Snyltningsbrott och sjukförsäkringsmissbruk

''Of* National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

• \

:

I

1 I

SnyItningsbrott och yukförsäkringsmissbruk tetänkande av 1968 års brottmålsutredning

Statens offentliga utredningar 1973:13 Justitiedepartementet

Snyltningsbrott och sjukförsäkrings missbruk

Betänkande av 1968 års brottsmålsutredning Stockholm 1973

ISBN 91-38-01479-3

Omslag Håkan Lindström Produktion och distribution Allmänna Förlaget AB Berlingska Boktryckeriet, Lund 1973

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 2 februari 1968 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att utreda frågan om formerna för handläggningen av mål angående vissa lindrigare brott m.m. 1 Med stöd av detta bemyndigande tillkallade departementschefen den 16 februari samma år borgmästaren Yngve Kristensson att såsom sakkunnig verkställa utredningen. Att såsom experter biträda den sakkunnige förordnades den 15 mars 1968 professorn Per Olof Bolding och hovrättsassessorn Carl-Johan Cosmo, den 15 maj 1968 advokaten Carl Erik Lindahl och professorn Knut Sveri, den 10 februari 1969 polismästaren Göte Friberg och chefsåklagaren Axel Morath samt den 31 mars 1971 professorn Per-Edwin Wallén. Till sekreterare förordnades den 8 mars 1968 hovrättsassessorn Erland Aspelin. Utredningen har antagit namnet 1968 års brottmålsutredning. Den 20 december 1970 har utredningen till Herr Statsrådet överlämnat ett första

delbetänkande, kallat Snatteri (SOU 1971: 10). Betänkandet behandlar snatteriets straffrättsliga ställning och adekvata åtgärder mot det s.k. butikssnatteriet. Utredningen får härmed överlämna sitt andra delbetänkande. Detta behandlar brott mot 9 kap. 2 § andra stycket brottsbalken, s.k. snyltningsbrott, samt sjukförsäkringsmissbruk. Betänkandet innehåller reformförslag som följer de riktlinjer vilka utredningen tidigare dragit upp. Utredningens experter Morath och Wallén har avgett särskilt yttrande i frågan om valet av alternativ för regleringen av snyltningsbrottet. I övrigt har samtliga experter förklarat att de ansluter sig till förslaget. Jämsides med utarbetandet av det nu framlagda förslaget har utredningen arbetat med frågor rörande förenklad processrättslig handläggning av mindre brott. Utredningen beräknar att ett förslag i detta ämne, vilket blir utredningens slutbetänkande, skall kunna läggas fram vid årsskiftet 1973/1974. Stockholm den 10 januari 1973

Yngve Kristensson /Erland

1 Angående direktiven se SOU 1971: 10.

SOU 1973: 13

Aspelin

Innehåll

Sammanfattning 1

9 Bakgrunden till utredningens förslag

Kap. 1 Reformpolitik 15 1.1 Tidigare betänkande 15 1.2 Den allmänt brottsförebyggande verksamheten 17 1.3 Andra åtgärder än straff . . . . 19 1.4 Utredningens aktuella uppgifter . . 21

Kap. 2 Bedrägeri och snyltning . . . 2.1 Rättshistorisk tillbakablick . . . 2.1.1 En enhetlig straffbestämmelse införs 2.1.2 Thyréns lagutkast 2.2 Bedrägeribrottet utformas . . . . 2.3 Det särskilda snyltningsbrottet . . 2.4 Närmare om rekvisiten för snyltning i belysning av rättspraxis . . 2.4.1 Hur prestationen tillgodogörs 2.4.2 Betalning skall erläggas kontant 2.4.3 Subjektiva rekvisit . . . . 2.5 Snyltningsbestämmelsens förhållande till bedrägeriet 2.6 Straffprocessuella regler . . . .

Kap. 3 Vissa uppgifter om snyltning i utländsk rätt 3.1 Danmark 3.2 Norge 3.3 England 3.4 Västtyskland 3.5 Frankrike 3.6 Österrike 3.7 Schweiz 3.8 Östtyskland SOU 1973: 13

24 24 24 25 26 27 29 29 30 31 32 33

35 35 36 37 38 39 40 41 42

JJ

Snyltning

Kap. 4 Snyltningsbestämmelsens tilllämpning 4.1 Förövade och polisanmälda fall . . 4.1.1 Hotell- och restaurangsnyltning 4.1.2 Taxisnyltning 4.1.3 Snyltning med tåg (SJ) . . . 4.1.4 Snyltning med lokala trafikmedel 4.1.4.1 Stockholms lokaltrafik 4.1.4.2 Göteborgs spårvägar . 4.1.4.3 Andra trafikföretag . 4.1.5 Andra typer av snyltning . . 4.1.5.1 Automatsnyltning . . 4.1.5.2 Plankning 4.1.5.3 Snyltning mot serviceutövare 4.1.6 Sammanfattande synpunkter . 4.2 Polisens åtgärder efter brottsanmälan 4.3 Polisutredningen 4.4 Åklagarens handläggning av snyltningsbrott 4.5 Domstolens avgörande

43 43 43 46 47 49 49 51 52 53 53 54 55 55 58 59 60 62

Kap. 5 Förövarna av snyltning . . . 64 5.1 Undersökningar 64 5.2 Vissa reservationer 65 5.3 Skadans värde vid snyltning . . . 66 5.4 Uppgifter angående personerna . . 66 5.5 Vissa snyltningsbrotts samband med alkoholberusning 68 5.6 Kriminell belastning 68

Kap. 6 Straff eller annan sanktion . . 6.1 Straffansvar för underlåten betalning

70 70 5

6.2 Gränsen mellan bedrägeri och snyltning 6.3 Är det särskilda straffskyddet motiverat? 6.4 Åtgärder för att förhindra snyltning 6.4.1 Förskottsbetalning . . . . 6.4.2 Kontrollen 6.5 Ingripanden mot upptäckta fall av snyltning 6.5.1 Hotell-, restaurang- och taxisnyltning 6.5.2 Snyltning på kollektiva samfärdsmedel 6.5.2.1 Kontrollavgifter. . . 6.5.2.2 Reglering av rätten att ta ut kontrollavgifter . 6.5.3 Tillträde till allmän föreställning (plankning) 6.5.4 Automatmissbruk 6.5.5 Andra former av snyltning . 6.6 Tvångsåtgärder 6.7 Rapporteftergift 6.8 Utredningens ståndpunktstagande .

71 72 73 74 75 76 76 78 78 79 82 82 84 85 88 89

Kap. 7 Ny snyltningsbestämmelse (alternativt förslag) 91 7.1 Inledande synpunkter 91 7.2 Straffbestämmelsens innehåll . . . 92 7.3 Snyltningsbestämmelsens omfattning 93 7.3.1 Allmänna förutsättningar . . 93 7.3.2 De särskilda brottstyperna . . 94 7.3.3 Sammanfattande synpunkter . 96 7.4 Straffsatsen för snyltning . . . . 96 7.5 Begränsad tillämpning av straffstadgandet 97 7.6 Utkast till lag om ändring i brottsbalken 99 7.7 Utkast till lag om ändring i rättegångsbalken 99 7.8 Särskilt yttrande av experterna Axel Morath och Per-Edwin Wallén . . 1 0 0 Författningsförslag Förslag till lag om ändring i brottsbalken 102 Förslag till kungörelse om rätt för vissa trafikföretag som bedriver personbefordran att uttaga kontrollavgift . . . 1 0 4 Förslag till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617) . . 1 0 6 Förslag till kungörelse om ändring i kungörelsen (1970: 561) om upprätthållande av ordning och säkerhet inom järnvägsområdet 107 6

III

Sjukförsäkringsmissbruk

Kap. 8 Försäkringskassorna och kontrollen av sjukförsäkringsmissbruk . .109 8.1 Försäkringsväsendets uppbyggnad och omfattning 109 8.2 Sjukanmälan 110 8.3 Kontrollåtgärder 111 8.4 Åtgärder vid misstanke om försäkringsmissbruk 113 8.5 Sjukpenningutredningens förslag . 114 8.6 Vissa uppgifter om sjukförsäkringen i Danmark och Norge 115 8.6.1 Danmark 115 8.6.2 Norge 117

Kap. 9 Rättsingripanden mot sjukförsäkringsmissbruk 119 9.1 Upptäckta och anmälda brott . . 1 1 9 9.2 Vissa uppgifter om anmälda fall av sjukförsäkringsmissbruk under perioden 1/7 1966—30/6 1967 . . . 1 2 1 9.2.1 Avskrivning 121 9.2.2 Handläggningstid 122 9.2.3 Skadans värde 122 9.3 Lagföringen 123 9.3.1 Brottsrubriceringen . . . . 123 9.3.2 Valet av påföljd 124 9.3.3 Strafföreläggande 125 9.4 Vissa rättsfall angående sjukförsäkringsmissbruk 125

Kap. 10 Några data beträffande de dömda personerna 127 10.1 Kön, ålder och civilstånd . . . . 1 2 7 10.2 Nationalitet 127 10.3 Socio-ekonomiska förhållanden . 129 10.4 Tidigare brottslighet och återfall 130

Kap. 11 Nytt sanktionssystem . . . . 1 3 1 11.1 Allmänna synpunkter på kriminaliseringen 131 11.2 Bara vissa former av sjukförsäkringsmissbruk kan angripas på straff rättslig väg 132 11.3 Är särskild straffbestämmelse mot sjukförsäkringsmissbruk påkallad? 133 11.4 Förebyggande åtgärder . . . . 1 3 5 11.5 Sanktioner vid brott mot erkänd arbetslöshetskassa 137 SOU 1973: 13

11.5.1 Medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa . . . .137 11.5.2 Villkor för uppbärande av arbetslöshetsersättning . . 1 3 8 11.5.3 Missbruk av rätten till ersättning 138 11.6 Administrativt sanktionssystem mot skattebrott 139 11.7 De allmänna försäkringskassornas möjligheter att sätta in egna sanktioner mot sjukförsäkringsmissbruk 141 11.8 Vid vilka typer av sjukförsäkringsmissbruk bör det straffrättsliga ingripandet kunna undvaras? . . . 1 4 4 11.9 Vilka sanktioner bör försäkringskassorna kunna tillgripa? . . . . 1 4 6 11.9.1 Nedsättning av framtida sjukersättning 146 11.9.2 Påförande av särskild avgift 147 11.9.3 Erinran 148 11.10 Sammanfattande synpunkter på sanktionssystemet 149 11.11 Straffansvar för osann eller vårdslös försäkran 150

SOU 1973: 13

11.11.1 Förutsättningar för straffansvar 150 11.11.2 Osann och vårdslös försäkran behöver ej kriminaliseras vid sjukförsäkringsmissbruk . . . . 1 5 0

Författningsförslag Förslag till lag om ändring i lagen om allmän försäkring 153

I V Bilagor Bilaga 1. Straffbestämmelser om bedrägeri och snyltning i utländsk rätt (lagtext) 155 Bilaga 2. Gällande formulär avseende försäkran för erhållande av sjukpenning 161

Förkortningar

AFL=Lagen om allmän försäkring BrB = Brottsbalken BvL=Barnavårdslagen GB=Gif termålsbalken HD=Högsta domstolen HR=Häradsrätt HovR=Hovrätt Ju=Justitiedepartementet JuU=Justitieutskottet N J A = N y t t juridiskt arkiv NTfK=Nordisk tidskrift for Kriminalvidenskab NvL=Lagen om nykterhetsvård Prop=Kungl. proposition RB=Rättegångsbalken RR=Rådhusrätt RÅ=Riksåklagaren SFS=Svensk författningssamling SOS=Sveriges officiella statistik SOU=Statens offentliga utredningar SvJT= Svensk juristtidning TaxFo=Taxeringsförordningen ÄB=Ärvdabalken

Sammanfattning

1 Allmän

bakgrund

I ett tidigare betänkande (SOU 1971: 10) har brottmålsutredningen lagt fram förslag om åtgärder mot snatteriet, särskilt butikssnatteriet. Det nu aktuella förslaget tar sikte på mindre bedrägeribrott. Till grund för reformförslaget ligger vissa allmänna kriminalpolitiska överväganden. E n viktig uppgift för modern kriminalpolitik är att avgöra vad som egentligen skall vara brott och medföra straff. En begränsning av straffrättens roll i vårt nutida expanderande samhälle ter sig alltmer nödvändig. Rättsvårdens resurser måste i ökad utsträckning koncentreras till allvarligare brott. Andra åtgärder än straff kan visa sig lämpligare och mera verkningsfulla. För det kriminalpolitiska framstegsarbetet krävs att den kriminologiska forskningen får ett kraftigt stöd av statsmakterna. I kampen mot brottsligheten bör den allmänt brottsförebyggande verksamheten få en central plats. I sistnämnda hänseende framhåller utredningen betydelsen av att dess tidigare väckta förslag om tillsättandet av ett centralt råd under justitiedepartementet för planering och samordning av den brottsförebyggande verksamheten nu genomförs. 1 Enligt utredningens mening bör det planerade rådet bestå av företrädare för samhällets högsta beslutande politiska organ och centrala myndigheter, rättsväsendet, näringslivet, folkrörelserna och den kriminologiska forskningen. Av väsentlig betydelse för rådets verksamhet är att till detta knyts ett institut för planering, utredning och verkställande av de brottsförebyggande åtgärderna. SOU 1973: 13

2 Bedrägeri och snyltning Straffbestämmelsen om bedrägeri finns i 9 kap. 1 § BrB. För ansvar förutsätts ett vilseledande som framkallar en disposition (handling eller underlåtenhet) vilken innebär en förmögenhetsöverföring (vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är). Straffsatsen är fängelse i högst två år. Om brottet är ringa tillämpas bestämmelsen om bedrägligt beteende i 9 kap. 2 § första stycket BrB, varvid straffsatsen är böter eller fängelse i högst sex månader. Grovt bedrägeri faller under 9 kap. 3 § BrB och bestraffas med fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Kriminaliseringen omfattar dessutom vissa förfaranden som vid lagstiftningens tillkomst 1942 ansågs vara straff värda men beträffande vilka det var tvivelaktigt om rekvisitet vilseledande förelåg. Dessa fall har förts in under ett särskilt stadgande i 9 kap. 2 § andra stycket BrB och kallas för bedrägligt beteende. Straffansvaret gäller den som — vare sig han vilseleder någon eller ej — begagnar sig av "husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt, som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning" och därvid ej gör rätt för sig. Den som har att betjäna allmänheten efter viss taxa men tar betalt utöver taxan utan att påvisa avvikelsen, blir också ansvarig enligt stadgandet. 1 Kungl. Maj:t har den 3 januari 1973 bemyndigat chefen för justitiedepartementet att tillkalla en utredningsman för att lägga fram förslag om uppgifter för och organisation av ett centralt råd.

Brottmålsutredningen använder begreppet snyltning som gemensam benämning på de förfaranden som ryms under stadgandet. Dessa utgör i praktiken hotell-, restaurangoch taxisnyltning, snyltning med kollektiva trafikmedel och s.k. "plankning" in på område för föreställning. Under uttrycket "annat dylikt" förs automatbedrägeri. Vidare har underlåtenheten att betala för vissa tjänster (t.ex. tandläkarbehandling) i praxis ansetts falla under straffstadgandet. 3

Snyltningsbrott

3.1 Den särskilda straffbestämmelsen om snyltning bör upphöra — brottsbalkens regler om bedrägeri ger tillräckligt straffskydd Brottmålsutredningen konstaterar att snyltningsbestämmelsen tillämpas i stor omfattning. År 1969 polisanmäldes 4 266 personer för hotell-, restaurang- eller taxisnyltning. Det rör sig till stor del om ringa brott. Drygt hälften av alla hotellsnyltningar beräknas avse belopp under 200 kronor, drygt hälften av restaurangsnyltningar belopp under 50 kronor och närmare % av taxisnyltningar belopp under 20 kronor. Emellertid blir långt ifrån alla som gör sig skyldiga till snyltning dömda för brottet. Anmälningspraxis är ojämn. Målsägandena låter i stor utsträckning ertappade snyltare betala i efterhand. Sker betalning i sådana fall görs ej polisanmälan. Det förekommer på många håll att polisanmälda snyltningsbrott skrivs av eller t.o.m. att polisen underlåter att registrera sådana snyltningsbrott som kan klaras upp genom att den anmälde betalar i efterhand. Polisen engageras i dessa fall för inkassering av obetalda skulder, och detta i en tid då rättsvårdens resurser är hårt ansträngda. De som lagfors för snyltning är till stor del socio-ekonomiskt illa lottade personer med mycket hög kriminell belastning och alkoholbesvär. Genom snyltningsbestämmelsen, som till sin räckvidd är oklar, kriminaliseras underlåtenhet att betala. Utredningen anser inte att denna vidsträckta kriminalisering är 10

motiverad. Åtgärder mot den som inte fullgör sina ekonomiska förpliktelser bör i första hand sättas in på civilrättslig väg med utnyttjande av de exekutiva medel som där anvisas. Gränsen för straffbarheten bör bestämmas genom bedrägerirekvisiten. Om dessa inte uppfylls bör snyltning ej utgöra något brott. Brottmålsutredningens förslag innebär att stadgandet i 9 kap. 2 § andra stycket BrB upphävs. Därmed dras gränsen för det straffbara området genom brottsbalkens regler om bedrägeri. Reformen bör leda till att lagföringen framför allt skall ta sikte på allvarligare fall av hotell-, restaurang- och taxisnyltning, dvs. sådana där brottsligheten satts i system och där det rör sig om särskilt kvalificerat förfarande och större ekonomiska värden. I sådana fall kan gärningen så gott som alltid rubriceras som bedrägeri. Även ifråga om ringa fall av snyltning blir bedrägerirekvisiten ofta tillämpliga. Utrymme bör dock här finnas för betydande åtalsrestriktioner. Gärningen kommer, om utredningens förslag genomförs, att bedömas som bedrägligt beteende enligt 9 kap. 2 § första stycket BrB. Utredningen har i betänkandet Snatteri föreslagit att straffsatsen för detta brott skall vara enbart böter. Därmed ges möjlighet för polisen att meddela rapporteftergift, då brottet framstår som obetydligt. Åklagare bör också ha större möjligheter att underlåta åtal i sådana fall. Den av utredningen föreslagna reformen knyter an till förhållanden i vissa andra länder, där snyltning uppfattas som ett bedrägeribrott och det straffbara området bestäms därefter. Någon speciell snyltningsbestämmelse finns t.ex. inte i engelsk rätt och i Västtyskland bedöms hotell- och restaurangsnyltning som bedrägeri. I Danmark och Norge upptas snyltning visserligen i särskilda straffstadganden men tilllämpningen begränsas i praktiken till bedrägerifall som inte är ringa. Som ett alternativ till förslaget att helt upphäva snyltningsbestämmelsen och begränsa straffbarheten till sådan snyltning SOU 1973: 13

som täcks av rekvisiten för bedrägeri, har brottmålsutredningen i kap. 7 skisserat ett förslag av mindre räckvidd, där klarare gränser anges för snyltningbrottet. Detta innebär att en särskild förseelse avseende snyltning tas upp i 9 kap. 3 a § BrB. Det straffbara området begränsas i jämförelse med nuvarande bestämmelse till att gälla hotell-, restaurang- och taxisnyltning, snyltning med allmänt samfärdsmedel och s.k. plankning. Bestämmelsen blir subsidiär till bedrägeriet, såvida det inte gäller ringa snyltning. Straffsatsen bestäms till böter. Därmed öppnas möjligheter att avstå från lagföring på straffprocessuell väg genom tillämpning av institutet rapporteftergift och — i vidgad omfattning — åtalsunderlåtelse. 3.2 Ökad satsning på brottsförebyggande åtgärder En begränsad lagföring av snyltning bör medföra att utövarna av hotell-, restaurangoch taxinäring och andra liknande verksamheter i större utsträckning än nu riktar in sig på att förebygga sådant beteende. Man bör här räkna med att nuvarande betalningssystem i vissa fall kan ändras, att ökade krav ställs på förskottsbetalning — t.ex. vid rusdrycksutskänkning på hotell och restauranger, vid längre tids uppehåll på hotell, vid beställning av taxi för långresor osv. — samt att kontrollen förbättras. I detta hänseende bör det nu planerade centrala brottsförebyggande rådet verka för enhetliga regler som kan bli allmänt tilllämpliga. 3.3 Rätt för vissa trafikföretag att ta ut kontrollavgift Snyltning med kollektiva trafikmedel har mycket hög frekvens. I fråga om sådan snyltning saknas ofta ett vilseledande, varför gärningen inte kan bedömas som bedrägeri. Enligt utredningens uppfattning skall rättsvårdens resurser ej heller normalt behöva tas i anspråk för utredning och handläggning av de mera bagatellartade förseelserna. SOU 1973: 13

På flera håll i landet gäller numera att trafikföretagen tar ut en särskild avgift (kontrollavgift) av dem som ertappas med att begagna trafikmedlet utan att ha giltigt färdbevis. Uttagandet av denna avgift ersätter i praktiken det straffrättsliga förfarandet. Några enhetliga regler för systemet finns inte. Den rättsliga grunden för detta har ifrågasatts. Brottmålsutredningen föreslår att systemet med kontrollavgift regleras i en särskild kungörelse. Denna skall tillämpas på sådant trafikföretag som enligt av länsstyrelsen fastställt reglemente eller taxa bedriver personbefordran med kollektivt trafikmedel. Det förutsätts att trafikföretaget skall ansöka om tillstånd om rätt att få ta ut kontrollavgift samt att verksamheten skall bedrivas i viss ordning enligt länsstyrelsens prövning. Länsstyrelsen skall ha tillsyn över verksamheten. Möjlighet skall också finnas för resande som avkrävts kontrollavgift att begära länsstyrelsens prövning av åtgärden. 3.4 Automatmissbruk regleras särskilt i stöldkapitlet Enligt gällande rätt anses snyltningsbestämmelsen även omfatta sådant mycket ofta förekommande automatmissbruk, varigenom varor eller — om det är fråga om telefonautomat, parkeringsautomat o.dyl. — tjänster tas i anspråk utan att föreskrivna mynt, polletter e.dyl. används. I de flesta andra länder, bl.a. Danmark och Norge, bedöms sådant missbruk som stöld, åtminstone om det är fråga om varuautomater. Utredningen föreslår att automatmissbruk tas upp som ett särskilt brott i 8 kap. 8 a § BrB. Brottet tar sikte på olovligt utnyttjande av försäljnings- eller prestationsautomat genom begagnande av andra föremål än sådana som är avsedda för apparaten. Tas apparatens innehåll i anspråk på annat sätt, t.ex. genom att den bryts upp och plundras, föreligger inte automatmissbruk utan stöld. Om otillåtna manipulationer med en automat i syfte att få den i funktion leder till att mekanismen skadas, kan gärningen bedömas som skadegörelse (åverkan). 11

Straffsatsen för automatmissbruk föreslås bli böter eller, om brottet är att anse som grovt, fängelse i högst två år. Försök eller förberedelse till grovt automatmissbruk blir straffbart.

4 Sjukförsäkringsmissbruk

4.1 Allmänt om brotten Den vanligaste typen av brott mot allmän försäkringskassa utgör bedrägeri. Detta kännetecknas av att den försäkrade sjukanmäler sig och lyfter sjukpenning under förebärande av att han saknar arbetsförmåga men ändå arbetar under sjukskrivningstiden. Efter sjukanmälan har den försäkrade att fylla i en blankett med försäkran för erhållande av sjukpenning. Där lämnas bl.a. uppgifter om de dagar, då den försäkrade avhållit sig från arbete. Han skall vidare på heder och samvete försäkra att de lämnade uppgifterna är fullständiga och sanningsenliga. Oriktiga uppgifter kan medföra ansvar för osann eller vårdslös försäkran (15 kap. 10 § BrB). Brottmålsutredningen konstaterar att misstanke om sjukförsäkringsbedrägeri föreligger i många fall och att polisanmälningarna har relativt hög frekvens (år 1970 polisanmäldes tillhopa 1 797 brott mot försäkringskassa). Anmälningspraxis varierar mellan olika försäkringskassor. Omkring % av dem som anmäls för brott mot försäkringskassa blir åtalade och dömda. Handläggningstiden är lång. Ofta dröjer det mer än ett år från anmälan till sakens avgörande. I betänkandet redovisas undersökningar som visar att brotten till stor del avser låga värden, 58 procent under 100 kronor, 80 procent under 200 kronor och 95 procent under 500 kronor. Bedrägerierna förövas i allmänhet medelst osann eller vårdslös försäkran. De anses därför, oberoende av värdet, sällan kunna rubriceras som ringa brott. Den normala påföljden blir villkorlig dom eller skyddstillsyn. I många fall går det inte att styrka bedrägeri. I stället kan då dömas för enbart osann eller vårdslös försäkran till böter.

4.2 Andra sanktioner än straff bör normalt sättas in mot sjukförsäkringsmissbruk som är ringa Mot bakgrund av utredningens allmänna kriminalpolitiska överväganden och de uppgifter som inhämtats om sjukförsäkringsmissbruket föreslår utredningen att det straffrättsliga ingripandet begränsas. I stället bör ske en utbyggnad av det sanktionssystem som försäkringskassorna redan nu förfogar över. Bestämmelser härom tas in i en ny paragraf, 20 kap. 4 a §, i lagen om allmän försäkring (AFL). En förutsättning för tillgripandet av administrativa sanktioner skall vara att försäkringskassorna kan lägga ett klart konstaterbart missbruk till grund för ingripandet. Någon prövning huruvida straffbarhetsrekvisiten för bedrägeri föreligger blir det inte fråga om. Sanktionssystemet skall i stället ta sikte på sådant missbruk som innefattar lämnande av oriktiga uppgifter eller förtigande av uppgifter som är av betydelse för rätten att uppbära sjukpenning. Det måste vara en betydande fördel för såväl försäkringskassorna som de försäkrade att dessa fall kan klaras upp snabbt utan omständlig procedur. Försäkringskassorna skall anpassa ingripandet efter arten och omfattningen av sjukförsäkringsmissbruket, varvid hänsyn även bör tas till den försäkrades personliga förhållanden. Utredningen tänker sig följande ordning. Om den försäkrade lämnat oriktiga eller ofullständiga uppgifter men det rör sig om förbiseende eller felaktigheter som han inte kan lastas för eller om förfarandet eljest är ursäktligt med hänsyn till den försäkrades ålder eller personliga förhållanden, bör kassan tillrättalägga saken utan vidare ingripande. Den försäkrade kan dock bli skyldig att betala tillbaka vad han uppburit. Om den försäkrade i annat fall lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att lämna viss uppgift av betydelse för rätten till sjukpenning, bör försäkringskassan reagera på något sätt. Är missbruket med hänsyn till värdet av vad som uppburits och omständigheterna i övrigt att anse som ringa — vägSOU 1973: 13

ledande därvidlag kan vara värdegränsen för bedrägligt beteende, 150—200 kronor — kan kassan välja två vägar. Antingen kan kassan nöja sig med att låta saken bero vid en erinran till den försäkrade — det förutsätts därvid att missbruket är obetydligt — eller också kan kassan besluta att viss särskild avgift skall tas ut av den försäkrade. Även vid icke ringa missbruk påförs sådan avgift den försäkrade. I sistnämnda fall uppkommer frågan om försäkringskassan dessutom skall polisanmäla missbruket. Sådan polisanmälan skall normalt ske om gärningen är att bedöma som bedrägeri som inte är ringa. Enligt utredningens förslag skall den särskilda avgiften beräknas till 50 procent av det belopp som obehörigen uppburits, dock högst 500 kronor och lägst 50 kronor. Om sjukpenningutredningens förslag om sjuklön genomförs krävs viss modifiering av beräkningsgrunden. Den särskilda avgiften skall — om så erfordras — kunna tas ut genom att den innehålls och avräknas vid framtida utbetalningar från kassan liksom numera kan ske vid återkrav av felaktigt utbetald sjukersättning. Avgiften blir omedelbart exigibel. Besvär mot påförande av den särskilda avgiften skall enligt 20 kap. 10 § AFL kunna föras hos riksförsäkringsverket. Försäkringsdomstolen är slutinstans (12 §). Utöver påförande av den särskilda avgiften skall försäkringskassan som regel kräva tillbaka den obehörigen uppburna sjukpenningen. Vidare medför upptäckten av försäkringsmissbruket att en anteckning görs på den försäkrades kort i sjukfallsregistret (s.k. SK-markering). Därmed kan den försäkrade räkna med att bli föremål för särskild kontroll vid sjukskrivningar i framtiden, vilket anses ha stor betydelse från brottsförebyggande synpunkt.

som lämnar oriktiga eller ofullständiga uppgifter i försäkran, krävs i fortsättningen inte att det oriktiga uppgiftslämnandet i sig blir kriminaliserat. Denna kriminalisering förutsätter att försäkran lämnas på heder och samvete, vilket säkerligen de flesta försäkrade inte känner till. Utredningen föreslår att uttrycket "på heder och samvete" avlägsnas ur formulären S 1, S 1 H och S 2, vilka begagnas vid försäkran för rätt till sjukpenning. Genom denna åtgärd som skall vidtas på administrativ väg brister rekvisiten för straffansvar enligt 15 kap. 10 § BrB.

4.3 Ansvar för osann eller vårdslös försäkran bortfaller Genom att försäkringskassorna enligt utredningens förslag skall kunna sätta in egna administrativa sanktioner mot försäkrade SOU 1973: 13

Bakgrunden till utredningens förslag 1

1.1 Tidigare

Reformpolitik

betänkande

I betänkandet Snatteri (SOU 1971:10) har brottmålsutredningen skisserat vissa allmänna riktlinjer för den framtida kriminalpolitiken. Ett viktigt led i denna blir att avgöra vad som egentligen skall utgöra brott och medföra straff. Man bör sätta som mål att begränsa straffrättens roll och försöka finna mera adekvata sanktioner än straff vid vissa mindre normöverträdelser. Straffet bör som regel vara samhällets yttersta medel som skall tillgripas först när andra sanktioner inte finns att tillgå eller inte kan anses tillräckligt verkningsfulla. Mot denna bakgrund är det nödvändigt att samhällets rättsvårdande resurser utnyttjas på ett effektivt sätt. Det är inte realistiskt att tro att resurserna räcker till för ingripande mot alla gärningar som belagts med straff utan verksamheten måste framför allt koncentreras till den allvarligare brottsligheten. Det bör vara en uppgift för de högsta beslutande politiska organen att dra upp allmänna riktlinjer för resursernas fördelning. Brottmålsutredningen har också angett som sin principiella uppfattning att det inte kan vara samhällsorganens uppgift att ta upp, utreda och lagfora varje överträdelse på förmögenhetsbrottens område, oavsett brottsföremålets värde och skadans omfattning. Det måste även ställas vissa krav på den, vars intresse angrips. En viss aktivitet för att förhindra brott bör sålunda vara en SOU 1973: 13

medborgerlig angelägenhet. Denna brottsförebyggande verksamhet bör bl.a. ta sikte på att begränsa de brottstillfällen som kan skapas genom utbjudandet av varor och tjänster i vårt moderna samhälle. Otvivelaktigt innebär detta utbud för många människor stora frestelser. Det finns t.o.m. de som hävdar att offret vid många förmögenhetsbrott medverkar till att brott mot hans egendom kommer till stånd, exempelvis genom att han underlåter att på tillbörligt sätt ta vård om sina ägodelar. 1 Den nödvändiga begränsningen av straffrättens roll i samhället kan ske på olika vägar. Ett sätt är att upphäva gällande straffbud. Man kan därvid tänka sig att straffbarheten helt upphör utan att straffet ersätts med andra reaktionsformer. Upphävandet av straff budet om sabbatsbrott är ett exempel härpå. 2 Det är också möjligt att straffstadgandet ersätts med föreskrifter om andra offentligrättsliga eller civila sanktioner, t.ex. avgifter, varning, indragning av förmåner eller att sociala åtgärder sätts in i stället för straff (omhändertagande för vård 1

Se t.ex. Elwin-Heckscher-Nelson, Den första stenen, II uppl., Sthlm 1972, s. 221. 2 Bestämmelsen som upptogs i 7 kap. 3 § straffagen upphävdes 1948. (Se prop. 1948 nr 80 s. 203). Den stadgade bötesstraff för den som på sön- eller högtidsdag mellan klockan sex om morgonen och klockan nio om aftonen idkade hantverk eller annat arbete som inte kunde uppskjutas eller som inte skedde till egen eller annans nödtorft. 15

eller behandling). Åtskilliga förslag som avser att på detta sätt ersätta straffet med andra reaktionsformer har lagts fram under senare år. 3 Av speciellt intresse för utredningens överväganden i detta betänkande är den reform av skattebrotten som trätt i kraft den 1 januari 1972 (SFS 1971:70, jfr. prop. 1971 nr. 10). Reformen innebär att en administrativ sanktion, skattetillägg, har införts och ifråga om mindre överträdelser mot skatteförfattningar träder i stället för straff. Skattetillägget påförs när någon lämnar oriktigt skriftligt meddelande till myndighet och detta skulle kunna leda till för lågt beskattningsresultat. Skattetilläggets storlek utgör i fråga om inkomst- och förmögenhetsskatten 50 procent av det skattebelopp som skulle ha undandragits, om det oriktiga meddelandet följts. Det är en viktig följd av upphävandet av ett straffbud — vare sig detta ersätts med andra former av samhällsingripanden eller ej — att det aktuella beteendet inte längre stämplas som brott och inte längre kan medföra straffrättsligt ingripande från rättsvårdens sida. Åtgärden får också i allmänhet praktiska konsekvenser för polisen, åklagarna och domstolarna genom att deras arbetsbörda avlastas. I vissa fall är det dock närmast fråga om en omdirigering av arbetsbördan från rättsvården till socialvården eller andra administrativa organ. Den omständigheten att ett beteende ej längre blir straffbart behöver inte innebära att detta från moralisk synpunkt i fortsättningen också blir accepterat av medborgarna. Sådana sanktioner eller sociala vårdåtgärder som sätts in i stället för straffet kan mycket väl ändå av allmänheten uppfattas som likvärdiga med straff och ibland t.o.m. som allvarligare än straff. Och även om samhällsorganen helt avstår från ingripande mot ett beteende som inte anses straffvärt är därmed inte sagt att detta accepteras i samhället. En annan väg, på vilken man kan gå fram då det gäller att begränsa straffrättens roll, innebär att straffbudet visserligen formellt står kvar men att dess tillämpning inskränks 16

genom processuella åtgärder. Ett brott kan täcka olika grader av straffbarhet från den allra lägsta, då det betraktas som helt obetydligt, till den högsta, då det bedöms som grovt. Är man inte beredd att upphäva straffbudet i dess helhet kan man i stället sätta en nedre gräns för straffbarheten, dvs. bestämma att något straffrättsligt ingripande (polisutredning, åtal) inte skall förekomma, om denna gräns underskrids. Man kan också ställa upp vissa villkor för sådant avstående från ingripande, t.ex. att detta endast skall gälla förstagångsöverträdelser. Vid sin behandling av snatteriet har brottmålsutredningen förordat en begränsning av polisens och åklagarens befattning med detta brott. Enligt förslaget skall sålunda fängelse utgå ur straffskalan för snatteri och de båda övriga mindre förmögenhetsbrotten bedrägligt beteende och undandräkt, varigenom bl.a. skulle öppnas möjlighet för polisen att meddela rapporteftergift om lagöverträdelsen bedöms som obetydlig. Dessutom innefattar betänkandet införandet av en särskild åtalsregel som speciellt skall ta sikte på att begränsa det straffrättsliga ingripandet vid butikssnatteri. Utredningens förslag har generellt sett fått ett övervägande positivt mottagande. Flertalet remissorgan har visserligen inte ansett sig nu kunna acceptera införandet av en särskild åtalsregel med den begränsade räckvidd, som här förutsattes. Ett av skälen till avstyrkandet i denna del har varit att det ankommer på åtalsrättskommittén att närmare utreda förutsättningarna för en begränsning av den absoluta åtalsplikten.* De flesta myndigheter och organisationer som yttrat sig över förslaget har dock liksom företrädare för massmedia anslutit sig till utredningens grunduppfattning i fråga 3 Se t.ex. fylleristraj/utredningens betänkande Bot eller böter, enligt vilket avkriminalisering av fylleriet förbinds med införandet av tvångsbehandling på akutklinik (SOU 1968:55), eller parkeringskommittén som föreslagit en form av kontrollavgift i stället för parkeringsböter (SOU 1968:18). * Direktiven för denna kommitté, se Postoch Inrikes tidn. den 15 december 1970 (Riksdagsberättelsen 1971, Ju 55).

SOU 1973: 13

o m den straffrättsliga värderingen av de mindre förmögenhetsbrotten. Förslaget om att dessa bör omvandlas till rena bötesbrott har allmänt godtagits. De straffprocessuella förenklingsåtgärder som därmed skulle vinnas har också ansetts utgöra ett stöd för utredningens förslag. Hittills har utredningens förslag om utmönstrandet av fängelse ur straffskalan för de mindre förmögenhetsbrotten inte genomförts. Däremot har Kungl. Maj:t på grundval av förslaget bl.a. förordnat om tillägg tall 14 § polisinstruktionen, 5 varigenom snatteri som med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är obetydligt skall kunna föranleda rapporteftergift. Närmare föreskrifter har lämnats i ett särskilt cirkulär (SFS 1972: 25). Bestämmelsen har trätt i kraft den 1 april 1972.° I detta sammanhang bör också nämnas de förslag till reformer som lagts fram i våra grannländer. I Norge föreligger en proposition med förslag till ändring av strafflagens regler om förmögenhetsbrott (Ot prp. nr 52, 1970—71). Det framhålls att det i praxis visat sig finnas behov av en liberalisering av reglerna rörande mera bagatellartade brott av sådan art. Lagförslaget innebär att ringa stöld (naskeri) och andra mindre allvarliga förmögenhetsbrott förs över till den norska strafflagens kapitel om förseelser. Därmed uppnår man att dessa mål blir polissaker. Redan nu upptas snyltning som ej är bedrägeri i denna kategori (se nedan s. 36). I Danmark har en av justitieministeriet tillsatt arbetsgrupp nyligen lagt fram ett betänkandet om »nogle af- og nedkriminaliseringssp0rgsmål» (betänkande 650, Statens tryckningskontor mars 1971). Förslaget innefattar betydande reformer på förmögenhetsbrottens område, bl.a. i vad avser checkbedrägeri och olovligt förfogande över avbetalningsgods. I fråga om butikssnatteriet följer arbetsgruppen brottmålsutredningens förslag. Den nödvändiga begränsningen av straffrättsingripandet skall ske genom tilllämpning av en åtalsregel som innebär att vid stöld av varor som utbjuds till salu på sådant sätt att de är lättillgängliga för kunSOU 1973: 13 2

derna, åtal endast får ske om det krävs av »allmen hensyn». Arbetsgruppen föreställer sig att bestämmelsen främst skall tillämpas vid butiksstölder av engångskaraktär utan professionell inriktning och inom de värdegränser som nu gäller för tillämpning av naskeribestämmelsen, dvs. upp till 500—600 kronor. Även i Finland har en reform genomförts som bl.a. tar sikte på snatteriets tillämpningsområde. Till grund för reformen har legat lagberedningens förslag till ändring av stadgandena om vissa förmögenhetsbrott och om skattebedrägeri (lagberedningens publikationer nr 8/1970). Genom lagen, som trädde ikraft den 1 september 1972, har bestämts att för snatteri skall dömas, om en stöld »med beaktande av det tillgripnas värde eller andra omständigheter, vilka framgå av eller lett till brottet», är att anse som ringa. Straffsatsen för snatteri har blivit enbart böter. Därjämte innebär reformen att straffskalan för stöld bestämts till fängelse i högst två år eller till böter. I motsvarande mån har straffskalan för bedrägeri och förskingring tagit upp böter samt för brotten »lindrigt bedrägeri» och »lindrig förskingring» stadgas enbart böter. Nämnas bör också att en straffrättskommitté som tillsatts i april 1972 arbetar på en totalreform av strafflagen i Finland. Det är att vänta att åtminstone huvuddelen av kommitténs betänkande blir färdigt under hösten 1973. 1.2 Den allmänt verksamheten

brottsförebyggande

Brottmålsutredningen har i sitt tidigare betänkande med skärpa framhållit betydelsen av att den brottsförebyggande verksamheten ges ökat utrymme i det kriminalpolitiska handlingsprogrammet. Om denna verksamhet skall få genomslagskraft krävs central planering och samordning. Utredningen har föreslagit att ett centralt råd inrättas under justitiedepartementet, vilket råd bör bestå 5

Numera 12 § enligt ändring av instruktionen den 8 september 1972 (SFS 1972: 511). 6 Jfr vidare RÄ-s cirkulär C 70/1972. 17

av företrädare för samhällets högsta beslutande politiska organ och centrala myndigheter, rättsväsendet, näringslivet, folkrörelserna och den kriminologiska forskningen. Förslaget innebär också att till detta råd knyts ett institut för planering, utredning och verkställande av brottsförebyggande åtgärder. Kungl. Maj:t har nyligen beslutat att ett kriminalpolitiskt råd skall tillsättas och den 3 januari 1973 bemyndigat chefen för justitiedepartementet att tillkalla en utredningsman för att lägga fram förslag om uppgifter för och organisation av detta råd. Brottmålsutredningens förslag innebär att ledamöterna i rådet gemensamt skall ta upp och överväga frågor exempelvis rörande företagens och medborgarnas medverkan i den brottsförebyggande verksamheten, myndigheternas möjligheter att bekämpa brottsligheten, när och under vilka förutsättningar man bör räkna med straffrättsligt ingripande. Verksamheten bör särskilt inriktas på det kriminalpolitiska framstegsarbetet. Det är nödvändigt att fortlöpande följa lagstiftningen och verka för att de straffrättsliga bestämmelserna håller takt med samhällsutvecklingen samt att de brottsförebyggande åtgärderna beaktas vid utformningen av regelsystemet. Arbetet bör leda fram till konstruktiva förslag om lagändring på områden där detta påkallas och ny lagstiftning på områden som hittills inte reglerats men också om upphävande av lagar och straffbud som kan undvaras. Förslaget i denna del togs upp vid remissbehandlingen av utredningens betänkande. Nämnas bör också att motioner väckts såväl vid 1971 års som 1972 års riksdag om en utbyggnad av den allmänt brottsförebyggande verksamheten. I sitt den 21 november 1972 (JuU 1972:24) avgivna betänkande i anledning av motioner om tillsättande av en utredning på kriminalpolitikens område m.m. hänvisade justitieutskottet till de olika åtgärder som vidtagits eller övervägs i syfte att åstadkomma en förbättring på rättsvårdens område. Anförda exempel på sådana åtgärder gav enligt utskottets mening vid handen att en fortlöpande uppmärksamhet ägnas åt de ange18

lägna frågor det här gäller. Justitieutskottet anförde vidare. »Självfallet är det viktigt att reformarbetet fortsattes. Beträffande arbetets inriktning har 1968 års brottmålsutredning i ett betänkande förra året uttalat att det krävs nya grepp och en delvis ny syn på samhällets kriminalpolitik för att hindra en fortsatt kriminalitetsutveckling. Även utskottet anser — i överensstämmelse med riksdagens ställningstagande föregående år då motioner om tillsättande av en kriminalpolitisk beredning prövades — att det kan finnas skäl att överväga inrättandet av ett centralt organ för att få ett mer samlat grepp på det kriminalpolitiska utvecklingsarbetet. Det bör dock understrykas att tillskapandet av ett sådant organ inte får innebära att man överger de partiella reformernas väg. Ett centralt råd bör, om det inrättas, ha den mer övergripande uppgiften att samordna, planera och prioritera reformverksamheten och fungera som ett komplement till utredningar eller kommittéer av numera traditionellt slag. Genom brottmålsutredningens betänkande har frågan om ett centralt organ på kriminalpolitikens område aktualiserats inom Kungl. Maj:ts kansli. Anledning saknas därför för riksdagen till något initiativ i sådant syfte.» Utskottets mening blev riksdagens beslut (se riksdagens protokoll den 29 november 1972, nr 128). Vid socialdemokratiska partiets kongress hösten 1972 antogs ett kriminalpolitiskt program där tyngdpunkten lagts vid den brottsförebyggande verksamheten, såväl genom generella åtgärder som i stor utsträckning ligger utanför vad som vanligen kallas kriminalpolitik, som genom speciella åtgärder som direkt är ägnade att förhindra brott. För att samordna de samhälleliga ansträngningarna att nedbringa brottsligheten är det enligt programmet värdefullt att i ett samrådsorgan föra samman representanter för riksdagen och folkrörelserna med representanter för justitiedepartementet, polisen, åklagarna, kriminalvården, skolan och de sociala myndigheterna. Befintliga samrådsSOU 1973: 13

organ för åtgärder mot ungdomsbrottslighet och mot narkotikamissbruk kan på lämpligt sätt samordnas med ett sådant centralt samrådsorgan. En samlad översyn av strafflagstiftningen står också på programmet. I Danmark har år 1971 inrättats ett kriminalpreventivt råd vars uppgift är att inom ramen för gällande lagstiftning verka för förebyggande av brott genom säkerhetsbefrämjande anordningar, upplysningsverksamhet eller på annat ändamålsenligt sätt. Rådet består av företrädare för rättsvård, socialvård, utbildning, näringsliv, press och kriminologisk forskning m.fl. För verksamheten finns ett särskilt sekretariat. Planeringen av arbetet bedrivs av ett verkställande utskott. Vidare har rådet tillsatt ett flertal arbetsgrupper för speciella uppgifter. Enligt brottmålsutredningens uppfattning är det även för lösningen av de frågor som behandlas i detta betänkande av betydande vikt att de tidigare gjorda övervägandena ifråga om den brottsförebyggande verksamheten leder till konkreta resultat. Utredningen anser också att kriminalitetsutvecklingen och de problem som denna för med sig för disponeringen av rättsvårdens resurser med nödvändighet framtvingar en central samordning och styrning av de allmänt brottsförebyggande insatserna. Från dessa synpunkter anser utredningen att det nu inom justitiedepartementet planerade centrala rådet för allmänt brottsförebyggande verksamhet utan dröjsmål förverkligas. 1.3 Andra åtgärder än straff Brottmålsutredningen anser det vara ofrånkomligt att de straffrättsliga reformåtgärderna kombineras med en ökad satsning på brottsförebyggande åtgärder. En kriminalpolitik som inriktas på att begränsa straffrättsliga ingripanden i fråga om mindre brott mot regelsystemet, t.ex. mindre förmögenhetsbrott, innebär sålunda inte att sådant beteende som ej tillmäts straffvärde kan accepteras i samhället. Det blir nödvändigt att sätta in andra åtgärder än straff för att förhindra avvikelser. Genom att satsa på brottsförebyggande åtgärder kan dessa avSOU 1973: 13

vikelser angripas i initialskedet men därmed kan också markeras att respekten för regelsystemet måste upprätthållas. I detta hänseende bör stor vikt fästas vid information och strävanden att öka förståelsen för och kunskaperna om reglerna. Problemet gäller inte minst de ungas fostran och utveckling. En annan fråga kommer dock att särskilt aktualiseras i detta betänkande, nämligen frågan vilka mått och steg de bör vidta som utsätts för ekonomiska förluster genom sådana mindre brott. Det är inte sagt att det straffrättsliga ingripandet är det bästa medlet för att komma till rätta med missförhållanden och lösa uppkomna konfliktsituationer. En ekonomisk uppgörelse mellan förövaren av ett brott (skadegöraren) och den som drabbas av brottet ter sig ofta som den adekvata åtgärden såväl från de inblandades som från samhällets synpunkt. Det står nämligen klart att risken för konfliktsituationer såväl mellan medborgarna inbördes som mellan medborgarna och samhällsorganen tenderar att öka i takt med den ekonomiska utvecklingen. Sådana konfliktsituationer uppkommer ej sällan då den enskilde har att träffa ekonomiska dispositioner. Det är i praktiken otänkbart att samhällets rättsvårdande myndigheter skall kunna kopplas in för att lösa alla dessa konflikter som innebär överträdelser mot regelsystemet. Om rättsvården skall kunna fungera måste man tolerera vfss variationsbredd i det mänskliga handlandet. Det är ett samhällsintresse att kriminaliseringen av mindre avvikelser hålls tillbaka och att man i ökad utsträckning satsar på andra handlingsalternativ. Ett straffrättsligt ingripande kan ibland få verkningar för gärningsmannen som inte står i rimlig proportion till den skada som han orsakat och som utgör grunden för ingripandet. Andra åtgärder utanför straffrättens område kan här vara fullt tillräckliga och ej sällan mer effektiva från preventiv synpunkt. Det straffrättsliga ingripandet innebär att händelsen förs upp på ett officiellt plan och att reaktionen blir en samhällelig angelägenhet. Därmed kan relatio19

nen mellan skadegöraren och den som drabbas av brottet inte längre läggas till grund för en uppgörelse i godo. Den sistnämndes intresse är självfallet i första hand att bli gottgjord för skadorna på grund av brottet. Han kan kräva ersättning för förlusten och för sina kostnader, han kan kräva tillbaka den frånhända saken eller begära att det förstörda föremålet repareras. Brottsförövaren kan å sin sida i sitt förhållande till målsäganden vara väl motiverad för att ställa allt till rätta och ge den drabbade full upprättelse. En sådan i och för sig önskvärd informell uppgörelse och lösning av en konfliktsituation riskerar emellertid att gå om intet genom ett straffrättsligt ingripande. Vid denna bedömning bör också framhållas de negativa konsekvenser som ett sådant ingripande kan få. Från rättsvårdens synpunkt är det irrationellt att resurserna skall behöva tas i anspråk för lösning av konflikter som är av mindre allvarlig art och som normalt kan lösas av de inblandade själva. Därvid måste beaktas att rättsvårdens resurser är överansträngda, vilket bl.a. leder till att möjligheterna att upptäcka avvikelser — även allvarliga brott — generellt sett är små och att upptäckta brott förblir outredda eller leder till orimligt lång handläggningstid så att arbetsbalansen växer. Mot bakgrunden av det nu anförda anser brottmålsutredningen det vara en väsentlig uppgift för utformarna av den framtida kriminalpolitiken att utveckla olika medel för den sociala kontrollen. Ekonomiska sanktioner av typ »särskild avgift» som tas ut på administrativ väg bör prövas. Om sådana sanktioner skall bli verkningsfulla instrument i kontrollen i stället för straff, synes man dock behöva räkna med ett smidigare och enklare exekutivt förfarande för att kunna göra fordringarna gällande. Då det gäller att finna andra åtgärder än straff mot de mindre egendomsbrotten bör som tidigare nämnts uppmärksamheten i första hand riktas mot möjligheterna att förebygga brott. Det är brottmålsutredningens uppfattning att man genom att skapa anordningar som hindrar eller försvårar mindre överträdelser, t.ex. ökad kontroll, 20

säkrare förvaring, skyddsanordningar, andra rutiner i serviceverksamhet osv. kan åstadkomma betydande förbättringar. Från denna synpunkt bör problemet med mindre förmögenhetsbrott i stor utsträckning kunna lösas internt inom de olika verksamhetsgrenar som särskilt utsätts för sådana brott. Det bör därvid göras klart att själva upptäckten av ett mindre förmögenhetsbrott ibland kan utgöra en allvarlig reaktion, tillräckligt obehaglig för att gärningsmannen inte skall göra om brottet. Vetskapen om att vara upptäckt och riskera att i fortsättningen utsättas för särskild kontroll eller uppmärksamhet från målsägandens sida, kanske avvisas om brottsplatsen utgör en affär, restaurang eller annan förrättning, känna omgivningens ogillande i samband med upptäckten, hysa fruktan för att händelsen skall komma till närståendes kännedom, sådana och andra liknande faktorer spelar betydande roll från preventiv synpunkt. Det bör vidare framhållas att förövandet av vissa mindre förmögenhetsbrott kan få omedelbara konsekvenser för gärningsmannens ställning i t.ex. arbetsförhållandet. Småstölder eller mindre bedrägerier som förövas på arbetsplats kan leda till att gärningsmannen skiljs från sin anställning. Om gärningsmannen innehar sådan tjänst att denna förbinds med särskilda krav på välförhållande, kan ett mindre egendomsbrott medföra avsättning eller suspension. Den som begår ett sådant brott riskerar också att händelsen kan åberopas mot honom vid sökande av vissa tjänster och befattningar. Han måste kanske lämna vissa förtroendeuppgifter i det allmännas värv, i föreningsliv osv. Överhuvudtaget kan sådana sociala följder av ett upptäckt mindre förmögenhetsbrott för många människor upplevas som betydligt allvarligare än själva straffet. Av särskilt intresse för de frågor brottmålsutredningen behandlar i detta betänkande är den ordning med särskilda ekonomiska påföljder som praktiseras inom vissa verksamhetsområden och som innebär att en speciell avgift (kontrollavgift) tas ut av dem som gör sig skyldiga till brott mot SOU 1973: 13

regelsystemet, t.ex. genom att otillbörligen utnyttja en förmån utan att göra rätt för sig. Ett sådant avgiftsbeläggande kan i verkligheten komma att fungera som en ekonomisk straffsanktion, även om den uttryckligen ges annan benämning. Man kan tycka att utvecklingen mot sådana utomrättsliga sanktionssystem är betänklig. I ett rättssamhälle bör det vara en uppgift för de rättsvårdande myndigheterna att svara för rättskipningen och den straffande verksamheten. Dessa funktioner kan dock inom vissa gränser även läggas på administrativa myndigheter, t.ex. när det gäller disciplinära bestraffningsåtgärder. Däremot har tanken på privata sanktionssystem inte accepterats i vårt land. I betänkandet Snatteri (s. 92 ff) diskuterade brottmålsutredningen möjligheten att införa rätt för butiker och varuhus att ta ut s.k. kontrollavgift av kunder som ertappats med att snatta varor, men utredningen ansåg inte att förutsättningar fanns för ett sådant system.7 Brottmålsutredningen är alltjämt av den uppfattningen att man inte generellt bör godtaga att särskilda avgifter eller andra former av ekonomiska sanktioner uttas som ett led i den uppgörelse mellan målsägande och brottsförövare som normalt bör kunna följa efter upptäckten av ett mindre egendomsbrott. Därmed är inte sagt att man alltid bör avvisa ett sådant sanktionssystem. Även om det anses stötande att detta tillgrips i privata förhållanden, där risken för missbruk är uppenbar, så kan det finnas områden där ett avgiftsbeläggande ter sig motiverat och utan allvarligare betänkligheter bör kunna anpassas till rättssystemet. Det bör dock krävas att en sådan ordning har stöd i lag eller författning. Vidare bör gälla som villkcr att avgiftsbeläggandet har viss offentligrättslig inriktning eller eljest är av allmint intresse samt att verksamheten står urder myndighets tillsyn eller bedrivs i det allmännas regi. Slutligen bör förutsättas att dei som påförs avgift o.dyl. på grund av överträdelse av regelsystemet bör ha möjlighe: att få åtgärden överprövad. SCU 1973: 13

Enligt brottmålsutredningens mening bör det finnas förutsättningar att under angivna villkor låta myndigheter och organ för det allmänna sätta in ekonomiska sanktioner (kontrollavgift, tilläggsavgift, straffavgift o.dyl.) mot dem som gör sig skyldiga till brott mot den verksamhet som bedrivs av myndigheten eller organet i fråga. Uttagandet av avgift tjänar i så fall samma preventiva syfte som ett straffrättsligt ingripande och kan ersätta detta. Fördelarna med ett ekonomiskt sanktionssystem av detta slag är påtagliga. Reaktionen kan komma snabbt i omedelbart samband med överträdelsen. Reaktionen kan också ha naturlig anknytning till regelbrottet och drabba lagöverträdaren inom den verksamhet som han förbrutit sig emot. Gärningsmannen behöver inte stämplas som brottsling och dras inför polis, åklagare och domstol med de olyckliga följder detta kan få från social synpunkt. De rättsvårdande myndigheternas resurser kan tas i anspråk för betydelsefullare uppgifter, t.ex. bekämpandet av den allvarligare kriminaliteten. Den särskilda sanktionsformen kan även motiveras av allmänpreventiva skäl: ett brott mot en viss regel bör normalt medföra någon reaktion för att den allmänna respekten för regeln skall upprätthållas. En ekonomisk sanktion av avgiftstyp är för de flesta människor kännbar och kan verka avhållande, om risken för upptäckt är påtaglig. Man kan också lägga skadeståndsrättsliga aspekter på avgiftsbeläggandet. Kontrollen av att överträdelser mot verksamheten inte sker kräver vissa kostnader och det är rimligt att dessa kostnader i första hand betalas av de lagöverträdare som föranleder dem. 1.4 Utredningens aktuella

uppgifter

Då brottmålsutredningen i det föregående diskuterat möjligheten att sätta in andra 7

På de av brottmålsutredningen anförda skälen ansåg sig ej heller den ovan nämnda danska arbetsgruppen för av- och nedkriminaliseringsfrågor böra föreslå en ordning med kontrollavgift i butikerna. 21

åtgärder än straff mot förövare av mindre brott mot egendomsordningen, har utgångspunkten varit nödvändigheten och behovet av en begränsning av det kriminaliserade området. I fråga om snatteriet har utredningen i sitt tidigare betänkande närmare utvecklat tanken att ingripandet i stor utsträckning bör kunna ske inom butiker och varuhus genom ökad satsning på brottsförebyggande åtgärder. Vidare har utredningen framhållit att den reaktion som ligger i själva upptäckten av ett mindre snatteri inte bör underskattas. Någon avkriminalisering i ordets egentliga bemärkelse har utredningen dock inte velat förorda. Begränsningen av det straffrättsliga ingripandet har i stället ansetts böra ske på straffprocessuell väg. Man kan naturligtvis ifrågasätta det riktiga i den utveckling som leder till att polis och åklagare i allt större utsträckning ges makt att bestämma gränsen för straffbarheten. Det är å ena sidan naturligt att ett straffbud ofta måste utformas på sådant sätt att det i sig innefattar olika grader av straffbarhet. Det skulle ibland ställa sig svårt att på lagteknisk väg undanta från straffbarheten vissa fall som är lindriga men som ändå uppfyller de formella rekvisiten för brott. Å andra sidan är det tydligt att en diskretionär prövningsrätt innefattar vissa risker från rättssäkerhetssynpunkt. Från kriminalpolitisk synpunkt är det därför av intresse att straffrättens roll om möjligt begränsas genom en inskränkning av straffbudens tillämpningsområde. Lagstiftaren bör sträva efter att utmönstra icke straffvärda beteenden från straffbuden. Det bör dock inte döljas att en sådan ordning möter svårigheter inte minst i vad gäller förmögenhetsbrotten, där rekvisiten för brott i olika grader helt eller delvis sammanfaller och begränsningen av det kriminaliserade området i ett straffbud kan få till följd att beteendet i stället kan föras in under och straffbeläggas enligt ett annat. Kriminaliseringsfrågan har fått en dominerande plats i brottmålsutredningens fortsatta arbete som tagit sikte på de mindre bedrägerierna, företrädesvis bedrägligt be22

teende enligt 9 kap. 2 § andra stycket BrB, dvs. vad i fortsättningen kallas snyltning, samt sådana brott som riktas mot allmän försäkringskassa och avser obehörigt uppbärande av sjukpenning, s.k. sjukförsäkringsmissbruk. Att brottmålsutredningen speciellt inriktat sig på dessa typer av brott beror bl.a. på att det här till stor del är fråga om ringa överträdelser, om man enbart ser på det ekonomiska värdet, att dessa brott har hög frekvens samt att de tar ej obetydlig del av rättsvårdens resurser i anspråk. Gemensamt för dessa brottstyper och alldeles särskilt utmärkande för snyltningsbrotten är vidare den sociala urvalsmekanism som följer av lag och rättstillämpning och som leder till att endast en viss kategori av brottsförövare når fram till lagföring och dom i dessa fall. Då det gäller den straffrättsliga bedömningen av snyltning och sjukförsäkringsmissbruk blir utgångspunkten densamma. Det är här fråga om att finna former som tillgodoser önskemålet om en begränsning av det straffrättsliga ingripandet och en strävan att klara upp dessa överträdelser mot regelsystemet med åtgärder utan att rättsmaskineriet behöver kopplas in. Bl.a. aktualiseras därvid frågan om särskilda ekonomiska sanktioner (systemet med kontrollavgift). Betydande skillnader i förutsättningarna finns dock. I fråga om sjukförsäkringsmissbruket riktas brottet mot en allmän institution som förfogar över egna resurser på åtgärdssidan. Brottet innefattar här ett missbruk av ett system till vilket brottsförövaren själv är ansluten och denne skaffar sig därigenom ekonomiska förmåner med otillåtna medel. En särskild relation föreligger sålunda mellan målsäganden (försäkringskassan) och gärningsmannen (den försäkrade). Är rekvisiten för bedrägeri inte uppfyllda, kan beteendet likväl vara straffbart som osann eller vårdslös försäkran, nämligen om gärningsmannen lämnat oriktiga uppgifter i försäkran på heder och samvete. Problemet gäller här hur långt straffbarheten bör sträckas vid denna form av socialbedrägeri och vilka möjligheter försäkringskassorna SOU 1973: 13

har att med egna medel ingripa mot missbruk. Vad beträffar snyltningsbrotten är det ytterst fråga om att bestämma i vilken utsträckning ekonomiska förpliktelser — och då framför allt underlåtenheten att betala — bör kriminaliseras. Självfallet ligger det inte inom brottmålsutredningens uppdrag att försöka lösa detta problem i hela dess vidd, eftersom utredningen endast har att syssla med de mindre förmögenhetsbrotten. Det bör dock slås fast att frågan, var gränsen mellan brott och »civil orätt» i nämnda hänseenden skall dras, är svår att besvara. Rättsutvecklingen visar att det kriminaliserade området blivit allt snävare avgränsat. Inom det ekonomiska livet måste vi i dag räkna med andra påtryckningsmedel och andra reaktionsformer än straffhot och straff för att systemet skall fungera. Karakteristiskt för snyltningsbrotten är att gärningsmannen för en viss disposition (begagnande av husrum, förtäring, transport etc.) har att erlägga kontant betalning men tillgodogör sig nyttigheten utan att fullgöra denna betalningsskyldighet. Det blir en uppgift för utredningen att undersöka om den särskilda ställning som vissa näringsutövare åtnjuter genom denna straffbestämmelse är motiverad i dagens samhälle. Frågan gäller vilket ändamål straffrätten fyller i sådana civilrättsliga förhållanden men också vilka rättsverkningar ett upphävande av den speciella straffbestämmelsen i 9 kap. 2 § andra stycket BrB kan tänkas få. Eftersom snyltningsbrotten och sjukförsäkringsmissbruket är olika konstruerade och måste angripas från skilda utgångspunkter har utredningen ansett det vara ändamålsenligt att de båda brottskategorierna behandlas var för sig. I kap. 2 ges en allmän beskrivning av bedrägeri och snyltning och i kap. 3 vissa uppgifter om utländsk rätt. Därefter ägnas avd. II (kap. 4—7) åt snyltning och avd. III (kap. 8—11) åt sjukförsäkringsmissbruket.

SOU 1973: 13

2.1 Rättshistorisk

Bedrägeri och snyltning

tillbakablick

I den äldre germanska rätten var varje oredligt rubbande av ett rättsförhållande eller underlåtenhet att uppfylla de lagliga förpliktelserna förbundet med straffansvar. 1 Det var genom straffhot som gäldenären ursprungligen tvangs att uppfylla sina förpliktelser. Vägrade han att göra rätt för sig kunde saken föras till domstol, varvid gäldenären kunde dels förpliktas gottgöra den civila fordran, dels dömas till ansvar för sin rättsförnekelse. 2.1.1 En enhetlig straffbestämmelse införs Den fortsatta rättsutvecklingen visar hur den allmänna kriminaliseringen av oredlighet så småningom upphörde och hur den rättssökande i stället kom att hänvisas till att på civil väg med processuella och exekutiva medel vinna sin rätt. Straffbestämmelser om oredlighet, bedrägeri och förfalskning togs dock in i vissa specialstadganden med begränsad räckvidd. Från slutet av medeltiden rådde viss osäkerhet om var gränsen skulle dras mellan civil och kriminell orätt. Man sökte ledning i den romerska rätten som laborerade med två begrepp. Det ena, falsutn, avsåg svikligt förändrande och undertryckande av urkunder i allmänhet. Även »kvasi-falsariska» rättshandlingar blev straffbelagda, t.ex. osanna uppgifter om namn eller stånd i sviklig 24

avsikt, brukande av falskt mått eller vikt. Det andra begreppet, stellionatus, avsåg en uppsåtlig rättskränkning som inte kunde föras in under annan förbrytelse. Hit hörde bedrägeriet men också andra former av oredlighet, t. ex. undanskaffande av tillgångar till skada för borgenär. Ännu 1734 års lag saknade några samlade, allmänna bestämmelser om bedrägeriets straffbarhet, fast mycket tyder på att avsikten ursprungligen varit att ett särskilt bedrägeribrott skulle tas in i missgärningsbalken. 2 Ansvarsbestämmelserna rörande bedrägeri och annan oredlighet var i stället spridda i de civila balkarna och i andra särskilda författningar. Av särskilt intresse i detta sammanhang är att i byggningabalken 28: 14 stadgades straff för den som tillnarrade sig fri skjuts eller förtäring. Denna snyltningsbestämmelse, som troligen hade mycket gamla anor, stod kvar i lagen till 1914, då byggningabalkens kap. 28 (om gästgivare) formellt upphävdes genom införandet av 1911 års stadga om skjutsväsendet. Först genom 1858 års kungl. förordning skapades en särskild straffbestämmelse om bedrägeri. Denna fördes därefter med vissa ändringar över till 22 kap. 1 § i 1864 års strafflag. För bedrägeri dömdes den, som genom antagande av falskt namn, stånd 1

Se härom Winroth, Straffrätt, Lund 1889, s. 213 ff. 2 Thyrén, Förberedande utkast till strafflag, spec.del IV; Lund 1922, s. 119 ff. SOU 1973: 13

eller yrke, eller genom annat svikligt förfarande, bedrog sig till gods eller penningar, eller förlust därav annan tillskyndade. Straffet var böter eller fängelse i högst sex månader eller, vid synnerligen försvårande omständigheter, straffarbete i högst två år. Som jämförelse kan nämnas att straffet för enkel stöld (värde över 15 RKd) var straffarbete i högst sex månader. Den nya lagstiftningen kunde dock inte fastställa några klara gränser för kriminaliseringen. Till bedrägeriets natur ansågs höra att med list försöka förmå annan att i fråga om rätt, varöver denne förfogade, vidtaga viss rättslig åtgärd, eller att svikligen begagna sig av sådana rättshandlingar som berodde på en missuppfattning av sakförhållandena. Belysande för de svårigheter som fanns, då det gällde att närmare bestämma i vilka fall gränsen för straffbarheten skulle anses överträdd, är följande uttalande av Winroth. 3 »Fastän ifrågavarande begrepp vunnit fastare bestämning i den moderna rätten, råder för övrigt på detta område fortfarande stor osäkerhet. Svårigheterna äro här också särdeles betydande. Man befinner sig för egendomsbrottens del på själva utmarken till kriminalrätten, och det gäller att sätta gränserna mellan förbrytelse och vad, som blott kan betraktas såsom civil orätt eller som till och med, ehuru klandervärt, äger fulla rättsverkningar. All vinst, som någon i handel och vandel bereder sig på annans bekostnad, kan ej från juridisk synpunkt betecknas såsom orättmätig, och än mindre kan allt det förfarande, varigenom sådan vinst skördas, beläggas med straff. Även med de noggrannaste bestämningar av vad, som gör ett dylikt förfarande till straffbart, måste det alltså städse lämnas domstolarna en tämligen fri avgöranderätt i nämnda hänseende. Och det bliver därför även i praxis, som man ytterst har att söka de mera fasta normerna i frågor av förevarande art.» 2.1.2 Thyréns lagutkast I sitt förberedande utkast till strafflag föreslog Thyrén 4 att för bedrägeriansvar skulle förutsättas bl.a. att någon genom att hos annan uppväcka eller vidmakthålla villfarelse, förmådde denne till handling eller underlåtenhet som innebar förmögenhetsSOU 1973: 13

skada för den vilseledde och vinning för gärningsmannen. Dessutom skulle krävas att gärningsmannen handlade i vinningssyfte. Thyrén var medveten om att en bestämmelse, som på detta sätt straffbelade vissa ekonomiska transaktioner, skulle kunna ge anledning till intressekollision. Det måste nämligen vara mycket vanligt såväl inom som utom affärsvärlden att vardera kontrahenten med all flit för medkontrahenten dolde de omständigheter som bestämde honom till affärens ingående och de förhoppningar eller beräkningar han knöt till densamma. Enligt Thyrén (s. 148) vore det dock ett »dåraktigt försök» att med strafflagens hjälp vilja åstadkomma någon genomgripande reform i detta hänseende. »En viss — och ganska stor — frihet för affärslivet att röra sig med 'erroruppväckande', särdeles i form av förtigande eller i fråga om sådana 'inre fakta' som en köpares avsikter med den köpta saken, måste anses såsom ett ofrånkomligt krav, sådant samhället är beskaffat. Men att närmare bestämma gränsen mellan straffri 'smartness' och straffbart förande bakom ljuset är icke möjligt: man måste här använda just 'livets regel' såsom rättesnöre. Intressekollisionen måste lösas genom aktgivande på vad som någorlunda regelmässigt, i fall av det föreliggandes art, förekommer i samhället. Vad som överskrider denna gräns bör kunna straffas.» I sin genomgång av utländsk lagstiftning fann Thyrén en grupp av särbestämmelser som omfattade vissa jämförelsevis lindriga brott, vilka i åtskilliga lagar »antingen ansetts falla utom det typiska bedrägeribrottet eller med en viss osäkerhet sväva på gränsen eller ock, där de möjligen ansetts utgöra bedrägeri, dock funnits böra straffas mildare och skonas från bedrägerietiketten». Det rörde sig då i första hand om sådana fall då någon utan att kunna betala och utan att rimligen kunna göra anspråk på kredit mottagit och förbrukat en prestation — i allmänhet av inte allt för stort värde — vilken enligt »livets regel», även utan 3

Winroth, a.a. s. 216. * Thyrén, a.a. s. 142 ff. 25

uttrycklig förbindelse, förutsattes skola betalas omedelbart. Det oftast anförda exemplet var »Zechprellerei», dvs. rekvirerande och förtärande utan betalningsmöjligheter av mat och dryck på restaurang o.dyl. Vidare räknades hit fall då någon tillnarrade sig befordran med kommunikationsanstalt e.dyl. utan att erlägga stadgad avgift eller då någon utan biljett olovligen beredde sig tillträde till teaterföreställning m.m. och då någon utan erläggande av penningar tillgodogjorde sig en automats prestation. Även andra typer av brott, t.ex. tiggeri genom falska uppgifter (s.k. Bettelbetrug), ockrande på vidskepelse genom spådom o.dyl. behandlades i detta sammanhang. 5 I det av Thyrén upprättade utkastet till lagtext upptogs inte någon speciell straffbestämmelse som täckte de här nämnda typfallen. 2.2 Bedrägeribrottet

utformas

Det blev en uppgift för straffrättskommittén att närmare precisera var gränsen skulle dras för straffbart bedrägeri. Enligt kommitténs förslag" skulle bedrägeri föreligga då någon medelst vilseledande bestämde annan till handling eller underlåtenhet som innebar vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne var. Härigenom fick bedrägeri karaktären av vinningsbrott. Sådana fall, som inte innebar förmögenhetsöverföring men likväl ansågs böra straffbeläggas, fördes över till en särskild bestämmelse, oredligt förfarande. Från bedrägerikapitlet utmönstrades också åtskilliga bestämmelser som inte rörde förmögenhetsbrott (t.ex. förfalskningsbrott, brott mot familj). Straffbestämmelsen om bedrägeri togs upp i 21 kap. 1 § strafflagen. Den blev vid straffrättsreformen 1965 utan ändring i sak förd över till brottsbalken. Bedrägeri innefattar sålunda enligt 9 kap. 1 § BrB vilseledande som framkallar en disposition (handling eller underlåtenhet) vilken innebär en förmögenhetsöverföring (vinning för gärningsmannen och skada för 26

den vilseledde eller någon i vars ställe denne är). Påföljden för bedrägeri är fängelse i högst två år. Om brottet är grovt (9 kap. 3 §) döms till fängelse lägst sex månader och högst sex år, om brottet är ringa (bedrägligt beteende, 9 kap. 2 §) till böter eller fängelse i högst sex månader. Vilseledandet kan bestå i att uppväcka en villfarelse men också i att gärningsmannen vidmakthåller en oriktig föreställning som redan finns hos den andre (jfr NJA 1945 s. 351). I sistnämnda fall förutsätts för straffbarhet att det kan åligga den som förtiger sanningen att yppa vad han vet. Om någon utan bedrägligt uppsåt bibringar en annan en oriktig föreställning och sedan kommer på tanken att utnyttja denna villfarelse, gör han sig skyldig till bedrägeri. Underlåtenheten att uppge det rätta förhållandet anses här vara lika straffvärd som en positiv uppgift (jfr NJA 1939 s. 138). Beträffande dispositionen bör nämnas att det skall föreligga kausalitet mellan vilseledandet och dispositionen. Straffrättskommittén uttryckte som nämnts detta med att »någon medelst vilseledande bestämmer annan till handling eller underlåtenhet av visst slag». Uttrycket »bestämmer» ändrades i lagtexten till »förmår». Därmed får dock inte inläggas något krav på att bedragaren skall ha ett motstånd från den vilseledde att övervinna. 7 Förmögenhetsöverföringen har getts samma innehåll som vid stöld och förskingring. Både kravet på skada och vinning upptas dock i ett objektivt rekvisit, medan vinning vid stöld ligger i det subjektiva tillägnelseuppsåtet. Med skada avses ekonomisk skada, dvs. att målsägandens förmögenhetsställning försämras eller förlust uppkommer för denne. Därmed jämställs enligt straffrättskommittén »en beaktansvärd fara för slut5 1864 års strafflag upptog i 22 kap. 15 § en särskild straffbestämmelse för det fall att någon »far med spådom, signeri eller annan vidskepelse, att därmed bedrägeri öva eller vinning sig förskaffa». 6 Straffrättskommitténs betänkande, SOU 1940: 20, s. 130 ff. 7 Se Beckman m.fl. »Kommentar till brottsbalken», del I, 3:e uppl. 1970, s. 331 ff.

SOU 1973: 13

lig förlust». Huruvida vinning och skada föreligger skall bedömas vid tidpunkten för dispositionen. I doktrin och förarbeten till bedrägeribestämmelsen har fastslagits att den som genom vilseledande av myndighet förskaffar sig förmån av offentligrättslig art, t.ex. socialvård, kan hemfalla under bedrägeriansvar. 8 I NJA 1934 s. 399 ansågs bedrägeri kunna ske ifråga om fattigunderstöd från fattigvårdsnämnd. Nämnda förhållande medförde att man vid förarbetena till sjukförsäkringslagen inte ansåg tillräckliga skäl föreligga att införa speciella straffbestämmelser på detta område. Ej heller i förarbetena till lagen om allmän försäkring synes denna fråga ha övervägts. 2.3 Det särskilda

snyltningsbrottet

Genom att bedrägeriet formades till ett rent förmögenhetsbrott med bestämda rekvisit för straffbarheten borde, tycker man, gränsen mellan »kriminell och civil orätt» ha utstakats. Emellertid fann straffrättskommittén att bedrägeriparagrafen inte skulle ge fullständig täckning åt det område som enligt kommitténs mening borde vara straffbart. Kriminaliseringen borde även gälla vissa förfaranden, där det ofta var tvivelaktigt om rekvisitet vilseledande förelåg. Som nämnts hade Thyrén i sitt utkast till strafflag berört dessa fall, dock utan att föreslå någon särbestämmelse. En bidragande orsak till straffrättskommitténs ståndpunkt i detta hänseende synes ha varit den debatt som tidigare förts inom doktrinen i fråga om bedrägeriets straffbarhet. Man hade särskilt pekat på »tjuvåkning» på tåg — ett nog så vanligt brott under de första decennierna av detta århundrade — och ifrågasatt om detta föll under straffbestämmelsen för bedrägeri. Det fanns de som menade att avgörande för straffbarheten måste vara, om konduktören eller annan kontrollberättigad person i syfte att kontrollera biljetterna visiterat den lokal, i vilken gärningsmannen befann sig. I sådant fall var det möjligt att gärningsmannen genom att hålla sig dold eller genom att tiga SOU 1973: 13

på kontrollantens fråga, om alla visat upp biljett eller om nypåstigning skett, ingav kontrollanten den oriktiga föreställningen att ingen fanns som han hade att avkräva biljett eller avgift. Skedde däremot ingen kontroll eller kunde det inte visas att gärningsmannen undandragit sig denna, förelåg ej bedrägeri. Sterzel* menade att den grundläggande betydelse man måste tillmäta frågan, huruvida i det särskilda fallet kontroll verkställts eller ej, visade att bedrägeribestämmelsen ej var ägnad att lämna en rationell lösning av denna grupp av fall. Motsvarande gällde fall då fråga uppkom om erhållande av godsbefordran eller tillträde till teatertillställning och dylikt utan erläggande av avgift. En specialbestämmelse vore därför enligt Sterzel på plats »varigenom man även skulle bliva i tillfälle att hålla fallens bagatellkaraktär räkning, både där bedrägerirekvisiten formellt äro uppfyllda och där så ej är fallet». I sin motivering åberopade straffrättskommittén också den i dåvarande praxis gällande ordningen att t.ex. tjuvåkning på tåg skulle vara straffri, såvida ej tågpersonalen observerat gratispassageraren och låtit sig förledas att tro att han köpt biljett. Att ett i och för sig straffvärt förfarande på detta sätt, mången gång av en slump, blev straffritt, hade — menade man — synts otillfredsställande, vartill kom att gränsen mellan det straffbara och straffria området i praktiken var svår att fastställa. För att råda bot på denna brist i gällande rätt togs detta och vissa andra likartade fall upp i ett särskilt straffstadgande, som fördes in såsom andra stycke till bestämmelsen om bedrägligt beteende i 21 kap. 2 § strafflagen. Förslaget hälsades med tillfredsställelse av bl.a. chefen för justitiedepartementet, vilken framhöll att »en lucka i gällande rätt synes bli på ett lyckligt sätt avlägsnad».10 Vid införandet av brottsbalken 1965 blev 8 Se t.ex. Sterzel, Bedrägeribrottet, Uppsala 1919, s. 89 ff; NJA II 1942 s. 390. 9 Sterzel, a.a. s. 88. Se även SvJT 1931 rf s. 40 och 63. 10 NJA 1942 II s. 392 ff.

den särskilda bestämmelsen om bedrägligt beteende utan ändring i sak förd över till 9 kap. 2 § andra stycket BrB. Straffstadgandet riktas mot den som — utan att göra rätt för sig — begagnar något som tillhandahålls under förutsättning av kontant betalning. Som exempel nämns »husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt». Det är för bestämmelsens tilllämplighet likgiltigt, om den presterande blivit vilseledd av gärningsmannen eller ej. Gärningsmannen straffas för bedrägligt beteende (böter eller fängelse i högst sex månader) eller, om brottet ej är att anse som ringa, för bedrägeri (fängelse högst två år). Lagrummet täcker också det fall att någon, som har att betjäna allmänheten efter viss taxa, tar betalning utöver taxan utan att påvisa avvikelsen. Det är här fråga om en speciell straffbestämmelse som skiljer sig från bedrägligt beteende i betydelsen »ringa bedrägeri». I strid mot den allmänna principen i brottsbalken att varje särskilt brott skall ha sitt namn, kallas dock även det nu aktuella brottet för bedrägligt beteende. Som tidigare nämnts avser utredningen att här och i fortsättningen använda uttrycket snyltning för att markera skillnaden. Denna beteckning har länge använts inom doktrin och i undervisningen vid de juridiska fakulteterna. I begreppet snyltning ligger ett parasiterande på annans bekostnad. Det synes utgöra en adekvat benämning på det beteende som omfattas av straffstadgandet i 9 kap. 2 § andra stycket BrB. 11 Ett av snyltningsbestämmelsens huvudsyften är att erbjuda straffskydd åt dem som enligt vedertagen praxis har att betjäna en okänd allmänhet mot att kontant betalning erläggs i samband med den begärda prestationen. Sådan allmän service anses från många synpunkter vara önskvärd och värd att slå vakt om. Den har hävd inte bara inom landet utan även internationellt. Straffskyddet anses i första hand gälla hotell-, restaurang- och taxinäringen. Normalt har den som betjänar en gäst eller en kund i dessa fall ingen möjlighet att pröva beställarens likviditet eller betalningsvilja 28

innan beställningen effektueras utan måste lita på att betalning skall ske i laga ordning. Straffskyddet utsträcks emellertid till att gälla även andra näringar än de nu nämnda. Lagrummet upptar begagnande av transport, varigenom bl.a. ges skydd för SJ och andra allmänna trafikföretag mot tjuvåkning utan färdbevis. Behovet av ett sådant skydd angavs som förut nämnts i straffrättskommitténs motiv. Vidare nämns i lagtexten »begagnande av tillträde till föreställning», varigenom innehavarna av festplatser, idrottsplatser, nöjeslokaler o.dyl. ges möjlighet att på straffrättslig väg ingripa mot något som populärt brukar kallas »plankning». Den lämnade exemplifieringen avslutas med lokutionen »eller annat dylikt». Därmed ges bestämmelsen ingen annan avgränsning än att tillhandahållandet av ifrågavarande nyttighet skall ske under förutsättning av kontant betalning. I praxis har till »annat dylikt» hänförts tandläkarbehandling (SvJT 1949 s. 117). Även annan liknande näringsutövning täcks av straffskyddet, t.ex. behandling av läkare, veterinär eller frisör. Överhuvudtaget torde straffskyddet omfatta alla utövare av serviceverksamhet, som har att tillgodose annan mot kontant betalning, t.ex. skoputsare, garderobiärer, stadsbud. Med »annat dylikt» avses också att snyltningsbestämmelsen skall omfatta s.k. automatbedrägeri. Sådant brott föreligger t.ex. då någon sätter en telefonautomat i funktion genom att stoppa i metallbitar eller andra föremål i stället för slantar. Eftersom det här är svårt att konstruera fram något vilseledande passar inte den allmänna bedrägeriparagrafen in. I äldre praxis12 bedömdes förfarandet som stöld vilket dock stötte på svårigheter eftersom det ej föreligger något tillgrepp när brottet avser att begagna automatens service. Men

11 Jfr Wallén, »Har brottsrubriceringen någon betydelse» NTfR 1967, s. 286. 12 Se t.ex. SvJT 1924 rf s. 41; Jfr Sterzel, a.a. s. 75 ff. SOU 1973: 13

även annan form av automatmissbruk, där det som förvärvas är en konkret nyttighet (varuautomat, bensinautomat o.dyl.) täcks av snyltningsbestämmelsen. Förfarandet skall dock betraktas som stöld om gärningsmannen i stället för att utlösa mekanismen på föreskrivet sätt — om än med felaktiga mynt — tillägnar sig innehållet genom att förstöra eller bryta upp apparaten. 13

2.4 Närmare om rekvisiten för snyltning i belysning av rättspraxis 2.4.1 Hur prestationen tillgodogörs En första förutsättning för straffbarhet är att gärningsmannen begagnar sig av det som tillhandahålls honom. Frågan kan aktualiseras då någon beställer ett hotellrum men inte tar detta i anspråk, beställer in förtäring på restaurang utan att konsumera denna eller rekvirerar taxi som han sedan inte utnyttjar. I allmänhet torde sådana beställningar inte anses medföra att beställaren begagnat sig av nyttigheten eller tjänsten varför straffansvar för snyltning ej kan ådömas. Däremot bör det många gånger vara möjligt för den drabbade att kräva ersättning för ekonomisk förlust. Särskilda omständigheter förelåg i rättsfallet SvJT 1969 rf s. 51, där en person gjorde gällande att han felaktigt serverats mellanöl i stället för starköl. HovR:n, som fann att han beställt mellanöl och vägrat betala därför, anförde. »Ostridigt är att de sålunda beställda ölflaskorna i uppkorkat skick av serveringspersonal placerades på det bord, vid vilket Svensk satt med sina gäster. Vid sådant förhållande måste Svensk — oaktat varken han eller hans gäster druckit av ölet — anses ha begagnat sig av förtäringen. Svensk har emellertid gjort gällande att han utgått ifrån att han beställt starköl och att han, då han det oaktat erhöll mellanöl, av denna anledning vägrade att betala. Enär Svensks påstående får godtagas, kan Svensks vägran att betala icke anses ha skett uppsåtligen. Åtalet skall därför ogillas» — En ledamot var skiljaktig och ansåg att, eftersom varken Svensk eller någon av hans gäster druckit av ölet, Svensk inte kunde anses ha begagnat sig av den med åtalet avsedda förtäringen. SOU 1973: 13

Detta rättsfall tyder på att snyltningsbrottet fullbordas redan i samband med beställningen eller serveringen av den nyttighet som skall betalas kontant. I hotell-, restaurang- och taxifallen bör dock enligt brottmålsutredningens mening brottet anses fullbordat först då nyttigheten begagnats och kunden vid presentationen av notan eller då betalning eljest krävs inte gör rätt för sig. Den som efter att ha förtärt en måltid på restaurang upptäcker att han inte har tillräckligt med pengar för att betala gör sig sålunda inte skyldig till snyltning om han, innan notan presenteras, t.ex. lyckas låna upp beloppet.14 Då det gäller begagnande av allmänt kommunikationsmedel (tåg, buss, spårvagn osv.) eller tillträde till föreställning hör det till vanlig ordning att betalning skall erläggas i förskott innan nyttigheten tas i anspråk. Brottet får då anses fullbordat redan i och med att resenären stiger på färdmedlet utan att vara försedd med föreskriven biljett och resan påbörjas. Brottmålsutredningen har blivit uppmärksammad på att det ej sällan förekommer att personer tar sig in på tunnelbanestationer i Stockholm utan giltigt färdbevis och uppehåller sig inne på perrongen, dock utan avsikt att begagna tågen. Eftersom de inte vid kontroll kan visa föreskriven färdbiljett är de enligt gällande föreskrifter skyldiga att utge s.k. kontrollavgift. 15 Någon snyltning i form av »begagnande av transport» är det inte fråga om och det har ifrågasatts om inte förfarandet borde rubriceras som olaga intrång (4 kap. 6 § andra stycket BrB) i stället för snyltning. Svea hovrätt har dock i dom den 29.1.1970, 11:DB 4, ansett att gärningen innefattar begagnande av en nyttighet av sådan art att straffstadgandet om snyltning är tillämpligt. Det förekommer att polisen ej anser sig

13 Se straffrättskommittén a.a. s. 138. " Situationen beskrivs målande i Fritiof Nilsson Piratens roman »Tre terminer» (Scenen på Grands Café där Tom Anker sitter fast för en nota som han inte kan betala men räddas av Herman Lange). 15 Se nedan s. 49. 29

böra ingripa mot personer, som plankat in på t.ex. nöjesfält och gripits omedelbart därefter. Några menar nämligen att det aldrig blivit fråga om något »begagnande av tillträde till föreställning» eftersom gärningsmannen aldrig getts möjlighet att »tjuvtitta», varför gärningen stannat vid försök till bedrägligt beteende som inte är straffbart. Denna tolkning synes dock främst vara baserad på en önskan att befria polisen från arbetet med dessa bagatellartade förseelser. För närvarande ges inga möjligheter att meddela rapporteftergift eftersom fängelse ingår i straffskalan för bedrägligt beteende. Det ligger då nära till hands att skriva av ärendet under rubricering »ej brott». I det förut nämnda fallet med ölserveringen gjorde beställaren gällande att vad som serverats inte motsvarade beställningen. En liknande situation förelåg i rättsfallet NJA 1952 s. 560, där en person vägrade att betala ersättningen för taxifärd därför att föraren inte utfört hela den beställda körningen. Det blev utrett att taxiföraren kört till en plats i närheten av den angivna adressen men inte kunnat hitta denna samt att beställaren trots anmaning underlåtit att lämna föraren erforderliga upplysningar om vägen. HD yttrade: »Väl får Jonsson anses hava varit skyldig att betala den utförda körningen, men med hänsyn till vad Jonsson uppgivit kan ej antagas annat än att han, som ostridigt hade medel att betala körlegan, ansåg att han icke var pliktig att göra detta, med mindre han blev körd till den uppgivna adressen. Då Jonsson sålunda icke insåg, att han var betalningsskyldig, kan han icke anses hava uppsåtligen vägrat att göra rätt för sig.»

2.4.2 Betalning skall erläggas kontant Med att nyttigheten tillhandahålls under förutsättning av kontant betalning förstås enligt straffrättskommittén »att det kan anses underförstått att den som tillgodogör sig nyttigheten genast erlägger betalningen».18 Straffrättskommittén framhöll vidare att under »denna förutsättning ådrager han 30

sig ansvar enligt lagrummet såväl i det fall att han icke kan betala kontant som ock i det att han väl kan göra detta men undandrager sig att fullgöra sin skyldighet i detta avseende». I vilka situationer det är en underförstådd förutsättning, att betalningen skall erläggas kontant, torde oftast följa av allmän sedvana. Den som hyr ett hotellrum, äter på restaurang o.dyl. eller tar taxi har sålunda att iaktta den regel som normalt gäller för dessa servicenäringar, nämligen att nyttigheten skall betalas kontant omedelbart efter det att den tillgodogjorts. Kontantprincipen är också förutsatt vid begagnande av allmänt kommunikationsmedel eller vid tillträde till föreställning o.dyl. Som nämnts gäller dock i dessa fall att betalningen skall erläggas innan nyttigheten tas i anspråk. Det torde alltid krävas ett uttryckligt kreditmedgivande vid tillhandahållandet av nyttigheten för att en avsiktlig underlåtenhet att betala ej skall bedömas som snyltning. Genom att snyltningsbestämmelsen inte bara tar sikte på de i lagtexten uppräknade nyttigheterna utan också skall tillämpas på andra liknande verksamheter, som utövas under förutsättning av kontant betalning, kan vissa svårigheter uppkomma vid gränsdragningen. Skall man anse att den som t.ex. lämnar in sin bil till service eller anlitar bärgning gör sig skyldig till snyltning, om han inte betalar kontant efter prestationens utförande? Kan man inte visa en allmänt vedertagen praxis — det bör inte räcka med att verksamhetens utövare ensam hyllar principen om kontant betalning i efterhand — torde förutsättning för kriminalisering av betalningsskyldigheten saknas. Det kan också ifrågasättas om kontant betalning alltid är en underförstådd förutsättning vid lakar- eller tandläkarbehandling. Enligt domen i det förut nämnda rättsfallet om tandläkarbehandling (SvJT 1949 s. 117) hade det »uppenbarligen avsetts, att betalning för behandlingen skulle lämnas, då densamma slutförts». Det fram16

a.a. s. 137. SOU 1973: 13

går inte av rättsfallet om särskild överenskommelse träffats mellan parterna före behandlingen, som betingade 426 kronor. Man kan utgå ifrån att den pågick under viss tidsperiod med återbesök. I vissa fall kan de allmänt vedertagna reglerna om kontant betalning närmare preciseras enligt avtal mellan parterna. Vid förhyrning av hotellrum kan t.ex. gälla den överenskommelsen att betalning skall erläggas varje vecka.17 Om gästen då inte gör rätt för sig kan snyltningsbestämmelsen tillämpas. I rättsfallet SvJT 1950 s. 425 hade en man träffat avtal med ett matställe att han skulle få »äta på vecka» och betala för måltiderna i efterskott varje fredag i stället för, som eljest var vanligt vid matstället, i förskott. Sedan han intagit måltider under tiden 2—8 april 1949 avvek han. HovR:n ansåg att måltiderna intagits under förutsättning av kontant betalning vid sista måltiden den 8 april. I detta sammanhang bör också nämnas ett rättsfall där underlåtenhet att betala hyra av högtidskläder inte ansetts kunna bedömas som snyltning (SvJT 1958 rf s. 3). Kläderna hade tillhandahållits under förutsättning av betalning efter återställandet men N. hade, då han avhämtade plaggen, påstått sig tillfälligtvis sakna kontanter och därför fått anstånd med erläggande av hyran till påföljande måndag, då plaggen skulle återlämnas. Emellertid avhördes han inte nämnda dag och kläderna återlämnades senare av en bror till N. utan att betalningen erlades. Hovrätten fann mot N:s uppgifter inte visat att han vid klädernas förhyrning haft avsikt att undandraga sig betalning, varför han inte var övertygad om bedrägeri. Eftersom N. enligt avtalet fått anstånd med erläggandet av hyran kunde hans underlåtenhet att betala ej heller föranleda ansvar för snyltning. Det sistnämnda rättsfallet leder in på tanken att ett anstånd med betalning, vilket ges efter det att nyttigheten tagits i anspråk, skulle medföra att gärningsmannen går fri från ansvar. I praktiken förekommer det mycket ofta att sådant betalningsanstånd lämnas, t. ex. då någon inte omedelbart kan göra rätt för sig efter intagen förtäring på SOU 1973: 13

restaurang. Som närmare skall utvecklas i det följande förekommer det också att hotell, restauranger m.fl. först försöker träffa överenskommelse med gästen om betalning och kanske också på civilrättslig väg försöker driva in beloppet, innan polisanmälan sker. Sådan kreditgivning i efterhand anses dock inte upphäva den givna förutsättningen att nyttigheten tagits i anspråk mot kontant betalning. Brottet är som förut nämnts fullbordat i och med att gärningsmannen underlåter att göra rätt för sig. Vilka överenskommelser som därefter träffas mellan parterna saknar därför betydelse för gärningens straffbarhet. 2.4.3 Subjektiva rekvisit I subjektivt hänseende krävs uppsåt att förskaffa sig nyttigheten utan att erlägga kontant betalning. Uppsåtet kan finnas från början eller uppkomma först senare när nyttigheten redan tagits i anspråk. Som exempel på den senare situationen kan nämnas restauranggästen som efter att ha intagit måltiden plötsligt får en ingivelse att lämna restaurangen utan att göra rätt för sig. Däremot gör restauranggästen sig inte skyldig till brott, om han vid måltidens slut finner att han glömt plånboken hemma och ber att få betala senare. Restauranggästen har i så fall hela tiden haft uppsåt att betala men olyckliga omständigheter har försatt honom i en sådan situation att han inte kunnat fullgöra betalningen. Om i ett dylikt fall restaurangen medger kredit synes ej heller den omständigheten att den betalningsskyldige underlåter att betala i efterhand böra medföra straffansvar. Den omständigheten att en person har uppsåt att göra rätt för sig då nyttigheten tas i anspråk men under begagnandet försätter sig i sådan situation att han faktiskt inte kan betala, fritar honom ej från ansvar. Frågan var uppe i rättsfallet SvJT 1967 rf. s. 30.

17 I Frankrike gäller som förutsättning för straffansvar vid hotellsnyltning att betalning krävs inom tio dagar från inflyttningen.

P hyrde för sig och sin familj ett rum i en stuga på en campingplats för 12 kronor dygnet. Han ägde 125—130 kronor i kontanter och avsåg att stanna tre dygn. Emellertid måste han lämna in sin bil för reparation och kostnaden därför blev högre än vad han räknat med. Då betalning skulle erläggas för rummet hade han bara 7 kronor. Häradsrätten fann inte styrkt att P vid något tillfälle haft uppsåt att skaffa sig och sin familj husrum utan att erlägga kontant betalning därför. Eftersom P måste anses ha i den uppkomna situationen gjort vad för honom varit möjligt, lämnades åtalet utan bifall. Hovrätten fann dock att eftersom P vid betalningen av bilreparationen uppenbarligen insett, att han därefter skulle vara ur stånd att erlägga kontant betalning för begagnandet av husrummet, var han förvunnen till ansvar i enlighet med åtalet. I ett ej refererat hovrättsfall (Svea hovrätt 13.5.1956) åtalades G för bedrägligt beteende bestående i att han rest tåg utan att inneha giltig biljett. Det utreddes att han saknat pengar så att han inte genast kunde göra rätt för sig och därför på anmodan av konduktören undertecknat en förbindelse att viss angiven dag kort därefter erlägga biljettkostnaden. Förbindelsen infriades inte. Rådhusrätten fann sådan utredning icke i målet förebragt att G-s uppgifter att han vid anträdandet av resorna trott sig inneha gällande färdbiljett kunde lämnas utan avseende. Att G sedermera icke gjort rätt för sig kunde icke medföra ansvar för bedrägligt beteende. Åtalet ogillades. Hovrätten uttalade: »G-s invändning att han vid resornas anträdande trott sig inneha gällande färdbiljett föranleder icke till att icke skyldighet uppkommit för G att efter upptäckten av att så icke var fallet erlägga kontant betalning, varmed i föreliggande fall är att jämställa infriandet av ovannämnda förbindelser. — Då G undandragit sig nämnda skyldighet är han förfallen till ansvar för bedrägligt beteende i enlighet med åtalet.» Enligt brottmålsutredningens mening är hovrättens tolkning i detta fall knappast godtagbar. Om gärningsmannen trott att han gjort rätt för sig och innehaft föreskriven färdbiljett, har han vid begagnandet av nyttigheten saknat snyltningsuppsåt och följaktligen ej begått brott. Den omständigheten att han senare underlåter att infria en betalningsförbindelse synes inte böra leda till annan mening.

2.5 Snyltningsbestämmelsens till bedrägeriet

förhållande

Av förarbetena till snyltningsbestämmelsen framgår att denna avsågs skola täcka vissa situationer som bedömdes vara straffvärda men inte utan vidare kunde föras in under bedrägeriet, t.ex. därför att vilseledande saknades. Tanken synes sålunda ha varit att snyltningen skulle bli ett reservstadgande, vilket skulle tillgripas då bedrägerirekvisiten inte passade in men beteendet likväl ansågs böra straffbeläggas. Från dessa synpunkter hade det varit ganska naturligt om snyltningen uttryckligen gjorts subsidär till bedrägeriet och om dess tillämpningsområde begränsats. Som framgår av redogörelsen för snyltningsbestämmelser i utländsk rätt har en sådan ordning införts på en del håll, t.ex. i Danmark (se kap. 3 s. 35). Emellertid har snyltningsbestämmelsen här i landet fått en annan ställning i praktiken. Genom att lagtexten utformats så att den som underlåter att betala för sig skall dömas för snyltning »vare sig han vilseleder någon eller ej» har det inte ansetts nödvändigt att gå omvägen via bedrägeriet vid ådömande av ansvar. Huruvida detta också varit straffrättskommitténs mening framgår inte klart av dess betänkande. 18 Däri anförs att det är »för bestämmelsens tillämplighet likgiltigt, huruvida någon blivit vilseledd av gärningsmannens beteende. Har ett vilseledande ägt rum, är emellertid brottet principiellt sett bedrägeri». I praktiken torde det normala vara att åklagaren yrkar ansvar för brott mot 9 kap. 2 § BrB för bedrägligt beteende utan att han i gärningsbeskrivningen påstår vilseledande. Någon prövning av denna fråga blir därför inte aktuell. Det skulle också från åklagarens synpunkt ibland ställa sig svårt att föra bevis om och styrka vilseledande i t. ex. mål som restaurang- eller taxisnyltning. Rättegången skulle sannolikt i en del fall bli mera vidlyftig. Gjorda undersökningar visar att de tilltalade i snyltningsmål 18 Straffrättskommitténs protokoll tyder dock på att snyltning betraktades som ett subsidiärt brott i förhållande till bedrägeriet.

32 SOU 1973: 13

i stor utsträckning förnekar brottet 19 och grunden torde ej sällan vara att de från början avsett att betala men inte kunnat detta, t.ex. därför att de spelat bort pengar på restaurangens roulette. I många fall förflyter lång tid mellan beställningen av nyttigheten och framställandet av betalningskrav, vilket har betydelse vid en bedömning av de subjektiva rekvisiten. Även om åtalet primärt kan gälla bedrägeri finns det skäl att tro att domstolarna ej sällan anser bevisningen otillräcklig och i stället dömer för snyltning. 2.6 Straffprocessuella

regler

Som framgår av den hittills lämnade redogörelsen är snyltning inte enbart att betrakta som ett ringa brott enligt den straffsats som gäller för bedrägligt beteende. Snyltning, som inte är ringa, skall bedömas som bedrägeri, varvid endast fängelse förekommer i straffskalan. För närvarande är det vanligt att sjukförsäkringsbedrägeri, som dock till stor del avser ringa ekonomiska värden, bedöms enligt 9 kap. 1 § BrB och ej som bedrägligt beteende. Eftersom brottmålsutredningen har att ägna sig åt de mindre förmögenhetsbrotten är det av naturliga skäl i huvudsak ringa snyltning och ringa bedrägeri (bedrägligt beteende) som påkallar intresse. I detta avsnitt skall framställningen i huvudsak begränsas till sådana brott. Utredningen har i betänkandet Snatteri (s. 39 ff) lämnat en översikt över de straffprocessuella regler som gäller vid de mindre förmögenhetsbrotten. Till denna översikt kan hänvisas. Här skall endast i korta drag anges de institut och regler som kan komma att beröras i den fortsatta framställningen. Straffskalan för bedrägligt beteende är böter eller fängelse i högst sex månader. Den omständigheten att fängelse ingår i straffskalan är av viss betydelse för tillämpningen av de processuella reglerna. Därmed begränsas möjligheterna att ersätta rättegången med summariska förfaranden eller att helt avstå från lagföring. Ä andra sidan är fängelse i straffskalan en förutsättning SOU 1973: 13 3

för att vissa tvångsmedel skall få tillgripas mot dem som förövar brott. Brottmålsutredningen har i betänkandet Snatteri föreslagit att fängelse skall utgå ur straffskalan för snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt samt att påföljden här endast skall vara böter. Förundersökningen vid bedrägligt beteende är i allmänhet enkel. Den skall inledas så snart anledning förekommer att brott förövats (23 kap. 1 § RB). I allmänhet sker detta genom att polis kallas till platsen (t. ex. en restaurang) då någon vägrar att göra rätt för sig. Antingen sker ett polisförhör redan på platsen eller också — vilket torde vara det vanliga — tar polisen med sig vederbörande till stationen för förhör. Många fall kommer till polisens kännedom genom att målsäganden (t. ex. en taxiförare) kör den misstänkte till polisen, där förhör kan hållas. En vanlig ordning är också att målsäganden (t. ex. en hotellidkare) skriftligen inger anmälan om snyltning. I sådana fall kallas (eller i vissa fall hämtas) den misstänkte till förhör på polisstationen. Skriftlig anmälan torde alltid praktiseras då saken gäller sjukförsäkringsmissbruk. I mindre mål leder polismyndigheten så gott som alltid själv förundersökningen. Därvid skall föras protokoll. Emellertid kan protokollet ersättas med kortfattade anteckningar över det väsentliga som kommer fram under förundersökningen. En sådan ordning torde allmänt tillämpas vid snyltning, då det kan antas att brottet ej föranleder annan påföljd än böter. Förundersökningen kan upphöra antingen genom att den avslutas (dvs. åklagaren meddelar beslut i åtalsfrågan) eller genom att den läggs ned och målet skrivs av. I praxis anses polismyndighet som leder förundersökning också äga befogenheter att lägga ned denna. Detta kan ske under motiveringen att brott ej blivit styrkt, dvs. att tillräcklig bevisning t.ex. i uppsåtsfrågan ej finns för åtal, eller

19 Av den i kap. 5 redovisade stockholmsundersökningen framgår att 59 procent av dem som dömts för restaurangsnyltning och 42 procent av taxisnyltarna förnekat brottet.

att brott ej föreligger, dvs. att misstanken är ogrundad. Eftersom fängelse förekommer i straffskalan för bedrägligt beteende kan polisen inte meddela rapporteftergift, dvs. underlåta att till vederbörande förman rapportera brott som bedöms vara obetydligt och i stället låta saken bero vid påpekande eller erinran till den felande. Ej heller kan systemet med ordningsföreläggande tillämpas. För detta gäller att endast penningböter (dock ej normerade böter) får följa på brottet samt att ordningsbot är fastställd. När förundersökningen är avslutad har åklagaren att ta ställning till om åtal skall väckas. Finner han av det insamlade materialet att det föreligger brott och anser han sig ha tillräckliga bevis för att styrka den misstänktes skuld, är han enligt principen om absolut åtalsplikt skyldig att väcka åtal. Emellertid finns viktiga undantag från denna princip. Åtalsunderlåtelse kan meddelas enligt någon av de i 20 kap. 7 § RB angivna punkterna. Ökade förutsättningar för tillämpning av detta stadgande, såvitt avser mindre förmögenhetsbrott, ges nu (se RÅ:s Cirkulär C 70). Är den misstänkte under 18 år kan åtalsunderlåtelse meddelas enligt 1964 års lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. För personer som är intagna på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller inskrivna vid ungdomsvårdsskola gäller särskilda regler om åtalsprövning (57 § NvL, 69 § BvL). Särskild åtalsprövning äger också rum om den misstänkte står i visst nära släktskapsförhållande till målsäganden (9 kap. 12 § BrB). I stället för att väcka åtal skall åklagaren — om förutsättningar finns — meddela den misstänkte strafföreläggande. Bedrägligt beteende faller under institutets tillämpningsområde. I den mån bagatellartade snyltningsbrott (t.ex. plankning) lagfors sker detta i allmänhet genom strafföreläggande. Vid hotell-, restaurang- och taxisnyltning finns det däremot i praktiken — som närmare skall utvecklas i det följande (s. 61 34

nedan) — ganska begränsade möjligheter för tillämpning av detta institut. Bl.a. visar det sig att de som misstänkts för snyltning i stor utsträckning förnekar brottet och därför troligen ej heller är beredda att godkänna strafföreläggande. 20 Följden blir att en betydande del av dessa brott förs till domstol. Vid huvudförhandlingen dömer tingsrätten med lagfaren domare och nämnd. Om den tilltalade erkänt gärningen samt talan inte förts om enskilt anspråk och straffet blivit böter, kan domen utfärdas i förenklad form. Slutligen bör nämnas något om de tvångsmedel som står till buds vid snyltning. Eftersom fängelse upptas i straffskalan äger målsäganden eller annan rätt att gripa gärningsmannen om denne »träffas på bar gärning eller flyende fot» (23 kap. 7 § RB). Den som grips och förs till polisen kan under vissa förutsättningar anhållas. Kan det antas att den misstänkte endast kommer att ådömas böter — vilket torde vara det normala om brottet enbart är bedrägligt beteende — får dock anhållande endast ske om det är av synnerlig vikt att den misstänkte i avbidan på ytterligare utredning tas i förvar eller att det finns häktningsskäl. Häktning får i dylika fall endast förekomma om den misstänkte är okänd och undandrar sig att uppge namn och hemvist eller anledning förekommer att hans uppgift därom är osann eller om han saknar hemvist inom riket och det skäligen kan befaras att han genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller straff. I stället för häktning kan reseförbud komma ifråga. Det torde vara sällsynt att förordnande meddelas om husrannsakan, då målet gäller snyltning. För denna tvångsåtgärd liksom för kroppsvisitation förutsätts att på brottet kan följa fängelse.

20 1970 dömde Malmö tingsrätt 56 personer för olika snyltningsbrott medan endast 4 personer godkände av åklagarmyndigheten utfärdade strafförelägganden för snyltning.

SOU 1973: 13

3 Vissa uppgifter om snyltning i utländsk rätt1

3.1 Danmark2 Bestämmelser om snyltning finns upptagna i 298 § straffeloven. Denna bestämmelse är uttryckligen subsidiär till straffstadgandet om bedrägeri i 279 § straffeloven. Åtal för snyltning får enligt 305 § endast väckas om detta begärs av den förorättade. I 298 § mom. 3 regleras hotell-, restaurang- och taxisnyltning. Därvid gäller som uttrycklig förutsättning att vederbörande avlägsnar sig med uppsåt att inte betala (smitning). Den som sitter kvar på t.ex. restaurang och förklarar att han inte kan göra rätt för sig har inte begått brott, såvida ej gärningen kan bedömas som bedrägeri. I dylika fall är målsäganden sålunda hänvisad till att söka betalning på civilrättslig väg. Polisens medverkan kan dock begäras, om detta krävs för att identifiera snyltaren. Automatmissbruk täcks inte av snyltningsbestämmelsen. Sådan gärning bedöms som stöld även om missbruket avser elautomater, telefonautomater e.dyl. vilka förmedlar annat än saker. Enligt straffstadgandet om tyveri (276 § straffeloven) jämställs med »rörlig ting» en energimängd som bl.a. tas i bruk »till frambringelse af lys, värme, kraft eller bevcegelse eller i andet 0konomiske 0jemed». Statsbanorna har sedan några år ett system med kontrollavgift, som tas ut av dem som inte kan visa upp färdbiljett. På grund av att SOU 1973: 13

sådan avgift tas ut avstår man från polisanmälan. Det förekommer numera så gott som aldrig att järnvägssnyltning blir föremål för straffrättsligt ingripande. Bestämmelserna om kontrollavgift finns intagna i 6 § statsbaneloven nr. 221 av den 31 maj 1968. Kontrollavgiften, som beräknas till dubbel biljettkostnad, dock minst 25 kronor, tas i princip alltid ut av dem som vid kontroll inte kan uppvisa biljett. De flesta betalar självmant avgiften. Om betalning inte kan ske omedelbart, får vederbörande respit på fem dagar. Har han ej betalat efter två påminnelser, prövas om saken skall överlämnas till exekution. Beslutet om påförande av avgift utgör omedelbar exekutionstitel. Även Köpenhamns spårvägar har begärt att få införa ett system med kontrollavgift mot färdsnyltning. Tillstånd har ännu ej lämnats. Polisingripande mot spårvagns- och bussnyltning förekommer i praktiken aldrig. Snyltning är s.k. polisförseelse (»politisag»). Detta medför att polismästaren själv kan besluta om åtal och föra talan utan att statsadvokaten behöver engageras. Åtalsunderlåtelse kan meddelas. Detta förekommer i många fall. Polismästaren kan också erbjuda den misstänkte möjlighet att godkän-

1 2

Lagtexterna är återgivna i Bil. 1. Närmare uppgifter om handläggningen av mindre förmögenhetsbrott i Danmark lämnas i betänkandet Snatteri (SOU 1971:10) s. 137 ff. 35

na ett bötesstraff (numera högst 600 kronor) varigenom saken inte behöver prövas vid domstol. Då handläggningen sker vid domstol avgörs målet av ensamdomare. 3.2 Norge Bestämmelserna om snyltning tas upp i 402 och 403 §§ straffeloven. Den förstnämnda paragrafen — som uttryckligen är subsidiär till den allmänna bedrägeriparagrafen (270 §) — reglerar snyltning på hotell och annat näringsställe. Straffbarheten täcker såväl den situationen att någon under förtigande att han ej kan betala eller ställa säkerhet tar rum eller förtäring eller annans arbete och saker i anspråk och sedan förklarar att han inte kan göra rätt för sig (p. 1) som den situationen att någon oavsett betalningsförmågan smiter från betalningen (P- 2). I 403 § straffbeläggs plankning (utan att erlägga fastställd betalning försöka smyga sig in på föreställning, utställning eller församling inom inhägnat område) samt snyltning med allmänt samfärdsmedel (resa med fartyg, järnväg eller liknande). År 1971 polisanmäldes i Oslo 86 fall av taxisnyltning, 104 fall av hotellsnyltning, 27 fall av restaurangsnyltning, 3 fall av tågsnyltning och 1 fall av spårvagns-(tunnelbane)snyltning. Andra typer av snyltning, t.ex. plankning eller sådana fall som enligt svensk lag hänförs till »annat dylikt» (t.ex. smitning från tandläkarräkning) polisanmäls aldrig. Snyltning är s.k. förseelse, dvs. det ankommer på polismästaren att handlägga brottet, själv svara för utredningen, meddela åtalsunderlåtelse, forelegg eller föra talan vid domstol. Snyltningsbrotten förutsätter »åtalsbegäran» från målsägandens sida för att tas upp av polisen. Flertalet fall görs upp genom att gärningsmannen betalar innan saken behöver anmälas. Av de totalt 221 fall av snyltning som anmäldes till oslo-polisen 1971, klarades cirka 80 procent upp utan att anmälan behövde fullföljas. Normalt går det till så att hotellet, restaurangen eller taxi36

föraren meddelar polisen att betalning erlagts, varefter anmälan återtas. Polisen skriver då av saken. Det enda som kvarstår är en notering i vaktprotokollet att anmälan inkommit och att denna återkallats. I de relativt få fall, då anmälan fullföljs, beaktar polisen den omständigheten att vederbörande gjort rätt för sig i efterhand. I så fall ges i regel åtalsunderlåtelse med varning. Har betalning inte skett brukar polisen utfärda forelegg3 i vilket gärningsmannen utöver böter även åläggs att gottgöra målsäganden. Denne kan sedan på civil väg driva in sin fordran. Ibland kan även i sådana fall ges åtalsunderlåtelse, t.ex. om det rör sig om ungdom, om beloppet är lågt eller om sociala förhållanden eller speciella omständigheter talar därför. Fall som enbart avser snyltning kommer så gott som aldrig till domstolarnas bedömning. I så fall gäller det snyltning till mycket höga belopp (t.ex. omfattande hotellbedrägerier). Det normala är dock att sådana snyltningsbrott utgör del av annan brottslighet, t.ex. checkbedrägerier. A / S Oslo Sporveier har infört ett system med kontrollavgift. Enligt befordringsvedtekter for tunnelbanan (BTb) gäller (§ 10) att det är passagerarens skyldighet att själv se till att han förses med riktig biljett eller att han får biljetten klippt. Biljetten skall förvaras och utan anfordran visas upp vid utgångskontroll. Personalen är berättigad att när som helst begära att biljetten förevisas. Passagerare som inte kan uppvisa giltig biljett skall betala extra avgift kr 10:—. Vid återfall kan förhållandet anmälas. Månadskort är personligt, kan inte överlåtas och gäller bara för de resor som det är utställt för. Förfalskning och överlåtelse av kort medför indragning av kortet. Vederbörande åläggs att betala 25 kronor i avgift och saken kan anmälas. Det är relativt få passagerare som upp-

3 Som exempel kan nämnas att böterna vid hotellsnyltning ligger mellan 300—1 000 kr, då gärningen bedöms som ringa. Vid restaurangsnyltning brukar böterna ligga något lägre — 200—300 kr — i relation till restaurangnotan.

SOU 1973: 13

täcks med att tjuvåka. Under en tillfälligt vald 28-dagars period 23/1—19/2 1972 kontrollerades 39 990 trafikanter vid T-banan. Av dem var 375 (0,93 %) utan biljett eller företedde ogiltig sådan. De vanligaste sätten för snyltning är att åka utan biljett eller att nyttja en biljett för längre tur än vad den gäller för. Kontrollen utövas sporadiskt av en särskild grupp om fem man. De flesta som åker fast är yngre män i åldern 15—20 år (nästan dubbelt så många män som kvinnor). Om den ertappade inte kan betala avgiften om 10:— får han skriva under en förbindelse att pengarna skall sändas senare. Om han inte betalar får han påminnelseavi. Om det ändå inte blir någon betalning och hans namn dyker upp på flera värdelösa förbindelser, kan det bli tal om anmälan. Endast vid upprepade återfall sker polisanmälan. 3.3 England De typiska fallen av snyltning faller i engelsk rätt under »Theft Act» av år 1968. Tidigare gällde på detta område »Debtors Act» av år 1869. I och med att denna upphävts anses under dess giltighetstid avdömda fall vara utan intresse. Ett speciellt utformat snyltningsbrott av den typ som finns i de flesta kontinentala strafflagar saknas i engelsk rätt. Snyltningsfallen täcks i stället av två avsnitt i Theft Act, nämligen section 15 och 16. Härtill kommer vissa specialstraffrättsliga stadganden. De i section 15 och 16 behandlade fallen motsvarar tillsammans i stort sett bedrägeriparagrafen i BrB. Enligt section 15 bestraffas den som medelst vilseledande tillägnar sig annans egendom, property. Enligt section 16 bestraffas den som medelst vilseledande förskaffar sig en ekonomisk fördel (any pecuniary advantage), dvs. en prestation av något slag. För att ett snyltningsfall skall falla in under ettdera av de anförda lagrummen (eller eventuellt båda) förutsätts nödvändigtvis att ett vilseledande föreligger. Den SOU 1973: 13

avgörande skillnaden mellan de båda lagrummen ligger däri, att section 15 förutsätter att egendom, property, överförs till gärningsmannen, medan section 16 förutsätter att gärningsmannen förskaffar sig tjänster av olika slag. Det sagda kan belysas med följande enkla exempel. A tar in på ett hotell, där han bor och äter utan uppsåt att betala. Intagandet av måltiderna faller här under section 15, emedan mat är »property», men gratisboendet faller under section 16, eftersom det är en »act of service». Under förutsättning av att ett vilseledande föreligger rymmer de båda lagrummen snyltning avseende måltider (section 15) och snyltning avseende järnvägsresor, taxiåkning och logi (section 16). Även andra prestationer, t.ex. tillträde till föreställning, torde kunna räknas hit. Begreppet vilseledande, deception, tolkas i engelsk rätt extensivt. En person som beställer en vara eller en tjänst utan uppsåt att betala anses vilseleda redan genom själva beställningen. Vidare ryms under begreppet deception i viss utsträckning även fördöljande och förtigande. Det anses tillkomma domstolarna att närmare avgränsa det straffbara området på denna punkt. Slutligen måste framhållas att gärningsmannen inte nödvändigtvis måste ha haft uppsåt att vilseleda. Det räcker om han varit »reckless», ett begrepp som närmast synes motsvara grov medveten culpa. Straffet för brott mot section 15 är fängelse i högst 10 år medan brott mot section 16 straffas med fängelse i högst 5 år. Utanför section 15 och 16 kommer de fall, där vilseledande inte kan påvisas. Fripassageraren på tåg som inte har vilselett någon — han har t.ex. inte blivit iakttagen — kan inte straffas enligt de anförda lagrummen. Emellertid innehåller Regulation of Railways Act 1889 i section 5 bestämmelser som bestraffar gratisåkning på tåg oberoende av om ett vilseledande föreligger. Enligt nämnda lagrum skall varje passagerare som inte kan förete giltig biljett på begäran av konduktören antingen betala färdavgiften eller lämna namn och adress. 37

Vägrar han att efterkomma konduktörens begäran, straffas han med böter inte överstigande tio pund. Han kan också kvarhållas intill dess ett rättsligt förfarande mot honom kan inledas. Har någon rest eller försökt resa med tåg utan att ha betalt sin färdavgift i förväg och är hans avsikt att undgå att betala denna, är straffet böter icke överstigande tjugofem pund eller fängelse i högst tre månader. Samma straff drabbar den som har betalt färdavgiften men reser längre än den sträcka han betalt för, allt under förutsättning att hans avsikt är att undvika att betala avgiften för tillläggssträckan. Slutligen drabbar samma straff den som lämnar oriktigt namn eller oriktig adress till konduktören. Tillgrepp av varor ur varuautomater betraktas i engelsk rätt som stöld oberoende av om gärningsmannen kommer i besittning av varorna genom att bryta upp automaten eller genom att begagna falska mynt. Vad beträffar prestationsautomater finns i Post Office Act 1953 i section 65 A en särskild straffbestämmelse som bl.a. tar sikte på telefonautomater. Lagrummet bestraffar den som på ett ohederligt sätt missbrukar en offentlig telefon eller telex i avsikt att undgå att betala med fängelse i högst tre månader och/eller böter inte överstigande hundra pund. I vissa fall kan straffet gå upp till fängelse i högst två år. 3.4

Västtyskland

Vissa snyltningsfall har brutits ut ur den tyska strafflagens allmänna bedrägeriparagraf, § 263, till särskild behandling. Skälet härtill är att i dessa fall ett vilseledande ofta inte kan påvisas liksom att skaderekvisitet i åtskilliga fall bereder svårigheter. De ifrågavarande snyltningsfallen behandlas i § 265 a. I första hand tar § 265 a upp det fall, att någon tillsniker sig en prestation av en automat i avsikt att inte betala för den. Enligt den härskande uppfattningen måste det röra sig om en automat som tillhandahåller en prestation (Leistungsautomat), t.ex. en telefonautomat, viktautomat etc. Hit har i praxis även räknats tv-apparat med mynt-

box. Däremot räknas inte varuautomater hit. Den som tillägnar sig varor ur en varuautomat genom användande av falska mynt gör sig enligt den härskande uppfattningen skyldig till ett stöldbrott. Oftast torde det bli fråga om ett privilegierat stöldbrott, s.k. Mundraub, där straffet endast är böter upp till 500 DM eller frihetsstraff i sex veckor. I andra hand behandlar § 265 a fripassagerarfallen. Brottet består i att man i hemlighet tillsniker sig transport på exempelvis tåg eller spårvagn i avsikt att inte betala. Det är att märka att § 265 a uttryckligen anger att den är subsidiär till bedrägeriparagrafen. Detta innebär att så snart fripassageraren vilselett eller sökt vilseleda konduktören, blir § 263 och inte § 265 a tillämplig. Av denna anledning kommer taxifallen att falla in under § 263, eftersom gratispassageraren normalt vilseleder taxichauffören om sin betalningsvilja eller betalningsförmåga. Skulle passageraren först efter det han beordrat körningen komma på idén att undandra sig betalningen, föreligger teoretiskt sett inget bedrägeri, eftersom något vilseledande rörande betalningsviljan inte föreligger då körningen beställs. Ej heller kan § 265 a användas, eftersom passageraren inte i hemlighet tillsnikat sig transporten. I tredje hand tar § 265 a upp det fall att någon listar sig in på en föreställning eller inrättning av något slag i avsikt att inte betala. Bestämmelsen tar sikte på konserter, teaterföreställningar, sportevenemang, badinrättningar, kurparker etc. I tysk straffrättslig litteratur betonas ofta att § 265 a utgör ett viktigt skydd för kurförvaltningarna mot gratisgäster. Straffet för brott mot § 265 a är frihetsstraff i högst ett år eller böter. Försök är straffbart. Snyltning på hotell och restauranger, s.k. Zechprellerei, faller i tysk rätt inte in under § 265 a utan bestraffas med hjälp av bedrägeriparagrafen. Ett vilseledande måste således i dessa fall visas vara för handen för att förfarandet skall vara straffbart. Enligt tysk rättspraxis föreligger vilseledande rörande betalningsviljan så snart en person förtiger, att han saknar betalningsvilja. Bristande SOU 1973: 13

betalningsvilja anses föreligga i alla de fall, då en person inser, att han omöjligt kan betala, ehuru han i och för sig gärna skulle velat betala, om han hade kunnat. 3.5

Frankrike

De typiska snyltningsfallen regleras i fransk rätt dels i strafflagen, Code pénal, § 401, dels i olika specialstraffrättsliga stadganden. De i § 401 upptagna fallen sammanfattas under namnet filouterie. Det utmärkande för dessa fall är att de i fransk rätt uppfattas antingen som stöld eller som stöld närstående brott. Förhållandet mellan »filouterie» och det allmänna bedrägeribrottet, escroquerie, som regleras i § 405, blir därför i fransk rätt ett annat än i tysk och nordisk rätt. Bedrägeriet blir inte ett kompletterande brott till de olika fallen av »filouterie» i samma utsträckning som det blir i tysk och nordisk rätt till resp. snyltningsbestämmelser. Detta beror också på att »escroquerie» kräver ett mera kvalificerat vilseledande än vad som är fallet i tysk och nordisk rätt. För att ett vilseledande skall anses föreligga i den mening § 405 kräver, skall gärningsmannen antingen ha begagnat falskt namn eller falsk titel eller också ha begagnat sig av kvalificerat vilseledande åtgärder (des manoevres frauduleuses). Därtill kommer slutligen att § 405 kräver, att objektet för bedrägeriet skall vara ett förmögenhetsobjekt av viss, i lagen specificerad karaktär. Sådana prestationer som gärningsmannen i vissa typiska snyltningsfall eftersträvar, t.ex. transport med tåg etc. eller tillträde till föreställning, går inte in under de förmögenhetsobjekt som § 405 räknar upp. Det första typiska snyltningsfall som avhandlas i § 401 kallas för filouterie a"aliments eller grivélerie. Brottet består däri, att någon på ett näringsställe låter servera sig och förtär mat eller dryck med vetskap om sin absoluta oförmåga att betala. Det måste vara fråga om ställen där man yrkesmässigt tillhandahåller mat och dryck, dvs. hotell, restauranger, kaféer etc. Endast vid oförmåga att betala föreligger brott. Den som kan betala men av någon anledning SOU 1973: 13

vägrar att göra detta begår ej brott. Ej heller den som smiter från betalningen men skulle kunnat betala begår brott. Det andra i § 401 behandlade snyltningsfallet benämnes filouterie de logement. Brottet består däri, att någon tar in på hotell eller härbärge och bor där trots vetskap om sin absoluta oförmåga att betala. Brottet är fullbordat först då gästen verkligen bebott rummet. Dessförinnan föreligger försök, och detta är ej straffbart. Ej heller föreligger brott, om gästen bott på hotellet under längre tid än tio dagar utan att betala. Har denna tid överskridits, anses hotellvärden själv böra ta ansvaret för den kredit han beviljat gästen. Något brott föreligger inte längre. Däremot är naturligtvis en civil talan mot gästen möjlig. Samma bestämmelser gäller för det fall, att hotellgästen ätit på hotellet utan att betala. Har han alltså bott på hotellet mer än tio dagar utan att behöva betala, har han ej heller i fråga om de obetalda måltiderna begått något brott. Straffet i de ovannämnda snyltningsfallen är frihetsstraff från sex dagar till sex månader och böter från 60 F till 3 600 F. I det första av de behandlade fallen, dvs. snyltning på restaurang och därmed likställda lokaler, kan art. 401, bedrägeriparagrafen, undantagsvis tänkas bli tillämplig, eftersom mat och dryck är objekt, som man enligt § 401 kan bedraga sig till. Givetvis måste i så fall också kravet på ett kvalificerat vilseledande vara uppfyllt. En tredje form av snyltning, kallad filouterie de carbur an t, tar sikte på tillägnelse av motorbränsle och olja i vissa fall. Brottet består däri att någon med vetskap om sin absoluta oförmåga att betala låter en försäljare tappa bensin eller annat motorbränsle eller olja på sitt fordon. Straffet är detsamma som i övriga fall av »filouterie». Taxiåkning utan att betala regleras i en särskild lag från år 1926. Enligt art. 1 i denna lag bestraffas den som tar plats i en taxi med vetskap om sin absoluta oförmåga att betala. Straffet är frihetsstraff i minst sex dagar och högst tre månader och böter från 60 F till 3 600 F. Art. 1 får inte ana39

logt tillämpas på gratisåkning på tåg, buss, spårvagn etc. Vad tåg beträffar finns särskilda föreskrifter i en lag från 1845 med ordningsföreskrifter för järnvägarna. I art. 74 § 1 av denna lag förbjuds envar att stiga på ett tåg utan att vara försedd med biljett i de fall då biljett skall lösas på stationen. Vidare förbjuds envar att resa i högre klass än vad biljetten berättigar till. Överträdelse härav bestraffas enligt art. 26 i ett décret av den 23/12 1958 med böter från 400 F till 1000 F. Vid återfall fördubblas böterna. Därtill kan dömas till frihetsstraff i minst tio dagar och högst två månader. Emellertid finns utöver de nyssnämnda bestämmelserna i fransk rätt ett system med avgifter, som påminner om de svenska kontrollavgifterna. Systemet har fått sin utformning framför allt genom en ordonnance av den 5/5 1945 och en arrété av den 2/11 1953. Syftet med lagstiftningen är att en resenär utan biljett i vissa fall skall kunna undgå lagföring genom att omedelbart betala en straffavgift (indemnité forfaitaire) till vederbörande järnvägstjänsteman. Det får dock inte i sådana fall föreligga uppenbart bedrägeriförsök. Det nu beskrivna systemet är tillämpligt även på spårvagns- och busstrafik. De offentliga kommunikationerna i Paris regleras av en särskild lagstiftning. Fripassagerare på båt har i fransk rätt blivit föremål för särskild lagstiftning. I lagen av den 17/12 1926 innehållande disciplinära och straffrättsliga bestämmelser för handelsmarinen har med tanke på dessa utformats ett särskilt brott, kallat embarquement clandesän. Brottets ganska speciella utformning i fransk rätt anses bero på att brottet tillkommit i syfte att bekämpa den illegala emigrationen. Art. 74 i nyssnämnda lag upptar två typer av »embarquement clandestin». Enligt första stycket straffas den, som går ombord på ett fartyg utan biljett eller kaptenens tillåtelse. Bestämmelsen anses vara tillkommen för att hindra uppviglare att gå ombord och skapa oro bland besättningen. Det är således inte fråga om ett snyltningsbrott. Den andra typen av 40

»embarquement clandestin» är däremot ett verkligt snyltningsbrott. Brottet består däri. att någon tar sig ombord på ett fartyg i hemlighet och utan biljett i avsikt att göra en långresa eller internationell överfart. Brottet är knutet till dessa båda typer av sjöresor. Fripassagerare melian närbelägna franska hamnar faller inte under bestämmelsen. Straffet för »embarquement clandestin): är böter från 60 F till 1 800 F och/eller frihetsstraff från sex dagar till sex månader. Även medhjälp bestraffas. 3.6 Österrike Det speciella snyltningsbrottet, som behandlas i den österrikiska strafflagen § 467 a, går under namnet Prellerei. Detta lagrum täcker vissa karakteristiska snyltningsfall. För »Prellerei» straffas den som begagnar offentliga kommunikationsmedel eller bereder sig tillträde till en föreställning eller tillställning av något slag utan att betala. Ehuru lagtexten inte kräver att gärningsmannen framkallat eller utnyttjat en villfarelse hos någon, hävdar vissa författare att så måste vara fallet vid »Prellerei» liksom vid bedrägeri. Säkert är i varje fall att gärningsmannen måste ha skaffat sig gratis transport eller gratis tillträde till en föreställning på ett listigt sätt för att brott skall föreligga. Fripassageraren på tåg eller spårvagn anses därför inte ha begått brott om han endast hållit sig undan konduktören, så att han inte blivit sedd av denne. Av samma anledning anses brott inte föreligga om någon obemärkt smyger sig in på en konsert eller ett museum. Syftet med § 467 a har knappast varit att undgå de svårigheter som ligger i bedrägeribrottets krav på vilseledande. Avsikten har i stället varit att skapa en privilegierad form av bedrägeri. »Prellerei» förutsätter att brottet rör ett ringa belopp. Så snart det rör sig om belopp som ej är ringa skall § 197, bedrägeriparagrafen, tillämpas. I sådana fall är det naturligtvis klart att ett vilseledande måste föreligga. Att döma av österrikisk rättspraxis har domstolarna lätt SOU 1973: 13

för att finna vilseledanderekvisitet uppfyllt. Så har t.ex. en fripassagerare på tåg som undandragit sig biljettkontrollen genom att gå bakom konduktörens rygg ansetts ha därigenom vilselett denne. Straffet för »Prellerei» är frihetsstraff (Arrest), minst en dag och högst en månad, eller böter upp till 2 500 Schilling. För åtal krävs angivelse av målsäganden. I övriga fall, som i svensk rätt bedöms som snyltning, t.ex. hotell- och restaurangsnyltning, måste i österrikisk rätt bedrägeriparagrafen tillämpas. Detta innebär naturligtvis, att ett vilseledande skall kunna påvisas. Tillgrepp av varor ur automater betraktas enligt österrikisk rätt som stöld. Det är härvid likgiltigt, om apparaten bryts upp eller om den förmås att fungera med hjälp av falska mynt. Däremot anses inte stöld föreligga, om man med hjälp av falska mynt förmår en automat, som avger en prestation — t.ex. en telefonautomat — att fungera. Sådana förfaranden är straffria. 3.7 Schweiz Den schweiziska strafflagen, som trädde i kraft 1942, reglerar snyltningsfallén i två lagrum, art. 150 och art. 151. I det förra lagrummet behandlas hotell- och restaurangsnyltning. Det senare lagrummet behandlar olika fall, i vilka gärningsmannen tillsniker sig en prestation som tillhandahålls mot (kontant) betalning, t.ex. transport med olika kommunikationsmedel, tillträde till föreställningar och olika slags prestationer av automater. Båda lagrummen anses vara subsidiära till den allmänna bedrägeribestämmelsen, art. 148. Det är dock tydligt att även om alla bedrägerirekvisit enligt art. 148 är för handen, så tillämpas denna i snyltningsfall endast i särskilt kvalificerade fall, t.ex. då gärningsmannen begagnat sig av speciellt fula knep för att vilseleda eller då brottet avsett betydande belopp. Det i art. 150 behandlade brottet benämns i den tyska texten Zechprellerei och i den franska filouterie d'auberge. Brottet består däri att någon tar in på hotell eller pensioSOU 1973: 13

nat eller låter servera sig mat eller dryck på ett näringsställe eller pensionat och sedan underlåter att betala kontant. Bestämmelsen anses ha tillkommit för att täcka sådana fall, där den allmänna bedrägeriparagrafen inte är användbar, t.ex. det fallet att gärningsmannen kommit på idén att undandra sig betalningen först efter det att han påbörjat förtäringen. I ett sådant fall har ju gästen inte haft bedrägligt uppsåt vid avtalets ingående och kan således inte dömas för bedrägeri. Däremot kan givetvis art. 150 användas. Har värden givit en hotellgäst kredit under längre tid anses art. 150 ej vara tillämplig. De i art. 151 behandlade snyltningsf allén sammanfattas i den tyska texten under benämningen Erschleichung einer Leistung och i den franska under benämningen obtention frauduleuse d'une prestation. I lagrummet uppräknas ett antal fall, då detta är tillämpligt, men det är att märka att uppräkningen liksom i brottsbalkens motsvarande bestämmelser inte är uttömmande utan endast exemplifierande. Lagrummet är således avsett att tillämpas analogivis. I första hand behandlas gratisåkning med tåg, båt och postbuss. Brottsbeskrivningen förutsätter att man på något sätt i hemlighet tillsniker sig transporten. Öppen vägran att betala snälltågsavgift har bedömts som ej straffbar. Det är att märka att tågåkning utan giltig biljett även är straffbar enligt Bahnpolizeigesetz från 1878 jämförd med transportreglementet från 1949. Här straffas även vissa fall av vårdslöshet. Givetvis bestraffas enligt art. 151 gratisåkning också på andra kommunikationsmedel än de nämnda, t.ex. med taxi. I andra hand bestraffas de fall där någon listar sig in på en föreställning, utställning eller liknande tillställning. Trots lagtextens krav att gärningsmannen skall smygvägen förskaffa sig tillträde (den Zutritt entschleicht) anses även den som öppet bereder sig tillträde utan att betala kunna bestraffas. I tredje hand bestraffar art. 151 det s.k. automatbedrägeriet som beskrivs så att gärningsmannen tillsniker sig en prestation som en automat tillhandahåller. Om presta41

tionen är en vara eller en prestation av annat slag, t.ex. ett telefonsamtal, är likgiltigt. Tillgrepp av varor i en varuautomat bedöms dock som stöld, om det sker medelst inbrott. De i art. 150 resp. 151 beskrivna gärningarna bestraffas endast då de begås uppsåtligen. I förhållande till svensk rätt föreligger dock den skillnaden att eventuellt uppsåt hos gärningsmannen inte är tillräckligt i fråga om de i art. 151 uppräknade prestationerna. Försök och medverkan till brott mot art. 150 resp. 151 är straffbara. Båda brotten är angivelsebrott. Straffet för fullbordat brott är fängelse (från tre dagar till tre år), häkte — Haft — (från en dag till tre månader) eller böter.

3.8 Östtyskland

är § 163 (skadegörelse på socialistisk egendom) resp. § 183 (skadegörelse på privategendom) eller § 158 (stöld av socialistisk egendom) resp. § 177 (stöld av privategendom).

(DDR)

De olika snyltningsfallen bedöms i den nya östtyska lagstiftningen i princip som »Ordnungswidrigkeiten». Därmed förstås enligt legaldefinitionen rättskränkningar, som ger uttryck åt disciplinlöshet och försvårar statens ledande verksamhet eller stör utvecklingen av den socialistiska gemenskapen utan att i högre grad skada det socialistiska samhällets eller dess medborgares intressen och därför inte utgör straffbelagda handlingar (Straftaten). Vid »Ordnungswidrigkeiten» förekommer ett speciellt processuellt förfarande. Härtill avser utredningen att återkomma i sitt nästa betänkande. Av speciellt intresse i östtysk rätt är regleringen av automatmissbruk. Denna »Ordnungswidrigkeit» regleras i ett särskilt lagrum, som behandlar det fall, att någon begagnar sig av en offentlig automat utan att betala. Lagrummet tar sikte på såväl varusom prestationsautomater. Även tillgrepp av pengar som andra personer stoppat i automaten räknas som automatmissbruk. Sanktionen för automatmissbruk är tillrättavisning (Verweis) eller »Ordnungsstrafe» från 10 till 300 M. Blir automaten skadad eller uppbruten, faller gärningen i allmänhet in under strafflagen. De lagrum som härvid blir aktuella 42

SOU 1973: 13

Snyltning 4

Snyltningsbestämmelsens tillämpning

4.1 Förövade och polisanmälda

fall 1

Enligt den officiella kriminalstatistiken polisanmäldes år 1968 tillhopa 4 851 och 1969 tillhopa 4 266 hotell-, restaurang- och taxibedrägerier. Samma år klarades 3 205 resp. 2 816 anmälda sådana snyltningar upp. I verkligheten kommer — som i det följande närmare skall utvecklas — många fler snyltningsbrott till polisens kännedom men de blir av olika skäl inte registrerade. Brottmålsutredningen har vid överläggningar med företrädare för hotell-, restaurang- och taxinäringen inhämtat att snyltningen inom dessa verksamhetsområden inte upplevs som något större ekonomiskt problem. Visserligen förekommer ej sällan att sådana brott förövas men satt i relation till verksamhetens allmänna omsättning måste förlusten betraktas som obetydlig. De stora hotell- och restaurangrörelserna räknar sålunda med att smitnotornas belopp endast uppgår till 0,05—0,07 procent av omsättningen. För ICA, som driver restauranger i hela landet, utgör den årliga förlusten ca 5 000 kronor, vilket motsvarar ett tiotal snyltningsfall i månaden. Stadshotellet i Karlstad, vars restaurangdel varje år omsätter ca 6,5 milj. kronor, har de senaste åren haft mindre än 1 000 kronors förlust årligen på restaurangsmitning. En av orsakerna till de låga förlustsiffrorna anses dock vara att de flesta snyltningsfallen klaras upp genom att gästen självmant betalar i efterhand. SOU 1973: 13

Större problem medför gratisåkning på tåg, tunnelbana, buss o.dyl., brott som i fortsättningen kommer att benämnas »snyltning med allmänt samfärdsmedel». Frekvensen av sådana brott, varav endast en ringa del upptäcks, är mycket hög och det anses uteslutet att polisen och de övriga rättsvårdande myndigheterna skall kunna ta upp och utreda alla upptäckta fall. Såväl SJ som de lokala trafikföretagen måste därför i stor utsträckning försöka bemästra problemet genom egna åtgärder. På vissa håll har man infört ett system med förhöjd färdavgift (kontrollavgift), som tas ut då en passagerare påträffas utan att inneha föreskriven biljett. Därigenom kan man avstå från att polisanmäla flertalet fall. Även det s.k. automatbedrägeriet, som hänförs till snyltning, förekommer i stor omfattning. Utvecklingen av automathandeln på olika områden har skapat nya brottstillfällen. Manipulerandet med automater genom att stoppa i andra föremål än därför avsedda mynt har fått särskild utbredning i vad gäller s.k. parkeringsautomater. Upptäcktsfrekvensen vid sådana brott är låg. 4.1.1 Hotell- och restaurangsnyltning I gällande kollektivavtal för hoteli- och restaurangnäringen finns intagen en före1

Kriminalstatistik 1968 och 1969, Del 1. Polisstatistik. 43

\t*

\*

— Vaktmästarn — låna mej 100 kronor. Jag vill betala. (Salon Gahlin 1942)

skrift enligt vilken arbetsgivaren vid förekommande fall av snyltning skall ersätta den serverande för såväl inbongat belopp som debiterad serveringsavgift, »dock endast under förutsättning, att den serverande omedelbart gjort anmälan till vederbörande hovmästare eller om sådan ej finns, till vederbörande förman om det passerade och den i anledning härav av arbetsgivaren gjorda undersökningen givit vid handen, att den serverande på grund av tjänsteåliggande skäligen kan anses ha varit urståndsatt att förhindra det skedda». 2 Man kan sålunda allmänt räkna med att serveringspersonalen är intresserad av att förhindra snyltning, inte minst på grund av det obehag som ligger i att saken måste anmälas till vederbörande förman och föranleda viss undersökning. Till serveringspersonalens uppgifter hör att hålla gästerna under uppsikt för att, då så erfordras, kunna ta upp beställningar och betjäna dem. Det ter sig naturligt att denna uppsikt skärps om personalen har anledning misstänka att en gäst inte avser att göra rätt för sig. 44

Man räknar på restauranghåll med två olika typer av snyltning. Det ena och vanligaste förfaringssättet innebär att gästen smiter från lokalen utan att göra rätt för sig. Det andra innebär att gästen, som därvid ofta är berusad, sitter kvar vid bordet men förklarar att han inte kan eller vill betala för den intagna förtäringen. 1 fråga om smitningsfallen saknar serveringspersonalen i allmänhet uppgifter om gärningsmannen och kan ej heller spåra upp denne. Många restauranger anser det vara meningslöst att polisanmäla sådana fall och avstår därifrån, i varje fall om smitnotan upptar mindre belopp. Om gästen igenkänns vid ett senare tillfälle kan det dock bli fråga om ett ingripande, krav på betalning av smitnotan och eventuell polisanmälan. Vad däremot gäller den andra typen av snyltning, då vederbörande gäst intar förtäring men vid betalningstillfället vägrar eller inte kan göra rätt för sig, beror det av omständigheterna om polisanmälan görs. Ä r gästen känd på restaurangen eller kan han eljest styrka sin identitet och lämna godtagbar förklaring till varför han inte kan betala, torde restaurangerna alltid ge anstånd med betalningen till senare dag. Vissa restauranger använder tryckta formulär som gästen får underteckna, varvid han förbinder sig att senast å angiven dag erlägga notans belopp vid äventyr att polisanmälan annars kommer att ske. De fall som polisanmäls avser i första hand gäster som — i allmänhet under rusets inflytande — ställer till bråk eller eljest är påstridiga och förolämpar personalien t.ex. under förmenande att de inte avser a t t betala vad som satts upp på notan. Sådana 2 Motsvarande bestämmelser finns upptagna i gällande kollektivavtal (riksavtal) i Norge. Om en gäst inte kan eller vill betala notan ersätter arbetsgivaren förlusten, dock under föntsäittning att denne uppmärksammats på förhållandet innan gästen lämnar förrättningen Om serveringspersonalen mot uttryckligt förbud fortsätter att servera en eller flera gäster utan att kräva betalning, svarar personalen själv Iför beloppet. Om en gäst lämnar stället ubn att betala räkningen (smitning) blir servitören imte ansvarig för större del av räkningen än beloppet med avräkning för rörelsens vinst på vgrorma.

SOU 1973: 13

Den enda restaurang, där Kolingen inte har kredit, är Sprutmojet på Davidsgatan. Soppan serveras där med spruta i tallriksliknande urholkningar i bordet. I fredags åtta dagar hade Kolingen inte soppkovan, men beslöt dock att försöka sin eljest aldrig svikande lycka. Men då soppan väl var isprutad, frågade subban efter ovannämnda soppkova, och Kolingen blev bet. — Här kammar du noll, sade subban och sög upp den välbehövliga portionen. Sedan dess anser Kolingen det under sin värdighet att besöka Sprutmojet. På Fläskoset och Masis Knosis träffas Kolingen omväxlande vid tolvtiden varje dag. (Ur Strix 1900)

uppträdanden brukar leda till att polisen kallas till platsen och tar hand om vederbörande gäst. Vidare brukar sådana personer polisanmälas som inte kan legitimera SOU 1973: 13

sig eller styrka sin identitet eller ej kan göra troligt att de haft giltiga skäl för att ej betala. Även i sådana fall brukar restaurangen tillkalla polis. På vissa håll försöker polisen, 45

då förutsättningar finns, tala med gästen och förmå honom att göra rätt för sig. Om saken kan klaras upp på detta vis, avstår restaurangen från att fullfölja sin brottsanmälan och polisen behöver inte göra något ingripande. Det vanligaste torde dock vara att polisen tar med sig gästen till polisstationen, där förhör hålls eller denne i förekommande fall placeras i fylleriarrest. Det är alltså tydligt att urvalet av de personer som blir polisanmälda och omhändertagna av polisen för restaurangsnyltning generellt sett följer vissa bestämda linjer. Som närmare skall belysas i redogörelsen för klientelet av snyltare (kap. 5) är det till stor del de från ekonomisk synpunkt sämst lottade människorna med betydande kriminell belastning och alkoholbesvär som blir lagförda. Vad hittills anförts om restaurangsnyltningen gäller i stora drag även hotellsnyltningen. I allmänhet rör det sig dock här om högre belopp och brottet sätts ej sällan i system. Eftersom gästerna skrivs in i hotellens liggare finns möjligheter att genom brev och inkasso kräva dem som smiter från betalningen. De flesta hotell försöker i allmänhet att driva in sin fordran på sådan frivillig väg innan polisanmälan sker. Det visar sig emellertid ofta vara svårt att brevledes nå den som smitit från hotellet och många av kravbreven returneras som obeställbara. Till klientelet av hotellsmitare hör till viss del utlänningar som tillfälligt uppehåller sig i landet. Hotellen i Sverige tilllämpar inte den utomlands ofta förekommande ordningen att infordra gästernas pass i samband med inskrivningen.

4.1.2 Taxisnyltning I de reglementen som fastställs lokalt av länsstyrelsen för taxitrafiken i respektive städer brukar tas in bestämmelser om skyldighet för förarna att åta sig personbefordran. Därvid brukar också anges i vilka fall de skall ha rätt att vägra körning. I reglementet för drosktrafiken i Helsingborg anges t.ex. att sådan vägran får förekomma 46

dels »då osnyggt klädd eller synbart berusad person önskar medfölja bilen» och dels »då beställaren icke på anfordran mot fastställt kvitto deponerar belopp, som körningen beräknas kosta». I praktiken händer det mera sällan att en person vägras rätt att medfölja i taxi. Det inträffar ibland att passagerare underlåter att göra rätt för sig efter körning. Sådan snyltning förekommer dock främst i storstäderna. Man räknar sålunda med i Stockholm att någon taxiförare så gott som dagligen drabbas av detta brott. I sådana orter där taxiförarna i mindre utsträckning har att betjäna obekanta personer, är brottet däremot relativt sällsynt. Om man enbart ser på den ekonomiska skadan medför snyltningen inget större problem — man räknar i de största städerna med högst någon promille av den totala omsättningen. Men varje snyltningsfall orsakar taxiföraren betydande tidsförlust och obehag, t.ex. viss väntetid innan det står klart att en passagerare, som lämnat taxin för att uträtta ett ärende, smitit. Man måste också räkna med tid för efterspaning och gripande av en snyltare, tid för anmälan och kanske målsägandeförhör m.m. Vanligen tillgår snyltningen så att kunden, som ofta är berusad, efter körningen förklarar att han inte kan betala, t.ex. därför att han förlorat sin plånbok eller gjort slut på sina pengar. Är kunden känd av taxiföraren kan han få anstånd med betalningen till senare tidpunkt. I allmänhet leder emellertid betalningsvägran till att taxiföraren kör kunden till närmaste polisstation, anmäler snyltningen och överlämnar vederbörande till polisen. Det förekommer också i vissa städer att taxiföraren i stället för betalning erbjuds och tar emot pant av kunden.3 Sådan pant

3 I Norge framgår uttryckligen av straffstadgandet att den som ställer säkerhet för betalning undgår ansvar för snyltning. Det förekommer bl.a. i Oslo att taxichaufförerna i stor utsträckning utnyttjar möjligheten att ta pant. Viss merkostnad tas ut av kunden för det besvär som taxiföraren åsamkas genom att behöva köra till den plats där panterna förvaras.

SOU 1973: 13

kan t. ex. bestå av en klocka, en ring eller annat smycke, pass, körkort men också klädesplagg — i något fall har panten utgjorts av löständer (!). Taxiföraren utfärdar kvitto på tryckt formulär varav framgår att panten tagits emot som säkerhet för körningen till angivet belopp samt att den kan lösas på Taxis kontor. Taxi i Göteborg räknade under 1970 och 1971 med totalt 300 inlämnade panter. Medelvärdet utgjorde 18 kronor. Av dessa panter har en betydande del — 120 stycken — inte lösts ut av ägaren. I de flesta fall anses dock dessa oinlösta panter sakna värde. Vederbörande taxiförare får själv ta hand om dem. En annan form av snyltning består i att taxiföraren ombeds stanna bilen för att kunden skall kunna uträtta ett ärende, varefter denne går in i en port och försvinner. Det förekommer att taxichauffören misstänker kundens avsikt samt följer efter och griper snyltaren, varefter denne transporteras till polisen. Det vanligaste torde dock vara att personen ifråga hinner smita från platsen, varför en polisanmälan framstår som ganska meningslös. Likväl anmäls även sådana brott i ganska stor utsträckning. Under senare tid har en ny typ av taxisnyltning börjat uppträda i storstäderna. Den kännetecknas av att kunden, då föraren på grund av trafikförhållandena måste sakta farten och kanske köra in till trottoarkanten, rycker upp bildörren och rusar från platsen. Föraren har i allmänhet ingen möjlighet att ta upp förföljandet. Förutsättningarna för att klara upp brott av denna typ bedöms vara mycket små. Sammanfattningsvis kan sägas att taxiförarnas benägenhet att polisanmäla inträffade fall av snyltning varierar. På orter där polisens resurser är särskilt ansträngda anser många förare det inte vara mödan värt att polisanmäla smitningar, åtminstone om han själv inte kan ge någon ledtråd för att klara upp brottet. I bl.a. Stockholm och Göteborg drar sig många taxichaufförer för polisanmälan även i sådana fall, då kunden stannar kvar i bilen men inte kan betala. I stället accepterar man att kunden lämnar pant för körlegan. Kan kunden inte ställa pant, SOU 1973: 13

praktiserar man i varje fall i Stockholm ofta den ordningen att kunden likväl får lämna taxin med uppmaning att betala dagen därpå. Att köra kunden till polisen och anmäla honom för snyltning anses nämligen —• åtminstone om körlegan avser ringa belopp — innebära alltför stora kostnader i form av förlorad körtid. Såväl taxiägaren som föraren gör ekonomisk förlust av en polisanmälan, taxiägaren genom att han måste räkna med uteblivna körningar under den tid som tas i anspråk för brottsanmälan m.m. och föraren genom förlorad rörlig inkomst av nya körningar och dricks under samma tid. 4.1.3 Snyltning med tåg (SJ) Medan man vid hotell-, restaurang- och taxisnyltning kan räkna med att nära nog samtliga inträffade sådana brott upptäcks — om än en stor del förblir ouppklarade — så gäller ifråga om snyltning från färdavgift att en betydande del aldrig upptäcks. En förutsättning för upptäckt är nämligen vid sådant brott att det sker särskild kontroll och denna kontroll kan av naturliga skäl aldrig bli fullständig. Om en person anträffas på tåg utan att ha föreskriven färdbiljett beror det på omständigheterna vilka åtgärder som tågbefälet skall vidta. Föreskriften härom ges i Statens järnvägars författningar (SJF 610, transport av personer, art. 257—259; SJF 880, personexpediering, art. 318—322). Anmäler den resande självmant vid första biljettkontroll att han inte har färdbiljett, får han möjlighet att lösa ny sådan utan särskilt tillägg. Kan han inte betala får han likväl under vissa förutsättningar följa med tåget, om han undertecknar s.k. betalningsförbindelse. Det krävs därvid att hans uppgifter om anledningen till att han saknar biljett förefaller vara trovärdiga. Vidare skall den resande, om han inte är känd, kunna visa upp giltig fotolegitimation. Slutligen krävs att det skulle vålla den resande avsevärd olägenhet, om han nekades följa med visst tåg. Betalningsförbindelsen innehåller uppgif47

På landsortsbanan. Konduktörn: — Barnbiljett! Inte får herrn resa på barnbiljett! Den gamle herrn: — Jo, jag var barn, när jag steg på. (Albert Engström)

ter om den resandes person, om företedd legitimationshandling, om tidpunkt och sträcka för resan. Vidare anges till vem betalningen skall erläggas. Enligt texten förbinder sig den resande att senast viss angiven dag erlägga avgiften för resan. Inträffar den situationen att en tågresenär anträffas utan biljett — t.ex. vid omkontroll — och har han inte tidigare själv anmält att han saknade färdbiljett, uttas dels avgift för enkel biljett från station dit giltig biljett eventuellt innehafts eller — om denna inte med säkerhet kan fastställas — från tågets utgångsstation, dels en kontrollavgift om 35 kronor. Kan resenären inte betala sådan biljett och kontrollavgift, skrivs »rapport om resa som företagits utan giltig färdbiljett». Den resande blir i så fall avvisad på lämplig station och där överlämnad till stationspersonalen för vidare åtgärder. Det kan bli fråga om polisanmälan eller att (ev. med polisens hjälp) inhämta närmare upplysningar om den misstänktes person för betalning på civil väg. Eventuellt kan polisens medverkan begäras för identifieringen. Det torde många gånger vara en mycket grannlaga uppgift för tågpersonalen att av48

göra om en person som saknar färdbiljett skall betraktas som snyltare eller ej. I de flesta fallen godtas resenärens förklaringar och denne får lösa ny biljett eller eventuellt underteckna en betalningsförbindelse. Ett vanligt tillvägagångssätt vid snyltning anses vara att en person utrustar sig med giltig färdbiljett eller s.k. klippkort (10-kort) men underlåter att vid kontroll visa upp biljetten eller kortet, varefter han antingen kan begära restitution av färdavgiften eller begagna biljetten/kortet för ny resa. Sådana personer kan vid en eventuell omkontroll alltid invända att de inte observerat att det redan förekommit biljettkontroll. Man kan alltså räkna med att många personer »tjuvåker» och att många av dem aldrig blir upptäckta. Vid en efterkontroll som tågmästaren lät göra en dag på sträckan Uppsala—Stockholm visade det sig att 100 personer (ca 10 % av resenärerna) åkte utan föreskriven biljett eller utan att biljetten klippts. Som framgår av redogörelsen för gällande författningsbestämmelser försöker man från SJ:s sida att om möjligt undvika polisanmälan, då resenären anträffas utan färdbiljett eller med ogiltig sådan. Det anses SOU 1973: 13

ligga i företagets intresse att gå smidigt fram och skapa så gott förhållande som möjligt till kunderna. Visar det sig vid kontroll att en person saknar biljett och har han ej medel till att köpa sådan, brukar man i de allra flesta fall låta honom underteckna betalningsförbindelse. Enligt uppgift anmäldes till SJ centralförvaltning under tiden juni 1969—31 oktober 1971 tillhopa 2 991 personer, som vid kontroll varit utan biljett och inte kunnat lösa sådan. Av dem fick 2 944 underteckna betalningsförbindelse och endast 47 blev avvisade och rapporterades, dvs. bedömdes som »tjuvåkare». Därmed är inte sagt att dessa 47 personer också blev polisanmälda. Praxis ifråga om polisanmälan varierar mellan de olika stationerna. De 2 991 personerna fördelades sålunda att i 817 fall låg biljettpriset under 25 kronor, i 787 fall mellan 25—50 kronor och i 1 387 fall över 50 kronor. 85—90 procent ansågs tillhöra kategorin »studerande». Undertecknandet av betalningsförbindelsen medför att det uppkommer ett kreditavtal mellan SJ och resenären. SJ anser sig därmed böra avstå från att ingripa på straffrättslig väg genom polisanmälan. Företaget bevakar att fordringen drivs in. Man räknar med att 67 procent av de förut nämnda 2 991 personerna gjort rätt för sig enligt betalningsförbindelsen. 4.1.4 Snyltning med lokala trafikmedel I likhet med vad som gäller för SJ har man inom lokala trafikföretag ansett det nödvändigt och önskvärt att i stor utsträckning ersätta det straffrättsliga ingripandet mot »tjuvåkning» med andra åtgärder. Ett system som bl.a. tillämpas i de största städerna innebär att en resande som anträffas utan giltigt färdbevis krävs på en särskild kontrollavgift i stället för att polisanmälas. 4.1.4.1 Stockholms lokaltrafik Systemet med kontrollavgift infördes vid AB Stockholms lokaltrafik (SL) den 1 december 1957 och har stöd i av länsstyrelsen SOU 1973: 13

utfärdade ordningsstadgar för spårvägs- och busstrafiken inom Stockholms län och för tunnelbanetrafiken i Stockholm. Enligt kungörelser den 25 oktober 1971, nr. 318 B och 319 B, har länsstyrelsen lämnat vissa föreskrifter om befordringsavgifterna. Därvid stadgas att av den som vid kontroll inte kan förete giltigt färdbevis får uttas förhöjd färdavgift. Denna utgör 10 kronor i sådana fall då färdsträckan överskridits i förhållande till vad uppvisat färdbevis anger (dock 20 kronor om avgiften för färdsträckan överstiger 2 kronor 50 öre). Om trafikant helt saknar giltigt färdbevis utgör den förhöjda färdavgiften 20 kronor. Endast om trafikant kan lämna tillfredsställande förklaring till att han inte kunnat förete giltigt färdbevis, skall den särskilda avgiften ej tas ut. Länsstyrelsen i Stockholms län prövar f.n. ett förslag till nya lokala trafikförfattningar. Bl.a. innefattar förslaget att en kungörelse utfärdas om taxa, gemensam för linjetrafik, bedriven av AB Storstockholms Lokaltrafik jämte Trafik AB Saltsjöfart, Trafik AB Stockholm—Södra Lidingön, Mälaröarnas Omnibuss AB, Södertälje Omnibuss AB och Vaxholms Trafik AB. Enligt 8 § av den föreslagna kungörelsen skall i följande fall förhöjd färdavgift tas ut av den som vid kontroll inte kan förete giltigt färdbevis. 1. Förhöjd färdavgift om 10 kronor får tas ut i de fall då färdsträckan överskridits i förhållande till vad uppvisat färdbevis anger, dock att färdavgiften skall vara 20 kronor i det fall kontantavgiften för den överskridna färdsträckan överstiger 2 kronor 50 öre. Förhöjd avgift om 20 kronor får tas ut i de fall då giltigt färdbevis helt saknas. 2. Om personligt färdbevis inte försetts med erforderliga anteckningar av trafikanten eller om dessa är otydliga, är trafikanten skyldig att på anmodan av trafikpersonalen verkställa erforderlig komplettering. Följs inte sådan anmodan äger trafikpersonalen kvarhålla färdbeviset, varjämte förhöjd avgift om 10 kronor får tas ut. Om sannolika skäl föreligger till antagande att personligt färdbevis utnyttjats av annan än den som är berättigad att använda färdbeviset eller 49

Tabell 4:1 Resultat av kontrollåtgärder (SL).

Antal kontrollerade trafikanter Antal fall av saknat/ogiltigt färdbevis Därav 1. Bedömda som felbehandlade 2. Avklarade med s.k. kompletteringsavgift 3. Föranlett krav på kon trollavgift

att detta är ändrat på obehörigt sätt, äger trafikpersonalen kvarhålla färdbeviset för kontroll. Konstateras därefter sådant obehörigt utnyttjande som här sägs, får förhöjd avgift om 20 kronor tas ut, varjämte färdbeviset är förverkat om särskilda skäl inte föreligger till annat. I det fall färdbeviset inte förverkats skall det snarast återställas till den rätte innehavaren om bevisets giltighetstid inte gått ut. Kontrollen vid SL utövas av särskilt utbildad personal och sker patrullvis. Varje patrull består av befäl och tolv kontrollanter. Dessa bär uniform med emblem som visar att de tillhör kontrollgruppen och därmed har särskilda befogenheter. F.n. består kontrollgruppen av tillhopa 38 man inom SL och 4 man från SJ. Under 1970 kontrollerades 2 procent av det totala antalet trafikanter och inkasserades ca 300 000 kronor i kontrollavgifter. Kontrollgruppens personal har inte till uppgift att bedöma om resenärerna gör sig skyldiga till bedrägeri eller snyltning. Kontrollanterna har endast att avgöra om färdbeviset är giltigt eller ogiltigt. Saknas färdbevis eller är det uppvisade beviset ogiltigt skall kontrollavgift erläggas. Denna skall inte betraktas som någon straffavgift utan utgör en förhöjd färdavgift. Endast om trafikanten kan uppge tillfredsställande förklaring till att han saknar giltigt färdbevis (t.ex. bristande kännedom om stockholmsförhållanden) avstår man från att ta ut kontrollavgiften. I så fall tas avgift endast ut för resa från den längst bort belägna stationen på tunnelbanan eller hållplatsen på busslinjen eller — i fall då endast överskridande av giltighetssträckan förelegat — 50

4.791.000 58.347(1,22%)

4.217.000 51.582(1,22%)

20.804 10.378 27.165

15.383 7.427 28.772

från den station eller hållplats där giltigheten upphörde (se tabell 4:1). Systemet vid SL innebär att endast befäl tillhörande kontrollgruppen eller annat befäl med erforderlig utbildning och kontrollanter med lång erfarenhet av kontroll tjänst äger befogenhet att ta ut kontrollavgift. Denna skall betalas omgående vid kontrolltillfället, varvid trafikanten erhåller en särskild kontrollbiljett som kvitto. Omkring 45 procent av de resande betalar direkt på platsen. De övriga, som inte kan eller av någon anledning inte vill betala omedelbart, erhåller ett kontrollbevis med föreskrift att snarast möjligt och senast inom tre dagar betala in beloppet till trafikbolaget. Betalning i efterhand sker också i de fall, då kontrollanten vid kontrolltillfället inte kan fastställa om t.ex. personalfel eller andra skäl föreligger som kan fria trafikanten. Omkring 60 procent av dem, som erhåller kontrollbevis, betalar i efterhand inom föreskriven tid. I övriga fall försöker trafikbolaget dels genom anmodan per telefon och dels genom brevinkasso förmå vederbörande att betala. En mindre del underlåter helt att betala. (Se tabell 4:2.) Den omständigheten att SL infört systemet med kontrollavgift innebär dock inte att man generellt anser sig böra avstå från att polisanmäla upptäckta fall av »tjuvåkning». Tidigare ansåg man att polisanmälan regelmässigt borde göras, då det var fråga om återfall. Numera undviker man dock i stor utsträckning att koppla in polisen. Endast om förfarandet satts i system (t.ex. genom att plocka upp bortkastade, redan begagnade biljetter och använda dem för SOU 1973: 13

Tabell 4:2 Betalning av kontrollavgiften (SL) 1969

1970 Antal krav på kontrollavgift

28.772 Därav Avgiften erlagd Ärendet avskrivet/makulerat Avgiften obetald

20.652 (83,2 %) 2.362 4.151

20.803 (76 %) 1.731 6.238

nya resor, förfalska biljetter eller s.k. 50kort) eller om det är fråga om annat allvarligare missbruk, överlämnas ärendet till polisen. Under 1/7—25/11 1971 polisanmäldes åtta personer för sådana kvalificerade snyltningsbrott. Det är emellertid i de flesta fall svårt att avgöra om en person, som påträffas utan att inneha giltigt färdbevis, gjort sig skyldig till snyltning. Dennes invändning att biljetten gått förlorad kan från straffrättslig synpunkt inte lämnas utan avseende. Innehar resenären en felmarkerad eller omarkerad biljett kan han påstå att det föreligger personalfel, vilket i så fall måste närmare utredas. Det torde i allmänhet också vara svårt att visa att en resenär begagnat sig av »plockad» eller till sig obehörigen överlåten biljett. Andra fall då man kan göra gällande att det föreligger snyltning inträffar, när trafikant färdats utöver färdbevisets giltighetsområde, s.k. överåkning. Även här kan dock subjektiva invändningar åberopas som utesluter straffansvar (t.ex. misstag i fråga om avstigningsstation). Antagligen förhåller det sig så att en mycket stor del av de fall som leder till uttagande av kontrollavgift inte fyller rekvisiten för brottslig gärning. Området för polisanmälan blir därför snävt avgränsat. Vidare synes den allmänna uppfattningen vara att sådan anmälan i de allra flesta fall kan undvaras även om förutsättningar finns för straffrättsligt ingripande. Kontrollavgiften kommer i dessa fall att ersätta straffet.

SOU 1973: 13

4.1.4.2 Göteborgs spårvägar Bland andra trafikföretag som infört systemet med kontrollavgift kan nämnas Göteborgs spårvägar. I den av länsstyrelsen fastställda taxan finns intagen en föreskrift enligt vilken »resande, som vid kontroll påträffas utan giltig färdbiljett eller annat giltigt färdbevis må avkrävas en särskild avgift — kontrollavgift — vilken berättigar till fortsatt resa med samma vagn längst till linjens ändhållplats. Kontrollavgiften skall utgöra 10 kronor för den som vid kontroll färdas längre än biljetten medger och 30 kronor för den som vid kontroll saknar i övrigt giltigt färdbevis. En expeditionsavgift av 5 kronor skall erläggas då kontrollavgiften ej betalas i omedelbar anslutning till resan». Kontrollen vid Göteborgs spårvägar utförs av personal som utbildas internt inom företaget. Kontrollanterna är dels uniformerade, dels — till ca 75 procent — civilklädda under tjänsteutövningen. Under år 1971 kontrollerades tillhopa 1 298 406 passagerare. 21 851 fall av fuskåkning — dvs. 1,68 procent av de kontrollerade — upptäcktes, varav 89,8 procent avsåg färd utan färdbevis. Kontrollavgift om 10 kronor krävdes i 2 219 fall och en avgift om 30 kronor i 19 632 fall. Enligt instruktionen för biljettkontrollanterna är kontrollens målsättning att söka »stävja det inkomstbortfall, som uppstår vid medveten och/eller omedveten felåkning». Det stadgas vidare att passagerare, som avkrävs kontrollavgift, bör förmås att erlägga avgiften kontant vid kontrolltillfället. 51

Om kontrollavgiften inte erläggs kontant skall namn och adress antecknas och passageraren upplyses om att avgiften inom 10 dagar skall sändas in till något av spårvägens inbetalningsställen, spårvägens kassakontor eller postgiro. I förekommande fall skall legitimationshandling krävas. Saknar passagerare dylik handling och föreligger uppenbar risk för att de lämnade uppgifterna är oriktiga, skall polis tillkallas. Ifråga om äldre pensionärer, minderåriga, passagerare som synbarligen lider av svårt handikapp samt turister uttas inte kontant kontrollavgift. Anteckning görs om vederbörande passagerares namn och adress. Av de personer som avkrävdes kontrollavgift 1971 kunde eller ville 16 706 inte betala kontant. Av dem har 4 426 (26,5 %) betalat efter krav, i 2 989 fall (17,9%) har kravbrevet returnerats, 8 822 (52,8 %) har underlåtit att betala, 310 (1,8 %) har avskrivits och 159 (1,0%) har i efterhand uppvisat kort, varigenom företaget avstått från att ta ut avgiften. Enligt överenskommelse som träffats mellan Göteborgs spårvägar och polisens bedrägerirotel skall polisanmälan för bedrägligt beteende endast ske i sådana fall, da resande under de två senaste åren vid sex restillfällen ertappats av kontrollant utan giltigt färdbevis. Under 1971 noterades 1 077 passagerare för kontrollavgift två gånger, 357 passagerare tre gånger och 261 passagerare fyra gånger eller däröver. Samma år dömdes 12 personer av Göteborgs tingsrätt för buss/spårvägssnyltning. Under perioden 1/1—16/3 1972 förelåg 62 fall där nämnda förutsättning för polisanmälan var för handen. Enligt den instruktion för biljettkontrollanter, som upprättats av trafikdriftavdelningen vid Göteborgs spårvägar, skall — om ett kontrollärende bedöms vara allvarligt — skriftlig rapport lämnas även om kontrollavgift erlagts vid kontrolltillfället. I förekommande fall skall om möjligt bevismaterial säkras och vittne anskaffas. Då anmälan görs om misstänkt bedrägligt beteende, skall Göteborgs spårvägar antecknas som målsägande. 52

Det föreligger ett flertal fall där Göteborgs spårvägar fört talan om utbekommande av kontrollavgift (enskilt anspråk) i mål om ansvar för bedrägligt beteende. I vissa fall (t.ex. dom av Göteborgs tingsrätt den 23.9.1971, 8 avd., DB 423) har sådan talan bifallits, varvid domstolen ansett att den skada Göteborgs spårvägar åsamkats i målet (kostnad för anordnandet av kontroll) skäligen kunnat uppskattas till den av länsstyrelsen fastställda kontrollavgiften, 35 kronor. I andra senare domstolsavgöranden (t.ex. dom 28.1.1972, 5 avd., DB 73, och dom 25.2.1972, 5 avd., DB 187) har tingsrätten ogillat åtal för bedrägligt beteende och talan om enskilt anspråk avseende kontrollavgift. Frågan om kontrollavgiftens laglighet har därefter prövats av hovrätten för Västra Sverige, vilken med ändring av tingsrättens domar utdömt avgiften. Dessa fall skall närmare behandlas nedan (s, 79). 4.1.4.3 Andra trafikföretag Som förut nämnts har systemet med kontrollavgift under senare år även introducerats vid andra trafikföretag i landet. Några enhetliga regler för systemets utformning finns dock inte. Det vanliga är att föreskrifter om avgiften tas in i de taxebestämmelser för lokaltrafiken som fastställs av länsstyrelsen. Enligt taxebestämmelserna för Malmö lokaltrafik gäller att resande, som saknar giltigt färdbevis och inte kan ange godtagbara skäl därtill, skall lösa en kontrollbiljett som dateras och undertecknas av trafikförman. Kontrollavgiften är fem kronor. Avgiften tas ut i stället för polisanmälan. I taxebestämmelsen anges vidare att »vägrar resande att på begäran av trafikförman lösa biljett, skall detta antecknas i dagrapporten med uppgift om den resandes namn och adress. Vägrar den resande att lämna sådan uppgift, tillkallas polis efter förvarning därom». I Malmö är sålunda uttagandet av kontrollavgift begränsat till sådana fall där trafikanten ej kan visa upp biljett. Genom anslag i bussar och spårvagnar och genom SOU 1973: 13

Tabell 4:3 Uttagande av kontrollavgift i Malmö.

Antal kontrollerade biljetter Antal »överåkare» Antal resande utan biljett Antal avkrävda kontrollavgifter

138.385 505 27 10

124.407 435 26 6

144.394 673 16 7

126.595 527 62 5

text på biljetten upplyses denne om sin skyldighet att behålla biljetten för att kunna förete den vid kontroll. Däremot uttas inte kontrollavgift vid s.k. överåkning, dvs. längre tur än vad biljetten medger. Om en trafikant ertappas med sådan överåkning tar konduktören ut ny avgift för fortsatt resa. Systemet med kontrollavgift har tillämpats i Malmö sedan 1968. Som framgår av tabell 4:5* förekommer det sällan att sådan avgift tas ut. Däremot är överåkning vanligare. Vid Helsingborgs Trafikverk tillämpas den ordningen att resande stiger på bussarna baktill och betalar färdavgiften framme hos föraren vid avstigningen. Om trafikanten därvid meddelar att han saknar pengar till betalning, får han lämna namn och adress till föraren. Han får en blankett på vilken anges att betalning av färdavgiften skall ske till trafikexpeditionen inom trettio dagar. Om betalning ej sker inom denna tid, uttas en expeditionsavgift om 2 kronor jämte färdavgift. Om den resande krävts i civil ordning utan att göra rätt för sig kan saken anmälas till polis. Det beräknas att ca 2 000 personer om året underlåter att betala färdavgiften i Helsingborg. Av dem betalar ca 1 600 utan krav. Omkring en tredjedel av de övriga som krävs uppger felaktig adress. Företagets förlust blir ca 800—900 kronor per år. Polisanmälan sker så gott som aldrig. 4.1.5 Andra typer av snyltning Bland brottstyper som hänförs till bestämmelsen om bedrägligt beteende enligt 9 kap. 2 § andra stycket BrB märks — utöver de förut nämnda — automatsnyltning, s.k. SOU 1973: 13

plankning och underlåtenhet att göra rätt för sig efter genomgången behandling av t.ex. tandläkare eller frisör. 4.1.5.1 Automatsnyltning Vid de överläggningar som brottmålsutredningen haft med olika myndigheter och organisationer har framgått att automatsnyltning förekommer i relativt stor omfattning. Emellertid anmäls sällan sådana brott till polisen. Anledningen därtill torde främst vara att förutsättningarna att klara upp dem i flertalet fall saknas. 5 Försäljning med varuautomater har ökat kraftigt under de senaste decennierna, vilket bl.a. kan sättas i samband med strukturrationaliseringen inom handeln. Detaljhandelns utredningsinstitut skattade år 1961 antalet varuautomater till drygt 40 000.8 På de flesta håll upplever man dock numera automatmissbruket som ett allvarligt hot mot verksamheten. Enligt vad brottmålsutredningen erfarit är man sålunda inom t.ex. tobaksnäringen i dag mindre benägen att driva automathandel. Åtskilliga tobaksautomater har tagits ned och det förekommer få nyinstallationer. Anledningen därtill är främst att försäkringspremierna med hänsyn till inbrottsriskerna är höga och att denna försäljningsform inte är lönsam. Det * Uppgifterna om förhållandena i Malmö och Helsingborg har lämnats i en uppsats av Hans Nylén, Snyltning och kontrollavgifter, Jur.fak., Lund. 5 1967 polisanmäldes 381 fall av automatbedrägeri, varav 3 försök. Uppklaringsprocenten för fullbordat brott utgjorde samma år 22,67 %. 6 Se betänkande ang. pollettmissbruket, avgett av särskild utredningsman till Finansdep. 1961, stencil. 53

gäller en självrisk om 300 kronor, vilken ofta överstiger värdet av vad som tillgrips vid missbruk. Andra varusortiment — t.ex. sanitetsvaror och preventivmedel — säljs dock i stor utsträckning genom automat. På vissa håll har särskilda »automatshops» inrättats vari erbjuds riklig sortering av matvaror och andra nyttigheter. Under senare år har andra typer av varuautomater med avancerad mekanik fått stor utbredning, t.ex. bensinautomater med sedelintag. Särskilda problem medför sådana automater som tillhandahåller tjänster, t.ex. telefon-, gas- och elautomater. I många fall måste de lämnas utan tillsyn och risken för missbruk är stor. Kännetecknande för många av automaterna är att samma typ av apparat används i stor upplaga. Som exempel kan nämnas parkeringsautomaterna, av vilka det enbart i Stockholm finns närmare 15 000. Dessa apparater är ganska enkla till sin konstruktion och mekanismen är inte särskilt »känslig» för obehöriga mynt o.dyl. En tekniskt mer utvecklad apparat skulle ställa sig alltför dyrbar. Vid en rundfrågning bland gatukontoren i en del städer i landet har det visat sig att det förekommer relativt ofta att felaktiga mynt eller andra obehöriga föremål används i parkeringsautomater. Det förefaller dock som om det främst är i de största städerna som missbruket upplevs som ett problem av större omfattning. I Göteborg fick man vid tömningen av automater under första kvartalet 1972 in ca 1,6 milj. kronor, vilket torde motsvara 3—4 miljoner mynt. Vid tömningarna påträffades 24 000 polletter och främmande mynt. Användningen av polletter har ökat under senare år, då spelautomater kommit i bruk. Gatukontoret i Stockholm har rapporterat betydande problem med automatmissbruket. Man räknar med att automaterna vid tömning ger drygt en miljon kronor i månaden. På grund av att främmande mynt eller eljest obehöriga föremål, på vilka det finns en rik provkarta, stoppas i automaterna uppgår förlusten till ca 12 000 kronor i månaden. Kapsyler från ölburkar (s.k. ölringar) bör54

jade förekomma i parkeringsautomater i augusti 1967. Till en början rörde det sig bara om enstaka exemplar varje dag. Sedan metoden att stoppa ölringar i parkeringsautomater beskrivits i dels en kvällstidning och dels ett tv-program, ökade frekvensen från ca 50 till 600—700 per dag. Det konstaterades att ölringarna till 70 procent gav tid eller föll igenom utan att skada mätaren samt i 30 procent orsakade driftsavbrott. Under första veckan av april 1968 var 14 personer sysselsatta med reparation av automater som skadats genom ölringar. Normalt sköttes servicearbetet av fyra man. Gatukontoret satte i samarbete med polisen in skärpt kontroll av bilister, som parkerade på platser där mätaren visade gul markering, dvs. var ur funktion. Några personer greps på bar gärning. I samtliga fall där misstanke om fusk med ölringar förelåg skedde polisanmälan. Samtidigt togs kontakt med PLM med begäran att konstruktionen av ölringar skulle ändras. En ny modell (kallad »onti»-meter) fördes ut i marknaden. Genom att ölringarna försetts med utbuktningar, passar de inte längre till myntinkastet utan mekanisk bearbetning. De vidtagna åtgärderna medförde att antalet missbruk sjönk till ca 200 per dag i maj—juni 1968 och därefter till ca 100 per dag. Nu är antalet nere i 10—20 per dag. Större omfattning har missbruket med utländska mynt, metallbrickor och polletter. Varje dag inkommer nu 600—700 sådana föremål och detta missbruk tenderar att öka. Eftersom gatukontoret är i färd med att bygga om alla automater till sådana med enbart enkronasinkast, kommer sannolikt ökningen av missbruk med metallplåtar av enkronasstorlek att accentueras. 4.1.5.2 Plankning Man kan allmänt utgå ifrån att s.k. plankning in på nöjesfält, idrottsplatser osv. förekommer i stor utsträckning bland barn och ungdom. Mera sällan torde det däremot förekomma att vuxna människor begagnar sig av denna möjlighet för tillträde till föreSOU 1973: 13

ställningar eller andra evenemang. Någon möjlighet att ens uppskattningsvis ange frekvensen av denna typ av snyltning finns inte. Det står emellertid klart att upptäckten av ett plankningsfall så gott som aldrig leder till polisanmälan, åtminstone inte i storstäderna. Den normala åtgärden blir i stället att den som svarar för ordningen förpassar snyltaren ut från lokalen eller området, om något ingripande överhuvudtaget anses erforderligt. I den mån det blir fråga om polisanmälan torde snyltningen i allmänhet vara förenad med annat brott, t. ex. fylleri eller våldsamt motstånd i samband med gripandet. Vid brottmålsutredningens överläggningar på fältet har från polishåll uppgivits att det i vissa fall kan förekomma att en grupp ungdomar anmäls för plankning, bestående i att de t.ex. tagit sig in på ett nöjesfält utan att lösa biljett. Det är troligt att sådan anmälan sker först sedan det under en längre period konstaterats uppgång i plankningsfrekvensen och det anses nödvändigt att statuera exempel.

kommer det ytterst sällan att fall av denna typ blir polisanmälda. 4.1.6 Sammanfattande synpunkter

Den hittills gjorda genomgången av olika typer av snyltning, som faller under bestämmelsen i 9 kap. 2 § andra stycket BrB, visar att det i stor utsträckning rör sig om relativt vanliga lagöverträdelser. »Tjuvåkning» på tåg eller buss, »plankning» och automatsnyltning torde sålunda praktiseras inom ganska vida kretsar (särskilt i de yngre åldrarna) medan däremot taxi-, restaurangoch hotellsnyltning är mindre utbrett. Av särskilt intresse är emellertid den utpräglade selektion som utmärker de polisanmälda fallen. Från målsägandens synpunkt är det av avgörande betydelse, huruvida vederbörande kan göra rätt för sig eller ej. Bedömer målsäganden redan i samband med att nyttigheten tillhandahållits, att vederbörande sannolikt inte kommer att betala frivilligt i efterhand, så sker i stor utsträckning polisanmälan. Denna selektion kan anses i första hand gälla de sämst lottade. Andra människor ges i stor utsträckning anstånd med betalningen till 4.1.5.3. Snyltning mot serviceutövare senare tidpunkt, då också de flesta betalar. Även andra typer av snyltning än de nu I vilken utsträckning polisanmälan skall gönämnda kan förekomma. Det händer t.ex. ras mot dem som inte kan förmås att på att personer låter betjäna sig på bensinsta- detta sätt självmant göra rätt för sig — ej tion men avviker utan att betala. Det finns sällan lägger målsäganden ner stora andock skäl som talar för att en sådan gär- strängningar för att så skall ske — blir ning bör bedömas som stöld. Däremot har ytterst beroende av målsägandens inställsom förut nämnts till snyltning hänförts det ning. Det tycks dock förekomma målsfallet, att någon underlåter att göra rätt för ägande (t.ex. SJ) som hävdar att om man sig efter att ha tillgodogjort sig viss behand- valt att på egen hand träffa avtal om betalling, tjänst e.dyl., som lämnats under för- ning genom att kunden får underteckna utsättning av kontant betalning. Det nor- betalningsförbindelse så har man därmed mala torde vara att den som utför tjänsten också avstått från möjligheten att polisan(t.ex. tandläkarbehandling) medger patien- mäla saken. Uppfattningen att polisanmälan främst ten eller kunden kredit, om betalning inte kan erläggas omedelbart, och att fordringen drabbar de ekonomiskt och socialt sämst därefter bevakas på civilrättslig väg. Troli- ställda stöds av gjorda undersökningar angen är de flesta människor ej heller med- gående brottsförövarna (jfr kap. 5). Att vederbörandes sociala och ekonomiska vetna om att underlåtenhet att betala i dessa fall kan leda till straffrättsliga påfölj- ställning kan ha avgörande betydelse för om polisanmälan skall ske eller ej, är en der. Såvitt utredningen kunnat utröna före- iakttagelse som torde gälla alla förmögenSOU 1973: 13

Bonden, som blivit spådd av fru Andersson, står i begrepp att avlägsna sig utan att betala. Fru Andersson: — Tänker herrn inte betala? Bonden: — Hör nu, fru Andersson, frua som vet allt som har hänt å som händer å som ska hända, frua ska väl ha klart för sej att jag inga pengar har. (Albert Engström)

Lundström har begärt fyra halva öl och, sen han fått dem, tänker han gå utan att göra min av att likvidera. Då uppstår följande konversation. Fru Andersson. Hörrnu, han tänker väl inte att gå utan att betala? Lundström. — Vasa? Fru Andersson. — Ja säjer att han har inte betalt ölet. Lundström. — Har frun betalt då? Fru Andersson. — Ja visst, har ja betalt'et. Lundström. — Nå då så. Va skulle det tjäna till att vi båda två betalt'et. (Oskar Andersson, OA) 56

SOU 1973: 13

hetsbrott, även om selektionen är särskilt utpräglad vid snyltning. Emellertid har frågan även en rent juridisk-teknisk aspekt. För att en person skall kunna fällas till ansvar för snyltning förutsätts nämligen att vederbörande haft uppsåt att ej göra rätt för sig. Det räcker sålunda inte med att han faktiskt saknat betalningsförmåga, då han krävts på betalningen, eller att han t.ex. inte kan visa upp kvitto på erlagd färdavgift.7 De flesta målsägande vill ej heller påstå att det föreligger något brott, om gästen eller kunden vid betalningstillfället uppger att han t.ex. glömt att ta med sin plånbok, nämligen om vederbörande samtidigt kan lämna tillfredsställande uppgifter om sin sociala status. Kravet på snyltningsuppsåt anses i så fall inte vara uppfyllt. Att det ej förelegat brott bekräftas, menar man, av att den betalningsskyldige gör rätt för sig i efterhand. Men inte alla människor betros med sådant betalningsanstånd. Om den misstänkte snyltaren är socialt nergången och utan pengar, är målsäganden i normala fall inte lika benägen att sätta tilltro till hans uppgift om borttappad eller ej medtagen plånbok. Det ligger då nära till hands att påstå snyltningsuppsåt och vägra betalningsanstånd. I många fall anses här en polisanmälan vara den naturliga åtgärden. En annan iakttagelse gäller den varierande praxis som tycks råda i fråga om målsägandenas benägenhet att polisanmäla upptäckta snyltningsbrott. Vissa hotell- och restaurangkedjor är mycket återhållsamma, då det gäller att koppla in polisen, medan andra polisanmäler i stort sett alla inträffade fall som inte anses ha sin naturliga förklaring. En del begränsar sig till att polisanmäla sådana personer som gripits medan de som smitit och ej kan identifieras går fria. Det finns också de målsägande som begränsar sig till att polisanmäla sådana fall då skadans värde uppgår till visst högre belopp. Vissa lokala variationer i anmälningsfrekvensen kan också föreligga i fråga om samma brottstyp. Man kan sålunda här spåra en skillnad mellan olika städer och SOU 1973: 13

mellan stad och land. Lämnade uppgifter tyder på att man i Stockholm är mindre benägen att polisanmäla taxibedrägerier, eftersom förfarandet medför stora olägenheter i form av tidsåtgång och därmed ekonomisk förlust, medan taxi i Göteborg uppvisar högre anmälningsfrekvens. Naturligtvis har målsägandens intresse av att polisanmäla snyltningsbrott också samband med frågan hur man i allmänhet ser på de mindre förmögenhetsbrotten. Det finns i dag en tendens att söka andra vägar än straffrättsligt ingripande då det gäller att komma tillrätta med mindre lagöverträdelser. Införandet av ett system med kontrollavgift (eller förhöjd färdavgift) vid »tjuvåkning» är ett exempel. Det på vissa orter inom taxi praktiserade förfarandet att ta pant i stället för att polisanmäla vid bristande betalning är ett annat. Bakom införandet av en sådan ordning torde ligga en önskan hos målsäganden att inte behöva besvära polisen och övriga rättsvårdande myndigheter med dessa relativt bagatellartade saker. Det ligger också i målsägandens eget intresse att finna en enklare och bekvämare lösning än det relativt omständliga förfarandet med polisanmälan, som ofta tar dyrbar tid i anspråk och kanske också är förenat med visst obehag. Många gånger är det osäkert om sådan polisanmälan är värd besväret. Då det gäller målsägandens ställning vid snyltningsbrotten bör särskilt observeras att denne — till skillnad från målsäganden vid t.ex. butikssnatteri — i allmänhet har ett oreglerat ersättningskrav, vilket ytterst kan vara anledningen till att saken blir polisanmäld. Den omständigheten att vederbörande betalar för ju ej sällan med sig att målsäganden avstår från att koppla in polisen. Då polisanmälan sker är det vanligt att målsäganden begär att åklagaren skall föra hans talan om enskilt anspråk. Eftersom de personer som polisanmäls i stor utsträckning saknar ekonomiska möjligheter att göra rätt för sig, synes dock talan om enskilt 7 Annat däremot för uttagande av s.k. kontrollavgift (se ovan s. 50).

anspråk i allmänhet vara ganska verkningslös.

vissa data om hans person tas upp, personblad upprättas och att han blir objekt för en förundersökning. Däremot innebär inte upptagandet av brottsanmälan att ett brott 4.2 Polisens åtgärder efter brottsanmälan anses konstaterat — det är ju just den fråSnyltning hör under allmänt åtal och enligt gan som skall utredas under förundersökgällande regler är polisen skyldig att inleda ningen. förundersökning så snart anledning föreAv det sagda framgår dock att procedukommer att anta att ett sådant brott för- ren med upptagande av brottsanmälan vid övats. Det är så gott som alltid genom an- målsägandens personliga besök hos polisen mälan från målsäganden som polisen får kan vara ganska omständlig och tidsödande. misstanke om snyltning. Anmälan kan t. ex. Detta tycks vara en av anledningarna till att ske genom att polis kallas till en restaurang målsägande (t.ex. taxichaufförer) ibland drar där bråk uppstått om notan, eller genom sig för att inställa sig hos polisen med missatt en taxichaufför kör den som vägrar att tänkta, som vägrat att göra rätt för sig. betala till polisstationen. Men målsäganden Man kan också utgå ifrån att polisen inte kan också ge in skriftlig anmälan till poli- är särskilt intresserad av att ta upp anmälan sen och det förekommer ej sällan att så sker och inleda förundersökning i sådana fall, då ganska lång tid efter det påstådda brottet. misstanken avser ett bagatellartat brott och Vissa hotell brukar samla anmälningar på allt tyder på att målsäganden kommer att hög för att sedan lämna in dem gemensamt. tillgodoses genom frivillig uppgörelse eller Som framgår av den tidigare redogörelsen att ärendet ändå kommer att skrivas av på i detta kapitel föregås polisanmälan ofta av ett tidigt stadium av förundersökningen. viss selektion. Då anmälan sker omedelbart Den arbetstid som krävs för registrering efter brottets förövande kan man nära nog och upptagande av polisanmälan bör — alltid utgå ifrån att den misstänkte, som tycker man — kunna tas till vara på bättre vägrat eller inte kunnat betala för sig, ej sätt. ansetts böra betros med kredit. Då anmälan Särskilt i de större städerna, där polisens sker skriftligen i efterhand har målsäganden resurser är hårt ansträngda med utredofta först gett den misstänkte möjlighet att ningar av allvarligare brott, tycks det finnas självmant betala, vilket dock inte lett till ett påtagligt behov av att kunna förenkla resultat. handläggningsrutinen vid mindre brott. Det Den första åtgärd som polisen har att vid- anses också vara betydelsefullt att polisen i taga, sedan brottsanmälan kommit in, är att sitt förhållande till allmänheten kan handdiarieföra ärendet. Anmälan redovisas på lägga vissa uppgifter utan sträng formalism ett särskilt blankettset (oligram) som tar enligt en »mjuk linje». upp data om målsäganden, anmälaren och De möjligheter som enligt polisinstruktioden misstänkte samt en kort beskrivning av nen erbjuds polisen att i vissa lägen underbrottet med angivande av tid och plats. Det låta att rapportera ett brott och i stället låta första bladet i detta blankettset ingår i för- det inträffade passera med en tillsägelse undersökningsprotokollet. Andra blad är (erinran), är utan tvivel ett viktigt led i avsedda för rikspolisstyrelsens register, för strävan att skapa god kontakt mellan polis polisens arkiv och för underrättelse till och allmänheten. Frånsett att ett polisiärt ingripande med rapport och lagföring vid målsäganden om gjord anmälan. Genom denna registrering anhängiggörs alla mindre förseelser är otänkbart i prakärendet och detta skall pågå till dess det tiken, så skulle en sådan alltför nitisk ordavslutats i särskild ordning (genom att det ning här kunna skapa allmän olust och skrivs av hos polisen eller föranleder beslut irritation. av åklagaren i åtalsfrågan). Från den missNär det gäller snyltning och andra mindre tänktes synpunkt medför registreringen att förmögenhetsbrott finns i dag ingen möj lig58

SOU 1973: 13

het för polisen att meddela rapporteftergift. Som tidigare nämnts har brottmålsutredningen föreslagit att fängelse skall utgå ur straffskalan för dessa brott, varigenom institutet skulle kunna tillämpas. Det står klart att det ej sällan inträffar situationer, då polisen skulle vara betjänt av att kunna tillgripa rapporteftergift och därmed avstå från utredning. En sådan situation kan föreligga då ett mindre snyltningsbrott polisanmälts därför att gärningsmannen ej kunnat göra rätt för sig, men uppgörelse träffas på polisstationen. Målsäganden går t.ex. med på att ta pant eller bevilja kredit. Formellt skall polisanmälan tas upp, ärendet registreras och polisförhör hållas innan ärendet kan skrivas av. Detta förefaller många gånger vara en onödig omgång. Hur handlar då polisen i dylika fall? Såvitt brottmålsutredningen kunnat finna föreligger här ingen enhetlig handlingslinje. På vissa håll driver polisen hårt den linjen att polisanmälan alltid skall tas upp och ärendet ha sin gång, oavsett om saken görs upp mellan parterna. På andra håll anses betalningen i efterhand ofta motivera att ärendet skrivs av. Den sistnämnda uppfattningen tycks bl.a. råda i de största städerna, där polisen av praktiska skäl ansett sig böra förenkla handläggningsrutinen vid mindre lagöverträdelser. Då en taxichaufför, som utsatts för snyltning, kört gärningsmannen till polisen, är det vanligt att polisen låter parterna vänta utanför receptionen, varvid man avstår från att diarieföra någon anmälan, eftersom man räknar med att saken skall kunna klaras upp utan rättsingripande. I detta läge spelar polisen ofta en aktivt medlande roll och ser som sin uppgift att försöka tala den misstänkte till rätta. I åtskilliga fall lyckas man också nå fram till en lösning (t.ex. bestående i att taxiföraren nöjer sig med en pant och passagerarens löfte om att betalning skall erläggas vid senare tidpunkt), varvid brottsanmälan aldrig behöver tas upp och registreras. Leder emellertid denna informella handläggning inte till resultat, förs den misstänkte »innanSOU 1973: 13

för skranket», anmälan registreras och ärendet måste ha sin gång enligt gällande rutin. Inom vissa polisdistrikt anser sig polisen kunna gå ännu längre i informell handläggning av anmälda brott. Då en anmälan kommer in gör polisen en minnesanteckning men väntar med att registrera ärendet till dess man konstaterat, att den anmälde inte betalat för sig i efterhand. Polisen kan på detta sätt »ligga på» anmälan i flera dagar. I allmänhet tar målsäganden kontakt med polisen och meddelar att betalning ägt rum men det förekommer också att polisen själv arbetar för att uppgörelse skall ske. Står det klart att målsäganden inte längre har något anspråk, rivs minnesanteckningen och någon anmälan kommer aldrig in i kriminalstatistiken. Visar det sig emellertid efter en tid att skulden förblivit oreglerad, diarieförs anmälan och brottet utreds i vanlig ordning. Det finns inga uppgifter om hur vanligt detta förfaringssätt med fördröjd anmälan är, men sannolikt praktiseras det på många håll med målsägandenas goda minne. Hotet om polisanmälan kan vara ett effektivt påtryckningsmedel då det gäller att förmå gärningsmannen att göra rätt för sig och detta hot måste bli särskilt påtagligt, om anmälan hålls vilande på polisstationen. Anledningen till att polisen i vissa fall agerar på detta informella sätt torde vara att polisen inte är benägen att betrakta underlåtenheten att betala som något brott, då betalningen sker i efterhand. 4.3

Polisutredningen

I och med att polisanmälan tas upp, inleds förundersökningen. Som förut nämnts händer det ej sällan att den misstänkte tas in på polisstationen i samband med polisanmälan, antingen genom att han hämtas av polisen eller genom att han förs dit av målsäganden. Härigenom ges förutsättningar att omedelbart hålla det första förhöret. Gjorda undersökningar visar att den misstänkte i relativt stor utsträckning förnekar snyltningsbrott under förundersökningen. För att ett sådant brott skall anses föreligga måste 59

dels de objektiva rekvisiten vara uppfyllda (begagnandet av nyttigheten, tillhandahållandet mot kontant betalning, underlåtenheten att betala) dels skall gärningsmannen ha snyltningsuppsåt. Invändningarna hänförs ofta till detta subjektiva rekvisit. Det förekommer att den misstänkte gör gällande att han hela tiden avsåg att göra rätt för sig men att han vid betalningstillfället upptäckte att han glömt eller tappat plånboken, ej hade pengar innestående på checkkontot e.dyl. Kan den som gör sådana invändningar dessutom visa att han kan skaffa fram pengar och göra rätt för sig, anses det vara svårt att styrka brottsuppsåt. Det torde därför föreligga relativt stort utrymme för avskrivning av anmälda snyltningsbrott. Eftersom polisen i de flesta fall leder förundersökningen, kan polisen också själv avgöra om förutsättningar finns för sådan avskrivning. Beslut om avskrivning kan meddelas omedelbart i samband med det första förhöret med den misstänkte. Enligt den i kap. 5 redovisade undersökningen av hotell-, restaurang- och taxibedrägerier i Stockholm 19678 svarade det gjorda urvalet av inkomna anmälningar mot 540 sådana brott, varav polisen klarade upp 434 (80,4 procent). Av de uppklarade fallen blev 84 (19,4 procent) avskrivna under förundersökningen. Det framgår att 64 (76,2 procent) av de avskrivna fallen föregåtts av frivillig betalning, i 12 fall (14,3 procent) hade betalning ej erlagts och i 8 fall (9,5 procent) saknades uppgift om eventuell betalning. Avsevärt högre avskrivningsprocent tycks föreligga i Malmö enligt den gjorda undersökningen »Snyltningsbrottens behandling inom Malmö polisdistrikt». 0 Av 311 anmälningar om hotell-, restaurang- och taxisnyltning år 1967 klarades 217 upp. Av dem skulle 135 (62 procent) ha skrivits av under förundersökningen. Det framgår också att avskrivningsbesluten i stor utsträckning här haft samband med att den misstänkte gjort rätt för sig i efterhand. I 65 av 69 avskrivna anmälda taxisnyltningar har den misstänkte betalat körlegan hos polisen, varefter ärendet skrivits av med anteckning att brott ej 60

förelegat. Motsvarande har gällt 43 av ^6 avskrivna anmälningar om restaurangsny.tning. Den konstaterade skillnaden melkn Stockholm och Malmö kan möjligen bero på att stockholmspolisen i större utsträckning försöker klara upp saken utan att polisanmälan registreras, varför antalet fcrmella avskrivningsbeslut blir mindre. Dst kan också vara så att polisen i Stockholm i högre grad överlåter åt åklagarna att meddela avskrivningsbeslut. 4.4 Åklagarens snyltningsbrott

handläggning

av

Med hänsyn till det på vissa håll praktiserade avskrivningsförfarandet hos polisen kan man vänta att — åtminstone i storstäderna — relativt få fall av snyltning kommer till åklagarens prövning efter avslutad förundersökning. Den förut åberopade stockholmsundersökningen tyder dock på att polisen, sedan väl anmälan tagits upp och förundersökning inletts, i flertalet fall låter åklagaren avgöra åtalsfrågan. Betydligt vanligare tycks det vara att malmöpolisen själv skriver av ärendena under förundersökning. Man kan dock utgå ifrån att polisen på de flesta håll i landet är restriktiv i fråga om att skriva av anmälda snyltningsfall. Enligt stockholmsundersökningen skulle 17,1 procent av de år 1967 anmälda och uppklarade hotell-, restaurang- och taxibedrägerierna ha skrivits av efter förundersökningen (19,4 procent skrevs av under fu). Vid brottsmålsutredningens sammanträden med åklagarmyndigheter har uppgivits att skäl till avskrivning ej sällan föreligger även då den misstänkte förnekar snyltningsuppsåt men det utreds att han i efterhand gjort rätt för sig, alltså fall som polisen på vissa håll anser sig kunna skriva av under rubriken »ej brott». Andra skäl kan vara att den misstänkte varit i sällskap med andra

64.

»Stockholmsundersökningen», se nedan s. Se nedan s. 64. SOU 1973: 13

t. ex. på restaurang och uppgivit att någon av de övriga i sällskapet förklarat sig skola betala notan. Ytterligare kan nämnas det fallet att den anmälde förklarat sig av någon anledning inte vara skyldig att betala, t.ex. därför att beställningen inte varit rätt utförd, att en taxiförare kört för lång väg osv. Det anses ofta vara svårt att styrka snyltningsuppsåt i sådana och andra liknande fall, i alla händelser om invändningen inte helt kan antas sakna grund. Tydligt är att åklagaren ofta inte anser sig kunna lämna utan avseende sådana förklaringar samt att det har betydelse för hans bedömning i vad mån den misstänkte haft ekonomiska möjligheter att göra rätt för sig. Det sagda bidrar till att de personer som åtalas för hotell-, restaurang- och taxisnyltning till stor del är sådana som lever under oordnade förhållanden, uppvisar tidigare kriminalitet och är medellösa, omständigheter som ensamma eller tillsammanstagna anses tala mot den misstänktes uppgifter att han handlat utan snyltningsuppsåt. Då åklagaren funnit att det föreligger brott och någon skäligen kan misstänkas ha förövat detta — därmed saknas förutsättningar för avskrivning — skall åklagaren ta ställning i åtalsfrågan. Det kan i vissa fall finnas skäl till att underlåta åtal. Enligt uppgifter från den allmänna kriminalstatistiken10 meddelades år 1970 i hela landet beslut om åtalsunderlåtelse mot 346 personer, fördelade enligt följande. Åtalsunderlåtelse 2 %BrB

för brott mot 9 kap.

Lagstadgande

A n tal

1964 års lag om unga lagöverträdare 69 § barnavårdslagen 20 kap. 7 § p. 1 RB 20 kap. 7 § p. 2 RB 20 kap. 7 § p. 4 RB 57 § nykterhetsvårdslagen

119 19 13 106 42 47 346

Antalet beslut om åtalsunderlåtelse uppgick till nära en fjärdedel av antalet avdömda fall. Förhållandet är ungefär detSOU 1973: 13

samma vid snatteri. Av intresse är att se att antalet beslut enligt 20 kap. 7 § p. 1 RB — dvs. sådana fall där påföljden kan antas bli böter och lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt — förekom relativt sällan.11 Ej heller tycks det vara särskilt vanligt att 57 § NvL tillämpas, trots att mycket tyder på att snyltningsklientelet till stor del består av alkoholberoende personer. Man kunde vidare vänta sig att antalet åtalsunderlåtelser jämlikt 1964 års lag skulle vara större med hänsyn till att åtskilliga snyltningsbrott begås av ungdomar av okynne (t. ex. plankning, smitning från avgift). Förklaringen kan emellertid vara att sådana snyltningsbrott i liten utsträckning kommer till åklagarens prövning. De snyltningsbrott som åklagaren har att ta ställning till är i stort sett bara hotell-, restaurang- och taxibedrägerier. Snyltning som är att hänföra till bedrägligt beteende faller numera under strafföreläggandets tillämpningsområde. Eftersom brotten i stor utsträckning avser mindre belopp och då relativt låga böter här bör vara den adekvata påföljden, kan man vänta att strafföreläggandet också får stor utbredning. Så tycks dock inte vara fallet. En av brottmålsutredningen företagen undersökning avseende avdömda fall 1970 visar att i Malmö förekom 4 fall av strafföreläggande medan tingsrätten avdömde 27 fall där värdet understeg 100 kronor. Det kan finnas många anledningar till att strafföreläggandet i praktiken bara tillgrips i begränsad omfattning vid detta brott. En stor del av dem som åtalas för snyltning förnekar brott, varför de sannolikt ej heller är beredda att godkänna ett föreläggande. 10 Kriminalstatistik 1970 del 2. Domstols- och åklagarstatistik. 11 Enligt nyligen genomförd ändring i åklagarinstruktionen (SFS 1972:23) är rätten att meddela åtalsunderlåtelse jämlikt 1964 års lag eller 20: 7 p. 1 RB, då svårare straff än böter stadgas för brottet, ej längre enbart förbehållen överåklagare eller chefsåklagare. Genom att även lägre åklagare erbjudits denna möjlighet kan man vänta sig en viss ökning av institutets tillämpning (Jfr RÅ:s cirkulär nr. C 70). Nämnas bör också de materiella ändringar i stadgandet som genomförts 1.7.1971 (jfr RÅ:s cirkulär nr. C 67).

Vidare förutsätts för en tillämpning av institutet att målsäganden inte förklarat sig skola föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet. Vid snyltning är det emellertid vanligt att målsäganden för sådan talan eller uppdrar åt åklagaren att ombesörja detta. Ytterligare en förklaring till strafföreläggandets relativt begränsade användning kan vara att åtalet omfattar även andra brott än den aktuella snyltningen. Stockholmsundersökningen visar att ca två tredjedelar av de dömda personerna har åtalats och dömts för mer än ett brott. Det normala torde sålunda vara att åklagaren väcker åtal vid domstol, om han finner att brottet bör beivras. Strafföreläggandet används i stort sett endast då brottet avser plankning, tjuvåkning eller mindre taxisnyltning. 4.5 Domstolens

avgörande

I detta kapitel har utredningen velat belysa den selektionsprocess som pågår från det att gärningen förövas och fråga uppkommer om polisanmälan till dess åtal väcks vid domstol. Den sista fasen inträder då domstolen dömer i målet. Stockholmsundersökningen ger en föreställning om hur betydande avtrappningen blir. Urvalet avsåg 540 polisanmälda brott. 106 av dem kunde inte klaras upp. De övriga 434 fördelades enligt följande:

Avskrivna under förundersökning Avskrivna efter förundersökning Åtalsunderlåtelse Åtalet ogillat Den misstänkte dömd Åtal men ännu ej dom Uppgift saknas

Antal

Procent

19,4

74 20 38 190 18 10

17,1 4,6 8,8 43,8 4,1 2,3

100,0

Omkring hälften av de polismanmälda blir sålunda lagförda. Som tidigare nämnts sker detta så gott som alltid genom att åtal väcks vid domstol. 62

Resultatet av malmöundersökningen visar en ännu kraftigare nertrappning. Av 319 anmälda brott kunde 217 klaras upp. 135 skrevs av hos polisen och 82 överlämnades till åklagaren. Endast 34 av dem ledde till lagföring och dom. Som tidigare nämnts förekommer det relativt sällan att snyltning med allmänt trafikmedel polisanmäls. Man kan alltså förutsätta en betydande selektion innan sådant brott kommer till polisens kännedom. En undersökning som gjorts inom SJ distriktsstyrelse av 120 polisanmälda gratisåkare 1969—1970 visar att 20 procent av ärendena skrivits av, 24 procent lett till åtalsunderlåtelse, 3 procent medfört ogillat åtal samt 53 procent medfört fällande dom för bedrägligt beteende. Hälften av de dömda har fått böter, hälften har dömts till annan påföljd för ytterligare brott utöver snyltning. I betänkandet Snatteri (s. 163 ff) redovisades en av brottmålsutredningen gjord undersökning av avdömda fall av snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt 1968. Denna undersökning tog sikte på sådana personer som enbart dömts för ett eller flera mindre förmögenhetsbrott eller sådant brott i kombination med annat rent bötesbrott. Undersökningen visade att 791 dömts för enbart bedrägligt beteende (varav 576 avsåg snyltning), 2 för bedrägligt beteende jämte undandräkt och 153 för bedrägligt beteende (varav 103 avsåg snyltning) jämte annat bötesbrott, tillhopa alltså 946 fall. Av de 679 personer som dömdes för snyltning fick 3 fängelse, 1 skyddstillsyn och 10 överlämnades till särskild vård. I 41 fall tillämpades 34 kap. 1 § BrB (dvs. domstolen förordnade att tidigare ådömd påföljd skulle avse även det nu aktuella brottet). Övriga dömdes till böter. Tydligen uppfattas snyltningsbrott så gott som alltid som ett bötesbrott, om det med hänsyn till värdet och övriga omständigheter är att bedöma som bedrägligt beteende. Emellertid förekommer ej sällan att åtalet omfattar även andra brott än snyltning, vilket medför att andra påföljder än böter blir vanliga. SOU 1973: 13

I stockholmsundersökningen påvisades att av 190 ådömda hotell-, restaurang- och taxibedrägerier föranledde 22 procent fängelse, 19 procent skyddstillsyn, 4 procent internering, 13 procent överlämnades till särskild vård, 2 procent villkorlig dom samt 41 procent böter. Det framgick också att i endast 63 av de avdömda fallen (33,2 %) var snyltningsbrottet inte förenat med annat brott. Bilden stämmer väl med den tidigare gjorda iakttagelsen att de snyltningsfall som avgörs av domstol i stor utsträckning begås av personer med annan kriminell belastning. Detta torde också vara en bidragande orsak till att åtskilliga av dessa fall inte kan klaras upp utan rättsingripande.

SOU 1973: 13

5.1 Förövarna av snyltning

Undersökningar

Den allmänna kriminalstatistiken 1 ger endast knapphändiga upplysningar om personerna bakom snyltningsbrotten. Där lämnas visserligen uppgifter om antalet personer i olika åldrar som gjort sig skyldiga till uppklarade hotell-, restaurang- och taxibedrägerier samt automatbedrägerier. Vi får också veta hur många personer det är som dömts för brott mot 9 kap. 2 § BrB (dock ej hur många av dem som hänförs till andra stycket, dvs. förövat snyltning) samt i hur många fall och på vilka grunder åklagare beslutat underlåta åtal för sådana brott. I övrigt är informationerna om brottsförövarna sammanförda under beteckningen »bedrägeribrott» och ger alltså inga speciella data om snyltningsbrotten. De önskvärda informationerna måste därför sökas i andra källor. Under de senaste åren har vid de juridiska fakulteterna utförts vissa undersökningar av snyltningsbrotten i form av s.k. fördjupningsuppsatser (tillämpade studier). Bland dem har brottmålsutredningen uppmärksammat följande som inriktats på studium av brotten och brottsförövarna: 1. Olle Örnström, Hotell-, restaurangoch droskbedrägerier anmälda i Stockholm 1967. Kriminalvetenskapliga institutet vid Stockholms universitet (i detta betänkande benämnd »stockholmsundersökningen»). 2. Björn Ryfors, Snyltningsbrottens be64

handling inom Malmö polisdistrikt. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet. (Avser till polisen anmälda brott 1967.) 3. Staffan Tellenbach, Snyltningsbrottens behandling i ett polisdistrikt, en fältundersökning. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet. Örnströms undersökning bygger på ett slumpmässigt urval av de anmälningar om hotell-, restaurang- och taxibedrägerier som under 1967 kom in till polisen i Stockholm. Vid genomgången av polisregistret fann han 973 sådana anmälningar. Genom att välja ut varannan anmälan erhöll han 486 stycken. Dessa kunde han med hjälp av aktnumren spåra till hos polisen bevarade förundersökningsprotokoll. Upplysningar om brotten och de misstänkta personerna hämtades ur dessa protokoll. Beträffande personer som ansetts skyldiga till brott införskaffades kompletterande uppgifter från åklagarmyndigheten och ur kriminalregistret. Materialet överfördes på hålkort, sorterades och räknades maskinellt. Brottmålsutredningen har ansett att denna undersökning, som utförts på ett från statistisk-sociologisk synpunkt betryggande sätt, ger tillräckliga informationer om snyltningsklientelet från de aspekter som utredningen har att bevaka. Framställningen i

1 Kriminalstatistik del 1 Polisstatistik, del 2 Domstols- och åklagarstatistik. SOU 1973: 13

detta kapitel kommer därför att i stort sett bygga på denna undersökning. I den mån data från de andra undersökningarna redovisas, kommer detta särskilt att anges. Vid de överläggningar som utredningen hållit med företrädare för rättsvårdande myndigheter och berörda intresseorganisationer har lämnats en del allmänna uppgifter om klientelet, dock utan anspråk på vetenskaplig exakthet. Sådana upplysningar har ytterligare verifierat de av Örnström framlagda resultaten och kan på vissa punkter komplettera lämnade data.

5.2 Vissa

reservationer

Den bild vi får av snyltningsklientelet grundas på den registrerade brottsligheten, dvs. brott som anmälts till och registrerats av polisen. I föregående kapitel har utredningen påvisat att åtskilliga fall av snyltning aldrig kommer till polisens kännedom eftersom målsäganden själv klarar upp saken eller av olika skäl inte vill polisanmäla. Denna oregistrerade brottslighet är särskilt stor vid vissa typer av snyltning (t. ex. »tjuvåkning» på tåg) där det hör till ovanligheterna att polisanmälan sker, särskilt på sådana orter där man skapat ett eget sanktionssystem i stället för straffet. Det sagda medför att man på goda grunder kan anta att uppgifterna om de polisanmälda och lagförda snyltarna inte är representativa för det verkliga klientelet av snyltare. Som framhållits i föregående kapitel förekommer här en utpräglad selektionsprocess, enligt vilken gärningsmannens ekonomiska (och sociala) villkor har avgörande betydelse för frågan, om underlåtenhet att betala kontant skall leda till straffrättsliga åtgärder. Kanske förhåller det sig så att ett av brottsrekvisiten för snyltning, som innebär att gärningsmannen ej gör rätt för sig vid betalningstillfället, i verkligheten jämställts med allmän insolvens. Därmed skulle den som kan skaffa fram pengar aldrig riskera att göra sig skyldig till snyltning. Denna fråga skall särskilt beaktas i den följande genomgången. SOU 1973: 13 5

Det bör vidare framhållas att den refererade undersökningen avser förhållandena i Stockholm och att det inte kan uteslutas att situationen är något annorlunda i andra orter eller att det i övrigt förekommer lokala variationer i fråga om klientelets sammansättning. Snyltning är inte bara ett storstadsfenomen. Antalet polisanmälda hotell-, restaurang- och taxibedrägerier uppgick år 1969 i kommuner med mer än 50 000 invånare till 2 938 medan antalet i landet i övrigt var 1 328. Samma år klarade polisen i de nämnda kommunerna upp 1 993 brott medan antalet uppklarade brott i landet i övrigt var 823. Det kan också förhålla sig så att just snyltningsbrottet eller vissa typer av detta brott relativt sett oftare i mindre orter än i storstäderna leder till polisanmälan, t.ex. därför att polisen på mindre orter har större möjligheter att klara upp sådana brott. Vid brottmålsutredningens överläggningar med företrädare för taxinäringen har framkommit synpunkter i denna riktning. Det har också framhållits att polisen i en del större städer inte anser sig kunna ägna tid och resurser åt vissa typer av snyltning, t.ex. plankning, medan man på andra håll tar upp och utreder även sådana brott. Ytterligare en reservation bör göras i fråga om utvärderingen av det insamlade materialet. Det är i huvudsak hotell-, restaurang- och taxibedrägeriet som behandlas medan däremot uppgifter om övriga typer av snyltning i stort sett saknas. Det står emellertid klart att de data som hänförs till hotell-, restaurang- och taxisnyltare inte utan vidare kan appliceras på sådana personer som t.ex. gör sig skyldiga till tjuvåkning eller plankning. 2

2 Plankning begås till stor del av barn. Gjorda undersökningar av den faktiska brottsligheten bland skolbarn visar att detta brott har mycket hög frekvens. Enligt Elmhorn (SOU 1969: 1 s. 62) uppgav 83,6% att de gjort sig skyldiga till plankning. Resultatet från enkätundersökningen i Örebro (Olofsson: Självdeklarerad brottslighet bland pojkar i grundskolans årskurs 9) ger liknande resultat: 71 % uppger att de smitit in på bio, idrottsplats — en tredjedel av dem har gjort detta mer än 10 gånger.

5.3 Skadans värde vid snyltning Såsom tidigare påpekats är snyltningsbestämmelsen i 9 kap. 2 § andra stycket BrB så konstruerad att den även skall täcka brott som inte är att bedöma som ringa. Brottet kan t.ex. med hänsyn till skadans värde straffbeläggas såsom för bedrägeri. Det framgår emellertid att det egentligen endast är vid hotellsnyltning som skadans värde överstiger 150—200 kronor, alltså där gränsen mellan bedrägligt beteende och bedrägeri passeras. Vid restaurangsnyltning och framför allt vid taxisnyltning är det i allmänhet fråga om ringa belopp. Dessa brott är — om man enbart ser på skadans värde — ofta av ringa beskaffenhet. Det sagda belyses av tabell 5:1 nedan. I de fall, då den misstänkte åtalats och dömts för brottet (190 fall) eller meddelats åtalsunderlåtelse (20 fall) ligger värdet i drygt 50 procent under 200 kronor vid hotellsnyltning, i drygt 50 procent under 50 kronor vid restaurangsnyltning och i närmare 75 procent under 20 kronor vid taxisnyltning. Trots att snyltningsbrotten sålunda i flertalet fall avser mindre belopp visar det sig att de som dömts för brottet till 93,9 procent saknat möjlighet att betala för sig vid anmälningstillfället och att endast en liten del av dem (4,3 procent) betalat under tiden fram till domen. Möjlighet att betala har

Tabell 5:1 Skadans värde vid avdömda 3 fall av snyltning (stockholmsundersökningen). Värde

Hotell %

Rest. %

Taxi %

under 500 kr under 200 kr under 100 kr under 50 kr under 20 kr under 10 kr

93,5 58,7 15,2

100,0 98,7 88,5 57,7 12,8 1,3*

100,0 97,5 96,2 92,4 73,4 29,1

8,7

2,24

—

3 Här och i fortsättningen innefattas »avdömda fall» även sådan där åklagaren meddelat åtalsunderlåtelse. 4 Avser ett fall.

däremot flertalet av de personer haft mot vilka brottsanmälan inte lett till fällande dom, därför att målet avskrivits under eller efter förundersökningen eller åtalet ogillats. I föregående kapitel har också visats att dessa personer ej sällan frivilligt gjort rätt för sig efter det att polisanmälan ingetts. De avdömda snyltningsbrottens ringa ekonomiska värden kan, i betraktande av att så få av de dömda gjort rätt för sig i efterhand — varigenom åtal sannolikt ofta skulle ha kunnat undvikas — vara ett tecken på att de som hamnar inför domstol till stor del tillhör ett socialt nergånget klientel.

5.4 Uppgifter angående

personerna

Stockholmsundersökningen visar att av 164 personer, som dömts för hotell-, restaurangoch taxisnyltning 1967, hade 139 (84,8 procent) gjort sig skyldiga till endast ett sådant brott. Dessa personer hänförs i det följande till grupp I. De övriga 25 personerna som dömts för mer än ett snyltningsbrott hänförs till grupp II. I fråga om könsfördelningen framgår att närmare en femtedel av de dömda snyltarna i båda grupperna är kvinnor, alltså en ganska normal fördelning vid förmögenhetsbrott. Det kan dock nämnas att man vid butikssnatteri räknar med betydligt högre andel kvinnor, upp till 40 procent. 5 Åldersfördelningen redovisas i tabell 5:2. Något mer än en femtedel av de dömda i grupp I är under 25 år, drygt en tredjedel över 40 år och något mer än hälften mellan 30 och 50 år. I grupp II är närmare hälften mellan 40 och 50 år. Här föreligger alltså en klar förskjutning mot högre åldrar. Antalet personer under 20 år är i båda grupperna ca 8 procent. Enligt den allmänna befolkningsstatistiken gäller i fråga om civilstånd att ca 2/3 i åldrarna över 15 år är gifta, drygt 1/4 ogifta samt resten änklingar/änkor och skilda.

6 Se betänkandet Snatteri s. 81 ff. SOU 1973: 13

Tabell 5:2 Åldersfördelningen vid avdömda brott (stockholmsundersökningen). Ålder /Är —15 15—17 18—20 21—24 25—29 30—34 35—39 40—49 50—59 60—

Grupp II

Grupp I Antal

%

Antal

%

Antal

5 7 20 24 15 26 25 13 4 139

3,6 5,0 14,4 17,3 10,8 18,7 18,0 9,4 2,9 100,0

1 1 1

4,0 4,0 4,0

6 8 21 24 17 29 37 16 6 164

—

Grupp II

Grupp [ N

%

N

%

55 16 2 29 37 139

39,6 11,5 1,4 20,9 26,6 100,0

8 7

32,0 28,0

—

9 1 25

—

36,0 4,0 100,0

Som framgår av uppställningen saknas uppgift i drygt en fjärdedel av personerna i grupp I. Om man enbart tar med de fall där säkra uppgifter lämnats om civilståndet blir andelen här ogifta 53,9 procent och frånskilda 28,4 procent medan endast 15,7 procent är gifta. Av särskilt intresse är att notera den påfallande höga andelen av ogifta och frånskilda. Det kan i detta sammanhang nämnas att en undersökning av den sociala situationen hos dem som omhändertagits och dömts för fylleri 1959 visat att endast 27 procent var gifta.6 I brottmålsutredningens undersökning av snatteriklientelet 7 kunde konstateras att antalet utländska medborgare var relativt högt (13—23 procent). Dock fanns anledning att tro att de flesta av dem var tillfälliga besökare i riket. Vad beträffar de personer, som SOU 1973: 13

—

2 3 12 3 2 25

Fördelningen i fråga om snyltningsklientelet framgår av följande uppställning.

ogifta gifta änka/änkling skilda uppg. saknas

Totalt

8,0 12,0 48,0 12,0 8,0 100,0

% 3,7 4,9 12,8 14,6 10,4 17,7 22,6 9,8 3,7 100,0

gör sig skyldiga till snyltning, har företrädare för hotell- och restaurangnäringen uttalat för utredningen att just hotellsnyltarna i ganska stor utsträckning är utlänningar, som tillfälligt vistas i landet. Stockholmsundersökningen visar dock att andelen utlänningar inte skulle vara påfallande hög. I grupp I är 8,6 procent utlänningar, varav hälften från Danmark, Norge och Finland. I grupp II är andelen utlänningar 16 procent, samtliga från de nämnda länderna. Man kan emellertid inte utesluta att hotellen ofta avstår från att polisanmäla utländska turister, som gör sig skyldiga till hotellsnyltning, t.ex. därför att dessa lämnat landet, då sådan anmälan aktualiseras, varigenom åtgärden bedöms vara meningslös. Några säkra data om yrke och anställning ges inte, eftersom man här endast kan bygga på de tilltalades egna uppgifter i polisprotokollet. Det är en allmän iakttagelse att den som hörs vid polisförhör ej sällan lämnar oriktiga uppgifter om sin sysselsättning — i vissa fall kan det också ligga i den misstänktes intresse att dölja det verkliga förhållandet. Uppgifter som t.ex. »diversearbetare» är därför ganska innehållslösa. Av stockholmsundersökningen framgår att närmare 50 procent är arbetare, 17,7 procent har serviceyrken, 11 procent är tjänstemän 6

Se Bot eller böter, del 2 (SOU 1968: 56) s. 40. 7 Snatteri s. 84. 67

samt övriga är studerande, har konstnärliga eller andra arbeten. Det visar sig att en betydande del (41 procent i grupp I och 64 procent i grupp II) betraktar sig som arbetslösa medan 38,1 procent resp. 16,0 procent uppger fast anställning, 10,1 procent resp. 2 procent är hemmafruar, pensionärer och studerande samt övriga freelancer, företagare och tillfällighetsarbetare. Även i fråga om bostadsförhållandena skiljer sig de båda grupperna. I grupp I har närmare hälften egen bostad och drygt en tredjedel är inneboende eller bor hos föräldrar. Endast en tiondel säger sig sakna bostad. I grupp II däremot är antalet innehavare av egen bostad, inneboende och personer som saknar bostad lika fördelat.

5.5 Vissa snyltningsbrotts alkoholberusning

samband med

Undersökningarna av snyltningsklientelet ger samstämmiga uppgifter om att det finns ett samband mellan alkoholberusning och förövade restaurang- och taxibedrägerier. Av stockholmsundersökningen framgår att över hälften av de personer som begår restaurang- och taxisnyltning är påverkade av alkohol och/eller annat berusningsmedel vid brottstillfället. Ej sällan är berusningsgraden så hög att snyltaren omhändertas för fylleri. Detta gäller enligt stockholmsundersökningen 18 av 42 berusade restauranggäster (23 procent av samtliga för restaurangsnyltning dömda personer). I fråga om taxisnyltarna förekommer 8 fall av fylleri bland 45 berusade personer. Att antalet här relativt sett är lägre än vid restaurangsnyltning kan förklaras av att så gott som alla fall av restaurangsnyltning (87 procent) äger rum på restauranger med fullständiga utskänkningsrättigheter, 10,3 procent på restauranger med vinrättigheter samt att endast 2.6 procent på restauranger utan rättigheter. Uppgifterna om att det råder ett klart samband mellan å ena sidan restaurang- och taxisnyltning samt å andra sidan alkoholoch/eller annan berusning verifieras av fö68

reträdare för restaurang- och taxinäringen. Däremot anses det vara mindre vanligt att den som gör sig skyldig till hotellsnyltning är alkoholpåverkad vid gripandet. Den uppfattningen är allmänt rådande inom branschen att sådana personer som smiter från hotellnotan skiljer sig från dem som gör sig skyldiga till restaurang- och taxisnyltning. Den typiske hotellsnyltaren uppträder världsvant och ger sken av stor säkerhet. Till skillnad från restaurang- och taxisnyltarna förövar han ej sällan brottet tillsammans med annan. Detta bestyrks av stockholmsundersökningen enligt vilken 43,5 procent av hotellsnyltarna, 25,6 procent av restaurangsnyltarna och 12,7 procent av taxisnyltarna förövat brottet i kompanjonskap med annan. Vidare visar undersökningen att endast en av 46 dömda hotellsnyltare enligt polisutredningen varit påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel vid brottstillfället. Det bör dock nämnas att det ej är ovanligt att hotellen väntar med att polisanmäla upptäckta fall av snyltning tills de själva misslyckats med att på egen hand driva in sin fordran. Det första polisförhöret kommer därför i många fall att äga rum relativt lång tid efter förövandet av hotellsnyltningen. I 93,4 procent av de dömda fallen förflyter mer än ett dygn och i 67,4 procent mer än en månad mellan brottet och det första polisförhöret. I fråga om restaurangoch taxisnyltning äger däremot så gott som alltid förhöret rum omedelbart i samband med gripandet eller så snart den misstänkte nyktrat till efter att ha sovit ruset av sig. Stockholmsundersökningen visar sålunda att polisförhöret hålls vid restaurangsnyltning i 82 procent av fallen inom ett dygn från brottets förövande. Vid taxisnyltning gäller detta i 74,7 procent av ådömda fall. 5.6 Kriminell

belastning

Utmärkande för snyltningsklientelet är dess mycket höga kriminella belastning. Närmare 75 procent av dem som hänförs till grupp I förekommer i kriminalregistret (36 procent har mer än fyra tidigare domar). Av det SOU 1973: 13

Tabell 5:3 Antal brott i kriminalregistret hos personer, dömda för snyltning (stockholmsundersökningen). Antal brott

1 ^ 5—9 10—19 20—49 50— Förekommer ej i kriminalreg. Totalt

Grupp I

Grupp II

Totalt

N

%

N

%

N

%

30 18 24 17 14

21,6 12,9 17,3 12,2 10,1

2 1 7 5 7

8,0 4,0 28,0 20,0 28,0

32 19 31 22 21

19,5 11,6 18,9 13,4 12,8

36 139

25,9 100,0

3 25

12,0 100,0

39 164

23,8 100,0

klientel som hör till grupp II förekommer 88 procent i kriminalregistret (56 procent har mer än fyra tidigare domar). Som framgår av tabell 5:3 ovan är närmare hälften av de dömda antecknade i kriminalregistret för 10 brott eller flera. Mer än 1/4 har dömts för 20 brott eller flera. En jämförelse mellan de båda grupperna visar att de som tillhör grupp I har avsevärt högre belastning än den andra gruppen.

SOU 1973: 13

6.1 Straffansvar

Straff eller annan sanktion?

för underlåten

betalning

Den centrala frågan i detta betänkande har blivit att undersöka förutsättningarna för en begränsning av straffbarheten vid vissa mindre egendomsöverträdelser som nu faller under bedrägerikapitlet. Frågan leder in på ett stort och i huvudsak outforskat område. Var skall gränsen gå mellan civilrätt och straffrätt i vad gäller ekonomiska dispositioner och underlåtenheten att uppfylla betalningsförpliktelser? Detta spörsmål ligger visserligen till stor del utanför utredningens uppdrag, eftersom utredningen enbart har att syssla med de mindre förmögenhetsbrotten. Men det är svårt att behandla dessa brott isolerade från förmögenhetsbrotten i övrigt. Snyltningsbestämmelsen är en utväxt från kreditbedrägeriet men stammen är densamma. Av den inledningsvis lämnade rättshistoriska tillbakablicken framgår att gränsen mellan brott och »civil orätt» i nämnda hänseende inte är i sig given. Utvecklingen har emellertid gått mot en allt snävare avgränsning av det kriminaliserade området. Det torde t.ex. numera stå klart att enbart underlåtenheten att omtala att man saknar betalningsförmåga ej är straffbar som bedrägeri. Jfr rättsfallet NJA I960 s. 529 > Även om man i dag övergett äldre tiders uppfattning att försumliga gäldenärer bör straffas eller sättas i »gäldstuga» för att de inte kan betala sina skulder, så finns det 70

onekligen en del relikter kvar i lagstiftningen. Att en gäldenär i vissa fall bär straffansvar för ekonomiska transaktioner, som leder till förluster för borgenärerna, fastslås i 11 kap. BrB om gäldenärsbrott. Detta ansvar når långt när man kommer in på oaktsamhetsbrotten (vårdslöshet mot borgenär) och gränsen för straffbarheten är här ganska flytande. Ett annat exempel på att underlåtenhet att fullgöra betalningsskyldighet under vissa betingelser är straffbar, utgör den nu aktuella bestämmelsen om bedrägligt beteende (snyltning) i 9 kap. 2 § andra stycket BrB. Mot bakgrund av den restriktiva attityd som man numera allmänt tycks inta till kriminalisering av underlåtenheten att fullgöra civilrättsliga förpliktelser har från olika håll ifrågasatts om det är förenligt med nutida värderingar att kriminalisera snyltning. 2 Det kan också förefalla egendomligt att vissa näringsidkare genom denna kriminalisering blir priviligierade i fråga om möjligheterna att få betalt för sina tjänster. Man kan peka på många andra områden där betalningsunderlåtelse kan framstå som minst lika förkastlig från social synpunkt men där mot-

1 Se vidare härom Wallén, Något om kreditbedrägeri i svensk rätt, Festskrift till Ivar Agge, Sthlm 1970 s. 393. 2 Jfr Romander »Är brottsbalken redan omodern» (NTfK 1970 hf 3—4 s. 213), Thornstedt »Kriminalisering och avkriminalisering», i Festskrift till Ivar Agge, Sthlm 1970.

SOU 1973: 13

svarande straffskydd saknas. Som exempel kan nämnas underlåtenheten att betala fastställda underhållsbidrag eller arbetslöner. 3 6.2 Gränsen mellan bedrägeri och snyltning I bedrägeriet ligger ett vilseledande. Genom detta rekvisit kvalificeras vissa ekonomiska transaktioner till brott. Att ingå ett avtal och därvid utmåla situationen i överdrivet ljusa färger eller att särskilt framhålla en varas förtjänster utan att beakta nackdelarna hör i stor utsträckning till affärslivets regler. Det straffbara momentet består i att man hos en annan uppväcker, vidmakthåller eller förstärker en oriktig föreställning, som blir bestämmande för den andres ekonomiska handlande, och att man inser att den andre handlar på detta sätt just på grund av den oriktiga föreställningen. Genom att det straffbara området för bedrägeri på detta sätt begränsas — inte minst genom kravet på att gärningsmannen skall inse att vilseledandet bestämt den andres disposition — ges i ekonomiska förhållanden visst utrymme för »smartness» som inte är straffbar. Klart är dock att man i sådana fall ofta håller sig i bedrägeriets gränsmarker. Av intresse är emellertid att styrkandet av vilseledande blivit ett väsentligt moment då det gäller att dra gränsen för vad som skall utgöra brott. Det är också att märka att de fall av snyltning som nu leder till lagföring, vanligen innefattar vilseledande. För begagnandet av hotell, restaurang eller taxi gäller som underförstått villkor att betalningen skall erläggas kontant efter nyttighetens ianspråktagande. Den som t.ex. beställer förtäring på restaurang måste inse att han därmed inger servitören föreställning om att han kan och skall göra rätt för sig och han vet också att denna föreställning är avgörande för servitörens effektuering av beställningen. Om gästen i ett sådant läge inser att han saknar pengar för att kunna betala, vilseleder han uppsåtligen servitören. Eftersom vilseledandet tillmäts stor vikt från kriminaliseringssynpunkt måste det ha SOU 1973: 13

funnits speciella skäl som motiverat att man just ifråga om snyltning ansett sig kunna bortse från detta rekvisit. Ett skäl kan ha varit att man funnit att något vilseledande i normala fall inte föreligger vid vissa typer av sådant beteende ehuru dessa likväl ansetts vara straffvärda. I straffrättskommitténs motiv till snyltningsbestämmelsen pekade man speciellt på järnvägssnyltningen som enligt då gällande praxis i vissa fall ej föranledde bedrägeriansvar — vilseledande av tågbefälet ansågs dock föreligga om gärningsmannen ej gav sig till känna vid kontroll. Automatmissbruk var ett annat exempel, på sådant beteende, där rekvisiten för bedrägeri inte ansågs vara tillämpliga — man kunde ju inte vilseleda en apparat — men där gärningen ändå enligt straffrättskommittén borde bedömas som ett bedrägligt förfarande. Hotell-, restaurang- och taxisnyltning innefattar visserligen, som förut nämnts, i allmänhet ett vilseledande och förutsättningen bör alltså finnas att döma för bedrägeri, men det uppkommer även situationer då detta inte är möjligt. Den som inte gör rätt för sig efter att t. ex. ha förtärt en måltid på restaurang kan ha haft betalningsuppsåt, då han gjorde beställningen, och idén att smita från betalningen kan ha uppkommit först senare. Även andra skäl kan ha legat bakom den speciella kriminaliseringen av snyltning. Det är här fråga om verksamheter som skall betjäna en ofta okänd allmänhet. Just därför kan det ha ansetts vara av intresse att verksamhetens utövare erbjuds särskilt straffskydd mot dem, som kan dra ekonomisk fördel av hans situation. Risken för missbruk av systemet att ta betalt efter tillhandahållandet av en nyttighet skulle i dessa fall vara påfallande. Den bakomliggande tanken kan tänkas ha varit att kriminalisering av betalningsunderlåtenheten skulle ha en allmänpreventiv betydelse för

3 Underlåtenheten att betala såväl vårdnadsoch underhållsbidrag som arbetslöner är straffbar i vissa länder t.ex. Norge.

att vissa serviceidkare skulle kunna bedriva sin verksamhet. Med hänsyn till den generella räckvidd som snyltningsbestämmelsen fått — den är ej uttryckligen subsidiär till bedrägeriet — kan man förmoda att även straffprocessuella förenklingssynpunkter gjort sig gällande vid införandet av denna bestämmelse. Det står nämligen klart att det i en del fall skulle ställa sig svårt att styrka vilseledande i snyltningssituationer. Genom att man nu kan bortse från detta rekvisit förstärks åklagarens/målsägandens position och handläggningen av dessa mål kan förenklas och anpassas till de relativt obetydliga brott det här blir fråga om. 6.3 Är det särskilda motiverat?

straffskyddet

Vid prövningen av det särskilda straffskyddet för snyltning bör från början göras klart att detta beteende vanligen täcks av rekvisiten för bedrägeri. Från denna synpunkt kan man tycka att frågan om ett eventuellt upphävande av snyltningsbestämmelsen är tämligen ointressant, eftersom man därmed ändå inte uppnår någon egentlig avkriminalisering. I praktiken skulle dock en sådan åtgärd få betydande konsekvenser. Dels kan man räkna med att vissa beteenden som numera bedöms som snyltning i fortsättningen skulle ligga utanför det straffbara området. Dels kan man räkna med att åklagarna i stor utsträckning skulle avstå från åtal vid mindre restaurang- och taxibedrägerier på grund av svårigheten att styrka vilseledande. Den grundläggande frågan måste bli om det kan anses vara förenligt med nutida betraktelsesätt att straffrätten skall tillgripas som medel för att framtvinga betalning och att vissa näringsidkare och utövare av serviceverksamhet i detta syfte skall kunna engagera polis och andra rättsvårdande myndigheter. Bl. a. från polishåll har man kritiserat detta system där polisen får agera som inkassobyrå och indrivare av obetalda räkningar. I ett läge där rättsvårdens resurser är hårt ansträngda och polisen av 72

nödvändighet måste prioritera vissa särskilt angelägna uppgifter, förefaller ett sådant engagemang vara mycket stötande. Utredningen anser att gränsen för straffrättens tillämpning vid genomförandet av ekonomiska dispositioner i civila rättsförhållanden generellt sett bör vara snäv. Konfliktsituationer som har sin grund i att ena parten underlåter att fullgöra sin betalningsskyldighet bör nära nog alltid kunna lösas på civilrättslig väg med användandet av de medel som där finns att tillgå. För ett bibehållande av det speciella straffskyddet har från något håll anförts att detta är nödvändigt för att de som har att betjäna en okänd allmänhet skall kunna bedriva sin verksamhet. Det kan ifrågasät.as om denna uppfattning är riktig. Straffhotets betydelse synes här vara överskattat. För hotell-, restaurang- och taxinäringen gäller en bestämd ordning (tillhandahållandet av nyttighet mot att betalning sker omedelbart efter begagnandet) vilken är fast förankrad i folks medvetande och ett avsteg från denna ordning torde alltid upplevas som en avvikelse från normsystemet. Därvid synes det ha mindre betydelse om denna avvikelse är straffsanktionerad på annat sätt än som bedrägeri. Som framgår av redogörelsen i kap. 4 är det i dag relativt få fall av misstänkta snyltningsbrott som leder till lagföring. De allra flesta personer som misstänks för snyltning gör rätt för sig i efterhand, varefter målsäganden avstår från polisanmälan eller — om anmälan redan skett — polisen skriver av ärendet. Frågan, huruvida denna frivilliga betalning i vissa fall betingas av hotet om polisanmälan respektive av den omständigheten att polisen kopplats in, kan inte generellt besvaras. Sannolikt är det en rad samverkande faktorer som medför att dessa personer gör rätt för sig i efterhand. Från vissa håll har antytts att man utan det speciella straffskyddet kunde räkna med en ökning av olika typer av snyltning, främst hotell-, restaurang- och taxisnyltning och då speciellt inom de yngre åldersgrupperna. Brottmålsutredningen anser dock inte att risken för en sådan ogynnsam utSOU 1973: 13

veckling är särskilt stor, framför allt som straffbarheten för bedrägeri finns kvar. Som tidigare nämnts saknas anledning att tro att snyltningen som sådan blir accepterad i det allmänna rättsmedvetandet. Man måste också räkna med att näringsidkarna kommer att sätta in motåtgärder om detta krävs för att förhindra missbruk. Vad som särskilt skiljer utövaren av berörda servicenäringar från utövaren av andra verksamhetsgrenar skulle vara att den förre inte på förhand kan bedöma om kunden kommer att göra rätt för sig efter att ha begagnat nyttigheten. Utövaren är mer eller mindre skyldig att betjäna beställaren såsom systemet nu är uppbyggt. Härvid kan anmärkas att systemet visserligen bygger på förtroende från servicenäringens sida och att detta förtroende lätt kan missbrukas. Men man bör inte bortse ifrån att de som här har att betjäna allmänheten ibland alltför lättvindigt utsätter sig för risk av förluster. Det finns t.ex. hotell som låter gäster bo kvar under långa perioder utan att de krävs på delbetalning vilket medför att de avslöjas som snyltare först sedan skadan uppgått till ansenliga belopp. Andra exempel finner man inom taxinäringen, där en förare kan utföra beställning på mycket långa körningar utan att kräva förskottsbetalning. I dessa och andra liknande fall finns skäl att ifrågasätta om risktagandet är av sådan art att det bör föranleda speciellt straffskydd. I detta sammanhang bör också beaktas att det föreligger ett klart samband mellan alkoholberusning och vissa typer av snyltning, främst restaurangsnyltning men även taxisnyltning. Man kan inte bortse ifrån att serveringspersonal ibland utsätter sig för onödigt stora risker genom att utan krav på delbetalning fortsätta att servera alkohol åt berusade gäster som kanske därmed sätts ur stånd att klara betalningen. Detsamma gäller taxichaufförer som utför körningar åt kraftigt berusade personer utan att först förvissa sig om att de kan betala. Man kan inte försvara sådan oförsiktighet med att denna är en nödvändig följd av nuvarande system. Om systemet är bristfälligt måste SOU 1973: 13

bristerna här kunna repareras. Man efterlyser en avsevärt kraftigare satsning på den förebyggande verksamheten. Mot bakgrund av den allmänna kriminalpolitiska grundsyn som brottmålsutredningen tidigare gett uttryck för, intar utredningen den principiella ståndpunkten att något speciellt straffskydd för vissa näringsutövares anspråk på betalning inte är motiverat. Som allmän regel bör gälla att gränserna för straffbarhet på detta område bör bestämmas genom bedrägerirekvisiten. 6.4 Åtgärder för att förhindra

snyltning

En konsekvens av utredningens ståndpunktstagande i kriminaliseringsfrågan skulle bli att vissa typer av snyltning, som nu täcks av det särskilda straffstadgandet i 9 kap. 2 § andra stycket BrB, skulle falla utanför det straffbara området, såvida beteendet inte är att bedöma som bedrägeri (bedrägligt beteende enligt första stycket i lagrummet). Brottmålsutredningens reformförslag siktar dock längre. Enligt utredningens mening är det av väsentlig kriminalpolitisk betydelse att systemet med tillhandahållandet av nyttigheter, som begagnas under förutsättning av kontant betalning, utformas på sådant sätt att risken för missbruk motverkas. Det kan inte vara riktigt att samhällets rättsvårdande resurser skall tas i anspråk för uppgifter som bör kunna klaras upp utan rättsingripande. Eftersom snyltning innebär ett missbruk av den ordning som råder inom vissa servicenäringar, synes förutsättningarna för att förebygga sådant brott till stor del vara beroende av hur systemet tillämpas. Det bör i och för sig finnas stora möjligheter att ändra på systemet och därmed minska brottstillfällena. Man kan se det som en primär uppgift för servicenäringarna att på detta sätt satsa på brottsförebyggande åtgärder. Det finns då särskild anledning att peka på behovet av åtgärder för att förebygga hotell-, restaurang- eller taxisnyltning. Här gäller som allmän förutsättning att beställaren skall betjänas och tillhandahållas nyt73

tigheten innan han behöver betala. Ingenting hindrar i princip att betalning tas ut i förskott, varigenom denna typ av snyltning förhindras. Sådan förskottsbetalning anses dock strida mot den kutym som råder inom respektive bransch. Det är emellertid av betydande brottspreventivt intresse att de aktuella servicenäringarna bedrivs på sådant sätt att tillfällena att smita från betalning blir så få som möjligt. Arbetet bör inriktas på att vinna allmän anslutning till sådana åtgärder som kan tänkas verka brottsförebyggande men som ändå kan anpassas till systemet utan att relationen mellan näringsutövarna och deras kundkrets blir störd. I detta hänseende skulle det av utredningen tidigare skisserade och nu inom justitiedepartementet planerade centrala rådet för brottsförebyggande verksamhet kunna spela en viktig roll.* 6.4.1 Förskottsbetalning I första hand bör sålunda de brottsförebyggande åtgärderna på detta område ta sikte på möjligheten att begränsa risken av förluster för näringsutövaren. Det bör därvid vara möjligt att skapa förståelse för en ordning enligt vilken förskottsbetalning begärs i större omfattning än för närvarande. I fråga om hotellnäringen skulle t. ex. gästerna i större utsträckning än för närvarande kunna åläggas att betala var tredje dag eller var vecka. 5 Möjlighet kan också finnas att lösa s.k. hotellkuponger för uppehållet. Vissa hotell och motell tillämpar principen att betalning skall erläggas i förskott per natt. I detta sammanhang bör framhållas önskvärdheten av att hotellen genom anslag på rummen eller på annat sätt informerar om kostnaden för hotellvistelsen och om de regler som skall gälla för betalningen. Förskottsbetalning på restaurang är troligen av praktiska skäl svårare att genomföra inom ramen för nuvarande system, men möjlighet bör finnas att i större utsträckning begära »delbetalning», t.ex. särskild sådan för den egentliga måltiden och 74

särskild för efterföljande drycker och annan förtäring. Det är i allmänhet inte möjligt att på en gästs utseende eller uppträdande avgöra, om denne är en potentiell snyltare. Erfarenheterna visar emellertid att restaurangsnyltning ofta har samband med alkoholberusning. Genom att begränsa utskänkningen, ta betalt innan alkoholförtäringen nått viss grad, avvisa berusade gäster osv. kan sannolikt åtskilliga fall av snyltmng förhindras. Svårigheterna är speciellt stora i restauranger med särskilda avdelningar för matsal, drinkbar, kasino (roulette) och dans. Gäster som intar måltid i matsalen är rörliga och vistas tidvis i andra lokaler inom restaurangen. Det är svårt för serveringspersonalen att kontrollera dem och det strider mot ordningen att ta betalt innan måltiden är helt avslutad. Dessa restauranger är ibland försedda med flera in- och utgångar, vilket underlättar för en gäst att obemärkt lämna lokalerna. Det anses speciellt vara på dansrestauranger av nu beskriven typ som snyltning förekommer. På vissa håll (t.ex. diskotek) har man infört den ordningen att betalning skall erläggas omedelbart vid serveringen av varje beställning. Detta gäller också generellt i drinkbarer. Man bör inte bortse ifrån att en utbyggnad av den allmänt brottsförebyggande verkheten även kan få konsekvenser som från näringsidkarens synpunkt inte är önskvärda. Om man nämligen inför ett system med viss förskottsbetalning e.dyl. så kan dessa restriktioner leda till mindre beställningar och därmed minskad intäkt för restaurangen. Från ekonomisk synpunkt är givetvis näringsutövare intresserade av att kundnotorna blir så höga som möjligt men också att de kommer att betalas. Här kan föreligga en intressekollision. Vad därefter beträffar taxisnyltning synes förskottsbetalning generellt böra krävas då den beställda resan överstiger viss färd* Se ovan s. 17. I Frankrike gäller generellt att hotellgästen skall betala senast på tionde dagen. Sker inte detta och får gästen bo kvar, upphör icke-betalning av hotellräkningen att vara brott. 5

SOU 1973: 13

skilt system för denna kontroll. När ett hotell utsätts för snyltning liksom för vissa andra brott (stöld, checkbedrägeri osv.) skall det omgående per telefon eller telex sända in signalement och andra upplysningar till hotellvårdföreningens centralorganisation i Köpenhamn. Härifrån varnas hotellen i hela landet. Denna ordning uppges ha kommit till för att bl.a. förhindra att hotellsnyltning sätts i system. Kontrollen av gästerna på restauranger och andra dylika näringsställen bedrivs främst av serveringspersonalen. Som nämnts kan på vissa håll lokalernas disponering, utgångarnas belägenhet osv. försvåra denna kontroll. Förutsättningar bör dock finnas att med olika medel öka personalens möjligheter att förhindra smitning. Även inom taxinäringen bör finnas utrymme för särskilda kontrollåtgärder i brottsförebyggande syfte. Förutsättningar bör finnas att utrusta bilarna på sådant sätt att passagerarna inte kan rycka upp dörren och rusa från platsen, när bilen saktar in under pågående färd. Ett sådant förfaringssätt praktiseras på vissa håll, bl.a. i Köpenhamn. Man bör också räkna med visst samarbete mellan taxiförarna på en ort, varigenom sådana personer som gör sig skyldiga till snyltning kan räkna med att i fortsättningen bli speciellt uppmärksammade. Enligt vad utredningen erfarit vid sammanträde 6.4.2 Kontrollen med taxi förekommer det att taxiförarna En annan viktig brottsförebyggande åtgärd vid körning till vissa adresser konsekvent kräver förskottsbetalning. är kontrollen över verksamheten. Medan kontrollen vid nu behandlade tyHotell-, restaurang- och taxinäringen bör ha möjlighet att på olika sätt övervaka att per av snyltning av praktiska skäl måste kunderna inte smiter från betalningarna. begränsas och ta sikte på vissa fall som Genom hotelliggare kan personalen i recep- särskilt påkallar uppmärksamhet, bör man tionen få vissa uppgifter om hotellets gäster. för att förhindra sådana företeelser som En gäst som en gång gjort sig skyldig till snyltning med allmänt samfärdsmedel och snyltning blir uppmärksammad och torde plankning i stor utsträckning satsa på geneinte ha möjlighet att på nytt ta in på hotel- rella kontrollåtgärder. SJ och lokala trafiklet. Enligt vad utredningen erfarit förekom- bolag har byggt upp egna kontrollapparater. mer det också åtminstone i de större stä- En samordning och vidareutveckling av derna ett visst samarbete mellan hotellen denna verksamhet torde bli ofrånkomlig i enligt vilket de håller varandra underrättade takt med fortsatt rationalisering i form av om vilka gäster som portförbjudits på ett personalbesparing, övergång till biljettautomater och obemannade vagnar osv. ställe på grund av snyltning. Beträffande automatmissbruk bör arbetet I Danmark har hotellen utarbetat ett sär-

sträcka eller viss kostnad. En sådan ordning rekommenderas av taxiförbundet men tilllämpas sällan. I Norge gäller generellt krav på att ta ut förskott om resan överstiger 30 km. — Nämnas bör också att en taxiförare enligt reglementen för taxinäringen under vissa förutsättningar kan vägra körning. Detta kan t.ex. ske om kunden är synbarligen berusad eller om denne inte vill lämna begärt förskott. Ätgärder av nu angiven art skulle sannolikt kunna förebygga åtskilliga snyltningsfall, där skadans värde är betydande. I likhet med vad som gäller restaurangsnyltning bör man dock inte bortse ifrån att vissa praktiska svårigheter kan uppkomma då det gäller att införa nya regler för betalning på ett område, där förskottsbetalning inte har någon hävd. Även hänsyn till internationell praxis kräver uppmärksamhet. En av anledningarna till att taxiförarna i dag i så liten utsträckning begagnar de möjligheter som finns att begära betalning i förskott torde vara att detta anses väcka olust och irritation hos kunderna. Om man överhuvudtaget skall kunna vinna gehör för en sådan ordning, torde det vara nödvändigt att hänvisa till centrala överenskommelser inom branschen och gemensamma direktiv och rekommendationer.

SOU 1973: 13

inriktas på att konstruera apparaterna på sådant sätt att det inte blir möjligt att utlösa mekanismen genom införandet av främmande föremål. Det kan övervägas om inte centrala föreskrifter och anvisningar bör utfärdas för automathandeln, varvid speciellt de brottsförebyggande synpunkterna bör beaktas. Enligt kungörelsen den 21 juli 1948 (nr 609) om typgranskning av automatapparater 8 skall vissa automater som avses i 2 § 6) butikstängningslagen vara till typen godkända av statens institut för folkhälsan efter samråd med statens provningsanstalt. Det är möjligt att denna typgranskning skulle kunna ges vidgad tillämpning. De synpunkter som utredningen i detta kapitel lagt på den allmänt brottsförebyggande verksamheten har inte utvecklats närmare. Avsikten har bara varit att ge exempel på sådana åtgärder som skulle kunna sättas in för att motverka att systemet missbrukas. Enligt de allmänna riktlinjer för den brottsförebyggande verksamheten, som brottmålsutredningen skisserat i betänkandet Snatteri, skall åtgärderna i första hand bygga på frivillig medverkan från näringsutövarnas sida. Det är önskvärt att det planerade centrala brottsförebyggande rådet skall utfärda rekommendationer och anvisningar, som bygger på empiriskt material och på tekniskt utvecklingsarbete på detta område. Eftersom åtgärderna är av allmänt intresse kan man förvänta sig en bred uppslutning kring dem från berörda näringsidkares sida. 6.5 Ingripanden mot upptäckta fall av snyltning Som framgår av föregående avsnitt anser utredningen att olika typer av snyltning i stor utsträckning bör kunna mötas med allmänt brottsförebyggande åtgärder. Det är dock inte realistiskt att tro att man därigenom skall kunna eliminera alla brottstillfällen. Detta skulle kräva en fullständig omläggning av nuvarande betalningssystem och en omfattande kontrollapparat som inte är praktiskt genomförbar och säkerligen ej heller önskvärd. 76

Man måste alltså räkna med att det även i fortsättningen kommer att inträffa fall då nyttigheter som upplåts under förutsättning av kontant betalning tas i anspråk utan att begagnaren gör rätt för sig. Det blir därför en uppgift att undersöka vilka åtgärder sådan snyltning bör leda till. Det är en grundtanke i brottmålsutredningens allmänna kriminalpolitiska överväganden att straffbeläggandet vid mindre egendomsöverträdelser i många fall bör ersättas med andra reaktionsformer. Den omständigheten att snyltning vanligen täcks av straffbarhetsrekvisiten för bedrägeri bör sålunda inte utan vidare medföra att ansvar skall utkrävas för detta brott. Är bedrägeriet med hänsyn till omständigheterna att bedöma som ringa kan det finnas skäl att låta saken bero vid en civil uppgörelse mellan parterna utan polisanmälan. Om polisanmälan äger rum i ett sådant fall kan förutsättningar finnas att avstå från vidare ingripande än det som ligger i själva upptagandet av anmälan, eventuellt med en erinran. På vissa områden kan det vara möjligt att ersätta straffet med särskilda civila sanktioner av ekonomisk art, t.ex. särskilda avgifter. Konsekvenserna av att det speciella straffskyddet för snyltning upphävs blir inte så stora om man enbart ser på de legala möjligheterna att ingripa mot snyltning på straffrättslig väg, eftersom bedrägeriet här tar över. Men när det gäller den praktiska tillämpningen av bedrägeribestämmelserna i snyltningsfall bör man räkna med en restriktivare linje. Som allmän regel bör gälla att det i första hand är de allvarligare fallen av snyltning (där värdet inte är ringa, där gärningsmannen visat särskild förslagenhet, satt snyltning i system osv.) som bör föranleda straffrättsligt ingripande. Från dessa synpunkter skall nu förekommande typer av snyltning behandlas. 6.5.1 Hotell-, restaurang- och taxisnyltning I fråga om rubricerade fall av snyltning är situationen vanligen den att beställaren vil6

Senaste lydelse se SFS 1964 nr 365. SOU 1973: 13

seleder näringsutövaren (hotellportieren, servitören, taxichauffören) angående sin avsikt att betala efter tillgodogörandet av nyttigheten. Beställaren är också medveten om att erläggandet av kontant betalning är ett villkor för att beställningen skall effektueras. Det kan emellertid förekomma att en gäst på restaurang eller taxipassagerare från början då beställning görs har för avsikt att betala och att tanken på snyltning uppkommer först senare, t.ex. därför att förtäringen kostar mer än han räknat med eller att taxikörningen blir längre än han från början avsett. I sådana fall uppkommer frågan om det föreligger något vilseledande. Om detta inte kan styrkas blir gärningen inte straffbar som bedrägeri. Denna gräns mellan det straffbara och det icke-straffbara området måste accepteras som en följd av en inskränkning av kriminaliseringen. I många fall blir det ytterst en bevisfråga, huruvida snyltning i en konkret situation fyller villkoren för straffbarhet. De fall som från allmän synpunkt kan anses speciellt straffvärda, nämligen de där en person som helt saknar betalningsmöjlighet förmår en annan att tillhandahålla viss nyttighet under sken av att betalning skall erläggas kontant men avviker utan att göra rätt för sig, torde dock så gott som alltid kunna bedömas som bedrägeri. Redan de faktiska omständigheterna att beställaren saknar pengar vid beställningen samt att han smiter från betalningen visar att han från början handlat med bedrägeriuppsåt. Även i andra fall än smitning kan man räkna med att hotell-, restaurang- eller taxiidkare i allmänhet har skäl att misstänka bedrägeri och handla därefter. I så fall kommer prövningen huruvida gärningen fyller straffbarhetsvillkoren för bedrägeri eller ej att ske först på polis — åklagarnivå. Det sagda har betydelse för näringsidkarnas rätt att med våld hålla kvar en person som försökt smita. För att gripande skall få ske förutsätts nämligen enligt 24 kap. 7 § andra stycket RB att personen begått brott på vilket kan följa fängelse. Utan ett sådant SOU 1973: 13

kvarhållande kan näringsidkaren i de flesta fall inte skaffa sig sådana uppgifter om snyltarens personliga förhållanden som är nödvändiga för att anspråk på betalning skall kunna framställas och eventuellt andra åtgärder skall kunna vidtas. Den som drabbas av sådan hotell-, restaurang- eller taxisnyltning, som enligt tidigare definition är att bedöma som ringa brott, bör i första hand försöka klara upp saken utan straffrättsligt ingripande. Redan nu framstår det oftast som naturligt att den betalningsskyldige ges möjlighet att betala i efterhand. Saken kan praktiskt ordnas genom att vederbörande får underteckna en betalningsutfästelse, vilken gäller som skriftligt fordringsbevis. Det kan därvid vara motiverat att som särskild kostnad ta ut en expeditionsavgift eller kreditavgift enligt det system som numera förekommer inom affärslivet vid fakturering. 7 Som tidigare nämnts (s. 46) förekommer det på vissa håll inom taxinäringen att den som inte kan betala får lämna pant, vilken sedan får lösas på taxis kontor. Även om denna ordning kan vara ett effektivt medel för att få fram betalning, är brottmålsutredningen inte beredd att rekommendera någon generell tillämpning därav, framför allt med hänsyn till risken för missbruk. Systemet måste under alla förhållanden bygga på förutsättningen att pantsättningen sker frivilligt och att pantsättaren är helt klar över de villkor som gäller. Är passageraren kraftigt berusad bör panttagning i princip inte ske. Vidare måste betryggande garanti skapas för förvaring av panterna och för deras inlösen. Om huvudvikten läggs på ansträngningarna att på civilrättslig väg förmå den som snyltat att göra rätt för sig, torde målsägandena i betydande utsträckning kunna avstå från polisanmälan. Det är av intresse att polisen och de övriga rättsvårdande myndigheterna inte skall behöva engageras då saken gäller ansvar för ringa fall av betal7 Taxi i Oslo tillämpar den ordningen att den som inte kan betala för en körning blir krävd i efterhand varvid en särskild avgift tas ut.

ningsunderlåtenhet. Som närmare skall utvecklas nedan anser utredningen att förutsättningar bör finnas för polisen att meddela rapporteftergift vid bedrägligt beteende, innefattande snyltning som är att bedöma som obetydligt brott. 6.5.2 Snyltning på kollektiva samfärdsmedel Det förekommer i stor omfattning att personer snyltar på allmänna trafikföretag genom att resa utan föreskriven färdbiljett eller med ogiltig sådan. I allmänhet rör det sig om obetydliga belopp i de enskilda fallen, varför dessa gärningar kan framstå som skäligen bagatellartade. Totalt sett medför sådan gratisåkning dock stora problem för trafikföretagen. I straffrättskommitténs förarbeten till lagen om förmögenhetsbrott har just snyltning med tåg anförts som exempel på sådant straffvärt beteende som inte alltid täcks av bedrägerirekvisiten. Den som smiter ombord på tåg och inte observeras av konduktören kan inte sägas vilseleda denne. Det har också ifrågasatts om skaderekvisitet är uppfyllt när snyltaren inte tar upp någon plats för annan resenär. Tåget rullar ju oavsett om han är med. Sådana synpunkter har legat bakom införandet av den speciella straffbestämmelsen. Emellertid visar det sig i praktiken att detta särskilda straffskydd sällan tillgrips. Med hänsyn till den höga frekvensen av snyltning anses det nämligen orealistiskt att polisen skall ta upp och utreda alla dessa fall, där skadans värde ofta uppgår till mindre än två kronor, dvs. ordinarie pris för färd med buss, spårvagn eller tunnelbana. Utvecklingen har alltså gått därhän att brottsanmälan i stor utsträckning uteblir. Det blir i stället en uppgift för trafikbolagen att genom kontrollåtgärder och annan förebyggande verksamhet försöka komma till rätta med detta missbruk. 6.5.2.1 Kontrollavgifter Tidigare har redovisats hur såväl SJ som åtskilliga lokala trafikföretag i landet infört 78

ett system med kontrollavgift, som tas ut av dem som inte kan förete giltigt färdbevis under resan. 8 Kontrollavgiften tas ut vid sidan om eller •— vilket är det vanliga •— träder i stället för polisanmälan och eventuellt straffbeläggande. Dess tillämpningsområde är dock vidare än straffstadgancets eftersom det inte behöver föreligga snyltningsuppsåt för uttagande av avgift. Rätten för SJ att ta ut kontrollavgift grundas på ett Kungl. brev av den 8 december 1967. Någon motsvarande rättslig leglering finns inte ifråga om andra allmänna trafikbolags rätt i detta hänseende. Frågan var emellertid föremål för prövning i ett ärende inom kommunikationsdepartementet (18.6.1971, Dnr IV 1603/70). Drätselkammaren i Jönköping hade i särskild ansökan anhållit hos länsstyrelsen om fastställelse av stadsfullmäktiges beslut såvitt angick s.k. kontroll- och överåkningsavgifter inom stadstrafiken. I sitt beslut fann länsstyrelsen att de tilltänkta avgifterna uppenbarligen inte kunde anses utgöra avgifter för personbefordran och att fastställelse därav inte kunde ske enligt 29 § förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik m.m. Ej heller på annan grund ansågs avgifterna kunna fastställas av länsstyrelsen. Beslutet undanröjdes av Kungl. Ma):t som återförvisade ärendet till länsstyrelsen för ny behandling. Som skäl anfördes att länsstyrelsen får anses behörig att med stöd av 29 § förordningen om yrkesmässig automobiltrafik m.m. fastställa avgifter av det slag varom är fråga såsom särskilda taxor med anpassning till den merkostnad hithörande kontrollverksamhet kan bedömas föranleda. Kontrollavgiftens rättsliga status är oklar. De som drabbas av avgiften torde allmänt betrakta denna som en sanktion av samma innebörd som ett straff (»straffavgift»). Men det finns också de som menar att kontrollavgiften utgör ett civilt ersättningsanspråk, grundat på det avtal som anses gälla för personbefordran med ifrågavarande trafikmedel. Avgiften tas ut av dem som inte följer avtalet, dvs. ej håller giltigt färdbevis 8

Se ovan s. 47 ff. SOU 1973: 13

tillgängligt för kontroll. Den avses täcka kostnaderna för den kontrollapparat som sätts in för att komma till rätta med gratisåkningen. Någon vinstgivande verksamhet får det enligt kommunalrättslig grundprincip ej vara fråga om. Som tidigare refererats (s. 52) föreligger ett flertal utslag från Göteborgs tingsrätt, där talan om enskilt anspråk avseende kontrollavgift i mål om ansvar för spårvagnssnyltning ogillats. Tingsrättens uppfattning har varit att kontrollavgiften träder i stället för straffet och att förutsättning saknas för att utdöma såväl straff som kontrollavgift. Talan mot tingsrättens domar har fullföljts i hovrätten över västra Sverige, som avgjort målen den 9 oktober 1972. I sina domskäl (se t.ex. domen, Avd. 1, DT 46) redovisar hovrätten till en början att länsstyrelsen behörigen fastställt taxor med avgifter av ifrågavarande slag för Göteborgs spårvägars linjetrafik med spårvagnar och bussar samt att Göteborgs spårvägar bl.a. genom annonsering i ortspressen för allmänheten kungjort bestämmelserna om kontrollavgift. Därefter yttrar hovrätten. »Kontroll- och expeditionsavgifterna utgör en del av de fastställda avgifter, som utnyttjare av spårvägsföretagets tjänster har att betala. Avgifterna är rimliga. De har inte karaktär av straffpåföljd. Oavsett om länsstyrelsens beslut om avgifterna är att bedöma som en s.k. lagregel i materiell mening eller om avgifterna får ses som ett på förhand bestämt skadestånd, måste Westerdahl, som 8.3.1971 färdats med spårvagn utan att kunna förete giltig färdbiljett, vara skyldig att utge de yrkade avgifterna.» Innebörden av hovrättens dom blir att den särskilda avgiften — dess rättsliga funktion är alltjämt svävande — skall kunna påföras den som smiter från betalningen samtidigt som straff utkrävs för samma gärning och ersättning begärs för den skada som trafikbolaget åsamkas, dvs. betalning för gällande färdbevis. Enligt brottmålsutredningens mening utgör ett system med kontrollavgift vid färdsnyltning ett viktigt led i strävandena att begränsa rättsvårdens befattning med mindre förmögenhetsbrott. När det gäller avgifSOU 1973: 13

tens rättsliga konstruktion synes motsvarande synpunkter kunna anföras som vid införandet av systemet med skattetillägg (se ovan s. 16). Kontrollavgiften bör sålunda betraktas som en särskild påföljd av administrativt-expeditionell natur. Den utgör inte något straff och skall ej få straffrättsliga följder. Men ändamålet med kontrollavgiften blir att ingripa mot dem som inte följer de stipulerade villkoren för systemets tilllämpning. Härav följer att kontrollavgiften liksom skattetillägget i princip bör kunna tas ut oberoende av om beteendet föranleder straffansvar. En annan sak är att kontrollavgiften i praktiken kommer att användas i stället för straffet. Som förut nämnts finns ingen enhetlig reglering av rätten att ta ut kontrollavgift. Det vanliga torde vara att föreskrifter om avgiften tas in i de taxebestämmelser som antas för trafikföretagen och fastställs av länsstyrelsen. I Stockholm gäller av länsstyrelsen utfärdade ordningsstadgor vari intagits föreskrifter om kontrollavgift. 9 Den nuvarande ordningen medför att systemet med kontrollavgift utformats på olika sätt. I fråga om avgiftens storlek förekommer vissa variationer men i allmänhet ligger avgiften mellan tio och trettio kronor. Det förekommer att avgiften sätts till olika belopp beroende t. ex. på om färdbevis helt saknas eller om uppvisat färdbevis inte omfattar hela den tillryggalagda färdsträckan. Vad beträffar formerna för uttagandet av kontrollavgiften och de undantag som kan stipuleras, gäller också skiftande regler. I de största städerna, där kontrollapparaten har stor omfattning, finns detaljerade föreskrifter för systemets tillämpning. 6.5.2.2. Reglering av rätten att ta ut kontrollavgifter Upphävandet av det särskilda straffskyddet i 9 kap. 2 § andra stycket BrB medför att trafikföretagen måste inrikta sig på att ingripa mot snyltning på annat sätt än genom polisanmälan. Visserligen kvarstår att gra9

Se ovan s. 49. 79

tisåkning i stor utsträckning kan bedömas som ringa bedrägeri (t.ex. när någon företer vilseledande färdbevis vid kontroll) men man bör realistiskt räkna med att trafiksnyltning som avser små belopp inte skall behöva ta rättsvårdens arbetskraft i anspråk. Från dessa synpunkter finns det ett klart behov av enhetlig reglering av systemet med kontrollavgift vid kollektiva samfärdsmedel. Vid de överläggningar som utredningen hållit med företrädare för olika trafikföretag, som tillämpar systemet, har också önskemål framförts om lagstiftning på området. Man upplever det nuvarande rättsläget som oklart och anser att en sådan reglering skulle ge större tyngd åt trafikföretagens åtgärder. Denna lagstiftning bör innehålla vissa ramföreskrifter medan verksamhetens utformning i detalj bör regleras på det administrativa planet. Utredningen har funnit att vissa generella villkor bör gälla för uttagandet av kontrollavgift. Verksamheten bör begränsas till sådana företag som enligt av länsstyrelsen utfärdade reglementen eller taxor bedriver personbefordran i linjetrafik med kollektivt trafikmedel. Tunnelbanetrafiken i Stockholm samt buss- och spårvägstrafiken där liksom i andra orter i landet kommer därmed att omfattas av lagstiftningen. Regleringen synes ej böra gälla SJ. Detta företag har utarbetat interna reglementen som bl.a. innehåller föreskrifter om vilka åtgärder som skall vidtas mot resenärer som saknar färdbiljett. Därvid har införts ett system med kontrollavgift. Förhållandena för SJ:s del är ej heller helt jämförbara med dem som gäller de lokala trafikbolagen — bl.a. rör det sig regelmässigt om avsevärt högre färdavgifter och skador — vilket också talar för att man bör undvika gemensam reglering. I inledningen till detta betänkande har utredningen framhållit att det bl.a. från rättssäkerhetssynpunkt är angeläget att rätten att ta ut kontrollavgift inte blir knuten till rent privata intressen. Som nämnts uppfattas kontrollavgiften allmänt som en straffsanktion och det vore otillfredsstäl80

lande om verksamheten skulle få karaktären av okontrollerad privatjustis. Det är bl.a. av denna anledning som brottmålsutredningen inte ansett sig kunna förorda införandet av ett privaträttsligt avgiftssystem inom varuhus- och snabbköpshandeln som ett led i avkriminalisering av mindre butikstillgrepp.10 Ett led i lagregleringen bör sålunda vara att verksamheten underkastas allmän tillsyn. Tillstånd till bedrivande av sådan buss- och spårvagnstrafik (linjetrafik), som det här är fråga om, meddelas av länsstyrelsen enligt 5 § K F ang. yrkesmässig automobiltrafik. Länsstyrelsen har också att fastställa taxan för personbefordran. Det ligger då nära till hands att länsstyrelsen även prövar förutsättningarna för uttagande av kontrollavgift samt svarar för tillsynen över denna verksamhet. Formen för den nu aktuella lagregleringen kan diskuteras. En tänkbar möjlighet är att under 29 § förordningen ang. yrkesmässig automobiltrafik m.m., vari ges bestämmelser om taxa, införa ett nytt moment. Detta skulle i så fall stadga att taxa avseende linjetrafik för personbefordran jämväl kan ange vilken särskild avgift (kontrollavgift) utövaren av sådan trafik får utkräva av resenärer som vid kontroll ej kan förete föreskriven färdbiljett. Emellertid skulle det vara svårt att i sådan ordning markera den särskilda innebörd som kontrollavgiften enligt utredningens mening bör ha. Brottmålsutredningen föreslår därför att regleringen sker genom en kungörelse om rätt för vissa trafikföretag att uttaga kontrollavgift. I kungörelsen bör denna rätt fastslås. En förutsättning för tillämpning av systemet med kontrollavgift skall dock vara att länsstyrelsen ger tillstånd härom efter viss prövning. Till grund för tillståndsprövningen bör trafikföretaget inge en plan över verksamheten. Denna plan, över vilken närmare bestämmelser kan ges genom tillämpningsföreskrifter av länsstyrelsen, skall innehålla en beskrivning av den kontrollappa10

Se betänkandet Snatteri s. 92 ff. SOU 1973: 13

rat som företaget förfogar över, formerna för uttagandet av kontrollavgift och de begränsningar som anses böra gälla (åldersgränser, hänsyn till vissa omständigheter i de enskilda fallen osv.). Det torde inte finnas utrymme för många sådana begränsningar om systemet skall kunna fungera i praktiken. Huvudregeln bör vara att en resenär, som inte kan visa upp färdbevis eller innehar ett färdbevis som är ogiltigt eller inte gäller för hela färdsträckan, bör kunna avkrävas kontrollavgift. Invändningar om att färdbiljetten kastats bort eller tappats under resan eller att resenären trott att den var giltig, bör inte godtas. Det torde dock av billighetsskäl vara nödvändigt att — i likhet med vad som nu bl.a. gäller för Stockholms lokaltrafik — avstå från uttagande av kontrollavgift i sådana fall då resenären kan ange tillfredsställande förklaring till att han inte kan förete giltigt färdbevis. Vissa svårigheter uppkommer därvid vid tolkningen av vad som skall förstås med »tillfredsställande förklaring». Enligt brottmålsutredningens mening bör inte sådana skäl godtas som kan förebäras av envar (t.ex. att färdbiljetten tappats). Skyldigheten att inneha och bevara färdbiljetten under resan skall vara allmänt vedertagen och anslag härom skall finnas uppsatta på färdmedlet eller på annan uppehållsplats för resenärerna. Ej heller en uppgift om att resenären misstagit sig på färdmålet och löst biljett till lägre avgift (annan zon) bör accepteras som tillfredsställande förklaring, eftersom det normalt bör åligga resenären att förvissa sig om färdavgiftens storlek ifinan han påbörjar resan. Vissa undantag, t. ex. att den resande är utlänning eller besökande på orten och obekant med de lokala förhållandena, bör dock kunna stipuleras. Förutsättningar bör vidare finnas att avstå från uttagande av kontrollavgift då resenären är barn under förslagsvis 15 år (som inte har sällskap med vårdnadshavaren). I sådana fall synes andra åtgärder än utkrävande av avgift böra sättas in, t.ex. anmälan till barnets vårdnadshavare eller SOU 1973: 13 6

— när det är fråga om skolbarn som sätter snyltningen i system — till vederbörande skola. Problemet torde dock numera vara mindre eftersom barn i skolåldern på allt flera håll utrustas med skolkort, vilka gäller generellt vid färd med linjetrafik på orten. En annan grupp, mot vilka utkrävandet av kontrollavgift kan förefalla stötande av sociala skäl, är mycket gamla och sjuka människor med begynnande senilitet eller psykiska besvär. I den förut nämnda planen bör utövaren av linjetrafiken ange vilka principer som skall gälla för uttagande av kontrollavgift. Det förutsätts att den som utövar kontrollen följer dessa anvisningar. Man kan dock räkna med att det i vissa fall vid avkrävandet av kontrollavgift kan uppstå tvist huruvida de legala förutsättningarna för en sådan åtgärd är uppfyllda. Det sagda medför att viss tillsyn över verksamheten kan bli erforderlig. Enligt brottmålsutredningens mening bör denna uppgift läggas på länsstyrelsen. Länsstyrelsen bör ha möjlighet att för åstadkommande av en enhetlig linje i verksamheten meddela särskilda anvisningar som trafikföretagen skall iakttaga. Därvid förutsätts också viss enhetlighet mellan länsstyrelserna inbördes. I anvisningarna kan t.ex. stipuleras om undantag från institutets tillämpning. I den föreslagna kungörelsen bör anges ramen för dessa anvisningar. Genom att systemet med kontrollavgift på detta sätt underkastas allmän tillsyn ges vissa garantier för rättssäkerheten. Den som anser att systemet missbrukas t.ex. genom att givna anvisningar inte följs, bör kunna anmäla detta till länsstyrelsen som då har att undersöka förhållandet. Förutsättningar bör finnas att (för viss tid) dra in tillstånd att uttaga kontrollavgift, om ett trafikföretag driver verksamheten i illegala former. Enligt brottmålsutredningens mening bör likaledes förutsättningar finnas för den enskilde att begära överprövning av beslut om uttagande av kontrollavgift. Denna överprövning bör göras av länsstyrelsen i dess egenskap av tillsynsmyndighet.

6.5.3 Tillträde till allmän föreställning (plankning) Med plankning menas att någon utan att erlägga föreskriven avgift eller lösa inträdesbiljett tar sig in på nöjesfält, idrottsplats, teater, biograflokal eller annan plats där det ges föreställning av något slag för allmänheten. I likhet med begagnandet av kollektivt kommunikationsmedel förutsätts att betalningen erläggs före tillträdet till föreställningen. Det rör sig i allmänhet om överträdelser som med hänsyn till avgiftens storlek måste betraktas som bagatellartade. Förövare av plankning är i huvudsak barn och ungdomar. Ett upphävande av den särskilda snyltningsbestämmelsen i 9 kap. 2 § andra stycket BrB torde medföra att plankning i stor utsträckning förs utanför det straffbara området. Den som tagit sig in på ett område utan att observeras av biljettgranskare, ordningsvakt eller annan dylik person kan inte sägas ha vilselett denne. Rekvisiten för bedrägeri föreligger då inte. Om någon däremot vid biljettkontrollen lämnar oriktiga uppgifter om sitt biljettinnehav kan gärningen bedömas som bedrägeri. Nämnas bör också att den som obehörigen uppehåller sig på viss plats kan göra sig skyldig till olaga intrång enligt 4 kap. 6 § BrB. Platserna exemplifieras med »kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, upplagsplats eller annat dylikt ställe». Det förekommer numera så gott som aldrig att plankning polisanmäls, åtminstone inte i de större städerna. Den adekvata reaktionen består i stället i att plankaren omedelbart blir utvisad. I den mån händelsen ändå anses böra polisanmälas torde det ofta utöver plankning vara fråga om allmänt ordningsstörande uppträdande eller också anses beteendet vara särskilt kvalificerat (t.ex. satt i system). Enligt brottmålsutredningens mening bör plankning inte åtnjuta straffskydd såvida gärningen inte är att bedöma som bedrägeri eller olaga intrång. Det gäller här förseelser som närmast har karaktär av okynnesstreck och åtgärderna bör anpassas däref82

ter. Det kan ifrågasättas om de rättsvårdande myndigheterna skall behöva engageras för utredning och lagföring av sådana företeelser. De problem som plankning kan medföra bör kunna lösas på annat sätt. Plankning bör mötas med förebyggande åtgärder. Det bör vara en uppgift för verksamhetens utövare att genom olika kontrollåtgärder förhindra att personer obehörigen tar sig in på området för föreställning. 6.5.4 Automatmissbruk I förarbetena till snyltningsbestämmelsen uttalade straffrättskommittén att det för snyltning karakteristiska förfaringssättet föreligger vid automatbedrägeri. Automatbedrägeriet kan kännetecknas av att någon missbrukar automatapparat genom att med ett eller annat knep betjäna sig av automaten utan att lämna gångbara mynt till angivet belopp i utbyte. Det förutsätts alltså att automaten sätts i funktion. Är det däremot fråga om tillgrepp ur automat genom dess uppbrytande, blir gärningen att bedöma som automatstöld. Denna gräns mellan automatstöld och automatbedrägeri kan förefalla flytande, i varje fall om brottsobjektet utgör en sak (t.ex. en vara i en varuautomat). Som framgår av redogörelsen för utländsk rätt förekommer det allmänt i andra länder att olika former av automatmissbruk bedöms och straffbeläggs som stöld. I Danmark har bestämmelsen om tyveri (276 § straffeloven) utformats så att den även omfattar borttagandet av annat än »rörlig ting». Med sådant likställs nämligen eti energimängd som framställs, förvaras eller tas i bruk för att frambringa ljus, värme, kraft eller rörelse eller i annat ekonomiskt syfte. I Norge gör den sig skyldig till tyveri som med hjälp av falska mynt eller genom manipulation med t. ex. en ståltråd får ut pengar eller varor ur en automat. I fråga om missbruk av automater som i stället förmedlar tjänster (t.ex. telefonautomat) finns här inget särskilt lagrum som omedelbart kan tillämpas. Möjligen faller gärningen under 393 § straffeloven, dvs. olovligt bruk av lösöre. Missbruk av parkeSOU 1973: 13

ringsautomat kan enligt uppgift möjligen bestraffas enligt 396 § straffeloven som straffbar rådighet över fast egendom. Det kan övervägas om inte automatmissbruk här i landet på motsvarande sätt som i våra grannländer bör bedömas som stöld.11 För de flesta människor framstår detta som ganska naturligt, i varje fall när angreppet avser varuautomater, eftersom själva tagandet av föremål ur automaten upplevs som det centrala momentet medan mindre vikt torde fästas vid sättet för automatens öppnande. Frågan har inte bara teoretiskt intresse. Automathandeln och bruket av automater -— såväl varuautomater som sådana som förmedlar tjänster — har i dag en utbredning som man vid tiden för tillkomsten av snyltningsbestämmelsen knappast kunde ana. Frågan om automatmissbrukets straffrättsliga ställning har därför stort intresse även från praktisk synpunkt. Ett upphävande av den speciella snyltningsbestämmelsen bör inte enligt brottmålsutredningens mening medföra att automatbrott förs utanför det straffbara området. Det straffvärda i detta beteende torde inte ifrågasättas. För den rättsliga regleringen kan väljas olika alternativa vägar. En möjlighet är att föra in brottet under bedrägeriparagrafen, en annan att föra detta under stöldbegreppet. En tredje möjlighet skulle vara att konstruera ett nytt brott som tar speciellt sikte på automatmissbruket. Förutsättningarna för att automatmissbruk skall rymmas under bedrägeriet är inte givna. Att konstruera ett vilseledande i dessa fall stöter på motstånd och det är svårt att acceptera den uttänjning av rekvisiten som detta skulle medföra. Automater kan inte vilseledas. Eftersom de nuvarande stöldrekvisiten inte täcker alla former av automatmissbruk (i varje fall inte missbruk av sådana automater som förmedlar tjänster), så är ej heller den nuvarande stöldbestämmelsen tillämplig på automatmissbruk. Om man skall välja stöldalternativet blir det nödvändigt att antingen vidga tillgreppsrekvisitet till att omfatta förutom tagande av sak SOU 1973: 13

även ianspråktagande av immateriella ting, förmedling av tjänster o.dyl. eller att foga ett nytt stycke till 8 kap. 1 § BrB eller att i detta kapitel införa en särskild bestämmelse, varav framgår att även automatmissbruk skall hänföras till stöld. Mot en utvidgning av stöldrekvisiten måste resas betänkligheter. Därmed skulle stölden förlora sin klart markerade ställning som tillgreppsbrott. Stöld förutsätter ett olovligt tagande av vad annan tillhör, dvs. att gärningsmannen tar en annan tillhörig sak i besittning. Konsekvenserna av att lägga in en vidgad betydelse i begreppet tagande och låta »sak» omfatta även sådana ogripbara företeelser som t.ex. ett telefonsamtal eller utnyttjandet av en parkeringsplats är svåra att överblicka. Mycket talar emot att ändra stöldparagrafen enbart för att tillgodose behovet av en straffrättsreform av så relativt begränsad räckvidd som det här är fråga om. Det ligger då närmare till hands att välja alternativet att skapa en särskild straffbestämmelse om automatmissbruk. Redan mot bakgrund av den kraftiga ökning av automathandeln som skett under de senaste decennierna synes en sådan lagreglering vara både önskvärd och nödvändig. Straffbestämmelsen skulle i så fall ta sikte på sådant automatmissbruk som består i att någon med otillåtna medel lyckas utlösa en automats mekanism och därigenom dra nytta av automatens funktion, dvs. få fram varor eller tjänster som förmedlas genom automaten. Om däremot brottet innefattar inbrott i automat med våld, genom bruk av falsk nyckel o.dyl. gäller ju redan nu att gärningen bedöms som stöld. Brottet skulle kunna föras in under 8 kap. BrB. Rubriken till detta kapitel »Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott» ger inte någon fullständig beskrivning av innehållet. Därunder faller t.ex. egenmäktigt förfarande (8 kap. 8 §) som består i annan besittningsrubbning än tillgrepp, t.ex. anbringande eller brytande av lås, och detsamma gäller olovlig kraftavledning (8 kap. 11

Denna uppfattning hävdas bl.a. av Jan Vilgeus, Automatmissbruk, NTfK 1965, s. 60. 83

10 §). Hinder bör därför inte möta mot att i samma kapitel reglera automatmissbruk som inte innebär tillgrepp. Vid valet mellan att införa ett nytt stycke till 8 kap. 1 § BrB, varav framgår att till stöld även skall hänföras otillåtet begagnande av automatapparat, eller att införa ett nytt lagrum för reglering av detta brott, har utredningen stannat för det sistnämnda alternativet. Därmed markeras brottets särart. Med hänsyn till automathandelns utveckling under senare år, vilken fört med sig ett utbrett missbruk av automater, kan det vara pedagogiskt motiverat att ge brottet en speciell beteckning. Brottmålsutredningen föreslår att brottet förs in under ett nytt lagrum, 8 kap. 8 a § BrB. Enligt detta skall dömas för automatmissbruk om någon olovligen begagnar automatapparat genom att använda falska eller främmande sedlar eller mynt, brickor eller polletter eller andra för apparaten icke avsedda föremål. För straffbarhet krävs att automatens mekanism utlöses och att gärningsmannen tar i anspråk de varor o.dyl. eller tjänster som förmedlas genom apparaten. Därmed sätts en gräns mot automatinbrott som kännetecknas av att automaten bryts upp och att föremål tillgrips utan att mekanismen sätts i funktion, samt mot skadegörelse som kan föreligga då ingrepp sker på apparatens mekanism utan att gärningsmannen lyckas sätta denna i funktion eller öppna apparaten. Med olovligt begagnande bör förstås att gärningsmannen använder sig av otilllåtna medel, dvs. handlar i strid mot de föreskrifter som gäller för automatapparatens hanterande. Straffbestämmelsen tar sikte på alla olika former av automatapparat. De flesta automater är s.k. myntautomater, varvid för begagnandet förutsätts att ett eller flera mynt av bestämd valör stoppas i myntinkastet. Hit hör bl.a. varuautomater, bensinautomater, tvättautomater, spelautomater och parkeringsautomater. En annan typ utgör pollettautomaterna, t.ex. gas- och elautomater och spelautomater. Den brottsliga gärningen vid automatmissbruk känneteck84

nas av att falska eller främmande mynt, brickor, polletter eller andra värdemärken brukas för att förmå automatapparaten att prestera men även användningen av andra föremål (t.ex. särskilda verktyg, ståltråd, dyrk o.dyl.) för att sätta apparaten i funktion, bör medföra straffansvar för automatmissbruk. Straffsatsen för automatmissbruk blir enligt förslaget böter eller, om brottet är grovt, fängelse i högst två år. I normala fall, då brottsobjektet har mindre värde och omständigheterna i övrigt inte tyder på något kvalificerat brottsligt förfarande, bör påföljden bestämmas till böter. Man bör dock inte bortse ifrån att det kan förekomma automatmissbruk av allvarlig art, t.ex. systematiska manipulationer med bensinautomater, el- och gasautomater eller parkeringsautomater, utnyttjande av sinnrikt konstruerade »hjälpmedel», omfattande utplundring av varuautomater t. ex. i automatshop osv. I sådana fall, då brottet bedöms som grovt, kan andra påföljder än böter aktualiseras. Försök eller förberedelse till automatmissbruk blir straffbart om gärningen vid fullbordan skulle komma att bedömas som grovt automatmissbruk. Då brottet ej kunnat genomföras, därför att det obehöriga föremålet fastnat i myntinkastet eller mekanismen eljest skadats, kan gärningen som nämnts alltid betecknas som skadegörelse eller åverkan. 6.5.5 Andra former av snyltning Tidigare har utredningen framhållit att klausulen »eller annat dylikt» som avslutar exemplifieringen av snyltningsbrott i 9 kap. 2 § andra stycket BrB inte ger klart besked om denna straffbestämmelses räckvidd. Kriminaliseringen når här långt när det gäller underlåtenheten att betala för nyttighet som erbjuds under förutsättning av kontant betalning. Det kan också råda viss osäkerhet om när nämnda förutsättning skall föreligga. I rättstillämpningen har utövare av olika servicenäringar (t.ex. tandläkare, läkare, frisörer) SOU 1973: 13

ansetts arbeta enligt kontantprincipen såvida inte annat avtalats. Den som undergått tandläkarbehandling under längre tid med upprepade återbesök har sålunda straffats för sin underlåtenhet att betala vid sista behandlingstillfället. Analogivis torde även andra yrkesutövare, t.ex. sådana som driver advokatpraktik, deklarationsbyråer, bilverkstäder osv. åtnjuta straffskydd, såvida inte särskilt kreditavtal träffats. Mot bakgrund av de allmänna förutsättningar, som enligt utredningens mening bör gälla för kriminalisering av snyltning, blir straffbeläggandet av betalningsunderlåtenhet av nu angiven art helt beroende på om beteendet är att bedöma som bedrägeri. Det föreligger inte tillräckliga skäl för att vissa verksamhetsutövare skall priviligieras framför andra som förmedlar tjänster eller varor. De är inte speciellt inriktade på att betjäna en okänd allmänhet. Förutsättningar finns att bedöma kundernas kreditvärdighet och behandlingen eller tjänsten kan mycket väl erbjudas mot förskottsbetalning eller, ifråga om pågående behandling eller service, mot betalning efter varje arbetstillfälle. Utredningen anser sålunda att nämnda verksamhetsutövare inte bör tillerkännas något speciellt straffskydd. I den mån tandläkare, läkare eller andra dylika utövare av serviceverksamhet inte får betalt för sina tjänster, bör skulden regleras på civilrättslig väg och med utnyttjande av de exekutiva medel som samhället anvisar för framtvingande av betalning. Till 9 kap. 2 § andra stycket BrB har ibland hänförts den situationen att någon, som har att betjäna sig själv mot betalning i viss ordning, inte gör rätt för sig. Detta kan t.ex. förekomma vid självbetjäning på bensinstation. Praxis har emellertid gått i den riktningen att dessa gärningar liksom tillgrepp i självbetjäningsbutiker o.dyl. bedöms som tillgreppsbrott. Anledning saknas att särskilt reglera dessa fall. Om en kund betjänas vid bensinstation och därefter förklarar att han inte avser att göra rätt för sig eller smiter från betalningen, kan med skäl hävdas att det inte föreligger något tillgrepp och att gärningen SOU 1973: 13

inte kan föras till 8 kap. BrB. Det kan enligt nuvarande ordning bli fråga om att döma för bedrägligt beteende enligt 9 kap. 2 § andra stycket BrB. Utredningen anser dock inte att ett speciellt straffskydd är motiverat i nämnda fall. Gärningen torde så gott som alltid innefatta ett vilseledande av servicepersonalen och alltså vara straffbar som bedrägeri. Det är fråga om en försäljning, där kunden normalt kan identifieras och varan inte behöver utlämnas utan att betalning först erläggs. Situationen är likartad vid andra former av köp som avser »viss myckenhet att ur bestämt gods uttagas», s.k. halvgeneriska köp (3 § KöpL). För närvarande täcker straffstadgandet för snyltning även det fall, då »någon som har att betjäna allmänheten efter viss taxa tar betalt utöver taxan utan att påvisa avvikelsen». Straffrättskommittén framhöll i förarbetena till denna bestämmelse att den endast var tillämplig om allmänheten ägde fordra att bli betjänad efter viss taxa. Skyldighet att stå till tjänst på detta sätt åligger exempelvis taxichaufförer och stadsbud. Såvitt utredningen funnit förekommer det nära nog aldrig att denna bestämmelse tilllämpas. Den synes ej heller fylla något praktiskt behov. I den mån överträdelse av angiven art förekommer och ett straffrättsligt ingripande kan aktualiseras, torde gärningen normalt bedömas som bedrägeri. I åtskilliga fall bör det dock vara möjligt och önskvärt att i stället för sådant ingripande sätta in andra åtgärder av disciplinär natur inom anställningsförhållandet. 6.6

Tvångsåtgärder

Den hittills gjorda genomgången visar att ett upphävande av 9 kap. 2 § andra stycket BrB kommer att medföra att vissa gärningar, som nu ryms under bestämmelsen, i fortsättningen ej blir straffbara. För straffbarhet kommer att krävas att bedrägerirekvisiten är täckta. I fråga om sådan snyltning som består i att någon plankar in på område för allmän föreställning torde i allmänhet rekvisitet vilseledande saknas, varför gärningen ej kan bedömas som bedrä85

geri. Denna förutsättning brister också ibland vid snyltning med tåg och annat kollektivt samfärdsmedel. Misstanke om bedrägeri föreligger emellertid regelmässigt vid hotell-, restaurang- och taxisnyltning. Brottmålsutredningens reformförslag innebär att andra åtgärder än straff bör väljas då fråga gäller ingripandet mot ringa fall av snyltning. Vid snyltning med kollektivt samfärdsmedel kan den adekvata reaktionen bestå i att resenären förpliktas utge en särskild kontrollavgift eller att han avvisas från färdmedlet. Vid plankning kan den omedelbara åtgärden bli att avvisa snyltaren från området samt eventuellt portförbjuda honom för viss tid. Det står emellertid klart att ett upphävande av den särskilda snyltningsbestämmelsen kan medföra problem då det gäller att tvångsvis avvisa sådana personer som tar sig in på område för föreställning utan att betala. Rätten att gripa och kvarhålla en person är avhängig av att denne gjort sig skyldig till brott vara kan följa fängelse (24 kap. 7 § andra stycket RB). Denna bestämmelse har allmänt ansetts grunda rätt för innehavare av nöjesfält, festplatser o.dyl. att kasta ut personer som anträffas på området utan att ha betalat för inträde. Emellertid tar rättegångsbalkens regel om gripande inte sikte på rätten att avvisa någon. Ett gripande i lagens mening är ett led i fortsatta tvångsåtgärder från polismyndighetens sida. Det stadgas uttryckligen att den gripne skyndsamt skall överlämnas till närmaste polisman. Ett polisiärt gripande kan sedan eventuellt följas av anhållande. Rätten till avvisande torde i stället grundas på att den som anordnar viss föreställning äger uppställa de villkor som skall gälla för tillträdet till denna. Om någon bryter mot villkoren får han finna sig i att lämna platsen. Däremot torde utrymmet för användandet av våld eller andra tvångsåtgärder på denna grund vara begränsat. Om den som skall avvisas sätter sig till motvärn eller eljest vägrar att godvilligt lämna området, kan ett gripande aktualiseras. Därvid måste man självfallet följa rättegångsbalkens regler om detta tvångsmedel. 86

I vissa fall kan den som plankar in på området för en föreställning göras ansvarig för olaga intrång enligt 4 kap. 6 § andra stycket BrB. Det förutsätts dock att föreställningen sker inomhus. Om den som skall avvisas gör sig skyldig till motstånd, kan arrangören tillgripa visst våld för att få ut vederbörande, nämligen om åtgärden är att betrakta som nödvärn mot sådant olaga intrång (24 kap. 1 § BrB). Genom att plankning i stor utsträckning kommer att undandras straffskydd, brister förutsättningarna för gripande. Frågan gäller då vilka åtgärder verksamhetens utövare skall kunna vidtaga mot personer som vägrar att följa anmaningen att lämna området för föreställningen. Enligt brottmålsutredningens mening bör det närmast betraktas som en ordningsfråga att personer som obehörigen uppehåller sig på en sådan plats blir avvisade. Det förefaller vara en polisiär uppgift att hjälpa verksamhetens utövare att verkställa sådant avvisande, när den som plankat in på området ej godvilligt vill lämna detta. Enligt polisinstruktionen åligger det polisen bl.a. att vidta erforderliga åtgärder, när den allmänna ordningen eller säkerheten kränkts på annat sätt än genom brott. Det åligger också polisen att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp. Brottmålsutredningen anser att behovet av tvångsingripande mot personer som ertappas med att planka inte utgör något större problem. Ett upphävande av snyltningsbestämmelsen kan emellertid medföra viss osäkerhet främst i vad gäller möjligheten att tvångsvis avvisa den som obehörigen tar sig in på område för föreställning utan att betala gällande avgift för tillträdet. Det kan därför vara motiverat att denna rätt blir uttryckligen fastslagen och ges generell tillämpning. I den allmänna ordningsstadgan ges föreskrifter om offentliga tillställningar, varmed i första hand avses »teaterföreställning, konsert, tävling och uppvisning i sport och idrott, danstillställning, biografföreställning, cirkusföreställning, tivoli- och marknadsnöjen, festtåg samt tillställning av annat slag, som anordSOU 1973: 13

nas för allmänheten och som icke avses i lagen om allmänna sammankomster». Uppräkningen svarar i stort sett mot de verksamheter där plankning kan tänkas ifrågakomma. Enligt 16 § allmänna ordningsstadgan skall anordnaren av offentlig tillställning svara för att god ordning råder vid tillställningen. Han är pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter med avseende å ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar. Envar som åsidosätter sådan föreskrift kan avvisas. Brottmålsutredningen har övervägt ett tillägg till nämnda stadgande av innebörd att anordnare av offentlig tillställning äger föreskriva om avgift och andra villkor för tillträde till tillställningen, samt att envar som inte iakttar dessa villkor må avvisas. Stadgandet skulle ge en anvisning om att polismans medverkan vid avvisandet kan påkallas, om så erfordras. Det är av särskild betydelse från praktisk synpunkt att ordningsvakter med polismans befogenhet kan verkställa avvisning och därmed bruka det våld som för åtgärdens genomförande kan anses försvarligt. Mot införandet av en sådan bestämmelse i den allmänna ordningsstadgan kan anföras att bestämmelsen tillvaratar den enskilde anordnarens rätt och därmed skiljer sig från stadgans allmänna politirättsliga linje. En reglering av rätten att avvisa personer som inte betalar inträdesavgift till offentlig tillställning, torde inte ha någon omedelbar betydelse för ordningens upprätthållande. Emellertid måste det anses vara av betydande intresse för anordnaren att denna rätt fastslås. De skyldigheter som åvilar honom att tillse, att gällande föreskrifter om ordningens upprätthållande efterlevs, synes väl kunna förenas med en förpliktelse för dem som äger tillträde till föreställningen att iakttaga gällande villkor för tillträdet. Brottmålsutredningen föreslår därför i fråga om plankning att rätten att avvisa personer, som obehörigen ta sig in på område för offentlig tillställning, uttryckligen fastslås i allmänna ordningsstadgan. Bestämmelsen synes lämpligen böra införas SOU 1973: 13

som ett nytt andra stycke till stadgans 16 §. De synpunkter som nu lagts på behovet av att tvångsvis kunna avvisa dem som obehörigen bereder sig tillträde till föreställning kan i viss utsträckning även gälla personer som snyltar på kollektiva trafikmedel. Beträffande sådan snyltning torde det dock i praktiken bli sällsynt att beslut om avvisning behöver fattas på grund av att resenären saknar giltigt färdbevis. Om avvisning anses böra ske på denna grund, torde misstanke om bedrägeri eller bedrägligt beteende ofta finnas. Det gäller här sådana sällsynta fall där resenären ej kan uppvisa giltigt färdbevis eller lösa sådant och erlägga eventuell kontrollavgift samt där kontrollören inte anser att förutsättningar finns att låta honom underteckna förbindelse att senare betala avgiften. Emellertid bör det uttryckligen vara fastslaget att möjlighet finns att avhysa resenär som vägrar att efterkomma kontrollörens krav på betalning. För järnvägstrafiken gäller en Kungl. kung. om upprätthållande av ordning och säkerhet inom järnvägsområde (SFS 1970:561). I 1 § stadgas att järnvägstjänsteman i säkerhets- eller ordningstjänst vid statlig eller enskild järnväg får från järnvägens område avlägsna den som uppträder berusad eller stör ordningen eller genom sitt uppträdande äventyrar säkerheten i järnvägsdriften. Han får i trängande fall ta sådan person i förvar. Tas någon i förvar, skall polisman ofördröj ligen underrättas. Förvar består till dess polisman kommer tillstädes eller behovet av förvar eljest upphör. Enligt 2 § får järnvägstjänsteman inte använda strängare medel än förhållandena kräver, då det gäller att verkställa nämnda tjänsteåtgärder. Han bör i första hand söka vinna rättelse genom upplysningar och anmaningar. Våld får tillgripas endast när tjänsteuppgiften ej kan lösas på annat sätt. Tillgrips våld skall den lindrigaste form som kan leda till det avsedda resultatet användas. Våld får ej brukas längre än som är oundgängligen nödvändigt. Brottmålsutredningen anser att denna kungörelse lämpligen bör innehålla ett stad87

gande om rätt för tågbefäl att från tåg avlägsna sådana resenärer som vägrar att ställa sig till efterrättelse de villkor som gäller för betalning av färdbiljett. En motsvarande bestämmelse bör ha plats i den kungörelse om rätt att ta ut kontrollavgift, vilken enligt brottmålsutredningens förslag skall bli tillämplig på andra trafikföretag än SJ. 6.7

Rapporteftergift

Syftet med brottmålsutredningens reformförslag är att de rättsvårdande myndigheternas befattning med mindre snyltningsbrott skall avsevärt begränsas och i fråga om vissa typer av snyltning helt upphöra. Emellertid står det klart att flertalet brott även i fortsättningen kommer att falla inom det straffbara området för bedrägeri. Det kan därför antas att anmälan om sådana brott kommer att ske hos polisen i viss utsträckning. En speciell grupp utgör de fall av taxisnyltning där passageraren efter körningen förklarar att han inte avser att betala samt föraren på grund härav transporterar denne till polisen. Som tidigare beskrivits sker i stor utsträckning uppgörelse i dessa fall, varefter ansvar för bedrägligt beteende inte utkrävs. Enligt utredningens mening är det inte rimligt att polisen skall ta upp och utreda alla dessa och andra liknande fall av snyltning, som formellt kan antas fylla straffbarhetsrekvisiten för bedrägeri. Den praxis som utvecklats på vissa håll att polisen »ligger på» anmälningarna i väntan på att saken skall klaras upp utan ingripande på straffrättslig väg, förefaller vara ändamålsenlig, fast den saknar stöd i lagen. Det kan finnas skäl att legalisera förfarandet. En bestämmelse i sådan riktning skulle motiveras av att det från kriminalpolitisk synpunkt saknar intresse att ingripa på straffrättslig väg i sådana fall, där uppgörelse träffats mellan parterna. Vidare skulle därmed kunna åstadkommas enhetlig handläggning av dessa snyltningsbrott inom sådana polisdistrikt, där en ordning med för88

dröjd anmälan tillämpas, och sådana polisdistrikt, där man strikt upprätthåller principen om absolut åtalsplikt. Givet är att betydande vinster måste göras genom att rättsvårdens resurser inte behöver tas i anspråk i dessa ärenden. En bestämmelse av dylikt innehåll skulle dock möta principiella betänkligheter. Det kunde med skäl göras gällande att motsvarande ordning borde tillämpas vid andra typer av förmögenhetsbrott, där gärningsmannen genom att betala i efterhand reparerar en genom brottet uppkommen skada. Det är svårt att påstå att bedrägligt beteende skiljer sig från andra brott genom sina straffbarhetsrekvisit, även om begränsningen endast skulle ta sikte på vissa typer av snyltning. Mot en generell bestämmelse om rätt för polisen att avstå från upptagande av brottsanmälan, tills det klargörs att gärningsmannen inte avser att göra rätt för sig i efterhand, kan också anföras rättviseskäl. De som inom respittiden kan skaffa fram pengar blir priviligierade och kan »köpa sig fria» från straff. Genom en sådan ordning skulle också slås fast att straffbeläggandet endast tjänar till syfte att tillgodose målsägandens krav på betalning samt att polisens uppgift är att fungera som »inkassomyndighet». Det sagda medför att brottmålsutredningen inte vill förorda legaliserandet av ett förfarande som innebär att polisen under vissa förutsättningar kan underlåta att ta upp och behandla anmälan om snyltning. För att åstadkomma den önskvärda begränsningen av polisens arbete med sådant bedrägligt beteende bör förutsättningar i stället finnas att meddela rapporteftergift. För närvarande gäller enligt 12 § andra stycket polisinstruktionen att sådan rapporteftergift kan meddelas om för brott ej är stadgat svårare straff än böter och ej heller normerade böter samt brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet är obetydligt. Innebörden av rapporteftergiften är att polisen låter saken bero vid påpekande eller erinran till den felande. Enligt den mening, som utredningen framfört i betänkandet Snatteri, bör bedrägSOU 1973: 13

ligt beteende liksom de övriga mindre förmögenhetsbrotten ha enbart böter i straffskalan. Därmed skulle rapporteftergiften kunna tillämpas vid dessa brott. Emellertid har utredningens förslag i denna del ännu inte genomförts. För att möjliggöra rapporteftergift vid snatteri har i stället införts ett tillägg till 12 § polisinstruktionen, enligt vilket rapporteftergift kan meddelas av polisman som är förundersökningsledare, om snatteri med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är obetydligt. Om fängelse bibehålls i straffskalan för bedrägligt beteende bör den gjorda ändringen i 12 § polisinstruktionen utvidgas till att utöver snatteri även gälla nämnda brott. En förutsättning för rapporteftergift skall därvid vara att brottet med hänsyn till värdet och omständigheterna i övrigt framstår som obetydligt. Däremot bör det inte gälla som uttryckligt villkor att gärningsmannen gjort rätt för sig inom viss tid efter brottets begående. Förutsättning för rapporteftergift bör även föreligga vid automatmissbruk. Enligt utredningens förslag skall straffsatsen här i normala fall vara böter, varför någon särskild reglering i 12 § polisinstruktionen för tillämpningen av rapporteftergift ej erfordras. I många fall är automatmissbruk att bedöma som okynnesbrott och värdet av vad som utvinns är oftast lågt. Å andra sidan är automatmissbruket till sin natur sådant att det förutsätter viss förslagenhet och förfarandet vid öppnandet av automater är ofta kvalificerat. Dessa synpunkter medför att man vid tillämpningen av institutet rapporteftergift bör vara ganska återhållsam. 6.8 Utredningens

ståndpunktstagande

Reformförslaget innebär att stadgandet i 9 kap. 2 § andra stycket BrB upphävs. Straffbarheten vid snyltning kommer därigenom att begränsas till sådana fall, i vilka gärningen täcks av rekvisiten för bedrägeri. Automatmissbruk, som enligt nu gällande ordning behandlas som snyltning, kräver dock särskild reglering. Utredningen föreSOU 1973: 13

slår att ett straffstadgande härom tas in i ett nytt lagrum, 8 kap. 8 a § BrB. Ett viktigt led i reformen är att andra åtgärder än straff skall kunna sättas in mot snyltning, oavsett om gärningen är straffbar enligt bedrägeriparagrafen eller ej. Mindre överträdelser skall kunna klaras upp utan att de rättsvårdande myndigheterna behöver engageras. Rätten att ta ut kontrollavgift av dem som snyltar med vissa kollektiva samfärdsmedel avses bli reglerad i en särskild kungörelse. Legala förutsättningar skall också finnas att avvisa personer som obehörigen bereder sig tillträde till eller eljest utnyttjar sådana verksamheter som inte får tas i anspråk utan erläggande av avgift. Den aktuella frågan gäller var gränsen skall dras för kriminalisering av underlåtenheten att fullgöra betalningsskyldighet. Utredningens förslag innebär endast en partiell lösning. Det står nämligen klart att denna fråga leder in på ett vidsträckt område som ligger utanför utredningens uppdrag. En begränsning av straffbarheten vid betalningsunderlåtenhet gäller i första hand kredithandeln och sådana gäldsförhållanden som regleras i 11 kap. BrB (gäldenärsbrotten) men också andra förmögenhetsrättsliga dispositioner kan beröras därav. Enligt utredningens mening talar starka skäl för en allmän översyn av brottsbalken, speciellt i vad avser förmögenhetsbrotten. Synpunkter i denna riktning har också framförts från olika håll. De värderingar som låg bakom 1942 års lagstiftning är inte i alla avseenden representativa i dag. I det moderna samhället gäller andra levnadsbetingelser för medborgarna, ekonomiska dispositioner träffas i en helt annan utsträckning och av många fler människor jämfört med för 30 år sedan, kredithandeln har ökat kraftigt och nya typer av förmögenhetsbrott (s.k. »moderna» brott) har tillkommit. Man kan också utgå ifrån att bedömningen av frågan om vad som skall anses vara »kriminell orätt» eller endast »civil orätt» undergått förskjutningar i det allmänna rättsmedvetandet. Det står klart att en allmän översyn av 89

förmögenhetsbrotten skulle kunna få betydelse för det reformförslag som utredningen nu lägger fram. Förslaget innebär som nämnts att snyltning i fortsättningen skall vara straffbar då gärningen täcks av rekvisiten för bedrägeri. Situationen kan bli en annan om en straffrättsreform inriktas på att över hela fältet öppna nya vägar för en begränsning av kriminaliseringen och att ersätta straffet med andra effektiva åtgärder. En sådan allmän strafflagsrevision måste dock betraktas som en fråga på lång sikt. Utredningen anser att partiella reformer bör genomföras på de områden där det finns förutsättningar för sådana. Denna framgångsväg har också traditionellt begagnats inom strafflagstiftningen. I detta hänseende synes den nu föreslagna reformen väl kunna genomföras självständigt. En grundprincip i reformförslaget har varit att de mindre förmögenhetsbrotten tillmäts lågt straffvärde. Straffsatsen för dessa brott har föreslagits bli enbart böter. Som tidigare framhållits har utredningens förslag i denna del ännu inte genomförts. De svårigheter som bibehållandet av fängelse i straffskalan medfört i fråga om möjligheterna till förenklad handläggning av snatteri har i stället till viss del löst genom processuella regler. Enligt utredningens mening medför bibehållandet av fängelse i straffskalan för bedrägligt beteende att snyltning hänförs till en annan kategori av brott än den, i vilken förseelsen egentligen hör hemma. Utredningen anser det därför vara angeläget att bedrägligt beteende (och även snatteri samt undandräkt) i enlighet med det tidigare framlagda förslaget omvandlas till rena bötesbrott.

90 SOU 1973: 13

7 Ny snyltningsbestämmelse (Alternativt förslag)

7.1 Inledande synpunkter I föregående kapitel har brottmålsutredningen redovisat sitt förslag om upphävande av den särskilda straffbestämmelsen om snyltning i 9 kap. 2 § andra stycket BrB. Då utredningen vid överläggningar med rättsvårdande myndigheter och företrädare för berörda verksamheter fört fram tanken på en sådan reform, har utredningen funnit att de allra flesta är eniga om att den nuvarande snyltningsbestämmelsen når alltför långt i kriminalisering samt tar myndigheternas, framför allt polisens, tid och resurser i anspråk på ett sätt som inte är rimligt med hänsyn till förseelsernas art. Från vissa håll har emellertid framhållits att de olägenheter som är förbundna med denna kriminalisering skulle kunna angripas på straffprocessuell väg genom att polis och åklagare gavs ökade möjligheter att avstå från straffrättsligt ingripande. Därmed skulle man inte behöva upphäva snyltningsbestämmelsen. Brottmålsutredningen anser att det kriminaliserade området i första hand bör begränsas genom straffrättsliga reformåtgärder, varigenom klart markeras vad som skall utgöra brott och medföra straff. Denna grundläggande princip ligger bakom utredningens förslag i kap. 6. Det kan också som utredningen framhållit i inledningen till detta betänkande ifrågasättas om det är riktigt att lägga i polisens och åklagarens hand att bestämma gränserna för straffbarheten. SOU 1973: 13

Emellertid har utvecklingen inom svensk kriminalpolitik under senare år gått i en bestämd riktning mot »avkriminalisering» på straffprocessuell väg. Mot denna bakgrund har brottmålsutredningen ansett det vara följdriktigt att också presentera ett alternativt förslag som bygger på den nämnda förutsättningen. Enligt detta alternativa förslag skall snyltning betraktas som en fristående förseelse. Stadgandet skall dock till innehåll och omfattning begränsas jämfört med den nuvarande snyltningsbestämmelsen. Automatmissbruk behandlas särskilt i ett straffstadgande under 8 kap. BrB. Vidare skall systemet med uttagande av kontrollavgift vid snyltning med allmänt samfärdsmedel regleras enligt den av utredningen tidigare föreslagna kungörelsen. En uppgift blir att försöka anpassa denna snyltningsbestämmelse till förhållandena i andra länder, framför allt våra nordiska grannländer. Som framgår av översikten över utländsk rätt upptar engelsk liksom finsk rätt inte någon särskild snyltningsbestämmelse utan straffbarheten bestäms av rekvisiten för bedrägeri. Danmark och Norge har däremot särskilda straffbestämmelser om snyltning, fast kriminaliseringen når inte lika långt som i vårt land. Påfallande är att tillämpningen av dessa stadganden i praxis är begränsad så att man ifråga om vissa typer av snyltning (t. ex. plankning) i verkligheten uppnått en avkriminalisering. 91

7.2 Straf{bestämmelsens

innehåll

Åtgärder mot den som underlåter att betala kontant på hotell eller restaurang eller för taxifärd bör primärt sättas in på civilrättslig väg med utnyttjande av de möjligheter till exekution som därvid erbjuds. Frågan gäller också om själva betalningsunderlåtenheten bör vara tillräckligt skäl för straffingripande. Skall t. ex. den anses göra sig skyldig till brott som beställer en måltid på restaurang med avsikt att göra rätt för sig men under kvällens lopp intar mer förtäring än vad kassan tillåter eller förbrukar pengarna på andra verksamheter (t.ex. restaurangens roulette) och vid betalningstillfället förklarar att hans pengar inte räcker till att betala notan? En annan situation inträffar då den som betjänats på hotell, restaurang eller dylikt näringsställe eller åkt taxi avlägsnar sig från stället utan att göra rätt för sig. Sådan smitning medför som regel att näringsutövaren förlorar möjlighet att kräva vederbörande på betalningen, eftersom denne är okänd och försvinner med bibehållen anonymitet. Det straffvärda synes därvid mindre ligga i att gärningsmannen underlåter att betala än i att han smiter från sin betalningsskyldighet. Med sådan smitning kan likställas det fallet att en gäst eller kund vägrar att betala och ej heller vill lämna sådana uppgifter om sin person som är nödvändiga för att ersättningstalan skall kunna föras på civilrättslig väg. Snyltningsbestämmelsen i den danska straffeloven har begränsats till just dessa båda situationer. Straffbarheten inträder då någon »bortfjerner» sig efter att ha tillgodogjort sig nyttigheten. Då en gäst sitter kvar på restaurang efter intagen förtäring utan att kunna betala, är restaurangen hänvisad till att kräva honom i civil ordning. Vägrar han att uppge namn och adress eller är hans uppgifter inte tillförlitliga, kan han dock föras till polisen för identifiering. Någon polisanmälan tas då inte upp för snyltning och polisen är inte benägen att bedöma saken som bedrägeri, såvida det inte gäller kvalificerat brott eller betydande värde. En92

dast smitningsfallen kan sålunda bestraffas enligt snyltningsbestämmelsen. Möjligheterna att ertappa en smitare är dock små, vilket medför att det inte tjänar mycket till att polisanmäla sådana brott. Brottmålsutredningen har övervägt en begränsning av snyltningsbestämmelsen enligt danskt mönster. För straffbarhet skulle därmed krävas — utöver de nuvarande brottsrekvisiten — att gärningsmannen avviker från platsen utan att lämna uppgift om namn och hemvist. Brottmålsutredningen ser åtskilliga positiva sidor i en sådan reform, där smitningen blir avgörande för straffbarheten. Därmed knyts kriminaliseringen an till ett klart rättsstridigt faktum utöver själva underlåtenheten att betala. En reform i denna riktning skulle också medföra den fördelen att rättsvårdens resurser kunde inriktas på allvarligare fall av snyltning, dvs. smitningsfallen och sådan snyltning som uppfyller straffbarhetsrekvisiten för bedrägeri. Vidare skulle man åstadkomma en anpassning till den praxis som tillämpas vid vissa polisdistrikt i fråga om handläggningen av snyltningsfall. När taxiföraren inte får betalt kör han passageraren till polisen. Polisen tar upp personuppgifter på denne och uppmanar honom att göra rätt för sig inom viss tid. Då betalning erläggs skrivs saken av. Denna informella handläggningsrutin synes bygga på den föreställningen att sådana fall, där den betalningsskyldige är identifierad och kan sökas för betalning, hör klaras upp privat utan straffrättsligt ingripande. Mot den ifrågasatta begränsningen av straffbarheten till smitningsfall kan do>ck anföras betänkligheter. Man kan tycka att det från kriminalpolitisk synpunkt ej finns skäl att från stadgandets tillämpningsområde undanta det klientel, som utan att smita systematiskt underlåter att göra riätt för sig efter begagnandet av hotell, restaurang eller taxi. Dessa fall kan i allmänhet föras in under bedrägeri och bör från straf fbarhetssynpunkt betraktas som lika allvarliga som smitningsfallen. Väljer man som alternativ att skapa en SOU 1973: 13

särskild straffbestämmelse om snyltning, synes det ej heller vara någon god lösning att vissa typer av brottet skall behandlas som snyltning medan andra skall föras över till bedrägeriet. En sådan ordning strider mot den önskvärda förenklingen och nertrappningen av rättsvårdens arbete med mindre förmögenhetsbrott. Från nämnda synpunkter förefaller det vara mera ändamålsenligt att skapa en särskild förseelse som täcker olika former av snyltning (även »bedrägerifallen») men samtidigt markerar en klar gräns mot bedrägeribrottet. Brottmålsutredningen har sålunda stannat för att som alternativt förslag skissera en enhetlig snyltningsbestämmelse, vilken skall täcka hela det straffbara området men också ge uttryck för uppfattningen att snyltning har lågt straffvärde. Utgångsläget blir sålunda att snyltning liksom nu skall avse underlåtenhet att betala för begagnandet av vissa nyttigheter som erbjuds under förutsättning av kontant betalning. Därunder ryms såväl den situationen att någon med bibehållen anonymitet smiter från betalningen som att någon begagnar nyttigheten med snyltningsuppsåt och därefter förklarar att han inte kan eller vill betala. 7.3 Snyltningsbestämmelsens

omfattning

I 9 kap. 2 § andra stycket BrB anges som exempel på snyltning att någon — utan att göra rätt för sig — begagnar sig av »husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt, som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning». Denna uppräkning med tillfogandet av »annat dylikt» ger inte någon klar gräns för straffbestämmelsens räckvidd. Det har ifrågasatts om uttrycket »annat dylikt» endast hänförs till »föreställning» eller om därmed skall förstås begagnandet av varje annan liknande nyttighet än de särskilt uppräknade, som tillhandahålls under förutsättning av kontant betalning. 1 Att döma av straffrättskommitténs uttalande i förarbetena till snyltningsbestämmelsen skall uttrycket ges den sistnämnda vidsträckta tolkningen. Därmed erhåller straffstadganSOU 1973: 13

det ett mycket vidsträckt tillämpningsområde jämfört med förhållandet i andra länder. Automatmissbruk täcks av klausulen men också sådana gärningar som underlåtenhet att betala efter självbetjäning på bensinstation eller för viss service, t.ex. tandläkarbehandling. 7.3.1 Allmänna förutsättningar Enligt utredningens mening är det önskvärt att det kriminaliserade området — om särskilt straffskydd skall finnas — begränsas, varvid vissa allmänna förutsättningar bör gälla. För det första bör det vara uppenbart att begagnandet av nyttigheten enligt allmän kutym sker under förutsättning av kontant betalning, dvs. att betalning skall erläggas antingen omedelbart före eller omedelbart efter tillhandahållandet av nyttigheten. Om det inom vederbörande »bransch» hör till den normala ordningen att beställaren (gäldenären) kan påräkna anstånd med betalning, bör underlåtenhet att betala inte medföra straffansvar. En andra förutsättning bör vara att den som tillhandahåller nyttigheten har att betjäna »en okänd allmänhet». Som tidigare framhållits är ett av straffbestämmelsens huvudsyften att förhindra att personer med bibehållen anonymitet smiter från betalning. Om verksamheten däremot inriktas på en känd kundkrets och det kan sägas föreligga viss relation mellan utövare och begagnare av nyttigheten (t.ex. förhållandet läkare — patienter), synes behovet av straffskydd mot betalningsunderlåtenhet vara svårare att motivera. Dylika fall bör kunna regleras på civilrättslig väg och inte rymmas inom den särskilda snyltningsbestämmelsen. Slutligen bör gälla som förutsättning att det speciella straffskyddet begränsas till vissa näringar eller verksamhetsgrenar, där det föreligger särskilt stor risk för missbruk. De typer av snyltning som i dag polisanmäls är i första hand hotell-, restaurangoch taxisnyltning. Vidare förekommer i ej 1

Se Vilgeus, a.a. s. 60. 93

ringa utsträckning gratisåkning på tåg, tunnelbana, buss o.dyl., s.k. plankning och automatmissbruk, däremot mycket sällan andra former av underlåten betalning (t.ex. för tandläkarbehandling). 7.3.2 De särskilda brottstyperna Underlåtenheten att göra rätt för sig på hotell eller restaurang har sedan gammalt ansetts böra straffbeläggas. Ett sådant förfarande kan sägas vara typexempel på snyltning. Enligt utredningens mening bör detta brott, som i stor utsträckning uppfyller rekvisiten för bedrägeri, också i ett alternativt förslag täckas av snyltningsparagrafen. I den nuvarande bestämmelsen anges begagnandet »av husrum, förtäring . . . som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning». Denna beskrivning bör närmare preciseras. Ett villkor för straffbarhet bör vara att logerandet eller förtäringen äger rum på sådant näringsställe, som bedriver allmän service såsom hotell, pensionat, restaurang eller kafé. 2 Enskild rumsuthyrning eller utbjudande av viss förtäring från t.ex. stånd (korv- eller glassförsäljning) bör inte omfattas av straffstadgandet. I sådana fall bör det normala vara att betalning erläggs innan nyttigheten tillhandahålls och begagnas. Av de polisanmälda snyltningsbrotten är taxisnyltning vanligast. I nuvarande bestämmelse anges begagnandet av »transport . . . som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning». Därmed avses såväl taxisom järnvägstransport och transport med varje annat kommunikationsmedel. Begagnandet av transport torde innefatta såväl person- som godstransport. Det straffbara momentet ligger i det otilllåtna utnyttjandet av transportmedlet (gratisåkningen). En väsentlig skillnad i förutsättningarna finns dock mellan taxisnyltning och snyltning med kollektivt samfärdsmedel. Vid begagnandet av taxi förutsätts normalt att betalningen skall erläggas efter körningen enligt gällande taxa. Brottet fullbordas då passageraren smiter från bilen eller vid krav på betalning förklarar att han 94

inte kan göra rätt för sig. Den som begagnar tåg, buss, spårvagn, tunnelbana osv. skall däremot normalt erlägga föreskriven avgift i förskott innan resan påbörjas. Snyltningen fullbordas redan då gärningsmannen påbörjar resan utan att ha försett sig med färdbiljett och utan att ha uppsåt att göra rätt för sig. Enligt brottmålsutredningens mening bör taxisnyltning ha en given plats i det särskilda straffstadgandet. Det kan dock övervägas om inte kriminaliseringen bör begränsas till sådana fall då beställningen avser korta körningar (t.ex. sådana som understiger en taxa om 100 kronor). Man bör nämligen normalt räkna med att taxiförarna vid längre körningar skall kräva förskott av kunden. 3 Den som tar risken av en långkörning utan att begära förskott kan sägas vara mindre förtjänt av straffskydd, eftersom han själv försätter sig i sin situation. Undantas de långa körningarna från straffbestämmelsen skulle detta vara ett incitament för taxiförarna att alltid ta förskott vid sådana. Emellertid anser utredningen att det inte är nödvändigt att införa något sådant förbehåll i lagtexten. Det bör i stället, såsom tidigare framhållits, vara en uppgift inom den brottsförebyggande verksamhet, som bör ledas och samordnas centralt, att överenskommelser träffas med taxiförbund och andra berörda intressenter om införande av vissa generella regler om formerna för förskottsbetalning. Vid bedömningen av bestämmelsens utformning såvitt avser snyltning på järnväg, buss, tunnelbana och annat allmänt kommunikationsmedel måste hänsyn tas till den av utredningen föreslagna regleringen av rätten för vissa trafikföretag att ta ut kontrollavgift (se ovan s. 79). Det kan ifrågasättas om denna typ av snyltning bör rymmas under straffbestämmelsen. Införandet av ett system med kontrollavgifter får ses som en praktisk lösning i ett 2 I den norska snyltningsbestämmelsen anges »hotelier, herberger, gjestgiverier, pensjonater, bevertningssteder eller andre slike steder». Även i fransk rätt uppräknas de näringsställen som avses (se s. 39). 3 Jfr ovan s. 75.

SOU 1973: 13

läge, där de rättsvårdande myndigheterna tvingas avstå från arbetet med bagatellartade överträdelser. Det är belysande att sedan ett sådant system införts vid Statsbanerne i Köpenhamn, så anses den danska polisen inte längre behöva befatta sig med anmälningar om snyltning vid de s.k. Stågen. Man har därigenom i praktiken avkriminaliserat smitning från färdavgift. Straffbestämmelsen står dock formellt kvar. Utvecklingen har gått i samma riktning här i landet. Problemet med smitning från färdavgift och andra former av gratisåkning måste nu i stor utsträckning lösas av företagen utan att polis och andra rättsvårdande myndigheter kopplas in. Det har särskilt framhållits att kontrollavgiften inte är att betrakta som ett straff. I praktiken innebär dock tillämpningen att detta institut att avgiften ersätter straffet. Ett bibehållande av straffansvaret för färdsnyltning är främst motiverat av att trafikföretagen effektivt skall kunna hävda sina anspråk på betalning. Därigenom ges också legala möjligheter till tvångsåtgärder. Även om straffbarheten sålunda närmast får ett formellt innehåll — man kan utgå ifrån att straffansvar för färdsnyltning så gott som aldrig kommer att utkrävas — så bör denna typ av snyltning ändå tas upp i stadgandet. Frågan gäller därefter om plankning bör rymmas under snyltningsbestämmelsen. I praktiken synes det, åtminstone i de större städerna, så gott som aldrig förekomma att denna förseelse leder till polisanmälan. Reaktionen består vanligen i att de personer, som upptäcks ha plankat in på nöjesfält eller annan plats för allmän föreställning, omedelbart blir utkastade. Det blir sedan en kontrolluppgift att se till att de håller sig borta. Det straffrättsliga ingripandet aktualiseras i allmänhet först när andra åtgärder visat sig vara verkningslösa. I storstäderna anser sig polisen inte ha möjligheter att ta upp och utreda anmälningar om plankning. Det blir i stället inom mindre polisdistrikt som det då och då förekommer att de rättsvårdande myndigheterna kopplas in på detta brott. Utredningen har i kap. 6 med utgångsSOU 1973: 13

punkt från föreliggande förutsättningar inte funnit skäl att kriminalisera plankning. Emellertid har utredningen framhållit att verksamhetens utövare, som utsätts för snyltning, måste ha möjlighet att avvisa dem som obehörigen tar sig in utan att betala. Ett uttryckligt stadgande härom har ansetts böra införas, varvid detta i brist på annan generell reglering lämpligen bör ha plats i den allmänna ordningsstadgan. Ett bibehållande av en särskild snyltningsbestämmelse öppnar andra förutsättningar för avvisning av obehöriga personer. Om förfarandet att ta sig in på ett område utan att lösa entréavgift straffbeläggs kan »plankaren» gripas och tvångsvis förpassas utanför området, varvid polisens medverkan kan begäras. Det förefaller sålunda vara en praktisk åtgärd att låta snyltningsbestämmelsen även omfatta plankning. Därmed krävs ingen särskild reglering av rätten att avvisa icke-betalande. Dock gäller det här liksom i fråga om snyltning med kollektivt samfärdsmedel att straffstadgandet främst skall fungera som bakgrund till de åtgärder som verksamhetens utövare själv sätter in mot snyltningen. I praktiken skall det så gott som aldrig behöva bli fråga om något straffrättsligt ingripande. Bland övriga former av snyltning som täcks av bestämmelsen i 9 kap. 2 § andra stycket BrB märks automatmissbruket. Utredningen har tidigare i kap. 6 föreslagit att detta brott med hänsyn till sin särart och utbredning bör föras över till ett nytt straffstadgande i 8 kap. 8 a § BrB. Denna åtgärd bör som nämnts vidtas oavsett om en särskild snyltningsbestämmelse skall finnas. Vad därefter gäller andra former av underlåtenhet att betala, vilka täcks av klausulen »annat dylikt» i nuvarande snyltningsbestämmelse, synes något behov av kriminalisering ej föreligga. De skäl utredningen åberopat för ett upphävande av straffskyddet i dessa delar (se ovan s. 84) bör ligga till grund för en begränsning av straffstadgandet. Utredningen anser att snyltningsbestämmelsen inte bör ha någon allmänklausul i likhet med uttrycket »eller annat dylikt». 95

Ej heller anser utredningen att den i snyltningsbestämmelsen upptagna andra punkten (»någon som har att betjäna allmänheten efter viss taxa tar betalt utöver taxan utan att påvisa avvikelsen») bör ha plats i det föreslagna stadgandet. 7.3.3 Sammanfattande synpunkter Förslaget är att betrakta som ett alternativ till utredningens förslag i kap. 6 om upphävande av snyltningsbestämmelsen. Det innebär att ett straffstadgande om snyltning skall finnas i 9 kap. BrB, varigenom straffskydd kommer att erbjudas utövare av vissa angivna servicenäringar som har att betjäna en okänd allmänhet. Gränsen för straffbarheten vid snyltning skall vara snäv. I stadgandet preciseras vilka typer av förseelser som hör hit. Utredningen har ansett att dessa bör vara 1) snyltning på allmänt näringsställe (hotell, pensionat, restaurang, kafé o.dyl.), 2) taxisnyltning, 3) snyltning på kollektivt samfärdsmedel, 4) s.k. plankning. I fråga om snyltning på kollektivt samfärdsmedel föreslås en kungörelse varigenom verksamhetens utövare äger ta ut en särskild avgift (kontrollavgift). Därmed begränsas tillämpningen av straffstadgandet. Automatsnyltning förs över till ett särskilt stadgande om automatmissbruk i 8 kap. 8 a § BrB. Andra former av underlåtenhet att betala, som nu kan rymmas under snyltningsbestämmelsen, blir inte straffbara enligt det föreslagna specialstadgandet. Någon motsvarighet till den nuvarande klausulen »eller annat dylikt» föreslås inte. Slutligen förordar utredningen att den straffbestämmelse som tar upp bedrägligt förfarande från vissa serviceutövares sida (9 kap. 2 § andra stycket sista punkten) skall utgå. 7.4 Straffsatsen

för

snyltning

Utredningen har i betänkandet Snatteri föreslagit att fängelse skall utgå ur straffskalan för de mindre förmögenhetsbrotten snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt samt 96

att på dessa brott endast skall följa böter. En sådan reform motiveras dels av den allmänna förändringen i den straffrättsliga värderingen av de mindre förmögenhetsbrotten som ägt rum sedan lagstiftningens tillkomst 1942 och dels av det faktum att annan påföljd än böter i praktiken aldrig utdöms, såvida det inte föreligger konkurrens med allvarligare brott. Den föreslagna straffrättsreformen har dock ännu inte lett till lagändring. Ett av hindren för borttagandet av fängelse ur straffskalan för dessa mindre förmögenhetsbrott har ansetts vara att det skulle stöta på svårigheter av straffprocessuell natur genom att fängelse i straffskalan utgör förutsättning för användandet av tvångsmedel (gripande, husrannsakan och kroppsvisitation m.fl.). Utredningen har dock ansett att detta problem bör kunna lösas genom ändring av ifrågavarande bestämmelser i rättegångsbalken. I linje med utredningens ställningstagande i fråga om straffsatsen för mindre förmögenhetsbrott förefaller det naturligt att straffet för det föreslagna snyltningsbrottet bestäms till enbart böter. Därmed markeras att detta brott generellt sett bör tillmätas lågt straffvärde och närmast är att betrakta som en förseelse. Det är också behovet av att skapa en sådan bötesförseelse som varit ett motiv för utredningen att lägga fram förevarande reformförslag. Frågan om bestämmandet av straffsatsen blir beroende av hur snyltning i fortsättningen skall stå i förhållande till bedrägeriet. Tidigare har framhållits att det från början varit straffrättskommitténs mening att den år 1942 införda snyltningsbestämmelsen (21 kap. 2 § andra stycket strafflagen) skulle tjäna som reservstadgande till bedrägeriet och i princip endast tillämpas då rekvisiten för bedrägeri (främst vilseledande) ej kunde styrkas, men då ett straffingripande ändå ansågs nödvändigt. Utvecklingen har emellertid gått därhän att nämnda bestämmelse, som utan ändring i sak förts över till 9 kap. 2 § andra stycket BrB, tilllämpas primärt vid hotell-, restaurang- och taxibedrägerier liksom vid andra former av SOU 1973: 13

snyltning. Det förekommer endast undantagsvis — t.ex. vid omfattande hotellsnyltningar — att domstolarna prövar om rekvisiten för bedrägeri föreligger och dömer till ansvar för detta brott. Frågan är dock mest av teoretiskt intresse därför att straffskalan för bedrägeri även är tillämplig på snyltningsbrottet. Enligt utredningens mening bör den föreslagna snyltningsbestämmelsen i första hand avse sådana gärningar som med hänsyn till det ekonomiska värdet och övriga omständigheter är att bedöma som ringa förseelser, dvs. vad som motsvarar bedrägligt beteende. Är det däremot fråga om allvarligare brott, t.ex. omfattande hotellsmitningar eller restaurangsnyltning som sätts i system, kan brottet i allmänhet föras in under bedrägeri och bör även behandlas som sådant. Föreligger inte bedrägeri bör snyltningsbestämmelsen dock alltid kunna tillämpas. Att snyltningsbestämmelsen blir subsidiär till bedrägeriet —• så snart det inte gäller ringa snyltning — bör dock inte föra med sig, att straffsatsen blir densamma som för bedrägeri. Redan den omständigheten att de för bedrägeri uppställda straffbarhetsrekvisiten inte uppfylls talar för en annan straffvärdering. Enligt utredningens mening bör sålunda klart markeras att snyltning tillmäts lägre straffvärde. Straffet för snyltning bör bestämmas till det som gäller för de mindre förmögenhetsbrotten. För närvarande är straffsatsen här böter eller fängelse i högst sex månader. Som förut nämnts har utredningen föreslagit att straffet bör bli enbart böter. Utredningen har i betänkandet Snatteri hävdat att straffprocessuella regler om tvångsåtgärder inte bör lägga hinder i vägen för en straffrättsreform som anses motiverad av kriminalpolitiska eller andra skäl. De straffprocessuella reglerna bör anpassas efter straffrättens behov och inte tvärtom. Om straffsatsen för snyltning bestäms till enbart böter, måste därför förutsättningarna för de nödvändiga tvångsmedlen — det torde här bara bli fråga om gripandet enligt 24 kap. 7 § RB — ändras i den mån de anses fylla en funktion. SOU 1973: 13 7

I betänkandet Snatteri föreslås den ändringen i 24 kap. 7 § andra stycket RB att rätten för envar att gripa den som anträffas å bar gärning eller flyende fot skall gälla inte bara då på brottet kan följa fängelse utan även då det är fråga om brott som avses i 8 kap. 2 §, 9 kap. 2 § eller 10 kap. 2 § BrB (dvs. sådana brott som enligt förslaget skulle ha enbart böter i straffskalan). Denna utvidgning bör även omfatta snyltning. Av det hittills anförda torde framgå att utredningen anser att snyltning bör regleras i ett särskilt lagrum. Förseelsen bör uttryckligen benämnas snyltning. Den bör placeras i 9 kap. BrB efter bedrägeribrotten. Förslaget innebär att snyltning upptas i ett särskilt stadgande under 9 kap. 3 a § BrB. 7.5 Begränsad tillämpning av straffstadgandet Det alternativa förslaget att behålla en straffbestämmelse om snyltning har bl.a. motiverats av att man härigenom kan åstadkomma en enhetlig bedömning av de förseelser som det är fråga om utan att någon prövning behöver ske om de fyller straffbarhetsrekvisiten för bedrägeri. Särskilt har framhållits att man på detta sätt kan markera dessa förseelsers låga straffvärde. Det har tidigare påpekats att utredningen helst ser att snyltningen möts med andra åtgärder än straff och att detta beteende endast till ringa del skall behöva ta de rättsvårdande myndigheternas, framför allt polisens, resurser i anspråk. Vad utredningen anfört i kap. 6 om nödvändigheten av en ökad och samordnad satsning på de brottsförebyggande åtgärderna gäller med full styrka. Det bör vara en allmän regel att ett straffrättsligt ingripande med tillämpning av den särskilda snyltningsbestämmelsen bör ske som en sista åtgärd, när en civil uppgörelse visat sig vara utsiktslös och brottet inte framstår som obetydligt. Det sagda gäller hotell-, restaurang- och taxi-näringen, där man som regel har anledning att förvänta att verksamhetens utövare själv försöker driva in sina fordringar innan 97

saken polisanmäls. Men det gäller också de kollektiva samfärdsmedlen, där trafikföretagen ges möjlighet att ta ut kontrollavgift i stället för att polisanmäla händelsen, och allmänna tillställningar, där den normala reaktionen mot plankning bör vara att avvisa den som obehörigen tagit sig in på området. Om straffsatsen för snyltning enligt utredningens förslag sätts till böter ges formella möjligheter för polisen att meddela rapporteftergift. Utredningen anser att detta institut bör tillämpas i alla fall som bedöms som obetydliga. Av de undersökningar som redovisats i kap. 4 framgår att vissa typer av snyltning — framför allt taxisnyltning men också självfallet snyltning med buss, spårvagn och tunnelbana, plankning in på nöjesfält o.dyl. — i allmänhet gäller små belopp. I sådana fall där avgiftens värde ligger under 10—20 kronor bör, tycker man, polisutredning kunna undvaras, såvida inte särskilda skäl talar för att gärningen bör straffbeläggas (t.ex. därför att brottet satts i system eller utgör upprepat återfall). Normalt bör man dock räkna med att bagatellartade fall av snyltning inte kommer att föranleda polisanmälan. Snyltningsbestämmelsen skall ta sikte på brott som inte är att bedöma som bedrägeri eller grovt bedrägeri. Man bör räkna med att förundersökningen i dessa fall ofta kan förenklas, i den mån anmälan anses böra tas upp. Enligt vad utredningen erfarit förekommer det numera i icke ringa antal fall att målsäganden begär att åklagaren skall föra talan om enskilt anspråk. I den mån åklagaren anser sig böra tillmötesgå målsäganden i dessa fall saknas förutsättning att utfärda strafföreläggande. Saken måste föras till domstol varvid målet, om straffsatsen för snyltning bestäms till böter, kan handläggas av lagfaren domare utan nämnd. Det är enligt utredningens mening angeläget att mål av denna art kan klaras upp snabbt. Finner polisen att förutsättningar för rapporteftergift saknas bör saken snarast möjligt komma under åklagarens prövning. Vidgat utrymme bör ges för åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § p. 1 RB. 98

Enligt sina direktiv har brottmålsutredningen att pröva vilka möjligheter som ytterligare finns att genom straffprocessuella förenklingsåtgärder nedbringa de rättsvårdande myndigheternas arbete med mindre brottmål. Därvid överväger utredningen bl.a. en utbyggnad av institutet strafföreläggande så att detta skall täcka även sådana fall där talan förs om enskilt anspråk. Förslag i denna del kommer att avges särskilt.

SOU 1973:: 13

7.6 Utkast till lag om ändring i brottsbalken

Utkastet innebär att 9 kap. 2 § andra stycket brottsbalken skall upphöra att gälla och ersättas av en ny bestämmelse, 3 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 §

2 §

Är brott

sex månader.

Begagnar sig någon av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt, som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning, och gör han ej rätt för sig, dömes, vare sig han vilseleder någon eller ej, för bedrägligt beteende eller, om brottet ej är att anse som ringa, för bedrägeri. Detsamma skall gälla, om någon som har att betjäna allmänheten efter viss taxa tager betalning utöver taxan utan att påvisa avvikelsen.

3a § Den som under förutsättning av kontant betalning skaffar sig 1. rum på hotell eller på pensionat, 2. förtäring på restaurang, kafé eller annat dylikt näringsställe, 3. transport med taxi, järnväg, buss eller annat allmänt sam färdsmedel, 4. tillträde till föreställning, men icke gör rätt för sig, dömes, då gärningen ej medför ansvar enligt 1 eller 3 §, för snyltning till böter.

1.1 Utkast till lag om ändring i rättegångsbalken

Utkastet innebär att 24 kap. 7 § rättegångsbalken skall erhålla nedan angivna lydelse. SOU 1973: 13

Nuvarande lydelse

Föreslagen

lydelse

24 kap. 7 § Förekommer mot

gripa honom.

Träffas den som begått brott, vara fängelse kan följa, å bar gärning eller flyende fot, må han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Träffas den som begått brott, vara fängelse kan följa eller brott som avses i 9 kap. 3 a § brottsbalken,1 å bar gärning eller flyende fot, må han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Då någon

7.8 Särskilt yttrande Per-Edwin Wallén

eller frigivas.

av experterna

Axel Morath

och

Brottmålsutredningen har i fråga om snyltningens straffbarhet framlagt alternativa förslag. Enligt det ena förslaget skall snyltningsbestämmelsen (BrB 9:2 st. 2) upphävas, vilket leder till att snyltning endast kan bestraffas, då bedrägerirekvisiten är uppfyllda. Det andra alternativet innebär, att snyltning skall kvarstå som ett särskilt brott med begränsat tillämpningsområde. Enligt vår uppfattning är det sistnämnda alternativet det riktiga. Mot det första alternativet talar nämligen starka skäl. Ett upphävande av snyltningsbestämmelsen i BrB 9:2 st. 2 skulle med all sannolikhet ofördelaktigt påverka betalningsmoralen i samhället. En förutsättning för att de serviceinrättningar i samhället, som det här är fråga om, skall kunna fungera, är, att utnyttjarna i stort sett fullgör sina betalningsförpliktelser. Visserligen skulle i åtskilliga fall bedrägeribrottet träda i snyltningsbrottets ställe, men »avkriminaliseringen» skulle likväl skapa både ökade frestelser och ökade möjligheter att underlåta betalning. Priset för reformen, fruktar vi, skulle i första hand få betalas av taxichaufförer och andra, som i sitt yrke har att betjäna en okänd allmänhet. Mot »avkriminaliseringen» talar också praktiska skäl. Eftersom bedrägeribrottet skulle träda i snyltningsbrottets ställe skulle det i alla de fall, då någon underlåtit att betala exempelvis på hotell eller restaurang eller vid taxiåkning, bli nödvändigt att undersöka, om vederbörande haft uppsåt att vilseleda vid avtalets ingående. Polisutredningarna skulle bli 1 Om utredningens förslag i betänkandet Snatteri att ta bort fängelse ur straffskalan för snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt genomförs, skall ändringen vidgas till att gälla brott som avses i 8 kap. 2 §, 9 kap. 2 och 3 a §§ eller 10 kap. 2 § brottsbalken.

SOU 1973: 13

mera arbetskrävande och rättegångarna mera tidsödande. Det är väl känt, att det i praktiken ofta bereder stora svårigheter att bevisa, att en person vilselett rörande sin betalningsvilja eller betalningsförmåga. Det var bl.a. dessa svårigheter man önskade undanröja, då man 1942 införde den nuvarande snyltningsbestämmelsen. Slutligen måste framhållas, att »avkriminaliseringen» får vissa egendomliga konsekvenser. Det medför nämligen, att de fall, där uppsåtet att icke betala uppkommer först efter avtalets ingående, blir straffria. Denna ståndpunkt synes svår att kriminalpolitiskt försvara.

SOU 1973: 13

Författnings förslag

Förslag till Lag om ändring i brottsbalken Härigenom förordnas i fråga om brottsbalken dels att i 8 kap. införs en ny paragraf, 8 a §, och att 12 § skall erhålla nedan angivna lydelse, dels att 9 kap. 2 § andra stycket skall upphöra att gälla. Nuvarande

lydelse

Föreslagen lydelse kap.

Begagnar någon olovligen automatapparat genom att använda falska eller främmande sedlar eller mynt, brickor eller polletter eller andra för apparaten icke avsedda föremål, dömes för automatmissbruk till böter. Har brottet medfört skada av betydande värde eller är brottet eljest att anse som grovt, dömes för grovt automatmissbruk till fängelse i högst två år. 12 § För försök eller förberedelse till stöld, grov stöld, rån, grovt rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel eller olovlig kraftavledning, så ock för stämpling till eller underlåtenhet att avslöja rån eller grovt rån dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Skulle tillgrepp av fortskaffningsmedel, om brottet fullbordats, hava varit att anse som ringa, må dock ej dömas till ansvar som nu sagts.

102 För försök eller förberedelse till stöld, grov stöld, rån, grovt rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel, grovt automatmissbruk eller olovlig kraftavledning, så ock för stämpling till eller underlåtenhet att avslöja rån eller grovt rån dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas. Skulle tillgrepp av fortskaffningsmedel, om brottet fullbordats, hava varit att anse som ringa, må dock ej dömas till ansvar som nu sagts. SOU 1973: 13

9 kap. 2 § Är brott

——

sex månader.

Begagnar sig någon av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt, som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning, och gör han ej rätt för sig, dömes, vare sig han vilseleder någon eller ej, för bedrägligt beteende eller, om brottet ej är att anse som ringa, för bedrägeri. Detsamma skall gälla, om någon som har att betjäna allmänheten efter viss taxa tager betalning utöver taxan utan att påvisa avvikelsen. Denna lag träder i kraft den . . .

Kommentarer 8 kap. 8 a § brottsbalken Motivering till stadgandet redovisas i betänkandet, s. 82 ff. Begreppet automatapparat används i annan författningstext (se kungörelsen den 21 juli 1948 om typgranskning av automatapparater, senaste lydelsen SFS 1964 nr 365). Därmed skall förstås alla former av automater, såväl sådana som förmedlar varor eller andra föremål som sådana som förmedlar tjänster. Automaterna kan vara konstruerade för sedlar, mynt, polletter o.dyl. Med begagnande förstås att apparatens mekanism sätts i funktion varigenom dess innehåll eller tjänster tas i anspråk. Om apparatens innehåll tas i anspråk på annat sätt (t. ex. genom att den bryts eller dyrkas upp och plundras) föreligger inte automatmissbruk utan stöld. Om otillåtna manipulationer med en apparat i syfte att få den i funktion leder till att mekanismen skadas, kan gärningen bedömas som skadegörelse (åverkan). Försök eller förberedelse är endast straffbart vid grovt automatmissbruk (12 §).

9 kap. 2 § brottsbalken Utredningens förslag innebär att stadgandet i 9 kap. 2 § andra stycket helt upphävs. Som ett alternativ till denna reform har utredningen i kap. 7 skisserat möjligheten att behålla ett straffstadgande om snyltning med begränsad räckvidd och med enbart böter i straffskalan. Ett utkast till sådant stadgande redovisas på s. 99. SOU 1973: 13

Förslag till Kungörelse om rätt för vissa trafikföretag som bedriver personbefordran att uttaga kontrollavgift

Härigenom förordnas som följer. 1 § Denna kungörelse äger tillämpning på sådana trafikföretag som enligt av länsstyrelsen fastställda reglementen eller taxor bedriver personbefordran i linjetrafik med spårvagn, buss, tunnelbana eller annat allmänt samfärdsmedel. 2 § Med kontrollavgift förstås sådan avgift som trafikföretaget äger uttaga av resande som begagnar färdmedlet utan att innehava giltigt färdbevis. Kontrollavgift uttages utöver ersättning för färdbevis. Om avsaknaden av giltigt färdbevis med hänsyn till den resandes ålder, sjukdom, bristande kännedom om lokala förhållanden eller annan omständighet är att anse som ursäktlig, skall kontrollavgift icke uttagas. 3 § Rätt att uttaga kontrollavgift tillkommer trafikföretag efter tillstånd av länsstyrelsen i det län, där linjetrafiken äger rum. Vid ansökan om tillstånd skall fogas plan över verksamheten med uppgifter om de förutsättningar som skall gälla för avgiftens uttagande och kontrollens bedrivande. Länsstyrelsens prövning skall ske i samma ordning som gäller för fastställande av taxa för personbefordran. 4 § Resande som vägrar att i föreskriven ordning erlägga färdavgift och kontrollavgift må avvisas från färdmedlet. 5 § Resande äger inom tre veckor från avgiftens erläggande hos länsstyrelsen påkalla prövning av beslut om uttagande av kontrollavgift. 6 § Närmare föreskrifter om tillämpning av denna kungörelse meddelas av länsstyrelsen. Denna kungörelse träder i kraft den .. .

Kommentarer Kungörelsen innehåller ramföreskrifter för tillämpningen av systemet med uttagande av kontrollavgift. Motivering till förslaget redovisas i betänkandet s. 79 ff. 1 § Kungörelsen blir även tillämplig på andra trafikmedel än de särskilt uppräknade, dock under förutsättning att de används för personbefordran i linjetrafik och att länsstyrelsen utfärdat reglemente eller taxor för verksamheten. 104

SOU 1973: 13

2 § Med att resa »utan att innehava giltigt färdbevis» förstås, att färdbevis helt saknas, att uppvisat färdbevis inte är gällande för resan (redan makulerat, för gammalt, obehörigen ändrat osv.) eller att uppvisat färdbevis gäller för kortare färdsträcka än den som avverkats (s.k. överåkning). 3 § För att länsstyrelsen skall kunna utöva tillsyn över verksamheten bör krävas att trafikföretaget lämnar en ganska detaljerad plan, vari särskilt bör anges vilka undantag från uttagandet av avgift som skall gälla, hur kontrollen skall bedrivas, hur avkrävandet av avgift avses skola ske samt vilka möjligheter den resande skall ha att vinna rättelse vid felaktigt förfarande från företagets sida (utan att besvär skall behöva föras enligt 5 §). Det förutsätts att länsstyrelsen vid sin prövning inte tillåter att avgiften sätts över viss högsta gräns. 4 § Bestämmelsen tar sikte på den situationen att snyltning med kollektivt samfärdsmedel inte kriminaliseras enligt ett särskilt straffstadgande (se härom s. 94). Om utredningens alternativa förslag i kap. 7 följs, kan bestämmelsen utgå. 5 § Behov av överprövning föreligger endast i sådana fall då resande betalar avgiften samt därefter finner att beslutet om uttagande av avgiften varit oriktigt. Om han inte betalar måste nämligen trafikföretaget föra saken till domstol för att kravet skall bli exigibelt. Överprövningen kan grundas på att formella villkor enligt 1 och 3 §§ inte uppfylls men också på att avgift uttagits i strid mot bestämmelsen i 2 § andra stycket. Det ankommer alltså i sistnämnda fall på länsstyrelsen att pröva om förfarandet varit ursäktligt. 6 § Tillämpningsföreskrifterna bör innehålla anvisningar avseende förfarandet vid ansökan om tillstånd enligt 3 §. Vidare torde vissa anvisningar böra ges i fråga om utformningen av systemet och tillämpningen därav, anvisningar som skall iakttas av trafikföretagen vid upprättandet av planen för verksamheten. Det är önskvärt om länsstyrelserna härvidlag kan uppnå viss enhetlighet i anvisningarna.

SOU 1973: 13

Förslag till Kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)

Härigenom förordna att 16 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse 16 §

Anordnaren har att svara för att god ordning råder vid tillställningen samt är pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter med avseende å ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar. Envar som åsidosätter sådan föreskrift må avvisas.

Anordnaren har att svara för att god ordning råder vid tillställningen samt är pliktig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter med avseende å ordning och säkerhet som polismyndigheten meddelar. Envar som åsidosätter sådan föreskrift må avvisas. Då för tillträde till offentlig tillställning kräves särskild avgift, må anordnaren avvisa den som obehörige n uppehåller sig på området utan att ha erlagt avgiften.

Vid offentlig Vid meddelande

å platsen. onödigt försvåras.

Denna kungörelse träder i kraft den . . .

Kommentarer Motivering till stadgandet ges i betänkandet s. 85 ff. Stadgandet tar sikte på det fallet att plankning inte är särskilt kriminaliserad. Det förutsätts att utövaren av verksamheten med stöd av bestämmelsen skall kunna påkalla polisens medverkan vid verkställandet av avvisning.

106 SOU 1973: 13

Förslag till Kungörelse om ändring i kungörelsen (1970: 561) om upprätthållande av ordning och säkerhet inom järnvägsområdet

Härigenom förordnas, att 1 § kungörelsen (1970: 561) om upprätthållande av ordning och säkerhet inom järnvägsområdet skall ha nedan angivna lydelse. Nuvarande

lydelse

Föreslagen lydelse 1 §

Järnvägstjänsteman i säkerhets- eller ordningstjänst vid statlig eller enskild järnväg får från järnvägens område avlägsna den som uppträder berusad eller stör ordning eller genom sitt uppträdande äventyrar säkerheten i järnvägsdriften. Han får i trängande fall taga sådan person i förvar. Tages någon i förvar, skall polisman ofördröjligen underrättas. Förvar består till dess polisman kommer tillstädes eller behovet av förvar eljest upphör.

Järnvägstjänsteman i säkerhetseller ordningstjänst vid statlig eller enskild järnväg får från järnvägens område avlägsna den som uppträder berusad eller stör ordning eller genom sitt uppträdande äventyrar säkerheten i järnvägsdriften. Han får i trängande fall taga sådan person i förvar. Tages någon i förvar, skall polisman ofördröjligen underrättas. Förvar består till dess polisman kommer tillstädes eller behovet av förvar eljest upphör. Resande, som vid kontroll på tåg anträffas utan giltig färdbiljett, får avvisas från tåget. Sådan åtgärd skall dock icke vidtagas, om förutsättningar finnas enligt gällande föreskrifter att låta den resande fortsätta färden mot att avgift erlägges i särskild ordning.

Denna kungörelse träder i kraft den . . .

Kommentarer Motivering till stadgandet ges i betänkandet s. 87. Stadgandet tar sikte på det fallet att snyltning med tåg inte är särskilt kriminaliserad. Det förutsätts att tågbefäl eller annan biljettgranskare vid utövandet av sin rätt att avvisa tågsnyltare äger påkalla polisens medverkan. Föreskrifter om hur tågpersonal skall handla mot resande som anträffas utan att inneha giltig färdbiljett finns i Statens järnvägars persontransportföreskrifter och personexpedieringsföreskrifter (SJF 610 art. 256—260, 880 art. 318—322). SOU 1973: 13

III

Sjukförsäkringsmissbruk Försäkringskassorna och kontrollen av sjukförsäkringsmissbruk

8.1 Försäkringsväsendets och omfattning

uppbyggnad

Den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen infördes genom lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring. Denna e r sattes av lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring (AFL) vilken nu är gällande. Lagen har sedan ikraftträdandet undergått betydelsefulla ändringar, varvid särskilt bör nämnas reformen den 1 januari 1967, då 3-dagarskarenstiden slopades och antalet sjukpenningklasser utökades. Den allmänna försäkringen enligt AFL omfattar sjukförsäkring, folkpension och tilläggspension. Till lagen är knuten en frivillig sjukpenningförsäkring och en frivillig pensionsförsäkring. För varje landstingskommun liksom för varje kommun som inte tillhör landstingskommun skall finnas en allmän försäkringskassa. Då särskilda förhållanden föranleder därtill kan dock en försäkringskassas verksamhetsområde omfatta två landstingskommuner eller en landstingskommun och en landstingsfri kommun. F.n. är antalet försäkringskassor 26. Varje försäkringskassa har ett centralkontor som leder verksamheten. För att betjäna allmänheten finns dessutom lokalkontor inom varje försäkringskassas verksamhetsområde. De löpande ärendena — huvudsakligen utbetalning av sjukpenning och ersättning för sjukvårdskostnader samt med SOU 1973: 13

dessa uppgifter sammanhängande utrednings-, kontroll- och redovisningsfunktioner — handhas av lokalkontoren. Mera kvalificerade ärenden handläggs av centralkontoren. Av särskilt intresse i detta sammanhang är att det ankommer på centralkontoren att utreda om polisanmälan skall göras av upptäckta brott mot försäkringskassa. Tillsynen över de allmänna försäkringskassorna utövas av riksförsäkringsverkets tillsynsbyrå. Byrån övervakar legaliteten i kassornas verksamhet och utfärdar cirkulär med anvisningar och rekommendationer. Verksamheten på fältet följs genom inspektioner och granskning av infordrat material. Byråns strävan är att åstadkomma en enhetlig tillämpning av bestämmelserna men kassorna lämnas relativt fria händer, t.ex. när det gäller att besluta om vilka åtgärder som skall vidtas i anledning av upptäckta brott mot försäkringskassa. Talan mot beslut av allmän försäkringskassa i ärende angående försäkring förs genom besvär hos riksförsäkringsverket. Försäkringsdomstolen är slutinstans. Vad därefter beträffar försäkringens omfattning gäller enligt 3 § AFL att alla svenska medborgare är försäkrade. Även andra än svenska medborgare är försäkrade om de är bosatta i riket. Varje försäkrad som fyllt 16 år skall vara inskriven i den allmänna försäkringskassa, inom vars område han för året är mantalsskriven. Syftet med den allmänna försäkringen är 109

att vid sjukdom eller barnsbörd bereda hjälp, dels i form av ersättning för utgifter för sjukvård eller förlossningsvård (sjukvårdsförmåner), dels i form av en för dag beräknad ersättning för inkomstbortfall i anledning av sjukdom eller barnsbörd (sjukpenning). Medan sjukvårdsförmånerna omfattar alla försäkrade enligt AFL gäller i fråga om den försäkrades rätt till sjukpenning att han skall vara placerad i sjukpenningklass. En förutsättning för sådan placering är att den inskrivne har en inkomst om minst 1 800 kronor om året. Under vissa förhållanden är dock försäkrad, som är inskriven hos försäkringskassa, placerad i sjukpenningklass fastän han inte har en årsinkomst av förvärvsarbete som uppgår till nämnda belopp. Undantaget gäller s.k. hemmamakeförsäkring. Det beräknas att drygt 4,8 milj. försäkrade f.n. är sjukpenningplacerade och av dem ca 3,6 milj. försäkrade med enbart anställningsinkomst. Sjukpenningklasserna är 21 till antalet. De som omfattas av hemmamakeförsäkringen placeras i sjukpenningklass nr 1, där hel sjukpenning för dag utgör 6 kronor. Inplaceringen i de övriga klasserna sker med hänsyn till storleken av inkomsten av förvärvsarbete. Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgör 6 kronor grundsjukpenning, återstoden tilläggssjukpenning. Högsta tilläggssjukpenning är 46 kronor. Vid inskrivningen i försäkringskassa beslutas i vilken sjukpenningklass vederbörande skall placeras. Placeringen skall omprövas, när försäkringskassa fått kännedom om att den försäkrades förhållanden undergått ändring av betydelse. Den försäkrade är skyldig att snarast och senast inom två veckor anmäla stadigvarande inkomständring av betydelse för placeringen i sjukpenningklass. Enligt 3 kap. 7 § AFL utgår sjukpenning vid sjukdom, som orsakar nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Vid fullständig nedsättning av arbetsförmågan utgår hel sjukpenning. I annat fall utgår halv sådan. 110

Sjukpenning utgår enligt huvudregeln fr.o.m. dagen efter insjuknandedagen. För sjukperioder som inte varar mer än sex dagar utöver insjuknandedagen gäller den s.k. fridagsregeln, som innebär att sjukpenning utgår endast för dag då den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning. Under en sjukperiod borträknas dock högst två fridagar. Fridagsregeln gäller inte för hemmamakeförsäkrade och ej heller för sådana förvärvsarbetande som är placerade i sjukpenningklass för enbart grundsjukpenning och som skulle ha varit hemmamakeförsäkrade om deras årsinkomst av förvärvsarbete understigit 1 800 kronor. Den gäller inte heller försäkrad som vid sjukperiodens början har rätt till dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa. Fridagsregeln tillämpas inte på semesterdagar. 8.2

Sjukanmälan

Sjukanmälan kan göras per telefon eller genom brev eller vid personligt besök. Det förekommer allmänt att försäkringskassorna installerat telefonsvarare, kombinerade med bandspelare, och telefonanmälan kan då göras hela dygnet. Överenskommelse kan träffas om att arbetsgivare skall ombesörja sjukanmälan för de hos honom anställda. Sjukanmälan kan göras till vilken kassa som helst. Vistas försäkrad på en ort utanför området för den kassa, där han är inskriven, kan anmälan göras till kassan för vistelseorten med samma verkan som om anmälan gjorts till den egna kassan. Anmälan behöver inte göras av den försäkrade själv. Då en sjukkassa mottagit en sjukanmälan, skall kassan snarast möjligt och helst samma dag till den försäkrade översända dels en upplysningsbroschyr »när jag är sjuk» och dels en blankett för »försäkran för erhållande av sjukpenning». Det finns två slags blanketter, den ena, S 1, används av försäkrade i allmänhet, den andra, S 1 H, av hemmamakeförsäkrade. I broschyren ges anvisningar om hur blanketten skall fyllas i. Däri lämnas också allSOU 1973: 13

manna uppgifter om rätten till sjukpenning. Anmärkas bör att broschyren inte innehåller någon uppgift om de konsekvenser som ett oriktigt uppgiftslämnande kan medföra. På blanketten har kassan angett den senaste dag då försäkran skall lämnas eller sändas in till kassan, dvs. normalt sjunde dagen efter sjukanmälningsdagen. Den sjukanmälde skall fylla i uppgifter om sig själv (yrke/sysselsättning, bostadstelefon, sjukdom, vistelseadress under sjuktiden) och vissa uppgifter om arbetsgivaren, då sådan finns. Vidare lämnas uppgift om den dag fr.o.m. vilken den anmälde på grund av sjukdomen fullständigt (eller för halv sjukpenning »ej fullständigt men till minst hälften») avhållit sig från arbete. Däremot lämnas inga uppgifter om eventuellt inkomstbortfall på grund av sjukdomen. Om den sjukanmälde hunnit bli frisk när han fyller i blanketten, skall han ange dagen för tillfrisknandet. Han skall på blankett S 1 också ange vilka dagar han skulle ha arbetat i sin huvudsakliga sysselsättning, om han inte blivit sjuk, samt eventuella semesterdagar. Ifyllandet av blanketterna S 1 och S 1 H avslutas alltid med att den anmälde egenhändigt undertecknar en förklaring av innebörd att han på heder och samvete försäkrar att lämnade uppgifter är fullständiga och sanningsenliga. Genom denna förklaring anser kassan i regel att rätten till sjukpenning är styrkt och sjukpenning utbetalas för den tid som den försäkrade angett att nedsättning av arbetsförmågan bestått. Läkarintyg behöver i normala fall inte företes för dessa sju dagar. Kassan kan emellertid alltid fordra att nedsättning av arbetsförmågan styrks genom intyg av läkare. För utbetalning av sjukpenning för tid fr.o.m. sjunde dagen efter sjukanmälan krävs regelmässigt läkarintyg. Det beräknas att cirka 65 procent av alla sjukfall för försäkrade med anställningsinkomst pågår kortare tid än en vecka.

SOU 1973: 13

8.3 Kontrollåtgärder

I ett av riksförsäkringsverket utfärdat cirkulär nr 19/1966 definieras sjukkontroll som åtgärder vilka försäkringskassan vidtar för att få underlag för riktig utbetalning av sjukpenning. I cirkuläret framhålls att slopandet av 3-dagarskarenstiden, den högre kompensationsgraden och sjukpenningskalans utbyggnad kan antas medföra ökat behov av närmare kontakt med sjukfallen. För detta ändamål anbefalls en intensifierad sjukkontrollverksamhet. Den primära kontrollåtgärden utgör infordrandet av försäkran S 1 resp. S 1 H. Som nämnts måste försäkran avges av varje sjukanmäld som gör anspråk på sjukpenning. Fr.o.m. sjunde dagen efter sjukanmälningsdagen skall den sjukskrivne som regel lämna läkarintyg. Enligt cirkuläret bör en försäkrad, som haft upprepade korta sjukperioder utan läkarintyg, såvida inte särskilda skäl leder till annat, i skrivelse åläggas att vid kommande sjukfall styrka nedsättning av arbetsförmågan med läkarintyg från den första dag för vilken sjukpenning kan utgå. Skrivelsen bör — regelmässigt först efter samråd med förtroendeläkaren — tillställas försäkrad så snart han varit sjukskriven minst sex gånger under loppet av en tolvmånadersperiod. Om det med hänsyn till omständigheterna kan anses tillförlitligen styrkt, att den försäkrade även efter utgången av den tid som täcks av hans egen försäkran lidit av sjukdom som avses i 3 kap. 7 § AFL, kan sjukpenning likväl utbetalas oaktat läkarintyg ej kunnat företes. I syfte att upptäcka fall, som kräver särskild kontroll, skall en fortlöpande genomgång ske av det sjukfallsregister som förs av kassorna. Det framhålls i cirkulär 19 att det är synnerligen viktigt att denna genomgång inte blir eftersatt och att den föranleder erforderliga kontakter med försäkrad, arbetsgivare, läkare m.fl. Kassorna måste för varje kontor fastställa en bestämd plan för sådan genomgång. En effektiv form av sjukkontroll, när det 111

gäller anställda, har visat sig vara förfrågan hos arbetsgivare om frånvarotid från arbetet. Sådan förfrågan anses helst böra ske skriftligen. För detta ändamål har upprättats två typer av tryckta formulärskrivelser med därtill fogade svarsblanketter. Den ena formulärskrivelsen, MO 35, används beträffande anställda som försäkrar att de är arbetsföra när försäkran skrivs ut. Därigenom kontrolleras dels frånvarotiden från arbetet och dels sådana i försäkran lämnade uppgifter som har betydelse för kassans tillämpning av fridagsregeln. Den andra formulärskrivelsen, MO 36, används beträffande anställda som uppgivit att de fortfarande är sjuka när försäkran skrivs ut. Dess syfte är att kontrollera frånvarotid från arbetet både i pågående och avslutade fall. Undersökningen av frånvarotid bör enligt cirkuläret ske stickprovsvis och som regel omfatta minst tio procent av samtliga sjukfall. Kontroll av uppgifter som har betydelse för tillämpning av fridagsregeln bör alltid ske i fall, där försäkrad uppgivit att han skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning på dag, som normalt kunde förväntas vara arbetsfri. Den förut nämnda rationella och för de försäkrade bekväma vägen att låta arbetsgivare ta emot sjuk- och friskanmälan från sina anställda i egenskap av ombud för kassan och vidarebefordra anmälningarna till kassan utgör samtidigt en verksam kontrollåtgärd. Infordrandet av Försäkran S 2 — en blankett för ytterligare kontroll av främst antalet dagar då den försäkrade skulle ha utfört arbete i sin huvudsakliga sysselsättning — bör enligt cirkuläret ske stickprovsvis såväl under pågående sjukskrivning som i anslutning till friskskrivning, innan utbetalning av sjukpenning äger rum. Den grupp av försäkrade som därvid främst anses böra komma ifråga är egna företagare och hemmamakar, speciellt med hänsyn till svårigheten att beträffande dem kunna utnyttja annan effektiv kontrollmetod. Den externa sjukkontrollen (hembesöken) har fått en mera undanskymd ställning. Den 112

har i praktiken inte visat sig ha någon påtaglig effekt i form av upptäckta fall av missbruk och den är dyr i förhållande :ill andra kontrollinstrument. Värdet av cen externa kontrollen anses främst ligga på det psykologiska planet. Enbart förekomsten av sådan kontroll och allmänhetens kännedom om att den förekommer torde enligt cirkuläret sannolikt utgöra en viktig faktor, när det gäller att förebygga missbruk av sjukförsäkringen. Det är därför av vikt att cen externa sjukkontrollen ges publicitet i olka former. Två huvudtyper av extern sjukkontroll kan förekomma. Den ena sker i slumpvis utvalda fall, företrädesvis dock nyanmälda sådana, och kan förekomma i form av s.k. intensivkontroll. Sistnämnda kontroll innebär att ett antal externutredare dras samman till ett lokalkontor inom vars verksamhetsområde ett så stort antal besök som möjligt företas under en kort tidsperiod. Den andra typen av externkontroll sker mera systematiskt och med ledning av det som framkommit vid genomgång av sjukfallsregistret. Centralkontoret bör enligt cirkuläret på lämpligt sätt se till att externkontrollen bedrivs planmässigt och att, i den mån så finns erforderligt, de befattningshavare som har att utöva kontrollen även utnyttjas för utredningsverksamhet avseende såväl sjukförsäkrings- som pensionsärenden. Slutligen anförs i cirkulär 19/1966 att effektiv medverkan krävs av förtroendeläkarna för att sjukkontrollen skall kunna fungera tillfredsställande. Det är av stor vikt att förtroendeläkare medverkar till att ge erforderlig handledning åt den personal som sysslar med sjukkontroll. Syftet härmed skall vara att ge personalen insikt om vilka slag av sjukfall som fordrar bedömning av förtroendeläkare samt ge riktlinjer för bedömning av vissa typfall och normer för urvalet av fall av extern sjukkontroll. Det är nödvändigt att förtroendeläkare ibland gör besök på lokalkontor för att ta del av sjukfallsregister samt förhållandena i övrigt på kontoret. I 4 kap. 2 § AFL stadgas att de allmänna SOU 1973: 13

försäkringskassorna skall vidtaga särskilda åtgärder då sjukpenning utgivits till någon för nittio dagar i följd. Riksförsäkringsverket har i cirkulär nr 12/1965 lämnat närmare föreskrifter härom. Det framhålls att denna 90-dagarsgranskning utgör ett led i den kontrollverksamhet som åvilar kassorna. Granskningen har till ändamål att a) uppspåra rehabiliteringsfall, b) undersöka möjligheterna till åtgärder i dessa, c) tillse att lämplig rehabiliteringsåtgärd sätts in då sådan befinnes erforderlig och möjlig, d) utröna huruvida den försäkrade bör åtnjuta sjukbidrag eller förtidspension samt e) uppspåra fall av försäkringsmissbruk. 90-dagarsgranskningen förutsätts skola vara förlagd till centralkontoret, där inte särskilda omständigheter föranleder annat. 8.4 Åtgärder vid misstanke försäkringsm issbruk

om

I ett cirkulär nr S 15/1960 framhöll riksförsäkringsverket att under senare år uppmärksammats en ökning av antalet åtal för brott, begångna mot allmänna sjukkassor. Det ansågs angeläget att dessa brott beivrades samt att man här uppnådde enhetlighet sjukkassorna emellan och bättre möjligheter för riksförsäkringsanstalten att följa förhållandena. Vissa föreskrifter lämnades om skyldighet för kassorna att pröva frågan om polisanmälan skulle göras vid misstanke om brott samt att lämna uppgifter till riskförsäkringsanstalten om gjorda anmälningar. Detta cirkulär upphävdes och ersattes med ett nytt cirkulär nr 17/1968, vilket trädde i kraft fr.o.m. januari 1969. I det stadgas att om det föreligger grundad anledning anta att någon begått brott mot den allmänna försäkringen, så skall försäkringskassans styrelse eller annan som styrelsen förordnar pröva huruvida anmälan till åklagarmyndigheten skall göras. I tveksamma fall bör samråd dessförinnan äga rum med riksförsäkringsverkets ombudsman. Som framgår av texten uttrycker detta cirkulär en mera återhållsam linje än det tidigare. Riksförsäkringsverket ville genom SOU 1973: 13 8

det nya cirkuläret medverka till att antalet obefogade anmälningar nedbringades. Det stod klart att en betydande sovring måste ske samt att endast klara fall, där de subjektiva rekvisiten täckte de objektiva, borde bli föremål för polisanmälan. Några närmare föreskrifter om hur denna sovring skulle gå till lämnades dock inte i cirkuläret. Det ankommer sålunda på centralkontoren i de olika försäkringskassorna att själva fastställa de normer som skall gälla för prövningen. Att praxis därvidlag varierar från en kassa till en annan framgår av den skiftande anmälningsfrekvensen. Då en försäkringskassa genom sina kontrollåtgärder får fram att någon försäkringstagare uppburit sjukpenning utan att vara berättigad därtill, undersöker man först orsaken till felet. Framkommer det därvid att det varit fråga om felaktig handläggning från kassans sida och att försäkringstagaren inte hade bort inse att han uppburit för mycket, torde man i allmänhet låta saken bero. Om den försäkrade däremot bort inse att det begåtts ett fel eller om kassans personal inte kunnat lastas för den felaktiga utbetalningen, sker regelmässigt återkrav av det för mycket utbetalda. Därvid åberopas bestämmelsen i 20 kap. 4 § AFL, vilken tar sikte på det fall att »någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra honom åvilande uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller annorledes förorsakat att ersättning utgått med för högt belopp eller eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning och skäligen bort inse detta . . . » Om den försäkrade inte betalar frivilligt, brukar försäkringskassan skriva till honom och meddela att kassan vid eventuellt sjukfall kommer att avräkna sin fordran på kommande sjukersättning. Enligt 20 kap. 4 § andra stycket AFL äger kassan därvid innehålla skäligt belopp. Vissa kassor har som riktlinje att aldrig innehålla mer än en tredjedel av den sjukpenning som vederbörande är berättigad till. Om misstanke framkommer att försäkrad gjort sig skyldig till brottsligt förfarande, brukar den vanliga åtgärden vara att han 113

kallas till centralkontoret för samtal. Lämnade uppgifter kontrolleras och den försäkrade får förklara sig. Anses dessa förklaringar inte vara godtagbara, görs en mera omfattande undersökning, vilken läggs till grund för prövningen om polisanmälan skall ske. Vissa centralkontor förfogar över personal som har lång erfarenhet av utredningsarbete (f.d. polismän), varför materialet i många fall fyller nära nog samma anspråk som ett förundersökningsprotokoll. Nämnas bör att försäkringskassorna, då uppsåtligt missbruk konstaterats, regelmässigt gör anteckning härom på vederbörandes kort i sjukfallsregistret, s.k. SK-markering. Detta medför att den försäkrade blir föremål för särskild uppmärksamhet vid eventuell ny sjukskrivning. Risken för återfall i försäkringsmissbruk är i dessa fall mycket liten. Ytterligare bör nämnas att, även om förutsättningar finns för återkrav av för mycket erlagd sjukersättning genom framtida innehållande av sjukpenning, så förekommer det i stor utsträckning att kassan uppdrar åt allmän åklagare att föra talan om enskilt anspråk i mål om sjukförsäkringsbedrägeri. I 3 kap. 17 § AFL ges vissa bestämmelser om rätt för försäkringskassa att dra in eller sätta ned sjukpenning jämte barntillägg, om den försäkrade vägrar att följa den ordning som gäller för uppbärande av sjukersättning (hindrar den externa sjukkontrollen, ej lämnar uppgift om ändrad vistelseadress eller obehörigen avreser till utlandet under sjukdom, underlåter att anmäla ändrade inkomstförhållanden). Av generell räckvidd inom den allmänna försäkringen är den rätt till indragning eller nedsättning av ersättning, varom stadgas i 20 kap. 3 § AFL. För sådan åtgärd förutsätts att den som är berättigad till ersättningen a) uppsåtligen åsamkat sig sjukdom eller skada, som orsakat den utgift eller nedsättning av arbetsförmågan, för vilken ersättning begärs; b) ådragit sig sjukdomen eller skadan vid förövandet av handling, för vilken ansvar 114

genom lagakraftägande dom ådömts honom; c) vägrar att underkasta sig undersökning av läkare eller att följa läkares föreskrifter eller eljest gör sig skyldig till grov oaktsamhet ur hälsosynpunkt; d) medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till ersättning. Av speciellt intresse för detta betänkande är situationen under d). En motsvarande bestämmelse fanns upptagen i socialvårdskommitténs betänkande VII angående lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944:15). Enligt den föreslagna § 24 skulle sjukpenning kunna skäligen nedsättas eller helt dras in för försäkrad som »i syfte att utfå sjukhjälp medvetet lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter». Bestämmelsen, som socialvårdskommittén inte ansåg sig behöva närmare motivera, behandlades i propositionen den 27 september 1946 (nr 312) med förslag till lag om allmän sjukförsäkring. I enlighet med pensionsstyrelsens förslag vidgade departementchefen, statsrådet Möller, utrymmet för nedsättnings- och indragningsrätten till att även gälla fall där den försäkrade lämnade felaktiga uppgifter av grov vårdslöshet. 8.5 Sjukpenningutredningens

förslag

Frågan om en radikal omläggning av systemet med sjukförsäkring har nyligen aktualiserats genom ett av sjukpenningutredningen framlagt förslag, Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet m.m. (SOU 1972: 60). Förslaget innebär bl.a. att sjukpenningen blir skattepliktig och omvandlas till sjuklön. För varje inskriven försäkrad med förvärvsinkomst som berättigar till anslutning till sjukpenningförsäkring skall försäkringskassan fastställa en årsinkomst, avrundad till jämnt hundratal kronor. Denna inkomst utgör den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst. Den nedre gränsen för skattepliktig sjukpenning bestäms till 4 500 kronor, dvs. samma inkomstgräns som regelmässigt gäller för deklarationsplikten. SOU 1973: 13

Den övre gränsen för årsinkomst av förvärvsarbete som skall grunda rätt till sjukpenning anknyts direkt till basbeloppet enligt AFL och blir 7 1/2 gånger det basbelopp som gäller vid ingången av året. På grundval av 1972 års förhållanden skulle högsta sjukpenninggrundande inkomst därigenom bli 53 200 kronor. Förslaget innebär att kompensationsnivån inom den allmänna sjukförsäkringen bestäms till 90 procent av inkomstbortfallet. Sjukpenning från hemmamakeförsäkringen och den frivilliga sjukpenningförsäkringen föreslås bli undantagen från beskattning. Utredningen räknar generellt upp hemmamakesjukpenningen från 6 till 8 kronor, skattefritt. Vidare föreslås en höjning för studerande och hemmamakar av det belopp för vilket frivillig sjukpenning resp. sjukpenningtillägg skall kunna tecknas, så att de totala sjukpenningförmånerna kan uppgå till högst 20 kronor, skattefritt. Enligt sina direktiv har sjukpenningutredningen också tagit upp frågan om arbetsgivarinträde beträffande arbetstagaren tillkommande sjukpenning. Sådant arbetsgivarinträde anses liksom hittills böra vara beroende av att kollektivavtalad sjuklön föreligger (frivilligt arbetsgivarinträde). Arbetsmarknadsparternas medverkan ger en viss garanti för att denna form av sjuklön förbehålls fall där en godtagbar tillämpning kan påräknas. I samband med att sjukpenningen görs skattepliktig och sjukpenningbeloppen därmed höjs, skapas enligt utredningens mening förutsättningar för en utvidgad användning av sjuklön med arbetsgivarinträde. Sjukpenningutredningen har också övervägt huruvida arbetsgivaren skulle kunna svara för utbetalning av sjuklön vid varje sjukfall under en kortare tid, varvid försäkringskassan inte behövde registrera sjukfallet och ej heller betala ut sjukpenning till arbetsgivaren. Detta skulle innebära att arbetsgivare åläggs att obligatoriskt och utan återkravsrätt mot sjukförsäkringen utge sjuklön under begränsad tid, när en anställd är sjuk. Tillgänglig statistik visar att om en obligatorisk sjuklöneperiod vid SOU 1973: 13

sjukdom sattes till sju dagar, så skulle mer än hälften av samtliga sjukfall regleras utan att sjukförsäkringen behövde träda in. Mot denna bakgrund har sjukpenningutredningen föreslagit som ett alternativ för vidare bearbetning att för arbetsgivare föreskrivs skyldighet att under de sju första dagarna av varje sjukperiod, inkl. insjuknandedagen, utge sjuklön vid sjukdom till arbetstagare, som utfört arbete i anställning hos arbetsgivaren av viss varaktighet. Utredningens experter Bo Johansson från TCO och Lars-Olof Lundberg från LO har dock inte ansett sig kunna biträda detta förslag. Huvudanledningen därtill är att en sådan ordning skulle innebära ett ökat beroende av de anställda i förhållande till arbetsgivaren. Vidare anges att arbetsgivaren vid obligatorisk sjuklön skulle få ett direkt ekonomiskt intresse av att förhindra den anställdes sjukfrånvaro, vilket bl.a. kunde leda till en mer ingående kontroll av de anställda. Sjukpenningutredningens förslag är f.n. föremål för remissbehandling. 8.6 Vissa uppgifter om sjukförsäkringen i Danmark och Norge1 8.6.1 Danmark Den allmänna sjukförsäkringen regleras i lagen den 10 juni 1960 om offentlig sygeforsikring. I varje kommun finns en sjukkassa. Denna leds av en styrelse som till 2/3 väljs av kassans generalförsamling och till 1/3 av den kommunala myndigheten. Kassorna har sammanslutit sig till centralföreningar som omfattar ett visst landområde (oftast ett amt) och centralföreningarna har sammanslutit sig till »de samvirkende centralforeningar af sygekasser i Danmark». Av särskilt intresse i detta sammanhang är den del av sjukförsäkringen som avser »dagpengehjaelp» (motsvarande vår sjukpen-

1 Framställningen är summarisk och grundas på uppgifter som utredningen inhämtat vid studiebesök i dessa länder.

ning). Den omfattar dels en obligatorisk försäkring för löntagare, dels en frivillig försäkring för dem, som inte tillhör denna kategori. Den obligatoriska »dagpengeordningen» omfattar i princip alla löntagare, som inte tidigare är försäkrade under sjukdom enligt särskild lagstiftning, t.ex. tjänstemän, vissa funktionärer och sjömän. Löntagare, som genom särskild överenskommelse tillförsäkrats rätt till lön eller dagpeng under sjukdom i minst samma omfattning som den lagen erbjuder, undantas också från den obligatoriska dagpengeordningen. Av praktiska skäl omfattar ordningen ej heller tillfällig hjälp i privata hem eller andra kortvariga eller tillfälliga arbetsförhållanden och slutligen ej heller personer som uppbär inkomstbestämd folkpension. Rätten till utbetalning av dagpeng förutsätter att det föreligger medlemskap i erkänd sjukkassa. Det är vidare en förutsättning att den ersättningsberättigade vid sjukdomens inträde är i arbete och har haft minst 40 timmars sysselsättning de sista fyra veckorna. Arbetslösa medlemmar i statserkänd arbetslöshetskassa har dock också tillgång till dagpeng. Dagpeng åtnjuts inte för de första sex dagarna i varje sjukperiod. Karenstiden börjar att löpa fr.o.m. den dag, då den sjukanmälde försummat sitt arbete hela dagen. Dagpengen utgör fr.o.m. den 1 april 1972 högst 106 DKr för familjeförsörjare och högst 86 DKr för annan person över 18 år samt 43 DKr för annan person under 18 år. Den får dock ej överstiga 90 procent av vederbörandes aktuella arbetsinkomst. Dagpengen, som utgör skattepliktig inkomst, utbetalas för sex dagar i veckan och kan utgå under längst 312 dagar inom en 24-månadersperiod. Då sjukperioden uppgår till två veckor kan sjukkassan, om detta anses påkallat, avkräva medlemmen ett läkarintyg. Det är en förutsättning för att åtnjuta dagpeng att den sjukanmälde underkastar sig nödvändig sjukvård. Vid sjukanmälan lämnar den försäkrade 116

uppgifter på »tro og love» om sjukdomen och dess varaktighet. Vidare företes arbetsgivarens bekräftelse på att anställning föreligger. Det krävs inte läkarintyg vid anmälan. Vid utbetalningen kvitterar den sjukanmälde beloppet. Han bekräftar samtidigt att han på grund av sjukdom inte kunnat arbeta, att han inte samtidigt mottagit annan ersättning i form av arbetslöshetsunderstöd, olycksförsäkringsdagpeng eller semesterlön samt att dagpengen inte överstiger 90 procent av den dagliga förtjänsten före sjukfallet. I sjukförsäkringslagen finns särskilda bestämmelser enligt vilka den som åtkommit dagpeng genom svek går förlustig rätten till denna. Vidare stadgas om skyldighet att betala tillbaka orättmätigt erhållen dagpeng och om uteslutning från rätten att uppbära dagpeng eller suspension från rätten att vara ansluten till kassan, då den försäkrade ådagalägger grovt svek. I övrigt hänvisas till straffelovens bestämmelser om straff för bedrägeri vid försäkringsmissbruk. Det förekommer mycket sällan att sjukkassemissbruk blir polisanmält. I så fall gäller det mycket allvarliga fall, där någon fräckt utnyttjar systemet utan att det föreligger något socialt behov. Det rör sig också om höga belopp. Ringa fall av socialbedrägeri är inte kända av polisen. Genom en nyligen antagen lag om offentlig sjukförsäkring, vilken skall träda i kraft den 1 april 1973, kommer det danska systemet att undergå betydande förändringar. Administrationen övertas av kommunerna varvid de skall bistås av en central »sikringsstyrelse». Dagpengeförsäkringen blir obligatorisk för anställda och egna företagare. Dagpeng till anställd vid sjukdom och olycksfall skall utges av arbetsgivaren för de första fem veckorna och därefter av kommunens sociala nämnd. Karenstiden slopas alltså här. Dagpengens belopp beräknas på arbetstagarens genomsnittliga arbetsinkomst i viss ordning. För egna företagare, som skall uppbära dagpengen av den sociala nämnden, gäller fem veckors karenstid. En frivillig försäkring ordnas för dem under karenstiden liksom för hemmamakar som SOU 1973: 13

överhuvudtaget ej omfattas av den obligatoriska försäkringen. Till grund för den nya lagen ligger ett av socialreformkommissionen avgett betänkande »om det sociale tryghedssystem» (nr 54/1969). I samband med diskussionen om den nya ordningen med arbetsgivarbetalning och slopandet av karenstid tog kommissionen även upp frågan om reformens betydelse för sjukförsäkringsmissbruk. Därvid framhölls att ett av karensreglernas syften var att hindra missbruk. Det övervägdes därefter om inte missbruk kunde förebyggas med andra medel som inte innebar någon inskränkning till sjukhjälp för de verkligt behövande. Socialreformkommissionen konstaterade att någon verklig garanti för att utbetalning av dagpeng begränsas till sådana personer som saknar arbetsförmåga, antagligen bara kan uppnås om det krävs att vederbörande företer läkarintyg, då han begär dagpeng. Kommissionen ansåg dock inte detta vara möjligt av hänsyn till läkarnas arbetsbörda. Om läkarintyg skall krävas vid varje sjukanmälan kunde man enligt kommissionen knappast tänka sig lägre karenstid än tre dagar. Genom att arbetsgivaren enligt lagförslaget skall svara för utbetalningen av dagpeng vid kortvarig sjukdom har dock karenstiden kunnat undvaras. Kontrollen läggs på arbetsgivaren. Denne ges rätt att kräva att sjukdomen styrks genom läkarintyg som skall bekostas av den enskilde. Slutligen bör nämnas att lagförslaget inte innehåller några bestämmelser om sanktioner på administrativ väg vid försäkringsmissbruk. Däremot föreskrivs att den, som lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter enligt lagen eller förtiger uppgifter av betydelse för avgörandet, straffas med böter eller »hsefte», såvida inte allvarligare straff följer av allmän strafflag. Enligt den allmänna praxis som gäller kan man dock utgå ifrån att denna straffbestämmelse inte kommer att tillämpas.

SOU 1973: 13

8.6.2 Norge Sjukförsäkringen ingår i »folketrygden» som är en obligatorisk försäkring. Folketrygden administreras centralt av ett rikstrygdeverk. På det lokala planet finns 450 trygdekontor, som svarar för beräkning och utbetalning av ersättningar. Lagen den 17 juni 1966 om folketrygd innehåller regler om rätt att uppbära sjukpenning vid sjukdom. Denna rätt tillkommer försäkrad som har arbetsinkomst av offentlig eller privat tjänst. Sjukpenningen beräknas på den arbetsinkomst som vederbörande hade omedelbart innan arbetsoförmågan inträdde. Sjukpenning utgör 4 NKr per dag + en promille av den årliga inkomsten, dock högst 90 procent av arbetsinkomsten sedan denna reducerats med direkta skatter och trygdeavgift. Sjukpenning utgår inte om den årliga arbetsinkomsten underskrider 4 000 NKr. Sjukpenning utgår i regel inte för de tre första dagarna, insjuknandedagen inräknad. I övrigt utgår sjukpenning för alla dagar utom söndagar. Vid sjukskrivning skall den försäkrade först besöka läkare. Denne sänder sjukanmälan med uppgift om den försäkrades namn och övriga persondata, arbetsgivarens namn och adress till trygdekontoret. Där läggs upp ett s.k. stönadskort (st0nad = understöd) på den försäkrade för beräkning av sjukpenning m.m. Trygdekontoret sänder förfrågan till arbetsgivaren på särskild blankett. Denna blankett, som bl.a. skall innehålla uppgifter om den sjukes inkomstförhållanden, skall fyllas i av arbetsgivaren och omgående återsändas till trygdekontoret. Innan sjukpenning betalas ut skall sjukpenning-attesten fyllas i. Den försäkrade skall därvid ange om han utfört eller deltagit i något arbete under den period för vilken krävs sjukpenning. Om han varit intagen på sjukhus under sjukperioden skall detta också anges. Vidare skall den försäkrade lämna vissa uppgifter om försörjningsbördan. Det finns upptaget på blanketten att oriktiga uppgifter kan »f0re til tab av st0nad og til straff». 117

Attesten skall också undertecknas av arbetsgivaren som intygar att den försäkrade inte arbetat (eller bara delvis arbetat) hos honom under perioden. Som regel utbetalas sjukpenning för vecka. Det kan i vissa fall bli tal om att anlita en kontrolläkare. Den som lämnar oriktig uppgift för att få ut sjukpenning kan göras ansvarig för bedrägeri eller försök till bedrägeri. I lagen om folketrygd upptas under § 18—6 straffbestämmelse enligt vilken straffet utgör böter för den som mot bättre vetande lämnar oriktiga upplysningar eller förtiger väsentliga upplysningar av betydelse för rättigheter eller plikter enligt denna lag. Straffbestämmelsen är uttryckligen subsidiär till allvarligare straffbud i den allmänna strafflagen. Upptäckten av ett sjukpenningmissbruk medför sällan att trygdekassan polisanmäler saken. I allmänhet nöjer man sig med att kräva tillbaka beloppet. Därvid stöder sig kassan på en bestämmelse i lagen (§ 15—8) enligt vilken återbetalning skall ske, då försäkringskassan lider förlust genom fel eller försummelse från den försäkrades sida eller från någon som handlar på dennes vägnar. Detta gäller också »for meget utbetalt st0nad som er oppebåret i strid med redelighet og god tro». Beloppet jämte ränta kan dras av från framtida bidrag eller drivas in enligt samma regler som gäller för skatter. Förutsättningarna för att upptäcka missbruk är inte stora. Det förekommer troligen betydande »dold» brottslighet. Är det fråga om mindre belopp sker aldrig polisanmälan. Dessa fall klaras upp »inom huset», varvid anteckning görs på personkortet. Föreligger det bedrägeri medelst förfalskning kan det dock bli fråga om polisanmälan även om det erhållna beloppet är lågt. I Oslo gäller som allmän regel att polisanmälan av försäkringsbedrägeri underlåts om värdet ligger under 100 NKr. Man upptäcker här omkring 100 fall om året, där misstanke föreligger om straffbart missbruk. Mindre än hälften av dessa fall blir polis118

anmälda (år 1970: 42, år 1971: 32). Det allmänna intrycket är att man ser mildare på sjukförsäkringsmissbruket i landsorten. Enligt uppgift förekommer det t. ex. endast några få fall av polisanmälan i Bergen.

SOU 1973: 13

9 Rättsingripanden mot sjukförsäkringsmissbruk

9.1 Upptäckta och anmälda

brott

Som framgår av föregående kapitel lägger försäkringskassorna ned betydande ansträngningar för att kontrollera att reglerna för erhållande av sjukpenning efterlevs. Man räknar med att ca 10 procent av samtliga sjukanmälda fall omfattas av kontrollen i fråga om frånvarotid från arbetet. Vid Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa förekom sålunda år 1970 tillhopa 160 182 sjukskrivna, av vilka 19 535 (12,2 procent) blev föremål för lokalkontorens kontroll. 571 (2,9 procent) av de kontrollerade misstänktes för brott. I 101 fall skedde polisanmälan. Någon säker uppfattning om den verkliga förekomsten av sjukförsäkringsmissbruk kan inte erhållas. Man kan emellertid utgå ifrån att en ganska betydande dold brottslighet föreligger, särskilt om man beaktar att kontrollen är ganska slumpmässig. Det finns också olika grupper av försäkrade, t.ex. hemmamakar och egna företagare, som av naturliga skäl är svåra att kontrollera. För sådana försäkrade kan det vara särskilt besvärande att avstå från arbete under sjukperioden. Nämnas bör vidare att det i viss utsträckning förekommer sjukanmälan och frånvaro från arbetet utan att arbetsoförmågan är medicinskt motiverad, en typ av missbruk som normalt inte omfattas av kontrollen. Denna måste i stället inriktas på sådana fall då missbruket kan klarläggas SOU 1973: 13

och detta gäller framför allt då den försäkrade trots avgiven försäkran arbetat under sjukperioden. Det är också till största delen sådana fall som hänförs till sjukförsäkringsmissbruk och som blir föremål för rättsingripande. Det straffbara förfarandet ligger i att den sjukanmälde arbetar under perioden i sådan omfattning att han därigenom kan sägas ådagalägga arbetsförmåga. Vidare förekommer i viss utsträckning att den sjukanmälde manipulerar med kvitton, intyg och dylikt eller lämnar oriktiga eller ofullständiga uppgifter om arbets- och semesterdagar i försäkran eller underlåter att anmäla ändring i sina inkomstförhållanden, varigenom sjukersättningen kan bli för hög. 1 Fördelningen mellan olika typer av försäkringsmissbruk belyses av en undersökning som gjorts av Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa. Under perioden den 1 april—den 31 december 1971 insändes 526 ärenden från lokalkontoren till centralkontoret för vidare utredning. Ärendena fördelas enligt följande.

1 I ett mål, NJA 1958 C 82, fälldes en person till ansvar för sjukkassebedrägeri bestående i att han lämnat sjukkassan oriktiga uppgifter om sina inkomster och därigenom uppnått för hög sjukpenningklass. Exempel på fall där domstol dömt för bedrägeri medelst förfalskning, då gärningsmannen styrkt sin påstådda sjukdom med förfalskade läkarintyg, ges i NJA 1959 C 1053 och C 1078.

Ärendeslag

Antal fall

3:6 3:7

AFL Underlåtenhet att anmäla inkomständring AFL Arbete under tid för sjukskrivning Tid som täcks av försäkran Tid som ej täcks av försäkran 3:9 AFL Oriktiga uppgifter angående barn 3:10 AFL Oriktiga uppgifter a) angående fridagar b) » arbetslöshet c) » semester d) » tjänstledighet 3:15 AFL Oriktiga uppgifter angående värnpliktstjänstgöring 20:9 AFL Arbetsgivare som underlåtit att lämna uppgift Manipulationer

2 165 53 2 102 83 4 7 1 89

med

läkarintyg fullmakt annat

13 2 3 526

Vid utredningens överläggningar med företrädare för allmänna försäkringskassor i landet har framgått att riksförsäkringsverkets cirkulär nr 17/1968 (se ovan s. 113) strikt tillämpas vid prövningen av anmälningsfrågan. Som nämnts ankommer det på varje försäkringskassas centralkontor att besluta i vilka fall anmälan om åtal skall ske. Generellt kan sägas att i bagatellartade fall, då skadan är ringa och den försäkrade kan lämna godtagbar förklaring till sitt handlingssätt, försöker försäkringskassorna i allmänhet själva klara upp saken utan att koppla in polisen. Det gäller här särskilt sådana fall där lämnandet av oriktiga uppgifter kan antas bero på missförstånd eller okunnighet och man alltså har anledning räkna med att brist föreligger i fråga om de subjektiva brottsrekvisiten. I fråga om de s.k. endagsfallen gäller som allmän rekommendation att polisanmälan bör underlåtas. I de för försäkringskassorna gällande anvisningarna (Handbok II EB IV p. 7 §) anförs sålunda: »Om det efter verkställd utredning framkommer att den försäkrade lämnat felaktiga uppgifter, skall till prövning upptas frågan om polisutredning skall begäras. Finns skälig anledning anta 120

att ren misskrivning från den försäkrades sida föreligger i fråga om sjukperiodens sista dag — endagsfall — bör polisutredning ej begäras.» Man kan alltså räkna med att åtskilliga upptäckta fall av försäkringsmissbruk skrivs av inom försäkringskassorna efter viss utredning. Någon enhetlig linje i anmälningsfrågan synes dock inte föreligga. Vid en konferens som Södra Sveriges försäkringskassors direktörer m.fl. höll i maj 1970 framkom delade meningar i frågan. Några menade att försäkringskassorna alltid borde överlåta den straffrättsliga prövningen till åklagare- och polismyndighet medan andra förordade en begränsning av polisanmälningarna, bl.a. därför att rättsväsendet saknade möjligheter att ta upp och utreda alla fall. Därvid pekade man också på den höga avskrivningsfrekvensen hos åklagarna, vilket tydde på att kassorna gick för hårt fram — åtminstone kunde klienterna uppfatta det så. Den något skiftande praxis som tycks råda bland försäkringskassorna belyses av tabell 9:1. Vissa kassor har relativt sett mycket hög anmälningsfrekvens. Tabellen visar också att anmälningarna under åren SOU 1973: 13

Tabell 9:1 Antal polisanmälda brott mot försäkringskassa uppdelade på de olika kassorna. Försäkringskassa

3100 Stockholm 3400 Malmö 3800 Göteborg 0200 Sthlm läns 0300 Uppsala läns 0400 Södermanlands läns 0500 Östergötlands läns 0600 Jönköpings läns 0700 Kronobergs läns 0800 Kalmar läns 0900 Gotlands läns 1000 Blekinge läns 1100 Kristianstads läns 1200 Malmöhus läns 1300 Hallands läns 1400 Bohusläns läns 1500 Älvsborgs läns 1600 Skaraborgs läns 1700 Värmlands läns 1800 Örebro läns 1900 Västmanlands läns 2000 Kopparbergs läns 2100 Gävleborgs läns 2200 Västernorrlands läns 2300 Jämtlands läns 2400 Västerbottens läns 2500 Norrbottens läns

146 92 92 56 41 15 32 77 15 33 6 35 39 84 30 47 80 31 28 21 21 46 62 69 17 30 66

135 109 51 70 56 47 61 73 8 40 2 13 47 66 18 28 136 25 3 32 63 23 59 141 23 21 80

154 112 144 162 58 18 38 113 16 17 2 27 36 99 33 46 163 43 86 79 73 29 48 61 20 24 38

156 108 141 132 46 29 54 56 14 21 11 33 46 35 33 115 42 56 41 47 52 48 49 13 7 44

172 118 136 111 71 53 68 78 13 49 8 18 40 58 18 26 157 101 64 35 144 48 71 56 18 17 49

1.797 Summa

1966—1970 ökat från sammanlagt 1 311 till 1 797 fall. Nedgången 1969 anses ha samband med de nya direktiv för försäkringskassornas handläggning av försäkringsmissbruk, vilka utfärdades av riksförsäkringsverket i januari 1969. Som nedan närmare skall utvecklas avser de anmälda fallen i stor utsträckning försäkringsbedrägerier som gäller relativt låga belopp. Enligt uppgift från Skaraborgs läns försäkringskassa polisanmäldes 1971 tillhopa 101 fall. Av dem avsåg 63 (62 procent) värden under 100 kronor, och i endast 4 fall låg värdet över 500 kronor. I 6 fall hade kassan ännu inte preciserat ersättningskravet eftersom polisutredning pågick. 9.2 Vissa uppgifter om anmälda fall av sjukförsäkringsmissbruk under perioden 1/7 1966—30/6 1967 Viktiga data angående sjukförsäkringsbedrägeriet har lämnats i en undersökning som SOU 1973: 13

, .

utfördes år 1969 av Ingegerd Stenport och Mats Holmgren på kriminalvetenskapliga institutet vid Stockholms universitet. Undersökningen avsåg bl.a. att kartlägga brotten mot allmän försäkringskassa, anmälda den 1 juli 1966—den 30 juni 1967. Av samtliga anmälningar till polis- och åklagarmyndighet under denna period (1 251) gjordes ett slumpmässigt urval om 300 fall. I fråga om de 199 fall som lett till dom eller åtalsunderlåtelse rekvirerades akterna från respektive domstol. För resterande fall (av domstol ogillade eller av åklagare avskrivna) lämnade riksförsäkringsverkets akter tillräckligt material. Insamlade data överfördes på hålkort, sorterades och räknades maskinellt. 9.2.1 Avskrivning I Stenport-Holmgrens undersökning påvisas att av de fall, som under nämnda period anmälts till åtal, blev en betydande 121

Tabell 9:2 Resultat av anmälan (StenportHolmgrens undersökning). Resultat

Antal

%

Avskrivet — ej brott 23 Avskrivet — brott ej styrkt 40 Avskrivet •— preskription 3 Avskrivet — den misstänkte avliden eller utflyttad ur riket 4 Frikännande dom 23 Fällande dom 197 Åtalsunderlåtelse 2 Ej slutbehandlade 31.12.1968 8

1,3 7,7 65,6 0,7 2,7

100,0

7,7 13,3 1,0

del avskrivna av åklagare därför att brott ej ansågs föreligga eller ej kunde styrkas. I åtskilliga fall, där åtal väcktes, blev den tilltalade frikänd. Som framgår av tabell 9:2 ledde endast 2/3 av de anmälda fallen (66 procent) till fällande dom eller åtalsunderlåtelse. Flertalet av de anmälda (83 procent) var misstänkta för att ha arbetat och alltså ha ådagalagt arbetsförmåga trots avgiven försäkran om att de avhållit sig från arbete under sjukperioden. Övriga avsåg i huvudsak manipulationer med läkarintyg o.dyl.

Stenport-Holmgren visar också att det förflyter lång tid innan åklagare eller domstol avgör saken. Drygt 30 procent av de anmälda brotten krävde mer än ett år från anmälan till sakens avgörande. Detta gällde såväl de fall som ledde till fällande dom och åtalsunderlåtelse som de frikända. I fråga om de friande domarna var dock de absoluta talen låga (tillhopa 23). I fyra fall (17,6 procent) hade mer än 80 veckor förflutit innan friande dom meddelades. Motsvarande gällde nio fall (4,5 procent) av dem som fälldes till ansvar eller meddelades åtalsunderlåtelse. Tabell 9:3 Brottets ekonomiska värde per person (Stenport-Holmgrens undersökning). Kronor

Antal

Procent

Ackum. procent

Mindre än 15 15—24 25-49 50—99 100—199 200—299 300—499 500—999 1 000 och över Uppgift saknas Irrelevant uppgift

5 14 23 54 39 23 16 13 7 4

2,5 7,0 11,6 27,1 19,6 11,6 8,0 6,5 3,5 2,0

2,5 9,5 21,1 48,2 67,8 79,4 87,4 93,9 97,4 99,4

0,5

100,0

Sum ma

99,9

9.2.2 Handläggningstid Tiden från det att misstanke om brott uppkom hos försäkringskassan till dess att saken anmäldes för åtal var generellt sett lång. 23 procent av anmälningarna inkom sålunda senare än 30 veckor efter gärningens förövande och ca 50 procent först sedan mer än 18 veckor förflutit. Anledningen till de långa tidsperioderna torde vara att försäkringskassan vid misstanke om brott i allmänhet inleder egen utredning som kan vara ganska tidsödande. Den försäkrade anmodas att inkomma med förklaring, kontakt tas med arbetsgivaren osv. I många fall uppkommer inte misstanke om brott förrän i samband med den allmänna genomgången av avslutade sjukfall, vilken kan inträffa avsevärd tid efter gärningens begående. 122

9.2.3 Skadans värde Stenport-Holmgren granskade speciellt de fall som lett till fällande dom eller åtalsunderlåtelse (199 fall). Därvid framkom att närmare 10 procent av de dömda personerna förövat brott, där värdet låg under 25 kronor, drygt 20 procent under 50 kronor samt närmare 50 procent under 100 kronor, (se tabell 9:3). Belopp överstigande 500 kronor förekom hos cirka 10 procent av de dömda. Sex av de sju fallen, som uppvisade belopp överstigande 1 000 kronor, låg under 3 500 kronor. Det återstående fallet avsåg en person som på grund av nervösa besvär varit tjänstledig och uppburit sjuklön med SOU 1973: 13

19 600 kronor under drygt ett år, under vilken tid han utfört annat arbete vid sidan om sin ordinarie anställning. Det minsta beloppet som förekom i undersökningsmaterialet utgjorde fem kronor. Den försäkrade uppbar i detta fall bara grundsjukpenningen. Under sjukperioden arbetade han en dag och åtalades för att ha vilselett försäkringskassan att utbetala sjukpenningen om fem kronor för denna dag. Arbetet bestod i gårdfarihandel som dessutom visade sig vara olaglig. Mannen (59 år och tidigare ostraffad) dömdes för olaga gårdfarihandel och bedrägligt beteende till 30 dagsböter om 5 kronor. Försäkringskassan yrkade och tillerkändes skadestånd med fem kronor. De 199 personerna hade begått tillhopa 302 brott. Ser man på storleken av varje brott visar det sig att 58 procent av alla brotten avsåg värden under 100 kronor, 80 procent under 200 kronor och 95 procent under 500 kronor. Skadans värde vid sjukförsäkringsmissbruken bör sättas i samband med antalet sjukpenningdagar. Närmare 80 procent av de 302 förövade brotten avsåg fall där sjukpenning obehörigen uppburits för mindre tid än åtta dagar. Närmare 1/5 (17,9 procent) av brotten utgjordes av sådana fall där sjukpenning obehörigen utgått för endast en dag (endagsfall). 9.3

Lagföringen

Av den hittills lämnade redogörelsen framgår att åtskilliga anmälda brott mot allmän försäkringskassa inte leder till åtal därför att brott inte kan styrkas. Det visar sig också att flertalet brott som föranleder åtal måste betraktas som ringa brott, om man enbart tar hänsyn till värdet av den skada som uppkommer genom brottet. Brottmålsutredningen har under sina överläggningar med företrädare för försäkringskassor erfarit att någon värdegräns i princip inte gäller för prövningen av anmälningsfrågan. Som nämnts anses dock polisanmälan böra undvaras i s.k. endagsfall, där skadans värde kan variera mellan 6 och 52 kronor. Det SOU 1973: 13

förekommer dock ej sällan att även sådana fall lämnas till åklagarens prövning. 9.3.1 Brottsrubriceringen Eftersom sjukförsäkringsmissbruket alltså i stor utsträckning är att hänföra till kategorin »mindre brott» kunde man förvänta att den straffrättsliga bedömningen skulle anpassas därefter. Förutsättningar borde finnas att rubricera åtskilliga fall som bedrägligt beteende, varvid böter synes vara den adekvata påföljden. En sådan ordning skulle också innebära att strafföreläggande kunde användas vid lagföringen. Den av Stenport-Holmgren utförda undersökningen tyder dock på att någon enhetlig linje i fråga om lagföringen och rubriceringen av brotten inte föreligger.2 Då brottet innebär att den sjukanmälde arbetat under sjukperioden trots avgiven försäkran om avhållsamhet från arbete, har brottet i mer än hälften av samtliga fall bedömts som bedrägeribrott. Det är ej ovanligt att domstolarna finner att rekvisiten för bedrägeri brister samt att ansvar endast ådöms för vårdslös försäkran eller i några fall osann försäkran. Även andra brottsrubriceringar förekommer, t.ex. olovligt förfogande eller — då brottet avser manipulation med intyg o.dyl. — urkundsförfalskning och förvanskning av urkund. I tabell 9:4, hämtad från Stenport-Holmgrens undersökning, redovisas fördelningen mellan olika brottsrubriceringar. I tabellen skiljs mellan sådana fall då brottet består i att försäkringstagaren arbetat trots avgiven försäkran ( = A ) och andra former av försäkringsmissbruk ( = Ö ) . Påfallande är att brottet sällan rubricerats som bedrägligt beteende, trots att detta i och för sig kunde vara motiverat med hänsyn till skadans ringa värde. Sådan rubricering förekommer endast i 12 fall av 199 (6 procent). Tydligen förhåller det sig så att bedrägeri som förövas medelst osann eller vårdslös försäkran inte kan betraktas som ringa. Genom att brottet bedöms som ordi2 Jfr Wallén, Om sjukkassebedrägerier, SvJT 1963, s. 321.

Tabell 9:4 Brottets rubricering i domen. Rubricering

A

Grovt bedrägeri Bedrägeri Bedrägligt beteende Osann försäkran Vårdslös försäkran Urkundsförfalskning Förvanskning av urkund Olovligt förfogande Försök el. medhjälp till något av ovanstående brott Åtalseftergift

Summa

Ö %

Antal

%

Antal

2 85 11 9 57

1,1 49,0 6,3 5,1 32,8

7 5 1

28,0 20,0 4,0

3 2 1

12,0 8,0 4,0

9 90 12 9 57 3 2 4

4,5 45,3 6,0 4,5 28,7 1,5 1,0 2,0

1,7

5 2

2,9 1,1

24,0

11 2

5,5 1,0

100,0

100,0

100,0

närt bedrägeri (9 kap. 1 § BrB) kan böter inte ådömas. I många fall, då brottet med hänsyn till värdet är ringa, döms för enbart vårdslös försäkran, varigenom förutsättningar finns att sätta påföljden till böter. Frågan om brottsrubriceringen vid bedrägligt beteende mot allmän försäkringskassa har prövats i ett refererat mål (SvJT 1969 rf s. 5). Åkagaren yrkade ansvar å C för bedrägeri medelst osann försäkran. C hade i avgiven försäkran för erhållande av sjukpenning på heder och samvete försäkrat att han fullständigt avhållit sig från arbete under tiden den 27 januari —2 februari 1966, trots att han utfört avlönat arbete under periodens sista två dagar. C företedde den ifyllda blanketten hos försäkringskassan, varvid vederbörande tjänsteman vilseleddes att till C utbetala hel sjukpenning med sammanlagt 56 kronor för den 1 och 2 februari. Häradsrätten fann C skyldig till den åtalade gärningen. Häradsrätten godtog emellertid inte åklagarens brottsrubricering. Det belopp som C bedragit sig till var lågt och understeg enligt häradsrättens mening klart vad man brukar anse som högsta s.k. »snatterivärde». Vid sådant förhållande och då C avsiktligt begränsat sin vinning till det ifrågavarande beloppet borde bedrägeribrottet — oaktat detta åstadkommits med hjälp av osann försäkran till myndighet -— ej bedömas svårare än som bedrägligt beteende. Denna bedömning medförde, att den osanna försäkran icke konsumerades av bedrägeribrottet, varför C förutom för bedrägligt beteende också skulle dömas för osann försäkran. För vad som sålunda låg C till last förskyllde han böter. 124

Samtliga

Antal

Häradsrättens domslut löd på 50 dagsböter om 15 kronor. Åklagaren fullföljde talan till hovrätten som i likhet med häradsrätten fann att C medelst vilseledande förmått vederbörande tjänsteman hos försäkringskassan att betala ut 56 kronor för mycket i sjukpenning. Därefter uttalade hovrätten: Det bedrägeribrott, varom C sålunda är övertygad, har förövats medelst osann försäkran. Denna omständighet gör att bedrägeribrottet framstår som svårare än det med hänsyn till det ringa beloppet eljest skulle ha gjort. C är därför förvunnen till bedrägeri medelst osann försäkran. Hovrätten dömde med ändring av häradsrättens dom till villkorlig dom samt 50 dagsböter å 15 kronor. (En ledamot var skiljaktig och ville fastställa häradsrättens dom.)

9.3.2 Valet av påföljd Böter är en vanligt förekommande påföljd. I tabell 9:5 redovisas fördelningen mellan olika påföljder enligt Stenport-Holmgrens undersökning. Av de lagöverträdare som inte hade annat brott än sjukförsäkringsbrott i domen (tillhopa 161), dömdes 47,9 procent till böter, 32,3 procent till villkorlig dom (varav 14,3 procent i kombination med böter), 14,3 procent till skyddstillsyn (varav 2,5 procent i kombination med böter) och 0,6 procent till fängelse. Vid ådömandet av böterna har antalet dagsböter i närmare 80 procent av fallen utgjort högst 30. Dagsbotens storlek har i SOU 1973: 13

Tabell 9:5 Ådömda påföljder (Stenport-Holmgrens undersökning). Påföljd

Totala antalet brott (även i komb. med andra brott)

%

Endast brott mot försäkringskassa i domen

%

Böter Fängelse Fängelse + böter Villkorlig dom Villkorlig dom + böter Skyddstillsyn Skyddstillsyn+böter Tidigare ådömd påföljd skall avse även detta/dessa brott D:o+böter Ungdomsfängelse Åtalseftergift

80 11 1 29 23 32 9

40,5 5,5 0,5 14,6 11,6 16,1 4,5

77 1

47,9 0,6

29 23 19 4

18,0 14,3 11,8 2,5

10 1 1 2

5,0 0,5 0,5 1,0

3,7

1,2

100,0

100,0

94,7 procent av fallen legat under 20 kronor samt i 74 procent under 10 kronor. Uppgifterna tyder på att de bötfällda försäkringsmissbrukarna har relativt låga inkomster. 9.3.3 Strafföreläggande Eftersom osann eller vårdslös försäkran i de flesta fall ingår som ett led i försäkringsmissbruket eller utgör självständigt brott, saknas legala förutsättningar för åklagaren att utfärda strafföreläggande. Osann eller vårdslös försäkran, som har böter och fängelse i straffskalan, upptas nämligen inte bland de brott, som omfattas av institutet strafföreläggande (1 § strafföreläggandekungörelsen den 27 febr. 1970, nr 60). 9.4 Vissa rättsfall angående sjukförsäkringsmissbruk I doktrinen har diskuterats huruvida inte från straffbarhetssynpunkt med begreppet »arbetsoförmåga» bör förstås såväl faktisk arbetsoförmåga som s.k. medicinsk arbetsoförmåga. 3 Frågan var föremål för ett hovrättsavgörande, SvJT 1961 rf s. 81. N åtalades för bedrägeri därför att han under tiden för sjukskrivning haft förvärvsarbete och SOU 1973: 13

uppburit sjukpenning. Han dömdes av rådhusrätten till ansvar för bedrägeri. Hovrätten yttrade: Åklagarens beskrivning av gärningen under 1) i rådhusrättens dom utgår från att N var sjuk under den tid han uppbar sjukpenning med tillhopa 731 kr. och inför hovrätten har åklagaren uttryckligen förklarat, att han icke gjorde gällande annat än att N under denna tid saknade arbetsförmåga i sjukförsäkringslagens mening. — Hovrätten kan vid angivna förhållande icke ingå i prövning av frågan huruvida N vilselett sjukkassorna angående sin arbetsförmåga. — Att N under sin sjukdom haft förvärvsarbete har icke i och för sig medfört att hans rätt till sjukpenning upphört. Det kan därför inte läggas N till last såsom bedrägeri att han underlåtit att upplysa sjukkassorna om sitt förvärvsarbete. Åtalet för bedrägeri kan förty icke bifallas. I ett följande prejudikat, NJA 1963 s. 564, har HD dock valt en annan, restriktivare väg. I fallet sjukskrevs K av läkare för »psychoneurosis» under tiden 13 okt.—7 nov. och därefter ytterligare från 8 nov.— 30 nov. 1959. Läkarintyget angav hel arbetsoförmåga samt föreskrev »vila+läkarvård. Får vistas ute». K uppbar under sjukperioden 363 kronor såsom hel sjukpenning för tiden 19 okt.—20 nov. Samtidigt arbe3 Se Wallén a.a. SvJT 1963 s. 321 och SvJT 1964 s. 204, Markstad SvJT 1964 s. 648 (replik av Wallén s. 652 och slutreplik av Markstad s. 655).

tade han med provisionsförsäljning. Hans arbete ansågs normalt kunna sysselsätta en försäljare på heltid. HD fann i målet att K inte var berättigad till sjukpenning samt anförde: Genom att åberopa läkarintygen har han ingett sjukkassan den föreställningen, att han ämnade avhålla sig från arbete i enlighet med vad som sagts i intygen. Detta kan K inte ha undgått att inse. Omständigheterna ger emellertid vid handen att K redan då han ingav det första läkarintyget hade för avsikt att utföra försäljningsarbetet. K har följaktligen medelst vilseledande föranlett att sjukpenning oriktigt utbetalats till honom. Han är på grund därav skyldig till bedrägeri. I åtskilliga rättsfall har frågan gällt om uppsåtligt brott förelegat. I rättsfallet SvJT 1963 rf s. 52 ogillade häradsrätten åtalet för bedrägeri avseende P som sjukskrivits på grund av armbrott och börjat arbeta men samtidigt uppburit 98 kronor i sjukpenning. Häradsrätten fann icke visat att P handlat med brottsligt uppsåt. Hovrätten fann emellertid att P genom att reservationslöst åberopa läkarintyget vilselett sjukkassan om sin arbetsförmåga och därigenom föranlett denna att betala ut ersättning som P inte varit berättigad till. Hovrätten fann att uppsåt förelåg och dömde till ansvar för bedrägeri. Annan utgång fick rättsfallet SvJT 1964 rf s. 30. N sjukskrevs på grund av ryggsjukdom med hel arbetsoförmåga. Under senare delen av sjukperioden deltog han i strömmingsfiske, då han besökte några goda vänner. Han erbjöd sig att för vännernas räkning sälja 150 kg överskottsfisk, varvid han skulle få en krona för varje kilo. Försäljningen genomfördes. Häradsrätten fann att strömmingsfisket och försäljning närmast fick betraktas som fritidssysselsättning. Det kunde inte anses som sådant arbete som avses med försäkran. Åtalet ogillades. Hovrätten uttalade att fisket och försäljningen visserligen utgjorde sådant arbete att N inte varit berättigad att uppbära hel sjukpenning under den tid han ägnat sig däråt. Emellertid ansågs det inte 126

vara styrkt att N insett detta förhållande, varför häradsrättens domslut i denna del kunde fastställas. Slutligen skall nämnas ett rättsfall om ansvar för vårdslös försäkran (SvJT 1968 rf s. 90). S hade i en på heder och samvete undertecknad försäkran uppgett att hon på grund av sjukdom fullständigt avhållit sig från arbete under tiden fr.o.m. den 15 april t.o.m. den 21 april 1966. Hon hade emellertid återupptagit sitt arbete den 21 april 1966. På grund av de felaktiga uppgifterna utbetalade försäkringskassan för mycket ersättning för en dag med 20 kronor. S uppgav att hon fyllt i blanketten men tydligen räknat fel och som sista dag angett den 21 april, då hon i själva verket arbetat. Så fort försäkringskassan meddelat att blanketten var fel ifylld, hade hon återsänt beloppet 20 kronor till kassan. Häradsrätten fann styrkt att S av oaktsamhet undertecknat den felaktiga försäkran. Genom att denna företetts hos försäkringskassan hade fara i bevishänseende uppkommit. Med hänsyn till omständigheterna och framför allt till det förhållandet, att misstaget endast avsett en dag, fann häradsrätten att oaktsamheten inte kunde bedömas som grov och ogillade åtalet. Hovrätten fastställde häradsrättens dom. (Två ledamöter var skiljaktiga och ville döma till ansvar för vårdslös försäkran).

SOU 1973: 13

10 Några data beträffande de dömda personerna

Försäkringsmissbruk innebär i de flesta fall att den försäkrade sjukanmäler sig, avger försäkran om att han avhållit sig från arbete och uppbär sjukpenning, trots att han i verkligheten arbetat under sjukperioden. Det rör sig mestadels om mindre allvarliga fall. Den försäkrade tar emot sjukpenning för någon eller några enstaka dagar. Det ekonomiska utbytet av brottet blir litet. Den tidigare redovisade av StenportHolmgren utförda undersökningen av brott mot allmän försäkringskassa, anmälda 1 juli 1966—30 juni 1967, innehåller åtskilliga data om de personer som anmälts och lagförts för sådana brott. Vidare har riksförsäkringsverkets tillsynsbyrå lämnat vissa uppgifter dels angående anmälda och dömda personer 1961—1963, dels angående fall som avgjorts av allmän åklagare eller allmän underrätt år 1969. På brottmålsutredningens begäran har riksförsäkringsverket ytterligare inhämtat vissa data från försäkringskassorna angående anmälda och dömda under åren 1969 och 1970. Vid utredningens överläggningar med företrädare för olika försäkringskassor har vissa kompletterande uppgifter kunnat erhållas.

högre än vad som är vanligt vid andra typer av egendomsbrott. Vid tillgreppsbrotten räknar man normalt med att de kvinnliga brottsförövarna uppgår till 10—20 procent av det totala antalet, dock med undantag för butikssnatteriet, där 40—45 procent är kvinnor. 1 Vid snyltning utgör andelen kvinnor närmare 20 procent. I fråga om åldersfördelningen gäller att mer än en tredjedel av de dömda personerna är i åldrarna 20—29 år. I övrigt är fördelningen mellan olika åldersgrupper rätt jämn (se tabell 10:1). Personer i åldrarna över 60 år, som utgör en fjärdedel av alla inskrivna försäkringstagare, förekommer sällan bland de dömda. I tabellen har gjorts en uppdelning mellan de fall då brottet bestått i att de dömda arbetat under sjukskrivningsperioden trots avgiven försäkran (grupp A) och de fall då det varit fråga om ändring eller förfalskning av läkarintyg eller annat tillvägagångssätt (grupp Ö). Av tabell 10:2 framgår att påfallande stor andel av de dömda är ensamstående, framför allt frånskilda, jämfört med totalpopulationen av inskrivna försäkrade. 10.2

10.1 Kön, ålder och civilstånd Samstämmiga uppgifter tyder på att det övervägande antalet (ca 75 procent) av dem som döms för brott mot allmän försäkringskassa är män. Andelen kvinnor är något SOU 1973: 13

Nationalitet

Det torde vara en allmän uppfattning att utlänningarnas andel i klientelet är hög. Vid utredningens överläggningar med företrä1

Se ovan s. 66. 127

Tabell 10:1 Ålder vid brottet (Stenport-Holmgrens undersökning). Ålder

Grupp Ö

Grupp A

16—19 20—24 25—29 30—34 35—39 40-^9 50—59 60 o. över Summa

Samtliga

Man

Kvinna

Man

Kvinna

Antal

%

12 33 21 10 16 23 18 4

7 9 3 4 2 9 2 1

2 4 2 3 1 1 2 1

1 1 1 2 1 2 1

22 47 27 19 19 34 24 7

11,0 23,7 13,6 9,5 9,5 17,1 12,1 3,5

100,0

Tabell 10:2 Civilstånd (dömda). Procent. Civilstånd

Ogift Gift Frånskild Änka/änkling Uppg. saknas N-antalet

Stenport—Holmgrens undersökning (1966— 1967)

Uppgifter från försäkringskassorna avs. 1969

Samtliga inskrivna försäkrade 31.12.69

34,7 43,7 18,1 2,5 1,0

39,1 45,9 13,6 1,4

27,2 61,7 3,6 7,5

(100) 199

(100) 797

(100) 6.216.049

dare för försäkringskassor har uppgivits att många utlänningar inte känner till systemet med sjukförsäkring och de villkor som gäller för uppbärande av sjukpenning. Detta liksom svårigheterna för utlänningar att läsa och förstå formulär och anvisningar har anförts som förklaring till att uppgifterna ofta blir oriktiga.2 Det ligger också nära till hands att tro att utlänningar löper större risk för att bli upptäckta i försäkringskassornas kontroll med hänsyn till att de ofta är föremål för speciell uppmärksamhet. De inhämtade uppgifterna kan också ge intryck av viss överrepresentation av utlänningar i materialet. Enligt Stenport-Holmgrens undersökning från 1966/1967 uppgick sålunda utlänningarnas andel till 9,5 procent av samtliga dömda. Drygt hälften av dessa utlänningar kom från något av de övriga nordiska länderna. 128

Försäkringskassornas uppgifter avseende förhållandena 1969 visar att av 1 298 polisanmälda personer var 20,6 procent utlänningar och av 797 dömda personer utgjorde utlänningarnas andel 14,7 procent, alltså något högre än vad som framkommit i Stenport-Holmgrens undersökning. Bland försäkringskassor, där andelen utlänningar bland de polisanmälda var särskilt stor, kan nämnas Göteborg, Kronobergs läns, Hallands läns och Älvsborgs läns. Vid bedömandet av utlänningarnas andel i jämförelse med befolkningen i övrigt måste dock observeras att utlänningarna i huvudsak hänförs till åldrarna 20—50 år, alltså de arbetsföra åldrarna. Vid sådant förhållande kan inte andelen utlänningar anses vara anmärkningsvärt hög. 2

Blanketter för sjukanmälan och anvisningar för ifyllandet finns dock numera översatta till åtskilliga främmande språk. SOU 1973: 13

Tabell 10:3 Resultat av brottsanmälan 1969. Procent. Nationalitet

Ej åtal

Svensk 25,0 Annan nordisk 40,5 Annan utländsk 44,4 medborgare Samtliga 28,7 N-antal personer • 372

Åtalseftergift

Åtal ogillat

Förundersökning nedlagd

Adömd brottspåföljd

Antal personer

2,3 2,4

6,0 7,1

0,6 1,6

66,0 48,4

1030 126

0,7 2,2 28

10,6 6,6 86

4,9 1,2 15

39,4 61,4 797

142 1298 1298

Tabell 10:4 Antalet dömda personer uppdelade efter sjukpenningklass 1969 Sjukpenning kr

Inkomst av förvärvsarbete för år

Dömda personer (%)

Inskrivna försäkrade 31/12 1969 (%)

0 6H 6 7— 9 10—16 19—28 31—34 37-46 49—52

— 2 599 — 2 599 2 600— 4 999 5 000—10 199 10 200—17 999 18 000—23 999 24 000—35 999 36 000—

0,3 1,9 0,4 1,3 7,4 34,5 30,7 21,6 2,0 797

22,8 14,5 2,4 2,5 6,3 12,2 15,0 17,8 6,5 6 216 049

N-antalet

Det förefaller som om utländska medborgare i större utsträckning än svenskar undgår lagföring genom att åklagaren avstår från åtal. En uppföljning av 1 298 fall som anmälts till åtal år 1969 visar sålunda att av de svenska medborgarna blev 66 procent dömda till påföljd medan motsvarande gällde 48,4 procent av medborgarna från annat nordiskt land och 39,4 procent av de övriga utländska medborgarna (se tabell 10:3).

10.3 Socio-ekonomiska

förhållanden

I sin undersökning har Stenport-Holmgren redovisat de dömdas bostadsmiljö vid tiden för det första polisförhöret. Det framgår att närmare hälften (44,2 procent) har egen bostad medan en fjärdedel (25,2 procent) är inneboende eller bosatta hos föräldrarna. Få av de dömda uppges sakna bostad. UppSOU 1973: 13 9

gifterna måste dock tas med viss reservation med hänsyn till att de grundas på de misstänktas egna uppgifter i samband med polisförhöret. I en betydande del av fallen (26,6 procent) saknas uppgift om bostadsförhållandet. Även i fråga om klientelets ekonomiska förhållanden råder osäkerhet. StenportHolmgren har visat att 46,3 procent av de dömda vid tiden för brottet hade inkomster motsvarande årslön om 12 000—24 000 kronor. I undersökningen finns emellertid ett betydande bortfall (20,6 procent). Stenport-Holmgrens undersökning av klientelets utbildningsförhållanden visar att 74 procent endast har folkskoleutbildning, 9 procent folkskola jämte yrkesskola, 4,5 procent folkskola jämte annan yrkesutbildning samt endast en procent (två personer) studentexamen. På grundval av försäkringskassornas upp129

gifter om dömda personer 1969 (tillhopa 797) har riksförsäkringsverket delat upp klientelet efter sjukpenningklass. Av tabell 10:4 framgår att 65,2 procent av de dömda ligger i inkomstklasserna 10 200—23 999 kronor för år. De mindre inkomsttagarna dominerar klart i jämförelse med totalantalet inskrivna försäkrade. Materialet är inte sådant att man därav kan bilda sig någon klar uppfattning om klientelets arbetsförhållanden och uppdelning på olika yrkesgrupper. Stenport-Holmgren fördelar de dömda i arbetare (73,4 procent), tjänstemän (6 procent), egna företagare (2 procent) och övriga (17,1 procent). Genomgången av yrkestillhörigheten vid brottet visar att de flesta (33 procent) utgörs av fabriksarbetare och verksadsarbetare, därnäst kommer diversearbetare, restauranganställda, byggnadsarbetare, butiksan-

ställda, chaufförer, transportarbetare, kontorsanställda, försäljare, personer ned vårdyrke, skogs- och lantarbetare, grovarbetare m.fl. Gruppen »hemmafruar» har .kg representation (2 personer). Utövare av akademiska yrken saknas helt. En stor del av brottsförövarna känietecknas av osäkerhet i arbetsanställnhgarna. Nära en tredjedel har haft anställnng kortare tid än tre månader. Endast 17 procent har haft anställningar som varat ner än tre år, vilket förhållande delvis förklaras av att personer i åldersgruppen under 25 år uppgår till drygt en tredjedel av klientelet samt att dessa ännu inte stadigvarande etablerat sig i arbetslivet. Riksförsäkringsverket har valt att fördela klientelet från år 1969 efter yrkesområden enligt nordisk yrkesklassificering.

% Tekniskt, naturvetenskapligt, samhällsvetenskapligt, humanistiskt och konstnärligt arbete Administrativt arbete Kameralt och kontorstekniskt arbete Kommersiellt arbete Lantbruks-, skogs- och fiskeriarbete Gruv- och stenbrytningsarbete Transport- och kommunikationsarbete Tillverkningsarbete, maskinskötsel m.m. Servicearbete Övrigt Samtliga

29 — 34 51 32 7 67 435 131 11

3,6 4,3 6,4 4,0 0,9 8,4 54,6 16,4 1,4

ööoT

10.4 Tidigare brottslighet och återfall Stenport-Holmgren visar att 127 personer (63,8 procent) inte dömts för brott enligt kriminalregistret. Av återstående 66 personer (i fråga om sex fall saknades kriminalregisterutdrag) har knappt hälften bara en dom. Mer än fem tidigare domar i registret har endast åtta personer. Den hårdast belastade har 16 tidigare domar. Det framgår också att bland de personer som dömts förekommer tidigare bedrägeridom i 19 fall. Det har dock inte kunnat konstateras om det här rör sig om försäkringsbedrägerier. 130

Det är dock en allmän uppfattning bland försäkringskassorna att återfall efter ett upptäckt missbruk förekommer i mycket ringa utsträckning. Som tidigare nämnts görs alltid en anteckning, SK-markering, på vederbörandes kort i sjukfallsregistret, då någon form av missbruk upptäckts. Denna markering medför automatiskt att vederbörande utsätts för särskild kontroll vid ny sjukanmälan, varigenom återfall bör kunna förebyggas på ett effektivt sätt.

SOU 1973: 13

11 Nytt sanktionssystem

11.1 Allmänna synpunkter kriminaliseringen

på

Det är en uppgift för brottmålsutredningen att undersöka var gränsen bör gå för det straffrättsliga ingripandet och vilka möjligheter som finns att sätta in andra sanktioner än straff vid mindre överträdelser på förmögenhetsrättens område. Man måste realistiskt räkna med viss urskillning i brottsanmälningarna. Från kriminalpolitisk synpunkt är det också av intresse att polis och andra rättsvårdande organ kan befrias från utredning och lagföring av åtskilliga sådana brott, som med hänsyn till brottets beskaffenhet, gärningsmannens förhållanden och den skada som åsamkas genom brottet anses kunna tillmätas lågt straffvärde. Därigenom kan resurserna i ökad utsträckning koncentreras på den allvarligare kriminaliteten och på andra väsentliga uppgifter. Dessa allmänna synpunkter bildar utgångspunkt för utredningens överväganden i vad gäller det straffrättsliga ingripandet vid sjukförsäkringsmissbruk. Sådant missbruk faller — i den mån det bedöms vara straffbart — främst under bedrägeribrottet och andra oredlighetsbrott. Eftersom missbruken till betydande del avser mindre värden (obehörigen uppburen sjukpenning för en eller några dagar) synes förutsättningar ofta finnas att hänföra brotten till kategorin ringa förmögenhetsbrott. Som framgår av redogörelsen i kap. 9 SOU 1973: 13

förefaller det dock som om sjukförsäkringsmissbruket generellt sett bedöms allvarligare vid den rättsliga prövningen än vad man kunnat vänta sig med hänsyn till de låga ekonomiska värdena. Trots att närmare 50 procent av de fall som polisanmäls representerar lägre värden än 100 kronor händer det sällan att brotten rubriceras som bedrägligt beteende. Detta kan delvis förklaras av att bedrägeriet i allmänhet innefattar osann eller vårdslös försäkran (15: 10 BrB) vilket medför att bedrägeriet inte kan bedömas som ringa. Den praktiska konsekvensen härav blir att domstolen inte kan bestämma påföljden till böter för sådant till värdet obetydligt förmögenhetsbrott. Ej heller kan brottet handläggas utan domstolsprövning genom strafföreläggande. Domstolen måste avgöra målet vid huvudförhandling med nämnd. I ett stort antal fall bestäms påföljden till villkorlig dom. Då bedrägeriet inte går att styrka, t.ex. på grund av subjektiva invändningar — vilket inte är ovanligt vid mindre försäkringsmissbruk — kan ansvar ej sällan i stället ådömas för enbart osann eller vårdslös försäkran. Påföljden blir därvid vanligen böter. Man kan från olika synpunkter kritisera den förhållandevis stränga attityd som samhället intar till denna grupp av lagöverträdelser. Det kan sålunda inte vara riktigt att sjukförsäkringsmissbruk generellt skall tillmätas högt straffvärde endast därför att det rör sig om brott mot en social välfärds131

anordning och ett allmänt intresse. Ej heller kan det vara försvarligt att lägga skärpta straffbarhetssynpunkter på sjukförsäkringsmissbruk under hänvisning till att en allvarlig bedömning av dessa fall krävs för att systemet med sjukförsäkring överhuvudtaget skall kunna fungera. En sådan inställning har allmän räckvidd och skulle kunna åberopas vid alla former av bidrags- och understödsverksamhet. Som nedan närmare skall utvecklas hyser man en motsatt uppfattning inom t.ex. de erkända arbetslöshetskassorna. Mot en hård bedömning av sjukförsäkringsmissbruket kan vidare anföras att systemet med den allmänna försäkringen är uppbyggt på sådant sätt att därigenom skapas möjligheter till missbruk med relativt enkla medel. En del människor har svårt att förstå vilka förutsättningar som gäller för en tillämpning av systemet och frestas att utnyttja detta på ett sätt som inte är avsett (distinktionen mellan medicinsk arbetsoförmåga och verklig arbetsoförmåga kan t.ex. vara svår att klargöra, den s.k. fridagsregeln misstolkas). Särskilda problem uppkommer då den försäkrade börjar arbeta någon dag tidigare än som avsetts vid sjukanmälan och innan han egentligen är fullt arbetsför eller då han eljest har att tolka begreppet »avhållsamhet från arbete». I normala fall inges försäkran då den försäkrade återgått i arbete. Han har därvid att ange fr.o.m. vilken dag han varit sjuk och t.o.m. vilken dag sjukdomen varat. Det står klart att många människor har svårt att rätt fylla i blanketterna och misstag kan vara förståeliga. 1 Man kan tycka att den osäkerhet som i vissa fall kan råda bland försäkringstagarna om rätten att uppbära sjukpenning och som även kommer till uttryck i rättspraxis, talar för en generös straff rättslig behandling av mindre missbruk. Det primära bör vara att systemet utformas på sådant sätt att sådana missbruk kan förhindras, främst på andra sätt än genom lagföring. Det sagda innebär dock inte att det föreligger självklara förutsättningar för en avkriminalisering av sjukförsäkringsmissbruket. Som tidigare nämnts täcks missbruket 132

i många fall av rekvisiten för bedrägeri (eventuellt i förening med förfalskningsbrott eller brott mot 15 kap. BrB) varvid omständigheterna kan vara sådana att gärningen framstår som klart straffvärd. En viktig uppgift måste sålunda bli att bestämma i vilka fall förutsättningar finns att avstå från straffrättsligt ingripande mot sjukförsäkringsmissbruk och vilka andra motåtgärder än straff som lämpligen bör sättas in. 11.2 Bara vissa former av sjukförsäkringsmissbruk kan angripas på straffrättslig väg Gjorda undersökningar visar att upptäckta brott mot allmän försäkringskassa så gott som alltid har prägeln av bedrägeri, varvid det vanliga är att den försäkrade oriktigt uppger att han avhållit sig från arbete på grund av sjukdom, vilket föranleder försäkringskassan att betala ut sjukpenning som inte skulle ha utgått, om kassan känt till det verkliga förhållandet. Om den försäkrade lämnar uppgifterna i försäkran på heder och samvete anses bedrägeriet ske medelst osann eller vårdslös försäkran. Det förekommer också att åtalet begränsas till något av sistnämnda brott. I de fall, då gärningsmannen manipulerar med intyg o.dyl. kan brottet rubriceras som urkundsförfalskning. Som framgår av kap. 9 förekommer det även andra brottsrubriceringar av sjukförsäkringsmissbruket. De fall av sjukförsäkringsmissbruk som kommer till försäkringskassornas kännedom utgör emellertid sannolikt en begränsad del av den verkliga förekomsten av sådant missbruk. I många fall är det svårt att på straffrättslig väg komma åt detta. Dels är den kontrollapparat som försäkringskassorna förfogar över inte tillräckligt utbyggd för att kontrollen skall kunna omfatta samtliga sjukanmälda fall — enligt anvisningarna bör stickprovskontroll av frånvaro från arbetet omfatta minst 10 procent av samtliga sjukpenningfall. Dels förekommer det missbruk som av praktiska skäl är svårkontrollerat, 1 Jfr rättsfallet SvJT 1968 rf s. 90, som refererats ovan s. 126.

SOU 1973: 13

t.ex. sjukanmälan av hemmamakar och vissa egna företagare som trots försäkran arbetar under sjukperiod. I dessa fall aktualiseras ofta frågan vad som bör förstås med »avhållsamhet från arbete» och gränsdragningen melan medicinsk och faktisk arbetsoförmåga. 2 En form av sjukförsäkringsmissbruk torde nästan helt falla utanför försäkringskassornas kontrollmöjlighet och är svår att angripa på straffrättslig väg. Det gäller sådana fall där den försäkrade försätter sig i en situation, varigenom visserligen de formella kraven för sjukersättning uppfylls men inte det sociala behov som sjukförsäkringen skall tillgodose. Gränsen mellan medveten simulering och sjukdomstillstånd är mycket svår att dra, även av medicinsk expertis. En rad sjukdomstillstånd kan inte utan vidare diagnosticeras genom objektivt registerbara symptom. I stor utsträckning måste man här lita på patientens egna upplysningar, t.ex. vad han uppger om ryggsmärtor eller magbesvär. 3 Att det förekommer sjukanmälningar som inte är medicinskt motiverade belyses av en undersökning som i april 1972 lagts fram i det norska socialdepartementet. Enligt den norska folketrygdeloven är det trygdekontoren som avgör om den försäkrade är arbetsför på grund av sjukdom, varvid kontoret regelmässigt godtar det läkarintyg som den försäkrade lämnar in. Trygdekontoret kan dock begära att vederbörande skall låta undersöka sig av en särskilt angiven läkare. Sådan begäran kan göras om kontoret misstänker att de lämnade uppgifterna om sjukdomen är oriktiga. År 1970 blev i Oslo 3 527 sådana misstänkta patienter (2,54 procent av antalet anmälda sjukfall) kontrollundersökta. Av dem förklarades 772 omedelbart arbetsföra och 102 friskanmälde sig före kontrollundersökningen eller uteblev från denna.

11.3 Är särskild straffbestämmelse mot sjukförsäkringsmissbruk påkallad? Det står klart att sjukförsäkringsmissbruk har hög frekvens men att de fall som anSOU 1973: 13

mäls till polisen i relativt stor utsträckning — år 1969 omkring en tredjedel av samtliga — ej föranleder åtal eller, om åtal väcks, leder till frikännande dom. Förhållandet är desto mer anmärkningsvärt som försäkringskassorna, innan polisanmälan sker, låter utreda saken och prövar förutsättningarna för straffansvar. Man kan alltså utgå ifrån att åtskilliga fall av misstänkt sjuförsäkringsbedrägeri faller bort vid försäkringskassornas prövning av anmälningsfrågan. Dessa omständigheter tyder på att bedrägerirekvisiten egentligen endast täcker en mindre del av vad försäkringskassorna bedömer vara sjukförsäkringsmissbruk. Dels kan detta bero på att själva bedrägerikonstruktionen bereder svårigheter, dels frikänns ej sällan den åtalade på subjektiva grunder därför att han ej insett att han otillbörligen uppburit sjukpenning eller i varje fall inte kunnat överbevisas därom. I vissa fall tillgrips straffbestämmelsen om osann eller vårdslös försäkran, då bedrägeriuppsåt saknas eller ej kan bevisas. En sådan reservlösning kan dock synas betänklig. Det kan nämligen ifrågasättas om människor i allmänhet har klart för sig vilka konsekvenserna kan bli av att uppgifter utan tillräcklig noggrannhet lämnas under försäkran på heder och samvete. Tanken har väckts att reglera straffbarheten vid sjukförsäkringsmissbruk genom en särskild straffbestämmelse i lagen om allmän försäkring.* Bestämmelsen skulle i så fall straffbelägga ett förfarande som innebär att någon genom förtigande eller lämnande av positiva uppgifter vilseleder försäkringskassan rörande förhållanden som påverkar rätten till sjukpenning. Straffbarheten kunde utsträckas till att gälla såväl uppsåtliga som grovt oaktsamma förfaranden. Då försäkringsmissbruket avsåg mindre värde (ringa brott) kunde specialstraffbestämmelsen tillämpas oavsett om gärningen 2 Se Wallén, a.a. 3

SvJT 1963 s. 321. Svårigheterna belyses i ett arbete av C. G. Westrin, Sjukskrivning för ländryggbesvär, Akademisk avh., Göteborg 1970. 4 Se Wallén, a.a. SvJT 1963 s. 347. 133

var att bedöma som bedrägeri eller annat brott enligt brottsbalken. I uppenbara bedrägerifall, t.ex. då en frisk person — eventuellt genom förfalskning av läkarintyg — bibringade försäkringskassan uppfattningen att han på grund av sjukdom var arbetsoförmögen, borde dock ansvar ådömas enligt brottsbalken. En straffbestämmelse av liknande innehåll har som tidigare nämnts tagits upp i den norska lagen om folketrygd. Där stadgas bötesstraff för den som mot bättre vetande lämnar oriktiga upplysningar eller förtiger väsentliga upplysningar av betydelse för rättigheter eller skyldigheter enligt lagen eller som efter åläggande underlåter att lämna sådana meddelanden och upplysningar som krävs i eller med stöd av lagen. Straffbestämmelsen är subsidiär till andra strängare straffbud. Motsvarande ordning gäller enligt det förslag till lag om dagpeng vid sjukdom och födsel, som utarbetats inom det danska socialministeriet (nr 3500-3-1972) och som skall träda i kraft den 1 april 1973. Med böter eller »haefte» straffas den som lämnar oriktiga eller vilseledande upplysningar att användas vid avgöranden enligt lagen eller förtiger upplysningar av betydelse för sådana avgöranden. Även denna bestämmelse avses bli subsidiär till strängare straffbud i strafflagen. Det är att märka att frågan om införandet av en specialstraffrättslig bestämmelse ej aktualiserats vid tillkomsten av vare sig lagen om sjukförsäkring eller lagen om allmän försäkring. Det torde vara en allmän princip inom svensk sociallagstiftning att undvika straffbestämmelser som riktas mot sådana bidrags- och understödstagare som lagen avser att tillgodose. I den mån de gör sig skyldiga till brott mot systemet anses den straffrättsliga regleringen böra ske enligt tillämpligt lagbud i brottsbalken. En fördel med införandet av en speciell straffbestämmelse om sjukförsäkringsmissbruk skulle vara att man därmed kunde dra en gräns mellan mindre och mera allvarliga brott. Relativt obetydliga fall av sådant missbruk skulle inte behöva bedömas som bedrä134

geri. Om straffsatsen för missbruket sattes till böter, skulle möjligheter erbjudas till summarisk handläggning i förenklade former (strafföreläggande). Då missbruket var ringa och brottet framstod som obetydligt kunde förutsättningar finnas att avstå från straff rättsligt ingripande, t.ex. genom rapporteftergift eller åtalsunderlåtelse. En annan fördel skulle vara att utredningarna av mindre sjukförsäkringsmissbruk kunde förenklas och att de rättsvårdande myndigheterna därmed kunde besparas arbete som ej sällan förefaller stå i orimlig proportion till brottets svårhetsgrad. Frågan huruvida bedrägeriansvar skall anses föreligga i dessa fall är många gånger svårbedömd och kräver lång handläggningstid. Å andra sidan skulle införandet av en specialstraffbestämmelse kunna medföra att rättsvårdens resurser skulle tas i anspråk för flera mål än vad nu är fallet. Man kan nämligen räkna med att åtskilliga upptäckta missbrukare i dagens läge ej polisanmäls av försäkringskassorna, därför att det är osäkert om bedrägeriansvar föreligger, men att de väl skulle rymmas under den speciella straffbestämmelsen. En stor del av dessa fall skulle utgöra ringa sjukförsäkringsmissbruk, där den otillbörligen uppburna sjukpenningen hänförs till någon enstaka dag (t.ex. oriktiga uppgifter för tillämpning av den s.k. fridagsregeln). Enligt den praxis som numera gäller inom de flesta försäkringskassor anser man sig här i allmänhet kunna avstå från polisanmälan. Införandet av en straffbestämmelse om sjukförsäkringsmissbruk skulle sålunda inte vara förenlig med den utveckling som kännetecknar modern kriminalpolitik och som innebär att straffrättens roll begränsas och att andra åtgärder än straff sätts in för att förebygga missbruk och reagera däremot. Vid tillkomsten av lagen om allmän sjukförsäkring stod det klart att man hade att emotse en ökning av antalet missbruk jämfört med förhållandet under den frivilliga försäkringen. Dåvarande chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, framhöll i den proposition (nr 312) som förelades 1946 års riksdag att det på grund därav var angeSOU 1973: 13

Av allmänt intresse är att blanketter och formulär, som medborgarna har att fylla i, utformas på enkelt och lättfattligt sätt. Erfarenheterna visar att många människor har svårt att förstå innebörden i en text som innehåller ord och uttryck, vilka normalt inte används i dagligt tal. Direkta utdrag ur lagtext bör undvikas. Särskilda problem kan gälla ifyllandet av kolumner med tidsangivelser. Att t.ex. 1/6—7/6 anger att den sistnämnda dagen skall medräknas, är inte allom bekant. Hänvisningsord kan också föranleda missförstånd. Brottmålsutredningen anser att de blanketter som numera används vid försäkran för erhållande av sjukpenning (S 1, S 1 H och S 2)5 i stort sett fyller de anspråk på enkelhet och tydlighet som man rimligen kan begära. Dock kan vissa legala begrepp vara svårtolkade och behöva förtydligas, t.ex. fullständig »avhållsamhet» från arbete eller arbete i »huvudsaklig sysselsättning». Det är därför av vikt att de av kassan utsända anvisningarna om ifyllandet av blanketterna och om rätten till sjukpenning kompletterar texten på blanketterna och närmare förklarar vad som bör förstås med uttryck av nu angivet slag. Eftersom man givetvis måste lägga stor vikt vid att de lämnade uppgifterna på blanketterna är fullständiga och sanningsenliga, bör på blanketterna och i anvisningarna 11.4 Förebyggande åtgärder uttryckligen anges vilka konsekvenserna kan Den omfattande kontroll, som bedrivs av bli för den försäkrade om han inte håller försäkringskassorna för att systemet med sig till sanningen eller utelämnar uppgifter den allmänna försäkringen skall fungera, av betydelse för rätten att erhålla sjukpenutgör ett viktigt led i den allmänt brottsföre- ning. Även på annat sätt bör försäkringstagarna byggande verksamheten. Det är tänkbart att denna kontroll ytterligare kan byggas ut informeras om den allmänna sjukförsäkoch intensifieras, varigenom risken för upp- ringens uppbyggnad och om den verksamtäckt blir större och intresset för missbruk het som bedrivs av försäkringskassorna. För i motsvarande mån minskar. Man måste vissa grupper i samhället — t.ex. invandrare dock räkna med att en utbyggnad av kon- som inte tidigare kommit i kontakt med trollapparaten kräver avsevärd personal. Av systemet — kan det vara motiverat att kostnadsskäl kan det vara nödvändigt att i lämna ökad information. Genom press, stället utnyttja de befintliga resurserna för radio och TV skulle upplysningar om innedenna verksamhet. För att uppnå så goda hållet i den allmänna försäkringen nå ut till resultat som möjligt synes viss samordning 5 av de olika försäkringskassornas aktiviteter Blanketterna är intagna i betänkandet, kunna genomföras. Bil. 2.

läget att sjukkontrollen erhöll erforderlig fasthet och skärpa samt att den personal som skulle handha kontrollen var väl lämpad därför. Någon straffbestämmelse fanns det ej plats för i denna sociala lagstiftningsprodukt. Brottmålsutredningen ansluter sig till denna syn på åtgärderna mot sjukförsäkringsmissbruket. I stället för att skapa en speciell straffbestämmelse, varigenom de rättsvårdande organen måste ägna tid och kraft åt lagföringen av ringa fall av missbruk som nu av olika skäl ej föranleder ansvar, bör arbetet inriktas på att begränsa de straffrättsliga ingripandena, satsa på brottsförebyggande åtgärder och ge försäkringskassorna möjlighet att med egna medel klara upp dessa fall inom systemets ram. Den primära frågan blir därför att undersöka vilka förutsättningar som försäkringskassorna har i detta hänseende. Utgångspunkten för en reform bör vara att de funktioner som nu läggs på de rättsvårdande myndigheterna (utredning, åtal, dom) i betydande utsträckning skall kunna ersättas med andra ingripanden från försäkringskassornas sida och att sådana åtgärder på det administrativa planet kan antas bli tillräckligt verkningsfulla för att hålla tillbaka den mindre brottsligheten.

SOU 1973: 13

allmänheten. Denna information borde lämpligen kunna samordnas med annan sådan som gäller medborgarnas rättigheter och skyldigheter (t.ex. uppgiftslämnandet för erhållande av sociala förmåner såsom bostadstillägg eller familjebidrag vid värnpliktstjänstgöring, självdeklaration osv.). Ett av syftena med informationen blir att motverka missbruk. Det bör stå klart för den försäkrade att det finns en påtaglig risk för att felaktiga uppgifter kommer att upptäckas genom försäkringskassornas kontrollåtgärder. Ofta lämnar de försäkrade oriktiga uppgifter, vilka redan vid en ytlig genomgång förefaller dubiösa och lätt kan kontrolleras hos arbetsgivaren — en omständighet som tyder på att allmänheten är dåligt informerad om försäkringskassornas kontrollapparat. Den som en gång upptäckts med att lämna oriktiga uppgifter bör veta att han i fortsättningen blir föremål för speciell kontroll. SK-markeringen i sjukfallsregistret innebär bl. a. att försäkringskassan vid förnyad sjukanmälan alltid kontrollerar vederbörandes uppgifter hos arbetsgivaren, den SK-markerade kan räkna med hembesök under sjukperioden, det kan bli aktuellt att kräva läkarintyg osv. Det kan från brottsförebyggande synpunkt vara betydelsefullt att ökad kontakt etableras mellan försäkringskassorna och arbetsgivare på orten. Som nämnts i kap. 8 (s. 115) finns det vissa möjligheter för försäkringskassan att träffa överenskommelse med arbetsgivare om sjuk- och friskanmälan genom arbetsgivarens försorg. Överenskommelsen innebär att kassan befullmäktigar arbetsgivaren att i dess ställe ta emot sjukoch friskanmälan från samtliga hos honom anställda som är sjukpenningförsäkrade. Sjuk- och friskanmälan vidarebefordras därefter av arbetsgivaren till kassan, som i vanlig ordning sänder blankett för försäkran S 1 jämte upplysningsfoldern till den sjuke. Så snart den anställde återgått i arbete, skall arbetsgivaren anmäla detta till kassan. Självfallet medför en sådan överenskommelse, som främst motiveras av önskvärdheten att förenkla administrationen i 136

kassorna, också viss kontroll över sjukskr.vningarna eftersom den anställdes uppgifter om avhållsamhet från arbete skall övereisstämma med hans faktiska frånvaro från arbetsplatsen. Däremot kan kontrollen inte inriktas på, om den anställde under sjikperioden ägnar sig åt annat tillfälligt arbete än sin huvudsakliga sysselsättning. Utredningen har vid sina överläggningar med företrädare för försäkringskassorna funnit att det — utom såvitt gäller vissa stora företag — torde vara relativt ovanlgt att överenskommelser träffas med arbetsgivarna om att sjuk- och friskanmälan skall ske genom deras försorg. En av orsakerna därtill kan vara att en sådan ordning medför administrativa besvär för arbetsgivaren och särskilda kostnader. Frågan är beroende av det förslag, »Beskattade förmåner vid sjukdom och arbetslöshet m.m.»8, som sjukpenningutredningen nyligen lagt fram. Frivilligt arbetsgivarentrade med sjuklön förutsätter att överenskommelse träffas i form av kollektivav:al som på arbetstagaresidan sluts eller gcdkänns av den organisation som enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt är att anse som huvudman. Sjukpenningutredningen räknar med att förutsättningar skall finnas för en vidgad användning av sjuklön med arbetsgivareinträde. Som ett alternativ för vidare bearbetning har sjukpenningutredningen föreslagit åläggande för arbetsgivare att under de sju första dagarna av varje sjukperiod utge sjuklön vid sjukdom till arbetstagare, som utfört arbete i anställning hos arbetsgivaren av viss varaktighet. Om detta alternativa förslag närmare bearbetas och genomförs enligt de angivna riktlinjerna — avvikande meningar tycks råda om principerna bland sjukpenningutredningens experter7 — kan man räkna med att här uppnå ett effektivt medel mot vissa former av sjukförsäkringsmissbruk.

6 7

Redovisat ovan s. 114. Se ovan s. 115. SOU 1973: 13

11.5 Sanktioner vid brott mot erkänd arbe tslösh etskassa Om man vill pröva möjligheten att låta försäkringskassorna själva klara upp vissa mindre sjukförsäkringsmissbruk utan polisanmälan synes lämpligen en jämförelse böra göras med förhållandena inom de erkända arbetslöshetskassorna. Den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen tillkom 1935 och bygger på de arbetslöshetskassor som skapats på initiativ av de fackliga organisationerna. Anknytningen till fackförbunden är stark. Kassorna skall vara registrerade som understödsföreningar enligt 1938 års lag om understödsföreningar. De är självständiga juridiska personer och öppna för alla arbetstagare inom kassans verksamhetsområde. En arbetslöshetskassa skall ha antagits till erkänd arbetslöshetskassa av arbetsmarknadsstyrelsen för att bli berättigad till statsbidrag för sin verksamhet. På föreningsmöte utser medlemmarna en styrelse som svarar för kassans administration. En ledamot i styrelsen utses av arbetsmarknadsstyrelsen, som är tillsynsmyndighet. Den centrala handläggningen av kassaärenden ombesörjs av ett huvudkontor som leds av en kassaföreståndare. Det lokala arbetet innefattar bl. a. avgiftsuppbörd och utbetalning av arbetslöshetsersättning. Detta sköts av lokala redogörare, vilka vanligen samtidigt är fackföreningskassörer. Vissa kassor har dock central utbetalning av ersättning. Samtliga erkända arbetslöshetskassor är rikskassor. Deras verksamhetsområde omfattar hela landet. Kassorna har bildat en sammanslutning, Arbetslöshetskassornas samorganisation, som skall företräda kassorna när de har anledning att uppträda gemensamt. Sedan 1964 gäller en fast besvärsordning för arbetslöshetsförsäkringen. Beslut av arbetslöshetskassa kan överklagas hos arbetsmarknadsstyrelsen. Beslut av arbetsmarknadsstyrelsen i ärenden ang. försäkring (t. ex. fråga om kassaersättning) kan överklagas hos försäkringsdomstolen, andra ärenden (huvudsakligen av föreningsrättslig SOU 1973: 13

art) hos regeringsrätten. Den 1 sept. 1970 omfattade försäkringen 48 erkända arbetslöshetskassor med 2166000 medlemmar. 11.5.1 Medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa På de flesta håll har de fackliga organisationerna i sina förbundsstadgar föreskrivit skyldighet för sina medlemmar att tillhöra den för yrkesområdet bildade arbetslöshetskassan. De fackliga organisationerna har emellertid inte någon bestämmanderätt över kassorna, då dessa är självständiga juridiska personer. En annan sak är att samma personer ofta är ledamöter både i kassans och i fackförbundets styrelse. Gällande normalstadga föreskriver vissa ovillkorliga undantag för rätten att inträda som medlem (t. ex. att vederbörande ej fyllt 15 år, att han ej innehar arbete för annans räkning mot avlöning). Kassan kan också efter prövning i varje särskilt fall besluta att vägra någon inträde om vissa besvärande omständigheter föreligger (t. ex. synnerlig risk för arbetslöshet på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmågan, alkoholmissbruk eller av annan anledning). Den som tidigare uteslutits ur kassan på grund av svikligt förfarande mot kassan kan vägras återinträde . Obligatorisk uteslutning skall ske om någon under de senaste 12 månaderna varit självständig företagare längre tid än 5 månader utan att samtidigt utföra avlönat arbete eller under motsvarande tidrymd arbetat uteslutande för sin makes räkning. Av intresse i detta sammanhang är de fall då uteslutning kan ske efter särskild prövning. Detta gäller då någon under viss sammanhängande tid inte tillhört kassans verksamhetsområde eller då han löpt synnerlig risk för arbetslöshet på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmågan, alkoholmissbruk o.dyl. Men det gäller också bl.a. fall då någon svikligen uppgivit eller förtigit förhållanden av betydelse för bedömande av hans rätt till medlemsskap eller ersättning.

11.5.2 Villkor för uppbärande av arbetslöshetsersättning Arbetslöshet inträder då anställning upphör, vilket vanligen sker efter uppsägning. Medlem i arbetslöshetskassa skall hos arbetsgivaren erhålla intyg som utvisar den tid, varunder medlemmen utfört arbete, och orsaken till anställningens upphörande. Ett grundvillkor 8 för att ersättning skall utgå till arbetslös medlem är att denne fyllt 16 år, är arbetsför och oförhindrad att åtaga sig arbete. Vidare skall den arbetslöse fr.o.m. den dag för vilken han önskar erhålla ersättning, personligen anmäla sig som arbetssökande på arbetsförmedlingen samt därefter minst en gång i veckan besöka förmedlingen. Han skall också vara beredd att anta erbjudet lämpligt arbete varje dag, för vilken han inte anmält hinder som godtas av kassan. Ansökan om arbetslöshetsersättning görs på ett s.k. kassakort. På detta skall medlemmen på heder och samvete försäkra att han under angivna dagar varit arbetslös samt velat och kunnat ta arbete samt att han ej varit sjuk och ej berättigad till hel sjukpenning från allmän försäkringskassa eller yrkesskadeförsäkring. Det anges på kortet, att lämnandet av felaktiga uppgifter kan föranleda rättsliga åtgärder. Medlemmen har att anteckna för samtliga dagar om han varit arbetslös, antal timmar han eventuellt arbetat, varit sjuk eller förhindrad att arbeta. På kortet anges dagpenningklass, antalet dagpenningar (och ev. barntillägg) samt slutsumman. Medlemmen undertecknar och bekräftar uppgifterna samt kvitterar ersättningen, om denna utges kontant.

11.5.3 Missbruk av rätten till ersättning Systemet med arbetslöshetsförsäkring kan — i likhet med den allmänna sjukförsäkringen — ge anledning till missbruk. Möjlighet finns att på kassakortet lämna vilseledande uppgifter om arbetslöshet och därefter utkvittera arbetslöshetsersättning. Gärning138

en kan i sådana fall vara att bedöma som bedrägeri. Sådana fall av missbruk förekommer i viss utsträckning. Tidigare medförde de i allmänhet polisanmälan. Under senare år har emellertid arbetslöshetskassorna försökt att klara upp dessa fall inom kassorna genom att tillgripa civila sanktioner i stället för att engagera de rättsvårdande myndigheterna. Denna utveckling har samband med inrättandet av en särskild bedömningsnämnd, gemensam för alla arbetslöshetskassorna. Nämnden, som utgörs av samorganisationens arbetsutskott (tre personer jämte en jurist), tillkom under början av 1950talet och syftet därmed var att uppnå en enhetlig linje i kassornas prövning av upptäckta fall av missbruk. Alla sådana ärenden skulle överlämnas till bedömningsnämnden, vilken hade att ge kassorna råd angående förfaringssättet. Under början av sin verksamhet intog bedömningsnämnden en ganska sträng hållning och rekommenderade ofta kassorna att polisanmäla upptäckta fall av missbruk. De avdömda fallen publicerades i fackförbundstidskrifterna, vilket ansågs ha viss avhållande effekt. Genom författningsändringar 1957 infördes möjlighet för kassorna att, då avstängning bedömdes vara alltför ingripande åtgärd, i stället utesluta en medlem för tid upp till ett år. Därmed gavs förutsättning att på disciplinär väg ingripa mot medlem, som vilselett kassan genom att lämna oriktiga uppgifter. Bedömningsnämnden började också i allt större utsträckning rekommendera sådana åtgärder. Till denna utveckling bidrog att polisanmälda fall i stor utsträckning skrevs av, varvid åklagaren förklarade att förutsättningar saknades för åtal, trots att kassan kunde ha uteslutit medlemmen. Det förekom liknande fall där domstol ogillade åtal angående bedrägeri. Den uppfattningen vann gehör i bedömningsnämnden att man borde undvika att 8 Här bortses från de allmänna villkoren för erhållande av ersättning (viss tids medlemsskap, karenstid osv.).

SOU 1973: 13

Tabell 11:1 Arbetslöshetskassornas åtgärd efter konstaterat brott mot kassan. År

Varning

Frånkänd ersättning

Uteslutning

Polisanmälan

Totalt

1963 1967 1970

4 20 14

31 47 65

4 4 6

41 71 85

Tabell 11:2 Frånkännande av rätten till arbetslöshetsersättning. Antal dagar.

hetsersättningen. Sådan vägran till återinträde förekommer dock nästan aldrig.

År

d) att medlemmen anmäls till polismyndighet för åtal.

1963 1967 1970

Antal frånkända dagar

Totalt

-5

25—

3 11 6

1 19 19

19 17 8

31 47 65

besvära åklagare och domstolar utom i verkligt allvarliga fall, t.ex. då en medlem under samma tid arbetat, uppburit sjukersättning och lyft arbetslöshetsersättning. De sanktioner som arbetslöshetskassorna nu kan sätta in då det konstateras, att en medlem svikligen uppgivit eller förtigit förhållande av betydelse för bedömande av hans rätt till ersättning, är a) att medlemmen tilldelas varning. Detta kan t. ex. förekomma då någon utkvitterat arbetslöshetsersättning för dag som ligger inom gränsen för sjukersättning (sjukanmälan gjord påföljande dag); b) att medlemmen för högst ett år frånkänns rätten till arbetslöshetsersättning. Denna påföljd är vanlig och innebär att kassan bestämmer ett visst antal dagar (i allmänhet upp till 14 dagar) under vilka ersättning inte utgår; c) att medlemmen utesluts ur kassan. Detta hindrar inte att han åter söker inträde i kassan. Hans inträdesansökan prövas av styrelsen. Enligt sina stadgar kan styrelsen vägra inträde då den sökande uteslutits på grund av missbruk av rätten till arbetslösSOU 1973: 13

En undersökning av arbetslöshetskassornas olika ingripanden under åren 1963, 1967 och 1970 visar att utvecklingen gått i klart mildrande riktning. Av tabell 11:1 och 11:2 framgår att 19 av 31 behandlade fall 1963 medförde mer än 25 dagars avstängning. År 1967 var antalet sådana avstängda 17 av 47 och 1970 8 av 65. Det framgår vidare att arbetslöshetskassorna numera i stor utsträckning begränsar avstängningsperioden till mindre än tio dagar. En viss ökning av institutet varning kan märkas 1967. Att varning därefter åter minskat kan enligt vad utredningen erfarit bero på att åtskilliga kassastyrelser numera bedömer varning vara en allvarligare reaktion än avstängning för mindre tid än 5 dagar. Slutligen bör observeras att någon polisanmälan överhuvudtaget inte förekommit under åren 1967 och 1970.

11.6 Administrativt skattebrott

sanktionssystem

mot

Som underlag för en prövning av försäkringskassornas sanktionspolitik bör också uppmärksammas den reform av påföljdssystemet i fråga om överträdelser mot skatteoch avgiftsförfattningar, vilken genomförts den 1 januari 1972 på grundval av skattestraff lagutredningens förslag (SOU 1964:42). Reformen innebär bl.a. att en ny sanktionsform, skattetillägg, införts samt att denna 139

skall kunna beslutas i administrativ ordning. Sådant skattetillägg påförs den som lämnat oriktigt skriftligt meddelande till myndighet, varigenom han kunnat uppnå för lågt beskattningsresultat. Allvarligare fall av överträdelse skall emellertid därjämte kunna bestraffas i vanlig ordning och alltså komma under domstols prövning. Skattetillägget beräknas till 50 procent av den inkomstskatt eller förmögenhetsskatt som till följd av avvikelse från den oriktiga uppgiften — utöver vad som annars skulle ha utgått — påförs den skattskyldige (116 a § TaxFO). Om avvikelsen innebär rättelse av uppenbar felräkning eller misskrivning utgår ej skattetillägg. Ej heller utgår sådant om den skattskyldige frivilligt rättat oriktig uppgift. Vissa föreskrifter ges om eftergivande av skattetillägg. Detta kan ske om felaktigheten eller underlåtenheten med hänsyn till den skattskyldiges ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller den oriktiga uppgiftens särskilda beskaffenhet eller därmed jämförlig omständighet är att anses som ursäktlig. Skattetillägg kan vidare efterges om det belopp som kunde ha undandragits genom felaktigheten eller underlåtenheten är att anse som ringa. Prövningen av uttagande av skattetillägg ankommer på den lokala skattemyndigheten. I propositionen den 4 januari 1971 (nr 10) med förslag till skattebrottslag, varigenom den aktuella reformen lades fram, anförde föredragande departementschefen, statsrådet Sträng. »Vad utredningen föreslagit om skatte- och avgiftstillägg innebär en ytterligare förenkling av sanktionsformerna. Detta är möjligt genom att beträffande skatter och avgifter det finns myndigheter och administrativa domstolar som är väl förtrogna med de materiella bestämmelserna på området. Den föreslagna ordningen torde få anses vara betydligt snabbare och billigare — även för den enskilde — än något annat system för förenkling av sanktionerna mot försummelser och förseelser på skatte- och avgiftsområdet. Det är möjligt att bestämma avgiften i nära anslutning till taxering eller debitering, och systemet ger möjlighet att genomföra sanktioner i det stora antalet fall som det här är fråga om, dvs. att åstadkomma en önskvärd jämnhet i tillämp140

ningen. I den utsträckning det rör sig om fel av ordningsmässig eller eljest bagatellartad natur bör som utredningen har förutsatt saken få ett slut genom uttagande av administrativ avgift och således domstolsförfarandet helt kunna underlåtas.» Enligt departementschefens mening var det från flera synpunkter en väsentlig fördel att man kunde avstå från domstolsförfarande för att komma till rätta med enklare förseelser av ifrågavarande slag. Var gränsen skulle gå mellan fall som borde föranleda endast skattetillägg och sådana fall som dessutom borde gå till lagföring hade närmast samband med den fortsatta utformningen av straffbestämmelserna. Systemet innebär alltså att den administrativa sanktionsformen kan tillämpas även om gärningen föranleder åtal. Departementschefen ansåg att redan de väsentliga skillnaderna mellan sanktionsformerna avgift och straff fick anses eliminera möjligheterna att införa ett system där utdömande av straffpåföljd skulle utesluta påföring av skattetillägg. Ett sådant system skulle dessutom bli administrativt otympligt. Förhållandet mellan det administrativa och det straffrättsliga sanktionssystemet är av betydande intresse. En av tankarna bakom införandet av skattetillägget har varit att undanta från polisingripande och domstolsprövning sådana mindre överträdelser, mot vilka judiciella åtgärder är omotiverade från kriminalpolitisk och samhällsekonomisk synpunkt utan att för den skull reglernas efterlevnad eftersatts. Någon avkriminalisering i egentlig mening blir det inte fråga om. I propositionen framhöll departementschefen att vad som skiljer det administrativa sanktionssystemet från straffsanktionen är främst det principiella bortseendet från de subjektiva rekvisiten, låt vara att det även för de föreslagna administrativa avgifterna finns befrielsegrunder i fall av ursäktlighet. Dessa befrielsegrunder är emellertid inte jämförbara med de ansvarsförutsättningar som de subjektiva rekvisiten utgör inom straffrätten. Departementschefen framhöll att ett liknande bortseende från subjektiva SOU 1973: 13

omständigheter även finns på vissa områden inom specialstraffrätten när det gäller ordningsförseelser och andra slag av bagatellöverträdelser i fall, där det å ena sidan är ett starkt önskemål att bestämmelserna efterlevs men å andra sidan en överträdelse inte kan anses likställd med verklig brottslighet. Departementschefen fortsatte: »Det nu anförda innebär inte att det administrativa sanktionssystemets verkningar i det enskilda fallet är mindre omfattande än exempelvis ett bötesstraff. Det kan tvärtom förhålla sig så att ett skattetillägg uppgår till högre belopp än ett bötesstraff, när fallet är av den art att skattebrottslagen blir tillämplig. Det ligger inte något principiellt nytt eller egendomligt i detta. Samma förhållande finns redan nu när det gäller förhållandet mellan straff och restavgift vid underlåten betalning av källskattemedel. Vidare är ofta bötessanktionen rent bagatellartad i förhållande till de skadestånd som kan dömas ut t.ex. vid trafikbrott. Straffet måste normalt sett ses som en särskid sanktionsform, avsedd att uttrycka samhällets förkastande av vissa förfarande såsom brottsliga. Andra påföljdsformer har andra syften. En annan sak är att man kan ta hänsyn till förekomsten av andra påföljdstyper vid övervägandet av huruvida ett visst förfarande bör straffbeläggas eller ej.» 11.7 De allmänna försäkringskassornas ligheter att sätta in egna sanktioner sjukförsäkringsm issbruk

möjmot

Mot bakgrund av utredningens kriminalpolitiska grundsyn förefaller det naturligt och önskvärt att försäkringskassorna liksom arbetslöshetskassorna och de lokala skattemyndigheterna ges möjlighet att själva gripa in mot överträdelser av systemet utan att de rättsvårdande myndigheterna behöver engageras. Frågan gäller då till en början om försäkringskassorna från administrativt-organisatorisk synpunkt kan anses vara lämpade för sådana funktioner. Kassorna är allmänna institutioner och verksamheten regleras i lag. Kontrollen och den uppspårande verksamhet har i huvudsak lagts på de lokala försäkringskassorna medan varje centralkassa har att vidtaga åtgärder som föranleds av att misstanke uppkommit om brott. Försäkringskassans styrelse har beslutandeSOU 1973: 13

rätt i alla frågor av vikt, även t.ex. i avgörandet huruvida polisanmälan skall ske i de särskilda fallen. Beslutanderätten kan dock delegeras till annan befattningshavare vid centralkassan, t.ex. försäkringskassans direktör. Beslutet i anmälningsfrågan grundas på den utredning av det ifrågasatta brottet som företas inom centralkassan. Denna utredning är på många håll i stort sett av samma slag som en polisutredning. De misstänkta kallas till försäkringskassan och hörs personligen. Deras uppgifter kontrolleras och jämförs med t.ex. arbetsgivarens. Utredningarna utförs i många försäkringskassor av personal med särskild erfarenhet av sådant arbete, t.ex. f.d. polismän. I praktiken kan alltså en försäkringskassa genom utredningen skaffa sig en ganska fullständig bild av omständigheterna kring det misstänkta brottet och tillräckligt underlag ges i allmänhet för en bedömning av ansvarsfrågan. Verksamheten är också uppbyggd på sådant sätt att praktiska förutsättningar finns för att lägga vissa beslutsfunktioner av repressiv natur på försäkringskassorna, t.ex. sådana som gäller meddelande av varning, indragning av vissa förmåner, viss tids avstängning osv. Sådana beslut skulle kunna meddelas av försäkringskassans styrelse eller av den befattningshavare, åt vilken styrelsen anförtror uppgiften, t.ex. kassans direktör. Möjlighet skulle finnas för den drabbade att överklaga beslutet hos riksförsäkringsverket, som är besvärsinstans (20 kap. 10 § AFL). Att lagen om allmän försäkring inte står främmande inför tanken att låta försäkringskassornas styrelser utöva vissa repressiva funktioner av ekonomisk innebörd framgår av 20 kap. 3 § AFL. Däri föreskrivs att ersättning kan dras in eller skäligen sättas ned om den försäkrade själv framkallar försäkringsfallet eller hindrar eller fördröjer tillfrisknandet. Vidare riskerar den som medvetet eller av grov vårdslöshet lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter att ersättning som han i framtiden blir berättigad till dras in eller sätts ned. 141

Ett beslut i sådan riktning kan innebära en kännbar ekonomisk sanktion. Eftersom den försäkrade helt eller delvis kan komma att berövas sina förmåner från den allmänna försäkringen, kan sanktionen också tänkas få negativa sociala verkningar, t.ex. i vad gäller försäkringstagarens familjeförsörjning. Bl.a. av detta skäl förekommer det sällan att försäkringskassorna tillämpar bestämmelsen. Däremot är det vanligt att försäkringskassorna med tillämpning av 20 kap. 4 § AFL låter den försäkrade återbetala vad som obehörigen uppburits, varvid kassorna vid kommande utbetalningar kan hålla inne och avräkna skäligt belopp. Denna form av »tvångskvittning» anses vara effektiv då det gäller att lösa återbetalningsfrågan. För att avräkningen inte skall leda till alltför allvarliga konsekvenser för den försäkrades och hans familjs försörjningssituation gäller vissa begränsningar. Avräkningen skall ske med »skäligt belopp». Som riktmärke gäller inom vissa försäkringskassor, t.ex. Göteborgs allmänna försäkringskassa, att aldrig mer än en tredjedel av den sjukpenning som vederbörande är berättigad till får innehållas. Det hittills anförda tyder på att några hinder från administrativt-organisatorisk synpunkt inte föreligger mot att låta försäkringskassorna sätta in egna sanktioner mot upptäckta försäkringsmissbrukare i stället för polisanmälan. Vad därefter beträffar de straffrättsliga konsekvenserna av en sådan ordning bör till en början slås fast att det inte finns någon regel som säger att alla brott som upptäcks, vare sig detta sker inom den offentliga eller privata sektorn, skall anmälas till polis och lagforas. Det måste i varje särskilt fall ankomma på den som drabbas av ett brott att bestämma om detta skall polisanmälas. Olika intressen kan därvid påverka målsäganden. Brottets art och omfattning spelar naturligtvis en stor roll men kanske framför allt den skadeverkan som brottet för med sig. Generellt kan sägas att den som blir ekonomiskt gottgjord av brottsförövaren kan antas ha mindre intresse av att saken 142

beivras på straffrättslig väg än den som i.ite får ersättning. Är skadan obetydlig torde dock målsäganden under alla förhållanden ofta avstå från polisanmälan såvida inte denna dikteras av andra skäl. I fråga om möjligheten att polisanmäla bör försäkringskassorna intaga samma ställning som vilken annan målsägande som helst. Det kan inte vara motiverat att lägga någon absolut anmälningsplikt på kassorna, t.ex. därför att det här rör sig om angrepp på ett allmänt intresse. Motsvarande skulle i så fall även gälla andra former av socialbedrägeri. I verkligheten är emellertid socialvårdsmyndigheterna mycket återhållsamma då det gäller att polisanmäla klienter som t.ex. utverkar bidrag till uppgivet ändamål men förbrukar det på annat. Vid en bedömning av vilken betydelse som bör tillmätas det straffrättsliga ingripandet måste man räkna med att det finns andra reaktioner än straff som är väl ägnade att tillgodose det brottspreventiva intresset och kanske också är effektivare. I föregående avsnitt har utredningen beskrivit systemet med särskilt skattetillägg som till betydande del kommer att ersätta det judiciella förfarandet. Förutsättningar bör finnas att även på andra områden inom den offentliga och — med vissa begränsningar — den privata sektorn införa sådant administrativt avgiftsbeläggande. I kap. 6 har utredningen föreslagit att systemet med uttagandet av kontrollavgifter inom allmän samfärdsel skall regleras i en särskild författning. En utgångspunkt för en begränsning av det straffrättsliga ingripandet vid sjukförsäkringsmissbruk bör vara att försäkringskassorna förfogar över egna, lämpliga sanktionsmedel. Försäkringskassorna har i detta hänseende redan vissa resurser. Eftersom missbruket riktas mot ett system, till vilket missbrukarna själva är anslutna, har försäkringskassorna möjlighet att sätta in adekvata åtgärder som begränsar missbrukarnas rätt att utnyttja systemet. Att kräva tillbaka belopp som de försäkrade genom oriktiga eller vilseledande uppgifter tillskansat sig förefaller vara naturligt och därvid kan den möjlighet till avräkning på framtida ersättSOU 1973: 13

ning, som erbjuds i 20 kap. 4 § AFL, generellt tillämpas. Därutöver kan en rad av åtgärder tänkas komma i fråga för att markera att det oriktiga beteendet inte tolereras, t.ex. varning, nedsättning av framtida ersättning, nedflyttning i annan sjukpenningklass för viss tid. Något hinder från straffrättslig synpunkt att sätta in sådana åtgärder, som i stor utsträckning skulle ersätta lagföring och straff, kan inte finnas. Däremot kan det vara tveksamt om ett sådant ekonomiskt sanktionssystem kan förenas med de sociala intressen som försäkringskassorna har att bevaka. Grundprincipen är att sjukförsäkringen skall omfatta alla människor som är placerade i viss sjukpenningklass. Avgiften till försäkringen tas ut på skattsedeln och betalas av alla, även av dem som missbrukar systemet. Försäkringen skall tillgodose behovet av att den som på grund av sjukdom saknar arbetsförmåga blir kompenserad för inkomstbortfall. Det står klart att ett beslut, som innebär att den försäkrade för viss tid avstängs från rätten till sjukersättning eller placeras i lägre sjukpenningklass än den han formellt skall tillhöra eller eljest går miste om sin rätt till ersättning, kan få inte önskvärda konsekvenser från försörjningssynpunkt. Sådana åtgärder skulle också träffa mycket ojämnt beroende på om sjukfall inträder under den tid som uteslutningen eller nedsättningen varar. Då brottmålsutredningen under sina överläggningar med företrädare för försäkringskassorna fört fram tanken att kassan som ett led i den förebyggande verksamheten skulle kunna sätta in ekonomiska sanktioner mot sådana försäkrade som missbrukar systemet, har från något håll rests invändningar just med hänsyn till de sociala konsekvenserna av dessa åtgärder. Det har framhållits att en sådan ordning skulle strida mot den allmänna försäkringens idé och att det inte kan ligga inom försäkringskassornas uppgifter att beröva den försäkrade hans förmåner enligt lagen, ej ens om en sådan åtgärd skulle grundas på att han gör sig skyldig till allvarligt brott mot systemet. Däremot har det ansetts följdriktigt SOU 1973: 13

att polisanmäla sådana brott, en åtgärd som i många fall kan få betydande sociala och ekonomiska verkningar för den lagförde och dömde. Den som uppbär sjukersättning får dock under vissa förutsättningar räkna med inskränkning i sin rätt, vilket måste accepteras från social synpunkt. Införsel kan sålunda beviljas i sjukpenning. Genom att sjukersättningen betraktas som en kompensation för det inkomstbortfall som den försäkrade drabbas av under sjukperioden — härvidlag går utvecklingen i riktning mot fullständig kompensation (sjuklön) — så talar mycket för att den som uppbär sjukpenning också bör svara för ekonomiska förpliktelser i likhet med vanliga inkomsttagare. Uppfattningen att de sjukskrivna är ekonomiskt nödställda och att sjukpenningen utgör ett bidrag för att täcka de nödvändigaste kostnaderna för uppehället under sjukperioden är således oriktig. Brottmålsutredningen kan emellertid väl förstå försäkringskassornas obenägenhet att sätta in repressiva åtgärder inom den allmänna sjukförsäkringens ram och därigenom inskränka på de förmåner som lagen avser att erbjuda. Det kan dock inte förnekas att sådana åtgärder med en rimlig tillämpning måste betraktas som mera adekvata och humana än ett straffrättsligt förfarande med polisutredning, åtal och domstolshandläggning. Till fördelarna med ett administrativt ingripande hör att åtgärderna kan sättas in omedelbart i det aktuella skedet, att den som begått gärningen inte nödvändigtvis behöver stämplas som brottsling, att man kan uppnå en differentiering i synen på sjukförsäkringsmissbruket och dra en gräns för vad som egentligen skall utgöra brott samt att de rättsvårdande myndigheternas resurser kan tas i anspråk för andra, betydelsefullare uppgifter. Ytterligare ett skäl för att försäkringskassorna i stor utsträckning bör kunna möta sjukförsäkringsmissbruket med egna åtgärder utgör den låga återfallsfrekvensen. Försäkringskassorna förfogar över fullständiga register över de försäkrade. Genom den s.k. SK-markeringen i registret blir de som en 143

gång gjort sig skyldiga till sjukförsäkringsmissbruk utsatta för speciell kontroll. Försäkringskassorna befinner sig sålunda i den unika situationen att de förfogar över en kontrollapparat som har tillgång till uppgifter över samtliga fall av upptäckta försäkringsmissbruk och därigenom kan sätta in effektiva åtgärder för att förebygga fortsatt missbruk. Den hittills gjorda genomgången visar att en begränsning av det straffrättsliga ingripandet vid sjukförsäkringsmissbruk är motiverad. Det kan inte vara av allmänt intresse att försäkringskassorna ovillkorligen skall polisanmäla misstanke om brott mot den allmänna försäkringen, allra helst som förutsättningar finns för kassorna att med egna medel ingripa mot sådant missbruk. Utredningens principiella ståndpunkt är att försäkringskassorna i större utsträckning än f.n. bör kunna avstå från polisanmälan i dessa fall. Det blir därför en uppgift att undersöka vilka typer av försäkringsmissbruk som på detta sätt bör kunna klaras upp med kassornas administrativa sanktioner samt hur detta sanktionssystem bör utformas. 11.8 Vid vilka typer av sjukförsäkringsmissbruk bör det straffrättsliga ingripandet kunna undvaras? Då brottmålsutredningen hittills använt uttrycket sjukförsäkringsmissbruk har därmed avsetts olika typer av brott mot allmän försäkringskassa. Från straffrättslig synpunkt intar sjukförsäkringsbedrägeriet en central plats. Det är i de flesta fall misstanke om sådant brott som anmäls till polisen och föranleder straffrättsligt ingripande. Det typiska sjukförsäkringsbedrägeriet kännetecknas av att den försäkrade på heder och samvete försäkrar att han varit sjuk och avhållit sig från arbete under en viss särskilt angiven tid, men att han i själva verket arbetat i sådan omfattning att han därigenom ådagalagt arbetsförmåga enligt 3 kap. 7 § AFL. Genom de oriktiga uppgifterna vilseleds försäkringskassan att be144

tala ut sjukpenning och åsamkas därmec en förlust motsvarande den försäkrades /inning. Ett alternativ till denna typ av sjuk'orsäkringsbedrägeri föreligger, då sjukpericden varar mer än sex dagar. För fortsatt sukskrivning krävs i så fall läkarintyg i stillet för den anmäldes egen försäkran. Det f3rekommer att den sjukanmälde lämnar in läkarintyg enligt vilket läkaren bedömer hans tillstånd vara sådant att han är artetsoförmögen under viss tidsperiod. Med ledning av läkarintyget betalar kassan ut ersättning, varvid den försäkrade förtger att han i verkligheten arbetar och därmed ådagalägger faktisk arbetsförmåga. Från försäkringskassornas synpunkt är det av väsentlig betydelse att den försäkiade inte lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter eller förtiger uppgift av betydelse för utbekommande av sjukersättning eller för beräkning av ersättningens storlek. Det står nämligen klart att systemet med allmän försäkring måste bygga på att de försäkiade rätt och fullständigt fullgör sin uppgiftspikt. Det är inte säkert att alla rekvisit för bedrägeri är uppfyllda i sådana fall där det föreligger ett oriktigt uppgiftslämnande. Enbart konstaterandet att uppgiften är oriktig och att den försäkrade visat vårdslöshet vid ifyllandet av föreskrivna formulär kan dock vara tillräckligt skäl för försäkringskassan att ingripa. Som förut nämnts ger 20 kap. 3 § AFL vissa möjligheter för försäkringskassa att reagera på denna grund genom indragning eller nedsättning av sjukersättning. Om försäkringskassorna skall erbjudas legala möjligheter att sätta in egna sanktioner mot sjukförsäkringsmissbruk, torde det vara nödvändigt att lägga ett klart konstaterbart missbruk till grund för dessa åtgärder. Någon prövning huruvida straffbarketsrekvisiten för bedrägeri föreligger kan det inte bli fråga om. Däremot kan lätt konstateras om de uppgifter som lämnats och som skall grunda rätt till sjukersättnig är oriktiga, t. ex. då den försäkrade sanningslöst uppgivit i försäkran att han avhållit sig från arbete vissa dagar eller — då försäkran inte SOU 1973: 13

lämnas — förtigit att han arbetat under tid då han på grund av sjukdom uppburit sjukpenning. Sådant oriktigt uppgiftslämnande eller förtigande av uppgifter utgör fakta som bör kunna läggas till grund för ett administrativt sanktionssystem. Brottmålsutredningen föreslår sålunda att försäkringskassornas sanktioner skall inriktas på fall där det konstateras att den försäkrade lämnat oriktig uppgift i försäkran eller förtigit uppgift av betydelse för utbekommande av sjukpenning. I praktiken kan detta innebära en mycket betydande avlastning av de rättsvårdande myndigheternas arbete med sjukförsäkringsbedrägeriet. Avsikten är dock inte att detta brott helt skall föras utanför det straffbara området. Begränsningen av det straffrättsliga ingripandet bör ta sikte på mindre brott men inte på den allvarligare kriminaliteten. Denna allmänna princip bör gälla även ifråga om sjukförsäkringsmissbruket. I den mån det inte föreligger mindre överträdelse — kvalificeringen synes därvid främst ta sikte på värdet av den sjukpenning som uppburits på grund av de oriktiga uppgifterna — så bör polisanmälan i allmänhet äga rum. Av redogörelsen i kap. 9 framgår att närmare 50 procent av de fall, vari dömts för brott mot försäkringskassa under perioden 1/7 1966—30/6 1967, representerade värden under 100 kronor. I endast 10 procent av fallen översteg beloppet 500 kronor. Ser man på storleken av varje brott gäller att 80 procent av brotten avsåg belopp understigande 200 kronor, 95 procent understigande 500 kronor. Man kan med ledning av denna undersökning våga påstå att sjukförsäkringsmissbruket till övervägande del är att hänföra till kategorien »mindre brott». Det torde inte vara möjligt att bestämma någon fast lägsta värdegräns för straffbarheten utan frågan om försäkringskassorna skall avstå från polisanmälan bör bli beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. Sådana faktorer som det ekonomiska värdet av brottet, formerna för dess förövande samt gärningsmannens tidigare missbruk (återfall) bör tillmätas avgörande betySOU 1973: 13 10

delse. I fråga om det ekonomiska värdet synes som allmän riktlinje böra gälla att brott som ligger inom gränsen för bedrägligt beteende, dvs. där skadans värde uppgår till mindre än 150—200 kronor, normalt bör kunna mötas med administrativa sanktioner utan att polisanmälan behöver ske.9 En fråga gäller om sådana administrativa sanktioner även skall kunna tillgripas i fall då försäkringsmissbruket föranleder åtal. Som förut nämnts innebär systemet med skattetillägg att tillämpningen inte begränsas till ringa fall utan att skattetillägg påförs oavsett om gärningen beivras på straffrättslig väg. Enligt utredningens mening är det viktigt att skilja mellan de administrativa sanktionerna och det straffrättsliga förfarandet. Någon prövning av de subjektiva rekvisiten för straffbarhet blir det i princip inte fråga om vid administrativa åtgärder och sådana sanktioner måste bestämmas ganska schablonmässigt. Redan från denna synpunkt synes det inte vara möjligt att låta påförandet av administrativa sanktioner och utdömandet av straff vara beroende av varandra. Huvudregeln bör vara att den administrativa sanktionen skall kunna tillgripas även om gärningen anmäls till åtal, lagfors och föranleder straffpåföljd. Motsvarande ordning bör enligt utredningens tidigare lämnade förslag (s. 79) gälla för vissa trafikföretags rätt att ta ut s.k. kontrollavgift av trafikanter som inte kan förete giltigt färdbevis. Sammanfattningsvis vill brottmålsutredningen hävda: Försäkringskassorna bör kunna sätta in egna sanktioner, då det konstateras att en försäkrad lämnat oriktiga uppgifter i försäkran eller förtigit uppgifter angående förhållanden av betydelse för rätten att få sjukpenning. Den omständigheten att hans handlingssätt ingår som ett led i ett bedrägeri bör inte utgöra hinder för 8 Om sjukpenningutredningens förslag genomförs och sjukersättningen ger 90 %-ig kompensation för bruttolön, synes dock en viss uppjustering böra ske av denna gräns. I stället för en viss värdegräns kan t.ex. antalet oriktigt ersatta sjukdagar vara bestämmande för om kassan skall polisanmäla eller ej (se nedan s. 154).

tillgripandet av administrativa sanktioner. Användandet av sådana bör i stor utsträckning medföra att försäkringskassan avstår från polisanmälan. En förutsättning för avståendet bör dock regelmässigt vara att missbruket är att bedöma som ringa.

11.9 Vilka sanktioner bör sorna kunna tillgripa?

försäkringskas-

Står det klart att sjukpenning obehörigen utgått på grund av att den försäkrade lämnat oriktiga uppgifter blir han återbetalningsskyldig för vad han uppburit för mycket. Försäkringskassan kan därvid besluta om innehållande och avräkning av framtida ersättning enligt 20 kap. 4 § AFL. 1 de flesta fall torde sålunda kassans krav på återbetalning kunna tillgodoses. Frågan gäller nu vilka åtgärder försäkringskassan bör vidtaga då förutsättningar enligt vad ovan sagts finns att ingripa på administrativ väg. I jämförelse med det förut redovisade sanktionssystemet som arbetslöshetskassorna byggt upp synes utrymme för försäkringskassornas sanktioner vara begränsat. På grund av den allmänna försäkringens konstruktion kan det t.ex. inte vara möjligt att utesluta en person, som missbrukar systemet, från den allmänna försäkringen. En sådan åtgärd kan däremot som nämnts tillgripas mot medlem i erkänd arbetslöshetskassa.

11.9.1 Nedsättning av framtida sjukersättning Möjlighet kan finnas att låta försäkringskassa tillgripa vissa sanktioner av ekonomisk art, t.ex. att för viss tid helt eller delvis frånkänna en försäkrad hans rätt till sjukersättning. Motsvarande möjlighet i vad gäller rätten till arbetslöshetsunderstöd brukas ofta som sanktion vid brott mot erkänd arbetslöshetskassa. Lagen om allmän försäkring anvisar också möjligheten att dra in eller sätta ned ersättning som eljest skulle utgå (20 kap. 3 § AFL), men denna åtgärd kommer sällan till användning. Som förut 146

nämnts kan en viss reducering av sjukersättningen under en period visserligen antas bli kännbar men dock inte medföra några allvarligare sociala konsekvenser för den som drabbas därav. Det förutsätts självfallet att reduktionen sker med hänsynstagande till den försäkrades försörjningsbörda. Brottmålsutredningen anser att nedsättning av sjukersättning under viss period i och för sig utgör ett möjligt sanktionsmedel mot den som missbrukar systemet med sjukförsäkring på angivet sätt. Vid tillämpningen av en sådan ordning borde självfallet särskilt beaktas att åtgärden i de allra flesta fall skulle träda i stället för ett straffrättsligt ingripande. Längden av nedsättningstiden kunde bestämmas med hänsyn till missbrukets omfattning i det särskilda fallet. Enligt den praxis som utvecklats inom arbetslöshetskassorna i fråga om avstängningstidens längd, synes denna numera sällan överstiga 25 dagar. Mot en sanktionsform av sådant innehåll talar dock den omständigheten att effekten av åtgärden ytterst skulle bli beroende av om något sjukfall inträffade under nedsättningsperioden eller ej. De flesta försäkringstagare behövde inte betrakta hotet om nedsättning av sjukpenningen som någon realitet. Den ekonomiska sanktionen skulle endast drabba ett fåtal av dem mot vilka den riktades. Det är ej heller sagt att sanktionen skulle bli kännbar för dem som sanktionen i första hand avsåg att träffa. Från dessa synpunkter förefaller det vara mera ändamålsenligt att försäkringskassan i stället sätter in en direkt ekonomisk sanktion, då den anser sig böra ingripa mot ett missbruk. Sanktionen kan i så fall få karaktären av en avgift, vars storlek lämpligen bör stå i viss relation till det belopp som den försäkrade obehörigen tillskansat sig genom de oriktiga uppgifterna. Systemet kommer därmed att anknyta till den ordning som gäller för påförande av skattetillägg. Brottmålsutredningen har stannat vid att förorda införandet av ett dylikt system med särskild avgift. I följande avsnitt skall detta närmare behandlas.

SOU 1973: 13

11.9.2 Påförande av särskild avgift Den särskilda avgiften får en klart repressiv innebörd. Men samtidigt kan den — i likhet med vad som gäller kontrollavgift vid trafikföretag — motiveras av att försäkringskassorna måste hålla en avsevärd kontrollapparat på grund av sjukförsäkringsmissbruket samt att kostnaderna för kontrollen om möjligt bör bestridas av dem som förövar missbruk. För påförande av avgift förutsätts att den försäkrade lämnat oriktiga uppgifter eller förtigit uppgifter av betydelse för hans rätt till sjukpenning. Eftersom avgiften knyter an till rent objektiva fakta är dess tillämplighet inte begränsad till det straffbara området. En klar skillnad föreligger sålunda mellan den administrativa avgiften och straffet fastän effekten av dessa båda sanktioner kan bli densamma. Vid valet mellan att bestämma en fix avgift och att göra avgiftens storlek beroende av omfattningen av missbruket (det orättmätigt uppburna beloppet) synes övervägande skäl tala för det senare alternativet. Avgiften kan lämpligen bestämmas till 50 procent av det belopp som den försäkrade uppburit eller skulle ha uppburit genom att lämna oriktiga uppgifter eller förtiga uppgifter av betydelse för sjukersättningen. För att undvika allt för stora variationer bör dock ett tak sättas vid förslagsvis 500 kronor och lägsta avgift utgöra 50 kronor. Härvidlag utgår utredningen från nuvarande läge där sjukersättning utgår i form av sjukpenning för visst antal dagar. Om sjukpenningutredningens förut nämnda förslag om sjuklön genomförs torde den särskilda avgiften böra bestämmas efter annan grund. Man måste därvid räkna med att avsevärt högre belopp (bruttolön) kommer att tillföras de försäkrade. En möjlighet är att i stället bestämma avgiften till 50 procent av den obehörigen uppburna sjuklönen efter avdrag för skatt. En annan möjlighet är att bestämma avgiften till viss lägre procent av bruttolönen. I den mån avgiften inte erläggs efter krav bör betalning kunna tas ut i samma ordning SOU 1973: 13

som gäller för återbetalning av felaktigt utbetalad sjukpenning. Som tidigare nämnts finns möjlighet för försäkringskassan att enligt 20 kap. 4 § andra stycket AFL innehålla och avräkna beloppet vid kommande utbetalningar av sjukersättning. Det är utredningens uppfattning att den administrativa sanktionen bör tillämpas generellt då en objektivt oriktig uppgift lämnats eller en uppgiftsskyldighet försummats. Föreligger misstanke om bedrägeri och kan gärningen inte betraktas som ringa brott med hänsyn till skadans värde, omständigheterna vid brottet och den misstänktes tidigare brott mot allmän försäkringskassa bör, enligt de förutsättningar som utredningen dragit upp, saken som regel prövas på rättslig väg. Den omständigheten att brottet polisanmäls bör dock normalt inte hindra att den särskilda avgiften ändå påförs. Den särskilda avgiften bör enligt utredningens mening tillgripas i stället för straffrättsligt förfarande i sådana fall då misstanke föreligger om ringa sjukförsäkringsbedrägeri (9 kap. 2 § BrB) eller då det är fråga om gärning som nu bedöms som osann eller vårdslös försäkran (15 kap. 10 § BrB). Därutöver kan det förekomma fall då det oriktiga eller ofullständiga uppgiftslämnandet inte ryms under de nämnda straffbuden (bedrägerirekvisiten är ej uppfyllda, försäkran i lagens mening föreligger ej) men då det likväl kan finnas förutsättningar för att ta ut den särskilda avgiften. I vissa fall talar omständigheterna för en mild bedömning, t.ex. därför att den försäkrade inte förstått innebörden av de lämnade uppgifterna, att han tolkat bestämmelserna oriktigt eller läst fel eller att han eljest handlat på ett sätt som är ursäktligt. Det sagda innebär att ett uttagande av den särskilda avgiften ibland kan framstå som en alltför ingripande åtgärd. I följande avsnitt skall utredningen ta upp frågan om en erinran till den försäkrade i vissa fall kan vara tillräcklig sanktion. Självfallet har försäkringskassorna möjlighet att själva avgöra om avgift skall utkrävas eller om saken får bero utan annan åtgärd än att kassan kräver 147

tillbaka vad som felaktigt utbetalats. Försäkringskassornas agerande kan härvidlag inte närmare regleras utan måste bli beroende av förhållandena i det särskilda fallet. En sådan prövning förekommer även nu nämligen i frågan om polisanmälan skall göras eller ej. Det bör uppmärksammas att även om försäkringskassan i ett fall underlåter att ta ut den särskilda avgiften eller att sätta in annan ekonomisk sanktion, så går inte den försäkrade helt fri från åtgärd. Själva upptäckten av missbruket och sakens handläggning innefattar i sig ett ingripande. Därtill kommer att den upptäckte måste räkna med att händelsen medför SK-markering i kassans register, varigenom han kommer att bli föremål för skärpt uppmärksamhet i fortsättningen. Från brottspreventiv synpunkt har en sådan åtgärd stor effekt. En fråga av väsentlig betydelse är rättssäkerhetskravet. Påförandet av den särskilda avgiften kan i vissa fall innebära en icke obetydlig ekonomisk påföljd och det bör av naturliga skäl finnas möjlighet för den försäkrade att få beslutet härom överprövat. Enligt 20 kap. 10 § AFL är riksförsäkringsverket besvärsinstans i fråga om beslut av allmän försäkringskassa i ärenden angående försäkring. Mot riksförsäkringsverkets beslut kan talan föras genom besvär hos försäkringsdomstolen (12 §). Därigenom synes de nödvändiga garantierna från rättssäkerhetssynpunkt vara uppfyllda. Man kan också räkna med att riksförsäkringsverket kommer att verka för enhetlighet i bedömningen bland försäkringskassorna. Det torde vara ofrånkomligt att verket utfärdar cirkulär med närmare anvisningar angående tillämpligheten. Om den särskilda avgiften skall kunna bli ett verksamt sanktionsmedel är det angeläget att den också blir omedelbart exigibel. I sådana fall då talan inte förs mot försäkringskassans beslut bör kassan kunna driva in beloppet så snart besvärstiden gått ut. I andra fall måste kassan avvakta att beslutet vinner laga kraft. I praktiken torde kassans anspråk på den särskilda avgiften komma att göras gällande i samma ordning som 148

kassans återkrav av vad den försäkrade obehörigen uppburit. Förutsättningar bör finnas att med tillämpning av 20 kap. 4 § andra stycket A F L vid framtida utbetalning av sjukpenning avräkna och innehålla belopp motsvarande den särskilda avgiften. 11.9.3 Erinran Utredningen har diskuterat möjligheten att i vissa fall av sjukförsäkringsmissbruk låta en erinran i förening med SK-markering och krav på återbetalning av felaktigt uppburen ersättning ersätta påförandet av särskild avgift. Som tidigare redovisats kan varning användas som sanktionsmedel vid brott mot arbetslöshetskassa. Varningen betraktas här som en allvarlig reaktion, i vissa fall allvarligare än viss tids uteslutning ur kassan. Detta har medfört att kassornas bedömningsnämnd under senare år alltmera gått ifrån utdelandet av varning och i stället beslutar om kortare tids uteslutning. Det förekommer ej sällan i administrativ lagstiftning att institutet varning ersätts med den lindrigare åtgärden att låta saken bero vid en »erinran» om att vederbörande skall sköta sig i fortsättningen. En sådan reprimand kan ges under informella former. Erinran kan ibland vara tillräcklig sanktion mot obetydliga egendomsbrott. Som förut nämnts (s. 17) kan rapporteftergift, som innefattar en erinran, numera meddelas vid mindre butikssnatterier. I lika mån bör möjligheter finnas att på administrativ väg tilldela den, som brustit i sin skyldighet att lämna riktiga uppgifter till allmän försäkringskassa, en erinran. Det bör därvid förutsättas att en sådan erinran är tillfyllest för att han skall fullgöra sin skyldighet i fortsättningen. Själva upptäckten av missbruket och den därpå följande utredningen, SK-markeringen och beslutet om återbetalning av den för mycket uppburna ersättningen utgör tillsammantaget ett avsevärt ingripande. Risken för återfall bedöms vara liten. Frågan huruvida försäkringskassan bör nöja sig med en erinran eller gå ett steg SOU 1973: 13

längre och ta ut den särskilda avgiften, blir ytterst beroende av hur allvarligt man bedömer missbruket. Hänsyn kan härvidlag tas till den oriktiga uppgiftens särskilda beskaffenhet (den försäkrade har t.ex. förtigit att han haft ett tillfälligt hemarbete under sjukperioden), men även till den skada som uppkommit (sjukpenning har t. ex. endast utgått någon enstaka dag för mycket). Även den försäkrades personliga förhållanden kan ha betydelse för bedömningen, t.ex. ålder, sjukdom, bristande erfarenhet. Framstår missbruket med oriktigt uppgiftslämnande från dessa synpunkter som obetydligt kan en erinran vara tillräcklig åtgärd. En sådan erinran kan lämpligen meddelas den försäkrade då denne personligen uppsöker kassan i samband med utredningen av missbruket, om det redan då står klart att andra mera ingripande åtgärder inte krävs. I annat fall torde det normala bli att försäkringskassan i skrivelse till den försäkrade påtalar den uppmärksammade felaktigheten samt erinrar denne om vad han har att iakttaga i fortsättningen och konsekvenserna av ett upprepande. 11.10 Sammanfattande sanktionssystemet

synpunkter

på

Systemet med allmän försäkring och försäkringskassornas arbetsformer skapar förutsättningar för kassorna att tillgripa vissa administrativa sanktioner mot mindre missbruk i stället för att anmäla sådana händelser till åtal. Redan upptäckten och kassans utredning av ett sjukförsäkringsmissbruk medför ett icke ringa obehag för den som utsätts därav. Risken för att missbruket skall upprepas är liten med hänsyn till den effektiva kontroll som kan sättas in efter upptäckten av försäkringsmissbruk. Försäkringskassan har goda möjligheter att få tillbaka den sjukersättning som obehörigen utgått eftersom beloppet — om betalning inte sker på annat sätt — kan innehållas och avräknas vid kommande utbetalningar. Försäkringskassornas sanktionssystem skall ta sikte på sådant missbruk som inneSOU 1973: 13

fattar lämnande av oriktiga uppgifter eller förtigande av uppgifter som är av betydelse för rätten att uppbära sjukpenning. Redan nu ges i 20 kap. 3 § AFL möjlighet för försäkringskassorna att ingripa mot sådant missbruk genom att dra in eller skäligen sätta ned ersättning som eljest skulle utgå. Denna möjlighet begagnas sällan av försäkringskassorna. Enligt brottmålsutredningens mening bör försäkringskassorna anpassa ingripandet efter arten och omfattningen av försäkringsmissbruket med hänsynstagande jämväl till den försäkrades personliga förhållanden. Finner försäkringskassan att den försäkrade obehörigen uppburit sjukpenning men rör det sig om förbiseende eller felaktigheter som denne inte kan lastas för eller är det oriktiga förfarandet eljest ursäktligt t. ex. med hänsyn till den försäkrades ålder och personliga förhållanden, bör kassan, i likhet med vad som nu allmänt är fallet, tillrättalägga saken utan ingripande. Det kan dock enligt allmänna regler om condictio indebiti bli fråga om skyldighet för den försäkrade att betala tillbaka vad som uppburits. Framkommer det däremot att den försäkrade lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att lämna viss uppgift av betydelse för utbekommande av ersättning och är förfarandet inte ursäktligt, bör försäkringskassan normalt reagera på något sätt. Är missbruket med hänsyn till skadans värde (det belopp som obehörigen utgått) och omständigheterna i övrigt att anse som ringa, kan kassan nöja sig med att antingen låta saken bero vid en erinran till den försäkrade att i fortsättningen noga fullgöra sin uppgiftsskyldighet — det förutsätts därvid att missbruket är obetydligt -— eller besluta att viss särskild avgift skall tas ut av honom. Även vid icke ringa missbruk kan sådan avgift påföras den försäkrade. I dessa fall uppkommer frågan om försäkringskassan skall polisanmäla missbruket. Sådan polisanmälan torde normalt ske om gärningen är att bedöma som bedrägeri som inte är ringa. Den särskilda avgiften bestäms till 50 149

procent av det belopp som obehörigen uppburits, dock högst 500 kronor och lägst 50 kronor. Beräkningsgrunden torde dock behöva revideras om sjukpenningutredningens förslag om sjuklön genomförs. Beloppet kan innehållas och avräknas vid framtida utbetalningar från kassan. Utöver de sanktioner som försäkringskassan sålunda kan sätta in i stället för eller vid sidan av polisanmälan, skall kassan kräva åter det obehörigen uppburna beloppet. Vidare skall regelmässigt anteckning ske om missbruket i den försäkrades kort i sjukfallsregistret (s.k. SK-markering).

11.11 Straffansvar försäkran

för osann eller vårdslös

Det är vanligt att brott mot allmän försäkringskassa rubriceras som bedrägeri medelst osann försäkran. I vissa fall, då bedrägeriuppsåt inte går att styrka, kan gärningen i stället bedömas som enbart osann försäkran eller — då gärningen anses ha begåtts av grov oaktsamhet — som vårdslös försäkran.

11.11.1 Förutsättningar för straffansvar Enligt 15 kap. 10 § BrB förutsätts för osann eller vårdslös försäkran att någon lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen i skriftlig utsaga, att denna utsaga jämlikt lag eller författning avges under edlig förpliktelse eller på heder och samvete samt att åtgärden innebär fara i bevishänseende. Ansvar enligt denna bestämmelse kan ådömas vid sjukförsäkringsmissbruk om den försäkrade lämnar felaktiga uppgifter i den försäkran för sjukpenning (blankett S 1 eller S 1 H) som han skall fylla i efter sjukanmälan eller i den försäkran (blankett S 2) som han efter anmodan av försäkringskassan skall fylla i under pågående sjukperiod. Osanna uppgifter eller förtigande av sanningen kan föreligga då den försäkrade inte anger rätt tid, varunder han på grund av sjukdomen avhållit sig från arbete, t.ex. genom att ange felaktig dag för tillfrisknandet eller genom att oriktigt påstå att han 150

varit sjuk eller genom att han ej arbetat vissa uppräknade dagar. Försäkran enligt de angivna blanketterna, som undertecknas av uppgiftslämnaren, är att betrakta som skriftlig utsaga. Undertecknandet av blanketterna sker »på heder och samvete att lämnade uppgifter är fullständiga och sanningsenliga». Med stöd av bemyndigandet i 20 kap. 16 § AFL har Kungl. Maj:t uppdragit åt riksförsäkringsverket att dels utfärda föreskrifter rörande skyldighet för enskild att lämna uppgifter, som är av betydelse för tillämpningen av AFL, och dels utfärda tillämpningsföreskrifter till nämnda lag »allt i den mån ej Kungl. Maj:t annorlunda förordnat eller riksförsäkringsverket finner föreskrifterna vara av sådan natur att det ej ankommer på verket att meddela dem». I riksförsäkringsverkets cirkulär 19/1966, som ersatte tidigare utfärdade anvisningar, ges bl.a. föreskrifter om hur blanketterna S 1, S 1 H och S 2 skall infordras. Eftersom fastställandet av formulären skett av riksförsäkringsverket efter Kungl. Maj:ts bemyndigande anses att försäkran på heder och samvete avges »jämlikt lag eller författning». 10 De oriktiga uppgifterna lämnas på sådant sätt att de endast kan upptäckas genom särskild kontroll. Rekvisitet »fara i bevishänseende» är uppfyllt. 11.11.2 Osann och vårdslös försäkran behöver ej kriminaliseras vid sjukförsäkringsmissbruk Det finns åtskilliga lagbestämmelser som innehåller föreskrift om att försäkran skall avges under edlig förpliktelse eller på heder 10 Jfr rättsfallet NJA 1953 s. 577 (Statens handels- och industrikommission hade med stöd av en kungl. kungörelse föreskrivit att skriftlig försäkran på tro och heder i visst fall skulle krävas för undantag från exportförbud. En person som lämnat oriktiga uppgifter i sådan försäkran dömdes för osann försäkran. Hans invändning att uttrycket »skriftlig utsaga som jämlikt lag eller författning avgives» ej kunde avse genom beslut av administrativa myndigheter tillkomna formulär och uppgifter, godtogs inte).

SOU 1973: 13

och samvete. Sålunda används t. ex. institutet i giftermålsbalken då parterna skall klargöra att det inte finns äktenskapshinder eller då de skall underteckna vissa handlingar av ekonomisk innebörd (se t.ex. 3 kap. 2 §, 6 kap. 9 §, 9 kap. 9 §, 11 kap. 20 § GB). Den som uppger boet skall i bouppteckningen avge sådan försäkran (20 kap. 6 § ÄB). Utöver dessa och andra liknande bestämmelser, enligt vilka användandet av försäkran under edlig förpliktelse direkt föreskrivs i lag eller författning, förekommer det i stor utsträckning inom både allmän och enskild verksamhet att formulär, blanketter o.dyl. upptar sådana meningar utan direkt lagligt stöd. Avsikten därmed torde endast vara att inskärpa vikten av att undertecknaren håller sig till sanningen. Ansvar enligt 15 kap. 10 § BrB kan dock ej komma i fråga mot den som lämnar oriktiga uppgifter i sådan ordning. Den utbredda användningen av försäkran under edlig förpliktelse, på heder och samvete e.dyl. medför att människor i allmänhet inte vet i vilka fall ett oriktigt uppgiftslämnande kan leda till straffrättsliga konsekvenser. Det är också svårt för den enskilde att ta reda på, om denna form för försäkran i ett aktuellt fall följer av lag eller författning, särskilt om utformningen av blanketter och formulär sker på administrativ väg utan direkt stöd i lagbestämmelse. Det bör vara en allmän regel att medborgarna i dessa hänseenden inte skall sväva i tvivelsmål. För att uppnå klarare linjer synes en begränsning av institutets tillämpning vara nödvändig. Därvid bör sättas som mål att i lag eller författning klart ange i vilka fall uppgiftslämnande skall ske i försäkran under edlig förpliktelse. Det kan också som Strahl framhållit i kommentaren till nämnda rättsfall 11 starkt ifrågasättas om med lag och författning bör förstås andra bestämmelser än sådana som utfärdats av Konungen. Ett argument för en sådan tolkning är enligt Strahl att i 15 kap. 10 § BrB men inte i 11 § upptagits även oaktsamhetsfall. Strahl framhåller vidare. SOU 1973: 13

»Att grov oaktsam osanning i en på tro och heder avgiven försäkran ansetts kunna bestraffas om försäkran är avgiven jämlikt lag eller författning men ej annars torde bero dels på att denna förutsättning i någon mån garanterar att det är fråga om en betydelsefull utsaga, dels på att förutsättningen synts begränsa området för straffbara culpösa osanningar till fall i vilka medborgarna ha möjlighet att förvissa sig om huruvida de vid straffansvar äro skyldiga att i viss omfattning komplettera och kontrollera sitt vetande innan de uttala sig. En sådan möjlighet bereder den allmänna författningspublikationen, Svensk Författningssamling, där av Konungen utfärdade Lagar och författningar intagas. Den omständigheten, att ett formulär fastställts eller tillhandahålles av en myndighet, tillgodoser icke till fullo någondera synpunkten.» Utredningen delar Strahls uppfattning. Med hänsyn till straffbestämmelsens tillämpning i praxis synes starka skäl tala för att denna ändras, varigenom legalitetsprincipen skall kunna tillgodoses. Det ligger dock inte inom utredningens uppdrag att utreda denna fråga. I fråga om sjukförsäkringsmissbruket synes kriminaliseringen av det oriktiga uppgiftslämnandet i försäkran helt kunna undvaras. Enligt utredningens förslag skall i sådana fall, då gärningen inte är att bedöma som bedrägeri, något straffrättsligt ingripande överhuvudtaget inte behöva ske. Avsikten är att försäkringskassorna i stället för polisanmälan skall sätta in egna sanktioner, varigenom klart markeras att de uppgifter som lämnas måste vara korrekta och fullständiga. Det oriktiga eller ofullständiga uppgiftslämnandet innebär ett avsteg från den ordning som måste iakttas för att systemet med den allmänna försäkringen skall fungera. De försäkrades anknytning till kassan medför att sådant missbruk kan klaras upp genom kassans egna åtgärder. Ett upphävande av kriminaliseringen av det oriktiga uppgiftslämnandet synes enklast kunna ske genom att uttrycket »på heder och samvete» avlägsnas ur formulären S 1, S 1 H och S 2. Brottmålsutredningen föreslår att denna åtgärd vidtas på administrativ II Ivar Strahl, Svensk rättspraxis, Straffrätt 1953—1958, SvJT 1960 s. 257.

väg. På formulären bör i stället anges att den som lämnar oriktiga eller ofullständiga uppgifter i försäkran, varigenom sjukpenning obehörigen erhålles, kan förpliktas att utge särskild avgift utöver återbetalningen. Från straffrättslig synpunkt får denna reform stor betydelse. Det straffbara området för sjukförsäkringsmissbruk begränsas till sådana fall där det föreligger bedrägeri eller förfalskningsbrott. Osann eller vårdslös försäkran skall ej längre medföra att bedrägeribrottet kvalificeras. Enligt nuvarande ordning anses ansvar för bedrägligt beteende inte kunna komma i fråga om gärningen förövats medelst osann eller vårdslös försäkran, varigenom bötesstraff utesluts. 12 I den mån mindre sjukförsäkringsbedrägeri i fortsättningen kommer att lagforas — enligt utredningens mening bör ju sådant brott i de flesta fall mötas med administrativa sanktioner utan straffrättsligt ingripande — så synes den adekvata påföljden vara böter. Förutsättning kommer också att finnas att tillämpa institutet straffföreläggande i dylika fall. 12 Se rättsfallet SvJT 1969 rf s. 5 (referatet ovan s. 124).

152 SOU 1973: 13

Författningsförslag

Förslag till Lag om ändring i lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas att i lagen om allmän försäkring skall införas en ny paragraf, 20 kap. 4 a §, av nedan angivna lydelse. 20 kap. 4a§ Har försäkrad lämnat oriktig uppgift eller förtigit uppgift av betydelse för hans rätt till sjukpenning, äger försäkringskassa, utöver åtgärd varom i 4 § sägs, påföra honom särskild avgift, om kassan ej med hänsyn till uppgiftens ringa betydelse, den försäkrades ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller annan liknande omständighet finner sig kunna avstå från åtgärd eller låta bero vid erinran om att den försäkrade för framtiden skall fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Avgiften skall beräknas till femtio procent av det belopp som obehörigen uppburits eller skulle ha uppburits, dock högst 500 kronor och lägst 50 kronor. Betalning kan uttagas i samma ordning som föreskrives i 4 § andra stycket. Beslut om påförande av särskild avgift får, sedan beslutet vunnit laga kraft, verkställas såsom lagakraftägande dom. Närmare anvisningar för tillämpningen av denna bestämmelse meddelas av riksförsäkringsverket. Denna lag träder i kraft den . . .

Kommentarer Motivering till bestämmelsen ges i betänkandet s. 147 ff. Enligt den i kap. 9 redovisade undersökningen förekommer det hos endast 10 procent av dem som döms för brott mot allmän försäkringskassa att det obehörigen erhållna beloppet överstiger 500 kronor. Flertalet brott avser värden under 200 kronor. Man kan sålunda räkna med att den särskilda avgiften, som beräknas till hälften av vad som obehörigen uppburits eller skulle ha uppburits om de oriktiga uppgifterna följts, i allmänhet kommer att ligga mellan 50 och 100 kronor. SOU 1973: 13 11

Som framhållits i den allmänna motiveringen torde dock situationen bli en annan om sjukpenningutredningens förslag om sjuklön genomförs. De belopp som skall utgå i sjukersättning (bruttolön) kommer att ligga avsevärt över nuvarande nivå, vilket medför att den särskilda avgiften höjs i motsvarande mån. Det torde därför vara nödvändigt att i så fall använda en annan beräkningsgrund. Brottmålsutredningen har här pekat på möjligheten att fastställa avgiften till 50 procent av den obehörigen uppburna sjuklönen efter avdrag för skatt eller att tillämpa en lägre procentsats i förhållande till bruttosjuklönen. Sjukpenningutredningen beräknar på grundval av 1972 års förhållanden att den högsta sjukpenninggrundande inkomsten blir 53 200 kronor. Kompensationsnivån föreslås bli 90 procent, varigenom sjukpenningen 53 200 per dag utgör 90 % av = 131 kronor för de högsta inkomsttagarna. 365 De olika alternativen för beräkning av den särskilda avgiften belyses av följande uppställning, grundad på sjukpenningutredningens siffror (Bilaga 4, tabell 1). Uppställningen begränsas till vissa inkomstlägen. Det förutsätts att sjukpenning obehörigen utgår under fem dagar. 1. Den särskilda avgiften beräknas till 50 procent alternativt 25 procent av den obehörigen uppburna sjukpenningen (brutto), dock till lägst 50 kronor. Årsinkomst av förvärvsarbete, kr

Sjukpenning för fem dagar, kr

Den särskilda avgiften, kr 50%

25%

5 000— 5 800 10 200—12 000 21 000—24 000 36 000—39 000 51000—

5X 13= 65 5X 27 = 135 5X 55=275 5X 92=460 5X131 = 655

50 67,50 137,50 230 327,50

50 50 68,75 115 163,75

2. Den särskilda avgiften beräknas till 50 procent av den obehörigen uppburna sjukpenningen efter skatteavdrag (netto), dock lägst 50 kronor. Årsinkomst av förvärvsarbete, kr

Sjukpenning för 5 dagar (brutto), kr

Sjukpenning för 5 dagar (netto), kr

Den särskilda avgiften, kr (50 %)

5 000— 5 800 10 200—12 000 21000—24 000 36 000—39 000 51000—

65 135 275 460 655

5X13= 65 5X20=100 5X37 = 185 5X54=270 5X68 = 340

50 50 92,50 135 170

Brottmålsutredningen anser sig under nuvarande förhållanden inte närmare böra pröva, vilken beräkningsgrund som lämpligen bör tillämpas och vilken justering i den föreslagna lagtexten som erfordras vid införandet av ett system med sjuklön. Denna fråga måste bli beroende av systemets slutliga utformning. Det står dock klart att några större problem inte behöver uppkomma då det gäller att anpassa den särskilda avgiften till en sådan reform. 154

SOU 1973: 13

Bilaga 1

Straffbestämmelser om bedrägeri och snyltning i utländsk rätt (lagtext)

1. Danmark

2. Finland

28 kap. 279 § straffeloven

36 kap. 1 § strafflagen

For bedrageri straffes den, som, for derigennem at skaffe sig eller andre uberattiget vinding, ved retsstridig at fremkalde, bestyrke eller udnytte en vildfarelse bestemmer en anden til en handling eller undladelse, hvorved der påf0res denne eller nogen, for hvem handlingen eller undladelsen bliver afg0rende, et formuetab.

Den som i avsikt att bereda sig eller annan orättmätig fördel i egendom tillskyndar någon förlust i gods eller penningar genom att medelst framhållande av falskt eller vanställande eller hemlighållande av sant sakförhållande framkalla eller underhålla villfarelse, såsom att han säljer förfalskad vara för oförfalskad, mängt för omängt eller felaktigt för felfritt eller säljer eller leger samma egendom till två eller flere eller under sken av försäljning, gåva eller annat avtal undandrager fordringsägare egendom, då utmätning förestår, eller i handel eller eljest i vägande, mätande eller räknande eller på annat sätt handlar svikligt mot annan, skall för bedrägeri dömas till böter eller till fängelse i högst två år eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, till tukthus i högst fyra år. Begicks handlingen i avsikt endast att tillskynda annan förlust i gods eller penningar, vare lag samma. Försök är straffbart.

29 kap. 298 § straffeloven Med b0de, haefte eller med fengsel indtil 6 måneder straffes den, som uden at betingelserne for at anvende § 279 foreligger, 1) ved urigtige foregi vender angående betalingsevnen skaffer sig eller andre lån eller kredit med den f0lge, at formuetab dermed påf0res, 2) ved forbrug af forudbetalt vederlag saetter sig ud af stand til at levere modydelsen, 3) bortfjerner sig uden at betale logi, fortaering, befordring eller anden ydelse, ved hvilken det har vaeret en kendelig forudsaetning, at betalning erlajgges forinden bortfjernelsen, 4) uden erlseggelse af den fastsatte betaling tilsniger sig adgang til forestilling, udstilling eller forsamling eller til befordring med offentligt samfaerselmiddel eller til benyttelse af anden almentilgaengelig indretning.

SOU 1973: 13

36 kap. 1 a § strafflagen Bör bedrägeri, med beaktande av den uppkomna skadan eller andra omständigheter, vilka framgå av eller lett till brottet, anses ringa, skall den skyldige för lindrigt bedrägeri dömas till böter. 155

Försök är straffbart.

Skib, Jernbane eller lignende, eller som medvirker hertil.

(Någon speciell snyltningsbestämmelse finns icke i Finlands strafflag.) 4. England 3. Norge

Theft Act 1968, section 15

270 § straffeloven

Obtaining property by deception

For bedrageri straffes den som i hensikt derved å skaffe seg eller andre en uberettiget vinning ved å framkalle, styrke eller utnytte en villfarelse rettsstridig forleder noen til en handling, som voider tap eller fare for tap for ham eller den han handler for, eller som medvirker hertil. Straffen for bedrageri er b0ter eller fengsel inntil 3 år eller begge deler.

(1) A person who by any deception dishonestly obtains property belonging to another, with the intention of permanently depriving the other of it, shall on conviction on indictment be liable to imprisonment for a term not exceeding ten years. (2) (3) (4) For purposes of this section "deception" means any deception (whether deliberate or reckless) by words or conduct as to fact or as to law, including a deception as to the present intentions of the person using the deception or any other person.

402 § straffeloven Med b0ter eller med fengsel inntil 3 måneder straffes den som med fortielse av å vaere ute av stand til å betale eller stille sikkerhet, tar opphold eller nyter spise, drikke eller lignende på hotelier, herberger, gjestgiverier, pensjonater, bevertningssteder eller andre slike steder, hvor det er forutsetningen at betalingen erlegges f0r bortgången eller fraflyttelsen, eller benytter andres arbeid eller ting under forhold der den samme forutsetning gjelder, eller som medvirker hertil. På samme mate straffes den som i noe tilfelle som nevnt, rettsstridig begir seg bort uten å betale eller stille sikkerhet, skjönt han er i stand til dette, eller som medvirker hertil. I gjentakelsetilfelle kan fengsel inntil 1 år anvendes. Straff etter denna paragraf kommer ikke till anvendelse ved handling som går inn under § 270 eller § 271. 403 § straffeloven Med B0der eller med Faengsel indtil 3 Maanader straffes den, som uden Erlaeggelse af den fastsatte Betaling s0ger at tilsnige sig Adgang til Forestilling, Udstilling eller Forsamling i omsluttede Rum eller Reise med 156

Theft Act 1968, section 16 Obtaining pecuniary advantage by deception (1) A person who by any deception dishonestly obtains for himself or another any pecuniary advantage shall on conviction on indictment be liable to imprisonment for a term not exceeding five years. (2) The cases in which a pecuniary advantage within the meaning of this section is to be regarded as obtained for a person are cases where — (a) any debt or charge for which he makes himself liable or is or may become liable (including one not legally enforceable) is reduced or in whole or in part evaded or deferred; or (b) (c) (3) For purposes of this section "deception" has the same meaning as in section 15 of this Act. Regulation of Railways Act 1889, section 5 Penalty for avoiding payment of fare (1) Every passenger by a railway shall, on SOU 1973: 13

request by an officer or servant of a railway company, either produce, and if so requested deliver up, a ticket showing that his fare is paid, or pay his fare from the place whence he started, or give the officer or servant his name and address; and in case of default shall be liable on summary conviction to a fine not exceeding (ten pounds). (2) If a passenger having failed either to produce, or if requested to deliver, up a ticket showing that his fare is paid, or to pay his fare, refuses (or fails), on request by an officer or servant of a railway company, to give his name and address, any officer of the company or any constable may detain him until he can be conveniently brought before some justice or otherwise discharged by due course of law. (3) If any person — (a) Travels or attempts to travel on a railway without having previously paid his fare, and with intent to avoid payment thereof; or (b) Having paid his fare for a certain distance, knowingly and wilfully proceeds by train beyond that distance without previously paying the additional fare for the additional distance, and with intent to avoid payment thereof; or (c) Having failed to pay his fare, gives in reply to a request by an officer of a railway company a false name or address, he shall be liable on summary conviction to a fine not exceeding (twenty-five pounds), or, in the case of a second or subsequent offence, either to a fine not exceeding (twenty-five pounds), or in the discretion of the court to imprisonment for a term not exceeding (three months). (4) The liability of an offender to punishment under this section shall not prejudice the recovery of any fare payable by him.

Post Office Act 1953, section 65A Fraudulent use of public telephone or telex system If any person dishonestly uses a public telephone or telex system with intent to avoid payment (including any such system proSOU 1973: 13

vided, under licence, otherwise than by the Postmaster General), he shall be guilty of a misdemeanour and be liable on summary conviction to imprisonment for a term not exceeding three months or to a fine not exceeding one hundred pounds or to both, or on conviction on indictment to imprisonment for a term not exceeding two years.

5.

Västtyskland

Strafgesetzbuch § 263 Betrug JWer in der Absicht, sich oder einem Dritten einen rechtswidrigen Vermögensvorteil zu verschaffen, das Vermögen eines anderen dadurch beschädigt, dass er durch Vorspiegelung falscher oder durch Entstellung oder Unterdriickung wahrer Tatsachen einen Irrtum erregt oder unterhält, wird wegen Betrugs mit Freiheitsstrafe bis zu fiinf Jahren oder mit Geldstrafe bestraft. n D e r Versuch ist strafbar. m I n besonders schweren Fallen ist die Strafe Freihetsstrafe von einem Jahr bis zu zehn Jahren. IV Wer einen Betrug gegen Angehörige, Vormunder oder Erzieher begeht, ist nur auf Antrag zu verfolgen. Die Zurucknahme des Antrags ist zulässig. Strafgesetzbuch § 265 a Erschleichung

von Leistung oder Zutritt

'Wer die Leistung eines Automaten, die Beförderung durch ein Verkehrsmittel oder den Zutritt zu einer Veranstaltung oder einer Einrichtung in der Absicht erschleicht, das Entgelt nicht zu entrichten, wird, soweit die Tat nicht nach anderen Vorschriften mit schwererer Strafe bedroht ist, mit Freiheitsstrafe bis zu einem Jahr oder mit Geldstrafe bestraft. • n Der Versuch ist strafbar. m W e r die Tat gegen Angehörige, Vormunder oder Erzieher begeht, ist nur auf Antrag zu verfolgen. Die Zurucknahme des Antrags ist zulässig.

6.

Frankrike

Code pénal art. 401 (filouterie) Les autres vols non specifies dans la présente section, les larcins et filouteries, ainsi que les tentatives de ces mémes délits, seront punis . . . Quiconque, sachant qu'il est dans l'impossibilité absolue de payer, se sera fait servir des boissons ou des aliments qu'il aura consommes, en tout ou en partie, dans des établissements å ce destines, méme si'il est loge dans lesdits établissements, sera puni d'un emprisonnement de six jours au moins et de six mois au plus, et d'une amende de 500 F au moins et de 1 500 F au plus. La méme peine sera applicable å celui qui, sachant qu'il est dans l'impossibilite absolue de payer, se sera fait attribuer une ou plusieurs chambres dans un hotel ou auberge et les aura effectivement occupées. Toutefois, dans les cas prévus par les deux alinéas precedents, l'occupation du logement ne devra pas avoir excédé une durée de dix jours. Sera passible des mémes peines quiconque, sachant qu'il est dans l'impossibilite absolue de payer, se sera fait servir des carburants ou lubrifiants dont il aura fait remplir en tout ou en partie les reservoirs d'un véhicule par des professionels de la distribution.

Code pénal art. 405 (escroquerie) Quiconque, soit en faisant usage de faux noms ou de fausses qualités, soit en employant des manoevres frauduleuses pour persuader l'existence de fausses entreprises, d'un pouvoir ou d'un credit imaginaire, ou pour faire naitre Pespérance ou la crainte d'un succés, d'un accident ou de tout autre événement chimérique, se sera fait remettre ou délivrer, ou aura tenté de se faire remettre ou délivrer des fonds, des meubles ou des obligations, dispositions, billets, promesses, quittances ou décharges, et aura, par un de ces moyens, escroqué ou tenté d'escroquer la totalité ou partie de la fortune d'autrui, sera puni d'un emprisonnement d'un an au moins et de cinq ans au 158

plus, et d'une amende de 3 600 F au moins et de 36 000 F au plus.

Loi du 31 mars 1926, sanctionnant pénalement le ref us de payer le prix de location d'une voiture de place Art. ler- Quiconque, sachant qu'il est dans l'impossibilite absolue de payer, aura pris en location une voiture de place, sera puni d'un emprisonnement de six jours au moins et de trois mois au plus, et d'une amende de 60 F au moins et de 3 600 F au plus.

Loi du 17 décembre 1926, Por tant Code disciplinaire et pénal de la marine marchande Art. 74. Toute personne autre que les fonctionnaires et agents des services publics qui pénétre å bord d'un navire sans billet ou sans autorisation du capitaine ou de l'armateur ou sans y étre appelée par les besoins de l'exploitation, est punie d'une amende de 60 F å 3 600 F. En cas de récidive dans Pannée, l'amende sera portée au double et le tribunal pourra prononcer, en outre, une peine de trois jours å un mois d'emprisonnement. Toute personne qui s'introduit frauduleusement sur un navire avec l'intention de faire une traversée de long cours ou de cabotage international est punie d'une amende de 60 F å 1 800 F et d'un emprisonnement de six jours å six mois ou de l'une de ces deux peines seulement. En cas de récidive, l'amende sera de 1 800 F å 3 600 F et l'emprisonnement de six mois å deux ans.

Loi de 15 juillet 1845, Sur la police de chetnin de fer Art. 74. II est interdit aux voyageurs : § 1. D'entrer dans les voitures sans s'etre muni d'un titre de transport, lorsque la SOU 1973: 13

perception des taxes s'effectue dans les gares, stations ou haltes, et de voyager dans une voiture d'une classe supérieure å celle indiquée sur le titre de transport dont ils sont munis ;

Décret n° 58—1303 du 23 décembre 1958, Modifiant diverses dispositions d'ordre pénal en vue d'instituer une cinquiéme classe de contraventions de police Art. 26. Les infractions aux dispositions autres que celles concernant 1'intégrité des voies ferrées, de leurs accessoires et dépendances, et la circulation des convois, prévues par les décrets portant réglement d'administration publique sur la police, la sureté et 1'exploitation du chemin de fer et par les årretés préfectoraux approuvés par le ministre charge des transport pour 1'exécution desdits décrets, seront punies d'une amende de 400 F å 1 000 F. En cas de récidive, l'amende sera portée au double et un emprisonnement de dix jours å deux mois pourra en outre étre prononcé.

Ordonnance du 5 mai 1945, Relative aux infractions a la police des services de transport public de voyageurs Art. l e r . Dans les services de transport public en commun de voyageurs par fer ou par route et par derogation — en ce qui concerne les chemins de fer — aux dispositions du titre III de la loi du 15 juillet 1845, si une contravention de la nature de celles qui sont indiquées ci-aprés est constatée par un agent appartenant å 1'une des categories designees å 1'article 4 de la présente ordonnance, le contrevenant, sans prejudice du payement de 1'insuffisance de perception calculée conformément aux statuts, tarifs et réglements du service de transport public a, s'il n'y a pas de tentative de fraude, la faculté d'arreter toute poursuite en effectuant immédiateSOU 1973: 13

ment, entre les mains de cet agent, le payement d'une indemnité forfaitaire. Les contraventions auxquelles ces dispositions sont applicables sont celles qui sont commises : a) En ce qui concerne le transport des personnes et des bagages soumis å taxe : Lorsque la perception des taxes s'effectue dans les gares, par tout voyageur qui prend place dans une voiture sans s'etre muni d'un billet pour lui-méme et, dans les services routiers de transport public, pour ses bagages soumis å taxe, ou qui effectue un parcours pour lequel il ne peut presenter un titre de transport valable, ou qui se place, sans que son déclassement ait été autorisé par les agents du service de transport public, dans une classe supérieure å celle å laquelle lui donne droit son titre de transport; Lorsque la perception des taxes s'effectue dans la voiture...

7. Österrike Strafgesetzbuch § 197 Betrug Wer durch listige Vorstellungen oder Handlungen einen anderen in Irrtum fiihrt, durch welchen jemand, sei es der Staat, eine Gemeinde oder andere Person, an seinem Eigentume oder anderen Rechten, Schaden leiden soil; oder wer in dieser Absicht und auf die eben erwähnte Art eines anderen Irrtum oder Unwissenheit beniitzt, begeht einen Betrug; er mag sich hierzu durch Eigennutz, Leidenschaft, durch die Absicht, jemanden gesetzwidrig zu begiinstigen, oder sonst durch was immer fiir eine Nebenabsicht haben verleiten lassen. Strafgesetzbuch § 467 a Prellerei Wer ohne das festgesetzte Entgelt zu leisten, die Beförderung durch eine dem öffentlichen Verkehre dienende Anstalt oder den Zutritt zu einer Auffiihrung oder anderen Veranstaltung oder Einrichtung listig (§ 197) 159

erschleicht, wird wegen Ubertretung der Prellerei mit Arrest von einem Tage bis zu einem Monat öder mit Geldstrafe bis zu 2 500 S bestraft, wenn das Entgelt, urn das er den Berechtigten geprellt oder zu prellen beabsichtigt hat, gering ist und die Tat nicht wegen ihrer Beschaffenheit (§ 199) das Verbrechen des Betruges biidet. Der Täter wird nur mit Ermächtigung des Verletzten verfolgt (§ 467 Abs. 2). 8. Schweiz Strafgesetzbuch Art. 148 Betrug Wer in der Absicht, sich oder einen andern unrechtmässig zu bereichern, jemanden durch Vorspiegelung oder Underdriickung von Tatsachen arglistig irrefuhrt oder den Irrtum eines andern arglistig benutzt und so den Irrenden zu einem Verhalten bestimmt, wodurch dieser sich selbst oder einen andern am Vermögen schädigt, wird mit Zuchthaus bis zu fiinf Jahren oder mit Gefängnis bestraft. Der Betruger wird mit Zuchthaus bis zu zehn Jahren und mit Busse bestraft, wenn er den Betrug gewerbsmässig betreibt. Der Betrug zum Nachteil eines Angehörigen oder Familiengenossen wird nur auf Antrag verfolgt. Strafgesetzbuch Art. 150 Zechprellerei Wer sich in einem Gasthaus oder in einer Pension beherbergen lässt, wer sich in einer Wirtschaft oder in einer Pension Speisen oder Getränke vorsetzen lässt, und den Wirt um die Bezahlung prellt, wird, auf Antrag, mit Gefängnis, Haft oder Busse bestraft. Strafgesetzbuch Art. 151 Erschleichung einer Leistung Wer eine Leistung, die, wie er weiss, nur gegen Entgelt gemacht wird, ohne zu zahlen erschleicht, namentlich die Fahrt auf einer 160

Eisenbahn, auf einem Schiff, auf der Post, den Zutritt zu einer Auffiihrung, Ausstellung oder ähnlichen Veranstaltung, eine Leistung, die ein Automat vermittelt, wird, auf Antrag, mit Gefängnis, Haft oder Busse bestraft. Versuch und Gehilfenschaft sind strafbar. 9. Östtyskland

(DDR)

Gesetz zur Bekämpfung von Ordnungswidrigkeiten § 2 Ordnungswidrigkeiten (1) Ordnungswidrigkeiten sind schuldhaft begangene Rechtsverletzungen, die eine Disziplinlosigkeit zum Ausdruck bringen und die staatliche Leitungstätigkeit erschweren oder die Entwicklung des sozialistischen Gemeinschaftslebens stören, jedoch die Interessen der sozialistischen Gesellschaft oder einzelner lhrer Burger nicht erheblich verletzen und deshalb keine Straftaten sind. (2) Ordnungswidrigkeiten sind insbesondere solche Rechtsverletzungen, durch die 1. eine den gesellschaftlichen Erfordernissen entsprechende Organisierung und Gestaltung notwendiger staatlicher Massnahmen behindert oder in ihrer Wirksamkeit gehemmt wird; 2. wirtschaftsleitende Massnahmen beeinträchtigt werden; 3. die öffentliche Ordnung und Sicherheit gestört wird; 4. notwendige Schutz- und Sicherungsmassnahmen in ihrer Wirksamkeit beeinträchtigt werden; 5. gesetzlich vorgesehene Kontrollmassnahmen behindert oder erschwert werden. (3) Verordnung iiber Ordnungswidrigkeiten § 12 A

utomatenmissbrauch

(1) Wer vorsätzlich die Leistung eines öffentlichen Automaten in Anspruch nimmt, ohne das Entgelt zu entrichten, känn mit Verweis oder Ordnungsstrafe von 10 bis 300 M belegt werden. (2) Die Durchfiihrung des Ordnungsstrafverfahrens. . . SOU 1973: 13

Bilaga 2

Gällande formulär avseende försäkran för erhållande av sjukpenning

FÖRSÄKRINGSKASSAN

SI

Försäkran för sjukpenning

fodolseila

«

ti»

i •-.1 •

lös n o g a igenom bifogade upplysningar innan Ni fyller i blanketten

Ktaisbsteckn frly sjufcp Klassbetaclcn obl sjuka

Anm-dc

Sign

•^T^r

De två första siffrorna i rutan "Klassbeleckn obt siukp anger £r sjukpenning i kronor per dag. Kontrollera ort den stämmer med Era inkomstförhålianden. Jämför med tabell i bifogade upplysningar.

Om Ni rorffsronde or sfs/k den skaii Ni dsn dagen fylla i och sondes bfc Om Ni blir frisk före don angivna d a g s n skal! Ni fyifcs i och sända blanketten Kuvert bifogas. Ni kon naturligtvis också lömijo in blanketten (US fSrsökrti 3 »' a san. För alt få sjukpenning frön och med den angivna d a g e n måste Ni ha läkarintyg. ^

Yiko/JysjslsoitftTng

adri::.. o.;.

IFYLLS ALLTID

' Jag har pci grund av sjukdomen fullständigt avhållit mig från arbete fr o m den

IFYLLS OM N l S m FRISK-

! fr o rn den

Jag är frisk (arbetsför) f r o m den

/

Jag skulle ha arbetat följande d a g a r i min huvudsakliga syss jag inte h a d e blivit sjuk;

sltning om

Den

/

/

/

F r o m den

/

/

/..

Anlai

/

t o m den

Det äldsta fSt!

/

I,

/

Därav hemmavarande barn] ! under 10 ar_ (Uppg. lämnas I endast av kvinnlig försäkrad)

Anfall Det yngsta föll de

... /.... .

19 .

"Hade NPvid sjukperioden* början rät! till dagpenning frän erkänd arbets'.öshetika«at

i Nej

1 ( Jq. Kassans namn:

Har Ni på grund av sjukdomen gått miste om dagpenning

I Nej

IFYLLS ALLTID

/

J a g skulle ha haft semester nedanstående tid om jag inse h a d e blivit sjuk:

Barn under 16 år (även a d o p - | IFYLLS OM tiv- och fosterbarn) till mtg NI HAR BARN och/ellér min make IFYLLS OM Ni ÄR ARBgTSLOS

j Jag har på grund av sjukdomen oj fuikiSr.digt ms tiii minst bSSfien avhåiiit mig från arbete

i

1 Ja

Jag vitt hämta sjukpenningen

1 på försäkringskassan

erkänd arboUioihefskassa för mtjuknandtfdagen?

Jag önskar aft sjukpenningen sänds till mig

—I varje varie I vecka

j—-.varannan | vecka

r—-1 varje j j månad

•—•, efter sjuk| | tidens slut

SÄRSKILDA UPPLYSNINGAR

fyffrfassHao fFYLLS tAUTtD

Egenhändig namnteckning

Om den sjuke Inte själv kan underteckna försäkran får detta göras av annan persan som känner till förhållandena..

/ _ 19........ afajfejifefcaitoaas

Försäkringskassans anteckningar Kcntr arb.aivare Annan sjukkontroll

Beg- 1 Slut- I Ydatum datum skada

FK? HA Enl ay Rfv fastställt formulär

AA 70.05

SOU 1973: 13

Antal dogar

. . Summa kr

i Ulf») [ gw

t „ „ Koll

I „ , . . . I tk nr, onkomsldalu Pofärt

FÖRSÄKRINGSKASSAN

Försäkran för sjukpenning

rssxssr is—rar

Läs noga igenom bifogade upplysningar innan Ni fyller blcnkellen

Klossbeteckn friv sjukp

TGm3a

n

Ktasiboteckn obl

»lokp

Civ-st

Do Ivå förila siffrorna I rutan "Klassboleckn obl sjukp" anger Er obligatoriska sjukpenning. Kontrollera all den stämmer. Se bifogade upplysningar.

Yrke/Sysselsättning

Boiladstolefon

Eventuell arbetsgivare

IFYLLS ALLTID

Vid yrkesskada, ange skededatum Vistetseadress under s[uktiden (om adressen är en annan än kossan angivil)

IFYLLS ALLTID

IFYLLS OM NI ÄR FRISK

Jag har på grund av sjukdomen fullständigt avhållit mig från arbete

Jag har på grund av sjukdomen ej fullständigt men till minst hälften avhållit mig från arbete

fr o m den

fr o m den

/

_

Jag är frisk (arbetsför) fr o m den

Barn under 16 år (även adop-| IFYLLS OM tiv- och fosterbarn) till mig Ni HAR BARN och/eller min make IFYLLS ALLTID

Jag vill hämta sjukpenningen

[ på försäkringskassan

J,

Antol j Det äldsta töit den | Därav hemmavarande barnl An,0> I De* yngsta fött den 1 under 10 år '.;../._

19..

Jag önskar att sjukpenningen sänds till mig

—i varje I vecka

r—i varannan i—? varje | vecka | månad

•—• efter sjuk[ tidens slut

SÄRSKILDA UPPLYSNINGAR

IFYLLS ALLTID

Egenhundig namnteckning

../

19.

Om den sjuka inte själv kan underteckna försäkran får detta göras ev annan person som känner till förhållandena.

Försäkringskassans anteckningar Sivkkontroli

Lfcnr, ankomstdatum

FKF 745 Fastställd av Rf v AA 71.04

SOU 1973: 13

FÖRSÄKRINGSKASSAN

Försäkran för ' sjukpenning

S2

Handläggare, Ankn

För att vi skall kunna bedöma Er rätt til! sjukpenning ber vi; Er att fylla i denna blankett. Sänd den därefter snarast möjligt: tillbaka til! oss. Kuvert bifogas. Er försäkran skall avse tiden fr o m

IFYLLS ALLTID

IFYLLS O M N I ÄR FRISK

Uppgift för hel sjukpenning

Uppgift för halv sjukpenning

Jag har på grund av sjukdomen fullständigt avhållit mig från arbete

Jag har på grund av sjukdomen ej fullständigt men till minst hälften avhållit mig från arbete

fr o m den

fr o m den

/

IFYLLS BARA Jag är frisk (arbetsför) O M SJUKFALLET ÄR fr o m den / KORTARE A N

Jag skulle ha arbetat följande dagar i min huvudsakliga sysselsättning om jag inte hade blivit sjuk: Den

/..,._.

,.

/

/

I

I

/ . ...

Jog skulle ha haft semester nedanstående tid om jag inte hade blivit sjuk:

8 DAGAR F r o m den Barn under 16 år (även adoptiv- och fosterbarn) till mig N I HAR BARN och/eller min make IFYLLS O M

Anlal

Del äldila föll den

t o m den r... L _i L t Anlal I Det yngsta fölt den Därav hemmavarande barn un-| • der 10 år (Uppgiften lämnas endast av kvinnlig försäkrad) . ,0

Jag försäkrar pä heder och samvete att lämnade uppgifter är fullständiga och sanningsenliga IFYLLS

Egenhändig namnteckning

ALLTID

Försäkringskassans anteckningar

FKF 7453 Enl ar Rfv taitilälll lormulär AA 70.05

SOU 1973: 13

Statens offentliga utredningar 1973 Kronologisk förteckning

1. Litteraturen i skolan. U. 2. Högskolan. U. 3. Högskolan. Sammanfattning. U. 4. Fastighetstaxering. Fi. 5. Museerna. U. 6. Data och näringspolitik. I. 7. Trygghet i anställningen. In. 8. Radio i utveckling. U. 9. Fortsatt uppsökande verksamhet för cirkclstudier inom vuxenutbildningen. U. 10. Reklam III. Ställningstaganden och förslag. U. (Utkommer senare) 11. Reklam IV. Reklamens kostnader och bestämningsfaktorer. U. 12. Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning. U. (Utkommer senare) 13. Snyltningsbrott och sjukförsäkringsmissbruk. Ju.

3 KUNGL. BIBL

2 6 MRS 1973 STOCKHOLM

164 SOU 1973: 13

Statens offentliga utredningar 1973 Systematisk förteckning Justitiedepartementet Snyltningsbrott och sjukförsäkringsmissbruk. [13]

Finansdepartementet Fastighetstaxering. [ 4 ]

Utbildningsdepartementet Litteraturen i skolan. Separat bilagedel 4 till litteraturutredningens huvudbetänkande. [ 1 ] 1968 års utbildningsutredning. 1. Högskolan. [2] 2. Högskolan. Sammanfattning. [ 3 ] 3. Försöksverksamhet med yrkesteknisk högskoleutbildning. [12] (Utkommer senare) Museerna. [5] Radio i utveckling. [ 8 ] Fortsatt uppsökande verksamhet för cirkelstudier inom vuxenutbildningen. [ 9 ] Reklamutredningen. Reklam III. Ställningstaganden och förslag. [10] (Utkommer senare) Reklam IV. Reklamens kostnader och bestämningsfaktorer. [11]

Inrikesdepartementet Trygghet i anställningen. [ 7 ]

Industridepartementet Data och näringspolitik. [ 6 ]

Anm. Siffrorna inom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.

SOU 1973: 13

Allmanna Forlaget