('med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 1

Nr 82

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken m. m.; given Stockholms slott den 15 mars 1968.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll, föreslå riksda­ gen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag om ändring i rättegångsbalken, 2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhet svård, 3) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff, 4) lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. in., 5) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag som går ut på att brott av lindrigare beskaffenhet skall i betydligt större utsträckning än f. n. kunna beivras i förenklade former. Bl. a. föreslås ökade möjligheter att använda strafföreläggande. Detta sker genom att Kungl. Maj :t bemyndigas förordna, att strafföreläggande får användas beträffande brott i vilkas straffskalor ingår — förutom böter — fängelse i högst sex månader, om brottet i det enskilda fallet inte anses för­ anleda svårare påföljd än sådant bötesstraff som får utkrävas genom straff­ föreläggande. Sådant förordnande skall gälla vissa slag av brott. I samband därmed föreslås, att det högsta straff som får åläggas genom strafföreläg­ gande — f. n. 40 dagsböter — höjs till 50 dagsböter för enkelt brott och 60 dagsböter när det gäller gemensamt straff för flera brott. 1 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 saml. Nr 82

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

l

Förslaget innebär vidare den nyheten att strafföreläggande kan godkän­ nas av ombud för den misstänkte. Det skall också bli möjligt att godkänna strafföreläggande genom betalning och alltså utan att skriftligt godkännande behöver avges. Ytterligare jämkningar i bestämmelserna om strafföreläg­ gande föreslås som en förberedelse till övergång till ADB-teknik inom detta förfarande. Vidare föreslås vissa ändringar beträffande ordningsbotssystemet. Detta har hittills tillämpats på försök i vissa polisdistrikt men skall fr. o. in. den 1 juli 1968 vara tillämpligt i hela landet. F. n. gäller att Kungl. Maj :t be­ stämmer, vilka förseelser inom penningbotsområdet som får beivras genom föreläggande av ordningsbot. Nu föreslås att riksåklagaren i samråd med rikspolisstyrelsen skall bestämma vilka förseelser som skall föras in under ordningsbotssystemet. Kungl. Maj :t skall dock meddela föreskrifter om det högsta belopp till vilket ordningsbot får bestämmas och om andra begräns­ ningar för användningen av förfarandet. Bestämmelserna om ordningsbot har även i övrigt setts över. Det föreslås att bestämmelserna tas in i rätte­ gångsbalken och att de förs samman med bestämmelserna om strafföreläg­ gande i 48 kap. Vidare föreslås sådana författningsändringar som gör det möjligt att beivra fylleri genom ordningsföreläggande. Ändringarna föreslås med ett smärre undantag träda i kraft den 1 juli 1968. Genom reformerna beräknas att 30 000—40 000 mindre mål, som nu år­ ligen förekommer vid domstolarna, kommer att flyttas bort från dessa. De största grupperna av dessa mål avser erkända fylleriförseelser och erkända ringa varusmugglingsbrott. En vidgad användning av ordningsbotsförfarandet påräknas vidare leda till att antalet strafförelägganden minskar. I anslutning till de nu nämnda ändringarna har tagits upp vissa andra förslag av mera begränsad räckvidd. Det gäller bl. a. en fråga om jäv för polisman, rätten alt avlägga vittnesförsäkran i stället för ed och vissa bötesförvandlingsfrågor.

I Kungl. Majds proposition nr 82 år 1968 3

1) Förslag

till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 6 och 8 §§, 7 kap. 9 §, 36 kap. 12 § samt 48 kap. rättegångsbalken7 1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i 59 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, 9 §, av nedan angiven lydelse.

Är part,---------------------------------- biträda rätten.

Finnes vid--------------------------tolks erhållande.

Är den som skall höras döv eller Är den som skall höras allvarligt

stum, må ock tolk anlitas att biträda hörsel- eller talskadad, må ock tolk

rätten. anlitas att biträda rätten.

Ej må------------------------------------- anses förringad.

Om anställande av allmän tolk så Om anställande av allmän tolk så

ock om anlitande av tolk, då den ock om anlitande av tolk, då den

som skall höras är döv eller stum, som skall höras är allvarligt hörsel-

meddelas bestämmelser av Konung­ eller talskadad, meddelas bestäm­

en. melser av Konungen.

Till allmän tolk så ock till tolk för Till allmän tolk så ock till tolk för

den som är döv eller stum utgår er­ den som är allvarligt hörsel- eller

sättning enligt vad därom är sär­ talskadad utgår ersättning enligt vad

skilt stadgat. Annan tolk äge av all­ därom är särskilt stadgat. Annan

männa medel åtnjuta arvode samt tolk äge av allmänna medel åtnjuta

gottgörelse för kostnad och tidsspil­ arvode samt gottgörelse för kostnad

lan efter vad rätten prövar skäligt; i och tidsspillan efter vad rätten prö­

brottmål, vari åklagare för talan, var skäligt; i brottmål, vari åklagare

skall ersättningen gäldas av stats­ för talan, skall ersättningen gäldas

verket. av statsverket.

Med polismyndighet--------------------- — jämväl länspolischefen.

Vad i 6 § är stadgat om allmän Vad i 6 § är stadgat om allmän

åklagare äge motsvarande tillämp­ åklagare äge motsvarande tillämp­

ning beträffande polismyndighet. ning beträffande polismyndighet,

1 Senaste lydelse av 7 kap. 9 § se 1964:330, av 48 kap. 1 § se 1966:249, av 48 kap. 2

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

så ock beträffande polisman, som

har att vidtaga åtgärd eller meddela

beslut enligt denna balk, varvid dock

fråga om jäv prövas av polismyndig­

Säger sig vittne på grund av sin Säger sig vittne på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hysa åskådning i religiöst hänseende icke betänklighet mot att avlägga vittnes­ vilja avlägga vittnesed, skall vitt­ ed, må rätten, om betänkligheten net i stället avgiva denna försäkran: kan antagas vara allvarligt grundad, medgiva vittnet att i stället avgiva denna försäkran: »Jag N. N.---------------------------------- — eller förändra.» Vittne må ock i stället för ed av­ lägga försäkran, om båda parterna samtycka därtill och rätten finner det kunna tillåtas. Tillhör ej----------------------------- -------- avlägga försäkran.

48 KAP.

Om strafföreläggande. Om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot.

Allmänna bestämmelser

1 §• Skall allmänt åtal äga rum för Fråga om ansvar för brott, som brott, för vilket stadgas allenast bö­ hör under allmänt åtal, får under de ter, dock ej normerade böter, äge villkor som föreskrivas i detta kapi­ åklagaren, i stället för att väcka åtal, tel upptagas av åklagare genom till godkännande förelägga den miss­ strafföreläggande och av polisman tänkte det straff åklagaren anser genom föreläggande av ordningsbot. brottet förskylla. Ej må strafföre­ Föreläggande som nu nämnts träder läggande avse dagsböter utöver fyr­ i stället för åtal i den utsträckning tio. Är brottet förenat med egen­ som framgår av 3 §. doms förverkande eller annan sådan Närmare föreskrifter angående tillsärskild rättsverkan, skall ock den­ lämpningen av detta kapitel medde­ na föreläggas den misstänkte till las av Konungen eller myndighet godkännande. Är fråga om flera som Konungen bestämmer. brott, må föreläggande ej givas, med mindre det sker gemensamt för alla brotten. Strafföreläggande må ej utfärdas, om målsägande förklarat, att han

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 5

Föreläggande enligt detta kapitel

innebär att den misstänkte till god­

kännande omedelbart eller inom viss

tid förelägges ett bötesstraff, fast­

ställt vid strafföreläggande efter vad

åklagaren anser brottet förskylla och

vid föreläggande av ordningsbot ef­

ter vad som bestämts enligt 14 §.

Är brott förenat med egendoms

förverkande eller annan sådan sär­

skild rättsverkan, skall också denna

föreläggas den misstänkte till god­

kännande.

Har föreläggande enligt detta ka­

pitel utfärdats till godkännande in­

om viss tid, får fråga om ansvar för

brottet ej upptagas på nytt förrän

4 §■ denna Hd utgått.

Strafföreläggande, som godkänts Har föreläggande godkänts, gäller av den misstänkte, gälle som dom, det som dom vilken har vunnit laga ■vilken vunnit laga kraft. kraft.

Om strafföreläggande

4 Strafföreläggande får utfärdas be­ träffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter och ej heller normerade böter och vilket, om dags­ böter stadgas, finnes förskylla högst femtio dagsböter eller, jämte annat brott, högst sextio dagsböter som ge­ mensamt straff. Konungen äger förordna, att straff­ föreläggande får utfärdas även be­ träffande brott, för vilket stadgas dagsböter eller fängelse i högst sex månader men vilket i övrigt är så­ dant som anges i första stycket.

ö §■

Strafföreläggande får icke utfär­ das,

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

om förutsättningar för allmänt

åtal ej föreligga,

om i föreläggandet ej upptagas

alla brott av den misstänkte , vilka

enligt åklagarens vetskap föreligga

till bedömning,

om målsägande förklarat, att han

ämnar föra talan om enskilt anspråk

i anledning av brottet, eller begärt,

att åtal skall väckas, eller

om brottet bör föranleda ämbets-

I fråga om villkor för användning

av strafföreläggande i militärt brott­

mål gälla särskilda bestämmelser.

Strafföreläggande skall avfattas Strafföreläggande avfattas skrift­ skriftligen. I föreläggandet skall ligen och undertecknas av åklagaren. åklagaren uppgiva: Föreläggandet skall innehålla upp­ 1. den misstänkte; gift om 2. den brottsliga gärningen med 1. den misstänkte, angivande av tid och plats för dess 2. brottet med angivande av tid förövande och de övriga omständig­ och plats för dess begående samt öv­ heter, som erfordras för dess känne­ riga omständigheter som fordras för tecknande, samt det eller de lagrum, att känneteckna det, som äro tillämpliga; samt 3. det eller de lagrum som äro till­ 3. det straff och den särskilda lämpliga, rättsverkan, som föreläggas den 4. det straff och den särskilda misstänkte. rättsverkan, som föreläggas den Föreläggandet skall vara under­ misstänkte. tecknat av åklagaren.

3 § andra stycket. 7 §. Godkännes ej föreläggandet ome­ Utfärdas strafföreläggande till delbart, skall det delgivas den miss­ godkännande inom viss tid, skall tänkte på sätt om stämning i brott­ den misstänkte genom anteckning i mål är stadgat med tillkännagivan­ föreläggandet eller på annat sätt gi­ de, att han har att inom viss av åkla­ vas garen utsatt tid, högst två veckor, upplysning om sättet för godkän­ från dagen för delgivningen till åkla­ nande och om den tid som fastställts garen återställa föreläggandet för­ härför, sett med godkännande vid påföljd upplysning att, om godkännande att åtal eljest må äga rum. 8 ej sker, åtal kan äga rum efter ut­ gången av den fastställda tiden.

8 §. Strafföreläggande lämnas eller sändes till den misstänkte.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968 7

Konungen äger förordna att i stäl­

let för föreläggandet får lämnas eller

sändas skriftligt besked, som uppta­

ger föreläggandets innehåll och så­

dana upplysningar som anges i 7 §.

Godkännande av strafföreläggande Strafföreläggande godkännes ge­ skall göras skriftligen å föreläggan­ nom att den misstänkte underteck­ det och skall innehålla, att den miss­ nar och tillställer vederbörlig mot­ tänkte erkänner gärningen och att tagare förklaring, att han erkänner han underkastar sig det straff och gärningen och underkastar sig det den särskilda rättsverkan, som upp­ straff och den särskilda rättsverkan tagits i föreläggandet. som upptagits i föreläggandet. När­ mare bestämmelser om vem som skall mottaga sådan förklaring med­ delas av Konungen. Godkännande, som tecknas på an­ nan handling än föreläggandet, är gällande endast om det klart fram­ går vilket föreläggande som avses.

10 §. Skriftligt godkännande av straff­ föreläggande får i den misstänktes ställe lämnas av ombud för honom, om till åklagaren inges fullmakt i huvudskrift vilken, utöver vad som följer av 12 kap., innehåller förklaring att ombudet äger god­ känna strafföreläggande på den misstänktes vägnar, uppgift om det brott som godkän­ nandet får avse, varvid skall anges brottets art samt tid och plats för dess begående, uppgift om den högsta bötespåföljd som den misstänkte är villig att underkasta sig, uppgift om särskild rättsverkan som är i fråga och som den miss­ tänkte ur villig att underkasta sig. Har sådan fullmakt ingivits till åklagaren, får ombudet mottaga handlingar i saken på den misstänk­ tes vägnar. 11 §. Avser strafföreläggande ej annat än böter och betalas böterna till myndighet, som Konungen bestäm-

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

mer, utan att skriftligt godkännan­

de skett, anses betalningen som god­

kännande, om det icke framgår att

den misstänkte ej har avsett att god­

känna föreläggandet .

Godkännande, som sker sedan

åklagaren utfärdat stämning eller

stämningsansökan, är utan verkan.

Om föreläggande av

Föreläggande av ordningsbot får

utfärdas beträffande brott, för vilket

ej stadgas annat straff än böter ome­

delbart i penningar och ej heller nor­

merade böter och för vilket ord­

ningsbot bestämts på sätt föreskri-

ves i 14 §.

Bestämmelserna om föreläggande

av ordningsbot äro icke tillämpliga,

om särskilt villkor är stadgat för all­

mänt åtal.

Konungen äger meddela föreskrif­

ter om det högsta belopp, till vilket

ordningsbot får bestämmas, och om

andra begränsningar för använd­

ningen av föreläggande av ordnings­

Riksåklagaren företager i samråd

med rikspolisstyrelsen urval av de

brott, för vilka ordningsbot skall be­

stämmas.

Riksåklagaren bestämmer för oli­

ka brott de belopp som skola upp­

tagas såsom ordningsbot. Därvid an­

ges även grunder för beräkning av

gemensam ordningsbot för flera

brott. Om särskilda skäl föreligga,

äger riksåklagaren uppdraga åt

statsåklagare att i fråga om vissa

brott bestämma beloppet för ord­

ningsbot.

Föreläggande av ordningsbot får

icke utfärdas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 9

om den misstänkte förnekar gär­

ningen,

om i föreläggandet ej upptagas

alla brott av den misstänkte, vilka

enligt polismannens vetskap före­

ligga till bedömning,

om det föreligger anledning att

antaga att talan om enskilt anspråk

kommer att föras, eller

om det föreligger anledning att

antaga att brottet bör föranleda äm-

betsstraff eller disciplinstraff för

krigsman.

Föreläggande bör ej utfärdas, om

det i annat fall kan antagas vara på­

kallat att åklagare prövar fråga om

strafföreläggande eller åtal för brot­

Föreläggande av ordningsbot av­

fattas skriftligen och undertecknas

av polismannen.

Föreläggande bör utfärdas i den

misstänktes närvaro, varvid den

misstänkte skall erhålla tillfälle att

omedelbart godkänna föreläggandet.

Om föreläggande utfärdas i den

misstänktes frånvaro eller om miss­

tänkt, som är närvarande när före­

läggande utfärdas, behöver rådrum,

för polismannen tillställa honom fö­

reläggandet för senare ställningsta­

gande till frågan om godkännande.

Bestämmelserna i 6 § andra styc­

ket 1, 2 och i samt i 7, 9 och 11 tf tf

äga motsvarande tillämpning i fråga

om föreläggande av ordningsbot.

Finner polisman i omedelbart sam­

band med att föreläggande av ord­

ningsbot utfärdats och godkänts, att

föreläggandet innehåller uppenbar

oriktighet, och avser denna annat än

att ordningsbotsbeloppet är för lågt,

får polismannen, om det kan ske ge­

nast, utan hinder av 3 tf andra styc-

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

ket bereda den misstänkte tillfälle

att stryka över godkännandet. Sker

detta, skall föreläggandet återkallas.

Nytt föreläggande får därefter ut­

färdas.

Godkännes föreläggande av ord­

ningsbot sedan åklagaren utfärdat

stämning eller stämningsansökan,

är godkännandet utan verkan. Sker

godkännandet sedan strafföreläg­

gande utfärdats, är godkännandet

också utan verkan, om icke den

åklagare som utfärdat strafföreläg-

gandet förklarar, att godkännandet

skall gälla, och återkallar strafföre-

läggandet.

Konungen äger förordna, att före­

läggande av ordningsbot får utfär­

das även av åklagare och tulltjänste­

man. De bestämmelser i detta kapi­

tel som gälla polisman äga motsva­

rande tillämpning beträffande den

som avses med sådant förordnande.

Bestämmelserna i 5—8 §§ äga

motsvarande tillämpning i fråga om

besvär över godkänt föreläggande

av ordningsbot. I mål om besvär över

sådant föreläggande är allmän åkla­

gare motpart till den misstänkte.

Denna lag Iräder i kraft den 1 juli 1968, då lagen den 3 juni 1966 (nr 247) om föreläggande av ordningsbot skall upphöra att gälla. Vad som föreskrives i 48 kap. 11 § skall dock, såvitt gäller strafföreläggande, träda i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968 11

2) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579)

om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 57 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Misstankes den, som tvångsinta- Misstänkes den, som tvångsintagits å allmän vårdanstalt eller, på gits å allmän vårdanstalt eller, på sätt i 58 § sägs, frivilligt ingått å så­ sätt i 58 § sägs, frivilligt ingått å så­ dan anstalt och därvid förbundit sig dan anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex må­ att kvarstanna å anstalten sex må­ nader, att hava före utskrivning från nader, att hava före utskrivning från anstalten begått brott, för vilket ej anstalten begått brott, för vilket ej är stadgat svårare straff än fängelse är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader, och hör brottet under i sex månader, och hör brottet un­ allmänt åtal, skall åklagaren pröva, der allmänt åtal, skall åklagaren prö­ huruvida åtal lämpligen bör ske. In­ va, huruvida åtal lämpligen bör ske. nan åtalsfrågan avgöres, skall an­ Har brottet begåtts innan den intag­ staltens styrelse höras, om det ej fin­ ne fyllt aderton år, skall sådan pröv­ nes obehövligt. Har brottet begåtts ning ske ändå att svårare straff än innan den intagne fyllt aderton år, nyss sagts är stadgat för brottet. skall frågan om åtal prövas i nämn­ da ordning ändå att svårare straff än nyss sagts är stadgat för brottet. Är det eller de brott som begåtts före utskrivningen fylleri eller fyl­ leri jämte annat brott och har den intagne godkänt föreläggande av ordningsbot härför, skall åklagaren, om det finnes lämpligt, förordna att böterna ej skola uttagas. Innan fråga, som avses i första eller andra stycket, avgöres skall an­ staltens styrelse höras, om det ej fin­ nes obehövligt.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 57 § se 1964: 175.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

3) Förslag till Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964 (nr 168)

om verkställighet av bötesstraff Härigenom förordnas, att 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964 om verk­ ställighet av bötesstraff skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Har den----------------------------------------- annat brott. Om rätt för åklagare att i visst fall förordna att böter för fylleri el­ ler för fylleri jämte annat brott ej skola uttagas gälla särskilda bestäm­ melser.

9 Böter, som bestämts till högst fem Böter må ej förvandlas med mind­ dagsböter eller femtio kronor ome­ re de överstiga tio dagsböter eller ett­ delbart i penningar, må ej förvand­ hundra kronor omedelbart i pen­ las. Böter såsom gemensamt straff ningar. När flera bötesstraff sam­ för flera brott må ej förvandlas med manträffa, skall vad sålunda stad­ mindre de överstiga tio dagsböter el­ gas gälla de sammanlagda straffen. ler etthundra kronor omedelbart i Ingå bland dem både dagsböter och penningar. När flera bötesstraff böter omedelbart i penningar, tillsammanträffa, skall vad sålunda lämpas 15 § tredje stycket. stadgas gälla de särskilda straffen. Utan hinder--------------------------------- -----sådan förseelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968. I fråga om bötesstraff som ådömts före denna dag gäller dock 9 § första stycket i dess äldre lydelse, om bötes­ straffet enligt denna lydelse ej får förvandlas.

Kungl. Mai:ts proposition nr 82 år 1968 13

4) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker in. m,

Härigenom förordnas, att 1 och 2 § i lagen den 9 maj 1958 om förverkan- •de av alkoholhaltiga drycker m. in.1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Alkoholhaltiga drycker eller and­ Alkoholhaltiga drycker eller and­ ra berusningsmedel, vilka påträffas ra berusningsmedel, vilka påträffas hos den som uppträder berusad på hos den som uppträder berusad på plats och sätt i 11 kap. 10 § eller 26 plats och sätt i 16 kap. 15 § eller 21 kap. 15 § strafflagen sägs eller ock kap. 15 § brottsbalken sägs eller ock gör sig skyldig till gärning som av­ gör sig skyldig till gärning som av­ ses i 26 kap. 13 eller 14 § straffla­ ses i 21 kap. 13 eller 14 § brottsbal­ gen och därvid är berusad, så att det ken och därvid är berusad, så att det framgår av hans åtbörder eller tal, framgår av hans åtbörder eller tal, skola vara förverkade, om ej särskil­ skola vara förverkade, om ej särskil­ da skäl äro däremot. da skäl äro däremot. Samma lag----------------------------------- -----begått gärningen. Medför någon----------------—----------- 2 ------------- stycket sägs.

2 §•

Angående beslag —--------- -------------- ----------- tillfaller kronan. Beslut om förstörande eller för­ Beslut om förstörande eller för­ säljning meddelas av undersöknings- säljning meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren. ledaren eller åklagaren. I fall som avses i 23 kap. 22 § första stycket första punkten rättegångsbalken får sådant beslut meddelas även av po­ lismyndigheten. Går beslag----------------------------------- — av åklagaren. 2. Vadi--------------------------------------- ------- sådan tid. 3. Väckes ej åtal, prövar åklaga­ 3. Har förverkande av beslagtagen ren, huruvida egendomen skall vara egendom ej förelagts och godkänts i förverkad enligt vad i 1 § sägs. För­ samband med strafföreläggande eller ordnande därom meddelas skriftli­ föreläggande av ordningsbot och gen. Där ej påföljden förelagts och väckes ej åtal, prövar åklagaren, hu- 1 Senaste lydelse av 1 § se 1967: 50 och av 2 § se 1963: 227.

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

godkänts i samband med strafföre­ ruvida egendomen skall vara förver­ läggande, äge den, från vilken besla­ kad enligt 1 §. Förordnande därom get skett, hos åklagaren anmäla miss­ meddelas skriftligen. Den, från vil­ nöje med förordnandet inom en må­ ken beslaget skett, äger hos åklaga­ nad från det han erhöll del därav. ren anmäla missnöje med förord­ Anmäles missnöje, har åklagaren att, nandet inom en månad från det han om ej beslaget finnes böra hävas, erhöll del därav. Anmäles missnöje, väcka talan om egendomens förver­ har åklagaren att, om ej beslaget kande. Sker det ej inom en månad finnes böra hävas, väcka talan om från det anmälan gjorts, skall besla­ egendomens förverkande. Sker det get gå åter. ej inom en månad från det anmälan gjorts, skall beslaget gå åter. 4. Om polisman verkställer beslag och förelägger förverkande av den beslagtagna egendomen i föreläggan­ de av ordningsbot, skall anmälan om beslaget göras hos polismyndighe­ ten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 15

5) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 9 december 1960 om parkerings­ bot1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Om anmaning som avses i 3 § bli­ Om anmaning som avses i 3 § bli­ vit meddelad, skall åtal ej äga rum vit meddelad, får åtal ej äga rum och föreläggande av ordningsbot ej och föreläggande enligt 48 kap. rät­ utfärdas. Betalas ej parkeringsbot tegångsbalken ej utfärdas under den inom tid, som medgives för betal­ tid, som medgives för betalningen, ningen, utgör anmaningen ej hinder och ej heller därefter, om parkeför åtal. Sker betalningen efter del­ ringsboten betalats. Sker betalning­ givning av stämning eller av straff­ en sedan åklagaren utfärdat stäm­ föreläggande, är den utan verkan. ning eller stämningsansökan, är den dock utan verkan. Sker betalningen sedan föreläggande som nyss nämnts blivit utfärdat, är betalningen också utan verkan, om icke den som utfär­ dat föreläggandet förklarar, att be­ talningen skall gälla, och återkallar föreläggandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1966:248.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i stats­ rådet på Stockholms slott den 2 februari 1968.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , K ling , J ohansson , H olmqvist , A spling , P alme , L uxndkvist , G ustafsson , G eijer , M yrdal , W icicman , M oberg .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändring av be­ stämmelserna om strafföreläggande m. in. och anför. 1

1. Inledning

Under 1966 genomfördes ny lagstiftning om föreläggande av ordnings­ bot, större tillämpningsområden för parkeringsbotssystemet och strafföre­ läggandeinstitutet samt vidgad ensamdomarkompetens vid domstols pröv­ ning av mindre brottmål (prop. 1966: 100, 1LU 33, rskr 272). Bestämmelser­ na i de skilda ämnena återfinns i lagen den 3 juni 1966 (nr 247) om före­ läggande av ordningsbot (ÖL), lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot och rättegångsbalken (RB). Genom prop. 1966: 100 hade till prövning tagits upp ett flertal av de föreslag som trafikmålskommittén hade lagt fram i sitt delbetänkande »Trafikmål» (SOU 1963:27; kommitténs ledamöter se nämnda prop. s. 13; remissinstanser se samma prop. s. 14). I propositionen framhöll jag, att jag avsåg att ägna särskild uppmärk­ samhet åt frågan om fortsatt rationalisering inom rättsvården. Behovet av sådan ytterligare rationalisering har sedan dess accentuerats. Detta belyses av följande siffror, som visar att arbetsbelastningen på de rättsvårdande organen fortsätter att öka.

18 Kiingl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

I anslutning till de nu nämnda frågorna har jag ansett det lämpligt alt också överse övriga bestämmelser om strafföreläggand e. Enligt trafikmålskommitténs förslag skulle man kunna beivra fylleri genom ordningsföreläggande. På grund av att det i 57 § la­ gen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård föreskrivs särskild åtalsprövning av åklagare — prövningens närmare innebörd återkommer jag till i det följande — ansåg kommittén det nödvändigt att ordningsföreläggande för fylleri underställs åklagare för prövning. Sådant underställningsförfarande avstyrktes dock av ett flertal remissinstanser, och i propositionen togs inte upp något förslag härom. Fylleriförseelserna har följaktligen hit­ tills fallit utanför ordningsbotssystemet. Vid den fortsatta beredningen inom justitiedepartementet har det dock befunnits möjligt att med annan lagtek­ nisk lösning än den som trafikmålskommittén föreslog föra in fylleri under ordningsbotssystemets tillämpningsområde. Förslag till en sådan lösning kommer att läggas fram i det följande. Rikspolisstyrelsen har haft i uppdrag att samla erfarenheterna av den försöksverksamhet som har bedrivits i fråga om dels ordningsbotssystemet, dels nya arbetsrutiner för parkeringsbotssystemet. Styrelsen har redovisat erfarenheterna i en redogörelse av den 25 oktober 1967. I redogörelsen läg­ ger styrelsen också fram förslag till vissa jämkningar av bestäm­ melserna om ordningsbot och om parkeringsbot. Vissa av dessa förslag anser jag böra prövas i nu förevarande sammanhang. Jag har vidare ansett det lämpligt att göra en allmän översyn av bestämmelserna o in ordningsbot med tanke på att försöks­ verksamheten avslutas den 1 juli 1968, då systemet skall bli tillämpligt i hela landet. Översynen bär lett till förslag att bestämmelserna tas in i RB, där de kan sammanföras med bestämmelserna om strafföreläggande i 48 kap. I anslutning till de nu nämnda ändringarna har vidare tagits upp vissa andra ändringsfrågor av mera begränsad räckvidd. Det gäller därvid en fråga om jäv för polisman, vidare rätten att avlägga vittnesförsäkran i stället för ed och slutligen vissa böteSförvandlingsfrägor. I de nu berörda frågorna har inom justitiedepartementet utarbetats författningsförslag, vilka torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som Bilaga l.1 För att belysa hur de nya bestämmelserna i 48 kap. RB för­ håller sig till ÖL har dessutom gjorts en sammanställning som möjliggör jämförelse av gällande bestämmelser om ordningsföreläggande med de före­ slagna bestämmelserna i RB. Denna sammanställning torde få bifogas som Bilaga 2. Rikspolisstyrelsens förut nämnda redogörelse torde få fogas till proto­ kollet som Bilaga 3. 1 De förslag som har angivits under 2—4 på s. 94 har uteslutits i bilagan. De är likalydande med de förslag som är fogade vid propositionen och har betecknats 2—4. ..

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 19

2. Nuvarande ordning beträffande mindre brottmål

2.1. Översikt av gällande bestämmelser

Handläggningen vid domstol. RB:s allmänna föreskrifter om straffproces­ sen har utformats med tanke i första hand på de grövre brottmålen. För domstols handläggning av mindre brottmål gäller dock i vissa avseenden modifierade regler. Gränsen för dessas tillämplighet har bestämts genom anknytning till straffskalornas stränghet eller det straff som antas bli ak­ tuellt att utdöma i det särskilda fallet. Sålunda har t. ex. från huvudregeln om allmän underrätts sammansättning i brottmål — lagfaren domare och nämnd — gjorts det undantaget att mål om brott, som inte är belagt med svårare straff än böter, får handläggas av lagfaren domare ensam. Om an­ ledning saknas att ådöma annan brottspåföljd än böter, kan vidare under vissa förutsättningar den tilltalade befrias från skyldigheten att inställa sig personligen vid huvudförhandlingen (21 kap. 2 § RB). Om den tilltalade uteblir från huvudförhandling eller inställer sig genom ombud när han har förelagts att infinna sig personligen, får målet ändå företas till avgörande under förutsättning att anledning inte förekommer att ådöma annan brotts­ påföljd än böter och saken finnes kunna nöjaktigt utredas (46 kap. 15 § andra stycket RB). Slutligen kan nämnas, att dom får utfärdas i förenklad form, om den tilltalade har erkänt gärningen och annan påföljd än böter inte ådöms (30 kap. 6 § RB).

Strafföreläggande. Reglerna om strafföreläggande finns i 48 kap. RB. In­ nebörden av institutet är att åklagaren, i stället för att väcka åtal, skriftli­ gen förelägger den misstänkte det straff som åklagaren anser böra följa på brottet. Förfarandet får användas vid brott, för vilket är stadgat endast bö­ tesstraff, dock inte normerade böter. Om den misstänkte godkänner före­ läggandet, är ansvarsfrågan därmed slutligt avgjord. Ett godkänt strafföre­ läggande gäller nämligen som dom vilken har vunnit laga kraft. Det högsta straff som kan åläggas genom strafföreläggande är 40 dagsböter. Dessutom kan egendoms förverkande och annan sådan särskild rättsverkan tas upp i strafföreläggandet. Blir föreläggandet inte godkänt, kan åklagaren väcka åtal i vanlig ordning. Strafföreläggande får inte användas, om målsägande har förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk, eller har be­ gärt, att åtal skall väckas.

Ordningsbotssystemet. Enligt ÖL kan fråga om ansvar för vissa brott tas upp genom att polisman förelägger den misstänkte ett bötesstraff (ordnings­ bot) till godkännande. Förfarandet kan komma i fråga bara beträffande överträdelser, som inte är belagda med svårare straff än böter omedelbart

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

i penningar och ej heller med normerade böter. Dagsböter får alltså inte ingå i straffskalan för brottet. Ordningsbotssystemet har stora likheter med straff­ föreläggandet. På samma sätt som detta gäller ett godkänt föreläggande av ordningsbot (ordningsföreläggande) som dom vilken har vunnit laga kraft. En väsentlig skillnad är dock att polismannen, till skillnad från åklagaren, vid bestämmandet av bötesbeloppets storlek är bunden av en taxa, som har fastställts av riksåklagaren (RÅ) eller — i vissa fall — av statsåklagare. För att förfarandet skall bli tillämpligt fordras att Kungl. Maj:t har med­ delat förordnande därom. Kungl. Maj :t kan därvid bestämma att förfarandet skall gälla bara vissa typer av förseelser inom penningbotsområdet. Lagen ger också Kungl. Maj :t befogenhet att begränsa användningen av ordnings­ föreläggande till visst eller vissa polisdistrikt. Närmare bestämmelser om lagens tillämpning har meddelats i ordningsbotskungörelsen den 16 septem­ ber 1966 (nr 536). Systemet med ordningsbot har tillämpats från den 1 ja­ nuari 1967 i Stockholms polisdistrikt och polisdistrikten i Västmanlands län samt från den 1 maj 1967 i övriga polisdistrikt i Stockholms län och i Göte­ borgs och Bohus län. Inom dessa polisdistrikt är lagen tillämplig i fråga om ett flertal typer av trafikförseelser.

Parkeringsbotssystemet. För vissa parkeringsförseelser finns en särskild handläggningsform, som regleras i lagen om parkeringsbot. Enligt lagen får polisman eller särskild trafikövervakare till föraren av ett fordon lämna eller på fordonet fästa en skriftlig anmaning att inom viss tid betala en par­ keringsbot. Botens belopp fastställs av RÅ. Betalas parkeringsboten, vidtas inga andra åtgärder i ärendet. Någon efterforskning av vem som har begått överträdelsen sker inte i sådant fall, utan den skyldige behåller sin anony­ mitet. Även i fråga om detta förfarande gäller att det får användas endast i polisdistrikt eller delar av polisdistrikt, som anges i särskilt meddelade förordnanden, och tillämpas på förseelser som Kungl. Maj :t bestämmer. I parkeringsbotskungörelsen den 16 september 1966 (nr 537) har föreskrivits, att lagen skall äga tillämpning inom områden, som anges i en vid kungörel­ sen fogad bilaga. Bilagan upptar f. n. de polisdistrikt där ordningsbotssyste­ met har införts samt ett stort antal orter i landet i övrigt. Av parkerings­ botskungörelsen framgår vidare, att parkeringsbotssystemet får tillämpas beträffande överträdelse av 49 § 2 mom. första stycket c—f eller 3 mom. vägtrafikförordningen eller av föreskrift som avses i 61 § 1 mom. b samma förordning.

Valet av handläggningsform. Av det anförda framgår att beträffande vissa grupper av förseelser flera olika handläggningsformer kan komma i fråga. Någon uttrycklig skyldighet för de handläggande att använda visst förfa­ rande i första hand finns inte. Självfallet bygger emellertid regleringen på den förutsättningen, att beivrandet bör ske i den form som med hänsyn till

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 21

omständigheterna är lämpligast och medför minsta omgång och kostnad för den enskilde och det allmänna.

Beslut att icke tala å brott samt beslut om rapporteftergift. Enligt 20 kap. 7 § 1 RB får åklagare besluta att inte tala å brott, om det är uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådörnas och att den misstänktes lagföring inte är påkallad ur allmän synpunkt. När det gäller brott, för vilket svårare straff än böter är stadgat, ankommer prövningen i regel på högre åklagare (21, 33 och 40 §§ åklagarinstruktionen den 29 oktober 1964, nr 739). — Enligt 14 § andra stycket polisinstruktio­ nen den 3 december 1965 (nr 686 ) har polisman befogenhet att, om brott är obetydligt och klart ursäktligt, underlåta att avge rapport eller att vidarebe­ fordra rapport till åklagare och i stället låta saken bero vid påpekande eller erinran till den felande.

2.2. 1966 års reformer Det viktigaste ledet i de reformer som genomfördes 1966 var införandet av ordningsbotssystemet. Tillämpningen av det nya förfarandet har, som framgår av det tidigare anförda, efter ikraftträdandet av lagstiftningen \aiit begränsad till vissa områden. Begränsningen i geografiskt hänseende har främst betingats av intresset att vinna erfarenheter av systemets praktiska tillämpning före ett generellt genomförande av den nya ordningen. 1 sam­ band med reformen ersattes dagsbotsstraffet för ett flertal trafikförseelser med penningböter. Förfarandet kunde därigenom ges ett vidsträckt tillämp­ ningsområde. Andra viktigare ändringar som vidtogs 1966 syftade till att vidga til­ lämpningsområdet för redan befintliga förenklade handläggningsformer. I fråga om ensamdomares behörighet gällde förut att, om anledning förekom att målsägande fanns i målet, detta inte fick prövas utan att nämnd deltog i handläggningen. Denna begränsning i ensamdomares behörighet togs bort vid 1966 års reform. Fr. o. in. den 1 juli 1966 är ensamdomare alltså behörig att pröva bötesmål, även om målsägande tinns och skadestandsanspiak hav framställts. En motsvarande begränsning gällde i fråga om tillämpningen av strafföreläggande. Enligt 48 kap. 1 § andra stycket RB i dess tidigare ly­ delse fick detta förfarande inte användas, när anledning förekom att måls­ ägande fanns. Denna bestämmelse ändrades 1966 så att hinder för utfär­ dande av strafföreläggande i dessa fall numera föreligger endast om målsäganden har förklarat, att han ämnar föra skadeståndstalan i anledning av brottet, eller begär att åtal skall väckas. Genom att fängelse samtidigt togs bort ur straffskalan för vårdslöshet i trafik fördes mål om sådant brott till tillämpningsområdet för bestämmelserna om e n samd o in ar kompetens och strafföreläggande. Genom övergång till penningböter för ett flertal parke-

22 Kungl. Maj ris proposition nr 82 år 1968

ringsförseelser ökades bl. a. kretsen av överträdelser som kan beivras med parkeringsbotsförf arande. Som framhölls i samband med 1966 års ändringar (prop. s. 38) är det ett utmärkande drag för förenklingsreformerna på det straffprocessuella om­ rådet att man försiktigt prövar sig fram med begränsade reformer och noga beaktar erfarenheterna av varje ändring. Med hänsyn härtill bör med några ord beröras hur 1966 års reformer har utfallit. Erfarenheterna av dessa reformer har varit genomgående goda. Av riks­ polisstyrelsens förut nämnda redogörelse framgår sålunda, att ordningsbotssysteinet och det vidgade parkeringsbotssystemet har fungerat mycket väl vid den försöksverksamhet som har bedrivits i Stockholm och i några län. Styrelsen konstaterar att avsevärda rationaliseringsvinster har gjorts och anser det angeläget att — såsom också är avsett (jfr prop. 1968: 1 bi­ laga 4 s. 27) — systemen den 1 juli 1968 görs tillämpliga i hela landet. Styrelsen beräknar att därefter årligen omkring 200 000 brott kommer att beivras genom ordningsföreläggande (med nuvarande tillämpningsområde i fråga om förseelsetyper) och att omkring 600 000 parkeringsförseelser kommer att beivras inom parkeringsbotssystemet ram. För närmare detal­ jer får jag hänvisa till bilaga 3. De vidgningar av strafföreläggandets tillämpningsområde som genomför­ des 1966 har också, såvitt man har kunnat finna, förts ut i rättstillämp­ ningen utan att några olägenheter förmärkts och med arbetslättnader som resultat. Ändringen beträffande strafföreläggandets tillämpningsområde som trädde i kraft den 1 juli 1966 — synes visserligen ha fått effekt först så småningom, kanske framför allt sedan RÅ i ett cirkulär till åklagarna framhållit de nya möjligheter som står till buds. Andra halvåret 1966 gav dock till resultat att det utfärdades 1 085 strafförelägganden för vårdslöshet i trafik (1 017 godkända) och något hundratal förelägganden för sådana brottsbalksbrott, som det genom ändringarna av målsägandens ställning blev möjligt att beivra genom strafföreläggande. Under år 1967 torde de nya möjligheterna att använda strafföreläggande ha utnyttjats alltmer av åkla­ garna. Statistik föreligger dock endast beträffande brottsbalksbrott av nyss angiven art. Antalet strafförelägganden för sådana brott uppgick under första halvåret 1987 till något över 200. Effekten av att ensamdomarkompetensen vidgades belyses ganska väl av tillgänglig statistik beträffande mål som kan handläggas av ensamdomare respektive av domare med tremansnämnd. Även om man måste ta hänsyn till att måltillströmningen till domstolarna har ökat under de senaste åren, är det betecknande att antalet mål av förstnämnda kategori ökade från 37 700 år 1965 till 45 100 år 1966. Antalet mål av den andra kategorin mins­ kade däremot från 50 400 till 48 600. Första halvåret år 1967 var enligt preliminära uppgifter antalet ensamdoinarmål 29 500.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 23

2.3. Vissa uppgifter om mindre mål som f. n. handläggs av domstol

Inom justitiedepartementet har gjorts undersökningar beträffande vissa grupper av mål, som f. n. prövas av domstol men som kan tänkas i stället bli handlagda i mera summariska former. Man har därvid att göra med två grupper av mål. Till eu början finns sålunda en betydande grupp, som i och för sig faller inom strafföreläggandets tillämpningsområde men som f. n. av praktiska skäl inte handläggs genom sådant förfarande (I). Vidare finns det en stor grupp avseende brott som visserligen har både böter och fängelse i straffskalan men vilka till helt övervägande del föranleder endast bötesstraff (II). I. Inom den förstnämnda gruppen har särskilt uppmärksammats de tal­ rika målen om fylleri. Enligt uppgifter från kontrollstyrelsen förekom un­ der 1966 omkring 75 500 straff för fylleri, varav omkring 46 000 ålagts ge­ nom strafföreläggande och 29 500 genom dom. Den sistnämnda siffran tor­ de — med hänsyn till att åtskilliga fyllerimål avser flera fyllerier — upp­ skattningsvis kunna antas motsvara ungefär 25 000 brottmål. Totala antalet brottmål vid underrätterna uppgick till omkring 122 000, och fyllerimalen utgjorde alltså siffermässigt över 20 % av underrätternas brottmål. Uppgifter från ett flertal domstolar tyder pa att fyllerimalen till alldeles övervägande del avser erkända gärningar, som i och för sig skulle ha kun­ nat behandlas genom strafföreläggande. Att så ändå inte har skett hänger samman med att användningen av strafföreläggande i dessa tall försvå­ ras av särskilda förhållanden. När det gäller fylieriförseelser, förekommer nämligen, särskilt i städerna, ett visst klientel som inte bryr sig om att svara på föreläggandena. Härtill kommer att åtskilliga misstänkta saknar fast hemvist och därför är svåra att nå med föreläggande. Nämnda förhål­ landen har medfört, att fylleriförseelser i anmärkningsvärt stor utsträck­ ning föranleder åtal och handläggning vid domstol. För att underlätta kommande rättegång brukar man i praxis redan vid polisförhör låta den misstänkte underteckna en rättegångsfullmakt, som medför behörighet för ett ombud — i regel någon av kontorspersonalen vid domstolen — att mottaga stämning i målet och att erkänna gärningen inför rätta. För sådana fullmakter används blanketter, vilka i regel innehåller anvisningar som förklarar innebörden av fullmakten. Bl. a. nämns att straffet för fylleri utgör böter och att anmaning att betala dessa efter dom­ stolsprövningen kommer att sändas över från indrivningsmyndigheten. Ett exemplar av fullmakten brukar lämnas till den misstänkte. ~ Handläggningen i de s. k. fullmaktsmålen vid domstolarna kännetecknas av en långt driven förenkling och stark rutinmässighet i avgörandena. Detta gäller särskilt de större underrätterna, där fyllerimålen är mycket talrika.

Som exempel kan nämnas Stockholms rådhusrätt, som årligen avgör ca

7 009 mål av denna typ. Vid denna domstol utfärdas varje vecka en gemen­

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

sam stämning, som upptar 100—150 tilltalade, vilka har lämnat fullmakt. Utredningen i varje mål består av den rapport som polismannen har upp­ rättat i samband med omhändertagandet. Stämningen med kallelse till hu­ vudförhandling lämnas till ombudet, som tecknar erkännande och bevis om delgivningen på handlingen. Vid huvudförhandlingen — minst en sådan hålls varje vecka för dessa mål — inställer sig av parterna endast åklaga­ ren. Domarna i målen antecknas i tabell. Denna tabell jämte uppgifter till kontrollstyrelsen och i förekommande fall expeditioner till körkortsregister sätts upp före sessionen av kanslipersonalen. Vid sessionen kontrolleras uppgifterna i tabellen mot handlingarna i målen, varefter ordföranden un­ dertecknar den tabell vari domarna ingår. Någon förhandling i vanlig me­ ning förekommer alltså inte. Hundratalet fullmaktsmål handläggs på detta sätt på några timmar. En liknande handläggningsordning förekommer vid rådhusrätterna i Göteborg och Malmö. I Malmö utfärdar åklagaren dock särskild stämning i varje mål om erkänt fylleri. Förtryckt text till stämning och kallelse till huvudförhandling finns anbragt på den där brukade fullmaktsblanketten, som förses med kompletterande anteckningar av åklagaren, sedan ärendet har lämnats över till honom. Vid sessionerna i Malmö avgörs upp till 75 fullmaktsmål varje gång. År 1965 var antalet fyllerimål vid rådhusrätten i Göteborg ca 6 500 och vid rådhusrätten i Malmö omkring 2 500. Vid samtliga nämnda rådhusrätter tillämpas ett straff av 50 kronor för fylleri. Någon förhöjning av straffet vid återfall sker inte. Samma praxis tillämpas genomgående vid åklagarmyndigheterna i samma städer i de mål som slutbehandlas genom strafföreläggande. Enligt inhämtade uppgifter avgörs i Stockholm betydligt fler fylleriför­ seelser genom strafföreläggande än genom dom. Även i Göteborg används i åtskilliga fall strafföreläggande. I Malmö åter beivras fylleriförseelser näs­ tan uteslutande genom lagföring vid domstol. Samma praxis förekommer i Hälsingborg och Lund. — Beträffande handläggningsrutinen vid åklagar­ myndighet i fyllerifallen hänvisas till trafikmålskommitténs framställning i SOU 1963: 27 s. 76. En annan större målgrupp bland domstolsmål, som kännetecknas av ru­ tinmässighet i handläggningen, avser ringa varusmuggling och försök till sådant brott. Dessa brott bestraffas enligt 2 § lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling med böler omedelbart i penningar, högst 300 kronor. Eftersom försöksbrotten är de vanligaste, uppehåller jag mig i det följande främst vid dem. Vad som sägs äger dock tillämpning också på de fullbordade brotten. Det gods som har varit föremål för smugglingsförsök förklaras regelmäs­ sigt förverkat. Också vid denna typ av mål förekommer i stor utsträckning rättegångsfullmakter, vilka lämnas av de misstänkta vid förhör hos tull­ myndigheten. Vanligen deponeras samtidigt ett penningbelopp, som be­

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968 25

räknas förslå till betalning av böterna. Anvisningar för beräkning av så­ dana depositioner har utfärdats av generaltullstyrelsen i samråd med RÅ. Vid bestämmandet av böternas storlek följer domstolarna i regel denna taxa. Liksom vid fylleriförseelserna delges stämning och kallelse med ombudet, som vanligen är en tjänsteman vid tullverket. Målen avgörs regelmässigt i de tilltalades frånvaro. I Stockholm och Göteborg beivras ungefär hälften av de ringa tullbrotten på detta sätt och resten genom strafföreläggande. I Mal­ mö och Hälsingborg används däremot fullmaktsförfarande i samtliga mål av denna typ. År 1965 meddelade rådhusrätterna i de nämnda fyra städer­ na sammanlagt omkring 3 000 domar i erkända mål om ringa varusmugg­ ling eller försök till sådant brott. Även när det gäller ringa varusmuggling är det praktiska skäl som har lett till användningen av fullmakter. Brotten begås nämligen i stor utsträck­ ning av besättningsmän på fartyg och av andra, som är bosatta långt från den ort där gärningen förövats och där det rättsliga förfarandet skall genom­ föras. Utsikterna att få till stånd ett avgörande i ansvarsfrågan genom straff­ föreläggande bedöms därför ofta som osäkra. Särskilt när varusmuggling har begåtts av utlänningar vid tillfälligt besök i landet skulle det uppenbar­ ligen oftast vara meningslöst att någon tid efter gärningen utfärda straff­ föreläggande beträffande brottet. Beträffande sådana utlänningar används fullmaktsförfarande jämte deposition av visst belopp även vid andra typer av bötesbrott. II.

II. Vidare förekommer som nämnts vid domstolarna många enkla och er­ kända mål angående brott, för vilka i regel utdöms endast bötesstraff men vilka faller utanför strafföreläggandeområdet därför att även fängelse ingår i straffskalan för brotten. Att närmare kartlägga hur denna kategori mål i olika enskildheter gestaltar sig vore en arbetskrävande uppgift — inte minst för den domstolspersonal som skulle samla in erforderligt material — och det har inte ansetts böra komma i fråga att nu införskaffa uppgifter föl­ en sådan kartläggning. En viss ledning i frågan kan man dock få genom tidigare undersökningar och genom den kontinuerligt förda officiella stati­ stiken. Sålunda kan till en början erinras om den undersökning som gjordes av stadsdomstolsutredningen (se SOU 1961:6 s. 70—71 och 312). Av denna framgår bl. a. följande. Vid häradsrätterna och vid rådhusrätterna, frånsett de tre största, var antalet mål om erkänt brott, för vilket svårare straff än böter ej kom i fråga, under de sista åren av 1950-talet sammanlagt 33 000— 35 000 årligen. Av dessa mål var dock en väsentlig del erkända mål om brott med endast böter i straffskalan (större delen av de ca 13 000—16 000 — er­ kända och bestridda — mål som stadsdomstolsutredningen redovisade som s. k. bagatellbrottmål). Man kan därför antaga att, grovt räknat, omkring 20 000 mål vid nämnda underrätter gällde erkända mål om brott som hade

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

fängelse i straffskalan men föranledde endast böter. Beträffande de tre största rådhusrätterna vet man, att antalet tremansbrottmål var sammanlagt 13 000 å 14 000 per år vid denna tid (bet. s. 312). Av dessa torde man kunna antaga att ungefär 5 000 gällde erkända mål, vari dömdes endast till böter. Grund för ett sådant antagande har man i den av stadsdomstolsutredningen gjorda specialundersökningen beträffande Stockholms rådshusrätt (bet. s. 70 ne­ derst). Med eu sålunda mycket ungefärlig beräkning torde man alltså kunna räkna med att under 1950-talets sista år vid underrätterna årligen handla­ des omkring 25 000 erkända mål om brott som hade fängelse i straffskalan men endast föranledde bötesstraff. Innan man drar slutsatser angående möjligheterna att genom ändrade regler för strafföreläggande förenkla handläggningsförfarandet i mål av denna art bör beaktas, att i det nämnda an­ talet ingår dels mål om vårdslöshet i trafik vilka mål redan nu — efter 1966 års ändringar — kan handläggas genom strafföreläggande i fall utan skade­ stånd, dels andra mål vari skadeståndsyrkande har framställts och vilka av den anledningen inte kan föras in under strafföreläggandets tillämp­ ningsområde (48 kap. 1 § andra stycket RB). Undersökningar beträffande frekvensen av erkända vårdslöshetsmål och mål av annat slag med ska­ deståndsyrkanden har utförts av trafikmålskommittén och domstolskommittén (jfr SOU 1963: 27 s. 14, 18, 103 not 61, 113 och 114). Några exakta slutsatser av de erhållna siffrorna kan inte dras, men så mycket framgår att bland de förut nämnda 25 000 målen ingick ett mycket stort antal er­ kända mål om vårdslöshet i trafik (troligen 12 000 ä 13 000) och dessutom åtskilliga mål om annat brott som föranledde skadeståndsyrkande (ett el­ ler ett par tusental). Sammanfattningsvis tyder de nu nämnda statistiska uppgifterna på att vid 1950-talets slut underrätterna hade att — bortsett från mål om vårdslös­ het i trafik — handlägga ungefär 10 000 å 12 000 mål om erkända brott, som hade fängelse i straffskalan men ej föranledde svårare straff än böter och vidare inte gav anledning till enskilt anspråk. Den allmänna stegring­ en av antalet brottmål vid underrätterna därefter ger anledning till anta­ gande att antalet mål av angiven beskaffenhet nu är något högre — med all sannolikhet ej under 12 000. Det nu sagda kan kompletteras med följande uppgifter som erhålls ur den officiella statistiken och ur andra källor beträffande vissa brottstyper som är frekventa och därför av särskilt intresse i nu förevarande sammanhang.

Snatteri. Enligt 8 kap. 2 § brottsbalken (BrB) bestraffas detta brott med böter eller fängelse i högst sex månader. Antalet straff för snatteri under år 1963—66 var i runda tal 3 400, 4 500, 4 700 resp. 6 600. Den kraftiga ök­ ningen är uppenbarligen att främst tillskriva de allt vanligare butikssnatterierna. Annan påföljd än böter förekom i endast omkring 300 fall/år 1963—

Kangl. Maj:ts proposition nr 82 år i968 27

1964 och i omkring 160 fall/år 1965—1966. Ett dagsbotsantal på 60 eller mer förekom i omkring 300 fall 1963—64 (senare statistik visar ej i vad mån bötesstraffen ligger över eller under 60 J. Bötesstraff var alltså den ojämförligt vanligaste påföljden, nämligen i över 90 % av fallen 1963—1964 (över SO % med lägre straff än 60 dagsböter) och i 97 å 98 % av fallen 1965—1966. Av siffermaterialet från en av trafikmålskommittén gjord un­ dersökning, avseende år 1961 (bet. s. 103 och 114) kan utläsas, att de er­ kända målen med bötesstraff och utan skadeståndstalan då utgjorde i det närmaste 50 % av hela antalet snatterier.

Egenmäktigt förfarande. Enligt 8 kap. 8 § BrB bestraffas detta brott med böter eller fängelse i högst sex månader och, när brottet är grovt, med fäng­ else i högst två år. Antalet straff för egenmäktigt förfarande (inklusive grova fall) uppgick 1963 och 1964 till 2 600 resp. 2 700. Av dessa avsåg något över hälften (omkring 1 400) lägre straff än 60 dagsböter. De fall som föran­ ledde högre straff gällde uppenbarligen oftast tillgrepp av fortskaffningsmedel. Fr. o. in. 1965 har sistnämnda brott utbrutits till en särskild brotts­ typ (8 kap. 7 § BrB), av vilken har förekommit 1 100 å 1 300 fall årligen under 1965 och 1966, i regel med annan påföljd än böter. De gärningar som numera är att betrakta som egenmäktigt förfarande var 1965 och 1986 1 250 —1 350 till antalet, varav över 92 % föranledde endast böter. — Av trafikmålskommitténs förut nämnda siffror, avseende 1961, framgår att omkring 47 % av de fall som då föranledde bötesstraff avsåg erkända mål utan ska­ deståndstalan.

Bedrägligt beteende. Enligt 9 kap. 2 § BrB bestraffas detta brott med bö­ ter eller fängelse i högst sex månader. Antalet straff för bedrägligt beteende har under 1963—1986 varit 1 200—1 400 årligen, varav endast 100—200 av­ sett annan påföljd än böter och ungefär ett hundratal (1963 och 1964) bö­ tesstraff på 60 dagsböter eller högre. Av samtliga mål under de sista två åren föranledde alltså omkring 93 % endast bötesstraff. — Av trafikm åls­ kommitténs siffror för 1961 framgår, att omkring 33 % av hela antalet be­ drägliga beteenden avsåg erkända mål med bötesstraff och utan skade­ ståndstalan.

Våldsamt motstånd. Enligt 17 kap. 4 § BrB bestraffas detta brott med böter eller fängelse i högst sex månader. Antalet straff för våldsamt motstånd har 1963—1966 varit i runda tal 1 600, 1 500, 1 100 resp. 1 400. Annan på­ följd än böter förekom i ungefär 180 fall årligen 1963 och 1964 samt i 40 fall årligen 1965 och 1966. Av samtliga mål under de sista två åren föran­ ledde alltså 96 å 97 % endast bötesstraff. — Av trafikmålskommitténs siff­ ror för 1961 framgår, att omkring 38 % av hela antalet fall av våldsamt motstånd avsåg erkända mål med bötesstraff och utan skadeståndstalan.

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Brott mot uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272). Enligt 80 § 1 mom. andra stycket nämnda förordning straffas arbetsgivare med dagsbö­ ter eller fängelse i högst sex månader, om han uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid inbetala belopp motsvarande det varmed arbetstagares lön har minskats för betalning av dennes skatt. Övriga brott enligt förordningen är belagda med böter utom brott mot tyst­ nadsplikt enligt 81 §, som man dock kan bortse från i detta sammanhang. Den officiella statistiken redovisar inte de skilda brottstyperna var för sig utan anger bara en klumpsumma för alla brott enligt förordningen. Emel­ lertid framgår av statistiken, att ett obetydligt antal fali beivras genom strafföreläggande (40—110 årligen 1963—1965), vilket tyder på att det är jämförelsevis ovanligt med brott mot de paragrafer som upptar endast bö­ ter i straffskalan. Största delen av de mål enligt förordningen som hand­ läggs av domstol torde avse brott mot 80 § 1 mom. andra stycket. Totalt ut­ gjorde de av domstol handlagda målen under 1963—1965 årligen 2 300, 2 400 resp. 1 950 i avrundade tal. Annan påföljd än böter följde i endast 26, 16 resp. 10 fall.

Brott mot rusdryeksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 (nr 521). Denna förordnings straffbestämmelser kan översiktligt sammanfattas sålunda: 80 § 1 mom. 1 st., olovlig rusdrycks- dagsböter eller fängelse i högst 6 försäljning, månader 80 § 1 mom. 2 st., olovlig rusdrycks- fängelse i högst 2 år försäljning, grovt brott, 80 § 2 mom., innehav av rusdrycker dagsböter eller fängelse i högst 6 i uppenbart syfte att försälja dem, månader 81 § 1 mom., olovligt tillhandagåen- samma straff som för olovlig rusde med anskaffande av rusdrycker, drycksf ör sälj ning 81 § 2 mom., olovligt tillhandagåen- dagsböter eller fängelse i högst 6 de med anskaffande av rusdrycker månader genom särskild för ändamålet driven rörelse eller eljest i större omfatt­ ning, 83, 8i och 85 §§ samt 86 § k inom., enligt 83 § penningböter, enligt öv­ åsidosättande av vissa ordningsföre­ riga §§ dagsböter skrifter, 87 §, brott mot tystnadsplikt dagsböter eller fängelse i högst 6 månader

Av brotten mot förordningen var det år 1965 endast 7 som beivrades ge­ nom strafföreläggande, medan omkring 1 450 handlades av domstol. Av de sistnämnda fallen var det 149 som ledde till annan påföljd än böter. (I den officiella statistiken för 1963 och 1964 redovisas brott mot den nu berörda

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968 29

förordningen gemensamt med brolt mot ölförsäljningsförordningen, för­ ordningen angående försäljning av alkoholfria drycker och förordningen angående brännvinstillverkning. Totalt utgjorde dessa brott årligen omkring 2 250, varav 147 resp. 185 ledde till annan påföljd än böter).

Brott mot jaktlagstiftningen. Jaktlagstiftningens straffbestämmelser finns i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt och i jaktstadgan samma dag (nr 279). Den officiella statistiken redovisar brott mot dessa bestäm­ melser utan någon uppdelning på jaktlagen och jaktstadgan. I båda författ­ ningarna finns förhållandevis många olika straffbestämmelser, som delvis har reviderats med giltighet fr. o. m. den 1 januari 1968 (SFS 1967: 616 och 769). Enligt 28 § jaktlagen i dess äldre lydelse fanns olika straffskalor för olovlig jakt. För normalfall stadgades inte svårare påföljd än böter. För mer kvalificerade fall gällde straffskalor, vari ingick fängelse. Jaktstadgans straffbestämmelser finns i 28 och 29 §§. Det vanligaste brottet torde ^ara olaga jakt. Enligt 28 § 1 mom. första st. i dess äldre lydelse var straffet för sådant brott dagsböter. För olaga jakt under vissa försvårande eller andra särskilda omständigheter kunde påföljden bestämmas till fängelse. Enligt hittills tillgängliga siffror ur den officiella statistiken beivrades 1964 och 1965 520 resp. 410 brott mot jaktlagstiftningen genom strafföre­ läggande (uppenbarligen i huvudsak erkända fall av olovlig eller olaga jakt av normal svårhetsgrad). Vid domstol handlades 300 å 350 fall, i regel med böter som påföljd. Fr. o. in. den 1 januari 1968 gäller som nämnts nya straffskalor för be­ rörda brott. Det är här tillräckligt att nämna, att straffskalorna för olovlig jakt och för olaga jakt av normal svårhetsgrad skärpts till att avse böter eller fängelse i högst sex månader. Därav följer — med nuvarande process­ rättsliga bestämmelser — att de 400 å 500 fall per år som hittills har kun­ nat beivras genom strafföreläggande hädanefter måste gå till domstol.

Vissa andra brott. Bland de förut nämnda erkända domstolsmålen, som i stor utsträckning har föranlett endast bötesstraff, är slutligen att nämna några kategorier som visserligen omfattar många mål men som av olika skäl bör lämnas åt sidan när det här tas upp till övervägande om straff­ föreläggandets tillämpningsområde bör vidgas. Brott mot 4 § 2 mom. lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott — s. k. rattonykterhet — är belagt med dagsböter, lägst 10, eller fängelse i högst sex månader. Mål om sådant brott har under 1960talets första hälft någorlunda konstant förekommit till ett antal av omkring 4 000 årligen, men 1966 visar en kraftig stegring (6 939). Av dessa föranle­ der en stor del — mellan 49 och 50 % — endast böter. Sådana mål torde, när den tilltalade inte ifrågasätter riktigheten av ansvarspåståendet, hän­ föras till de »erkända» målen i statistiskt avseende. Emellertid är att märka

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år i968

att i bedömningen av ansvarsfrågan i dessa fall ingår att av analys av blod­ prov, taget efter körningen, dra slutsats om alkoholhalten under körningen. I vad mån det trots detta förhållande kan tänkas handläggning i förenklade former i dessa fall, får övervägas i annat sammanhang. Mål om brott mot fiskelagstiftningen förekommer i ganska stor utsträck­ ning vid domstolarna. Omkring 800 fällande domar — undantagslöst med bötespåföljd — meddelades årligen 1964 och 1965, medan bara knappt 200 strafförelägganden förekom per år. Emellertid torde det stora antalet dom­ stolsmål bero på andra förhållanden än gällande straffskalor. Olovligt och olaga fiske av normal svårhetsgrad är nämligen belagt endast med dags­ böter. Även brott mot vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340) prövas i ganska stor omfattning av domstol. Antalet fällande domar årligen var 1964 och 1965 mellan 300 och 450. Flera typer av brott mot förordningen är belagda med dagsböter eller fängelse i högst ett år. Då översyn av för­ ordningens straffbestämmelser pågår, lämnas dessa brott åsido i det föl­ jande. I sammanhanget bör också mål om brott mot lagen om straff för varu­ smuggling uppmärksammas. Enligt denna lag är straffet för varusmuggling av normal svårhetsgrad och därmed jämställda förfaranden dagsböter, lägst 10, eller fängelse i högst ett år (1 §), medan straffet för ringa varusmugg­ ling är penningböter. Under vart och ett av åren 1964 och 1965 ålade dom­ stol böter för brott mot lagen i omkring 3 800 fall. En betydande del av dessa avsåg visserligen ringa varusmuggling, men antalet mål om varu­ smuggling av normal svårhetsgrad som föranledde bötesstraff torde också vara beaktansvärt, sannolikt mellan 500 och 800 per år. Att nu genomföra en sådan ändring av straffskalan beträffande varusmuggling av normal svår­ hetsgrad att brott av detta slag kommer att falla inom strafföreläggande­ området är emellertid inte lämpligt. Tullagstiftningskommittén och skattestrafflagutredningen torde under sitt arbete komma att behandla också lagen om straff för varusmuggling och de i den angivna straff skalorna. Det fram­ står som angeläget att inte föregripa det utredningsarbete som sålunda pågår (jfr prop. 1968: 7 s. 110). Slutligen kan här erinras om det tämligen stora antal mål om vårdslös deklaration som domstolarna handlägger. Enligt 2 § skattestrafflagen den II juni 1943 (nr 313) är straffet för sådant brott s. k. normerade böter eller, om omständigheterna är synnerligen försvårande, fängelse i högst sex må­ nader. Domstolarna dömde under åren 1964 och 1965 till böter för vårdslös deklaration i 4 090 resp. 3 275 fall. Frågan om det bör öppnas möjlighet att handlägga mål av detta slag genom strafföreläggande bör inte heller tas upp, förrän resultatet av skattestrafflagutredningens arbete föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 31

3. Vidgat tillämpningsområde för strafföreläggande

3.1. Gällande bestämmelser

Bestämmelserna om tillämpningsområdet för strafföreläggande finns i 48 kap. 1 § RB. De innebär att åklagare, i stället för att väcka åtal, kan utfärda strafföreläggande för brott för vilket inte är stadgat svårare straff än böter och ej heller normerade böter. Det högsta straff som kan åläggas genom strafföreläggande är 40 dagsböter. Vidare gäller att strafföreläggande inte får utfärdas, om målsägande har förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, eller begär, att åtal skall väckas.

3.2. Frågans tidigare behandling

Förslag under 1950-talet De nu gällande bestämmelserna avviker i några avseenden från dem som gällde från början, när strafföreläggandeinstitutet infördes den 1 januari 1948. De viktigare ändringarna har varit följande. Ursprungligen var det antal dagsböter som fick åläggas genom strafföreläggande begränsat till 20. Vidare förelåg skyldighet för åklagare att underställa rätten föreläggande som avsåg böter omedelbart i penningar till högre belopp än 100 kr. Det gällde dessutom förbud att meddela föreläggande mot den som ej fyllt 18 år. Underställningsskyldigheten och det nämnda förbudet avskaffades vid 1954 års riksdag, då också högsta tillåtna dagsbotsantalet höjdes till 40 (prop. 200, 1LU 25, rskr 332). Från början gällde vidare att strafföreläggande inte fick utfärdas, om anledning förekom att målsägande fanns. Genom de förut nämnda lagänd­ ringarna 1966 ändrades denna bestämmelse beträffande målsägande så att den fick det innehåll som nyss har angivits. Utöver sålunda genomförda ändringar har vid flera tillfällen väckts fråga, om inte tillämpningsområdet för strafföreläggande borde vidgas så, att det kan användas även när fängelse ingår i straffskalan men endast bötesstraff är aktuellt i det konkreta fallet. En översikt över dessa förslag och dessas behandling har givits i prop. 1966: 100 s. 20—21, varför de här redovisas endast i korthet. Riksdagens revisorer förordade vid 1950 års riksdag, att man skulle un­ dersöka bl. a. möjligheten att genomföra en vidgning av nyss angiven in­ nebörd. Första lagutskottet uttalade emellertid, att man på denna punkt måste gå fram med den största varsamhet. Utskottet underströk samtidigt an­ gelägenheten av att man utsöndrade särskilda brottstyper med endast böter i strafflatituden (1LU 1950: 23). Samma fråga föranledde uttalanden även vid 1954 års riksdag. 1951 års

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

rättegångskommitté hade då i betänkandet SOU 1953: 26 förklarat sig in­ stämma i det sistnämnda uttalandet av första lagutskottet och alltså för sin del avvisa tanken att vidga strafföreläggandets tillämpningsområde. Denna kommitténs uppfattning delades av departementschefen och riksdagen (prop. 1954: 200, 1LU 25, rskr 332). Vid 1958 års riksdag framfördes åter förslag i ämnet (motion 1958: II: B 189). Motionen avslogs av riksdagen. I ärendet anförde första lagutskottet (1LU 1958: B 13) bl. a. följande. Visserligen hade det inte förekommit nå­ got som tydde på att erfarenheterna från tillämpningen av strafföreläg­ gande dittills varit annat än goda, men utskottet ansåg inte enbart på grund därav skäl föreligga att frångå sitt ställningstagande åren 1950 och 1954. En ökad användning av strafföreläggande syntes i stället vara möjlig att genomföra på andra vägar. Vid lagstiftningsarbetet på straffrättens om­ råde kunde man i detta syfte i görligaste mån söka utsöndra de rena baga­ tellförseelserna till särskilda brottstyper med endast böter i straffskalan. Om detta visade sig framkomligt och ändamålsenligt, var det önskvärt att efter hand genom denna metod ytterligare vidga området för strafföreläg­ gandeinstitutet.

Trafikmålskommittén Behovet av enklare förfarande i vissa mål Kommittén konstaterar i 1963 års betänkande, att ett stort antal av de vid underrätterna avgjorda målen avser erkända brott, i vilkas straffskalor ingår både fängelse och böter men för vilka endast böter utdöms. Kommit­ tén sätter i fråga, om det är nödvändigt att ha domstolshandläggning i den utsträckning eller form som nu förekommer i mål av denna art. Den muntliga handläggningsformens fördelar vid brottmålens behandling framträder enligt kommittén huvudsakligen, när en verklig förhandling fö­ rekommer mellan två parter och rätten får döma på grundval av ett ma­ terial som båda parterna har lagt fram. Förhållandet blir väsentligt annor­ lunda, när den tilltalade inte tar del i förhandlingen eller gör detta endast formellt, t. ex. genom att han låter ett ombud inställa sig för att avge er­ kännande. Kommittén anför vidare, att mål av enkel beskaffenhet i praktiken ofta avgörs i den tilltalades frånvaro och på grundval av ett utom rätta avgivet erkännande. Bakgrunden härtill är vanligen att rätten skriftligen meddelar den tilltalade att han, om han så önskar, kan sända in ett skriftligt erkän­ nande och i så fall kan underlåta att inställa sig. Om sådant erkännande av­ ges, brukar det anses att målet enligt 46 kap. 15 § andra stycket RB kan prövas och avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro. Kommittén anser, att de sålunda tillämpade förfarandena visar att det föreligger ett praktiskt behov av en form för prövning av vissa enklare brott-

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 33

mål utan att kravet på en verklig förhandling upprätthålls. Kommittén sätter samtidigt i fråga, om det är lämpligt från rättssäkerhetssynpunkt att tilllämpa 46 kap. 15 § andra stycket RB på det sätt som förekommer. Därvid påpekas att den tilltalade, när han uteblir eller inställer sig genom ett om­ bud som inte är insatt i sakförhållandena, saknar möjlighet att kontrol­ lera de uppgifter som åklagaren lämnar. Den misstänkte har i dessa fall svårt att bedöma konsekvenserna av att han erkänner. Kommittén fram­ håller slutligen, att den nämnda handläggningsordningen är onödigt om­ ständlig.

Tillämpningsområdet för strafföreläggande Kommittén överväger, huruvida domstolshandläggning av vissa mindre allvarliga brottmål kan ersättas genom att man tillåter strafföreläggande i vidgad utsträckning. Övervägandena tar sikte på sådana brott som enligt straffskalan har ett högsta straff på sex månaders fängelse men för vilka endast bötesstraff är aktuellt i det särskilda fallet. Kommittén erinrar om att frågan om att i vidgad utsträckning använda strafföreläggande vid ett flertal tillfällen har övervägts i lagstiftningssammanhang. De skäl som i tidigare sammanhang har anförts för och emot eu sådan ändring sammanfattas av kommittén i betänkandet, till vilket jag hänvisar (s. 105—106). Vid övervägande av de skäl som talar för och emot en användning av strafföreläggandeinstitutet vid brott, där fängelse ingår i straffskalan, stan­ nar kommittén för att avstyrka en sådan vidgning av tillämpningsområdet. Kommittén åberopar därvid, att den anser det principiellt betänkligt att i alltför stor utsträckning ersätta det kontradiktoriska domstolsförfarandet med den mera ensidiga handläggning som strafföreläggandet innebär. En vidgning av strafföreläggandeinstilutet till att omfatta brott, för vilka även fängelse i högst sex månader ingår i straffskalan, sägs vidare medföra att ett mycket stort antal brottstyper skulle komma att omfattas, bl. a. så­ dana som innebär kriminalitet i egentlig mening. En vidgning av strafföre­ läggandet till detta område anser sig kommittén ej kunna godta. Kommittén framhåller också, att antalet brott med enbart böter i straffskalan utökas avsevärt genom brottsbalken (se SOU 1963: 27 bil. M) och genom kommit­ téns förslag till ny straffskala för trafikovarsamhet. Härigenom blir det möjligt ait i betydligt högre grad än f. n. utnyttja strafföreläggandeinstitutets stora praktiska fördelar. Användningen av strafföreläggande toide yt­ terligare kunna vidgas genom att inom specialstraffrätten i högre giad än f. n. utformas särskilda straffskalor med enbart böter i strafflatituden. Slutligen åberopar kommittén, att det praktiska behovet att vidga använd­ ningen av strafföreläggande minskar väsentligt, om det av kommittén före­ slagna institutet stämningsföreläggande genomförs. Kommittén tar också upp frågan om högre straff än 40 dagsböter skall

3 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. År 82

34 Kungl. Maj :ts proposition nr 82 år 1968

kunna åläggas genom strafföreläggande. Även den frågan besvaras nekande av kommittén. Som skäl härför åberopas i huvudsak vad kommittén har an­ fört till stöd för att strafföreläggande ej bör användas, när fängelse ingår i straffskalan för ett brott.

Stämnings föreläggande I stället för en vidgning av strafföreläggandets tillämpningsområde före­ slår kommittén alltså ett nytt institut, som betecknas stämningsföreläggande. Detta är utformat som en kombination av stämning i brottmål och straff­ föreläggande. Både åklagare och domstol skall medverka vid handlägg­ ningen. Beträffande dennas närmare utformning hänvisas till prop. 1966: 100 (s. 121).

Remissyttrandena

De synpunkter och förslag av kommittén som nu har redovisats ledde till ett mycket oenhetligt remissutfall. Enigheten var visserligen ganska stor om att det föreligger behov av förenklade handläggningsformer för de talrika mindre brottmål, som nu handläggs av domstol i ordinär straffprocess. Emellertid gick meningarna starkt isär, när det gäll­ de förslaget om stämningsföreläggande. En översikt över remissutfallet bär lämnats i prop. 1966: 100 s. 122. I nu förevarande sammanhang torde det finnas anledning endast att erinra om de särskilda synpunkter som anfördes på frågan, om tilläm pningsom rådet för strafföreläggande borde vidgas att om­ fatta även brott med fängelse i straffskalan. En ändring i sådan riktning tillstyrks av bl. a. RÅ, polisberedning­ en, Föreningen Sveriges stadsfiskaler, Sveriges juristförbund och rådhus­ rätten i Malmö. Till samma kategori kan också hänföras JK och hovrätten för Nedre Norrland, vilka dock är benägna att återinföra ett system som innebär att strafföreläggande i vissa fall underställs domstols prövning. Att införa ett institut som innebär att en åklagare måste underställa rät­ ten ett straffmätningsförslag avstyrks dock av flera remissinstanser, som antar att åklagaren då inte skulle använda förfarandet. Synpunkter av så­ dan innebörd anförs av bl. a. RÅ, hovrätten för Övre Norrland, polisbered­ ningen och Föreningen Sveriges stadsfiskaler. En del remissinstanser — främst sådana som godtar förslaget om stäm­ ningsföreläggande — ansluter sig till kommitténs uppfattning att strafföre­ läggande i den nuvarande utformningen inte bör användas, när fängelse ingår i straffskalan. Hovrätten för Nedre Norrland anser, att domstol bör medverka i någon form vid prövning av brott av denna karaktär. Svea hov­ rätt, hovrätten för Västra Sverige, statens trafiksäkerhetsråd och Föreningen Sveriges landsfiskaler anför liknande synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Med anledning av att kommittén har berört frågan om det antal dagsböter som bör kunna föreläggas genom strafföreläggande bar en del remissinstanser särskilt yttrat sig i den frågan. RÅ förordar att gränsen för antalet dagsböter höjs från 40 till förslagsvis 60. Hovratten for Nedre Norrland anser att den gällande gränsen vid 40 dagsböter kanske kan förskjutas något uppåt. Svea hovrätt, hovrätten for Vastra Sverige och polisberedningen avstyrker däremot ändring.

Prop. 1966: 100 I propositionen togs inte upp något förslag beträffande stamningsforeläggande (s. 124). I fråga om strafföreläggandets tillämpningsområde an­ förde jag, att det »åtminstone f. n.» inte var aktuellt att vidga tillämpnings­

Något förslag att höja det antal dagsböter som får tas upp i strafföreläg­ gande fördes inte heller fram i propositionen. ° Däremot föreslogs som nämnts ändring beträffande betydelsen av rnalsägandes förekomst och önskemål.

3.3. Frågans fortsatta behandling inom justitiedepartementet

Vid flera tillfällen har — bl. a. av riksdagen under 1950-talet — framhål­ lits att vidgning av användningsområdet för strafföreläggande i första band norde åstadkommas genom tillskapande av särskilda brottstyper och straffskalor med endast böter som påföljd. I den mån en reform av den innebor­ den övervägs, bör den självfallet i första hand avse sådana mindre allvarliga brott som förekommer i stort antal vid domstolarna. Inom justitiedeparte­ mentet har därför gjorts en undersökning för att få tram vilka brott som främst är av intresse från den synpunkten. Det gäller då självfallet främst sådana brott med fängelse i straffskalan vilka har handlagts i stort antal av de allmänna underrätterna, ofta varit erkända och i regel föranlett endast bötesstraff. Undersökningens resultat bar redovisats i det föregående undei 2. 3. punkt II. Eftersom innebörden av riksdagens nyss nämnda uttalande ar att den önskvärda processuella förenklingen bör åstadkommas genom ändringar i straffbestämmelser eller åtminstone straffskalor, har det ansetts av intresse att se i vad mån man under senare tid har ansett sig kunna göra proces­ suella hänsynstaganden av sådan art vid utformningen av straffskalor for de brott som är av verkligt intresse i detta sammanhang. Inom justitiedepar­ tementet har därför gjorts en genomgång av förarbetena till de i samman­ hanget intressantaste straffbestämmelserna. Jag vill i korthet referera en del uttalanden som har gjorts vid dessa lagstiftningstillfallen. Som jag redan bar nämnt är straffskalan enligt 80 § 1 mom. andra styc­

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

ket i 1953 års uppbördsförordning dagsböter eller fängelse i högst sex må­ nader. Under förarbetena till denna bestämmelse (SOU 1952: 1 s. 400, prop. 1953: 100 s. 366) uttalade de sakkunniga, som framlade det grundläg­ gande förslaget, bl. a. att antalet utdömda dagsböter i de enskilda målen dit­ tills i allmänhet hade varit för lågt. De sakkunniga föreslog en utvidgning av straffskalan till att omfatta även fängelse i syfte att detta skulle medföra en allmän skärpning av dagsbotsstraffen. De sakkunniga bortsåg därvid inte från att genom den föreslagna vidgningen av straffskalan ifrågavarande mål alltid skulle komma att handläggas av domstol. Det framhölls särskilt att strafföreläggande inte vidare skulle kunna komma i fråga. Under förarbetena till 1960 års lag om straff för varusmuggling anfördes som ett särskilt skäl att inom smugglingslagstiftningen övergå från norme­ rade böter till dagsböter och ordinära penningböter den praktiska fördelen att detta möjliggjorde användning av strafföreläggande. När man slutligen stannade för att i straffskalan för varusmugglingsbrott av normal svårhetsgrad ta in även fängelse i högst ett år, skedde detta av kriminalpolitiska skäl och med uttryckligt accepterande av den nackdelen att strafföreläggande inte skulle kunna användas i dessa fall. Även vid arbetet med brottsbalken togs hänsyn till processuella konse­ kvenserna av straffskalornas utformning. Ett då fört, mer utförligt resone­ mang om sambandet mellan straffskalor och processuellt förfarande skall jag strax återkomma till. I nuvarande sammanhang vill jag inskränka mig till att erinra om att, när som nyheter i BrB infördes straffskalor med en­ dast böter för vissa tämligen frekventa brott, detta framför allt motiverades av önskemål om processuella förenklingar. Jag tänker särskilt på straffska­ lorna för ringa fall av misshandel enligt 3 kap. 5 § BrB (prop. 1962: 10 s. B 416), hemfridsbrott enligt 4 kap. 6 § (samma prop. s. B 115, jämförd med 114 överst) och ringa fall av tillgrepp av fortskaffningsmedel enligt 8 kap. 7 § (samma prop. s. B 444). Det bör tilläggas att de processuella fördelarna av de nämnda straffskaleändringarna under BrB:s första tid inskränkte sig till att berörda mål kunde handläggas av ensamdomare. Strafföreläg­ gande kunde däremot inte komma i fråga på grund av att målsägande finns vid dessa brott, något som enligt då gällande regler hindrade straffföreläggande. Genom 1966 års ändringar i 48 kap. RB blev det dock möjligt att använda strafföreläggande vid dessa brott, om målsäganden inte vill föra talan om enskilt anspråk och inte begär åtal. När straffskalan för vårdslöshet i trafik ändrades 1966, skedde detta ute­ slutande för att man skulle få möjlighet att handlägga mål om sådant brott genom strafföreläggande samt — beträffande bestridda fall och fall med skadestånd — inför ensamdomare. Jag vill emellertid erinra om att de pro­ cessrättsliga synpunkterna också i det sammanhanget vägdes mot de straff­ rättsliga. Sålunda anförde jag (prop. 1966: 100 s. 50) följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 37

När jag för min de], efter att ha sanirått med chefen för kommunikations­ departementet, finner mig kunna godta kommittéförslaget i denna del utgår jag emellertid — det vill jag kraftigt understryka — från att slopandet av 'fängelse som påföljd för vårdslöshet i trafik enligt 1 § första stycket trafik­ brott slagen inte skall föranleda domstolarna att ändra sin straffmätningspraxis i mildrande riktning. Den föreslagna lagändringen är inte ett ut­ tryck för en ändrad syn på trafikbrottsligheten. Den är uteslutande föran­ ledd av en rationaliseringssträvan som ytterst siktar till att man bättre än hittills skall kunna komma till rätta med lagöverträdare, inte minst sådana som överträder trafikreglerna. Vid 1967 års reform av jaktlagstiftningen var frågan om straffskalornas processuella konsekvenser åter föremål för uppmärksamhet. Vissa straffskärpningar i jaktlagen, bl. a. beträffande olovlig jakt, ansågs påkallade av kriminalpolitiska skäl (prop. 1967: 136 s. 80 och 89). Vidare uttalades, att förslaget att fängelse skall kunna följa på olovlig jakt medförde den fördelen att förutsättning skapades att anställa husrannsakan hl. a. i bilar som man kunde misstänka vara använda för att forsla jaktbytet. Dessutom framhölls att nackdelen med förslaget var att enligt nuvarande processuella regler strafföreläggande inte kunde användas och mål om olovlig jakt inte fick avgöras av ensamdomare. Denna nackdel ansågs dock inte uppväga de skäl som talade för en straffskärpning. I propositionen (s. 90) förutskic­ kades att motsvarande straffskärpning skulle ske i jaktstadgan beträffande bl. a. olaga jakt, något som numera också har genomförts. Det kan tilläggas att synpunkter av samma art anfördes under förarbe­ tena till förslaget om ny narkotikalagstiftning (prop. 1968: 7 s. 118).

Jag nämnde förut, att det i samband med BrB:s tillkomst förekom resone­ mang om sambandet mellan straffskalor och visst processuellt förfarande. Jag åsyftar vad som anfördes under förarbetena till nuvarande regler om åklagares befogenhet enligt 20 kap. 7 § 1 RB att ej åtala för brott. Enligt äldre lydelse av detta lagrum fick åklagare efterge allmänt åtal, om det på brottet inte kunde följa svårare straff än böter och det var uppenbart, att den misstänktes lagföring ej var påkallad ur allmän synpunkt. Det ansågs emellertid vara en brist att åtalseftergift enligt denna bestämmelse ej kom i fråga vid brott som hade även fängelse i straffskalan men ändå i det sär­ skilda fallet kunde vara ringa. I samband med BrB:s tillkomst (prop. 1962: 10 s. C 152) framhöll jag, att det inte var tillfredsställande, alt den tek­ niska utformningen av straffskalorna skulle lägga hinder i vägen för åtals­ eftergift i sådana fall. Jag underströk dessutom, att det inte var någon fram­ komlig väg att i BrB och inom specialstraffrätten genomgående utforma sär­ skilda straff skalor för brott som endast förskyller böter. I stället ansåg jag, att möjligheterna till åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § 1 RB borde vidgas. Jag förutskickade, att förslag härtill skulle läggas fram senare. Lagrådet fram­

38 Kurigl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

höll, att den ifrågasatta vidgningen inte torde föranleda några betänkligheter (nämnda prop. s. C 541). Jag återkom till frågan i prop. 1964: 10. I denna föreslogs, att 20 kap. 7 § 1 RB skulle få den lydelse som numera är gällande, eller sålunda att åklagare får besluta att icke tala å brott, om det är uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle komma att ådömas och att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. Beslut att ej tala å brott kan sålunda numera förekomma även när fängelse ingår i straffskalan för brottet. I motiveringen (s. 131) anförde jag bl. a. följande. Sådana ringa fall, som åsyftas med regeln, kan förekomma ej blott då enbart böter ingår i straffskalan utan även då jämte böter är stadgat fri­ hetsstraff. Åtskilliga brottsbalksstadganden sammanfattar under en brottsbestämning handlingssätt av så olika svårhetsgrad, att såväl bötesstraff som frihetsstraff kan tänkas komma till ej alltför sällsynt användning. I än högre grad gäller detta de specialstraffrättsliga stadgandena; beträffande dem tillkommer det förhållandet, att någon planenlig fördelning av förseelsetyperna mellan straffskalor med enbart böter och skalor innefattande både böter och frihetsstraff ej gjorts. Det är otillfredsställande, att den lagtekniskt icke konsekventa utformningen av straffskalorna skall lägga hin­ der i vägen för beslut att underlåta åtal beträffande ringa brott av nu ifråga­ varande art i de fall, då frihetsstraff ingår i skalan. Flera remissorgan har varit inne på tanken, att 20 kap. 7 § 1 rättegångs­ balken skulle kunna utvidgas till att avse också brott, för vilka jämte böter är stadgat fängelse, dock under förutsättning att i händelse av lagföring svårare straff än böter uppenbarligen icke skulle komma att ådömas. Ge­ nom eu sådan utvidgning skulle man undgå de slumpmässiga konsekven­ serna av straffskalornas tekniska gestaltning. Mot utvidgningen kan väl in­ vändas, att underlåtenhet att åtala härigenom skulle möjliggöras vid flera typer av brott än för närvarande. Jag kan emellertid icke finna, att denna invändning utgör hinder mot en utvidgning sådan som den skisserade. Även efter utvidgningen skulle det ju endast kunna komma i fråga att tillämpa bestämmelsen beträffande lagöverträdelser av föga allvarlig beskaffenhet. Kravet att det skall vara uppenbart, att i händelse av lagföring annan på­ följd än böter icke skulle komma att ådömas, innebär att det skall vara helt klart att allenast böter kan komma i fråga.------------ Såsom redan har framhållits, har utvidgningen avseende på brott, beträffande vilka straff­ skalan innehåller såväl böter som fängelse. Föreligger någon tvekan om att annat än böter skulle ådömas, finns ej förutsättning för tillämpning av regeln.

Givetvis ställer en regel sådan som den nu förordade vid sin tillämpning större krav på åklagarnas bedömningsförmåga än den nuvarande. Någon nämnvärd svårighet att med den säkerhetsmarginal som här åsyftas upp­ skatta, huruvida böter kommer att utmätas i händelse av lagföring, torde dock icke föreligga.

Mot bakgrunden av det nu redovisade materialet har jag funnit, att frågan om att vidga tillämpningsområdet för strafföreläggande nu bör prövas på nytt. Mitt förslag i ämnet redovisas i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 39

4. Godkännande av strafföreläggande av ombud eller genom betalning

4.1. Gällande bestämmelser

Enligt 48 kap. 3 § RB skall godkännande av strafföreläggande göras skriftligen på föreläggandet. För att bli gällande måste förklaringen om god­ kännande ha undertecknats av den misstänkte personligen (se Gärdes in. fl. kommentar till RB s. 722, RA:s cirkulär 1948:19 och JO:s ämbetsberättelse 1950 s. 235). Om strafföreläggande i godkänt skick inte har kommit åklagaren till handa, saknar erläggande av betalning för böterna rätts­ lig betydelse. Strafföreläggande kan alltså f. n. inte godkännas enbart ge­ nom betalning. Vid ordningsföreläggande är huvudregeln, att tillfälle skall beredas den misstänkte att omedelbart vid utfärdandet skriftligen godkänna föreläggan­ det. Behöver den misstänkte rådrum eller är han inte närvarande vid utfär­ dandet, får polismannen tillställa honom föreläggandet. Enligt 7 § andra stycket ÖL kan betalning av förelagda böter i sådant fall ersätta skriftligt godkännande. Betalningen anses nämligen som godkännande, om det inte framgår att den misstänkte ej har avsett att godkänna föreläggandet.

4.2. Tidigare överväganden ifråga om ombud vid strafföreläggande

Trafikmålskommittén överväger i SOU 1963: 29 om möjlighet bör öppnas att godkänna strafföreläggande genom ombud. Kommittén anför i denna del, alt starka skäl talar för en ändring av nuvarande ordning men att också vissa principiella erinringar — främst med hänsyn till att strafföreläggan­ de vinner laga kraft i och med godkännandet — kan riktas mot ett sådant förslag. Kommittén framhåller vidare, att det mest framträdande behovet av en ändring skulle undanröjas, om ordningsföreläggande blir tillämpligt på fylleriförseelser. Kommittén stannar för att inte lägga fram förslag om god­ kännande av strafföreläggande genom ombud. Kommittén åberopar därvid även, att svårigheter föreligger att på ett lämpligt sätt avgränsa kretsen av dem som skall anses behöriga att i egenskap av ombud godkänna ett strafföreläggande (SOU 1963: 27 s. 121). Några av de remissinstanser som yttrade sig över betänkandet tar upp frå­ gan om godkännande av strafföreläggande genom ombud. Bl. a. sätter JK i fråga om den nuvarande skillnaden i detta avseende i förhållande till rätte­ gångsmålen är motiverad. Ett godkännande genom ombud skulle visserligen kunna leda till att den misstänkte kan komma att företa en disposition, vars följder han inte kan bedöma. Enligt JK kan denna nackdel dock undvikas, eftersom den misstänkte alltid har möjlighet att begränsa fullmakten till att

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

avse godkännande av ett visst högsta bötesbelopp. Från annat håll hävdas, att endast den misstänkte själv bör kunna godkänna ett strafföreläggande. I prop. 1966: 100 (s. 109) uttalade jag, att frågan om godkännande av strafföreläggande borde övervägas senare.

4.3. Föreliggande förslag om godkännande av straff öreläggande genom betalning

Trafikmålskommittén föreslog i SOU 1963: 27 sådan lagändring att straff­ föreläggande skulle kunna godkännas genom betalning. Kommittén betrak­ tade en sådan ändring som en naturlig följd av att en motsvarande ordning föreslogs vid ordningsföreläggande. Kommittén framhöll, att godkännande genom betalning ger den misstänkte möjlighet att på ett smidigt sätt ge uttryck för sin uppfattning angående föreläggandet. Det blir också möjligt för ett ombud att godkänna föreläggandet, när den misstänkte inte själv har tillfälle att göra detta. Om betalning har skett mot den förelagdes vilja, finns möjlighet att undanröja strafföreläggandet efter besvär eller ansökan om resning. Kommittén förordar en bestämmelse av innehåll att, när straff­ föreläggande avser endast böter, betalning av dessa skall anses som god­ kännande, om det inte framgår att den misstänkte ej har avsett att god­ känna föreläggandet (SOU 1963:27 s. 135 och 179). Remissutfallet i den fråga som nu har behandlats finns redovisat i prop. 1966:100 s. 106. Sammanfattningsvis innebär det följande. Förslaget att strafföreläggande skall kunna godkännas genom betalning av böterna läm­ nas i allmänhet utan erinran vid remissbehandlingen. Bl. a. nämns därvid att det är mycket vanligt, att den som har erhållit ett strafföreläggande nö­ jer sig med att betala och inte bryr sig om att återställa föreläggandet till åklagaren. Några remissinstanser avstyrker förslaget eller ställer sig tvek­ samma inför detta. I prop. 1966: 100 (s. 108) uttalade jag, att det vid strafföreläggande torde vara praktiskt för den enskilde att kunna godkänna ett föreläggande genom att betala böterna. Också önskvärdheten av att få i huvudsak likformiga reg­ ler beträffande ordningsföreläggande och strafföreläggande talade till för­ mån för kommitténs förslag. Emellertid ansåg jag, att ställning inte borde tas till förslaget, förrän erfarenheter förelåg av tillämpningen av denna form för godkännande vid ordningsföreläggande. Ett ytterligare skäl var att frå­ gan hade samband med det vidare spörsmålet, om det allmänt borde öppnas möjlighet att godkänna strafföreläggande genom ombud. Detta spörsmål ansåg jag som nämnts böra övervägas senare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 41

4.4. Erfarenheterna av godkännande genom betalning vid ordningsföreläggande Av de uppgifter som har lämnats av rikspolisstyrelsen (bilaga 3 tabell A) framgår, att skriftligt godkännande i samband med utfärdandet har före­ kommit i det övervägande antalet ärenden angående ordningsbot. Av de 23 339 ärenden, som redovisas som slutligt handlagda i nämnda tabell, bär 19 731 godkänts på detta sätt. I 3 608 ärenden har polismannen tillställt den misstänkte föreläggandet med angivande av viss frist för den miss­ tänkte att ta ställning till föreläggandet. I sistnämnda ärenden förekom god­ kännande enbart genom betalning i 1 550 fall och skriftligt godkännande i 1 692 ärenden. 366 ordningsförelägganden blev inte godkända utan överläm­ nades till polisen för utredning. Av de anförda siffrorna kan utlasas, att de misstänkta i ganska stor utsträckning har utnyttjat den i dessa fall förelig­ gande möjligheten att godkänna ordningsf öreläggande enbart genom att betala ordningsboten. Några olägenheter av denna form för godkännande har inte uppkommit.

4.5. Frågornas fortsatta behandling inom justitiedepartementet

Frågan om godkännande av strafföreläggande genom ombud har nu yt­ terligare beretts inom justitiedepartementet. Resultatet av övervägandena redovisas i det följande. Med hänsyn till att förslag läggs fram i den delen och erfarenheter har erhållits av betalningsgodkännanden inom ordningsbotssys temet, bor trafikmålskommitténs förslag om godkännande av strafföreläggande genom betalning också tas upp till slutlig prövning nu. 5

5. Tillämpning av oråningsbotssystemet vid fylleri

5.1. Gällande rätt

Enligt 16 kap. 15 § BrB skall den som på allmän plats uppträder berusad av alkoholhaltiga drycker, så att det framgår av hans åtbörder eller tal, dömas för fylleri till böter, högst femhundra kronor. Med fylleri jämställs i straffhänseende det fall att ruset har orsakats av annat än alkoholhaltiga drycker, t. ex. narkotika eller timmer. Om krigsman uppträder berusad inom område eller utrymme som nyttjas av krigsmakten, döms han enligt 21 kap. 15 § BrB till disciplinstraff. Även brott mot 16 kap. 15 § BrB kan föranleda disciplinstraff, om den misstänkte

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

vid gärningens begående var iklädd militär tjänstedräkt (9 § militära rätte­ gångslagen). Enligt 3 § ÖL får ordningsföreläggande inte utfärdas, om det föreligger anledning antaga att brottet bör föranleda disciplinstraff för krigsman. Det finns inte skäl att nu göra ändring i denna bestämmelse. Det kan inte kom­ ma i fråga att föra fylleriförseelse av krigsman in under OL:s tillämpnings­ område. När det gäller andra fylleriförseelser, erbjuder ÖL i och för sig inte något hinder mot att Kungl. Maj :t genom förordnande enligt lagens 1 § gör lagen tillämplig på förseelserna. Emellertid medför andra förhållanden att sådant förordnande ej har kommit i fråga. Sålunda är det vanligt, att fylleri skall föranleda förverkande av sprit­ drycker. Möjlighet att ålägga förverkande finns inte enligt ÖL. De närmare bestämmelserna om sådant förverkande som nu har nämnts finns i lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker in. m. Enligt lagens 1 § skall sådana drycker eller andra berusnings­ medel som påträffas hos den som gör sig skyldig till brott mot 16 kap. 15 § BrB vara förverkade, om ej särskilda skäl är däremot. Samma regel gäller för ytterligare vissa fall, bl. a. då någon i strid mot gällande bestämmelser medför rusdrycker vid offentlig tillställning (jfr 16 § och 29 § tredje styc­ ket allmänna ordningsstadgan den 14 december 1956, nr 617). Förverkad egendom skall förstöras eller försäljas enligt vissa regler, som anges i lagen. Beslut härom meddelas av undersökningsledare eller åklagare (3 § jämförd med 2 § 1). Väcks inte åtal för brottet, skall åklagaren pröva, huruvida egendomen skall vara förverkad, och meddela skriftligt förordnande härom. Beslutas förverkande och har inte detta förelagts och godkänts i samband med strafföreläggande, kan den, från vilken beslaget har skett, hos åklaga­ ren anmäla missnöje med förordnandet. Sker detta skall åklagaren, om han inte finner att beslaget bör hävas, väcka talan vid domstol med yrkande om egendomens förverkande. Lagen förutsätter, att beslut om förverkande före­ gås av beslag. Frånsett vissa avvikelser, som anges i lagen, skall i frågor om beslag gälla vad som i allmänhet är föreskrivet om beslag i brottmål. Detta innebär bl. a. att polisman utan föregående beslut av undersökningsledare eller åklagare får verkställa beslag, om fara är i dröjsmål, varvid polisman­ nen har att skyndsamt anmäla beslaget till undersökningsledare eller åkla­ gare som prövar om beslaget skall bestå (27 kap. 4 § RB). En annan fråga av betydelse för möjligheterna att beivra fylleri genom ordningsföreläggande rör sådan särskild åtalsprövning som föreskrivs i 57 § nykterhetsvårdslagen. Enligt den bestämmelsen skall åklagaren pröva om åtal lämpligen bör ske när någon, som har tvångsintagits på allmän vård­ anstalt för alkoholmissbrukare eller som frivilligt har ingått på sådan an­ stalt och förbundit sig att kvarstanna på anstalten sex månader, misstänks att före utskrivning från anstalten ha begått brott av visst slag. De åsyftade

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 43

brotten är sådana som hör under allmänt åtal och inte är belagda med svå­ rare straff än fängelse i sex månader. Innan åtalsfrågan avgörs, skall anstal­ tens styrelse höras, om det inte är obehövligt. Har brottet begåtts innan den misstänkte har fyllt 18 år, skall åtalsfrågan prövas på samma sätt, även om svårare straff än fängelse sex månader är stadgat för brottet. Bestämmelser med viss anknytning till den nu berörda föreskriften finns i lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff. Enligt 4 § i denna lag gäller att ådörnda böter i visst fall inte får uttagas av den som har tvångsintagits på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått på sådan anstalt och förbundit sig att kvarstanna där sex månader. Detta gäller böter som avser före intagningen begånget fylleri eller förargelseväckande beteende men inte tillika annat brott. Har böter — för fylleri eller annat brott — ådömts före intagningen, får de enligt 11 § samma lag inte förvandlas. Har böterna ådömts efter intagningen men före ut­ skrivningen får de inte förvandlas utan att anstaltens styrelse påkallar det. Vidare föreskrivs i 5 § att, om böter enligt lagen inte kan förvandlas och deras uttagande skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin försörjning, rätten under vissa omständigheter kan förordna att böterna inte får uttagas.

5.2. Ur förarbetena Trafikmålskommittén I betänkandet SOU 1963: 27 (s. 75 och 85) behandlar trafikmålskommit­ tén möjligheterna att tillämpa ordningsföreläggande på fylleriförseelser. Kommittén framhåller, att det föreligger ett stort behov att förenkla hand­ läggningen av dessa förseelser. Det har i praktiken visat sig, att det inte finns praktiska möjligheter att utfärda strafföreläggande i anslutning till så­ dan förseelse och omhändertagande med anledning därav. Sådant föreläg­ gande kan utfärdas först vid senare tidpunkt, och ofta sker det först efter en eller flera månader. Vid fylleriförseelser har det emellertid visat sig, att god­ kännande av strafföreläggande erhålls bara i begränsad omfattning. Den misstänkte brukar därför ofta lämnas tillfälle att vid polisförhör i anledning av fylleriförseelsen utfärda fullmakt för någon att erkänna förseelsen, var­ vid till ombud utses exempelvis icke lagfaren tjänsteman vid domstol. I viss utsträckning förekommer att när fullmakt föreligger stämning till rät­ ten sker utan att strafföreläggande prövas. Det förekommer emellertid också att man som första åtgärd utfärdar strafföreläggande. Kommer inte godkän­ nande in, stäms den misstänkte till rätten. När fullmakt har lämnats, delges stämningen med ombudet som skriftligen erkänner förseelsen. Den huvud­ förhandling som sedan följer är av ytterst summarisk karaktär. Det använda fullmaktsförfarandet innebär enligt kommittén vissa prak­ tiska fördelar. Mot förfarandet kan emellertid riktas erinringar från rätts­

44 Kungl. Maj.ts pi'oposition nr 82 år 1968

säkerhetssynpunkt. Erkännandet genom ombud har den nackdelen att den misstänkte inte vet vilken påföljd han underkastar sig. Han får inte något meddelande om domen och kan därför inte överklaga. Om ordningsföreläggande i stället används, skulle detta ha den fördelen, att man för den misstänkte direkt anger straffets storlek, så att han får veta konsekven­ serna av ett godkännande. Handläggning av fylleriförseelser genom ordningsföreläggande måste enligt kommittén innebära en straffmätning efter schablon. Detta utgör, främst i storstäderna, inte någon större skillnad i förhållande till den praxis som nu tillämpas. Kommittén anser det inte innebära någon olägenhet att tillämpa ett enhetsstraff vid fylleriförseelser. Gällande praxis ger vid han­ den, att det i allmänhet inte anses föreligga behov av förhöjt straff vid åter­ fall i en ordningsförseelse. I Stockholm och Göteborg tillämpar exempelvis varken rådhusrätterna eller åklagarna numera straff skärpning vid återfall i fylleri. Efter redovisning av vissa andra överväganden i frågan uttalar kom­ mittén sammanfattningsvis, att den omständigheten att en ordningsförseel­ se utgör återfall i allmänhet inte bör påverka straffets höjd. Vid fylleriförseelser blir det jämförelsevis ofta aktuellt med åtaisprövning enligt 57 § nykterhetsvårdslagen. Därför måste ofta uppgifter från kontrollstyrelsen inhämtas innan slutlig ställning kan tas till frågan om åtal. Om sådan prövning skall äga rum, bör enligt kommittén hinder för ordnings­ föreläggande anses föreligga. Det är emellertid i praktiken svårt för polis­ mannen att i omedelbart samband med förseelsen konstatera, om sådant hinder föreligger. Risken är därför stor för att ordningsföreläggande utfär­ das trots berörda hinder. På grund härav anser kommittén, att det slutliga avgörandet inte bör lig­ ga i polismannens hand, utan föreslår att ordningsföreläggande för fylleri skall underställas åklagaren. Ett av polisman utfärdat föreläggande blir i detta fall att anse endast som ett förslag. Kommittén förordar därför med tanke särskilt på fyllerierna att Kungl. Maj :t skall äga förordna, att ord­ ningsföreläggande, som har godkänts, skall underställas åklagares prövning i vissa fall. Även när det uppkommer fråga om förverkande eller annan särskild rätts­ verkan bör enligt kommittén visst utrymme finnas att använda ordnings­ föreläggande. Kommittén anser sålunda, att vid fylleri förverkande enligt lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. bör kunna tas upp i ett ordningsföreläggande. När Kungl. Maj :t skall ta ställning till i vilken utsträckning ordningsföreläggande skall underställas åklagare för eventuell fastställelse, bör enligt kommittén övervägas också frågor om förverkande och andra särskilda rättsverkningar. I de fall då en förseelse är obligatoriskt förenad med särskild rättsverkan anser kommittén åklagarprövning inte behövas. Sådan prövning bör däremot ske, när rättsverkan ej är obligato­ risk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 45

Remissyttrandena

Kommitténs förslag godtas i en del remissyttranden. Sålunda an­ ser Stockholms rådhusrätt, att fördelarna med användning av ordningsföreläggande vid fylleriförseelser uppväger nackdelarna, varför rådhusrätten inte vill motsätta sig förslaget. Uttalanden av denna innebörd gör även domstolskommittén. Poliskammaren och polismästaren i Stockholm säger att ordningsföreläggande torde medföra avsevärda arbetsvinster vid fylleriförseelserna i Stockholm. Positiva synpunkter på förslaget anförs också av bl. a. länsnykterhetsnämnden i Malmöhus län. EU stort antal av remissinstanserna avstyrker förslaget. Skälen är emellertid växlande. Åsikten att fylleriförseelsernas natur kan göra det olämp­ ligt med beivran genom ordningsföreläggande kommer fram i ett par ytt­ randen. Sålunda framhåller hovrätten för Västra Sverige och länsstyrelsen i Norrbottens län, att det är föga tilltalande att godkännande ges av personer som kan vara spritpåverkade eller i bakrus. Ett vanligare skäl för avstyrkande är att samhällets åtgärder mot fylleris­ ter f. n. är under utredning. Synpunkter av denna innebörd anförs av JK, RÅ, Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Ska­ raborgs län, specialstraff rättsutredningen, polisberedningen och Föreningen Sveriges polismästare. Flertalet avstyrkanden motiveras med att u nder ställ ningsförfarande ej är lämpligt (i fråga om fylleri eller över huvud taget). Syn­ punkter av den innebörden anförs av bl. a. JK, RÅ, hovrätten för Västra Sve­ rige, länsstyrelserna i Västmanlands, Örebro och Norrbottens län, polisbe­ redningen, specialstraff rättsutredningen och Föreningen Sveriges landsfog­ dar. — Med hänsyn till att det föreslagna underställningsförfarandet huvud­ sakligen motiverats av den särskilda åtalsprövningen enligt 57 § nykterhetsvårdslagen, är att nämna att översyn av den där gjorda regleringen förordas av Göteborgs rådhusrätt, länsstyrelsen i Kristianstads län och poliskamma­ ren i Luleå. Kommitténs uppfattning att straffskärpning för återfall i fylleri eller beträffande andra förseelser inte skall förekomma inom ordningsbotssystemets ram godtas allmänt (se prop. 1966: 100 s. 71). Förslaget att förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan skall få upptas i ordningsföreläggande har kritiserats från flera håll. Exempelvis anför specialstraff rättsutredningen att, bortsett från vanliga fall av förverkande av spritdrycker som påträffas hos berusade personer, konfiskationsfrågor lätt kan bli så komplicerade att de inte alls är ägnade för att behandlas summariskt av polisman. Utredningen, som av andra skäl har avstyrkt att fylleriförseelser handläggs genom ordningsföre­ läggande, anser att bestämmelsen om särskild rättverkan bör utgå. Visar sig ett starkt praktiskt behov av att låta ordningsföreläggande omfatta viss ord-

46 Iiungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

ningsförseelse med särskild rättsverkan, kan det övervägas att avskaffa den särskilda rättsverkan vid denna förseelse. Liknande synpunkter uttalar hov­ rätten för Västra Sverige. Föreningen Sveriges häradshövdingar anser att ordningsföreläggande inte bör utfärdas, om den aktuella rättsverkan — för­ verkande, dubbel avgift m. m. — inte är obligatoriskt förbunden med förse­ elsen. Inte heller enligt JK:s mening bör frågor om icke-obligatoriska rätts­ verkningar handläggas genom ordningsföreläggande. Svea hovrätt anser ut­ trycket »rättsverkan» vara för vidsträckt eller i vart fall oklart. Det bör pre­ ciseras vad som skall få föreläggas på delta sätt utöver ordningsboten.

Prop. 1966: 100 I 1966 års proposition behandlades frågor som hänger samman med kom­ mitténs förslag om ordningsbotssystemets tillämpning på fylleriförseelser. Kommitténs förslag till lösning av problemet med den särskilda åtalsprövningen enligt 57 § nykterhetsvårdslagen — att utfärdat föreläggande lör fyl­ leri skulle underställas åklagares prövning — ansåg jag inte vara en fram­ komlig väg. Ett sådant underställningsförfarande befanns stå i strid med de grundläggande tankegångarna för ordningsbotssystemet, nämligen att vinna eu omedelbar och snabb repression på ordningsförseelserna (s. 84). Jag framhöll emellertid som möjligt, att problemet organisatoriskt kunde lösas, om man vid polisdistrikten snabbt kunde få upplysning från centralt regis­ ter, huruvida sådant förhållande som anges i 57 § nykterhetsvårdslagen föreligger. 1 så fall skulle ordningsföreläggande kunna komma till använd­ ning beträffande fylleri, när det har konstaterats att särskild åtalsprövning inte kommer i fråga. Jag erinrade i det sammanhanget också om den på­ gående fylleristraffutredningen. Frågan om möjligheten och behovet av att tillämpa ordningsföreläggande på fylleriförseelser ansåg jag därför böra övervägas först i senare sammanhang (s. 87). I frågan om förverkande och annan sådan särskild rättsverkan bör kun­ na åläggas genom ordningsföreläggande ansåg jag den från remissinstan­ serna framförda kritiken vägande. Jag uttalade därför att, åtminstone till en början, frågor om förverkande och annan särskild rättsverkan borde hål­ las utanför systemet (s. 84). Konsekvenserna av att man inom ordningsbotssystemet normalt inte kan beakta återfall ansåg jag kunna accepteras utan större betänkligheter. Detta innebär dock inte, att återfallssituationer aldrig bör beaktas när det gäller ordningsförseelser. Blir det känt för polismännen att en person gång på gång sätter sig över gällande bestämmelser, bör detta vid ny förseelse föranleda rapport i och för åtal (s. 82). Det kan tilläggas, att i propositionen (s. 130—131) också behandlades frå­ gan på vad sätt föreskrifterna om särskild åtalsprövning enligt 57 § nykter­ hetsvårdslagen och enligt vissa andra författningar borde beaktas inom ord­ ningsbotssystemets ram när det gäller andra förseelser än fylleri.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 47

5.3. Frågans fortsatta behandling inom justitiedepartementet

Frågan om att använda ordningsbotssystemet vid fylleriförseelser har nu jtterligare beretts inom justitiedepartementet. Som jag nämnde inlednings­ vis liar det därvid befunnits möjligt att lösa den frågan med annan lagtek­ nisk lösning än trafikmålskommittén förordade. Förslagen i detta avse­ ende redovisas i det följande.

6. Ordningsbotssystemets tillämpningsområde i övrigt

6.1. Gällande rätt

Enligt 1 § ÖL äger Kungl. Maj:t förordna, att de följande paragraferna i lagen skall äga tillämpning beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter omedelbart i penningar och ej heller normerade böter. Så­ dant förordnande kan begränsas att avse visst eller vissa polisdistrikt. Detta bemyndigande för Kungl. Maj :t inbegriper befogenhet att meddela förordnande som avser vissa typer av förseelser.

Som förut har nämnts återfinns förordnandet i 1 § ordningsbotskungö-

relsen. Det avser ett antal trafikförseelser av mera frekvent natur. Förord­ nandet har getts den formen, att det anges att ÖL skall äga tillämpning på överträdelser av vissa angivna författningsrum i trafiklagstiftningen eller av föreskrifter som meddelats med stöd av en del sådana bestämmelser. En fylligare beskrivning av de förseelser som omfattas av ordningsbots­ systemet återfinns i det beslut vari RÅ med stöd av 4 § ÖL har bestämt ordmngsbotens belopp för de olika förseelserna. Såsom förutsattes i prop. 1966: 100 (s. 132 och 134) har RÅ därvid och i samband med fastställandet av formulär till blanketter för ordningsföreläggande angivit de lagrum som är tillämpliga i fråga om de olika förseelserna och de gärningsbeskrivningar som skall användas för de förseelser vilka anges i blanketternas förtryckta text. När andra förseelser är i fråga än dem som har angivits på blanketterna, skall polismännen själva skriva gärningsbeskrivningarna på blanketten. For att normera dessa har rikspolisstyrelsen upprättat en katalog över samtliga gärningsbeskrivningar som får användas för de förseelser på vilka ordningsbotssystemet är tillämpligt. I rikspolisstyrelsens katalog finns ock­ så för varje förseelse ett kodnummer, som används vid den maskinella s. k. uppföljningen inom ordningsbotssystemet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

6.2. Ur förarbetena

Trafikmålskommittén uttalar i betänkandet SOU 1963: 27, att dess över­ väganden beträffande ordningsbotssystemet i huvudsak har begränsats till trafikförseelser och fylleri. Kommittén anser dock, att systemet skulle kun­ na användas också vid andra mindre förseelser, t. ex. förseelser mot all­ männa ordningsstadgan och bestämmelserna om mått och vikt, förargelse­ väckande beteende samt enklare tullmål. Att ordningsföreläggande skulle kunna tillämpas även på andra förseel­ ser än trafikförseelser lämnades vid remissbehandlingen utan erinran i praktiskt taget samtliga yttranden (prop. 1966: 100 s. 76). I prop. 1966: 100 uttalade jag, att det då var mest angeläget att den nya lagen vann tillämpning på sådana trafikförseelser som har hög frekvens (s. 86). Jag framhöll vidare, att det genom begränsning av tillämpningsom­ rådet kunde uppnås både att för stora krav inte ställdes på dem som skulle handha förfarandet i inledningsskedet och att därmed också utbildningen i början kunde bli enklare (s. 125). Emellertid betonade jag, att kommande erfarenheter kunde göra det befogat att utsträcka det nya institutets an­ vändning till åtskilliga andra typer inom penningbotsområdet. Slutligen vill jag erinra om mina uttalanden om att lokalt begränsade förordnanden om lagens tillämpning var avsedda att användas endast i in­ ledningsskedet (s. 86 och 125).

6.3. Rikspolisstyrelsens förslag

I rikspolisstyrelsens redogörelse (bilaga 3) föreslås, att med hänsyn till de goda erfarenheterna och de arbetslättnader som ordningsbotssystemet medför tillämpningsområdet för systemet skall vidgas avsevärt. Därvid för­ ordas bl. a. dels att många ytterligare förseelser inom penningbotsområdet förs in under systemet, dels att i straffskalorna för ett flertal förseelser nu­ varande dagsbotsstraff ersätts med penningböter så att ordningsbotssyste­ met kan göras tillämpligt även beträffande dessa förseelser. För att få fram ytterligare förseelser som är lämpliga att ta med i systemet föreslås en systematisk genomgång av specialstraffrätten. Flertalet av rikspolisstyrelsens förslag är f. n. under remissbehandling. Med hänsyn härtill tar jag nu upp endast några av de framförda förslagen, nämligen frågan om en systematisk genomgång av specialstraffrätten och ett par smärre frågor om viss rättelsemöjlighet inom ordningsbotssyste­ met och om möjlighet att använda ordningsföreläggande efter det att parkeringsanmärkning har blivit utfärdad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 49

6.4. Överväganden inom justitiedepartementet

Inom justitiedepartementet har tagits upp fråga, om inte regleringen av hur ordningsbotssystemets tillämpningsområde skall bestämmas bör revi­ deras. Resultatet av övervägandena redovisas i det följande.

7. Övriga frågor

I prop. 1966:100 behandlades hur det nya ordningsbotssystemet skall anses förhålla sig till vad som enligt RB gäller om upptagande av fråga om ansvar för brott (s. 126 och 129—131). I trafikmålskommitténs förslag be­ handlades denna fråga inte närmare. Detta förhållande torde vara förkla­ ringen till att det vid remissbehandlingen av kommitténs förslag blev en högst splittrad opinion i frågan hur det nya institutet systematiskt skulle inordnas i lagstiftningen. Flertalet av dem som yttrade sig i frågan ansåg, att bestämmelserna om ordningsbot och parkeringsbot borde arbetas sam­ man till ett institut i en särskild författning. Några ansåg, att dessa två system såsom skilda institut i allt fall borde regleras i samma författning. En del av dessa ansåg därvid, att båda förfarandena borde regleras i RB. Ett par andra remissinstanser ville däremot att endast ordningsbotssyste­ met skulle regleras i RB. Ytterligare andra hävdade, att bestämmelserna om strafföreläggande borde brytas ut ur RB, så att alla summariska för­ faranden kunde sammanföras i en särskild lag. Slutligen fanns det ett par instanser som ansåg det lämpligast att reglera ordningsbotssystemet i en särskild lag, avseende endast det institutet. I prop. 1966: 100 ansåg jag mig inte ha anledning gå in på de stridiga meningarna i den systematiska frågan. Redan den allmänna uppläggningen i propositionen att ordningsbotssystemet först skulle prövas vid försöks­ verksamhet i vissa polisdistrikt gjorde det självklart, att bestämmelserna inte kunde tas in i RB och inte heller sammanföras med det redan fast etablerade parkeringsbotssystemet. Bestämmelserna togs därför upp i en särskild lag, vars fortsatta öde fick bli beroende av försöksverksamhetens utfall. När avsikten nu är att ordningsbotssystemet efter de goda erfarenheterna under försöksverksamheten skall göras permanent och bli tillämpligt i hela landet, finns det anledning att beakta den systematiska frågan. Som nyss har nämnts blev ordningsbotssystemet i sin slutliga utformning nära an­ knutet till RB och dess regler om strafföreläggande. Det är därför skäl att nu ta upp till prövning, huruvida inte bestämmelserna om dessa båda institut bör samordnas även systematiskt. Däremot saknas skäl att pröva det under remissbehandlingen av trafikmålskommitténs förslag framförda upp­ slaget att sammanföra bestämmelserna om ordningsbot och parkeringsbot. 4 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 82

50 Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 Dessa båda system, som var för sig fungerar utmärkt, är i viktiga avseenden väsensskilda. De viktigaste skillnaderna mellan reglerna om strafföreläggande och om ordningsföreläggande kan i huvudsak sammanfattas och förklaras på föl­ jande sätt. I institutens natur ligger att handläggningen ombesörjs av skilda katego­ rier tjänstemän, nämligen åklagare i fråga om strafföreläggande och polis­ man i fråga om ordningsföreläggande. De olika kvalifikationerna hos hand­ läggarna har givit anledning till vissa skillnader. Åklagarna har kunnat ges tämligen fri prövningsrätt, när det gäller att utnyttja strafföreläggande på ett stort tillämpningsområde och därvid göra straffmätning efter egen bedömning (48 kap. 1 § första stycket första och andra punkterna). Polis­ männens möjligheter att utnyttja ordningsföreläggande har däremot begrän­ sats till bestämda brottstyper och de är därvid bundna av strafftaxor som har fastställts av RÄ (1 och 4 §§ ÖL). Handläggningsreglerna för dem som utfärdar föreläggandena skiljer sig åt i vissa detalj avseenden. Dessa frågor skall närmare behandlas i specialmotiveringen i det följande. I nu förevarande sammanhang kan det vara tillräckligt att peka på de skillnader som finns när det gäller sammanträf­ fande av brott (48 kap. 1 § första stycket fjärde punkten RB resp. 2 § andra stycket ÖL) och frågan om delgivning av föreläggande behöver ske (48 kap. 3 § andra stycket RB resp. 6 § andra stycket ÖL). Ytterligare bör framhållas, att ordningsbotssystemet i ÖL och därtill an­ slutande administrativa bestämmelser från början har utformats med tanke på att s. k. uppföljning skall ske maskinellt. Sålunda förekommer maskinell kontroll att godkännande sker, varvid betalning av förelagda böter har kun­ nat godtas som form för godkännande, och vidare sker framställning av underrättelser av skilda slag och av saköreslängd maskinellt. Maskinen pro­ ducerar dessutom de indrivningshandlingar som utmätningsmannen behö­ ver när indrivning av ordningsbot skall ske. När strafföreläggandeinstitutet utformades under 1940-talet, kunde detta självfallet ej ske med likartade målsättningar. I sistnämnt hänseende är emellertid att nämna, att frågan om omlägg­ ning av arbetsrutinerna vid strafföreläggande har blivit aktuell under pågå­ ende arbete med att utnyttja automatisk databehandling inom rättsväsen­ det. Både samarbetsorganet för ADB inom rättsväsendet (riksdagsber. 1968: Ju 59) och departementets arbetsgrupp för bötesmål (jfr prop. 1968: 1 bil. 4 s. 39) har haft anledning att ta upp denna fråga, och överväganden pågår under samråd mellan dem. Då dessa överväganden hänger nära sam­ man med det allmänna arbetet att utnyttja ADB inom rättsväsendet (jfr prop. 1968: 1 bil. 4 s. 1, 25, 28 och 30), finns det anledning att något beröra detta. Samarbetsorganet undersöker möjligheterna att samordna informations­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 51

behandlingen inom rättsväsendet genom successiv uppbyggnad av ett på ADB-teknik baserat informationssystem för rättsväsendet (Rl). Samord­ ningen gäller rutiner inom både administrationen och den verksamhet som avser bekämpande och beivrande av brott. Organet kartlade under våren 1967 bl. a. myndigheternas behov av information om brott och om dem som har ådömts brottspåföljder. Den 22 maj 1967 lades en skiss fram till ett del­ system för den process som börjar med brottsanmälan hos polisen och ka­ rakteriseras av handlingar som därefter produceras i olika faser av förfa­ randet inom rättsväsendet — hos polisen, åklagarna, domstolarna och kri­ minalvården. Senare under 1967 godkände samarbetsorganet ett på grund­ val av denna skiss utarbetat, preliminärt systemförslag som underlag för det fortsatta utredningsarbetet. Enligt förslaget skall systemet i princip täcka behovet av information om brott och påföljder på och mellan alla nivåer in­ om olika grenar av rättsväsendet. RI förutsätts också kunna ge statistiska centralbyrån och andra myndigheter med anknytning till rättsväsendet de uppgifter som de behöver. Eu grundläggande tanke bakom förslaget är, att uppgifter om samma primärdata i princip bara lämnas en gång till RI. Upp­ gifterna bör helst kunna tas direkt från en kopia av den originalhandling som återger innehållet i beslutet. Härigenom förenklas uppgiftslämnandet, och uppgifterna i RI blir mera tillförlitliga. Huvuddragen av systemet anges av samarbetsorganet på följande sätt i dess den 29 juni 1967 publicerade sammanfattningen om RI: Polismyndigheterna lämnar kopior av brottsanmälningarna till systemet. Uppgifterna bildar underlag för maskinell brottsspaning. Under brottsutred­ ningens gång kompletteras dessa spaningsdata. Senast när målet överläm­ nas till åklagaren lämnas uppgifter till systemet om den som skäligen miss­ tänks för brottet. Utöver persondata behöver en sådan uppgift bara innehål­ la ett identifikationsbegrepp, som ger maskinen möjlighet att koppla ihop persondata med redan lagrade data om brottet. Data som läggs till senare under processens gång kopplas på samma sätt. Sådana data levereras av åklagaren vid beslut i åtalsfrågan, av domstolen efter dom och av kriminal­ vården, om personen tas in på anstalt och senare vid olika tillfällen under såväl anstaltsvislelse som frivård. I gengäld svarar RI för distribution till olika myndigheter av uppgifterna och för sammanställningar för olika ändamål, såsom för de centrala polisregistren, kriminalregistren, arbetsbalansförteclmingar, annan arbetsstatistik och rättsstatistik. Systemet beräknas också kunna svara för maskinell utskrift av bl. a. registerutdrag och lagakraftbevis. Planeringen för RI och övergången till ADB avses enligt samarbetsorga­ net skola ske i etapper. Etapp I av systemet föreslås omfatta en omläggning av det allmänna kriminalregistret för ADB och en teknisk samordning av rutinerna för kriminalregistret och de centrala polisregistren. Efter omlägg­ ningen skall rikspolisstyrelsen svara för kriminalregistret. Uppgiftslämnandet från domstolar, åklagare och andra myndigheter till registren skall sam­ tidigt förenklas. Kopia av dom eller av annat beslut som skall registreras

52 Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

skall användas som meddelande till registren i stället för uppgifter enligt de nu gällande, särskilda formulären. Kriminalregistret beräknas kunna vara omlagt för ADB den 1 januari 1969 och ansvaret för registret kunna läggas på rikspolisstyrelsen någon gång under första halvåret 1969. 1 fråga om kommande etapper av RI har samarbetsorganet gjort följande huvudsakliga bedömning. Rutinerna för ordningsbot och strafföreläggande anpassas för ADB. Därigenom kommer uppgifter om den alldeles över­ vägande delen av all brottslighet att behandlas maskinellt. Via RI lämnas därefter maskinellt framställda meddelanden om brott och påföljder till andra brottsregister än de centrala polisregistren och allmänna kriminal­ registret. Detta skede får betraktas som ett övergångsskede. Skedet blir av varierande längd för olika typer av brottsregister. Man räknar dock med att alla sådana register skall läggas om för ADB och samordnas med de centrala polisregistren utan att förlora karaktären av fristående register. Maskinellt framställda meddelanden kommer att under detta övergångs­ skede kunna lämnas till kontrollstyrelsens straffregister, körkortsregistren, tullverkets register och andra sådana register. Även underrättelser till en del andra myndigheter, t. ex. saköreslängd och viss rättsstatistik, väntas kunna framställas på maskinell väg. Det nu sagda innebär bl. a. att dom­ stolarnas uppgiftslämnande kan minskas i motsvarande mån. Jag vill tillägga, alt ADB-teknik redan har tagits i bruk inom ordningsbotssystemet. Arbetsrutinerna inom strafföreläggandeinstitutet kan avsevärt under­ lättas genom ADB-teknik. Även om strafförelägganderutinerna ännu inte bär fastlagts i detalj, står vissa huvudlinjer klara redan nu. Lagbestämmel­ serna bör utformas med beaktande därav. Det är fråga endast om mindre jämkningar, varför betänkligheter inte möter att pröva frågan, trots att detalj överväganden i fråga om arbetsrutinerna återstår. Jag vill erinra om att situationen var alldeles densamma när lagstiftningen om ordningsbot antogs (jfr prop. 1966: 100 s. 84). Handläggningsgången när ADB utnyttjas vid strafföreläggandeförfaran­ det kan enligt de undersökningar som har skett inom bötesgruppen och samarbetsorganet gestaltas enligt två något skilda metoder. Den ena — som nära anknyter till vad som gäller för ordningsbotssystemets rutiner — inne­ bär i korthet följande. Åklagaren utfärdar och sänder föreläggandet till den misstänkte på samma sätt som f. n. En kopia av föreläggandet sänds av åklagaren till den centrala registerenheten (t. v. rikspolisstyrelsen, där datamaskin finns), som mikrofilmar kopian. Behövs nytt exempar av före­ läggandet för formlig delgivning med den misstänkte, framställs det som inikrofilmskopia. Innehållet i föreläggandet utom gärningsbeskrivningen da­ tabehandlas. Därefter kan maskinellt ske kontroll att godkännande sker inom föreskriven tid, bokföring av influtna belopp samt framställning av un­ derrättelser till skilda myndigheter och av saköreslängd. Vidare framkom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 53

mer automatiskt besked när godkännande bär uteblivit, vilket kan föranleda att påminnelse skall sändas till den misstänkte eller att ärendet skall återgå till åklagaren för prövning av fråga om åtal. Den andra metoden innebär, att datatekniken tas i anspråk redan i ett tidigare skede under handläggningen och används också för att lagra gärningsbeskrivningen. Åklagaren skall i så tall utfärda ett originalföreläg­ gande, avsett och anpassat för att utgöra underlag för databehandling. I den centrala dataanläggningen framställs sedan expeditionsexemplar av föreläggandet, som därifrån sänds till den misstänkte med en av maskinen iordningställd försändelse. I övrigt utförs maskinellt samma arbetsmoment som enligt den nyss berörda alternativa metoden. En skillnad är dock att fotokopiering av föreläggande i och för delgivning inte behövs, eftersom nytt expeditionsexemplar kan framställas av datamaskin. Om den ena eller den andra av dessa metoder skall komma till använd­ ning blir beroende av de fortsatta undersökningarna, framför allt i fråga om kostnaderna. De bestämmelser som behövs för att reglera förfarandet med den ena eller andra metoden kan i huvudsak meddelas i administrativ ordning. Vid utformningen av lagbestämmelser i ämnet bör eftersträvas ait dessa inte utan vägande skäl utformas så, alt de hindrar ifrågavarande ra­ tionalisering av arbetsrutinerna. Några mer ingripande förändringar i jäm­ förelse med gällande rätt blir inte behövliga. Vad som behöver tillgodoses är främst följande. Enligt 48 kap. 3 § RB gäller nu att »föreläggandet» — dvs. en av åklaren undertecknad originalhandling — skall tillställas den misstänkte. Vidare skall dennes godkännande enligt samma paragraf tecknas på »före­ läggandet». Det behov av lagändring som föranleds av utnyttjandet av data­ teknik avser att i stället för ett originalföreläggande den misstänkte skall kunna tillställas annan handling av motsvarande innehåll, t. ex. framställt av datamaskin eller som fotokopia. Vidare behövs bestämmelser av inne­ börd att godkännande skall kunna tecknas även på annan handling än ori­ ginalföreläggandet. Några detalj spörsmål i övrigt, som står i visst samband med ADB-rutinerna, kommer att behandlas i specialmotiveringen. De har inte någon betydel­ se för själva principerna för strafföreläggandeinstitutets utformning. 8

8. Departementschefen

8.1. Allmänna synpunkter

Inledningsvis erinrade jag om att jag i 1966 års proposition förklarade mig ha för avsikt att även i fortsättningen ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om fortsatt rationalisering inom rättsvården. Den därefter fort­ gående ökningen av arbetsbelastningen på de rättsvårdande organen har gjort sådana rationaliseringar än mer angelägna. I synnerhet vill jag fästa upp-

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

rnärksamheten vid det oroande förhållandet att målbalansen vid under­ rätterna har ökat avsevärt, vilket framgår av den statistik jag har redo­ visat i det föregående. Det bör därför övervägas ytterligare åtgärder för att avlasta domstolarna och åstadkomma att domstolsförfarandet i större ut­ sträckning koncentreras till de mer invecklade och betydelsefulla målen. Även i övrigt bör inom rättsväsendets område vidtas åtgärder som syftar till att det för handläggningsuppgifter av mer rutinbetonad karaktär inte skall tas i anspråk mer kvalificerad personal än uppgiftens art kräver. Det är min uppfattning att ytterligare reformer i sådan riktning kan ske utan avkall på rättssäkerheten. Jag vill i det sammanhanget erinra om de allmänna uttalanden jag gjorde i prop. 1966: 100 (s. 37—39) om den hänsyn som måste tas till rättssäkerhetssynpunkter. Beträffande en central rätts­ säkerhetssynpunkt — nämligen att man självfallet strävar efter materiellt riktiga avgöranden — framhöll jag sålunda, att allmän enighet råder om att domstolsförfarandet ger de starkaste garantierna i sådant avseende. Efter­ som det ordinära domstolsförfarandet emellertid blir alltför betungande för den misstänkte och medför onödiga kostnader för det allmänna om det tilllämpas också för obetydliga och erkända förseelser, har möjligheterna till förenklade förfaranden undan för undan vidgats. Jag framhöll också att, sett i ett vidare perspektiv, rättssäkerheten i samhället gagnas bäst genom en ordning där domstolsförfarandet i dess mest kvalificerade former väsent­ ligen koncentreras till de särskilt invecklade och betydelsefulla målen. Stor hänsyn måste också tas till det viktiga rättssäkerhetsintresset att brottmå­ len blir avgjorda skyndsamt. När det gäller brott av mindre allvarlig beskaf­ fenhet, uttalade jag att det inte kan anses rimligt att samhället anordnar in­ gående och dyrbara utrednings- och prövningsförfaranden, om den miss­ tänkte själv inte gör anspråk härpå utan är villig att i summarisk ordning erkänna vad som läggs honom till last. Jag betonade slutligen, att en mera summarisk handläggning utan medverkan av domstol dock bör komma i fråga endast när den misstänkte inte har någon erinran däremot. Dessa synpunkter äger alltjämt full giltighet. De bör därför vara vägle­ dande vid de överväganden som nu skall göras i fråga om ytterligare straffprocessuella förenklingar. Det tidigare reformarbetet i förenklande riktning har, som jag framhöll i den nyss berörda propositionen (s. 38), karakteriserats av att man för­ siktigt har prövat sig fram med begränsade reformer och noga har beaktat erfarenheterna av varje ändring. Innan jag går närmare in på frågan om ytterligare förenklingar, vill jag därför erinra om att erfarenheterna av 1966 års reformer är mycket goda. Jag vill i det avseendet hänvisa till det av­ snitt i det föregående (2. 2.) där dessa erfarenheter redovisas och till bilaga 3. De åtgärder som jag nu främst anser påkallade syftar som nämnts till att domstolsförfarandet i större utsträckning förbehålls de mer invecklade och betydelsefulla målen. Det förhåller sig otvivelaktigt så, att domstolarna allt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 55

jämt belastas av ett mycket stort antal enkla mål som, sakligt sett, alls inte är av den beskaffenheten att det är motiverat att domstolsresurserna las i anspråk för deras handläggning. Jag kommer därför att föreslå att betydan­ de kategorier av sådana mål — mellan 30 000 och 40 000 av underrätternas omkring 120 000 brottmål — flyttas bort från domstolarna genom sådana lagändringar att handläggningen kan ske genom strafföreläggande eller föreläggande av ordningsbot. Förenklingar av nu antydd innebörd motiveras inte endast av önskemål att hushålla med domstolsväsendets resurser. De tillgodoser också samhälls­ intresset att få en snabbare repression av berörda brott. Indirekt kan änd­ ringarna även bidra till att de mål och ärenden som också i fortsättning­ en ankommer på domstolarna blir handlagda snabbare genom att domsto­ larna får i viss mån ökat utrymme för arbetet med dem. Att domstolarna avlastas mål behöver inte leda till att de myndigheter som i stället får ansvara för målens slutliga handläggning kommer att få ökad belastning. Förfarandet med strafföreläggande innebär inte något merarbete för åklagarmyndigheten, jämfört med vad som åligger den i de mål som går till domstol. I stället medför det den lättnaden att åklagaren slip­ per inställelsen vid rätten. Ordningsbotssystemet innebär, förutom att dom­ stol och/eller åklagare avlastas allt arbete med berörda brott, fördelar ock­ så för polismännen, framför allt genom att tidsödande rapportskrivning bortfaller. Eu vidgning av ordningsbotssystemets tillämpningsområde med­ för däremot ökad belastning för den sektion inom rikspolisstyrelsen som — med hjälp av ADB-system — svarar för den s. k. uppföljningen av ordningsbotsärendena (jfr bilaga 3). Jag har emellertid redan föreslagit en kraftig förstärkning av denna enhet (prop. 1968: 1 bil. 4 s. 27 och 30). I vad mån den vidgning av ordningsbotssystemets tillämpningsområde som föreslås i det följande kommer att kräva ytterligare någon förstärkning av denna sek­ tion får bedömas, när erfarenheter har vunnits av systemets tillämpning i hela landet. Jag vill i det sammanhanget också erinra om att inom justitiedepartemen­ tet pågår utredning om rationalisering av arbetsrutinerna för strafföre­ läggande. Därvid eftersträvas att handläggningen skall utformas så, att datatekniken även i dessa fall skall kunna utnyttjas för central uppföljning och eventuellt också för andra handläggningsmoment. Avsikten är att de nya arbetsrutinerna så långt som möjligt skall samordnas med rutinerna inom rättsväsendets informationssystem, vars första etapp genomförs under 1969. Det är ännu för tidigt att i detalj ange hur de framtida rutinerna för strafföreläggande kommer att gestalta sig. Emellertid kan redan nu förut­ ses, att den avsedda anpassningen till ADB-system förutsätter vissa smärre jämkningar i bestämmelserna om strafföreläggande. Jag återkommer till dessa i det följande. En viktig processekonomisk synpunkt är att den enskilde bör besparas

56 Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år i968

kostnader och besvär som inte står i proportion till sakens beskaffenhet. I den mån ett från allmänna synpunkter godtagbart straffprocessuellt förfa­ rande kan anordnas utan att den misstänkte — om han inte själv vill det behöver inställa sig inför domstol, är detta uppenbarligen en väsentlig fördel för honom. I den offentliga debatten har framförts viss kritik mot att den sist be­ rörda synpunkten inte är tillgodosedd, när det gäller de under senare år allt vanligare butikssnatterierna. Det har sagts att nuvarande handläggningsformer för sådana fall — med obligatoriskt domstolsförfarande — inte bara är för omständliga och dyrbara för samhället utan också kan vara onödigt påfrestande för den misstänkte, något som i vissa fall bar medfört tragiska konsekvenser. Jag har funnit denna kritik beaktansvärd och anser, att det snabbt — genom vidgat tillämpningsområde för strafföreläggande — bör öppnas möj­ lighet till enklare former för handläggning av snatterimålen. Emellertid är jag medveten om att en sådan åtgärd inte löser alla de problem som är förenade med butikssnatterierna. Dessa hänger inte enbart eller ens i första hand samman med formerna för beivrandet. Viktigare är självfallet hur man med kriminalpolitiska eller andra medel skall kunna minska fre­ kvensen av sådana brott. Dessa frågor är av sådan art att de bör utredas särskilt. Jag avser därför att i dag begära Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla en sakkunnig för alt utreda dessa frågor. Avsikten är att den sakkunnige dessutom skall ytterligare utreda frågan om lämpligaste for­ merna för handläggning av andra grupper mindre allvarliga brottmål, t. ex. sådana med medgivna skadestånd. Att man, som jag närmare kommer att utveckla i det följande, avgjort kan godta strafföreläggandeinstitutet som handläggningsform för en ganska stor grupp mål utöver dem som nu faller under institutet utesluter inte, att det kan vara möjligt att hitta ännu lämp­ ligare handläggningsformer för dessa och närliggande målgrupper. Det för­ hållandet att utredningsarbete angående dessa frågor skall sättas i gång anser jag dock, såsom redan bar framgått, inte böra tas till anledning att avstå från att nu vidta sådana åtgärder som snabbt kan leda till önskvärda för­ enklingar. Domstolarnas ökande balanser och de i många fall förekommande dröjsmålen med slutlig prövning av grövre brottmål gör det angeläget att domstolarna snarast avlastas arbetsuppgifter, som är av mer rutinbetonad karaktär och som kan påräknas bli handlagda på ett fullt godtagbart sätt av andra myndigheter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 57

8.2. Vidgat tillämpningsområde för strafföreläggande

Som framgår av vad jag förut har sagt är det angeläget att domstolarna av­ lastas enklare mål, så alt de får större utrymme för uppgifter av mer kvali­ ficerad natur. I första liand finns det därför anledning alt pröva, om inte vissa grupper av brott, som nu på grund av straffskalorna måste prövas av domstol, kan föras över till handläggning genom strafföreläggande. Jag åsyf­ tar därvid mål om brott för vilka stadgas, förutom böter, fängelse men vilka vanligen föranleder endast bötesstraff. Av förut redovisat statistiskt mate­ rial framgår, att domstolarna f. n. handlägger ett betydande antal mål om sådana brott, vilka i stor utsträckning är erkända och inte har givit anled­ ning till skadeståndstalan. Jag begränsar resonemanget i det följande till brott för vilka stadgas böter eller fängelse i högst sex månader. Enligt nu gällande bestämmelser i 48 kap. 1 § RB får strafföreläggande an­ vändas endast beträffande brott, för vilket inte är stadgat svårare straff än böter och inte heller normerade böter. Sedan 1950-talets början har vid flera tillfällen väckts fråga om att utsträcka institutets tillämpningsområde till brott som bär fängelse i straffskalan men som i det enskilda fallet föran­ leder endast böter. Som jag förut har nämnt (under 3. 2.) har förslag i den riktningen avvisats av riksdagen vid ett par tillfällen, senast 1958. Därvid var man i och för sig inte negativ mot att användningsområdet för straffföreläggande vidgades. Delta ansågs emellertid i första hand böra ske ge­ nom att det tillskapades särskilda brottstyper med endast böter i straff­ skalan för sådana gärningar som lämpar sig för handläggning genom straff­ föreläggande. Liknande synpunkter har kommit til! synes i andra samman­ hang enligt vad jag har anfört i det föregående. En ändring, som ligger i linje med vad riksdagen sålunda har ultalat, ge­ nomfördes 1966 i och med att fängelse då togs bort ur straffskalan för vårds­ löshet i trafik. Med den ändringen torde man ha kommit åt den kvantitativt mest betydelsefulla gruppen av enkla erkända mål som belastade domsto­ larna och som enligt vad man redan på 1950-talet hade klart för sig oftast inte var av den karaktären alt domstolsresurserna behövde tas i anspråk för dem. I fråga om andra förseelser för vilka strafföreläggande borde kunna lämpa sig synes det, när tillämpningsområdet tidigare har varit under dis­ kussion, inte ha anförts närmare exempel på brott som borde komma i fråga. I stället har allmänt förts fram synpunkten att en genomgång av spe­ cialstraffrätten lämpligen borde ske för omprövning av straffstadgandena och straffskalorna från nu ifrågavarande processuella förenklingssynpunkter. För att få fram vilka brottstyper som är av särskilt intresse i detta sam­ manhang har inom justitiedepartementet gjorts vissa undersökningar be­ träffande frekvensen av olika brott, om vilka man erfarenhetsmässigt vet

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

att de förekommer vid domstolarna i stort antal och i regel föranleder en­ dast böter fastän fängelse ingår i straffskalan. Resultatet har redovisats i det föregående (under 2.3. punkt II). Även om det material som har stått till buds vid undersökningen inte tillåter några mer preciserade slutsatser, har det visat sig att de brott som ur frekvenssynpunkt främst har intresse i detta sammanhang är följande: snatteri, egenmäktigt förfarande, bedrägligt beteende, våldsamt motstånd, förseelse mot 80 § uppbördsförordningen, förseelse mot 80 eller 81 § rusdrycksförsäljningsförordningen, när fråga ej är om grovt brott, samt olovlig jakt och olaga jakt, när fråga ej är om grovt brott. Brott av nu nämnd art torde utgöra en mycket väsentlig del av de mål som är erkända och synnerligen enkla att bedöma och som nu vid domstolarna föranleder endast böter. Det är därför framför allt beträffande dessa brott som man från praktiska synpunkter har anledning att överväga åtgärder som gör strafföreläggandeförfarandet tillämpligt. Därvid bör först be­ handlas om det bör komma i fråga att antingen jämka straffskalorna eller ändra gärningsbeskrivningarna så att brott av lindrigare svårhetsgrad bryts ut till särskilda brottstyper med endast böter i straffskalan. Vad angår straff skalorna vill jag först påpeka, att man kan hysa vissa betänkligheter mot att från enbart eller huvudsakligen processuella förenklingssynpunkter ompröva dem. Bakom dem ligger i regel mångsidiga överväganden även om de inte alltid kan utläsas ur motiv. Exempelvis bru­ kar det i princip eftersträvas att genom straffskalan ge eit uttryck för lagstiftarens värdering av brottets allmänna svårhetsgrad, och man kan i viss mån säga att straffskalan ger ett besked om samhällets inställning till olika typer av brott. Det är därvid fråga om överväganden av kriminalpolitisk och straffrättslig natur. I straffrättsligt hänseende kommer också in frågor om vilken preskriptionstid som bör gälla för brottet och vidare i vad mån straffskalan bör ha sådan höjd att villkorlig dom och skyddstillsyn skall kunna komma i fråga. Ytterligare kommer in i bilden frågan om återfallsskärpning enligt 26 kap. 3 § BrB, såvitt gäller gärningar som straff­ beläggs i BrB. I processuellt hänseende har man att ta hänsyn inte endast till förenklingssynpunkter utan också till frågan om straffet bör ha sådan stränghet att processuella tvångsmedel kan komma i fråga, t. ex. hus­ rannsakan enligt 28 kap. RB. Eu omprövning av slraffskalorna av processuella förenklingshänsyn skulle kunna leda till att sådana hänsyn tillmäts alltför stor vikt på bekostnad av andra. När det gäller just de gärningar som här främst är av intresse tillkommer ytterligare en omständighet. Samtliga berörda straffbestäm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 59

nielser har nämligen varit under omprövning någon gång under de se­ naste 15 åren, dvs. efter det att riksdagen först rekommenderade översyn av straffbestämmelserna för vissa brott. Förarbetena visar att man vid de olika lagstiftningstillfällena inte har försummat att beakta de processrättsliga konsekvenserna av straffskalornas utformning. Andra synpunkter än önskemålen om processuella förenklingar har emellertid fått fälla utslaget. Det sagda motiverar, att man inte nu åter tar upp straffskalorna till om­ prövning från processuell synpunkt. Utöver möjligheten att ändra bara själva straffskalan finns möjligheten att genom ändrade brottsbeskrivningar bryta ut brott av lindrigare svårhetsgrad till särskilda brottstyper med lindrigare straffskalor. Det bör emellertid inte komma i fråga att i detta sammanhang göra mer ingripande ändringar, eftersom de aktuella brottsbeskrivningarna ganska nyligen har varit under prövning. Och att finna ett eller flera nya rekvisit som inom något av de aktuella straffbudens nuvarande tillämpningsområden skulle skilja agnar, na från vetet är en synnerligen svår uppgift. I stort sett torde återstå möjligheten alt indela det straffbelagda förfarandet i olika svårhetsgrader. Men därvid möter komplikationen att beträffande flertalet av de berörda brotten redan gäller en sådan gradindelning. Att införa ytterligare graderingsnyanser beträffande dem synes inte tillrådligt. Det är egentligen bara beträffande förseelser mot 80 § uppbördsförordningen som eu gradindel­ ning skulle kunna komma i fråga. Eftersom man emellertid därmed inte skulle vinna den vidare rationalisering som bör eftersträvas, anser jag mig inte ha anledning att nu gå in på prövning av den frågan. På grund av det anförda anser jag det inte vara en framkomlig väg att ge­ nom ändring i straffskalor eller brottsbeskrivningar försöka avgränsa någon väsentlig del av de många mål som nu, sakligt sett i onödan, belastar dom­ stolarna. Emellertid finns det anledning att erinra om att vi i lagstiftningen ny­ ligen har mött ett i allt väsentligt parallellt problem, som löstes enligt andra linjer än de förut berörda. Det gällde då att i 20 kap. 7 § RB göra en till­ fredsställande avgränsning av det område, inom vilket åklagare skall ha befogenhet att ej åtala för brott. Eftersom jag i det föregående (under 3.3.) bär redogjort för vad som förekom i det sammanhanget, räcker det här med alt i korthet återge den ståndpunkt som intogs då. Det fastslogs, att det inte är någon framkomlig väg att i brottsbalken och inom specialstraffrät­ ten genomgående utforma särskilda straffskalor för brott, som endast för­ skyller böter (prop. 1962: 10 G s. 152). Vidare betonades alt sådana ringa fall, som bör kunna föranleda beslut att ej åtala för brott, kan förekomma inte bara när enbart böter ingår i straffskalan utan även när jämte böter är stadgat fängelse. För att undgå de slumpmässiga konsekvenserna av straff­ skalornas tekniska utformning men ändå få bestämmelsen tillämplig på de fall som borde falla därunder, uppställdes endast kravet, att det skall vara

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter inte skulle ådömas. Under bestämmelsen inbegreps alltså även brott, vilkas straffska­ lor innehåller såväl böter som fängelse (prop. 1964: 10 s. 131—132). Enligt min mening bör man beträffande strafföreläggandets tillämpnings­ område kunna anlägga samma synsätt som vid 1964 års ändring av 20 kap. 7 § 1 RB. Man bör alltså fästa avgörande vikt vid vilket straff som bör följa på brottet i det särskilda fallet, inte på straffskalan såsom sådan. Garantier alt det förenklade förfarandet kommer till användning bara för brott som verkligen lämpar sig för sådant förfarande får skapas på annat sätt än ge­ nom avgränsningar med straffskalornas hjälp. I fråga om tillämpningen av 20 kap. 7 § 1 RB har Kungl. Maj :t meddelat vissa föreskrifter för att säker­ ställa en lämplig tillämpning. Sådana föreskrifter är självfallet av särskilt värde i ett inledningsskede, när en ny ordning börjar tillämpas. Sålunda har föreskrivits att bara vissa särskilt kvalificerade åklagare får utnyttja vederbörande institut (21, 33 och 40 §§ åklagarinstruktionen). Vidare gäl­ ler att länsåklagare och överåklagare skall verka för en riktig och enhetlig tillämpning av bestämmelserna och att även RÅ skall ägna särskild upp­ märksamhet åt tillämpningen (4, 19 och 29 §§ i samma instruktion). För strafföreläggande inom ett något vidgat tillämpningsområde kan ges före­ skrifter av liknande innehåll. Redan nu gäller i fråga om tillsyn samma före­ skrifter som nyss har nämnts. Det kan också meddelas bestämmelser som medför att endast tillräckligt kvalificerade åklagare handhar strafföreläg­ gandefall av mer krävande art. Till den frågan återkommer jag i det föl­ jande. Till den hittills gjorda jämförelsen mellan beslut att ej åtala för brott och att meddela strafföreläggande bör fogas den anmärkningen, att en skillnad föreligger i fråga om möjligheten att ändra åklagarens beslut. Beslut att ej åtala för brott hindrar inte att beslut om åtal meddelas senare, om det första beslutet befinnes felaktigt eller olämpligt. Om däremot strafföreläggande utfärdas och blir godkänt, kan ändring inte åstadkommas annat än när grund föreligger för besvär enligt 59 kap. eller för resning enligt 58 kap. RB. Denna skillnad anser jag dock inte kunna få sådan betydelse i praktiken att man av den anledningen kan vara förhindrad att nu göra i princip sam­ ma bedömning som vid 1964 års reform. På grund av det anförda förordar jag, att det nu öppnas viss möjlighet att använda strafföreläggande även vid brott, för vilket stadgas böter eller fängelse i högst sex månader men vilket inte förskyller högre straff än så­ dant som kan utkrävas genom strafföreläggande. Man bör vid en sådan reform gå fram med viss försiktighet och hålla kontroll över vilka nya brottstyper som förs in under institutets användningsområde. Jag anser därför att man efter den modell som användes vid ordningsbotssystemets införande bör bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela förordnande om att strafföreläggande får användas vid vissa brott, i vilkas straffskalor ingår

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968 61

förutom böter fängelse i högst sex månader. Om erfarenheterna blir goda kan sedan kretsen av de i sådant förordnande angivna brotten vidgas eller, om erfarenheterna ger anledning därtill, inskränkas. Vid Kungl. Maj :ts ur­ val av de brottstyper som i första hand bör komma i fråga bör beaktas om brottet till sin art är sådant att det är lämpligt för handläggning ge­ nom strafföreläggande. Vidare bör vid urvalet särskilt eftersträvas att få med brott som är av frekvent natur, så att en arbetslättnad av betydelse uppstår för domstolarna. De brott som jag förut har framhållit särskilt synes i första hand böra omfattas av förordnandet. I anslutning till att strafföreläggandets tillämpningsområde vidgas på nu angivet sätt bör en viss höjning ske av det antal dagsböter som får åläg­ gas genom strafföreläggande. Detta motiveras framför allt av att inom systemets ram kommer att rymmas även brott av något allvarligare art, ty­ piskt sett, än vad som hittills har varit fallet. Jag anser att man utan be­ tänkligheter bör kunna höja gränsen till 50 dagsböter och, när det gäller gemensamt straff för flera brott, 60 dagsböter. Om vissa nya brott förs in under strafföreläggandets tillämpningsområde, kan det synas ligga nära till hands att efter mönster av 20 kap. 7 § 1 RB uppställa som villkor att det skall vara uppenbart att brottet (eller brotten) i det särskilda fallet inte förskyller högre straff än 50 dagsböter (resp. 60 dagsböter vid flera brott). Emellertid låter sig detta inte göra. Om en åklagare vid sin bedömning av straffmätningsfrågan stannar för att det lämpliga straffet för ett brott är just 50 dagsböter, kan det knappast hävdas att det är uppenbart att ett högre straff skulle vara alldeles uteslutet vid lagföring vid domstol eller hos annan åklagare. I straffmätningens natur ligger att när man har stannat för visst straff det egentligen aldrig kan sägas att det är uppenbart att straffet inte skulle kunna sättas en aning högre — eller läg­ re. Gränsen för det nya tillämpningsområdet bör alltså för dagsbotsbelagt brott bestämmas genom att det anges att brottet får förskylla högst 50 dags­ böter eller, jämte annat brott, högst 60 dagsböter som gemensamt straff. Be­ träffande straffmätningsfrågan vill jag vidare framhålla, att mål rörande så­ dana brott som avses här har förekommit i stort antal vid underrätterna. Åklagarna har alltså ledning för straffmätningen genom sin erfarenhet av de många underrättsavgörandena. Det kan påräknas att åklagarna ankny­ ter till underrätternas straffmätningspraxis. I fråga om jaktbrott, för vilka nyligen har införts fängelse i straffskalan förutom böter, bör dock låga bötesstraff, som har utdömts före lagändringen, i regel inte anses vägle­ dande. Bestämmelser om vilka åklagare som skall få utfärda strafföreläggande för nu ifrågavarande brott kan meddelas av Kungl. Maj :t. Lämpligen synes bestämmelserna böra ges det innehållet att behörighet att utfärda sådant föreläggande tillkommer chefsåklagare och dessutom åklagare som för­ ordnas därtill av RÅ. Villkor för sådant förordnande bör vara viss tids

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

tjänstgöring, varvid bör krävas minst 5 år, tingsmeriteringstid inräknad. Beträffande kravet på sådan minsta tjänstgöringstid vill jag erinra om att tingsnotarier enligt domsagostadgan inte har behörighet att handlägga mål av nu ifrågavarande natur. Normalt får juristerna på domarbanan hand­ lägga dessa mål först när de kommer ut i underrätterna som tingssekreterare eller fiskalskompetenta biträden. De har vid den tidpunkten i regel varit verksamma inom domstolsväsendet i omkring 5 år. Som jag sade förut gäller redan nu att överordnade åklagare skall ha tillsyn över tillämpningen av bestämmelserna om strafföreläggande. Så­ dan tillsyn bör i särskilt stor omfattning bedrivas under inledningsskedet om tillämpningsområdet vidgas på det sätt som här har föreslagits. Bestäm­ melser härom kan meddelas av RÄ. Om erfarenheterna av den här förordade reformen blir goda, kan det kom­ ma i fråga att vidga kretsen av brott som anges i Kungl. Maj :ts förord­ nande. Därvid är framför allt av intresse att få kännedom om vilka brotts­ typer som, utöver de förut nämnda, förekommer ofta i domstolsmål, vilka är erkända och inte innehåller skadeståndsyrkande. Det bör lämpligen an­ komma på RÅ att genom rundfrågor till åklagarna försöka få fram mate­ rial i sådant hänseende. Detta bör dock ske först sedan man har vunnit er­ farenheter av de nu ifrågavarande ändringarna.

8.3. Godkännande av strafföreläggande av ombud eller genom betalning

Av min redogörelse i det föregående (2.3. punkt I) framgår att en stor mängd brottmål nu handläggs av domstol, trots att målen rör erkända brott som faller inom strafföreläggandets tillämpningsområde. Orsakerna till att strafföreläggande inte används i dessa fall är att det har visat sig att vissa kategorier misstänkta — särskilt vid vissa brottstyper såsom fylleri och (för­ sök till) ringa varusmuggling — inte brukar godkänna och återställa straff­ förelägganden, om sådana utfärdas. Erfarenheterna har lett till att förhörs­ ledaren i samband med förhör med sådan misstänkt eller när han i övrigt har personlig kontakt med denne, låter honom underteckna en fullmakt som medför behörighet för ombud att mottaga stämning och erkänna gär­ ningen. Den rättegång som därefter i regel följer försiggår utan någon med­ verkan av den misstänkte själv och i starkt förenklad form. Antalet mål av denna typ uppgår till inemot 30 000 årligen. Det torde utan närmare utveckling av skäl stå klart att åtgärder bör vid­ tas för att lyfta bort dessa mål från domstolarna. Beträffande det över­ vägande antalet, som gäller fylleri (omkring 25 000/år), kan detta åstad­ kommas genom att ordningsbotssystemet görs tillämpligt på sådana förseel­ ser. Jag kommer att föreslå detta i närmast följande avsnitt. Samma resul­ tat kan nås i fråga om en annan stor grupp mål, nämligen sådana som gäller ringa varusmuggling och försök till sådant brott (mellan 3 000 och 4 000

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 63

mål/år). Jag avser också att i det följande föreslå lagändringar som gör det­ ta möjligt. Emellertid behövs innan åtgärden genomförs i praktiken en orga­ nisatorisk utredning om hur tullmål skall inordnas i ordningsbotssystemet. Sådan utredning har hittills inte inletts, därför att försöksverksamhetens utfall har avvaktats. Man måste därför räkna med att dessa mål ännu en tid kommer att behöva handläggas i annan ordning. Genom det nämnda fullmaktsförfarandet inför domstol handläggs också eu hel del mindre mål som rör utlänningar på tillfälligt besök i landet (jfr RÄ:s cirkulär C 34 punkt 4 b). I de fall av angiven art, då ordningsbotssystemet inte kan tillämpas, skul­ le uppenbarligen en betydande förenkling kunna ske, om den fullmakt som utfärdas kunde gälla godkännande av strafföreläggande i stället för erkän­ nande inför domstol. Emellertid anses enligt gällande rätt strafföreläggan­ de inte kunna godkännas genom ombud. Grunden härtill är att strafföreläggandet i och med att det godkänns får samma verkan som en lagakraftvunnen dom. Det har ansetts, att det inte är godtagbart att en misstänkt överlåter på annan att binda den misstänkte vid ett straff, vars storlek han inte kan överblicka när fullmakten ges. Man har i sammanhanget gjort jäm­ förelse med nöjdförklaring, som inte heller kan avges genom ombud. Enligt min mening kan betänkligheterna mot att godtaga godkännande av strafföreläggande genom ombud vika, om det i lagstiftningen ställs upp tillräckligt stränga krav på vad fullmakten i sådant fall skall inne­ hålla. Eu betryggande ordning för den misstänkte kan åstadkommas, om man kräver att det inte bara preciseras vilket brott den misstänkte vill er­ känna utan också den högsta bötespåföljd — och i förekommande fall den särskilda rättsverkan — som han är villig att underkasta sig. Innehållet skulle sålunda i allt väsentligt vara detsamma som i ett kommande straffföreläggande. Det kanske kan förefalla som om en sådan ordning skulle ställa alltför stora anspråk på den misstänkte genom att denne själv skulle behöva be­ döma vilket straff som är skäligt för förseelsen. Man får emellertid inte bortse från de förhållanden under vilka fullmakter av denna art måste för­ utsättas komma till. Det blir — liksom när nu förekommande fullmakter utfärdas — i samband med personlig kontakt med polisman eller annan för­ hörsledare. Förhörsledaren, som enligt sakens natur är den som tar initiativ till fullmaktens tillkomst, kan ge vägledning beträffande fullmaktens ut­ formning och det straff som är vanligt eller rimligt för den förseelse som är i fråga. Det bör erinras om att på det tillämpningsområde som kan bli aktuellt för detta förfarande, främst de ringa varusmugglingsfallen, det före­ kommer en starkt schabloniserad straffmätning. Regelmässigt tillämpas i de ringa varusmugglingsfallen taxor som har fastställts av generaltullsty­ relsen i samråd med RÅ. Jag kan gärna medge, att det nu skisserade förfarandet inte är alldeles

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

tillfredsställande. Samtidigt bör dock kraftigt betonas, att det utgör en klar förbättring i jämförelse med nuvarande ordning, som innebär att den miss­ tänkte avstår från att öva något som helst inflytande över den påföljd som kan komma att åläggas honom. Jag föreslår sålunda, att bestämmelser införs om att strafföreläggande skall kunna godkännas genom ombud, om fullmakt av förut angivet inne­ håll föreligger. Det bör understrykas att förfarandet måste förutsättas få mycket begränsad tillämpning, om ringa varusmuggling och försök till så­ dant brott sedermera förs in under ordningsbotssystemet. Frågan vilka som bör anlitas som ombud anser jag inte vara en lag­ stiftningsfråga utan en praktisk fråga som får lösas på det lokala planet. Har man hittills kunnat finna godtagbara ombud för det stora antal mål där det förut beskrivna fullmaktsförfarandet i rättegångsmål har använts, torde detta kunna ske också med ett framtida fullmaktsförfarande av av­ sevärt mera begränsad räckvidd.

Ett samband föreligger mellan frågan om ombuds godkännande av straff­ föreläggande och frågan om sådant föreläggandes godkännande enbart ge­ nom betalning av det förelagda bötesbeloppet. F. n. kan strafföreläggande inte godkännas enbart genom betalning. Så är däremot fallet inom ordnings­ botssystemet. Trafikmålskommittén föreslog, att samma ordning skulle gälla för strafföreläggande. I prop. 1966: 100 uttalade jag dock alt man, innan detta förslag prövades, borde avvakta erfarenheterna av den praktiska tilllämpningen av denna form för godkännande vid ordningsföreläggande. Jag framhöll, att frågan hade samband också med det vidare spörsmålet, om strafföreläggande borde kunna godkännas av befullmäktigat ombud för den misstänkte. Om godkännande genom ombud godtas vid strafföreläggande, såsom här har föreslagits, bör prövas om man vid strafföreläggande bör kunna accep­ tera även godkännande genom betalning. Trafikmålskommitténs förslag att strafföreläggande skall kunna godkän­ nas genom betalning fick vid remissbehandlingen ett övervägande positivt mottagande. För den enskilde torde det framstå som naturligt att kunna godkänna ett föreläggande enhart genom betalning. För det allmänna skulle en sådan reform medföra en viss förenkling och undvikande av onödigt merarbete i synnerhet om, som är avsett, kontroll och bokföring beträf­ fande betalningar sker maskinellt. Också de erfarenheter som har gjorts i fråga om godkännande genom betalning inom förfarandet med ordningsbot (redovisade under 4.4.) talar för att betalning bör kunna godtas som god­ kännande även vid strafföreläggande. Jag föreslår därför, att möjlighet införs alt godkänna strafföreläggande enbart genom betalning. Enligt trafikmålskommitténs förslag skall godkännande av strafföre-

Kungi. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 65

läggande genom betalning inte gälla i andra fall än dem där föreläggandet upptar bara bötespåföljd. Innehåller strafföreläggande också föreläggande om förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, bör enligt kom­ mittéförslaget krävas skriftligt godkännande liksom hittills. Denna be­ gränsning har allmänt godtagits under remissbehandlingen. För egen del anser jag det riktigt att inte tillskriva det faktiska handlandet — betalning­ en — en vidare innebörd än att det är ett uttryck för den misstänktes vilja att godkänna förelagt straff till det belopp som han betalar in. Det synes inte böra komma i fråga att man skulle anse betalning innefatta också ett godkännande av förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, som ligger vid sidan av det bötesstraff som den misstänkte visar sig vilja full­ göra. Jag biträder därför förslaget, att godkännande genom betalning skall få ske bara när strafföreläggande ej avser annat än böter. Jag vill tillägga att avsikten är att ordningen med godkännande genom betalning inte skall tillämpas förrän arbetsrutinerna för strafföreläggande­ förfarandet har anpassats för utnyttjande av ADB-teknik för den s. k. upp­ följningen (jfr avsnitt 7).

8.4. Tillämpning av ordningsbotssystemet vid fylleri

Jag har i det föregående framhållit, att domstolarna f. n. handlägger om­ kring 25 000 erkända mål/år om fylleri och att det är uppenbart att åtgärder bör vidtas för att lyfta bort dessa mål från domstolarna. I första hand bör prövas, om det kan öppnas möjlighet att beivra dessa förseelser genom ordningsf öreläggande. När förslag i den riktningen lades fram av trafikmålskommittén, förekom bara enstaka invändningar av den innebörden att det på grund av fylleri­ förseelsernas natur kunde vara olämpligt att beivra dem genom ordningsföreläggande. Det var två remissinstanser, som ansåg det föga tilltalande att godkännande kunde komma att ges av personer som var spritpåverkade eller i bakrus. Med anledning därav vill jag först framhålla, att det själv­ fallet inte kommer i fråga att ordningsföreläggande skulle godkännas förrän i samband med att den misstänkte friges efter omhändertagandet. Detta blir m. a. o. i det skede vari han, med den ordning som nu tillämpas på många håll, får tillfälle att utfärda den fullmakt varigenom han i realiteten skiljer sig från brottmålsförfarandet. Ytterligare vill jag betona, att det är en själv­ klar grundsats att ordningsbot inte får föreläggas en misstänkt för god­ kännande, om det kan befaras att han inte inser innebörden av en sådan handling. Att en omhändertagen skulle vara i så dåligt skick, när han fri­ ges, torde f. ö. inte förekomma. Den nu berörda invändningen anser jag därför inte vägande. En annan invändning under remissbehandlingen gick ut på att en ny form för beivrande av fylleri inte bör införas nu när frågorna om fylleri- 5 Bihartg till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 82

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

straffets eventuella avskaffande utreds inom fylleristraffutredningen. Emel­ lertid får man räkna med att ganska avsevärd tid måste förflyta innan en sådan reform kan genomföras, särskilt med hänsyn till de organisatoriska åtgärder som måste föregå genomförandet. Enligt min mening bör det på­ gående utredningsarbetet inte föranleda att man avstår från att skyndsamt förenkla formen för beivrandet, om detta är möjligt. Trafilcmålskommittén föreslog ett underställningsförfarande. Ett sådant ansåg kommittén behövligt för att man skulle få till stånd sådan särskild åtalsprövning som föreskrivs i 57 § nykterhetsvårdslagen. Underställning ansågs behövlig också med tanke på att förverkande av spritdrycker ganska ofta kommer i fråga i fyllerifallen. Häremot framfördes invändningar un­ der remissbehandlingen. I prop. 1966: 100 ansåg jag invändningarna mot underställningsförfarandet så vägande att något förslag av den innebörden inte lades fram. Frågan är då om man på annat sätt kan uppnå att prövning av sådan innebörd som avses i 57 § nykterhetsvårdslagen kommer till stånd. Som jag nämnde i prop. 1966: 100 (s. 130) är kravet på sådan åtalsprövning vis­ serligen inte bokstavligen tillämpligt på ordningsföreläggande, eftersom detta institut är formellt fristående från åtalsinstitutet. Emellertid ansågs sakliga skäl ändå tala för att förekomsten av bestämmelser om åtalspröv­ ning beaktades vid bedömningen huruvida ordningsföreläggande bör ut­ färdas. Det egentliga syftet med 57 § nykterhetsvårdslagen är att den som redan är föremål för nykterhetsvård inte därutöver skall belastas med straff för ett mindre allvarligt brott, vars verkställighet kanske kan komma att inver­ ka menligt på vårdresultatet. Det centrala är alltså att den intagne vid be­ hov skyddas mot straffverkställigheten. Att bestämmelsen utformats så, att inte ens åtal i förekommande fall skall äga rum, är främst en praktisk anordning. Ett åtal kan ju sägas inte tjäna något praktiskt ändamål i så­ dana fall, när lagstiftningens syfte är att straff inte skall verkställas. Nu är emellertid vid ordningsföreläggande problemet det, att man när föreläggande utfärdas i regel inte vet om den misstänkte är intagen på så­ dant sätt som avses i 57 § nykterhetsvårdslagen. Jag anser att man av praktiska skäl väl kan acceptera att föreläggande ändå utfärdas. Det viktiga är att straffet inte verkställs, om det senare visar sig att förseelsen på grund av sådana omständigheter som avses i 57 § nykterhetsvårdslagen ej bort beivras. Detta kan åstadkommas genom att — om det visar sig att den som har ålagts ordningsbot är intagen på sätt som avses i 57 § — åkla­ gares prövning anställs i efterhand och får gå ut på en prövning om böter­ na skall uttagas eller ej. Jag vill erinra om att en motsvarande ordning re­ dan gäller för vissa fall enligt 5 § bötesverkställighetslagen, i vilka fall det dock är domstol som har rätt att förordna att böter inte skall uttagas. Med den här ifrågasatta ordningen blir det den olikheten jämfört med nu­

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968 G7

läget att den misstänkte blir att anse som sakfälld för brottet. Anteckning därom kommer alltså att inflyta i kontrollstyrelsens straffregister och i kör­ kortsregister. Att så sker är ju emellertid ingalunda oberättigat. Detta är alltså inte något skäl mot sådan ändring som här har diskuterats. På grund av det anförda föreslår jag, att det görs ett tillägg till 57 § nykterhetsvårdslagen, varigenom åklagare ges befogenhet att förordna att ord­ ningsbot för fylleri eller för fylleri jämte annat brott inte skall uttagas, när omständigheterna är sådana som avses i paragrafen i dess nuvarande lydel­ se. En erinran om denna bestämmelse torde böra tas in i 4 § bötesverkställighetslagen. Teoretiskt selt skulle man kunna hävda, att den nya bestämmelsen i nykterhetsvårdslagen borde gälla även när andra brott än fylleri har beivrats genom ordningsföreläggande. Det vore emellertid helt opraktiskt att tänka sig att man i samtliga ordningsbotsfall skulle undersöka i kontrollstyrel­ sens register om den misstänkte är intagen för nykterhetsvård. Det är ock­ så främst i fyllerifallen som det föreligger en beaktansvärd sannolikhet för att sådan intagning kan vara för handen. Jag vill nämna att, om en intagen ålagts ordningsbot för annan förseelse, det i ömmande fall finns möjlighet få befrielse från straffet enligt 5 § bötesverkställighetslagen. Rent praktiskt kan ordningsföreläggandeförfarandet vid fylleri ordnas på det sättet, att polisen — om på lokalt eller centralt plan får bedömas se­ nare — sänder ett exemplar av föreläggandet till kontrollstyrelsens straff­ register med begäran om uppgift rörande eventuell inskrivning på vårdan­ stalt. Uppgiften lämnas av styrelsen genom anteckning på föreläggandet som återsänds till polisen. Är vederbörande intagen på sätt som anges i 57 §, åligger det polisen att vidarebefordra föreläggandet till åklagaren, som där­ efter har att pröva om böterna skall tas ut. Beslutas att detta ej skall ske och har böterna redan hunnit erläggas, skall de självfallet återbetalas om­ gående. Erforderliga bestämmelser om dessa praktiska frågor kan medde­ las av Kungl. Maj :t. En inskränkning bör gälla beträffande polismans rätt att utfärda ord­ ningsföreläggande för fylleri. Enligt min mening kan det nämligen av flera skäl inte vara lämpligt att ansvarsfrågan avgörs genom ordningsföreläg­ gande när ungdomar gör sig skyldiga till fylleri. Jag anser därför att sådant föreläggande inte bör utfärdas när den misstänkte är under 18 år. Den sär­ reglering som fordras i detta hänseende kan ske genom bestämmelser av Kungl. Maj :t. Vid fylleriförseelse inträffar det förhållandevis ofta att den misstänkte har sprit eller andra berusningsmedel, som tas i beslag och som i dom eller strafföreläggande skall förklaras förverkat. För att möjlighet till ordnings­ föreläggande vid fylleri inte skall bli en halvmesyr krävs således, att även förverkande skall kunna åläggas i föreläggandet. Enligt nu gällande be­

68 Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

stämmelser om ordningsföreläggande är detta inte möjligt. En ändring i detta avseende bör därför övervägas. En vidgning av tillämpningsområdet för ordningsföreläggande kan vidare komma att omfatta andra förseelser än fylleri, där förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan kan kom­ ma i fråga. I prop. 1966: 100 nämnde jag mål om ringa varusmuggling som exempel. Andra exempel är förseelse mot 16 § allmänna ordningsstadgan eller mot förordningen om skatt för hundar. Eftersom förverkandefrågorna i fall av nu nämnd art regelmässigt är enk­ la att bedöma, anser jag att det inte behöver möta betänkligheter att anför­ tro åt polismännen att ta upp även sådana frågor vid ordningsbotsförfarandet. Jag förordar därför att lagreglerna om ordningsbotssystemet utformas så, att detta blir möjligt. Lagregleringen i ämnet kan lämpligen utformas på samma sätt som redan gäller för strafföreläggandets del (jfr prop. 1964:10 s.151). Emellertid är det angeläget, att ganska snäva gränser gäller i fråga om polismans befogenhet att ta upp frågor om förverkande och annan sådan sär­ skild rättsverkan. Bestämmelser härom kan meddelas av Kungl. Maj :t. För att ge en bild av hur begränsningen enligt min mening bör gestaltas vill jag anföra följande. Det bör ges föreskrifter om dels vid vilka brott fråga om förverkande får las upp, dels en värdegräns, som säkerställer att mera dyrbar egendom ej kan förklaras förverkad i denna ordning. Sålunda bör övervägas, att i fråga om fylleri och förseelse mot 16 § allmänna ordnings­ stadgan sätta gränsen vid högst 100 kronors värde. Vid ringa varusmuggling och försök därtill kan möjligen komma att behövas en något högre gräns för att en framtida användning av ordningsbotssystemet på detta område skall bli av verkligt praktiskt värde. Den frågan blir dock beroende av i vad mån personal med tillräckliga kvalifikationer kommer att stå till förfogande för handläggningen. Detta får övervägas i senare sammanhang. I det föregående har jag föreslagit, att godkännande genom betalning skall kunna förekomma vid strafföreläggande men endast när föreläggan­ det avser bara böter och alltså ej gäller förverkande eller annan sådan sär­ skild rättsverkan. Bestämmelserna om godkännande av ordningsföreläg­ gande genom betalning bör ges samma innebörd. Handläggningstekniskt är det önskvärt att, när förverkande är i fråga, ordningsbotsförfarandet slutförs genom skriftligt godkännande vid det till­ fälle då polisman har direkt kontakt med den misstänkte. Därmed und­ viks risken att den misstänkte annars i ett senare skede betalar ordningsboten utan att sända in skriftligt godkännande. Detta kan tillgodoses ge­ nom anvisningar av rikspolisstyrelsen. Vid utfärdandet av sådana anvis­ ningar torde också böra övervägas, om det inte i fyllerifallen allmänt bör gälla som handläggningsnorm, att ordningsbotsförfarande används bara när det kan slutföras omedelbart. Erfarenheterna från strafföreläggandets

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968 69

tillämpning tyder ju på att det ofta är meningslöst att tillställa den miss­ tänkte föreläggande för senare ställningstagande till frågan om godkän­ nande. De här föreslagna ändringarna föranleder vissa jämkningar i lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker in. in. Jag behandlar dessa i spe­ cialmotiveringen.

8.5. Ordningsbotssystemets tillämpningsområde i övrigt

F. n. bestämmer Kungl. Maj :t genom förordnande enligt 1 § ÖL vilka förseelsetyper inom penningbotsområdet som får beivras genom ordningsföreläggande. Förordnandet har meddelats i 1 § ordningsbotskungörelsen och avser ett antal trafikförseelser av mera frekvent natur. Av vad jag tidigare har anfört (under 6.2.) framgår, att remissinstan­ serna under förarbetena till ÖL var positiva till att ordningsbotssystemet används även på andra förseelser än trafikförseelser. Detta är även min uppfattning. De goda erfarenheterna av systemet och de arbetsbesparingar det har visat sig medföra motiverar också att det används i vidsträckt om­ fattning. Att tillämpningsområdet hittills har begränsats till ett ganska måttligt antal förseelsetyper har varit motiverat av att försöksverksamheten inte borde bedrivas i alltför stor skala. Ett ytterligare skäl har varit att för stora krav inte skulle ställas på dem som skulle ha hand om förfarandet i in­ ledningsskedet och att utbildningen i början kunde bli enklare. Det sist anförda skälet torde ännu en tid ha giltighet, eftersom ordningsbotssyste­ met den 1 juli 1968 skall införas även i polisdistrikt, där det hittills ej har varit tillämpligt. Det torde därför vara en fördel, om tillämpningsområdet är tämligen begränsat ännu under något halvår efter nämnda dag. Det kan dock vara lämpligt med viss vidgning redan tidigare, så att fylleri och däimed förenade förseelser mot 16 kap. 16 § BrB (förargelseväckande beteende) liksom förseelserna mot 16 § allmänna ordningsstadgan går in under sy­ stemet. Tidpunkten för en sådan vidgning blir dock beroende av när erfor­ derliga organisatoriska förberedelser — blankettryckning, omprogrannnering av dataånläggningen in. in. — har hunnit genomföras. På längre sikt bör emellertid tillämpningsområdet kunna vidgas avse­ värt. Bedömningen vilka förseelser som hör föras in under systemet kan inte anses vara av den principiella natur att den behöver förbehållas Kungl. Maj :t. När det skall fastställas vilka ytterligare förseelsetyper som bör komma i fråga blir det huvudsakligen fråga om rent praktiska övervägan­ den. Jag anser, att det kan anförtros åt RÅ att bestämma detta i samråd med rikspolisstyrelsen. Det är tillräckligt att Kungl. Maj :t bemyndigas att föreskriva begränsningar för användningen. Sådana begränsningar bör främst komma i fråga, när det gäller att ange övre gränsen för ordnings-

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

botsbelopps storlek och för värdet av egendom som får förklaras förverkad. Vidare bör anges i vad mån andra särskilda rättsverkningar än förverkan­ de skall kunna tas upp. Vad som väl främst kan komma i fråga längre fram är åläggande att utge dubbel hundskatt på grund av underlåten anmälnings­ skyldighet beträffande innehav av hund. Exempel på andra begränsningar av åsyftad art är att, som redan har nämnts, det bör föreskrivas, att fråga om förverkande inte får tas upp annat än vid vissa angivna brott och att ordningsföreläggande för fylleri inte får förekomma beträffande den som ej har fyllt 18 år. På grund av det anförda föreslår jag, att lagbestämmelserna om ord­ ningsbotssystemet ges det innehållet att systemet blir tillämpligt beträf­ fande brott, för vilket inte stadgas annat straff än böter omedelbart i pen­ ningar och ej heller normerade böter och för vilket ordningsbot har fast­ ställts. Dessutom bör föreskrivas, att RÅ:s urval av de brott för vilka ordningsbot skall bestämmas skall ske i samråd med rikspolisstyrelsen. Kungl. Maj :t bör förbehållas att meddela föreskrifter om det högsta be­ lopp, till vilket ordningsbot får bestämmas, och om andra begränsningar för användningen av föreläggande av ordningsbot. RÅ:s beslut torde för att få önskvärd spridning och för att bli lättill­ gängligt böra tas in i SFS. Jag återkommer i specialmotiveringen till vissa frågor som gäller dessa beslut. Rikspolisstyrelsen har föreslagit, att för vissa förseelser, som nu är be­ lagda med dagsböter, straffet ändras så, att endast penningböter följer och ordningsbotsförfarande därmed blir möjligt att tillämpa på förseelserna. Dessa förslag kommer att prövas senare. Styrelsen föreslår dessutom, att det sker en systematisk genomgång av specialstraffrätten för att få fram ytterligare förseelser som är lämpliga att ta med i ordningsbotssystemet. Jag anser det inte behövligt att anordna särskild utredning för detta. Ända­ målet kan tillgodoses genom att rikspolisstyrelsen och RÅ gör rundfrågor för att få uppslag beträffande brott som det är lämpligt att föra in under ordningsbotssystemet. Uppkommer därvid fråga om sådana brott som nu är belagda med dagsböter men som lämpar sig för ordningsföreläggande, kan framställning om ändring i straffskalan göras till Kungl. Maj :t för pröv­ ning i vederbörlig ordning.

8.6. Övriga frågor

Som jag bär nämnt i det föregående (under 7.) var det under remissbe­ handlingen av trafikmålskommitténs förslag många olika meningar om hur bestämmelserna om ordningsbotsförfarandet systematiskt skulle inordnas i lagstiftningen. Eftersom förfarandet i sin slutliga utformning nära an­ knyter till strafföreläggandeförfarandet och egentligen inte är annat än en specialform av strafföreläggande, är det enligt min mening naturligt att bestämmelserna om ordningsbot arbetas in i 48 kap. RB. Då försöksverk­

Kungl. Maj ris proposition nr 82 år 1968 71

samheten nu är i slutskedet, får tiden anses mogen att pröva denna fråga. Jag föreslår alltså att den systematiska frågan löses på det sätt jag nu har angivit. När bestämmelserna om de båda instituten nu arbetas samman, bör sam­ tidigt bestämmelserna om strafföreläggande utformas så, att de anpassas för arbetsrutiner vid vilka ADB-teknik kan utnyttjas. Hur dessa rutiner i stort kan tänkas gestaltade har jag redogjort för i det föregående. De jämkningar i bestämmelserna som behövs behandlar jag i specialmotive­ ringen. Även en mindre jämkning i parkeringsbotslagen behandlas där. I specialmotiveringen tar jag också upp några lagändringar som inte har omedelbart samband med de hittills behandlade frågorna. Jag hänvisar till vad som anförs under 5 kap. 6 och 8 §§ RB, 36 kap. 12 § RB och 9 § bötesverkställighetslagen.

9. Upprättade lagförslag

1 enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats för­ slag till 1) lag om ändring i rättegångsbalken, 2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård, 3) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff, 4) lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m., 5) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot. I fråga om det under 2 nämnda förslaget har jag samrått med chefen för socialdepartementet.

19. Be särskilda bestämmelserna

10.1. Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken 5 KAP.

6 och 8 §§. Med anledning av en skrivelse från Hörselfrämjandets riksförbund till justitiedepartementet kommer att ske viss översyn av gällande administra­ tiva bestämmelser om anlitande av tolk för den som är döv eller stum. I samband därmed bör tas upp fråga om en terminologisk jämkning i 5 kap. RB.

72 Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

Enligt 6 § tredje stycket får tolk anlitas att biträda rätten, när den som skall höras är döv eller stum. Enligt femte stycket samma paragraf ankom­ mer det på Kungl. Maj :t att meddela bestämmelser om anlitande av tolk i så­ dant fall. I 8 § sägs att ersättning till tolk för den som är döv eller stum utgår enligt särskilda bestämmelser. I kungörelsen den 10 juli 1947 (nr 645) om tolk för döva och stumma har meddelats bestämmelser om anlitande av och ersättning till sådan tolk. De regler som jag nu har nämnt hör kunna tillämpas, förutom när den som skall höras helt saknar hörsel eller talförmåga, även när denne har ett mindre svårt lyte men ändå på grund av hörsel- eller talrubbning inte kan höras utan tolk. Reglerna torde i praxis tolkas på detta sätt. Orden »döv eller stum» leder emellertid tanken närmast till den som helt saknar hör­ sel eller talförmåga. Uttrycket »allvarligt hörsel- eller talskadad» torde bättre täcka de åsyftade kategorierna. 6 och 8 § § i förslaget har avfattats i enlighet härmed.

7 KAP.

9 §• I detta kapitels 6 § föreskrivs f. n. följande. Föreligger för allmän åklagare beträffande visst brott omständighet, som skulle utgöra jäv mot domare, må han ej taga befattning med förundersök­ ning eller åtal för brottet. Jäv må ej grundas å åtgärd, som åklagaren vid­ tagit å tjänstens vägnar, eller gärning, som förövats mot honom i eller för hans tjänst. Ehuru åklagare är jävig, äge han vidtaga åtgärd, som ej utan fara kan uppskjutas. Fråga om jäv mot åklagare prövas av hans närmaste förman; jäv mot riksåklagaren prövas av honom. Enligt 9 § andra stycket skall vad som i 6 § är föreskrivet om åklagare äga motsvarande tillämpning beträffande polismyndighet. I lagen den 29 maj 1964 (nr 317) om vad som avses med polismyndighet och därtill anslu­ tande bestämmelser regleras vem som fullgör på polismyndighet ankom­ mande uppgifter. Huvudregeln är att med polismyndighet avses polischefen i orten. Enligt 7 kap. 9 § RB avses i balken med polismyndighet också läns­ polischefen. I lagstiftningen finns inte några allmänna jävsbestämmelser för polisman som inte är polismyndighet. Frågan härom torde få övervägas vid framtida lagstiftning om förvaltningsförfarandet. Frågan om jäv beträffande polis­ man som ombesörjer handläggning enligt RB torde emellertid böra lösas genom bestämmelse i RB. Sådan bestämmelse har därför tagits in i föreva­ rande paragraf. Bestämmelsen innebär, att vad som gäller beträffande polis­ myndighet skall gälla också beträffande polisman som har att vidta åtgärd

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968 73

eller meddela beslut enligt RB. Beträffande denne skall dock fråga om jäv alltid prövas av polismyndighet, oavsett om denna är polismannens »när­ maste förman» (jfr 6 § tredje stycket).

36 KAP.

12 §. Innan vittne avger sin berättelse skall han enligt 36 kaj). It § med handen på bibeln avlägga ed av den lydelse som anges i paragrafen. Om vittnet säger sig på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hysa betänklighet mot att avlägga vittnesed, kan rätten enligt 12 § första stycket, om betänklighe­ ten kan antagas vara allvarligt grundad, medge vittnet att i stället avge vittnesförsäkran, vars lydelse återfinns i paragrafen. Vidare kan vittne enligt 12 § tredje stycket få avlägga vittnesförsäkran, om båda parterna samtyc­ ker och rätten finner det kunna tillåtas. Den som lämnar osann uppgift eller fc<rtiger sanningen döms för mened, oavsett om vittnesmålet har läm­ nats under ed eller försäkran. Genom riksdagens skrivelse 1966: 130 har väckts fråga om ändring av 12 §. Riksdagsärendet föranleddes av motionerna 1966: I: 562 och 1966: II: 695. I dessa hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag till lagändring, varigenom edgång ersätts med försäkran. I 1LU 1966: 20, som bifölls av riksdagen, fann sig utskottet inte kunna till­ styrka så långt gående ändring. Som nu gäller måste dock enligt utskottet finnas möjlighet att hyta ut ed mot försäkran, om vittnet på grund av sin övertygelse hyser betänklighet mot att avlägga ed. Utskottet framhöll, att gällande bestämmelse härom synes kunna medföra onödigt meningsutbyte mellan rätten och vittnet samt anförde vidare bl. a. följande. Skyldigheten för vittnet att närmare motivera sin önskan kan leda till att vittnet underlåter att utnyttja möjligheten att få avlägga försäkran. Det kan ej bortses från att ett vittne kan finna det obehagligt eller svårt att klar­ göra anledningen till sina betänkligheter. Enligt utskottets mening bör där­ för ändring ske beträffande villkoren för utbyte av ed. Stadgandet i 36 kap. 12 § rättegångsbalken torde böra utformas så att vittne som på grund av sin övertygelse säger sig hysa betänklighet mot att avlägga vittnesed skall utan annan motivering få utbyta eden mot försäkran på heder och samvete. I samband med en sådan lagändring lär möjligheten att med parternas och rättens samtycke få avlägga försäkran i stället för ed kunna utgå. Enligt min mening bör den av riksdagen väckta frågan nu prövas. Som riksdagen har anfört ger gällande bestämmelser om eds utbytande mot försäkran ett visst utrymme för oncdigt meningsutbyte mellan rätten och vittnet. Eftersom en ändring i detta hänseende är önskvärd, har para­ grafen i förslaget avfattats så att det klart framgår att rätten utan vidare undersökning skall godta vittnets ståndpunkt, att han på grund av sin åskåd­

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

ning i religiöst hänseende inte vill avlägga ed. Det använda uttryckssättet bör anses omfatta även den situationen att vittnet på grund av negativ in­ ställning till religionen inte vill avlägga ed (jfr Gärde m. fl. Nya RB s. 504— 505). Med anledning av denna ändring bör paragrafens tredje stycke utgå.

48 KAP.

Rubriken Som jag redan har sagt i den allmänna motiveringen är det lämpligt att i 48 kap. föra samman bestämmelserna om strafföreläggande och om före­ läggande av ordningsbot. Kapitlet har omarbetats i enlighet härmed. Be­ stämmelserna har därvid disponerats i tre huvudavdelningar. Den törsta, som har fått rubriken Allmänna bestämmelser, innehåller en bestämmel­ se om att fråga om ansvar för brott får tas upp genom de institut som här är i fråga (1 §) och vidare bestämmelser om institutens närmare innebörd (2 §) samt slutligen en allmän processuell bestämmelse om s. k. lis pendens och rättskraft (3 §). I nästa avdelning av kapitlet (4—12 §§) har samman­ förts de närmare bestämmelserna om strafföreläggande. I den tredje huvud­ avdelningen finns motsvarande bestämmelser beträffande föreläggande av ordningsbot (13—20 §§).

Allmänna bestämmelser

1 §• Det har ansetts lämpligt att inleda kapitlet med en bestämmelse som an­ ger att fråga om ansvar för brott, som hör under allmänt åtal, under de vill­ kor som föreskrivs i kapitlet får upptagas av åklagare genom strafföre­ läggande och av polisman genom föreläggande av ordningsbot (jfr 2 § första stycket ÖL). För att klargöra hur de berörda instituten förhåller sig till åtal har vidare angivits, att förelägganden av nämnd art träder i stället för åtal. Därvid gäller dock den begränsningen att instituten ersätter åtal endast i de fall då lis pendens föreligger och sedan föreläggandet har godkänts och därmed fått verkan av lagakraftvunnen dom. I paragrafens andra stycke har tagits in en bestämmelse om att närmare föreskrifter för tillämpningen av kapitlet meddelas av Kungl. Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t bestämmer. Denna bestämmelse motsvarar den som nu finns i 11 § ÖL. 2

2 §.

I paragrafens första stycke beskrivs innebörden av de institut som här är i fråga. I nära anslutning till vad som nu gäller enligt 2 § första stycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 75

andra punkten ÖL anges sålunda, att föreläggande enligt kapitlet innebär att den misstänkte till godkännande omedelbart eller inom viss tid före­ läggs ett bötesstraff. Det anges vidare att detta vid strafföreläggande fast­ ställs efter vad åklagaren anser brottet förskylla (jfr 48 kap. 1 § RB) och att det vid föreläggande av ordningsbot fastställs efter vad som har bestämts enligt 14 §. I paragrafens andra stycke föreskrivs att om brott är förenat med egen­ doms förverkande eller annan sådan särskild rättsverkan, denna också skall föreläggas den misstänkte till godkännande. Föreskriften överensstäm­ mer med vad som nu gäller enligt 48 kap. 1 § första stycket tredje punkten RB. För ordningsföreläggandeinstitutet är däremot denna föreskrift en ny­ het. Som jag redan har framhållit i det föregående är avsikten att förverkan­ de skall komma i fråga endast i mycket begränsad omfattning inom ramen för ordningsbotssystemet. Föreskrifter härom torde böra meddelas av Kungl. Maj :t. 3 §• I paragrafens första stycke anges att när föreläggande enligt kapitlet har utfärdats till godkännande inom viss tid, fråga om ansvar för brottet ej får tas upp på nytt förrän denna tid utgått. Bestämmelsen ansluter till vad som nu gäller enligt 8 § första stycket ÖL (jfr även 45 kap. 1 § tredje styc­ ket RB). För strafföreläggande finns f. n. inte någon uttrycklig lispendensregel av nu angiven art. Att denna grundsats dock gäller även vid strafföre­ läggande framgår indirekt av 48 kap. 3 § andra stycket RB. Av denna bestäm­ melse följer att åtal kommer i fråga först sedan fristen för godkännande har gått ut utan att föreläggandet har återställts, försett med godkännande. Grundsatsen kan sägas komma till synes också i 1 § i samma kapitel i och med att där anges att när strafföreläggande utfärdas detta sker i stället för att åtal väcks. I paragrafens andra stycke anges att om föreläggande har godkänts det gäller som dom vilken har vunnit laga kraft. Bestämmelsen överensstäm­ mer med 9 § ÖL och i sak också med 48 kap. 4 § RB.

Om strafföreläggande 4 §• I paragrafen regleras strafföreläggandets tillämpningsområde. Detta om­ fattar brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter och ej heller nor­ merade böter och vilket, om dagsböter stadgas, befinnes förskylla högst 50 dagsböter eller, jämte annat brott, högst 60 dagsböter som gemensamt straff. I sak innebär det ingen skillnad jämfört med vad som nu gäller en­ ligt 48 kap. 1 § RB, frånsett den förut berörda höjningen av gränsen för högsta dagsbotsstraff. I paragrafens andra stycke har tagits in den förut behandlade bestäm­

76 Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

melsen om att Kungl. Maj :t kan förordna att bestämmelserna om strafföre­ läggande får tillämpas även beträffande brott, för vilket stadgas böter eller fängelse i högst sex månader men vilket i övrigt är sådant som anges i första stycket. Som har nämnts i den allmänna motiveringen är avsikten att Ivungl. Maj :t skall meddela förordnande beträffande vissa angivna brott. Jag vill erinra om alt, när dagsbotsbelagt brott och penningbotsbelagt brott föreligger till bedömning samtidigt, det gemensamma straffet skall vara dagsböter (25 kap. 5 § BrB). Avsikten är, som jag redan har framhållit, att det i samband med förord­ nande enligt andra stycket skall meddelas föreskrifter om vilka åklagare som skall ha behörighet att utfärda strafföreläggande för brott som avses i paragrafens andra stycke. 5 §. I paragrafen har tagits upp vissa förhållanden, som medför att strafföre­ läggande inte får utfärdas. Sålunda anges till en början att strafföreläggande inte får utfärdas, om förutsättningar för allmänt åtal inte föreligger. F. n. anges inledningsvis i 48 kap. 1 § RB, nämligen att åklagare får utfärda strafföreläggande under förutsättning att allmänt åtal skall äga rum för brottet. Strafföreläggandet får alltså enligt gällande rätt användas endast när åklagaren annars haft att väcka åtal för brottet enligt de regler som gäller för åtalsplikten, dvs. när åklagaren finner sig ha tillräckliga skäl för åtal. Med den formulering som har valts i den föreslagna lagtexten åsyftas inte någon skillnad i förhållande till gällande rätt. Däri ligger vidare att om särskilt villkor är föreskrivet för åtal detta måste vara uppfyllt innan straffäreläggande får utfärdas. Om särskild åtalsprövning är föreskriven, skall sådan föregå utfärdandet av straf föreläggandet. I paragrafen har vidare reglerats förfarandet vid sammanträffande av brott. Enligt nuvarande 48 kap. 1 § första stycket sista punkten RB gäller, att när fråga är om flera brott strafföreläggande ej får utfärdas, om det inte sker gemensamt för alla brotten. Att gemensamt straff skall åläggas följer av 1 kap. 6 § BrB. För att den nämnda bestämmelsen i RB skall kunna tillämpas i praktiken, anser sig åklagarna skyldiga att före utfärdande av strafföreläggande under­ söka i åklagarmyndighetens register om den misstänkte också är misstänkt för annat brott. På en del håll begränsas undersökningarna till register över bötesmål, medan på andra håll även register över svårare brott undersöks. Enligt ett uttalande av JO skall vid prövning om gemensamt strafföre­ läggande får och skall utfärdas, hänsyn tas till brott som är kända för åklagarmyndigheten, när det är aktuellt alt utfärda föreläggande (JO:s ämbetsberättelsc 1967 s. 152). Enligt ett rättsfall (SvJT 1960 rf. s. 49) be­ höver hänsyn inte tas till andra brott än dem som åklagaren bär till pröv­ ning, när strafföreläggande skall utfärdas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 77

Den föreslagna bestämmelsen i detta ämne har givits den innebörden att strafföreläggande inte får utfärdas, om däri ej tas upp alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligger till bedömning. För­ slaget skiljer sig alltså från vad som nu anses gälla genom att av lagregeln framgår, att hänsyn behöver tas bara till de brott som är kända för den handläggande åklagaren själv. Anledningen härtill är att det är ett intres­ se att de handläggande inte skall belastas med alltför mycket arbete med undersökningar i register av olika slag för att få klarhet i om samma person är misstänkt också för andra brott. Sådana undersökningar torde böra be­ gränsas till fall där mera kännbar påföljd är i fråga. I vad mån under­ sökning skall göras för att utröna förekomsten av ytterligare brott är ett ämne som kan regleras genom bestämmelser av Kungl. Maj :t. Jag vill i delta sammanhang understryka att de summariska handläggni ngsf ormer som här är i fråga inte bör belastas med sådana handläggningsmoment som gör dem tungarbetade. Man torde utan större betänkligheter kunna acceptera att det någon gång kan hända att en person kan komma att åläggas straff vid skilda tillfällen och genom skilda förfaranden, trots att det i och för sig varit teoretiskt tänkbart att en gemensam pröv­ ning av brottsligheten skulle ha kunnat komma till stånd. Det kan nämnas, att ett framtida ADB-system i och för sig erbjuder möjligheter att praktiskt taget fullkomligt gardera sig mot sådana enstaka fall. Från dataregistret skulle kunna lämnas upplysning till åklagaren huruvida den misstänkte är utsatt för misstanke om brott t. o. m. såvitt gäller alla åklagar distrikt i landet. Men priset härför blir att det i strafföreläggandeärendena årligen skulle lämnas kanske en kvarts miljon frågor till och lika många svar från den centrala dataanläggningen. Detta skulle göra förfarandet alltför om­ ständligt och bör därför enligt min mening inte övervägas. I bestämmelsen anges vidare, att strafföreläggande inte får utfärdas om målsägande förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i an­ ledning av brottet, eller om målsägande begärt, att åtal skall väckas. Före­ skriften överensstämmer med vad som nu gäller enligt 48 kap. 1 § andra stycket RB. Ytterligare föreskrivs att strafföreläggande inte får utfärdas om brottet bör föranleda ämbetsstraff. Detta gäller redan f. n., fastän särskild föreskrift därom inte har meddelats i RB (jfr RÅ:s cirkulär nr 59). Eftersom en lik­ nande föreskrift f. n. gäller beträffande ordningsföreläggande (3 § första stycket andra punkten ÖL) och sistnämnda föreskrift bör gälla även enligt den nya lagstiftningen, har det ansetts lämpligt att även beträffande straff­ föreläggande ha en uttrycklig regel i ämnet. Om överensstämmelse mellan reglerna för de båda instituten inte gällde i detta avseende, skulle det möj­ ligen kunna ge anledning till missförstånd. Slutligen har i paragrafen tagits in en erinran om att särskilda bestämmelser gäller i fråga om villkor för

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

användning av strafföreläggande i militärt brottmål (se 84 § andra stycket militära rättegångslagen).

6 §•

I bestämmelsen anges att strafföreläggande skall avfattas skriftligen och undertecknas av åklagaren. Vidare anges vilka uppgifter föreläggandet skall innehålla. Bestämmelsen överensstämmer i sak med vad som nu gäller enligt 48 kap. 2 § RB. Ordalagen har jämkats något för att uppnå överens­ stämmelse med vad som gäller beträffande ordningsföreläggande. Före­ skriften att det eller de lagrum som är tillämpliga skall anges i föreläggandet har tagits upp under en särskild punkt i paragrafen för att underlätta den hänvisning till bestämmelsen som görs i 17 § i förslaget.

7 §• F. n. gäller enligt 48 kap. 3 § andra stycket RB att, om föreläggande ej godkänns omedelbart, det för den misstänkte skall tillkännages att han inom viss av åklagaren utsatt tid, högst två veckor från delgivningsdagen, har att till åklagaren återställa föreläggandet, försett med godkännande vid på­ följd att åtal eljest kan äga rum. Den här föreslagna bestämmelsen inne­ håller i stort sett samma reglering i sak. Avfattningen har dock gjorts något annorlunda, delvis med beaktande av vad som gäller också för ordningsföre­ läggande. De uppgifter som, utöver vad som följer av 6 § i förslaget, bör bringas till den misstänktes kännedom får aktualitet endast i det fallet att den miss­ tänkte i senare sammanhang än vid utfärdandet av föreläggandet skall ta ställning till frågan om godkännande av föreläggandet. Detta är vid straff­ föreläggande det ojämförligt vanligaste fallet. De uppgifter som den misstänkte i sådant fall skall ha del av är till att börja med uppgift om den myndighet till vilken skriftligt godkännande av föreläggande skall sändas. F. n. anges i lagtexterna beträffande både straff­ föreläggande och ordningsföreläggande att det godkända föreläggandet skall »återställas» försett med godkännande. Redan nu är detta uttryck oegentligt beträffande ordningsföreläggande, eftersom detta när det har godkänts senare än vid utfärdandet inte återställs till polismannen eller polismyndigheten utan sänds till rikspolisstyrelsen. Även beträffande straff­ föreläggande har man att i framtiden räkna med att detta inte skall åter­ ställas till den som har utfärdat det, dvs. åklagaren, utan sändas till ett centralt organ. Vem som skall mottaga godkännande regleras med stöd av 9 och It §§ i förslaget. I den föreslagna 7 § har föreskrivits, att den miss­ tänkte skali få upplysning om sättet för godkännande. Däri ligger att upplys­ ningen skall avse både den myndighet som mottar godkännande och de åt­ gärder som ankommer på den misstänkte. Ytterligare skall den misstänkte få upplysning om den tid inom vilken god-

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 är 1968 79

kännande skall ske. Det föreligger inte något behov av att i lagtexten ange längden av denna tid. Det gäller här en handläggningsfråga som kan över­ lämnas till de tillämpande att bedöma. Den misstänkte skall slutligen ha upplysning om att åtal kan äga rum, om godkännande inte sker inom förelagd tid. Detta gäller även f. n. Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten vid att, som jag kommer att beröra närmare under 9 §, reglerna om skriftligt godkännande förändras något enligt förslaget. Medan f. n. godkännandet anses ske den dag den miss­ tänkte skriver under och daterar det, innebär förslaget att godkännande skall anses föreligga först den dag då föreläggandet i godkänt skick kommer ve­ derbörande myndighet till handa. Jag vill i detta sammanhang erinra om att detta spörsmål var föremål för lagrådets uppmärksamhet vid 1986 års reformer (prop. 1966: 100 s. 156). Även med den nya utformning av god­ kännandebestämmelserna som här har valts synes lagrådets synpunkter bli tillgodosedda. För strafföreläggandets del gäller f. n. att tillkännagivandet av sådana uppgifter som nu har berörts i och för sig inte behöver ske på visst sätt. Formellt är det ingenting som hindrar, att tillkännagivandet sker muntligen i samband med delgivning. I praktiken har tillkännagivandet dock skett genom tryck på den blankett som används för strafföreläggande. Beträffande ordningsföreläggande gäller däremot enligt 6 § andra stycket andra punkten ÖL att anteckning om de nu berörda uppgifterna ovillkorligen skall finnas på själva föreläggandet. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall de berörda upplysningarna finnas i själva föreläggandet eller ges den misstänkte på annat sätt. Med nuvarande liandläggningsrutiner torde anledning saknas att lämna berör­ da uppgifter på annat sätt än genom anteckning på själva föreläggandet. Att ändringen dock bör vidtas sammanhänger med pågående förberedelser för att använda ADB-teknik vid arbetsrutinerna även inom strafföreläggandets ram. Med tanke på hur dessa rutiner kommer att utformas (jfr under avsnitt 7) bör lagstiftningen anpassas så, att det blir möjligt att låta det av åklagaren utformade och undertecknade originalföreläggandet utgöra under­ lag för ett på mekanisk väg framställt expeditionsexemplar av föreläggan­ det (det skriftliga besked som berörs i 8 § andra stycket). Med en sådan ru­ tin blir det onödigt att belasta den handling, som åklagaren utfärdar, med närmare uppgifter i de hänseenden som anges i 7 § i förslaget. Det är till­ räckligt om dessa uppgifter kommer till i det exemplar som expedieras till den misstänkte. Tiden för godkännande torde komma att fastställas scha­ blonmässigt i en sådan rutin. Att ett sådant besked som är avsett att tillställas den misstänkte är en maskinell produkt utan underskrift av åklagaren synes inte behöva väcka betänkligheter. Självfallet måste databehandlingen tekniskt ordnas så, att betryggande garantier finns för korrektheten i sådant besked.

so Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

8 §• Enligt paragrafens första stycke skall strafföreläggande lämnas eller sändas till den misstänkte. Detta överensstämmer med gällande ordning. Enligt 48 kap. 3 § RB gäller nu dessutom att strafföreläggande, som ej god­ känns omedelbart, skall delges den misstänkte på det sätt som föreskrivs om stämning i brottmål. Något behov av att i lag ha en sådan regel före­ ligger emellertid inte. Om formlig delgivning av ett föreläggande bör ske eller inte, är en praktisk fråga som kan bedömas av de tillämpande myndig­ heterna. Att delgivning bör ske när praktiska skäl talar härför kan närmare regleras i bestämmelser som utfärdas av Kungl. Maj :t. Enligt den föreslagna paragrafens andra stycke skall i stället för före­ läggandet ett skriftligt besked, som återger föreläggandets innehåll och innehåller erforderliga upplysningar i övrigt, kunna lämnas eller sändas till den misstänkte. Förutsättningen härför är att Kungl. Maj :t meddelar sär­ skilt förordnande därom. Bakgrunden till denna bestämmelse är de nya arbetsrutiner som är under utarbetande och som har berörts under 7 §.

9 §■ F. n. gäller beträffande strafföreläggande att skriftligt godkännande sker genom att den misstänkte på föreläggandet undertecknar förklaring, att han erkänner gärningen och underkastar sig det förelagda bötesstraffet. Det finns inte någon uttrycklig föreskrift om att det skriftliga godkännandet är utan verkan, om det inte ålerställs till vederbörande myndighet, men det an­ ses ligga i sakens natur att krav på återställande ändå gäller (jfr prop. 1966: 100 s. 135). Enligt praxis anses likväl, när godkänt föreläggande har återställts, att verkan av godkännandet har inträtt redan den dag då den misstänkte undertecknade godkännandet (jfr nämnda prop. s. 156 under 5 § och RÅ:s cirkulär C 24 s. 3—4). Jag anser det otillfredsställande att enligt gällande rätt den situationen föreligger att, när ett godkänt föreläggande kommer in viss dag, man med ledning av datum för godkännandet konstaterar att en lagakraftvunnen dom i själva verket har förelegat sedan några dagar tillbaka, kanske t. o. m. sedan några veckor tillbaka. Har den misstänkte glömt alt datera godkän­ nandet, är det oklart när lagakraftvunnet avgörande skall anses före­ ligga. I klarhetens intresse bör emellertid hos myndigheten stå klart vilken dag sådant avgörande skall anses föreligga, och det bör inte komma i fråga att ett sådant konstaterande görs retroaktivt. När förslaget till ÖL ladcs fram, ansåg jag att, eftersom detta system skulle prövas endast på försök, man i det avseende som nu är i fråga tills vidare borde anknyta till gällande ordning för strafföreläggandeinstitutet. När nu båda instituten ses över, bör saken emellertid läggas till rätta. På grund av det anförda har i den föreslagna bestämmelsen i 9 § första stycket tagits in — förutom vad som nu gäller i fråga om formen för skrift­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 81

ligt godkännande — ett uttryckligt krav att vederbörlig mottagare också skall tillställas den ifrågavarande förklaringen. Med den föreslagna ordningen kan det bli en viss risk att preskription föreligger i några fall då enligt gällande ordning preskription inte anses ha inträtt. Enligt gällande rätt anses ansvarsfrågan vara avgjord i rätt tid, om godkännandet är dagtecknat före preskriptionstidens utgång, även om det är inkommet först därefter. Med den föreslagna ordningen blir däremot resultatet i ett sådant fall att preskription skall anses ha inträtt. Den prak­ tiska betydelsen av denna ändring torde dock vara obetydlig. I paragrafens första stycke anges vidare, att närmare bestämmelser om vem som skall mottaga förklaring om godkännande meddelas av Kungl. Maj :t. När godkännande sker i direkt anslutning till utfärdandet, blir det självfallet till utfärdaren som det godkända föreläggandet skall lämnas. Be­ träffande övriga fall bör det med nuvarande ordning bli åklagarmyndigheten när det gäller strafföreläggande och rikspolisstyrelsen när det gäller ordningsföreläggande. På längre sikt har man att även beträffande strafföre­ läggande räkna med att godkännandet skall sändas till ett centralt organ, där dataanläggning finns. Första stycket skiljer sig från nuvarande bestämmelser i samma ämne genom att det inte anges att godkännandet skall tecknas på själva föreläg­ gandet. I den mån nuvarande rutiner för strafföreläggande tillämpas är det dock avsett, att godkännandet liksom nu skall skrivas på själva föreläggan­ det. Man bör dock räkna med att andra möjligheter behöver stå till buds längre fram. Sålunda vill jag erinra om vad jag har sagt om att man i fram­ tida rutiner för strafföreläggande bör ha möjlighet att tillställa den miss­ tänkte ett besked som är framställt med datamaskin i stället för originalföre­ läggandet. Godkännandet bör då kunna tecknas på detta besked. Emellertid föreligger redan med gällande ordning ett visst behov att kunna godta ett godkännande som har tecknats på annan handling än själva föreläggandet. Sålunda har det visat sig att i ordningsbotssystemet det är ett inte ovanligt fall att en misstänkt har slarvat bort föreläggandet men ändå vill erkänna gärningen. Han får, när erkännandet uteblir, från riks­ polisstyrelsen en påminnelse om föreläggandet och det uteblivna godkännan­ det. I och för sig kan han då, om han har pengar tillgängliga, ordna god­ kännandet genom att betala ordningsboten, men det förekommer att den misstänkte inte har pengar för tillfället. I sådana fall har det åtskilliga gång­ er förekommit, att han har meddelat detta på den påminnelseblankett som han har erhållit från rikspolisstyrelsen och att han därvid har förklarat att han godkänner föreläggandet. Det nuvarande kravet på att godkännan­ de skall tecknas på föreläggandet gör det emellertid omöjligt att godta ett sådant godkännande. Eftersom också betalning har uteblivit, har man varit nödsakad att då väcka åtal vid domstol eller att — med viss upprepning av 6

6 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. Nr 82

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

den förekomna handläggningen — utfärda strafföreläggande. Det är önsk­ värt, att sådan opraktisk omgång inte skall behöva förekomma. Med hänsyn till det anförda har som ett andra stycke i den föreslagna 9 § tagits in föreskrift att, när godkännande tecknas på annan handling än föreläggandet, godkännandet är gällande, om det klart framgår vilket föreläggande som avses med godkännandet. I det krav på klarhet som upp­ ställs ligger att det skall framgå för den handläggande att även den miss­ tänkte måste ha haft fullt klart för sig vilken gärning som är i fråga.

10 §. I paragrafen har tagits in föreskrifter om möjlighet att låta ombud för den misstänkte godkänna strafföreläggande skriftligen. Föreskriften har det innehåll som redan har angivits i den allmänna motiveringen. En särskild detaljfråga bör dock beröras något. I bestämmelsen anges att fullmakten skall innehålla bl. a. uppgift om den högsta bötespåföljd som den misstänk­ te är villig att underkasta sig. När straffet är böter omedelbart i penningar, erbjuder denna föreskrift inga problem. I det fall då straffet är dagsböter innebär bestämmelsen att i fullmakten skall anges både dagsbotsantal och dagsbotsbelopp. I praktiken torde det inte bli några svårigheter att åstad­ komma att anteckningarna i detta avseende får tillräcklig tydlighet. Dels torde detta kunna ordnas genom att fullmaktsblanketter utformas och får sådant innehåll att det klart framgår att i dagsbotsfallen båda de nämnda uppgifterna skall anges. Vidare är att märka att — i likhet med de fullmakter som nu förekommer — nya fullmakter får påräknas komma till under med­ verkan av vederbörande förhörsledare. Denne kommer alltså att kunna stå till tjänst med sådana upplysningar att anteckningarna i nu berört hänseen­ de kan bli fullständiga. Om ADB-rutiner kommer till användning vid utfärdande av strafföre­ läggande, måste tillses att föreläggandet kommer att sändas till ombudet i de fall då ombud har ställts. För att detta skall bli möjligt fordras, att det föreläggande som utskrivs av åklagaren innehåller uppgift om ombudets namn och adress. Erforderliga föreskrifter härom kan meddelas av Kungl. Maj :t. RB:s bestämmelser om rättegångsombud och försvarare bör anses gälla även nu ifrågavarande ombud. Det är dock endast vissa av dem som torde kunna få praktisk betydelse. 11

11 §■ Paragrafen innehåller bestämmelser om att betalning av böter som har tagits upp i strafföreläggande anses som godkännande. Frågan har be­ handlats i den allmänna motiveringen, till vilken jag vill hänvisa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 83

12 §.

Vid strafföreläggande förekommer inte så sällan att föreläggandet god­ känns och återkommer först efter den tid som har utsatts av åklagaren för godkännande. Åklagaren anses då inte skyldig att godta det för sent inkomna godkännandet utan kan pröva om han skall väcka åtal eller inte (jfr prop. 1966: 100 s. 156 nederst). Sker godkännandet först efter det att stämning har delgivits, torde i praxis godkännandet i regel inte godtas, utan brott­ målet vid domstolen får fortsätta. För ordningsbotssystemets del har i 8 § andra stycket ÖL tagits in en uttrycklig bestämmelse om att godkännande som sker efter delgivning av stämning är utan verkan. Motsvarande bör gälla i fråga om strafföreläggan­ de. En bestämmelse av sådan innebörd har därför tagits in i 12 §.

Om föreläggande av ordningsbot

13 §. Paragrafens första stycke anger ordningsföreläggandets tillämpningsom­ råde. Liksom nu omfattas brott, för vilket ej stadgas annat straff än böter omedelbart i penningar och ej heller normerade böter. Avfattningen i den delen skiljer sig något från 1 § ÖL. I denna föreskrivs, att lagen kan göras tillämplig beträffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter omedelbart i penningar. Mot denna formulering kan invändas att det inte är givet att dagsbotsstraff alltid är svårare än böter omedelbart i penningar. Sålunda kan erinras om att enligt 15 § bötesverkställighetslagen ett ringa dagsbotsstraff kan föranleda ett kortvarigt förvandlingsstraff (t. ex. motsva­ ras 5 dagsböter av fängelse 10 dagar), medan ett straff på böter omedelbart i penningar kan medföra långvarigt förvandlingsstraff (t. ex. motsvaras ett bötesstraff på 500 kronor av fängelse 40 dagar). Med hänsyn till det anförda har i den föreslagna paragrafen valts formuleringen att för brottet ej stad­ gas annat straff än böter omedelbart i penningar. I den nya paragrafen anges vidare, att bestämmelserna om föreläggande av ordningsbot är tillämpliga under förutsättning att för brottet har bestämts ordningsbot. Som har berörts i den allmänna motiveringen bör tillämpnings­ området beslutas genom att det bestäms ordningsbotsbelopp för brott, varå systemet avses bli tillämpligt. Något förordnande av Kungl. Maj :t kommer inte vidare i fråga på det sätt som nu gäller. Enligt paragrafens andra stycke gäller att bestämmelserna om ordningsföreläggande inte är tillämpliga, om särskilt villkor är stadgat för allmänt åtal. Denna bestämmelse överensstämmer med vad som nu föreskrivs i 1 § andra stycket ÖL. I den sistnämnda bestämmelsen anges också, att ordningsbotssystemet inte får tillämpas, om brottet ej hör under allmänt åtal. Denna begränsning av tillämpningsområdet framgår av 1 § i den föreslagna lagtexten.

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

14 §. Paragrafens första stycke innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter om det högsta belopp, till vilket ordningsbot får be­ stämmas. Motsvarande gäller redan f. n. (jfr prop. 1966: 100 s. 133 och 4 § ordningsbotskungörelsen). Det har synts lämpligt att ha en uttrycklig be­ stämmelse i detta ämne i den nya lagtexten. I samma stycke anges vidare, ätt Kungl. Maj :t kan föreskriva andra begränsningar för användningen av före­ läggande av ordningsbot. Exempel på sådana har jag angivit i den allmänna motiveringen. Enligt paragrafens andra stycke skall RÅ för olika brott bestämma de be­ lopp som skall upptas såsom ordningsbot och bestämma grunder för beräk­ ning av gemensam ordningsbot för flera brott. Vidare kan RÅ, om särskilda skäl föreligger, uppdraga åt statsåklagare att i fråga om vissa brott bestäm­ ma beloppet för ordningsbot. Bestämmelserna i denna del överensstämmer helt med vad som nu gäller enligt 4 § ÖL. Jag vill dock erinra om att bestäm­ mandet av ordningsbot enligt förslaget får en ny innebörd såtillvida att där­ med också fastställs tillämpningsområdet för ordningsbotssystemet. I tredje stycket har angivits, att RÅ vid urvalet av de brott för vilka ord­ ningsbot skall bestämmas skall samråda med rikspolisstyrelsen. Jag vill erinra om att jag i anslutning till prop. 1966: 100 (s. 132) uttalade, att det torde kunna förutsättas att RÅ vid bestämmandet av ordningsbotsbeloppen samråder med företrädare för polisen och även beaktar domstolar­ nas straffmätningspraxis. Innan ordningsbotsbeloppen bestämdes år 1966 inhämtade RÅ domarföreningarnas synpunkter på ett då upprättat förslag till ordningsbotstaxa. Det synes lämpligt att denna ordning tillämpas också när det i framtiden blir aktuellt att bestämma ordningsbot för ytterligare brott. Jag vill vidare framhålla, att det är angeläget att det blir viss stabilitet i tillämpningsområdet för förfarandet. Det synes lämpligt att frågor om ändringar av tillämpningsområdet om möjligt inte tas upp till prövning oftare än ungefär en gång årligen. Då det kan förutsättas att RÅ självmant beaktar detta, behövs inga föreskrifter i det ämnet. Vid bestämmande av ordningsbot har RÅ att ta sikte på vad som kan an­ ses vara normalfallet inom varje förseelsetyp. Anser polismannen att ett kon­ kret fall klart avviker från normalfallet, skall han inte utfärda ordningsföreläggande. I prop. 1966: 100 anförde jag vissa synpunkter i detta ämne (s. 82, 86—87 och 130). Jag har velat erinra härom, eftersom jag i den allmänna motiveringen har förutsatt, att ordningsbotssystemet skulle vidgas att avse också förargelseväckande beteende enligt 16 kap. 16 § BrB. Men det är få brott som kan variera så mycket som förargelseväckande beteende. Man har svårt att ge några hållpunkter för bedömningen vad som utmärker nor­ malfallet vid detta brott. Det förefaller därför lämpligt att begränsa använd­ ningen av ordningsföreläggande vid detta brott till de fall då det samtidigt är

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 85

fråga om fylleri. Detta tillgodoser det praktiska syftet att ordningsföreläggande i så stor utsträckning som möjligt skall användas vid fylleri. Dess­ utom torde det bli något naturligare att föreställa sig hur ett normalfall av förargelseväckande beteende kan anses te sig om det förekommer i samband med fylleri. Då det kan förutsättas att RÅ beaktar de nu anförda synpunkter­ na, torde det inte vara behövligt att Kungl. Maj :t meddelar föreskrifter därom med stöd av 14 § första stycket. Jag vill i anslutning till det sagda framhålla, att den ganska generösa praxis som har utvecklat sig beträffande bedömningen huruvida straffbart förargelseväckande beteende föreligger inte bör ändras. Det bör åligga polis­ befälet att ha tillsyn över att detta inte blir fallet.

15 §. I paragrafen anges dels vissa fall när föreläggande av ordningsbot inte får utfärdas, dels vissa fall när sådant föreläggande ej bör utfärdas. Bestäm­ melsen överensstämmer i allt väsentligt med vad som f. n. gäller enligt 2 § andra stycket och 3 § ÖL. Beträffande sammanträffande av brott innebär gällande ordning att, när vid ett och samma tillfälle är fråga om flera brott, föreläggande får utfärdas endast om det omfattar alla brotten och upptar gemensam ordningsbot för dem. I förslaget har den bestämmelse vilken svarar häremot (andra om-satsen) formulerats på samma sätt som den föreslagna bestämmelsen beträffande strafföreläggande i samma ämne. Därigenom får man i detta avseende överensstämmelse mellan lagreglerna för de båda instituten, vilket är önskvärt. Någon saklig förändring för ordningsföreläggandets del blir det inte (jfr prop. 1966: 100 s. 127). Att gemen­ sam ordningsbot skall åläggas följer av 1 kap. 6 § BrB och behöver därför inte anges i RB. 16 §. Paragrafens första stycke, som anger att föreläggande av ordningsbot skall avfattas skriftligen och undertecknas av polismannen, överensstämmer med vad som nu gäller enligt 5 § första punkten ÖL. I andra och tredje styckena föreskrivs att föreläggande av ordningsbot bör utfärdas i den misstänktes närvaro, varvid den misstänkte skall er­ hålla tillfälle att omedelbart godkänna föreläggandet. Vidare anges att före­ läggandet dock kan få tillställas den misstänkte under vissa förutsättningar för att han senare skall få ta ställning till frågan om godkännande. Före­ skrifterna överensstämmer med vad som nu gäller enligt 6 § första stycket och andra stycket första punkten ÖL.

17 §. I bestämmelsen anges att 6 § andra stycket 1, 2 och 4 samt 7, 9 och 11 §§ äger motsvarande tillämpning i fråga om föreläggande av ordningsbot. Ge­ nom hänvisningen kommer för ordningsföreläggandets del att gälla i stort

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

sett samma bestämmelser som nu (jfr 5 § andra punkten, 6 § andra stycket andra punkten och 7 § ÖL). Att förslaget dock innebär vissa skillnader i jämförelse med gällande rätt framgår av vad som har anförts under de pa­ ragrafer som nämns i 17 §:s hänvisning och av bilaga 2.

18 §. Enligt 3 § andra stycket i förslaget — som motsvarar nuvarande ord­ ning — gäller godkänt föreläggande som dom vilken har vunnit laga kraft. I ett avseende kan dock vad som gäller om lagakraftvunnen brottsmålsdom inte anses tillämpligt, inte ens analogiskt. Enligt 30 kap. 13 § RB kan brottmålsdom under vissa förutsättningar rättas genom beslut av den domstol som har meddelat domen. Före rättelse skall parterna få tillfälle att yttra sig. Eftersom det förutsätts ett tvåpartsförfarande och dessutom beslut av en från parterna fristående, handläggande myndighet, kan samma ordning inte tänkas inom ordningsbotssystemets ram. Emellertid har under försöksverksamheten med ordningsbotsförfarandet visat sig föreligga behov av viss begränsad rättelsemöjlighet i fråga om god­ kända förelägganden. Av rikspolisstyrelsens redogörelse (bilaga 3 under punkterna II och IV) framgår, att det har förekommit att fel har gjorts vid polismans utskrift av föreläggande och att detta, sedan föreläggandet har hunnit godkännas, har upptäckts vid samma tillfälle. I viss utsträck­ ning har polismännen då inte beaktat, att det i och med godkännandet före­ ligger en lagakraftvunnen dom som i princip inte kan rubbas. De har i stället makulerat föreläggandet och utfärdat ett nytt och korrekt sådant, vilket också har godkänts av den misstänkte. Självfallet har detta förfaran­ de varit felaktigt, eftersom redan det första föreläggandet har fått verkan av lagakraftvunnen dom. Rikspolisstyrelsen har i redogörelsen framhållit, att besvärsförfarande har måst förekomma i berörda fall men att sådant skulle undvikas i betydande utsträckning, om en rättelsemöjlighet införs. Enligt min mening måste man akta sig för att göra ordningsbotssystemets rättsliga konturer diffusa. Det måste inpräntas hos varje handläggande po­ lisman, att det är en grundläggande princip för förfarandet att frågor om straffansvar blir definitivt avgjorda, när förfarandet leder till godkännande. Emellertid anser jag, att man utan egentliga betänkligheter kan införa en strikt begränsad rättelsemöjlighet. En sådan förekommer ju för domstolar­ nas del, och något liknande bör kunna accepteras inom ordningsbotssyste­ mets ram, även om utformningen inte kan följa domstolsmålens mönster. Den situation som jag åsyftar är att ett fel upptäcks i omedelbart samband med att föreläggandet har utfärdats och godkänts. Låt oss anta att polisman­ nen då i den misstänktes närvaro upptäcker ett uppenbart fel i föreläggan­ det, t. ex. — för att ta ett fall som har förekommit i praktiken några gånger ■—- att han har räknat ut boten fel vid sammanträffande av flera brott. Det är förståeligt om både polismannen och den misstänkte i ett sådant fall,

Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968 87

när felet genast upptäcks, anser det naturliga vara att utfärda resp. god­ känna ett nytt och riktigt föreläggande. Det kan dessutom framhållas, att man här i praktiken rör sig med sekunder, varunder rättsläget — om man vill vara strikt formell — hinner förändras på ett avgörande sätt. Å ena sidan kan situationen vara den att vid fel av nyss nämnd art den miss­ tänkte har hunnit skriva under godkännandeförklaringen men själv upp­ täcker felet i föreläggandet och därför stryker över sin namnteckning me­ dan han ännu har föreläggandet i sin hand. Man lär da få anse, att före­ läggandet inte har godkänts, å andra sidan kan det inträffa att den miss­ tänkte hinner lämna tillbaka föreläggandet med påtecknat godkännande. I sådant fall torde f. n. lagakraftvunnen dom få anses föreligga och alltså besvärsprocess bli nödvändig, även om polismannen genast upptäcker felet. Jag anser, att man bör betrakta den nu berörda frågan åtminstone delvis från praktiska synpunkter. Ett omedelbart tillrättaläggande, varom både polismannen och den misstänkte är ense, bör kunna godtas. Med hänsyn härtill har i 18 § föreskrivits att, om polisman i omedelbart samband med att ordningsföreläggande har utfärdats och godkänts, finner att föreläg­ gandet innehåller uppenbar oriktighet, polismannen får bereda den miss­ tänkte tillfälle att stryka över godkännandet. Nytt föreläggande kan därefter utfärdas, om det felaktiga återkallas. Emellertid kan man inte stanna vid detta. Ett rättelseinstitut av berörd art bör inte ställa den misstänkte i sämre läge än han har, om föreläggandet undanröjs besvär svägen. Och därvid gäller enligt 59 kap. 5 § andra stycket RB att, om föreläggande undanröjs efter besvär, den misstänkte inte där­ efter kan dömas till eller föreläggas svårare straff än det som har upptagits i det ursprungliga föreläggandet. Denna bestämmelse innebär alltså den förmånen för den tilltalade att, om han har ålagts ett för lågt bötesstraff, detta blir gällande oavsett att fel är begånget av utfärdaren. Eftersom den­ na grundsats gäller i besvärsprocessen, bör den gälla också för ett rättelseinstitut av den innebörd som nyss har angivits. Den föreslagna bestäm­ melsen har utformats i enlighet härmed. Endast oriktigheter av verklig betydelse bör föranleda rättelse i den form som avses i paragrafen. Det skulle i och för sig kunna övervägas att i para­ grafen uppställa krav att oriktigheten skall vara av den beskaffenheten att föreläggandet med stöd av 59 kap. 5 § RB kan undanröjas. Emellertid har jag ansett att det inte kan komma i fråga att på polisman lägga en pröv­ ning av den beskaffenheten. Bestämmelsen har därför inte tagit upp annat krav än att föreläggandet skall innehålla uppenbar oriktighet. Självfallet bör inte smärre felaktigheter utan saklig betydelse föranleda rättelse i den ordning som avses i paragrafen. T. ex. bör felstavning av den misstänktes namn eller oriktighet i fråga om hans adress kunna rättas till genom att polismannen gör en kompletterande anmärkning därom på föreläggandet.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

19 §. I överensstämmelse med vad som nu gäller enligt 8 § andra stycket ÖL föreskrivs i denna paragraf att, om föreläggande av ordningsbot godkänns efter delgivning av stämning, godkännandet är utan verkan (jfr även 12 § ovan). F. n. gäller vidare enligt samma lagrum i ÖL att godkännande är utan verkan också om det sker efter delgivning av strafföreläggande. Det synes emellertid opraktiskt att ovillkorligt upprätthålla en så sträng regel. Det kan förekomma att, sedan ordningsföreläggande har utfärdats men ej god­ känts, åklagare far hand om ärendet och anser sig böra försöka med straff­ föreläggande. Om det sedan kommer in ett försenat godkännande av ordningsföreläggandet, är det opraktiskt att strafföreläggandeförfarandet —som kanske går ut på samma bötesbelopp — skall behöva fortsättas. Med hänsyn härtill har paragrafen utformats så, att om godkännande av ord­ ningsföreläggande sker sedan strafföreläggande har lämnats eller sänts till den misstänkte åklagaren får rätt att pröva om det gjorda godkännandet av ordningsföreläggandet skall godtas eller inte.

20 §. Bestämmelsen innehåller bemyndigande för Kungl. Maj :t att förordna att föreläggande av ordningsbot får utfärdas även av åklagare och tulltjäns­ teman. Bakgrunden härtill är att i de största städerna skall finnas böteskontor för utredning och handläggning av smärre brottmål (prop. 1968: 1 bil. 4 s. 40). Dessa böteskontor skall utgöra delar av polisorganisationen, men till kontoren skall dessutom knytas åklagare, vilka bl. a. skall utfärda strafförelägganden. Det synes lämpligt att sådana åklagare skall kunna ges behörighet att också utfärda ordningsföreläggande. Förslaget att tulltjänsteman skall kunna ges behörighet att utfärda ordningsföreläggande är att betrakta som en förberedelse för kommande vidgning av ordningsbotssystemet. Det synes praktiskt att redan nu vidta den lagändring som behövs för detta ändamål.

59 KAP.

9 §• I denna nya paragraf har tagits in föreskrifter motsvarande dem som nu gäller enligt 10 § ÖL.

Övergångsbestämmelser De nya bestämmelserna i KB föreslås träda i kraft den 1 juli 1968. Undan­ tag görs dock beträffande godkännande av strafföreläggande genom betal­ ning enligt 48 kap. 11 § i förslaget. Organisatoriska förutsättningar för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 89

genomföra en sådan ordning föreligger inte förrän de nya arbetsrutinerna med central uppföljning tas i bruk vilket beräknas ske under 1969. 48 kap. 11 §, såvitt den gäller strafföreläggande, bör därför träda i kraft först den dag Kungl. Maj:t förordnar. Det bör anmärkas att 48 kap. 11 § på grund av hänvisningen i 17 § samma kapitel avser också ordningsföreläggande, och för detta förfarandes del skall den bli tillämplig redan från och med den 1 juli 1968. Förordnande enligt 48 kap. 8 § andra stycket kommer i fråga först när de nya rutinerna skall börja användas. Det behövs inte någon särskild ikraftträdandebestämmelse beträffande den paragrafen.

10.2. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 57 § nykterhetsvårdslagen

Förslaget har behandlats i den allmänna motiveringen (8.4.), till vilken jag får hänvisa.

10.3. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 och 9 §§ bötesverkställighetslagen

4 §• Som ett andra stycke i paragrafen har tagits in en erinran om den be­ fogenhet som åklagare föreslås få enligt 57 § nykterhetsvårdslagen, nämli­ gen att förordna att böter inte skall tas ut. 9

9 §• Denna paragrafs första stycke innehåller f. n. föreskrifter om att böter under viss gräns inte får förvandlas (s. k. småböter). Förvandling får så­ lunda inte ske, om böterna har bestämts till högst fem dagsböter eller 50 kronor omedelbart i penningar (första punkten). Böter som gemensamt straff får inte förvandlas, om de ej överstiger tio dagsböter eller 100 kronor omedelbart i penningar (andra punkten). När flera bötesstraff samman­ träffar, skall vad som sålunda har föreskrivits gälla de särskilda straffen (tredje punkten). Enligt paragrafens andra stycke skall emellertid även småböter förvand­ las i vissa fall, bl. a. om betalning har uteblivit på grund av den bötfälldes tredska eller uppenbar vårdslöshet från hans sida. Grunden för att man i princip har undantagit småböter från förvand­ ling är att man har ansett det som en misshushållning med statens makt­ medel och en alltför kraftig reaktion att förvandla dessa böter till frihets­ straff. När gränsen ursprungligen drogs för böters förvandlingsbarhet — vilken gräns då blev fem dagsböter resp. 25 kronor — utgick man från äldre kon-

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

kurrensregler, enligt vilka i allmänhet särskilt bötesstraff ålades för varje förseelse, även när samtidig lagföring förekom. Någon motsvarighet till den nuvarande andra punkten fanns inte från början. Den lades till vid 1938 års reform av reglerna om sammanträffande av brott och motiverades med följande resonemang. Flera förseelser hade enligt den tidigare ordningen föranlett flera bötesstraff som var för sig kunde ligga under gränsen för förvandlingsbarhet. Med den nya ordningen skulle förseelserna emellertid föranleda gemensamt straff, varvid böterna kunde nå över denna gräns. För att undvika minskning av paragrafens räckvidd sattes gränsen för för­ vandlingsbarhet vid gemensamt straff dubbelt så högt som gränsen för bö­ ter vid enkelt brott. Mot den nuvarande ordningen kan riktas den kritiken att det sakligt sett är svårt att förstå varför den som samlar på sig ett flertal låga bötes­ straff skall — på grund av 9 § första stycket tredje punkten — privile­ gieras i förvandlingshänseende. Saken kommer att få ökad betydelse när ordningsbotssystemet blir tillämpligt i hela landet. Då detta system gör det möjligt med beivran i omedelbar anslutning till förseelsen, kommer t. ex. en person som upprepade gånger gör sig skyldig till trafikförseelse i allmänhet att få ett ordningsbotsstraff vid varje tillfälle. För att förvand­ lingslagen skall fylla sitt syfte — att skapa ett påtryckningsmedel för att böter skall betalas — bör nuvarande reglering i 9 § första stycket tredje punkten ändras så, att man vid bedömningen om flera sammanträffande bötesstraff är förvandlingsbara tar hänsyn till storleken av de samman­ lagda straffen. Ingår bland dessa både dagsböter och penningböter behövs det en särskild beräkningsgrund för att man skall kunna bedöma om bö­ terna sammanlagt överstiger gränsen för förvandlingsbarhet. Fn sådan be­ räkningsgrund finns redan i 15 § tredje stycket enligt vilken varje påbör­ jat tiotal kronor av penningbotsstraff anses lika med en dagsbot. Samma beräkningsgrund bör användas, när det gäller att konstatera om samman­ träffande dagsbotsstraff och penningbotsstraff sammanlagt når sådan höjd att straffen blir förvandlingsbara. De nu anförda synpunkterna har varit vägledande vid utformningen av den föreslagna bestämmelsen. Det har funnits anledning att i detta sammanhang se över också den reg­ lering som finns i de nuvarande första och andra punkterna av paragrafens första stycke. Grunden för 1938 års ändring av 9 § var, som har fram­ gått, att man ville undvika att förseelser, som enligt äldre rätt ledde till ej förvandlingsbara bötesstraff, skulle dras in under det förvandlingsbara om­ rådet till följd av den nya lagstiftningen om gemensamt straff. Man måste i dagens läge ställa sig tveksam till om detta motiv numera kan anses bär­ kraftigt. Vad som bör anses avgörande för om förvandlingshotet bör in­ träda som påtryckningsmedel synes vara storleken såsom sådan av de straff som den bötfällde har ådragit sig och det förhållandet att han där­ efter inte har fullgjort sin betalningsskyldighet. Förvandlingsreglernas än­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 91

damål är att framtvinga betalning av i vederbörlig ordning fastställda bötes­ straff. Hur det gick till när bötesstraffet fastställdes är inte ett förhållande som bör prägla dessa regler. Med hänsyn till det anförda anser jag att samma gräns för förvandlingsbarheten bör gälla, vare sig böterna har ålagts för ett eller för flera brott. Lämpligen kan gränsen sättas vid den nivå som nu gäller för gemensamt bötesstraff. Man synes inte ha anledning till några farhågor att denna höj­ ning av gränsen för förvandlingsbarhet vid bötesstraff för enkelt brott skall leda till minskad benägenhet till betalning. Jag vill därvid framhålla, att 9 § andra stycket erbjuder tillräckliga garantier för att förvandlingshotet skall kunna användas som påtryckningsmedel i fall där så är motiverat. Om den berörda gränsen sålunda görs generell, uppnås dessutom den för­ enklingen att man kan slopa kravet på att i saköreslängd skall antecknas om böter har ådömts som gemensamt straff (1 § 2 mom. andra stycket förordningen den 14 december 1917, nr 915, angående indrivning och redo­ visning av böter). Detta medför vidare att de rättstillämpande myndig­ heterna inte i samma utsträckning som nu behöver fördjupa sig i de ibland svåra frågorna om viss brottslighet utgör ett eller flera brott. I åtskilliga fall kommer det att bli obehövligt att lösa sådana frågor. De kommer dock att kvarstå i vissa fall, t. ex. när det är aktuellt att överskrida bötesmaximum för enkelt brott med stöd av 25 kap. 5 § andra stycket BrB. Den föreslagna bestämmelsen i 9 § har utformats i enlighet med de nu anförda synpunkterna.

10.4. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker

I 1 § ifrågavarande lag föreskrivs att alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel som tas i beslag från bl. a. den som bär gjort sig skyldig till fylleri skall vara förverkade, om inte särskilda skäl finns däremot. En­ ligt 2 § skall beträffande beslag av sådan egendom gälla vad som i allmän­ het är stadgat om beslag i brottmål (dvs. i huvudsak 27 kap. RB), dock med vissa särskilt angivna avvikelser. De avvikelser som har angivits avser bl. a. förfarandet med beslagtagen egendom. Sålunda föreskrivs un­ der 1 i 2 § att beslagtagen egendom får förstöras om dess värde är ringa eller dess förstörande i övrigt måste anses försvarligt. I annat fall får egendomen säljas, rusdrycker och Öl dock bara till det partihandelsbolag som nämns i rusdrycksförsäljningsförordningen resp. till öltillverkare. Be­ slut om förstörande eller försäljning meddelas av undersökningsledaren el­ ler åklagaren. Under 3 i 2 § föreskrivs att åklagaren — om åtal inte väcks — skall pröva huruvida beslagtagen egendom skall vara förverkad. Mot för­ ordnande i det avseendet kan den från vilken beslaget har skett inom viss

92 Kungl. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

tid anmäla missnöje, om inte förverkandet har förelagts och godkänts i samband med strafföreläggande. Beträffande egendom som är förverkad föreskrivs i 3 § att den, i den mån det inte har skett förut, skall förstöras eller säljas, varvid samma regler skall tillämpas som gäller för beslagtagen egendom. Nu nämnda bestämmelser bör i vissa avseenden ändras, om det enligt vad som har föreslagits i det föregående blir möjligt att förelägga förver­ kande av beslagtagen egendom i föreläggande av ordningsbot. När föreläggande av ordningsbot är i fråga, förekommer i regel inte för­ undersökning (jfr 23 kap. 22 § RB). I allmänhet har inte heller åklagare anledning att ta befattning med det brott som föreläggandet avser. Det framstår mot bakgrunden av detta som mindre lämpligt att befogen­ heten att besluta att beslagtagen egendom skall förstöras eller säljas är för­ behållen undersökningsledaren eller åklagaren även i sådana fall då för­ verkande av egendomen föreläggs i samband med föreläggande av ordnings­ bot eller i andra fall när förundersökning inte förekommer. Det bör då i stället i första hand ankomma på polismyndigheten att meddela beslut. Föreskrift om detta har tagits in i ett tillägg till bestämmelserna under 1 i 2 § i ifrågavarande lag. Genom hänvisningen i 3 § i lagen kommer föreskriften i nämnda tillägg att bli tillämplig också när det gäller förverkad egendom. Polismyndigheten får sålunda befogenhet att meddela beslut om förstörande eller försäljning av egendom, som är förverkad till följd av att föreläggande om förverkande har förelagts och godkänts i samband med föreläggande av ordningsbot. Har egendom tagits i beslag och tas föreläggande om förverkande av egen­ domen därefter in i föreläggande av ordningsbot, bör anmälan om beslaget göras hos polismyndigheten vilken — i enlighet med vad som nyss har anförts — skall pröva om egendomen skall förstöras eller säljas. Föreskrift om detta föreslås bli införd i 2 § i ifrågavarande lag som en ny punkt, som betecknas 4. I de fall då anmälan skall ske enligt denna föreskrift behövs alltså inte någon anmälan enligt reglerna i 27 kap. 4 § tredje stycket RB. Syftet med de f. n. under 3 i 2 § upptagna bestämmelserna är alt öppna möjlighet för åklagaren att förklara beslagtagna alkoholhaltiga drycker och andra berusningsmedel förverkade, även om åtal inte väcks och fråga om ansvar för det brott som har föranlett beslaget inte heller tas upp genom strafföreläggande (jfr prop. 1958:80 s. 13). Bestämmelserna ålägger emel­ lertid i sin nuvarande lydelse åklagaren skyldighet att pröva frågan om beslagtagen egendom skall vara förverkad dels då varken åtal väcks eller strafföreläggande utfärdas dels i samband med strafföreläggande. Det nämnda syftet med bestämmelserna torde komma till klarare uttryck, om de i stället utformas så, att åklagaren i dem åläggs berörda prövning endast om förverkandefrågan inte blir avgjord genom att förverkande föreläggs och godkänns i samband med strafföreläggande eller föreläggande av ord­

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 93

ningsbot eller genom atl frågan underställs domstol som en följd av att åtal väcks. I förslaget till ändringar i ifrågavarande lag har bestämmelser­ na därför fått en sådan utformning. Samtidigt med att ändringar företas i 2 § bör hänvisningarna i 1 § till lagrum i strafflagen ändras till att avse motsvarande lagrum i BrB.

10.5. Förslaget till lag om ändrad lydelse av 4 § parkeringsbotslagen

I paragrafens första punkt anges f. n. att anmaning att betala parkeringsbot utgör hinder för åtal och för föreläggande av ordningsbot. Eftersom 48 kap. 1 § RB i sin nuvarande lydelse innebär att strafföreläggande inte får utfärdas när allmänt åtal inte kan äga rum, medför nämnda föreskrift att inte heller strafföreläggande kan utfärdas när sådan anmaning har medde­ lats. Om anmaning att betala parkeringsbot har meddelats men boten inte be­ talas inom fastställd tid, bortfaller enligt andra punkten i paragrafen det hin­ der för åtal och därmed för strafföreläggande som anmaningen utgör. Mot­ svarande har inte föreskrivits beträffande föreläggande av ordningsbot. Sådant föreläggande kan alltså inte tillgripas, om anmaning att betala parkeringsbot inte har efterkommits. Anledningen till att bestämmelsen har fått denna innebörd är att det vid dess tillkomst förutsattes, att det inte skulle föreligga något praktiskt behov att använda ordningsföreläggande, när parkeringsbotsförfarande har prövats utan framgång (prop. 1966: 100 s. 140). Av rikspolisstyrelsens redogörelse (bilaga 3) framgår emellertid, att det har visat sig föreligga ett behov av att kunna tillämpa ordningsbotsförfarandet i sådana fall. I redogörelsen sägs, att ett stort antal personer inte betalar parkeringsbot enbart därför att de tillfälligt saknar medel härtill. Det framhålls att det är synnerligen orationellt att polisen i sådana fall nödgas skriva ut rapport som sedan skall diarieföras och registreras samt behandlas av åklagare. Även jag anser det lämpligt att föreläggande av ordningsbot skall kunna komma i fråga, om anmaning att betala parkeringsbot inte har efterkom­ mits inom föreskriven tid. Både i sådana fall som har nämnts i rikspolis­ styrelsens redogörelse och i andra fall, såsom t. ex. när anmaningen av nå­ gon anledning inte har kommit bilföraren tillhanda, bör det finnas möjlig­ het att i stället utfärda ordningsföreläggande. Bestämmelsen har jämkats i enlighet härmed. Samtidigt har tredje punkten i 4 § jämkats så, att den får samma inne­ börd som 48 kap. 19 § RB i förslaget.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

11. Hemställan

Jag hemställer, att lagrådets utlåtande inhämtas över förslagen till 1) lag om ändring i rättegångsbalken, 2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 195b (nr 579) om nykterhetsvård, 3) lag angående ändrad lydelse av b och 9 §§ lagen den 20 mars 196b (nr 168) om verkställighet av bötesstraff, 4) lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m., 5) lag angående ändrad lydelse av b § lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom utdrag av proto­ kollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans. Kungl. Höghet Regenten.

Ur protokollet: Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 95

Bilaga 1

1) Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, dels att 5 kap. 6 och 8 §§, 7 kap. 9 §, 36 kap. 12 §. samt 48 kap. rättegångsbalken1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges, dels att i 59 kap. samma balk skall införas en ny paragraf, 9 §, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lijdelse) (Föreslagen Ig delse) 5 KAP. 6 §• År part,---------------------------- --------- biträda rätten. Finnes vid-------- --- ---------------- tolks erhållande. Är den som skall höras döv eller Är den som skall höras allvarligt stum, må ock tolk anlitas att biträ- hörsel- eller talskadad, må ock tolk da rätten. anlitas att biträda rätten. Ej må------------------------ -—- •—• — anses förringad. Om anställande av allmän tolk så Om anställande av allmän tolk så ock om anlitande av tolk, då den ock om anlitande av tolk, då den som skall höras är döv eller stum, som skall höras är allvarligt hörsel meddelas bestämmelser av Konung­ eller talskadad, meddelas bestäm­ en. melser av Konungen.

8 §•

Till allmän tolk så ock till tolk för Till allmän tolk så ock till tolk den som är döv eller stum utgår er­ för den som är allvarligt hörsel- eller sättning enligt vad därom är sär­ talskadad utgår ersättning enligt vad skilt stadgat. Annan tolk äge av all­ därom är särskilt stadgat. Annan männa medel åtnjuta arvode samt tolk äge av allmänna medel åtnjuta gottgörelse för kostnad och tidsspil­ arvode samt gottgörelse för kostnad lan efter vad rätten prövar skäligt; i och tidsspillan efter vad rätten prö­ brottmål, vari åklagare för talan, var skäligt; i brottmål, vari åklagare skall ersättningen gäldas av stats­ för talan, skall ersättningen gäldas, verket. av statsverket.

7 KAP. 9 §• Med polismyndighet ------- --------------- - jämväl länspolischefen. Vad i 6 § är stadgat om allmän Vad i 6 § är stadgat om allmän åklagare äge motsvarande tillämp­ åklagare äge motsvarande tillämp­ ning beträffande polismyndighet. ning beträffande polismyndighet. 1 Senaste lydelse av 7 kap. 9 § se 1964: 330, : v 48 kap. 1 § se 1966: 249, av 48 kap. 2 och 3 § § se 1964: 166 samt av 48 kap. 4 § se 1954: 432.

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

(Nuvarande Ig delse) (Föreslagen lydelse) Detsamma gäller beträffande polis­ man, som har att vidtaga åtgärd el­ ler meddela beslut enligt denna balk, varvid dock fråga om jäv prövas av polismyndigheten.

36 KAP.

12 §.

Säger sig vittne på grund av sin Säger sig vittne på grund av sin åskådning i religiöst hänseende hysa åskådning i religiöst hänseende icke betänklighet mot att avlägga vittnes­ vilja avlägga vittnesed, skall vitt­ ed, må rätten, om betänkligheten net i stället avgiva denna försäkran: kan antagas vara allvarligt grundad, medgiva vittnet att i stället avgiva denna försäkran: »JagN. N.------------------------ - --- ------- eller förändra.» Vittne må ock i stället för ed av­ lägga försäkran, om båda parterna samtycka därtill och rätten finner det kunna tillåtas. Tillhör ej avlägga försäkran.

48 KAP.

Om strafföreläggande. Om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot.

Allmänna bestämmelser 1 §-x Skall allmänt åtal äga rum för Fråga om ansvar för brott, som brott, för vilket stadgas allenast bö­ hör under allmänt åtal, får under de ter, dock ej normerade böter, äge villkor som föreskrivas i detta kapi­ åklagaren, i stället för att väcka åtal, tel upptagas av åklagare genom till godkännande förelägga den miss­ strafföreläggande och av polisman tänkte det straff åklagaren anser genom föreläggande av ordningsbot. brottet förskylla. Ej må strafföre­ Föreläggande som nu nämnts träder läggande avse dagsböter utöver fyr­ i stället för åtal i den utsträckning tio. År brottet förenat med egen­ som framgår av 3 §. doms förverkande eller annan sådan Närmare föreskrifter för tillämp­ särskild rättsverkan, skall ock den­ ningen av detta kapitel meddelas av na föreläggas den misstänkte till Konungen eller myndighet som godkännande. År fråga om flera Konungen bestämmer. brott, må föreläggande ej givas, med mindre det sker gemensamt för alla brotten. Strafföreläggande må ej utfärdas, 1 Bestämmelser i avseenden som f. n. regler! i 48 kap. 1 § återfinns i 2, 4 och 5 §§ i lagforslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 97

(Föreslagen lydelse) (Nuvarande lydelse) om målsägande förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, eller begärt, att åtal skall väckas.

Föreläggande enligt detta kapitel innebär att den misstänkte till god­ kännande omedelbart eller inom viss tid förelägges ett bötesstraff, fast­ ställt vid strafföreläggande efter vad åklagaren anser brottet förskylla och vid föreläggande av ordningsbot ef­ ter vad som bestämts enligt 14 §. Är brott förenat med egendoms förverkande eller annan sådan sär­ skild rättsverkan, skall också denna föreläggas den misstänkte till god­ kännande.

3 §. Har föreläggande enligt detta ka­ pitel utfärdats till godkännande in­ om viss tid, får fråga om ansvar för brottet ej upptagas på nytt förrän 4 §■ denna tid utgått.

Strafföreläggande, som godkänts Har föreläggande godkänts, gäller

det som dom vilken har vunnit laga

av den misstänkte, gålle söm dom,

vilken vunnit laga kraft. kraft.

O in strafföreläggande

4 §. Strafföreläggande får utfärdas be­ träffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter och ej heller normerade böter och vilket, om dags­ böter stadgas, finnes förskyllci högst femtio dagsböter eller, jämte annat 'brott högst sextio dagsböter som ge­ mensamt straff. Konungen äger förordna, att straff­ föreläggande får utfärdas även be­ träffande brott, för vilket stadgas böter eller fängelse i högst sex må­ nader men vilket i övrigt är sådant som anges i första stycket.

7 Bihang till riksdagens protokoll 10GS. 1 samt. Nr 82

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

Strafföreläggande får icke utfär­

om förutsättningar för allmänt

åtal ej föreligga,

om i föreläggandet ej upptagas alla

brott av den misstänkte, vilka enligt

åklagarens vetskap föreligqa till be­

dömning,

om målsägande förklarat, att han

ämnar föra talan om enskilt anspråk

i anledning av brottet, eller begärt,

att åtal skall väckas, eller

om brottet bör föranleda ämbets-

I fråga om villkor för användning

av strafföreläggande i militärt brott­

mål gälla särskilda bestämmelser.

2 §. 6 §. Strafföreläggande skall avfattas Strafföreläggande avfattas skrift­ skriftligen. 1 föreläggandet skall ligen och undertecknas av åklagaren. åklagaren uppgiva: Det skall innehålla uppgift om 1. den misstänkte; 1. den misstänkte, 2. den brottsliga gärningen med 2. brottet med angivande av tid angivande av tid och plats för dess och plats för dess begående samt öv­ förövande och de övriga omständig­ riga omständigheter som fordras för heter, som erfordras för dess känne­ att känneteckna det, tecknande, samt det eller de lagrum, 3. det eller de lagrum som äro till­ som äro tillämpliga; samt lämpliga, 3. det straff och den särskilda ■f. det straff och den särskilda rättsverkan, som föreläggas den rättsverkan, som föreläggas den misstänkte. misstänkte. Föreläggandet skall vara under­ tecknat av åklagaren. 3

3 § andra stycket. Godkännes ej föreläggandet ome­ Utfärdas strafföreläggande till god­ delbart, skall det delgivas den miss­ kännande inom viss tid, skall den tänkte på sätt om stämning i brott­ misstänkte genom anteckning i före­ mål är stadgat med tillkännagivan­ läggandet eller på annat sätt givas de, att han har att inom viss av åkla­ upplysning om sättet för godkän­ garen utsatt tid, högst två veckor, nande och senaste tidpunkt härför, från dagen för delgivningen till åkla­ upplysning att åtal kan äga rum, garen återställa föreläggandet för­ om godkännande ej sker inom före­ sett med godkännande vid påföljd skriven tid. att åtal eljest må äga rum.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 99

Strafföreläggande lämnas eller

sändes till den misstänkte.

Konungen äger förordna att i stäl­

let för föreläggandet får lämnas eller

sändas skriftligt besked, som återger

föreläggandets innehåll och innehål­

ler sådana upplysningar som anges

Strafföreläggande godkännes ge­

nom att den misstänkte underteck­

nar och tillställer vederbörlig mot­

tagare förklaring, att han erkänner

gärningen och underkastar sig det

straff och den särskilda rättsverkan

som upptagits i föreläggandet. När­

mare bestämmelser om vem som

skall mottaga sådan förklaring med­

delas av Konungen.

Tecknas godkännande på annan

handling än föreläggandet, är det

gällande endast om det klart fram­

går vilket föreläggande som avses

med godkännandet.

10 §. Skriftligt godkännande av straffföreläggande får i den misstänktes ställe göras av ombud för honom. om till åklagaren inges fullmakt i huvudskrift vilken, utöver vad som följer av 12 kap., innehåller förklaring att ombudet äger god­ känna strafföreläggande på den misstänktes vägnar, uppgift om det brott som godkän­ nandet får avse, varvid skall anges brottets art samt tid och plats för dess begående, uppgift om den högsta bötespåföljd som den misstänkte är villig att underkasta sig, uppgift om särskild rättsverkan som är i fråga och som den miss­ tänkte är villig att underkasta sig. Har sådan fullmakt ingivits till åklagaren, får ombudet mottaga handlingar i saken på den misstänk­ tes vägnar.

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Avser strafföreläggande ej annat

än böter och betalas böterna till

myndighet, som Konungen bestäm­

mer, utan att skriftligt godkännan­

de skett, anses betalningen som god­

kännande, om det icke framgår att

den misstänkte ej har avsett att god­

känna föreläggandet.

Godkännande, som sker efter del­

givning av stämning, är utan verkan.

O in föreläggande av

Föreläggande av ordningsbot får

utfärdas beträffande brott, för vilket

ej stadgas annat straff än böter ome­

delbart i penningar och ej heller nor­

merade böter och för vilket ord­

ningsbot bestämts på sätt föreskri-

ves i I t §.

Bestämmelserna om föreläggande

av ordningsbot äro icke tillämpliga ,

om särskilt villkor är stadgat för all­

mänt åtal.

Konungen äger meddela föreskrif­

ter om det högsta belopp, till vilket

ordningsbot får bestämmas, och om

andra begränsningar för använd­

ningen av föreläggande av ordnings­

1 övrigt bestämmer riksåklagaren

för olika brott de belopp som skola

upptagas såsom ordningsbot. Där­

vid bestämmas även grunder för be­

räkning av gemensam ordningsbot

för flera brott. Om särskilda skäl

föreligga, äger riksåklagaren upp­

draga åt statsåklagare att i fråga om

vissa brott bestämma beloppet för

ordningsbot.

Riksåklagarens urval av de brott,

för vilka ordningsbot skall bestäm­

mas, skall ske i samråd med rikspo­

lisstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 101

Föreläggande av ordningsbot får

icke utfärdas,

om den misstänkte förnekar gär­

ningen,

om i föreläggandet ej upptagas alla

brott av den misstänkte, vilka en­

ligt polismannens vetskap föreligga

till bedömning,

om det föreligger anledning att

antaga att talan om enskilt anspråk

kommer att föras eller

om det föreligger anledning att

antaga att brottet bör föranleda äm-

betsstraff eller disciplinstraff för

krigsman.

Föreläggande bör ej utfärdas, om

det i annat fall kan antagas vara på­

kallat att åklagare prövar fråga om

strafföreläggande eller åtal för brot­

Föreläggande av ordningsbot av­

fattas skriftligen och undertecknas

av polismannen.

Föreläggande bör utfärdas i den

misstänktes närvaro, varvid den

misstänkte skall erhålla tillfälle att

omedelbart godkänna föreläggandet.

Om föreläggande utfärdas i den

misstänktes frånvaro eller om miss­

tänkt, som är närvarande när före­

läggande utfärdas, behöver rådrum,

får polismannen tillställa honom fö­

reläggandet för senare ställningsta­

gande till frågan om godkännande.

Bestämmelserna i 6 § andra styc­

ket 1, 2 och 4 samt i 7, 9 och 11 §§

äga motsvarande tillämpning i fråga

om föreläggande av ordningsbot.

Finner polisman i omedelbart sam­

band med att föreläggande av ord­

ningsbot utfärdats och godkänts, att

föreläggandet innehåller uppenbar

oriktighet, och avser denna annat än

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

att ordningsbotsbeloppet är för lågt,

får polismannen utan hinder au 3 §

andra stycket bereda den misstänkte

tillfälle att stryka över godkännan­

det. Sker detta, skall föreläggandet

återkallas. Nytt föreläggande får

därefter utfärdas.

Godkännes föreläggande av ord­

ningsbot efter delgivning av stäm­

ning, är godkännandet utan verkan.

Sker godkännandet sedan strafföre­

läggande lämnats eller sänts till den

misstänkte, är godkännandet också

utan verkan, om icke den åklagare

som utfärdat strafföreläggandet för­

klarar, att godkännandet skall gälla,

och återkallar straff öreläggandet.

Konungen äger förordna, att före­

läggande av ordningsbot får utfär­

das även av åklagare och tulltjänste­

De bestämmelser i detta kapitel

som gälla polisman äga motsvaran­

de tillämpning beträffande den som

avses med sådant förordnande.

9 §. Bestämmelserna i 5—8 §§ äga motsvarande tillämpning i fråga om besvär över godkänt föreläggande av ordningsbot. I mål om besvär över sådant föreläggande är allmän åkla­ gare motpart till den misstänkte.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968, då lagen den 3 juni 1966 (nr 247) om föreläggande av ordningsbot skall upphöra att gälla. Vad som föreskrives i 48 kap. 11 § skall dock, såvitt gäller strafföreläggande, träda i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 103

5) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr 683)

om parkeringsbot

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 9 december 1960 om parkermgsbot1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

Om anmaning som avses i 3 § bli­ Om anmaning som avses i 3 § bli­ vit meddelad, skall åtal ej äga rum vit meddelad, skall åtal ej äga rum och föreläggande av ordningsbot ej och föreläggande enligt 48 kap. rät­ utfärdas. Betalas ej parkeringsbot tegångsbalken ej utfärdas. Betalas ej inom tid, som medgives för betal­ parkeringsbot inom tid, som medgi­ ningen, utgör anmaningen ej hinder ves för betalningen, utgör anmaning­ för åtal. Sker betalningen efter del­ en ej hinder för åtal eller föreläg­ givning av stämning eller av straff­ gande som nyss nämnts. föreläggande, är den utan verkan. Sker betalningen efter delgivning av stämning, är den utan verkan. Sker betalningen sedan strafföreläg­ gande lämnats eller sänts till den misstänkte är betalningen också utan verkan, om icke den åklagare som utfärdat strafföreläggandet för­ klarar, att betalningen skall gälla, och återkallar strafföreläggandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1968.

1 Senaste tydelse av 4 § se 1966: 248.

104 Rungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

Bilaga 2

Jämförelse mellan lagen om föreläggande av ordningsbot och föreslagen

lydelse av 48 kap. och 59 kap. 9 § rättegångsbalken.

Lagen cm föreläggande av ordningsbot Rättegångsbalken

48 KAP.

Om strafföreläggande och föreläggande av ordningsbot Allmänna bestämmelser 2 § första stycket. 1 §■ Fråga om ansvar för brott, som Fråga om ansvar för brott, som avses i förordnande enligt 1 §, får hör under allmänt åtal, får under de upptagas genom föreläggande av villkor som föreskrivas i detta kapi­ ordningsbot.----------- tel upptagas av åklagare genom strafföreläggande och av polisman genom föreläggande av ordningsbot. Föreläggande som nu nämnts träder i stället för åtal i den utsträckning som framgår av 3 §.

11 §■ Närmare föreskrifter för tillämp­ Närmare föreskrifter för tillämp­ ningen av denna lag meddelas av ningen av detta kapitel meddelas av Konungen eller myndighet som Ko­ Konungen eller myndighet som nungen bestämmer. Konungen bestämmer.

2 § första stycket. 2 §. -------------. Sådant föreläggande in­ Föreläggande enligt detta kapitel nebär att polisman till godkännande innebär att den misstänkte till god­ förelägger den misstänkte ett bötes­ kännande omedelbart eller inom viss straff, fastställt enligt 4 §. tid förelägges ett bötesstraff, fast­ ställt vid strafföreläggande efter vad åklagaren anser brottet förskylla och vid föreläggande av ordningsbot efter vad som bestämts enligt 14 §. År brott förenat med egendoms förverkande eller annan sådan sär­ skild rättsverkan, skall också denna föreläggas den misstänkte till god­ kännande.

Kungl. Maj ds proposition nr 82 år 1968 105

S § första stycket. Har föreläggande enligt detta ka­ Har viss tid för godkännande an­ pitel utfärdats till godkännande in­ givits i föreläggande, får fråga om om viss tid, får fråga om ansvar för ansvar för brottet ej upptagas på brottet ej upptagas på nytt förrän nytt förrän denna tid utgått. denna tid utgått. 9 §. Har föreläggande godkänts, gäl­ Har föreläggande godkänts, gäller ler det som dom vilken har vunnit det som dom vilken har vunnit laga laga kraft. kraft. O in strafföreläggande

-4 §. Strafföreläggande får utfärdas be­ träffande brott, för vilket ej stadgas svårare straff än böter och ej heller normerade böter och vilket, om dags­ böter stadgas, finnes förskylla högst femtio dagsböter eller, jämte annat brott, högst sextio dagsböter som gemensamt straff. Konungen äger förordna, att strafföreläggande får utfärdas även beträffande ' brott, för vilket stadgas böter eller fängelse i högst sex må­ nader men vilket i övrigt är sådant som anges i första stycket.

5 §. Strafföreläggande får icke utfärdas das om förutsättningar för allmänt åtal ej föreligga, om i föreläggandet ej upptagas alla brott av den misstänkte, vilka enligt åklagarens vetskap föreligga till bedömning, om målsägande förklarat, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, eller begärt, att åtal skall väckas, eller om brottet bär föranleda ämbetss träff. I fråga om villkor för användning av strafföreläggande i militärt brott­ mål gälla särskilda bestämmelser. 6

5 §. 6 §. Strafföreläggande avfattas skrift­ .________ . Det skall innehålla upp­ ligen och undertecknas av åklagaren. gift om Det skall innehålla uppgift om

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

1. den misstänkte, 1. den misstänkte, 2. brottet med angivande av tid 2. brottet med angivande av tid och plats för dess begående samt öv­ och plats för dess begående samt öv­ riga omständigheter som fordras för riga omständigheter som fordras för att känneteckna det, att känneteckna det, 3. det eller de lagrum som äro till­ lämpliga, 3. den ordningsbot som förelägges A. det straff och den särskilda den misstänkte. rättsverkan, som föreläggas den misstänkte.

6 § andra stycket. 7 §■ ------------ . Detta skall i sådant fall Utfärdas strafföreläggande till innehålla anteckning om viss tid, in­ godkännande inom viss tid, skall den om vilken föreläggandet skall åter­ misstänkte genom anteckning i före­ ställas, försett med godkännande, läggandet eller på annat sätt givas och upplysning att åtal kan äga rum, upplysning om sättet för godkän­ om föreläggandet ej godkännes inom nande och senaste tidpunkt härför, förelagd tid. upplysning att åtal kan äga rum, om godkännande ej sker inom före­ skriven tid.

8 §■ Strafföreläggande lämnas eller sändes till den misstänkte. Konungen äger förordna att i stäl­ let för föreläggandet får lämnas el­ ler sändas skriftligt besked, som återger föreläggandets innehåll och innehåller sådana upplysningar som anges i 7 §.

7 § första stycket. 9 §. Föreläggande godkännes genom Strafföreläggande godkännes ge­ att den misstänkte på föreläggandet nom att den misstänkte underteck­ undertecknar förklaring att han er­ nar och tillställer vederbörlig mot­ känner gärningen och underkastar tagare förklaring, att han erkänner sig den förelagda ordningsboten. gärningen och underkastar sig det straff och den särskilda rättsverkan som upptagits i föreläggandet. När­ mare bestämmelser om vem som skall mottaga sådan förklaring med­ delas av Konungen. Tecknas godkännande på annan handling än föreläggandet, är det gällande endast om det klart fram­ går vilket föreläggande som avses med godkännandet.

10 §. Skriftligt godkännande av straffföreläggande får i den misstänktes

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 107

ställe göras av ombud för honom, om till åklagaren inges fullmakt i hu­ vudskrift vilken, utöver vad som föl­ jer av 12 kap., innehåller förklaring att ombudet äger god­ känna strafföreläggande på den misstänktes vägnar, uppgift om det brott som godkän­ nandet får avse, varvid skall anges brottets art samt tid och plats för dess begående, uppgift om den högsta bötespåföljd som den misstänkte är villig att underkasta sig, uppgift om särskild rättsverkan som är i fråga och som den miss­ tänkte är villig att underkasta sig. Har sådan fullmakt ingivits till åklagaren, får ombudet mottaga handlingar i saken på den misstänk­ tes vägnar.

7 § andra stycket. 11 §■ Om ordningsboten betalas ntan att Avser strafföreläggande ej annat den misstänkte återställt godkänt än böter och betalas böterna till föreläggande, anses betalningen som myndighet, som Konungen bestäm­ godkännande, om det icke framgår mer, ulan att skriftligt godkännande att den misstänkte ej bär avsett att skett, anses betalningen som god­ godkänna föreläggandet. 1 kännande, om det icke framgår att den misstänkte ej har avsett att god­ känna föreläggandet.

12 §. Godkännande, som sker efter del­ givning av stämning, är utan verkan.

O in föreläggande av o r d ning sb o t

1 §■ 13 §. Föreläggande av ordningsbot får Konungen äger förordna, att 2 — 10 §§ denna lag skola ägci tillämp­ utfärdas beträffande brott, för vilket ning beträffande brott, för vilket ej ej stadgas annat straff än böter ome­ stadgas svårare straff än böter ome­ delbart i penningar och ej heller nor­ delbart i penningar och ej heller nor­ merade böter och för vilket ord­ merade böter. Förordnande kan be­ ningsbot bestämts på sätt föreskrigränsas att avse visst eller vissa po­ ves i l'r §.

lisdistrikt. Bestämmelserna om föreläggande Om brott ej hör nnder allmänt av ordningsbot äro icke tillämpliga,

åtal eller om särskilt villkor är stad­ om särskilt villkor är stadgat för all­ gat för allmänt åtal, får denna lag mänt åtal. icke tillämpas.

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

U §■ Konungen äger meddela föreskrif­ ter om det högsta belopp, till vilket ordningsbot får bestämmas, och om andra begränsningar för använd­ ningen av föreläggande av ordnings­ bot.

* §■ Riksåklagaren bestämmer för oli­ I övrigt bestämmer riksåklagaren ka brott de belopp som skola upp­ för olika brott de belopp som skola tagas såsom ordningsbot i föreläg­ upptagas såsom ordningsbot. Därvid gande. Därvid bestämmas även grun­ bestämmas även grunder för beräk­ der för beräkning av gemensam ord­ ning av gemensam ordningsbot ningsbot för flera brott. för flera brott. Om särskilda skäl fö­ Om särskilda skäl föreligga, äger religga, äger riksåklagaren uppdraga riksåklagaren uppdraga åt statsåkla­ åt statsåklagare att i fråga om vissa gare att i fråga om vissa brott be­ brott bestämma beloppet för ord­ stämma beloppet för ordningsbot. ningsbot. Riksåklagarens urval av de brott, för vilka ordningsbot skall bestäm­ mas, skall ske i samråd med riks­ polisstyrelsen.

3 § första stycket. 15 §. Föreläggande får icke utfärdas, Föreläggande av ordningsbot får om den misstänkte förnekar gär­ icke utfärdas, ningen. Detsamma gäller om det fö­ om den misstänkte förnekar gär­ religger anledning att antaga att ningen, brottet bör föranleda ämbetsstraff om i föreläggandet ej upptagas eller disciplinstraff för krigsman el­ alla brott av den misstänkte, vilka ler att talan om enskilt anspråk enligt polismannens vetskap förelig­ kommer att föras. ga till bedömning, om det föreligger anledning alt 2 § andra stycket. antaga att talan om enskilt anspråk Är vid ett och samma tillfälle frå­ kommer att föras eller ga om flera brott, får föreläggande om det föreligger anledning att utfärdas endast om det omfattar alla antaga att brottet bör föranleda ämbrotten och upptager gemensam ord­ betsstraff eller disciplinstraff för ningsbot för dem. krigsman.

3 § andra stycket. Föreläggande bör ej utfärdas, om Föreläggande bör ej utfärdas, om det i annat fall kan antagas vara på­ det i annat fall kan antagas vara på­ kallat att åklagare prövar fråga om kallat att åklagare prövar fråga om åtal för brottet. 5 strafföreläggande eller åtal för brot­ tet.

5 §■ 16 §. Föreläggande avfattas skriftligen Föreläggande av ordningsbot av­ och undertecknas av den polisman fattas skriftligen och undertecknas som utfärdar det. ----------- av polismannen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 109

6 §.

Föreläggande bör utfärdas i den Föreläggande bör utfärdas i den misstänktes närvaro, varvid denne misstänktes närvaro, varvid den skall beredas tillfälle att omedel­ misstänkte skall erhålla tillfälle att bart godkänna föreläggandet. omedelbart godkänna föreläggandet. Om föreläggande utfärdas i den Om föreläggande utfärdas i den misstänktes frånvaro eller om miss­ misstänktes frånvaro eller om miss­ tänkt, som är närvarande när före­ tänkt, som är närvarande när före­ läggande utfärdas, behöver rådrum, läggande utfärdas, behöver rådrum, får polismannen tillställa honom fö­ får polismannen tillställa honom fö­ reläggandet. — reläggandet för senare ställningsta­ gande till frågan om godkännande. 17 §. Bestämmelserna i 6 § andra styc­ ket 1, 2 och 4 samt i 7, 9 och 11 §§ äga motsvarande tillämpning i fråga om föreläggande av ordningsbot. 18 §. Finner polisman i omedelbart sam­ band med att föreläggande av ord­ ningsbot utfärdats och godkänts, att föreläggandet innehåller uppenbar oriktighet, och avser denna annat än att ordningsbotsbeloppet är för lågt, får polismannen ulan hinder av 3 § andra stycket bereda den misstänkte tillfälle att stryka över godkännan­ det. Sker detta, skall föreläggandet återkallas. Nytt föreläggande får där­ efter utfärdas. 8 § andra stycket. 19 §. Godkännande, som sker efter del­ Godkännes föreläggande av ord­ givning av stämning eller strafföre­ ningsbot efter delgivning av stäm­ läggande, är utan verkan. ning, är godkännandet utan verkan. Sker godkännandet sedan strafföre­ läggande lämnats eller sänts till den. misstänkte, är godkännandet också utan verkan, om icke den åklagare som utfärdat strafföreläggandet för­ klarar, att godkännandet skall gälla, och återkallar strafföreläggandei.

20 §. Konungen äger förordna, att före­ läggande av ordningsbot får utfär­ das även av åklagare och tulltjäns­ teman. De bestämmelser i detta ka­ pitel som gälla polisman äga motsva­ rande tillämpning beträffande den som avses med sådant förordnande.

Kungl. Maj :ts proposition nr 82 år 1968

no

59 KAP.

9 §.

10 §. Bestämmelserna i 5.9 kap. 5—8 §§ Bestämmelserna i 5—8 §§ äga rättegångsbalken äga motsvarande motsvarande tillämpning i fråga om tillämpning i fråga om besvär över besvär över godkänt föreläggande av godkänt föreläggande av ordnings­ ordningsbot. I mål om besvär över bot. I mål om besvär över sådant sådant föreläggande är allmän åkla­ föreläggande är allmän åklagare gare motpart till den misstänkte. motpart till den misstänkte.

Kungi. Maj.ts proposition nr 82 år 1968 111

Bilaga 3

Till Kungl. Justitiedepartementet På anmodan av Kungl. Justitiedepartementet får rikspolisstyrelsen här­ med överlämna en redogörelse över den nu pågående försöksverksamheten med ordningsbot och parkeringsbot. Av infordrade yttranden, som bifogas redogörelsen, framgår att ordningsbotsinstitutet mottagits välvilligt av allmänheten och, liksom systemet med parkeringsbot, befunnits medföra betydande arbetslättnader för polisväsen­ det. Med hänsyn härtill och då några nackdelar med systemen inte fram­ kommit förordar styrelsen att lagarna om föreläggande av ordningsbot och om parkeringsbot sätts i kraft i hela landet fr. o. in. den 1 juli 1968.

RIKSPOLISSTYRELSEN Carl G. Persson J Ulf Waldau

Redogörelse över försöksverksamheten med ordningsbot och parkeringsbot1

I. Allmänt

Lagen den 3 juni 1966 (nr 247) om föreläggande av ordningsbot trädde den 1 januari 1967 i kraft i Stockholms polisdistrikt och i polisdistrikten i Västmanlands län samt den 1 maj 1967 i polisdistrikten i Stockholms län och i Göteborgs och Bohus län. Lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot är vidare enligt parkeringsbotskungörelsen den 16 september 1966 (nr 537/66 och 107/67) tillämplig bl. a. i de polisdistrikt där ordningsbotssystemet prövas. I ordningsbots- och parkeringsbotskungörelserna har Kungl. Maj :t upp­ dragit åt rikspolisstyrelsen att handha uppföljningen av ordningsbots- och parkeringsbotsärendena inom ovannämnda försöksområden. Under tiden 1 januari t. o. in. 30 april 1967 handlades dock parkeringsbotsärendena för Stockholm alltjämt vid stadens parkcringskontor, där viss försöksverksam­ het med maskinella handläggningsrutiner igångsatts redan hösten 1966. Den 1 maj 1967 överflyttades verksamheten till rikspolisstyrelsen. För de nya uppgifterna inrättades vid polisbyrå II en särskild sektion, 1 Vissa bilagor till redogörelsen har här uteslutits, liksom i texten gjorda hänvisningar till dessa bilagor. Övriga bilagor avtrycks under rubriken Tabeller m. in. i slutet av redogörelsen. De i avsnitt IV i redogörelsen upptagna förslagen är f. n. under remissbehandling med undan­ tag av de förslag som har upptagits i andra och tredje styckena från slutet och som har ansetts kunna prövas utan föregående remissbehandling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

sektionen för ordningsbot in. m. Förberedelserna för verksamheten igång­ sattes sommaren 1966. Under hösten samma år utbildades den polisperso­ nal i Stockholms polisdistrikt och i polisdistrikten i Västmanlands lan som fr. o. in. den 1 januari 1967 skulle handlägga ordningsbots- och parkenngsbotsärenden. Under våren 1967 utbildades polismännen i Stockholms lan och i Göte­ borgs och Bohus län. Utbildningsverksamheten bedrevs i form av regionala kurser för polismän som uttagits till handledare och vissa andra polisman, främst befäl. Handledarna undervisade därefter övrig personal i sina respek­ tive polisdistrikt. Såväl de regionala som de lokala kurserna omfattade 12 timmar. Vid kurserna behandlades bl. a. lagarna om föreläggande av or ningsbot och om parkeringsbot jämte tillämpningskungörelser, de straftoch processrättsliga frågor som berör ordningsbotssystemet samt nytillkom­ na bestämmelser i vägtrafikförordningen. Vidare ägnades avsevärd tid åt praktiska övningsuppgifter. . . Den 1 januari 1967 startade sektionen sin verksamhet. Personalstyrkan bestod ursprungligen av fem tjänstemän, varav tre stansoperatriser. Denna personalstyrka visade sig snart vara otillräcklig varför sektionen successivt tillförts ytterligare tio tjänstemän. Den främsta anledningen till sektionens ökade personalbehov är en betydande ökning av antalet ärenden. Handlägg­ ningen har även visat sig medföra särskilda arbetsuppgifter i oförutsedd omfattning. Dessa arbetsuppgifter hänför sig till största delen till handlägg­ ningen av parkeringsbotsärenden. Som exempel kan nämnas att till sektio­ nen inkommer ca 100 telefonsamtal och ett femtiotal brev per dag från all­ mänheten i samband med utsändande av påminnelser i ärenden där frivil­ lig betalning av boten ej inkommit. Vidare fordrar dubbelbetalningar av parkeringsbot (ca 100 per månad) ett tidsödande undersökningsarbete för identifiering av betalningsavsändare m. in. Av sektionens femton tjänste­ män är ca åtta sysselsatta huvudsakligen med handläggningen av parke­ ringsbotsärenden. — För närvarande sker handläggningen huvudsakligen med hjalp av halkortsmaskiner. Datamaskin utnyttjas endast för upprättande av saköreslängd och utskrift av indrivningshandlingar (ordningsbot) ävensom för identifiering av ägare till felaktigt uppställda fordon, utskrift av betalningsanmaningar till dessa samt utskrift av förfrågningslistor till länsstyrelser­ nas bilregister (parkeringsbot). Ett system för fullständigare databehandlincf av ordningsbotsärenden är under utarbetande och beräknas komma i produktion den 1 januari 1968. Även för parkeringsbotsärendena pågår ar­ betet med ett datasystem. Detta torde emellertid inte kunna tas i bruk förrän den 1 juli 1968. II.

II. Erfarenheter av uppföljningsarbetet vid styrelsen

Ikraftträdandet av lagen om föreläggande av ordningsbot sammanföll med vissa ändringar i vägtrafikförordningen, innebärande bl. a. att gående mot rött ljus straffbelädes. Eu stor del av polisens övervakningspersonal togs då i anspråk för tillsyn av efterlevnaden av de nya bestämmelserna. Antalet utfärdade ordningsförelägganden var därför under den första tiden mycket lågt. En bidragande orsak härtill torde även vara polismännens bristande rutin vid ifyllande av de nya blanketterna. Det ringa antalet ären­ den utgjorde en stor fördel då tiden härigenom medgav kontinuerlig anpass-

Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968 113

ning av de olika handläggningsrutinerna vid sektionen med hänsyn till vun­ na erfarenheter. De handläggningsrutiner som pa så sätt arbetats fram fun­ gerar nu fullt tillfredsställande. Då vid styrelsen under tiden 1 januari 30 april 1967 handlagts parkeringsbotsärenden endast från Västmanlands län, utnyttjades de första fyra månaderna till utarbetande av de slutliga handläggningsrutinerna jämväl i fråga om parkeringsbotsärenden. Under tiden 1 januari—30 september 1967 har till styrelsen inkommit 27 626 ordningsförelägganden. En tablå över dessa ärenden bifogas------------ (tabell A). I enlighet med föreskrifterna i 8 § ordningsbotskungörelsen granskas varje föreläggande. Genom denna granskning erhålls en god bild av hur polismännen klarat uppgiften att »på gatan» rubricera en gärning och för densamma omedelbart utfärda ett föreläggande som kan undanröjas endast genom domstols beslut. Vissa felaktigheter har inte kunnat undvi­ kas. Av bifogade förteckning1----------- framgår de ärenden beträffande vilka styrelsen underrättats om att undanröjande ifrågasatts ävensom orsaken härtill. I majoriteten av dessa ärenden har felet upptäckts av polisen, ofta omedelbart efter det föreläggandet godkänts. I många fall har polismännen inte, trots uttryckliga föreskrifter härom, haft klart för sig att ett godkänt föreläggande ej kan makuleras. Då fel uppkommit vid utskriften har man därför makulerat det felaktiga föreläggandet och omedelbart utfärdat ett nytt, som även det godkänts av den misstänkte. Anledningen torde bl. a. vara att bestämmelsen för polismännen ter sig oförklarlig och synnerligen opraktisk. Vid beaktande av det ringa antalet fall som blivit föremål för undanrö­ jande i förhållande till antalet utfärdade ordningsförelägganden, ca 0,4 %, måste dock sammanfattningsvis sägas att polismännen syns väl klara sina nya uppgifter. Under tiden 1 januari—30 september 1967 har till styrelsen inkommit ca 115 000 parkeringsanmärkningar. Av den tablå över handläggningen av parkeringsbotsärenden som bifogas som-------------(tabell B) framgår bl. a. att betalningsfrekvensen är anmärkningsvärt hög samt att en avsevärd ökning av antalet ärenden inträtt efter den 1 oktober 1967. Uppföljningen bygger bl. a. på att, vid händelse av att frivillig betalning av boten inte in­ kommer inom viss tid, ägaren till det felaktigt uppställda fordonet identi­ fieras med hjälp av ett s. k. bilägarband vid Statistiska Centralbyrån. Detta band, till vilket uppgifter erhålls från ett antal försäkringsbolag, upprättas en gång i kvartalet. För närvarande innehåller bandet uppgifter angående ca 75 % av fordonsbeståndet i landet. Beträffande övriga fordon inhämtas ägareuppgifter från länsstyrelsernas bilregister. Bilägarbandet har emeller- 1 * * * * * * 8

1 Förteckningen upptar 96 ärenden som har överlämnats till åklagare för ifrågasatt undanröjande. RÅ har på anmodan av justitiedepartementet gjort vissa undersökningar om grunderna och utgången i sådana besvärsmål. I Stockholm och i Västmanlands län undanröjdes genom besvär under de första 10 månaderna 62 resp. 25 ordningsföreläg­ ganden. I nästan samtliga fall hade besvären anförts av åklagare, i regel efter under­ rättelse från polisen enligt 14 § ordningsbotskungörelsen. Det bör anmärkas att 37 be­ svärsmål från Stockholms åklagardistrikt gällde fel, som egentligen inte låg i ordningsbotssystemets handhavande. Det var fråga om förelägganden som hade utfärdats vid en hastighetskontroll, anordnad på en plats där hastighetsbegränsningen — enligt vad som senare framkom — inte varit utmärkt på föreskrivet sätt. Det kan nämnas att antalet i Stockholm utfärdade och godkända förelägganden under de första 10 månaderna uppgick till omkring 8 750. I Göteborg och i Göteborgs och Bohus län undanröjdes under 5 månader 11 resp. 7 ordningsförelägganden (ytterligare 4 besvärsmål hade anhängiggjorts men var inte avgjorda vid tiden för undersökningen). 8 Bihang till riksdagens protokoll 1968. 1 samt. I8rr 82

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

tid visat sig innehålla felaktiga uppgifter i en utsträckning som inte kan godtas. Ca 20—25 % av uppgifterna avser personer som försålt det aktuella fordonet långt före förseelsetillfället. Dessa felaktigheter på bilägarbandet har medfört den mängd brev och telefonsamtal som inkommer till styrelsen i samband med utsändande av påminnelser i parkeringsbotsärenden. Sty­ relsens dataavdelning har nyligen tagit kontakt med Statistiska Centralby­ rån för att om möjligt få till stånd en kontinuerlig datering av bandet före varje körningstillfälle. Problemet, som närmast är av ekonomisk och ej av teknisk natur, måste dock lösas snarast. Det är uteslutet att nyttja bandet i dess nuvarande skick under hela den tid som det nu tillämpade systemet för bilregistrering måsle kvarstå i avbidan på upprättandet av ett centralt aktuellt bilregister. Handläggningen i övrigt av parkeringsbotsärendena har inte, trots det stora antalet parkeringsanmärkningar som inflyter dagligen, medfört pro­ blem hos styrelsen. Från polisdistrikten har framförts enbart positiva om­ dömen om systemet.

III. Erfarenheter enligt uppgifter från den lokala polisen

För alt erhålla underlag till denna redogörelse har synpunkter på ordningsbotssystemet inhämtats från polismästarna i Stockholm och Göteborg, länspolischeferna i Stockholms län, Göteborgs och Bohus län samt Väst­ manlands län ävensom från samtliga polismästare i nämnda län. Synpunk­ terna har redovisats som svar på frågor enligt bifogade frågefor­ mulär (tabell D). Vid en närmare genomgång av samtliga inkomna svar (fråga för fråga) kan konstateras följande. 1. Polisens förhållande till allmänheten har inte förändrats p. g. a. ord­ ningsbotssystemet. Av vissa polismän befarad försämring har således inte inträtt. 1 några fall har t. o. m. en förbättring kunnat förmärkas, beroende på att polismännen nu oftare för de misstänkta trafikanterna klargör inne­ börden av de bestämmelser som dessa brutit mot. 2. Polisman har inte i något känt fall utsatts för obehag sedan lian ut­ färdat ordningsföreläggande. I något enstaka fall har från Stockholms polis­ distrikt redovisats att polisman i samband med utfärdande av föreläggande, från kringstående personer, hört »kommentarer» om polisen. 3. Ordningsbotssystemet har väl accepterats av allmänheten. Många trafi­ kanter har t. o. m. uttryckt sin belåtenhet med det förenklade förfarings­ sättet och att de omedelbart fått uppgift om botens storlek. I de fall invänd­ ningar gjorts har dessa huvudsakligen hänfört sig till boten, som ansetts för hög. Vederbörande har sagt sig föredraga domstolsprövning i förhoppning om lägre straff. I några fall har såsom skäl åberopats att vederbörande öns­ kade först rådgöra med jurist. Inga invändningar mot systemet som sådant syns ha framförts. 4. I nästan samtliga distrikt (undantag 4:e och 11 :e vaktdistrikten i Stock­ holm), har ordningsbotssystemet ansetts medföra enbart fördelar. Uttryck som »det råder ingen som helst tvekan om att systemet inneburit en arbetslättnad» (Västerås), »systemet innebär en avsevärd arbetslättnad för ord­ ningspolispersonalen, viss arbetslättnad för utredningspersonalen, men inget nämnvärt annat utnyttjande av biträdespersonalen» (Handen), och »ord­ ningsbotssystemet har otvivelaktigt inneburit avsevärd arbetslättnad, främst

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 115

avseende direkt utfärdande av ordningsföreläggande på gatan» (Stockholm, VD 2), återfinns i remissvaren. Var den största arbetslättnaden inträtt är beroende av vederbörande distrikts organisation. Såsom en sammanfattning torde kunna sägas att i de distrikt där polispersonal används för utskrift av rapporter och strafförelägganden, personalen kunnat bättre utnyttjas till övervakningstjänst. I polisdistrikt med större tillgång på biträdespersonal bär denna genom ordningsbotssystemets tillkomst kunnat ägna mer tid åt att biträda utredningspersonalen, då arbetet med registrering, registerslagning och rapportutskrifter avsevärt minskat. 5. Någon påtaglig förändring av antalet beivrade eller rapporterade för­ seelser har inte inträtt sedan ordningsbotssystemet trätt i kraft. Viss ök­ ning föreligger visserligen i en del distrikt, men denna torde snarast ha sin grund i den skärpta trafikövervakningen. 6. De flesta distrikten anser att förseelsekatalogen bör utökas till att om­ fatta sä många förseelser som möjligt. Såsom förslag har från många håll framförts bl. a. brott mot bestämmelserna angående registrering och trafik­ försäkring å motorfordon, maximilast, bruttovikt och axeltryck, automobiiskatt, skyldighet att anmäla innehav av TV och radio samt brott mot all­ männa ordningsstadgan och lokala ordningsstadgor. 7. Den största nyttan av systemet har framkommit vid förseelser med hög frekvens såsom hastighetsöverträdelser. I Stockholm framhålls att syste­ met kan utnyttjas bäst för beivrande av förseelser begångna av fotgängare. 8. De förseelser som upptagits med kryssmarkeringsrutor på blanket­ terna syns väl utvalda. Anledning saknas att för närvarande utbyta några mot andra som av lokala skäl anses bättre lämpade. 9. Polismännens allmänna inställning till systemet syns positiv. Ett un­ dantag utgör dock personalen vid 4:e vaktdistriktet i Stockholm där inställ­ ningen enligt distriktschefens uppgifter är mycket negativ. 10. Utbildningen anses tillräcklig men bör kompletteras med lokalt an­ ordnade repetitionskurser. 11. Ordningsföreläggande har använts i den utsträckning institutet medgivit. 12. Några förslag till ändringar i själva systemet har inte inkommit. 13. Den till endast befäl knutna behörigheten att utfärda »kontorsföreläggande» anses mycket opraktisk. En uppmjukning av denna bestämmelse i styrelsens arbetsanvisningar skulle underlätta arbetet väsentligt. Bestäm­ melsen i 4 § lagen om parkeringsbot om förbud att utfärda ordningsföre­ läggande i fall då anmaning att betala parkeringsbot inte efterkommits bör utgå.

IV. Förslag

Enligt styrelsens uppfattning har erfarenheterna redan nu visat att ord­ ningsbotssystemet med fördel bör kunna tillämpas på ytterligare förseelser inte bara på trafiklagstiftningens område utan även beträffande ett stort antal förseelser inom den övriga specialstraffrätten. Såsom exempel härpå kan nämnas brott mot 63 § utlänningslagen, brott mot 9—11 §§ Kungl. Maj :ts kungörelse den 9 juni 1967 om mottagare för radiosändning eller trådsändning, brott mot 8, 11 och 12 §§ lagen den 11 maj 1934 om mått och vikt, brott mot värnpliktslagen den 30 december 1941 beträffande underlå­ tenhet att inge anmälan om adressförändring, brott mot 120 § taxerings-

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

förordningen samt vissa brott mot allmänna ordningsstadgan och lokala ordningsstadgor. Styrelsen förordar därför en systematisk genomgång av specialstraffrätten för utrönande av vilka förseelser som är lämpliga att införas i ordningsbotssystemet. Härvid bör inte ensidigt beaktas att förseel­ serna skall vara ofta förekommande då, såsom framgår av hit inkomna ytt­ randen, arbetslättnaden är betydande i varje enskilt fall som kan beivras genom ordningsbot. Även förseelser med ringa frekvens har således bety­ delse ur rationaliseringssynpunkt. Styrelsen anser emellertid att vissa förseelser inom trafiklagstiftningens område snarast möjligt bör infogas i ordningsbotssystemet och att erforder­ liga lagändringar för möjliggörande av detta bör vidtagas redan nu och oav­ sett vad som kan framkomma vid en systematisk genomgång av hela spe­ cialstraffrätten. De förseelser som i första hand bör komma ifråga är över­ trädelser av nedannämnda bestämmelser i vägtrafikförordningen. 21 § 1 mom. 5 st. (nu dagsböter) 22 § (nu dagsböter ) 23 § 2—4 st. (nu dagsböter) 23 a § 3 st. (nu dagsböter) 24 § 3 mom. 3 och 5 st. (nu dagsböter) 40 § 2 mom. (nu dagsböter) 46 § 1 mom. 3 st. (nu penningböter) 54 § 1 mom. (nu dagsböter) 57 § 1 mom. (nu dagsböter) 57 § 3 mom. (nu dagsböter) 58 § 1 st. (nu penningböter) Inskränkningen i 1 § c) ordningsbotskungörelsen bör utgå.

Förseelser avseende överskridande av största tillåtna axeltryck, boggietryck och bruttovikt samt maximilast förekommer i mycket stor utsträck­ ning och det nu tillämpade omständliga rapporteringsförfarandet utgör en kraftig belastning för polisen. Då körkortsmyndigheterna betraktar över­ trädelser av ifrågavarande bestämmelser synnerligen allvarligt och en even­ tuell indragning av körkortet torde vara den utan jämförelse allvarligaste följden för en yrkeschaufför vid överträdelse av bestämmelserna, bör man kunna bortse från det ekonomiska intresse som i vissa fall ligger bakom överträdelsen. Under sådana omständigheter bör det inte föreligga något hinder mot att tillämpa ordningsbotssystemet på de fall som kan anses ringa, medan dagsböter skulle kunna kvarstå som påföljd för de grova över­ trädelserna. Exempel på sådan uppdelning av straffpåföljden återfinns i 1 och 2 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling. Om påföljden beräknas med hänsyn till procent överskridande av tillåtna tal kan lätt av­ göras vilka fall som är ringa respektive grova. Såsom tidigare nämnts bör bestämmelsen i 4 § lagen om parkeringsbof om förbud att utfärda ordningsföreläggande i fall då anmaning att betala parkeringsbot inte efterkommits utgå. Ett stort antal personer betalar inte parkeringsboten enbart av den anledningen att de för tillfället saknar medel härtill. Det är synnerligen orationellt att polisen i dessa fall nödgas utskriva rapport med strafföreläggande som sedan skall diarieföras och registreras samt behandlas av åklagare. Ur alla synpunkter vore det därför bättre om det betydligt enklare ordningsbotsförfarandet kunde tillämpas i dessa fall. Under punkt II ovan har framhållits svårigheten att få polismännen att följa bestämmelsen om att godkänt ordningsföreläggande ej kan makuleras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 117

Inom ordningsbotssystemet saknas motsvarighet till bestämmelsen i 30 kap. 13 § rättegångsbalken om möjlighet för domstol att meddela beslut om rät­ telse av dom. Om motsvarande möjlighet att omedelbart rätta ett föreläg­ gande infördes, skulle besvärsförfarande kunna undvikas i betydande ut­ sträckning. Med hänsyn till svårigheterna att vid felaktig uppställning av fordon identifiera den för förseelsen ansvarige personen — föraren —, föreslår sty­ relsen slutligen att frågan om att ålägga fordonsägare strikt ansvar för för­ seelser av detta slag upptas till prövning.

V. Sammanfattning Såsom framgår av styrelsens anslagsäskanden för budgetåret 1968/69 kan, om lagarna om föreläggande av ordningsbot och om parkeringsbot sätts i kraft i hela landet, antalet ärenden som årligen inkommer till styrelsen be­ räknas öka till ca 200 000 ordningsbotsärenden och ca 600 000 parkeringsbotsärenden. Ärendeökningen utgör dock inte nagot hinder ur handläggningssynpunkt, under förutsättning att erforderliga medel för personal och ma­ skinutrustning ställs till styrelsens förfogande. Då enligt samstämmiga ut­ talanden från alla polisdistrikt där försöksverksamhet nu pågår, ordningsbots- och parkeringsbotssystemen medför avsevärda rationaliseringsvinster som kommer inte bara polisväsendet utan även åklagar- och exekutions­ väsendena till godo, anser styrelsen att systemen fr. o. in. den 1 juli 1968 bör införas i hela landet.

120 Kungi. Maj. ts proposition nr 82 år 1968

D

Frågeformulär

1. Har polisens förhållande till allmänheten förändrats p. g. a. ordningsbotssystemet? I så fall på vad sätt. 2. Har enskilda polismän utsatts för obehag (ex.vis telefontrakasserier ) p. g. a. att de utfärdat ordningsföreläggande? 3. Allmänhetens inställning till ordningsbotssystemet. Accepteras ord­ ningsföreläggande i de fall institutet kan användas? Vilka skäl åberopas för avböjande av ordningsföreläggande vid erkända förseelser? 4. Anser Ni att systemet inneburit någon arbetslättnad? I vilken utsträck­ ning har i så fall utrednings- eller biträdespersonal kunnat utnyttjas för andra arbetsuppgifter? 5. Har systemet inneburit någon påtaglig ändring av antalet beivrade eller rapporterade förseelser? Fler eller färre. Motivering. ' 6. Bör systemet kunna tillämpas på ytterligare förseelsetyper? Vilka? a) Trafikförseelser b) Andra förseelser. 7. I fråga om vilka förseelser anser Ni Er ha största nyttan av systemet? 8. Synpunkter ang. de förseelser som nu upptagits med kryssmarkeringsruta på blanketterna. Bör någon eller några utbytas mot andra mer fö­ rekommande förseelser? Vilka? 9. Polismännens allmänna inställning till systemet. 10. Synpunkter på utbildningen. Har den varit tillräcklig eller bör den kompletteras i något avseende? 11. Har ordningsföreläggande använts av polisen i alla de fall institutet kan tillämpas? 12. Förslag till ändringar inkl. eventuella lagändringar. 13. Övriga synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 121

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 11 mars 1968.

Närvaran de:

f. d. justitierådet L ind , justitierådet Ä lexanderson , regeringsrådet R ingdén , justitierådet W esterlind .

Enligt lagrådet den 23 februari 1968 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitieärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet den 2 februari 1968, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ända­ målet inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om ändring i rättegångs­ balken, 2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård, 3) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 1964 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff, 4) lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. och 5) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkering sbot.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­ gits av departementsrådet N. Mannerfelt.

Lagförslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

F. d. justitierådet Lind, regeringsrådet Ringdén och justitierådet Wester­ lind lämnade förslaget utan erinran.

Justitierådet A lexanderson: Bestämmelsen i andra stycket av 48 kap. 3 § har enligt min mening erhållit en alltför vid avfattning. Jämförd med 12 och 19 §§ i samma kapitel synes bestämmelsen nämligen utsäga att varje godkännande, som ej enligt sistnämnda två paragrafer är utan verkan, skall gälla som lagakraftvunnen dom, oavsett huruvida godkännandet skett inom föreskriven tid eller ej. Den avsedda innebörden — varom hänvisas till specialmotiveringen till 12 och 19 §§ — skulle framträda bättre, om andra stycket avfattades

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 82 år 1968

exempelvis sålunda: »Har föreläggande godkänts inom föreskriven tid eller liar godkännande som skett efter utgången av nämnda tid ändock blivit godtaget, gäller föreläggandet såsom dom vilken har vunnit laga kraft.» I övrigt lämnar jag förslaget utan erinran.

Övriga lagförslag Lagrådet lämnade förslagen utan erinran. Ur protokollet: Ingrid Hellström

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 123

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 15 mars 1968.

N är varande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L ange , K ling , J ohansson , H olmqvist , A spling , P alme , S ven -E ric N ilsson , L undkvist , G ustafsson , G eijer , O dhnoff , W ickman , M oberg .

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets utlåtande över förslag till 1) lag om ändring i rättegångsbalken , 2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 27 juli 195t (nr 579) om nykterhetsvård, 3) lag angående ändrad lydelse av 4 och 9 §§ lagen den 20 mars 196 4 (nr 168) om verkställighet av bötesstraff, 4) lag angående ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker in. m., 5) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot. Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Tre ledamöter av lagrådet har lämnat förslagen ulan erinran. Eu ledamot, justitierådet Alexanderson, har en erinran i ett avseende, nämligen i fråga om den föreslagna bestämmelsen i 48 kap. 3 § andra stycket RB. Denna bär enligt hans mening fått en alltför vid avfattning. Han menar sålunda att be­ stämmelsen, sammanställd med 12 och 19 §§ samma kapitel, synes utsäga att varje godkännande, som inte enligt de två sistnämnda paragraferna är utan verkan, skall gälla som lagakraftvunnen dom, oavsett huruvida godkän­ nandet har skett inom föreskriven tid eller ej. Han önskar därför ett förtyd­ ligande av den förstnämnda bestämmelsen. Enligt min mening kan skäl anföras för att 48 kap. 3 § andra stycket i det remitterade förslaget bör — liksom motsvarande bestämmelser i gällan­ de lagstiftning — uppfattas så, att det avser endast godkännande som sker inom den tid som har medgivits för sådan processhandling. Dit hör själv­ fallet i första hand godkännande som sker inom den i föreläggandet an­ givna fristen. Emellertid kan denna frist förlängas, liksom andra processueila frister som fastställs av myndighet (jfr 32 kap. 3 § RB, som anses

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968

gälla analogt när annan myndighet än domstol fastställer processuella fris­ ter, samt Gärde in. fl. Nya RB s. 723 och 433). Sådan förlängning anses vid strafföreläggande kunna ske även efter det att ett försenat godkännande har kommit in. Medges retroaktivt sådan förlängning av fristen, blir godkänt föreläggande att anse som inkommet i rätt tid och alltså gällande som lagakraftvunnen dom. Sådan förlängning torde i rättstillämpningen i regel med­ ges formlöst och knappast komma till nttryck på annat sätt än alt det god­ kända föreläggandet behandlas som lagakraftvunnen dom. Förlängning tor­ de regelmässigt förekomma, när godkännandet sker innan ny lagtöring har hunnit inledas (beträffande undantag i ett helt speciellt fall, se RÅ:s cirku­ lär C 24 s. 4). Sker godkännandet senare men före delgivning av stämning eller strafföreläggande, lär det dock ofta anses befogat att fullfölja det in­ ledda nya förfarandet och alltså inte godta godkännandet. Det är emellertid tveksamt, om det kan anses helt tillfredsställande att tolkningen av 48 kap. 3 § andra stycket i förslaget på detta sätt skall be­ tingas av grunderna för 32 kap. Det är onekligen bättre om bestämmelser­ na i 48 kap. reglerar frågan uttömmande. Detta blir fallet om man med anknytning till vad justitierådet Alexanderson bär anfört inledningsvis — betraktar kapitlets 3 andra stycket samt 12 och 19 §§ som en helhet och anser ämnet uttömmande reglerat genom dessa bestämmelsei. Däi\id får den förstnämnda bestämmelsen anses åsyfta även för sent inkomna godkännanden, varvid dock paragrafens räckvidd begränsas genom de un­ dantag som särskilt anges i 12 och 19 §§. Anlägger man detta betraktelse­ sätt, bör emellertid de sistnämnda paragraferna utformas så, att den avgö­ rande tidpunkten blir den då åklagaren utfärdar stämning eller stämnings­ ansökan resp. då han utfärdar strafföreläggande. Därmed når man i stoit sett samma resultat som i nu tillämpad praxis, vars innebörd jag nyss nämnde. I enlighet med det anförda förordar jag, all 48 kap. 12 och 19 §§ jämkas på det sätt jag nu har angivit. Vidare bör 3 § andra stycket anses ha innebörden att för sent inkomna godkännanden blir gällande när annat inte följer av 12 eller 19 §. .lag vill tillägga, att den nu förordade ordningen inte behöver befaras leda till alt allmänheten i mindre omfattning än nu rättar sig efter de frister som anges i föreläggandena. Om sådan frist inte iakttas, har ju den enskilde att räkna med risken alt ny lagföring inleds och att möjligheten att avge godkännande därmed är försutten. Den föreslagna bestämmelsen i 4 § parkeringsbotslagen bör jämkas så, att motsvarande ordning blir gällande inom parkeringsbotssystemet. Utöver vad som följer av det nu anförda bör vissa redaktionella jämk­ ningar vidtas i förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken. Särskilt kan nämnas, att andra och tredje styckena i 48 kap. 14 § bör byta plats.

■lag hemställer, att Kungl. Maj:t genom proposition föreslår riksdagen att antaga lagförslagen med nämnda jämkningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 82 år 1968 125

Med bifall till vad föredraganden sålunda med ininstämmande av statsrådets övriga ledamöter hem­ ställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksda­ gen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar. Ur protokollet: Gunnel Anderson