturligt sätt involveras i det lagarbete, som kännetecknade klinikverksamheten. Även enligt utredningens tanke rör a n d e en akutklinik skall polisen svara för vissa uppgifter i samband med omhändertagandet. Hans närvaro är sålun-

da påkallad vid identifieringen och avvisiteringen av den omhändertagne, han har att ta kontakt med polisvaktkontoret för att undersöka om den omhändertagne finns antecknad i spärregister o. dyl. och göra anmälan om omhändertagandet. En möjlighet är att lägga dessa uppgifter på den polisman som verkställer omhändertagandet och transporterar den berusade till kliniken. Med ledning av de erfarenheter som vunnits genom Ulleråkersförsöket (och tidigare genom försöksverksamheten vid Nordhemspolikliniken i Göteborg) kan det emellertid anses motiverat att i stället låta en särskild polisman vara stationerad vid kliniken för att ombesörja dessa uppgifter. Härigenom kan man vinna att den patrullerande polismannen inte behöver anslå tid åt de förutnämnda uppgifterna i samband med överlämnandet av den omhändertagne på kliniken. Särskilt då det blir fråga om flera omhändertaganden samtidigt kan långa väntetider uppkomma, vilket självfallet är ägnat att hindra poliserna från andra viktigare tjänsteuppgifter. 2.2 Västeråsförsöket

Då det gällde att finna en polisarrestavdelning som lämpade sig för en försöksverksamhet med omhändertagande av akut berusade personer i polisens regi, kom utredningen att rikta uppmärksamheten på Västerås polisdistrikt. I Västerås fanns nämligen ett modernt polishus som inrymde fylleriarrester, vilka fyllde högt ställda anspråk på ändamålsenlighet. Det borde utan större kostnader vara möjligt att sätta dem i sådant skick att de kunde utnyttjas för en verksamhet enligt utredningens intentioner. Vid sammanträde i Västerås den 7 juni 1967 diskuterade utredningen förutsättningarna för en sådan försöksverksamhet med representanter för polisen, socialvården-nykterhetsnämnden och SOU 1968:55

37 stadsläkarkåren. Från dessa myndigheters sida uttalades stort intresse för denna verksamhet och såväl polisen som nyktcrhetsnämnden förklarade sig villiga att medverka. Stadsläkaren beklagade att man med hänsyn till den omfattande arbetsbörda som vilade på stadsläkarkåren troligen inte kunde räkna med någon medverkan från dess sida då det gällde en rutinmässig medicinsk undersökning och behandling av de omhändertagna hos polisen men han framhöll att stadsläkarna med intresse skulle följa verksamheten och lämna all möjlig hjälp om situationen i det enskilda fallet ansågs särskilt oroande. Försöksverksamheten vid Västeråspolisen ägde rum i det närmaste parallellt med försöket vid Ulleråkers sjukhus, d. v. s. under tiden den 23 oktober —21 december 1967. Sex av arrestlokalerna utrustades med vanliga sängar och sängkläder samt inreddes med bord och en bekväm stol för att i största möjliga utsträckning ge intryck av sjukrum i stället för fyllericell. Vidare fanns tillgång till tvättrum för att de omhändertagna tillfredsställande skulle kunna sörja för sin personliga hygien. Möjligheter erbjöds de omhändertagna att klä sig i sovkläder och före frisläppandet byta till rena kläder, de kunde serveras varm dryck o. s. v. överhuvudtaget strävade polisen och nykterhetsnämnden efter att ge lokalerna ett så »vänligt» utseende som förhållandena medgav. Tanken var att de omhändertagna, som enligt polisens bedömning kunde läggas i vanlig säng, vid införandet till polisstationen omedelbart skulle erbjudas att få sova ut i ett sådant »vilrum». De övriga omhändertagna, som i detta läge inte ansågs tillräckligt »pålitliga» för att kunna läggas i sjuksäng, skulle då de började nyktra till erbjudas att få flytta över till ett »vilrum» och få sova ut där. Drygt 40 procent av samtliga omhänSOU 1968:55

dertagna under försökstiden kom att helt eller delvis förvaras i de specialinredda rummen i stället för i ordinära fylleriarrester. Man kan tycka att denna siffra borde ha varit högre. Det allmänna intrycket får anses vara att polisen ibland var alltför försiktig och restriktiv då det gällde att utnyttja dessa nya förvaringsmöjligheter. Å andra sidan måste man betänka att den prövade ordningen med vilrum ställde större krav på polisen i fråga om bevakningen av de omhändertagna (vid polisstationen engagerades tillfällig arbetskraft som vakare), risken för suicidalförsök och för att de omhändertagna eljest skulle skada sig, förstöra inventarier o.s.v. var påtaglig jämfört med de fall, då förvaringen ägde rum i ordinär fyllericell, som saknade inredning. Eftersom åtskilliga fyllerister, som var kända av polisen, vid tidigare omhändertaganden visat tendenser till våldsamma aggressioner ansåg sig polisen ej kunna ta på sitt ansvar att nu placera dem i vilrum. Härtill kommer att många fyllerister vägrade att ta emot det gjorda erbjudandet att få sova ut i vilrum, troligen därför att denna form för omhändertagandet låg utanför det vanliga schemat och betraktades med viss misstänksamhet. De som placerades i dessa förvaringsrum fann sig emellertid väl till rätta och några komplikationer inträffade inte här. Man kan dock inte komma ifrån att förvaringen av akut berusade under de angivna betingelserna likväl av klienterna uppfattades som ett omhändertagande i fylleriarrest. Någon klar avgränsning mellan vilrummen och de vanliga cellerna kunde inte göras. De berusade som placerades i vilrum för att nyktra till under människovärdiga former blev påtagligt störda av oväsendet från fyllericellerna. Det råder en ständig oro i en fylleriarrestavdelning

38 vilket i hög grad försvårar möjligheterna att inom dess väggar försöka åstadkomma en »sjukvårdsmässig» förvaring av de omhändertagna. Åtskilliga bevis lämnades emellertid på att utredningens reformprogram, såvitt avser den lokalmässiga upprustningen av fylleriarresterna, av såväl poliserna själva som av många klienter upplevdes som ett mycket positivt inslag i polisens verksamhet på detta område. De berusade som fick sova ut i vilrum kunde lämna polisstationen i ett betydligt bättre skick än de som placerades i fyllericeller och släpptes efter kortare förvaringstid. Erfarenheterna från Västerås-försöket visar att man vid ett realiserande av utredningens reformprogram bör utgå ifrån att det kommer att finnas vissa fyllerister som inte är i sådant tillstånd att de lämpligen kan förvaras i vanliga sjuksängar i en polisarrestavdelning. De möjligheter som erbjuds vid en akutklinik att med tillgängliga medicinska medel »klara av» även våldsamma fyllerister torde i allmänhet inte föreligga på polisstationen. Man bör därför räkna med att sådana fyllerister även i fortsättningen måste placeras i arrestlokaler-isoleringsrum. Det stora flertalet akut berusade torde emellertid kunna läggas i vilrum, liknande dem som ställdes till polisens förfogande i Västerås. Det är dock högeligen önskvärt att dessa vilr u m på något sätt avskiljs från fyllericellerna i övrigt. Utredningens reformförslag såvitt avser omhändertagande hos polisen tar också sikte på att knyta an nykterhetsnämnden till polisens arbete med omhändertagandet av berusade personer. Omhändertagandet bör innefatta en undersökning och genomgång av klientens sociala förhållanden och situation i övrigt. Nykterhetsnämnden bör sträva efter att nå omedelbar kontakt med klienten i detta läge, där akuta hjälpåtgärder

ofta är som mest behövliga. F ö r att förverkliga dessa tankar fanns enligt uppgjord jourlista under försökstiden i Västerås en socialvårdstjänsteman från nykterhetsnämnden stationerad hos polisen. Hans uppgift var att med ledning av den socialutredning, som införskaffades, samtala med klienterna innan de lämnade polisstationen och hjälpa dem att komma till rätta med sina problem. Genom att nykterhetsnämnden på detta sätt så att säga flyttade ut på fältet och placerades i händelsernas mitt skapades helt nya förutsättningar för nämndens aktivitet. Den omedelbara kontakten med fylleristklientelet visade sig vara mycket värdefull och kunde i många fall leda till betydelsefulla insatser. Det blev härigenom också möjligt för nykterhetsnämnden att tidigt fånga upp åtskilliga fall som eljest först på ett långt senare stadium skulle ha blivit föremål för nämndens åtgärder. Det visade sig att de klienter som fått sova ut och var ordentligt tillnyktrade, då de konfronterades med socialvårdstjänstemannen, var betydligt mera behandlingsinriktade och lättare att komma till tals med än de, som endast tillbringat några timmar i arrestavdelningen. Detta utgör ett viktigt skäl för att man enligt utredningens förslag bör räkna med betydligt längre förvaringstid hos polisen än vad som nu är gängse praxis. Försöket i Västerås kunde inte i alla delar följa utredningens intentioner i fråga om omhändertagandet av akut berusade i polisens förvaringslokaler. Bl. a. ansåg sig polisen som nämnts inte kunna kvarhålla de omhändertagna längre än fem—sex timmar, om de inte själva begärde att få sova ut. Vidare saknades den nödvändiga medverkan från läkarhåll. Inte desto mindre gav försöksverksamheten stöd för uppfattningen att man även på orter, där utrymme saknas för akutkliniker, med utnyttjanSOU 1968:55

39 de av polisens förvaringslokaler kan åstadkomma en reformerad vård och behandling av de akut berusade som åtminstone i vissa delar ansluter sig till den föreslagna klinikverksamheten på större orter. Klart är emellertid att en metod sådan som den som praktiserades i Västerås aldrig kan bli ens tillnärmelsevis likvärdig med behandling på akutklinik. Västerås tillhör de städer som enligt utredningens förslag bör förses med akutklinik. 3. Förslagets

genomförande

I föregående avsnitt har utredningen beskrivit hur de problem som innefattas i uppdraget angripits, hur förslaget så småningom tagit form och utvecklats för att slutligen prövas på fältet. Erfarenheterna har visat att planen över en klinikverksamhet för omhändertagande och behandling av berusade personer inom sjukvårdens ram är genomförbar, om de nödvändiga resurserna ställs till verksamhetens förfogande. Att reformen är mycket angelägen och bör ha hög prioritet i det nykterhetsvårdande utvecklingsarbetet kan ställas utom allt tvivel. Det är uppenbart att en verksamhet med akutkliniker som skall spänna över hela landet inte kan genomföras över en dag. Därtill är vi inte rustade vare sig i fråga om personal eller lokaler. Man måste därför realistiskt räkna med en relativt lång övergångstid innan klinikverksamheten är fullt utbyggd. Målsättningen bör emellertid vara att påskynda denna utveckling. Där förutsättningar finns för inrättande av en akutklinik bör man ej dröja med att sätta planerna i verket. Redan nu pågår på vissa orter — om än i mindre skala — en medicinskt inriktad vård av akut berusade personer. Det bör vara möjligt att vidaSOU 1968:55

re utveckla denna aktivitet så att den fullt ut kan svara mot de anspråk som måste ställas på en akutklinik. På andra orter, där utrymme bör finnas för en klinikverksamhet, måste denna byggas upp från grunden. Anses resurserna inte förslå för en fullt utbyggd verksamhet på en sådan ort, kan man börja i begränsad omfattning och sedan successivt öka kapaciteten till full styrka. En sådan uppbyggnad etappvis av klinikverksamheten torde bli nödvändig i de största städerna, där fyllerisituationen är särskilt oroande. Utbyggnaden av akutkliniker kräver självfallet noggrann planering och det är angeläget att denna planering samordnas. Efter hand som klinikverksamheten kommer i gång på olika orter samlas ett betydande erfarenhetsmaterial som bör komma dem till godo som svarar för planeringen på andra håll. F ö r att uppnå detta bör man tänka sig en verksamhet på central nivå som kan samla och kanalisera de vunna erfarenheterna, uppmärksamma lokala initiativ och därmed medverka till en rationell utbyggnad av verksamheten. I detta sammanhang vill utredningen peka på en hittills inte uppmärksammad sida av klinikverksamheten. Under försöket vid Ulleråkers sjukhus framkom att klinikbehandlingen kunde ge underlag för många intressanta forskningsprojekt på det social-medicinska fältet. Försöksledningen tog också tillfället i akt att samla in en mängd data angående de omhändertagnas sociala och medicinska situation, vilka data skall vidare vetenskapligt bearbetas. Det är alldeles klart att klinikverksamheten rätt utformad kommer att kunna spela stor roll för alkoholforskningen och att värdefulla rön här kan vinnas av betydelse för den framtida nykterhetspolitiken. Ur denna synpunkt är det av vikt att olika institutioner inom alkohol-

40 forskning, socialmedicin, sociologi o. s. v. engageras i planeringen av en klinikverksamhet och fortlöpande följer denna. Hur en sådan »driftskontroll» lämpligen bör byggas upp bör särskilt utredas på planeringsstadiet. Ett successivt genomförande av utredningens förslag om akutkliniker förutsätter att man under övergångstiden alltjämt tar polisens arrestlokaler i anspråk för omhändertagandet av berusade personer. Reformen innebär därför att man, innan de nödvändiga resurserna för en klinikverksamhet finns att tillgå, på många håll först måste inrikta sig på att utrusta dessa lokaler så att de fyller de uppställda kraven på förvaringsrum. Vidare bör den föreslagna

förbindelsen mellan polisen och nykterhetsvården upprättas. Dessa reformåtgärder bör kunna genomföras utan större tidsutdräkt. Det är emellertid angeläget att betona att denna reform endast är att betrakta som ett provisorium på sådana orter, där utrymme bör finnas för en klinikverksamhet. Som tidigare nämnts är den föreslagna lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer så avfattad att den skall kunna träda i kraft omedelbart och utan hinder av att klinikverksamheten ej är utbyggd. Utredningen h a r ansett att skälen för en avkriminalisering av fylleriet är så starka att förslaget i denna del inte bör fördröjas.

SOU 1968:55

AVDELNING I Författningsförslag

SOU 1968:55

Förslag till Lag om omhändertagande och behandling av berusade personer

Härigenom förordnas som följer. 1 §• Den som är så berusad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel, att han behöver vård, är att anse som sjuk och bör behandlas med hänsyn till sjukdomens art och särskilda förhållanden. 2 §.

Anträffas någon på allmän eller enskild plats, utom- eller inomhus, så berusad att han bedömes vara i behov av omedelbar vård skall han omhändertagas. 3 §• Omhändertagandet verkställes av polisman. 4 §. Den omhändertagne skall föras till särskild för ändamålet avsedd klinik eller, om så ej kan ske, till lokal som står till polismyndighetens förfogande för förvaring av berusade personer. Ger den omhändertagnes hälsotillstånd anledning därtill skall han i stället föras till sjukhus eller läkare tillkallas. Polismyndighetens förvaringslokaler för berusade personer skall vara godkända av länsläkaren, innan de tages i bruk, och skall fortlöpande inspekteras av denne. Högsta tillsynen över dessa lokaler utövas av rikspolisstyrelsen. 5 §. Sedan den omhändertagne tagits emot på den särskilda kliniken eller i polismyndighetens förvaringslokaler, skall omedelbart prövas huruvida omhändertagandet skall bestå. På klinik bör ej den mottagas vilken misstankes ha begått brott av svårare beskaffenhet eller vilken polismyndigheten av annan anledning önskar kvarhålla för särskild åtgärd. Den omhändertagne är skyldig att underkasta sig blodundersökning eller annan undersökning som anses erforderlig för bestämmande av berusningsgraden. 6 §. Under tiden för omhändertagandet skall den omhändertagne fortlöpande underkastas tillsyn. Undergår den omhändertagnes tillstånd allvarlig försämring eller y p p a s misstanke om sådan försämring skall han beredas den särskilda vård som betingas av omständigheterna. SOU 1968:55

44 7 §.

Omhändertagen som vistas på särskild klinik skall undersökas r ö r a n d e sitt hälsotillstånd och sådana personliga förhållanden i övrigt som är av betydelse för behandlingen ur nykterhetsvårdssynpunkt. Om möjligt skall sådan undersökning ske även beträffande omhändertagen, som vistas på annan för ändamålet avsedd lokal. 8 §.

Förutom att den omhändertagne undersökes rörande hälsotillstånd och personliga förhållanden skall han meddelas de råd och anvisningar, som med hänsyn till berusningens art och omständigheterna i övrigt finnes erforderliga. 9 §. Den omhändertagne skall kvarhållas minst åtta timmar, såvida omhändertagandet ej utan olägenhet kan upphöra tidigare. Den som alltjämt är omhändertagen klockan 23 skall kvarhållas till klockan 6 påföljande dag, såvida detta kan ske utan olägenhet för den omhändertagne. 10 §. Ej får någon vara omhändertagen enligt denna lag längre än 24 timmar, såvida ej med hänsyn till den omhändertagnes hälsotillstånd synnerliga skäl föreligger att kvarhålla honom längre. I sistnämnda fall får han kvarhållas i ytterligare högst 24 timmar. 11 §. Innan omhändertagandet upphör eller i anslutning därtill skall i erforderlig omfattning samråd ske med de sociala organ, vilkas verksamhetsområde beröres. När den omhändertagne så begär skall samråd även ske med organisationer som utövar social hjälpverksamhet. 12 §. På begäran av vederbörande nykterhetsnämnd eller barnavårdsnämnd kan person som är omhändertagen föreläggas att inom viss angiven kortare tid inställa sig inför nämnden eller någon av nämndens tjänstemän. Efter samråd med nykterhetsnämnden eller barnavårdsnämnden på orten kan den omhändertagne överlämnas till nämnden intill utgången av den tid omhändertagandet längst får bestå. 13 §. Sedan det kommit till nykterhetsnämndens eller barnavårdsnämndens kännedom att någon blivit omhändertagen enligt denna lag eller h a r någon som varit omhändertagen förelagts enligt 12 § att inställa sig inför nämnden eller enligt samma lagrum överlämnats till nämnden, gäller för nämndens befattning med den person varom fråga är vad i lagen om nykterhetsvård och barnavårdslagen är stadgat. SOU 1968:55

45 14 §. Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffas hos den som omhändertagits enligt denna lag skall fråntagas den omhändertagne. Beslut härom meddelas av befattningshavare som har att pröva huruvida omhändertagandet skall bestå. Med egendomen skall förfaras på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. föreskrives. Belopp, som erhållits vid försäljning av egendomen, tillfaller kronan. Vad i första stycket sägs må tillämpas även i fråga om injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen. 15 §. Påstår någon att omhändertagandet enligt denna lag saknat laga grund, äger han inom tre veckor från omhändertagandets upphörande hos den allmänna domstolen på den ort, där omhändertagandet skett, påkalla prövning av omhändertagandet. Är av förhållandena påkallat att någon höres som vittne angående uppgivna omständigheter skall rätten utan dröjsmål föranstalta om sådant förhör. I fråga om ersättning till den som kallats till förhör skall vad som finnes stadgat angående ersättning av allmänna medel till vittne äga motsvarande tillämpning; dock skall ersättningen alltid stanna på statsverket. 16 §. Efter prövning varom i 15 § sägs skall domstol utfärda förklaring huruvida omhändertagandet varit lagligen grundat. Innebär sådan förklaring att omhändertagandet saknat laga grund skall några rättsverkningar icke följa av omhändertagandet. Har i dylikt fall egendom enligt 14 § fråntagits den omhändertagne och är egendomen förstörd eller såld, skall ersättning av allmänna medel utgå med belopp, som motsvarar egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller eljest finnes skäligt. Beslut om ersättning meddelas av domstol. Ersättning utbetalas av länsstyrelsen efter framställning av den ersättningsberättigade. Talan mot underrätts beslut får av den omhändertagne föras hos hovrätten. Mot hovrättens beslut får klagan ej föras. 17 §. Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den , dock att, innan förvaringslokal som i 4 § andra stycket sägs godkänts av länsläkare, ingen får kvarhållas i sådan lokal längre än högst tolv timmar. Genom denna lag upphäves förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri och dryckenskap. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall bestämmelsen i stället tillämpas. SOU 1968:55

Förslag till Lag om upphävande av 16 kap. 15 § och 21 kap. 15 § brottsbalken

Härigenom förordnas att 16 kap. 15 § och 21 kap. 15 § brottsbalken skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den

SOU 1968:55

Förslag till Lag om ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 10 och 15 §§ lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård 1 skall erhålla ä n d r a d lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

10 §. Polis- och åklagarmyndighet, som erhåller kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri eller eljest använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, skall ofördröjligen göra anmälan därom hos nykterhetsnämnden.

Läkare, som i sin verksamhet erhåller kännedom om att någon missbrukar alkoholhaltiga drycker, skall göra anmälan därom hos nykterhetsnämnden. Sådan skyldighet föreligger dock icke, då den, varom fråga är, genom läkarens försorg blir föremål för behandling, ägnad att undanröja skadeverkningarna av missbruket, eller då uttrycklig begäran, att anmälan ej skall göras, framställes av någon alkoholmissbrukaren närstående person och läkaren med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finner åtgärd av nykterhetsnämnd icke böra ifrågakomma.

(Föreslagen

10 §. Polis- och åklagarmyndighet, som erhåller kännedom om att någon på grund av berusning av alkoholhaltiga drycker omhändertagits enligt lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer eller eljest använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, skall ofördröjligen göra anmälan därom hos nykterhetsnämnden. Sådan skyldighet föreligger dock icke, då den, varom fråga är, omhändertagits på särskild klinik enligt samma lag eller nämnden eller representant för denna eljest i annan ordning underrättats om det förhållande, som bör föranleda anmälan. Läkare, som i sin verksamhet erhåller kännedom om att någon missbrukar alkoholhaltiga drycker, skall göra anmälan därom hos nykterhetsnämnden. Sådan skyldighet föreligger dock icke, då den, varom fråga är, omhändertagits på särskild klinik enligt den i första stycket omnämnda lagen, eller eljest genom läkarens försorg blir föremål för behandling, ägnad att undanröja skadeverkningarna av missbruket, eller då uttrycklig begäran, att anmälan ej skall göras, framställes av någon alkoholmissbrukaren närstående person och läkaren med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finner åtgärd av nykterhetsnämnd icke böra ifrågakomma. 1

SOU 1968:55

lydelse)

Senaste lydelse av 15 § se 1964:175.

48 Om skyldighet för åklagare att göra anmälan i anledning av uppkommen fråga om förvandling av böter för fylleri är särskilt stadgat.

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

15 §. Den som

störande levnadssätt.

Samma lag vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk,

genom lagakraftvunnen dom funnits skyldig till minst tre under de två senast förflutna åren begångna gärningar, innefattande fylleri, brott, som i 21 kap. 13 eller 14 § brottsbalken sägs, därest han vid brottets begående varit berusad av starka drycker, så att det framgått av hans åtbörder eller tal, eller brott, som avses i 4 § lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott, därest brottet varit en följd av förtäring av starka drycker, eller utan att söka ärligen försörja sig för ett kringflackande liv. Beslut om

Detsamma gäller, då någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, utan att söka ärligen försörja sig för ett kringflackande liv, eller under de två senast förflutna åren, genom dom eller beslut som vunnit laga kraft, på grund av berusning av alkoholhaltiga drycker omhändertagits enligt lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer eller funnits skyldig till brott som i 21 kap. 13 eller 14 § brottsbalken sägs, därest berusningen framgått av hans åtbörder eller tal, eller brott som avses i 4 § lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott; dock att händelse varom nu är fråga skall ha inträffat vid minst tre tillfällen under sagda period. laga kraft.

Denna lag träder i kraft den

SOU 1968:55

Förslag till Förordning om ändring i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 32 § 2 mom. samt 33 § 2 mom.i vägtrafikförordningen den 28 september 1951 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

32 2 mom. Efter prövning av de enligt 1 mom. ingivna handlingarna och den ytterligare utredning, som kan finnas erforderlig, äger länsstyrelsen att för sökanden utfärda körkort. Vid prövningen skall särskilt beaktas, huruvida sökanden gjort sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antagas, att han såsom förare av körkortspliktigt fordon kommer att visa hänsyn till andra, omdöme och ansvar samt respekt för trafikens regler. Den, som sakfällts för fylleri eller olovlig körning, må ej erhålla körkort innan två år förflutit från förseelsens begående, såvida det ej kan anses uppenbart, att sökanden ändock är att bedöma som en skötsam person. För sökande, som lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan syn- eller hörselnedsättning, som väsentligen minskar hans förmåga att föra fordon av det slag, varom fråga är, må körkort utfärdas allenast i de fall och på de villkor, som Konungen bestämmer.

Formulär till — — På körkort Då körkort Om sökanden

2 mom. Efter prövning av de enligt 1 mom. ingivna handlingarna och den ytterligare utredning, som kan finnas erforderlig, äger länsstyrelsen att för sökanden utfärda körkort. Vid prövningen skall särskilt beaktas, huruvida sökanden gjort sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antagas, att han såsom förare av körkortspliktigt fordon kommer att visa hänsyn till andra, omdöme och ansvar samt respekt för trafikens regler. Den som omhändertagits enligt lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer eller sakfällts för olovlig körning, må ej erhålla körkort innan två år förflutit från omhändertagandet eller förseelsens begående, såvida det ej kan anses uppenbart, att sökanden ändock är att bedöma som en skötsam person. För sökande, som lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan syn- eller hörselnedsättning, som väsentligen minskar hans förmåga att föra fordon av det slag, varom fråga är, må körkort utfärdas allenast i de fall och på de villkor, som Konungen bestämmer.

av Konungen. finnes angiven. och traktor. nödiga glasögon. 1

SOU 1968:55

Senaste lydelse se 1959:259.

50 33 §. 2 mom. I följande

åliggande förpliktelser;

5. om föraren gjort sig skyldig till fylleri eller olovlig körning och det ej kan anses uppenbart, att föraren ändock är att bedöma som en skötsam person, eller om föraren med hänsyn till onyktert levnadssätt icke bör betros med att innehava körkort;

6. om föraren -— —• — Återkallelse av -—

5. om föraren omhändertagits enligt lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer eller gjort sig skyldig till olovlig körning och det ej kan anses uppenbart, att föraren ändock är att bedöma som en skötsam person, eller om föraren med hänsyn till onyktert levnadssätt icke bör betros med att innehava körkort;

sådant föreläggande. körkortspliktigt fordon.

Denna förordning träder i kraft den

SOU 1968:55

Förslag till Förordning om ändring i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m.m.

Härigenom förordnas, att 27 § 3 mom.' förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

27 §.

3 mom. Ansökan om utfärdat körkort. Ansökan skall —• sökandens körkort. Vid ansökan —• — trafik (lämplighetsintyg). Innan lämplighetsintyg två åren. Polismyndighet skall — i saken. Lämplighetsintyg är avgiftsfritt. Framkommer anmärkning — — att insändas. Sökanden är två åren. Efter prövning av de enligt detta moment ingivna handlingarna och efter den ytterligare utredning, som må anses erforderlig, äger länsstyrelsen att för sökande, som fyllt 21 år och innehar gällande körkort för bil samt i övrigt befunnits lämplig, utfärda trafikkort, å vilket i förekommande fall uttryckligen skall angivas, att det gäller för förande av omnibus. Vid prövningen skall särskilt beaktas, huruvida sökanden gjort sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antagas, att han såsom motorfordonsförare kommer att visa hänsyn till andra, omdöme och ansvar samt respekt för trafikens regler. Den, som sakfällts för fylleri eller olovlig körning, må ej erhålla trafikkort innan två år förflutit från förseelsens begående, såvida det ej kan anses uppenbart, att sökanden ändock är att bedöma som en skötsam person.

Efter prövning av de enligt detta moment ingivna handlingarna och efter den ytterligare utredning, som må anses erforderlig, äger länsstyrelsen att för sökande, som fyllt 21 år och innehar gällande körkort för bil samt i övrigt befunnits lämplig, utfärda trafikkort, å vilket i förekommande fall uttryckligen skall angivas, att det gäller för förande av omnibus. Vid prövningen skall särskilt beaktas, huruvida sökanden gjort sig känd för nyktert levnadssätt och om det kan antagas, att han såsom motorfordonsförare kommer att visa hänsyn till andra, omdöme och ansvar samt respekt för trafikens regler. Den, som omhändertagits enligt lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer eller sakfällts för olovlig körning, må ej erhålla trafikkort innan två år förflutit från omhändertagandet eller förseelsens begående, såvida det ej kan anses uppenbart, att sökanden ändock är att bedöma som en skötsam person. 1

SOU 1968:55

Senaste lydelse se 1959:261.

52 Formulär till Vad i — Om skyldighet

av Konungen. fogas fotografi. motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den

SOU 1968:55

Förslag till Kungörelse om ändring i vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951 (nr 743)

Härigenom förordnas, att 80 § 2 mom.' vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

80 §. 2 mom. Har —

samma förordning,

olovligt tillgrepp av motordrivet fordon, brott mot 16 kap. 15 § eller 21 kap. 15 § brottsbalken, eller brott mot Har körkortsinnehavare Har körkort —

—

olovligt tillgrepp av motordrivet fordon, eller

eller beslutet. utfärdat körkortet. länsstyrelsen härom. Har körkortsinnehavare omhändertagits enligt lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer skall polismyndighet, som verkställt omhändertagandet, ofördröjligen översända meddelande härom jämte uppgift om numret på den omhändertagnes körkort till den länsstyrelse, som utfärdat detta. Har frågan om omhändertagande underställts domstols prövning och finner domstol, att omhändertagandet icke varit lagligen grundat, skall domstolen ofördröjligen underrätta länsstyrelsen härom.

Denna kungörelse träder i kraft den

1 SOU 1968:55

Senaste lydelse se 1966:517.

Förslag till Förordning om ändring i rasdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521)

Härigenom förordnas, att 18 och 64 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen 26 maj 19541 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

den

lydelse)

18 §. Rusdrycker må Utminutering må

— — tjuguett år. förteckning (spärrlista).

På spärrlista skall upptagas 1) den beträffande vilken nykterhetsnämnd meddelat beslut som avses i 14 § 2 mom. lagen om nykterhetsvård; 2) den som icke må försälja rusdrycker och som genom laga kraftägande dom befunnits skyldig till brott som avses i 80 eller 81 § eller till försök eller medverkan som avses i 89 § 1 och 2 mom. denna förordning eller till sådant förfarande med alkoholhaltiga drycker som avses i 69 § lagen om nykterhetsvård eller 89 § barnavårdslagen; så ock

3) den som genom laga kraftägande dom befunnits hava vid mer än ett tillfälle inom en tidrymd av tolv månader gjort sig skyldig till rattfylleri, brott enligt 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott eller fylleri. Spärrlista skall av detaljhandelsbolaget upprättas för län eller annat lämpligt område. Den som enligt vad under 2) i tredje stycket sägs må vägras utminutering skall upptagas på mer än en sådan förteckning i den mån så finnes erforderligt för att h i n d r a honom från inköp. Förteckningarna skola förnyas för varje månad. Om upptagande på spärrlista beslutar

På spärrlista upptages 1) den beträffande vilken nykterhetsnämnd meddelat beslut som avses i 14 § 2 mom. lagen om nykterhetsvård; så ock 2) den som icke må försälja rusdrycker och som genom laga kraftägande dom befunnits skyldig till brott som avses i 80 eller 81 § eller till försök eller medverkan som avses i 89 § 1 och 2 mom. denna förordning eller till sådant förfarande med alkoholhaltiga drycker som avses i 69 § lagen om nykterhetsvård, 89 § barnavårdslagen eller 81 § andra stycket lagen om behandling i fångvårdsanstalt.

Spärrlista skall av detaljhandelsbolaget upprättas för län eller annat lämpligt område. Den som enligt vad under 2) i tredje stycket sägs må vägras utminutering skall upptagas på mer än en sådan förteckning i den mån så finnes erforderligt för att h i n d r a honom från inköp. Förteckningarna skola förnyas för varje månad. Den som upptagits på spärrlista skall 1

Senaste lydelse av 18 och 64 §§ se 1963 :221.

SOU 1968:55

55 kontrollstyrelsen. Den som upptagits på spärrlista skall avföras därifrån, i fall som under 1) i tredje stycket avses vid utgången av den tid som nykterhetsnämnden bestämt, i det under 2) i tredje stycket nämnda fallet efter tolv månader samt i det under 3) i samma stycke avsedda fallet efter sex månader.

(Nuvarande

avföras därifrån, i fall som under 1) i tredje stycket avses vid utgången av den tid som nykterhetsnämnden bestämt samt i det under 2) i tredje stycket nämnda fallet efter tolv månader. Kontrollstyrelsen lämnar detaljhandelsbolaget uppgift över domar enligt tredje stycket 2).

(Föreslagen

lydelse)

lydelse)

64 §.

1 mom. Meddelande om beslut, som 1 mom. Meddelande om uppgift som avses i 18 § femte stycket förordningen, avses i 18 § sjätte stycket förordningen, skall av kontrollstyrelsen i rekommen- skall av kontrollstyrelsen snarast tillsänderat brev snarast tillsändas den som das den som uppgiften avser. beslutet avser. Avskrift av kommunens nykterhetsnämnd. Har polismyndighet underrättas därom. Har detaljhandelsbolaget nykterhetsnämnd underrättas.

Denna förordning träder i kraft den

SOU 1968:55

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen den 25 augusti 1955 (nr 528) med vissa tillämpningsföreskrifter till lagen om nykterhetsvård

Härigenom förordnas att 9 p kungörelsen den 25 augusti 1965 med vissa tillämpningsföreskrifter till lagen om nykterhetsvård skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

9 §. Beslut, som meddelas med stöd av Beslut, som meddelas med stöd av 14 § 2 mom. lagen om nykterhetsvård, 14 § 2 mom. lagen om nykterhetsvård, skall där så ske kan skriftligen delgivas skall där så ske kan skriftligen delgivas den som avses med beslutet. Innefattar den som avses med beslutet. Innefattar beslutet åtgärder i syfte att alkoholhalbeslutet åtgärder i syfte att alkoholhaltiga drycker ej skola utlämnas från tiga drycker ej skola utlämnas från det i rusdrycksförsäljningsförordningen det i rusdrycksförsäljningsförordningen omnämnda detaljhandelsbolaget, skall omnämnda detaljhandelsbolaget, skall nämnden ofördröjligen avsända uppgift nämnden ofördröjligen avsända uppgift därom till kontrollstyrelsen. Uppgiftsdärom till bolagets distriktschef eller blankett fastställes och tillhandahålles annan befattningshavare hos bolaget, av kontrollstyrelsen. som därtill utses. Med sådan befattningshavare skall erforderligt samråd äga rum i de frågor som här avses.

Denna kungörelse träder i kraft den

1 Senaste lydelse se 1963:477.

SOU 1968:55

Förslag till Lag om ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 20 mars 1964 om verkställighet av bötesstraff skall upphöra att gälla samt att 9 och 12 §§ samma lag skall erhålla ä n d r a d lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

4 §.

Har den bötfällde på grund av meddelat beslut intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader eller har han intagits för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, må icke uttagas böter, som avse före intagningen begånget fylleri eller förargelseväckande beteende men ej tillika annat brott. 9 §• Böter, som

särskilda straffen.

Utan h i n d e r av vad nu är sagt skall förvandling äga rum, såframt omständigheterna föranleda antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att förvandling erfordras för hans tillrättaförande eller ock böterna ådömts för fylleri samt den bötfällde under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera gånger dömts för sådan förseelse.

Utan hinder av vad nu är sagt skall förvandling äga rum, såframt omständigheterna föranleda antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att förvandling erfordras för hans. tillrättaförande.

12 Uppkommer fråga om förvandling av böter, som ådömts någon för gärning varom förmäles i 15 § andra stycket lagen om nykterhetsvård eller för sådan SOU 1968:55

Uppkommer fråga om förvandling av böter, som ådömts någon för gärning varom förmäles i 15 § andra stycket lagen om nykterhetsvård eller för sådan

58 gärning jämte annat brott, och har den bötfällde blivit dömd för minst tre under de två senast förflutna åren begångna gärningar som nyss sagts, skall åklagaren, innan talan anhängiggöres om böternas förvandling, hos nykterhetsnämnden eller, om den bötfällde ej fyllt tjugoett år, hos barnavårdsnämnden göra anmälan om förhållandet. Har ej inom två månader därefter nykterhetsnämnden ansökt hos länsstyrelsen om den bötfälldes intagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller barnavårdsnämnden ansökt hos socialstyrelsen om intagning av honom för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, skall åklagaren föra talan om böternas förvandling.

Blir på

gärning jämte annat brott, och har den bötfällde vid minst tre tillfållen under de två senast förflutna åren gjort sig skyldig till gärningar som nyss sagts eller enligt meddelat beslut omhändertagits enligt lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer, skall åklagaren, innan talan anhängiggöres om böternas förvandling, hos nykterhetsnämnden eller, om den bötfällde ej fyllt tjugoett år, hos barnavårdsnämnden göra anmälan om förhållandet. Har ej inom två månader därefter nykterhetsnämnden ansökt hos länsstyrelsen om den bötfälldes intagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller barnavårdsnämnden ansökt hos socialstyrelsen om intagning av honom för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, skall åklagaren föra talan om böternas förvandling.

böternas förvandling.

Denna lag träder i kraft den

SOI' 1968:55

Förslag till Lag om ändring i lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.i skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

(Föreslagen

lydelse)

lydelse)

1 §• Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, vilka påträffas hos den som uppträder berusad på plats och sätt i 11 kap. 10 § eller 26 kap. 15 § strafflagen sägs eller ock gör sig skyldig till gärning som avses i 26 kap. 13 eller 14 § strafflagen och därvid är berusad, så att det framgår av hans åtbörder eller tal, skola vara förverkade, om ej särskilda skäl äro däremot. Samma lag Medför någon

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, vilka påträffas hos den som gör sig skyldig till gärning som avses i 21 kap. 13 eller 14 § brottsbalken och därvid är berusad, så att det framgår av hans åtbörder eller tal, skola vara förverkade, om ej särskilda skäl äro däremot.

begått gärningen. stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den

1 SOU 1968:55

Senaste lydelse av 1 § se 1967 :50.

Förslag till Lag om ändring i

»en den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 15 § lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkringi skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

3 kap. 15 §. Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst; b) är intagen i annat barnhem än mödrahem eller i ungdomsvårdsskola; c) är häktad eller intagen i fångvårdseller tvångsarbetsanstalt; d) är intagen i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare; e) i annat fall än ovan sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar på det allmännas bekostnad.

Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst; b) är intagen i annat barnhem än mödrahem eller i ungdomsvårdsskola; c) är häktad eller intagen i fångvårdseller tvångsarbetsanstalt; d) är intagen i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare; e) är omhändertagen enligt lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer; f) i annat fall än ovan sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar på det allmännas bekostnad.

Denna lag träder i kraft den

1 Senaste lydelse av 3 k a p . 15 § se 1966:350.

SOJ 1968:55

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen den 17 juni 1955 (nr 512) angående skyldighet för domstolar m.fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ kungörelsen den 17 juni 1955 angående skyldighet för domstolar m. fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen* skall erhålla ä n d r a d lydelse på sätt nedan angives samt att i samma kungörelse skall införas en ny paragraf, betecknad 2 a §. (Nuvarande

(Föreslagen

lydelse)

Har någon genom dom, som vunnit laga kraft, funnits skyldig till: fylleri, brott som till kontrollstyrelsen.

lydelse)

Har någon genom dom, som vunnit laga kraft, funnits skyldig till: brott som till kontrollstyrelsen.

2 §•

Har någon av befattningshavare vid krigsmakten genom beslut, som vunnit laga kraft, ålagts disciplinstraff för: fylleri eller brott som avses i 21 kap. 13 eller 14 § brottsbalken, i fall då den bestraffade vid brottets begående varit berusad av alkoholhaltiga drycker så att det framgått av hans åtbörder eller tal, skall den som ålagt straffet så snart ske kan, dock senast inom fjorton dagar efter det att beslutet vunnit laga kraft, avsända uppgift därom till kontrollstyrelsen. Vad nu sagts gäller även då polisman ådömts disciplinstraff för fylleri.

Har någon av befattningshavare vid krigsmakten genom beslut, som vunnit laga kraft, ålagts disciplinstraff för brott som avses i 21 kap. 13 eller 14 § brottsbalken, i fall då den bestraffade vid brottets begående varit berusad av alkoholhaltiga drycker så att det framgått av hans åtbörder eller tal, skall den som ålagt straffet så snart ske kan, dock senast inom fjorton dagar efter det att beslutet vunnit laga kraft, avsända uppgift därom till kontrollstyrelsen.

2a§. Har någon omhändertagits enligt lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer skall polismyndighet som verkställt omhänderta1

SOU 1968:55

Senaste lydelse av 1 och 2 §§ se 1964:729.

62 gandet så snart ske kan och senast inom fjorton dagar efter omhändertagandet avsända uppgift härom till kontrollstyrelsen. Har berusningen orsakats av annat än alkoholhaltiga drycker skall detta angivas i uppgiften. Har omhändertagandet underställts domstols prövning och finner domstolen att omhändertagandet saknat laga grund skall så snart ske kan och senast inom fjorton dagar efter det att beslutet vunnit laga kraft, meddelande därom sändas till kontrollstyrelsen.

(Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

7 §. Uppgifter, som avses i 1—5 §§, skola vara avfattade å blanketter, som fastställas och tillhandahållas av kontrollstyrelsen. Uppgifterna skola, i den mån de inkomma till kontrollstyrelsen, utan dröjsmål tillställas länsnykterhetsnämnden i det län, inom vilket den i uppgiften avsedda personen är kyrkobokförd eller eljest vistas, eller, i fråga om Stockholm, stadens nykterhetsnämnd.

Uppgifter, som avses i 1—5 §§, skola vara avfattade å blanketter, som fastställas och tillhandahållas av kontrollstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den

SOU 1968:55

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen den 17 juni 1955 (nr 513) om särskilt straffregister rörande fylleri och vissa andra brott

Härigenom förordnas, att 2 § kungörelsen den 17 juni 1955 om särskilt straffregister rörande fylleri och vissa andra brott 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att kungörelsens rubrik skall ha följande lydelse. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

Kungörelse om särskilt straffregister rörande fylleri och vissa andra brott.

(Nuvarande

lydelse)

Kungörelse om kontrollstyrelsens skilda straffregister.

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

2 §.

Utdrag av I utdrag Uppgifter som Har, efter Har framställning Utdrag av

av registret. till kontrollstyrelsen. stads nykterhetsnämnd. föreligga därtill. begärda uppgifterna. — uppgifterna avse.

Har kontrollstyrelsen jämlikt 18 § femte stycket rusdrycksförsäljningsförordningen beslutat upptaga någon på spärrlista som där sägs, må i meddelande därom till det i förordningen omnämnda detaljhandelsbolaget ävensom i meddelande, som avses i 64 § 1 mom. samma förordning, anges de uppgifter i registret, på vilka beslutet år grundat. I vidare

—

för obehöriga.

Denna kungörelse träder i kraft den

1 SOU 1968:55

Senaste lydelse av 2 § se 1964:730.

sår-

Förslag till Kungörelse om ändrad lydelse av kungörelsen den 26 maj 1961 (nr 186) om skyldighet att inhämta utdrag av det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret

Härigenom förordnas, att kungörelsen den 26 maj 1961 om skyldighet att inhämta utdrag av det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

lydelse)

Utdrag av det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret rörande fylleri och vissa andra brott skall införskaffas, innan någon fälles till ansvar för: olovlig försäljning alkoholhaltiga preparat. Utdrag av kontrollstyrelsens straffregister skall ock införskaffas, innan mål om förvandling av böter avgöres, såframt ej erforderliga upplysningar om förhållanden, varom utdraget skall innehålla uppgifter, kunna erhållas från länsnykterhetsnämnd eller annorledes. Framställning om utdrag för sådant ändamål skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, begränsas till att avse anteckningar om straff, som ådömts under de tre senast förflutna åren, samt uppgift huruvida den bötfällde är inskriven å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

Då anledning därtill förekommer, skall utdrag av registret inhämtas även i andra brottmål än de ovan angivna. Rör målet allenast fylleri, förargelseväckande beteende eller våldsamt motstånd, skall framställningen om utdrag, där ej särskilda skäl till annat föranleda, begränsas på sätt ovan i andra stycket andra punkten sägs.

(Föreslagen

lydelse)

Utdrag av kontrollstyrelsens särskilda straffregister skall införskaffas, innan någon fälles till ansvar för: olovlig försäljning alkoholhaltiga preparat. Utdrag av kontrollstyrelsens straffregister skall ock införskaffas, innan mål om förvandling av böter avgöres, såframt ej erforderliga upplysningar om förhållanden, varom utdraget skall innehålla uppgifter, kunna erhållas annorledes. Framställning om utdrag för sådant ändamål skall, där ej särskilda skäl till annat föranleda, begränsas till att avse anteckningar om straff, som ådömts under de tre senast förflutna åren, beslut om omhändertagande som meddelats under samma tid enligt lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer samt uppgift huruvida den bötfällde är inskriven å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Då anledning därtill förekommer, skall utdrag av registret inhämtas även i andra brottmål än de ovan angivna. Rör målet allenast förargelseväckande beteende eller våldsamt motstånd, skall framställningen om utdrag, där ej särskilda skäl till annat föranleda, begränsas på sätt ovan i a n d r a stycket andra punkten sägs.

Denna kungörelse träder i kraft den SOU 1968:55

AVDELNING

II

B a k g r u n d e n till u t r e d n i n g e n s förslag

SOU 1968:55

FÖRSTA

KAPITLET

Inledning

1. Strafflagberedningens

yttrande

1953 Frågan om avkriminalisering av fylleriet var redan under 1800-talet tidvis uppe till diskussion men på allvar väcktes den först av strafflagberedningen i samband med att beredningen 1953 yttrade sig över straffrättskommitténs förslag till brottsbalk, vari de dåvarande straffbestämmelserna om fylleri upptogs utan saklig ändring. Det torde kunna antas, att den drivande kraften bakom initiativet var beredningens dåvarande ordförande, presidenten Karl Schlyter.1 1.1 Fylleristraffet

I nämnda yttrande anförde strafflagberedningen bl. a., att enligt beredningens mening bötesstraffet för fylleri var ett både otjänligt och eljest i många avseenden olämpligt, mycket ofta direkt skadligt medel i kampen mot alkoholmissbruket. Kriminaliseringen av berusningen var inte nödvändig för ordningens upprätthållande. Berusade personer på allmän plats kunde omhändertas utan att fylleri var straffbelagt. Allmänpreventivt torde själva anhållandet spela en betydligt större roll än hotet om böter, och moralbildning såsom återhållande faktor mot berusning torde bättre vinnas på andra vägar än genom bestraffning. Den individualpreventiva effekt som fällande till böter i undantagsfall kunde tänkas få, närmast i fråga om förstagångstilltalade, måste allmänt sett vara av mycket u n d e r o r d n a d betySOU 1968:55

delse i jämförelse med de mycket stora olägenheter, som var förbundna med bötesstraffets regelbundna tillämpning, och borde i varje fall, om bötesstraffet borttogs, kunna till fullo uppvägas av mera rationella åtgärder till fylleriets bekämpande. Berusningen borde därför inte bestraffas såsom sådan utan endast i de kvalificerade fall, då den berusade på särskilt sätt gjorde sig skyldig till förargelseväckande beteende på allmän plats. Bötesstraffet för sådant beteende borde alltså behållas men, då det avsåg en ren polisförseelse, efter erforderlig omredigering placeras i annan författning än brottsbalken. 1.2 Omhändertagande och behandling av fyllerister

Också i fråga om själva omhändertagandet och behandlingen av fyllerister framförde strafflagberedningen i yttrandet helt nya tankar, utmynnande i krav på klinikbehandling av fyllerister. Beredningen framhöll i detta hänseende att den akuta alkoholförgiftningen, ruset, medicinskt sett var en sjukdom. Man borde därför i fråga om personer, vilka såsom berusade omhändertogs på allmän plats, söka träffa åtgärder som 1

En f r a m t r ä d a n d e roll spelade helt säkert också en av beredningens sakkunniga, professorn Olof Kinberg, vilken redan u n d e r 1940-talet i olika s a m m a n h a n g hävdade att fylleristerna borde bli föremål för socialmedicinsk behandling i stället för förvaring i polisarrest och straff. Se t. ex. O. Kinberg: Behandlingen av alkoholbrottslingar (1949), s. 27 ff.

68 skyddade den berusade för nära till hands liggande komplikationer, säkerställde hans snara tillnyktrande och underlättade en undersökning, huruvida han borde bli föremål för vårdåtgärder enligt nykterhetsvårdslagstiftningen eller på annan väg, men som dessutom var så beskaffade, att de bildade verksamma motiv mot upprepning av beteendet. Rätt utformade borde dessa åtgärder, åtminstone i städerna, kunna inte oväsentligt bidraga till nedbringandet av det offentliga fylleriet. Erforderliga lagstiftningsåtgärder borde enligt beredningens mening genomföras i samband med tillkomsten av den nya nykterhetsvårdslagstiftning, som då var under utarbetande inom inrikesdepartementet. Denna lagstiftning syftade bl. a. till ingripande i begynnelsestadiet av alkoholmissbruk, varigenom förutsättningarna för ett gott behandlingsresultat främjades. Det var tydligt, att ett omedelbart omhändertagande för undersökning av varje fyllerist skulle skapa mera gynnsamma betingelser än dittills för en effektiv vård i de fall sådan vård visade sig erforderlig. Tidpunkten syntes också nu vara lämplig att föreslå en mera radikal men dock human reaktion mot det offentliga fylleriet, då från alla håll omvittnades, att krafttag måste vidtas för alkoholmissbrukets bekämpande. 1.3 Klinikverksamhet

Strafflagberedningen hävdade, att en lämplig utgångspunkt för en reform erbjöd sig i det omhändertagande genom polisens försorg av berusade personer på allmän plats, som sedan länge praktiserats med stöd av 1841 års förordning mot fylleri och dryckenskap samt polisinstruktionen. Omhändertagandet borde emellertid inte begränsas till att avse endast den omhändertagnes tillnyktrande utan organiseras på ett från

medicinsk synpunkt mera tillfredsställande sätt. Enligt beredningens mening borde kliniker anordnas för de berusade personer, som anträffades på offentlig plats eller eljest av polismyndighet måste omhändertas. I Stockholm, för att ta ett exempel, som kunde bli inspirerande men inte normerande för åtgärder i m i n d r e städer och samhällen, hade redan verkställts utredning angående en polisklinik, vilken kunde tjäna till utgångspunkt för en fortsatt undersökning av möjligheten att utbyta polisfinkorna för berusade mot läkarkliniker. Här borde en enda klinik vara tillfyllest, då klientelet förmodligen kom att transporteras per bil. I undantagsfall kom naturligtvis att dit föras även sådana personer som föreföll polisen berusade men som vid närmare undersökning visade sig lida av någon annan sjukdom och därför omedelbart borde föras över till vanlig sjukvårdsinrättning. Kliniken borde enligt vad beredningen framhöll ha en enkel utrustning men stå i nära lokal kontakt med ett sjukhus för omedelbart överförande av fall, som krävde skyndsamt ingripande. Tiden för kvarhållandet fick lämpas efter fallets egenart. Lagbestämmelser därom måste bli nödvändiga. Förstagångsfylleri torde i allmänhet kunna behandlas på annat sätt än recidivfall. För att möjliggöra kontroll över behovet av kvarhållande borde bevisning om berus^ningens grad vid intagningen — blodprov, anteckning om närvarande vittnen — tillvaratas. Då resurser i lokaler och personal inte i ett slag kunde åvägabringas för genomförande av ett långtgående vårdprogram, kunde man inte från början uppfylla allt de önskemål som kunde synas rationella. — Av kliniktiden torde i regel omkring ett dygn åtgå för avlägsnande iv den intagnes rus- och bakrussymptom samt SOU 1968:55

69 personlig anpassning. Såväl av medicinska skäl som för ett inhämtande av nödiga upplysningar om den intagne och hans konfrontation med dessa upplysningar torde det i många fall vara erforderligt att han stannade kvar på kliniken ytterligare någon eller några dagar. Läkaren, assisterad av en representant för nykterhetsnämnden, borde ägna all möjlig tid till ingående samtal med den undersökte och i samråd överenskomma om arten och formen för den kontakt, som u n d e r den närmaste framtiden borde etableras mellan denne och nykterhetsnämnden. Om fortsatt nykterhetsvård erfordrades, borde det ankomma på nämnden att omedelbart åvägabringa sådan. Olika meningar hade enligt beredningen uttalats om lämpligheten av att kräva vårdavgift av den som intagits på klinik. Framför allt hade allmänpreventiva hänsyn åberopats som skäl för en hög sådan avgift. Beredningen ansåg att, när klinikvård ägde rum, eftergift av åtal för förargelseväckande beteende i stor utsträckning skulle komma att tillämpas. Vid kvarhållande på klinik i flera dagar borde åtalseftergift vara regel. I orter där klinik ej kunde anordnas torde man få räkna med att åtal för förargelseväckande beteende ifrågakom i större utsträckning än där klinik fanns. Att vårdmöjligheterna måste bli växlande på skilda orter, kunde inte anföras som skäl mot att effektivisera samhällsvården där den bäst behövdes och effektivt motarbeta fylleriet där det framträdde starkast. Den sålunda skisserade lösningen syftade enligt beredningens mening till att avlägsna en ineffektiv och skadlig straffform och att ge omedelbar vård åt den berusade och skapa en utgångspunkt för vidare nykterhetsfrämjande åtgärder, om sådana erfordrades. Men syftet därSOU 1968:55

med var också att i ett psykologiskt känsligt ögonblick ingripa med väl avvägda medel ägnade att förebygga fortsatt missbruk av rusdrycker och att i allmänhet skapa ett kraftigt återhållande motiv mot självsvåldiga och farliga alkoholvanor. Slutligen avsåg den emellertid även att i den allmänna opinionen väcka insikt om den allvarliga innebörden i en fylleriförseelse. Vad beredningen i yttrandet anfört borde enligt beredningens mening äga tillämpning även i de fall att berusningen haft annan orsak än förtäring av starka drycker. En anordning liknande den av beredningen ifrågasatta hade enligt beredningen föreskrivits i Island enligt lag den 25 maj 1949, som dock då ännu inte hade trätt i kraft, och förekom även på vissa andra håll i utlandet.

1.4 Strafflagberedningens hemställan

Under hänvisning till det anförda hemställde beredningen att bestämmelsen i brottsbalksförslaget om straff för fylleri utgick och att bestämmelsen om ansvar för förargelseväckande beteende efter erforderlig omredigering fördes över till annan författning. Vidare begärde beredningen skyndsam utredning angående upptagande i den blivande lagen om nykterhetsvård av bestämmelser om klinikbehandling av den som på allmän plats uppträdde berusad av starka drycker eller annat. Ett exemplar av yttrandet överlämnades av beredningen till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet.

2. Fylleriomhändertagandet till lag om nykterhetsvård

i

förslaget

Till frågan om klinikbehandling av fyllerister tog statsmakterna ställning 1954 i samband med att propositionen

70 (nr 159) med förslag till lag om nykterhetsvård då förelades riksdagen. I propositionen anförde föredragande departementschefen, statsrådet Hedlund, bl. a. att det visserligen var av vikt, att ett inträffat fall av fylleri snarast ägnades uppmärksamhet för utrönande av om alkoholmissbruk förelåg. Den föreslagna lagen om nykterhetsvård sökte emellertid på andra vägar främja detta intresse. Sålunda skulle det bl. a. åligga polismyndighet att ofördröjligen till nykterhetsnämnden anmäla varje fall av fylleri. Enligt departementschefens mening framstod det som naturligt, att den nya lagstiftningen först prövades, innan de av strafflagberedningen framförda projekten närmare övervägdes. Det av beredningen väckta spörsmålet syntes dessutom rymma åtskilliga problem av större principiell betydelse samt vara till sina praktiska konsekvenser så svårt att överblicka, att ställningstagande till detsamma torde erfordra en mera ingående utredning i ämnet. Vad departementschefen sålunda anfört mötte ej någon gensaga från riksdagens sida.

3. Karl Schlyters skrivelse

1956 Tanken på klinikbehandling av fyllerister uppgavs emellertid ej av strafflagberedningen. I skrivelse den 9 november 1956 till statsrådet och chefen för socialdepartementet, till vilket departement nykterhetsvårdslagstiftningen då överflyttats, erinrade sålunda beredningens ordförande, Karl Schlyter, om det av beredningen tidigare framförda förslaget. Schlyter påpekade i skrivelsen att under förberedelserna till nämnda förslag särskilt ledamoten av beredningen professorn Olof Kinberg åberopat den berusades farlighet såsom ett skäl för ett allvarligare ingripande

mot den berusade än genom ett schablonmässigt anhållande och bötesfällande. Omhändertagandet på alkoholkliniker i större städer, där faran från berusade gatutrafikanter var mest framträdande, möjliggjorde just en diskriminering av de farliga fallen från de mindre farliga. För ett så allvarligt ingripande i den enskildes rörelsefrihet som klinikintagningen innebar erfordrades just den motivering, att samhället måste ha rätt att skydda sig mot den allmänfara som kunde hota från berusade personer på allmän plats. I skrivelsen anförde Schlyter vidare bl. a., att det tyvärr inte kunde hjälpas att välfärdsanordningar måste bli mycket olika i olika tätt befolkade delar av landet. Inrättandet av alkoholkliniker måste tydligen bli en kommunal angelägenhet som kunde lösas efter olika metoder på olika håll. Att sådana kliniker inte genast kunde inrättas överallt fick självklart inte hindra, att man började med kliniker där behovet var mest framträdande. Det var inte ens önskvärt att det på en gång i hela landet infördes en anordning med fylleristers intagande på kliniker. Experimentet kunde börja i h u r liten skala som helst, t. ex. i Stockholm eller Göteborg. Enligt vad Schlyter vidare framhöll hade också i debatter om den fria spriten, som i början av oktober 1956 förekommit i radio, ett flertal läkare framfört önskemålet att läkarkliniker måtte ersätta polisfinkorna såsom upptagningslokaler för anhållna berusade, och direktören i Stockholms stads nykterhetsnämnd hade beträffande Stockholm framlagt ett förslag som mycket nära anslöt sig till beredningens uppslag. Efter att i skrivelsen avslutningsvis ha erinrat om det uttalande över beredningens förslag, som statsrådet och cheSOU 1968:55

71 fande den grupp av relativt skötsamma alkoholkonsumenter — vilka kanske av en tillfällighet blivit omhändertagna — gick det att mobilisera något försvarbart argument för en sådan åtgärd. Även dessa personer var i sitt berusade tillstånd offer för en akut alkoholförgiftning som fordrade behandling. Nämnden hälsade därför med tillfredsställelse beredningens förslag om kli4. Yttranden över Schlyters skrivelse nikbehandling av personer anhållna för Skrivelsen remitterades till nykter- fylleri. Enligt vad nykterhetsnämnden vidare hetsnämnderna i de tre största städerna och till nykterhetsvårdsutredningen, framhöll skulle en ordning sådan som strafflagberedningen föreslagit vilken tillsatts 1956 med uppgift att ut- den reda vissa frågor rörande vården av al- medföra väsentliga fördelar. Tillgång koholmissbrukare och därmed samman- till kliniker, dit de för fylleri omhändertagna fördes, skulle ge de nykterhängande spörsmål. hetsvårdande organen möjligheter att 4.1 Stockholms stads nykterhetsnämiid kanske redan på ett tidigt stadium inStockholms stads nykterhetsnämnd an- gripa stödjande och vårdande i det enförde i sitt remissvar bl. a., att erfa- skilda fallet. Möjligheterna att på ett renheterna med önskvärd tydlighet hade tillfredsställande sätt komma till rätta bevisat det nuvarande arrest- och fyl- med den enskilde individens problem leribötessystemets ineffektivitet, när det bestämdes i hög grad av tidpunkten för gällde att förmå de verkliga alkohol- ingripandet. Vårdresultatet torde stå i missbrukarna att bli nyktra och sköt- mycket nära relation till h u r pass samma eller att åtminstone begränsa snabbt en begynnande eller redan försin konsumtion. Under sådana förhål- värvad alkoholism kunde konstateras landen föreföll det nämnden vara mind- och bli föremål för en rationell behandre välbetänkt att vidbli en sådan uppen- ling. I detta avseende var möjligheterna bart olämplig reaktionsform. — Sam- för närvarande synnerligen begränsade. hällets reaktion mot omhändertagna be- I 10 § lagen om nykterhetsvård stadrusade personer, att utan någon som gades visserligen att polis- och åklagarhelst undersökning eller kontroll pla- myndighet — i vissa fall även läkare — cera dem i polisfinkor, måste enligt som erhöll kännedom om att någon nämndens uppfattning ur såväl psyko- gjort sig skyldig till fylleri eller eljest logisk som humanitär och vårdmässig använt alkoholhaltiga drycker till upsynpunkt betecknas som djupt otill- penbar skada för sig eller annan, oförfredsställande. Flertalet anhållna torde dröjligen skulle anmäla detta till nykkunna hänföras till det klientel som, terhetsnämnden, men denna väg var jämsides med påtagliga brister i sin omständlig och opraktisk samt ur psypsykiska och fysiska status, kunde upp- kologisk synvinkel inte alltid lämplig. visa ett mer eller mindre utvecklat alko- Tiden mellan exempelvis det första anholmissbruk. För dessa personer måste hållandet och kontakten med nykteren inspärrning i polisarrest vara i hög hetsnämnden blev inte sällan alltför grad olämplig. Men inte heller beträf- lång. Den arbetsbelastning de nykter-

fen för inrikesdepartementet gjorde i 1954 års proposition med förslag till lag om nykterhetsvård, ifrågasatte Schlyter, om inte tiden nu fick anses mogen för den mera ingående utredning i ämnet, varom inrikesministern i nyssnämnda proposition talat.

SOU 1968:55

72 hetsvårdande organen för närvarande — de apparat. Att under sådana omstänoch troligen även för avsevärd tid fram- digheter ge en i det enskilda fallet över — hade att brottas med, fram- lämpligt avpassad vård kunde stöta på tvingade i många fall en väntetid som betydande svårigheter. Därvid borde för den enskilde individen kunde få beredningens uppfattning, att i regel mindre önskvärda konsekvenser. Ett ett dygn av kliniktiden skulle åtgå för realiserande av beredningens förslag avlägsnande av den intagnes rus- och om klinikbehandling av omhändertagna bakrussymptom, särskilt uppmärksamfyllerister skulle i det individuella fal- mas. Enligt nämndens mening torde en let på väsentliga punkter bidra till en så pass lång vårdtid endast i en del fall effektivisering av nykterhetsvården. vara av behovet påkallad. Med hjälp av Enligt vad i yttrandet vidare anför- stimulerande medel, som snabbt hävde des hade nykterhetsnämnden sedan berusningen, torde drygt hälften av de 1945 tillsammans med sjukhusdirektio- omhändertagna kunna släppas eller nen i Stockholm bedrivit medicinsk al- transporteras hem redan efter fem till koholistvård. Erfarenheterna hade visat, sex timmars vistelse på kliniken. I andatt denna verksamhet hade en stor och ra fall åter kunde det bli nödvändigt betydelsefull uppgift att fylla; alkoho- med en vårdtid på ett eller annat dygn. listvårdspoliklinikerna visade en stän- Nykterhetsnämnden anförde avslutdigt stigande besöksfrekvens. Mot bak- ningsvis att ett genomförande av beredgrunden härav framstod enligt nämn- ningens förslag givetvis förutsatte en dens mening behovet av klinikbehand- betydande utbyggnad av institutioner, ling av omhändertagna berusade per- som skulle svara för den medicinska soner som särdeles angeläget. Detta diagnostiken och vårddifferentieringen. klientel representerade i stor utsträckning alkoholmissbrukare som det var 4.2 Göteborgs stads nykterhetsnämnd synnerligen svårt att få kontakt med Göteborgs stads nykterhetsnämnd föroch hjälpa till en rationell behandling. klarade sig dela strafflagberedningens Genom den av beredningen föreslagna och Schlyters uppfattning att fylleordningen skulle dessa svårigheter i ri inte borde straffbeläggas och att behög grad elimineras. Mot att som nu stämmelserna om ansvar för förargelsevar fallet den enskilde fylleristen ofta väckande beteende borde redigeras om erhöll poliklinisk vård först via nyk- och föras över till annan författning. lerhetsnämndens försorg, skulle det fö- Även beträffande frågan huruvida den, reslagna systemet få omedelbar verkan som på allmän plats uppträdde beruför den omhändertagne. Läkarna och sad av starka drycker eller annat, skulnykterhetsnämnden skulle ges tillfälle le kunna göras till föremål för klinikatt i samråd besluta om vilka åtgärder behandling var nämnden ense med besom var nödvändiga i det enskilda fal- redningen och Schlyter, att utredning ofördröjligen borde åstadkommas. Nyklet. Enligt nykterhetsnämndens mening terhetsnämndens åsikt grundade sig skulle ett genomförande av beredning- huvudsakligen på de skäl strafflagbeens förslag medföra många praktiska redningen och Schlyter andragit. Vissa problem. Särskilt i en storstad som andra omständigheter borde emellertid Stockholm med ett förhållandevis stort enligt nämndens mening också beaktas. antal anhållna personer per dygn, måste Sålunda borde klinikbehandling ifrågadet med nödvändighet bli en omfattan- komma endast av återfallsfyllerister SOU 1968:55

73 och sådana förstagångsfyllerister, som efter utredning av nykterhetsnämnd visade sig vara avancerade alkoholister. Däremot borde tillfällighetsfyllerister utan symptom på alkoholism inte behandlas på klinik, eftersom en sådan åtgärd skulle innebära en väsentlig skärpning av hittills tillämpade metoder mot dem och medföra väsentliga kostnader för det allmänna utan motsvarande terapeutiska fördelar. Det borde beträffande dessa fyllerister i princip vara tillräckligt, att polisen avfordrade fylleristen erforderliga personuppgifter och underrättade vederbörande nykterhetsnämnd. För att snabbt kunna avgöra om den påträffade fylleristen var återfallsfyllerist eller inte var det enligt nämndens mening erforderligt — i vart fall i de större städerna — att inrätta ett centralt och för polisen lättillgängligt register över personer som gripits för fylleri. Enligt vad nykterhetsnämnden vidare anförde kunde det emellertid ifrågasättas om klinikbehandling borde tillgripas mot fylleristens önskan. Tvångsmässig behandling var ofta inte genomförbar. Å andra sidan kunde då de nykterhetsfrämjande resultat, som ifrågavar a n d e åtgärder avsåg att skapa, helt omöjliggöras. Det kunde därför enligt nämndens åsikt övervägas, om inte vägran att underkasta sig klinikbehandling borde medföra, att fylleristerna i stället obligatoriskt blev föremål för åtgärder från nykterhetsnämndens sida. I yttrandet anfördes avslutningsvis att en utredning i ämnet även borde ta sikte på om man inte åtminstone i de större städerna kunde ersätta de olika polisarresterna med en gemensam central upptagningslokal, dit fyllerister kunde föras och där de kunde omhändertas av specialutbildad polispersonal, vilken lämpligen borde biträdas av socialvårdstjänstemän. Från SOU 1968:55

dessa centrala upptagningslokaler kunde sedan sådana fyllerister, som ansågs vara i behov av medicinsk vård, föras över till eventuell klinikbehandling. 4.3 Malmö stads nykterhetsnämnd

Också Malmö stads nykterhetsnämnd tillstyrkte att straffet för fylleri slopades och ersattes med behandling i enlighet med strafflagberedningens förslag. Juridisk, medicinsk och social expertis torde enligt vad nämnden gjorde gällande i stort sett dela beredningens uppfattning, att fylleristraffet var ineffektivt och inte ändamålsenligt. Det verkade varken avskräckande eller förbättrande och hade inte vare sig individual- eller allmänpreventiv betydelse. Nykterhetsnämnden hade inte heller något att invända mot, att kommunerna upprättade ifrågavarande kliniker. I Malmö kunde till den befintliga kliniken för alkoholskadade knytas ett annex för de specialuppgifter, varom h ä r var fråga. Det krävdes självfallet flera funktionärer, bl. a. behövdes minst ett par befattningshavare med placering vid polisverket för omedelbar kontakt med dem, som omhändertogs för fylleri. Kostnaderna för den tilltänkta verksamheten borde emellertid åvila statsverket. 4.4 Nykterhetsvårdsutredningen

I det av nykterhetsvårdsutredningen avgivna yttrandet anfördes bl. a., att omhändertagandet av fyllerister på sätt som det nu tillämpades kunde anses någorlunda fylla sin uppgift, om det enbart betraktades som ett medel i den allmänna ordningens tjänst. Ur synpunkten av den omhändertagnes behöriga vårdande måste emellertid formerna för omhändertagande betecknas som primitiva och otidsenliga. Det framstod som en allvarlig brist i det nuvarande systemet, att omhändertagandet

74 för fylleri inte annat än rent undantagsvis inbegrep individuella vårdåtgärder i egentlig mening. I främsta rummet anmälde sig önskemålet att de omhändertagna blev undersökta av läkare, så att eventuella sjukdomstecken utöver berusningssymptomen kunde föranleda erforderliga medicinska åtgärder. I och med att läkekonsten förfogade över medel, som gav tillnyktringsprocessen ett snabbare och lugnare förlopp, syntes det vidare önskvärt, att de omhändertagna blev föremål för behandling i sådant syfte. Förutom att allmänt humanitära skäl talade därför skulle sannolikt polisens arbete med de omhändertagna avsevärt underlättas. Enligt nykterhetsvårdsutredningens mening förtjänade även erinras om att fylleristen vid den tidpunkt då han ansågs nykter och alltså fick lämna arresten ofta befann sig i ett bakrustillstånd, som kom vederbörande att omedelbart söka berusa sig på nytt. I ljuset av aktuella forskningsresultat angående vissa tidigare ej uppmärksammade rubbningar, som åtföljde bakruset, syntes för övrigt innebörden av det i 1841 års förordning emot fylleri och dryckenskap begagnade uttrycket »återvinna sina sinnens bruk» kunna diskuteras. Dessa omständigheter torde motivera att man vid en översyn av formerna för omhändertagande av fyllerister ägnade särskild uppmärksamhet åt rusets efterverkningar. Nykterhetsvårdsutredningen påpekade, att medicinsk undersökning och behandling i anledning av det akuta tillståndet hos personer, som omhändertagits för fylleri, inte kunde betecknas såsom nykterhetsvårdande åtgärder i nykterhetsvårdslagens mening. Sådan behandling torde nämligen inte i nämnvärd grad kunna påverka vederbörandes alkoholvanor. Införandet av dylik behandling av för fylleri omhänder-

tagna personer framstod därför som ett led i det polisiära ingripandet och inte som en uppgift för den samhälleliga nykterhetsvården. Enligt vad i yttrandet vidare framhölls krävde ett införande av medicinska moment i fylleristbehandlingen en förstärkning av polisväsendets resurser. Möjligheterna därtill torde vara bäst i de större städerna, där också behovet av dylika åtgärder syntes vara störst. Å andra sidan måste den särskilt i storstäderna framträdande anhopningen av talrika fyllerifall under vissa korta tidrymder, t. ex. vid veckoskiften och helger, skapa speciella problem. Att räkna med att på polisstationerna kunna inrätta klinikartade mottagningsavdelningar i erforderlig utsträckning torde, åtminstone f. n., inte vara realistiskt. Man torde framför allt få inrikta sig på att ambulatorisk lakar- och sjukvårdspersonal stod till polisens förfogande för insatser på vaktkontoren. Hithörande frågor torde kräva ingående studium, kompletterat med försöksverksamhet. Nykterhetsvårdsutredningen anförde vidare att omhändertagande för fylleri i viss utsträckning kunde fungera som en varning till den omhändertagne, så att han för framtiden avhöll sig från handlingar som kunde föranleda nytt ingripande. Den talrika förekomsten av återfallsfyllerister gav emellertid vid handen, att en dylik effekt av omhändertagandet och det därpå följande bötesstraffet långt ifrån var regel. Detta förhållande gav enligt utredningens mening onekligen stöd åt det i den remitterade framställningen berörda syftet »att i ett psykologiskt känsligt ögonblick ingripa med väl avvägda medel ägnade att förebygga fortsatt missbruk av rusdrycker». I princip torde en sådan målsättning överensstämma med den grundsyn på frågan om samhällets reaktioner i anledning av alkoholmissbruk, på vilSOU 1968:55

75 ken gällande nykterhetsvårdslagstiftning vilade. Enligt utredningens uppfattning var det i detta sammanhang, som kontakten mellan den polisiära verksamheten och den nykterhetsvårdande kom i fråga. Den metod, som nu tillämpades för att tillgodose behovet av sådan kontakt, innebar ju att uppgift om fylleri tillställdes vederbörande nykterhetsnämnd, varefter det ankom på denna att föranstalta om undersökning och att vidtaga de vårdåtgärder, som kunde befinnas påkallade och lämpliga. Utan tvivel var i många fall de åtgärder tillfyllest, som i enlighet med gällande bestämmelser vidtogs av nykterhetsnämnderna i anledning av inkomna uppgifter om fylleriförseelser, och en förbättrad effektivitet därvidlag borde kunna väntas bli följden av strävandena att öka den <}ppna nykterhetsvårdens resurser. Det kunde dock inte råda något tvivel om att i talrika fall undersöknings- och vårdåtgärder i omedelbar anslutning till alkoholmissbrukarens omhändertagande för fylleri skulle ge bättre resultat än åtgärder som vidtogs på ett senare stadium. Genom ett nära samarbete mellan polisen och vederbörande nykterhetsnämnd var det enligt utredningens mening redan nu möjligt — ehuru i mycket begränsad omfattning — att i särskilda fall tillgodose behovet av vårdåtgärder i nära anslutning till ett omhändertagande för fylleri. Så kunde t. ex. efter överenskommelse mellan polis och nykterhetsnämnd en för fylleri omhändertagen person vid frigivningen eskorteras till nämnden för utredning angående hjälpbehovet. Alternativt kunde efter meddelande från polisen någon företrädare för nykterhetsnämnden samtala med den omhändertagne innan han frigavs och medverka till lämplig åtgärd. För dylika insatser krävdes emellertid dels en grad av beredskap, som för flertalet nykterhetsnämnder var svår SOU 1968:55

att uppnå, dels tillgång till vårdmöjligheter, ej minst av medicinsk art, i vida större utsträckning än vad nu i allmänhet var fallet. Sammanfattningsvis anförde nykterhetsvårdsutredningen, att den nu tilllämpade metoden med skriftlig underrättelse till nykterhetsnämnden om begånget fylleri i sig själv var mindre tillfredsställande i vissa fall. Med nuvarande resurser på nykterhetsvårdens område kunde dock de möjligheter, som denna metod gav, inte anses till fullo utnyttjade. Två framgångslinjer var därför tänkbara, nämligen dels att i enlighet med intentionerna i den remitterade framställningen skapa en ordning, som möjliggjorde undersöknings- och vårdåtgärder i omedelbar anslutning till omhändertagande för fylleri, dels att ge nykterhetsvården bättre resurser att verka inom ramen för nu gällande ordning. Emellertid syntes det utredningen inte realistiskt att därvid ställa frågan antingen — eller, utan det torde gälla att bedöma hur de två framgångslinjerna kunde förenas och vilka praktiska fördelar var och en av dem kunde leda till. Vad angick bötesstraffet för fylleri anslöt sig nykterhetsvårdsutredningen till de av strafflagberedningen anförda synpunkterna. Utredningen erinrade om att den som intagits på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare i regel medgavs åtalseftergift för fylleri, som begåtts före intagningen, samt befriades från oguldna böter, som avsåg sådana fylleriförseelser. Härigenom undveks att vederbörandes alkoholmissbruk utlöste en dubbel samhällsreaktion. I och med att i överensstämmelse med lagen om nykterhetsvård i princip varje fylleriförseelse uppfattades som en omständighet, som borde föranleda åtgärd av nykterhetsnämnden, kunde principiella invändningar resas mot till-

76 lämpningen av bötesstraff för fylleri över huvud taget. Av praktiskt intresse var vidare den omständigheten, att det för nykterhetsnämnden utan tvivel var lättare att med utgångspunkt från en rapporterad fylleriförseelse vinna gehör hos klienten för undersökningsoch behandlingsåtgärder, om han inte bötfälldes och därigenom bibragtes den uppfattningen att förseelsen var sonad och bragd ur världen. 5. Fylleristraffet

i förslag

till

brottsbalk

Schlyters skrivelse och remissyttrandena däröver ledde inte till någon omedelbar åtgärd, antagligen beroende på att man önskade avvakta hur frågan om fylleristraffet skulle regleras i den blivande brottsbalken. Vad sistnämnda fråga beträffar var det naturligt att denna kom upp till behandling i samband med att förslaget till brottsbalk prövades av Kungl. Maj:t. I den proposition (nr 10), varigenom brottsbalksförslaget förelades 1962 års riksdag, anförde statsrådet och chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, bl.a. att även om kampen mot alkoholmissbruket främst borde föras med andra medel, det alltjämt förelåg ett behov av att kunna bestraffa fylleri på allmän plats. Departementschefen var därför inte beredd att föreslå ett slopande av straffet för fylleri. Inte heller fann han tillräckliga skäl föreligga att flytta bestämmelserna mot fylleri och förargelseväckande beteende till annan författning än brottsbalken. Bestämmelserna borde därför föras över från strafflagen till brottsbalken utan saklig ändring. 6. Motioner i

riksdagen

I två likalydande motioner (1:534' och II:652 2 ), väckta i anledning av propositionen med förslag till brottsbalk, hemställdes sålunda, att bestämmelsen om straff för fylleri skulle utgå ur brottsbalken. Därjämte begärdes att en utredning snarast igångsattes i syfte att utreda frågan om upptagande av bestämmelser om straff för fylleri i annan författning än brottsbalken ävensom rörande vård och samhällsreaktion vid fall av berusning på allmän plats. Motionärerna delade helt strafflagberedningens synpunkter på avkriminaliseringen av fylleriet. Det förelåg enligt deras mening ett behov av utredning rörande samhällets åtgärder i samband med fylleriförseelser, varvid såväl individualpreventiva som allmänpreventiva synpunkter borde beaktas. Inte minst de förstnämnda syntes under gällande ordning betänkligt ha åsidosatts. Med hänsyn till önskvärdheten av att förebygga och motarbeta alkoholmissbruket borde vårdsynpunkterna på ett annat sätt än vad som dittills skett träda i förgrunden. Den oroande ökning av ungdomsfylleriet, som under de senaste åren kunnat konstateras, utgjorde en särskild anledning för statsmakterna att tillse, att samhällets reaktion mot fylleriförseelserna blev nykterhetspolitiskt tjänlig. Det omhändertagande, som f. n. ägde rum vid fylleri, tedde sig från humanitära, medicinska och psykologiska synpunkter närmast p a r o diskt. Den temporärt alkoholförgiftade släpptes ut från arresten, så snart han ansågs kunna ta vara på sig själv. Han led då emellertid fortfarande av alkoholens efterverkningar och detta hans tillstånd kunde lätt medföra oöverlagda handlingar eller ny alkoholförtäring. 1

Inom riksdagen höjdes emellertid röster för en närmare utredning av de av strafflagberedningen väckta frågorna.

Av h e r r Allan Hernelius. Av h e r r a r Henrik Munktell, Erik Magnusson i Tumhult, Carl Erik Hedin, Sten Källenius och Lennart Stiernstedt.

2 SOU 1968:55

77 Med enkla, tillgängliga medicinska medel skulle han i många fall kunna skyddas för sådana impulser. Krav på utredning snarast möjligt av frågan om reformerade former för samhällets åtgärder mot berusade personer på allmän plats hade redan tidigare rests i ett p a r andra likalydande motioner vid 1962 års riksdag (I:232 1 och IJ:210 2 ), varvid en i viss mån annan motivering åberopades. Efter att ha erinrat om strafflagberedningens förslag i ämnet uttalade motionärerna, att någon reform av åsyftad art dock ännu inte genomförts eller aviserats, vilket var så mycket mer anmärkningsvärt som man på vissa håll utomlands redan tillämpade ett annat och effektivare sätt för gatufylleristers tillfälliga omhändertagande och behandling eller planerade en reform i antydd riktning. Vad som aktualiserat motionerna var framför allt upplysningen, att en så väsentlig del av gatufylleristerna utgjordes av recidivister, som uppenbarligen inte återfördes till ett nyktert liv eller nämnvärt hindrades i sitt för bl. a. trafiken riskabla alkoholmissbruk genom några timmars omhändertagande i otillfredsställande former vid akuta rustillstånd och därefter utdömda bötespåföljder. Den höjning av standarden på polisens arrestlokaler, som på sina håll åstadkommits som ett resultat av den 1958 genomförda skärpningen av lagstiftningen om behandlingen av häktade och anhållna m. fl., hade inte medfört någon förändring i princip av de otillfredsställande samhällsåtgärderna mot gatufylleriet. Vad särskilt gällde 1841 års förordning emot fylleri och dryckenskap fordrades att fylleristen återvunnit »sina sinnens bruk» för att han skulle kunna friges. Dittills hade detta ansetts erfordra fyra å fem timmars förvaring. Professor Leonard Goldbergs och hans medarbetares epokgörande rön rörande s. k. posttrauSOU 1968:55

matiska effekter (rubbning av bl. a. balansfunktionen i innerörat), vilka effekter kvarstod relativt lång tid efter att alkoholen försvunnit ur kroppen och vilka därför självfallet hade stor praktisk betydelse för beteendet, hade inte tilldragit sig tillbörlig uppmärksamhet i detta sammanhang och inte lett till de konsekvenser vad gällde t. ex. tidslängden för gatufylleristers omhändertagande, varom dessa rön syntes ge tydlig anvisning. Enligt dessa rön torde en fyllerist inte kunna anses ha återvunnit »sina sinnens bruk» redan efter fyra— fem timmar.

7. Remissyttranden

över

motionerna

Yttrande över de båda sistnämnda motionerna avgavs, efter remiss, av riksåklagarämbetet, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen och Stockholms stads nykterhetsnämnd. 7.1 Riksåklagarämbetet

Riksåklagarämbetet fann det för sin del tveksamt, huruvida det var lämpligt att generellt avskaffa straffet för fylleri. Ämbetet anslöt sig härutinnan till straffrättskommitténs uttalande i dess förslag till lagstiftning angående brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69 s. 233) att det, även om möjligheterna att genom straff motverka alkoholmissbruk måste anses begränsade, inte kunde anses betydelselöst att samhället med ett ej alltför ringa straff reagerade mot den anstötliga och råa yttring av alkoholmissbruk som fylleri på allmän plats utgjorde. Kommitténs uttalande ägde enligt ämbetets mening främst tillämp1

Av herr Per-Olof Hansson. Av fröken Brita Elmén och h e r r a r Daniel Wiklund i Stockholm, Gustaf Kollberg, Manne Ståhl, Wald. Svensson, Einar Rimmerfors, Eric Nelander, C. W. Carlsson och Mac. P. H a m r i n i Kalmar.

78 ning på tillfällighetsfyllerister, beträffande vilka fylleristraffet kunde antas utöva en viss avhållande effekt. Ämbetet vitsordade å andra sidan, att bötesstraff för fylleri i fråga om vanefyllerister var ett merendels otjänligt och stundom direkt skadligt medel i kampen mot alkoholmissbruket. Det torde emellertid inte vara möjligt att ha straffbestämmelser, som endast gällde tillfällighetsfyllerister. En tänkbar lösning syntes ämbetet vara att kombinera en straffbestämmelse om fylleri med en regel, enligt vilken åtal för fylleri fick väckas respektive strafföreläggande utfärdas endast där åklagaren efter hörande av nykterhetsnämnd fann åtal påkallat för gärningsmannens tillrättaförande eller eljest från allmän synpunkt. Oavsett i vilken utsträckning kriminaliseringen av gatufylleriet behölls, ansåg ämbetet det emellertid angeläget, att formerna för omhändertagande av gatufyllerister blev föremål för översyn i syfte att uppnå en reglering, som bättre än f. n. tillgodosåg de krav som från såväl medicinsk som mera allmän social-humanitär synpunkt härutinnan kunde uppställas. Att behov av en reform på förevarande område förelåg ansåg ämbetet obestridligt. 7.2 Socialstyrelsen

Socialstyrelsen yttrade, att den fråga, som behandlades i motionerna, var av största betydelse för hela nykterhetsvårdens funktion och framtida utveckling. Den begränsades ej till att gälla enbart en ändring av formen för samhällsreaktionen vid gatufylleri i syfte att träffa åtgärder, som skyddade den berusade för nära till hands liggande komplikationer i samband med omhändertagandet. I lika hög grad gällde det ökade förutsättningar för mera adekvata åtgärder i begynnelsestadiet av alkoholmissbruk, möjligheter till snabbare in-

gripanden än vad som kunde förekomma f. n. och en omedelbarare kontakt mellan den tänkta kliniska behandlingsverksamheten och nykterhetsnämndens/barnavårdsnämndens representant. Undersökningsförfarandet skulle härigenom uppfattas som mera meningsfyllt och därmed öka den undersöktes vilja till samarbete, vilket var nödvändigt för en framgångsrik behandling. Styrelsen erinrade om att den vid flera tillfällen framhållit den oroväckande utvecklingen av nykterhetstillståndet bland ungdom, som bl. a. yttrade sig i stigande antal fylleriförseelser i allt lägre åldrar. Detta var enligt socialstyrelsens mening ett specialproblem, som måste tillmätas särskild betydelse i sammanhanget; för ungdomsfylleristernas vidkommande fick nuvarande förvaringsform anses speciellt olämplig. Under hänvisning till vad sålunda anförts tillstyrkte socialstyrelsen* att den av motionärerna väckta frågan snarast möjligt blev föremål för offentlig utredning. 7.3 Medicinalstyrelsen

Medicinalstyrelsen anförde i sitt yttrande, att fyllerister torde böra o m h ä n dertas genom polisens försorg även i fortsättningen med hänsyn till att åtskilliga fyllerister inte endast gjort sig skyldiga till fylleriförseelse utan också till brottslig handling. Även med hänsyn till problemets storleksordning t o r d e det vara orealistiskt att räkna med, att en första sortering skedde i medicinsk regi. Det var emellertid angeläget, att ökade möjligheter skapades att erbjuda medicinsk vård åt dem, som verkligen var i behov därav, enär det från principiell synpunkt var väsentligt, att m ä n niskor, som befann sig i ett stadium av akut förgiftning, erhöll den adekvata medicinska vård, som tillståndet i fråga krävde. — Vad den organisatoriska utSOU 1968:55

79 byggnaden av denna vård beträffade syntes denna enligt medicinalstyrelsens mening böra utformas efter olika riktlinjer med hänsyn till de speciella förhållanden som rådde inom vederbörande sjukvårdsområde. Styrelsen påpekade att ett förslag till lösning av denna fråga i Stockholm framlagts av styrelsen i yttrande över betänkande angående nytt undervisningssjukhus i Stockholm. Därvid underströks att Sabbatsbergs sjukhus' belägenhet torde inbjuda till att på sjukhusets område uppföra ett mindre sjukhus med institutioner för öppen specialistvård och med vårdplatser för kirurgisk och medicinsk olycksfallsvård, akut alkoholistvård och akut psykiatrisk vård i övrigt. En sådan lösning skulle även innebära en möjlighet att åstadkomma synnerligen önskvärda resurser för omhändertagande av s. k. polisfall. Enligt vad medicinalstyrelsen vidare anförde hade ett annat förslag till lösning presterats av socialroteln i Stockholm, som efter verkställd undersökning förordat, att omhändertagande av ungdomsfyllerister upp till 21 år kom till stånd vid en särskild institution. I det aktuella fallet skulle detta innebära, att erforderligt antal platser för detta klientel inrättades vid den nuvarande Mariapolikliniken för alkoholsjukdomar. En dylik organisation fann styrelsen ligga i linje med den av motionärerna hävdade uppfattningen och torde därjämte kunna ge erfarenheter av betydande intresse för frågans fortsatta behandling. Medicinalstyrelsen fann det naturligt att nu ifrågasatt organisation för omhändertagandet av fyllerister, särskilt i områden där problemet kvantitativt var av betydande omfattning, såvitt möjligt kom till stånd i anslutning till redan nu befintliga institutioner för omhändertagande av alkoholsjuka. Det fick sålunda anses vara synnerligen angeläget, att sortering och beSOU 1968:55

handling inte i första h a n d blev en uppgift för den redan nu hårt belastade akutsjukvården vid våra lasarett. Mot bakgrunden av det anförda förordade medicinalstyrelsen, att en utredning kom till stånd, varvid förutsattes att särskild uppmärksamhet ägnades åt det förhållandet, att de för dylika uppgifter disponibla personalresurserna var starkt begränsade. 7.4 Stockholms stads nykterhetsnämnd

Stockholms stads nykterhetsnämnd anförde, att det i Stockholm årligen omhändertogs 20.000—25.000 1 personer för fylleri på allmän plats. Uppskattningsvis kunde sägas, att omkring hälften av dessa fylleriförseelser begicks av bostadslösa, socialt förkomna återfallsfyllerister. För dessa personer, som praktiskt taget undantagslöst var kända av nykterhetsnämnden, hade nämnden till sitt förfogande tre särskilda distriktsbyråer, envar bestående av en socialinspektör, en förste socialassistent samt en eller flera socialassistenter jämte erforderlig kontorspersonal med uppgift i första hand att anskaffa dem bostad och arbete. Därutöver hade nämnden tillgång till en rörlig arbetsenhet, bestående av en socialinspektör, en förste socialassistent och två socialassistenter jämte erforderlig biträdeshjälp för handläggning i samråd med polismyndigheten av ärenden rörande detta klientel vid trängande behov av hjälp och vård. Även om resurserna för detta speciella klientel av återfallsfyllerister kunde tyckas vara relativt väl utbyggda, måste det enligt nämndens mening samtidigt framhållas, att dessa klienter, som svarade för omkring hälften av gatufylleriet i Stockholm, av flera skäl utgjorde en särskilt arbetskrävande grupp. Då de ofta förde en ambuleran1

Siffran är numera cirka 30.000.

80 de tillvaro inom staden, förelåg svårigheter att anträffa dem, och om de anträffades, var möjligheterna till adekvata vårdåtgärder inte sällan relativt begränsade. Till bilden hörde nämligen en viss obenägenhet att mottaga erbjudna vårdmöjligheter och bristande insikt om den egna situationen, vartill kom allmänna problem med resocialiseringen på grund av nedsatt arbetsförmåga, avsaknad av uthållighet och ovana vid o r d n a d e arbetsförhållanden. Nykterhetsnämnden påpekade att den återstående delen av fylleristklientelet företedde betydande variationer i fråga om alkoholvanor. Vissa var klart hemfallna åt alkoholmissbruk, medan andra åter inte hade några alkoholproblem utan hade råkat ut för en tillfällig »olyckshändelse». I yttrandet upplystes att samtliga inkomna rapporter om begångna fylleriförseelser registrerades av nykterhetsnämnden och att olika åtgärder företogs, beroende på vad nämnden förut kände om vederbörande eller på omständigheterna i övrigt. I de lindrigare fallen vidtogs ej särskild åtgärd utöver obligatorisk registerslagning. I andra fall kallades vederbörande att infinna sig vid nämndens informationsbyrå för samtal eller rådgivning. I mera allvarliga fall överlämnades ärendet direkt till vederbörande distriktsbyrå för vidare handläggning. Det sagda gällde enligt vad nämnden framhöll den sociala delen av nämndens befattning med gatufylleristerna. Nämnden hade emellertid i ökad omfattning tagit medicinsk sakkunskap i anspråk bl. a. i form av ett antal egna heltidsanställda läkare, av vilka två enbart var avsedda för informationsbyråns verksamhet. Möjligheterna till ytterligare utbyggnad av den medicinska verksamheten för alkoholmissbrukare skulle av nämnden följas med uppmärksamhet.

Avslutningsvis anförde nykterhetsnämnden, att den mest allvarliga frågan var, huruvida läkare samt sjukvårdsoch socialvårdspersonal fanns att tillgå i en omfattning, som erfordrades för verkligt effektiva ingripanden i den av motionärerna antydda riktningen. En realistisk bedömning av dessa förhållanden måste enligt nämndens mening nog ge vid handen, att resurserna härför i varje fall inte f. n. förelåg.

8. Första lagutskottets

utlåtande

I sitt över propositionen och motionerna avgivna utlåtande (nr 42) anförde första lagutskottet bl. a., att även utskottet vid sin prövning hade funnit, att hithörande problemkomplex borde utredas. Av de olika skäl, som anförts till stöd härför, nämnde utskottet att de ingripanden, som enligt nuvarande ordning följde efter det att en alkoholiserad person gjort sig skyldig till fylleri på allmän plats, ofta framstod som meningslösa. Problemkomplexet inrymde enligt utskottets mening inte bara frågeställningar av social, medicinsk och juridisk art utan även spörsmål av samhällsekonomisk natur. På vilket sätt de olika synpunkterna skulle avvägas mot varandra var inte möjligt att ange utan en mer omfattande utredning än den som kunnat verkställas i samband med utskottets granskning av propositionen och motionerna. Utskottet ville därför inte förorda några särskilda riktlinjer, efter vilka utredningsarbetet borde bedrivas, utan ansåg, att det borde bedrivas förutsättningslöst. Under åberopande av det anförda tillstyrkte utskottet, att en utredning verkställdes rörande formerna för samhällets åtgärder vid omhändertagande av berusade personer på allmän plats. Vad utskottet sålunda hemställt godkändes av riksdagen (rskr. nr 390). SOU 1968:55

81 9. Utredningens direktiv Den 11 oktober 1963 beslöt Kungl. Maj :t att bemyndiga chefen för justitiedepartementet att tillkalla sju sakkunniga för utredningsuppdraget och tre dagar senare tillkallades de sakkunniga. I de samtidigt meddelade direktiven för utredningen anförde departementschefen, statsrådet Kling, bl. a. att det problem som först mötte var i vad mån fylleri såsom sådant borde kriminaliseras. Problemet hade flera aspekter och måste ses ur olika synvinklar när det gällde olika kategorier av alkoholmissbrukare. Medan fylleristraffet kunde ha en viss avhållande effekt när det gällde tillfällighetsmissbrukarna kunde detta inte med samma rätt sägas med avseende å vanefylleristerna. För den händelse utredningen skulle ge vid handen att fylleristraff borde finnas kvar, borde undersökas i vad mån man bättre än vad f. n. skedde skulle kunna skilja bort de fall där straffpåföljden tedde sig meningslös. Där kunde exempelvis tänkas särskild åtalsprövning i större utsträckning. Därest utredningen skulle komma till att bestämmelserna i brottsbalken om kriminalisering av fylleri borde ändras eller utgå, hade utredningen enligt vad i direktiven vidare anfördes att undersöka vilka ändringar som i följd därav borde företagas i annan lagstiftning. Där märktes bl. a. stadgandena i lagen om nykterhetsvård r ö r a n d e den s. k. fylleriindikationen såsom grund för intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, bestämmelserna i rusdrycksförsäljningsförordningen om fylleri som grund för avstängning från rusdrycksinköp och vägtrafikförordningens regler om utfärdande och återkallelse av körkort. Det kunde vidare förtjäna att prövas, huruvida bestämmelserna om straff för förargelseväckande beteende borde ä n d r a s med tanke på de talrika fall, då den som upp-

SOU 1968:55

trädde berusad på allmän plats därigenom också gjorde sig skyldig till förargelseväckande beteende. Formerna för omhändertagandet av berusade personer på allmän plats borde enligt direktiven också övervägas. I nuvarande läge torde det inte kunna komma i fråga annat än att omhändertagande även i fortsättningen som regel borde ske genom polisens försorg. Emellertid borde undersökas om bestämmelserna i 1841 års förordning och i allmänna polisinstruktionen var tillfyllest och lämpligt utformade ur allmän ordningssynpunkt och med hänsyn till de krav som borde ställas ur nykterhetsvårdssynpunkt. I direktiven anfördes vidare att utredningen skulle pröva vilka åtgärder som borde vidtas med fylleristerna efter omhändertagandet. Det var här i främsta rummet en fråga om vilka resurser i olika hänseenden, som stod till buds eller kunde skapas. Det erinrades i detta sammanhang om att statsmakterna vid 1963 års riksdag uttalat sig för att den medicinska vården av alkoholskadade i princip borde lämnas inom ramen för de allmänna sjukvårdsresurserna. Utredningen borde pröva hithörande problem med avseende på såväl berusning genom alkoholhaltiga drycker som berusning framkallad med andra medel. Enligt vad i direktiven till sist påpekades stod det utredningen fritt att upptaga sådana spörsmål, som aktualiserades under utredningsarbetets gång och som föll inom ramen för det uppdrag som anförtrotts utredningen.

10. Fylleriet i

pressdebatten

Det må till sist i detta sammanhang nämnas att även i pressen tid efter annan livligt diskuterats huruvida straffet för fylleri borde bibehållas och man

82 har därvid också kommit in på de mera vittomfattande problemen om hur behandlingen av fylleristerna för framtiden borde lösas. Alldeles uppenbart är att man från presshåll varit starkt positiv till de grundtankar, varåt strafflagberedningen på sin tid gav uttryck även om beredningen inte direkt åbe-

ropats. Särskilt torde pressen ha spelat en betydelsefull roll, då det gällt att påverka en måhända motsträvig opinion att anlägga en mera positivt inriktad och human syn på frågan om behandlingen av fyllerister. Detta gäller inte minst under den tid, då utredningens arbete pågått.

SOU 1968:55

ANDRA

1. Fylleristraffet

i 1733 års

förordning

Vid tiden för tillkomsten av 1734 års lag bestraffades fylleri enligt förordningen den 17 april 1733 emot svalg och dryckenskap. Grundtanken bakom bestämmelserna i denna förordning synes märkligt nog i första hand ha varit omsorgen om fylleristens personliga välfärd. I ingressen till förordningen erinrades nämligen om de skadliga följder dryckenskapen hade för fylleristen och hans familj. I förordningen stadgades straff för den, som så överlastade sig med drycker, att var och en, som såg honom, »ögonskenligen» kunde märka, att han var drucken. Fylleri var således straffbart vare sig förseelsen inträffade på allmän plats eller enskild. — Straffet för fylleri var böter, första gången fem, andra gången tio och tredje gången femton daler silvermynt. 1 Kunde den dömde inte betala böterna, skulle han sitta i fängelse, första gången fyra dagar, andra gången åtta dagar och tredje gången likaså åtta dagar, men då »vid vatten och bröd». Fjärde gången utdömdes böter om tjugo daler silvermynt eller, vid underlåtenhet att betala böterna, fjorton dagars fängelse »vid vatten och bröd». Begick någon fylleri flera gånger, skulle saken anmälas till »överdomaren, som hade att belägga en sådan brottsling med ett allvarsamt arb i t r a l straff», d. v. s. utmätt efter skälighet. Särskilda regler gällde för soldater, arbetare, tjänstefolk m. fl., innebärande att dessa, om de inte kunde beSOU 1968:55

KAPITLET

tala böterna, första och andra gångerna fick »sitta i stocken» en respektive två söndagar och tredje gången »slita spö och ris». Förordningen innehöll också särregler om fylleri i kyrka, om fylleri av präster och andra tjänstemän i tjänsten, om fylleri av omyndiga, om straff för den, som förledde annan till fylleri och dryckenskap samt om värdshusvärds åligganden avseende utskänkningen av spritdrycker. Vidare fanns i förordningen en regel om, att därest någon begick brott »uti fylleri», fylleriet inte skulle lända honom till ursäkt eller befrielse från ansvar för detta brott. Några bestämmelser angående omhändertagande av fyllerister innehöll förordningen ej. I en den 25 oktober 1733 utfärdad förordning angående forum för fylleriförseelser angavs, att sådana förseelser skulle upptagas och avgöras vid kämnärs- och tingsrätterna. 2. Nykterhetsläget

anses oroande

Förordningen emot svalg och dryckenskap gällde under återstoden av 1700-talet och något decennium in på 1800-talet. I en proposition till ständerna år 1812 väcktes emellertid fråga om ändrade bestämmelser i ämnet. Den direkta orsaken härtill torde ha varit de försämrade förhållanden i nykterhetshänseende, som följt av frigivandet av 1

En daler silvermynt motsvarar 1 kr. 33 öre.

84 husbehovsbränningen 1810. Men i propositionen synes man också ha utgått från en annan principiell uppfattning om anledningen till ingripande mot fyllerister än den, som låg till grund för 1733 års förordning. Vad som 1812 ansågs motivera åtgärder mot fyllerister torde sålunda framför allt ha varit omsorgen om statens säkerhet och ordningens upprätthållande. I propositionen anfördes nämligen bl. a., att det »i en tid, då mer än någonsin svenska folkets forna enkelhet i seder och ordning i levnadssätt måste återföras, såvida Sverige längre skulle nämnas bland självständiga stater, utgjorde ett av Kungl. Maj:ts livligaste bekymmer, att böjelsen för starka drycker hos nationen icke mera allmänt hämmats, varken av givna föreskrifter och varningar eller av omsorgen för bibehållandet av eget värde och bestånd».

3. 1813 års förordning dryckenskap

emot fylleri

och

Propositionen innehöll ej något utarbetat förslag i ämnet. På uppdrag av ständerna upprättade emellertid lagutskottet ett förslag till »allmän författning emot omåttligt bruk av starka drycker och deras olovliga utminutering». Men vid sin granskning av förslaget fann ständerna, att de flesta reglerna däri dels »efter lokala omständigheter, såsom ekonomiska måste inrättas, dels ock i allmänhet voro till sin natur police-författningar». Med hänsyn härtill och då ständerna »ej tilltrott sig att gilla och antaga förslaget», överlämnade de åt Kungl. Maj :t »att såsom ordningsmål» därom själv förordna. I anledning härav utfärdade Kungl. Maj:t påföljande år — med upphävande av 1733 års förordning — en ny förordning i ämnet, nämligen förordningen den 24 augusti 1813 emot fylleri och

dryckenskap. Denna inleddes med en beskrivning av vad som var att anse som fylleri. För fylleri straffades enligt förordningen den som genom missbruk av starka drycker överlastade sig så, att det av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen kunde märkas, att han var drucken. Inte heller 1813 års förordning gjorde således någon skillnad mellan fylleri, begånget på allmän eller enskild plats. Straffet var de fyra första gångerna böter, första gången tre riksdaler 16 skillingar, andra gången sex riksdaler 32 skillingar samt tredje och fjärde gångerna tretton riksdaler 16 skillingar. Fjärde gången skulle den dömde dessutom »sitta i stocken» en söndag och förklaras »oberättigad att deltaga i val eller väljas till sådana förrättningar, som innefattade medborgerligt förtroende». Begick han fylleri en femte gång, skulle han sändas till Kronans arbetsinrättning eller spinnhus att där hållas till arbete i ett halvt år. Efter ytterligare förseelser straffades han varje gång med tvångsarbete i ett år. — Förordningen upptog också, i likhet med 1733 års förordning, särskilda regler om straff för den, som trugade, förledde eller lockade annan till fylleri, om fylleri inför länsstyrelse, domstol och vid allmänna sammankomster, om fylleri i kyrka, om fylleri av omyndiga, av präster och andra tjänstemän och om värdshusvärds skyldigheter såvitt angick spritutskänkningen. Också regeln i 1733 års förordning om att fylleri inte fick åberopas såsom ursäkt eller till befrielse från ansvar för andra samtidigt begångna brott hade motsvarighet i den nya förordningen. — Stadgandet om fylleri inför länsstyrelse, domstol etc. kompletterades av en bestämmelse om rätt för vederbörande förrättningsman att avvisa person som var berusad i domstols- eller förrättningslokalen. Sistnämnda bestämmelse SOU 1968:55

85 saknade motsvarighet i 1733 års förordning. I motsats till sistnämnda förordning innehöll 1813 års förordning även bestämmelser angående omhändertagande av fyllerister. Enligt förordningen kunde nämligen var och en, som anträffades på väg eller gata överlastad av starka drycker, »när dess behöriga vårdande icke annorledes lät sig verkställa», förvaras i häkte till dess att han återvunnit sina sinnens bruk. Gjorde han där eller på andra allmänna ställen, såsom värdshus, näringsställen och krogar, i fylleri oljud, eller förnärmade han andras fred och säkerhet, skulle han »ovillkorligen i häkte inmanas»; dock skulle han, sedan han åter blivit nykter, »på fri fot ställas, därest ej sådant brott är begånget, varför han efter lag i fängelse hållas må». I 1813 års förordning angavs som forumregel att fylleriförseelse i princip skulle åtalas, i städerna vid vanlig domstol eller »police-inrättning» och på landet hos länsstyrelsen eller, om förseelsen begicks vid »något lagtima eller extra ordinarie ting», vid domstol.

4. Krav på mildare

lagstiftning

Redan några år efter tillkomsten av 1813 års förordning framfördes inom ständerna allt starkare krav på ändringar i densamma. Dessa krav synes inte ha utgått från någon direkt ändrad grundsyn på frågaa utan torde främst ha föranletts av att bestämmelserna i förordningen ansågs alltför vidsträckta och stränga. Sålunda yrkades i en motion vid 1818 års riksdag (se bondest. prot. 2 s. 104) att fylleri skulle bestraffas endast då det väckte allmän förargelse eller »sidvördnad mot auktoriteter» eller också då oljud, slagsmål eller andra brott förekom i samband med fylleriet. I en annan motion SOU 1908:55

vid 1823 års riksdag (se bondest. prot. 2 s. 704) föreslogs att åtal ej borde ske, då någon i »muntert lag eller bland vänner» förtärde rusdrycker till överflöd, om han inte ofredade någon eller förde oljud. Motionerna avstyrktes av lagutskottet och avvisades även av ständerna. Därvid åberopades i huvudsak samma motivering nämligen att ett omåttligt bruk av starka drycker innefattade ett så lastbart förfarande, att den, som gjorde sig skyldig därtill, inte borde undgå ansvar, även om han inte hade begått något annat brott i samband därmed. Ej heller ett av lagutskottet vid 1823 års riksdag framfört förslag att stockstraff och förlust av medborgerligt förtroende skulle avskaffas såsom påföljder för fylleri ledde till någon författningsändring. Vid 1829—1830 års riksdag väcktes på nytt motioner med förslag till ändringar i 1813 års förordning. Motionsyrkandena gick i huvudsak ut på, att straffbarheten borde inskränkas till att endast gälla fylleri på allmän plats och att straffet borde mildras eller i viss utsträckning ersättas med varning av pastor eller kyrkoråd. I några motioner yrkades dock straffskärpning. I sitt över motionerna avgivna utlåtande (bet. nr 95) föreslog lagutskottet för sin del, att straff för fylleri skulle inträda endast om fylleristen anträffades på »väg, gata eller annat allmänt ställe», och att påföljden stockstraff skulle ersättas med omyndigförklaring. Vid ärendets behandling hos ständerna yppades delade meningar om utskottets förslag. Av dem, som inom ständerna stödde förslaget, h ä v d a d e några att straffet borde mildras bl. a. därför, att fylleri ändå blev bestraffat dels genom den vanära det medförde för vederbörande, och dels genom att ansvar dock följde för de brott, som fylleriet ofta hade i sitt släptåg. Andra

86 menade, att bötesstraffet var orättvist och föga ändamålsenligt, eftersom det svårare drabbade fylleristens familj än fylleristen själv. En ledamot ansåg, att förstagångsfylleri inte borde bestraffas, enär det ofta berodde på okunnighet. Och en annan ledamot yttrade, att det var lämpligare, att den som femte gången eller oftare gjorde sig skyldig till fylleri sattes på »dårhus» under läkarvård än på »correctionsinrättning», då lasten enligt hans åsikt var en verklig sjukdom. Enligt vad ett par andra ledamöter anförde hade fästningsstraffet visat sig otjänligt; straffet var »vanmäktigt» mot dem, som inte kunde förbättras, och kunde inte avskräcka dem, som tagit första steget på denna lastens bana. Bestraffningen på »correctionshus» var för övrigt enligt deras mening inte heller lämplig, eftersom den drabbade endast de fattiga. Resultatet av meningsbrytningarna blev, att ärendet återremitterades till lagutskottet, som emellertid i nytt utlåtande vidhöll sitt tidigare förslag. — Ständerna godtog så till vida kritiken mot 1813 års förordning, att de i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 405/1830) föreslog bl. a. sådana ändringar i förordningen, att straffbarheten för fylleri begränsades till fall, då fylleristen anträffades på »väg, gata eller annat allmänt ställe» och att det »skymfliga stockstraffet» borttogs. År 1834 väcktes återigen motioner med yrkanden om ändringar i 1813 års förordning. I en motion anfördes sålunda, att både böter och stockstraff var olämpliga påföljder för fylleri, böterna därför att de inte innebar någon bestraffning för den rike men ofta var ganska kännbara för den fattige och stockstraffet därför att det endast väckte liknöjdhet hos den bestraffade och medlidande hos åskådaren. I motionen föreslogs i stället, att fylleri första,

andra och tredje gångerna endast skulle medföra varning av kyrkorådet. Även i en annan motion föreslogs, att varning skulle tilldelas vederbörande men blott vid »första resan» fylleri. Vid återfall skulle åtal anställas. Den som tre gånger dömts för fylleri skulle omyndigförklaras. Stockstraff och fästningsstraff borde avskaffas vid fylleri. I sitt över motionerna avgivna utlåtande (bet. nr 137) anförde lagutskottet, att »fylleri-lasten» borde utgöra ämne för »brottmålslagen», om genom fylleriet andras frid och säkerhet förnärmades eller allmän förargelse åstadkoms. I sådant fall hade lasten enligt utskottets mening övergått till att bli ett brott, och borde följaktligen, vare sig varning skett eller inte, bestraffas. Utskottet avstyrkte därför bifall till motionerna. Utskottets hemställan godkändes av ständerna. Först 1837 ledde 1830 års nyssnämnda riksdagsskrivelse till resultat. Då vidtog Kungl. Maj:t nämligen den ändringen i 1813 års förordning att stockstraffet vid fylleri borttogs. Någon ändring av själva gärningsbeskrivningen till att avse »väg, gata eller annat allmänt ställe» — såsom ständerna föreslagit — gjordes däremot inte. 5. 1841 års förordning dryckenskap

emot fylleri

och

Inom ständerna lät man sig inte nöja med de begränsade ändringar i 1813 års förordning, som gjordes 1837. Vid 1840 års riksdag yrkades sålunda i en motion, att förordningen skulle helt upphävas eller åtminstone ändras så, att den, som förtärt starka drycker utan att dock bli oredig och synbarligen drucken, skulle bli fri från ansvar. I sitt över motionen avgivna utlåtande (bet. nr 104) anförde lagutskottet, att missbruk av starka drycker utgjorde en last, SOU 1968:55

87 som genom sina fördärvliga verkningar straffade sig själv. Men om därigenom offentlig förargelse förorsakades eller andras frid eller säkerhet stördes, antog denna last jämväl egenskapen av brott samt »inträdde därmed på den allmänna straffrättens område». Utskottet kunde därför inte biträda yrkandet om upphävande av förordningen. Däremot borde enligt utskottets mening vissa ändringar ske. Först och främst borde brottsbeskrivningen avfattas i mera enkla och bestämda ordalag. Vidare borde förordningen klart utmärka att ansvar för fylleri inträdde endast då »förargelse i allmänna levernet» åstadkoms, d. v. s. då den »av starka drycker synbarligen överlastade» anträffades »å väg, gata eller annat allmänt ställe». Vad gällde själva ansvaret torde påföljderna av förhöjda böter och arbete på »correctionshus» vid återfall inte vara ändamålsenliga. Bortsett från att en fyllerist inte kunde räknas till det slags brottslingar, för vilkas återfall i samma brott allmänna säkerheten fordrade höjda straff, måste det enligt utskottets åsikt tagas i betraktande, att dryckenskapslasten vanligen åtföljdes av misshushållning och att den, som »nedsölade sig» så i denna last, att han blev åtalad flera gånger därför, merendels kom i en ofördelaktig ekonomisk ställning, vilken ytterligare måste försämras genom erläggande av dryga böter. Än mer gällde detta den, som på grund av fylleri sändes till arbetsinrättning. Följden härav blev till slut, alt fylleristen, med hustru och barn, föll »fattig-inrättningen» till last. Utskottet ansåg därför, att böterna för fylleri inte skulle höjas vid återfall och att påföljderna »corrections-arbete» och »förlust av medborgerligt förtroende» borde borttagas samt att den, som inte lät sig rätta av att bli straffad tre gånger för fylleri utan återföll en fjärde SOU 1968:55

gång eller oftare, i stället skulle sättas under förmyndare. Ehuru inom ständerna viss kritik framkom mot vad utskottet anfört och föreslagit, stannade dock ständerna för att godtaga utlåtandet. Ständernas beslut anmäldes i skrivelse till Kungl. Maj:t 1841 (rskr. nr 187). Som ett resultat av skrivelsen utfärdades den 16 november 1841 den i vissa delar ännu gällande förordningen emot fylleri och dryckenskap. Härigenom blev ständernas önskemål i stort sett tillgodosedda. Sålunda skulle enligt förordningen den som genom missbruk av starka drycker överlastade sig så, att det av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen kunde märkas, att han var drucken, och i det tillståndet anträffades på väg, gata eller annat allmänt ställe, bota, varje gång tre riksdaler 16 skillingar. Dömdes han fjärde gången för fylleri, skulle han dessutom förklaras oberättigad att deltaga i val eller väljas till sådana »förrättningar, som innefattade medborgerligt förtroende». I övrigt överensstämde förordningen i stort sett med 1813 års förordning. Bl. a. överfördes till den nya förordningen i oförändrat skick bestämmelsen angående omhändertagande för fylleri. I 1841 års förordning upptogs också en regel, liknande den som förekom i 1813 års förordning, att fylleri, »varhelst det än sker», inte fick åberopas som ursäkt vid andra brott. Genom 1841 års förordning försvann länsstyrelsernas domsrätt; i övrigt var forumregeln oförändrad. 6. Prosten Gellerstedts

motion

Det dröjde emellertid inte länge, förrän även den nya förordningen kom att kritiseras inom ständerna. Sålunda kan nämnas att i en motion vid 1847 års riksdag prosten Gellerstedt föreslog, att

88 anstalter för drinkares mottagande för genomgående av viss kur skulle inrättas vid varje länslasarett och att fråga om ansvar för fylleri därefter borde förfalla. Enligt Gellerstedts mening var 1841 års förordning inte bara ändamålslös utan också olämplig. Erfarenheten hade nämligen visat, att begäret efter starka drycker så småningom blev en passion, som förnuftet inte förmådde att besegra. Därför kunde enligt hans åsikt dryckenskapen inte heller betraktas annorlunda än som en sjuklig företeelse, varför botemedlet skulle sökas, inte hos domaren utan hos läkaren. Man hade på senare tid hittat ett välgörande medel, den s. k. Schreiberska fyllerikuren. Att använda denna skulle vara mera förnuftsenligt än att tillämpa en strafflag, som vilade på ett misstag om beskaffenheten av det onda den skulle förekomma. I sitt över motionen avgivna, av ständerna sedermera godkända utlåtande (bet. nr 2) avstyrkte lagutskottet förslaget med motiveringen, att missbruk av starka drycker enligt utskottets mening var en last, som människan kunde avhålla sig från och som, då lasten »förnärmade andras rätt och säkerhet eller störde allmän ordning», antog egenskapen av ett brott och således utgjorde föremål för brottmålslagstiftningen. Visserligen hade enligt utskottets mening verkningarna av lagstiftningen varit föga tillfredsställande, varför det var önskvärt att finna en verksammare påföljd, men det var tveksamt, om det föreslagna medlet mot fylleri skulle i högre grad uppfylla lagstiftningens ändamål. 7. 1864 års strafflag 7.1 Högsta domstolens utlåtande

I det förslag till strafflag, som 1862 remitterades till högsta domstolen, fanns

ej någon bestämmelse om straff för fylleri. Högsta domstolen föreslog emellertid i sitt över det remitterade förslaget avgivna utlåtande, att den i 1841 års förordning stadgade bestämmelsen om straff för fylleri skulle utmönstras ur förordningen och i stället upptas i 18 kap. strafflagen, vilket kapitel innehöll regler om sedlighetsbrott. Till stöd härför anförde domstolen bl. a., att fylleri visserligen kunde anses tillhöra s. k. polislag och ej allmän strafflag men att detsamma var förhållandet med flera andra i lagförslaget upptagna brott. I allmänhet kunde man enligt domstolens uppfattning inte heller dra någon skarp gräns mellan polisbrott och andra förbrytelser, såvida man inte, såsom hade skett i vissa utländska lagar, ville söka en sådan i graden av den brottsliga gärningens beskaffenhet, vilket det dock inte var fråga om här. — Enligt domstolens mening borde också ordalydelsen ändras och straffet bestämmas till böter, högst 100 riksdaler, för fylleri första och andra gången och till böter eller fängelse i högst sex månader vid återfall. Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslog högsta domstolen, att stadgandet skulle få följande lydelse. Beträdes någon med fylleri, ity att han så överlastar sig av starka drycker, att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen m ä r k a s kan, det han drucken är, och träffas han i sådant tillstånd å väg, gata eller a n n a t a l l m ä n t ställe; straffes med böter, hä<gst 100 riksdaler. Sker det tredje gången eller oftare; vare straffet böter eller fängelse i sex månader. 7.2 Kungl. Maj :ts proposition

Mot vad högsta domstolen sålunda föreslagit hade Kungl. Maj:t ej någon erinran utan i den proposition (nr 37) med förslag till strafflag, som förelades riksdagen, upptogs i 18 kap. 15 § ett stadgande av den lydelse högsta domSOU 1968:55

89 stolen föreslagit. Vid propositionens behandling i lagutskottet förordade utskottet i sitt över propositionen avgivna utlåtande (bet. nr 35) en ordalydelse som närmare överensstämde med stadgandet i 1841 års förordning. Vidare föreslog utskottet nedsättning av bötesmaximum till 50 riksdaler och borttagande av återfallsregeln. Enligt utskottets mening borde stadgandet erhålla följande avfattning. Överlastar sig någon av starka drycker så, att av hans åtbörder eller orediga sinnesförfattning synbarligen märkas kan, det han drucken är, och träffas han i sådant tillstånd å väg, gata eller annat allmänt ställe; straffes för fylleri med böter, högst 50 riksdaler. 7.3 Ständernas behandling av förslaget

Ridderskapet och adeln antog utskottets förslag. Det gjorde också prästeståndet efter att till en början ha anslutit sig till det förslag propositionen innehöll. Också borgarståndet accepterade i princip utskottsförslaget men vidtog en sänkning av bötesmaximum till 20 riksdaler. Bondeståndet beslöt för sin del sådan inskränkning av straffbarheten, att ansvar skulle inträda endast, om fylleristen förde oljud eller åstadkom förargelse. I likhet med borgarståndet bestämde bondeståndet bötesmaximum till 20 riksdaler. Efter votering beslöt ständerna i enlighet med utskottets förslag utom så vitt avsåg bötesmaximum, beträffande vilket borgar- och bondeståndens mening segrade. 7.4 Föreskrifter om häkte

Av intresse i förevarande sammanhang är att i promulgationsförordningen (19 §) till strafflagen upptogs vissa bestämmelser om häkte och om behandlingen av häktade, som även om de i första hand avsåg straffprocessuellt SOU 1968:55

häktade personer, dock torde i tillämpliga delar ha gällt också dem, som på grund av fylleri togs i arrest. Enligt dessa bestämmelser skulle häkte vara så beskaffat, att det inte var menligt för den häktades hälsa. Flera personer fick inte sättas i samma förvaringsrum, om det kunde undvikas. Häktad, som blev sjuk, skulle på allmän bekostnad åtnjuta vård och läkemedel och, om han inte kunde vårdas inom häktet, förvaras på annat ställe, där han kunde få tjänlig vård. 7.5 Motioner om liberalare lagstiftning

Under de närmaste decennierna efter ikraftträdandet av 1864 års strafflag väcktes i riksdagen motioner, som syftade till att begränsa eller upphäva straffbeläggandet av fyllerister. I en motion vid 1870 års riksdag (11:44) föreslogs sålunda att straff för fylleri skulle inträda endast i sådana fall, då fylleristen i sitt berusade tillstånd begått annat brott som var belagt med böter. I en annan motion vid 1885 års riksdag (I: 16) föreslogs att fylleristraffet skulle avskaffas, varvid hänvisades till att en fyllerist som uppträdde förargelseväckande ändå straffades enligt 11 kap. 15 § strafflagen. Motionerna avstyrktes av lagutskottet, vars utlåtanden godkändes av kamrarna. 8. Lagändring

8.1 Skärpta tongångar

De under större delen av 1800-talet vid skilda tillfällen framträdande uttrycken för en mildare straffrättslig bedömning av fylleriet förbyttes i slutet av seklet mot tecken på en strängare syn i detta hänseende. Sålunda föreslogs i en motion vid 1894 års riksdag (11:96), att bötesstraffet för fylleri skulle höjas för att »minska superiet och de brott, som följde i dess spår». Gällande bötesmaxi-

90 mum var enligt vad i motionen framhölls för lågt vid upprepade förseelser. I sitt av riksdagen sedermera godkända utlåtande (nr 52) avstyrkte lagutskottet emellertid motionen. Enligt utskottets mening var straffet för fylleri väl avpassat. Utskottet anförde, att den, som var hängiven åt fyllerilasten, inte torde låta sig rätta därigenom att han drabbades av allt högre bötesstraff vid upprepade förseelser. Nykterheten främjades i allmänhet bättre på andra vägar än genom bestämmelser om höjda straff för fylleri. — Även vid 1897 års riksdag väcktes en motion (II: 45) med liknande yrkande men även den gången avvisades förslaget om straffskärpning. Annorlunda blev utgången av en motion vid 1902 års riksdag (11:66), vari föreslogs, att begreppet »allmän plats», som hade bestämts olika i 11 kap. 15 § och i 18 kap. 15 § strafflagen, skulle få samma innebörd i båda lagrummen, och att begreppet skulle förtydligas och eventuellt utvidgas till att avse även andra platser än dem, som förut fanns uppräknade i nämnda lagrum. Vidare begärdes en höjning av bötesmaximum för fylleri till 50 riksdaler för att »minska de alltför talrika och av samma person upprepade fylleriförseelserna». 8.2 Lagutskottets utlåtande

I utlåtande (nr 9) över motionen anförde lagutskottet att goda skäl talade för en omarbetning av begreppet »allmän plats». Beträffande ett flertal ställen och lokaler, som inte alls eller endast med svårighet kunde inordnas under gällande föreskrifter, torde enligt utskottets mening kunna påstås, att därstädes bedrivet ofog av ifrågavarande art gjorde lika stort intrång på det allmänna fridskravet som om liknande ofog förekom på de nu uttryckligen skyddade platserna. Inte heller fanns

enligt utskottets uppfattning anledning att bestämma gränsen olika i de olika lagrummen. Beträffande höjningen av bötesmaximum ansåg utskottet visserligen, att en sådan inte var påkallad av något större behov, eftersom gällande maximum sällan utnyttjades. Men det förekom dock stundom fall, då vid gång efter annan upprepade fylleriförseelser det gällande straffmåttet inte gav domaren tillfälle att inskrida nog kraftigt. En höjning syntes utskottet också befogad med hänsyn till penningvärdets fall och kunde heller inte befaras medföra strängare straff för fylleriförseelser i vanliga fall. Utskottet tillstyrkte därför att i varje fall en utredning verkställdes av Kungl. Maj:t i angivna hänseenden. — Biksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. 8.3 Förslag till utvidgning av det straffbara området och straffskärpning

Sedan den av riksdagen begärda utredningen verkställts genom att riksdagens skrivelse i ämnet remitterats till länsstyrelserna, utarbetades inom vederbörande departement ett förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen. Förslaget innefattade i första hand en ändring av gärningsbeskrivningen i 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen. Platsen, där fylleri skulle vara straffbart, angavs i 18 kap. 15 § strafflagen genom en hänvisning till beskrivningen i 11 kap. 15 § samma lag. Denna beskrivning föreslogs omfatta »väg, gata, torg eller annan plats, som var upplåten för allmän samfärdsel eller eljest allmänneligen befors, eller där marknad eller auktion hölls, eller å järnvägståg, passagerarfartyg eller annat dylikt fortskaffningsmedel, som var för allmänheten tillgängligt, eller å rum, där offentligt föredrag hölls eller offentlig föreställning pågick, eller där mat eller dryck tillhandahölls allSOU 1968:55

91 mänheten till förtäring eller varor hölls till salu för allmänheten, eller eljest å plats, som, mot eller utan avgift, var för allmänheten upplåten». Till stöd för förslaget i denna del anförde föredragande departementschefen i huvudsak, att man måste erkänna, att samma grunder, som krävde bestraffning i de i gällande strafflag angivna fallen, kunde åberopas för skyddets utsträckande till en mångfald andra rum, liksom att förseelserna i fråga till sin art var så närbesläktade, att skyddet för allmänheten borde ställas lika i förhållande till båda. Hur långt man borde gå i att utvidga straffbudens tillämpning kunde givetvis vara föremål för olika meningar. Departementschefen hyste emellertid för sin del den uppfattningen, att den fred, som de berörda bestämmelserna åsyftade att skydda, borde tillkomma allmänheten å varje ställe, som var avsett att vara tillgängligt för allmänheten, vare sig mot eller utan avgift. Vidare innebar förslaget en höjning av bötesmaximum vid fylleri till 100 riksdaler. Som motivering härför anförde departementschefen bl. a., att av de länsstyrelser, som yttrat sig i ärendet, flertalet hade tillstyrkt en skärpning av straffet. Andra länsstyrelser hade tvekat inför en sådan åtgärd och ännu andra hade bestämt avstyrkt. De sistnämnda hade huvudsakligen framhållit, att det för den, som tillfälligt gjorde sig skyldig till fylleri, var tillräckligt straff att bli bötfälld, utan avseende på bötesbeloppets storlek, medan å andra sidan intet straff var tillräckligt för att vara verksamt mot en drinkare. I invändningen låg enligt departementschefens mening en sanning så till vida som det uppenbarligen var lönlöst att hoppas, att man genom straff kunde förmå »utbildade» alkoholister till avhållsamhet. Det enda riktiga förfaringssättet gentSOU 1968:55

emot dessa var måhända att tvångsvis anbringa dem i särskilda kuranstalter och kvarhålla dem där, tills de blivit botade. Den frågan var emellertid av för stor räckvidd för att kunna upptas till avgörande i förevarande sammanhang. Detta innebar enligt departementschefens uppfattning dock inte något hinder mot att pröva hur fylleri, betraktat som ett brott mot allmän ordning och anständighet, borde bestraffas. Departementschefen erinrade härvid om, att redan i samband med antagandet av 1864 års strafflag två av stånden först hade beslutat sig för högre straffsatser än de 20 riksdaler, som omsider blev riksdagens beslut. Bötesmaximum för fylleri kom alltså då att sättas betydligt lägre än det maximum om 100 riksdaler, som bestämdes för oljud, oväsende m. fl. former av förargelseväckande beteende, oaktat att det måste erkännas, att fylleri åtminstone kunde ha en lika fridsstörande karaktär som nämnda förseelser. En jämförelse med andra länders strafflagar visade också, att fylleri bedömdes mildare här i riket än i de flesta andra stater. 8.4 Högsta domstolens utlåtande

Vid förslagets granskning av högsta domstolen gjordes ej någon erinran mot förslaget att höja bötesmaximum till 100 riksdaler. Beträffande förslaget i övrigt gjordes visserligen en del anmärkningar, dock inga av större intresse. Nämnas må emellertid att en ledamot av domstolen, justitierådet Thollander, riktade kritik mot att enligt förslaget straffbarheten för fylleri och förargelseväckande beteende uteslutande bands vid platsen för gärningarnas begående. Thollander menade, att en sådan bestämmelse inte träffade rätt utan i visst avseende blev för vidsträckt, i visst avseende för trång. För vidsträckt, då det måste vara meningslöst att bestraffa

92 förargelseväckande beteende i fall, då detsamma inte iakttogs av någon allmänhet, som kunde ta anstöt därav. För trång, emedan oljud eller annat förargelseväckande beteende inom enskilt hus eller på enskilt område inte blev åtkomligt, även om det iakttagits av en större allmänhet. Han ansåg därför, att man i likhet med vad som var fallet i Norge, borde straffbelägga dylika beteenden, oavsett platsen, men endast om de åstadkom allmän förargelse eller störde allmän fred och ordning. Thollander föreslog även att båda de ifrågavarande lagbuden skulle slås samman på så sätt, att stadgandet om fylleri överflyttades till 11 kap. 15 § strafflagen. 8.5 Kungl. Maj:ts proposition

Vad högsta domstolen anfört om det remitterade förslaget vann huvudsakligen beaktande i den proposition (nr 90) med förslag till lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § och 18 kap 15 § strafflagen, som förelades 1904 års riksdag. Bl. a. utbyttes ordet »plats» i sammanställningen »plats, som mot eller utan avgift, är för allmänheten upplåten» mot ordet »ställe», detta för att markera att ställen såväl utom- som inomhus avsågs. 8.6 Lagutskottets utlåtande

Lagutskottet hade i sitt över propositionen avgivna utlåtande (nr 45) intet att erinra mot den föreslagna lydelsen av 11 kap. 15 § strafflagen. Vad däremot gällde 18 kap. 15 § strafflagen ansåg sig utskottet inte kunna tillstyrka större höjning av bötesmaximum än till 50 kronor, varigenom domstolarna i alla fall kunde kraftigare än dittills i mån av behov inskrida mot förseelser av ifrågavarande slag. I en vid utskottets utlåtande fogad reservation av herr Olsson i Mårdäng

motsatte sig reservanten förslaget om ändring av 18 kap. 15 § strafflagen. Såsom skäl härför anfördes bl. a., att det i de allra flesta fall var omöjligt att på bestraffningens väg vinna målet — att förhindra fylleriförseelser — och att genom en höjning av bötesmaximum fallen av bötesförvandling skulle bli allt talrikare, varigenom de kortvariga frihetsstraffen, vilka enligt allmän uppfattning var olämpliga, skulle komma att få väsenligt ökad användning. 8.7 Riksdagens beslut

Utskottets förslag följdes av båda kamrarna, av andra kammaren efter votering, varvid 111 röster avgavs till förmån för utskottets förslag och 72 till förmån för reservationen (rskr. nr 94). Lag om ändrad lydelse av 11 kap. 15 § och 18 kap. 15 § strafflagen utfärdades den 8 juli 1904 (nr 29). 9. Lagändring

9.1 Motioner om skärpt lagstiftning

Efter lagändringen 1904 kom det att dröja ända till 1920, innan frågan om fylleristraffet ånyo kom upp i riksdagen. Två olika motioner väcktes då i ämnet. I den ena (I: 78) anhölls om skyndsamt förslag till revision av gällande lagbestämmelser mot fylleri och dryckenskap. Som skäl härför anfördes i motionen, att lagstiftningen på området snart var 80 år gammal och att under den tid som gått uppfattningen om fylleri och dryckenskap väsentligt ändrats. Särskilt syntes det påkallat att granska straffen för fylleri. Gällande straffsats torde få anses alldeles för låg. Vidare syntes en differentiering av straffen böra äga rum med hänsyn till fylleriförseelsernas art och beskaffenhet. Enbart en höjning av straffsatsen i 18 kap. 15 § strafflagen var emellertid inte tillräcklig. En grundlig omarbetSOU 1968:55

93 ning av 1841 års förordning var också nödvändig. Och i den andra motionen (I: 133) hemställdes om förslag till lagbestämmelser och andra effektiva åtgärder i syfte att bekämpa olaglig tillverkning ocli försäljning av rusdrycker och att åstadkomma ett strängare beivrande av fylleriförseelser. I motionen åberopades därvid en inom socialstyrelsen upprättad statistik, som utvisade att antalet fylleriförseelser hade ökat avsevärt efter 1917 och att under 1919 berusningsmedlet endast i 41 procent av alla fall av fylleriförseelser hade erhållits på legalt sätt. 9.2 Sammansatta utskottets utlåtande och riksdagens skrivelse

Motionerna remitterades till sammansatta bevillnings- och första lagutskottet, som i sitt över motionerna avgivna utlåtande (nr 1) bl. a. påpekade att en oroväckande stegring av antalet fylleriförseelser ägt rum under de två senaste åren. Detta beklagliga faktum syntes innebära en maning för statsmakterna att se till, vilka skärpta åtgärder, som lämpligen kunde vidtas till bekämpande av fylleriet. I sådant avseende hade i den ena motionen påvisats, att en stor del av samtliga fylleriförseelser orsakats av den f. n. över hela landet förekommande olaga tillverkningen och försäljningen av rusdrycker. En effektiv lagstiftning till bekämpande av sistnämnda slag av förseelser torde därför även vara ett kraftigt verkande medel till minskande av antalet fylleriförseelser. — Emellertid torde enligt utskottets mening även andra åtgärder mot fylleriet vara av behovet påkallade. Sålunda kunde den gällande straffsatsen för fylleriförseelser med nuvarande låga penningvärde knappast anses vara ägnad att i någon högre grad verka återhållande på veSOU 1968:55

derbörande eller att hos honom tillräckligt kraftigt inskärpa samhällets krav på anständigt uppförande på offentliga platser. Utskottet ansåg det därför önskvärt, att jämväl en revision av gällande lagbestämmelser mot fylleri och dryckenskap kom till stånd. Vid en dylik revision, som syntes utskottet böra företas utan samband med den pågående omarbetningen av strafflagen, borde inte bara erforderlig höjning av bötessatsen äga rum utan också undersökas, om och i vad mån bestämmelserna i 1841 års förordning kunde behöva omarbetas. Därvid borde även tas under övervägande ett av riksdagen i annat sammanhang uttalat önskemål, att 1913 års lag angående behandling av av alkoholister — vår första alkoholistlag — måtte utsträckas att omfatta jämväl den, som var hemfallen åt dryckenskap och upprepade gånger dömts för fylleri. Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställde utskottet att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville skyndsammast möjligt låta verkställa utredning om revision av gällande lagbestämmelser emot fylleri och dryckenskap samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde ge anledning. Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna, varefter riksdagens beslut anmäldes i skrivelse den 5 maj 1920 (nr 204). 9.3 Yttranden över riksdagens skrivelse

Över 1920 års riksdagsskrivelse lät Kungl. Maj:t inhämta yttranden från fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen, kontrollstyrelsen, överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Av de hörda myndigheterna ansågs allmänt en höjning av bötesskalan på grund av penningvärdets fall påkallad. I några yttranden föreslogs även en höjning av straffet vid återfall, samt att straffet vid fylleri under färd med motorfordon skulle

94 kunna bestämmas till fängelse. Sålunda uttalade sig socialstyrelsen för straffhöjning vid återupprepning av fylleri och vid fylleri, som kunde medföra fara för annans säkerhet. Kontrollstyrelsen ifrågasatte, om inte straffet för fylleriförseelse av förare av transportmedel borde sättas till fängelse, såvida inte förmildrande omständigheter förelåg. Å andra sidan ansåg socialstyrelsen, att det borde övervägas, huruvida straff för fylleri över huvud taget borde ådömas eller, om det redan ådömts, borde verkställas i avseende å sådana personer, rörande vilka förordnande meddelats om intagning på alkoholistanstalt. Några av de hörda myndigheterna framhöll såsom ett önskemål, att bestämmelserna om fylleri bröts ut ur allmänna strafflagen och att en speciell lag i ämnet utfärdades. Det framhölls också, att en kraftigare skyddslagstiftning och en mera individualiserad behandling var av behovet påkallade. I ett av överståthållarämbetet åberopat yttrande av polismästaren i Stockholm förordades sådant tillägg till 1841 års förordning, att skyldigheten att omhändertaga berusad, som gjorde oljud eller förnärmade andras frid eller säkerhet, utsträcktes till att även omfatta den, som i berusat tillstånd i övrigt störde den allmänna ordningen. 9.4 Förslag om straffhöj ning

De synpunkter, som sålunda framförts, beaktades delvis i det förslag till ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen, som Kungl. Maj :t år 1925 remitterade till lagrådet. Förslaget innebar, att normalstraffet för fylleri skulle höjas från 50 till 100 kronor. Vid återfall i fylleri av den, som var hemfallen åt dryckenskap, skulle straffet vara böter, ej under 25 kronor; straff maximum skulle m. a. o. i sådant fall vara det allmänna bötesmaximum om 500 kronor,

som då gällde. Om någon gjorde sig skyldig till fylleri under utövning av yrke eller tjänst, varav annans säkerhet till liv eller hälsa var beroende, skulle straffet vara böter fr. o. m. 50 t. o. m. 1 000 kronor; förseelsen skulle emellertid inte få åtalas av allmän åklagare, om inte brottet angetts till åtal av målsäganden eller det begåtts på sådant ställe, som avsågs i 11 kap. 15 § strafflagen. Såsom motiv för den föreslagna straffskärpningen anförde föredragande departementschefen bl. a., att en sådan var påkallad dels på grund av penningvärdets fall, dels av hänsyn till den starka känsla, med vilken det nutida samhället reagerade mot förseelser av denna art, särskilt då de skedde vanemässigt eller under sådana omständigheter, att andras liv eller hälsa därigenom sattes i fara. I avvaktan på mera ingående utredning och på ytterligare erfarenhet av vissa andra, nyligen vidtagna lagstiftningsåtgärder upptogs i förslaget inte spörsmålet om vilka andra åtgärder, som kunde erfordras för bekämpande av fylleri och dryckenskap. År 1922 hade nämligen 1913 års alkoholistlag kompletterats med ett tillägg av innehåll, att förordnande om intagning på alkoholistanstalt kunde meddelas — utom i de förut i lagen angivna fallen — även då någon, som var hemfallen åt dryckenskap, under de två senast förflutna åren upprepade gånger dömts för fylleri. Vidare hade år 1924 antagits en lag rörande olovlig införsel och olovlig befattning i övrigt med spritdrycker och vin samt en provisorisk lag angående förverkande i visst fall av sådana drycker, som påträffades hos person, som anhölls för fylleri.

SOU 1968:55

95 9.5 Lagrådets utlåtande

Lagrådet tillstyrkte i sitt utlåtande över det remitterade förslaget fördubblingen av straffmaximum för enkelt fylleri. Mot en sådan skärpning fanns enligt lagrådets mening så mycket mindre något att erinra som genom en år 1922 genomförd reform av bötesförvandlingsskalan en avsevärd sänkning hade ägt rum av straffet för de talrika fall, då böterna avtjänades med fängelse. Och även om det omedelbara inflytandet av en skarpare straffreaktion inte kunde väntas bli avsevärt, torde dock en mera indirekt påverkan därav på det allmänna uppfattningssättet inte vara utesluten. F ö r detta syfte torde det vara mest angeläget att, såsom förslaget också innebar, särskilt ta sikte på de under försvårande omständigheter begångna förseelserna. Härvid erbjöd sig enligt lagrådets uppfattning åtskilliga utvägar. Den utväg, som valts i förslaget — att införa en särskild, strängare straffsats vid återfall i fylleri av den, som var hemfallen åt dryckenskap — ansåg sig lagrådet emellertid inte kunna tillstyrka. En sådan lösning skulle enligt lagrådets åsikt främst komma att drabba vissa individer, som knappast kunde antas låta sig rätta därav, enär beträffande dem en vårdåtgärd syntes bättre på sin plats. Den skulle däremot inte få någon betydelse beträffande andra personer, som u p p r e p a d e gånger inom kort tid försyndat sig under även i övrigt försvårande omständigheter, ehuru i sistnämnda fall en allvarligare näpst syntes välförtjänt och tillvaron av en skarpare straffregel kunde ha gynnsam verkan. Dessutom ansåg lagrådet, att tillämpningen av den föreslagna strängare straffsatsen vid återfall i fylleri förutsatte en utredning, som kunde vara svår att förebringa i mål av detta slag. En lämpligare väg att nå angivna SOU 1968:55

mål än det förslaget valt var enligt lagrådets mening att införa ett särskilt straffmaximum, exempelvis det allmänna bötesmaximum, för det fall att fylleriförseelse begåtts under försvårande omständigheter, varunder då även återfall inom kortare tid borde inbegripas. — Lagrådet avstyrkte också det föreslagna särskilda straffbudet mot fylleri under utövning av yrke eller tjänst, varav annans säkerhet till liv eller hälsa var beroende. Därvid påtalade lagrådet i första hand, att stadgandet skulle få sin plats i strafflagens 18 kap., som handlade om sedlighetsbrott. Men lagrådet ansåg också, att en regel av denna art borde avse även en mindre stark påverkan av starka drycker än den, som låg i uttrycket »överlastad av starka drycker», och att ifrågavarande uttryck var ägnat att framkalla ovisshet om rätta innebörden i detta hänseende. Vidare uttalade lagrådet betänkligheter mot att straffbarheten bestämts med hänsyn inte till den utövade verksamheten såsom sådan utan till den omständigheten, att den tilltalade tillhörde visst yrke eller innehade viss tjänst. Även om berörda brister avlägsnades, skulle det emellertid enligt lagrådets mening bli vanskligt att infoga en i huvudsak likartad bestämmelse i allmänna strafflagen. Genom bestämmelsen flyttades nämligen straffreaktionens inträde i dessa fall till ett tidigare stadium än det, som var vanligt inom strafflagen. Detta innebar ett principiellt steg, som lämpligare kunde övervägas vid en mera omfattande lagreform. Vid sådant förhållande var det desto större anledning att pröva, huruvida ett dylikt generellt lagbud, omfattande varjehanda skiftande situationer och levnadsförhållanden, verkligen var påkallat av något trängande behov. Detta syntes lagrådet knappast vara fallet. Skydd i särskilda faresituationer torde kunna på

96 ett mera effektivt sätt beredas genom stadgande i specialförfattning eller också i annan form än straff. De missförhållanden, på vilka allmänhetens uppmärksamhet framför allt blivit fästad, torde vara de som förekom vid motorfart till lands. Även härom torde visserligen gälla, att påföljden återkallande av körkort, som jämlikt 1923 års motorfordonsförordning kunde drabba den, som i berusat tillstånd framförde automobil, utgjorde ett allvarligare hot än bötesstraffet. Men det kunde enligt lagrådets mening ifrågasättas, om inte i förordningen dylikt straff borde stadgas för n ä m n d a förseelse. Ansvar för rattfylleri fanns då ännu ej stadgat i svensk rätt. 9.6 Kungl. Maj:ts proposition

I proposition nr 63 till 1925 års riksdag med förslag till ändrad lydelse av 18 kap. 15 § strafflagen tog Kungl. Maj:t hänsyn till vad lagrådet sålunda anfört. Straffmaximum vid enkelt fylleri sattes till 100 kronor. Straffet för fylleri, begånget under försvårande omständigheter, bestämdes till böter, ej under 25 kronor. Förslaget om straff för fylleri under utövning av yrke eller tjänst, varav annans säkerhet till liv eller hälsa var beroende, fullföljdes ej. I propositionen angavs, att den av lagrådet ifrågasatta ändringen av motorfordonsförordningen skulle komma att övervägas i kommunikationsdepartementet. 9.7 Motioner i anledning av propositionen

Propositionen gav anledning till ett p a r motioner i riksdagen. I den ena (1:203) yrkades avslag på propositionen samt förnyad utredning om revision av gällande bestämmelser mot fylleri och dryckenskap. Som skäl härför anfördes väsentligen, att lagförslaget inte motsvarade de önskemål, varåt

1920 års riksdag gett uttryck. Riksdagen syntes nämligen enligt vad i motionen uttalades ha ansett frågan om skärpning av straffet för fylleri äga underordnad betydelse jämfört med det av riksdagen särskilt framhållna önskemålet om revision av gällande bestämmelser i 1841 års förordning om behandlingen av berusade personer samt av dem, som var hemfallna åt dryckenskap och upprepade gånger dömts till ansvar för fylleri. Lagförslaget däremot avsåg endast en straffskärpning och därjämte en utvidgad kriminalisering av den enkla fylleriförseelsen, som främst skulle komma att drabba återfallsfylleristerna. All erfarenhet gav emellertid enligt vad i motionen framhölls vid handen, att dryckenskapslasten inte med någon grad av effektivitet lät sig bekämpa genom straffbestämmelser. Och framför allt var det klart, att det var just de personer, som skulle drabbas av de ifrågasatta högre straffen vid försvårande omständigheter, som minst av alla borde utsättas för straff utan framför andra krävde helt annan behandling. Den av riksdagen begärda utredningen borde därför ha till första utgångspunkt bestämmelserna i 1841 års förordning, som ju innehöll bestämmelser, låt vara primitiva, om berusade personers behandling. — Och i den andra motionen (1:204) hemställdes i anslutning till vad socialstyrelsen förordat i sitt yttrande över 1920 års riksdagsskrivelse att riksdagen måtte för sin del antaga en lagbestämmelse av innehåll, att, därest en person blivit jämlikt 1913 års alkoholistlag intagen å alkoholistanstalt, böter för fylleri, som dittills varken erlagts eller avtjänats, skulle vara förfallna. 9.8 Första lagutskottets utlåtande

I sitt över propositionen avgivna utlåtande (nr 33) hemställde första lagSOU 1968:55

97 utskottet om bifall till propositionen och om avslag på motionerna. Utskottet anförde därvid bl. a., att höjningen av straffmaximum för enkelt fylleri var väl motiverad genom nuvarande låga penningvärde. Vad angick den förhöjning av straffsatsen vid fylleri, begånget under försvårande omständigheter, mot vilken i den ena motionen kritik riktats, syntes densamma påkallad särskilt med hänsyn till sådana fall, då genom förseelsen andras liv eller hälsa sattes i fara. Att, såsom i den nämnda motionen yrkats, hos Kungl. Maj:t hemställa om förnyad utredning om revision av gällande bestämmelser emot fylleri och dryckenskap, fann utskottet inte lämpligt. Tillräcklig erfarenhet saknades ännu rörande verkningarna av de förut nämnda lagstiftningsåtgärder, som vidtogs 1922 och 1924. Då vidare genom bifall till det nu föreliggande lagförslaget och det förslag till ändringar i 1923 års motorfordonsförordning, som utskottet därefter skulle behandla, ytterligare åtgärder till dryckenskapens bekämpande skulle vidtas, syntes det utskottet riktigast, att man tills vidare ställde sig avvaktande. — Mot den andra motionen invände utskottet främst, att den knappast hade ett sådant samband med propositionen, att den kunde komma under bedömande i förevarande sammanhang och att även bortsett därifrån de spörsmål, som berördes i motionen, var alltför invecklade för att riksdagen nu skulle kunna ta ståndpunkt till dem. I en vid utlåtandet fogad reservation yrkades avslag å propositionen. 9.9 Riksdagens beslut

Vad utskottet hemställt godkändes av kamrarna (rskr. nr 302). Lag i ämnet utfärdades den 6 juni 1925. Lagändringen t r ä d d e i kraft den 1 juli 1925. Även den av lagrådet ifrågasatta ändringen av då gällande motorfordonsSOU 1968:55

förordning kom till stånd samma år. Därigenom infördes ett stadgande om särskilt straff för den, som u n d e r framförande av motorfordon var synbarligen berörd av starka drycker (41 § 2 mom.). Också denna författningsändring trädde i kraft den 1 juli 1925.

10. Förslag ningen

till

revision

av

lagstift-

10.1 Direktiv för en utredning i ämnet

I oktober 1925 beslöt Kungl. Maj:t bemyndiga chefen för justitiedepartementet att tillkalla särskilda sakkunniga för vidare beredning av den i 1920 års riksdagsskrivelse avsedda frågan om revision av gällande lagbestämmelser mot fylleri och dryckenskap och om de åtgärder, som i förevarande syfte kunde finnas erforderliga. I direktiven för de sakkunniga anförde föredragande departementschefen bl. a., att de lagstiftningsåtgärder, som dittills framgått såsom resultat av föreliggande utredning, endast berört särskilda detaljspörsmål inom det omfattande ämne, som avsågs i riksdagens framställning. Dessa spörsmål hade varit av jämförelsevis fristående karaktär och ansetts kunna genomföras utan det uppskov, som ett upptagande av h i t h ö r a n d e frågor i ett större sammanhang måst medföra. Därmed hade emellertid inte en lösning efter vidare linjer lämnats ur sikte. En närmare utredning borde komma till stånd angående lämpliga och tidsenliga lagbestämmelser för motverkande av fylleri och dryckenskap ävensom angående de åtgärder i övrigt, som i sammanhang därmed kunde finnas erforderliga. 10.2 De sakkunnigas betänkande 1926

Sedan med stöd av n ä m n d a bemyndigande sakkunniga tillkallats, avläm-

98 nade dessa den 30 september 1926 ett betänkande med förslag till lag angående åtgärder mot dryckenskap och fylleri (SOU 1926:17). Lagförslaget innefattade två huvudavdelningar. Den första upptog, med vissa förändringar och tillägg, gällande bestämmelser i 1913 års alkoholistlag, medan den andra huvudsakligen utgjorde en sammanfattning — med någon omarbetning — av stadgandena i 18 kap. 15 § strafflagen och de bestämmelser i 1841 års förordning, som ansågs fortfarande böra gälla. I fråga om själva ansvarsbestämmelsen för fylleri föreslogs i betänkandet ett tillägg, enligt vilket gärningsmannen skulle vara förfallen till ansvar inte bara när han uppträdde på de ställen, som avsågs i 11 kap. 15 § strafflagen, utan också om han anträffades på enskilt område, såvida han olovligen eller utan giltig anledning uppehöll sig där. Om förseelsen var begången på enskilt område, som inte var beläget intill allmän plats, fick emellertid enligt förslaget allmänt åtal för förseelsen väckas endast om den angavs till åtal av den, som ägde bestämma över området. — Som motivering för dessa förslag anförde de sakkunniga bl. a., att en fylleriförseelse väl i första hand fick betraktas som ett brott mot den yttre anständighet och ordning, som borde råda människor emellan. Men man fick inte förbise, att förseelsen också i inte ringa mån hade karaktären av en polisförseelse. Fylleriförseelsens straffbarhet kunde sålunda principiellt återföras till dels den sedliga känslans krav, dels angelägenheten att förekomma sådana under rusets inflytande möjliga handlingar, som kunde innebära brott eller eljest sätta liv, hälsa eller egendom i fara. Vid sådant förhållande kunde emellertid straffbarheten svårligen inskränkas till det fall, att förseelsen begåtts på allmän plats. De sakkunniga

tvekade därför inte att föreslå, att straffbarheten utsträcktes till fall, då den berusade anträffades på enskilt område, beläget omedelbart intill allmän plats, dock med den begränsningen, att vederbörande där olovligen eller utan giltig anledning uppehöll sig. Men inte nog härmed. Nämnda grunder för fylleriets kriminalisering syntes de sakkunniga med nödvändighet leda till, att straffbarheten utsträcktes även till alla övriga fall av fylleri, begånget på enskilt område. Hänsynen till privatlivets intressen och förhållanden gjorde det emellertid då nödvändigt att uppställa den fordran för åtalsrättens inträdande, att ägaren eller den, som eljest hade att bestämma över området, angav förseelsen till allmänt åtal. Beträffande bestämmelserna angående omhändertagande av berusade personer anförde de sakkunniga, att de i anslutning till det förut nämnda yttrandet av polismästaren i Stockholm (jfr s. 94) ansett dessa regler böra redigeras om. Enligt de sakkunnigas mening fick sålunda en fyllerist anhållas i vårdnadssyfte när fylleriet, utan att vara förenat med annat ordningsstörande uppträdande, ägde rum på väg eller gata eller annan därmed likställd allmän plats. Härtill hänfördes även intill sådan allmän plats beläget enskilt område, där vederbörande obehörigen uppehöll sig. Vidare framhöll de sakkunniga att fylleristen ovillkorligen skulle anhållas, då han gjorde oljud eller förnärmade annans fred eller säkerhet eller i övrigt uppträdde störande vare sig på nyss nämnd plats eller på därintill beläget enskilt område, där han obehörigen uppehöll sig, eller i övrigt på vilket annat som helst till allmän plats hänförligt ställe. Den omhändertagne skulle enligt förslaget förvaras i häkte eller annat tjänligt rum samt försättas på fri fot, sedan det SOU 1968:55

99 onyktra tillståndet upphört och förhör med honom kunnat hållas. Enligt förslaget skulle från 1841 års förordning till den föreslagna nya lagen med vissa jämkningar överföras reglerna om att fylleri ej fick åberopas såsom ursäkt för andra brott och att person, som uppträdde synbarligen spritpåverkad inför domstol m. fl., genast skulle kunna avvisas. över betänkandet avgavs efter remiss yttranden av ett stort antal myndigheter, bl. a. socialstyrelsen, kontrollstyrelsen, överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Det blev därvid föremål för åtskilliga erinringar, bl. a. av socialstyrelsen och kontrollstyrelsen, vilka gjorde gällande, att ny utredning erfordrades.

10.3 Departementsförslaget

På grundval av de sakkunnigas förslag och remissyttrandena däröver utarbetades inom justitiedepartementet ett förslag till lag med vissa bestämmelser mot fylleri, vilket 1927 remitterades till lagrådet. Lagförslaget innehöll i huvudsak bestämmelser om straff för fylleri, en speciell regel om straff för spritmissbruk under utövning av viss »farlig» verksamhet, föreskrifter angående avvisande och omhändertagande av berusade personer, ett stadgande om förverkande av spritdrycker samt en forumregel. I förslaget upptogs däremot inte den mera vittgående frågan om alkoholistbehandlingen, vilken ansågs böra utredas ytterligare. Vad först gäller straffet för fylleri innebar förslaget, att det straffbara området utsträcktes till att omfatta — förutom ställe, som angavs i 11 kap. 15 § strafflagen — annan plats där den berusade lätteligen syntes från sådant ställe. Vidare höjdes bötesmaximum, vid enkelt fylleri från 100 till 500 kroSOU 1968:55

nor och vid fylleri, begånget under försvårande omständigheter, från 500 till 1 000 kronor. Beträffande utvidgningen av det straffbara området vid fylleri anförde föredragande departementschefen bl. a., att de sakkunnigas förslag att i allmänhet utsträcka fylleriansvaret till sådana fall, då den berusade uppträdde på enskilt område, var för vittgående. Dessutom var det praktiskt svårt att tilllämpa. Viss utvidgning av ansvaret borde dock ske, nämligen till fall, då den berusade anträffats på plats, som väl inte var att hänföra till något av de i 11 kap. 15 § strafflagen u p p r ä k n a d e ställena men där han dock var lätteligen synlig från sådant ställe. Uppenbarligen var i detta fall fylleriets förargelseväckande karaktär i allmänhet inte ringare än under den förutsättning, vid vilken straffbarheten enligt gällande rätt var knuten. Såsom skäl för höjningen av bötesmaximum vid fylleri anfördes, att genom den höjning av bötesstraffet, som skedde 1925, straffet med hänsyn till penningvärdets fall endast i ringa mån kom att överstiga det straffmått, som fastställdes vid strafflagens tillkomst. Att lagstiftningen vid bedömandet av fylleriet intog väsentligen samma ståndpunkt som för mer än sextio år sedan var enligt departementschefens mening i desto högre grad oegentligt, som det inte torde kunna betvivlas, att u n d e r denna tidrymd en skärpt uppfattning av det straffvärda i ett grovt och öppet framträdande spritmissbruk alltmer gjort sig gällande inom alla samhällslager. Ett särskilt skäl låg emellertid också däri, att fylleriförseelsen överfördes till specialstraffrätten. Vid fastställande av bötessatser inom detta område brukade nämligen numera hänsyn tas även till önskemålet att domstolen vid straffets utmätande skulle kunna

100 beakta den sakfälldes betalningsförmåga. Vad beträffar förslaget om straff för spritmissbruk under utövning av »farlig» verksamhet innebar förslaget i denna del att den, som vid utövning av dylik verksamhet var så påverkad av starka drycker att han inte kunde antas äga nödigt herravälde över sina handlingar, skulle straffas med böter, lägst 25 och högst 2 000 kronor, eller, vid försvårande omständigheter, fängelse i högst tre månader. Såsom farlig verksamhet betecknades enligt förslaget verksamhet så beskaffad att i händelse av bristande omsorg eller besinning vid utövningen fara lätteligen uppstod för person eller för egendom av betydande värde. — Såsom motivering för detta förslag anförde departementschefen bl. a., att behovet av en dylik bestämmelse av olika skäl måste anses oavvisligt. De betänkligheter som yppats inom lagrådet 1925 mot den då föreslagna liknande regeln (jfr s. 95) hade väsentligen hänfört sig till dess införande i allmänna strafflagen. Men då nu detta sammanhang upplöstes, ville departementschefen för sin del tillstyrka, att en blivande lag om straff för fylleri kom att innehålla jämväl ett stadgande i angiven riktning. De i förslaget upptagna bestämmelserna angående omhändertagande av berusade personer var utformade på motsvarande sätt som straffbestämmelsen mot fylleri. Omhändertagande kunde sålunda ske om personen i fråga anträffades på något av de i 11 kap. 15 § strafflagen u p p r ä k n a d e ställena eller på annan plats, där han lätteligen syntes från sådant ställe. Vidare gavs regeln i förslaget en mera allmän avfattning än motsvarande stadgande i 1841 års förordning. Sålunda stadgades, att en av starka drycker överlastad person, som träffades på något av nyss angivna stäl-

len, kunde, där så fanns erforderligt, anhållas och förvaras i häkte till dess att han åter blivit nykter. — Till stöd för förslaget i denna del anförde departementschefen i huvudsak, att han i likhet med de sakkunniga ansåg bestämmelsen om överlastad persons anhållande och intagande i häkte böra i förhållande till motsvarande föreskrifter i 1841 års förordning innefatta möjlighet till en något vidgad verksamhet från ordningsmaktens sida. Det moderna livet kunde inte medge samma efterlåtenhet mot berusade individer som förr. Sålunda var det tydligt, att redan den alltmer ökade trafiken ofta nödgade polisen att omhändertaga den, som anträffades berusad på allmän plats. I själva verket avsåg de flesta åtalen för fylleri personer, som anhållits därför att de på grund av sitt tillstånd inte kunnat lämnas utan vård. Men även ur ren ordningssynpunkt torde ett kraftigare inskridande mot den druckne vara påkallat. Att allmänheten numera i hög grad reagerade mot ett av starka drycker påverkat uppträdande även där det tidigare knappast skulle ha uppfattats som egentligen störande, torde stå utom tvekan. Detta sammanhängde uppenbarligen med ett ändrat betraktelsesätt över huvud i fråga om dem, som gjorde sig skyldiga till missbruk av starka drycker. Det torde knappast vara överdrivet att påstå, att det hos de flesta människor väckte förargelse, om en berusad person utsatte sig för allmänhetens blickar. För sin del fann departementschefen därför ifrågavarande bestämmelse kunna erhålla en lydelse, som i högre grad än den nuvarande lämnade utrymme för ett i allmänhet efter omständigheterna lämpat ingripande. Åt vederbörande polisman torde kunna överlämnas att bedöma, om anhållande var påkallat med hänsyn till den berusades behov av vård eller för SOU 1968:55

101 upprätthållande av ordning och säkerhet. Ett stadgande av denna innebörd torde desto mindre böra väcka betänklighet som den däri inneslutna befogenbeten i huvudsak endast var att anse som en naturlig konsekvens av polismyndighetens allmänna ordningsuppgifter. 10.4 Lagrådets utlåtande

Inom lagrådet biträddes förslaget i huvudsakliga delar endast av en ledamot (justitierådet von Seth). övriga ledamöter (justitierådet Wedberg, regeringsrådet Planting—Gyllenbåga och justitierådet Alexandersson) fann i utlåtande över remitterade förslaget att ett lagstadgande om straff för spritmissbruk vid utövning av »farlig» verksamhet inte borde komma till stånd och ansåg därför skäl saknas att från strafflagen utesluta straffbudet mot fylleri. De hade dock intet att erinra emot, att det straffbara området för fylleri i enlighet med det remitterade förslaget utsträcktes till att avse enskilt område, varifrån fylleristen lätteligen syntes från sådant ställe, som angavs i 11 kap. 15 § strafflagen, men motsatte sig ny höjning av bötesmaxima. — Såsom skäl för ståndpunkten att avstyrka förslaget om straff för spritmissbruk vid utövning av »farlig» verksamhet åberopades i utlåtandet vad lagrådet redan 1925 anfört mot den då föreslagna liknande bestämmelsen i ämnet (jfr s. 95). Enligt vad i utlåtandet anfördes fick väl betänkligheterna dock vika, såframt ett mera påtagligt praktiskt behov kunde åberopas till förmån för förslaget i denna del. Ett sådant hade dock inte blivit påvisat. Härtill kom den bristande effektivitet i tilllämpningen, som måste vidlåda bestämmelsen, och den synnerligen stora ojämnhet, med vilken ett inskridande måste antas ske. — Mot de föreslagna höjningarna av straffsatserna anfördes SOU 1968:55

i utlåtandet huvudsakligen, att strafflatituderna bestämts så sent som 1925 och att täta ändringar ej kunde undgå att verka störande och hinderligt i domstolarnas bemödanden att skapa en jämn och konsekvent rättstillämpning. Ej heller delades departementschefens uppfattning, att överflyttningen av straffbudet till specialstraffrätten skulle motivera en höjning. I fråga om rena polisförseelser, såsom fylleriförseelser, kunde det nämligen hävdas att proportionalisering efter betalningsförmåga inte borde ifrågakomma. Såsom särdeles anmärkningsvärt framstod det slutligen, att förseelserna oljud och förargelseväckande beteende, allt intill år 1925 belagda med strängare straff än allt fylleri, numera av lagstiftaren skulle bedömas ojämförligt mycket mildare än även det enkla fylleriet utan försvår a n d e omständigheter. Beträffande de föreslagna nya reglerna om omhändertagande av berusade personer var det endast justitierådet von Seth, som yttrade sig. Enligt vad von Seth i utlåtandet framhöll var befogenheten för polismyndigheten att anhålla och i häkte förvara överlastade personer naturligtvis att betrakta som en ren säkerhetsåtgärd, som borde medgivas framför allt i den allmänna ordningens intresse men även i den överlastades eget och i andra personers intresse, vilka h a n i sitt överlastade tillstånd kunde utsätta för obehag. Något principiellt samband med straffreaktionen mot fylleriet hade den inte. Det var av vikt att fasthålla detta, då man hade att göra klart för sig, var man borde de lege ferenda dra gränsen för denna polismyndighetens befogenhet. Visade det sig, att det fanns ett behov att kunna på angivna sätt ta hand om en drucken person även i andra fall, än då han kunde åtalas och dömas för fylleri, borde man inte dra sig för att

102 utsträcka befogenheten att anhålla även sådana fall. — Det kunde enligt von Seths mening ifrågasättas om förslaget i detta hänseende tillgodosåg alla berättigade anspråk. Gång på gång förekom det, att överlastade personer trängde in på enskildas områden och rent av i hemmen samt störde och ofredade personer, som uppehöll sig där, utan att likväl göra sig skyldiga till förbrytelser, som i och för sig medgav deras häktande. Och vad värre var. De fall torde inte vara sällsynta, då polismyndighet av familjemedlem anropades om skydd mot annan familjemedlem, som i berusat tillstånd gjorde uppehållet i hemmet olidligt för övriga familjemedlemmar och till och med betedde sig på ett sätt, som för dem innebar ett hot av allvarligaste slag, även om något egentligen brottsligt ännu ej förekommit. Individerna torde kunna göra anspråk på skydd även mot sådana störningar. Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde von Seth att det måtte tas under övervägande, om det ej borde införas en bestämmelse av innebörd, att anhållande och förvaring i häkte av överlastad person kunde företas av polismyndighet även i andra fall, än då den överlastade anträffats på sådan plats, som avsågs i lagförslaget, såvida han förnärmade annans fred och säkerhet och polismyndigheten, då denna av den förnärmade anlitades om skydd, fann anhållandet erforderligt för att den överlastade inte skulle komma i tillfälle att upprepa sitt beteende. 10.5 Kungl. Maj :ts proposition

I proposition nr 32 till 1928 års riksdag med förslag till lag angående fylleri m. m. vidhöll Kungl. Maj :t i princip det till lagrådet remitterade lagförslaget, varvid dock i anledning av påpekanden från lagrådets sida vissa jämkningar vidtogs i detta. Beträffande von

Seths synpunkter på frågan om omhändertagande av berusade personer anförde departementschefen, att han fann dessa synnerligen beaktansvärda. Enligt departementschefens mening tillhörde denna fråga emellertid området för en lagstiftning r ö r a n d e alkoholmissbrukets bekämpande genom andra åtgärder än kriminella påföljder, vilken fråga torde komma under n ä r m a r e övervägande vid fortsatt utredning i ämnet.

10.6 Första lagutskottets utlåtande

I sitt över propositionen avgivna utlåtande (nr 24) fann första lagutskottet, att utvidgningen av det straffbara området för fylleri till att gälla även vissa enskilda områden var onödig och att den innebar ett alltför stort ingripande på privatlivets område samt att möjligheten för stadgandets användning i chikanöst syfte inte torde vara helt utesluten. I fråga om höjningen av den för fylleri stadgade straffsatsen ifrågasatte utskottet, om det var lämpligt att nu återigen och i n n a n verkningarna av 1925 års straffskärpning kunnat bedömas, ytterligare skärpa straffet. Enligt utskottets mening fanns ej heller tillräckliga skäl för införande av ett generellt straffbud mot spritmissbruk under utövning av »farlig» verksamhet. Utskottet avstyrkte för övrigt helt lagförslaget under motivering att förslaget inte avsåg att åvägabringa en lösning av hithörande frågor efter de vidare linjer, som riksdagen med sin skrivelse år 1920 torde ha avsett. Utskottet påpekade härvid, att för riksdagen nu hade framlagts endast den del av sakkunnigförslaget, som innehöll ansvarsbestämmelser m. m. r ö r a n d e fylleri medan angivna förslag, såvitt det gällde alkoholistbehandlingen, överlämnats till socialdepartementet för vidare beredning. I en vid utlåtandet fogad reservation SOU 1968:55

103 tillstyrktes propositionen smärre jämkningar.

med

vissa

10.7 Riksdagens beslut

Vid ärendets behandling i kamrarna kom dessa att stanna i skiljaktiga beslut, i följd varav propositionen inte ledde till något positivt resultat, varom anmälan gjordes till Kungl. Maj:t i skrivelse den 4 maj 1928 (nr 155).

11. Reformer på alkoholistvårdens råde.

om-

Efter bakslaget med 1928 års proposition dröjde det åtskilliga år innan frågan om fylleristraffet ånyo blev föremål för diskussion och överväganden. Frågan om alkoholistbehandlingen, som ju av 1926 års sakkunniga behandlats parallellt med frågan om fylleristraffet, kom däremot inte att vila. Efter viss överarbetning av 1926 års sakkunnigförslag (jfr SOU 1929:29) ersattes 1913 års alkoholistlag av lagen den 12 juni 1931 om behandling av alkoholister. Vidare tillkom under 1930-talet ett par författningar i andra ämnen, vilka blev av betydelse även såvitt avser behandlingen av fyllerister. År 1934 utfärdades sålunda en kungörelse angående förvaringen av personer i härads- och stadsfängelser samt polisarrester. Den ersatte en kungörelse från 1925, som emellertid inte hade gällt polisarrester, d. v. s. de lokaler där fyllerister vanligen förvarades. Den nya kungörelsen upptog bl. a. regler om förvaringsrummens utrustning och skötsel, om mathållning samt om skyldighet att vid behov genast tillkalla läkare, om den intagne blev sjuk. Vidare kan nämnas att i den lag om verkställighet av bötesstraff, som antogs 1937, vissa undantag uppställdes från principen, att böter vid bristande betalSOU 1968:55

ning alltid skulle förvandlas till fängelse. Sålunda stadgades i 8 §, att s. k. småböter inte skulle förvandlas. Ett p a r inskränkningar gjordes dock. Förvandling skulle sålunda ske, om omständigheterna föranledde till antagande, att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att gälda böterna eller att straffets verkställighet erfordrades för hans tillrättaförande eller bötesstraffet ådömts för fylleri samt den bötfällde under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera gånger fällts till ansvar för sådan förseelse. Enligt 9 § var förvandling också utesluten, när det gällde böter, som ådömts någon, innan han intagits på allmän alkoholistanstalt. Hade förvandlingsbeslut redan meddelats, förföll det. Böter, som ådömts efter intagandet men före utskrivningen, fick inte förvandlas, om inte anstaltens styrelse påkallade det. I 11 § upptogs ytterligare ett undantag från förvandlingsregeln, avseende böter för fylleri. Uppkom fråga om förvandling av sådana böter och hade den bötfällde under de två senast förflutna åren blivit dömd tre eller flera gånger för fylleri, skulle åklagaren, innan han väckte talan om förvandling, anmäla förhållandet hos vederbörande nykterhetsnämnd. Gjordes inom två månader därefter ansökan av nykterhetsnämnden om den bötfälldes intagning på allmän alkoholistanstalt, fick talan om förvandling inte föras. Ledde ansökan till intagning, förföll frågan om förvandling. Gjordes däremot inte ansökan om tvångsintagning eller resulterade ansökningen inte i beslut om sådan intagning, skulle talan om förvandling föras. — Undantagen från förvandlingsprincipen medförde ursprungligen inte, att den bötfällde befriades från skyldigheten att betala böterna. I 4 § infördes emellertid 1952 en regel, som i viss utsträckning medgav sådan

104 befrielse. Om den bötfällde enligt meddelat beslut intagits på allmän alkoholistanstalt eller frivilligt ingått på sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna ett år, fick sålunda enligt nämnda lagrum böter, som avsåg före intagandet begånget fylleri eller förargelseväckande beteende, men ej tillika annat brott, inte tas ut. Stadgandet i 9 § bötesverkställighetslagen medförde, att bötesdomar avseende mindre förseelser inte ledde till verkställighet, när vederbörande var intagen på alkoholistanstalt. Då det ansågs olämpligt eller onödigt att bötfälla personer, som var intagna på alkoholistanstalt, för småförseelser, infördes 1939 i 1931 års alkoholistlag en bestämmelse (49 a §) om möjlighet till åtalseftergift. Enligt nämnda stadgande skulle det ankomma på förste stadsfiskalen i Stockholm och landsfogde att efter hörande av anstaltens styrelse avgöra, om åtal lämpligen borde ske, när tvångsintagen misstänktes för att ha begått sådant brott före utskrivningen, på vilket inte kunde följa svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader. En ytterligare förutsättning var, att brottet h ö r d e under allmänt åtal (jfr 57 § lagen om nykterhetsvård).

12. Fylleristraffet

i 1948 års lag

12.1 Straffrättskommitténs betänkande

Vad fylleristraffet beträffar behandlades detta ånyo i samband med det stora reformarbete på strafflagstiftningens område, som förbereddes av straffrättskommittén. I sitt den 30 november 1944 avgivna betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944: 69) anförde straffrättskommittén i detta ämne bl. a., att fylleri med hänsyn till brottets stora sociala betydelse visser-

ligen kunde behandlas i strafflagen, men att det borde flyttas från 18 till 11 kapitlet, i vilket enligt kommitténs förslag skulle sammanföras alla brott mot allmän ordning. Kommittén föreslog också vissa jämkningar i själva gärningsbeskrivningen. För straffbart fylleri fordrades enligt förslaget bl. a. att fylleriet var begånget på plats, där den drucknes tillstånd lätteligen kunde iakttas av utomstående. Om platsen var upplåten för allmänheten eller inte var däremot ej avgörande. Vidare krävdes att personen i fråga uppträdde »berusad» på sådan plats. Uttrycket »överlastad», som enligt kommitténs åsikt lätt kunde uppfattas såsom angivande en högre grad av alkoholpåverkan än vad som var avsett, slopades alltså. Med ordet »uppträder» ville kommittén fastslå, att en förutsättning för straff var, att vederbörande själv begett sig till brottsplatsen. Någon uttrycklig begränsning med hänsyn till berusningsmedlet gjordes ej. Detta kunde m. a. o. vara såväl alkoholhaltiga drycker som andra berusningsmedel. Kommittén diskuterade också straffmätningen vid fylleri. I det hänseendet anförde kommittén bl. a., att särskilda sakkunniga inom finansdepartementet i ett år 1944 avgivet betänkande angående nykterhetstillståndet under krigsåren (SOU 1944:3) betonat vikten av att straff för fylleri utmättes så, att det tillbörligen inskärpte, att samhället reagerade mot denna förseelse. De sakkunniga hade funnit, att domstolarnas praxis var mycket växlande och i åtskilliga fall inte uppfyllde detta krav, men de hade under hänvisning till straffrättskommitténs arbete avstått från att föreslå höjning av straffskalan för fylleri. I de yttranden, som inhämtats över sakkunnigbetänkandet, hade nästan genomgående anförts, att utredningen visat att många domstolar beSOU 1968:55

105 dömde fylleri med alltför stor mildhet. —• Straffrättskommittén delade de sakkunnigas och remissinstansernas mening, att den praxis i fråga om straffmätningen vid fylleri, som belysts genom den av de sakkunniga verkställda utredningen, inte var tillfredsställande, eftersom straffet vid åtskilliga domstolar syntes utmätas alltför lågt. Fylleri var på grund av alkoholmissbrukets sociala skadeverkningar inte regelmässigt att uppfatta som en obetydlig förseelse utan krävde ett målmedvetet ingripande av det allmänna. Visserligen förbisåg kommittén inte, att möjligheterna att genom straff motverka alkoholmissbruk måste anses begränsade. Utan tvivel borde större värde för kampen mot alkoholmissbruket tillmätas andra medel, främst upplysande och uppfostrande verksamhet. Likväl torde det enligt kommitténs mening inte vara betydelselöst, att samhället med ett ej alltför ringa straff reagerade mot den råa yttring av alkoholmissbruk, som fylleri på allmän plats utgjorde. F r å n denna synpunkt kunde det förtjäna att övervägas att som straff stadga dagsböter i stället för penningböter. Därigenom skulle lagstiftaren ge tillkänna, att fylleri inte var att uppfatta som en ren ordningsförseelse. Av vissa skäl, främst med hänsyn till den arbetsbelastning, som en övergång till dagsbotsstraff skulle medföra för myndigheterna, ansåg sig kommittén emellertid inte böra föreslå en sådan ändring. I stället borde fylleri bestraffas med penningböter till inte alltför obetydligt belopp. Kommittén var emellertid inte beredd att, för att framtvinga en skärpt straffmätning, föreslå en höjning av straff minimum särskilt vid fylleri utan förutsatte att fylleristraffen i framtiden skulle även utan lagändring komma att skärpas på de håll där dessa förut varit alltför låga. Såsom maximistraff föreslog kommitSOU 1968:55

tén ett bötesbelopp om 500 kronor. Det var enligt kommitténs mening obehövligt att såsom i gällande lag skett stadga särskilda straffsatser för normalfall och för fall där omständigheterna var försvårande. Det i gällande lag för normalfall upptagna maximum, 100 kronors böter, torde böra kunna överskridas framför allt vid flera gånger upprepad förseelse och då fylleristen, t. ex. genom att åka cykel, framkallat fara för trafiken. Under hänvisning till vad sålunda anförts föreslog kommittén att i 11 kap. 10 § strafflagen skulle upptas ett stadgande enligt vilket den som uppträdde berusad på plats där hans tillstånd lätteligen kunde iakttas av utomstående skulle dömas för fylleri till böter, högst 500 kronor. Kommittén föreslog också, att bestämmelsen angående straff för förargelseväckande beteende i l l kapitlet strafflagen skulle placeras omedelbart efter bestämmelsen om fylleri och begränsas till fall, där de föregående reglerna i kapitlet inte var tillämpliga. Syftet därmed var, att fylleri regelmässigt skulle bli till fullo bestraffat med tillämpning av den för fylleri avsedda bestämmelsen endast och således ej längre — såsom dittills ofta varit fallet — i konkurrens med bestämmelsen angående förargelseväckande beteende. 12.2 Departementsförslaget

Sedan straffrättskommitténs förslag i sedvanlig ordning underkastats remissbehandling utarbetades inom justitiedepartementet på grundval av kommittéförslaget och remissyttrandena däröver ett förslag till lag om ändring i strafflagen, vilket 1946 remitterades till lagrådet. I remitterade förslaget godtog föredragande departementschefen i huvudsak den av kommittén föreslagna lydelsen av fylleriparagrafen men an-

106 såg, att i förtydligande syfte borde tillläggas, att berusningen skulle framgå av vederbörandes »åtbörder eller orediga tal». I överensstämmelse med kommitténs förslag fann departementschefen anledning saknas att begränsa paragrafen till sådana fall, då berusningsmedlet varit starka drycker. I likhet med ett stort antal remissinstanser ansåg han, att det skulle vara att gå för långt att, på sätt kommittén föreslagit, bestraffa fylleri på varje plats där den berusades tillstånd lätteligen kunde iakttas av utomstående. En naturlig begränsning av straffbarheten var att såsom i gällande rätt kräva, att fylleriet skulle ha försiggått på plats, som var upplåten för eller eljest frekventerades av allmänheten. Departementschefen godtog slutligen kommitténs förslag beträffande straffsatserna. I sitt över remitterade förslaget avgivna utlåtande hade lagrådet beträffande stadgandet om straff för fylleri ej annat att erinra än att enligt lagrådets mening straffbestämmelsen borde avse endast berusning genom starka drycker, enär andra slag av berusning knappast kunde betecknas som fylleri i ordets hävdvunna bemärkelse. Vidare borde ordet »orediga» i sammanställningen »orediga tal» lämpligen utgå, eftersom understundom en persons tal kunde visa, att han var drucken, även om talet inte var oredigt.

utskottet i princip propositionen i förevarande del men hemställde om sådan jämkning av lagtexten, att därav klart framgick att bestämmelsen gällde oberoende av berusningsmedlets art. Vidare föreslog utskottet den ändringen att brottet skulle benämnas fylleri, endast om berusningen framkallats av starka drycker. Vad utskottet hemställt bifölls av riksdagen (rskr. nr 379). Lag om ändring i strafflagen utfärdades den 30 juni 1948 och trädde i kraft den 1 januari 1949.

13. Fylleristraffet

I proposition nr 80 till 1948 års riksdag med förslag till lag om ändring i strafflagen vidhöll Kungl. Maj :t att stadgandet skulle avse alla slags berusningsmedel. Däremot borttogs i enlighet med lagrådets hemställan ordet »orediga» ur lagtexten. I sitt över propositionen avgivna utlåtande (nr 39) tillstyrkte första lag-

brottsbalken

Stadgandet om straff för fylleri fick alltså sin plats i 11 kap. 10 § strafflagen. Utan någon ändring i sak överfördes stadgandet vid brottsbalkens tillkomst till 16 kap. 15 § nämnda balk. Enligt stadgandets gällande lydelse dömes för fylleri till böter högst 500 kronor den som på allmän plats, utom- eller inomhus, uppträder berusad av alkoholhaltiga drycker, så att det framgår av hans åtbörder eller tal. Till böter, som nu sagts, dömes jämväl, om ruset orsakats av annat än alkoholhaltiga drycker.

14. Lagen om 12.3 Kmigl. Maj:ts proposition och riksdagens beslut

i

nykterhetsvård

I samband med den stora motboksreformen den 1 oktober 1955 ersattes 1931 års alkoholistlag av den nu gällande lagen i ämnet, lagen om nykterhetsvård. Den nya lagen, som bygger på ett förslag av 1946 års alkoholistvårdsutredning, skiljer sig från 1931 års lag främst i det hänseendet att den möjliggör ingripande mot alkoholmissbrukare på ett betydligt tidigare stadium än den gamla lagen. SOU 1968:55

107 15. Förvaringen års lag

av fyllerister

enligt 1958

15.1 Motioner om förbättrade arrestlokaler

num. I sin till 1951 års riksdag avgivna ämbetsberättelse lämnade justitieombudsmannen en ingående redogörelse för beskaffenheten av härads- och stadsfängelserna samt polisarresterna i riket. Redogörelsen, som grundade sig på en av justitieombudsmannen under år 1950 verkställd utredning i ämnet, visade att förvaringslokalerna på många håll var synnerligen otillfredsställande. Med anledning av vad sålunda förekommit hemställdes i ett par likalydande motioner vid 1951 års riksdag (I: 97 och II: 126) om skyndsam utredning rörande ändrade lagbestämmelser om arrestlokaler, ägnade att skapa effektiva garantier för att lokalerna befann sig i ett tillfredsställande skick. Och i ett par andra likalydande motioner vid samma års riksdag (I: 155 och II: 204) hemställdes om utredning rörande införande av lagregler hur tillfälligt omhändertagande av bl. a. olika slag av sjuka personer skulle verkställas. 15.2 Riksdagens hemställan om utredning

Motionerna behandlades av första lagutskottet. I sitt utlåtande (nr 14) över de motioner, som gällde arrestlokalernas beskaffenhet, hemställde utskottet —- under hänvisning till justitieombudsmannens utredning — att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte ta under övervägande att meddela ändrade bestämmelser rörande arrestlokaler, ägnade att skapa effektiva garantier för att lokalerna hölls i tillfredsställande skick. — Och i sitt utlåtande (nr 15) över de motioner, som avsåg frågan h u r tillfälligt omhändertagande av bl. a. sjuka personer skulle verkställas, anförSOU 1968:55

de utskottet bl. a., att en utredning borde ske i saken men att denna borde begränsas till åtgärder, som befanns möjliga att genomföra i dåvarande läge. Utlåtandet utmynnade i en hemställan om utredning och förslag rörande vilka lokaler som borde ifrågakomma för förvaring av bl. a. tillfälligt omhändertagna sjuka personer och alkoholister. Vad utskottet hemställt godkändes av riksdagen (rskr. nr 89 och 90). 15.3 Polisarrestutredningen

Den av riksdagen begärda utredningen kom till stånd redan samma år då en sakkunnig tillkallades för att inom inrikesdepartementet se över gällande bestämmelser om arrestlokaler och utreda därmed sammanhängande spörsmål. Sedermera uppdrog Kungl. Maj:t åt den sakkunnige att även utreda vilka lokaler som borde ifrågakomma för förvaring av tillfälligt omhändertagna sjuka personer och alkoholister. Utredningen, som antog benämningen polisarrestutredningen, avgav den 8 december 1955 ett betänkande om häkten och arrester (SOU 1955:54). Betänkandet innehöll bl. a. förslag till lag om behandling av häktade m. fl. (häkteslag) och till kungörelse med vissa föreskrifter angående härads- och stadshäkten samt polisarrester (häkteskungörelse), avsedda att ersätta motsvarande bestämmelser i strafflagens promulgationsförordning och 1934 års förut omnämnda kungörelse (jfr s. 103). — Den föreslagna häkteslagen innehöll regler om visitering, förvaring och behandling av omhändertagna, läkartillsyn, mathållning m. m. Häkteskungörelsen upptog bestämmelser om förvaringslokalernas beskaffenhet, utrustning och skötsel samt om tillsynen över lokalerna. Beträffande häkteslagen är det särskilt bestämmelserna om läkartillsyn,

108 som i förevarande sammanhang är av intresse. De föreslagna bestämmelserna innehöll bl. a., att förvaringslokal regelbundet skulle besökas av läkare för tillsyn av de omhändertagnas hälsotillstånd och att person, som företedde tecken till sjukdom eller höggradig omtöckning av medvetandet eller eljest ett från det normala påtagligt avvikande beteende, alltid skulle utan dröjsmål undersökas av läkare och vårdas enligt dennes föreskrifter. Om någon var i behov av sjukhusvård skulle sådan omedelbart beredas honom. — I motiveringen till dessa bestämmelser anförde utredningen bl. a., att det enligt utredningens mening var angeläget, att ej endast arrestlokalerna utan även de omhändertagna blev föremål för kontinuerlig tillsyn på ett mer kvalificerat sätt än dittills. En viss medicinsk tillsyn över dem borde arrangeras genom avtal med läkare om regelbundna besök i förvaringslokalerna. Självfallet skulle effektiv tillsyn över de omhändertagna utövas genom vaktpersonalen. Denna borde därvid följa läkarens allmänna råd och anvisningar rörande tillsynen, vilken borde innefatta mer än en rutinkontroll av de omhändertagnas uppförande. Särskilt gällde detta kanske fylleristklientelet, beträffande vilket vissa enkla, medicinska åtgärder enligt uppgift från läkarhåll skulle kunna vidtas av vaktpersonalen för att dämpa russymptomen. En omhändertagen fyllerist, som var bråkig, skulle därigenom kunna bli påtagligt lätthanterligare. Med uttrycket »höggradig omtöckning av medvetandet» avsåg utredningen även svårare berusningstillstånd. Utredningen förordade, att vakthållningen över och behandlingen av de olika kategorier personer, som polisen tillfälligt omhändertog, i största möjliga utsträckning ombesörjdes av personal, som hade speciell utbildning i

sjukvård och praktisk psykologi samt erfarenhet av människovård. 15.4 Remissyttranden

över betänkandet avgavs efter remiss yttranden av ett stort antal myndigheter och organisationer. De av utredningen föreslagna bestämmelserna angående läkartillsyn av omhändertagna personer avstyrktes av flertalet av de remissinstanser, som yttrat sig över förslaget i denna del. Såsom skäl för denna negativa ståndpunkt åberopades i allmänhet, att bestämmelserna var onödiga eller praktiskt svårgenomförbara. 15.5 Förslag till behandlingslag

Ett på grundval av utredningens förslag jämte remissyttrandena däröver utarbetat förslag till lag om behandling av personer, som intagits i häkte eller arrest, remitterades i december 1957 till lagrådet. Detta överensstämde i huvudsak med det, som utredningen framlagt. Beträffande de av utredningen föreslagna bestämmelserna om regelbundna läkarbesök och om läkarundersökning av person, som företedde tecken till sjukdom, höggradig omtöckning av medvetandet eller eljest ett från det normala påtagligt avvikande beteende ansåg föredragande departementschefen att dessa borde jämkas så, att de bättre anpassades till det praktiska behovet och tillgängliga resurser. I huvudsak syntes föreskrifterna enligt departementschefens mening kunna upptas i en tillämpningskungörelse till lagen, medan i själva lagen endast borde stadgas, att vid behandlingen av den intagne erforderlig hänsyn skulle tas till dennes ålder, kön och hälsotillstånd samt att läkares föreskrift rörande vården av intagen som var sjuk skulle beaktas. I överensstämmelse med vad departementschefen sålunda anfört innehöll det remitterade förslaget ej några bestämmelser SOU 1968:55

109 om läkartillsyn av personer, som var omhändertagna i häkten eller arrester. 15.6 Kungl. Maj: t s proposition

Mot förslaget gjordes från lagrådets sida ej några mera väsentliga erinringar och till 1958 års riksdag avläts proposition (nr 68) med förslag till lag om behandling av häktade och anhållna m. fl. Lagförslaget överensstämde i huvudsak med det till lagrådet remitterade förslaget. Vid propositionen fanns också fogat ett förslag till kungörelse med vissa föreskrifter angående häradshäkten, stadshäkten och polisarrester,

SOU 1968:55

angivande minimikraven på dessa förvaringslokalers beskaffenhet och utrustning. I sitt över propositionen avgivna, av riksdagen sedermera godkända utlåtande (nr 18) lämnade första lagutskottet lagförslaget utan erinran och hemställde att riksdagen måtte för sin del antaga detsamma. Lag om behandlingen av häktade och anhållna m. fl., tillämpningskungörelse till nämnda lag samt kungörelse med vissa föreskrifter angående häradshäktcn, stadshäkten och polisarrester utfärdades den 25 april 1958 och trädde i kraft den 1 juli samma år.

TREDJE

KAPITLET

Gällande r ä t t

J.

Fylleristraffet

Straffbestämmelsen mot fylleri finns upptagen i 16 kap. 15 § brottsbalken. Enligt första stycket döms för fylleri till böter, högst 500 kronor, den som på allmän plats, utom- eller inomhus, uppträder berusad av alkoholhaltiga drycker, så att det framgår av hans åtbörder eller tal. Enligt andra stycket döms till samma straff, om ruset orsakats av annat än alkoholhaltiga drycker. Praxis i fråga om straffmätningen vid fylleri var tidigare skiftande. Vanligen utdömdes högre böter vid återfall men bötesbeloppen varierade från ort till annan. Sedan riksåklagaren i rekommendation till statsåklagarna i november 1964 uttalat att höjning av böterna inte borde ske vid iteration samt att 50 kronors böter var den lämpligaste påföljden, synes en någorlunda enhetlig straffmätning ha åstadkommits i enlighet med riksåklagarens förslag. I 21 kap. 15 § brottsbalken finns en speciell straffbestämmelse för krigsmän, enligt vilken krigsman döms för fylleri om han inom område eller utrymme, som nyttjas av krigsmakten, uppträder på sätt som i övrigt är utmärkande för fylleri. Påföljden är disciplinstraff, d. v. s. arrest eller disciplinbot. Vanligen utdöms i praxis sex—åtta dagars arrest med förhöjning vid återfall. Hela antalet avdömda fylleriförseelser, som begicks under 1962, var enligt kontrollstyrelsens statistik 74 689. An-

talet under 1963 var 71 608, vilken siffra bör ses i belysning av den strejk, som drabbade AB Vin- och Spritcentralen under våren samma år. Under 1964 var antalet fylleriförseelser 75 033 o c h under 1965 79 648. Av förseelserna under 1962 begicks 11 732 av personer under 21 år. Motsvarande siffror var 1963 11 517, 1964 12 486 och 1965 14 099. Antalet personer, som dömdes för fylleri, var 1962 46112, 1963 44 097, 1964 45 153 och 1965 47 936. Av de personer, som gjorde sig skyldiga till fylleri 1962, hade 26 722 (58 procent) minst en fylleriförseelse under de närmast föregående fem åren. 1963 uppgick motsvarande antal till 25 733 (58 procent), 1964 till 25 618 (57 procent) och 1965 till 26 605 (55 procent), övriga, som begick fylleri under angivna år, hade alltså inte begått någon fylleriförseelse under respektive femårsperioder.

2. Omhändertagande

av

fyllerister

Reglerna angående omhändertagande av fyllerister finns i den förut flera gånger åberopade förordningen den 16 november 18bl emot fylleri och dryckenskap.1 Enligt 7 § nämnda förordning må var och en, som, överlastad av star1

Uppgift om 1841 års förordning (7 §) i lageditionen saknas fr. o. m. 1965 års upplaga. Justitierådet C. G. Hellquist, som redigerar lageditionen, har under hand uppgett att anledningen härtill är att förordningen, ehuru den inte formellt upphävts, enligt hans mening är att betrakta som obsolet.

SOU 1968:55.

Ill ka drycker, anträffas på väg eller gata och som inte kan behörigen vårdas på annat sätt, förvaras i häkte till dess han återvunnit sina sinnens bruk. Om han på de angivna platserna eller på andra allmänna ställen, såsom värdshus, näringsställen och krogar, »i fylleri gör oljud eller förnärmar andras fred och säkerhet, skall han ovillkorligen i häkte inmanas». Enligt vad vidare stadgas skall han sättas på fri fot, sedan han åter blivit nykter, såvida han inte har begått sådant brott, för vilket han enligt lag må hållas i fängelse. Omhändertagandet verkställs av polisman. Ingripande mot berusade kan också ske med stöd av polisinstruktionen den 3 december 1965. I 19 § nämnda instruktion stadgas, att polisman skall om det är nödvändigt för att upprätthålla allmän ordning, tillfälligt omhändertaga den som genom sitt uppträdande stör ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna. Sådant omhändertagande skall ske även när det fordras för att avvärja straffbelagd gärning. När polisman omhändertagit någon enligt polisinstruktionen, skall han skyndsamt anmäla det till sin förman, vilken omedelbart skall pröva, om åtgärden skall bestå. Den som omhändertagits enligt 19 § polisinstruktionen får enligt 22 § hållas i förvar endast så länge han skulle utgöra en omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet, om han frigavs. Den Tabell 3:1.

Omhändertaganden

för

omhändertagne skall förhöras så snart det kan ske. Han får vid förvaringen inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med omhändertagandet, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. En väsentlig skillnad mellan 1841 års förordning och polisinstruktionen är, att medan 1841 års förordning endast medger åtgärder mot personer på allmän plats, polisinstruktionen gäller oberoende av vilken plats det är fråga om; ingripande kan alltså ske mot vederbörande var som helst, t. o. m. i hans eget hem, om han där u p p t r ä d e r på sådant sätt som anges i instruktionen. En annan olikhet mellan 1841 års förordning och polisinstruktionen är att den förra endast avser »överlastade», d. v. s. berusade personer, medan det enligt den senare är likgiltigt, om vederbörande är berusad, endast lätt påverkad eller nykter, om övriga i instruktionen uppställda förutsättningar för omhändertagande är uppfyllda. En person, som t. ex. stör ordningen på allmän plats och därvid är spritpåverkad men inte i så hög grad, att han kan anses vara »överlastad» och därför inte kan omhändertas enligt 1841 års förordning, kan alltså i stället bli föremål för ingripande enligt polisinstruktionen. I ett sådant fall skall han naturligtvis inte straffas för fylleri; däremot kan straff för förargelseväckande beteende tänkas ifrågakomma. Det bör också observeras, att 1841

fylleri Därav personer

År

Totalt i hela riket

17 år och yngre

18—20 å r

21 år och äldre

1963 1964 1965 1966 1967

102 002 111 789 117 745 118 676 125 599

3 413 3 747 4 292 4 265 4 493

7 602 8 353 10 218 9 740 9 563

90 987 99 689 103 235 104 671 111 543

SOU 1968:55

112 års förordning enligt ordalagen endast avser berusning, framkallad av »starka drycker». På denna punkt torde förordningen emellertid i praxis tolkas så extensivt, att ingripande med stöd av densamma kan företas även mot personer, som berusat sig med andra medel, t. ex. tabletter eller thinner. Frekvensen av antalet omhändertaganden för fylleri under de senaste åren framgår av tabell 3:1. Av omhändertagandena 1963 skedde 13 786 på enskilt område. Motsvarande siffror var 1964 15 904, 1965 16 129, 1966 16 730 och 1967 18 661. 3. Samarbete i kampen bruk

mot

alkoholmiss-

I 3 § polisinstruktionen föreskrivs att polisen fortlöpande skall samarbeta med socialvårdsmyndigheterna och ofördröjligen underrätta sådan myndighet, när polisen får kännedom om förhållande som bör föranleda åtgärd av myndigheten. I anslutning till tillkomsten av denna bestämmelse utfärdade Kungl. Maj:t den 30 september 1959 ett cirkulär till samtliga länsstyrelser och lokala polismyndigheter angående polisens brottsförebyggande verksamhet (SFS 474). I cirkuläret framhölls att polisen borde intensifiera den brottsförebyggande verksamheten i samarbete med socialvårdsmyndigheterna. I de större polisdistrikten borde sålunda —- framför allt på nätterna — s ä r skild för verksamheten avdelad polispersonal patrullera tillsammans med befattningshavare vid barnavårdsnämnden och därvid ägna speciell uppmärksamhet åt barn och ungdom, som drev omkring på gatorna eller höll till på platser och i lokaler, vilka var kända som tillhåll för misskötsamma personer. Vidare framhölls i cirkuläret värdet av att ett samarbetsorgan upprätta-

des för regelbundna, ofta återkommande informella överläggningar mellan polisen, de socialvårdande myndigheterna och övriga myndigheter med brottsförebyggande uppgifter. Polischeferna i de större och medelstora städerna uppmanades i cirkuläret att, i den mån så inte redan skett, ta initiativ till bildande av sådana samarbetsorgan. Det utfärdade cirkuläret följdes av ett av Kungl. Maj:t den 13 november 1959 till samtliga socialnämnder, barnavårdsnämnder, nykterhetsnämnder, arbetsförmedlingsorgan, socialvårdskonsulenter och skyddskonsulenter avgivet cirkulär (SFS 492), vari underströks vikten av att dessa myndigheter å sin sida medverkade till ett gott samarbete med polisen. 4. Förverkande av alkoholhaltiga m.m.

drycker

En person, som omhändertas av polisen för fylleri, bär ofta på sig spritflaskor o. dyl. Sådan egendom kan av polisen tas i beslag och senare förklaras förverkad av domstol eller åklagare med stöd av reglerna i lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Enligt 1 § nämnda lag skall alkoholhaltiga drycker eller a n d r a berusningsmedel, som påträffas bl. a. hos den som uppträder berusad på plats och sätt i 16 kap. 15 § eller 21 kap. 15 § brottsbalken sägs, vara förverkade, såvida inte särskilda skäl talar däremot. Angående beslag av sådan egendom äger enligt 2 § de allmänna reglerna om beslag i brottmål motsvarande tillämpning med vissa avvikelser. Det är att märka att enligt 1958 års lag beslagtagen egendom kan förklaras förverkad även om åtal för förseelsen ej väcks.

SOU 1968:55

113 5. Behandlingen soner

av omhändertagna

per-

Behandlingen av personer, vilka blivit omhändertagna av polisen, regleras i lagen den 25 april 1958 om behandlingen au häktade och anhållna m.fl. Lagens tio första paragrafer är skrivna med tanke på personer, som häktats, anhållits eller gripits för brott. Men enligt 11 § skall dessa bestämmelser i tilllämpliga delar lända till efterrättelse, om någon eljest, för annat ändamål än verkställighet av straffdom, intas i fångvårdsanstalt eller häkte eller, på grund av fylleri eller av annan orsak, tas i förvar i polisarrest, med särskilt beaktande av anledningen till intagningen. Enligt vad i lagen stadgas skall den omhändertagne behandlas med tillbörlig hänsyn, så att skadliga verkningar av frihetsförlusten såvitt möjligt förebyggs (1 §). Han får beläggas med fängsel, d. v. s. förses med hand- eller fotbojor, endast om det prövas erforderligt för att förekomma flykt eller eljest är nödvändigt med hänsyn till ordning och säkerhet. Han får inte heller i övrigt underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med intagningen samt ordning och säkerhet (2 §). Senast vid ankomsten till förvaringslokalen skall han visiteras. Därvid skall iakttas all den hänsyn som omständigheterna medger. Om möjligt skall vittne närvara. Pengar, värdesaker, legitimationshandlingar och sådana föremål, som kan äventyra ordning och säkerhet, skall tas från honom för att särskilt förvaras (3 §). I varje rum får inte förvaras mer än en person såvida det inte av utrymmesskäl är nödvändigt eller det påkallas av annan anledning (4 §). Vid behandlingen av den intagne skall erforderlig hänsyn tas till hans ålder, kön och hälsotillstånd. LäSOU 1968:55

käres anvisning rörande vården av den som är sjuk skall beaktas (5 §). — Till lagen ansluter sig en tillämpningskungörelse. Enligt denna skall, om den omhändertagne beläggs med fängsel, anteckning härom göras i en särskild 1iggare (2 §). Visitation av kvinna får ej verkställas eller bevittnas av annan än kvinna eller läkare. Förteckning över egendom, som omhändertagits i samband med visitation, skall upprättas i särskild liggare och undertecknas av den som utfört visitationen. Egendomen skall för den omhändertagnes räkning förvaras under överinseende av föreståndaren för förvaringslokalen (3 §). Den som är farlig för annans personliga säkerhet skall hållas skild från övriga. Personer av olika kön skall hållas skilda från varandra. I övrigt skall enligt vad i tillämpningskungörelsen stadgas eftersträvas att omhändertagen, särskilt om han är under 21 år, ej utsätts för olämpligt inflytande av annan intagen (4 §). Person, som företer tecken till sjukdom eller begär att läkare skall tillkallas, skall så snart ske kan undersökas av läkare, såvida det ej framgår av omständigheterna, att det är utan gagn. Är han i behov av sjukhusvård, skall sådan beredas honom så snart ske kan. Kostnad för sjukvård får ej åläggas honom. Avlider den omhändertagne eller träffas han av svårare sjukdoms- eller olycksfall, skall närstående ofördröjligen underrättas (5 §).

6.

Förvaringslokalerna

Bestämmelser om hur förvaringslokalerna skall vara beskaffade finns i kungörelsen den 25 april 1958 med vissa föreskrifter om allmänna häkten och polisar rester. Förvaringsrum skall enligt nämnda kungörelse fylla skäliga anspråk på sundhet (1 §). Det skall vara försett med fönster, som är inrät-

114 tat så, att rummet får god dager (2 § första st. andra p u n k t e n ) . Golvytan skall vara minst sex kvadratmeter och rummets kubikinnehåll minst femton kubikmeter. Byggnadsstadgans föreskrifter om våningshöjden i boningsrum skall äga motsvarande tillämpning. Rummet skall vara på tillfredsställande sätt ljudisolerat (2 § andra och tredje st.). Vidare skall det vara försett med ändamålsenliga anordningar för uppvärmning, luftväxling och belysning samt med lämpligt signalsystem för påkallande av vaktpersonalens uppmärksamhet. Där skall också finnas stol, bord, hylla och säng jämte erforderlig sängutrustning. Dock får rum, som används till förvaring av berusad, våldsam eller sjuk person, i stället ha annan lämplig inredning. Inredningen i ett förvaringsrum skall såvitt möjligt erhålla sådant utförande och förses med sådana skyddsanordningar, att den inte kan av den omhändertagne begagnas till skada för honom själv eller annan (3 §). Till förvaringsrum skall höra klosett och tvättställ. Därjämte skall finnas särskilt utrymme med lämpliga anordningar för förvaring av vederbörandes kläder och övriga tillhörigheter (4 §). Förvaringsrum skall vid användningen dagligen rengöras och luftas samt vara uppvärmt till vanlig rumstemperatur. När det inte används, skall det hållas så uppvärmt att det kan tas i bruk utan längre tidsutdräkt. Förvaringsrum får ej användas till annat än avsett ändamål (5 §). Beklädnadspersedlar och toalettartiklar skall tillhandahållas intagen i den mån så erfordras och finnes lämpligt (6 §). Begagnade persedlar skall vid utlämnande till intagen vara väl rengjorda (7 §). Tillsyn utövas av länsstyrelsen över häradshäkten, av kriminalvårdsstyrelsen över andra allmänna häkten och polisarrester som är anordnade i

anslutning till sådana häkten samt av rikspolisstyrelsen över övriga polisarrester. Polismyndighet skall biträda vid tillsyn som utövas av länsstyrelsen (8 §). Tillsynsmyndigheten meddelar de närmare föreskrifter som behövs för tillämpning av 1—7 §§. Om särskilda skäl föreligger må tillsynsmyndigheten medge undantag från bestämmelserna i 2 § första st. andra punkten, andra och tredje st. samt 3—5 §§ (9 §). Kriminalvårdsstyrelsen, byggnadsstyrelsen och rikspolisstyrelsen upprättar i samråd normalritningar och tekniska anvisningar för byggande och inredning av allmänna häkten och polisarrester (11 §). Sådana anvisningar h a r utfärdats 1958 (se Kungl. Byggnadsstyrelsens Publikationer 1958: 3). — Viss tillsynsskyldighet h a r också lagts på länsläkarna. Enligt instruktionen för länsläkarväsendet (SFS 1965:792) skall sålunda länsläkarorganisationen minst en gång vartannat år inspektera allmänna häkten och polisarrester och inom en månad efter inspektionen rapportera om iakttagelserna till länsstyrelsen. Slutligen kan nämnas att rikspolisstyrelsen 1967 ålagt länspolischeferna att en gång varje år inspektera polisarresterna och därvid om möjligt söka få vederbörande länsläkare att medverka vid inspektionerna (se rikspolisstyrelsens anvisningar, bil. 6, del II av detta betänkande). När kungörelsen med vissa föreskrifter om allmänna häkten och polisarrester trädde i kraft den 1 juli 1958 fanns det åtskilliga polisarrester, som inte uppfyllde kungörelsens krav. Kommunerna, som före förstatligandet av polisväsendet den 1 januari 1965 var huvudmän för polisarresterna, begärde och fick i stor utsträckning dispens från föreskrifterna i avbidan på nyeller ombyggnader av polishus. Många av dessa dispensfall har »levt kvar» till SOU 1968:55

H5 förstatligandet. I skrivelse den 18 januari 1965 till Kungl. Maj:t har rikspolisstyrelsen påtalat förhållandet och därvid påpekat, att »dispensarresterna» i åtskilliga fall är både hälsovådliga, primitiva och helt oanvändbara, och att det också finns andra arrester, som visserligen motsvarar kungörelsens minimikrav men som är hårt nedslitna och i allmänt dåligt skick. 7. Processuella

regler

Åtal för fylleri följer de allmänna regler i rättegångsbalken, vilka gäller brott, som hör under allmänt åtal. Enligt huvudregeln i 20 kap. 6 § rättegångsbalken h a r åklagaren s. k. absolut åtalsplikt. En del undantag finns emellertid. 7.1 Åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken

Åklagare äger enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken besluta att inte åtala i följande fyra fall. Först och främst kan åklagaren besluta att inte åtala, om det är uppenbart, att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt (p. 1). Vidare äger åklagaren avstå från åtal, om brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, och det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse (p. 2). Dessutom kan åklagare — dock endast riksåklagaren — underlåta att väcka åtal, om det i annat fall av särskilda skäl är uppenbart, att påföljd ej erfordras för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och att det med hänSOU 1968:55

syn till omständigheterna ej heller eljest är påkallat, att åtal väcks (p. 3). Slutligen kan åklagaren besluta att ej åtala, om brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, samt sluten psykiatrisk vård kommer till stånd utan lagföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl (p. 4). Antalet åtalseftergifter enligt 20 kap. 7 § 1. rättegångsbalken för fylleri o c h / eller förargelseväckande beteende uppgick åren 1964—1967 till respektive 2 447, 892, 763 och 1 427. Åtalseftergifterna enligt punkterna 2 och 4 i samma paragraf utgjorde 1965 50 respektive 83, 1966 30 respektive 69 och 1967 31 respektive 67. 7.2 Åtalseftergift enligt 1964 års lag

Regler som ger åklagaren rätt att avstå från åtal finns också i lagen den 20 mars 1964 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Enligt 1 § nämnda lag kan åklagaren underlåta att väcka åtal i två olika situationer i fråga om brott som begåtts av någon, som vid tiden för brottet inte fyllt 18 år. Den ena situationen är, att den un* derårige ställs under övervakning eller omhändertas för samhällsvård enligt 26 eller 29 § barnavårdslagen eller blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning samt det med skäl kan antas att härigenom vidtas vad som är lämpligast för hans tillrättaförande. Den andra situationen föreligger, om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande. Dessa regler är subsidiära i förhål* lande till 20 kap. 7 § rättegångsbalken. Åtal skall enligt 1 § 1964 års lag under alla förhållanden väckas, om det anses

116 påkallat ur allmän synpunkt. — Om det enligt 1964 års lag föreligger skälig anledning att ej väcka åtal, skall åklagaren höra vederbörande barnavårdsnämnd, innan han beslutar i ärendet; är brottet ringa, kan han dock utan att h ö r a barnavårdsnämnden besluta att ej åtala. 1965 meddelades enligt 1964 års lag 206 åtalseftergifter för fylleri. 1966 var motsvarande antal 286 och 1967 101. 7.3 Särskild åtalsprövning

Även 57 § lagen om nykterhetsvård innehåller en bestämmelse om särskild åtalsprövning i viss situation. Den avser fall, då någon, som är intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, misstänks att ha begått brott före utskrivning från anstalten. Om för brottet inte är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader och brottet hör under allmänt åtal, skall åklagaren pröva, huruvida åtal lämpligen bör ske. Innan åtalsfrågan avgörs, skall anstaltens styrelse höras, om det inte anses obehövligt. Har brottet begåtts, innan den intagne fyllt 18 år, skall sådan åtalsprövning ske även om högre straff är stadgat för brottet. Bestämmelsen gäller både tvångsintagna och sådana frivilligt intagna, som förbundit sig att kvarstanna på anstalten sex månader. Under år 1964 meddelades 9 663 åtalseftergifter enligt 57 § nykterhetsvårdslagen för fylleri. Under 1965—1967 var motsvarande antal respektive 9 142, 10 426 och 10 273. En liknande åtalsprövning skall ske enligt 69 § barnavårdslagen, när någon, som inskrivits vid ungdomsvårdsskola, misstänks att ha före utskrivningen begått brott, som h ö r under allmänt åtal. Någon begränsning med hänsyn till brottets svårhetsgrad gäller inte. Skolans styrelse skall alltid höras. Antalet åtalseftergifter enligt 69 §

barnavårdslagen för fylleri uppgick 1964 till 122, 1965 till 93, 1966 till 119 och 1967 till 134. 7.4 Lagföringen

Lagföringen för fylleri sker genom strafföreläggande eller åtal vid domstol enligt de allmänna reglerna i rättegångsbalken. Enligt 48 kap. 1 § rättegångsbalken kan sålunda åklagare, då allmänt åtal skall äga rum för brott, för vilket endast stadgas böter, dock inte normerade böter, i stället för att väcka åtal, till godkännande förelägga den misstänkte det straff, som åklagaren anser brottet förskylla. Föreläggandet får dock inte avse dagsböter utöver 40. Är brottet förenat med egendoms förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, skall också denna rättsverkan föreläggas den misstänkte till godkännande. Föreligger flera brott skall föreläggandet ske gemensamt för alla brotten. Enligt 3 § skall godkännandet göras skriftligen på föreläggandet. Godkänt straffföreläggande gäller enligt 4 § som lagakraftägande dom. Enligt vad utredningen inhämtat inkom under 1963 till åklagarmyndigheten i Stockholm omkring 18 400 rapporter för fylleri. 10 300 ärenden avgjordes genom godkänt strafföreläggande. I 6 200 fall väcktes åtal vid domstol; i 5 100 av dessa fall användes s. k. fullmaktsstämning, d. v. s. vederbörande inställde sig genom befullmäktigt ombud, vanligen någon stadstjänare vilken erkände på den åtalades vägnar. I 1 900 ärenden meddelades åtalseftergift, vanligen enligt 57 § nykterhetsvårdslagen. I proposition n r 82 till 1968 års riksdag föreslås ändring av gällande bestämmelser om strafföreläggande. Vidare föreslås att fylleri skall kunna beivras genom föreläggande av ordningsbot. Riksdagen h a r antagit förslaget, som skall SOU 1968:55

117 träda i kraft den 1 juli 1968 (se vidare härom s. 494 ff). 8. Verkställighet

av

fylleriböter

Beträffande verkställigheten av de straff varom här är fråga gäller lagen den 20 mars 1964 om verkställighet av bötesstraff. Enligt denna skall böter som är förfallna till betalning genast erläggas. Anstånd eller avbetalning kan dock medges av indrivningsmyndigheten på vissa villkor (1—2 §§). Erläggs inte böterna, skall de indrivas och i sista hand, om betalning inte heller kan åstadkommas genom indrivning, förvandlas till fängelse (3 och 8 §§). Vissa undantag har emellertid uppställts från regeln om förvandling och indrivning av böterna. Sålunda får böter för fylleri eller förargelseväckande beteende, som inte även avser annat brott, ej tas ut, således vare sig indrivas eller förvandlas, om den bötfällde efter gärningens begående enligt meddelat beslut intagits på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått på sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna där sex månader, eller om han intagits för samhällsvård i ungdomsvårdsskola (4 §). Vidare får förvandling ej ske av s. k. småböter, d. v. s. högst fem dagsböter (vid gemensamt straff tio dagsböter) eller högst 50 kronor i penningböter (vid gemensamt straff 100 k r o n o r ) . Även sådana böter skall dock förvandlas, om det kan antas, att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit att betala böterna eller att förvandling erfordras för hans tillrättaförande eller också böterna ådömts för fylleri samt den bötfällde under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera gånger dömts för sådan förseelse (9 §). SOU 1968:55

Förvandling är likaså utesluten, n ä r det gäller böter, som ådömts någon, innan han enligt meddelat beslut intagits på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått på sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna där sex månader, eller intagits på arbetsanstalt eller för samhällsvård i ungdomsvårdsskola. Har förvandlingsbeslut redan meddelats förfaller det. Böter, som ådömts efter intagandet men före utskrivningen, får ej heller förvandlas med mindre anstaltens eller skolans styrelse påkallar det (11 §)• Slutligen finns ännu ett u n d a n t a g från förvandlingsregeln, när det gäller böter för fylleri och vissa därmed jämställda alkoholbrott, nämligen dels de militära brotten övergivande av post enligt 21 kap. 13 § brottsbalken och onykterhet i tjänsten enligt 21 kap. 14 § brottsbalken, därest vederbörande vid brottets begående varit berusad av starka drycker, så att det framgått av h a n s åtbörder eller tal, och dels trafikbrotten rattfylleri och s. k. rattonykterhet, därest brottet varit en följd av förtäring av starka drycker. Uppkommer fråga om förvandling av böter för nu angivna brott och har den bötfällde blivit dömd för minst tre under de senaste två åren begångna gärningar av berörda slag, skall åklagaren, innan han väcker talan om förvandling, anmäla förhållandet hos vederbörande nykterhetsnämnd eller, om den bötfällde ej fyllt 21 år, hos barnavårdsnämnden. Görs inom två månader därefter ansökan av nykterhetsnämnden om den bötfälldes intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller av barnavårdsnämnden om hans intagning för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, får talan om förvandling inte föras. Leder sådan ansökan till intagning, förfaller förvandlingsfrågan. Görs ej ansökan eller rc-

118 sulterar den inte i ett beslut om intagning, skall talan om förvandling däremot föras (12 §). I de fall som avses i 9, 11 och 12 §§ är vederbörande således skyddad från förvandling men däremot inte från indrivning. Domstol kan emellertid i dessa fall förordna, att böterna inte heller får indrivas, om det skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin försörjning. Sådant förordnande får domstolen dock inte meddela, om det kan antas, att verkställighet erfordras för den bötfälldes tillrättaförande eller så eljest är påkallat ur allmän synpunkt (5 §). Här kan lämnas vissa av indrivningsverket i Stockholm meddelade uppgifter om indrivningen av fylleriböter, upptagna i saköreslängd för april månad 1959 och ålagda antingen av åklagarmyndigheten i Stockholm genom strafföreläggande eller av rådhusrätten genom dom. I saköreslängden från åklagarmyndigheten upptogs tillhopa 998 ärenden, avseende böter för fylleri. I 239 fall erlades betalning u t a n krav, i 73 fall efter krav och i 321 fall först efter olika indrivningsåtgärder. Böterna betalades sålunda i 633 fall. I 303 fall avkortades eller avskrevs böterna enligt olika regler i bötesverkställighetslagen, medan förvandling (villkorligt eller ovillkorligt) ägde r u m i 62 fall. Saköreslängden från r å d h u s r ä t t e n upptog 240 bötesärenden. I 135 fall betalades böterna, varav frivilligt efter a n m a n i n g endast i 34 fall. I 89 fall avkortades eller avskrevs böterna. I återstående 16 fall skedde förvandling av böterna. (Jfr del II, bil. 1 s. 45 ff).

9. Fylleriets

rättsverkningar

9.1 Fylleriindikationen i lagen om nykterhetsvård

Enligt 15 § lagen om nykterhetsvård kan nykterhetsnämnd ställa bl. a. den under övervakning, som är hem-

fallen åt alkoholmissbruk och som genom lagakraftvunnen dom befunnits skyldig till minst tre under de två senast förflutna åren begångna gärningar, innefattande fylleri, brott, som anges i 21 kap. 13 eller 14 § brottsbalken (d. v. s. de militära brotten »övergivande av post» och »onykterhet i tjänst»), i de fall då han vid brottets begående varit berusad av starka drycker, så att det framgått av hans åtbörder eller tal, eller brott, som avses i 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott (d. v. s. rattfylleri och s. k. rattonykterh e t ) , därest brottet varit en följd av förtäring av starka drycker. I sista h a n d kan länsstyrelsen enligt 18 § förordna att vederbörande skall tvångsintas på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Tvångsintagning får endast tillgripas under den ytterligare förutsättningen att hjälpåtgärder vidtagits eller övervakning varit anordnad utan att personen i fråga kunnat återföras till ett nyktert liv eller hjälpåtgärder och övervakning uppenbarligen skulle vara gagnlösa eller försök med hjälpåtgärder eller övervakning med hänsyn till vederbörandes farlighet inte kan avvaktas. 9.2 Ingripande enligt barnavårdslagen

När det gäller alkoholmissbrukare under 21 år är det emellertid inte lagen om nykterhetsvård utan barnavårdslagen, som i första hand skall tillämpas. Enligt 25 § b) barnavårdslagen kan barnavårdsnämnden sålunda ingripa mot unga människor som på grund av bl. a. brottslig gärning eller missbruk av rusdrycker eller narkotika är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida. Åtgärden kan bestå i t. ex. övervakning (26 §) eller, i sista hand, omhändertagande för samhällsvård, d.v. s. överlämnande till enskilt hem, placering i lämplig anstalt SOU 1968:55

119 eller, som en sista utväg, inskrivning vid ungdomsvårdsskola (29 och 36 §§). 9.3 Körkortsfrågan

Viktiga rättsverkningar hänför sig också till rätten att erhålla och inneha körkort. Sålunda skall länsstyrelsen vid prövningen av körkortsansökningar enligt 32 § vägtrafikförordningen särskilt beakta bl. a. om körkortssökanden gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt. Den som sakfällts för fylleri får inte erhålla körkort innan två år förflutit från förseelsens begående, såvida det ej kan anses uppenbart, att han ändå är att bedöma som en skötsam person. — Finner länsstyrelsen skälig anledning till antagande, att en person, för vilken länsstyrelsen redan utfärdat körkort, inte uppfyller de krav på bl. a. pålitlighet i nykterhetshänseende, som gäller för erhållande av körkort, skall länsstyrelsen enligt 33 § vägtrafikförordningen skyndsamt ta upp frågan om hans lämplighet till omprövning. Därvid skall körkortet återkallas bl. a. om föraren gjort sig skyldig till fylleri och det ej kan anses uppenbart, att han ändå är att bedöma som en skötsam person, eller om han med hänsyn till onyktert levnadssätt inte bör betros med att inneha körkort. Enligt 34 § kan länsstyrelsen emellertid i stället meddela föraren varning, om tillräckliga skäl till återkallelse inte föreligger. 9.4 Avstängning från rusdrycksinköp

Slutligen bör beträffande rättsverkningarna nämnas att enligt 18 § rusdrycksförsäljningsförordningen utminutering av rusdrycker kan vägras den som är upptagen på s. k. spärrlista. Detta gäller bl. a. person som genom lagakraftägande dom befunnits ha vid mer än ett tillfälle under en tidrymd av tolv månader gjort sig skyldig till rattfylleri, s. k. SOU 1968:55

rattonykterhet eller fylleri. Enligt 20 § råder förbud för andra att såsom ombud eller på därmed jämförligt sätt skaffa rusdrycker åt personer, som är uppförda på spärrlista.

10. Vissa bestämmelser vård och barnavård

om

nykterhets-

Detta avsnitt skall avslutas med ytterligare några ord om innehållet i lagen om nykterhetsvård och barnavårdslagen. Vad först gäller lagen om nykterhetsvård bör understrykas att lagen åsyftar att ge de nykterhetsvårdande organen — i synnerhet nykterhetsnämnderna — möjlighet att ingripa mot alkoholmissbruk på ett så tidigt stadium som möjligt. Enligt lagens definition föreligger alkoholmissbruk då någon ej blott tillfälligt använder alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan (1 §). Mot bakgrunden av lagens syftemål är det givetvis angeläget att nykterhetsnämnderna så snart som möjligt får kännedom om att någon missbrukar alkohol. En fylleriförseelse är ofta det första tecknet på att alkoholmissbruk föreligger. Kännedom om fylleriförseelser får nykterhetsnämnden i första h a n d från polis och åklagare, vilka är skyldiga att ofördröjligen anmäla sådana förseelser till nämnden (10 § första stycket). Viss anmälningsskyldighet h a r också läkare, som i sin verksamhet får veta, att någon missbrukar alkoholhaltiga drycker (10 § andra stycket). Anmälan om alkoholmissbruk kan naturligtvis även komma från annat håll, t. ex. från närstående eller grannar. I de fall, då nykterhetsnämnden på ena eller andra sättet fått kännedom om att någon missbrukar alkohol, skall

120 nämnden enligt 12 § skyndsamt låta d. v. s. att han är vanemissbrukare. Det undersöka fallet och därvid inhämta räcker emellertid inte härmed. Han den kännedom om klientens levnads- måste dessutom befinnas tillhöra nåförhållanden och andra omständigheter, gon av de i 15 § angivna kategorier av som behövs för fallets bedömande. alkoholmissbrukare, för vilka det är utNämnden kan, om så erfordras, kalla märkande, att deras missbruk medfört eller kan befaras medföra vissa sociala klienten och eventuellt också annan person, som förmodas ha några upplys- skadeverkningar. En grupp är redan ningar att lämna, att inställa sig inför nämnd, nämligen återfallsfylleristerna. nämnden. Vite får föreskrivas i kallel- En annan grupp är de s. k. farliga alkosen. Hörsammas ej kallelsen, kan ve- holisterna. En tredje grupp utgörs av derbörande under vissa förutsättningar sådana alkoholister, vilka försummar hämtas (13 §). Nämnden skall föran- sin försörjningsplikt. Övriga grupper stalta om läkarundersökning, om an- består av dels alkoholister, som »parasiterar» på samhället, familjen eller andledning därtill föreligger (12 §). Framkommer vid undersökningen, ra, dels sådana som är ur stånd att ta att fråga endast är om en tillfällig för- vård om sig själva, dels alkoholister, löpning av en i övrigt skötsam person, som för ett för närboende eller andra skall nämnden naturligtvis inte vidta- grovt störande levnadssätt, och dels ga några speciella behandlingsåtgärder slutligen de s. k. vagabonderande alkoutan kan avskriva ärendet, eventuellt holisterna (lösdrivare, nasare). efter att först ha informerat honom om Det är nykterhetsnämnden som beslualkoholens skadeverkningar och gett tar om övervakning (15 §) och länsstyhonom råd hur han i fortsättningen bör relsen som beslutar om tvångsintagning, handskas med rusdrycker (jfr 4 § 1 vanligen på ansökan av nykterhetsmom.). Visar däremot undersökningen, nämnden men i vissa fall på ansökan att fråga verkligen är om en alkohol- av polismyndigheten (18 och 19 §§). missbrukare i lagens mening, skall Polismyndighet kan under vissa förnämnden i första hand vidtaga en eller utsättningar tillfälligt omhändertaga flera lämpliga hjälpåtgärder, exempel- farliga och vagabonderande alkoholister samt alkoholister, som på grund av vis söka förmå honom att under viss tid fortlöpande upprätthålla förbindelse oförmåga att ta vård om sig själva är med nämnden eller att rådfråga läkare i trängande behov av omedelbar vård. och följa dennes föreskrifter eller att Ansökan om tvångsintagning skall i så fall göras ofördröjligen hos länsstyrelfrivilligt söka lämplig vård (14 §). För vidtagande av hjälpåtgärd förut- sen, som därvid har att skyndsamt prösätts klientens frivilliga medverkan. va, om omhändertagandet skall bestå (21 och 26 §§). I alla dessa fall äger enHjälpåtgärder kan alltså inte framtvingligt 20 § polisinstruktionen enskild poas. I allvarligare fall av alkoholmisslisman omhändertaga alkoholisten i avbruk kan — såsom tidigare framhållits bidan på polismyndighetens beslut, så— tvångsåtgärder komma i fråga, nämvida fara i dröjsmål bedöms föreligga. ligen övervakning (15 §) och, i sista hand, intagning på allmän vårdanstalt Beslutar länsstyrelsen om tvångsinför alkoholmissbrukare (18 §). Som tagning, kan länsstyrelsen och i vissa villkor för dylika tvångsingripanden fall nykterhetsnämnden bevilja anstånd gäller först och främst, att vederböran- med verkställigheten samt ställa alkounder övervakning de är hemfallen åt alkoholmissbruk, holmissbrukarcn SOU 1968:55

121 och ineddela honom lydnadsföreskrifter. Samma myndighet kan också förklara anståndet förverkat (35 och 36 §§). Då anstånd förklarats förverkat eller länsstyrelse omedelbart beslutat om intagning, sker intagningen i regel på ett år. Utskrivning kan emellertid ske före vårdtidens utgång men vårdtiden kan också förlängas under vissa i lagen angivna förutsättningar (44 och 45 §§). Den intagne kan efter en tids vistelse på anstalten, vanligen efter tre—fyra månader, beviljas s. k. försökspermission. Som regel ställs han då under övervakning och meddelas lydnadsföreskriftcr. U n d a n d r a r han sig sedan övervakning eller bryter han mot meddelade lydnadsföreskrifter, kan han hämtas åter till anstalten (49—52 §§). Den som är hemfallen åt alkoholmissbruk kan även frivilligt ingå på allmän vårdanstalt under villkor att han förbinder sig att stanna där under viss tid, högst sex månader (58 §). Vad barnavårdslagen beträffar är denna — såsom tidigare nämnts — i princip tillämplig på under år iga alkoholmissbrukare. Enligt 25 § b) åligger det sålunda barnavårdsnämnd att ingripa mot den som är under 21 år och som bl. a. på grund av missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida. Vad som är missbruk i barnavårdslagens mening får avgöras från fall till fall (se socialstyrelsens publikation »Råd och anvisningar» nr 149 s. 2). Skyldighet att till barnavårdsnämnden anmäla misstänkta fall av alkoholmissbruk åvilar enligt 93 § myndigheter och befattningshavare, vilkas verksamhet berör barnavården, samt läkare, sjuksköterskor, barnmorskor och lärare. Någon anmälningsskyldighet har SOU 1968:55

däremot inte uttryckligen ålagts polismyndighet, men en sådan torde likväl följa av den förut återgivna bestämmelsen i 3 § polisinstruktionen. När barnavårdsnämnd genom anmälan eller på annat sätt får kännedom om fall, där åtgärd enligt barnavårdslagen kan antas vara påkallad, skall den utan dröjsmål inleda erforderlig utredning (14 §). Förhör med den underårige, hans föräldrar och andra personer kan hållas (15 §). Nämnden kan också föranstalta om läkarundersökning (16 §). De åtgärder, som barnavårdsnämnden skall vidtaga, om utredningen visar att de i 25 § b) barnavårdslagen angivna förutsättningarna föreligger, är i första hand en eller flera förebyggande åtgärder (hjälpåtgärder, förmaning och varning, föreskrifter rörande den underåriges levnadsförhållanden samt övervakning, 26—28 §§) och i sista hand omhändertagande för samhällsvård (d. v. s. överlämnande till enskilt hem, placering i lämplig anstalt eller, som en sista utväg, intagning på ungdomsvårdsskola, 29 och 36 §§). Barnavårdsnämnd beslutar således inte bara om förebyggande åtgärder utan även om omhändertagande för samhällsvård. Nämndens beslut angående omhändertagande för samhällsvård skall dock underställas länsstyrelsens prövning, om den underårige och hans föräldrar inte samtyckt till verkställighet av beslutet (24 §). Barnavårdsnämnd kan också redan på utredningsstadiet i vissa fall tillfälligt omhändertaga underårig person. Så kan ske då det föreligger sannolika skäl för ett ingripande med stöd av 25 § barnavårdslagen. Vidare krävs, att omhändertagandet anses nödvändigt på grund av risker för den underåriges hälsa eller utveckling eller för brottslig eller annan skadlig verksamhet från

122 den underåriges sida eller med h ä n s y n till att eljest den fortsatta utredningen kan allvarligt försvåras eller vidare åtgärder hindras (30 §). Polismyndighet kan enligt barnavårdslagen (33 §) i två särskilda situationer tillfälligt beröva en underårig friheten, såvida det föreligger sannolika skäl för att ingripande mot honom med stöd av 25 § är påkallat. I den ena situationen krävs, att den underåriges uppträdande eller levnadssätt innebär fara för allmän ordning eller säkerhet. Den underårige kan då tillfälligt tas i förvar av polismyndigheten i avbidan på barnavårdsnämnds beslut. Anmä-

lan därom skall ofördröjligen göras till nämnden, som skyndsamt skall besluta, om den underårige skall omhändertas eller friges. — Den andra situationen föreligger, då den underårige kan antas vara under 18 år och man inte kan utröna hans namn eller bostad. Den underårige får då av polismyndigheten hållas i förvar tills man utrett, h u r det förhåller sig i dessa hänseenden. — I nu angivna fall äger enskild polisman enligt 20 § polisinstruktionen provisoriskt omhändertaga den underårige i avbidan på polismyndighetens beslut, om fara är i dröjsmål.

SOU 1968:55

FJÄRDE

KAPITLET

rätt

1. Allmänna

synpunkter

En redogörelse för fyllerilagstiftningen i utländsk rätt måste av naturliga skäl begränsas till vissa länder — både i den västliga och östliga världen •— som har särskilt intresse i detta sammanhang. Det kan självfallet inte här bli fråga om någon ingående redogörelse. Framställningen, som grundas på material insamlat under hösten 1964, vill främst peka på vissa grundläggande och typiska drag i gällande regelsystem. Utredningen har från dessa utgångspunkter valt att undersöka förhållandena i Danmark, Finland, Norge och Island, i England (med Wales), Schweiz (de sju kantonerna Basel, Fribourg, Geneve, S:t Gallen, Valais, Vaud och Zur i c h ) , Västtyskland, Amerikas Förenta Stater (Washington DC och delstaten Kalifornien), Sovjetunionen och Tjeckoslovakien. Förhållandena i Polen, som är av speciellt intresse för utredningen, redovisas i följande kapitel. Utredningen har i första h a n d undersökt i vad mån fylleriet kriminaliseras i de olika länderna. I alla de länder, som omfattas av undersökningen, finns lagregler som stadgar straff för den som under vissa förhållanden u p p t r ä d e r berusad. I allmänhet bestraffas endast sådant u p p t r ä d a n d e som äger rum på offentlig plats. I regel är inte — som i Sverige — det berusade tillståndet såsom sådant kriminaliserat utan straffbestämmelserna anknyter i stället till det förhållandet att den berusade väckt SOU 1968:55

förargelse, stört ordningen, utgjort trafikfara o. dyl. Någon direkt motsvarighet till den svenska brottsbenämningen fylleri finns inte. I de flesta fall framgår inte klart av lagbestämmelserna vilket berusningsmedel som avses. Flertalet bestämmelser synes dock på grund av sin ordalydelse eller av andra uppgifter att döma endast åsyfta berusning genom alkohol. I England gäller särskilda lagar beträffande narkotikaberusning. I Island och de schweiziska kantonerna S:t Gallen och Vaud avser straffbestämmelserna om berusning även annat berusningsmedel än alkohol och detta framhålls uttryckligen i de lagar som gäller i Västtyskland samt i Washington DG och Kalifornien. I Finland blir även den som berusat sig på narkotika lagförd, främst för att man därmed skall kunna klarlägga varifrån narkotikan kommit. I de flesta länder lagfors fylleristerna av polis eller domstol, men det förekommer också att andra myndigheter h a n d h a r dessa uppgifter. Det är ganska vanligt att lagföringen sker i omedelbar anslutning till ett omhändertagande för fylleri. Av särskilt intresse för utredningen har varit att undersöka formerna för omhändertagandet av berusade personer och de åtgärder som vidtas med den berusade efter omhändertagandet. Liksom i Sverige sker omhändertagandet genom polisens försorg. Normalt förs den omhändertagne till närmaste polisstation där han placeras i arrest och får sova ruset av sig under tillsyn

124 av polispersonal. Undantagsvis tillämpas en annan ordning. I de olika länderna b r u k a r personer, vilkas hälsotillstånd ger anledning till oro, föras till sjukhus eller i varje fall undersökas av läkare, som kallas till polisstationen. De arrestlokaler, vari fylleristerna normalt förvaras, håller ungefär samma standard som hos oss. Inredningen består sålunda vanligen endast av låga träbritsar eller lavar, ibland försedda med madrasser och filtar. På några håll finns ordentliga sängar. I eller invid arresterna b r u k a r finnas avlopp, w c eller enklare toalettanordningar. Inte sällan är arrestlokalerna försedda med två eller flera liggplatser. — Sedan den omhändertagne nyktrat till brukar polisen höra honom angående omständigheterna k r i n g omhändertagandet. Efter förhöret b r u k a r han i flertalet länder friges. Omhändertagandet varar i allmänhet bara några timmar. I en del länder förekommer dock, att den omhändertagne i arresten skall avvakta lagföringen, vilket naturligtvis kan innebära något längre förvaringstid.

2. Omhändertagande

och straff

2.1 Danmark

Den som berusar sig på offentlig plats gör sig skyldig till förseelse mot lokala ordningsföreskrifter, »politivedtaegter». Dessa bestämmelser är i stort sett likalydande för hela landet. Som exempel kan nämnas dem som gäller för Köpenh a m n : »Ingen må offentligt faerdes i så beruset tilstand, at han kan give anledning til ulempe for andre.» Med uttrycket »ulempe» torde närmast avses att den berusade uppträder störande för omgivningen. Vid sidan om gällande »politivedtaegter» innehåller den danska strafflagen en bestämmelse enligt vilken den, som uppsåtligen eller av

grov oaktsamhet försätter sig i berusat tillstånd skall straffas, om han i det tillståndet »udsaetter andres person eller betydelige formuevaerdier for fare». Denna straffbestämmelse gäller alltså oavsett om den berusade uppträder på offentlig plats eller inte. Omhändertagandet av fyllerister verkställs av polisen. Det finns inga närmare direktiv som klargör när en berusning skall anses vara av sådan grad, att den kan ge anledning till »ulempe for andre». I polisskolans undervisningsmaterial anförs emellertid, att avgörande är var och när vederbörande påträffas och särskilt hur han uppför sig. Det framhålls också, att även om förutsättningarna för ett omhändertagande finns, detta skall framstå som förnuftigt i det enskilda fallet och att det under vissa omständigheter kan vara en lämplig lösning att försöka få den spritpåverkade förd till sitt hem i taxi, om han kan och vill betala. Man kan helt allmänt utgå ifrån att inte ens den tydligt påverkade omhändertas, om han inte konkret har varit »til ulempe» för andra eller berusningen är så hög att han faktiskt är hjälplös. Då den omhändertagne förts in på polisstationen ringer polisen alltid till riksregistraturen (straff registret) för att höra om den omhändertagne är registrerad för någon sjukdom, som kan förväxlas med berusning, t.ex. sockersjuka, epilepsi eller malaria. Visar det sig att riksregistraturen innehåller uppgift om sådan sjukdom förs den omhändertagne genast över till sjukhus. I Köpenhamn transporterar polisen enligt särskilda anvisningar likaså till sjukhus spritpåverkade personer, som förts in till polisstationen i medvetslöst tillstånd eller som företer tecken på sjukdomar eller allvarligare skador. — Har omhändertagande skett av någon som är under 18 år brukar polisen alltid unSOU 1968:55

125 derrätta vederbörandes familj, om detta är möjligt. Omhändertagandet i polisarrest upphör normalt efter några timmar, då fylleristen blivit nykter och förhör kunnat hållas med honom. Det förekommer emellertid också längre förvaringstider, t.ex. då fråga är om personer som efter tillnyktrandet skall föras över till köpenhamnspolisens »sociale Hjaelpetjeneste» för genomgående av avvänjningskur. Vidare brukar personer, som är utan bostad och arbete och som saknar medel att betala böterna med, s.k. »straksere», lagforas av polis eller domstol innan de friges. Enligt grundlagen måste anhållen inställas inom 24 timmar inför domare, om han inte frigetts dessförinnan. I samband med omhändertagandet kan polisen förelägga den berusade ett bötesstraff. Sådant föreläggande tillämpas också beträffande »strakseren». Vägrar han att godkänna föreläggandet — vilket sällan förekommer — går saken omedelbart till domstol. Kallelse till domstol sker också i de fall, då polisen inte meddelar föreläggande. Domstolen handlägger målet vid offentlig förhandling, varvid polismästaren uppträder som åklagare. Straffet för fylleri är i regel böter, i allmänhet 60 Dkr. 1 Böterna höjs vanligen inte vid återfall. I Köpenhamn utdöms i regel inte straff för de fyllerister som förs över till den »sociale Hjaelpetjeneste». Straff rågan kan dock tas upp på nytt, om vederbörande efter kort tid u n d a n d r a r sig en kur. I vissa fall kan i stället för straff meddelas varning. Om den bötfällde inte kan betala sina fylleriböter inom viss tid, skall han i p r i n c i p undergå ett kortvarigt frihetsstraff. Frihetsstraffet bestäms i regel subsidiärt redan i bötesdomen eller bötesföreläggandet. Straffet varierar mellan två och fyra dagar. Normalt får de SOU 1968:55

bötfällda visst anstånd med bötesbetalningen. Vissa kategorier — främst »straksere» — medges emellertid inte något anstånd utan måste avtjäna det subsidiära frihetsstraffet genast, ofta i direkt anslutning till omhändertagandet, om de inte omedelbart kan betala böterna. — Cirka tolv procent av samtliga bötfällda avtjänar subsidiärt frihetsstraff. Samtliga omhändertaganden för fylleri redovisas av polisen i riksregistraturen. Där samlas också upplysningar i övrigt som kan antas vara av betydelse bl. a. i fråga om vederbörandes lämplighet som motorfordonsförare, t.ex. upplysningar angående alkoholmissbruk. Vid utfärdande av körkort skall polisen inhämta upplysningar från riksregistraturen. Antalet omhändertaganden för fylleri i Danmark är väsentligen lägre än i Sverige. År 1965 omhändertogs sålunda 18 655 personer i Danmark medan motsvarande antal i Sverige uppgick till 117 745. Detta förhållande beror naturligtvis främst på lagbestämmelsernas olika utformning och polisens praxis. Detta är dock endast en del av förklaringen till skillnaden i fyllerifrekvensen. Denna bottnar sannolikt också i betydande olikheter i fråga om alkoholvanor mellan danskar och svenskar. 2.2 Finland2 Liksom i Sverige är fylleriet kriminaliserat i allmänna strafflagen. Till straff dömes var och en som på »allmän väg, gata eller annat offentligt ställe eller vid offentlig förrättning eller allmän sam-

1 dansk krona=70 svenska ören. Beträffande ny lagstiftning i Finland fr.o.m. den 1 januari 1969, se s. 138. Fylleriet är i Finland från årsskiftet 1968/69 avkriminaliserat. 2

126 mankomst uppträder uppenbart drucken och därigenom åstadkommer störning eller förargelse». Omhändertagandet av berusade personer regleras i strafflagens promulgationsförordning, där det heter: »Träffas den, som är rusig, på allmän väg, gata eller annat offentligt ställe eller vid offentlig förrättning eller allmän sammankomst, eller stör han enskild eller allmän frid genom våldsamhet eller oljud, vare tillåtet att med våld avlägsna honom och, om nödigt är, hålla honom i förvar tills ruset förgått.» Själva det faktum att vederbörande är berusad på allmän plats, utgör således tillräcklig grund för ett omhändertagande. Det är inte, såsom när det gäller straff för fylleri, nödvändigt att den druckne genom sitt tillstånd eller uppträdande vållar »störning eller förargelse». Kraven på berusningsgrad är vidare mindre stränga, när det gäller omhändertagande än då fråga är om bestraffning (jfr uttrycken »rusig» och »uppenbart drucken»). Ytterligare bör märkas att omhändertagande kan ske även av en person som uppträder på enskilt område. I sådant fall kan däremot straff för fylleri inte följa. Befinnes den omhändertagne vara sjuk eller skadad, t. ex. ha ådragit sig huvudskada, förs han till sjukhus för undersökning. Allt efter sjukdomens eller skadans art blir han efter undersökningen antingen transporterad till polisstationen för att sova ruset av sig i arrest eller inlagd på sjukhuset för vård. Det är vanligt att flera fyllerister förvaras i samma arrest. Omhändertagandet i polisarrest skall vara tills »ruset förgått». Någon maximitid är inte fastställd men i praktiken brukar den omhändertagne släppas efter fyra-sex timmar. Straffbeläggandet av fylleriet sker i regel genom s.k. strafforderförfarande,

vilket närmast torde motsvara vårt system med strafföreläggande. Vederbörande delges ett av åklagaren utfärdat föreläggande att betala visst bötesbelopp jämte ett inbetalningskort på beloppet. Straffet kan sättas till lägst tio och högst hundra dagsböter. Kan den dömde inte betala böterna träder liksom i Danmark i princip ett frihetsstraff i stället för bötesstraffet. Cirka tio procent av de bötfällda avtjänar sådant subsidiärt frihetsstraff. — Föreläggandet meddelas fylleristen innan denne efter att ha sovit ruset av sig skall friges. Vill han ha saken prövad av domstol, skall han anmäla detta hos domstolen inom viss tid. I annat fall blir föreläggandet giltigt som lagakraftvunnen dom. Mål mot underåriga får inte avgöras genom strafforder, såvida inte socialnämnden samtycker därtill. Vid svårare fall av fylleri, t.ex. i samband med tjänsteutövning, sker lagföringen inför domstol. I Finland finns allmänna bestämmelser om eftergift av åtal eller straff, när det gäller brott som begåtts av personer under 18 år och där på brottet kan följa böter eller fängelse i högst tre månader. F ö r att eftergift skall meddelas förutsätts att gärningen berott på oförstånd eller tanklöshet och att skälig anledning finns till antagande att den unge skall låta sig rätta utan straff. Bestämmelserna tillämpas bl. a. på fylleri. I fråga om fylleriets rättsverkningar kan nämnas ett stadgande i motorfordonsförordningen enligt vilket körkort dras in helt och hållet eller för viss tid om beträffande innehavaren yppats sådana omständigheter som utgör h i n d e r för erhållande av körkort. En sådan omständighet är att vederbörande på grund av sina levnadsvanor eller egenskaper anses olämplig att föra bil. Om en person med körkort under ett år h a r anhållits tre gånger för fylleri, dras körSOU 1968:55

127 kortet in för viss tid, vanligen tre—sex månader. Antalet omhändertaganden utgjorde 1965 i Finland 139 752 mot 117 745 i Sverige. Den höga fyllerifrekvensen i Finland torde hänga samman med där rådande alkoholvanor. Många, som dricker alkohol, konsumerar stora kvantiteter på en gång i avsikt att berusa sig. På grund av straffbestämmelsernas utformning blir endast omkring hälften av de omhändertagna senare åtalade och dömda för fylleri. 2.3 Norge Enligt en särskild lag om lösdriveri, bettleri och dryckenskap, »l0sgjengerloven», skall den straffas som »forsettlig eller oaktsomt hensetter sig i en åpenbart beruset tilstand hvorunder han blir set på et almindelig beferdet eller for almindelig ferdsel bestemt sted». I Norge är alltså fylleriet som sådant kriminaliserat. En annan strängare bestämmelse i samma lag gäller den som »forsettlig eller oaktsomt hensetter sig i beruset tilstand, hvorunder han forstyrrer den almindelige fred og orden eller den lovlige ferdsel eller forulcmper eller voider fare for andre». I detta fall gäller inget villkor att det skall vara fråga om offentlig plats el. dyl. Straffbestämmelserna är normerande för omhändertagandet. För att en person skall anses vara uppenbart berusad enligt »l0sgjengerloven» måste detta på ett eller annat sätt ge sig till känna i hans uppförande eller utseende. Enligt den strängare bestämmelsen i lagen ställs inte så höga krav på berusningen utan här ä r det ordningsstörandet eller det kränkande eller farliga uppträdandet hos den berusade som i första hand motiverar ett omhändertagande. I sådant fall kan som nämnts omhändertagandet ske även på enskild plats men polisen brukar inte ingripa på enskilt område SOU 1968:55

om det inte föreligger begäran härom. Är den omhändertagne medvetslös eller företer han andra allvarliga sjukdomstecken, blir han föremål för läkarundersökning, som kan resultera i att han omedelbart förs över till sjukhus. I andra fall läggs han i polisarrest. Inte sällan förvaras tre eller fyra arrestanter i samma cell. Enligt »l0sgjengerloven» skall den omhändertagne hållas i fängsligt förvar tills han blivit nykter. I praktiken hålls han kvar till påföljande morgon, då han inställs inför en polistjänsteman för lagföring. Normalt brukar polisen då förelägga den omhändertagne ett bötesstraff. Fordras ytterligare utredning kan bötesföreläggandet meddelas senare. Godkänns inte föreläggandet eller vill polisen yrka fängelsestraff behandlas saken av domstol. I sistnämnda fall överförs den omhändertagne i häkte (»varetektsfengsel») i avvaktan på domstolsförhandlingen, vilken brukar ske följande dag. Straffet för vanligt fylleri är böter, i regel mellan 30 och 75 Nkr. 1 Har vederbörande under det sistförflutna året tidigare tre gånger ålagts sådant straff, kan påföljden bli upp till tre månaders fängelse. Enligt den straffbestämmelse, som gäller fylleri då ordningen störs eller fara vållas, är påföljden böter eller fängelse i högst tre månader. I »I0sgjengerloven» finns bestämmelser om åtalseftergift eller bortfall av straff, om vederbörande blir föremål för vissa nykterhetsvårdande åtgärder. Sålunda kan åtal för fylleri underlåtas under förutsättning att vederbörande avhåller sig från rusdrycker under ett år. Han får då antingen avge skriftligt »avholdsl0fte», skriva in sig i nykterhetsförening, underkasta sig övervakning eller lägga in sig på kuranstalt. 1

1 norsk krona = 12 svenska ören.

128 Bestämmelsen tillämpas företrädesvis på ungdom och förstagångsfyllerister. Vidare bortfaller fängelsestraff, som domstol ådömt någon för fylleri, om den dömde i enlighet med domstols bemyndigande av åklagaren tas in på tvångsarbetshus eller kuranstalt. I så fall bortfaller också tidigare ådömda, ej verkställda bötesstraff för fylleri. — Vid sidan härav har i Oslo i praxis utbildats den ordningen, att förstagångsfyllerister regelmässigt får åtalseftergift i förening med varning. Denna ordning tillämpas också i en del andra fall, t.ex. då den tidigare fylleriförseelsen ligger långt tillbaka i tiden eller då fråga är om pensionärer. Det är slutligen vanligt att man låter med straffet bero, då vederbörande själv söker kontakt med polisens sociala kontor (jfr nedan s. 135) och engagerar sig i den verksamhet som kontoret bedriver. Liksom i Danmark bestäms i regel ett subsidiärt frihetsstraff i bötesdomen eller bötesföreläggandet för det fall att den dömde inte betalar sina fylleriböter inom viss tid. Frihetsstraffet överstiger sällan tolv dagar. En bestämmelse i »l0sgjengerloven» inskränker emellertid bruket av sådana subsidiära frihetsstraff. Har den straffade inte inom de två sista åren dömts för fylleri, skall sådant frihetsstraff inte verkställas, om han inte inom två år på nytt gör sig skyldig till sådan förseelse. — Normalt får de bötfällda visst anstånd med bötesbetalningen. Vissa kategorier, främst personer som saknar bostad och arbetsanställning, medges dock inte sådant anstånd utan måste avtjäna det subsidiära frihetsstraffet genast, ofta i direkt anslutning till omhändertagandet, om de inte omedelbart kan betala böterna (jfr förhållandena i Danmark). Cirka 20 procent av de bötfällda avtjänar subsidiärt frihetsstraff. Vad gäller fylleriets rättsverkningar

i körkortshänseende stadgas i »motorvognloven» att körkortsaspirant skall förete intyg från polisen att han är pålitlig och nykter. Enligt samma lag kan polisen dra in körkortet om vederbörande anses olämplig som motorfordonsförare, särskilt när han inte längre kan räknas som pålitlig och nykter. Avgörandena i dessa fall är överlåtna till polisens skönsmässiga prövning. Ett utslagsgivande moment är — i varje fall i de större städerna — att körkortsinnehavaren straffats för fylleri. År 1965 togs 33 797 fyllerister om hand i Norge. Att fylleriet har så ringa omfattning i jämförelse med svenska förhållanden (117 745 omhändertaganden samma år) kan bl. a. sammanhänga med att man i Norge h a r en gynnsammare konsumtionsstruktur med ett relativt starkt inslag av öl. Möjligen kan också den lägre urbaniseringsgraden göra risken för omhändertagande vid fylleri mindre än i vårt land. 2.4 Island Den isländska nykterhetslagen stadgar straffansvar för var och en som på grund av berusning »orsakar oroligheter eller fara eller gör sig skyldig till förargelseväckande beteende på allmän plats, vid offentliga sammankomster» m. m. Dessutom är enligt lokala bestämmelser, t. ex. ordningsstadgan för Reykjavik, »förargelseväckande beteende genom märkbar berusning» på allmän plats alltid straffbart. Enligt en lag om behandling av berusade och alkoholskadade personer skall polismyndigheten, då den tagit om hand en berusad, som flera gånger förut tagits för fylleri eller som misstänks lida av alkoholism eller visar tendens till alkoholism, »efter mottaget läkarintyg föra den anhållne till sjukhus». Finns det inte plats på sjukhuset, skall vederbörande beredas annan meSOU 1968:55

129 dicinsk vård som står till buds. I normala fall, då fylleristen läggs i arrest, skall han hållas i förvar tills han blivit nykter, vilket i allmänhet innebär att en person, som tagits om hand på kvällen eller på natten, släpps morgonen därpå. Blir den omhändertagne föremål för läkarundersökning kan han efter omständigheterna hållas kvar upp till två dygn. Lagföringen sker vanligast genom att fylleristen i samband med frisläppandet från arresten inställs inför domare. Mål, som gäller en förstagångsfyllerist, en ung fyllerist, en mycket ringa förseelse e. dyl., kan avslutas med varning, om omständigheterna tillåter, eller t.o.m. nedläggas. — Straffet enligt nykterhetslagen är böter mellan 100 och 2 000 isländska kronor. 1 Enligt Reykjaviks ordningsstadga är högsta straffet satt till böter om 1 000 isländska kronor. 2.5 England I fråga om straffbeläggandet av fylleri gäller här ett flertal olika lagar. Åtskilliga, t.ex. Metropolitan Police Act 1839, stadgar straff för den som anträffas drucken på gata eller allmän plats och därvid gör sig skyldig till störande eller olämpligt uppträdande (»riotous or indecent behaviour»). Enligt Licensing Act 1872 straffas den som anträffas drucken på allmän landsväg, annan allmän plats eller utskänkningsställe (här bestraffas således fylleriet som sådant) och den som under sådana förhållanden gör sig skyldig till störande eller förargelseväckande uppträdande (»riotous or disorderly behaviour»). Licensing Act 1902 ger polisen befogenhet att anhålla en person, som påträffas berusad på allmän väg eller annan allmän plats eller utskänkningsställe och som förefaller vara ur stånd att ta vård om sig själv. — Är polisen tveksam om den omhändertagne verkligen SOU 1968:55

är berusad eller om han är sjuk och i behov av skyndsam medicinsk vård, tillkallas läkare. Har vederbörande omhändertagits på natten och är han påföljande morgon alltjämt berusad, tillkallas likaså alltid läkare. Detta gäller även i fall, då den berusade bestrider att det finns skäl för omhändertagande. I regel är det polisläkaren som tillkallas, men den omhändertagne får anlita vilken läkare han vill, om han betalar kostnaderna därför. Visar läkarundersökningen att den omhändertagne är sjuk eller skadad, kan det bli nödvändigt att transportera honom till sjukhus. — Det förekommer vidare att unga fyllerister transporteras hem till föräldrarna i stället för att läggas i polisarrest. Den omhändertagne b r u k a r friges mot borgen så snart den omedelbara berusningseffekten försvunnit. Kan han inte ställa borgen för sig, kvarhålls han tills han blivit lagförd av domstol. Detta sker snarast möjligt, vanligen inom 24 timmar. I fall, då den omhändertagne får lämna polisstationen mot borgen, förelägger polisen honom en förbindelse att inställa sig inför domaren (»magistrate») snarast möjligt. Lagföringen sker sedan offentligen i den tilltalades närvaro. Straffet för fylleri är enligt Metropolitan Act 1839 böter högst tio pund 2 eller fängelse i högst sju dagar samt enligt Licensing Act 1872 enbart böter, högst fem pund. Domaren kan också besluta att vederbörande skall betala läkararvode i fall, då läkare tillkallats för undersökning. — Domstolen kan ge fylleristen villkorlig dom. Sådan dom kan förknippas med föreskrifter om intagning på någon »institution» eller om vård på klinik för alkoholister (»centre for the treatment of alcoholics»). Den villkorliga domen och före1 2

1 isländsk k r o n a = 1 2 svenska ören. 1 pund = 12 kronor 44 öre.

130 skrifterna kan bara ges med vederbörandes samtycke. En domstol kan också besluta att villkorligt eller ovillkorligt låta vederbörande gå fri från ansvar. 2.6 Schweiz De olika kantonerna har egna straffbestämmelser för fylleri. I allmänhet krävs för bestraffningen av en fyllerist att vederbörande uppträder förargelseväckande (Basel, 1 Fribourg och Valais) eller kränker god sed och anständighet (S:t Gallen och Zurich) eller utsätter personer eller egendom för avsevärd fara eller äventyrar sitt liv eller sin hälsa (S:t Gallen) eller utgör hinder eller fara i trafiken (Geneve och Vaud). På inget håll förekommer att berusningen som sådan straffbeläggs. Polisens befogenhet att omhändertaga berusade personer beror i allmänhet på straffbestämmelsernas utformning. I vissa kantoner kan emellertid omhändertagande ske även då straffbart fylleri inte föreligger. Som exempel kan nämnas att berusade, som är ur stånd att själva ta sig hem, kan omhändertas i kantonen Geneve, och i kantonen S:t Gallen får polisen likaså ta om h a n d sådana personer, som på grund av berusning inte kan klara sig själva, t.ex. om de »förlorat orienteringen» eller inte längre kan stå på benen. I de flesta av de kantoner, som undersökts, tillkallar polisen läkare eller för den omhändertagne till sjukhus, om det erfordras medicinsk undersökning. Detta kan t.ex. vara fallet, om det inte alls går att samtala med den omhändertagne (S:t Gallen) eller om man misstänker att han berusat sig på annat än alkohol (Vaud). I Geneve blir omhändertagna, som lider av mycket svår alkoholism, särskilt återfallsfyllerister, föremål för läkarundersökning och vid behov överförda till psykiatrisk klinik.

— I Vaud brukar unga fyllerister överlämnas till föräldrarna i stället för att läggas i polisarrest. Det förekommer också här att alkoholister överlämnas till social myndighet. Tiden för omhändertagandet varierar i de olika kantonerna. Enligt polisstrafflagen i Basel skall den omhändertagne friges så snart faran för fortsatt störande uppträdande avlägsnats, i varje fall inom 24 timmar. I Fribourg tar man vid bestämmande av kvarhållningstiden i det enskilda fallet hänsyn till de åtgärder, som skall vidtas, och möjligheterna för en framgångsrik behandling. I allmänhet gäller i de olika kantonerna att omhändertagandet skall vara kortvarigt. Som exempel kan nämnas att i Geneve gäller en kvarhållningstid om i regel åtta till tio timmar och i Vaud högst tolv timmar. Enligt vad som gäller i Vaud kan emellertid tiden utsträckas ända upp till fem dagar, om det erfordras mer ingående medicinsk undersökning. Lagföringen av fylleriet sker i de flesta kantonerna inför polisdomstol eller polischef. Men också kommunalnämnd (»Gemeinderat» i S:t Gallen och »conseil communal» i Valais) eller annat kommunalt organ (»municipalité» i Vaud) kan handlägga fyllerimålen. I kantonerna Fribourg, S:t Gallen och Vaud sker lagföringen i enkla fall omedelbart i samband med omhändertagandet. Straffet är i de olika kantonerna utom Vaud satt till böter eller häkte. I kantonen Vaud gäller endast böter som påföljd, högst 50 SFr 2 eller, vid återfall inom ett år, högst 80 SFr. I övriga kantoner är bötesmaximum, där sådant utsatts, bestämt till 100 SFr. Längsta tiden 1

I Basel förutsätts för straffbarhet att det är fråga om försvårande omständigheter eller om återfall. a 1 schweizisk franc=1 krona 19 öre. SOU 1968:55

131 för hållande i häkte varierar från åtta dagar (Valais) till 15 dagar (Fribourg). I S:t Gallen gäller att endast böter får förekomma för minderåriga under 18 år och därvid högst 30 SFr. I flertalet kantoner finns bestämmelser om åtals- eller påföljdseftergift för fylleri. Som exempel bör nämnas, att i Fribourg kan eftergift av straffet meddelas, om vederbörande tas in på arbetshem eller arbetsanstalt eller utfäster sig att avstå från alkoholhaltiga drycker och samtycker till övervakning. Förstagångsfyllerister och ungdomar under 18 år kan också få straffeftergift. Enligt vad som gäller i Valais kan åtalseftergift meddelas i vissa fall beroende på föreliggande omständigheter, t.ex. att den berusade tas om hand av läkare och läggs in på klinik. 2.7 Västtyskland

I strafflagen stadgas uttryckligen att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet försätter sig i ett rus som utesluter tillräknelighet (»in einen die Zurechnungsfähigkeit ausschliessenden Rausch versetzt») straffas endast när han i detta tillstånd begår en handling, som kan föranleda straff. Fylleri eller berusning i och för sig bestraffas således inte. Enligt den västtyska trafiklagstiftningen får den, som på grund av kroppsliga eller själsliga brister inte kan röra sig säkert i trafiken, inte uppträda i denna såvida inte lämpliga åtgärder vidtas för att hindra honom från att utsätta andra för fara. Bestämmelsen tillämpas bl.a. på fotgängare, som uppträder berusade i den allmänna gatutrafiken. Berusade, som väcker allmän förargelse eller som inte kan klara sig själva, omhändertas av polis. Straffet för bl.a. berusad fotgängare, som mot gällande bestämmelser uppträder i trafiken, är böter högst 150 DM1 eller häkte högst sex veckor. — Enligt SOU 1968:55

allmänna lagregler kan strafförfarandet inställas, om gärningsmannens skuld är ringa och följderna av gärningen obetydliga, såvida inte ett offentligt intresse kräver lagföring. När det gäller ungdomar under 18 år finns regler som ger ytterligare möjligheter till åtals- eller påföljdseftergift. Vidare finns allmänna bestämmelser om anstånd med verkställigheten av frihetsstraff på villkor bl. a. att den dömde underkastar sig en avvänjningskur.

2.8 Amerikas Förenta Stater

Liksom i Schweiz gäller h ä r olika regler i de olika delstaterna. Som exempel kan nämnas att i Washington (DC) straffas den, som är drucken eller berusad på gata eller annan allmän plats eller som, likgiltigt var, stör annans fred. I denna delstat bestraffas alltså berusningen som sådan. I Kalifornien straffas den, som på offentlig plats påträffas berusad i sådant tillstånd, att han är oförmögen att ansvara för sin egen eller andras säkerhet eller som på grund av sitt tillstånd stör, uppehåller eller h i n d r a r det fria utnyttjandet av gator, gångbanor eller andra allmänna vägar. Såväl i Washington som i Kalifornien tar polisen h a n d om berusade, som gör sig skyldiga till straffbart fylleri. Vid bedömningen av huruvida ett omhändertagande skall ske tas i Washington hänsyn till det skick, vari vederbörande befinner sig, varvid särskilt uppmärksammas sådana omständigheter som lukt av alkohol, oordnad klädsel, oförmåga att gå eller föra sig normalt, rödbrusig ansiktsfärg, glansiga ögon, otydligt eller osammanhängande tal, oförmåga att uppfatta vad som sker i omgivningen etc. När det gäller en berusad 1

1 M a r k = l krona 29 öre.

132 person, som uppehåller sig på enskild plats, förutsätts för omhändertagandet — liksom för straffbeläggandet — att vederbörande uppträder störande eller förargelseväckande. Omhändertagande kan här komma i fråga endast om detta begärs av någon som blivit störd eller förargad. Förefaller den omhändertagne vara i behov av omedelbar medicinsk undersökning sker sådan såväl i Washington som i Kalifornien av läkare, som kallas till polisstationen, eller av läkare på sjukhus, dit den omhändertagne transporteras. För polisen i Washington h a r utfärdats särskilda anvisningar för sådant fall, att polisen tar om h a n d en till synes berusad person, som är medvetslös eller halvt medvetslös eller som bär på sig identitetskort, utvisande att han är diabetiker. Polisen skall i dylikt fall omedelbart föra den omhändertagne till sjukhus. Att fylleristen transporteras hem eller till sjukhus eller undersöks av läkare förekommer mera sällan. »Den vanlige fylleristen» läggs in i polisarrest och får sova ruset av sig. Tillsynen över honom utövas då endast av polispersonal. I Washington friges den omhändertagne mot borgen av tio dollar 1 så snart han har nyktrat till så pass, att han kan ta vara på sig själv eller ibland dessförinnan, om annan person tar h a n d om honom och övertar ansvaret för honom. Väljer den omhändertagne att låta ställd borgen förverkas undgår han i allmänhet lagföring för fylleriet. Ställs ej borgen, kvarhålls den omhändertagne i avvaktan på rättegång, som i allmänhet äger rum påföljande morgon. — I Kalifornien blir den omhändertagne i allmänhet frigiven så snart han nyktrat till. En förstagångsfyllerist kan friges inom fyra timmar, om hans tillstånd medger detta. I andra fall får den omhändertagne avvakta lagföringen inför

domstol, som i regel sker påföljande morgon. Straffet för fylleri är i Washington böter högst 100 dollar eller fängelse högst 90 dagar eller såväl böter som fängelse. I Kalifornien straffas fylleristen med fängelse högst sex månader eller böter högst 500 dollar eller med både fängelse och böter. I Washington gäller att domstol i fråga om kroniska alkoholmissbrukare som alternativ till straff kan förordna om öppen eller sluten vård. Den som frivilligt åtar sig att deltaga i ett program för att övervinna sitt alkoholmissbruk kan få villkorlig dom, om han lovar att inte upprepa förseelsen. Ungdomar under 18 år överlämnas i lindrigare fall till föräldrarna utan att någon rättslig åtgärd vidtas. Ungdomar i denna ålder kan också föras till särskilt mottagningshem, varifrån de sedan kan överlämnas till uppfostringsanstalt. — I Kalifornien förs inte målet inför domaren om grund för åtal saknas eller om det gäller enkelt fylleri och vidare åtgärder bedöms onödiga. Domaren kan i förekommande fall se till, att vederbörande tas in på sjukhus eller underkastas psykiatrisk behandling. Vidare brukar förstagångsfyllerister och personer under 30 år efter omständigheterna frias från påföljd. 2.9 Sovjetunionen

Den som uppträder ovärdigt i berusat tillstånd utsätts för fördömande från arbetarnas sida i kamratdomstolar och vid allmänna sammankomster med kollektiven i företag och institutioner. Uppträdande på gator eller a n d r a allmänna platser i berusat tillstånd, som kränker den mänskliga värdigheten och allmänna seder, är straffbelagt. Fylleri i samband med brott betraktas som en 1

1 dollar=5 kronor 17 öre. SOU 1968:55

133 försvårande omständighet. Straffet för fylleri på allmän plats är böter, tre — tio rubel. 1 När det gäller en person under 16 år tas böterna ut av föräldrarna eller av annan ställföreträdare för den dömde. I Sovjetunionen tillämpas den ordningen, att arbetskamrater och närstående i första hand ges möjlighet att övertala vederbörande att bättra sig. Först om denna övertalningsmetod misslyckas, kan det bli tal om strängare åtgärder. Polismyndigheterna driver särskilda »avrusningsanstalter» till vilka man för personer som påträffats på allmän plats i kraftigt berusat tillstånd. De tillses där av medicinsk personal och uppsyningsmän. »Företagsledningen och de samhälleliga organisationerna på respektive arbetsplats» informeras om intagningen. Anstalterna består av mottagningsrum, desinfektionsrum, rum med sängar där de intagna placeras för att sova ruset av sig samt rum för anstalternas medicinska personal och administration. De omhändertagna skrivs ut först sedan de nyktrat till fullständigt och svårare bakrussymptom upphört. De får själva betala kostnaden för vistelsen på anstalten. 2.10 Tjeckoslovakien

Berusning i och för sig är inte straffbar men om »någon genom nyttjande av alkohol försätter sig i ett tillstånd som väcker allmän förargelse» gör han sig skyldig till en förseelse. I första hand försöker man möta fylleriet med behandling genom vederbörande nationalkommitté, statliga organ eller samhälleliga organisationer. Om denna behandling inte leder till att medborgaren bättrar sig, beivras förseelsen av nationalkommittén. Nationalkommittén kan då tillgripa antingen varning eller offentlig tillrättavisning eller bötesSOU 1968:55

straff. Böterna kan sättas upp till 300 Kcs. 2 I Tjeckoslovakien finns särskilda »intagningsstationer» för fyllerister, dit polisen för fylleristerna. De berusade kvarhålls på stationerna 10—24 timmar för att nyktra till under tillsyn av läkare och sjuksköterskor. Man försöker också övertyga återfallsfyllerister om nödvändigheten av att genomgå en kortvarig vårdkur. De intagna får själva stå för kostnaderna för transport till och logi på stationerna. 3. Vård och behandling av brukare

alkoholmiss-

I det följande skall i korthet redogöras för nykterhets- och barnavården i olika länder och h u r denna vård griper in vid fylleri. 3.1 Danmark

Alkoholistvården är helt baserad på frivillighet. Några nykterhetsnämnder existerar inte. Tvångsingripande mot en person enbart därför att han missbrukar alkohol är sålunda inte tillåtet. 19G1 års lov om offentlig forsorg medger visserligen teoretiskt tvångsåtgärder mot missbrukare. Men det räcker då inte med att vederbörande är alkoholist utan han måste också vara beroende av socialhjälp (»subsistensl0s») eller i vissa fall av privat ekonomisk hjälp. Om så är fallet kan socialnämnd efter hänvändelse t.ex. från polisen besluta att vederbörande skall undergå en poliklinisk antialkoholkur. Följer han sedan inte kuren, kan socialnämnden efter tillstyrkan av tjänsteläkare tvångsvis ta in honom på avvänjningshem. Dessa regler h a r emellertid hittills kommit till mycket ringa användning. 1

1 rubel—5 kronor 73 öre. 100 Kcs (tjeckiska kronor) = 73 kronor 5 öre. 2

134 Om socialnämndernas insatser inom nykterhetsvården således kan sägas vara obetydliga, bedriver däremot polisen en omfattande hjälpverksamhet på detta område. Av mycket stor praktisk betydelse är den verksamhet till förmån för alkoholskadade, som utövas av köpenhamnspolisens förut omtalade »sociale Hjaelpetjeneste». Till denna överför polisen bl.a. sådana personer, som regelbundet omhändertas för fylleri och som kan antas leva helt eller delvis på socialhjälp. Hjaelpetjenesten söker förmå vederbörande att frivilligt underkasta sig en antabuskur. Samtycker denne därtill, blir han först föremål för läkarundersökning och antabusdosering på »kommunehospitalets» ambulatorium för alkoholskadade. Finner läkaren honom vara i behov av någon tids sluten vård, kan sådan beredas honom på ambulatoriets behandlingsinstitution »Overf0rstergården». Men räcker det enligt läkarens bedömning med öppen vård, skickar läkaren ett meddelande till hjaelpetjenesten om lämplig antabusdosering. Patienten får sedan dagligen besöka hjaelpetjenesten för att få sin antabusdos. Besöken antecknas i ett kartotek. Uteblir patienten, uppsöks han av hjaelpetjenestens spaningspatrull. Hjaelpetjenesten försöker också hjälpa honom med arbete, bostad, behandling för andra sjukdomar etc. Några tvångsmedel mot tredskande har hjaelpetjenesten inte. Den kan emellertid påkalla ingripande av socialnämnd enligt »forsorgsloven» och åter aktualisera frågan om lagföring för fylleri, om vederbörande inte följer kuren. Några institutioner, som direkt motsvarar köpenhamnspolisens hjaelpetjeneste, finns inte i landsorten. Men i vissa större städer samarbetar polisen med lokala ambulatorier för alkoholskadade i syfte att få till stånd poliklinisk behandling av alkoholiserade fyllerister.

Ett 20-tal sådana ambulatorier finns på olika håll i landet. Det kan tilläggas att offentlig tjänsteman som i sin tjänst får vetskap om förhållanden, som kan antas föranleda åtgärder enligt »b0rne- og ungdomsforsorgsloven», är skyldig att anmäla detta till barnavårdsnämnden. 3.2 Finland Socialnämnderna sköter de arbetsuppgifter, som hos oss vilar på nykterhets- och barnavårdsnämnderna. En särskild lag om vården av dem som missbrukar berusningsmedel är h ä r tilllämplig. Socialnämnd kan sålunda tillgripa vissa vårdåtgärder mot personer över 18 år, som för ett onyktert liv eller på annat sätt upprepade gånger missbrukar alkohol eller andra berusningsmedel. I lagen uppställs vissa ytterligare förutsättningar för att ingripande skall få ske, t.ex. att personen i fråga under de senast förflutna tolv månaderna vid tre eller flera tillfällen tagits för fylleri eller förorsakar »uppenbar störning eller förargelse i sin bostad eller annorstädes». Vårdåtgärder kan således i allmänhet tillgripas endast mot mer avancerade missbrukare. Undantag har emellertid gjorts för personer mellan 18 och 25 år. Ingripande mot en sådan person kan ske, om han under de senast förflutna sex månaderna någon gång påträffats berusad vid offentligt tillfälle eller på offentlig plats eller i närheten av sådan plats eller använder berusningsmedel till uppenbar skada för sig själv eller annan. De vårdåtgärder, som avses i lagen, är »rådgivning och handledning», »uppsikt» eller vård på »vårdanstalt eller annan inrättning». Är det fråga om en person under 18 år, är lagen om barnskydd tillämplig. Enligt denna lag skall socialnämnden vidtaga »skyddsåtgärder» mot underåriga som påträffats berusade. De olika SOU 1968:55

135 skyddsåtgärder som kan ifrågakomma, är att ärendet behandlas som socialhjälpsfall, eller att den underårige eller hans föräldrar tilldelas varning, eller att nämnden med föräldrarnas samtycke tillsvidare »övertar den underårige i sin vård», eller att föreskrifter meddelas om att den underårige skall erhålla lämplig sysselsättning eller intas i »anstalt, som stöder eller kompletterar hemuppfostran», eller bli föremål för annan lämplig åtgärd, eller också att »skyddsövervakare» förordnas. Om dessa olika åtgärder befinns vara otillräckliga eller resultatlösa, skall socialnämnden söka träffa överenskommelse med den underåriges föräldrar om att han skall överlämnas i nämndens vård för uppfostran utom hemmet. Han blir då placerad i annat enskilt hem eller i barnhem. Vårdåtgärder enligt de nu nämnda lagarna aktualiseras genom att polisen enligt däri givna bestämmelser ofördröjligen skall underrätta socialnämnden, så snart polisen omhändertagit någon för fylleri.

anstalta om tvångsintagning på kuranstalt av alkoholister regleras i en »lov om edrueskapsvern och edrueskapsnemnder». I praxis tillämpas emellertid dessa regler endast i mycket begränsad omfattning. Enligt nämnda lag kan nykterhetsnämnd också besluta om en rad andra åtgärder mot alkoholmissbrukare, och polisen skall alltid underrätta nykterhetsnämnd om gjorda omhändertaganden av fyllerister. Nämndernas faktiska medel och möjligheter på detta område är emellertid begränsade. Det kan tilläggas, att polisen i viss utsträckning har egna »socialkontor», där speciellt lämpade och intresserade polismän i samarbete med nykterhetsnämnderna bedriver hjälparbete bland personer med alkoholproblem, närmast efter mönster från »Anonyma alkoholister». F r å n norskt håll har slutligen upplysts, att polisen också underrättar barnavårdsnämnd, om den omhändertagne fylleristen är underårig, och att underrättelsen kan ge denna nämnd anledning att följa upp fallet.

3.3 Norge

3.4 Island

Domstol eller nykterhetsnämnd kan besluta om tvångsintagning på kuranstalt av alkoholister. Om tvångsintagning efter beslut av domstol stadgas i »I0sgjengerloven» att, om den som döms till fängelse enligt samma lag, stadigvarande missbrukar rusdrycker, kan rätten i domen bemyndiga åklagaren att sätta den dömde i tvångsarbetshus eller i kuranstalt. Om särskilda omständigheter talar därför kan åklagarmyndigheten sedan vänta med att fatta beslut om tvångsintagning; så får t.ex. ske om den dömde skriftligen förbinder sig att avhålla sig från bruk av rusdrycker eller anmäler sig till inträde i en nykterhetsförening. Nykterhetsnämnds befogenhet att för-

I lagen om behandling av berusade och alkoholskadade personer föreskrivs bl. a. att på statens sinnessjukhus skall inrättas platser för undersökning och kortvarig sjukhusbehandling samt anordnas läkarmottagning för poliklinisk behandling av alkoholmissbrukare. I anslutning till sinnessjukhuset skall uppföras en särskild anstalt för behandling av sådana alkoholmissbrukare, som inte kan få lämplig behandling på annat sätt, t.ex. sådana som lider av alkoholpsykoser. Vidare kan kommun eller annan sammanslutning efter särskilt tillstånd bygga och driva klinik eller anstalt för behandling och vård av alkoholskadade. Som tidigare nämnts griper denna

SOU 1968:55

136 sjukhus- eller klinikbehandling in vid fylleri på så sätt, att polisen »efter mottaget läkarintyg» till sjukhuset överför alla omhändertagna, som anhållits flera gånger förut för fylleri eller som misstänks lida av alkoholism. Den behandling, som därefter sätts in, är relativt kortvarig (högst två dygn). Ytterligare sjukhus- eller klinikbehandling eller poliklinisk efterbehandling kan sedan äga rum på frivillig väg. Intagning på alkoholistanstalt kan ske på egen ansökan av patienten eller efter omyndigförklaring på grund av alkoholism eller också enligt domstols dom. Förenämnda lag innehåller också en bestämmelse om att polisen skall underrätta nykterhetskonsulent eller nykterhetsnämnd, när den omhändertagit en person, som på kort tid anhållits två eller flera gånger för fylleri. Nykterhetsnämnd skall föra kortregister över dylika fall. Enligt den isländska barna- och ungdomsvårdslagen är polis och domare skyldiga att ofördröjligen underrätta barnavårdsnämnd, då brott begåtts av barn under 16 år. 3.5 England I England förekommer ingen annan social uppföljning av fyllerifall än den som kan åstadkommas inom ramen fölen villkorlig dom. 3.6 Schweiz

I kantonen Basel blir alkoholister i första hand föremål för vård på rådgivningsbyrå (»Beratungsstelle»). Ger vården inte resultat kan tvångsintagning på vårdanstalt under vissa förutsättningar komma i fråga. Beslut härom fattas av »Gesamtregierungsrat». När det gäller underåriga alkoholister tilllämpas en bestämmelse i den schweiziska strafflagen, vari stadgas att, om en underårigs tillstånd kräver särskild

behandling på grund av att han t.ex. är hemfallen åt alkoholmissbruk, det åligger behörigt samhällsorgan att föranstalta om erforderlig vård. I kantonen Fribourg bereds alkoholmissbrukare erforderlig social och medicinsk vård av ett organ, benämnt »le service medico—social antialcoolique». Företrädare för detta organ kan inleda en undersökning redan under den tid, som alkoholmissbrukaren är omhändertagen hos polisen för fylleri. I allvarligare fall kan polischef under vissa förutsättningar besluta om tvångsintagning av alkoholist på arbetshem eller arbetskoloni. Anstånd med intagningen kan medges, om vederbörande förbinder sig att avstå från bruk av alkohol och underkastar sig övervakning. I kantonen Geneve kan polisdomstol eller förmyndarkammare (»Chambre des tutelies») besluta, att en alkoholist skall undergå en avgiftningskur på alkoholklinik (»centre antialcoolique») eller sjukhus eller att han skall intas på alkoholistanstalt. Anstånd med intagningen kan medges på vissa villkor. När polisen tagit om hand en svårt alkoholiserad person för fylleri, kan en socialassistent omedelbart inleda en undersökning och sedan lämna förmyndarkammaren eller domstolen rapport däröver. Den omhändertagne blir i sådant fall också föremål för läkarundersökning och, om han lider av mycket allvarlig kronisk alkoholism, omgående överförd till psykiatrisk klinik. I kantonen S:t Gallen hänvisas alkoholmissbrukare till särskilda sociala byråer (»Fiirsorgestellen»). Dessa byråer kan meddela alkoholmissbrukare varning eller förmå dem att genomgå en avvänjningskur. Som ytterligare utvägar tillgrips vid behov rusdrycksförbud, intagning på vårdanstalt eller omyndigförklaring. Polisen underrättar förmynderskaps- och socialvårdsförvaltningarSOU 1968:55

137 na, om fylleristen fortsätter med sitt missbruk. Enligt den i kantonen Valais tillämpade ordningen blir alkoholmissbrukare i första hand föremål för olika hjälpåtgärder från samhällets sida; man hjälper honom t.ex. med arbete eller med medicinsk behandling, om sådan erfordras. I sista hand kan förekomma tvångsintagning på alkoholistanstalt eller arbetskoloni. Anstånd med intagning kan medges, om vederbörande t.ex. i stället låter lägga in sig på medicinsk klinik för behandling. I kantonen Vaud ankommer det främst på särskilda antialkoholbyråer (»offices antialcooliques») att vidtaga erforderliga nykterhetsvårdande åtgärder gentemot missbrukare. En sådan byrå kan exempelvis förordna om medicinsk poliklinisk behandling och intagning på särskild anstalt. Byrån kan också ordna med bistånd från en nykterhetsorganisation. I kantonen Zurich bedriver särskilda »Alkoholfiirsorgestellen» verksamhet av rådgivande art bland alkoholmissbrukare. Vederbörande kan t.ex. uppmanas att gå in i en »Blå-Korsförening». Personer, som är hemfallna åt alkoholmissbruk, kan också förklaras omyndiga. Polisen underrättar alkoholbyråer, förmynderskapsmyndigheter och barnavårdsnämnder om gjorda omhändertaganden. 3.7 Västtyskland

Domstol kan förordna om intagning på alkoholist- eller uppfostringsanstalt av alkoholmissbrukare, som i berusat tillstånd h a r begått brott eller som ådömts straff på grund av berusning. 3.8 Amerikas Förenta Stater

I Kalifornien kan domstol, som dömer i fyllerimål, besluta att en tilltalad som uppenbarligen är mycket sjuk skall överföras till sjukhus eller underkastas SOU 1968:55

psykiatrisk observation och behandling. Bortsett härifrån h a r den vanliga behandlingen av kroniska alkoholister, som omhändertagits för fylleri, länge endast bestått i att domstolen ådömt kortvariga frihetsstraff. Någon behandling för alkoholmissbruket har inte lämnats vare sig under fängelsetiden eller därefter. Efter frigivningen från fängelset har alkoholisten i regel omedelbart återfallit i sitt missbruk, omhändertagits av polisen och på nytt dömts till kortvarigt fängelsestraff. Systemet har starkt kritiserats och av kritikerna getts den talande benämningen svängdörrsbehandling (»revolving door treatment»). På senare tid har emellertid vissa reformer skett. Så t.ex. har polisen på sina håll inrättat särskilda s.k. policefarms, där alkoholister får avtjäna sina straff i stället för i fängelse och där de deltar i ett »rehabiliteringsprogram». En del av dessa policefarms har alkoholkliniker, där alkoholisterna får medicinsk och psykiatrisk behandling. Det har också i vissa landsändar inrättats fristående alkoholkliniker eller inackorderingshem för alkoholister. I "Washington (DC) h a r inrättats en rehabiliteringsklinik för behandling av kroniska alkoholister. Alkoholister, som lagfors för fylleri, kan — som tidigare nämnts — i en del fall få villkorlig dom, om de förbinder sig att delta i ett »rehabiliteringsprogram». Behandlingen börjar med att vederbörande får tillbringa några dagar i fängelse för att komma över det akuta skedet av berusningen. Den som döms till frihetsstraff för fylleri undergår detta i en tvångsarbetsanstalt (»workhouse») och kan under strafftiden frivilligt deltaga i behandlingsprogram, som anordnas av socialarbetare och AA-organisationer. Han kan efter frigivningen få hjälp av olika organisationer, om han så önskar.

138 3.9 Sovjetunionen

Enligt en av Ryska Federativa Republikens Högsta Sovjet den 12 april 1967 antagen lag kan alkoholister efter beslut av folkdomstol sändas till särskilda anstalter för att under ett till två år genomgå tvångsbehandling samtidigt som de skall utföra »för samhället nyttigt arbete». 3.10 Tjeckoslovakien

Alkoholister får avverka en obligatorisk långvarig behandling (7—12 månader) vid en anstalt som inhysts i 1700-talspalatset i Lojovice utanför Prag. Intagningen sker på grund av domstolsutslag eller beslut från de kommunala myndigheterna (nationalutskottet på hemorten). Både de patienter som genomgår en frivillig behandling och de som tagits in för obligatorisk behandling åtnjuter nationalförsäkringens förmåner. Det innebär att familjen får sjukpenning under alkoholistens sjukhusvistelse. Denna kompensation kan utgöra upp till 90 procent av familjeförsörjarens lön. Pionjär i fråga om den frivilliga alkoholistbehandlingen är Apollinaire-kliniken i Prag tillhörande universitetssjukhusets psykiatriska avdelning. Under de första tolv åren har kliniken vårdat cirka 2 000 personer, av vilka 1 800 slutfört kuren. När den ettåriga observationsperioden efter utskrivningen upphör får kliniken rapporter om patientens tillstånd från hans familjeläkare, hustru och arbetsplats.

4. Vissa reformförslag i fråga behandlingen av fyllerister

om

I Danmark har en inom justitieministeriet tillsatt kommitté i juli 1964 avgett ett betänkande, vari föreslagits, att i Köpenhamn inrättas en särskild

sjukhusavdelning. Denna skall från polisarresterna ta emot fyllerister, som är medvetslösa eller nästan medvetslösa eller som kan misstänkas lida av kroppslig eller själslig sjukdom eller som h a r ådragit sig ej obetydliga skador. Sjukhusavdelningen föreslås få fem sängplatser och ha jour dygnet runt. Man förordar vidare att det inrättas en för Köpenhamn gemensam fylleriarrest (»faellesdetention»), om den kan förläggas i omedelbar närhet till den föreslagna särskilda sjukhusavdelningen. Denna gemensamma arrest föreslås ha 50 liggplatser. I Finland har regeringen i proposition till 1967 års riksdag (nr 175) föreslagit att fylleriet såsom sådant skall avkriminaliseras. Fylleristraffet anses varken ha betydelse ur individualpreventiv eller allmänpreventiv synpunkt. Verkställigheten av fylleriböter anses också fortgående åsamka staten stora kostnader utan nämnvärd nytta (av 744 personer, som den 1 november 1964 avtjänade förvandlingsstraff för böter, utgjordes 85 procent av personer, som dömts för fylleri). Förslaget innebär att fylleriparagrafen upphävs. Dock är den förfallen till bötesansvar som stör nöjestillställning genom att på ett förargelseväckande sätt uppträda berusad eller som på annat sätt väcker förargelse. Enligt en särskild bestämmelse skall tjänsteman, som anträffas drucken i tjänsteutövning, kunna dömas till böter eller skiljas från utövning av tjänst eller, då omständigheterna är försvårande, dömas till avsättning. I Norge har »straffelovrådet» i ett i april 1964 avgivet betänkande föreslagit vissa ändringar i de straffrättsliga reglerna om fylleriförseelser och alkoholmissbruk. Straffelovrådet är enigt om att straff är föga ägnat som medel att motverka alkoholism men menar att straff för fylleri i en del fall kan ha en SOU 1968:55

139 självständig betydelse i specialpreventiv riktning. Rådet lägger dessutom vikt vid detta straffs generalpreventiva effekt. Man finner det betänkligt att bortse från den betydelse som kriminaliseringen av det offentliga fylleriet kan ha som ett led i gällande moralkodex. Rådet föreslår därför inte avkriminalisering på detta område, utan förordar en del ändringar i nuvarande bestämmelser för att inskränka bruket av straff så mycket som möjligt i de fall, då effekten härav kan antas vara liten. Man framlägger ett förslag till lag om »strafferettslige reaksjoner mot drukkenskapsforseelser og alkoholmissbruk». Enligt lagförslaget skall straff för fylleri inte ådömas den som tas in i arbetshus. Är vederbörande tidigare ådömd straff, som inte verkställts, skall också detta bortfalla. Likaså skall ådömt straff bortfalla, om den dömde frivilligt lägger in sig på kuranstalt under minst fyra månader. Personer som en enstaka gång eller med förhållandevis långa mellanrum tas om h a n d för fylleri bör även i fortsättningen få åtalseftergift med varning. Den som uppträder uppenbart berusad på allmän plats men därvid varken stör allmän fred och ordning eller samfärdsel eller är till olägenhet för andra, skall inte kunna ådömas fängelse utan bara böter. I mera graverande fall och vid upprepat fylleri skall alltjämt kunna dömas till fängelse i högst tre månader. Den som bötfälls skall alltid få rimligt betalningsanstånd; nuvarande möjlighet till omedelbar verkställighet av det subsidiära straffet skall alltså försvinna. Vissa maximigränser för subsidiärstraffets längd uppställs (10—18 dagar). Polisens skyldighet att underrätta nykterhetsnämnderna begränsas något i syfte att ge nämnderna ökade möjligheter att effektivt behandla de fall som är i behov av vård. Polisen skall således först SOU 1968:55

underrätta nykterhetsnämnden när en person för andra gången inom en tolvmånadersperiod omhändertas för fyller i ; är vederbörande under 21 år skall dock anmälan ske redan när han första gången tas om hand. När polisen finner skäl därtill, kan den underrätta nykterhetsnämnden även i andra fall av fylleri. Person, som omhändertas för fylleri, skall av polisen hållas i förvar tills han blivit nykter. Vid behov kan förvaringen ske på medicinsk observationsavdelning i stället för i polisarrest. — Domstol föreslås vidare kunna besluta att en person, som inom loppet av de tolv sistförflutna månaderna två eller flera gånger omhändertagits för fylleri, får hållas i förvar av nykterhetsnämnden i högst en vecka på sådan observationsavdelning. Detsamma gäller om den gripne eljest missbrukar alkohol. Befogenheten att besluta om tvångsintagning på kuranstalt av alkoholmissbrukare skall i fortsättningen endast tillkomma nykterhetsnämnd. Behandlingen av alkoholmissbrukare inom nykterhetsvårdens ram skall alltid vara det primära, varför domstol enligt förslaget inte skall kunna ådöma någon tvångsarbete, om han lägges in på kuranstalt. Bestämmelserna i den nya lagstiftningen skall gälla inte bara personer som är berusade av alkohol utan också personer som är berusade av annat medel. I England h a r nyligen lagts fram en proposition om reformering av straffoch processrätten. Enligt propositionen skall fylleri inte längre straffas med fängelse. De påföljder, som skall kunna komma i fråga, är böter eller omhändertagande på alkoholistanstalt. Reformen avses dock inte genomföras förrän inrikesministern blivit övertygad om att lämpliga behandlingsmöjligheter finns för fyllerister i tillräcklig utsträckning.

FEMTE

KAPITLET

Det

a systemet

Såsom i annat sammanhang nämnts erbjuder förhållandena i Polen ett alldeles speciellt intresse för utredningen. Där har man nämligen på förevarande område en betydligt mera avancerad lagstiftning än den i Sverige. Man har för att ta hand om och vårda akut berusade personer inrättat s.k. tillnyktringsstationer, som är ett slags enklare sjukvårdskliniker för behandling av detta klientel. Utredningen h a r på ort och ställe kunnat studera dessa stationer. En redogörelse för deras organisation och arbetssätt lämnas i det följande. För att rätt förstå bakgrunden till denna klinikverksamhet skall dock först i korta drag redogöras för alkohollagstiftningen och nykterhetsförhållandena i Polen.

1. Antialkoholism-lagen

i Polen

Alkohollagstiftningen i Polen innefattas väsentligen i en enda lag, lagen den 19 december 1959 mot alkoholmissbruk (antialkoholism-lagen). Lagen innehåller bestämmelser om såväl försäljning av alkoholdrycker, upplysning i alkoholfrågan, vård av alkoholmissbrukare och inrättande av tillnyktringskliniker som omhändertagande av fyllerister samt straff för vissa fall av berusning och rattfylleri. 1.1 Utminutering och utskänkning

Lagen har till syfte att mera effektivt bekämpa alkoholmissbruket, vilket — såsom det framhålls i lagen — har en

skadlig verkan på befolkningens hälsa, arbete, familjeliv och välfärd samt förorsakar en ökning av brottsligheten. Enligt lagens försäljningsbestämmelser är det bl. a. förbjudet att sälja och servera alkoholhaltiga drycker till personer, som visar tecken på alkoholpåverkan. Drycker med mer än 4,5 p r o cent (volymprocent) alkohol — d.v.s. sådana som är starkare än vårt svenska mellanöl — får inte säljas eller serveras till eller förtäras av personer u n d e r 18 år. Det är vidare förbjudet att sälja, servera eller förtära sådana drycker på arbetsplatser, marketenterier, sportanläggningar, badplatser, folkparker o.dyk — För försäljning — såväl utminutering som utskänkning — av drycker med mera än 4,5 procent alkohol krävs statlig licens; öl kan däremot säljas utan sådant tillstånd. Särskilda åtgärder vidtas för att antalet försäljningsställen inte skall bli alltför stort. Utminutering sker — utom i särskilda monopolaffärer — i livsmedelsbutiker av kolonialvarutyp. Försäljningsställen får inte förekomma i närheten av trafikanläggningar, undervisningsanstalter,, sjukvårdsinrättningar och idrottsplatser. Det lokala folkrådet (»kommunen») har befogenhet att förbjuda försäljning och servering av drycker med mera än 18 procent alkohol på lördagar, sönoch helgdagar, avlöningsdagar och marknadsdagar. Försäljning förekommer i allmänhet ej heller på sådana dagar. Befogenheten sträcker sig dock inte SOU 1968:55.

141 så långt att den avser servering även på restauranterna. Det förtjänar här påpekas, att alkoholhalt och kvantitet alltid skall finnas uttryckligen angiven på flaskor, som innehåller alkoholhaltiga drycker. 1.2 Upplysning och undervisning

Särskilda åtgärder skall enligt lagen vidtas för upplysning och undervisning avseende kampen mot alkoholmissbruket. Detta arbete står under ledning av den nationella sociala kommittén mot alkoholmissbruk. Vidare har man lokala antialkoholkommittéer i varje stad för denna informationsverksamhet. Kommittéerna lämnar dels individuell rådgivning med hjälp av bl. a. läkare och psykologer, dels kollektiv information genom föreläsningar, filmer, broschyrer o.s.v. Målsättningen för informationsarbetet är inte helnykterhet utan nykterhet i betydelsen frihet från missbruk och en återhållen förbrukning. Endast för ungdomar under 18 år inskärper man helnykterhet. De är som nyss nämnts förbjudna att förtära starkare drycker. 1.3 Behandling av alkoholmissbrukare

Av skatterna på alkoholhaltiga drycker skall minst tio procent användas för att bekämpa alkoholmissbruket. I lagavsnittet om vården av alkoholskadade stadgas bl. a. att vanemässiga missbrukare, vilka genom sitt uppträdande orsakar upplösning av familjelivet, förleder ungdomen, utgör ett hot mot omgivningen eller stör den allmänna ordningen, skall underkastas tvångsmässig behandling. Detta kan ske i öppen eller sluten vård. Den öppna vården beslutas av lokala socialläkarkommissioner (ungefär motsvarande våra nykterhetsnämnder med sju-åtta medlemmar, av vilka en är läkare och en jurist) och äger rum vid alkoholpolikliSOU 1968:55

niker. Det finns f.n. 383 polikliniker, som i betydande utsträckning också bereder frivillig vård. Man har vidare börjat med inackorderingshem (»nattsanatorier») för alkoholmissbrukare. Den slutna vården lämnas vid särskilda alkoholsjukhus eller vid speciella avdelningar på psykiatriska sjukhus. Beslut om sådan vård fattas, på förslag av socialläkarkommissionen, av distriktsdomstolen; vårdtiden får inte överskrida två år men rör sig vanligen om ett år. 1.4 Tillnyktringsstationer

Folkrådet i städer med mer än 100 000 invånare är skyldigt att inrätta och driva särskilda tillnyktringsstationer (izba wytrzezwien). Länets folkråd (»länsstyrelsen») kan besluta att denna skyldighet skall gälla också för andra städer. Person, som i alkoholberusat tillstånd ställt till med uppträde (»skandal») på allmän plats eller på arbetsplats, skall föras till en tillnyktringsstation. Detsamma gäller den som på privat område, t.ex. i en lägenhet, uppträder störande i berusat tillstånd. Man tar också hand om berusade för vilka det föreligger fara för liv eller hälsa, t.ex. i trafiksammanhang. Omhändertagandet görs i regel av milisen (d.v.s. polisen). Vem som helst, t.ex. en läkare, kan dock göra sådant omhändertagande. På stationen skall den omhändertagne hållas kvar till dess han åter blivit nykter, dock inte längre än 24 timmar. Alkoholhaltiga drycker, som den omhändertagne för med sig, skall förklaras förverkade. 1.5 Ansvarsbestämmelser

När det gäller antialkoholism-lagens ansvarsbestämmelser är att märka att alkoholberusning vid tidpunkten för ett brotts begående betraktas som en försvårande omständighet. — Var och en

142 som förleder någon under 18 år att dricka, förser den underårige med alkoholhaltiga drycker, underlättar hans konsumtion eller uppmuntrar honom till sådan konsumtion, straffas med fängelse eller häkte (i högst tre å r ) . Olovlig försäljning straffas med fängelse (i högst två år) eller böter om högst 10 000 zlotys. 1 — Den som i ett tillstånd av alkoholberusning stör den allmänna ordningen eller ställer till med uppträde (»skandal») på allmän plats eller arbetsplats straffas med häkte (i högst tre månader) eller med böter om högst 4 500 zlotys. Fylleriet såsom sådant straffas däremot inte. Lagen innehåller vidare stränga bestämmelser om straff för rattfylleri och fylleri vid förande av fartyg och flygplan. Även onykterhet vid förande av andra färdmedel än motorfordon — t.ex. hästskjuts — bestraffas. Körkortet dras också in. Blodprov får tas så snart misstanke x

l zloty=22 svenska öre; 10 000 zlotys motsvarar ungefär fem genomsnittliga månadslöner. Tabell 5:1. Alkoholförbrukningen

År

1938 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 1962 1963 1964

Sammanlagt liter alkohol (100 %) 1,5 2,5 2,7 2,8 2,7 2,8 3,1 3,1 3,2 3,8 3,6 3,7 3,5 3,6 3,6 3,7 3,6

föreligger att ett brott begåtts av en onykter person. 2. Nykerhetsförhållandena 2.1 Alkoholkonsumtionen

Polen är i fråga om konsumtion och missbruk av alkohol ganska jämförbart med vårt land. Alkoholförbrukningens storlek och fördelning framgår av tabell 5:1. Tabellen upptar inte förtäringen av hemgjort vin, vilken enligt gjorda beräkningar uppgår till cirka 30—40 p r o cent av det vin som säljs i butikerna. Till jämförelse kan nämnas att alkoholkonsumtionen i Sverige år 1964 utgjorde 4,3 liter alkohol (100 procent) per invånare. Härav konsumerades 61 p r o cent i form av spritdrycker — mot i Polen 67 procent. Av vin respektive starköl och öl förtärdes i Sverige 4,2 respektive 32,4 volymliter per invånare. Alkoholkonsumtionen i Polen ökade stadigt fram till 1957. Den h a r sedan stabiliserats på nuvarande jämförelsevis höga nivå. En viss omfördelning h a r i Polen per

Spritdrycker i liter (100 %) Renat brännvin

— —

2,18 2,07 1,95 1,90 1,89 1,90 1,98 2,41 2,19 2,17 2,18 2,19 2,14 2,20 2,10

Annan sprit

—

0,13 0,17 0,21 0,20 0,35 0,39 0,35 0,42 0,35 0,35 0,24 0,22 0,27 0,30 0,30

i Polen

S:a 1,30 1,90 2,31 2,24 2,16 2,10 2,24 2,29 2,33 2,83 2,54 2,52 2,42 2,41 2,41 2,50 2,40

invånare Vin

Öl

Volymliter 0,1 0,6 0,9 1,2 1,5 1,7 2,2 2,5 2,9 3,6 4,0 4,8 4,5 5,1 4,9 4,7 4,9

4,4 10,6 13,9 15,0 16,4 19,0 19,6 18,9 18,7 20,1 21,3 22,6 22,8 23,5 21,7 23,6 23,8

SOU 1968:55

143 dock skett, så att vodka och andra spritdrycker gått tillbaka, medan konsumtionen av vin och öl ökat. En liknande förskjutning har ägt rum i Sverige. Vad beträffar konsumtionen av sprit kan nämnas att man i Polen — i motsats till vad fallet är i Sverige — säljer 95-procentig renad sprit (vodka) för förtäring. Denna vodka säljs bara i de särskilda monopolaffärerna. Den konsumeras i mer eller mindre utspätt skick. En del alkoholiserade personer, som vill ha så stark sprit som möjligt, förtär den ganska litet utspädd. Eljest köps den mest av familjer till högtidliga tillfällen, helger o.dyl. Det är en tradition att blanda den med körsbärssaft, ägg eller öl. Att bjuda på denna dryck anses vittna om värdfolkets kunnande och gästfrihet. Den starka vodkan uppges 1960 ha utgjort cirka en femtedel av hela vodkaförsäljningen. I Polen är det vanligt att dricka mycket vodka på en gång i rent berusningssyfte; i gengäld dricker man inte så ofta. I genomsnitt uppgår denna konsumtion vad gäller män, både i städerna och på landsbygden, enligt gjorda undersökningar till cirka 24 cl åt gången.

Den största vodkakonsumtionen noteras bland åldersgrupperna 18—20 år på landsbygden och 21—24 år i städerna. Av vinkonsumtionen faller 85 procent på billiga inhemska viner. Liksom spritdrycker konsumeras vinet i betydande mängder vid enstaka tillfällen, men det förekommer dock mera sällan att vinet orsakar onykterhet. Den genomsnittliga engångsförtäringen är hos män cirka 35 cl, d.v.s. en halvbutelj. En undersökning har visat att konsumenterna av de största vodkakvantiteterna också svarar för de största vinmängderna. Omkring 15 procent av all alkohol förtärs som öl. I fråga om alkoholförbrukningen kan hänvisas till nedanstående tabell (5: 2). 2.2 Omhändertaganden för fylleri

Nykteristernas andel av befolkningen,, sju procent, torde vara mindre än i vårt land. Storförbrukarna, fem procent av befolkningen, beräknas ensamma svara för omkring halva alkoholförbrukningen. Inga större skillnader i fråga om alkoholvanor förekommer mellan stadsoch lantbefolkningen. Antalet anhållanden för fylleri ut-

Tabell 5: 2. Alkoholförbrukningens

struktur

Befolkning Grupper

Miljoner personer

i Polen

Årskonsumtion

Procent

Per person i liter alkohol 100 % Män

Kvinnor Samtliga

Sammanlagt miljoner liter alkohol100 % ;

Sammanlagt

31,0

7,0

1,0

3,9

1. Barn 0—15 år

10,8

—

—

—

—

6,3

1,0

3,6

43,0

—

—

ca 108

—

Nykterister i ålder över 15 år (därav 9/10 kvinnor)

2,2

2. Måttligt drickande

16,6

1,4

knappt 5

0,3—0,4

drygt 1

3. Personer som ofta förtär stora spritmängder (därav 9/10 m ä n ) Därav alkoholister

SOU 1968:55

\

144 gjorde år 1963 cirka 214 000. Blott omkring en procent av de anhållna var under 18 år (mot över tre procent i Sverige). Samma år bestraffades 121 000 personer för att de under ruset stört ordningen eller ställt till med uppträde. Drygt hälften av dem som tas för fylleri blir alltså dömda. Det kan som jämförelse nämnas att det i Sverige 1963 omhändertogs 102 000 personer för fylleri. Eftersom Polens befolkning är omkring fyra gånger så stor som vårt lands, skulle den polska fyllerifrekvensen ligga vid ungefär hälften av den svenska. Möjligen medför de polska bestämmelserna att ingripanden endast sker vid svårare fall av fylleri. Det svenska ungdomsfylleriet är sannolikt allvarligare än det polska. 3. Verksamheten stationer

med

tillnyktrings-

Som framgår av den förut lämnade redogörelsen är alla städer med över 100 000 invånare skyldiga att anordna tillnyktringsstationer. Även mindre städer kan åläggas inrätta sådana stationer. Som framgår av nedanstående tabell 5: 3 finns det f. n. 22 stationer i lika många städer. Tre städer med över 100 000 invånare, nämligen Radom (142 000 inv.), Walbrzych (124 000 Tabell 5: 3. Städer Stadens namn

med

inv.) och Kielce (101 000 inv.) saknar ännu tillnyktringsstation. Det anses tillräckligt med en enda tillnyktringsstation även i de största städerna. (I Warszawa planerar man dock enligt uppgift att inrätta en andra station.) Det kan under sådana förhållanden bli ganska långa transporter av fylleristerna. Trafikförhållandena möjliggör dock att milisens bilar snabbt kan transportera fylleristerna till stationen. Ett smidigt samarbete mellan milisen och stationerna anses också ha bidragit till att antalet stationer kunnat begränsas så som skett. I stationerna finns sammanlagt 831 sängplatser. I de fyra största städerna —Warszawa, Lodz, Krakow och Wroclaw — överstiger platsantalet 40; antalet anställda varierar där mellan 34 och 97. I övriga städer med mera än 100 000 invånare finns det 30—40 platser och 11—29 personer anställda. Verksamheten med tillnyktringsstationer påbörjades 1956, då stationen i Warszawa tillkom. Stationerna drivs av respektive stads styrelser under tillsyn av inrikesministeriet. Kontrollen av hälsovården vid stationerna utövas av läkarpersonal. Stationerna är i huvudsak att betrakta som enklare sjukvårdskliniker. Deras uppgifter är att ta om hand fylleristerna tillnyktringsstationer

Antal invå- Stadens namn jiare

Bialystok Bielsko-Biala Bydgoszcz Bytom Charzow Czestochowa Gdansk Gdynia Gliwice Katowice Krakow

136 400 Lublin 82 000 Lodz 252 700 Poznan 191700 Ruda Slaska 153 500 Sosnowiec 174 100 Szczecin 316 700 Torun 162 900 Tychy 163 500 Warszawa 285 200 Wroclaw 512 900 Zabrze

Antal invånare 201 000 739 600 434 200 140 200 138 500 307 700 112 700 62 400 1 241 000 469 000 200 000

SOU 1968:55

145 tills de blivit nyktra, att ge dem lämplig hygienisk och sanitär vård, att bereda dem första hjälp i medicinskt trängande fall, att upplysa dem om missbrukets verkningar samt att påverka vanemissbrukare att genomgå behandling.

tre sjukvårdare, tre personer med förvarings- och bevakningssysslor och en städerska. En av läkarna svarar för sjukvården vid stationen. Chef, som inte är läkare, får ej befatta sig med eller söka inverka på sjukvårdspersonalens arbete. Om stationen har mer än 40 sängplatser, hålls den öppen dygnet runt. Detta gäller stationerna i Warszawa, Lodz, Krakow och Wroclaw. Personalstyrkan vid sådana stationer framgår i princip av tabell 5: 4. Stationer med lägre platsantal har öppet bara på kvällar och nätter. Nattjouren på samtliga stationer börjar på kvällen och fortgår till följande morgon (varierande klockslag). I varje jourskift skall ingå läkare, personal som tar hand om kläder och värdesaker, sjukvårdare samt städerska. Minst en

3.1 Personalstyrkan I verksamheten kan särskiljas tre moment: förvaltning, sjukvård och betjäning. Sjukvården är självfallet den viktigaste avdelningen. Antalet anställda bestäms av stadens styrelse under medverkan av inrikesministeriet och skall stå i viss proportion till antalet sängplatser på stationen. I princip skall finnas minst 13 anställda, nämligen en chef (kan vara läkare), en bokförare, en kassör, tre läkare (vilka delvis kan ersättas av »fältskärer», d.v.s. funktionärer med lägre medicinsk utbildning),

Tabell 5:4. Personalantal

vid tillnyktringsstationer,

Slag av personal

Antal

Förvaltningspersonal Stationsföreståndare Skiftföreståndare Värdeförvaringspersonal Chefsbokhållare Bokhållare (kassör) Registrator

1 4 4 1 1 1—2

Sjukvårdspersonal Sjukmottagningsf öreståndare Läkare (fältskär) Sjukvårdare

1 3—4 4—

Salspersonal (ordningspersonal)

Betjäningspersonal Ekonomihantverkare Tvätterska-strykerska Eldare

Bud

Härtill kommer städningspersonal SOU 1968:55

1 2 2 1

öppna dygnet

runt

Anmärkning

Beroende på antalet klienter

Från 4 och uppåt beroende på antalet klienter Stationer som tar emot kvinnor har dessutom 4 sjukvårdarinnor anställda, som tjänstgör både som salspersonal och sjukvårdarinnor. På stationer som har tvättstuga

146 läkare måste alltid finnas på stationen. Som exempel kan nämnas att vid stationen i Wroclaw, som har 60 sängplatser, personalen i varje jourskift består av sju personer, nämligen två läkare, en fältskär och fyra andra befattningshavare. På dagen arbetar bara två-tre personer på stationen. Vid tillfällen, då arbetsbördan är särskilt stor, inkallas extra personal såsom läkare och personal från sjukhus samt medicine studerande. Man använder sig inte av frivillig arbetskraft vid stationerna utan bara av personal med normala avlöningsvillkor. Läkarpersonalen utgörs i huvudsak av specialister inom psykiatri. De h a r gått igenom en särskild kurs på två-tre månader. Ett mindre antal läkare är heltidsanställda vid tillnyktringsstationerna. I övrigt är det yngre läkare, som tar jour vid stationerna för att förbättra sina inkomster, finansiera fortsatta studier o.s.v. Personalomsättningen bland läkarna är ganska stor. Många slutar efter ett år, beroende bl. a. på att tjänstgöringen anses betungande, ö v r i g personal stannar i regel längre. Det kan tilläggas, att tillgången på läkare i Polen är god. Kvinnlig personal finns på stationerna bl. a. för att ta h a n d om kvinnliga fyllerister samt för tvättning och städning. I övrigt h a r kvinnor inte ansetts lämpliga för det tunga fysiska arbete det här gäller. De riskerar också att utsättas för förolämpningar och fysiskt våld. 3.2 Förläggning och utrustning

En tillnyktringsstation förläggs i allmänhet så att den ej inverkar störande på grannskapet. Stationen inrättas separat, således ej i anslutning till någon annan institution såsom sjukvårdsinrättning eller milisstation. Det sistnämnda anses för övrigt direkt olämp-

ligt, eftersom man av psykologiska skäl vill undvika all anknytning till milisen. Tillnyktringsstationerna är försedda med ett stort antal utrymmen. Bl. a. finns väntrum med stolar, bänkar o.dyl., avklädningsrum, utrymmen för förvaring av pengar och värdeföremål, garderob för förvaring av kläder, undersöknings- och behandlingsrum, laboratorium för blodprov, tvätt- och duschrum, sovrum — särskilda för män, kvinnor och ungdom — isoleringsrum för sjuka samt ekonomilokaler. Sovrummen h a r ett varierande antal sängar. I de nyare stationerna är sängantalet per rum mindre än i de äldre. I exempelvis Warszawa — där man har 116 platser, varav f.n. endast 75 utnyttjas — är sängantalet per rum fyra. I Lodz med 86 platser är sängantalet sju. I Wroclaw med 60 platser h a r man fyra — sex sängar i varje rum. Rum för kvinnor och för ungdom h a r i regel färre sängplatser. Rummen är ljusa och enkla utan andra möbler än snygga och ordentligt utrustade sängar. Man har belysning, ventilation, signalklocka, högtalare, titthål i dörrar och ibland toalett. I en del fall finns toalett endast i anslutning till rummen. I vissa rum är sängarna försedda med tvångsbälten (säkerhetsselar) för våldsamma och bråkiga fyllerister. 3.3 Intagning på tillnyktringsstation

Vad gäller omhändertagandet av fylleristerna kan nämnas att transporten i regel sker med milisens radiobilar — dessa kan ta ett par fyllerister åt gången — men också taxi, läkarbil och privatbil kommer i fråga. Den som i berusat tillstånd begått någon grövre kriminell handling, t. ex. stöld, förs alltid direkt till milisstation. I undantagsfall har det inträffat att person, som efter införandet på tillnyktringsstation vid kontroll visat sig ha beSOU 1968:55

147 gått grövre brott, sedermera förts över till milisstation. Till milisstationen förs naturligtvis också fyllerister om det inte finns någon tillnyktringsstation på platsen, vilket är fallet på landsbygden och i mindre städer. Tillnyktringsstationerna uppges dock täcka in större delen av fylleriet i landet. Beträffande milisstationerna kan nämnas att de är utrustade med enkla, primitiva celler, vanligtvis avsedda för två-tre personer. Behandlingen på milisstationerna torde inte nämnvärt skilja sig från vad som sker på polisstationerna i Sverige. Man släpper dock inte ut fylleristerna mitt i natten. Att så inte sker anses ha betydelse ur brottsförebyggande synpunkt. Även i de fall då tillnyktringsstationen är fullbelagd tas fylleristerna till närmaste milisstation. Det h ä n d e r dock inte ofta att man behöver tillgripa denna möjlighet. Tillnyktringsstationen är sålunda sällan fullbelagd vid veckosluten eftersom försäljning av alkoholdrycker då ej förekommer. Däremot kan överbeläggning förekomma vid de allmänna festdagarna, framför allt populära namnsdagar — såsom Jan •— då det är vanligt att fira dagen med vodka. Uppenbart sjuka fyllerister forslas direkt till sjukhus. Om så anses lämpligt, kan den berusade också föras direkt till sitt hem. Då en fyllerist omhändertagits på tillnyktringsstationen, upphör milisens befattning med honom. För att undvika sammanblandning av milisens och stationens funktioner sker i en del fall själva överlämnandet av fylleristen utanför stationens byggnad. Man anser det mindre lämpligt att milisen släpps in i byggnaden. Personalen på stationen går i stället ut och hämtar in vederbörande. Sedan fylleristen förts in på tillnyktringsstationen, prövas först om han verkligen är berusad och om han stört SOU 1968:55

ordningen. Berusad anses den vara, viL kens psykiska funktioner är klart störda på grund av alkoholförtäring. Läkare prövar detta. Huruvida den berusade stört ordningen avgörs på grundval av milismannens rapport. Stationschefen bestämmer sedan hur det skall förfaras med den omhändertagne. Är han berusad utan att ha stört ordningen får han stanna kvar på stationen utan att någon påföljd i form av straff sedermera aktualiseras. Någon möjlighet att få kvarhållningsbeslutet omprövat finns ej. Det händer inte sällan, att den som tagits för fylleri inte själv anser sig vara berusad. Har den berusade stört ordningen eller åstadkommit förargelse eller gjort sig skyldig till våldsamt motstånd, missfirmelse av milisman o. dyl. bestraffas han efter vistelsen på stationen i regel med böter. Har han begått sådan förseelse men bedöms han ej vara berusad, får han genast lämna stationen för att sedan undergå straff för förseelsen. Han får givetvis lämna stationen också i det fall att han varken ansetts berusad eller varit ordningsstörande. Enligt statistik för 1964 har cirka fyra procent av dem som förts till tillnyktringsstationerna omedelbart fått lämna dessa. Läkarens bedömning sammanfaller således vanligen med milismannens. I de fall då läkaren konstaterar svårare sjukdomstillstånd, t. ex. sockersjuka eller epilepsi, förs den berusade över till sjukhus. Så sker också alltid med den som berusat sig på denaturerad sprit o. dyl. 3.4 Behandlingen Vad gäller behandlingen i övrigt på en tillnyktringsstation kan följande anföras. Efter det att fylleristen förts in i väntrummet och det bestämts att han skall stanna på stationen får han uppsöka avklädningsrummet. Där kläds han av och iförs en kappa. Hans kläder, värdeföre-

148 mål och andra personliga tillhörigheter tas om hand och deponeras; kvitto häröver upprättas. Härefter underkastas han en allmän läkarundersökning varvid blodprov tas. Läkaren bestämmer vidare vilka hygieniska åtgärder som behöver vidtas såsom rengöring, bad och duschning. Det övervägs också om man skall ge några läkemedel i det akuta berusningsskedet. Man iakttar viss återhållsamhet härmed på grund av risken för komplikationer. I stor utsträckning ges dock lugnande medel. Härefter får patienten ta på sig skjorta eller pyjamas. Han läggs till sängs för att sova ruset av sig. Man ser sedan till fylleristen regelbundet för att förhindra att komplikationer tillstöter, att den berusade söker begå självmord, misshandlar sina kamrater o.s.v. I regel sover patienterna lugnt. Som förut påpekats förvaras män, kvinnor och ungdomar åtskilda från varandra. Det förekommer naturligtvis inte så sällan att man får att göra med bråkiga och våldsamma fyllerister. Skulle flera sådana komma in på stationen på en gång, måste milisen ibland vänta med överlämnandet. Sedan bråkstaken väl har övertagits av stationen, brukar man däremot inte tillkalla milis för upprätthållande av ordningen. Det anses viktigt, att stationens karaktär av medicinsk anstalt strängt iakttas. Principen att inte blanda in milisen i verksamheten vid stationen underlättar kontakten med patienterna. Bland personalen vid stationen finns för övrigt handfasta män, som kan ta hand om patienterna. Dessutom kan man spänna fast de allra våldsammaste fylleristerna med tvångsbälten. Skulle en fyllerist likväl misshandla läkare eller annan personal, h a r han att vänta straff härför. Ett annat problem med fylleristerna är att de på grund av alkoholförgiftningen ofta förorenar i sängar o.dyl.

Det blir då ibland nödvändigt att byta sänglinne. Det anses därför lämpligt att ha toaletter i eller i omedelbar anslutning till sjuksalarna. De är försedda med halvhöga dörrar så att man kan observera patienterna, när de vistas där. Dörrarna till sjuksalarna hålls olåsta. För att h i n d r a att patienterna lämnar stationen, är ytterporten låst. Patienternas kläder är också inlåsta. Patienterna kan under sin vistelse få betjäning av olika slag. De får tillfälle att snygga upp sig, borsta skor, ta bort fläckar på kläder, tvätta och stryka sina kläder o.s.v. På vissa stationer kan de t.o.m. få tvättning och strykning utförda genom stationens försorg. De har också möjlighet att få varma drycker. På dagen kan mat erhållas från personalköket. Rökning är inte tillåten. Besök hos de intagna får vanligen ej ske. Under vistelsen på stationen kan patienterna, sedan de sovit ruset av sig — i den mån tiden så medger — bli föremål för profylaktisk behandling i form av upplysning i alkoholfrågor. Individuellt kan det ske i form av samtal, vilket anses kunna ge gott resultat, när det inte är fråga om psykopater. Samtalet måste vara vänligt. Man frågar om orsaken till berusningen, hur ofta vederbörande dricker, om hälsa, familj, yrke och andra sociala faktorer. Man försöker förklara för patienten, varför han kom till stationen och påpekar vilka följderna kan bli om han blir vanemissbrukare. Om familjen eller han själv har svårigheter, ger man honom goda råd och försöker hjälpa honom på lämpligt sätt. Vid slutet av samtalet säger man åt honom att han kan vända sig till stadens antialkoholkommitté eller någon antialkoholorganisation (»nykterhetsklubb»). Är det fråga om någon, som inte inser att han är berusad, kan man ta upp hans prat på band och fotografera honom. Senare spelas bandet SOU 1968:55

149 upp och fotona visas. De som har barn får broschyrer om alkoholens inflytande på familjelivet. Allmänprofylaktiska åtgärder kan vara föreläsningar för hela grupper, förevisning av filmer och diskussioner. Sådana medhinns dock mera sällan. 3.5 Utskrivning från tillnyktringsstation

Om patienten ådragit sig kroppsskada, som behandlats på stationen, sker en särskild läkarundersökning i samband med utskrivningen. Patienten hålls kvar på stationen tills han blivit nykter, dock minst åtta timmar. Vanligast är att patienten förs in på stationen timmarna före klockan 24 och släpps ut klockan sju-åtta på morgonen. Det h ö r till undantagen att någon släpps ut mitt i natten. Vistelsetiden rör sig i allmänhet om åtta-tio timmar. Den kan vid behov sträckas ut till 24 timmar. Skulle längre vårdtid visa sig nödvändig, förs patienten över till sjukhus. Vid tillnyktringsstationerna tar man också emot rattfyllerister. På dem tar man blodprov. De är i allmänhet inte så berusade att de behöver tas om hand på tillnyktringsstation. Efter blodprovet förs de till milisstationen. 3.6 Eftervård

Bland de uppgifter, som åvilar en tillnyktringsstation, ingår att söka övertala vanemissbrukare till fortsatt behandling. Eftervården är antingen frivillig eller tvångsmässig. I en del fall hänvisas patienten till stadens antialkoholkommitté för rådgivning. När det gäller att på frivillig väg förmå den omhändertagne att gå igenom antabuskur el.dyl., skickas patienten till en alkoholpoliklinik. Om han inte följer kuren eller den inte hjälper, kan man tvinga honom att besöka socialläkarkommissioSOU 1968:55

nen, som beslutar vad man skall göra med honom. 3.7 Omhändertagandets rättsverkningar

Vid återfallsfylleri inom kortare tid — två fyllerier inom två månader — är anmälan till socialläkarkommissionen obligatorisk; 25—30 procent av de fall som behandlas av dessa kommissioner har anmälts av tillnyktringsstationerna. På tillnyktringsstationen förs kartotek, där alla som intagits registreras. Registret och däri samlade rapporter tjänar också andra syften. Om milisen gör en utredning om brott, kan man få upplysningar ur registren om den misstänkte. Förteckningar över de på tillnyktringsstationen intagna sänds rer gelbundet till milisen. Sådana förteckningar skickas också till socialläkare kommissionen. När det gäller återfallsfyllerister, lämnas underrättelse till arbetsgivaren. Så sker t.ex. beträffande fyllerister, som har »farliga» yrken. Det anses viktigt att sådana yrkesutövare, bl. a. chaufförer, inte släpps ut för tidigt från stationen. En underrättelse till arbetsgivaren medför inte avsked. Tvärtom skall arbetsgivare och alla samhällsorganisationer, fackföreningar, partiet o.s.v. göra allt för att förbättra vederbörandes situation t.ex. genom upplysning, råd och hjälp. Syftet är naturligtvis ytterst att om möjligt säkerställa hans insats i arr betslivet. Hos fylleristerna beslagtagna alkoholdrycker redovisas sedermera till vederbörande myndighet i och för förverkande. Frågan om fylleristens innehav av körkort tas ej upp vid tillnyktringsstationen i annat fall än då han kört bil vid det tillfälle då han greps. Milisen tar då hand om körkortet i avvaktan på beslut om dess indragning. Någon avstängning i spritförsäljnings-

150 butiker föranleds ej av intagning på tillnyktringsstationen. En sådan åtgärd är över huvud tekniskt omöjlig vid ett så fritt försäljningssystem som det polska. Det enda man kan göra är att, om många berusade brukar samlas på vissa gator och platser, stänga den försäljningsbutik som ligger där. Härom beslutar inrikesministeriet. 3.8 Vårdkostnader

Av det tidigare anförda framgår att någon bestraffning av fylleriet såsom sådant inte förekommer. Tillnyktringsstationernas uppgift är att vårda, inte att straffa. Däremot måste stationernas patienter betala för omhändertagandet, nämligen för vistelsen på stationen 180 zloty, samt i övrigt i förekommande fall: för transport 35 zloty, för nedsmutsning av säng 50 zloty, för förorening av rum eller fordon 30 zloty och för viss betjäning 30 zloty. I medeltal torde utgiften för patienten röra sig om cirka 240 zloty eller drygt 50 kronor. Denna utgift är rätt kännbar med tanke på att den vanliga industriarbetarlönen lär vara omkring 2 000 zloty i månaden. Vederbörande skall i regel betala avgifterna innan han lämnar stationen. Gör han det inte frivilligt, kan stationen ta pengar ur det som deponerats. Man kan också »panta» värdeföremål o.dyl. som han har haft på sig. Dessa formaliteter måste ske i närvaro av den omhändertagne, då han friges. Saker, som tagits i pant, måste lämnas tillbaka när han betalar. Om han inte betalat inom sju dagar efter frigivningen, kan stationen inleda exekutiva åtgärder mot honom. Arbetar han, kan stationen vända sig direkt till arbetsgivaren och be denne att ta pengarna ur lönen. Har han inget arbete, måste stationen vända sig till vederbörande exekutiva myndighet. Alla tillnyktringsstationerna har egen

budget. De är i princip självbärande och måste således söka skapa medel till driften. Vid behov tillskjuter kommunen resterande medel. Sammanlagt går de 22 stationerna med vinst, under 1964 med tillsammans fem miljoner zloty, eller drygt en miljon kronor. 3.9 Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan framhållas att tillnyktringsstationerna anses vara ett viktigt led i kampen mot alkoholmissbruket. Inte minst från läkarhåll är man positivt inställd. Stationernas roll är noggrant bestämd. De utgör en ganska ny institution med motsvarigheter i ytterst få länder. Stationerna har helt andra möjligheter än milisen att ta hand om och vårda personer i akuta berusningstillstånd. Dessutom anses stationerna och deras verksamhet inverka brottsförebyggande genom att de förhindrar förbrytelser som eljest skulle ha begåtts i onyktert eller bakrusigt tillstånd. Stationerna h a r att i olika avseenden »göra i ordning» fylleristen, innan han går ut igen i samhället för att där göra sin insats. De anses vara den bästa formen för att få kontakt med alkoholmissbrukaren och få inflytande på förloppet av hans sjukdom. Huruvida stationerna kan ha inverkat på fylleriets omfattning är dock inte möjligt att bedöma på grundval av det tillgängliga materialet. Att märka är dock att, som framgår av tidigare redovisad statistik, fyllerifrekvensen i Polen är relativt sett bara hälften så stor som den svenska. Någon allvarligare kritik mot tillnyktringsstationerna tycks inte ha förekommit. Det har dock försports kritiska röster mot att alltför litet pengar ställts till stationernas förfogande trots att staten tar in omkring 900 miljoner zloty per år i skatt på spriten.

SOU 1968:55

I.

SJÄTTE

KAPITLET

Polisen

fylleriet 1

Fylleriomhändertaganden

Det är naturligtvis av intresse att veta om det i dagens Sverige »är lätt eller svårt» att bli tagen för fylleri. Något generellt svar på den frågan kan helt säkert inte lämnas. För den som dagligen har att passera de centrala delarna av Stockholms-city och på nära håll kan iakttaga förhållandena på en sådan plats som t.ex. Stortorget i Gamla stan ligger det närmast till hands att svara, att det fordras ganska mycket för att polisen skall ingripa mot fyllerister. Men frågar man fylleristen själv blir svaret måhända ett annat. En patient på en av våra statliga vårdanstalter berättade för utredningen att i hans hemstad — en norrländsk kuststad — han togs för fylleri praktiskt taget så snart polisen fick syn på honom; en gång hade han — enligt vad han vidare uppgav — t.o.m. blivit tagen för fylleri bara några minuter efter det han släppts ut från polisarresten, där han vistats under natten för att sova ruset av sig. 1.1 Polisens möjligheter att omhändertaga fyllerister är begränsade

Givet är att där det inte finns någon polis, det heller inte kan bli fråga om något omhändertagande av fyllerister. Polisen kan självfallet inte vara allestädes närvarande. Polisens uppgifter är många och mångskiftande. Uppgiften att ta hand om fyllerister är bara en uppgift bland många, låt vara att den är betydelsefull men den kan inte betraktas som den viktigaste. Det kan därSOU 1968:55

för hända, att även om polis finns på platsen situationen kan vara sådan att han i första hand måste ingripa mot andra och allvarligare störningar av ordningen än sådana som en fyllerist kan ge upphov till. Sedan är det naturligtvis så att även om polisen faktiskt h a r möjlighet att ingripa mot en berusad, ingripandet ej nödvändigtvis behöver få formen av ett omhändertagande. Är yttringarna av be rusningen inte alltför påfallande, räcker det stundom med en uppmaning till den berusade att bege sig hem; det kan hända att polisen helt enkelt sätter honom i en taxi. Åtlyds uppmaningen, sker naturligtvis ej något omhändertagande, ej heller någon rapportering. 1.2 Allmänna förutsättningar för ett omhändertagande

Är däremot fråga om mera påtagliga fall av berusning, får ingripandet formen av ett omhändertagande. Rent allmänt kan man väl säga, att omhändertagande sker då någon är så full att han inte kan ta vård om sig eller han •— utan att vara direkt redlöst berusad — stör den allmänna ordningen. Berusade som anträffas sovande, t.ex. på en parksoffa eller i en portgång, brukar i allmänhet tas om hand. Vidare personer, som i sitt berusade tillstånd utsätter sig för faror i trafiken; en ej ovanlig situa1

Framställningen på s. 151—160 bygger på en av utredningen u n d e r våren 1964 gjord enkätundersökning bland ett 60-tal polismyndigheter i riket.

152 tionsbild är fylleristen, som handlöst störtar sig ut i den livligt trafikerade körbanan. Svårare blir bedömningen, då berusningsgraden såsom sådan ej framträder så starkt. I dessa fall är det den berusades allmänna uppträdande som blir avgörande för om ingripandet skall leda till ett omhändertagande. Uppträder han skränigt eller ofredar han mötande, är han aggressiv och vill framkalla slagsmål eller åstadkommer han allmän förargelse, då torde polisen i allmänhet ta honom om hand. Även sådana faktorer som tidpunkten på dygnet, platsen och väderleken blir emellanåt av betydelse för bedömningen. I det alldeles övervägande antalet fall är det naturligtvis berusningen av alkoholdrycker (sprit, vin och öl), som föranleder polisens ingripande. Berusningsmedlet kan emellertid också vara annat, t.ex. thinner, dunder (hembränt, finkel), teknisk sprit, hårvatten eller skokräm. På senare år har det blivit alltmera vanligt att berusningen förorsakas av narkotika. Huruvida berusningen framkallats av alkohol eller annat medel är ofta mycket svårt att avgöra i samband med omhändertagandet. 1.3 Fylleristen förs inte alltid till polisstation

Att en berusad person blivit omhändertagen, medför inte alltid att han förs till närmaste polisstation. Är han minderårig, händer ibland att han i stället transporteras hem. Detta synes ske särskilt i de fall, då hemmet ligger på nära håll, och då man känner till att hemförhållandena är goda. Med minderårig avses härvidlag barn under 15—18 år. Även då det gäller gamla personer — vanligen mycket gamla — följs på en del håll samma mönster. Man forslar hem dem, om man vet att det i hemmet finns någon som kan ta hand om dem. I viss utsträckning förekommer att berusade kvinnor, exempelvis gravida

kvinnor eller vårdnadshavare, transporteras hem. I Malmö brukar ibland fulla sjömän forslas i väg till sitt fartyg; så är fallet, då det uppdagas att fartyget snart skall lämna hamnen. Det har också på vissa håll hänt — låt vara undantagsvis — att hemtransport skett i de fall då polisarresten redan varit överbelagd. Då en fyllerist överförs till bostaden, sker detta antingen direkt eller via polisstationen eller arrestavdelningen, varifrån de anhöriga kontaktas. Rent allmänt kan alltså göras gällande, att polisen är mycket återhållsam med att föra fylleristen till hans bostad i stället för till polisarresten. Så sker väl endast, då ett sådant handlande med hänsyn till för polismannen kända förhållanden bedöms som försvarligt. I fråga om rapportering av de fall, då vederbörande inte transporteras till polisstation utan till bostaden, är praxis skiftande. Det förekommer att rapportering inte äger rum i dessa fall. 1.4 Sjuka eller skadade fyllerister

Speciella problem erbjuder de fyllerister, som företer kroppsskador eller tecken på sjukdom. Stundom kan det vara svårt att avgöra, om det r ö r sig om en fyllerist eller om en person, som är sjuk. Misstänker polisen att fråga är om en skadad eller sjuk människa, är det givet att polisen för honom till sjukhus eller på annat sätt ser till att han kommer under vård av läkare i stället för att transportera honom till polisstationen. Det kan gälla epileptiker, diabetiker eller personer med hjärtbesvär. Beträffande dem, som blivit på något sätt skadade, torde i allmänhet gälla att skadorna skall vara allvarliga eller svårbedömbara eller i vart fall ej obetydliga för att polisen skall transportera den skadade till sjukhus eller läkare. Uppger någon att han är sjuk och stöds SOU 1968:55

153 påståendet av andra omständigheter, torde polisen se till, att vederbörande blir undersökt av läkare. Det förekommer vidare att man till sjukhus eller läkare för personer som kan antas ha berusat sig på narkotika, thinner eller T-sprit. Samma är fallet om personen är så redlöst berusad att han är medvetslös eller så kraftigt berusad att han behöver magpumpas oavsett vilket berusningsmedel det kan vara fråga om. Även om det stundtals inträffat att personer kommit att föras till polisarresten, ehuru läget motiverat transport till sjukhus eller läkare — och även om i en del av dessa fall det blivit en olycklig utgång — kvarstår dock intrycket, att polismännen med den stora erfarenhet de flesta av dem besitter beträffande det klientel det här gäller går till väga med klokhet och gott omdöme i de fall, då minsta tveksamhet råder om hälsotillståndet hos den omhändertagne. Ett par polischefer har formulerat handlingsmönstret så att »det är bättre att anlita läkare och sjukhus en gång för mycket än en gång för litet». Från polishåll har emellertid gjorts gällande, att man på sjukhusen på grund av klientelets särskilda beskaffenhet stundom har litet intresse för dessa personer. På de flesta orter är det till lasaretten polisen brukar föra de personer, varom här är tal. Det är alltså i mindre utsträckning, som man vänder sig till enskilda läkare (vanligen tjänsteläkare eller jourhavande läkare). På några håll brukar man anmoda läkare att infinna sig på polisstationen för att där undersöka den som tagits om hand. 2. Intagningen

på

polisstation

2.1 Kontakt med anhöriga

Det kan knappast sägas vara regel att sedan den berusade förts in på polisSOU 1968:55

stationen polisen tar kontakt med hans anhöriga. Fylleristen skäms vanligen för sitt tillstånd, och det är därför naturligt att han inte vill, att det inträffade skall komma till familjens kännedom. På vissa håll underrättas de anhöriga blott om den omhändertagne uttryckligen begär det och hans begäran förefaller allvarligt menad. Vissa polismyndigheter tar kontakt med familjen, om förvaringen på polisstationen äger rum under arbetstid. Vad nu sagts gäller vuxna, manliga fyllerister. Då det däremot gäller underåriga, är det praktiskt taget regel att föräldrarna underrättas. Så sker bl. a. i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. Även då det gäller personer, som är mycket gamla liksom kvinnor som är gravida eller har hemmavarande barn, tas i större utsträckning än eljest kontakt med anhöriga. 2.2 Prövning av omhändertagandet

Då en fyllerist omhändertagits och förts in på polisstationen sker en bedömning, om omhändertagandet verkligen framstår såsom motiverat. Denna bedömning företas på de flesta håll av jourhavande polisbefäl; finns sådant befäl inte till hands, avgörs frågan av någon vakthavande poliskonstapel eller äldste i tjänst varande polisman. I svårbedömda fall underställs frågan stundom polischefen. Liksom det redan vid själva omhändertagandet sker en bedömning huruvida den berusade behöver föras till sjukhus eller läkare, äger helt naturligt en liknande prövning rum även sedan han förts in på polisstationen. Prövningen är väl i allmänhet mycket summarisk. I de allra flesta fall torde ganska snart kunna konstateras att det är fråga om en vanlig fyllerist — ett fall utan komplikationer. Men framträder tecken, som avviker från dem som är

154 normala vid fylleri, eller påträffas medicinflaskor i fickorna hos den omhändertagne eller visar det sig att den omhändertagne är skadad — omständigheter som inte framkommit redan på gatan — är det på flertalet håll praxis att man på polisstationen söker bilda sig en uppfattning om, huruvida den omhändertagne behöver läkarvård eller inte. Detta sker t.ex. genom samtal med honom eller genom iakttagelser av hans beteende. Endast undantagsvis förekommer att polisen vid denna bedömning tar kontakt med läkare. Sedan den omhändertagne förts in på polisstationen, är det ju möjligt att låta fallet bedömas av flera personer; i allmänhet finns det på polisstationen kollegor till den polisman, som verkställt omhändertagandet, samt befäl. I tveksamma fall är det naturligt att befälet konsulteras. Situationen kan naturligtvis starkt förändras från tillfället för omhändertagandet till den senare tidpunkt, från vilken den omhändertagne vistas på polisstationen. Han kan plötsligt bli våldsam eller allmäntillståndet kan försämras, över huvud taget kan allehanda avvikelser framträda, han får t.ex. mycket hög puls eller onormal ansiktsfärg, pupillerna reagerar kanske ej för ljus, han luktar »farligt» berusningsmedel eller luktar trots berusningen inte någon sprit alls. I dessa lägen bedöms den omhändertagne vanligen vara i behov av läkarvård och han överförs då i allmänhet till sjukhus — så i de största städerna — eller till läkare eller också tillkallas läkare. 2.3 Awisitering

I de allra flesta fall är situationen naturligtvis sådan att den omhändertagne får stanna kvar på polisstationen. Innan han sätts in i själva arresten, sker regelmässigt a w i s i t e r i n g . Stundom torde a w i s i t e r i n g ske redan vid omhän-

dertagandet t.ex. om den berusade bär på sig föremål, som kan användas som tillhygge eller med vilket han kan skada sig. Även vid a w i s i t e r i n g på polisstationen är det just sådana föremål, varmed han kan skada sig, vilka tas ifrån honom. De föremål det här gäller är hängslen, livrem, slips o.dyl. Självfallet tar man också ifrån honom spritdrycker, som han bär på sig, liksom pengar och andra värdesaker. Man noterar vad som tas i förvar och förvarar föremålen i särskilda utrymmen, stundom bakom lås. Awisitering verkställs av vaktpersonalen på polisstationen under överinseende av befäl. På sina håll brukar avvisiteringen ombesörjas av två polismän. Kvinna, som blivit omhändertagen, avvisiteras av kvinnlig personal. 2.4 Identifiering

Utöver a w i s i t e r i n g förekommer på många håll att förhör hålls med den omhändertagne i omedelbar anslutning till att han förts in på polisstationen, dock givetvis under förutsättning att han befinner sig i ett sådant skick att detta över huvud taget låter sig göra. Förhöret är mycket kortfattat och avser närmast att identifiera den omhändertagne men kan även gälla omständigheterna kring själva alkoholförtäringen såsom tiden och platsen för denna samt berusningsmedlet. Andra åtgärder, som brukar vidtas på detta tidiga stadium, är slagning i tidningen »Polisunderrättelser», spärrlistor och andra tillgängliga register. Rusdrycker, som påträffas hos den berusade, tas i beslag, om detta inte skett redan förut. 3. Förvaringen

i

polisarrest

3.1 Inläggning i arrest

Sedan a w i s i t e r i n g ägt rum och kortfattat förhör hållits med den omhänderSOU 1968:55

155 tagne, placeras han i arresten. Man undviker att placera minderåriga i arrest. Om den minderårige inte kan forslas hem, söker man få kontakt med föräldrarna, vilka i så fall får komma och hämta hem barnet. På en del håll undviker man att placera minderåriga i samma lokal som andra fyllerister. Också våldsamma fyllerister och kvinnor placeras för sig. På åtskilliga håll placerar man regelmässigt aldrig mera än en fyllerist i samma arrest. Man torde emellertid kunna utgå ifrån, att det på ett ganska stort antal platser förekommer att mer än en person samtidigt förvaras i varje arrest. Anledningen härtill är vanligen en kombination av brist på arrestlokaler och hög fyllerifrekvens, det sistnämnda särskilt vid speciella tillfällen såsom vid travtävlingar och olika slags helgarrangemang. På en del håll är arresterna direkt byggda för förvaring av flera personer, och det kan tas för givet, att man där också utnyttjar möjligheterna. Då mer än en person förvaras i en och samma arrest, torde det i allmänhet röra sig om blott ett par omhändertagna fyllerister, men det förekommer dock att mer än två personer placeras i samma cell. På något håll förekommer det att upp till fem-sex personer förvaras gemensamt. Det antal arrestutrymmen, som på de olika platserna står polisen till buds, synes på de allra flesta håll vara tillräckligt, åtminstone för normala förhållanden. På åtskilliga håll räcker polisarresterna även vid tillfällen, då fyllerifrekvensen är hög, men vanligare torde vara att förvaringsutrymmena i dylika situationer är otillräckliga. I städer som Stockholm och Göteborg brukar man vid överbeläggning inom ett vaktdistrikt föra fylleristerna till andra vaktdistrikt, där lediga arrestutrymmen alltjämt finns att tillgå. SOU 1968:55

Den vid speciella tillfällen rådande bristen på arrestutrymmen har på sina håll medfört, att fylleristerna släpps ut från arresterna tidigare än vad eljest skolat ske och att man på så sätt kan bereda plats för nya fyllerister. 3.2 Arrestlokalernaa standard

Beträffande arresternas beskaffenhet råder mycket skiftande förhållanden. Ehuru arrestlokalerna på åtskilliga håll är både moderna och tidsenliga (t.ex. i Västerås och Vällingby), råder intet tvivel om att förhållandena på många håll är klart otillfredsställande. I några fall är arresterna t.o.m. utdömda av läkare. Den undermåliga beskaffenheten på arresterna medför naturligtvis också, att dessa här och var ger ett synnerligen torftigt och deprimerande intryck. På några ställen är arrestlokalernas fönster försedda med galler, golven belagda med cement, asfalt eller betong. Dörrarna torde vanligen vara försedda med tittgluggar. Liggplatserna utgörs i allmänhet av britsar, stundom två britsar i samma arrest. — På de flesta håll saknas lakar- eller undersökningsrum i anslutning till arrestlokalerna. Där sådana likväl förekommer är de på vissa platser av rätt tidsenlig beskaffenhet; de har då utrustats i samråd med läkare och skiljer sig knappast från en vanlig modern privatläkarmottagning. På andra håll, där det finns lakar- eller undersökningsrum, är anordningarna dock skäligen enkla, t.ex. bestående av ett rum med en dyscha eller schäslong, ett undersökningsbord med ett mindre antal instrument, ett skrivbord, stolar, ett tvättställ, en våg, ett medicinskåp, en sjukvårdsväska, förbandsartiklar eller kanske bara något eller några av dessa tillbehör. I vilken utsträckning lakar- och undersökningsrummen verkligen kommer till användning är ovisst. På vissa håll torde de huvudsakligen

156 begagnas för undersökning av rattfyllerister och mentalsjuka. 3.3 Tillsynen över omhändertagna

De fyllerister, som placerats i polisarrest, blir självfallet föremål för en viss tillsyn. Denna tillsyn sker på så sätt att någon vakthavande polisman med jämna mellanrum tittar till den omhändertagne, t. ex. genom att kika in genom tittgluggen i dörren. Intervallerna mellan inspektionstillfällena varierar från ort till annan. På något håll tittar man till vederbörande så ofta som var tionde minut under det att man på andra håll nöjer sig med att se till honom endast någon enstaka gång. Avgörande för intensiteten i tillsynen är helt naturligt den intagnes uppträdande och allmänna tillstånd. Om så anses erforderligt, skärps tillsynen, vilket vanligen innebär att vederbörande hålls under kontinuerlig uppsikt. Skärpt tillsyn förekommer t.ex. av redlöst berusade, av personer som berusat sig av annat än alkoholhaltiga drycker och av berusade, vilkas allmäntillstånd är dåligt. Samma är förhållandet beträffande dem, som återförts till arresten efter besök på sjukhus. Tillsynen underlättas på sina håll av förekomsten av moderna snabbtelefoner och högtalaranläggningar. Vid tillsynen kontrolleras särskilt att den intagne ej ligger på så sätt att andningsvägarna blir avstängda. Då det gäller omhändertagna kvinnor brukar tillsynen i allmänhet utövas av kvinnlig vaktpersonal, om sådan finns tillgänglig. 3.4 Kontakt med anhöriga

Är det fråga om underårig, som placerats i arrest, och har hans föräldrar inte redan underrättats om omhändertagandet, t.ex. därför att de inte kunnat anträffas, brukar polisen på rätt många håll söka nå kontakt med dem senare

under förvaringstiden. Eljest är det knappast särskilt vanligt att polisen sätter sig i förbindelse med de anhöriga under denna tid. För att så skall ske, torde någon speciell omständighet vanligen tillkomma såsom att den omhändertagne uttryckligen begär detta eller att vistelsen i arresten blir särskilt långvarig (d.v.s. överstiger sex-sju timm a r ) . Det är dock mindre vanligt att den omhändertagne begär att de anhöriga skall underrättas. 3.5 Kontakt med sociala organ

Ej heller är det särskilt vanligt att polisen kontaktar nykterhets- eller barnavårdsnämnder eller representanter för dessa organ. Redan den omständigheten att dessa nämnder inte h a r någon jourtjänst på nätterna, utgör ett hinder mot sådana kontakter. Eljest h ä n d e r att nykterhetsnämnder ibland underrättas beträffande omhändertagna, som är notoriska alkoholister, eller beträffande dem, om vilka är känt, att de är föremål för någon åtgärd från nämndens sida eller är eftersökta av nämnden eller eljest behöver vård. Kontakt med barnavårdsnämnden tas stundom, då fråga är om underåriga, om vilka man vet att de är föremål för nämndens uppmärksamhet eller eftersökta av nämnden. 3.6 Begäran om polisens service

Begär den omhändertagne att få komma under läkarvård brukar han föras till läkare, om så bedöms erforderligt. Det inträffar ganska ofta, att den omhändertagne begär att läkare skall tillkallas för att ta blodprov på honom. I allmänhet brukar sådana önskemål ej villfaras; på åtskilliga orter torde det för övrigt vara praktiskt taget omöjligt att uppbringa läkare för tagande av blodprov på vanliga fyllerister. Det är vanligt, att personer, som griSOU 1968:55

157 Andra anger som kriterium på nykterhet, att vederbörande börjar tänka förnuftigt efter att ha sovit ruset av sig. Andra svävande definitioner är att han »blivit så nykter att han kan anses vara klar eller vid sina sinnens bruk» eller att han blivit så återställd, att han ej »utgör en trafikfara eller över huvud taget någon fara för annan» eller att han är i det skick, att han kan släppas utan våda för sig själv eller omgivningen. På de allra flesta håll torde polisen släppa fylleristerna så snart de bedöms 3.7 Övriga kontakter som nyktra oavsett vid vilken tidpunkt Medan den omhändertagne vistas i på dygnet detta inträffar, alltså även — arresten, är polisen givetvis även i and- vilket ofta sker — mitt i natten. Om nåra hänseenden än vad i det föregående gon begär det, brukar han dock medangetts sysselsatt med hans fall. Man ges ligga kvar till på morgonen, såvida undersöker om han förekommer i »Po- han kan anföra godtagbart skäl härför lisunderrättelser», spärrlistor och and- och det ej är brist på platser på polisra register. Visar det sig att vederböran- stationen. I en stad som Stockholm rör de har utskrivits eller försökspermitte- det sig om 30—40 procent av fyllerisrats från allmän vårdanstalt för alko- terna, som släpps ut på natten; i Sundsholmissbrukare — eller rent av avvikit vall var det år 1963 av 1 800 fall 420 från sådan anstalt — underrättas anstal- som frigavs nattetid. På vissa platser ten. Kommer det fram eller är det eljest torde man tillämpa det systemet, att känt att den omhändertagne tillhör länk- man släpper folk nattetid, om det rör organisation, kan det hända att denna sig om människor, som är från orten kontaktas. Någon enstaka gång kan det och där har logi eller som relativt lätt också vara motiverat, att arbetsgivaren kan med till buds stående trafikmedel ta sig hem. På ett fåtal håll förekommer underrättas. praktiskt taget inte alls, att man släpper ut någon under nattimmarna. Det händer stundom, att personer 4. Omhändertagandets upphörande friges innan påtagliga berusningssymp4.1 Allmänna förutsättningar för frigivandet tom försvunnit, men i så fall är situaDen omhändertagne släpps fri, då han tionen vanligen den att de avhämtas på bedöms vara nykter. Denna bedöm- betryggande sätt av någon anhörig elning är uppenbarligen ganska varieran- ler annan närstående. Genomsnittstiden för förvaringen hos de från ort till annan och från fall till fall, och det kan följaktligen inte göras polisen torde kunna anges till något gällande, att det r å d e r någon fullt en- mer än fem timmar. Under september hetlig praxis i detta hänseende. Några månad 1963 omhändertogs av de polismenar, att vederbörande är nykter, då myndigheter, vilka utredningen särskilt han åter kan ta vård om sig och det ej tillfrågat, 6 084 personer. Hur lång tid omhändertagna föreligger någon risk för att han kom- dessa personer var framgår av följande uppställning: mer att störa den allmänna ordningen.

pits för fylleri och förts in på polisstationen för förvaring i arrest, begär att polisen skall göra både det ena och det andra för dem, medan de sitter i arresten. Polisen torde i allmänhet vara mycket restriktiv att tillmötesgå sådana önskemål, men rör det sig om en rimlig begäran — vilket vanligen inte är fallet — brukar polisen försöka hjälpa vederbörande; det kan t.ex. vara fråga om att ta hand om den omhändertagnes bil eller att låsa dörren till hans bostad.

SOU 1968:55

158 49 483 1 938 2 597 552 222 100 67 76

mindre än 3 timmar 3—4 4—5 5—6 6—7 7—8 8—9 9—10 mer än 10

Att tiden för förvaringen i åtskilliga fall är så lång beror på flera faktorer. Det ligger i sakens natur, att en kraftigt berusad person måste hållas i förvar längre än en person, vilkens berusningsgrad inte varit så kraftig. En annan orsak till en mera långvarig förvaring än den genomsnittliga på femsex timmar torde vara, att berusningen orsakats av sprit och tabletter i kombination. Då en person, som omhändertagits sent på kvällen, begär att få stanna kvar till på morgonen och hans önskan kan tillmötesgås, blir tiden för omhändertagandet naturligtvis längre än normalt. Frigivningen kan vidare fördröjas av sådana omständigheter som att svårigheter uppstår att fastställa en persons identitet eller att viss undersökning måste göras för att utröna om den omhändertagne gjort sig skyldig till brott. Det kan också hända, att någon kvarhålls på begäran av nykterhetsnämnd eller i avbidan på förpassning till vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller mentalsjukhus. Är personen i fråga sjuk eller eljest i svårt medtaget skick, kan det vara nödvändigt att kvarhålla honom för överföring till sjukhus eller konsultation av läkare eller för närmare överväganden, h u r man bäst skall kunna ordna för honom. 4.2 Förhör med den tillnyktrade

Innan den omhändertagne friges, brukar polisen hålla förhör med honom. Detta förhör går i huvudsak ut på att

klarlägga om fylleriförseelsen erkänns eller inte. Svaret antecknas i protokollet. I samband med erkännandet brukar på en del håll tillfälle beredas den omhändertagne att underteckna fullmakt för viss person att mottaga stämning och kallelse på honom att inställa sig inför domstol, varjämte fullmakten innehåller en förklaring att förseelsen erkänns. Så praktiseras framför allt beträffande sjömän, personer från annan ort, resande, personer som är svåra att få tag i och utlänningar. Men på många håll förekommer över huvud taget inte, att det undertecknas någon förklaring om erkännande. Vid frigivningen återfår den omhändertagne självfallet sina tillhörigheter, bortsett från sådana föremål som i samband med omhändertagandet tagits i beslag, t.ex. spritdrycker.

4.3 Kontakt med anhöriga eller andra

Är den omhändertagne underårig, brukar på vissa håll föräldrarna eller andra anhöriga underrättas om frigivningen, detta för att man skall kunna komma och hämta hem honom. Samma sker på vissa orter, då fråga är om sjuka personer och alkoholister. Det förekommer på några håll att anhöriga alltid underrättas om frigivningen, alltså även då det gäller vuxna personer. På vissa håll sker sådan underrättelse inte regelmässigt utan efter en bedömning från fall till fall eller om den omhändertagne särskilt begär det. Det vanligaste torde dock vara, att polisen ej underrättar de anhöriga; i allmänhet förhåller det sig väl så att de omhändertagna inte vill att fylleriomhändertagandet skall komma till familjens kännedom. Läkare brukar på sina håll kontaktas vid frigivningen, t.ex. om den omhändertagne bedöms vara sjuk, abnorm eller enligt vad känt är tidigare SOU 1968:55

159 varit intagen på sjukhus. I Stockholm förekommer ett visst samarbete mellan polismyndigheten och Mariapolikliniken, vilket kan få formen av att en omhändertagen hänvisas eller rentav transporteras från polisen direkt till kliniken. Kontakterna mellan polis och läkare på frigivningsstadiet torde i övrigt vara tämligen sällsynta.

5. Polisens samarbete med sociala organ Vad angår polisens samarbete med nykterhetsnämnderna synes detta på de flesta håll inskränka sig till fullgörandet av den i 10 § lagen om nykterhetsvård stadgade anmälningsskyldigheten. På ett ej obetydligt antal platser har dock ett mera påtagligt samarbete etablerats. Detta består då vanligen i utbyte av informationer, huvudsakligen per telefon. Ibland utvecklas samarbetet därhän att tjänstemännen hos de olika myndigheterna tar personliga kontakter med varandra eller att mer eller mindre regelbundet formliga konferenser hålls mellan tjänstemän på båda sidor. I Stockholm bedriver nykterhetsnämnden genom sin utesektion ett mycket nära samarbete med vaktdistriktens polispatruller. I sådana städer som Göteborg och Örebro h a r nykterhetsnämnden en assistent stationerad hos polisen. Assistenten följer polisen i dess uppsökande verksamhet (jfr 1959 års cirkulär, vilka redovisats i kapitlet Gällande rätt, s. 112.) Även förhållandet mellan polis och barnavårdsnämnder torde i huvudsak gestalta sig på samma sätt. Samarbete förekommer också mellan polis och läkare på åtskilliga platser, dock troligen inte på flertalet. Formerna för samarbetet skiftar från ort till annan. I allmänhet torde polisen ha någon viss läkare att vända sig till i situationer, då behov av läkarhjälp uppkomSOU 1968:55

mer; läkaren kontaktas på telefon för rådgivning eller tillkallas i mera allvarliga fall, t.ex. om skyndsamt ingripande är påkallat. 5.1 Underrättelseskyldighet enligt 10 § lagen om nykterhetsvård

Föreskriften i 10 § lagen om nykterhetsvård, innebärande att polisen ofördröjligen skall anmäla till nykterhetsnämnden, då polisen får kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri, synes i allmänhet fullgöras genom att polisen sänder avskrift eller kopia av polisrapport till nämnden. På en del håll torde särskild blankett användas för ändamålet. Vissa polismyndigheter, såsom polismyndigheten i Malmö, skickar förteckningar med namnen på de omhändertagna. Anmälningsskyldigheten fullgörs på en del håll muntligen eller på så sätt att någon tjänsteman på nykterhetsnämnden regelbundet infinner sig hos polisen för att ta emot anmälningar. Så t.ex. tillämpas i Uppsala den ordningen, att en assistent från nykterhetsnämnden varje morgon besöker polisstationen och gör sig underrättad om vilka som varit intagna i fylleriarrest under det gångna dygnet. I de fall förteckningar skickas eller anmälan görs muntligen, brukar polisrapport senare översändas till nämnden. På några håll verkställs anmälan inte av polisen utan av åklagarmyndigheten. Vissa polismyndigheter underrättar inte bara den lokala nykterhetsnämnden utan även länsnykterhetsnämnden. Kravet på att anmälan skall göras »ofördröjligen» iakttas inte på alla håll. Även om kanske de flesta polismyndigheter skickar iväg anmälan i omedelbar anslutning till frigivningen, samma dag eller dagen därefter, h ä n d e r det dock på vissa orter, att det kan gå flera dagar innan anmälan görs. I Stockholm brukar anmälningarna samlas på hög och

160 skickas en gång i veckan. En del polismyndigheter torde helt åsidosätta anmälningsplikten; åtminstone sker inte anmälningarna i samtliga förekommande fall utan begränsas t.ex. till fall, då fylleriet bedöms vara till fara eller skada för någon. 5.2 Underrättelse till barnavårdsnämnd

Då fråga är om underåriga fyllerister, brukar en del polismyndigheter underrätta även vederbörande barnavårdsnämnd. Samma gäller på en del håll, då fylleristen är barnafar och det kan befaras, att barnens vård blir eftersatt genom faderns spritmissbruk, eller fylleristen är kvinna med hemmavarande barn. Vanligen sker dock anmälan enbart till nykterhetsnämnden, varvid man räknar med att, om fylleristen är underårig, nykterhetsnämnden i sin tur underrättar barnavårdsnämnden. Beträffande såväl formerna som tidpunkten för anmälningarna till barnavårdsnämnderna följs i stort sett samma mönster, som tillämpas i fråga om motsvarande anmälningar till nykterhetsnämnd. 5.3 Övriga underrättelser

Vissa polismyndigheter brukar skicka underrättelse om inträffade fyllerifall även till andra myndigheter än nykterhets- och barnavårdsnämnder; på de flesta håll torde det dock stanna vid att anmälan görs till nykterhetsnämnd. Bland myndigheter, som kan komma i fråga för dylik underrättelse, kan nämnas vårdanstalter för alkoholmissbrukare, fångvårdsanstalter, mentalsjukhus, skol- och militärmyndigheter, försäkringskassor, social- och hälsovårdsnämnder samt skyddskonsulenter. Det kan också hända, att systembolag och — då fråga är om sjöfolk — befäl på handelsfartyg underrättas.

6. Omhändertagandet m.fl.

av

narkomaner

I det alldeles övervägande antalet fall är berusningsmedlet naturligtvis alkohol. Som förut nämnts börjar det emellertid bli allt vanligare att annat än alkohol är anledningen till att berusade personer tas om hand av polisen. Under 1963 var det t.ex. 630 personer (2,5 procent av samtliga omhändertagna detta å r ) , som i Stockholm togs om hand för berusning av annat än alkohol. I Malmö uppgick motsvarande antal till 30 av 4 730, i Norrköping till 10 av 2 093 och i Hälsingborg till 20 av 1 559. Behandlingen av dem, som omhändertagits på grund av berusning av annat än alkohol, är på åtskilliga orter i stort sett densamma som behandlingen av vanliga fyllerister. En skärpt uppmärksamhet torde dock ägnas dessa fall; den berusade hålls mera kontinuerligt under uppsikt. Det torde beträffande dessa berusningsfall också vara betydligt vanligare att den omhändertagne kommer under läkarvård. 7. Fylleriomhändertagandet lysning

i kritisk

be-

Det torde h ä r vara på sin plats att något närmare belysa de former, under vilka fylleristerna förvaras i polisarresterna. I den allmänna debatten h a r ju arrestförvaringen gång efter annan starkt kritiserats och särskilt har debatten flammat upp, då det inträffat att någon dött i polisarresten, antingen detta skett på grund av sjukdom eller skador eller den omhändertagne tagit sig av daga. Något skall också sägas om i vilken utsträckning dylika händelser verkligen inträffat. 7.1 Åtskilliga fyllerister behöver medicinsk vård

Såsom tidigare konstaterats skall det åtminstone i storstäderna ha gått gansSOU 1968:55

161 ka långt innan polisen griper någon för fylleri. Det kan följaktligen göras gällande, att de flesta fyllerister, som omhändertas, är starkt berusade och således i medicinskt hänseende att betrakta som akut sjuka. Inte så sällan kan tillståndet vara direkt livshotande. Det kan ha framkallats av vilket berusningsmedel som helst, låt vara att en del berusningsmedel såsom träsprit och vissa narkotiska preparat är särskilt farliga. Förgiftningen kan drabba viktiga hjärncentra. Den berusade kan lätt kvävas av uppkräkt magsäcksinnehåll. Självmordsfaran är påtaglig. Fylleristen kan i sitt berusade tillstånd allvarligt skada sig själv. Han kan dessutom genom långvarigt missbruk av berusningsmedel ha ådragit sig allvarliga kroppsliga sjukdomar, såsom leversjukdomar, eller själsliga sjukdomar, t.ex. olika slags alkoholpsykoser, eller blivit allmänt svårt nedgången. Många fyllerister är följaktligen i behov av medicinsk behandling eller vård i berusningens akuta skede, och åtskilliga behöver vård även efter det att den akuta förgiftningen upphört. 7.2 Polisen är inte rustad att göra den medicinska bedömningen

Att bedöma arten av de berusningstillstånd det h ä r gäller är ofta ej någon lätt uppgift. Bedömningen får naturligtvis i första h a n d ske med utgångspunkt från vederbörandes utseende och allmänna beteende men även den berusades egna uppgifter om förtäringen, iakttagelser av skador, fynd av olika föremål, som han bär på sig, såsom tabletter, läkarintyg, recept och olika slags identitetsmärken, som förekommer beträffande vissa sjukdomar (t.ex. diabetes och epilepsi), kan vara vägledande för bedömningen. Men det är inte alltid som den omhändertagne är i stånd att lämna några uppgifter om sig själv elSOU 1968:55

ler som man hos honom påträffar föremål, som kan vara till vägledning. Och att på grundval av enbart iakttagelser av den omhändertagnes yttre bedöma hans tillstånd kan stundom vara en nästan omöjlig uppgift. Vad som framstår som typiska berusningssymptom — såsom raglande gång och sluddrigt tal — kan också vara tecken på någon annan allvarlig sjukdom. Att vederbörande luktar sprit, är inget bevis på att han verkligen är berusad. Och även om han är berusad, kan han ju samtidigt vara svårt sjuk utan att detta ger sig till känna på särskilt sätt. Den berusade kan t.ex. i samband med fall i gatan ha ådragit sig en hjärnskada utan att det till en början ger påfallande symptom. Det är ej heller möjligt att utan närmare medicinsk undersökning konstatera, om en redlöst berusad person lider av svårartat hjärtfel. En del sjukdomar företer också tecken som nästan helt motsvarar berusningssymptomen, t.ex. epileptiska omtöckningar och vissa tillstånd vid diabetes. Lukt av alkohol föranleder lätt till den slutsatsen, att vederbörande bara är spritpåverkad medan han i själva verket också kan ha satt i sig något särskilt farligt berusningsmedel eller något berusningsmedel (t.ex. en dos sömnmedel), som i kombination med alkoholen så småningom leder till ett direkt livshotande förgiftningstillstånd. Särskilt svårt måste det vara att bedöma tillståndet hos en berusad person som sover. Det kan i vissa fall förhålla sig så att han håller på att falla in i ett medvetslöst tillstånd.

7.3 Polisens möjligheter att få den akut berusade under medicinsk vård är begränsade

Nuvarande ordning kan näppeligen anses tillfredsställa ens blygsamma krav på diagnostisering och behandling av sjuka människor. Fylleristen förs så gott

162 som undantagslöst till närmaste polisstation. Där blir han visserligen föremål för en bedömning från polisens sida, om han är i behov av omedelbar läkarvård, en bedömning som trots polisens ofta stora erfarenhet på området kan leda till felaktig slutsats. Polisen har i förekommande fall också mycket små möjligheter att ordna sådan vård. Den har ju inte tillgång till egen läkare, som snabbt kan vara på plats utan man måste i stället föra fylleristen till jourhavande läkare eller till det allmänna akutintaget på närmaste sjukhus. Jourhavande läkaren och läkarna på sjukhuset är emellertid kanske sysselsatta med behandlingen av andra sjuka och har därför inte tid och ibland ej heller intresse att syssla med fyllerister. Fylleristerna erbjuder ju också speciella problem genom att omhändertagandena framför allt sker på kvällar, nätter och helger samt genom att fylleristerna ofta uppträder störande, liksom genom det förhållandet att de i allmänhet kräver omedelbar uppmärksamhet från läkarens sida. Sjukhusens mottagningslokaler är heller inte alltid ändamålsenligt utrustade för att kunna ta emot fyllerister som uppträder störande. Härtill kommer bristande resurser hos polisen själv; man har varken personal eller transportmedel tillräckligt för att kunna åka i skytteltrafik mellan polisstationer och sjukhus med fyllerister och framför allt kan man inte avvara personal för att sitta timtals på sjukhus och vänta på att fylleristerna skall tas emot av doktorn. Svårigheterna för polisen att få fylleristerna under läkarvård har ökat mer och mer med åren allt efter som antalet omhändertaganden för fylleri stigit. I dagens läge är situationen vanligen den, att polisen försöker bereda fyllerister läkarvård i sådana fall, då tillståndet inger allvarligare farhågor, d.v.s. då någon är i det närmaste med-

vetslös eller företer skador som ej är obetydliga eller kan antas lida av någon allvarlig sjukdom eller ha förtärt något farligt berusningsmedel. Transport till läkare eller till sjukhus sker alltså inte av fyllerister enbart därför att de är kraftigt berusade eller allmänt nedgångna. Det förefaller som om situationen skall vara på något sätt alarmerande för att så skall ske. Det vanliga schemat är i stället att fylleristerna får stanna några timmar i polisarresten, varvid man då och då kontrollerar att deras hälsotillstånd inte försämras eller att någon inte ligger och kvävs av uppkastningar eller hänger sig i arresten eller misshandlar medarrestanter. 7.4 Risken för »celldöden» är stor

Det är tydligt att en sådan ordning innebär uppenbara risker för de omhändertagnas liv och hälsa, särskilt som polisen saknar egentlig medicinsk utbildning och felbedömningar lätt kan ske. Dödsfall och andra olyckor inträffar också då och då bland fylleristklientelet. Sålunda kan nämnas att bara under åren 1963—1965 inte mindre än 25 personer avled i omedelbar anslutning till att de tagits för fylleri och lagts in i polisarresten. En redogörelse för omständigheterna kring dessa dödsfall lämnas i en till detta betänkande fogad bilaga, till vilken hänvisas (bilaga 2, del I I ) . Av redogörelsen framgår att det är mycket ovanligt att polisen transporterar även svårt förgiftade eller sjuka fyllerister direkt till sjukhus eller läkare. Redogörelsen innefattar också en illustration till polisens svårigheter att bedöma när läkarvård är behövlig. Det bör här framhållas, att samtliga redovisade fall utretts i vederbörlig ordning och att inte i något av fallen det inträffade lagts någon enskild polisman till last såsom fel eller försummelse. SOU 1968:55

163 7.5 Ett av JO utrett dödsfall i fylleriarrest

Frågan om polisens behandling av fyllerister har uppmärksammats av riksdagens justitieombudsman i ett av honom handlagt ärende (JO:s ämbetsberättelse 1963, s. 436 ff), som gällde klagomål mot polisen för att den inte berett läkarvård åt en alkohol- och tablettberusad person utan låtit honom ligga kvar i polisarresten med dödlig utgång som följd. De närmare omständigheterna kring dödsfallet var följande. Den 18 februari 1960 på kvällen uppehöll sig en person T. vid en pressbyråkiosk på en tunnelbanestation i Stockholm. Plötsligt segnade T. ned och blev liggande på golvet. En radiopolispatrull, tillkallad av en fru A., som arbetade i kiosken, tog hand om T. och förde honom till polisstation. Där blev T., som av polismännen antogs vara redlöst berusad, inlagd i förvaringscell. Anhöriga till T. gjorde gällande att T. var sjuk och inte berusad samt begärde att själva få ta hand om honom. Denna begäran villfors inte. Senare på natten fördes T. till sjukhus, där det konstaterades att han avlidit. I anledning av det inträffade anförde fru A. hos justitieombudsmannen klagomål mot polisen med begäran om utredning huruvida de polismän som haft hand om T. gjort sig skyldiga till straffbar gärning eller eftersatt tjänsteplikt. Omfattande utredningar verkställdes, varvid bl. a. fastslogs att dödsorsaken varit en kombinerad förgiftning av alkohol, barbitursyra och meprobamat. Justitieombudsmannen lämnade i skrivelse till fru A. den 17 mars 1962 de anförda klagomålen mot polismännen utan åtgärd. Han framhöll därvid polisens svårigheter såväl att bereda omhändertagna fyllerister erforderlig akut vård och behandling med hänsyn till SOU 1968:55

att samhällets resurser härför var så otillfredsställande, som att bedöma om och när sådan vård och behandling erfordrades. Ärendet ledde emellertid till att justitieombudsmannen tog upp frågan om det lät sig göra att till ledning för polispersonal utfärda allmänna anvisningar rörande vad sådan personal borde iakttaga i fråga om omhändertagande, förvaring och vård av berusade eller eljest omtöcknade personer för att kunna erbjuda dem den behandling, som deras tillstånd krävde. Efter verkställd utredning, varvid yttrande inhämtades från medicinalstyrelsen, hemställde justitieombudsmannen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 14 augusti 1963 om utfärdande av anvisningar i ämnet. I förenämnda skrivelse anförde justitieombudsmannen bl. a., att det syntes synnerligen önskvärt att särskilda sjukvårdsavdelningar för omhändertagande av svårt berusade personer inrättades åtminstone i de större städerna. Innan sådana inrättades i större städer kom dock polispersonalen i dessa att ofta ställas inför svårigheter att bedöma, om särskilda vårdåtgärder borde vidtas beträffande berusade eller eljest omtöcknade personer. Sådana svårigheter kom även framdeles att möta polisen på de orter, där dylika sjukavdelningar ej lämpligen kunde inrättas. Med hänsyn till polispersonalens svårigheter att i nu avsedda fall avgöra huruvida särskilda åtgärder i vårdsyfte borde vidtas, vilka svårigheter på ett så markant sätt belysts i ärendet beträffande T., samt med hänsyn till de risker ur den enskildes synpunkt, som felbedömningar härutinnan kunde medföra, framstod det för justitieombudsmannen som i hög grad önskvärt att närmare anvisningar till polispersonalens ledning utfärdades i syfte att förekomma sådana beklagliga misstag som inträffat i förevarande fall. — Enligt vad i skrivelsen vidare anför-

164 des hade professorn S. Björkman i ett av medicinalstyrelsen i ärendet åberopat yttrande framhållit svårigheterna att ge råd och föreskrifter beträffande de åtgärder, som borde vidtas vid olika fall av berusningssymptom, men ansett att ett någorlunda enkelt rättesnöre för handlandet möjligen kunde utarbetas. Björkman hade föreslagit att frågan borde göras till föremål för överväganden mellan polis och läkare. — Såsom Björkman framhållit torde enligt vad justitieombudsmannen avslutningsvis anförde de synpunkter, som kunde framkomma vid en sådan överläggning mellan sakkunniga, kunna resultera i vissa praktiska riktlinjer för polispersonalens åtgärder vid omhändertagande, förvaring och vård av berusade eller eljest omtöcknade personer. Enligt justitieombudsmannens mening var det av synnerlig vikt att polisen genom anvisningar och råd fick den vägledning som ur medicinsk synpunkt vore möjlig att ge med avseende på behandlingen av berusade eller eljest omtöcknade personer, vilka omhändertagits av polis. Sedan rikspolisstyrelsen erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att i samråd med bl. a. fylleristraffutredningen utfärda de begärda anvisningarna, h a r sådana anvisningar numera utfärdats, se bilaga *, del II. 7.6 Fylleriarresten är inte rätta platsen för omhändertagande av akut berusade

Beträffande själva förvaringen i polisarresterna ger nuvarande ordning anledning till åtskillig kritik. Fylleristen låses in i arresten. Har han otur hamnar han i en arrest med dålig belysning, galler för fönstren, springor i britsar och i golv, där spyor, urin och avföring lagrats och inte kan avlägsnas. Toalettanordningarna är dåliga och tvättmöjligheter saknas. I bästa fall kommer han i en modern arrest, som

är ljus, hygienisk och lättskurad samt försedd med ordentliga toalett- och tvättanordningar i närheten. Arresten är dock kal och fri från all annan inredning än möjligen en brits eller en sluttande lave och ger mera intryck av finka än av ett sjukrum. Oavsett om fylleristen placeras i en modern arrest eller inte, får han ligga där i sina egna kläder, som kanske är nedblodade, nedspydda eller på annat sätt förorenade. Det är inte ovanligt att han får dela rum med en eller flera andra fyllerister. Han får ligga på hårt underlag på brits eller direkt på golvet i stanken efter egna och andras spyor, exkrementer och urin eller direkt däri. Vill det sig illa, utsätts han för misshandel eller homosexuella närmanden av rumskamrater. I allmänhet har den omhändertagne möjlighet att innan han lämnar polisstationen tvätta sig om ansikte och händer, om nu tvättanordningar finns på polisstationen, vilket inte alltid är fallet. På en del ställen h a r han t.o.m. möjlighet att duscha. Men det är inte vanligt att han utnyttjar dessa möjligheter. Han brukar inte tycka att det är så stor idé att göra det, om kläderna ändå är förorenade, och kläderna kan han inte få rengjorda eller borstade hos polisen, än mindre utbytta. Det lär dock förekomma att en del personer i ren protest ställer sig i duschen med kläderna på, innan de lämnar stationen. 7.7 Förvaringstiden

Efter fem till sex timmars förvaring har den omhändertagne i regel inte hunnit nyktra till fullständigt. Han befinner sig då i ett tillstånd av bakrus, ibland med svårbemästrade återställarebehov. Har han pengar på sig, blir han i storstaden ett lättvunnet byte för langare. Saknar han pengar, kan det hända att han gör nästan vad som helst SOU 1968:55

165 för att komma över sådana för att kunna skaffa mera sprit. Får han på ett eller annat sätt tag på mer av den begärliga varan, kan det lätt hända att han hamnar hos polisen igen. Det är inte ovanligt, att en person tas för fylleri två till tre gånger inom loppet av ett och samma dygn. Bakrustillståndet kan emellertid också i sig självt vara farligt och leda till våldshandlingar och, framför allt, självmord. 7.8 Frigivandet sker ej sällan mitt i natten

Fylleristen skall friges så snart han åter kan stå stadigt på benen d.v.s. i regel efter fem till sex timmar. Polisen är angelägen om att ingen skall vara berövad friheten längre än vad som motiveras av anledningen till omhändertagandet. Ofta följer man den regeln även om frisläppandet därigenom kommer att ske mitt i natten och även om fylleristen kanske inte har någonstans att ta vägen eller det är kallt ute eller han är allmänt nedgången och behöver komma i kontakt med läkare eller nykterhetsvårdande organ, när dessa träder i funktion på morgonen. Regeln drivs stundom så långt att man väcker honom mitt i natten för att släppa ut honom. Det har t.o.m. inträffat, att man transporterat en person, som rymt från en allmän vårdanstalt och som på kvällen tagits om h a n d för fylleri, tillbaka till anstalten mitt i natten därför att man inte vågat hålla honom kvar i arresten till morgonen. Till stöd för den korta förvaringstiden brukar från polishåll åberopas ordalagen i 7 § 1841 års förordning, enligt vilken den omhändertagne fylleristen inte får förvaras i häkte längre än till dess han återvunnit sina sinnens bruk. Det torde emellertid vara uppenbart, att denna bestämmelse i ljuset av senare vetenskapliga rön om rusets kvardröjande effekt inte bör tolkas på samma sätt nu som för över 100 år SOU 1968:55

sedan. — Det bör emellertid framhållas att det finns en del polismyndigheter, som försöker undvika att släppa ut fyllerister vind för våg mitt i natten. Sålunda tillämpas t.ex. av polisen i Kristinehamn en ordning, som innebär att man där erbjuder fyllerister, som är svårt alkoholiserade och som enligt vanligen tillämpade regler borde ha frigetts under natten, att ligga kvar till på morgonen. Om vederbörande accepter a r erbjudandet överförs han från arresten till ett rum med en ordentlig säng. På morgonen etableras sedan kontakt med nykterhetsnämnden på orten. 7.9 Kontakten med sociala organ i akutskedet

Nykterhets- och barnavårdsnämnder håller i allmänhet öppet under dagtid måndagar t.o.m. fredagar men har stängt på lördagar och söndagar samt alla kvällar under veckans dagar. Som regel finns ej heller jour anordnad under de tider då nämnderna är stängda. Under de tider, då fyllerifrekvensen är hög, är nämnderna alltså inte alls i funktion, och eftersom polisen nästan aldrig anser sig kunna hålla kvar någon tills nämnderna öppnat, blir det heller inte annat än undantagsvis någon omedelbar kontakt mellan fylleristerna och nämnderna. Den hjälp som en nämnd skulle kunna tillhandahålla en fyllerist i form av t.ex. allmän rådgivning eller behandling på alkoholpoliklinik, bidrag till mat eller kläder samt mycket annat, kan alltså inte sättas in i en situation då behovet är som störst och hjälpen bäst behövs. Det blir i stället först när polisens anmälan till nykterhetsnämnden kommer in, som nämnden får kännedom om fallet och får möjlighet att agera. Men innan nämnden sedan nått kontakt med klienten har kanske åtskillig tid hunnit förflyta och läget kanske blivit ett annat. Möjligheterna till en effektiv hjälp är

166 då inte så goda. Och nya fyllerier kan ha inträffat under mellantiden. Som en illustration till den beskrivning som i det föregående lämnats, får

utredningen hänvisa till den i kapitel 18 lämnade skildringen av försöksverksamheten vid Nordhemspolikliniken i Göteborg.

SOU 1968:55

SJUNDE

KAPITLET

Fylleristklientelet och nämnderna 1

Det är en viktig grundsats i kampen mot alkoholmissbruket att ingripandet däremot bör ske på ett så tidigt stadium som möjligt. Mycket ofta är det just ett fylleri som utgör det första utåt manifesterade tecknet på alkoholmissbruk. Det är följaktligen av vikt att alla fall av fylleri kommer till nykterhetsnämndernas kännedom. Det är mot bakgrunden härav, som 10 § lagen om nykterhetsvård innehåller bestämmelser om skyldighet för bl. a. polis och åklagare att till nykterhetsnämnden rapportera varje för polis- och åklagarmyndigheten känt fall av fylleri. I det närmast följande skall skildras vilka åtgärder sådana anmälningar ger upphov till från nykterhetsnämndernas sida. 1.

Nykterhetsvårdsutredning

1.1 Inledande åtgärder

Sedan nykterhetsnämnden fått in en anmälan av det slag det här gäller skall den enligt 12 § lagen om nykterhetsvård skyndsamt låta verkställa utredning och därvid inhämta den kännedom om den anmäldes levnadsförhållanden och andra omständigheter, som behövs för fallets bedömande. Undersökningen inleds vanligen med en kontroll av den anmäldes ålder. Är den anmälde under 21 år, skall ärendet i princip överlämnas till barnavårdsnämnden. Det är emellertid praxis, att nykterhetsnämnden även handlägger ärenden rörande underåriga, som är nära 21 årsgränsen. På vissa håll har man emellerSOU 1968:55

tid enats om en annan åldersgräns i fråga om fördelningen av ärendena, vanligen så att barnavårdsnämnden handlägger de fall, där den anmälde är under 18 år och nykterhetsnämnden de övriga. Ofta samarbetar nykterhets- och barnavårdsnämnderna i alla ärenden rörande ungdomsfylleri, antingen så att samråd äger rum i varje enskilt ärende eller så att nykterhetsnämndens personal utreder fallet åt barnavårdsnämnden. I åtskilliga kommuner har de ifrågavarande nämnderna för övrigt gemensam utredningspersonal. Då nykterhetsnämnden skall handlägga ärendet ligger det i sakens natur, att den tjänsteman hos nämnden, som skall svara för utredningen, först ser efter i nämndens särskilda register eller •—• om sådant ej finns — i kommunens socialregister om den anmälde redan finns registrerad. Om så är fallet, tar han givetvis fram och studerar tidigare handlingar rörande den anmälde. Det är också möjligt, att han själv, i tjänsten eller privat, redan fått veta en del om den anmälde, en kännedom som han naturligtvis kan utnyttja vid den fortsatta utredningen. Självfallet försöker han också skaffa sig ytterligare upplysningar om den anmälde, t.ex. från någon annan ledamot eller tjänsteman hos nämnden, vilken kan 1

Framställningen i detta kapitel bj'gger i huvudsak på den enkätundersökning som utredningen lät göra under våren 1964 bland ett 60-tal nykterhetsnämnder och ett 40-tal barnavårdsnämnder.

168 antas känna till den anmälde. Vid behov kontaktar han också andra myndigheter på orten. Han ringer kanske till polisen för att få veta mera om den aktuella förseelsen och om den anmälde, eller till barnavårdsnämnden för att kontrollera, om vederbörande varit föremål för barnavårdsnämndens uppmärksamhet i något sammanhang, där alkohol varit med i bilden. Har den anmälde tidigare varit bosatt i annan kommun, införskaffas motsvarande upplysningar från nykterhetsnämnden, barnavårdsnämnden och polisen där. Också andra myndigheter kan på detta eller ett senare stadium behöva kontaktas, såsom kontrollstyrelsen, vårdanstalter, skyddskonsulenter och arbetsförmedlingar. 1.2 Kallelse till nämnden

Naturligtvis är undersökningen i regel inte avslutad med dessa åtgärder. För att nämnden skall kunna bedöma, om den anmälde verkligen är alkoholmissbrukare och vilka åtgärder som i så fall bör vidtas mot honom, är det naturligtvis ofta nödvändigt att nämnden får personlig kontakt med honom. Man brukar därför även kalla den anmälde att inställa sig inför nämnden eller någon befattningshavare hos nämnden, i regel den tjänsteman, som har utredningen om hand. — Återfallsfyllerister och personer, som redan finns registrerade hos nämnden, kallas så gott som undantagslöst. De fall, då avsteg härifrån görs, gäller främst personer, som redan är föremål för åtgärder från nämndens sida eller fått vård på annat håll, t.ex. tagits in på fångvårdsanstalt, annan anstalt eller sjukhus. — Också tillfällighetsfyllerister, vilka är okända för nämnden eller kända såsom skötsamma, kallas i regel till samtal. I sistnämnda fall torde det emellertid vara rätt vanligt, att nämnderna i mindre

kommuner i förlitan på sin personkännedom avskriver ärendet utan att ha kallat vederbörande till samtal, åtminstone när fråga är om vuxna fyllerister. Det kan här påpekas att vissa länsnykterhetsnämnder varnat för en sådan ordning under motivering att många personer erfarenhetsmässigt länge kan dölja sitt missbruk för omgivningen eller åtminstone för myndigheterna och att en fylleriförseelse ofta är det första tecknet på ett begynnande eller redan utbildat alkoholmissbruk. Om den person, vilken kallats till nämnden, inte hörsammar kallelsen, kan han hämtas genom polismyndighetens försorg. Denna utväg torde emellertid endast i undantagsfall anlitas, främst i fråga om svårt alkoholiserade personer, vilka kan antas vara i behov av läkarvård eller bli föremål för tvångsintagning. Ett allmänt intryck är, att nämnderna verkligen vinnlägger sig om att få kontakt med återfallsfyllerister och unga förstagångsfyllerister. Man söker vederbörande i deras hem eller annorstädes, där de brukar uppehålla sig. Har personen i fråga flyttat till annan kommun, överlämnas ärendet dit. Den redogörelse, som här lämnats, avser det stora flertalet nykterhetsnämnder. Nämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö tillämpar en i viss mån avvikande praxis. På grund av de speciella förhållanden, som råder på dessa platser (hög fyllerifrekvens, tung arbetsbörda och svårigheter att nå fylleristerna) söker nämnderna där inte personlig kontakt med klienterna i samma utsträckning som sker på andra håll. Kontakt söks i själva verket endast i en mycket ringa del av de anmälda fallen, varvid man naturligtvis främst inriktar sig på att nå de grova alkoholmissbrukarna och de unga fylleristerna. Sålunda tillämpar nykterhetsnämnden i Göteborg den ordningen, att man där enSOU 1968:55

169 dast kallar ungdomar i åldern 21—25 år till samtal inför nämnden eller någon av dess tjänstemän samt vidare sådana personer över 25 år, som tidigare tagits om hand för fylleri. Vad beträffar förstagångsfylleristerna över 25 år brukar till dessa sändas en folder, innehållande upplysningar om vart de skall vända sig och h u r de skall förfara, om de vill söka bot för sitt alkoholmissbruk. 1.3 Hembesök iu.ui.

I allvarliga eller mera svårbedömda fall måste undersökningen mången gång kompletteras med ytterligare åtgärder. Det kan t.ex. vara nödvändigt att få en uppfattning om den anmäldes hemförhållanden och att samtala med hans familj. I så fall brukar hembesök göras hos honom. Eller man behöver upplysningar om honom från hans grannar eller arbetsgivare eller andra, vilka känner till honom. I dylika fall uppsöks dessa personer av utredaren eller kallas till honom eller nämnden för samtal. Kontakt med grannar, arbetsgivare eller andra utomstående privatpersoner är emellertid en åtgärd, som tillgrips endast i undantagsfall, eftersom en sådan åtgärd ofta kan vara till skada för den anmälde. 1.4 Läkarundersökning

Lagen medger också, att vederbörande underkastas läkarundersökning. Så skall ske, när anledning därtill föreligger. Läkarundersökning är obligatorisk, då fråga är om tvångsintagning på vårdanstalt. I övrigt torde nämnderna vara restriktiva, när det gäller att låta läkarundersöka personer mot deras vilja. Detta förekommer huvudsakligen endast i sådana fall, när vederbörande uppenbarligen är i behov av läkarvård på grund av svårt alkoholmissbruk, sinnesrubbning, nervösa störningar o.dyl. Läkarundersökning kan naturligtvis komSOU 1968:55

ma till stånd också på frivillig väg och detta inträffar i viss utsträckning. Nämnderna brukar sålunda, om de anser att läkarundersökning behövs, erbjuda personer att hos nämnden eller genom nämndens försorg undergå sådan, ett erbjudande som rätt ofta accepteras. Det är heller inte ovanligt, att någon själv begär att bli läkarundersökt; en sådan begäran villfars givetvis, om den inte är klart ogrundad. Praxis är emellertid varierande, främst beroende på den olika tillgången på läkare hos nämnderna. Rent allmänt torde man dock kunna påstå, att läkarundersökning tillgrips i relativt liten omfattning, ofta endast i fem-tio procent av alla anmälda fall. — Undersökningen utförs i allmänhet av nämndens egen läkare eller läkare på alkoholpoliklinik, där sådan finns inrättad, eller tjänsteläkare. Men det förekommer givetvis också, att den anmälde hänvisas till sjukhus eller privatpraktiserande läkare. 1.5 Utredningstid

Det är svårt att ange hur lång tid de utredningar det h ä r gäller i allmänhet tar i anspråk. Sådana inledande åtgärder som registerslagning, inhämtande av upplysningar från andra myndigheter och utsändande av kallelser sker vanligen inom de allra närmaste dagarna efter det en anmälan kommit in. Däremot är det naturligtvis som regel inte möjligt att så snabbt få kontakt med den anmälde själv för samtal eller för läkarundersökning, särskilt inte om han ej hörsammar kallelsen. Besvärliga arbetsförhållanden hos nämnden — personalbrist o.dyl. — kan givetvis också medföra dröjsmål. En—fyra veckor anges av flera nämnder som normal utredningstid, men ännu längre tider är inte ovanliga, i varje fall inte, om den anmälde håller sig undan. Lägger man

170 härtill den ibland rätt långa tid, som förflyter, innan anmälningen kommit nämnden till hända från polisen, är det uppenbart, att det stundom kan dröja alltför länge, innan något ingripande från nämndens sida kommer till stånd. 1.6 Beslut När utredningen är klar, återstår för nämnden att fatta beslut. Har utredningen visat, att alkoholmissbruk i lagens mening inte föreligger, avskrivs ärendet utan någon ytterligare åtgärd från nämndens sida än en registrering av fylleriet. Finner nämnden det däremot utrett, att den anmälde verkligen är alkoholmissbrukare, kan i lindrigare fall ifrågakomma någon eller några av de hjälpåtgärder, som anges i 14 § lagen om nykterhetsvård, och i svårare fall — då vederbörande bedöms vara hemfallen åt alkoholmissbruk — övervakning eller tvångsintagning på vårdanstalt enligt 15 eller 18 § nämnda lag. Det är härvid att märka, att genomförandet av hjälpåtgärder förutsätter klientens frivilliga medverkan. Avböjer klienten sådan åtgärd och är ej heller villkoren för tvångsåtgärder enligt sistnämnda båda lagrum uppfyllda, avskrivs ärendet med undersökningen.

2. Barnavårdsnämndens

utredning

Vad beträffar barnavårdsnämndernas befattning med fylleristklientelet skiljer sig denna ej mycket från motsvarande verksamhet hos nykterhetsnämnderna. Den utredning, som av barnavårdsnämnden skall göras i de fall då nämnden fått underrättelse om att en underårig gjort sig skyldig till fylleri, går i stort sett till på samma sätt som nykterhetsnämndens motsvarande undersökning i fråga om vuxna fyllerister. En tjänsteman hos barnavårdsnämnden in-

leder utredningen med att »slå efter» den anmälde i nämndens register eller i socialregistret och studera tidigare handlingar om honom hos nämnden. Han införskaffar vidare vid behov kompletterande upplysningar om honom från polisen och nykterhetsnämnden i kommunen och i annan kommun, där han tidigare varit bosatt, liksom också från barnavårdsnämnden i den kommunen. I stor utsträckning kontaktar han likaså den skola, där personen i fråga är eller varit elev. Även a n d r a lokala organ kan han behöva vända sig till, såsom socialnämnden och pastorsexpeditionen. 2.1 Personlig kontakt

Också barnavårdsnämnden är naturligtvis för sin utredning och behandling av fallet beroende av att få personlig kontakt med den anmälde. Det ligger för övrigt i sakens natur, att det i allmänhet är än viktigare att nå underåriga alkoholmissbrukare än vuxna missbrukare. Barnavårdsnämnderna torde därför i större utsträckning än nykterhetsnämnderna verkligen etablera personlig förbindelse med fylleristerna, oberoende av om dessa är förstagångs- eller återfallsfyllerister. Sålunda kallar man dem till samtal, och kommer de inte, söker man upp dem i deras hem. — Barnavårdsnämnderna torde likaså i större omfattning än vad som är fallet med nykterhetsnämnderna ta kontakt med den anmäldes familj och besöka hans hem. Att äga närmare kännedom om den anmäldes familje- och hemförhållanden är naturligtvis särskilt viktigt, när frågan gäller fylleri av underårig. Samtal med barnets föräldrar ingår därför nästan som ett obligatoriskt led i varje utredning, liksom besök i barnets hem. Ibland behöver barnavårdsnämnderna också upplysningar från utomståenSOU 1968:55

171 de, såsom grannar och arbetsgivare, åtminstone i mera svårbedömda fall. Nämnderna torde emellertid härvidlag — liksom nykterhetsnämnderna — iakttaga stor försiktighet med hänsyn till att sådana kontakter kan vålla vederbörande skada. 2.2 Läkarundersökning

Självfallet kan läkarundersökning ingå som ett led också i en av barnavårdsnämnd företagen utredning. Sådan undersökning är obligatorisk, när det gäller omhändertagande för samhällsvård. I övrigt torde läkarundersökning förekomma endast i mera svårartade fall såsom då den anmälde är en avancerad alkoholmissbrukare eller är psykiskt störd eller eljest då behov av läkarvård är mera påtagligt. Praxis varierar efter tillgången på läkare på orten. — Undersökningen utförs vanligen av någon läkare hos nämnden eller hos nykterhetsnämnden eller av läkare på alkoholpoliklinik eller också av tjänsteläkare. Läkare på sjukhus eller privatpraktiserande läkare kan naturligtvis också anlitas, om sådana finns att tillgå. 2.3 Omhändertagande för utredning

Den möjlighet att omhändertaga en underårig för utredning, som barnavårdslagen (30 §) anvisar, förefaller anlitas mycket sparsamt av barnavårdsnämnderna, när fråga är om unga alkoholmissbrukare. I hela riket företas årligen endast några enstaka dylika omhändertaganden. Främst är det då fråga om fall, då den underårige missbrukat alkohol i oroväckande grad och då skyndsamma åtgärder därför är befogade med hänsyn till hans hälsa eller utveckling eller då han helt u n d a n d r a r sig kontakt och samarbete med nämnden. Det sagda gäller fall, där alkoholen utgör det dominerande problemet. Omhändertagande enligt 30 § barnaSOU 1968:55

vårdslagen är däremot mera vanligt i sådana situationer, då vid sidan av alkoholmissbruket andra former av social missanpassning är med i bilden såsom kriminalitet och lösdriveri. 2.4 Utredningstid

Att generellt ange hur länge barnavårdsnämnderna brukar hålla på med sina utredningar, låter sig ej göra. De lokala förhållandena — resurser m.m. — är alltför olika för att så skall kunna ske. I det övervägande antalet fall torde emellertid utredningarna, liksom fallet är i nykterhetsnämnderna, vara slutförda inom en -— fyra veckor. Men längre tider är inte ovanliga. I vissa fall torde utredningstiden vara ända till fyra månader. 2.5 Beslut Sedan vederbörande tjänsteman slutfört utredningen och redovisat ärendet för barnavårdsnämnden, ankommer det på denna att besluta i ärendet. När det gäller bedömningen av huruvida den som är föremål för nämndens uppmärksamhet kan karakteriseras som alkoholmissbrukare, är det påfallande, att barnavårdsnämnderna i större utsträckning än nykterhetsnämnderna uppfattar också en tillfällig fylleriförseelse såsom ett utslag av missbruk. Av de nämnder, som utredningen tillfrågat i detta hänseende, hävdar visserligen några — såsom nämnden i Malmö — att 25 § b) barnavårdslagen inte alls är tilllämplig, om ärendet avser ett enstaka fylleri av någon, som i övrigt är välanpassad. Men flertalet övriga nämnder ger uttryck för en motsatt uppfattning. Förklaringen till att det övervägande antalet nämnder har denna uppfattning kan ligga i att barnavårdslagen i motsats till lagen om nykterhetsvård saknar en definition av begreppet alkoholmissbruk och att man därför kanske anser

172 sig ha »friare händer» vid bedömning- ner utan allvarligare alkoholproblem, en. Socialstyrelsen har också, såsom blir det väl i första hand fråga om lindnämnts i ett tidigare avsnitt (se s. 121), rigare hjälpåtgärder, innefattande t.ex. uttalat sig för en mera vidsträckt tolk- råd och stöd i fråga om fritidssysselning av detta begrepp såvitt avser bar- sättning, byte av bostad eller arbete navårdslagen. En annan förklaring kan o.dyl. Gäller det däremot mera avancevara, att det i fråga om underåriga är rade alkoholmissbrukare, såsom återav särskilt stor vikt, att ett ingripande fallsfyllerister eller förstagångsfyllerissätts in i ett så tidigt skede som möjligt. ter, vilka en längre tid missbrukat rusEn sak för sig är att barnavårdsnämn- drycker, aktualiseras mera ingripande derna, även om det anses att alkohol- åtgärder såsom omskolning eller läkarmissbruk i angiven mening förelegat, behandling. Varning är en mera represkanske ändå inte vidtar någon åtgärd. sivt betonad åtgärd, som stundom bruNämnden skall ju enligt 25 § b) barna- kar komma till användning. På en del vårdslagen inte göra det, såvida veder- håll tillämpar man den ordningen, att börande inte är i behov därav. Är t.ex. man varnar en underårig, som återfallit fråga om en klar tillfällighetsförseelse i fylleri en till två gånger; efter ytterliav en underårig, vilken i övrigt är väl gare återfall ställer man honom under anpassad i socialt hänseende, torde övervakning. En kombination av olika nämnderna säkerligen i de allra flesta slags åtgärder förekommer naturligtvis fall nöja sig med att avskriva ärendet ofta. utan någon vidare åtgärd än en registreDen yttersta utväg, som står barnaring. Det är också mycket vanligt, även vårdsnämnden till buds i de mycket i mera allvarliga fall av alkoholmiss- svåra fallen, är omhändertagande för bruk, att vederbörande tjänsteman re- samhällsvård. Denna utväg anlitas emeldan på utredningsstadiet under sina lertid mycket sparsamt, som regel ensamtal med den underårige och hans dast då alkoholmissbruket är förenat föräldrar kommit överens med dessa med andra symptom på missanpassning. om, att den underårige skall iakttaga vissa förhållningsregler i syfte att för- 2.6 Narkotikamissbrukare h i n d r a fortsatt missbruk, såsom att byta Det må här till sist påpekas att enligt vistelseort en tid eller att gå på behand- 25 § b) barnavårdslagen barnavårdsling på alkoholpoliklinik. Visar det sig nämnderna har att vidtaga åtgärder sedan, när ärendet skall behandlas av även mot underåriga, som missbrukar nämnden, att den anmälde följt dessa andra berusningsmedel än alkohol, t.ex. regler, kan nämnden ofta avskriva ären- narkotika. Ärenden rörande t.ex. narkodet utan att behöva formellt besluta om tikamissbrukare torde av nämnderna någon särskild åtgärd; möjligen vilar behandlas principiellt på samma sätt man på avgörandet någon tid. som ärenden rörande alkoholmissbrukaI de fall åter, då barnavårdsnämnden re. Dock får väl antas, att läkare koppfunnit att alkoholmissbruk föreligger las in på narkotikafallen i betydligt och att den unge behöver tillrättaföras större utsträckning än då fråga är om av nämnden, bör det bli någon form av alkohol missbrukare. positivt ingripande från nämndens sida. Enligt 25 § b) barnavårdslagen skall Vilka åtgärder, som brukar tillgripas i barnavårdsnämnderna ingripa inte bara olika situationer, kan naturligtvis inte mot missbruk av berusningsmedel bland generellt anges. Rör det sig om perso- barn och ungdom utan också mot andra SOU 1968:55

173 former av social missanpassning hos ungdomen såsom kriminalitet, sedeslöst levnadssätt och parasitism. Situationen kan vara den, att en underårig, som anmälts till barnavårdsnämnden för fylleri, också visar prov på annan bristande social anpassning, något som naturligtvis inverkar på utredningen och åtgär-

SOU 1968:55

derna i ärendet. Det är inte lätt att ange i vilken utsträckning, som detta är fallet. Några nämnder gör gällande, att de unga fylleristerna i de allra flesta fall samtidigt företer tecken på andra beteenderubbningar, medan en del nämnder ger uttryck åt en motsatt åsikt.

ÅTTONDE

KAPITLET

Nykterhetsvårdens medicinska och sociala resurser 1

1. Medicinsk

vård vid akut

berusning

1.1 Sjukvårdens möjligheter att ta sig an klientelet

Möjligheterna att genomföra effektiva och någorlunda snabbt verkande reformer på det område, som utgör ämnet för utredningens uppdrag, är uppenbarligen beroende av vilka resurser samhället nu förfogar över i medicinskt och socialt hänseende. Härvidlag kan konstateras — vad först gäller sjukvårdens möjligheter att ta sig an fylleristklientelet i berusningens akutskede — att resurserna är synnerligen begränsadeSjukvården har åtminstone temporärt och inom vissa sektorer svårigheter då det gäller att tillgodose personalbehovet i fråga om läkare, sjuksköterskor och annan vårdpersonal. Det säger sig självt, att det i ett sådant läge inte ges stort utrymme för undersökning, behandling och vård av fyllerister inom sjukvårdens ram. Detta klientel erbjuder dessutom speciella problem. Fyllerifrekvensen är störst under kvällar, nätter och helger, då läkarnas och sjukhusens verksamhet är starkt inskränkt; tendensen är f.n. även inom sjukvården att låta personalen så långt möjligt få en normal arbetsvecka med fria lördagar och helgdagar. Fylleristerna uppträder ofta störande, är stundom behandlingsovilliga och ibland direkt våldsamma. Att undersöka och behandla en fyllerist kan följaktligen vålla läkare och sköterskor stort besvär. I sitt akuta berusningstill-

stånd kan fylleristen inte läggas in på sjukhus bland övriga patienter utan måste hållas isolerad. De isoleringsrum som finns är dock i allmänhet redan upptagna av andra svårt sjuka personer. Att avdela särskild personal för övervakning av fyllerister, vilket ofta skulle bli erforderligt, har man på grund av personalbristen på sjukhusen mycket små möjligheter till, speciellt nattetid och under helger.Nu angivna förhållanden innebär att medicinsk undersökning och behandling av fyllerister i allmänhet kan komma till stånd endast i speciella fall, som kräver skyndsam behandling. Sjukhusen tar i princip alltid emot fyllerister, som är medvetslösa eller nästan medvetslösa, likaså fyllerister, vilka misstänks ha förtärt något farligt berusningsmedel såsom tekniska preparat, denaturerad sprit, dunder (d.v.s. hembränt) eller narkotika, ensamt eller i förening med alkohol, samt personer, vilka kan antas lida av sjukdom, vars verkningar lätt kan förväxlas med berusning, t.ex. epilepsi och diabetes. Na-

1 Redogörelsen i detta kapitel avser, då annat inte anges, förhållandena den 1 j a n u a r i 1967. En på vissa p u n k t e r m e r a ingående skildring i detta ämne h a r l ä m n a t s av 196b års nykterhetsvårdsundersökning i dess nyligen framlagda b e t ä n k a n d e Nykterhetsvårdens läge (SOU 1967: 36), till vilket hänvisas. 2 Jfr G. Biörck, Sjukvårdens villkor, Uddevalla 1966.

SOU 1968:55

175 turligtvis avvisar man cj heller fyllerister, som ådragit sig svårare yttre eller inre skador såsom skallskador eller hjärnskakning. Andra kategorier, som tas emot på sjukhusen, är fyllerister med alkoholhallucinationer. Dessa fall tas alltså in som jourfall på sjukhusen — främst kanske på mentalsjukhusen och på kroppssjukhusens psykiatriska avdelningar men också på deras medicinska och kirurgiska avdelningar. 1 Det är emellertid påfallande att sjukhusen har stora svårigheter att behålla även allvarliga fall. Sålunda var det åtminstone till för blott något år sedan ej ovanligt, att medvetslöst berusade personer, som av polisen transporterats till sjukhus, måste föras tillbaka till polisstationen efter undersökning och eventuell behandling. -— Finns ej sjukhus på orten ställer sig läkare inom den öppna vården — främst provinsial-, stads- och socialläkare eller, där särskild läkarjour finns anordnad, jourhavande läkare — i princip alltid till förfogande för undersökning och behandling av svåra akuta fall. I praktiken kan det emellertid mången gång vara besvärligt att i tid få kontakt med läkare; läkaren på orten kan vara upptagen av arbete med något annat svårt sjukdomsfall eller befinna sig på sjukbesök i en avlägsen del av distriktet. Det förekommer givetvis, att polisen när den tar h a n d om en fyllerist kontaktar läkare även i andra fall än då situationen är direkt livshotande. Men läget är då i allmänhet sådant att misstanke yppats att fråga ej är om blott en vanlig berusning. Visar emellertid läkarens undersökning att det saknas fog för sådan misstanke, får polisen behålla den omhändertagne för vidare transport till polisstationen. Det skall i detta sammanhang inte förbigås att åtskilliga läkare hyser stor förståelse för behovet av medicinsk SOU 1968:55

behandling av akut berusade eller har ett starkt intresse för de alkoholsjukas problem. Inom ramen för sina begränsade resurser gör dessa läkare aktningsvärda insatser på detta område. Polismyndigheter och nykterhetsnämnder på vissa håll har också omvittnat, att möjligheterna att få de akut berusade undersökta och behandlade av läkare är tämligen goda och att många läkare ingalunda begränsar sin verksamhet till sådana katastroffall eller andra mycket allvarliga fall, som oundgängligen måste tas om hand inom den allmänna sjukvården. De läkare det h ä r gäller torde främst vara verksamma på psykiatriska kliniker och mentalsjukhus men återfinns också på medicinska kliniker och inom den öppna sjukvården. Här bör särskilt framhållas den verksamhet för omhändertagande och behandling av akutberusade, som överläkaren docenten G. Wrelmark på ett förtjänstfullt sätt bedriver på psykiatriska kliniken vid regionsjukhuset i Linköping. På kliniken har inrättats 13 sängplatser för personer som kommit i akut psykisk nödsituation. Ungefär hälften av patienterna består av alkoholsjuka människor, av vilka många är mer eller mindre berusade då de anländer till kliniken. De söker sig frivilligt till kliniken eller kommer dit genom förmedling av länkarna eller nykterhetsnämnden. En del av dem transporteras till kliniken av polisen, som också brukar hjälpa klinikpersonalen att hålla bråkiga patienter i styr. Intagning kan ske när som helst på dygnet. Patienterna får stanna över natten eller längre — om så erfordras ända upp till 72 timmar. Till hands finns dygnet runt en läkare samt en mentalsköterska och ett sjukvårdsbiträ1

Jfr C. Johnsén m. fl., Alkoholpåverkade i ett kirurgiskt akutklientel, (redovisad i tidskriften Alkoholfrågan 1966 nr 4 s. 158 ff).

176 de. Vid behov kan frivilliga vakare tillkallas utifrån; kliniken har avtalat med ett antal hemmafruar, som är beredda att på kallelse omedelbart infinna sig på kliniken för att hjälpa till med övervakningen av de intagna. Behandlingen av de akut intoxikerade inriktas på att snarast möjligt få patienten lugn så att han kan sova ruset av sig. Vid ankomsten bjuds han på en cigarrett och kan, om han så önskar, få mat och dryck (saft). I de flesta fall lämnas lugnande medicin. Patienterna förvaras dels i vanliga sjukrum och dels i en sjukhussal, som avdelats i ett större antal »bås», vart och ett med en sovplats. I stället för dörrar till dessa avgränsade utrymmen finns draperier, vilket underlättar övervakningen. Innan patienten efter tillnyktrandet lämnar kliniken bereds han tillfälle till rådgivande samtal med läkare och annan specialutbildad personal. Den fortsatta kontakten sker med läkare på klinikens öppna mottagning (se vidare härom s. 182). Verksamheten, som påbörjades 1963, har undergått en betydande stegring. Under en månad 1966 uppgick antalet övernattningar av alkoholsjuka till 190, vilket är den högsta månadssiffran hittills. Som jämförelse mellan klinikens och polisens verksamhet för omhändertagande av alkoholsjuka kan nämnas, att antalet intagningar av alkoholsjuka på klinikens akutavdelning under september 1966 uppgick till 105, medan antalet intagningar av fyllerister i polisarresterna i staden under samma månad utgjorde 103. I detta sammanhang bör också nämnas den verksamhet med omhändertagande av akut berusade personer på barnpsykiatrisk klinik, som sedan den 1 mars 1967 bedrivs i Umeå. Till kliniken förs alla unga fyllerister under 17 år, vilka tas om hand av polisen. Ett av klinikernas dagrum har ställts i ordning

till patientrum och utrustats med två sjukhussängar, bord och stolar. Omhändertagandet sker inom ramen för den barnpsykiatriska vården. 1 1.2 Akutvård vid alkoholpoliklinik

Vad gäller akutfallen spelar de s. k. alkoholpoliklinikerna en viss roll, även om syftet med dessa polikliniker huvudsakligen är att bereda alkoholsjuka öppen medicinsk vård. Det finns ett 100tal alkoholpolikliniker i landet, varav det stora flertalet drivs i nykterhetsnämndernas och de övriga i sjukvårdshuvudmännens eller privata organisationers regi. De flesta alkoholpoliklinikerna har mottagning blott några enstaka timmar i veckan. De håller i allmänhet inte jour, h a r i regel inga vårdplatser och är över huvud taget varken lokalmässigt eller i personalhänseende rustade att ta emot akutberusade. Mariapolikliniken, i Stockholm, som drivs av stadens sjukvårdsstyrelse för nykterhetsnämndens r ä k n i n g i Maria sjukhus' lokaler, är ett exempel på en klinik, som har en avdelning för mottagning av rena akutfall. Denna inrymmer 13 vårdplatser för vuxna, varjämte ytterligare en akutavdelning med sex vårdplatser för ungdom öppnats i september 1966. Avdelningarna är dygnet runt bemannade med läkare, sjuksköterskor och sjukvårdare, ungdomsavdelningen dessutom med socialvårdstjänstemän från barnavårdsnämnden. Kliniken har till sitt förfogande ett väl utrustat laboratorium. — På vuxenavdelningen intas i huvudsak patienter som kommer till kliniken genom förmedling av nykterhetsnämnden eller genom anhöriga eller sådana patienter som självmant söker sig dit. Det förekommer också i undantagsfall att polisen trans1

Se vidare I. Nyländer, Omhändertagande av fyllerister på b a r n p s y k i a t r i s k klinik, Läkartidningen 1968 nr 9.

SOU 1968:55

177 porterar dit omhändertagna fyllerister. Ungdomsavdelningen däremot fungerar som en mer renodlad akutpoliklinik för »polisfall», d.v.s. unga fyllerister som tas om hand av polisen. Polisen för dem först till polisstationen för identifiering, varefter de förs över till Mariakliniken. Erfarenheterna av den hittills bedrivna verksamheten vid ungdomsavdelningen betecknas av läkare och socialvårdstjänstemän på kliniken som positiva. •— Antalet intagningar på akutavdelningen för vuxna uppgick under år 1967 till 1 900. På ungdomskliniken intogs under samma år 1 174 patienter, varav 304 var narkotikamissbrukare och 870 alkoholmissbrukare. Narkotikamissbrukarna hade frivilligt sökt sig till ungdomskliniken. Av alkoholmissbrukarna hade 359 inremitterats till kliniken av barnavårdsnämnden eller förts dit av anhöriga medan 511 hade transporterats dit av polisen, sedan de av polisen omhändertagits för fylleri. Det kan nämnas att under år 1967 omhändertog polisen i Stockholm sammanlagt 1 535 ungdomar för fylleri. I Göteborg finns Nordhemspolikliniken, vilken i likhet med Mariapolikliniken drivs av stadens sjukvårdsstyrelse för nykterhetsnämndens räkning. Den har en akutavdelning med sex vårdplatser. På avdelningen tjänstgör läkare och sjukvårdspersonal. Avdelningen hålls emellertid öppen endast på dagtid under söckendagar. Den allmänna verksamheten på kliniken beskrivs ytterligare i kapitel 18, som behandlar en vid Nordhemspolikliniken av utredningen bedriven försöksverksamhet. Utöver Mariapolikliniken och Nordhemspolikliniken finns ytterligare ett antal polikliniker som h a r vissa möjligheter att ta emot akut berusade. Det är här fråga om polikliniker, som i allmänhet har öppet varje vardag varvid de betjänas av sjukvårdspersonal och, åtSOU 1968:55

minstone tidvis, av läkare och som är utrustade med sängplatser. Sådana polikliniker, alla drivna av respektive nykterhetsnämnder, finns i Södertälje (en av två; två platser), Eskilstuna (en av två; elva platser), Jönköping (två platser), Visby (en plats), Hälsingborg (en av två; tre platser), Halmstad (en plats), Borås (två platser), Örebro (fyra platser), Västerås (en plats), Östersund (en plats), Skellefteå (två platser), Umeå (fyra platser) och Gällivare (en plats). Det är dock endast ett fåtal av dessa polikliniker, vars vårdplatser beläggs även nattetid; så sker blott i den mån personer kan anskaffas såsom vakare. Så är fallet med poliklinikerna i Södertälje, Visby, Halmstad, Örebro, Skellefteå och Umeå. Vakarna består vanligen av personal från sjukhusen eller från Röda Korset. — Vid sidan härav bör nämnas ett par alkoholpolikliniker som saknar egna sängplatser men som genom att de är inrymda på psykiatrisk klinik och förestås av överläkare på denna klinik har vissa, låt vara beränsade möjligheter, att få akut berusade patienter inlagda på den psykiatriska kliniken. Här avses dels en av nykterhetsnämnden i Uppsala driven, till psykiatriska kliniken vid Akademiska sjukhuset förlagd alkoholpoliklinik och dels en av landstinget vid psykiatriska kliniken på lasarettet i Lund inrättad alkoholpoliklinik. De övriga alkoholpoliklinikerna saknar alltså praktiskt taget helt möjligheter att ta emot akut berusade. Det bör emellertid framhållas, att på en del av poliklinikerna finns sängplatser, som skulle kunna användas för förvaring av berusade, om poliklinikerna hade öppet en längre tid på dygnet och om vakare kunde anskaffas; svårigheterna att till poliklinikerna knyta sådan personal, särskilt för tjänstgöring på nätterna, är dock stora. I detta sammanhang bör vi-

178 dare framhållas, att några nykterhetsnämnder förfogar över lokaler eller enstaka rum, som inte ligger i anslutning till alkoholpoliklinik eller läkarmottagning men som skulle kunna användas för förvaring av berusade, om blott personalproblemen kunde lösas. Nämnas bör vidare den avgiftningsavdelning, som i februari 1966 inrättats på vårdhemmet Högalid i Stockholm. Hemmet drivs av socialnämnden och är avsett för personer, som saknar försörjningsförmåga och bostad. En stor del av de inskrivna består av alkoholskadade. På avgiftningsavdelningen, som drivs i nykterhetsnämndens regi, läggs in sådana på hemmet inskrivna personer, som uppträder eller påträffas akut berusade. Denna avdelning har åtta platser, förlagda till fyra enkelrum och två dubbelrum. Där tjänstgör en läkare på vardagarna, ett par timmar varje morgon och tre—fyra timmar på eftermiddagarna, samt sjuksköterskor och sjukvårdare; på avdelningen finns alltid en sköterska och en vårdare i tjänst samtidigt. Till avdelningen är också knuten en nykterhetsvårdsassistent. Beslut föreligger om att Högalidshemmet så småningom skall läggas ner och ersättas av ett nytt hem i Skarpnäck. 1 1.3 Länkarna

Den verksamhet, som länkarna bedriver, bör ej förbises i detta sammanhang. Länkarna är som bekant sammanslutningar av alkoholskadade människor, vilka försöker att med varandras hjälp avhålla sig från alkohol. Rörelsen h a r flera grenar. Den största av dem är Sällskapen Länkarna, bestående av drygt 150 lokala grupper med tillhopa cirka 7 600 medlemmar; ett fyrtiotal av dessa grupper med tillhopa cirka 1 900 medlemmar har bildat ett gemensamt forum, Sällskapet Länkarnas Riksförbund. Den näst största grenen är Kamratföreningen Län-

ken med omkring 50 lokalföreningar och cirka 2 500 medlemmar, av vilka flertalet — 45 kamratföreningar med sammanlagt drygt 1 800 medlemmar — tillhör den centrala organisationen Länkens Kamratförbund. Övriga länkorganisationer i landet, samtliga av lokal karaktär, har tillsammans omkring 300— 400 medlemmar. — Medlemmar som återfaller i alkoholmissbruk och uppträder berusade tas i viss utsträckning om hand redan i akutskedet av andra länkmedlemmar och får sova ruset av sig i lokaler, över vilka föreningarna disponerar, under tillsyn av någon medlem. Enligt uppgift förfogar statsbidragssökande länkföreningar över tillhopa ett 90-tal sjukbäddar. En del länkföreningar har också inackorderingshem, konvalescenthem, sportstugor, sommar- och semesterhem. Även en del akutfall tas in på dessa hem. Inte så sällan har föreningarna god kontakt med läkare, som kan rådfrågas i alarmerande situationer. Omfattningen av länkarnas verksamhet när det gäller att ta hand om berusade medlemmar är emellertid svår att ange eftersom det är en intern angelägenhet för varje förening. 2 1.4 Utbyggnad av akutsjukvården

För att i görligaste mån fullständiga bilden av sjukvårdens resurser i förevarande hänseende bör tilläggas att en allmän utbyggnad av sjukvården pågår eller planeras. Vid en del av de nya eller moderniserade sjukhusen skall inrättas särskilda akut- och intensivvårdsavdelningar. En integrering av kroppsoch mentalsjukvården pågår. Läkar1

Beträffande verksamheten vid Högalidshemmet, se vidare bil. 8, del II. En utförlig skildring av l ä n k a r n a s bakgrund, organisation och verksamhet h a r l ä m n a t s av 1964 års nykterhetsvårdsundersökning i dess betänkande SOU 1967:36 s. 92 ff till vilket hänvisas. 2

SOU 1968:55

179 hus och läkarstationer inom den öppna vården är under fortlöpande utveckling, varigenom skapas ökade möjligheter till läkarjour. Sjukvårdsuppgifterna har samordnats genom provinsialläkarnas och mentalsjukvårdens överförande till landstingssektorn i syfte att få till stånd en mera rationell ordning. Det är tydligt att även om dessa förbättringar inte tar omedelbart sikte på vården av de akutberusade kommer de likväl att i viss mån tillgodose också detta klientel. Vad beträffar planeringar i syfte att åstadkomma förbättringar speciellt för de akutberusade bör främst nämnas vissa sjukvårdsprojekt i stockholmsområdet och i Malmö. Sålunda h a r Stockholms stads sjukvårdsstyrelse beslutat att bygga ut alkoholistvården vid Mariapolikliniken. Denna skall få helt nya lokaler som enligt preliminära planer även skall ge plats åt en mottagning för akut intoxikerade vuxna patienter. Mottagningen skall omfatta en intagningsenhet samt en diagnostik- och behandlingsenhet. Lokalerna beräknas stå inflyttningsklara vid årsskiftet 1970/1971. I avvaktan h ä r p å har de nuvarande 13 akutplatserna för vuxna patienter provisoriskt utökats till 36 platser, vilka tagits i bruk i februari 1968. Vidare planeras en särskild intagningsavdelning för ungdomsalkoholister. Slutligen har i en souterrängvåning reserverats utrymme för en akutavdelning dit polisen direkt kan föra fyllerister som tas »på gatan» (20 platser). Frågan om ett sådant akutintag skall komma till stånd h a r emellertid från sjukvårdshuvudmannens sida gjorts beroende av att kostnaderna för denna verksamhet skall komma att bestridas av statsmedel. — Vidare h a r Stockholms läns landsting beslutat att inom Danderyds sjukhus' mentalvårdsenhet inrätta en alkoholklinik, bestående av bl. a. en avdelning om 16 vårdplatser för akut intoxikerade SOU 1968:55

män och kvinnor, omfattande jämväl fall som överförts genom polisens försorg. Denna vårdavdelning skall fungera som observations- och utredningsavdelning med en genomsnittlig vårdtid upp till 48 timmar. Kliniken avses bli klar under åren 1970—1971. — Slutligen bör nämnas att Malmö stads sjukvårdsstyrelse vid Allmänna sjukhuset uppfört en alkoholklinik med bl. a. en akutavdelning om tio vårdplatser. Den nybyggnad, vari kliniken är inrymd, skall enligt underhandsuppgift kunna byggas på med en våning för att bereda plats för ytterligare en avdelning för akutberusade. Alkoholkliniken tas i bruk hösten 1968. — Också i en del andra städer har föreslagits eller diskuterats förbättringar av vårdresurserna för akutberusade utan att dock förslagen eller diskussionerna ännu hunnit leda till några bestämda planer. Som exempel kan nämnas att nykterhetsnämnden i Eskilstuna föreslagit inrättande av ett s.k. övergångshem med bl.a. två platser för akutfall och att i Varberg planerats en alkoholpoliklinik med övernattningsrum. Vidare har i Norrköping diskuterats inrättande vid lasarettet av några sängplatser speciellt avsedda för personer med akuta alkoholsjukdomar. Som ytterligare exempel bör anföras, att länsnykterhetsnämnden i Kristianstads län gjort framställning hos landstinget om dess medverkan för anordnande av särskilda alkoholpolikliniker vid lasaretten i Kristianstad och Ängelholm, varvid föreslagits att till poliklinikerna skulle knytas ett mindre antal sängplatser för kortvarig vård av akuta fall. I Göteborg slutligen h a r barnavårdsnämnden hemställt att staden skall låta ställa i ordning en alkoholpoliklinik för unga alkoholmissbrukare med bl. a. åtta—tio akutvårdplatser. Staden h a r uppdragit åt sjukvårdsstyrelsen att utreda denna fråga. Vidare kan be-

180 träffande Göteborg nämnas, att professorn B. Lindegård, som på sjukvårdsstyrelsens uppdrag utrett frågan om h u r den socialmedicinska verksamheten i staden skall läggas upp, i oktober 1967 föreslagit bl. a. att en vårdavdelning om 20 platser för fyllerister inrättas i anslutning till en socialmedicinsk klinik vid Sahlgrenska sjukhuset. På avdelningen skall enligt förslaget i första h a n d läggas in fyllerister, som självmant söker sig dit, eventuellt med assistans av polis, och som bedöms vara behandlingsbara, varvid främst unga fyllerister skulle komma i åtanke. 2. Fortsatt öppen medicinsk

vård

2.1 Nykterhetsnämndernas kontakt med sjukvården

Vad angår de medicinska resurserna för den fortsatta behandlingen au fylleristklientelet — och härvidlag åsyftas främst de resurser, som nykterhetsvården har att bjuda i medicinskt hänseende — skall till en början erinras om att enligt 5 § lagen om nykterhetsvård läkare om möjligt bör vara ledamot av nykterhetsnämnden. Har nykterhetsnämnd ingen läkare som ledamot skall enligt 6 § tjänsteläkare, d.v.s. i allmänhet provinsialläkare eller stadsläkare, deltaga i nämndens sammanträden, i den mån han inte h i n d r a s av andra tjänsteåligganden. Finns läkare i nämnden, kan nämnden självfallet alltid vända sig till denne, om nämnden i ett visst fall finner medicinsk undersökning eller behandling erforderlig. I lika mån kan en nämnd, vilken saknar läkare, alltid vända sig till den provinsial- eller stadsläkare, som enligt nyssnämnda lagrum är skyldig att närvara vid nämndens sammanträden. Även andra läkare kan finnas att tillgå, nämligen sådana vilka på grund av särskilt intresse för

vården av alkoholskadade åtar sig att för nämndens räkning undersöka och kanske även behandla dessa klienter. På mindre orter, där antalet alkoholmissbrukare inte är så stort, finns i allmänhet inte något fast etablerat samarbete med läkare utanför nykterhetsnämnden; läkaren tar — efter överenskommelse i varje särskilt fall •— emot de personer som nämnden skickar till honom. Hans insats torde därvid huvudsakligen bestå i undersökning och rådgivning. Någon kontinuerlig vård av patienten i anledning av dennes alkoholmissbruk torde han däremot mera sällan kunna lämna. Finner han behov av medicinsk vård föreligga, brukar han vanligen remittera patienten till sjukhus eller annan inrättning, där sådan vård kan ges. I större och medelstora städer men också i en del mindre städer och andra tätorter med mer framträdande alkoholproblem är läkarinsatsen inom nykterhetsvården mera fast organiserad. Det förekommer här ej sällan att en eller flera läkare efter överenskommelse med nykterhetsnämnden åtagit sig att — vanligen på bestämda mottagningstider — undersöka och eventuellt också behandla personer, vilka nämnden remitterat till honom. I en del fall inskränker sig läkarens insats till undersökning av patienter, råd till nykterhetsnämnden angående lämpliga nykterhetsvårdande åtgärder och vid behov remiss av patienter till sjukhus eller andra vårdinrättningar medan däremot behandling av patienterna inte förekommer i någon nämnvärd utsträckning. På åtskilliga håll har läkare emellertid åtagit sig att även ge långsiktig medicinsk behandling av patienter (öppen vård) för att systematiskt återföra dem till ett nyktert levnadssätt, s.k. alkoholpoliklinisk verksamhet.

SOU 1968:55

181 2.2 Alkoholpoliklinikerna

Tidigare har nämnts, att det finns ett 100-tal alkoholpolikliniker i landet, vilka drivs av nykterhetsnämnd eller annan huvudman. Dessa polikliniker är belägna på följande platser, nämligen Stockholm (8; Mariapolikliniken, Norra polikliniken, Stadshagspolikliniken, Södersjukhusets alkoholpoliklinik, nykterhetsnämndens två läkarmottagningar och dess informationsbyrå samt Stadsmissionens alkoholpoliklinik), Danderyd (3, varav en utgör en på försök startad alkoholdispensär för ungdom), Huddinge, Järfälla, Lidingö, Märsta, Nacka (2), Sollentuna, Solna, Sundbyberg, Södertälje (2), österhaninge, Enköping, Skutskär, Tierp, Uppsala (2), Eskilstuna (2), Katrineholm, Nyköping, Oxelösund, Linköping, Motala, Norrköping (2), Eksjö, Jönköping, Nässjö, Vetlanda, Ljungby, Växjö, Hultsfred, Kalmar, Nybro, Oskarshamn, Vimmerby, Västervik, Visby, Karlshamn, Karlskrona, Olofström, Hälsingborg (2), Landskrona, Lund (2), Malmö (2), Halmstad, Kungsbacka, Göteborg (2; den förut nämnda Nordhemspolikliniken och den kyrkliga stadsmissionens poliklinik), Mölndal, Partille, Borås (2), Falköping, Lidköping, Maricstad, Skara, Skövde, Tibro, Hagfors, Karlstad, Kristinehamn, Karlskoga, Lindesberg, Örebro, Arboga, Fagersta, Västerås, Borlänge, Falun, Ludvika, Gävle, Sandviken, Bollnäs, Söderhamn, Sundsvall, Örnsköldsvik, Östersund, Skellefteå, Umeå, Vilhelmina, Boden, Gällivare, Kalix, Kiruna, Luleå, Malmberget, Piteå och Älvsbyn, tillhopa 104. Av dessa drivs 8 av respektive sjukvårdshuvudmän (4 i Stockholm, bl.a. Mariapolikliniken, 2 i Dandéryd, 1 i Lund och 1 i Göteborg, nämligen Nordhemspolikliniken), 2 av länkföreningar (i Eksjö och Nässjö), 3 av andra organisationer (1 i Stockholm av SOU 1968:55

Stadsmissionen, 1 i Göteborg av Stadsmissionen och 1 i Sundsvall av Medelpads distrikt av Svenska nykterhetsvårdsförbundet) samt 1 av länsnykterhetsnämnd (i Växjö), medan de övriga drivs av respektive kommunala nykterhetsnämnder; några av poliklinikerna, såsom de i Danderyd och Örnsköldsvik, är gemensamma för flera nykterhetsnämnder. 10 alkoholpolikliniker är inrymda på sjukhus (Maria sjukhus och Södersjukhuset i Stockholm, lasarettet i Danderyd, Akademiska sjukhuset i Uppsala, S:t Olofs sjukhus i Visby, lasaretten i Växjö, Karlshamn och Lund samt sjukstugan i Kungsbacka) och 3 i provinsial- eller stadsläkares mottagningslokaler (i Ljungby, Olofström och Lindesberg), medan de övriga antingen är fristående eller förlagda i anslutning till respektive nykterhetsnämnders eller organisationers egna lokaler. De alkoholpolikliniker, som drivs i nykterhetsnämndernas regi, är främst avsedda för nämndernas egna klienter men står öppna även för frivilliga vårdsökande. Länkföreningarnas alkoholpolikliniker betjänar i första hand föreningarnas egna medlemmar. Sjukvårdshuvudmännens alkoholpoliklinikcr anlitas av alla kategorier av vårdbehövande alkoholsjuka, men många patienter torde höra hemma bland nykterhetsnämndernas klientel. Såsom förut i detta kapitel påpekats är alkoholpoliklinikernas huvudsakliga syfte att bereda de alkoholsjuka medicinsk behandling i öppen vård. Patienterna får komma på bestämda mottagningstider för att behandlas med antabus, vitaminer o.dyl. På flertalet av poliklinikerna finns tillgång till läkare blott en eller ett par gånger i veckan, vanligen endast någon timme varje gång. medan däremot sköterska brukar finnas tillhands under ytterligare några timmar i veckan, på en del håll t.o.m. varje

182 vardag, för att dela ut mediciner, ge sprutor etc. enligt doktorns ordinationer. Det finns emellertid en del polikliniker som har mottagning med både läkare och sköterska varje vardag eller så gott som varje vardag. Så sker vid Mariapolikliniken, Norra polikliniken, nykterhetsnämndens läkarexpeditioner och informationsbyrå i Stockholm, socialläkarmottagningen i Uppsala, klinikerna i Eskilstuna (en av två), Norrköping (en av två), Kalmar, Lund (en av två), Hälsingborg (en av två), Malmö och Halmstad, Nordhemspolikliniken i Göteborg samt poliklinikerna i Partilie, Borås, Örebro, Fagersta, Västerås, Skellefteå och Umeå. De flesta av dessa håller öppet bara några timmar varje dag. Öppet hela dagarna har Mariapolikliniken och Norra polikliniken i Stockholm, poliklinikerna i Eskilstuna och Norrköping, Nordhemspolikliniken i Göteborg, samt poliklinikerna i Borås, Örebro, Skellefteå och Umeå. Några få alkoholpolikliniker har sängplatser för kortvarig avgiftningsbehandling. Vilka dessa är framgår av den tidigare framställningen. Det bör tilläggas, att en del av alkoholpoliklinikerna samtidigt fungerar som sociala rådgivnings- eller informationsbyråer. 2.3 Alkoholpoliklinisk vård vid sjukhus

Även en del sjukvårdsinrättningar behandlar alkoholsjuka polikliniskt. Detta gäller framför allt de psykiatriska lasarettsavdelningarna. Alkoholsjuka, som övernattat på vilplatserna på psykiatriska kliniken vid regionsjukhuset i Linköping, får återkomma varje morgon till kliniken för att ta den medicin, som ordinerats av läkare på kliniken. Även andra former för fortsatt behandling erbjuds dessa patienter i öppen vård. Bl. a. försöker man här genom gruppterapi (gruppsamtal, diskussioner i grupp eller sam-

kväm), som leds av läkare eller annan personal vid kliniken, hålla fortlöpande kontakt med patienterna. Psykiatriska kliniken vid lasarettet i Kristianstad har fått påtaga sig uppgiften som alkoholpoliklinik, eftersom någon sådan poliklinik inte finns inom länet. Inom den öppna medicinska vården av alkoholskadade pågår eller planeras en utbyggnad. Det nya Maria-sjukhuset i Stockholm skall sålunda få en behandlingsenhet för alkoholsjuka patienter, som där kan erhålla långtidsvård av dispensärtyp. Stockholms läns landsting har beslutat utreda frågan om anordnande av alkoholdispensärer vid annexsjukhus inom länet. Vissa planer på inrättande av kommunala alkoholpolikliniker föreligger också på en del håll, såsom i Varberg, Uddevalla och Mora. 2.4 Läkannedverkan inom den öppna nykterhetsvården

1964 års nykterhetsvårdsundersökning har låtit undersöka omfattningen av läkarmedverkan inom den öppna nykterhetsvården. Besultaten av några av dessa utredningar, avseende förhållandena den 23 november 1964, skall i det följande i korthet återges. För närmare studium av materialet kan hänvisas till nykterhetsvårdsundersökningens betänkande SOU 1967: 36 s. 142, 161 ff. Vad först angår läkarmedverkan i nykterhetsnämnderna visar de gjorda undersökningarna att knappt hälften av nykterhetsnämnderna i rikets städer och köpingar har egen ledamot som är läkare. På landsbygden är det bara cirka tio procent av nämnderna som har läkarledamot. Oavsett om läkare är representerad i nykterhetsnämnderna eller ej har dessa på de allra flesta håll tillgång till läkarmedverkan. Stockholm, Göteborg och Malmö liksom drygt hälften av övriga städer i storleksordningen över SOU 1968:55

183 Trots den relativt begränsade tillgång50 000 invånare har sålunda anställda läkare. Läkarmedverkan i större städer en på alkoholpolikliniker i landet har och en del mindre orter ordnas i öv- inte mindre än 426 kommuner av tillrigt genom att nykterhetsnämnden an- hopa 1 006 möjlighet att anlita sådana. tingen anlitar av kommunen anställd Härav framgår att alkoholpoliklinikerläkare eller träffar avtal eller överens- na i betydande utsträckning kan utnyttkommelse med annan på orten bosatt jas även av utomstående kommuner. 52 läkare om medverkan. Det övervägande procent av de mindre städerna och köantalet mindre städer och köpingar pingarna samt 60 procent av landskom(65 procent) och landskommuner (86 munerna saknar dock möjlighet att anprocent) väljer dock att i det en- lita sådan poliklinik. Vad beträffar nykterhetsnämndernas skilda fallet anlita provinsialläkare elmöjlighet att anlita psykiatrisk lasaler annan tjänsteläkare utan att träffa särskilt avtal eller överenskommelse. rettsklinik i olika kommuner visar de Endast 15 av 1 006 nykterhetsnämnder gjorda undersökningarna att drygt 31 procent av samtliga kommuner (31 prosaknar tillgång till läkarmedverkan. cent även av landskommunerna) uppDe möjligheter till läkarmedverkan som erbjuds nykterhetsnämnderna sy- ger sig sakna denna möjlighet. Bland de nes emellertid relativt sällan tas i an- 686 kommuner, som är tillgodosedda i språk. Undersökningarna visar att 33 detta hänseende, föreligger enligt vad procent av landskommunerna och 8 nykterhetsvårdsundersökningen upplyprocent av de mindre städerna och kö- ser avtal eller överenskommelse med pingarna inte alls anlitar läkare för sjukvårdshuvudman eller överläkare om nykterhetsvårdsarbetet och att drygt mottagning eller vårdplatser för nämnhälften av landskommunerna och 29 dens klientel endast för 22 kommuner. 34 procent av samtliga kommuner procent av de mindre städerna och kö(35 procent av landskommunerna) upppingarna anlitar läkare mindre än en ger sig sakna möjlighet att regelmässigt timme i månaden. Drygt en tredjedel av städerna över 50 000 invånare upp- anlita mentalsjukhus för poliklinisk utvisar över 60 timmars läkarmedverkan redning och behandling av klientelet. I per månad. Flertalet större städer be- de fall där sådan möjlighet finns (660 dömer också läkarmedverkan vara otill- kommuner) har avtal eller överensräcklig medan de flesta landskommu- kommelse i likhet med vad som gäller de psykiatriska lasarettsklinikerna träfnerna (91 procent) och en betydande del av övriga städer och köpingar (77 fats för 25 kommuner. Nykterhetsvårdsundersökningen har procent) bedömer den som tillräcklig.

Tabell 8:1. Nykterhetsnämndernas bedömning handlingsresurser avseende alkoholpolikliniker, Nämnden bedömer tillgången som tillfredsställande otillfredsställande Summa

SOU 1968:55

Storstäder

av tillgången psykiatriska

på medicinska kliniker och

vård- och bementalsjukhus

Andra städer Övriga städer Landsoch över kommuner kö>pingar 50 000 inv.

Samtliga

2 9

112 103

579 198

693 313

184 slutligen redovisat nykterhetsnämndernas bedömning av tillgången på medicinska vård- och behandlingsresurser avseende alkoholpolikliniker, psykiatriska kliniker och mentalsjukhus. Resultatet framgår av tabell 8:1 på s. 183. Såsom framgår av tabellen bedömer något mer än 31 procent av samtliga kommuner (25 procent av landskommunerna, 48 procent av mindre städer och köpingar) tillgången på medicinska vårdresurser som otillfredsställande. De orsaker som nämnderna angett till stöd härför är enligt vad nykterhetsvårdsundersökningen upplyser sjukvårdskrisen, bristen på personal, långa avstånd till vårdinstitutionen, bristande samordning av tillgängliga resurser, brist på vårdplatser och resurser, brist på akutplatser, brist på intresse från de sjukvårdande institutionerna att i tillräcklig omfattning erbjuda nykterhetsvårdens klientel vård m.m. Vad gäller barnavårdsnämnderna har dessa i allmänhet ej några egna medicinska resurser för undersökning och behandling i öppen vård av unga alkoholmissbrukare utan de får hålla sig till vad nykterhetsnämnderna och sjukvårdshuvudmännen i den vägen kan erbjuda. I viss utsträckning torde barnavårdsnämnderna även kunna anlita de barn- och ungdomspsykiatriska kliniker, av vilka det brukar finnas åtminstone en inom varje sjukvårdshuvudmans verksamhetsområde, för medicinsk undersökning av nämndernas nykterhetsvårdsklientel.

3. Sluten medicinsk

vård

kare kan i regel inte framgångsrikt behandlas i öppen vård utan får i stället beredas klinisk vård på olika sjukvårdsinrättningar. Bland sjukvårdsinrättningar, varom här är fråga, märks i första hand de särskilda vårdavdelningar, s.k. alkoholkliniker, som är anslutna till några av de tidigare nämnda alkoholpoliklinikerna. Sålunda har Mariapolikliniken, förutom sin akutavdelning, två vårdavdelningar om sammanlagt 48 platser, där alkoholskadade kan läggas in för klinisk vård; den ena avdelningen (30 platser) ligger på Maria sjukhus i anslutning till polikliniken, medan den andra (18 platser) är inrymd på S:t Eriks sjukhus. Likaså h a r den andra stora alkoholpolikliniken i landet, Nordhemspolikliniken i Göteborg, en avdelning för längre tids vård av alkoholsjuka; denna avdelning har 18 vårdplatser. Som en alkoholklinik kan också betraktas en avdelning om 27 vårdplatser på Ulvsunda sjukhem. I detta sammanhang bör också erinras om den alkoholklinik, vilken enligt beslut av 1956 års riksdag inrättats vid Karolinska sjukhuset i Stockholm. Denna klinik, som f.n. h a r 40 vårdplatser (den skall fullt utbyggd få 60), har vid sidan av sina vårduppgifter att tillgodose klinisk forskning och läkarutbildning på området i samarbete med den i samma byggnad belägna institutionen för teoretisk alkoholforskning vid Karolinska Institutet. Enligt undersökningar företagna av 1964 års nykterhetsvårdsundersökning vårdades den 15 november 1965 tillhopa 83 patienter på de här nämnda alkoholklinikerna.

3.1 Alkoholkliniker

3.2 Kropps- och mentalsjukhus

Personer med allvarliga alkoholsjukdomar (t.ex. delirium tremens, alkoholhallucinos och alkoholparanoia) eller eljest svårt hemfallna alkoholmissbru-

I övrigt följer den slutna kliniska vården av alkoholmissbrukare inte något bestämt mönster utan torde i hög grad bero på lokala resurser och vederböranSOU 1968:55

185 de överläkares speciella intresse för vårdformen i fråga. Vård av alkoholskadade förekommer både på kroppssjukhus och mentalsjukhus. En framstående roll härvidlag spelar otvivelaktigt mentalsjukhusen och de psykiatriska lasarettsavdelningarna. Sinnessjuklagstiftningskommittén har i sitt betänkande »Mentalsjukvårdslag» (SOU 1964:40 s. 242) uppgett att på storstädernas mentalsjukhus alkoholisterna uppgår till 30 å 40 procent av intagningarna på de manliga avdelningarna. 1964 års nykterhelsvårdsundersökning h a r vid en undersökning av förhållandena den 15 november 1965 på sex mentalsjukhus och 14 psykiatriska kliniker funnit, att drygt tolv procent av patienterna på mentalsjukhusen och drygt 25 procent av patienterna på de psykiatriska klinikerna var alkoholmissbrukare. Alkoholmissbruk bedömdes som p r i m ä r orsak till intagningen i ungefär två tredjedelar av dessa fall. Också inom kroppssjukvården, främst på medicinska kliniker men även på rehabiliteringskliniker, kirurgiska kliniker och olycksfallsavdelningar samt på sanatorier, vårdas patienter som bl.a. har alkoholproblem. I allmänhet torde dessa patienter frånsett avgiftningsbehandling och annan speciell behandling dock inte i någon högre grad få behandling för sina alkoholproblem. Lokala undantag finns dock. Sålunda tas på de medicinska klinikerna på regionsjukhuset i Örebro och lasarettet i Gävle samt på kirurgiska kliniken på lasarettet i Varberg i rätt betydande omfattning in patienter för vård just på grund av alkoholsjukdom eller svårt alkoholmissbruk. — 1964 års nykterhetsvårdsundersökning har även undersökt förhållandena den 15 november 1965 vid 57 medicinska kliniker och 20 sanatorier. Andelen alkoholmissbrukare bland de patienter som nämnda dag var inSOU 1968:55

tagna på de medicinska klinikerna utgjorde cirka fem procent. Spridningen var dock stor med siffror, som ibland uppgick till eller översteg 20 procent. Drygt hälften av dessa intagningar bedömdes vara primärt betingade av alkoholmissbruk. Av lungtuberkulospatienterna på sanatorierna bestod tolv procent av alkoholmissbrukare. Alkoholmissbruket som orsak till intagningen bedömdes som primärt endast för åtta procent av dessa fall. På de olika här förut nämnda kroppsoch mentalsjukhus som bereder klinisk vård åt alkoholskadade finns i allmänhet inte några särskilda vårdplatser, som ständigt står till förfogande för sådana patienter utan dessa får konkurrera med andra sjuka om de tillgängliga vårdplatserna, varvid vårdbehovet blir avgörande för prioriteten. Undantagsvis förekommer dock att fasta vårdplatser för alkoholsjuka finns på sjukvårdsinrättningarna. Så är fallet vid ett par psykiatriska kliniker och några mentalsjukhus. Sålunda disponerar överläkaren vid nykterhetsnämndens alkoholpoliklinik i Uppsala, vilken samtidigt är överläkare på den psykiatriska kliniken vid Akademiska sjukhuset, över några (högst 14) vårdplatser vid sistnämnda klinik för avgiftningsbehandling. Så är även förhållandet i Lund, där landstingets alkoholpoliklinik har tillgång till några vårdplatser på psykiatriska kliniken vid lasarettet i staden. Särskilda avdelningar för alkoholskadade finns vid följande mentalsjukhus, nämligen Beckomberga och Långbro sjukhus i Stockholm, Ulleråkers sjukhus i Uppsala, Karsuddens sjukhus i Katrineholm, S:t Olofs sjukhus i Visby, Restads sjukhus i Vänersborg, Falbygdens sjukhus i Falköping, Mellringe sjukhus i Örebro och Frösö sjukhus i Östersund. Avdelningen vid Karsuddens sjukhus håller dock på att avvecklas.

186 3.3 Medicinsk eftervård

Flera av de sjukhus, som i det föregående nämnts, har möjligheter att, sedan den kliniska vården på sjukhuset upphört, bereda de alkoholskadade medicinsk eftervård på konvalescenthem, enskilda vårdanstalter eller liknande inrättningar. Sålunda kan en del av de patienter, som vårdats på vårdavdelningarna vid Maria sjukhus och S:t Eriks sjukhus, få eftervård på någon av de enskilda vårdanstalter eller konvalescenthem, som Stockholms stads nykterhetsnämnd driver (Hamnvikshemmet, Kungsörstorp, Kydingeholm, Lida och Pettersbergsgården) eller på vårdhemmet Högalid, som drivs av socialnämnden. Stockholms läns landsting har två sjukhem (Hackholmssundshemmet och Husbyhemmet), dit många alkoholskadade överförs från Ulvsunda sjukhem för efterbehandling och rehabilitering. Landstinget i Uppsala län har en enskild vårdanstalt (Eksätrahemmet), där alkoholister, som varit intagna på psykiatriska kliniken vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, i vissa fall kan beredas eftervård. De alkoholsjuka patienter, som övernattat på vilplatserna på psykiatriska kliniken i Linköping, kan i viss omfattning få plats på ett länkhem i staden (tio platser) eller på ett av nykterhetsnämnden i staden drivet hotell (14 platser) eller på nykterhetsnämndens inackorderingshem (tolv platser); de skall sedan så länge de vistas på dessa hem infinna sig varje morgon på kliniken för att få sina mediciner. Landstinget i Örebro län har ett konvalescenthem (Skogstorp), som uteslutande är avsett för alkoholskadade. Landstinget i Gävleborgs län driver en enskild vårdanstalt (Nordsjöhemmet), dit en del av de alkoholister, som vårdats t.ex. på den medicinska lasarettsavdelningen i Gävle, kan överföras för

kompletterande medicinsk efterbehandling. I de flesta fall får de alkoholskadade, som varit intagna på sjukhus, alkoholkliniker, konvalescenthem, enskilda vårdanstalter eller liknande inrättningar för sluten medicinsk vård, efter utskrivningen gå på poliklinisk behandling på sjukhuset eller på alkoholpoliklinik under längre eller kortare tid.

3.4 Andra vårdmöjligheter

Också när det gäller den kliniska vården av alkoholskadade står barnavårdsnämnderna utan egna resurser för sitt nykterhetsvårdsklientel. De får även här anlita befintliga allmänna resurser vartill kommer de barn- och ungdomspsykiatriska klinikerna, vilka emellertid endast i obetydlig omfattning torde kunna ta emot alkoholmissbrukare. Medicinsk vård av alkoholskadade ges i viss utsträckning på de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare. Vissa ungdomsvårdsskolor har tillförts särskilda resurser för vård av alkoholoch narkotikamissbrukare. Är den alkoholskadade intagen på fångvårdsanstalt eller annan anstalt inom kriminalvården har styresmannen att tillse att den intagne får behandling för sina alkoholbesvär. Det förekommer ej sällan att sådan intagen »går på antabus» inne i anstalten samt att övervakningsnämnden meddelar föreskrifter om sådan behandling under den prövotid, som skall följa efter villkorlig frigivning.

3.5 Utbyggnadsplancr

De förut nämnda projekten avseende en utbyggnad av alkoholistvården vid Maria sjukhus, Danderyds sjukhus och Allmänna sjukhuset i Malmö innefattar också sluten medicinsk vård. På Mariasjukhuset planeras således att i anslutSOU 1968:55

187 ning till de två akutavdelningarna och dispensäravdelningen inrätta två vårdavdelningar om vardera 32 platser för observations- och utredningsfall. Man räknar därjämte med att de 30 platser, som finns inrättade på nuvarande Maria sjukhus för längre tids vård av alkoholsjuka, skall kunna användas även efter tillkomsten av nybyggnaden, dock endast under en övergångstid. Alkoholkliniken på Danderyds sjukhus skall — förutom den tidigare nämnda akutintoxikationsavdelningen — få ytterligare tre avdelningar, nämligen en avdelning om 16 vårdplatser för akutvård av män med en beräknad vårdtid av tio—fjorton dagar, en avdelning om 20 vårdplatser för män för längre tids vård (cirka fyra —sex veckor) och en avdelning om 20 vårdplatser för kvinnor för vård av såväl akut- som långtidskaraktär. Alkoholkliniken vid Malmö Allmänna sjukhus slutligen härjämte sin akutavdelning fått en avdelning om 20 platser för längre tids vård. Man planerar vidare att till denna klinik anknyta ett konvalescenthem med omkring 25 vårdplatser. Mer obestämda planer på utbyggnad av den slutna medicinska alkoholistvården finns på andra håll.

4.

Läkarutbildningen

Några ord skall i detta sammanhang sägas om undervisningen angående alkoholsjukdomar inom ramen för den vanliga läkarutbildningen. Någon fristående speciell kurs finns inte ordnad utan alkoholsjukdomarna studeras vid sidan av a n d r a sjukdomar inom vissa ämnen, såsom farmakologi, intern-medicin, psykiatri, neurologi och socialmedicin. I ämnet farmakologi ges en rent teoretisk undervisning om gifter och deras verkningar. Därvid behandlas också alkohoSOU 1968:55

len, dess omsättning, dess inverkan på leverfunktionen, antabuseffekten etc. I ämnet intern-medicin hålls en fem månader lång kurs. Härutöver har studerandena att i slutet av läkarutbildningen genomgå fyra månaders tjänstgöring vid medicinsk klinik. Av dessa skall tre månader fullgöras utanför undervisningssjukhus. Studerandena får då möta och bedöma de olika slag av sjukdomsfall som kan förekomma på en medicinsk avdelning, t. ex. akut intoxikerade som tas in under lördags- och söndagsjouren. I ämnet psykiatri är anordnad en tre månaders kurs kombinerad med praktisk tjänstgöring. Kursdeltagarna får här bedöma olika fall som kommer in på en psykiatrisk klinik, bl. a. alkoholmissbrukare. Under denna kurs betonas självfallet de psykiatriska verkningarna av alkoholmissbruk. Dess neurologiska komplikationer behandlas under kursen i neurologi. Vid undervisningen i socialmedicin behandlas alkoholmissbruket som samhällsproblem. Därvid redovisas också de sociala konsekvenserna för den enskilde och hans familj av sådant missbruk samt de möjligheter man för närvarande h a r att komma till rätta med dessa problem. Socialstyrelsen och universitetskanslersämbetet har den 22 februari 1968 på grundval av en inom ämbetsverken genomförd utredning framlagt förslag till vissa ändringar av läkarutbildningen, innebärande bl. a. en betydande förstärkning av utbildningen i ämnet psykiatri.

5. Nykterhetsvårdens

sociala

resurser

5.1 Personalen

Vad beträffar nykterhetsvårdens sociala resurser är det i första hand personalresurserna, som kommer i blickpunkten. I små kommuner är det i regel

188 nykterhets- och barnavårdsnämndernas ordförande som, ofta vid sidan av annat arbete och utan något biträde, får svara för den nykterhetsvårdande verksamheten i kommunen. Större kommuner är däremot utrustade med särskild socialvårdspersonal, vilken ombesörjer det utrednings- och vårdarbete, som åvilar nämnderna; dessutom anlitas i viss utsträckning frivillig arbetskraft, t.ex. för fullgörande av hjälpåtgärder och övervakningsuppdrag. I många kommuner arbetar socialvårdstjänstemännen på deltid hos nykterhets- eller barnavårdsnämnden och utför vid sidan därav annat socialvårdsarbete åt kommunen, medan i andra kommuner, särskilt i städerna, tjänstemännen är heltidsanställda hos nämnden. I större städer har nykterhetsvårdsarbetet blivit alltmer specialiserat. Man har t.ex. indelat staden i distrikt med en nykterhetsvårdsbyrå i varje distrikt eller gjort en indelning efter klientelets ålder med olika byråer för unga och vuxna missbrukare. En vanlig form av specialisering i sådana städer är, att nykterhetsnämndernas förebyggande aktivitet koncentrerats till särskilda rådgivnings- och informationsbyråer, dit personer med alkoholbesvär frivilligt söker sig. Verksamheten är där inriktad på att med ledning av medicinsk och social undersökning av den alkoholsjuke lämna råd och bistånd till främjande av olika slags hjälpåtgärder samt att lämna anhöriga råd och vägledning angående problem i samband med enskilda personers alkoholmissbruk. Dessa byråer förestås i allmänhet av någon socialvårdstjänsteman från nykterhetsnämnden men har samtidigt tillgång till läkare för konsultation, eventuellt också för poliklinisk behandling; det bör påpekas, att flera av de förut nämnda alkoholpoliklinikerna samtidigt fungerar som sociala rådgivningsbyråer.

5.2 Arbetsvärd

Bland andra resurser, som nämnderna i sin verksamhet måste ha tillgång till, är olika slags anordningar för att bereda klienterna arbete och omskolning, bostad eller vård i skyddad miljö på halvöppna eller slutna socialvårdsinrättningar. Några arbeten eller omskolningskurser i egen regi driver nämnderna inte utan verksamheten är av förmedlande art och består t.ex. i att någon tjänsteman hos nämnden via arbetsvården och arbetsförmedlingen söker skaffa arbete åt klienterna i den öppna arbetsmarknaden. Om detta inte lyckas — många alkoholskadade är uppenbarligen ganska svårplacerade — försöker man att placera dem i de specialarbeten eller på de omskolningskurser, som bl. a. stat eller kommun har att erbjuda. Så t.ex. driver vissa landsting och även vissa primärkommuner och enstaka privata organisationer s.k. arbetsträningsverkstäder eller verkstäder för skyddad sysselsättning, som är avsedda för personer med fysiska eller psykiska defekter och vilka i princip står öppna även för alkoholskadade. Förutom dessa mera verkstadsbetonade anordningar finns i en del kommuner statsunderstödda skogs-, anläggningsoch parkarbeten samt andra liknande arbeten för svårplacerad arbetskraft, i vilka arbeten också nykterhetsvårdens klientel kan placeras. Vidare märks de av arbetsmarknadsstyrelsen administrerade statliga beredskapsarbetena, av vilka en del är speciellt avsedda för alkoholskadade; dessa arbeten, som i huvudsak avser vägbyggnads-, anläggnings- och skogsarbeten, omfattar ett fyrtiotal förläggningar på olika håll i landet. Vidare kan nämnas de omskolningskurser för partiellt arbetsföra och arbetslösa, som leds av skolöverstyrelsen i samråd med arbetsmarknadsstySOU 1968:55

189 relsen och som i princip även står öppna för alkoholskadade; ett par kurser är direkt avsedda för alkoholskadade.

5.3 Login och härbärgen

Också den verksamhet som består i att nämnderna bereder sina klienter bostad eller logi för natten är i huvudsak av det förmedlande slaget; h ä r är det kontakter med bostadsförmedlingar och rumsuthyrare, som kännetecknar verksamheten. På sina håll har nykterhetsnämnderna vissa egna resurser, vilka i huvudsak är inriktade på att tillfälligt tillgodose de mest trängande bostadsbehoven. Några exempel härpå lämnas i det följande. Nämnden i Solna har förhyrt en hel bostadsfastighet för att där logera bostadslösa alkoholmissbrukare, och nämnden i Eskilstuna h a r till sin disposition ett antal rum i en bostadsfastighet för samma ändamål. Nykterhetsnämnden i Linköping driver som tidigare nämnts i egen regi hotellverksamhet för sina akut bostadslösa klienter. Detsamma är fallet med nykterhetsnämnden i Stockholm, som dels fått reserverade ett antal platser på ungkarlshotell (15 platser på Hotell Kronoberg och 37 platser i en paviljong vid Hotell Skarpskytten) och dels driver ett kombinerat hotell och inackorderingshem (Bandhagen). Dessutom är att märka den härbärgesvcrksamhet för bostadslösa, i regel socialt missanpassade och gravt alkoholskadade män, vilken bedrivs i Stockholm av socialnämnden i samarbete med nykterhetsnämnden. I verksamheten ingår f.n. fyra natthärbärgen, nämligen »Pilgården» (48 platser), vilken samtidigt fungerar som administrations- och anvisningscentral, »Skarpnäck» (110 platser), »Skrubba» (112 platser) och »Vinden» (45 platser), samt två daghärbärgen. På natthärbärgena får gästerna inte bara logi utan ockSOU 1968:55

så ett enkelt kvällsmål och kaffe samt ett morgonmål med smörgåspaket. Gäster, som kan betala, får erlägga en avgift om 4: 50—5: 50 kronor per natt. Härbärgesverksamheten sorterar under en för socialnämnden och nykterhetsnämnden gemensam byrå, byrån för bostadslösa män. Till verksamheten är knutna socialarbetare, läkare och sjuksköterskor. På »Skarpnäck» och »Skrubba» håller läkare mottagning två kvällar i veckan och sjuksköterska fem kvällar i veckan. Vid varje härbärge finns dessutom anställda vaktmästare. Frågan om en utbyggnad av härbärgena såväl lokalmässigt som vad gäller kurativa åtgärder är under utredning. Som ett led häri ingår ett socialmedicinskt utrednings- och behandlingshem om 20 platser, vilket inrättats under senhösten 1967 av socialnämnden. Patienterna utväljs slumpmässigt ur natthärbärgesklientelet. De blir på hemmet föremål för en grundlig social, medicinsk och psykologisk undersökning. Behandlingen tar sikte på en optimal anpassning i varje enskilt fall, och de vårdmetoder som förut använts beskrivs. Verksamheten står närmast under ledning av en heltidsanställd socialläkare. Vid hemmet tjänstgör vidare psykolog, socialläkarassistenter, föreståndare, sjuksköterskor, skötare/sköterskor, arbetsterapeut, kontorister och ekonomipersonal. Totalt finns det 20 anställda, vartill kommer psykolog- och socialpraktikanter. — Nämnas bör också att länkarna i rätt stor utsträckning bereder logi åt behövande medlemmar i sina samlinglokaler, sportstugor, semesterhem etc.

5.4 Inackorderingshem

Några nykterhetsnämnder har egna inackorderingshem, vilka har till ändamål att under en övergångstid — i regel omkring tre månader — erbjuda bostad

190 i skyddad miljö åt alkoholmissbrukare, som har vanligt förvärvsarbete utanför hemmet. Vistelsen på hemmet är i princip frivillig. Inackorderingshemmen används såväl i fall, då indikationerna för tvångsintagning är för handen -— antingen såsom ersättning för tvångsintagning på allmän vårdanstalt eller för eftervård av personer, som försökspermitterats eller slutligt utskrivits från sådan anstalt — som i fall, där anstaltsvård inte är aktuell utan där hjälpåtgärder i stället kommer till användning. Sådana hem drivs av nykterhetsnämnderna i Stockholm (6), Solna, Sundbyberg (gemensamt för Sollentuna, Solna och Sundbyberg), Södertälje, Uppsala, Eskilstuna, Finspång, Linköping (2), Norrköping (2), Jönköping, Vetlanda, Kalmar, Karlskrona, Hälsingborg, Lund, Malmö (2), Göteborg, Borås, Skövde, Karlstad, Karlskoga, Örebro, Västerås, Avesta och Gävle. Dessutom finns ett inackorderingshem, som drivs av landsting, och ett, som drivs i en stiftelses regi. Det sammanlagda antalet vårdplatser utgjorde den 1 juli 1967 drygt 500. Flera nya inackorderingshem är under uppförande eller planeras. Inom barna- och ungdomsvården finns barnhem av olika slag (upptagningshem, utredningshem, specialhem m.fl.), som i allmänhet drivs av landsting men också av en del barnavårdsnämnder, ideella organisationer och stiftelser. 5.5 Enskilda vårdanstalter

För patienter, vilka inte lämpligen kan placeras i den halvöppna vårdform, som inackorderingshemmen utgör, finns möjligheter till sluten vård utan att dock vård på allmän vårdanstalt alltid är indicerad. Bland de inrättningar, som härvidlag står till buds, märks främst de statsunderstödda enskilda vårdanstalterna för alkoholmissbrukare. Behandlingen på dessa anstalter består i

huvudsak i medicinsk vård, psykoterapi, pedagogisk påverkan, sysselsättningsterapi och åtgärder för patientens återanpassning efter anstaltsvistelsen. Vårdtiden brukar utgöra en till tre månader. Vården är frivillig men ingår ofta som ett led i den behandling vederbörande nykterhetsnämnd anvisat för patienten; vanligen utgör den en hjälpåtgärd. Genom att frivilligt gå in på en enskild vårdanstalt undviks ofta en ifrågasatt tvångsintagning på allmän vårdanstalt. I allmänhet är dock de enskilda vårdanstalterna inriktade på behandling av ett mera godartat och behandlingsvilligt klientel än det, som hör hemma på de allmänna vårdanstalterna. De som vårdas på dessa enskilda anstalter är sjukskrivna och brukar uppbära sjukpenning från försäkringskassan. Den 1 juli 1967 fanns det 20 enskilda, statsunderstödda vårdanstalter, av vilka nykterhetsnämnden i Stockholm drev fem, nykterhetsnämnderna i Göteborg och Gävle vardera en, landstingen i Uppsala, Gävleborgs och Västerbottens län vardera en, samt ideella organisationer eller stiftelser de övriga tio. Det sammanlagda antalet vårdplatser var drygt 500. En utbyggnad av organisationen pågår. 5.6 Allmänna vårdanstalter

Slutligen bör i detta sammanhang nämnas de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare. Enligt lagen om nykterhetsvård är dessa av två slag, nämligen dels statliga dels erkända anstalter, d.v.s. enskilda anstalter som av Konungen erkänts såsom allmänna vårdanstalter. Båda slagen av anstalter har att ta emot alkoholmissbrukare, som med stöd av bestämmelserna i lagen om nykterhetsvård hänvisats till sådan vård, varvid kan ifrågakomma både tvångsintagning (18 §) och frivilligt ingående på anstalten (58 §). Vården är i SOU 1968:55

191 princip av samma art som den vård, vilken meddelas på de enskilda vårdanstalterna, men h a r till skillnad från denna olika tvångsmässiga inslag. Den 1 juli 1967 fanns det sex statliga anstalter med tillhopa drygt 500 platser och 23 erkända anstalter med sammanlagt nära 1 600 platser. 5.7 Ungdomsvårdsskolor

Motsvarigheten inom barnavården till de allmänna vårdanstalterna för alkoholmissbrukare är ungdomsvårdsskolorna. Den 1 juli 1967 fanns 25 sådana skolor med sammanlagt nära 1 100 vårdplatser. Fyra av skolorna, Bärby, Faga-

SOU 1968:55

reds, Råby och Ryagårdens yrkesskolor, har sjuk- och behandlingsavdelningar främst avsedda för ungdomar med allvarliga alkohol- eller narkotikaproblem. Unga alkoholmissbrukare skrivs emellertid in också vid andra ungdomsvårdsskolor än de nu nämnda specialskolorna. Enligt en uppgift i 1964 års nykterhetsvårdsundersöknings betänkande (SOU 1967: 36 s. 76) var alkoholmissbruk i cirka 40 procent av alla fall, som var inskrivna vid ungdomsvårdsskolorna vid utgången av år 1965, en dominerande eller bidragande orsak till intagningen.

NIONDE

Fylleriet i statistisk

1.

Inledning

Som mått på alkoholmissbrukets utveckling och utbredning i samhället används huvudsakligen fylleristatistiken. Denna skiljer sig väsentligt från statistik på andra områden, exempelvis inkomststatistiken. För inkomststatistiken föreligger för varje inkomsttagare relativt säkra uppgifter om hans inkomster, de klassificeras och bearbetas, och man får ett tämligen tillförlitligt grepp om olika inkomstklasser. Då även uppgifter om penningvärdets förändringar föreligger, kan jämförelser göras över relativt långa perioder. Fylleristatistiken är mycket mindre tillförlitlig. Polistätheten är olika på olika håll, den förändras också med tiden. Likaså skiftar polisens möjligheter att upptäcka fylleri med hänsyn till variationerna i patrulleringsmetodiken. En ökad motorisering ger bättre möjligheter härvidlag. Därtill kommer att polisens uppfattning om när ingripande mot fylleri är påkallat kan variera. Fylleribeteendet som sådant är inte heller ett tillförlitligt mått på alkoholmissbruk. Socialt välbärgade personer, som är berusade, åker antagligen taxi hem, medan socialt mindre välbärgade, exempelvis bostadslösa, löper väsentligt större risk att bli gripna. Man vet också, att personer som är ovana att dricka, blir berusade av kvantiteter, som de vana utan vidare tål, och det är tänkbart, att ungdomar med mera avancerade alkoholvanor lärt sig sköta alkoholen

KAPITLET

sociologisk belysning

på sådant sätt, att de åtminstone inte råkar ut för fylleriförseelser, medan de mera skötsamma blir tagna. Naturligtvis är fylleristatistiken inte oanvändbar, men man bör vara försik1ig med långtgående slutsatser, i synnerhet beträffande förhållandet fylleri-alkoholmissbruk, beträffande jämförelser under längre perioder och beträffande jämförelser mellan olika orter, särskilt sådana med skiftande befolkningstäthet.

2. Omhändertaganden

för

fylleri

I Sverige företas årligen av polisen cirka 120 000 omhändertaganden för fylleri, varav c:a 90 procent i städerna och endast c:a 10 procent på landsbygden. Härtill kommer ett mindre antal fall, då militär personal inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten omhändertas för fylleri och införs i militär arrestlokal. Totalantalet under åren 1959—19G7 upptäckta fyllerifall framgår av tab. 9: 1. Härtill kommer de nyssnämnda militära fallen. Antalet sådana kan uppskattas till 500 till 1 000 per år. Vid bedömningen av nykterhetstillståndet i stort och inom olika delar av landet utgår man vanligen i första hand från polismyndigheternas uppgifter om antalet omhändertaganden för fylleri. Dessa visar, att Stockholm, Göteborg och Malmö tillsammans svarar för omkring hälften av alla omhändertaganden för fylleri; dock har Göteborg i förhålSOU 1968:55

193 Tab. 9:1. Totalantalet fyllerifall 1959—1967 Av polisen redovisade omhändertaganden för fylleri År

1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967

På allmän plats

På enskilt område

S:a

87 500 89 575 94 225 89 835 88 216 95 885 101 616 101 946 106 938

14 100 14 425 15 175 14 465 13 786 15 904 16 129 16 730 18 661

101 600 104 000 109 400 104 300 102 002 111 789 117 745 118 676 125 599

Siffrorna för 1959—1962 är endast beräknade. lande till sin folkmängd betydligt flera fyllerifall än Stockholm, som i sin tur h a r högre relativ fyllerifrekvens än Malmö, övriga städer har en mycket varierande fyllerifrekvens liksom man, när det gäller enstaka städer och mindre orter, kan finna rätt stora variationer från det ena året till det andra. Fyllerifrekvensen är vidare större på sommaren än på vintern, vilket får anses innebära att den starkt påverkas av temperaturens växlingar. Årskurvans maximum, som vanligen inträffar i juni eller juli månad, ligger i allmänhet nästan dubbelt så högt som dess minimum, vilket brukar inträffa i januari eller februari månad. En mindre uppgång noteras som regel i samband med julhelgen. Under 1963 medförde "spritstrejken" under våren detta år en temporär varubrist i systembolagets butiker, vilken återspeglades i fyllerikurvan. Under 1963 uppvisade nämligen april månad det minsta antalet omhändertaganden av samtliga månader. Under de närmast följande månaderna blev — sedan varubristen upphört — frekvensen i gengäld något större än normalt. Fylleriet varierar också under veckans olika dagar och under dygnets olika timmar. Dessa variationer är inte föremål för fortlöpande statistik, men SOU 1968:55

det förhåller sig otvivelaktigt så att frekvensen är större under slutet av veckan än under början. Fredagar och lördagar har sedan gammalt hög fyllerifrekvens och i den mån även torsdagen blivit avlöningsdag har ett ökat antal fyllerifall inträffat under denna veckodag. Beträffande dygnsvariationerna gäller att fyllerister kan påträffas under dygnets alla timmar, men att de flesta tas om hand mellan klockan 18 och 24. På vissa mindre orter, där under den varma årstiden semesterfirare eller åskådare vid tävlingar av olika slag samlas i stort antal, får man erfarenhetsmässigt räkna med en kraftig ökning av fyllerifrekvensen (t.ex. i samband med midsommarfirandet i Säter och det s.k. kanonloppet i Karlskoga). Vissa marknader medför även stor publiktillströmning och därmed risker för fylleri. Detta söker man i möjligaste mån motverka genom att hålla systembutiken på orten stängd under själva marknadsdagen. Vidare kan de ekonomiska konjunkturerna direkt avspegla sig i fyllerifrekvensen. Sålunda torde det jämförelsevis stora antalet fyllerifall under våren 1961 kunna sättas i samband med den överhettning av den ekonomiska konjunkturen som utmärkte denna tid. Det övervägande antalet fylleriförscelser begås av män. Kvinnor svarar

194 för mindre än 3 procent av samtliga omhändertaganden. Fylleriförseelser av kvinnor är förhållandevis något vanligare i Stockholm och Göteborg än i den övriga delen av landet. Dessa båda städer svarar tillsammans för mer än hälften av allt kvinnofylleri.

3. Avdömda

fylleriförseelser

Personer som i berusat tillstånd omhändertas på enskilt område går enligt gällande lagstiftning fria från ansvar för fylleri. Åtalseftergift meddelas i allmänhet personer, som vid tidpunkten för omhändertagandet är intagna på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare (57 § lagen om nykterhetsvård). Det förekommer även att åtalseftergift meddelas på grund av klientens ungdom. I övriga fall fälls vederbörande normalt till ansvar, antingen genom att av åklagare utfärdat strafföreläggande godkänns av den misstanke eller genom domstolsdom. Individuella uppgifter om förseelserna skall i dessa fall insändas till kontrollstyrelsens straffregister. Samma gäller, då någon av militär befattningshavare ålagts disciplinstraff för fylleri. Den individuella redovisningen till kontrollstyrelsens register av de av-

dömda fylleriförseelserna, häri inräknat de nämnda disciplinförseelserna, möjliggör en utförligare statistisk bearbetning. Bl.a. kan kontrollstyrelsen fortlöpande redovisa hur många män och kvinnor i olika åldrar som årligen gör sig skyldiga till fylleri, se tab. 9:2. Det framgår vidare hur många av dessa personer som under de fem närmast föregående åren gjort sig skyldiga till minst en fylleriförseelse. På grund av de nämnda åtalseftergifterna är antalet genom dom eller straffföreläggande avdömda fylleriförseelser väsentligt mindre än antalet under samma tid verkställda omhändertaganden för fylleri på allmän plats. Under de senaste åren har inträffat en ökning av antalet omhändertaganden som inte motsvaras av ökat antal avdömda förseelser, vilket innebär att antalet åtalseftergifter ökat. Av tab. 9: 2 framgår vidare, att årliga antalet avdömda fylleriförseelser är omkring 65 procent större än motsvarande antal dömda personer och att av de senare drygt 40 procent varit anmärkningsfria under de fem närmast föregående åren. Den sista kolumnen slutligen visar att antalet på detta sätt definierade »förstagångsfyllerister» motsvarar drygt 25 procent av hela antalet

Tab. 9:2. Avdömda fylleriförseelser 1959 — 1965 2

9 Antal Är för begå- förseelser endet

Motsv. antal personer

Därav utan förseelse under 5 år

Kol. 2 utom militärfylleri

D:o i procent av omhändertaganden på allmän plats

Antal förseelser per person

Kol. 4 i procent av Kol. 3

Kol. 4 i procent av Kol. 2

1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965

47 195 46 542 49 536 46 112 44 097 45 153 47 936

20 204 19 536 21 134 19 390 18 634 19 535 21 480

74 032 73 344 78 773 73 230 70 350 73 688 78 325

85 82 84 82 80 78 78

1,60 1.61 1,62 1,62 1,62 1,66 1,66

43 42 43 42 42 43 45

27 26 26 26 26 26 27

75 676 74 849 80 282 74 689 71 608 75 033 79 644

SOU 1968:55

195 årligen begångna förseelser. Denna andel skulle uppenbarligen bli mindre om man hade haft en längre jämförelseperiod, eftersom återfall i fylleri mycket väl kan inträffa efter en längre period än fem år. Sistnämnda förhållande kommer att närmare belysas i de specialundersökningar som redovisas i det följande. Om de avdömda fylleriförseelserna fördelas efter de sakfälldas ålder och sätts i relation till motsvarande folkmängd, finner man att frekvensen stiger snabbt från 15-årsåldern till 19—20-årsåldern för att därefter oavbrutet avtaga. T åldrarna 55—60 år är frekvensen ännu omkring hälften så stor som i åldrarna 19—20 år, men därefter sjunker den tämligen hastigt. Ifrågavarande åldersfördelning h a r förändrats på ett anmärkningsvärt sätt under de senaste decennierna. Kurvans maximum, som under 1920- och 1930-talen inträffade först vid 25 år, h a r sedan förskjutits mot allt yngre åldrar och ligger nu som sagt vid 19—20 år. Denna förskjutning började redan före 1955. Ökningen av fyllerifrekvensen efter 1955 gäller alla åldrar men företrädesvis de allra yngsta. I åldrarna 15—17 år h a r sålunda frekvensen mer än tredubblats. Relativt minst är ökningen i åldrarna 25—29 år. Väljer man en kort observationsperiod, t.ex. en vecka, är antalet omhändertaganden för fylleri endast obetydligt större än motsvarande antal omhändertagna personer. Detta är helt naturligt, då endast ett fåtal personer brukar göra sig skyldiga till mer än en fylleriförseelse under en så kort tid som en vecka. Det förekommer dock inte sällan, att personer blir omhändertagna två gånger under samma dag. Det h a r t.o.m. inträffat att en person blivit omhändertagen och införd i polisarrest fyra gånger u n d e r loppet av ett dygn. Under lopSOU 1968:55

pet av en längre tid, t.ex. ett år, hinner många personer göra sig skyldiga till både två och flera fylleriförseelser, vilket även kan uttryckas så att risken för återfall i fylleri statistiskt sett är tämligen stor. Tack vare registreringen av alla avdömda fylleriförseelser i kontrollstyrelsens straffregister kan denna risk närmare studeras. Det bör dock observeras, att registreringen endast gäller avdömda fylleriförseelser, vilka motsvarar endast drygt 70 procent av hela antalet omhändertaganden för fylleri, se tab. 9: 1 och 9: 2. Av den fortlöpande statistiken över avdömda fylleriförseelser framgår h u r många personer som årligen gör sig skyldiga till fylleri på allmän plats samt h u r många av dessa som under den närmast föregående femårsperioden gjort sig skyldiga till sådana förseelser, se tab. 9: 2. Att gränsen satts till fem år h a r sin grund i en föreskrift om att utdrag av registret som regel inte skall innehålla uppgifter om brott och förseelser som ligger före en anmärkningsfri period om fem år. Till följd av denna föreskrift har ett stort antal äldre uppgifter i registret kunnat avskiljas från den aktuella delen av registret till en inte aktuell del av detsamma. Bötesstraff för enkelt fylleri utdömdes för 61 102 eller 77 procent av de 1965 begångna förseelserna. För 89 procent av alla enkla fylleriförseelser utdömdes 50 kronor. Motsvarande andel var 1961 endast 62 procent, se tab. 9: 3. 4. Särskilda undersökningar

statistisk-sociologiska

På utredningens uppdrag har utredningens statistiske expert byrådirektören John Collett med biträde av fil. lic. Eckart Kuhlhorn utfört omfattande statistisk-sociologiska undersökningar av fylleristklientelet. Dessa redovisas i sin

196 Tab. 9:3. Påföljden för fylleriförseelser 1961—1965 Antal avdömda förseelser Påföljden

Annan påföljd än fylleriböter Bötesstraff för enkelt fylleri1 Mindre än 50 kr 50 kr 55—75 kr 80 kr och mera Summa 1

20 091

17 009

15 914

17 690

18 542

4 908 39 860 6 853 8 570

3 097 41 429 5 703 7 451

1 986 42 184 5 500 6 024

1 055 49 105 3 665 3 518

543 54 570 4 317 1 672

80 282

74 689

71 608

75 033

79 644

Fylleri i kombination med på sin höjd förargelseväckande beteende.

helhet i del II bil. 1. Det torde därför vara tillräckligt att i förevarande kapitel endast lämna en kort redogörelse för undersökningarna och att något diskutera de slutsatser som kan dras av dem. 4.1 Fylleristernas återfallstruktur Materialet till denna undersökning utgjordes av samtliga i juni månad 1917 födda män som vid åtminstone något tillfälle före 1964 års utgång enligt uppgift i kontrollstyrelsens straffregister gjort sig skyldiga till fylleri och som vid sistnämnda tidpunkt alltjämt var hemmahörande i riket. Eftersom kvinnofylleriet är en relativt sällsynt företeelse, togs det inte med. Vidare uteslöts alla i utlandet födda personer. Stickprovet kom på detta sätt att omfatta 623 män. Detta innebär, att ungefär 14 procent av alla 1917 i riket födda män, som levde i riket vid slutet av år 1964, begått minst en fylleriförseelse intill 1964 års utgång. Av stickprovet begick 51 procent en förseelse, 17 procent två förseelser, 14 procent tre—fyra förseelser och 18 procent fem eller flera förseelser. Totalantalet fylleriförseelser var 2 198, och endast 14,4 procent av detta antal föll på engångsfyllerister, d.v.s. endast omkring var sjunde fylleriförseelse visade sig vara av engångsnatur. Antalet personer, som över huvud ta-

get gjorde sig skyldiga till fylleri, utgjorde 28 procent av totalantalet avdömda fylleriförseelser. Förhållandet kan även uttryckas så att 28 procent av dessa förseelser kan anses som förstagångsförseelser, medan övriga 72 procent är återf allsförseelser. Om dessa relationer tillämpas på aktuella förhållanden skulle av det årliga antalet avdömda fylleriförseelser, 75 000 till 80 000, c:a 22 000 hänföra sig till förstagångsfyllerister. Sedan motboken slopats ökade emellertid särskilt återfallsfylleriet, och andelen förstagångsförseelser kan därför numera knappast vara högre än 20 procent, i synnerhet som f.n. antalet förstagångsfyllerister räknat på den senaste femårsperioden motsvarar endast c:a 26 procent av hela antalet avdömda fylleriförseelser. Motsvarande gäller för andelen engångsförseelser av samtliga fylleriförseelser. Denna andel, som utgjorde 14,4 procent, torde således under nu aktuella förhållanden kunna anses utgöra endast omkring 10 procent. Åldern vid första fylleriförseelsen visade en tämligen stor spridning. Cirka 15 procent av samtliga begick den första förseelsen före 21 års ålder och 12 procent först efter fyllda 40 år. Anmärkningsvärt stort var sambandet mellan åldern vid den första förseelsen och återf allsrisken: ju yngre en person SOU 1968:55

197 var vid den första förseelsen desto större var återfallsrisken. Av tab. 9: 4 framgår att 73 procent av dem som begick sin första fylleriförseelse i åldern 15— 17 år återföll mot 10 procent av dem, som var i åldern 45—47 år då de första gången gjorde sig skyldiga till fylleri. Antalet förseelser per person i olika åldersgrupper visade en liknande tendens. Tab. 9:k. Sambandet

ålder—återfall

Ålder vid den första förseelsen

Procent med återfall

Antalet förseelser per person

15—17 18—20 21—24 25—29 30—34 35—39 40—44 45-47

73 61 57 51 35 38 36 10

8,5 4,5 4,2 3,2 2,7 2,0 2,0 1,3

3,5

Summa

Fördelar man materialet efter antalet år mellan den första och den andra förseelsen, framgår att det för en fjärdedel av samtliga fyllerister förflutit högst 1,4 år, för hälften minst 3,5 år och för den återstående fjärdedelen 6,6 år eller mer mellan tidpunkterna för förseelserna. En särskild fråga är om fylleristklien-

telet har en accelererande återfallsfrekvens, d.v. s. om fylleristerna återfaller i allt snabbare takt. Av nedanstående tab. 9: 5 kan utläsas, att av dem som över huvud begått fylleri 49 procent återföll, att av dem som hade två förseelser 65 procent återföll och att av dem som hade tre förseelser 78 procent återföll. Tiden mellan första och andra förseelsen var i medeltal 5,07 år, mellan andra och tredje förseelsen 3,17 år och mellan tredje och fjärde förseelsen 2,81 år. Tabellen visar mycket tydligt, att fylleristerna h a r en accelererande återfallsstruktur: antalet förseelser ökar i allt snabbare takt. Undersökningen om fylleristernas återfallsstruktur visar således, att fylleri knappast kan betraktas som en tillfällighetsförseelse. Endast var sjunde förseelse var en engångsförseelse i undersökningsmaterialet. Ungefär hälften av fylleristerna återföll i fylleri, och återfallen skedde i allt snabbare takt. Med hänsyn till att återfallsfrekvensen har ökat efter motbokens slopande — undersökningsmaterialet bestod av personer som till övervägande del begick sina första förseelser under motbokstiden — kan under nu aktuella förhållanden endast ungefär var tionde förseelse

Tab. 9:5. Återfall i fylleri Förseelsens ordningsnummer

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11

SOU 1968:55

Antal personer med lägst angivet antal förseelser 623 306 199 155 113 88 74 62 53 48 43

Procent som återfallit

Tid i medeltal sedan närmast föregående förseelse, år

49 65 78 73 78 84 84 85 91 90

5,07 3,17 2,81 2,02 2,05 2,35 2,10 1,28 1,08 1,37

198 anses vara en engångsförseelse. Ungefår 14 procent av alla år 1917 i Sverige födda män, som levde i riket vid slutet av 1964, hade begått minst en fylleriförseelse. 4.2 Fylleristernas sociala situation 1959

Om man skall kunna rätt utforma samhällets åtgärder mot fylleri, måste man känna till fylleristklientelets sociala situation. Frågan är om fylleristerna är i en socialt beklagansvärd situation och i behov av medicinsk och social vård eller om sambandet mellan fylleri och social missanpassning är svagt eller t.o.m. obefintligt. För att få svar på denna fråga, lät utredningen närmare undersöka den sociala situation i vilken alla män som 1959 gjorde sig skyldiga till fylleri befann sig detta år. Undersökningspersonerna togs ur kontrollstyrelsens straffregister, varifrån antecknades deras fylleriförseelser, alkoholbrottslighet och tvångsåtgärder enligt nykterhetsvårdslagen. Uppgifter cm bostadsort och boendeförhållanden inhämtades från länsbyråerna för folkbokföringen. Socialstyrelsen lämnade besked om intagningar på ungdomsvårdsskola. De allmänna försäkringskassorna tillhandahöll upplysningar om pensionspoäng samt kopior av försäkringskort. Kriminalvårdsstyrelsen lämnade uppgifter om brott ur det allmänna kriminalregistret. Kronofogdarna antecknade på ett frågeformulär om och h u r böterna för 1959 års fylleriförseelse betalats. Vederbörande kommunalmyndigheter slutligen lämnade uppgifter om eventuella åtgärder enligt nykterhetsvårds-, barnavårds- och socialvårdslagstiftningen. Stickprovet avsåg alla den 15 :e i varje månad födda svenska män, som under 1959 gjort sig skyldiga till fylleri och vid 1964 års utgång vistades i riket. Det omfattade 1 289 personer. Bortfallet var

mindre än en procent. Beskrivningen av den sociala situationen avsåg i första hand år 1959, d.v.s. h ä n s y n togs inte till utvecklingen därefter. På vissa punkter var emellertid undantag nödvändiga, såsom när det gällde att mäta förhållanden som hade samband med 1959 års förseelse men som tidsmässigt inträffade senare, exempelvis bötesinbetalning och nykterhetsvårdande åtgärder i anledning av 1959 års förseelse. Vidare fick till följd av tekniska skäl vissa förhållanden observeras en längre tid, exempelvis förekomst av sjukdom. Även här avstod man alltså från principen att begränsa sig till förhållandena intill 1959. Drygt två tredjedelar av de undersökta personerna hade, när de 1959 gjorde sig skyldiga till fylleri, minst en tidigare fylleriförseelse, och av dessa hade flertalet begått minst fem förseelser. Särskilt den äldre delen av klientelet — 22 procent av samtliga var över 50 år — var registrerade för ett stort antal tidigare förseelser. Medelåldern för klientelet var ungefär 40 år. Delade man upp materialet i förstagångsfyllerister och återfallsfyllerister, fanns inga signifikanta (statistiskt säkerställda) skillnader vad gällde födelseorten. Ungefär 18 procent av alla fyllerister var födda i storstäderna. Däremot skilde sig klientelet i fråga om boendeorten. Ungefär 35 procent av samtliga fyllerister bodde i storstäderna, 28 procent av förstagångsfylleristerna och 38 procent av återfallsfylleristerna, vilket tyder på att återfallsfylleristerna i större utsträckning flyttar in till storstäderna. Ett liknande samband fanns mellan fyllerifrekvens och orten för fylleriförseelsens begående. Omkring 60 procent av alla begick förseelsen i hemortskommunen, 51 procent av förstagångsfylleristerna och hela 66 procent av återfallsfylleristerna. — Endast SOU 1968:55

199 27 procent av alla fyllerister var gifta. Klientelets ekonomiska situation mättes med hjälp av pensionspoängen för år 1963. Medelinkomsten uppgick till 12 124 kronor. Ju flera fylleriförseelser vederbörande hade begått, desto lägre var medelinkomsten, vilket framgår av följande sammanställning.

Antal tidigare fylleriförseelser

Medelinkomst 1963 kr

0 1 2—3 4 och däröver Samtliga

13 551 13 628 12 684 7 406 12 124

Undersökningen av fylleristernas inkomstsituation visade mycket tydligt att fylleristklientelet hade väsentligt lägre inkomster än genomsnittsbefolkningen och att återfallsfylleristerna — 30 procent av dessa hade årsinkomster under 5 000 kronor — h ö r d e till de sämst lottade i samhället. Denna bild förstärktes när man kunde konstatera att fylleristernas behov av socialhjälp var stort. 32 procent av samtliga fyllerister fick socialhjälp under 1959—1964; för förstagångsfylleristerna var motsvarande siffra 14 procent och för återfallsfylleristerna 40 procent. Härvid måste man hålla i minnet att fylleristraffet ofta utgjordes av böter, vanligen 50 kronor. En undersökning av hur det gått med betalningen av böterna för 1959 års fylleriförseelser visade, att av de 1 289 fylleristerna 65 fick arrest eller frihetsstraff och att 154 ej återfanns i kronofogdemyndigheternas register, medan av de återstående 1 070 fylleristerna 254 eller 24 procent betalade in bötesbeloppet utan anmaning, 288 eller 27 procent efter anmaning och 377 eller 35 procent först i samband med indrivning. Mot bakgrunSOU 1968:55

den av fylleristernas dokumenterade dåliga ekonomiska situation ligger det nära till hands att anta, att samhällets åtgärder här i stor utsträckning går stick i stäv mot varandra, i det att man ger med ena handen (socialhjälp) och tar med den andra (bötesindrivning). Undersökningen gav också vid handen, att 37 procent av de fyllerister, från vilka böterna måste drivas in, uppbar socialhjälp under perioden 1959—1964, medan av dem, som frivilligt betalade böterna, endast 16 procent befann sig i en liknande ekonomisk situation. Klientelets sjuklighet bedömdes med ledning av antalet sjukdagar under perioden 1959—1964. För att öka uppgifternas tillförlitlighet medtogs endast sjukperioder om minst sju dagar. En överslagsberäkning gav vid handen, att 1959 års fyllerister registrerats för i genomsnitt 25 sjukdagar per år och individ. Enligt riksförsäkringsverkets statistik stannade antalet sjukdagar (samtliga sjukdagar) bland manliga medlemmar under 1957 vid tio dagar per år och medlem. Återfallsfylleristerna var sjuka i väsentligt större utsträckning än förstagångsfylleristerna. Av förstagångsfylleristerna hade 14 procent mer än 200 sjukdagar under åren 1959—1964 mot 34 procent av återfallsfylleristerna. Någon uppdelning med hänsyn till olika sjukdomstyper på grundval av uppgifterna i försäkringskorten kunde ej ske. Dock antecknades förekomst av psykisk sjukdom u n d e r ifrågavarande sjukperioder hos 289 eller 22 procent av alla fyllerister eller, fördelat på förstagångs- och återfallsfyllerister, hos 13 procent av förstagångsfylleristerna och hos hela 32 procent av återfallsfylleristerna. Kriminalitet var enligt undersökningen mycket vanlig bland fylleristerna. 36 procent hade begått straffregisterbrott före 1959 års fylleriförseelse och 10 pro-

200 cent mindre förseelser. Även h ä r var skillnaden mellan återfallsfyllerister och förstagångsfyllerister stor, i det att av förstagångsfylleristerna endast 13 procent hade begått straffregisterbrott, medan motsvarande andel av återfallsfylleristerna uppgick till hela 48 procent. Om kriminalitet inträffar före eller efter den första fylleriförseelsen är en ofta återkommande fråga, när man vill veta om alkoholmissbruk förorsakar kriminalitet eller kriminalitet förorsakar alkoholmissbruk. Bland förstagångsfylleristerna hade majoriteten av yngre personer begått brott efter fylleriförseelsen, medan det förhöll sig tvärtom med de äldre fylleristerna — ett förhållande som visar att man inte kan dra några bestämda slutsatser till ledning för besvarandet av nämnda fråga. Vad slutligen gäller nykterhetsvårdande åtgärder mot fylleristerna hade 9 procent ställts under övervakning och 11 procent tvångsintagits på allmän värdanstalt för alkoholmissbrukare redan före 1959 års fylleriförseelser. I anslutning till 1959 års förseelser hade nykterhetsnämnd (i vissa fall barnavårdsnämnd) mot 34 procent inte vidtagit några åtgärder och mot 29 procent inte vidtagit mer än utredningsåtgärder, medan 17 procent blev föremål för hjälpåtgärd, 13 procent ställdes under övervakning eller frivilligt underkastade sig vård på vårdanstalt och 7 procent tvångsintogs på vårdanstalt. Av särskilt

stort intresse är att se vilka åtgärder som vidtogs mot förstagångsfylleristerna, se tab. 9: 6. 4.3 Utvecklingen under åren 1959—1964 De i det närmast föregående avsnittet redovisade resultaten ger mycket klara belägg för, att 1959 års fylleristklientel — som inte torde skilja sig nämnvärt från a n d r a års fylleristklientel — var en i socialt hänseende dåligt anpassad grupp av människor; ifrågavarande personer var ofta sjuka, vanligen ogifta, hade låga inkomster, var kriminellt belastade och hade varit föremål för nykterhetsvård. Förstagångsfylleristerna befann sig dock enligt undersökningen i en väsentligt bättre social situation år 1959 än vad återfallsfylleristerna då gjorde. Undersökningen gav emellertid inte något besked om prognosen för olika kategorier av fyllerister. På grund härav analyserades utvecklingen efter 1959 års fylleriförseelse intill 1964 års slut. Materialet indelades därvid i olika grupper, nämligen debutanter, d.v.s. personer som begick sin första fylleriförseelse 1959, recidivister eller personer som gjort sig skyldiga till fylleri både före och efter 1959 års förseelse, samt inaktuella, d.v.s. personer med minst en fylleriförseelse före 1959 men ej någon efteråt. Debutanterna uppdelades i sin tur på engångsfyllerister och återfallsfyllerister. Observationstiden omfattade som nämnts utvecklingen

Tab. 9:6. Nykterhetsvårdande åtgärder Nykterhetsvård i anslutning till 1959 års förseelse Ingen åtgärd Ej mer än utredning Ej mer än hjälpåtgärd Tvångsåtgärd Summa

Förstagångsfyllerister Antal

Procentuell fördelning

283 150 55 26

44 36 14 6

100 SOU 1968:55

201 Diagram 9:1. Åldersfördelningen för debutanter, recidivister och inaktuella.

~J Debutanter

Antal 110100 90 " 80 7060 50 403020-10klder L 15 17 ir 1959

I Recidivister Inaktuella

18—20 21—24 25—29

30—34 35—39 40—44

efter 1959 års förseelse fram till och med 1964. I diagram 9: 1 anges åldersfördelningen för nämnda tre grupper. Debutanterna rekryterades huvudsakligen ur yngre åldersgrupper (genomsnittsåldern var 30 å r ) , recidivisterna ur äldre grupper (genomsnittsålder 41 å r ) , medan de inaktuella knappast kunde hänföras till någon speciell åldersgrupp. Gruppen inaktuella kunde av olika orsaker inte tas med i den fortsatta analysen. Denna undersökning, som således belyste förhållandena endast under tiden 1959—1964, gav vid handen att skillnaderna mellan debutanter och recidivister i alla avseenden var statistiskt säkerställda. Debutanterna var yngre, bodde i mindre utsträckning i storstäderna, hade oftare egen bostad och högre inkomster, var oftare gifta, mer sällan psykiskt sjuka, mindre belastade kriminellt och i mindre utsträckning föremål för nykterhetsvårdande åtgärder. Ej heller fick debutanterna så ofta socialhjälp. När det gällde sjuklighet var SOU 1968:55

45—49 50—54 55—59 60—82

endast äldre recidivister oftare sjuka än äldre debutanter (30 år och ä l d r e ) ; beträffande de yngre var däremot skillnaden inte statistiskt säkerställd. Debutanterna delades som nämnts upp i engångs- och återfallsfyllerister. Återfallsfylleristerna var yngre vid den första förseelsen. De hade 1963 lägre inkomster. De var i större utsträckning ogifta, begick mera brott och var i större omfattning föremål för nykterhetsvårdande åtgärder. De fick också oftare socialhjälp. I fråga om boendeort, boendeförhållanden, sjuklighet och förekomst av psykisk sjukdom var skillnaderna dock inte signifikanta. För att få dessa skillnader ytterligare belysta delades debutanterna upp i två åldersgrupper: ungdomsfyllerister (födda 1935—1944) och äldre fyllerister (födda före år 1935). Även inom dessa grupper jämfördes engångsfylleristerna med återfallsfylleristerna. De signifikanta skillnader som enligt vad nyss nämnts gällde mellan engångs- och återfallsfyllerister inom gruppen "samtliga debutanter" vi-

202 sade sig därvid gälla även inom gruppen ungdomsfyllerister, d.v.s. återfallsfylleristerna var yngre vid den första förseelsen, hade 1963 lägre inkomster etc. än engångsfylleristerna. Beträffande äldre fyllerister gällde därutöver att återfallsfylleristerna — i motsats till vad som var förhållandet inom gruppen samtliga debutanter och inom gruppen imgdomsfyllerister — oftare var sjuka och oftare hade anteckningar om psykiska sjukdomar än engångsfylleristerna. Däremot hade återfallsfylleristerna biand äldre fyllerister inte sämre boendeförhållanden, ej lägre inkomster och inte heller mindre kriminalitet än engångsfylleristerna. Det starkt ökande ungdomsfylleriet sedan mitten av 1950-talet är för närv a r a n d e ett stort socialpolitiskt problem. Utredningen fann det därför värt att undersöka om även risken för återfall ökat. För att kunna ta ställning till denna fråga jämfördes från ovannämnda undersökning om fylleristernas återfallsstruktur (alla i juni 1917 födda män) de fyllerister som begick den första förseelsen före 25 års ålder med motsvarand e debutanter 1959. Av "1917 års m ä n " medtogs de som begick den första förseelsen mellan 1932 och 1941 och som sex år efter förseelsen var i livet, och i likhet med 1959 års fyllerister observerades de i sex år. Av nedanstående uppställning i tab. 9: 7 framgår, att återfallsrisken för ungdomar i dag snarare tycks

vara mindre än vad den var för ungdomen på 1940-talet. Minskningen är dock inte statistiskt säkerställd.

4.4 Sambandet mellan fylleri och andra sociala avvikelser

För att få en djupare inblick i debutanternas sociala situation analyserades sambandet mellan följande nio variabler, nämligen boendeförhållanden, inkomst, civilstånd, sjuklighet, psykisk sjukdom, fylleriförseelser, kriminalitet, nykterhetsvård och socialhjälp. Sambanden mellan dessa variabler beräknades som korrelationskoefficienter och sammanfördes med hjälp av s.k. klusteranalys för att man skulle få se om variablerna kunde hänföras till bakomliggande faktorer (se del II bil. 1 s. 63 ff). Analysen visade två olika klustrar eller grupper: i den första gruppen ingick variablerna sjuklighet och förekomst av psykisk sjukdom och i den andra ingick de övriga variablerna. Bakom den första gruppen kunde tänkas ligga en sjuklighetsfaktor och bakom den andra en social faktor. Sjuklighetsfaktorn hade relativt svaga samband med fylleri och kriminalitet men relativt starka samband med inkomst, boendeförhållanden, nykterhetsvård och socialvård. För att ytterligare belysa detta samband analyserades ungdomsfylleristerna och de äldre fylleristerna var för sig. Därvid framkom följande skillnader: Aktivt avvikande beteende såsom krimina-

Tab. 9:7. Återfallsrisk Uppnådd ålder under året för första förseelsen

Antal

Återfallsrisk

Antal

Återfallsrisk

15—17 18—20 21—24

15 77 190

0,5333 0,4416 0,4368

43 93 76

0,4651 0,4301 0,3289

0,4433

0,4009

Summa

År 1917 födda fyllerister

1959 års fyllerister

SOU 1968:55

203 litet och fylleri samt låg inkomst var mest utpräglat när det gällde dem som i unga år begick den första fylleriförseelsen medan bland de äldre boendeför-

SOU 1968:55

hållanden, civilstånd, sjuklighet och förekomst av psykisk sjukdom spelade en större roll.

AVDELNING

III

Motiv och förslag

SOU 1968:55

TIONDE

KAPITLET

Den medicinska synen på alkoholmissbruk och fylleri

Bruket av alkoholhaltiga drycker har varit känt sedan årtusenden och därmed också de verkningar, som orsakas av omåttligt bruk av sådana drycker; det tillfälliga ruset och den bestående dryckenskapen. Det tillfälliga ruset har, när det inte åtföljts av oskickligt beteende, ofta betraktats som en ganska oskyldig företeelse. Däremot har ett vanemässigt omåttligt drickande merendels betraktats som moraliskt klandervärt och av kyrkliga och världsliga myndigheter gjorts till föremål för fördömande och bestraffning, stundom av eftertryckligt slag. Man kan spåra denna missaktning av alkoholmissbrukaren i de många förklenande benämningar, som åsatts honom, och i ännu bestående straffbestämmelser. Denna inställning till alkoholmissbrukaren e r i n r a r i åtskilligt om gångna tiders attityd till de mentalsjuka, som länge kännetecknades av missaktning och hårdhet, t.o.m. bestraffning. Under senare tid har på många håll i världen en ny syn på alkoholmissbruket och dess yttringar börjat göra sig gällande. Det har befunnits ändamålsenligt att betrakta vissa former av alkoholmissbruk som uttryck för sjukdom och att i alkoholmissbrukaren se inte en moraliskt klandervärd människa utan en sjuk i behov av medkänsla och omvårdnad. 1. Beroendeframkallande ämnen Alkoholen tillhör de ämnen, till vilka under vissa betingelser en brukare kan SOU 1968:55

komma i beroende (eng. dependence). Man har sökt särskilja olika typer av sådana ämnen. En av världshälsoorganisationen tillsatt kommitté angav (1952) tre kategorier. En sådan kategori representerades av de egentliga narkotiska medlen såsom opium, morfin och heroin, vilka om de konsumeras i tillräckliga kvantiteter vanligen redan på kort tid, stundom endast några veckor, hos praktiskt taget alla brukare framkallar ett starkt begär. Detta har benämnts tillvänjning (eng. addiction). Konsumtionen av sådana medel kan inte avbrytas utan vissa fysiska och psykiska besvär (s.k. abstinensfenomen). De har stora sociala skadeverkningar, och tillverkning och försäljning måste därför hållas under sträng internationell kontroll. En annan kategori skulle enligt samma auktoritet kännetecknas av att medlen visserligen lätt leder till vanebildning (eng. habit forming), men det är fråga om en vana, som kan brytas utan nämnvärda fysiska eller psykiska obehag. Dessa medel är från social synpunkt jämförelsevis ofarliga och kräver inte strängare kontroll. Enligt den nämnda kommittén intar alkoholen en ställning mellan dessa båda kategorier. Alkohol tycks endast vid bruk i större mängd under längre tid och hos därför disponerade leda till det starka beroende, som kännetecknar narkotikamissbrukaren. Men i de fall, då sådant beroende uppstått, torde alkoholmissbrukarens situation i många avseenden vara densamma som narkotikaslavens. Det b ö r

208 påpekas, att under senare år ytterligare minst ett par grupper av vanebildande ämnen tillkommit, t.ex. s.k. centralt stimulerande ämnen (»knark», typexempel preludin) och s.k. hallucinogener (typexempel »LSD»). 1 2. Narkomani

—

alkoholism

Beroende av dövande narkotiska medel benämns narkomani och betraktas allmänt som sjukligt. Beroendet av alkohol benämns alkoholism. Från medicinsk synpunkt finns ingen principiell skillnad; alkoholism kan, om man så vill, ses som en speciell form av narkomani. Uppkomstsättet är väsentligen detsamma, de kroppsliga, själsliga och sociala skadeverkningarna i många avseenden likartade och de problem av medicinsk och social natur, som behandlingen har att lösa, är i mångt och mycket av samma slag. Alkohol har betydligt mindre vanebildande förmåga än opiumpreparaten. I regel uppträder bundenhet till alkohol (alkoholism) först efter ett flerårigt bruk av relativt betydliga mängder. En person, som råkat i denna beroendeställning, benämns alkoholist. Det är möjligt, att alkoholism hos särskilt disponerade individer, kanske också hos ungdomar, kan utvecklas snabbare än hos andra människor och på kortare tid än ovan angivna. 3. Tecken på

alkoholism

Det som kännetecknar alkoholisten och som skiljer honom eller henne från de friska är ett förändrat beteende gentemot alkohol. I dagligt tal brukar detta betecknas som »begär» efter alkohol. Uttrycket är i så måtto missvisande som »begäret» inte behöver erfaras som en ständig önskan att dricka. Men en önskan att dricka är hos alkoholisten mera lättväckt än hos friska. Alkoholisten ger

lättare efter för den u p p d y k a n d e impulsen att dricka (»lättväckt alkoholbegär»). Än viktigare är den förändring, som består i alkoholistens oförmåga att styra sin konsumtion; den tenderar därför att bli för stor vid varje enskilt konsumtionstillfälle, ofta blir den större än vad vederbörande själv från början tänkte sig vid första glaset. Alkoholisten har inte den friska människans förmåga — som han likväl tidigare ägde — att reglera sin konsumtion, att avbryta den vid ett »lagom». Alkoholisten dricker ofta så länge det finns något att dricka eller så länge han rent fysiskt förmår fortsätta, d.v.s. till dess han blir redlös. Det är denna alkoholistens oförmåga att hålla måtta, som ofta utsätter honom för lyckligare lottade medmänniskors ovilja och klander. Hans omåttlighet betraktas från moralisk utgångspunkt som en brist i hans karaktär, som en »last». Det väsentliga i den medicinska synen på alkoholistens giftberoende, liksom på andra former av giftberoende, är att tillståndet betraktas som sjukligt. För denna syn är alkoholistens lättväckta alkoholbegär och hans oförmåga att styra sin konsumtion, över huvud taget hans förändrade reaktionssätt, att jämföra med andra sjukligt förändrade reaktionssätt, t.ex. den allergiska patientens reaktion mot ett födoämne eller läkemedel eller den mentalsjukes abnorma sätt att reagera mot vardagslivets händelser. Till de här ovan beskrivna karakteristiska drag, som kännetecknar alkoholism, nämligen det lättväckta begäret och förlusten av kontrollförmågan, kan fogas en rad smärre drag, som fullständigar bilden. Dit hör behovet av s.k. 1

En n ä r m a r e beskrivning av olika n a r k o tiska medel och sjukdomsbilder vid läkemedelsmissbruk lämnas i n a r k o m a n v å r d s kommitténs betänkande »Kartläggning och vård» (SOU 1967: 25).

SOU 1968:55

209 återställare, vilket innebär, att vederbörande för att komma ur bakruset måste inleda en ny konsumtion med förnyad berusning som följd. En frisk människa, som tillfälligt intagit olämpligt stor mängd alkohol, erfar i bakruset snarast en motvilja mot ny alkoholförtäring. Till alkoholismens kännetecken hör även en tendens till ständigt ökade kvantiteter. Det är inte ovanligt att en alkoholist konsumerar en halv—en liter starksprit per dygn, kanske veckor i sträck. I och med att en person kommit i beroende till alkohol, blivit alkoholist, har det hos honom eller henne etablerats en ödesdiger håll-i-gång-mekanism; det lättväckta begäret och oförmågan att styra konsumtionen kommer att vidmakthålla en konsumtion på hög nivå, som påskyndar uppträdandet av skadeverkningar på kroppens olika organ, alkoholskador.

4.

Alkoholskador

Alkoholen är ett gift, som skadar flera olika organsystem. Tidigare fäste man uppmärksamheten särskilt vid skadorna på matsmältningsorganen, bl.a. levern. Den s.k. suparlevern h a r i nykterhetspropagandan spelat en viss roll som ett med rätta avskräckande exempel på alkoholskada. Magkatarr och magsår, ofta av så svår natur, att operation erfordras, är mycket vanligare bland alkoholmissbrukare än hos andra. I våra dagar fäster man dock större avseende vid skadorna på nervsystemet, företrädesvis hjärnan. Dessa skador är nämligen de socialt viktigaste, då de utgör underlaget för personlighetsförändringen vid alkoholism med därav följande rubbningar i alkoholistens beteende och hans relationer till medmänniskor och samhälle. SOU 1968:55

I tidigt skede yttrar sig skadorna på nervsystemet i form av trötthet, nervositet och olust, dålig sömn med mardrömmar, ångestkänslor, som särskilt gör sig gällande om morgnarna. Alkoholistens ångestkänslor innebär en betydlig självmordsrisk. Minnesrubbningar i form av tillfälliga minnesförluster är inte ovanliga. Om alkoholmissbruket fortgår blir personlighetsförändringen alltmer framträdande. Det kännetecknande för denna förändring är en avtrubbning och förflackning, som svårast drabbar de egenskaper, som man ur social synpunkt betraktar som de värdefullaste: förmågan till samlevnad och samarbete. Den alkoholskadade människans personlighet förändras inte sällan i självisk riktning. Familj och arbete försummas, vilket ofta leder till slitningar i äktenskapet och misshälligheter på arbetsplatsen. Reaktionen på alkohol kan vara märkbart förändrad med »dåligt ölsinne» eller uppenbart abnorma reaktioner. Den alkoholskadade kommer — delvis till följd av detta reaktionssätt och sitt försämrade omdöme — lätt i konflikt med medmänniskor och samhälle: lägenhetsbråk, lagöverträdelser av olika slag, t.ex. rattfylleri och a n d r a kriminella handlingar. Ekonomien undergrävs. Hela detta skede i sjukdomens utveckling har träffande benämnts det sociala nedstigandets stadium. Alkoholismens slutskede kännetecknas av ett mer eller mindre framträdande kroppsligt, själsligt och socialt förfall. I detta skede erbjuder den alkoholskadade den alltför välbekanta bilden av den försupna människan, »drinkaren», »fyllbulten», vars kroppstyp med sin rödbrusighet, pussighet, fetma och förtidigt åldrade utseende ofta är lätt igenkännlig. De psykiska sjukdomsyttringarna består främst i en allmän avtrubbning av själsförmögenhe-

210 terna, som brukar benämnas alkoholdemens. En sådan alkoholskadad människas själsliv kännetecknas av torftighet, den sjuke har förlorat förmågan att vårda sitt yttre, att upprätthålla sitt människovärde. Alkoholmissbrukets skadeverkningar på hjärnan kan för övrigt redan i tidigare skeden ge upphov till mentala sjukdomsyttringar, ökänd och fruktad är den akuta mentalsjukdomen delirium tremens (»dille») med stark oro och hallucinationer, som stundom utgör ett livshotande tillstånd. Denna sjukdom utlöses inte sällan i samband med att alkoholisten under sitt intensiva alkoholmissbruk drabbas av någon tillstötande sjukdom eller av olycksfall. Även andra sjukdomar i hjärna och nerver kan uppträda. Alkoholistens sociala förfall betingas främst av, att han förlorat hälsa och arbetsförmåga och inte sällan fått sin ekonomi helt undergrävd. Den mentala avtrubbningen medför, att han inte förmår upprätthålla omgivningens etiska och kulturella standard, han »sjunker igenom» och kan hamna i ett samhälleligt bottenskikt.

5. Alkoholismens

orsaker

Orsakerna till, att vissa människor under sitt bruk av alkoholhaltiga drycker småningom blir alkoholister, medan det övervägande flertalet brukare undgår detta olycksöde, är ofullständigt kända. Man räknar med både anlags- och miljöfaktorer. Vissa personlighetstyper antas vara mera utsatta än andra för risken att hamna i alkoholism. Men miljön antas även spela en avgörande roll i ett stort antal fall, vilket bl.a. illustreras av alkoholismens mycket växlande frekvens inom olika kulturer och inom olika yrken. Forskningen har inte kunnat lämna

fullständiga svar på frågan om, vad det är som händer i hjärnan, när en människa blir bunden till alkoholmissbruk (eller till missbruk av narkotiska medel). Det kan tänkas, att upprepade förgiftningstillfällen (rus) eller långvarig inverkan av alkohol skadar sådana områden av hjärnan, som innehåller regleringsmekanismer för konsumtionen. Rubbningar av förmågan att reglera konsumtionen av mat och dryck är kända vid vissa sjukliga tillstånd. Det har kunnat visas, att vissa rubbningar, bl.a. i balanssinnets funktion med åtföljande obehag, kvarstår ännu många timmar efter det att den intagna mängden alkohol hunnit förbrännas och någon alkoholhalt i blodet (»promille») inte längre kvarstår. Dessa rubbningar försvinner vid en ny dos alkohol för att småningom återkomma på nytt. Man har tänkt sig möjligheten, att detta förhållande bidrar till att alkoholmissbrukaren föranleds ta »en återställare» för att lindra obehagen och sålunda fortsätter sin konsumtion. Men det kan även tänkas, att bundenheten till alkoholbruk (liksom andra former av giftberoende) uppstår som följd av psykiska skeenden jämförliga med annan vanebildning, instinktsprägling eller liknande.

6.

Botemedel

Den ännu ofullständiga kunskapen om alkoholismens natur torde vara en av anledningarna till, att man inte kunnat framställa något verksamt botemedel. Den enda praktiskt framkomliga vägen är att med olika till buds stående medel söka hejda alkoholens förstörelseverk på olika organsystem. Om avhållsamheten kombineras med lämplig behandling kan en betydande allmän förbättring av det fysiska och psykiska tillståndet inträda, vilket utgör en förSOU 1968:55

211 utsättning för strävandena till att socialt återinpassa (rehabilitera) den skadade i de fall, där relationerna till familj, arbete och samhälle varit störda. 6.1 Sjukvård I många skeden av sin sjukdom kan alkoholisten vara i behov av sjukvård. Vid börjande giftberoende kan medicinsk rådgivning och lämpliga lugnande medel ha värde. Under alkoholsjukdomens förlopp förekommer ej sällan perioder av starkt ökat missbruk med åtföljande psykisk och fysisk utmattning. Dylika perioder kan ofta snabbt brytas av några dagars sjukhusvård, eventuellt åtföljda av efterbehandling på konvalescenthem. Snabbt insatt behandling kan många gånger även i långt avancerade fall förhindra en alltför svår störning av den sjukes relationer till familj och arbete. Självfallet kan tillstötande komplikationer från olika organ, t.ex. skadorna på matsmältningsorganen och de mentala följdsjukdomarna, kräva omedelbar sjukhusvård. Delirium tremens är ett livshotande tillstånd och kan kräva högt kvalificerad sjukvård. 6.2 Sociala hjälpåtgärder

Alkoholismens svåra sociala återverkningar påkallar i alla skeden, att de medicinska åtgärderna kombineras med samhälleliga hjälpåtgärder för den sjuke själv och för hans familj. Vid avancerat missbruk, som inte kan bringas att upphöra genom medicinska och sociala åtgärder, torde anstaltsvård, frivillig eller påtvungen, alltjämt vara oundviklig. Men i den mån de medicinska och sociala åtgärderna kan sättas in i ett tidigt sjukdomsskede, innan de fysiska, mentala och sociala skadeverkningarna av alkoholmissbruket blivit alltför svåra, bör alkoholismens svåra slutskede med sitt fysiska, psykiska och sociala SOU 1968:55

förfall bli allt ovanligare och därmed även behovet av längre tids vård.

7.

Alkoholism—fylleri

Vilken plats intar fylleriet bland alkoholmissbrukets mångahanda yttringar? Frågan h a r särskilt intresse för denna utredning, som ägnas fylleriets kriminalpolitiska och socialpolitiska behandling. Med fylleri betecknar man en berusning, som åtföljs av ett störande uppträdande, manifesterat exempelvis genom åtbörder och tal, ofredande av andra personer eller som utsätter vederbörande själv för risker i trafiken eller på annat sätt. Fylleri behöver lika litet som en berusning utan sådant störande uppträdande vara ett uttryck för alkoholism i den mening ordet h ä r nyttjats — alltså bundenhet till alkoholmissbruk. Det kan vara en olycklig tillfällighet, en förstagångs- och engångsföreteelse hos en person, som aldrig haft och inte senare får några svårigheter med alkohol. Det är inte ovanligt, att ungdomar, som gör sina första erfarenheter med alkohol, kan råka berusa sig på ett sådant sätt, att fylleri blir följden. Även om ett förstagångsfylleri sålunda kan vara en episod utan allvarlig innebörd torde det likväl i många fall vara ett viktigt tecken på begynnande alkoholism eller t.o.m. rätt avancerad sådan. De av alkoholmissbruket orsakade själsliga förändringarna, som beskrivits h ä r ovan, medför som nämnt ofta en försämring av omdömet och en förändring till det sämre av individens reaktion på alkohol. Det försämrade omdömet gör, att alkoholmissbrukaren blir oförsiktig, han blir inte längre så mån om sitt u p p t r ä d a n d e som tidigare. Han kanske uppträder berusad på ar-

212 betsplatsen eller sätter sig vid ratten i alkoholpåverkat tillstånd trots de uppenbara riskerna för upptäckt och påföljder, allt handlingar, som kanske varit otänkbara ett tiotal år tidigare. Den alkoholskadade har blivit lättretlig och grälsjuk under rusets inflytande och ställer till bråk i hemmet, på näringsstället eller på gatan. Från medicinsk synpunkt finns därför all anledning att betrakta dessa sociala beteenderubbningar som en varningssignal, även om de är förstagångsföreteelser, så att man vid behov kan inleda behandling och söka förebygga en fortsatt olycklig utveckling. Med tilltagande alkoholskador blir fylleriet alltmer en vanemässig företeelse av uppenbart sjuklig natur. Vid avancerad alkoholism är en anhopning av fylleriförseelser vanlig, en och samma person kan ha sakfällts över hundratalet gånger, stundom för flera förseelser samma dygn eller samma vecka. Till denna anhopning bidrar troligen även sociala förhållanden: många avancerade alkoholister är hemlösa, gatan eller parken blir deras tillhåll och deras missbruk därmed mera iögonenfallande. De är i detta slutskede vanligen kända »poliskunder» och just av denna orsak omhändertas de troligen med mindre tvekan. Det bör framhållas, att ett fylleri vare sig det är en förstagångshändelse eller en vanemässig företeelse innebär en akut förgiftning, som under ogynnsamma förhållanden kan bli livshotande. Förgiftningen kan drabba livsviktiga hjärncentra. Inandning av uppkräkt

maginnehåll är en inte alldeles ovanlig dödsorsak. Självmordsfaran är påtaglig, vilket demonstreras av att årligen åtskilliga berusade tar livet av sig i polisarrester, trots de försiktighetsmått, som författningsenligt skall vidtas. Stark berusning kan dölja livshotande skador, t.ex. inre blödningar. F r å n medicinsk synpunkt är det därför nödvändigt att den berusade omhändertas och behandlas på betryggande sätt. 8. Medicinsk behandling akut berusade

av

Den medicinska behandlingen i berusningens akutskede består främst i att den berusade övervakas under det svåra förgiftningsskedet, så att hans andningsvägar hålls fria och att eventuella tecken på andra komplikationer än kvävningsfaran (t. ex. inre blödningar, försämrad andning och hjärtverksamhet) snabbt blir observerade och behandlade. Själva »avgiftningen», d. v. s. avlägsnandet av alkoholen ur blod och kroppsvätskor, åstadkommer kroppen själv genom att alkoholen förbränns. Kroppen förbränner sex—åtta gram alkohol per timme, vilket innebär, att en man på 70 kg. förbränner 20 cl. brännvin (68 gram) på c:a 10 timmar, 30 cl. brännvin (102 gram) på c:a 13 timmar. Vid utpräglade orostillstånd kan tillförsel av lugnande medel vara påkallad men undviks helst, enär sådana medel inte är riskfria vid alkoholförgiftning och man ofta måste räkna med, att den berusade utöver alkohol intagit andra medel av bedövande slag.

SOU 1968:55

ELFTE

KAPITLET

Vård och behandling av akut berusade

1. Allmänna

synpunkter

Det utredningsarbete, som utmynnat i detta betänkande, h a r mer än vad som är vanligt kommit att bedrivas i offentlighetens ljus. Redan på ett relativt tidigt stadium av utredningsarbetet blev nämligen utredningens huvudtankar kända för allmänheten, dels genom att dessa på hösten 1965 presenterades vid ett föredrag, till vilket press och radio ägde tillträde, dels genom att vissa av utredningens ledamöter på skilda platser i landet redogjorde för utredningsarbetet, huvudsakligen för polis- och socialvårdspersonal. Utredningen har också under sitt fortsatta arbete vid olika tillfällen, bl.a. genom allmänna kommunikéer till Tidningarnas telegrambyrå, presenterat sin uppfattning i uppkomna frågor. En sådan kommuniké, som utfärdades efter ett sommarsammanträde i Lysekil i juli 1966 och som innehöll en koncentrerad redogörelse för utredningens ståndpunktstaganden, väckte stor uppmärksamhet i press och andra massmedia. Nämnas bör vidare att utredningen i juli 1966 i skrivelser* till samtliga sjukvårdshuvudmän i landet gett till känna sin uppfattning om den framtida behandlingen av akut intoxikerade personer, vilket föranlett sjukvårdshuvudmännen att till utredningen redovisa sina synpunkter på förslaget. Genom att utredningen sålunda under utredningsarbetets gång avsiktligt »agerat inför öppen ridå» h a r det varit möjligt att bedöma om utredSOU 1968:55

ningen haft opinionen för sig och att ta hänsyn till den kritik som framförts. 1.1 Avkriiniiialiseringen av fylleriet har blivit en sekundär fråga

Den fråga som särskilt i början av utredningsarbetet kommit i blickpunkten är spörsmålet om fylleriets avkriminalisering. Detta markeras även av det namn utredningen antagit och av att utredningen tillsatts efter föredragning av chefen för justitiedepartementet. I de för utredningen meddelade direktiven heter det också att »det problem som först möter vid utredningsarbetet är i vad mån fylleri såsom sådant bör kriminaliseras». Betecknande är att jämväl i pressdebatten och i diskussioner, som förekommit i anslutning till förhandspresentationer av utredningens projekt, avkriminaliseringsaspekten mycket klart kommit i förgrunden. På presshåll h a r avkriminaliseringstanken dominerat och nästan genomgående hälsats med tillfredsställelse; på några håll h a r det t.o.m. betecknats såsom alldeles självklart att utredningen skulle föreslå fylleriets avkriminalisering. Det har även gjorts gällande, att detta just varit avsikten med utredningens tillsättande och att man redan från början av seklet varit på det klara med att fylleristraffet borde slopas. — Vad sistnämnda påpekande beträffar må under hänvisning till den lämnade historiken inskjutas att det är direkt orik1

Se bilaga 3, del II.

214 tigt. — Andra röster, som under utredningsarbetet låtit sig höra, har ej lika enstämmigt varit positiva till tanken på fylleriets avkriminalisering, låt vara att sympatierna till alldeles övervägande del gått i denna riktning. Det myckna talet om fylleristraffets slopande kan dock inte skymma det förhållandet att utredningsuppdraget har andra aspekter, som otvivelaktigt är mera intressanta och betydelsefulla. Även den som med bestämdhet fordrar att fylleristraffet skall avskaffas, måste fråga sig om enbart därmed egentligen är så mycket vunnet 1 , särskilt som han antagligen också hävdar att straffet inte h a r någon vare sig allmän- eller individualpreventiv effekt. Än vidare kan göras gällande att straffet i vissa situationer t.o.m. är direkt skadligt för dem som drabbas därav. Häri ligger visserligen ett skäl för fylleristraffets slopande. Men vad man vill uppnå är uppenbarligen att i stället för straff någon form av positiva åtgärder skall sättas in mot det tilltagande alkoholmissbruket (fylleriet). Mot bakgrunden härav är det tydligt att fylleristraffets slopande inte är en tillräcklig åtgärd och att utredningen följaktligen inte kan göra halt vid avkriminaliseringsfrågan utan måste gå vidare in på den mera socialpolitiskt inriktade frågan om behandlingen av fylleristerna. Spörsmålet om fylleriets avkriminalisering är i själva verket en fråga av jämförelsevis underordnad karaktär även om den i och för sig kan ge anledning till ett flertal besvärliga överväganden bl. a. med hänsyn till de rättsverkningar som i olika hänseenden är knutna till fylleristraffet. I det följande kommer avkriminaliseringsfrågan att närmare behandlas. Med det nu sagda h a r utredningen redan från början velat ge till känna att utredningen fattat sin uppgift inte som

ett sysslande i första hand med en tämligen isolerad straffrättslig fråga utan som ett arbete framför allt på nykterhetsvårdens fält. 1.2 Frågan om klinikhehandling av fyllerister är inte ny

Utredningen kan ej heller göra gällande, att den gett sig in på områden som är helt nya. Närmast kan utredningens uppdrag sägas utgöra en fortsättning på det arbete, som under senare hälften av 1940-talet bedrevs av 1946 års alkoholistvårdsutredning och som ledde till tillkomsten av vår nu gällande lag om nykterhetsvård. T.o.m. en viss kontinuitet med alkoholistvårdsutredningen har etablerats genom att sekreteraren i förenämnda utredning, riksdagsmannen Daniel Wiklund, ingått såsom ledamot i fylleristraffutredningen. Det bör i detta sammanhang påpekas att då på grundval av alkoholistvårdsutredningens betänkande (SOU 1948: 23) proposition (nr 159) med förslag till lag om ngkterhetsvård framlades för 1954 års riksdag, denna proposition blott utgjorde ett led i den omläggning av samhällets nykterhetspolitik, vars utåt mest kända yttring var motbokssystemets avskaffande den 1 oktober 1955. Såsom av inledningskapitlet till detta betänkande framgår var det också i samband med utarbetandet av propositionen med förslag till lag om nykterhetsvård, som ordföranden i strafflagberedningen Karl Schlyter gjorde sina energiska propåer inte bara om fylleriets avkriminalisering utan också om klinikbehandling av fyllerister.

1 I Finland avkriminaliseras fylleriet i och med ingången av 1969 utan att reformen kompletterats med några positiva åtgärder i anslutning till omhändertagandena för fylleri.

SOU 1968:55

215 1.3 Ett fylleriomhändertagande kräver omedelbar uppmärksamhet från nykterhetsvårdens sida

Lagen om nykterhetsvård, som trädde i kraft den 1 oktober 1955, uppbärs av den ledande tanken att ingripande mot alkoholmissbrukare skall ske på ett så tidigt stadium av alkoholmissbruk som möjligt, detta för att utsikterna till hävande av missbruket skall kunna bli på bästa sätt tillvaratagna. Detta var den största nyheten i den nya lagstiftningen, ty enligt 1931 års alkoholistlag, som ersattes av lagen om nykterhetsvård, var det ej ens möjligt att vidtaga nykterhetsvårdande åtgärder av förebyggande natur mot andra än grova missbrukare, låt vara att nykterhetsnämnderna på sina håll i mån av tillgång på resurser ingrep utan stöd av lag med lindrigare hjälpåtgärder, även om vederbörande inte kunde anses ha varit hemfallen åt alkoholmissbruk. Med nu angivna utgångspunkt blev lagen om nykterhetsvård så konstruerad att möjlighet öppnades för nykterhetsnämnderna att mycket snart få kännedom om förekommande fall av alkoholmissbruk. I detta sammanhang framhävdes just betydelsen av att alla fall av fylleri rapporterades till nykterhetsnämnden. Föredragande departementschefen, statsrådet Hedlund, betonade i propositionen särskilt att en fylleriförseelse, som ju förutsatte en ganska kvalificerad grad av berusning, markerade ett fortgående missbruk eller utgjorde signalen till att ett missbruk höll på att utvecklas. Enligt lagen (10 §) åligger det därför i första h a n d polismyndighet, som får vetskap om att någon gjort sig skyldig till fylleri, att ofördröjligen göra anmälan därom till den lokala nykterhetsnämnden. Nämndens sak är sedan att med utgångspunkt från anmälan undersöka, om händelsen varit ett utslag av verkligt missbruk. Det SOU 1968:55

har förutsatts att undersökningen i åtskilliga fyllerifall kan göras summarisk och inskränka sig till en granskning av anmälningsmaterialet. Lagens tanke är att om fylleriförseelsen vid undersökningen visar sig vara en tillfällig händelse, nämnden skall låta bero vid den företagna undersökningen. Markerar händelsen däremot ett verkligt missbruk, kan nämnden ej låta nöja sig med enbart en undersökning utan denna måste följas upp av hjälpåtgärder, anpassade efter förhållandena i det individuella fallet. Hur den enligt utredningens mening synnerligen betydelsefulla bestämmelsen om polisens (och åklagarmyndighetens) anmälningsskyldighet i praktiken fungerat under den tid lagen om nykterhetsvård varit i kraft låter sig ej med bestämdhet säga. Den omfattande enkätundersökning som utredningen verkställt visar dock, att bestämmelsen i stort sett relativt samvetsgrant iakttas, låt vara att man på sina håll inte alltid tar så allvarligt på kravet att anmälan skall göras »ofördröjligen». Som framgår av kapitlet »Polisen och fylleriet» tillämpas t.ex. i Stockholm den ordningen att anmälningarna samlas på hög till en viss dag varje vecka och då expedieras. Enligt vad vidare av samma kapitel framgår underlåter ett litet antal polismyndigheter antingen helt att fullgöra anmälningsskyldigheten eller inskränker densamma till att gälla enbart vissa grova fall av fylleri; det blir i sistnämnda fall m.a.o. polisen själv som bedömer, när anmälan skall göras. Såväl total underlåtenhet att anmäla som förfarandet att polisen själv diskretionärt bedömer när anmälan skall ske, står direkt i strid mot lagen.

216 1.4 Nykterhetsnämndens möjligheter att ingripa i anledning av en fyllerianmälan

Lika viktigt som att anmälningsskyldigheten fullgörs i enlighet med lagens intentioner, lika viktigt är att anmälan, då den inkommer till nykterhetsnämnden, utlöser någon form av aktivitet. Som nyss nämnts är det nämndens uppgift att omedelbart åtminstone undersöka fallet, även om undersökningen många gånger kan göras mycket summarisk. Vilka möjligheter nykterhetsnämnderna i praktiken har att följa detta mönster, är naturligtvis en fråga om resurser. Det kan i detta sammanhang påpekas att i Stockholm årligen sker omkring 30 000 omhändertaganden för fylleri. Mot bakgrunden härav är det tydligt att ett mycket stort antal anmälningar strömmar in från stockholmspolisen till stadens nykterhetsnämnd. På samma sätt förhåller det sig i Göteborg, Malmö och andra större städer. Även om nykterhetsnämnderna i dessa städer i personellt avseende är relativt välrustade, är det dock tydligt att personalen ej räcker till för att nämnderna skall kunna ägna varje anmälan tillbörlig uppmärksamhet. — Såsom framgår av tidigare lämnad redogörelse har nykterhetsnämnd möjlighet att kalla den som är föremål för nämndens undersökning att personligen inställa sig inför nämnden eller någon tjänsteman hos denna. I vilken mån nykterhetsnämnderna utnyttjar denna möjlighet är ovisst. Beträffande Stockholm kan nämnas att där tillämpas den ordningen att förstagångsfyllerister i åldern 21—25 år alltid kallas till nämnden. Kallelsen h a r här närmast formen av en »inbjudan», detta naturligtvis för att inte genom en alltför byråkratisk utformning kallelsen skall avskräcka vederbörande från att infinna sig. Kallelserna hörsammas enligt uppgift av i runt tal hälften av de kallade. Äldre

förstagångsfyllerister kallas däremot ej regelmässigt till nämnden. Man brukar beträffande denna kategori begränsa sig till att kalla sådana fall, där man misstänker att 15 § lagen om nykterhetsvård är tillämplig, d.v.s. där vederbörandes missbruk är så avancerat, att han kan betecknas som hemfallen åt alkoholmissbruk. Beträffande återfallsfyllerister tillämpas kallelseförfarandet mera strängt. Vid behov tillgriper man beträffande denna grupp även hämtning. — Nykterhetsnämnden i Göteborg brukar kalla alla förstagångsfyllerister under 25 år. Förstagångsfyllerister över 25 år tillställs en broschyr, innehållande uppgifter om vådan av alkoholmissbruk jämte råd och upplysningar om vart man skall vända sig för att få hjälp. Återfallsfyllerister kallas alltid till nämnden, om återfallet skett inom två år efter det senaste fylleriet. Kommer den kallade inte tillstädes i anledning av kallelsen, brukar en ny kallelse utsändas. Erfarenhetsmässigt brukar 75— 80 procent av de kallade förr eller senare infinna sig. — Även i Malmö tillämpas den praxis att förstagångsfyllerister under 25 år kallas. I övrigt är det endast vissa grupper av återfallsfyllerister, till vilka kallelse sänds. Man brukar på detta sätt -— eventuellt efter upprepade kallelser — få kontakt med cirka 70 procent av de kallade. — I städer som Uppsala, Jönköping och Sundsvall skickas kallelse till alla, som omhändertagits för fylleri. De flesta synes hörsamma kallelsen; i alla tre städerna nämner man siffran 90 procent. Någon enhetlig bild av hur lång tid som förflyter mellan fylleriförseelsen och inställelsen hos nämnden h a r ej stått att få. Så mycket förefaller dock klart, att det i allmänhet rör sig om ganska lång tid. Den i 13 § 1 mom. första stycket lagen om nykterhetsvård anvisade möjSOU 1968:55

217 ligheten att kalla den som är föremål för undersökning att inställa sig inför av nämnden anvisad läkare utnyttjas i brist på läkare i ytterst ringa utsträckning, över huvud taget förekommer det sällan att personer, som tagits om hand för fylleri, blir undersökta av läkare. Endast i alldeles speciella fall händer det att läkare kopplas in på akutfallen. Detta har sin förklaring även i det förhållandet att det ju är polisen, som ombesörjer omhändertagandena. Samarbetet mellan polis och läkare i fyllerifall har närmare skildrats i kapitlet »Polisen och fylleriet», till vilket torde få hänvisas. Sammanfattningsvis kan alltså sägas att även om det förekommer en viss »slussning» av fyllerister från polis till nykterhetsnämnd, denna knappast kan betecknas såsom särskilt effektiv, baserad som den är på ett rapport- och kallelseförfarande med åtskilliga läckor i fogarna. 1.5 Polisens ingripande mot fylleriet

Det organ, som i första hand konfronteras med fylleristerna, är enligt sakens natur polisen. Så länge berusningen pågår, är det i det alldeles övervägande antalet fall polisen och intet annat organ, som är inkopplad på fallen. Endast i begränsad omfattning —• såsom vid misstanke om sjukdom eller kroppsskada — kontaktas läkare eller förs fylleristen till sjukhus. De nykterhetsvårdande organen kommer in i bilden först på ett senare stadium. Det ställer sig ganska naturligt att det är polisen, som tar om h a n d fylleristerna. En av polisens huvuduppgifter är ju att vaka över att ordningen upprätthålls på gator och andra allmänna platser. En fyllerists uppträdande på sådana platser ter sig också för gemene man främst som ett störande av den ordning som anses böra råda i samhället. Ett anSOU 1968:55

nat skäl för omhändertagande är dock att fylleristen i berusningens akuta skede är att betrakta såsom en sjuk person, vilken av den anledningen bör tas om hand för behandling och vård. Detta motiv träder emellertid helt i bakgrunden för motivet att fylleristen stör den allmänna ordningen. Detta beror nu inte främst på att omhändertagandet av fylleristen är en polisiär uppgift utan på att polisen i de flesta fall är hänvisad till att placera fylleristen i polisstationens arrestlokal i stället för att transportera honom till läkare eller sjukhus. 1.6 Det nuvarande systemet ger ej tillräckligt utrymme för omedelbara nykterhetsvårdande åtgärder

Den grundläggande tanken i lagen om nykterhetsvård om önskvärdheten av att positiva åtgärder mot alkoholmissbruk sätts in på ett så tidigt stadium som möjligt — en tanke, varåt innehållet i 10 § nämnda lag ger uttryck — rimmar uppenbarligen illa med nuvarande ordning att omedelbart sätta in fyllerister i polisarrester av ofta mycket dålig beskaffenhet för att redan efter blott några timmar släppa ut dem igen utan att de blivit bedömda ur vare sig medicinsk eller social synpunkt. Bortsett från att på sina håll ett visst samarbete etablerats mellan polis och nykterhetsnämnd utgör den i 10 § lagen om nykterhetsvård stadgade anmälningsplikten den enda brygga, som i fyllerifall förbinder polisens verksamhet med de nykterhetsvårdande organens. Betydelsen av denna anmälningsplikt skall inte förringas. Den har otvivelaktigt medfört att nykterhetsnämnderna många gånger fått kännedom om alkoholmissbruk på ett tidigt stadium och att därigenom betingelser skapats för ett gynnsamt förlopp av den fortsatta behandlingen. Detta h i n d r a r dock inte — särskilt mot bakgrunden av de siffror

218 fylleristatistiken uppvisar —• att även andra vägar bör prövas för att än bättre tillgodose det väsentliga syftet med 1954 års stora reform på nykterhetsvårdslagstiflningens område, nämligen att nykterhetsvårdande åtgärder blir snabbt och effektivt insatta mot alkoholmissbruk i ett begynnande skede. Vid sådana överväganden synes själva omhändertagandet utgöra en lämplig utgångspunkt. Genom omhändertagandet blir fylleristen temporärt berövad friheten, och detta frihetsberövande synes mycket väl kunna utnyttjas inte bara såsom nu är fallet för personens avgiftning i avbidan på att han åter blir någorlunda nykter utan även — efter avgiftning — för undersökning och eventuellt en viss preliminär behandling. En sådan ordning tvingar tydligen till en omprövning av polisens ställning vid behandlingen a\ fylleristklientelet. Hur högt kvalificerad polisen än är, inte minst genom sin ofta långa erfarenhet av detta klientel, och hur gott handlag polisen än har med de personer det här gäller har polisen varken utbildning eller i allmänhet kvalifikationer för de nya arbetsuppgifter som åsyftas. För övrigt ligger dessa uppgifter helt utanför den normala polisiära verksamheten. Härtill kommer såsom en mycket väsentlig omständighet att de lokaler, som används för förvaring av fyllerister — arresterna — föga lämpar sig för ett mera medicinskt och socialt inriktat omhändertagande av dessa. Visserligen finns på åtskilliga håll i landet nya och moderna arrestlokaler, men de allra flesta har dock låg eller synnerligen låg standard, varom de i betänkandet intagna fotografierna bär vittne. Gemensamt för alla dessa lokaler — de må vara bra eller dåliga — är dock att de är försedda med galler, celldörrar och andra liknande kännetecken som är utmärkande för en förvaringsplats för brottslingar. En del

av dessa lokaler är heller inte avsedda enbart för fyllerister utan även för andra personer, som polisen finner anledning att ta i förvar. 1.7 Omhändertagandet bör få ett socialmedicinskt innehåll

Om det alltså kan konstateras att varken polisen eller polisstationen är rätt organ eller plats för förvaring och undersökning av fyllerister, gäller det att finna någon annan framkomlig väg för att förverkliga tanken att omhändertagandet bör utnyttjas för någon form av kombinerad medicinsk och social undersökning av de omhändertagna. Innehållet i denna tanke kan kanske sammanfattas på så sätt, att den nu rådande anmälningsplikten ersätts av eller kompletteras med ett förfarande, som innebär att nykterhetsnämnden (respektive barnavårdsnämnden) får en omedelbar personlig kontakt med den som omhändertagits för fylleri. En sådan ordning måste självfallet vara betydligt mera verksam än de kontakter, som uppstår till följd av den i lagen om nykterhetsvård stadgade rapportskyldigheten; av vad tidigare anförts framgår ju att denna i ett stort antal fall inte leder till någon som helst konfrontation mellan klient och nykterhetsnämnd och att i de fall, då en sådan verkligen äger rum, den sker i efterhand och praktiskt taget alltid utan medverkan av läkare eller medicinskt skolad personal. Innan utredningen kommer närmare in på denna fråga, synes det emellertid nödvändigt att beröra spörsmålen vem som skall verkställa själva omhändertagandet och under vilka förutsättningar omhändertagandet skall få ske. 2. Omhändertagande

av

fyllerister

2.1 Polisen bör verkställa omhändertagandena

Att fyllerister liksom hittills skall på något sätt omhändertas, framstår som SOU 1968:55

219 15) lämnade beskrivningen av kännetecknen på fylleri jämte stadgandet i 1841 års förordning om omhändertagande av fyllerister. Som tidigare nämnts inträder enligt brottsbalken ansvarspåföljd för den som är så berusad att »det framgår av hans åtbörder eller tal» och i 1841 års förordning talas om den som är »överlastad av starka drycker». Det är emellertid uppenbart, att de angivna beskrivningarna lämnar rätt stort utrymme för den enskilde polismannens handlande i de enskilda fallen. F r å n ort till annan torde praxis också vara rätt skiftande. Bara en sådan sak som tillgången på polis på en viss plats och polisens belastning med andra arbetsuppgifter torde ha en viss betydelse för polisens aktivitet i fråga om omhändertagande av fyllerister. Då det nu gäller att i allmänna ordalag — något annat än att rent allmänt yttra sig i detta ämne kan knappast komma i fråga — ange vilka betingelser som bör råda för att omhändertagande skall få ske, är det av vikt att ånyo erinra om, att omhändertagandet av fyllerister i fortsättningen är förestavat i första hand av intresset att personer, som missbrukar alkohol, skall komma under behandling och vård. En sådan förändrad grundsyn kan kanske tänkas åstadkomma en viss förskjutning av praxis i den riktningen, att antalet omhändertaganden kan bli något större än hittills. Häremot är i så fall ingenting att säga, därest de omhändertagna i fortsättningen förvaras och under tiden för omhändertagandet behandlas på ett annat sätt än f.n. — I dagens läge före2.2 Allmänna förutsättningar för omhänderkommer ibland, vilket framgår av katagande pitlet »Polisen och fylleriet», att om beVad gäller förutsättningarna för om- rusningsgraden hos en person inte är händertagande synes i stort sett samma så påfallande, polisen inskränker sig praxis kunna tillämpas som hittills. till att uppmana honom att bege sig Vägledande för praxis h a r otvivelaktigt hem. Ett sådant tillvägagångssätt bör varit den i fylleriparagrafen (BrB 16: naturligtvis kunna förekomma även i

en så självklar sak att det knappast finns anledning att orda mycket därom. Ganska givet är också, att omhändertagandet av fyllerister även i fortsättningen bör ske genom polisens försorg. Redan i direktiven framhålls att någon annan lösning inte torde i dagens läge komma i fråga. Visserligen kan det måhända förefalla önskvärt att polisen befrias från denna uppgift, och nog skulle stöd härför kunna åberopas under hänvisning till att fylleriet inte bör angripas med straff utan med positiva åtgärder av medicinskt och socialt innehåll. Praktiska hinder reser sig emellertid emot förverkligandet av en sådan tanke. Nu och under överskådlig tid framåt kommer det med all säkerhet inte att finnas något annat organ än just polisen för den uppgift det h ä r gäller. Och även om man är av den meningen att polisen ej är rätt organ för den fortsatta befattningen med fylleristerna, är det dock obestridligt att polisen är särskilt väl skickad att sköta omhändertagandena; det är ju att märka att det h ä r ofta är fråga om ordningsstörande eller våldsamma personer. Polisen h a r i allmänhet också en stor erfarenhet att bygga på då det gäller att bedöma om en person är berusad eller inte, liksom polisen har stor rutin vad gäller sättet att handskas med fyllerister vid omhändertagandet och under transporten till polisstationen, erfarenheter som rimligen bör vara till stor nytta även vid tillämpningen av en ordning som i fortsättningen följer ett annat mönster än det som f.n. gäller.

SOU 1908:55

220 framtiden men det kan finnas skäl för en, då berusningsgraden är lägre men polisen att här vara något mindre »ge- då det ändå tydligt framgår att vedernerös» än hittills. Är det fråga om en börande är berusad. Nyss har framhålperson, som är mer än »salongsberu- lits att polisens utrymme att inskränka sad», och är det för den enskilde polis- sig till att ge den berusade en uppmamannen känt att vederbörande missbru- ning att bege sig hem med all sannolikkar alkohol, torde i allmänhet ett om- het blir rätt snävt avgränsat. Detta inhändertagande böra ske. Det kan ibland nebär emellertid inte, att polisen skall motiveras med att vederbörande enligt vara skyldig att omhändertaga alla pervad polisen har sig bekant eller får ve- soner, som är någorlunda märkbart beta, saknar bostad för natten. Rör det sig rusade. Det måste fordras något mer än däremot om en för polismannen totalt att personen i fråga luktar sprit eller att obekant människa — vilket vanligen han uppträder på ett sätt som ger antorde vara fallet — kan det kanske vara ledning att misstänka berusning för att tveksamt h u r polisen skall förfara. Då han skall kunna tas om hand. Det ytterman emellertid kan våga hoppas, att ligare krav som får uppställas måste bli den allmänna inställningen till omhän- att han till följd av berusningen — som dertagande av berusade personer med ändå inte får vara alltför obetydlig (jfr tiden kommer att präglas av ökad insikt nedan) — uppträder på ett sådant sätt om att åtgärden är ett betydelsefullt led att polisen rimligen inte kan blunda i kampen mot alkoholmissbruket, synes eller slå dövörat till för hans förehavaningen invändning kunna göras mot att den. Förhåller det sig så att den berusapolisen även i dessa tveksamma fall de antastar andra människor på gatan skrider till ett omhändertagande. Det med tillmålen eller att han rent allmänt sagda innebär att polisens utrymme för uppträder skränigt eller på annat sätt att stanna vid att uppmana påtagligt be- störande, bör polisen ta hand om honom. rusade personer att själva ta sig hem Det finns självfallet ett otal varianter på olämpligt uppträdande, och det kan upblir tämligen snävt. penbarligen inte komma i fråga att här Tydligt är att om en person är så bepresentera en katalog över dem alla. rusad, att han inte kan ta hand om sig Det må vara nog att fastslå att utöver själv, omhändertagande bör ske. Berussjälva berusningen det i dessa fall måste ningsgraden är m.a.o. i detta fall alldetillkomma något klart ordningsstörande les särskilt kraftig. Det rör sig h ä r namoment, som äger direkt samband med turligtvis inte endast om personer, som berusningen. är så berusade att de inte kan stå på benen, utan även om sådana som vinglar omkring eller raglar, personer som 2.3 Omhändertagande bör kunna ske även på inte kan styra sina steg och som därige- enskild plats nom utgör en fara för sig själva och and- I den förut lämnade redogörelsen har ra. Särskilt är det trafikens faror de är påpekats den diskrepans som råder melutsatta för i detta tillstånd. Omtanken lan 1841 års förordning och polisinom individen motiverar ett omhänder- struktionen (19 §) — de båda författtagande också i det fall då någon i be- ningar vilka ligger till grund för polirusat tillstånd anträffas sovande på en sens rätt att omhändertaga personer — parksoffa, i en portgång, på en gata el- i det att enligt 1841 års förordning rätler annan plats. Detta är alltså tämli- ten att omhändertaga någon är begrängen klara fall. Svårare blir bedömning- sad till allmän plats medan däremot SOU 1968:55

221 enligt polisinstruktionen ingripandet i denna form kan ske även på enskilt område, t.ex. i någons hem. Det bör i detta sammanhang vidare erinras om att såsom villkor för att någon skall kunna fällas till ansvar för fylleri gäller att uppträdandet äger rum »på allmän plats, utom- eller inomhus». Det har tidigare starkt betonats att rätten — och skyldigheten —- att omhändertaga fyllerister för framtiden främst bör bäras upp av intresset att alkoholmissbrukare på ett så tidigt stadium som möjligt kommer under lämplig behandling och vård. Mot denna bakgrund är det tydligt att den i 1841 års förordning stadgade begränsningen i rätten att omhändertaga någon ej längre bör upprätthållas. Är förutsättningarna i övrigt för handen för ett omhändertagande, bör detta få ske, även om personen befinner sig på enskilt område. Härmed är naturligtvis inte sagt att polisen utan särskild anledning skall tränga in i enskilda hem för att där ta hand om akut intoxikerade personer. En förutsättning för sådant ingripande bör vara att någon den berusade närstående tillkallat polis därför att dess närvaro behövs för att bemästra en akut nödsituation — den berusade har t.ex. blivit våldsam eller visat så allvarliga förgiftningssymptom att han bör komma under särskild medicinsk vård och behandling. Omhändertagandet av berusade personer på enskilt område innebär vidare att polisen får fog för sådant ingripande, då den akut berusade uppehåller sig i portgångar eller trappor till privata fastigheter, på inhägnade tomter, i rivningsfastigheter o.dyl. 2.4 Även de som berusar sig på annat än alkohol bör tas om hand

Såsom i annat sammanhang påpekats straffas enligt 16 kap. 15 § brottsbalken också den som är berusad av annat än SOU 1968:55

alkoholhaltiga drycker. 1841 års förordning gäller enligt ordalagen endast den, som är berusad av »starka drycker», men h ä r har en stadig praxis medfört att förordningen tillämpas även på personer, som anträffas berusade av annat än alkohol. Någon anledning att i fråga om omhändertaganden göra skillnad på personer, som berusat sig av sprit eller annat medel, finns uppenbarligen inte. Personer, tillhörande båda grupperna, bör givetvis tas om hand, såvida berusningsgraden och det av berusningen föranledda uppträdandet ger anledning därtill. Den skillnad, som faktiskt existerar mellan dessa båda grupper, får i stället göra sig gällande under den fortsatta behandlingen av fallen. Narkomanvårdskommittén har utrett denna fråga. Dess betänkanden har legat till grund för proposition den 29 december 1967 (1968:7) med förslag till narkotikastrafflag m. m., vilken förelagts 1968 års riksdag. Riksdagen har den 7 och 12 mars 1968 med vissa ändringar antagit förslaget (andra lagutskottets uti. 1968:1; statsutskottets uti. 1968:37; rskr. 1968:81 och 98). Enligt vårdprogrammet skall bl.a. narkotikamissbrukarna erbjudas behandling vid öppen mottagning eller vid psykiatriskt sjukhus eller klinik. För de svårast skadade missbrukarna skall särskilda vårdavdelningar inrättas. Vården skall ordnas inom ramen för den socialvård och sjukvård som finns och för vilka ansvaret i huvudsak vilar på kommunala organ. Lagen om nykterhetsvård lämnar sålunda även i fortsättningen narkotikamissbrukarna helt utanför lagens tillämpning. Det är tydligt att med utgångspunkt från utredningens inställning att även de narkotikaberusade bör på samma sätt som de alkoholberusade tas om h a n d av polisen, utredningen inte kan undgå att komma in på frågan hur behandlingen av de narkotikaberusade i fortsättning-

222 en skall utformas. Utredningen kommer att i den fortsatta framställningen ytterligare beröra detta ämne.

dan förefintliga men ytterst knappa resurser för verksamheten i dess nya utformning.

2.5 Sammanfattande synpunkter

3.2 Strafflagberedningens förslag om särskilda kliniker

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att förutsättningarna och formerna för omhändertagande tankes bli i stort sett desamma som hittills. Den grundläggande skillnaden mellan omhändertaganden nu och i framtiden ligger på ett annat plan i det att åtgärderna f.n. är förestavade främst av intresset att för tillfället eliminera fylleristerna såsom ordningsstörande element under det att omhändertagandena enligt den föreslagna nya ordningen motiveras av angelägenheten av att missbrukare av alkohol eller narkotika snabbt kommer under effektiv behandling och vård av kompetent personal. Större blir skillnaden då utredningen nu övergår till frågan, hur de personer, som på allmän eller enskild plats omhändertagits av polisen för fylleri eller förgiftning av annat än alkoholhaltiga drycker, i fortsättningen skall behandlas.

3. Förvaringen

av de

omhändertagna

3.1 Polisarrestcrna är ej lämpliga förvaringsutrymmen för fyllerister

Redan av vad tidigare anförts framgår att utredningen — med det principiella betraktelsesätt utredningen anlägger på spörsmålet om fylleristers behandling — inte anser polisens arrestlokaler lämpliga för förvaring av fyllerister, främst på grund av lokalernas beskaffenhet och genom att personalen inte besitter de speciella kvalifikationer som svarar mot de nya målsättningarna. Det gäller följaktligen att finna en ersättning för polisarresterna, varvid problemet inte minst är att kunna utnyttja re-

Frågan om tillskapandet av ett alternativ till polisarresterna är inte ny. Strafflagberedningen föreslog på sin tid — som framgår av inledningskapitlet — inrättande av speciella kliniker (»alkoholkliniker», »läkarkliniker») för behandling av fyllerister. Grundtanken i beredningens förslag var att ett omedelbart omhändertagande för undersökning av varje fyllerist skulle skapa mera gynnsamma betingelser än tidigare för en effektiv vård i de fall sådan vård visade sig erforderlig. Enligt förslaget borde klinikerna ha en enkel utrustning men stå i nära lokal kontakt med ett sjukhus för överförande av fall, som krävde speciell behandling. Kliniktiden skulle enligt beredningens förslag kunna sträcka sig över flera dagar. Strafflagberedningen hade tänkt sig, att beredningens förslag om klinikbehandling skulle av Kungl. Maj:t upptas till prövning i samband med tillkomsten av den nya nykterhetsvårdslagstiftningen; bestämmelserna i ämnet skulle få sin plats i lagen om nykterhetsvård, vilken trädde i kraft den 1 oktober 1955. Så blev emellertid inte fallet, vilket måhända är att beklaga. Förslaget avvisades under hänvisning till att den nya lagstiftningen först borde prövas. Det framhölls vidare, att den av beredningen väckta frågan rymde åtskilliga problem av större principiell betydelse och att den till sina konsekvenser var så svår att överblicka, att ett ställningstagande till förslaget krävde en mera ingående utredning. Ett i propositionen ej redovisat skäl för uppskov torde ha varit att man under den aktuella tiden — hösten 1953 och våren 1954 — var SOU 1968:55

223 fullt upptagen i finans- och inrikesdepartementen med utarbetandet av de många propositioner, varigenom nykterhetsvårdsreformen förelades riksdagen, varför man helt enkelt inte hade tid att även behandla strafflagberedningens intressanta och betydelsefulla förslag. 3.3 Alkoholpoliklinikerna är ej avsedda för akutvård

Några kliniker för förvaring och preliminär behandling av fyllerister i den mening strafflagberedningen tänkte sig kom alltså inte till stånd i Sverige. De alkoholpolikliniker som nu finns på många ställen i landet är av helt annat slag. De fyller en viktig uppgift — särskilt kanske i städer som Stockholm, där åtminstone en av poliklinikerna är öppen dygnet runt, och Göteborg — men de motsvarar ingalunda utredningens nu aktuella intentioner för akut vård. Med dessa polikliniker förhåller det sig nämligen ej så att polisen dit transporterar de personer, som polisen tagit om hand för fylleri. Så torde dock i viss utsträckning ske vid den hösten 1966 öppnade ungdomskliniken vid Maria 1 . Till alkoholpoliklinikerna kommer man i princip frivilligt, låt vara att behandlingen där rätt ofta föranletts av rekommendationer från vederbörande nykterhetsnämnd eller rentav föreskrivits inom ramen för de möjligheter brottsbalken och lagen om nykterhetsvård erbjuder. Tanken är ej heller att de nuvarande alkoholpoliklinikerna skall ersättas av någon ny form av kliniker. Alkoholpolikliniker av den typ som nu finns kommer att behövas även i framtiden. Den vård och behandling som skall lämnas fylleristen i ett akut berusningsskede måste i åtskilliga fall fullföljas i öppen vård och h ä r kommer dessa alkoholpolikliniker att spela stor roll. Utredningen räknar följaktligen med att sådana alkoholpolikliniker skall inrät-

SOU 1968:55

tas i större antal och bättre rustas upp i personellt och materiellt avseende. Det är emellertid uppenbart att om någon ny typ av kliniker skall skapas för att ta hand om de akut berusade, det blir en uppgift att samordna dessa klinikers verksamhet med den verksamhet, som bedrivs av de nuvarande alkoholpoliklinikerna. En kombination av de båda typerna är måhända tänkbar. Till detta spörsmål får utredningen anledning återkomma, sedan närmare utvecklats hur utredningen tänker sig att proceduren framdeles skall utformas beträffande dem, som av polisen omhändertagits för fylleri. 3.4 Tillnyktringsstationerna i Polen

Tankegångar liknande dem som legat till grund för strafflagberedningens under början av 1950-talet framförda förslag om klinikbehandling av fyllerister måste ha utgjort underlaget för den lagstiftning, varigenom man i Polen 1956 införde systemet med s.k. tillnyktringsstationer. Det polska systemet har utförligt beskrivits i ett särskilt kapitel, till vilket torde få hänvisas. Utredningen har •— såsom framgår av nämnda kapitel — på ort och ställe studerat de polska tillnyktringsstationerna och har därvid funnit att idén med dessa stationer rätt nära ansluter sig till utredningens egna överväganden. Karakteristiskt för det polska systemet är att de medicinska aspekterna dominerar i behandlingsschemat. Tillnyktringsstationerna — dit fylleristerna transporteras, sedan de tagits om hand av polisen — är i själva verket ett slags enklare sjukhus. Läkare finns dygnet runt till hands. Tillnyktringsstationer finns inte på alla orter i Polen; i städer med över 100 000 invånare är det obligatoriskt att sådana stationer inrättas under det att på mind1

Ungdomskliniken h a r sex platser.

224 re orter stationernas inrättande är beroende av statlig myndighet (»länsstyrelsen»). 3.5 Utredningens ståndpunktstagande

personalkrävande än inrättandet av särskilda akutkliniker. Enligt utredningens mening saknar dessa invändningar inte helt fog, vilket kommer att återspeglas i de förslag utredningen fortsättningsvis lägger fram. Utredningens tanke är nämligen inte att särskilda akutkliniker skall finnas på alla orter i landet och än mindre att de skall bli lika många som de med polisarrester utrustade polisstationerna. Det ligger i sakens natur, att akutkliniker endast kan inrättas på större orter, d.v.s. på platser där det finns underlag för den avsedda klinikverksamheten. Som nyss påpekats förhåller det sig på samma sätt i Polen. På mindre orter får man söka sig fram till andra lösningar. Härvidlag ligger det närmast till hands att anknyta till polisarresterna men i så fall är det uppenbarligen nödvändigt att dessa reformeras så att de i fortsättningen kan accepteras som förvaringsplatser för fyllerister. Dylika alternativa lösningar föresvävade också strafflagberedningen som framhöll, att den omständigheten att vårdmöjligheterna blev växlande på skilda orter näppeligen kunde anföras såsom argument mot att effektivisera vården där den bäst behövdes och mot att effektivt söka stävja fylleriet, där det framträdde starkast 1 .

Mot bakgrunden av den tidigare i ämnet förda debatten — väckt till liv av den framsynte Karl Schlyter — samt erfarenheterna från Polen har utredningen kommit fram till att en möjlig lösning av frågan om behandlingen av fylleristklientelet är att ett system av i huvudsak den typ som praktiseras i Polen prövas också i Sverige. Ett ytterligare skäl att slå in på denna väg är att alkoholvanorna i Polen är tämligen likartade med dem i Sverige, låt vara att ungdomsfylleriet inte är så framträdande där som här. Men just ungdomsfylleriets stora och tilltagande utbredning i Sverige utgör ett starkt motiv för att de polisiärt betingade ingripandena får vika för åtgärder av mera medicinskt och socialt betonat innehåll. Det sagda innebär att utredningen i princip avvisar tanken på att polisarresterna även i fortsättningen skall utgöra uppsamlingsplatser för de fyllerister polisen tar om hand. Skälen till denna inställning har redan tidigare redovisats. Man kan naturligtvis mot utredningens ställningstagande invända att det är fel att kassera polisarresterna endast av den anledningen att arresterna i dagens I det följande skall utredningen till läge i stor utsträckning är så undermå- en början skildra h u r utredningen tänliga och för det avsedda ändamålet så ker sig att klinikbehandlingen av fyllebristfälligt utrustade att de inte motsva- rister skall utformas. I ett senare avsnitt rar de behov som i förevarande sam- avser utredningen att ta upp frågan, h u r manhang gör sig gällande. En tänkbar behandlingen av fylleristerna lämplilösning vore i stället att arresternas gen bör ske på platser, där särskilda standard höjdes och att till polisstatio- akutkliniker ej kommer att stå till buds. nerna knöts medicinskt och socialt ut- 1 Det bör här anmärkas, att den i ett senare bildad personal, som tillsammans med kapitel skildrade försöksverksamheten unpolispersonalen skulle ombesörja de der hösten 1967 hos polisen i Västerås klart uppgifter det här gäller. Till förmån för visade att inte heller modernt utrustade polisstationer med hög standard utgör de bäst en sådan lösning skulle kunna anföras lämpade förvaringsutrymmena för fyllerisatt den ställer sig mindre kostsam och ter. SOU 1968:55

225 Ett särskilt problem erbjuder behandlingen av fyllerister i samband med tillställningar av typen »Midsommarfirande i Leksand», »Kanonloppet i Karlskoga» och Kiviks marknad. Även till detta problem återkommer utredningen. 4.

viss medicinsk undersökning och vid behov en preliminär behandling samt även bli föremål för en socialt inriktad summarisk utredning. Behandlingen skall följaktligen få en blandad medicinsk-social prägel med tyngdpunkten lagd på den medicinska.

Klinikverksamheten

Det har tidigare framhållits, att utredningen anser att någon form av klinikbehandling är den principiellt riktiga formen för behandling av fyllerister och att polisarresterna inte bör användas för förvaring av fyllerister annat än på platser, där kliniker ej finns att tillgå, samt att under alla förhållanden polisarresterna bör i olika avseenden rustas upp för att i huvudsak kunna tjäna samma ändamål som klinikerna. Det h a r också påpekats att den form av kliniker det här är fråga om är av annan karaktär än de nuvarande alkoholpoliklinikerna. Förebilden är i stället bl.a. de polska tillnyktringsstationerna. Utredningen anser det emellertid av olika skäl inte lämpligt att även tillägna sig beteckningen »tillnyktringsstation» för den svenska motsvarigheten utan har valt att kalla denna »akutklinik». 4.1 Målsättningen

Svaret på frågan hur akutklinikerna skall utrustas i fråga om personal och lokaler och h u r de skall förläggas är naturligtvis beroende av vilka arbetsuppgifter utredningen tänker tilldela klinikerna. Rent allmänt kan målsättningen sägas vara densamma som för de polska tillnyktringsstationerna. Akutklinikerna skall ersätta de nuvarande »fyllerifinkorna»; det är med andra ord till klinikerna, som polisen skall transportera de akut berusade, som omhändertagits. Där skall den omhändertagne förvaras först och främst till dess han åter blivit nykter. Han skall underkastas SOU 1968:55

5. Klientelet

på

akutklinik

Vad först beträffar frågan vilka personer som skall förvaras på akutklinikerna är det givet att dit skall föras och där skall läggas in i främsta rummet de personer, som polisen omhändertagit på grund av alkoholberusning. Det har förut framhållits, att polisen också skall vara skyldig att ta hand om personer, vilka berusat sig av annat än alkohol. Detta gör att klinikerna måste utrustas på så sätt att även narkotikaklientelet kan erhålla en adekvat behandling i det akuta skedet. Genom att akutklinikerna förses med nödvändiga resurser för att kunna ta sig an även narkotikamissbrukare, d.v.s. sådana fall som ej är särskilt komplicerade och som ej oundgängligen måste föras över till intensivvårdavdelning vid sjukhus, anser utredningen att ett mycket stort framsteg gjorts i förhållande till nu rådande ordning. Utredningen är emellertid medveten om att klinikbehandlingen av narkotikamissbrukare måste kompletteras med ytterligare åtgärder, varigenom det blir möjligt att följa upp och behandla denna kategori även sedan klinikbehandlingcn i anslutning till omhändertagandet avslutats. Som tidigare nämnts har frågan om vården och behandlingen av narkotikaklientelet nyligen varit föremål för lagstiftning.

5.1 Den akut berusade har begått brott

En särskild fråga knyter an till de personer, som tagits om h a n d av polisen för fylleri men som också gjort sig

226 skyldiga till brott av något slag. Finner polisen anledning att på grund av brottet gripa den berusade bör denne enligt utredningens mening inte transporteras till akutkliniken utan i stället föras till den plats, där polisen brukar förvara personer, vilka gripits eller anhållits för brott. Samma bör gälla personer som efterlysts därför att de avvikit från fångvårdsanstalt o. dyl. Är det emellertid fråga om lindrigare förseelser, t. ex. brott, på vilka inte torde följa annat än böter, och har polisen inte något omedelbart intresse att behålla den omhändertagne för utredning, bör avgiftningen äga rum på akutkliniken. I sådana fall kan det socialmedicinska intresset att få den omhändertagne under vård och behandling sägas väga tyngre än det brottsbekämpande intresset som polisen har att bevaka. Den omständigheten att en akut berusad person enligt vad förut sagts kan komma att föras till polisens förvaringslokaler i stället för till akutklinik innebär självfallet inte att den berusade skall ställas helt utanför nykterhetsvårdande åtgärder. Är den omhändertagne allvarligt sjuk eller skadad bör polisen söka kontakt med läkare eller sjukhus. Vidare bör naturligtvis nykterhetsnämnden liksom hittills underrättas om fylleriet. Det blir sedan nykterhetsnämndens sak att följa det schema som lagen om nykterhetsvård redan enligt gällande lydelse anvisar. Står den omhändertagne under övervakning inom kriminalvårdens ram blir det övervakningsnämnden som i samråd med nykterhetsnämnden får vidtaga de nödvändiga åtgärderna, t.ex. meddela föreskrifter om kontinuerlig antialkoholbehandling på alkoholpoliklinik eller om vård på sjukhus. 5.2 Rattfyllerister

Även beträffande rattfyllerister kan göras gällande att det polisiära kravet på utredning av brottet bör gå före intres-

set att personen tas om h a n d på akutklinik. I allmänhet förhåller det sig med rattfyllerister så att de ej är så berusade, att de kan tas om hand för fylleri och de bör då i princip ej heller föras till akutklinik. Det är emellertid angeläget att dessa personer så fort som möjligt underkastas blodprovstagning och den kliniska undersökning, som sammanhänger därmed. Man kan naturligtvis tänka sig att de av utredningen föreslagna klinikerna liksom i Polen får till uppgift att ombesörja även dessa angelägenheter. Att utredningen åtminstone för närvarande ställer sig tveksam till en sådan tanke beror främst på att utredningen anser, att under organisationens uppbyggnadsperiod klinikerna bör lämnas i fred för alltför många betungande uppgifter. Det kan också göras gällande att akutklinikernas möjligheter att vinna förtroende hos klientelet i hög grad skulle motverkas om det blev känt, att klinikerna även betjänade de brottsbeivrande myndigheterna. 5.3 Allmänt ordningsstörande ungdomar

En grupp, som i detta sammanhang skall beröras, utgörs av de personer som i alkoholpåverkat tillstånd uppträder bråkigt utan att dock vara så berusade att förutsättningarna för omhändertagande för fylleri är för handen. Särskilt bland ungdomar förekommer det att även en ringa grad av berusning manifesteras i en exceptionellt hög grad av bråkighet. F.n. praktiserar polisen beträffande dessa personer den ordningen att dylika personer omhändertas kortvarigt enligt bestämmelserna i polisinstruktionen och förvaras hos polisen till dess de hunnit »lugna ner sig»; däremot åberopas i dessa fall inte 1841 års förordning. Denna praxis bör enligt utredningens mening tillämpas också i fortsättningen. Den innebär alltså att i de fall där bråkigheten klart dominerar SOU 1968:55

227 personen i fråga inte skall underkastas klinikbehandling; endast den omständigheten att spritlukt kan förmärkas från andedräkten är ej tillräckligt för att en bråkstake skall omhändertas som fyllerist. Omhändertagandet får i stället grundas på det bråkiga uppträdandet, och förvaringen skall ske hos polisen. Klart är att situationen ofta kan vara tveksam. Det torde emellertid kunna överlämnas åt polisen, som har stor erfarenhet på detta område, att från fall till fall avgöra om vederbörande skall tas om hand som fyllerist eller inte. Väsentligt är att klinikerna i görligaste mån förskonas från alltför bråkiga element; man får tyvärr nog ändå räkna med att en del av de fyllerister, som tas om hand på en klinik, kommer att uppträda störande eller eljest vara svåra att handskas med. Erfarenheterna från de av utredningen bedrivna försöksverksamheterna vid Nordhemspolikliniken i Göteborg och Ulleråkers sjukhus i Uppsala visar dock, att den berusades attityd ofta blir en helt annan, då han tas emot på en så medicinskt betonad inrättning som en klinik, än då han — såsom nu sker — förs in på en polisstation. I tveksamma fall är polisen självfallet alltid försvarad om han tar med sig den omhändertagne till en klinik. Kanske man också kan påstå att intresset av att berusade ungdomar kommer under behandling är så stort att kravet på berusning hos dessa ej bör ställas alltför högt. Kravet på viss grad av berusning — det må vara på grund av alkoholförtäring eller av annat än alkoholhaltiga drycker — måste givetvis alltid upprätthållas. Meningen är inte att personer, vilka på annan grund — t.ex. social förkommenhet över huvud taget — behöver tas om hand skall föras till akutklinikerna. Visserligen föreligger det särskilt i storstäderna ett stort latent behov SOU 1968:55

av en social jourtjänst; det bör dock vara andra sociala organ, som får svara för denna. 5.4 Frivilliga vårdsökande

Såsom självklart betraktar utredningen att personer, som i berusat tillstånd frivilligt söker sig till akutklinikerna, skall tas emot där. Utredningen anser det i själva verket såsom eftersträvansvärt att personer frivilligt söker upp klinikerna. Av den i annat sammanhang lämnade beskrivningen över akutintagningen av berusade personer vid psykiatriska kliniken på regionsjukhuset i Linköping framgår, att en stor del av patienterna frivilligt söker sig till denna akutintagning och att det föreligger stort behov av sådan »frivillig» intagning. En förutsättning för att de av utredningen planerade akutklinikerna skall frekventeras av frivilliga vårdsökande är självfallet att verksamheten får »good will» bland klienterna. För att personer frivilligt skall ta in på klinikerna, är det otvivelaktigt också en förutsättning att straffbarhet för fylleri ej inträder. Det är inte utredningens avsikt att redan i detta sammanhang komma in på avkriminaliseringsfrågan. Utredningen vill blott peka på att intresset att stimulera berusade till frivilliga besök på klinikerna är ett argument till förmån för avkriminaliseringstanken. Detta intresse tillgodoses naturligtvis ytterligare av att klinikerna — såsom den fortsatta framställningen kommer att ge vid handen — avses bli inrättningar med vissa sjukvårdsresurser. Beträffande personer, som frivilligt sökt sig till akutklinik, bör i princip inte anmälan ske vare sig till nykterhetsnämnden eller till annan registrerande myndighet. I detta sammanhang bör också uppmärksammas de fall, då alkoholsjuka personer frivilligt söker ett tillfälligt

228 omhändertagande utan att det är fråga om något akut berusningstillstånd. Deras motiv härför är vanligen att de känner att de är på väg in i en ny supperiod och önskar hjälp för att komma över detta tillstånd. Erfarenheterna från avgiftningsverksamheten vid psykiatriska kliniken vid regionsjukhuset i Linköping visar att denna situation inte är ovanlig. Det kan synas orimligt att avvisa dessa hjälpsökande under motivering att de inte är berusade och därmed de facto hänvisa dem till att först supa sig fulla innan de kan tas emot på akutkliniken. Utredningen vill framhålla att alkoholsjuka som frivilligt söker vård i profylaktiskt syfte självfallet också bör beredas sådan vård, om detta är medicinskt motiverat. Den tänkta klinikverksamheten är emellertid avsedd för mottagandet av akut berusade och till denna grupp hör inte dessa patienter. För dem fordras som regel längre vårdtid än vad som kan erbjudas på en akutklinik. I första hand bör de därför i stället hänvisas till vårdavdelning vid alkoholpoliklinik, till alkoholklinik el. dyl., där särskild profylaktisk vård kan erbjudas dem. Det sagda innebär naturligtvis inte att man på en akutklinik alltid skall vara förhindrad att göra avsteg från huvudregeln att endast akut berusade skall tas emot där. Om det inte är möjligt att ordna vården på annat sätt bör den alkoholsjuke, som är på väg in i en suppcriod, temporärt kunna tas emot på akutkliniken, då förhållandena i särskilda fall medger detta.

6. Inläggningen

på

akutklinik

6.1 Polisens uppgifter

Tanken är alltså, att det är polisen som skall avlämna de omhändertagna på akutklinikerna — om nu inte någon infinner sig där frivilligt eller överförs

dit av anhörig eller annan, från vilka fall i detta sammanhang kan bortses. Men i och med att polisen avlämnat en person på kliniken, är polisens roll inte slutförd. Först och främst bör det åligga polisen att avge något slags r a p p o r t om omhändertagandet med angivande av omständigheterna kring detta. Detta bör kunna ske enligt något enklare formulär; blanketter för ändamålet bör finnas tillgängliga på kliniken. Rapporten bör underskrivas av polismannen. Ytterligare en uppgift för polisen blir att innan han lämnar kliniken ta reda på om den omhändertagne är »spärrad». De s.k. spärregistren 1 , vilka upptar namnen på personer, som efterlysts för brott, rymt från vårdanstalter o.s.v., förs f.n. lokalt men avsikten är att registren framdeles skall upprättas centralt. Uppgifter i detta hänseende torde polisen lättast kunna få genom att ta telefonkontakt med lokala polisstatio1

Enligt anvisningar, utfärdade av rikspolisstyrelsen, bör i spärregister registreras a) efterspanad person; när det gäller större distrikt med hög slagningsfrekvens anses samtliga PU-efterlysningar böra registreras; b) person, beträffande vilken utredning om brott el. dyl. pågår; c) annan person, som bör spärras, t. ex. person som är föremål för övervakning från polisens sida eller som fått permission, utskrivits på försök eller villkorligt frigetts från fångvårdsanstalt, ungdomsvårdsskola, vårdanstalt för alkoholmissbrukare, mentalsjukhus eller annan inrättning, allt i den mån särskilda meddelanden härom inkommit till distriktet. Till den kategori som upptas under c) kan också hänföras t. ex. person som söks av nykterhetsnämnd för förhör eller av åklagare för delgivning av strafföreläggande. Registrering enligt a) avser alla personer, som är efterspanade i riket, medan registreringar enligt b) och c) närmast gäller personer, som är bosatta inom distriktet eller har någon annan anknytning dit. Det kan påpekas, att dessa anvisningar torde komma att bli föremål för översyn i samband med pågående omläggning av polisens centralregister till datasystem. SOU 1968:55

229 ner, som i sin tur sätter sig i förbindelse med det centrala registret. För polisen måste följaktligen finnas inrättat ett särskilt utrymme på kliniken, där polismannen ostörd kan ägna sig åt denna sj'ssla. Blir svaret från registret att den omhändertagne skall gripas exempelvis därför att han är efterlyst för brott, får polisen ta tillbaka honom och föra honom till de lokaler, som står till polisens förfogande för förvaring av kriminella. Skulle det däremot visa sig, att den omhändertagne rymt från nykterhetsvårdsanstalt, bör han få stanna kvar på kliniken tills han ordentligt nyktrat till och kan hämtas tillbaka till anstalten. På nu angivet sätt blir kliniken en preliminär utrednings- och sorteringscentral för en mängd skiftande fall. Att här ange alla varianter, kan uppenbarligen inte komma i fråga. Det torde få ankomma på den jourhavande klinikledningen att från fall till fall avgöra, om den berusade skall behållas på kliniken eller inte, varvid utredningens i det föregående gjorda allmänna uttalanden och syftet med klinikbehandlingen får tjäna till ledning. Tanken är att sedan polisen avlämnat patienten på kliniken polisen så litet som möjligt i fortsättningen skall behöva syssla med fallet. Utöver kontrollen huruvida patienten förekommer i spärregistret, kan polisen ibland ha intresse av att närvara vid avvisiteringen av en fyllerist, hos vilken kan anträffas brottsverktyg. Polisen kan möjligen också i vissa fall behöva hjälpa personalen på kliniken att ta h a n d om och försöka lugna ner bråkiga eller oroliga patienter. Så sker f.n. i förekommande fall på sjukhusen, då polisen där avlämnar sjuka eller skadade fyllerister. Vårdpersonalen på sjukhus är ju till alldeles övervägande del kvinnlig och klarar därför inte av en verkligt bråkig fyllerist. På akutklinikerna bör emellertid SOU 1968:55

enligt utredningens mening också finnas manlig vårdpersonal, som kan ta hand om de bråkiga fylleristerna. Polisen skall följaktligen inte behöva befatta sig med dessa annat än om klinikens egna resurser i detta hänseende inte förslår. Såsom tidigare antytts räknar utredningen inte med att bråk i någon mera väsentlig omfattning skall uppstå på klinikerna, detta framför allt med hänsyn till att miljön där i så hög grad kommer att skilja sig från förhållandena på en polisstation. Redan själva den karaktär av sjukhus, som tankes prägla klinikerna, bör vara ägnad att lugna oroliga sinnen. — Naturligtvis måste man dock under alla förhållanden utgå ifrån att bråk och allehanda uppträden kan komma att inträffa på klinikerna i större utsträckning än på vanliga sjukhus. I regel bör dessa enligt utredningens mening kunna bemästras av klinikens egna resurser; utöver manlig vårdpersonal bör för bråkiga patienter isoleringsrum kunna anordnas. I det föregående har utredningen utgått ifrån att de uppgifter, som vilar på polisen i samband med att den berusade tas om hand på akutkliniken, skall skötas av den polisman som verkställt omhändertagandet. Det bör emellertid i stället vara möjligt att, såsom skett vid den av utredningen bedrivna försöksverksamheten på Ulleråkers sjukhus, låta en polisman vara stationerad på kliniken för att ombesörja dessa uppgifter. Därmed behöver man inte ta de patrullerande polismännens tid i anspråk härför. Det bör här påpekas, att den i det föregående beskrivna ordningen fungerade mycket tillfredsställande vid försöksverksamheten på Ulleråkers sjukhus. 6.2 Prövning av omhändertagandet

När en polisman enligt nu gällande ordning tagit hand om en fyllerist och

230 fört honom till polisstationen, äger vid avlämnandet på stationen en överprövning rum, innebärande att något polisbefäl — vanligen jourhavande förste polisassistenten — eller annan förman tar ställning till, huruvida fylleristen skall behållas på stationen eller ej. Det kan ju hända, att polisbefälet eller förmannen har en annan uppfattning än den patrullerande polismannen om det befogade i omhändertagandet. Detta torde emellertid ytterst sällan inträffa, eftersom våra poliser har en mycket stor vana att ta hand om fyllerister. En motsvarande överprövning måste enligt utredningens mening äga rum på akutkliniken i samband med att någon intas där. Denna prövning bör verkställas av vederbörande läkare eller annan funktionär i ansvarig ställning på kliniken och grundas på en konfrontation med patienten och den rapport polismannen avlämnat. I allmänhet har väl polismannen vid detta tillfälle ännu ej hunnit lämna kliniken, varför möjligheter finns till samråd mellan klinikpersonalen och polismannen. Den blankett till summarisk rapport, som polismannen skall fylla i, torde lämpligen kunna förses med ett tillägg, där vederbörande läkare eller den som fungerar i hans ställe antecknar, huruvida patienten uppfyller förutsättningarna för att bli intagen eller inte. I händelse av tveksamhet handlar polismannen enligt utredningens mening rätt, om han tar om hand den berusade och för honom till akutkliniken, där fallet kan skärskådas också av andra personer. Att en överprövning måste ske framstår såsom särskilt angeläget mot bakgrunden av förslaget att fylleriet skall avkriminaliseras. Därmed bortfaller ju det auktoritativa konstaterande av fylleriet, som en fällande dom eller ett godkänt strafföreläggande innebär. Frågan om överprövningen sammanhänger nära med det viktiga spörs-

målet om de rättsverkningar, som bör knytas till själva omhändertagandet. Detta spörsmål skall emellertid inte behandlas i detta sammanhang utan utredningen avser att återkomma därtill i kapitel 17. 6.3 Säkrande av bevisning

Det är tydligt, att det skulle vara av stort värde, om man redan i samband med patientens avlämnande på kliniken kunde ta blodprov på honom för att därmed få belagt i vilken grad han verkligen är berusad. Ett sådant blodprov skulle vara ett viktigt bevismedel gentemot den person, som efteråt gör gällande, att han blivit omhändertagen utan grund. F.n. finns emellertid ej några metoder att omedelbart på platsen få helt tillförlitliga blodanalyser verkställda; att på alla omhändertagna personer ta blodprov som sedan sänds för analys till statens rättskemiska laboratorium — såsom sker i rattfyllerifall — kan av praktiska skäl uppenbarligen inte komma i fråga, eftersom det här rör sig om ett mycket stort antal analyser. Att för rutinfallen använda gaskromatograf 1 skulle ställa sig för dyrbart; sådan utrustning kan inte tänkas tillhöra standarden på klinikerna. Skulle emellertid den tekniska utvecklingen medföra — vilket väl får anses vara en tidsfråga — att man genast kan få tagna blodprov utan större kostnader säkert analyserade, kommer frågan i ett annat läge. Då bör enligt utredningens mening varje klinik förses med sådan apparatur att blodanalyser omedelbart kan verkställas. Apparatur för preliminär 1

Gaskromatograf är en a p p a r a t med vars hjälp man på fysikalisk väg snabbt kan separera olika ämnen i blodet, t. ex. alkohol, träsprit, sömnmedel och aceton. Resultaten registreras automatiskt på en kurva, som är k l a r för omedelbar avläsning. Se vidare en artikel av överläkaren R. Dimberg i Svenska läkartidningen årg. 1965 n r 21 (s. 1668).

SOU 1968:55

231 mätning av alkoholkoncentrationen bör finnas på klinikerna. Under senare år har uppmärksammats en annan metod för att snabbt och utan större kostnader kunna konstatera graden av alkoholpåverkan, nämligen alkoholanalys av utandningsluften. Olika apparater — drunkometer, alcometer, breathalyser o.dyl. — har i detta sammanhang tilldragit sig stort intresse. Analysförfarandet kan i korthet beskrivas så, att en viss mängd av den djupa inandningsluften (alveolarluften) samlas i apparaten och leds genom ett kemiskt medel (t.ex. en lösning av kaliumbikromat och svavelsyra) varvid viss färgförändring uppkommer, som kan avläsas. Tillförlitligheten av denna metod har diskuterats och är föremål för undersökning. 1 Huruvida denna analysmetod kommer att bli av nytta som bevismedel vid akutklinikerna torde framtiden få utvisa. 6.4 Preliminär läkarundersökning

Av vad nu sagts framgår att så fort en patient avlämnats på kliniken, patienten tankes bli föremål för en viss undersökning genom vederbörande läkares försorg eller av annan funktionär i ansvarig ställning, en bedömning som alltså i första hand skall gå ut på att pröva om patienten över huvud taget skall tas emot på kliniken. Denna undersökning kommer naturligtvis i de flesta fall inte att ta många minuter, eftersom en erfaren person ofta är i stånd att snabbt konstatera att fråga är om en fyllerist. Det ligger i sakens natur, att man samtidigt bör ge akt på om patienten är ett mera rutinbetonat fall eller om patientens tillstånd ger anledning till några speciella åtgärder. Det gäller m.a.o. för vederbörande att även pröva om patienten befinner sig i ett sådant tillstånd att detta kan klaras av med klinikens egna resurser eller om tillståndet är såSOU 1968:55

dant, att man måste skicka patienten vidare för särskild undersökning eller vård. En sådan bedömning torde i allmänhet endast läkare kunna göra. Finns läkare inte genast till hands, bör sådan tillkallas, om situationen bedöms på minsta sätt tveksam eller oroande. Som av den följande framställningen kommer att framgå avser utredningen att akutklinikerna i allmänhet skall förläggas i anslutning till eller i närheten av redan befintliga sjukhus och vid sådant förhållande gäller avgörandet, huruvida patienten skall föras över till någon annan av sjukhusets avdelningar. Är den omhändertagne skadad, kan det vara skäl att sända honom vidare till den avdelning inom sjukhuset, där olycksfall tas in. Det kan också finnas anledning att skicka honom till röntgenavdelning. Stundom kan situationen vara sådan att polisen redan vid omhändertagandet bedömer situationen såsom så allvarlig och brådskande att patienten omedelbart bör föras över till sjukhusets vanliga akutintag. Självfallet bör polisen i dylika fall inte föra patienten till kliniken, vilket bara skulle medföra onödig omgång och innebära ett farligt dröjsmål. Svårt skadade eller medvetslösa personer bör lämpligen föras direkt till själva sjukhuset. Utskrivningen synes dock böra ske via akutkliniken, så att omhändertagandet kan bli vederbörligen registrerat där och man får möjlighet att medicinskt och socialt följa upp fallet. Har en patient tagits in direkt på någon av sjukhusets övriga avdelningar, bör den medföljande polismannen dock rapportera omhändertagandet på kliniken, innan han återgår till sin patrullering.

1 Jfr H. Klette »Om alkoholanalys av utandningsluften som bevismedel vid trafiknykterhetsbrott», Svensk Juristtidning 1964, häfte 4 (s. 266).

232 6.5 Genomgång av den berusades tillhörigheter o.dyl.

En annan given åtgärd i samband med en patients intagning på kliniken är att han kläs av och att hans personliga ägodelar gås igenom och låses in. Denna procedur motsvarar den avvisitering som nu sker på polisstationerna. Avvisiteringen tjänar skilda syften. Dels är det angeläget att en person temporärt berövas föremål med vilka han kan göra sig skada, såsom slips, hängslen, livrem och kniv. Dels är det ur utredningssynpunkt av betydelse att få konstaterat vad slags föremål personen i fråga bär på sig. Att alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel, som påträffas hos den omhändertagne, skall tas ifrån den omhändertagne under vistelsen på kliniken är så självklart att anledning saknas att närmare utveckla skälen härför. Utredningen avser att i ett senare sammanhang återkomma till frågan, hur man vidare skall förfara med sprit, tabletter o.dyl., som tagits ifrån patienten på kliniken. En genomgång av den omhändertagnes tillhörigheter bör som förut nämnts i allmänhet ske, innan den medföljande polismannen hunnit avlägsna sig. Proceduren synes böra verkställas av personalen på kliniken i närvaro av polismannen. Särskilt utrymme bör finnas på kliniken för denna uppgift. I huvudsak samma regler bör gälla som f.n. tilllämpas vid avvisitering (jfr 3 § lagen om behandlingen av häktade och anhållna samt tillämpningsbestämmelserna till denna). En viss form av avvisitering hör för övrigt till sjukhusrutinen i samband med att en patient tas in på ett sjukhus. 6.6 Polisens anmälningsskyldighet

Sedan den nu nämnda genomgången ägt rum, bör — om allt är i sin ordning — polismannens befattning med fallet

vara slutförd. Någon annan rapportering på polisstationen än att lämna en kopia av den på kliniken avgivna rapporten skall han inte behöva göra. Som utredningen senare i annat sammanhang närmare skall utveckla bör det emellertid ankomma på polismyndigheten och ej på akutkliniken att svara för att den omhändertagne anmäls till de myndigheter (kontrollstyrelsen, länsstyrelsens körkortsregister) som skall registrera fallet. Kontakten med nykterhets- eller barnavårdsnämnder tankes dock personalen på kliniken skola ta. Till frågan om det mera konkreta samarbetet mellan kliniken och de sociala organen avser utredningen återkomma i den fortsatta framställningen. Av vikt är att polisen snabbt och bekvämt skall få möjlighet att fullgöra sina uppgifter på kliniken. Polismannens tid bör inte få tas i anspråk för ovidkommande göromål eller onödigt och långvarigt väntande på att man på kliniken skall ta sig an den omhändertagne. Intagningsproceduren måste förutsättas bli snabbt avklarad; i de allra flesta fall skall det inte behöva ta lång tid innan man fått patienten bedömd, identifierad, avklädd och lagd i säng. Såsom framgår av den förut lämnade skildringen av förhållandena i Polen förekommer på tillnyktringsstationerna där att man brukar ta upp fylleristernas prat på band eller att man fotograferar dem för att sedan spela upp bandet eller filmen för dem, om de inte vill inse, att de vid tillfället varit berusade. Även om ett dylikt tillvägagångssätt inte kan frånkännas allt värde, vill utredningen dock inte rekommendera att detsamma vinner insteg i vårt land. Något direkt förbud mot sådana åtgöranden bör dock inte uppställas. Vid försöksverksamheten på Ulleråkers sjukhus, där de intagna övervakades med bl. a. TV-kameror, SOU 1968:55

233 filmades vissa av intagningsfallen och filmen kunde sedan spelas upp på TVapparaten på motsvarande sätt som sker vid ljudupptagning på band.

7.

Klinikbehandlingen

7.1 Patienten läggs i säng

Sedan de åtgärder vidtagits som i det föregående angetts skall patienten iföras vanliga sjukhuskläder, eventuellt efter att ha tvättats eller duschats. I allmänhet torde hans tillstånd dock vara sådant att det är lämpligast att snarast och utan ytterligare preludier få honom i säng. I vissa fall kan det vara angeläget att vederbörande läkare eller annan ansvarig på kliniken tar sig en ny titt på honom. Patientens tillstånd kan ju ha förändrats, sedan han förts in på kliniken, kanske i sådan grad att det kan vara nödvändigt att föra honom över till någon av sjukhusets övriga avdelningar. I vart fall bör en sådan besiktning ske för att man skall kunna bedöma om och i vad mån någon speciell behandling är påkallad före sänggåendet. Situationen kan givetvis vara mycket skiftande beroende på att klientelet ju kan bestå av både alkoholmissbrukare och missbrukare av narkotika. I de allra flesta fall torde patientens tillstånd ej ge anledning till några som helst ordinationer utan det får räcka med att han kommer i säng. Ibland kan det vara befogat med en viss medicinering redan i det akuta skedet av berusningen. Som framgår av redogörelsen över förhållandena i Polen iakttar man där viss försiktighet med sådan medicinering. Är patienten orolig eller våldsam bör han efter läkares bedömning kunna ges något lugnande medel. Efter de nu angivna preludierna skall patienten placeras i säng. Det är givet, att personer av skilda kön inte placeras SOU 1968:55

i samma rum. Likaså bör ungdomar placeras för sig. Den i Polen anlitade metoden att komma till rätta med bråkiga element genom att sela dem vid bädden med bälten bör inte komma till användning hos oss. I stället bör på kliniken finnas särskilda isoleringsrum för dessa personer, om det nu ej går att ge dem lugnande medel. Under försöksverksamheten på Ulleråkers sjukhus förekom överhuvud inte någon isolering. Försöksledaren dr Bengt Berggren är av den uppfattningen att isolering alls inte bör förekomma, en uppfattning varom det kan råda delade meningar (jfr s. 35). 7.2 Tillsynen

Sedan patienten kommit till sängs, bör han kontinuerligt hållas under viss uppsikt. I detta avseende befinner han sig i samma situation som övriga patienter på ett sjukhus, där tillsyn av patienter hör till den gängse sjukhusrutinen. Även om den för fylleri intagne inte kan jämföras med en svårt sjuk person, föreligger alltid faran, att han på grund av psykisk depression el. dyl. kan ta sig av daga eller göra sig skada. Sjukdomsbilden kan också — varom åtskilliga på senare år inträffade fall bär vittne — förändras och föranleda snabba ingripanden. Rent allmänt kan naturligtvis göras gällande att fylleripatienterna kommer att befinna sig i ett ur medicinsk synpunkt långt tryggare förvar på akutklinikerna än i polisarresterna, där det vanligen inte finns några läkare att hastigt tillgå i händelse av uppkommen krissituation och där det ofta är långt till närmaste sjukhus. Den nu anförda synpunkten utgör otvivelaktigt i sig själv ett ytterligare argument för arresternas ersättande med kliniker. Det får förutsättas, att man vid den kontroll av patienten, som alltid bör göras innan han läggs i säng, ofta kan be-

234 döma graden av den tillsyn patienten behöver och ge vårdpersonalen direktiv i enlighet därmed. Det har tidigare nämnts, att klinikerna bör vara försedda med isoleringsrum, främst avsedda för bråkiga och oroliga patienter. Tydligt är att de patienter, som lagts in på isoleringsrum, måste stå under skärpt uppsikt. Tillsynen förutsätts skola utövas av vårdpersonalen på kliniken (sköterska, vårdare och biträden). Även i detta avseende bör råda i huvudsak enahanda förhållanden som på sjukhus. Vid övervakningen bör TV-kameror med fördel kunna användas såsom skett vid försöksverksamheten på Ulleråkers sjukhus. 7.3 Tillnyktring Patienten bör få ligga till sängs så länge det behövs för att han skall bli ordentligt utsövd och tillnyktrad. De flesta fylleristerna tas naturligtvis in på kvällarna, vilket innebär att de får sova till på morgonen. Men man får också räkna med att patienter tas in under övriga tider på dygnet, redan tidigt under förmiddagen eller mycket sent på natten. Önskvärdheten att varje patient skall i lugn och ro få sova ut utgör ett starkt skäl för att inte alltför många patienter förvaras i samma rum. Rummen bör följaktligen också vara så ljudisolerade, att patienterna ej störs av ljud eller buller utifrån korridorer och övriga lokaler. Ett system sådant som här skisserats innebär även såtillvida en avsevärd förändring i förhållande till nuvarande ordning, att fylleristerna inte släpps ut efter i genomsnitt redan fem till sex timmar oberoende av vid vilken tid på dygnet denna frist lupit till ända. Såsom i annat sammanhang påpekats är vederbörande då vanligen i ett mycket dåligt skick, ofta långt ifrån avgiftad men med ett starkt uttalat återställarbe-

hov. Ej så sällan inträffar också att någon efter blott några timmar är tillbaka i arresten efter en påspädning av den gamla, ej helt utslocknade »fyllan». 7.4 Den omhändertagnes sociala situation undersöks

Sedan patienten vaknat upp och åter kommit i ett någorlunda hyggligt skick, skall han på nytt inställas inför läkare. Den undersökning, som nu tankes skola äga rum, får sägas utgöra det viktigaste ledet i klinikbehandlingen. Vid denna undersökning skall nämligen bedömas om och i förekommande fall hur patienten i fortsättningen skall behandlas. För att läkaren skall få bästa möjliga underlag för denna bedömning är det emellertid av stor betydelse att han vid undersökningen känner till vissa omständigheter beträffande patienten; han bör i själva verket ganska väl veta vad det är för person han har framför sig. Redan vid patientens mottagande på kliniken har väl i allmänhet kunnat utrönas vad patienten heter och var han har sitt hemvist. Antingen h a r patienten trots sin berusning själv kunnat uppge detta eller också har med ledning av handlingar, som påträffats hos honom, nämnda data kunnat utrönas. Dessa uppgifter är ju nödvändiga redan för att polismannen skall kunna göra de erforderliga kontrollerna i spärregistren. Någon enstaka gång torde det väl inträffa att en person inte kan identifieras exempelvis därför att han är så berusad, att man inte kan få ur honom hans namn, och man ej heller kan påträffa några dokument eller annat material hos honom, varur kan utläsas vem han är. I dylika fall bör med identifieringen få anstå till dess han nyktrat till. Sedan identifieringen verkställts, är det angeläget att få fram så många uppgifter i övrigt beträffande den omhändertagne som på den relativt korta tid, som står till buds, går SOU 1968:55

235 att få. Det är dessa uppgifter, som bör att någon fullständig social utredningfinnas tillgängliga för läkaren vid under- skal! verkställas; därtill torde varken sökningen. Hopsamlandet av detta mate- personalresurserna eller tiden komma rial bör självfallet dock ej ankomma på att förslå. Det kan vara av värde, att de läkaren. Utredningen tänker sig att bland relevanta upplysningarna tecknas ned. personalen på kliniken även skall ingå För ändamålet torde av praktiska skäl en socialassistent, anställd vid ortens någon särskild blankett kunna använnykterhets- eller b a r n a v å r d s n ä m n d men das. med tjänstgöringen förlagd till kliniken. Såsom tidigare nämnts kommer utredDenne bör svara för införskaffandet av ningen att i ett särskilt kapitel behanddet material, varom h ä r är fråga. Arbe- la frågan, vilka rättsverkningar som tet härmed torde kunna påbörjas redan skall knytas till själva omhändertaganinnan patienten vaknat upp ur sin det. Därmed aktualiseras också möjligsömn. Man vet ju i allmänhet redan på heten att få omhändertagandet överett relativt tidigt stadium hans namn prövat vid domstol. Då denna möjlighet och hemvist. Med utgångspunkt härifrån av rättssäkerhetsskäl bör stå den omtorde man genom telefonkontakt med händertagne till buds är det även angevederbörande nykterhetsnämnd eller läget att han, innan han lämnar akutannat socialt organ ganska snart kunna kliniken, informeras om vilka konsefå fram patientens sociala anamnes, kvenser omhändertagandet kan få för särskilt om patienten är en person från honom och vilka förutsättningar som orten. Det skall inte bestridas, att det gäller för att få detsamma överprövat. naturligtvis ibland kan komma att bli En sådan information torde lämpligen både tidsödande och besvärligt att få kunna ske under det samtal som socialfram de erforderliga uppgifterna, sär- assistenten vid kliniken skall ha med skilt om det rör sig om personer från den omhändertagne då denne nyktrat annan ort, personer som för ett kring- till och åter kommit i balans. flackande liv eller är av utländsk nationalitet. De uppgifter, som samlas in per 7.5 Läkarundersökning telefon eller genom a n d r a informella Innan läkaren tar emot patienten för kontakter, måste emellertid komplette- undersökningen, bör läkaren ha tagit ras med upplysningar, som den omhän- del av vad som vid förfrågningar och dertagne själv kan lämna om sin person. vid samtal med patienten framkommit Innan patienten tas emot av läkaren om denne. Sådan information kan ske blir det följaktligen socialassistentens muntligen av den tjänsteman, som gjort sak att samtala med patienten. Samtalet förfrågningarna, eller genom överlämbör tydligen inte ha karaktären av ett nande av den summariska rapporten förhör av inkvisitorisk typ utan ske i över samtalet. Själva undersökningen avspända former. Lämpligen bör den bör naturligtvis avse patientens såväl händelse som föranlett omhändertagan- kroppsliga som själsliga hälsa samt ske det kunna bilda utgångspunkten för sam- på sedvanligt sätt. I ett relativt stort antalet. Man bör naturligtvis också söka få tal fall torde undersökningen inte blotta fram de mera väsentliga data rörande några defekter i vare sig det ena eller patientens person — alkoholvanor, bo- andra hänseendet. Antalet fall, då motstad och arbetsförhållanden — som kan satsen är förhållandet, torde dock bli anses vara av betydelse för fallets vida- flera. Det är nämligen att märka, att re bedömning. Meningen är dock inte även om det förekommer ett mycket SOU 1968:55

236 stort antal fyllerier i landet, antalet personer som svarar för dessa är mycket mindre. Många av dessa människor är i allmänhet nedgångna och på ena eller andra sättet i behov av medicinsk vård; starka belägg härför lämnas i den omfattande statistiska undersökning utredningen låtit verkställa och som redovisats i kapitel 9. Nu är det visserligen inte meningen att på akutklinikerna skall meddelas någon kontinuerlig vård, vare sig sluten eller öppen. Väsentligt är däremot att vistelsen på kliniken skall utnyttjas för att få fastslaget vad slags vård patienterna i förekommande fall framdeles behöver. Arten av vård kan naturligtvis komma att omspänna hela skalan av förefintliga möjligheter. Det kan vara fråga om omedelbart överförande till kropps- eller mentalsjukhus, intagning (tvångsvis eller frivilligt) på vårdanstalt för alkoholmissbrukare, rekommendation att ingå på inackorderingshem eller konvalescenthem jämte andra åtgärder av liknande slag. I ett mycket stort antal fall torde det vara tillfyllest med anvisning att underkasta sig antialkoholbehandling på alkoholpoliklinik. I ett ej ringa antal fall torde ingen annan åtgärd vara påkallad än en varning om vådorna av fortsatt alkoholmissbruk och upplysningar om vilka medel, som står till buds för att komma till rätta med problemen, därest dessa på nytt skulle ge sig till känna. Särskilt viktigt är detta uppenbarligen då fråga är om unga alkoholmissbrukare. När det gäller unga patienter torde det praktiskt taget alltid vara påkallat att vidtaga åtgärder i någon form; arten av dessa åtgärder torde emellertid närmast ankomma på barnavårdsnämnden eller nykterhetsnämnden att bestämma. 7.6 Sociala hjälpåtgärder

Det säger sig självt, att det i detta betänkande inte kan lämnas något mera

i detalj gående schema över hur verksamheten skall vara utformad på klinikerna. Vad som i det föregående anförts i detta ämne får närmast betraktas såsom en modell utvisande h u r utredningen i stort tänker sig arbetsrutinen där. De lokala förhållandena, läkares och övrig personals personliga egenskaper torde få avgörande betydelse för praxis' utveckling inom den angivna ramen. Väsentligt är att personalen inte klavbinds av preciserade föreskrifter utan att svängrum finns för dem att handla efter omständigheterna från fall till fall; särskilt innan den nya verksamheten hunnit vinna stadga, måste ett visst utrymme finnas för de agerandes självständiga initiativ. Inte minst betydelsefullt är att beslut om åtgärder baseras på samarbete mellan olika grupper bland klinikernas personal. Det ligger i sakens natur att sedan patienten undersökts av läkare de beslut som fattas eller rekommendationer som lämnas skall ske i samförstånd med klinikens socialassistent, som deltagit i behandlingen av fallet. I vissa fall får man räkna med att åtgärden är huvudsakligen medicinskt betingad såsom då föreskrift lämnas att patienten framdeles skall underkasta sig antialkoholbehandling. Den hjälp patienten behöver för att få kontakt med en alkoholpoliklinik och få tid reserverad på en sådan, bör socialassistenten kunna lämna antingen direkt eller genom förmedling av annan tjänsteman hos nykterhetsnämnden. I åtskilliga fall lär det inte alls vara påkallat att några åtgärder av medicinskt innehåll vidtas. I stället kan det vara nödvändigt, att hjälpåtgärder av rent social karaktär sätts in. I sådana fall blir det en viktig uppgift för den på kliniken tjänstgörande socialassistenten att gripa in såsom huvudagerande. Ofta kan omedelbar social hjälp vara av nöden. Det kan t.ex. vara fråga om en patient, som saknar

SOU 1968:55

237 bostad eller medel till sitt omedelbara uppehälle. Redan innan patienten lämnar kliniken bör i dylika fall åtgärder vidtas för att i görligaste mån reda ut situationen. Ofta kan det räcka med att socialassistenten per telefon sätter sig i förbindelse med nykterhetsnämnden eller något annat socialt organ, redogör för omständigheterna och därefter — i samråd med någon tjänsteman hos den andra myndigheten —• uppmanar patienten att bege sig dit, där han sedan får den ytterligare hjälp som kan behövas. Socialassistentens roll blir m.a.o. i första h a n d att för patientens räkning etablera de nödvändiga kontakterna; den fortsatta hjälpen ankommer däremot inte på socialassistenten att lämna utan på det organ, dit patienten av assistenten hänvisats. Den bild som nu lämnats av socialassistentens funktioner på kliniken är naturligtvis långt ifrån uttömmande. Rent allmänt kan funktionen sägas vara att över hela linjen företräda de sociala intressena. Uppgiften kan tydligen sägas bli ganska maktpåliggande och kräva både omfattande kunskaper och stor erfarenhet av tjänstemannen. Till socialassistenter på klinikerna bör följaktligen användas endast kvalificerade socialvårdstjänstemän; till nybörjaruppgifterna bör dessa funktioner ingalunda räknas. Vad nu sagts om assistentens kvalifikationer gäller givetvis även sjukvårdspersonalen. Av vikt är att denna besitter både förtrogenhet med och lämplighet för den avsedda klinikverksamheten.

8. Vårdtiden

på

akutklinik

8.1 Polisens praxis

Tydligt är att de personer som lagts in på akutklinik, skall kunna hållas kvar där u n d e r viss tid. Att omhändertaganSOU 1968:55

det är förknippat med frihetsberövande under viss tid är ingenting nytt. Så är förhållandet redan enligt gällande ordning. Hur lång tid frihetsförlusten skall bestå, är däremot en känsligare fråga. Den nuvarande ordningen präglas av en stark restriktivitet. Enligt 1841 års förordning får — såsom i annat sammanhang påpekats — ingen förvaras i häkte längre än »till dess han återvunnit sina sinnens bruk», vilket enligt praxis i genomsnitt innebär en tidrymd på fem till sex timmar. Omhändertagande med stöd av polisinstruktionen (19 §) är vanligen ännu kortare. Här gäller det ju tillfälliga ingripanden mot personer som stör ordningen; den omhändertagne får hållas i förvar endast så länge han utgör en omedelbar fara för allmän ordning och säkerhet. Mot dessa korta frihetsberövanden är inte mycket att säga så länge de grundas på det i och för sig vällovliga intresset att fyllerister och ordningsstörande element skall avföras ur gatubilden. Även den omständigheten att de omhändertagna förvaras i polisarrester utgör ett starkt vägande skäl för att tiden för omhändertagandet blir så kortvarig som möjligt. Å andra sidan kan också anföras skäl för att förvaringstiden redan enligt gällande ordning borde vara längre. Sålunda har det anmärkts att många fyllerister släpps ut, då de ännu inte är helt nyktra och befinner sig i ett tillstånd av bakrus och då de följaktligen ofta har ett starkt återställarbehov. Med nutida kunskaper om rusets efterverkningar kan man på medicinska grunder t. o. m. ifrågasätta om den omhändertagne verkligen redan efter fem-sex timmar »återvunnit sina sinnens bruk». Utredningen vill i detta sammanhang även hänvisa till redogörelsen för Ulleråkersförsöket (s. 465), som bl.a. utvisar att hela 22 procent av patienterna vid utskrivningen från Ulleråkerskliniken hade en högre promille i blodet

238 än 0,99, varvid särskilt är att märka att omhändertagandetiden här var betydligt längre än den som tillämpas i ordinär polisarrest. Vidare har det påtalats att polisens förklarliga återhållsamhet, då det gäller tiden för förvaring av de omhändertagna, stundom medför att personer släpps ut mitt i natten utan att ha någonstans att ta vägen; detta gäller kanske särskilt i de situationer, då fyllerifrekvensen är stor och tillgången på förvaringsarrester är otillräcklig. Utredningen anser för sin del att med det system vi f.n. har några mera allvarliga invändningar ej kan riktas mot polisens praxis att släppa ut de omhändertagna efter relativt kort tid; i den mån det finns plats i arresterna, bör de omhändertagna dock få stanna kvar där till dess de blivit ordentligt nyktra; ej heller bör någon mot sin vilja släppas ut därifrån mitt i natten och lämnas mer eller mindre vind för våg. 8.2 Omhändertagande på akutklinik längre vårdtid

kräver

Ett helt annat betraktelsesätt måste läggas på frågan om förvaringstidens längd om — såsom utredningen tänker sig — omhändertagandena i fortsättningen kommer att bli av nykterhetsvårdande karaktär i stället för tämligen renodlat polisiära ingripanden. Det ligger i öppen dag, att en förvaringstid på fem till sex timmar inte förslår, om detta nya betraktelsesätt godtas. Det bör i detta sammanhang ånyo erinras om att strafflagberedningen på sin tid tydligen räknade med en avsevärt längre förvaringstid än den hittills tillämpade; det framhölls av beredningen bl.a. att av kliniktiden i regel omkring ett dygn borde åtgå för avlägsnande av den intagnes rus- och bakrussymptom samt personliga anpassning. Beredningen tillade, att det i många fall torde vara behövligt att den intagne stannade kvar

på kliniken ytterligare någon eller några dagar, såväl av medicinska skäl som för inhämtande av nödiga upplysningar om den intagne och dennes konfrontation med dessa upplysningar. Också i Polen är förvaringstiden betydligt längre än i Sverige, vilket naturligtvis förklaras av att man i Polen lägger tonvikten vid vårdsynpunkten; maximitiden utgör där — såsom tidigare nämnts — 24 timmar. Enligt utredningens mening är det mot bakgrunden av utredningens grunduppfattning i ämnet alldeles uppenbart att de som omhändertagits på klinik måste kunna kvarhållas där betydligt längre än den tid fylleristerna nu hålls kvar i polisarresterna. Att i detta hänseende gå så långt som strafflagberedningcn tänkte sig, synes dock ej påkallat. Tiden för vistelsen på klinik av den typ det här gäller får bestämmas utifrån överväganden om klinikernas arbetsuppgifter och kapacitet. I det föregående h a r i stora drag beskrivits hur utredningen föreställer sig att gången skall vara vid behandlingen av de personer, som tagits in på akutklinik. Meningen är att de sålunda angivna åtgörandena skall hinnas med och att detta skall kunna ske utan större hets. Av stor betydelse för verksamheten på kliniken är att arbetet där kan bedrivas i en lugn och avspänd atmosfär. Ur den enskilde patientens synpunkt är det åter av vikt, att han inte hålls kvar på kliniken längre än absolut nödvändigt. Det är troligt, att de omhändertagna kommer att acceptera även relativt långvariga förvaringstider men då ganska säkert endast under förutsättning, att de inges känslan att något verkligen uträttas på kliniken som är dem till nytta. Även en relativt kort förvaringstid skulle å andra sidan inte accepteras utan bli plågsam, om tiden förbrukas i onyttig väntan och händelselöshet. SOU 1968:55

8.3 Omhändertagandet bör normalt vara högst 24 timmar

Sannolikt skulle med hänsyn till behovet av en social utredning en förvaringstid på maximalt 24 timmar vara tillfyllest beträffande det stora flertalet patienter, om man inte behövde räkna med helgdagarna och de numera i betydande utsträckning arbetsfria lördagarna. Situationen kompliceras ytterligare av att det just är vid veckosluten som fyllerifrekvensen i allmänhet är som högst. Tydligt är att på klinikerna måste finnas personal till hands dygnet runt. Detta gäller naturligtvis i första hand läkare och annan vårdpersonal. Helst bör också hela tiden finnas tillgänglig personal, som svarar för de förut omnämnda sociala arbetsuppgifterna. Att få detta önskemål tillgodosett, torde dock knappast ligga inom möjligheternas ram. Det är vidare att märka, att klinikernas socialvårdsfunktionärer måste under förvaringstiden kunna komma i kontakt med personalen på nykterhets- eller barnavårdsnämnder. Såsom förut anförts är det meningen att sistnämnda personal skall förse klinikerna med tillgängliga uppgifter om de intagna, uppgifter som skall finnas till hands vid den slutliga läkarundersökningen och som bl.a. skall ligga till grund för de vidare åtgärder som beslutas. På nykterhetsnämnder och barnavårdsnämnder finns det f.n. personal i tjänst endast på dagtid under alla veckans dagar utom lördagar och söndagar. Med en kvarhållningstid på 24 timmar kan denna personal alltid nås fr.o.m. måndag t.o.m. fredag. En person som tas in på kliniken en söndag kl. 19, skall alltså få hållas kvar där till kl. 19 på måndagen. Här har kuratorn på kliniken möjlighet att nå sina kontaktmän hos de sociala nämnderna från kl. 09 på måndagen till kl. 17 samma dag. Men allteftersom intagningarna sker tiSOU 1968:55

digare under söndagstimmarna, krymper den tid man på klinikerna har till sitt förfogande för kontakter med nämnderna. Med en 24-timmarsfrist reduceras fristen till noll, då intagningarna sker före kl. 09 på söndagarna. Mest komplicerat blir det beträffande dem som tas in fr.o.m. fredagskvällen t.o.m. söndagsförmiddagen. Såsom nyss påpekats är det dessvärre så att det är just under dessa timmar som antalet fyllerister i regel är störst. Situationen skulle otvivelaktigt kunna bemästras, om det på klinikerna fanns tillgänglig socialvårdspersonal under dagtid veckans alla dagar, alltså även under lördagar och söndagar. På kvällar och nätter skulle däremot någon sådan personal inte behöva vara i tjänst. Kvar står emellertid även då problemet med personalen på nykterhets- och barnavårdsn ä m n d e r n a s expeditioner. Det kan självfallet inte krävas, att dessa skall hålla öppet lördagar och söndagar endast för att kunna stå till reds och svara på eventuella förfrågningar från personalen på klinikerna. En utväg är, att viss jourtjänstgöring anordnas. Detta torde åtminstone låta sig göra i de större städerna, där personalkadern är stor. Det är ju också på dessa platser, som de flesta fyllerifallen förekommer. På mindre orter torde saken kunna ordnas genom telefonjour; ofta torde man kunna vända sig till nämndens ordförande för att få de nödvändiga uppgifterna. Ett joursystem sådant som nu beskrivits förutsätter att klinikerna har tillgång till en fullständig förteckning över nämndernas jourtider med uppgift även om de jourhavandes namn och telefonnummer. Enbart den omständigheten att man ej kan komma i förbindelse med vederbörande tjänsteman på nykterhetseller barnavårdsnämnden bör emellertid ej vara tillräckligt för att man skall kunna hålla kvar en patient längre än

240 vad som är nödvändigt med hänsyn till hans hälsotillstånd. Det är ju tänkbart, att man kan få fram tillräckliga upplysningar om patienten på annat sätt. Den viktigaste upplysningskällan — patienten själv — finns ju alltid att tillgå, och i de allra flesta fall torde det ej finnas någon anledning att hysa misstro mot dennes egna uppgifter. Däremot torde man böra gå mycket försiktigt fram, då det gäller att inhämta upplysningar av patientens familjemedlemmar och övriga anförvanter. Patienterna bör på klinikerna kunna räkna med att deras vistelse där behandlas med diskretion, varför familjemedlemmar ej bör kontaktas utan patientens uttryckliga samtycke. Naturligtvis bör ej heller utan sådant samtycke kontakt tas med patientens arbetsgivare, hans anställda eller andra i sammanhanget ovidkommande personer. 8.4 I speciella fall kan tiden utsträckas till 48 timmar

Enligt utredningens mening måste man dock räkna med att det kommer att uppträda fall, då 24-timmarsfristen inte räcker till. I alldeles speciella fall bör därför enligt utredningens mening förvaringstiden kunna sträckas ut till högst 48 timmar. Såsom skäl för en sådan förlängning bör kunna åberopas att patienten även efter en klinikvistelse på mera än 24 timmar inte är i ett sådant skick att han lämpligen bör tillåtas lämna kliniken. Här är det alltså rent medicinska skäl, som motiverar att en patient hålls kvar utöver den normala 24timmarsfristen. Är patienten i ett synnerligen dåligt skick, svårt sjuk eller skadad får man räkna med att han förts över till någon av sjukhusets övriga avdelningar. Gränsfall kan emellertid tänkas förekomma, då man inte finner det påkallat med en sådan överföring eller då man anser det lämpligt att något av-

vakta den vidare utvecklingen. För dessa gränsfall bör man ha möjlighet att utnyttja den längre tidsfristen. Även i det fall att någon patient uttrycker önskemål om att få stanna kvar på kliniken i två hela dygn, bör detta kunna villfaras, om åtgärden är medicinskt eller socialt försvarlig samt platsbrist ej lägger hinder i vägen. Det förekommer givetvis fall, då patienten är svårt nedgången av alkoholmissbruk eller missbruk av annat berusningsmedel och behöver fortsatt vila och vård även sedan de två dygnen gått till ända. För att klinikerna inte skall förlora sin prägel av akutintag bör dock den fortsatta vården äga rum på andra institutioner, som samhället ställer till förfogande, såsom alkoholkliniker, psykiatriska kliniker, allmänna och enskilda vårdanstalter, konvalescenthem o.dyl. Då utredningen föreslår en maximigräns om 48 timmar är denna att betrakta som yttersta gräns för ett tvångsmässigt kvarhållande av patienterna. Om en patient uttryckligen begär att få stanna kvar utöver de 48 timmarna bör från klinikens sida sörjas för att han förs över till någon av nyssnämnda vårdinrättningar. Patienten är då inte längre att anse som ett akutfall och någon långtidsvård kan det självfallet inte bli fråga om på akutklinikerna. Rent allmänt bör framhållas att möjligheten till kvarhållning av patient längre än 24 timmar bör utnyttjas med stor försiktighet. Det är ju att märka, att många patienter är anställda och att de självfallet inte i onödan vill utebli från sina arbeten. I de fall då en patient behöver hållas kvar längre än tolv timmar torde sjukdom i allmänhet kunna åberopas; det är följaktligen av vikt att patienten får möjlighet att sätta sig i förbindelse med arbetsgivaren för att anmäla att han uteblir från arbetet. SOU 1968:55

241 Även andra omständigheter än patientens anställningsförhållanden bör kräva beaktande. Speciella u p p d r a g eller andra förrättningar, resa, familjehögtid eller andra engagemang kan nämnas i detta sammanhang. Patienten bör därför på ett relativt tidigt stadium under klinikvistelsen tillfrågas, huruvida det är något speciellt som står för dörren, så att han får komma i åtnjutande av förtur. Även om det är viktigt att alla patienter i stort sett får följa det schema för klinikverksamheten som i det föregående angetts, bör det dock inte möta något hinder att i vissa fall göra avsteg från den gängse ordningen. Tvärtom kräver systemet smidighet i tillämpningen för att detsamma skall kunna omfattas med förtroende hos allmänheten. Beträffande patienter, vilka måste släppas för tidigt, finns nästan alltid möjligheten att senare komma i kontakt med dem; man bör m. a.o. på klinikerna söka sörja för att dessa patienter så snart som möjligt söker upp nykterhetsnämnden eller annan social institution. Vid utskrivningen från kliniken kan de lämpligen förses med någon skriftlig anvisning var nämnden är belägen jämte uppgift om vilka möjligheter som finns att komma till rätta med alkoholbesvär. Dylika skriftligt utformade, praktiska anvisningar kommer redan f.n. till användning på något håll i landet. 8.5 Minimitid för omhändertagandet

Av det hittills anförda framgår att utredningen förordar en maximitid om 24 timmar och i särskilda fall 48 timmar för omhändertagandet på akutklinik. Av det anförda torde vidare framgå att utredningen tänker sig att flertalet patienter bör kunna släppas redan inom ett dygn från omhändertagandet under förutsättning att de då blivit tillräckligt avgiftade för att åter kunna fungera i SOU 1968:55

samhället och att den social-medicinska undersökningen kunnat genomföras om än mera summariskt. En fråga är om man bör bestämma någon minimitid för kvarhållandet. Ur klinikverksamhetens synpunkt kan det vara av betydelse att en sådan bestämmelse finns att hänvisa till, då en patient som själv anser sig »tillnyktrad» kräver att få lämna kliniken, men läkaren bedömer situationen annorlunda. Erfarenheterna från bl.a. försöksverksamheten vid Nordhemspolikliniken visar att det ibland kan förekomma att berusade personer, som vaknar upp ur sin berusning efter några timmar, blir påstridiga och omedelbart vill lämna kliniken. Utan att personalen vid en akutklinik i en sådan situation kan åberopa laga grund för ett fortsatt kvarhållande torde det stundom bli svårt att övertyga patienten om nödvändigheten av att han stannar kvar. Det sagda gör att utredningen anser det befogat att föreslå en viss minimitid för omhändertagandet. Som tidigare framhållits kan inte den av polisen i fråga om fylleriomhändertaganden i praxis tillämpade genomsnittstiden fem—sex timmar vara tillräcklig för att en berusad skall anses avgiftad och mogen för att lämna akutkliniken. Utredningen anser i stället att kvarhållningstiden normalt inte får bli kortare än åtta timmar. Denna gräns bör dock inte vara ovillkorlig. Finns särskilda skäl för att släppa patienten tidigare bör detta kunna ske, om det prövas nödvändigt i det särskilda fallet. 9. Övriga frågor klinikverksamheten

beträffande

9.1 Anmälningsskyldighet enligt 10 § lagen om nykterhetsvård

En särskild fråga är hur den i 10 § lagen om nykterhetsvård stadgade anmälningsskyldigheten bör tillämpas beträf-

242 fande dem, som tagits in på akutklinik. Så mycket är klart att anmälningsskyldigheten inte bör slopas endast av den anledningen att fyllerister i fortsättningen tas om hand på kliniker i stället för på polisstationer. Tidigare har emellertid framhållits att omhändertagande på klinik syftar till att åstadkomma en mera påtaglig kontakt mellan alkoholmissbrukare och nykterhetsvårdande organ än vad blott och bart en i efterhand gjord anmälan i bästa fall kan leda till. På sätt och vis kan omhändertagandet på klinik sägas innefatta en anmälan i sig själv, eftersom på kliniken en direkt konfrontation äger rum mellan den omhändertagne och den på kliniken stationerade socialassistenten. Anmälningsskyldigheten får m.a.o. anses fullgjord i och med att denna konfrontation äger rum; lagen uppställer ju ej krav på att anmälan skall ske skriftligen. Något förenklat kan saken också uttryckas på så sätt att vid det föreslagna nya systemet nykterhetsnämnden flyttar ut på fältet och skaffar sig en plattform i händelsernas mitt, varifrån nämnden kan agera på lämpligt sätt. Situationen är ju inte bara den att nämnden på detta sätt får »omedelbara» anmälningar om inträffade fyllerifall utan nämnden får ju också tillfälle att genom sin tjänsteman på kliniken göra en preliminär undersökning av fallet (jfr 12 § lagen om nykterhetsvård). Man bör rimligen också slippa ifrån en hel del av det omfattande kallelseförfarande (jfr 13 § nämnda lag), som inte överallt kan sägas fungera fullt tillfredsställande. En mycket viktig del av nykterhetsnämndernas verksamhet förutsätts alltså av utredningen äga r u m på klinikerna. Den vikt utredningen tillmäter denna verksamhet understryker betydelsen av — vilket utredningen i annat sammanhang framhållit — att de socialassistenter, som tjänstgör på kli-

nikerna, är väl kvalificerade och erfarna. Betydelsefullt är också att klinikerna förses med tillfredsställande tjänsterum och nödvändiga hjälpmedel för dessa funktionärer så att de effektivt kan fullgöra sin uppgift. Den för polisen stadgade anmälningsskyldigheten kommer enligt utredningens mening i fortsättningen endast att gälla de fyllerister, vilka inte tas om hand på klinik och som inte heller i samband med omhändertagandet och vistelsen i polisarrest konfronteras med socialvårdens för uppgiften avsedda funktionärer. Till frågan om behandlingen av de fyllerister, som även i fortsättningen måste förvaras på polisstationerna, återkommer utredningen i ett senare sammanhang. Här skall endast inskjutas att utredningen tänker sig att jämväl beträffande denna kategori en mera handfast kontakt skall etableras mellan den omhändertagne och socialvårdens målsmän redan under tiden för omhändertagandet. Utredningen har förut antytt, att klinikerna skall äga ta emot fyllerister, som frivilligt söker sig dit. Det är enligt utredningens mening knappast troligt att det blir många personer, som kommer att utnyttja denna möjlighet. För att emellertid inte helt spoliera förverkligandet av denna tanke förutsätter utredningen att dessa personer behandlas med särskild diskretion, vilket bör innebära att 10 § andra stycket lagen om nykterhetsvård blir tillämplig. 9.2 Vård och behandling av narkotikamissbrukare

Vad utredningen hittills anfört i fråga om behandlingen på akutklinik avser akut intoxikerade patienter oberoende av om berusningen orsakats av alkohol eller annat berusningsmedel. Det är givet att klinikerna framför allt kommer att ta hand om alkoholberusade men SOU 1968:55

243 man måste också räkna med att klinikerna åtminstone på vissa orter kommer att frekventeras av personer, som berusat sig genom narkotika. Eftersom omhändertagandet av berusade personer enligt utredningens mening skall utsträckas till att gälla även sådana, som anträffas på enskilt område, kan man förmoda att polisen i fortsättningen kommer att ta h a n d om åtskilliga akut berusade narkotikamissbrukare som håller till i rivningsfastigheter och i de s.k. kvartarna. I många fall är dessa patienter så allvarligt intoxikerade att de omedelbart bör föras till intensivvårdsavdelning vid sjukhus, men fall torde också förekomma då polisen kommer att ta dem med sig till akutkliniken. Det blir sedan läkarens sak på kliniken att bedöma om dessa patienter bör kvarhållas där eller föras över till sjukhusavdelning. De narkotikamissbrukare, som tas om hand på akutklinik, skall som tidigare framhållits i p r i n c i p behandlas på samma sätt som de alkoholberusade. Avgiftningsprocessen är emellertid här i många fall särskilt komplicerad. Dels torde i regel behövas lång tid innan patienten åter kan fungera normalt. Dels kan det vara nödvändigt att hålla patienten under skärpt uppsikt med hänsyn till risken för komplikationer. Det kan vidare antas att den socialmedicinska undersökningen ofta måste bli särskilt grundlig då det gäller detta klientel. Man kan sålunda utgå ifrån att narkotikamissbrukarna i de flesta fall måste hållas kvar på kliniken under längre tid än vad som normalt torde bli fallet beträffande fylleristerna. Eftersom lagen om nykterhetsvård inte är tillämplig på dem, som berusat sig på annat än alkohol, faller narkotikamissbrukarna utanför nykterhetsnämndernas kompetensområde. Utredningen förutsätter emellertid att den vid akutSOU 1968:55

kliniken stationerade socialassistenten likväl skall svara för den sociala utredning av narkotikamissbrukaren, som skall ligga till grund för den vidare bedömningen av fallet. Någon särskild föreskrift om att denna utredning skall ingå i socialassistentens uppgifter torde inte vara erforderlig. I åtskilliga fall kommer läkarens undersökning sannolikt att medföra att patienten remitteras till sjukhus eller underkastas annan fortsatt läkarvård enligt det vårdprogram som antagits av 1968 års riksdag. Till skillnad från nykterhetsvårdsklientelet är narkomaner och andra läkemedelsmissbrukare inte hänvisade till något bestämt organ, som har att svara för uppföljningen av fallen. Alkoholmissbrukaren tillhör nykterhetsnämndens verksamhetsområde och den fortsatta vården blir i hög grad beroende av den aktivitet som nämnden ådagalägger. Nämnden h a r härvidlag ett brett register till sitt förfogande; från hjälpåtgärder, som bygger på klientens frivilliga medverkan, till — i sista hand — tvångsintagning på allmän vårdanstalt. Narkotikamissbrukaren däremot kan inte bli föremål för tvångsingripanden av detta slag. Vården och behandlingen bygger helt på frivillig grund. Endast om sjukdomen utvecklar sig därhän att vård på lasarett för psykiskt sjuka är indicerad, kan institutionell vård framtvingas. 1 9.3 Behandlingen av utlänningar

Några ord skall också sägas om fyllerister av utländsk nationalitet. Vad först beträffar utlänningar, som är bosatta h ä r i landet, finns ej någon anledning att göra skillnad på dessa och landets egna medborgare. En stor grupp utlänningar är emellertid h ä r under en1

Annat dock beträffande de minderåriga narkotikamissbrukarna, på vilka barnavårdslagen är tillämplig.

244 dast en kort tid t.ex. som turister; även de utländska sjömännen hör till bilden. Enligt utredningens mening bör även fyllerister av denna kategori tas om hand och placeras på klinik under samma förutsättningar, som gäller för svenska medborgare. En annan sak är att beträffande denna kategori inte samma fullständiga arbetsschema kan följas som beträffande övriga patienter. Framför allt gäller det naturligtvis att se till att vederbörande utlänning inte är svårare sjuk eller allvarligt skadad. Om så inte är fallet, bör det räcka med, att han får sova ruset av sig på kliniken. Någon närmare undersökning av hans fysiska och psykiska status efter avgiftningen torde i allmänhet inte vara påkallad; personen i fråga förutsätts ju ganska snart skola återvända till sitt hemland. Ej heller torde det i de flesta fall vara nödvändigt med någon socialt inriktad undersökning. Fall kan dock ej sällan tänkas inträffa, då vissa insatser från klinikens socialassistent är erforderliga. Det bör åligga denne att i görligaste mån hjälpa utlänningar, som på ena eller andra sättet är blottställda. Även beträffande utlänningar bör den regeln gälla att man på kliniken skall veta att patienten, som skrivs ut från densamma, inte är lämnad vind för våg. Vad gäller vilsekomna utländska sjömän kan en verksam åtgärd vara att så fort som möjligt transportera dem till de fartyg, där de är påmönstrade. 9.4 Vårdavgift Såsom av inledningskapitlet framgår diskuterades inom strafflagberedningen huruvida vårdavgift borde krävas av dem som varit intagna på klinik. Något konkret förslag i ämnet framlades inte av beredningen, eftersom olika meningar tydligen gjorde sig gällande inom beredningen i denna fråga. Enligt en meningsriktning kunde allmänpreventiva

hänsyn åberopas för en hög sådan avgift. — Den förut lämnade redogörelsen för förhållandena i Polen visar att patienterna på de polska tillnyktringsstationerna har att betala avgift inte bara för själva vistelsen på stationen utan även för diverse tjänster som kommer patienterna till del såsom för betjäning och tvättning av persedlar. Enligt uppgift uppgår den sammanlagda avgiften till i medeltal ett belopp som motsvar a r 50 kronor per person, d.v.s. till samma summa som utgör det vanligast tilllämpade bötesbeloppet i Sverige. Det är vidare att märka, att avgiften kan tas av pengar, som patienten bär på sig; har han inga pengar på sig, kan man som pant ta ifrån honom klocka, ringar och andra värdesaker. Det i Polen praktiserade avgiftssystemet medför, att de polska tillnyktringsstationerna inte endast bär sina egna kostnader utan även ger inte obetydligt överskott. Enligt utredningens mening bör någon vårdavgift inte uttas av de personer, som varit omhändertagna på akutklinik. Att utredningen stannat för att inte föreslå någon sådan avgift sammanhänger med att det här är fråga om en kombination av sjukhusvård och nykterhetsvård. Akutvården på sjukhus är som regel kostnadsfri för patienten i och med att försäkringskassan betalar avgiften (2 kap. 4 § lagen om allmän försäkring). 1 Häremot kan visserligen göras gällande att sjukdomen (fylleriet) är självförvållad och att patienten av den anledningen bör bidraga till de kostnader han genom sin dryckenskap

1 I sitt betänkande »Förmåner och avgifter i sluten sjukvård m. m.» (SOU 1967:63) föreslår 1961 års sjukförsäkringsutredning att underhållsavgift skall uttas av patienter i sluten sjukvård. Förslaget innebär dock att patienter i akutsjukvård helt skall befrias från sådan avgift. SOU 1968:55

245 ådragit det allmänna. 1 Såsom i annat sammanhang påpekats bottnar det enstaka fylleriet i allmänhet i djupare liggande orsaker, varför förenämnda synpunkt inte bör tillmätas avgörande betydelse. Det allmänna intresset av att söka i görligaste mån komma till rätta med det särskilt i lägre åldrar allt mer ökade alkoholmissbruket gör det enligt utredningens mening till en uppgift för samhället att svara för de nu ifrågavarande vårdkostnaderna. Utredningen vill gärna se klinikverksamheten som ett av de allra betydelsefullaste leden i nykterhetsvården. Mot denna bakgrund skulle det enligt utredningens mening te sig inkonsekvent att låta dem som tas om h a n d för vård själva bära kostnaderna för denna del av verksamheten. Mot uttagande av vårdavgift torde även den omständigheten tala att en sådan avgift skulle av patienterna uppfattas mindre såsom ett vederlag för lämnad behandling än som ett straff, likvärdigt med böter. Som tidigare framhållits är det angeläget att klinikerna redan från början uppfattas såsom ett klart positivt inslag i den allmänna nykterhetsvårdande verksamheten. Det är fara värt, att denna strävan skulle äventyras genom uttagande av vårdavgift. Det bör för övrigt framhållas att en mycket stor del av de personer, som blir intagna på klinik, torde sakna medel att betala en eventuell vårdavgift. Att i dylika fall tillgripa så drastiska metoder som i motsvarande situation tillämpas i Polen kan inte komma i fråga här i Sverige. Man fick i stället använda sig av de möjligheter, som enligt gällande lag står till buds för indrivning av fordringar. Detta skulle i sin tur vålla åtskilligt administrativt trassel och därmed ej obetydliga kostnader med tanke på det klientel, varom h ä r är fråga. — I samSOU 1968:55

manhanget bör även beaktas de svårigheter till resocialisering som uppkommer i fall, då någon belastas med vårdskulder till höga belopp. Det kan med fog antas att dessa belopp i många fall skulle komma att bli avsevärt mycket större än de belopp, vartill böterna enligt nuvarande ordning i motsvarande situation kan uppgå. 9.5 Sjukpenning

Då utredningen sålunda intar den ståndpunkten att behandlingen på akutklinik skall vara avgiftsfri uppkommer frågan om de patienter, som vårdas på sådan klinik, skall ha rätt att uppbära sjukpenning under förvaringstiden. Enligt lagen om allmän försäkring gäller numera att sjukpenning som regel utgår från och med dagen efter den, då ett sjukdomsfall inträffar (3 kap. 10 §). Är det fråga om kortare sjukperioder om högst sex dagar gäller vissa begränsningar i rätten att utfå sjukpenning för dag, då den försäkrade inte skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning (fridagsregeln). Gällande bestämmelser innebär emellertid att den som omhändertas för fylleri på akutklinik och kvarhålls där utöver dagen för omhändertagandet i åtskilliga fall kan göra gällande rätt till sjukpenning för vårdtiden (åtminstone för en dag). En förutsättning därför är dock att omhändertagandet är att betrakta som ett sjukdomsfall. Den som av annan orsak än sjukdom tas i förvar på det allmännas bekostnad kan nämligen enligt 3 kap. 15 § förenämnda lag inte göra gällande rätt till sjukpenning. Utredningen anser för sin del •— oavsett om den akuta berusningen är att 1

Man kan naturligtvis också säga som f. d. direktören Olof B u r m a n i Stockholms stads n y k t e r h e t s n ä m n d : »Om det ä r några som verkligen betalat för sin s.k. vård, så ä r det alkoholisterna.»

246 betrakta som sjukdom i lagens mening eller ej — att den korta förvaringstid det här är fråga om samt omständigheterna kring omhändertagandet inte motiverar att sjukpenning till någon del utgår under förvaringstiden på akutklinik. Det bör uttryckligen anges att akutklinikerna i likhet med vad som är stadgat för de allmänna vårdanstalterna inte i detta hänseende är att likställa med andra sjukvårdsinrättningar. — Med rätt stor sannolikhet kan man antaga, att sjukpenningen i många fall skulle användas till nya spritinköp. Medgivande av rätt till sjukpenning i rena fyllerifall skulle även innebära en ej ringa administrativ belastning.

10. Akutklinikernas och förläggning

personalstab

Mot bakgrunden av den skildring som i det föregående lämnats om de arbetsuppgifter, som skall förekomma på klinikerna, är det tydligt att dessa kommer att bli ganska personalkrävande inrättningar. Just i detta förhållande ligger enligt utredningens mening de största svårigheterna att förverkliga reformen. Att i detta sammanhang närmare redogöra för den situation, som f.n. råder på sjukvårdens och nykterhetsvårdens personalsida, synes ej påkallat. Av det tidigare anförda framgår att på klinikerna måste finnas tillgång till läkare. Vidare måste finnas sköterskor och vårdare. Tidigare har nämnts att det också skall finnas socialt utbildade personer på klinikerna. 10.1 Anslutning till sjukhus

Det är tydligt att om klinikerna blir fristående inrättningar personalkadern måste dimensioneras efter toppbeläggningen på klinikerna, d.v.s. efter den beläggning som kan förväntas förekomma vid veckosluten. Å andra sidan skul-

le personalen med all sannolikhet inte bli fullt sysselsatt under dagar, då lågbeläggning vore rådande. Det nu sagda i förening med de rekryteringssvårigheter, som kan förväntas uppstå, gör att utredningen anser att den tänkta klinikverksamheten inte kan föras ut i praktiska livet, om inte klinikerna förläggs i anslutning till eller i närheten av redan förefintliga sjukvårdsinrättningar. Där finns ju redan f.n. viss allmän servicepersonal och denna bör kunna tas i anspråk även för verksamheten på klinikerna. Viss personal får naturligtvis tänkas vara fast stationerad där såsom ett antal sköterskor och vårdare. Läkarpersonalen bör emellertid kunna tas från sjukhuset, till vilket den ifrågavarande kliniken är lokalt ansluten. Tjänstgöringen där får tänkas regleras genom någon slags jourlista mellan sjukhusets för uppgiften kompetenta läkare. Självfallet kommer dock den nya uppgift, som här föreslås bli lagd på vissa sjukhus, att medföra viss förstärkning av läkarpersonalen. Det är emellertid inte bara rent personella skäl, som talar för att klinikerna bör förläggas i anslutning till sjukhus. Genom en nära anknytning till ett större sjukhus får klinikerna tillgång till sjukhusets resurser i övrigt. Det h a r tidigare framhållits, att därest en person som omhändertagits är så illa däran att hans tillstånd inte kan bemästras med klinikens egna resurser, den omhändertagne bör föras antingen direkt till sjukhusets vanliga akutintag eller överföras från akutkliniken till sjukhuset. Sjukhusets alla resurser avses m.a.o. stå till klinikens förfogande. Detta gäller inte bara röntgen- och kirurgavdelning utan även sådana specialavdelningar som centrallaboratorium, kansli och kök. När det gäller att avgöra om akutklinikerna skall förläggas i anslutning till kroppssjukvården eller till den psykiaSOU 1968:55

247 triska vården bör till en början framhållas att avgiftningen i första h a n d är en medicinsk fråga. Det är vidare att märka att läkarbristen f.n. är betydligt större inom mentalsjukvården än inom kroppssjukvården. Dessa synpunkter talar för att klinikerna knyts till kroppssjukhus. Å andra sidan är det hos psykiatern som alkohol- och narkotikamissbrukare nu i största utsträckning vårdas. Personalen inom mentalsjukvården h a r generellt sett också mer vana att handskas med bråkiga och oroliga patienter än vad fallet är med personalen inom kroppssjukvården. Kanske kan man också antaga att läkare och annan vårdpersonal inom mentalsjukvården i allmänhet h a r större intresse och förståelse för vården av det klientel det nu är fråga om. Utredningen anser för sin del att något bestämt företräde åt det ena eller a n d r a vårdområdet inte kan ges i fråga om förläggningen av akutklinikerna. De lokala förhållandena får bli avgörande för frågan vilket alternativ man skall välja. En nödvändig förutsättning för att en akutklinik skall anslutas till mentalsjukhus är dock att sjukhuset är utrustat med laboratorium och h a r tillgång till invärtesmedicinsk expertis. Som tidigare framhållits kan det i vissa situationer vara nödvändigt att utan dröjsmål föra en intoxikerad patient över till specialavdelning vid sjukhus, t.ex. för andningsvård, då akutklinikens egna resurser inte är tillräckliga för att klara av fallet. Problemet om valet mellan kroppssjukhus och mentalsjukhus kommer i framtiden att försvinna eftersom kropps- och mentalsjukvården skall integreras; långt avancerade planer på sådana »integrerade» sjukhus finns redan. 10.2 Extra personal

Det är inte givet att de rekryteringssvårigheter, som får förutsättas utgöra SOU 1968:55

det största praktiska hindret mot inrättande av medicinska specialkliniker för adekvat behandling av akut intoxikerade, kommer att lösas enbart genom en relativt nära anknytning till vissa redan befintliga sjukhus. Utredningen har varit inne på tanken, att man för vissa enklare men likväl viktiga arbetsuppgifter skulle kunna anlita frivillig eller extra arbetskraft. Som tidigare framhållits förekommer det på den av docent Wretmark på psykiatriska kliniken i Linköping bedrivna »tillnyktringsavdelningen» att ett antal hemmafruar engageras på kliniken för att biträda med tillsynen av patienterna. Bl.a. h a r inom utredningen också diskuterats frågan huruvida inte medlemmar inom länkrörelsen skulle kunna göra värdefulla insatser på klinikerna; en naturlig arbetsuppgift vore att de tjänstgjorde som vakare över de omhändertagna. Vidare kunde man tänka sig att de därutöver kunde göra speciella insatser beträffande omhändertagna, som själva vore länkmedlemmar. Liknande uppgifter skulle kunna anförtros medlemmarna inom motsvarande organisationer för narkotikamissbrukare. Utredningen h a r i detta ämne inte velat förorda en bestämd lösning utan anser att frågan t.v. bör lämnas öppen. De lokala förhållandena torde böra bli avgörande för frågan om detta uppslag kan bära frukt. 10.3 Anslutning till annan inrättning än sjukhus

Då utredningen i det föregående förordat att akutklinikerna förläggs i anslutning till sjukhus, är detta endast en rekommendation. Skulle det visa sig att man på någon ort kan inrätta en klinik, som motsvarar de anspråk utredningen ställer på en sådan, utan att kliniken ansluts till sjukhus, bör detta självfallet kunna accepteras. Det väsent-

248 liga är att kliniken effektivt kan fullgöra sina ovan angivna funktioner. Det är ju möjligt, att nykterhetsnämnden på platsen kan finna en lämplig lösning, då det gäller frågan om förläggningen av en akutklinik, t.ex. i anslutning till en alkoholpoliklinik eller någon annan social inrättning. I så fall bör en sådan lösning under nyss angivna förutsättning kunna godtas. Utredningen tror dock att det blir mycket svårt att komma till rätta med bl.a. rekryteringsproblemen och utrustningsbehoven, om inte sjukhuslinjen väljes. Även ur kostnadssynpunkt torde denna bli förmånligast att följa. Beträffande inrättande och drift av akutkliniker, som förläggs till sjukhus, blir bestämmelserna i sjukvårdslagen och med stöd därav meddelade föreskrifter utan vidare tillämpliga. Enligt bestämmelsen i 32 § sjukvårdslagen torde emellertid denna lag gälla även en klinikverksamhet som anordnas i annan kommuns regi än landstingskommunens. 10.4 Antal vårdplatser på akutklinik

Det är tydligt, att inte alla orter i landet kan förses med kliniker av den typ det här gäller. Utredningen anser, att en akutklinik bör ha plats för minst 20 omhändertagna. Därför får de orter utväljas, där det finns underlag för en sådan beläggning. De städer, som med denna utgångspunkt skulle komma i fråga, är Stockholm, Göteborg, Malmö, Södertälje, Uppsala, Eskilstuna, Linköping, Norrköping, Jönköping, Hälsingborg, Uddevalla-Vänersborg-Trollhättan, Borås, Karlstad, Örebro, Västerås, Falun-Borlänge, Gävle, Sundsvall och Östersund. Med Stockholm avses i detta sammanhang Stor-Stockholm. Klinikerna i Göteborg skulle även stå till förfogande för Kungsbacka, Kungälv och Mölndal. Kliniken i Eskilstuna skulle

betjäna även Torshälla, kliniken i Norrköping även Söderköping, kliniken i Jönköping även Huskvarna, kliniken i Örebro även Kumla samt kliniken i Gävle även Sandviken. Möjligen skulle också Lund-Eslöv och Halmstad ge tillräckligt underlag för akutkliniker. Enligt gjorda beräkningar skulle på klinikerna i de nu uppräknade områdena behövas följande antal platser, nämligen i Stockholm 185, i Göteborg 165, i Malmö 50, i Norrköping 35, i Gävle och Sundsvall vardera 30, i Hälsingborg, Uddevalla-Vänersborg-Trollhättan och Västerås vardera 25, i Örebro 20—25 samt i de övriga orterna vardera 20. Totalt skulle alltså behövas c:a 775 platser. I följande kapitel av detta betänkande skall utredningen mera i detalj redovisa hur utredningen tänker sig att akutklinikerna skall förläggas. Det ligger i sakens natur, att det inte med en gång kommer att kunna inrättas kliniker på alla de platser som i det föregående angelts. Reformen kan inte tänkas bli genomförd annat än successivt under en ganska lång tidrymd. Förläggningen på varje plats måste bli föremål för specialutredning och detaljplanering med utgångspunkt från de allmänna riktlinjer utredningen dragit upp och med beaktande av de erfarenheter man kunnat göra på platser, där man hunnit före med inrättande av kliniker. Såsom särskilt angeläget framstår det dock för utredningen att kliniker så fort som möjligt kommer till stånd i Stockholm, Göteborg och Malmö. Därmed skulle också ett mycket stort steg ha tagits mot reformens praktiska förverkligande. Det är nämligen att märka att dessa tre städer svarar för i runt tal hälften av alla de omhändertaganden för fylleri som årligen förekommer i landet. SOU 1968:55

249 10.5 Akutkliniker i Stockholm

Vad gäller Stockholm kan sägas att det första steget redan har tagits. I framställning den 15 mars 1966 h a r rikspolisstyrelsen nämligen — efter samråd med fylleristraffutredningen — hos byggnadsstyrelsen bl.a. hemställt att planeringsåtgärder snarast vidtas för byggande av en stor »tillnyktringsstation» inom östermalmsområdet samt att vid planeringen av kvarteret Kronoberg på Kungsholmen inrättande av en »tillny ktringsstation» även där kommer med i bedömningen för förvaring av fyllerister som omhändertagits i de centrala och västra delarna av innerstaden. I framställningen anförs bl.a. att arrester för förvaring av personer, anhållna för misstanke om brott, samt för förvaring av för fylleri omhändertagna kvinnor är anordnade centralt för hela Stockholms polisdistrikt i polishuset i kvarteret Kronoberg på Kungsholmen. Arrester för förvaring av för fylleri omhändertagna män är däremot decentraliserade och anordnade i anslutning till de tolv vaktdistriktens och dess understationers tjänstelokaler. Dessa fylleriarrester är f.n. 71 och fördelade på 15 olika enheter enligt följande: l:a 2:a 3:e 4:e 5:e 6:e 6:e 7:e 7:e 8:e 9:e 9:e 10:e 11 :e 12 :e

(Gamla staden) (Maria) (Kungsholmen) (Klara) (Adolf Fredrik) (Vällingby) (Vaktkontoret vid Bromma) . (Östermalm) (Sommarstation på Djurgården) (Katarina) (Johannes) (Understation till Värtan) . . (Enskede) (Midsommarkransen) . . . (Farsta)

6 7 6 11 3 4 3 5 4 7 4 1 2 4 4

Summa

71 SOU 1968:55

Enligt vad fortsättningsvis i skrivelsen anförs förvarades i de nämnda arresterna sammanlagt 27 689 manliga fyllerister 1965. Beträffande arresternas skick framhålls, att av arresterna inom innerstadsområdet endast en mindre del är med tvekan godtagbara; det övervägande antalet är i ett mycket dåligt skick och inte alls i överensstämmelse med i lag och författning stadgade föreskrifter. Rikspolisstyrelsen anför i skrivelsen vidare, att bortsett från de ekonomiska problemen det är synnerligen svårt att inom den tätbebyggda stadskärnan finna lämplig tomtmark för polisstationer med arrester. På en modern polisstation kombinerad med arrester måste ställas så många speciella krav — ofta stridande mot varandra — att lokalisering och byggnadsutformning är synnerligen svårlösta. Man behöver bara nämna, att en polisstation bör med entré och reception vara belägen mot en central plats vid torg el. dyl. och vara lika lätttillgänglig för allmänheten som post, sjukkassa, bank och liknande inrättningar. Samtidigt skall emellertid entrén och receptionen ligga i anslutning till arrestlokalerna, där fyllerister skränar, bråkar och slåss. Fylleristerna får ej störa de i reception och jour tjänstgörande funktionärerna. De får ej heller störa den besökande allmänheten. Arrestintag och arrestfönster skall dessutom vara så belägna att närboende eller förbipasserande ej utsätts för olägenheter i form av oljud, buller eller annan sanitär olägenhet. Arresterna skall likväl vara så belägna att de kan förses med fönster utåt gata, park eller gård och i övrigt vara sunda och ändamålsenliga. Att tillfredsställa alla dessa krav i en byggnadskropp belägen i det centrala Stockholm bereder enligt vad i skrivel-

250 sen framhålls närmast oöverstigliga svårigheter. Man har ej heller till alla delar lyckats lösa detta problem. Anmärkningar kan riktas — och riktas alltjämt — mot samtliga arrestenheter i innerstaden. Följderna av de påtalade svårigheterna har blivit att anskaffandet av effektiva, sunda och trivsamma tjänstelokaler för polisen i hög grad fördröjts. De nuvarande tjänstelokalerna i innerstaden är starkt nedslitna och i behov av förnyelse. Därtill kommer att författningsenliga arrester snarast måste iordningställas. Rikspolisstyrelsen understryker mot denna bakgrund att radikala åtgärder är nödvändiga. I den fortsatta framställningen anför ämbetsverket, att det vid den fortsatta planeringen bör övervägas, om det är möjligt att vidtaga en viss centralisering vad gäller förvaring av fyllerister och sammanföra arresterna till ett mindre antal platser i staden men med ett större antal förvaringsrum i samma byggnad och helt skilda från polisstationerna. Stor hänsyn måste dock tas till transportvägarna, varför en sådan centralisering inte får drivas för långt. Det bör emellertid vara möjligt att vad beträffar personer omhändertagna i Stockholms innerstadsområde sammanföra dessa till tre platser i stället för till de nuvarande tio. En sådan centralisering skulle kunna ske utan störning av hittillsvarande projektering och utbyggnad av åttonde vaktdistriktets station vid Folkungagatan. För övriga delen av innerstaden bör ett sammanförande av de omhändertagna kunna ske till dels en plats på Östermalm, lämpligen i trakten av Valhallavägen—Lidingövägen, dels en plats på Kungsholmen, förslagsvis inom kvarteret Kronoberg. Här bör — fristående från polisstationerna i övrigt — uppföras två större byggnader, s.k. tillnyktringsstationer, för omhändertagna berusade män.

Efter att ha utvecklat vissa synpunkter på bl.a. frågan om personaluppsättningen och arbetsuppgifterna vid de tilltänkta »tillnyktringsstationerna» anför rikspolisstyrelsen i skrivelsen följande: De nu rådande förhållandena i fråga om transport av fyllerister till de olika polisstationerna i Stockholm synes vara tämligen allmänt accepterade. En jämförelse härmed mot vad som blir fallet vid en centralisering av förvaringsutrymmena bör ge vid handen att transportproblemen ej är oöverkomliga. Man kan nämligen peka på att det inom centralstationens område 1965 greps något över 4 000 fyllerister, d.v.s. något mer än 50 procent av samtliga fyllerister i fjärde vaktdistriktet. Större delen av dessa fördes de trånga och besvärliga trafiklederna till Klara polisstation vid Regeringsgatan. Det torde vara betydligt bekvämare att föra dessa till Kungsholmen. Av återstående fyllerister i fjärde vaktdistriktet greps det övervägande antalet i cityområdet och kring Norrmalmstorg. Att föra dessa till stationen vid Regeringsgatan eller till en ny station vid Valhallavägen—Lidingövägen torde ur transportsynpunkt vara likvärdigt. — Sedan nya Essingeleden blivit klar och därmed avlastning av trafiken från Västerbron sker bör det ej ha större betydelse om man för fyllerister från hornsplansområdet till Kungsholmen i stället för till Maria polisstation vid Ringvägen. Det stora antalet fyllerister, som nu omhändertas på slussområdet, transporteras de rätt besvärliga trafiklederna till åttonde vaktdistriktet vid Folkungagatan. Det torde endast bli fråga om några minuters längre transportväg, om dessa i stället förs till någon av tillnyktringsstationerna på Kungsholmen eller Östermalm. Uppsamlingsutrymmen med väntarrester i likhet med vad som nu finns på centralstationen bör emellertid ordnas även på Hornsplan och Slussplan så att man vid tidpunkter, då fylleriet förekommer mera högfrekvent, kan samla upp de gripna för gemensam transport i den mån detta är möjligt. Nya polisstationer som planeras förläggs i regel till större centrala platser med stor affärsverksamhet och av allmänheten livligt frekventerade områden. Det synes ej vara lämpligt, som polisen nu tvingas göra, att föra alla fyllerister inom vaktdistriktet, även de i vaktdistriktets periferi omhänderSOU 1968:55

251 tagna, till polisstationen vid den centrala platsen för att några timmar senare släppa ut nyligen tillnyktrade personer inom ett sådant område. Även om det vid de stora tillnyktringsstationerna kommer att friges ett större antal personer samtidigt torde detta ändock innebära mindre olägenheter än ett frisläppande inom cityområden. Någon kan måhända dra den slutsatsen att vad som nu föreslås skulle medföra behov av ytterligare personalförstärkningar i Stockholms polisdistrikt. Motsatsen torde emellertid bli fallet. I fjärde vaktdistriktet finns redan nu en särskild förstärkningsjour bestående av tre förste polisassistenter avdelade just för att ta hand om fylleristklientelet i vaktdistriktets arrestavdelning. Dessa fyllerister kan överföras till de nya tillnyktringsstationerna. I åttonde vaktdistriktet finns en liknande förstärkningsjour men denna torde få bibehållas med hänsyn till att detta vaktdistrikt enligt förslaget får ta emot ett stort antal fyllerister. I övrigt torde förhållandet att man sammanför vakthållningen och behandlingen av fylleristerna från tio olika platser till endast tre medföra väsentliga inbesparingar av jourpersonal och utredningsmän på de berörda vaktdistrikten. Man bör därför kunna räkna med en ej oväsentlig besparing av polispersonal. Detta oaktat vinnes en bättre, enhetligare och säkrare behandling av fylleristerna genom att den vid de stora tillnyktringsstationerna placerade personalen får såsom huvuduppgift att öva tillsyn av de intagna. De nuvarande förhållandena på distriktsstationerna gör att jourpersonalen kan utföra denna tillsyn endast såsom en biuppgift. Rikspolisstyrelsen framhåller slutligen att då frågan om anskaffande av nya tjänstelokaler för polisen i Stockholm, framför allt vad det gäller östermalms- och cityområdena, snarast måste lösas och då denna frågas lösning är intimt förknippad med byggandet av tillnyktringsstationer det av styrelsen skisserade förslaget snarast måtte bli föremål för beslut. E n nybyggnad av arresterna i Stockholm måste enligt vad styrelsen vidare anför ske i etapper. Med hänsyn dels till att arresterna i det östra och n o r r a innerstadsområdet är i sämsta skicket dels till att tjänstelokaSOU 1968:55

lerna för sjunde vaktdistriktet på Östermalm och fjärde vaktdistriktet i city är i mest trängande behov av ersättning hemställer styrelsen att i första byggnadsetappen denna del av polisdistriktet blir föremål för åtgärder. Vid lokalisering och dimensionering av denna tillnyktringsstation bör också övervägas huruvida de till denna del av Stockholm angränsande polisdistrikten — Solna och Lidingö — kan begagna sig av densamma för förvaring av de i dessa polisdistrikt omhändertagna, manliga fylleristerna. Styrelsen nämner, att antalet fyllerister som omhändertagits i dessa polisdistrikt under 1965 var för Solna 1 033 och för Lidingö 91. För fylleri omhändertagna kvinnor i de till Stockholm angränsande polisdistrikten har under 1965 i många fall förts till de centrala kvinnliga arresterna på Kungsholmen. Även om innehållet i rikspolisstyrelsens ovan återgivna skrivelse föga uppehåller sig vid de medicinska och sociala synpunkterna på omhändertagande och förvaring av fyllerister är styrelsen dock — enligt vad utredningen under hand erfarit — införstådd med att dessa synpunkter fullt ut skall få göra sig gällande vid förverkligandet av de i skrivelsen framlagda förslagen. Skrivelsen prövas f.n. inom byggnadsstyrelsen och vid den fortsatta behandlingen av densamma avsågs samråd skola äga rum mellan sistnämnda ämbetsverk, å ena sidan, och rikspolisstyrelsen och fylleristraff utredningen, å den andra. Ur utredningens synpunkt är det angeläget att de i Stockholm tilltänkta »tillnyktringsstationerna» snarast kommer till stånd, gärna provisoriskt med möjlighet till viss försöksverksamhet. De bör emellertid inrättas så, att de vid det nya behandlingssystemets införande utan svårighet kan övergå till att fylla funktionen som akutkliniker i enlighet med de riktlinjer som i det föregående angetts. Det

252 får däremot inte bli så att inrättandet av »tillnyktringsstationer» endast kommer att innebära ett sammanförande av huvudstadens polisarrester i större enheter utan väsentliga förändringar i övrigt. En sådan utveckling skulle medföra en permanentning av nuvarande ordning och hindra de reformer utredningen anser önskvärda. På denna punkt råder emellertid fullt samförstånd mellan de av saken hittills berörda myndigheterna.

11. Omhändertagande på plats än på akutklinik

annan

anser böra tillkomma en klinik av det slag det här gäller. Hur det än går med förslaget om inrättande av kliniker är det dock tydligt att utredningen även måste pröva vilka förbättringar som omedelbart kan åstadkommas inom ramen för nuvarande system. Det gäller m.a.o. att klargöra hur förfarandet vid omhändertagande av fyllerister bör vara utformat fram till den tidpunkt då klinikverksamheten kan starta på de olika orterna. Vidare måste anges hur förfarandet skall gestalta sig på orter som även framgent kommer att falla utanför klinikverksamheten. 11.2 Anvisningar för polisen

11.1 Omedelbara reformåtgärder

Det har tidigare i detta betänkande flera gånger framhållits att utredningens förslag om inrättande av särskilda kliniker för förvaring av fyllerister under det akuta skedet av förgiftningen — vilket utredningen betraktar såsom sitt huvudförslag — inte kan tänkas bli genomfört annat än successivt och endast på vissa orter, låt vara att detta begränsade antal kliniker kan beräknas komma att vid full utbyggnad på de platser utredningen i det föregående angett svara för i runt tal 70 procent av alla omhändertaganden. Även om vissa planer redan nu förekommer att inrätta akutkliniker i Stockholm, torde det dock med all sannolikhet komma att förflyta avsevärd tid innan det blir något större antal kliniker i landet; såsom tidigare framhållits bedömer utredningen det som särskilt angeläget att — utöver Stockholm — Göteborg och Malmö mycket snart kommer att förses med kliniker. I Malmö har på Allmänna sjukhusets område uppförts en avdelning för alkoholsjuka, vilken utan alltför vidlyftiga omändringar skall kunna fullgöra de funktioner som utredningen

Då det gäller omedelbara åtgärder — åtgärder, som kan och bör vidtas utan avbidan på prövningen av utredningens förslag om inrättande av kliniker — vill utredningen i första hand fästa uppmärksamheten på det initiativ riksdagens justitieombudsman tagit genom sin förut omnämnda skrivelse den 14 augusti 1963 — in extenso återgiven i justitieombudsmannens ämbetsberättelse, avgiven till riksdagen år 1964 (s. 170—176) — vari justitieombudsmannen hemställt att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om utarbetande av de anvisningar, som kan meddelas till ledning för polisens åtgärder vid omhändertagande, förvaring och vård av berusade eller eljest omtöcknade personer i syfte att dessa skall få den vård deras tillstånd kräver. Genom beslut den 30 december 1964 har denna skrivelse överlämnats till rikspolisstyrelsen med uppdrag att efter överläggningar med kriminalvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen, fylleristraffutredningen och övriga berörda myndigheter och utredningar utfärda anvisningar i de avseenden, som angetts i skrivelsen. Anvisningarna har utfärdats den 15 septemSOU 1968:55

253 ber 1966 och är intagna som bilaga 4 i del II av detta betänkande. Dessförinnan hade genom inrikesdepartementets försorg ett särtryck av tidskriften Svensk Polis nr 2/1963, innehållande en artikel av professorn T. Gordh med rubriken »Praktiska råd för att stoppa celldöden» skickats ut till och anslagits på samtliga polisstationer. Det är givet att de för polisen utfärdade anvisningarna inte ger och ej heller är avsedda att ge någon mera ingående kunskap i den medicinska vården av akut berusade. De bör närmast betraktas som en samling »tumregler» av mera praktiskt innehåll i syfte att förebygga vissa särskilt livshotande situationer. Polisen har i allmänhet stor erfarenhet och vana då det gäller att bedöma om en fyllerists beteende kan sägas avvika från det normala och i särskild mån ge anledning till oro. Men det inträffar likväl fall då polisen står tvekande inför den adekvata behandlingsåtgärden. Anvisningarna ger klart vid handen att polisen, då närmare medicinsk bedömning är indicerad, bör se till att den omhändertagne kommer under läkarbehandling. Enligt utredningens mening är det av stor betydelse att polisen för att rätt kunna fullgöra sina uppgifter får viss undervisning av medicinsk expertis. Avsikten härmed är att polisen säkrare skall kunna bedöma olika berusningssymptom och lära känna symptomen på vissa sjukdomar, som lätt kan förväxlas med alkoholförgiftning. Viss sådan undervisning ges redan i polisskolan. I konstapelsklassen är fyra timmar anslagna till undervisning av läkare angående omhändertagande av fyllerister och därmed sammanhängande problem, varjämte fyra— sex timmar ägnas åt alkoholsjukdomar och narkomanier. Fördjupad undervisning i ämnet meddelas i assistent- och kommissarieklasserna. En ökning av anSOU 1968:55

talet undervisningstimmar i dessa frågor har beslutats under våren 1967 (jfr 1962 års polisutbildningskommittés betänkande »Polisutbildningen», SOU 1965:53, och statsverkspropositionen 1967, bil. 4). Utredningen vill framhålla vikten av att de fortbildningskurser som ges för de på fältet verksamma polismännen också tar sikte på att öka kunskaperna på nu förevarande område. 11.3 Förvaringsutrymmen på annan plats än hos polisen

Som förut påpekats kommer under en mer eller mindre lång övergångstid polisarrester att även i fortsättningen få användas som förvaringsutrymmen för fyllerister även på platser, där kliniker avses skola inrättas. På orter, som inte kommer att förses med kliniker, måste arresterna även framgent permanent användas för detta ändamål. En sådan ordning anser utredningen kunna godtas särskilt med beaktande av att klinikerna efter systemets fullständiga utbyggnad kommer att svara för det alldeles övervägande antalet omhändertaganden i landet. Det sagda synes dock ej böra utesluta att man på någon ort kan anordna förvaringsutrymmen på andra ställen än hos polisen. Ett sådant arrangemang bör kunna accepteras under förutsättning att förvaringen sker under betryggande former och med iakttagande av de grundläggande principer som utredningen anser böra gälla för behandlingen av akut intoxikerade. Ett visst utrymme för alternativa lösningar bör således finnas. Det är ju möjligt att på någon ort de lokala förhållandena är gynnsamma för lösningar som kan sägas varken representera systemet med akutkliniker eller systemet med arrester men som ändå innebär ett förverkligande i huvudsak av utredningens intentioner. Man kan här-

254 vidlag tänka sig att förvaringen sker i någon lokal, som nykterhetsnämnden eller något annat socialt organ disponer a r över och att nämnden h a r möjligheter att med tillgänglig personal svara för övervakningen av de omhändertagna. Även andra lösningar är tänkbara. Det väsentliga är att man inte känner sig alltför bunden till alternativen akutkliniker-arrester utan att man mera inriktar sig på innehållet i den tilltänkta reformen, d.v.s. att man låter de medicinska och sociala synpunkterna göra sig verksamt gällande och söker etablera en omedelbar och direkt kontakt mellan de omhändertagna och de hjälpkrafter av medicinsk eller social karaktär som i det enskilda fallet kan ställas till förfogande. 11.4 Polisens förvaringslokaler

Eftersom polisarresterna alltså även i fortsättningen skall användas för förvaring av fyllerister, är det angeläget att framhålla betydelsen av att arrestlokalerna är för ändamålet lämpligt beskaffade. Denna fråga får en speciell belysning av utredningens i det följande framlagda förslag om fylleriets avkriminalisering. Om detta förslag vinner statsmakternas bifall kan naturligtvis med fog göras gällande att fylleristerna över huvud taget inte hör hemma på polisarresterna. En sådan lösning måste emellertid accepteras av rent praktiska skäl liksom det av i huvudsak samma anledning måste accepteras att det blir polisen som även i framtiden skall sköta själva omhändertagandet av fylleristerna. Anknytningen till polisen kommer följaktligen att bestå även vid en avkriminalisering av fylleriet. Vad ett förverkligande av utredningens olika förslag, däribland förslaget om fylleriets avkriminalisering och det senare redovisade förslaget om längre förvaringstid även i polisarresterna, dock måste

leda till är bl.a. att förvaringsutrymmena på polisstationerna mindre får karaktären av arrester i traditionell mening än vad de ännu har. Såsom av kapitlet över gällande rätt framgår finns i en särskild kungörelse bestämmelser och anvisningar om hur polisens förvaringslokaler skall vara beskaffade. Innehållet i dessa författningsrum skall inte här upprepas utan det torde få räcka med en hänvisning till nämnda kapitel. Enligt utredningens mening saknas anledning att föreslå någon mera väsentlig ändring i denna kungörelse, som får sägas ge uttryck åt en mycket human inställning till det klientel som förvaras i arresterna. Bestämmelserna kan anses ställa höga krav på beskaffenheten av förvaringsutrymmena. En sak är hur polisarresterna enligt gällande bestämmelser skall vara beskaffade, en annan är h u r de verkligen är beskaffade. Såsom av nyssnämnda kapitel framgår fick åtskilliga kommuner, som före 1965 var huvudmän för polisarresterna, dispens från efterlevnaden av bestämmelserna. Läget är f.n. sådant att det i landet finns åtskilliga arrester, som långt ifrån motsvarar kraven. Så är förhållandet bl.a. i det centrala Stockholm, vilket delvis utgör bakgrunden till rikspolisstyrelsens i det föregående refererade skrivelse till byggnadsstyrelsen om byggande av »tillnyktringsstationer». De nedan intagna fotografierna är exempel på sådana arrestlokaler, som enligt utredningens mening under inga förhållanden kan godtas. Det skall å andra sidan inte fördöljas att det också finns åtskilliga arrestlokaler — däribland i Stockholm — som motsvarar mycket högt ställda krav p å modernitet och ändamålsenlighet. Sålunda kan nämnas att i Stockholms förortsområden Farsta, Vällingby och Midsommarkransen nya arrestlokaler inrättats SOU 1968:55

255 i samband med tillkomsten av nya polisstationer på dessa platser. På alla tre ställena finns särskilda läkarrum på stationerna. Några nya och moderna arrestlokaler h a r avbildats på s. 260. — I Västerås finns ett nyuppfört polishus av mycket hög klass. Såsom av den följande framställningen framgår anordnade utredningen där, parallellt med försöksverksamheten vid Ulleråkers sjukhus, under hösten 1967 en försöksverksamhet i huvudsak enligt de tankegångar, som strax skall anges. Det bör i detta sammanhang vidare nämnas att det på åtskilliga orter i landet planeras eller håller på att byggas nya polishus, i n r y m m a n d e bl.a. även fylleriarrester. I den mån akutkliniker inrättas på dessa orter blir fylleriarresterna i stor utsträckning friställda. Detta betyder emellertid inte att de också blir överflödiga. De friställda utrymmena torde sålunda behövas för andra polisiära ändamål, t.ex. för förvaring av gripna och anhållna och personer som tillfälligt omhändertagits enligt 19 § polisinstruktionen. Det är givetvis angeläget att man vid planeringen av fylleriarrester på orter, där kliniker kan komma att inrättas, tillser att lokalerna disponeras så att de utan onödiga kostnader kan ä n d r a s för att tjäna annat ändamål. De anvisningar som av byggnadsstyrelsen utfärdats till ledning vid byggandet och inredandet av polisarrester (se Kungl. byggnadsstyrelsens publikationer 1958:3) är f.n. föremål för översyn inom byggnadsstyrelsen. Enligt vad utredningen inhämtat kommer därvid all möjlig hänsyn att tas till de nu framförda önskemålen. Några exempel på planerade eller nybyggda polishus skall hämtas från orter, där det med all sannolikhet inte kan komma i fråga att inrätta akutkliniker. Ett nytt polishus togs i b r u k i Växjö 1963. Till de åtta fylleriarresterna komSOU 1968:55

mer även ett läkarrum (för rattfyllerist e r ) . I Hässleholm har ett nytt polishus färdigställts 1967, rymmande bl.a. en arrestavdelning. Eslöv fick ett nytt polishus färdigt 1966; läkarrum ingår. Beträffande Eslöv bör påpekas att man där iordningställt ett särskilt rum för husvilla (»härbärge»). Halmstad h a r ett polishus som blev färdigt 1962. Detta inrymmer utöver anhållningsarrester tolv fylleriarrester. Varje cell är cirka tio kvadratmeter; några av cellerna har inbyggd toalett. Läkarrum finns för blodprovstagning och undersökning av rattfyllerister. Nytt polishus i Varberg har färdigställts våren 1968. Detta polishus innehåller — förutom arrester — en sjukcell, ett förhörsrum i reserv, ett adv o k a t / s a m t a l s r u m samt läkarrum. I Fagersta och Köping har man börjat uppföra nya polishus 1967, medan man i Hudiksvall befinner sig på planeringsstadiet. På samtliga dessa ställen avses läkarrum skola inrättas. På diskussionsstadiet befinner man sig på ett antal platser såsom i Härnösand, Kramfors, Lycksele och Örnsköldsvik. Umeå fick ett nytt polishus färdigt hösten 1966. En fullständig och aktuell förteckning över planerade och nybyggda polishus har fogats såsom bilaga till detta betänkande (bilaga 7, del I I ) . Det är alltså tydligt, att en successiv upprustning håller på att ske av landets polishus, varvid man inrättar förvaringsarrester i god överensstämmelse med de i 1958 års kungörelse meddelade föreskrifterna. Med hänsyn till rådande statsfinansiella läge, som tvingar till stor återhållsamhet i fråga om de statliga investeringarna, kan det förmodas att det kommer att ta åtskillig tid innan denna upprustning blir till fullo genomförd. För utredningen är det emellertid angeläget att framhålla, att i avvägningen med andra behov investeringarna i polishusbyggen bör få ett

256 visst företräde särskilt mot bakgrunden av att arrestlokalerna enligt utredningens intentioner för framtiden avses skola tjäna även intresset av att alkoholsjuka på ett så tidigt stadium som möjligt kommer under en lämplig medicinsk och social omvårdnad. 11.5 Kontakt med sjukvården

På orter, där fyllerister även framdeles skall förvaras i polisarrester, är det emellertid inte bara arrestlokalernas själva beskaffenhet som är av betydelse. Även behandlingen i övrigt måste så nära som över huvud taget är möjligt anknyta till de grundläggande principerna för klinikverksamheten. Härvidlag är i första hand att märka att på polisstationerna inte kan meddelas någon egentlig medicinsk vård, eftersom man får räkna med att man där inte annat än mycket sporadiskt får tillgång till läkare. Självfallet vore det synnerligen fördelaktigt om polismyndigheten på platsen kunde etablera en mera kontinuerlig samverkan med läkare. Ett sådant samarbete bör självfallet också eftersträvas, och det är även tänkbart att det på en del håll kan komma att lyckas att få ett sådant samarbete till stånd. Är i närheten av polishuset någon läkarpraktik belägen (stadsläkarmottagning, läkarhus e t c ) , bör förutsättningarna rimligen vara relativt gynnsaznma för etablerande av ett dylikt samarbete. Då man emellertid nödgas utgå ifrån att det på en stor mängd platser åtminstone inte i förstone kommer att kunna knytas någon läkare till polisstationen, är det av vikt att till polisarresterna inte transporteras berusade personer, som är skadade eller beträffande vilka misstanke föreligger att de är sjuka. Det torde i första hand få ankomma på den polis som verkställer omhändertagandet att bedöma — med ledning av de anvisningar rikspolissty-

relsen i ämnet utfärdat — om situationen är sådan att den omhändertagne skall föras till polisstationen eller till sjukhus eller läkare. Enligt utredningens mening bör polisen efter övergången till det nya systemet vara betydligt mera inriktad på att i misstänkta fall föra fylleristen till sjukhus än vad f.n. är förhållandet. Då en polis anländer till ett sjukhus med en fyllerist, vilken av polismannen bedöms vara i behov av åtminstone en närmare medicinsk undersökning, är man på sjukhuset skyldig att ta emot fylleristen. Detta får anses följa av vissa bestämmelser i sjukvårdslagen (3, 16, 24 och 25 §§). Motsvarande skyldighet föreligger för provinsialläkare och stadsdistriktsläkare beträffande fyllerister, som polisen vill ha undersökta av dessa läkare (24 och 25 §§ sjukvårdsstadgan). Enligt vad utredningen erfarit förekommer f.n. i viss omfattning att man på sjukhusen ställer sig tveksam till att ta emot fyllerister, som polisen tagit om h a n d och som polisen inte velat ta på sitt ansvar att med hänsyn till vederbörandes tillstånd lägga in i arrest. Detta har förorsakat vissa slitningar mellan polis och läkare. Utredningen har sig dock inte bekant något fall, då man på sjukhusen avvisat någon fyllerist som alldeles uppenbart varit i behov av vård. Under senare år har för övrigt en mera positiv inställning börjat göra sig gällande även bland läkare, vilkas verksamhetsområde normalt ligger utanför sysslandet med alkoholsjuka. Det är tydligt att om — såsom utredningen förordar — fylleriet avkriminaliseras och reformer genomförs som siktar till att fyllerister skall tas om hand på särskilda kliniker detta måste på längre eller kortare sikt påverka såväl inställningen till fylleristklientelet i allmänhet som praxis på de orter, där SOU 1968:55

257 Gamla fulleriairester, som fortfarande är i bruk

C/">TT

i (IKQ

.nn

258 Gamla fylleriarrester som fortfarande i bruk (förta)

son

är

LflÅa

259 Gamla fglleriarrester, som fortfarande är i bruk (foils)

*~*^

SJTIJ

H)C»X ••').')

200 Moderna fglleriarrester

K(W

IOCS'•-v

261 kliniker ej finns och där polisen i misstänkta och allvarliga fall vänder sig med den omhändertagne till de vanliga sjukhusen. Vad utredningen med det sagda vill komma fram till är endast ett understrykande av önskvärdheten av att sjukhusen och tjänsteläkarna bereds möjlighet att ta sig an fyllerister, som polisen önskar överlämna till dem, samt en rekommendation att visa beredvillighet att i mån av tillgång på vårdplatser hålla kvar fylleristerna där för avgiftning och viss behandling. Det skall inte förnekas att fylleristklientelet kan vara både besvärligt för sjukhuspersonalen och störande för andra patienter. Sjukhusen är väl i allmänhet ej heller utrustade på sådant sätt att dessa besvärliga element kan hållas isolerade. Det är emellertid enligt utredningens mening önskvärt att på platser, där akutkliniker för fyllerister ej kommer att finnas, sådana arrangemang vidtas att man på sjukhusen kan på lämpligt sätt ta emot fyllerister, som polisen fört dit, och att man även kan behålla dem där viss tid för avgiftning. Kan ett mottagande anordnas, har man i själva verket lyckats att få till stånd en klinik av det slag utredningen tänkt sig för större orter, låt vara av relativt blygsam omfattning men där arbetsrutinen i stort bör följa samma mönster som på de »riktiga» klinikerna. Det sociala inslaget torde här böra ankomma på någon kurator att svara för; här gäller det framför allt kontakten med nykterhetsnämnd, alkoholpoliklinik och andra sociala institutioner. Utredningen föreställer sig att de önskemål, varåt utredningen nu gett uttryck, skulle kunna vinna beaktande vid planeringen av nya större sjukhus och ombyggnaden av gamla utan att några alltför stora ingrepp skulle behöva göras. Den nu tänkta lösningen utgör ett ytterligare belägg för att det finns skilda vägar att gå då SOU 1968:55

det gäller realiserandet av utredningens grundtankar. Såsom förut flera gånger betonats anser utredningen det vara av vikt att det föreslagna nya systemet inte binds alltför hårt till vissa på förhand bestämda lösningar utan att det i stället får bli beroende av de lokala förhållandena hur idéerna skall omsättas i praktiken. 11.6 Tiden för omhändertagande i polisarrest

Utöver förbättrade förvaringslokaler på polisstationerna och en vidgad användning av möjligheterna att lägga in fyllerister på sjukhus är det angeläget att man även på orter, där kliniksystemet ej vinner insteg, får möjlighet att hålla kvar fylleristerna längre än f.n. Det har tidigare i detta betänkande angetts att förvaringstiden i polisarresterna i genomsnitt uppgår till fem—sex timmar. Att förvaringstiden är så kort sammanhänger naturligtvis med att det i 1841 års förut omnämnda förordning stadgats en begränsning såtillvida att vederbörande skall släppas ut, då »han återvunnit sina sinnens bruk». Även andra omständigheter såsom en momentan knapphet på arrester och tillfällig hög frekvens av fyllerister är självfallet ägnade att påverka längden av förvaringstiden under vissa veckodagar; då antalet fyllerister är stort och tillgången på arre^tlokaler är liten, tvingas man stundom att släppa ut de omhändertagna tidigare än efter fem—sex timmar. Utredningen har i annat sammanhang framhållit, att de korta förvaringstiderna är en av de allvarligaste bristerna med den nuvarande ordningen men samtidigt ansett dem kunna motiveras mot bakgrunden av att det enligt denna ordning är fråga om ett tämligen renodlat polisiärt ingripande med mycket små inslag av medicinska eller socialt inriktade behandlingsmoment. Det är

262 klart, att den fyllerist som släpps ut från polisarresten efter en vistelse där på endast fem—sex timmar eller efter ännu kortare tid inte befinner sig i ett sådant skick att han kan betecknas såsom återställd efter sin spritförtäring. I själva verket befinner han sig i ett tillstånd, då han är i hög grad mottaglig för nya påspädningar av alkohol och har ett starkt återställarebehov. I praktiken är det också ganska vanligt att fyllerister, som släppts ut från polisarresten, snart är tillbaka där igen. Fylleristen är i denna situation även ett lätt offer för langare, vilka gärna håller till i närheten av polisstationer med stor intagningsfrekvens (t.ex. den polisstation som ligger vägg i vägg med Nordhemspolikliniken i Göteborg). Till belysning av det sagda skall här anföras ett groteskt men inte alldeles unikt exempel. En person greps av polisen för fylleri den 4 april 1966 klockan 19.05. Den 5 april klockan 00.05 greps han för andra gången för samma slags förseelse. Klockan 11.45 samma dag greps han för tredje gången. Fjärde gången finkades han klockan 18.05. Inom loppet av 23 timmar hade denne person alltså tagits för fylleri inte mindre än fyra gånger. Den i det följande lämnade skildringen av försöksverksamheten på Nordhemspolikliniken i Göteborg ger ytterligare exempel på täta återfall. Nämnda förhållande illustrerar otvivelaktigt vissa brister i nykterhetsvårdens nuvarande resurser. Mot bakgrunden av det sagda anser utredningen sig böra förorda att även fyllerister, som omhändertagits och satts i polisens förvaringsutrymmen, skall kunna hållas kvar där intill en tid av högst 24 timmar. Denna förvaringstid bör — såsom utredningen tänkt sig i speciella fall beträffande dem som omhändertagits på klinikerna — under samma förutsättning kunna förlängas

med ytterligare 24 timmar. Det är att märka, att 24-timmarsfristen som regel utgör en maximitid. En fyllerist skall alltså kunna släppas före fristens utgång och detta skall också ske, om anledning saknas att hålla honom längre. Av betydelse är först och främst att fylleristen får stanna kvar så länge, att hans återställarebehov är eliminerat och hans fysiska och sociala situation blivit någorlunda klarlagd. För starkt berusade personer kan även 24 timmar vara en alltför kort tid för att de därefter skall vara någorlunda i form. Om någon frivilligt önskar stanna kvar, sedan de 24 timmarna gått till ända, bör detta medges honom, såvida inte särskilda skäl är däremot. Den omständigheten att man på polisstationen inte kan bereda den omhändertagne någon vård i egentlig mening innebär dock att det ofta är meningslöst att hålla honom kvar där under längre tid. 24-timmarsfristen bör också medföra, att man inte släpper ut någon mitt i natten, vilket f.n. förekommer i viss utsträckning. De flesta fyllerister tas ju på kvällarna, och de bör därför få stanna kvar till nästa morgon. Mellan klockan 00 och klockan 06 bör över huvud taget inte någon släppas ut, låt vara att fall kan förekomma, då så likväl är motiverat. Utredningen förutsätter, att man på den lokala polisstationen med omdöme utnyttjar de möjligheter till förlängd kvarhållning som utredningen förordar. 11.7 Behandlingen av fyllerister i polisarrest

Förvaringen på polisstationen skall ske enligt i huvudsak samma former som p å klinikerna med den väsentliga skillnaden som följer av olikheterna i fråga om lokaliteter och personaluppsättning. Utredningen utgår ifrån — i enlighet med vad tidigare anförts — att mycket svåra fall av alkoholförgiftning transporterats SOU 1968:55

263 till sjukhus eller läkare samt att så även skett med fyllerister, som är skadade eller misstänks vara sjuka. Det är uppenbart, att om någon — sedan han lagts in i polisens förvaringslokaler — börjar bete sig underligt eller insjuknar polisen omedelbart bör föra honom över till sjukhus för undersökning och eventuellt behandling. Personer som läggs in på polisstationen skall naturligtvis avvisiteras. Detta bör såvitt möjligt ske på ett smidigt sätt och under humana former. Avvisiteringen är — enligt vad utredningen trott sig finna — en av de mest känsliga åtgärderna i samband med en fyllerists mottagande på polisstationen. Ofta är det nämligen så att fylleristen förhåller sig relativt lugn fram till ögonblicket för avvisiteringen. Då inträffar ofta en mycket våldsam reaktion. Exempel på dylika explosionsartade utbrott gavs vid den försöksverksamhet som på utredningens initiativ var anordnad vid Nordhemspolikliniken i Göteborg. Så långt det är möjligt bör behandlingen och vården av de fyllerister, som tas om hand hos polisen, bedrivas efter samma mönster som gäller på akutklinik. Även den person, som läggs in i polisarrest, bör sålunda beredas möjlighet att klä av sig, bada eller duscha samt klä sig i särskilda sovkläder före sänggåendet. Han bör ha möjlighet att sova ruset av sig i en säng försedd med madrass och sedvanlig sängutrustning. Han bör också ha möjlighet att själv snygga upp sina kläder och byta ut förstörda sådana innan han lämnar polisstationen. Såsom av redogörelsen för försöksverksamheten på Nordhemspolikliniken framgår förekommer f.n. tydligen att personer, som i sitt berusade tillstånd urinerat i kläderna, kastat upp och förorenat kläderna eller låtit avföringen gå i byxorna, läggs in i detta SOU 1968:55

skick i arresten och sedan får lämna arresten i samma kläder. Det torde få ankomma på vederbörande nykterhetsnämnd att i samråd med den lokala polismyndigheten söka skapa en ordning, som tillgodoser de önskemål, varåt utredningen här gett uttryck. Åtminstone på nya polisstationer bör m. a. o. finnas möjlighet till bad eller duschning samt tillgång finnas till sängar och sängutrustning och ett förråd av sovkläder och bytespersedlar. Vidare bör finnas möjlighet till tvättning eller rengöring av de omhändertagnas kläder. Självfallet bör också tillses att de personer, som hålls kvar under längre tid, serveras mat och dryck. Vad beträffar dessa och andra liknande serviceanordningar förordar utredningen att det blir nykterhetsnämndernas sak att låta sörja härför. Utredningen förutsätter att kostnaderna för dessa arrangemang omfattas av det statliga bidraget till de kommunala nämndernas verksamhet. För utredningen framstår det som angeläget att efter det nya systemets genomförande polisen så mycket som möjligt avlastas från handhavandet av fylleristklientelet. Beträffande klinikpatienterna går detta naturligtvis att genomföra i betydligt större utsträckning än vad gäller det klientel, som även i fortsättningen skall förvaras på polisstationerna. På dessa är det uppenbarligen nödvändigt att ledningen av verksamheten även framgent ligger hos polisen men samtidigt är det naturligtvis önskvärt att polisen på detta område av sin verksamhet får all möjlig assistans av de sociala organen. Utredningen vill i detta sammanhang understryka att utredningens ställningstagande på denna punkt naturligtvis inte innefattar någon underskattning av polisens betydelsefulla uppgifter i samhällslivet eller någon misstro mot polisens sätt att sköta fylleristklientelet. Utredningens förslag ut-

264 gör endast den naturliga konsekvensen av den förändrade syn på behandlingen av nämnda klientel, varåt detta betänkande ger uttryck. 11.8 Socialvården bör ta verksam del i arbetet

Det sagda medför, att nykterhetsnämnderna måste i betydligt större utsträckning än f.n. engagera sig i behandlingen av alkoholmissbrukare redan på det stadium, när missbruket befinner sig i det akuta skedet, d.v.s. då fylleristen är omhändertagen på grund av sitt fylleri. På klinikerna tankes detta kunna ske genom att där finns stationerad en socialassistent från nykterhetsnämnden. För de fyllerister, som även framdeles kommer att förvaras på polisstationerna, är det tydligen önskvärt med en motsvarande anordning, låt vara att arbetsuppgifternas karaktär blir något annorlunda på dessa ställen. Utredningen menar, att innan en fyllerist släpps ut från polisstationen det liksom på kliniken bör äga rum ett samtal mellan den omhändertagne och någon representant för nykterhets (barnavårds) nämnden. Detta samtal bör ha till syfte att såvitt möjligt utröna den omhändertagnes behov av stöd och hjälp i olika hänseenden, särskilt såvitt avser hans förhållande till alkohol (jfr 12 § lagen om nykterhetsvård). Inte minst betydelsefullt är att i förekommande fall hjälpa honom att komma under medicinsk vård. Även andra åtgärder kan naturligtvis komma i fråga; allmänt sett blir uppgiften att lämna en generell social service åt de omhändertagna. Denna kan vara mindre eller större. Uppenbart är att denna socialt inriktade verksamhet ej bör belasta den redan hårt ansträngda polispersonalen. Utredningen förordar i stället att på de polisstationer, där förhållandena så medger, det liksom på akutklinikerna bör längre eller kortare tid varje dag

finnas någon tjänsteman från nykterhetsnämnden med uppgift att ombesörja en summarisk undersökning av så många fall som möjligt. Denne socialassistent bör äga disponera ett eget rum på polisstationen, där han i lugn och ro kan sköta sin viktiga syssla. Detta förhållande bör beaktas vid byggandet av nya polisstationer och vid moderniseringen av gamla. På några håll torde redan f.n. sådana utrymmen kunna ordnas utan alltför vidlyftiga anordningar. Liksom beträffande motsvarande tjänstgöring på akutklinikerna är det angeläget att kvalificerade tjänstemän anlitas för uppgiften att på polisstationerna handha den sociala verksamheten. Utom förmåga att kunna samarbeta med de övriga funktionärerna på polisstationen måste på dessa tjänstemän kunna ställas kravet på erfarenhet av det klientel det här är fråga om och kunskap om vilka vägar som står till buds, då det gäller att komma till rätta med olika slags problem. Socialvårdstjänstemän, som tidigare varit poliser, torde vara väl lämpade för uppgiften liksom andra funktionärer, som sysslar med socialt fältarbete. Innan den omhändertagne tillåts lämna polisstationen, bör han — såsom tankes ske även på klinikerna — upplysas om de rättsverkningar som är förbundna med omhändertagandet och vilka möjligheter som står honom till buds för att kunna få omhändertagandet överprövat. Personer som omhändertagits av polisen och förts till sjukhus kan i vissa fall behöva lämnas tillbaka till polisen i stället för att utskrivas från sjukhusen. Så torde böra ske beträffande dem som t.ex. är misstänkta för att ha begått brott eller av någon annan anledning finns upptagna i polisens spärregister. Det angivna medför att polisen helst bör ha identifierat den omhändertagne, SOU 1968:55

265 innan polisen lämnar sjukhuset. Under alla förhållanden bör identifieringen ske innan patienten skrivs ut. Har identifieringen skett av personalen på sjukhuset, bör denna ha att underrätta polisen om resultatet så att polisen kan konstatera om vederbörande är införd i spärregistret eller inte. Det bör vara polisens sak att om polisen vill ha patienten överförd från sjukhuset till polisens lokaler själv hämta honom. Den anmälningsskyldighet beträffande fylleriet som polisen enligt 10 § gällande lag h a r att fullgöra gentemot vederbörande nykterhetsnämnd får anses uppfylld genom att den omhändertagne före utskrivningen från polisstationen eller sjukhuset varit i personlig kontakt med nykterhetsnämndens representant. Har någon sådan kontakt inte kunnat etableras, får anmälningsskyldigheten fullgöras på sätt som nu sker. Utredningen vill i detta sammanhang emellertid ånyo understryka vikten av att de omhändertagna kommer i personlig kontakt med nykterhets- eller sjukvårdens målsmän; skriftliga anmälningar bör m.a.o. förekomma endast undantagsvis. Att den nu skisserade ordningen låter sig praktisera ger försöksverksamheten i Västerås belägg för. Denna försöksverksamhet blottade visserligen en del brister, men utredningen förutsätter att dessa utan större svårighet skall kunna bemästras. Särskilt angeläget är att man hos polisen kan etablera en god kontakt med läkare på orten, ett problem som dessvärre inte kunde lösas i Västerås. Om försöksverksamheten där torde få hänvisas till den i det följande lämnade redogörelsen i detta ämne. 12. Massfylleri publikevenemang

vid stora

Då utredningen i sin hittills lämnade framställning dragit upp riktlinjerna för SOU 1968:55

den framtida vården av akut berusade har en grundtanke varit att omhändertagandet främst skall förestavas av medicinska skäl och att det är angeläget att varje berusad person som är i behov av vård också bör tas om hand och beredas sådan vård. Omhändertagandet förutsätts skola ske antingen på särskilda akutkliniker, där sådana kan inrättas, eller i andra för ändamålet avpassade förvaringslokaler hos polisen. Målsättningen bör vara att skapa tillräckliga resurser för att kunna nå alla fyllerister, som hamnat i en akut nödsituation. Som tidigare framhållits måste man emellertid räkna med situationer, som faller utanför ramen för den hittills planerade ordningen. Av särskilt intresse i detta sammanhang är att undersöka hur systemet skall anpassas till stora publikevenemang och folkfester av typ kanonloppet i Karlskoga, midsommarfirandet i Säter och Kiviks marknad, då enligt vad som är allmänt bekant alkoholförtäring och fylleri förekommer i mycket stor omfattning. Sådana tillställningar varar i allmänhet endast någon eller några dagar och är i stor utsträckning förlagda till mindre orter, som därvid får uppleva en massinvasion av besökande från olika håll i landet. Som exempel på den stora besöksfrekvens det här kan bli fråga om kan nämnas att Kiviks marknad under en marknadsdag beräknas ha över 60 000 besökande och omkring 20 000 bilar. 12.1 Speciella förvaringsutrymmen

Det är givet att de personer som berusar sig vid stora publikevenemang o. dyl. inte kan rymmas inom det behandlingsprogram som normalt skall gälla för akut berusade personer, som tas om hand för fylleri på orten i fråga. Till en början bör märkas att varken de akutkliniker, som kan finnas på platsen, eller

266 de förvaringslokaler, som polisen kommer att förfoga över för det ordinära fylleristklientelet inom distriktet, är dimensionerade för något massfylleri. Det extraordinära behovet av förvaringslokaler, som uppkommer då en tillställning av nu avsett slag anordnas inom polisdistriktet, måste tillgodoses på annat sätt. Är förhållandena sådana som t. ex. i Kivik att polisvaktkontor med fylleriarrester saknas på orten och att fyllerister, som tas om hand där, normalt måste föras till annan ort (Simrishamn) finns över huvud taget ingen möjlighet att följa den vanliga ordningen. Även om arrestlokaler skulle finnas att tillgå på annan ort torde det inte vara möjligt att transportera fylleristerna dit från festplatsen, bl.a. med hänsyn till att tillfartsvägarna ofta är blockerade eller eljest svårframkomliga på grund av den stora biltillströmningen. Man bör därför som regel räkna med att det blir nödvändigt att ordna speciella förvaringslokaler för fylleristerna på själva festplatsen eller i dess omedelbara närhet. Tillfälliga förvaringsutrymmen kan också ordnas genom s.k. transportabla arrester, som ställs till polismyndighetens förfogande vid uppkommande behov. Inom rikspolisstyrelsen har undersökts möjligheten att lösa behovet av provisoriska lokaler på denna väg. Som målsättning har angetts att en sådan transportabel arrestenhet bör finnas i varje län och stå till länspolischefens förfogande. För att ta det förut nämnda exemplet med Kiviks marknad som utgångspunkt för den fortsatta framställningen kan nämnas, att där på marknadsfältet finns en särskild byggnad, som inrymmer dels lokaler för polisen och den sjukvårdspersonal, som fungerar under marknaden, dels en särskild avdelning med arrestlokaler avsedda bl.a. för omhändertagna fyllerister. Fylleriarrester-

na är enkla och endast utrustade med skumgummimadrasser. Det kan nämnas att under de två dagar marknaden pågick 1965 togs sammanlagt 60 personer om hand för fylleri. 1 Enligt vad som uppges från polisen utgjorde motsvarande antal fyllerister under marknaden 1966 39 och under marknaden 1967 55. 12.2 Lokalerna bör rustas upp

Även om man enligt utredningens mening i största möjliga utsträckning bör försöka utnyttja de resurser, som normalt står polisen till buds för förvaringen av akut berusade personer, måste man tydligen räkna med att omhändertagandet av fyllerister under tillställningar av typ Kiviks marknad även i fortsättningen får ske under extraordinära former. För utredningen är det emellertid angeläget att framhålla att behandlingen av fyllerister även h ä r så nära som möjligt bör anknyta till den ordning, som utredningen tidigare gjort sig till förespråkare för. Man bör sålunda verka för att de tillfälliga lokaler, som ställs till polisens förfogande för förvaringen av fyllerister på festplatsen, rustas upp materiellt sett. Som regel bör gälla att ingen omhändertagen tillåts lämna lokalen innan han kommit i någorlunda hyggligt skick och symptomen på alkoholförtäringen försvunnit. För närvarande torde förvaringstiden på dessa specialarrester vara mycket kort, vilket främst h a r sin orsak i att omsättningen av fyllerister är stor och att det gäller att fortlöpande ge plats åt nya akuta fall. Det sagda medför att man på många håll måste räkna med en utbyggnad av antalet arrestplatser. Även om det inte torde vara realistiskt att 1

Uppgiften är hämtad från en utredning angående socialpatrullverksamhet vid midsommarfester, motortävlingar, folkfester och stormarknader, vilken länsnykterhetsnämnden i Kristianstads län låtit utföra 1966. SOU 1968:55

267 tänka sig att de serviceanordningar, som utredningen tidigare förordat beträffande polisarresterna (sängutrustning, nattkläder o. dyl.), skall finnas på de nu avsedda provisoriska lokalerna bör dock en upprustning ske även på detta område. Utredningen vill då främst peka på att de hygieniska förhållandena bör vara tillfredsställande och att möjlighet alltid bör finnas för den omhändertagne att före frisläppandet tvätta sig och rengöra sina kläder. 12.3 Läkarmedverkan

En fråga av särskild betydelse är hur den medicinska tillsynen över de omhändertagna skall kunna ske, då förvaringen äger rum under så speciella former, som det här blir fråga om. Det är självfallet h ä r av lika stor betydelse som i andra fall att polisen bereds möjlighet till läkarmedverkan i behandlingen av en omhändertagen akut intoxikerad person. På större tillställningar av nu avsett slag finns i allmänhet särskild sjukvårdspersonal, som kan ta h a n d om skadade och sjuka besökande. Enligt utredningens mening bör det på många håll vara möjligt att också engagera denna personal i tillsynen över de omhändertagna fylleristerna. Helst skulle man se att läkare alltid finns till hands, då polisen bedömer situationen på något sätt oroande. Under alla förhållanden bör det finnas möjlighet för polisen att föra svårt intoxikerade personer till läkare, då detta anses nödvändigt. Hur denna läkarmedverkan skall ordnas måste lösas utifrån de förutsättningar som gäller på orten i fråga.

cinsk undersökning av de omhändertagna. Är det fråga om allvarligare sjukdomstecken torde det som regel bli fråga om transport till närmaste sjukhus. Läkarens insatser kommer väl i allmänhet att inskränkas till en preliminär bedömning av fallen. Vad beträffar den sociala sidan av verksamheten framstår det som angeläget att man på platsen har tillgång till någon representant för nykterhets- och barnavårdsnämnden. Erfarenheterna visar att en stor del av dem som tas om hand för fylleri i samband med dessa stora publikevenemang är ungdomar. 1 Utredningen vill för sin del förorda att den kommunala nykterhetsnämnden på orten i samråd med barnavårdsnämnden avdelar en eller flera socialvårdstjänstemän att tjänstgöra hos polisen vid alla större arrangemang av nu angivet slag. Socialassistentens uppgift skulle då närmast bli att göra en preliminär undersökning av alla fall, som förs in på arrestavdelningen. Någon kontakt med vederbörande nykterhetsnämnd eller barnavårdsnämnd under detta utredningsskede torde det inte bli fråga om, utan tjänstemannens undersökning måste i huvudsak grundas på de uppgifter som den omhändertagne själv lämnar. Socialvårdstjänstemannens insatser torde i övrigt främst komma att ligga på det kurativa planet. Är det fråga om underåriga fyllerister kan det ofta vara motiverat att ta kontakt med föräldrarna, som bör informeras om vad som inträffat. I varje särskilt fall bör anmälan göras till vederbörande nykterhets- eller barnavårdsnämnd, på vilken det ankommer att följa upp fallet.

12.4 Kontakt med socialvården

Helt allmänt kan sägas att förhållandena sällan torde medge att man i de provisoriska förvaringslokalerna kan göra någon mera ingående social-mediSOU 1968:55

1 Av de 60 fyllerister som 1965 togs om hand på Kiviks m a r k n a d var n ä r m a r e hälften i å l d r a r n a under 24 år och n ä r m a r e en tredjedel u n d e r 20 år.

268 12.5 Alla fyllerister kan inte tas om hand

dem på förvaringslokalerna, är att beklaga men får nog betraktas som en nödvändig konsekvens av massfylleriet.

Den som haft tillfälle att besöka ett publikdragande evenemang av nu ifrågavarande slag har nog i allmänhet intryck av att polisen är mycket återhåll13. Alkoholpoliklinisk vård sam med att ta hand om fyllerister som uppehåller sig på festområdet. Ett in- Av den förut lämnade skildringen rögripande från polisens sida förutsätter rande förhållandena i Polen framgår att som regel att den berusade antingen är sedan patienterna tillåtits lämna tillså omtöcknad att han inte kan ta vara nyktringsstationerna de praktiskt taget på sig själv, riskerar att komma till ska- lämnas helt utan fortsatt tillsyn. Några da eller är våldsam eller allvarligt stör återbesök förekommer inte — vilket ordningen. De fyllerister som lagt sig heller inte är avsett — och någon på festplatsen eller i dess närhet för att »slussning» till sjukhus, läkare eller sova ruset av sig lämnas emellertid ofta andra sociala organ sker inte. De polsi fred. Anledningen därtill är u p p e n b a r : ka tillnyktringsstationerna ingår m.a.o. de lokaler som står polisen till buds för inte såsom ett led i ett större behandatt härbärgera klienterna kan inte för- lingssammanhang utan behandlingen slå om alla, som uppfyller kraven på ett där är en åtgärd av nära nog isolerat omhändertagande, skulle finkas. Med slag. Enligt utredningens mening kan den inställning utredningen intagit i systemet ej byggas upp på samma sätt i fråga om omhändertagandet av akut Sverige. Här har vi den stora fördelen berusade personer, nämligen att det meav att ha en fullt utbyggd om än bristdicinska vårdbehovet bör vara utslags- fällig organisation av den officiella nykgivande, torde utrymmet för polisens terhetsvården. I denna bör behandlingagerande bli avsevärt vidgat. Detta är en av fylleristerna passas in i sitt rätta i och för sig önskvärt om man därige- sammanhang. nom kan åstadkomma en humanare och Det har tidigare i detta betänkande ur medicinsk synpunkt mera betryggan- framhållits att omhändertagande av de form för tillnyktrandet än om de be- fyllerister inte bara bör syfta till en avrusade skall lämnas att utan tillsyn sogiftning och i förekommande fall en va ruset av sig. Likväl måste man rea- omedelbar behandling av patienterna listiskt räkna med att polisen även utan även till att få till stånd en närmaframdeles kommer att vara relativt re- re undersökning om behovet och arten striktiv då det gäller att ingripa mot av en behandling på längre sikt. Mefyllerister vid större folkfester o.dyl., ningen är alltså att patienterna vid tiddär fyllerifrekvensen är särskilt hög. punkten för omhändertagandets upphöMan kan emellertid utgå ifrån att poli- rande skall kunna hänvisas till de insen med sin stora erfarenhet av detta stitutioner och organ, som i varje särklientel kommer att ha omdöme nog att skilt fall kan göra de nödvändiga inta hand om sådana fyllerister, som är satserna. Det kan h ä r vara fråga om särskilt allvarligt intoxikerade eller i fortsatt medicinsk vård eller om hjälp i övrigt visar berusningssymptom som annan form. ger anledning till särskild oro. Att ändå Vad den medicinska vården beträfåtskilliga akut berusade måste lämnas far är det tydligt att denna i viss ututanför den tillsyn, som kan erbjudas sträckning liksom hittills kan ske p å SOU 1968:55

269 sjukhusen. Man kan emellertid utgå ifrån att det stora flertalet av dem, som behöver medicinsk vård för sina alkoholbesvär, inte är vare sig renodlade sjukhusfall eller lämpligen bör vårdas på sjukhus. Den vårdform som i stället torde bli aktuell är den polikliniska, en vårdform som sedan ett antal år är etablerad i Sverige. Denna omfattar vanligen konsultation och öppen behandling eller förmedling av specialvård; på enstaka orter såsom i Stockholm och Göteborg är poliklinikerna utrustade med vårdavdelningar, där patienterna kan läggas in för vård under viss kortare tid. 13.1 Nuvarande målsättning för alkoholpoliklinikerna

Betydelsen av den polikliniska verksamhetens utbyggnad betonades redan på sin tid av alkoholistvårdsutredningen, som föreslog att 20 nya polikliniker skulle inrättas i landet. Utredningens anspråk får emellertid i dagens läge anses som tämligen blygsamma, vilket framgår av att utredningen kalkylerade med att varje poliklinik skulle dra en kostnad av endast 5 000 kronor per år. I en av de propositioner, som sedermera utarbetades på grundval av alkoholistvårdsutredningens förslag (prop, nr 158/1954), fann föredragande departementschefen, statsrådet Hedlund (s. 106), i likhet med alkoholistvårdsutredningen det angeläget att alkoholpolikliniker i ökat antal kom i bruk. Enligt departementschefens mening borde den polikliniska verksamheten liksom dittills vara en kommunal angelägenhet. Departementschefen ansåg, att poliklinikerna -— särskilt i mindre samhällen — ofta kunde anordnas under synnerligen enkla yttre betingelser, exempelvis på så sätt att den i nykterhetsnämnden ingående läkarledamoten regelbundet höll mottagning i någon nykterhetsSOU 1968:55

nämndens lokal, som för ändamålet borde förses med viss enklare utrustning, eller på sin egen praktik. Han tillade dock, att det i större städer givetvis tarvades något vidlyftigare arrangemang. Till vad departementschefen sålunda anfört anslöt sig särskilda utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 8 (s. 48). Man kan gott säga att departementschefens och utskottets önskemål blivit tillgodosedda. Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen för nykterhetsvårdens medicinska och sociala resurser i dagens läge framgår finns det f.n. i landet ett relativt stort antal polikliniker, vilka nästan alla anordnats »under synnerligen enkla yttre betingelser». Enligt utredningens mening förtjänar många av dem med dagens anspråk knappast namnet »alkoholpolikliniker». Verkliga kliniker finns i dag endast i Stockholm (»Mariapolikliniken») och Göteborg (»Nordhemspolikliniken»), men inte ens dessa är sådana att de motsvarar storstädernas behov. 13.2 En utbyggnad av alkoholpoliklinikerna är nödvändig

Utredningen betraktar alkoholpoliklinikerna som ett nödvändigt komplement till akutklinikerna för fyllerister. Alkoholpoliklinikernas uppgift blir att i förekommande fall sörja för den ambulatoriska vården av dem, som efter omhändertagande på akutklinik behöver fortsatt behandling. Till alkoholpoliklinik bör man också kunna direkt från akutklinik överföra eller remittera dem som är i behov av omedelbar vård under längre tid än den som är medgiven för patienternas förvaring på akutklinikerna. Alkoholpoliklinikerna bör m.a.o. vara utrustade med vårdavdelningar med tillräckligt många platser. För att någon skall kunna överföras från akutklinik till alkoholpoliklinik

270 förutsätts att han själv går med på åtgärden. Den av utredningen verkställda försöksverksamheten på Nordhemspolikliniken styrker, att ett verkligt behov föreligger i vissa fall av en omedelbart bedriven fortsatt vård. Men alkoholpoliklinikerna skall naturligtvis också vara bibehållna vid sin nuvarande funktion; dit skall personer med alkoholbesvär frivilligt kunna söka sig för konsultation och behandling. Alkoholpoliklinikerna h a r under senare år fått en långt större betydelse än vid tidpunkten för 1954 års proposition, vilken var en av de många propositioner som lades fram i samband med motboksreformen. Inte minst sammanhänger detta med de omfattande reformer p å strafflagstiftningens område, som genomfördes den 1 januari 1965. Dessa reformer kännetecknas ju av en förskjutning av tyngdpunkten i kriminalvården från sluten till öppen vård. I detta sammanhang bör erinras om möjligheten att överlämna någon till särskild vård, varom stadgas i 31 kap. brottsbalken. Kan den som begått brottslig gärning bli föremål för vård enligt lagen om nykterhetsvård genom övervakning eller tvångsintagning kan rätten enligt 2 § nämnda kapitel, efter h ö r a n d e av nykterhetsnämnden eller, i fråga om den som är intagen på allmän vårdanstalt, anstaltens styrelse, överlämna åt nämnden eller styrelsen att föranstalta om erforderlig vård. Den lämpliga vården kan i många fall vara att vederbörande underkastar sig antialkoholbehandling, och det är inte minst alkoholpoliklinikerna som kommer in i bilden, då det gäller sådan behandling. — Inom den öppna kriminalvården är det även i övrigt vanligt att personer hänvisas till dessa polikliniker för behandling. Kriminalvårdsklientelet är ju i mycket stor utsträckning belastat av alkoholmissbrukare — eller vice

versa — och därför är det vanligt att personer, som döms till skyddstillsyn eller villkorligt friges från fångvårdsanstalterna, meddelas föreskrifter att de skall underkasta sig behandling mot sitt alkoholmissbruk vid äventyr att skyddstillsynen undanröjs eller att den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad. Föreskrift om antialkoholbehandling kan meddelas av övervakningsnämnd när som helst under den tid vederbörande vårdfall står under skyddstillsyn eller är villkorligt frigiven. Men för att föreskrifter av angivet slag skall kunna meddelas är det nödvändigt att det finns institutioner som kan lämna den erforderliga behandlingen. För den som tjänstgjort i en övervakningsnämnd är det bittert att gång på gång behöva konstatera att resurserna saknas. En utbyggnad kvantitativt och kvalitativt av alkoholpoliklinikerna skulle få en stor betydelse också för den öppna kriminalvårdens resultat. 13.3 Utbyggnaden av alkoholpolikliniker och akutkliniker bör samordnas

I första hand bör enligt utredningens mening poliklinikverksamheten byggas ut på de platser, där akutkliniker inrättas och helst i takt med dessa. I Stockholm och Göteborg finns visserligen sedan åtskilliga år tillbaka alkoholpolikliniker men dessa kan inte ens enligt nuvarande ordning för behandling av alkoholsjuka anses tillfyllest vare sig i personellt hänseende eller såvitt avser kapaciteten i övrigt. Anspråken på poliklinikerna måste med nödvändighet komma att öka sedan akutklinikerna börjat tas i bruk. I Malmö har en alkoholpoliklinik uppförts på Allmänna sjukhusets område. Utbyggnaden av poliklinikverksamheten möter naturligtvis samma svårigheter som införandet av ett system med SOU 1968:55

271 akutkliniker för fyllerister: bristen på läkare och övrig personal samt problemet att anskaffa lämpliga lokaler. En möjlighet att komma till rätta med en del av de praktiska problemen är enligt utredningens mening att förlägga poliklinikerna i anslutning till akutklinikerna. Samma personal skulle därigenom kunna tjänstgöra på båda klinikerna. Viktigt är emellertid att dessa likväl ä r åtskilda; varje klinik bör ha sin egen huvudingång och någon blandning av klientelet bör inte förekomma. Man kan tänka sig en byggnad vars ena halva utgör akutklinik och den andra alkoholpoliklinik, var och en med egen ingång från gaveln (jfr den på Karolinska sjukhusets område uppförda byggnad som i n r y m m e r dels institutionen för teoretisk alkoholforskning vid Karolinska institutet (Goldberg) dels en alkoholklinik (Lundquist). I Stockholm och Göteborg är det måhända möjligt att i viss utsträckning bygga ut de där redan förefintliga alkoholpoliklinikerna men helt säkert är det nödvändigt att det i dessa stora städer finns flera polikliniker, utspridda i staden. Poliklinikverksamheten torde lämpligen kunna differentieras så att man på vissa polikliniker endast meddelar öppen medicinsk vård och att man på andra även h a r möjlighet att lägga in patienter för viss tids vård. Differentieringen skall också kunna ske på så sätt att någon poliklinik reserveras för det unga klientelet och att någon får till uppgift att svara för det kvinnliga. Ett önskemål är att poliklinikerna ej blir alltför stora enheter. Viktigt är också med hänsyn till klientelets skiftande beskaffenhet att patienterna behandlas med diskretion, vilket måste påverka utformningen av lokaliteterna. En patient skall kunna vända sig till en poliklinik utan att hans identitet blir röjd för annan än den av tystnadsplikt bundna personaSOU 1968:55

len. Förhållandena får inte vara sådana att patienter med fast vilja att söka bot för sina alkoholbesvär skräms bort från klinikerna på den grund att de där k ä n n e r sig utlämnade till allmän beskådan eller behandlas på annat sätt än andra sjuka personer. 13.4 Alkoholpolikliniker i anslutning till sjukhus

På orter, där akutkliniker med anslutande alkoholpoliklinik ej inrättas — det är här fråga om orter där klientelet av alkoholmissbrukare ej är så stort — torde det vara möjligt att på mentalsjukhusen och på kroppssjukhusens psykiatriska eller medicinska avdelningar mera renodlat än f.n. är fallet fullgöra de uppgifter, som eljest hör hemma på alkoholpoliklinikerna. Detta gäller såväl öppen medicinsk vård som sluten vård. På dessa sjukhus eller avdelningar bör därför alltid finnas reserverade ett lämpligt antal platser för alkoholsjuka. Nuvarande förhållanden kan inte anses tillfredsställande mot bakgrunden av nykterhetsvårdens och den öppna kriminalvårdens aktuella behov. Då det gäller den medicinska behandlingen av alkoholsjuka synes det alltjämt råda en föreställning att det h ä r inte är så noga med kvaliteten på de anordningar, som ställs till förfogande. Detta h a r medfört att en del av de alkoholpolikliniker, som f.n. är i funktion, präglas av en viss torftighet och knapphet. Den som besökt t.ex. Mariapolikliniken i Stockholm frapperas av den tristess, som råder i vissa av lokalerna där på grund av att de är trånga och enkelt inredda. Enligt utredningens mening finns det ingen rimlig anledning att denna del av den sjukvårdande verksamheten skall behöva befinna sig i strykklass. Vi är med rätta stolta över den höga standarden på en del av våra

272 sjukhus. Enligt utredningens mening bör även alkoholpoliklinikerna ha en hög standard, såväl personellt som materiellt. 13.5 Verksamheten med alkoholpolikliniker bör underordnas sjukvårdshuvudmännen

Den polikliniska verksamheten är f.n. i allmänhet en primärkommunal angelägenhet. Poliklinikerna lyder under nykterhetsnämnderna och eftersom verksamheten anses ligga inom ramen för nykterhetsnämndernas allmänna nykterhetsvårdande åligganden är nykterhetsnämnderna berättigade till statsbidrag (75 procent) för de kostnader de lägger ned för anordnande och drift av alkoholpolikliniker. Mot bakgrunden av den alltmer starka anknytning till den allmänna sjukvården,

som utredningen förordar för alkoholpoliklinikernas del, synes det utredningen viktigt att den ifrågavarande verksamheten för framtiden i stället underordnas sjukvårdshuvudmännen. På så sätt kommer all sjukvård i länet under en enhetlig ledning och möjligheterna till planering och samordning av skilda projekt blir bäst tillvaratagna. En sådan ordning innebär däremot inte att ej ett nära samarbete skall äga rum mellan personalen på poliklinikerna och nykterhetsvårdens funktionärer; det bör i detta sammanhang erinras om att Mariapolikliniken i Stockholm drivs av sjukvårdsstyrelsen men för nykterhetsnämndens räkning och att arrangemanget är likadant vad gäller Nordhemspolikliniken i Göteborg.

SOU 1968:55

TOLFTE

KAPITLET

Förläggningen av akutkliniker

1. Patientunderlag

för en

akutklinik

Såsom i annat sammanhang anförts kan det av praktiska skäl uppenbarligen inte komma i fråga att akutkliniker för behandling av fyllerister inrättas i sådan omfattning att klinikerna kommer att täcka allt fylleri i landet. En begränsning måste ske till orter, där behovet av kliniker är mera påtagligt och där goda sjukvårdsresurser finns. Även om akutklinikerna ansluts till sjukhus måste de givetvis ha en del egna resurser såsom viss fast personal och särskilda lokaler. För att dessa resurser skall kunna utnyttjas någorlunda rationellt, bör klinikerna inte vara alltför små. Storleken kan diskuteras, men utredningen har för sin del funnit, att en klinik bör ha åtminstone 20 platser. Fyllerifrekvensen varierar kraftigt med höga toppar vid veckosluten och med exceptionellt höga toppar vid vissa tillfällen såsom vid midsommarfester och andra lokala evenemang. Det är inte möjligt att dimensionera klinikerna efter de höga toppar, som förekommer vid dessa enstaka tillfällen. Man får nöja sig med att anpassa klinikernas storlek efter de vanliga veckoslutstopparna. Utredningen har tänkt sig, att omhändertagandet på akutklinik i allmänhet skall fortgå betydligt längre än vad som nu sker i motsvarande fall på polisstation och att omhändertagandet på akutklinik ej skall upphöra nattetid. De flesta fyllerister omhändertas på kvällarna, vilket alltså medför, att de får SOU 1968:55

stanna kvar på klinikerna över natten. Med hänsyn härtill torde den genomsnittliga förvaringstiden på klinikerna kunna uppskattas till omkring tolv timmar. Om en akutklinik inrättas på en viss ort, bör kliniken bereda plats åt fyllerister som tas om hand inte bara på själva klinikorten utan också på platser i dess närhet. Hur vidsträckt en kliniks upptagningsområde bör vara, får bestämmas med hänsyn till den omhändertagnes berättigade intresse av att inte bli förd alltför långt bort från sin uppehållsort samt till polisens intresse av att inte få alltför långa transportvägar. Enligt utredningens mening, vilken stöds av underhandsuppgifter från rikspolisstyrelsen, bör ett avstånd på upp till 25 kilometer mellan klinikorten och den ort där omhändertagandet sker kunna accepteras. Därmed är givetvis inte sagt att inte undantagsvis även fyllerister som tas om hand på ort utanför klinikens upptagningsområde bör transporteras till och läggas in på kliniken. Det kan t.ex. gälla fall, då polisen bedömer att den omhändertagne är i behov av läkarvård i det akuta berusningsskedet och sådan vård lämpligen inte kan ordnas på närmare håll. Finns det plats på akutkliniken bör man självfallet också ta emot patienten där. Vid beräkningen av klinikernas platsantal har emellertid hänsyn inte tagits till sådana undantagsfall. Utredningen har med ledning av bl.a. uppgifter från olika polismyndigheter

274 och med bistånd från rikspolisstyrelsen kommit fram till att akutkliniker för fyllerister bör inrättas på följande orter med det antal platser, som nedan anges. De folkmängdssiffror för 1966 och 1967 som lämnas i det följande avser folkmängden den 1 januari respektive år.

2.

Klinikorter

2.1 Stockholm Antalet invånare uppgick 1966 till cirka 784 000 och 1967 till cirka 777 000. Antalet omhändertaganden för fylleri var under 1966 29 509 och under 1967 31050. Staden bildar eget polisdistrikt. Polismyndigheten har beräknat att det skulle behövas 112 platser, om alla fyllerister lades in på akutklinik och kvarhölls där i fem timmar, d.v.s. lika länge som de nu brukar förvaras hos polisen. Inom rikspolisstyrelsen r ä k n a r man med ungefär samma antal platser vid planeringen av den framtida utbyggnaden av fylleriarresterna i staden (jfr rikspolisstyrelsens skrivelse till byggnadsstyrelsen den 15 mars 1966 angående inrättandet av s.k. tillnyktringsstationer, omnämnd tidigare på s. 249 ff). En förlängning av förvaringstiden till tolv timmar skulle innebära att platsantalet höjdes till cirka 170. Utredningen har härvid beaktat att omhändertagandena i viss mån är utspridda över hela dygnet även om de huvudsakligen äger rum mellan kl. 18 och 24, vilket medför att vissa sängplatser kan utnyttjas för mer än en fyllerist under samma dygn. Till upptagningsområdet för akutklinikerna i Stockholm bör emellertid även höra städerna Djursholm, Lidingö, Nacka, Solna, Sundbyberg och Vaxholm, vidare köpingarna Danderyd, Saltsjöbaden, Sollentuna och Täby samt österåkers, Gustavsbergs, Boo, Järfälla, Hud-

dinge, Botkyrka, österhaninge och Tyresö landskommuner. Antalet omhändertaganden för fylleri i dessa kommuner uppgick 1966 till cirka 2 500. Rikspolisstyrelsen har uppskattat det samlade behovet i framtiden av fylleriarrester inom dessa kommuner till omkring 50. Arresterna skulle bli i huvudsak förlagda till centralorter i de berörda polisdistrikten. Uppenbart är dock att om klinikplatserna centraliseras till större enheter, varje plats kan utnyttjas mera rationellt än då de är utspridda på många håll. Det beräknade sammanlagda antalet klinikplatser i Stockholm, cirka 170, torde därför ej behöva ökas med mer än 15 för att också de omgivande kommunerna skall kunna täckas av akutklinikerna. I Stor-Stockholm skulle sålunda erfordras tillhopa 185 platser. 2.2 Södertälje Invånarantalet var 1966 46 800 och 1967 50 500. Antalet omhändertaganden för fylleri var 1966 1 597 och 1967 1 243. Staden utgör huvudort i Södertälje polisdistrikt, vari också ingår tre landskommuner. Antalet omhändertaganden i dessa kommuner uppgick 1966 till 53. Polishus i staden har färdigställts 1966. Detta inrymmer nio fylleriarrester och ett rum för olika kategorier av våldsamma personer. Från rikspolisstyrelsen har inhämtats att man där anser platsantalet med hänsyn till den under senare år kraftigt ökade fyllerifrekvensen i staden vara något i underkant. Polismyndigheten i Södertälje har också under hand upplyst, att polisen under ett veckoslutsdygn normalt tar om hand omkring 20 fyllerister. Det sagda medför att det i staden torde finnas underlag för en klinik om minst 20 platser. Till klinikens upptagningsområde bör höra även Salems, Grödinge, Turinge och Järna landskommuner; samtSOU 1968:55

275 liga utom Grödinge ingår i Södertälje polisdistrikt. 2.3 Uppsala Invånarantalet 1966 var 86 800 och 1967 94 500. Antalet omhändertaganden för fylleri var 1966 1 450 och 1967 1 876. Staden är huvudort i Uppsala polisdistrikt, vari även ingår fem landskommuner. I dessa och ytterligare tre landskommuner, som numera inkorporerats med staden, omhändertogs 1966 tillhopa endast 12 fyllerister. Enligt utredningens mening är det nödvändigt att Uppsala får en akutklinik. Platsantalet kan beräknas till 20. Klinikområdet bör omfatta även Björklinge, Bälinge och Vattholma landskommuner, tillhöriga Uppsala polisdistrikt. 2.4 Eskilstuna

Invånarantalet var 1966 63 800 och 1967 64 800. Antalet fylleriomhändertaganden var 1966 1 374 och 1967 1 523. Staden är huvudort i Eskilstuna polisdistrikt. Detta omfattar även Torshälla samt fem landskommuner. Antalet omhändertaganden utanför huvudorten uppgick 1966 till 136. Även Eskilstuna bör komma i fråga för klinikverksamheten. Det av utredningen beräknade minimiantalet vårdplatser för en klinik är här säkerligen tillfyllest. Till klinikens upptagningsområde bör även höra Torshälla samt Kafjärdens, Hällby, Västra Rekarne, Husby-Rekarne och Arla landskommuner, alla tillhöriga Eskilstuna polisdistrikt. 2.5 Linköping Invånarantalet var 1966 71 500 och 1967 77 300. Antalet fylleriomhändertaganden var 1966 932 och 1967 1130. Staden är huvudort i Linköpings polisdistrikt, vilket även omfattar Åtvidabergs köping SOU 1968:55

och tio landskommuner. Antalet omhändertaganden 1966 utanför huvudorten var 84. Polismyndigheten i staden r ä k n a r med att en akutklinik behöver 18 platser. Enligt utredningens beräkningar bör Linköping ge tillräckligt underlag för en akutklinik. Klinikområdet bör omfatta även Vårdnäs, Norra Valkebo, Vreta Klosters och Åkerbo landskommuner, alla tillhöriga Linköpings polisdistrikt. 2.6 Norrköping

Invånarantalet var 1966 93 800 och 1967 94 000. Antalet fylleriomhändertaganden var 1966 2 559 och 1967 2 545. Staden är huvudort i Norrköpings polisdistrikt, omfattande även Söderköping, Finspångs och Valdemarsviks köpingar samt tio landskommuner. Antalet omhändertaganden 1966 utanför huvudorten var 264. Stadens polishus, färdigt 1965, inrymmer 25 fylleriarrester och en skyddsarrest. Om akutklinik inrättas i staden h a r polismyndigheten räknat med ett behov av 48 platser. Hur man kommit fram till denna siffra är ovisst. Enligt utredningens beräkningar bör antalet platser bli 35. Till kliniken i Norrköping bör kunna föras fyllerister även från Söderköping samt Skärblacka, Kvillinge, Kolmårdens och Vikbolandets landskommuner, alla belägna inom Norrköpings polisdistrikt. 2.7 Jönköping Invånarantalet var 1966 53100 och 1967 53 700. Antalet fylleriomhändertaganden var 1966 1 235 och 1967 1082. Staden är huvudort i Jönköpings polisdistrikt. Detta omfattar även Gränna och Huskvarna städer, Norrahammars köping, sju landskommuner och en för-

276 samling. Antalet omhändertaganden i polisdistriktet utanför huvudorten uppgick 1966 till 155. En jämförelse med Linköpings polisdistrikt — vilken med hänsyn till antalet omhändertaganden ligger nära till hands — leder till att även Jönköping bör få en akutklinik om 20 platser. Jönköpingskliniken bör betjäna även Huskvarna stad, Norrahammars köping samt landskommunerna Skärstad, Lekeryd, Tenhult, Månsarp, Bankeryd och Norra Mo, alla belägna inom Jönköpings polisdistrikt. 2.8 Hälsingborg

Invånarantalet var 1966 78 700 och 1967 79 400. Antalet fylleriomhändertaganden var 1966 1 663 och 1967 1 520. Staden är huvudort i Hälsingborgs polisdistrikt, som även omfattar Höganäs, Bjuvs köping och åtta landskommuner. Antalet omhändertaganden 1966 i distriktet utanför huvudorten var 87. Distriktet redovisar endast något eller ett par hundratal omhändertaganden mera per år än vissa av de förut uppräknade städerna, som ansetts behöva 20 klinikplatser. Enligt utredningens mening bör hälsingborgskliniken utrustas med 25 platser. Hälsingborgsklinikens upptagningsområde bör omfatta även Ödåkra och Mörarps landskommuner, båda tillhöriga Hälsingborgs polisdistrikt. 2.9 Malmö Invånarantalet var 1966 249 200 och 1967 253 500. Antalet fylleriomhändertaganden var 1966 5 493 och 1967 6 025. Staden är huvudort i Malmö polisdistrikt, som även omfattar Skanör och Falsterbo, Lomma och Svedala köpingar, sex landskommuner samt fyra församlingar. Antalet omhändertaganden 1966 i distriktet utanför huvudorten var 51. Enligt utredningens beräkningar tor-

de det i Malmö vara tillfyllest med 50 klinikplatser. Klinikområdet bör omfatta även Lomma köping samt Burlövs och Bunkeflo landskommuner, båda tillhöriga Malmö polisdistrikt. 2.10 Göteborg Invånarantalet var 1966 421 800 och 1967 443 300. Antalet fylleriomhändertaganden var 1966 24 659 och 1967 25 930. Staden är huvudort i Göteborgs polisdistrikt, som även omfattar fyra landskommuner. Polismyndigheten i staden h a r uppskattat behovet av fylleriarrester vid fem timmars förvaring av varje fyllerist till 100. Som jämförelse kan nämnas att hela antalet fylleriarrester i staden — sedan nytt polishus med 38 sådana arrester färdigställts 1966 — uppgår till 77 med plats för tillhopa n ä r m a r e 100 fyllerister. Om förvaringstiden blir i genomsnitt tolv timmar, har polismyndigheten räknat med att det skulle behövas 240 klinikplatser. Hur man kommit fram till denna siffra har inte angetts. Utredningen har enligt sina beräkningsgrunder funnit, att en klinik för enbart Göteborg bör ha åtminstone 160 platser. Till klinikens upptagningsområde bör emellertid höra inte bara Göteborg och de landskommuner däromkring, som nu tillhör Göteborgs polisdistrikt (Askim, Partille, Styrsö och Öckerö), utan också dels Mölndal, huvudort i Mölndals polisdistrikt, med 30 600 invånare år 1967 och med 466 omhändertaganden för fylleri samma år, dels Kungsbacka, huvudort i Kungsbacka polisdistrikt, med 6 700 invånare år 1967 och 139 omhändertaganden samma år, och dels Kungälv, huvudort i Kungälvs polisdistrikt, med 10 700 invånare och 205 omhändertaganden år 1967. Mölndals- samt kungsbacka- och kungälvsSOU 1968:55

277 klientelets placering på göteborgsklinikerna bör tydligen föranleda en viss ökning av det sammanlagda platsantalet där, uppskattningsvis med fem platser. Totala platsantalet skulle således bli 165. 2.11 Uddevalla—Trollhättan—Vänersborg

Uddevalla hade 1966 36 300 och 1967 36 500 invånare. Antalet fylleriomhändertaganden var 1966 706 och 1967 649. Staden är huvudort i Uddevalla polisdistrikt, som i övrigt omfattar Lysekil och tretton landskommuner. Antalet omhändertaganden 1966 i distriktet utanför huvudorten var 216. Rikspolisstyrelsen uppskattar behovet av fylleriarrester i distriktet till 9. Trollhättan hade 1966 35 400 och 1967 40100 invånare. Antalet fylleriomhändertaganden var 1966 583 och 1967 574. Staden är huvudort i Trollhättans polisdistrikt, som i övrigt omfattar Lilla Edets köping, fem landskommuner och fyra församlingar. Antalet omhändertaganden 1966 i distriktet utanför huvudorten var 61. Distriktet behöver enligt rikspolisstyrelsens bedömning lika många fylleriarrester som Uddevalla, d.v.s. 9. Vänersborg hade 1966 19 600 och 1967 19 700 invånare. Antalet fylleriomhändertaganden var 1966 261 och 1967 289. Staden är huvudort i Vänersborgs polisdistrikt, som i övrigt omfattar Melleruds köping och åtta landskommuner. Antalet omhändertaganden 1966 i distriktet utanför huvudorten var 32. Rikspolisstyrelsen anser att distriktet behöver 6 fylleriarrester. Intetdera av dessa distrikt har tillräckligt underlag för en egen akutklinik med 20 vårdplatser. Men tillsammans kan de bilda underlag för en gemensam klinik. Avståndet från Uddevalla till var och en av de båda övriga städerna är drygt tre mil, d.v.s. något mer än vad utredningen eljest ansett vara SOU 1968:55

försvarligt. Fördelarna med klinikverksamheten framför det nuvarande systemet är dock så stora att man inte bör bestämt avvisa tanken på en gemensam klinik för dessa tre städer. Tvärtom synes i detta speciella fall det något längre avståndet kunna accepteras. Akutkliniken bör förläggas till Uddevalla, som också har den högsta fyllerifrekvensen. En jämförelse med t.ex. Västerås visar att kliniken bör ha minst 25 platser. Klinikens upptagningsområde bör omfatta — förutom Uddevalla, Trollhättan och Vänersborg —• Ljungskile, Forshälla, Skredsviks, Lane-Ryrs och Munkedals landskommuner, belägna inom Uddevalla polisdistrikt.

2.12 Borås Antalet invånare uppgick 1966 till 69 500 och 1967 till 69 400. Antalet omhändertaganden för fylleri var 1966 1 260 och 1967 1 395. Staden är huvudort i Borås polisdistrikt, vari även ingår sju landskommuner och en församling. Antalet omhändertaganden 1966 i distriktet utanför Borås stad var 28. Nytt polishus, färdigt hösten 1966, i n r y m m e r 18 fylleriarrester och en arrest för särskilt våldsamma fyllerister. Enligt utredningens mening är det tydligt att en klinik bör finnas i Borås och att 20 platser där är tillräckligt. Till kliniken bör föras även fyllerister som omhändertas i Dalsjöfors, Brämhults, Fristads, Sandhults och Viskafors landskommuner samt i Ljushults församling, belägna i Borås polisdistrikt. Möjligen skulle kliniken kunna betjäna även städerna Alingsås och Ulricehamn. Avståndet från Borås till envar av dessa städer är emellertid hela 37 km, varför övervägande skäl talar för att Alingsås och Ulricehamn inte inlemmas i klinikområdet.

278 2.13 Karlstad

2.15 Västerås

Invånarantalet var 1966 48 300 och 1967 51 900. Antalet fylleriomhändertaganden var 1966 1 467 och 1967 1 547. Staden är huvudort i Karlstads polisdistrikt, som i övrigt omfattar Forshaga, Grums och Hammarö köpingar, sju landskommuner och tre församlingar. 1966 omhändertogs i distriktet utanför staden 30 fyllerister. Polishus, som tagits i bruk 1966, innehåller 24 fylleriarrester. Enligt utredningens mening bör en klinik i Karlstad ha minst 20 platser. Klinikområdet bör omfatta även Forshaga och Hammarö köpingar samt Stora Kils, Grava och Nors landskommuner, tillhöriga Karlstads polisdistrikt.

Staden hade 1966 89 000 och 1967 107 000 invånare. Antalet fylleriomhändertaganden var 1966 1 749 och 1967 2 435. Staden är huvudort i Västerås polisdistrikt, som också omfattar Hallstahammars köping och två landskommuner. Antalet omhändertaganden utanför huvudorten uppgick 1966 till 245. Till distriktet hörde då vissa landskommuner som den 1 januari 1967 inkorporerats med Västerås stad. Det 1966 färdigställda mycket högklassiga polishuset inrymmer 17 fylleriarrester. Enligt utredningens beräkningar bör en akutklinik i distriktet ha minst 25 platser. Klinikområdet bör omfatta även i polisdistriktet ingående Hallstahammars köping samt Kolbäcks och Surahammars landskommuner.

2.14 Örebro

Staden hade 1966 81 700 och 1967 86 000 invånare. Antalet fylleriomhändertaganden var 1966 1 510 och 1967 1 974. Staden är huvudort i Örebro polisdistrikt, som i övrigt omfattar fem landskommuner och två församlingar. Antalet omhändertaganden i distriktet utanför Örebro stad uppgick 1966 till 22. Polishuset i staden, färdigt 1958, inrymmer 21 fylleriarrester. Enligt rikspolisstyrelsens bedömning bör 14 enmansarrester räcka under nuvarande förhållanden. Blir förvaringstiden tolv timmar, har polismyndigheten i Örebro ansett, att antalet platser behöver vara 20. Enligt utredningens beräkningar bör en klinik i Örebro ha 20 till 25 platser. Klinikområdet bör omfatta — förutom Örebro — Tysslinge, Axbergs, Glanshammars och Stora Mellösa landskommuner samt Gällersta församling, ingående i Örebro polisdistrikt. Dessutom bör till upptagningsområdet höra den i Hallsbergs polisdistrikt ingående staden Kumla, som 1967 hade 15 000 invånare och 71 fylleriomhändertaganden.

2.16 Borlänge—Falun

Borlänge hade 1966 28 000 och 1967 28 500 invånare. Antalet fylleriomhändertaganden var 1966 630 och 1967 741. Staden är huvudort i Borlänge polisdistrikt, som i övrigt omfattar Säter samt fem landskommuner. Antalet omhändertaganden 1966 i distriktet utanför huvudorten var 204, varav midsommarfylleristerna i Säter svarade för 124. Rikspolisstyrelsen uppskattar behovet av arrester för Borlänge med omgivningar utom Säter till 6—7. Falun hade 1966 18 600 och 1967 33 300 invånare (ökning till följd av inkorporeringar). Antalet omhändertaganden för fylleri var 1966 402 och 1967 473. Staden är huvudort i Falu polisdistrikt. I distriktet ingår också fyra landskommuner, där 1966 sammanlagt omhändertogs 15 fyllerister. Ett nytt polishus, som är under uppförande, skall rymma nio fylleriarrester jämte en skyddscell, men rikspolisstyrelsen bedömer också här arrestbehovet till 6—7. SOU 1968:55

279 Det är tydligt, att intet av dessa distrikt h a r tillräckligt underlag för egen klinik med 20 platser. Däremot kan det tänkas att de tillsammans kunde få en gemensam klinik. Avståndet mellan städerna, cirka två mil, bör inte lägga hinder i vägen härför. Underlaget för en klinik med 20 platser förefaller dock väl svagt. Det oaktat förordar utredningen att det inrättas en klinik i denna del av landet. Den bör förläggas till Falun och omfatta — förutom Falun och Borlänge — Sundborns landskommun i Falu polisdistrikt.

2.17 Gävle Invånarantalet var 1966 59 900 och 1967 60 600. Antalet omhändertaganden var 1966 2 082 och 1967 2 083. Staden är huvudort i Gävle polisdistrikt, som i övrigt omfattar fyra landskommuner. Antalet omhändertaganden i dessa kommuner 1966 var tillhopa 53. Distriktet har en fyllerifrekvens per år som kan jämföras med Hälsingborgs och Västerås. Polismyndigheten har räknat med ett behov av 45 platser för Gävle stad. Denna siffra är uppenbarligen för hög. Under hänvisning till förhållandena i Hälsingborg och Västerås anser utredningen att en akutklinik med 25 platser skulle förslå för enbart Gävle. Klinikens upptagningsområde bör emellertid omfatta även Valbo och Hille landskommuner, som tillhör Gävle polisdistrikt. Dessutom bör Sandvikens stad, huvudort i Sandvikens polisdistrikt, ligga inom klinikområdet. Sandviken är belägen 24 km från Gävle. Folkmängden uppgick 1967 till 24 900 och samma år togs 323 fyllerister om hand. Detta medför att ytterligare ett antal klinikplatser tillkommer. Utredningen anser att totalt 30 platser bör räcka för hela upptagningsområdet. SOU 1968:55

2.18 Sundsvall

Invånarantalet var 1966 59 300 och 1967 60 700. Antalet fylleriomhändertaganden var 1966 1 935 och 1967 1 881. Staden är huvudort i Sundsvalls polisdistrikt. Övriga kommuner, som ingår i polisdistriktet, är Timrå och Ange köpingar samt åtta landskommuner. Antalet omhändertaganden 1966 i distriktet utanför huvudorten var 382. Antalet fylleriomhändertaganden per år är i Sundsvall större än vad fallet är t.ex. i Hälsingborg (se ovan). Om upptagningsområdet kommer att innefatta jämväl Timrå köping, Matfors och Njurunda landskommuner — vilket utredningen förordar — torde 30 platser vara tillräckligt för hela klinikområdet. 2.19 Östersund

Invånarantalet var 1966 25 600 och 1967 26 000. Antalet fylleriomhändertaganden var 1966 928 och 1967 963. Staden är huvudort i Östersunds polisdistrikt, som även omfattar Frösö köping och 26 landskommuner. Antalet omhändertaganden 1966 i distriktet utanför huvudorten var 253. Den lokala polismyndigheten anser att Östersund med omgivningar kan bilda underlag för en klinik med 20 platser, vilket utredningen också förordar. Till kliniken bör föras även fyllerister som tas om hand i Frösö köping samt i Brunflo och Lits landskommuner, tillhöriga Östersunds polisdistrikt. För överskådlighetens skull lämnas h ä r nedan i tabellform en översikt av vissa data och förslag, som i det föregående redovisats. Det bör här påpekas att beräkningarna av platsbehovet är approximativa. Hänsyn har sålunda inte kunnat tas till sådana osäkra faktorer som ändrad praxis eller ändrade resurser hos polisen, andelen fyllerister som på grund

280 av misstanke om brott, efterlysning eller annan anledning inte skall tas in på akutklinik, andelen frivilligt vårdsökande, än mindre till förändringar i de aktuella städernas befolknings- eller näringsstruktur eller till utvecklingen av fylleriet över huvud taget i framtiden. Det är därför möjligt att man vid de specialutredningar som måste föregå inledandet av en klinikverksamhet på varje särskild ort kommer till annat resultat i vad avser platsbehovet. Det är också möjligt att även andra orter än de i tabellen angivna kan komma i fråga för verksamheten. Städer som enligt utredningens beräkningsgrunder ligger på gränsen till att böra utrustas

Tab. 12: 1. Förläggning

av

Uppsala Eskilstuna Jönköping Hälsingborg Malmö Göteborg Mölndal Uddevalla Trollhättan Borås Örebro Västerås Borlänge Falun Sandviken Sundsvall Östersund

3. Sjukvårdsinrättningar klinikorterna

784 000 46 800 86 800 63 800 71 600 93 800 53 300 78 700 249 200 421 800 30 100 10 200 6 200 36 300 35 400 19 600 69 500 48 300 81 700 10 300 89 000 28 000 18 600 59 900 23 800 59 300 25 600

på

En ytterligare förutsättning för att en viss ort skall utrustas med akutklinik är, såsom inledningsvis antytts, att det på orten finns eller kommer att finnas ett lämpligt sjukhus med väl utvecklad jourtjänst. Utredningens tanke är ju, att klinikerna i regel skall anknytas till sjukhus, vilkas resurser av olika slag därigenom skall kunna utnyttjas. Anknytningen kan ske till större lasarett för kroppssjuka, men också större lasa-

Omhändertaganden I staden

1/1 1966

Halm-

akutkliniker Inv.tal

Stad där klinik bör inrättas

med kliniker är Lund—Eslöv, stad och Boden—Luleå.

I omgivningen

Antal klinik-

1/1 1967

777 000 50 500 94 500 64 800 77 300 94 000 53 700 79 400 253 500 443 300 30 600 10 700 6 700 36 500 40 100 19 700 69 400 51 900 86 000 15 000 107 000 28 500 33 300 60 600 24 900 60 700 26 000

29 509 1 597 1 450 1 374 932 2 559 1 235 1 663 5 493 24 659 442 207 133 706 583 261 1 260 1 467 1 510 66 1 749 630 402 2 082 309 1 935 928

31 050 1 243 1 876 1 523 1 130 2 545 1 082 1 520 6 025 25 930 466 205 139 649 574 289 1 395 1 547 1 974 71 2 435 741 473 2 083 323 1 881 963

2 500 53 12 136 84 264 155 87 51

185 20 20 20 20 35 20 25 50

::' , 216 61 32 28 30 22

25 20 20 20—25

245 204 1 15 j 53

25 20

382 253

30 20

30 SOU 1968:55

281 rett för psykiskt sjuka bör, om där finns invärtesmedicinsk expertis, laboratorium och dygnet-runt fungerande akut mottagning, kunna komma i fråga. Även om en klinik ansluts till en alkoholpoliklinik eller görs helt fristående — lösningar som utredningen kan acceptera, förutsatt att de minimikrav, som utredningen ställer på en klinik, uppfylls — är det nödvändigt att sjukhus finns på orten, så att svårare fall kan överföras dit och expertisen där kan utnyttjas. På samtliga de platser, som i det föregående angetts såsom förläggningsort för kliniker, finns f.n. eller kommer inom överskådlig framtid att finnas sjukhus, som får bedömas som lämpliga för uppgiften. En närmare inventering av sjukhusbeståndet på de olika orterna visar följande. Stockholmsområdet. I norra delarna finns Danderyds sjukhus, Karolinska sjukhuset, S:t Görans sjukhus, Serafimerlasarettet, Beckomberga sjukhus (för psykiskt sjuka), Sabbatsbergs sjukhus och S:t Eriks sjukhus. Dessutom planeras Lidingö sjukhus och Järva sjukhus samt rättspsykiatrisk klinik vid häktet i kvarteret Kronoberg på Kungsholmen. Södra delarna har f.n. Södersjukhuset, Ersta sjukhus, Nacka sjukhus, Långbro sjukhus (för psykiskt sjuka) och Maria sjukhus. Serafimerlasarettet, nu beläget i norra delarna, kommer enligt planerna att överflyttas till södra delarna. Vidare är planerade Enskededalens sjukhus, Huddinge sjukhus och Haninge sjukhus. I detta sammanhang bör också nämnas att ett antal annexsjukhus och läkarcentraler är under uppförande eller planeras. Det torde dock inte vara möjligt att använda dem som bas för akutkliniker eftersom de är avsedda för långtidsvård respektive öppen vård och ej torde ha resurser för den nu avsedda akutvården. SOU 1968:55

Utredningen ser det inte som sin uppgift att direkt peka ut vilka sjukhus som bör komma i fråga. Förläggningen på varje plats måste, såsom i annat sammanhang framhållits, bli föremål för specialutredning och detaljplanering med utgångspunkt från de allmänna riktlinjer utredningen uppdragit. Vissa rekommendationer kan dock här vara på sin plats. Det är sålunda enligt utredningens mening uppenbart att de 185 vårdplatser som behövs i stockholmsregionen inte kan koncentreras till ett enda ställe. Hänsyn till å ena sidan polisens transportproblem, å andra sidan svårigheterna att anordna läkarjour på alla sjukhus leder till att platserna bör fördelas på åtminstone fyra sjukhus. Utredningen skulle kunna tänka sig att vårdplatserna anknyts i norra delarna till Danderyds och S:t Görans sjukhus och i södra delarna till Långbro sjukhus och Maria sjukhus (Mariapolikliniken), vilka alltså envar skulle få en klinik med omkring 46 platser. Urvalet av sjukhus har gjorts under beaktande av dels de geografiska förhållandena dels befintliga eller planerade sjukvårdsresurser inom alkoholvården (Danderyds sjukhus kommer att få en välutrustad alkoholklinik, Långbro sjukhus har en särskild avdelning för alkoholsjuka och Mariapolikliniken har nu både akutavdelning och avdelning för längre tids vård av alkoholister samt skall få ökade resurser). En alternativ lösning är att de av rikspolisstyrelsen begärda "tillnyktringsstationerna", varom talats i annat sammanhang, omvandlas till kliniker. En sådan lösning har förutsetts av rikspolisstyrelsen och torde kunna godtas under förutsättning att tillnyktringsstationerna verkligen kommer att uppfylla de av utredningen uppställda kraven på klinikverksamheten. I Södertälje finns redan nu ett lämp-

282 ligt lasarett, men ett nytt sjukhus planeras, vari skall ingå även en enhet om 250 vårdplatser för psykiskt sjuka. Uppsala har Akademiska sjukhuset och Ulleråkers sjukhus (för psykiskt sjuka). Akademiska sjukhuset har det enligt uppgift mycket trångt och kan svårligen ge plats åt en klinik av det slag det här gäller. Däremot är förutsättningarna för en anslutning till Ulleråkers sjukhus förhållandevis goda. Sjukhuset har både en somatisk vårdavdelning och en avdelning för alkoholskadade. Sjukhuset har 1967 utrustats med ett medicinskt forskningscentrum. Ordentlig läkarjour är anordnad. Sjukhusets ledning är också mycket positivt inställd till tanken att få en klinik för fyllerister förlagd till sjukhuset. Utredningen har, såsom angetts i kap. 21, i slutet av 1967 bedrivit en försöksverksamhet på Ulleråkers sjukhus. Erfarenheterna av verksamheten blev så positiva, att Uppsala läns landsting och Uppsala stad framfört önskemål om att verksamheten får fortsätta. I Eskilstuna finns lasarett. Det bör nämnas, att enligt underhandsuppgifter från vederbörande landsting på lasarettets psykiatriska avdelning redan är inrättade sex välisolerade rum, avsedda för vård av akut berusade. Rummen har emellertid aldrig använts för detta ändamål. Linköping har regionsjukhus. Känd är den verksamhet, avseende akut vård av bl.a. berusade, vilken på sjukhusets psykiatriska klinik under provisoriska former bedrivs av överläkaren där, docenten G. Wretmark. En redogörelse för denna verksamhet har lämnats i kap. 8. Jfr också kap. 19. I Norrköping finns ett för ändamålet lämpligt lasarett. Jönköping har lasarett både för kroppsligt sjuka och för psykiskt sjuka, det sista benämnt Ryhovs sjukhus.

I Hälsingborg finns likaså ett lasarett för kroppsligt sjuka och ett för psykiskt sjuka (S:ta Maria sjukhus). Malmö har Allmänna sjukhuset och Malmö östra sjukhus, det sistnämnda för psykiskt sjuka. Anknytningen bör ske till den alkoholklinik med tio akutvårdplatser och 20 platser för eftervård av alkoholsjuka, som uppförts vid Allmänna sjukhuset. Också de 165 vårdplatserna, som behövs i göteborgsområdet, måste fördelas på flera kliniker. Polisens transportsvårigheter är väl här inte lika stora som i Stockholm, varför platserna bör kunna koncentreras till tre sjukhus. I göteborgsområdet finns f.n. emellertid inte så många sjukhus att välja på, endast Sahlgrenska sjukhuset samt S:t Jörgens sjukhus och Lillhagens sjukhus, de två sistnämnda för psykiskt sjuka. Vidare finns Nordhemspolikliniken. Åren 1972—1973 tillkommer dock östra sjukhuset med 2 000 vårdplatser, varav 300 är avsedda för psykiskt sjuka. Dessutom planeras ett sjukhus på Hisingen men detta beräknas inte bli färdigt förrän på 1990-talet. Mölndal och Kungälv har egna lasarett. Sahlgrenska sjukhuset torde inte ha något markutrymme kvar för att kunna hysa en klinik. Mölndals och Kungälvs lasarett ligger för långt bort för att göteborgsfylleristerna skall kunna föras dit. Lillhagens sjukhus synes vara det sjukhus som f.n. har de största möjligheterna att mottaga en klinik. S:t Jörgens sjukhus kan också ifrågakomma. Vissa utsikter torde även finnas att ändra den i anslutning till Nordhemspolikliniken belägna arrestavdelningen till en klinik med cirka 25 vårdplatser för fyllerister. Även på det blivande Östra sjukhusets område torde plats eventuellt finnas för en klinik. Utredningen kan alltså tänka sig att i Göteborg klinikerna ansluts till LillSOU 1968:55

283 hagens (47 pl.) och S:t Jörgens sjukhus (47 pl.) samt till Nordhemspolikliniken (24 pl.) och det blivande Östra sjukhuset (47 pl.). Uddevalla har lasarett, Borås och Karlstad likaså. Örebro har regionssjukhus och mentalsjukhus, Mellringe sjukhus. Vid det sistnämnda sjukhuset finns särskild avdelning för alkoholsjuka. Det bör h ä r påpekas att vid årsskiftet 1968—1969 kommer att tas i bruk en ny psykia-

SOU 1968:55

trisk klinik vid regionsjukhuset. Vid denna torde vissa möjligheter finnas att anordna en upptagningsavdelning för fyllerister. Västerås har lasarett, Falun likaså. Även i Gävle finns lasarett. Sandsvall har ett lasarett för kroppsligt sjuka och ett för psykiskt sjuka, det sista benämnt Sidsjöns sjukhus. Även i östersundsområdet finns ett lasarett för kroppsligt sjuka och ett för psykiskt sjuka, Frösö sjukhus.

TRETTONDE

KAPITLET

Lokalprogram för akutklinik

1.

Modellen

I kapitel 11 har utredningen i allmänna ordalag beskrivit hur verksamheten på en akutklinik bör bedrivas för att reformen skall få det avsedda innehållet. Utredningen har inte velat binda förslaget alltför hårt utan lämnat betydande utrymme åt alternativa lösningar inom ramen för reformprogrammet. Utredningen har emellertid ansett att inrättandet av akutkliniker bör följa vissa riktlinjer som av praktiska skäl inte torde kunna frångås. Sålunda måste man kräva ett visst patientunderlag för att en självständig akutklinik över huvud taget skall kunna inrättas. Vidare torde det i allmänhet bli nödvändigt att knyta an akutkliniken till en redan befintlig sjukvårdsinrättning, där de nödvändiga medicinska resurserna finns att tillgå. Slutligen förutsattes att akutkliniken i lokalmässigt hänseende fyller vissa minimikrav. Mot bakgrunden härav har utredningen låtit utarbeta en modell över en akutklinik. Denna modell är avsedd att ligga till grund för den framtida utbyggnaden på detta område. Vid upprättandet av modellen har utredningen utgått ifrån att kliniken skall ge plats för 20 patienter, att kliniken skall vara inrymd i en särskild byggnad i anslutning till eller i närheten av ett befintligt sjukhus, att klinikverksamheten skall bedrivas enligt den ordning som närmare utvecklats i kapitel 11 samt att utrymme skall finnas dels för polisens aktiviteter i samband med

överlämnandet av patienterna och dels för en socialt inriktad verksamhet. Det bör från början göras klart att modellen endast är avsedd att vara vägledande för den detaljplanering av en akutklinik som måste ske i varje särskilt fall. Kan de lokala förhållandena erbjuda andra lösningar som tillgodoser de krav man måste ställa på en akutklinik, kan det självfallet finnas anledning att i vissa delar frångå utredningens förslag.

2. Anknytning

till

sjukhus

Till sin institutionella utformning är akutkliniken tänkt som en avdelning vid ett större sjukhus, närmast administrativt knuten till lasaretts medicinska eller psykiatriska avdelningar respektive lasarett för psykiatrisk vård. Fördelarna därmed är i första hand att man kan funktionellt utnyttja den allmänna jourberedskap som i övrigt upprätthålls vid sjukhuset. Ställningen som en vårdavdelning bland de övriga vid sjukhuset innebär vidare att akutkliniken får sitt behov av allmän service — mat, värme, transporter etc. — lika väl som laboratorieprov, medicinskt-tekniska undersökningar m. m. tillgodosett genom sjukhusets centrala serviceorganisation. Härtill kommer att de patienter som på grund av intoxikationens svårhetsgrad, tillstötande komplikationer o. dyl. inte kan »klaras av» med akutklinikens resurser, utan tidsutdräkt kan överföras SOU 1968:55

285 till annan avdelning inom sjukhuset för adekvat behandling. 3.

Läkarjouren

Klinikverksamheten är till stor del en medicinsk uppgift. Vården och behandlingen av de omhändertagna kräver därför med nödvändighet att läkare är knuten till verksamheten. Det är läkarens bedömning som skall vara slutgiltigt avgörande för frågan om den akutberusade kan anses behöva vård på kliniken. Det är läkaren som skall bestämma om särskilda behandlingsåtgärder påkallas under avgiftningsproceduren och det är läkaren som skall bedöma när patienten är i sådant skick att han kan lämna kliniken. Eftersom läkaren skall spela en så central roll i verksamheten faller det sig naturligt att han också skall förestå kliniken. Därmed är emellertid inte sagt att det med nödvändighet måste finnas särskilda läkartjänster för verksamheten på akutkliniken. Enligt utredningens mening skall läkare i normala fall inte behöva ständigt uppehålla sig där. Han skall endast »hålla i verksamheten» och vistas på kliniken då hans närvaro påkallas. I betydande utsträckning torde han kunna överlåta rutinarbetet till annan befattningshavare på kliniken, t. ex. den legitimerade sjuksköterskan. Det måste ankomma på läkaren själv att avgöra om och i vad mån han personligen behöver ta del i verksamheten. Detta medför att som klinikläkare kan anlitas läkare som har sin huvudsakliga verksamhet förlagd till annan sjukvårdsavdelning. Verksamheten vid akutkliniken skulle kunna ordnas så att överläkare vid annan avdelning vid sjukhuset också svarar för klinikverksamheten samt att de läkare som skall fungera på akutkliniken förenar denna tjänstgöring med den ordinarie läkarjouren. Vid den inSOU 1968:55

tensivvårdsavdelning för akut berusade personer, vilken inrättats vid psykiatriska kliniken vid regionssjukhuset i Linköping, har man valt en sådan ordning. Möjligheterna att praktiskt genomföra den nu skisserade planen för läkarens medverkan blir givetvis beroende av h u r omfattande arbetsuppgifterna kommer att bli på akutkliniken. Är det fråga om en akutklinik med stor intagningskapacitet kan det visa sig nödvändigt, åtminstone under tider då intagningen är särskilt stor, att läkare ständigt finns tillgänglig på akutkliniken. Det är inte säkert, att han under sådana förhållanden kan förena klinikverksamheten med tjänstgöring på annat håll. Man bör därför räkna med möjligheten att det på vissa håll kommer att fordras särskild läkarberedskap för dessa kliniker. Under alla förhållanden torde klinikverksamheten, om den knyts an till annan sjukvårdsavdelning, komma att kräva förstärkning av sjukhusets läkarjour. I modellen över en akutklinik räknar utredningen sålunda med att den ordinarie läkarjouren vid sjukhuset skall utsträckas till att gälla även akutkliniken. Utbyggnaden av denna läkarjour torde emellertid lämpligast böra lösas efter lokala bedömningar av tillgängliga resurser och föreliggande behov.

4. övrig

sjukvårdspersonal

Eftersom beräkningen av personaluppsättningen vid en akutklinik är att betrakta såsom ett slags typskiss får man nog utgå ifrån att modellens applicering i det konkreta fallet kan medföra avvikelser såväl uppåt som nedåt. Utredningen vill särskilt peka på att betydande växlingar i beläggningsförhållandena kan inverka på personalbeho-

286 vet. Under den varma årstiden torde beläggningen på kliniken bli större än under vintermånaderna. Antalet omhändertagna brukar också vara större i samband med veckoslut och helger än under vanliga söckendagar. Under ett och samma dygn torde den största beläggningen inträffa på kvällar och nätter. Det sagda medför att man normalt måste räkna med flexibilitet i personaltillgången. Detta bör kunna uppnås genom att akutkliniken utnyttjar extra inkallad arbetskraft respektive tillförs arbetskraft från andra avdelningar på sjukhuset vid toppbelastning. Genom dylika arrangemang torde för övrigt platsantalet i mån av behov kunna ökas från 20 till 25 utan större förändringar i den fasta personaluppsättningen. Den fasta vårdpersonalen föreslås bestå av legitimerad sjuksköterska, manliga vårdare och sjukvårdsbiträden. Därtill kommer ekonomibiträde samt under dagtid läkarsekreterare. Den sociala verksamheten skall utövas av en vid nykterhetsnämnden anställd, väl kvalificerad socialvårdstjänsteman (socialassistent), vilken stationeras på akutkliniken. 4.1 Sjuksköterskan

Som förut framhållits torde vården och behandlingen av de omhändertagna i hög grad komma att anförtros åt den legitimerade sjuksköterskan på kliniken. Är läkaren förhindrad av andra tjänsteåtgärder att närvara då en patient förs in på kliniken blir det sålunda sjuksköterskan som får göra den preliminära medicinska bedömningen. Det blir hon som får svara för den kontinuerliga tillsynen över de omhändertagna, för den medikamentella behandlingen enligt läkares ordinationer osv. Det säger sig självt att en sjuksköterska måste tjänstgöra på kliniken under dygnets alla timmar.

4.2 Vårdare och vårdbiträden

Behovet av mentalsjukvårdsutbildade skötare motiveras av att dessa kan anlitas för mera avancerade arbetsuppgifter än sjukvårdsbiträden och kan vara sjuksköterskan behjälpliga vid olika slags behandling (t. ex. tillsyn av dropp, blodtryckskontroll o.s.v.). De omhändertagna är ofta i ett dåligt somatiskt tillstånd och det kan bli nödvändigt att snabbt sätta in medikamentell behandling. Det torde även ur andra synpunkter vara väl motiverat med mentalsjukvårdsutbildade skötare. Dessa besitter värdefulla kunskaper i psykiatrisk sjukvård och torde ha en viss vana att ta hand om klientel med alkoholproblem. Sjukvårdsbiträdenas arbetsuppgifter hänför sig i huvudsak till städning, bäddning och den rutinmässiga patientkontrollen. En viktig del av vårdpersonalens arbete består i att utöva omedelbar tillsyn över inneliggande patienter. Vissa tekniska hjälpmedel kan härvid underlätta arbetet. Under försöksverksamheten vid Ulleråkers sjukhus prövades med framgång övervakning genom television. En sådan anläggning kan otvivelaktigt i viss mån bli personalbesparande. Vårdare och vårdbiträden måste självfallet finnas tillgängliga dygnet runt. Den höga intagningsfrekvensen på eftermiddagar, kvällar, nätter och helger gör att arbetsstyrkan måste vara störst under obekväm arbetstid. 4.3 Ekonomibiträden

Ekonomibiträden torde behöva finnas tillgängliga under dygnets alla timmar med tanke på att måltider kan behöva serveras vid olika tider och att det ur hygienisk synpunkt inte är lämpligt att den personal som sysslar med omhändertagandet och tillsynen över patienterna även utför serveringsgöromål. SOU 1968:55

287 4.4 Läkarsekreteraren

Läkarsekreteraren torde kunna ha vanlig kontorstid med lediga lördagar och söndagar. Läkarnas behov av assistans i det löpande expeditionsarbetet synes härvid under veckosluten kunna tillgodoses av tjänstgörande socialassistent/ sjuksköterska. Utskriftsarbetet m. m. torde utan större förfång kunna utföras av läkarsekreteraren under veckans övriga dagar då arbetsbelastningen troligen minskar. 4.5 Andra befattningshavare

Till den fasta personalstyrkan skall såsom nämnts också höra en socialassistent, anställd vid den lokala nykterhetsnämnden men stationerad på akutkliniken. Dennes uppgift torde främst bli att göra erforderliga socialutredningar, samtala med patienterna och i övrigt lämna kurativ hjälp. Det kan inte nog betonas att till sådan befattningshavare bör väljas erfarna och väl kvalificerade tjänstemän. Självfallet kommer socialassistenten också att genom sin personliga kontakt med patienterna medverka i tillsynen över dessa. Socialassistenten bör finnas tillgänglig på akutkliniken under den del av dygnet då intagning och utskrivning av patienter är störst, d.v.s. under kvällar och morgnar. Utredningen har i denna modell utgått ifrån att polisen inte skall deltaga i själva klinikverksamheten. Polisens

uppgifter har ansetts böra inskränkas till åtgärder i samband med överlämnandet av den berusade på kliniken. Denna gräns för polisens medverkan anses motiverad ur behandlingssynpunkt. Som jämförelse kan nämnas att polisen enligt det polska systemet med tillnyktringsstationer helt ställts utanför verksamheten på sådan station. Emellertid kan skäl anföras för ökad medverkan från polisens sida. Om en polisman ingår i personalstyrkan kan han dels svara för de polisiära uppgifterna i samband med omhändertagandet på akutkliniken (kontrollen av den omhändertagne i polisens register över spärrade personer, avvisitering, avfattande av rapport över omhändertagandet, underrättelse till olika myndigheter och organ o.s.v.) dels också vara personalen behjälplig med tillsynen över klientelet, särskilt våldsamma och svårhanterliga patienter. Fördelen med en sådan ordning skulle vara att den polisman som verkställer omhändertagandet och transporterar den berusade till kliniken, kan återgå i patrullering omedelbart sedan den berusade avlämnats. Vid de försöksverksamheter som utredningen bedrivit i Göteborg och Uppsala ingick civilklädda polismän i klinikpersonalen, vid Nordhemspolikliniken i Göteborg var han klädd i vit rock. I den nu framlagda modellen över en akutklinik har dock inte någon sådan befattningshavare tagits med i personaluppsättningen.

4.6. Sammanställning av personalbehovet vid en akutklinik

Kl. 16.00—24.00 alla dagar

Summa personal SOU 1968:55

1 leg. sjuksköterska 5 manliga vårdare (varav 2 med ning) 2 sjukvårdsbiträden 1 ekonomibiträde 9

mentalsjukvårdsutbild-

288 Kl. 0.00—08.00 och Kl. 08.00—16.00 alla dagar Summa personal

1 leg. sjuksköterska 2 manliga vårdare (varav 1 med ning) 1 sjukvårdsbiträde 1 ekonomibiträde 5 per skift

mentalsjukvårdsutbild-

KL 20.00—24.00 KL 06.00—10.00 alla dagar

1 socialassistent 1 socialassistent (Socialassistenterna torde kunna tjänstgöra på deltid och ha gemensam ersättare)

Kl. 08.00—16.30 m ån dag—fre dag

1 läkarsekreterare

Ersättare: 2 leg. sjuksköterskor (ev. 4 deltidsanställda) 7 st. övrig personal Summa personalbehov:

30 Anm. Läkarbehandling och läkartillsyn förutsätts ordnad genom anknytning till medicin(psyk.-) avdelning samt i vad gäller jourtid sjukhusets allmänna jourmottagning.

5. Akutklinikens disponering

lokalmässiga

Förutsättningarna för uppförande av akutkliniker är inte i och för sig givna. På vissa orter kan det bli fråga om att uppföra en ny byggnad som skall inrymma akutkliniken. På andra håll kan det visa sig möjligt att utnyttja en redan befintlig byggnad, varvid man i viss mån blir bunden av lokalernas disponering. Som exempel kan nämnas att akutkliniken under försöksverksamheten vid Ulleråkers sjukhus kunde förläggas i bottenvåningen till en äldre sjukhusbyggnad som med relativt enkla omändringsarbeten erbjöd lämpliga lokaler för klinikverksamheten. Hur man än väljer att disponera lokalerna är det dock ofrånkomligt att vissa rum och utrymmen måste finnas. En klinik måste vara försedd med intagningsrum, behandlingsrum, samtals-

rum och sjukrum i erforderlig omfattning. I anslutning till sjukrummen bör finnas toaletter, tvätt- och duschrum. Vidare skall särskild lokal stå till polismyndighetens förfogande för de uppgifter som faller på polisen i samband med att den omhändertagne överlämnas till kliniken. Vid upprättandet av förevarande modell har utredningen utgått ifrån att en ny byggnad skall uppföras och att ett våningsplan (bottenvåning) tas i anspråk för akutklinik. Byggnaden placeras i anslutning till eller i närheten av ett befintligt sjukhus. Kliniken förutsätts vara utrustad med 20 vårdplatser men bör, om behov föreligger, kunna överbeläggas med cirka 25 procent. Lokalerna i övrigt dimensioneras för att medge vissa återbesök. En nära anslutning till sjukhusets akutintag anses önskvärd. Vidare förutsätter utredningen att SOU 1968:55

289 Fig. 13.1. Akutklinik med 20 vårdplatser.

Lokalprogramskiss.

AKUTMOTTAGNING

PORR.

F Ö R R . UNDER- C U N D E R 3S Ö0 K0 ». . I ISÖKH. NING ISÖKH

1 __ _H_ _L _ FÖRRÅI

BAD

KLXDVARD

4 YÅRDAVDELN. 2 0 VPL.

PAT.H.

SKALA O M

sambruk med sjukhusets olika lokaler skall ske i största möjliga utsträckning. Sålunda bör kliniken om möjligt repliera på centrala resurser i fråga om kök, personalmatsalar, sällskapsrum för personalen, panncentral, garage och verkstäder, central- och tvättbytesförråd samt telefonväxel. Vidare bör sjukhusets medicinska och kirurgiska aktivitet utnyttjas. Klinikbyggnaden bör konstrueras och planläggas så att den med minsta möjliga ingrepp i det konstruktiva systemet kan disponeras om eller byggas ut. SOU 1968:55

i

-M

%

Utifrån nämnda förutsättningar har utredningen låtit rita en lokalprogramskiss, se fig. 13.1. Som framgår av skissen har de lokaler, som är avsedda för likartade eller närbesläktade ändamål, sammanförts i följande grupper: akutmottagning, administrations- och behandlingslokaler, vårdavdelning och personallokaler. 5.1 Akutmottagning

Akutintaget bör ligga avskilt och skyddat för insyn med inkörsel i byggnaden för minst två bilar samtidigt. Eftersom

290 det ej sällan inträffar att flera omhändertagna samtidigt förs in på kliniken bör det finnas väntrum i anslutning till akutintaget. Ett utredningsrum med därtill hörande väntrum har inritats för polisens behov. I inskrivningsrummen skall de omhändertagna identifieras och kläs i sovkläder. Möjlighet finns Nettoyta Väntrum, 2 st. å 7 m2 Toaletter, 2 st Väntrum för polis Utredningsrum Inskrivningsrum, 2 st. å 16 m2 Tvättrum

14 4 12 12 32 12

Påklädningsrum Förråd Förråd Förråd Undersökningsrum, 2 st. å 12 m2 Toalett Städrum

12 7 7 12 24 4 4

också att duscha eller tvätta dem. Till akutmottagningen hör vidare undcrsökningsrum för den preliminära läkarundersökningen. Lokalerna har disponerats så att flera akutfall skall kunna tas emot samtidigt. Utrymmenas disponering framgår av följande uppställning. Anmärkningar För intagna som väntar på inskrivning En för intagna och en för personal I avvaktan på ev. vidaretransport

Förläggs mellan inskrivningsrummen och förses med tvagningsbänk, dusch, sköljrumsutrustning och toalett För rent linne För smutsigt linne För intagnas effekter Toalett i anslutning

156 m2 5.2 Administrations- och behandlingslokaler

Dessa utrymmen är främst avsedda för den medicinska och sociala konfrontation med patienterna, som skall Nettoyta

ske innan de skrivs ut. Utrymmenas disponering framgår av följande uppställning. Anmärkningar

Läkare: Expedition och mottagningsrum Undersökningsrum Rum för sekreterare Blankettförråd Reservrum Väntrum

21 12 12 4 12 12

Med tvättställ Toalett i anslutning

Översköterskeexpedition Rutinlaboratorium Förråd Sköljrum

16 27 8 6

Med tvättställ och plats för medicinskåp För prov av blod, urin och faeces För linne m. m. Tillika städrum SOU 1968:55

291 Rum för socialassistenten . . . . Samtalsrum Reservrum Kapprum och personaltoalett . .

12 12 12 16 182 m2

5.3 Vårdavdelning

Av betydelse är att vårdavdelningen får en sådan plats i byggnaden att inneliggande patienter inte blandar sig med de olika aktiviteterna på kliniken, att patienterna kan föras till och från vårdavdelningen utan större omgång samt att tillsynen över patienterna underlättas. Den av utredningen förordade T-formade byggnadskroppen synes väl kunna tillgodose dessa anspråk. Dimensioneringen av patientrummen kan diskuteras. Ur bevakningssynpunkt är att föredraga större enheter, t. ex. 6-patientrum, och erfarenheterna från försöksverksamheten vid Ulleråkers sjukhus visar att en sådan ordning fungerar väl. Å andra sidan kan man inte bortse ifrån att det i vissa fall kan verka störande för patienterna om alltför många placeras i samma rum. Då utredningen i förevarande modellskiss valt att begränsa antalet sängplatser till fyra reNettoyta

spektive två i varje rum innebär detta inte något definitivt ståndpunktstagande i denna fråga. Möjlighet bör finnas att — om så anses lämpligt — disponera om utrymmena till större enheter. Även i fråga om lämpligheten att inreda isoleringsrum råder delade meningar, vilket framgår av doktor Berggrens redogörelse för Ulleråkers-försöket. Utredningen utgår emellertid här ifrån att samtliga omhändertagna fyllerister skall kunna beredas plats på akutkliniken, vilket torde göra det nödvändigt att i vissa fall tillgripa isoleringsrum. Under alla förhållanden kommer det att finnas behov av 1-patientrum för sådana patienter som på grund av särskilda skäl inte bör placeras tillsammans med a n d r a omhändertagna. Den n ä r m a r e disponeringen av utrymmena framgår av följande uppställning. Anmärkningar

4-patientrum, 2 st. a 30 m2 2-patientrum, 4 st. å 18 m2 1-patientrum, 4 st. å 12 m* . . . .

60 72 48

Tvättställ i varje rum Tvättställ i varje rum Rummen förses med toalett och sluss för att kunna användas som isoleringsrum

Tvätt- och toalettrum, 3 st. å 12 m2

36 Förläggs i direkt anslutning till vardera 4- och 2-patientrummen

Badrum Förråd

12 12

Skölj- och städrum Vädringsrum Dagrum och matrum Rökrum Serveringskök

12 12 21 12 6

SOU 1968:55

För rent linne, sängar och sängkläder i reserv Med plats för sopsäck

292 Vaktrum Undersöknings- och behandlingsrum Klädvårdsrum

12 Toalett i anslutning

12 12

För de intagna

339 m2

5.4 Personallokaler

I klinikvåningen har inritats personalrum med pentry och vilorum för personalen. Personalens omklädningsrum, tvättrum och toaletter har därNettoyta Omklädningsrum för manlig personal Tvättrum och toaletter Omklädningsrum för kvinnlig personal Tvättrum och toaletter Personalrum med pentry Vilorum för personal

emot ansetts kunna förläggas till källarplanet. Den närmare disponeringen av utrymmena framgår av följande uppställning. Anmärkningar

20 12

Med plats för 15 klädskåp

10 6 16 6

Med plats för 5 klädskåp

70 m«

6. Kostnaderna för en

akutklinik

Stora osäkerhetsmoment är givetvis förenade med att uppgöra kostnadsberäkningar för en helt ny verksamhet. Behovet av personal skiftar efter klientelets sammansättning. Drivs akutkliniken som en självständig inrättning måste vidare personaltillgången ständigt vara avpassad så att man kan möta även oväntade toppar i beläggningen. Är däremot kliniken knuten till en befintlig sjukhusanläggning, vilket utredningen förutsatt i den förut redovisade modellen, kan vissa möjligheter föreligga till en reducering av beredskapsinsatserna genom samverkan med andra sjukhusets kliniker. Personal kan disponeras om och påkallad beredskap kan åstadkommas genom att viss personal i

stället för aktiv tjänst utnyttjas för joureller beredskapstjänst. Detta torde i all synnerhet kunna bli fallet om akutkliniken förläggs till lasarett för psykiatrisk vård. Med reservation för skiftande förhållanden och faktorer av här antydd art har följande kostnadsberäkning upprättats. Den är i stort sett grundad på en organisation, enligt vilken akutkliniken förläggs till en sjukvårdsinrättning men drivs som en självständig enhet i fråga om den för vården erforderliga personalen. Dock tankes den nödvändiga läkarinsatsen kunna ske genom någon form av anknytning till sjukhusets allmänna läkarorganisation. Tillkommande kostnader därför har inte inedtagits i kostnadsberäkningen. SOU 1968:55

293 Driftskostnader A.

för en akutklinik

om 20

vårdplatser

Personalkostnader

Löner

5 sjuksköterskor 9 vårdare 4 sjukvårdsbiträden 3 ekonomibiträden 1 socialassistent 1 läkarsekreterare 7 ersättare

126 000 185 000 78 000 58 000 33 000 19 000 136 000

635 000

S:a

O-tillägg och extra personal beräkn. 20 % på lönesumman Sociala förmåner beräkn. 25 % på lönesumman Summa lönekostnader B. Övriga

127 000: — 159 000: — 921 000:

driftskostnader

Uppskattade till 25 % på personalkostnader C. Kapitalkostnader

exkl.

230 000: —

gemensamhetskostnader

Beräknas utgöra 10 % av de samlade driftskostnaderna Summa årliga driftskostnader

6.1 Personalkostnader

Lönebeloppen har räknats fram med utgångspunkt från att befattningshavarna såsom ett genomsnitt är placerade i för befattningshavarna gällande lönegrads andra löneklass och lönebeloppen avser ortsgrupp 4. Individuella variationer med hänsyn till tjänsteställning, särskilda krav på utbildning etc. har inte särskilt beaktats. De variationer det här kan bli fråga om är emellertid inte av den storlek att de i mera märkbar mån påverkar det allmänna kostnadsutfallet. Posten O-tillägg och extra personal har upptagits till 20 procent, vilket kan förefalla högt. Härvid är dock att märka att i motsats till vad fallet är på vanliga vårdavdelningar, personaltätheten måste vara särskilt stor under kvällar och lördagar-söndagar, d. v. s. under tiSOU 1968:55

921000: —

115 000: 1 266 000: —

der då särskild ersättning skall utges för obekväm arbetstid. I posten sociala förmåner ingår bl. a. avgifter till ATP (9,5 procent), arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen (2,6 procent), yrkesskadeavgift (0,1 procent) samt kostnader för pension enligt landstingens pensionsreglemente (9 procent). Upplysningsvis kan nämnas att Stockholms stad och Stockholms läns landsting för närvarande i sitt budgetarbete har ett generellt procentpåslag för sociala förmåner med 24 procent. 6.2 övriga driftskostnader

Denna post kan i avsaknad av erfarenheter inte närmare preciseras. I andra sammanhang inom sjukvården har man emellertid använt sig av en tumregel. På grundval av erfarenheterna från ett un-

294 der många år samlat större material h a r man kunnat konstatera att lönekostnadernas andel i de samlade driftskostnaderna vid sjukvårdsinrättningar belöper sig till mellan 70—80 procent och att denna generella andel stått relativt oförändrad trots under senare år starkt växlande förhållanden, övriga driftskostnader skulle därmed kunna uppskattas till 25 procent av de samlade driftskostnaderna eller med andra ord ett påslag på lönekostnaderna med 33 Va procent. Med hänsyn till att kraven på medicin, teknisk utrustning och service, mathållning etc. kan förväntas bli lägre vid en akutklinik än vid en traditionell vårdavdelning har ett generellt påslag h ä r begränsats till endast 25 procent. 6.3 Kapitalkostnader

Kapitalkostnaderna har under senare år såsom schablon skattats till 15 procent av löne- och övriga driftskostnader. Tendensen är dock att man nu börjar räkna med ett något högre procenttal. Bakgrunden härtill är byggnadskostnadernas utveckling inom sjukvårdssektorn under senare år liksom den beräknade kortare ekonomiska livslängden för sjukvårdsbyggnader. I föreliggande beräkningar har emellertid utredningen stannat vid 10 procent. Klinikbyggnaden har därvid betraktats som ett separat objekt och den andel av kostnaderna för gemensamma byggnader av servicekaraktär, t. ex. kök, panncentral, värmekulvertar e t c , som även denna klinik bör belastas med, h a r inte medräknats, vilket förklarar den låga procentsatsen. Frågan h u r dessa kostnader skall bedömas torde få prövas i ett annat och större sammanhang. Till jämförelse kan nämnas att utredningen låtit uppskatta kostnaden för uppförandet av den akutklinik som återgetts i den tidigare redovisade modellskissen. Denna klinik h a r en totalyta

inklusive omklädningsrum m. m. samt transportkulvert i källaren om cirka 1 225 m2, vilket motsvarar ungefär 3 800 m3. Erfarenhetsmässigt kan kostnaden per ms uppskattas till cirka 330 kronor. Kostnaden för byggnaden exklusive försörjningsåtgärder och yttre arbeten enligt prisläget den 1 april 1967 skulle då bli (3 800 m s x 3 3 0 : — ) cirka 1250 000 kronor. Kostnaden avser C-län.

7. Synpunkter

på

kostnadsfrågan

Inom akutsjukvården brukar man normalt räkna med en dagkostnad om cirka 170 kronor per patient. Motsvarande kostnad för den i utredningens modell återgivna akutkliniken skulle med 80procentig beläggning bli cirka 200 kronor per patient. Det förutsätts då att kliniken kommer att hysa avsevärt fler patienter av olika slag (frivilliga vårdsökande, narkomaner, »långliggare» m.fl.) än vad man nu tar in på polisarrestavdelning. Att kostnaden relativt sett blir så hög torde framför allt bero på att det här är fråga om en liten enhet (20 platser) som ändå kräver en betydande personalstyrka för att vården och behandlingen skall få det avsedda innehållet. Utredningen vill emellertid framhålla att den gjorda kostnadsberäkningen helt utgår ifrån att det är fråga om nybyggnad och nyanskaffning av sådan utrustning, som enligt gängse sjukhusmässiga normer bör finnas på en sjukvårdsavdelning av detta slag. Det är emellertid mycket möjligt att man i stället kan utnyttja en äldre befintlig sjukhusbyggnad för ändamålet i likhet med vad som skedde under försöksverksamheten vid Ulleråkers sjukhus. Erfarenheterna från denna försöksverksamhet visar också att en akutklinik inte behöver vara någon »exklusiv» inrättning och att kostnaderna för dess inredning och utrustSOU 1968:55

295 ning kan begränsas. Det finns vidare alla skäl att rationellt utnyttja akutklinikens resurser även under tider, då beläggningen är liten, d. v. s. under dagtid. Detta kan ske genom att, som utredningen förordar, en alkoholpoliklinik förläggs i anslutning till akutkliniken. En sådan utvidgning av verksamhetsområdet medför att personalen vid akutkliniken i viss utsträckning kan tas i anspråk även för den öppna vården. Denna samordning av den slutna och öppna vården medför självfallet att kostnaden per patient blir betydligt lägre. Vid en bedömning av kostnadernas storlek bör man inte bortse ifrån att den föreslagna klinikverksamheten kan medföra besparingar på andra områden. I första h a n d kommer inrättandet av en akutklinik att innebära att polisens fylleriarrestavdelning på orten kan avvecklas. Den personalstyrka hos polisen som nu är avdelad för omhändertagandet och tillsynen över fyllerister kan härigenom överföras till andra, betydelsefulla arbetsuppgifter, vilket på lång sikt innebär betydande vinster för samhället. Det förekommer numera inte sällan att akut berusade personer måste föras till sjukhusens akutintag eller annan avdelning för undersökning och behandling av skador av olika slag, som de åsamkats i sitt berusade tillstånd. Åtskilliga fyllerister måste också komma under läkarvård därför att deras tillstånd inger särskilda farhågor. Det är allmänt omvittnat att många av dessa fyllerister skapar speciella problem på sjukhusen genom att de stör ordningen och ofta är svåra att handskas med för läkare och annan sjukvårdspersonal. Härtill kommer att de tar upp plats på sjukhusen och ej sällan tar personalens tid och krafter i anspråk till förfång för övriga patienter. Det säger sig självt att mycket kan vinnas om dessa akut beruSOU 1968:55

sade ej vidare skall behöva belasta de ordinarie akutmottagningarna och sjukvårdsavdelningarna. En inte oväsentlig besparing kan göras om flertalet av dessa patienter i stället tas om hand på de särskilda akutklinikerna. Slutligen vill utredningen peka på ytterligare en omständighet som bör beaktas vid en bedömning av kostnadernas storlek. Utredningen har i sin kostnadsberäkning även medtagit kostnaden för den socialassistent som skall vara stationerad på kliniken. Denne tjänsteman är emellertid tänkt skola ingå i den ordinarie personalkadern vid nykterhetsnämnden på orten och någon ny befattningshavare är det alltså inte fråga om. Eftersom nykterhetsnämnden genom denne socialassistent får omedelbar kontakt med de akut berusade i samband med omhändertagandet, kan man också räkna med att reformen kommer att medföra viss arbetsbesparing för nämnden. Det numera praktiserade kallelseförfarandet och den uppsökande verksamheten för att nämnden skall komma i förbindelse med sina klienter, torde sålunda i åtskilliga fall kunna undvaras, preliminära undersökningar kan göras direkt på platsen o. s. v.

8.

Kostnadsansvaret

Ett förverkligande av utredningens förslag om inrättande av akutkliniker är av stort samhällsintresse. Det är också angeläget att denna reform inte fördröjs utan att man på orter där förutsättningar finns för en klinikverksamhet omedelbart kan inleda denna. På åtskilliga håll här i landet ligger man redan i startgroparna och har börjat förbereda verksamheten. Som exempel kan nämnas att en akutklinik efter utredningens mönster ingår i planerna för

296 utbyggnaden av Mariasjukhuset i Stockholm. I Uppsala fann man att den av utredningen bedrivna försöksverksamheten vid Ulleråkers sjukhus slog så väl ut, att man nu önskar göra denna permanent. Innan fältet öppnas fritt för en utbyggnad av den planerade klinikverksamheten måste emellertid klargöras vem som skall bära det ekonomiska ansvaret för inrättandet och driften av akutkliniker. Denna fråga diskuterades inom utredningen under det inledande skedet av arbetet. Då utredningen beredde sjukvårdshuvudmännen tillfälle att yttra sig över utredningens preliminära utkast till en klinikverksamhet, visade de inkomna svaren med all tydlighet att sjukvårdshuvudmännen fäste avgörande vikt vid frågan om kostnadsfördelningen. I detta läge avsåg utredningen att närmare pröva denna fråga. I samband med att utredningen i kungl. brev den 4 november 1966 gavs tillstånd att bedriva försöksverksamheten vid Ulleråkers sjukhus meddelades emellertid inskränkning i de för utredningen gällande direktiven av innebörd att, om försöksverksamheten skulle ge vid handen att omhändertagandet av fyllerister bör utformas som sjukvård, utredningen ej ägde pröva kostnadsansvaret för sålunda meddelad vård. För utredningen har det varit en grundregel att den akuta berusningen bör betraktas som en sjukdom och att de berusade följaktligen bör komma under medicinsk vård. Att akutklinikerna anknyts till befintliga sjukvårdsinrättningar ställer sig naturligt och är ofta praktiskt motiverat. Det bör dock inte undanskymmas att omhändertagandet därutöver har ett starkt nykterhetspolitiskt inslag och att anknytningen till det sociala vårdområdet är framträdande. Omhändertagandet av fyllerister ingår vidare som ett led i den polisiära verk-

samheten för ordningens upprätthållande. I anledning av de lämnade tilläggsdirektiven anser sig emellertid utredningen inte kunna pröva kostnadsansvaret för klinikverksamheten. Denna fråga måste alltså lämnas öppen.

9. Särskilt yttrande av herr Wiklund med instämmande av herr Danielsson I skrivelse den 21 juli 1966 till samtliga sjukvårdshuvudmän i riket (se detta betänkande, bil. 4, del II) redogjorde utredningen i stora drag för sina planer på ett reformerat omhändertagande av fyllerister på akutkliniker inom sjukvårdens ram. Däri tog utredningen också en — låt vara preliminär — ståndpunkt i kostnadsfrågan. Utredningen uttalade sålunda, att sjukvårdshuvudmännen borde ansvara för klinikverksamheten, medan statsverket borde stå för samtliga såväl anläggnings- som driftskostnader. Det förtjänar här påpekas att utredningen stod enhällig bakom dessa uttalanden. Över skrivelsen avgav ett antal landsting yttranden till utredningen. I yttrandena fick utredningens i skrivelsen redovisade planer ett övervägande positivt mottagande. Genomgående betonades emellertid kraftigt kravet på full kostnadstäckning för landstingen. För att pröva hållbarheten i de nämnda planerna anhöll utredningen i skrivelse den 28 juli 1966 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet att få bedriva en försöksverksamhet vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala. I brev den 4 november 1966 lämnade Kungl. Maj:t sitt medgivande till verksamhetens bedrivande. I anslutning till medgivandet föreskrev emellertid Kungl. Maj :t, att om försöksverksamheten skulle ge vid handen att omhändertagandet av fylleSOU 1968:55

297 rister borde utformas som sjukvård utredningen inte skulle pröva kostnadsansvaret härför. Det sistnämnda innebar en inskränkning i utredningens direktiv. Svenska Landstingsförbundets styrelse har med anledning härav i skrivelse den 24 januari 1967 till statsrådet och chefen för justitiedepartementet ansett sig böra tillkännage sin uppfattning i kostnadsfrågan. I skrivelsen finner förbundsstyrelsen sig böra särskilt påtala det förhållandet, att utredningen först sedan denna på angivet sätt deklarerat sin inställning i denna fråga och landstingen med utgångspunkt från detta ställningstagande redovisat vissa principiella synpunkter på reformprogrammet fått sitt uppdrag begränsat i vad avser frågan om kostnadsansvaret för meddelad vård. Mot bakgrunden av vad som förevarit och med beaktande jämväl av den form i vilken inskränkningen av utredningens uppdrag meddelats hade förbundsstyrelsen, enligt vad styrelsen i skrivelsen avslutningsvis anför, med skrivelsen velat klarlägga att den finner en av humanitära och vårdtekniska skäl påkallad ändring i formerna för omhändertagande av fyllerister inte kunna tas till intäkt för en ändring av kostnadsansvaret för akut alkoholförgiftades omhändertagande. Jag instämmer i vad landstingsförbundet anfört i denna skrivelse. En inskränkning av utredningens direktiv i efterhand — vilket inte ens redovisats i riksdagsberättelsen för år 1967, ehuru utredningen begärt att uppgift därom skulle införas — så att utredningen inte tillåtits pröva den mycket väsentliga kostnadsfrågan finner jag opåkallad. Vid den tidpunkt, då inskränkningen meddelades, hade utredningen visserligen endast tagit preliminär ståndpunkt i denna fråga. Intet talar emellertid för att utredningen skulle ha kommit att SOU 1968:55

ä n d r a uppfattning under sitt fortsatta arbete. Inskränkningen i utredningsdirektiven kan enligt mitt förmenande inte utgöra hinder för mig att redovisa vilka skäl som för mig var avgörande, då jag biträdde den ståndpunkt i kostnadsfrågan, som utredningen redovisade i ovannämnda skrivelse den 21 juli 1966 till sjukvårdshuvudmännen. Jag anser att samhällets intresse att i görligaste mån komma till rätta med det särskilt i lägre åldrar alltmer ökande alkoholmissbruket bör göra det till en uppgift för statsverket att även efter en reformering av sättet för berusades omhändertagande svara för uppkommande vårdkostnader. Klinikverksamheten blir enligt min mening ett led — och ett ytterst betydelsefullt sådant — i den allmänna nykterhetsvårdande verksamheten. För den alldeles övervägande delen av kostnaderna för denna verksamhet (tre fjärdedelar) svarar ju redan f. n. staten. Fylleristernas omhändertagande på kliniker i stället för i polisens arrester, för vilka staten har att svara för kostnaderna, bör också medföra en påtaglig minskning av utgifterna för anordnande av arrester samt för de löpande kostnaderna (vakthållning m. m.) för dessa. Mot denna bakgrund är det enligt min uppfattning konsekvent att staten även svarar för klinikverksamhetens samtliga kostnader. Till stöd för att kostnaderna för klinikerna bör åvila staten vill jag också åberopa att om dessa läggs på sjukvårdshuvudmännen denna betydelsefulla reform kan komma att bli avsevärt fördröjd på grund av att sjukvårdshuvudmännen är hårt engagerade i utbyggnaden av andra viktiga sjukvårdsuppgifter. Reformens förverkligande kan i varje fall väntas bli ojämnt och ryckigt på grund av olika sjukvårdshu-

298 vudmäns skiftande intresse och förståelse för den nya vårdformen. Jag kan till sist inte heller undgå att beakta att staten och inte t. ex. landstingen genom skatter på alkoholdrycker får in stora inkomster på alkoholhan-

teringen. Det är därför rimligt att staten efter den föreslagna reformens genomförande liksom nu svarar för kostnaderna för vård och behandling av dem som måste omhändertas för fylleri.

SOU 1968:55

FJORTONDE

KAPITLET

Avkriminaliseringen av fylleriet

synpunkter

1.1 Fylleristraffet mot bakgrunden av utredningens förslag om reformerad akutvård

Redan på ett tidigt stadium av utredningsarbetet har det stått klart för utredningen att frågan om fylleristraffets avskaffande i hög grad bör bli beroende av att man kan finna en annan adekvat behandlingsform för omhändertagna fyllerister än den nuvarande polisarrester erbjuder. Bakom detta ståndpunktstagande ligger uppfattningen att samhällets åtgärder mot fylleriet inte kan betraktas som en isolerad straffrättslig fråga utan i stället bör ses som ett socialmedicinskt spörsmål av betydande räckvidd. Tanken att den alkoholberusade bör komma under läkarvård i stället för att straffas är inte ny. Redan i det antika Rom lär det ha funnits jurister som hävdat att alkoholismen borde betraktas som en sjukdom med alldeles bestämda orsaker. Samma uppfattning var allmänt vedertagen bland läkare från slutet av 1700talet. Då avkriminaliseringsfrågan här i landet fördes upp på riksdagsplanet under mitten av 1800-talet fanns — vilket framgår av den förut lämnade historiska översikten — också förespråkare för tanken att dryckenskapen påkallade medicinsk behandling i stället för straff. Liknande tankar har i våra dagar förts fram från olika håll; h ä r bör främst nämnas namn som Olof Kinberg och Karl Schlyter. Den medicinska synen på fylleriet h a r närmare utvecklats i annat sammanhang i detta betänkande.

Utredningen har ansett att kravet på adekvat vård och behandling av fylleristerna bör kunna tillgodoses genom inrättandet av akutkliniker. I ett föregående kapitel har den tänkta utformningen av och verksamheten vid dessa kliniker ingående beskrivits. Här skall endast framhållas att det måste vara av central betydelse för den framtida nykterhetspolitiken att sådana kliniker i den ena eller andra formen kommer till stånd. Härigenom u p p n å r man inte bara att fylleristen tas om hand under humana former och underkastas socialmedicinsk behandling i ett stadium av akut alkoholförgiftning utan också att ett gynnsammare utgångsläge skapas för fortsatta medicinska och nykterhetsvårdande insatser. Dessa kliniker bör ingå som en integrerad del av samhällets strävanden att hjälpa fylleristen att komma till rätta med sina alkoholproblem. Om klinikerna skall kunna spela en sådan roll är det angeläget att klienterna inte uppfattar dem som straffanstalter utan att de utåt får karaktär av socialt inriktade sjukvårdsinrättningar. Man kan naturligtvis inte komma ifrån att ett påtvingat omhändertagande på en klinik i och för sig kan motverka möjligheterna att skapa good-will åt inrättningen bland klienterna. Verksamheten bör emellertid från början läggas upp så att den helt präglas av det medicinska vårdbehovet. Om klienterna efter tillnykt-

1. Inledande

SOU 1968:55

300 randet får klart för sig, att omhändertagandet skett med hänsyn till deras eget bästa och att de är i behov av medicinsk vård eller stöd från sociala vårdorgan, torde man i många fall kunna vinna förståelse för verksamheten och lägga grunden till ett fortsatt förtroendefullt samarbete. Mot bakgrunden av det nu anförda kan man tycka att straffbeläggandet av fylleriet inte fyller någon funktion eller kanske rentav är direkt olämpligt. Den meningen kan med fog göras gällande att den positiva inställningen till klinikverksamheten, som bör frammanas hos klienterna, och möjligheterna till fortsatt samarbete med dem kommer att försvåras om behandlingen förbinds med en straffrättslig påföljd. Det ligger nämligen en motsättning i att å ena sidan betrakta fylleriet som ett sjukligt beteende, som påkallar medicinsk behandling, och å andra sidan straffbelägga samma beteende. Otvivelaktigt kan det också i många fall vara mycket svårt att övertyga en fyllerist om att omhändertagandet varit medicinskt indicerat samtidigt som han vet, att han kommer att ställas till ansvar för sin berusning. 1.2 Olika uppfattningar om fylleristraffets ändamålsenlighet

Det vore emellertid att förenkla problemen om man stannade vid att avskaffa fylleristraffet redan på denna grund. Visserligen har i den debatt, som förts i pressen sedan utredningen tillsattes, på vissa håll hävdats att avskaffandet av fylleristraffet är så självklart, att frågan inte behöver närmare utredas. Resonemanget har renodlats därhän, att fylleriet bör betraktas som en sjukdom och att sjuka människor inte bör straffas utan tas om hand för medicinsk vård. Ingen vill väl bestrida att denna uppfattning är riktig, såvitt

den tar sikte på alkoholister och vanesupare. Men då det gäller personer som inte tillhör dessa kategorier, t. ex. ungdomar som super sig fulla under en fest därför att de tål mindre än de tror, finner man inte alltid samma förståelse för den medicinska aspekten på fylleriet. Utredningen har sålunda kunnat märka att det bland olika grupper i samhället alltjämt finns en uppfattning att fylleristraffet är motiverat, då det gäller dessa s.k. tillfällighetsfyllerister, samt att vidare social-medicinsk vård h ä r är opåkallad. Man menar nämligen att bötesstraffet i dessa fall många gånger kan innebära en tillräcklig reaktion för att den dömde i fortsättningen skall avhålla sig från fylleri. Mot uppfattningen att böterna skulle ha denna effekt och att medicinsk behandling eller nykterhetsvårdande insatser i övrigt inte skulle erfordras beträffande sådana fyllerister har invänts, att det torde vara mycket sällan som en person blir omhändertagen för fylleri första gången han är berusad. Fylleri anses ofta, kanske oftast, vara tecken på en viss grad av vanemässigt alkoholmissbruk. Erfarenheterna från alkoholistvårdens klientel anses också visa att en fylleriförseelse ibland är det första för utomstående märkbara tecknet på ett höggradigt och långvarigt spritmissbruk. Det finns vidare många fall av svårartat alkoholmissbruk utan att en fylleriförseelse någonsin förekommit. Fylleri på allmän plats kan alltså mycket ofta — även om det registreras som »olycksfall» — vara ett allvarligt symptom på alkoholmissbruk. På grund härav menar man att en närmare socialmedicinsk utredning i varje särskilt fall under inga omständigheter kan vara opåkallad. Utredningen har tagit fasta på dessa synpunkter och i en särskild undersökSOU 1968:55

301 ning, som redovisas i del II, bil. 1 (sammanfattad i kapitel 9), närmare sökt belysa hur det egentligen förhåller sig med vad som allmänt brukar benämnas tillfällighetsfylleriet. Det finns anledning att i den fortsatta framställningen återkomma härtill. Redan nu bör emellertid framhållas att denna undersökning klart visat att talet om »tillfällighetsfylleriet» är starkt överdrivet. I själva verket kan man på goda grunder ifrågasätta om det egentligen existerar något nämnvärt »tillfällighetsfylleri».

2. Fylleristraffets effekt

allmänt

återhållande

Av det anförda framgår att frågan om avkriminaliseringen av fylleriet inte är så självklar som man på vissa håll velat göra gällande. Det finns de som anser att fylleristraffet är ganska fast förankrat i det allmänna rättsmedvetandet och att avskaffandet av straffpåföljden skulle kunna leda till den inställningen hos allmänheten, att samhället därmed sanktionerar de råa och anstötliga yttringar av alkoholmissbruk, som innefattas i fylleriet. Den meningen har också framförts att straffbeläggandet i allt fall utgör ett betydelsefullt vapen i kampen mot spritmissbruket. Genom att bestraffa fyllerister på allmän plats vill man sålunda inskärpa hos medborgarna att samhället reagerar mot omåttlig rusdrycksförtäring. Straffbeläggandet anses avskräcka andra människor från att begå fylleri. Man menar bildlikt talat att straffhotet bör hänga över medborgarna som ett damoklessvärd, färdigt att omedelbart och med kraft slå till, då någon överträder lagbudet. Straffets allmänt återhållande funktion anses också ligga däri att straffhotet verkar moralbildande och moralförstärkande på befolkningen. Ur nu angivna SOU 1968:55

synpunkter är straffets ändamål inte i första hand att förbättra den enskilde fylleristen utan att bekämpa fylleriet, nämligen utifrån den föreställningen att ingen skall begå ens en första fylleriförseelse. 2.1 Befolkningens attityd till alkoholbruket

Det skulle leda för långt att n ä r m a r e fördjupa sig i de straffteoretiska resonemang som förts kring frågan om straffets ändamål. Utredningen vill därför endast begränsa sig till några allmänna synpunkter av betydelse just för fylleristraffet. Det bör då från början klarläggas att man inte kan räkna med någon enhetlig inställning till alkoholbruket hos befolkningen. Det finns människor som kategoriskt fördömer all rusdrycksförtäring av etiska skäl. Andra, som också intar en helnykter position, lägger kanske mera praktiskt samhällsvårdande och nykterhetspolitiska aspekter på frågan eller betraktar denna ur samhällsekonomisk synpunkt. Det finns vidare många människor med en moderat inställning till alkoholen. Man accepterar h ä r en måttlig konsumtion som ett naturligt inslag i umgängeslivet. Ett gemensamt drag hos dem är att man inte kan tolerera en överdriven rusdrycksförtäring som leder till fylleri. Men det finns obestridligt också människor — låt vara ett mindre antal — som accepterar ett emellanåt inträffande fylleri som ett normalt beteende eller i varje fall inte betraktar detta som något klandervärt. Inställningen torde i hög grad vara beroende av de alkoholvanor som präglar den miljö man själv lever i, umgängeslivet o. s. v. Det är givet att de, som inte ser något förkastligt i spritmissbruket, är utsatta för starkt tryck från samhällets uppfostrande och upplysande verksamhet. Deras inställning strider mot den officiella moraluppfattningen som bl. a. kommit

302 till uttryck genom straffbeläggandet av fylleriet. Belysande för befolkningens allmänna attityd till alkoholen är resultatet av de intervjuundersökningar, som Centralförbundet för nykterhetsundervisning låtit utföra genom SIFO under en följd av år. Män och kvinnor i åldern från 15 år har fått besvara frågan »vilken av följande inställningar motsvarar närmast den Ni själv har till spritbruket?» Tre alternativ har getts. Vid den senaste intervjuundersökningen år 1963 tillfrågades 590 män och 542 kvinnor. 21 procent av männen och 38 procent av kvinnorna ansåg att alla borde helt avstå från att dricka sprit. 63 procent av männen och 51 procent av kvinnorna menade att ingen borde dricka sprit mer än mycket måttligt. 11 procent av männen och 5 procent av kvinnorna förklarade att ett rus då och då gjorde ingenting. 5 procent respektive 6 procent slutligen var osäkra och visste inte hur de skulle besvara frågan.

2.2 Den allmänna inställningen till bestraffningen av fyllerister

Den omständigheten att så relativt stor andel av befolkningen tycks intaga en klart negativ attityd till spritmissbruket behöver givetvis inte betyda att lika många är anhängare till meningen att fylleriet bör bestraffas. Det skulle fordras en omfattande sociologisk undersökning för att få klarlagt vilken inställningen till fylleristraffet är inom olika befolkningsgrupper. Utredningen vill dock ifrågasätta om straffbeläggandet verkligen är så djupt förankrat i folks rättsmedvetande, som man på vissa håll vill göra gällande. De människor, som inte betraktar fylleriet som något onormalt utan snarare som en naturlig avslutning på veckoslutssupandet, kan av förklarliga skäl

inte ha någon vidare förståelse för en straffrättslig påföljd. Samma inställning, fast från en annan utgångspunkt, intar de som vill se fylleriet som en socialmedicinsk fråga och hävdar behandling i stället för straff. Man kan fråga sig hur det förhåller sig med inställningen hos det stora flertalet socialt och moraliskt välanpassade människor, som av olika bevekelsegrunder reagerar negativt mot fylleriet. Man kan utgå ifrån att det inte är själva berusningen, det toxiska momentet, hos fylleristen som ogillas utan i stället de förargelseväckande inslagen i fylleristens uppträdande och hans samhällsskadliga beteende. En person som raglar omkring på gångbanan, provocerar till samtal med mötande eller på annat sätt stör den allmänna trivseln, ger onekligen anledning till obehag och förargelse hos många i omgivningen. Den omedelbara reaktionen hos dem torde då vara att fylleristen snarast bör tas om h a n d och föras bort från platsen, så att lugnet kan återställas. Har fylleriet tagit sig sådana uttryck att förbipasserande känner sig kränkta av fylleristens uppträdande utan att denne dock begått annat brott än att just vara full, faller det sig ganska naturligt att man väntar någon påföljd från samhällets sida. Men är det då i första hand bötesstraffet man tänker på? Det finns anledning förmoda att många människor i stället uppfattar själva omhändertagandet, förpassningen till polisarrest och det därefter följande kortvariga frihetsberövandet som de relevanta preventiva åtgärderna. Då fylleristen inte ofredar någon är det svårt att tro att någon utomstående skulle känna sig förnärmad av hans beteende. Tvärtom kan ett polisiärt ingripande i sådana fall mötas med ovilja från omgivningens sida, i varje fall om omhändertagandet inte uppfattas som påkallat av hänsyn till fylleSOU 1968:55

303 risten själv eller för att h i n d r a att denne leristen själv vållat sin situation och till skillnad från alkoholisten inte kan far illa. Den uppfattningen torde nämligen va- ursäktas. Särskilt unga fyllerister väcker många gånger indignation. I dessa ra allmänt utbredd, att fylleristen är en fall menar man att omsorgen om det beklagansvärd person. Framför allt gäller detta den kvalificerade fylleristen- uppväxande släktet kräver att fyllealkoholisten, som genom sitt mänsk- risten inte kommer ifrån förseelsen utan en ordentlig näpst. liga förfall intar en särställning inom klientelet. Inte sällan ursäktas fylleristen med att han inte kan hjälpa att han 2.3 Fylleristraffet i vid bemärkelse beter sig som han gör, därför att han Utredningen har gjort den iakttaär full. Denna känsla för fylleristerna är givetvis olika stark bland olika iakt- gelsen att många, som önskar att fylleristraffet bibehålls, lägger en mycket tagare. Det är möjligt att toleransen är särskilt stor hos dem som själva bru- vidsträckt innebörd i begreppet straff. kar alkohol och vet att de skulle kun- Härmed avses ofta hela den samlade na hamna i och kanske också befunnit reaktionen från samhällets sida mot sig i samma situation. Det ligger emel- fylleristen och fylleriets sociala och lertid i öppen dag för varje iaktta- psykologiska verkningar; polisingripandet, det infamerande och obehagliga i gare att en alkoholförgiftning försätatt tas om h a n d till allmän beskådan, ter fylleristen i ett tillstånd, som ofta att under kanske rätt uppseendeväckgör honom oförmögen att ta vård om ande former föras till fylleristarrest, sig. I själva fyllerisituationen ligger obehaget av att behöva sova ruset ett akut behov av social-medicinska av sig i arresten, förklara bortovaron hjälpåtgärder. Man kan också förmoda för närstående och kanske för arbetsatt många av de landvinningar, som gjorts på alkoholforskningens område, givare, registreringen hos polisen, konär på väg att spridas till en bredare trollstyrelsen och olika sociala nämnallmänhet. Genom massmedia sker så- der, körkortsindragning, avstängning lunda viss upplysning i alkoholfrågan, från systembolagets försäljningsställen, svårigheter att få lämplighetsintyg o.s.v. vilket skapar ökad förståelse för en social-medicinsk inställning. Mycket ty- Det är alltså en lång rad ingripanden der också på att folk i allmänhet allt i den enskildes intressesfär. Man kan då mer kommit att acceptera vård och be- fråga sig vilken betydelse som allmänt handling som adekvata åtgärder i kam- tillmäts själva bötesföreläö^andet jämpen mot fylleriet och att strafftänkandet fört med alla övriga samhällsåtgärder som förbinds med fylleriet. Det är troi motsvarande grad förlorat terräng.* ligt att folk i allmänhet betraktar böHärmed är givetvis inte sagt att det inte alltjämt kan finnas förespråkare tesstraffet som en m i n d r e ingripande för tanken att straffbeläggandet ändå är åtgärd. Omhändertasandet väcker uppdärmotiverat. Som inledningsvis antytts har märksamhet. Bötesföreläggandet den meningen framförts på några håll 1 I detta s a m m a n h a n g kan n ä m n a s en enkätatt straffet visserligen saknar betydelse, undersökning som Verdandi lät göra bland då det gäller alkoholister och vanesupa- 6 140 deltagare under Hjulfesten hösten 1966. 73 procent av dessa ansåg att fylleristen borre, men att det ändå bör bibehållas med de ha lämplig medicinsk behandling i stältanke på tillfällighetssuparna. Det är en let för att sättas i arrest (jfr tidskriften Verpopulär uppfattning att tillfällighetsfyl- dandisten nr 6—7 1967). SOU 1968:55

304 emot kan ske diskret och kommer oftast inte till utomståendes kännedom.

Det kan med skäl påstås att ett bötesbelopp om 50 kronor i dagens penningvärde inte kan kännas särskilt eko2.4 Fylleristraffet som sådant är inte ekononomiskt betungande för folk i allmänmiskt kännbart för folk i allmänhet het. Från vissa håll har också gjorts Framställningen leder in på frågan gällande att en kraftig skärpning ä r om straffet eller straffhotet h a r den motiverad för att straffet skall få den avskräckande effekt på befolkningen, avskräckande effekt man förväntar. som man på vissa håll vill tillskriva Frånsett att straffet givetvis måste sätdet. En förutsättning härför torde vara tas i rimlig proportion till förseelsens att bötesstraffet, sett isolerat från övri- art, vilket redan i och för sig medför ga sanktioner mot fylleriet, verkligen en begränsning av böterna, kan åtupplevs som en kännbar reaktion. Straf- skilliga invändningar riktas mot en såfet är i 16 kap. 15 § brottsbalken be- dan straffskärpning. Det måste givetvis stämt till böter, högst 500 kronor. Det bli fråga om en avsevärd höjning av är ganska belysande för rättsutveck- böterna för att man skall kunna tala lingen på detta område att den diskus- om ett kännbart straff. Höjningen skulsion, som sedan slutet av 1800-talet le emellertid under alla förhållanden i riksdagen förts kring fylleristraffet, framför allt komma att drabba de inte så mycket avsett frågan om straf- lägsta inkomsttagarna, bland vilka fylfet varit berättigat utan framför allt i leristklientelet främst återfinns, medan vad mån det funnits anledning skärpa den inte skulle bli vidare kännbar för straffet. I sitt förslag till lagstiftning de mera besuttna i samhället. Särskilt om brott mot staten och allmänheten kännbar skulle straffskärpningen bli (SOU 1944: 69) var straffrättskommit- för återfallsfyllerister, som samlar på tén också förespråkare för skärpt straff- sig många bötesstraff. I flertalet fall mätning. Enligt vad kommittén utta- skulle det visa sig uteslutet att driva lade borde det tidigare för normalfal- in böterna och straffet skulle närmast len upptagna bötesmaximum av 100 framstå som ett slag i luften. kronor kunna överstigas framför allt De orättvisor, som penningböterna vid flera gånger upprepad förseelse och för med sig genom att straffet inte drabman stannade vid att föreslå det straff- bar alla lika, skulle givetvis kunna bemaximum av 500 kronor, som nu är gränsas om man övergick till dagsbotsgällande lag. Medan praxis vid utmä- systemet. Utredningen har också funtande av fylleriböter framför allt vid nit förespråkare för en sådan tanke återfall tidigare varierat mycket på bland dem, som uttalat sig i avkrimiolika håll i landet tycks man numera naliseringsfrågan. I sitt tidigare nämnha nått fram till en enhetlig rättstillda förslag (SOU 1944:69) diskutelämpning. Vid statsåklagarmöte i no- r a d e straffrättskommittén denna möjvember 1964 uttalade riksåklagaren på lighet. Kommittén framhöll därvid, i föranstaltande av fylleristraffutredning- betraktande av att de som ådrar sig en att höjda böter vid återfall inte bor- ansvar för fylleri till alldeles överväde tillämpas och att 50 kronor i böter gande del är i små ekonomiska omstänvar den lämpligaste påföljden. Enligt digheter, att en övergång till dagsbotsvad utredningen inhämtat från kontroll- systemet i realiteten skulle medföra en styrelsen synes denna rekommendation sänkning av de utdömda bötesbeloppen, numera följas i de allra flesta fall. såvida inte stadgades högre minimum SOU 1968:55

305 ä n det vanliga. Vidare ansågs en sådan reform medföra att det i varje fyllerimål måste krävas särskild utredning angående den tilltalades ekonomiska förhållanden, vilket var uteslutet med hänsyn till det stora antal mål det här gäller. De praktiska synpunkter, som straffrättskommittén utifrån sina utgångspunkter lade på bötesstraffet, föranledde dåvarande departementschefen att avskriva tanken på införande av dagsböter för fylleriförseelser. 2.5 Andra faktorer än fylleristraffet folk från fylleri

avhåller

Det förhåller sig uppenbarligen så att fylleriböterna i och för sig inte verkar särskilt avskräckande på folk i allmänhet. Man kan därför på goda grunder förmoda att det är andra faktorer som påverkar befolkningen och avhåller det stora flertalet människor från fylleri. I vad mån kriminaliseringen av fylleriet verkar moralbildande eller moralförstärkande kan man heller inte få någon bestämd uppfattning om. Så mycket är dock klart och detta framgår av den tidigare redogörelsen, att de flesta människor ansluter sig till den moraluppfattning, som bl. a. kommit till uttryck i fylleriparagrafen. Men det är då framför allt fråga om även i övrigt socialt och moraliskt välanpassade människor som inte löper vidare risk att göra sig skyldiga till fylleriförseelser. Det är ej heller troligt att deras moraluppfattning skulle försvagas om straffet avskaffades, eftersom fylleriet i allt fall kommer att leda till kännbara ingripanden från samhällets sida, åtgärder som allmänt torde uppfattas som betydligt allvarligare än bötespåföljden.

nämnas ett experiment, som genomfördes i Finland under en treårsperiod med början år 1962.i I tre medelstora städer sänktes den beräknade åtalsfrekvensen beträffande antalet omhändertagna fyllerister från 40—50 procent till 9—24 procent. I tre städer av motsvarande storlek (kontrollorter) bibehöll man r å d a n d e åtalspraxis. Förutsättningarna för omhändertagande (polisens praxis) skulle däremot vara oförändrade i samtliga städer. En jämförelse mellan utvecklingen i försöksorterna och kontrollorterna avslöjade inte någon statistiskt påvisbar skillnad i antalet omhändertagna under försökstiden. Av intervjuundersökningar bland polismän på försöksorterna framgick också att de flesta inte ansåg den ändrade åtalsfrekvensen ha medfört någon förändring i antalet fyllerister eller i deras beteende. Det visade sig emellertid u n d e r försökets gång att folk i allmänhet saknade kännedom om experimentsituationen. Genom särskilda studier, företagna av försökspersonal, som blandade sig med fylleristklientelet, kunde man sålunda konstatera att inte ens de kroniska alkoholisterna upptäckt att det rådde ä n d r a d åtalspraxis. Någon fann det visserligen märkvärdigt att han inte blivit anmodad att underteckna och bekräfta den fyllerirapport, som normalt brukade föreläggas honom efter tillnyktrandet, men han förklarade detta med att han troligen inte denna gång varit tillräckligt berusad för att kunna åtalas. Den omständigheten att försöksverksamheten inte blivit bekantgjord bland befolkningen i försöksorterna förringar givetvis värdet av experimentet, i vad 1

2.6 Ett finskt försök att mäta fylleristraffets allmänt återhållande effekt

I

detta

sammanhang

SOU 1968:55

förtjänar

om-

En n ä r m a r e presentation av försöket finns intagen i en artikel av P a t r i k Törnudd »Fylleriböter som k r i m i n a l p o l i t i s k t problem» (tidskriften Alkoholpolitik nr 1/1967).

306 det tar sikte på att mäta straffets allmänpreventiva effekt. Försöket ansågs dock ge belägg för den uppfattningen att bötfällningspolitiken, granskad separat från anhållningspolitiken, inte har någon väsentlig inverkan på de berusades beteende eller på förekomsten av fylleri. 1 Såvitt utredningen har sig bekant har det i övrigt aldrig utförts någon undersökning för att klarlägga fylleristraffets allmänt återhållande verkan. Vad man erfarenhetsmässigt känner angående denna allmänverkan är endast en del av de fall där den inte haft någon effekt, d. v. s. människor som gjort sig skyldiga till fylleri. För andra icke-fyllerister uppkommer frågan: skulle de ha gjort sig skyldiga till fylleri om beteendet inte varit straffbelagt? Det gäller alltså att förklara varför en viss situation inte inträffat och om denna situation skulle ha inträffat vid ändrade betingelser. Med kännedom om de svårigheter forskningen har att brottas med då det gäller att försöka vinna klarhet i fylleriets orsaker, måste det ställa sig nära nog omöjligt att fastställa orsakerna till att fylleri inte inträffat. Hur människan skulle bete sig i en tänkt situation och vilka faktorer som kunde tänkas påverka hennes handlande, kan ingen med säkerhet uttala sig om. 2.7 Fylleristraffets allmänpreventiva verkan är inte klarlagd

Man måste sålunda slå fast att frågan om fylleristraffets allmänt återhållande verkan leder in på outforskade områden, där det finns rikligt utrymme för meningsskiljaktigheter. Anledningen därtill är uppenbar: diskussionen måste föras utifrån en rad obestyrkta premisser. Man kan tycka att den som påstår att fylleristen måste dömas till böter för att andra samhällsmedborgare skall avhålla sig från

fylleri, också bör visa att straffet h a r denna effekt på andra samhällsmedborgare. Svårigheterna att utforska orsaken till uteblivna mänskliga beteenden är emellertid, som förut framhållits, nära nog oöverstigliga. Det torde i realiteten vara fråga om ett komplicerat nätverk av sociala, medicinska och psykologiska faktorer som bestämmer den enskilde individens återhållsamhet i förhållande till spritmissbruket. Vilken roll straffhotet spelar i detta sammanhang råder det delade meningar om. Utredningen vill för sin del hävda att ett avskaffande av fylleristraffet i förening med en intensifierad vård och behandling av fylleristklientelet under inga omständigheter kan antas försämra det allmänna nykterhetsläget i riket.

3. Fylleristraffet

och

fylleristklientelet

I diskussionen om fylleristraffets ändamål har även framförts den meningen att straffet verkar återhållande på den enskilde fylleristen, d. v. s. drabbar honom med sådan kraft att han inte vidare vill utsätta sig för risken att uppträda berusad. Denna uppfattning ger anledning att n ä r m a r e skärskåda fylleristklientelet. 3.1 Fylleriet i statistisk belysning

Till en början måste då konstateras att fylleriförseelserna är av mycket stor omfattning. Av kontrollstyrelsens statistik kan inhämtas att år 1965 gjordes 117 745 omhändertaganden, d. v. s. 19,4 per 1 000 invånare i åldern över 15 år. I 79 644 fall eller omkring 68 procent blev den omhändertagne dömd. Återstående 32 procent skulle sålunda utgöra 1

Fylleriet är i Finland fr.o.m. den 1 januari 1969 avkriminaliserat. (Jfr s. 138). SOU 1968:55

307 dels fall, där fylleriet begåtts på enskilt område, och dels fall där vederbörande fått åtalseftergift t. ex. därför att han intagits på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Tidigare har man räknat med att omkring 80 procent av antalet omhändertagna blivit sakfällda. De år 1965 avdömda förseelserna (79 644) hade begåtts av 47 936 personer. Av sistnämnda antal utgjorde 26 456 eller 55 procent fyllerister, som under de tidigare fem åren ådömts minst en fylleriförseelse. Återstoden, 21 480 personer, var alltså att anse som förstagångsfyllerister. Då man försöker skaffa sig en bild över fyllerifrekvensen måste man emellertid räkna med att många »fyllerifall» aldrig kommer till myndigheternas kännedom eller av olika anledningar inte föranleder omhändertagande och därmed registrering. Det finns alltså ett mycket betydande »mörkertal» i fylleristatistiken. En mängd olika faktorer kan h ä r spela in, t. ex. polisens effektivitet, toleransen hos den patrullerande polismannen, de omständigheter v a r u n d e r fylleriet inträffat. Man kan utgå ifrån att polisen är mindre benägen att ta h a n d om en fyllerist, som kan transporteras hem genom anhörigas eller vänners försorg. Vid större festliga sammanhang såsom motortävlingar, m a r k n a d e r eller andra publikevenemang, där spritmissbruk är vanligt förekommande bland besökande, kan av praktiska skäl inte alla fyllerister arresteras utan ordningsmakten måste begränsa sig till de mest kvalificerade fallen. Att det registrerade antalet fyllerister inte överensstämmer med det verkliga antalet kan indirekt utläsas ur statistiken. Som exempel kan nämnas att år 1965 endast omhändertogs i Djursholm 9, i Sigtuna 7 och i Gränna 11 fyllerister. I Skanör med Falsterbo, som sommartid är välbesökSOU 1968:55

ta turistorter, blev inte någon fyllerist omhändertagen detta år. Det sagda innebär dels att många av dem som registreras som förstagångsfyllerister h a r bakom sig tidigare icke registrerade fyllerifall och dels att det finns ett betydande antal personer, som åtminstone vid något tillfälle uppträtt berusade på allmän plats utan att bli omhändertagna för fylleri. Mot bakgrunden av det nu anförda kan fylleristatistiken visserligen inte sägas ge någon rättvis bild av den verkliga fyllerifrekvensen men den ger oss ändå betydelsefulla data om klientelet och omfattningen av myndigheternas ingripanden. Det har sålunda kunnat konstateras att antalet omhändertaganden steg omedelbart till omkring det dubbla efter motbokssystemets slopande år 1954 för att sedan gå sakta tillbaka till år 1964. Därefter var tendensen åter ökande, men totalt sett ligger fylleriet fortfarande under 1956 års nivå. Antalet personer, som årligen tas om hand för fylleri, har inte ökat så mycket som antalet förseelser, d. v. s. antalet förseelser per person har ökat något. En utpräglat ogynnsam bild företer ungdomsfylleriet; i åldrarna 15—17 år har antalet förseelser per invånare mer än tredubblats sedan 1954 och i åldrarna 18— 20 år har det fördubblats. Det anses utmärkande för den skedda utvecklingen att fylleriet nått allt längre ner och breddats i de lägre åldersgrupperna samt att det bildats ett större och allt svårare klientel av vanesupare. 3.2 Ungdomsklientelet

Uppmärksamheten bör särskilt riktas på klientelet av unga fyllerister. En inom kontrollstyrelsen utförd undersökning 1 angående återfall i fylleri bland ungdomen förtjänar beaktande i detta sam1

Undersökningen är redovisad i tidskriften Alkoholfrågan 1963:5, s. 213 ff.

308 Tabell 14:1. Antal åldrar år 1964

Åldrar vid begåendet

fylleriförseelser

och

mo 'snarande

antal personer

i olika

Fylleri Antal förseelser

Motsvarande antal personer

Därav förstagångare1

Antal förseelser per person

procent förstagångare

15—17 18—20 21—24 25—

3 578 8 908 7 920 54 627

2 981 6 549 5 371 30 252

2 570 4 139 2 428 10 398

1,20 1,36 1,47 1,81

86 63 45 34

Summa

75 033

45 153

19 535

1,66

manhang. Undersökningen avsåg ungdomar i åldrarna 15—24 år födda i juni eller juli månader, som under 1956 gjort sig skyldiga till en första fylleriförseelse. Det visade sig att av de 1 594 förstagångsfylleristerna var det endast 55 procent som var anmärkningsfria under den följande femårsperioden. Av de övriga gjorde sig 41 procent skyldiga till minst en ny fylleriförseelse medan återstående fyra procent begick rattfylleri eller annat brott under alkoholpåverkan. Återfallsfrekvensen var ojämförligt störst i åldrarna under 18 år, där inte mindre än 54 procent återföll minst en gång. Undersökningen Ungdom och alkohol, som genomfördes i Stockholm för några år sedan, visade en ännu allvarligare utveckling.2 Av de 31 ynglingar i åldern 15—21 år, som under tiden 29 januari—25 februari 1956 omhändertogs för fylleri och var mantalsskrivna i Stockholm, var 24 förstagångsfyllerister. Vid slagning i nykterhetsnämndens centralregister på nyåret 1961 fann man, att 16 eller 66,7 procent återfallit, därav tre eller 12,5 procent inom ett år efter den första förseelsen. På motsvarande sätt undersöktes de underåriga fyllerister, som omhändertogs i februari—mars 1960. Antalet förstagångsfyllerister var här 29 och av dem återföll fem eller 17,2 procent under de närmaste tolv måna-

derna efter den första förseelsen. De redovisade siffrorna tyder på att man måste räkna med en betydande återfallsfrekvens bland unga förstagångsfyllerister. Ju högre upp man kommer i åldrarna desto större blir antalet förseelser per person och — i motsvarande grad — desto lägre blir andelen förstagångsfyllerister. Utvecklingen belyses av tabell 14:1.

3.3 Fylleristraffet verkar inte återhållande på återfallsfylleristen

Det är givetvis vanskligt att dra alltför långtgående slutsatser av statistiken men det tillgängliga materialet ger ändå klara belägg för att fylleriböterna inte haft någon avskräckande verkan på stora delar av fylleristklicntelet. Beträffande alkoholisterna är detta alldeles klart och ingen vill väl påstå annat. Ett typiskt drag hos alkoholisten är att han söker upprätthålla en ständig alkoholpåverkan. Hos honom finns ett behov att fortsätta att dricka sprit, då han börjat, och inget straffhot i världen kan hindra honom därifrån. För missbrukaren, som inte blivit beroende av alkoholen, skulle straffet eller 1

Icke registrerade för någon fylleriförseelse under de n ä r m a s t föregående fem åren. Jfr stadskollegiets utlåtande och m e m o rial, bihang 1962 n r 51.

2 SOU 1968:55

309 straffhotet väl i och för sig kunna tänkas stoppa ett fortsatt missbruk. Den höga återfallsfrekvensen tyder dock på att så i stor utsträckning ej är fallet. Hur stor del av återfallsfylleristerna som är att hänföra till kategorierna alkoholister och grava missbrukare är svårt att säga. En framkomlig men likväl ganska otillförlitlig väg är att undersöka h u r många fall nykterhetsnämnderna h a r att handlägga årligen. Det visar sig då att nykterhetsnämnderna år 1964 ansett behov av mera ingripande åtgärder föreligga, d. v. s. övervakning eller anstaltsvård, i omkring 16 000 fall. Om dessa bortsorteras från det registrerade antalet återfallsfyllerister, kvarstår ändå ett betydande antal fyllerister, på vilka straffet inte haft någon återhållande verkan. 3.4 Tillfällighetsfylleristen

Men hur förhåller det sig då med dem, som inte återkommer i fylleriststatistiken? Har straffet på dem haft en så gynnsam effekt att de i fortsättningen avhållit sig från fylleri? Vi räknade år 1959 med 20 204 eller 43 procent förstagångsfyllerister. Detta innebär inte att de genomgående varit skötsamma i nykterhetshänseende innan de debuterade som fyllerister. Enligt lämnad uppgift framgår av anteckningarna i kontrollstyrelsens register att 459 av dessa »debutanter» under en femårsperiod före registreringen varit föremål för mera ingripande nykterhetsvårdande åtgärder, d. v. s. ställts under övervakning eller meddelats beslut om tvångsvis intagning på vårdanstalt. Det kan också förmodas att många av dem under samma tid varit föremål för lindrigare förebyggande åtgärder. Anledning finns också att misstänka att det bakom de allra flesta förstagångsfyllerierna ligger ett mer eller mindre utpräglat alkoholmissbruk, som inte komSOU 1968:55

mit till myndigheternas kännedom. Kanske är det tillfälligheternas spel som gjort att fylleristen icke tidigare omhändertagits. Talet om "tillfällighetsfyllerister" är så till vida missvisande som man självfallet inte på förhand kan veta om den registrerade fylleriförseelsen utgör en enstaka händelse i en människas liv eller om den kommer att upprepas. Ur fylleristraffutredningens synpunkt h a r det varit av särskilt intresse att få klarhet om de personer, som nu gör sig skyldiga till fylleri, kan antas komma att återfalla och i vilken utsträckning detta kan väntas ske. Detta var ett av syftena med den stora undersökning, som utredningen låtit utföra beträffande fylleristklientelet och som redovisats i bilaga 1, del II. Genom att följa samtliga i juni månad 1917 födda män, som under perioden 1932—1964 vid åtminstone något tillfälle registrerats för fylleri, har man kunnat få många värdefulla data. Man har sålunda bl. a. kunnat konstatera att endast omkring var sjunde fylleriförseelse visat sig vara av engångsnatur. Motsvarande antal engångsförseelser skulle under nu aktuella förhållanden bli en på tio fylleriförseelser. Dessa uppgifter, sedda i belysning av vad tidigare sagts om mörkertalet i fylleristatistiken, ger anledning att allvarligt ifrågasätta om det egentligen existerar något mera beaktansvärt s. k. tillfällighetsfylleri. Den höga återfallsfrekvensen framgår också klart om man betraktar de personer av 1917 års klass, som under den n ä m n d a perioden gjort sig skyldiga till fylleri. 51 procent av denna klass h a r registrerats för en enda fylleriförseelse. Undersökningen visar också att ju tidigare man debuterar, desto större är risken för återfall och desto fler blir återfallen. Av dem som begick sin första fylleriförseelse i åldern 16—17 år åter-

310 föll 73 procent medan motsvarande antal i åldersgruppen 45—47 år utgjorde 10 procent. Detta faktum har särskild relevans, om man beaktar den kraftiga ökningen av ungdomsfylleriet, som kännetecknar utvecklingen de senaste åren. Om denna utveckling fortsätter finns det sålunda skäl att räkna med ytterligare ökning av återfallsfylleriet. Ansträngningarna har särskilt inriktats på att få fram en allsidig bild av fylleristklientelets ekonomiska och sociala situation samt att analysera sambandet mellan fylleri och olika former av social missanpassning. I detta hänseende h a r undersökningspopulationen utgjorts av alla den 15 :e födda svenska män, som registrerats för fylleriförseelse, begången under 1959, och som vid 1964 års slut vistades i riket. Att de som registrerats för flera återfall i fylleri och därmed manifesterat ett avvikande alkoholbeteende även i övrigt uppvisar ett avvikande socialt beteendemönster är kanske inte ägnat att förvåna. De resultat, som undersökningen här kommit till, stämmer överens med den bild av nykterhetsvårdsklientelet, som presenterats av 196b års nykterhetsvårdsundersökning i dess betänkande SOU 1967:36. Utredningens undersökning visade också påtagliga skilln a d e r i den sociala anpassningen mellan dem som inte tidigare gjort sig skyldiga till fylleriförseelser vid tidpunkten för 1959 års förseelse (förstagångsfyllerister) och dem som därvid hade tidigare fyllerier bakom sig (återfallsfyllerister.) Ju fler fylleriförseelser desto lägre var medelinkomsten, desto större var sjukdomsfrekvensen (även psykisk sjukdom) och desto större var kriminaliteten. Om förstagångsfylleristerna sålunda visade sig vara bättre anpassade än återfallsfylleristerna, tyder ändå undersökningen på att de uppvisade sämre social anpassning än normalpopulatio-

nen. Det finns alltså anledning att inte betrakta det registrerade fylleriet som en isolerad företeelse utan sätta det in i ett större socialt sammanhang. De resultat som kan utläsas ur undersökningen, nämligen att de som tas om hand för fylleri i stor utsträckning är socialt missanpassade och att ett klart samband finns mellan ett avvikande alkoholbeteende och andra sociala avvikelser, utgör ett viktigt argument för avkriminaliseringen av fylleriet. Den gjorda undersökningen ger stöd för att socialmedicinska insatser är påkallade i de flesta fall som lett till fylleri. Det är sällan av en tillfällighet som en omhändertagen fyllerist berusat sig. Tillfälligheten torde snarast ligga i omhändertagandet. Det är därför inte försvarligt att bagatellisera en fylleriförseelse genom att påstå att denna endast är att betrakta såsom »olycksfall». Fylleriet kan i sig vara ett så allvarligt symptom på begynnande eller pågående alkoholmissbruk att en n ä r m a r e utredning i varje särskilt fall är motiverad. Flertalet fall fordrar också fortsatta stödåtgärder inom ramen för poliklinisk eller annan öppen nykterhetsvårdande verksamhet.

4. Fylleristraffets fylleristen

effekt på den

enskilde

Av den statistiska undersökningen kan vidare utläsas att de utdömda fylleriböterna spelar liten roll för fylleristklientelets fortsatta förhållande till alkoholen. Naturligtvis förekommer det fall som inte återkommer i myndigheternas register. Man kan emellertid inte härav utan vidare dra den slutsatsen att straffbeläggandet av fylleriet i dessa fall haft en gynnsam effekt för den fortsatta utvecklingen. Straffet h a r sannolikt lämnat många helt oberörda och inte SOU 1968:55

311 alls påverkat deras beteende — de h a r däremot haft turen att undgå fortsatta samhälleliga ingripanden. Men man kan likväl inte bortse ifrån att det trots allt finns ett antal fyllerister som inte återfallit efter det första fylleriomhändertagandet. Frågan är om detta skett under direkt inflytande av straffbeläggandet. 4.1 Omhändertagandet verkar infamerande

För en person, som inte tidigare varit utsatt för obehaget och det infamerande i att tas omhand för fylleri, verkar nog i allmänhet situationen efter tillnyktrandet utomordentligt avskräckande. Den chockartade upplevelse och känsla av ångest och förnedring, ofta i förening med kroppsliga besvär, som många gånger präglar fylleristen, då han släpps ut ur polisarresten, kan i och för sig väl tänkas ge honom en allvarlig tankeställare att ta sig till vara i framtiden. En omständighet som tillmäts särskild betydelse i detta sammanhang är registreringen av fylleriet. Blotta vetskapen om att finnas intagen i myndigheternas register, att vara observerad och föremål för åtgärder från myndigheternas sida är ägnad att hos normala människor skapa olust och förmå dem till särskild försiktighet. Registreringen kan få k ä n n b a r a konsekvenser. Tidigare utgjorde det lokala polisregistret en betydande källa vid utfärdandet av laglydnads- och strafflöshetsintyg för olika anställningsprövningar och för behörigheten att utöva vissa verksamheter. Efter ikraftträdandet av lagen den 9 april 1965 om polisregister m. m. är sådana intyg i princip avskaffade. Emellertid gäller alltjämt, om än i begränsad omfattning, att de lokala polisregistren skall ligga till grund för utfärdande av intyg eller utlåtanden angående lämpligheten hos dem som ansöker om viss behörighet elSOU 1968:55

ler rättighet eller tillstånd till viss verksamhet. Det är h ä r främst fråga om ärenden angående körkort och trafikkort, körskoleverksamhet, luftfartscertifikat, utskänkning av rusdrycker, realisation och gårdfarihandel. 4.2 Körkortet kommer i farozonen

I detta sammanhang bör särskilt körkortet uppmärksammas. Vid prövning av förutsättningarna för erhållande av körkort skall jämlikt 32 § 2 mom. vågtrafikförordningen särskilt beaktas huruvida sökanden gjort sig känd för nyktert levnadssätt. Den som sakfällts för fylleri kan ej få körkort innan två år förflutit från förseelsens begående, såvida det inte kan anses uppenbart att han ändå är att bedöma som en skötsam person. Motsvarande regler gäller för utfärdande av trafikkort jämlikt 27 § 3 mom. förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. Den som inte uppfyller de krav på pålitlighet i nykterhetshänseende, som u p p ställts för erhållande av körkort, kan — om varning inte anses tillräcklig — jämlikt 33 § 2 mom. vägtrafikförordningen riskera att körkortet återkallas. Det har från polishåll framhållits att många förstagångsfyllerister fäster avgörande vikt vid att körkortet kommer i farozonen och att detta hot väger avsevärt tyngre än någon annan påföljd. Det råder ej heller tvekan om att många människor, inte minst de unga, är i stort beroende av bil för sin livsföring. I en undersökning angående rattfylleriklientelet 1 har bl. a. studerats körkortsåterkallelsernas sociala verkningar. 50 bilägare, som ådömts ovillkorligt frihetsstraff och vid intervjutillfället ha1

Hans Klette: Några resultat från tre rattfylleriundersökningar jämförda med trafiknykterhetskommitténs lagförslag, Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab, 1964, häfte 2—3, s. 119 ff.

312 de erfarenhet av i medeltal sex månaders körkortsåterkallelse, tillfrågades om dess verkan på de civila arbetsförhållandena, ekonomin och de sociala relationerna. Det framkom att 30 procent av de intervjuade tvingats byta arbete helt och att ytterligare 30 procent förlorat goda förvärvsmöjligheter inom arbetet på grund av körkortsåterkallelsen. Vidare visade undersökningen att 58 procent av de intervjuade fått vidkännas inkomstbortfall, i medeltal n ä r m a r e 100 kronor per vecka. Författaren kunde konstatera att detta för gruppen som helhet skulle betyda att körkortsåterkallelserna hade 2,5 gånger så stor verkan som fängelsestraffet, om faktorn ekonomin ses isolerad. Vad slutligen angår körkortsåterkallelsernas verkningar på de sociala relationerna framhölls som exempel på följderna av återkallelserna, att 44 procent av de intervjuade förlorat i medeltal sex timmar per vecka på att de ej kunde köra sin bil till och från arbetet samt att i 30 procent av fallen dessutom någon annan familjemedlem, mestadels frun, fått köra bilen. Den gjorda undersökningen visar med all tydlighet vilka betydande värden som står på spel för en fyllerist som innehar körkort eller står i begrepp att söka sådant. 4.3 Fylleristen blir ett nykterhetsvårdsfall

Såsom i den tidigare framställningen n ä r m a r e utvecklats skall jämlikt 10 § lagen om nykterhetsvård anmälan ske till nykterhetsnämnden, då någon tagits för fylleri. En fyllerist som inte tidigare varit föremål för nykterhetsvårdande åtgärder blir härigenom registrerad hos nämnden. Man kan utgå ifrån att många fyllerister betraktar denna registrering som ett besvärande, kanske också avskräckande ingripande. Att bli kallad till nykterhetsnämnden för samtal och rådgivning anses väl i allmänhet inte

innebära något allvarligare ingrepp i den personliga friheten, men nykterhetsnämnderna h a r genom sin organisatoriska sammanblandning av frivillig vård och tvångsåtgärder för många kommit att framstå som något av en Janusgestalt. Den ena sidan av verksamheten vänder sig till klienterna för att genom olika hjälpåtgärder, som bygger på deras egen medverkan, komma till rätta med problemen. Om detta emellertid bedöms som otillräckligt och man kan konstatera hemfallenhet, inträder en annan sida av verksamheten. Genom att tillämpa 15 och 18 §§ lagen om nykterhetsvård kan man tillgripa tvångsåtgärder, övervakning eller i sista hand omhändertagande på anstalt. Denna sida av verksamheten framstår för många som utmärkande för nykterhetsnämndens arbete. Det är uppenbart att en sådan uppfattning om nämnden i hög grad försvårar dess strävan att förmå folk att på frivillig väg söka hjälp för sina alkoholproblem. Det skapar också fruktan för fortsatta ingripanden från nämndens sida, inte minst bland dem som en gång omhändertagits för fylleri. Ur denna synpunkt faller det sig naturligt att en registrering hos nykterhetsnämnden kan för många förstagångsfyllerister spela betydande roll för den fortsatta utvecklingen. Det sagda gäller även barnavårdsnämnderna och deras befattning med de unga fylleristerna. Det förhåller sig uppenbarligen så att förstagångsfylleristen har fullt klart för sig att han riskerar en r a d olika åtgärder från samhällets sida, om han återfaller. Utredningen h a r särskilt velat framhålla risken att förlora körkortet och bli föremål för nykterhetsnämndens eller barnavårdsnämndens åtgärder. Sannolikt utgör dessa riskmoment en väsentlig anledning till att vissa förstagångsfyllerister inte återkomSOU 1968:55

313 mer i fylleristatistiken efter den första registreringen. Mera tveksamt är om dessa fyllerister fäster någon större vikt vid att de riskerar böter vid återfall i fylleriet.

5. Sammanfattning av utredningens uppfattning om fylleristraffets preventiva effekt Det finns sålunda enligt utredningens mening mycket som talar för att fylleristraffet som sådant inte h a r någon egentligt avskräckande effekt på befolkningen. Den moralbildande eller moralförstärkande verkan, som man på vissa håll vill tillskriva fylleristraffet, torde kunna uppnås på annat sätt, främst genom uppfostran och upplysning i alkoholfrågan. Det kan därför inte vara sakligt motiverat att åberopa straffets allmänverkan som skäl mot en avkriminalisering. Ej heller kan straffet antas ha någon nämnvärt avhållande effekt på fylleristklientelet. Den höga återfallsfrekvensen och den bild vi fått av klientelet ger vid handen att straffet i flertalet fall får anses ändamålslöst. I de fall, där fylleristen inte återfallit efter en fylleriförseelse eller demiä eljest kan betraktas som en enstaka företeelse — fall som relativt sett torde vara sällsynt förekommande — finns inget som motsäger att utvecklingen skulle ha gått i samma riktning oberoende av de utdömda fylleriböterna.

6. Fylleristraffet vårdsynpunkt

ur

allmän

6.1 Den akut berusade är ett vårdfall

För utredningen h a r det varit en grundläggande regel att en omhändertagen fyllerist bör komma under adekvat soSOU 1968:55

cial-medicinsk vård och behandling. Med den kännedom vi fått om fylleristklientelet finns det anledning räkna med behov av läkarinsatser i de allra flesta fall av fylleri. Utredningen har fått stöd för denna uppfattning från den medicinska sakkunskap som rådfrågats. Det framgår också med all tydlighet av den i kap. 18 införda redogörelsen från försöksverksamheten vid Nordhemspolikliniken i Göteborg, att medicinska åtgärder är motiverade i flertalet fall, då polisen förpassar akut alkoholförgiftade personer till fyUeristarrest. Den medicinska synen på fylleriet som ett akut sjukdomstillstånd utgör alltså ett bärande motiv för avskaffande av fylleristraffet. Om samhället, såsom utredningen föreslår, får tillgång till andra resurser för vård och behandling av fylleristerna, främst genom tillskapandet av akutkliniker, blir motiven för en avkriminalisering ännu starkare. Nu kan man naturligtvis inte komma ifrån att det finns fall, där mera djupgående insatser från medicinskt eller socialt håll inte är omedelbart påkallade. Utredningen h a r emellertid i det föregående velat visa att de fyllerister, hos vilka fylleriet utgör ett tillfälligt avsteg från en till synes eljest välanpassad livsföring, är relativt sällsynta. Det kan ur denna synpunkt inte vara rimligt att avskilja dessa fyllerister och bestraffa dem men inte andra. Härtill kommer att redan omhändertagandet och följderna därav, bortsett från straffbeläggandet, för dessa tillfällighetsfyllerister innebär ett så allvarligt ingripande att ytterligare reaktion synes obehövlig. En inte ringa del av dessa fyllerister torde vara ungdomar, som ofta befinner sig i riskzonen för asocial livsföring. Även ett enstaka fylleri påkallar h ä r uppmärksamhet från barnavårdsnämndens sida

314 och det är av vikt att åtgärderna sätts in så tidigt som möjligt i den unges utveckling. Enligt numera allmänt vedertagen uppfattning är straffet här inte den lämpliga åtgärden för att komma till rätta med problemen. Utredningen h a r också erfarit att det i stor utsträckning meddelas åtalseftergift för förstagångsfyllerister i åldrarna under 18 år. Så sker t. ex. alltid i Stockholm. Denna praxis ger klart uttryck för att man anser andra åtgärder böra träda i stället för straffet. Det är över huvud taget angeläget att behandlingen av alkoholmissbrukare kan sättas in så snabbt och på ett så tidigt stadium som möjligt. Ett första omhändertagande för fylleri utgör en allvarlig varningssignal, som ofta påkallar n ä r m a r e undersökning och i flertalet fall bör leda till fortsatta nykterhetsvårdande åtgärder. Det råder dock betydande svårigheter för läkare och socialvårdare att etablera den nödvändiga kontakten med klienterna. Inte sällan bottnar detta i en negativ inställning till nykterhetsvården från klientens sida. Det är allmänt bekant att många fyllerister saknar insikt om sin egen situation eller i varje fall intar en avvisande noli-me-tangere-attityd mot läkare och socialarbetare, som engagerats i verksamheten. Enligt utredningens mening bör det dock finnas möjlighet att bryta udden av en sådan negativ inställning hos klienterna. En förutsättning härför är att akutkliniken får en sådan ställning att den allmänt •— inte bara av klienterna — uppfattas som akutintag jämställd med övriga sådana inom ett sjukhus. Vidare bör man vinna den allmänna opinionen för ökad förståelse för klinikernas verksamhet. Den uppfattningen bör bli allmänt rådande att omhändertagandet av en fyllerist i första hand är förestavat av intresset att få honom under läkar-

vård och behandling därför att det är fråga om en sjuk människa. Slutligen och inte minst är det av vikt att man genom individuella samtal med klienterna försöker klarlägga sjukdomsbilden för dem och få dem att inse nödvändigheten av att följa den behandlingsplan som läkare föreskriver i samråd med den socialvårdstjänsteman, som skall vara stationerad på kliniken. 6.2 Straffbeläggandet kan motverka behandlingen

Bestraffningen av fylleriet bör ses mot denna bakgrund. Utredningen h a r redan inledningsvis i detta kapitel framhållit att fylleristraffet rimmar illa med uppfattningen att fylleriet påkallar vård och behandling. För läkaren eller socialarbetaren, som har att övertyga klienten om att omhändertagandet är medicinskt indicerat och att akutkliniken är till för att hjälpa honom att lösa sina problem, skuFe straffbeläggandet av fylleriet antagligen uppfattas som ett allvarligt hinder i behandlingen. För fylleristen åter skulle intresset för läkarens synpunkter och den nykterhetsvårdande verksamheten troligen minska eller kanske helt gå förlorat, om omhändertagandet på klinik förbinds med en straffrättslig påföljd. Utredningen har kommit till den uppfattningen att de föreslagna klinikernas möjligheter att fungera enligt utredningens intentioner i hög grad skulle försvåras om fylleristraffet bibehölls. Det har också från socialvårdshåll framhållits att fylleristraffet i åtskilliga fall har en klart negativ effekt ur behandlingssynpunkt. Många klienter uppges sålunda betrakta böterna som en slutlikvid som avskär vidare förbindelse med nykterhetsvården. Straffet blir alltså ett tveeggat svärd. Nykterhetsvårdens möjligheter att fånga upp alkoholmissbrukare och förmå dem att SOU 1968:55

315 etablera kontakt försvåras uppenbarligen i hög grad genom en sådan inställning hos klientelet. En företagen undersökning* visar också att personer, som kallats till nykterhetsvårdsbyrå i anledning av fyllerianmälan, uppvisar avsevärt sämre behandlingsresultat än de som av annan anledning måste uppsöka byrån. Mycket få av de kallade inleder fortlöpande förbindelser med byrån. 6.3 Indrivning av fylleriböter kan försvåra rehabiliteringen

Fylleristraffet kan också få en annan betydelse ur behandlingssynpunkt. Det samlade bötesbeloppet kan efter h a n d bli en påtaglig belastning för återfallsfylleristen, som så småningom inte ser annan möjlighet att befrias därifrån än att låta sig intas på allmän vårdanstalt, varvid böterna avskrivs, eller att låta böterna gå till förvandling. Erfarenheterna visar emellertid — och detta bestyrks av den statistiska undersökning, som utredningen låtit utföra — att böterna i stor utsträckning betalas även av återfallsfyllerister, om än först i samband med indrivning. Även åtskilliga fyllerister, som hänförts till kategorien socialhjälpsfall, fullgör sin bötesbetalning. Fylleristklientelet återfinns i stor utsträckning bland de lägsta inkomsttagarna och socialhjälpsfallen. Sålunda visar förenämnda undersökning att 26 procent av samtliga fyllerister och 38 procent av de fyllerister, som registrerats för minst fem fylleriförseelser, haft årsinkomst under 5 000 kronor. Böterna bidrar i icke ringa del till den försämring av fylleristernas ekonomiska ställning som följer av alkoholmissbruket. Fylleristen får allt svårare att leva i ordnade förhållanden allteftersom missbruket fortsätter. Det ligger också nära till hands att han förlorar intresset för fast arbeSOU 1968:55

te, då han finner att en avsevärd del av arbetslönen måste användas till att betala fylleriböter med. De läkare och socialvårdare, som h a r att arbeta för fylleristens återanpassning, ställs ej sällan inför stora svårigheter då det gäller att övertyga klienten om nödvändigheten av ordnat arbete. Ett tänkbart motargument från honom är att arbetet inte lönar sig med hänsyn till bötesindrivningen. Det är vid sådant förhållande uppenbart att det fordras en betydande kraftinsats från klientens egen sida för att han skall kunna komma igång på nytt. Det är lika uppenbart att indrivningen av gamla böter kan försvåra rehabiliteringsarbetet och motverka resultatet av gjorda ansträngningar.

7. Fylleristraffet rättvisesynpunkt

ur social

Vid bedömningen av straffbeläggandet av fylleriet kan utredningen inte undgå att anlägga vissa sociala rättvisesynpunkter på straffet. Det förhåller sig obestridligt så att det främst är socialt avsigkomna personer och personer i den lägsta socialgruppen som tas om hand för fylleri. Andra fyllerister däremot, som kan uppvisa en respektabel social ställning, undgår i stor utsträckning polisingripande. Då personer i högre socialskikt offentligen berusar sig sker detta oftast inomhus, t. ex. på restaurang. De har i allmänhet möjlighet att ordna hemtransport med taxi eller på annat sätt, kanske genom vänners försorg. Med gatufylleristen förhåller det sig däremot många gånger annor1

»Fortlöpande förbindelser inom n y k t e r hetsvården — en efterundersökning av hjälpåtgärdsklientel av Stockholms stads informationsbyrå i alkoholfrågor» (Alkoholfrågan 1961:7).

316 lunda. Utmärkande för honom är att han super utomhus, i portgångar eller på bekvämlighetsinrättningar och gärna uppehåller sig ute på allmänna platser. Han har ingen tanke på att ta taxi hem, om han ens h a r någonstans att ta vägen, och kan i allmänhet ej heller räkna med annans bistånd för hemtransporten. I dessa fall leder alltså fylleriet i allmänhet till omhändertagande och bestraffning. Det är naturligtvis otillfredsställande att straffet på detta sätt endast kan komma att drabba en del av de akut berusade, som uppfyller lagens förutsättningar för ett omhändertagande, beroende på skillnaden i socio-ekonomisk status. Lagstiftningen kan med rätta komma att uppfattas som en klasslagstiftning av dem som blir omhändertagna. 7.1 Straffet drabbar ej alla lika

I detta sammanhang vill utredningen åter erinra om det orättvisa i att fylleristraffet inte drabbar alla bötfällda fyllerister lika. För en person med ordnad ekonomi innebär 50 kronor i böter inte något kännbart grepp i plånboken. Ser man däremot på de små inkomsttagarna, bland vilka fylleristerna och framför allt återfallsfylleristerna i stor utsträckning hör hemma, blir förhållandet annorlunda. Fylleriböterna kan här vara nog så kännbara och medföra minskad försörjningsförmåga hos den bötfällde. Visserligen är hans ekonomiska ställning många gånger redan undergrävd till följd av spritmissbruket genom att pengarna går till sprit i stället för till livets förnödenheter, men böterna bidrar i icke ringa mån till att ytterligare försämra situationen. Om fylleristen har familj blir det först som sist denna, som drabbas av straffbeläggandet. I de fall där fylleristen uppbär socialunderstöd för sin och sin

familjs försörjning och det allmänna härigenom i realiteten kommer att bidra till böternas betalning — ett förhållande som enligt vad den statistiska undersökningen utvisat inte är ovanligt — blir situationen nära nog grotesk. Nu kan man naturligtvis invända att det inte bara är fylleriböterna som orättvist drabbar de lägre inkomsttagarna. Detta gäller ju alla bötesstraff som inte är utformade enligt dagsbotssystemet, t. ex. åtskilliga straff i vägtrafikförordningen. Man kan emellertid inte komma ifrån att fylleriet intar en särställning i brottskatalogen, vilket medför att det är svårt att göra jämförelser med andra ordningsförseelser. Kriminaliseringen av fylleriet innebär att vissa symptom på ett akut sjukdomstillstånd bestraffas. Alkoholförtäringen som sådan är inte straffbar utan tvärtom sanktionerad av staten som h a r monopol på försäljningen. Först då alkoholförtäringen når över gränsen för det tillåtna och försätter konsumenten i ett rus kan han, om han uppehåller sig på allmän plats och företer synbara tecken på berusning, straffas för sin förtäring. Det är emellertid uppenbart för envar att den som förtär alkohol själv har svårt att avgöra var gränsen för det straffbara beteendet går, eftersom en mängd olika faktorer kan spela in i det individuella fa'let. Det finns visserligen människor som vid återkommande tillfällen förtär ett bestämt kvantum alkohol i förvissning om att detta kommer att leda till ett sådant berusningstillstånd, som inte kan tolereras av samhället. Gatufylleristen t. ex. är redan då han börjar dricka ur en butelj brännvin inställd på att han skall tömma denna och att han kommer att bli full. Spritförtäringen kan då sägas leda till ett av honom önskat resultat. Men det är här oftast fråga om människor som är beroende av alkoholen SOU 1968:55

317 och som inte ser någon möjlighet att av- allas likhet inför lagen. Det är ett oefhålla sig därifrån. Fylleriet kan ur den- tergivligt krav att samhällets ingripanna synpunkt inte sägas vara medvetet de mot fylleriet inte blir beroende av planerat. En annan person, som inte bli- fylleristens sociala eller ekonomiska förvit beroende av alkoholen, räknar nor- hållanden. Ett vidmakthållande av bemalt inte med att han skall bli full, då straffningen av fylleriet leder uppenbart han börjar dricka sprit. Efter hand som till en ur social rättvisesynpunkt icke konsumtionen fortsätter avtrubbas om- önskvärd kategoriklyvning av dem som dömet och det blir allt svårare att be- berusar sig offentligen. stämma var gränsen för det straffbara beteendet går. Det är i allmänhet inte samhällsekonomisk heller möjligt att på förhand avgöra hur 8. Fylleristraffet ur synpunkt mycket alkohol man tål i en given situation. Toleransen växlar från indi- En fråga, som h ä r också något skall vid till individ, liksom den varierar beröras, är fylleriböternas betydelse ur hos den enskilde individen, där olika samhällsekonomisk synpunkt. Fyllerifaktorer, såsom fysisk eller psykisk böterna medför, i den mån de betalas, kondition, kan inverka på hans förmå- ett visst tillskott till statskassan. Om ga att tåla spriten. Det kan alltså mycman approximativt — och annat är ket väl förhålla sig så att en person inte möjligt i detta sammanhang — bei ett sällskap, vilken förtär samma alko- räknar antalet avdömda fylleriförseelholmängd som övriga dryckesbröder, ser under ett år till 80 000, att i 75 problir kraftigt berusad medan de övriga cent eller 60 000 av dessa fall böterna inte företer nämnvärda berusningsbetalas samt att böterna vid varje symptom. tillfälle bestäms till 50 k r o n o r skulle Med det anförda vill utredningen unsammanlagt inflyta tre miljoner kroderstryka att det finns en påtaglig skillnor. Jämförda med statsverkets innad mellan fylleriet och övriga ordkomster på alkoholhanteringen, d. v. s. ningsförseelser därigenom att fylleriet inkomsterna på sprit, vin och maltdrycinte är medvetet planerat på samma ker jämte rusdrycksförsäljningsmedlen, sätt som t. ex. en felparkering. Den som verkar bötesintäkterna dock inte särförtär alkohol saknar många gånger skilt höga. Dessa inkomster på alkoholförmåga att kontrollera konsumtionen hanteringen beräknades i 1967 års statsoch råkar i ett straffbart berusningstill- verksproposition till 2 370 miljoner.* stånd mer eller mindre mot sin vilja. Fylleristerna utgör en avsevärd del Det bör vidare framhållas att bakom av det totala antalet personer, som gör de allra flesta fyllerier ligger anpasssig skyldiga till brott. Under år 1963 ningssvårigheter, personliga konflikter h a r det totala antalet till ansvar fällda eller andra ofta djupt rotade orsaker, personer beräknats till 338 430.2 Av vilket medför att fylleriet måste bedö1 Som jämförelse kan nämnas att samma mas utifrån helt andra synpunkter och år beräknades inkomsterna av tobaksskatinte jämställas med vanliga ordningsten till 1.525 miljoner och bensin- och förseelser av bagatellartad beskaffenbrännoljeskatten till 1.760 miljoner. Sammanlagda skatten på inkomst och förmöhet. genhet beräknades till 13.815 miljoner. 2 Vid angivna förhållanden verkar Uppgifterna hämtade från Statistiska straffbeläggandet av fylleriet inte stå i centralbyråns publikation »Brottsligheten 1963». överensstämmelse med grundsatsen om SOU 1968:55

318 dessa h a r 15 082 avsett brott mot strafflagen utom fylleri och förargelseväckande beteende, 65 085 fylleri och förargelseväckande beteende samt 258 263 brott mot andra lagar och förordningar (härav 163 985 mot vägtrafikförordn i n g e n ) . 19,2 procent av samtliga h a r alltså avsett fylleri eller förargelseväckande beteende. Det är vid sådana förhållanden uppenbart att fyllerimålen i hög grad belastar polis, åklagare och domstolar. Det är lika uppenbart att de fordrar stora arbetsinsatser på verkställighetsstadiet. Den av utredningen genomförda statistiska undersökningen visade att av de fyllerister, som betalade sina böter, 24 procent betalade utan anmaning, 27 procent efter anmaning samt inte mindre än 35 procent först i samband med indrivning. Då böterna går till förvandling måste åklagarmyndighet och domstol ägna ytterligare arbete åt fylleristerna. Det är sålunda alldeles klart att straffbeläggandet av fylleriet orsakar samhället stora kostnader, som inte tillnärmelsevis motsvarar de intäkter som böterna kan sägas medföra. Detta vore i och för sig inte något att säga om, för den händelse bestraffningen kunde antas begränsa fylleriet och de samhällsskador som en utbredning av fylleriet för med sig. Som tidigare närmare utvecklats anser emellertid utredningen att bestraffningen inte har en sådan återhållande effekt. De kostnader samhället måste vidkännas för att nuvarande påföljdssystem skall fungera är därför under inga förhållanden samhällsekonomiskt motiverade. Härtill kommer att polis, åklagarmyndighet, domstol och exekutiva myndigheter kan ägna tid och arbete åt andra mera angelägna uppgifter, om de befrias från fyllerimålen.i

9. Utredningens ståndpunkt avkriminaliseringsfrågan

i

Med den ändrade sociala grundsyn och den ökade förståelse för den medicinska aspekten på alkoholismen, som kännetecknar nutidsmänniskan, är bestraffningen av fylleriet otidsenlig och ändamålslös samt oförenlig med samhällets strävanden att komma till rätta med alkoholproblemen. Enligt utredningens mening talar därför övervägande skäl för en avkriminalisering av fylleriet. Genom en sådan reform öppnas möjligheter för en rationell på socialmedicinsk grund anpassad behandling av fylleristerna. Men samtidigt innebär avkriminaliseringen ett radikalt avståndstagande från den sedan gammalt hävdade uppfattningen, att det samhällsskadliga beteende, som innefattas i fylleriet, bör angripas på straffrättslig väg. Utredningen är emellertid fast övertygad om att föreställningen om fylleristraffets ändamålsenlighet — sedd mot bakgrunden av de kunskaper vi vunnit genom alkoholforskningen och erfarenheterna från nykterhetsvårdens klientel — inte är sakligt motiverad. Utvecklingen h a r i stället nått därhän, att en lagändring nu får anses ofrånkomlig, en lagändring, som måste tillmätas hög prioritet inom det sociala framstegsarbetet. Utredningen finner det vara fullt i sin ordning att vårt land, som bör ha större möjligheter och resurser till denna reform än många andra länder, tar steget fullt ut genom beslut om att bereda fylleristerna adekvat vård och behandling i stället för straff. Som tidigare anförts finns det enligt utredningens mening ingen anledning 1

Enligt lag, som träder i kraft den 1 juli 1968, skall fylleristraffet i fortsättningen kunna åläggas genom ordningsföreläggande. (Se vidare »Efterskrift» s. 494.) SOU 1968:55

319 att i fråga om kriminaliseringen av fylleriet göra åtskillnad mellan alkoholister, vanesupare samt fyllerister som inte blivit beroende av alkoholen. Den medicinska synen på den akuta berusningen innebär att straffbeläggandet i intet fall kan anses motiverat. Vid sådant för-

SOU 1968:55

hållande saknas här anledning att vidare beröra den i utredningens direktiv väckta frågan om en utvidgad åtalsprövning i vissa fall kunde anses påkallad. Utredningen föreslår alltså att stadgandet i 16 kap. 15 § brottsbalken upphävs.

FEMTONDE

KAPITLET

Det milit ära fylleriet Såsom i annat sammanhang nämnts avdöms i Sverige årligen i runt tal 75.000 fylleriförseelser. I detta antal ingår en mindre del — årligen omkring 1500 fylleriförseelser — som avser militärer, d.v.s. i princip värnpliktiga, hemvärnsmän och hemvärnsrekryter samt vid krigsmakten anställda officerare, underofficerare, underbefäl och meniga. Det ligger i sakens natur, att det faller inom utredningens u p p d r a g att även uppmärksamma det militära fylleriet.

1. Militära

straffbestämmelser

Den allmänna bestämmelsen i 16 kap. 15 § brottsbalken om ansvar för fylleri gäller också militärer som uppträder berusade på allmän plats. Är den berusade uniformsklädd vid förseelsens begående, kan han emellertid i regel räkna med att ansvarsfrågan kommer att handläggas av militär befattningshavare i disciplinmål i stället för av åklagare eller allmän domstol. Straffet blir i så fall inte böter utan disciplinstraff, d.v.s. arrest eller disciplinbot. Bestämmelserna härom återfinns i 3 och 7—9 §§ militära rättegångslagen samt 2 § lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän. Vid sidan om den allmänna fylleriparagrafen finns i 21 kap. 15 § brottsbalken en speciell bestämmelse om fylleri, begånget av militär inom militärt område. Det stadgas här att krigsman, som inom område eller utrymme som nyttjas

av krigsmakten, uppträder berusad av alkoholhaltiga drycker så att det framgår av hans åtbörder eller tal dömes för fylleri till disciplinstraff. Till samma straff dömes om ruset orsakats av annat än alkoholhaltiga drycker. Det är vid tillämpningen av denna paragraf likgiltigt om den berusade varit klädd i uniform eller ej. Förseelsen får enligt militära rättegångslagen behandlas i disciplinmål, och så sker också i regel. För det fall att en militär uppträder berusad i tjänsten gäller särskilda bestämmelser. Har krigsman, som tjänstgör såsom chef för avdelning av krigsmakten eller fullgör vakttjänst eller liknande uppgift, genom förtäring av alkoholhaltiga drycker eller annorledes satt sig ur stånd att fullgöra tjänsten, straffas han enligt 21 kap. 13 § brottsbalken för övergivande av post. Är krigsman under tjänsteutövning så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel, att hans förmåga att fullgöra tjänsten måste antas vara nedsatt, ådrar han sig enligt 21 kap. 14 § brottsbalken ansvar för onykterhet i tjänsten. Påföljden är i båda fallen disciplinstraff eller fängelse. Disciplinstraff för dessa brott kan enligt militära rättegångslagen i princip ådömas i disciplinmål. I detta sammanhang bör erinras om bestämmelserna om tjänstefel av krigsmän. Officerare, underofficerare och annat befäl av lägst furirs grad är enligt 21 kap. 21 § brottsbalken underkastade ämbetsansvar. Den allmänna beSOU 1968:55

321 stämmeisen om tjänstefel i 20 kap. 4 § brottsbalken är således tillämplig på dem. Straffet för tjänstefel är normalt böter eller suspension. Frågan om ansvar för tjänstefel kan enligt militära rättegångslagen handläggas i militärt disciplinmål, i vilket fall straffet normalt blir arrest eller disciplinbot i stället för böter. För befäl av lägre grad än furir liksom för meniga finns i 21 kap. 18 § brottsbalken en speciell bestämmelse enligt vilken den, som av försummelse, oförstånd eller oskicklighet åsidosätter vad honom åligger enligt reglementen, instruktioner eller andra allmänna bestämmelser, särskilda föreskrifter eller tjänstens beskaffenhet, kan dömas för tjänstefel till disciplinstraff. Det bör emellertid anmärkas, att denna bestämmelse liksom den allmänna bestämmelsen om tjänstefel är tillämplig endast om gärningen ej är särskilt belagd med straff. I fråga om påföljden för militärt fylleri på allmän plats utom tjänsten fästes avgörande vikt vid om den berusade varit klädd i uniform. Enligt 8 kap. 19—25 §§ tjänstereglementet för krigsmakten (TjRK) får personal, som har lägst furirs grad, och fast anställd korpral efter eget beprövande bära uniform eller civil klädsel utom tjänsten. Annan manlig personal, d.v.s. i huvudsak värnpliktiga korpraler, vice korpraler och meniga, måste däremot i princip bära uniform även utom tjänsten. Vissa undantag gäller dock. Det viktigaste innebär, att civil klädsel får bäras under semester, övningsuppehåll och annan tjänstledighet samt på fritid i anslutning till sön- och helgdagar. Vid in- och utpassering till och från militär anläggning får dock vederbörande inte bära civila kläder, såvida ej hans chef medgett detta för särskilt tillfälle eller för särskild personal. När det gäller att i disciplinmål beSOU 1968:55

stämma straffet för fylleri står som förut nämnts valet i regel mellan arrest och disciplinbot. Bestämmelser om dessa straff finns i 32 kap. 6 § brottsbalken, i 1948 års lag om disciplinstraff för krigsmän samt i militära rättegångslagen. Arrest, som är ett frihetsstraff, kan i disciplinmål ådömas i lägst tre och högst 15 dagar. Med arreststraffet är emellertid också förenat löneavdrag under strafftiden. Straffet verkställs i militärhäkte. Den som undergår arrest skall deltaga i tjänstgöring om strafftiden överstiger tio dagar. Även vid kortare arreststraff kan tjänstgöring förekomma. Disciplinboten är ett rent penningstraff, innebärande löneavdrag under en t.o.m. 20 dagar. Det bör i detta sammanhang påpekas att det enligt 14 § lagen om disciplinstraff finns möjlighet att för »mindre förseelser» använda tillrättavisning i stället för disciplinstraff. De former av tillrättavisning, som kan förekomma, är varning, extratjänst samt utegångsförbud (på sjön landgångsförbud) u n d e r högst sju dagar. Tillrättavisning är alltså inte något straff och den tillämpas i praxis så gott som aldrig som reaktion mot fylleri. Det straff, som i disciplinmål brukar utmätas för fylleri, vare sig fråga är om fylleri av uniformsklädd militär på allmän plats eller om fylleri av militär inom militärt område, är sex—åtta dagars arrest med ett p a r dagars förhöjning vid återfall. Frekvensen av de utdömda straffen framgår av nedanstående tabell 15:1. Bestraffningsrätt tillkommer vissa högre militära befattningshavare av lägst regementsofficers grad eller tjänsteklass. Innan disciplinstraff åläggs, skall utredning h a ägt rum genom s.k. militärförhör och den bestraffningsberättigade ha inhämtat yttrande av auditor. Bestraffningsbeslutet kan inom viss tid överklagas hos allmän domstol.

322 Tabell 15:1 Antal för fylleri

dömda

militåi

Personalkategori

Böter

Fast anställda officerare Vpl. officerare Fast anställda underofficerare Vpl. underofficerare Fast anställt underbefäl av lägst furirs grad el. motsvarande tjänsteställning Vpl. furirer övriga fast anställda övriga vpl. Armén Marinen , Flygvapnet ,

I tjänstereglementet för krigsmakten har intagits vissa bestämmelser om förbud mot förtäring av rusdrycker. Alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel får sålunda inte brukas före eller under tjänstgöring, om förtäringen kan inverka på förmågan att rätt fullgöra ålagd eller förutsedd tjänsteuppgift. Vidare får meniga inte medföra rusdrycker eller öl till kasernområde, läger eller annat uteslutande för krigsmaktens behov upplåtet område. Sådana drycker får ej heller förvaras eller förtäras i sådana lokaler inom kasernområde e t c , som helt eller delvis är avsedda för meniga.

2. Omhändertagandet och av militära fyllerister

förvaringen

Då en militär påträffas berusad utanför militärt område kan han självfallet tas om hand av polis med stöd av bestämmelserna i 1841 års förordning eller polisinstruktionen. Enligt särskilda regler i den militära rättegångslagen kan emellertid sådant omhändertagande också verkställas av militär personal. I 36 § nämnda lag föreskrivs sålunda att krigsman, som inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten eller —

Arrest

3 1 1

2 1 4

Disciplinbot

7 5 24

88 52 20

658 476 162

23 12 5

iklädd militär tjänstedräkt — på allmän plats uppträder berusad, så att det framgår av hans åtbörder eller tal, eller eljest stör allmän ordning eller ordningen inom krigsmakten, enligt förmans förordnande må tas i förvar. Närmare bestämmelser om vilken personal, som h a r rätt och skyldighet att ingripa mot berusade militärer, har meddelats i 19 kap. 25—43 §§ tjänstereglementet för krigsmakten. Där uppräknas bl.a. förman, överordnad som är uniformsklädd, vaktpersonal, ordningspatrull och militärpolis. Förvaringen av berusade kan ske i polisarrest eller i militära lokaler. Det förekommer på vissa håll att polisen i stället för att sätta in en omhändertagen militär fyllerist i polisarrest, själv eller genom tillkallad militär personal låter föra honom till annan förvaringslokal, som för detta ändamål finns tillgänglig på vederbörandes förband. I Stockholm brukar alla militära fyllerister transporteras till en arrest vid örlogsvarvet på Skeppsholmen. I den militära rättsvårdskungörelsen finns vissa bestämmelser om hur de militära förvaringslokalerna skall vara beskaffade och hur de intagna skall behandlas. Den omhändertagne skall förvaras i militärhäkte eller, där sådant SOU 1968:55

323 inte finns att tillgå, i annan lämplig lokal. Militärhäkte skall vara så beskaffat, att vistelse däri ej kan medföra men för de intagnas hälsa. Förvaringsrum skall vara försett med bädd, stol och bord av enkel beskaffenhet. Rum, som används till förvaring av berusad eller våldsam person, kan dock ha annan för ändamålet anpassad inredning. Före insättningen i militärhäkte skall vapen, tändstickor och annat, varmed den omhändertagne kan anlägga eld eller eljest göra skada, tas från honom. I den mån det anses erforderligt skall militärhäkte, då någon förvaras däri, stå under bevakning. Om häktet inte står under bevakning skall den intagne genom ringledning eller annan lämplig anordning kunna tillkalla personal från kasernvakt eller från annat håll inom förbandet. Den som är våldsam får beläggas med lämpligt fängsel, dock ej under längre tid än säkerheten fordrar. Enligt gällande bestämmelse om förvaringstidens längd får den omhändertagne ej hållas i förvar längre än som betingas av det ändamål, som föranlett omhändertagandet. Alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel, som påträffas hos en militär fyllerist och som skäligen kan antas vara förverkade på grund av bestämmelserna i lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m., kan tas i beslag av militär personal. Militär befattningshavare, som äger bestraffningsrätt i disciplinmål, skall omedelbart pröva om beslaget skall bestå. Den som drabbas av beslaget kan dock begära domstols prövning därav, i vilket fall målet omedelbart skall hänskjutas till åklagaren. Den bestraffningsberättigade kan i samband med utdömandet av disciplinstraff för fylleri förklara egendomen förverkad. Någon skyldighet för militära befattningshavare att till nykterhetsnämnd SOU 1968:55

anmäla ett fylleriomhändertagande, motsvarande den som åvilar polisen enligt 10 § lagen om nykterhetsvård, finns inte. Ådömes disciplinstraff för fylleri, skall dock uppgift h ä r o m enligt 2 § kungörelsen den 17 juni 1955 angående skyldighet för domstolar m.fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen sändas till kontrollstyrelsen. Kontrollstyrelsen h a r att i sin tur underrätta länsnykterhetsnämnd.

3. Den militära

nykterhetsvården

En viss intern militär nykterhetsvård ingår som ett led i personalvården inom krigsmakten. Personalvården skall under ledning av regementschefen handhas av personalvårdsofficer och personalvårdskonsulent. Såsom nykterhetsvårdande åtgärder betecknas dels de förut nämnda förbuden för meniga att införa, förvara och förtära rusdrycker och öl inom militärt område dels den militära övervakningen av alkoholmissbrukare. Enligt 10 § tillämpningskungörelsen till lagen om nykterhetsvård skall anmälan alltid ske till regementschef eller motsvarande chef, då någon som fullgör militärtjänstgöring är eller blir föremål för övervakning av nykterhetsnämnd. Bestämmelserna om den militära övervakningen innehåller i huvudsak följande. Militära myndigheter skall vid behov biträda nykterhetsvårdande myndigheter med övervakning av alkoholmissbrukare i militärtjänst. Regementschefen skall tillse att missbrukare vid regementet övervakas. Han biträds därvid av vederbörande personalvårdare vid förbandet. Kompanichef skall, om regementschefen inte förordnar särskild övervakare, vara militär övervakare för alkoholmissbrukare, som är i tjänst vid kompaniet. Av betydelse i nykterhetshänseende är vidare en bestämmelse i 12 kap. 21 §

324 tjänstereglementet för krigsmakten, enligt vilken personalvårdsofficeren eller personalvårdskonsulenten skall lämna enskild rådgivning och bistånd i personliga angelägenheter. Häri torde också ligga att personalvårdaren bör ta kontakt med en alkoholmissbrukare och lämna honom de råd och den hjälp han kan behöva, t.ex. föranstalta om medicinsk behandling. Ej sällan anlitas den militäre personalvårdaren av nykterhetsnämnd för social utredning av en klient, som fullgör militärtjänstgöring. Därmed ges också tillfälle för personalvårdaren att bilda sig en uppfattning om vederbörandes alkoholproblem. Vid sidan om dessa speciella nykterhetsvårdande insatser bedrivs inom den militära bildningsverksamheten en allmänt förebyggande nykterhetsvård. Så kan t.ex. föredrag anordnas i alkoholfrågan, varvid Centralförbundet för nykterhetsundervisning brukar ställa föreläsare till förfogande. Åtminstone ett sådant föredrag hålls för varje årskull rekryter. Aktiviteten på detta område varierar starkt från förband till förband. Det bör i detta sammanhang påpekas att den militära nykterhetsvården inte gått alldeles fri från kritik. Sålunda framhålls bl.a. i en av stabskonsulenten B. Sehlstedt på uppdrag av försvarsstaben år 1966 utarbetad promemoria angående nykterhetsfrämjande åtgärder inom krigsmakten att när en värnpliktig ådömts disciplinstraff för fylleri och nykterhetsnämnd eller barnavårdsnämnd fått rapport om förseelsen, det endast i enstaka fall förekommer att nämnden hos förbandet begär utredning angående den värnpliktiges alkoholvanor med förslag till åtgärder. I allmänhet väntar man med undersökningen tills vederbörande kommit hem, eller också händer ingenting alls. Det föreslås i promemorian, att konsulenten i omedelbar anslutning till militärförhör på

grund av fylleri skall samtala med den värnpliktige och göra sig underrättad om dennes alkoholvanor och orsakerna till eventuellt missbruk. Om så erfordras, skall konsulenten remittera vederbörande till förbandsläkaren eller annan specialist och i övrigt vidtaga lämpliga hjälpåtgärder. Vidare föreslås bl.a. en skyldighet för förbanden att rapportera fall av alkoholmissbruk till nykterhets- och barnavårdsnämnder. 4. Reformerad behandling militära fyllerister

av

De grundläggande synpunkter, som utredningen i sin allmänna motivering lagt på frågan om omhändertagandet av berusade personer, gäller självfallet också militära fyllerister. Dessa bör följaktligen i framtiden tas om hand och behandlas på samma sätt som andra fyllerister. I dessa fall kan en s o c i a l m e d i cinskt inriktad behandling många gånger te sig särskilt angelägen. Det är h ä r i stor utsträckning fråga om unga människor i åldrarna 20—21 år, där missbruket inte manifesterats och där möjligbeter finns att med adekvata behandlingsåtgärder bryta en hotande utveckling. 4.1 Akutvård inom militär sj ok vården

Det sagda innebär inte att omhändertagandet av militära fyllerister med nödvändighet måste ske på de akutkliniker, som utredningen föreslår skola inrättas i större städer. Det kan finnas skäl att i stället söka finna en alternativ lösning till sådana kliniker, vilken särskilt tar sikte på de militära förhållandena. I första hand kommer då resurserna på den militära sjukvårdens område i blickfånget. De flesta förband har egna sjukvårdsavdelningar med egen läkaroch sköterskepersonal samt militära sjukvårdare. Den medicinska sidan av SOU 1968:55

325 klinikverksamheten skulle sålunda kunna tillgodoses. De uppgifter, som enligt utredningens förslag skall läggas på en socialvårdstjänsteman vid sådan akutklinik, skulle i det militära kunna fullgöras av förbandets personalvårdskonsulent, som intermittent fick tjänstgöra vid sjukvårdsavdelningen. Mot att lägga ett akutintag för berusade personer i anknytning till sjukvårdsavdelning vid militärförband talar emellertid den nuvarande organisationen av militärsjukvården. Sådan sjukvårdsavdelning är avsedd för militära patienter, som är så lindrigt sjuka att de under civila förhållanden skulle ha vårdats i sina hem. Allvarligare sjukdomsfall förs däremot till de civila sjukhusen. Det sagda innebär, att varken läkare eller sköterska i regel finns tillgänglig på avdelningen under kvällar, nätter och helger. Alla avdelningar h a r ej heller isoleringsrum. Det går därför inte att i dagens läge förvara och behandla berusade personer på dessa avdelningar. Det torde ej heller vara möjligt och ekonomiskt försvarligt att införa jourtjänst för läkare och sköterskor och iordningställa isoleringsrum för omhändertagandet av det relativt fåtal berusade personer det här kan bli fråga om. För övrigt pågår för närvarande en avveckling av den nuvarande förbandsjukvården. I sitt den 25 maj 1964 avlämnade betänkande I »Krigsmaktens förbandssjukvård» (SOU 1964:20) föreslog sålunda 1962 års försvarssjukvårdsutredning en genomgripande reformering av den militära förbandssjukvården. / proposition (nr 176) med förslag rörande organisation m.m. av förbandssjukvården, vilken lades fram vid 1965 års riksdag, föreslog föredragande departementschefen, statsrådet Andersson, i huvudsaklig överensstämmelse med försvarssjukvårdsutredningens förslag, att nuvaranSOU 1968:55

de militärläkare ersattes med avtalsanställda förbands- och tjänsteläkare. Förbandsläkarna, som föreslogs vara civilmilitära och anställda mot arvode, skulle främst ha h a n d om tillsynen över hälso- och sjukvården vid förbanden samt vara förbandschefens medicinska rådgivare. Tjänsteläkarna, som föreslogs vara civila och åtnjuta ersättning efter prestation enligt särskilda taxor, skulle utföra hälsoundersökningen och meddela sjukvård åt de värnpliktiga. Övrig personal vid förbanden förutsattes skola hänvisas till anvisningsläkare. De föreslagna riktlinjerna för förbandssjukvårdens organisation godkändes av riksdagen (rskr nr 438). 4.2 Omhändertagande på klinikort

Utredningen anser det sålunda inte vara realistiskt att föra omhändertagna, berusade militärer till förbandens sjukvårdsavdelningar. Ej heller i övrigt torde det finnas förutsättningar för att med utnyttjande av de militära personalvårdande resurserna skapa en särskild form för omhändertagande och behandling av detta klientel i enlighet med utredningens intentioner. Man bör i stället inrikta sig på att utnyttja de allmänna akutklinikerna på platser, där sådana inrättas. Någon skillnad i behandlingen av militära och civila fyllerister på sådana kliniker skall givetvis inte finnas. Polisen bör snarast underrätta vederbörande förband, då en militär från förbandet blivit omhändertagen på sådan klinik. Det kan vidare finnas anledning för klinikens personal att vid bestämmandet av förvaringstidens längd ta hänsyn till, att den omhändertagne bör återkomma till förbandet i tid till tjänstgöringens början, om hans tillstånd inte h i n d r a r detta. Skulle han inte inställa sig i tid kan detta medföra ansvar för undanhållande och därav följande eftertjänst. Det finns också skäl

326 att i samband med omhändertagandets upphörande ta kontakt med personalvårdare vid förbandet och i samråd med denne planera den fortsatta behandlingen. 4.3 Polisarrest — militärhäkte

På orter där akutkliniker inte kan inrättas kominer liksom nu valet att stå mellan förvaring i polisarrest och militärhäkte. Utredningen har såsom närmare utvecklats i kap. 11 tänkt sig att omhändertagandet i polisarrest så nära som möjligt skall anknyta till den verksamhet, som bedrivs på klinikerna. Förslaget innebär bl.a. att polisarresterna rustas upp, att polisen får ökade möjligheter att bereda den omhändertagne läkarvård samt att en socialvårdstjänsteman från nykterhetsnämnd skall vara intermittent stationerad hos polisen för att göra erforderliga sociala utredningar och förbereda den fortsatta behandlingen. Om verksamheten byggs ut enligt utredningens förslag kommer polisarresterna att bli ett betydelsefullt supplement till akutklinikerna, då det gäller omhändertagandet av akut berusade personer. En motsvarande upprustning av militärhäktena för att tillgodose vårdbehovet för de relativt fåtaliga militära fylleristerna torde inte vara möjlig. Eftersom militärhäktena uppenbarligen inte kan tillgodose de krav, som enligt utredningens förslag bör ställas på förvaringslokaler för akut berusade, förordar utredningen att de inte vidare nyttjas för sådant ändamål. I rena undantagsfall kan det dock bli nödvändigt att föra den berusade till sådant särskilt militärt förvaringsutrymme, t.ex. om polisarrest inte finns inom rimligt avstånd, vilket under speciella förhållanden kan tänkas förekomma under militärövning eller eljest i fält, eller om befintliga polisarrester är överbelagda.

Även under övergångstiden, innan polisarresterna hunnit rustas upp och behandlingen här kan ske enligt den föreslagna ordningen, bör de militära fylleristerna enligt utredningens mening förvaras hos polisen i stället för i militärhäkte. Det avgörande skälet härför är att polisen i högre grad än vaktpersonalen vid militärförband har erfarenhet av fylleristklientelet, har bättre förutsättningar att övervaka de omhändertagna samt bättre kan bedöma hur pass allvarligt en omhändertagens tillstånd är och om han behöver läkarvård. Vad hittills anförts om förvaring av militära fyllerister på akutklinik eller i polisarrest gäller inte bara sådana, som tas om hand utanför militärt område. Också de, som tas om hand inom sådant område, bör föras till akutklinik eller polisarrest och ej placeras i militärhäkte. Transporten till akutklinik eller polisarrest bör i sådana fall ombesörjas av militär personal. 4.4 Den verkan

allmänna

nykterhetsvårdens

med-

Den föreslagna ordningen för omhändertagande av militära fyllerister innebär att nykterhetsnämnd (barnavårdsnämnd) kan kopplas in på fallen redan i det akuta berusningsskedet. F.n. är nämndernas möjligheter att ingripa i en aktuell situation mycket små. Som tidigare framhållits sker inga underrättelser från militärt håll till nämnderna om inträffade omhändertaganden motsvarande dem, som polisen har att lämna enligt 10 § lagen om nykterhetsvård. Blir den omhändertagne senare föremål för bestraffning i disciplinmål, sänds uppgift om beslutet till kontrollstyrelsen, som därefter expedierar en kopia av uppgiften till länsnykterhetsnämnden. I den mån länsnykterhetsnämnden i sin tur underrättar den kommunala nykterhetsnämnden om beslutet, sker SOU 1968:55

327 detta under alla förhållanden först sedan avsevärd tid hunnit förflyta från omhändertagandet. Men även i fall, då nykterhetsnämnd eller barnavårdsnämnd underrättas om ett inträffat militärt fylleri och man kan befara ett allvarligt missbruk, synes nämnderna ofta vara obenägna att ingripa så länge vederbörande är kvar i militärtjänst. En sådan ordning är inte förenlig med den grundläggande principen inom nykterhetsvården att ett ingripande bör ske i ett så tidigt skede som möjligt. Enligt utredningens mening bör nämnderna i särskilt hög grad beakta de värnpliktigas alkoholproblem, eftersom det här är fråga om ungdomar vilkas missbruk i allmänhet ännu ej manifesterats. Den interna militära nykterhetsvården kan inte ersätta men väl komplettera den allmänna nykterhetsvården. Genom den av utredningen föreslagna ordningen för omhändertagande av militära fyllerister kan nämnderna på ett tidigt stadium etablera den nödvändiga kontakten med missbrukare. Nämnderna ansvarar för den fortsatta behandlingen och bör självfallet samarbeta med förbandets personalorganisation så länge klienten fullgör värnpliktstjänstgöring. De resurser som finns att tillgå på det militära området bör tillvaratas. Personalvårdskonsulenterna kan sålunda anlitas för att verkställa olika slags hjälpåtgärder och övervakningsuppdrag. Också militärläkaren bör kunna engageras för medicinska undersökningar, eventuellt även för poliklinisk behandling av alkoholmissbrukare inom det militära.

5. Avkriminalisering fylleriet

av det

militära

5.1 Den militära bestraffningen av fyllerister

Straffet för fylleri i disciplinmål utgör i allmänhet minst sex—åtta dagars arSOU 1968:55

rest, om förseelsen begås utom tjänsten. Jämförd med den ordinära fylleriboten, 50 kronor, är den militära bestraffningen påfallande hård. Att fylleriet inom det militära bedöms så allvarligt torde bl. a. ha sin grund i en traditionell uppfattning om att den uniformsklädde fylleristen skadar landets och krigsmaktens anseende. Denna uppfattning har kommit till uttryck i 6 kap. 10 § tjänstereglementet för krigsmakten, vari stadgas att krigsman skall iakttaga ett uppförande som h e d r a r tjänsten och uniformen. Motsvarande bestämmelser finns i instruktionerna för vissa statliga verk, vilkas tjänstemän bär uniform, såsom postverket, statens järnvägar, televerket och tullverket. Enligt uppgift från åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö blir sådan tjänsteman, som begår fylleri då han är klädd i uniform, ställd till ansvar i vanlig ordning av åklagare genom strafföreläggande eller av domstol. Den omständigheten att han bär uniform medför i allmänhet inte någon höjning av fylleriböterna, om fylleriet äger rum utom tjänsten. Enligt vad som inhämtats från nämnda verk skulle en sådan fylleriförseelse, om den togs upp i disciplinär ordning inom verket i stället för av åklagaren, normalt inte leda till svårare disciplinstraff än löneavdrag. Särskilt anmärkningsvärd ter sig den h å r d a bestraffningen av det militära fylleriet på allmän plats om man betänker att det stora flertalet av militärerna — de meniga — i princip är tvungna att bära uniform även utom tjänsten. Det är ur denna synpunkt uppenbart att värnpliktiga alkoholmissbrukare, som inte hör hemma på förläggningsorten och ej h a r möjligheter att under veckoslut eller annan fritid byta till civila kläder, alldeles särskilt riskerar att drabbas av den militära bestraffningen av fylleriet.

328 En annan anledning till att man inom det militära ser så allvarligt på fylleriet är att den uniformsklädde härigenom anses äventyra ordningen och disciplinen inom krigsmakten. Utredningen har dock svårt att inse att en fylleriförseelse, som äger rum utanför militärt område, kan antas få sådana följder. Det väsentliga ur ordningssynpunkt är att den berusade tas om hand och hålls avskild till dess han nyktrat till och ej längre genom sin berusning kan utgöra något störande inslag. 5.2 Kritik mot rådande ordning

Enligt utredningens mening saknas bärande skäl för att lägga andra synpunkter på bestraffningen av fyllerister, som är klädda i uniform, då de tas om hand på allmän plats, än på fylleristraffet i allmänhet. Några belägg för att det stränga arreststraffet skulle avhålla militärer från att berusa sig och därigenom medverka till ett allmänt gott nykterhetstillstånd inom krigsmakten, finns inte. Den långvariga isoleringen i enrum, som arreststraffet i allmänhet innebär, kan däremot för det stora flertalet utgöra ett allvarligt lidande som inte står i rimlig proportion till förseelsens art; för många kan arreststraffet t.o.m. vara direkt skadligt. Utredningen vill i detta sammanhang hänvisa till en artikel av fältläkaren vid arméstaben S. Urwitz, vari denne riktar skarp kritik mot användandet av arreststraff för militära brott och förseelser*. Det bör vidare framhållas att de militärstraff sakkunniga, som tillkallades år 1961 med uppdrag att utreda de militära straff- och disciplinmedlen, enligt vad utredningen erfarit kommer att ge uttryck för den meningen att militärt fylleri på allmän plats i regel inte skall medföra arrest utan ekonomiskt straff, eventuellt i kombination med en ny strafform, s. k. fritidsstraff, vilket inne-

bär utegångsförbud under 8—15 dagar. Härigenom skulle bestraffningen av det militära fylleriet komma att närma sig det allmänna straffbeläggandet av fylleriförseelser. De militärstraffsakkunniga har vid sina överväganden haft att utgå ifrån att straffbestämmelserna i 16 kap. 15 § och 21 kap. 15 § brottsbalken skall bestå. 5.3 Utredningens ståndpunktstagande

De allmänna synpunkter, som utredningen i föregående kapitel lagt på frågan om avkriminaliseringen av fylleriet, gäller också militärer, som tas om hand på grund av att de uppträder berusade, det må vara inom eller utom militärt område. Den omständigheten att vederbörande är klädd i uniform bör inte leda till annan bedömning i fråga om fylleriets straffbarhet. Även om omhändertagandet givetvis kan vara motiverat av hänsyn till den militära ordningen bör likväl tonvikten främst läggas på medicinska skäl — att den berusade i sitt akuta förgiftningstillstånd bör komma under adekvat vård och behandling — och missbruket bör mötas med andra medel än straff. Såsom tidigare framhållits bör den berusade militären föras till särskild medicinsk akutklinik eller förvaringslokal hos polisen för att nyktra till under mera betryggande former, varvid hans förhållanden närmare skall utredas ur medicinsk och social synpunkt. Lika litet som det i fråga om behandlingen av de omhändertagna finns anledning att göra åtskillnad mellan militärer och andra kan det vara försvarligt att straffa militära fyllerister men inte andra. Enligt utredningens mening kräver avskaffandet av det allmänna fylleristraffet i 16 kap. 15 § brottsbalken att även den speciella straffbestämmelsen om fylleri i 21 kap. 15 § brottsbalken upphävs. 1

Läkartidningen 1966, s. 4786 ff.

SOU 1968:55

329 Avkriminaliseringen av det militära fylleriet innebär att den akuta berusningen som sådan ej vidare skall vara straffbar. Det bör emellertid framhållas att utredningen inte därmed avser att också andra gärningar, som nu särskilt beläggs med straff, skall fritaga gärningsmannen från ansvar därför att de begåtts under påverkan av alkohol eller annat berusningsmedel. Vad särskilt angår militära förhållanden bör straffet för övergivande av post och onykterhet i tjänsten enligt 21 kap. 13 och 14 §§ brottsbalken bibehållas. Det är h ä r inte enbart den omständigheten att krigsman befinner sig i ett akut berusningstillstånd eller eljest missbrukat rusgivande medel, som leder till straffansvar, utan framför allt det förhållandet att han helt eller delvis satt sig ur stånd att fullgöra sin tjänst. I lika mån kan överträdelser av bestämmelserna i tjänstgöringsreglementet för krigsmakten medföra ansvar, då dessa överträdelser äger samband med en akut berusning. Att vederbörande berusat sig på sitt logement kan sålunda t.ex. föra med sig disciplinär bestraffning för förvaring av rusdrycker och rusdrycksförtäring på militärt område. En annan fråga, som kan ge anledning

SOU 1968:55

till särskilda överväganden, är huruvida en militär i befälsställning, som uppträder så berusad utom tjänsten att han därmed kvalificerar sig för ett omhändertagande, bör bedömas annorlunda än en menig eller värnpliktig i samma situation. Det bör inte undanskymmas att man i allmänhet ställer mycket stora krav på sådana befäl, som är klädda i uniform och i särskilt hög grad kan sägas representera krigsmakten. Upphävandet av straffbestämmelserna för fylleri medför i och för sig att även sådan fast anställd militärpersonal skall få vård och behandling i stället för att straffas. Den berusades beteende kan emellertid stundom vara sådant att detta kan rubriceras som tjänstefel. Har t.ex. ett befäl i uniform uppträtt berusad inom militärt område eller på allmän plats, där honom underlydande personal kan tänkas uppehålla sig, kan man tycka att han i betänklig grad åsidosatt vad honom åligger som befäl. Bedöms hans agerande som tjänstefel och blir han föremål för bestraffning i disciplinmål, synes straffet dock böra stanna vid disciplinbot. Arreststraffet är nämligen, som förut framhållits, inte någon lämplig reaktionsform i detta sammanhang.

SEXTONDE

KAPITLET

Motivering till den föreslagna lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer

1 §• Den som är så berusad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel, att han behöver vård, är att anse som sjuk och bör behandlas med hänsyn till sjukdomens art och särskilda förhållanden. Ruset — det må vara framkallat av alkohol eller andra berusningsmedel — är en förgiftning och alltså att betrakta som en sjukdom. Eftersom förgiftningssymptomen framför allt h ä r r ö r från hjärnan och består i mer eller mindre höggradiga förändringar av de psykiska funktionerna är denna sjukdom närmast att jämställa med en akut psykos. Den akut intoxikerade bör underkastas behandling i stället för straff. Denna principiella deklaration, som utgör grunden för utredningens förslag om vård och behandling av berusade personer, har ansetts böra inleda lagen. I utredningens ståndpunktstagande ligger att den medicinska synen på fylleriet slagit igenom och skall bestämma behandlingen. Det är vårdbehovet och den enskildes berättigade intresse att få hjälp i ett akut förgiftningstillstånd som främst motiverar ett samhälleligt ingripande mot fylleriet. Framhävandet av den medicinska aspekten kan leda till den slutsatsen att brott, som någon begår i ett akut berusningstillstånd, skall betraktas som utslag av sjukdomen och därför fritaga gärningsmannen från ansvar. Det är emellertid inte möjligt att dra sådana kon-

sekvenser av berusningen. Enligt 1 kap. 2 § brottsbalken anses det självförvållade ruset av kriminalpolitiska skäl inte kunna leda till att den brottslige skall betraktas som otillräknelig i lagens mening och utredningen vill inte föreslå någon ändring härutinnan. Det är dock ur behandlingssynpunkt angeläget att den berusade även i sådana fall bereds den vård och tillsyn som motiveras av hans berusningstillstånd. Enligt lagförslaget bör den berusade behandlas med hänsyn till sjukdomens art och särskilda förhållanden. Hur behandlingen skall ske i det enskilda fallet kan inte beskrivas med en allmän formel. Man måste här räkna med rika variationer i sjukdomsbilden. Ett akut förgiftningsfall kan vara en isolerad företeelse i en eljest normal livsföring. Det kan också ingå som ett led i ett höggradigt och långvarigt missbruk, som redan fått allvarliga skadeverkningar. Mellan dessa båda ytterligheter kan ligga ett mer eller mindre manifesterat sjukdomstillstånd. Behandlingen i det akuta förgiftningsläget kan också variera med hänsyn till den berusades kondition. Förgiftningen kan vara så höggradig att ett omedelbart medicinskt ingripande erfordras. Behandlingen skall inte stanna vid att avgifta den berusade. I åtskilliga fall måste behandlingen fortsätta. Denna fortsatta behandling avses dock inte skola ske på akutkliniker, där de beruSOU 1968:55

331 sade skall tas om hand för omedelbar vård under det akuta berusningsskedet, utan på alkoholkliniker och alkoholpolikliniker, vilka utredningen anser utgöra ett nödvändigt komplement till akutklinikerna. En huvudlinje i utredningens förslag är emellertid att verksamheten på sådana akutkliniker i väsentlig mån skall inriktas på att skapa ett så gynnsamt utgångsläge som möjligt för denna fortsatta vård av alkoholmissbrukare. Ur denna synpunkt är det nödvändigt att man på klinikerna också söker klarlägga patienternas sociala situation. Det förutsätts sålunda att den medicinska behandlingen (avgiftningen) samordnas med en socialt inriktad vård, vilket i sin tur kräver medverkan från de sociala vårdorganens sida. Enligt lagförslaget skall även de som berusat sig på annat medel än alkoholhaltiga drycker underkastas vård och behandling. Utredningen avser därvid i första hand narkotikamissbrukare. Då en sådan missbrukare anträffas i ett akut berusningstillstånd bör han i likhet med de akut alkoholintoxikerade tas om hand för intensivvård på akutklinik. Den fortsatta vården skall ske enligt det vårdprogram, som antagits av 1968 års riksdag. 1 Den omständigheten att den akuta berusningen bör betraktas som en sjukdom, vilken påkallar medicinsk vård och behandling, kan leda till att de akut berusade också berättigas att uppbära sjukpenning under den tid de vårdas på akutklinik. Som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen anser utredningen att ett omhändertagande på grund av akut berusning ej i och för sig bör motivera sådan rätt till sjukpenning (jfr vidare kap. 17 s. 398). Skulle emellertid akutvården ge vid handen att fortsatt medicinsk vård bör äga rum bör självfallet lagen om allmän försäkring träda in. SOU 1968:55

2 §. Anträffas någon på a l l m ä n eller enskild plats, u t o m - eller i n o m h u s , så berusad att h a n bedömes vara i behov av omedelb a r vård skall h a n o m h ä n d e r t a g a s .

Den som u p p t r ä d e r berusad bör tas om hand. Såsom i den allmänna motiveringen framhållits förestavas omhändertagandet främst av medicinska skäl. Det har därför uttryckligen angetts att det akuta vårdbehovet skall vara bestämmande för ett omhändertagande. Som första förutsättning för omhändertagandet gäller att någon anträffas berusad. Det ställer sig i de flesta fall inte svårt att diagnosticera en berusning. Bedömningen grundas här på vissa typiska symptom hos den berusade. Vissa av de symptom, som allmänt uppfattas som rustecken, kan emellertid vara framkallade av annat än förgiftning. En hel rad av sjukdomstillstånd kan förväxlas med alkoholrus. Diagnosen kan därför aldrig bli helt tillförlitlig utan en närmare medicinsk undersökning. Enligt utredningens förslag skall ett omhändertagande, för såvitt det sker på akutklinik, i de allra flesta fall följas av en sådan undersökning i och med att den omhändertagne kommer under läkarvård. I fall då tvekan råder om det är fråga om ett rus eller annan sjukdom, är därför omhändertagande alltid motiverat. Utredningen får i detta sammanhang hänvisa till innehållet i de av rikspolisstyrelsen i samråd med utredningen år 1966 utfärdade anvisningarna (nr 4) angående omhändertagande, förvaring och vård av berusade eller eljest omtöcknade personer, vilka anvisningar fogats som bilaga till detta betänkande (del II, bilaga 4).

1 Jfr Kungl. Maj:ts prop. 1968:7, andra lagutskottets u t i . 1968:1, statsutskottets uti. 1968:37 och rskr. 1968 :81 och 98.

332 Omhändertagandet skall kunna äga rum vare sig den berusade anträffas på allmän eller enskild plats. Förslaget innebär bär en utvidgning av nu gällande ordning, enligt vilken förutsättningarna för ett omhändertagande enligt 1841 års förordning begränsas till fylleri på allmän plats. Som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen bör denna utvidgning ses som en följd av att fylleriet avkriminaliseras och att vårdsynpunkten i fortsättningen skall bestämma behovet av ett omhändertagande. En akut förgiftning påkallar nämligen i princip alltid behandling oavsett på vilken plats den inträffar. Det förekommer inte sällan att berusade personer uppehåller sig i privata trädgårdar, rivningsfastigheter, portgångar, förgårdar o.dyl. Ett omhändertagande på sådana platser bör inte underlåtas enbart på grund av att de utgör enskilt område. Det sagda får dock givetvis inte medföra att akut berusade annat än i undantagsfall skall tas om h a n d i privata hem eller på enskilda lokaler (trappor, portgångar o.dyl.). Ett sådant omhändertagande förutsätter att någon med särskild anknytning till den berusade — t.ex. en närstående — anmäler till polisen att han inte kan bemästra situationen eller att den berusade eljest bedöms vara i behov av särskild vård på grund av sin berusning. Det torde i allmänhet bli i samband med att polisens ingripande påkallas vid lägenhetsbråk, som omhändertagande här kan komma i fråga. En särskild fråga gäller omhändertagandet av militärer, som anträffas berusade på militärt område. Som utredningen närmare utvecklat i sin allmänna motivering bör i princip inte någon skillnad göras mellan civila och militära berusade personer. Uppträder den berusade militären så att ett omhändertagande anses motiverat ur vårdsynpunkt bör ett ingripande ske och det bör även

här ankomma på polisen att verkställa omhändertagandet. I normala fall bör vederbörande militära förband anmäla till polisen att den berusade bör tas om hand och föra honom till den plats, där förvaringen skall äga rum. Som andra förutsättning för ett omhändertagande upptar lagförslaget att berusningen nått en sådan grad, att den berusade bedöms vara i akut behov av vård. Härigenom faller vad som i dagligt tal brukar kallas »salongsberusade» utanför lagens tillämpningsområde. Ett akut vårdbehov förutsätter påtaglig berusningsgrad. I första hand kommer i blickfånget de, som är så omtöcknade att de inte kan ta hand om sig själva, alltså de redlöst berusade. Till dessa klara fall hör också de, som uppvisar sådana berusningstecken att de uppenbart utgör en fara för sig själva eller andra t.ex. i trafiksammanhang eller eljest. Till de akut vårdbehövande bör vidare räknas sådana fall, där berusningsgraden visserligen inte tar sig sådana uttryck att den berusade kan alldeles sägas sakna herravälde över sina handlingar men då ruset likväl är påfallande och leder till ett uppträdande, som stör den allmänna ordningen. Det bör i första hand bli den enskilde polismannens sak att bedöma om berusningsgraden är sådan, att ett omedelbart omhändertagande för vård är påkallat. Denna bedömning torde inte komma att skilja sig mycket från de överväganden som nu föregår ett fylleriomhändertagande. De i lagen angivna förutsättningarna och syftet med ett omhändertagande synes därför inte komma att medföra någon större förändring i det faktiska utfallet av antalet omhändertaganden. Möjligen kommer den medicinska vårdsynpunkten att ge polisen större anledning än nu att ta hand om sådana fyllerister, som inte är mer berusade än att de i och för sig själva skulle kunna SOU 1968:55

333 ta sig hem med eller utan annans hjälp. Det förekommer numera ibland att polisen i sådana fall underlåter ett omhändertagande och i stället nöjer sig med att uppmana fylleristen att bege sig hem. Bedömer emellertid polisen berusningen vara så hög, att omedelbara vårdåtgärder är påkallade, medför lagförslaget en ovillkorlig skyldighet för polismannen att omhändertaga den berusade. Det kan tyckas att lagförslaget i alltför hög grad gör frågan om ett omhändertagande beroende av den på fältet verksamme enskilde polismannens bedömning av vårdbehovet. Utredningen har emellertid ansett att polisen med sin stora erfarenhet av fylleristklientelet är väl skickad att göra denna bedömning. Det vore visserligen önskvärt om lagen närmare kunde precisera, när ett akut vårdbehov skall anses föreligga. En sådan beskrivning skulle emellertid bli alltför vidlyftig för att kunna rymmas i en lagparagraf. Till grund för bedömningen får ligga de synpunkter som utredningen framfört i sin allmänna motivering. Det bör vidare framhållas att den slutliga bedömningen, huruvida ett omhändertagande är motiverat, skall ligga på läkare eller annan ansvarig befattningshavare vid den akutklinik, till vilken den omhändertagne skall föras eller, på orter där sådan klinik inte finns, på vederbörande polisman, vanligen polisbefäl.

3 §. Omhändertagandet verkställes av polisman. Polisens maktbefogenheter i samband med omhändertagandet följer av polisinstruktionen. Det framgår här att polismannen för att verkställa tjänsteåtgärd ej får använda strängare medel än förhållandena kräver. Våld får tillgripas endast när tjänsteuppgiften inte kan löSOU 1968:55

sas på annat sätt. I dylikt fall skall han använda den lindrigaste formen av våld som kan leda till det avsedda resultatet. Vid omhändertagande skall tillses att åtgärden inte väcker onödig uppmärksamhet eller orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundvikligt. Polisen ansvarar för den omhändertagne intill dess beslut om intagning på sjukhus eller på akutklinik meddelats. På platser, där den omhändertagne skall förvaras i särskilda lokaler hos polisen, u p p h ö r inte polisens ansvar förrän den omhändertagne fått lämna lokalerna. Att polisen skall svara för omhändertagandet ligger helt i linje med dess sociala hjälpverksamhet. Uppträder den berusade ordningsstörande är polisens ingripande även motiverat av hänsynen till allmän ordning. Polisens medverkan är en nödvändig förutsättning för att de berusade snabbt skall kunna komma under lämplig behandling.

4 §.

Den omhändertagne skall föras till särskild för ändamålet avsedd klinik eller, om så ej kan ske, till lokal som står till polismyndighetens förfogande för förvaring av berusade personer. Ger den omhändertagnes hälsotillstånd anledning därtill skall han i stället föras till sjukhus eller läkare tillkallas. Polismyndighetens förvaringslokaler för berusade personer skall vara godkända av länsläkaren, innan de tages i bruk, och skall fortlöpande inspekteras av denne. Högsta tillsynen över dessa lokaler utövas av rikspolisstyrelsen. Enligt utredningens förslag skall det i alla större och medelstora städer finnas akutkliniker för omhändertagandet av berusade personer. Klinikernas upptagningsområden omfattar förutom städerna även viss del av kringliggande landsbygd. Det är angeläget att den akut berusade så skyndsamt som möjligt kommer u n d e r särskild vård vid sådan

334 klinik. Sjukdomen kan ha tagit sådant förlopp att omedelbara medicinska åtgärder måste sättas in. Det blir i första hand på kliniken som den berusade skall tas om hand och beredas adekvat vård. I de fall, då klinikens resurser inte räcker till för att klara av ett allvarligt förgiftningstillstånd, måste den berusade föras till annan sjukvårdsavdelning. Kan man redan vid omhändertagandet på goda grunder misstänka att den berusade är allvarligt sjuk — om han t.ex. är medvetslös eller företer andra allvarliga sjukdomstecken — bör man för att vinna tid föra honom direkt till sjukhus. Det får sedan bli sjukhusets sak att bedöma, om han bör stanna kvar där för vård eller föras över till akutklinik. På orter, där akutkliniker inte kan inrättas, måste frågan om förvaringen av de akut berusade lösas på annat sätt. Om annan möjlighet inte står till buds (t.ex. att ordna förvaringen i nykterhetsnämndens regi) skall de omhändertagna enligt utredningens förslag förvaras i lokaler som för ändamålet ställs till polisens förfogande. Utredningen har ansett det önskvärt att ge behandlingen i dessa lokaler en så nära anknytning som möjligt till verksamheten vid akutklinikerna. Självfallet kan man dock inte här erbjuda samma vårdmöjligheter i medicinskt hänseende. Det kan sålunda inte bli fråga om någon kontinuerlig övervakning från läkarhåll. Det sagda leder till att polisen, som h a r att omhändertaga en berusad person på sådan ort, i särskilt hög grad bör ge akt på den berusades hälsotillstånd och, då symptomen är sådana att det finns skäl till antagande att den berusade behöver särskild läkarvård, bereda honom sådan (jfr rikspolisstyrelsens anvisningar, del II, bilaga 4). I de allra flesta fall skall omhändertagandet leda till att den berusade kom-

mer under särskild vård och behandling vare sig detta sker på sjukhus, akutklinik eller på andra för ändamålet inrättade lokaler. Det kan emellertid finnas situationer, då vårdbehovet måste vika för andra intressen. Misstankes den omhändertagne ha begått allvarligare brott skall han regelmässigt inte föras till akutklinik utan behållas av polisen. Samma bör gälla andra personer, som polisen av särskild anledning måste behålla för åtgärd, t.ex. sådana som avvikit från fångvårdsanstalt. Stadgande härom h a r intagits i 5 §. Härmed är naturligtvis inte sagt annat än att tillnyktringen ändå måste ske under betryggande former. Det kan vidare förekomma fall, då den omhändertagne har särskilt intresse av att bli förd till annan plats än till ett vårdintag. Det kan t.ex. röra sig om en utländsk sjöman, vilkens båt just skall lämna landet. Det ankommer på polisen att i sådant sällsynt fall väga intresset av att tillgodose vårdbehovet mot den berusades intresse att inte bli akterseglad. I tveksamma fall bör polisen föra den berusade till akutkliniken, där läkare eller annan ansvarig befattningshavare får ta ställning i frågan. Det kan endast i rena undantagsfall bli fråga om att inte transportera en omhändertagen akut berusad till något av de i lagen angivna vårdintagen. Berusade ungdomar och åldringar bör inte, vilket nu sker i viss utsträckning, föras till sina hem utan till kliniken. Ej heller bör som regel personer som avvikit från allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller annan liknande institution föras tillbaka till anstalten, innan de behandlats på kliniken för sin akuta berusning. Utredningen har i sin allmänna motivering ingående beskrivit h u r utredningen tänker sig att verksamheten på akutklinik bör utformas. Det har blivit en modell över en ordinär klinik med SOU 1968:55

335 20 vårdplatser. Lokalernas disponering har åskådliggjorts genom en i detta betänkande intagen planritning (s. 289). Utredningen har inte velat binda sig vid en viss typ av akutklinik utan lämnat utrymme för olika planlösningar. Det har emellertid ansetts önskvärt att uppställa vissa minimifordringar på utformningen av en sådan klinik, vilka bör gälla oavsett om kliniken inrättas i anslutning till befintligt sjukhus, gemensamt med en fristående alkoholpoliklinik eller som självständig institution. Om inrättande och drift av kliniker gäller sjukvårdslagens bestämmelser. Utredningen räknar med att inrättandet av akutkliniker måste ske på relativt lång sikt efter h a n d som de lokala förhållandena och resurserna medger detta. Behovet av personal och övriga resurser på sjukvårdens område måste tillgodoses för verksamhetens bedrivande. Det blir på de flesta håll fråga om att uppföra nya byggnader, såvida inte kliniken kan inrymmas i någon redan befintlig byggnad. Arbetet tar tid och måste noga planeras. Under övergångstiden blir det därför nödvändigt att utnyttja de lokaler, som polisen disponerar över för förvaring av berusade personer. På orter, där det finns moderna polishus med ändamålsenliga arrestlokaler, torde denna temporära lösning inte medföra några större olägenheter. På andra håll, där arrestlokalerna är undermåliga och uppenbart olämpliga som förvaringsutrymmen, måste särskilda åtgärder vidtas för att ställa dem i människovärdigt skick. Den bristfälliga ordningen aktualiserar på dessa orter en skyndsam utbyggnad av akutkliniker. För att understryka vikten av att polisens förvaringslokaler — det må vara i större orter under övergångstiden innan systemet med akutkliniker är fullt utbyggt eller på andra orter där sådana kliniker inte skall uppföras — är tillSOU 1968:55

fredsställande ordnade ur medicinsk synpunkt, har i lagen särskilt stadgats att dessa lokaler före användandet skall vara godkända av länsläkaren. Länsläkaren har att vid prövningen av lokalernas ändamålsenlighet utgå från de förutsättningar som angetts i den förut åberopade kungörelsen den 25 april 1958 med vissa föreskrifter om allmänna häkten och polisarrester. De synpunkter utredningen framfört i sin allmänna motivering rörande lokalernas utformning bör likaså beaktas. Den omständigheten att länsläkaren anser sig kunna godkänna en lokal som förvaringsutrymme för berusade personer får naturligtvis inte föra med sig att berörda myndighet i en ort, där tillräckligt underlag finns för inrättandet av akutklinik, slår sig till ro och ställer frågan om en sådan klinikverksamhet på framtiden. Det är ett angeläget krav att, så snart möjligheter finns därtill, fylleriarresterna kan ersättas med akutkliniker. Den högsta tillsynen över polisarresterna i riket utövas av rikspolisstyrelsen och utredningen föreslår att detta även skall gälla de särskilda förvaringslokaler, vari berusade personer, vilka tas om hand av polisen, skall förvaras enligt utredningens förslag. I rikspolisstyrelsens uppgifter ingår också en fortlöpande inspektion av polisarresterna. I av rikspolisstyrelsen den 7 april 1967 utfärdade föreskrifter angående inspektion av polisarrester, vilka föreskrifter översänts till samtliga länsstyrelser, h a r rikspolisstyrelsen n ä r m a r e angett hur dessa inspektioner skall utföras. Föreskrifterna finns intagna i detta betänkande, (del II, bilaga 6). 5 §. Sedan den omhändertagne tagits emot på den särskilda kliniken eller i polismyndighetens förvaringslokaler, skall omedelbart prövas huruvida omhändertagandet skall

336 bestå. På klinik bör ej den mottagas vilken misstankes ha begått brott av svårare beskaffenhet eller vilken polismyndigheten av annan anledning önskar kvarhålla för särskild åtgärd. Den omhändertagne är skyldig att underkasta sig blodundersökning eller annan undersökning som anses erforderlig för bestämmande av berusningsgraden. Då polisman avlämnar den berusade på akutkliniken eller polisvaktkontoret skall han avge en kortfattad rapport över omhändertagandet. I rapporten skall anges tid och plats för omhändertagandet samt de närmare omständigheter som motiverat detta. På grundval av denna rapport och de iakttagelser, som kan göras av den berusades hälsotillstånd, skall därefter prövas om omhändertagandet skall bestå. Denna prövning skall på akutklinik göras av någon där ansvarig befattningshavare. I första hand ankommer detta på läkaren. Om han på grund av annan tjänsteåtgärd eller eljest är förhindrad att göra prövningen kan han uppdraga åt annan, t.ex. sjuksköterska eller socialvårdstjänsteman, att svara härför. Är berusningsgraden hos den omhändertagne inte uppenbar eller råder det eljest tvekan om omhändertagandet är indicerat, bör dock läkaren alltid själv bedöma frågan. Detsamma gäller om den omhändertagne förnekar att han är så berusad att han behöver tas om hand. Det kan i sådana fall bli fråga om att säkra bevisningen för ett omhändertagande, t.ex. genom att utnyttja viss apparatur (drunkometer, alcometer, breathalyser e.dyl.) eller genom blodanalys. Det bör i detta sammanhang erinras om att statsrådet och chefen för justitiedepartementet genom beslut den 29 juni 1967 efter gemensam framställning av kommittén för lagstiftningen angående trafiknykterhetsbrott, trafikmålskommittén och fylleristraffutredningen medgett att förstnämnda kom-

mitté får låta företaga en undersökning av metoder för bestämning av alkoholhalten i utandningsluften. Härigenom hoppas man kunna nå fram till en enkel och tidsbesparande men likväl tillförlitlig metod för bestämmande av berusningsgraden hos omhändertagna personer. I de fall, då den omhändertagne förs in på polisvaktkontor, skall det liksom nu ankomma på vederbörande polisman att pröva om omhändertagandet skall bestå. Prövningen bör utmynna i ett beslut som delges den omhändertagne innan omhändertagandet upphör. Av praktiska skäl synes detta beslut kunna tecknas på den förut upprättade polisrapporten, kompletterad med den omhändertagnes namn, adress, födelsetid (och födelsenummer). Dessa uppgifter torde många gånger inte kunna erhållas förrän den omhändertagne klätts av och handlingar påträffats, som bestyrker hans identitet, eller den omhändertagne nyktrat till och kan lämna tillförlitliga uppgifter angående sin person. I beslutet bör också anges att den omhändertagne, om han är missnöjd med beslutet, kan få frågan om omhändertagandet underställd domstols prövning (jfr 15 § första stycket). Polisens medverkan skall i allmänhet upphöra i och med att den omhändertagne tagits emot på kliniken och identifierats. I vissa fall, då den omhändertagne är svårregerlig, kan polisens närvaro dock påkallas ända till dess adekvata vårdåtgärder kunnat vidtas. Det kan finnas skäl att, såsom skedde under den av utredningen bedrivna försöksverksamheten vid Ulleråkers sjukhus (jfr kap. 21), låta en polisman ingå i personalen på akutkliniken för att ombesörja de polisiära uppgifterna. Det kan förekomma situationer då polisen har ett berättigat intresse att beSOU 1968:55

337 hålla den omhändertagne. Detta är regelmässigt fallet, om den omhändertagne h a r begått allvarligare brott, d.v.s. brott som torde leda till allvarligare påföljd än böter och där skäl till anhållande föreligger. Misstankes han för sådant brott bör brottsutredningen inte fördröjas genom att klienten vårdas på akutklinik. Det är också ur andra synpunkter olämpligt att en sådan person inryms i klinikens behandlingsprogram. Polisen kan även i andra fall än nu sagts ha intresse av att kvarhålla den omhändertagne för särskild åtgärd. Är denne t.ex. misstänkt för rattfylleri, bör han skyndsamt föras till läkare för undersökning och blodprovstagning. Uppvisar han så hög berusningsgrad att han anses behöva vård på akutklinik torde det finnas möjlighet att där företaga denna undersökning och ta erforderliga blodprov. I annat fall synes i allmänhet sådan läkarundersökning och blodprovstagning inte böra ske på akutklinik. Det faller nämligen i princip utanför klinikens intressesfär att hjälpa åklagaren att säkra bevisning för åtals väckande mot dem som inte behandlas på kliniken. Det bör överlåtas åt klinikens läkare att i varje särskilt fall pröva om han skall ställa sig till förfogande för denna undersökning. En annan anledning för polisen att behålla den omhändertagne kan vara att denne är efterlyst av annan orsak än brott. Över huvud taget bör i allmänhet inte den som polisen på något sätt »har något otalt med» överlämnas till klinik. Genom kontroll av spärrlistan, som inom överskådlig tid avses skola bli riksomfattande, har polisen möjlighet att bilda sig en uppfattning om, huruvida den omhändertagne bör överlämnas till kliniken eller i stället tas med till polisarresten. Stadgandet har i förevarande paragraf utformats som en rekommendation SOU 1968:55

att ej mottaga omhändertagna av nu angivet slag. Detta innebär alltså att något formligt hinder mot att ta emot personer ur denna kategori ej föreligger. Fall kan uppenbarligen vara för handen då det är lämpligt att kliniken åtminstone tills vidare får ta h a n d om sådana personer, t.ex. under avgiftningsskedet. 6 §•

Under tiden för omhändertagandet skall den omhändertagne fortlöpande underkastas tillsyn. Undergår den omhändertagnes tillstånd allvarlig försämring eller yppas misstanke om sådan försämring skall han beredas den särskilda vård som betingas av omständigheterna. I och med att beslut fattats om att den omhändertagne skall hållas kvar på akutklinik övertar kliniken ansvaret för honom. Den första behandlingsåtgärden torde i de allra flesta fall bli att se till att patienten kommer i säng och får sova ruset av sig. Om läkare så finner lämpligt, kan han föreskriva särskild behandling. Innan den omhändertagne läggs i säng, bör han nämligen undersökas av läkare. I de allra flesta fall torde denna undersökning bli summarisk och inte leda till några extraordinära åtgärder. Den omhändertagne kan emellertid förete tecken, som tyder på att fallet bör ägnas särskild uppmärksamhet. Detta kan ge anledning till en grundligare undersökning med utnyttjande av den medicinska apparatur som står till buds. Det är uppenbart att patienterna redan vid denna första undersökning kommer att differentieras med hänsyn härtill. På orter, som kommer att sakna akutklinik, ligger ansvaret för behandlingen på polisen. För att polisen skall kunna sköta sin ansvarsfulla uppgift förutsätts ett etablerat samarbete med läkare. Helst bör läkare tillkallas så fort en omhändertagen berusad förts in på po-

338 lisvaktkontoret. Då detta av praktiska skäl inte låter sig göra torde läkarens medverkan komma att inskränkas till allvarligare fall av berusning och fall, då den berusades förhållanden eljest ger anledning till insatser från läkarhåll. Utredningen vill särskilt framhålla vikten av att polisens anspråk på medverkan från läkares sida får gensvar från läkarna själva. Finner läkaren att den berusades hälsotillstånd inte hindr a r att denne kvarstannar hos polisen, kan det ändå vara motiverat att lämna polisen råd och särskilda anvisningar för den fortsatta behandlingen. Läkaren bör också i komplicerade fall hålla sig fortlöpande underrättad om avgiftningens vidare förlopp. Behandlingen av berusade personer är i hög grad beroende av att dessa underkastas kontinuerlig, noggrann tillsyn under avgiftningsprocessen. Personalen bör noggrant observera avvikelser i det normala tillnyktringsförloppet. Särskild uppmärksamhet bör ägnas de patienter, som i det akuta sjukdomstillståndetuppträder våldsamt och oregerligt och på grund härav måste hållas isolerade. De kan inte sällan orsaka sig själva kroppsskador av nog så allvarlig art. Finner personalen att patientens hälsotillstånd allvarligt försämras under tillnyktringen, bör läkare omedelbart tillkallas. Denne har sedan att bedöma om läget är så allvarligt att patienten måste föras från akutkliniken till annan sjukvårdsavdelning. Inträffar fallet i förvaringslokal hos polisen, bör polisen inte dröja med att transportera sådan klient till sjukhus eller tillkalla läkare. Att tillsynen sker på betryggande sätt är en av hörnpelarna i behandlingslagen. Härigenom kan åtskilliga av de farliga situationer, som uppkommer som en följd av ruset och som i vissa fall kan få dödlig utgång, förebyggas. Ett lämpligt sätt att betryggande ordna över-

vakningen är med hjälp av intern TV. Utredningen förutsätter, att sådan form av övervakning blir allmänt förekommande. 7 §•

Omhändertagen som vistas på särskild klinik skall undersökas rörande sitt hälsotillstånd och sådana personliga förhållanden i övrigt som är av betydelse för behandlingen ur nykterhetsvårdssynpunkt. Om möjligt skall sådan undersökning ske även beträffande omhändertagen, som vistas på annan för ändamålet avsedd lokal. Omhändertagandet avser inte bara att avgifta patienten och få honom i någorlunda hyggligt tillstånd. Omhändertagandet skall också syfta till en undersökning av hans allmänna hälsotillstånd och hans sociala förhållanden. Denna undersökning skall ligga till grund för den fortsatta behandlingen av patienten. Redan då den omhändertagne förs in pä akutklinik skall han om möjligt undersökas av läkare. Det torde dock här i de allra flesta fall bli fråga om en mycket summarisk undersökning. Den berusades tillstånd är i allmänhet inte sådant att det finns förutsättningar för en närmare kontakt mellan läkare och patient. Det blir i detta läge främst fråga om att så snart som möjligt få konstaterat huruvida patientens hälsotillstånd ger anledning till speciella åtgärder och, om så ej är fallet, få honom lagd i säng. Medan han sover ruset av sig, skall den på kliniken verksamme socialvårdstjänstemannen sammanställa de data angående patienten, som kan införskaffas genom socialregister eller på annat sätt. Först då patienten vaknat upp ur sin berusning och befinner sig i någorlunda hyggligt skick är han mogen för en närmare medicinsk undersökning. Undersökningen bör främst ta sikte på att få fram en bild över patientens allmänna hälsotillstånd och de skador som direkt eller indirekt kan härledas från hans SOU 1968:55

339 missbruk av rusgivande medel. Patienten är ofta i detta läge behandlingsvillig. Rusets efterdyningar skapar nämligen ej sällan förutsättningar för självrannsakan och en säkert allvarligt menad vilja att komma till rätta med problemen. Det säger sig självt att den situation, i vilken patienten då befinner sig, bör utnyttjas. Hans egna ansträngningar att vilja stoppa en farlig utveckling bör underbyggas och stödjas. Läkaren bör noga klargöra för honom vad som framkommit vid den medicinska undersökningen och vilka konsekvenser ett fortsatt missbruk kan få för hans hälsa. Av särskild vikt är att kunna ge honom råd och anvisningar för den fortsatta behandlingen. Undersökningen av den omhändertagne och de samtal som förs med denne kan ge anledning till att föra fallet över på det psykisk-terapeutiska planet. På de kliniker, där avgiftningsproceduren leds av läkare inom kroppssjukvården, kan därför den fortsatta behandlingen i viss utsträckning påkalla psykiaters eller psykologs medverkan. Det är självfallet inte möjligt att dra en klar gräns mellan de olika stadierna i behandlingen. Helst skulle man se att läkare med olika specialiseringar kunde knytas till den kliniska behandlingen av de omhändertagna. Ligger kliniken inom ett sjukhusområde, kan man visserligen räkna med att läkare från andra avdelningar kan engageras i verksamheten. Det normala torde dock bli att den läkare, som fungerar på akutklinik, remitterar patienten till psykiater eller annan specialist, då sådan anses behövlig. Man måste förutsätta ett ingående samarbete mellan läkare på akutklinik och annan medicinsk expertis. Den medicinska undersökningen skall suppleras med den undersökning angående patientens personliga förhållanden, som socialassistenten utför. SocialSOU 1968:55

assistentens medverkan förutsätter att denne genom samtal med patienten sätter sig in i hans situation. Det torde i allmänhet inte vara möjligt för assistenten att på den korta tid som står till buds, innan patienten lämnar kliniken, skaffa sig en så fullständig bild över hans förhållanden, att denna ger tillräckligt underlag för en lösning av alla problem. Ofta torde patienten dock vara känd tidigare på grund av misskötsamhet i nykterhetshänseende. I åtskilliga fall måste den kurativa verksamheten fortsätta och förbindas med hjälp- och stödåtgärder sedan omhändertagandet upphört. Socialassistentens uppgift torde i stor utsträckning komma att inskränkas till att råda och kanske övertala patienten att söka de kontakter som anvisas samt ordna med tid för patienten på t.ex. alkoholpoliklinik, nykterhetsvårdsbyrå eller annan inrättning. Självfallet bör socialassistenten samråda med läkaren. Behandlingen av patienterna på akutklinik blir i hög grad en fråga om lagarbete mellan företrädare för den medicinska och sociala verksamheten. De synpunkter utredningen hittills lagt på frågan om undersökning och behandling av omhändertagna akut berusade personer tar främst sikte på verksamheten vid akutklinik. Det är emellertid uppenbart att omhändertagande, som sker i lokaler under polisens tillsyn, om möjligt bör följa samma riktlinjer. I varje fall då det är fråga om allvarligare berusning eller klientens förhållanden eljest ger särskild anledning därtill bör han även h ä r underkastas läkarundersökning. Ett omhändertagande bör under alla omständigheter medföra att någon socialvårdstjänsteman kopplas in på fallet, undersöker klientens sociala förhållanden och lämnar råd och anvisningar angående den fortsatta behandlingen. I den allmänna motiveringen har det framhållits

340 som betydelsefullt att någon tjänsteman från nykterhetsnämnden dagligen stationeras kortare eller längre tid på polisstationen liksom att man där h a r etablerat fast kontakt med någon läkare på orten. 8 §.

Förutom att den omhändertagne undersökes rörande hälsotillstånd och personliga förhållanden skall han meddelas de råd och anvisningar, som med hänsyn till berusningens art och omständigheterna i övrigt finnes erforderliga. Omhändertagandet förestavas främst av intresset att få den berusade under adekvat vård och behandling. I första hand gäller det att avgifta honom och få honom i någorlunda hyggligt allmäntillstånd. Hans sjukdomsbild och sociala förhållanden bör klarläggas och han bör upplysas om sjukdomens verkningar. Men omhändertagandet syftar, till skillnad från vad fallet är t.ex. i Polen, ännu längre. Det bör nämligen också tjäna som plattform för fortsatta behandlingsåtgärder. Akutkliniken kommer härigenom att fungera som en sluss, varifrån patienter, som anses behöva vidare nykterhetsvårdande bistånd, kan föras över till annan verksamhet. Det ligger i klinikverksamhetens natur att den fortsatta behandlingen, som anvisas från klinikens sida, skall bygga på patientens frivilliga medverkan. Kliniken bör dock arbeta för att han verkligen följer de råd och anvisningar som meddelas honom. Innan omhändertagandet upphör bör därför förutsättningarna om möjligt ha ordnats för patienten att följa ett uppgjort behandlingsprogram, kontakt ha tagits med de organ som skall kopplas in på fallet, tid ha beställts för konsultation hos läkare o.s.v. Det ligger givetvis en fara i att släppa greppet om patienten, då han befinner sig i en klart behandlingsvillig situation. Kliniken bör därför sträva efter att skapa ett så

gynnsamt utgångsläge som möjligt för den fortsatta behandlingen. Denna bör om möjligt påbörjas i omedelbar anslutning till omhändertagandet. På orter, där en akutklinik kan inrymmas inom sjukhusets psykiatriska avdelning — detta är t.ex. fallet i Linköping —• finns särskilt gynnsamma betingelser för den fortsatta behandlingen. Patienten kan här fullfölja kontakten med de läkare och den personal, som behandlat honom i det akuta berusningsskedet. Under sådana förhållanden faller det sig ofta naturligt för honom att uppsöka avdelningens öppna mottagning. Ett sådant gynnsamt läge kan också uppnås om akutkliniken inrättas i omedelbar anslutning till en alkoholpoliklinik eller vice versa. Utredningen har i annat sammanhang framhållit som högeligen önskvärt att akutklinik och eftervårdsklinik (alkoholpoliklinik) kombineras på så sätt att de inryms i samma byggnad eller åtminstone förläggs i nära anslutning till varandra. På andra orter, där akutkliniken måste bli en självständig institution med eller utan anknytning till sjukhusområdet, kan det ställa sig svårare att förmå klienten att fullfölja behandlingen. Patienten måste h ä r slussas över till en annan och för honom kanske främmande institution. Han måste söka kontakt med andra läkare och annan personal, som inte tidigare behandlat honom. För att de råd och anvisningar, som meddelas honom på akutkliniken, skall följas förutsätts h ä r ett intimt samarbete mellan akutkliniken och de institutioner och organ som skall svara för den fortsatta behandlingen (jfr 11 §). Det sagda innebär att inrättandet av akutkliniker helst måste ske parallellt med en utbyggnad av den öppna polikliniska nykterhetsvården. Vidare bör man sträva efter att öka kapaciteten hos de psykiatriska klinikerna så att alkoSOU 1968:55

341 hulsjuka och narkomaner utan långa väntetider h ä r kan erbjudas erforderlig vård och behandling. Den fortsatta behandlingen förutsätter också att det finns tillgång till konvalescenthem och inackorderingshem. Alla tillgängliga resurser på den öppna nykterhetsvårdens område bör tillvaratas. Man bör ej heller bortse ifrån att ideella organisationer och länkrörelsen spelar en viktig roll i rehabiliteringsarbetet. Som förut framhållits är det inte meningen att akutkliniken skall ställa sanktioner bakom sina försök att förmå klienterna att följa de råd och anvisningar som meddelas. Verksamheten skall bygga på ett förtroendefullt samarbete mellan patienten och klinikens personal. Är klienten ställd under nykterhetsnämnden kan hans vägran att frivilligt underkasta sig fortsatt behandling dock leda till tvångsingripanden från nämndens sida. Härigenom skapas i realiteten ett påtryckningsmedel som väl kan tänkas göra klienten benägen att frivilligt följa behandlingen. Även den, som omhändertagits i annan lokal än akutklinik, bör förmås följa de råd och anvisningar som läkare eller socialassistent meddelar honom. I dessa fall kommer det framför allt att vila på nykterhetsnämnden att se till att omhändertagandet leder till fortsatt behandling, då sådan erfordras. 9 §. Den omhändertagne skall kvarhållas minst åtta timmar, såvida omhändertagandet ej utan olägenhet kan upphöra tidigare. Den som alltjämt är omhändertagen klockan 23 skall kvarhållas till klockan 6 påföljande dag, såvida detta kan ske utan olägenhet för den omhändertagne. 10 §. Ej får någon vara omhändertagen enligt denna lag längre än 24 timmar såvida ej med hänsyn till den omhändertagnes hälsotillstånd synnerliga skäl föreligger att kvarSOU 1968:55

hålla honom längre. I sistnämnda fall får han kvarhållas i ytterligare högst 24 timmar. Omhändertagandets varaktighet bör bli beroende av skilda faktorer. Dels måste tiden vara så lång att den berusade hinner nyktra till och komma i ett någorlunda hyggligt skick. Dels måste det finnas utrymme för de nödvändiga undersökningarna angående den omhändertagnes hälsotillstånd och personliga förhållanden. Vidare bör tiden medge en planering av den fortsatta behandlingen, då sådan erfordras. Slutligen talar skäl för att omhändertagandet inte bör upphöra vid en tidpunkt, som uppenbarligen är olämplig ur behandlingssynpunkt. Man bör t.ex. undvika att släppa ut en patient mitt i natten, om han saknar bostad och lever i oordnade förhållanden. Understrykas bör att tiden för omhändertagandet bör utnyttjas effektivt. För patienterna är det av stor psykologisk betydelse att de får känslan att något verkligen händer. Denna aspekt h a r utredningen redan i den allmänna motiveringen betonat. Självfallet får ett tvångsmässigt kvarhållande av en patient inte vara längre än som motiveras av vårdbehovet och intresset att få hans situation klarlagd. Omhändertagandet innebär ett frihetsberövande, som i det enskilda fallet kan få vissa ekonomiska följder eller andra personliga olägenheter, låt vara att sådana konsekvenser i görligaste mån bör undvikas. Utredningen har ansett att ett omhändertagande i normala fall inte bör vara längre än åtta—tolv timmar. Denna tid bör emellertid kunna underskridas; det är här alltså inte fråga om en absolut minimitid på åtta timmar. I lika mån bör den övre gränsen kunna utsträckas i tiden, dock längst till 24 timmar, eller i alldeles speciella fall till 48 timmar.

342 Det är självfallet inte möjligt att räkna med samma tidsgränser för alla omhändertagna. Frågan när en omhändertagen kan betraktas som avgiftad måste besvaras från fall till fall. En mängd olika omständigheter kan här inverka på bedömningen såsom berusningsgraden, de medel som orsakat förgiftningen och den omhändertagnes allmänna kondition. Det kan också visa sig nödvändigt att behålla vissa patienter längre än andra beroende på svårigheterna att få fram nödvändiga data för den socialmedicinska undersökningen. Vad som framkommer vid sådan undersökning kan ge anledning till en grundligare och mera tidskrävande genomgång av patientens situation. Utredningens förslag att sätta minsta tiden för omhändertagandet till åtta timmar h a r sin grund i att den berusade före denna tid erfarenhetsmässigt inte kan anses ha »återvunnit sina sinnens bruk». Ur medicinsk synpunkt är avgiftningen en betydligt längre process. I de flesta fall h a r dock avgiftningen efter åtta timmar nått så långt, att de utåt märkbara symptomen av ruset försvunnit eller i varje fall drivits tillbaka så, att patienten kan uppträda normalt och föra ett ordnat samtal. Stundom inträder nu andra reaktioner, som i dagligt tal brukar kallas bakrus. I detta stadium kan också ett mer eller mindre utpräglat återställarbehov göra sig gällande. När utredningen fixerat en nedre gräns på åtta timmar h a r utredningen därmed närmast velat ge uttryck åt uppfattningen att nuvarande korta omhändertagandetider för genomsnittsfallen inte bör i motsvarande fall gälla för framtiden. Kan en person släppas redan inom åtta timmar, skall så naturligtvis ske. Ingen får kvarhållas längre än nödvändigt. Man måste alltså räkna med flexibilitet i fråga om tidsgränserna. Den nedre gränsen, åtta timmar, bör som nyss

framhållits kunna underskridas. För att detta skall ske måste patienten dock ha nyktrat till så pass, att de påtagliga berusningssymptomen är borta. Härutöver bör fordras att han kan åberopa skäl för att släppas ut tidigare. Han kan t.ex. behöva inställa sig vid någon viktig förrättning eller på sitt arbete. Är det fråga om militär befattningshavare kan det vara motiverat att låta honom lämna lokalerna för att han skall kunna inställa sig vid sitt förband före tjänstgöringens början. I annat fall riskerar han att dömas för undanhållande. Allmänt bör dock gälla att patienten hellre bör hållas kvar ytterligare några timmar än att tillåtas uppsöka sin arbetsplats i ett om ock måttligt spritpåverkat tillstånd. Det kan nämligen i många fall vara till skada för honom och andra att låta honom gå i sådant skick till arbetet. Omhändertagandet bör i varje fall inte upphöra tidigare än efter åtta timmar utan att man förvissat sig om att detta kan ske utan olägenhet för den omhändertagne. I de flesta fall torde omhändertagandet ske på kvällen mellan klockan 20—24. Man måste räkna med att dessa omhändertagna inte hinner nyktra till förrän påföljande morgon, då de kan bli undersökta av läkare. Patienter, som fordrar grundligare undersökning och fortsatt social-medicinsk behandling, bör hållas kvar även under förmiddagstimmarna, då den vidare vården kan planeras, om möjligt i samråd med andra myndigheter och organ, som skall kopplas in på fallet. Omhändertagandet bör endast undantagsvis upphöra nattetid. Dels är det i allmänhet olämpligt ur behandlingssynpunkt att släppa ut en patient vid denna tid, dels kan detta verka störande på övriga omhändertagna och försvåra verksamheten. I 9 § a n d r a stycket h a r därför intagits en bestämmelse, enligt vilken den som alltjämt är omhänderSOU 1968:55

343 tagen klockan 23 i allmänhet får finna sig i att hållas kvar till klockan sex påföljande morgon. Kan han släppas tidigare utan att detta medför någon olägenhet ur vårdsynpunkt bör han dock inte ovillkorligen hållas kvar. Ett frigivande under natten förutsätter givetvis att den omhändertagne nyktrat till. Man bör också förvissa sig om att den omhändertagne inte är i sådant skick att han kommer att fortsätta ett tidigare påbörjat missbruk, så snart han lämnat lokalerna. Den övre gränsen för kvarhållande, 24 timmar eller i särskilda fall 48 timmar, tar framför allt sikte på de svårt nedgångna patienterna. Som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen får ett kvarhållande upp till 48 timmar endast motiveras av medicinska skäl. En grupp, där man måste räkna med en mera tidskrävande avgiftning, utgör narkomanerna. De fordrar i allmänhet särskilda social-medicinska insatser, som i åtskilliga fall bör följas av fortsatt klinisk behandling. Nu kan det naturligtvis göras gällande att inte ens en tidrymd av 48 timmar alltid är tillfyllest. Många alkoholskadade behöver förvisso en längre tids vård och behandling. Enligt utredningens mening bör denna fortsatta vård dock inte ske på akutklinikerna. Som tidigare påpekats är det önskvärt att inrättandet av akutkliniker sker parallellt med en utbyggnad av alkoholpolikliniker av typ Mariapolikliniken och Nordhemspolikliniken. Utredningen h a r också uttalat önskvärdheten av att akutkliniker och alkoholpolikliniker kopplas lokalt tillsammans. På dessa alkoholpolikliniker bör följaktligen de klienter kunna erbjudas plats vilka behöver längre vård än 48 timmar. I en del fall bör sådana klienter också kunna erhålla fortsatt vård vid de vanliga sjukhusen, kroppseller mentalsjukhusen, allt efter omständigheterna. SOU 1968:55

Bestämmelserna i denna lag avser tvångsvis omhändertagande av berusade personer. I lagen har inte reglerats det fall, att någon frivilligt söker vård och behandling i ett akut berusningsskede. Denna möjlighet bör dock stå de berusade till buds. I lika mån bör en person, som tvångsvis tagits om hand på akutklinik, kunna på frivillig väg bli underkastad fortsatt behandling utan hänsynstagande till de i lagen bestämda tidsgränserna. Verksamheten vid en akutklinik ger dock inte utrymme för någon långtidsvård. Det normala bör därför som nyss sagts vara, att patienter, som önskar fortsatt klinisk behandling, överförs till vårdavdelning i anslutning till alkoholpoliklinik, psykiatrisk klinik eller annan institution.

11 §. Innan omhändertagandet upphör eller i anslutning därtill skall i erforderlig omfattning samråd ske med de sociala organ, vilkas verksamhetsområde beröres. När den omhändertagne så begär skall samråd även ske med organisationer som utövar social hjälpverksamhet. Omhändertagandet av akut berusade personer bör ingå såsom ett integrerat led i den sociala hjälpverksamheten. Patienterna är inte sällan redan föremål för stödåtgärder från andra organ såsom nykterhetsnämnd, barnavårdsnämnd och socialnämnd. Om så ej är fallet, kan undersökningen av klientens personliga förhållanden ge vid handen att det föreligger behov av sådana och andra åtgärder. Den fortsatta behandlingen av klienten är i hög grad beroende av att olika sociala myndigheter engageras i fallet och samverkar i ansträngningarna att få klienten in i ordnade förhållanden. Genom omhändertagandet kan det bli möjligt att temporärt bryta en långtgående förgiftning, som genom dagliga

344 påspädningar fått ett kroniskt förlopp. Det är dock inte realistiskt att tro att omhändertagandet i sig självt kan leda till nämnvärda resultat i kampen mot alkoholsjukdom eller narkomani. Omhändertagandet kan emellertid rätt utnyttjat spela en viktig roll som anhalt på vägen mot ett allmänt tillfrisknande. I de fall åter, då sjukdomen inte fått ett kroniskt förlopp, innebär omhändertagandet dock en allvarlig varningssignal, som kan förebygga en fortsatt ogynnsam utveckling. För att ett omhändertagande skall få betydelse på längre sikt måste den läkare och socialvårdstjänsteman som sysslar med patienten under det akuta berusningsskedet, samarbeta med andra sociala vårdorgan. I lagen h a r därför uttryckligen stadgats att samråd skall ske med sådana organ, vilkas verksamhetsområde berörs. Detta samarbete kan ta sig olika former. I allmänhet torde det bli fråga om informella telefonsamtal mellan personalen vid akutkliniken och tjänstemän vid berörda organ. Då det gäller vissa klienter, som u p p r e p a d e gånger tagits om hand på klinik, kan det vara lämpligt att läkare, socialvårdstjänstemän och andra, som h a r h a n d om fallet, träffas för att närmare konferera om lämpliga åtgärder. Man kan också utgå ifrån att tjänstemän vid nykterhetsnämnd, barnavårdsnämnd eller andra organ, som berörs av verksamheten, söker upp sina klienter på akutkliniken, varvid möjlighet finns till överläggningar med den där verksamma personalen i ansvarig ställning. Då det i paragrafen talas om »organisationer» åsyftas sådana frivilliga sammanslutningar som t.ex. länkföreningarna. Utredningen räknar med att dessa föreningar skall kunna i olika hänseenden göra stor nytta i anslutning till klinikverksamheten. En förutsättning för deras medverkan i det enskilda fallet

är dock att klienten själv begär att de engageras. Samma bör gälla de motsvarande sammanslutningar av narkomaner, som vunnit erforderlig organisatorisk stadga. Om möjligt bör erforderligt samråd äga rum innan patienten lämnar kliniken. Härigenom kan man nämligen vid samtal med patienten göra klart för denne att en viss tjänsteman vid det berörda organet eller funktionär hos sammanslutningen (t.ex. länkförening) engagerats i hans fall eller att tid ordnats för honom på alkoholpoliklinik, psykiatrisk mottagning eller annan institution. Patienten är nämligen framför allt betjänt av konkreta förslag till vidare behandlingsåtgärder i stället för allmänna råd och anvisningar av mera abstrakt innehåll. Skulle emellertid omhändertagandet upphöra vid en tidpunkt, innan erforderlig kontakt kunnat tas med berörda tjänsteman, bör denne snarast möjligt underrättas om de åtgärder som från klinikens sida anvisats patienten. Även då omhändertagandet skett på annan lokal än akutklinik skall samråd ske med berörda sociala hjälporgan eller i förekommande fall andra organisationer. Det bör därvid ankomma på polisen att ta erforderliga kontakter. Främst torde denna uppgift dock komma att åvila den socialvårdstjänsteman, som enligt utredningens förslag skall vara intermittent placerad hos polisen. 12 §. På begäran av vederbörande nykterhetsnämnd eller barnavårdsnämnd kan person som är omhändertagen föreläggas att inom viss angiven kortare tid inställa sig inför nämnden eller någon av nämndens tjänstemän. Efter samråd med nykterhetsnämnden eller barnavårdsnämnden på orten kan den omhändertagne överlämnas till nämnden intill utgången av den tid omhändertagandet längst får bestå. SOU 1968:55

345 Behandlingen vid akutklinik och de råd och anvisningar, som därifrån meddelas för den fortsatta vården, tar sikte på att på frivillig väg vinna klienterna för ett vårdprogram. Vissa tvångsmoment är dock förbundna med verksamheten, främst den föreliggande skyldigheten för klienten att stanna kvar på akutkliniken så länge omhändertagandet pågår samt att underkasta sig den social-medicinska undersökning, som anses erforderlig. Det svårast belastade klientelet, som omhändertas i ett akut berusningsskede, h a r i allmänhet tidigare varit föremål för nykterhetsnämndens tvångsåtgärder. Möjligheterna att förmå dessa omhändertagna att frivilligt följa råd och anvisningar för den fortsatta behandlingen kan därför ofta te sig mycket små. I allmänhet har nykterhetsnämnden redan på ett tidigt stadium försökt att komma till rätta med dem genom hjälpåtgärder enligt 14 § lagen om nykterhetsvård. Härmed är naturligtvis inte sagt att dessa kvalificerade alkoholmissbrukare bör falla utanför akutklinikernas behandlingsprogram. Nya behandlingsformer kan visa sig lämpliga enligt vad som framkommer vid den social-medicinska undersökningen och klienterna bör självfallet stimuleras att söka den vård och behandling som läkare tillråder. I de flesta fall torde dock den fortsatta vården bli beroende av att nämnden ställer tvångsmedel bakom de föreslagna åtgärderna. Nykterhetsnämnden är givetvis angelägen om att så snart som möjligt efter ett konstaterat missbruk komma i personlig förbindelse med klienten. För närvarande praktiseras ett kallelseförfarande, som inte alltid kan anses fylla kraven på ett snabbt ingripande. Svårigheterna att nå en grav alkoholmissbrukare med sådan kallelse till tjänsteSOU 1968:55

man eller sammanträde inför nämnden eller att förmå honom att hörsamma kallelsen, är påtagliga. Härav följer att det ofta förflyter lång tid, varunder klientens tillstånd ytterligare kan försämras, innan den nödvändiga kontakten etableras. Ofta har han fått den uppfattningen att fyllerihändelsen redan är helt utagerad. Ur denna synpunkt erbjuder själva omhändertagandet vare sig detta sker på akutklinik eller på annan lokal ett utmärkt tillfälle för nämnden att få klienten delgiven kallelse. Enligt den föreslagna nya ordningen är ju förutsatt att även i de fall, då någon omhändertagits på polisstation, ett nära samarbete skall äga rum mellan polis och nykterhetsnämnd respektive barnavårdsnämnd, helst på så sätt att nämnden h a r någon tjänsteman intermittent placerad på stationen för att fullgöra i viss mån samma uppgifter som socialassistenten på akutkliniken. Det kan vara av vikt för nykterhetsnämnden att få klienten inställd inför nämnden eller tjänsteman hos nämnden i omedelbar eller nära anslutning till omhändertagandet. Detta är regelmässigt fallet, då tidigare undersökning av klientens förhållanden föranlett ingripande från nämndens sida. Även i andra fall kan det vara motiverat att kalla den omhändertagne till nykterhetsnämnden för att närmare höra honom om hans situation. Omhändertagandet av en berusad person ger nämligen i de flesta fall anledning till misstanke att det bakom omhändertagandet ligger ett mer eller mindre avancerat alkoholmissbruk. Det blir i första hand den på kliniken verksamme socialvårdstjänstemannen (eller vederbörande hos polisen), som h a r att undersöka förhållandet och anmäla till nämnden om fallet påkallar särskilda åtgärder från nämndens sida. F ö r att tillgodose nykterhetsnämndens intresse att få klienten inställd in-

346 för nämnden eller någon företrädare för denna har i förevarande paragraf stadgats att den omhändertagne kan föreläggas att inställa sig inför nämnden eller någon av dess tjänstemän inom viss angiven kortare tid. Möjlighet har vidare erbjudits nämnden att under den för omhändertagandet bestämda tidsrymden övertaga klienten för utredning. Vad nu sagts om nykterhetsnämnd gäller också barnavårdsnämnd i fall, då det är fråga om underåriga missbrukare. Utredningen är medveten om att en sammankoppling av behandlingen vid akutklinik med tvångsingripanden från nykterhetsnämndens sida, som det här kan bli fråga om, kan vara ägnad att skapa viss misstro från klienternas sida mot klinikverksamheten. Det bör dock framhållas att ett överlämnande av klienten till nämnden endast bör ske i sådana fall, då det föreligger ett verkligt behov för nämnden att omedelbart eller så snart som möjligt få komma till tals med klienten, och det inte är tillfyllest med den kontakt som etablerats på kliniken (eller på polisstationen). Den på kliniken tjänstgörande socialvårdstjänstemannen bör söka intala klienten att det är i dennes eget intresse att bege sig till nämnden för att där få den ytterligare hjälp man på kliniken ej har möjlighet att ge honom. Inom utredningen har det rått delade meningar om det ligger i linje med den nya verksamhetens allmänna anda att införa detta tvångsmoment i behandlingen. Det kan framför allt från medicinskt håll göras gällande att verksamheten härigenom förlorar en betydelsefull ingrediens nämligen patienternas tillit till kliniken och deras känsla av att vara intagna för medicinsk vård under sjukhusmässiga former. Utredningen anser att visst fog finns för dessa invändningar. Att bestämmelserna likväl tagits upp förestavas främst

av en önskan från utredningens sida att få frågan uppmärksammad och prövad vid den fortsatta behandlingen av lagförslaget. Föreläggande för den omhändertagne att inställa sig inför nämnden bör meddelas av läkare eller annan ansvarig befattningshavare på akutkliniken eller — beträffande den som är omhändertagen hos polisen — av vederbörande polisbefäl efter formlös begäran av t.ex. den på akutkliniken respektive hos polisen stationerade socialvårdstjänstemannen, som förutsattes dessförinnan ha samrått med nykterhets-(barnavårds-)nämnden. Föreläggande tankes komma till användning i de fall, då den omhändertagne ej hör hemma på orten. Bor han däremot på den ort där omhändertagandet skett, ligger det närmast till hands att man sätter honom i en bil och kör iväg med honom till nämnden eller att någon tjänsteman där kommer och hämtar honom. Utredningen utgår alltså ifrån att föreläggande eller överlämnande av klienten på sätt som nyss beskrivits får ett ganska stort utrymme i arbetsrutinen. Både föreläggande och överlämnande kan ju ske på sådant sätt att åtgärden inte framstår som ett alltför tvångsmässigt betonat inripande. Det gäller ju här att vinna klientens förtroende och söka förmå honom att inse att det är i hans eget intresse att han beger sig till nämnden, antingen nu det är fråga om nämnden i hans hemort (»föreläggande») eller nämnden på platsen (»överlämnande»). 13 §. Har det kommit till nykterhetsnämndens eller barnavårdsnämndens kännedom att någon blivit omhändertagen enligt denna lag eller har någon som varit omhändertagen förelagts enligt 12 § att inställa sig inför nämnden eller enligt samma lagrum överlämnats till nämnden, gäller för nämndens befattning med den person varom fråSOU 1968:55

347 ga är vad i lagen om nykterhetsvård och harnavårdslagen är stadgat. Av skäl som tidigare anförts bör behandlingen på en akutklinik avgränsas från den verksamhet nykterhetsnämnden i mera traditionell mening bedriver. Klinikverksamheten avser att bereda den omhändertagne medicinsk vård och behandling i ett akut berusningsskede och hjälpa honom att på frivillig väg komma till rätta med sina alkoholproblem. Det är givetvis önskvärt att behandlingen fullföljes på basis av den social-medicinska undersökning, som skall göras i samband med omhändertagandet. Det ligger dock inte inom klinikverksamhetens ram att framtvinga fullföljandet av en anvisad behandlingsplan. Ett omhändertagande på akutklinik eller annan förvaringslokal kan emellertid utgöra incitament för nykterhetsnämnden eller barnavårdsnämnden att ingripa med åtgärder enligt lagen om nykterhetsvård eller barnavårdslagen. Omhändertagandet bör självfallet inte innebära någon inskränkning i nämndernas rörelsefrihet härutinnan. Då nykterhetsnämnd får kännedom om att en berusad person omhändertagits — vilket sker antingen genom den personliga konfrontationen med den på akutkliniken eller i förekommande fall hos polisen stationerade socialvårdstjänstemannen eller, i fall då sådan konfrontation ej sker, genom anmälan enligt 10 § lagen om nykterhetsvård — skall nämnden enligt 12 § nyssnämnda lag skyndsamt låta verkställa undersökning av fallet. Motsvarande skyldighet åligger barnavårdsnämnd enligt 14 § barnavårdslagen. En preliminär (och summarisk) undersökning av den berusades personliga förhållanden skall som nämnts göras redan på akutkliniken av den där stationerade socialassistenten. Sker omhändertagandet i förvaringsloSOU 1968:55

kal hos polisen skall denna undersökning göras av den socialvårdstjänsteman, som eventuellt kan vara tillstädes på polisstationen vid tillfället. Undersökningen kan ge vid handen att ärendet inte fordrar omedelbara åtgärder från nämndens sida. I dylikt fall torde nämnden i allmänhet sakna anledning att kalla klienten till sig. I stället kommer det att falla på läkare och (eller) vederbörande socialvårdstjänsteman att i samråd med nykterhetsnämnden och andra organ meddela den omhändertagne erforderliga råd och anvisningar för den fortsatta vården. Nämnden bör dock söka följa den fortsatta utvecklingen och självfallet ingripa om förhållandena påkallar detta. Skulle emellertid den preliminära, omedelbara undersökningen av klientens förhållanden visa att situationen är så allvarlig att det inte räcker med enbart råd och anvisningar blir situationen en annan. En grundligare undersökning måste i så fall ske och klienten bör i dessa fall antingen överlämnas direkt till nämnden eller kallas att snarast inställa sig där (jfr 12 §). En vidare undersökning kan i värsta fall leda till att nämnden anser sig böra tillgripa tvångsåtgärder, i sista h a n d intagning på allmän vårdanstalt respektive omhändertagande för samhällsvård, varvid de legala förutsättningarna för sådana åtgärder givetvis måste vara uppfyllda. Man kan alltså säga att genom klinikverksamheten och den i viss mån reformerade verksamheten på polisstationen de mera godartade fallen sorteras ut och klaras av omedelbart; i samförstånd meddelar läkaren och socialassistenten klienten de råd och anvisningar om den fortsatta behandlingen som kan vara erforderliga. Socialassistenten handlar h ä r självständigt på nykterhetsnämndens (barnavårdsnämndens) vägnar. Nämnden har genom socialassistenten

348 flyttat ut på fältet och fullgör där sin uppgift. De återstående mera grava fallen kan ej klaras av på kliniken eller på polisstationen. Dessa får i stället överlämnas till nykterhetsnämnden (barnavårdsnämnden) för fortsatt undersökning och prövning i likhet med vad nu sker beträffande alla fall som rapporteras till nämnden. Innehållet i förevarande paragraf ger uttryck åt det tämligen självklara förhållandet att nykterhetsnämnden (barnavårdsnämnden) såväl på omhändertagandestadiet som senare har att handla i enlighet med de föreskrifter, som anges i lagen om nykterhetsvård (barnavårdslagen).

14 §. Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffas hos den som omhändertagits enligt denna lag skall fråntagas den omhändertagne. Beslut härom meddelas av befattningshavare som har att pröva huruvida omhändertagandet skall bestå. Med egendomen skall förfaras på sätt i 3 § lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. föreskrives. Belopp, som erhållits vid försäljning av egendomen, tillfaller kronan. Vad i första stycket sägs må tillämpas även i fråga om injektionsspruta eller kanyl, som kan användas för insprutning i människokroppen. Då alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel påträffas hos någon, som tas om hand för fylleri, tar polisen egendomen i beslag. Egendomen kan sedan med stöd av bestämmelserna i lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. förklaras förverkad av åklagare eller domstol. För beslaget gäller vissa avvikelser från de allmänna reglerna i rättegångsbalken. Möjlighet finns sålunda att omedelbart bevisligen förstöra beslagtagen egendom, om värdet är ringa eller åtgärden

eljest måste anses försvarlig. I annat fall skall egendomen försäljas. Det ankommer på undersökningsledaren eller åklagaren att meddela beslut om förstörande eller försäljning av egendomen. Går beslaget åter och är egendomen förstörd eller såld, utgår ersättning av allmänna medel för egendomen. Beslut om ersättning meddelas av åklagaren. Åklagaren behöver ej iakttaga den i 27 kap. 7 § rättegångsbalken gällande tidsfristen för väckande av åtal efter verkställt beslag, såvida inte rätten utsatt sådan tid. I fall då åtal inte väckes skall åklagaren ändå pröva huruvida egendomen skall vara förverkad. Enligt utredningens förslag kommer åklagarens befattning med nu ifrågavarande klientel att helt upphöra. Det synes då följdriktigt att även befria honom från prövningen av de särskilda rättsverkningar, som i fortsättningen skall förbindas med omhändertagande av berusade personer. Det vore visserligen tänkbart att anpassa 1958 års lag efter de ändrade förhållanden, som inträder genom avkriminaliseringen av fylleriet. Innebörden härav skulle bli att alkoholhaltiga drycker m.m., som anträffas hos den omhändertagne på akutklinik eller annan förvaringslokal, tas i beslag. Det skulle därefter ankomma på åklagaren att pröva förverkandefrågan på motsvarande sätt som numera sker, då åklagaren underlåter att väcka åtal mot en fyllerist, hos vilken påträffats alkoholhaltiga drycker. En sådan ordning förefaller dock vara föga ändamålsenlig. Att den omhändertagne skall lämna ifrån sig medförda rusdrycker och andra berusningsmedel är självklart. Lika självklart är att denna egendom inte skall återlämnas till honom, då omhändertagandet upphör. Detta motiveras främst av nykterhetsvårdande intresse och ingår som ett led i behandlingen av den omhändertagne. Det bör SOU 1968:55

349 emellertid vara möjligt att genom ett smidigare och mindre formellt förfarande utan åklagarens medverkan frånhända klienten dessa berusningsmedel. Utredningen h a r under sina överväganden uppmärksammat det sätt, varpå frågan lösts, då alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel eller injektionssprutor och kanyler anträffas hos någon, som är intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Enligt 63 § lagen om nykterhetsvård kan sådan egendom omhändertagas av föreståndaren på anstalten. Denne skall därefter förfara med egendomen som om densamma vore förverkad. En hänvisning till 3 § i 1958 års lag ger vid handen att föreståndaren i dylikt fall har att bevisligen förstöra egendomen, om dess värde är ringa eller egendomens förstörande eljest måste anses försvarligt. I annat fall skall han låta försälja egendomen, d.v.s. rusdrycker till det i rusdrycksförsäljningsförordningen omnämnda partihandelsbolaget, öl till tillverkare av dylik vara och annan egendom på sätt som med hänsyn till egendomens beskaffenhet finnes lämpligt. Utredningen har funnit att bestämmelsen i 63 § lagen om nykterhetsvård är en lämplig förebild till regleringen av förfarandet med alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel m. m., som påträffas hos den, vilken omhändertagits på akutklinik eller annan förvaringslokal. Härigenom uppnår man, att den påträffade egendomen kan avlägsnas utan omständlig procedur. Vidare ligger en sådan ordning i linje med den social-medicinska behandling, som klienten skall underkastas. Det kan nämligen vara av betydelse ur behandlingssynpunkt att omedelbart kunna förstöra rusdrycker, narkotiska medel o. dyl., som den omhändertagne bär på sig. Åklagarens medverkan skulle däremot SOU 1968:55

kunna ge klienten den föreställningen att det är fråga om förverkande på grund av brott och att klienten således alltjämt är underkastad straffrättslig bedömning. Innan beslut fattas om att egendomen skall frånhändas klienten måste självfallet noga prövas, att det verkligen är fråga om rusgivande medel. Då det gäller alkoholhaltiga drycker råder det ingen tvekan härom. Beträffande tabletter och andra liknande preparat kan det däremot ibland vara svårare att avgöra, om egendomen bör tas om hand och förstöras. Det får givetvis inte vara så att tabletter, som läkare ordinerat den omhändertagne på grund av sjukdom, skall tas ifrån honom. Vissa mediciner kan emellertid tänkas innehålla narkotika. Det måste bli läkarens sak att avgöra, om klienten h a r fullgoda skäl för sitt innehav av sådana läkemedel. Har den berusade omhändertagits på annan lokal än akutklinik bör polisen i tveksamma fall rådgöra med läkare innan egendomen tas om hand och förstörs. Den befattningshavare, som enligt 5 § har att pröva om omhändertagandet av den berusade skall bestå, bör också besluta om vad som skall göras med de rusgivande medel, som påträffas h o s den omhändertagne. På akutklinik ankommer detta i allmänhet på vederbörande läkare, på annan förvaringslokal på vederbörande polisbefäl. Beslut bör delges klienten innan omhändertagandet upphör. I de flesta fall rör det sig om så små kvantiteter, att egendomen omedelbart kan förstöras. Över denna procedur,, som skall ske i närvaro av vittne, bör upprättas protokoll. Skulle det u n d a n tagsvis vara fråga om större egendom, t.ex. ett antal obrutna brännvinsbuteljer, bör egendomen försäljas på sätt anges i 2 § 1958 års lag om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Belopp, som

350 erhålles vid sådan försäljning, tillfaller Kronan. Om den situationen inträffar att domstol enligt 15 § i denna lag förklarar ett omhändertagande sakna laga grund, skall omhändertagandets rättsverkningar upphöra. Har i dylikt fall alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel tagits från den omhändertagne och förstörts eller sålts, bör han tillerkännas ersättning för egendomens värde. Bestämmelse härom har upptagits i 16 §. Innehållet i förevarande paragraf föranleder ändring av 1958 års lag om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Förslag härom har upptagits i kapitlet om avkriminaliseringens rättsverkningar. 15 §. Påstår någon att omhändertagandet enligt denna lag saknat laga grund, äger han inom tre veckor från omhändertagandets upphörande hos den allmänna domstolen på den ort, där omhändertagandet skett, begära prövning av omhändertagandet. Är av förhållandena påkallat att någon höres som vittne angående uppgivna omständigheter skall rätten utan dröjsmål föranstalta om sådant förhör. I fråga om ersättning till den som kallats till förhör •skall vad som finnes stadgat angående ersättning av allmänna medel till vittne äga motsvarande tillämpning; dock skall ersättning alltid stanna på statsverket. 16 §. Efter prövning varom i 15 § sägs skall domstol utfärda förklaring huruvida omhändertagandet varit lagligen grundat. Innebär sådan förklaring att omhändertagandet saknat laga grund skall några rättsverkningar icke följa av omhändertagandet. Har i dylikt fall egendom enligt 14 § fråntagits den omhändertagne och är egendomen förstörd eller såld, skall ersättning av allmänna medel utgä med belopp, som motsvarar egendomens pris vid försäljning till allmänheten eller «ljest finnes skäligt. Beslut om ersättning meddelas av domstol. Ersättning utbetalas av länsstyrelsen efter framställning av den «rsättningsberättigade.

Talan mot underrätts beslut får av den omhändertagne föras hos hovrätten. Mot hovrättens beslut får klagan ej föras. Omhändertagandet av en berusad person innebär ett frihetsberövande, som kan få betydande konsekvenser för den enskilde. Avkriminaliseringen av fylleriet medför visserligen, att den berusades beteende inte skall stämplas som straffbart och leda till ansvar enligt brottsbalken. Det ingripande från polisens sida, som det här blir fråga om, väcker dock alltid uppmärksamhet och kommer av många människor att upplevas som infamerande. Att omhändertagandet motiveras av medicinska skäl torde inte förändra denna djupt rotade inställning hos befolkningen, även om man kan hoppas att utvecklingen kommer att leda till en mera nyanserad syn på de akut berusade. Man måste vidare räkna med att ett omhändertagande utöver obehaget med själva frihetsberövandet också kan få sociala verkningar för den omhändertagne och hans närstående i umgängeslivet, på arbetsplatsen o.s.v. Som närmare utvecklas i kapitlet om avkriminaliseringens rättsverkningar kan nämligen ett omhändertagande leda till allvarliga konsekvenser för den enskilde. Det är med hänsyn till vad nu sagts uppenbart att omhändertagandet måste vara väl underbyggt. Man måste fordra en noggrann prövning av de legala förutsättningarna för ett sådant ingripande i varje särskilt fall. Genom att omhändertagandet verkställs efter prövning av polisman och därefter slutligen prövas av läkare eller annan ansvarig befattningshavare vid akutklinik eller av polisbefäl vid polisvaktkontor, skapas vissa garantier för att omhändertagandet är lagligen grundat. Som i den allmänna motiveringen påpekats torde det i framtiden bli möjligt att ernå en SOU 1968:55

351 ytterligare garanti, nämligen när det finns att tillgå en säker och relativt billig apparatur för tagande av blodprov eller dylikt i samtliga fall av omhändertaganden. Undersökning av alkoholkoncentrationen i blodet (eller utandningsluften) bör då ingå som ett led i den medicinska undersökning, som den omhändertagne skall underkastas. Det bör emellertid inte undanskymmas att lagen ger utrymme för skilda bedömningar och att den ansvarige bedömaren stundom kan ställas inför svåra avvägningsfall. Särskilt svårbedömbara blir de fall, då fråga är om personer, scm utåt uppvisar mindre påfallande symptom på akut berusning men där deras beteende ändå kan motivera ett omhändertagande. Det förekommer ej sällan att den berusade själv finner omhändertagandet opåkallat. I regel kan hans tal härom lätt avfärdas under hänvisning till hans allmänna tillstånd. Man bör dock inte bortse från möjligheten att läkaren eller polisbefälet i enstaka fall kan komma att felbedöma situationen. Även om man alltså kan utgå ifrån att vårdbehov föreligger i de allra flesta fall, då någon tagits om hand på akutklinik eller annan förvaringslokal för berusade personer, bör den omhändertagne ha möjlighet att få beslutet om omhändertagandet överprövat. Detta är ett rättssäkerhetskrav, som kan sägas gälla alla frihetsberövanden. Eftersom omhändertagandet i detta fall kan föra med sig rättsverkningar, som sträcker sig längre än själva frihetsberövandet, finns det här ännu starkare skäl att tillgodose kravet på en sådan överprövningsrätt. Beslutet om omhändertagandet skall fattas i administrativ ordning av läkare eller annan ansvarig befattningshavare på akutklinik eller av polisbefäl på polisvaktkontor. Med hänsyn härtill och SOU 1968:55

då beslutet har ett socialpolitiskt innehåll med omedelbar anknytning till nykterhetsvården ligger det nära till hands att lägga överprövningen hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen fungerar i stor utsträckning som besvärsinstans inom socialförvaltningen. Enligt 38 § andra stycket länsstyrelseinstruktionen äger länsstyrelsen hålla muntligt förhör för vinnande av utredning i där anhängigt ärende. Närmare bestämmelser om sådant förhör har bl. a. getts i lagen om nykterhetsvård och i barnavårdslagen (jfr 26 § lagen om nykterhetsvård avseende prövning av fråga om tvångsintagning på allmän vårdanstalt och 75 § barnavårdslagen avseende förfarandet i underställningsmål). Något formligt rättegångsförfarande blir det dock inte fråga om. Länsstyrelsen saknar t.ex. möjlighet att hålla vittnesförhör. Finner länsstyrelsen av förhållandena påkallat att någon höres som vittne kan länsstyrelsen dock i vissa fall begära att domstol föranstaltar om sådant förhör (jfr 29 § lagen om nykterhetsvård och 76 § barnavårdslagen). Denna möjlighet till bevisupptagning utom rättegång lär dock sällan utnyttjas av länsstyrelserna. I sitt den 7 april 1967 avgivna betänkande »Den statliga länsförvaltningen» (SOU 1967:20) föreslår länsförvaltningsutredningen bl.a. att särskilda medborgarrepresentanter — nämndemän — skall deltaga i länsstyrelsens avgörande av vissa rätts- och förvaltningsärenden. Härigenom skapas enligt länsförvaltningsutredningens mening förutsättning för att vid muntliga förhandlingar låta länsstyrelsen få samma befogenheter i fråga om bevisningen som enligt 36—40 kap. rättegångsbalken tillkommer domstol. Detta innebär bl.a. att länsstyrelsen i dylika fall skall få höra vittnen på ed. Den som är missnöjd med ett beslut om omhändertagande på akutklinik eller

352 annan motsvarande förvaringslokal kan tänkas göra gällande, att han inte alls varit berusad av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel. Han kan påstå att han vid omhändertagandet varit omtöcknad av annat än berusning. Han kan också ha den uppfattningen att han visserligen varit berusad men att berusningen inte varit så höggradig att den påkallat ett omhändertagande och att det således inte förelegat något omedelbart vårdbehov. Oavsett vilken grund han vill anföra till stöd för sin klagan, måste en legal prövning av omständigheterna vid omhändertagandet bli beroende av den utredning, som kan införskaffas. Det torde ofta bli nödvändigt att höra olika personer som haft att göra med den omhändertagne, t.ex. den polisman som verkställt omhändertagandet eller någon av befattningshavarna på akutkliniken. Även klaganden kan vilja åberopa muntlig bevisning. Det kan vidare vara av betydelse vid bedömningen att ta del av resultatet av vissa prov, som kan ha tagits i samband med den medicinska undersökningen, t.ex. genom blodanalys eller alkoholanalys av utandningsluften. överprövningen kommer alltså i stor utsträckning att innefatta en bevisvärdering. Med hänsyn härtill talar praktiska skäl för att överprövningen inte läggs hos länsstyrelsen utan i stället hos allmän domstol. Förfarandet vid länsstyrelsen enligt nu gällande ordning skulle nämligen i hög grad betungas av att man i flertalet ärenden måste begära bevisupptagning vid domstol, innan ärendet slutligen prövas. Detta synes vara en onödig omgång. Det är angeläget att ärendet kan avgöras utan tidsutdräkt. Det faller sig också naturligt att samma myndighet som har att ta upp bevisningen, också prövar värdet därav. Det förekommer i andra sammanhang att domstol h a n d h a r överprövningen av

administrativa frihetsberövanden (jfr 37 kap. 8 § brottsbalken angående överprövningen av beslut, som fattats av övervakningsnämnd i fråga om tillfälligt omhändertagande av den som ådömts skyddstillsyn). Ett genomförande av länsförvaltningsutredningens förenämnda förslag skulle visserligen skapa helt andra förutsättningar för länsstyrelsens prövning av omhändertagandets laglighet. Emellertid anser utredningen sig inte kunna lägga dessa förslag till grund för sitt ståndpunktstagande i ämnet innan förslaget slutgiltigt prövats. Även den rent praktiska omständigheten att domstolarna för de flesta klagandena torde finnas på närmare håll än de fåtaliga länsstyrelserna talar för att prövningen förläggs till allmän domstol. Utredningen h a r vid sina överväganden funnit att en överprövning hos allmän domstol väl tillgodoser kravet på ett ändamålsenligt och ur rättssäkerhetssynpunkt betryggande förfarande. Det kan tyckas att domstolens medverkan i detta sammanhang skulle strida mot den tidigare hävdade principen att omhändertagandet av berusade personer i och med avkriminaliseringen av fylleriet skall undandras rättslig prövning. Den domstolsprövning, som det här kan bli fråga om, skall emellertid självfallet inte ha någon straffrättslig anknytning. Institutet avser att tillgodose den enskildes rätt att få förutsättningarna för omhändertagandet och de därav följande rättsverkningarna lagligen prövade. Domstolen har således endast att bedöma, om det förelegat ett sådant akut vårdbehov att ett samhällsingripande varit lagligen motiverat. Ur den omhändertagnes synpunkt torde det vara fullt i sin ordning att denna fråga klargörs genom domstolsförhandling. SOU 1968:55

353 Initiativet till domstolsprövning skall alltså komma från den omhändertagne. Av naturliga skäl kommer ärendet att anhängiggöras först sedan omhändertagandet upphört. Man kan på goda grunder räkna med att överprövning kommer att begäras i mycket ringa utsträckning. Av intresse i detta sammanhang är vissa uppgifter angående fyllerimål, som lämnats av Stockholms rådhusrätts 16:e avdelning avseende första kvartalet 1967. Av 2 108 därvid handlagda mål dömdes den åtalade enligt eget erkännande i 1 902 fall och mot sitt nekande i 120 fall. I 10 fall frikändes den åtalade och i 76 fall nedlades väckt åtal. Av samtliga ådömda mål överklagades endast en dom i hovrätten av den dömde. I de allra flesta fall torde klienten själv komma att inse att omhändertagandet varit berättigat ur vårdsynpunkt. Han bör dock innan han skrivs ut alltid underrättas om sin rätt att få omhändertagandet överprövat. Stadgandet härom torde böra upptas i lagens tillämpningskungörelse. I fråga om förfarandet inför domstol bör lagen den 20 december 1946 om behandling av domstolsärenden vara tilllämplig. Prövningen skall alltså ankomma på en lagfaren domare utan nämnd. Den som påkallar domstols prövning av omhändertagandet bör ansöka härom inom tre veckor från omhändertagandets upphörande. Då sådan ansökan inkommit till domstolen, bör denna underrätta de organ, som tidigare fått anmälan om omhändertagandet (kontrollstyrelsen, länsstyrelsen, nykterhetsn ä m n d e n ) , därom. Föreskrift härom synes lämpligen böra införas i förenämnda kungörelse. Besvärstiden motiveras främst av önskvärdheten att få ärendet prövat medan omständigheterna kring omhändertagandet ännu kan hållas i färskt minne. Prövningen torde nämligen som förSOU 1968:55

ut framhållits i hög grad bygga på muntliga utsagor. Visserligen kan det hända att klaganden först på ett senare stadium kommer att drabbas av rättsverkningar till följd av omhändertagandet — hans ansökan om körkort avslås t.ex. under hänvisning till ett tidigare omhändertagande — vilket kan aktualisera en överprövning av det bakomliggande beslutet. Det skulle emellertid i åtskilliga fall innebära stora svårigheter att tillförlitligen utreda omständigheterna vid ett omhändertagande, som ligger långt tillbaka i tiden. Innan domstolen handlägger ärendet bör den, som meddelat beslutet om omhändertagandet, beredas tillfälle att yttra sig. Han bör därvid redovisa de omständigheter, som legat till grund för beslutet. Finner domstolen att förhållandena påkallar muntlig förhandling bör sådan utsättas utan dröjsmål. Till sammanträdet bör klaganden kallas. Det kan därjämte finnas anledning att muntligen höra läkare eller annan befattningshavare, som beslutat om omhändertagandet. Vidare torde det i de flesta fall visa sig nödvändigt att hålla vittnesförhör, t.ex. med den polisman som verkställt omhändertagandet. Påkallar klaganden att någon höres som vittne bör hans framställning härom prövas enligt de regler som gäller för rättegång i allmänhet (jfr 35 kap. 7 § rättegångsbalken). Domstolens prövning bör utmynna i en förklaring huruvida omhändertagande varit lagligen grundat. Det blir då fråga om ett slutligt beslut, mot vilket talan bör kunna föras i hovrätten. Enligt utredningens mening bör hovrätten vara sista besvärsinstans. Om domstolen förklarar att förutsättningar saknats för omhändertagande medför detta, att alla rättsverkningar, som är förbundna med omhändertagandet, upphör. Har omhändertagandet re-

354 gistrerats hos nykterhetsnämnden, i kontrollstyrelsens register eller i länsstyrelsens körkortsregister, skall registreringen avföras. I den mån registreringen medfört ingripanden från myndigheternas sida bör dessa återgå. Skulle egendom, som avses i 14 § ha förstörts eller sålts, bör domstolen tillerkänna klaganden ersättning för dess värde. Han kan däremot av naturliga skäl inte få frihetsberövandet ogjort. Ej heller bör han kunna räkna med ersättning för det intrång i friheten, som omhändertagandet orsakat honom (jfr lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m.fl.). I administrativ ordning torde få utfärdas föreskrifter om skyldighet för domstol att underrätta vederbörande organ om domstolens förklaring att laga grund saknats för omhändertagandet. 17 §. Närmare bestämmelser om tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Utredningen har strävat efter att ge förevarande lagförslag ett koncist innehåll, begränsat till sådana bestämmelser som ansetts särskilt betydelsefulla. Någon närmare beskrivning av formerna för själva omhändertagandet och den vård och behandling, som skall beredas berusade personer, har inte ansetts böra ges utrymme i lagen. I lagtexten har däremot införts de grundläggande regler som avses bilda ramen för verksamheten och gälla generellt, oavsett hur verksamheten kommer att läggas upp på det lokala planet. De allmänna motiven och specialmotiveringen till denna lag lämnar åtskilliga synpunkter på utformningen av klinikverksamheten sådan utredningen tänker sig denna. Dessa synpunkter är avsedda att ligga till grund för den pla-

nering i detalj som måste ske på en ort, innan verksamheten kan sätta i gång. Förslaget utgör alltså en modell som, då den skall appliceras på fältet, måste kunna anpassas efter de lokala förhållandena. Det är givet att delade meningar kan råda om olika sidor i den skisserade klinikverksamheten, och utredningen har ej velat binda förslaget för hårt. Det finns således rika möjligheter att inom den i lagen angivna ramen utforma ett ändamålsenligt handlingsprogram som tar sikte på att tillgodose olika krav och önskemål. Eftersom lagen fått en så föga detaljerad avfattning måste man förutsätta att den kan komma att följas av råd och anvisningar som utfärdas på administrativ väg. Som exempel på dylika anvisningar kan nämnas de av rikspolisstyrelsen i samråd med utredningen lämnade anvisningarna angående omhändertagande, förvaring och vård av berusade eller eljest omtöcknade personer (jfr del II, bilaga 4). Dessa anvisningar följer i stort sett den ordning, som utredningen tänkt sig skola gälla på orter, där de akut berusade kommer att förvaras i lokaler under polisens överinseende. Utredningen har dock mera än rikspolisstyrelsen betonat det medicinska vårdbehovet och räknat med ökade möjligheter att kunna överlämna akut berusade till sjukhus eller eljest bereda dem läkarvård. Vidare har utredningen föreslagit att en socialvårdstjänsteman från nykterhets- eller barnavårdsnämnden skall vara intermittent stationerad hos polisen för att utföra nödvändiga socialutredningar angående de omhändertagnas förhållanden. Om utredningens förslag i nu angivna delar accepteras kan det bli nödvändigt att i vissa stycken komplettera rikspolisstyrelsens anvisningar. Särskilda anvisningar synes också böra utfärdas för att klarlägga polisens ställning i förhållanSOU 1968:55

355 de till akutklinikerna. Utredningen föreställer sig att det för den enskilde polismannen måste vara betydelsefullt att veta var gränsen för polisens medverkan i klinikverksamheten skall gå. Utredningen har tidigare i sina motiv behandlat denna fråga. Inrättandet av akutkliniker bör också medföra att andra centrala myndigheter, främst då socialstyrelsen, utfärdar råd och anvisningar för verksamhetens bedrivande. Det torde h ä r framför allt bli fråga om rekommendationer till läkare, socialvårdstjänstemän och andra befattningshavare, som inryms i verksamheten, att följa vissa behandlingsnormer. Frågan om nykterhets- och barnavårdsnämndernas medverkan liksom frågan om samarbetet mellan personalen vid akutklinik och andra organ bör också ägnas uppmärksamhet i sådana anvisningar. Mot bakgrunden av det förut anförda har utredningen tänkt sig att förevarande lag skall suppleras med en tillämpningskungörelse. Denna bör innehålla vissa regler av allmänt intresse som tar sikte på själva förfarandet vid omhändertagandet och behandlingen av berusade personer. Utredningen har inte ansett det lämpligt att nu lägga fram något i detalj gående förslag till sådan kungörelse, eftersom dess innehåll blir beroende av hur lagen kommer att slutligen utformas och vilken erfarenhet man efter en viss tids tillämpning fått av klinikverksamheten. Här skall därför blott nämnas några exempel på föreskrifter som synes böra få plats i en tillämpningskungörelse. I anslutning till 4 § bör framhållas att den polisman, som tar hand om en berusad person och för honom till akutklinik eller polisstation, är skyldig att avge skriftlig rapport angående omständigheterna vid omhändertagandet. Sådan rapport bör avfattas på fastställt SOU 1968:55

formulär. Vidare bör klargöras vilka befattningshavare, som skall anses behöriga att enligt 5 § pröva förutsättningarna för ett omhändertagande och sättet för meddelande av sådant beslut. Lämpligen kan detta beslut tecknas på den förenämnda rapporten. Närmare bestämmelser angående föreläggande enligt 12 § bör också ha sin plats i tillämpningskungörelsen. Enligt utredningens förslag skall det åligga polismyndighet att till olika myndigheter (körkortsregistret, kontrollstyrelsens register) anmäla då en berusad person omhändertas på akutklinik eller hos polisen. Av många skäl har utredningen ansett det önskvärt att sådan anmälningsskyldighet ej åläggs akutklinikernas läkare eller övrig vårdpersonal. Tillämpningskungörelsen bör innehålla närmare uppgifter angående anmälningsskyldigheten. I tillämpningskungörelsen bör vidare intas närmare föreskrifter om den rätt till överprövning varom stadgas i 15 och 16 §§. Det bör uttryckligen anges att den omhändertagne alltid före frisläppandet skall underrättas om sin rätt till överprövning och om tid och sätt för denna. I fall, då domstol efter prövning finner omhändertagandet sakna laga grund, skall domstolen, på sätt n ä r m a r e bör anges i tillämpningskungörelsen, omedelbart underrätta nykterhetsnämnd, kontrollstyrelsens register och i förekommande fall länsstyrelsens körkortsregister. Övergångsbestämmelser Denna lag t r ä d e r i kraft den , dock att, innan förvaringslokal som i 4 § andra stycket sägs godkänts av länsläkare, icke någon får kvarhållas i sådan lokal längre än högst tolv t i m m a r . Genom denna lag upphäves förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri och dryckenskap. Förekommer i lag eller författning h ä n -

356 visning till eller avses eljest däri stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall bestämmelsen i stället tillämpas. Utredningens förslag om avkriminalisering av fylleriet kan genomföras utan vidare tidsutdräkt. Det är också enligt utredningens mening angeläget att detta sker så skyndsamt som möjligt med hänsyn till de olägenheter, som är förknippade med straffbeläggandet av fylleriet. Det är vidare angeläget att nuvarande ordning med omhändertagande av berusade personer i fylleriarrest snarast möjligt ersätts med den av utredningen förordade klinikverksamheten. Helst skulle man se att polisens befattning med vården av de omhändertagna kunde upphöra samtidigt som fylleristraffet utmönstrades ur lagen. En sådan tanke är emellertid inte realistisk. Man måste sålunda räkna med en relativt lång övergångstid innan systemet med akutkliniker är fullt utbyggt. Under donna övergångstid är det nödvändigt att alltjämt förvara berusade personer i lokaler, som står till polismyndighetens förfogande för detta ändamål. Vidare måste verksamheten med akutkliniker begränsas till sådana orter, där tillräckligt underlag finns för sådana kliniker. Pä övriga orter torde man sålunda även i fortsättningen komma att förvara akut berusade personer i polisens förvaringslokaler. En upprustning av dessa lokaler, kombinerad med ökad kontakt med de socialvårdande myndigheterna och ett visst inslag av läkarmedverkan, som utredningen föreslår, torde dock under alla förhållanden kunna ske utan onödigt dröjsmål. Det sagda medför att utredningen i det lämnade lagförslaget gett utrymme för den alternativa (och på åtskilliga håll temporära) lösningen av frågan om förvaringen av de akut berusade, som innebär att polisen skall svara för denna vårduppgift. Det är emellertid angeläget

att betona att på blivande klinikorter polisens handhavande av denna vårduppgift endast bör ses som ett provisorium. Så snart förutsättningar finns för inrättande av akutklinik på sådan ort, bör arbetet härmed sättas i gång. Det bör vara en målmedveten strävan hos berörda myndigheter att så snart sig göra låter kunna erbjuda ifrågavarande klientel den social-medicinska vård och behandling, som kan lämnas på akutklinik. Den föreslagna lagen skall alltså vara tillämplig även under övergångstiden innan klinikverksamheten byggts ut. I fråga om den lagstadgade rätten att kvarhålla de omhändertagna under tillnyktringen torde emellertid viss avvikelse böra ske i fråga om sådana personer, som förvaras hos polisen. Bestämmelserna i 9 och 10 §§ angående fövaringstidens längd förutsätter nämligen att lokalerna är tillfredsställande och ändamålsenligt ordnade samt att möjlighet till någon form av social-medicinska insatser kan erbjudas under förvaringstiden. Om lokalerna inte fyller sådana krav kan det synas direkt olämpligt att hålla kvar den omhändertagne längre än vad som är absolut nödvändigt med hänsyn till hans berusningstillstånd. För närvarande finns åtskilliga polisarrester som ur medicinsk och humanitär synpunkt inte lämpar sig för någon längre förvaringstid. I den mån dessa inte rustas upp innan lagen träder i kraft och kan godkännas av länsläkaren enligt vad som upptagits i 4 §, får omhändertagandet inte fortgå längre än högst tolv timmar. I åtskilliga sådana fall torde det bli nödvändigt att låta den omhändertagne lämna lokalerna så snart han är tillräckligt nykter för att åter kunna fungera i samhället. De lokalmässiga förhållandena tillåter inte här något längre omhändertagande.

SOU 1968:55

SJUTTONDE

KAPITLET

Avkriminaliseringens rättsverkningar

1. Inledande

synpunkter

Den som tas om hand för fylleri risker a r utöver bötesstraffet en rad ingripanden från samhällets sida, vilka i många fall uppfattas som betydligt allvarligare än själva straffbeläggandet. Genom polisens och åklagarmyndighetens anmälningsskyldighet i 10 § lagen om nykterhetsvård kommer fylleriförseelsen till nykterhetsnämndens kännedom och kan jämlikt 15 och 18 §§ samma lag läggas till grund för tvångsåtgärder. Vidare registreras alla avdömda fyllerier i kontrollstyrelsens straffregister enligt kungörelsen den 17 juni 1955 angående skyldighet för domstolar m. fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen. Registreringen kan under vissa förhållanden leda till att den dömde förlorar rätten till inköp av rusdrycker på utminuteringsställe (18 § rusdrycksförsäljningsförordningen). Innehar den dömde körkort skall länsstyrelsen jämlikt 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen underrättas om fylleriförseelsen. Den kanske mest kännbara påföljden av fylleriet är att den dömde kan vägras körkort eller få detta återkallat (32 § 2 mom. och 33 § 2 mom. vägtrafikförordningen). Fylleridomen kan även ur andra synpunkter direkt eller indirekt få betydelse för den dömdes fortsatta levnadsförhållanden. Vid sökande av anställning i offentlig eller privat tjänst kan sålunda ett dokumenterat fylleri ibland åberopas mot sökanden, i vart fall om SOU 1968:55

nyktert levnadssätt anses särskilt betydelsefullt för tjänsteutövningen. Som exempel härpå kan nämnas att reglementen och ordningsstadgor för spårvägsföretag allmänt föreskriver att till tjänstgöring, varav trafiksäkerheten är beroende, inte får användas annan än den som är känd för pålitlighet, nykterhet och ordentlighet. För erhållande av tillstånd eller auktorisering till vissa näringar förutsätts att sökanden gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet, ej missbrukar alkohol o. dyl. (jfr 9 § 4 mom. näringsfrihetsförordningen, 3 § förordningen ang. handel med skrot, lump och begagnat gods, 40 § 1 mom. rusdrycksförsäljningsförordningen, 7 och 11 §§ ölförsäljningsförordningen och 14 § vapenförordningen.) Det sagda må vara tillräckligt för att visa vilka långt gående verkningar fylleriet kan få för en människa. I allmänhet krävs mer än en avdömd förseelse för att en fylleridom skall leda till särskilda ingripanden från samhällets sida. Den s. k. fylleriindikationen, som kan ligga till grund för nykterhetsnämndens tvångsingripande (övervakning eller intagning på allmän vårdanstalt), förutsätter sålunda att någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, gjort sig skyldig till minst tre under de två sista åren begångna gärningar, innefattande bl. a. fylleri. För att hamna på spärrlista vid utminuteringsställe på grund av fylleri fordras att vederbörande gjort sig skyldig till minst två fylleriförseelser eller trafiknykterhetsbrott

358 inom en t i d r y m d av tolv månader. Då det däremot gäller fylleriets återverkan på körkortet kan en enda förseelse i och för sig vara tillräcklig grund för ingripande. En körkortsaspirant som dömts för en fylleriförseelse kan nämligen inte vara säker på att få körkort förrän två år förflutit från förseelsens begående (32 § 2 mom. första stycket vägtrafikförordningen). Likaså kan den dömde, som innehar körkort, riskera att detta återkallas redan efter en fylleriförseelse, såvida ej länsstyrelsen nöjer sig med att meddela varning (33 § 2 mom. 5. och 34 § andra stycket vägtrafikförordningen). Fylleridomen utgör alltså för närvarande det faktum, på vilket myndigheterna kan grunda ingripanden av olika slag. Genom att fylleriet medför straffansvar kan den, som anser sig utan laga grund ha blivit tagen för fylleri, få lagligheten härav överprövad. Han kan, om han så önskar, föra saken vidare till högre instans. Ogillas åtalet för fylleri, blir vederbörande självfallet ej heller registrerad i t. ex. körkortsregister eller kontrollstyrelsens register. En annan sak är att den frikände inte kan få frihetsberövandet ogjort. Han torde ej heller kunna räkna med någon ersättning för det intrång i friheten, som omhändertagandet förorsakat honom (jfr lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.). Utredningens förslag att avskaffa fylleristraffet och därmed nuvarande domstolsprövning av fylleriet medför att också den nuvarande grunden för fylleriets rättsverkningar rycks undan. Prövningen av fylleriet kommer i stället att inskränkas till en bedömning, om omhändertagandet av den berusade är motiverat med hänsyn till det akuta vårdbehovet. Denna bedömning kommer att göras av ansvarig befattningshavare

vid akutklinik eller, på orter där sådan klinik saknas, av tjänstgörande polisbefäl. Det blir här fråga om en prövning motsvarande den som numera sker, då en berusad person förts in till ett polisvaktkontor. För att tillgodose rättssäkerhetens krav på att omhändertagandet är lagligen grundat, vilket inte minst är av vikt om omhändertagandet skall få särskilda rättsverkningar, bör emellertid den omhändertagne enligt utredningens mening kunna få omhändertagandet överprövat av domstol. Ett beslut om omhändertagande på akutklinik kommer att få vidgat innehåll jämfört med ett beslut om omhändertagande i fylleriarrest. Dels utsträcks tiden för frihetsberövandet i vissa fall ända upp till 24 timmar och i undantagsfall 48 timmar. Dels kommer den omhändertagne på kliniken att undergå social-medicinsk behandling, som förutsätter hans egen medverkan. Den sjukhusmässiga vården kommer h ä r att sätta sin prägel på omhändertagandet. Man kan naturligtvis ifrågasätta om fylleriet efter denna reforms genomförande överhuvudtaget bör leda till sådana rättsverkningar, som för närvarande grundas på fylleridomen. Avkriminaliseringen för med sig att beslutet om omhändertagande kommer att bli det enda konstitutiva faktum, till vilket sådana rättsverkningar kan knytas. Såsom i annat sammanhang framhållits är det ur behandlingssynpunkt angeläget att klienten inte uppfattar detta beslut som ett straff. Omhändertagandet är framför allt dikterat av medicinska hänsyn och vårdsynpunkten skall prägla klinikverksamheten. Behandlingen bör i hög grad bygga på och eftersträva ett förtroendefullt förhållande mellan klienten och klinikens personal. Det är en av hörnpelarna i den tänkta klinikverksamheten, att denna skall erbjuda klienten en positiv miljö, som skapar förutSOU 1968:55

359 sättningar för fortsatt rehabilitering och underbygger hans vilja att komma till rätta med sina alkoholproblem. Omhändertagandets eventuella rättsverkningar bör ses mot denna bakgrund. Om klienten efter omhändertagandet för fylleri utsätts för tvångsingripanden, som avsevärt inskränker hans livsföring, kan detta av honom betraktas som ett misstroende och försvåra behandlingen. Det är därför anledning att gå försiktigt fram, då det gäller att utnyttja ett beslut om omhändertagande som slagträ för andra samhällsingripanden. Härmed är naturligtvis inte sagt att inte den kvalificerade fylleristen, liksom andra sjuka människor, måste finna sig i vissa ingripanden som motiveras av sjukdomen. Den grundläggande frågan är emellertid om omhändertagandet som sådant, generellt och utan hänsynstagande till fylleristens förhållanden i övrigt, bör åberopas som grund för tvångsåtgärder. Det sagda kan exemplifieras med en av fylleriets kanske mest ingripande påföljder, nämligen förlusten av körkort. Denna påföljd uppfattas helt visst av de flesta som drabbas därav såsom ett straff. Körkortet spelar en mycket stor roll för den enskilde; det h a r rentav kommit att betraktas som bevis på medborgerligt förtroende. Om ett fylleriomhändertagande generellt leder till att körkortet återkallas, kan man befara att åtgärden i hög grad kommer att motverka den positiva inställning till klinikverksamheten och samhällets nykterhetsvård, som man vill frammana hos klienten. Körkortsfrågan har emellertid också en annan sida. Samhället måste ställa stora krav på medborgarna, då det gäller en så farlig och ansvarsfull verksamhet som förande av motorfordon. Den som berusar sig till den grad, att han måste tas om h a n d för fylleri, h a r ur samhällets synpunkt inte uppSOU 1968:55

fyllt de krav på ansvar och omdöme, som man vill ställa på en fordonsförare. Företagna undersökningar anses nämligen ge klara belägg för att personer, som visar höggradig misskötsamhet i nykterhetshänseende, påfallande ofta uppvisar en olycksbelastning i trafiken, som väsentligen överstiger det normala. Att fylleristen måhända i det enskilda fallet har full insikt i faran att föra motorfordon under spritpåverkat tillstånd anses inte böra leda till avsteg från den generella uppfattningen, att den som tas om hand för fylleri är diskvalificerad som körkortsinnehavare. Vid den avvägning som måste göras mellan å ena sidan intresset att vinna fylleristens förtroende för samhällets hjälpåtgärder och få honom att åter fungera normalt i samhället samt å andra sidan nödvändigheten att tillgodose trafiksäkerhetens krav har alltså det nykterhetsvårdande intresset fått träda tillbaka. Man kan emellertid diskutera om inte nuvarande regler om fylleriets återverkningar i bl. a. körkortshänseende fått en alltför schematisk utformning. Utredningen skall i det följande återkomma till denna fråga i samband med att fylleriets särskilda rättsverkningar närmare undersöks. Väljer man att lägga fylleriomhändertagandet i stället för fylleridomen till grund för vissa tvångsingripanden från samhällets sida, medför detta en utvidgning av tillämpningsområdet för myndigheternas aktivitet. Den som berusar sig på enskild plats kan enligt nuvarande lag inte straffas för fylleri och undgår alltså registrering i kontrollstyrelsens särskilda straffregister. Ej heller registreras de fall, då åklagaren meddelar åtalseftergift eller då omhändertagandet eljest inte medför ansvar. Man r ä k n a r nu med att omkring 70 procent av antalet omhändertagna fyllerister döms för fylleri. Det bör erinras om att omhän-

360 dertagande enligt utredningens förslag skall kunna ske även då fylleristen anträffas på enskilt område.

2. Fylleri beteende

—förargelseväckande

I detta sammanhang vill utredningen behandla frågan om gränsdragningen mellan fylleri och förargelseväckande beteende samt den betydelse denna kan ha vid avkriminalisering av fylleriet. Bestämmelserna i 16 kap. 15 och 16 §§ brottsbalken är så konstruerade, att fylleriet, som i och för sig kan anses vara ägnat att väcka förargelse, avskilts från de beteenden som kan medföra ansvar enligt 16 kap. 16 § brottsbalken. Lagtekniskt är detta ordnat på sådant sätt att straffbestämmelsen om förargelseväckande beteende, som placerats omedelbart efter bestämmelsen om fylleri, begränsats till sådana fall, där de föregående reglerna i kapitlet inte är tilllämpliga. Denna ordning h ä r r ö r från straffrättskommitténs förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten (SOU 1944:69). Syftet därmed var att fylleri regelmässigt skulle anses till fullo bestraffat med tillämpning av fylleriparagrafen och ej längre — vilket ofta dittills varit fallet — i konkurrens med bestämmelsen om förargelseväckande beteende. I praxis synes ha utbildat sig den ordningen att en fyllerist, som uppträder allmänt förargelseväckande t. ex. genom att skräna, antasta förbipasserande eller lägga sig på gångbanan, i allmänhet endast blir åtalad för fylleri, oaktat hans uppträdande även kan uppfylla rekvisiten för förargelseväckande beteende. Gör däremot en lindrigt alkoholpåverkad eller nykter person sig skyldig till ett liknande beteende, torde han inte undgå ansvar enligt 16 kap. 16 § brottsbal-

ken. I själva verket synes i många fall fylleristens uppträdande vid en strikt lagtillämpning kvalificera honom till ansvar för inte bara fylleri och förargelseväckande beteende utan även en rad andra straffbelagda gärningar, t. ex. missfirmelse mot tjänsteman, våldsamt motstånd eller beljugande av myndighet. Den straffrättsliga bedömningen av fylleristerna kännetecknas emellertid av stor tolerans och överseende, vilket helt naturligt har sin grund i att fylleristens beteende står under direkt inflytande av ett akut förgiftningstillstånd. I den diskussion som förts kring frågan om fylleristraffet har från vissa håll framhållits, att avkriminaliseringen av fylleriet i och för sig skulle bli verkningslös, därför att fylleristen ändå kommer att ställas till ansvar, om inte för annat så i vart fall för förargelseväckande beteende. Det skulle nämligen, menar man, endast bli fråga om att sätta annan rubrik på fylleriet. Straffansvaret skulle man inte komma ifrån. En sådan uppfattning kan självfallet inte godtas. Efter upphävandet av fylleriparagrafen skall givetvis inte de beteenden, som numera anses falla inom fylleriets råmärken, bestraffas. Gör sig däremot fylleristen skyldig till sådana gärningar, som man inte kan överse med på grund av hans berusning, d. v. s. gärningar vilka nu bestraffas särskilt utöver fylleriet, bör han ej heller i fortsättningen undgå ansvar därför. Det är således inte fråga om att ändra den rättstillämpning som vunnit insteg. Det torde inte vara möjligt att i detalj precisera vad som skall anses falla inom fylleriets straffria område. Så mycket är emellertid klart att den som tas om hand för fylleri, därför att han vinglar omkring på gångbanan, provocerar till meningslösa samtal med obekanta eller kanske för ett högljutt och störande tal, inte bör åtalas för förargelseväckande SOU 1968:55

361 beteende. Enligt utredningens mening bör den ändrade grundsyn, som präglar förslaget om omhändertagande av fyllerister, också komma till uttryck däri, att de typiska dragen i fylleristens uppträdande accepteras som utslag av hans sjukdomstillstånd. Sådana beteendeyttringar kan efter reformens genomförande inte anses vara ägnade att väcka förargelse hos allmänheten. Det kan emellertid uppkomma situationer, då fylleristens beteende överskrider gränsen för det straffria området. Att samhället inte låter det självförvållade ruset ursäkta påtagliga lagöverträdelser är en sedan länge hävdad princip, som numera kommit till uttryck i 1 kap. 2 § brottsbalken. Denna ståndpunkt är betingad av kriminalpolitiska skäl (jfr prop, nr 10/1962, s. B 57 ff.). Frågan om fylleristens uppträdande skall anses falla under förargelseväckande beteende måste bedömas från fall till fall. Åtskilliga faktorer kan här spela in i det enskilda fallet såsom tid och plats för gärningen, graden av dess anstötlighet, dess skadeverkningar etc. Lagens brottsbeskrivning, att beteendet skall vara ägnat att väcka förargelse hos allmänheten, ger onekligen anledning till skilda värderingar som växlar i takt med samhällsutvecklingen. De synpunkter utredningen lagt på frågan om gränsdragningen mellan 16 kap. 15 och 16 §§ brottsbalken är inte nya. Samma överväganden måste varje åklagare göra, då han nu h a r att pröva om en fyllerist skall åtalas förutom för fylleri jämväl för förargelseväckande beteende. Som tidigare framhållits utgår utredningen ifrån att en motsvarande prövning måste ske, då det i framtiden kan bli fråga om att ställa den, som omhändertagits på grund av akut berusning, under åtal för förargelseväckande beteende. Det bör med den innebörd utSOU 1968:55

redningen vill lägga i ordalydelsen »ägnat att väcka förargelse hos allmänheten» inte möta större betänkligheter mot att i de allra flesta fall låta fylleristen gå fri från ansvar. Med hänsyn till det anförda h a r utredningen inte funnit anledning att föreslå någon ändring av nuvarande lagbestämmelse om förargelseväckande beteende. Vad utredningen hittills anfört i fråga om förargelseväckande beteende kan i viss utsträckning också gälla andra straffbara inslag i fylleristens beteende, främst sådana som upptagits i 17 kapitlet brottsbalken (brott mot allmän verksamhet). Det förhåller sig många gånger så att en berusad person, som skall omhändertas av polis, blir bråkig och besvärlig. Kanske sätter han sig till motvärn, rycker och sliter med armarna för att bli fri, tar spjärn då han skall föras in i polisbilen eller fäller upprörda och stundom direkt förolämpande omdömen om polisen. Det är känt att polisen ofta visar överseende, då det gäller sådana beteendeyttringar, och dessa synes många gånger aldrig bli lagförda. Utredningen vill inte tro att upphävandet av fylleriansvaret kommer att medföra den förändringen i den enskilde polismannens attityd, att han skulle bli mer benägen att rapportera sådana inslag i fylleristens allmänna uppträdande än vad nu är fallet. Tvärtom torde man kunna räkna med ökad förståelse för fyllerisituationen, om denna sätts in i ett medicinskt sammanhang. Härmed är naturligtvis inte sagt att uppenbart råa och anstötliga angrepp på polisen, som en fyllerist kan göra sig skyldig till, bör lämnas obeivrade. Det är för ordningens upprätthållande angeläget att samhället reagerar mot sådant beteende, oavsett om det sker under rusets påverkan eller ej.

362 3. Fylleriindikationen nykterhetsvård

i 15 § lagen om

Tvångsåtgärd enligt lagen om nykterhetsvård — övervakning eller tvångsintagning på allmän vårdanstalt — förutsätter dels att personen i fråga är hemfallen åt alkoholmissbruk och dels att i samband med missbruket kunnat konstateras någon av de i 15 § lagen om nykterhetsvård angivna s. k. specialindikationerna. För tvångsintagning krävs därjämte i regel att hjälpåtgärd eller övervakning först prövats med negativt resultat. Som specialindikationer upptar 15 § lagen om nykterhetsvård att personen i fråga befinnes a) vara farlig för annans personliga säkerhet eller kroppsliga eller själsliga hälsa eller för eget liv, eller b) utsätta någon, som han är skyldig att försörja, för nöd eller uppenbar vanvård eller eljest grovt brista i sina plikter mot sådan person, eller c) ligga det allmänna, sin familj eller annan till last, eller d) vara ur stånd att ta vård om sig själv, eller e) föra ett för närboende eller andra grovt störande levnadssätt. Härtill kommer den s. k. fylleriindikationen, nämligen det fall, att någon genom lagakraftvunnen dom funnits skyldig till minst tre under de två senast förflutna åren begångna gärningar,

innefattande fylleri, brott, som avses i 21 kap. 13 eller 14 § brottsbalken (d. v. s. krigsmans övergivande av post eller onykterhet i tjänsten), därest han vid brottets begående varit berusad av starka drycker, så att det framgått av hans åtbörder eller tal, eller brott, som avses i 4 § trafikbrottslagen (d. v. s. rattfylleri och rattonykterhet), därest brottet varit en följd av förtäring av starka drycker. Slutligen upptar lagen som specialindikation det fall att någon utan att söka ärligen försörja sig för ett kringflackande liv. Näst indikationen »ur stånd att ta vård om sig själv» är fylleriindikationen den flitigast utnyttjade av specialindikationerna i 15 § lagen om nykterhetsvård. Följande uppställning (tabell 17:1) visar frekvensen av de olika indikationerna. För fullständighetens skull har även medtagits intagningsgrunderna enligt 55 § (tvångsvis återintagning) och 58 § (frivilligt ingående på allmän vårdanstalt). Uppgifterna har hämtats från statistiska centralbyråns publikation »Socialvården 1962». Fylleriindikationen saknades ursprungligen i alkoholistlagen. Under förarbetena till 1913 års lag framkom förslag om att upprepat fylleri skulle tas upp bland de särskilda intagningsgrunderna, men denna indikation ute-

Tabell 17:1. 15 §-fallen, fördelade på olika indikationer år 1962. Indikationer farlighet pliktförsummelse ligga ngn till last ur stånd att ta vård om sig grovt störande levnadssätt fylleriindikation kringflackande liv frivilligt ingående (58 §) återtagning (55 §) straffriförklarad (19 § 2 mom.)

Landsbygd 603 762 390 1616

389 1 054

35 158 178 3

Antal Städer

1 160 2 431 1 102 5 820 1 075 4 939

40 919

Hela riket

Landsbygd

1 763 3 193 1 492 7 436 1 464 5 993

15,7 19,8 10,2 42,1 10,1 27,4

0,9 4,1 4,6 0,1

1 776

1 077 1 954

12 Procent Städer Hela riket 7,7

9,3

16,1

7,3

7,9

38,6

39,3

7,1

7,7

32,8

31,7

0,3 6,1

0,4 5,7

11,8

10,3

0,1

0,1

SOU 1968:55

363 slöts redan i det till lagrådet remitterade förslaget. År 1922 utvidgades emellertid lagens tillämpningsområde till att omfatta sådan åt dryckenskap hemfallen person som under de två senast förflutna åren blivit upprepade gånger dömd till ansvar för fylleri. Genom senare lagändring preciserades antalet erforderliga domfällanden till tre eller flera. I 1954 års lag om nykterhetsvård erhöll fylleriindikationen vidgad innebörd genom att göras beroende av antalet avdömda förseelser, inte av antalet domfällanden. 3.1 Fylleriindikationen i kritisk belysning

I sitt betänkande »översyn av nykterhetsvården» (SOU 1961:58) tog nykterhetsvårdsutredningen avstånd från fylleriindikationen. Utredningen framhöll bl. a., att den mest hållbara motiveringen för upprepade fylleriförseelser som specialindikation syntes vara, att fylleristen genom upprepade förseelser visat klar benägenhet för ett handlingssätt — nämligen att i onyktert tillstånd vistas på allmän plats — som kunde medföra större eller mindre samhällsolägenhet. Härvid syntes fylleriindikationen genom sin schematiska karaktär skilja sig från övriga specialindikationer. Då det gällde farlighet, pliktförsummelse etc. måste den faktiska förhandenvaron av ifrågavarande skada eller olägenhet påvisas på sådant sätt att graden därav kunde bedömas. Vid prövningen av fylleriindikationens tilllämplighet behövde däremot graden av skadan inte på samma sätt beaktas. Avgörande var i stället antalet registrerade förseelser under viss tid. Fylleriindikationen intog i viss mån en särställning bland specialindikationerna så tillvida, att fylleriförseelsen redan i och för sig var kriminaliserad. Genom specialbestämmelser rörande åtalseftergift och bötesverkställighet hade samhället gjort SOU 1968:55

det möjligt att i viss utsträckning undvika att en på vårdanstalt intagen person straffades för fylleri. Helt kunde det dock ej undvikas att fylleriförseelser utlöste dubbla samhällsreaktioner, som kunde te sig orättvisa för dem som blev föremål därför. Utredningen framhöll också fylleriindikationens negativa verkan ur vårdsynpunkt. Då det gällde att för alkoholmissbrukaren klargöra motiven för samhällsingripandet var det enligt utredningens mening svårt att bemöta en sådan invändning att ingen utomstående tillfogats skada genom hans livsföring och att skadan för hans egen del stannat vid de bötesstraff som ådömts honom. Omvänt kunde fylleriets framträdande roll som vårdindikation medverka till att vårdtagare, som hade ringa eller ingen fylleribelastning, därav drog slutsatsen att deras missbruk varit mindre kvalificerat. Enligt vad nykterhetsvårdsutredningen vidare anförde gav erfarenheterna vid handen att fylleriförseelsen visserligen kunde vara tecken på allvarligt alkoholmissbruk och därför ej på något sätt fick bagatelliseras men ofta var mycket otillförlitlig som indikator på alkoholmissbrukets art och omfattning hos en person. I den helhetsbild av alkoholmissbrukarens situation vilken måste ligga till grund för samhällets åtgärder i det enskilda fallet, kunde därför det officiellt registrerade fylleriet endast ingå som en detalj bland många andra. Emellertid fanns otvivelaktigt en viss tendens att vid överväganden i vårdärenden tillmäta den registrerade fylleriförseelsen särskild betydelse, eftersom denna låg till grund för en av specialindikationerna i lagen. Fylleriindikationen kunde härigenom — även i fall där den ej var tillämplig — indirekt motverka att bedömningen av åtgärdsfallen blev tillräckligt allsidig.

364 Enligt nykterhetsvårdsutredningens mening syntes fylleriindikationen i högre grad än andra i lagen upptagna specialindikationer ge anledning till principiella erinringar och vara förenad med praktiska olägenheter. Nya specialindikationer, nämligen oförmåga att ta vård om sig, störande levnadssätt samt kringflackande liv, hade tillkommit sedan fylleriindikationen infördes i lagen och den samhälleliga nykterhetsvårdens verksamhetsområde hade utvidgats sedan dess. Dessa omständigheter hade i avsevärd grad försvagat de motiv, som tidigare kunnat åberopas till förmån för fylleriindikationen. Denna borde därför enligt utredningens mening utmönstras ur lagen. Visserligen var det främst i egenskap av tvångsintagningsgrund som fylleriindikationen gav anledning till invändningar. De anförda kritiska synpunkterna ansågs dock i stort sett gälla även i de fall, då tvångsingripandet inskränkte sig till övervakning. Det torde för övrigt ej komma i fråga att införa olika specialindikationer för övervakning och tvångsintagning. I den proposition (nr 13) med förslag till lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård, som på grundval av nykterhetsvårdsutredningens betänkande lades fram för 1963 års riksdag, hänvisade föredragande departementschefen, statsrådet Aspling, till att utredningens förslag i nu ifrågavarande del rönt motstånd från de remissinstanser, som hade hand om tillämpningen av lagen om nykterhetsvård, samt framhöll att det otvivelaktigt förhöll sig så att det ofta fanns förutsättningar för såväl fylleriindikationen som annan specialindikation, men att den senare var svårare att leda i bevis. För sådana fall ansåg departementschefen att fylleriindikationcn hade sin betydelse genom att den

var klar och oomtvistlig och lätt att konstatera utan tidsutdräkt. Härigenom hade man möjlighet till ett snabbt ingripande på ett relativt tidigt stadium av alkoholmissbruket, något som var av stor betydelse för ett gynnsamt resultat av samhällets vårdåtgärder. För det fall åter, då ingen annan specialindikation än fylleriindikationen kunde åberopas, ansåg departementschefen inga sådana omständigheter ha framkommit, som berättigade till slutsatsen att nuvarande regler ledde till opåkallade ingripanden. Ej heller kunde på grundval av det föreliggande materialet med fog påstås att förefinligheten av fylleriindikationen eljest var till men vid lagtillämpningen eller innebar risk för att denna leddes in på fel spår. Departementschefen påpekade även att frågan om tillsättande av en utredning om fylleristraffets avkriminalisering aktualiserats vid 1962 års riksdag, varför i avbidan på de överväganden, som kunde bli följden av en sådan utredning, under alla omständigheter någon ändring i lagen om nykterhetsvård på ifrågavarande punkt inte borde göras. Departementschefen ansåg sig följaktligen inte kunna biträda nykterhetsvårdsutredningens förslag om ändring i 15 § lagen om nykterhetsvård.

3.2 Utredningens överväganden

Utredningens förslag att avkriminalisera fylleriet aktualiserar på nytt frågan om fylleriindikationen bör bibehållas. Att denna specialindikation inte kan behållas i sin nuvarande utformning är givet redan därigenom att det efter avkriminaliseringen inte kommer att finnas några fylleriförseelser, på vilka nykterhetsnämnden kan grunda sina tvångsingripanden. Frågan gäller i stället om ett beslut om omhändertagande i fortsättningen bör på motsvarande SOU 1968:55

365 sätt läggas till grund för nykterhetsvårdande tvångsåtgärder. Ur principiell uppfattning kan det inte vara riktigt att låta fylleriomhändertagandet tjäna som indikator på alkoholmissbrukets art och omfattning. Utredningen ansluter sig till vad nykterhetsvårdsutredningen härutinnan anfört. Upprepade omhändertaganden ger visserligen anledning till misstanke att det bakom fyllerierna ligger ett allvarligt alkoholmissbruk. Det är emellertid inte möjligt att av ett dokumenterat återfall i fylleri alltid dra den slutsatsen, att klienten är hemfallen åt alkoholmissbruk. Ett sådant konstaterande förutsätter, såsom nykterhetsvårdsutredningen framhållit, att man skaffar sig en allsidig bild över klientens levnadsförhållanden. Även ur behandlingssynpunkt måste man hysa betänkligheter mot att lägga ett beslut om omhändertagande av den akut berusade till grund för nykterhetsvårdande tvångsåtgärder. Framför allt gäller detta då omhändertagandet sker på akutklinik. Verksamheten på sådan klinik skall inriktas på socialmedicinsk vård och behandling, som i stor utsträckning bygger på klientens egen medverkan. Det är förutsatt, att akutklinikerna etablerar livligt samarbete med andra öppna vårdformer, framför allt med alkoholpoliklinikerna, vilka — såsom i annat sammanhang framhållits — helst bör vara förlagda i direkt eller nära anslutning till akutklinikerna. Som tidigare upprepade gånger påpekats är det av vikt att man vinner klientens förtroende och motverkar föreställningen att omhändertagandet är ett straff. Nykterhetsnämndens medverkan på akutkliniken bör särskilt ta sikte på att stödja och fånga upp den omhändertagnes egna initiativ till rehabilitering. Om klienten däremot finner att omhändertagandet direkt kan åberopas mot hoSOU 1968:55

nom som grund för tvångsåtgärder kan detta minska hans förtroende för klinikverksamheten. Det finns alltså enligt utredningens mening starka skäl som talar för att inte införa någon »omhändertagandeindikation» i stället för fylleriindikationen. Emellertid har frågan en praktisk-nykterhetsvårdande aspekt som inte bör undanskymmas. Nuvarande system för tvångsingripanden från nykterhetsnämndens sida har en viktig målsättning, nämligen att på ett så tidigt stadium som möjligt av ett pågående alkoholmissbruk sätta in motangrepp. Framför allt gäller det att verksamt bidraga till att unga alkoholmissbrukare kommer under lämplig vård. Man bör inte blunda för att många av de klienter som tas om hand på akutklinik saknar insikt om sin situation och är högst ovilliga att följa den behandling som läkare eller socialvårdstjänstemän rekommenderar. Misslyckas den frivilliga behandlingen — detta kan visa sig genom upprepade återfall i fylleri — återstår enligt lagen om nykterhetsvård inte något annat än att tillgripa tvångsåtgärder. Ur denna synpunkt kan fylleriindikationen inte frånkännas betydelse. Det synes också främst vara sådana praktiska hänsyn, önskvärdheten av ett snabbt ingripande och svårigheten att implicera fallet under någon av de övriga specialindikationerna, som motiverat ett bibehållande av fylleriindikationen och gjort den till ett så flitigt utnyttjat instrument. De på fältet verksamma nykterhetsvårdande organen har i allmänhet tagit klar ståndpunkt för bibehållandet av fylleriindikationen, varvid man framför allt åberopat praktiskt nykterhetspolitiska skäl. Såsom systemet för närvarande är utformat skulle det sannolikt möta stort motstånd från dessa myndigheters sida om fylleriindikatio-

366 nen avskaffades utan att någon annan specialindikation sattes i dess ställe. Det ligger inte inom utredningens uppdrag att föreslå någon annan ändring av nu gällande system för nykterhetsnämndernas tvångsingripande än vad som direkt motiveras av fylleristraffets avskaffande. Genom det av 1964 års nykterhetsvårdsundersökning framlagda betänkandet (SOU 1967:36) har emellertid frågan om en översyn av hela det regelkomplex, som omspänner förutsättningarna och formerna för nykterhetsnämndens ingripande, kommit i blickfånget. Chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, har nyligen tillsatt en utredning med uppgift att bl. a. på grundval av nykterhetsvårdsundersökningens kartläggning ompröva hela den sociala vårdlagstiftningen (socialutredningen). Härigenom kommer också fylleriindikationen att behandlas i ett större sammanhang, vilket ger möjlighet till en allsidigare bedömning av frågan. Utredningen har med hänsyn till det anförda stannat vid att föreslå att fylleriindikationen tills vidare bibehålls. Dess tillämpning bör bli beroende av att någon minst tre gånger under de två senast förflutna åren uppträtt så berusad av alkoholhaltiga drycker att han tagits om hand för fylleri. Med omhändertagandet bör här likställas det fall att någon genom lagakraftägande dom funnits skyldig till brott som avses i 21 kap. 13 eller 14 § brottsbalken, därest han vid brottets begående varit berusad av alkoholhaltiga drycker, så att det framgått av hans åtbörder och tal, eller brott som avses i 4 § trafikbrottslagen, därest brottet varit en följd av förtäring av sådana drycker. Utredningen är medveten om att förslaget innebär en utvidgning av tillämpningsområdet för nykterhetsnämndens tvångsingripanden, eftersom nämnden enligt nuvarande ordning endast kan grunda sina beslut på

sådana omhändertaganden, som föranlett lagföring och straff. Denna utvidgning står dock i överensstämmelse med fylleriindikationens syfte. Det är ju inte lagföringen som sådan utan det faktiskt konstaterade alkoholmissbruket som är relevant ur nykterhetsnämndens synpunkt. En av de nuvarande bristerna i fylleriindikationen ligger just i begränsningen av dess tillämpningsområde. Många akuta alkoholförgiftningar, som skulle kunna indicera ingripanden från nykterhetsnämndens sida, kommer i själva verket inte till nämndens kännedom. En förutsättning för tillämpningen av fylleriindikationen bör liksom nu vara att klienten är hemfallen åt alkoholmissbruk. Utredningen vill emellertid framhålla vikten av att detta konstaterande tillmäts självständig betydelse. Att någon vid tre återkommande tillfällen tagits om hand för fylleri är inte tillräcklig grund för att han skall anses hemfallen. Härutöver måste krävas att fylleriomhändertagandena ingår som led i en allmän misskötsamhet i nykterhetshänseende. En undersökning av de närmare levnadsförhållandena i det enskilda fallet är därför nödvändig för att nämnden skall äga ingripa med stöd av fylleriindikationen. Har ett omhändertagande lett till att klienten kontinuerligt eller eljest på tillfredsställande sätt frivilligt underkastat sig fortsatt medicinsk behandling — t. ex. på alkoholpoliklinik — bör det naturligtvis inte komma i fråga att han tvångsvis tas in på allmän vårdanstalt. I sådana fall bör den längst gående åtgärden vara övervakning. Utredningen föreslår vidare den redaktionella ändringen att specialindikationen »kringflackande liv» sätts omedelbart före fylleriindikationen. Härigenom markeras ytterligare att fylleriindikationen skiljer sig från övriga speSOU 1968:55

367 cialindikationer och att den huvudsakligen bör begagnas endast i sådana fall, då annan indikation inte är direkt tilllämplig. 3.3 Särskilt yttrande av herr Larnstedt med instämmande av herr Wiklund

För min del anser jag inte att fylleriindikationen tills vidare bör bibehållas. Jag finner det angeläget att denna specialindikation som ej grundar sig på något konstaterat vårdbehov borttages i samband med att fylleristraffet försvinner. Ifrågavarande specialindikation, som enligt gällande lagstiftning förutsätter lagakraftvunnen dom för fylleri, åberopas för närvarande — trots nykterhetsvårdsutredningens kritik av förfarandet — i ett stort antal fall som enda grund, förutom hemfallenhet, för tvångsingripande. Vid en avkriminalisering skulle användningen av denna specialindikation utvidgas därigenom att även fylleri, som nu ej föranleder dom (ex.vis omhändertagande av berusad person på enskilt område eller då åtalseftergift meddelats), skulle kunna åberopas som skäl för tvångsingripande. Utredningens förslag om omhändertagande på klinik och slopande av straff för fylleri innebär en önskvärd och nödvändig humanisering av vården av de berusade. De försök som gjorts vid Ulleråkers sjukhus visar också att denna form för omhändertagande i stort sett accepteras av de vårdade. På klinikerna bör i princip kunna mottagas inte endast de som förts dit genom polisens försorg utan även de som frivilligt sökt vård. Man har anledning befara att positiva attityder till vårdformen kommer att motverkas om de omhändertagna får veta att vård på kliniken kan komma att åberopas för vidtagande av tvångsåtgärder. Socialutredningens uppdrag är synnerligen omfattande och förslag om ändSOU 1968:55

ringar i nykterhetsvårdslagstiftningen kan förväntas bli genomförda först om åtskilliga år. För min del anser jag att man varken bör eller behöver vänta på förslag från socialutredningen utan att fylleriindikationen bör slopas redan i samband med att fylleriet avkriminaliseras. Det ter sig ur vårdsynpunkt som orimligt att vidtagna vårdåtgärder — såsom inläggning på avgiftningsklinik — i ett senare skede skall kunna läggas till grund för tvångsåtgärder, t.ex. tvångsintagning på vårdanstalt. Specialindikationen i 15 § Nvl »ur stånd att ta vård om sig själv», den s.k. hjälplöshetsindikationen, torde i många fall vara tillämplig på personer beträffande vilka fylleriindikationen nu åberopas. Tillämpningen av hjälplöshetsindikationen torde emellertid som regel förutsätta en mer ingående undersökning av klientens förhållanden i skilda hänseenden och en redovisning av de olika åtgärder som av sociala myndigheter vidtagits, alternativt kan vidtagas i syfte att avhjälpa och förbättra hans situation såsom hjälp med bostad, arbete, sjukhusvård etc. Även hans hälsotillstånd förutsattes vid tillämpningen av hjälplöshetsindikationen bli noggrannare undersökt. I den mån utredningen leder fram till att tvångsomhändertagande är påkallat torde som alternativ till bestämmelserna i nykterhetsvårdslagen lagen om sluten psykiatrisk vård i vissa fall kunna tillämpas. Mot bakgrund av det anförda finner jag det följdriktigt att utredningen bort föreslå att fylleriindikationen slopas i samband med att fylleriet avkriminaliseras.

4. Anmälningsskyldighet enligt 10 § lagen om nykterhetsvård Polis- och åklagarmyndighetens anmälningsskyldighet enligt 10 § lagen om nykterhetsvård har tillkommit för att de

368 nykterhetsvårdande myndigheterna skall kunna ingripa mot ett konstaterat missförhållande på ett så tidigt stadium som möjligt. Lagen föreskriver därför att polis- och åklagarmyndighet, som får kännedom om att någon gjort sig skyldig till fylleri eller eljest använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, ofördröjligen skall göra anmälan därom hos nykterhetsnämnden. I annat sammanhang har förutsättningarna för anmälningsskyldigheten och den praktiska tillämpningen därav närmare beskrivits (se sid. 159). Utredningen ansåg sig därvid kunna konstatera att polismyndigheterna inte alltid tar så allvarligt på anmälningsskyldigheten. Det kan dröja flera dagar, ja, ända upp till en vecka, innan nykterhetsnämnden underrättas om ett fylleriomhändertagande, som bör föranleda omedelbara åtgärder. Betydelsen av en snabb kommunikation mellan polisen och nykterhetsvårdande myndigheter kan inte nog framhävas. 4.1 Polisens anmälningsskyldighet enligt utredningens förslag

komma att ingå till nykterhetsnämnden i annan ordning eller nämnden själv skaffat sig kännedom om detta. På orter, som inte kommer att utrustas med särskilda akutkliniker, skall d e akut berusade i stället tas om hand i förvaringslokaler hos polisen. Även h ä r förutsätts nykterhetsnämndens medverkan. Det kan emellertid inte bli fråga om att på alla orter hålla personal från nykterhetsnämnden ständigt avdelad hos polisen. Då en fyllerist tas om h a n d bör det i stället ankomma på polisen att omgående underrätta nykterhetsnämnden eller barnavårdsnämnden, som därefter har att se till att någon på nämnden tar kontakt med den omhändertagne och gör den sociala utredning, som anses påkallad. Här kan det alltså vara befogat att föreskriva skyldighet för polisen att hos nämnden anmäla fylleriomhändertagandet. En sådan anmälan bör göras i god tid innan fylleristen nyktrat till och skall lämna lokalen. I allmänhet t o r d e det bli nämndens ordförande eller annan ledamot eller tjänsteman av nämnden, till vilken sådan anmälan kommer att ske.

Enligt utredningens förslag om akutkliniker kommer en tjänsteman från nykterhetsnämnden att vara stationerad på sådan klinik för att svara för den sociala sidan av verksamheten. Härigenom löser sig frågan om polisens skyldighet att anmäla fylleriet på ett enkelt sätt. Någon särskild anmälan från polisens sida behöver inte ske, eftersom nämnden redan i och med att den akut berusade tas om hand på kliniken får kunskap härom. Polisens befrielse från anmälningsskyldigheten i sådant fall ligger för övrigt i linje med motiven till 10 § lagen om nykterhetsvård, vari alkoholistvårdsutredningen uttalat att anmälningsskyldighet självfallet ej behöver fullgöras i sådana fall, då anmälan r ö r a n d e det aktuella fallet kan antas

Polisens nuvarande anmälningsskyldighet avser inte endast det förhållandet, att någon gjort sig skyldig till fylleri. Om polisen eller åklagarmyndigheten eljest får kännedom om att någon använt alkoholhaltiga drycker till u p penbar skada för sig själv eller a n n a n , skall anmälan ofördröjligen göras härom hos nykterhetsnämnden. En sådan anmälan kan t. ex. grundas på omständigheter som kommit fram under brottsutredning eller genom att polisen tillkallats i anledning av lägenhetsbråk, suicidalförsök, anmälan om vanvård av barn o. s. v. Utredningen f ö r e s ^ r inte någon ändring i denna anmälningsplikt. På grund av det anförda föreslår utredningen ett bibehållande av bestämmelsen i 10 § första stycket lagen om SOU 1968:55

369 nykterhetsvård, enligt vilket polis- och åklagarmyndighet, som erhåller känned o m om att någon använt alkoholhaltiga drycker till uppenbar skada för sig eller annan, ofördröjligen skall göra anmälan härom hos nykterhetsnämnden. I klarhetens intresse bör dock uttryckligen stadgas undantag från denna anmälningsskyldighet för de fall att den, varom fråga är, tagits om hand på akutklinik eller n ä m n d e n eljest i annan ordning underrättats om det förhållande, som bör föranleda anmälan. 4.2 Läkares anmälningsskyldighet

10 § andra stycket lagen om nykterhetsvård föreskriver att läkare, som i sin verksamhet erhåller kännedom om att någon missbrukar alkoholhaltiga drycker, är skyldig att anmäla detta hos nämnden. Med hänsyn främst till att sådan anmälningsplikt kan komma i konflikt med läkarens tystnadsplikt och lägga hämsko på en behandling, som patienten frivilligt vill underkasta sig, har läkaren dock i stor utsträckning medgetts möjlighet att avstå från anmälan. Sådan skyldighet bör självfallet ej heller föreligga för läkare, som beslutar om omhändertagande på akutklinik. Av skäl som tidigare nämnts kommer nämligen ett sådant beslut ändå till nämndens kännedom. En erinran härom bör intas i bestämmelsen om läkarens anmälningsskyldighet. I detta sammanhang bör också beröras det fall, att någon frivilligt och utan polisens medverkan begär att få bli omhändertagen på akutklinik i ett akut berusningsskede. Utredningen förutsätter att denna möjlighet skall stå de berusade till buds, även om det sannolikt kommer att höra till undantagen att någon begagnar sig därav. Det är inte i och för sig givet att ett sådant frivilligt omhändertagande bör föranleda registrering hos nykterhetsnämnden. Nämnden SOU 1968:55

bör givetvis verka för att klienten, liksom vid tvångsvis omhändertagande, får den kurativa behandling som bör ingå i ett socialmedicinskt vårdprogram. Det bör emellertid ankomma på läkaren vid kliniken att i samråd med den där stationerade socialvårdstjänstemannen avgöra om klienten bör upptas som ett allmänt vårdfall eller särskiljas som ett sådant fall, vilket läkaren med stöd av 10 § andra stycket lagen om nykterhetsvård inte anser bör leda till åtgärder från nykterhetsnämndens sida. I 10 § tredje stycket lagen om nykterhetsvård finns en hänvisning till åklagares anmälningsskyldighet då fråga gäller förvandling av böter för fylleri. Eftersom sådan bötesförvandling försvinner i och med avkriminaliseringen av fylleriet, kan detta stycke utgå.

5. Fylleriets återverkan körkortshänseende

i

Rätten att inneha körkort är för många av vital betydelse för fullgörandet av åtskilliga samhällsfunktioner, för valet av arbete och bostad, användning av fritid o. s. v. Körkortet utgör ett kompetensbevis som av många inte kan undvaras utan betydande inskränkningar i den normala livsföringen. Det är därför ett samhällsintresse att så många människor som möjligt kan komma i åtnjutande av de förmåner som innehavet av körkort innebär. Det ligger emellertid i öppen dag att det finns människor, som inte är lämpade som motorförare och därför ej bör betros med körkort. Motorismens snabba utveckling och den höga olycksfrekvensen i trafiken har medfört ökade krav på trafiksäkerhet. Lämpligheten hos en motorförare anses vara beroende inte blott av teoretiskt kunnande och körskicklighet utan även och framför

370 allt av ansvarskänsla, omdömesgillhet och benägenhet att ta hänsyn till andra. Genom att sådana karaktärsdrag förutsätter god social anpassning har körkortet av många rent av kommit att uppfattas som ett bevis på medborgerligt förtroende. Bedömningen av en persons lämplighet såsom motorförare — inte minst ur nykterhetssynpunkt — innebär därför ej sällan vanskliga avväganden. Hänsyn måste tas såväl till den enskildes intresse att ej utan tvingande skäl betas sin rätt och stämplas som »opålitlig» som till det allmännas intresse att h i n d r a de verkligt trafikfarliga förarna från att uppträda i trafiken. Det är givet att det många gånger kan vara svårt att på förhand säga om en persons brister i social anpassning också skall diskvalificera honom som motorförare. Något säkert belägg för att han utgör en fara i trafiken torde i allmänhet inte kunna ernås utan att han först på något sätt dokumenterat sin olämplighet som förare. Enligt nuvarande ordning kan emellertid den omständigheten att en person i sin livsföring visat prov på asocialt beteende ge grundad anledning till misstanke att han är »trafikfarlig» och alltså inte lämplig som motorförare och denna misstanke kan vara skäl nog för att vägra honom körkort eller beröva honom innehavet av sådant. Bakom denna uppfattning ligger ett av trafiksäkerhetsutredningen avgivet betänkande Trafiksäkerhet II (SOU 1957:18). Utredningen ansåg sig böra fästa stor vikt vid den mänskliga faktorns roll som faromoment i trafiken. Man kunde konstatera att vissa förare statistiskt sett var mera olycksbenägna än andra. Av samtliga i körkortsregistren upptagna personer fanns endast ett relativt fåtal, som över huvud belastades med trafikförseelser. Inom denna grupp var det återigen endast relativt

få förare, som belastades med större antal förseelser. Med hänsyn härtill ansåg sig utredningen böra förorda att kraftiga åtgärder sattes in mot det mindre antal förare som genom sitt u p p t r ä d a n d e i trafiken eller på annat sätt kunde ge grundad anledning till misstanke om olämplighet. Trafiksäkerhetsutredningen kunde visa att de olycksbelastade förarna i exceptionellt stor utsträckning återfanns i allmänna straffregistret, kontrollstyrelsens straffregister och de militära straffregistren. Utredningen påtalade också att dessa förare i mycket större omfattning än de olycksfria förarna varit föremål för hjälpåtgärder från socialvårdande myndigheters sida. Av vissa undersökningar framgick att alkoholmissbrukarna hade mycket stark social och kriminell belastning och att i synnerhet de personer, som begår rattfylleribrott, ofta i påfallande hög grad belastades med annan kriminalitet eller med tidigare trafikförseelser. Mot bakgrunden av de vunna erfarenheterna drog utredningen den slutsatsen att personer, som i sin allmänna livsföring inte iakttar tillbörlig hänsyn till sina medmänniskor eller som eljest visar prov på ansvarslös inställning och en bristande social anpassning, påfallande ofta visar samma negativa egenskaper då de uppträder som motorförare. Utredningen uttryckte sin mening i tesen att människan i allmänhet kör som hon lever. 5.1 Fylleri och trafiksäkerhet

I detta sammanhang kommer uppmärksamheten att i särskilt hög grad riktas mot fylleristklientelet. Sedan lång tid tillbaka har vi här i landet ställt krav på en motorförare att han skall vara nykter och skötsam (vara känd för nyktert levnadssätt). Trafiksäkerhetsutredningen kunde konstatera att personer, som visar höggradig misskötsamhet i nykterSOU 1968:55

371 hetshänseende, påfallande ofta ådagalägger inte bara bristande förmåga till social anpassning i allmänhet utan därjämte uppvisar en olycksbelastning i trafiken väsentligt överstigande det normala. Det var därför synnerligen angeläget att tillse att personer med nykterhetsanmärkningar inte tilläts uppträda som motorförare. Ur denna synpunkt var det befogat att gå fram med betydande mått av stränghet, då det gällde att bedöma den inverkan som fylleriförseelser borde ha på frågan om körkortsaspirants lämplighet som motorförare. Visserligen kunde det sägas att en enstaka fylleriförseelse inte behövde tyda på att vederbörande var en svår missbrukare av alkohol och att bland fylleristerna undantagsvis kunde finnas personer, vilkas tidigare livsföring gav anledning förmoda, att det aktuella fylleriet endast var ett enstaka fall av misskötsamhet. Den omständigheten att en person super sig full ingav emellertid — alldeles oberoende av de upplysningar som kunde erhållas om hans livsföring i övrigt — en så stark misstanke om opålitlighet i nykterhetshänseende, att det inte kunde vara försvarligt att ge en sådan person rätt att föra motorfordon, så länge misstanke bestod. I fall, då en körkortsinnehavare gjorde sig skyldig till fylleri, fanns det enligt trafiksäkerhetsutredningens mening all anledning att ingripa. Utredningen fann det anmärkningsvärt att medan hinder för erhållande av körkort ansågs föreligga under ett år efter en begången fylleriförseelse, en fylleriförseelse i regel inte föranledde återkallelse av körkort eller ens en närmare undersökning av förarens nykterhetsförhållanden. Ur trafiksäkerhetssynpunkt fanns skäl att med största misstänksamhet betrakta de körkortsinnehavare, som visade sådan hållningslöshet i sina alkoholvanor att de gjorde SOU 1968:55

sig skyldiga till fylleriförseelser. En sådan förare kunde inte längre presumeras som pålitlig ur nykterhetssynpunkt. Varje fylleriförseelse måste därför föranleda att vederbörandes allmänna lämplighet som motorförare togs upp till omprövning. En sådan omprövning måste i regel resultera i att körkortet återkallades. Emellertid kunde en fylleriförseelse i vissa fall ha karaktären av en ren engångsförseelse, begången av en person som i alla avseenden visat sig vara fullständigt skötsam och pålitlig i sina alkoholvanor. I detta fall borde körkortsmyndigheten kunna tillgripa ett kvalificerat varningsförfarande. Trafiksäkerhetsutredningens betänkande lades till grund för den proposition (nr 69) med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen m. m. vilken lades fram vid 1958 års riksdag. Föredragande departementschefen, statsrådet Skoglund, framhöll i propositionen, att det viktigaste vid lämplighetsprövningen borde vara att få fram en helhetsbild av vederbörande men icke det ofta tillfälliga förhållandet, om vederbörande sakfällts för enstaka brott eller förseelser. Det var inte ens möjligt att med bestämdhet säga, att vissa brott eller förseelser borde generellt diskvalificera någon som motorförare. En förseelse kunde i det ena fallet framstå som ett tillfälligt avsteg från en i övrigt skötsam livsföring men i ett annat fall blotta sådana brister i vederbörandes mentalitet eller moraliska utrustning, att han under inga förhållanden borde betros med körkort. De regler som utformades till stöd för bedömandet i körkortsärenden, borde därför ej vara av tvingande art utan borde genom sin avfattning tydligt markera, att de blott avsåg normalfall och att avsteg från dem ej blott vore möjliga utan många gånger också tillrådliga. Departementschefen ansåg sig följaktligen in-

372 te helt kunna biträda trafiksäkerhetsutredningens förslag att en fylleriförseelse generellt skulle medföra att körkortssökande förlorade sin rätt till körkort. I stället förordade han en bestämmelse av innehåll att den, som under de två sistförflutna åren gjort sig skyldig till fylleri, inte ägde erhålla körkort med mindre händelsen uppenbarligen var att anse som en enstaka förseelse av en i övrigt skötsam person. I likhet med trafiksäkerhetsutredningen fann departementschefen att gällande regler för återkallelse av körkort inte var tillräckligt stränga, varför en skärpning var nödvändig. Han anslöt sig till vad utredningen anfört i fråga om fylleriet som grund för körkortsåterkallelse. I en vid påföljande års riksdag avgiven proposition (nr 136) med förslag till förordning om ändring i vägtrafikförordningen föreslogs vissa ytterligare jämkningar i bestämmelserna om fylleriets återverkan i körkortshänseende. Båda propositionerna bifölls på berörda punkter av riksdagen och reglerna h a r sedan dess haft sitt nuvarande innehåll i dessa delar. I 32 § 2 mom. vägtrafikförordningen stadgas sålunda att den, som sakfällts för fylleri (eller olovlig körning), ej må erhålla körkort innan två år förflutit från förseelsens begående, såvida det ej kan anses uppenbart, att sökanden ändock är att bedöma som en skötsam person. Motsvarande bestämmelse har influtit i 27 § 3 mom. c) nionde stycket förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m., såvitt avser utfärdande av trafikkort. Enligt 33 § 2 mom. första stycket 5. vägtrafikförordningen skall — då körkortsmyndigheten inte finner tillräckligt att meddela varning — körkortet återkallas om föraren gjort sig skyldig till fylleri och det ej kan anses uppenbart

att föraren ändock är att bedöma som en skötsam person. 5.2 Fylleriet som hinder rid ansökan om körkort

Vid bedömningen av en persons lämplighet som motorförare kan alltså en eller flera fylleriförseelser få avgörande betydelse. Fylleriet utgör ett viktigt indicium på att en körkortssökande är opålitlig i nykterhetshänseende, varför han inte bör betros med körkort så länge det finns anledning befara att fylleriet kommer att upprepas. Sådan misstanke kvarstår i princip intill dess två år förflutit från den senaste fylleriförseelsen utan att sökanden gett anledning till ytterligare anmärkning mot sin skötsamhet. Ett frångående av denna prövotid kan endast ske om det vid lämplighetsprövningen framkommer att sökanden visat sådan skötsamhet i sin allmänna livsföring, att fylleriet närmast måste betraktas som »olycksfall». Denna lämplighetsprövning görs av länsstyrelsen, sedan ansökan om körkort inlämnats. Till ansökningshandlingarna skall sökanden foga ett lämplighetsintyg, som utfärdats av polismyndighet. Har polisen vid slagning i tillgängliga register, genom att höra nykterhetsnämnden eller genom annan utredning funnit att sökandens lämplighet kan ifrågasättas, skall polisen noggrant undersöka dennes personliga förhållanden. En redogörelse för denna personundersökning skall överlämnas till länsstyrelsen. Framgår det av polisens undersökning att en körkortssökande gjort sig skyldig till en eller flera fylleriförseelser och har ej två år förflutit från den sista förseelsen, blir prövningen alltså beroende av om sökanden ändå kan anses som skötsam. Det är uppenbart att man härvid bör sträva efter att få fram en så långt möjligt utslagsgivande och rättSOU 1968:55

373 visande bild av personen i fråga. För att få en föreställning om de bedömningsprinciper som körkortsmyndigheterna tillämpar i dylika fall har utredningen i rundfråga till länsstyrelserna begärt en redogörelse härför. Eftersom det blir fråga om en individuell prövning med hänsynstagande till omständigheterna i varje särskilt fall, har det givetvis inte varit möjligt för körkortsmyndigheterna att redovisa några fasta, allmängiltiga normer för bedömningen av frågan vad som bör krävas för att en person skall anses uppenbart skötsam. Vissa »tumregler» har emellertid utbildats, då det gäller tillämpningen av tvåårsregeln vid utfärdande av körkort till en person som gjort sig skyldig till fylleri. Då personundersökningen visar att sökanden är uppenbart skötsam anser sig körkortsmyndigheterna allmänt oförhindrade att utfärda körkort, även om sökanden h a r en eller undantagsvis flera fylleriförseelser bakom sig. Nykterhetsnämndens utlåtande synes härvid tillmätas avgörande betydelse. I vissa fall inhämtas även yttrande från länsnykterhetsnämnden. Några körkortsmyndigheter anser det inte nödvändigt att kräva viss prövotid från fylleriförseelsens begående innan körkortet utfärdas till en i övrigt skötsam sökande. Flertalet körkortsmyndigheter uppger dock att sådan prövotid brukar iakttas. Länsstyrelsen i Östergötlands län, som får anses representativ för denna uppfattning, framhåller sålunda att sökandens tidigare livsföring visserligen kan ge anledning förmoda, att förseelsen endast är tecken på tillfällig misskötsamhet men den omständigheten att sökanden visat opålitlighet i nykterhetshänseende genom att uppträda berusad utgör dock skälig anledning att inte betro honom med körkort förrän så lång tid förflutit efter förseelsen, att vidare SOU 1968:55

misskötsamhet ej torde vara att befara. En väntetid av nio—tolv månader från förseelsens begående anser länsstyrelsen ge tillräckligt underlag för att länsstyrelsen med erforderlig säkerhet skall kunna bedöma sökandens pålitlighet i nykterhetshänseende. Om förseelsen uppenbarligen innebär tillfälligt avsteg från en i övrigt skötsam livsföring kan väntetiden i särskilda fall nedsättas till omkring sex månader. Andra länsstyrelser, bl. a. länsstyrelsen i Jönköpings län, gör väntetiden beroende av antalet fylleriförseelser. Har sökanden gjort sig skyldig till en fylleriförseelse får han vänta ungefär ett år; h a r han gjort sig skyldig till två eller flera förseelser får han vänta ett och ett halvt till två år. Det råder även olika uppfattningar hos körkortsmyndigheterna huruvida upprepade fylleriförseelser under en tvåårsperiod bör utgöra hinder för körkort, då annan misskötsamhet ej kan läggas sökanden till last. Några körkortsmyndigheter hävdar att ansökan i dylikt fall alltid avslås och att sökanden alltså måste vänta tills minst två år förflutit från sista förseelsen. Flertalet körkortsmyndigheter anser dock att avsteg från tvåårsregeln även här kan förekomma. Gäller det tre eller flera fylleriförseelser, torde det dock nästan undantagslöst vara fråga om en allmänt misskötsam person, som inte kan betros med körkort. Eftersom lämplighetsprövningen sker från fall till fall kan en körkortsaspirant, som belastats med fylleriförseelse, aldrig vara säker på h u r hans ansökan kommer att bedömas. Även om hans allmänna livsföring ej ger anledning till någon allvarligare anmärkning måste han räkna med möjligheten att körkortsmyndigheten kommer att göra körkortsutfärdandet beroende av viss tids skötsamhet i nykterhetshänseende efter fylleriförseelsen.

374 Tabell 17:2. Antal fall år 1965 avseende negativt förhandsbesked resp. ansökan om körkort/trafikkort på grund av fylleriförseelse under de två åren Länsstyrelse

Neg.

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Gbg och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Totalt 1

förhandsbesked

Körkort

Trafikkort

18 20 7 7 17 26 3 9 1 4 12 31 81 24 2 1 14 21 16 38 91 5 13 3 7

1 — — — 1 — — — — — — — 31 — — — — — — 1 1 — — — —

avslagen sistlidna

Avslagsbeslut Körkort

Trafikkort

2 3 3

— — —

1 1 3

— — 2

5 4

— —

—

1 4 1 3 51 4 10 2 2

— — — — 3 — -

5 Häri ingår även fall då annan grund utöver fylleriet åberopats mot sökanden.

Enligt 32 § 1 mom. fjärde stycket vägtrafikförordningen äger en körkortsaspirant begära förhandsprövning (»förhandsbesked») hos länsstyrelsen. Härigenom kan han utan att först behöva offra tid och pengar på förarutbildning, få reda på h u r hans situation kommer att bedömas. Länsstyrelsen skall på grundval av ingivet lämplighetsintyg och eventuellt annan utredning pröva sökandens lämplighet. Finner länsstyrelsen hinder ej möta med hänsyn till sökandens personliga vandel föreläggs han att komplettera sina ansökningshandlingar. I annat fall ges negativt förhandsbesked. Som framgår av ovanstående tabell 17:2 är förhandsprövning

mycket vanlig på de allra flesta håll, då fråga är om körkortssökande, som gjort sig skyldiga till fylleri. 5.3 Fylleriet som grand för återkallelse av körkort

Länsstyrelsen skall fortlöpande följa körkortsinnehavarens utveckling såsom förare och ingripa om han i något hänseende skulle visa sig olämplig. En förutsättning för sådant ingripande är att den i vågtrafikkungörelsen föreskrivna anmälningskyldigheten fullgörs av berörda myndigheter och organ. Vad särskilt angår de förare, som visar opålitlighet i nykterhetshänseende, stadgas i 16 kap. 80 § 2 mom. första SOU 1968:55

375 stycket nämnda kungörelse, att anmälan skall ske till länsstyrelsen, då körkortsinnehavare funnits skyldig till brott mot 16 kap. 15 § eller 21 kap. 15 § brottsbalken (fylleri resp. militärt fylleri) eller brott mot 21 kap. 13 eller 14 § brottsbalken (krigsmans övergivande av post resp. onykterhet i tjänsten), vid vars begående han varit berusad så att det framgått av hans åtbörder eller tal. Det ankommer i dylikt fall på domstol eller, ifråga om beslut meddelat av befattningshavare vid krigsmakten, på denne att ofördröjligen översända avskrift av domen eller beslutet jämte uppgift om numret på den dömdes körkort till den länsstyrelse som utfärdat detta. I 16 kap. 80 § 3 mom. vägtrafikkungörelsen föreskrivs motsvarande skyldighet för nykterhetsnämnd, som föranstaltat om tvångsåtgärder enligt lagen om nykterhetsvård eller eljest funnit rätten till körkort böra omprövas till följd av körkortsinnehavarens alkoholmissbruk. Vad vidare angår polismyndighetens anmälningsskyldighet finns i 16 kap. 81 § vägtrafikkungörelsen en bestämmelse, enligt vilken polismyndighet, då anledning förekommer till återkallelse av körkort, har att göra framställning härom till länsstyrelsen. Någon uttrycklig föreskrift om skyldighet för läkare att till körkortsmyndighet anmäla spritmissbruk eller andra brister i nykterhetshänseende, som han iakttar hos en patient, har däremot inte intagits i vägtrafikkungörelsen. Emellertid har i ett av medicinalstyrelsen (numera socialstyrelsen) år 1965 utfärdat cirkulär (MF nr 31) getts vissa rekommendationer till läkare att efter eget bedömande till vederbörande länsläkare eller förste stadsläkare anmäla vissa sjukdomar eller defekttillstånd av den art, att de uppenbarligen kan medföra synnerlig fara för trafiksäkerheten vid förande av motorfordon. Som exempel på sådant SOU 1968:55

tillstånd anges bl. a. kronisk alkoholism och narkomani. Länsläkaren eller förste stadsläkaren har därefter att hos körkortsmyndigheten anmäla förhållandet. Indirekt kan underrättelse till körkortsmyndighet också ske från läkare i de fall, då läkaren enligt 10 § lagen om nykterhetsvård hos nykterhetsnämnd anmält att någon missbrukar alkoholhaltiga drycker. Då länsstyrelsen genom anmälan eller på annat sätt får kännedom om att en körkortsinnehavare gjort sig skyldig till fylleri eller i övrigt misskött sig i nykterhetshänseende, skall frågan om hans lämplighet tas upp till omprövning. I regel inhämtas nykterhetsnämndens yttrande. Det förekommer även att vederbörande polismyndighet får i uppdrag att närmare utreda körkortsinnehavarens förhållanden. Framkommer det utöver fylleriförseelsen ej några negativa omständigheter som ger stöd för en mera påtaglig misskötsamhet läggs ärendet i allmänhet ad acta. Skulle utredningen visa att körkortsinnehavaren inte är skötsam men ej heller ge belägg för någon allvarligare misskötsamhet förekommer det dock att varning meddelas. Visar däremot utredningen att föraren är allmänt misskötsam beror det på omständigheterna i det särskilda fallet vilka åtgärder som skall vidtas. I regel återkallas körkortet. Sådan reaktion anser många körkortsmyndigheter även böra komma i fråga i fall, då två fylleriförseelser lagts föraren till last under en tvåårsperiod och utredningen inte visar att han är känd för nyktert levnadssätt. Tre eller flera fylleriförseelser under en period av omkring två år anses allmänt visa sådan opålitlighet att återkallelse blir följden. Detta är även förhållandet då någon efter meddelad varning på grund av fylleriförseelse (r) inom en tid av upp till två år ånyo döms för fylleri.

376 Av nedanstående tabell 17:3 framgår att varning tillgrips i mycket stor utsträckning mot körkortsinnehavare som gör sig skyldiga till fylleri. Varning kan meddelas i stället för återkallelse i sådana fall, då en körkortsinnehavare sakfällts för fylleri vid ett eller flera tillfällen och även gjort sig känd för mindre skötsamhet i övrigt. Det bör dock krävas att han med hänsyn till vad som upplysts om hans förhållanden kan antas låta sig rätta genom varning. Länsstyrelsen i Östergötlands län har i anledning av utredningens förut omnämnda rundskrivelse framhållit, att man särskilt beaktar huruvida en återkallelse skulle medföra svåra ekonomiska konsekvenser för föraren. Detta förhål-

lande anses ej sällan utgöra en särskilt stark press på föraren att undvika återfall och talar därför i och för sig för att föraren kan låta sig rätta utan återkallelse. Länsstyrelsen har vidare uppgett sig ta hänsyn till om föraren är väl medveten om sina alkoholproblem och därför underkastat sig läkarvård eller visat sig angelägen att noga följa av nykterhetsvårdande myndighet meddelade lydnadsföreskrifter. F i n n s fog för antagande att övervakning eller annan nykterhetsvårdande åtgärd skall kunna återföra vederbörande till nyktert levnadssätt och nykterhetsnämnd eller länsnykterhetsnämnd i följd härav föreslår varning, följer länsstyrelsen oftast förslaget. Länsstyrelsen h a r vidare

Tabell

varning resp. återkallelse fylleriförseelse

17:3. Antal fall år 1965 avseende anmälan om

Meddelad varning

på grund

av

Återkallelse

Länsstyrelse

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Gbg och Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands län Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Totalt

Körkort

Trafikkort

Körkort

Trafikkort

386 95 11 52 57 63 36 83 42 47 57 112 119 1 129 79 59 100 68 59 188 74 1 66 36 57 48

20 4 1

20 26 35 28 17 44 14 12 45 16 16 45 13 1 35 20 22 27 30 42 43 32 1 11 21 23 44

2 2 1 10

2 123

40 Häri ingår även fall då annan grund utöver fylleriet åberopats mot föraren. SOU 1968:55

377 framhållit att den, sedan varning med- ternas praxis visar att man i allmänhet delats i ett dylikt mera kvalificerat fall, ställer större krav på skötsamheten i följer vederbörandes förhållanden i nykterhetshänseende hos en körkortsaspirant än hos en person som redan nykterhetshänseende under ett—två år genom att inhämta nykterhetsnämndens förvärvat körkort. Man bör här bemäryttrande. Ett sådant förfarande tillämpas ka uttrycket i 32 § 2 mom. vägtrafikföri stället för att förelägga vederbörande ordningen »känd för nyktert levnadssätt», vilket krav gäller för den som att inge lämplighetsintyg. önskar erhålla körkort. Den som gjort Återkallelse på grund av fylleri och misskötsamhet i nykterhetshänseende sig skyldig till en eller flera fylleriförmedför att nytt körkort inte får utfär- seelser måste sålunda i regel räkna med das innan ett år förflutit från den dag viss prövotid innan han kan betros med föraren gått förlustig rätten att föra körkort medan däremot en körkortsinnehavare i liknande situation många körkortspliktigt fordon. Någon rätt att gånger behåller sin rätt till körkortet, få nytt körkort efter ett år föreligger dock inte. Ettårstiden är en minimitid. eventuellt efter meddelad varning. Det Stadgandet i 32 § 2 mom. vägtrafikför- kan synas inkonsekvent ur trafiksäkerordningen om två års uppehåll efter en hetssynpunkt att en körkortsinnehavare inträffad fylleriförseelse gör — som ti- på detta sätt skall bli mildare bedömd digare påpekats — att den som dömts än en körkortsaspirant, då båda kan för fylleri vanligen får vänta betydligt presumeras vara lika trafikfarliga. Ur den enskildes synpunkt torde emellerlängre än ett år innan han kan få nytt körkort. Om synnerliga skäl föreligger tid ett beslut om körkortsåterkallelse få långt allvarligare konsekvenser än ett kan körkortsmyndigheten i beslutet om avslagsbeslut på körkortsansökan. I det återkallelse bestämma kortare tid än ett senare fallet har ju sökanden ännu ej år inom vilken körkort först på nytt får blivit beroende av körkortet för sin förutfärdas, dock lägst tre månader. Det förekommer att länsstyrelsen anser så- sörjning eller livsföring i övrigt. Andana skäl föreligga, då beslutet om åter- ledning torde därför ofta finnas att prökallelse meddelats förhållandevis lång va mindre ingripande åtgärder mot en körkortsinnehavare än återkallelse. Det tid efter den händelse som föranlett kan även vara av betydelse för det nykåterkallelsen. Kortare återkallelsetid än terhetsvårdande arbetet att en klient ett år kan vidare motiveras av hänsynen till förarens personliga förhållanden, bibehålls i sin rätt till körkort, vilket hans behov av körkortet i förvärvsarbe- kan stimulera honom att följa en uppgjord behandlingsplan. Återkallas därte och för familjens försörjning eller emot körkortet, kan detta uppfattas som till önskvärdheten att i görligaste mån kunna underlätta hans resocialisering. ett allvarligt misstroende och försvåra Under de allra senaste åren har läns- återanpassningen. Bedömningen i ett styrelserna börjat tillämpa kortare åter- körkortsärende innebär därför många kallelsetider betydligt oftare än vad ti- gånger en vansklig avvägning mellan å digare var fallet. Förare som vill åter- ena sidan trafiksäkerhetens krav att föfå körkort måste ansöka härom i vanlig rare med nykterhetsanmärkningar bör ordning och underkasta sig den lämplig- avlägsnas ur trafiken och å andra sidan hetsprövning som alltid skall föregå ut- det nykterhetsvårdande intresset att försöka återföra klienten till ett nyktert färdandet av ett körkort. En genomgång av körkortsmyndighe- levnadssätt. SOU 1968:55

378 5.4 Utredningens överväganden

Körkortsmyndighetens ingripande i anledning av en fylleriförseelse uppfattas säkerligen av de flesta människor som ett särskilt straff vid sidan om de böter som kan följa på förseelsen. I förarbetena till gällande bestämmelser om fylleriets återverkan i körkortshänseende betonas visserligen att dessa endast är att anse som skyddsregler tillkomna i trafiksäkerhetens intresse. Att den enskilde, som drabbas av en körkortsåterkallelse, upplever denna som ett kännbart straff är dock ofrånkomligt. Såsom framhållits i kapitlet om avkriminaliseringen torde körkortsreaktionen också i viss utsträckning avhålla människor från fylleri. För den körkortsinnehavare som meddelats varning på grund av en fylleriförseelse innebär ett återfall i fylleri avsevärda risker för att han skall förlora körkortet. Den tidigare lämnade redogörelsen för körkortsmyndigheternas praxis visar också att varning i de allra flesta fall får avsedd verkan. Man kan sålunda inte frånkänna körkortsmyndigheternas verksamhet viss preventiv betydelse i kampen mot alkoholmissbruket. Enligt utredningens mening har uppfattningen att fylleriet bör leda till någon form av ingripande från körkortsmyndighets sida blivit allmänt vedertagen, och det torde inte nu finnas anledning att lägga annan bedömning på frågan än den som kommit till uttryck i förarbetena till gällande regler i vägtrafikförordningen. Det bör dock framhållas att det ligger en viss fara i att schematiskt inordna fylleristklientelet under kategorien »opålitliga ur trafiksäkerhetssynpunkt». Från medicinskt håll har påpekats att en person med alkoholproblem likväl kan äga ansvar och omdöme nog att ställa stränga krav på nykterhet i trafiken. Man kan därför in-

te bortse ifrån att en och annan person med nykterhetsanmärkning kan komma att inrangeras under n ä m n d a kategori utan att han i verklig mening är att anse som trafikfarlig. Eftersom körkortsmyndigheterna skall grunda sina beslut på en allmän genomgång av vederbörandes personliga förhållanden synes dock hänsyn i särskilda fall kunna tas till en sådan beaktansvärd inställning hos en förare, om denna tillförlitligen kan dokumenteras. Utredningen vill även framhålla betydelsen av att körkortsmyndigheterna vid sin prövning beaktar, att en person visar vilja att söka komma till rätta med sina alkoholproblem och självmant underkastar sig behandling som innebär fortsatt avhållsamhet. Det är av vikt att en sådan person vinner förtroende och körkortet kan i vissa fall utgöra ett stöd för honom, vilket kan ha stor betydelse ur behandlingssynpunkt. Som tidigare framhållits har vissa körkortsmyndigheter också visat förståelse för denna aspekt på körkortsinnehavet. Utredningen anser sålunda att fylleristraffets avskaffande ej bör medföra att fylleriet undandras körkortsmyndigheternas prövning. De rättsverkningar i körkortshänseende som nu knyts till en ådömd fylleriförseelse bör i fortsättningen i stället hänföras till ett omhändertagande på grund av berusning. Den berusade som tas om h a n d på akutklinik eller i lokaler, som står under polismyndighetens tillsyn, får sålunda räkna med att omhändertagandet kan åberopas mot honom vid ansökan om körkort eller — om han redan innehar körkort — leda till att hans körkortsinnehav upptas till omprövning. Vid upprättandet av det lämplighetsintyg, som sökanden skall bifoga körkortsansökan, har polismyndigheten att höra vederbörande nykterhetsnämnd. Utredningen utgår ifrån att nykterhetsSOU 1968:55

379 nämnden enligt den föreslagna lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer i framtiden alltid kommer att på ett eller annat sätt kopplas in på varje fall av akut berusning, som leder till ett omhändertagande. Härigenom kan polisen få uppgifter om de omständigheter vilka föranlett omhändertagandet och den behandling sökanden erhållit under och efter omhändertagandet. Uppgifterna bör noga redovisas i den personundersökning, som polismyndigheten skall utföra i dylika fall (32 § 1 mom. åttonde stycket vägtrafikförordningen). Det kan ibland finnas anledning för polisen att även höra läkare eller annan personal vid akutklinik för att fullständiga redogörelsen. Det bör därefter liksom nu ankomma på länsstyrelsen att bedöma vilken betydelse ett omhändertagande på grund av berusning bör ha för prövningen av sökandens lämplighet som motorförare. 5.5 Anmälan till körkortsregistret

Blir en körkortsinnehavare omhändertagen på grund av berusning, bör länsstyrelsen underrättas om förhållandet. För närvarande sker sådan anmälan av domstol eller — om fylleriet inte föranleder åtal vid domstol — av åklagare som meddelat strafföreläggande eller av polismyndighet. Utredningen har övervägt hur anmälan lämpligen bör ske efter fylleriets avkriminalisering. En möjlighet vore att lägga anmälningsskyldigheten på ansvarig befattningshavare vid den akutklinik, på vilken den berusade omhändertagits. En sådan ordning väcker emellertid betänkligheter. Det är en grundprincip i utredningens förslag att verksamheten vid sådan klinik skall ha en social-medicinsk inriktning. Behandlingen bygger på ett förtroendefullt samarbete med patienterna, vilket lätt kunde rubSOU 1968:55

bas om dessa skulle finna att omhändertagandet ledde till anmälan från klinikens sida till andra myndigheter med åtföljande reaktioner. Eftersom körkortsingripandet såsom tidigare framhållits allmänt uppfattas som en straffreaktion vore det särskilt olyckligt att sätta denna i förbindelse med klinikverksamheten. Det torde också vara denna behandlingsaspekt som föranlett, att någon anmälningsskyldighet till körkortsregistret inte ålagts läkare, som på poliklinisk väg behandlar personer med alkoholbesvär. En annan möjlighet vore att låta nykterhetsnämnden svara för den anmälan som nu avses. I 80 § 3 mom. vägtrafikkungörelsen finns redan nu föreskrift om skyldighet för nykterhetsnämnd att göra anmälan i fall då nämnden beslutat ställa körkortsinnehavare under övervakning eller då nämnden till annan länsstyrelse än den, som utfärdat körkortet, ansökt om körkortsinnehavarens intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Finner nykterhetsnämnden i annat fall än nu sagts att rätten för viss person att inneha körkort bör omprövas till följd av dennes alkoholmissbruk åligger det nämnden att i samma mån anmäla förhållandet till körkortsmyndigheten. Vid den förfrågan som utredningen gjort hos körkortsmyndigheterna h a r från vissa håll framhållits, att nykterhetsnämnderna endast i ringa utsträckning anmäler nykterhetsvårdsfall till länsstyrelsen. Det förekommer sålunda att körkortsmyndigheterna får kännedom om tidigare nykterhetsanmärkningar först sedan anmälan inkommit från domstol om en begången fylleriförseelse. Nykterhetsnämndernas obenägenhet att anmäla missbrukare torde förestavas av de skäl som nyss anförts, nämligen en strävan att få till stånd ett förtroendefullt samarbete med klienterna. Visserligen vore

380 det möjligt att lägga anmälningsskyldigheten på nykterhetsnämnderna, men denna lösning kan likväl inte anses fullgod. Ett praktiskt tillvägagångssätt vore att t. ex. låta den socialvårdstjänsteman, som skall vara stationerad på akutkliniken, svara för anmälan. Det nykterhetsvårdande arbetet och nämndens ansträngningar att söka vinna klienterna på sin sida skulle emellertid försvåras, om nämnden i deras ögon kom att spela rollen som »angivare» eller initiativtagare till en körkortsreaktion. Utredningen har vid sina överväganden funnit att starka skäl talar för att anmälningsskyldigheten i stället läggs på polismyndighet. Polisen saknar anknytning till det social-medicinska vårdintaget. Det ligger helt i linje med den polisiära verksamheten att till annan myndighet anmäla uppdagade missförhållanden. Härtill kommer att det i första hand är polisen som arbetar för att trafiksäkerhetens krav skall tillgodoses, vilket ju är grunden för anmälningsskyldigheten. Även andra praktiska skäl talar för att anmälningarna skall göras av polisen. I ej ringa utsträckning kommer fylleristerna att förvaras i lokaler hos polisen, i varje fall under en relativt lång övergångstid innan systemet med akutkliniker är fullt utbyggt. Den polisman, som verkställer ett omhändertagande, skall på polisvaktkontoret avge rapport om händelsen. Är det fråga om en intagning på akutklinik skall han, innan han lämnar kliniken, närvara vid avvisiteringen och identifieringen av den omhändertagne. Framkommer det vid denna procedur att den omhändertagne innehar körkort bör polismannen anteckna detta i sin rapport. Kan den omhändertagne inte lämna tillförlitliga uppgifter om han är körkortsinnehavare bör polismyndigheten, då rapport inkommit från vederbörande polisman, i vanlig ordning utreda för-

hållandet. Anmälan till länsstyrelsen bör göras av vederbörande polisbefäl så snart som möjligt efter det att någon, som veterligen innehar körkort, rapporterats ha blivit omhändertagen på akutklinik. Sker omhändertagandet på lokal hos polisen bör det åligga det polisbefäl, som meddelat beslut om intagningen, att också svara för körkortsanmälan. 5.6 Länsstyrelsens prövning

Då anmälan om omhändertagandet inkommit till länsstyrelsen skall enligt 13 kap. 74 § vägtrafikkungörelsen anteckning göras på vederbörandes registerkort i körkortsregistret. Länsstyrelsen har vidare att skyndsamt uppta frågan om hans lämplighet som motorförare till omprövning. Förfarandet avses bli detsamma som när anmälan nu inkommer om en fylleriförseelse. Länsstyrelsen bör alltså låta verkställa en ingående undersökning av förarens personliga förhållanden och hans allmänna skötsamhet i nykterhetshänseende. Det kan ur denna synpunkt vara av betydelse att få klarlagt omständigheterna kring omhändertagandet och de nykterhetsvårdande åtgärder som föranletts därav. Avgörande betydelse för körkortsreaktionen måste fästas vid det yttrande som kan lämnas av nykterhetsnämnd och i förekommande fall läkare eller annan personal vid akutklinik. Eftersom det måste bli fråga om en prövning, som tar hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet, torde det inte vara möjligt att uppställa några allmängiltiga normer för bedömningen. Utredningen vill endast i detta sammanhang framhålla vikten av att körkortsmyndigheterna så långt möjligt söker tillgodose det nykterhetsvårdande intresset att inte utan tvingande skäl ta körkortet från en person, som är i behov därav för sin anpassning och som visar vilja och förmåga att följa en given behandlingsplan. SOU 1968:55

381 Utredningens förslag i hithörande delar innebär vissa ändringar i 32 och 33 §§ vägtrafikförordningen, 27 § förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. samt 16 kap. 80 § vägtrafikkungörelsen. Ändringarna betingas endast av att beslutet om omhändertagande av en berusad person skall ersätta fylleridomen; någon ändring i sakblir det således inte fråga om. 5.7 Reservation av herr Myhrman med instämmande av herr Danielsson

Det har i utredningens hela arbete varit en ledande tanke att ersätta en äldre tids bestraffning av fylleristen med en ändamålsenlig vård. Under sådana förhållanden borde man även bestämt ha uttalat sig för att befria fylleristen från vissa andra sanktioner. Dit hör främst fylleriets återverkan på körkortsinnehav. För närvarande tillämpas en praxis enligt vilken fylleri kan medföra indragning av körkort. I det moderna samhället, där innehav av körkort mycket ofta utgör ett villkor för att en människa skall kunna fullgöra sitt yrke, innebär en körkortsindragning ett hot mot vederbörandes existens. Gentemot en körkortsindragning väger ett bötesstraff fjäderlätt. Det är högst tvivelaktigt om indragning av körkort i samband med fylleri — här avses givetvis fylleri utan samband med förandet av motorfordon — som trafiksäkerhetsfrämjande åtgärd fyller någon funktion, som står i rimlig relation till det allvarliga ingreppet. En körkortsindragning kan i hög grad försvåra rehabiliteringen av en person, som behandlas för alkoholsjukdom. Det är oundgängligen nödvändigt, att behandlingen vid de av utredningen planerade klinikerna, liksom all människovård, får äga rum i en anda av förtroende. Läkare och vårdpersonal bör inte sättas att medverka i sanktioner mot de vårdade. SOU 1968:55

6. Fylleriet som grund för från rusdrycksinköp

avstängning

6.1 Läget då motboken avskaffades

I och med att motbokssystemet avskaffades 1955 infördes i princip fri inköpsrätt till rusdrycker. Enligt den nya rusdrycksförsäljningsförordningen (Rff) fick dock utminutering inte ske till ungdomar under 21 år (18 § första stycket Rff). Ej heller fick utminutering ske till den, som enligt underrättelse som kommit utminuteringsstället till hända, av nykterhetsnämnd förbjudits att inköpa rusdrycker hos detaljhandelsbolaget (18 § andra stycket Rff). Sådant förbud kunde enligt 14 § andra stycket lagen om nykterhetsvård meddelas av länsnykterhetsnämnd eller — efter delegation — av kommunal nykterhetsnämnd beträffande den, som befunnits missbruka alkoholhaltiga drycker, samt enligt 80 § 4 mom. Rff av länsnykterhetsnämnd beträffande den, som straffats för olovlig rusdrycksförsäljning. Förbudet var så konstruerat att den, som överträdde detta, var underkastad bötesansvar. Utlämning av rusdrycker fick vidare ej ske till den, som var synbarligen berörd av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel och skulle likaledes vägras, när särskild anledning till misstanke förelåg att varan var avsedd att olovligen tillhandahållas någon (19 § Rff). Legitimation krävdes normalt varken av den, som köpte för egen räkning eller av den, som uppträdde som ombud för annan. Rutikspersonal, som misstänkte att köparen ej fyllt 21 år eller att ombud ej fyllt 18 år, kunde dock kräva ålderslegitimation. Då ombud gjorde större uppköp, krävdes också i regel fullmakt. 6.2 1956 års rusdrycksförsäljningsutredning

I sitt den 7 januari 1957 avgivna betänkande med förslag till ändringar i rus-

382 drycksförsäljningsförordningen (stencilerat) konstaterade 1956 års rusdrycksförsäljningsutredning, att den fria försäljningen haft vissa negativa verkningar. Utredningen framhöll sålunda bl. a. att åtskilliga personer, som under motbokssystemets tid varit avstängda från möjligheten att på legal väg köpa rusdrycker, såsom alkoholmissbrukare, personer som sakfällts för fylleri eller gjort sig skyldiga till brott eller förseelser under påverkan av alkohol samt langare, nu tillhörde utminuteringsställenas kundkrets. Särskilt stötande fann man det vara att personer intagna på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare kunnat göra inköp på utminuteringsställe. I fall då vederbörande nykterhetsnämnd inte meddelat inköpsförbud för sådan person hade systembolagspersonalen ingen formell rätt att vägra försäljning. Utredningen påpekade att nykterhetsnämnderna i synnerligen begränsad omfattning tillgripit möjligheten att enligt lagen om nykterhetsvård utfärda inköpsförbud för missbrukare. Rusdrycksförsäljningsutredningen föreslog effektivare regler för avstängning. Den dittillsvarande ordningen att nykterhetsnämnd vid bötesansvar kunde förbjuda missbrukare att köpa hos systembolaget skulle avskaffas. I stället skulle nämnden meddela bolagets distriktsförvaltning att den beslutat att rusdrycker inte fick utlämnas till missbrukaren. Utredningen framhöll att sådan avstängning i första h a n d borde ta sikte på de grova missbrukarna. En riktpunkt borde vara att avstängning skulle ske i fall då det ur ordnings- och sociala synpunkter framstod som direkt anstötligt att utlämna rusdrycker. Det skulle sålunda ankomma på länsnykterhetsnämnd att besluta om avstängning men sådan nämnd skulle ha möjlighet att delegera avstängningsrätten till kommunal nykterhetsnämnd. I fråga om den

tekniska utformningen av avstängningsförfarandet diskuterade utredningen införandet av inköpskort. Utredningen fann emellertid att ett sådant system var förbundet med allvarliga olägenheter och föreslog därför inte detta. I stället förordades att systembolagets distriktsförvaltningar skulle upprätta lokala spärrlistor på de avstängda. Den som önskade köpa rusdrycker skulle vara skyldig att på begäran styrka sin identitet och ålder med handling, som innehöll uppgift om vederbörandes namn och födelsetid. Ombudsåldern borde höjas till 21 år. Utredningen framhöll, att begäran om legitimation skulle ske med omdöme och urskillning. För de skötsamma köparnas vidkommande borde man sålunda alltjämt sträva efter att rusdrycksinköpen skulle kunna ske utan egentliga formaliteter. Ombud skulle på begäran uppvisa skriftlig fullmakt och legitimation för sig själv och uppdragsgivaren. 6.3 Lagändring 1957 Rusdrycksförsäljningsutredningens nu i grova drag återgivna förslag lades till grund för den proposition (nr 143) med förslag till ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen, vilken lades fram vid 1957 år riksdag. Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, anslöt sig i allt väsentligt till utredningens förslag i nu nämnda delar. Riksdagen godkände också förslaget i dessa stycken. I 17 § rusdrycksförsäljningsförordningen infördes ett stadgande enligt vilket allmänheten på begäran var skyldig att legitimera sig vid inköp av rusdrycker. Vidare ändrades stadgandet i 14 § 2 mom. lagen om nykterhetsvård på så sätt att däri föreskrevs att länsnykterhetsnämnd och — då delegation skett av beslutanderätten — kommunal nykterhetsnämnd kunde, där detta prövades vara av gagn, föranstalta om åtgärder i syfte att alkoholhaltiga SOU 1968:55

383 d r y c k e r ej skulle utlämnas till den, som befunnits missbruka sådana drycker. I 9 § kungörelsen den 25 augusti 1955 med vissa tillämpningsföreskrifter till lagen o m nykterhetsvård stadgades i anslutning härtill att nämndens beslut skulle, där så kunde ske, skriftligen delges den som avsågs med beslutet. Vidare skulle underrättelse om beslutet ofördröjligen tillställas vederbörande distriktschef «ller annan befattningshavare vid detaljhandelsbolaget. Därjämte stadgades att •det ålåg nykterhetsnämnd att lämna såd a n befattningshavare underrättelse om personer som genom lagakraftvunnen dom befunnits skyldiga till olovlig rusdrycksförsäljning. Ändringen innebar att den dittillsvarande ordningen att alkoholmissbrukare och langare vid bötesansvar kunde av nykterhetsnämnden förbjudas inköpa alkoholhaltiga drycker ersattes med ett system enligt vilket nämnden i stället skulle begära hos detaljhandelsbolaget att få nämnda kundkategorier uppförda på spärrlistor. Det tekniska förfarandet vid avstängningen reglerades i 18 § rusdrycksförsäljningsförordningen. Häri föreskrevs att de som avstängts av nykterhetsnämnd liksom de som dömts för olovlig rusdrycksförsäljning skulle upptas på lokala spärrlistor för en tid av högst ett år. Det ålåg detaljhandelsbolaget att för kommun eller annat lämpligt område upprätta och till utminuteringsställena inom området sända förteckning över de personer, som sålunda skulle vägras utminutering. Detaljhandelsbolaget hade att minst en gång varje kvartal med vederbörande nykterhetsnämnd ta upp frågan om vilka som borde förekomma på sådan förteckning. 6.4 1961 års nykterhctslagkommitté

Bestämmelserna om avstängning från inköpsrätt blev åter föremål för överSOU 1968:55

syn av 1961 års nykterhetslagkommitté. I sitt den 22 februari 1962 avgivna betänkande »Skärpta regler för rusdrycksinköp» (SOU 1962:13) framhöll kommittén att enligt vad som allmänt omvittnats de år 1957 införda bestämmelserna om avstängning av alkoholmissbrukare och langare syntes ha inneburit ett steg i rätt riktning. Frekvensen av avstängningar var emellertid mycket skiftande. Framför allt i vissa landsortslän syntes avstängning av missbrukare ha praktiserats i mindre omfattning än som torde ha avsetts vid lagstiftningens tillkomst. Att så blivit fallet var förklarligt med tanke på att legitimationskontrollen var begränsad och att det från vårdsynpunkt kunde framstå som olägligt att vidtaga en åtgärd som kunde rubba missbrukarens förtroende för nykterhetsnämnden. Dessa erfarenheter förde utredningen in på tanken att vissa gärningar, varigenom misskötsamhet i nykterhetsavseende kunde anses klart dokumenterad, borde automatiskt — d. v. s. utan nykterhetsnämndens medverkan — medföra avstängning från inköp. Sådan misskötsamhet ansågs föreligga om någon under loppet av tolv månader gjorde sig skyldig till mer än en fylleriförseelse, likaså vid rattfylleribrott. Nykterhetslagkommittén räknade med att antalet avstängda skulle stiga till mer än det dubbla om spärrningarna utvidgades till att avse de nya kategorierna av missbrukare. För att kontrollen skulle bli effektiv föreslog man att spärrlistorna skulle gälla större områden. Vidare ansåg kommittén det vara ofrånkomligt att införa obligatorisk allmän legitimationskontroll, bl. a. därför att de nytillkomna kategorierna i spärrlistorna endast i viss utsträckning hörde till den krets av personer som på grund av sitt uppförande eller sin klädsel kun-

384 de ge anledning till misstanke att vederbörande var avstängd. 6.5 Lagändring 1963 Den föreslagna utvidgningen av avstängningsförfarandet lades till grund för den proposition (nr 82) med förslag till förordning om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen, vilken lades fram för 1963 års riksdag. Föredragande departementschefen, statsrådet Sträng, ansåg sig i princip kunna tillstyrka kommitténs förslag om automatisk avstängning vid upprepat fylleri och rattfylleri. Han erinrade om att syftet med den genomförda utredningen främst varit att finna lämpliga metoder för att h i n d r a missbrukare och langare från att komma över rusdrycker i systembutikerna. F r å n social synpunkt måste det vara angeläget att förebygga inköp i sådana fall. Alltför stora förväntningar i detta hänseende fick givetvis inte ställas på en isolerad åtgärd som den nu aktuella. Vad det här gällde var att utforma ett system vilket, så långt det var praktiskt möjligt, eliminerade de olägenheter som för närvarande var förknippade med den fria försäljningen. I de fall där avstängning enligt kommitténs förslag skulle ske, d. v. s. då någon under relativt kort tid mer än en gång dömts för fylleri eller rattfylleri, fick det anses, att olägenheter av sådant slag manifesterats. Det var sålunda inte h ä r fråga om åtgärder av egentligt nykterhetsvårdande karaktär. Nykterhetsvårdsorganen skulle inte heller ha möjlighet att till bedömning ta upp alla de fall som det här rörde sig om. I åtskilliga av dessa fall torde för övrigt inte finnas förutsättningar för ingripande enligt nykterhetsvårdslagen. Även från nykterhetsvårdens synpunkt torde kunna sättas i fråga, om det inte var lämpligare att avstängningen i de här aktuella fallen fick karaktären av

en rutinmässig åtgärd av ett från nykterhetsvården fristående organ. Enligt departementschefens mening borde bestämmelserna rörande avstängningsförfarandet utformas så att avstängning skulle ske när en person enligt lagakraftägande dom gjort sig skyldig till brott av här ifrågavarande art vid två tillfällen inom en tidrymd av tolv månader, oavsett om det därvid varit fråga om fylleri eller rattfylleri. Enbart dom för rattfylleri vid ett tillfälle skulle alltså inte medföra avstängning. Ej heller skulle dom för sådant brott som avses i 4 § 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott, s. k. rattonykterhet, eller dom för anstiftan av eller medhjälp till här nämnda brott läggas till grund för avstängning. I likhet med kommittén föreslog departementschefen att avstängningstiden för de tillkommande fallen skulle vara sex månader. Vad beträffar kommitténs förslag om en obligatorisk allmän legitimationskontroll hänvisade departementschefen till att förslaget vid remissbehandlingen blivit föremål för delade meningar. Vad som främst ansetts tala mot den obligatoriska legitimationskontrollen hade varit de olägenheter en sådan skulle förorsaka de skötsamma kunderna och en befarad brist på förståelse för åtgärderna från allmänhetens sida. Samtidigt hade uttalats tvivel om behovet och effektiviteten av en så radikal åtgärd. Som ytterligare ett skäl mot kontrollen hade framhållits kostnaderna för denna. Departementschefen kunde såtillvida ansluta sig till kommitténs uppfattning att han fann att en skärpning av legitimationskontrollen borde genomföras. Spritlangningen och därmed sammanhängande missbruk skulle, även om utminuteringsreglerna inte ändrades, göra en sådan skärpning påkallad. Departementschefen ville dock inte gå så långt som kommittén föreslaSOU 1968:55

385 git. Under förutsättning att en väsentlig reservationen medan första kammaren skärpning av kontrollen genomfördes biföll utskottets förslag. Efter sammaninom de nuvarande bestämmelsernas jämkning följde emellertid andra kamram ansåg han att reglerna om obliga- maren första kammaren på denna torisk allmän legitimationskontroll kun- punkt. Riksdagens beslut blev alltså att de undvaras. För att en ökad intermit- Kungl. Maj:ts förslag om intermittent tent kontroll skulle få önskvärd effekti- kontroll godtogs. Gällande bestämmelser om begränsvitet torde det vara nödvändigt att avningar i den fria inköpsrätten, som kräva kunderna legitimation även unträdde i kraft den 1 oktober 1963, finns der tider av större kundanhopningar. intagna i 18 § rusdrycksförsäljningsGivetvis borde man samtidigt eftersträförordningen. I nämnda författningsrum va att i möjligaste mån undvika olägenstadgas att rusdrycker inte får utlämheter för allmänheten. Att den skärpta nas till den som kan antas ej ha fyllt legitimationskontrollen drog med sig ökade kostnader för att tillgodose dessa 21 år. Vidare skall utminutering vägras den som är upptagen på spärrlista. På båda önskemål var oundvikligt. Enligt departementschefens mening borde det- sådan lista skall upptas 1) fall där länsnykterhetsnämnd eller, ta emellertid inte ge anledning till tvekan inför en ökning av legitimations- då delegation skett, kommunal nykterkontrollen. De i vart fall relativt be- hetsnämnd beslutat göra framställning gränsade belopp, som det här rörde sig till kontrollstyrelsen om avstängning (14 § 2 mom. lagen om nykterhetsom, måste anses väl använda, om man vård) ; härigenom i större utsträckning än hit2) den som inte får försälja rusdryctills kunde begränsa möjligheterna för ker och som genom lagakraftägande langare och missbrukare att komma dom befunnits skyldig till olovlig föröver sprit i systembutikerna. Departesäljning eller olovligt innehav av rusmentschefen förordade vidare i enlighet drycker (80 och 81 § rusdrycksförsäljmed kommitténs förslag att skärpta krav skulle uppställas på legitimations- ningsförordningen) eller försök eller medverkan till sådant brott (89 § 1 och handlingar. 2 mom. rusdrycksförsäljningsförordI sitt över propositionen avgivna beningen) eller olovligt tillhandagående tänkande nr 41 tillstyrkte bevillningsutmed alkoholhaltiga drycker åt vissa för skottet förslaget om automatisk spärrvård omhändertagna m. fl. (69 § lagen ning av fyllerister och rattfyllerister, om nykterhetsvård och 89 § barnavårdsdock med det tillägget att till denna kalagen) samt tegori även skulle hänföras personer 3) den som genom lagakraftägande som gjort sig skyldiga till brott mot 4 § dom befunnits vid mer än ett tillfälle 2 mom. lagen om straff för vissa trafikbrott (s. k. rattonykterhet). Utskottet inom en tidrymd av tolv månader ha tillstyrkte vidare förslaget om en inter- gjort sig skyldig till rattfylleri, brott enligt 4 § 2 mom. lagen om straff för mittent legitimationskontroll. I en till vissa trafikbrott (rattonykterhet) eller betänkandet fogad reservation förordafylleri. des bifall till ett förslag om allmän legitimation. Vid behandlingen i kamrarna av propositionen kom kamrarna att i 6.6 Spärrningen i praktisk tillämpning frågan om allmän legitimation inta olika Vidkommande det tekniska förfaringssättet vid spärrning gällde enligt den ståndpunkter. Andra kammaren biföll SOU 1968:55

386 1957 genomförda ordningen att nykterhetsnämnd, som enligt 14 § 2 mom. lagen om nykterhetsvård hade att besluta om avstängning, meddelade sitt beslut direkt till systembolagets distriktschef, som upprättade lokala spärrlistor. Uppgift om domar rörande straff för olaga försäljning lämnades, sedan domarna vunnit laga kraft, av länsnykterhetsnämnden till distriktschefen. Länsnykterhetsnämnden, som i sin tur fick underrättelse om sådana avdömda förseelser från kontrollstyrelsens straffregister, fick själv hos vederbörande domstol bevaka att domarna vann laga kraft. I och med införandet av automatisk spärrning av fyllerister m. fl. 1963 ansågs det lämpligt att avstängningsförfarandet anknöts till kontrollstyrelsens straffregister. Fr. o. m. den 1 oktober 1963 ankommer det därför på kontrollstyrelsen att besluta om upptagande på spärrlista. Detta gäller formellt även nykterhetsvårdsfallen. Någon reell beslutanderätt har kontrollstyrelsen dock inte i dessa fall. Förfarandet kan nu i korthet beskrivas på följande sätt. Sedan föreskrivna uppgifter angående personer som dömts för fylleri m. m. sänts in till kontrollstyrelsens särskilda straffregister (jfr kungörelsen den 17 juni 1955 ang. skyldighet för domstolar m. fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen), sker en summarisk granskning av uppgifterna, varefter dessa sorteras upp länsvis. Till uppgifterna hörande talonger sänds till länsstyrelserna för identifiering. Sedan talongerna återkommit till kontrollstyrelsen, noteras eventuella ändrade persondata på uppgifterna och på de kopior av uppgifterna som är avsedda för länsnykterhetsnämnderna. Dessa kopior expedieras. Straffregistrets spärravdelning tar därefter hand om alla uppgifter avseende brott som kvalificerar för avstängning enligt 18 § rusdrycksförsälj-

ningsförordningen, d. v. s. fylleri, trafiknykterhetsbrott, langning och olovligt tillhandagående med rusdrycker. Uppgifter som avser fall där länsnykterhetsnämnd eller, då delegation skett, kommunal nykterhetsnämnd enligt 14 § 2 mom. lagen om nykterhetsvård beslutat begära avstängning av missbrukare (nykterhetsvårdsfall) sänds direkt från nämnden till straffregistrets spärravdelning. Enligt av kontrollstyrelsen tillämpad praxis verkar de olika spärranledningarna i 18 § rusdrycksförsäljningsförordningen i princip oberoende av varandra, och olika spärrningar kan komma att helt eller delvis sammanfalla. Vid bestämmandet av spärrningstidens längd måste därför i varje särskilt fall genomgång ske av vederbörandes akt, då sådan tidigare lagts upp. Är vederbörande redan föremål för avstängning under viss tid, kan den nya uppgiften, som tills vidare införs i ett särskilt s. k. vänteregister, medföra att tiden förlängs. I vänteregistret införs även personer, som kvalificerat sig för avstängning men ännu inte fyllt 21 år. Spärrtiden är för nykterhetsvårdsfallen bestämd till högst ett år, för langningsfallen till tolv månader och för fyllerifallen respektive trafiknykterhetsbrotten till sex månader. Reglerna om sammanfallande och förlängning av spärrning kan i åtskilliga fall ge anledning till vissa avvägningar. Kontrollstyrelsen h a r i en upprättad promemoria närmare angett hur arbetet praktiskt bedrives och hur de nämnda reglerna tillämpas. Kontrollstyrelsens beslut om avstängning sätts upp på fastställda formulär, som är försedda med genomslagskopior. Skilda formulär används för de tre olika grupperna av ärenden, nykterhetsvårdsfallen, langarna och fylleristerna m. fl. I besluten anges den tid varunder spärrningen skall gälla. Beslutet delges med SOU 1968:55

387 den spärrade. Vidare sänds ett exemplar av beslutet till systembolagets huvudkontor. Är fråga om avstängning på grund av fylleri, trafiknykterhetsbrott eller rusdrycksförsäljningsbrott sänds dessutom ett exemplar av beslutet till vederbörande länsnykterhetsnämnd. Ett koncept av beslutet behåller kontrollstyrelsen och lägger in i vederbörandes akt. Det åligger systembolaget att upprätta spärrlistor över avstängda personer. Varje sådan lista skall täcka ett län med den jämkning som kan befinnas lämplig med hänsyn till allmänhetens köpvanor. En viss ort kan t. ex. hänföras till spärrlistan för annat län eller för såväl eget som annat län. Är avsikten att någon skall spärras i område utöver hemortslänet — detta är t. ex. ofta angeläget beträffande langare — gör kontrollstyrelsen eller systembolagets huvudkontor anteckning härom på spärrbeslutet. Vederbörande kommer då att upptas på mer än en spärrlista. De uppgifter angående spärrade, som sänds från kontrollstyrelsen till systembolaget, förs in på spärrlistorna, då dessa förnyas. Detta sker en gång i månaden. Samtidigt avförs personer för vilka spärrtiden gått ut. Listorna skickas ut till varje utminuteringsställe inom respektive områden. En sådan lista skall finnas tillgänglig vid varje kassaapparat. Som tidigare framhållits förekommer inte någon obligatorisk allmän legitimationsskyldighet vid utminuteringen. I stället utövas intermittent kontroll av kunderna antingen under viss tidsperiod eller enligt slumpmässigt urval. Vid en del kassaapparater sitter en röd lampa som lyser då kunden skall förete legitimationshandling. Möjlighet finns att på förhand bestämma i vilken omfattning kontroll skall ske. Vid hög kundfrekvens kan intervallerna mellan kontrollerna sättas längre än vid tider, då det SOU 1968:55

är glesare mellan kunderna. För legitimationen krävs att kunden uppvisar av myndighet utfärdad eller därmed likvärdig handling försedd med fotografi. Saknar kunden godtagbar legitimationshandling, kan han vägras inköp. Uppvisar han legitimationshandling, skall butikspersonalen med ledning av uppgifterna om födelsetid och namn kontrollera om kunden förekommer i spärrlistan. Om så är fallet, underrättas han om att utminutering inte får ske. Butikspersonalen kan även i andra fall, då vederbörande ej är upptagen på spärrlista, vägra försäljning. Kan man på goda grunder anta att kunden inte avser att handla för egen räkning och saknar han fullmakt, utfärdad i behörig ordning, utlämnas sålunda ej rusdrycker. Ej heller kan den som uppträder synbarligen påverkad av alkoholhaltiga drycker i försäljningslokalen räkna med att bli expedierad. Enbart den omständigheten att butikspersonalen misstänker att en kund missbrukar rusdrycker, utgör dock ej tillräckligt skäl för att avvisa kunden. Införandet av den automatiska spärrningen av fyllerister och personer som begått trafiknykterhetsbrott har medfört en icke obetydlig ökning av antalet spärrade. Medan man den 4 december 1962 räknade med 12 144 personer upptagna på spärrlistor, utgjorde antalet den 1 januari 1967 16 440 personer. Att ökningen inte blivit så stor, som nykterhetslagkommittén räknade med, torde främst förklaras av att åtskilliga av de personer, som kvalificerar sig för avstängning på grund av fylleri, tidigare spärrats såsom nykterhetsvårdsfall. Det sammanlagda antalet spärrbeslut år 1966 uppgick till närmare 26 000 och fördelades på olika kategorier av ärenden enligt tabell 17:4. Av tabell 17:4 framgår att enbart fylleriförseelserna representerar drygt över

388 hälften av samtliga beslut om avstängning. Det visar sig också att langningsfallen utgör en relativt liten andel. En tredjedel av besluten avser nykterhetsvårdsfall. Den hittills lämnade redogörelsen angående förfarandet vid avstängning ger vid handen att det krävs en ganska omfattande administration för att systemet skall kunna fungera. Vid kontrollstyrelsen finns inrättad en särskild spärravdelning, förlagd i anknytning till det särskilda straffregistret. Vid spärravdelningen tjänstgör en kansliskrivare, en kontorist samt ett kontorsbiträde. Kostnaderna för kontrollstyrelsens arbete med spärrningarna uppgår till cirka 100 000 kronor per år. Någon motsvarande uppskattning av de kostnader, som spärrningarna förorsakar systembolaget, har inte gjorts. 6.7 Utredningens överväganden Utredningens förslag om avkriminalisering av fylleriet aktualiserar på nytt frågan om den automatiska spärrningen av fyllerister m. fl. Det gäller här närmast att avgöra huruvida beslut om omhändertagande av berusade personer bör i stället för lagakraftvunna fylleridomar utgöra grund för avstängning från inköpsrätt vid systembutikerna.

Utredningen anser däremot inte att det ligger inom utredningsuppdragets ram att även pröva den mera vittomfattande frågan, om avstängningsförfarandet såsom sådant är motiverat i kampen mot alkoholmissbruket. Denna fråga är kontroversiell och leder in på allmänna nykterhetspolitiska överväganden som inte hör hemma i detta sammanhang. Det torde närmast få ankomma på alkoholpolitiska utredningen att pröva om man i framtiden bör vidmakthålla detta system. Utgångspunkten för utredningens överväganden bör alltså vara att nykterhetsvårdsfall (14 § 2 mom. lagen om nykterhetsvård) och personer som gjort sig skyldiga till olovlig överlåtelse och innehav av rusdrycker (80 och 81 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen m. m.) även i fortsättningen skall kunna bli föremål för avstängning från inköpsrätt. Avstängningen av en person, mot vilken nykterhetsnämnden funnit anledning till ingripande, kan alltid motiveras med att åtgärden ingår som ett led i behandlingen och att det skulle vara direkt stötande ur social synpunkt om samhället sanktionerade en utminutering, som stod i uppenbar strid mot nykterhetsvårdens intresse. I lika mån kan avstängningen av en langare moti-

Tabell 11 :k. Antal avstängningsbeslut 1966. Orsak till beslut Framställning av nykterhetsnämnd Förseelse som avses i 80 el. 81 § Rff1 Otillåtet tillhandagående med alkoholhaltiga drycker etc.2 Endast fylleriförseelser Fylleriförseelse och trafiklagbrott Endast trafiklagbrott Summa

Hela antalet

Därav kvinnor

8 447 1 294 6 14 269 1320 490

584 59 1 227 5 3

25 826

1 D.v.s. olovlig försäljning, olovligt innehav och olovligt tillhandagående med rusdrycker. D.v.s. fall som avses i 69 § lagen om nykterhetsvård och 89 § barnavårdslagen (för vård omhändertagna etc). 2

SOU 1968:55

389 veras av hänsynen till de skador, som är förbundna med den olovliga rusdrycksöverlåtelsen. Avstängningen av nu berörda kategorier innebär under alla förhållanden att samhället klart markerar att utminuteringen är förbunden med ett nykterhetsvårdande ansvar. Genom 1963 års utvidgning av spärranledningarna till att även omfatta fall av upprepat fylleri och trafiknykterhetsbrott inom en tolvmånadersperiod har man delvis slagit in på en ny väg. Det har uttryckligen framhållits att det här inte är fråga om åtgärder av egentligt nykterhetsvårdande karaktär. Den bakomliggande tanken torde vara att de personer, som det här blir fråga om, ändå visat sådan opålitlighet i nykterhetshänseende att de temporärt inte bör betros med inköpsrätt. Till skillnad från nykterhetsvårdsfallen sker här inte någon prövning av lämpligheten av en avstängning i det enskilda fallet. Den automatiska spärrningen, grundad på fylleriförseelser och trafiknykterhetsbrott begångna inom en viss tidrymd, ger också stort utrymme åt tillfälligheternas spel. Det kan vara en tillfällighet, om ett upprepat fylleri ligger inom eller utom tolvmånadersperioden. Det kan likaledes vara en tillfällighet, om en berusad person i det ena eller andra fallet blivit omhändertagen och sakfälld för fylleri. Har han t. ex. uppehållit sig i en portgång eller på annan enskild plats vid omhändertagandet, går han fri från ansvar och fylleriet kvalificerar då ej heller för avstängning. Man kan sålunda inte komma ifrån att ett stort antal alkoholmissbrukare likväl undgår att föras upp på listan. Härtill kommer att man inte har någon säker garanti för att de spärrade personerna alltid har så allvarliga alkoholproblem att en avstängning är motiverad. Det kan — låt vara undantagsvis — förekomma personer, som av särskilda omständigheter beruSOU 1968:55

sat sig och tagits om hand för fylleri vid mer än ett tillfälle under kort tidrymd, men där en närmare undersökning av fallet kan visa att en ingripande åtgärd av nu förevarande slag likväl inte är motiverad. Det kan förflyta relativt lång tid frän förseelsens begående till domfällandet, varigenom den aktuella situationen kan vara en helt annan, då avstängningen skall effektueras. Slutligen får man räkna med att personer som är alkoholmissbrukare men är mera socialt anpassade undgår att bli omhändertagna av polisen och alltså ej blir avstängda. De kritiska synpunkter, som kan läggas på systemet med automatisk avstängning av fyllerister, skulle dock inte väga särskilt tungt om systemet likväl kunde sägas leda till en förbättring av det allmänna nykterhetsläget. Utredningen anser sig emellertid kunna konstatera att den automatiska spärrningen av fyllerister och personer som begått rattfylleri och rattonykterhet inte haft någon egentlig effekt. Den har i varje fall inte satt några positiva spår i fylleristatistiken. Anledningen till att spärrningarna i realiteten blivit verkningslösa är lätt att inse. Nuvarande ordning med intermittent legitimationskontroll i systembutikerna medför att eventuellt spärrade fyllerister i stor utsträckning undgår den röda lampan. Från utminuteringsställena har också omvittnats att det är mycket sällan som någon spärrad fyllerist påträffas och kan avvisas. Kanske skulle den av 1961 års nykterhetslagkommitté föreslagna allmänna obligatoriska legitimationskontrollen ha förändrat situationen. Det finns emellertid ändå alltid möjligheter för den som så önskar att på illegal väg, genom ombud eller på annat sätt komma över de eftertraktade varorna. Mot bakgrunden av det hittills anför-

390 da kan man sätta ifråga om den automatiska spärrningen av fyllerister fyller någon verklig uppgift. Enligt utredningens mening kan det inte vara försvarligt att vidmakthålla denna ordning, som kräver en särskild administration och därmed förbundna kostnader, om den inte kan sägas vara ett verksamt medel i kampen mot alkoholmissbruket. Med den erfarenhet vi fått av det faktiska utfallet av fylleristspärrningarna kan dessa närmast betraktas som slag i luften. Denna spärrning har också fått något av ett löjets skimmer över sig och skapar inte förtroende för samhällets förmåga att bemästra de problem, som följer av den fria försäljningen. Utredningen anser sålunda att avkriminaliseringen av fylleriet bör leda till att den automatiska spärrningen av fyllerister och personer, som begått trafiknykterhetsbrott, bör upphöra. Man bör i stället räkna med att de personer, som vid upprepade tillfällen tas om hand på grund av berusning och ur nykterhetsvårdande synpunkt bör hindras från fortsatt åtkomst av rusdrycker, efter prövning i varje särskilt fall bör bli föremål för avstängning. Det bör sålunda ankomma på nykterhetsnämnden att, sedan underrättelser inkommit om verkställda omhändertaganden, pröva om en avstängning är motiverad. Avstängningen får h ä r ses som ett led i den behandling som nykterhetsnämnden finner erforderlig. Avstängningen skall enligt 14 § 2 mom. lagen om nykterhetsvård förekomma, där det prövas vara till gagn. Utredningen förutsätter att nykterhetsnämnderna i erforderlig utsträckning kommer att besluta om sådan avstängning i och med att den automatiska spärrningen av fyllerister upphör. Det sagda innebär, att man i huvudsak bör återgå till de spärrningsregler som gällde före 1963 års reform. Den utvidgning som därvid gjordes av kate-

gorin langare i 18 § rusdrycksförsäljningsförordningen, innebärande att även de spärras, som dömts för brott mot 09 § lagen om nykterhetsvård och 89 § barnavårdslagen (anskaffning av alkoholhaltiga drycker åt vissa för vård omhändertagna m. fl.), bör dock stå kvar. Till denna grupp bör även hänföras dem, som enligt 81 § andra stycket lagen om behandling i fångvårdsanstalt straffats för att de lämnat åt intagen på sådan anstalt alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel eller hjälpt den intagne att komma över sådana drycker eller medel. I och med att fylleri och trafiknykterhetsbrott utgår som automatisk spärrningsanledning synes kontrollstyrelsens särskilda spärravdelning kunna avvecklas. Härigenom och genom härav föranledda åtgärder hos systembolagens distriktskontor kan en inte obetydlig besparing göras i kostnadshänseende. Det bör i stället liksom före den 1 oktober 1963 ankomma på nykterhetsnämnderna att sända sina beslut direkt till systembolaget (distriktschefen). Underrättelse till systembolaget om domar för olovlig försäljning m. m. bör däremot inte som tidigare sändas via länsnykterhetsnämnderna. Enligt ändring den 6 september 1963, nr 475, av kungörelsen angående skyldighet för domstolar m. fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen inrapporteras nämligen numera domarna till kontrollstyrelsen först sedan de vunnit laga kraft. Uppgifter angående lagakraftägande domar för olovlig försäljning m. m. bör därför sändas direkt från kontrollstyrelsens straffregister till systembolagets distriktschef. Kopia av uppgifterna bör skickas till länsnykterhetsnämnden. Kontrollstyrelsen bör vidare sända uppgift angående det brott, som kvalificerar för avstängning, till den som avses med uppgiften. Spärrlista över missbrukare och langare SOU 1968:55

391 bör liksom nu upprättas av systembolagets distriktskontor. Utredningens förslag innebär ändringar i rusdrycksförsäljningsförordningen och i tillämpningskungörelsen till lagen om nykterhetsvård. Den slutgiltiga utformningen av bestämmelserna pä ifrågavarande område torde emellertid, som förut nämnts, bli beroende av det förslag som alkoholpolitiska utredningen kan väntas lägga fram och de överväganden som kan komma att följa härav.

7. Verkställigheten

av

fylleriböter

Bötesstraff kan verkställas genom frivillig eller framtvingad betalning eller genom att böterna förvandlas till fängelse. Bestämmelserna härom finns intagna i lagen den 20 mars 1964 om verkställighet av bötesstraff (den s. k. bötesverkställighetslagen), vilken den 1 januari 1965 ersatte lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff. 7.1 B ö tesindriv ning

Erläggs böterna ej i föreskriven ordning skall de drivas in. Undantag härifrån gäller i vissa fall beträffande böter avseende fylleri eller förargelseväckande beteende. I 4 § bötesverkställighetslagen stadgas nämligen att i det fall då den bötfällde på grund av meddelat beslut tagits in på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt gått in på sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna på anstalten sex månader eller då han tagits in för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, får inte uttas böter som avser före intagningen begånget fylleri eller förargelseväckande beteende men ej tillika annat brott. Bakgrunden melser

till nuvarande

bestäm-

Bakom bestämmelsen i 4 § bötesverkSOU 1968:55

ställighetslagen ligger en inom justitiedepartementet den 12 februari 1952 upprättad promemoria angående förvandling av böter i vissa fall ni. m., vari bl. a. diskuterades huruvida skyldigheten att betala böter borde u p p h ö r a vid intagning på allmän vårdanstalt. I promemorian anfördes att det, åtminstone då det gällde böter för fylleri eller andra förseelser som stod i samband med spritmissbruket, kunde synas otillfredsställande att, sedan samhället inskridit mot detta missbruk med ett frihetsberövande, uttaga böter, som haft till syfte att stävja spritmissbruket eller vissa yttringar därav men visat sig gagnlösa. Att böterna och frihetsberövandet h ä r r ö r d e från olika myndigheter kunde knappast vara av avgörande betydelse. Härtill kom att ett frihetsberövande ofta medförde ekonomiska svårigheter för den intagne och hans familj; indrivning av böterna utgjorde en ökad börda och kunde försvåra alkoholistvården. Å andra sidan kunde vid inträde på vårdanstalt ett automatiskt bortfall av alla böter, oavsett brottets beskaffenhet, inte gärna komma i fråga. Om böterna avsåg t. ex. falskdeklaration, ransoneringsbrott eller annat brott i näringsverksamhet, vilket medförde vinning och som ej direkt sammanhängde med spritmissbruket, förelåg inte lika starka skäl att dessa skulle bortfalla, då den bötfällde blev föremål för alkoholistvård. Enligt promemorian syntes det alltså ofrånkomligt att, om intagning på allmän vårdanstalt skulle medföra bortfall av böter, detta skedde först efter prövning i varje särskilt fall och begränsades i huvudsak till vad som hade samband med spritmissbruket. Att tillägga domstol eller administrativ myndighet befogenhet att ingå på en sådan prövning var dock en reform med vittgående principiella konsekvenser; frågan h ä r o m ägde samband med andra spörsmål om eftergift av påföljd för

392 brott och om åtgärder mot alkoholbrottsligheten. Enligt promemorian var det därför inte lämpligt att ta upp denna fråga, utan den borde behandlas i ett större sammanhang. Det fick ankomma på Kungl. Maj :t att liksom dittills av nåd efterskänka böter i ömmande fall, och det borde åligga föreståndarna för vårdanstalterna att hjälpa de intagna med att begära nåd, då nåd var befogad. I några av de yttranden, som infordrades från olika myndigheter, däribland riksåklagarämbetet, socialstyrelsen, strafflagberedningen och hovrätten över Skåne och Blekinge, behandlades den i promemorian berörda frågan om skyldigheten att betala böter efter intagning på vårdanstalt. Alla nu nämnda myndigheter uttalade sig för tanken att böter, som ådömts för fylleri, borde bortfalla. I den proposition (nr 232) med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff, m. m., som förelades 1952 års riksdag, framhöll föredragande departementschefen, statsrådet Zetterberg, att det kunde övervägas, om inte intagning på allmän vårdanstalt — vare sig intagningen skedde enligt meddelat beslut eller frivilligt med åtagande att kvarstanna ett år — också borde medföra den verkan att skyldighet att betala böter, åtminstone i viss utsträckning, bortföll. I promemorian hade framhållits att sådant bortfall av böter borde ske endast efter prövning i varje särskilt fall och begränsas i huvudsak till vad som hade samband med spritmissbruket. Frågan h ä r o m ägde emellertid samband med andra spörsmål om eftergift av åtal och åtgärder mot alkoholbrottslighet. Den borde därför enligt den i promemorian uttalade meningen inte tas upp nu utan behandlas i ett större sammanhang. Skälen för denna ståndpunkt

syntes enligt departementschefens mening övertygande, när det gällde bötesstraff i allmänhet. Såsom i flera yttranden påpekats kunde man dock överväga att låta böter för fylleri bortfalla utan prövning. Då det uppenbarligen förelåg stora olägenheter av bötesindrivning i samband med anstaltsvård för alkoholism och det dessutom måste anses rimligt att böter för fylleri inte drevs in, sedan spritmissbruket lett till ett frihetsberövande, biträdde departementschefen denna mening, ehuru därigenom ej åstadkoms någon fullt konsekvent lösning för sådana fall, då böterna utgjorde gemensamt straff för fylleri och annat brott. Det syntes dessutom vara praktiskt motiverat att, utöver vad i yttrandena föreslagits, låta även böter som ådömts för förargelseväckande beteende, bortfalla utan prövning. Departementschefen förordade sålunda en ändring av 4 § bötesverkställighetslagen av innebörd att böter, som avsåg före intagandet på allmän alkoholistanstalt begånget fylleri eller förargelseväckande beteende, inte fick uttas. Då ett gemensamt bötesstraff avsåg ej blott fylleri och förargelseväckande beteende utan även något brott av annat slag, kunde däremot den föreslagna regeln tydligen ej tillämpas. Om det i sådant fall förelåg anledning till befrielse från böter måste alltså enligt departementschefens mening, liksom dittills, nådeinstitutet anlitas. Propositionen bifölls av riksdagen. Den sålunda införda bestämmelsen i 4 § 1937 års bötesverkställighetslag underkastades viss ändring år 1963 i samband med att längsta vårdtiden vid frivilligt ingående på allmän vårdanstalt sänktes från ett år till sex månader. Vidare skedde i den nya lagen om verkställighet av bötesstraff, som trädde i kraft den 1 januari 1965, den utvidgningen att stadgandet även kom att omfatta det fallet att den bötfällde intaSOU 1968:55

393 gits för samhällsvård i ungdomsvårdsskola. I propositionen den 29 november 1963 (nr 10/196b) med förslag till lag om införande av brottsbalken m. m., vilken även innefattade förslaget till den nya bötesverkställighetslagen, drog föredragande departementschefen, statsrådet Kling, ånyo upp frågan om möjligheten att generellt medge bortfall av böter, som ådömts före utskrivningen från allmän vårdanstalt eller ungdomsvårdsskola. Departementschefen framhöll (s. 179 ff) att olika skäl kunde åberopas för sådant bortfall. Den utskrivnes ekonomi hade ofta som en följd av anstaltsvistelsen och olika förhållanden i tiden före denna blivit undergrävd och han var vanligen helt beroende av sin arbetsinkomst. Hans vilja till återanpassning i samhället torde vidare ej sällan i hög grad påverkas av hur han bedömde möjligheterna att ekonomiskt reda upp sin situation. En bötesindrivning, som försämrade hans möjligheter härutinnan, kunde under sådana förhållanden få mycket ogynnsamma verkningar. Om han hade försörjningsplikt kunde böternas uttagande vidare komma att onödigt hårt drabba dem, som var beroende av honom för sin försörjning. Departementschefen ansåg emellertid att införandet av en generell regel om bortfall av böter i nu berörda fall inte var möjlig utan närmare utredning med avseende på verkningarna därav i olika hänseenden. Frågan därom lämnades därför öppen. Enligt departementschefens mening tillhörde den de spörsmål, som borde övervägas vid en vidare reformering av bötesverkställighetslagen. Departementschefen föreslog i stället en bestämmelse, enligt vilken betalningsskyldigheten för böter i vissa fall skulle kunna efterges efter särskild prövning i det enskilda fallet. Förslaget, som bifölls av riksdagen, infördes i 5 § bötesSOU 1968:55

verkställighetslagen. Stadgandet avser endast sådana böter, som enligt bestämmelse i bötesverkställighetslagen inte kan förvandlas. Skulle i dylikt fall böternas uttagande vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin försörjning, äger rätten förordna att böterna inte får uttas. Sådant förordnande får dock inte ges, om omständigheterna föranleder antagande att verkställighet av bötesstraffet erfordras för den bötfälldes tillrättaförande eller ur allmän synpunkt. Mål om eftergivande av betalningsskyldighet för böter tas upp av rätten i den ort, där den bötfällde finns, på ansökan av denne eller åklagaren. Utredningens

överväganden

Utredningens förslag om avkriminalisering av fylleriet medför att den särskilda bestämmelsen i 4 § bötesverkställighetslagen om befrielse från skyldigheten att betala fylleriböter, som ådömts före intagning på allmän vårdanstalt eller för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, utgår. Fråga uppkommer då om man ändå skall behålla bestämmelsen att böter, som ådömts för förargelseväckande beteende, inte får uttas. Som ovan framhållits var det av praktiska skäl som böter för förargelseväckande beteende kom att likställas med fylleriböter i nu angivet hänseende. I annat sammanhang h a r utredningen framhållit, att avkriminaliseringen av fylleriet självfallet inte får föra med sig att bestämmelsen i 16 kap. 16 § brottsbalken om förargelseväckande beteende skall tillgripas för att bestraffa den, som tas om hand på grund av akut berusning. Ett beteende som nu anses falla inom fylleriets råmärken bör m. a. o. inte i straffrättslig mening bedömas som allmänt förargelseväckande. Ur denna synpunkt saknas anledning att efter fylleriets avkriminalisering särskilja det

394 förargelseväckande beteendet från övriga brott eller förseelser — t. ex. brott eller förseelse mot allmän ordning, brott mot allmän verksamhet, trafikbrott o. dyl. — vilka kan ha samband med den akuta berusningen eller missbruket av rusgivande medel. Mot denna bakgrund synes det inte vara motiverat att bibehålla undantagsregeln i 4 § bötesverkställighetslagen såvitt avser böter, som utdömts för förargelseväckande beteende före intagning på allmän vårdanstalt eller för samhällsvård i ungdomsvårdsskola. De fall, då det i framtiden kommer att utdömas böter för förargelseväckande beteende, begånget under akut berusning, torde bli relativt sällsynta. Utredningen föreslår alltså att 4 § bötesverkställighetslagen i dess helhet upphävs. Förslaget innebär att böter som avser före intagningen begånget förargelseväckande beteende i fortsättningen får uttas. Det sagda innebär emellertid inte att man bör släppa den grundtanke, som kommit till uttryck i 1952 års departementspromemoria och i propositionen till gällande bötesverkställighetslag, nämligen att det ur behandlingssynpunkt är angeläget att söka skapa ett så gynnsamt utgångsläge som möjligt, då det gäller resocialiseringen av dem som tagits om hand för institutionell vård på grund av missbruk av rusgivande medel. Det är allmänt omvittnat att den som skrivs ut från allmän vårdanstalt för fortsatt behandling utom anstalt inte tål stora påfrestningar och att hotet om verkställighet av tidigare bötesstraff ej sällan kan medverka till att vunna behandlingsresultat spolieras. Det finns sålunda starka skäl som talar för att genomföra den ordningen att böter för brott som begåtts innan anstaltsvården sätts in — i varje fall om brottet äger samband med det missbruk som föranlett intagningen på anstalt — ej får ut-

tas. Enligt utredningens mening är detta en stor och betydelsefull fråga ur allmän vårdsynpunkt. Det torde vara en uppgift för socialutredningen som tillsatts för en samlad översyn av den sociala vårdlagstiftningen att närmare pröva förutsättningarna för bortfall av böter i dylika fall. 7.2 Förvandling av böter

Från huvudregeln att böter, som ej betalas, skall förvandlas till fängelse gäller i 9 § bötesverkställighetslagen undantag beträffande småböter (fem dagsböter eller femtio kronor omedelbart i penningar eller — i fråga om böter såsom gemensamt straff för flera brott — tio dagsböter eller etthundra kronor omedelbart i p e n n i n g a r ) . Även de minsta bötesstraffen skall emellertid i vissa fall förvandlas. Om den bötfällde av tredska eller u p p e n b a r vårdslöshet underlåtit att betala böterna skall sålunda förvandling äga rum. Vidare skall böterna förvandlas om detta erfordras för den bötfälldes tillrättaförande. Slutligen gäller enligt 9 § att böter, som ådömts för fylleri, skall förvandlas, om den bötfällde under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera gånger dömts för sådan förseelse. Utredningens förslag om avkriminalisering av fylleriet medför uppenbarligen att den särskilda bestämmelsen i 9 § bötesverkställighetslagen angående förvandling av fylleriböter utgår. I 12 § bötesverkställighetslagen h a r intagits en bestämmelse angående förvandling av böter, som ådömts någon för gärningar, som enligt 15 § lagen om nykterhetsvård kan föranleda tvångsingripande från nykterhetsnämndens sida, nämligen dels fylleri dels övergivande av post och onykterhet i tjänsten (21 kap. 13 och 14 §§ brottsbalken) om den dömde vid brottets begående varit berusad av starka drycker så att det framSOU 1968:55

395 gått av hans åtbörder eller tal samt dels brott som avses i 4 § trafikbrottslagen, om brottet varit en följd av förtäring av starka drycker. Uppkommer fråga om förvandling av böter för sådan gärning eller för sådan gärning jämte annat brott, och h a r den bötfällde blivit dömd för minst tre under de två senast förflutna åren begångna gärningar som nyss sagts, skall åklagaren, innan talan anhängiggöres om böternas förvandling, hos nykterhetsnämnden eller, om den bötfällde ej fyllt 21 år, hos barnavårdsnämnden anmäla förhållandet. Har inte inom två m å n a d e r därefter nykterhetsnämnden ansökt hos länsstyrelsen om den bötfälldes intagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller b a r n a v å r d s n ä m n d e n ansökt hos socialstyrelsen om intagning av honom för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, skall åklagaren föra talan om böternas förvandling. Leder åklagarens anmälan till att den bötfällde tas in på allmän vårdanstalt eller ungdomsvårdsskola förfaller frågan om böternas förvandling. Innefattar beslutet ej sådant förordnande skall åklagaren föra talan om böternas förvandling. Som framgår av den tidigare redogörelsen föreslår utredningen inte att den s. k. fylleriindikationen i 15 § lagen om nykterhetsvård skall utgå i samband med avkriminaliseringen av fylleriet. Utredningen förordar i stället att 15 § åtminstone tills vidare får ett innehåll enligt vilket den som vid minst tre tillfällen under de två senast förflutna åren omhändertagits på grund av alkoholberusning enligt lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer eller funnits skyldig till vissa angivna alkoholbrott skall kunna bli föremål för tvångsingripande från nykterhetsnämndens sida, dock endast under förutsättning att han bedöms vara hemfallen åt alkoholmissbruk. Då fråga uppSOU 1968:55

kommer om förvandling av böter för brott, som avses i 15 § lagen om nykterhetsvård i den lydelse utredningen förordar, synes följaktligen ett omhändertagande på grund av akut berusning böra tillmätas samma betydelse som nu en fylleriförseelse. Det sagda innebär att i fall då någon t. ex. under en tvåårsperiod vid två tillfällen tagits om hand på akutklinik samt dessutom dömts till böter för rattonykterhet, och då alltså indikation för åtgärd enligt 15 § lagen om nykterhetsvård är för handen, åklagarens talan om bötesförvandling bör vara beroende av att intagning på allmän vårdanstalt respektive i ungdomsvårdsskola inte kommer till stånd.

8. Förverkande drycker m.m.

av

alkoholhaltiga

Det förekommer ej sällan att berusade personer som tas om hand av polisen bär på sig rusdrycker eller andra rusgivande medel. I allmänhet rör det sig om mindre mängder, t. ex. en skvätt i en delvis urdrucken butelj eller några tabletter i en ask. Men det kan också någon gång vara fråga om en eller flera obrutna buteljer eller ett mindre parti narkotiska medel. Då den berusade visiteras av polisen tas egendomen i beslag. Den skall, om ej särskilda skäl är däremot, vara förverkad. Bestämmelser h ä r o m finns intagna i lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Denna avser förutom de nämnda fyllerifallen även sådana fall, då någon gör sig skyldig till vissa militära brott (övergivande av post och onykterhet i tjänsten) och därvid är berusad, så att det framgår av hans åtbörder eller tal. Vidare är förverkandelagen tillämplig vid brott mot 4 § trafikbrottslagen (rattfylleri och rattonykterh e t ) , 325 § sjölagen (berusning vid fö-

396 rande av fartyg m. m.) och 13 kap. 6 § luftfartslagen (berusning vid förande av luftfartyg m. m.) samt då någon olovligen medför rusdrycker vid offentlig tillställning. Bestämmelserna i förverkandelagen innebär vissa avvikelser från de allmänna reglerna om beslag i brottmål. Sålunda gäller inte den i 27 kap. 7 § rättegångsbalken stadgade tidsfristen för åtals väckande, såvida inte rätten utsatt sådan tid. Vidare skall åklagaren även i fall, då åtal ej väcks, pröva om den beslagtagna egendomen skall vara förverkad. Möjlighet finns att omedelbart bevisligen förstöra beslagtagen egendom, om värdet är ringa eller åtgärden eljest måste anses försvarlig. I annat fall får egendomen försäljas på sätt särskilt föreskrivs. Det ankommer på undersökningsledaren eller åklagaren att besluta om förstörande eller försäljning. Särskilda regler gäller om rätt till ersättning för förstörd eller försåld egendom i fall, då beslaget gått åter. Vid sidan om förverkandelagen gäller enligt 63 § lagen om nykterhetsvård att då alkoholhaltiga drycker påträffas hos den som är underkastad föreskrift enligt nämnda lag om avhållsamhet från bruk av sådana drycker, dessa kan av polisen omhändertas. Vidare kan alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel som påträffas hos eller ankommer till den, som är intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, tas om hand av föreståndaren på anstalten. Med den omhändertagna egendomen skall förfaras på sätt i 3 § förverkandelagen föreskrivs, d. v. s. egendomen skall förstöras eller försäljas i föreskriven ordning. Motsvarande bestämmelser ges i 88 a § barnavårdslagen och 82 § lagen om behandling i fångvårdsanstalt såvitt avser alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som påträffas hos eller ankommer till intagen på barnhem eller

ungdomsvårdsskola respektive på fångvårdsanstalt. Den omständigheten att fylleriet enligt utredningens förslag ej vidare skall vara straffbart bör självfallet inte medföra att alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel, som påträffas hos den omhändertagne akut berusade, ej skali tas ifrån honom. Enligt utredningens mening skall sådan egendom vara förverkad. Förfarandet med sådana berusningsmedel bör i likhet med vad som gäller enligt 63 § lagen om nykterhetsvård kunna regleras på ett enkelt och smidigt sätt. I den föreslagna lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer (14 §) har en bestämmelse införts härom. Bestämmelserna om förverkande av alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel vid omhändertagande på grund av akut berusning kan därmed utgå ur 1958 års förverkandelag.

9. De akut berusade och sjukförsäkringe n Alla svenska medborgare och andra här i riket bosatta personer är försäkrade enligt lagen om allmän försäkring. I lagens andra avdelning finns bestämmelser om sjukförsäkringen. Enligt denna äger försäkrad rätt till ersättning för läkarvård på sätt närmare anges. Vidare ger sjukförsäkringen i princip varje försäkrad rätt till sjukpenning på grundval av placering i sjukpenningklass. En förutsättning för sådan placering är att den försäkrade är inskriven vid allmän försäkringskassa och uppbär en årsinkomst av förvärvsarbete på minst 1 800 kronor. Kvinnlig försäkrad som ej uppbär sådan inkomst skall likväl under vissa förutsättningar vara placerad i sjukpenningklass. Sjukpenning utgår vid sjukdom som SOU 1968:55

397 förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan utgår hel sjukpenning, i annat fall halv sjukpenning. Vid bedömandet av om fullständig nedsättning av arbetsförmågan föreligger skall, om sjukdomen kan antas vara kortvarig, särskilt beaktas om den försäkrade på grund av sjukdomen är satt ur stånd att utföra sitt vanliga eller därmed jämförligt arbete. Vad som skall anses som sjukdom utsägs inte i lagen. Under förarbetena till lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring uttalade socialvårdskommittén 1 till ledning för en bestämning av sjukdomsbegreppet att man vid bedömandet av om sjukdom föreligger borde hålla sig till vad som enligt språkbruk och gängse läkarvetenskaplig uppfattning är att anse som sjukdom. Med denna utgångspunkt kunde såsom sjukdom betecknas varje onormalt kropps- eller själstillstånd, vilket inte sammanhängde med den normala livsprocessen. Sjukpenning utgår i princip inte för den dag då sjukdomsfallet inträffat. Någon karenstid i övrigt förekommer numera ej. Däremot har i 3 kap. 10 § lagen om allmän försäkring införts en s. k. fridagsregel för sjukperioder som inte var a r mer än sex dagar utöver dagen för insjuknandet. Innebörden härav är att sjukpenning under sådan period endast utgår för dag då den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning. Under en och samma sjukperiod skall dock fridagsregeln kunna tillämpas på högst två fridagar. Från fridagsregeln gäller vissa undantag, nämligen då sjukpenningen avser semesterdag, då sjukpenningen avser försäkrad som vid sjukperiodens början äger uppbära dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa och då sjukpenningen avser kvinnlig försäkrad som SOU 1968:55

är placerad i sjukpenningklass nr 1 (enbart grundsjukpenning) eller sjukpenningklass nr 2 och skulle ha varit placerad i den förstnämnda klassen om hennes inkomst av förvärvsarbete inte uppgått till 1 800 kronor för år. I praktiken medför fridagsregeln att en person med »fria lördagar» vilken insjuknar en fredag och åter är frisk påföljande måndag, i normala fall inte kan göra gällande rätt till sjukpenning under perioden. F ö r att sjukpenning skall utgå måste den försäkrade anmäla sjukdomsfallet till allmän försäkringskassa. Sjukpenning utgår inte för tid innan sådan anmälan gjorts, såvida inte hinder mött för anmälan (t. ex. då sjukdomen påverkat den sjukes fysiska eller psykiska förmåga att göra eller låta göra anmälan) eller eljest särskilda skäl gör att sjukpenning ändå bör utgå. Socialförsäkringsutredningen har framhållit att försummad anmälan aldrig bör kunna åberopas då den försäkrade vårdats på sjukvårdsinrättning. F r å n de allmänna reglerna om rätt till sjukpenning stadgas enligt 3 kap. 15 § undantag för de fall då försäkrad a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst; b) är intagen i annat b a r n h e m än mödrahem eller i ungdomsvårdsskola; c) är häktad eller intagen i fångvårds- eller tvångsarbetsantalt; d) är intagen i allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller e) i annat fall än vad nu sagts av annan orsak än sjukdom tagits i förvar på det allmännas bekostnad. I nu uppräknade fall utgår ingen sjukpenning. 9.1 Utredningens överväganden

Enligt den uppfattning som varit grundläggande för utredningens arbete är den akuta berusningen att betrakta som en sjukdom och bör behandlas med 1

SOU 1944:15, s. 162.

398 hänsyn till denna sjukdoms art och särskilda förhållanden. Lägger man ett sådant betraktelsesätt på fylleriet och låter man det akuta vårdbehovet vara bestämmande för omhändertagandet av en berusad person, uppkommer frågan om de omhändertagna också skall kunna grunda anspråk på ersättning enligt den allmänna sjukförsäkringen. Den vård och behandling som skall beredas de omhändertagna på akutklinik eller i polisens förvaringslokaler skall enligt utredningens förslag vara avgiftsfri. I den mån akutvården skall rymmas inom sjukvårdens ram torde de allmänna reglerna om sjukvårdsersättning enligt lagen om allmän försäkring böra tillämpas. En särskild fråga är om de akut berusade också skall kunna göra gällande rätt till sjukpenning under tiden för omhändertagandet. Problemet synes ha begränsad räckvidd. I åtskilliga fall torde de som tas om hand på grund av akut berusning och räknas till de mera kvalificerade fallen (alkoholister, svårt nergånga personer o. dyl.) inte vara placerade i sjukpenningklass, varför någon rätt till sjukpenning överhuvudtaget inte aktualiseras. Man kan räkna med att just dessa klienter ofta kommer att kvarhållas längre tid än de normala åtta—tolv timmarna. Andra omhändertagna, som lever under ordnade förhållanden och är placerade i sjukpenningklass, torde i de flesta fallen kunna lämna akutkliniken dagen efter omhändertagandet i god tid innan de skall inställa sig på arbetet, vilket medför att ej heller här någon sjukpenning kommer på tal. För »veckoslutsfylleristen» medför fridagsregeln att omhändertagandet sällan kommer att inkräkta på dennes förvärvsarbete. Man kan dock inte bortse ifrån att det likväl kan inträffa fall då den omhändertagne måste stanna kvar för vård utöver »insjuknandedagen» och legala

förutsättningar finns för erhållande av sjukpenning. Detta gäller framför allt då den berusade tas om hand på kvällen och han påföljande morgon inte befinner sig i sådant skick att det ur medicinsk synpunkt kan anses försvarligt att låta honom gå till arbetet. Som tidigare framhållits i den allmänna motiveringen är utredningen inte beredd att i dessa fall låta sjukförsäkringen träda in för att kompensera ett eventuellt inkomstbortfall. Den korttidsvård det här är fråga om — omhändertagandet är begränsat till 24 timmar eller i alldeles speciella fall 48 timmar — och de omständigheter som föranleder omhändertagandet synes i och för sig utgöra tillräckligt skäl för denna ståndpunkt. Härtill kommer att personalen på akutklinik i görligaste mån bör befrias från administrativa sysslor. Då den omhändertagne förs in på akutklinik eller i polisens förvaringslokaler är han i allmänhet själv oförmögen att anmäla sjukdomsfallet till försäkringskassan. Att i detta läge låta klinikpersonalen eller polisen ombesörja anmälningsskyldigheten synes obefogat. Visserligen kan den omhändertagne efter frisläppandet eller då han nyktrat till själv anmäla sjukdomsfallet, varvid han kan åberopa den akuta berusningen som skäl för att anmälan inte gjorts i tid. Det skulle emellertid för många te sig stötande om den som berusat sig och tagits om h a n d för tillnyktring på det allmännas bekostnad, efter »tillfrisknandet» skulle kunna göra anspråk på ersättning för inkomstbortfall under den den tid han varit omhändertagen. Och vetskapen om att många av dessa klienter skulle begagna sjukpenningen till inköp av rusdrycker talar direkt mot en sådan ordning. Utredningen förordar sålunda att undantag görs från de allmänna reglerna om sjukpenning då fråga är om omhänSOl 1968:55

399 dertagande enligt den föreslagna lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer. Föreskrift härom bör lämpligen införas bland undantagen i 3 kap. 15 § lagen om allmän försäkring. Skulle emellertid den omhändertagne anses behöva fortsatt vård utöver akutvården och bedömer läkare hans tillstånd vara sådant att sjukskrivning är motiverad, bör självfallet sjukförsäkringen äga full tillämpning. 10. Registreringen

av

fylleriet

10.1 Koiitrollstyrclscns särskilda register Registreringen av fylleriförseelser och vissa andra brott sker i ett centralt register, det s. k. särskilda straffregistret, som förs av kontrollstyrelsen. Bestämmelser om detta register har upptagits i tre författningar, nämligen kungörelsen den 17 juni 1955 om särskilt straffregister rörande fylleri och vissa andra brott, kungörelsen den 11 juni 1955 angående skyldighet för domstolar m. fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen samt kungörelsen den 26 maj 1961 om skyldighet att inhämta utdrag av det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret. Registret skall innehålla uppgifter om den som genom lagakraftvunnen dom (varmed likställs godkänt strafföreläggande) funnits skyldig till 1. fylleri; 2. övergivande av post eller onykterhet i tjänsten (21 kap. 13 eller 14 § brottsbalken) i fall, då den do'mde varit berusad av alkoholhaltiga drycker så att det framgått av hans åtbörder eller tal; 3. vissa brott mot rusdrycksförsäljningsförordningen, ölförsäljningsförordningen, förordningen om tillverkning av sprit och vin samt förordningen om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat; 4. sådant förfarande med alkoholhaltiga drycker som avses i 69 § lagen om nykterhetsvård, 89 § barnavårdslagen eller 81 § andra stycket lagen om behandling i fångvårdsanstalt; SOU 1968:55

5. brott som avses i 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott (rattfylleri eller rattonykterhet) ; eller 6. annan straffbelagd handling, som enligt vad utredningen visar begåtts under påverkan av alkoholhaltiga drycker. Registreringen skall vidare omfatta den, som genom lagakraftvunnet beslut av befattningshavare vid krigsmakten ålagts disciplinstraff för fylleri eller övergivande av post eller onykterhet i tjänsten, då den bestraffade vid brottets begående varit berusad av alkoholhaltiga drycker så att det framgått av hans åtbörder eller tal. I fall, då polisman ålagts disciplinstraff för fylleri, skall registret även innehålla uppgift härom. I det särskilda straffregistret skall vidare upptas fall, då någon med stöd av lagen om nykterhetsvård ställts under övervakning eller då länsstyrelsen beslutat om tvångsintagning på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Intagning på och utskrivning från sådan anstalt av sistnämnda personer skall noteras i registret. Även de som frivilligt går in på allmän vårdanstalt blir registrerade. Uppgift till registret skall lämnas av den domstol som sist handlagt målet eller — ifråga om utfärdat strafföreläggande — av vederbörande åklagare. Beträffande disciplinstraff ankommer anmälningsskyldigheten på den, som ålagt straffet. Uppgift om den, mot vilken tvångsåtgärd vidtagits enligt lagen om nykterhetsvård, skall lämnas av nykterhetsnämnden, polismyndigheten eller föreståndaren för allmän vårdanstalt, där alkoholmissbrukaren vårdats. Det särskilda straffregistret tjänar ett flertal olika ändamål. Uppgifterna däri skall sålunda bl. a. ligga till grund för kontrollstyrelsens beslut om avstängning från rusdrycksinköp. Domstol, polis- och åklagarmyndighet är ej sällan hänvisade till att begära uppgifter från

400 registret. I vissa fall, då fråga är om brott mot rusdrycksförsäljningsförordningen, ölförsäljningsförordningen, förordningen om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat samt förordningen om tillverkning av sprit och vin, finns uttrycklig föreskrift om skyldighet att införskaffa utdrag ur registret innan vederbörande fälls till ansvar. I de allra flesta fall måste åklagare begära utdrag ur registret för att få klarlagt om anledning finns till åtalseftergift enligt 57 § lagen om nykterhetsvård (brottet begått före den misstänktes utskrivning från allmän vårdanstalt). Av de framställningar om utfående av registerutdrag som görs från åklagarmyndighet lär enligt uppgift mer än hälften avse fall, då fråga gäller ansvar för fylleri. I mål om förvandling av böter har såväl domstol som åklagare på grund av bestämmelserna i 11 och 12 §§ bötesverkställighetslagen behov av att veta, om den bötfällde vårdas på allmän vårdanstalt eller om han gjort sig skyldig till alkoholbrott de senaste två åren. Det kan också för bestämmande av påföljden eller för straffmätningen i brottmål vara av betydelse för domstolen att ha tillgång till registerutdrag, som utvisar den åtalades antecedentia i nykterhetshänseende. Även de nykterhetsvårdande myndigheterna, länsnykterhetsnämnderna och Stockholms stads nykterhetsnämnd samt socialstyrelsen, äger rätt att få utdrag ur registret, varigenom nykterhetsvårdens behov av upplysningar om nykterhetsanmärkningar m. m. hos klienterna kan tillgodoses. Slutligen bör nämnas att det särskilda straffregistret fyller en viktig funktion som källa för alkoholforskning och utredningsverksamhet på det nykterhetsvårdande fältet samt som underlag för statistiken över fylleri och alkoholbrottslighet. I ett den 31 december 1962 till stats-

rådet och chefen för justitiedepartementet avgivet betänkande Registrering av alkoholbrottslighet m. m. (stencilerat) föreslog f. d. hovrättspresidenten Maths Heuman såsom särskilt tillkallad utredningsman vissa ändringar i fråga om det särskilda straffregistret. Förslaget innebar att ett centralt register alltjämt skulle finnas, förlagt till kontrollstyrelsen. De regler som skulle gälla för detta register föreslogs skola föras samman i en lag. En viss utvidgning av registreringen förordades bl. a. till sådana fall, då åklagaren meddelat åtalseftergift och då en fällande dom skulle ha föranlett registrering. Vidare föreslogs att avskiljande av registeruppgifter borde regleras samt att i lagen borde intas bestämmelser i syfte att vid fylleriförseelser o. dyl. begränsa framställningarna om utdrag av registret. Den föreslagna reformen av det särskilda straffregistret har, frånsett vissa ändringar i 1955 års kungörelser, ännu inte genomförts. Det finns anledning förmoda att en av anledningarna till att förslaget tills vidare fått vila är att man vill avvakta resultatet av fylleristraffutredningens arbete.

10.2 Central registrering är ofrånkomlig

Utredningens förslag om avskaffandet av fylleristraffet medför att gällande bestämmelser om det särskilda straffregistret måste revideras. Man kan då till en början fråga sig om det, sedan fylleriet avskilts från det straffbara området, över huvud taget är nödvändigt att föra ett centralt register över dem, som tas om hand på grund av akut berusning. Om en sådan registrering anses erforderlig återstår att pröva om denna, liksom för närvarande, bör ske hos kontrollstyrelsen. Vad den första frågan beträffar synes behovet av ett centralt register framför allt vara avhängigt av vilka rättsverkSOU 1968:55

401 ningar som skall förbindas med ett omhändertagande av berusade personer enligt utredningens förslag. Som framgår av den tidigare redogörelsen i detta kapitel anser utredningen vissa sådana rättsverkningar vara ofrånkomliga. Utredningen har sålunda inte funnit det möjligt att under nuvarande förhållanden slopa den s. k. fylleriindikationen för tvångsingripande enligt 15 § lagen om nykterhetsvård. Ej heller har utredningen velat förorda att fylleriet i fortsättningen frånkänns betydelse vid länsstyrelsernas prövning av körkortsärenden. Däremot föreslår utredningen att nuvarande bestämmelser om automatisk avstängning av återfallsfyllerister från systembolagens utminuteringsställen skall upphävas. Utredningens ståndpunkt i fråga om fylleriets rättsverkningar leder till att man efter fylleristraffets avskaffande ändå måste ha tillgång till ett centralt register över inträffade fyllerifall. I stället för registrering av avdömda fylleriförseelser blir det nu fråga om registrering av beslutade omhändertaganden av berusade personer, vare sig omhändertagandet skall ske på akutklinik eller i förvaringslokaler hos polisen. Detta medför en utvidgning av nuvarande registrering. För närvarande blir nämligen endast de, som genom lagakraftvunna domar fälls till ansvar för fylleri, registrerade. Då åklagaren meddelar åtalseftergift eller då ett fylleriomhändertagande av annan grund inte leder till straff, sker däremot ingen anmälan till det särskilda straffregistret. Som tidigare framhållits föreslog presidenten Heuman i sitt betänkande om registreringen av alkoholbrottslighet ändring på denna punkt. Utredningens förslag innebär vidare att även de, som anträffas på enskild plats, skall kunna tas om hand för vård och behandling. Sådana omhändertagna undgår för närvarande straff och SOU 1968:55

faller alltså utanför den centrala registreringen. Registret kommer att fylla många uppgifter. Härigenom tillgodoses såväl de rättsskipande som de nykterhetsvårdande organens behov av upplysningar. Uppkommer t. ex. fråga om förvandling av böter måste åklagaren först genom utdrag ur registret undersöka om sådana indikationer föreligger att tvångsintagning på allmän vårdanstalt kan aktualiseras (jfr 12 § bötesverkställighetslagen). Då polisen h a r att pröva förutsättningarna för utfärdande av lämplighetsintyg i körkortsärenden m. m., vari sökandens skötsamhet ur nykterhetssynpunkt är av betydelse, torde det ofta vara nödvändigt att gå till det centrala registret. Innan beslut fattas om tvångsintagning* på allmän vårdanstalt under åberopande av »fylleriindikationen», torde länsstyrelsen alltid kräva utdrag ur registret, vilket styrker förekomsten av denna specialindikation. 10.3 Anmälan till registret

En central registrering av alla fylleriomhändertaganden förutsätter anmälningsskyldighet. En fråga är alltså på vem det skall ankomma att till registret anmäla dessa fall. Som utredningen i annat sammanhang framhållit bör de befattningshavare, som skall svara för den socialmedicinska vården av de omhändertagna på akutklinik, i största möjliga utsträckning befrias från administrativa göromål. Det är vidare ur behandlingssynpunkt angeläget att deras verksamhet inte kopplas samman med fylleriets rättsverkningar, t. ex. körkortsindragning, nykterhetsvårdande tvångsåtgärder o. dyl. Enligt utredningens mening talar alla skäl för att det bör vara polisens sak att svara för dessa anmälningar till registret. Anmälan bör ske så snart som möjligt efter det att be-

402 slut fattats om den omhändertagnes kvarhållande på akutklinik eller i de lokaler, som står till polisens förfogande för förvaring av omhändertagna berusade personer. Däremot anser inte utredningen att man i dessa fall behöver avvakta treveckorsfristen för fullföljd av talan mot beslutet. Det torde bli relativt sällsynt att en omhändertagen kommer att besvära sig hos domstol. Skulle frågan om omhändertagandet underställas domstols prövning och domstolen finna att omhändertagandet inte varit lagligen grundat, måste domstolen sända uppgift härom till registret så snart ske kan efter det att beslutet vunnit laga kraft. I dylikt fall kommer anmärkningen självfallet att avföras ur registret. 10.4 Registreringsmyndighet

Vad därefter angår frågan hos vilken myndighet den centrala registreringen av omhändertagna berusade personer bör ske, kan i och för sig övervägas att lägga denna uppgift på annan än kontrollstyrelsen. Registrets karaktär av straffregister talar sålunda mot att beslut om omhändertaganden, som i fortsättningen skall grundas på socialmedicinsk bedömning utan straffrättslig anknytning, skall föras till kontrollstyrelsens register. Å andra sidan förekommer redan nu att registret innehåller uppgifter om beslutade vårdåtgärder. Som nämnts registreras de som av nykterhetsnämnd ställs under övervakning eller efter länsstyrelsens resolution tas om hand för vård på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. I sitt förut omnämnda betänkande föreslog presidenten Heuman att registreringen av alkoholbrottslighet skulle ligga kvar hos kontrollstyrelsen. Alternativt tänkte han sig att man — om en central aktsamling beträffande klientelet på vårdanstalter för alkoholmissbru-

kare kunde anordnas hos socialstyrelsen — borde överväga att föra över kontrollstyrelsens straffregister dit. Utredningens förslag om avkriminalisering av fylleriet ger ytterligare motiv för en sådan alternativ lösning. Även om alltså övervägande skäl talar för att överföra registreringen av de omhändertagna akut berusade från kontrollstyrelsens straffregister till ett centralt register, lämpligen förlagt till den nya socialstyrelsen, har utredningen likväl inte velat förorda att så sker i nuvarande läge. Anledningen härtill är framför allt att det nu råder stor ovisshet om var och hur registreringen på detta och angränsande områden i framtiden kommer att ordnas. En arbetsgrupp inom statistiska centralbyrån är sålunda sysselsatt med en översyn av hela socialvårdsstatistiken. Statistiken på nykterhetsvårdsområdet är f.n. splittrad på statistiska centralbyrån, socialstyrelsen och kontrollstyrelsen. Av en inom centralbyrån den 11 augusti 1966 upprättad promemoria (stencilerad) framgår att behovet av en integrering här är uppenbart. Hur frågan slutgiltigt skall lösas torde emellertid bli beroende av bl. a. resultatet av fylleristraffutredningens arbete, sammanslagningen av social- och medicinalstyrelsen och den översyn av nykterhetsvården som påbörjats efter avlämnandet av 1964 års nykterhetsvårdsundersöknings betänkande (SOU 1967:36). — Vidare har justitiedepartementets budget- och planeringssekretariat i samarbete med statskontoret den 1 december 1966 utarbetat en promemoria (stencilerad) angående samordnad bearbetning av data inom justitiedepartementets område. Man tänker sig här en samordning av rikspolisstyrelsens, kriminalvårdsstyrelsens och kontrollstyrelsens register efter ADB-system. Ett samarbetsorgan för ADB inom rättsväsendet har tillsatts för att bl. a. överväga

SOU 1968:55

403 det särskilda straffregistrets framtida ställning. Under rådande förhållanden anser utredningen det vara lämpligast att tills vidare behålla registreringen av de omhändertagna berusade hos kontrollstyrelsen. Det kan då ifrågasättas om inte de tre kungörelserna angående det särskilda straffregistret nu bör föras samman till en gemensam lag i enlighet med presidenten Heumans förslag. Av samma skäl som åberopats för ett bibehållande av registreringen hos kontrollstyrelsen anser dock utredningen att en sådan reform bör anstå till dess klarhet vunnits i fråga om registrets framtida ställning. 10.5 Registrering av omhändertagna narkotikaberusade

I kontrollstyrelsens nuvarande register införs endast de som döms för fylleri på grund av alkoholberusning. Har någon tagits om h a n d på grund av berusning av annat än alkoholhaltiga drycker och bestraffats enligt 16 kap. 15 § andra stycket eller 21 kap. 15 § andra stycket brottsbalken, sker däremot ingen registrering. Enligt utredningens förslag skall omhändertagande av berusade personer kunna ske oavsett vilket berusningsmedel som använts. Även narkomaner skall sålunda kunna bli föremål för den intensivvård som det föreslagna systemet skall erbjuda. Det kan då övervägas om inte den av utredningen föreslagna ordningen också bör medföra att registreringen utvidgas till att gälla samtliga fall av omhändertaganden oberoende av vilket berusningsmedel som använts. Den omständigheten att registret tills vidare skall ligga kvar hos kontrollstyrelsen synes inte i och för sig h i n d r a en sådan registrering. Att narkotikamissbrukare faller utanför nykterhetsvårdens område utgör ej heller något bärande skäl mot att SOU 1968:55

man uppnår en gemensam registrering av samtliga akut berusade som tas om hand för vård och behandling. Å andra sidan måste en differentiering ske mellan alkoholberusade och andra berusade bl. a. med hänsyn till de ändamål som registret skall betjäna. Den föreslagna utformningen av »fylleriindikationen» i 15 § lagen om nykterhetsvård avser sålunda självfallet endast alkoholberusade. Enligt utredningens mening talar övervägande skäl för att anmälan till kontrollstyrelsens register skall ske i samtliga fall, då beslut meddelats om omhändertagande på grund av akut berusning. Har emellertid omhändertagandet indicerats av annan berusning än alkoholberusning måste anmälan till registret innehålla uppgift härom, varigenom de myndigheter, som begär utdrag ur registret, kan tillgodoses på denna punkt.

10.6 Länsnykterhetsnämndernas registrering

Enligt 7 § andra stycket kungörelsen angående skyldighet för domstolar m. fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen skall kontrollstyrelsen översända de inkomna uppgifterna till länsnykterhetsnämnden i det län, inom vilket den i uppgiften avsedda personen är kyrkobokförd eller eljest vistas, eller, i fråga om Stockholm, till stadens nykterhetsnämnd. Några föreskrifter har inte lämnats angående länsnykterhetsnämndernas fortsatta åtgärder med dessa uppgifter. I allmänhet brukar nämnderna registrera uppgifterna i egna register, som inte är enhetligt utformade, varefter uppgifterna i vissa fall befordras vidare till den lokala nykterhetsnämnden. Dessa register synes emellertid sakna ett bestämt ändamål. De är inte så fullständigt förda att de tillförlitligen kan ligga till grund för nykterhetsvårdande tvångsåtgärder. Då

404 tvångsintagning på allmän vårdanstalt aktualiseras eller då en persons förhållanden ur nykterhetsvårdssynpunkt närmare skall klarläggas måste sålunda alltid utdrag begäras från kontrollstyrelsens straffregister. Ur dessa synpunkter talar övervägande skäl för att länsnykterhetsnämndernas registrering i denna del kan undvaras. Man kan även i övrigt ifrågasätta om 7 § förevarande kungörelse har någon egentlig funktion att fylla ur nykterhetsvårdande synpunkt. Uppgifterna har inte något aktuellt nyhetsvärde för nykterhetsnämnderna. Långt innan lagakraftvunnen dom föreligger har nämligen de kommunala nykterhetsnämnderna så gott som alltid fått kännedom om de fall som avses med uppgifterna. Genom polisens och åklagarmyndighetens anmälningsskyldighet enligt 10 § lagen om nykterhetsvård får sålunda nämnderna redan under polisutredningen uppgift om dem som kan misstänkas missbruka alkoholhaltiga drycker. Är det fråga om trafikonykterhetsbrott blir nykterhetsnämnderna dessutom engagerade i fallet i samband med att körkortsfrågan tas upp till prövning. Vad särskilt angår fylleri kommer ju nämnderna att kopplas in på fallen redan i samband med omhändertagandena eftersom, vilket utredningen föreslår, en tjänsteman från nykterhetsnämnden kommer att vara placerad på akutkliniken eller intermittent stationerad hos polisen. Det ter sig här helt meningslöst att uppgift om samma sak sedermera skall översändas till nykterhetsnämnden via länsnykterhetsnämnden från kontrollstyrelsen. Den omständigheten att länsnykterhetsnämnderna genom uppgiftslämnandet från kontrollstyrelsen hålls kontinuerligt informerade om inträffade alkoholbrott, vilket kan vara av betydelse för deras möjligheter att följa de lokala nykterhetsnämndernas arbete, synes

ej heller vara tillräckligt skäl för ett bibehållande av nuvarande ordning. På grund av det anförda föreslår utredningen att 7 § andra stycket förevarande kungörelse upphävs. I den mån de nykterhetsvårdande myndigheterna efter genomförandet av utredningens förslag önskar få upplysning om en klients tidigare förhållanden ur nykterhetsvårdssynpunkt bör kontrollstyrelsens register anlitas. Någon anledning för kontrollstyrelsen att utan sådan framställan ex officio översända uppgifter torde däremot inte finnas. Genom den sålunda föreslagna åtgärden bortfaller behovet av en arbetskraft hos kontrollstyrelsen. Hos länsnykterhetsnämnder och kommunala nykterhetsnämnder görs betydande arbetsbesparingar som kan komma det egentliga vårdarbetet till godo. 10.7 Författningsändringar

Utredningens förslag medför att vissa ändringar måste göras i de särskilda kungörelserna angående kontrollstyrelsens straffregister. I kungörelsen den 17 juni 1955 (nr 512) angående skyldighet för domstolar m. fl. att meddela vissa uppgifter till kontrollstyrelsen bör uppgiftsskyldigheten rörande fylleri ersättas med en skyldighet för vederbörande polismyndighet att till kontrollstyrelsen anmäla skedda omhändertaganden enligt den föreslagna lagen om omhändertagande och behandling av berusade personer. Har berusningen orsakats av annat än alkoholhaltiga drycker skall som nämnts anmälan innehålla uppgift härom. I fall då omhändertagandet efter domstols prövning funnits sakna laga grund, bör det ankomma på domstolen att sända uppgift till kontrollstyrelsen. Särskild föreskrift härom h a r intagits i förslaget. Vidare synes den ändringen böra göras i 2 § att skyldighet att till registret anSOU 1968:55

405 mala fall, då polisman ådömts disciplinstraff för fylleri, utgår. Frågan om disciplinär bestraffning av polisman regleras nämligen numera i statstjänstemannalagen och det saknas anledning att i detta hänseende särskilja polismännen från andra tjänstemän. Slutligen bör enligt vad tidigare anförts 7 § andra stycket upphävas. Avkriminaliseringen av fylleriet medför att rubriken till kungörelsen den 17 juni 1955 (nr 513) om särskilt straffregister rörande fylleri och vissa andra brott, bör ändras. Vidare följer av utredningens förslag att upphäva kontroll-

SOU 1968:55

styrelsens beslutanderätt i fråga om automatisk spärrning av fyllerister m. fl. från systembolagens utminuteringsställen, att det i 2 § sjunde stycket upptagna stadgandet kan utgå. Vad slutligen beträffar kungörelsen den 26 maj 1961 (nr 186) om skyldighet att inhämta utdrag av det hos kontrollstyrelsen förda straffregistret bör här göras vissa redaktionella ändringar. Vidare bör det i kungörelsen upptagna stadgandet, enligt vilket i mål om bötesförvandling uppgift skall kunna inhämtas från länsnykterhetsnämnd i stället för från kontrollstyrelsens register, utgå.

AVDELNING

IV

U t r e d n i n g e n s förslag i p r a k t i s k t i l l ä m p n i n g

SOU 1968:55

ADERTONDE

KAPITLET

Försöksverksamheten vi L Nordhemspolikliniken

1. Försökets

uppläggning

Polisstationen vid fjärde polisvaktdistriktet i Göteborg, belägen vid Tredje Långgatan i Järntorgskvarteren, har för omhändertagande av fyllerister tillgång till 23 arrester, varav fyra är dubbelarrester. Man kan alltså där på en gång förvara maximalt 27 fyllerister. Till polisstationen förs fyllerister, som tas om h a n d i de centrala och västra delarna av Göteborg. De östra stadsdelarna och Hisingsdistriktet belägger i första hand sina egna arrester. När långgatsstationen blir fullbelagd meddelas detta de övriga distrikten och radiobilarna, varpå man belägger dessa vaktdistrikts arrester. När sedan platser ånyo blir lediga på långgatsstationen, skickar man ut meddelande om detta till de övriga distrikten och till radiobilar och piket. 1 Kapaciteten hos långgatsstationen är således betydande. Under år 1965 omhändertogs på långgatsstationen mer än 15 000 fyllerister, vilket betyder, att ungefär var åttonde fyllerist i Sverige hamnade där. Sedan den 1 januari 1960 drivs i en med polishuset sammanbyggd fastighet en kommunal alkoholpoliklinik — Nordhemspolikliniken — administrerad av sjukvårdsstyrelsen i Göteborg. En dörr är upptagen i muren mellan de båda byggnaderna. Därigenom kan polisen lätt och snabbt få medicinsk hjälp och kliniken i sin tur få polishjälp, när allvarligare bråk uppstår på kliniken. Samarbetet mellan de båda institutioSOU 1968:55

nerna har under de gångna åren varit mycket gott. De rådande lokala förhållandena föranledde fylleristraffutredningen att låta företaga en provundersökning dels av fylleristklientelet i allmänhet, dels — något noggrannare — av viss, slumpmässigt vald del av samma klientel. Denna undersökning, för vilken ej några mera strikta direktiv utfärdades, ägde rum under sju dygn i mars månad 1966. För att få alla veckodagar representerade valde man med tanke på undersökningspersonalens berättigade krav på vila att låta undersökningen pågå vart fjärde dygn med början den 1 mars klockan åtta på morgonen. Under de sju dygn, som undersökningen varade, infördes till fjärde vaktdistriktet sammanlagt 320 fyllerister, fördelade på de olika dagarna sålunda (inom parentes anges antalet fyllerister som överfördes till kliniken): tisdagen den 1 m a r s lördagen " 5 onsdagen ' 9 söndagen ' 13 torsdagen " 17 måndagen " 21 fredagen 25

46 56 45 13 63 38 59 320

2.

( 8) (10) ( 9) ( 3) ( 8) ( 7) (10) (55)

Klientelet

Av de 320 fylleristerna infördes alltså till polikliniken för närmare undersökning sammanlagt 55 män. Samtliga 1

Det sagda gäller förhållandena i m a r s 1966; sedermera h a r genom tillkomsten av nytt polishus situationen delvis ändrats.

410 de omhändertagna var män; kvinnliga fyllerister förs i Göteborg alltid till en särskild »kvinnofinka». Av de omhändertagna manliga fylleristerna blev således 17 procent föremål för en något mera noggrann medicinsk bedömning. Det gick ej att genomföra undersökningen helt som planerat, nämligen att exakt var femte fyllerist skulle införas till polikliniken. Orsakerna härtill skall senare beröras. Åldersfördelningen hos fylleristerna framgår av följande tabell.

Tabell

18:2.

Hos poliAntal fylleri- sen kvar- Till polikliniken förseelser stanöverförda nande över 200 101—200 51—100 26— 50 11— 25 6— 10 1— 5 Ej känd hos NN

7 30 39 28 36 33 43

5 2 9 8 10 7 9

Summa

12 32 48 36 46 40 52

320 Tabell 18: 1. Ålder (år)

Kvar hos polisen

Till polikliniken

Summa

u n d e r 21 21—25 26—30 31—35 36—40 41—45 46—50 51—55 56—60 61—65 66—70 över 70

15 26 25 42 45 40 23 20 15 5 4 5

2 1 3 8 7 13 6 5 5 3 1 1

17 27 28 50 52 53 29 25 20 8 5 6

320 Den yngste fylleristen var 17 å r gammal, den äldste 81 år. Det bör h ä r inskjutas att polisarresterna knappast är lämpliga förvaringsställen för intoxikerade 81-åringar. Man fick intrycket att klientelet var ganska svårt alkoholskadat. En undersökning har gjorts beträffande antalet fylleriförseelser hos det undersökta klientelet. Uppgifterna har lämnats av stadens nykterhetsnämnd. Undersökningen redovisas i följande tabell. Mest belastad var en 70-åring med 360 fylleriförseelser. Av de omhändertagna var 129 förut kända på Nordhemspolikliniken (40 p r o c e n t ) . Av de till polikliniken över-

förda var 22 tidigare kända (40 procent). Genomsnittligt torde poliklinikmaterialet ha varit mera belastat än polismaterialet, medelåldern hos poliklinikmaterialet var också något högre. Till stor del sammanhänger detta med att polismaterialet innehöll flera utlänningar med låg ålder. Såsom undersökningen var upplagd, skulle utlänningar ej tas in på polikliniken. Antalet utlänningar var förhållandevis stort i polismaterialet. I gruppen med 1—5 fylleriförseelser var 22 utlänningar. Bland dem, som ej var kända av nykterhetsnämnden, fanns 19 utlänningar. Det ställde sig ibland mycket svårt att helt få klarlagt nationstillhörigheten. En del män med utländska namn och utländsk födelseort visade sig numera vara svenska medborgare. Likväl torde närmare 50 av de omhändertagna ha varit utlänningar, de flesta av dem finska medborgare, några norrmän, ett fåtal danskar och tyskar samt en ungrare. Söndagsdygnet redovisade sju utlänningar mot sex svenskar. Många av fylleristerna var bostadslösa. Många av dem uppgav att de saknade fast bostad. En icke oväsentlig del uppgav täckadresser. Undersökningsledaren — överläkaren doktor Ring Lundquist — var närvaSOU 19(58:55

411 rande vid undersökningen hela tiden under de sju dygnen med undantag av en och en halv timme på kvällen den 5 mars. Då tjänstgjorde i hans ställe två läkare med speciellt socialmedicinskt intresse. Detta innebär, att av de 320 omhändertagna fylleristerna mer än 300 i större eller mindre mån observerades av undersökningsledaren. Denne gjorde därvid en del såväl medicinska som sociala rön, för vilka h ä r i korthet skall redogöras. Axplocket, som tagits ur det »fylleristmaterial» som förvarades i polisarrest, har huvudsakligen gjorts för att man skall kunna bilda sig en uppfattning om vilka problem, däribland medicinska, som medicinskt oskolad personal tvingas ta ställning till. Tisdagen den 1 mars Fall nr 3. Epileptiker, gravt hjärnskadad, spastiker. Ringde f.ö. några dagar senare till sin assistent på nykterhetsnäninden och riktade anklagelser mot Lundquist för att Lundquist ej motsatte sig hans finkande — Lundquist borde ha sett att han var svårt sjuk. Fall nr k. Finkades åter samma dag. Fall nr 10. Kombinerad förgiftning, delvis tablettpåverkad. Objekt för observation av Lundquist. Fall nr 20. Sprit- och tablettpåverkad narkoman på dagspermission från stadens mentalsjukhus. Observationsfall. Fall nr 29. Uselt allmäntillstånd vid införandet till polisen. Tjänstgörande förste polisassistent uppgav att man »utan vidare» omedelbart hade låtit föra mannen till Sahlgrenska sjukhuset, om Lundquist ej varit närvarande. Mannen var i det närmaste medvetslös. När man lyckades få honom att tala, klagade han över hjärtsmärtor och värk i vänster arm. Elektrocardiogram togs i finkan och det gav ej anledning till oro. När han efter sex timmar väcktes, sjönk han emellertid samman, varför Lundquist lade in honom på poliklinikens vårdavdelning för vidare observation och vård. Fall nr 40. Ungrare i hysteriskt konfusionstillstånd, låg helt orörlig på golvet. Det övervägdes, om han skulle sändas till mentalsjukhus, men Lundquist förordade observation. SOU 1968:55

Lördagen den 5 mars Fall nr 3. Uppgavs vara »avhystad från spårvagn», inga anamnestiska uppgifter i övrigt. Låg på golvet, reagerade ej på tilltal. Obekväm klinisk undersökning visade intet anmärkningsvärt. Observation. Onsdagen den 9 mars Fall nr 8. Avföringen hade gått i kläderna, extremt illaluktande. Åtgärd: finkning. Väcktes efter sex timmar, fick lämna polishuset, ingen åtgärd i övrigt. Fall nr 9. Finkades åter samma dag. Fall nr 10. Finkades åter samma dag. Fall nr 15. Finkades åter samma dag. Under mellantiden köpt två halvbuteljer renat brännvin av langare •—• alltid påpassliga och till hands åt bakfulla. Fall nr 18. 81-årig försörjningshemsgubbe. Skrabbig och trött. Observation. Kunde efter någon timme på Lundquists uttryckliga begäran åter beredas plats på försörjningshemmet. Fall nr 19. Finkades åter samma dag, vid sista tillfället helt redlös. Fall nr 25. Fryntlig och fet 70-åring. Hade vanan inne, varit med om samma procedur 360 gånger tidigare. Fall nr 30. Extremt illaluktande, massor av avföring i kläderna. Argsint. Skulle skandalisera polisen genom pressen. Lades i arresten, väcktes efter de vanliga sex timmarna och fick gå; ingen åtgärd i övrigt. Söndagen den 13 mars Fall nr 10. Senildement åldring, »portförbjuden» på försörjningshemmet under en månad. Ingenstans att ta vägen vid avgången. Fall nr 13. Våldsam yngre man, infördes med handfängsel. Torsdagen den 17 mars Fall nr 8. 74-årigt försörjningsfall, helt förfallen, påträffades av polisen sovande i en plantering. Åter finkad några timmar efter frigivningen. Fall nr 12. Kombinerad förgiftning, massor av tabletter i fickorna. Observation. Fall nr 22. Psykiskt defekt man, vilkens rätta plats torde varit mentalsjukhus. Skrek högljutt, starkt orolig. Fall nr 29. Utlänning, blev illa sparkad av annan fyllerist i dubbelcell. Fall nr 30. Dement, hjärnskadad, hjärtsjuk 56-åring med massor av fyllerier. Väl känd av Lundquist. Observation. Fall nr 34. Hemlös 55-åring med fullt av

412 avföring i kläderna. Ut m i t t i natten, lika eller mera s t i n k a n d e ; ingenstans a t t ta v ä gen. Fall nr iO. Återkom senare samma dygn ä n n u mera berusad. Fall nr i8. Berusad, mutistisk, tysk sjöman, dolsk. Slog och bänkade oerhört p å celldörren, slog sönder sin högra h a n d . Gick och lade sig först efter h a l v a n n a n timme. Måndagen den 21 mars Fall nr 17. 23-årig fil. stud. Goda studieresultat. Lundquist trodde a t t det var en förstagångsfyllerist och ville ta in honom, men h a n avböjde d å h a n ej ansåg sig b e rusad. Talade med h o n o m vid frisläppandet, fann då att h a n hade t r e fyllerier tidigare. Han h a r sedermera upptagit k o n t a k t med Lundquist. Fall nr 19. Slog och b ä n k a d e enormt p å celldörren. Orolig, olycklig, varför Lundquist lade in honom på vårdavdelningen efter frisläppandet. Fall nr 23. Kombinerad förgiftning med massor av olika sorters tabletter i fickorna. Observation. Fall nr 30. Insulin och insulinspruta i fickan, diabetiker. Erbjöds poliklinikplats men ansåg sig ej berusad. Observation. Fall nr 33. Avhämtad på Sahlgrenska sjukhuset, infördes på bår, n e r s p r u t a d . Observation. Fall nr 3i. Mentalsjuk, därom ingen tvekan. Ej trängande vårdbehov. Fall nr 36 och 37. Måttligt spritpåverkade ynglingar, gripna då de under morgontimm a r n a höll på att gräva den enes grav i en plantering på Linnéplatsen. Förebud till någon sorts r i t u a l m o r d ? Högst b i s a r r psykisk förgiftningsbild. Lundquist fick syssla ingående med dem och deras föräldrar till klockan 11 följande dag. Högst trolig diagn o s : marijuanaförgiftning, mycket vag misstanke på L.S.D.-förgiftning. Vårdattest till mentalsjukhus på den ene. Varken polisen eller Lundquist hade sett något l i k n a n de tidigare. Fall nr 38. Infördes t i l l s a m m a n s med sin schäferhund; fick dela cell med denna. Fredagen

den 25 mars

Fall nr 9. Kolossalt berusad. Diverse t a b letter i fickorna. Observation. Fall nr Ii. Avföring i kläderna. Ingen speciell åtgärd. Bostadslös. Fall nr 19. Massivt näsblod efter slags-

mål. När h a n släpptes var h a n h e l t nerblodad. Groteskt utseende. Överfördes till polikliniken och tvättades r e n . Lades därefter in på vårdavdelningen. Väl k ä n d av personalen sedan länge. Fall nr 25. Kombinerad förgiftning, sprit + valiumtabletter. Observation. Fall nr 26. Hade dagspermission från stadens m e n t a l s j u k h u s . Återfördes dit vid frisläppandet. Fall nr 38. I det n ä r m a s t e komatös av spritförgiftning. Observation. Fall nr il. Blev extremt lömsk vid avvisiteringen. Skulle egentligen in till polikliniken, men Lundquist avstod. Ett fall, som på ett intressant sätt belyser frågan, var polisens medverkan vid ett reformerat behandlingssystem bör u p p h ö r a . Fall nr 50. Oerhört våldsam yngling, slog vilt omkring sig, bet sig fast i konstaplarna. I anslutning till ovanstående axplock h a r Lundquist gjort följande reflexioner. Det n u v a r a n d e omhändertagandet av fyllerister är inte tidsenligt. Polisens resurser att socialt hjälpa fylleristerna är högst otillfredsställande. De nästan obligatoriska sex t i m m a r n a i arresten är för de allra flesta fylleristerna en alltför kort tid. De får lämna polishuset bakrusiga och långt ifrån fullsövda. De blir därigenom inte sällan offer för langare, och ofta blir de åter finkade samma dygn, vilket medicinskt sett betyder ett än svårare och mera utdraget förgiftningstillstånd. Berusade personer med kroppsliga och psykiska skavanker utsätts för risker, som medicinskt skolad personal måste betrakta med ogillande. Det är närmast förvånansvärt i h u r hög grad polisbefälet lyckas klara av även medicinskt sett rätt intrikata fall, men det är absolut orealistiskt att tänka sig att inte misstag kan begås. Som förhållandena nu är lägger man ett alltför stort ansvar på personer, av vilka man ej kan begära att de skall klara av saken. Lundquist tillägger att undersökningen i vissa hänseenden berört honom chockartat; han SOU 1968:55

413 visste inte, att förhållandena var så bekymmersamma som de visade sig vara. 3.

Klinikverksamheten

Vid undersökningen på polikliniken tjänstgjorde under de aktuella dygnen följande personal: 1 läkare; 1 sjuksköterska; 1 sjukvårdsbiträde; 1 sjukvårdare; 2 socialarbetare, nämligen avdelningens ordinarie kurator eller assistent från nykterhetsnämnden jämte en nykterhetsvårdsassistent, placerad vid registret på nykterhetsnämnden; samt 1 polisman (utklädd till sjukvårdare). Därtill kom tillfällig hjälp från poliklinikens befattningshavare i övrigt, laboratoriesköterska, expeditionshjälp o.s.v. Alla medverkande fullgjorde sina uppdrag på ett mycket intresserat och ambitiöst sätt. Arbetet var mycket krävande men det kunde dock slutföras i stort sett enligt i förväg uppgjorda planer. Det hade av fylleristraffutredningen framförts önskemål att var femte fyllerist — utländska medborgare och »spärrade» personer undantagna — skulle överföras till polikliniken för noggrannare diagnostik, mera medicinskt inriktad vård och för snabbt igångsättande av möjliga sociala hjälp- och stödåtgärder. Under tre av de sju dygnen kunde anvisningarna helt följas. En dag måste man hoppa över en mycket vildsint fyllerist. De resterande tre dygnen förrycktes schemat av olika orsaker, varav några här skall nämnas. En för polikliniken »aktuell» man bad Lundquist argsint »dra åt helvete». En måste återföras sedan man kommit en bit på SOU 1968:55

väg, då han gjorde våldsamt motstånd. I ett fall avrådde polisen Lundquist bestämt från att försöka idka övertalning. I fyra fall nekade vederbörande följa med in därför att han inte ansåg sig berusad och ej heller i behov av medicinsk vård. Samtliga dessa fyra blev i stället finkade. I två fall var Lundquist upptagen av arbete på polikliniken och kunde ej komma till tals med de »riktiga numren». Ett fall missades därför att arbete med ett par marijuanaförgiftade hos polisen upptog Lundquists tid. I de allra flesta fallen följde vederbör a n d e utan svårighet med till polikliniken, och inte få visade en påtaglig iver att följa med. De var tacksamma redan från början. Tre fördes till polikliniken i det närmaste redlösa. I allmänhet var det inte förenat med några nämnvärda svårigheter att klä av patienterna och få dem i säng men undantag förekom. Några fattade inte riktigt galoppen. De u n d r a d e lite vad som var på gång. En ung närmast redlös man var på misshumör och slog till sköterskan men lugnades relativt snart. Det övervägande flertalet lät sig villigt undersökas, men några få vägrade provtagningar. Ett par stycken ville inte vara »försökskaniner». Tio stycken vägrade ta emot erbjuden sömnmedicin; en del av dessa blev efter h a n d lite besvärliga, framför allt störande för de övriga: de pratade och sjöng visor, de skulle upp och röka stup i ett, och de sysselsatte personalen över hövan till förfång för annat arbete. Tre av de till polikliniken överförda måste sändas i retur till polisavdelningen. Av dessa kom en aldrig ens i säng. Det föreföll som om han vädrade någon form av försåt, och han bad efter en stund att få återvända till finkan, vilket han också fick. En synnerligen omogen och hysterisk ung man kunde inte behållas därför att han absolut inte kunde komma till ro. Han vägrade att ligga i

414 sin säng och han försökte sig lite på slagsmål. Därtill var han högljudd och synnerligen störande för medpatienterna. Hade isoleringsrum funnits tillgängligt hade han med största sannolikhet kunnat hållas kvar. Den tredje mannen vaknade efter sex och en halv timme och var vresigt oförskämd. Han hotade skandalisera polikliniken och krävde att få återgå till polisen. Några av dem, som efter hand fick lämna polikliniken, hade man besvär med, särskilt med dem som vägrade medicinsk terapi. En patient sov dock utan sömnmedel i över 13 timmar, en tid att jämföra med de vanliga sex timmarna i polisarrest. Värsta bekymren beredde en man som efter en två och en halv timmes lång vila i sängen beskyllde personalen för »psykisk tortyr», därför att man inte ville släppa iväg honom. Han var nu inte särskilt berusad, och Lundquist ansåg honom ej så påverkad att indikationerna för omhändertagande var särskilt starka. Två av patienterna var starkt motoriskt oroliga. De sprang upp ideligen och var mycket störande. De skulle troligen med lätthet ha kunnat lugnas ner om man haft tillgång till isoleringsrum. En fick lämna polikliniken efter sju timmar därför att han skulle gå till sitt arbete och ansågs i stånd till det. En fick lämna kliniken i förtid på grund av platsbrist på kliniken. En fick gå efter nära sex timmar därför att han »skulle låsa upp för hustr u n » ; henne hade han tydligen låst in av någon anledning. Ett par stycken av patienterna kunde man lätt lugna ner genom att ge dem tillåtelse att gå upp och röka någon gång. Många bad att få ligga kvar så lång tid som möjligt. I regel var emellertid patienterna synnerligen tacksamma, och flera av dem yttrade spontant att »så h ä r skulle det alltid vara». Många var intresserade av h u r det skulle bli med böterna. Ett

par var rädda för att de skulle rapporteras till nykterhetsnämnden. När de väl var färdigklädda och hade kvitterat ut sina tillhörigheter, hade de mestadels bråttom ut. De var endast undantagsvis benägna att samtala med den närvarande socialarbetaren. Klientelet visade sig vara svårt belastat i fyllerihänseende. 49 av de 55 var kända på nykterhetsnämnden, 22 hade redan tidigare haft kontakt med polikliniken. Minst 31 patienter hade tidigare en eller flera gånger varit intagna på anstalter för alkoholmissbrukare. 15 uppgav att de saknade bostad — troligen befann sig många fler i samma predikament, men de uppgav täckadresser. Tolv överfördes för vidare vård till poliklinikens vårdavdelning. Indikationerna skiftade. En del var i dåligt skick medicinskt sett. Ett par flyttades över för platsbristens skull. Ett par »filmade till sig» vårdplatser. De skrev ut sig fortast möjligt dagen därpå. Närmast beklämmande var att endast tre stycken av samtliga som fördes över till polikliniken visade intresse för efterbehandling. Många anmälde visserligen intresse men de uteblev. Av de tre kan endast en sägas ha genomfört en strikt behandling. Allvarligare kroppsliga sjukdomstecken var inte vanliga. Några patienter hade en påtagligt förhöjd sänkningsreaktion. Av dessa hade en lungkatarr, varför han hänvisades till sin ordinarie läkare. En medelålders man hade tecken till kronisk myocardit. En sockersjuk ingick i materialet. En hade en mycket ful psoriasis och rekommenderades söka hudläkare. Han var f.ö. synnerligen vanvårdad och måste badas, innan han lades till sängs. En patient hade en ganska uttalad sekundäranemi. Ett flertal visade, som man kunde vänta, leverförstoring. Leverfunktionsprov togs på 27 patienter, och av dessa hade 14 SOU 1908:55

415 stycken patologiska transaminasvärden, t r e av dem jämväl patologiska thymolvärden. Den äldste patienten företedde tecken till en senil involution. Ej så få var hjärnskadade, avtrubbade och mer eller mindre dementa. I materialet ingick två stycken 19åringar. Den ene av dessa erbjöd en närmast tröstlös prognos. Han var svårt alkoholiserad. Han hade ett stort antal fylleriförseelser bakom sig och h a r sannolikt ett än större framför sig. Han var kriminaliserad. Han hade varit intagen på ungdomsvårdsskola. Man hade försökt på alla sätt att hjälpa och stödja honom, men han återföll ständigt. Den a n d r e var en ren förstagångsfyllerist. Han var anställd vid telegrafverket. Han hade i motsats till den andre ynglingen en god hemmiljö. Han var mager, gänglig och tunn, och han hade festat på några flaskor starköl samt en halvbutelj starkvin och av detta blivit i det när-

SOU 1968:55

maste redlös. Han mådde illa och kräktes, och han snyftade och snörvlade. Han var djupt olycklig för att föräldrarna skulle få vetskap om hans situation, och han tog löfte av Lundquist att inte ringa upp föräldrarna. Han fick innan han gick tala ut med socialarbetaren och med Lundquist, och Lundquist rådde honom att öppet tala om för sina föräldrar hur det hela hade gått till. Han lovade också Lundquist att snarast söka kontakt med rådgivningsbyrån i alkoholfrågor. Ett par timmar senare blev Lundquist uppringd av en högeligen förtretad mor, som i ampra ordalag kritiserade Lundquist för att han inte hade ringt upp föräldrarna. Därefter har Lundquist inte hört något från den unge mannen, och det har inte rådgivningsbyrån heller. Det må här slutligen påpekas att de personer som togs in för undersökning på kliniken inte åtalades för fylleri.

NITTONDE

KAPITLET

KKentelundersökning i Linköping I avsnittet »Nykterhetsvårdens medicinska och sociala resurser» har utredningen redovisat den verksamhet för omhändertagande av akut alkoholsjuka, vilken bedrivs på psykiatriska kliniken vid regionsjukhuset i Linköping under ledning av överläkaren där, docenten G. Wretmark. Av stor betydelse i detta sammanhang är också de jämförande undersökningar av alkoholpatienterna på kliniken och av fylleristerna i polisarresten i Linköping, vilka Wretmark under hösten 1966 utfört i samarbete med bitr. överläkaren G. Franklin och underläkaren J.-E. Svensson. Wretmark och hans medarbetare h a r samlat statistiska, medicinska och sociala data rörande dels de alkoholsjuka som under augusti—september intagits på klinikens akutavdelning och dels de fyllerister som mellan kl. 18 och 23 varje kväll under tiden den 1 september—den 4 oktober fanns intagna i polisarresten eller infördes dit. Mellan angivna klockslag uppehöll sig således någon av läkarna på polisstationen och registrerade alla fyllerister. Huvudparten eller 85 procent av samtliga fyllerister kunde man därigenom få med i materialet. I klinikmaterialet ingår 138 personer med 234 intagningstillfällen och i arrestmaterialet 93 personer med 102 arresteringstillfällen. Skillnaden i »återintagningsfrekvens» beror främst på att det i klinikmaterialet ingår sju notoriska recidivister, som ensamma svarar för 50 intagningstillfällen.

Fördelningen på ålder och kön i de båda materialen visas i figur 19:1 och 19: 2. Trots att medelåldern i de båda materialen inte skiljer sig mycket åt är det ändå uppenbart, att de yngsta åldersgrupperna oftare kommer i arresten, medan för klinikens del tyngdpunkten ligger i åldersgruppen 35—50 år. I arrestmaterialet var det sju personer som omhändertagits för fylleri för första gången, medan 48,4 procent ej hade någon fylleriförseelse senaste året. Av arrestmaterialet, räknat på intagningstillfällen, hade 4,8 procent övernattat på kliniken under föregående vecka, 8,8 procent under föregående månad och 24,5 procent under det senast förflutna året. Man kan alltså konstatera att det här i stort sett rör sig om två skilda material med relativt liten överlappning. Antalet intagningar på kliniken fördelar sig ganska jämnt över veckans alla dagar, se figur 19: 3, medan man i arrestmaterialet noterat en betydande topp på lördagar, se figur 19: 4. I figur 19: 5 redovisas antalet intagningstillfällen per person på kliniken under augusti—september. I det övervägande antalet fall är det fråga om ett intagningstillfälle, medan endast en mycket liten grupp svarar för flera än tre intagningar. Av de två personer som under den aktuella perioden svarat för vardera tolv intagningar var den ene en man, som redan på små alkoholmängder utvecklade en psykotisk bild, och den andre en man, som väntade på intagSOU 1968:55

417 Antal individer 30n=l38 fcT=l23 9=15 ) M = 39,4 M=44,0 s = 11,9 s = 1,2. 25-

20-

15-

10-

5-

<I9 20-24 25-29 30-34 35-39 Fig. 19:1. Klientelets ålder; klinikmaterialet.

40-44

45-49

50-54

55-59

60-64

65-69 Ålder

Antal individer 20n=93,(cf=92,9=l) M= 36,3 s = 15,3 15-

10-

14-19 20-24 25-29 30-34 35-39 40-44 45-49 Fig. 19:2. Åldersfördelningen i arrestmaterialet. SOU 1968:55

50-54 55-59 60-64

65-69 70-74Ålder

418 Söndag

Måndag

Fig. 19:3. Intagningstillfällen

Tisdag

Onsdag

(%) fördelade på veckodagar;

Torsdag

Fredag

Lördag

klinikmaterialet. 37,3%

5öndag

Mandag

Fig. 19:4. Intagningstillfällen

Tisdag

Onsdag

(%) fördeladepå veckodagar;

Torsdag

Fredag

Lördaq

arrestmaterialet.

SOU 1968:55

% au—

70-

60-

50-

40-

30-

20-

10n

1 1 =

.

I

= 6 Antal

Fig. 19:5. Antalet intagningstillfällen

= 8

10 II

intagningstillfällen

per person på kliniken under augusti—september.

ning på allmän vårdanstalt. Det är emellertid den relativt lilla gruppen människor, som svarar för många intagningstillfällen, som gör arbetet plågsamt och som sliter mest på personalen. Ett smidigare och snabbare intagningsförfarande på institution avsedd för mera långvarig alkoholistvård är därför önskvärt. Hur patienten h a r kommit till kliniken framgår av figur 19: 6. över hälften har kommit självmant och resten med assistans av familj, nykterhetsnämnd o.s.v. I 15,4 procent av alla fall har patienterna haft läkarremisser, och i 10,7 procent har polisen själv tagit initiativet till att patienten kommit till kliniken utan att han först suttit i arresten. Då inremitterande instanser inte alltid kunnat renodlas utan ibland förekommer i kombination överstiger summan 100 procent. »Annan» representerar i SOU 1968:55

= 7

regel en kamrat, vilken inte så sällan varit i sådant skick, att även han blivit intagen. Av naturliga skäl är polisen enda inremitterande instans när det gäller arrestmaterialet — utom i ett fall, när vederbörande själv kom in på polisstationen och aggressivt klagade över att hans taxi ej kommit. Han befanns vara påtagligt berusad och togs för fylleri på enskilt område. 1. Medicinska

data

Bedömningen av berusningsgraden i de båda materialen anges i figur 19: 7. Berusningsgraden har indelats i följande fyra grader: grad 0 » 1 = Lättare påverkan men i stort sett bibehållen fasad.

420 5l,7°/o 20—1

15-

10-

5-

0-1

»—I Själv

1—I Familjen

g. 19:6. Inremitterande

»

»

1 NN

instans. Psyk.

Länkarno

kliniken (heta

2 = Sluddrig, vinglig, distanslös, bråkig, påstridig, negativistisk, svårhanterlig. 3 = Redlös.

Man finner klart högre berusningsgrad i arrestmaterialet och man kan också nämna, att grad 2 i arrestmaterialet oftare närmade sig grad 3 än i klinikens material. Viktigt är också att notera det ganska stora antalet med berusningsgrad 0 och 1 i klinikens material. Dessa utgör i stort sett två kategorier: dels de som kommer för att få hjälp att inte börja dricka eller fortsätta påbörjat drickande, dels de som kommer i abstinensfas. Förekomsten av kronisk alkoholism, addiktion, annan psykisk sjukdom och somatisk sjukdom redovisas i tabell 19:1. När det gäller klassificeringen av alko-

Polisen

Läkare

Annan

materialet).

holsjukdomens olika stadier har undersökningen följt Bowman och Jellinek (1942) och Åmark (1951). Addiktion förekom oftare i klinikmaterialet, skillnaden är signifikant men är inte så stor som när det gäller kronisk alkoholism. Alkoholsjukdom över huvud taget återfanns i 81,8 procent i klinikens material och i 54,7 procent i arrestmaterialet. Tabell 19:1. (siffrorna

Sjukdomsfördelning.

avser antalet personer). Kliniken

Arrest

Kron.alk.

40,6 % 16

16,8 %

Addiktion

77,5 % 49

51,6 %

Annan psyk.sjd 69

50,0 % 42

44,2 %

Somatisk

12,3 % 13

13,7 %

sjd.

17 SOU 1968:55

421 °/o in+agningstillfällen 100

Berusningsgrad

Fig. 19:7. Berusningsgrad.

Att klinikmaterialet h a r kommit längre in i en verklig alkoholsjukdom återspeglas bl. a. av de tidigare n ä m n d a åldersskillnaderna. Det är dock värt att uppmärksamma att över hälften av arrestmaterialet utvecklat addiktion. När det gäller somatisk sjukdom är det här fråga om »uppgiven somatisk sjukdom». Det rörde sig mycket sällan om sjukdomstillstånd, som krävde mera omedelbara åtgärder. I arrestmaterialet företedde dessutom 6,9 procent någon form av somatisk skada, mestadels i form av kontusionsskador. I klinikmaterialet var motsvarande siffra 3,9 procent. »Annan psykisk sjukdom» förekom lika ofta i de båda materialen. I ungefär hälften av fallen var det fråea om SOU 1968:55

»abnorm personlighet» medan resten utgjordes av insufficienstillstånd mestadels med depressiv prägel. Det kan anmärkas att i arrestmaterialet återfanns två personer, vilka vårdats under diagnosen schizofreni. I endast 2,9 procent av arrestmaterialet hade läkare tillkallats, vilket kan stämma till eftertanke mot bakgrunden av det anförda. Av abstinenssymptom noterades i klinikmaterialet syndrom B i 14,1 procent, syndrom C i 2,6 procent, delirium tremens i 2,6 procent (sex personer på dessa två m å n a d e r ) . Fyra personer företedde en hallucinos och en utvecklade generella krampanfall. I arrestmaterialet har inte några allvarliga abstinenssymptom registrerats, vilket får ses

422 mot bakgrunden av att arrestanterna släpptes så tidigt, att de alltjämt befann sig under alkoholpåverkan. Biandrus, d. v. s. samtidig tablettpåverkan, noterades i 13,7 procent av klinikens material och i 5,2 procent av arrestmaterialet. I arrestmaterialet fanns också några, där berusningen väsentligen torde ha berott på thinnersniffning. Siffrorna beträffande biandrus är osäkra och torde vara minimisiffror.

När det gäller klinikmaterialet har medicinkonsult behövts i 2,1 procent. Intensivvårdsavdelningens resurser h a r anlitats i några fall per år. En del fall h a r givetvis kommit direkt till intensivvårdsavdelningen. F ö r att belysa svårigheterna med klientelet h a r registrerats fall av våldsamhet och aggressioner. Våldsamhet förekom i 32,4 procent av arrestmaterialet och i 6,4 procent av klinikmaterialet.

% 30-

25n = 234 M= 29,1 s = 24>8 20-

15-

10-

5-

—

n _

_

OJ

— —

<o —

— <vi

to

-E=1HH _

—

to

Antal timmar

Fig. 19:8. Vårdtider på klinikens »akutavdelning». SOU 1968:55

423 %finkningar 25

I

6 Timmar

18-19

Fig. 19:9. Tid för vistelse i arrestlokal; n = 100, M = 5,9,s = 2,6.

Att andelen härav är större när det gäller arrestmaterialet är naturligt, eftersom en av anledningarna till omhändertagande av polis är just våldsamhet och aggressivitet. På kliniken h a r i drygt 2 procent av intagningstillfällena behövts polis för övervakning, och i 1,3 procent h a r använts annat manligt »extravak». Enligt uppgift från polisen h a r under vissa månader genomsnittligt 1,5 timmes polishjälp per dygn investerats i denna verksamhet. I siffran ingår dock polisövervakning av sådana som varit anhållna. Vårdtiderna framgår av figur 19: 8 och

19:9. Som väntat visar sig vårdtiderna på kliniken vara avsevärt längre än i arresten. På kliniken ligger de flesta i 11—20 timmar medan i arresten flertalet vistas i 4—7 timmar. Flera av de mycket långa vårdtiderna på klinikens akutavdelning beror på att patienterna under denna tid väntat på omhändertagande i annan form eller utvecklat svåra abstinenssymptom.

SOU 1968:55

»

2. Sociala

data

Vid den jämförelse mellan de olika materialen med avseende på civilstånd som gjorts i figur 19:10 har endast medta-

424 Psykiatrisk klinik

] Ogifta 6 ifta

Arrest

Skilda Änklingar

Fig. 19:10. Civilstånd i relation till %

?+ änklingar intagningstillfällen.

gits personer över 30 år, d. v. s. de som varit i giftasvuxen ålder. Därvid framkommer en signifikant skillnad på så sätt att klinikmaterialet innehåller fler gifta (x 2 =7,67. p > 0 , 0 1 ) . Siffrorna visar jämfört med statistiska uppgifter från Linköping, att i båda materialen antalet gifta är cirka 40 procent lägre än i befolkningen i övrigt. Fördelningen på socialgrupper och bostadsförhållanden framgår av tabell 19:2. Med avseende på socialgrupper framkommer den signifikanta skillnaden, att klinikmaterialet innehåller fler tillhörande socialgrupp II (x 2 =7,18. p <0,01). Till viss del kan denna skillnad bero på den olikartade åldersfördelningen. När det gäller bostadsförhållandena föreligger inte några skillnader. De olika klientelens arbetsanpassning redovisas i tabell 19: 3. Arrestmaterialet h a r en signifikant bättre arbetsanpassning än klinikmaterialet (x 2 =4,94. p < 0,05).

Tabell 19: 2 Socialgruppstillhörighet hållanden beräknat per

resp. bostadsförintagningstillfälle. Kliniken

Socialgrupp I Socialgrupp II Socialgrupp III

.—

—

16,7 % 83,3 %

5,9 % 94,1 %

Har egen bostad Inackorderad Helt utan bostad Ibland u t a n bostad Inget angivet

79,5 % 12,0 % 6,4 % 1,7 % 0,4 %

82,4 % 12,7 % 4,9 %

Arbetsanpassning fälle.

— —

Tabell 19: 3 räknat per

Har arbete Varit borta Helt utan arbete Pensionär 1

Arrest

intagningstill-

Kliniken

Arrest

81,0 % 23,4 % 19,0 % 4,3 %

73.5 % l 8,8 % 19.6 % 7,8 %*

varav 1 p e n s i o n ä r med ett gande hade arbete.

omhänderta-

SOU 1968:55

425 Vid beräkningarna i tabell 19:2 och 19:3 har de sju notoriska recidivisterna inte tagits med, detta för att utesluta huvuddelen av den felkälla, som annars skulle föreligga vid beräkning per intagningstillfälle, då ju dessa sju svarar för inte mindre än 50 intagningar. En beräkning per person har varit svår att genomföra då arbetsanpassningen varierat under den tid registreringen omfattar. Den sämre arbetsanpassningen i klinikmaterialet beror rimligen på att man i det materialet återfinner flera verkligt alkoholsjuka. 3.

Eftervård

Vad händer med dessa människor efter omhändertagandet? I arrestmaterialet förekommer endast i enstaka fall, att de efter frisläppandet omhändertas på något speciellt sätt, utan de går hem eller i varje fall ut på gatan. Någon enda har haft permission eller avvikit från mentalsjukhus eller fångvårdsanstalt och h a r i så fall återförts dit. Den rutinmässiga anmälningen till nykterhetsnämnden föranleder i en del fall hänvisning till vårdinstans men nykterhetsvårdens resurser måste betecknas som katastrofalt otillräckliga. I tabell 19: b visas vart patienten gått från klinikens akutavdelning. 9,4 procent av fallen har omhändertagits i sluten sjukhusvård. Med de övriga har i stor utsträckning avtalats om öppen eftervård, huvudsakligen på kliniken. Förutsättning har varit att de bott i Linköping, vilket 73,2 procent av klinikmaterialet gjorde. 67 personer gick i avtalad eftervård, varav 44 mera regelbundet. Detta betyder, att 76 procent av dem, som haft möjlighet till eftervård, gick i någon form av sådan. Den vanligaste besöksfrekvensen var sex-tio gånger. Sju personer fick viss eftervård på SOU 1968:55

Tabell 19: 4 Eftervård,

(klinikmaterialet).

Utgången t i l l : Hemmet Länkarna Vård i NN:s regi Augustbergsgården Alkoholistanstalt Hotell via NN Mentalsjukhus Psyk.klinik Övriga

72,4 % 7,1 % 2,6 % 1,3% 2,1 % 3,0% 6,4 % 5,1 %

nykterhetsnämndens läkarmottagning, där psykiater från kliniken arbetar. I dessa 67 fall av avtalad eftervård var det 24 som ej fullföljde denna, vanligen på grund av recidiv. Under eftervårdstiden kunde noteras 16 personer med sådant recidiv. Till eftervårdsmöjligheter med säng kan man förutom kliniken och mentalsjukhus även räkna nykterhetsnämndens upptagningshem liksom länkarnas. Dit gick drygt 13 procent. Några patienter hänvisades till annan klinik. Sammanlagt omhändertogs sålunda cirka 25 procent i vårdform med säng. Medräknas arrestmaterialet torde proportionen bli mindre, men siffran torde dock ha viss relevans för planerandet av en framtida alkoholistvårdsorganisation.

4. Personal

och platsbehov

På basis av gjorda erfarenheter har W r e t m a r k och hans medarbetare försökt att uppskatta de lokal- och personalmässiga resurser, som framtida akutkliniker bör vara utrustade med. De anför h ä r o m i huvudsak följande. För verksamheten vid kliniken h a r det funnits två personer i tjänst dygnet runt, således m o t s v a r a n d e ungefär sex anställda. Dessutom h a r »extravak», motsvarande cirka sju tjänster, anlitats för denna verks a m h e t . Det h a r alltså behövts 13 tjänster för den a k u t a alkoholistvården.

426 Eftersom det i stort sett rör sig om två olika material måste m a n r ä k n a med en fördubbling av antalet tjänster om fylleristraffutredningens intentioner skall k u n n a följas. Denna beräkning grundar sig också på att antalet intagningstillfällen på k l i n i ken under september månad var 105 och att det under samma tid infördes 103 fyllerister till arresten i Linköping. Även om arrestklientelets v å r d t i d e r kan väntas bli kortare, torde m a n inte k o m m a ifrån en dubblering, då arbetsbelastningen är mera beroende av antalet intagningstillfällen än av antalet samtidigt v å r d a d e personer. Dessutom måste man b e r ä k n a större personalinsats när det blir fråga om att ta h a n d om ett mer bråkigt klientel. Läggs därtill en kuratorstjänst och en sekreterartjänst kommer m a n mycket nära den siffra som fylleristraffutredningen angett, n ä m l i gen 30 personer på 20 platser. Variationen i intagningstillfällen på de olika veckodagarna inger betänkligheter n ä r det gäller möjligheten att r a t i o n e l l t u t nyttja personalen. För att få ett grepp om h u r dessa v a r i a tioner ter sig h a r adderats det genomsnittliga antalet alkoholfall, som varit intagna på klinikens akutavdelning och i a r r e s t l o -

kalen u n d e r registreringsperioden. Resultatet redovisas i figur 19:11. Lägger m a n ihop de båda m a t e r i a l e n på detta sätt, m i n s k a r således v a r i a t i o n e r n a även om det a l l t j ä m t k v a r s t å r en betydande topp på lördagarna. På basis av dessa beräkningar kommer m a n fram till, att det genomsnittliga platsbehovet i Linköping f.n. uppgår till sju platser om m a n u n d a n t a r lördagar, då behovet stiger till tolv. Detta gäller u n d e r förutsättning att den genomsnittliga vårdtiden är 24 t i m m a r . En betydande svårighet ligger emellertid däri, att antalet vårdbehövande skiftar mycket starkt från dag till dag. Under r e gistreringsperioden h a r det s a m m a n l a g d a antalet omhändertagna på kliniken respektive i arresten uppgått till cirka 20 per dygn. Även med tanke på att frekvensen av intagningar på kliniken hittills varit stigande torde det vara säkrast att r ä k n a med en så stor marginal, att m a n även i detta avseende följer fylleristraffutredningens rekommendation att i Linköping dimensionera »avgiftningsstationen» för 20 platser. Denna siffra torde inte kunna generaliseras att gälla alla städer av Linköpings storleksklass, då arresteringsfrekvensen varier a r starkt mellan olika städer. Under år

Antal intaqnings+illfällen

10-

Söndag

Måndag

Fig. 19:11. Variationen i

Tisdag

Onsdag

Torsdag

Fredag

Lördag

intagningstillfällen.

SOU 1968:55

427 1965 motsvarade antalet fyllerifall i Linköping 15,5 promille av befolkningen, i Norrköping 26,0 promille, i Uppsala 16,0 promille, i Hälsingborg 19,0 promille, i Västerås 20,0 promille, i Örebro 24,0 promille, i Borås 20,0 promille och i Gävle 29,0 promille. Arresteringsfrekvensen torde dock också variera med olika resurser och olika praxis hos polisen i skilda städer. Den låga siffran för Linköpings del kan förhoppningsvis sättas i samband med klinikens verksamhet, en uppfattning som delas av representanter för såväl polisen som nykterhetsnämnden i Linköping.

5. Diskussion Mot bakgrunden av de redovisade rönen diskuterar Wretmark och hans kolleger några allmänna frågor av principiell betydelse i detta sammanhang. De uttalar härvidlag bl. a. följande. En förutsättning för att den ifrågavarande verksamheten har kunnat bedrivas på kliniken har varit bl. a. att klinikens nio läkartjänster ständigt varit besatta. Hade så inte varit fallet skulle jourbördan ha blivit orimligt tung. Det går därför knappast att anordna »avgiftningsstationer» i psykiatrisk regi förrän läkartillgången blivit mycket större än vad som f.n. är fallet på flertalet ställen. »Avgiftningsstationen» bör ligga i geografisk närhet av en intensivvårdsavdel-

SOU 1968:55

ning, dock inte så nära denna eller annan akut mottagning att den verkar störande t.ex. för personer med hjärtinfarkter. Den bör vara avskild och ha intim anknytning till psykiatrisk enhet. Genom att verksamheten uteslutande administreras från den psykiatriska enheten blir det också ett någorlunda begränsat antal läkare som ingår i systemet. Detta innebär en stor fördel, därför att den vård det här är fråga om kräver sin särskilda specialisering. En annan betydande fördel är att dessa läkare relativt snabbt får intim kännedom om klientelet och att den mottagande läkaren får möjlighet att sedan följa patientens eftervård. Värdet av sådan kontinuitet har kommit att uppfattas som omistligt. Avslutningsvis understryks, att de planerade »avgiftningsstationerna» bör ha ett vidare syfte, så att i anslutning till dessa också sådana alkoholsjuka, som inte är intoxikerade, kan tas emot. Detta synes utgöra en viktig förutsättning för att »stationen» skall få ett värde även ur profylaktisk synpunkt. Ett sådant syfte kan knappast vinnas om mottagandet skall ske inom ramen för en för hela sjukhuset gemensam central mottagningsenhet. Alkoholproblemet är ett kombinerat medicinskt, psykiatriskt och socialt komplex. Detta komplex måste emellertid betraktas och behandlas som en helhet. Det synes vara till nackdel om avgiftningsproceduren utbröts ur denna helhet.

TJUGONDE

1. Försökets

uppläggning

KAPITLET

som motsatte sig förvaring i vilrum, dels för fyllerister som var bråkiga, oroliga eller höggradigt berusade. De sistnämnda undantagen betingades av att förvaringen av sådana berusade i sängar mellan lakan kunde antas innefatta större risker för olycksfall (t. ex. skada vid fall ur sängen) och dödsfall (t. ex. genom kvävning eller hängning) än förvaringen i de ordinarie polisarresterna, vilka endast var utrustade med en skumgummimadrass på golvet. De fyllerister, som inte lades direkt i vilrum, skulle i stället placeras i vanlig arrest men efter några timmar, om deras tillstånd medgav detta, erbjudas att flytta över i vilrum för att sova ut i säng.

I följande kapitel skall redogöras för den försöksverksamhet som under tiden 23 oktober—23 december 1967 bedrevs vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala i syfte att pröva hållbarheten av utredningens planer på klinikbehandling av fyllerister. Akutkliniker kan emellertid inrättas endast på större orter och man får räkna med en relativt lång uppbyggnadsperiod innan verksamheten kan komma igång på alla håll. På mindre orter liksom på de blivande klinikorterna under en övergångstid måste därför fylleristerna alltjämt förvaras i polisarrest. Utredningen anser det följaktligen nödvändigt att behandlingen och förvaringen av fyllerister hos polisen F ö r tillsynen av fylleristerna och för förbättras och så nära som möjligt föl- städning och bäddning i vilrummen anjer de principer som utmärker klinik- litades 12 civila vakare. Enligt det uppbehandlingen. Förslag till sådana re- gjorda arbetsschemat skulle en sådan formåtgärder har lagts fram av utred- vakare tjänstgöra varje natt i arrestavningen. För att få en uppfattning om delningen, dit han kvällen innan skulle det praktiska utfallet av förslaget i den- kallas av polisen per telefon så snart na del har utredningen samtidigt med den första fylleristen tagits om hand. Ulleråkersförsöket låtit genomföra en Femton socialassistenter från stadens försöksverksamhet i Västerås. Att just socialförvaltning ställde sig till förfoVästerås valdes berodde främst på att gande för jourtjänst med tjänstgöring man där har moderna, ändamålsenliga ett dygn i sänder. Den jourhavande polisarrester och att polisen och social- assistenten skulle infinna sig efter kalförvaltningen ställde sig mycket positi- lelse av polis sedan han först från sova till att deltaga i en sådan verksamhet. cialförvaltningens register hämtat evenAv de 17 fylleriarresterna i Västerås tuella personakter och a n d r a handlingutrustades sex med var sin bäddad säng, ar rörande de omhändertagna. ett bord och en fåtölj. I dessa s. k. vilSocialassistenterna skulle om möjligt rum skulle fylleristerna om möjligt plahålla ett rådgivande samtal med varje ceras direkt i stället för i vanlig arrest. fyllerist innan denne frigavs. De omUndantag gjordes dels för fyllerister händertagna skulle i samband därmed SOU 1968:55

429 kunna bjudas på kaffe, läskedrycker och cigarretter. De som så önskade skulle få tvätta sig och duscha innan de lämnade polisstationen. Om så erfordrades kunde de få nya underkläder, skjortor och strumpor ur ett förråd, som skulle tillhandahållas på polisstationen av socialförvaltningen. Tanken var också att kontakt med läkare i samband med omhändertagandet av fylleristerna skulle tas i större utsträckning än vad som nu är fallet. Utredningen var emellertid redan på förh a n d informerad om att någon nämnvärd medverkan från läkarhåll i vården av de akut berusade inte var möjlig under denna tid med hänsyn till den stora arbetsbörda som då vilade på tjänsteläkarna i Västerås. I samband med försöksverksamheten skulle också vissa data rörande de omhändertagna samlas in enligt ett av utredningen utarbetat formulär som skulle fyllas i av vakthavande polisbefäl och jourhavande socialassistent. Enligt formuläret skulle sålunda inhämtas dels vissa allmänna personuppgifter (ålder, yrke, nationalitet, civilstånd), dels vissa uppgifter kring omhändertagandet (dagen för omhändertagandet, förvaringssättet, förvaringstidens längd, berusningsgraden, berusningsmedlet, förekomsten av sjukdom och skador samt tillståndet och u p p t r ä d a n d e t under förvaringstid e n ) , dels ock vissa uppgifter angående vederbörandes situation i nykterhetsvårdshänseende (om han tidigare var känd av nykterhetsnämnden, övriga uppTabell 20:1. Omhändertagna

SOU 1968:55

2.

Klientelet

Det sammanlagda antalet personer som togs för fylleri i Västerås under försöksverksamheten uppgick till 273, varav 13 kvinnor. Av dessa 273 personer blev 47 omhändertagna mer än en gång under försöksperioden (recidivister; jfr tabell 20:1). Sammanlagt 360 omhändertaganden ägde rum under den aktuella perioden. Av dessa skedde 259 på allmän plats, 87 på enskilt område medan i återstående 14 fall anteckning saknas om platsen för omhändertagandet. Åldersfördelningen av de omhändertagna framgår av tabell 20:2. Medelåldern för männen uppgick till 35 år, för kvinnorna till 25 år och för recidivisterna till 36 år. Av de 273 klienterna hade 168 eller 62 procent blivit sakfällda för minst en fylleriförseelse under den senaste femårsperioden. Av tabell 20:3 framgår klienternas fyllerifrekvens enligt kontrollstyrelsens straffregister. I 51 fall redovisades särskilda skador och sjukdomar hos de omhändertagna. Sålunda uppmärksammades 22 fall av smärre blessyrer

(skrubbsår

berusade under försöksperioden

Antal omhändertaganden

Kön

Män Kvinnor Samtliga

gifter av betydelse ur behandlingssynpunkt samt aktuell bedömning av fallet). Försöksverksamheten kunde i stort sett följa den uppgjorda planen. Resultatet av de insamlade uppgifterna redovisas i det följande.

S:a

214 12 226

32 1 33

—

—

—

260 13 273

430 Tabell 20:2. Åldern för de omhändertagna Ålder, år

Män

Kvinnor

Samtliga

15-17 18—20 21—24 25—29 30—39 40—49 50-59 60—64 65—u>

16 33 36 21 46 54 30 10 14

2 2 2 2 2 3

— — —

18 35 38 23 48 57 30 10 14

13 3 10 11 3 3 4

Samtliga

47 Tabell 20:3. Klienternas fyllerifrekvens

Därav recidivister

(procent)

Antal tidigare förseelser

Ålder 0

1-3

4—8

15—17

_

18—24

25—29

30—49

50—to

8 Samtliga

o. dyl.), en del u p p k o m n a u n d e r det aktuella r u s e t ; 5 fall av allvarligare skador (skall- och ryggskador, revbens- och l å r b e n s b r o t t ) , vilka vederbörande tidigare å d r a g i t sig; 10 fall av tidigare h j ä r n s k a k n i n g , h j ä r n blödning eller h j ä r n h i n n e i n f l a m m a t i o n ; 2 fall av h j ä r t b e s v ä r ; 4 fall av epilepsi; 2 fall av sockersjuka; samt 2 fall av lungsjukdom.

Vidare hade en omhändertagen opererats för magsår, en hade äggvita, en klagade över andningsbesvär och en ansågs klart mentalsjuk. Bedömningarna gjordes av polis och socialassistent utan läkarmedverkan. I två av de angivna fallen försökte man från polisstationen få kontakt med

9—19

20 —

S:a 18 (100) 73 (100) 22 (100) 106 (100) 54 (100) 273 (100)

jourhavande läkare under förvaringstiden. Två omhändertagna kördes till lasarettet för undersökning och behandling av skador i huvudet, vilka vederbörande ådragit sig vid slagsmål; båda återkom till polisstationen, sedan de på lasarettet blivit undersökta och hopsydda. Två omhändertagna blev i samband med frigivningen skjutsade till lasarettet, den ene för omplåstring av skrubbsår och den andre för undersökning i anledning av magbesvär. Det kan tillläggas, att en person transporterades direkt från sin bostad till lasarettet, där han fick en lugnande injektion, och sedan överfördes till polisstationen. Berusningsgraden vid omhändertagandet bedömdes mot bakgrunden av klienSOU 1968:55

431 t e m a s beteende. Uppgifter om berusningsgraden föreligger beträffande 271 av de 273 klienterna. (Beträffande dem som omhändertagits mer än en gång avser denna redovisning det första tillfället.) Av samtliga betecknades 32 procent som måttligt, 59 procent som högt och 9 procent som redlöst berusade. Berusningsmedlet angavs vara enbart alkohol i 341 fall, alkohol och läkemedel i 6 fall, alkohol och T-sprit i 2 fall och enbart T-sprit i 9 fall. I ett fall vägrade den omhändertagne att uppge vad han berusat sig av och i ett fall finns berusningsmedlet ej antecknat. Av samtliga fyllerister var 33 utländska medborgare. Endast 32 personer var bosatta utanför Västerås. Vidare kan nämnas att 54 av de omhändertagna var gifta, 164 var ogifta, 47 skilda (inklusive hemskilda) och 8 änklingar.

3.

Verksamheten

Omhändertagandena fördelade sig på de olika veckodagarna sålunda att 46 skedde på söndagar, 21 på måndagar, 43 på tisdagar, 54 på onsdagar, 57 på torsdagar, 51 på fredagar och 88 på lördagar. I följande sammanställning redovisas vid vilka tider på dygnet omhändertagandena skett.

Klockan

Antal

Klockan

Antal

18—19 19—20 20—21 21—22 22—23 23—24 24— 1 1— 2 2— 3 3— 4 4— 5 5— 6

30 21 31 30 48 19 12 9 11 3 2

Av de 260 manliga klienterna förvarades 59 procent enbart i polisarrest och 41 procent i vilrummen. Av de 13 omhändertagna kvinnorna avgiftades 7 i polisarrest och 6 i vilrummen. Av tabell 20:4 framgår att de äldre klienterna i större utsträckning förvarades i vilrummen. Tabell 20:4-. Förvaring au klienterna Ålder

Polisarrest

Vilrummen

15—24

25—49

50—OJ

46 Samtliga

(procent) S:a

91 (100) 128 (100) 54 (100) 273 (100)

Under förvaringstiden var 31 eller 11 procent av klienterna bråkiga eller högljudda. Av dessa låg 5 i vilrummen. Av de 13 kvinnliga klienterna var inte mindre än 6 bråkiga eller högljudda. I 96 fall placerades klienterna direkt i vilrum och i 51 fall överfördes de dit sedan de först sovit ruset av sig i vanlig arrest. De återstående 213 förvarades enbart i polisarrest. Som anledning härtill h a r angetts följande orsaker: Vägran 58 Höggradig berusning eller bråkighet . . 141 V i l r u m m e n upptagna 8 Andra anledningar 6 Summa 213

6— 7 7— 8 8— 9 9—10 10—11 11—12 12—13 13—14 14—15 15—16 16—17 17—18

SOU 1968:55

3 2

—

5 8 15 25 21 20 29 16

—

Av tabell 20:5 framgår, hur länge de omhändertagna kvarhölls för tillnyktring. 4. Nykterhetsvårdande

åtgärder

190 av klienterna var kända för nykterhetsnämnden och därutöver 24 av barnavårdsnämnden. För att kunna belysa

432 Tabell 20:5. Tiden för Enbart polisarrest

Antal timmar

omhändertagandet Vilrummen

Samtliga fall

3 24 81 91 48 33 17 12 8 13 6 6 6 2 5 4 1 360

3— 4 4— 5 5— 6 6— 7 7— 8 8— 9 9—10 10—11 11—12 12-13 13—14 14—15 15—16 16—17 17—18 18—19 19—20

1 18 55 65 34 15 10 2 3 5 2 1 1 1

— — —

2 6 26 26 14 18 7 10 5 8 4 5 5 1 5 4 1

S:a

klientelets belastning i nykterhetshänseende har uppgifterna av nykterhetsnämnden och barnavårdsnämnden kompletterats med uppgifterna ur kontrollstyrelsens straffregister och ordnats på följande sätt: Förstagångsfall: ej kända för nykterhetsn ä m n d eller b a r n a v å r d s n ä m n d och u t a n fylleriförseelser. Utredningsfall: 1—3 tidigare fylleriförseelser och/eller kända för n y k t e r h e t s n ä m n d eller b a r n a v å r d s n ä m n d (ej tvångsåtgärder).

Observationsfall: mer än 3 fylleriförseelser u n d e r senaste femårsperiod och/eller föremål för övervakning. Vårdfall: varit intagen på a l l m ä n eller enskild anstalt för alkoholmissbrukare u n der senaste femårsperiod.

I tabell 20:6 redogörs för klienternas belastning i nykterhetshänseende. Av tabellen framgår att 22 procent av klienterna utgjordes av förstagångsfall, 36 procent av utredningsfall, 23 procent av observationsfall och 19 procent av vårdfall. Omedelbart efter tillnyktringen skulle klienterna beredas tillfälle till ett rådgivande samtal med nykterhetsnämndens representant. Samtalet hade i första hand ett terapeutiskt syfte. Dessutom skulle under samtalet utrönas i vad mån klienten var i behov av ytterligare vård. Resultaten av åtgärderna efter tillnyktringen visas i tabell 20:7. För 30 klienter eller 11 procent kom något rådgivande samtal inte till stånd. Flertalet av dessa vägrade att deltaga i samtalet. Bland de övriga var antingen utredning genom polisen angående brott eller också språksvårigheter orsak till att något samtal inte ägde rum efter tillnyktringen. Den relativa andelen av vägrare var minst bland förstagångsfallen. För 115 klienter eller 42 procent stannade kontakterna vid rådgivande samtal.

Tabell 20:6. Klienternas belastning i nykterhetshänseende

(procent)

Ålder

Förstagångsfall

Utredningsfall

15—17

18—24

25 —29

30—49

50—w

19 S:a

Observationsfall

Vårdfall

Samtliga

18 (100) 73 (100) 22 (100) 106 (100) 54 (100) 273 (100)

SOU 1968:55

433 Tabell 20:7. Åtgärder efter

Terapeutiska åtgärder

Rådgivande samtal kom ej till stånd . . . . Endast rådgivande samtal Remitterad till annan nykterhetsnämnd eller barnavårdsnämnd Rekommendation

och

förmedling

tillnyktringen

Förstagångsfall

Utredningsfall

Observationsfall

Vårdfall

S:a

4 32

13 49

8 18

5 16

30 115

16 1

6 2

3 3

27 8

4 3

10 18

10 15

2 12

26 48

av

Intensifierad uppföljning och observation Intensifierad övervakning, planerad överFörnyad anstaltsvård, planerad anstaltsSamfliga

60 100

I 10 procent av fallen remitterades ärendet efter samtalet till barnavårdsnämnden eller också till nykterhetsnämnden i klientens boendeort. Motsvarande andel för förstagångsfallen uppgick till 27 procent. F ö r inte mindre än 101 klienter eller 37 procent vidtogs eller planerades fortsatta åtgärder genom nykterhetsnämnden. Motsvarande andel uppgick för förstagångsfall till 23 procent, för utredningsfall till 42 procent och för både observations- och vårdfall till 54 procent. För 8 klienter eller 3 procent vidtogs eller planerades sociala hjälpåtgärder, t. ex. hjälp med arbetsanskaffning eller i bostadsfrågor. För 26 klienter eller 10 procent förmedlades kontakt med sjukvården, i allmänhet för behandling vid alkoholpoliklinik. En intensifierad uppföljning — t. ex. utredning, hembesök och beslut om åtgärder vid senare tidpunkt anordnades för 48 klienter eller 18 procent. För 12 klienter eller 4 procent aviserades övervakning eller en intensifiering av en pågående övervakning. För 7 klienter eller 3 procent planerades anstaltsvård. Dessa 7 klienter h a r redan tidigare vistats på anstalt. SOU 1968:55

5. Bedömningar

av resultatet

De i försöksverksamheten engagerade myndigheterna — polismyndigheten och socialförvaltningen i Västerås — har på utredningens begäran lämnat vissa synpunkter på utfallet av försöket. Polismästaren Harald Erling ansåg sig sålunda kunna konstatera att erfarenheterna varit övervägande positiva. Han framhöll särskilt det värdefulla i att kunna sätta in stödjande och hjälpande åtgärder omedelbart efter omhändertagandet av fylleristen. Vidare kunde han notera en viss förbättring i kontakten mellan polispersonalen och de omhändertagna, vilka helt naturligt fann behandlingen mer human. Till de klart positiva sidorna hörde också att samarbetet mellan socialvården och polisen ledde till att de olika befattningshavarna fick ökad förståelse för och inblick i den andra myndighetens arbete. Enligt Erlings mening skulle uppenbarligen betydligt fler fyllerister ha valt att stanna kvar för vård om denna erbjudits på annat håll än »under polisens tak». Nu var det primära intresset hos många omhändertagna att så snart som

434 möjligt lämna polisstationen. Vilrummens förläggning i direkt anslutning till arrestavdelningen förde med sig att de som låg kvar ofta blev störda av högljudda och bråkiga fyllerister i intillliggande fyllericeller. Socialsekreteraren K. A. Bergwall har i en till utredningen ingiven promemoria likaledes pekat på det olämpliga i att placera vilrummen inom arrestavdelningen. Han framhåller vidare, att antalet vilrum borde ha varit flera i förhållande till antalet arrester samt att vilrummen borde ha utnyttjats mera än vad som nu blev fallet. Eftersom många av de omhändertagna inte var fullt utvilade eller avgiftade, då de lämnade arresten, återverkade detta på samtalet med socialassistenten. En fördel hade varit om polisen kunnat hålla kvar de omhändertagna under längre tid. Ur tillnyktrings- och vårdsynpunkt skulle den omhändertagne ha varit bäst betjänt av att hållas kvar hela natten i det fall att han tagits om hand på kvällen. I sammanhanget påtalar Bergwall svårigheten att övertala den omhändertagne att ligga kvar på grund av dennes ofta inrotade motvilja mot polisarresten. Bergwall framhåller vidare att läkarfrågan ej var tillfredsställande löst. I intetdera av de fall, då en assistent bedömde läkarundersökning vara behövlig, kunde tillfrågad läkare ställa sig till förfogande för besök på polisstationen. För en omhändertagen som var orolig och snarast ville bli släppt för att få en »återställare» hade det varit lämpligt om läkare kunnat ge honom något lugnande medel. Bland fördelarna med verksamheten pekar Bergwall på möjligheten att etablera omedelbar kontakt med den omhändertagne. Det var i sådant fall svårt för klienten att bagatellisera sitt missbruk. I den akuta situationen gavs han inte tid att i efterhand konstruera mo-

tiv för sitt alkoholbruk. Socialvårdens vilja att hjälpa den omhändertagne stod i klar kontrast till det polisiära ingripandet och gav klienten en mer positiv inställning till nykterhetsvården. Kontakten mellan polisen och socialassistenten kunde ge befattningshavarna en mera nyanserad bild av arbetet med alkoholmissbrukare vilket i sin tur skapade förutsättningar för en enhetlig inställning till problemen. Av stort värde var att nykterhetsvården genom kontakten med klienten kunde rekommendera eller vidtaga omedelbara åtgärder. Därmed fick nämnden också förbindelse med personer som förut ställt sig avvisande och inte hörsammat kallelse till samtal men som nu öppet talade om sina problem och begärde hjälp. Under försöksperioden var det möjligt att i vissa fall ta kontakt med den omhändertagnes anhöriga, varvid dessa kunde tala om sina problem med socialassistenten. Försöket förde det goda med sig att socialassistentens medverkan på polisstationen gav mycket god PR åt samhällets nykterhetsvårdande verksamhet. Sammanfattningsvis framhåller Bergwall att man vid en framtida utbyggnad av akutvården i polisens regi särskilt bör beakta att vilrummen blir avskilda från arresterna och får utgöra en enhet för sig, att såväl vilrummen som arresterna TV-bevakas, att särskild läkare och sjuksköterska kan anlitas i förekommande fall, att möjlighet finns att ge de omhändertagna lugnande medicin, att särskilda sjukhusplatser ställs till förfogande i speciella fall och att den omhändertagne får stanna kvar på sjukhuset tills han blivit avgiftad samt att den på polisstationen omhändertagne kan hållas kvar så länge detta bedöms erforderligt ur vård- och avgiftningssynpunkt. SOU 1968:55

TJUGOFÖRSTA

KAPITLET

Ulleråkersförsöket Såsom i tidigare sammanhang framhålllits genomfördes under tiden den 23 oktober—den 23 december 1967 genom utredningens försorg en försöksverksamhet vid Ulleråkers sjukhus, syftande till att pröva om utredningens förslag sådana de skildrats i det föregående praktiskt låter sig genomföra. Detta kapitel innefattar en redogörelse för denna försöksverksamhet. Försöksverksamheten h a r letts av överläkaren vid alkoholkliniken vid sjukhuset Bengt Berggren, och redogörelsen följer en rapport, som denne sammanställt på grundval av erfarenheter och data som samlats in under försökstiden, och utredningen h a r valt att i allt väsentligt följa rapportens uttryckssätt. Vårdprogram och arbetsformer h a r planerats av Berggren efter samråd och konsultation med representanter för polisen och nykterhetsnämnden i Uppsala. Iakttagelserna i samband med vården av de enskilda patienterna h a r registrerats enligt metoder och formulär som utarbetats av Berggren efter konsultation med professor Leonard Goldberg och dr Kjell Bjerver vid institutionen för teoretisk alkoholforskning vid Karolinska sjukhuset. De insamlade data h a r bearbetats statistiskt och huvudansvaret för denna del har burits av fil. lic. Eckart Kuhlhorn, som också utnyttjats som sociologisk expert för undersökningen. Rapporten redovisar en betydande del, dock ej alla de iakttagelser som gjorts på basis av registrerade data. SOU 1968:55

Vid rapportens ingivande till fylleristraffutredningen har Berggren uttalat planer på att fullfölja bearbetningen av redan säkrade data i en ny publikation och eventuellt komplettera med ytterligare data dels för att tillfredsställa statistiska krav på materialets omfattning, dels för att med retrospektiva studier av materialet belysa frågor som ej varit aktuella i denna rapport avseende psykiatriska och socialpsykiatriska utvecklingsproblem hos klientelet och dels för att följa upp undersökningen.

J . Försöksverksamhetens

uppläggning

Utredningen hade genom avtal med Uppsala läns landsting efter förhandlingar 1966 och 1967 fått möjlighet att etablera en försöksverksamhet med behandling på sjukhus av berusade personer, som omhändertagits av polis på allmänt och enskilt område. Verksamheten skulle ge ytterligare belysning åt de problem, som klientelet kunde förväntas aktualisera inom sjukvården. Försöket kunde starta först den 23 oktober 1967 och skulle omfatta två månader, trots att på flera håll denna tidsperiod ansågs bli väl kort för att dra vittgående slutsatser. Försöksverksamheten förlades till en av Ulleråkers sjukhus vårdavdelningar och sjukhuset medverkade vid rekrytering av personal. Man iordningställde sålunda i en av de äldre sjukhusbyggnaderna en vårdavdelning i bottenplanet, tidigare omfattande c:a tjugo vårdplatser. Personal till

43G avdelningen erhölls dels genom att sådan överfördes från annan avdelning dels genom n y r e k r y t e r i n g . Avsikten var att skapa en organisation som kunde bedriva den avsedda verksamheten på sjukvårdsmässigt sätt. I försöket skulle u p p m ä r k s a m m a s dels praktiska, vårdtekniska och arbetsorganisatoriska problem, dels problem s a m m a n h ä n g a n d e med den nödvändiga samordningen av verksamheten med polisens och de n y k t e r h e t s v å r d a n d e myndigheternas aktiviteter, dels problem kring klientelet, dess sammansättning, struktur och behov. 1.1 Frågeställningar Följande frågor aktualiserades vid uppläggningen av försöksverksamheten. a) I vilken utsträckning och med vilka konsekvenser k a n inom sjukhusorganisationen med sjukvårdsmässig metodik och med sjukvårdspersonal ett alternativ erbjudas till det polisiära omhändertagandet, »det polisiära instrumentariet» i omhändertagandeproceduren u t b y t a s m o t »det sjukvårdsmässiga instrumentariet» ? b) Hur k a n polisens, de nykterhetsvårdande myndigheternas och sjukvårdens m e toder s a m o r d n a s för a t t göra o m h ä n d e r t a gandet till en m e r a informativ, mera diagnostiskt alert, m e r a terapeutisk och mera h u m a n i t ä r procedur än de polisiära r u t i nerna? c) H u r ä r klientelet s t r u k t u r e r a t vid en granskning u r s j u k v å r d s s y n p u n k t och u r socialmedicinsk s y n p u n k t ? d) H u r u p p t r ä d e r och reagerar patienterna på det sjukvårdsmässiga j ä m f ö r t med det polisiära o m h ä n d e r t a g a n d e t och h u r förhåller sig sjukvårdspersonal, polis och socialarbetare i det n y a omhändertagandesystemet? e) Vilka behov manifesterar dessa patienter n ä r de u n d e r k a s t a t s en granskning av socialarbetare, polis och sjukvårdspersonal gemensamt i ett integrerat vardsj'stem? 1.2 Vårdavdelningens lokalmässiga disponering De provisoriskt iordningställda lokalerna hade, som framgår av Fig. 21:1,

en bestämd principiell uppbyggnad. Sålunda bedömdes följande synpunkter vid lokalplaneringen vara betydelsefulla. a) Transportvägen från entré till mottagn i n g s r u m måste vara kortast möjlig. Andra patienter eller avdelningar fick inte störas av dem som togs in på avdelningen ; b) Mottagningsrum skulle ligga n ä r a entrén i änden av vårdavdelningen med minimal risk a t t störa arbetet inne på vårdavdelningen; c) Kort k o m m u n i k a t i o n krävdes mellan mottagningsrum och intensivövervakningssalen; d) Direktkontakt skulle föreligga mellan sköterskeexpedition, d. v. s. centrum för personalens aktiviteter, och intensivövervakningssalen; e) Intensivövervakningssalen skulle vara tillräckligt stor för a t t k u n n a mottaga samtliga n y a patienter och härbärgera dem i minst tre t i m m a r ; f) Möjlighet skulle finnas a t t till ostörda r u m lätt överföra sovande eller lugna patienter från intensivövervakningssalen; g) TV-övervakning skulle anordnas i »lugna» p a t i e n t u t r y m m e n ; h ) Vårdavdelningen skulle delas upp i två (gärna flera) med korridormellanväggar och d ö r r a r avskilda u n d e r a v d e l n i n g a r ; i) Undersökningsrummet skulle vara avskilt men i n ä r a anslutning till transportvägen mellan mottagningsrum och intensivövervakningssal. Lokalerna bedömdes kunna hysa maximalt c:a tjugo patienter om alla utrymmen togs i anspråk. Vårdavdelningens yta beräknades till 509 m 2 . De för försöksverksamheten tillgängliga lokalerna befanns emellertid vara behäftade med några väsentliga brister, som i detta s a m m a n h a n g bör påpekas. Bättre toalettmöjligheter borde sålunda finnas vid en framtida utbyggnad av verksamheten (c:a fem eller sex w c i n ä r a anslutning till p a t i e n t r u m m e n ) . Vid anhopning av nyintagningar förelåg vidare ett klart behov av två eller eventuellt tre mottagningsrum av identiskt lika utseende och belägna på motSOU 1968:55

437 Fig. 21:1. Skiss över vårdavdelningen.

svarande sätt i förhållande till avdelningen och entrén. I undersökningsrum skall givetvis finnas sanitära anordningar — handfat, diskbänk för prover o. s. v. Inom en nära framtid kommer med säkerhet särskilda lokaler att behövas för kvinnor. Det är ej lämpligt ur vårdsynpunkt att blanda könen under berusningens häftigaste skede.

1.3 Inventarier

Avdelningens utrustning kompletterades med mjuk golvbeläggning på mottagningsrummets stengolv för att nedbringa risken för olycksfall. Undersökningsrummets utrustning bestod av provtagningsapparatur och förvaringsarrangemang för prover, vidare vanlig undersökningsarsenal, apparatur för parenteral vätsketillförsel (d. v. s. vätskeingjutning i kärlsystemet), intubationsinstrumentarium, instrumentarium för syrgastillförsel och annan för omhändertagande av medvetslösa och förgiftade personer elementär utrustning inklusive sugapparat för andningsvägarna. TV-apparatur installerades för övervakning av dels mottagningsrum, dels de »lugna» patientrummen. — I intcnsivövervakningssalen beslöts att ej inSOU 1968:55

montera TV-övervakning, då den direkta kontakten med personalen där tillmättes särskild betydelse ur terapeutisk synpunkt. — Det bör tilläggas att flera sängar var försedda med hjul, något som givetvis borde gälla samtliga sängar. Vidare borde sängarna vara försedda med möjlighet till tippning vid inträffade chocktillstånd etc. Enligt planen för försöksverksamheten skulle avdelningen inte inrymma s. k. isoleringsceller med fastskruvade sängar, speciella fasta inredningsdetaljer och dylikt som, (även om sådana existerar på mentalsjukhus och vissa allmänna vårdanstalter och givetvis i polisarrester) ej ansågs i p r i n c i p sjukvårdsmässiga. Likaså skulle ej bälten, handfängsel etc. få förekomma. Extra skyddsräcken på sängarna skulle vara genombrutna, typ staket och ej sängbräder, som isolerar de v å r d a d e från omgivningen och ger dem känsla att vara instängda. Understrykas bör att försöksavdelningen fick en klart sjukvårdsmässig, vitmålad och »hygienisk atmosfär». Inredningen präglades sålunda av enkelhet och professionell stil, och vid de provisoriska inredningsarbetena lades särskild vikt vid att i utformning, färgsättning och detaljer undvika den grå-

438 trista, slitna och anstaltsbetonade interiören. 1.4 Personalen

Inom ramen för tillgängliga medel kunde följande personalstyrka ställas upp för försökets genomförande: Underläkare: 1,5 Översköterska ( k o o r d i n e r a n d e ) : 1 Översköterskor: 1,75 1 :ste skötare: 2 Skötare: 3,75 Ekonomibiträde: 1 Sekreterare: 1 Extravakter: till ett a n t a l som krävdes för vården och som inkallades efter behov.

Tillhopa arbetade på avdelningen under försöksperioden 28 personer kortare eller längre tider. Undersökningsledare och ansvarig medicinsk chef var som tidigare nämnts Berggren. Utom det nämnda antalet befattningshavare, rekryterade från sjukvårdspersonal, arbetade vid avdelningen en polisman och en socialvårdstjänsteman från nykterhetsvårdsbyrån i Uppsala med tjänstgöring dygnet runt, när patient vårdades på avdelningen. 1.5 Försöksverksamhetens preludier

Med de lokala nykterhetsvårdande myndigheterna, nykterhetsvårdsbyråns personal, polisen, sjukhusledningen och med representanter för alkoholkliniken vid Ulleråkers sjukhus hölls några planeringskonferenser, där dels samarbetsformer diskuterades, dels praktiska detaljer i omhändertagandet, patienttransporterna och patientselektionen behandlades. Dessa initiala diskussioner präglades av en principiellt positiv inställning till projektet men samtidigt av en betydande restriktivitet från samtliga håll vad gällde engagemang och praktisk medverkan. Med hänsyn till polisrepresentanternas informationer om

svårigheter, problem och risker vid omhändertagandet av berusade personer, ifrågasattes om vissa för polisen kända patienter på grund av sin habitueila aggressivitet överhuvudtaget skulle kunna vårdas inom ramen för försöksverksamheten. Det föreslogs, att de skulle gallras bort ur försöksklientelet vid en bedömning av vederbörande polisbefäl. Från representanter för de patrullerande polismännen framkom tydligt stark skepsis beträffande det meningsfulla i att alls deltaga i arbetet inom avdelningen. Polismännen hade vid inspektion av lokalerna funnit att dessa var olämpliga och att lokalernas inredning och utformning skulle medföra betydande svårigheter och risker vid arbetet med omhändertagandet av de berusade. Endast genom kommendering kunde också sedermera de enskilda polismännens medverkan dygnet runt säkras sedan man vid försök till frivillig rekrytering ej lyckats mobilisera en enda polisman. Representanterna för nykterhetsnämnden fann det tveksamt, om det var berättigat att ta i anspråk en socialarbetare hela dygnet för att medverka i försöksverksamheten. Ej heller från skötarepersonalens sida kom några spontana önskemål om att få deltaga i arbetet utan här bedömdes verksamheten innan den startade tämligen generellt bland sjukhusets personal som någonting onödigt, obehagligt och riskabelt, på en del håll direkt motbjudande utifrån de prioriteringar av arbetsuppgifter, som personalen med de dåvarande värderingarna var benägen att göra. Vid preliminära förfrågningar hos underläkarföreningen befanns dennas inställning vara principiellt negativ till verksamheten såsom sådan, då man menade att existerande arbetsuppgifter för sjukhusets läkarkapacitet uteslöt nya ej SOU 1968:55

439 klart vårdbehövande klientelgrupper, där det medicinska vårdbehovet ej var traditionellt dokumenterat, men också då man menade att arbetsuppgifterna av det slag försöksverksamheten avsåg ej kunde anses inkluderade i gällande avtal. Hänvändelsen till sjukhusets underläkare ägde rum, då avdelningens 1,5 underläkare svårligen skulle kunna täcka dygnets alla timmar. Egentligen kunde, förutom hos alkoholklinikens ledning, endast hos själva sjukhusledningen iakttas en odelat positiv inställning till försöksprojektet. Sålunda framskaffade sjukhusledningen — med vissa svårigheter och i samarbete med alkoholkliniken — den nämnda vårdavdelningen och den utrustning som krävdes för verksamheten, bl. a. genom ett antal omflyttningar av patienter till och mellan olika vårdavdelningar. Sjukhusledningen hade emellertid ej några möjligheter att ekonomiskt stärka förutsättningarna för försöket, varför detta dels kom att omfatta endast två månader, dels måste bedrivas med en betydligt mindre personalstyrka än den som fylleristraffutredningen i sina förslag rekommenderat. Emellertid kunde man småningom genom en individuellt bedriven rekrytering bland sköterskepersonalen, genom polisledningens medverkan och genom nykterhetsnämndens tillmötesgående etablera en arbetsorganisation, som möjliggjorde försökets genomförande.

2. Det "sjukvårdsmässiga instrumentariet" kontra det "polisiära instrumentariet" I och med formuleringen i den rubricerade frågeställningen framträdde krav på definitioner. Man definierade det polisiära instrumentariet som medel och attityd för utSOU 1968:55

övande av en auktoritär, total, ansvarsövertagande ochövermaktsbetonad funktion gentemot patienten med målsättningen att tillgodose i första h a n d säkerhetskrav och eliminera risker för patient, allmänhet och polis. Utmärkande för det polisiära instrumentariet var också en rättssäkerhetsgaranterande ambition, i detta sammanhang aktualiserad genom de vid polisiärt omhändertagande restriktiva vårdtiderna hos polisen. T polisernas attityd och i polisernas arbetsinstruktion uppfattades det som mer väsentligt att så snart som möjligt släppa de omhändertagna än att erbjuda dem vård längre tid av exempelvis socialmedicinska skäl, därmed garanter a n d e den omhändertagnes rättssäkerhet i första hand. Först i andra hand kunde polisen bedöma det angeläget att uppmärksamma medicinska problem, sociala komplikationer etc. Det sjukvårdsmässiga omhändertagandet däremot skulle i den metodplanering som genomfördes med hela teamet i första hand göra patienten till föremål för medicinsk uppmärksamhet, eliminera eller begränsa olycksfallsrisker och komplikationsrisker samt omfatta somatisk och psykiatrisk exploration inom ramen för en effektiv rutin. Därvid bedömdes det som direkt skadligt att i det sjukvårdsmässiga instrumentariet inkludera isoleringsceller, fängsel av några slag, även bälten av det slag som ibland används inom mentalsjukvården. Man gick mycket långt i bortrensningen av metoder och instrument av vad som kunde kallas polisiärt slag. Man t. o. m. avstod från utnyttjandet av s. k. sängbräder, eftersom sådana kunde utsätta intoxikerade patienter för en isolering och en avskildhet som skulle kunna vara ångestskapande och/eller accelerera oro och aggressivitet med antiterapeutisk verkan. Noggranna personalinstruktioner

440 utfärdades i konsekvens med detta synsätt och i vårdtekniken utmönstrades målmedvetet alla inslag av vad som definierades såsom »polisiärt» betonat omhändertagande. En regel löd: »gärna omfamning, aldrig brottning». Bakom det bestämda och klara avståndstagandet från isoleringsteknik vid omhändertagandet av de intoxikerade patienterna låg den bestämda uppfattningen, att såväl ur neurofysiologisk, psykologisk som upplevelsemässig synpunkt isolering aldrig kan vara terapeutisk och alltid principiellt måste bedömas som skadlig. Det minskade sensoriska inflödet i isoleringssituationen accelererar reaktioner av oro, aggressivitet och ångest och ökar väsentligt olycksfallsrisker och risker för suicidförsök. Isoleringssituationen är dessutom mer personalkrävande än ett kollektivt omhändertagande i en gemensam lokal och sålunda också ekonomiskt ofördelaktig. I det sjukvårdsmässiga instrumentariet ansågs också ingå en attityd som tillät att i första hand, vid bedömning av patienternas vårdbehov och lämplig vårdtid, ta hänsyn till medicinska och sociala faktorer och först i andra h a n d beakta och garantera de rättssäkerhetskrav som eventuellt skulle kunna tänkas bli åsidosatta vid ett kvarhållande på sjukvårdsmässiga grunder. De möjligheter till sjukhusvård av patienter mot deras vilja, som gällande lagar erbjuder, kunde ej utnyttjas i försöksverksamheten. Patienterna var formellt ej intagna på sjukhuset utan kvarhölls där på polisens ansvar. Man beslöt då att pröva i vilken utsträckning klientelet och polisen kunde acceptera att under försöket godtaga en omprioritering på sådant sätt att läkarens rekommendation om förlängd vårdtid direkt bildade underlag för den ansvarige polismannens beslut om ytterligare kvarhållande.

Vid genomförandet av försöksverksamheten valde man att på detta sätt försöka testa i vilken utsträckning »sjukvårdsinstrumentariet» var till fyllest, och ur målsättningen exkluderades sålunda föreställningen att på vårdavdelningen skulle kunna vårdas varje fall, som omhändertogs för fylleri av polisen. Man beslöt att i stället mäta hur stor del av klientelet som kunde anses inrymmas i ett sålunda definierat, väl avgränsat och »rent» sjukvårdsinstrumentarium. Ett personalteam som ej förfogade över tvångsmedel och isoleringsceller skulle tvingas att bruka andra metoder och att mobilisera terapeutisk talang i högre grad än om tillgång till tvångsmedel fanns. Detta förutsatte tillräcklig numerär i personalen för aktivt övervakningsarbete och för personlig kontakt med var och en av de intagna. Innehållet och innebörden i denna del av »den aktiva omvårdnaden» bedömdes bli avgörande för vårdresultatet. Ytterligare medicinsk verksamhet, farmakologisk och annan behandling, sågs som komplement. Man räknade med att misstänkta för brott och ej transportabla skulle få sin vård på vanligt sätt inom polisstationens arrestlokalcr, men också att sjukvårdsresurserna skulle komma till korta i fall som innebar mycket höga risker ur säkerhetssynpunkt, fall som innebar sådan grad av hot mot personalens och medpatienternas säkerhet, att de därigenom bringade systemet ur funktion. Det bedömdes klart olämpligt för genomförandet av det på många sätt ändå så spännande försöket, om det skulle belastas med allvarliga misshandelsskador på sjukvårdspersonal eller medpatienter. Båda dessa kategorier personer syntes ha rätt att fordra en någorlunda riskfri arbetsoch vårdmiljö. De nackdelar med detta synsätt som skulle kunna befaras var SOU 1968:55

441 framför allt ett oproportionerligt högt antal ej vårdbara fall som skulle återremitteras till polisen. Emellertid ansågs även ett sådant resultat vara av värde för den fortsatta diskussionen.

3. Samverkan sjukvård

polis-nykterhetsvård-

Enligt försöksverksamhetens frågeställningar skulle undersökas vilka förutsättningar för samordning av polisens, nykterhetsvårdens och sjukvårdens metoder som skulle kunna skapas. Under de sista två decennierna har man i hela världen kunnat iaktta ett starkt tilltagande intresse för samordning av samhällets olika vård-aktiviteter. De traditionellt isolerade mentalsjukhusen och den likaledes till dessa traditionellt koncentrerade psykiatrin och mentalsjukvården omorienteras på de flesta håll i världen med hjälp av lagstiftning, organisatoriska förändringar och kompletteringar till att i allt högre grad samverka med a n d r a samhällets vårdorgan, till att kommunicera med det samhälle som mentalsjukvården h a r att tjäna. Den sjukhusorienterade mentalsjukvården får alltmer i den moderna utvecklingen ge plats för en samhällsorienterad mentalhälsovård i enlighet med socialpsykiatrisk teori. En aktiv mentalhygienisk inriktning hos samhället och i modern mentalhälsovårdspolitik omfattar nya och allt intensivare ambitioner att bedriva psykiatrisk verksamhet med profylaxverkan och förskjuta investeringar av arbete, intresse och uppmärksamhet mot tidiga faser i sjukdomsprocesserna för att skapa ökade möjligheter till tidigt ingripande. Man h a r funnit att sådan aktivitet underlättas när ute i samhället en samverkan etableras och en direktkommunikation kommer till stånd mellan olika vårdagenturer, socialvård, barnaSOU 1968:55

vård, polis, skolhälsovård o. s. v. Det har framhållits att den traditionella mentalsjukvården och den professionella psykiatrin tidigare i endast ringa utsträckning konfronterats med de tidigaste tecknen på begynnande sjukdomsprocesser, vilka tecken och symptom dock ofta kunnat iakttas av andra människovårdande organ. Det är sålunda av utomordentlig betydelse för den samhällsorienterade mentalhälsovården att öppna kanaler för information från de nämnda vårdagenturerna i samhället in i den professionella psykiatrin och att åstadkomma samverkan. Alkoholkliniken vid Ulleråkers sjukhus torde ha en sådan socialpsykiatrisk attityd. Den h a r i sina program sedan något år tillbaka angett etablerandet av denna kommunikation som betydelsefull och befrämjande för vård och behandling av de enskilda fallen och för klinikens effektiva drift. Således bedömdes det som synnerligen betydelsefullt för försöksverksamheten att denna smidigt och effektivt kunde kanalisera information och kunskaper om klientelet, som polis och nykterhetsnämnd hade samlade och lättillgängliga men som tidigare ej vanligen var omedelbart tillgängliga för sjukvården. Det gällde här inte bara den personkännedom, som fanns hos polisens befattningshavare och hos socialarbetarna i nykterhetsnämnden, utan också det språk, de värderingar och den praxis, som man hade inom polis och nykterhetsnämnd och som fick förutsättas vara skild i väsentliga avseenden från värderingar och praxis inom sjukvården. Utan ett gemensamt »språk» skulle en meningsfull kommunikation mellan dessa instanser ej uppnås. Kommunikationstekniska störningar och hinder för samverkan mellan olika vårdagenturer synes lätt kunna uppstå och påpekas också i rapporter, där man intresserat

442 sig för dessa problem. Det gällde alltså att uppnå en hög kommunikationsaktivitet mellan befattningshavare representerande olika system i samhället med olika lagstiftningsmässig bakgrund, med olika utbildning och med skilda värderingar, arbetsdirektiv och praxis. För att uppnå detta mål bedömdes det primärt som orimligt att vänta sig att polisen och socialarbetarna omedelbart accepterade sjukvårdens värderingar och målsättningar och att man med någon framgång skulle vänta sig att befattningshavare inom polis och socialvård skulle ge upp sina professionella identiteter och ta upp nya, lånade från sjukvården och med sjukvårdspersonalen som föredöme. Det bedömdes som möjligt att ha framgång i detta sammanhang först om även befattningshavarna inom sjukvården gjorde kompromisser, något som, med det speciella arbete försöksverksamheten skulle bedriva, också kunde förväntas vara möjligt. Otvivelaktigt hade sjukvården ej haft samma erfarenhet av vården av akut intoxikerade som polisen och eventuellt även socialarbetaren inom nykterhetsnämnden. För att uppnå effektivast möjliga kommunikation mellan befattningshavarna och för att etablera ett nytt, för den speciella typ av vårdarbete det gällde, rationellt system som kunde omfattas av de olika representanterna för de nämnda disparata systemen organiserades ansvarsfördelning och arbete enligt följande principer. 3.1 Fördelning av roller och ansvar

Mot bakgrund av de antydda teoretiska övervägandena men även av negativa erfarenheter från annat håll, t. ex. Mariapolikliniken, kunde man vänta sig en god medverkan från polismannens och socialarbetarens sida endast om väsentliga och bekanta ansvarsfunktio-

ner kunde tilldelas dessa även inom den nya verksamheten. Sålunda arbetades avsiktligt fram en bestämd rollkonturering för alla befattningshavarna. Det blev tidigt klart att kvarhållandet av patienter mot deras vilja innebar för polismännen en särskild konflikt mot bakgrund av deras utbildning och deras vanliga arbetsdirektiv. Denna problematik bearbetades noggrant i konferenser före starten och i början av verksamheten med olika representanter för polisen. Polismännens orientering visade sig vara klart rättsvårdande och en stark motvilja manifesterades mot tanken att kvarhålla patienter längre tid än vad som gällt enligt instruktion och tidigare praxis, d. v. s. fem—sex timmar. Dessa och liknande konflikter eller kollisioner med uppfattningar om plikt och målsättning, som poliserna traditionellt är vana vid att respektera, kunde framgångsrikt lösas. Det praktiska ansvaret för vården lades på vårdpersonalen men samtidigt förblev det formella ansvaret för verksamheten hos polisen. Sjukvårdens arbete definierades som en assistans till polisen och läkaren fick rollen av polisens medicinska konsult, som kunde rekommendera förlängning av vårdtiden, kvarhållande o. s. v., något som polismannen med detta stöd kunde acceptera ansvaret för. Försöksverksamheten kunde uppfattas som en filial till Uppsala-polisen och sjukvårdspersonalen som assistenter till den ansvarige närvarande polismannen. Denne bar det formella ansvaret för kvarhållandet av patienterna på rekommendation av läkaren, rekommendationer givna utifrån de medicinska överväganden som skulle prioriteras i denna speciella verksamhet. På likartat sätt hade socialarbetarna möjlighet att ta upp den för dem nya rollen av funktionärer inom sjukvårSOU 1968:55

443 dens ram i en för dem ovanlig situation, vård av akut berusade under polisens kvarhållande. Socialarbetarnas traditionella funktion som utredare med de mest nyanserade och fullständiga informationerna om många av patienterna och med de största kunskaperna om klientelet i stort och på lång sikt, kunde här vidgas till att omfatta den akuta krisen, med tidigt ingripande och med etablering av relationer till patienten i krissituationen samt med omgående kanalisering av information in i teamet. 3.2 Registrering och kanalisering av informationer

Fortfarande för att befrämja den effektiva kommunikationen fördelades på läkare, sköterska, polis och socialarbetare insamlandet av informationer om de enskilda patienterna på sådant sätt, att varje befattningshavares journal blev oumbärlig för den totala bedömningen av fallet. Sålunda ansvarade var och en för upprättandet av var sin del av patientjournalen och denna var ej fullständig om någon av befattningshavarnas journaldelar saknades. Genom detta förfaringssätt som kan synas omständligt vann man dels effekten av den obligatoriska medverkan av samtliga olika kompetenser, dels en rationell ordning när var och en skaffade fram och registrerade de informationer han hade genom sin yrkesmässiga förankring, lätt kunde mobilisera och var van att handskas med. Informationer om de inneliggande patienterna samlades in tidigt på morgonen från register och klientakter för att kanaliseras till den gemensamma informationspoolen vid den dagliga konferensen kl. 07.00. 3.3 Arbetsteam-konferenssystem

Verksamhetens karaktär av försök underlättade skapandet av teamanda och SOU 1968:55

arbetsgemenskap. Man arbetade enligt vanliga, etablerade metoder och tekniker målmedvetet från början på att lösa upp de tendenser till hierarkisk strukturering som alltid finns inom sjukvården och som inte torde vara främmande vare sig för polisen eller för nykterhetsvården. Ett rikligt konfererande med medverkan av representanter för alla de olika kompetenserna ägde rum. Vid denna var beslutsfunktionen klart och målmedvetet fördelad på alla i teamet och vid de diskussioner som där fördes kunde med framgång de olika befattningshavarnas värderingar, orientering och inställning bearbetas mot en syntetisering av de olika normsystemen. Vid de inledande diskussionerna uppehöll man sig vid något tillfälle vid polismannens integrering i arbetet och tänkte sig bl. a. att hans uniform skulle kunna i denna typ av arbete vara en opraktisk, eventuellt provocerande detalj, i första h a n d för patienterna. Vid övervägandet om det var en vinst att låta polismannen vara förklädd till sjukvårdspersonal eller om man därvid underskattade en identitets-förlust i bortfallet av stödjande yttre insignier, som inte endast polismän torde uppleva utan även återfinns hos sjukvårdspersonal i vita rockar, beslöt man att rekommendera polismännen att, om de så önskade, gärna uppträda i avdelningsarbetet i uniform. Någon tvekan hos patienterna om vem som var polis, vem som var socialvårdsassistent och vem som tillhörde sjukvårdspersonalen torde emellertid vanligtvis ej ha förekommit, särskilt som många av patienterna var personligen bekanta med polismännen från tidigare konfrontationer. Resultatet blev emellertid att såväl socialarbetare som polismän tjänstgjorde i vanlig civil klädsel. Däremot bedömdes det som lämpligt att sjukvårdspersonalen, som hade det

444 direkta praktiska omhändertagandet och kontakten med patienten på sitt ansvar, underströk sin traditionella vårdare-roll inför patientklientelet med hjälp av korrekt sjuksköterskeuniform.

4. Det tekniska

omhändertagandet

Efter omhändertagandet ute i staden transporterades patienterna med radiobilar den cirka två km långa vägen till vårdavdelningen, där de omedelbart innanför entrén fördes in i ett mottagningsrum. Detta rum var utrustat med nybäddade sängar, närliggande toalettmöjligheter, möjlighet till tvättning och dusch. I rummet fanns alltid varmt kaffe, smörgåsar och cigarretter. Målsättningen i det initiala mottagandet av patienterna var att snabbast möjligt få patienten avklädd och ner i sängen. Någon vecka efter starten inkom ett antal patienter med vapen, huvudsakligen knivar, och det beslöts att de polismän som fört in patienten skulle svara för den första delen av avvisiteringen med hänsyn till att de var mer kompetenta och hade bättre personkännedom och bättre teknik vid eventuella hotfulla situationer än vad man kunde vänta sig av sjukvårdspersonalen. Den senare »programmerades» också att ej vara inställd på att patienterna var farliga utan att nalkas dem som sjuka hjälpbehövande. Så snart avvisiteringen var avslutad lämnade polismännen mottagningsrummet och avklädning, eventuell tvättning och omstoppning i sängen skedde med enbart sjukvårdspersonalen agerande och närvarande. I detta skede utnyttjades målmedvetet en övertalningsteknik, där detta behövdes, med huvudsakligen varma och vänliga tonfall, generösa och permissiva attityder och patienterna bjöds regelmässigt på kaffe, smörgås och cigarretter i denna situation. Kaffekoppen och cigarretten hade ej endast

funktionen av att vara en symbolisk gest, en kommunikation av generositet och trygghet, utan hade också den triviala men effektiva funktionen att i många fall binda patientens h ä n d e r och därvid minska hans möjligheter att motarbeta personalens vårdarbete. Närmandet till patienten genomfördes av sjukvårdspersonalen så att det innebar en upplevelse av ett helt annat slag, än vad patienterna annars var vana vid: ett ej sällan bestämt, auktoritärt övervåld, som vid ett polisiärt omhändertagande polisen i sin arbetssituation tvingas använda. Den andra fasen av omhändertagandet omfattade en noggrann läkarundersökning med summarisk anamnesupptagning, där detta kunde äga rum, kroppsundersökning, urinoch blodprover. Dessa undersökningar utfördes i ett undersökningsrum beläget mellan mottagningsrummet och övervakningssalen. Efter en vid läkarundersökningen gjord bedömning av behovet av och riskerna för farmakologisk behandling ordinerades sådan i en del fall. Patienten fördes därefter in i den stora övervakningssalen, som hade direktkontakt med sköterskeexpeditionen och utgjorde avdelningscentrum där alltid personal uppehöll sig, när de ej var direkt sysselsatta med aktiv patientvård, övervakningssalen kunde rymma upp till sju patienter samtidigt. Behandlingsmålet under övervakningen var att så snabbt som möjligt få patienten i sömn, att understödja regressiva-passiva tendenser, och att ha patienten så beroende och så trygg som möjligt. När patienten somnat flyttades han ut till ett sovrum, som också kunde härbärgera cirka sju patienter. Vid överbeläggning utnyttjades korridorer och vissa andra rum och de sovande patienterna kunde alltså få sin nattvila ostörd. Det ifrågasattes om den tämligen livSOU 1968:55

445 liga stämningen på övervakningssalen sluta några allvarliga medicinska risker i en del fall skulle allvarligt störa med- eller komplikationer, föras över till popatienter och om nytillkomna notoriskt lisstationen genom polisens försorg. Det oroliga och högljudda patienter skulle förutsattes då att den somatiska och äventyra de andras vila och trivsel, psykiatriska undersökningen som plaeventuellt provocera till massoro eller nerats i varje fall ändå inte skulle kunaggressivitet. Vid planeringen avstod na genomföras. Det förutsattes emellerman från att ta sådana hänsyn och he- tid också att sådana patienter efter nåslot istället att ur den aktiva övervak- gon eller några timmars vistelse på poningen i övervakningssalen aldrig i nå- lisstationen skulle kunna föras tillbaka got fall föra oroliga, ångestfyllda eller till vårdavdelningen för fortsatt vård högljudda patienter utan istället till de och vila. Beslutet om överföring till pomindre rummen och till den lugnare lisstationen skulle fattas av läkaren och sovsalen flytta endast de patienter som polismannen i samråd. skulle kunna blivit störda, de sovande, de lugna, de deprimerade, de patienter 5. Undersökningsmaterial och som lätt kunde hjälpas till sömn. registrering Den tredje fasen av vården, vilan, bedömdes som särskilt betydelsefull i de Trots det från polisen och annat håll fall där patienterna ännu hade en framförda förslaget att en viss selektion oskadad arbetsrelation. Målsättningen ur säkerhetssynpunkt var lämplig bevar då att få en så effektiv vila som slöt man för att garantera en fullstänmöjligt och tidigt på morgonen före ut- dig bild av klientelet att sådan selekskrivningen behandla patienten mot tion hos polisen ej skulle ske. Sålunda bakruset och därmed säkra hans åter- skulle varje av patrullerande polismän gång i arbete om detta kunde åstadkom- omhändertagen fyllerist eller berusad mas. Försöksverksamhetens krav på ut- på enskild plats, som skulle ha transredning hade prioriterats högt och i porterats till polisstationen i Uppsala, i de fall, där patienterna skulle återgå stället föras till vårdavdelningen på till arbete, påbörjades utredningarna Ulleråkers sjukhus u n d e r försöksperioredan omkring kl. 05.00 de morgnar, den. Man var emellertid tvungen att när många patienter skulle skrivas ut. acceptera vissa undantag. Vederbörande socialassistent hade då a) För fylleri eller som berusade på endet första samtalet med patienterna, skild plats omhändertagna personer som och i konferens gjordes remitteringar samtidigt var efterspanade och misstänkta och rekommendationer till olika vård- för brott. I dessa fall prioriterades polisens brottsförebyggande och brottsutredande ininstanser för eventuell eftervård. tressen framför försöksverksamhetens. SåI planeringen av verksamheten räk- dana fall fördes till och omhändertogs på nade man med att ett obekant antal fall polisstationen och fördes ej till vårdavdelskulle kunna visa sådan aggressivitet, ningen. utsätta sig själva, medpatienter och perb) Sådana fall som av de patrullerande sonal för sådana risker att omhänder- polismännen vid omhändertagandet bedömtagande och vård inom försöksverksam- des som ej transportabla. Man fick räkna med att ett obekant antal fall skulle i transhetens ram därigenom skulle omöjlig- porten med polisbil kunna utsätta sig själgöras. Det beslöts före starten att i såva och polismännen för sådana risker att en förlängd transport till Ulleråkers sjukdana fall skulle dessa patienter, när läkaren på rimliga grunder kunnat ute- hus ej kunde accepteras. SOU 1968:55

446 c) P a t i e n t e r som vid ankomsten eller efter någon tids vård på vårdavdelningen bedömdes som säkerhetsrisker och där några medicinska skäl ej hindrade fortsatt vård på polisstation, s. k. överföringsfall.

Måndagar Tisdagar Onsdagar Torsdagar Fredagar Lördagar Söndagar

Under försöksperioden skedde 333 intagningar på vårdavdelningen (se diagram 21:1). Intagningarna fördelade sig på 267 patienter. Av de 333 intagningarna avbröts vården i 6 fall och vederbörande patienter fördes över till polisstationen för fortsatt omhändertagande eller frisläppande. 13 av polisen omhändertagna personer befanns vara misstänkta för brott och intogs ej på

Diagram 21:1. Antalet

intagningar

under

vårdavdelningen. 12 personer var ej transportabla. Intagningarnas fördelning på veckodagar framgår av följande tablå. 10,8 procent 12,2 16,6 14,4 20,4 20,8 4,8

Av diagrammet framgår den kraftiga variationen i belastning på avdelning-

försöksperioden.

Antal intagningar Ib

i

Överföringsfall

IS

fl 23

25 Oktober

27 24

4-

6 November

i

10 T2

18 December

SOU 1968:55

447 en mellan olika dagar. Vidare visar dia- förändringar på ett icke stabilt sätt. Samträningen av personal och utarbegrammet, att av de till polisstationen från avdelningen överförda patienterna tandet av metoderna medförde att det de flesta överfördes under första för- undersökningsmaterial som presenteras i rapporten huvudsakligen omfattar de söksmånaden. Avdelningens personal upplevde en kontinuerligt ökande sä- konsekutiva intagningarna under pekerhet i arbetet, och samtidigt som rioden den 13/11—den 23/12. Denna kallas undersökningsperioden rutiner stabiliserades torde behovet att period undersökningsmateriaöverföra patienter till polisstationen ha och materialet avtagit. Det framgår också att över- let. Under undersökningsperioden intogs 169 patienter, svarande mot 218 införingarna ej inträffade vid eller som en biverkan av tillfälligt högt intagnings- tagningar, se tab. 21:1. tryck utan under normalbelastade dygn. under Högsta antalet omhändertagna på vård- Tab. 21:1. Antal omhändertaganden undersökningsperioden avdelningen något dygn under försöksperioden var femton patienter och Antal o m h ä n - Antal patienter % lägsta noll. Maxima inträffade onsdag, dertaganden fredag och lördag. Kraftiga förskjutningar i dessa maxima någon eller någ83 140 1 11 18 2 ra dagar och omstruktureringar av in3 6 3 tagningspanoramat kunde iakttas vid 1 2 4 1 2 några tillfällen, t. ex. efter att ett mord 5 1 1 6 inträffat i staden, då förskjutningar äg100 169 de rum och omhändertagandena nådde Totalt sina höjdpunkter senare i veckan än Den totala tid vårdavdelningen var i vad som var vanligt. Vid en jämförelse 23 oktober—23 december med frekvensen omhändertaganden un- verksamhet och materialet der motsvarande tidsperiod 1966 be- kallas försöksperioden De redofanns en ökning ha ägt rum. Denna mot- från denna försöksmaterialet. svaras emellertid väl av den ökning av visade data om patienter med flera infylleriomhändertaganden som kunnat tagningar avser i allmänhet förhållankonstateras under hela året 1967 jäm- dena vid den första intagningen. Som tidigare nämnts utfördes regifört med året 1966 i Uppsala. Under tidsperioden 23 oktober—23 december streringar på fem standardiserade formulär av de olika befattningshavarna, 1966 gjordes 250 omhändertaganden för fylleri i Uppsala. Antalet omhändertag- läkaren, sköterskan, polismannen, socialassistenten och sekreteraren. Därutna i Uppsala har ökat under 1967 med över har ett av institutionen för teore29 procent från år 1966. I landet i dess tisk alkoholforskning (Goldberg) utarhelhet ligger motsvarande ökning på 5,8 betat frågeformulär beträffande patienprocent. Orsaken till denna ökning är okänd. Polisen anger med bestämdhet ternas alkoholvanor kommit till användpå förfrågan, att dess praxis ej är för- ning. P. g. a. konstaterade reliabilitetsbrisändrad, ej heller h a r dess utrustning med t. ex. radiobilar etc. kompletterats ter hos socialregisterdata (Kiihlhorn 1968) har uppgifter om fylleri och nykeller utökats under 1967. Under den initiala perioden skedde terhetsvård kompletterats med utdrag ur kontrollstyrelsens straffregister. Uppsåväl registreringar som organisatoriska SOU 1968:55

448 gifter om förekomst av kriminalitet har lämnats av kriminalvårdsstyrelsen. Inkomstdata har levererats av lokala skattemyndigheter. Olika laboratorieundersökningar av tagna prover på patienterna har utförts vid Ulleråkers sjukhus laboratorium. Urinundersökningar avseende identifikation av vissa läkemedel och narkotika h a r utförts av dr C. G. Sandberg, forskningskliniken, Ulleråkers sjukhus. Blodalkoholanalyserna har utförts vid institutionen för teoretisk alkoholforskning, Karolinska institutet. Undersökningsmaterialet har databearbetats vid Försvarets forskningsanstalt. Vid hypotesprövning h a r i princip den metodik t i l l ä m p a t s som finns beskriven i del II, bil. 1, till detta betänkande, nämligen r - t e s t , och signifikanstest av medelvärden. Både riktade och icke riktade hypoteser h a r förkastats på 5-procentnivån, d. v. s. n ä r p-värdet ä r m i n d r e än 0,05 O 2 ) eller n ä r CR-värdet överstiger 1,65 (riktade hypoteser) resp. 1,96 (icke riktade hypoteser). Som korrelationskoefficienter h a r använts vid kontinuerliga variabler produktmomentkorrelationen, vid två dikotomiserade variabler phi-koefficienten, vid en kontinuerlig och en dikotomiserad variabel den punkt-biserala koefficienten och motsvarande signifikanstester. Som associationsmått t i l l ä m p a des kontingenskoefficienten. Vid icke-parametriska data h a r som korrel a t i o n s m å t t a n v ä n t s y-koefficienten. Därutöver h a r vid icke normalfördelade variabler mediantesten och Wilcoxon matched-pairssigned-ranks test a n v ä n t s . Den m a t e m a t i s k a modellen för den tillämpade statistiska metodiken återfinns i F r e u n d (1962), Ferguson (1959) och beträffande y-koefficienten i Hays (1964).

6. Deskriptiv

Tab. 21:2. Ålder Ålder

Antal patienter

%

14—17 18—20 21—24 25—29 30—39 40—49 50—59 60—64 65 o. äld.

9 11 20 16 35 30 32 8 8

5 6 12 9 21 18 19 5 5

Totalt

100 Patienternas genomsnittliga ålder var 39 år. Två patienter hade inte fyllt 15 år. Enligt folkbokföringen var 112 patienter bosatta i Uppsala, medan 57 var mantalsskrivna eller bosatta på andra orter. För fylleri på allmän plats omhändertogs 105 patienter eller 62 procent, medan 63 eller 37 procent omhändertogs för fylleri på enskilt område; en av patienterna intogs för »logi». Av tab. 21:3 framgår att endast 20 procent av patienterna var gifta. Inte mindre än 27 procent var frånskilda eller under hemskillnad och 50 procent var ogifta. Andelen änklingar/änkor uppgick till 3 procent. Skillnaden mellan patientmaterialet och en normalpopulation med samma ålders- och könsfördelning är statistiskt säkerställd (r=393,06, d f = 3 , p<0,001). Patienternas civilstånd i olika åldersgrupper återges i tab. 21 A. Tabellen visar att patienterna under 25 år i stort sett är ogifta. Bland äldre patienter är ungefär en fjärdedel gifta, medan andelen frånskilda uppgår till 38 procent för de äldsta patienterna.

analys

6.1 Patienternas socioekonomiska situation

Patienternas åldersfördelning ras av tab. 21:2.

illustre-

Tillhopa 107 eller 63 procent hade egen bostad, 27 eller 16 procent bodde i hyresrum, 13 eller 8 procent bodde på ungkarlshem, medan 22 eller 13 procent SOU 1968:55

449 Tab. 21:3.

Civilstånd Civilstånd

Antal patienter

%

Normalpopulation (%)

34 6 45 84

20 3 27 50

65 4 3 28

100 Gift Änkling, änka Frånskild, under hemskillnad Ogift Totalt Tab.21:k.

Civilstånd

och ålder

(%) Ålder Totalt

Civilstånd 14—24

25—49

50 o. äldre

25 8 38 29

20 3 27 50

100 (48)

100 (169)

....

2 90

23 3 32 42

Totalt

100 (40)

100 (SI)

Gift Frånskild, under hemskillnad Ogift

helt saknade bostad. Av de 169 patienterna bodde 87 eller 51 procent ensamma, 33 eller 20 procent hos far/mor, 33 eller 20 procent med make/maka och 16 eller 9 procent med annan person. Bostadssituationen och den sociala situationen i bostaden h a r sammanfattats till en skala, »boendesituationen» se tab. 21:5. Som tab. 21:6 visar hade endast 61 procent av patienterna fast arbete, utbildade sig eller var icke förvärvsarbetande hemmafruar eller pensionärer, Tab. 21:5. Boendesituation

medan 8 procent hade skyddat arbete, tillfälligt arbete eller gick på omskolningskurs. Andelen arbetslösa uppgick till 31 procent. De flesta arbetslösa återfanns bland patienter mellan 50 och 64 år i vilken åldersgrupp de utgjorde 43 procent. Patienternas inkomstsituation jämföres i tab. 21:7 med inkomstsituationen för en normalpopulation med motsvarande ålders- och könsfördelning. Bland patienterna fanns 10 där endast hus-

(%) Ålder Totalt

Boendesituation

Egen bostad m. familj Egen bostad m. a. pers Egen bostad, ensamboende Hyresrum Ungkarlshem Saknar bostad Totalt

SOU 1968:55

14—24

25—49

50 o. äldre

60 10 23 2 5

35 6 16 17 11 15

29 6 34 8 6 17

39 7 17 16 8 13

100 (40)

100 (81)

100 (48)

100 (169)

450 Tab. 21:6. Arbetsförhållanden

(%) Ålder

Arbetsförhållanden

Totalt 14—17

Saknar arbete Skyddat arbete, omskolning, tillf, arb Fast arbete, u n d e r utbildning, icke förvärvsarbetande pensionär Totalt

18—24

25—49

50—64

—

100 (9)

100 (31)

100 (81)

100 (40)

100 (8)

100 (169)

hållsföreståndaren hade inkomster (vanligen skolungdomar och hemmafruar). För 2 patienter har inkomstuppgifter ej kunnat erhållas. Skillnaden mellan inkomster hos undersökningsmaterialet och normalpopulationen är statistiskt säkerställd (* 2 =86,45, d f = 5 , p<0,001).

Tab. 21:7.

65 o. ä.

Inkomstsituation för undersökningspopulationen uppdelad på gifta och övriga framgår av tab. 21:8. De gifta patienterna hade något högre inkomster än de ogifta. Den ekonomiska situationen hos de tio patienter där endast hushållsföre-

Inkomstsituation

Årsinkomst (brutto, 1966) kronor 0—4 999 5 000—9 999 10 000—14 999 15 000—19 999 20 000—24 999 25 000 och m e r Totalt Tab. 21:8. Inkomst

och

Patienter

%

Normalbefolkning

72 35 23 15 7 5

46 22 15 10 4 3

19 20 18 18 12 13

%

civilstånd

Årsinkomst (brutto 1966) Kronor

Civilstånd Totalt Gifta

Övriga

0—2 499 2 500—4 999 5 000—7 499 7 500—9 999 10 000—12 499 12 500—14 999 15 000—17 499 17 500—19 999 20 000—22 499 22 500—24 999 25 000 och m e r

7 2 5 1 0 3 4 2 4 1 3

42 21 14 15 12 8 3 6 1 1 2

49 23 19 16 12 11 7 8 5 2 5

Totalt

157 SOU 1968:55

451 ståndaren hade inkomster framgår av följande tablå. Inkomst i kronor 12 500—14 999 15 000—17 499 22 500—24 999 25 000 och mer Totalt

Antal

personer 1 1 3 5 10

2. Accidentella: 1—2 fyllerianteckningar och/eller hjälpåtgärder genom nykterhetsnämnd/barnavårdsnämnd. 3. Recidivister: 3—8 fyllerianteckningar och/eller hjälpåtgärder genom nykterhetsnämnd/barnavårdsnämnd. 4. övervakningspatienter: övervakning genom

nykterhets-

deprivation/återfallsfrekvens

Social deprivation

Engångsintagningar

Återintagningar

%

%

17 Totalt

nämnd och/eller minst nio fyllerianteckningar. 5. Anstaltspatienter och skid-row-habituéer: Anstaltsvård och tio eller fler fyllerianteckningar. SOU 1968:55

Patienterna grupperades i fem olika kategorier som definierades på grundval av anteckningar hos nykterhetsnämnd e n / b a r n a v å r d s n ä m n d e n och/eller fylleristraffregistret under de senaste fem åren, med följande beteckningar: 1. Debutanter: Inga anteckningar.

I kriminalregistret återfanns 87 patienter eller 51 procent. Motsvarande siffra för hela den manliga befolkningen är 10—15 procent. För att ytterligare belysa patienternas socioekonomiska situation illustreras i tab. 21:9 hur de socialt mest depriverade (avvikande) — de bostadslösa, arbetslösa och lågt avlönade — hade den högsta återfallsfrekvensen under undersökningsperioden.

Tab. 21:9. Social

6.2 Alkoholiseringsgrad

Totalt

100 (147) 100 (22) 100 (117) 100 (52) 100 (96) 100 (73) 100 (169)

Vid undersökningar över socialt definierad alkoholism är det nödvändigt att skilja mellan prevalens av alkoholism och incidens av intoxikation. Studier som baseras på en kort undersökningsperiod visar en kraftig överrepresentation av återfallsfyllerister i för-

452 hållande till tillfällighetsfyllerister. Detta innebär att den population som blev tillgänglig genom försöksverksamheten var väsentligt mera alkoholiserad än en representativ fylleristpopulation. I tab. 21:10 jämförs alkoholiseringsgraden hos vårdavdelningens patienter med alkoholiseringsgraden hos personer som under tidsperioden 1 juli 1961—30 juni 19C4 blivit dömda för fylleri och/eller ratt-

Tab. 21:10.

fylleri eller som varit föremål för tvångsåtgärder genom nykterhetsnämnden (Collett, 1965). Av tabellen framgår att vårdavdelningens patienter uppvisade väsentligt högre alkoholiseringsgrad än en population av missbrukare, definierad genom incidensen av nykterhetsanmärkningar under den senaste treårsperioden ( f = 479,63, d f = 5 , p<0,001). Givetvis ha-

Alkoholiseringsgrad

Alkoholiseringsgrad

Antal patienter på vårdavd.

%

Representativ missb r u k a r p o p u l a t i o n (%)

34 30 12 21

20 18 7 13

61,1 18,0 6,8 8,0

6,1

100,0 (132 000)

Debutanter Recidivister Övervakningspatienter Anstaltspatienter och skid-rowTotalt

de också de mest alkoholiserade patienterna den största återfallsfrekvensen under loppet av undersökningsperioden, se tab. 21:11.

Tab. 21:11. Alkoholiseringsgrad

och

Alkoholiseringsgrad

Övervakningspatienter

6.3 Berusningsgrad Termen berusningsgrad uttrycker i denna rapport den med vissa bestämda undersökningsmetoder fastställda avvikelsen från normalbeteendet vid klinisk

återfall Engångsintagningar

Återintagningar

%

%

17 Anstaltspatienter och skid-rowTotalt

Totalt

100 (34) 100 (30) 100 (12) 100 (21) 100 (72) 100 (169)

SOU 1968:55

453 undersökning av en patient. Skalan över berusningsgrader har erhållits genom att kombinera resultaten av »Rombergs skärpta prov», bedömning av talförmåga och bedömning av gångförmåga. Den på detta sätt definierade berusningsgraden baserar sig inte på uppgifter om konsumerad alkohol eller om blodalkohol. I tab. 21:12 redovisas berusningsgraden för de 169 patienterna. För de som återintagits h a r endast berusningsgraden vid första intagningen medtagits. Tab. 21:12.

Berusningsgrad Antal patienter

%

Något påverkad Sluddrar, vinglar lätt . . Sluddrar och vinglar . . Redlöst berusad 1

1 26 45 44 53

1 15 27 26 31

Totalt

100 Berusningsgrad

6.4 Berusning med andra medel än alkoholhaltiga drycker

Av de 169 patienterna uppgav 12 för polisen att de endast druckit öl. Enligt läkarundersökningen hade samtliga av de alkoholberusade patienterna druckit sprit (huvudsakligen klinisk bedömning av lukten). 5 patienter hade druckit T-sprit och dessa konsumenter hade samtliga hög alkoholiseringsgrad. Måttlig berusningsgrad uppvisade 2 av dem, och de övriga 3 högre berusningsgrader. Samtliga patienters urin undersöktes med avseende på förekomst av opiater, barbitursyrepreparat, centralstimulantia, tranquillizers av meprobamat- och heminevrintyp. Vidare gjordes kvantitativa bestämningar på samtliga patienters blod avseende barbiturathalten. Vid dessa undersökningar gjordes betydligt anspråkslösare fynd än vad man hade väntat: hos ingen patient påvisades opiater, hos 3 centralstimulantia och hos 12 barbiturater.

1 Ur stånd att u t a n h j ä l p förflytta sig gående.

Det har i olika sammanhang gjorts gällande att avancerade vanefyllerister vid åsynen av polisen brukar bege sig in på enskilt område för att slippa bli dömda för fylleri, vilket de alltså kan undvika eftersom ett omhändertagande på enskilt område ej medför straff. En signifikansanalys på grundval av det här föreliggande materialet har emellertid inte kunnat verifiera denna hypotes. Det är möjligt att detta sammanhänger med att hotet om ett bötfällande p. g. a. hans ekonomiska situation och annat ej kommer den avancerade vanefylleristen vid. Det bör emellertid i detta sammanhang påpekas, att alla de fyllerister, som under den ifrågavarande tiden intogs på Ulleråkers sjukhus, slapp åtal.

SOU 1968:55

6.5 Blodalkoholhalt

På samtliga omhändertagna togs blodprov, s. k. trippelprov (d. v. s. tre oberoende blodprov vid samma tidpunkt), för att bestämma blodalkoholhalten. Denna bestämning utfördes enligt Widmark-metoden. Man avsåg att upprepa blodprovstagningen varannan timme och så skedde i ett stort antal fall. Som förut nämnts analyserades blodproven vid institutionen för teoretisk alkoholforskning. F. n. föreligger resultatet avseende de omhändertaganden som skedde mellan den 3 november och 29 november, inalles blodprover från 124 omhändertaganden. I tab. 21:13 återfinns resultat av det första blodprovet vid omhändertagandet.

454 Tab. 21.13.

Blodalkoholhall

Blodalkohol °/oo (Widmark) 0,00—0,49 0,50—0,74 0,75—0,99 1,00—1,24 1,25—1,49 1,50—1,74 1,75—1,99 2,00—2,24 2,25—2,49 2,50—2,74 2,75—2,99 3,00—3,24 3,25—3,49 3,50—3,74 Totalt

Antal intagningar

%

6 1

4,8 0,8

1 4 12 11 23 14 23 15 6 6 2

0,8 3,2 9,7 8,9 18,6 11,3 18,6 12,1 4,8 4,8 1,6

100,0

Som framgår av tabellen erhöll man vid 6 omhändertaganden blodalkoholhalter under 0,49 promille och dessa fördelade sig på följande sätt: 0,01; 0,02; 0,03; 0,05; 0,31 och 0,49. Medianen för de erhållna blodalkoholhalterna från de 124 fallen är 2,30 promille. De 6 omhändertagandena med blodalkoholhalt under 0,49 promille fördelade sig på 3 patienter, av vilka 1 patient stod för fyra intagningar vid vilka han berusat sig med triklorethylen (sniffning). Hos den andra patienten kunde ej något annat icke-alkoholhaltigt berusningsmedel påvisas, men hos den tredje fann man vid blodprov spår av sömnmedel av barbiturattyp. Dessa 3 patienter hade tillsammans 13 återfall under undersökningsperioden och under hela försöksverksamheten stod denna lilla patientgrupp för sammanlagt 20 intagningar. 2 av patienterna kom att konkurrera om rekordplatsen i återintagningar under hela försöksperioden. Samtliga 3 tillhörde skid-rowkategorin och alla återfanns i kriminalregistret. 6.6 Medicinska data och "alkoholism i medicinsk mening"

Inom försöksverksamhetens ram skulle en mängd punktdata ha kunnat registre-

ras under rubriken medicinska data. Emellertid h a r det bedömts som föga tillförlitligt, kanske direkt missvisande att med sådana engångsdata som vore tillgängliga under de korta vårdtiderna söka beskriva patienternas hälsotillstånd. Önskvärt hade varit att man på detta klientel kunnat bedriva en extensiv hälsokontroll med fullföljda medicinska utredningar. De beräknade vårdtiderna, sjukhusets laboratorieresurser samt försöksverksamhetens personalstyrka och kostnadsram tillät ej en sådan extensiv hälsokontroll. Vidare förflöt huvuddelen av vårdtiden nattetid och man bedömde att utskrivningarna, i de fall då patienterna hade arbete, borde ske så att patienterna kunde återgå i detta. Patienternas motivation och förmåga till medverkan var också under den större delen av vårdperioden begränsad och svårigheterna att bedriva tillförlitlig anamnesupptagning och undersökning av de berusade patienterna var avsevärda. I valet mellan att å ena sidan intaga en planerad terapeutisk attityd, permissivt präglad och syftande till effektivast möjliga vila för patienterna, och å andra sidan att med nödvändig beslutsamhet och disciplin genomföra en noggrann läkarundersökning, beslöt man att låta de terapeutiska intressena överväga framför kraven på fullständig psykiatrisk och somatisk utredning. Varje patient genomgick dock så gott sig göra lät en rutinmässig läkarundersökning och en psykiatrisk intervju. Läkarundersökningen kompletterades med laboratorieprover av rutintyp samt sådana prover som var ägnade att avslöja förekomst av leverskada. Av de 169 patienterna företedde 44 kliniska tecken på leveraffektion vid kroppsundersökningen och hos 13 av dessa blev leverskadediagnosen verifierad med positiva laboratorieprover. SOU 1968:55

455 Samtliga 13 ingick i gruppen anstaltspatienter och skid-row-habituéer. Vid förekomst av kirurgiska skador såsom frakturer, luxationer och sår och vid symptom på invärtesmedicinsk, neurologisk eller annan sjukdom behandlade den tjänstgörande läkaren patienterna, ombesörjde remitteringar för specialistundersökningar och intagning på sjukhus, allt i en omfattning och på en nivå som motsvarade en allmän-läkares mottagningsverksamhet. Utöver detta kom automatiskt en betydande uppmärksamhet att vändas mot den psykiatriska problematiken i de enskilda fallen och då psykiatriska symptom förelåg, som motiverade intagning för ytterligare utredning eller för vård och behandling, kunde intagningar effektueras direkt till alkoholkliniken inom vars verksamhetsram försöksverksamheten låg. Alkoholism i medicinsk mening sökte man studera hos patienterna med utTab. 21:1k-, Antal respondenter

för

Alkoholiseringsgrad

alkoholvaneundersökning Respondenter

Icke respondenter

Totalt

16 12 9 14

18 18 3 7

34 30 12 21

169 Övervakningspatienter Anstaltspatienter och skid-rowhabituéer Totalt

let av respondenter var urvalsförfarandet inte under kontroll. Som tab. 21:14 visar h a r de mest alkoholiserade patienterna i större utsträckning varit respondenter vid intervjuerna än de med låg alkoholiseringsgrad. Detta torde sammanhänga med att de mest alkoholiserade haft oftare recidiv under vårdperioden och därmed ökat sin sannolikhet att bli respondenter. SOU 1968:55

gångspunkt från sådana registrerade data som har relevans för alkoholism enligt WHO:s definition (WHO, 1951). För att utröna i vilken utsträckning patienterna kunde betecknas som alkoholister i medicinsk, egentligen i tvärvetenskaplig mening, kartlade man deras alkoholvanor genom utnyttjande av ett standardiserat frågeformulär. Som »excessive drinkers» betecknades de personer som använder alkoholdrycker till överdrift utan att vara beroende och som WHO-alkoholister klassificerades de som använder alkoholdrycker till överdrift och som uppvisar fysiskt och/eller psykiskt alkoholberoende. Som kriterier på alkoholism valdes black-out, återställarbehov och/eller förlust av kontroll över alkoholkonsumtionen, d. v. s. de begynnande kritiska och kroniska faserna enligt Jellinek (Jellinekl952). Av tekniska skäl kunde emellertid endast en del patienter intervjuas. Vid va-

Tab. 21:15 illustrerar i vilken utsträckning de efter nämnda registrerade data klassificerade patienterna är alkoholister enligt WHO:s definition. Av debutanterna är 6 procent WHOalkoholister, av de accidentella 17 procent, av recidivisterna 33 procent, av övervakningspatienterna 71 procent och av anstaltspatienterna och skid-row-habituéerna 69 procent.

456 Tab. 21:15. Alkoholvanor

och

alkoholiseringsgrad Alkoholvano r

Alkoholiseringsgrad

Totalt

Isolerad intoxikation

Excessive drinking

WHO-alkoholism

11 8 4 2

4 2 2 2

1 2 3 10

16 12 9 14

99 Anstaltspatienter och skid-rowTotalt a

z =39,013, d f = 10, p < 0,001.

Ingen av WHO-alkoholisterna var under tjugo år. Eliminerar man den genom urvalsförfarandet betingade stratifieringen så uppgår andelen alkoholister till 46 procent. Andelen intagningar av alkoholister utgjorde 51 procent av totalantalet intagningar. Detta värde överensstämmer väl med det som erhölls vid Wretmarks undersökning i Linköping (jfr kap. 19), där hos 54 procent av arTab. 21:16. Alkoholvanor

och

restintagningarna under en något kortare undersökningsperiod konstaterades »alkoholsjukdom överhuvudtaget». Av tab. 21:16 framgår att alkoholvanorna h a r ett starkt samband med nykterhetsnämndens aktuella åtgärder. 6.7 Vårdtidernas längd

Vårdtidernas längd bestämdes i första h a n d av de normala (legitima), sociala kraven på patienterna, arbetskrav etc.

nykterhetsvård Alkoholvanor

Nykterhetsvård

Isolerad intoxikation

Excessive drinking

16 8 3 4

Inga åtgärder Hjälpåtgärder övervakning . Anstaltsvård . Totalt

19 WHO-alk.

Totalt

2 11 11 25

23 22 18 36

r=28,537, df=6, p<0,001.

och i andra hand av berusningsgraden. När klara, påtagliga medicinska indikationer förelåg gjordes emellertid utskrivningen ej beroende av om berusningen avklingat eller om återgång i arbete krävdes utan anpassades efter traditionella medicinska regler och praxis. Sålunda kvarhölls regelmässigt

okomplicerade fall över natten och utskrevs påföljande morgon efter avslutade undersökningar och intervjuer och efter akut hangover-behandling. Den genomsnittliga vårdtiden var tolv timmar och en närmare specificering återges i tab. 21:17.

SOU 1968:55

457 Tab. 21:17. Intensivvårdens

längd

Vårdtidens längd i timmar

Antal patienter

%

20 29 27 22 49 8 14

12 17 16 13 29 5 8

6—8 8—10 10—12 12—16 16—18 Totalt

Klädsel

Antal patienter

%

4 119 19 20

2 70 11 12

100 Totalt

Sedan patienterna efter polisomhändertagande i staden transporterats till vårdavdelningen gjordes vid ankomsten en preliminär bedömning av deras tillstånd och därvid registrerades deras yttre habitus, klädsel etc., se tab. 21:18. Åtgärder vidtogs mot 16 patienter, som var nedsmutsade eller hade blessyrer av mindre allvarligt slag: 1 patient blev

med avseende

klädsel

Förorenad genom exkrementer och/eller

6.8 Vård- och behandlingsåtgärder

Tab. 21:19. Medicinering

Tab. 21:18. Patienternas

föremål för »stor tvättning», 5 fick mindre sårskador eller dylikt omlagda och 10 patienter fick sårskador suturerade. Medicineringen med avseende på alkoholbetingade symptom framgår av tab. 21:19.

på alkoholbetingade

symptom

Medicinering

Antal patienter

%

Uppgift saknas Intet Heminevrin högst 0,5 g, Librium 50 mg, Lergigan 25 mg per os eller i.m., Ansopal högst 1,5 g Librium högst 100 mg i.m., Lergigan 25—50 mg i.m., eller per os, Heminevrin 1 g Nozinan 50 mg i.m., Lergigan mer än 50 mg i.m Dylik medicin men dessutom krampprofylax, Fenemal 0,1, Difhydan

1 65

1 38

Totalt

Därutöver fick 4 patienter annan farmakologisk behandling än den ovannämnda. I en hel del fall krävdes tidsödande vårdinsatser från personalens sida för att bl. a. planmässigt skapa den önskvärda tryggheten för oroliga patienter. Omfattningen av vårdpersonalens kontakt med patienterna belyses i tab. 21:20. SOU 1968:55

14 56 27

33 16

6.9 Komplikationer under vården

Som komplikationer under vården har registrerats sådana företeelser som innebar ett tillskott eller en ändring av de förväntade vårdrutinerna på avdelningen. I tab. 21:21 återges frekvensen av dylika komplikationer.

458 Tab. 21:20. Vårdpersonalens

kontakt

med

patienterna

Kontakten

Antal patienter

%

1 104 38 17 9

62 23 10 5

100 Totalt

Tab. 21:21. Komplikationer

under

vården

Komplikationer

Antal patienter

I procent av s a m t liga patienter

R a m l a t ur sängen Kräkning Förorening av sängen genom urin och/eller avföring

3 16

2 9

2 Totalt

13 Av de 169 patienterna var 4 trots niedicinering med lugnande medel bråkiga enligt vårdpersonalens bedömning. Det totala antalet patienter med vårdkomplikationer-bråkighet och/eller störningar av nattvilan uppgick till 25 eller 15 procent.

Patienternas attityder till vården på avdelningen bedömdes av skötarpersonalen. överensstämmelsen mellan de sju bedömarna (skötarna) är relativt hög, kontingenskoefficienten uppgår till 0,62 mot en maximal teoretisk koefficient av 0,91. Resultatet åskådliggörs i tab. 21:23.

6.10 Attitydklimatet på vårdavdelningen

I tab. 21:2b belyses attityderna vid den första och sista intagningen av de 29 patienter som under undersökningsperioden återintogs någon eller flera gånger. För 3 patienter saknas uppgifter.

Enligt polisprotokollet var vid omhändertagandet 9 procent av patienterna bråkiga och 4 procent hotande, aggressiva eller våldsamma. Den tjänstgörande läkarens bedömning som antagligen innebar högre krav på patienternas uppträdande framgår av tab. 21:22. Tab. 21:22. Patienternas

uppträdande

enligt läkarens

bedömning

Uppträdande

Passiv, medgörlig . Aktiv, irriterad . . . Totalt

Antal patienter

%

2 94 44 29

1 56 26 17

100 SOU 1968:55

459 Tab. 21:23. Attityderna

till vårdavdelningen

vid

intagningen Antal patienter

Attityden vid intagningen

2 1 53 67 43 3

1 1 31 40 25 2

100 Uppgift saknas Negativ, vill till polisstation Allmänt negativ Indifferent Positiv Starkt positiv Totalt

Tab. 21:2k. Attityderna

vid första

och sista

intagningen Totalt

Sista intagningen Första intagningen

Totalt

Negativt

Indifferent

Positivt

4 2 0

2 4 2

3 4 5

9 10 7

y = 0,514, CR=3,52. Tab. 21:25. Attityder

till vårdavdelningen

vid

utskrivningen

Attityden vid utskrivningen Uppgift saknas Önskade vård vid polisstationen Allmänt negativt Indifferent Positivt Starkt positivt Totalt

Av tabellen framgår att det finns ett starkt samband mellan attityderna vid de olika intagningstillfällena. Av de 13 patienter som ändrade attityder hade vid sista intagningen 9 patienter mera positiva och 4 patienter mera negativa attityder än vid föregående intagning. Patienternas attityder till vården vid utskrivning belyses i tab. 21:25. Vid jämförelse mellan patienternas attityder finner man att 20 patienter hade mera negativa attityder vid utskrivningen än vid inskrivningen. 60 patienSOU 1968:55

Antal patienter

%

12 0

13 51 74 19

7 0 8 30 44 11

ter hade oförändrade attityder. Inte mindre än 89 patienter hade mera positiva attityder vid utskrivningen än vid inskrivningen. Denna attitydförändring är statistisk säkerställd (CR = 10,07). För de 29 patienter som intogs oftare än en gång under undersökningsperioden saknas i 13 fall uppgifter om attityderna vid den första och/eller den sista utskrivningen. Av de resterande 16 var vid den första utskrivningen 5 negativt inställda till vården, 5 var indifferenta och 6 hade positiva attityder. Vid den sista utskrivningen hade ingen

460 av dessa 16 negativa attityder, 4 var indifferenta och 12 var positivt inställda till vården. Även detta resultat tyder på en positiv attitydförändring under undersökningsperiodens förlopp hos de patienter som konfronterats med vården upprepade gånger. I enlighet med socialpsykiatrisk teori Tab. 21:26. Sköterskornas

upplevelse

av

påverkas i väsentlig utsträckning vårdoch behandlingsresultat av personalens attityder och sålunda studerades också sköterskornas attityder och upplevelser av kontakten med patienterna, Av tab. 21:26 framgår hur sköterskorna upplevde patientkontakterna med avseende på trygghet — rädsla. patientkontakten

Trygghet -- rädsla

Full trvgghet i kontakten Osäker — rädd Panikslagen Totalt Tab. 21:27. Sköterskornas

attityder

mot

Antal patienter

%

1 154 14 0

1 91 8 0

100 Antal patienter

%

1 132 19 11 6

1 78 11 6 4

patienterna

Attityder Uppgift saknas Tycker om patienten Likgiltig för patienten Patienten motbjudande Jag är starkt aggressiv, får behärska mig Totalt

Sköterskorna hade också skyldighet att i sina registreringar redovisa i vad mån de upplevde patienterna som sympatiska eller ej. För att undvika att svarsutfallen påverkades av yrkesetiska principer inom sjuksköterskekåren bedrevs under försöksperioden en kontinuerlig information och diskussion om dessa frågors innebörd. I den hela tiden pågående diskussionen och handledningen av personalen bearbetades frågor sammanhängande med interpersonella processer och underblåstes intresset för dessa processers problematik och betydelse för vård och behandlingsarbete. Sjuksköterskorna klassificerade sina attityder enligt tab. 21:27.

6.11 Behov av medicinsk, social eller annan service utöver vården på avdelningen

Bedömningarna av behoven av medicinska, sociala och andra åtgärder är givetvis osäkra och beroende av många svårkontrollerade faktorer. Det kan finnas skillnader mellan bedömarens och samhällets eller samhällskontrollörernas uppfattning om behovens angelägenhet och prioritet. Institutionella nyheter, exempelvis sjukhusvård för berusade patienter, skapar i sig nya behov vilka ej alltid kan överblickas. På grund av sådana och andra problem har mot bakgrunden av försökets tids- och kostnadsram inte gjorts några försök att kvantifiera patienternas latenta behov av service elSOU 1968:55

461 ler att klassificera patienterna enligt en hypotetisk servicemodell. Behoven av ytterligare medicinsk, social eller annan service vid utskrivningen har därför definierats endast mot bakgrunden av insufficiens av sådan beskaffenhet som enligt våra socialpolitiska normer brukar vara föremål för åtgärder från sam-

Tab. 21:28. Särskilda

sociala

hällets sida. För att få en viss bild av patienternas sociala insufficienstillstånd och deras behov av ytterligare åtgärder har arbets- och bostadslöshet betecknats som särskilda sociala insufficienstillståndet. Resultatet redovisas i tab. 21:28.

insufficienstillståndet

Insufficienskriterier

Antal patienter

I procent av samtliga patienter

32 15 20

19 9 12

40 E n d a s t arbetslös E n d a s t bostadslös Arbetslös och bostadslös Totalt

Nykterhetsnämndernas och/eller barnavårdsnämndernas aktuella åtgärder under försöksverksamheten har tagits som utgångspunkt för en kvantifiering av patienternas behov av den service som ges i den nuvarande vårdmodellen. Detta behov har betecknats som allmänna sociala insufficienstillståndet, se lab. 21:29. På likartat sätt har medicinsk insufficiens och behov av ytterligare medicinska åtgärder klassificerats på grundval av om patienterna överförts till somatisk eller psykiatrisk vård eller rekommenderats sådan vård eller behandling vid konferenser i försöksteamet.

Tab. 21:29. Allmänna

sociala

Det förtjänar framhållas att »åtgärder vid utskrivningen» alltid beslöts oavsett om de var polisiära, sociala eller medicinska, efter genomgång av fallet med samtliga befattningshavare, representerande de olika i försöksverksamheten engagerade vårdsektorerna. Om avsikten att inom intensivvårdsavdelningen följa normer i ett för verksamheten nytt rationellt system fullföljts, torde de speciella åtgärderna vid utskrivningen återge något av patientgruppens behovsstruktur och intensivvårdssystemets funktion. De i konferenserna rekommenderade åtgärderna vid utskrivningen återges i tab. 21:30.

insufficienstillståndet

Aktuell nykterhetsvård som k r i t e r i u m på social insufficiens Hjälpåtgärder Övervakning Tvångsintagning, försökspermittering Totalt

SOU 1968:55

Antal patienter

I procent av samtliga patienter

21 19 15

12 11 10 33

462 Tab. 21:30. Speciella

åtgärder

vid

utskrivningen

Åtgärder

Antal patienter

I procent av samtliga patienter

3 1 7 2 5 6

2 1 4 1 3 3

15 Överförd till a l l m ä n psykiatrisk vårdavdelning Överförd till somatisk vårdavdelning Överförd till alkoholavdelning Rekommenderad eller remitterad till alkoholpoliklinik . . . . Rekommenderad eller r e m i t t e r a d till a n n a n medicinsk vård Rekommenderad eller remitterad till b a r n p s y k i a t r i s k instituTotalt

De 144 patienter som ej överfördes, rekommenderades eller remitterades till någon av de nämnda vårdagenturerna, blev utan undantag föremål för nykterhetsnämndens intresse. I en rad fall gjordes därvid av försöksteamet bestämda planeringar i vilka således vederbörande socialarbetare-nykterhetsnämndsrepresentant kunde medverka med säkerligen speciell sakkunskap och — efter den föregående teamdebatten — med sannolikt bättre effekt på det Tab. 21:31. Medicinskt

speciella informationstrycket och med den karaktär av intervention i akut kris som beslutet fick. Sådan intervention skedde i uppskattningsvis cirka en tredjedel av dessa fall. De på likartat sätt konferensbedömda medicinska insufficienstillstånden framgår av tab. 21:81. Bland de medicinska insufficenstillstånden »somatiskt» ingår de tidigare nämnda 13 patienterna med leverskador.

insufficienstillstånd

Insufficienskriterier

Psykiatriskt ej alkoholskada Alkoholskada Flera olika insufficienstillstånd Totalt Tab. 21:32. Patienternas

socialmedicinska

Antal patienter

I procent av samtliga patienter

18 2 6 5 2

11 1 4 3 1

insufficienspanorama

Aktuellt insufficienstillstånd

Socialt A (arbete/bostad) Socialt B (nykterhetsvård) Socialt A och socialt B Socialt A och medicinskt Socialt B och medicinskt Socialt A, socialt B och medicinskt Totalt

Antal patienter

I procent av samtliga patienter

25 18 16 28 8 3 6

14 11 9 17 5 2 4

62 SOU 1968:55

463 Det socialmedicinska insufficienspanoramat för undersökningspopulationen illustreras av tab. 21:32. Härav framgår att inte mindre än 62 procent av patienterna är i behov av aktuell medicinsk och/eller social service.

7. Explanativ

analys

7.1 Socioekonomisk status och alkoholiseringsgrad

Tidigare undersökningar på alkoholområdet h a r visat att alkoholmissbrukare har låg socio-ekonomisk status. Ett sådant samband kan bero antingen på att Tab. 21:33. Social bakgrund o< Variabel 1 Boendesituation . . 2 Arbetsförhållanden 3 Inkomst 4 Kriminalitet 5 Alkoholiseringsgrad

avvikande

beteenden 1

0 + 0,381 + 0,397 —0,170 —0,343

0 + 0,196 —0,238 —0,468

0 —0,276 —0,328

0 + 0,320

0 Som tidigare i rapporten begagnas termen alkoholiseringsgrad även h ä r med innebörden social alkoholisering och denna definition är baserad på incidens av nykterhetsanmärkningar. Det är då rimligt att ifrågasätta om inte de socialt mest depriverade, exempelvis bostads- och arbetslösa, med större sannolikhet blir omhändertagna för fylleri än personer med bostad och arbete. Vidare torde tvångsåtgärder i allmänhet vidtas genom nykterhetsnämnder endast i de fall då vederbörande »ligger annan till last». Skulle tvångsåtgärder vara välmotiverade är det på sin plats att undersöka om inte sambandet mellan alkoholiseringsgrad och social deprivation blir mindre påtagligt om alkoholiseringsgradsdefinitionen utbyts från den hittills använda sociala till en som baseras på alkoholkonsumtionens intensitet och frekvens. SOU 1968:55

låg socioekonomisk status innebär en ökad vulnerability för alkoholmissbruk eller på att alkoholmissbruk medför en ökad risk för social och ekonomisk deprivation. I tab. 21:33 redovisas resultatet av en analys för de 169 patienterna i form av en korrelationsmatris: patienter med en hög alkoholiseringsgrad tenderar också att bli registrerade för kriminalitet och att få lägre inkomster. De är oftare arbetslösa och har sämre bostadsförhållanden än patienterna med låg alkoholiseringsgrad. Samtliga korrelationer är statistiskt säkerställda.

7.2 Berusningsgrad och blodalkoholhalt

Blodprov har analyserats från 66 patienter som ingår i undersökningspopulationen. I tab. 21:3k återges förhållandet mellan berusningsgrad och blodalkoholhalt för dessa patienter. Genom att numrera de sju olika kategorierna av blodalkoholhalt i grader 1— 7 kan olika blodalkoholhalter uttryckas som gradmedelvärden. I tab. 21:35 visas, att lätt berusade inte har avsevärt lägre gradmedelvärden. Något samband mellan blodalkoholhalt och berusningsgrad kan här ej påvisas. En förklaring till detta kan möjligen vara att konsumenter med hög berusningsgrad på låg blodalkoholnivå skulle kunna vara ovana konsumenter (Boalt-v. Euler, 1952). Undersöker man sambandet mellan berusningsgrad och

464 Tab. 21:3b. Berusningsgrad

och

blodalkoholhalt Blodalkoholhalt °/oo 0,55— 1,00— 1,50— 2,00— 2,50— 3,00— 3,50— 0,99 1,49 1,99 2,49 2,99 3,49 3,64 1 2 3 4 5 6 7

Berusningsgrad

Något påverkad

2 1 2

3 3 8 1 1

1 7 8 4 3

o 4 5 2 3

1 Sluddrar o. vinglar Sluddrar o. vinglar kraftigt . . . . Redlöst berusad Totalt

1 1

7 15 25 9 10

1 2

3 Tot.

y=0,077 CR=0,291 ej sign. Tab. 21:35. Berusningsgrad

och

blodalkoholkategori Gradmedelvärdet för blodalkoholkategorin

Berusningsgrad Något påverkad Sluddrar och vinglar lätt Sluddrar och vinglar Sluddrar och vinglar kraftigt Redlöst berusad

3,43 4,20 3,88 4,22 4,10 Totalt

blodalkoholhalt i olika alkoholiseringskategorier, visar det sig att inte heller i någon av kategorierna de mest berusade skulle ha den högsta blodalkoholhalten (jfr tab. 21:36). Det sålunda analyserade materialet ger stöd åt hypotesen att det inte finns något nämnvärt samband mellan berusningsgrad och blodalkoholhalt i en icke-experimentell situation, eller — om man så vill — att den föreliggande situationen, betraktad som experimentsituation, på väsentliga punkter karakteriseras av selektionen av försökspersoner. Den selektion som här skett har till grund den patrullerande polismannens diagnos, ställd principiellt på basis av den för honom tillgängliga informationen och den aktuella kommunikationen med »försökspersonen». Man får alltså förutsätta att elementära socialpsykologiska och kommuni-

3,98

kativa processer hos den diagnostiserande, patrullerande polismannen lättare provocerar beslut om omhändertagande dels av kända omhändertagandeobjekt, dels av dramatiskt avvikande beteende (högljudda, bråkiga och farliga). Det finns också anledning att förutsätta att vissa grupper av socialt depriverade personer som företrädesvis vistas på platser där ingripande lätt kan ske dels primärt är vulnerabla med avseende på ingripandet, dels parallellt kommunicerar vanemässigt med polisen på ett sådant sätt att beslut om ingripande blir naturligt.

7.3 Vårdtidens längd och blodalkohol

Den genomsnittliga vårdtiden för de 124 intagningar där blodprovsresultaten föreligger uppgick till 12,45 timmar. Fördelningen framgår av tab. 21:37. SOU 1968:55

465 Tab. 21:36. Berusningsgrad

och blodalkoholhalt

i olika

alkoholiseringskategorier

Debutanter- övervakvakningspatienter

Anstaltspatienter och skid-row-habituéer

Berusningsgrad

Sluddrar och vinglar kraftigt

a n t a l pat.

medelvärde BA-grad

antal pat.

medelvärde BA-grad

3 9 11 5 3

3,33 4,11 3,91 4,40 4,00

4 6 14 4 7

3,50 4,33 3,86 4,00 4,00

4,00

3,94

....

Totalt

Tab. 21:37. Blodalkoholhalt

och

vårdtid

Blodalkoholhalt %o

0,00—0,49 0,50—1,49 1,50—1,99 2,00—2,49 2,50—2,99 3,00—3,64 Totalt

Den genomsnittliga vårdtiden var alltså inte längre för patienter med högre blodalkoholhalter. Härvid måste emellertid hållas i minnet att vårdtidens längd även bestämdes av faktorer som ej hängde samman med arbetsrutinerna och med en bedömning av det totala vårdbehovet. Exempelvis ingick i vårdrutinerna att inga patienter skrevs ut mellan klockan 24 och 05. Dessa mekanismer torde huvudsakligen ha fått till resultat att vissa patienter vårdades längre än som var motiverat av t. ex. berusningsgrad. För att undersöka i vilken utsträckning patienterna skrevs ut med alkohol i blodet har på basis av det sista blodprovet före utskrivningen blodalkoholhalten vid vårdtidens slut uppskattats. Denna beräkning har skett med ledning av Goldbergs matematiska modell (Goldberg, 1957). Som estimat på /?, SOU 1968:55

Antal intagningar

Genomsnittlig vårdtid i t i m m a r

6 6 23 38 37 14

14,16 12,36 12,07 12,03 13,05 14,16

12,45

förbränningshastigheten i promille per minut, har valts 0,003, d. v. s. det genomsnittliga värdet vid konsumtion av mer än 20 cl. alkohol. I tab. 21:38 redovisas resultaten. Av tabellen kan beräknas att 70 procent av intagningsfallen hade en blodalkohol under 0,5 promille, 8 procent hade en promille mellan 0,5 och 0,99 medan 22 procent hade en högre promille. Om man hade utgått från premissen att alla fallen skulle vårdas tills blodalkoholen hade sjunkit till 0,00 promille, borde 55,6 procent av de 124 fallen ha vårdats längre. Av tab. 21:39 framgår differensen mellan den beräknade (0 promille) och den faktiska vårdtiden vid de 124 intagningarna, d. v. s. behovet av ytterligare vårdtid för att kunna utskriva samtliga med blodalkoholhalten 0 promille.

466 Tab. 21:38. Beräknad blodalkoholhalt vid

utskrivningen

Blodalkoholhalten vid utskrivningen (promille)

Antal intagningar

%

55 32 6 4 10 9 3 3 1 1

44,4 25,8 4,8 3,2 8,1 7,3 2,4 2,4 0,8 0,8

100,0

0,00 <0,49 0,50—0,74 0,75—0,99 1,00—1,24 1,25—1,49 1,50—1,74 1,75—1,99 2,00—2,24 2,25—2,49 Totalt Tab. 21:39. Beräknad kompletterande

vårdtid till blodalkoholhalt 0,00 promille

Beräknad kompletterande vårdtid till blodalkoholh a l t 0,00 promille

2—4 4—6 6—8 8—10 >10

„ „ „ „ Totalt

Av tabellen kan beräknas att den genomsnittliga faktiska vårdtiden för de 124 fallen borde kompletteras med drygt fyra timmar, d. v. s. från 12,45 timmar till ungefär 17 timmar, om utskrivning skulle ha skett först sedan all alkohol försvunnit ur blodet. Förvaringstiden för personer som nyktrat till i polisarrester överstiger i allmänhet inte 6 timmar. Försöksverksamheten i Västerås (jfr kap. 20) visade exempelvis att medianen för förvaringstiden av samtliga intoxikerade personer uppgick till 6,48 timmar. De patienter som vårdades i vilrum hade en medianvårdtid av endast 8 timmar. De här redovisade resultaten anger att patienterna'vid Ulleråkers sjukhus vårdades väsentligt längre än vad som är brukligt vid det traditionella omhändertagandet hos polisen och tyder på att

Antal

intagningar

%

55 24 14 11 12 5 3

44,4 19,4 11,3 8,9 9,6 4,0 2,4

100,0

en ytterligare förlängning av vårdtiden kan vara erforderlig om i framtiden blodalkoholhalten tillmätes större vikt vid bedömningen av vårdtidens längd. 7.4 Socioekonomisk status, alkoholisering, berusningsgrad, vårdåtgärder och attitydklimatet Intensivvårdssituationen är beroende av olika faktorer: patientens socioekonomiska status, alkoholiseringsgrad, berusningsgrad, attityder samt vårdpersonalens attityder. Man skulle kunna utgå från två skilda stratifieringsmönster i vårdsituationen. För det första kan eller väntas patientens socioekonomiska situation och alkoholiseringsgrad stå i samband med hans berusningsgrad med vårdkomplikationer och attityder och kan därmed åstadkomma en selektiv vårddifferentiering. I allmänhet förvänSOU 1968:55

467 tar man att socialt deprivcrade patienter är starkt alkoholiserade, starkt berusade, har negativa attityder till vården, provocerar negativa attityder hos vårdaren och att de därmed hamnar i en mer sanktionell än terapeutisk vårdsituation. F ö r det andra kan tänkas att patientens socioekonomiska situation och alkoholiseringsgrad inte står i samband med hans berusningsgrad och inte heller med hans attityder eller också att förväntningar om sådant samband inte Fig. 21:2. Hypotetiska

samband

vid en selektivt

råder inom vårdsystemet. Detta skulle innebära att vårddifferentieringen inte blir selektiv utan definieras av patienternas akuta vårdbehov, vilket kan variera vid olika vårdtillfällen. En hypotes om vilka samband som förväntas mellan socioekonomisk situation, kriminalitet, alkoholiseringsgrad, berusningsgrad, vårdfaktorer under intensivvården och attityder vid en selektivt strukturerad intensivuårdssituation illustreras i Fig. 21:2. strukturerad 1

1 Socioekonomisk situation 2 Kriminalitet 3 Alkoholiseringsgrad 4 Berusningsgrad 5 Vårdintensitet 6 Attityder

Figuren upptar hypotetiska samband mellan olika variabler och + betecknar ett positivt samband, — ett negativt samband. I tab. 21:40 återges de empiriska sambanden mellan de olika variablerna i form av en korrelationsmatris. Av tabellen framgår följande. 1) Attityderna till vården vid inskrivningen och utskrivningen hade inget samband med den socioekonomiska situationen, kriminalitet, alkoholisering och berusningsgrad; 2) Faktorer som karakteriserade vårdsituationen såsom intensivvårdens längd, medicinering och vårdarens kontaktintensitet med patienterna hade ett negativt samband med den socioekonomiska situationen och ett positivt samband med kriminalitet och alkoholiseringsgrad; 3) Attityderna hade ett svagt komplext samband med vissa faktorer som karakteriserar vårdsituationen, t.ex. vårdtidens längd och medicinering. SOU 1968:55

• — — —

+ +

vårdsituation 3

•

+ + — —

Av tabellen framgår att det inte förelegat någon tendens till selektiv vårddifferentiering. Det vårdbehov som kan anses vara betingat av den socioekonomiska situationen och alkoholiseringen utlöste ett tillskott av åtgärder under vårdtiden. Denna tolkning får ytterligare stöd genom den tidigare visade positiveringen av attityden hos de patienter som vårdades flera gånger på avdelningen. 8. Erfarenheterna

från

försöket

I följande avsnitt har försöksledaren, dr Bengt Berggren, redovisat sin syn på försöksverksamheten och diskuterat utfallet därav. 8.1 Vården Klinikverksamheten fick benämningen »Intensivvårdsavdelningen (IV)» (nedan kallad IV) eftersom man tog fasta på att det centrala i försöket var en inom kort tidsperiod koncentrerad aktiv behandling och vård av patienter,

468 hos vilka man i samtliga fall förväntade ett intoxikationsinslag. Undersökningarna visade i ett litet antal fall att intoxikation över huvud taget ej förelåg. I ett icke obetydligt antal fall var intoxikationen relativt låg. lO CO CO

I-I

£^- O CM " * CM CO .o o o

l.O O r H O 0 0 •<* 0 0 l O . H CM H O ' o

O O

o

CM CO 0 0 SO O D j T C C N r i K! .CO r H O O r H ' © O o" O O

co m oo o> B m l O CO CM CO r H CN .rH O O O O O o

o

o

o" o

o

CO CO O ! i n l O r < CO H / O M O W r l O . O CM^ r H O CM^ O O O

O O O O

O

O

O O C N O O t > M f l O ! C M 0 0 t > - r H r ^ © " # © . C O O r H C M O r H O O O O O O O O O O

.

t o o o o m c o o o o t ^ - c o C— C M r H C O 0 0 C O U " 5 © r H C M ^ O O O r H O O O O O

' o o o o ' o o o o o

CDOOCOCllOH/ojMMO» O i n c 8 T t c O O O H H < * .rHCMr^r-^CMCMOrHrH O ' o o o o o ' o ' o o o o

n ^ O M H S O O a o o o t ^ » 0 1 t > H / o c C I > H r < I M C N . C O C O r H C O O c M ^ O r H r H O O

oj . 3 t* c

c > t. c *S

8c .2 « 5 -£ tn : 0 -i-"

« BP 3 •<-> T3 5

+J

c £ S wé S A 2

*-? >

n .Ii e c - - S h S !

.5 S ^ T3 - a -e.2 e, £ o s 273 •*-> o c3 —' t i T 3 * J - M 9 i o g o a• 8 U O •C3H *2J t3 *J so >? i<^ 7 •r ^ ^ a <U ö> S « x <:

r<CN05TlH0cei>00C7iO 6x

£

Under planeringen av försöket hade diskuterats om resurser för kvalificerad behandling av mycket allvarligt intoxikerade, medvetslösa e t c , skulle kunna bli aktuell. Erfarenheterna visade sedermera att i endast ett fåtal fall den omhändertagne var redlöst berusad och i ett mycket ringa antal fall medvetslös. Sålunda kan erfarenheterna ej ge stöd för några krav på omfattande och kvalificerade resurser för aktiv behandling av allvarliga intoxikationsfall. Det ringa antalet bland-intoxikationer motiverar ej heller något behov av avancerat instrumentarium för högkvalificerad behandling. Avdelningen förfogade över intubationsutrustning, möjlighet att ge syrgas, att ge konstgjord andning och att vidtaga åtgärder för att suga andningsvägar rena, men denna utrustning kom endast till användning vid några få tillfällen, vid vilka för övrigt behovet av åtgärder av detta slag ej kunde uppfattas som absolut. Ej heller var man tvingad att p å grund av intoxikationsgraden remittera något fall för omedelbar vård på Akademiska sjukhusets narkosklinik, d ä r respiratorbehandling skulle kunna h a satts in. Det ä r inte heller känt, att under försöksperioden någon omhändertagen berusad transporterades direkt från polisen till Akademiska sjukhuset för kvalificerad intensivvård p å grund av intoxikationsgraden. Om försöket drivits en längre tid, skulle man dock med sannolikhet småningom kunnat förvänta sig enstaka intoxikationer av sådant slag att vård på narkosavdelning med respiratorbehandSOU 1968:55

469 ling skulle blivit nödvändig. I sådant fall är det rimligast att räkna med medverkan från den permanent fungerande narkosavdelningen i staden. Det kan alltså anmärkas, att beredskapen för avancerad intoxikationsbehandling ej var särskilt hög. Komplikationer i form av fördjupning av intoxikationer, andningskomplikationer eller intoxikationsbetingade chocktillstånd förekom heller praktiskt taget aldrig. Vid några få tillfällen kunde antydda cirkulationsinsufficienser, blodtrycksfall och andningspåverkan iakttas, men vid dessa tillfällen kunde man dels med lätthet kupera en eventuell farlig utveckling dels härleda de antydda komplikationerna till den behandling med dämpande farmaka som ägt rum. På avdelningen syntes ej en högre frekvens komplikationer härvidlag förekomma än vad man har på en psykiatrisk jourmottagning där orostillstånd behandlas akut med dämpande och lugnande läkemedel och där man också får räkna med en viss förekomst av känslighetsreaktioner och potentieringar av icke kända mediciner som patienterna har intagit. Vården kunde uppdelas i en intensivvårdsfas och en intermediärvårdsfas. Den lugne sovande och medicinerande patienten erbjöd naturligtvis inte några större vårdproblem och praktiskt taget samtliga patienter kunde föras in i denna fas. Omkring kl. 01 fick arbetet på avdelningen låg intensitet med enstaka provtagningar, rutinmässig kontroll av sovande patienter och någon gång nyintagningar. Vanligtvis präglades avdelningen fram till morgontimmarna av fullständigt lugn. Vårdkomplikationerna inträffade med få undantag i intensivvårdsfasen, d. v. s. de första timmarna av patientens vård på avdelningen. Insamling av data över polisens omhändertagande av akut beSOU 1968:55

rusade, motsvarande försöksverksamhetens registreringar, utfördes beklagligtvis ej, men de tjänstgörande polismännen uppgav samstämmigt att vårdkomplikationer, som varit vanliga och hört till regeln vid omhändertagandet hos polisen, på IV blivit sällsynta eller lyst med sin frånvaro. Det berättades att arrestlokalerna nästan alltid på morgnarna måste spolas rena efter uppkräkningar och dylikt, då fyllerister förvarats där. Att uppkastningar endast undantagsvis förekom på avdelningen torde främst kunna förklaras av den psykologiska effekt som det sjukvårdsmässiga omhändertagandet medförde för patienterna. I detta omhändertagande utsattes patienterna, särskilt under intensivvårdsfasen, för ett rikt sensoriskt inflöde med diverse manipulationer, fysisk kontakt med vårdpersonalen, mellanmänsklig »emotionell kontakt» så långt sig göra lät, ljus och ljudintryck av olika slag, inte minst från medpatienter i övervakningssalen, där aktiviteten programenligt var hög och ljuset aldrig släcktes så länge någon orolig eller vaken patient vårdades där. Samtidigt fick emellertid patienterna lugnande och dämpande mediciner. Den gemensamma målsättningen för dessa åtgärder var att förhindra att patienten utsattes för ångestprovocerande isolering och upplevelser a\ vanmakt och hot, som är ofrånkomliga i den klassiska arrestsituationen. De läkemedel som använts har också i betydande grad haft dämpande effekt just på kräkningsreflexen, något som säkerligen spelat sin roll, ehuru först i intermediärvårdsfasen. De korta vårdtiderna och avsaknaden av en effektiv eftervårdsapparat var ett allvarligt hinder för fullföljandet av det påbörjade diagnostiska arbetet. Laboratorierna i staden kunde omöjligt ge en snabbservice av sådan omfattning som

470 motsvarade det starkt ökade kravet under försöksperioden. Flera av de tagna proverna var av sådan art, att svaren från laboratoriet ej kunde erhållas förrän först lång tid efter det att patienten utskrivits från avdelningen. I försöket saknades sålunda ett väsentligt kapitel, nämligen det som skulle gett besked om den vårdkonsumtion som de erhållna upplysningarna om klientelet skulle kunna ge upphov till och omfattningen av de resurser som därvid skulle komma att krävas för att vården skulle bli komplett. Under hela försöksperioden kom som nämnts ett antal patienter av säkerhetsskäl att avskiljas från vården inom avdelningen. Vid sex intagningar fördes sålunda patienten över till polisstationen. Dessa sex överföringar fördelade sig på fem patienter. Vid närmare granskning av dessa fall visade det sig emellertid att några av återremitteringarna ej endast baserade sig på farligheten och säkerhetsaspekterna utan också på ett tillmötesgående av mycket starkt aggressivt framställda krav på polisiär vård istället för vård på Ulleråkers sjukhus, krav framställda av patienterna själva. Patient nr 1: FL vårdades 4 gånger på IV. Första gången ville han inte kvarstanna och man fann »lämpligt» att tillmötesgå hans önskan att föra honom över till polisstationen c:a 1 timme efter intagningen. Vid nästa intagning var patienten ej vårdbar inom IV av säkerhetsskäl, aggressiv, våldsam och hotande. Han fördes då efter c:a 15 minuter över till polisstationen. Vid de påföljande två intagningstillfällena registrerades ingen nämnvärd aggressivitet och ingen nämnvärd säkerhetsrisk hos denne patient och vården av honom förflöt vid dessa tillfällen utan några komplikationer eller störningar. Patient nr 2: BO fördes över till polisstationen 40 minuter efter intagningen på IV på grund av hans egen aggressivt och hot-

fullt framförda vägran att ta emot vård på Ulleråkers sjukhus. Tidigare hade BO avtjänat straff för bl. a. misshandel. Patient nr 3: BA intogs en gång på IV men greps för fylleri åtminstone ytterligare en gång under försöksperioden. Han bedömdes vid det senare tillfället av polismännen som ej transportabel och fördes då över huvud taget aldrig till IV. Vid det första tillfället vårdades han c:a sju timmar och hade vid intagningen en måttlig berusningsgrad och en måttlig blodalkoholhalt. Denne patient var en ökänd slagskämpe, han bar rikliga spår av gamla knivskärningar. Av omgivning och polismän, bland vilka han var väl känd, betraktades han som utomordentligt farlig och synnerligen »hård, lömsk och aggressiv». Efter sju timmars vård, som förflutit utan allvarligare intermezzon men under en betydande spänning, greps han av raseri, ville bli utsläppt och hotade därvid personalen bl. a. genom att använda rullsängar som tillhyggen mot sköterskorna i korridoren. Han återfördes till polisstationen och kunde där få ut sina tillhörigheter och friges eftersom han ej längre bedömdes vara berusad i någon nämnvärd grad. Han var då tämligen tillnyktrad och hans uppträdande synes kunna tolkas mera som uttryck för hans habituella metod för övertalning, välkänd sedan många år i de kretsar som haft kontakt med honom, än som specifikt alkoholbetingat. Denne patient var 25 år gammal, avancerad i institutionskarriären med c:a 10 års institutionsliv bakom sig, fast förankrad i en kriminell subkultur med distinkt geografisk lokalisering i staden och tillhörande en klan av personer med likartad antisocial förankring. Patient nr 4: SS, 21 år, blev omedelbart efter intagningen våldsam och aggressiv och belades under denna fas i omhändertagandet med handbojor av polismännen, som programenligt skötte avvisiteringen. Han kunde därefter ej lugnas utan återfördes till polisstationen. Sedan många år är SS känd för ungdomskriminalitet och har avtjänat straff på ungdomsfängelse för grov skadegörelse. Patient nr 5: FA hade anhållits berusad på enskilt område och vårdades 30 minuter men var hotfull och våldsam så att han måste överföras till polisstationen. Två veckor senare intogs han på nytt på IV och vid detta tillfälle förflöt vården utan komplikationer. SOU 1968:55

471 Det uppfattades som ett överraskande resultat att av 333 intagningar endast sex föll inom denna kategori, som ledde till överföringar till polisstationen. Det är rimligt att låta detta resultat bekräfta arbetshypotesen, att avsaknad av isoleringsmöjligheter, handfängsel och andra tvångsmedel skulle mobilisera nya metoder och terapeutiska talanger hos befattningshavarna. Denna kapacitet hos personalen skulle, om den haft tillgång till tvångsmedel eller om handfasthet och övervåld sanktionerats, ej ha kunnat frigöras och utnyttjas. Under försöksperiodens två månader inträffade givetvis ett antal misshandelstillbud. Emellertid h a r endast två av de slag av okänt antal, som patienterna mattat mot skötarna, träffat sitt mål. Vid ena tillfället fick en manlig skötare genom slag en s. k. fläskläpp av en berusad, prostituerad kvinna. Vid det andra tillfället erhöll en sjuksköterska ett slag i bröstet av en äldre, tidigare för schizofreni vårdad man. Kroppsskadorna vid båda dessa tillfällen var negligerbara. Vårdarbetet skedde emellertid under förutsättningar som obönhörligen måste ge en skenbild vid bedömningen av vårdresultaten. I en experimentsituation, där observation, behandling och vård av patienter utsätts för kontroll och registrering och det hela sker under strålkastarbelysning, intensifieras uppmärksamhet, intresse och entusiasm. En riktigare bild av sjukvårdens möjligheter och sjukvårdspersonals kapacitet samt av de resultat, som på lång sikt kunde vinnas, skulle man ha fått om försöksverksamheten fått pågå betydligt längre tid än vad som blev fallet. Den socialpsykiatriska approach, som försöksverksamheten hade, medförde att bl. a. interpersonella relationers betydelse underströks vid diskussioner och vid teamets patientbedömningar. Man kunde härvid vid upprepade tillSOU 1968:55

fällen iakttaga, särskilt hos de yngsta patienterna, hur betydande störningar förelåg i dynamiken inom familjerna till de omhändertagna. En av de yngsta patienterna kom ofta på tal. Denne, en 14-årig pojke som hittats redlös på en gata i staden, kunde givetvis inte stämplas som alkoholist. Däremot kom man omedelbart vid konfrontationen med detta fall, liksom med flera andra unga patienter, att självklart förutsätta patogena familjerelationer, och man ville se dessa patienter ej som primärt sjuka utan hellre som symptombärare för sjuka sociala system. Det blev självklart, att familjerna i många fall skulle vara det centrala objektet för en behandling som syftade till etiologien. I det nämnda fallet kom modern höggradigt berusad vid ettiden på natten och krävde indignerat att få fortsätta vården av sitt barn. Det finns anledning antaga — och erfarenheterna från förstagångsfall på avdelningen bekräftade ofta detta — att de initiala faserna av progredierande alkoholskada ofta har samband med akuta kriser. Hos individer, som är disponerade för alkoholmissbruk, inträffar det första fylleriet sannolikt ej utan mer eller mindre lätt iakttagbara utlösande moment. Inom den socialpsykiatriska debatten har akuta kriser, utvecklingskriser, sorgreaktioner, somatiska sjukdomstillstånd, identitets- och objektsförluster av olika slag, arbetsförlust, miljöförlust etc. tillmätts stor betydelse som utlösningsmoment för både alkoholmissbruk och narkomani men också för annan psykisk sjukdom och för psykosomatiska sjukdomar. Under IV-försöket hade man tillfälle att studera detta och skulle med förbättrade resurser ha haft möjlighet att akutintervenera i sådana kriser, s. k. »krispsykoterapi». Vårdarbetet och denna inriktning av alla befattningsbavares uppmärksamhet

472 övertygade så småningom om att akut tidig krisintervention borde vara mera lättillgänglig och kanske effektiv, jämfört med de vårdformer och den behandlingspolicy som man sedan gammalt varit hänvisad till. Socialarbetarna kunde därvid beklaga den traditionella situationen, där resurserna i synnerligen hög grad konsumerades av avancerade framskridna fall, »malignt sjuka», utanför terapeutiska möjligheter och där tiden för intervention i akut kris sedan länge försuttits. Läkare och sjukvårdspersonal hade i princip samma upplevelser av vården av problemdrickare och alkoholister. Till sjukhuset förs också erfarenhetsmässigt mera sällan tidiga fall i akut kris, men däremot rikligt med avancerade och i princip terapiresistenta patienter. Vid diskussionen omkring dessa ting kunde polisen skildra h u r vanligtvis omhändertagande och kvarhållande av unga eller debuterande fall upplevdes som stötande och skadligt för de unga patienterna och hur samma åtgärder riktade mot de kroniska recidivisterna och skid-rowliabituéerna uppfattades som meningslösa. Man kunde på avdelningen konstatera att stora grupper av personer som enligt alla tillgängliga uppgifter konsumerar rikligt med alkohol, t. ex. studenter, lyste med sin frånvaro. Sålunda omhändertogs endast två studenter av vilka den ene var en klart avancerad, alkoholiserad överliggare. Den andra studenten var en utländsk stipendiat med fläckfri vandel i akademiska kretsar de sista tre åren men mitt uppe i en lättidentifierad psykologisk-social kris. Den låga frekvensen studentfyllerister anger en liten risk för polisingripanden hos denna grupp men därför ej nödvändigtvis en låg missbruksfrekvens. Det h a r påpekats att det finns grupper av alkoholmissbrukare som ej ka-

naliseras in i nykterhetsvården på grund av en »för låg vulnerabilitet» för samhällsingripanden, nykterhetsingripanden och polisingripanden. Det är inte osannolikt att sjukvården också på likartat sätt missar en hel del av alkoholmissbrukarna. På avdelningen kom i och med den ökade uppmärksamheten på samtliga fall diskussionen upprepade gånger att röra sig om det inadekvata i att debutanterna ej blev föremål för mera intensiva terapeutiska aktiviteter och att en permanent IV-verksamhet skulle tvingas att ta upp sådana aktiviteter mera målmedvetet än den traditionella nykterhetsvården, polisen eller sjukvården. En permanent IV-verksamhet skulle alltså ställa bestämda krav på omfördelning av resurserna på basis av de påträngande informationerna och tvingas prioritera program, där de terapeutiska aktiviteterna investerades tidigare i alkoholiseringsprocessen. Denna fråga skall beröras senare. 8.2 Patienterna

Under den första perioden av försöksverksamheten reagerade givetvis många patienter mot det oväntade i att omhändertas på mentalsjukhuset i stället för hos polisen. Bland de patienter som reagerade negativt fanns en grupp som stegrade sig inför upplevelsen att plötsligt befinna sig på Ulleråkers sjukhus och protesterade indignerat över den enligt dessa patienters tydliga uppfattning överdrivet protektiva åtgärden från polisens sida. De menade, att de därmed uppfattades som farliga, sinnessjuka och att detta var felaktigt. En annan grupp gav också uttryck åt bestörtning, men av ett annat slag. Konfrontationen med IV, med sjukvårdspersonalen och med atmosfären på IV, kom dem så att säga att »tappa hakan». Det var en tämligen stor grupp patienter, som praktiskt taget momentant förSOU 1968:55

473 ändrades i sitt berusningsbeteende i pur förvåning över det oväntade mottagandet och den överraskande vårdatmosfären. De syntes förlora de sedvanliga stimuli i form av hot utifrån, fasthållning och invanda fientliga relationer till polis, vilka tidigare varit en förutsättning för motorisk hyperaktivitet och diverse berusningsbeteenden. Hos denna grupp inträdde snabbt ett stort lugn och de var utomordentligt lättmanövrerade i vårdsituationen. En tredje grupp gav på ett synnerligen informativt sätt uttryck åt vad som ofta påpekats beträffande alkoholister, nämligen att de har dålig självkänsla och visar talrika depressiva självförringande drag. Denna grupp, vanligtvis äldre män, gav uttryck åt självanklagelser och menade att IV:s vård var bortkastad på dem och att de ej var värda de ansträngningar och den omtanke som de blev utsatta för utan att de lika väl kunde negligeras eller möjligen komma till polisarresten ett tag i samband med sitt fylleri. En fjärde grupp reagerade med påtaglig oro inför IV-situationen. Det var en tämligen liten grupp där detta kunde iakttas och dessa patienter vädjade bestämt om att få bli omhändertagna på det sätt de var vana vid på polisstationen. Dessa patienter vände sig till de polismän som transporterat dem till avdelningen och bönföll att få bli förda tillbaka till polisstationen. I några fall skedde även detta. Det är frestande att ta deras oro och deras intensiva vädjan om att få fortsätta sin invanda institutionalisering som ett tecken på de starka upplevelser av otrygghet dessa patienter erfor inför risken att tvingas ur de invanda, trygga relationerna till omvärlden, den ändlösa ringvägen med de kända anhalterna polisstationen, anstalten, nykterhetsnämnden, gatan och fängelset, eventuellt mentalsjukhuset. SOU 1968:55

Åter en annan grupp patienter var kända som potentiellt farliga och erfarenhetsmässigt riskabla i omhändertagandesituationen, »opålitliga, sluga, snabba och som slagskämpar erkänt effektiva». I klimatet på IV syntes sådana tendenser få dålig näring. F r å n polismännens sida kunde gång på gång konstateras hur denna kategori av patienter, som tidigare ständigt vid upprepade konfrontationer med polisen varit svåra att handskas med, farliga och aggressiva, på IV intog en avspänd och för polismännen helt överraskande och ny attityd. Från att ha varit kända som lömska, oberäkneliga, fientliga och aggressiva kom denna grupp patienter att i IV-situationen uppträda dels avspänt dels »muntert» men en del av dem truligt, skamset, och oväntat ofta utan den vanliga öppna fientligheten och aggressiviteten. 8.3 Personalen

Som tidigare nämnts hade före försöksverksamhetens start beslutats att man skulle försöka få personalen att fungera rationellt i enlighet med renodlade sjukvårdsprinciper. Detta innebar nu faktiskt ej att den i mentalsjukvården tillgängliga personalen så att säga kunde släppas lös och förväntas arbeta enligt kända konventionella mönster, och att personalen skulle vara i IV-försökets mening sjukvårdsmässig. Den personal som Ulleråkers sjukhus förfogar över är till närmare 50 procent outbildad och arbetar i korttidsvikariat. Befattningshavarna präglas av en stor rörlighet inom hela sjukhusets organisation, är talrika och har synnerligen varierande yrkesmässig bakgrund, tidigare utbildning, allmänbildningsnivå etc. Det är uppenbart, att arbetsmotivationen för olika typer av arbetsuppgifter inom en så heterogen personalgrupp varierar synnerligen starkt.

474 Det »renodlat sjukvårdsmässiga» måste alltså medvetet planeras och vid IV inläras under synnerligen kort tid. Undersökningar visar att den lågt utbildade personalen med lång praktisk erfarenhet har större svårigheter att anamma nya arbetsuppgifter och att medverka i en icke auktoritär kommunikation inom ett team, när de ej tidigare varit tränade för detta. Det hade i de preliminära diskussionerna om avdelningens struktur och organisation framkastats från olika håll att rekrytering skulle lämpligen ske bland »handfasta», förslagvis pensionerade skötare, med hänsyn just till dessas erfarenhet och tillgänglighet ur rekryteringssynpunkt. Denna plan slopades alltså. Det har antytts att arbetsmotivationen bland alla befattningshavarna efter en ganska kort tid blev påtagligt hög och entusiasmen för det ovanliga och nya vårdarbetet påtagligt stark. Det skall än en gång understrykas att denna utveckling av befattningshavarnas attityder till arbetet delvis varit beroende av IVavdelningens karaktär av pionjärförsök och således ej utan vidare skall förväntas bli en effekt vid upptagandet av intensivvård för fyllerister av detta slag på mera rutinmässig bas. För att snabbt etablera ett fungerande teamarbete krävs ansvarsfördelning och fördelning av delaktighet i beslut samt insyn i de informationsmaterial som besluten och rekommendationerna skall bygga på. Det har tidigare redovisats, bur man tekniskt gick till väga med patientjournalernas sammansättning av deljournaler, med konferensprocedurer inför varje utskrivning, med ansvarsfördelning och med rollstrukturering. Det finns ingen anledning att antaga att sjukvårdspersonal i någon högre grad skulle primärt reagera på annat sätt än vanliga samhällsmedborgare gör på de provokationer som berusade individer

levererar. I arbetsledning och arbetsinstruktion på IV förutsattes möjligen att den yrkesmässiga prestigen kanske skulle tvinga befattningshavarna till ett behärskat, polerat och korrekt uppträdande visavi de berusade patienternas provokationer. Det fanns emellertid all anledning att söka undvika en sådan försvarsbetonad, distant och kyligt formell kontakt som utväg ur provokationsstressen. När kommunikationen mellan befattningshavarna i gruppen blivit tillräckligt väletablerad och gruppmedlemmarnas positioner och attityder någorlunda klara för de övriga, skulle man emellertid kunna räkna med att en del av den av patienterna provocerade fientligheten, aggressiviteten och motviljan hos befattningshavarna skulle kunna kanaliseras inom gruppen. Man räknade med, att det förelåg stor risk för en sådan kumulation av aggressiv energi hos skötarna om det inte fanns tillgång till det dränage som den fungerande gruppen utgjorde. Risken för explosioner i den direkta patientkontakten skulle med utnyttjande av terapeutiska grupp-processer minska liksom förbrukningen av psykisk energi hos den enskilda befattningshavaren. Man kunde konstatera att trots en klart bestämd reserverad hållning hos alla, tydligt iakttagbar innan försöket startade, en sådan kommunikation likväl etablerades snabbt. Det är svårt att i efterhand analysera hur det kom sig att attityderna till hela försöket förändrades så snabbt och så kapitalt på någon eller några veckor men det är otvivelaktigt att så skedde och detta kunde även konstateras av alla inblandade med likartad förvåning. Det är möjligt att hos många redan tidigare förelåg betydande tvivel och motvilja mot traditionell praxis och att kraven på ändrad attityd, nytt arbetssätt, delaktighet i SOU 1968:55

475 ansvar etc. välkomnades i princip och kunde accepteras tämligen lätt. Ett nytt vårdsystem kan ha inneburit en ny möjlighet till en ny lojalitet, accentuerad av teamarbetet och med den status försöket fick genom att ha tillkommit såsom ett uppdrag från en statlig utredning och med anteciperade sociala effekter av principiell betydelse.

8.4 Tekniska synpunkter på personalens förhållanden

Givetvis varierade mellan de olika befattningshavarna och även mellan olika grupper av befattningshavare möjligheterna till denna snabba omställning från tidigare praxis och förmåga att acceptera och utföra nya arbetsuppgifter. De läkare som utom alkoholklinikens överläkare var engagerade i försöket var vikarierande medicine kandidater på för ändamålet inrättade extraläkarebefattningar. Med den korta erfarenhet av underläkararbete inom sjukhus, som de besatt, kunde de med lätthet acceptera och inordna sig i det icke-auktoritära arbetssystemet. Inom IV kunde man konstatera att de polismän som varit starkt negativa och t. o. m. direkt fientliga mot IV-försöket före dess start, själva påpekade det märkliga i sin förändrade inställning efter några veckor. Det frapperade också att polismännen, som sedan gammalt var vana vid dessa patienter, uppvisade en så hög flexibilitet och god förmåga att utnyttja tidigare erfarenheter, informationer och metoder i de nya funktionerna, där målsättningen förvisso upplevts som helt förändrad. Vissa av socialarbetarna hade samma överraskande förmåga att snabbt och flexibelt finna sin roll i IV-systemet men andra åter hade därvidlag större svårigheter. Det är möjligt att IV-systemet innebar en lättnad i polismännens SOU 1968:55

ansvar för patienterna och en förskjutning av ansvarsbördan över på socialarbetarna, vilka tidigare ej fungerat i akutsituationen. Beträffande sjukvårdspersonalens sammansättning och omfattning tillät ej resurserna större personalstyrka än cirka hälften av den som fylleristraffutredningen föreslagit som lämplig för en IV-avdelning av den storlek det h ä r gällde. Detta innebar, att extrapersonal måste finnas tillgänglig och sådan kunde alltid inkallas med kort varsel. Den växlande arbetsbelastningen krävde givetvis en sådan ordning, men det torde också ha varit nödvändigt ur ekonomisk synpunkt. IV :s permanenta personalstab planerades som ett absolut minimum och ökningarna i personalbehov garderades genom att arbets- och belastningstopparna fick motsvaras av speciella schematekniska arrangemang och den nämnda beredskapspersonalen. Med den personalstyrka som IV disponerade över kom emellertid arbetsschemat att bli synnerligen pressande och medförde att de schemabundna skötarna på IV tjänstgjorde med ledighet var fjärde kväll, respektive vart fjärde veckoslut. Det är självklart att ett sådant schema ej kan genomföras utan en onormalt hög arbetsmotivation hos personalen. Personalstyrkan kompletterades efter några veckor så att en av de leg. sjuksköterskorna, som deltagit från början, fick rollen av koordinerande avdelningssköterska. Med hänsyn till det kontinuerliga informationsbehovet, kravet på en kontinuerlig kontroll av praxis och registreringar ansågs detta nödvändigt och den koordinerande avdelningssköterskans arbetsinstruktion innebar ej en bestämd arbetstid men däremot uppgiften att »se till att allting flöt enligt planerna». Hon kom sålunda att tjänstgöra enligt eget gottfinnande på

476 kvällstid, under veckoslut osv. En sådan ordning är i de numera synnerligen stela arbetssystem, som sjukvården tvingats anamma, sannolikt ej rutinmässigt genomförbar och antagligen svår att acceptera ur facklig synpunkt. För IVverksamhetens genomförande var den emellertid nödvändig. Officiellt bokfördes den koordinerande avdelningssköterskans arbetstid som s. k. »ekonomitid».

ligen enbart inom alkoholkliniken vara lämpligt. Personalen i beredskap behöver emellertid ej vara kvalificerad i samma utsträckning, och för den behöver man inte heller befara de negativa effekterna då man inom denna kategori lätt kan erhålla den spridning av arbetsinsatserna som är ur vissa synpunkter önskvärd.

För rekryteringen och organisationen av sjukvårdspersonalen och för arbetet under ett rutinmässigt omhändertagande av akut berusade är det sålunda ej realistiskt att räkna med en fix liten personalstyrka som fungerar enbart inom IV-avdelningen. Den speciella atmosfär och press under vilken personalen där arbetar, torde ej heller utgöra ett i längden hälsosamt klimat men under kortare tider ger arbetet med visshet en positiv utbildningseffekt och stimulans.

8.5 Genom försöket aktualiserade behov

För att genomföra ett rutinmässigt omhändertagande av berusade patienter i linje med IV-försöket torde sålunda krävas att man har möjlighet att för IV-avdelningen engagera mera personal. Detta skulle kunna ske på sådant sätt att läkarjouren vid större sjukhus förstärktes och att läkaruppgifterna fördelades på hela den del av läkarstaben som har jouruppgifter, medförande både kontinuerlig kontakt med denna del av arbetet och en fördelning. Ett sådant arrangemang, som fylleristraffutredningen förordat i sin plan för en akutklinik, kommer att krävas inte minst ur utbildningssynpunkt då ju en tjänstgöring på heltid vid IV har synnerligen begränsat utbildningsvärde. För skötarnas del skulle enligt en grov bedömning ett uttag av arbetsinsatser motsvarande en skötarekapacitet på IVavdelningen från minst fem motsvarande befattningshavare på sjukhuset eller möj-

Vårdtiderna De undersökningar av blodalkoholhalten som gjorts vid 124 intagningar har visat att ett betydande antal patienter skrevs ut från IV med avsevärda blodalkoholhalter. Sålunda skulle man ha att räkna med en genomsnittlig vårdtid av cirka 17 timmar för att kunna garantera en utskrivning av enbart blodalkoholfria patienter. En sådan målsättning innebär att antalet samtidigt vårdade patienter skulle öka och att vissa utrustningsdetaljer måste förbättras. Bl. a. måste man på ett mera flexibelt sätt servera patienterna måltider, vilket skulle medföra särskilda bespisningsproblem, ökat behov av köksutrymmen, ekonomipersonal osv. Det torde också förhålla sig så att skillnaden i vårdtid mellan 12 och 17 timmar innebär ökad risk för utskrivning vid olämplig tidpunkt, d. v. s. på eftermiddagen. Vid det längre vårdtidsalternativet kan man komma att finna lämpligt att i likhet med vad som skedde på IV-avdelningen fortsätta vården till tidigt påföljande morgon, då patienten kan återvända direkt till arbetet. Härigenom skulle man för vissa patienter troligen kunna förebygga risken för omedelbart recidiv, som lätt kan inträffa vid utskrivning till sysslolöshet. En sådan planerad utskrivning skulle kunna innebära att risken för kedjerecidiv blev lägre än vid omhändertagandet i polisSOU 1908:55

477 arrest enligt nu gällande ordning. Enligt vad i annat sammanhang i detta betänkande påvisats förekommer det ej sällan att en person begår ny fylleriförseelse endast några timmar efter frisläppandet från fylleriarresten. En ökning av vårdtiden till 17 timmar skulle i själva verket innebära en reell ökning av vårdtiden till cirka 36 timmar i åtskilliga fall, nämligen de som tas in på kvällstid, får vård under påföljande natt och dag och skrivs ut på terapeutiskt optimal tid, d. v. s. efter ytterligare en natt (påföljande morgon). Ett sådant arrangemang medför inte nödvändigtvis en motsvarande kostnadsökning, om man utgår från kostnaden per patientvårdtimme inom IV utan denna kostnad kan då förväntas bli lägre eftersom utnyttjandegraden av avdelningen blir högre. IV-avdelningen var under försöket långa tider helt tom på patienter, men aldrig utan vårdpersonal på grund av de arbetsschematekniska förutsättningarna och behovet av att alltid hålla beredskap. En sådan påbyggnad av vården med förlängning av vårdtiden skulle alltså kunna betraktas som en lättvårdsfas efter de tidigare två vårdfaserna, intensivvårdsfasen och intermediärvårdsfasen. Frivilligt vårdsökande Redan tidigt under försöksperioden förekom att patienter, som fått kontakt med IV, hört talas om verksamheten eller på annat sätt animerats, vände sig direkt till IV-avdelningen och begärde intagning och vård. Det var dels patienter som var alkoholintoxikerade, dels nyktra patienter som hade alkoholproblem och med ett momentant omhändertagande ansåg sig kunna avvärja risken för ett alkoholrecidiv. Sådana patienter togs inte emot på IV under försökstiden i enlighet med de strikta begränsningar som iakttogs med hänsyn SOU 1968:55

till verksamhetens karaktär av försök. På en rutinmässigt bedriven IV skulle det emellertid vara omöjligt att upprätthålla en sådan attityd och det skulle dessutom vara ur terapeutisk synpunkt synnerligen fördelaktigt att kunna utnyttja IV-avdelningen för sådana patienter som nämnts. Den av Wretmark bedrivna verksamheten i Linköping (jfr kap. 19) visar att dessa alkoholsjuka kan få vård utan komplicerade formella omgångar, väntetider e t c , och att frivilliga hjälpsökande utnyttjar denna vårdform i starkt stigande omfattning så fort resurser finns att tillgå. För de befattningshavare som varit engagerade i försöket tedde det sig mycket snart som en naturlig utveckling av IV att avdelningen skulle bringas att fungera som en observations- eller en akutavdelning för samtliga fall, som manifesterade ett akut vårdbehov, oavsett om detta accentuerats genom ett polisingripande eller ej, en s.k. walk-in-clinic. Även en sådan utveckling kräver vid rutinmässig IV-verksamhet sannolikt en större avdelning för det aktuella befolkningsunderlaget, en något ökad personalstyrka och avsevärt bättre lokalresurser men medför också möjlighet till ett mera ekonomiskt utnyttjande av de investerade resurserna vad gäller både lokaler och personal. En synnerligen grov beräkning har gjorts av de kostnader som IV-verksambeten dragit. Med reservation för beräkningssättet och med beaktande av att i beloppen inkluderas vissa engångskostnader för iordningställandet och utrustningen av lokalerna, vilka kostnader uppenbarligen skulle minska vid en permanent verksamhet, har varje intagning under försöksperioden kommit att kosta cirka 450 kronor. Varje patientvårdtimme har enligt samma sätt att räkna kostat 35 kronor. Otvivel-

478 aktigt måste sådana kostnader, då man ej kunnat beräkna effekten av investeringen, te sig mycket höga och återfinns väl knappast alls inom sjukvården annat än inom enstaka högt specialiserade avdelningar under vissa korta faser av behandlingsarbetet. Det är emellertid uppenbart möjligt att sänka kostnaden per patientvårdtimme avsevärt liksom kostnaden per intagning. Det bör härvid särskilt beaktas att det här varit fråga om en försöksverksamhet, som helt naturligt medför speciella kostnader. I den mån en rutinmässigt vårdarbetande enhet med liknande målsättningar som IV, där patienterna ej får vårdas mer än högst IV2—2 dygn, skulle kunna integreras med det polisiära arbetet, skulle den komma att utgöra ett synnerligen betydelsefullt tillskott. En sådan avdelning skulle utgöra en väsentlig förutsättning för mer nyanserade ställningstaganden vid intagningsärenden än vad som nu sker och för akutingripanden mot många hjälpbehövande som f. n. ej kan ske. Avdelningen skulle alltså dels ge plats åt vårdbehövande akut berusade, dels utgöra bas för observation och akutingripanden, som f. n. får improviseras antingen med för korta observationer eller med otillräckliga undersökningar av jourhavande läkare i tids- och platsnöd, dels förhindra onödiga traumatiserande och antiterapeutiska intagningar i ofta tvivelaktiga avdelningsmiljöer. Vilka ekonomiska konsekvenser och vilka vinster som en sådan observationsavdelning skulle kunna medföra för patienterna och sjukvården, blir givetvis beroende av en mängd komplicerade faktorer, bl. a. de som hänger samman med integrationen av en sådan avdelning i den redan existerande sjukvårdsapparaten och med dess effekt på denna apparat. Det är emellertid ställt

utom allt tvivel att en sådan observationsavdelning pekar i samma riktning som väsenliga utvecklingstrender runtom i världen och stämmer med målsättningarna för den samhällsorienterade psykiatrin, som i Sverige ännu ej slagit igenom. Vårdplatstalet för mentalsjukvården i Sverige har kommit att bli bland de högsta i världen och tenderar till att öka under det att redan i våra grannländer Norge och särskilt i Danmark man kunnat stanna vid betydligt lägre antal platser för heltidshospitalisering av psykiskt sjuka. Enligt en nyutkommen bok (David A. Vail, 1968) om Skandinaviska mentalhälsovårdssystem görs vissa jämförelser med Minnesota, där den samhällsinriktade psykiatrin, s. k. »community psychiatry», medfört betydande minskning av antalet platser inom mentalsjukvården under 60-talet. Av dessa jämförelser framgår att svensk psykiatri synes kräva heltidshospitalisering i bortemot dubbelt så hög omfattning som mentalsjukvården i Minnesota, vars befolkningstäthet är ungefär densamma. Som bekant konsumeras en ökande andel av mentalsjukvårdens vårdplatser av patienter med alkoholskador. Medicinska utredningar Det hade varit önskvärt om de medicinska utredningarna varit bättre än vad IV-avdelningen presterat. Likaledes skulle en rutinmässigt bedriven IV, eller vad som här kallats en observationsavdelning, komma att kräva en komplettering av de tillgängliga laboratoriemässiga resurserna såväl för önskvärd snabbhet i service med hänsyn till de korta vårdtiderna som för den avsevärda ökningen av antalet prover. Försöksverksamheten har replierat på andra laboratorier i Stockholm och på sjukhusets forskningsklinik, som ej kan förväntas rutinmässigt klara av den höga SOU 1968:55

479 laboratorieverksamhet som en observntionsavdelning skulle kräva. Uppföljning och eftervård Antydda frustrerade ambitioner till uppföljning och fullföljande av etablerade terapeutiska relationer i de enskilda fallen medför obönhörligen att en observationsavdelning kommer att ställa stora anspråk på organisationen av en öppen vård för de alkoholskadade. Det skall framhållas, att en överföring av arbetsuppgifter från en observationsavdelning till en öppenvårdsavdelning med fortsatt uppföljning måste förutsättas på lång sikt bli ekonomisk och rationell. En utveckling av öppenvårdsverksamheten kan emellertid dra vissa kostnader i starten men man skall med visshet finna att trycket på resurserna för intagning i fulltidshospitalisering därigenom skall komma att sjunka. Det är dock möjligt att detta inte sker redan i och med starten av en sådan öppenvård i samarbete med en observationsavdelning, eftersom det sannolikt finns stora latenta behov av hjälp, vård och behandling i samhället. I öppenvårdsverksamhetens uppföljning kan också ännu bättre än inom en begränsad IV-verksamhet vårdbehoven värderas och »onödig fulltidsvård» undvikas. Inom IV-verksamheten upplevdes det som en stor vinst för socialarbetarna att direkt kunna påbörja vårdarbetet i akutsituationen, något som de enligt det traditionella arbetssättet hade få möjligheter till. Ur sjukvårdens synpunkt var emellertid behovet att kunna fullfölja påbörjat arbete ej tillgodosett och av läkare och sjukvårdspersonal upplevdes det ofta som otillfredsställande att skriva ut patienterna utan att utredningar fullföljts och utan att annan fortsatt kontakt kunnat inledas med patienten än den socialvårdande. Detta torde också i SOU 1968:55

inånga fall kunna betecknas som farligt och med en normal medicinsk ambitionsnivå ej acceptabelt. Något exempel skall lämnas på behandlingsbehov som bedömdes vara väsentliga men som ändå inte kunde tillfredsställas av IV-verksamheten i den aktuella utformningen. Gång på gång fick man inblickar i individuella patienters psykopatologi, utvecklingsproblem, utvecklingsstörningar och sexuella problematik utöver de rutinmässiga informationerna om sociala förhållanden och alkoholproblematik som givetvis IV-verksamheten inriktats på. När individuella psykopatologiska processer och interpersonella problem i familjer framskymtade fanns få, om ens några möjligheter att ta upp och bearbeta problemen, vilka ständigt uppfattades som väsentliga bakgrundsfaktorer i den sociala nedgångenheten, i alkoholiseringen o. s. v. Praktiskt taget aldrig etablerades för informationsändamål eller med terapeutiska målsättningar kontakt med patienternas familjer eller sexuella partners. I viss utsträckning bedrivs sådant arbete av socialarbetarna inom nykterhetsnämnden, men för sjukvårdspersonalens del skulle fortsatt integrerad eftervård med medverkan av både socialarbetare och den psykiatriskt skolade personalen säkerligen varit fruktbärande, under alla förhållanden tillfredsställande för sjukvårdspersonal och läkare. Det har förefallit principiellt riktigt att betrakta IV-verksamheten som en komplettering mera till den polikliniska sektorn av sjukvården än till den kliniska, även om IV dock bedrivit 24-timmarshospitalisering under kort tid. Det skulle sannolikt vara mer givande i många sammanhang att se de framtida observationsavdelningarna som komplement till öppenvårdsverksamhet än som delar av den kliniska slutna vårdverksamheten.

480 8.6 Ytterligare försök och kompletterande undersökningar

Som redan antytts har den tidiga personlighetsutvecklingen hos dessa patienter kommit att uppmärksammas med den inriktning på etiologi som varje sjukvårdande verksamhet måste ha, men utredningar och diagnostik har ej kunnat genomföras på ett tillfredsställande och fullständigt sätt härvidlag. För en fortsatt IV-verksamhet eller en observationsavdelningsverksamhet och för en differentiering av vården, för rekommendationer om eftervård o. s. v., som kan ske utifrån en framtida observationsavdelnings värderingar, skulle det varit synnerligen värdefullt att på det tillgängliga materialet på IV ha haft tillgång till information om tidig psykosocial och psykosexuell utveckling redan från de första levnadsåren och framåt. Likaså bör den föreliggande undersökningen kompletteras med en översyn av efterresultaten, kanske inte därför att man kan hoppas på några större förändringar i karriären hos det stora antalet patienter med hög alkoholiseringsgrad utan därför att det förefaller tänkbart att de förstagångsintagningar som konfronterades med IV-omhändertagandet i sin kris, skall utvecklas annorlunda än förstagångsfyllerister i det traditionella omhändertagandet. Det finns också möjligheter att redan på det föreliggande materialet göra noggrannare studier över patienternas hälsotillstånd. En annan fråga som bör bearbetas är sambandet mellan alkoholiseringsgrad i social mening och berusningsgrad och blodalkoholsänkningens karaktär. Det är ej osannolikt, att man vid en studie av alkoholens försvinnande i blod kan finna samband ej i första hand med kliniska symptom på en långt gången alkoholskada utan med tecken på avancerad social skada. Detta skulle

i så fall innebära, att det föreliggande materialet eventuellt erbjuder förutsättningar för ett studium huruvida hos vissa alkoholmissbrukare iakttagelser och fynd av huvudsakligen social eller sociologisk natur, bättre än en rutinmässig klinisk undersökning kan ligga till grund för hypoteser om fysiologiska skador hos patienterna. Därvid skulle man med större vederhäftighet än tidigare kunna hävda krav på noggranna medicinska utredningar inom socialt och sociologiskt definierbara grupper av alkoholmissbrukare. Sådana ytterligare undersökningar skulle naturligtvis också syfta till att bättre differentiera bland alkoholmissbrukarna och att bättre kunna bedöma utsikterna för terapi i det enskilda fallet.

9.

Sammanfattning

Ett praktiskt experiment med omhändertagande av berusade personer, som tagits av polisen i Uppsala stad för fyllt, ri eller för berusning på enskilt område, har genomförts vid Ulleråkers sjukhus under tiden 23 oktober—23 december 1967. Undantagna från vård på den s. k. intensivvårdsavdelningen (IV) var ej transportabla patienter och patienter misstänkta för brott. Vidare skulle patienter kunna föras över från avdelningen till polisstationen då särskilda behov förelåg. Försöksverksamheten omfattade 333 intagningar. I sex av dessa fall fördes den intagne över till polisstationen. Intagningarna fördelade sig på 267 patienter av vilka 15 var kvinnor. Åtal för fylleri skedde icke i något av fallen. Verksamheten bedrevs efter socialpsykiatriska p r i n c i p e r och vid den praktiska utformningen av arbetet togs SOU 1968:55

481 särskilt hänsyn till interpersonella processer i personalgruppen och mellan patienter och personal. För arbetets genomförande förutsattes en öppen kommunikation och fritt informationsflöde i alla riktningar inom personalgruppen vara väsentligt. Informationsinsamlande och vårdsysslor fördelades ej enligt status bland befattningshavarna utan företrädesvis enligt kompetens. Beslutsprocesser genomfördes enligt team-principen med högsta möjliga delaktighet för samtliga involverade befattningshavare. En studie av socialpsykiatriska problem hos ett undersökningsklientel omfattande 169 patienter svarande mot 218 intagningar under tiden 13/11— 23/12 1967 genomfördes och därvid undersöktes bl. a. attitydklimatet inom avdelningen i samband med vården av patienterna. 1. Det var möjligt, att inom en justerad sjukvårdsmiljö integrera polisiär, socialarbetande och sjukvårdande personal till utmärkt inbördes kommunikation och att genomföra vårduppgiften när statusmässiga och systemmässiga differenser och motsättningar motarbetades aktivt, när befattningshavarnas individuella ansvar undergrävdes till förmån för ett gruppmässigt ansvar och när befattningshavarnas professionella identitet utifrån sina ursprungssystem demonstrativt respekterades och det nya vårdsystemet anpassades till dessa krav. 2. Det praktiska vårdarbetet kunde göras så gott som friktionsfritt såväl vad gällde spänningar mellan befattningshavarna som mellan personal och patienter. Det är sannolikt att den relativa avsaknaden av konflikter och motsättningar delvis berodde på verksamhetens karaktär av försök men också på det målmedvetna utnyttjandet av styrda grupp-proSOU 1968:55

cesser och på fördelningen av ansvar för arbete och beslut. 3. I den praktiska utformningen av arbetsmetodiken belades viss traditionell praxis i mentalsjukvården och inom den polisiära vården med tabu. Sålunda fick inga patienter isoleras, bindas eller utsättas för handgripligt övervåld. Denna bestämda metodplanering medförde den för många överraskande erfarenheten att isolering ej krävs för de patienter som här varit aktuella. 4. De initiala förväntningarna hos sjukvårdspersonal, polis och socialarbetare beträffande olika slag av svåra komplikationer, som skulle kunna inträffa i och med den nämnda metodplaneringen, förbyttes efter kort tid i motsatsen, dels vid konfrontation med klientelet, dels vid upplevelsen av de egna personliga resurserna hos befattningshavarna, resurser för att terapeutiskt kunna ta hand om patienterna inom de begränsningar som IV :s ram ställde men med de tillskott av förutsättningar som arbetsorganisationen gav. 5. Patienterna hade en väsentligt sämre socioekonomisk status och var oftare kriminella och mera alkoholiserade än motsvarande normalbefolkning. 6. Patienterna var starkt intoxikerade och den genomsnittliga blodalkoholhalten uppgick till 2,20 promille. 7. Patienternas blodalkoholhalt hade inget samband med beteendeförändringar under ruset eller med patienternas alkoholiseringsgrad. Trots att patienterna vårdades i genomsnitt 12,45 timmar utskrevs 22 procent med blodalkoholhalt om minst 1 promille. Den genomsnittliga vårdtiden för att uppnå blodalkoholhalt 0 skulle ha behövt omfatta genomsnittligt 17 timmar. 8. Beteendeförändringar under ruset hade inget samband med patienternas socioekonomiska status, alkoholiseringsgrad eller kriminalitet.

482 9. Endast 8 procent av patienterna hade vid utskrivningen en negativ attityd till vården, medan motsvarande andel uppgick till 31 procent vid inskrivningen. De patienter som vårdades oftare än en gång hade vid både den sista in- och utskrivningen en mera positiv attityd till vården än vid den första inoch utskrivningen. 10. Patienternas attityder till vården hade inget samband med deras socioekonomiska status, kriminalitet, alkoholiseringsgrad eller berusningsgrad. 11. Det förekom relativt få vårdkomplikationer och patienterna kunde vårdas som andra patienter inom psykiatrisk sjukhusvård, även om IV:s utrustning och metoder i vad avser utnyttjande av tvångsmedel planerats mera restriktivt än mentalsjukvården i övrigt. 12. Inte mindre än 62 procent var i aktuellt behov av eftervård av social, psykiatrisk och kroppsmedicinsk natur. Det föreliggande informationsmaterialet har alltså inte gett stöd åt hypotesen, att patienter med låg socioekonomisk status, med registrerad kriminalitet, med hög frekvens av s. k. nykterhetsanmärkningar, skulle reagera negativt till en vårdsituation präglad av principiell sjukvårdsmässighet, eller skulle förorsaka komplikationer som skulle motivera andra vårdresurser, eller annan terapeutisk potential än vad som kan utvinnas respektive frigöras ur den existerande sjukvården.

JO.

Litteraturförteckning

Berggren, B.: Socialmedicinsk Tidskrift 3/1968. Stockholm 1968. Boalt, G., von Euler, B.: Alkoholproblem. Stockholm 1959. Bonnichsen, B., Sjöberg, L., Björkman, S., Theorell, H.: Medicinsk expertre-

dogörelse. Nykterhet i Trafik (SOU 1963:72, bilaga 2). Stockholm 1963. Brunn, K.: Alkoholism och narkomani. I arbetet Sociala avvikelser och Socialkontroll. Göteborg-Uppsala 1964. Collett, J.: Ny undersökning om missbruksklientelets omfattning. Alkoholfrågan 6/1965. Stockholm 1965. Ferguson, G. A.: Statistical Analyses in Psychology and Education. New York 1959. Freund, J.: Mathematical Statistics. Englewood Cliffs 1962. Goldberg, L.: Alkoholbestämning med Widmarks mikrometod. Trafiknykterhet (SOU 1953:20, bilaga 3). Stockholm 1953. Hays, W. L.: Statistics for psychologists. New York 1964, Kuhlhorn, E.: Ett tillförlitlighetstest av data i »Nykterhetsvårdens läge». Sociologisk forskning 2/1968. Lund 1968. Partanen, J., Bruun, K., Markkanen, T.: Inheritance of Drinking Behaviour. Helsingfors 1966. WHO Technical Beport Series No 42. Geneve 1951. Wretmark, G., Franklin, G., Svensson, E.: Alkoholavgiftning på sjukhus. Läkartidningen nr 22/1967. Åmark, C. A.: Study in Alcoholism. Köpenhamn 1951.

11. Nykterhetsnämndens syn på försöksverksamheten Under tiden den 23 oktober—den 23 december 1967 medverkade Uppsala stads nykterhetsnämnd i fylleristraffutredningens försöksverksamhet vid Ulleråkers sjukhus i Uppsala med sjukhusvård av fyllerister. Föreliggande avsnitt, som baseras på uppgifter, lämnade av nykterhetsnämndens ordförande Sven Eric Åkerfeldt och byråföreståndaren E. Burman, kommer att redovisa socialvårdsorganets, nykterhetsnämndens, SOU 1968:55

483 erfarenheter och synpunkter på försöket sett ur nykterhetsnämndens synvinkel. Under försöksverksamheten etablerades så småningom ett mycket gott samarbete mellan polismyndigheten, sjukvården och socialvården. Det visade sig att det inte förelåg några svårigheter av avgörande och oöverstiglig art att omhändertaga och vårda akut alkoholförgjftade personer i sjukhusmässiga former. Socialarbetaren upplevde situationen att få arbeta i ett team där polis, läkare, sjukvårdspersonal och socialarbetare ingick som mycket positiv. En allsidig bedömning av patientens situation kunde ske och en adekvat samordning av vårdresurserna kunde äga rum. Den omedelbara kontakten med den som gripits för fylleri var särskilt värdefull och gav socialarbetaren en mer realistisk utgångspunkt och en bättre kontakt och relation med klienten jämfört med det sätt varpå socialarbetaren har att arbeta under nu gällande sedvanliga förhållanden. Detta gällde både förstagångsfylleristerna men även recidivisterna, vilkas situation kunde följas bättre vilket ledde till adekvatare och snabbare vårdåtgärder. Då det gällde ungdomsfylleristerna var erfarenheterna mycket goda. I flera fall kunde föräldrarna eller vårdnadshavarna underrättas omedelbart och det liände då och då att ungdomarna hämtades från sjukhuset av föräldrarna. Barnavårdsnämnden fick också snabbt möjlighet att följa upp ärendena. Den humanisering av vården av akut alkoholförgiftade, som försöket innebar, upplevde nykterhetsnämnden som mycket värdefull. Det gavs under försöket många exempel på hur denna humani-

SOU 1968:55

sering bildade en gynnsammare utgångspunkt för vårdorgancn att följa upp vården och att det hos många människor som greps för fylleri efterlämnade en ur vårdsynpunkt positivare inställning till samhällets ingripande. För personer som inte var boende i Uppsala visade det sig betydelsefullt att nykterhetsnämnden omedelbart kunde kontakta hemortens nykterhetsnämnd och på olika sätt i samråd med den vidtaga erforderliga hjälpåtgärder. Enligt nykterhetsnämnden var det av stor betydelse att på detta sätt kunna sätta in samhällets resurser i ett sammanhang. Nykterhetsvården fick sålunda betydligt bättre förutsättningar att förverkliga lagstiftarnas målsättning för nykterhetsvården. Bl. a. ökades möjligheterna för samhället att i enskilda ärenden få till stånd en kvalificerad rådgivning, erbjuda hjälpåtgärder i olika former och på det sättet skapa förutsättningar för en positivare och öppnare syn i alkoholfrågan. Sammanfattningsvis framhöll nykterhetsnämnden att erfarenheterna från försöksverksamheten, trots den begränsade tid det var fråga om, genomgående var mycket positiva och att en omläggning av formerna för omhändertagande av akut alkoholförgiftade personer efter de riktlinjer försöket anvisade är en både nödvändig och riktig reform, som kommer att få stor betydelse för nykterhetsvårdens möjligheter till riktiga vårdinsatser. Nämnden ställde sig helt bakom en utveckling som tog sikte på en humanisering av omhändertagandeformerna och en ökad samordning av samhällets resurser vid behandlingen av alkoholskadade.

AVDELNING V

Appendix

SOU 1968:55

Summary

According to Swedish custom, a person found in a public place in a state of intoxication by alcohol or other inebriants, as evidenced by his gestures or speech, is arrested and retained in jail until he has "returned to his senses." This process usually takes five or six hours. Public drunkenness is liable to public prosecution and is punishable by fines up to a maximum of Sw. Cr. 500. The same sentence may be imposed on persons convicted for intoxication by other means than alcohol. In certain cases, the public prosecutor may forego prosecution for drunkenness. The prosecution of offenders w h o are inmates of institutions for alcoholics shall be a matter for special consideration. A total of 125,599 arrests for public drunkenness w e r e made in 1967. About 70 per cent of these cases were actionable. Prevailing policies w i t h regard to the handling of the problem of drunkenness have been widely discussed and also sharply criticized. In October 1963, the Parliament ordered the establishment of a Governmental Commission 1 to study the criminalization of drunkenness and the methods of care and treatment of acutely intoxicated persons. The Commission has now completed its study and presented its recommendations for reforms. The Commission expressed the opinion that the present system of arresting and punishing the acutely intoxicated represents an obsolete attitude to the problem. F r o m the medical point of view, acute intoxication should be reSOU 1968:55

garded as an illness, and the purpose of apprehending drunks should be to provide them with adequate care and treatment. In addition to medical precautions to ensure that the arrested person is held under safe conditions, a study should be made of his physical condition and social background. Medical and social services should be called on immediately, if required. The objective should be to give the period of arrest a socio-medical content which, if properly utilized, could provide a springboard for continued rehabilitative measures. Under the present system, the arrest of drunks leaves no room for true care and treatment. Many jails are poorly equipped. The only purpose of arrest appears to be to "pacify" the drunk during the short time he is held in custody. He is allowed to leave jail scarcely sober and often with a hangover that calls for a "hair of the dog that bit him." Contact with the temperance authorities is scarcely ever made in this situation. The possibilities of involving physicians in the care of those under arrest are extremely limited. Arrest is a police function, but the police station is clearly not the right place for the emergency treatment required. The police are often faced with the difficult problem of evaluating the nature and degree of intoxication, and 1

The Commission consisted of seven members, two of them MPs and the r e m a i n d e r experts in the field. Chairman of the commission was Mr. Bengt Hjern, member of the Swedish Supreme Administrative Court.

488 there is great danger that mistaken judgements will be made. Cases of death during custody in the police station are not unknown. Against the background of prevailing conditions, the Commission found that far-reaching reforms are required. As a possible alternative to jailing drunks, the Commission drew attention to the Polish system of sobering-up stations, which it used as a model for its recommendations. In the future, a condition for arrest shall be that the individual in question is found in such an intoxicated state that he is considered to require care. It will continue to be the responsibility of the police to make the arrest, and this may be done in both public and private places. Persons under the influence of other intoxicants than alcohol shall also be taken into custody. Emergency treatment shall be given in special localities equipped for the purpose. For emergency treatment to be effective, the patient must be retained longer than is now the case in the police station. The Commission proposed that custody should last at least eight hours, unless there is good reason for earlier release. A longer period will usually be required. A maximum of 24 hours or, in exceptional cases, 48 hours was proposed. On the assumption that emergency care should be a socio-medical and not a police function, the Commission proposed that special medical stations, or detoxification clinics, be established in a number of different towns and cities. This type of activity would be justified in the approximately 15 towns which, together with Stockholm, Göteborg and Malmö, account for more than 70 per cent of all arrests for drunkenness in the country. It was recommended that a case worker from the local temperance

board 1 be assigned to the detoxification clinic to handle the welfare aspect of the program. The Commission designed a model for a detoxification clinic with detailed instructions as to the manner in which the program should be conducted in order to be effective. The process may be summarized as follows: As soon as the arrested person has been admitted to the clinic, a physician or other responsible official will determine whether he should be retained. If the legal requirements are satisfied and if there is no special reason for the police to retain custody of the offender, e.g. if he is suspected of a more serious crime or is wanted by the police, he shall be committed to the clinic. At this point there shall be a preliminary medical examination aimed primarily at a general estimation of the inebriate's state of health to determine whether immediate medical treatment is called for. He shall then be dressed in hospital clothes and put to bed. Several patients may share a room. In exceptional cases it may be necessary to isolate the patient. The drunk shall be under constant supervision while in the clinic. When he has sobered up, he shall undergo a more extensive medical examination, if such is considered indicated. In all cases, however, a brief social case history shall be taken in order to determine 1

There is a temperance board in every Swedish municipality. The board shall be aware of temperance problems and take steps to solve t h e m . It has the power to intervene in cases of alcoholism and to provide supportive measures or, if these prove inadequate, to arrange for commitment to an institution for alcoholics. The members of the board are appointed by the municipal authorities and shall be at least five in number. One of the members shall, if possible, be a physician. The temperance boards in large towns have at their disposal an organization of social welfare officers, who are responsible for investigations and who execute the board's decisions.

SOU 1968:55

489 what should be done in the future. The expenditures excluding joint costs. The idea is to shunt the patient into the Commission anticipated that operational right channels. This presupposes that costs could be reduced by taking over existing quarters and by locating dethe expansion of detoxification clinics toxification clinics in conjunction with will be coordinated with modernization out-patient departments for alcoholics and expansion of the out-patient care of in order better to utilize personnel. alcoholics. Through the social worker In smaller places without an adequate attached to the clinic, a firm tie can be established between the clinic and the foundation for a special detoxification clinic, the custody of drunks will have temperance board. The temperance to be handled in another way. If no board will thus have immediate contact other solution can be found, the present with the acutely intoxicated, which is a system of arrest in the police station will significant element of the program. have to be retained. In that case, it is The Commission proposed that treatassumed that the jails will be renovated, ment in detoxification clinics be free of that close cooperation will be establishcharge to the patient, but that he have ed between the police and the local phynot the right to health insurance pay1 sician, and that an officer of the temments during the brief period in quesperance board will be stationed periodition. A special clause to this effect has cally with the police in order to take rebeen included in the Law on General sponsibility for the welfare aspect of the Insurance. program. Due to the current manpower shortThe Commission's recommendations age in the field of medicine, special problems wrill be encountered in pro- for a reform of the care and treatment of viding the detoxification clinics with the acutely intoxicated give rise to a numqualified personnel. These problems ber of different problems. One question will be particularly difficult if the clin- concerns the way in which arrests ics are independent institutions. The should be handled in connection with major public events, popular festivities, Commission therefore recommended etc., where drunkenness is very widethat they be attached to hospitals. In this way, the physician assigned to the spread. The Commission assumed that detoxification clinic could combine his arrests in these cases must continue to service there with his regular hospital be made under exceptional conditions. duties, nurses and orderlies could be The process should follow as closely as brought from the hospital, and the possible the order proposed for cases in which arrest is carried out in the police other resources of the hospital—laborastation. Another question concerns the tories, kitchens, personnel living quararrest of persons under the influence of ters, etc.—could be used. Proceeding from these assumptions, the Commission 1 All Swedish citizens and all persons domidesigned a program for a 20-bed detoxiciled in Sweden are insured under the Law fication clinic, illustrated by a basic- on General Insurance, which entitles insured persons to free medical and hospital care. plan. addition, sickness allowances are paid The operational costs of a fully In beginning, in principle, on the first day of equipped detoxification clinic accord- the illness. These allowances are intended ing to the aforementioned program to compensate for loss of income. Their level is determined in relation to the inwere estimated at Sw. Cr. 1,266,000, of sured person's income according to a fixed which Sw. Cr. 115,000 would be capital scale. SOU 1968:55

490 narcotics. These cases too should be in- called drunkenness indication in Chapcluded in the detoxification program. ter 15 of the Temperance Act is curThe subsequent treatment of drug ad- rently applied. Compulsory measures dicts will be handled within the frame- could thus be applied to alcoholics who work of the program adopted by the had been arrested at least three times 1968 Parliament.i during the last two years or sentenced The recommendations for the care for certain specific offenses connected and treatment of the acutely intoxicated with alcohol. The Commission further leave no room for punitive attitudes. recommended that arrest lead to interThe Commission examined the argu- vention by the driving license authority, ments in the public discussion in favour if found necessary for traffic safety. of criminalization of drunkenness, but On the other hand, the automatic profound them untenable. Punishment ap- hibition of the sale of alcoholic bevpears to have no deterrent effect either erages to chronic drunks, prescribed generally or individually. Alcoholics in the Order Relating to the Sale of Wines and Liquors, was considered to and habitual drinkers are not put off be meaningless and should therefore by fines. Nor does the occasional ine2 be annulled. briate appear to be concerned with the fine itself. On the other hand, the fact The Commission's recommendations that drunkenness leads to arrest and will be incorporated in a law concernthat the inebriate risks various forms of ing the arrest and treatment of ineofficial reprisals (registration with the briates. The law is so formulated that it temperance board, withdrawal of driv- will take effect immediately, even ing license, etc.) may serve as a deter- though the system of detoxification clinrent. The investigations made for the ics has not yet been introduced. The Commission revealed, however, that oc- establishment of the clinics will in casional drunkenness is relatively rare many areas be a long-term project and and that only ten per cent of all cases will have to be made gradually as reof public drunkenness currently re- sources become available in the comgistered can be regarded as non-recur- munity in question. Police custodial rent. Furthermore, the drunken clientele quarters will have to be used during consists primarily of the down-and-out the transitional period, but it is asand asocial. Penalization frequently has sumed that they will be renovated and negative effects from the point of view that the detoxification program will be of general welfare. The Commission organized according to the system profound it essential that punishment for posed for small communities lacking the drunkenness be eliminated from the 1 The goal of this p r o g r a m is to expand both law. This would also mean decrimina- open and closed t r e a t m e n t facilities for drug addicts. Closed t r e a t m e n t shall preflization of drunkenness in the armed erably be provided in hospital psychiatric forces. wards. The abolition of punishment for 2 The Swedish Government h a s a monopoly drunkenness would not mean that the for the sale of alcoholic beverages, and special legal consequences of intoxica- liquor, wines and strong beer m a y only be sold in special shops. The ban on purchases tion would also disappear. Arrest for by certain individuals (alcoholics, persons drunkenness in the future could serve convicted for drunken driving, etc.) specified by law is easily circumvented, howas a basis for compulsory rehabilitative ever, by the use of stooges, etc. Proof of measures in the same way as the so- identitj' is not universally required. SOU 1968:55

491 prerequisites of a true detoxification clinic. The intent of the law is only to provide a framework for the new treatment program. Considerable leeway is left for local initiative in formulating its content. In order to test the practicability of the new program, the Commission sponsored a small experiment at the Nordhem Out-Patient Department and the Fourth Police Precinct in Göteborg in March 1966. This was followed by a more broadly conceived experiment at the Ulleråker Mental Hospital in Uppsala during the period November—December, 1967. These two experiments revealed unequivocally that the detoxi-

SOU 1968:55

fication clinic concept is not only fully workable but that it also creates entirely new premises for an active and effective socio-medical treatment of drunks. An experiment with the Västerås police parallel with the one at Ulleråker was conducted to determine the outcome of the proposal to reform the system of custody in police stations. As a result, it was found that considerable improvements can be made within the framework of the existing system. It remains quite clear, however, that care and treatment at a detoxification clinic will provide an incomparably better method of handling drunks than commitment to jail.

Personregister

Sida Alexandersson, N 101 Andersson, S 325 Aspling, S 364, 366 Berggren, B. . . . 34, 35, 435, 438, 467 Bergwall, K. A 434 Biörck, G 174 Bjerver, K 435 Björkman, S 164 Burman, E 482 Burman, 0 245 Collett, J 452 Dimberg, B 230 Erling, H 433 Franklin, G 416 Gellerstedt, J. D 87 Goldberg, L. . . 77, 271, 435, 447, 465 Hedlund, G 70, 215, 269 Hellquist, C . G 110 Heuman, M 400—403 Johnsén, C 175 Kinberg, 0 67, 70, 299 Klette, H 231, 311 Kling, H 81, 393 Kuhlhorn, E 435, 447 Lindegård, B 180

Lindell, 1 76 Lundquist, G 271 Lundquist, B 29, 410—415 Nyländer, 1 176 Olsson i Mårdäng 92 Planting-Gyllenbåga E. J. C. . . . 101 Sandberg, C. G 448 Schlyter, K. 27, 67, 70—72, 76, 214, 224, 299 Sehlstedt, B 324 Skoglund, G 371 Sträng, G 382, 384 Svensson, J. E 416 Thollander, A. F 91 Törnudd, P 305 v. Seth, P 101, 102 Urwitz, S 328 Vail, D 478 Wedberg, A 101 Wiklund, D 214 Wretmark, G. 175, 247, 416, 425, 427, 456, 477 Zetterberg, H 392 Äkerfeldt, S. E 482

SOU 1968:55

I betänkandet åberopade utredningar

Strafflagberedningen s. 67—73, 75—77, 82, 222—224, 238, 244 Straffrättskommittén (SOU 1944:69) s. 67, 77, 104, 105, 304, 305, 360 1946 års alkoholistvårdsutredning (SOU 1948:23) s. 106, 214, 269, 368 Socialvårdskommittén (SOU 1944:15) s. 397 Socialförsäkringsutredningen (SOU 1952:39) s. 397 Polisarrestutredningen (SOU 1955:54) s. 107, 108 1953 års trafiksäkerhetsutredning (SOU 1957:18) s. 370—372 1956 års rusdrycksförsäljningsutredning s. 381 1956 års nykterhetsvårdsutredning (SOU 1961:58) s. 71, 73—75, 363, 364 1961 års nykterhetslagkommitté (SOU 1962:13) s. 383, 387, 389

SOU 1968:55

Sinnesjuklagstiftningskommittén (SOU 1964:40) s. 185 1962 års polisutbildningskommitté (SOU 1965:53) s. 253 1962 års försvarssjukvårdsutredning (SOU 1964:20) s. 325 1964 års nykterhetsvårdsundersökning (SOU 1967:36) s. 174, 178, 182, 191, 310, 366, 402 Länsförvaltningsutredningen (SOU 1967:20) s. 351, 352 Medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté (SOU 1967:25 och 41) s. 208, 221 Militärstraffsakkunniga s. 328 Kommittén för lagstiftningen angående trafiknykterhetsbrott s. 336 Trafikmålskommittén s. 336 Alkoholpolitiska utredningen s. 388, 391 Socialutredningen s. 366, 367, 394

Efterskrift Sedan utredningens betänkande i huvudsakliga delar satts i tryck har Kungl. Maj:t den 15 mars 1968 lagt fram en proposition (nr 82) till riksdagen med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m. Eftersom detta förslag, vilket numera antagits av riksdagen (rskr 274), i vissa stycken berör utredningens arbete och får betydelse vid avkriminaliseringen av fylleriet skall här i korthet redogöras för lagstiftningens innehåll i dessa delar. Därefter skall undersökas i vad mån utredningens ståndpunktstagande i avkriminaliseringsfrågan kommer att leda till ändringar i de nu antagna lagarna, som skall träda i kraft den 1 juli 1968 (SFS 193—203). Lagändringen innebär att brott av lindrigare beskaffenhet skall i ökad utsträckning kunna beivras i förenklade former. Sålunda skall tillämpningsområdet för strafföreläggande vidgas till att avse vissa brott i vilkas straffskalor ingår — förutom böter — fängelse i högst sex månader, om brottet i det enskilda fallet inte anses förskylla högre straff än bötesstraff som får utkrävas genom strafföreläggande. I samband härmed kommer det högsta straff som får åläggas genom strafföreläggande att höjas till 50 dagsböter för enkelt brott och 60 dagsböter när det gäller gemensamt straff för flera brott. Det skall ankomma på Kungl. Maj :t att förordna vilka brott av angivna kategori med fängelse i straffskalan som skall falla under strafföreläggandets tillämpningsområde. Straffföreläggande skall i fortsättningen också kunna godkännas av ombud för den misstänkte.

Av särskilt intresse ur utredningens synpunkt är att systemet med ordningsbot, som hittills försöksvis tillämpats i vissa polisdistrikt, skall bli permanent och gälla i hela landet. Riksåklagaren skall i samråd med rikspolisstyrelsen bestämma vilka förseelser som skall föras in under detta system. Kungl. Maj:t kan dock meddela föreskrifter om det högsta belopp till vilket ordningsbot får bestämmas och om andra begränsningar för användningen av förfarandet. Vidare sker sådana författningsändringar som gör det möjligt att beivra fylleri genom ordningsföreläggande. Bestämmelserna angående strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot skall sammanföras i 48 kap. rättegångsbalken. Ordningsbotssystemet Enligt nu gällande lag av den 3 juni 1966 (nr 247) om ordningsbot kan ansvar för vissa brott, som inte är belagda med svårare straff än böter omedelbart i penningar och ej heller normerade böter, tas upp genom att polisman förelägger den misstänkte ett bötesstraff (ordningsbot) till godkännande. Ett godkänt ordningsföreläggande gäller som lagakraftvunnen dom. Polismannen är vid bestämmandet av ordningsboten bunden av en taxa som fastställts av riksåklagaren (eller i vissa fall av statsåklagare). I ordningsbotskungörelsen den 16 december 1966 (nr 536) lämnas närmare bestämmelser angående lagens tillämplighet. Som förut nämnts är systemet med ordningsbot begränsat till att gälla vissa SOU 1968:55

495 polisdistrikt. Det tar sikte på att beivra ett flertal typer av trafikförseelser. När det gäller fylleriförseelser föreligger i och för sig redan nu inte något hinder mot att lagen om ordningsbot blir tillämplig. Emellertid har det inte varit möjligt av praktiska skäl att använda ordningsföreläggande vid beivrande av dessa förseelser. En av anledningarna därtill har varit att fylleri ej sällan leder till förverkande av spritdrycker och sådant förverkande kan inte ske enligt ordningsbotslagen. Vidare medför bestämmelsen om särskild åtalsprövning enligt 57 § lagen om nykterhetsvård att ordningsbot inte kunnat föreläggas eftersom polismannen av naturliga skäl som regel inte vet om den misstänkte är intagen på allmän vårdanstalt, då frågan om ordningsföreläggande aktualiseras. För att få visshet härom måste utdrag inhämtas från kontrollstyrelsens straffregister. Samma synpunkt gör sig gällande då det blir fråga om verkställigheten av fylleriböter enligt gällande bestämmelser. Den nya ordningen att även låta fylleriet inrymmas i systemet med ordningsbot förutsätter sålunda vissa lagändringar. Efter den 1 juli 1968 skall sålunda förverkande kunna åläggas i ordningsföreläggande. Bestämmelser som möjliggör detta har införts i lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Vad angår den särskilda åtalsprövningen i 57 § lagen om nykterhetsvård förutsätts att åklagaren skall kunna förordna att ordningsbot för fylleri eller för fylleri jämte annat brott inte skall uttas, när omständigheterna är sådana som avses i nämnda paragraf. Det skall sålunda ankomma på polisen att sända ett exemplar av föreläggandet till kontrollstyrelsens straffregister, varifrån handlingen sänds tillbaka till polisen med uppgift huruvida vederbörande är intagen på vårdanstalt. Om så är fallet SOU 1968:55

skall polisen lämna uppgiften till åklagare som har att pröva om böterna skall tas ut. Beslutar åklagaren att så inte skall ske och har böterna redan hunnit erläggas, skall de omgående återbetalas. Bestämmelser som möjliggör för åklagaren att meddela sådant förordnande om att fylleriböterna inte skall uttas har införts i 57 § lagen om nykterhetsvård. I lagen om verkställighet av bötesstraff kompletteras 4 § med ett nytt stycke, som innehåller en hänvisning till förenämnda bestämmelse. Utredningens

överväganden

Det kan synas vara en överloppsgärning att nu, då avkriminaliseringen av fylleriet är omedelbart förestående, genomföra en ordning som tar sikte på att förenkla straffbeläggandet av fylleriet. I propositionen motiveras detta med att man får räkna med att ganska avsevärd tid måste förflyta innan avkriminaliseringen kan genomföras, särskilt med hänsyn till de organisatoriska åtgärder som måste föregå genomförandet. Utredningen vill i detta sammanhang endast hänvisa till att fylleristraffet enligt utredningens förslag bör upphävas utan vidare dröjsmål och att denna reform inte nödvändigtvis förutsätter att den föreslagna verksamheten med akutkliniker blir utbyggd. Avkriminaliseringen av fylleriet måste självfallet föra med sig att de särbestämmelser, som antagits för att systemet med ordningsbot skall kunna tillämpas vid fylleri, utgår. Det blir då fråga om att återställa 57 § lagen om nykterhetsvård i dess nuvarande lydelse samt att upphäva det nu antagna andra stycket till 4 § lagen om verkställighet av bötesstraff. Som framgår av den förut lämnade redogörelsen om avkriminaliseringens rättsverkningar föreslår utredningen att sistnämnda paragraf i dess

496 helhet skall upphävas. De nu gjorda ändringarna i lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m., varigenom förverkande skall kunna åläggas i ordningsföreläggande, tar inte enbart sikte på fall då fråga är om beivrande av fyl-

leri. Även i andra fall kan förverkande bli aktuellt, t. ex. vid ringa varusmuggling. Bestämmelsen i denna del bör därför äga tillämplighet oavsett om fylleriet avkriminaliseras.

1) 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om (Lagrummets lydelse enligt den av riksdagen antagna lagen) Misstankes den, som tvångsintagits å allmän vårdanstalt eller, på sätt i 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader, att hava före utskrivning från anstalten begått brott, för vilket ej är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader, och hör brottet under allmänt åtal, skall åklagaren pröva, huruvida åtal lämpligen bör ske. Har brottet begåtts innan den intagne fyllt aderton år, skall sådan prövning ske ändå att svårare straff än nyss sagts är stadgat för brottet. Är det eller de brott som begåtts före utskrivningen fylleri eller fylleri jämte annat brott och har den intagne godkänt föreläggande av ordningsbot härför, skall åklagaren, om det finnes lämpligt, förordna att böterna ej skola uttagas. Innan fråga, som avses i första eller andra stycket, avgöres skall anstaltens styrelse höras, om det ej finnes obehövligt.

nykterhetsvård

(Lagrummets lydelse enligt utredningens förslag) Misstankes den, som tvångsintagits å allmän vårdanstalt eller, på sätt i 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader, att hava före utskrivning från anstalten begått brott, för vilket ej är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader, och hör brottet under allmänt åtal, skall åklagaren pröva, huruvida åtal lämpligen bör ske. Innan åtalsfrågan avgöres, skall anstaltens styrelse höras, om det ej finnes obehövligt. Har brottet begåtts innan den intagne fyllt aderton år, skall frågan om åtal prövas i nämnda ordning ändå att svårare straff än nyss sagts är stadgat för brottet.

2) 4 § lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet (Lagrummets lydelse enligt den av riksdagen antagna lagen) Har den bötfällde på grund av meddelat beslut intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader eller har han intagits för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, må icke

av

bötesstraff

(Lagrummets lydelse enligt utredningens förslag)

SOU 1968:55

uttagas böter, som avse före intagningen begånget fylleri eller förargelseväckande beteende men ej tillika annat brott. Om rätt för åklagare att i visst fall förordna att böter för fylleri eller för fylleri jämte annat brott ej skola uttagas gälla särskilda bestämmelser.

SOU 1968:55

Nordisk udredningsserie (Nu) 1968

Kronologisk förteckning

1. 4. 5. 6. 8. 9. 10. 11.

Nordisk patentråd. Tredje instans i patentsaker. Kepenhavns lufthavns fremtid. Handelsdokumentguide. Konsumentlovgivning i Danmark, Finland, Norge og Sverige. Nordisk gränsregion. Näringspolitik och samhällsservice. Nordic Economic and Social Cooperation. Harmonisering av socialhjälpslagstiftningen i de nordiska länderna. Langtidsplan for Nordforsk.

Statens offentliga utredningar 1968

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Handläggningen av säkerhetsfrågor. [4] Trafikmålsutredningar. [19J Förvaltningslag. [27] Intersexuellas könstillhörighet. [28] Verkställighet av utländska domar. [40] Utsökningsrätt VII. [41] Dagpressens situation. [48] Vattenlagens torrläggningsbestämmelser. [ 5 1 ] Fylleristraffutredningen. 1 . Bot eller böter. Del 1 . [ 5 5 ]

Försvarsdeparlementet Ekonomisystem för försvaret. [1] Ekonomisystem för försvaret. Bihang. [2] Säkerhetspolitik och försvarsutgifter. [10] Frivilligförsvaret 1. [54]

Läromedelsutredningen. 1. Skolboksleveranser. [14] 2. läromedel för specialundervisning. [36] 1965 års Musikutbildningskommitté. 1. Musikutbildning i Sverige. Del. I. [15] 2. Del. II. [49] Studieprognos och studieframgång. [25] Förslag till predikotexter ur Gamla Testamentet för kyrkoårets sön- och helgdagar. [42]

Jordbruksdepartementet Skogsbrukets planläggningsfrågor. [8] Virkesbalanser 1967. [9] Fritidsfisket. [13] Rennäringen i Sverige. [ 1 6 ] Jordhävdslag. [ 2 2 ]

Inrikesdepartementet Statistikbehov och statistikproduktion för regionala utredningar. [29] Bostadsbyggandets planering och kreditförsörjning. [ 3 0 ] Konfliktdirektiv. [37] Boendeservice 1. [ 3 8 ] Upphandling av stora bostadsprojekt. [43]

Socialdepartementet Pensionärstillskott m.m. [21] Företagshälsovård. [44]

Kommunikationsdepartementet Allmänna vägar. [17] Parkering. [18] Bilregistrering. [23] Lokal trafikservice. [33] Transportforskningens organisation. [34] Storlandstingets författning. [35] Förvaltning och folkstyre. [47] Arkiv inom hälso- och sjukvård. [53]

Finansdepartementet Koncentrationsutredningen. II. Kreditmarknadens struktur och funktionssätt. [3] III. Industrins struktur och konkurrensförhållanden. [5] IV. Strukturutveckling och konkurrens inom handeln. [6] V. Ägande och inflytande inom det privata näringslivet. [7] Upphandling av byggnader. Del. I. Formerna. [20] Avstämning av 1965 års långtidsutredning. [ 2 4 ] Ändrade avskrivningsregler för rörelse- och hyresfastigheter. [26] 1966 års fastighetstaxeringskommittéer. 1. 1965 års allmänna fastighetstaxering. [ 3 1 ] . 2. Fastighetstaxeringens regler och organisation. [32] Eldistributionens rationalisering. [39] Affärsverksutredningen. 1. Affärsverken: Ekonomi, konkurrens och effektivitet. Del 1 . [45] 2. Del 2. Bilagor. [46] Traktorbeskattning. [50] Statligt förarskydd. [52]

Utbildningsdepartementet 1958 års utredning kyrka-stat: XI. Svenska kyrkan och staten. [11] Förvaltningen av kyrklig jord m.m. [ 1 2 ]

A n m . Siffrorna inom klämmer betecknar nummer i den kronologiska förteckningen.

utredningarnas K L Beckmans Tryckerier AB 1968