Mindre brott

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2013

Statens offentliga utredningar

1 974: 27

Justitiedepartementet

Mindre brott

Lagföring genom strafföreläggande

eller

domstolsförhandling

Betänkande av

1968 års brottmålsutredning

Stockholm 1974

ISBN 91-38-01850-0 Produktion och distribution Allmänna Förlaget AB Omslag av Gudmund Nyström Berlingska Boktryckeriet, Lund 1974

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 2 februari 1968 bemyn- Betänkandet behandlar vissa allmänna kri- Kungl. Majzt chefen för justitiede- minalpolitiska riktlinjer för samhällets åtdigade att tillkalla en sakkunnig med gärder mot mindre brott samt förslag partementet uppdrag att utreda frågan om formerna angående snatteriets straffrättsliga ställning av mål angående vissa och adekvata mot detta brott, för handläggningen åtgärder lindrigare brott m.m. särskilt det s.k. butikssnatteriet. Utredning- Med stöd av detta bemyndigande tillkal- en har därefter den 10 januari 1973 avgett lade departementschefen den 16 februari ett nytt delbetänkande, kallat Snyltningssamma âr borgmästaren Yngve Kristensson brott och sjukförsäkringsmissbruk (SOU verkställa 1973: 13), som behandlar de mindre bedräatt såsom sakkunnig utredningen. Till sekreterare förordnades den 8 mars gerierna. 1968 hovrättsassessorn Erland Aspelin. Utredningen får härmed överlämna sitt Att såsom experter biträda den sakkun- slutbetänkande. Detta behandlar olika åtnige förordnades den 15 mars 1968 profes- gärder för att förenkla och effektivisera sorn Per Olof Bolding och hovrättsassessorn, âklagarnas och underrättemas handläggning numera hovrättsrådet Carl-Johan Cosmo, av mindre brott. den 15 maj 1968 advokaten Carl Erik Lin- Utredningens experter Cosmo, Morath dahl och professorn Knut Sveri, den 10 och Wranghult har avgett särskilda yttranfebruari 1969 polismästaren Göte Friberg den i frågan om strafföreläggandets tillämpoch chefsâklagaren Axel Morath, den 31 ningsomrâde, Morath därjämte i frågan om mars 1971 professorn Per-Edwin Wallén lekmannamedverkan inom âklagarväsendet. och den 29 mars 1973 byráchefen Hans I övrigt har samtliga experter förklarat att Wranghult. de ansluter sig till förslaget. Utredningen har antagit namnet 1968 Uppdraget är därmed slutfört. års brottmâlsutredning. Stockholm den 1 mars 1974 Den 20 december 1970 har utredningen

till Statsrådet överlämnat ett första delbe- Kristensson

Yngve

tänkande, kallat Snatteri (SOU 1971: 10). /Erland Aspelin

SOU 1974: 27

Innehåll

9 3.1.2 Processlagberedningen . 44 Sammanfattning 3.1.3 Proposition med förslag till . . . . . 45 F örfattningsförslag rättegångsbalk till lag om ändring i rättegångs- 3.2 Strafföreläggandet i rättegångsbal- Förslag 15 ken . . . . . . . . 45 balken till om i 3.3 Tillämpningsområdet vidgas 46 Förslag kungörelse ändring 3.3.1 1951 års rättegångskommitté 46 strafföreläggandekungörelsen (1970: . . . . . . . . 23 3.3.2 1954 års proposition . . . 60). till om i 3.3.3 Förslag vid 1958 års riksdag 47 Förslag kungörelse ändring . 26 3.3.4 Trafikmålskommitténs föråklagarinstruktionen (1964:739) till om av slag . . . . . . . 47 Förslag lag handläggning 27 3.3.5 1968 års proposition . 49 vissa brottmål efter strafföreläggande

. 29 3.4.1 Särskilda förutsättningar för Kap. 1 Inledning 1.1 Direktiven . . . . 29 utfärdande av strafförelägarbete 32 gande . . . . . . . . 50 1.2 Brottmålsutredningens 3.4.2 Bestämmelser angående för-

av mind- farandet . . . . . . 5 1 Kap. 2 Domstolshandläggrzing rebroltmål. . . . . . . . .. 34 3.5 för databehandling av System 2.1 Allmänna 34 strafförelägganden . . . . . . 52 principer i brottmål 3.5.1 . . . . . 52 2.2 Rättegången Inledning och kallelse . 35 3.5.2 integration med 2.2.1 Stämning Systemets 36 inom rätts- 2.2.2 Avvisande av bevisning övriga delsystem 2.2.3 Enskilt anspråk . . 37 väsendets informationssystem 2.2.4 erkännande . 37 (RI) . . . . . . . 52 Skriftligt 2.2.5 Målets i den till- 3.5.3 Systemets huvuddrag . 52 avgörande talades utevaro . 39 3.6 Erfarenheter av den praktiska till-

2.2.6 Rättens . 40 lämpningen av strafföreläggandet 54 sammansättning 2.2.7 en- 3.6.1 Enkätundersökningen . 54 Handläggningsordningen

2.2.8 och dom 43 3.6.3 Målsägandens intresse . 54 överläggning 3.6.4 Förverkande och annan sär-

skild rättsverkan . . 54 Kap. 3 Strafföreläggandets uppbyggnad och . . . 44 3.6.5 Ytterligare frågor upptagna i tillämpning 3.1 Grundtankar bakom institutets till- enkäten 55

komst . . . . . 44 3.6.6 Åklagarnas straffmätning . 55

3.1.1 Processkommissionen . 44

SOU 1974: 27

Kap. 4 Vissa uppgifter beträffande ut- 6.1.1 Allmänna . 88 förutsättningar ländsk rätt . . . . . . . . . . 57 6.1.2 De särskilda 89 brottstyperna 4.1 Inledning . . . . . . . . . 57 6.1.2.1 Brottsbalksbrotten 89 4.2 Ett par spörsmål om terminologi 6.1.2.1.1 Brott mot 6 och organisation . . . 57 och 7 kap. BrB . 90 4.3 Den enskilde medborgaren 58 6.1.2.1.2 Brott mot 4.4 Polisen . . . . . 59 9 kap. BrB . . . 92 4.5 Åklagarna . . . . . 59 6.1.2.1.3 Brott mot 4.6 Rättegång i mindre brottmål 13 kap. BrB . . 93 4.7 Handläggningen av mindre brott i 6.1.2.1.4 Brott mot Finland . . . . . . . 61 14 kap. BrB . . 93 4.7.1 Strafforderförfarandets upp- 6.1.2.1.5 Brott mot byggnad . . . . . 61 15 kap. BrB . . 94 4.7.2 Vissa data angående tillämp- 6.1.2.1.6 Brott mot ningen . . . . . . . . 63 16 kap. BrB . 95 4.7.3 Vissa synpunkter på straff- 6.1.2.1.7 Brott mot orderförfarandet, lämnade av 17 kap. BrB 97 en strafforderdomare . 64 6.1.2.2 Specialstraffrätten 97 6.1.2.2.1 Olaga va- Kap. 5 Allmänna riktlinjer för en re- m.m. 98 peninnehav form . . . . . . . . . . 66 6.1.2.2.2 Grov olov- 5.1 Utvecklingen inom straffprocess- lig körning . . . . 99 rätten . . . . . . . . 66 6.1.2.2.3 Rattonyk- 5.1.1 Vidgat utrymme för lagföring terhet . . 100 utan domstolsmedverkan . 66 6.1.3 Utredningens vidare övervä-

»handlingarna» . . . . 68 6.1.3.1 Tillämpningsområdet 5.1.3 Allmänna synpunkter på ut- täcker brott för vilka vecklingen 69 stadgas böter eller 5.2 Modeller för förenklat förfarande 71 fängelse i högst sex 5.2.1 Stämningsföreläggandet och månader . . 101 kritiken däremot . . . 72 6.1.3.2 Bötesstraffets storlek 103 5.2.2 Koppling mellan föreläggan- 6.1.3.2.1 Uppgifter de och stämning . . . 73 om straffmätningen 5.2.3 Utländska förebilder 74 avseende vissa brott 103 5.3 Utredningens reformlinjer 75 6.1.3.2.2 om Förslag 5.3.1 Vidgat tillämpningsområde 76 högsta dagsbotsantal 104 5.3.2 Domstols medverkan . 77 6.1.4 Särskilt yttrande av experten 5.4 Information . . 78 Carl-Johan Cosmo . . 106 5.5 Juridisk rådgivning. . . . . . 80 6.1.5 Särskilt yttrande av experter- 5.6 Medborgarinflytande i åklagarvä- na Axel Morath och Hans sendet 81 . 107 Wranghult 5.6.1 Lekmannamedverkan i rätts- 6.2 Målsägandens . 107 ställning skipningen 81 6.2.1 Nuvarande ordning . 107 5.6.2 Polisstyrelserna . . . 82 6.2.2 Allmänna synpunkter på 5.6.3 Lekmannamedverkan inom målsägandens . 108 rättsställning åklagarväsendet . . . . . 84 6.2.3 Enskilt anspråk i strafföre-

kan bör utredas närmare . 86 6.2.4 Enskilt anspråk i vissa utgör 5.6.5 Särskilt yttrande av experten fall hinder mot strafföreläg- Axel Morath . 87 . . . . . . . 112 gande 6.3 Strafföreläggandets rättsverkningar 113 Kap. 6 Vidgat utrymme för strafföre- 6.3.1 Allmänna synpunkter . . 113 läggande 88 6.3.2 Körkortsåterkallelse . . . 114 6.1 Tillämpningsområdet . 88 6.3.2.1 Rätten till ratten . . 114

6 SOU 1974: 27

övervä- 8.2 Domstolens sammansättning . 137 6.3.2.2 Utredningens . . . . . 116 8.2.1 Rättsläget . . . 137 ganden 8.2.2 Nämnds medverkan vid 6.4 Tekniska frågor vid genomförande . . 117 . . 138 av utredningens reformförslag handläggningen . . 117 8.3 och kallelse . . 139 6.4.1 Allmänna synpunkter Stämning vid 8.4 inställelse . 140 6.4.2 Problem en utvidgning Personlig till- . . . . . . 140 av strafföreläggandets 8.4.1 Rättsläget . . . . 118 8.4.2 Skriftligt erkännande . . 141 lämpningsområde 6.4.2.1 Olika huvudblanket- 8.4.3 Avsteg från kravet på perter . . . . . . . 118 sonlig inställelse . 142 6.4.2.2 i större 8.4.4 Erkännandeformulär . 143 Tilläggsblad . . . 118 8.4.5 Kallelse genom åklagare . . 144 omfattning. 6.4.2.3 8.5 Skriftliga vittnesberättelser . . 144 Strafföreläggandet som exekutionsur- 8.5.1 Rättsläget . . . . . 144

kund för enskilt an- 8.5.2 Åberopandet av skriftliga . 119 vittnesutsagor bör tillåtas i språk . vissa fall . 145 8.6 . . . . 147 Kap. 7 Handläggningen av strafföreläg- Huvudförhandlingen . 120 8.6.1 Avsteg från handläggnings- . . 120 . . . . . . 147 7.1 Bakgrund . gången till rutiner . . . . 123 8.6.2 Vittnesförhör . . 149 7.2 Förslag 7.2.1 Utfärdandet av föreläggande 123 7.2.2 Påminnelse . . . 124 Kap. 9 Kommentarer till föreslagen lag-

7.2.3 Delgivning 9.1 Ändringar i rättegångsbalken . 151 7.3 Koppling strafföreläggande . . 125 9.2 Lagen om handläggning av vissa domstolshandläggning . 125 brottmål efter strafföreläggande 156 7.3.1 Allmänna förutsättningar 7.3.2 Handläggningsgången . . 126 7.3.2.1 Bestridande utan sär- Bilagor skilt Bilaga 1. Gällande fonnulär för straffdelgivningsförfarande . . . 127 föreläggande . . . . . . 159

7.3.2.2 Bestridande vid del- Bilaga 2. Exempel på formulär för

. 127 skriftligt erkännande i brottgivningsförrättning av åtal . 130 mål . . . . . . . . . 162 7.3.3 Väckande 7.3.4 Kallelsens . . 131 Bilaga 3. Statistiska uppgifter avseende utformning . . . . 131 strafföreläggande . . . . 164 7.3.5 Tidsfaktorn . 132 Straffsatserna i brottsbalken . 172 7.3.6 Målsägandeanspråke Bilaga 4. 7.3.7 Tillämpningsområdet . . 132 Bilaga 5. Straffsatserna i specialstraffatt utfärda strafföre- rätten . . . . . . . . 179 7.4 Behörigheten

7.4.1 Nuvarande regler . . . . 133 prövningen enligt 7 § tredje

7.4.2 De särskilda behörighetskra- stycket strafföreläggandekunven ändras . . . . . . 133 görelsen (1970: 60) . . 185

Bilaga 7. Anledningar till bestridande 8 Förenklad av strafförelägganden . . 188 Kap. domstolshandläggning . . . . . . . 135

bakgrund

8.1 Allmän . 135

SOU 1974: 27

Förkortningar

BrB :Brottsbalken DON :Domstolsväsendets organisationsnämnd FB :Föräldrabalken JO :Justitieombudsmannen Ju :Justitiedepartementet 1 LU :första lagutskottet NTfK :Nordisk tidskrift for Kriminalvidenskab Prop :Kungl. proposition RB :Rättegångsbalken Rskr :Riksdagens skrivelse RI :Rättsväsendets informationssystem RÅ =Riksåk1agaren SFS :Svensk författningssamling SOS :Sveriges officiella statistik SOU :Statens offentliga utredningar SvJ T :Svensk juristtidning VTF :Vägtrafikförordningen

SOU 1974: 27

Sammanfattning

l. Vidgat utrymme för strafföreläggande för strafföreläggandet samt att åstadkomma

en lämpligare ordning för lagföring av Institutet strafföreläggande infördes i samsådana mindre brott som även i fortsättband med rättegângsreformen 1948. Tillningen måste handläggas av domstol. lämpningsomrâdet har därefter successivt I betänkandet slås fast att det alltid bör utökats och täcker nu alla brott med böter ankomma på en åklagare att först underi straffskalan (dock ej normerade böter) söka, om möjligheter finns att använda samt ytterligare vissa brott, för vilka stadstrafföreläggande, innan åtal väcks för ett gas böter eller fängelse i högst sex månader. mindre brott. Det skall dock inte vara strafföreläggande kan användas om brottet någon skyldighet för åklagaren att utfärda förskyller högst 50 dagsböter eller, jämte strafföreläggande, även om de formella annat brott, högst 60 dagsböter som gemenförutsättningarna finns. Hinder kan föresamt straff. Lagföringen sker genom att ligga med hänsyn till brottets art i det särden misstänkte delges ett av åklagaren utskilda fallet. Vidare kan det i vissa fall vara mätt bötesstraff för godkännande. Godönskvärt att brottet prövas av domstol, tex. känns föreläggandet gäller detta som lagadärför att det väckt speciell uppmärksamhet kraftvunnen dom. Om föreläggandet inte i och allmänpreventiva skäl talar för sådan godkänns har åklagaren att väcka åtal offentlig handläggning. En annan viktig vanlig ordning vid domstol. princip bör vara att den som misstänks för År 1971 godkändes 165156 utfärdade ett brott alltid skall kunna kräva ordinär strafförelägganden. Samma år dömdes domstolshandläggning i stället för summa- 51 418 personer till bötesstraff av domstolf risk lagföring utan domstols medverkan. Det har varit en uppgift för utredningen Utredningen ställer upp vissa allmänna att undersöka vilka förutsättningar som förutsättningar för lagföring genom strafföfinns till förenklad handläggning av sådana reläggande. Den för brottet bestämda gärbrott som måste behandlas i ordinär domningsbeskrivningen skall rymma överträdelstolsprocess trots att de är av lindrigare art ser av mindre allvarlig art och straffskalan och endast leder till bötesstraff samt dessskall ge hänvisning härom. Vidare skall utom som regel är lättbedömbara. Utredbrottet i det konkreta fallet förskylla böter ningens överväganden leder fram till att det

i dag inte finns utrymme för någon ny summarisk handläggningsform utöver de 1 Siffrorna kan jämföras med antalet samma

redan befintliga. Reformarbetet bör istället år godkända förelägganden av ordningsbot avseende trafik- och ordningsförseelser, 151747 inriktas på. att vidga tillämpningsområdet samt antalet inbetalade parkeringsböter, 430 083.

SOU 1974: 27 9

som inte får överskrida en viss gräns. Slut- fallet förskylla böter upp till viss nivå. ligen bör brottet till sin natur vara sådant Därigenom markeras att institutet skall beatt hinder inte möter mot summarisk hand- gränsas till sådana överträdelser som tillläggning utan domstols medverkan. mäts relativt lågt straffvärde. Den föreslagna utvidgningen av strafföreläggandets tillämpningsområde innebär dock viss höjning av 1.1 Tillämpningsområdet straffvärdegränsen jämfört med gällande En genomgång av brottskatalogen visar att ordning. de angivna förutsättningarna passar in på Mot bakgrund av nuvarande straffmätmånga brott som enligt nu gällande ordning ningspraxis föreslår utredningen att gränsen inte kan lagföras genom strafföreläggande. sätts vid 60 dagsböter. Då denna gräns pas- Utredningen anser att kategorin »mindre serats skall strafföreläggande inte kunna brott» bör avgränsas inom strafflagstift- utfärdas. Nuvarande skillnad vid straffmätningen. Dit bör föras dels alla brott med ningen då det är fråga om ett eller flera enbart böter i straffskalan (dock ej norme- brott skall upphöra. rade böter) och dels alla brott för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex må- 1.3 Enskilt anspråk nader. Det finns också brott med strängare straffskala som kan rymma lindrigare över- Enligt förslaget skall åklagaren kunna ta trädelser, vilka det kan vara motiverat att upp målsägandens enskilda anspråk i straffbryta ut och föra över till kategorin föreläggande. »mindre brott». Det fortsatta utvecklings- Det förutsätts att målsäganden anmält arbetet bör därför inriktas på en justering sådant anspråk som grundas på brott och av straffskalorna i brottsbalken och special- begärt att åklagaren skall föra dennes talan. straffrätten, varigenom man kan uppnå en Ansprâket får inte vara otillräckligt grunenhetligare avgränsning av den mindre dat eller obefogat. Vidare skall det vara brottsligheten. begränsat till mindre värden. Utredningen Utredningens förslag innebär att de föreslår att värdegränsen knyts an till basmindre brotten skall hänföras till strafföre- beloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän läggandets tillämpningsområde. Därmed är försäkring. Ansprâket får vid utfärdandet inte sagt att alla mindre brott alltid bör ge inte överstiga hälften av det för oktober anledning till strafföreläggande. Det finns näst föregående år bestämda basbeloppet. uppenbarligen brott som till sin natur är Av praktiska skäl får anspråket ej heller sådana att summarisk handläggning utan innefatta yrkande om ränta. Slutligen föredomstols medverkan inte bör komma ifråga slås att enskilt anspråk genom strafföreläg- (t.ex. ringa mened och vissa andra ringa gande inte får riktas mot omyndig. brott mot 15 kap. BrB). Det måste därför Om nämnda förutsättningar föreligger, ankomma på åklagaren att pröva om för- utgör målsägandens anspråk inte hinder för utsättningar finns för tillämpning av institu- strafföreläggande. I annat fall måste åtal tet i det särskilda fallet. Motsvarande be- väckas i vanlig ordning, varvid det enskilda dömning gör åklagaren i dag i fråga om anspråket kan komma att prövas i brottbötesbrotten.” Utredningen förutsätter att målet. RÅ drar upp vissa allmänna riktlinjer för Förslaget innebär ej någon inskränkning tillämpligheten. i målsägandens âtalsrätt såvitt gäller mindre brott. Begär målsäganden att åtal skall väckas, får strafföreläggande liksom nu inte 1.2 Straffanspråket Enligt de allmänna förutsättningar som ut- 2 För ringa utpressning och ringa svindleri för av stadgas böter men det torde ändå här med redningen angett användningen hänsyn till brottens natur saknas förutsättningar strafföreläggande skall brottet i det konkreta att utfärda strafföreläggande.

10 SOU 1974: 27

utfärdas. Utredningen anser dock att frågan sätts dock vissa justeringar av teknisk natur, om målsägandens ställning i brottmålspro- t.ex. i fråga om blanketternas utformning cessen bör bli föremål för särskild utred- och innehåll. ning. Denna uppgift vilar i viss utsträckning på åtalsrättskommittén. 2.1 Koppling mellan strafföreläggande och domstolshandläggning 1.4 Strafföreläggandets rättsverkningar En betydande del av utfärdade strafföreläg- I likhet ganden bestrids antingen genom att den med vad som nu gäller bör i straffökunna tas upp förverkande eller misstänkte själv sänder in handlingen med reläggande annan sådan särskild rättsverkan som för- uppgift om att föreläggandet inte godkänns binds med brottet. Utredningen framhåller eller genom att han lämnar sådan förklaring också vikten av att den misstänkte i samband med delgivningen genom stäminfori vidaste ningsman. Bestridandet får till att meras om de övriga rättsverkningar följd kan föra med sig, strafföreläggandet återremitteras från riksmening som lagföringen t.ex. i fråga om anmälan till och registre- polisstyrelsen till åklagaren. Denne har därefter att pröva åtalsfrâgan och utfärda ring hos olika myndigheter. Vad särskilt gäller körkortsfrågan ansluter stämning, varefter målet sätts ut till huvudsig utredningen till trafikmålskommitténs förhandling vid underrätt. Därvid måste särtill ratten, SOU 1972: 70) skild kallelse utfärdas och ett nytt delgivförslag (Rätten som innebär att återkallelse och körkorts- ningsförfarande sättas igång. Enligt utredspärr prövas i samband med lagföringen av ningens mening innebär detta en tidsödande brottet. Förslaget är f.n. föremål för remiss- och onödig omgång. förfarande, varför utredningen endast kan Utredningen föreslår att åtal i dessa utgå från detta som en möjlig lösning. Ut- strafföreläggandefall skall kunna väckas redningen anser att förutsättningar bör fin- utan stämning. I de fall, då den misstänkte nas att ta upp viss tids körkortsspärr (enligt självmant bestrider strafföreläggandet, skall trafikmålskommittén högst tre månader) i åklagaren omgående kalla honom att svara strafföreläggande. Området måste dock be- på åklagarens yrkande vid huvudförhandgränsas till sådan fall, då det blir fråga om ling inför den underrätt som är behörig att ovillkorlig körkortsåterkallelse. Främst kom- ta upp åtal för brottet. Sker bestridandet i mer detta att gälla återkallelse för överträ- samband med delgivning av strafföreläggandelser av vissa för trafiksäkerheten grund- det, skall stämningsmannen överlämna läggande regler men även andra fall av nämnda kallelse, varvid han har att följa de vårdslöshet i trafik liksom olovlig körning allmänna anvisningar som lämnats av åklakan komma i fråga. Däremot torde det garen. Avsikten är att kallelsen skall sättas knappast komma att finnas utrymme för upp av rikspolisstyrelsen på datamaskinell strafföreläggande vid rattonykterhet, om väg samt att därefter endast tid för huvudtrafikmålskommitténs förslag genomförs. förhandlingen behöver fyllas i. Åtal skall anses väckt när kallelsen delges den misstänkte. 2. Handläggningen av strafförelägganden förutsätter kommunika- Förslaget goda Enligt nuvarande ordning svarar rikspolis- tioner mellan åklagaren och vederbörande styrelsen för uppföljningen av utfärdade underrätt för att utsättandet av målen skall strafförelägganden. Om godkännande inte kunna löpa smidigt. Åklagaren bör lämplikommer in inom föreskriven tid, sänds en gen disponera över viss förhandlingsdag påminnelse till den misstänkte. Om påmin- eller viss del av förhandlingsdag, till vilken nelsen inte ger avsett resultat, sker delgiv- han - eller i förekommande fall stämningsmannen - kan sätta ut målen. ning genom stämningsman. Utredningen Möjligheter föreslår att dessa rutiner behålls. Det förut- skall finnas för såväl åklagaren som den

SOU 1974: 27 ll

misstänkte att åberopa vittnen eller annan inom polisväsendet, där den nu institubevisning. Åklagaren skall själv kalla måls- tionaliserats genom införandet av lokala ägande och vittnen som han vill åberopa. polisstyrelser. Utredningen framhåller vikten av att det Utredningen förutsätter att det inte kan slutliga avgörandet i dessa mindre brottmål bli fråga om att låta lekmän ta del i avgöinte fördröjs genom att domstolshandlägg- randet av enskilda ärenden som ankommer ningen har sin upptakt i ett strafföreläg- på åklagare. Verksamheten skulle i stället gande. Enligt förslaget skall målen regel- kunna inriktas på mera principiella frågor mässigt vara avgjorda inom en månad från och riktlinjer för arbetet, allmänna avgränsåtals väckande. nings- och prioriteringsspörsmål samt infor- Den föreslagna kopplingen mellan straff- mation. Olika modeller för organisationen föreläggande och domstolsförhandling anses av sådan medverkan diskuteras, varvid till en början böra begränsas till de största möjlighet kunde finnas att förlägga den till åklagardistrikten. Det föreslås att en särskild lokala åklagarmyndigheter, länsâklagarorarbetsgrupp tillsätts för den detaljplanering ganisationen eller/och till den centrala ledsom krävs innan reformen kan sättas i ningen hos RÅ. verket. Något definitivt förslag läggs inte fram. Utredningen anser emellertid att frågan är av sådant allmänt intresse att den bör bli 2.2 Behörigheten att utfärda strafförelägföremål för vidare överväganden. gande I stället för nuvarande inskränkning av beföreslår 4. Förenklad domstolshandläggning hörigheten utredningen att varje åklagare, som fullgjort minst tre års tjänst- Även om utredningens reformförslag gegöring som åklagare efter att ha förvärvat nomförs kommer det att finnas enkla mål behörighet till åklagartjänst, skall äga rätt i vilka genom strafföreläggande lagföring att utfärda strafföreläggande för brott, varâ är utesluten, varför åtal måste väckas vid stadgas böter eller fängelse i högst sex må- domstol. Målet skall i så fall handläggas nader. Förslaget knyter i denna del an till vid i underrätt. Utredhuvudförhandling en av RÅ hos justitiedepartementet gjord föreslår att domstolen liksom nu ningen framställning. skall vara domför med en lagfaren domare utan nämnd, om målet gäller brott för vilket ej stadgas svårare straff än böter. I 3. Lekmannamedverkan inom övriga fall skall nämnd delta i avgörandet. åklagarväsendet Enligt utredningens förslag kommer lagfö- 4.1 Stämning och kallelse ringen av den mindre brottsligheten att i ökad utsträckning föras över från domsto- Utredningen anser att förutsättningar bör larnas sessionssalar till åklagarnas arbets- finnas för åklagama att i ökad utsträckning rum, där den ej är föremål för allmän insyn själva utfärda stämning och kallelse i och medborgareinflytande är utesluten. mindre brottmål. RÅ och domstolsväsendets Även områden på andra t.ex. i fråga om organisationsnämnd bör i samråd pröva de utrymmet för åtalsunderlâtelse - innebär med en sådan organisatoriska problemen utvecklingen att åklagarnas funktioner ordning. Vidare föreslår utredningen att inom rättsskipningen byggs ut. Mot denna möjligheter skall finnas för åklagaren och bakgrund anser utredningen att någon form rätten att utfärda bevisföreläggande i sam-

av lekmannamedverkan eller lekmannain- band med stämning och kallelse.

syn kan vara motiverad. Sådan medverkan Den tilltalade skall i ökad utsträckning har gammal hävd inom domstolarna och kunna kallas utan krav på personlig instälden har funnits sedan slutet av 1920-talet lelse. Om åklagaren eller domstolen vid en

12 SOU 1974: 27

förhandsbedömning anser att målet bör 4.4 Förhandlingsordningen

kunna avgöras i den tilltalades utevaro Huvudförhandling i brottmål är enligt gäl- (utredningen i målet är sådan att saken lande regler strikt formbunden. Utredningen ändå bör kunna nöjaktigt utredas) skall framhåller att det vid lagföringen av mindre den tilltalade kallas att inställa sig personbrott bör finnas utrymme för en smidigare ligen eller genom ombud. I så fall skall och informell ordning som särskilt anpassas föreläggande inte meddelas vid vite. Anses till dessa brotts ofta enkla beskaffenhet. Fördäremot den tilltalades närvaro vara erfor- slaget innebär att rätten om part inte derlig för utredningen skall han kallas per- motsätter - skall kunna sig detta göra sonligen vid vite. sådana avvikelser från handläggningsgången

som anses lämpliga. Motsvarande förenk-

erkännande lingar kan gälla formerna för hållande av 4.2 Skriftligt vittnesförhör. Avsteg skall kunna ske från

Enligt utredningens principiella uppfattning att vittnen inte får övervara hela reglerna skall den som skriftligen erkänner ett mindre förhandlingen eller att de skall höras var brott som regel ej behöva underkastas perför sig. Däremot anser utredningen att fråsonlig inställelse. Frågan huruvida erkängan, om vittnen skall kunna höras upplysnandet skall godtas och målet skall kunna ningsvis utan ed eller försäkran, inte bör avgöras i den tilltalades utevaro måste dock prövas speciellt i vad gäller de mindre brottalltid slutligen prövas av rätten vid huvudmålen. Utredningen förordar en vidare

förhandlingen. undersökning av denna fråga. Förslaget tar upp den ordning som nu

tillämpas vid åtskilliga domstolar, nämligen

att vid kallelse till huvudförhandling foga 5. Information

ett formulär för erkännande, som den till- att i ökad Utredningens förslag utsträcktalade kan underteckna och sända till rätning tillåta skriftlig handläggning av mindre ten, varigenom han inte behöver inställa sig. brott vare sig lagföringen sker genom Utredningen föreslår dock att sådant erkänstrafföreläggande eller genom domstolsnandeformulär bara får översändas i fall handläggning i den tilltalades utevaro kallelsen utfärdas utan krav på. personlig förutsätter att informationsfrågan ägnas inställelse. särskild uppmärksamhet. Den som lagförs

bör vara införstådd med rättssystemets

funktioner och han bör ha klart för sig 4.3 Skriftliga vittnesberättelser

vilka verkningar ett godkännande av straff- Utredningen föreslår undantag från förbuföreläggande eller skriftligt erkännande av det mot att åberopa skriftliga vittnesattester brott kan få. Samhället bör erbjuda nödo.dyl. i mindre brottmål, om rätten med vändig service för att klarlägga förhållanhänsyn till handlingens art och målets bedena. Utredningen framhåller betydelsen av skaffenhet medgiver detta. Förslaget tar att formulär o.dyl. utformas på sådant sätt främst sikte på sådana fall då upplysningsatt de blir fullt begripliga för den enskilde. personen lämnat viss skriftlig redogörelse Visst informationsmaterial (anvisningar och eller rapport av mera officiell natur i samkompletterande upplysningar) bör också finband med upptäckten eller utredningen av nas tillgängligt. Vidare bör den som blir

brottet. I praktiken torde stadgandet särskilt

föremål för lagföring i summarisk ordning aktualiseras vid mindre förseelser, då fråga kunna erbjudas juridisk rådgivning (rättsuppkommer att antingen avdöma målet i hjälp) om sådan önskas. den tilltalades utevaro eller att döma ut

förelagt vite.

SOU 1974: 27 13

Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas att 21 kap. 2 §, 35 kap. 14 §, 36 kap. 9 §, 45 kap. 10, 15 samt 16 §§, 48 kap. 2, 4, 5, 6, 9, 10, 12 samt 17 §§ rättegångsbalken erhåller ändrad lydelse på sätt nedan angives och att i rättegångsbalken införes tre nya paragrafer, 22 kap. 9 §, 46 kap. 17 § och 48 kap. 5 a § av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 21 kap. 2§ Den misstänkte vare i mål om Den misstänkte vare i mål om allmänt åtal skyldig infinna sig allmänt åtal skyldig infinna sig personligen vid huvudförhandling personligen vid huvudförhandling i underrätt, dock ej om anledning i underrätt, dock ej om anledning saknas att ådöma annan brottspâ- saknas att ådöma annan brottspâföljd än böter och hans närvaro följd än böter och hans närvaro tillika kan antagas vara utan bety- tillika kan antagas vara utan betydelse för utredningen. I mål om delse för utredningen. I mål, varenskilt åtal skall den misstänkte om stadgas i 46 kap. 17 §, vare infinna sig personligen vid dylik den misstänkte skyldig att infinna förhandling, om hans närvaro ej sig personligen, om hans närvaro kan antagas sakna betydelse för finnes erforderlig för utredningen. utredningen. Vid huvudförhand- I mål om enskilt åtal skall den ling i hovrätt skall den misstänkte misstänkte infinna sig personligen infinna sig personligen, om han av vid huvudförhandling i underrätt, underrätten dömts till fängelse i om hans närvaro ej kan antagas minst sex månader eller interne- sakna betydelse för utredningen. ring för brottet eller anledning Vid huvudförhandling i hovrätt förekommer till ådömande av så- skall den misstänkte infinna sig dan påföljd, så ock eljest, om hans personligen, om han av underrätnärvaro ej kan antagas sakna bety- ten dömts till fängelse i minst sex delse för utredningen. Vid huvud- månader eller internering för brotförhandling i högsta domstolen tet eller anledning förekommer till vare den misstänkte skyldig att in- ådömande av sådan påföljd, så ock finna sig personligen, om hans eljest, om hans närvaro ej kan annärvaro finnes erforderlig för ut- tagas sakna betydelse för utredredningen. I underrätt skall den ningen. Vid huvudförhandling i misstänkte ock infinna sig person- högsta domstolen vare den missligen vid muntlig förberedelse, om tänkte skyldig att infinna sig perdet kan antagas, att förberedelsen sonligen, om hans närvaro finnes därigenom främjas. Vid annan erforderlig för utredningen. I förhandling än nu nämnts vare underrätt skall den misstänkte ock han skyldig att infinna sig person- infinna sig personligen vid muntlig ligen, om hans närvaro finnes förberedelse, om det kan antagas, erforderlig. att förberedelsen därigenom främjas. Vid annan förhandling än nu

SOU 1974: 27 15

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse nämnts vare han skyldig att infinna sig personligen, om hans närvaro finnes erforderlig.

Lider den är stadgat.

22 kap. 9§ Vad i l och 2 §§ stadgas om åtal för brott skall i tillämpliga delar även gälla utfärdande av strafföreläggande. Om upptagande av enskilt anspråk i sådant föreläggande stadgas i 48 kap. 5 a §.

35 kap. 14 § Ej må berättelse, som någon Berättelse, som någon skriftligen skriftligen avgivit i anledning av avgivit i anledning av redan inledd redan inledd eller förestående rät- eller förestående rättegång, eller tegång, eller uppteckning av utsa- uppteckning av utsaga, som i anga, som i anledning av sådan ledning av sådan rättegång avgirättegång avgivits inför åklagare vits inför åklagare eller polismyneller polismyndighet eller eljest dighet eller eljest utom rätta, får utom rätta, åberopas som bevis, ej åberopas som bevis. Sådant åbemed mindre det är särskilt med- ropande får dock ske, om det är givet eller rätten på grund av sär- särskilt medgivet eller rätten i skilda omständigheter finner, att mål, varom stadgas i 46 kap. 17 §, det må tillåtas. med hänsyn till handlingens art och málets beskaffenhet medgiver detta eller rätten eljest på grund av särskilda omständigheter finner, att det må tillåtas.

36 kap. 9 § Vittne må . . . . . . . . . . . . . . . . . .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. äger rum. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . det ske.

I mål, varom stadgas i 46 kap. 17 §, äger rätten, om part ei motsätter sig detta, förordna om sådana avsteg från vad i första eller andra stycket sägs, som rätten finner lämpliga.

16 SOU 1974: 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 45 kap. 10 § I stämningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. till huvudförhandling.

I mål, varom stadgas i 46 kap. 17 §, får rätten, även om förutsättningar enligt andra stycket ej föreligga, omedelbart i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling, varvid rätten äger förelägga den tilltalade att inom viss av rätten bestämd tid muntligen eller skriftligen uppgiva de bevis han vill åberopa och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Om inkommen uppgift skall åklagaren erhålla kännedom genom rättens försorg.

15§ Till . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . honom vite. huvudförhandlingen skall kallas till Den tilltalade skall kallas till Den tilltalade huvudförhandlingen i stämningen huvudförhandlingen i stämningen kallelse. Före- eller särskild kallelse. Skall eller genom särskild genom skall meddelas honom den tilltalade infinna sig personliläggande vid vite. Förekommer gen, förelägge rätten honom vite. anledning, Förekommer anledning att den att den tilltalade ej skulle iakttaga må förord- tilltalade ej skulle iakttaga sådant sådant föreläggande, att han skall hämtas till rät- föreläggande, må. förordnas, att nas, ten. Om inställande av tilltalad, han skall hämtas till rätten. Om eller för- inställande av tilltalad, som är som är anhållen häktad, ordne rätten. anhållen eller häktad, förordne rätten.

I mål, varom stadgas i 46 kap. 17 §, får rätten i samband med stämning och kallelse bereda den tilltalade möjlighet att i stället för att inställa sig vid huvudförhandlingen inkomma med skriftligt erkännande av brottet och medgivande av i stämningen upptaget enskilt anspräk. Sådan åtgärd får dock ej vidtagas om den tilltalade är skyldig att infinna sig personligen vid huvudförhandlingen.

SOU 1974: 27 17

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Om kallande . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . är stadgat.

16§ Stämning, som . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . av åklagaren. I stämningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . till huvudförhandling.

I mål, varom stadgas i 46 kap. 17 §, får åklagaren, även om förutsättningar enligt föregående stycke ej föreligga, omedelbart i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling, varvid han äger förelägga den tilltalade att inom viss, av åklagaren bestämd tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med varje särskilt bevis. Om inkommen uppgift skall åklagaren erhålla kännedom genom rättens försorg.

Då mål av åklagare utsättes till Då. mål av åklagare utsättes till huvudförhandling, âligge honom huvudförhandling, åligge honom att iakttaga de föreskrifter om ti- att iakttaga de föreskrifter om tiden för huvudförhandling, som den för som huvudförhandling,, meddelats av rätten; meddelats åklagaren äge av rätten; åklagaren äge ombesörja kallelser och föreläg- ombesörja kallelser, förelägganden ganden, som avses i 15 §. och sådan anvisning om skriftligt erkännande, som avses i 15 §.

Stämningen skall . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . tillställas rätten.

46 kap. 17 § Då huvudförhandling avser mål om brott, som hör under allmänt åtal, och för vilket ej stadgas svårare straff än böter eller fängelse i högst sex månader, och som ej heller färskyller annan påföljd än böter, får rätten, om part ej motsätter sig detta, göra sådana avsteg från bestämmelserna i 6, 8 och 10 §§ som rätten med hänsyn till målets beskaffenhet finner lämp-

18 SOU 1974: 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse liga. Om i målet därjämte föres talan om enskilt anspråk i anledning av brott får avsteg, varom nu sagts, ske endast under förutsättning att värdet av anspråket ej överstiger hälften av det enligt lagen (1962:531) om allmän försäkring bestämda basbeloppet för oktober näst föregående år.

48 kap. 2 § Föreläggande enligt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. enligt 14 §.

Är brott . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . till godkännande.

Enskilt anspråk, som grundas á brott, får upptagas i straffbeläggande efter vad som bestämts enligt 5 a §.

4§ strafföreläggande får utfärdas strafföreläggande får utfärdas beträffande brott, för vilket ej då för brottet stadgas svårare straff än böter och a) böter, dock ej normerade böstadgas ej heller normerade böter och vil- ter, ket, om stadgas, finnes b) böter eller fängelse i högst dagsböter förskylla högst femtio dagsböter sex månader eller, jämte annat brott, högst samt brottet ensamt eller jämte sextio dagsböter som gemensamt annat sådant brott som gemenstraff. samt straff finnes förskylla högst sextio dagsböter.

Konungen äger förordna, att strafföreläggande får utfärdas även beträffande brott, för vilket stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader men vilket i övrigt är sådant som anges i första stycket.

5§ får icke ut- strafföreläggande får icke utstrafföreläggande färdas, färdas, om förutsättningar för allmänt om förutsättningar för allmänt åtal ej föreligga, åtal ej föreligga, om i föreläggandet ej upptagas om i föreläggandet ej upptagas alla brott av den misstänkte, vilka alla brott av den misstänkte, vilka

SOU 1974: 27 19

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

enligt åklagarens vetskap föreligga enligt åklagarens vetskap föreligga till bedömning, till bedömning, om mâlsägande förklarat, att om målsägande begärt, att âtal han ämnar föra talan om enskilt skall väckas, anspråk i anledning av brottet, el- om målsägande förklarat, att ler begärt, att åtal skall väckas, han själv ämnar föra talan om eller enskilt anspråk i anledning av brottet, om förutsättningar för föreläggande enligt 5a § ei föreligga eller om brottet bör föranleda äm- om brottet bör föranleda ämbetsstraff. betsstraff. I fråga . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . särskilda bestämmelser.

5a§ Har målsägande till undersökningsledaren eller åklagaren anmält enskilt anspråk, som grundas á brott, och begärt att åklagaren skall utföra hans talan, prövar åklagaren om anspråket kan upptagas i förelåggandet. Hinder däremot föreligga om anspråket finnes vara otillräckligt grundat eller obefogat, om värdet av anspråket överstiger hälften av det enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring bestämda basbeloppet för oktober nästföregående år, om anspråket innefattar yrkande om ränta eller om den misstänkte, mot vilken anspråket riktas, är omyndig.

6§ strafföreläggande avfattas . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. av åklagaren. Föreläggandet skall . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . den misstänkte.

U pptages enskilt anspråk i föreläggandet skall däri lämnas uppgift om målsäganden och anspråket samt de omständigheter, vara detta grundas.

20 SOU 1974: 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§ strafföreläggande godkännes . . . . . . . . . . . . . . . . .. av Konungen.

Upptages enskilt anspråk i strafföreläggande skall förklaring enligt första stycket även gälla godkännande av sådant anspråk.

Godkännande, som . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . som avses.

10§ Skriftligt godkännande av straff- Skriftligt godkännade av straffföreläggande får i den misstänktes föreläggande får i den misstänktes ställe lämnas av ombud för honom, ställe lämnas av ombud för honom, om till åklagaren inges fullmakt i om till åklagaren inges fullmakt i huvudskrift vilken, utöver vad som huvudskrift vilken, utöver vad som följer av 12 kap., innehåller följer av 12 kap., innehåller förklaring att ombudet äger god- förklaring att ombudet äger godkänna strafföreläggande på den känna strafföreläggande pâ den misstänktes vägnar, misstänktes vägnar, uppgift om det brott som god- uppgift om det brott som godkännandet fâr avse, varvid skall kännandet fâr avse, varvid skall anges brottets art samt tid och anges brottets art samt tid och plats för dess begående, plats för dess begående, uppgift om den högsta bötespâ- uppgift om den högsta bötespâföljd som den misstänkte är villig följd som den misstänkte är villig att underkasta sig, att underkasta sig, uppgift om särskild rättsverkan uppgift om särskild rättsverkan som är i fråga och som den miss- som är i fråga och som den misstänkte är villig att underkasta sig. tänkte är villig att underkasta sig, uppgift om det enskilda anspråk som den misstänkte är villig att godkänna.

Har sådan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . misstänktes vägnar.

l2§ Godkännande, som sker sedan Godkännade, som sker sedan åklagaren utfärdat stämning eller åklagaren utfärdat stämning eller stämningsansökan, är utan verkan. stämningsansökan eller väckt åtal enligt lagen den . . . om handläggning av vissa brottmål efter straffföreläggande, är utan verkan.

SOU 1974: 27 21

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse l7§ Bestämmelserna i 6 § andra Bestämmelserna i 6 § andra stycket l, 2 och 4 samt i 7, 9 och stycket 1, 2 och 4 samt i 7 §, 9 § ll §§ äger motsvarande tillämp- första och tredje stycket och ll § ning i fråga om föreläggande av äger motsvarande tillämpning i ordningsbot. fråga om föreläggande av ordningsbot. Denna lag träder i kraft den . . . .

22 SOU 1974: 27

Förslag till Kungörelse om ändring i strafföreläggandekungörelsen (1970: 60)

Härigenom förordnas att 1, 2, 5 och 10 §§ strafföreläggandekungörelsen

(1970: 60) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Förordnande enligt 48 kap. 4 § rättegångsbalken.

1§ Med den begränsning som följer av 48 kap. 4 § rättegångsbalken får strafföreläggande utfärdas beträffande brott som avses i a) följande lagrum i brottsbalken: 3 kap. 8 § första stycket, 4 kap. 7 §, 8 kap. 2 §, 8 § första stycket och 9 §, 9 kap. 2 § första stycket och samma paragrafer andra stycket i den mån detta avser ringa brott, 10 kap. 2 och 7 §§, 12 kap. 1 §, 17 kap. 4 och 5 §§, b) 28 § och 29 § 1 mom. lagen (1938: 274) om rätt till jakt. om brottet ej är grovt,

c) 28 § 1 mom. och 3 mom.

första -- tredje styckena iaktstadgan (1938:279), om brottet ej är grovt, samt 29 § 3 mom. och 5 mom. första stycket samma stadga, d) 80 och 81 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen (1954: 521), om brottet ei är grovt, e) 34 och 35 §§ lagen (1950: 596) om rätt till fiske, f) 30 § fiskeristadgan ( 1954: 607), g) 37 § naturvårdslagen (1964: 822), h) 64 § första stycket, 65, 66 §§, 67 § andra stycket och 70 § sjömanslagen (1973: 282). Om behörighet att utfärda Om behörighet att utfärda strafföreläggande för brott som nu strafföreläggande för brott för vilnämnts gäller 43 § åklagarinstruk- ket stadgas böter eller fängelse i

SOU 1974: 27 23

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse tionen (1964: 739). högst sex månader gäller 43 § âklagarinstruktionen (1964: 739).

2§ Kan fråga . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. sådant besked. Vid anmaningen skall mâlsägan- Vid anmaningen skall målsden erinras om att strafföreläg- äganden erinras om att strafföregande kan komma att utfärdas, läggande kan komma att utfärdas, om han ej förklarar att han ämnar om han ej förklarar att han ämföra talan om enskilt anspråk i nar föra talan om enskilt anspråk anledning av brottet. i anledning av brottet eller, om han uppdrager år åklagaren att föra sådan talan och åklagaren finner att anspråket kan upptagas i strafföreläggande.

5§ strafföreläggande utfärdas . . . . . . . . . . . . . .. av riksâklagaren. I föreläggandet eller på annat I föreläggandet eller pâ annat sätt skall den misstänkte anmanas sätt skall den misstänkte anmanas att snarast betala böterna, om han att snarast betala böterna, om han godkänner föreläggandet. Anma- godkänner föreläggandet. Anmaningen skall i förekommande fall ningen skall i förekommande fall avse även avgift eller belopp, som avse även avgift eller belopp, som anges i 11 § första stycket denna anges i ll § första stycket denna kungörelse. kungörelse, samt enskilt anspråk.

10§ Vad som föreskrives i lag eller Vad som föreskrives i lag eller annan författning om skyldighet annan författning om skyldighet för underrätt att underrätta myn- för underrätt att underrätta myndighet om dom i brottmål äger dighet om dom i brottmål äger motsvarande tillämpning på riks- motsvarande tillämpning på rikspolisstyrelsen i fråga om godkänt polisstyrelsen i fråga om godkänt strafföreläggande. Har underrät- strafföreläggande. Har underrätten att sända dom, skall rikspolis- ten att sända dom, skall rikspolisstyrelsen i stället sända underrät- styrelsen i stället sända underrättelse om föreläggandets innehåll telse om föreläggandets innehåll och om godkännandet. Gäller och om godkännandet. Gäller föreläggandet brott som avses i föreläggandet brott som avses i 24 § lagen (1960:418) om straff 24 § lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling, lämnas under- för varusmuggling, lämnas under-

24 SOU 1974: 27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse rättelse om godkännandet även till rättelse om godkännandet även till vederbörande tullanstalt. vederbörande tullanstalt. Upptages enskilt anspråk i strafföreläggande skall rikspolisstyrelsen tillställa målsäganden underrättelse om föreläggandets innehåll och om godkännandet.

Denna kungörelse träder i kraft den . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

SOU 1974: 27 25

Förslag till Kungörelse om ändring i åklagarinstruktionen (1964: 739)

Härigenom förordnas att 43 § åklagarinstruktionen (1964: 739) skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 43§ Om förutsättningar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . väcka åtal. Behörighet att utfärda strafföre- Behörighet att utfärda strafföreläggande för brott som anges i läggande för brott för vilket stad- 1 § strafföreläggandekungörelsen gas böter eller fängelse i högst sex (1970:60) tillkommer den som månader tillkommer den som inneinnehar eller uppehåller tjänst som har eller uppehåller tjänst som chefsåklagare eller högre tjänst chefsåklagare eller högre tjänst inom åklagarväsendet. I fråga om inom åklagarväsendet samt annan brott som avses i 8 kap. 2 §, 9 kap. åklagare, som fullgjort minst tre 2 § och 10 kap. 2 § brottsbalken är års tjänstgöring som åklagare efter även annan åklagare, som fullgjort det att han förvärvat behörighet minst tvá års tjänstgöring som till åklagartjänst. åklagare efter det att han förvärvat behörighet till âklagartjänst, behörig att utfärda strafföreläggande. Riksåklagaren äger förordna att åklagare som fullgjort sådan tjänstgöring skall vara behörig att utfärda strafföreläggande även för annat i nämnda kungörelse angivet brott.

Denna kungörelse träder i kraft den . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

26 SOU 1974: 27

Förslag till Lag om handläggning av vissa brottmål efter strafföreläggande

Härigenom förordnas som följer.

1 § Denna lag äger tillämpning på strafföreläggande, som utfärdats enligt 48 kap. rättegångsbalken och lämnats utan godkännande av den misstänkte.

2 § Har den misstänkte icke godkänt mottaget strafföreläggande, äger åklagaren utan stämning väcka åtal mot honom med yrkande om ansvar för den gärning, som upptagits i föreläggandet. Åklagarens talan får även avse enskilt anspråk på grund av brott och särskild rättsverkan, som förelagts den misstänkte till godkännande.

3 § Åtal väckes genom att den misstänkte delgives kallelse att svara på åklagarens yrkande vid huvudförhandling inför den underrätt, som är behörig att upptaga åtal för brottet.

4 § Vid bestämmande av tid för huvudförhandlingen skall åklagaren iakttaga de föreskrifter härom, som meddelas av rätten. Förhandlingen skall, om särskilda hinder icke föreligga, äga rum inom en månad från åtals väckande.

5 § Den misstänkte skall kallas att inställa sig personligen vid huvudförhandlingen. Föreläggande skall meddelas vid vite. I kallelsen skall den misstänkte föreläggas att inom viss tid muntligen eller skriftligen hos rätten uppgiva de bevis, han vill åberopa vid huvudförhandlingen och vad han vill styrka med varje bevis. Om inkommen uppgift skall åklagaren erhålla kännedom genom rättens försorg.

6 § Vill åklagaren åberopa bevis, skall han underrätta den misstänkte om beviset och vad han vill styrka därmed. Åklagaren äger själv ombesörja kallelse av målsägande och vittnen.

7 § Åklagaren skall utan dröjsmål före huvudförhandlingen tillställa rätten ett exemplar av strafföreläggandet, kallelse å den tilltalade jämte bevis om delgivning, uppgift om málsägande och vittnen som kallats ävensom annan bevisning, som åklagaren åberopar i målet. Utskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen, om sådan ägt rum, och i annat fall polisrapport eller annan dylik handling skall samtidigt överlämnas till rätten.

SOU 1974: 27 27

8§ För handläggningen i övrigt gäller i tillämpliga delar vad om rättegång i brottmål är föreskrivet.

9 § Konungen äger förordna i vilka delar av landet denna lag skall tillämpas. Närmare föreskrifter om vad som krävs för lagens tillämplighet meddelas av Konungen eller den myndighet som Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den . . .

28 SOU 1974: 27

1 Inledning

1.1 Direktiven denna utveckling samt de förhållanden och Brottmålsutredningens direktiv innefattas i synpunkter som ligger bakom den kan hänyttrande till statsrâdsprotokollet den 2 febvisas till prop. 1966:100 s. 17-24 och 37ruari 1968 av dåvarande chefen för justitie- 39. Framställningen där kompletteras av departementet, statsrådet Kling. Departe- den redogörelse för 1966 års straffprocesmentschefen anförde därvid efter gemensam suella reformer som jag har lämnat i anslutberedning med statsrådets övriga ledamöter ning till den förut i dag beslutade lagrådsföljande. remissen av förslag om ändring av bestäm-

»Rättegångsbalkens regler om förfarandet melserna om strafföreläggande m.m. (avsnitt i brottmål bygger på principerna om munt- 2.2. i remissprotokollet). lighet, omedelbarhet och koncentration. I Det till lagrådet remitterade förslaget enlighet härmed skall i varje mål hållas innebär bl.a. att det införs möjlighet att huvudförhandling, vid vilken parterna munt- vidga tillämpningsområdet för strafföreläg-

ligen lägger fram processmaterialet för dom- gande. Detta är enligt gällande rätt begränstolen. Rättens avgörande skall grundas sat till brott för vilket på inte stadgas svårare vad som har förekommit vid huvudförhand- straff än böter och inte heller normerade

lingen. böter. Det föreslås att nu, Kungl. Majzt Allmän enighet torde råda om att dessa skall bemyndigas att förordna, att strafföregrunder för vår får användas

brottmålsprocess, prin- läggande även om för brottet

cipiellt sett, är riktiga. Emellertid var man stadgas, utom böter, fängelse i högst sex redan vid rättegångsbalkens tillkomst på det månader och brottet befinnes förskylla högst klara med att enklare former behövdes för 50 dagsböter eller, när det gäller flera brott, beivrande av mindre allvarlig brottslighet. högst 60 dagsböter. Avsikten är att sådant Sålunda infördes i rättegångsbalken förordnande regler skall ges beträffande vissa ansom gör det möjligt att i vissa mål om brott givna typer av brott.

av lindrigare beskaffenhet enklare tillämpa I motiveringen till förslaget berördes bl.a. förfarande vid rätten, och dessutom infördes de under senare år allt vanligare butikssnatinstitutet strafföreläggande, som öppnade terierna. Jag framhöll därvid att beaktansmöjlighet att beivra vissa brott utan dom- värd kritik framförts mot nuvarande handstols medverkan. i läggningsformer mål av detta slag, Efter rättegångsbalkens tillkomst har det innebärande att förfarandet inte bara är för

visat Eg nödvändigt att öka möjligheterna

omständligt och dyrbart för samhället utan att använda enklare former för beivrande av också kan vara onödigt påfrestande för den lindrigare brott. I fråga om huvuddragen av misstänkte. Jag uttalade också att det är

SOU 1974: 27 29

att med kriminalpolitiska eller andra också lägga fram förslag om hur handläggviktigt medel minska frekvensen av sådana brott ningen i dessa delar skall passas in i nu förekommande Emellertid bör och att dessa frågor är av sådan art att de processformer. bör utredas i särskild I samband den sakkunnige överväga i vad mån frågor ordning. därmed borde också ytterligare utredas frå- om körkortssanktioner kan passas in inom ramen för ett eventuellt nytt förfarande i gan om lämpligaste formerna för handlägg-

ning av andra grupper av enklare brottmål, brottmålsprocessen. sådana där talan om skadestånd har När det gäller den närmare utformningen t.ex. av det ifrågasatta nya förfarandet vill jag medgivits. tillkallas anföra följande. Med hänsyn till arten av de Jag föreslår nu, att en sakkunnig för att utreda inte endast sådana frågor som mål som enligt det sagda är ifråga synes domstol i någon form böra medverka vid är förbundna särskilt med butikssnatterier om Några mera avsevärda förenkutan även den mera allmänna frågan prövningen. i dessa mål kan knappast komma till formerna för beivrande av sådan brottslig- lingar av domstol i stånd utan att man frångår kravet på obligahet som nu måste behandlas ordinär trots att den är av torisk huvudförhandling i de åsyftade fallen. brottmålsprocess, betänkligheter mot att lindrigare art och föranleder endast bötes- Några avgörande beträda en sådan väg torde dock inte finnas, straff samt dessutom i regel är lättbedömd. såvitt mål där utredningsläget är Vad angår den sistnämnda frågan bör den gäller eller klart. Detta är framför allt fallet när den sakkunnige pröva om ett nytt institut misstänkte har erkänt under förundersöki övrigt nya regler bör införas för prövning i den ningen. Ett ytterligare villkor bör vara att av vissa enklare brottmål. Förslagen som den misstänkte själv inte påfordrar huvudförut nämnda lagrådsremissen innebär, har nämnts, att strafföreläggandets tillämp- förhandling. antas och Ett förslag till förenklat förfarande har ningsområde vidgas. Om förslaget i av trafikmålskommittén i betänerfarenheterna blir goda, kan det komma lagts fram utöver dem kandet SOU 1963:27. Kommittén har därvid fråga att ytterligare brottstyper ett nytt institut, kallat stämningssom har särskilt behandlats i lagrådsremis- föreslagit föreläggande. Detta utgör en kombination sen förs till strafföreläggandets tillämpningsförordnande av Kungl. av stämning i brottmål och strafförelägområde genom Emellertid att man gande. Enligt förslaget skall stämningsföre- Majzt. är det uppenbart, utfärdas av åklagaren och inneinte därmed kommer att täcka alla mål som, läggandet fatta för den misstänkte att sakligt sett, är av den art att handläggning föreläggande ett däri angivet bötesstraff. Godi enklare former än de nuvarande är möjlig godkänna känns stämningsföreläggandet, kan rätten och försvarlig. Jag tänker särskilt på mål målet utan huvudförhandling. Anom vårdslöshet i trafik, om butikssnatteri pröva om smärre hotell- eller restaurangbe- vändningsomrâdet för stämningsförelägeller begränsat till brott, för vilka drägerier, vari något oreglerat skadestånds- gande föreslås svårare straff än fängelse i krav föreligger. Vidare är att beakta att det inte är stadgat sex månader. Vidare förutsätts att straffet i finns vissa mål som på grund av brottets i det enskilda fallet stannar vid böter. Även art hittills inte har ansetts böra komma för strafföre- skadeståndskrav skall kunna tas upp i stämfråga handläggning genom läggande. Ytterligare bör hänsyn tas till ningsföreläggandet. Trafikmålskommitténs förslag fick ett möjligheten att vissa frågor om indragning i en framtid kan tänkas bli hand- blandat mottagande hos remissinstanserna. av körkort lagda i trafikbrottmål (jfr SvJT 1966 s. 428). Med hänsyn härtill ansågs det vid 1966 års om sådana sanktioner övervägs f.n. reform inte motiverat att göra någon prin- Frågan inom trafikmålskommittén. I den mån kom- cipiell ändring i gällande ordning på grund-

av denna art val av dá föreliggande material. Ytterligare . mitten föreslår att sanktioner skall kunna åläggas i trafikbrottmål, lär den överväganden i frågan bör nu ske med beak-

SOU 1974: 27 30

tande av remisskritiken. företeelser har medfört ökade frestelser och För egen del finner jag särskilt följande större risker för impulsbetonade tillgrepp. synpunkter böra vara vägledande. I likhet I första hand bör affärsidkarna själva vidta med trafikmålskommittén anser jag en för- de motåtgärder som är möjliga och rimliga. utsättning för domstolsprövning utan huvud- Den sakkunnige bör inte se som sin uppgift förhandling böra vara att åklagaren fram- att göra mera ingående egna undersökställer ett bestämt yrkande i påföljdsfrågan ningar i frågan om vilka sådana åtgärder (och i förekommande fall i skadeståndsfrå- som kan komma i fråga. Detta ämne är gan). Däremot är jag inte övertygad om att nämligen föremål för uppmärksamhet inom man bör upprätthålla krav på att den till- aktionsgruppen mot butiksstölder, som har talade skall uttryckligen godkänna sådant tillsatts av några av de närmast berörda yrkande. Det bör övervägas, om det inte näringsorganisationerna. Den sakkunnige kan anses tillräckligt att den tilltalade, när bör samråda med denna grupp och ta del av han har fått del därav, underlåter att göra dess rön och synpunkter. Samråd bör också invändning. Som underlag för skuldfrågans ske med handelns organisationer. bedömning kan tänkas, att man kan nöja I den mån den sakkunnige kommer till sig med förundersökningsmaterialet (jfr 46 uppfattningen, att från affärsidkamas sida kap. 15 § andra stycket RB) i förening med intensivare motåtgärder mot butikssnattedet bevisfaktum som kan anses ligga däri att rierna är påkallade, uppkommer frågan den tilltalade inte gör någon invändning. vilka medel samhället bör ha att påverka Rätten bör kunna frångå åklagarens yrkan- affärsidkarna att vidta sådana motåtgärder de i påföljdsfrågan till den tilltalades förmån i önskvärd omfattning. Jag vill därvid erinra utan att huvudförhandling hålls. Huvudför- om att en fråga av besläktad natur kom handling bör emellertid alltid äga rum, om upp under l930-talet. Då gällde det att inom den tilltalade begär det. Detsamma synes avbetalningshandeln fram större tvinga böra gälla, om han gör invändning mot försiktighetsmått på säljarsidan. Erfarenansvarspåstående, straffyrkande eller skade- heten hade nämligen visat, att avbetalningsståndsyrkande. Beträffande den närmare säljare ansåg sig kunna förfara ganska lättutformningen av ett förenklat handlägg- vindigt vid bedömningen om en kund var ningssystem av berörd art synes viss ledning tillräckligt kreditvärdig. De förlitade sig på kunna hämtas från de i Förbundsrepubliken att hotet om allmänt åtal för olovligt för- Tyskland tillämpade instituten Strafbefehl fogande skulle visa sig vara ett effektivt och Strafverfügung och i någon mån från påtryckningsmedel för att få köparen att det i Finland använda strafforderförfaran- fullgöra sina förpliktelser. statsmakterna det. Vad avser skadeståndsfrågan torde viss genomförde emellertid då en lagändring för anknytning kunna ske till förfarandet vid att tvinga säljarna till viss försiktighet betalningsföreläggande oavsett att detta för- gentemot presumtiva köpare. Man införde i farande inte är tillämpligt beträffande strafflagen en regel enligt vilken olovligt skadeståndskrav (jfr även det norska insti- förfogande över gods, som köpts på avbetaltutet erstatningsfastsetting i forelegg). ning med äganderättsförbehåll, gjordes till Beträffande de förut särskilt nämnda målsägandebrott. Det blev alltså säljarens butikssnatterierna bör strykas under, att det egen sak att väcka och utföra åtal för besjälvfallet i första hand är önskvärt att rörda brott. Numera gäller enligt 10 kap. minska frekvensen av sådana brott. Att 10 § brottsbalken att allmänt åtal väcks av dessa brott har tilltagit snabbt och kraftigt åklagare, om åtal av särskilda skäl är påi antal hänger uppenbarligen samman med kallat ur allmän synpunkt. Föreligger inte de former för försäljning och utställning av sådana särskilda är det fortfarande skäl, varor som har utvecklat när det sig särskilt målsägandens sak att själv stå för utredning gäller självbetjäningsbutikerna men också och åtal, om han vill ha saken beivrad. inom andra typer av detaljhandel. Dessa En motsvarande anordning synes kunna

SOU 1974: 27 31

komma i fråga, när det gäller butikssnat- 1.2 Brottmålsutredningens arbete terier. För sådana fall då affärsidkaren driver saluföringen i former som skapar påtag- Utredningens uppdrag har inriktats på två liga risker för tillgrepp från kundernas sida, huvudfrågor. Den ena har gällt möjligheten kan övervägas om det inte i princip bör att begränsa kriminaliseringen inom förmöankomma på honom själv att svara för genhetsbrottens omrâde dels genom egentlig beivrande, om han önskar sådant. Om sam- avkriminalisering och dels genom att ersätta hället sålunda inte -- eller åtminstone inte straffrättsliga påföljder med administrativa obetingat - ställer utredningsma- ingripanden. Den andra huvudfrågan har polisens skineri och allmän åklagares tjänster till gällt hur man på straffprocessuell väg skall förfogande i fall av angiven art, kan detta kunna effektivisera och förenkla lagfövara ägnat att skärpa affärsidkarnas försik- ringen av sådana mindre brott som ändå tighetsmått. Denna fråga bör närmare ut- anses böra rymmas inom det straffbara omredas av den sakkunnige. Därvid bör också rådet. övervägas, om en likartad ordning i åtals- En naturlig disponering av arbetet har hänseende kan vara motiverad också vid varit att först bestämma gränserna för vissa andra brott. kriminaliseringen och därefter pröva for- En annan fråga som för butikssnatterier- merna för straffrättsliga ingripanden. Enligt nas del bör undersökas närmare är det i den sina direktiv har utredningen därvid haft allmänna debatten nämnda uppslaget att att uppmärksamma de mindre förmögenskapa en pâföljdsform på avtalsrättslig hetsbrotten. Av dem intar vissa brott en grund. I och för sig skulle sålunda kunna särställning med hänsyn till sin relativt höga tänkas att för självbetjäningsbutiker ha en frekvens, nämligen snatteri - särskilt bumed som kunden tikssnatteri - beteende - särordning kontrollavgift, bedrägligt blir att betala om det visar sig att skilt s.k. snyltning - och sjukförsäkringsskyldig han innehar en vara som inte visas vid missbruk. I ett första betänkande (SOU kassan. En ordning av i princip sådan inne- 1971: 10) har utredningen skisserat vissa allbörd tillämpas vid vissa trafikföretag, när männa kriminalpolitiska linjer avseende passagerare ertappas med att färdas utan samhällets åtgärder mot den mindre brottsbiljett. Emellertid är det flera frågor som ligheten. Mot denna bakgrund har konkreta behöver utredas närmare innan en sådan förslag lagts fram i syfte att begränsa lagfömetod kan förordas för självbetjäningsbuti- ringen av snatterier. I följande betänkande kernas del. Sålunda kan det vara tveksamt, (SOU 1973: 13) har utredningen fortsatt på om det redan med besökarens inträde i en den inslagna vägen och anvisat andra medel sådan butik kan anses uppkomma ett sådant än straff mot vissa typer av snyltning och avtalsrättsligt förhållande att en kontrollav- sjukförsäkringsmissbruk. Ett genomförande gift framstår som en berättigad vitespåföljd av dessa förslag anses också medföra att de vid »avtalsbrott». Ytterligare uppkommer rättsvårdande myndigheterna i högre grad frågan hur mycket man bör kräva, när det kan rikta in resurserna på den allvarligare gäller att klargöra för kunden vilka »avtals- brottsligheten. villkor» han underkastar sig genom att be- Det bör framhållas att en liknande gesöka affären och vilken kontrollavgift han av andra brottsområden kan vara nomgång riskerar att få utge om han bryter mot motiverad från Det straffrättslig synpunkt. sådana villkor. Man kan också hysa tvekan kan t.ex. finnas skäl att överväga begränsom frågor av denna art, inbegripet kontroll- ningar i de straffrättsliga ingripandena (och avgiftens storlek, är sådana att de bör lösas ersätta straffet med andra sanktionsformer) lagstiftningsvägen. De problem som jag nu vid vissa typer av gäldenärsbrott (ll kap. har berört bör övervägas närmare av den BrB), vissa typer av egenmäktigt förfasakkunnige.» rande (8 kap. 8 § BrB), vissa oaktsamhetsbrott - t.ex. lindrigare former av allmän-

32 SOU 1974: 27

vårdslöshet 6 § BrB) eller läggs ned på skriftliga utredningar. Det är farlig (13 kap. häleriförseelse 7 - och också främst hos polisen som dessa balanser (9 kap. § BrB) framför allt ifråga om åtskilliga brott enligt ligger. Tanken på ett system med jourdom- Utredningen har dock stolar, som trafikmålskommittén fört fram, specialstraffrätten. är från denna synpunkt ständigt aktuell. inte ansett att en sådan översyn legat inom utredningens uppdrag. Hänvisning kan också ske till annat utredningsarbete som inriktats på frågan om kriminaliseringens gränser? I detta betänkande behandlar utredningen den andra huvudfrågan av sitt uppdrag, nämligen hur man lämpligen skall kunna åstadkomma en effektiv och snabb handläggning av mål om sådana mindre brott som i dag måste lagföras vid domstol. En sådan ordning måste anses vara förenlig med den misstänktes intresse. Bakom de framlagda förslagen ligger också uppfattningen att de rättsvârdande myndigheternas resurser bör utnyttjas på ett mera rationellt sätt och att möjligheter bör finnas att i ökad utsträckning välja en förenklad handläggningsform, om detta motiveras av brottets svårighetsgrad. Men en summarisk handläggning skall aldrig kunna påtvingas en misstänkt som önskar att brottet prövas vid domstol i ordinär ordning. Vissa begränsningar har gällt för utredningens arbete. Förslagen såvitt avser förenklad domstolshandläggning har sålunda endast tagit sikte på underrättema. Utredningen har inte ansett sig böra pröva frågan om summarisk handläggning i underrätt skall påverka hovrättens handläggning av ett sådant mål, vari talan fullföljts mot underrättens dom. F.n. gäller att hovrätten i många fall kan avgöra mindre brottmål på handlingarna utan huvudförhandling (51 kap. 21 § RB). Vidare har utredningen inte ansett det ligga inom sitt uppdrag att pröva förutsättningarna för förenklad förundersökning i mindre brottmål. Det står klart att man på detta område kan göra stora rationaliseringsvinster. Fortfarande gäller att polisutredningen i alltför många mål blir onödigt omständlig och tidsödande. De besvärande balanser och långa handläggningstider som 1 T.ex. fylleristraffutredningen (SOU 1968: förekommer inom rättsvârden beror till stor 55), sexualbrottsutredningen (Ju 1972:01), âtalsrättskommittén (Ju 1970:63), brottsförebyggande del på att alltför mycket tid och arbete rådet (Ju 1973:14).

SOU 1974: 27 33

2 av mindre brottmål

Domstolshandläggning

2.1 Allmänna principer »Ett av den muntliga processens största företräden framför den skriftliga är, att den läm- Rättegångsbalkens ikraftträdande 1948 innar domaren tillfälle till en verksam processlednebar en genomgripande reform som i ning. Han har i första hand att vaka över att väsentliga delar förändrade situationen för i fråga om rättegångens förlopp lagens förede rättsvårdande Reformen skrifter iakttagas och, om part eller annan myndigheterna. handlar i strid däremot, tillämpa de påföljder, avsåg i första hand rättegångsförfarandet som äro stadgade. Han har särskilt att tillse, där de grundläggande principerna om muntatt principerna om förhandlingens muntlighet, lighet, omedelbarhet och koncentration koncentration och omedelbarhet förverkligas» slogs fast? Innebörden av dessa principer är att Vad därefter angår rättegångens materiella processmaterialet skall läggas fram för dom- sida gäller som huvudprincip att rättegångsstolen i muntlig form vid den förhandling ordningen väsentligen skall bygga på partersom ligger till grund för domen. Domen nas egen verksamhet. Det grundläggande skall grundas på vad som framkommit vid för rättegången i brottmål är en förhandling huvudförhandlingen (17 kap. 2 § och 30 under domarens ledning mellan två parter, kap. 2 § RB). För att detta skall kunna ske å ena sidan åklagaren eller målsäganden fordras att förhandlingen kan slutföras vid och å andra sidan den tilltalade samt hans ett enda rättegângstillfälle eller i varje fall försvarare (den ackusatoriska principen). vid rättegångstillfällen, som ligger varandra Vidare gäller att domen i brottmål inte får så nära i tiden att domstolens uppfattning avse annan gärning än den, för vilken talan om vad som förekommit ännu är ogrumlad om ansvar i behörig ordning förts. Rätten när målet avgörs (Jfr 43 kap. 11 § och 46 är däremot obunden av yrkande om brottets kap. 11 § RB). I fråga om bevisningen skall rättsliga rubricering eller tillämpligt lagrum tillämpas den fria vilken liksom av åklagarens uppfattning om påbevisprövningen, bl.a. medför att bevisvärde även kan till- följd. Den omfattande användningen av läggas parternas egna berättelser. skriftliga, summariska handläggningsformer Av speciellt intresse är domarens har dock tvingat fram schablonstraff för ställning i rättegången. Han skall avhålla åtskilliga förseelser. Enligt 48 kap. 14 § RB sig från allt som rubbar tilltron har sålunda att

till hans opartiskhet. riksåklagaren bestämma

Denna självklara grundsats skall dock inte bötessats för de brott som ryms inom systeleda till att domaren tilldelas en passiv roll i rättegången. I processlagberedningens motiv 1 Jfr processlagberedningens förslag till rätte- (s. 23) framhålls bl.a.: gångsbalk II. (SOU 1938:44) s. 22 ff.

34 SOU 1974: 27

och kallar den tilltalade till förmet med ordningsbot. RÅ har genom beslut stämning senast den 15 januari 1973 upprättat en handling. står Enligt 45 kap. 1 § första stycket RB dylik katalog (se SFS 1973: 154). Det att domstolarna som regel också för rätten att i klart i praktiken föreligger möjlighet också dessa schabloner, liksom det lämplig omfattning uppdra åt åklagaren att följer vid ådömandet av böter i mindre brottmål själv utfärda stämning. Processlagbered-

ofta föreligger en samordning med åklagar- ningen framhöll att behov av en sådan ord-

finnas då åklagaren omedelbart nas strafföreläggandepraxis. ning kunde Domstolens skall på i anslutning till förhör med den misstänkte avgörande grundas önskade utfärda och delge stämning. Beparternas egna uppgifter och den bevisning som förekommer av den att själv utfärda stämning kunde i övrigt. Hörandet fogenheten tilltalade ett vä- tilläggas åklagaren t.ex. beträffande alla (och målsäganden) utgör Det eller beträffande vissa sentligt inslag i rättegångsförfarandet. ordningsförseelser skall av brott, då den misstänkte erkänt är också en huvudprincip att parterna grupper vara närvarande (21 kap. 2 § gärningen eller det eljest fanns anledning personligen denna åtgärder inte krävdes. och 45 kap. 15 § RB). Även från anta, att förberedande sker dock avsteg genom Det är i praktiken ovanligt att tingsrätprincip betydande förfarandet att döma terna åt åklagare att det ofta praktiserade på detta sätt uppdrar i mindre brottmål. stämning. Flertalet tingsrätter i parternas utevaro själv utfärda bör nämnas om för- praktiserar överhuvudtaget inte alls eller Slutligen principen handlingens offentlighet. Denna, som har bara undantagsvis detta förfarande, tydligen

anor i blev bl.a. därför att utfärdandet av stämningen gamla underrättsprocessen, RB:s om för- ofta kombineras med kallelse till huvudförgenom nya regler muntlig tillämplig även i överrätterna. handling (45 kap. 15 § andra stycket RB). handling Många framhåller att det är angeläget att

ansökan om stämning granskas av domstol

innan den tilltalade kallas till förhandling.

2.2 Rättegången i brottmål” Det anses också vara praktiskt att tingsrät- Åklagaren skall âtala för brott, som ten planerar de allmänna tingen och bestämomedelbart eller efter angivelse hör under mer tiden för huvudförhandling i varje särallmänt åtal. Endast i sådana fall då åkla- att den stora skilt mål. Vidare åberopas garen beslutat att ej väcka åtal eller lagt målbalansen vid tingsrätterna utgör ett skäl ned väckt åtal, inträder målsägandens åtalsmot att låta åklagaren själv utfärda stämrätt. Denna målsägandens subsidiära åtalsning, eftersom dagen för huvudförhandling rätt ansågs enligt processlagberedningen få inte kan fastställas så lång tid i förväg som sin betydelse främst som kontroll av åklai så fall skulle erfordras. garnas verksamhet. Den tillämpas i prakti- När åt tingsrätterna tillfälligtvis uppdrar ken så gott som aldrig. motiåklagarna att själva utfärda stämning Åtalsplikt föreligger vid brott som hör veras detta i allmänhet av speciella skäl, under allmänt åtal, då tillräckliga skäl föret.ex. att risk finns för att brottet preskriligger, att den misstänkte är skyldig till beras om stämning inte utfärdas, att någon brottet. De utökade möjligheterna till âtalssom är svår att nå med delgivning blir underlåtelse medför dock betydande avsteg gripen av polis och omedelbart kan delges från denna princip. eller att extraordinär skyndstämningen förutsätts - t.ex. samhet eljest det gäller

2.2.1 Stämning och kallelse * De uppgifter som i detta kapitel lämnas Allmänt åtal väcks genom stämning. Som om den praktiska tillämpningen av de aktuella in en stämningsan- reglerna är hämtade från en enkätundersökning regel lämnar åklagaren som utredningen låtit göra under våren 1973 sökan till rätten, varefter rätten utfärdar bland 44 av landets tingsrätten

SOU 1974: 27 35

utlänning som tillfälligtvis vistas i landet. rätten kallar till huvudförhandling samtidigt Det förekommer också på vissa håll ett som stämningen utfärdas. Förutsättning för mera organiserat samarbete mellan åklagare en sådan ordning föreligger om det på grund och domstol. Erkända mål om varusmugg- av den tilltalades erkännande eller annan ling (»erkända tullmål») kan t.ex. instäm- omständighet kan antas att bevisuppgift ej mas till viss dag i månaden genom åklaga- fordras (45 kap. 10 § andra stycket RB). I rens försorg. Det förekommer också vid tolkas praxis dessa förutsättningar ganska några större tingsrätter att uppdrag lämnas vidsträckt. Åtskilliga tingsrätter kräver dock åt åklagaren att stämma och till en särskild oförbehållsamt erkännande för att man skall veckodag i månaden kalla sådana miss- avstå från att förelägga bevisuppgift. tänkta som åtalas för brott, vilka faller I sådana fall då. klart erkännande inte under strafföreläggandets tillämpningsom- föreligger synes det avgörande för tingsrätråde. På vissa håll begränsas denna ordning ternas bedömning vara målets beskaffenhet, dock till rena bötesbrott med undantag för varvid de uppgifter som tagits upp i förvårdslöshet i trafik. I t.ex. Malmö och är undersökningsprotokollet vägledande. Norrköping är det åklagarna som själva Om den tilltalade har försvarare, anses det låter ombesörja delgivning av stämningar. regelmässigt inte behövas bevisförenågot Det förekommer ej sällan att sådana delgiv- läggande. Vidare anses det ofta av handningar blir resultatlösa, varefter åklagaren lingarna i målet att den tilltalade framgå kan lägga ned åtalet utan att målet behöver inte avser att åberopa bevisning. Ett bevisanhängiggöras vid domstolen. föreläggande leder då erfarenhetsmässigt sälstämningsansökan skall enligt 45 kap 4 § lan till någon åtgärd från den tilltalades RB innehålla uppgifter om den tilltalade sida utan tjänar bara till att fördröja handoch i förekommande fall om målsäganden. läggningen. Hänsyn tas också till den av Vidare skall den brottsliga gärningen anges åklagaren åberopade bevisningen. Om den med uppgift om tid och plats för dess förö- anses vara fullständig, t.ex. blodprov i rattvande och de övriga omständigheter som fyllerimål, kan rätten avstå från bevisföreerfordras för dess kännetecknande. Tillämp- läggande. Det finns emellertid också tingsligt lagrum skall tas upp. Åklagaren skall rätter som alltid förelägger bevisuppgift i också uppge de bevis han vill åberopa och sådana fall, då åklagaren åberopar förhör vad han vill styrka med varje särskilt bevis. med målsägande eller annan muntlig De omständigheter, som betingar domsto- bevisning. lens behörighet, skall anges om detta inte Ett flertal tingsrätter tillämpar dock den framgår på annat sätt. I förekommande fall ordningen att på blanketten för stämning skall uppgifter lämnas om det enskilda an- med kallelse till huvudförhandling görs ett språk som åklagaren framställer för måls- tillägg eller sätts en stämpel av innebörd ägandens räkning i samband med åtalet. att uppgift om vittne eller annat bevis Då stämningsansökan kommit in till rät- snarast skall anmälas till rätten. Praktiska ten sker en viss prövning av de formella skäl talar för detta förfarande även om det förutsättningarna för åtalet. Ansökan skall strider mot ordalydelsen i 45 kap. 10 § avvisas om det föreligger rättegångshinder andra stycket RB. De centralt upprättade (45 kap. 8 § RB). Avvisas inte ansökan blanketterna för stämning och kallelse i utfärdar rätten stämning, som delges den brottmål (blankett Dv 183) tillgodoser inte tilltalade med föreläggande för honom att tingsrätternas behov i nämnda hänseende. inom viss tid skriftligen eller muntligen hos rätten anmäla de bevis han vill åberopa vid 2.2.2 Avvisande av bevisning huvudförhandlingen. När tiden för ingivande av sådan bevisuppgift är ute, kan Enligt 35 kap. 7 § RB kan rätten avvisa rätten kalla till huvudförhandling. erbjuden bl.a. ifall bevisning omständighet I mindre brottmål är det dock vanligt att som vill bevisa är utan i part betydelse

36 SOU 1974: 27

målet bevis inte erfordras den. Skulle utredningen beträffande skadoreller om erbjudet eller skulle bli utan verkan. nas omfattning och värde visa sig vara uppenbarligen Denna befogenhet ingår som ett led i dom- komplicerad, kan rätten enligt 22 kap. 5 § stolens verksamhet. Under RB förordna att talan skall såsom särskilt processledande förarbetena till RB framhöll första särskilda mål handläggas i den för tvistemål stadgade

utskottet vikten av att bestämmelsen tilläm- ordningen. Om målsäganden biträder åtalet eller för pades med urskillning och varsamhet; parterna borde från att åberopa talan om enskilt anspråk jämte åklagaren, ej avskäras i andra fall än där det inte kunde skall han kallas till huvudförhandlingen. bevisning föremål för tvekan att Målsäganden skall också kallas om hans vara någon dylik från rättens sida var befogad. hörande påkallas av åklagaren som bevisåtgärd av bestämmelsen har också ning i målet. I så fall har han att infinna Tillämpningen restriktiv. och föreläggs inställelse vid i praxis kommit att bli mycket sig personligen Från uppges att det vite. många tingsrätter aldrig förekommit att man avvisat bevisning. De flesta uppger dock att detta kan 2.2.4 Skriftligt erkännande ha förekommit någon enstaka gång. En del tingsrätter uppger att det någon Enligt de för rättegången grundläggande gång händer att part, oftast utan försvarare, piincipema om muntlighet och kontradikoch ibland även åklagare vill åberopa upp- toriskt förfarande förutsätts att parterna är

enbart onödig eller otjänlig bevisning. I personligen närvarande vid huvudförhandsådana fall brukar rättens brottmålsexpedi- lingen. Huvudregeln är enligt 21 kap. 2 § tion söka kontakt med vederbörande och RB att den misstänkte i mål om allmänt förklara situationen, vilket i de allra flesta åtal är skyldig att infinna sig personligen vid fall leder till att vederbörande återkallar sin huvudförhandling i underrätt. Undantag begäran om bevisupptagning. gäller dock i sådana mål då anledning saknas att döma till annan påföljd än böter och den misstänktes närvaro kan antas vara utan betydelse för utredningen. Om den miss- 2.2.3 Enskilt anspråk tänkte är skyldig att infinna sig personligen, om enskilt i samband skall rätten meddela förordnande om detta. Förs talan anspråk med åtalet skall även denna förberedas till Då han inte har personlig inställelseplikt, Enligt 22 kap. 2 § RB är får hans talan föras genom ombud. huvudförhandling. att förbereda och utföra I 45 kap. 15 § RB föreskrivs att åklagaren åklagaren skyldig om det kan ske utan och den tilltalade skall kallas till huvudförmâlsägandens talan, handlingen. Föreläggande för den tilltalade olägenhet och dennes anspråk ej finnes obei så fall tagit emot skall lämnas vid vite. Finns det anledning fogat. Sedan åklagaren skall han i stäm- anta att den tilltalade inte kommer att målsägandens anspråk detta och de omstän- iaktta sådant vitesföreläggande, kan rätten ningsansökan uppge förordna att han skall hämtas till rätten. digheter på vilka det grundas. Åklagaren skall vidare uppge de bevis som åberopas Vidare gäller enligt 46 kap. 15 § första och vad han vill med bevis stycket RB att om tilltalad uteblir från styrka varje huvudförhandling eller inställer sig genom (45 kap. 4 § andra stycket RB). föra då föreläggande meddelats honom Då åklagaren inte anser sig kunna ombud, talan om enskilt att infinna sig personligen, skall rätten föremålsägandens anspråk, att han skall kan denne själv väcka sådan talan på grund lägga nytt vite eller förordna av brottet. Detta sker som regel i en särskild hämtas till rätten omedelbart eller till senare finns dock enligt bestämmelsens rättegångsskrift, som delges den tilltalade dag. Det med föreläggande att inge skriftligt svaro- andra stycke förutsättning att avgöra målet vilket sedan översänds till utan hinder av den tilltalades utevaro, nämmâl, målsägan-

SOU 1974: 27

ligen om det saknas anledning att döma lingssammanträdet funnit att avgörande kan ske till annan påföljd än böter och saken anses i tilltalads frånvaro (46 kap. 2 § 2. och 15 § kunna utredas. andra stycket RB) som frågan om vitets utnöjaktigt dömande på grund av partens utevaro förfaller Under sina inspektioner vid underrätterna (9 kap. 8 § tredje stycket RB). uppmärksammade JO att det på vissa håll Strängt taget borde ett tillägg av nämnt slag

förekom att domstolarna underlät att kalla innehålla att, om skriftligt erkännande insändes, de tilltalade vid vite i sådana rätten vid huvudförhandlingen kommer att mål, som pröva huruvida målet enligt 46 kap. 15 § andra avses i 46 kap. 15 § andra stycket (se JO:s stycket RB kan avgöras i den tilltalades frånämbetsberättelse 1964 s. 206). Bakgrunden varo och att, om så befinnes vara fallet, vitestill detta förfarande hade varit att de till- påföljd ej kommer att utdömas för utevaron.

talade erkänt gärningen under förundersök- Uppenbarligen är det dock ej tillfredsställande eller att den kallade därmed icke skulle få ett beningen i varje fall förväntades instämt besked om han efter skriftligt erkännande komma med skriftligt erkännande, varför kunde säkert påräkna att slippa vitespåföljd vid man på domstolskanslierna förutsatte att utevaro. Med hänsyn härtill och då man torde målet skulle med stöd av nämnda lagrum kunna bortse från risken att den, som skall vara kunna utan hinder av den tilltala- ordförande vid målets handläggning, felbedöavgöras mer huruvida 46 kap. 15 § andra stycket RB des utevaro. JO framhöll härom att viteskan pâräknas vinna tillämpning, har jag förföreläggande i kallelse till tilltalad enligt 45 klarat mig benägen att anse att det förut kap. 15 § andra stycket RB var obligatorisk nämnda tillägget, som i praxis tecknats på såvida hämtning ej beslutats och att någon kallelser i vissa fall, är - om också icke forlaga grund att på förhand befria en tilltalad mellt oantastligt - av praktiska skäl försvarligt, från under förutsättning att det är den kommande att iaktta inställelse inte förelåg. Han ordföranden som ger anvisning om när berörda nämnde vidare att det inte kunde anses underrättelse skall ges. felaktigt om i kallelse - förutom Nämnas må vidare intogs att jag översänt ett av - en erinran om inne- mina beslut rörande här ifrågakomna vitesföreläggande inspektionsärenden till chefen för justitiedepartehållet i 46 kap. 15 § andra stycket RB jämte mentet för att fästa dennes uppmärksamhet vid upplysning, att denna bestämmelse kunde spörsmâlet om ej praktiska skäl tala för en bli tillämplig om skriftligt erkännande före- viss uppmjukning av gällande regler angående låg. domstols skyldighet att vid vite förelägga tilltalad att inställa sig i fall av nu aktuell art. JO har vid senare inspektioner uppmärksammat att man på flera håll i dessa mål Det må påpekas att här berört spörsmål ej rubbats av de från och med den 1 januari 1965 kallat den tilltalade till huvudförhandling ändrade föreskrifterna i 21 kap. 2 § och 46 vid vite men samtidigt gjort ett tillägg av kap. 15 § andra stycket RB.

innebörd att den tilltalade inte behövde Det bör tilläggas att ett förfarande av nu aninställa sände givet slag i bagatellmål bör tillämpas endast sig om han före förhandlingen efter prövning av omständigheterna i det särin ett skriftligt erkännande. Angående detta skilda fallet. Ett erkännande kan ju icke alltid förfarande yttrade JO (ämbetsberättelsen ersätta utredning genom förhör med den till- 1966, s. 235) följande. talade (jfr 35 kap. 3 § andra stycket RB). Om det exempelvis kan antagas att ett erkännande tillkommit för att undgå personlig inställelse »Icke heller ett dylikt förfarande är emellertid eller av annan liknande orsak bör det självfallet helt invändningsfritt. Det nämnda tillägget inne- icke godtagas. bär ju faktiskt en befrielse från inställelseskyl- Tjänstförrättande JO Sandström hade i ett

digheten, ehuru det, såsom jag tidigare fram- inspektionsärende anledning att framhålla sisthållit, ej föreligger laga grund att pâ förhand nämnda synpunkt och även följande. befria en tilltalad från inställelseskyldighet. Den Förfarandet med utsändande av s.k. erkänsom å rättens vägnar utfärdar kallelsen kan ju nandeblanketter (eller kallelser med »tillägg» - frånsett möjligen mål vilka han själv skall av förut berört slag) bör ej användas om detta pröva som ensamdomare ej göra något för kan befaras framkalla ett erkännande, som rätten bindande uttalande om att målet, därest föranledes enbart av önskemål att slippa instälskriftligt erkännande komföreligger, verkligen lelse (jfr SOU 1963:27 s. 125 andra stycket). mer att avgöras utan hinder av tilltalads ute- Farhågor för dylika oriktiga erkännanden förevaro. Det är först när rätten vid huvudförhand- ligga huvudsakligen när den tilltalade bestritt

38 SOU 1974: 27

Om sådan till- enligt vissa tingsrätters mening även använansvar under förundersökningen. talad får en blankett av ifrågakommen art kan erkännande saknas men den das, då klart den lätt uppfattas som en viss påverkan eller tilltalades under förundersökuppgifter ett lockbete från domstolens sida: befrielse från om än inte ningen är sådana, att reellt inställelse kan köpas till priset av erkännande. formellt - ett erkännande föreligger. Vissa Enligt min mening är det stötande om en tilltalad, som hävdat att han är oskyldig, av den tingsrätter anser att förfarandet regelmässigt

domstol som opartiskt skall pröva hans sak får inte kan tillämpas ifråga om rattonykterhet

en handling som - åtminstone för honom själv och vårdslös deklaration (numera »vårdslös - kan framstå som en invit till honom att skatteuppgift») samt ofta ej heller i fråga ändra ståndpunkt för att vinna vissa praktiska fördelar. Än är det ur rättsord- om förseelser mot uppbördsförordningen. olyckligare ningens synpunkt om den tilltalade i sådant fall Undantag anses också böra gälla i militära - mot i skuldfrågan egen övertygelse brottmål. Andra tingsrätter begränsar föraccepterar inviten. Jag anser alltså att utsänfarandet till sådana förseelser som har endande av erkännandeblanketter ej bör ske när bestritt bart böter i straffskalan. den tilltalade under förundersökningen brott. må erinras om att Det finns som begränsar an- I detta sammanhang tingsrätter

åklagare i motsvarande fall torde avstå från visningen om skriftligt erkännande till särutfärdande av strafföreläggande (jfr t.ex. skilda fall, t.ex. då den tilltalade är avlägset Elwing, Tillräckliga skäl s. 342 o.f.). En anledav boende, till sjöss eller har annat godtagbart ning att vara restriktiv med användandet torde skäl att inte infinna sig personligen viss dag. förfarandet med erkännandeblanketter f.ö. vara den kritik som trafikmålskommittén En ordning som också praktiseras i en

från rättssäkerhetssynpunkter framfört mot innebär att rätten sänder ut del tingsrätter dylikt förfarande (SOU 1963:27 s. 102 och att en fullmakt för t.ex. expeditionsvakt l23-l24).» vägnar erkänna brottet. på den tilltalades I en särskild missivskrivelse underrättas den Den av utredningen genomförda enkätuntilltalade om att han kan underteckna fulldersökningen bland tingsrätter i landet visar makten och sända in denna till rätten, variatt mycket olika praxis numera råder i fråga att låta in- genom han inte behöver inställa sig personom möjligheten den tilltalade komma med skriftligt erkännande. Det ligen.

för- I enkätsvaren framhåller åtskilliga tingsfinns tingsrätter som allmänt tillämpar att med kallelse till rätter att de f.n. inte tillämpar anvisningsfarandet samtidigt som i 46 eller fullmaktsförfarandet men att de anser huvudförhandling i mål, anges att behov föreligger och - i något fall kap. 15 § andra stycket RB, utsända blankett för erkännande eller också planerar att införa sådant system. skriftligt foga vilken den till- De tingsrätter, som inte anser sig kunna tillägg till kallelsen enligt erkänner anvisa den tilltalade möjlighet att skriftligen talade, om han skriftligen brottet, Exem- erkänna brottet, åberopar olika skäl. Några inte behöver inställa sig personligen. framhåller risken av att sådan anvisning pel på sådana blanketter och anvisningar misstolkas och att den tilltalade frestas till redovisas i bilaga 2. Men det finns också att erkänna för att slippa obehaget av domtingsrätter som begränsar denna anvisning stolshandläggning, trots att han juridiskt om skriftligt erkännande till sådana fall, sett kanske inte är skyldig till brottet. Det då den tilltalade själv begär att få slippa det framhålls också att det muntliga förhöret inställelse. Slutligen finns personlig helt avstår med den tilltalade vid huvudförhandlingen tingsrätter som helt eller nästan kan ha betydelse även om brottet erkänts. från att anvisa den tilltalade möjligheten

att skriftligen erkänna.

Bland de tingsrätter som brukar sända ut 2.2.5 Målets avgörande i den tilltalades s.k. erkännandefonnulär gäller som allmän utevaro förutsättning att den tilltalade skall ha

i förunder- Som nämnts erbjuder RB vissa erkänt brottet enligt anteckning tidigare

Förfarandet kan dock möjligheter till avsteg från kravet på den sökningsprotokollet.

SOU 1974: 27

tilltalades personliga inställelse vid huvud- anses som rapporten tillräckligt nöjaaktig förhandling i brottmål. Det förutsätts dock »utredning».

att den tilltalade kallats vid vite till huvud- Då tingsrätten har att pröva om möjlighet förhandling och att han även blivit del- finns att avgöra ett mål om mindre förseelse

given sådan kallelse. i den tilltalades utevaro, kan den ej heller Allmänt kan sägas att tingsrätterna i stor bortse ifrån att vitet i kallelsen regelmässigt utsträckning är beredda att tillämpa stad- utsätts till 200 kronor medan för påföljden gandet i 46 kap. 15 § andra stycket RB, den åtalade förseelsen kanske bara uppgår

framför allt om det är fråga om brott som till ett lågt bötesbelopp om 20-25 kronor. har enbart böter i straffskalan, men även Domstolarna anser sig som regel inte vara beträffande andra brott som regelmässigt beredda att i en sådan situation döma ut leder till bötespåföljd. Vid tingsrätter i de vitet och utfärda ny kallelse, därför att större städerna är det också vanligt att målet inte skulle vara »nöjaktigt utrett». mindre brottmål avgörs i den tilltalades större krav Några på sådan utredning kan utevaro medan det på andra håll anses mera inte ställas.

sällan förekomma. Ett särskilt problem, som aktualiserats vid För frågan om ett mål skall kunna avgö- en av tingsrätterna, av begäller tolkningen ras utan den tilltalades personliga närvaro »avvikit» greppet i 46 kap. 15 § tredje anses målets beskaffenhet och åklagarens stycket RB. Om en utlänning gjort sig inställning till bl.a. påföljdsfrâgan ha sär- till brott skyldig i Sverige och sedan av en skild betydelse. Vissa tingsrätter menar att eller annan anledning återvänt till sitt hemtillämpningsområdet i praktiken avser dels land är det tveksamt, om han kan sägas ha de rena bötesförseelserna och dels trafikavvikit. Vid tingsrätten tolkas bestämmelsen målen. En del tingsrätter framhåller särskilt i allmänhet så att avvikande kan sägas ha rattonykterhet medan andra anser att man skett om avresan på ett eller annat sätt kan just beträffande detta brott bör iaktta viss antas bero av fruktan för den väntade påförsiktighet. Vidare nämns särskilt ringa följden. Detta antas i princip vara fallet, om misshandel, snatteri och skadegörelse, hemavresa skett efter det kallelse till huvudförfridsbrott, olaga intrång, ofredande, missfir- Det finns dock handling delgetts. andra melse mot tjänsteman, brott mot vapenförtingsrätter som lägger in en vidare tolkning ordningen, vårdslös deklaration och brott i uttrycket »avvikit» och därmed likställer mot uppbördsförordningen. Uteblir den till- det fallet att delgivning omöjliggjorts på talade, sedan han beretts tillfälle att skrift- av den tilltalades

grund vistelse utomlands.

ligen erkänna, anses hinder inte möta mot målets avgörande.

Det kan för bedömningen vara tveksamt 2.2.6 Rättens sammansättning

vad som egentligen skall förstås med »nöj- skall i brottmål Tingsrätt bestå av en lagaktig utredning» i 46 kap. 15 § andra styc- faren domare och nämnd. I nämnden skall

ket RB. Särskilt gäller detta om gärningen sitta fem nämndemän men rätten är vid erkänts under förundersökningen. Ett såförfall för någon av dem domför med fyra dant erkännande är nämligen ibland dåligt nämndemän. dokumenterat. Den tilltalades uppgifter kan Avser målet brott, för vilket inte är stadexempelvis bestå av ett kryss i en ruta straff gat svårare än böter, gäller dock att »erkänner». När det är fråga om bötesmâl är domför tingsrätten med en lagfaren doi vilka inte utförts har förundersökning, mare utan nämnd (l kap. 3 § andra stycket tingsrätten ofta bara att hålla sig till polis- RB). Det förekommer ej sällan att tings-

rapporten. Någon vidare dokumentering av notarie vid anförtros tingsrätt handläggerkännandet kan inte erhållas i dylika fall. ningen av sâdana lindrigare brottmål. I så Erkännandemarkeringen i förening med fall skall nämnd alltid delta i avgörandet. uppgift av polisman, parkeringsvakt e.dyl. i Enligt 11 § tingsrättsinstruktionen (1970:

SOU 1974: 27

108) gäller för tingsnotariens behörighet att äganden däremot inte biträda åtalet sker han har minst ett års tjänstgöringstid, att förhöret med honom enbart i bevisningsmålet inte rör annat i brottsbalken upptaget syfte. brott än fylleri och förargelseväckande bete- I förarbetena till RB betonas nödvändigende och inte heller militärt mål, mål om heten av att den tilltalade hörs under vårdslöshet i trafik eller mål om förvand- huvudförhandlingen liksom under förunderling av böter. Målet får ej heller vara av sökningen. Processlagberedningen framhöll vidlyftig eller svår beskaffenhet eller sådant att dennes hörande i regel utgör ett av de att avgörandet eljest kräver särskild erfaren- viktigaste medlen för utredningens vinhet. nande. Förhöret inleds med att domaren uppmanar den tilltalade att i ett sammanhang redogöra för saken och därvid yttra 2.2.7 Handläggningsordningen enligt RB och sig över vad åklagaren målsäganden Rättegången i brottmål är fast reglerad och anfört. Då hans spontana berättelse ebbat ut inriktad på att principerna om muntlighet, skall domaren genom frågor och erinringar omedelbarhet och koncentration skall söka avhjälpa otydlighet eller ofullständigkunna tillgodoses. het i hans redogörelse.” Med rättens till- Förhandlingen inleds med att åklagaren stånd kan även åklagaren och målsäganden framställer sitt yrkande genom att läsa upp samt i förekommande fall försvararen få den i stämningen intagna gärningsbeskriv- rikta frågor till den tilltalade (46 kap. 6 § ningen med tillämpliga lagrum. Därefter tredje stycket RB). uppmanas den tilltalade att ange huruvida Sedan målsäganden och den tilltalade han erkänner eller förnekar gärningen (46 hörts skall bevisningen förebringas (46 kap. kap. 6 § första stycket RB). I förarbetena 8 § RB). Till en början föredras den skrifttill RB framhöll processlagberedningen att liga bevisningen, därefter hörs inkallade den tilltalades uppgift i detta hänseende vittnen och eventuella sakkunniga. visserligen endast är ett bevisdatum men att Av särskilt intresse är bestämmelsen i det särskilt beträffande mindre brott är 35 kap. 14 § RB. Däri stadgas att berättelse, tydligt att hans erkännande medför att som någon skriftligen avgett i anledning av åklagarens utveckling av åtalet kan göras redan inledd eller förestående rättegång, mera kortfattad och att annan bevisning eller uppteckning av utsaga, som avgetts stundom inte erfordras. utom rätta, inte får åberopas som bevis, så- Sedan den tilltalades ståndpunkt klarlagts vida detta inte är särskilt medgivet eller rätskall åklagaren utveckla åtalet och redogöra ten pâ grund av särskilda omständigheter för de omständigheter, varpå detta grundas. finner att det kan tillåtas. Denna föreskrift Denna utveckling är speciellt avsedd för att är ett uttryck för principen om muntlighet rättens ledamöter skall kunna följa bevis- och omedelbarhet i brottmålsprocessen men ningen. Processlagberedningen framhöll att den kan också ses som en reaktion mot den åklagaren härvid måste tillse att han inte ordning som rådde före RB:s ikraftträdande. påstår annat än vad han anser sig kunna Det förekom då i stor utsträckning att parstyrka. Det vilar också på rättens ordfö- terna som bevisning åberopade skriftliga rande att tillse att åklagarens framställning attester som upprättats speciellt för den inte blir alltför ensidig. Efter åklagarens aktuella rättegången. utveckling av åtalet skall målsäganden höras Processlagberedningen framhöll att det i ansvarsfrâgan, vare sig han själv för talan var allmänt erkänt att dessa attester ej eller ej. Förklarar målsäganden att han vill sällan var mycket otillförlitliga och därför biträda åtalet - något som sällan är fallet hade ringa bevisvärde. Med hänsyn därtill - skall han först om han åbetillfrågas ropar något gärningsmoment utöver dem 3 I fråga om domarens roll vid förhöret, se som åklagaren gjort gällande. Skulle måls- Ekelöf, Rättegång V, tredje uppl. s. 142.

SOU 1974: 27 41

syntes det lämpligt att föreskriva att skrift- tidigare kriminalitet och hans levnadsomligt vittnesintyg, som utfärdades i anledning ständigheter och personliga förhållanden av rättegången, i regel inte fick åberopas som kan antas vara av betydelse (46 kap. som bevis. Detsamma borde gälla polisför- 9 § RB). En mera omfattande genomgång hörsprotokoll eller annan sådan uppteckning av personalia förutsätter dock att brottet av vad part, vittne eller annan anfört utom är sådant att annan påföljd än böter synes rätta. kunna komma ifråga. I mindre brottmål Förbudet att som bevisning åberopa skrift- blir personutredningen därför mycket sumliga attester o.dyl. är inte villkorslöst. Enligt marisk. den nämnda bestämmelsen anses rätten ha Innan förhandlingen avslutas ges parterna möjlighet att tillåta användandet av upp- tillfälle att »anföra vad de till slutföramde av teckning eller intyg, då särskilda omständig- sin talan akta nödigt» (den s.k. pläderingen, heter föranleder detta. Sådana omständig- 46 kap. 10 § RB). Processlagberedningen heter kan enligt processlagberedningen bl.a. framhöll att sedan den tilltalades försvarare föreligga då intygsgivaren är död eller svå- hållit sin slutplädering, den tilltalade själv righet möter för hans inställelse vid rätten, bör erhålla tillfälle att yttra sig. då genom hans hörande rättegången skulle Det står klart att den nu i korta drag onödigt fördyras eller då parterna vitsordar beskrivna handläggningsordningen för brottuppteckningens riktighet. mål utgör en tämligen omständlig procedur, Föreskrifterna om vittnesförhöret ges i om den strikt skall följas i alla delar. Den 36 kap. RB. Vittne får ej, såvida det inte förefaller också främst vara anpassad till finns särskilda skäl därtill, övervara för- de mera komplicerade målen medan behandlingen i målet innan förhöret äger rum. handlingen av mindre brott normalt synes Är i målet flera vittnen skall de höras var kunna äga rum med vissa avsteg från den för sig (9 §). Innan vittnesmålet avläggs formella ordningen. Processlagberedningen skall rätten söka utröna om det föreligger diskuterade också möjligheten att skapa särvittnesjäv eller annat förhållande som kan skilda regler för behandlingen av mindre ha betydelse för tilltron till vittnets berät- mål. Det framhölls därvid bl.a. (s. 37): telse (10 §). Varje vittne som är skyldig att avlägga vittnesmål skall, om hinder inte »En viktig fordran å en rättegångsordning är, föreligger enligt 13 §, dessförinnan avlägga att den äger tillräcklig smidighet för att lämpa sig för behandlingen av såväl mera svårutredda ed eller - om det på grund av sin åskådeller eljest invecklade mål som ock mål, i vilning i religiöst hänseende inte vill detta ka rättskipningsuppgiften är av jämförelsevis i stället avlägga sanningsförsäkran. Ed eller enkel beskaffenhet. Då denna ofta mer eller försäkran skall avges av varje vittne för sig. mindre påverkas av de intressen, varom målet Rätten skall före vittnesförhöret erinra vitt- rör sig, kan ifrågasättas att för vissa mindre mål inrätta ett särskilt förfarande, s.k. bagatellnet om dess sanningsplikt och om vikten av förfarande. Uppenbart är dock, att betänkligden avlagda eden eller försäkran (14 §). heter möta att mera allmänt eftergiva de rättsvittnesförhöret hålls av rätten, men rät- liga garantierna för prövningen allenast på den ten kan tillåta att förhöret övertas grund, att tvisteföremålet har ett relativt mindre av parterna värde eller målet rör allenast ett ringare brott; (17 §). Till en början skall vittnet detta ger icke alltid ett riktigt uttryck åt den uppmanas att i ett sammanhang avge sin betydelse målet kan äga för parterna. Särskilt berättelse. Därefter kan rätten och parterna framträda dessa betänkligheter i fråga om förställa kompletterande Ledande frå- farandet i första instans. Av denna anledning frågor. Rät- har beredningen icke ansett sig böra beträffande gor är i vissa sammanhang ej tillåtna. handläggningen i första instans göra någon ten har också möjlighet att avvisa frågor allmän uppdelning av målen. I denna del översom uppenbarligen inte hör till saken eller ensstämmer förslaget med propositionen och som är förvirrande eller eljest otillbörliga. riksdagens ståndpunkt» Sedan bevisningen lagts fram skall utredning förebringas angående den tilltalades Vad processlagberedningen anförde mot

42 SOU 1974: 27

införande av ett särskilt bagatellförfarande ske efter förhöret med den tilltalade och i skulle emellertid inte utesluta förenklingar samband med upptagandet av bevisningen. i det allmänna förfarandet som med hänsyn Om den tilltalade erkänner brottet anses natur i det sär- förhöret med honom kunna begränsas och till rättsskipningsuppgiftens fallet kunde behöver inte skilda visa sig ändamålsenliga. målsäganden överhuvudtaget också höras. Det förefaller ej heller vara nödvän- Beredningen pekade på de lättnader i förfarandet som erbjöds genom införande digt med någon plädering i dessa mål utan av strafföreläggande vid mindre brott, vi- parterna kan nöja sig med att överlämna dare möjligheten att avgöra mindre brottmål målet till rättens avgörande. i den tilltalades utevaro samt bruket av »liten nämnd» i bötesmål. 2.2.8 överläggning och dom Den som brottmåls- Då förhandlingen avslutats skall rätten hålla enkätundersökning, utredningen låtit utföra bland underrätts- överläggning för beslutande av dom (30 kap. visar också att man på många håll 7 § RB). Sådan överläggning kan hållas domare, upplever rättegångsbalkens regler för pro- efter varje avslutat mål men det är vanligt, cessordningen som alltför tungrodda och särskilt i mindre mål, att överläggningarna inte särskilt väl anpassade till behandlingen äger rum först sedan samtliga mål på listan av mindre brott. Det vanliga synes dock avverkats. Vid huvudförhandlingen skall vara att domstolarna följer den stipulerade underrättelse ges om tiden och sättet för även om man i viss utsträckning domens meddelande, om den inte avkunordningen, kan förenkla och förkorta de olika avsnit- nas genast. Möjlighet finns att avkunna ten. Åklagaren kan t.ex. under utvecklingen domen vid annat rättens sammanträde. av åtalet för en erkänd mindre förseelse Domen kan också meddelas genom att vid nöja sig med att hänvisa till gärningsbeskriv- angiven tidpunkt hållas tillgänglig på rättens ningen, den tilltalade kan förklara att kansli. Domen ett formbundet dokument åklagarens beskrivning av händelseförloppet utgör och att han ej har något att till- som enligt 30 kap. 5 § RB i särskilda avdelär riktigt lägga osv. Vissa andra avvikelser från ord- ningar skall ange 1) domstolen samt tid och ningen kan ske i praktiken. ställe för domens meddelande, 2) parterna samt deras ombud eller biträden och den I fråga om sådana mindre brottmål, som i den tilltalades utevaro, anses tilltalades försvarare, 3) domslutet, 4) parhandläggs förenklingar vara särskilt nödvändiga. Åkla- ternas yrkanden och de omständigheter, sakframställning borde ofta kunna varpå de grundats samt 5) domskälen med garens undvaras och handläggningen begränsas till uppgift om vad som bevisats i målet. Vidare att åklagaren framställer ansvarsyrkandet, skall lämnas fullföljdshänvisning. varefter den tilltalades uppgifter ur förun- Är det emellertid fråga om mål som dersökningsprotokollet i korthet återges. endast gäller ansvar för brott kan, om den Från vissa tingsrätter har framhållits det tilltalade erkänt gärningen och påföljden meningslösa i att åklagaren och rättens ord- bestäms till böter, domen utfärdas i förförande läser innantill för varandra, i varje enklad form. I så fall kan i stället för protofall om rätten dömer utan nämnd och inga koll föras anteckningar på domsblankett åhörare är närvarande. (Jfr 8 § protokollskungörelsen (1971:1066). Även i andra mindre brottmål, där den tilltalade inställt sig personligen, anses på några håll åklagarens utveckling av åtalet vara obehövlig samt förhör med den tilltalade kunna följa omedelbart efter framställandet av ansvarsyrkandet. Skall målsäganden höras anses detta ej sällan kunna

SOU 1974: 27 43

3 Strafföreläggandets uppbyggnad och tillämpning

3.1 Grundtankar bakom institutets tillkomst skulle vara att misstanken avsåg brott, varâ

3. 1.1 Processkommissionen ej kunde följa svårare straff än fängelse och

att åklagaren fann att brottet borde bestraf- I sitt betänkande om rättegångsväsendets fas med böter, högst 500 kronor. Om den ombildning (SOU 1926:32) föreslog process- misstänkte godkänt föreläggande, som avsåg kommissionen efter utländska förebilder böter till högre belopp än hundra kronor, införandet av ett system med strafförelägskulle frågan underställas rättens prövning. gande. Skälen härtill var många. Kommis- Rätten kunde i så fall antingen fastställa sionen pekade på processekonomiska förföreläggandet eller undanröja detta. delar. Beträffande de enkla och jämförelse-

vis obetydliga mål, som här avsågs, skulle

det innebära »ett onödigt slöseri med tid, 3.1.2 Processlagberedningen

penningar och krafter, om man fordrade Processlagberedningen fann i sitt förslag att de handlades i de former, som utbildats till rättegángsbalk (SOU 1938:44) starka skäl med tanke på de svåra och invecklade brott- tala för införandet av ett system med straffmålen». Vidare framhölls behovet av snabbföreläggande, om än med begränsat tillämphet i avgörandena, annars förlorade straffet ningsområde. Beredningen anförde bl.a. (s. lätt sin betydelse. Ytterligare pekade pro- 497). cesskommissionen på nödvändigheten av att

de rättsvårdande myndigheternas arbete med »Såsom processkommissionen framhållit bör en dessa mål förenklades, så att de kunde få enkel form skapas för behandling av mål rörantid till att ägna sig åt mera krävande rätt- de obetydliga, erkända förseelser. Att i dessa mål tillämpa det ordinära förfarandet, som är skipningsuppgifter. Ur statsfinansiell synanpassat för betydelsefulla och invecklade mâl, punkt var det även av vikt, framhöll kom- skulle vara alltför för den missbetungande missionen, att förfarandet ordnades så att tänkte och medföra onödiga kostnader för det för handläggningen av dessa frekventa mål allmänna. Särskilt är det av vikt, att den misstänkte besparas besvär och kostnader för inej togs i anspråk flera eller högre kvalifiställelse, som i dessa mål ofta saknar betydelse. cerade tjänstemän än nödvändigt. Slutligen Lättnad härutinnan har man visserligen sökt var det ett beaktansvärt önskemål att de vinna därigenom, att mål om lindrigare brott i tilltalade utan att betungas av onödiga vissa fall kunna avgöras utan hinder av den besvär och kostnader fick att tilltalades utevaro. Denna ordning kan dock möjligheter icke helt tillgodose vad man velat ernå genom iaktta sina intressen vid målens handläggstrafföreläggande. Sådant föreläggande medför ning? Ett villkor för tillämpning av institutet 1 Se betänkandet s. 172 ff.

44 SOU 1974: 27

ej blott, att den misstänkte fritages från skyl- föremål för olika meningar. Det skulle sålunda dighet att inställa sig vid rätten, utan även, att kunna ifrågasättas att använda strafföreläg-

han samtidigt vinner trygghet, då han vet, vilket gande vid förseelser mot vissa angivna författstraff han underkastar sig. strafföreläggande ningar eller lagrum. Ett sådant förfarande skulle möjliggör även ett snabbare avgörande, vilket emellertid lagtekniskt vara ganska omständligt stundom kan vara av betydelse för den miss- utan att likväl kunna bliva fullt tillfredsstältänkte. Förfarandet medför tillika lättnad i lande, då under ett och samma lagrum kunna arbetet för rätten och för åklagaren, vilken inrymmas såväl ordningsförseelser som svårare befrias från förpliktelsen att komma tillstädes brott. Det torde därför enligt utskottets uppvid rätten.» fattning vara mera ändamålsenligt att föreskriva att strafföreläggande icke må avse mer dock att än ett visst antal dagsböter. Lämpligen torde Processlagberedningen ansåg gränsen kunna dragas vid 20 dagsböter. Brott, användningen av strafföreläggande måste som icke förskylla högre straff, äro enligt utstrikt begränsas till de egentliga ordningsför- skottets mening i allmänhet icke av sådan natur,

seelserna. Institutet skulle endast tillämpas att det kan möta några betänkligheter att de i fråga om brott, varå ej kunde följa svårare undandragas domstols prövning. Att strafföre-

straff läggande kan användas vid sådana brott är för än böter omedelbart i penningar. den misstänkte närmast att betrakta som en Vidare uteslöts brott som bestraffades med såsom i motiven framfördel, då föreläggandet, normerade böter och sådana brott beträf- hållits medför att han fritages från skyldigheten fande vilka fanns målsägande. Godkända att inställa sig vid domstol samtidigt som han

skulle underställas rättens vet, vilket straff han underkastar sig. I betrakförelägganden tande av att förvandlingsstraffet för 20 dagsprövning om bötesstraffet översteg 50 böter är detsamma som för penningböter å 100 kronor. kr., torde strafföreläggande, som avser dagsböter, icke behöva underställas rättens pröv-

ning»

3.1.3 Proposition med förslag till Utskottets mening blev riksdagens beslut. rättegångsbalk

I prop. 1942:5 följde Kungl. Majzt process-

lagberedningens förslag, dock att värdegrän- 3.2 Strafföreläggandet i rättegångsbalken

sen för underställning sattes till 100 kronor. De nya bestämmelserna om strafföreläg- Första särskilda utskottet intog dock en gande togs upp i 48 kap. RB. Det stadgades delvis annan och mindre restriktiv stånddär (1 §) att åklagaren ägde, när allmänt punkt i fråga om strafföreläggandets tillåtal skulle äga rum för brott, varå endast lämpningsområde. Utskottet delade uppfattböter kunde följa, att i stället för att väcka ningen att man vid införande av detta åtal till godkännande förelägga den missinstitut borde gå fram med viss försiktighet. tänkte det straff, åklagaren ansåg brottet Tillämpningsområdet borde därför begränförskylla. Strafföreläggandet fick ej avse sas till de egentliga ordningsförseelserna. dagsböter utöver tjugo. Var brottet förenat Utskottet anförde därefter. med egendoms förverkande eller annan

sådan påföljd, skulle även den påföljden »Vid avgränsandet av dessa förseelser har emelföreläggas den misstänkte till godkännande. lertid enligt utskottets mening gränsen dragits för snävt, då alla brott, varå dagsböter kunna Om fråga var om flera brott, fick föreläg-

följa, uteslutits. För ett stort antal ordnings- gande bara ges om det skedde gemensamt förseelser är straffet numera dagsböter. Såsom för alla brotten. fick inte strafföreläggande exempel härpå kunna nämnas åtskilliga förseelmeddelas om den misstänkte var under 18 ser mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan. Å andra sidan finnas inom dags- år och ej heller om anledning förekom att

botsområdet åtskilliga brott av allvarligare na- anta att målsägande fanns. tur, vilka icke böra undandragas domstols pröv- I 4 § togs in en bestämmelse om att god-

ning. Frågan om vilka med dagsböter belagda känt som böter strafföreläggande, avsåg brott, som äro att betrakta som sådana ordningsomedelbart i penningar till högre belopp än förseelser att de böra falla inom strafförelägganhundra skulle underställas rättens dets tillämpningsområde, kan naturligtvis vara kronor,

SOU 1974: 27 45

prövning. Åklagaren hade att ofördröjligen gande skulle vara avsett för de egentliga till rätten överlämna föreläggandet jämte ordningsförseelserna. Den sålunda fastslagna utskrift av protokoll eller anteckningar från grundsatsen synes man ej böra frångâ.» förundersökningen, om sådan ägt rum, och Kommittén avvisade tanken på att anövriga handlingar i ärendet. För prövning vända strafföreläggande i sådana fall, där av föreläggandet kunde rätten förordna att frihetsstraff ingick i straffskalan. Det sakden misstänkte eller annan skulle höras. nades också förutsättningar att höja gränsen Om föreläggandet överensstämde med lag för det antal dagsböter (högst 20) som kunde och det förelagda straffet ej var uppenbart tas upp i föreläggandet. Ej heller ville för högt eller för lågt, skulle rätten fast- kommittén föra in normerade böter under ställa föreläggandet; var straffet uppenbart strafföreläggandet. Kommittén stannade vid för högt, kunde det sättas ned. I annat fall att föreslå som enda ändring att l8-årsgränskulle föreläggandet undanröjas. Talan kun- sen för institutets tillämpning slopades. de inte föras mot rättens beslut. strafföreläggande som fastställts av rätten eller, då rättens fastställelse ej erfordrades, 3.3.2 1954 års proposition godkänts av den misstänkte, gällde som Under remissbehandlingen förordades bl.a. lagakraftvunnen dom (5 §). från RÅ:s sida att institutet skulle bli tilllämpligt i fråga om förseelser, för vilka fängelse i högst sex månader ingick i straff- 3.3 Tillämpningsomrâdet vidgas skalan men där domstolarna regelmässigt

3.3.1 dömde till bötesstraff. I prop. 1954:200 1951 års rättegångskommitté framhöll dåvarande departementschefen, Det finns uttalanden under förarbetena till statsrådet Zetterberg, bl.a. (s. 31). RB som tyder pâ att lagstiftaren inte stått främmande inför tanken att vidga straff- »Strafföreläggandet innebär ur principiell synföreläggandets tillämpningsområde, sedan punkt en betydande avvikelse frân de allmänt väl erfarenheter av institutets verkningar gällande processrättsliga grundsatserna om ett vunnits. Det blev en uppgift för 1951 års kontradiktoriskt förfarande, nämligen att materialet för avgörandet framlägges av tvâ mot rättegångskommitte att närmare pröva varandra stående parter och att avgörandet denna fråga. Kommittén konstaterade i sitt därefter träffas av ett frân parterna helt fribetänkande (SOU 1953:26) att systemet med stående organ, domstolen. Detta förfarande har strafföreläggande hade slagit väl ut och att i brottmål sin största betydelse för bevisprövinstitutet kommit ningen. Vid strafföreläggandet kan detta system till stor användning. Men sägas vara ersatt med en överenskommelse när det gällde en utvidgning av dess tillmellan parterna. De processuella garantierna för lämpningsomrâde borde man gå. fram med ett ur objektiv synpunkt riktigt avgörande är varsamhet. »Frågor om en gärning är brotts- alltså mindre starka vid strafföreläggande än av straff böra vid det ordinära rättegângsförfarandet. Med lig eller ej och om åläggande hänsyn härtill bör försiktighet iakttagas vid otvivelaktigt i princip åvila domstolarna. bestämmandet av tillämpningsomrâdet för insti- Det avsteg som härifrån gjorts genom infötutet strafföreläggande. Å andra sidan är att randet av institutet strafföreläggande har beakta att denna form för avgörande i hög såsom framgår av förarbetena varit betingat grad besparar såväl det allmänna som den av önskan enskilde besvär och kostnader. Dessa synpunkatt för obetydliga, erkända förter talar för att institutets användningsområde seelser tillskapa ett billigare och smidigare göres så vidsträckt som hänsynen till rättssäkerförfarande än det ordinära. Lagstiftarnas hetskravet medgen» avsikt har varit att strafföreläggande skulle kunna komma till användning endast beträf- Departementschefen delade kommitténs fande sâdana brott, som med hänsyn till uppfattning att institutet strafföreläggande utredning och straffmätning i regel äro av ej borde komma till användning i andra fall mycket enkel beskaffenhet. Strafföreläg- än sådana som kunde betecknas som ord-

46 SOU 1974: 27

ningsförseelser. Med denna uppfattning brott, som kunde medföra frihetsstraff. kunde han ej förorda att institutets tillämp- Utskottet anförde bl.a. följande (s. 20). ningsområde utsträcktes till att gälla även brott som kunde medföra frihetsstraff. Där- »En ökad användning av institutet synes i stället, i den mån den är påkallad, vara möjlig emot fann han skäl att något höja det antal att genomföra på andra vägar. Utskottet har dagsböter som kunde åläggas genom strafftidigare varit inne på tanken att man i detta föreläggande. Enligt vad i ärendet fram- syfte vid lagstiftningsarbetet på straffrättens kommit låg det gängse utmätta straffet för område skulle i görligaste mån söka utsöndra de rena bagatellförseelserna till särskilda brottsvissa ordningsförseelser över 20 dagsböter, typer med allenast böter i straffskalan. I motiooch vid Sammanträffande av flera ordningsnen har denna tanke ånyo upptagits, och motioförseelser borde ej sällan antalet dagsböter nären finner särskilt att en reform angeläget bestämmas till mer än 20. Propositionen, efter här skisserade linjer överväges beträffande trafikbrotten. För denna brottsgrupp, vilken utsom i dessa delar antogs av riksdagen (rskr gör den ojämförligt största bland de brott, som 1954 nr. 332) innebar att gränsen för straffi allmänhet medför allenast böter, har förevaföreläggandets tillämpningsområde höjdes rande spörsmål helt nyligen aktualiserats genom till 40 dagsböter. Vidare upphävdes bestäm- en framställning till chefen för justitiedepartmelsen om underställning av strafföreläg- mentet från de sakkunniga för samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten. I denna gandet i vissa fall liksom den stipulerade framställning har nämligen hemställts om en 18-årsgränsen för institutets användning. utredning om vilka lagändringar som erfordras för att tillgodose önskemålet att strafföreläggande skall kunna användas vid trafikbrott. Enligt vad utskottet inhämtat överväges f.n. 3.3.3 Förslag vid 1958 års riksdag inom departementet frågan om ärendets fortsatta behandling. Vid kommande undersökning En utvidgning av strafföreläggandets tillav detta spörsmål torde det även bli nödvändigt lämpningsområde aktualiserades på nytt att uppmärksamma den i motionen väckta 1958, då de sakkunniga för samordning av frågan om strafföreläggandeinstitutets utvidgning till att avse även brott, där mâlsägande åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten förefinnes. Motionens syfte synes sålunda härigenom slog en utredning om vilka lagändringar som komma att bli i avsevärd mån tillgodosett. En fordrades för att tillgodose önskemålet att mera vittomfattande undersökning, avseende använda strafföreläggande vid trafikbrott. åtskilliga andra brottsgrupper, kan i nuvarande Vid detta läge icke anses påkallad eller lämplig. Därest års riksdag föreslogs också (moden nu antydda vägen visar sig framkomlig och tion 1958: II:B 189) att strafföreläggandet ändamålsenlig är det emellertid enligt utskottets skulle kunna användas även då fängelse önskvärt mening att efter hand genom denna ingick i straffskalan för brottet men det metod ytterligare vidga omrâdet för strafföreuppenbarligen i det konkreta fallet inte läggandeinstitutet» blev fråga om annan påföljd än högst 40 dagsböter. Motionären ansåg vidare att det 3.3.4 Trafikmålskommitténs förslag inte fanns anledning att begränsa institutets tillämpningsområde med hänsyn till måls- Frågan om ökad användning av strafföreäganden. I de fall då målsäganden hade för- läggande utreddes därefter av trafikmålsklarat sig ej ämna föra ersättningstalan kommittén i betänkandet Trafikmål (SOU borde enligt motionären hinder inte före- 1963:27). Kommittén föreslog att fängelse ligga att meddela strafföreläggande. Motio- skulle utgå ur straffskalan för vårdslöshet nen avslogs av riksdagen. i trafik, som ej var att bedöma som grov. I ärendet ansåg sig första lagutskottet Därmed öppnades ett nytt stort område för (lLU l958:B 13) inte ha skäl att frångå tillämpningen av strafföreläggandet. Förslasin tidigare deklarerade uppfattning att get innebar också att strafföreläggande strafföreläggandet endast borde användas borde kunna meddelas även om det fanns vid egentliga ordningsförseelser och att målsägande, nämligen om denne förklarat detta institut ej borde komma ifråga vid att han inte önskade föra talan om enskilt

SOU 1974: 27 47

anspråk. Trafikmålskommittén hade i sitt förut I prop. 1966:100 anslöt sig dåvarande nämnda betänkande diskuterat möjligheten departementschefen, statsrådet Kling, till att låta strafföreläggandet omfatta sådana trafikmålskommitténs förslag. Han påpe- brott för vilka stadgades högst sex månaders kade att förslaget utgick ifrån att målsägan- fängelse men för vilka endast bötesstraff var den även i fortsättningen skulle ha samma aktuellt i det särskilda fallet. befogenheter i ansvarsdelen av ett brottmål Vid övervägande av de skäl som talade och också ha samma rätt att föra talan om för och emot en sådan vidgad tillämpning enskilt anspråk i sådant mål. Den förändring av strafföreläggandet stannade trafikmálssom åsyftades med förslaget gällde bara att kommittén vid att avstyrka denna. Kornom en målsägande inte ville agera i något- mittén åberopade därvid att det principiellt dera av dessa avseenden, hinder inte skulle var betänkligt att i allt för stor utsträckning föreligga att handlägga målet i förenklad ersätta det kontradiktoriska domstolsförfaordning genom strafföreläggande. randet med den mera ensidiga handläggning Några remissinstanser hade hyst betänk- som strafföreläggandet innebar. Vidare ligheter mot att en vidgad tillämpning av skulle en sådan utvidgning medföra att ett strafföreläggandet i enlighet med kommitté- mycket stort antal brottstyper skulle förslaget kunde medföra att föreläggandet komma att omfattas, bl.a. sådana som innekom till användning i vissa fall som inte bar kriminalitet i egentlig mening, något lämpade sig för beivran i sådan form. Bl.a. som kommittén inte kunde godta. Komhade hävdats att domstolsbehandling i regel mittén framhöll också att antalet brott med var lämpligare för sådana brott som ringa enbart böter i straffskalan avsevärt utökats misshandel och hemfridsbrott eller vårdslös- genom brottsbalken och genom den förehet i trafik som inte var av mindre allvarlig slagna regleringen av trafikovarsamhet. beskaffenhet. Departementschefen anförde Härigenom gavs ökat utrymme åt straffi anslutning härtill att det otvivelaktigt föreläggandet. Användningen av institutet kunde förekomma fall där de formella för- borde ytterligare kunna utvidgas genom att utsättningarna för strafföreläggande förelåg man inom specialstraffrätten i högre grad men det ändå kunde vara olämpligt att än f.n. utformade särskilda straffskalor med använda denna handläggningsform. Åklaga- enbart böter i strafflatituden. ren borde således innan han utfärdade ett I stället för en utvidgning av strafförelägstrafföreläggande bedöma om denna form gandets tillämpningsområde föreslog trafikför beivrande i det särskilda fallet var lämp- målskommittén införandet av en ny handlig eller inte. Detta var emellertid ingen läggningsform, benämnd stämningsförelägnyhet, eftersom motsvarande bedömnings- gande. Denna innebar att åklagare i stämfrågor redan nu kunde förekomma. De- ning förelade den misstänkte ett bötesstraff partementschefen anförde vidare (s. 104). till godkännande. Godkändes detta, skulle åklagaren omedelbart sända in stämningen »För egen del hyser jag inte några betänklig- och övriga handlingar till rätten, som heter mot att man även med ett vidsträcktare kunde i överensantingen meddela dom tillämpningsområde för institutet anförtror åt stämmelse med föreläggandet eller besluta åklagare att avgöra om ett mål är sådant att det bör att målet skulle avgöras efter huvudförhandhandläggas genom strafföreläggande eller om det på grund av sin allvarliga beskaf- ling. Även frågor om skadestånd, förverfenhet eller av annan särskild orsak bör hän- kande m.m. skulle kunna i handläggas skjutas till domstols prövning. Med hänsyn till denna ordning. Stämningsföreläggandet att det kan rymmas fall av helt olika beskaffenskulle enligt kommitténs förslag kunna het inom en och samma brottstyp anser jag dock att några gränslinjer inte kan anges på användas vid brott för vilka ej stadgas det sättet, att vissa brottstyper företrädesvis bör svårare straff än fängelse i sex månader. hänvisas till domstolsbehandling och andra till handläggning genom strafföreläggande»

48 SOU 1974: 27

3.3.5 fanns tvâ vä- 1968 års proposition Enligt departementschefen

gar som kunde leda till en utvidgning Kommitténs förslag om stämningsförelägav strafföreläggandets tillämpningsområde. gande togs inte upp i prop. 1968:82. I stället Den ena innebar att man på straffrättslig förordade dåvarande departementschefen, väg skapade särskilda brottstyper med statsrådet Kling, en fortsatt utvidgning endast böter i straffskalan - detta hade av strafföreläggandets tillämpningsområde. tidigare rekommenderats och prövats, t.ex. Han framhöll därvid att bakom förslaget då fängelse togs bort ur straffskalan för låg behovet av rationaliseringsåtgärder. Särvårdslöshet i trafik. Den andra vägen inneskilt ville han fästa uppmärksamheten på bar att straffsatser med fängelse i straffden avsevärda ökningen av underrätternas skalan behölls i fråga om vissa brott men målbalans. I fråga om de allmänna förutatt de ändå ansågs kunna handläggas genom sättningarna för en sådan reform anförde strafföreläggande. Departementschefen valdepartementschefen bl.a. (s. 54). de denna senare väg i propositionen. Sam-

ma synsätt hade tidigare anlagts vid 1964 »Det är min uppfattning att ytterligare reforårs ändring av bestämmelsen om åtalsundermer i sådan riktning kan ske utan avkall på rättssäkerheten. i det sammanhanget lâtelse (20 kap. 7 § p. l RB). Avgörande Jag vill erinra om de allmänna uttalanden jag gjorde i vikt skulle alltså fästas vid vilket straff som

prop. 1966:100 (s. 37-49) om den hänsyn som borde följa på brottet i det särskilda fallet, måste tas till rättssäkerhetssynpunkter. Beträf- - inte på straffskalan som sådan. fande en central rättssäkerhetssynpunkt nämsträvar efter materiellt Propositionen innebar att viss möjlighet ligen att man självfallet - framhöll för användning av strafförelägriktiga avgöranden jag sålunda, öppnades att allmän enighet råder om att domstolsför- även vid brott, för vilket stadgades gandet farandet ger de starkaste garantierna i sådant böter eller fängelse i högst sex månader men avseende. Eftersom det ordinära domstolsförvilket inte förskyllde högre straff än sådant farandet emellertid blir alltför betungande för den misstänkte och medför onödiga kostnader som kunde utkrävas genom strafföreläg-

för det allmänna om det tillämpas också för gande. Det framhölls dock att man vid en

obetydliga och erkända förseelser, har möjlig- med viss försådan reform borde gå fram heterna till förenklade förfaranden undan för siktighet och hålla kontroll över vilka nya undan vidgats. Jag framhöll också att, sett i ett vidare rättssäkerheten i samhället brottstyper som skulle föras in under instiperspektiv, gagnas bäst genom en ordning där domstolsför- tutets tillämpningsområde. Förslaget inne-

farandet i dess mest kvalificerade former väsent- att bar att Kungl. Majzt borde bemyndigas ligen koncentreras till de särskilt invecklade meddela förordnande om att strafförelägoch betydelsefulla målen. Stor hänsyn måste gande fick användas vid vissa brott, i vilkas också tas till det viktiga rättssäkerhetsintresset att brottmålen blir avgjorda skyndsamt. När straffskalor ingick förutom böter även

det gäller brott av mindre allvarlig beskaffen- fängelse i högst sex månader. Om erfaren-

het, uttalade jag att det inte kan anses rimligt heterna av blev goda kunde sedan kretsen att samhället anordnar ingående och dyrbara de i sådant förordnande angivna brotten utrednings- och prövningsförfaranden, om den misstänkte vidgas eller, om erfarenheterna gav anledsjälv inte gör anspråk härpå utan är villig att i summarisk ordning erkänna vad ning därtill, inskränkas. Vid Kungl. Majzts

som läggs honom till last. Jag betonade slut- urval av de brottstyper som i första hand

ligen, att en mera summarisk handläggning utan borde komma i fråga skulle beaktas om medverkan av domstol dock bör komma i fråga brottet till sin art var sådant att det var endast när den misstänkte inte har någon erinran däremot.» lämpligt för handläggning genom strafföre-

läggande. Vidare borde vid urvalet särskilt

Departementschefen framhöll att dessa eftersträvas att få med brott som var av

synpunkter alltjämt ägde full giltighet. De frekvent natur, så att en arbetslättnad av

borde därför vara vägledande vid de över- betydelse uppstod för domstolarna. I första

väganden som skulle göras i fråga om hand avsågs snatteri, egenmäktigt förfa-

ytterligare straffprocessuella förenklingar. rande, bedrägligt beteende, våldsamt mot-

SOU 1974: 27 49

förseelse mot 80 § uppbördsförord- nande inkommit. Godkännandet gäller som stånd, förseelse mot 80 eller 81 § rus- lagakraftvunnen dom. ningen, drycksförordningen, när fråga ej var om

grovt brott, samt olovlig jakt och olaga jakt, 3.4.1 Särskilda förutsättningar för när fråga ej var om grovt brott. utfärdande av strafföreläggande I anslutning till att strafföreläggandets Strafföreläggandet får användas dels i fråga tillämpningsområde vidgades på nu angivet om alla brott för vilka ej stadgas svårare sätt borde en viss höjning ske av det antal straff än böter - dock ej normerade böter dagsböter som fick åläggas genom straff- - och dels i fråga om vissa i 1 § strafföreföreläggande. Detta motiverades framför läggandekungörelsen (1970:60) särskilt uppallt av att inom systemets ram skulle komma räknade brott, för vilka stadgas böter eller att rymmas även brott av något allvarligare hade fängelse i högst sex månader. Dessa brott art, typiskt sett, än vad som hittills varit fallet. ansåg att utgör Departementschefen man utan betänkligheter borde kunna höja a) brott i brottsbalken: gränsen till 50 dagsböter och, när det gällde vållande till eller kroppsskada sjukdom gemensamt straff för flera brott, 60 dags- (3 kap. 8 § första stycket); böter. ofredande (4 kap. 7 §);

snatteri (8 kap. 2 §);

egenmäktigt förfarande (8 kap. 8 § första 3.4 Nuläget stycket); Lagändringen 1968 har medfört att reglerna självtäkt (8 kap. 9 §); om strafföreläggande och den nya formen beteende bedrägligt (9 kap. 2 § första av summarisk, skriftlig handläggning genom och andra i den mån stycket stycket polismans föreläggande av ordningsbot, har detta avser ringa brott); samordnats under 48 kap. RB. undandräkt (10 kap. 2 §); Som allmän förutsättning gäller att de olovligt brukande (10 kap. 7 §); brott som kan bli föremål för strafförelägskadegörelse (12 kap. l §); gande eller föreläggande av ordningsbot våldsamt motstånd (17 kap. 4 §); skall höra under allmänt åtal. Vid straffmissfirmelse mot tjänsteman (17 kap. föreläggande skall åklagaren fastställa det 5 §). bötesstraff som brottet enligt hans mening förskyller. Det blir sålunda här fråga om b) brott i specialstraffrätten

en straffmätning i det enskilda fallet. Ord- olovlig jakt enligt 28 § och 29 § 1 mom.

är däremot redan bestämd i den lagen (1938:274) om rätt till jakt, om ningsboten katalog över hithörande förseelser som RÅ brottet ej är grovt;

i samråd med olaga jakt enligt 28 § 1 mom. och 3 upprättat rikspolisstyrelsen (RÅ:s beslut senast den 15 januari 1973 om mom. första-tredje styckena jaktstad-

för vissa brott, SFS 1973:154). gan (1938:279), om brottet ej är grovt ordningsbot Polismannen har endast att pröva om en samt 29 § 3 mom. och 5 mom. första

förseelse ägt rum och vilket straffstadgande stycket samma stadga;

som i så fall är tillämpligt, däremot inte olovlig rusdrycksförsäljning enligt 80 och

bötesstraffets storlek. 81 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen

Gemensamt för de båda instituten är att (1954:521), om brottet ej är grovt;

föreläggandet även kan ta upp egendoms olovligt fiske enligt 34 och 35 §§ lagen

förverkande eller annan sådan särskild (1950:596) om rätt till fiske;

rättsverkan. Vidare gäller att om före- olaga fiske enligt 30 § fiskeristadgan

läggande utfärdats till godkännande inom (1954:607);

viss tid, åtal inte kan väckas för brottet brott mot 37 § naturvårdslagen (1964:

förrän denna tid förflutit utan att godkän- 822);

50 SOU 1974: 27

brott mot 64 § första stycket, 65, 66 §§, kap. 6-11 §§ RB och dels i strafföreläg- 67 § andra stycket och 70 § sjömans- gandekungörelsen (1970:60). Strafföreläggandet utfärdas enligt särskilt lagen (1973:282). formulär och undertecknas av åklagaren. De brott som sålunda omfattas av straff- Föreläggandet skall innehålla uppgifter om föreläggandets tillämpningsområde skall den misstänkte, om brottet med angivande vara av mindre svårighetsgrad för att insti- av tid och plats för dess begående samt tutet skall kunna användas. Det förut- övriga omständigheter som fordras för att sätts att brottet, om dagsböter stadgas, känneteckna det, om tillämpliga lagrum finnes förskylla högst 50 dagsböter eller, samt om det bötesstraff och den särskilda jämte annat brott, högst 60 dagsböter som rättsverkan, som föreläggs den misstänkte. gemensamt straff. Då strafföreläggande utfärdas till godkänstrafföreläggande får inte utfärdas om nande inom viss tid skall den misstänkte förutsättningarna för allmänt åtal brister genom anteckning i föreläggandet eller på eller om föreläggandet ej tar upp alla brott annat sätt upplysas om sättet för godkänav den misstänkte som enligt åklagarens nandet och om den tid som fastställts därvetskap förekommer till bedömning. Vidare för. Vidare skall han informeras om att åtal gäller som uttryckligt hinder för strafföre- kan väckas efter den fastställda tiden, om läggande att målsäganden förklarat att han godkännande inte sker. ämnar föra talan om enskilt anspråk i an- Nämnda upplysningar lämnas på särskild ledning av brottet eller begärt att åtal skall blankett jämte inbetalningskort, som fogas väckas. Om brottet är av sådan art att det till det tryckta formuläret för strafförelägbör föranleda ämbetsstraff, kan ej heller gande.” Enligt fonnuläret skall godkännande strafföreläggande användas. ske inom åtta dagar från föreläggandets Enligt 43 § åklagarinstruktionen (1964: datum. Därvid står två olika möjligheter till 739) bör åklagare, om förutsättningar före- buds. Antingen kan den misstänkte underligger, meddela den misstänkte strafföreläg- teckna godkännandet på därför avsedd plats, gande i stället för att väcka åtal. Behörig- dvs. förklara att han erkänner gärningen heten är inte inskränkt i fråga om och underkastar sig det straff och den särbötesbrott. Gäller det däremot sådant brott skilda rättsverkan som förelagts honom, som anges i 1 § strafföreläggandekungörel- samt sända handlingen till rikspolisstyrelsens sen (l970:60) tillkommer behörigheten den kontrollsektion. Eller också kan bötesbelopsom innehar eller uppehåller tjänst som pet omgående betalas in till rikspolisstyrelchefsåklagare eller högre tjänst inom åkla- sen, varvid betalningen gäller som godkängarväsendet. I fråga om brott som avses i nande, om det inte framgår att den miss- 8 kap. 2 §, 9 kap. 2 § och 10 kap. 2 § BrB tänkte ej avsett att godkänna föreläggandet. (snatteri, bedrägligt beteende och undan- Det sistnämnda förfaringssättet får dock dräkt) är dock även annan åklagare som inte tillgripas om särskild rättsverkan utöver fullgjort minst två års tjänstgöring som bötesstraffet finns upptagen i föreläggandet. åklagare efter det att han förvärvat behö- Den som inte godkänner föreläggandet righet till åklagartjänst, behörig att utfärda bör skriftligen meddela detta till rikspolisstrafföreläggande. RÅ kan förordna att styrelsen inom åtta dagar. Därvid bör anleddenna behörighet utsträcks till att gälla även ningen till bestridandet anges. andra brott som anges i 1 § strafföreläg- Skriftligt godkännande av strafföreläggangandekungörelsen (1970:60). det får i den misstänktes ställe lämnas av befullmäktigat ombud för honom. Fullmakten skall ges in till åklagaren i huvudskrift 3.4.2 Bestämmelser angående förfarandet Regler om utfärdande och godkännande av s Exempel på strafföreläggandeformulär har strafföreläggande finns intagna dels i 48 intagits i bil. 1.

SOU 1974: 27 51

och fylla anspråken enligt 12 kap. RB. 3.5.2 Systemets integration med övriga

Vidare skall fullmakten innehålla en förkla- delsystem inom rättsväsendets informations-

ring att ombudet äger godkänna strafföre- system (RI)

läggandet på den misstänktes vägnar, upp- ADB-rutinen utgör ett delsystem inom rättsgift om det brott som godkännandet får väsendets informationssystem (RI) och regavse med angivande av brottets art samt tid leras förutom av strafföreläggandekungöreloch plats för dess begående, uppgift om den sen även av kungörelsen (1970:517) om högsta bötespåföljd som den misstänkte är rättsväsendets informationssystem. Rutinen villig att underkasta sig samt uppgift om för strafföreläggande är integrerad med ett särskild rättsverkan som är i fråga och som flertal andra delsystem inom RI, t.ex. rutiden misstänkte är villig att underkasta sig. nerna för person- och belastningsregistret Enligt 59 kap. 5 § RB skall strafföreoch för underrättelser till körkortsregister läggande, som godkänts av den misstänkte, och riksskatteverkets särskilda straffregister. efter besvär undanröjas om godkännandet Vidare är strafförelägganderutinen sammaninte kan anses som en giltig viljeförklaring, med för kopplad delsystem ordningsföreom vid ärendets behandling förekommit lägganden och domar i brottmål därigenom sådant fel, att föreläggandet bör anses ogilatt alla tre använder gemensam utskriftstigt eller om föreläggandet eljest ej överensrutin för datamaskinellt framställda medstämmer med lag. delanden. För strafförelägganderutinen an- Besvär prövas av den underrätt som ägt vänds samma tabellrutin (innehållande ta upp åtal för brottet. Besvärsinlagan skall uppgifter om myndighets namn, lagrum inges inom ett år sedan åtgärd för verkm.m.) som betjänar flertalet övriga delställighet av föreläggandet företogs hos den system inom RI. misstänkte. Talan mot underrätts beslut kan

föras i hovrätt som är slutinstans.

3.5.3 Systemets huvuddrag

Till ADB-systemet i vidsträckt mening anses 3.5 System för databehandling av höra även de arbetsmoment som utförs av strafförelägganden polis- och åklagarmyndighet innan föreläg- 3.5.1 Inledning gandet databehandlas. Följande redogörelse

Sedan den 1 april 1970 sker uppföljning av omfattar därför förloppet i dess helhet. En

samtliga strafförelägganden genom automa- plan över systemets huvuddrag redovisas i

tisk databehandling (ADB) vid rikspolis- figur 3:1 (s. 56).

styrelsen. Uppföljningen avser i princip alla - eller i vissa fall tull- Polismyndighet åtgärder efter det åklagaren expedierat myndighet upprättar en grundhandling

föreläggandet. Sålunda bevakas att godkän- vanligtvis i form av en s.k. primärrapport.

nande inkommer från den misstänkte, alter- Denna sänds till åklagaren som fattar beslut

nativt att åtgärder vidtas som pâkallas av att strafföreläggande skall utfärdas.

bestridande eller uteblivet godkännande. Åklagaren har tillgång till en mallkatalog

Inbetalning av böter och belopp vid särskild som innehåller typbeskrivningar av de mest

rättsverkan konstateras med hjälp av ADB- frekventa gärningarna. En del är helt fasta

systemet, som även framställer saköreslängd medan andra har utrymme för viss variabel

i de fall föreläggande godkänts men betal- text. De fasta mallarna är avsedda för de

ning inte kommit in till rikspolisstyrelsen fall då gärningsbeskrivningen skall tas in i

inom föreskriven tid. I uppföljningen ingår meddelande från rikspolisstyrelsen till annan

slutligen expediering av en rad underrättel- myndighet om godkänt föreläggande. Mal-

ser om godkända förelägganden till olika larna med utrymme för variabel text utgör

myndigheter och brottsregister. närmast exempel på lämpligt skrivsätt.

Åklagaren har även möjlighet att utforma

52 SOU 1974: 27

med helt fri skrivning Denna tillställs polismyndigheten i den ort gärningsbeskrivningen utan att använda mall över huvud taget. där den misstänkte bor. Polismyndigheten Det anses emellertid att ett kon- har att verkställa delgivning snarast och angeläget centrerat skrivsätt tillämpas. senast inom tre månader. Om godkännande Vid skrivs föreläg- fortfarande sex månader efter det förelägåklagarmyndigheten innehållande utfärdats inte kommit in till riksgandet ut på ett blankettset gandet ett sker vid denna tidpunkt alltid fyra exemplar jämte postgiroinbetal- polisstyrelsen, ningskort. Det första exemplaret stannar hos återremiss till åklagaren. och diarieblad Då det i bevakningsregistret konstaterats åklagarmyndigheten utgör och arkivexemplar medan det andra skickas att ett föreläggande godkänts men att betalför data- av böter och eventuella avgifter inte till rikspolisstyrelsens registerbyrå ning De återstående två exemplaren skett senast den femtonde i andra månaden behandling. skickas tillsammans med inbetalningskortet efter godkännandet, förs den bötfällde upp i vanligt brev till den misstänkte. Ärendet i en datamaskinellt framställd saköreslängd. är därefter i princip avslutat vid åklagar- Maskinen framställer även indrivningshandmyndigheten. lingar som tillsammans med saköreslängden Vid rikspolisstyrelsen blir inkomna före- skickas till länsstyrelsen. föremål för viss kontroll och där- I de fall godkänt strafföreläggande skall lägganden efter Om åklagaren föranleda underrättelse till myndighet, sker stansning på hålremsa. enligt mall utskrift maskinellt i enlighet med de anvisangivit gärningsbeskrivningen kan stansningen i denna del begränsas till ningar åklagaren gjort på blanketten då han mallnummer. utfärdat föreläggandet. Föreskrivna statis- Efter datamaskinella kontroller lagras tiska uppgifter lämnas på magnetband till uppgifter om föreläggandet i ett bevaknings- Statistiska centralbyrån. register i datamaskinen. I detta register Uppgifter om utfärdade och godkända noteras därefter inkommet förelägganden skall i vissa fall antecknas i godkännande samt betalning av böter eller avgift vid sär- centralt och lokalt polisregister. För sådant skild rättsverkan. Även inkommet bestri- ändamål lämnas uppgifter på magnetband dande tillförs bevakningsregistret och resul- till rikspolisstyrelsens person- och belastterar i en s.k. återremiss till åklagaren som ningsregister samt maskinellt framställda därefter har att pröva huruvida åtal skall meddelanden till de manuella polisregistren väckas. hos rikspolisstyrelsen och lokal polisstyrelse. Underrättelse till körkortsregister enligt Då särskild förekommer att 119 § körkortskungörelsen (1972:592) sker anledning huruvida föreligger, genom att rikspolisstyrelsen lämnar uppgifpröva godkännande verkställs sådan av en vid riks- terna på magnetband till bilregisternämnprövning polisstyrelsen stationerad åklagare, vilken den. Den underrättelseplikt som föreskrivs förordnats av RÅ. Sedan 1970 innehar i kungörelsen (1955:512) om skyldighet att chefsåklagaren Eugen Glas detta förord- meddela vissa uppgifter till riksskatteverket hans pröv- fullgörs genom att rikspolisstyrelsen övernande. Vissa uppgifter angående av inkomna redo- sänder maskinellt utskrivna meddelanden. ning strafförelägganden visas i bilaga 6. Dessutom lagras uppgifterna på magnetband hos rikspolisstyrelsen för att möjliggöra en Om den misstänkte inte hörs av sänds uppbyggnad av ett framtida ADB-register. från datamaskinen en påminnelse om föreläggandet. Detta sker 14-20 dagar efter det föreläggandet utfärdats. Förhåller sig den misstänkte alltjämt passiv, framställer datamaskinen efter ytterligare tre veckor en påminnelse för delgivning med honom.

SOU 1974: 27 53

3.6 Erfarenheter av den praktiska gandeinstitutet inte kan användas, där det tillämpningen av Strafföreläggandet enligt vissa åklagare med fördel skulle kunna tillämpas. Detta kan t.ex. gälla vid 3.6.1 Enkätundersökningen vissa brottbalksbrott (snatteri och ringa För att få en uppfattning om åklagarnas misshandel) men ibland även vid andra brott inställning till strafföreläggandeinstitutet i som t.ex. vid upprepade olovliga körningar dess nuvarande form och för att få synpunkoch andra trafikbrott. Nuvarande behörigter på eventuella förändringar genomförde hetsregler i fråga om rätten att utfärda brottmålsutredningen i april 1973 en enkät strafföreläggande för brott, upptagna i l § bland 43 slumpvis utvalda åklagarmyndigstrafföreläggandekungörelsen, anses vara heter. Härutöver har överläggningar hållits alltför restriktivt utformade. Det finns inte med RÅ samt åklagarmyndigheterna i bl.a. tillräckliga skäl att ha en regel, som förbe- Stockholm, Göteborg och Malmö. De synhåller den rätten till chefsåklagare. En allpunkter som härigenom kommit fram, har män uppfattning synes vara att varje åklalegat till grund för den fortsatta framställgare med något års yrkeserfarenhet bör ha ningen. att utfärda behörighet strafföreläggande inom hela tillämpningsomrâdet.

3.6.2 Tillämpningsområdet anser i allmänhet att strafföre- 3.6.3 Målsägandens intresse Åklagarna läggandeinstitutet kan tillämpas beträffande strafföreläggande får som förut nämnts inte samtliga brott som omfattas av 48 kap. RB utfärdas om målsäganden förklarar att han och 1 § strafföreläggandekungörelsen även ämnar föra talan om enskilt anspråk i anom viss tvekan tycks råda i fråga om ledning av brottet eller begär att åtal skall brottet vållande till kroppsskada eller sjuk- väckas. I praktiken inträffar ibland att målsdom (3 kap. 8 § BrB). Det stora flertalet äganden framför ersättningsansprâk - ofta åklagare anser att det skulle vara till för- avseende ett ringa belopp. Hinder föreligger del om ytterligare brott kunde föras inom då att utfärda strafföreläggande. Inte sällan institutets tillämpningsområde. Några åkla- framgår av utredningen i fallet att den missgare vill ha mera generella utvidgningar tänkte såväl erkänner brottet som medger (t.ex. alla brott på vilka kan följa böter, ersättningsanspråket. Den här upptagna fråalla brott inom specialstraffrätten med böter gan aktualiseras främst vid vårdslöshet i i straffskalan) medan andra anger vissa trafik men också t.ex. vid skadegörelse, speciella brott, som skulle kunna beivras misshandel, bedrägligt beteende och egengenom strafföreläggande (t.ex. grov olovlig mäktigt förfarande. En majoritet av tillkörning, rattonykterhet, ringa häleri och frågade âklagare uttalar sig för att målshäleriförseelse). Flertalet av tillfrågade åkla- ägandeanspråk skall kunna tas upp i straffgare anser inte att det finns skäl att göra föreläggande. Delade meningar råder om någon skillnad i bedömningen av brott mot hur långt man härvid skall gå (ingen bespecialstraffrätten och sådana som hänförs loppsgräns, LOOO-SOG-IOO kronor). Den till brottsbalken. En åklagare anser att det allmänna inställningen är dock att anspråket skulle vara naturligt om strafföreläggande skall vara ostridigt eller medgivet. fick användas i de fall, där behörighet fanns att underlåta åtal enligt 20 kap. 7 § första stycket punkt 1 RB. 3.6.4 Förverkande och annan särskild Nuvarande regler om det högsta dagsbotsrättsverkan straff som får åläggas genom strafföreläggande (50 dagsböter eller vid flera brott 60 Strafföreläggandet skall bl.a. innehålla uppdagsböter) medför ibland att strafföreläg- gift om det straff och den särskilda rätts-

54 SOU 1974: 27

som den misstänkte. Om strafföreläggande bestrids föranleder verkan, föreläggs Särskild rättsverkan innefattar bl.a. förver- detta ibland att utredningen kompletteras, varor vid olovlig hålls kande av egendom, t.ex. vanligtvis på det sättet att nytt förhör Även med den misstänkte. Som regel följer därvaruinförsel, narkotika, mopeddelar. annan rättsverkan än förverkande förekom- efter ett åtal. I ett mindre antal fall är

mer, t.ex. uttagande av fordonsskatt, dubbel invändningen sådan, att målet av åklagaren och skrivs av eller att âtalsunderlåtelse meddehundskatt, jaktvârdsavgift älgavgift. inte las. Någon åklagare ifrågasätter om inte Tillämpningen av dessa regler tycks om godkännande kan utformas så erbjuda några speciella svårigheter i praxis. reglerna allmän räckvidd har att den misstänkte, om han vill bestrida Ett problem av mera föreläggandet, har att inom viss tid skriftlipåtalats av en åklagare. Det gäller bestämgen komma in med sådant bestridande. Om melsen i 27 kap. 7 § RB om att åtal skall väckas inom en månad, sedan beslag verk- den misstänkte ej bestrider föreläggandet ställts. Denna tidsfrist måste bevakas, vilket skall hans passivitet medföra att förelägganmedför merarbete. Den månads- det gäller som lagakraftägande dom. angivna fristen Från någon åklagare har efterlysts möjhar slopats på vissa områden (se t.ex. ligheter för åklagare att i vissa fall själv narkotikastrafflagen) utan att några olägenheter kunnat undanröja strafföreläggande, t.ex. strafförepåvisas. läggande som godkänts efter det parkeringsbot eller ordningsbot godkänts. Även frågan om förenklade regler för återkallelse av ut- 3.6.5 Ytterligare frågor upptagna i enkäten färdat strafföreläggande har tagits upp i Endast undantagsvis synes förekomma att enkäten. åklagare för att tillgodose kravet på allmän- Vissa av de frågor som tagits upp av åklaväcker åtal i stället för att ut- kommer utredningen att behandla i prevention garna färda strafföreläggande. RÅ har vid sam- senare avsnitt av betänkandet. manträffande med utredningen också uttalat, att strafföreläggande i princip skall utfärdas i de fall där detta lämpligen kan 3.6.6 Åklagarnas straffmätning ske. Inte sällan utfärdas En fråga som påkallar särskild uppmärkstrafföreläggande även om den misstänkte förnekar brottet. samhet gäller åklagarnas praxis ifråga om Detta särskilt vid straffmätningen. Vid de kontakter utredgäller bagatellförseelser med åklagare håll i såsom fylleri eller överträdelser av parke- ningen tagit på olika ringsföreskrifter. Förhållandet kan ibland landet framgår att myndigheterna regelmäsvara det, att den misstänkte under utred- sigt upprättar vissa generella riktlinjer lämnar att de i sak och anvisningar. Inom många ningen sådana uppgifter (schabloner) innefattar ett erkännande. På liknande sätt län upprättas sådana riktlinjer av länsåklamål, där den misstänkte förnekar garen. Därvid tas hänsyn till domstolspraxis handläggs och det är vanligt att anvisningarna utarbebrottet men förklarar sig villig att godkänna skall dock tas i samråd med företrädare för domstostrafföreläggande. Åklagaren vara övertygad om att brott begåtts. larna. Det förekommer mera sällan att den Från åklagarhåll har emellertid framhålatt lits att det i praktiken visat sig svårt att misstänkte begagnar sig av möjligheten ställa fullmakt ut- domstolarnas praxis eftersom den för någon att godkänna följa I förekommande fall varierar i hög grad dels mellan olika domfärdat föreläggande. eller brott stolar och dels inom varje domstol. Det är gäller det främst fylleriförseelser Vid ofta tingsnotarier som dömer i här aktuella som utlänningar begår på genomresa. sådana tillfällen kan dock fullmaktsinstitu- mål. »Prutningar» på de i strafföreläggandena upptagna bötesbeloppen förekommer tet vara av värde.

SOU 1974: 27

inte sällan, vilket anses minska förtroendet möten inom länet och vid inspektioner. När för strafföreläggandesystemet. det gäller förseelser inom ordningsbotsom- Inom andra âklagardistrikt saknas skrift- rådet de av RÅ bestämda följs ordningsliga riktlinjer för straffmätningen men botsbeloppen. frågan diskuteras fortlöpande vid åklagar-

Figur 3:1. Plan över nuvarande handläggning. Förkortningar primämand_ PBR =Pers0n- och “D831” från belastningsregister 130135/“111 RPS s--Rikspolisstyrelsen RSV :Riksskatteverket

Aklagare

Utskrift

i

Åklagaren kontrollerar och skriver under varefter distribution sker

“I . I ex till l ex till RPS

fnfâtgâlâån åklagarens

diarium

W

Misstänkt

Godkännande/ ;g

betaln/bestri- RPS _ dande/bevis om smmnmg

RPS

Delgivning Åklagare Saköreslängd Pulismyndighet

Övriga myndighete

56 SOU 1974: 27

4 Vissa beträffande utländsk rätt

uppgifter

- forseelser. For- 4.1 Inledning Norge: Forbrytelser

brytelser är sådana straffbara handlingar De följande uppgifterna om utländsk rätt som är nämnda i en viss del av strafflagen skall främst avse att exemplifiera skilda eller som kan medföra straff av viss svårigalternativa problemlösningar, vilka bedömts hetsgrad. vara av intresse som underlag för utred- Indictable offences - summary England: ningens diskussion om hur de mindre brott- (petty) offences. Indelningsgrunden har att målen bör behandlas av polis, åklagare och göra med frågan huruvida rättegång med domstolar. Uppgifterna är hämtade till jury eller rättegång med »magistrates* största delen från Danmark, Finland och courts» (»petty sessional divisions») kan bli Norge men även i viss omfattning från Engaktuell. land och Västtyskland. Redogörelsen tar - übertret- Västtyskland: Verbrechen inte upp de berörda länderna vart för sig ungen -- Vergehen. Såsom en särskild grupp utan är avsedd att ge en problemorienterad tillkommer »Ordnungswidrigkeiten». En såöversikt.” dan gärning, ofta kallad »Verstoss», faller

inte inom begreppet »Straftat». Den utgör

4.2 Ett par spörsmål om terminologi och en »Zuwiderhandlung» som är sanktionerad

organisation genom en särskild ekonomisk påföljd,

»Geldbusse», inte avsedd som ett straff utan Som hjälpmedel för distinktioner i vad avser som »ein Aufruf zur Ordnung». processuell behandling och straffrättsliga En annan terminologisk fråga, som desspåföljder används i många länder terminoutom har betydelsefulla organisatoriska logiska klassificeringar av brottsliga gäraspekter, avser gränsdragningen mellan ningar. Som exempel härpâ kan nämnas polisiära myndigheter och myndigheter med följande (de grövsta varianterna nämns åklagarfunktioner. Härvidlag representerar först): - England och Västtyskland tvâ ytterligheter. Danmark: Forbrydelser förseelser. I England finns visserligen en grupp av Denna indelning karakteriseras i litteraturen

som »ojuridisk». Mer exakt görs skillnad 1 Detta avsnitt har utarbetats av utredningens

mellan statsadvokatsager (de »egentlige» expert P. O. Bolding. 2 Förhållandena i Finland redovisas dock straffesager) och politisager. särskilt under avsnitt 4.7. Vissa utförliga och Finland: Förseelse används ofta som detaljerade uppgifter om straffprocessuella instibeteckning för ett lindrigt brott. Någon klar tut i främmande länder har lämnats i trafikmâlskommitténs betänkanden »Trafikmål» terminologisk distinktion mellan förseelser (SOU 1963:27) och »Förundersökning (SOU och andra brott görs emellertid inte. 1967:58).

SOU 1974: 27 57

jurister med speciella åklagarfunktioner (i 4.3 Den enskilde medborgaren

ledningen står en Director of Public Prose- I England har den enskilde mcdborgaren, cutions), men dessa åklagare befattar sig som nyss nämnts, en nästan oinskränkt rätt bara med mera svårartade indictable offenatt beivra brott, även sådana som inte varit ces. I övrigt är principen att åtal skall riktade mot honom. I de övriga här behandkunna anställas av vilken enskild person lade länderna är den enskildes rätt att ta som helst. Normalt sker det genom polisens initiativ beroende på om han är att betrakta försorg, varvid polisen representeras av en som málsägande (Sverige och Finland), polisman. I mera komplicerade fall uppdrar foruretted (Danmark), fornaermet (Norge) polisen åt solicitors (konsulterande jurister) eller Verletzter (Västtyskland).“ och barristers (domstolsadvokater) att för- Den åtalsrätt som tillkommer målsäganbereda och utföra talan på det allmännas den (denna term används här sammanfatt-

vägnar (for the Queen). ningsvis såvitt gäller alla länderna) kan vara I Västtyskland finns däremot liksom i principal (självständig rätt att åtala, obero- Sverige en âklagarkår (Staatsanwaltschaft), ende av åklagarens åtalsrätt) eller subsidiär vars arbetsuppgifter är klart avgränsade från (inträder under förutsättning att åklagare polisens (Polizei). Polisen saknar behörighet beslutat att inte åtala). I huvudsak gäller att att ta initiativ till rättegång. åtalsrätten är principal i Finland samt sub- I Danmark ingår politimesteren i åklagarsidiär i Norge. I Danmark har åklagaren

organisationen (under riksadvokaten och åtalsmonopol såvitt gäller de flesta brotten, statsadvokaterna). Han har alltså en dubbel och i Västtyskland krävs ett särskilt förfafunktion: dels som chef för den lokala polirande, Klageerzwingungsverfahren, om en siära verksamheten, dels som initiativtagare målsägande vill, mot åklagarens önskan, få till rättegângar (utom i sådana grövre brottåtal till stånd. mål som faller inom högre åklagares exklu- Målsägandens skadeståndsanspråk kan i siva kompetens). regel, om skadeståndsgrunden inte är sär- I Finland har vissa offentliga åklagare skilt komplicerad, behandlas i samband med - länsmännen på landsbygden samtidigt åtal som anställts av åklagaren, och i vissa funktioner som polischefer, under det att fall kan åklagaren ta målsägandens intresandra åklagare - stadsfiskalcrna i de större sen till vara i det sammanhanget. I Danstäderna - har renodlade åklagaruppgifter. mark att måste gäller mâlsäganden själv Som länsâklagare tjänstgör polisinspektögöra skadeståndskrav gällande i det fallet rerna och som landets högste åklagare att brottsmålsprocessen är summarisk (poli-

justitiekanslern. tisag eller tilståelsesag). Norge har en ordning som i stort sett Målsägandens roll som upplysningskälla i svarar mot den som råder i Danmark. Pårättegången varierar i betydande mån. I talemyndigheten inbegriper politiet, dvs. Finland (liksom i Sverige) råder förbud mot vissa angivna befattningshavare inom polishörande av målsäganden som vittne. I Danväsendet. Forbrytelser åtalas av riksadvokamark däremot hörs målsäganden som vittne ten (i undantagsfall) eller av statsadvoka- (utan ed; vittneseden avskaffades generellt terna. Politiet åtalar forseelser. i Danmark 1965). Även i Norge hörs måls- Efter dessa antydningar rörande termiäganden som vittne, såvida han inte har nologi och organisation skall en översikt ges partsställning. I Västtyskland prövar rätten beträffande de mindre brottmålens behandom målsäganden skall beediga utsaga som ling på olika nivåer. Vilka kan ta initiativ han avgivit. I England finns inget behov av till beivrande av smärre brott? Vilka organ

är behöriga att träffa avgöranden i olika

former? i En mer utförlig redogörelse för utländsk

rätt finns i en nyligen publicerad avhandling:

Lars Heuman, Málsägande, Stockholm 1973,

s. 21 ff.

58 SOU 1974: 27

eftersom vittnesmål åklagarmyndigheten utverka påföljder för någon specialregel, under ed kan avläggas även av parterna. übertretungen direkt vid underrätterna (Amtsgerichte): ensamdomare (Amtsrich- ter) fastställer då utan huvudförhandling 4.4 Polisen och utan att vara bunden av polismyndig- Vid sidan av de traditionella polisiära upp- hetens förslag - påföljd för gärningen (har - att förhindra brott, att bedriva han mot att avgöra saken gifterna betänkligheter brottsspaning och utredning, att tillhandagå utan huvudförhandling kan han översända och andra - före- till åklagare myndigheter handlingarna åklagarmyndigheten). kommer i viss utsträckning att polisen träf- Strafverfügung kan avse inte bara böter far avgöranden som innebär att brottsliga utan också vissa andra påföljder, bl.a. Fahrgärningar blir förenade med påföljder. verbot. Av speciellt intresse härvidlag är det Den engelska rättsordningen ger inte i regelsystem som på senare tid införts i Väst- samma mån som den västtyska utrymme för tyskland och som knyter an till den tidigare polisiärt inflytande över påföljderna. Man nämnda distinktionen mellan å ena sidan har varit ovillig att tilldela andra organ än Ordnungswidrigkeiten, å andra sidan Straf- domstolarna något slags dömande verksamtaten (som i sin tur indelas i Verbrechen, het. Ett undantag är parkeringsböterna, som Vergehen och Ubertretungen). Ordnungs- administreras på polisiär nivå. widrigkeiten, vilka alltså ej betraktas som I Finland förekommer vid sidan av bötesbrott (trots att däri ingår t.ex. en såpass straff »penala avgifter». Den praktiskt vikallvarlig gärning som att framföra motor- tigaste av dessa är parkeringsboten, vars fordon med mer än 0,8 promille alkohol uttagande polisen ombesörjer. I övrigt är i i blodet), i förvaltningsmässig Finland - ännu mer markant, i handläggs liksom, som tillkommit och Norge - funkordning enligt bestämmelser Danmark de polisiära på förbunds- eller delstatsnivå. En 0rd- tionerna sammanbyggda med åklagarfunknungswidrigkeit kan leda till att förvalt- tionerna på ett sådant sätt att en redogöningsmyndigheten, om målet inte avskrivs, relse för systemet lämpligen bör ta sikte på. ger varning (Verwarnung), eventuellt i före- vad som sker på åklagamivå. ning med en mindre ekonomisk påföljd (Verwarnungsgeld), eller meddelar Bussförbunds- eller del- 4.5 Åklagarna geldbescheid. Genom statslagstiftning är avgjort vilka förvalt- En dansk politimester är som tidigare påpeningsmyndigheter som skall ta befattning kats både polischef och åklagare. Han har med Ordnungswidrigkeiten. Uppgiften faller betydligt större rörelsefrihet än en svensk i väsentlig mån på polisen. Särskilt gäller åklagare. Huvudregeln är att politimesteren detta vid Verkehr-Ordnungswidrigkeiten, självständigt väcker åtal (rejser tiltale) i vilka delvis är specialreglerade genom en politisager (statsadvokaten kan dock i vissa särskild vägtrafikstadga (Strassenverkehrs- fall ingripa). Åtalsplikten är anpassad efter - Beträffande Straftaten kan undlades gesetz). har poli- opportunitetsprincipen: åtal sen viss möjlighet att agera självständigt eller - om det redan är väckt - frafaldes såvitt gäller den minst kvalificerade brotts- (enligt 723 § Retsplejeloven krävs för vissa gruppen, nämligen Ubertretungen. Jämlikt fall att sådan fråga underställs riksadvoka- 153 § Strafprozessordnung (StPO) kan poli- ten eller justitsministeren). Ett tiltalefrafald sen besluta att inte göra någon utredning kan förenas med det villkoret att den åtanär gärningsmannens skuld är obetydlig lade (sigtede) åtar sig att betala böter eller (gering). En Ubertretung kan också ge poli- skadeersättning. Även påtalebegraensninger sen anledning att begagna institutet Straf- kan ske, t.ex. i det fallet att en misstänkt verfügung (StPO § 413). Detta institut ger har erkänt vissa gärningar men förnekat polisen möjlighet att med förbigående av andra. Om en lagöverträdelse inte antas

SOU 1974: 27 59

kunna medföra strängare påföljd än böter andra sorters påföljder. Strafbefehl får inte 600 DKr kan bødeforelaeg ges. I svårare fall förekomma om domaren »Bedenken hat, kan bødevedtagelse komma i fråga på rät- ohne Hauptsverhandlung zu entscheiden» tens initiativ (se härom närmare nedan). (§ 408). Åklagaren i Finland har inte så stor frihet Den åtalade blir inte i förväg tillfrågad att agera självständigt. Det nya institutet om han är villig att underkasta sig ett förstrafforderförfarande (lag 1970) ger dock farande med Strafbefehl. Sedan Strafbefehl möjlighet till en förenklad procedur i getts måste han emellertid ta ställning till mindre brottmål. I detta förfarande är den om han vill godta avgörandet. Detta blir normala gången följande: En polisman gör verkställbart om inte den åtalade kommer upp ett skriftligt straffanspråk enligt åklaga- med invändning (Einspruch). Konsekvensen rens anvisningar. Om åklagaren godkänner av att han gör invändning är att Strafbepolisens åtgärder sänder han strafforder- fehl anses som en nullitet och att saken handlingarna vidare till strafforderdomaren hänskjuts till en huvudförhandling som blir (underrättens ordförande eller en särskilt helt fristående från det tidigare förfarandet. förordnad ledamot). Denne avgör ärendet genom att döma högst till det bötesstraff 4.6 Rättegång i mindre brottmål som påyrkats. Den åtalade har rätt att genom anmälan inom en vecka göra saken När ett lindrigt brott givit anledning till till föremål för domstolens handläggning. rättegång behöver rättegången inte nödvän- I Norge har opportunitetsprincipen drivits digtvis få samma utformning som om den längre än i Danmark. Åtal (påtale) kan skulle ha avsett något grövre brott. De underlåtas när det föreligger sådana sär- behandlade ländernas rättsordningar ger skilda omständigheter att åtalsmyndigheten exempel på vissa speciella regler som ger efter en sammanfattande värdering finner rättegången i de mindre brottmålen en mera övervägande skäl tala för att åtal inte bör summarisk prägel. (Det förekommer också ske - särskilt när det har gått lång tid avvikelser i jämförelse med rättegångsordsedan handlingen företogs eller den miss- ningen i Sverige, som har vidare aspekter). tänkte är ung eller ostraffad eller andra Av särskilt intresse är reglerna i Dansärdeles förmildrande omständigheter före- mark för hörande av vittnen. Det förekomligger. I stället för att åtala kan påtalemyn- mer inte där någon form av vittnesed eller digheten utfärda forelegg för godkännande försäkran. Den danska motsvarigheten till (vedtagelse) av den misstänkte den svenska bestämmelsen om mened - (siktede). Detta kan ske inte bara såvitt for- falsk for retten» - är gäller »afgiver förklaring seelser utan också i vissa fall när det gäller alltså inte kopplad till någon ed eller förforbrytelser. Ett forelegg kan avse inte bara säkran. Bestämmelsen är tillämplig inte böter utan även exempelvis skadestånd till bara på vittnen utan också på parterna i målsägande och saksomkostninger till det tvistemål samt på »syns- og skønsmaend». offentliga. Den danska Retsplejelov innehåller (§ 925) Såvitt gäller Västtyskland är det särskilt särskilda regler om tilståelsessager (vilka institutet Strafbefehl som påkallar uppmärk- regler får ses i samband med principerna samhet. Detta kan komma till användning för instansordningen: vissa brottmål skall, i vid übertretungen och Vergehen (StPO § den mån de inte kan behandlas som tilståel- 407). Domaren i en Amtsgericht (Amtsrich- sessager, tas upp direkt i andra instans, ter) kan, på begäran av en Staatsanwalt, landsretten). Någon egentlig förhandling fastställa ett straff genom ett skriftligt förekommer inte i en tilståelsessag. Förut- Strafbefehl, vilket medför att huvudför- sättningen är att den tilltalade under förhandling inte behöver ske. Ett Strafbefehl undersökningen gjort ett oförbehållsamt kan avse inte bara böter utan även frihets- erkännande, som bestyrks av omständighestraff upp till tre månader jämte en hel del terna. Samtycke till den summariska proce-

60 SOU 1974: 27

duren krävs av den tilltalade och av politi- intresse för svenska förhållanden. I utredmesteren. stämningsansökan krävs inte. ningens direktiv framhålls särskilt att det Dom ges av forundersøgelsesret, dvs. ensam- finska strafforderförfarandet bör uppmärkdomare - Av stort sammas. Utredningen har ansett att en när- (utan domsmaend). intresse är även institutet advarsel. Finner mare redogörelse för detta institut bör ges domaren vid en ringa förseelse att den till- plats i detta kapitel. talade är skyldig erkännande är inte - kan han någon oundgänglig förutsättning 4.7.1 Strafforderförfarandets uppbyggnad utdela en varning (advarsel) i stället för att »afsige dom». En annan lika intressant Strafforderförfarandet har nyligen revidevariant utgör institutet bødevedtagelse. Om rats genom en lag den 27.2.1970/ 146. Straffen lagöverträdelse inte är belagd med svå- orderförfarande kan tillämpas vid handläggrare påföljd än böter eller konfiskation kan ningen av förseelser, som är underkastade domaren, om han inte betvivlar den tilltala- allmänt åtal, om åklagaren inte yrkar des skuld, acceptera en bødevedtagelse i strängare straff än böter och särskilda skäl stället för att själv ge en dom. Om politi- inte kräver att saken handläggs i normal mesteren är närvarande vid rätten - vilket ordning. Om viss egendom eller ekonomisk han inte - skall förklaras får värdet är skyldig att vara krävs att nytta förverkad, han samtycker till åtgärden. därav inte överskrida 1 000 mark. Med för- I Norge kan underrätten (herreds- eller seelse avses till allmän underrätts kompebyretten) i vissa fall vara organiserad som tens hörande brott, för vilket inte »med forhørsrett, vilket innebär att den består av tanke på föreliggande omständigheter» är ensamdomare (inga domsmenn, men i stadgat strängare straff än böter eller fängstället ett rettsvitne). Forhørsretten avgör else i sex månader. målet utan stämning (tiltalebeslutning) och Målsättningen med 1970 års lagändring huvudförhandling om den tilltalade oförbe- var framför allt att utveckla strafforderförhållsamt erkänner och samtycker till for- farandet så att handläggningen av de stänhørsrettens dom. Även grova brottmål kan digt ökande trafikförseelserna kunde bli i princip behandlas i denna ordning, men i smidigare, men samtidigt hade man för ögopraktiken har förfarandet främst betydelse nen handläggningen av andra mindre brott, såvitt gäller mål om mindre allvarliga brott. särskilt de ringa förmögenhetsbrotten. De Den summariska brottmâlsprocessen i nya stadgandena om förmögenhetsbrott, England, vid Magistrates Courts, bygger till som trädde i kraft den 1 september 1972, stor del på medverkan av fredsdomare har gjort det möjligt att använda straff- (justices of the peace), vanligen utan juri- orderförfarandet i fråga om sådana brott disk utbildning men biträdda av juridiska som butikssnatterier, mindre bedrägerier funktionärer, clerks (vilka ofta samtidigt och förskingringar. Den väsentligaste betyhar praktik som solicitors, dvs. konsulte- delsen har lagreformen fått för handläggrande advokater). Det finns cirka 1000 ningen av butikssnatterier. Möjligheten att Magistrates Courts (»petty sessional divi- handlägga egendomsbrott genom strafforsions»). Vid summarisk handläggning funge- derförfarande begränsas emellertid därav rar i en sådan domstol minst två freds- att många egendomsbrott är målsägandedomare, biträdda av en clerk. Förfarandet brott. Andra sådana mindre brott, beträfpräglas ofta av formlöshet (i påtaglig mot- fande vilka man kan använda straffordersats till vad som gäller i jurymålen). förfarandet, är t.ex. egenmäktigt tillgrepp eller lindrig förskingring. Även lindrig misshandel (på allmän plats) och tredska mot 4.7 Handläggning av mindre brott i Finland polis är förseelser som faller inom ramen Under ett studiebesök i Finland har utred- för strafforderförfarandet. Enligt uttalanden ningen inhämtat vissa uppgifter som är av under förarbetena till nämnda lagändring

SOU 1974: 27 61

krävs för rationalisering av domstolarnas misstänkte får meddelande om tid och plats och åklagamas arbete och underlättande av för handläggning av målet vid domstol. den tilltalades ställning att strafforderför- Målet handläggs i normal ordning vid domfarandet används i fråga om förseelser, så stol. Avgörande kan träffas även om den snart laga förutsättningar föreligger och sär- tilltalade uteblir utan laga förfall. Om målet skilda skäl inte påkallar handläggning vid avgjorts på detta sätt, är ändringssökande domstol. En tillämpning av strafforderför- medelst ordinarie rättsmedel inte möjligt. farandet på nya brottstyper bör dock alltid Åklagaren övervakar framställandet av ske i samförstånd med strafforderdomaren. straffyrkandet, men han kan givetvis även I mål, vid vars handläggning målsäganden själv framställa yrkandet och verkställa delskall beredas tillfälle att föra talan, kan givningen. I praktiken går det emellertid strafforderförfarande användas under förut- till så att åklagaren endast granskar de av sättning att målsäganden samtycker till för- polismannen till honom sända handlingarna, farandet. Enligt den gamla lagen kunde i undertecknar dem och sänder dem till dessa fall strafforderförfarande endast an- vederbörande strafforderdomare (strafforvändas under förutsättning att målsäganden derlagen 7-8 §§). I lagen betonas speciellt uppgav att han inte hade några andra an- åklagarens skyldighet att vid behov vidta språk mot den misstänkte än möjligen straff- åtgärder för att komplettera förundersökanspråk. Denna ändring har i praktiken ningen och att rätta eventuella fel. Även möjliggjort lagföring av t.ex. snatterier den tilltalade kan ta initiativet till detta. genom strafforder. Ifall åklagaren vill ändra redan delgivet Själva förfarandet gestaltar sig på föl- straffyrkande (t.ex. i fråga om straffets storjande sätt. l) straffyrkandet framställs (i lek eller för att rätta ett fel) bör han återregel) av polisman pâ åklagarens vägnar, kalla det tidigare straffyrkandet och se till varvid den misstänkte samtidigt delges. 2) att ny delgivning sker. Återkallandet kan Handlingarna sänds till vederbörande åkla- även ske därför att åklagaren anser att gare för granskning. 3) Åklagaren sänder yrkandet saknar grund eller att han önskar handlingarna till strafforderdomaren, dvs. meddela åtalseftergift (strafflagens promuli häradsrätt häradshövdingen eller i stället gationsförordning 15 § 2 mom. eller Vägför denne av hovrätten förordnad notarie trafiklagen 9 a §). och i rådstuvurätt dess ordförande eller Vid behov kan för handläggningen av lagfaren ledamot av rätten. 4) Om den miss- strafforderärenden förordnas biträdande tänkte inte motsätter sig förfarandet, fast- åklagare, till vilka justitiekanslern vanligen ställer domaren straffordern. Strafforder utser innehavare av högre polisbefattning fastställs dock inte om det framkommit om- (polisbefäl). Biträdande åklagare är därvid ständigheter, som uppenbarligen talar mot underställd länsåklagaren eller annan av åtalet eller på grund av vilka den misstänkte justitiekanslern förordnad åklagare. Vid borde lämnas obestraffad av domstol eller Helsingfors polisinrättning är t.ex. de biträdomaren av annan orsak anser att straff- dande åklagarna underställda förste stadsorder inte kan utfärdas. I dessa fall sänder fiskalen. domaren handlingarna tillbaka till åklaga- Som ett exempel på den successiva utvidgren. - Åndringssökande genom ordinarie ningen av tillämpningen av strafforder kan rättsmedel av strafforderbeslut är inte till- nämnas, att år 1971 framställdes vid brottslåtet. avdelning i Helsingfors” polisinrättning 268 Önskar den misstänkte motsätta sig straff- straffyrkande, följande år 744 och 1973 till orderförfarandet, bör han göra anmälan och med utgången av maj månad närmare därom till vederbörande domstols kansli 700. inom en vecka från det han fick del av meddelandet om straffanspråket. Därvid förfaller strafforderförfarandet och den

62 SOU 1974: 27

4.7.2 Vissa data angående tillämpningen i praxis”

Tabell 4:1 Genom strafforderförfarande i Finland fastställda bötesstraff 1965-1970 (första instans)

År Samtliga bötestraff i tusental Strafforder Alla bötesr _ i tusental straff utom för fylleri för annat summa fylleriböter; (4335) brott andel strafforderfall %

Tabell 4:2 Genom strafforderförfarande i Finland fastställda bötesstraff 1970 (första instans)*

Brottstyp Samtliga Antal Strafforderbötes- straff- fall i prostraff order cent av samtliga bötesstraff %

Hindrande av tjänsteman (16:2 SL) 1.683 1.312 78 Lindrig misshandel (21:7 SL) 2.142 402 19 Snatteri (28:1 SL) 2.697 200 7 Tullförsnillning, skatteförsnillning (38111 SL) 682 129 19 Ofog m.m. på offentlig plats (4217 SL) 4.727 4.245 90 Olaga införsel av alkohol 1.718 298 17 Övriga brott mot alkohollagstiftningen 4.687 4.652 99 Lag om skjutvapen 290 106 37 Värnpliktslagen, utom förfallolös utevaro 315 313 99 Innehav av vapen vid nöjestillställning 143 131 92

bygger på preliminära uppgifter från Statistikcentralen. 3 Dessa uppgifter har lämnats av specialforskaren Patrik Tömudd vid Kriminologiska forskningsinstitutet i Helsingfors. SOU 1974: 27 63

åklagaren redan på förhand komma överens 4.7.3 Vissa synpunkter på straffom en gränsdragning bland de ärenden som orderförfarandet, lämnade av en kan handläggas med strafforder och de fall strafforderdomare* vilka bör handläggas av domstol. Sådant Behandlingen av strafforderärenden har på samarbete förekommer veterligen i stor ett ändamålsenligt sätt kunnat inordnas i utsträckning åtminstone på mindre orter. domstolarnas arbetsprogram. Ärendena för- Om sådant samarbete inte etablerats synes bereds och utskrivs av domsagans notarie strafforderdomarens betydelse vara mera av och granskas och undertecknas av domaren. gummistämpelnatur, emedan han ogärna På framställning av häradshövdingen kan ändrar det föreslagna bötesstraffet väl medhovrätten även förordna notarien att själv- veten om det byråkratiska maskineri som ständigt fastställa strafforder. I rådstuvurät- kommer att igångsättas vid en eventuell ter handlägger avdelningens ordförande ändring. eller annan lagfaren medlem av rådstuvu- strafforderdomaren känner sig därför rätten strafforderärendena och fastställer i praktiken bunden till strafforderanspråket. desamma. Även om han anser att en smärre justering Åtminstone statistiskt sett har någon av bötesbeloppet borde ske för att överensstörre kritik mot strafforder inte kunnat stämma med de straffskalor han tillämpar, förmärkas, då endast cirka en procent av förekommer det mera sällan att han utstrafforderärendena anmälts till domstols- dömer ett lindrigare straff än vad i anhandläggning. Därvid har i cirka 5 procent språket föreslagits. Förfarandet är ändå av fallen den tilltalade frikänts, i 10 procent så summariskt att det inte alltid ur handhar lägre böter utdömts och i resten av fal- lingarna framgår om speciella omständighelen har samma böter ådömts såsom i straff- ter föranlett polismannen att ange ett högre anspråket föreslagits. En skärpning av bötesbelopp än det vanligen förekommande. straffet torde vara ytterst sällsynt vid dom- Dessutom synes de föreslagna böterna vara stolshandläggning men kan förekomma i i stort sett enhetliga och uppvisar i praktiundantagsfall. ken blott mindre divergenser. Till strängare Res judicata problem kan tänkas uppstå, straff kan strafforderdomaren icke enligt i synnerhet i stora distrikt. Det förefaller finsk lag döma. dock som om dessa problem uppstår endast Erkännande i strafforderärenden tillmäts i det fall att något formellt fel begås. Man stor betydelse. Redan lagtexten anger att kan t.ex. tänka sig att åklagaren sänder in om den misstänkte inte bestrider förseelsen, flera meddelanden om straffanspråk vilka anteckning härom är tillfyllest såsom den gäller samma förseelse, men vilka inkom- misstänktes utsaga. Bestrider den misstänkte mit från olika polispatruller och den till- förseelsen fordras tilläggsutredning till talade inte förstår att göra någon invänd- strafforderanspråket. I praktiken kan denna ning. Någon effektiv kontroll från domsto- tilläggsutredning vara rätt obetydlig emedan lens sida i detta avseende torde vara ytterst man ofta anser att den tilltalade kan anses svår att ordna på ett ändamålsenligt sätt. ha medgivit straffanspråket, då han icke Samma problem kan uppstå då det inom anmält saken till domstolshandläggning. samma tingslag finns flera åklagare. Dock Eftersom gemene man torde uppfatta ett förefaller res judicata problemen inte vara straff utdömt med strafforder som lindriav någon praktisk betydelse. gare än ett straff utdömt vid domstol, kan Strafforderdomarens reella betydelse be- det i vissa fall från allmänpreventiv synror givetvis på hans personliga egenskaper. punkt vara bättre att förseelsen handläggs Han kan etablera ett nära samarbete med vid domstol, där handläggningen framför åklagaren och med den sistnämnde utarbeta straffskalor för de vanligast förekommande 4 Dessa synpunkter har lämnats av tingsdomaren Nils af Björkstén, Finland, i samband med förseelserna inom distriktet. Han kan med studiebesök. utredningens 64 SOU 1974: 27

allt är mera offentlig och kanske mera verklig än det anonyma strafforderförfarandet. Vid domstol borde sålunda handläggas förseelser av likartad beskaffenhet som begås upprepade gånger av samma person. Vidare borde föras dit sådana av unga personer begångna brott vilkas strafflatituder in abstracto ligger över 6 månader, förseelser vilka i och för sig anses vara ringa men där påföljden kan ha stor betydelse, ärenden där mâlsägandenas intressen är av stor betydelse samt fall vilka kan ha prejudicerande betydelse för ortsbefolkningen. Som exempel på sistnämnda fall kan nämnas ett vanligen rätt obetydligt trafikärende, vars avgörande dock visar de rättsvårdande myndigheternas inställning till och tolkning av bestämmelserna vid förhandenvarande omständigheter. Bedömningen av straffet in concreto kan även medföra att åklagarens och strafforderdomarens åsikter går isär och att domaren sålunda är ovillig att fastställa straffordern. Såsom exempel kan nämnas kollision med personskada som påföljd. Vållande av kroppsskada, för vilken gärning straffet utgår med böter eller frihetsstraff högst två års fängelse, är straffbar om person förorsakats kroppsskada eller sjukdom som icke är ringa. Bedömningen gäller då om skadan är ringa eller icke. Ett annat exempel gäller frågan om en förseelse skall uppfattas som snatteri eller stöld. Av det ovan sagda torde framgå att det är ytterst svårt att dra en exakt gräns mellan de ärenden som kan handläggas genom strafforder och de ärenden som, ehuru det i lagen stadgade straffet för förseelsen medger strafforderhandläggning, ändå från allmän preventiv synpunkt eller av andra skäl bör handläggas av domstol.

SOU 1974: 27 65

5 Allmänna för reform

riktlinjer

en

5.1 Utvecklingen inom görelsen i kap. 3 tillkom institutet strafförestraffprocessrätten läggande i samband med nya rättegångsbal- 5.1.1 Vidgat utrymme för lagföring utan kens införande 1948. Intill dess skulle i domstolsmedverkan princip alla brott oavsett svårighetsgrad Behovet av reformer, som avser att förenkla handläggas vid domstol. Avsikten var från det straffrättsliga förfarandet och skapa början att strafföreläggandet bara skulle möjligheter till summarisk handläggning av tillämpas vid smärre förseelser och institutet mindre brott utan domstolsmedverkan, har kringgärdades med betydande restriktioner. ett givet samband med den allmänna krimi- Efterhand som positiva erfarenheter vunnits nalitetsutvecklingen. I ett samhälle, där det av systemets tillämpning och en betydande kriminaliserade området når mycket långt upprustning skett av åklagarväsendet, har och årligen närmare en miljon brott föran- strafföreläggandets tillämpningsområde utleder någon form av straffrättslig reaktion, vidgats. Det täcker i dag en stor del av den måste man av praktiska skäl finna andra mindre brottsligheten. vägar än lagföring på straffrättslig väg för Ett ytterligare steg mot förenklad och att åstadkomma den nödvändiga kontrollen. summarisk handläggning av mindre brott Brottmålsutredningen har i sina tidigare togs 1968 då systemet med föreläggande av betänkanden behandlat denna fråga (SOU ordningsbot infördes. Därmed gavs möjlig- 1971:10, 1973:13). I den mån straffrättsskip- het för den enskilde polismannen att själv ning ändå anses nödvändig är därmed inte gripa in mot och beivra smärre ordningssagt att brottet behöver lagföras vid dom- och trafikförseelser. Ifråga om parkeringsstol. En viktig fråga blir sålunda att bestäm- förseelser infördes flera år tidigare en särma gränserna för sådan lagföring som kan skild ordning, enligt vilken även trafiköverske utanför domstolarnas sessionsrum. Det vakare som inte är polisman kan anmana ligger därvid nära till hands att begränsa den felparkerande att erlägga s.k. parkedomstolsprövningen med hänsyn till brotts- ringsbot. Ett av syftena med dessa reformer lighetens svårighetsgrad och i första hand var att avlasta polisens och âklagarnas koncentrera domstolarnas verksamhet på arbetsbörda. Dessa mindre förseelser föransådana överträdelser som inte bedöms som ledde tidigare så gott som alltid utfärdande ringa brott. av strafföreläggande. Utvecklingen har gått i denna riktning Den fortlöpande utvidgningen av möjligoch medfört en betydande utvidgning av heterna till summarisk handläggning av området för straffrättsliga ingripanden utan mindre brott utan domstolsmedverkan bör domstolsmedverkan. Som framgår av redo- sättas i samband med en utveckling mot

66 SOU 1974: 27

ökat för åtalsrestriktioner. Sedan omprövning av åtalsbestämmelserna komma utrymme att leda till en avsevärt vidgad användning av gammalt gäller i vårt land en allmän prinmöjligheten att underlåta åtal. Utredningen bör cip om absolut åtalsplikt men denna har med hänsyn härtill överväga om tillämpningssuccessivt urholkats. Det finns sålunda i dag området för åtalsunderlåtelse liksom f.n. bör

relativt stora möjligheter för åklagare att hänföras till vissa typfall av undantagskaraktär

underlåta åtal såvitt vissa brott och eller om reglerna bör utformas mera allmänt. gäller Utredningsarbetet kan sålunda komma att leda brottsförövare. Även polismannens möjligtill att principen om absolut åtalsplikt överges het att ge rapporteftergift, om brottet be- och helt eller delvis ersätts med principen om

döms som obetydligt, har vidgats. Man kan relativ åtalsplikt»

säga att sådana beslut som innebär avståen-

de från när brott Sammanfattningsvis kan sägas att utveckstraffrättsligt ingripande, lingen hittills på straffprocessrättens områkonstaterats, också utgör en form av döför de lett till en markant förändring av de mande verksamhet. (Jfr möjligheten domstol att besluta rättsvårdande myndigheternas funktioner. om påföljdseftergift, 33

hur För domstolarnas del innebär utvecklingen kap. 4 § tredje stycket BrB). Frågan man bör gå i sådan åtalsbegränsning att de till stor del befriats från lagföring av långt mindre, i de flesta fall erkända och okompav opportunitetshänsyn utreds f.n. av den år

1970 tillsatta åtalsrättskommittén. licerade brott. Härigenom kan skapas för-

I direktiven för denna kommitté uttalade utsättningar för en uppdelning mellan

statsrådet bl.a. förseelser som kan handläggas utan domdepartementschefen, Geijer, stolsförhandling och brott som måste pröföljande. vas av domstol. Någon sådan legal upp-

delning mellan brott och förseelser finns »Med nuvarande ordning utreds inte sällan fall där det starkt kan sättas i fråga om inte arbetet dock inte i vårt land men väl i många andra

utgör ett slöseri med rättväsendets resurser. länder, bl.a. Danmark och Norge.

Inte minst för allmänhetens förtroende för kan Utvecklingen åskådliggöras genom rättsorganen är det av vikt att rättsväsendet följande tabell 5:1, utvisande antalet bötesinte utnyttjas för uppgifter som inte ter sig En önskvärd försvå- fall på domstols-, åklagar- och polisnivå meningsfulla. prioritering ras med nuvarande regler för åtal och förunder- under en fyraårsperiodf

sökning. Av tabellen framgår att man kan notera Det är angeläget att möjligheterna till ratioen kraftig minskning av antalet strafförelägnalisering av arbetet inom rättsväsendet och ganden 1969, varemot svarar en motsvaranprioritering av angelägna uppgifter tas tillvara blir det möjligt att de ökning av antalet förelägganden av på bästa sätt. Härigenom använda resurserna för mera angelägna upp- ordningsbot. Även antalet utfärdade anma-

gifter. ningar om parkeringsbot har ökat 1969. Frågorna om utredning av brott samt lagfö- Därefter har en successiv ökning skett av ring och påföljder bör mot bakgrund av den nu antydda utvecklingen och tidigare framförda såväl strafförelägganden som förelägganden

förslag tas upp till ett samlat bedömande. av ordnings- och parkeringsbot medan anta-

Principen att samhället genom utredning, lag- let domstolsavgöranden fortsatt att sjunka.

föring och straff eller andra tvångsåtgärder En jämförelse mellan antalet domstolsavskall ingripa mot varje känd lagöverträdelse göranden och det totala antalet avgöranden har passerats av tiden. Det finns lika litet i möjlig- utan domstolsmedverkan framgår av följan- Sverige som i andra länder praktiska heter att upprätthålla den fullt ut. Samhällets de tabell 5:2. Däri har även tagits med

strävanden bör i ökande utsträckning inriktas beslutat antalet personer, vilka åklagaren på att med andra medel än lagföring beivra att ej åtala för brott. lagöverträdelser samtidigt som rättsväsendets

resurser koncentreras på den grövre brottslig- 1 Uppgifterna är hämtade från Kriminalheten och andra från samhällssynpunkt särskilt statistik del. 2, Domstols- och åklagarstatistik, angelägna uppgifter såsom övervakning av SOS 1972 och 1973. Uppgifterna gäller antalet trafiken, allmän ordning och säkerhet. personer, varvid den som lagförts vid flera olika tillfällen under redovisningsåret vid varje till- Som framgår av vad jag nu anfört kan en fälle räknas som en person.

SOU 1974: 27 67

Tabell 5:1 Till böter dömda personer

1968 1969 1970 1971

Böter av domstol 94 660 67 825 61 721 51 418 Böter genom strafförel. (godkända) 227 876 127 690 150 987 165 156 Böter genom ordningsbot (godkända) 87 288 178 686 150 434 151 747 Böter genom parkeringsbot (inbetalade) 461 642 421 803 464 902 430 083

Tabell 5:2 Till böter dömda personer och beslutade åtalsunderlåtelser

huvudförhandlingen i vissa fall. »handlingarna» Rörde det sig om mindre brottmål och En av grundprinciperna för rättegången i kunde den tilltalades skuld nöjaktigt utredas brottmål är muntlighet vid huvudförhand- utan hans personliga hörande, borde förutlingen. Rättegångsbalken markerade i detta sättningar finnas att döma i hans utevaro. I hänseende en reaktion mot den äldre pro- RB infördes också en föreskrift som möjligcessordningen, enligt vilken domstolsavgö- gjorde detta (se ovan s. 40). randen i stor utsträckning grundades på Utvecklingen efter RB:s tillkomst har skriftliga attester och utsagor i protokoll visat att det också funnits behov av en och andra handlingar. En förutsättning för sådan regel. Av den enkät bland landets att muntlighet och omedelbarhet skall tingsrätter, vilken utredningen låtit utföra, kunna upprätthållas i domstolsprocessen är framgår sålunda att en betydande del av de att parterna också personligen inställer sig mindre brottmålen handläggs av domstovid förhandlingen. Under förarbetena till larna i den tilltalades utevaro. Processmate- RB uttalades dock att man realistiskt måste rialet utgörs av förundersökningsprotokoll räkna med avsteg från kravet på personlig (polisrapport och protokollsanteckningar) inställelse i mindre brottmål. Tidigare hade vari kan utläsas den tilltalades inställning det varit vanligt att de som instämdes till till brottet. I vissa fall kan den tilltalades tinget ställde fullmakt för annan att svara uppgifter i protokollet utgöra det enda tillpå åtalet eller att de ingav skriftliga erkän- gängliga materialet. Ibland finns särskild nanden. Även om det föreslagna systemet bevisning, t.ex. hörande av vittne som åbemed strafföreläggande i stor utsträckning ropats av åklagaren. Vid tingsrätterna hänborde komma till användning vid sådana der det inte sällan att den tilltalade sänder erkända förseelser, kunde man inte bortse in ett skriftligt erkännande av brottet och i

68 SOU 1974: 27

förekommande fall medgivande av fram- kvenser som kan följa av ett godkännande

före huvudförhand- utöver själva bötesstraffet (t.ex. registrering ställt ersättningsanspråk i körkortsregister, hos nykterhetsnämnd lingen. Som närmare redovisats i kap. 3 förekom- osv.) Om ansvarsfrågan i stället prövades av

domstol kan den möjligheten inte uteslutas mer det också på många håll att tingsrätten i samband med kallelse till huvudförhand- att den misstänkte skulle gå fri. Det sagda till den medför att man kan rikta viss kritik mot ling sänder s.k. erkännandeformulär varvid denne erbjuds möjlighet strafföreläggandet. Tankar i sådan riktning tilltalade, erkännande. I formu- framfördes redan i samband med institutets att sända in skriftligt i så fall inte behöver tillkomst och utgjorde bl.a. motiv för de läret anges att han föreskrifterna om underställning av inställa sig till huvudförhandlingen. tidigare Från inne- strafföreläggande i vissa fall vid domstol. straffprocessrättslig synpunkt av erkännandeformulär i Den avgörande frågan måste emellertid bli bär användningen till den vilken man bör tillmäta ett klart viss mån en återgång skriftliga betydelse som utmärkte äldre rätte- och entydigt erkännande. handläggning gångsordning.” I praktiken innebär ett ådö- I brottmål gäller allmänt den regeln att

mande av straff i den tilltalades utevaro att erkännandet väger mycket tungt från bevis-

för sätts ur synpunkt. Erkännandet är dock inte absolut grundprinciperna rättegången har i verkligheten i stort gällande mot den :misstänkte såsom är fallet spel. Domstolen i dispositiva tvistemål. Med tillämpning av sett samma underlag för prövning av skuldav den fria bevisvärderingens princip skall rätfrågan som åklagaren har för utfärdande strafföreläggande. ten enligt 35 kap. 3 § RB pröva erkännandets värde. Processlagberedningen framhöll

att erkännandet i mål om grovt brott inte 5.1.3 Allmänna synpunkter på utvecklingen till för domen med kunde läggas grund

Den markanta minskningen av domstolsin- mindre det styrktes av andra omständigheav mindre ter. I mål rörande mindre brott kunde flytandet i vad gäller lagföringen brott kan förefalla erkännandet däremot anses utgöra tillräckbetänklig. Betänkligheterna synes i så fall i första hand gälla hän- lig bevisning (SOU 1938:44 s. 380).

Då beaktas dock Enligt utredningens mening måste man i synen till rättssäkerheten. bara en sida av rättssäkerheten, dylika mål utgå ifrån att en rättskapabel nämligen antagandet att avgörandena blir mera mate- person som skriftligen avger ett erkännande riellt också är fullt införstådd med innebörden riktiga genom domstolsbehandling. Det är emellertid såsom framhâllits därav. Om någon undantagsvis erkänner i prop. rätts- och godkänner strafföreläggande för att 1968:82 (s. 49 ovan) också ett viktigt säkerhetsintresse att målen blir slippa besvär och obehag av en rättegång, avgjorda försätter han sig själv i en situation som skyndsamt. att det inte rimligen kan beaktas från rättsvårdens Man bör emellertid ej bortse ifrån att sida. Förhållandet blir detsamma om erkänkan vara lockande för den misstänkte nande avges skriftligen till domstol för att skriftligen erkänna och godkänna ett straffför att därmed den tilltalade skall slippa att inställa sig vid föreläggande på ett enkelt och smärtfritt sätt kunna komma ifrån obe- huvudförhandling.

haget av en rättegång. Det är också möj- 2 Enligt 17 kap. 36 § äldre RB gällde den ligt att den misstänkte i vissa fall kan tänlegala bevisregeln att erkännande utgjorde fullt kas vilja godkänna föreläggandet utan att bevis såvida »den som tillkäres, och till laga ålder kommen, och ej vanvettig är, vidgår frihan själv är övertygad om att det föreligger villigt saken inför rätta och ej därtill pint, något brott. Det kan vidare finnas miss- förledd är». Endast vid skrämd, eller svikligen tänkta som godkänner av okunnighet utan mycket allvarliga brott gällde som regel att man inte kunde »fällas på egen bekännelse, att de har klart för sig vilka förutsättningar utan de omständigheter finnas, som bekännelsen som gäller för straffansvar och vilka konsestyrka».

SOU 1974: 27 69

Brottmålsutredningen anser därför att en enbart böter i straffskalan. sådan invändning mot strafföreläggandet Enligt utredningens mening synes ej helinte har någon större bärkraft. Det är emel- ler denna invändning väga särskilt tungt. lertid angeläget att den misstänkte En förutsättning för noga att strafföreläggande informeras om rättsverkningarna av erkän- skall kunna utfärdas är att brottet in connande och godkännande av strafföreläg- creto böter. De brott förskyller med fänggande. Han bör också ha möjlighet att få else i straffskalan, vilka enligt Kungl. Majzts rättshjälp för rådgivning och förordnande hänförts nödvändig till strafföreläggandets sådan information. Härtill kommer att den tillämpningsområde, är av sådan art att de åklagare som utfärdar strafföreläggandet i realiteten behandlas som rena bötesbrott.” har att pröva ansvarsfrågan utifrån olika I den mån annan än böter undanpåföljd aspekter. Man bör räkna med att det före- företagsvis aktualiseras, synes det alltid ligger ett erkännande i förundersöknings- vilka ligga speciella omständigheter regelprotokoll eller polisrapport och att detta mässigt framkommer redan under poliserkännande stöds av omständigheterna i t.ex. omfattande utredningen, tidigare övrigt. Om den misstänkte inte avgett något försvårande kriminalitet, omständigheter erkännande under polisutredningen kan vid brottet, allvarliga alkoholproblem. Man förutsättningar ändå finnas för utfärdande måste räkna med att åklagaren är härvidlag av strafföreläggande, men i så fall endast observant och i förekommande fall avstår om åklagaren vid en samlad bedömning fin- från att utfärda strafföreläggande. I allmänner att den misstänkte begått gärningen och het torde det dock vara försvarligt att utdöatt denna utgör brott. ma böter även i dylika situationer vid den En annan kritisk invändning mot en vidringa brottslighet som det här är fråga om. gad tillämpning av strafföreläggandet gäller Förhållandet kan bli annat om utveckde begränsningar, som här-igenom kan upp- lingen går mot en fortsatt utvidgning av stå i fråga om påföljdsvalet. Om strafföre- strafföreläggandets och tillämpningsområde läggandet tillgrips kan endast böter ådömas. andra typer av brott med högre strafflatitu- Eftersom åklagaren som regel bara har till- der kan komma i fråga. I så fall måste åklagång till sporadiska anteckningar om den mera om garen ingående pröva frågan misstänktes personliga förhållanden, har innan han utfärdar strafförepåföljdsvalet, han i allmänhet ingen möjlighet att pröva läggande. om andra påföljder än böter är lämpligare i Den mera principiella frågan, vilken betydet särskilda fallet, vilket skulle leda till att delse ett minskat i rättsdomstolsinflytande han bör avstå från att utfärda strafförelägskipningen kan tänkas få från brottsprevengande och i stället hänskjuta målet till dom- tiv bör också synpunkt, ägnas uppmärkstols prövning i påföljdsfrågan. Principen samhet. uttrycks i 1 kap. 7 § BrB enligt vilken vid Det står klart att den offentliga domstolsval av påföljd skall, med iakttagande av vad med den tilltalade instämd att förhandlingen som krävs för att upprätthålla allmän lagsvara på åtalet inför sittande rätt (och med lydnad, fästas särskilt avseende vid att på- allmänhetens riktad uppmärksamhet på måföljden är ägnad att främja den dömdes let) har en helt annan, allvarstyngd prägel anpassning i samhället. De situationer där av straffrättsligt ingripande än mottagandet åklagaren i praktiken kan ställas inför ett av ett strafföreläggande. Men kan domstopåföljdsval gäller främst handläggningen av lens och då särskilt domarens agerande sådana brott för vilka förutom böter även antas ha självständig betydelse från brottsstadgas fängelse i högst sex månader, dvs. preventiv synpunkt och alltså bidra till att där en stor del av påföljdskatalogen kan bli i samhället brottsligheten hålls tillbaka? tillämplig. Generellt gäller att påföljden 3 Se betänkandet Snatteri (SOU 1971:10) s. 50 överlämnande till särskild vård kan tillgripas vid alla brott, även sådana som har och Aspelin, Böter i stället för frihetsstraff, NTfK 1973 s. 53.

70 SOU 1974: 27

detta - kan vara en brottsförebyg- Den allmänna föreställningen synes vara syfte

dvs. det officiella tillkän- gande faktor. Det är t.o.m. tänkbart att att det är domen, att den tilltalade rättegången härvidlag skulle kunna spela en nagivandet gjort sig skyldig

till brott och att detta brott skall följas av så viktig roll att den i viss mån skulle kunna

brottsavhållande. Dels träda i stället för de traditionella påföljett straff, som verkar kan domen tänkas få en sådan verkan indi- derna, varigenom alltså en lindring i på-

viduellt att den dömde får sig en följdssystemet skulle kunna genomföras. genom Mot denna bakgrund kan man självfaltankeställare för framtiden, dels kan domen

let hysa betänkligheter mot den skedda utverka generellt brottsförebyggande genom och avhåller vecklingen som innebär att en stor del av att den blir känd för andra den mindre brottsligheten undandras domdessa från brott eller på något sätt förbättstols prövning. Men man måste realistiskt rar deras moral. räkna med att en återgång till den situation Genom att man på detta sätt koncentre- - som rådde före 1948, då i princip alla brott rar intresset till domen och motsvarande fördes till domstols prövning, är helt otänkskulle i viss mån kunna gälla det godkända - bar. Ett system med förenklad, summarisk strafföreläggandet negligerar man helt handläggning av mindre brott kan i dag inte frågan, vilken betydelse det straffrättsliga undvaras av praktiska skäl. Man kan därförfarandet har från gämingens förövande har emot med skäl ifrågasätta hur långt tillämpfram till domen. Brottmålsutredningen hävdat ligheten bör gå. Skall åklagaren mer eller i tidigare betänkande att redan uppmindre anse sig förpliktad att utfärda täckten av ett brott och de omedelbara åtstrafföreläggande, när de formella villkoren gärder detta kan medföra (brottsanmälan, människor har är uppfyllda, eller skall han av olika skäl polisförhör etc.), för många t.ex. av hänsyn till en rättegångs förväntade en klart preventiv effekt, tillräckligt aveffekt - i vissa fall skräckande brottsförebyggande för att de inte på nytt skall förkunna avstå från sådant föreläggande och i sätta sig i denna situation* Frågan gäller nu stället stämma in den tilltalade till domstol? vilken betydelse man i detta hänseende bör Den sistnämnda lösningen förutsätter i så tillmäta själva rättegångsförfarandet. fall att den tilltalade också hörsammar kal- En rättegång innebär en upplevelse för lelse om personlig inställelse vid rätten. Som många deltagare. En sådan upplevelse kan närmare skall utvecklas i det följande intar tänkas ha viss betydelse såsom orsaksfaktor brottmålsutredningen den uppfattningen att i individens framtida beteende. Han kan det skall vara möjligt för åklagaren att tänkas reagera på en mängd olika sätt. Han då förutsättning finns för summarisk handkan få. ökad respekt för samhälleliga nor- - i stället för strafförelägkan också bli den läggningsform mer. Men reaktionen gande väcka åtal vid domstol men att denna motsatta och innebära att han för framtiden möjlighet bör begränsas till sådana fall då reagerar negativt på sådana företeelser som särskilda skäl talar för domstolshandlägghar med lag och rätt att göra. På något sätt han emellertid alltid ning. reagerar och vanligen

sprider sig reaktionen ut över en större eller

mindre krets i hans omgivning. 5.2 Modeller för förenklat förfarande

Dessa iakttagelser kan ge anledning till Det hör till utredningens uppdrag att underslutsatsen att rättegångens vara eller inte söka möjligheterna av att åstadkomma vara är en fråga som måste behandlas också andra former för beivrande av sådan brottsfrån andra utgångspunkter än sådana som lighet, som nu måste behandlas av domstol i man vanligen diskuterar i processrätten, ordinär brottmålsprocess, trots att den är av t.ex. de som gäller rättssäkerhet, processlindrigare art och föranleder endast bötesekonomi eller de inblandades bekvämlighet.

Det är tänkbart att rättegången som sådan * Se betänkandet Snatteri (SOU 1971:10) - om den organiseras rationellt just för s. lll.

SOU 1974: 27 71

straff samt dessutom i regel är lättbedömd. sattes emellertid om denna prövning skulle Det gäller alltså sådana brott som enligt få någon reell betydelse. Det framhölls bl.a. nuvarande ordning inte kan bli föremål för att rättens skulle prövning ske på handstrafföreläggande, beroende på Lex. att lingarna, vilka kunde antas vara så kortbrottet faller utanför institutets fattade att de inte gav underlag tillämp- för någon ningsområde, att brottet i det konkreta fal- mera ingående bedömning av erkännandets let förskyller mer än 50 dagsböter eller vid och godkännandets innebörd. Med de möj- Sammanträffande av brott 60 dagsböter eller ligheter till prövning som kunde antas föreatt målsäganden förklarat att han ämnar ligga, syntes denna blir mer formell än reell. föra talan om enskilt anspråk i anledning Man hade också svårt att förstå att en av brottet. domares -- t.ex. yngre tingsnotaries kompetens och förmåga att bedöma saken skulle vara större än en åklagares med ofta 5.2.1 Stämningsföreläggandet och kritiken mångårig erfarenhet. däremot Då man nu i efterhand bedömer kritiken I utredningens direktiv hänvisas till det för- mot det av trafikmålskommittén framlagda slag om förenklat förfarande i mindre brott- förslaget om stämningsföreläggande, är det mål som trafikmålskommittén lade fram i nödvändigt att detta sätts in i sitt rättspolibetänkandet Trafikmål (SOU 1963:27). tiska sammanhang. Man bör sålunda inte Denna handläggningsfonn som benämndes glömma bort att utrymmet för summarisk stämningsföreläggande innebar att åklagare handläggning av mindre brottmål vid den i stämning skulle förelägga den misstänkte tiden fortfarande var inskränkt till ringa ett bötesstraff till godkännande. Skedde förseelser. Trafikmålskommitténs förslag godkännande, skulle åklagaren omedelbart om införande av ett system med förelägsända in stämningen och övriga handlingar gande av ordningsbot och en försiktig uttill rätten, som antingen hade att meddela vidgning av strafföreläggandets tillämpdom i överensstämmelse med föreläggandet ningsområde bedömdes med den tidens mått eller besluta att målet skulle avgöras efter som en vittgående reform. Att i detta läge huvudförhandling. Även frågor om skade- gå ytterligare ett steg och föreslå att straffstånd, förverkande m.m. skulle kunna hand- föreläggandet även skulle kunna tillämpas läggas i denna ordning. Avsikten var att vid brott med fängelse i straffskalan, ansågs stämningsföreläggandet skulle användas vid vara alltför radikalt. Trafikmålskommittén brott beträffande vilka ej stadgades svårare uttalade härvid (s. 106). straff än fängelse i sex månader. »Kommittén har vid övervägande av de skäl som Förslaget blev under remissbehandlingen talar för och emot en användning av strafföreföremål för en hel del kritik. En allmän läggandeinstitutet vid brott, där fängelse ingår i uppfattning tycks ha varit att det inte fanns straffskalan, stannat för att avvisa tanken på tillräckliga motiv för en ny handläggnings- en sådan utvidgning. Vid detta ställningstagande har kommittén beaktat det principiellt betänkform vid sidan av strafföreläggande, föreliga i att i alltför stor utsträckning ersätta det läggande av ordningsbot och parkeringsbot. kontradiktoriska domstolsförfarandet med den Skillnaderna mellan strafföreläggande och mera ensidiga handläggning, som strafförelägstämningsföreläggande ansågs inte vara gandet innebär. Endast då det gäller överträdelstörre än att reformen, om den var påkallad, ser, som närmast har karaktären av ordningsförseelser, kan kravet på att den egentliga borde kunna ske genom en sammangjutning dömande verksamheten skall utövas enbart av av instituten inom strafföreläggandets ram. domstol, efterges. En utvidgning av strafföre- En av fördelarna med det föreslagna insti- läggandeinstitutet till att omfatta för brott, tutet skulle vara att man vid de aktuella vilka även fängelse i högst sex månader ingår brotten alltid förutsatte i straffskalan, skulle medföra att ett mycket en domstolsprövstort antal brottstyper skulle komma att omning, vilket var av värde från rättssäkerhetsfattas av möjligheten till sådant föreläggande. synpunkt. Under remissbehandlingen ifråga- Endast en ringa del av dessa kan anses utgöra

72 SOU 1974: 27

ordningsförseelser. Återstoden får till väsentlig åklagare. Denne har därefter att pröva fördel anses innebära kriminalitet i egentlig stämutsättningarna för åtal samt upprätta mening. En utvidgning av strafföreläggandet alternativt stämningsansökan själv utfärda till detta område anser sig kommittén ej kunna ning som delges den misstänkte. Därefter godta.» skall handlingarna sändas in till tingsrätten I detta läge föreslog kommittén införan- som i sin tur utfärdar kallelse till huvudfördet av institutet stämningsföreläggande som handling, vilken delges den tilltalade. Utan alltså genom sin konstruktion skulle fylla tvivel skulle den ovan skisserade ordningen de brister som utmärkte strafföreläggandet. medföra stora fördelar jämfört med nulä- Under remissbehandlingen av förslaget för- get, framför allt därigenom att man uppde man emellertid särskilt från åklagarhåll nådde en snabb och effektiv rutin med fram tanken att man borde fortsätta utbygg- endast en delgivning. naden av strafföreläggandeinstitutet, som nu Då brottmålsutredningen närmare undervuxit sig starkt, i stället för att splittra verk- sökt förutsättningarna för införande av en samheten med nya handläggningsformer. sådan ny summarisk handläggningsform, har Denna linje har också följts i det fortsatta systemet dock visat sig vara förenat med reformarbetet. Genom att man sålunda valt betydande praktiska svårigheter. Detta föratt föra in brott med fängelse i straffskalan utsätter att samtliga utfärdade förelägganunder strafföreläggandets tillämpningsom- den bevisligen måste delges med den råde, har utgångsläget för trafikmålskom- misstänkte (stämningsmannadelgivning) efmitténs förslag om stämningsföreläggande tersom man aldrig på förhand kan veta om helt förändrats. Detta förslag får sålunda nu denne väljer alternativet med stämning och anses vara överspelat. domstolsförhandling. I dag gäller att straffföreläggandet i första hand delges i vanligt brev med anmodan att godkänna eller be- 5.2.2 Koppling mellan föreläggande och strida föreläggandet resp. betala in bötesstämning beloppet. Först om vederbörande inte hör Brottmålsutredningen har övervägt möjlig- av sig skickas påminnelse, varefter delgivheten att med utgångspunkt från trafikmåls- ning sker med stämningsman. Det visar kommitténs förslag och med beaktande av sig emellertid att en mycket stor del av de den kritik som framförts mot detta under förelagda, ca 70 procent, självmant godremissbehandlingen institut, känner eller bestrider föreläggandet utan skapa ett nytt vilket skulle ersätta och vidareutveckla det att man behöver tillgripa stämningsmannanuvarande strafföreläggandet. Innebörden delgivning. Det vore opraktiskt och oekodärav skulle bli att åklagaren förelägger nomiskt om även denna betydande grupp den misstänkte ett bötesstraff, att föreläg- skulle behöva delges föreläggande/stämning gandet delges den misstänkte för godkän- i sådan ordning. nande samt att av handlingen framgår att Systemet bygger vidare på att åklagaren den misstänkte antingen kan godkänna före- skall alternativt i föreläggandet utfärda läggandet, varvid detta gäller som lagakraft- stämning med kallelse till domstolsförhandvunnen dom, eller icke godkänna föreläg- ling. Frånsett att en sådan stämning som gandet, varvid detta gäller som stämning i nämnts bara kan komma att beröra ca 30 brottmål med kallelse till förhandling inför procent av alla dem som delges föreläggantingsrätten tid. I sistnämnda fall det, uppkommer här stora problem. Åklapå angiven skulle åklagaren sända in handlingarna till garen måste i samband med utfärdandet av tingsrätten, varefter det instämda målet strafföreläggandet konstatera att det finns handlades på särskild förhandlingsdag. tillräckliga skäl för åtal. Han vet emellertid F.n. gäller att de strafförelägganden som inte i detta läge vilken den misstänktes ininte leder till godkännande återremitteras ställning är till strafföreläggandet. Åklagafrån rikspolisstyrelsen till vederbörande ren skall också i stämningen lämna bevis-

SOU 1974: 27 73

uppgift och även den tilltalade skall ges 5.2.3 Utländska förebilder

möjlighet att inkomma med sådan. Det En tanke som framförts i utredningens måste bli svårt att på förhand veta hur direktiv skulle vara att söka finna en lösmånga som kommer att inställa sig under ning som ansluter sig till det finska systeförhandlingsdagen, åtskilliga måste kallas met med strafforderförfarande. Utredningen till samma klockslag och domstolen får har under ett studiebesök i Finland närmare svårt att beräkna handläggningstid. Särstuderat detta institut (se 4.7 ovan). Detta skilda problem måste uppkomma i de större förutsätter - i likhet med om förslaget åklagardistrikten där olika åklagare handstämningsföreläggande och det västtyska lägger mindre brottmål. Det står klart att systemet med Strafbefehl att domstol (en systemet skulle ställa stora organisatoriska »strafforderdomare») alltid skall pröva krav på såväl åklagare som domstolar. Det straffansprâket på såväl formella som mateskulle bli svårt att undvika långa väntetider riella grunder. Straffyrkandet framställs för dem som kallas till förhandlingarna, som regel av polisman på åklagarens vägarbetsbelastningen skulle bli svår att beräknar, varefter detta delges den misstänkte. na och man kan inte bortse ifrån att situa- Handlingarna sänds därefter till vederbötionen på vissa håll skulle kunna bli ganska rande åklagare för granskning. Åklagaren kaotisk. sänder handlingarna vidare till strafforder- Brottmâlsutredningen anser att ett absodomaren (dvs. i häradsrätt häradshövdingen lut villkor för införandet av en ny summaeller en i dennes ställe förordnad notarie, i risk handläggningsform måste vara att rådhusrätt dess ordförande eller lagfaren denna tillgodoser kraven på smidighet och ledamot av rätten). Om den misstänkte inte okomplicerade rutiner som är överlägsna de motsätter sig förfarandet, fastställs straffnuvarande. I annat fall gör man inte några ordern. Fastställelse sker dock inte om det egentliga rationaliseringsvinster. Den skisseframkommer omständigheter som talar mot rade ordningen, enligt vilken man i samma åtal eller om domaren av annan orsak finhandling ställer den misstänkte inför valet ner att strafforder inte kan utfärdas. I så att antingen godkänna ett bötesstraff eller fall återställs handlingarna till åklagaren. att bli instämd och kallad till domstolsför- Ett system, som enligt finländskt mönster handling, kan inte i alla delar sägas fylla bygger på att samtliga förelägganden som nämnda krav, framför allt med hänsyn till utfärdas av åklagare skall underställas domnödvändigheten av att generellt tillgripa stols prövning, ter sig från svensk sida föga stämningsmannadelgivning. Om man skall ändamålsenligt under nuvarande förhållanvälja denna väg, måste man därför särskilja den. I vårt land har utvecklingen i stället de fall, där godkännande sker självmant inriktats på att vidga åklagarnas kompetens utan stämningsmannadelgivning, från de och ge dem självständig rätt att handlägga fall, där vederbörande inte reagerar utan de mindre brotten genom strafföreläggande. sådan delgivning. Det är denna sistnämnda Införandet av ett nytt moment, enligt vilket grupp som bör ställas inför möjligheten att och fastställandet prövningen av förelägganantingen godkänna föreläggandet eller det läggs på domstol, skulle innebära att räkna med domstolsförhandling. Som när- i dessa åklagama fråntogs beslutanderätten mare skall utvecklas i det följande anser ärenden. Samtidigt skulle domstolarna påföutredningen att man på detta sätt bör kunna ras En nya, personalkrävande uppgifter. uppnå en koppling mellan en summarisk sådan reform är omotiverad.”

handläggningsform och domstolsförhand- i stället om ett sådant Frågan gäller ling i fall där godkännande saknas.

5 Som framgår av 3 kap. s. 46 innebar 1954

års reform att den tidigare bestämmelsen om underställning av strafföreläggande vid domstol upphävdes.

74 SOU 1974: 27

med kan vara ner beslutet om fastställande av straffanspråket system domstolsprövning laga kraft och kan verkställas i vanlig ordning. lämpligt då det gäller att utvidga den sum-

mariska handläggningsformen till sådana Enligt den skisserade handläggningsordbrott som nu inte täcks av strafförelägganningen skulle man otvivelaktigt vinna en dets tillämpningsområde. Därmed skulle avsevärd begränsning av åklagarnas och man få en ny handläggningsform vid sidan domstolarnas arbete med ifrågavarande om strafföreläggandet, föreläggandet av brott, framför allt därför att det på goda ordningsbot och parkeringsbot. som grunder kan förutsättas att de flesta Systemet skulle kunna inriktas på samtdelgavs straffanspråk, passivt skulle godtaga liga brott med böter eller fängelse i straffdetta. För domstolen (den lagfarne domaskalan (åtskilliga sådana brott kan enligt ren) skulle det därför i de flesta fall bara bli Kungl. Majzts förordnande redan nu bli fråga om att fastställa anspråket. Man föremål för strafföreläggande) och enligt måste emellertid reagera mot att på detta finländskt mönster bedrivas enligt följande sätt välja en rent skriftlig procedur för

ordning. handläggningen och låta den delgivnes pas-

varvid sivitet spela avgörande roll när det rör sig I. Åklagaren framställer straffanspråket, han inte är bunden till visst bötesmaximum. om brott av sådan relativt allvarlig beskaf-

Möjligen kan straffanspråket även avse ett fenhet som det här skulle vara fråga om.

kortvarigt fängelsestraff i likhet med vad som i kritiken I likhet med vad som anfördes gäller enligt det västtyska Strafbefehl. Straffmot trafikmålskommitténs förslag om stämanspråket skall vidare kunna förenas med sådant enskilt som framställs av ningsföreläggande, kan man också ifrågaanspråk åklagaren, förpliktelse att utge särskild kostnad sätta om det i realiteten skulle bli möjligt

och annan rättsverkan osv. för domstolen materiell att ingå i någon 2. Framställt straffanspråk delges den missprövning av straffanspråket. Vederbörande tänkte, varvid denne upplyses om att ärendet domare skulle ju endast ha tillgång till föröverlämnats till vederbörande tingsrätt samt att han, om han inte godkänner anspråket, inom undersökningsprotokollet som inte ger

viss tid kan vända sig till tingsrätten med be- nâgra fullständiga uppgifter om brottet och

gäran att målet skall sättas ut till muntlig kan befara att förövaren av brottet. Man förhandling. en sådan domstolsprövning »på handling- 3. När den angivna tiden gått till ända, prövas domare. Visar arna» i många fall skulle uppfattas som straffansprâket av en lagfaren det sig därvid att den misstänkte hos rätten tämligen meningslös utan reellt innehåll.

begärt att målet skall prövas i ordinär rätte- Det finns också skäl att tro att åklagarna i

gång, sätts detta ut till huvudförhandling och stor utsträckning skulle avstå från att anhandläggs i vanlig ordning. Domaren kan även vända en sådan handläggningsform, bl.a. i andra fall finna att målet kräver domstolsfört.ex. därför är tvek- under att de inte önskade att handling, att skuldfrågan motivering sam, osäkerhet råder i bevishänseende eller deras beslut skulle underställas domstolens

domaren ifrågasätter åklagarens straffmätning. framförprövning. Tankar i denna riktning I så fall sker huvudförhandling ex officio. des från åklagarhåll under remissbehand- Domaren kan också finna att formella förutav trafikmålskommitténs förslag. sättningar saknas för handläggning av brottet lingen

i summarisk ordning. I så fall återförvisas

straffanspråket till åklagaren. Finner domaren

däremot att straffanspråket är formellt riktigt och materiellt välgrundat, fastställer han detta 5.3 Utredningens reformlinjer

och den dömde delges beslutet. Då olika tänkbara utredningen övervägt 4. Ett fastställande av straffanspråket kan gälla modeller för förenklad handläggning av som lagakraftvunnen dom men det finns skäl som talar för att den dömde bör ha rätt att mindre brott, har utredningen ställts inför

inom viss tid begära omprövning. Tänkbart är möjligheten att införa en ny handläggnings-

t.ex. att han erbjuds möjlighet att begära sådan form vid sidan av strafföreläggandet och

inom förslagsvis en månad. Inkommet begäran föreläggandet av ordningsbot. Av den tidiinom föreskriven tid skall brottet tas upp till i ordinär gare framställningen bör framgå att ett nytt prövning rättegång. I annat fall vin-

SOU 1974: 27 75

sådant institut skulle få relativt begränsat de frekventa mindre förmögenhetsbrotten) tillämpningsområde eftersom strafföreläg- var stort och ingen motsatte sig att denna gandet i dag täcker större delen av den straffrättsskipning i stället skulle läggas på mindre brottsligheten. Det finns dock åtskil- åklagarna. liga frekventa brott vid vilka strafföreläg- Den första uppgiften blir nu att pröva gande utesluts ehuru straffet normalt är vilka ytterligare begränsningar i domstolarböter, t.ex. osann eller vårdslös försäkran, nas handläggning av mindre brott som kan allmänfarlig vårdslöshet, rattonykterhet, vara motiverade och hur en motsvarande grov olovlig körning. utvidgning av strafföreläggandets tillämp- Enligt utredningens direktiv skulle infö- ningsområde bör ske. De brott av lindrigare randet av en ny handläggningsform inne- beskaffenhet som i dag handläggs av dombära att man borde räkna med någon form stol är antingen sådana, där brottet faller av domstolsmedverkan vid prövningen. utanför strafföreläggandets tillämpningsom- Detta skulle som tidigare skisserats kunna råde eller sådana, där åklagaren utfärdat ske antingen genom att ett icke godkänt strafföreläggande vilket inte godkänts av föreläggande fungerade som stämning till den misstänkte eller sådana, där åklagaren domstol eller genom att samtliga utfärdade väckt åtal trots att det förelegat formella förelägganden av viss kategori prövades av förutsättningar för strafföreläggande. en lagfaren domare innan de fastställdes. Ett generellt villkor för reformarbetet Förutsättningar skulle alltid finnas för den måste vara att den som vägrar att accepmisstänkte att begära domstolsförhandling. tera summarisk handläggning av ett brott, Efter ingående överväganden har utred- för vilket han misstänkts (inte gotkänningen kommit till den uppfattningen att det ner utfärdat strafföreläggande), alltid skall i dag inte finns plats för ett nytt institut av ha rätt till ordinär domstolsförhandling. typ stämningsföreläggande eller strafforder- Vidare bör gälla att åklagaren inte skall ha förfarande och som alltså skulle innebära någon skyldighet att utfärda strafförelägytterligare en form för summarisk hand- gande, även om formella förutsättningar läggning av mindre brott utöver de redan finns. Åklagaren bör i sådana fall vara oförnu etablerade handläggningsformerna. Re- hindrad att i stället väcka åtal vid domstol formsträvandet bör enligt utredningens om särskilda omständigheter talar därför, mening i stället inriktas på att fortsätta t.ex. att brottet kräver särskild offentlig utbyggnaden av strafföreläggandeinstitutet uppmärksamhet eller att rättegången eljest som visat sig utgöra en effektiv och från kan antas ha speciell betydelse från brottsrättssäkerhetssynpunkt tillräckligt betryg- preventiv synpunkt (se ovan s. 71). Det är gande handläggningsform. De betänklighe- av intresse att åklagarens beslut att i det ter som från början funnits mot att låta särskilda fallet avstå från strafföreläggmde åklagaren ta över en betydande del av dom- följer vissa generella riktlinjer. Vid utformstolens dömande verksamhet, såvitt gäller ningen av dessa bör kanske ävenlekmannamindre brott, har numera ringa styrka. synpunkter vara företrädda, vilket aktuali- Erfarenheterna av den hittillsvarande till- serar frâgan om lekmannamedverkan inom lämpningen av strafföreläggandet har varit åklagarnas verksamhetsfält. goda. Vid den år 1968 genomförda utvidgningen av institutets tillämpningsområde, varvid detta även kom att inrymma vissa 5.3.1 Vidgat tillämpningsområde frekventa brott med fängelse i straffskalan, Utifrån de angivna förutsättningarna bör synes också allmän enighet ha rått om att strafföreläggandets tillämpningsområde kunåklagarna var fullt kompetenta att hand- na utvidgas så att det i princip kommer att lägga de nya uppgifterna. Intresset av att täcka all mindre brottslighet. Vad som skall domstolarna skulle kunna avlastas en bety- förstås med »mindre brott» eller »lindrigare dande del av de mindre brottmâlen (bl.a. brottslighet» är inte utan vidare givet. Valet

.76 SOU 1974: 27

av straffskala ger i viss mån besked om hur anspråk inte bör lägga hinder i vägen mot samhället värderar olika brott efter svårig- användandet av den handläggningsform som hetsgrad. Till kategorin mindre brott skulle är tillämplig och ändamålsenlig i det särsålunda kunna hänföras sådana brott, för skilda fallet. I den mån det enskilda anspråvilka ej stadgas svårare straff än böter eller ket inte kan tas upp i samma ordning som fängelse i högst sex månader. Möjligen straffanspråket bör det avskiljas för särskild skulle gränsen kunna sättas högre, t.ex. handläggning. Men även i detta hänseende böter eller fängelse i högst ett år. Även om kan det visa sig att man i viss utsträckning maximistraffet är bestämt till fängelse i två av praktiska skäl måste avstå från sumår, kan böter många gånger vara den ade- marisk handläggning utan domstolsförhandkvata påföljden och brottet kan mycket väl ling. framstå som ringa i det konkreta fallet (jfr t.ex. olovligt förfogande över avbetal- 5.3.2 Domstols medverkan ningsgods av ringa värde). Utredningen har i bilagorna 4 och 5 redovisat straffsatserna Innebörden av en reform i nu angiven riktför olika brott som det här kan bli fråga ning blir att brott av lindrigare beskaffenhet om. i ännu större utsträckning än hittills kom- Som närmare skall utvecklas i följande mer att undandras domstols prövning i ordikapitel har utredningen den principiella när rättegång. Till domstol skall i princip inställningen att till kategorin mindre bara föras sådana mindre brott, som inte brott bör hänföras sådana som in concreto kan lagföras genom strafföreläggande anförskyller 60 dagsböter eller därunder. tingen därför att den misstänkte inte vill Därigenom blir man inte bunden av gällande godkänna ett sådant eller därför att åklagastraffsatser i vidare mån än att böter skall ren inte anser att förutsättningar för tillkunna följa på brottet. Mot att helt överge lämpning av detta institut föreligger i det anknytningen till straffskalorna, då det gäl- särskilda fallet. Det är naturligtvis svårt att ler att bestämma gränsen för ringa brott, ange hur stor del av utfärdade strafförelägtalar dock praktiska skäl. Det skall också ganden som kommer att lämnas utan godi följande kapitel övervägas om inte vissa kännande och föranleda åtal vid domstol. brott eller brottskategorier är av sådan F.n. beräknar man att ca 17 procent av alla natur att de under alla förhållanden bör utfärdade strafförelägganden återremitteras undantas från strafföreläggandets tillämp- utan godkännande. ningsområde. Den omständigheten att ett Av det hittills anförda torde framgå att brott har böter i straffskalan behöver så- brottmålsutredningen inte är beredd att lunda inte innebära att det alltid är lämpat föreslå någon form av underställning och för summarisk handläggning utan domstols- domstolsprövning av sådana strafförelägförhandling. ganden som gäller brott av viss svårighets- En annan fråga som aktualiseras i föl- grad. Åklagarens bedömning av att brottet jande kapitel gäller möjligheten att utfärda i det konkreta fallet uppfyller de legala strafföreläggande i fall, då målsäganden förutsättningarna för institutets tillämpning önskar föra talan om enskilt anspråk eller bör sålunda vara tillräcklig. Enligt utredhar begärt att åklagaren skall föra sådan ningens mening kan domstolsprövning av talan. Sådant målsägandeanspråk utgör i godkända strafförelägganden inte sägas fylla dag ej sällan hinder för strafföreläggande, någon egentlig funktion. Ansvaret för utfärtrots att brottet kan vara av relativt lindrig dande av strafföreläggande bör åvila åklagabeskaffenhet. Särskilt kan nämnas sådana ren ensam. brott som skadegörelse (åverkan), snatteri, En viktig reformlinje blir däremot att bedrägligt beteende (snyltningsbrott) och skapa en ordning som innebär att sådana ringa misshandel. Utredningens principiella fall där åklagaren inte utfärdar strafförelägståndpunkt är att målsägandens ersättnings- gande eller där utfärdat strafföreläggande

SOU 1974: 27 77

inte blir godkänt, så snart som möjligt kom- att utfärda strafföreläggande, trots att former under domstols prövning. Det är ett mella förutsättningar kan finnas därför, och generellt krav inom rättsvården att de långa i stället väcker åtal mot den misstänkte vid väntetiderna nedbringas. Det är därför domstol. Anledningen därtill kan vara att önskvärt att ett bestridande av strafföreläg- brottet enligt åklagarens mening är svårgande omgående medför att saken förs till bedömbart trots att det klassificeras som domstol. De tidsmässiga och processekono- »ringa brott.» Åklagaren kan också i spemiska vinsterna är betydande om man kan ciella fall anse att själva rättegången kan genomföra en sådan koppling mellan straff- väntas få viss brottspreventiv effekt. Ett föreläggande och domstolshandläggning. gäng ungdomar har t.ex. ertappats med att I detta sammanhang bör också prövas föröva systematisk skadegörelse av en parkformerna för domstolens handläggning av anläggning, vilken under en längre tid utde mindre brottmålen. RB:s regler är inte i satts för förstörelse, ett förhållande som alla delar anpassade till den mindre krimi- väckt stor uppmärksamhet på orten. I så naliteten och de kan vid en strikt tillämp- fall kan det vara av intresse att de tilltalade ning tynga rättegången och komplicera för- är personligen närvarande vid förhandlingen farandet. Eftersom åtskilliga av de brott det för att omständigheterna kring brottet och här gäller är av mindre allvarlig beskaffen- dess skadeverkningar skall klargöras. Enligt het - det är t.ex. i stor utsträckning fråga utredningens mening kan det här också finom ordnings- och trafikförseelser -- bör nas skäl att fasthålla vid kravet på personlig förutsättningar finnas för en förhandlings- inställelse och - om kallelsen inte efterföljs under friare former. ordning tillgripa de tvångmedel som RB anvisar. Vid en översyn av RB:s regler i detta hänseende uppkommer också frågan i vilken 5.4 Information utsträckning man bör kräva personlig inställelse från den tilltalades sida i mindre brott- Det är ett viktigt led i utredningens reformmål. I de flesta fall aktualiseras domstolsför- plan att allmänheten sakligt informeras om handlingen på grund av att den misstänkte de förändringar som föreslås i det straffinte vill godkänna utfärdat strafföreläg- rättsliga förfarandet. Denna fråga har självgande. Det förefaller då också ligga i hans fallet mycket vida aspekter utöver det relaeget intresse att personligen inställa sig till tivt begränsade område som utredningen den förhandling vartill han kallas. Emeller- satts att syssla med. Från utredningens syntid är det erfarenhetsmässigt inte möjligt att punkt är det emellertid angeläget att framdriva detta krav på personlig inställelse hålla betydelsen av att det förslag till längre än vad som är nödvändigt för att utvidgning av strafföreläggandets tillämpdomstolen skall kunna pröva skuldfrågan. ningsområde och förenklad handläggning Utredningen är principiellt av den upp- av mindre brottmål som utredningen här fattningen att ett skriftligt erkännande som lägger fram, inte uppfattas som en »bagatelregel bör godtas. Förutsättning bör också lisering» av samhällets ingripande mot de finnas att låta domstolen avgöra målet då brott det är fråga om. Det finns också en den tilltalade delgivits kallelse men ›ej tendens i samhällsdebatten att betrakta förlåtit sig avhöra›. Enligt 46 kap. 15 § RB enklingar och rationaliseringar inom rättskan målet i sådant fall avgöras om saken vården som steg i riktning mot en urholkfinnes kunna nöjaktigt utredas. Det kan ning av de grundläggande principerna för ifrågasättas om inte den tilltalades passivitet straffrättsliga ingripanden. Enligt utredhär bör kunna åberopas mot honom i an- ningens mening bör emellertid de åtgärder svarsfrågan, oavsett om han tidigare inte som föreslås i detta betänkande främst velat godkänna strafföreläggandet. betraktas som ett nödvändigt led i rättsut- Situationen blir annorlunda om åklagaren vecklingen, varvid man måste tillgodose av särskilda skäl anser sig böra avstå från såväl kravet på ett rationellare och effekti-

78 SOU 1974: 27

vare straffrättsligt ingripande som kravet på en stämning med kallelse. I stämningsansöatt de grundläggande reglerna för rättssä- kan finns en brottsbeskrivning och en precikerheten inte eftersätts. sering av lagrum. I övrigt sägs ingenting Riktlinjerna för denna utveckling drogs som kan ge den tilltalade anledning att upp av dåvarande departementschefen, närmare reflektera över vad som väntar statsrådet Kling, i prop. 1966:100 med för- honom i rättegången och vilket syfte man slag till lag om föreläggande av ordningsbot tänker sig att rättegången skall ha. Om den m.m. Ett däri gjort utalande av mera prin- tilltalade inte har vänt sig till någon advocipiell innebörd förtjänar återges i detta kat så har han som regel inte ens kännedom sammanhang. om vad som står i den lagbestämmelse som åklagaren begärt att få tillämpad mot honom. På motsvarande sätt har den som »Sett i ett vidare perspektiv gagnas rättssäkerheten i samhället bäst genom en ordning där delges ett strafföreläggande inte stora möjdomstolsförfarandet i dess mest kvalificerade ligheter att av denna handling förstå inneformer väsentligen koncentreras till de särskilt börden av det straffrättsliga förfarandet invecklade och betydelsefulla målen. Det är och syftet med det ingripande som sker i viktigt att tillräcklig tid står till förfogande för den ingående behandling och för de krävande denna ordning. Strafföreläggandet framstår överväganden som behövs i dessa mål. Därav kanske bara som ett kravbrev enligt vilket följer självfallet inte att man skall ta lätt på mottagaren inom viss tid har att bekräfta mål av mera alldaglig beskaffenhet. Dessa kan fordran och med bilagda girokort inbetala vara nog så allvarliga för den enskilde som berörs. Men handläggningsformerna för sådana beloppet. mål bör kunna anpassas smidigare efter svårig- I detta sammanhang vill utredningen hetsgrad och beskaffenhet i övrigt. Endast framhålla av att den misstänkte betydelsen därigenom kan undvikas att alltför många och i god tid informeras om de rättsverkningar ibland alltför kvalificerade arbetskrafter tas i i ordets vidaste mening som ett godkänt anspråk för uppgifter som på ett godtagbart sätt eller en fällande dom kan kan lösas på enklare sätt och med mindre kost- strafföreläggande nader. få. Utredningen har tidigare pekat på att Stor hänsyn måste tas också till det betydelse- registreringen i polisregister, körkortsregisfulla rättssäkerhetsintresset att brottmål, likter, riksskatteverkets särskilda straffregister som tvistemål och ärenden av skilda slag, blir o.dyl. kan få vissa konsekvenser för den avgjorda skyndsamt. Enligt min mening är värdet av snabbhet i rättsskipningen så stort dömde i framtiden. Vidare kan en fällande att man måste ta tillvara alla möjligheter att dom i vissa fall till anmälan ge anledning förenkla handläggningsformerna så länge detta till nykterhetsnämnd, barnavårdsnämnd kan ske med bibehållande av tillräckliga garaneller annan myndighet. Ådömande av straff tier för att materiellt riktiga avgöranden blir meddelade. När för vissa brott kan också få betydelse för det gäller brott av mindre allvarlig karaktär kan det inte anses rimligt den dömdes möjlighet att skaffa sig behörigatt samhället anordnar ingående och dyrbara het till särskild han kan yrkesutövning, utrednings- och prövningsförfaranden, om den stoppas i sin karriär och även förlora spemisstänkte själv inte gör anspråk härpå utan ciell behörighet. I lika mån kan en fällande är villig att i summarisk ordning erkänna vad som läggs honom till last och godtar det straff dom komma att åberopas mot den dömde, som kommer i fråga» då han vill skaffa sig visst kompetensbevis, auktorisation o.dyl. Det finns också uppenbarligen ett behov Avgörandet om domen i det särskilda av att öka allmänhetens kunskaper om fallet skall få nämnda konsekvenser träffas rättsväsendets funktioner. Många som kom- på administrativ väg efter brottmålsprocesmer i beröring med rättsvården har mycket sen. För den enskilde kan de många gånger lite reda på hur de skall bete sig, t.ex. då bli betydligt allvarligare än själva straffpåstrafföreläggande utfärdats eller då de trä- följden. Det är otillfredsställande att domen der in i en tingssal. Den tilltalade kommer på detta sätt inte framstår som det slutliga till rättegången efter att ha blivit delgiven avgörandet. Utredningen anser det vara av

SOU 1974: 27 79

betydande intresse att man inom lagstift- vara att saklig information ges om påföljdsningen strävar efter att domstolarna så systemet, ett område som det i dag tycks långt som möjligt ges tillfälle att pröva råda många vanföreställningar om. brottets rättsverkningar i brottmålsprocessen Av det sagda framgår att informationen och bestämma dess omfattning i samband bör ha ett klart pedagogiskt innehåll. Syftet med skuldfrågan. Problemet är härvidlag med denna bör vara att Öka medvetandet inte begränsat till de mindre brotten utan om formerna för och innehållet i straffrättsgäller generellt för alla brottmål. skipningen hos dem som kallas till brott- Informationen om rättsväsendets funk- målsförhandling eller delges strafförelägtioner och verkan av ett straffrättsligt in- gande. Därigenom kan de känna sig gripande bör många gånger kunna ges redan betydligt säkrare vid kontakter med rättsunder förundersökningen av den polisman vårdande myndigheter och de kan på ett som har hand om utredningen. Den miss- bättre sätt förstå och ta del i handläggtänkte eller annan som skall höras i målet, ningen. delges handlingar o.dyl., bör alltid ha möj- Det bör vara en angelägen uppgift för det lighet att vända sig till någon inom myn- nu inrättade brottsförebyggande rådet, som digheten för att få upplysningar om even- enligt uppgift tillsatt en särskild arbetsgrupp tuella oklarheter. En hänvisning härom bör för informationsfrågor, att utreda frågan som regel finnas på kallelse, föreläggande om allmänhetens behov av information aneller annan sådan handling. I vissa fall bör gående rättsvârd och rättstillämpning. myndigheten själv ta initiativ till närmare information som kan vara av betydelse för vederbörandes 5.5 Juridisk rådgivning ställningstagande. Utredningen har erfarit att det inom Dom- För människor i allmänhet ger en konfronstolsväsendets organisationsnämnd (DON) tation med straffrättsskipningen ofta anledfunnits planer på att utarbeta någon form till ning praktiska svårigheter. Erfarenheav informationsmaterial som skall kunna terna visar att den enskilde ofta har svårt användas vid domstolarna. Utredningen att förstå innebörden av officiella handanser att ett sådant initiativ är vällovligt. som inte är avfattade lingar på vardagsmän- Förslagsvis kan smärre trycksaker (folders) niskans Problemet språk. har uppmärksamutarbetas och begagnas som bilagor till mats under senare år och många myndigstämningsansökningar respektive strafföreheter anstränger sig nu att försöka ge blanlägganden och eventuellt även till olika formulär ett ketter, 0.dyl. lättförståeligt blanketter för kallelser till domstolsförhand- innehåll. Men sådana i skrivförenklingar ling, t.ex. sådana avseende målsägande och sättet har visat sig vara svåra att genomföra vittne. Avsikten bör vara att en sådan trycki praktiken. sak skall ge viss information om rätte- Ett strafföreläggande utgör exempel på gången, dess förlopp, dess allmänna prin- en handling som måste innehålla vissa legala ciper och dess syfte. I enlighet med vad uttryck, som kan förefalla svârbegripliga. som tidigare framhållits bör den också upp- Problemen kan här av gälla tolkningen lysa om vilka konsekvenserna kan bli av innehåll - t.ex. innebörden av handlingens en fällande dom utöver själva påföljden. vissa termer” - men också vilken reell bety- Anvisning om möjlighet att söka juridisk delse det skriftliga godkännandet kan få. rådgivning och rättshjälp hör också hit. Det Den enskilde kan t.ex. fråga sig vilka förutkan finnas skäl att ytterligare vidga denna information genom att utarbeta trycksaker ° Som exempel kan nämnas att det förekomsom berör typiska brott, redovisar aktuella mer att misstänkta undertecknar såväl godkänlagtexter och ger kortfattade upplysningar nande som bestridande av strafföreläggande. om bakgrunden till den ifrågavarande krimi- Som förklaring anges att strafföreläggandet godkänns samt att kostnaderna (bötesbeloppet) naliseringen. Särskilt angeläget synes det bestrids, dvs. inbetalas till rikspolisstyrelsen.

80 SOU 1974: 27

de kan vända för rådsättningar som gäller för att brott skall före- sig till advokatbyrå och vad de åberopade lagrummen givning i frågor som gäller den rättsliga ligga innehåller, han kan ha invänd- handläggningen av dessa ärenden. egentligen ningar mot straffanspråket men vet inte om de tillmäts någon relevans från juridisk synpunkt, han kan känna osäkerhet om 5.6 Medborgarinflytande i åklagarväsendet åklagarens straffmätning överensstämmer 5.6.1 Lekmannamedverkan i med gällande praxis osv. -- rättsskipningen Lagföring genom strafföreläggande liksom genom domstolshandläggning på Till de fundamentala kraven på en rättsstat grundval av den tilltalades skriftliga erkän- hör att domstolarna skall vara öppna och nande -- måste rimligen förutsätta att den att medborgarna skall ha insyn i deras verkmisstänkte ges möjlighet att få svar på sina samhet. Dessa grundsatser har förankrats frågor, innan han undertecknar handlingen. i RB. Enligt 5 kap. l § RB gäller som I viss mån bör detta kunna ske genom den allmän regel att förhandling vid domstol vidgade information som skisserats i före- skall vara offentlig. Detta innebär att allgående avsnitt. Men det förefaller i vissa mänheten har fritt tillträde till den lokal, fall vara önskvärt att den misstänkte kan där förhandlingen förs. I särskilda i lagen rådfråga någon som är mera insatt i och angivna situationer kan dock offentligheten kan förklara de aktuella juridiska proble- uteslutas så att förhandlingen helt eller delmen. vis hålls inom stängda dörrar. Enligt l kap. Den nya rättshjälpslagen (1972:429) erbju- 3 § RB gäller att tingsrätt i brottmål skall der möjlighet till sådan konsultation med bestå av en lagfaren domare och nämnd. advokat eller biträdande jurist på advokat- Vid vissa - häktningsförförhandlingar byrå. I 41 och 42 §§ rättshjälpslagen anges handling, huvudförhandling i mål om brott att kortare rådgivning och därmed jämför- för vilket inte är stadgat svårare straff än lig åtgärd i rättslig angelägenhet får ske böter - gäller dock att tingsrätten är dommot viss lägre avgift (50 kronor) och att för utan nämnd. avgiften får nedsättas eller efterges, om Förekomsten av allmän insyn och leksärskilda skäl föreligger. mannamedverkan i straffrättsskipningen har I prop. (l972:4) till rättshjälpsreformen betydelse från många olika synpunkter. En anges inte närmare vilka ärenden som skall fördel är utan tvivel att allmänhetens förhänföras till denna kortare rådgivning. Det troende för rättsskipningen därigenom kan framhålls dock att möjligheten skall stå underhållas och stärkas. Eftersom folkvalda öppen för alla rättssökande, oavsett om de representanter utanför den trängre kretsen i övrigt kan få rättshjälp eller inte. Den av yrkesdomare deltar i dömandet och får närmare bestämningen av vad som skall ansvar därför, bör rättsskipningen ses som innefattas i begreppet kort rådgivning en samhällsverksamhet som har direkt ananses i propositionen böra överlämnas åt knytning till medborgarna. Det är också ett tillämpningen. Enligt utredningens mening betydande intresse att så många människor bör förutsättningar finnas att låta sådan som möjligt engageras i rättsvården och rådgivning omfatta frågan vilka konsekven- delar ansvaret därför. Genom att rättens serna kan bli av ett godkänt strafföreläg- lekmannarepresentanter tar aktiv del i gande i ett visst fall och vilka åtgärder som domstolsavgörandena kan deras allmänna bör vidtas i anledning av ett utfärdat erfarenheter och kunskaper väga tungt. strafföreläggande. Särskilt anses lekmannaomdömet vara av Det bör ingå som ett viktigt led i infor- värde vid bevisprövning och vid bestämmanmationen till de misstänkta i samband med det av påföljder där andra aspekter än de delgivning av strafföreläggande eller stäm- rent juridiska har relevans. Förr brukade ning med kallelse i mindre brottmål att man också peka på nämndens betydelse då

SOU 1974: 27 81

det gällde att tillföra domstolen särskild männen kan ha en annan uppfattning i vissa orts- och personkännedom, men här torde frågor. Domaren måste därför kunna motinämnden numera spela mindre roll. vera sin ståndpunkt men också vara öppen Allmänt kan sägas att den anknytning till för nämndens Den diskussion synpunkter. olika områden av samhällslivet som kan vin- som förs i rättens kan överläggningsrum nas genom medborgarinflytandet i domsto- många gånger ge aspekter på utredningen larna är av stor betydelse för rättstillämp- som domaren inte tidigare framför beaktat, ningen. Rättegången i brottmål gäller i allt i vad t.ex. gäller värderingen av bevisgrunden tillämpningen av den kriminalpoli- ning eller valet av påföljd. tik som medborgarna själva är med om att Det starka lekmannainflytandet som såutforma. Det är naturligt att den lagfarne lunda utmärker domstolarnas straffrättsdomaren i sin verksamhet lägger stor vikt skipning gäller i motsvarande grad vid olika vid generaliseringssynpunkter. Han ser det nämnder och styrelser som verkar inom krisärskilt betydelsefullt från rättssäkerhets- minalvård och socialvård övervak- (tex. synpunkt att kontinuiteten i rättsskipningen ningsnämnd, styrelse för ungdomsvårdsupprätthålls och att lika fall behandlas lika. skola, utskrivningsnämnd enligt lagen om Lekmannadomaren torde däremot i allmän- beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa het ha mindre anledning att intressera sig fall). De överväganden i vård- och behandför de allmänna och även ha reglerna lingsfrågor som görs av sådana organ måste mindre möjligheter att överblicka dem. För till stor del präglas av ett individualistiskt honom ligger det närmare till hands att vilket betraktelsesätt, gör deras förankring anlägga ett mera individualistiskt betraktel- i samhället utanför expertkretsarna desto sesätt och att lösa frågorna med hänsyn mer betydelsefull. framför allt till omständigheterna i det särskilda fallet.” En sådan inställning bör utan 5.6.2 Polisstyrelserna tvivel också ha utrymme i rättstillämp- Under senare år har man ägnat ningen i den mån den inte strider mot lag. speciellt intresse åt frågan om medborgadnflytande Man kan säga att den lagfarne domaren och lekmännen i polisverksamheten. I samband med polisi många hänseenden på detta väsendets förstatligande framhölls särskilt sätt kompletterar varandra. vikten av att polisväsendets kommunala För den lagfarne domaren betyder också närvaron av en aktiv förankring inte fick gå förlorad. Den tannämnd att särskilda krav kommer att ställas ken väcktes att man borde inrätta en nämnd på hans sätt att leda Han måste på det lokala planet med rådgivande befohuvudförhandlingarna. genhet. Nämnden skulle dessutom vara ett ständigt tillgodose nämndens intresse att få naturligt forum för utbyte av information del av allt processmaterial, lägga sig vinn om att målen och råd. blir uttömmande behandlade och iaktta föreskrifterna i RB Frågan behandlades närmare av polisbenoga om i brottmål. redningen i ett stencilerat betänkande rättegången Nämnden kan där- »Kontaktverksamheten mellan kommunermed sägas utöva en viss kontroll över ordföranden. Särskilda na och polisen›. Beredningen föreslog inkrav ställs på ordföranden när rätten rättandet av samrådsorgan, s.k. polisnämndragit sig tillbaka för enskild för att besluta om domen. Ord- der, som skulle verka för ett förtroendefullt överläggning föranden skall förhållande mellan allmänheten och polisen. då enligt 30 kap. 7 § RB »framställa saken Verksamheten skulle inte bara bestå i att och vad lag stadgar därom». Detta innebär polisnämnden yttrade sig i frågor som hänatt han måste göra sköts dit. Nämnden borde också ha befogenen sammanfattning av vad som förekommit i målet, fakta och het att på eget initiativ göra framställningar peka på relevanta gå igenom tillämpliga straffstadganden. Han Jfr processkommissionens betänkande SOU måste också vara beredd på att nämnde- 1926:31 s. 85 ff.

82 SOU 1974: 27

och avge förslag i frågor rörande polisens »Om denna insyn bara kan leda till råd och rekommendationer begränsas givetvis medbororganisation och verksamhet inom nämngarnas möjligheter att påverka de beslut som dens verksamhetsfält. Polisnämnden skulle fattas. Detta gäller i dag för den lokala polisdock inte ha några beslutande uppgifter i Med hänsyn till polisverksamorganisationen. dessa frågor. hetens art och dess betydelse för medborgarna betonade dåvarande inom polisdistriktet bör enligt utredningen I prop. 1964:101 undersökas på vilket sätt medborgarna kan få departementschefen, statsrådet Johansson, ett verkligt inflytande på polisverksamheten. att polisnämnderna enbart skulle utöva ersätts Det kan ske genom att polisnämnderna rådgivande verksamhet samt att det inte av polisstyrelser med beslutanderätt i vissa skulle i nämndernas uppgifter att frågor. En sådan lösning skulle enligt utredingå inom den förebyg- ningen vara ägnad att inte bara stärka allmänsjälva vidtaga åtgärder hetens förtroende för polisen och dess verkeller att eljest i gande polisverksamheten samhet utan också främja polisverksamheten egen regi vidta anordningar för att popula- som sådan.» risera polisarbetet. Vidare anslöt sig departementschefen till uppfatt- Polisutredningens förslag innebar att i polisberedningens att polischefen borde vara skyldig att varje polisdistrikt skulle finnas en polisning bereda tillfälle att yttra sig i styrelse, bestående av polischefen jämte sex polisnämnden av större t.ex. förslag till Vissa ärenden vissa frågor vikt, medborgarrepresentanter. utgiftsstat samt frågor om förändring av skulle behandlas i plenum. Det gällde vikeller vaktområdens gränser. tigare frågor om organisation och arbetspolisdistriktets Däremot fick polisnämnderna inte bli organ ordning samt vissa petitafrågor, tillsättning för och av polis- av vissa kvalificerade polismanstjänster, vikinspektion granskning chefens tjänsteåtgärder. tigare frågor om information om polisverkinnebar att verksamheten samheten i allmänhet samt andra frågor Propositionen skulle i en särskild som polischefen kunde hänskjuta till pleregleras lag om polisnämnder. num. Uppräkningen utgjorde inte hinder Förslaget antogs av riksdagen. om en utvidgning och fördjupning för polisstyrelsen att behandla andra frågor Frågan

av medborgarinflytandet i polisverksamhe- av principiell betydelse för polisverksamhe-

ten togs upp av 1967 års polisutredning. ten inom distriktet. Frågor som avsåg utframhöll i sitt betänkande övandet av den operativa ledningen skulle Polisutredningen Polisen i samhället (SOU 1970:32) att det dock ej avgöras av annan än polisledningen. var angeläget att tillse att polisverksamheten I prop. 1971:173 anslöt sig departementsutövades chefen, statsrådet Geijer, till polisutredpå ett sådant sätt och med sådana medel som hade stöd bland den allmänhet ningens förslag i fråga om ersättande av att tjäna. För med och i som polisen hade till uppgift polisnämnderna polisstyrelser att all- om av ärenden som att skapa garantier härför krävdes fråga bestämningen mänheten hade insyn i polisverksamheten. borde vara pleniärenden. Departements- Behovet av insyn framförallt chefen underströk emellertid att inte alla tillgodosågs den offentlighetsprincip som gällde ärenden som i och för sig hänfördes till genom inom svensk förvaltning. uppräkningen, skulle behandlas i plenum. Polisutredningen fann att de inrättade Ärenden som innebar utövning av polisledinte fullt ut kunde mot- ningen föll nämligen helt utanför medborpolisnämnderna svara kravet på medborgarinflytande. För garrepresentanternas behörighetsområde. all offentlig förvaltning gällde att medbor- I sitt betänkande hade polisutredningen borde ha en så långtgående insyn i framhållit vikten av att polisstyrelsens ledagarna verksamheten som var möjlig och lämplig möter fick tillräcklig information om polisdels verksamheten i distriktet. Informationen med hänsyn dels till enskilda intressen, till allmänna intressen av annan art än borde avse såväl vidtagna som planerade Utredningen fortsatte åtgärder av allmän betydelse. Informationen offentlighetsintresset. borde givetvis också avse de olika polisiära (s. 88).

SOU 1974: 27 83

behov och de särskilda problem i övrigt som bunden av reglerna om absolut åtalsplikt. från tid till annan kunde föreligga inom Vidare har åklagaren att företräda det alldistriktet. männas intresse vid brottmålsförhandling- Departementschefen ansåg i likhet med arna inför domstol. utredningen att det var naturligt att även Flertalet förundersökningar i mindre viktigare frågor om information behandla- brottmål sköts av polisen och åklagarens des vid styrelsens plenarmöten. I det sam- ledning är mera formell. Den brottsutremanhanget underströk han också vikten av dande verksamheten är av naturliga skäl att polischefen fortlöpande informerade inte offentlig. I den mån man anser att lekövriga ledamöter om polisverksamheten i män bör närvara vid förhören, skulle detta distriktet. Information om såväl vidtagna kunna ske i form av medborgarvittnen som planerade åtgärder och om olika poli- o.dyl. (jfr 23 kap. 10 § RB). En sådan ordsiära behov och problem i övrigt var en ning har prövats bl.a. i Göteborg. Sedan åtal väsentlig förutsättning för att medborgar- väckts och målet förts till domstol de gäller representanterna skulle få den insyn i verk- allmänna reglerna om offentlighet i brottsamheten som var nödvändig för ett aktivt mål. måste Åklagaren här öppet redovisa och meningsfullt deltagande i arbetet. sina åtgärder och det material, på vilket Propositionen antogs av riksdagen. Enligt han grundar åtalet. Något utrymme för leklag om vad som avses med polismyndighet mannamedverkan i åklagarens arbete kan m.m. (SFS 1972:509), vilken trätt i kraft den inte finnas i detta läge. 1 januari 1973 och ersatt lagen om polis- Som framhållits i inledningen till detta nämnder, gäller att med sådan polismyndig- kapitel har emellertid åklagarnas verksamhet avses polisstyrelsen i distriktet, om ej het under de senaste decennierna undergått annat följer av lag eller författning. betydande förändring. Åklagarna har tilldelats andra funktioner som direkt inriktas

på straffrättsskipningen. Ett mycket stort antal mål avgörs i dag genom att åklagaren 5.6.3 Lekmannamedverkan inom utfärdar strafföreläggande som godkänns av åklagarväsendet den misstänkte. Åklagarnas möjligheter att Framställningen hittills har visat att med- underlåta åtal sedan brott konstaterats har borgarinflytandet inom rättsvården - vilket också vidgats och utvecklingen går här i sedan gammalt är förankrat i domstolarna riktning mot en relativ åtalsplikt. I verklig- - också finns i polisverksamheten. Syftet heten har i dag en mycket betydande del av därmed är klart. Det är i ett demokratiskt den dömande verksamheten flyttats från samhälle av utomordentlig betydelse att domstolarnas sessionssalar till åklagarnas medborgarna får insyn i sådan verksamhet arbetsrum, där den ej är föremål för allmän som avser tillämpning av vårt regelsystem insyn och medborgarinflytande. samt att medborgarna också får ansvar för Frågan om inte någon form av lekmannaoch kan påverka denna medverkan regeltillämpning. även bör ha plats inom åklagar- Genom att lekmannaintresset på detta sätt väsendet har sålunda aktualitet redan nu tillgodoses kan man uppnå en bredare för- och den måste få ökad vid ett betydelse ankring av rättsvårdens arbete än om an- eventuellt genomförande av den i detta besvaret för detta enbart skall anförtros ut- tänkande föreslagna utvidgningen av straffbildade experter och tekniker. föreläggandets tillämpningsområde. Frågan Det medborgarinflytande som sålunda ut- bör också ha särskilt intresse om planerna märker domstolar och polismyndigheter har på en utvidgning av åklagarnas möjlighet ingen motsvarighet inom åklagarväsendet. att avstå från åtal av opportunitetsskäl helt Det hör till åklagarens att leda uppgifter eller delvis förverkligas. förundersökningar och pröva om förutsätt- Vid en närmare utredning av förutsättningar finns för åtal varvid han i princip är ningarna för en dylik lekmannamedverkan

SOU 1974: 27

kan det självfallet inte bli fråga om att utrymme för viss lekmannamedverkan. bygga upp ett system med åklagarnämnder Ett annat exempel utgör den allmänna motsvarande det som nu gäller domstols- gränsdragningen vid tillämpningen av vissa nämnderna. Den straffrättsskipning som institut, t.ex. åtalsunderlåtelse enligt 1964 utövas av åklagarna är förlagd till deras års lag eller 20 kap. 7 § p. l RB. Det är tjänsterum och den sker fortlöpande i den troligt att en viss praxis utbildas vid åkladagliga rutinen. Det kan inte vara praktiskt garmyndigheterna och det kan förefalla med en ordning som skulle innebära att lek- rimligt att lekmannasynpunkter blir föremän tar del i alla enskilda beslut om utfär- trädda vid utformningen av denna. Innebördande av strafföreläggande eller om medde- den av uttrycket »ur allmän synpunkt pålande av åtalsunderlåtelse, nedläggande av kallat» kan t.ex. ge anledning till vissa åtal osv. En lekmannamedverkan skulle här generella riktlinjer för verksamheten, allförsvåra och tynga verksamheten på ett sätt männa principer kan gälla för bedömningen som gör att en sådan ordning inte kan av åtgärder mot den unga lagöverträdaren komma i fråga. enligt 1964 års lag osv. Om ett lekmannainflytande inom åklagar- Vid sidan om sådan lekmannamedverkan, väsendet skulle få ett meningsfullt innehåll, då det gäller att dra upp allmänna riktlinjer borde det i stället inriktas på de mera prin- för åklagarnas åtalsprövning och straffrättscipiella riktlinjerna för âklagarnas verksam- skipning, kunde det också vara av intresse het. I detta hänseende har utredningen tidi- att ta upp ärenden av principiell natur till gare pekat på de allmänna gränsdragningar diskussion med lekmannarepresentanter som åklagarna kan komma att göra i fråga eller eljest inhämta deras synpunkter på den om tillämpningen av strafföreläggande. Det praxis som utbildats vid myndigheten. Enkan finnas situationer, där formella förut- ligt utredningens mening borde man dock sättningar visserligen föreligger för tillämp- hålla fast vid att avgörandena i enskilda fall ning av institutet men åklagama likväl (beslut under förundersökning, åtalsunderanser att åtal bör väckas, t.ex. av allmän- låtelse, väckande av åtal, utfärdande av preventiva skäl. Fråga kan också upp- strafföreläggande etc.) måste fattas av komma om en särskild brottstyp generellt vederbörande åklagare ensam utan lekmanlämpar sig för strafföreläggande. Ytterligare namedverkan. fall kan gälla principerna för straffmät- En väsentlig uppgift för lekmännens närningen vid strafföreläggande. varo vid åklagarrnyndigheterna skulle ligga Åklagarna följer i sitt arbete vissa all- på det informativa planet. Det vore av männa schabloner för straffmätningen för intresse att de fick tillräckliga kunskaper att en något så när enhetlig rättstillämpning om verksamheten och de förutsättningar skall uppnås. För strafföreläggandet gäller som gäller för rättsskipningen. Vid gement.ex. att straffsatsen (antalet dagsböter) bör samma genomgångar med åklagare och lekvara ungefär densamma vid brottstyper av män kunde pågående aktiviteter behandlas, samma svårighetsgrad. Många åklagarmyn- föreliggande balanser och åtgärder för att digheter använder därför särskilda »lathun- nedbringa balansema redovisas osv. Infordar» för tillämpningen, givetvis med möjlig- mationen kunde avse såväl vidtagna som heter till avvikelser i de enskilda fallen. planerade åtgärder av betydelse för åklagar- Dessa schabloner måste fortlöpande förnyas nas verksamhet i distriktet. Informationen och korrigeras i takt med utvecklingen var- kunde också avse åklagarnas arbetsförhålvid anpassning självfallet om möjligt bör ske landen, personalbehov och andra särskilda till domstolspraxis. Fastställandet och den problem som hänförs till tjänsteutövningen. successiva omprövningen av schablonema En särskild fråga gäller hur lekmannaoch utformningen i övrigt av allmänna rikt- medverkan av skisserat innehåll skulle vara linjer för åklagarnas straffmätning är organiserad. Man kan tänka sig olika möjexempel på uppgifter som skulle kunna ge ligheter som var för sig eller tillsammans-

SOU 1974: 27 85

taget skulle kunna tillgodose detta intresse. formningen av cirkulär och anvisningar En möjlighet kunde vara att tillsätta en skulle sålunda lekmannasynpunkter väl nämnd eller styrelse i varje åklagardistrikt, kunna komma till sin rätt. Vidare talar skäl bestående av chefsåklagaren - i de tre för att lekmannarepresentanter fick ta del största städerna - ett överåklagaren jämte av de rapporter som upprättas vid RÅ:s antal politiskt valda ledamöter. En annan inspektioner vid lokala åklagannyndigheter möjlighet vore att begränsa lekmannainfly- och medverka vid förslag till åtgärder. RÅ tandet till länsåklagarens arbetsfält, varvid skulle också kunna lämna Översikter över tyngdpunkten skulle ligga dels på önskvärd- tillämpningen av olika regler (t.ex. i vad heten av att uppnå enhetlig praxis bland gäller åtalsunderlåtelse, strafföreläggande) åklagarmyndigheterna och dels på kontrol- och i samråd med lekmannarepresentanter len. En sådan länsåklagarnämnd skulle ock- föreslå mera generella åtgärder, t.ex. genom så kunna ges beslutsfunktioner i frågor som framställning om ändrad lagstiftning. gäller t.ex. organisation, information och Man kan sålunda anvisa åtskilliga exemkontaktverksamhet, avlämnade av remiss- pel på uppgifter som är av allmänt intresse svar. En tredje möjlighet vore att förankra från lekmannasynpunkt. Frågan gäller därlekmannainflytandet hos riksåklagaren (RÅ) vid om lekmännens funktioner skulle vara motsvarande den ordning som nu gäller enbart rådgivande eller även till viss del inom åtskilliga centrala myndigheter. beslutande. Ett möjligt alternativ skulle Enligt åklagarinstruktionen (1964:739) vara att välja samma modell som gäller för har RÅ tillsyn över åklagarnas verksamhet. rikspolisstyrelsen och alltså inrätta en sty- Genom inspektioner och andra lämpliga åt- relse med RÅ som ordförande och ett antal gärder skall han hålla sig underrättad om politiskt valda förtroendemän som ledaåklagarväsendets tillstånd och behov samt möter. om de förhållanden i övrigt som tillhör området för hans tjänsteutövning. Det fram- 5.6.4 Frågan om lekmannamedverkan bör hålls att han bör ägna särskild uppmärksamutredas närmare het åt tillämpningen av gällande bestämmelser om beslut att ej tala å brott och om Som inledningsvis framhållits i detta avsnitt strafföreläggande. RÅ skall bistå âklagarna har brottmålsutredningen stannat vid att med råd och upplysningar och meddela föra fram tanken på viss lekmannamedveranvisningar i deras tjänsteutövning. kan inom åklagarväsendet, t.ex. genom till- Det är uppenbart att RÅ på detta sätt sättande av åklagarnämnder och/eller styspelar en betydande roll då det gäller att relse av skisserat slag. Den tidsplan varbestämma gränserna för åklagarnas rättsut- under utredningen arbetat har inte medgett övning. RÅ meddelar kontinuerligt cirkulär att denna principskiss kunnat närmare dismed anvisningar för tillämpningen av olika kuteras och utformas i detalj. Utredningen regler, lösningar av olika tolkningsfrågor, är emellertid av den uppfattningen att fråallmänna riktlinjer för åklagarnas verksam- gan är av sådant allmänt intresse att den het m.m. Vidare har RÅ bemyndigande att bör bli föremål för vidare överväganden. besluta om storleken av gällande ordnings- Innan ett detaljerat förslag i denna del bot för olika brott (se 48 kap. 14 § RB). utarbetas måste emellertid ståndpunkt tas i Bland andra uppgifter av intresse i detta den principiella frågan om lekmannamedsammanhang kan nämnas att RÅ är remiss- verkan överhuvudtaget kan anses vara moinstans för alla viktigare frågor med anknyt- tiverad inom - det åklagarväsendet på ning till Straffrätt, bl.a. sådana som gäller lokala och/eller det centrala Utredplanet. utformningen av vår kriminalpolitik. ningen tror att det skulle vara av värde om Medverkan från lekmannahåll i RÅ:s denna fråga togs upp i samband med remissarbete skulle framför allt gälla de allmänna behandlingen av detta betänkande. riktlinjerna för åklagarväsendet. Vid ut-

86 SOU 1974: 27

5.6.5 Särskilt yttrande av experten Axel Morath Enligt min mening har brottmålsutredningen inte haft direkt anledning att behandla en så principiellt viktig fråga som lekmannamedverkan inom åklagarväsendet. Ett ställningstagande härtill bör ske från bredare utgångspunkter än dem, från vilka utredningen haft att arbeta.

SOU 1974: 27 87

6 Vid för

gat utrymme strafföreläggande

6.1 Tillämpningsområdet handläggningsformer, är ett skäl till översyn av brottskatalogen. Det är möjligt att denna 6.1.1 Allmänna förutsättningar bör leda till allmänna justeringar av straff- Som allmänt villkor för tillämpning av skalorna genom att de ringa fallen t.ex. strafföreläggande bör gälla att det aktuella bryts ut till särskilda bötesbrott eller till brottet bedöms vara av mindre allvarlig brott med »böter eller fängelse i högst sex natur. Såsom framhållits i föregående kapi- månader» i straffskalan. Denna uppgift ligtel saknas någon enhetlig definition på ger dock inte inom brottmålsutredningens begreppet »ringa brott». Lagstiftarens val av område. straffsats för ett brott ger här viss vägled- Som allmän begränsning av tillämpningsning för bedömningen av brottets straff- området bör gälla att brottet i det konkreta värde. Men några fasta gränser ges inte. fallet skall förskylla böter. har Utredningen Sådana brott för vilka straffsatsen bestämts diskuterat möjligheten att gå så långt som till enbart böter kan generellt betecknas att låta institutet även omfatta kortare frisom ringa överträdelser. Ser man på de kon- hetsstraff i likhet med vad som t.ex. gäller kreta fallen som ryms under sådana straff- det tyska Strafbefehl. Med den uppläggning stadganden kan gradskillnaden likväl vara och det innehåll som utredningen vill ge stor. Om uppmärksamheten riktas mot förefaller dock en sådan strafföreläggandet brott, för vilka stadgas såväl böter som vara utvidgning oacceptabel. Utredningen fängelse, blir spännvidden ännu tydligare. anser att man generellt bör kräva domstols- Det finns här brott som uttryckligen i lagen förhandling för att döma till frihetsbebenämns som ringa (t.ex. de mindre förmö- rövande. genhetsbrotten) medan andra brottstyper Utbyggnaden av strafföreläggandets tillmed svårighet kan klassificeras som sådana. lämpningsområde har bl.a. motiverats av en Vidare kan ett brott, för vilket stadgas böter önskan att avlasta domstolarna mindre eller fängelse i högst två år (t.ex. ett olov- brottmål, varigenom balanser kan nedligt förfogande över avbetalningsgods), i det bringas och arbetet koncentreras på den konkreta fallet mycket väl bedömas som allvarligare Från denna brottsligheten. synlindrigare än ett annat brott, för vilket punkt har intresset särskilt åt brott ägnats straffsatsen är enbart böter (t.ex. en ringa av mera frekvent natur. Vid 1968 års remisshandel). form, varigenom strafföreläggandet blev Den betydelse man sålunda måste tillmäta tillämpligt på vissa brott med böter eller lagstiftarens val av straffsatser, då det gäller fängelse i högst sex månader i straffskalan att skapa förutsättningar för förenklade (se prop. 1968:82, s. 97 ff), uttalades också

88 SOU 1974: 27

att reformen i första hand borde avse 6.1.2 De särskilda brottstyperna

sådana frekventa brott, beträffande vilka 6.1.2.1 Brottsbalksbrotten tillämpningen av strafföreläggandet kunde I bilaga 4 redovisas en förteckning över antas medföra en arbetslättnad av betydelse brotten i brottsbalken, indelade efter gälför domstolarna. lande straffskalor. Därav framgår att denna Enligt brottmålsutredningens mening bör klassificering inte är entydig. Det är ofta man inte ställa upp som generellt villkor svårt att dra någon bestämd »straffvärdeför en fortsatt utvidgning av strafföreläggräns» mellan brotten och alldeles särskilt gandets tillämpningsområde att de brott gäller detta sådana brott som upptar straffsom omfattas av institutet skall ha viss satser med böter och fängelse. frekvens. Tillsammanstagna kan sådana En speciell grupp utgör de brott, för vilka mindre frekventa brott ändå sägas utgöra stadgas böter eller fängelse i högst sex måen ganska betydande belastning på domstonader. Denna straffsats gäller för många larna. Det kan också i fråga om vissa brott frekventa brott - bl.a. de som efter 1968 som inte är särskilt vanligt förekommande års reform hänförts till strafföreläggandets finnas skäl att tillämpa strafföreläggandet, - men också brott som tillämpningsområde därför att detta är lämpligt och önskvärt sällan förs till domstol. För åtskilliga brott med hänsyn till brottets art. Det är vidare uttryckligen att normalstraffet är stadgas av stor betydelse att man beaktar den missfängelse men att påföljden, om brottet är tänktes intresse av att ett brott kan handringa, skall vara böter eller fängelse i högst läggas under enklare former, speciellt om sex månader. ett rättegångsförfarande skulle kunna inne- Böter utdöms i mycket stor utsträckning bära onödigt lidande för honom. Beaktas vid brott som förutom böter även har fängbör slutligen den förenkling av utredningselse i straffskalan. Uppgifterna i tabell 6:1 arbetet och dess redovisning, som beivrandet gäller antalet personer som år 1971 dömts av brottet genom strafföreläggande medför. för brottsbalksbrott med sådana straffsat- Sammanfattningsvis bör sålunda gälla som ser. Uppgifterna är hämtade från den allallmänna förutsättningar för att ett brott männa kriminalstatistiken 1971 (del 2. Domskall kunna hänföras till strafföreläggandets stols- och åklagarstatistik). I den tredje tillämpningsområde kolumnen redovisas antalet samma år utfära) att den för brottet gällande gärningsdade strafförelägganden avseende brott beskrivningen rymmer brott av mindre allsom hänförs till l § strafföreläggandekungövarlig art och att straffskalan för brottet relsen (l970:60) och där föreläggandet inte bestämts till en nivå som ger anvisning bestritts och inte heller av annan orsak

härom; återremitterats från till rikspolisstyrelsen b) att brottet i det konkreta fallet förskyller vederbörande lokala åklagare (=godkända böter upp till viss höjd; samt De som fall). godkänt strafförelägganden c) att brottet till sin natur är sådant att utgör alltså en del av dem som dömts till summarisk handläggning utan domstolsmedböter enligt kolumn 2. Uppgifterna i ko-

verkan bör komma ifråga. från lumn 3 har erhållits rikspolisstyrelsen. I fortsättningen skall utredningen pröva Vid genomgång av tabellen bör också erinom dessa allmänna förutsättningar kan ras om att med personer avses ådömda sägas föreligga ifråga om andra typer av före- »fall», dvs. att samma person kan brott än dem som nu omfattas av systemet under komma flera gånger i rättsstatistiken

med strafföreläggande. samma år. Nämnas bör slutligen att tabellen

inte upptar sådana brott med angiven straff-

skala vilka inte lett till dom eller strafföre-

läggande under året.

Det är en intressant iakttagelse att åtskil-

SOU 1974: 27 89

liga av de brott som tas upp i tabell 6:1 fak- egenmäktigt förfarande blir sålunda numera tiskt i rättstillämpningen betraktas som till övervägande del lagförda genom straffrena bötesbrott. Denna omständighet inneföreläggande. bär dock inte, som tidigare framhållits, att Den aktuella blir därför att uppgiften dessa brott utan vidare kan anses lämpade undersöka om de brott som tillhör nämnda att föras in under tillstrafföreläggandets kategori är av sådan art att de lämpligen lämpningsområde. bör kunna lagföras genom strafföreläg- Vad först beträffar brott för vilka stad- motiverar en närmare gande. Detta genomgas böter eller fängelse i mer än sex måna- gång av de särskilda brotten enligt tabell der (B l och B 2 i tabellen) är det fråga om 6:1. Som förut nämnts upptar denna tabell gärningar som inte generellt sett lämpar sig dock bara antalet avdömda brott år 1971. för handläggning i summarisk ordning. Vis- Även sådana brott som av olika skäl ej lett serligen förekommer det i relativt stor ut- till lagföring och dom detta år måste självsträckning att domstolarna dömer till böter fallet beaktas. Vidare gäller att en del brott för dessa brott men det är likväl svårt att enligt samma straffstadgande förskyller passa in dem under begreppet »mindre som normalstraff men böter eller fängelse brott». Som exempel kan nämnas vållande fängelse i högst sex månader om brottet är till annans död (3:7), olaga frihetsberövande ringa (se t.ex. penningförfalskning, 14 kap. (422), olaga tvång (4:4), olaga hot (425), 6 § BrB). Det är inte möjligt att i sådana ocker (9:5), trolöshet mot huvudman (1025), fall utläsa ur statistiken hur brott många oavsett om gärningen i dom kan antas bli som hänförts till varför dessa ringa brott, belagd med böter. Ifråga om vissa andra ej heller kunnat tas upp i tabell 6:1. Därbrott - t.ex. otuktigt beteende (6:6) och emot bör de beaktas vid den aktuella prövolovligt förfogande - kan det visser- (l0:4) ningen av strafföreläggandets tillämpningsligen tänkas förekomma situationer, där den område. straffbara gärningen är av mindre allvarlig art och förutsättningar således kan finnas för att välja en summarisk handläggningsform. Brott 6.1.2.1.l Brott mot 6 och 7 kap. BrB av denna beskaffenhet bör dock som regel lagföras genom domstolshand- Som komplettering till bestämmelserna om läggning. De ställer speciella krav på utred- koppleri i 6 kap. 7 § upptas i paragrafens ningen i ansvarsfrågan och straffbarhets- tredje stycke en straffbestämmelse om främrekvisiten är ej sällan svårtolkade. jande av otukt. Det straffbara beteendet Brottmâlsutredningen är sålunda inte be- består i att någon för att bereda sig särskild redd att föreslå en utvidgning av strafföre- vinning främjar förbindelse tillfällig könslig läggandets tillämpningsområde, varigenom mellan andra. I förarbetena anfördes som dit skulle föras alla brott med både böter exempel att portier på hotell mot särskilt och fängelse i straffskalan. En begränsning vederlag upplåter rum åt personer som tillär nödvändig om de generella förutsätt- fälligt träffats för att idka könsumgänge ningarna för institutets tillämpning skall (se prop. 1962:10 s. 188 B). Eftersom detta kunna uppfyllas. Därvid bör uppmärksam- brott förts upp i samma paragraf som koppheten i första hand riktas mot de brott, som leri kan man inte av rättsstatistiken utläsa upptar böter eller fängelse i högst sex måna- hur stor frekvensen är i praktiken? Mycket der i straffskalan. Dessa brott till stor utgör ovanligt är lagföring av förförelse av ungdel mindre överträdelser och åtskilliga av dom Detta brott består (6 kap. 8 § BrB). dem har redan förts in under strafföreläg- däri att någon genom att utlova eller ge gandets tillämpningsområde genom 1968 års reform. Som framgår av tabell 6:1 har denna reform fått stark genomslagskraft beträf- 1 År 1971 dömdes 13 personer till påföljd för brott mot 6 kap. 7 § BrB. I inget fall blev fande de flesta av brotten. Snatteri och påföljden böter.

90 SOU 1974: 27

Tabell 6:1 Personer dömda 1971 för vissa brott mot brottsbalken, för vilka stadgas böter eller fängelse

Brott Till påföljd Därav dömda Godkända dömda till böter strafförelägganden (utfärdade och ej återremitterade)

A. Brott som faller under straffäreläggandets tillämpningsområde

B. Övriga brott l. Straffsatsen böter eller fängelse i högst 2 år

Grovt förtal (512) Olovlig kraftavledning (8:10) 32 28 4 - Ocker (925) Häleri (916) l 379 305

Falsk angivelse (l5:6) Falsk (vârdslös) tillvitelse (1527) 66 32 (16:13) 17 15 Djurplågeri

Olovlig underrättelseverksamhet (1929) 2. Straffsatsen böter eller fängelse i högst ett år

3. Straffsatsen böter eller fängelse i högst sex månader med barn (714) 3 3 Egenmäktighet Häleriförseelse (9:7) 218 189 Allmänfarlig vårdslöshet (1326) 148 141

SOU 1974: 27 91

(Tabell 6:1, fortsättning) Brott Till påföljd Därav dömda

Osant intygande och brukande av osann

Otillâtet förfarande med pornografisk bild (16:11) 5 5 Förledande av ungdom (16:12) 1 - Dobbleri (16:14) 34 33 Förgripelse mot tjänsteman (1722) 14 14 Obehörig tjänsteutövning (17:14) 4 4 Föregivade av allmän ställning (17:15) 5 5

skaffar 6.l.2.1.2 Brott mot 9 kap. BrB ersättning eller söker skaffa sig tillfällig könsförbindelse med någon som är Häleri (6 §) kan förekomma i tre former, under aderton år eller, om han är av samma avses med antingen befattning olovligen kön, under tjugo år. Inget sådant fall före- åtkommen sak (t.ex. tjuvgods) eller otillkom 1971. Denna kriminalisering är f.n. av annans förbörlig vinning brottsliga föremål för av sexualbrottsutred- värv eller hävdande översyn av en genom brott tillningen. Om straffstadgandena skall behållas kommen fordran. Normalstraffet är fängelse synes hinder inte böra möta mot att lag- i högst två år. Om gärningen bedöms som föringen sker genom strafföreläggande. Frå- ringa häleri är straffsatsen böter eller fänggan har dock liten praktisk betydelse. else i högst sex månader. År 1971 dömdes Stadgandet om egenmäktighet med barn 1379 personer till påföljd för häleri och (7 kap. 4 § BrB) riktar sig mot obehöriga av dem fick 305 böter. ingrepp i eller missbruk av föräldrars, för- Häleriförseelse (7 §) avser oaktsamma myndares eller annans vårdnad över barn förfaranden som svarar mot det uppsåtliga under 15 år. Brottet är subsidiärt till de häleribrottet. Stadgandet tillämpas framför egentliga frihetsbrotten (t.ex. olaga frihets- allt i sådana fall då köpare av tjuvgods väl berövande). kan antas misstänka men underlåter att ta Bakom brottet ligger i allmänhet en reda på hur godset åtkommits och åklakonfliktssituation med familjerättslig rela- garen inte kan styrka ens eventuellt upption. Man kan generellt säga att brottet är såt. Straffsatsen för häleriförseelse är likav sådan ömtâlig art att det inte lämpar sig som vid ringa häleri böter eller fängelse i för strafföreläggande. Enligt 7 kap. 6 § högst sex månader. Som framgår av tabell BrB får ej heller egenmäktighet med barn 6:1 utdöms böter i mycket stor utsträckning. åtalas av åklagare med mindre åtal finnes Enligt brottmâlsutredningens mening bör påkallat ur allmän synpunkt. En sådan åtals- man se allvarligt eftersom på häleribrottet prövning medför att summarisk lagföring detta i många fall utgör för grogrunden genom strafföreläggande får anses vara organiserad stöldbrottslighet. Särskilt det utesluten. kvalificerade, häleriet måste yrkesmässiga tillmätas högt straffvärde. Emellertid står det klart att gällande

92 SOU 1974: 27

straffbestämmelser täcker överträdelser av Tillämpningsområdet bör dock begränsas varierande svårighetsgrad. Det finns fall där till sådana fall, då gärningen är att betrakta åklagaren alternativt yrkar ansvar för häleri- som mindre allvarlig och den ej lett till förseelse därför att uppsåtsfrågan är tvek- mera omfattande konsekvenser. sam men där brottet avser betydande värde Tillämpningen kan vidare göras beroende och skada. I en sådan situation finns själv- av om eventuellt ersättningsanspråk skall fallet inte utrymme för strafföreläggande. riktas mot skadevållaren. I flertalet fall Men det förekommer också fall där gär- torde skadeståndsfrågan regleras genom ningsmannen tar emot eller eljest tillgodo- försäkringsbolag utan att talan om enskilt gör sig föremål av ringa värde och han vet anspråk förs i brottmålet. I den mån sådant eller har anledning misstänka att det åtkom- målsägandeanspråk framställs bör, såsom mits genom brott. Som exempel kan nämnas närmare skall utvecklas nedan (s. 110), föratt en person som snattat varor på ett varu- utsättningar ändå finnas att ta upp detta i hus delar med sig av tjuvgodset till andra. I strafföreläggande, nämligen om anspråket ett dylikt fall kan snattaren enligt nuvarande är klart och ostridigt samt inte avser större ordning meddelas strafföreläggande medan värde. den som tagit emot vara och alltså gjort sig skyldig till ringa häleri eller häleriförseelse måste lagföras vid domstol. 6.1.2.l.4 Brott mot 14 kap BrB

Brottmålsutredningen anser att allmänna Brottet av urkund förvanskning (2 §) avser förutsättningar bör finnas för tillämpning ringa urkundsförfalskning. För straffansvar av strafföreläggande vid ringa häleri och förutsätts att det föreligger ett förfalskningshäleriförseelse, dock under villkor att brotobjekt, att gärningsmannen vidtar vissa tet normalt avser mindre värden och att åtgärder genom att antingen framställa en inga särskilda omständigheter (t.ex. att det helt ny urkund, som till alla delar är oäkta, är fråga om organiserad häleriverksamhet) eller att till större eller mindre del förändra talar emot en sådan tillämpning. en äkta urkund, samt att framställandet av

den oäkta urkunden innebär fara i bevishänseende. Vid bedömande huruvida ringa 6.1.2.1.3 Brott mot 13 kap. BrB brott föreligger skall enligt lagbestämmelsen Straffbestämmelsen beträffande allmänfarlig särskilt beaktas, om urkunden är av mindre vårdslöshet (6 §) gäller framför allt den som vikt, såsom kassakvitto, kontramärke eller av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt dylikt mottagningsbevis, eller om gärningen med eld eller sprängämne eller annorledes, skett för att förhjälpa någon till hans rätt. vållar brand eller ofärd eller framkallar fara I kommentaren till brottsbalken II (Sthlm därför. 1973 s. 77) framhålls som villkor för att en Av tabell 6:1 framgår att brottet så gott urkundsförfalskning skall hänföras till föresom alltid leder till bötesstraff. I praktiken varande bestämmelse, att brottet med hänrör det sig i stor utsträckning om sådana syn till samtliga därvid förekommande omhändelser som uppkommit genom att någon ständigheter är att anse som ringa. I lagen t.ex. försummat att släcka en cigarrett, att anges som ett exempel på sådan omständighålla tillräcklig uppsikt över öppen eld, het, som särskilt skall beaktas, att den fört.ex. ett bål eller åkersvedjning, eller att falskade urkunden är av mindre vikt. Detta underlåta att stänga av en elektrisk platta, kommenteras enligt följande. ett element eller ett Strykjärn. Skadan kan i vissa fall bli betydande men begränsas ofta »Beaktande härav ansluter sig nära till den genom att faran upptäcks i tid. äldre rättens metod att uppställa olika former Allmänna bör finnas för av handlingsförfalskning, men har icke samma förutsättningar innebörd som denna. Prövningen skall icke tillämpning av strafföreläggande vid detta inriktas på huruvida handlingen tillhör någon brott då händelsen är klar och lättutredd. sådan större grupp, som avsågs i något av de

SOU 1974: 27 93

förutvarande lagrummen om handlingsförfalsk- mot 14 kap. BrB, vilkas straffsats i normalning (äldre SL 12:1-5), utan måste göras med fallet tar upp enbart fängelse men där i hänsyn till den i det enskilda fallet föreliggande lagrummet anges att straffet, om brottet handlingen, alltså betydligt mera konkret. Detta utesluter icke att urkundens typ bör är ringa, skall vara böter eller fängelse i vinna beaktande. Åtskilliga grupper av urkun- högst sex månader. Så är förhållandet vid der är praktiskt taget alltid av relativt liten undertryckande av urkund (4 §), signaturvikt. Icke minst gäller detta om kanske de flesta förfalskning (5 §), penningförfalskning (6 §), bland de enskilda bevismärken som förut icke märkesförfalskning (7 §) och förfalskning av åtnjutit straffskydd mot förfalskning. Detsamma gäller om åtskilliga typer av handlingar. I lag- fast märke (8 §). texten nämnes bland här ifrågakommande urkunder särskilt kassakvitto, kontramärke eller dylikt mottagningsbevis. Emellertid måste städse 6.1.2.1.5 Brott mot 15 kap. BrB tillika beaktas den betydelse som den individuella urkunden kan äga i det särskilda fallet. Bland dessa brott utgör osann försäkran och Ifall en urkund av nyssnämnda slag i något vårdslös försäkran (10 §) de mest frekventa. undantagsfall är av större vikt, bör förfalsk- För straffansvar krävs att en skriftlig utningsbrottet icke anses som ringa, med mindre saga enligt lag och författning avges under omständigheterna i övrigt är så mildrande att edlig förpliktelse, på heder och samvete de föranleder därtill. Omvänt gäller emellertid att urkunder av någon i allmänhet mera bety- eller under annan dylik försäkran, att den delsefull typ, t.ex. checker och andra affärssom avger utsagan lämnar osann uppgift handlingar, i särskilda fall kan anses vara av eller förtiger sanningen samt att åtgärden mindre vikt på grund av beloppets obetydlighet innebär fara i bevishänseende. En stor del och med hänsyn till att papperet endast varit av dessa fall hänförs till ägnat för omsättning mellan ett begränsat antal sjukförsäkringspersonen» missbruk bestående i att den försäkrade lämnar oriktiga uppgifter i försäkran för Den rättsliga prövningen av straffansvar erhållande av sjukpenning. Konstruktionen för urkundsförfalskning är ej sällan kompli- av detta brott har utredningen behandlat cerad. Framför allt synes rekvisitet »fara i ett tidigare betänkande (SOU 1973:13). i bevishänseende» många gånger vara svår- Brottmålsutredningens undersökningar tolkat. Genom detta rekvisit uppnår man i har visat att sådant sjukförsäkringsmissbruk flera hänseenden en betydelsefull begräns- som innefattar osann eller vårdslös försäkning av det straffbara området. ran till betydande del är att bedöma som Brottmålsutredningen anser sålunda inte ringa brott, om man enbart ser på värdet att det i någon vidare grad kan finnas ut- av brottsobjektet. Enligt utredningens förrymme för en tillämpning av strafföreläg- slag skall formulären för avgivande av gande vid detta brott, särskilt med beak- sjukförsäkran inte vidare ta upp någon tande av brottets straffrättsliga konstruk- vittnesmening »på heder och samvete» utan tion. Visserligen står det klart att det kan straffbarheten skall begränsas till det befinnas renodlade fall där brottsrekvisiten drägliga förfarande som ligger i det orikutan svårighet går att applicera på gärningen tiga uppgiftslämnandet. Vidare skall försäkoch där omständigheterna talar för en ringskassorna inom vissa gränser själva lindrigare bedömning. En sådan situation kunna sätta in en reaktion (särskild avgift) kan t.ex. föreligga när någon ändrar data mot den som lämnar oriktiga uppgifter i på en spårvagnsbiljett för att denna skall försäkran, varvid straffrättsligt ingripande gälla som giltigt färdbevis, manipulerar med kan undvaras vid mindre överträdelser. en uppgift i anställningsbetyg för att komma Om utredningens förslag blir antaget i bättre dager, eller själv förfärdigar ett kommer antalet straffrättsliga ingripanden kvitto på erlagd betalning. Den rättsliga vid osann eller vårdslös försäkran att krafprövningen bör dock normalt göras av dom- tigt minska. Osann eller vårdslös

försäkran

stol. avges visserligen även i andra sammanhang, Motsvarande kan sägas om andra brott t.ex. vid lämnandet av skriftliga utsagor

94 SOU 1974: 27

inom socialvård eller annan allmän verk- samma gäller anställd i näringsverksamhet samhet. Det förefaller dock inte vara lämp- och anställd i allmän tjänst. Även diskriligt att handlägga dessa brott i summarisk minering vid tillträde till allmän sammanordning genom strafföreläggande. Den komst och offentlig tillställning kan bestrafstraffrättsliga bedömningen är ej sällan fas. I propositionen anfördes att de komplicerad genom att ansvarsfrågan i stor handlingar som kan bestraffas enligt straffutsträckning hänförs till de subjektiva rek- bestämmelsen närmast skulle vara att jämvisiten. ställa med förolämpning som är grov. De allmänna förutsättningarna för till- Straffsatsen är densamma som vid detta lämpning av strafföreläggande vid osant brott. intygande och brukande av osann urkund Utredningen ställer sig tveksam till lämp- (ll §), missbruk av urkund (12 §) samt för- ligheten att lagföra såväl olaga rasdiskrinekande av underskrift (13 §) kan också minering som grov förolämpning (5 kap. sättas ifråga. Dessa brott förekommer rela- 3 § BrB) genom strafföreläggande. Dessa tivt sällan och de är från straffrättslig syn- brott är av sådan art att en domstolsförpunkt ofta svârbedömbara. Det är angeläget handling i de flesta fall förefaller vara att brott av sådan art prövas i rättegång för oundviklig. En sådan ordning motiveras att man skall kunna uppnå en enhetlig rätts- också av angelägenheten att få fram prejutillämpning. Dock förekommer det även dikat för tolkningen av dessa straffstadgansituationer som inte är särskilt allvarliga den. Hittills har de tillämpats mycket sällan. och som avser relativt okomplicerade rätts- I samband med ändring i tryckfrihetsförfrågor, t.ex. sådant osant intygande som ordningen 1970 infördes en ny straffbestämbestår av att någon uppger oriktigt namn melse i ll § om otillåtet förfarande med vid inskrivning på hotell. pornografisk bild, vilken ersatte förutva- Enligt utredningens mening måste man rande straffstadgande om sårande av tukt anse att brotten mot 15 kap. BrB som regel och sedlighet. I prop. 1970:125 framhöll inte lämpar sig för strafföreläggande. I fråga departementschefen, statsrådet Geijer, att om vissa brottstyper är detta uppenbart, det var angeläget att införa en straffbestäm- Lex. ringa mened (1 §), osann partutsaga melse som begränsade rätten att skylta med (2 §), ovarsam utsaga (3 §). falskt åtal (5 §), eller på annat liknande sätt förevisa pornofalsk eller obefogad angivelse (6 §), falsk grafiska bilder på eller vid allmän plats. eller vårdslös tillvitelse (7 §), bevisförvansk- Föreskrifter i ämnet borde utformas med ning (8 §) och underlåtenhet att avvärja utgångspunkt i den principiella uppfatträttsfel (9 §). ningen att pornografiska framställningar inte borde påtvingas någon mot hans uttalade eller på annat sätt tillkännagivna önskan. 6.1.2.1.6 Brott mot 16 kap. BrB Varje slag av skyltning o.dyl. av pornogra- Några av brotten i detta kapitel har nyligen fisk bild avsågs dock inte vara straffbar. tillkommit eller nyligen varit föremål för Det krävdes att bilden eller bilderna förelagändring. I samband med ratificeringen av visades på ett sätt som var ägnat att väcka FN :s rasdiskrimineringskonvention infördes allmän anstöt. Vid bedömningen om denna 1970 straffbestämmelsen i 9 § om olaga förutsättning var uppfylld borde beaktas diskriminering (prop. 1970:87). Bestämmel- varje bilds speciella karaktär men även sen innebär att straffansvar ådöms närings- helhetsintrycket av skyltningen. Vid fastidkare som i sin verksamhet diskriminerar ställande av straffsatsen anfördes i proposinågon på grund av hans ras, hudfärg, natio- tionen att samma straffskala borde gälla nella eller etniska ursprung eller trosbekän- som för brottet förledande av ungdom. nelse genom att inte gå honom till handa på Bakom ansvarstalan skall sålunda ligga de villkor som näringsidkaren i sin verksam- en värdering av förfarandets anstötlighet het tillämpar i förhållande till andra. Det- enligt allmän uppfattning. Det är uppen-

SOU 1974: 27 95

bart att en bedömning i detta hänseende läget att understryka att lagändringen inte kan vara svår att göra och att olika berörde deltagande i äventyrligt spel. Inte meningar kan anföras. Principiellt bör det heller syftade den till en generell skärpning vara en uppgift för domstolarna att här av straffet för de övriga former av dobbleri bestämma straffbarhetens gränser. I prak- som den nuvarande lagstiftningen närmast tiken torde det ej heller finnas utrymme för avser. Dessa former borde alltså även i lagföring genom strafföreläggande. Samma fortsättningen bedömas som ordningsförseelsynpunkter kan läggas på brottet förledande ser. Enligt brottmålsutredningens mening av ungdom (12 §). bör också förutsättningar finnas att lagföra Enligt förslag i nämnda prop. 1970:125 sådant brott genom strafföreläggande. har även ändring skett i straffstadgandet Bland övriga brott inom den nu aktuella om uppvigling (5 §). Detta brott består i gruppen upptas ohörsamhet mot ordningsatt någon muntligen inför menighet eller makten (3 §) och störande av förrättning folksamling, i skrift eller annat meddelande eller av allmän sammankomst (4 §). Det till allmänheten uppmanar eller eljest söker förra brottet förutsätter att en folksamling förleda till brottslig gärning, svikande av stör allmän ordning, att befallning medmedborgerlig skyldighet eller ohörsamhet delats för ordningens upprätthållande eller mot myndighet. Lagändringen innebär att att ett område för sådant ändamål avspärett nytt andra stycke har införts, enligt rats eller fridlysts samt att någon deltagare vilket i ringa fall ej skall dömas till ansvar. i folksamlingen underlåter att efterkomma Vid bedömandet huruvida ringa fall är för befallningen eller tränger in på området handen skall särskilt beaktas om det förele- ifråga. Det andra brottet innebär att någon fara för att uppma- genom våldshandling eller oljud eller på gat endast obetydlig ningen eller försöket skulle leda till efter- annat sätt stör eller söker hindra förrättning Genom att de ringa fallen på detta eller allmän sammankomst. Gärningsbeföljd. sätt avkriminaliserats skrivningarna vid båda dessa brott rymmer synes det inte längre finnas något utrymme för lagföring genom fall som är att bedöma som mindre allvarstrafföreläggande vid detta brott. liga från straffvärdesynpunkt. Utredningen var straffsatsen för dobbleri anser att hinder inte bör möta mot att här Tidigare (14 §) begränsad till böter eller fängelse i tillämpa strafföreläggande. högst sex månader. Genom lagändring 1972 Som framgår av tabell 6:1 förekommer infördes en ny bestämmelse i 16 kap. 14 a § det sällan att de i detta avsnitt genom- BrB om grovt dobbleri, varvid straffsatsen gångna brotten mot 16 kap. BrB beivras. I bestämdes till fängelse i högst tvâ år. Änd- den mån lagföring sker blir påföljden så gott ringen motiverades av att illegalt äventyrligt som alltid böter. Att utredningen likväl i spel på sina håll bedrivs i betydande omfatt- många fall ställt sig avvisande till tanken att ning under organiserade former med stora föra in dessa brott inom strafföreläggandets sociala skadeverkningar och personliga tillämpningsområde beror framför allt på tragedier som följd. I prop. 1972:96 fram- att brotten är av sådan art att domstolshöll departementschefen, statsrådet Geijer, handläggning ter sig naturlig. I fråga om att brottsligheten på detta omrâde till viss vissa av de genomgångna brotten liksom del ändrat karaktär. Det var inte längre brott mot griftefrid (10 §) skulle en tillämpfråga om bara ett ordningsproblem utan ning av strafföreläggande i praktiken vara dobbleriet hade efter hand kommit att spela på anförda skäl mindre lämplig. Emellertid en allt mer framträdande roll som ett bety- står det klart att i detta kapitel också tas dande socialt faromoment och som en in- upp brott som närmast har karaktär av ordkörsport till annan brottslighet av allvarlig ningsförseelser och där allmänna förutsättnatur. En straffskärpning för de grova for- ningar otvivelaktigt finns för lagföring merna av dobbleri var därför motiverad. genom strafföreläggande. Departementschefen fann det dock ange-

96 SOU 1974: 27

Antal Därav till Brottskategori

tas som rena bötesbrott. Den officiella kri- Enligt nuvarande ordning upptas våldsamt minalstatistiken visar sålunda att år 1971 motstånd (4 §) och missfirmelse mot tjänstedömdes tillhopa 179048 personer för brott man (5 §) bland de brott som ryms inom mot andra lagar och författningar än brottsstrafföreläggandets tillämpningsområde. De balken. Av dem dömdes 172 880 personer här aktuella brotten förgripelse mot tjänstetill böter. Resterande 6168 personer hänman (2 §), obehörig tjänsteutövning (14 §) förs - vilket belyses av ovanstående uppoch föregivande av allmän ställning (15 §) _ ställning huvudsakligen till vissa typer av är samtliga relativt sällsynta. De fall som grövre brott för vilka straffskalan i allmänlagfördes 1971 ledde alla till böter. I fråga het upptar enbart fängelse. I den mån även om ringa våld eller hot mot tjänsteman böter kan följa pâ dessa brott brukar ut- (1 §) ger rättsstatistiken inga upplysningar - tryckligen förutsättas att omständigheterna om frekvensen.” Övriga brott otillbörligt skall vara mildrande, att brottet skall vara verkande vid röstning och tagande av otillatt bedöma som ringa e.dyl. börlig förmån vid röstning (8 §) samt brott Mot bakgrund av dessa uppgifter skall mot rästhemlighet (9 §) -- har inte registreövervägas om allmänna förutsättningar rats i domstolsstatistiken 1971. finns för en utvidgning av strafföreläggan- Enligt utredningens mening är brotten dets tillämpningsområde inom specialstraffmot allmän verksamhet av sådan beskaffenrätten. het att det i och för sig kan anses föreligga Enligt brottmålsutredningens bedömning allmänna förutsättningar för handläggning visar en genomgång av brottskatalogen i genom strafföreläggande i ringa fall. Men bilaga 5 att det i fråga om flertalet sådana det kan ändå från allmän synpunkt vara påbrott, för vilka stadgas högre straff än böter kallat att lagföring sker vid domstol. Detta eller fängelse i sex månader, är svårt att synes under alla förhållanden vara fallet om acceptera lagföring genom strafförelägbrottet gäller sådant olaga förfarande vid gande. Som exempel kan nämnas överträröstning som avses i 8 och 9 §§. I praktiken delse mot valutalagen, narkotikabrott som skulle en tillämpning av strafföreläggandeinte är ringa, brott mot hyresregleringsförfarandet här få mycket begränsat utlagen, brott mot miljöskyddslagen, olaga rymme. bruk av skjutvapen, rattfylleri samt åtskil-

liga allvarliga brott mot näringslagstift-

ningen. Brott av denna kategori bör gene- 6.1.2.2 Specialstraffrätten rellt falla utanför strafföreläggandets till-

I bilaga 5 (s. 179) redovisas vissa brott som lämpningsområde.

regleras i lagar och författningar utanför brottsbalken och som har 9 1971 dömdes tillhopa 905 personer till páfängelse jämte följd för vâld eller hot mot tjänsteman och av böter i straffskalan. Generellt kan sägas att dem fick 316 böter.

SOU 1974: 27 97

Intresset skall därför i likhet med vad som utan att vara berättigad därtill straffas med

förut gällt brottsbalksbrotten koncentreras i högst två år. Om brottet fängelse är ringa till den stora kategori av brott som har utgör straffet böter eller fängelse i sex må-

böter eller fängelse i högst sex månader i nader. Detta straffstadgande infördes 1971

straffskalan. Efter 1968 års reform har som ett led i kampen mot terrordåd och

strafföreläggandet blivit tillämpligt på några andra våldsbrott vid vilka skjutvapen och av de mera frekventa brotten -- kommer till I olovlig jakt sprängämnen användning. och olaga jakt, olovligt fiske och olaga fiske, prop. 1971:109 anförde departementschefen,

brott mot rusdrycksförsäljningsförordningen statsrådet Geijer, bl.a. följande.

(olaga rusdrycksförsäljning, olovligt innehav

av och olaga tillhandagående med anskaf- »Den föreslagna skärpningen av straffskalorna

fande av rusdrycker) brott mot naturvårds- är ett uttryck för uppfattningen att olaga innehav av vapen eller sprängämnen är ett allvarlagen samt vissa brott mot sjömanslagen. ligt brott. Jag förutsätter att polis- och åklagar- Brotten med denna straffsats utgör inte myndigheterna med den nya syn på detta slags någon enhetlig kategori om man bedömer brott som ligger bakom lagstiftningsförslaget deras olika straffvärden och de intressen framdeles kommer att i betydligt ökad utsträcksom lagstiftningen ning utnyttja husrannsakan och kroppsvisitation avser att skydda. Straffbestämmelserna som medel i sin spanings- och utredningsverkavser i många fall undersamhet rörande brott av denna art. Jag anser låtenheten att fullgöra anmälnings- eller mig även kunna utgå från att domstolarna vid uppgiftsskyldighet eller obehörigt yppande sin straffmätning beaktar de avsevärda risker av uppgift. I sådana fall synes som regel för att den allmänna säkerheten i samhället som är förbundna med att människor i allmänförutsättningar finnas för tillämpning av het och i synnerhet personer som kan missstrafföreläggande. Detsamma gäller sådana tänkas begå politiska terrordåd eller andra överträdelser som otillåten försäljning av öl våldshandlingar olovligen skaffar sig eller inne- (32 § ölförsäljningsförordningen) eller av har skjutvapen eller explosiva varor. Det finns tobak (ll § förordningen om tobaksskatt), anledning räkna med att de nya reglerna skall vidare om kunna få en ökad effekt i samhällets anstränghembränning (7 § förordningen ningar att förebygga och bekämpa våldsbrott tillverkning av sprit och vin), utlösande av av det allvarliga slag vi nyligen har upplevt. falskt brandlarm (16 § brandlagen), brott Men jag vill också framhålla att en skärpning av straffen för olaga innehav av vapen och mot byggnadsstadgan osv. Självfallet måste dock för institutets att sprängämnen även syftar till att söka förhindra gälla tillämpning användningen av sådana hjälpmedel vid brottsbrottet i det konkreta fallet är av sådan art lig verksamhet över huvud taget. att summarisk handläggning bör komma ifråga. Från sistnämnda kan man Avsikten med den föreslagna straffskärpningen synpunkt är emellertid inte att också överträdelser som hysa betänkligheter mot att använda straffhar begåtts av rent förbiseende eller i övrigt är föreläggande i fråga om brotten på imav bagatellartad karaktär skall bedömas allmaterialrättens område (varumärkesintrång, varligare än nu. Om någon t.ex. utan tillstånd intrång i upphovsrätten, patentintrång, har ett äldre vapen, för vilket saknas passande ammunition här i landet, eller innehar en mönsterintrång, intrång i växtförädlarrätt). mindre mängd explosiva varor utöver vad han Vissa brott inom denna kategori påkallar enligt meddelat tillstånd är berättigad att innesärskild uppmärksamhet med hänsyn till att ha, bör brottet ofta bedömas som ringa och de är frekventa och från vissa synpunkter därför kunna föranleda endast bötesstrafñ»

kan framstå som speciellt straffvärda. Det

gäller olaga vapeninnehav, grov olovlig kör- Den år 1971 genomförda ändringen av

ning och rattonykterhet. straffbestämmelserna i vapenförordningen

innebar att denna fråga togs upp till sär-

behandling i avvaktan på en allmän översyn 6.1.2.2.1 Olaga vapeninnehav m.m. av hela vapenlagstiftningen. En nyligen

Enligt 36 § 1 mom. vapenförordningen antagen prop. (1973:166) innebär att en

(1949:340) skall den som innehar skjutvapen vapenlag skall ersätta den nuvarande vapen-

98 SOU 1974: 27

bör oaktsamt handlande i fråga om olaga förordningen. Den nya lagen träder i kraft vapeninnehav eller olaga överlåtelse eller uppden 1 juli 1974. I fråga om ansvarsbestämlåtelse av vapen bedömas mildare än uppsåtligt melserna innebär vapenlagen en fullföljd av brott. Dessa oaktsamhetsbrott har därför hände linjer som drogs upp genom 1971 års förts till samma straffskala som för ringa brott,

reform. Normalstraffet för olaga vapeninne- dvs. böter eller fängelse i högst sex månader.

hav liksom för överlåtelse eller upplåtelse I fråga om bedömningen av oaktsamhetsbeav skjutvapen till någon som ej är berätti- att en viss grad av greppet vill jag framhålla gad att inneha vapen utgör sålunda fängelse undersökningsplikt bör kunna krävas av den i högst två år. Om gämingen begåtts av som lämnar över ett vapen till en annan, exemom brottet pelvis som lån eller för reparation eller översyn. oaktsamhet eller år ringa skall Till ytterligare ledning för rättstillämpningen dömas till böter eller fängelse i högst sex torde bl.a. hänvisas till den praxis som har månader. Vidare gäller sistnämnda straff- för den som utbildats i fråga om straffbarheten sats för en rad gärningar, begångna upp- låter annan föra ett körkortspliktigt fordon eller av oaktsamhet, t.ex. missbruk utan att ha kontrollerat om föraren har tillsåtligen att stånd att föra fordonet. av rätt att inneha skjutvapen genom använda det för annat ändamål än inne- att de fall där Jag har övervägt att föreslå havaren är berättigad till, förvärv av ammu- endast ringa oaktsamhet kan läggas den felande nition utan att vara berättigad därtill, till last lämnas straffria. Med hänsyn till vikten idkande av handel med utan av att reglerna om vapens hantering tillämpas skjutvapen strikt har jag emellertid inte funnit skäl att tillstånd. göra något sådant undantag frân det straff- I specialmotiveringen till de föreslagna belagda området»

ansvarsbestämmelserna anförs i prop. 1973:

166 bl.a. att en av RÅ företagen under- Den skärpta inställning som sålunda

sökning i vissa åklagardistrikt av påföljderna utmärker den nya vapenlagstiftningen med-

för olaga vapeninnehav gett vid handen att för att det i praktiken blir relativt litet

den år 1971 genomförda straffskärpningen utrymme för ringa brott. I den mån gär-

inte slagit igenom i praxis i den utsträck- ningen blir att bedöma som sådant och

ning som man haft anledning att vänta sig. alltså straffsatsen bestäms till böter eller

Departementschefen framhåller vidare. fängelse i högst sex månader, bör förutsätt-

ningar finnas för tillämpning av strafföre-

»Undersökningen visar sålunda att ett förhållan- läggande. Såsom framgår av departements-

devis stort antal fall av olaga vapeninnehav chefens yttrande i såväl 1971 som 1973 års bedömts som ringa brott med endast böter som proposition finns det nämligen uppenbarpåföljd. Jag vill därför i detta sammanhang ligen fall av olaga förfarande med vapen betona att normalstraffet för olaga vapeninneeller ammunition som måste tillmätas relahav och därmed jämförliga brott mot VL:s bestämmelser om överlåtelse eller upplåtelse av tivt lågt straffvärde. Motsvarande synpunkvapen är fängelse. Samma normer som i all- ter kan läggas på sådana brott som sker av mänhet gäller vid gränsdragningen mellan ringa oaktsamhet. fall av ett brott och normalfallen skall självfallet Vad nu sagt gäller också olaga innehav tillämpas även på detta omrâde. Som exempel på ringa brott vill jag bl.a. nämna olaga inne- av sprängämnen enligt förordningen (1949: hav, upplåtelse eller överlåtelse av del eller 341) om explosiva varor, då brottet bedöms tillbehör till ett vapen eller av ett vapen som i som ringa. och för sig är tillståndspliktigt men är obrukbart eller har något svårreparabelt fel. I övrigt måste det sålunda enligt min mening alltid 6.1.2.2.2 Grov olovlig körning föreligga någon klart förmildrande omständighet för att man skall kunna bedöma ett upp- Straffbestämmelsen i 3 § första stycket sâtligt olaga innehav, upplåtelse eller överlåtelse om straff för vissa trafiklagen (1951:649) av ett brukbart vapen till vilket det finns brott fick sin nuvarande lydelse 1958 i ammunition i marknaden som ett ringa brott. samband med den då genomförda reformen

på trafikrättens område. Straffet för olovlig Som föreslagits i den allmänna motiveringen

SOU 1974: 27 99

körning utgör dagsböter, lägst tio. Om uppgifter från rikspolisstyrelsens s.k. om-

föraren tidigare innehaft körkort som blivit som för åren läggningsregister 1968-1970 återkallat eller om brottet skett vanemässigt domar i riket. upptar samtliga I det följande eller om det eljest är att anse som grovt, kan redovisas antalet personer mot vilka dom-

straffet i stället för böter bli fängelse i högst stolarna åberopat 4 § 2 mom. lagen om sex månader. I praxis förekommer det inte straff för vissa trafikbrott. Endast »rena»

sällan att återfall i grov olovlig bekörning fall av rattonykterhet (singelbrott) har medstraffas med en eller några månaders fäng- tagits. else. År 1971 togs sålunda 149 personer in Följande situationer faller sålunda utanför

på fångvårdsanstalt, dömda till fängelse för undersökningen:

grov olovlig körning som huvudbrott. a) Personen har vid ett och samma tillfälle Förutsättningar finns i dag för att tilldömts för mer än ett brott (likartat eller lämpa strafföreläggande vid olovlig körning olikartat). som inte är grov. En utvidgning av instib) Personen har ej dömts för fullbordat tutets tillämpningsområde till att även gälla brott utan för försök, förberedelse eller fall av grov olovlig körning kan väcka vissa medverkan. betänkligheter. Man bör som regel hålla c) Andra lagrum än 4 § 2 mom. trafikfast vid att frågan om ansvar då en person fortsätter att köra bil brottslagen finns inlagda i registerposten. efter det att hans d) Domstol har i domen förordnat eller bekörkort återkallats på grund av olämplighet eller slutat om tidigare ådömd påföljd. då han eljest systematiskt sätter sig över e) Avräkning på grund av häktning eller reglerna om körkortsinnehav, bör tidigare undergången påföljd har skett handläggas av domstol. Det finns eller påföljden har helt verkställts genom emellertid också fall av grov häktning. olovlig körning som framstår som mindre

kvalificerade. Som exempel kan nämnas den Av tabell 6:2 framgår att 95,7 procent av situationen att en person som saknar kör- som under samtliga treårsperioden dömdes kort är nödsakad att färdas till och från sin för bestraffades med rattonykterhet böter. arbetsplats under viss period - varigenom Antalet till dömda fängelse utgjorde 368, rekvisitet täcks - eller att »vanemässigt» dvs. i genomsnitt 123 per år. Att märka är en person, som fått sitt körkort återkallat, vidare att straffet var 50 dagsböter eller tillfälligtvis och under speciella därunder omständig- i 56,7 procent av fallen, dvs. beheter kör bil. Även om gärningen i dessa träffande i genomsnitt ca 1 600 personer per fall är att bedöma som grov olovlig körning år, samt högst 60 dagsböter i 72,8 procent utgör den adekvata påföljden böter. Utred- av fallen, dvs. beträffande ca 2 100 personer ningen anser att det här bör vara möjligt per år.

att tillämpa strafföreläggande. Av denna straffmätningspraxis framgår att domstolarna i vissa fall utdömt relativt

låga böter för rattonykterhet. Det: kan t.ex. 6. 1 .2. 2. 3 Rattonykterhet vara fråga om mopedfylleri på icke trafike-

Enligt 4 § 2 mom. lagen (1951:649) om rade vägar eller en körning som begränsas straff för vissa trafikbrott skall - om ratt- till flyttning av bil in i ett garage eller ett

fylleri inte kan styrkas - likväl dömas till kort stycke på en gata. I sådana och lik-

straff, om alkoholkoncentrationen i förarens nande fall, där i

alkoholkoncentrationen,

blod ligger mellan 0,5 och 1,5 promille. blodet omedelbart över ligger gränsen 0,5 Straffsatsen är dagsböter, lägst tio, eller förefaller promille, det vara rimliigt att befängelse i högst sex månader. döma rattonykterheten som ringa.. Utredningen har låtit undersöka domsto- anser (också att Brottmålsutredningen larnas straffmätningspraxis vid rattonyk- ringa fall av rattonykterhet bör kunna lagterhet. Denna undersökning grundas föras på genom strafföreläggande. Vissa be-

SOU 1974: 27

Tabell 6:2 Straffmätningspraxis vid rattonykterhet, samtliga domstolar 1968-1970.

gränsningar för tillämpligheten torde dock lagts fram av trafikmålskommittén. Till fråböra krävas. Systemet bör sålunda främst ta gan om viss tids körkortsspärr skall kunna sikte på vissa frekventa typfall som framstår tas upp i strafföreläggande avser utredsom mindre straffvärda, t.ex. rattonykterhet ningen återkomma i ett följande avsnitt med moped. Vidare måste ansvarsfrâgan (6.3.2). vara fullständigt klarlagd. Genom analysbevis skall fastställas att alkoholkoncentrationen i förarens blod legat över 0,5 pro- 6.1.3 Utredningens vidare överväganden mille vid tiden för körningen. Om viss tid 6.1.3.1 Tillämpningsområdet täcker brott förflutit från körningen fram till blodprovsför vilka stadgas böter eller fängelse i högst tagningen kan det bli fråga om tillbakaräksex månader ning. Det bör också vid rattonykterhet liksom vid andra brott (jfr ovan s. 79) stå Redogörelsen i föregående avsnitt visar att klart för den som föreläggs ett bötesstraff det finns allmänna förutsättningar för en att godkännandet kan föra med sig vissa breddning av strafföreläggandets tillämprättsverkningar, t.ex. beträffande körkorts- ningsområde varigenom åtskilliga nya brott innehavet. Det är från denna synpunkt en och brottskategorier skulle kunna föras dit. fördel ifall frågan om körkortsâterkallelse Som inledningsvis anförts bör dock denna på grund av brottet (och bestämmande av skriftliga handläggningsform bara betraktas viss tids körkortsspärr) kan avgöras i sam- som ett komplement till den muntliga domband med ansvarsfrågan. Förslag härom har stolshandläggningen. Det måste alltid finnas

SOU 1974: 27 101

möjligheter att i det särskilda fallet avstå rellt att betrakta som så allvarliga brott att från tillämpning av strafföreläggande om lagföring genom strafföreläggande får anses lagföring vid domstol framstår som en önsk- utesluten. Allmänna förutsättningar för tillvärd eller eljest lämpligare form för lagfö- lämpningen av detta institut vid brott med ringen. sådana straffsatser synes ej heller i övrigt Enligt nuvarande ordning får strafföre- föreligga. läggande utfärdas beträffande alla brott för Det är enligt utredningens mening ofrånvilka stadgas enbart böter. Vidare kan Ko- komligt att även i fortsättningen begränsa nungen förordna att strafföreläggande även strafföreläggandets tillämpningsområde till får utfärdas beträffande brott för vilka stad- sådana brott som allmänt uppfattas som gas böter eller fängelse i högst sex månader. mindre överträdelser. De för brotten fast- Sådant förordnande har gjorts i l § straff- ställda straffskalorna måste bli vägledande föreläggandekungörelsen (l970:60) beträf- för denna bedömning. Utredningen har funfande vissa mera frekventa brott. Som nit att en naturlig gräns bör sättas vid den generell begränsning för strafföreläggandet kategori av brott för vilka stadgas böter gäller vidare att det aktuella brottet förskyl- eller fängelse i högst sex månader. Valet ler högst 50 dagsböter eller, jämte annat står nu mellan att vidga strafföreläggandets brott, högst 60 dagsböter som gemensamt tillämpningsområde till att generellt omfatta straff. alla brott som upptar denna straffskala eller I den enkät som utredningen låtit utföra att fortsätta på den tidigare inslagna vägen bland rikets åklagare ställdes bl.a. frågan och föra in ytterligare enstaka brott i straffom tillämpningsområdet för strafföreläg- föreläggandekungörelsen. gande borde vidgas till att gälla ytterligare Medan flertalet av de aktuella brotten är brott än dem som nu omfattas av systemet. sådana att strafföreläggandet framstår som 33 av 39 åklagare ansåg att en sådan utvidg- en lämplig handläggningsform, finns det ning var motiverad. Därvid föreslogs från obestridligen även vissa brott som är mindre några håll att strafföreläggandet borde väl ägnade för sådan summarisk handläggkunna tillämpas beträffande samtliga brott ning. I vissa fall skulle det från allmän synpå vilka kan följa böter eller fängelse. punkt vara svårt att acceptera i dagsläget Andra åklagare ansåg att tillämpningsområ- att lagföringen skedde i denna form. Även det borde gälla alla brott för vilka stadgas om dessa brott sålunda formellt skulle böter eller fängelse i högst sex månader. komma att hänföras till strafföreläggandets Flertalet menade dock att utvidgningen tillämpningsområde, skulle det i praktiken borde begränsas till vissa typer av brott med bara ges begränsat utrymme för detta instiböter och fängelse i straffskalan. tut. Situationen är i dag densamma i fråga - Brottmålsutredningen har övervägt möj- om vissa bötesbrott Lex. ringa utpressligheten att införa en ordning enligt vilken ning (9 kap. 4 § BrB), ringa svindleri (9 förutsättningar skulle finnas för utfärdande kap. 9 § BrB) -- vid vilka brott åklagarna av strafföreläggande beträffande alla brott av naturliga skäl som regel avstår från att som i det konkreta fallet förskyller dagsbö- utfärda strafföreläggande. ter. Detta skulle i praktiken innebära att Väljer man att vidga området för straffen betydande del av brotten i BrB och föreläggande till att avse alla brott, för nära nog samtliga brott i specialstraffrätten vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex skulle kunna lagföras enligt denna summa- månader, får man därför räkna med att riska handläggningsform. Den i föregående åklagarna kommer att begagna detta instiavsnitt gjorda genomgången av brottskata- tut med viss restriktivitet. Det kan förväntas logen har emellertid visat att en sådan re- att åklagarna avstår från strafföreläggande form skulle vara alltför långtgående. De om denna handläggningsform i det särskilda flesta brott för vilka stadgas böter eller fallet framstår som olämpligt med hänsyn fängelse upp till ett år eller däröver är gene- till brottets beskaffenhet eller omständig-

102 SOU 1974: 27

heterna i övrigt. retter, cigarrer, buteljer starksprit, vin osv. Uppställer man ett dylikt förbehåll bör Penningböterna vid ringa brott och antalet hinder inte möta mot den ifrâgasatta utvidg- dagsböter vid »normalbrott» beräknas också ningen av strafföreläggandets tillämpnings- efter godsets värde. Det finns starka prakområde. Utredningen anser att en sådan tiska skäl som talar för att strafföreläggande väg är att föredra framför den andra som borde kunna tillämpas även om gränsen för innebär att bara vissa, särskilt uppräknade ringa varusmuggling passerats, dock med brott skall rymmas inom systemet. En sådan undantag för fall då smugglingen avser uppräkning måste av naturliga skäl begrän- narkotika. sas och kan aldrig täcka alla brott, beträf- Brottmålsutredningen vill sålunda föreslå fande vilka strafföreläggandet får anses att en översyn av straffskalorna bl.a. inutgöra en adekvat handläggningsform. Sär- riktas på de nu berörda båda brotten. Om skilt på specialstraffrättens område bör ökat straffsatsen här bestämdes till böter eller utrymme finnas för strafföreläggande. fängelse i högst sex månader för normal- Utredningens ståndpunktstagande bygger fallen skulle allmänna förutsättningar finnas på det förhållandet att brottens nuvarande för tillämpning av strafföreläggande. Ett indelning efter straffsatser kommer att be- alternativ till en sådan reform skulle vara hållas. Det finns emellertid starka skäl som att vid regleringen av strafföreläggandets talar för en översyn av gällande straffskalor tillämpningsområde särskilt ange dessa brott i brottsbalken och framför allt i special- utöver dem, för vilka stadgas böter eller straffrätten. Förutsättningar bör därvid fängelse i högst sex månader. Som framgår finnas att i stor utsträckning utmönstra av vad som tidigare anförts anser utredfängelse ur straffskalan för de mindre brot- ningen dock inte att denna sistnämnda lösten och här bestämma straffsatsen till ning är lämplig. enbart böter. Genom en sådan reform kommer dessa brott att automatiskt falla under strafföreläggandets tillämpningsområde. 6.1.3.2 Bötesstraffets storlek I detta sammanhang kan uppmärksam- 6.l.3.2.l Uppgifter om straffmätningen heten också riktas mot vissa brott som enligt avseende vissa brott nuvarande straffskala upptar högre maximistraff än fängelse i sex månader. Enligt 5 § Det är en allmän förutsättning för tillämplagen (1951:649) om straff för vissa trafik- ning av strafföreläggande att brottet i det brott bestraffas smitning från olycksplats särskilda fallet bedömts ha relativt lågt med fängelse i högst ett år eller dagsböter. straffvärde. Enligt nuvarande bestämmelse i Det finns uppenbarligen ringa fall av sådan 48 kap. 4 § första stycket RB får brottet försmitning som borde kunna lagföras genom skylla högst 50 dagsböter eller, jämte annat strafföreläggande. Ett annat exempel utgör brott, högst 60 dagsböter som gemensamt varusmuggling. Enligt l § lagen (1960:418) straff. Detta stadgande infördes i samband om straff för varusmuggling utgör straffet i med 1968 års reform, varigenom gränsen normalfallen dagsböter, lägst tio, eller fäng- höjdes från förutvarande 40 dagsböter. else i högst ett år. Är brottet med hänsyn Höjningen motiverades av att systemet efter till godsets värde och övriga omständigheter utvidgningen av strafföreläggandets tillämpvid brottet att anse som ringa är med vissa ningsområde skulle rymma brott av något undantag straffet penningböter, högst 300 allvarligare art än tidigare. kronor. Kungl. generaltullstyrelsen har i Under utredningens diskussioner i fråga samråd med RÅ meddelat anvisningar för om hur högt straff som i det konkreta faldeposition av böter vid smuggling. Gränsen let bör få tas upp i strafföreläggande, har mellan ringa brott (där strafföreläggande det ansetts vara av betydelse att undersöka kan tillämpas) och »normalbrott» bestäms straffmätningspraxis för de brott som f.n. med hänsyn till antalet insmugglade cigar- inte omfattas av strafföreläggandeförfaran-

SOU 1974: 27 103

det men som enligt utredningens ståndpunkt brott. Materialet är därför komplett endast bör kunna föras dit. för åren 1968-1970 och således delvis En sådan undersökning har gjorts beträf- ofullständigt för år 1967 och i hög grad fande flertalet brottsbalksbrott och vissa ofullständigt för tiden dessförinnan. brott inom specialstraffrätten som enligt ut- Uttaget har gjorts som en antalsräkning redningens förslag skulle kunna omfattas av av de personer gentemot vilka domstolen ett utvidgat tillämpningsområde för straff- åberopat ifrågavarande straffbestämmelse. föreläggande. Beträffande vissa brott har Begränsningar har gjorts såtillvida att det inte varit möjligt att genomföra under- endast rena fall har medtagits. Följande sökningen med hänsyn till straffbudets situationer har sålunda inte medräknats. konstruktion eller lagändringar som skett under den period avser. l Personen har vid ett och samma tillfälle undersökningen Resultatet av undersökningen redovisas i dömts för mer än ett olikartat brott (därtabell 6:3. emot medtas fall med mer än ett likartat Undersökningen omfattar även ett brott brott). som redan i dagsläget omfattas av strafföre- 2 Personen har ej dömts för fullbordat läggandeförfarandet, kör- brott utan för försök, förberedelse eller nämligen olovlig ning som inte bedömts som grov. Orsaken medverkan. härtill är att en korrekt mel- 3 Andra lagrum än det brottsbeskrivande gränsdragning lan grovt brott och normalbrott inte kunnat lagrummet finns inlagda i registerposten. göras eftersom domsluten ofta inte innehål- 4 Domstol har i domen förordnat eller ler någon indikation trots att beslutat om tidigare âdömd påföljd. på grovt brott den olovliga körningen i domskälen ansetts 5 Avräkning på grund av häktning eller som grov. Så torde vara fallet bl.a. med de tidigare undergången påföljd har skett 229 fall av olovlig körning som föranlett eller påföljden har helt verkställts genom fängelse, ett straff som inte ingår i skalan häktning. för detta brott. I undersökningen redovisas 6 Villkorligt anstånd har meddelats med som grov olovlig de fall där dom- straffets avtjänande. körning slutet antingen innehåller ordet »grov» i brottsbenämningen eller tar upp 3 § första 6.l.3.2.2 Förslag om högsta dagsbotsantal

st 2 p trafikbrottslagen som åberopat lag-

rum samt de fall där båda dessa villkor är Den förut nämnda åklagarenkäten (s. 54) uppfyllda. Alla övriga olovliga körningar visar att det kan förekomma att de aktuella redovisas som normalbrott. brotten anses förskylla mer än 50 eller vid På grund av denna komplikation skulle flera brott 60 dagsböter. Några åklagare tabellen ge en mera korrekt bild om kolum- menar sålunda att nuvarande gränser ibland nerna för olovlig körning och grov olovlig hinder för av strafföreutgör tillämpning körning slogs samman till en gemensam läggande vid vissa brottsbalksbrott (t.ex. kolumn. snatteri eller misshandel som ligger nära De uppgifter som redovisas har hämtats gränsen för icke-ringa brott) eller då fråga från rikspolisstyrelsens s.k. omläggningsre- gäller upprepade olovliga körningar eller gister. Detta register har legat till grund för andra trafikbrott eller vid kumulation av det datamaskinella person- och belastnings- många brott. register vilket nu fungerar som allmänt kri- Då i enkäten frâgats var gränsen för antaminalregister och centralt polisregister. let dagsböter bör gå, har meningarna bland Uttaget omfattar domar för åren 1961- åklagarna varit delade. Över hälften av 1970 som i augusti 1972 fanns registrerade. åklagarna anser att en ändring är motiverad Enligt polisregisterlagen gäller en rehabilite- jämfört med nuvarande rätt. Sex av dessa ringstid av fem år beträffande bötesdomar, åklagare anser att ingen annan gräns bör förutsatt att vederbörande inte återfaller i gälla än den som anges i 25 kap. 2 § BrB,

104 SOU 1974: 27

m S H m

Pd m1. _ä_ mm .mm om t

.m o m

Nd N.N _.o _.v md nN no l vs I I vd I I I no I

pm mm mm

MN 2 3 3 3

N.v_ nN_

_.N _.v _.o _.o _.o

m..

N.N_ N...

8_

N N v N _ N _ m _ _ v_

vvm cow

Nv mv

ms

Nm o_

NNm ovN oNN oNm mom mmm

S U M m e _. .SN NN vN

p .w an» x SN S_ å_ äN om_

_ _ _ m

O m m. w m n i W e m N m N N v m_ Nm

w _ N N m N _ m _ v _ _ m

m. m_ mm

omv

oN Nm m_

mm

oN NN mv

G.k vm mm. m: _m_ No_ NE. v8 NNv va_ ä_ om_ NR $N

m

o m _ v _ N N O m 1v m. m n i m_ m_

Nmn oNm

Mo øN vN

mNm mNm

oN_ oN_ vN

än o: NNN _m_ _N_ ä_ va_ än

m

m. e W_ na um

Fm mm

_ _ m v N N

NF m . m . m_

n. ...M .n u.. 0.»

ma

_

Om hm .Hmm

N _ m N v

m_

h.. m 0 t _ m v m N _ m _ _ _

mm

Fn. “mm .ma m_ m

D w b m. N _ o n N m m

NN

u h

So

m o _

ms

o m _ _

.mm th

n o

um.

m_ N_ m_ m_ m_

.UOHD

å N

8_

OHUEmE

B m u m m .n uu d. m. N _ _ _ _ N w ao

U _ N m v m _ N N p m m..

Mmm;

oN

a V r M .

mm

N N N v m m e

.E0

öu mm mm. m. m . . om

amwå

m ü m t m m _ _

hm mm

N

Oo m..

m a m e H Nm R ä

_ _ N _

;om _N mo N_ ä_ av o_ o_

Am mm

cv_

u.. .mm mv_ NNw

NN_

WN

üxøuammaiswâmuaåw

m _

:en

N n w _ _ m _

H a N m m e s e om S av o_ R 2 v_ __

NN_ _m_ oN_ oNN

N__

m o_ m_ om mm cv mv om _ _ N N__N m

asså

N_ oN NN mn 8 8 oN wN 8 m_ om ä

oo_ o: oN_ NN_ om_ m5

müb

.anamma oxomâu_ wanna

NNNQUE 303mm

SOU 1974: 27 105

också för mindre brott sägas ha medan de övriga föreslår olika gränser från gränsen överskridits. utredningens mening bör 100 dagsböter till 60 respektive 70 dagsböter. Enligt brottmålsutredningens mening kan inte någon skillnad vid gränsdragningen Enligt man genom att bestämma det högsta antal göras i fall då det är fråga om singelbrott som brottet in concreto får för- eller då det föreligger kumulerad brottsligdagsböter, klart markera att med het. Den nuvarande skillnaden i detta hänskylla, systemet strafföreläggande skall begränsas till mindre seende upplevs allmänt av åklagarna som allvarliga överträdelser som ryms under onödig och synes inte fylla någon praktisk ifrågavarande straffstadgande. Om ett aktu- funktion. ellt brott täcker avvikelser av olika svårighetsgrad kan tillämpningen av strafföreläg- 6.1.4 Särskilt yttrande av experten gande vara utesluten därför att gämingen Carl-Johan Cosmo ligger på gränsen mellan ringa brott och »normalbrott» samt straffskalan för den I fråga om området för användningen av närmaste graden upptar enbart fängelse. strafföreläggande anser jag att utredningen Den nuvarande 50 dagsböter bort föreslå att strafföreläggande skall gränsen god för straffmät- kunna användas vid alla brott med böter i ger relativt spännvidd ningen. Den redovisade undersökningen av straffskalan och att det bötesbelopp som visar alldeles klart att domsto- skall kunna föreläggas den misstänkte bör bötespraxis larna sällan går över denna gräns. Domsto- vara högst 80 dagsböter. larnas straffmätningspraxis är av naturliga Den detaljerade koppling som för närskäl vägledande för âklagarna och siffrorna varande finns mellan bestämmelsen om som skulle kunna för- användningen av strafföreläggande och tyder på att de brott anleda strafföreläggande sällan anses för- straffskalorna är enligt min uppfattning skylla så högt straff som 50 dagsböter. Dock principiellt felaktig. Denna koppling bygger bör anmärkas att uppgifterna i tabell 6:3 på tanken att alla brott med samma straffinte avser fall där vederbörande dömts för skala är jämförbara och att det därför som flera olika brott av ringare beskaffenhet. utredningen föreslagit är lämpligt att direkt Man kan generellt räkna med viss straff- knyta regler om förenklad handläggning vid kumulation. till frågan om ett visst straffmaximum valts höjning Straffsatserna i fråga om brott, som inte för det aktuella brottet. En sådan jämförär att betrakta som obetydliga förseelser, barhet finns emellertid ej alltid. Detta gäller i regel mellan 15 och 30 dagsböter. särskilt inom specialstraffrätten där det i ligger fall torde svårt att finna rationella En höjning av gränsen kan från denna syn- många vara motiverad för att markera att en förklaringar till att ett visst straffmaximum punkt mera differentierad straffmätning bör valts. Utredningen har också pekat på några kunna komma i synnerhet om straff- brott (t.ex. varusmuggling) med mer än sex ifråga, föreläggandets tillämpningsområde vidgas. månaders fängelse i straffskalan men som Å andra sidan är det angeläget att denna trots detta i många fall är lämpat för straffsummariska handläggningsfonn begränsas föreläggande. till sådana under hänför- Det är vidare ej realistiskt att inom överstraffstadgandena liga gärningar som är att bedöma som ringa skådlig tid räkna med en detaljerad genomav samtliga straffskalor -med beakbrott. Från denna synpunkt bör gränsen för gång inte tande av de processuella synpunkterna. En strafföreläggandets tillämpningsområde sättas alltför sådan genomgång skulle också i praktiken högt. har funnit för vara svår att genomföra och dessutom leda Utredningen att gränsen som brottet får till en från synpunkt tveksam det högsta antal dagsböter, principiell för att strafföreläggande skall utveckling innebärande ett ökat hänsynsförskylla kunna bör sättas vid 60 tagande till processuella synpunkter vid användas, lämpligen Då denna kan utformningen av straffskalor-na. Det är därdagsböter. gräns passerats

106 SOU 1974: 27

för enligt min uppfattning riktigare att - bötesbelopp som skall kunna föreläggas i likhet med vad som redan i viss utsträck- borde ha angetts till högst 80 dagsböter. ning tillämpats i andra straffprocessuella Vi kan i allt väsentligt ansluta oss till de frågor helt knyta reglerna om strafföre- skäl Cosmo anfört för sin ståndpunkt även läggandets tillämplighet till den påföljd som om vi inte kan instämma i den uppfattning, anses lämplig i det aktuella fallet. som han gett uttryck för i fråga om kopp- Det torde vidare kunna förväntas att vi lingen mellan straffprocessuella och regler under den närmaste tiden kan komma att straffskalor. Utöver detta kan tilläggas att föra in böter i straffskalan för ytterligare den i yttrandet föreslagna utvidgningen brott (jfr att t.ex. Finland fört in böter i av strafföreläggandets tillämpningsområde straffskalan vid stöld). Härigenom kan vi skulle medföra en ökad avlastning av böteskomma att få en ökad användning av vida mål från domstolarna och därigenom ge straffskalor. strafföreläggande bör kunna dessa bättre möjligheter att ägna sig åt användas i dessa fall även om mer än 6 kvalificerade mål. månaders fängelse finns i straffskalan. Det förhållandet att det i vissa fall kan vara olämpligt att utfärda strafföreläggande 6.2 Målsägandens ställning trots att formella förutsättningar för sådant 6.2.1 Nuvarande ordning föreläggande finns, anser jag åklagarna väl kan beakta. De erfarenheter som hitintills eller Undersökningsledaren åklagaren är vunnits visar närmast att åklagarna är för jämlikt 22 kap. 2 § andra stycket RB skylrestriktiva då det gäller att ge den missdiga att, om så kan ske, i god tid före åtalet tänkte möjlighet erkänna genom föreläg- underrätta om att målsäganden enskilt gande. anspråk kan grundas på brottet. Någon I detta sammanhang kan understrykas att närmare föreskrift om på vilket sätt målsdet särskilt från allmänpreventiv synpunkt skall underrättas äganden finns ej. I allmänär ett intresse att åklagarna ökar sin infor- het sker emellertid denna underrättelse mation till allmänheten om de straff som redan på förundersökningsstadiet genom utdöms genom föreläggande. Om detta sker polismyndighetens försorg. Enligt 20 § andra kan det ej med fog göras gällande att ett stycket förundersökningskungörelsen skall i föreläggande har mindre preventiv effekt protokollet bl.a. om uppges målsägande än ett domstolsavgörande. ämnar föra ersättningstalan i anledning av Slutligen anser jag det angeläget - sär- brottet samt erforderliga uppgifter lämnas skilt med beaktande av att den enskilde inte rörande enskilda i de målsägandens anspråk skall belastas med en mera omfattande fall då åklagaren förbereder även målsäganprocess än som från preventiv synpunkt och dens talan. Dessutom erhåller målsäganden rättssäkerhetssynpunkt är nödvändig - att ofta en underrättelse från åklagaren i sambötesgränsen höjs. Den enskilde måste i dag, band med att stämning (stämningsansökan) inte minst med beaktande av de möjligheter utfärdas. meddelas härvid att Målsäganden till rättshjälp som bör finnas, anses kompe- han, om han önskar föra talan om enskilt tent att ta ställning till yrkande från åkla- anspråk på grund av brottet, har att snarast gare även om förhållandevis höga bötes- senast inom viss möjligt (eventuellt tid) belopp. framställa sitt yrkande till rätten. När

förundersökning läggs ned eller åklagaren beslutat att åtal inte skall väckas, bör enligt 6.1.5 Särskilt yttrande av experterna Axel 14 § förundersökningskungörelsen under- Morath och Hans Wranghult rättelse därom lämnas till bl.a. målsägande I likhet med Cosmo anser vi att strafföre- som brottet eller anmält enskilt angivit läggande bör kunna användas vid alla brott anspråk i anledning av brottet. med böter i straffskalan samt att högsta Då målsäganden anmält enskilt anspråk

SOU 1974: 27 107

att i samband med ställa sina skadeståndsanspråk ibrottmålsär åklagaren skyldig förbereda och utföra dennes Denna förmån borde därför i åtalet talan, processen. om det kan ske utan olägenhet och måls- princip inte rubbas. Kommittén åberopade anspråk inte finnes obefogat. I emellertid också att det var mycket vanligt ägandens de flesta fall är det enskilda anspråket av att målsäganden av en eller annan anledenkel beskaffenhet och det skadeståndsyrkandet i jämförelsevis ning inte framställde torde inte förorsaka något större brottmålet. Kommitténs överväganden ledde åklagaren besvär. Det förekommer emellertid också till förslaget att det borde åläggas undersökatt anspråket är av mera invecklad art eller ningsledare eller åklagare att om möjligt att det kräver utredning. I så fall tillfråga målsäganden, om han ämnade föra vidlyftig hänvisas att föra sin skadeståndstalan. önskade målsäganden inte målsäganden själv talan. Talan om enskilt vilket inte föra sådan talan borde hinder för förenklad anspråk tas upp i samband med åtal (45 kap. 4 § handläggning inte finnas. andra genom Trafikmålskommitténs förslag lades till stycket RB) anhängiggörs stämning. Enligt 45 kap. 5 § andra stycket grund för prop. 1966:100. RB får dock åklagaren eller målsäganden, Enligt nu gällande bestämmelse i48 kap. väcka 5 § RB får alltså strafföreläggande inte utsedan åtal väckts, även utan stämning talan mot den tilltalade om enskilt anspråk färdas om målsägande förklarat att han av brottet, om rätten med hänsyn ämnar föra talan om enskilt anspråki anledpå grund till och andra omständigheter ning av brottet eller begärt att åtal skall utredningen finner det lämpligt. väckas. Vidare stadgas i 2 § strafföreläg- Har talan om enskilt gandekungörelsen (1970:60) att on målsanspråk tagits upp till i samband med åtalet ägande finns när fråga uppkommer om behandling äger rätten men denne ej lämnat enligt 22 kap. 5 § RB, när skäl är strafföreläggande förordna att talan skall som särskilt besked, huruvida han ämnar föra talan om därtill, mål handläggas i den för tvistemål stadgade enskilt anspråk i anledning av brottet, Denna bestämmelse undersökningsledaren eller åklagaren om ordningen. ger rätten att ett skadeståndsan- möjligt skall anmana målsäganden att inom möjlighet avskilja språk, t.ex. därför att någon av parterna viss tid lämna sådant besked. önskar komplettera utredningen i denna del. Den omständigheten att målsäganden 6.2.2 Allmänna synpunkter på själv eller genom åklagaren kan föra talan och målsägandens rättsställning om enskilt anspråk i anledning av brott att denna ersättningsfråga kan prövas i sam- Målsägandens ställning är djupt förankrad band med åtalet, återverkar på möjligheten och har anor i urgammal rättstradition. att strafföreläggande. Då detta Enligt den äldre germanska rätten var det tillämpa institut infördes 1948 i RB var det givet att naturligt att den som blivit förnärnad och målsägandens intresse inte skulle trädas för kränkt av ett brott, själv eller genon anhönär. Tillämpning av strafföreläggande var riga skulle ha rätt att utkräva hämnd. Den därför utesluten vid sådana brott där anled- fortsatta rättsutvecklingen visar hur målsning förekom att anta att målsägande fanns. äganden så småningom hänvisades till att i Den utvidgning som successivt skett av stället framställa sina anspråk mo: brottsstrafföreläggandets tillämpningsområde har förövaren vid tinget, han fick en italsrätt. motiverat en närmare prövning av måls- Det enskilda åtalet spelade under lång tid en ställning i detta sammanhang. dominerande roll och var ännu i 1734 års ägandens behandlade frågan i lag det principala medan det allmänna åta- Trafikmâlskommittén sitt betänkande Trafikmål (SOU 1963:27). let framstod såsom subsidiärt, även om det Enligt dess mening fanns det mycket som kanske övervägde i praxis. Enligt den gamla talade för att målsäganden även i fortsätt- rättegångsbalken var också det enskilda åtaborde kunna sätt fram- let formellt likställt med det allnänna. I ningen på ett enkelt

108 SOU 1974: 27

detta hänseende innebar nya RB en mycket syn av åtalsbestämmelserna i RB undersöka väsentlig reform genom att det enskilda åta- vilken målsägandens skall bli i ställning let uttryckligen blev subsidiärt i fråga om framtiden. I kommitténs direktiv (statsrådet åklagarbrott och angivelsebrott. Regeln ut- Geijers anförande till statsrâdsprotokollet trycks i 20 kap. 8 § RB sålunda att måls- den 29 juni 1970) anförs att om kriminal-

äganden ej får väcka åtal för brott, som politiska och processekonomiska synpunkter hör under allmänt med mindre han får ökad åtal, betydelse i brottmålsprocessen, angivit brottet och åklagaren beslutat att målsägandens intresse av att straffansvar åtal ej skall äga rum. utkrävs får minskat utrymme. Det fram- Man kan även i andra sammanhang spåra hålls också att åtalsrättskommitténs ställen successiv tillbakaträngning av den all- ningstagande kan för påverka principerna männa uppfattningen om målsäganderätten. målsägandens åtalsrätt. Däremot är det av Genom införandet av brottsbalken 1965 betydelse att målsägandens att möjligheter överfördes ett flertal - hävda inte försämras. målsägandebrott ersättningsanspråk I t.ex. vissa fall av ärekränkning till angi- direktiven framhålls att en reform av samvelsebrotten och blev alltså föremål för all- hällets kan bli till för rättshjälp nytta mänt åtal. I den kriminalpolitiska debatten skadelidande som vill göra gällande ersättfinns också förespråkare för uppfattningen ning i annan ordning än i brottmålsprocess. att målsägandens aktiviteter i brottmål såvitt Mot denna skall brottmålsutbakgrund gäller ansvarsfrågan _- tex_ hans rätt att redningen i detta avsnitt begränsa framställ-

biträda åtal för brott som hör under allmänt ningen till att gälla frågan vilken betydelse åtal (20 kap. 8 § andra stycket RB) - bör ett framställt målsägandeanspråk bör ha begränsas eller helt upphöra. Denna fråga för möjligheten att utfärda strafförelägtogs upp av trafikmålskommittén i betän- gande. kandet Trafikmål. Kommittén anförde här Det står klart att nuvarande förbud mot (s. 112). att utfärda strafföreläggande, när målsäganden förklarat att han ämnar föra talan om »Mâlsägandens rätt att biträda åtalet torde ej, enskilt anspråk i anledning av brottet, inneutom i speciella fall, i någon beaktansvärd utsträckning, vare sig direkt eller indirekt, med- bär en ganska betydande inskränkning av verka till att ansvarsfrâgan erhåller en mera institutets tillämpning i fråga om vissa brott. allsidig prövning. Åklagarens å tjänstens vägnar Den av brottmålsutredningen bland landets förda talan är här i allmänhet den enda som åklagarmyndigheter genomförda enkätunkan anses ha någon saklig betydelse. Den m0derna utvecklingen dersökningen visar också att sådant målsinom kriminalpolitiken innebär även att det är föga lämpligt att vid allmänt ägandeanspråk ej sällan framställs särskilt åtal tillerkänna målsägandens i vid vårdslöshet uppfattning i trafik, skadegörelse(åverpåföljdsfrågan betydelse. Av en jämförelse med kan), misshandel, bedrägligt beteende och förhållanden i övriga nordiska länder framgår egenmäktigt förfarande. I allmänhet rör det också att målsägandens ställning där är mindre stark än i vårt land.» sig om relativt låga belopp. Att den som lider skada genom brott Trafikmålskommittén fann att det i och skall ha rätt att kräva gottgörelse av brottsför sig fanns skäl att ta upp frågan om förövaren utgör en självklar regel. Lika målsägandens ställning i brottmålsprocessen självklart är att samhället ställer resurser till förutsättningslös principiell till den skadelidandes prövning. förfogande för att En sådan vittgående prövning ansågs dock dennes rätt skall kunna tas tillvara. Prininte falla inom ramen för kommitténs cipen om att åklagaren skall föra målsäganuppdrag. dens ersättningstalan i samband med åtalet Brottmålsutredningen har i detta hän- har djup förankring och den ger klart utseende samma uppfattning som trafikmåls- för att den enskilde tryck härvidlag åtnjukommittén. Det ankommer nu i stället på ter samhällets skydd. Det är dock möjligt, åtalsrättskommittén att vid en allmän över- vilket i direktiven för åtalsrättskomantytts

SOU 1974: 27 109

att det i framtiden kommer att ersättning till den skadelidand: och kostnamittén, målsäganden andra medel utanför der för det allmänna. erbjudas för att bevaka sitt Brottmålsutredningen anser att förutsättbrottmålsprocessen ningar bör finnas att på motsvarande sätt ersättningsanspråk. Den avgörande frågan måste emellertid låta strafföreläggandet inrymma ersättningsbli hur långt målsägandens krav på åklaga- anspråk från målsägande eller det allmänna. från måls- Denna summariska handläggningsform lämren bör sträcka sig. Det väsentliga ägandens synpunkt bör vara att han blir par sig väl för sådana frågor av dispositiv ekonomiskt för skadan eller att natur. Från praktiska synpunkter måste gottgjord han en exekutionsur- man dock ställa upp vissa villkor för att i varje fall erhåller hans fordran. Däremot systemet skall kunna fungera. kund, som fastställer kan det inte vara rimligt att målsäganden Det bör sålunda krävas att målsägandens också skall få bestämma vilken processform ersättningsanspråk är klart och välgrundat

som skall väljas. Framstår det från rättsvår- för att det skall tas upp i ett strafförelägsom rationellt I de fall där enskilt kan dens synpunkt eller eljest sär- gande. anspråk skilt att ansvarsfrågan handläggs i komma att aktualiseras gäller som regel att lämpligt förenklade inte detta också kan dokumenteras. Vid hotell-, former, synes målsäganden ha något berättigat intresse av att hindra en restaurang- eller taxisnyltning (bedrägligt om han inte för- beteende) kan målsägande förete räkning sådan ordning, nämligen lorar möjligheten att göra gällande sitt eller nota enligt fast taxa, vid skadegörelse ersättningsanspråk. kan företes räkning på reparationskostnad eller vid ringa Starka praktiska och processekonomiska styrkt kostnadsberäkning, skäl talar emellertid för att ansvars- och er- misshandel kan företes läkarkvitto och verii ett samman- fikationer osv. Man kan utgå ifrån att sättningsfrågan handläggs Det är också som förut framhållits ersättningsfrågan i de flesta fall är ostridig hang. ett allmänt intresse att utför och att gärningsmannen, i den mån han åklagaren målsägandens ersättningstalan, om detta godkänner strafföreläggandet i ansvarsdelen, kan ske utan och anspråket är också är beredd att gottgöra målsäganden olägenhet befogat. Om målsägandena i stället regel- för skada på grund av brottet. hänvisades till att väcka talan i Självfallet kan det dock i vissa fall föremässigt skulle de flesta avstå komma att målsägandens anspråk framstår tvistemål, säkerligen till de kostnader och besvär som orimligt högt eller eljest obefogat. Det med hänsyn även om nu- enskilda anspråket kan också vara oklart som en sådan process medför varande samt kräva särskild utredning som inte kan ordning med allmän rättshjälp självfallet innebär avsevärda lättnader. göras under förundersökningen. I dylika fall synes förutsättningar saknas för att ta upp anspråket i strafföreläggande. Man kan här 6.2.3 Enskilt anspråk i strafföreläggande tänka tvâ möjligheter: antingen att sig bör åtals- helt avstår från att utfärda straff- Enligt gällande ordning i Norge åklagaren fattas om åtal föreläggande samt väcker åtal i vanlig ordmyndigheten innan beslut och vissa mindre för- ning (varvid förutsättningar erbjuds målsbeträffande förseelser att själv föra ersättningstalan i brytelser (se ovan s. 60) som regel utfärda äganden skall innehålla brottmålet) eller att han utfärdar straffs.k. forelegg. Forelegg uppoch i förekommande föreläggande i ansvarsdelen samt hänvisar gift om det bötesstraff målsäganden att föra skadeståndstalan i den fall det förverkande som yrkas. Vidare stadatt om skada för tvistemål stadgade ordningen. Som gas i 287 § straffeprocesloven och nedan under 6.2.4 närmare skall utvecklas vållats genom den straffbara handlingen ersättning krävs därför eller om utredningen anser utredningen sig inte kunna godta det medfört rättegångskostnader som skall åvila senare alternativet. den även kan omfatta En annan begränsning av möjligheten att dömde, forelegget

SOU 1974: 27

ta upp enskilt anspråk i strafföreläggande yrkande om ersättning för s.k. smitnota, kan gälla anspråket storlek. Eftersom det i butiksinnehavarens för ersättningsanspråk praktiken kommer att röra sig om brott av snattad krav vara, fastighetsägarens på mindre allvarlig art kan man som regel för krossad betalning fönsterruta) brukar räkna med att eventuella enskilda anspråk dock målsäganden inte yrka ränta. avser relativt låga belopp. Ifråga om vissa Det skulle stöta på praktiska problem att brott - t.ex. vårdslöshet i trafik, skade- ta upp sådant ränteyrkande i strafföreläggörelse, allmänfarlig vårdslöshet - kan gande. I de flesta fall kommer man att dock den faktiska skadan bli ganska bety- sakna bevis angående tidpunkten för deldande. Vid dylika oaktsamhetsbrott kan givning av föreläggandet flertalet missgraden av straffbarhet inte utan vidare tänkta erhåller strafföreläggandet i vanligt mätas i förhållande till den straffbara brev varefter gär- de erkänner och godkänner ningens effekt. föreläggandet före eller efter antingen på- Generellt bör gälla att strafföreläggandet minnelse från rikpolisstyrelsen, åtskilliga inte skall omfatta ersättningsanspråk av utan att ens datera godkännandet. Någon mera betydande värden. Detta för tanken bestämd delgivningsdag till utgångspunkt till den nya ordningen med förenklad rätte- för ränteberäkning kan därför inte faststäl-

gång i tvistemål. Denna skall i tillämpas las. En möjlighet vore visserligen att i stället första hand på tvister där det normalt inte för delgivningsdag utgå från dagen för är ekonomiskt försvarligt att driva saken i skadans uppkomst eller dagen för strafföreordinär process. Från dessa utgångspunkter utfärdande. En läggandets sådan ordning anses det nödvändigt att tillämpningsområ- skulle dock vara svår att foga in i systemet.

det begränsas med hänsyn till tvisteföremå- Enligt vad utredningen inhämtat skulle det

lets värde. Värdegränsen anknyts till basbe- vara nära nog olösligt att på datamaskinell

loppet enligt lagen (1962:381) om allmän väg få fram dessa uppgifter och redovisa försäkring. Om tvisteföremålets värde dem i slutbeviset vilket lig- vore nödvändigt för ger under ett halvt basbelopp, räknat för exekution av anspråket.

oktober månad näst föregående år, är det Mot denna anser bakgrund utredningen förenklade förfarandet i princip tillämpligt. att yrkande om löpande ränta på enskilt Därigenom får man en form av indexregle- anspråk bör utgöra hinder för tillämpning

ring så att värdegränsen följer skiftning- av strafföreläggandet.

arna i prisläget och alltså utan lagändring Ytterligare en begränsning bör göras. Det

efter förekommer anpassas prisutvecklingen. (Se vidare i dag ibland att enskilt anspråk prop. 1973:87 s. 138 ff). på grund av brott riktas mot underårig.

Utan jämförelser i övrigt anser brottmåls- Enligt 21 kap. 1 § RB skall misstänkt själv

utredningen att värdegränsen för enskilt föra sin talan. Är han omyndig, skall rät-

anspråk i strafföreläggande lämpligen bör ten, om det med hänsyn till brottets beskaf-

bestämmas på motsvarande sätt till ett halvt fenhet eller eljest anses erforderligt, höra basbelopp. Basbeloppet är f.n. (januari 1974) den som har vårdnaden om honom. Vård- 8 lOO kronor. nadshavaren kan också föra talan för den

En särskild om enskilt fråga gäller an- omyndige. Är det fråga om underårig och

språk som tas upp i strafföreläggande även är målet inte av ringa art brukar rätten bör kunna innefatta yrkande om ränta. Det kalla den underåriges vårdnadshavare till förekommer f.n. att målsägande vid talan Förs talan om enskilt huvudförhandlingenf inför domstol yrkar ränta på skadeståndet,

varvid räntan som regel i analog tillämpning 5 Enligt 9 § lagen (1964:167) med särskilda med 9 kap. 10 § handelsbalken beräknas bestämmelser om unga lagöverträdare får en till fem procent att gälla från dagen för underårig inte dömas till fängelse, skyddstillsyn delgivningen av anspråket. Är det fråga om eller ungdomsfängelse utan att vårdnadshavaren mindre där så lämpligen kan ske - blivit hörd i belopp (t.ex. restaurangchefens målet.

SOU 1974: 27 lll

i mindre brottmål beror det på om- från strafföreläggande och i stället väcka anspråk ersättningsanspråkets åtal i vanlig ordning. Målságanden blir därständigheterna (bl.a. om vårdnadshavaren skall underrät- vid hänvisad till att själv föra sin talan i storlek) tas. Det förekommer att rätten sänder kopia brottmålet, om åklagaren inte anser sig av kallelsen till vårdnadshavare. Förs talan kunna göra detta enligt 22 kap. 2 § RB. om enskilt anspråk mot underårig i den för Emellertid kan även den situationen upptvistemål stadgade ordningen uppträder komma att målsägandens anspråk uppenvårdnadshavaren som ställ- barligen är obefogat och åklagaren av denna (förmyndaren) företrädare. I sådant fall brukar denne kal- anledning inte anser sig kunna ta upp detta - skulle las särskilt. i strafföreläggande och ej heller att föra i

I prop. (l974:44) föreslås att myndighets- vara beredd målsägandens talan

åldern sänks från 20 till 18 år. Därmed in- rättegång. Det finns skäl som talar för att skränks behovet av underrättelse till vård- åklagaren i så fall borde ha möjlighet att i mål som talan om utfärda strafföreläggande iansvarsdelen och nadshavare gäller Den som hänvisa att föra sin skadeersättningsanspråk mot underårig. målsäganden är under vara förhind- ståndstalan i den för tvistemål stadgade ord- 18 år skall i princip Det kan vid ningen. Det förefaller nämligen obilligt att rad att åtaga sig förbindelser. dessa förhållanden inte vara att målsäganden genom ett sådant obefogat lämpligt anspråk skulle kunna förhindra att ett brott enskilt anspråk tas upp i strafföreläggande till den som är under 18 år för av relativt bagatellartad beskaffenhet handoch lämnas utan medgi- läggs på det från processekonomisk syngodkännande förmyndarens heller bör utfärda punkt lämpligaste sättet. Det står emellervande. Ej åklagaren om han har kännedom tid klart att en sådan ordning, enligt vilken strafföreläggande åklagaren ges möjlighet att oberoende av om att den misstänkte är omyndigförklarad målsägandens anspråk utfärda strafföreenligt 10 kap. FB. läggande, skulle betyda en radikal föränd-

ring av målsägandens ställning. Hänsyn 6.2.4 Enskilt anspråk utgör i vissa fall skulle inte behöva tas till målsägandens be-

hinder mot strafföreläggande gäran att åklagaren skall väcka åtal, varigeatt det kan nom målsäganden bereds möjlighet att bi- Av det hittills anförda framgår träda åtalet och/eller att föra talan om tänkas uppkomma situationer då målsäganenskilt anspråk i brottmålet. Ej heller skulle den jämlikt 22 kap. 2 § RB begär att åklahans talan om enskilt målsäganden kunna utnyttja sin subsidiära garen skall utföra brottet åtalsrätt i sådana fall då åklagaren inte vill anspråk och åklagaren finner att väcka åtal utan föredrar att utfärda straffvisserligen faller inom strafföreläggandets tillämpningsområde men det enskilda an- föreläggande. är så beskaffat att det lämpligen Som tidigare framhållits anser utredspråket Bör att målsägandens ställning i brottinte bör tas upp i strafföreläggande. ningen i så fall avstå från att tillämpa målsprocessen bör bli föremål för en allåklagaren institutet eller bör han utfärda strafföre- sidig utredning, varvid uppmärksamheten och hänvisa målsäganden att föra särskilt bör ägnas frågan om målsägandens läggande talan i den för tvistemål rätt att biträda åtalet och hans subsidiära stadgade ordningen? nämnts en fördel om åtalsrätt. En sådan översyn ligger till viss Det är som förut av ett brott kan ske samti- del inom åtalsrättskommitténs uppdrag. handläggningen som skadeståndsdelen. Utredningen anser därför att frågan om en digt i såväl ansvarshindret mot att tillämpa inskränkning i målsägandens åtalsrätt, spe- Är det uppkomna bero- ciellt i vad avser strafföreläggandebrott, inte strafföreläggande i skadeståndsdelen ende på att det enskilda anspråket överstiger bör brytas ut till särskild behandling. åkla- Enligt utredningens mening bör tillvägavärdet av halvt basbelopp, synes därför böra avstå gångssättet vara följande. Under förundergaren under alla förhållanden

112 SOU 1974: 27

sökningen underrättas målsäganden i före- sen (1969:38) I lagen anges i vilka fall utkommande fall om att enskilt anspråk kan drag av eller upplysning om innehållet i grundas på brottet (22 kap. 2 § andra styc- polisregister får meddelas. Däri anges också ket RB). Målsäganden anmodas därvid att, i vilka fall polischef får utfärda intyg eller om han har ersättningsanspråk, anmäla utlåtande om någons vandel, redbarhet eller detta i samband med polisutredningen. Han lämplighet för viss verksamhet eller om erinras vidare om att anspråket i så fall kan annan liknande omständighet. Det anses såkomma att tas upp i strafföreläggande, om lunda föreligga ett legitimt intresse av att åklagaren anser att förutsättningar finns utredning om enskilds vandel kan föreför sådant. Hinder för utfärdandet förelig- bringas. Officiella vandelsupplysningar kan ger om målsäganden begär att åtal skall behövas för anställningsprövning i vissa beväckas vid domstol eller föredrar att själv fattningar, för tillstånd till inresa, uppehåll föra sin talan. Åklagaren prövar därefter och arbete i utlandet och någon gång också om förutsättning finns för strafföreläggande för personliga angelägenheter av olika slagf i ansvars- och ersättningsdelen. Faller brot- Det står sålunda klart att registreringen tet inom strafföreläggandets tillämpnings- av ett brott i polisregistret kan få konseområde och anmäler målsäganden ett ersätt- kvenser som den misstänkte antagligen i ningsanspråk som är klart och okomplice- allmänhet inte reflekterar över när han rat, bör sådant föreläggande utfärdas. I undertecknar ett godkännande av strafföreannat fall väcks åtal i vanlig ordning. Skulle läggande. strafföreläggandet inte godkännas i dess Godkännandet kan också medföra regihelhet måste såväl ansvars- som ersättnings- strering i andra register och leda till nya delen prövas av domstol. Det förutsätts där- myndighetsingripanden som i vissa fall kan vid att åklagaren som regel för mâlsägan- framstå som betydligt allvarligare än själva dens talan i målet. bötesstraffet. Avser strafföreläggandet vissa brott som knyter an till alkoholbrottslighet skall anmälan ske till riksskatteverket 6.3 Strafföreläggandets rättsverkningar enligt kungörelsen (1955:512) om skyldighet att meddela 6.3.1 Allmänna synpunkter vissa uppgifter till riksskatteverket. På Med särskild rättsverkan förstås i 48 kap. grundval av dessa uppgifter förs personre- 2 § andra stycket RB i första hand förver- gister, från vilket utdrag kan meddelas efter kande av egendom (varor vid olovlig varuframställning av vissa myndigheter. Dylik införsel, narkotika vid ringa narkotikabrott, brottslighet kan också medföra att riksskatmopeddelar vid brott mot mopedförord- teverket beslutar om upptagande på spärrningen, vilt och redskap vid brott mot jakt- lista enligt 18 § rusdrycksförsäljningsförordoch fiskelagstiftningen, lotteriinsatser vid ningen den dömde (1954:521), varigenom brott mot lotteriförordningen osv.). Järn- vägras utminutering. Vissa brott (fylleri, ställt med förverkande upptas annan sådan kan vid återfall åberorattonykterhetsbrott) rättsverkan varmed förstås fordonsskatt, som indikation pas mot gärningsmannen för dubbel hundskatt, jaktvårdsavgift, älgavgift nykterhetsvårdande åtgärder jämlikt 15 § m.m. lagen (1954:579) om nykterhetsvård. Den som godkänner strafföreläggande Särskilt betydelsefull är registreringen i registreras i polisregister, som enligt 1 § körkortsregistret. Dit hänförs inte bara upplagen (1965: 94) om polisregister m.m. skall gifter om överträdelser mot lagen (1951: tjäna till upplysning om brott för vilket någon misstänkts, åtalats eller dömts eller 4 om någons vandel i övrigt. Viss begränsning Frågan om vandelsintygen behandlades i beträffande utredningen om den allmänna registrering av lägre bötesstraff brottsregistreringen (SOU 1961 :l 1) vilken ledde till betydande föreskrivs dock i 2 § polisregisterkungörel- restriktivitet vid utfärdandet av sådana.

SOU 1974: 27 113

649) om straff för vissa trafikbrott utan skild fråga gällde tolkningen av uttrycket om andra överträdelser - ”annan sådan rättsverkan i 48 kap. 2 § även uppgifter - samt åtskil- andra stycket RB. Kommittén hänförde sig t.ex. narkotikabrott, fylleri liga brott enligt brottsbalken, där påföljden därvid till ett uttalande av departementscheblivit annan än böter. Anteckning i kör- fen i prop. 1964:10 (s. 151), enligt vilket det kan framförallt få betydelse inte skulle vara fråga om samma vidkortsregistret för eventuell återkallelse av körkort. Vissa sträckta krets av särskilda rättsverkningar, brott - t.ex. - kan medföra som avses i 36 kap. 6 § brottsbalken, utan rattfylleri omedelbar återkallelse medan andra brott blott om förverkandeliknande följder av att först vid återfall kan tänkas leda till sådan någon fälles till ansvar, t.ex. de som nämns reaktion. Beslut om återkallelse meddelas i 9 § förordningen den 17 maj 1923 ang. av länsrätten. Som nedan närmare skall ut- skatt för hundar och l0 § andra stycket vecklas har trafikmålskommittén i sitt be- kungörelsen den 23 maj 1958 ang. rätt att tänkande Rätten till ratten (SOU 1972:70) innehava radiomottagningsapparat. föreslagit att frågan om körkortsåterkallelse Genom detta uttalande ansåg trafikmålsav brott i fortsättningen skall kommittén att det klart fick anses framgå på grund handläggas av den domstol som dömer i att körkortsingripande, varmed även avsågs ansvarsfrågan. varning, ej kunde tas upp i ett strafföreläg- Utredningen anser att de angivna exem- gande utan att nämnda stadgande i 48 kap. - i ordets RB ändrades. plen på vilka rättsverkningar vidsträckta bemärkelse - som ett strafföre- I sin prövning av frågan i vilken utsträckläggande kan få, i hög grad belyser vad ning strafföreläggande borde kunna använtidigare framhållits om behovet av informa- das för att avgöra körkortsfrågor, anförde tion på detta område. Det är rimligt att den trafikmâlskommittén bl.a. följande (s. 151 som föreläggs att godkänna ett straffanspråk ff): blir upplyst om att han genom ett sådant godkännande påtar sig ansvar för brottet »Kommittén har inte - framförallt med tanke samt att på den utveckling som pågår och som innebär det godkända strafföreläggandet av strafföreläggande kan medföra som i sin tur kan en vidgad användning registrering funnit anledning att närmare undersöka i vilken få vissa följder för honom i framtiden. används i sådana utsträckning strafföreläggande Detta krav på saklig information framstår fall som avses med återkallelsegrunden i 33 § som än mer pâkallat vid en fortsatt utvidg- 2 mom. första stycket 4 VTF (väsentlig vårdslöshet). Det finns emellertid anledning anta att ning av strafföreläggandets tillämpningsomutvecklingen går i den riktningen att strafföreråde. kommer läggande i alltmer vidgad utsträckning att användas vid allt grövre vårdslösheter. En väsentligt hämmande faktor på denna utveckling torde dock den omständigheten vara, att 6.3.2 Körkortsåterkallelse den misstänkte, med tanke på ovissheten om 6.3.2.1 Rätten till ratten strafföreläggandets konsekvenser för körkortet, inte anser sig kunna godkänna strafföreläggande Som tidigare nämnts föreslog trafikmåls- där antalet dagsböter överstiger 25. kommittén att körkortsfrågan i anledning av trafikbrott skall avgöras vid allmän dom- Den tidigare principen om att strafföreläggande skulle användas endast vid brott av ordningsstol. I beslutet om ovillkorlig återkallelse karaktär torde få anses genombruten av det i skall domstolen bestämma viss tid, lägst en prop. 1968:82 framlagda och av riksdagen månad och högst fem år (körkortsspärr), antagna förslaget om vidgat tillämpningsområde före vars utgång föraren ej får medges be- för strafföreläggande. Härigenom tillämpas detta institut även vid t.ex. brottsbalksbrott med hörighet att föra körkortspliktigt fordon. fängelse i straffskalan. Erfarenheterna av den Trafikmålskommittén föreslog också att genomförda lagändringen har, enligt vad komfrågan om ovillkorlig körkortsspärr skulle mittén inhämtat, varit goda. Det torde därför kunna tas upp i strafföreläggande. En sär- kunna antas att den utveckling som pågått allt-

ll4 SOU 1974: 27

sedan rättegångsbalken infördes år 1948 och som Det kan nämnas att erfarenheterna från Norge,

inneburit en vidgad användning av strafföre- där polisen-åklagaren beslutar om körkortsin-

läggande inte kommer att avstanna. För trafik- gripande, talar för att âklagama är kompe-

brottens del torde det sålunda kunna förväntas tenta för uppgiften. Invändningar som framförts

att utvecklingen går i den riktningen, att straff- till kommittén i fråga om det norska systemet

föreläggande kommer att användas även vid har således framförallt avsett det förhållandet

Lex. vissa enklare trafiknykterhetsbrott. Härför att straffpåföljden och körkortspâföljden ej

talar också den internationella utvecklingen. beslutas samtidigt.

Principen vid strafföreläggande är den att inte

svårare straff än böter får tas upp i ett sådant För ett ställningstagande till frågan om och i föreläggande. Detta talar för en återhållsamhet vilken utsträckning körkortsingripande skall vid användningen av strafföreläggande, om kunna tas upp i strafföreläggande synes vidare böra beaktas. längre tids körkortsingripande ifrågasätts. följande

Även kravet på snabbhet i systemet och så Den enskilde bör inte, om inte mycket starka långt möjligt förenklad handläggning måste skäl talar för det, belastas med en från hans beaktas. Om strafföreläggande ej får uppta synpunkt onödigt omständlig procedur. Den ökade allmänna ett vissa körkortsingripanden skulle otvivelaktigt i utbildningsnivån utgör viss begränsad utsträckning mål som f.n. handstarkt skäl för denna principiella utgångspunkt. Det måste för allmänhetens förståelse för rätts- läggs med strafföreläggande i fortsättningen

komma att handläggas vid huvudförhandling väsendet anses vara av vikt att inte handlägginnehåller moment inför allmän domstol. Härigenom skulle straffningssystemet som ter sig Detta processen i dessa fall bli mera komplicerad än meningslösa. gäller i synnerhet i t.ex. för närvarande. Visserligen skulle detta antagsådana fall där den enskilde inte har någon ligen mer än väl uppvägas av att beredvilliginvändning mot ett av myndigheterna planerat heten att godkänna strafföreläggande i trafikingripande. En jämförelse mellan nu i vissa mål torde komma att bli än större än för närfall tillämpade former för handläggning av varande eftersom den misstänkte ej skulle körkortsingripande vid länsrätt med skriftlighet behöva befara att strafföreläggande i efterhand och en ensam befattningshavare â ena sidan, läggs till grund för körkortsingripande. Trots och strafföreläggandesystemet å andra sidan, de sålunda redovisade samlade fördelarna måste synes visa att dessa handläggningsformer i själva det ses som en allvarlig olägenhet att handverket är rätt likvärdiga. I båda fallen saknas läggningen av vissa brottmål kompliceras. lekmannainflytande. Någon förhandling sker ej.

Däremot kan i båda fallen den misstänkte ta Sammanfattningsvis torde kunna sägas att det personlig kontakt med den beslutande. Vad från rättssäkerhetssynpunkt inte torde kunna gäller personalens kompetens torde ej kunna riktas några invändningar mot att i strafföregöras gällande att det här föreligger några läggande tas upp beslut om vissa kortare körolikheter vare sig vad gäller utbildning eller kortsåterkallelser. Detta skulle också ligga i på annat sätt mellan åklagare som utfärdare av linje med den nya syn på institutet som brutit strafföreläggande och den domare vid länsigenom under senare år, och som fått sitt rätt som handhar körkortsfrågor. klaraste uttryck genom de förslag som lagts

Däremot fram i prop. 1968:82. kan sägas att beslutanderätten i kör-

kortsfrågor f.n. vid länsrätterna anförtrotts Kommittén anser att en lämplig avvägning av domare med längre tids erfarenhet av administrativt de olika intressen och argument, för vilka här arbete. För att jämförbarhet skall redogjorts, bör leda till att i strafföreläggande erhållas torde det således vara nödvändigt att vid skall kunna tas upp körkortsåterkallelse i komövervägandena utgå från att även på bination med en körkortsspärr på högst tre áklagarsidan särskilda behörighetsregler måste månaden» gälla. Slutligen kan sägas att länsrättens beslut

kan överklagas men däremot inte ett beslut av Trafikmålskommitténs förslag innebar att åklagare att utfärda strafföreläggande. Mot detta kan emellertid invändas att strafföre- 48 kap. 2 § RB skulle ta upp ett nytt stycke

läggandet endast får rättsverkningar i förhål- enligt vilket »i strafföreläggande får intagas

lande till den enskilde i de fall denne godkänner föreläggande av ovillkorlig körkortsåterkal-

föreläggandet. Kravet pâ godkännande vid lelse med körkortsspärr högst tre mânader». strafföreläggande torde således kunna ses som

en rättssäkerhetsgaranti jämförbar med den

enskildes rätt att överklaga ett beslut av

länsrätt.

SOU 1974: 27 115

strafföreläggandet. Var gränsen skall gå för 6.3.2.2 Utredningens överväganden tiden för körkortsåterkallelse i strafföreläg- Enligt direktiven för brottmålsutredningen gande är tveksamt. Emellertid föreligger skall i reformarbetet »hänsyn tas till möjlig- övervägande skäl för att - i avvaktan på heten att vissa frågor om indragning av kör- utvecklingen av domstolspraxis i körkortskort i en framtid kan tänkas - tiden längre än förebli handlagda frågor ej bestämma i trafikbrottmål». Vidare bör utredningen slagna högst tre månader. överväga »i vad mån frågor om körkorts- Enligt förslaget till körkortsreform har sanktioner kan passas in i ramen för ett åklagaren betydelsefulla uppgifter ifråga om eventuellt nytt förfarande i brottmålsproces- körkortsingripanden. I de fall då körkortssen». återkallelse för ett trafikbrott inte är obli- Trafikmålskommitténs förslag är f.n. gatorisk, skall åklagaren sålunda ta ställföremål för rernissförfarande. Det har inte ning till om det krävs körkortsingripande varit möjligt för utredningen att avvakta eller ej. Anser åklagaren körkortsingripande departementsbehandlingen av förslaget, vil- erforderligt har han att avgöra om förutket skulle ge säkrare underlag för en be- sättning föreligger att använda strafförelägdömning av körkortsfrågan. I dagens läge gande med körkortsspärr högst tre månader kan utredningen sålunda bara utgå från tra- eller om han skall väcka åtal. I stämningsfikmålskommitténs förslag som en möjlig ansökan bör han enligt kommittén ta upp lösning. Vad särskilt gäller förutsättning- eventuellt yrkande om körkortsåterkallelse. arna för upptagande av körkortsspärr i Om strafföreläggandet inte tar upp körstrafföreläggande har kommittén endast kortsspärr behöver den misstänkte ej räkna angett de huvudsakliga riktlinjerna för en med att vid godkännande av föreläggandet sådan reform. _ som nu -- riskera att i efterhand drab- Det är från utredningens synpunkt en för- bas av körkortsingripande och detta torde del om frågan angående eventuellt körkorts- öka beredvilligheten att godkänna strafföreingripande pâ grund av brott kan handläg- lägganden i trafikmål. gas i omedelbart samband med prövningen Enligt nuvarande praxis medför straff för av ansvarsfrågan. Återkallelse och bestäm- t.ex. vårdslöshet i trafik i regel ej körkortsmande av körkortsspärr bör samordnas med återkallelse. Det kan antas att även efter den allmänna straffpåföljden. Därmed vin- körkortsreformens genomförande strafförener man också att den dömde redan i sam- läggande kan komma att i stor utsträckning band med domen får kännedom om reak- användas vid dessa brott. . tionen i hela dess vidd och att han mot Förutsättningar att tillämpa strafförelägdenna bakgrund kan vidta nödvändiga åt- gande vid olovlig körning föreligger även gärder. enligt kommittéförslaget. Olovlig körning En samordning av straffpâföljd och kör- medför inte obligatorisk körkortsspärr. Det kortsingripande kan enligt förslaget ske är enligt kommitténs uppfattning huvudsakredan hos åklagaren genom strafföreläg- ligen grov olovlig körning som bör förangande. I detta kan tas upp både böter och leda körkortsspärr. körkortsåterkallelse. Körkortsingripande är Frågan om strafföreläggande för trafikemellertid ofta en djupt ingripande åtgärd brott kompliceras emellertid av att trafikför den enskilde och drabbar honom inte mâlskommittén tänker sig möjligheten att sällan hårdare än både böter och fängelse. domstolarna i vissa fall skall kunna besluta Även från samhällets synpunkt är det stora om Villkorlig körkortsåterkallelse, om det nackdelar med körkortsâterkallelser, sär- finns anledning anta att körkortsinnehavaskilt för längre tid. ren i fortsättningen vinnlägger sig om att Dessa förhållanden talar för att, som tra- följa trafikens regler. Villkorlig körkortsfikmålskommittén föreslagit, endast kortare återkallelse skall kunna förbindas med företids körkortsåterkallelse bör få tas upp i skrifter om vård eller behandling som har

116 SOU 1974: 27

betydelse för körkortsinnehavarens förmåga rymme för strafföreläggande. att föra körkortspliktiga fordon. Även ifråga om fall av vårdslöshet i trafik Dessa omständigheter gör att den miss- som ej tidigare nämnts kan man räkna med tänkte som föreläggs ett bötesstraff jämte att strafföreläggande med körkortsspärr ej t.ex. två månaders körkortsspärr kan bli sällan kan användas. Det är att märka att mindre benägen att godkänna föreläggandet kommittén vidgar möjligheterna att använda om han samtidigt räknar med möjligheten kortare tider för körkortsåterkallelser geatt återkallelsen kan bli Villkorlig vid even- nom att sätta lägsta gränsen till en månad tuell domstolshandläggning. Utredningen samt att kommittén allmänt förordar koranser inte att man bör gå så långt att även tare körkortsåterkallelsetider än för näråklagama skall ges möjlighet att besluta om varande. sådan Villkorlig återkallelse i strafföreläg- Beträffande rattonykterhet innebär förgande. Detta framstår med hänsyn till den slaget en skärpning av reglerna för körkortsuppbyggnad som Villkorlig återkallelse fått ingripande. Körkortsåterkallelse blir sålunda i kommittéförslaget inte som någon lämplig obligatorisk utom i några sällsynta undanlösning. I den mån strafföreläggande skall tagsfall. Men det kan antas att domstolarna kunna användas vid brott, som kan antas särskilt vid lindrigare fall av rattonykterhet föranleda körkortsspärr, blir det därför nöd- ofta kommer att besluta om Villkorlig körvändigt att begränsa tillämpningsområdet kortsâterkallelse. Det kan också bli fråga till sådana fall där man måste räkna med om att meddela föreskrifter om vård, beovillkorlig körkortsâterkallelse, dvs. där handling eller utbildning. Kommittén tillenligt trafikmålskommittén sådan åtgärd mäter rehabiliteringen stor vikt. krävs av »den allmänna respekten för trafi- Med den utformning av samhällsreakkens regler». tionen som kommittén - i nära föreslagit Tillämpningsområdet för strafföreläggan- anslutning till påföljdssystemet i brottsbalde vid trafikbrott kommer att i hög grad ken - finns det knappast något utrymme bero på i vad mån det blir fast praxis hos för summarisk handläggning hos åklagaren domstolarna att för vissa brottstyper döma av dessa mål. Däremot föreligger behov av till ovillkorlig körkortsâterkallelse under förenklad handläggning av målen hos domkortare tid. stolarna. Främst torde så bli fallet vid körkortsâterkallelse för överträdelser av för trafiksäker- 6.4 Tekniska frågor vid genomförandet av heten grundläggande regler. Den som exemutredningens reformförslag _ pelvis kör mot rött ljus, ej iakttar stopplikt 6.4.1 Allmänna synpunkter eller kör avsevärt fortare än tillåten hastighet blir av med körkortet på en månad I kap. 3 har utredningen redovisat nuvaeller längre även om någon olycka ej inträf- rande system för databehandling av strafffat, såvitt ej särskilda skäl talar däremot, föreläggande. Därav framgår att till detta t.ex. föraren gjort vad man kan begära av system hör olika arbetsmoment som utförs honom. Enligt nuvarande praxis blir påfölj- av polis- och åklagarmyndighet enligt noga den i regel endast böter. fastställda rutiner. ADB-rutinen utgör ett Trafikmålskommittén förordar att kör- delsystem inom rättsväsendets informationskortsingripandet skall användas som ett system (RI) och regleras förutom av straffmera effektivt medel i kampen mot trafik- föreläggandekungörelsen även av kungörelolyckorna och betonar Vikten av att den sen (1970:517) om rättsväsendets informaföreslagna skärpningen inte stannar på tionssystem. papperet utan följs upp genom övervakning För att uppfylla de i lagstiftningen givna från polisens sida. förutsättningarna har flertalet delsystem Då sådana överträdelser är talrika finns inom RI måst göras tekniskt komplicerade. det beträffande dessa brottstyper stort ut- Den starka integration som skett och fort-

SOU 1974: 27 117

löpande sker mellan olika delsystem är laborera med två alternativa blankettset, ägnad att ytterligare komplicera systemen det ena för sådana fall då strafförelägganfrån teknisk synpunkt. Mot bakgrunden det bara avser böter, det andra för sådana härav är det omöjligt att i förväg överblicka fall då strafföreläggandet avser böter jämte samtliga problem som kan uppkomma till särskild rättsverkan och/eller enskilt anföljd av vissa ändringar i rättsreglerna. I språk. Härtill kommer tilläggsblad om utdet följande redovisas sådana problem som rymmet för gärningsbeskrivning på en blankan skönjas redan på nuvarande stadium. kett inte räcker till. För att genomföra en anpassning av strafförelägganderutinen till ändrade rätts- 6.4.2.1 Olika huvudblanketter regler krävs dels rena systemmodifieringar dels ändringar av de manuella arbetsmo- Anvisningar för hur den misstänkte skall ment som hör till rutinen (nya blanketter, förfara med anledning av strafföreläggandet nya anvisningar, utbildning av personal blir olika beroende på om föreläggandet osv.). Båda typerna av ändringar kan vara innehåller endast böter eller om därjämte tidskrävande. Tidsbehovet för systemmodi- särskild rättsverkan/enskilt anspråk förefiering kan beräknas först efter en analys kommer. I det övervägande antalet fall föreutförd av datateknisk expertis med utgångs- läggs endast böter. För flertalet misstänkta punkt från den definitiva utformningen av blir således en sammanhållen anvisning onöen ny lagstiftning. Ändringar i de manuella digt omfattande och svåröverskådlig genom strafförelägganderutinerna är främst ett att den behandlar situationer som inte är problem för åklagarväsendet men berör aktuella i det föreliggande fallet. Separata även rikspolisstyrelsens verksamhet med anvisningar för de båda typfallen bör därför uppföljningen. ges. En uppskattning av tidsåtgången för att Detta kan uppnås antingen genom att anpassa ADB-systemet till de skisserade anvisningar bifogas som löst blad eller lagändringama kan således inte göras. Det genom att olika huvudblanketter med påär emellertid angeläget understryka att en tryckta anvisningar används. sistnämnda grundläggande förutsättning för ändringar i alternativ torde vara att föredra. ADB-systemen är att tidskravet blir tillgo- Det möter emellertid inga tekniska svådosett. righeter att hålla sig till endast en huvudblankett med antingen en gemensam anvisning påtryckt eller separata anvisningar 6.4.2 Problem vid en utvidgning av bifogade som lösblad. strafföreläggandets tillämpningsområde Utredningens förslag tar sikte på att vidga 6.4.2.2 Tilläggsblad i större omfattning området för strafföreläggande till att gälla alla brott för vilka stadgas böter eller fäng- Redan i dagens läge används tilläggsblad då else i högst sex månader samt att bestämma flera gärningsbeskrivningar förekommer gränsen för det högsta straff som brottet in och dessa inte ryms på huvudblanketten. concreto får förskylla till 60 dagsböter. Systemet med tilläggsblankett är således Vidare skall möjlighet öppnas att ta upp ingen nyhet men torde få användas mera målsägandeanspråk till visst begränsat be- frekvent än hittills eftersom visst blankettlopp i föreläggandet. utrymme åtgår för uppgifter om målsägande Med hänsyn till databehandlingen och och enskilt anspråk. den centrala uppföljningen i övrigt av straff- Användande av tilläggsblad kan emellerföreläggande möter inga avgörande hinder tid begränsas genom ovan framförda förslag mot att införa dessa ändringar. Reformen om olika huvudblanketter. Blankettutrymförutsätter att gällande blanketter erhåller me för målsägande och enskilt anspråk ett delvis annat innehåll. Man bör lämpligen behöver då inte reserveras i det stora antal

118 SOU 1974: 27

fall då föreläggandet innehåller endast böter.

6.4.2.3 Strafföreläggandet som exekutionsurkund för enskilt anspråk Avsikten är att godkänt strafföreläggande innehållande målsägandeanspråk skall utgöra exekutionsurkund. Detta förutsätter att målsäganden erhåller ett dokument med uppgifter om honom själv, den bötfällde och det godkända anspråket. Ett sådant dokument kan framställas på olika sätt:

a) mâlsäganden erhåller kopia av det utfärdade föreläggandet och därefter en underrättelse från datasystemet att godkännande skett b) målsäganden erhåller kopia av det godkända föreläggandet från rikspolisstyrelsen c) målsäganden erhåller hela exekutionsurkunden i form av ett datamaskinellt framställt dokument.

Vilket av de olika alternativen som lämpligen bör väljas får bedömas från praktiska synpunkter varvid olägenheterna med vidgade datarutiner (stansning och maskinell lagring av nya uppgifter) måste vägas mot olägenheterna av tyngande manuella rutiner. Av betydelse är självfallet i vilken omfattning man kan räkna med godkända förelägganden med mâlsägandeansprák.

SOU 1974: 27 119

7 Handläggningen av strafförelägganden

7.1 Bakgrund figur 7:1 framgår sålunda att åtskilliga av

dem som godkänner föreläggandet dessför- Varje år utfärdas omkring 225 000 strafföreinnan är föremål för särskilda åtgärder (40 lägganden. För en allmän bedömning av institutets effektivitet är det av intresse att procent påminnelse och 32 procent delgiv-

ning av föreläggandet). Det saknas närmare se vad som händer med dessa ärenden, dvs. uppgifter om i hur hög grad detta gäller i vilken utsträckning godkännande, bestriparkeringsförseelser och fylleri respektive dande eller passivitet kan konstateras i olika andra brott. En jämförelse med tabell 7:1 skeden av förfarandet. Figur 7:1 ger en visar dock att en betydande del av de föreschematisk framställning härav. 180 000 lägganden som återremitteras avser parkeförelägganden blir godkända, 16000 beringsförseelse och fylleri. 14 procent av stridda och 29000 kan inte med säkerhet - utfärdade förelägganden avseende parkedelges. Sammanlagt 45 000 förelägganden - ringsförseelse återremitteras. Motsvarande bestridda eller inte delgivna återremitandel för fylleri är inte mindre än 42 teras från rikspolisstyrelsen till åklagarmynprocent. dighet för ställningstagande i åtalsfrågan. Även om parkeringsförseelse och fylleri Vid betraktandet av dessa siffror måste avförs från strafföreläggandets tillämpningsdock hållas i minnet att en mycket stor del område kvarstår dock betydande problem av utfärdade strafförelägganden gäller såfrån effektivitetssynpunkt. Av de förelägdana förseelscr som avses i 1 § lagen (1960: ganden som återremitteras till om åklagare 683) parkeringsbot (parkeringsförseelantingen därför att föreläggandet bestritts ser) och 16 kap. 15 § BrB (fylleriförseeleller därför att delgivningen misslyckats ser). Av tabell 7:1 framgår att av de straffhänförs drygt 38 procent till andra brott än förelägganden som utfärdades under nio nämnda förseelser. Utredningens reformförmånader 1973 avsåg ca 58 procent sådana slag innebär också en utvidgning av instiförseelser. För storstäderna är andelen avsetutets tillämpningsområde. Det saknas därvärt högre (Stockholm ca 86 procent). Det för anledning att ta avkriminalisering av finns förslag om avkriminalisering av fylleri-

och parkeringsförseelserf Om man räknar bort dessa brott skulle antalet återremitte- 1 Se fylleristraffutredningens betänkande Bot

eller böter (SOU 1968:55), parkeringskomrade förelägganden enligt figuren i stället mitténs betänkande Parkering (SOU 1968:18) vara ca 17 000. och en nyligen avgiven departementspromemoria angående vissa frågor om kontroll av En dylik reform skulle framför allt medparkeringsbestämmelsernas efterlevnad (Ds K föra betydande administrativa lättnader. Av 1973:6).

120 SOU 1974: 27

Figur 7: I. Ungefärliga antalsuppgifter för strafförelägganden under ett år.

225 000 SF utfärdas och sänds per post till mt

92 000 svarar inte Påminnelse utfärdas

133 000 svarar 20 000 svarar 72 000 svarar inte Delgivning inleds

142 000 11 000 bestrider 43 000 blir 29 000 blir inte godkänner delgivna delgivna

38 000 5 000 bestrider 13 000 med för- 16 000 psagodkänner klaring varför att tiden föl delg misslycka- centr uppf utdes gâtt

45 000 SF âterremitteras till åklagare, varav 16 000 bcstridda och 29 000 icke delgivna

SOU 1974: 27 121

Tabell 7:1 Antal utfärdade och återremitterade strafförelägganden januari-september 1973.

Brott Stockholm Göteborg Malmö Hela riket

utf âtr utf åtr utf âtr utf åtr

Samtliga brott utom parkeringsförseelse och fylleri 8 059 3 805 4 359 947 1 870 357 69 192 13 315 Parkförseelse 37 657 5 527 7 742 1 456 4 070 400 69 084 9 529 ll 777 7 504 5 441 l 859 127 13 27 697 11 536 Fylleri Totalt 57 493 16 836 17 542 4 262 6 067 770 165 973 34 380

den inte hinner bli parkeringsförseelse och fylleri till intäkt för som överhuvudtaget att avstå från fortsatta föremål för delgivning. Detta torde bero rationaliseringsåtgärder såvitt gäller handläggningen av straff- på arbetsbördan hos delgivningscentralerna Av särskilt intresse är därvid i framför allt Stockholm, Göteborg och förelägganden. att minska Malmö. För rättsväsendets del skulle det pressen på delgivningscentralerna samt att åstadkomma en effektiv koppling totalt sett innebära stora vinster om delgivmellan strafföreläggande och domstolshand- ningscentralerna gavs ökade resurser, efterläggning. som man genom ökad delgivning uppenbar- Allmänt kan ligen skulle erhålla flera godkända strafföresägas att delgivningsförfarandet är ett effektivt instrument när det lägganden och därmed också skulle kunna avlasta mindre brottmål från åklagarnas och gäller att höja andelen godkända förelägganden. Vid delgivningen företer stämnings- domstolarnas handläggning. En bättre dispomannen en handling som innehåller uppgif- nering av delgivningsresurserna skulle kunna ter från strafföreläggandet, såvitt gäller uppnås genom minskning av antalet delgivåberopade lagrum och den förelagda bötes- ningstillfällen. påföljden samt eventuell särskild rättsver- Det ligger dock inte inom utredningens kan. Däremot saknas i vissa fall närmare uppdrag att föreslå åtgärder för effektiviuppgifter om brottet samt tid och plats för serat delgivningsförfarande. Kungl. Majzt dess begående. Den misstänkte har i september 1972 uppdragit åt en säruppmanas skild att se över delgivningsbeatt på baksidan av blanketten underteckna sakkunnig antingen ett godkännande eller ett bestri- stämmelserna. I direktiven (riksdagsberätteldande av föreläggandet. Sju av åtta personer sen 1973, Ju:56) anförs bl.a. att en teknisk av delgivningsbestämmelsema nu som delges påminnelse på detta sätt godkän- översyn ner föreläggandet. Från polishâll bör ske med hänsyn särskilt till de stora uppges att det också finns de som inte anser sig kunna effektivitetsförluster för domstolarna som därför att hand- misslyckade delgivningsförsök ofta innebär godkänna föreläggandet lingen saknar närmare uppgifter om brottet och till de stora kostnader som delgivningsoch inte kan identifieras. förfarandet vållar det allmänna. Den sak- Enligt uppgift att vid nästa modi- bedriver f.n. viss försöksverksamhet avser rikspolisstyrelsen kunnige av åstadkomma en i de största städerna och utredningen har fiering datasystemet infor- inhämtat att denna redan nu lett till vissa annan ordning, varigenom fullständig mation om brottet skulle kunna föras över rationaliseringsvinster. Den för centrala från strafföreläggandet till påminnelsen. brottsmålsutredningen Det är också angeläget att delgivnings- frågan blir att pröva i vad mån man kan centralerna kan få ner antalet »icke-delgiv- åstadkomma en förenklad strafföreläggande- Det .beräknas att av de 29 000 som rutin som tillgodoser kravet på snabbhet ningar». inte blir delgivna 16000 avser sådana ären- och effektivitet men ändå alltid ger den

122 SOU 1974: 27

misstänkte möjlighet att välja mellan straff- Därtill fogas ett inbetalningskort med riksföreläggande och muntlig förhandling vid polisstyrelsen upptagen som betalningsmotdomstol. Av särskilt intresse blir därför de tagare. Av anvisningarna framgår bl.a. att fall som enligt nuvarande ordning återremit- godkännandet eller bestridandet skall vara teras från rikspolisstyrelsen till åklagarmyn- rikspolisstyrelsen till handa inom 8 dagar. dighet för ställningstagande i åtalsfrâgan. Godkännande kan ske antingen genom I dessa fall har strafföreläggandet inte gett undertecknande av en förklaring av den resultat, antingen därför att den misstänkte misstänkte att han erkänner gärningen och bestritt föreläggandet (vägrat godkänna underkastar sig bötesstraffet, varefter handdetta) eller inte kunnat delges föreläggandet. lingen sänds in till rikspolisstyrelsen, eller Strafföreläggandet har lett till tidsförluster genom att han betalar in hela bötesbeloppet och en icke oväsentlig administrativ om- till rikspolisstyrelsen. Vidare anges att den gång. Efter återremitteringen måste ett nytt som inte vill godkänna föreläggandet inom förfarande med nya rutiner sättas in i stället den bestämda tiden skall meddela detta till för strafföreläggandet: åklagaren skall pröva rikspolisstyrelsen. Det är därvid av vikt att åtalsfrågan och upprätta stämningsansökan han också anger grunden för bestridandet. varefter det krävs innan Formuläret nya delgivningar och anvisningarna bör omarbemålet kan handläggas vid domstol. Från tas så att det tydligt framgår att så skall ske. rationell synpunkt ligger det nära till hands Avser strafföreläggandet såväl böter som att överväga någon form av koppling mel- särskild rättsverkan och/eller enskilt anlan strafföreläggande och handläggning vid språk måste ytterligare uppgifter ges utdomstol, varigenom betydande tid och re- rymme i formuläret och på eventuellt tillsurser skulle kunna besparas. läggsblad (nödvändiga personuppgifter om målsäganden, arten och storleken av målsågandeanspråket, den särskilda rättsverkan). Även i detta fall upprättas föreläggandet i 7.2 Förslag till rutiner fyra exemplar, ett till vardera åklagaren och 7.2.1 Utfärdandet av föreläggande rikspolisstyrelsen samt två till den miss- Liksom enligt nuvarande ordning skall tänkte. Däremot erfordras inget exemplar strafföreläggandet utfärdas av åklagare. I för målsäganden eftersom åklagaren föreföreläggandet anges namn, adress och övriga träder denne och målsäganden först efter persondata avseende den misstänkte, kort godkännandet kan ha intresse av en exekuredogörelse för gärningen med angivande av tionstitel. Godkännande kan här endast ske tid och plats samt tillämpliga lagrum. Vidare genom att den misstänkte undertecknar anges storleken av förelagda böter och den föreläggandet på angiven plats och sänder särskilda rättsverkan som eventuellt tas upp handlingen till rikspolistyrelsen. Av anvisi föreläggandet. Enligt utredningens förslag ningarna framgår att han därefter snarast skall dessutom i förekommande fall anges skall inbetala böterna och eventuellt belopp storleken av det enskilda anspråk som skall avseende särskild rättsverkan till rikspolisregleras genom föreläggandet samt uppgifter styrelsen. Upptar föreläggandet enskilt anom målsäganden.” språk skall detta belopp däremot betalas Avser strafföreläggandet enbart bötes- direkt till mâlsäganden. straff används det allmänna formuläret. Då åklagaren tillställer den misstänkte Åklagaren upprättar strafföreläggandet i strafföreläggandet för godkännande bör han fyra exemplar varav han själv behåller ett bilägga dels anvisningar om ifyllandet och och sänder ett till rikspolisstyrelsen. De båda dels en informationsfolder som beskriver övriga exemplaren, varav det ena är försett 2 Särskild rättsverkan och målsägandeanspråk med förtext för godkännande och det andra upptar vissa anvisningar angående förfaran- bör som tidigare framhâllits lämpligen medföra att ett särskilt formulär finns tillgängligt jämte det, sänds till den misstänkte i vanligt brev. tilläggsblad.

SOU 1974: 27 123

innebörden och verkningarna av föreläggan- kostnader uppkommer endast för viss kördet. I foldern bör särskilt anges att den ningstid, papper, postbefordran och hantemisstänkte kan få rådgivning av advokat ring av inkomna svar. Kostnaderna kan då han skall ta ställning till frågan om han betecknas som blygsamma i förhållande till skall godkänna strafföreläggandet eller ej. vad exempelvis ett delgivningsförfarande Som tidigare framhållits kan det vara en skulle medföra. för det brottsförebyggande rådet Om påminnelseförfarandet avskaffades uppgift att närmare överväga behovet av och inne- skulle sannolikt Svarsfrekvensen på första hållet i sådan information till allmänheten föreläggandet öka. Samtidigt skulle emellerom rättsväsendets olika funktioner (se ovan tid en ökning av antalet ärenden uppkomma s. 80). för den redan hårt ansträngda delgivningsapparaten. Mot denna bakgrund bör enligt utred- 7.2.2 Påminnelse bibeningens mening påminnelseförfaranéet svarar omkring hållas. Som inledningsvis redovisats 60 procent av de misstänkta på strafföreläggandet inom de föreskrivna åtta dagarna. 7.2.3 Delgivning Detta sker genom att de till rikspolisstyrelsen antingen sänder in ett skriftligt erkän- Om det visar sig att den misstänkte trots nande eller direkt betalar böterna eller påminnelse inte låter höra av sig i anledbestrider strafföreläggandet. För övriga, ning av strafföreläggandet, skall rikspolissom inte låter höra av sig, finns i nuvarande styrelsen sända ut detta för delgivning med ett påmin- stämningsman. Som tidigare framhållits är strafförelägganderutin inbyggt nelseförfarande. delgivningscentralernas resurser f.n. hårt Om godkännande inte sker inom åtta ansträngda och otillräckliga för att alla dagar skall enligt anvisningarna till formu- ärenden skall kunna klaras av. Delgivningen läret en påminnelse automatiskt sändas ut. av strafförelägganden misslyckas i omkring Leder inte till resultat sker 40 procent av fallen, antingen därför att påminnelsen

delgivning genom polis eller stämningsman. den misstänkte inte kan anträffas eller där-

för att delgivningen inte hinner verkställas Det kan ifrågasättas om denna påminnelserutin egentligen fyller någon funktion. Den inom angiven tid. I dessa fall åter-remitteras kanske bara medför att de misstänkta dröjer ärendet till åklagaren för prövning av åtalsmed att svara på föreläggandena varigenom frågan. försenas. Delgivningsförfarandet innebär att den handläggningen Starka skäl talar dock mot att avskaffa särskilt förordnade stämningsmannen (eller påminnelsen. Påminnelsen leder i dag till annan delgivningsberättigad tjänsteman) uppskattningsvis 20 000 »frivilliga» svar som som har hand om uppdraget tar personlig lämnas antingen på påminnelseblanketten kontakt med den misstänkte. Denne ställs eller på det ursprungliga föreläggandet. Hur därvid direkt inför valet att godkänna föredessa fördelar sig på godkännanden och läggandet eller att bestrida detta. Självfallet bestridanden är inte känt. Eftersom sam- innebär en sådan situation att den missmanlagda antalet bestridanden efter före- tänkte i vissa fall känner sig osäker i fråga läggande och påminnelse uppgår till ca om strafföreläggandets innebörd »- i varje 11000 måste dock sannolikt flertalet av de fall om han inte tidigare har tagit del av 20000 svaren utgöra godkännanden. Även detta och de anvisningar som skall följa besked om bestridande är givetvis av värde med försändelsen. Stämningsmannen bör i för den fortsatta handläggningen. detta läge kunna ge vissa informationer. Vidare är förfarandet med påminnelse en Det är som förut nämnts av betydelse att föga kostnadskrävande procedur. Uppgif- den misstänkte inte svävar i tvivelsmål om terna finns lagrade i datamaskinen och vilket brott som avses med föreläggandet

124 SOU 1974: 27

men också att han får klart för sig vilka - 7.3 Koppling strafföreläggande rättsverkningar som kan följa av ett goddomstolshandläggning kännande. Stämningsmannen bör härvidlag 7.3.1 Allmänna förutsättningar överlämna den tidigare nämnda informationsfoldern och hänvisa till denna. Brottmâlsutredningen har övervägt olika Den misstänkte skall underrättas om att alternativ som siktar mot en omedelbar ett bestridande av föreläggandet normalt övergång från strafföreläggande till domleder till att lagföring sker vid domstol. Det stolshandläggning i sådana fall, då strafföreär självfallet av betydelse att bestridandet läggandet inte godkänns. I detta hänseende inte onödigtvis fördröjer det slutliga avgö- är det av vikt att den misstänkte redan i randet. Redan proceduren med utfärdandet föreläggandet underrättas om att ett bestriav strafföreläggandet och de olika momen- dande leder till handläggning vid domstol. ten fram till delgivningsförrättningen inne- Den misstänkte skall alltid ha möjlighet att bär otvivelaktigt en inte oväsentlig tidsåt- begära domstolsförhandling, Enligt nuvagång. rande ordning för anhängiggörande av målet I detta läge uppkommer frågan om del- vid domstol förutsätts att stämning utfärdas. givningsförrättningen bör kunna utnyttjas Ett av problemen vid en koppling mellan så att den misstänkte direkt ställs inför valet och domstolshandling blir strafföreläggande att antingen godkänna strafföreläggandet sålunda hur åtal skall väckas för brott som eller att bli kallad till domstolsförhandling, är föremål för strafföreläggande. Fördelarna med en sådan koppling mellan Som ett möjligt alternativ har utredningen strafföreläggandet och domstolshandlägg- övervägt att föra in en uppgift i strafföreningen är uppenbara. Dels skulle man upp- läggandet, enligt vilken detta skall gälla nå avsevärda att tidsbesparingar genom som stämning i brottmål om godkännande åklagaren inte på nytt behövde ta upp brot- ej sker. Därvid förutsätts att strafförelägtet, pröva åtalsfrågan, utfärda stämning gandet skall innehålla samma uppgifter som eller ansöka om stämning. Dels skulle man stämningsansökan enligt 45 kap. 5 § RB. vinna att endast en delgivningsförrättning Den avgörande skillnaden f.n. däri ligger behövde ske i varje mål varigenom att åklagaren delgiv- i stämningen skall ange de ningscentralemas resurser i stället kunde bevis han vill åberopa och vad han vill tas i anspråk för att få fler personer styrka med varje bevis. Praktiska skäl talar delgivna. emot att åklagaren redan i samband med I det följande skall utredningen överväga utfärdandet av strafföreläggande skall uppde praktiska förutsättningarna för en sådan rätta sådan bevisuppgift. För det överväordning. Denna bör ses mot bakgrund av gande antalet misstänkta som delges straffatt vi idag räknar med att 11 000 strafföre- föreläggande kommer det inte bli aktuellt lägganden bestrids efter första föreläggandet med någon domstolsförhandling, varför eller påminnelsen, att 5 000 bestrids i sam- stämningen med bevisuppgift skulle framstå band med delgivningen, att 13000 delgiv- som en överloppsgärning. Därtill kommer ningar misslyckas och att 16 000 inte hinner att det i de flesta fall skulle bli svårt för bli delgivna inom den fastställda tiden. Det åklagaren att lämna bevisuppgift innan han är dessa sammanlagt 45 000 strafföreläggan- vet om föreläggandet bestrids och vilka den som i dag blir aktuella för domstols- grunder som anges för bestridandet. handläggning. Om man skall göra nâgra mera omfattande rationaliseringsvinster är det nödvändigt att antalet delgivningstillfällen begränsas till ett enda. Detta skulle i sin tur förutsätta att den misstänkte redan i straffföreläggandet kallas till handläggning inför domstol, om han inte godkänner föreläggan-

SOU 1974: 27 125

det. Formellt finns förutsättningar för försöka åstadkomma en ordning som nära åklagare att utfärda sådan kallelse omedel- ansluter till nuvarande rutiner för handbart i stämningen om det på grund av den läggning av brottmål vid domstol. Den som tilltalades erkännande eller annan omstän- bestrider strafföreläggandet skall sålunda dighet är uppenbart att den tilltalade ej kallas till förhandling och denna bör i stort kommer att uppge bevis och att ej heller sett följa reglerna i 46 kap. RB om huvudannan förberedande åtgärd erfordras (45 förhandling i brottmål, dock med den skillkap. 11 § andra stycket RB). naden att åklagaren i inledningsskedet skall Från praktisk synpunkt saknas emellertid yrka ansvar enligt strafföreläggandet (gäranledning att kalla samtliga misstänkta till ningsbeskrivning och tillämpliga lagrum). domstolsförhandling, låt vara att avsikten är att kallelsen bara skall aktualiseras om 7.3.2 Handläggningsgången strafföreläggandet inte godkänns. En sådan ordning skulle också föra med sig admini- Av det tidigare anförda framgår att man strativa problem eftersom det inte vore möj- bör skilja på två olika situationer som förutligt att på förhand veta vilka av föreläggan- sätter delvis olika handläggningsrutiner. Den dena som skulle komma att bestridas och ena avser det fall att den misstänkte självvilka av de kallade som skulle inställa sig mant inom föreskriven tid sänder in ett bevid förhandlingen. Dessutom skulle svårig- stridande av strafföreläggandet till rikspolisheter uppkomma vid utformningen av styrelsen. Något särskilt delgivningsförfastrafföreläggandeformulär som måste inne- rade har här inte behövt inledas. Den andra fatta alternativa handlingslinjer för erkända situationen inträffar då den misstänkte inte och bestridda fall. Risken för missuppfatt- svarat på strafföreläggandet trots påminnelse ningar och oriktigt handlande från de miss- utan bestridandet sker först då han genom tänktas sida vore påtaglig. stämningsman delges föreläggandet. Det sagda leder till att utredningen inte I det förra fallet måste särskild delgivning ansett det vara någon möjlig väg att låta ske av kallelse till förhandling vid domstol. strafföreläggandet alternativt fungera som I det senare fallet kan sådan kallelse överstämning och inrymma kallelse till dom- lämnas i samband med delgivningen av stolsförhandling. Man måste i stället från strafföreläggandet. början klart skilja på de fall, då strafföre- Gemensamt för de båda handläggningsläggandet godkänns, varvid nuvarande ruti- vägarna är att åklagaren utfärdar strafförener kan användas, och de fall då föreläggan- läggandet samt att rikspolisstyrelsen svarar det bestrids, varvid domstolsförhandling för uppföljningen. Som allmän förutsättning aktualiseras. I sistnämnda fall bör målet gäller att misstänkt som bestrider utfärdat kunna anhängiggöras omedelbart genom att strafföreläggande skall kallas till huvudåklagaren lämnar in strafföreläggandet till förhandling inför vederbörande tingsrätt å rätten. Åtal bör alltså i dessa fall kunna tid som särskilt bestämts. Rikspolisstyrelsen väckas utan stämning eftersom ansvars- kan på datamaskinell väg medverka till att yrkandet är preciserat i föreläggandet med sådana kallelser utfärdas och sänds för delåberopande av tillämpliga lagrum. Förut- givning med den misstänkte. I datamaskinen sättning bör vidare finnas att kalla den finns även lagrade uppgifter som eventuellt misstänkte till förhandlingen antingen sepa- kan användas som domsunderlag. rat, då den misstänkte själv inkommit med Det av åklagaren utfärdade strafförelägbestridande av strafföreläggandet, eller ge- gandet upprättas i fyra exemplar, varav två nom stämningsman i samband med delgiv- sänds i vanligt brev till den misstänkte för ningen av strafföreläggandet, då den miss- godkännande. Åklagaren behåller själv ett tänkte förklarat sig inte kunna godkänna exemplar och sänder ett exemplar till riksdetta. polisstyrelsen. Av handlingen framgår att Utredningen anser vidare att man bör den misstänkte i regel kommer att kallas

126 SOU 1974: 27

till förhandling inför domstol om föreläg- skrift av den del av domen som framställs gandet inte godkänns. datamaskinellt. Enligt formuläret skall den misstänkte Rikspolisstyrelsen sänder det bestridda inom åtta dagar hos rikspolisstyrelsen svara strafföreläggandet och den på datamaskinen på föreläggandet, antingen genom att under- väg framställda kallelsen (3 ex.) samt domsteckna ett godkännande och sända in hand- underlaget till åklagaren. lingen (alternativt om föreläggandet enbart Åklagaren kompletterar uppgifterna i kalavser bötesstraff genom att betala beloppet) lelsen såvitt gäller tidpunkt för huvudföreller genom att komma in med motiverat handlingen. I detta hänseende förutsätts bestridande. visst samråd mellan åklagaren och rätten. Låter den misstänkte inte höra av sig Avser åklagaren att åberopa bevisning anges sänder rikspolisstyrelsen ut en påminnelse. detta i kallelsen till den misstänkte. Det ankommer på åklagaren att själv kalla eventuella vittnen och målsägande. Åklagaren överlämnar kallelsen (jämte 7.3.2.1 Bestridande utan särskilt kopia av strafföreläggandet) för delgivning delgivningsförfarande med den misstänkte. Enligt utredningens förslag bör i detta fall Då delgivning ägt rum sänder åklagaren rutinen bli följande (jfr figur 7:2). strafföreläggandet jämte förundersöknings- Den misstänkte sänder in bestridande handlingar, kallelse av den misstänkte och av strafföreläggandet till rikspolisstyrelsen. delgivningsbevis, uppgift om den bevisning Som tidigare framhållits kan det finnas olika som åklagaren avser att åberopa (kopia av anledningar till bestridande men den av kallelse av eventuella vittnen och målsutredningen gjorda undersökningen visar att ägande) samt det av rikspolisstyrelsen uppdet oftast rör sig om förnekande av gär- rättade till rätten. domsunderlaget ningen (se bilaga 7). Vill den misstänkte åberopa bevisning Bestridandet medför att den misstänkte skall han inom föreskriven tid till rätten skall kallas till huvudförhandling inför anmäla detta. Vittnen kallas rättens genom vederbörande underrätt. försorg. Åklagaren skall omedelbart under-

Rikspolisstyrelsens datamaskin framställer rättas om den misstänktes bevisuppgift.

i varje ärende, vari föreläggandet bestritts, Som framgår av beskrivningen skiljer sig en kallelse till Därav detta förfarande huvudförhandling. inte mycket från den ordframgår att den misstänkte skall infinna sig ning som tillämpas i dag då åklagaren själv personligen till förhandlingen. Vidare ges stämmer och kallar till huvudförhandling. den misstänkte möjlighet att inom viss Det innebär dock en avsevärd förenkling angiven tid inkomma med bevisuppgift. att åklagaren slipper upprätta (och delge) Plats för förhandling vid respektive domstol särskild stämning samt att rikspolisstyrelsen sätts automatiskt ut i datamaskinen. utför en stor del av det förberedande Uppgift om tid för huvudförhandlingen lämnas arbetet. däremot tills vidare öppen. Vidare framställer datamaskinen ett underlag för blivande dom, innehållande alla 7.3.2.2 Bestridande vid sakuppgifter som finns lagrade i datorn delgivningsförrättning och som skall ingå i en dom (uppgifter om domstolen, parterna, ansvarsyrkande med Handläggningsgången i detta fall åskådligangivna lagrum). Sådant underlag för dom görs genom figur 7:3. fyller samma uppgifter som domsexemplaret Då den misstänkte inte självmant svarat i det blankettset som f.n. används på försök på strafföreläggandet eller påminnelsen skall inom 19 avd. vid Stockholms tingsrätt. delgivning ske genom Det stämningsman. Domstolen betungas således inte med ut- är i detta läge inte möjligt att säga om den

SOU 1974: 27 127

Figur 7:2. Förfarande då strafföreläggande bestritts innan särskilt delgivningsförfarande inletts

RPS

BESTRIDANe DOMSUNDER- KALL DE LAG

KALL z ÅKL x

DELG MT MYN D

DELG ÅKL KALL

i EL FU-HANDL DOMSUNDER- VT-KALL

åAåJ

LAG

RÄTTEN

Förkortningar DELG KALL = delgiven kallelse med bevis- alla uppgifter utom påföljden) föreläggande MT = den misstänkte DELG MYND = delgivningsmyndighet RPS = rikspolisstyrelsen FU-HANDL :förundersökningshandlingar SF = strafföreläggande KALL = kallelse med bevisföre- VT-KALL = vittneskallelse läggande (baksida av SF med ÅKL = åklagare

128 SOU 1974: 27

Figur 7:3. Förfarande då påminnelse inte föranlett åtgärd från den misstänktes sida. Förkortningar: Se figur 7: 2 RPS

SF/KALL

DELG MT MYND

SF/KALL DELG MYND

DELG KALL

NU- RPS RPS VARANDE RUTIN

DOMSUNDER- LAG

ÅKL _ _ _ _ _ i -I FU_HANDL DOMSUNDER- VT . LAG KALL I , , _ _ _ _ _ _| RÄTTEN

SOU 1974: 27 129 9

misstänkte kommer att godkänna eller be- 7.3.3 Väckande av åtal strida föreläggandet. I flertalet fall sker godkännande. De i föregående avsnitt beskrivna förfaran- Rikspolisstyrelsens datamaskin framställer dena erbjuder enligt utredningens mening för varje ärende dels ett exemplar av straff- en möjlig lösning då det gäller att åstadföreläggandet med utrymme för den miss- komma en smidig och rationell koppling tänkte att lämna sitt godkännande (men mellan strafföreläggande och domstolshandinte bestridande) och dels en kallelse till läggning. Av planskisserna framgår emellerhuvudförhandling av samma innehåll som tid att man därvidlag måste räkna med vissa enligt 7.3.2.1. avsteg från det ordinära brottmålsförfaran- Båda handlingarna skickas till vederbö- det. rande delgivningscentral. Vid delgivningen Systemet förutsätter att åtal i dessa fall ställs den misstänkte inför valet att antingen skall kunna väckas utan stämning. I stället godkänna strafföreläggandet eller teckna utgör strafföreläggandet (däri angiven gärdelgivningserkännande på den överlämnade ning jämte åberopade lagrum) grund för kallelsen. Innan den sistnämnda kallelsen åklagarens ansvarstalan. Detta förutsätter delges fyller stämningsmannen i tid för tillämpning av undantagsstadgandet i 45 huvudförhandlingen enligt ett i förväg av kap. 2 § sista stycket RB. åklagaren och tingsrätten upprättat schema. Det är också nödvändigt att klargöra vid Den misstänkte förklarar att han bestri- vilken tidpunkt åtal skall anses väckt. Detta der strafföreläggandet varefter kallelsen till har bl.a. betydelse för frågan om litispenhuvudförhandling överlämnas till honom. dens, dvs. hinder mot att samtidigt föra Delgivningscentralen redovisar ärendet hos talan i mer än en ordning. Enligt 48 kap. rikspolisstyrelsen, som underrättas om den 3 § RB gäller att innan fastställd tid för utfärdade kallelsen. Samtidigt sänder del- godkännande av strafföreläggande gått ut, givningscentralen till åklagaren bevis om fråga om ansvar för brottet ej får tas upp att den misstänkte delgivits kallelse att på nytt. Efter denna tidpunkt äger åklagasvara å strafföreläggandet vid rätten på an- ren däremot väcka åtal för brottet i vanlig given dag. Genom att åklagaren på detta ordning. Den föreslagna kopplingen mellan sätt underrättas om att målet satts ut till strafföreläggande och domstolshandläggning förhandling kan han förbereda den fortsatta medför dock att strafföreläggandet i många handläggningen. fall träder i stället för stämning. Det vore Rikspolisstyrelsen framställer datamaski- därför tänkbart att anse åtal väckt redan då nellt ett domsunderlag enligt beskrivning strafföreläggandet delges den misstänkte. ovan. Detta sänds till åklagaren. De flesta strafförelägganden kommer Åklagaren prövar om han behöver åbe- emellertid att godkännas och blir inte föreropa särskild bevisning i mâlet. I så fall mål för domstolshandläggning enligt utredunderrättas den misstänkte härom. Åkla- ningens förslag. Det är först om föreläggangaren kallar själv eventuella vittnen och det bestrids som frågan om åtals väckande målsägande till förhandlingen. aktualiseras. Om lagföringen skall ske ge- Åklagaren sänder in strafföreläggandet nom det enklare förfarande som här skisjämte förundersökningshandlingar, delgiv- serats (åtal efter strafföreläggande utan ningsbevis, uppgifter om den bevisning som stämning) bör frågan om ansvar inte tas upp åklagaren avser att åberopa samt det av i annan ordning. Tiden för åtals Väckande rikspolisstyrelsen upprättade domsunderla- bör från dessa synpunkter bestämmas till get till rätten. den dag den misstänkte delges kallelse att Vill den misstänkte åberopa bevisning svara å strafföreläggandet vid domstol. gäller samma ordning som skisserats under Frågan har också intresse från preskrip- 7.3.2.1. tionssynpunkt. Enligt 35 kap. 1 § BrB uppkommer preskriptionsavbrott den dag den

130 SOU 1974: 27

misstänkte erhåller del av åtal för brottet. hämtning. De tvâ sistnämnda alternativen I strafföreläggandefallen bör tidpunkten för synes många gånger vara alltför ingripande, delgivning av kallelse vara avgörande i detta då brottet är obetydligt och endast förskyller hänseende. ringa böter. Det normala vid bagatellartade förseelser bör vara att målet avgörs i den tilltalades utevaro. 7.3.4 Kallelsens utformning Enligt utredningens mening bör kallelse Enligt den gjorda planritningen skall den till huvudförhandling i nu förevarande mål misstänkte kallas personligen till huvudför- med krav på personlig inställelse förbindas handlingen. med föreläggande vid vite (se vidare nedan Förslaget i denna del utgår ifrån att den s. 143). Om den misstänkte inte inställer sig som bestrider strafföreläggandet också bör personligen och förutsättningar saknas att ha ett intresse av att personligen inställa sig ändå avgöra målet, bör rätten normalt sätta och lägga sin syn på saken, då målet prövas ut målet till ny huvudförhandling. I detta av domstol. När det gäller mindre brott läge aktualiseras frågan om utdömande av som ryms inom strafföreläggandets tillämp- tidigare förelagt vite. ningsområde bör man visserligen inte gene- Vad slutligen gäller den tekniska utformrellt kräva personlig inställelse och förut- ningen av kallelsen bör möjlighet finnas att sättning bör också finnas att på sätt utred- anbringa den på baksidan av ett dubbelark ningen närmare skall redovisa i följande vars framsida återger det aktuella strafförekapitel (s. 143 ff) erbjuda den tilltalade möj- läggandet. lighet att skriftligen erkänna brottet. Har emellertid den misstänkte som i den nu 7.3.5 Tidsfaktorn aktuella situationen uttryckligen bestritt brottet, kan man inte förutsätta att han Den föreslagna kopplingen mellan strafföreskall erkänna vid huvudförhandling. Att läggande och domstolshandläggning motihan sålunda kallas personligen till huvudför- veras bl.a. av intresset att åstadkomma en handlingen medför dock inte hinder mot att snabbare procedur. Genom att antalet delrätten, om förutsättningar finns, avdömer givningar begränsas till en enda i varje målet i hans utevaro. ärende och anhängiggörandet av målet vid En särskild fråga gäller om kallelsen bör domstol sker som omedelbar av bestriföljd förbindas med vitesföreläggande. Enligt nu- dandet av strafföreläggandet, kommer betyvarande ordning skall föreläggande alltid dande tidsvinster att göras i jämförelse med meddelas vid vite vare sig kallelsen gäller nuvarande ordning. personlig inställelse eller inställelse person- Utredningen anser att man regelmässigt ligen eller genom ombud (45 kap. 15 § bör räkna med att de mindre brottmål som andra stycket RB). Som utredningen tidigare på detta sätt förs till domstol avgörs inom en redovisat (s. 38) har JO haft anledning att månad från den dag då talan väckts, dvs. granska tillämpningen i praxis av denna kallelse till huvudförhandling delgetts den bestämmelse. Därvid framgår också att misstänkte. Därmed bör tillräckliga margivitesföreläggande är förenat med vissa naler finnas för parterna att lämna evenolägenheter. tuell bevisuppgift, kallelse kan ske av vittnen Om den tilltalade inte visat laga förfall m.fl. som åberopas och övriga förberedelser för sitt uteblivande, då han kallats person- kan vidtas. ligen till huvudförhandling, har rätten att Det kan finnas förutsättningar för rätten antingen avdöma målet i hans utevaro - att hålla särskilda sammanträden för handdärvid förutsätts enligt 46 kap. 15 § andra läggning av bestridda strafförelägganden stycket RB att »saken finnes kunna nöj- men dessa mål kan också tas upp vid ordiutredas» - eller utdöma vitet och aktigt när huvudförhandling. Tidsplanerna måste förelägga nytt sådant eller förordna om självfallet upprättas i samråd mellan rätten

SOU 1974: 27 131

-..J

.._

och åklagaren, som skall sätta ut målen. 7.3.7 Tillämpningsområdet

Det förekommer redan nu vid vissa större Det står klart att det främst är i de största tingsrätter att åklagaren disponerar över städerna som man kan räkna med att någon handliggningsdag i veckan för sådana de ovan skisserade handläggningsrutinerna mindre brottmål, vilka han själv stämmer in. kommer att medföra mera betydande vinster

för delgivningscentraler, åklagarmyndighe-

ter och domstolar.

Av bilaga 3:A (s. 164) framgår att 21 7.3.6 Mâlsägandeanspråket åklagardistrikt under de första nio måna- Utredningens reformförslag innebär bl.a. att derna 1973 hade mindre än 50 utfärdade målsägandes enskilda anspråk under vissa strafförelägganden i genomsnitt per månad. villkor skall kunna tas upp i strafföre- - Detta betyder under förutsättning att ca läggande. Har åklagaren beslutat att utföra 80 procent av de utfärdade föreläggandena målsägandens talan genom strafföreläggan- godkänns att antalet förelägganden som det bör han i normala fall även företräda leder till domstolshandläggning blir högst 10 mâlsäganden om strafföreläggandet bestrids per månad. och saken blir föremål för domstolspröv- Brottmålsutredningen anser därför att ning. Det kan emellertid finnas situationer den föreslagna ordningen med koppling då åklagaren anser sig böra avstå från att mellan och domstolshandstrafföreläggande utföra målsägandens talan vid huvudförläggning i första hand bör prövas på sådana handlingen. Tänkbart är t.ex. att den missorter där man kan räkna med att den får tänkte vägrat godkänna det enskilda anspråstörre praktisk betydelse för strävandena att ket på grund av dess omfattning eller nedbringa de rättsvårdande myndigheternas innehåll men att han i och för sig acceparbetsbelastning. Utredningen föreslår att terat straffanspråket. I så fall kan ytterliverksamheten till en början begränsas till gare utredning krävas i skadeståndsdelen. Stockholm, Göteborg och Malmö samt Åklagaren kan enligt 22 kap. l § RB med- eventuellt stad. Om ytterligare någon större dela målsäganden att denne i fortsättningen erfarenheterna därav blir goda kan det finsjälv får föra sin talan. Möjlighet finns nas skäl att införa motsvarande ordning också att ráitten enligt 22 kap. 5 § RB inom andra åklagardistrikt. förordnar att talan om enskilt anspråk skall Den i detta avsnitt skisserade handläggsom särskilt mål handläggas i den för tvisteningsordningen med olika åtgärder från mål stadgade ordningen. En annan situation berörda myndigheters sida förutsätter, för inträffar om åklagaren av någon anledning att systemet skall fungera, särskild planering vill nedläggi åtalet (detta förutsätter att av de tekniska detaljerna, koordinering den misstänkte delgivits kallelse att svara mellan de olika myndigheterna och närmare å åklagarens yrkanden vid domstol). I så fall preciseringar av rutinerna. Utredningen har förordnar rätten enligt 22 kap 6 § RB, om dock inte ansett det vara motiverat att i part yrkar detta, att talan om det enskilda detta betänkande mera ingående och i detalj anspråket skall som särskilt mål handläggas pröva de olika leden i planritningen. Uppeni den för tvistemål stadgade ordningen. barligen måste man också räkna med vissa Det sagda medför att målsäganden norfinslipningar och korrigeringar med hänsyn malt bör underrättas om att strafföreläggantill de lokala förhållandena. Det bör enligt det och däri upptaget enskilt anspråk blir utredningens mening läggas pá en särskild föremål för domstolsprövning. Sådan underarbetsgrupp, i vilken bör ingå företrädare rättelse bör lämnas av åklagaren. Som regel för RÅ, rikspolisstyrelsen och domstolstorde skäl finnas för åklagaren att i dessa väsendet, att göra det erforderliga förarbetet fall kalla målsäganden till huvudförhandinnan reformen kan sättas i verket. lingen att hörasi anledning av åtalet.

132 SOU 1974: 27

vara viss tids tjänstgöring, varvid borde krä- 7.4 Behörigheten att utfärda vas minst fem år, tingsmeriteringstid inbestrafföreläggande räknad. Beträffande kravet på sådan minsta 7.4.1 Nuvarande regler tjänstgöringstid erinrade departementsche- Då institutet strafföreläggande infördes i fen om att tingsnotarier enligt domsagostadvärt rättssystem 1948 gällde inga särskilda gan inte hade behörighet att handlägga mål villkor för åklagarens behörighet att utfärda av ifrågavarande natur. Normalt fick jurissådant föreläggande. Strafföreläggandets till- terna på domarbanan handlägga dessa mål lämpningsområde var emellertid starkt be- först när de kom ut i underrätterna som gränsat och bestämmelsen om att föreläg- tingssekreterare eller fiskalskompetenta bigande, som avsåg böter omedelbart i träden. De hade vid den tidpunkten i regel penningar till högre belopp än hundra varit verksamma inom domstolsväsendet i kronor, skulle underställas rättens prövning omkring fem år. (se ovan s. 45) ansågs medföra tillräcklig Bestämmelsen infördes i 43 § åklagarkontroll över åklagarnas tillämpning av instruktionen (1954:739) vari stadgades att institutet. Processlagberedningen framhöll behörighet att utfärda strafföreläggande för också att den uttalade farhågan att åkla- brott som anges i 1 § strafföreläggandekungarna inte skulle vara vuxna den - dvs. sådana brott för uppgift, görelsen (1970:60) som ålades dem, syntes vara ogrundad. vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex Landsfogdetjänsterna hade omorganiserats månader och som enligt Kungl. Majzts föroch en reform beträffande distriktsåklagama ordnande omfattas av strafföreläggandets var aktuell i samband med - skall tillkomma den rättegångsrefor- tillämpningsområde mens genomförande. som innehar eller uppehåller tjänst som Ej heller vid upphävandet av bestämmel- chefsåklagare eller högre tjänst inom åklasen om underställning av vissa strafföreläg- garväsendet. Vidare äger riksåklagaren förganden (prop. 1954:200) aktualiserades nå- ordna, att även annan åklagare skall vara gon behörighetsregel för åklagarnas befatt- behörig att utfärda sådant strafförelägning med strafföreläggande. I propositionen gande. Förordnande får avse åklagare som anfördes att det inte torde behöva råda nå- fullgjort minst tvâ års tjänstgöring som gon tvekan att anförtro åklagarna uppgiften åklagare efter det att han förvärvat behöatt inom de nya gränserna - till penningböter righet åklagartjänst. eller högst 40 dagsböter meddela straff- I samband med den i april 1972 genomföreläggande utan att detta behövde under- förda ändringen i polisinstruktionen (1965: ställas domstol. 686), varigenom vissa möjligheter erbjöds Frågan om utfärdandet av strafföreläg- polisman att meddela rapporteftergift för gande skulle förbehållas vissa åklagare togs snatteri (SFS 1972:24), företogs också ändupp i samband med 1968 års reform, då ringar i âklagarinstruktionen. Sålunda införföreläggandets tillämpningsområde vidgades des häri ett tillägg till 43 §, varigenom åklatill att även avse brott för vilka stadgas gare som fullgjort minst två års tjänstgöring böter eller fängelse i högst sex månader. I som åklagare efter förvärvad behörighet till prop. 1968:82 framhöll dåvarande departe- âklagartjänst erhöll generell behörighet att mentschefen, statsrådet Kling, att bestäm- utfärda strafföreläggande för brott som melser, om vilka åklagare som skulle få avses i 8 kap. 2 §, 9 kap. 2 § och 10 kap. utfärda strafföreläggande för sådana brott, 2 § BrB. kunde meddelas av Kungl. Maj zt. Lämpligen borde bestämmelserna ges det innehållet att 7.4.2 De särskilda behörighetskraven ändras behörighet att utfärda sådant föreläggande skulle tillkomma chefsåklagare och dess- I den av utredningen utförda enkätunderutom åklagare som förordnats därtill av sökningen bland landets åklagare har från RÅ. Villkor för sådant förordnande borde de flesta håll framhållits att nuvarande

SOU 1974: 27 133

regler om begränsning av åklagarens behö- tre års tjänstgöring som åklagare efter det righet att utfärda strafföreläggande bör att han förvärvat behörighet till åklagarupphävas. Det anses vara opraktiskt och tjänst. En sådan ändring av behörighetsbesvärande från arbetssynpunkt att en kravet ansluter till det förslag angående åklagare som avser att utfärda strafföre- vissa organisatoriska förändringar inom läggande i många fall måste vända sig till âklagarväsendet som Riksåklagaren avgett chefsåklagaren för att få dennes namn till Konungen den 7 november 193, AD under föreläggandet. Särskilt i de större 783-73. åklagardistrikten, där många äldre och erfarna åklagare svarar för arbetet med utfärdande av strafförelägganden, medför en sådan ordning onödiga problem. Visserligen kan riksåklagaren i dylikt fall utfärda särskilt förordnande, som ger åklagaren den nödvändiga behörigheten, men även detta anses vara en otillfredsställande omgång. Utredningen delar åklagarmyndigheternas uppfattning att behörigheten att utfärda strafföreläggande för vissa brott, för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader, inte skall behöva begränsas till chefsåklagare eller högre åklagare. Denna princip kan för övrigt numera sägas vara genombruten ,eftersom detta behörighetskrav bortfallit i fråga om snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt. Det är svårt att förstå att övriga brott med samma straffskala skulle ställa större anspråk på åklagarnas kompetens i vad gäller lagföringen genom strafföreläggande. Den utvidgning av strafföreläggandets tilllämpningsområde som utredningen föreslår i detta betänkande kommer dock att ge åklagarna utökade möjligheter att tillämpa denna summariska handläggningsform. Bedömningen av frågan om förutsättningar kommer att finnas för tillämpning av straffföreläggande i det konkreta fallet eller om enskilt anspråk kan tas upp i sådant föreläggande, kommer att ställa betydande krav på vederbörande åklagares ansvar och omdöme. Utredningen anser därför att man inte helt bör upphäva den nuvarande kompetensregeln. Åklagare som sätts att utfärda strafföreläggande för brott, för vilket stadgas böter eller fängelse i högst sex månader, bör sålunda ha dokumenterat viss erfarenhet av sin verksamhet. Utredningen anser att man bör uppställa en regel om att han skall ha fullgjort minst

134 SOU L974: 27

8 Förenklad

domstolshandläggning

8.1 Allmän bakgrund ning i mindre brottmål (se ovan s. 42). Den

bakomliggande tanken synes ha varit att Utredningens förslag om vidgad tillämpning rättegângsbalkens regelsystem särskilt skulle och mera ändamålsenlig handläggning av bl.a. till att minska ta sikte på handläggningen av sådana brottstrafförelägganden syftar mål som krävde mera vidlyftig utredning tillströmningen av mindre brottmål till dommedan ett enklare förfarande skulle vara stolarna. Det står dock klart att reformen motiverat i fråga om de mindre, erkända inte kommer att medföra att alla mindre förseelserna. Processlagberedningen ansåg brott, för vilka ej stadgas allvarligare straff sig emellertid inte kunna förorda en uppän böter eller fängelse i högst sex månader, delning av mål av olika kategorier och nåskall undandras domstols prövning. Tidigon sådan kom ej heller att tas in i rättegare har framhållits att det finns vissa brott gângsbalken. Enligt RB skall reglerna om av denna kategori som i det konkreta fallet handläggning av brottmål vid huvudförinte lämpar sig för strafföreläggande. Vidare handling tillämpas i alla mål oavsett brottets mäste man hålla fast vid att denna handsvårighetsgrad och nâgra avsteg tillåts inte läggningsform förutsätter att den misstänkte från den stadgade ordningen? Däremot kan erkänner brottet. Han skall alltid ställas de mindre brottmålen i vissa fall handläggas inför alternativet att antingen godkänna utan nämnd (1 kap. 3 § andra stycket RB), eller inte godkänna strafföreläggandet. I och avgöras utan att den tilltalade inställt sistnämnda fall kan målet komma att handsig personligen vid huvudförhandling (46 läggas vid förhandling inför domstol. Slutkap. 15 § andra stycket RB) samt domen ligen måste man räkna med att det även i utfärdas i förenklad form (30 kap. 6 § RB). fortsättningen kommer att finnas fall, då Det finns anledning att i dag anlägga en den misstänkte inte kan delges strafföreläg-

gandet inom föreskriven tid, varför ärendet 1 I Danmark gäller enligt 939 § retsplejeloven

återremitteras till åklagaren. att s.k. politisager skall lagföras vid domstol En av de centrala frågorna för utredning- enligt de allmänna reglerna om rättegången vid underrätt »for så vidt ikke andet foran er ens arbete måste därför bli att pröva hur bestemt eller fölger af forholdets natur». I prakhandläggningen av mindre brottmål vid tiken kan detta innebära betydande förenklingar

domstol skall ordnas, särskilt med hänsyn i handläggningsgången. Handläggningen kan ske under mycket informella former (bl.a. kan till dessa måls enkla beskaffenhet. vittnesförhören ske genom att parter och Under förarbetena till rättegångsbalken vittnen kallas fram till domarbordet och hörs diskuterades att införa särskilda samtidigt mot varandra) och tiden för handmöjligheten läggningen blir inte lång. (Se vidare betänkanbestämmelser om förenklad rättegångsorddet Trafikmål, SOU 1963:27, s. 220ff.)

SOU 1974: 27 135

något annorlunda syn på formerna för steg från rättegângsbalkens regler vid handdomstolshandläggningen av mindre brott- läggningen av mindre brottmål, därför att mål än vad rättegångsbalkens målsmän en formell tillämpning skulle försvåra arbegjorde under förarbetena till denna process- tet samt i vissa fall verka parodisk och ordning. Den muntliga huvudförhandlingen väcka förundran hos den rättssökande allmed krav på koncentration och omedelbar- mänheten. Bl.a. framhålls det ändamålslösa het markerade vid den tiden en reaktion i att rättens ordförande och åklagaren skall mot det gamla, bristfälliga systemet och hålla på att läsa innantill för varandra, då det var naturligt att föreskriva ett bestämt den tilltalade uteblivit från huvudförhandschema för proceduren, där varje moment lingen men förutsättningar likväl finns att (åtalsframställning, utvecklande av talan, avgöra målet på handlingarna. Särskilt hörande av målsägande och tilltalad, bevis- egendomlig förefaller en sådan dialog vara upptagning, plädering) hade sin givna plats om målet avgörs av ensamdomare och inga och innehåll. Den misstro som kan spåras åhörare finns närvarande i rättssalen. bakom rättegångsbalken mot att t.ex. åbe- En genomgång av RB:s regler om rätteropa skriftliga vittnesattester eller att i öv- gången i brottmål visar sålunda att i det i rigt avgöra målet »på handlingarna» väcker vissa delar möter formella hinder mot en i dag inte samma djupa känslor. Vid infö- enkel och mindre formbunden handläggning randet av nya handläggningsforrner och av de mindre brottmålen. Enligt utredningprocessordningar synes man nu också i hög ens mening är det önskvärt att man här grad vara böjd att tillerkänna skriftliga drar en gräns mellan sådana mål och andra uppteckningar bevisvärde.” mera vidlyftiga och svårutredda brottmål. Den av utredningen genomförda enkätun- När det gäller brott för vilka inte stadgas dersökningen bland underrättsdomare i ri- allvarligare straff än böter eller fängelse i ket visar också att många anser behov fin- högst sex månader kan man som regel utgå nas av en mindre formbunden brottmåls- ifrån att det inte krävs någon större utredprocess, när handläggningen avser mindre ning för avgörandet. Man har principiellt brott. Processekonomiska skäl talar mot att accepterat att dessa brott är ägnade att strikt hålla fast vid regler som både rätten handläggas under enkla, summariska foroch parterna anser vara opraktiska och som mer. Den omständigheten att ett mindre onödigtvis kan förlänga rättegången och brott på grund av den tilltalades egna åtfördyra denna. En strängt formalistisk till- gärder (t.ex. vägran att godkänna strafförestår ej sällan i orimlig proportion läggande) eller annan omständighet kommer lämpning till arten och omfattningen av det brott som under domstols prövning, bör inte heller målet gäller. Som exempel kan nämnas ett hindra att handläggningen förenklas, om mål om parkeringsförseelse. Den tilltalade detta motiveras av brottets beskaffenhet. har inte velat erlägga parkeringsbot, varför Utredningen anser det därför vara motiveåtal väckts och han kallats till huvudför- rat att införa speciella regler för handlägghandling personligen vid vite men uteblivit. ningen av mindre brott, varigenom avsteg Att i detta läge utdöma vitet som flerfaldigt kan ske från de strikt formella handläggöverstiger parkeringsboten och förordna om ningsrutinerna och förhandlingarna kan anny huvudförhandling eller om hämtning av passas efter målens särskilda beskaffenhet. den tilltalade skulle kunna uppfattas som En särskild fråga gäller om de mindre trakasseri eller i varje fall som övernit. En- brottmålen skall behöva handläggas vid orligt vad utredningen erfarit förekommer det dinär huvudförhandling eller om handläggi dylika fall att domstol godtar skriftlig ningen skall ske vid andra sammanträden vittnesattest (t.ex. en parkeringsrapport) som regleras i särskild ordning. Det är t.ex. som bevisning. Av domstolsenkäten också att i* Se t.ex. förslaget om förenklad handläggframgår ning i tvistemâl (prop. 1973:87) eller 8 och många i praktiken anser sig böra göra av- 20 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291).

136 SOU 1974: 27

tänkbart i brottmål liksom i tvistemål att Att utredningen sålunda förordar att ensamdomare håller förberedelser med åkla- mindre brott även i fortsättningen skall gare och misstänkt samt att möjlighet där- handläggas vid sammanträden för huvudvid erbjuds honom att antingen omedelbart förhandling i den mån de anhängiggörs avdöma målet på grundval av utredningen vid domstol och inte enligt särskild föreller att sätta ut målet till huvudförhandling. handlingsordningf innebär inte att rätte- En annan möjlighet är att rätten liksom gångsbalkens regler för handläggningen i nu håller sammanträden för huvudförhand- alla delar bör bibehållas. Starka skäl talar ling i mindre brottmål men att vissa avsteg för att dessa regler bättre anpassas till de sker från handläggningen enligt 46 kap. RB. mindre brottmâlen, varvid hänsyn bör tas Förutsättningar bör i så fall finnas för till de behov som aktualiserats bl.a. genom åklagare att väcka åtal och själv kalla de utredningens enkätundersökning. En sådan misstänkta till dessa sammanträden. Direkt anpassning synes emellertid väl kunna gekoppling är också tänkbar mellan icke-god- nomföras inom ramen för nuvarande sykända strafförelägganden och kallelser till stem. dylik förhandling såsom utredningen skisserat i föregående kapitel. Utredningen har under sina överväganden 8.2 Domstolens sammansättning

stannat vid att speciellt vad gäller de mindre 8.2.1 Rättsläget brottmålen föreslå en ordning enligt sist- Det har alltid varit en huvudprincip att våra nämnda alternativ. Att utredningen sålunda domstolar skall bestå av flera domare, aninte -- vilket nämns i utredningens direktiv som en tänkbar - tingen ett kollegium av yrkesdomare eller lösning vill förorda en av en lagfaren domare med nämnd. Men annan handläggningsform, motiveras främst redan under äldre rättegångsbalken föreav praktiska och processekonomiska skäl. kom undantag från denna princip genom Det är utredningens uppfattning att de att bagatellartade brottmål i vissa större flesta mindre brott i fortsättningen komstäder kunde avgöras av s.k. polisdomstolar, mer att rymmas under strafföreläggandets bestående av endast en domare. Genom nya tillämpningsområde. Utredningen har i sina RB blev rådhusrätt domför med en lagfaren allmänna överväganden om utformningen domare utan nämnd om målet endast avsåg av denna summariska handläggningsform ansvar för brott, för vilket inte kunde följa avvisat tanken, att föreläggande enligt svårare straff än böter och då det ej heller mönster från Finland eller Västtyskland förekom anledning att målsägande fanns. (strafforderförfarande eller Strafbefehl) skall behöva underställas domstols eller På förslag av stadsdomstolsutredningen prövning domstols medverkan för att bli genomfördes 1958 sådan ändring av RB att eljest kräva motsvarande bestämmelse om domförhet rättsligt gällande. Om utredningens förslag utan nämnd i bötesmål även skulle gälla genomförs kan man räkna med en minskhäradsrätt (prop. 1958: 159). Genom trafikning av antalet mindre brottmål vid dommålskommitténs förslag (SOU 1963: 27) att stolarna. På de flesta håll kommer det att ta bort fängelse ur straffskalan för vårdsbli naturligt att handlägga dessa mindre löshet i trafik och vidga ensamdomares brottmål vid de allmänna tingen. Det kan bara vid vissa större kompetensområde, kom en stor kategori av tingsrätter finnas tillför att hålla särskilda mål att handläggas av sådan. I prop. 1966: räckligt målunderlag 100 anslöt sig dåvarande departementschesammanträden för huvudförhandling i fen statsrådet Kling, till kommitténs förslag mindre brottmål. Sådana sammanträden att bestämmelserna om ensamdomares beförekommer i dag på vissa håll men det finns hörighet borde ges sådant innehåll, att det anledning att begränsa förekomsten därav efter hand som tillströmningen av “ Jfr förslaget om rättegången i mindre sådana mål minskar. tvistemål (Ds Ju 1972: 6, prop. 1973: 87).

SOU 1974: 27 137

blev möjligt för ensamdomare att handlägga vid domstol måste ske med lagfaren domare bötesmål även när målsägande fanns och och nämnd. när enskilda anspråk framställts i sådant Eftersom brottmålsutredningen föreslår mål. Avsikten var emellertid inte att bötes- att området för utfärdande av strafförelägmålen undantagslöst skulle handläggas utan gande skall utsträckas till att gälla alla brott nämnd. Det skulle ankomma på rätten att med böter eller fängelse i högst sex månader bedöma om ett visst bötesmål var av sådan i straffskalan, kan anledning finnas att särskild beskaffenhet att det krävde nämnds ta upp denna domförhetsfråga till särskilt medverkan. Några i lagtext eller på annat övervägande. Det är en medveten strävan sätt fixerade anvisningar, om vilka omstän- hos utredningen att klassificera dessa brott digheter som därvid skulle beaktas, var som »mindre brott» och att anpassa handsvåra att ge. Det borde i stället anförtros åt läggningsrutinen därefter. domaren att själv bedöma när nämnd borde Praktiska skäl kan tala för att alla mindre medverka i bötesmål. - både sådana som gäller enbart Den vägledande prin- brottmål cipen skulle därvid vara att nämnd borde bötesbrott och sådana som gäller brott för medverka när i målet förekom omfattande vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex eller målet oavsett detta var månader - i samma bevisvärdering handläggs ordning. invecklat eller vidlyftigt. Att skadestånds- Handläggning med ensamdomare medför yrkande framställts gällande större belopp, obestridligen härvidlag vissa fördelar från som inte var medgivna, ansågs också vara organisatorisk synpunkt. En förutsättning ett förhållande som kunde påkalla nämnds för att man skall kunna uppnå en effektiv medverkan vid målets prövning. Propositio- koppling mellan strafföreläggande och domnen antogs av riksdagen och ledde till änd- stolshandläggning av mindre mål bör vara ring i dåvarande 1 kap. 4 och ll §§ RB. att förfarandet löper smidigt och snabbt. Vid genomförandet av en enhetlig under- Man bör räkna med att rätten åtminstone i rättsorganisation blev frågan om underrät- de större städerna kommer att hålla särternas sammansättning åter aktuell. I prop. skilda sammanträden för handläggning av 1969: 44 förordades att nämnden i brottmål de mindre målen och att åklagaren erbjuds skulle ha en normalstorlek av fyra nämnde- möjligheter att själv kalla de tilltalade till män. I fråga om ensamdomarkompetensen dessa förhandlingar enligt särskilt schema. föreslogs ingen ändring. Första lagutskottet Antagligen kommer det stora flertalet av (utl. 1969: 38) jämkade förslaget så att dessa mål att avse bötesförseelser som i dag nämnden skulle bestå av fem nämndemän kan handläggas av ensamdomare men till samt att rätten skulle vara domför med fyra domstolarna kommer också att föras mål om det inträffade förfall för någon av dem. som gäller mindre brott med fängelse i Detta blev också riksdagens beslut (RsKr straffskalan. Att nämnd för den skull alltid 283). skall behöva deltaga vid sådana förhandlingar, trots att detta formellt bara kommer att krävas vid vissa av målen, kan synas 8.2.2 Nämnds medverkan vid vara onödigt. Om ensamdomare skulle bli handläggningen att handlägga alla mindre brottmål, behörig Vid 1968 års reform, då tillämpningsområ- skulle han också bli mera obunden vid pladet för strafföreläggande vidgades till att neringen av verksamheten, mål kunde sättas omfatta vissa brott, för vilka stadgas böter ut med mycket kort varsel, tidsplaner kunde eller fängelse i högst sex månader, togs inte ändras osv. utan att hänsyn behövde tas till frågan upp om man i konsekvens härmed nämnden. också skulle öka ensamdomares behörighet Mot sådana praktiska synpunkter kan till att gälla dessa brott. F.n. kan alltså invändas att nämnden vid handläggningen åklagare utfärda strafföreläggande för t.ex. av dessa mindre mål ändå har en betydelsesnatteri men handläggning av samma brott full funktion att fylla. Det måste understry-

138 SOU 1974: 27

kas att anspråk på snabbhet och effektivitet straffvärdef

i domstolsarbetet och förenklingar av hand- Brottmâlsutredningen föreslår sålunda bi-

läggningsformerna inte får leda till att bihållande av nuvarande regel om domstols

rättsskipningen försvagas. Då frågan om sammansättning vid handläggning av brott,

lekmannamedverkan vid domstolarna tidi- för vilka utöver böter även stadgas fängelse

gare övervägts inom lagstiftningen har man i högst sex månader. De praktiska problem

framhållit att lekmannamedverkan kan bi- som kan tänkas uppkomma vid utsättande

dra till att stärka allmänhetens förtroende av mindre brottmål, varav en del kan hand-

för rättsskipningen. Brottmålsutredningen läggas med och en del utan nämnd, bör

har också i annat sammanhang (s. 81) mar- lösas genom planering i samarbete mellan

kerat betydelsen av att lekmännens insyn domstol och åklagarmyndighet.

och aktiva engagemang i rättsvården vidgas.

Enligt utredningens mening bör de flesta 8.3 Stämning och kallelse

mindre brott kunna handläggas genom Om strafföreläggande inte kan komma strafföreläggande. Därigenom kommer freifråga eller om utfärdat strafföreläggande kvensen av mindre brottmål vid domstolarna inte godkänns, skall åklagaren enligt nuvaatt minska. De mål som förs till domstol rande ordning pröva om åtal skall väckas. kommer antagligen att till stor del utgöra Som regel leder denna prövning till åtalsbestridda fall eller sådana, där ansvarsfråbeslut. Åtal sker genom stämning. Det vangan är kontroversiell och avgörandet måste liga synes vara att åklagaren ger in stämgrundas på bevisprövning. Just vid sådan ningsansökan till rätten, varefter rätten bevisprövning kan nämndemännens omdöutfärdar stämning (45 kap. 9 § RB). Förutme och allmänna livserfarenhet vara värdesättning finns emellertid också för åklagafulla tillgångar. Medverkan av nämnd i ren att själv utfärda stämning enligt de sådana mål kan medföra viss garanti för anvisningar som lämnas av rätten (45 kap. en allsidig prövning av målet, varvid även 16 § RB). I kap. 7 har utredningen skisserat »lekmannasynpunkter» ges utrymme. Det en förenkling av rutinen, varigenom förutkan också i vissa fall antas ligga i den tillsättning erbjuds âklagare att utan stämning talades intresse att nämnd tar del i avgöväcka åtal å den, som bestritt strafförelägrandet, särskilt om han tidigare fått ett gandet, genom att kalla honom till huvudstrafföreläggande som han inte velat godförhandling vid underrätt för att svara på. känna och alltså själv önskar domstolsprövåklagarens ansvarsyrkande. Denna ordning ning. föreslås till en början skola begränsas till Mot denna bakgrund anser utredningen de största städerna. att den föreslagna utvidgningen av straffö- I de fall där förutsättningar saknas för reläggandets tillämpningsområde inte bör strafföreläggande talar vissa skäl för att medföra någon motsvarande utvidgning av man generellt låter åklagaren själv utfärda ensamdomares kompetens i fråga om handstämning och kallelse till domstolsförhandläggningen av mindre brottmål. Som nämnts ling i mindre brottmål. Att åklagaren först kommer det att - åtminstone i de större skall behöva ge in ansökan om stämning till städerna - sannolikt även i fortsättningen

behövas 5 En mycket kraftig minskning skulle ske särskilda förhandlingsdagar, som

upptar enbart bötesförseelser, även om an- om fylleri- och parkeringsförseelse avkriminaliseras. talet sådana mål kan förväntas komma att “ I praktiken förekommer det ofta att dessa

sjunka? Handläggning av sådana förseelser mål anförtros tingsnotarie, varvid nämnd alltid

kan anförtros ensamdomare° men rätten skall medverka (se ovan s. 40). - Av den av utredningen gjorda domstolsenbör alltid vilket understrukits i förarbekäten framkommer att åtskilliga domstolar alltena - pröva om nämnd bör medverka när tid láter nämnd medverka i bötesmål. Det

målet framstår som mera invecklat och vanliga är att sådana mål tas upp på mållistan för ordinarie ting, varvid nämnden ändå är svårbedömbart trots att det tillmäts ringa med.

SOU 1974: 27 139

domstol och sedan avvakta att rätten beslu- också i strid mot bestämmelsens ordalydelse tar om stämning och kallelse, förefaller böra utfärda stämning med kallelse till vara en onödig och ofta tidsödande omgång huvudförhandling, varvid samtidigt på kali mindre brottmål. Å andra sidan bör man lelseblanketten ges föreläggande för den inte bortse ifrån att det kan uppkomma tilltalade att inom viss tid före huvudförvissa organisatoriska problem om dessa handlingen inkomma med eventuell bevis-

funktioner skall läggas på åklagaren. uppgift. anser att hinder inte bör En utvidgning av åklagarens möjligheter Utredningen att själv utfärda stämning i mindre brottmål möta mot att på detta sätt låta rätten eller synes inte kräva någon lagändring. Enligt åklagaren lämna föreläggande om bevisuppi den omfatt- i stämningen och samtidigt kalla till 45 kap. l § RB äger rätten gift som finnes åt åkla- huvudförhandling. Det måste förutsättas att ning, lämplig, uppdra Man måste dock tillräcklig tidsmarginal ges för ingivande av gare att utfärda stämning. förutsätta sådan bevisuppgift så att eventuella vittnen att detta stadgande skall tillämpas i ökad I praktiken bör man kan hinna kallas och åklagaren kan ta del utsträckning. räkna av uppgiften före huvudförhandlingen. Utmed vissa generella riktlinjer. Utredningen anser att det bör ankomma på RÅ redningens förslag i denna del kräver tillägg att i samråd med Domstolsväsendets organi- till bestämmelserna i 45 kap. 10 § och 45

sationsnämnd (DON) undersöka de organi- kap. 16 § RB. satoriska förutsättningarna för en enhetlig, utvidgad tillämpning av stadgandet. 8.4 Personlig inställelse Enligt 45 kap. 10 § andra stycket RB kan rätten omedelbart i stämningen kalla 8.4.1 Rättsläget

den tilltalade till huvudförhandling om det Motiv I sitt förslag till rättegångsbalk (II. på grund av den tilltalades erkännande eller framhöll m.m., SOU 1938: 44 s. 271 ff) annan omständighet kan antas, att han inte att kravet den processlagberedningen på behöver föreläggas bevisuppgift. Motsvaranmisstänktes personliga inställelse borde uppde stadgande har införst i 45 kap. 16 § rätthållas som allmän regel även då åtalet andra stycket RB, såvitt gäller åklagarens borde bara avsåg lindrigare brott. Undantag möjlighet att omedelbart i stämningen kalla närvaro kunde medges då den misstänktes den tilltalade till huvudförhandling. Det Vid antas sakna betydelse för utredningen. skall därvid vara uppenbart att bevis ej brotbedömandet därav ägde uppenbarligen kommer att uppges av den tilltalade och att stor liksom tcts svårighetsgrad betydelse ej heller annan förberedande åtgärd erford- huruvida den även den omständigheten ras. erkänt eller misstänkte gärningen ej. Om Utredningen har erfarit från underrätts- svårare straff vid brott, som inte föranledde domare att dessa bestämmelser orsakar torde i allän böter, erkännande förelåg, vissa svårigheter för en rationell handlägg- mänhet den misstänktes instälpersonliga ning, eftersom bevisuppgift inte kan förelelse kunna antas sakna betydelse. läggas om stämningen förbinds med kallelse Som grund för fasthållande vid kravet på till huvudförhandling. Det anses ofta vara personlig inställelse anförde processlagbesvårt att i samband med utfärdandet av redningen bl.a. (s. 483). stämning finna grund för antagandet att den tilltalade inte behöver föreläggas bevisupp- »I brottmål är i än högre grad än i tvistemål gift. Domstolarna måste därför vänta med att båda parterna äro tillstädes vid önskvärt, kallelse tills stämningen delgetts och tiden huvudförhandlingen. Det starka allmänna inför inkommande tresset att i dessa mål vinna ett materiellt rikav bevisuppgift gått till tigt resultat medför, att rätten har att sörja för ända. En sådan ordning med tvâ olika delfullständig utredning. Sådan utredning kan i givningar medför onödig tidsåtgång och en på muntlighet och omedelbarhet grundad ökade kostnader. Vissa domstolar anser sig rättegång bäst vinnas, därest båda parterna äro

140 SOU 1974: 27

tillstädes vid förhandlingen och utföra sin talan. om den tilltalade skulle kallas personligen Hänsynen till den tilltalade kräver även, att till huvudförhandling eller ej och om målet dom mot honom icke grundas å omständigheter skulle kunna avgöras i den tilltalades uteeller bevis, över vilka han icke haft tillfälle att uttala sig. Jämväl för fastställande av den till- varo förutsatte att man på ett förberedande

talades identitet kan det i många fall vara önsk- stadium av processen verkställde en viss

värt, att han kommer tillstädes» Därvid prövning. skulle fastställas att annan

brottspåföljd än böter inte kunde komma Frågan om den misstänkte skall kallas ifråga och att den tilltalades närvaro kunde personligen till huvudförhandling eller ej antas vara utan betydelse för utredningen hör samman med frågan om rätten skall (saken kunde nöjaktigt utredas). I proposikunna avgöra brottmål i den tilltalades utetionen anfördes vidare: varo. I denna fråga anförde processlagbe-

redningen (s. 484 ff): »En dylik förhandsprövning är dock obehövlig, om den misstänkte redan med hänsyn till utred-

»Även om sålunda i allmänhet den tilltalade ningsläget i målet skall infinna sig personligen. bör själv eller genom ombud komma tillstädes Den förprövning, varom här är fråga, har emellertid en annan karaktär än den slutliga prövvid rätten, synes det icke nödvändigt att i alla mål fordra, att sådan inställelse skett. I mål ningen av målet. Vid den förberedande prövrörande mindre brott skulle stundom kravet på ningen har man sålunda ej att ingå på frågan, obligatorisk inställelse medföra betydande olä- om den misstänkte begått den åtalade gärningen eller icke. Spörsmâlet, huruvida den åtalade genheter. Dessa bliva särskilt stora i en rättegångsordning, som bygger på stark koncentra- gärningen över huvud är straffbar, faller likaledes utanför ram. Vid åtal för tion av förfarandet. Å andra sidan minskas be- förprövningens mot att dom meddelas utan den exempelvis oaktsamhetsbrott lämnas sålunda tänkligheterna tilltalades närvaro, därest han vid förundersök- vid förprövningen åsido, om den gärning som

ningen erhåller åklagaren lägger motparten till last innefattar möjlighet att taga del av det oaktsamhet. Även bortsett från att förprövmot honom förebragta materialet. Kan i mål, ningen icke omfattar alla de moment, som ingår varom nu är fråga, fullständig utredning vinnas utan hinder av den tilltalades frånvaro, bör allt- i målets slutliga prövning, kan förprövningen

så förhandling sägas vara av summarisk eftersom den kunna hållas och målet avgöras. natur, Även i ett annat fall synes undantag pâkallat icke syftar till annat än att från övriga brottfrån regeln om den tilltalades inställelse, näm- mål särskilja dem, i vilka någon tvekan icke

ligen då han efter stämningens av- gärna kan råda om att påföljden i händelse av delgivning vikit och hämtning därför är utesluten. Det fällande dom kommer att stanna vid böter. Med måste anses som en avsevärd brist i rättsord- hänsyn härtill kan förprövningen icke anses på ningen, att icke, om i dylikt fall olämpligt sätt föregripa det slutliga avgörandet nöjaktig i målet.» utredning föreligger, en fällande dom kan givas. Skyddet för den tilltalade ligger, förutom i att han erhållit del av stämningen, däri att han vid förundersökningen fått granska utredningsresul- 8.4.2 Skriftligt erkännande tatet. Det ligger i sakens natur, att då åtalet gäller grovt brott, nöjaktig utredning endast I kap. 2 (s. 39) har utredningen beskrivit ett undantagsvis kan vinnas utan den tilltalades på många håll i landet praktiserat förfahörande. Såsom medel rande som innebär att den tilltalade i samatt förmå den tilltalade till inställelse synes i första hand böra anlitas vite. band med kallelse till huvudförhandling Dylik påföljd är i allmänhet verksammare än anvisas möjlighet att skriftligen underteckna böter. Dessutom bör den tilltalade kunna häm- ett formulär och sända in detta till rätten, tas till rätten såväl då han uteblivit som ock varigenom han inte behöver infinna då anledning föreligger till antagande, att han sig till eljest icke kommer att inställa sig.» huvudförhandlingen enligt den utfärdade

kallelsen. Förfarandet regleras inte i lagen.

Bestämmelserna i 21 kap. 2 § och 46 kap. Det står klart att det införts som ett led i

15 § RB fick sin nuvarande lydelse i sam- domstolarnas och att rationaliseringsarbete band med införandet av brottsbalken. I det fyller ett praktiskt behov. Den allmänna prop. 1964: 10 framhöll dåvarande departe- meningen torde också vara att den tilltalade

mentschefen, statsrådet Kling, att frågan i sådana mindre mâl bör kunna besparas de

SOU 1974: 27

besvär, kostnader och obehag som en per- 8.4.3 Avsteg från kravet på personlig sonlig inställelse kan föra med sig. Ett inställelse skriftligt erkännande utgör här tillräcklig Enligt utredningens mening förefaller det grund för att man skall anse att saken skall tilläm- även i fortsättningen vara nödvändigt att kunna »nöjaktigt utredas». Tidigare viss förhandsbedömning av saken sker i pades i stor utsträckning en ordning, enligt samband med kallelse, varigenom kan vilken den tilltalade i stället undertecknade -- om den tilltalade behöver vara fullmakt för någon t.ex. en tingshus- klargöras - personligen närvarande vid huvudförhandvaktmästare att på hans vägnar erkänna lingen vid utredning av ansvarsfrågan. Det brottet vid huvudförhandlingen. Fortfarankan finnas fall då den misstänkte under förde förekommer det på vissa håll att rätten samti- undersökningen förnekat gämingen och sänder ut sådant fullmaktsformulär lämnat en version av händelseförloppet som digt med kallelsen. strider mot åklagarens och eventuellt åkla- Användningen av skriftliga erkännandevid domstolarna kan sättas i garvittnes. Den tilltalades hörande i målet blanketter samband med av institutet kan då bedömas vara erforderligt och i kalutbyggnaden strafföreläggande, vilken lett till att många lelsen bör han följdriktigt åläggas personlig brott numera kan med inställelse. Eftersom den tilltalades utevaro mindre lagföras in- från huvudförhandlingen enligt denna beskriftligt erkännande. De principiella mot denna sum- dömning anses utgöra hinder för målets vändningar som kan riktas saknas skäl att sända honom mariska straffrättsskipning (se ovan s. 70) avgörande, erkännandeformulär i samband förefaller ha samma relevans i fråga om skriftligt förfarandet att lämna in skriftligt erkän- med kallelsen. till domstol. Den som i En annan situation inträffar då brottet är nande prövning sådant att det bedöms vara av särskilt dylika fall äger rum vid domstol skiljer sig inte från den som åklagaren intresse att det handläggs vid domstol. mycket gör före utfärdande av strafföreläggande. Tra- Utredningen har tidigare pekat på att det i framhöll i sitt betän- vissa fall kan vara olämpligt att utfärda fikmålskommittén Trafikmål även om formella förutkande (SOU 1963: 27, s. 125) att strafföreläggande man från så långt sättningar finns (s. 102). Om rättegången rättssäkerhetssynpunkt borde tillse att en tilltalad skall kunna fylla sin funktion som ett av som möjligt ej eller dvs. medlen för att motverka brottslighet är det av bekvämlighets- kostnadsskäl, för att undvika en inställelse, erkände ett självfallet önskvärt att den tilltalade personbrott som han egentligen ville bestrida. JO ligen inställer sig vid huvudförhandlingen. har i sitt förut (s. 38) Ej heller här bör finnas utrymme för skriftåtergivna yttrande knutit an till denna synpunkt. ligt erkännandeformulär. Brottmålsutredningen anser att man inte Det kommer sålunda även i fortsättningen kan bortse ifrån en sådan risk men att den att finnas anledningar att kalla den tilltalikväl inte bör tillrnätas avgörande betydelse lade till personlig inställelse vid huvudförvid valet av handläggningsform. Man måste handling i mindre brottmål även om utrymatt ett erkännande är bekräftelse met för sådan kallelse bör begränsas till utgå ifrån verkligen begått brot- fall då den tilltalades närvaro anses erforpå att den tilltalade tet. Om erkännandet inte står i strid mot derlig för utredningen i målet. En annan fakta i målet bör det godtas som till- sak är att det i praktiken torde vara svårt övriga bevis. att strikt kravet att den tillräckligt I regel bör därför skriftligt upprätthålla erkännande i mindre brottmål accepteras talade också skall hörsamma sådan kallelse. och regelmässigt leda till att målet kan av- Det måste här i varje särskilt fall bli fråga närvaro, om han om en prövning från rättens sida om målet göras utan den tilltalades uteblir från huvudförhandlingen. ändå kan avgöras i den tilltalades utevaro. Har denne självmant anmält till rätten att

142 SOU 1974: 27

han - kanske med ändring av sin tidigare i sitt tidigare återgivna yttrande (s. 38) ligger - erkänner måste rätståndpunkt brottet, det också en motsättning i att å ena sidan ten avgöra vilken betydelse detta erkännan- kräva att den tilltalade inställer sig vid vite de bör ha för den fortsatta handläggningen. och å andra sidan förklara att han inte Är det fråga om ett mindre brott bör er- behöver inställa sig om han skriftligen erkännandet generellt kunna accepteras och känner brottet om brottet (eller ändå nöjläggas till grund för domen. Huruvida rät- aktigt kan utredas). ten även utan sådant formellt erkännande föreslår sålunda Utredningen att förelägbör kunna företa målet till huvudförhand- gande av vite i kallelse till huvudförhandling i den tilltalades utevaro får bero på ling enligt 45 kap. 15 § RB i fortsättningen brottets svårighetsgrad och i utredningen skall begränsas till sådana fall då kallelsen målet. Detta kan vara försvarligt vid hand- innefattar krav på personlig inställelse. läggningen av t.ex. mindre ordnings- eller trafikförseelser, om annan bevisning förei målet. 8.4.4 Erkännandeformulär ligger Det kan i så fall vara fråga om vittnen som åberopats av åklagaren eller Som tidigare framhållits bör man acceptera - vilket närmare skall behandlas under avsteg från principen om den tilltalades 8.5.2 nedan skriftlig utredning som par- muntliga hörande i mindre brottmål, om terna lämnat i målet. han erkänner uttryckligen brottet (och i Man bör dock hålla fast vid att det alltid förekommande fall medger enskilt anspråk) bör vara förbehållet rätten att i den aktuella samt önskar befrielse från instälpersonlig situationen i stället skjuta huvudförupp lelse vid huvudförhandlingen. Enligt utredhandlingen. I så fall aktualiseras frågan om ningens mening bör den tilltalade normalt vitet skall utdömas. Undantagsvis kan rätten ställas inför alternativet att antingen lämna också anse det nödvändigt att förordna om ett sådant erkännande, varigenom målet hämtning av den tilltalade. kan komma att avgöras i hans utevaro, Även om den föreslagna reformen av eller om så ej sker -- kallas att personstrafföreläggandet genomförs kan man räk- ligen inställa sig till muntlig förhandling. na med att åtskilliga mindre brott som förs Från dessa synpunkter måste det anses till domstol kommer att vara erkända och att rätten följdriktigt i samband med kallelfrån utredningssynpunkt »klara» fall. Vid se till huvudförhandling bereder den tilltaden förhandsbedömning som skall göras i lade möjlighet att skriftligen erkänna brottet samband med kallelse till huvudförhandling och eventuellt medge skadeståndsanspråk. bör det stå klart att den tilltalades Av formuläret person- bör framgå att han i så fall liga inställelse i så fall inte är erforderlig inte behöver inställa sig till huvudförhandför målets avgörande. Kallelsen bör här utan att lingen avgörandet kommer att generellt gälla utan sådant krav. grundas på utredningen i målet. Några nya En särskild fråga gäller om den tilltalade omständigheter som inte är kända och som som kallas »personligen eller genom ombud» talar mot den tilltalade, får därvid inte skall föreläggas vite, liksom f.n. är fallet. Det är vidare av vikt åberopas. att formu- Enligt utredningens mening bör man avstå läret innehåller upplysningar om de regler från sådant föreläggande eftersom man här som gäller för huvudförhandlingen i brottinte anser att den tilltalades personliga närmål och att det klargörs för den tilltalade varo är erforderlig. Frågan får särskild att rätten inte genom sin åtgärd att överaktualitet om den tilltalade uteblir från sända erkännandeformulär föregripit den huvudförhandlingen och ej heller inställer bedömning som blir aktuell om den tilltalade sig genom ombud samt rätten, i strid mot bestrider ansvar. den tidigare förhandsbedömningen, inte För tillämpning av en sådan ordning med anser sig kunna avgöra målet enligt 46 kap. erkännandeformulär bör dock gälla vissa 15 § andra stycket RB. Som JO framhållit begränsningar. Det skall vara om fråga

SOU 1974: 27

mindre brott och värdet av det enskilda han skall beredas möjlighet att skriftligen

bör inte uppgå till högre belopp erkänna brottet. anspråket än vad som kan tas upp i strafföreläggan- Invändningar kan riktas mot att åklaga-

halva basbeloppet en- ren på detta sätt skall kunna sända över de, dvs. motsvarande erkännandeformulär i samband med kallelligt lagen (1962: 531) om allmän försäkring. Vidare bör krävas att utredningen i målet se. Emellertid står det klart att åklagaren,

som är informerad om utredningsläget, ofta är sådan att förutsättningar finns att avgöra skulle utebli har goda förutsättningar att bedöma vilken saken, även om den tilltalade Normalt bör krä- betydelse man för målets avgörande bör från huvudförhandlingen. vas att den tilltalade erkänt tillägga den tilltalades personliga närvaro gärningen under eller i varje fall vid huvudförhandlingen. Det bör därför ej förundersökningen de faktiska möta några större betänkligheter att i förevidgått omständigheterna. Med kommer i kommande fall låta åklagaren bereda den en sådan_ uppläggning möjligheterna för översändande tilltalade möjlighet att skriftligen erkänna praktiken att täckas av de fall brottet, varigenom denne befrias från perav erkännandeformulär då rätten i kallelse till huvudförhandling sonlig inställelse vid huvudförhandlingen.

kan avstå från kravet tilltalades Skulle rätten undantagsvis finna att saken på den inställelse. Anses däremot den inte kan »nöjaktigt utredas», då åklagaren personliga tilltalades närvaro vara erforder- avstått från att kalla den tilltalade personpersonliga för målets saknas också ligen till huvudförhandling och denne utelig avgörande, att sända över erkännande- blivit, bör förutsättningar alltid finnas för förutsättningar formulär. Den av JO påtalade kollisionen rätten att sätta ut målet till nytt samman-

mellan vitesföreläggande och skriftligt er- träde och, om så anses erforderligt, kalla

kännandeformulär kan därmed undvikas. den tilltalade personligen vid vite.

Av bilaga 2 (s. 162) framgår att någon

enhetlig utformning av de erkännandefor- 8.5 Skriftliga vittnesberättelser mulär, som i dag används av vissa domstolar, inte vunnits. Det är önskvärt att man 8.5.1 Rättsläget

kan utforma ett för domstolsväsendet ge- I förarbetena till rättegångsbalken frammensamt formulär, antingen som en friståhöll processlagberedningen (SOU 1938: 44 ende handling eller som ett tillägg till kals. 22 ff) att principen om muntlighet och lelseblanketter, varvid utrymme bör ges för omedelbarhet var särskilt motiverad från den förut nämnda informationen. Utarbebevissynpunkt. tandet och distributionen av en sådan hand-

ling bör ankomma på DON efter samråd »Om parters och vittnens utsagor avgivas vid med domarförbundet. ett och samma rättegångstillfälle, har domstolen helt andra möjligheter att bedöma utsagornas tillförlitlighet; frestelsen för den som höres att 8.4.5 Kallelse åklagare avvika från sanningen motverkas av att han genom ställes inför utsikten, att utsagan omedelbart Utredningen har under 8.3 ovan föreslagit kommer att belysas av vad andra ha att med-

att RÅ i samråd med DON bör undersöka dela. Den på muntlighet, koncentration och om inte i större utsträckning omedelbarhet grundade förhandlingen skapar åklagarna och kallelse på detta sätt väsentligt större trygghet, att den själva bör svara för stämning fria bevisprövningen fyller sin uppgift. En till huvudförhandling i mindre brottmål. förutsättning för bevisbedömningens tillförlitlig- Denna ordning skulle innebära att det också het är ock, att bevisningen om möjligt upptages blir åklagaren som måste göra den nödvän- omedelbart vid förhandlingen inför den domhuruvida den stol, som dömer i målet, och ej förebringas diga förhandsbedömningen, genom protokoll över bevisupptagning utom tilltalade skall kallas personligen vid vite förhandlingen. Kravet på bevisningens omedelalternativt personligen eller genom ombud starkt barhet framträder särskilt i fråga om och - då sistnämnda alternativ - om och väljs bevismedel, där, såsom vid vittnesbeviset

144 SOU 1974: 27

partsförhöret, bevisvärdet är knutet vid själva till stöd för sitt minne använda anteckden muntliga utsagan.» eller andra ningar handlingar. Processlagberedningen anförde härvid (s. 399). I inledningen till detta kapitel har utred-

ningen pekat på att man vid införandet av »Dylika anteckningar äro av särskild betydelse, rättegångsbalken fäste särskild vikt vid kra- om vittnet verkställt besiktning eller eljest gjort mera omfattande iakttagelser rörande omstänvet på muntlig processföring. Principen om digheter av teknisk natur. Därest vittnet begagbevisningens omedelbarhet medförde att nar anteckningar, bör rätten göra sig underden vars uppgifter åberopades i målet skulle rättad om hur dessa tillkommit. På sätt riks-

inställas och höras personligen. Man kunde dagen anfört bör vid vittnesförhör skriftlig attest icke få åberopas. Detta innebär, att inte godta att t.ex. ett vittnesmål ersattes av skriftlig vittnesberättelse ej får uppläsas och ej en skriftlig uppteckning av vittnesberättelheller föreläggas domaren. Det för närvarande sen. De skriftliga vittnesattester som tidi- ej sällan tillämpade förfaringssättet, att vittnet

gare förekom i rättegångarna ansågs ej tager innehållet i ett företett intyg pá den avsällan vara mycket otillförlitliga och tillmät- lagda eden, skall sålunda icke längre kunna förekomma. Har vittnet tidigare hörts inför tes därför ringa bevisvärde. Med hänsyn rätten i samma mål eller i annan rättegång härtill ansåg processlagberedningen att det eller inför åklagare eller polismyndighet, kan var lämpligt att uttryckligen föreskriva att domaren visserligen ur den protokollariska upp-

sådana skriftliga vittnesintyg inte fick åbe- teckningen av vittnets utsaga hämta ledning rörande de frågor, som bör ställas till vittnet, ropas som bevis. Detsamma skulle gälla men protokollet fâr icke uppläsas. Allenast om polisförhörsprotokoll eller annan sådan uppvittnets vid förhöret avgivna utsaga avviker teckning av vad part, vittne eller annan från vad vittnet tidigare anfört eller om vittnet

anfört utom rätta. vägrar att yttra sig, må upplåsning ur proto- Förbudet mot att använda kollet ske.» skriftlig uppteckning eller skriftligt intyg har dock inte

gjorts ovillkorligt. I 46 kap. 6 § femte styc- 8.5.2 Åberopandet av skriftliga ket RB har införts en bestämmelse enligt vittnesutsagor bör tillåtas i vissa fall vilken det är tillåtet att, då huvudförhandutan Regeln i 35 kap. 14 § RB att skriftliga beling äger rum att målsäganden eller rättelser inte får åberopas som bevis i rätteden tilltalade är närvarande, ur handlingarna gång har bl.a. motiverats av hänsyn till (förundersökningsprotokollet) lägga bevisvärderingen. Genom att upplysningsfram vad den uteblivne anfört. Vittnesförpersonen muntligen skall lämna sin beräthör som tas upp enligt lagen (1946: 817) om telse har rätten bättre möjligheter att bebevisupptagning vid utländsk domstol kan döma hans trovärdighet. Rätten och också åberopas i rättegång. Vidare kan rätparterna kan också ställa kompletterande ten tillåta åberopandet av uppteckning eller frågor till den som hörs muntligen, vilket intyg då särskilda omständigheter föranleder detta, t.ex. att intygslämnaren avlidit har betydelse från utredningssynpunkt. Ris-

eller ken för att skriftliga vittnesutsagor blir att svårighet föreligger att få honom inställd vid rätten, att intygsgivarens höran- ofullständiga och tillrättalagda är också pâ-

de skulle onödigt eller taglig. fördyra rättegången Det kan sålunda inte förnekas att det för att parterna vitsordar uppteckningens rikmodern rättsskipning är av vikt att nämnda tighet.” Stadgandet härom har införts i 35 regel finns att tillgå. Man bör dock inte kap. 14 § RB. Vissa intyg som utfärdas på av allmän eller överdriva betydelsen därav. Det är allmänt grund tjänst allmänt uppkänt att ju längre tid som förflyter från drag, t.ex. prästbevis, läkarintyg eller intyg gärningstillfället, desto svårare har ett vittne av stämningsman, får också åberopas utan

intygslämnarens hörande.

Som nämnts får vittne som hörs i rätten ° Jfr processlagberedningen, SOU 1938:44 inte läsa upp skriftliga utsagor men han får s. 388.

SOU 1974: 27 145

att erinra sig detaljer kring händelsen. Min- Vid överläggningar med företrädare för nesbilden suddas ut och nya, ovidkommande domstolsväsendet har brottmålsutredningen intryck läggs till de ursprungliga. En ned- erfarit att det finns behov av avsteg från teckning av vittnets berättelse omedelbart förbudet att åberopa skriftliga vittnesberätefter händelsen kan från dessa synpunkter telser i mindre brottmål. Såväl processekoframstå som säkrare underbyggd och mera nomiska skäl som hänsynen till den tilltatrovärdig än ett vittnesmål som avläggs lång lades intresse anses tala därför. Särskilt har tid därefter. pekats på de fall när den tilltalade uteblivit Detta förhållande får särskild relevans i från huvudförhandling i mål om mindre sådana fall, då ett vittne har att beskriva en förseelse utan att skriftligt erkännande förehändelse som han ofta ställs inför i sin verk- Det bör - menar man - finnas ligger. samhet, dock med den skillnaden att han förutsättningar att avgöra målet i den tillvarje gång har att göra med olika personer. talades utevaro, varvid sådana handlingar Parkeringsvakten som ingriper mot felpar- som parkeringsrapport, fyllerirapport, rapkerade bilar har självfallet svårt att i efter- port från butikskontrollant eller trafikkonhand erinra sig varje särskilt fall, då parke- trollant osv. men också vissa utsagor enligt ringsanmärkning gjorts. Butikskontrollan- polisförhörsprotokoll skulle kunna åberopas ten som i sin dagliga gärning ertappat snat- som bevisning. Det fick sedan bli rättens tare eller trafikkontrollanten som sätter sak att värdera bevisningen, ställd mot den fast »snyltare» har likaledes svårt att lång tilltalades egna uppgifter. Den omständigtid därefter särskilja de individuella fallen. heten att den tilltalade utan laga förfall Detsamma gäller polismannen eller ord- uteblivit från huvudförhandlingen borde ningsvakten som ingriper mot mindre för- också kunna tolkas därhän att han accepseelser och där detaljerna kring varje sär- terat att målet avgörs »på handlingarna» I skilt ingripande av naturliga skäl flyter varje fall torde det inte ligga i hans intresse samman. Befattningshavare av nu nämnda att förelagt vite utdöms och att målet utslag för emellertid anteckningar (i rappor- sätts till ny förhandling. ter, protokoll o.dyl.) över de aktuella hän- Det finns med hänsyn till det praktiska delserna. Dessa anteckningar förmedlar de behovet skäl att införa en regel som ger omedelbara intrycken och de utgör i sig det domstolarna möjligheter att i ökad utsträckrelevanta processmaterialet. ning tillåta åberopandet av skriftliga berät- Erfarenheterna visar också att polisvitt- telser som bevisning. Nuvarande bestämnen, butiks- och trafikkontrollanter m.fl. melse i 35 kap. 14 § RB, enligt vilken avsteg som hörs i rättegång sällan kan lämna från förbudet att åberopa sådana berättelser andra upplysningar än vad som framgår av får ske när »särskilda omständigheter» förede skriftliga rapporterna. Enligt 36 kap. 8 § ligger, tolkas i enlighet med förarbetena till RB kan rätten förelägga vittnet att innan RB mycket restriktivt. Den torde överhuhan inställer sig vid huvudförhandlingen vudtaget inte vara tillämplig i sådana fall »uppliva sin kunskap om vad vittnesförhö- då fråga uppkommer att åberopa polisrapret gäller genom att granska för vittnet till- porter eller andra uppgifter avseende vissa gängliga räkenskapsböcker, anteckningar förseelser (parkeringsrapport, fyllerirapport, eller andra handlingar eller besiktiga plats o.dyl.) eller föremål, om sådant kan ske utan avse- Utrymmet för åberopande av sådana värd olägenhet för vittnet». Det förekom- skriftliga utsagor bör dock inte vara obemer ej sällan att vittnet uppger sig ha glömt gränsat. Alltjämt bör gälla som huvudregel detaljerna kring händelsen men hänvisar till att vittnen och andra upplysningspersoner de gjorda anteckningarna. Då dessa före- skall höras muntligen då målet sätts ut till dras för vittnet brukar kommentaren bli att huvudförhandling. Avsteg från denna regel »eftersom anteckningarna är sådana måste bör i princip bara avse de mindre brottmådet också ha gått till på detta sätt». len och därutöver bör gälla begränsningar

146 SOU 1974: 27

i fråga om den skriftliga utsagans art och förhör aldrig skulle behöva hållas i dessa innehåll. mål. Om t.ex. den tilltalades uppgifter på I första hand bör det vara fråga om rap- väsentliga punkter skiljer sig från ett vittnes porter av mera officiell natur (t.ex. polis- enligt förundersökningsprotokollet, bör som mans rapport vid trafikkontroll, besiktnings- regel vittnet höras personligen för att utmans utlåtande angående viss teknisk detalj, redningen skall bli tillräcklig i målet. Även t.ex. bromsarna på en bil) men också andra andra omständigheter kan medföra att rätredogörelser som lämnas i samband med ten bör vägra åberopandet av en skriftlig anmälan av brott (t.ex. parkeringsvakts utsaga. Ett vittne kan t.ex. antas ha förtigit rapport över olaga parkering, trafikkontrol- vissa relevanta fakta i sin berättelse under lants redogörelse för omständigheterna vid förundersökningen, han kan ha lämnat motpâstådd snyltning), bör kunna tjäna som stridiga uppgifter i förhållande till andra bevisning. Beroende på målets art kan det upplysningspersoner, han kan stå i visst också finnas skäl för rätten att tillåta åbe- förhållande till målsäganden eller den tillropandet av sådan skriftlig utsaga som läm- talade osv. Allmänt sett bör rätten även i nats av vittne eller annan upplysningsperson fortsättningen vara restriktiv vid tillämpunder förundersökningen. Den omständig- ningen. Om tilltron till upplysningspersonen heten att utsagan tagits upp och protokolle- är av avgörande betydelse för skuldfrågan, rats vid polisförhör utgör viss garanti för får skriftlig vittnesutsaga inte åberopas. att innehållet är rätt återgivet och att berättelsen förmedlar de omedelbara intrycken. Däremot kan brottmålsutredningen 8.6 Huvudförhandlingen inte utan vidare förespråka att skriftliga vittnesberättelser 8.6.1 Avsteg från handläggningsgången som upprättas före huvudförhandlingen får ges in till rätten och Gången vid huvudförhandlingen i brottmål åberopas som bevis. Det finns en påtaglig är strikt formbunden. Den består i stort risk för att sådana vittnesattester blir till- sett av fem led: sakframställningen, den rättalagda. tilltalades hörande, bevisningen, personut- Utrymmet för åberopande av skriftliga redningen och pläderingen. Varje sådant led vittnesutsagor bör vidare begränsas till regleras i 46 kap. RB. Det hör till ordföranmindre brottmål där det föreligger särskilt dens processledande uppgifter att se till att behov av sådan förenkling. I praktiken handläggningen följer den föreskrivna ordtorde detta framför allt komma att gälla ningen. mål där den tilltalade inte medgivit ansvar I allmänhet synes det inte föreligga någon för brottet men förutsättningar ändå bör större olägenhet av att man i mindre brottfinnas att avgöra målet i dennes utevaro, mål följer det fastställda mönstret för handom han inte inställer sig personligen vid läggningen, även om vissa moment kan bli huvudförhandlingen. I ett sådant läge bör mycket kortfattade. Av den enkätundersökåklagaren kunna åberopa skriftlig rapport ning bland underrättsdomare, som utredeller annan utsaga som lämnats av upplys- ningen utfört, framgår också att man på de ningsperson under förundersökningen. flesta håll anser sig kunna anpassa reglerna Bakom utredningens förslag att vidga till de särskilda förhållandena i sådana mål. utrymmet för åberopande av skriftliga be- Men samtidigt framhålls att det inte kan rättelser ligger bl.a. processekonomiska skäl. bli fråga om någon strikt tillämpning av Det kan inte vara rationellt att alltid behöva reglerna. Det bör därför finnas förutsättkalla upplysningspersoner till förhör inför ningar för avsteg från handläggningsgången rätten, när deras berättelser finns tillgäng- i mindre brottmål. liga i målet och den skriftliga uppteckningen Har den tilltalade erkänt ett mindre brott ger de nödvändiga uppgifterna. Självfallet anses behovet av förenklingar vara särskilt får detta dock inte tolkas därhän att sådant påtagligt. I så fall inleds huvudförhand-

SOU 1974: 27 147

lingen ofta med att åklagaren, sedan erkän- proceduren kan också i så fall medföra nandet lämnats, avstår från att höra even- onödigt obehag som inte står i rimlig protuella vittnen som kallats till förhandlingen. portion till lagföringen av brottet. Åklagaren nöjer sig därefter med att kort I praktiken bör den nämnda situationen utveckla åtalet. I vissa bagatellartade fall inte bli särskilt vanlig, om utredningens föranses sådan sakframställning vara helt obe- slag om utbyggnad av strafföreläggandet hövlig. Åklagaren kan då bara hänvisa till genomförs. Man bör sålunda räkna med att uppgifterna i ansvarsyrkandet. Ej heller de flesta mindre brott kommer att klaras behövs något ingående förhör med den till- upp genom att den misstänkte godkänner talade. Denne förklarar att han vitsordar sådant föreläggande, varigenom domstolsåklagarens uppgifter som ger stöd åt erkän- förhandling inte behöver äga rum. Erfarennandet. Rätten tar därefter del av dagsbots- heterna visar dock att det ej sällan föreuppgift och eventuella registerutdrag, var- kommer att den misstänkte underlåter att efter parterna får slutföra sin talan. Denna godkänna strafföreläggande men - då måinnebär ofta att helt let företas till - erkänplädering parterna huvudförhandling enkelt »överlämnar målet till rättens pröv- ner brottet skriftligen eller vid personlig ning». inställelse. Man kan tycka att det är opraktiskt och Det kan enligt utredningens mening omständligt att på detta sätt upprätthålla många gånger finnas anledning för rätten fiktionen av en formell handläggning vid att avvika från den bestämda handläggerkända förseelser, när avgörandet ändå ningsgången även om erkännande inte föregrundas på den tilltalades erkännande. Sär- ligger. Från domstolshåll har ifrågasätts om skilt tydligt kommer detta till uttryck i sakframställning är nödvändig i dessa sådana fall då målet avgörs i den tilltalades mindre mål, när ansvarsyrkandet ger tillutevaro, sedan det konstaterats att målet räcklig upplysning om vad saken gäller. Det ändå kan nöjaktigt utredas. Här agerar bör, menar man, vara möjligt att omedelåklagaren ensam medan den tilltalades upp- bart höra den tilltalade. Från några håll har gifter föredras ur handlingarna. Det finns framhållits att det kan vara motiverat att skäl som talar för att man i dylika fall höra målsäganden i samband med upptaganborde kunna avstå från att följa det givna det av den övriga bevisningen, liksom fallet mönstret för huvudförhandlingen. Konstate- är t.ex. i Norge. Det kan också vara lämprandet av att det föreligger ett erkännande ligt att höra målsägande och eventuella i målet borde vara tillräckligt och detta vittnen samt ta upp övrig bevisning innan konstaterande skulle ibland direkt kunna den tilltalade hörs. Därigenom blir den tillläggas till grund för domen utan vidare talade på det klara med bevisläget vilket handläggning. kan ha betydelse för hans egen berättelse. Även om den tilltalade personligen in- Har han däremot i förhandlingens inledställt sig i rätten borde ett klart och entydigt ningsskede gett en detaljerad redogörelse erkännande av brottet, sedan åklagaren kan det senare vara svårt för honom att framställt sitt ansvarsyrkande, i allmänhet medge att hans uppgifter är oriktiga? vara tillräckligt skäl för rätten att avstå Brottmålsutredningen anser att man inte från vidare handläggning. Att i dessa fall behöver binda upp huvudförhandlingen i upprätthålla kravet på en formell handlägg- mindre brottmål alltför hårt genom formella ningsgång synes i varje fall inte vara moti- regler för handläggningsgângen. Det bör verat från utredningssynpunkt. För den till- vara möjligt för rätten att göra sådana avtalade kan en sådan fortsättning förefalla vikelser från mönstret som motiveras av onödig, han måste höras angående åklaga- hänsyn till utredningen i målet och brottets garens beskrivning av händelseförloppet som han godtar och svaret på åtskilliga frå- ° Tankar i denna riktning har framförts av gor kan förefalla givna från början. Själva Ekelöf i Rättegång V, s. 149 ff.

148 SOU 1974: 27

beskaffenhet. Det finns också skäl som talar giskt som ett bevismedel i motsats till vittför att man vid handläggningen av vissa nesmålet. Däremot gäller självfallet enligt typer av mindre brott (t.ex. vissa trafik- den fria bevisprövningens princip att målsbrott, ordningsförseelser) bör kunna skapa ägandens utsaga kan tillmätas bevisvärde. en »avspänd» atmosfär och ge ett visst peda- Det sagda innebär också att vittnet men gogiskt innehåll åt sammanträdet. Möjlighet ej mâlsäganden skall avlägga ed innan han bör finnas att pröva olika vägar inom avger sin berättelse. Processlagberedningen ganska vida ramar.” En handläggning av anförde i sitt förslag till rättegângsbalk mera informell natur enligt den ordning (SOU 1938: 44) att vittne som regel borde som gäller vid förberedelse i tvistemål, då avge sin utsaga under ed. Även om eden målet företas till omedelbar huvudförhand- inte längre hade samma betydelse för inling (42 kap. 20 § RB), kan vara en modell. skärpande av vittnes sanningsplikt som den Sammanträdet kan i så fall äga rum på tidigare ägt, skulle dock enligt beredningen samtalsnivå under mindre allvarstyngda for- dess avskaffande minska möjligheterna att mer, varvid särskild vikt bör fästas vid att erhålla pålitliga vittnesberättelser. Ej heller den tilltalade förstår innebörden av det ansågs tillräckliga skäl finnas att utbyta straffrättsliga ingripandet. löfteseden, som avläggs före vittnesmålet, Det bör överlämnas åt de enskilda under- mot en efterföljande bekräftelseed. rätterna att själva bestämma i vilken ut- Som framgår av den under 2.2.7 (s. 42) sträckning och i vilka fall det kan vara lämnade redogörelsen är vittnesförhöret motiverat att göra avsteg från den formella kringgärdat med åtskilliga bestämmelser, handläggningsgången i mindre brottmål. varigenom detta bevismedel framstår som Man måste dock hålla fast vid att det även särskilt betydelsefullt. Medan den tilltalade i fortsättningen skall åligga rätten att vaka och målsäganden kan höras utan speciella över att ordning och reda iakttas vid hand- formkrav, skall vittnet inta en speciell plats läggningen och att se till att den kontradik- i rättssalen bakom en uppslagen bibel och toriska principen iakttas. Man bör också hans berättelse skall avges efter ett högtidförutsätta att rätten handlar i samråd med ligt förestavande av ed eller försäkran enligt åklagaren och den tilltalade samt eventuell ålderdomlig ritual. Han blir därutöver i allförsvarare, om mera betydande avsteg skall varliga ordalag erinrad om edens förpliktelgöras från den ordinarie handläggningsord- ser och sitt stora ansvar. Under hösten 1970 ningen. företogs en intervjuundersökning bland personer som inkallats som vittnen vid fyra domstolar i Malmö och Lund.” En del av 8.6.2 Vittnesförhör de ställda frågorna gällde vittnenas upple- Av redogörelsen för utländsk rätt (s. 58) velse av rättegången. Av svaren framgår att framgår att Sverige till skillnad från många många vittnen tydligen reagerar negativt andra länder upprätthåller en markerad inför själva atmosfären i rättssalen. De blir skillnad mellan målsägandes och vittnes nervösa och skrämda och man har anledställning som upplysningsperson. Målsägan- ning räkna med att detta yttre tryck minsden behandlas som part i målet. I 36 kap. kar många vittnens förmåga att kommuni- 1 § RB föreskrivs att vittnesmål inte får cera. Av särskilt intresse är att de flesta avläggas av part eller av målsägande, även vittnen tycks vara kritiskt inställda till edom denne inte för talan i målet. Som tidigare framhållits kan skäl finnas ” Se t.ex. Klette, Domstolarna och trafiksäkerhetsarbetet, SvJT 1969 s. 569. för uppfattningen att förhör med målsägan- 1* Robert Sjölin, Att vittna -- vad innebär de bör äga rum i samband med den övriga med 20 vittnen i Lund och det? Intervjuer bevisupptagningen. Enligt nuvarande ord- Malmö hösten 1970; Tillämpade studier i processrätt vid juridiska fakulteten i Lund. ning hörs målsäganden upplysningsvis och (Publicerad i Juridiska föreningens i Lund hans utsaga betraktas inte rent terminolo- skriftserie nr 8, Studentlitteratur 1972.)

SOU 1974: 27 149

gången, som inte anses fylla någon fömuftig funktion. Om man, som brottmålsutredningen förordat i föregående avsnitt, bör sträva efter att åstadkomma en lättare atmosfär vid handläggningen av de mindre brottmålen, synes förutsättningar också böra finnas att göra avkall på en del av formreglerna vid vittnesförhör. Det saknas anledning förmoda att en mera informell och flexibel inställning till dessa regler skulle komma att försämra domstolarnas möjligheter frân utredningssynpunkt. Brottmålsutredningen är sålunda beredd att föreslå en försiktig uppmjukning av reglerna om vittnesförhör. Möjlighet bör finnas för rätten att i ökad utsträckning tillåta avsteg från bestämmelsen i 36 kap. 9 § RB, enligt vilken vittne ej får övervara rättegången i målet innan vittnesförhöret ägt rum. Det kan ibland tvärtom vara till fördel för utredningen om vittnet är närvarande under sakframställning eller partsförhör, varvid han kan lämna kompletterande upplysningar. I lika mån kan det ibland finnas anledning att höra flera vittnen samtidigt eller mot varandra. F.n. krävs det särskilda skäl för att en sådan ordning skall tillåtas. Vad därefter särskilt gäller det nuvarande formkravet att vittne skall avlägga ed eller försäkran, innan förhöret får äga rum, kan det onekligen finnas skäl att överväga avsteg från reglerna. Enligt utredningens principiella uppfattning kan det sålunda i vissa fall vara lämpligt och utan hinder från utredningssynpunkt att vittne får höras upplysningsvis utan ed eller försäkran. En sådan reform förutsätter dock en ingående prövning av edgångens rättsliga funktion i ett större sammanhang. Utredningen anser att en undersökning, som inte enbart bör begränsas till de mindre brottmâlen, här är motiverad.

150 SOU 1974: 27

9 Kommentarer till föreslagen lagtext

9.1 Ändringar i rättegångsbalken 22 kap. 9 § 21 kap. 2 § Bestämmelsen an till i knyter stadgandena Tillägget i denna paragraf ger uttryck för 48 kap. om upptagande av enskilt anspråk utredningens uppfattning att den tilltalade i strafföreläggande. i stor utsträckning bör kunna kallas till Under polisutredningen av brottet skall huvudförhandling i mindre brottmål utan målsäganden underrättas om att anspråk krav på personlig inställelse. Skyldigheten kan grundas å brottet (jfr 20 § förunderför honom att infinna sig personligen bör sökningskungörelsen). Målsäganden bör i begränsas till sådana fall då hans närvaro så fall anmäla detta inom viss tid. Om sådan anses erforderlig för utredningen. Detta kan anmälan inkommer och mâlsäganden begär ofta vara fallet om den tilltalade under för- att åklagaren skall utföra hans talan i undersökningen förnekat gärningen, om ersättningsdelen, skall åklagaren pröva om hans uppgifter under förundersökningen är förutsättningar finns att ta upp anspråket oklara i hänseenden som har betydelse för i strafföreläggande. Prövningen blir därvid domstolsprövningen eller om det i övrigt densamma som i fall då åklagaren skall föra anses särskilt betydelsefullt att den tilltalade målsägandens talan i brottmålet. Därjämte muntligen hörs i målet. (Jfr 8.4.3 ovan) upptas vissa hinder i 48 kap. 5 a §. Bestämmelsen knyter an till förslaget om Skulle strafföreläggandet inte godkännas, stadgande i 45 kap. 15 § andra stycket, en- ställs åklagaren inför frågan om åtal skall ligt vilket rätten skall kunna bereda den väckas, varvid reglerna i 22 kap. om åklatilltalade möjlighet att skriftligen erkänna garens skyldighet att utföra målsägandens brottet. Sådant erkännandeformulär får inte talan åter aktualiseras. Enligt utredningens lämnas om rätten anser att den tilltalade förslag skall (till en början inom de största skall kallas att inställa sig personligen vid åklagardistrikten) möjligheter finnas att huvudförhandlingen. åstadkomma en omedelbar koppling mellan Anmärkas bör att den föreslagna bestäm- strafföreläggande och domstolsförhandling melsen om underrätts möjlighet att i mindre genom att åtal väcks på grundval av brottmål kalla till huvudförhandling utan strafföreläggandet i stället för genom stämkrav på personlig inställelse inte har någon ning. Eftersom åklagaren redan i samband motsvarighet i hovrätten. Enligt stadgandet med utfärdandet av strafföreläggandet anskall nämligen den misstänkte vid huvud- sett förutsättningar finnas för honom att förhandling i hovrätt i dessa mål infinna föra målsägandens talan, torde han som sig personligen »om hans närvaro ej kan regel komma att bevaka målsägandens inantagas sakna betydelse för utredningen». tresse även vid huvudförhandlingen i tings-

SOU 1974: 27 151

rätten. Det kan emellertid hända att den Självfallet bör åberopandet av dylik bevismisstänktes bestridande av det enskilda ning inte medges om man av den tilltalades anspråket i strafföreläggandet föranleder uppgifter under förundersökningen eller åklagaren att hänvisa målsäganden att själv annan utredning har anledning att betvivla föra sin talan. I så fall gäller de allmänna riktigheten i den lämnade skriftliga utsagan. reglerna i 22 kap. om inskränkning i åkla- tet. Det blir i första hand åklagaren som får garens skyldighet i detta hänseende. bedöma om den som avgett den skriftliga utsagan skall behöva kallas som vittne i målet eller om handlingen bör kunna åbe- 35 kap. 14 § ropas som bevis. I de flesta fall torde förut- Huvudregeln att skriftliga vittnesutsagor finnas för att sättningar åklagaren avstå 0.dyl. inte får åberopas som bevis gäller från vittneskallelse, i varje fall om han har fortfarande. Till de i bestämmelsen uppanledning räkna med att den tilltalade komtagna undantagen fogas ytterligare ett, näm- mer att erkänna gärningen. Skulle den ligen att sådant âberopande får ske i mindre situationen inträffa att rätten inte anser sig brottmål om rätten med hänsyn till hand- kunna medge åberopandet av en skriftlig lingens art och mâlets beskaffenhet medger vittnesutsaga, rapport e.dyl. bör det i vissa detta. Beträffande den allmänna motivefall vara möjligt för åklagaren att med kort ringen kan hänvisas till avsnittet 8.5.2 ovan. varsel kalla in vederbörande vittne (i varje Tillägget tar särskilt sikte på sådana fall fall om det är fråga om en inom distriktet då det är fråga om mindre förseelser och tjänstgörande polisman). den skriftliga utsagan lämnats av någon allmän befattningshavare (t.ex. polisman, trai omedelbar till den 36 kap. 9 § fikvakt) anslutning aktuella gärningen. Vidare bör gälla att Huvudförhandlingen imindre brottmål skall handlingen skall tjäna som bevis för att enligt den föreslagna bestämmelsen i 46 klarlägga ett visst faktiskt förhållande (t.ex. kap. 17 § kunna äga rum utan strikt iakttaatt en bil med angivet registreringsnummer gande av den formella handläggningsstått parkerad på en viss plats under viss tid gången. I anslutning härtill erbjuder föreeller vid besiktning varit försedd med vissa varande stadgande vissa möjligheter till brister). Man bör därjämte uppställa det uppmjukning av gällande formföreskrifter i kravet att den skriftliga utsagan skall er- samband med hållande av vittnesförhör. sätta ett vittnesmål som inte skulle gälla Enligt stadgandet skall det alltid ankomma andra uppgifter än dem som lämnas i hand- på rätten att efter lämplighetsprövning i det lingen. Hörandet av uppgiftslämnaren skulle särskilda fallet avgöra om förutsättningar sålunda bara innebära en bekräftelse av den finns för stadgandets tillämpning. Det förutskriftliga utsagans innehåll. sätts också att part inte motsätter sig till- Enligt bestämmelsen förutsätts att rätten lämpningen. i det särskilda fallet skall medge att hand- Redan nu finns möjlighet att höra vittnen lingen får åberopas. Rätten bör därvid samtidigt och mot varandra men detta förbeakta såväl handlingens art (tillkomst, utsätter enligt 36 kap. 9 § andra stycket att innehåll och utformning) som beskaffenhe- vittnenas utsagor är otydliga eller stridiga ten av det mål som saken gäller. I praktiken eller att det eljest finns särskilda skäl för torde frågan särskilt aktualiseras i sådana en sådan ordning. Möjlighet finns också fall då den tilltalade uteblivit utan laga för- enligt samma stadgande att låta ett vittne fall i ett bagatellartat mål och rätten ställs övervara förhandlingen i målet innan förinför att antingen avgöra målet enligt 46 höret äger rum med honom men detta förkap. 15 § RB (saken ändå finnes kunna utsätter särskilda skäl. I dessa båda hänsenöjaktigt utredas) eller att utdöma förelagt enden ger den föreslagna bestämmelsen vite och kalla till ny huvudförhandling. ökade möjligheter för tillämpningen. I vissa

152 SOU 1974: 27

typer av mâl - t.ex. trafikmål - kan det eventuell uppge kompletterande bevisning. vara rationellt att vittnena får lyssna på I bestämmelsen stadgas uttryckligen att åklagarens sakframställning, ta del av be- åklagaren genom rättens försorg skall erskrivningen i anslutning till skisser o.dyl., hålla kännedom om inkommen bevisupphöras omedelbart mot den tilltalade och gift. komplettera utredningen i målet om de anser att vissa luckor förekommer. 45 kap. 15 §

Enligt utredningens förslag skall kallelse 45 kap. 10 och 16 §§ förbindas med föreläggande vid vite, om De föreslagna tilläggen till stadgandena krav ställs inställelse. Anses på personlig möjliggör för rätten respektive åklagaren däremot den tilltalades närvaro inte vara att i samband med stämning och kallelse för och kallelsen erforderlig utredningen till huvudförhandling i mindre brottmål utfärdas »personligen eller genom ombud», meddela föreläggande om bevisuppgift. En- skall vite inte utsättas. I sådant fall förutligt gällande bestämmelser förutsätts, för att sätts att en förhandsbedömning mot pekar rätten skall kunna kalla den tilltalade ome- att målet kan komma att i den avgöras delbart i stämningen, att det på grund av tilltalades utevaro. den tilltalades erkännande eller annan om- Bestämmelsen i andra an stycket knyter ständighet kan antas att bevisuppgift inte till en ordning som i dag tillämpas vid erfordras. För att åklagaren skall kunna Den allmänna motivemånga tingsrätter. utfärda stämning jämte kallelse måste det lämnas i avsnitt 8.4.4. ringen vara uppenbart att bevis ej kommer att upp- En förutsättning för utsändande av erges av den tilltalade och att ej heller annan kännandeformulär skall vara att den tilltaförberedande åtgärd erfordras. lades närvaro vid huvudförhandlingen inte Utredningens reformförslag öppnar ökade finnes erforderlig för utredningen och att möjligheter för åklagaren att själv utfärda alltså något krav på personlig inställelse stämning i mindre brottmål samt att med enligt 21 kap. 2 § inte ställs upp. I praktitillämpning av 16 § samtidigt kalla den till- ken innebär detta att det för tillämpningen talade till huvudförhandling. Närmare rikt- förutsätts ett erkännande unregelmässigt linjer för sådan áklagarstämning förutsätts der förundersökningen eller att det eljest skola utfärdas. I de flesta fall kan det klart av den tilltalades tydligt framgår egna uppframgå av uppgifterna under förundersök- gifter att han förövat den åtalade gärningen. ningen att den tilltalade erkänt gärningen Har däremot den tilltalade under utredeller att omständigheterna eljest är sådana ningen förnekat gärningen eller föreligger att anledning saknas att förelägga honom andra omständigheter som tyder på att bevisuppgift (han har t.ex. försvarare eller ansvarsfrågan är oklar, skall erkännandeforhan har under förundersökningen förklarat mulär inte sändas ut. I dylika fall skall den att han inte avser att åberopa någon bevis- tilltalade kallas att inställa sig personligen ning). I övriga fall bör sådant föreläggande vid huvudförhandlingen. höra till den normala ordningen. Av det sagda framgår också att erkän- Om åklagaren skall utfärda stämning och nandeformulär ej får komma ifråga i såkallelse i målet förutsätts ett visst samar- dana fall då den misstänkte bestrider utfärbete med rättens kansli för bestämmande dat strafföreläggande och därefter kallas av rättegångsdag och tid för förhandlingen. till huvudförhandling antingen genom stäm- Det är nödvändigt att man vid utsättande eller ning enligt det av utredningen i av målet beaktar tidsfristen för den tillta- 7 skisserade - omedelbart kap. förslaget lades anmälan om bevisuppgift samt att för att svara på åklagarens Detta yrkanden. tillräcklig tid anslås för kallelse av even- hindrar naturligtvis inte att den tilltalade tuellt vittne och möjlighet för åklagaren att sänder på eget initiativ in skriftligt erkän-

SOU 1974: 27 153

nande till rätten och förklarar att han - ningsområde (jfr 48 kap. 4 §) men är vidare - dels därigenom att någon gräns inte satts med ändring av sin tidigare ståndpunkt överlämnar avgörandet till rättens pröv- för det bötesstraff som brottet får förskylla ning. Värdet av ett sådant erkännande får och dels därigenom att på brottet även kan sedan prövas i vanlig ordning vid huvud- följa normerade böter. förhandlingen. De mindre brottmålen kan enligt bestäm- Erkännandet skall avse det i stämningen melsen handläggas utan iakttagande av de upptagna brottet. För åklagaren talan om formella krav som gäller för förhandlingsenskilt anspråk för mâlsägandens räkning ordningen. Den generella regeln i 4 § om bör detta uttryckligen omfattas av formu- rättens processledande ansvar (»ordning och läret. Det förutsätts att ett för riket enhet- reda iakttas vid handläggningen») måste ligt erkännandeformulär kommer att utar- dock alltjämt följas. Bestämmelsen syftar betas. Av formuläret bör framgå att rätten till processekonomiska vinster men också inte genom sin åtgärd att översända erkän- till att åstadkomma en naturlig anpassning nandeformulär den prövning av av processreglerna till de mindre brottmåföregripit skuldfrågan som aktualiseras om den till- len. Det skall ankomma på rätten att i de talade bestrider ansvar. särskilda fallen själv bedöma om förutsätt- Då rätten företar målet till huvudför- ningar finns för avsteg från gällande formahandling skall rätten pröva vilken verkan lia. Den allmänna motiveringen till stadganerkännandet får som bevis (35 kap. 3 §). det lämnas i avsnitt 8.6. Eftersom utsändandet av erkännandeformu- Det bör särskilt framhållas att vissa avläret förutsätter viss förhandsprövning, kan steg redan nu förekommer i praxis. Som man dock som regel utgå ifrån att erkän- exempel kan nämnas att det undantagsvis nandet omedelbart kommer att läggas till kan vara motiverat att låta part läsa upp för domen. Nämnas bör särskilt att skriftlig inlaga som han avfattat, trots att grund nämnda förhandsprövning inte begränsar hinder däremot föreligger enligt 46 kap. 5 §. rättens möjlighet att, om den tilltalade ute- Utredningen anser att en sådan utveckling blir från huvudförhandlingen utan att i praxis bör godtas utan att det här behövs erkännande föreligger, avgöra lagändring. Förevarande stadgande tar sikte skriftligt målet med tillämpning allmänna avvikelser från den av 46 kap. 15 § andra på sådana formella handläggningsgången som rätten stycket. Eftersom utredningen förutsätter att anser ändamålsenliga. Avsikten är att dom- Ökade möjligheter skall finnas för åklagare stolarna här skall ges ganska fria händer, att själv utfärda stämning och kallelse i dock med den begränsningen att en fri mindre brottmål, har i 45 kap. 16 § fjärde disponering och informell handläggning stycket uttryckligen föreskrivits att även inte får ske, om part motsätter sig detta. åklagaren äger ombesörja utsändandet av Den omständigheten att talan om enskilt erkännandeformulär. anspråk i anledning av brottet förs i målet, Åklagarens prövning blir härvid densam- bör inte medföra hinder mot tillämpningen ma som då han skall ta ställning till om av bestämmelsen. Gränsen för enskilt anförutsättningar finns att kalla den tilltalade språk följer samma linje som valts i förslatill utan krav på person- get till lag om rättegång i tvistemål om huvudförhandling lig inställelse. mindre värden.

46 kap. 17 § 48 kap. 2 § I denna bestämmelse fastställs gränserna I denna bestämmelse ges en anvisning om för vad som bör förstås med mindre brott- att strafföreläggande kan ta upp enskilt mål. Bestämningen knyter an till de brott anspråk på grund av brott. Ifall trafikmålssom ryms under strafföreläggandets tillämp- kommitténs förslag om körkortsreform ge-

154 SOU 1974: 27

nomförs och möjlighet erbjuds åklagare att råde till nya brottstyper som föreslås få bestämma viss tids körkortsspärr i straffö- ökad aktualitet. reläggande, bör utrymme även ges för sådan anvisning. Utredningen har emellertid avstått från 48 kap. 5 § att göra sådana ändringar i lagtexten som kan bli aktuella om detta för- Som framgår av stadgandet utgör bl.a. den slag genomförs. omständigheten, att målsäganden förklarat sig själv skola föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, hinder mot utfärdande av strafföreläggande. Det vanliga 48 kap. 4 § torde dock vara att målsäganden anmäler Gränserna för strafföreläggandets tillämp- anspråket i samband med utredningen av ningsområde bestäms i denna paragraf. Det brottet och hemställer att åklagaren för stadgas uttryckligen att föreläggande får hans talan i målet. I så fall kan åklagaren utfärdas om de angivna förutsättningarna ta upp anspråket i strafföreläggandet, såvida föreligger. (Jfr 45 § första stycket åklagar- hinder däremot inte föreligger enligt 5 a §. instruktionen (1964:739) enligt vilken, om förutsättningar föreligger, åklagaren bör meddela den misstänkte i 48 kap. 5 a§ strafföreläggande stället för att väcka åtal). Därmed markeras Bestämmelsen knyter an till stadgandet i 22 att det ankommer på åklagaren att i det kap. 2 § enligt vilket målsäganden har att särskilda fallet avgöra om institutet skall anmäla sitt anspråk till undersökningsledatillämpas. I följande paragraf upptas vissa ren eller åklagaren med begäran att åklagalegala hinder däremot. Den omständigheten ren skall föra hans talan. I praktiken sker att inga sådana hinder föreligger skall dock sådan begäran i samband med polisutredinte automatiskt medföra att åklagaren ut- skall om förutningen. Åklagaren pröva färdar strafföreläggande. finns att ta i sättningar upp anspråket Framgår det inte av utredningen att den strafföreläggandet. Föreligger hinder enligt misstänkte erkänner brottet (eller vitsordar andra stycket och vidhåller sitt målsäganden de faktiska omständigheterna) bör åklaga- enskilda kan strafföreläggande inte anspråk ren som regel avstå från utfärdandet, i varje utfärdas. I fråga om motiveringen för de fall om det inte rör sig om bagatellartade olika hindren hänvisas till avsnittet 6.2. förseelser. Situationen kan också vara den att hinder mot en sådan summarisk hand- 48 kap. 12 § läggning kan anses föreligga med hänsyn till brottets speciella natur. Utredningen har Om godkännande av strafföreläggande sker närmare utvecklat dessa tankar i den all- först efter det att den tilltalade enligt den männa motiveringen (s. 102). Det förutsätts av utredningen i 7 kap. föreslagna ordatt RÅ och i sina _ kallelse till huvudförnoga följer utvecklingen ningen delgetts instruktioner eller på annat sätt gör de handling för att svara på åklagarens yrkanbestämningar av tillämpningsområdet som den, är godkännandet utan verkan. Därmed kan vara nödvändiga. förstås att lagföring i denna summariska Bedömningen av vilket bötesstraff brottet handläggningsform inte kan fullföljas. Ett förskyller måste göras av den enskilde åkla- sådant godkännande som innefattar erkängaren i det särskilda fallet. Det är emeller- nande av brottet och medgivande av eventid angeläget att vissa allmänna riktlinjer tuellt ersättningsanspråk kan dock åberopas följs så att man kan uppnå en enhetlig i domstolen. Det kan utgöra skäl för rätten praxis. Denna fråga bevakas av RÅ och att avstå från kravet på den tilltalades perlänsåklagarna och kan med den utvidg- sonliga närvaro vid huvudförhandlingen och ning av strafföreläggandets tillämpningsom- att avgöra målet i hans utevaro.

SOU 1974: 27 155

9.2 Lagen om handläggning av vissa rikspolisstyrelsen. Strafföreläggandet inne-

brottmål efter strafföreläggande håller alla uppgifter (gärningsbeskrivning,

åberopade lagrum osv.) som krävs för an- 1 § svarsyrkandet. Dock skall yrkandet själv- Lagen utgör ramen för en koppling mellan fallet inte omfatta de straffanspråk som strafföreläggande och handläggning av åklagaren angett i föreläggandet. Rätten är mindre brottmål vid underrätt. Den tar inte bunden av detta anspråk vilket bör sikte på sådana fall, då strafföreläggande framgå av kallelsen eller information som utfärdas i föreskriven ordning och delges lämnas i anslutning till denna. den misstänkte, varefter denne förklarar I paragrafen anges särskilt att åklagarens sig inte kunna godkänna föreläggandet. Om yrkande även får avse enskilt anspråk och däremot delgivning av strafföreläggandet särskild rättsverkan som tagits upp i straffinte kan ske blir lagen inte tillämplig. föreläggandet. I den allmänna motiveringen Den misstänktes förklaring att strafföre- (s. 132) utvecklas närmare vilka möjligheter läggandet inte godkänns kan lämnas antingåklagaren bör ha att i vissa fall avstå från en i skrivelse (strafföreläggandeformulär) att föra målsägandens talan. till rikspolisstyrelsen som svar på föreläg-

gandet eller direkt till åklagaren eller - om

den misstänkte inte svarat självmant 3§ muntligen till stämningsman i samband med

I det fall att åklagaren själv utfärdar stämdelgivning av föreläggandet. Det förekom-

mer också i vissa fall att den misstänkte ning gäller enligt 45 kap. l § RB att åtal

besvarar sådant sätt att skall anses väckt då stämningen delges den föreläggandet på det inte tilltalade. I anslutning härtill stadgas i denna anses fylla kraven på erkännande

av paragraf att åtal i strafföreläggandefallet (undertecknandet strafföreläggandeformuläret av skall anses väckt då den misstänkte delges följs kommentarer, överstrykreservationer kallelse till huvudförhandling. Efter denna ningar, o.dyl.).* tidpunkt gäller enligt reglerna om litispen- Den bärande tanken i lagen är att ett dens att domstolsprövningen tar över lagföbestridande av strafföreläggandet skall medför ringen genom strafföreläggande. Godkänföra att frågan om ansvar de i förelägnande av strafföreläggandet, som lämnas gandet upptagna gärningarna (även enskilt efter det att åtal väckts, saknar enligt 48 anspråk, särskild rättsverkan om sådant omkap. 12 § RB verkan. Däremot bör ett såfattats av föreläggandet) omgående skall bli dant godkännande kunna åberopas i målet föremål för rättslig prövning. Avsikten är om fråga uppkommer huruvida målet skall att handläggningen av målet i huvudsak kunna avgöras i den tilltalades utevaro enskall följa de allmänna reglerna om rätteligt 46 kap. 15 § RB. gången. Enligt 35 kap. 1 § BrB inträffar åtalspre-

skription om viss tid förflutit från brottets

begående till den tidpunkt då den misstänkte 2§ häktas eller erhåller del av åtalet. För nu

Åtal skall ske genom att den misstänkte förevarande mindre brott att tiden gäller kallas till huvudförhandling för att svara två år. Den att den blir omständigheten

på åklagarens yrkande om ansvar på grund- misstänkte mottagit strafföreläggantidigare val av strafföreläggandet. Särskild stämning det för saknar betydelse härgodkännande erfordras inte. eftersom det är tidpunkten för åtals vidlag En praktisk väg kan vara att anbringa väckande som blir avgörande från preskrip-

kallelsen på baksidan av ett dubbelark vars tionssynpunkt. framsida återger strafföreläggandet och hän- om forum de allmänna reg- Ifråga gäller visa till detta. Denna möjlighet står öppen

om kallelsen framställs datamaskinellt av 1 Jfr de uppgifter som lämnas i bilaga 6.

156 SOU 1974: 27

lerna om rättegången i brottmål (19 kap. 5§

RB). I konsekvens med de allmänna synpunkter

som utredningen lämnat i fråga om kravet

på personlig inställelse i mindre brottmål, 4§ då gärningen förnekats av den misstänkte Det förutsätts att rätten och åklagaren sam- (s. 142), stadgas i denna paragraf att den råder då det gäller planeringen av rättemisstänkte skall kallas personligen vid vite. gångsdagarna. Ytterst ankommer det dock Detta innebär dock inte att rätten alltid på rätten att bestämma vilka dagar och skall anses förhindrad att avgöra målet om tider som skall anslås åt handläggningen av den misstänkte uteblir från förhandlingen. förevarande mål. Det normala bör vara Enligt 46 kap. 15 § RB förutsätts för målets att åklagarna får disponera över vissa dagar - avgörande att detta kan »nöjaktigt» utredas. åtminstone i de största städerna finns Frågan måste prövas i det särskilda fallet, tillräckligt målunderlag för en sådan 0rdvarvid betydelse kommer att tillmätas den ning - men kan också förutsättningar bevisning som lagts fram i målet. I många finnas för åklagarna att kalla till ordinarie bagatellartade mål bör förutsättningar finhuvudförhandlingsdagar om schemat mednas att avgöra målet i den tilltalades uteger detta. varo. Som framgår av den allmänna motive- Kallelsen skall innehålla bevisförelägganringen blir det i åtskilliga fall stämningsman de. Denna bestämmelse följer utredningens som skall svara för delgivning av kallelse förslag om ändring av stadgandet i 45 kap. och bestämma tid för huvudförhandlingen. 16 § RB. Det förutsätts att stämningsmannen därvid

följer de anvisningar som lämnas av rätten

och åklagaren. 6§

Det är angeläget att domstolshandlägg- Om åklagaren själv utfärdar kallelsen enligt ningen inte fördröjs. Enligt utredningens 2 § kan han samtidigt däri lämna bevisuppmening bör man ställa upp som allmänt gift. Sker däremot kallelsen av stämningsvillkor att tiden mellan delgivning av kallelman i samband med delgivningen av straffse och målets upptagande vid huvudförföreläggandet, måste åklagaren som regel handling inte får vara lång. Det kan vara lämna separat bevisuppgift. Anledning kan påfrestande för den tilltalade att vänta på också finnas för åklagaren att komplettera avgörandet och det förefaller även i övrigt sin tidigare bevisuppgift, sedan han tagit orimligt att bötesmål skall behöva dra ut del av den bevisning som den misstänkte på tiden. Utredningen anser att de nu avser att åberopa (jfr 45 kap. 17 § RB). aktuella målen normal skall kunna avgöras Underrättelse från åklagaren till den missinom en månad från väckandet av åtal tänkte angående åberopad förutbevisning (=kallelsens delgivning). Vid bestämmansätts kunna sändas i vanligt brev utan krav det av tidpunkten för huvudförhandling på delgivningserkännande. bör man härvidlag ta i beräkningen den tid I andra stycket anges att åklagaren själv som kan åtgå för lämnande av bevisuppäger kalla målsägande och vittnen som han gifter, kallelse av målsägande och vittnen vill åberopa. Denna möjlighet står honom samt övriga förberedande åtgärder. Något i dag till buds enligt 45 kap. 16 § andra absolut krav på iakttagande av enmånadsstycket RB, om han utsätter mål till huvudregeln har dock inte ansetts böra ställas. förhandling. Som särskilda skäl för en utsträckt tid kan

anföras svårigheter att delge vittnen eller

hinder mot att sätta ut flera mål till viss 7 §

rättegångsdag. En av tankarna bakom är att riksförslaget

polisstyrelsen och vederbörande åklagare i

SOU 1974: 27

fram hänsynstagande till lokala förhållanden. stort sett skall svara för alla åtgärder Det kan emellertid Särskilda tillämpningsföreskrifter måste uttill huvudförhandlingen. till färdas. Det bör ankomma på Kungl. Majzt av hänsyn huvudförhandlingens planeändå vara av intresse för rättens ord- att närmare pröva förutsättningarna i nu ring förande att få ta del av handlingarna dess- nämnda hänseenden. förinnan. En sådan genomgång kan också vara nödvändig med hänsyn till rättens officialprövning av de formella förutsättningarna för huvudförhandlingen. Av 6 § att det ankommer på rätten att ta framgår till bevisuppgift som lämnas av ställning den misstänkte och att kalla eventuella vittnen som åberopas av denne. Fråga kan också uppkomma om förordnande av offentlig försvarare för den misstänkte. I denna paragraf stadgas därför att åklautan dröjsmål före huvudförhandgaren skall sända in det aktuella materialet lingen till rätten jämte redovisning av utfärdade kallelser. Motsvarande ordning gäller i dag i de fall då åklagaren själv utfärdar stämning och kallar den tilltalade samt eventuella vittnen eller andra upplysningspersoner till huvudförhandling i målet. Enligt den handläggningsplan som lämnas i den allmänna motiveringen (s. 126) skall till handlingarna också kunna fogas ett av rikspolisstyrelsen väg upprättat underlag för på datamaskinell blivande dom. Uttrycklig föreskrift härom anses dock inte erforderlig.

8§ Huvudförhandlingen inleds regelmässigt med att åklagaren framställer sitt ansvarsyrkande enligt stämningen (46 kap 6 § RB). I förevarande mål hänförs yrkandet i stället till strafföreläggandet. I övrigt följer handläggde allmänna bestämmelserna i ningsgången 46 kap. RB. En hänvisning härom har tagits in i paragrafen.

9§ Den föreslagna kopplingen mellan icke godkända strafförelägganden och domstolshandläggning bör närmare prövas i några större âklagardistrikt innan den ges generell tillämpning. Verksamheten måste också föregås av en detaljerad planering med

158 SOU 1974: 27

Bilaga l Gällande formulär för

strafföreläggande

ÅKLAGARVÄSENDET STRAFFURELÃGGANDE Dnr oz Datum va: uifårdandul -.

ou Nummer "“""" 2651 nfsiiunamn, lörnnmn D5 f-êr -mân -dag mr

07 Boxladmdrcu m 2Kvinna

os rim/mm u» Körkort llânxboksluv)

10 Poxlnr. pouunnaur n mamman i (om ei svensk) Kyrlobokföringson

hlalcn (även rikmn bosladnn :uber-a

Ombud .. ned

GARNING OCH lAGRUM [7 SL .å m ååfåäusåá

12 N: m. Mallar

l i

Ill

n = I .u 0

_ u

15 m:

16 Plans

17Fordon

1a E E .. 3

FURELÃGGANDE ?i 19 Böle: 120 Antal 121 acnopp Böleswmma 2:1 Föukombetaln Anmärkning å u Dagsböter

u kr 22 k: kr

.-2 c i .-13

unaumuø ÅKLAGARMYNDIGHETEN Box170 m MALMD 17 mn. nu mm oo _ ._;. 27snopp vid sänk rånsverkan, kr 2a ogundom skull o| upplru 29P-hlad: mm (PO-(XHDOOOO) ao Tullmålsiournul nr F§rvekv§ad m j lâlrfgåtgvnkr 1 31 mv 196m] :z Undcnânolu nu g X P_ :u Polindl-kod u Sänk uppg nsv 15 Särskild uppgift 1a: undanñnnlu nu annan myoaignn ü . E. 37Alumni-datum :n Sån! 1111 39 Dim-kod 1 40 Dnr-Ar 141 Ironlkod 142 Antal

g 75:11:11..

2 43Disk-kod 1 u 0.1.4. 45 Bvomkod 1a Antal 47 Dim-kod 14a Dnv-År 149 Brelnkod 15a Antal

Aklagurmyndighetens kningur mor Exp r ml Exp1 RPS am Övrigt (av 10m (Exp i m; m] Aur eros . pd baksidan)

RÅ UKM-S. 1973. Münxâ u :nu nu 1177:001 Exemplar I: »åklagarmyndigheten 1 I blankettsetet för strafföreläggande finns ytterligare två exemplar av blanketten varav ett (kopia av exemplar l) avsett för rikspolisstyrelsen och ett avsett att fâ behållas av den misstänkte. På baksidan av sistnämnda blankett lämnas meddelanden om strafföreläggandet.

SOU 1974: 27

ÅKLAGARVÄSENDET STRAFFÖRELÃGGANDE VGgodsemeddekmde Påbaksidan avbiiagdakopia-› Datum lörvtlårdnndo

Nummer Vidndøndc nummer anvidbölubetulning och ges orrnpondonu

GÄkNiNGOCHLAGRUM

i

Gårning

FORELÃGGANDE Böter [Anlal [Belopp Fárslambotalninq Anmärkning i

å kr Dagsböter u. rann..., nl kr

2 C :i . . 2:a_- :

Undenkrill AKLAGARMYNDIGHETEN laxmm :min MALMU 17 Åklugan un043.737 ou

I Omupp im lrnmgår paanno: så vvialraii char;omuppgill ink:magar paannat nan

GODKKNNANDE Om Ni inte godkänner iöreiöggandel, bör Ni skriftligen _, ömin en _ meddela dettatill rikspalisstyrelsen inom8 dagar.Annarsutk 9 9 h d k ochdärefterskerdelgivning J°9 e “mer gömingqma 9C U e 557Wm9 45; söndsautomatiskt enpåminnelse .. .. . .. .. › genom polisellerstämningsman omNi intehöravEr.Uppge den wrskddamrüverkansomhar fore helstanledningen till bestvidandei. Härigenom kanmöiiigen

bmeisrfaüloch utredning undvikas: Bestridandet kantecknaspå

lagtsmtg. ytterligare baksidan c_viöreiêggandel. den

RAiJ33.!973,400w0\5 nsturl Mumma.. Exemplari!

SOU 1974: 27

RIKSPOLISSTYRELSEN PÅM|NNELSE omr: GODKÅNT Registerbyrän im stämpel Datum Kvntvollxøktioøell

Nedanangivna föreläggande hartidigareöversänts tillEr. Därvidupplystes attgodkännande avföreläggande! skulle hainkommit till rikspalisstyrelsen inarnvisstid.(Vg vänd!)

Peuonnumnm

Foteloggandøts n. lovulfdrdande N

i Datum I Utlardandø myndighet

Bater Boteuvrnma i Antal l Belopp _ Sdnkxld tultwetlan kr Dagsböter kr kr ei Gaming

bluesen:

union-urval

ann-rom-

100.000..

7a e

vvs-nuet.

Ponadms melon 17196SOlNÅ Poltqira 06490360

Godkännande harännuinteinkommit. Nibereds härmed tillfälleatt letalningav törelagtbeloppskallsinetill RIKSPOLISSTYRELSEN inom8dagarhärefterinkomma till RIKSPOUSSTYRELSEN medgad- helstmedanvändande avdetinbetalningskart könnande. samtidigarebifogats DettaskergenomErpåskriftpådetföreläggande som föreläggandet. Skerbetalning päannatsöttmåsteföreläggantidigaresäntstill Erellerhärnedan.Helstbördockgodkännandet detsnummer(seomstående sida)ovlllkarllgenangespåinskepåtöreläggandet. betainingstalong ed. Denna uppgifterfordras lörärendets fortsatta behandling. OmNiintei, J färelå J börNi ,_, * bestridandet härnedan ochinsända dettatillRlKSPOLISSTYRELSEN. Såsom tidigaremeddelats kanåtalväckasomföreläggandet inte godkänns. Upplysning omanledningen till bestridande kanlämnas härnedan ellerpäsänkiidbilaga. Hargodkännande redanskettnärNimottardennapåminnelse skall Nilämnadenutanavseende. Tidigare översänt portotritt kuvertkananvändas.

Omtöreläggandet inteupptarsl: särskild rättsverkan (seomstående RIKSPOUSSTYRELSEN sida)kanNiävengodkänna förelöggandet genom attbetalahela bötesbeieppet. Godkännande måstesålunda skeskriftligen omsörskildröttsverkan förekommer.

fåraiavikities

GODKÄNNANDE BESTRIDANDE

Jaghartagitdelavföreläggande! ocherkänner gärningen/gärning- Jaghartagitdelavtäreläggendet mengodkänner inte detsamma. arnasamtunderkastar migdetstralt/achdensärskilda rättsverkan somharlörelagtsmig.

SOU 1974: 27 161

2 formulär för

Bilaga Exempel på skriftligt

erkännande i brottmål

A. Exempel på innehållet i stämpel som sätts på den blankett som används för stämning med kallelse Vill Ni erkänna den åtalade gärningen kan Ni underteckna nedanstående erkännande och insända handlingen till rättens kansli. I så fall behöver Ni icke inställa Eder vid rätten. Härmed erkänner jag den gärning, som omförmäles i bilagda stämningsansökan.

B. Exempel på missivskrivelse som biläggs kallelse till huvudförhandling I förevarande mål har Ni kallats att inställa Eder vid vite av 200 kr. Mål, såsom det förevarande, där anledning icke förekommer att ådöma annan brottspâföljd än böter, kan dock avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro, därest saken finnes kunna nöjaktigt utredas. Nöjaktig utredning föreligger i allmänhet då gärningen är erkänd. I sådant fall eller om målet eljest företages till huvudförhandling i Er utevaro kommer vitet ej att utdömas.

Vill Ni erkänna kan Ni teckna och underskriva erkännande pä baksidan av stämningsansökan. Handlingen insändes därefter till . . . . . . . . . . . . . .

C. Exempel på missivskrivelse jämte erkännandeblankett Önskar Ni erkänna den åtalade gärningen, kan Ni underteckna den nedre delen av detta papper, riva av den och sända in den till tingsrätten

1 Följande exempel är hämtade från olika tingsrätter som tillämpar en ordning enligt vilken den tilltalade i samband med kallelse till huvudförhandling erbjuds möjlighet att skriftligen erkänna brottet och därmed befrias från personlig inställelse i målet.

162 SOU 1974: 27

(adress se ovan). Då behöver Ni inte komma till domstolen och inte heller skicka något ombud. Det finnes också en annan möjlighet för domstolen att avgöra ett mål, fastän den tilltalade uteblir från förhandlingen. Det gäller det fall då »saken finnes kunna nöjaktigt utredas». I sådant fall utdömes ej heller det vite som är utsatt i kallelsen. Ni kommer att ca en vecka efter det målet avgjorts per post och utan kostnad erhålla ett exemplar av domen. Där anges bl.a. hur Ni skall gá till väga, om Ni vill överklaga domen. Målets nr B . . . . . ./l9 . . . . .. Härmed erkänner jag den gärning, som i stämningsansökan den . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 19. . . . . . lagts mig till last.

D. Exempel på erkänuandeblankett (svaromål) i »notariemål» Ang. mål B erkänner Ja g (stryk det ej lämpliga) att jag gjort mig skyldig till det som förnekar åklagaren angivit såsom gärning i sin ansökan om stämning i rubr. mål. a) Vid erkännande lämnas här uppgifter om ekonomiska förhållanden till ledning för fastställande av dagsboten: Yrke, arbetsanställning: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Arbetsgivare: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Inkomst (per vecka, månad eller år): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Försörjningsskyldig mot följande: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Uppgifter i övrigt: . . , . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . b) Vid förnekande kan Ni nedan eller på andra sidan av denna blankett ange skälen för Er ståndpunkt: . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . c) Bevisning (ange om Ni åberopar någon bevisning, i så fall vilken och vad Ni vill styrka med den): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . d) Övriga upplysningar (i ev. skadeståndsfråga): . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

(namnteckning)

SOU 1974: 27 163

3 Statistiska avseende strafföreläggande Bilaga uppgifter

Bilaga 3:A Utfärdade och âterremitterade strafförelägganden per âklagardistrikt 1 januari 1971 till 30 september 1973

E Lâ-myndigheten 1

(Bilaga 3:A forts.)

Samtliga åklagardistrikt 15 499 16 449 17 374 17 20 22

SOU 1974: 27 165

n

Nmm mwm mmw vHm mmm moo mvm omm mHw mmm Nmm mmv omw

.Eoäoán .Euboân

mmm vHv oNm mmv oNN vmN mmo mmm mvN mwm mmN HHm Nwm N m m N N m N m m m m m

N N N N N N N N m N m N mm

Hm

HSHE .SE wmm wHm mvm vmm vwH mom Nmm vmN mmv www vmN NwH wHm

mmH mHo Hwm mwN mmm mmm mvH HoH mmH mmm mvm mmm mvm m

mHoHH som

H mH NN wH mH mH mH mH oN mH HN mH

.m5 vH vH mH wH NH wH mH mH mH mH mH wH .bb mHN

wmH

.Eobäøv .Eoäoåv

wH mN wm mH mH ov om wH Hm mH Hm Nm

Hm wN mN Nm vH mH vH mm Hm mH mH mN mNm

mmN

m

oom

mN

ovH wmN ovN Hmm wmN vwN mmm wmv NmH mom

ESA .m5 mmN mmN mvN mNm mNH NoH mNH mHN mmH wHH mmN mNN wwv E54 .m5 m

N

.Eoäoán .Euköåv

wm Hm mm mm mm Hm mm Nm mm

wm Nm Hv ow Nv Nm mN mm Nm mm mm mm H o: omH moH vwH HNm H

maa:

Hm

vwv

osêz

HmN Nmv mmm Hvm mmH mom Nmm wHo Nmm mww mmH mNN mHm vmm mwm mvm wmm HmN mmm mmm mHm mwm vNm wmw

.m5 H w .m5 m

.

.Euboâv Nmm vom mmw vmm Hvv mNv mmv mmw mom mmv omm mmv NNv .Eobøåv mmv mNw omw mmv Hwv mwm mmv mmv oNm mmv Hmv mmm HmH

w w

3000.00 äonoxö

mmm mmm mNN wmo vow vHo vmv mwm mmw vHm wmm mmm wmm mmm mNw mwH wmw mmm voo mHm Hmm vwH omN mmw HNN mmw

5D H N m N H N N N N H H H .m5 H H N H H N H H N H H H

wN oN

NmmH

:S3

.Eotojw .Eoboåv

mmm Nmm mmm Nww mmw mmw wmw Hvm mmo mmm Hmo Nmm wwo mmo NoN wmN mwm mmo mNo vmm wHm oNw mmm vmw mmw oww

HmmH

H H H H H H H H H H H H oH mH

cuvcmmmmHomommuaHm

:S8

EHosvHooHw EHoHHuHooom

mvm omm mvm vmm mmm Hmm HNm mmm mmo mHm wom woN vmw mom vNw Hmm vmm mmm mmm mmo mmN moH vmm mmm mmm oNN

.bb H N m m m v m m v m m m .m5 N v w m m N v w m m w w

mv mw

cøvcmwmüouwuuwuam

asså “E85

oHäHämt:

mm

aussi Håcøv unna? .Ex .som ma: .a .32 .må .ana .§0 .oZ .Sa HSHH Nm.mH Häcaå .som 22a §4. .m= .iom .§0 .eZ .än

S: HS; :å då. .H22 EE. :E

11 6 6 SOU 1974: 27

mmm mmm En a? omm

.Sååå

ä_ :m :o S_ :a

v v v m m m m m m

vm

23:..

mm

vvm _vm mmo _ mmm mmm mmm omm m3 m5

.som .bb om 2 3 E 2 S 2 2 2

8_

.Eoboäw

mm mm mm mm 5 om 2 mm a

mmm

o

ESA m5. mom mov .mm mmm Km a: mmv Måm E.

m

.Eot8 8_ ow mm mm 2 3 mm 8 Q.

o?

møsmå

n? mmm ons nä. mmm å. mmm 5. so

5D s.: m

.Eoåoüw mmm com En Em Sv än omm ovm S.. mmm

v

man

302030 Ev S_ Sn mmm oâ _mw Sv Ro v5 mvm

.ED H m m _ m _ m m _

S

uonäoomom|iaøøm_

.Eob2

m5 âo m5 m5 mmm än mmw wa mmm

_ m m _ _ _ u.: _ H

S

:S3

åBaxooñ

mmm m: 5. m5 mmm mom omm aa mmm mmv

5D n m m m u s m m m

comcammmooammwabm

E

?tot asså

ma

uusä 139... anamma .som

m5_ då. E32 und.. F2 :En :i w= .Kom

SOU 1974: 27 167

.Eoboåv

v v 0 n v

E mn om om wN om

wvN m: _ m2.

Ext

. _ _ m.

mm m av mv

m: mNn NmN m: NvN

som mmvv

t :m 8_ v00

D NmN_ N m

.Eoboäw

_ _ m n

v55

.t N n N _ N N m _ D R 5 _ ä_

.Eutoåv

w v _ _ _ 2

.

t m m w _ _ ä mN

D om_ mNN

.Eoboia

_ o _ _ N N m

mv 8

wuonuäö

. N m o_ n_ m_ m_ S 2

u: :b ä_ mvm

D

.Euäoäw

v m. w m. v v :w wN Z

Nm_

:En

mmmS

:sosxooum

. w N v

t m_ NN om .N o_ wN E

än ä_ m8

D

Em

asså

covcmwmmmånmmmbm

:amvuamioxwm

-mwumnmnz -mxoâvma :omåoxmwü

.aukoxzmwcøxzwmhww

os

:osomumusam

3a E3 3 Nö_ §0_ :Nm vi ma_ 35 .oE »CE 88

:osansgnn

comsszouo.

Nä Nä

nånn Esa» :Em mmm mmm mmm mmm mmm mmm mmm mmm mmm mmm mmm :Em :Em :cum 33m

168 SOU 1974: 27

_ . W

.Euüoå

m N a

om ä m_ mN s. v_ ...m mN 2

Ev SN mä

:ii

m m _

N_ nn _v om E.

_o_ ca. Nmv ?N wvN mN_ än v0_ mNv

som_ ...D m _om_ m.

.Eubåvv

v N _ _ m_ mN

_.51_

m v _ m _ N n

.m5 om Q. om _

.E0534

p N _ w_ wN

©E_a_›_

_ w N N o N v w_

.m5 8_ ooN

.Eoboäv

_ v m u m N m

2 2 vm

_

muonoåü

m _ n m. n N

__ _N cv m_

m5 Sw woN Now

NS_

.Eoäoåv

N v w v _ w m_ m_

Nv_ ooN

mmm?

:zonxuoñ

v N o_ 8 o_ mN mN n_

.m5

mN

än o:

.öm

asså

cov=nwmw_o.5._mmbm

72x89

:ounumcåmvöxüm

0%

:Na

:osomusexmn

3% NuNä

zoupmwmsxua :osxzopnab

EE mo_ vs_ h:

:esâamáem

Ev Na 3 Nö_ _NN_

Qwcüm _Søøv :Em mmm mmm mmm mmm mmm mmm mmm mmm mmm mmm mmm mmm

SOU 1974: 27 169

.Gauguin

_ n h n m

2 om mN mN oN om mN

m: ä_ v?

:å: N m m m v mN mm wN R F

oz 0% Sn så EN mv_ mo_ 8_ E.

so: .ti N _ m

.Euäo§.

m _ _ 2 m_

v55

_ w _ m m N _ N

5D wN Nm v2

.Eotoäw

m _

ov om

asså

N _ _ _ N m

5D omm

NN Må

4:835.

_ _ _ m _ _ m

mnmm

N

ov »v 8.

»_2350

_ w v v m N

uonêoumom|imscmm

2 Z E

5D o: NwN _No

.Gauguin

N o w m o n w 2

å_ v2

:En

53.38%

mmm? N

o_ 2 S 2 wN mm

5D

»N

Sn NS

Em

asså

covammwmmøuwmwuham

?Each

saba.._åmwxxwxøbcäm

:o.nouum§.uxm_m aaouammâmwhmizumz

0a

Sa

:ogpowvnamxnn :oåxxmnaab

då Nöm nä_ vä_ n:

xoswmsoxmä,

hv 3 ?Nä Nää ñN_

:ouamwazxum

Nä

v35 §= :Gm mmm mmm mmm mmm mmm mmm mmm mmm mmm mmm mmm mmm

170 SOU 1974: 27

omm

.E0584

än

.Eoboâv

än En m HH m o

HSHHH SVH? ovo o: vmo So

aHuHLH .H5 som .H5

mo ä mv S

.Botnia .Eob2

w oH 3 HmH

Nm om HHN one

ESA .H5 H ESA .H5 H

55.334. .Botnia

m 2 Hmm oov

oEHmE nEHmå

a; 8_ os RH .H5 N .H5 v

.E0534 .Eut3

vmm 2a omv mmm

H H mnmH H H

NSH

.HonEuHaom|H.Hm:cm.H

33050 muonoäü

m m Hmv v mvh Hvv

uonåooovlEn_

.bb v m .H5 › m

.Eobuán ...S584

Sw S.. än vom

:PB v v 305 n ›

mmm? mmm?

5.0.3005 EHoGHooHm

HE .H8 Gm vom Ro Kn .H5 mm m .H5 S HH

coucmmmmHuunmHmuHm covammmmwüuwwmmawm

smoomxxmmccoxusm smHouäâmmcHaoyzsm

9a

§55 Hmuc :Em HHoHHxnH Hawa/x :En HuoHHznH

SOU 1974: 27 171

4 Straffsatserna i brottsbalken

Bilaga

A. Straffsatsen enbart fängelse Fängelse i tio år eller på livstid 3: 1 mord 18: 1 uppror 19: 1 högförräderi

Fängelse, lägst sex och högst tio är eller på livstid 13: 2 grov mordbrand 13: 3 grov allmänfarlig ödeläggelse

Fängelse, lägst ,fyra och högst tio år eller på livstid 4: 1 människorov 19: 4 egenmäktighet vid förhandling med främmande makt, fara för rikets självbestämmanderätt (i krigstid) 19: 6 grovt spioneri

Fängelse, lägst två och högst tio år eller på livstid 13: 5 grovt sabotage 19: 3 trolöshet vid förhandling med främmande makt 13: 5a grov kapning av luftfartyg och luftfartssabotage

Fängelse, lägst sex och högst tio år 3: 2 dråp 18: 3 väpnat hot mot laglig ordning

Fängelse, lägst fyra och högst tio år 8: 6 grovt rån 13: 7 grovt spridande av gift eller smitta 1 översikten omfattar inte brotten mot 21 kap. (brott av krigsmän). 172 SOU 1974: 27

18: 1 uppror (faran ringa) 19: 1 högförräderi (faran ringa)

Fängelse, lägst två och högst tio år 6: 1 våldtäkt

Fängelse, lägst ett och högst tio år 3: 6 grov misshandel 4: 2 olaga frihetsberövande 4: 3 försättande i nödläge

Fängelse, lägst två och högst åtta år 6: 3 grov otukt med barn 13: l mordbrand 13: 3 allmänfarlig ödeläggelse 14: 6 grov penningförfalskning 15: l grov mened 19: 2 krigsanstiftan

Fängelse, lägst två och högst sex år 6: 7 grovt koppleri

Fängelse, lägst ett och högst sex år 3: 4 grov fosterfördrivning 8: rân 19:4 egenmäktighet vid förhandling med främmande makt (fara för rikets självbestämmanderätt . . .)

Fängelse, lägst sex månader och högst sex år 4: 4 grovt olaga tvång 8: 4 grov stöld 9: 3 grovt bedrägeri 9: 4 grov utpressning 10: 3 grov förskingring 10: 5 grov trolöshet mot huvudman 11: 2 grov oredlighet mot borgenärer 13: 8 grov förgöring 14: 3 grov urkundsförfalskning

Fängelse, lägst sex månader och högst fyra år 8: 7 grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel 9: 5 grovt ocker 9: 6 grovt häleri 9: 9 grovt svindleri

SOU 1974: 27 173

grovt undertryckande av urkund grov signaturförfalskning grov märkesförfalskning grovt falskt åtal grov bevisförvanskning

Fängelse, högst tio år 16: 2 våldsamt upplopp (anstiftare o. anförare)

Fängelse i högst sex år 3: 3 barnadråp 4: människorov (mindre grovt) 13: spridande av gift eller smitta 18: brott mot medborgerlig frihet

Nr-Uxvtxlh-

19: spioneri 20: grovt tjänstemissbruk (utöver avsättning) 20: grovt tagande av muta

Fängelse, högst fyra år 6: l vâldförande 6: frihetskränkande otukt 6: otukt med barn 6: otukt med ungdom 6: koppleri 12: grov skadegörelse 13: sabotage 13: kapning av luftfartyg

Å:OOB37-^§hl-l›d%a\å{l-ÄU3\1ÄU2K\3

14: penningförfalskning 14: förfalskning av fast märke 15: mened 16: upplopp av anstiftare o. anförare 16: grov uppvigling 17: våld eller hot mot tjänsteman 17: grov förgripelse mot tjänsteman 17: grovt otillbörligt verkande vid röstning 17: grov obehörig tjänsteutövning 19: egenmäktighet vid förhandling med främmande makt (i krigstid)

Fängelse i högst två år

fosterfördrivning

misshandel vållande till annans död grovt vållande till kroppsskada eller sjukdom

ooxlb-UIONOOQUI-h

grovt hemfridsbrott el. olaga intrång otukt med avkomling stöld tillgrepp av fortskaffningsmedel grovt egenmäktigt förfarande

174 SOU 1974: 27

9: 1 bedrägeri 9: 4 utpressning 9: 6 häleri 9: 9 svindleri 10: 1 förskingring 11: l oredlighet mot borgenärer 11: 3 vårdslöshet mot borgenärer 11: 4 mannamân mot borgenärer ll: 5 bokföringsbrott 13: 6 grov allmänfarlig vårdslöshet 14: 1 urkundsförfalskning 14: 4 undertryckande av urkund 14: 5 signaturförfalskning 14: 7 märkesförfalskning 15: 2 osann partsutsaga 15: 5 falskt åtal 15: 6 falsk angivelse 15: 7 falsk tillvitelse 15: 8 bevisförvanskning 15: 10 grov osann försäkran 15: ll grovt osant intygande 15: 12 grovt missbruk av urkund 15: 13 grovt förnekande av underskrift 16: 8 hets mot folkgrupp 16: 14a grovt dobbleri 19: 4 egenmäktighet vid förhandling med främmande makt (fredstid) 19: 12 olovlig värvning (i krigstid) 19: 13 tagande av utländskt understöd 20: 1 tjänstemissbruk (utöver suspension el. avsättning) 20: 2 tagande av muta

Fängelse i högst ett år 6: 5 otukt med syskon 20: 3 brott mot tystnadsplikt (utöver suspension el. avsättning) 20: 4 grovt tjänstefel (utöver suspension el. avsättning)

B. Straffsatsen böter eller fängelse Böter eller fängelse i högst fyra år 16: 2 våldsamt upplopp (deltagare) 18: 6 svikande av försvarsplikt (i krigstid) 19: 7 obehörig befattning med hemlig uppgift (i krigstid)

Böter eller fängelse i högst två år 3: 9 framkallande av fara för annan 4: 2 olaga frihetsberövande (mindre grovt) 4: 3 försättande i nödläge (mindre grovt) 4: 4 olaga tvång

SOU 1974: 27 175

5 olaga hot 8 brytande av post- eller telehemlighet 9 intrång i förvar 2 grovt förtal l tvegifte

PYPPPPSSHñññ

3 förvanskning av familjeställning 10 olovlig kraftavledning 5 ocker 8 oredligt förfarande 10 ockerpantning 10: 4 olovligt förfogande 10: 5 trolöshet mot huvudman 10: 6 behörighetsmissbruk 13: 8 förgöring 13:9 vårdslöshet med gift eller smittämne 16: 1 upplopp (deltagare, anstiftare 0. anförare om folkmassan skingras) 16: 6 samhällsfarlig ryktesspridning 16: 13 djurplågeri 17: 6 beljugande av myndighet 17: 7 bestickning 17: 10 övergrepp i rättssak 17: 11 skyddande av brottsling 17: 12 främjande av flykt 18: 4 olovlig kârverksamhet 18: 6 svikande av försvarsplikt (i fredstid) 19: 7 obehörig befattning med hemlig uppgift (i fredstid) 19: 7 vårdslöshet med hemlig uppgift (i krigstid) 19: 8 ryktesspridning till fara för rikets säkerhet 19: 9 olovlig underrättelseverksamhet

Böter eller fängelse i högst ett år 6: 6 otuktigt beteende 8: 3 bodräkt 13: 10 underlåtenhet att avvärja allmänfara 17: 13 överträdelse av myndighets bud

Böter eller fängelse i högst sex månader* 3: 8 vållande av kroppsskada eller sjukdom _477 ofredande 5 3 grov förolämpning 6. 7 främjande av otukt 6: 8 förförelse av ungdom 7 4 egenmäktighet med barn 8 2 snatteri 8: 8 egenmäktigt förfarande

1 till Lagrum som hänförs l § strafföreläggandekung. har understrukits.

SOU 1974: 27

?P w självtäkt N bedrägligt beteende häleri (ringa)

9)??? Nxlox

häleriförseelse än undandräkt ?i a. \l olovligt brukande skadegörelse

_›s. allmänfarlig vårdslöshet

förvanskning av urkund undertryckande av urkund (ringa) signaturförfalskning (ringa) penningförfalskning (ringa)

\OOO\l\lC\O\CI1UlbJ[\)›-IOO\1O\U1-PNO\N

märkesförfalskning (ringa) förfalskning av fast märke (ringa) mened (ringa) osann partsutsaga (ringa) ovarsam utsaga falskt åtal (ringa) obefogat åtal falsk angivelse (ringa) obefogad angivelse falsk tillvitelse (ringa) vârdslös tillvitelse bevisförvanskning (ringa) underlåtenhet att avvärja rättsfel osann försäkran vårdslös försäkran

›-A›-›-›-A IQCO

osant intygande missbruk av urkund :l3 förnekande av underskrift ohörsamhet mot ordningsmakten störande av förrättning eller av allmän sammankomst uppvigling olaga diskriminering brott mot griftefrid otillátet förfarande med pornografisk bild förledande av ungdom dobbleri (anordnare) våld eller hot mot tjänsteman (ringa) förgripelse mot tjänsteman våldsamt motstånd 17. 5 missfirmelse mot tjänsteman otillbörligt verkande vid röstning tagande av otillbörlig förmån vid röstning brott mot rösthemlighet 17: 14 obehörig tjänsteutövning 17: 15 föregivande av allmän ställning 19: 7 vårdslöshet med hemlig uppgift (i fredstid) 19: 12 olovlig värvning (i fredstid)

SOU 1974: 27 177

C. Straffsatsen enbart böter Dagsböter 3: 5 misshandel (ringa) 3: 7 vållande till annans död (ringa) 4: 6 hemfridsbrott 4: 6 olaga intrång 5: l förtal 5: 3 förolämpning 8: 7 ringa tillgrepp av fortskaffningsmedel 9: 4 utpressning (ringa) 9: 9 svindleri (ringa) 10: 8 fyndförseelse ll: 5 bokföringsbrott (ringa) 12: 2 åverkan 12: 4 tagande av olovlig väg 14: 10 olaga spridande av efterbildning 16: 8 hets mot folkgrupp (ringa) 16: 14 dobbleri (deltagare) 17: 13 hindrande av förrättning 17: 15 föregivande av ställning såsom advokat 20: l tjänstemissbruk, ringa (utöver suspension el. avsättning) 20: 2 tagande av muta (ringa) 20: 3 brott mot tystnadsplikt (ringa) 20: 4 tjänstefel (eller suspension)

Penningböter 16: 15 fylleri 16: 16 förargelseväckande beteende

178 SOU 1974: 27

Bilaga 5 Stralfsatserna i

specialstralfrätten

Följande förteckning upptar straffbestämmelser inom specialstraffrätten vilka finns intagna i lageditionen Sveriges Rikes lag, 95:e uppl. 1974. Förteckningen gör inte anspråk på fullständighet utan bör närmast betraktas som en provkarta över de olika brottskategorierna. Brott med enbart böter i straffskalan har inte medtagits.

A. Enbart fängelse i straffskalan Fängelse, lägst fyra och högst tio år eller livstid

1 § lagen (1964:169) om straff för folkmord

Fängelse, lägst ett och högst tio år 3 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling; grov varusmuggling av narkotika 3 § narkotikastrafflagen (1968:64); grovt narkotikabrott

Fängelse, lägst sex månader och högst sex år 4 § skattebrottslagen (l97l:69); grovt skattebedrägeri

Fängelse i högst sex år 31 § kupongskatteförordningen (1970:624); oriktig uppgift m.m. till VPC, grovt brott

Fängelse i högst två år 2 § skattebrottslagen (l971:69); skattebedrägeri 12 § allmänna prisregleringslagen (1956:236); grovt brott 36 § vapenförordningen (1949:340); innehav av skjutvapen utan att vara berättigad därtill 61 § förordningen (1949:341) om explosiva varor; tillverkande, handel etc.

SOU 1974: 27 179

1 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott; grov vårdslöshet i trafik 35 § allmänna förfogandelagen (1954:279); grovt brott 80 § rusdrycksförsäljningsförordningen (l954:521); grov olaga rusdrycksförsäljning 7 § förordningen (1961:180) om tillverkning av sprit och vin; olovlig sprittillverkning, grovt brott 7 § atomenergilagen (1956:306); grovt brott 3 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling; grov varusmuggling

Fängelse i högst ett år 28 § lagen (1938:274) om rätt till jakt; grov olovlig jakt 28 § jaktstadgan (1938:279); grov olaga jakt 7 § skattebrottslagen (197l:69); oredlig uppbördsredovisning 28 § förordningen (1958:295) om sjömansskatt; redares underlåtenhet att betala in innehállen skatt, grovt brott 81 § uppbördsförordningen (1953:272); arbetsgivares underlåtenhet att betala in skatt, försvarande omständigheter

Fängelse i högst sex månader 66 § utlänningslagen (l954:193); uppehåll i riket i strid mot beslut om förvisning etc.

B. Böter eller fängelse i straffskalan Straff, högst fängelse i två år 9 § valutalagen (1939:350); överträdelse av föreskrift

Böter eller fängelse i högst två år 5 § skattebrottslagen (197l:69); vârdslös skatteuppgift 10 § skattebrottslagen (197 1:69); försvarande av skattekontroll 31 § kupongskatteförordningen (1970:624); oriktiga uppgifter m.m. till VPC 1 § narkotikastrafflagen 1968:64; narkotikabrott 36 § lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall; hjälp át intagen att avvika från sjukhus 11 § lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner, överträdelse av förbud

Böter eller fängelse i högst ett år* 23 § lagen (1942:429) om hyresreglering

* Till denna kategori hänförs även brott som upptar straffsatsen »fängelse i högst ett âr eller dagsböter» samt »fängelse eller dagsböter» resp. »dagsböter eller fängelse» Enligt 4 § brottsbalkens promulgationslag gäller att straffet i sistnämnda fall får utgöra fängelse i högst ett år.

180 SOU 1974: 27

213 och 214 §§ konkurslagen (1921:225) 46 § ackordslagen (1970:847) 6 och 9 §§ lagen (1931:152) med vissa bestämmelser om illojal konkurrens 2 § lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring l § lagen (1962:120) om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m.m.; oriktig uppgift 14 § resegarantilagen (1972:204) 10 § lotteriförordningen (1939:207); olovligt anordnande av vadhållning i samband med kapplöpning etc. 29 § lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet; grovt brott 36 § allmänna förfogandelagen (1954:279) 10, 11 §§ lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhállanden 182-184 §§ lagen (1955:183) om bankrörelse 95 § lagen (1955:416) om sparbanker 84 § lagen (1956:216) om jordbrukskasserörelsen 1 § lagen (1934:239) om bulvanförhållande i fråga om aktier i vissa bolag 11 § lagen (1938:318) om avbrytande av havandeskap 11 § lagen (1960:408) om behörighet att utöva läkaryrket 12 § lagen (1963:251) om behörighet att utöva tandläkaryrket 11, 12 §§ lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket 24 § smittskyddslagen (1968:231) 6 § förordningen (1968:70) med bestämmelser om injektionssprutor och kanyler 6 § förordningen (1938:569) med vissa bestämmelser ang. fosterfördrivande medel 85 § hälsovârdsstadgan (1958:663) 7 § lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälsooch sjukvårdens område; hälsofarligt kvacksalveri 16 § lagen (1973:329) om hälso- och miljöfarliga varor 4 § lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvârdsbeteckningar 21 § lagen (1972:275) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg 45 § miljöskyddslagen (1969:387) 30 § livsmedelslagen (1971:511) 23 § strålskyddslagen (1958:110) 68 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård 15 § valutaförordningen (1959:264) 1 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling 36 § vapenförordningen (1949:340) 61 § förordningen (1949:341) om explosiva varor 15 § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst 13 § lagen (1966:314) om kontinentalsockeln 19 § lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar 41 § lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar 13 § kungörelsen (1940:548) om utfärdande av pass å beskickningar och konsulat ›

SOU 1974: 27 181

4 och 5 §§ lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott; rattfylleri och smitning från olycksplats

Böter eller fängelse i högst sex månader* 34 § förordningen den 18 juni 1864 ang. utvidgad näringsfrihet; lämnande av oriktig uppgift i ansökningshandling etc. 10 § allmänna prisregleringslagen (1956:236); begäran om eller mottagande av vederlag efter för högt pris etc. 4 § krigshandelslagen (1964:19); åtgärd i strid mot utfästelse 9 § lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling; obehörig arbetsförmedling 38 § lagen (1970:596) om förenklad aktiehantering; obehörigen utlämnad uppgift etc. 10 § lagen (1971:827) om registrering av aktieinnehav; underlâten anmälan 147 § byggnadslagen (1947 1385); åtgärd i strid mot förbud 69 § byggnadsstadgan (l959:612); åtgärd utan byggnadslov etc. 63 § arbetarskyddslagen (1949:1); underlâtelse att iakttaga meddelat förbud 31-33 §§ allmänna förfogandelagen (1954:279); underlåten uppgiftsskyldighet etc. 24-29 §§ allmänna ransoneringslagen (1954:280) 17 § hotellförordningen (l966:742); underlâten anmälan 19 § lagen (1971:1082) om handel med ädelmetallarbeten 12 och 13 §§ lagen (1938:318) om avbrytande av havandeskap; försummelse etc. hos läkaren, avgivande av osann utsaga till myndighet m.m. 8 § lagen (1941:282) om sterilisering 8 § lagen (1944:133) om kastrering 34 och 35 §§ lagen (1950:596) om rätt till fiske; olovligt fiske 30 § fiskeristadgan (1954:607); olaga fiske 28 § lagen (1938:274) om rätt till jakt; olovlig jakt 28 § I och 3 mom. jaktstadgan (I938:279); olaga jakt, användande av fortskaffningsmedel vid jakt

9 § skattebrottslagen (l971:69); vårdslös uppbördsredovisning 29 § förordningen (1958:295) om sjömansskatt; offentliggörande av innehåll i handling 31 § kupongskatteförordningen (1970:624); lämnande av oriktig uppgift till VPC 82 § uppbördsförordningen (1953:272); otillâtet offentliggörande av uppgift etc. 117, 171, 199 §§ taxeringsförordningen (1956:623); obehörigen yppande av uppgift etc. 11 § förordningen (1961:394) om tobaksskatt; otillåten försäljning 55 § stämpelskatteförordningen (1964:308); obehörigt yppande

f Straffstadganden som upptagits i 1 § strafföreläggandekungörelsen (1970: 60) har kursiverats. 182 SOU 1974: 27

49 § förordningen (1959192) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning; obehörigt yppande 23 § lagen (1972:275) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg; underlåtenhet att föra oljedagbok 16 § lagen (1942:350) om fornminnen; rubbande av fast fornlämning etc. 35 § fastighetsbildningslagen (1970:988); otillåten skogsavverkning 37 § naturvårdslagen (1964:822)

15 § passkungörelsen (1940:47l); anskaffande av pass i annans namn 64, 65 §§ utlänningslagen (l954:193); underlâten anmälan, överträdelse av föreskrift ang. uppehåll på viss ort etc. 2 § kungörelsen (1941:836) om skyldighet för svensk medborgare att vid utresa ur riket innehava giltigt pass; överträdelse av föreskrift om passinnehav

80, 81 §§ rusdrycksförsäljningsförordningen (l954:52l); olaga rusdrycksförsäljning etc. 32, 35 §§ ölförsäljningsförordningen (l96l:l59); grov olovlig ölförsäljning etc. 15 § förordningen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit och alkoholhaltiga preparat; obehörigen yppande etc. 7, 9, 12 §§ förordningen (1961:180) om tillverkning av sprit och vin; obehörigen yppande etc. 9 § förordningen (1960:253) om tillverkning och beskattning av maltoch läskedrycker; otillåten tillverkning av starköl etc.

37 § varumärkeslagen (1960:644): varumärkesintrång 57 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk; intrång i upphovsrätten 16 § lagen (1960:730) om rätt till fotografisk bild; otillåten spridning 57 § patentlagen (1967:837); patentintrâng 35 § mönsterskyddslagen (1970:485); mönsterintrång 36 § växtförädlarrättslagen (1971:392); intrång i växtförädlarrätt

69 § lagen (1954:579) om nykterhetsvård; tillhandagående med alkoholhaltiga drycker etc. 64 § lagen (195622) om socialhjälp; obehörigen yppande av uppgift 88, 89 §§ barnavårdslagen (1960:97) 7, 9, 11 §v§ atomenergilagen (1956:306) 14, 17 §§ lagen (1966:413) om vapenfri tjänst 36 § vapenförordningen (1949:340); olaga innehav av skjutvapen, ringa brott 61 § förordningen (1949:341) om explosiva varor; tillverkning, handel, förvärv etc., ringa brott 2 § lagen (1949:680) om förbud mot spridning av vissa kartor m.m.; obehörig saluföring 8 § lagen (1940:358) med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m.m.; sjömätning och lodning utan tillstånd 31 § kungörelsen (1967:10) om skyddsområden m.m. 1 § lagen (1969:612) om förbud mot professionell boxning; deltagande

SOU 1974: 27 183

10 § lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner 71 § väglagen (1971:948) 77 § lagen (1972:262) om understödsföreningar 74 § checklagen (l932:13l); grov övertrassering 16 § brandlagen (1962:90); falskt brandalarm 3 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott; grov olovlig körning 4 § 2 mom. lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott; rattonykterhet 17 § sjötrafikförordningen (l962:150); smitning från sjöolycka

184 SOU 1974: 27

6 Bilaga

Vissa uppgifter om praxis vid prövning enligt 7 § tredje stycket straffföreläggandekungörelsen (1970: 60) Enligt 7 § tredje stycket strafföreläggandekungörelsen (1970: 60) skall prövning av frågan huruvida godkännande föreligger verkställas av åklagare som riksåklagaren förordnar. Har skriftligt godkännande lämnats till den lokala åklagarmyndigheten skall dock motsvarande prövning ske hos åklagarmyndigheten och inte av den särskilt förordnade åklagaren. Denne är placerad i anslutning till strafföreläggandeenheten inom rikspolisstyrelsen men lyder administrativt under riksâklagaren. Som särskilt förordnad åklagare fungerar sedan 1970 förre chefsåklagaren Eugen Glas. Han har lämnat följande uppgifter. Urvalet av de ärenden som skall prövas träffas av personalen vid rikspolisstyrelsens kontrollsektion. Enligt strafföreläggandekungörelsen skall prövning ske endast »då särskild anledning förekommer därtill». Antalet av dessa ärenden har kontinuerligt ökat och utgjorde 1973 i runt tal 6000. Uppskattningsvis en tredjedel av dem leder till beslutet »ej godkänt» medan övriga två tredjedelar anses som godkända. En grundläggande förutsättning för att godkännande skall anses föreligga är att den misstänkte avgivit en viljeförklaring i skriftlig form av det innehåll 48 kap. 9 § rättegångsbalken föreskriver eller också verkställt betalning av böterna, vilket enligt 11 § samma kapitel anses såsom godkännande under där angiven förutsättning. Såsom särskild anledning till prövning har regelmässigt utgjort antingen den omständigheten att godkännande ej blivit avfattat i just den form rättegångsbalken stadgar eller, om denna formföreskrift iakttagits (enligt 48 kap. 9 § sista st. får godkännande tecknas även på annan handling än själva föreläggandet), det förhållandet att godkännandet eller bestridandet åtföljs av yttrande som föranleder tveksamhet huruvida den misstänkte i verkligheten avsett att godkänna eller bestrida. Ges vid ett närmare studium och en mera ingående bedömning ingen klarhet vid den särskilda prövningen, tillställes den misstänkte ett exemplar av den nedan intagna blanketten (bil. 6 A), vars tredje mening i förekommande fall justeras till »Svarar Ni inte . . . etc. .. . anses Ni inte ha godkänt strafföreläggandew. De mest frekventa typfallen som prövas är följande

SOU 1974: 27 185

1. Påstående att böterna redan före strafföreläggandets utfärdande betalats i anledning av tidigare ordningsbotsföreläggande eller anmaning att erlägga parkeringsbot rörande samma förseelse eller att ordningsboten redan dessförinnan godkänts. Ett sådant påstående utgör en invändning om res judicata. Om strafföreläggandet detta oaktat godkänts av den misstänkte blir ändock enligt 48 kap 3 § sista stycket samt ex analogia enligt 4 § lagen om parkeringsbot detsamma att anse som icke godkänt. I den händelse återigen betalning av tidigare förelagd bot eller godkännande av ordningsbot skett efter utfärdandet men före godkännandet av strafföreläggandet, föreligger ej någon res judicata situation. Ej heller då lärer det kunna bli fraga om en återkallelse av det av den misstänkte godkända Strafföreläggandet. Ty varken 48 kap. 19 § rättegångsbalken eller 4 § lagen om parkeringsbot avser det fall att Strafföreläggandet redan hunnit bli godkänt av den misstänkte (jfr för övrigt här prop. 82/1968 och dess kommentar under 19 §, sid 88, där det blott talas om strafföreläggande som har »lämnats eller sänts till den misstänkte», och detta uppenbarligen just av det skälet att återkallelse av ett godkänt strafföreläggande ansetts ej böra kunna komma ifråga). Emellertid beror även i dessa fall den omständigheten att den misstänkte trots sitt godkännande eller betalning av tidigare i samma sak förelagd bot också godkänner Strafföreläggandet helt visst på misstag eller missförstånd från hans sida, och godkännandet torde på grund härav ej kunna uppfattas som en giltig viljeförklaring. Med hänsyn härtill och för att vederbörande åklagarmyndighet skall bli oförhindrad att agera enligt de sistnämnda bägge lagstadgandena är Strafföreläggandet vid prövning att bedöma såsom icke godkänt.

2. Strafföreläggandets tryckta text i godkännanderutan (hämtad från 48 kap. 9 § rättegångsbalken), åklagarens formulering av gärningsbeskrivningen eller av honom åberopade lagrum föranleder undran eller missförstånd hos den misstänkte.

2.1 »Underkastar mig det straff» etc. uppfattas av många som stötande eller rent av förödmjukande och orsakar därför överstrykningar eller andra för prövningen komplicerande kommentarer.

2.2 Erkänner »gärningem förefaller obegripligt för många vid underlåtenhetsbrott (t.ex. vid underlåtenhet att registrera bil eller annat fordon).

2.3 »Särskild rättsverkan» är också för många obegripligt och blir därför ofta överstruket, även i de fall sådan-verkan föreskrivits av åklagaren.

3. Strafföreläggandet kan vara godkänt eller bestritt i annat namn än det på. den person, vilken i detsamma anges som misstänkt, enligt vad den under prövningen företagna utredningen visar på grund av namnbyte eller därför att den i verkligheten till brottet skyldige företagit sig att teckna godkännandet eller bestridandet (förekommer ofta vid parkeringsförseelser). Det kan förtjäna framhållas att oläsliga namnteckningar förekomma i avsevärd omfattning (i enstaka fall t.o.m. bomärken).

186 SOU 1974: 27

4. Diverse invändningar av såväl materiell som formell art. Invändningar av juridisk natur göras ej sällan, t.ex. att straff ej skulle finnas stadgat för det slags gärning varom är fråga eller att gärningen blivit felaktigt rubricerad t.ex. olaga parkering såsom egenmäktigt förfarande. Speciellt frapperande i detta sammanhang är den rika flora av invändningar som förekommer vid olaga tidsparkeringar av motorfordon, invändningar som dock mera sällan ge intryck av att det är dessa gärningars egenskap av att vara kriminaliserade som verkat exciterande. Även semantiska komplikationer uppkomma ofta: avgivet godkännande eller bestridande kan i sådant hänseende stå i strid med samtidigt avgivet yttrande, alltså just på grund av den misstänktes bristande språkliga uttrycksförmåga.

5. Kverulans och ovettigheter. Kommentarer av detta slag - både i ord och bild - förekom i avsevärd utsträckning tidigare men har minskat mycket i omfattning under senare år. De har ej ansetts böra påverka giltigheten av lämnade godkännanden och har heller ej överlämnats till âklagarmyndighet för eventuell beivran -w ehuru det väl i en del fall starkt kunnat sättas ifråga om icke den misstänktes mentalitet i stället motiverat rättegång vid domstol.

Bil. 6 A. Blankett som används i samband med prövningen

Förfrågan angående strafföreläggande I anledning av att det ej klart framgår huruvida Ni avsett att godkänna eller bestrida strafföreläggandet med nummer . . . . . . . . . . . . . . . . beredes Eder härmed tillfälle att klart precisera att Ni godkänner eller att Ni bestrider föreläggandet. Edert svar bör lämpligen tecknas på denna skrivelse genom att Ni sätter ett kryss i antingen rutan för godkännande eller rutan för bestridande.

Svarar Ni inte inom fyra dagar från det denna skrivelse kom Er tillhanda, anses Ni ha godkänt strafföreläggandet.

Svar angående strafföreläggande nummer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

E] Föreläggandet godkännes beträffande såväl gärningsbeskrivningen som påföljden. E] Föreläggandet godkännes ej.

(egenhändig namnteckning)

SOU 1974: 27 187

7 Bilaga

Anledningar till bestridande av strafförelägganden I syfte att få en allmän uppfattning om på vilka grunder strafförelägganden bestrids i förekommande fall, har rikspolisstyrelsens kontrollsektion närmare granskat samtliga bestridda strafförelägganden som inkom till rikspolisstyrelsen under tiden 12-30 november 1973. Det rörde sig om tillhopa 641 bestridanden (eller godkännanden med reservation) vilka fördelade sig enligt följande.

Samtliga brott i hela riket

Anledningar till Parke- Fylleri Övriga Summa bestridande ringsför- brott seelser

Rena bestridanden

Strykningar och tillägg i

Påminnelsehandling ofullständig invändningar ang. gärningsbeskrivningen 2 - 10 12 intagen på anstalt för

Intagen pâ ungdomsvârdsskola Preskription 2 - - 2 Summa 252 90 299 641

188 SOU 1974: 27

Parkeringsförseelser, uppdelade på Stockholm, Göteborg och Malmö samt övriga åklagardistrikt

Anledning till Sth Gbg Mlm Övr Sza bestridande

Invändningar angående straffmätning 1 1 2 Irrelevanta anmärkningar 14 10 2 16 42 Strykningar och tillägg i godkännandetext 7 1 1 9 Betald p-anmärkning 29 16 7 14 66 Pâminnelsehandling ofullständig 1 l 2 Invändningar ang. gärningsbeskrivningen 2 2 Intagen på aik-anstalt Intagen på fångv-anstalt 1 1 Intagen på ungdomsvárdsskola Gämingen preskriberad 1 1 2 Summa 89 62 16 85 252

Fylleriförseelser, uppdelade på Stockholm, Göteborg och Malmö samt övriga åklagardistrikt

Anledning till Sth Gbg Mlm Övr bestridande

Rena bestridanden 9 18 Förnekande av gämingen 52 Gämingen ej straffbar Invändningar angáende straffmätningen Irrelevanta anmärkningar Strykningar och tillägg i godkännandetext

Betald ordningsbot blb)

Påminnelsehandling ofullständig Invändningar ang. gämingsbeskrivningen Intagen på. alk-anstalt Intagen pâ fângv-anstalt Intagen på ungdomsvârdsskola Summa 44 14 32 90

SOU 1974: 27 189

Övriga brott (exkl. fylleri och parkeringsförseelser) uppdelade på Stockholm, Göteborg och Malmö samt övriga âklagardistrikt

Anledning till Sth Gbg Mlm Övr Sza bestridande

Invändningar angående straffmätnin gen 4 2 16 22 Irrelevanta anmärkningar 8 8 2 50 68 Strykningar och tillägg i godkännandetext l 1 1 7 10 Betald ordningsbot 1 4 5 Påminnelsehandling ofullständig Invändningar ang. gämingsbeskrivningen 3 1 6 10 Intagen på alk-anstalt Intagen på fângv-anstalt Intagen på ungdomsvårdsskola l 1 2 Summa 51 32 11 205 299

190 SOU 1974: 27

Statens offentliga utredningar 1974

Kronologisk förteckning

. Orter i regional samverkan. A. Ortsbundna levnadsvillkor. A.

snäwzv-

. Regionala prognoser i planeringens tjänst. A. . Ortsbundna produktionskostnader. A. Boken. Litteraturtutrednlngens huvudbetänkande. U. Förenklad konkurs m.m. Ju. . Barn- och ungdomsvård. S.

°P°*4.°

Rättegången i arbetstvister. A. . Samhälle och trossamfund. Sammanställning av remissyttranden över betänkanden av 1968 års beredning om stat och kyrka. U. 10. Data och nâringspolitik. I. 11. Svensk industri. Delrapport 1. I. 12. Svensk industri. Delrapport 2. I. 13. Svensk industri. Delrapport 3. l. 14. Svensk industri. Delrapport 4. l. 15. Sänkt pensionsålder m.m. S. 16. Neutral bostadsbeskattning. Fi. 17. solidarisk bostadspolitik. B. 18. solidarisk bostadspolitik. Bilagor. B. 19. Högskoleutbildning. Lâkarutbildnlng för sjuksköterskor. U. 20. Förslag till skatteomläggning m.m. Fi. 21. Markanvändning och byggande. B. 22. Vattenkraft och miljö. B. 23. Reklam V. Information i reklamen. U. 24. Förslag till hamnlag. K. 25. Fri sterilisering. Ju. 26. Motorredskap. K. 27. Mindre brott. Ju.

SOU 1974: 27 191

Statens offentliga utredningar 1974

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Förenklad konkurs m.m. [6] Fri sterilisering. [25] Mindre brott. [27]

Socialdepartementet Barn- och ungdomsvård. [7] Sänkt pensionsålder m.m. [15]

Kommunikationsdepartementet Förslag till hamnlag. [24] Motorredskap. [26]

Finansdepartementet Neutral bostadsbeskattning. [16] Förslag till skatteomläggning m.m. [20]

Utbildningsdepartementet Boken. Litteraturutredningens huvudbetänkande. [5] Samhälle och trossamfund. Sammanställning av remissyttranden över betänkanden av 1968 års beredning om stat och kyrka. [9] Högskoleutblldning. Läkarutbildning för sjuksköterskor. [19] Reklam V. Information i reklamen. [23]

Arbetsmarknadsdepartementet Expertgruppen för regional utredningsverksamhet. 1. Orter i regional samverkan. [1] 2. Ortsbundna levnadsvillkor. [2] 3. Regionala prognoser i planeringens tjänst. [3] 4. Ortsbundna produktionskostnader. [41 Rättegången l arbetstvister. [8]

Bostadsdepartementet Boende- och bostadsfinansieringsutredningarna. 1. solidarisk bostadspoiitik. [17] 2. solidarisk bostadspolitik. Bilagor. [18] Markanvändning och byggande. [21] Vattenkraft och miljö. [22]

Industridepartementet Data och näringspolitik. [10] lndustristrukturutredningen. 1. Svensk industri. Delrapport 1. [11] 2. Svensk industri. Delrapport 2. [12] 3. Svensk industri. Delrapport 3. [13] 4. Svensk industri. Delrapport 4. [14]

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utrednirlgarigdinöåirteåiiüh kr ;nologiska förteckningen.

1 7 .lim 971. 192 SOU 1974: 27 $T0cgzz()Liv^l

Mindre Brott

10968 EFS

laøförinø

Bifäâlllilg

enum

gtrafl-

forelaggande

eller

domstols-

förhandling

Vidgat utrymme för strafföreläggande Enskilt anspråk genom strafföreläggande Koppling mellan strafföreläggande och domstolsförhandling Enklare regler för domstolsförhandling Utredning om Iekmannamedverkan inom

åklagarväsendet

Information om rättsutövningen

I dessa punkter sammanfattar brottmålsutredningen sina förslag i sitt slutbetänkande, Mindre brott. Betänkandet behandlar utredningens andra - hur man huvudfråga frågan lämpligen ska kunna få en effektiv och snabb handläggning av sådana mindre brott som idag måste lagföras vid domstol. Utredningen föreslår att de rättsvårdande myndigheternas resurser bör utnyttjas bättre och i ökad utsträckning sättas in mot den allvarligare brottsligheten. l fråga om de mindre brotten bör det i de flesta fall vara möjligt att välja en förenklad handlägg-

h NW Allmänna Förlaget ningsform.