('med förslag till lag om införande av brottsbalken m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1061

Nr 10

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om införande av brottsbalken m. m.; given Stockholms slott den 29 november 1963.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade för­ slag till 1) lag om införande av brottsbalken, 2) lag om ändring i giftermålsbalken, 3) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken, 4) lag om ändring i rättegångsbalken, 5) lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, 6) lag om verkställighet av bötesstraff, 7) lag om straff för folkmord, 8) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplin­ straff för krigsmän, _ 9) lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angaende åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, 10) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbry­ tande av havandeskap, 11) lag angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilise-

12) lag angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastre-

13) lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhets vård 14) lag angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om ut­ lämning för brott, . oc. 15) förordning om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 18b4 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet, 16) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64) om handelsbolag och enkla bolag, 17) lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa in­ skränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa, bolag 18) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa

19) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fon kommissionsrörelse och fondbörsverksamhet,

1 Bihang till riksdagens protokoll 196k. 1 samt. Nr 10

2 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196b

20) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper, 21) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled, 22) lag om ändring i konkurslagen, 23) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling utan konkurs, 24) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, 25) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss pant­ rätt i spannmål, 26) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal, 27) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över stiftelser, 28) lag angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930 (nr 115) om bostadsrättsföreningar, 29) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbets­ tidens begränsning, 30) lag om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131), 31) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods, 32) lag angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt, 33) lag om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350), 34) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa, 35) lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313), 36) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl., 37) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om döds­ straff i vissa fall då riket är i krig, 38) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472), 39) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall, 40) förordning om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförord­ ningen den 10 juni 1949 (nr 340), 41) förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor, 42) lag angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722) om pantlånerörelse, 43) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193), 44) lag om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279),

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

45) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr

280 ), ii

46) lag om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisreglenngslagen den 1 juni 1956 (nr 236), . 47) lag om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306), „ , 48) lag om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 19o7 (nr 132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m., 49) lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297), 50) lag angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 51) lag om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvar slagen den 22 apn 1960 (nr 74), . . „„ 52) lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 jum 1960 (nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket, 53) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling, 54) förordning angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr 180) om tillverkning av sprit och vin, 55) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr 655) om undanförsel och förstöring, samt 56) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120) om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

Brottsbalken, som utfärdats den 21 december 1962 (SFS 700), föreslås genom särskild promulgationslag träda i kraft den 1 januari 1965. Med han­ syn till att brottsbalkens påföljdssystem i väsentliga punkter skiljer sig från strafflagens, erfordras förhållandevis omfattande övergångsstadganden. I fråga om straffbestämmelsers tillämplighet i tiden har lagförslagets regler givits generell avfattning, som medger att de i förslaget upptagna grundsatserna användes också utanför brottsbalkens område och vid kom­ mande straffrättsliga författningsändringar. Utöver brottsbalkens promulgationslag framlägges förslag till nya lagar, avsedda att träda i kraft samtidigt med brottsbalken. Nu gällande bestäm­

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1961

melser om förfarandet i mål mot underåriga lagöverträdare och om efter­ gift av åtal beträffande ungdomar har sammanförts i en lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. I den föreslagna lagen har också in­ tagits bestämmelser om ett helt nytt institut, bevistalan, som innefattar prövning huruvida den som ej fyllt 15 år begått brottslig gärning. Också bötesverkställighetsreglerna har gjorts till föremål för en översyn, som på vissa punkter innebär ändringar utöver dem, som direkt föranledes av brottsbalkens ikraftträdande. Användningen av förvandlingsstraff före­ slås ytterligare begränsad. Reglerna har samlats i ett förslag till ny lag om verkställighet av bötesstraff. I anslutning till vissa stadganden i brottsbalken och till en av Förenta Nationernas generalförsamling antagen och av Sverige ratificerad konven­ tion om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord har utarbetats förslag till lag om folkmord. Övriga i propositionen framlagda lagförslag hänför sig till ändringar i gällande författningar. Ytterligare förslag av denna karaktär är under för­ beredande och avses skola framläggas för 1964 års riksdag. Viktigast bland de nu framlagda ändringsförslagen är det, som gäller rättegångsbalken. Beslut att ej åtala brott föreslås kunna meddelas i något större utsträck­ ning än f. n. Det har vidare eftersträvats att åt vissa komplicerade processuella regler ge större fullständighet och klarhet. I övrigt är de föreslagna ändringarna väsentligen av rent lagteknisk natur och hänför sig bl. a. till den förändrade gränsdragningen mellan dagsböter och penningböter, till införandet av enhetligt frihetsstraff och till den ändrade behandlingen av psykiskt abnorma lagöverträdare.

? S u(f /■ I A f > : f, j

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964 5

1) Förslag

till

Lag

om införande av brottsbalken

Härigenom förordnas som följer.

1 §• Den av riksdagen år 1962 antagna och den 21 december samma år (nr 700) utfärdade brottsbalken skall jämte vad nedan stadgas träda i kraft den 1 ja­ nuari 1965; dock må dessförinnan bestämmelser meddelas av Konungen en­ ligt vad i balken och denna lag är för vissa fall stadgat.

2 §•

Genom brottsbalken upphävas med den begränsning som följer av vad här nedan stadgas strafflagen den 16 februari 1864 med undantag av 6 kap. 1—7 3 § förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri och drycken- Skfagen den 22 april 1927 (nr 110) om tillsyn över dem, som utskrivits på

prov från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt; lagen den 24 september 1931 (nr 328) med vissa bestämmelser om bötes­ straff utom strafflagens område (särskild böteslag); lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om ungdomsfängelse; lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och internering i sakerhetsanstalt; lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom; lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig frigivning; lagen den 20 april 1951 (nr 175) med vissa bestämmelser om böter och vi­ ten; samt lagen den 30 december 1952 (nr 789) med vissa bestämmelser om pafoljd för brott av underårig; så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning eller i reglemente, instruk­ tion eller annan särskild föreskrift stridande mot bestämmelserna i brotts­ balken eller denna lag.

3 §. Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri lagrum, som ersatts genom bestämmelse i brottsbalken eller denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

4 §. Är i lag eller författning för brott stadgat fängelse utan angivande av längsta tid därför, må fängelse ej ådömas på längre tid än ett år. Till straffarbete må ej vidare dömas; i stället dömes till fängelse på tid som är stadgad för straffarbete. Vad nu sagts skall dock ej äga tillämpning i mål, vari domstol före den 1 januari 1965 dömt till straffarbete.

6 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

5 §• Ingen må dömas för gärning, för vilken ej var stadgat straff när den be­ gicks. Straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, skall den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff; vad nu är sagt skall dock ej gälla, när fråga är om gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden. Beträffande ådömande av annan påföljd för brott än straff skall vad i brottsbalken stadgas äga tillämpning även å gärning som begåtts före den 1 januari 1965; dock må i sådant fall för gärning, som någon begått under in­ flytande av sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen, ej tilläm­ pas annan påföljd än överlämnande till särskild vård. Vad i 36 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ brottsbalken stadgas skall äga tillämpning jämväl när fråga är om gärning, för vilken straff jämlikt andra stycket skall bestämmas enligt äldre lag. 6 §. Vid bedömning enligt brottsbalken skall vad i 26 kap. 3 § stadgas om åter­ fall i brott tillämpas utan hinder av att det förra brottet bedömts efter äldre lag. I annat mål än sådant, som av första domstol avgjorts före den 1 januari 1965, skola bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken, med iakttagande av vad i 9—11 §§ denna lag sägs, tillämpas jämväl när fråga är om brott, som be­ gåtts före sagda dag.

7 §• Åklagares befogenhet att tala å brott skall bedömas efter den lag som gäl­ ler när åtal väckes. Bedömningen skall dock alltid ske efter äldre lag, om när handlingen företogs brottet var undantaget från allmänt åtal eller för sådant åtal var stadgat särskilt villkor och bestämmelsen härom icke upp­ tagits i den nya lagen.

8 §• Förekomma till verkställighet på en gång dom, varigenom någon dömts till straffarbete på viss tid, och annan dom, meddelad före den 1 januari 1965, enligt vilken han har att undergå fängelse, skall fortfarande tillämpas vad i 4 kap. 5 § andra stycket och 6 § första stycket strafflagen sägs.

9 §• Vad i brottsbalken stadgas om fängelse skall, med de undantag som angi­ vas nedan, i tillämpliga delar gälla i fråga om straffarbete och beträffande fängelse som ådömts före balkens ikraftträdande. 1. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning från gemensamt straff, som bestämts jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen, skall alltjämt iakttagas vad i 1 § andra stycket, 14 § andra stycket och 20 § första stycket lagen om vill­ korlig frigivning sägs. 2. I fråga om den som vid brottsbalkens ikraftträdande är villkorligt fri­ given från straffarbete eller fängelse skall beträffande prövotidens längd och innehållet i honom meddelade särskilda föreskrifter alltjämt tillämpas vad därom stadgas i lagen om villkorlig frigivning. Vid tillämpning av 26 kap. 18 § brottsbalken må, såvitt avser förhållande som hänför sig till tiden före balkens ikraftträdande, ej föreläggas vite. Ej heller må den som på grund av sådant förhållande omhändertages jämlikt 26 kap. 22 § brottsbalken kvarhållas längre än en vecka.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 ur 1064 7

;j. 1 fråga om bortfallande av straffarbete eller av fängelse, som ådömts foro brottsbalkens ikraftträdande, skall gälla vad i 5 kap. 20 och22 §§ straff la­ gen stadgas; i stället för tid som dar sags skall dock för bortfallande straffarbete på kortare tid än sex månader gälla en tid av tem ar.

10 §• Lagen om villkorlig dom skall med nedan angivna avvikelser alltjämt äga tillämpning i fall då villkorlig dom enligt 1 § nämnda lag meddelats fore brottsbalkens ikraftträdande. . . . , . 1. Vad i lagen om villkorlig dom sags om overvakningsdomstol skall i stället gälla övervakningsnämnd varom förmäles i 37 kap. 1 § brottsbalken; dock skall fråga om förverkande av villkorligt anstånd alltid avgöras av dom­ stol. Beträffande övervakningsnämnds och domstols handläggning och beslut i ärenden enligt lagen om villkorlig dom skola bestämmelserna i 37 och 3ö kap. brottsbalken äga motsvarande tillämpning, övervakningsnämnd ma icke finnas tillsatt jämlikt 25 § lagen om villkorlig dom efter det att brotts­ balken trätt i kraft. 0 , , , ... . , 2. Finnes den som erhållit villkorligt anstand hava begått annat brott skail, i stället för vad i 13 § 1 mom. lagen om villkorlig dom sags, galla att rätten må döma särskilt till påföljd för detta brott eller förklara anståndet förverkat och, med undanröjande av vad som må hava bestamts om strait, döma till påföljd för det brott som avsågs med den villkorliga domen och det nya brottet eller ock, om brottet begåtts före prövotidens början, utan att bestämma annan påföljd förordna att anståndet skall avse jamval ådomande av straff för detta brott. I fall som nu avses skola bestämmelserna i 14 och 16 §§ lagen om villkorlig dom äga motsvarande tillämpning. 3 Förklaras villkorligt anstånd förverkat, må rätten, jämväl i annat tall än som avses ovan under 2, under förutsättningar som angivas i 28—31 kap. brottsbalken döma till skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller förordna om överlämnande till särskild vård att träda i stället for stratt tor det brott som avsågs med den villkorliga domen. 4. Vad i 34 kap. 11, 12 och 13 §§ brottsbalken stadgas om att vissa på­ följder skola träda i stället för villkorlig dom skall jämväl avse villkorlig dom enligt 1 § lagen om villkorlig dom och straff som utsatts i domen.

11 §• Beträffande ungdomsfängelse, ådömt enligt äldre lag, skall i tillämpliga delar gälla vad i brottsbalken stadgas om ungdomsfängelse och beträffande förvaring eller internering i säkerhetsanstalt vad i balken är stadgat om internering, varvid utskrivning på prov skall anses såsom vård utom^ an­ stalt. Vid tillämpning av 29 kap. 8 § och 30 kap. It § brottsbalken må, såvitt avser förhållande som hänför sig till tiden före balkens ikraftträdande, ej foreläggas vite. Beträffande den, som vid balkens ikraftträdande undergår ung­ domsfängelse, må icke meddelas föreskrift enligt 34 kap. 8 § andra stycket brottsbalken om tid för vård i anstalt, när fråga är om brott som begåtts före balkens ikraftträdande. I fråga om den som undergår förvaring eller internering i säkerhetsanstalt och för vilken minsta tiden för påföljden gatt till ända skall tid, varom stadgas i 30 kap. 8 § brottsbalken, räknas från dagen för balkens ikraftträdande.

12 §.

För brott som begåtts före den 1 januari 1965 må, även om hinder ej möter till följd av vad i 35 kap. brottsbalken sägs, påföljd ej ådömas, om straff

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196t

skulle vara att anse som förfallet vid bedömning efter lag som gällde då brottet begicks. Vad i 36 kap. 10 § brottsbalken stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande beslut, som meddelats angående förverkande eller annan åtgärd enligt 2 kap. 16 eller 17 § strafflagen.

13 §. Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att straffarbete kan följa å brott skall tillämpas, när fråga är om brott varå kan följa fängelse i mer än ett år. Stadgande om särskild rättsverkan av att någon dömes till straffarbete skall äga tillämpning, när fängelse i minst sex månader ådömes.

14 §. Följande lagrum skola alltjämt äga tillämpning i deras lydelse vid brotts­ balkens ikraftträdande: 16 § 1 och 6 punkterna förordningen den 16 februari 1864 (nr Ils. 101) om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall; 1 punkten övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1938 (nr 251) om ändring i vissa delar av strafflagen; 3 punkten övergångsbestämmelserna till lagen den 12 juni 1942 (nr 378) om ändring i vissa delar av strafflagen; ävensom 4 § a) samt 5 och 7 §§ lagen den 30 juni 1948 (nr 451) angående infö­ rande av lagen om ändring i strafflagen m. m.

15 §. Konungen äger förordna, att befattningshavare vid skyddsförening må fullgöra uppgift som enligt brottsbalken eller annan lag ankommer på skyddskonsulent.

16 §• Vad i 26 kap. 9 § första stycket brottsbalken stadgas om att fråga angående fakultativ villkorlig frigivning prövas av övervakningsnämnd skall icke äga tillämpning i den mån Konungen så förordnar. I fråga om prövning­ en av fakultativ villkorlig frigivning av dömda, vilka omfattas av förord­ nande som nu avses, skall gälla följande. 1. Beslut om fakultativ villkorlig frigivning meddelas av den kriminalvårdsnämnd varom förmäles i 37 kap. 3 § brottsbalken. 2 Finner den övervakningsnämnd, till vars verksamhetsområde fångvardsanstalten hör, att den dömde bör frigivas eller gör han själv ansökan ?ka11 övervakningsnämnden med eget yttrande hänskjuta frågan till kriminalvårdsnämndens prövning. • a ■ ^.^P^^å^Hänmden äger besluta, att övervakning icke skall äga rum « *nj?lvninSen- Skall den frigivne stå under övervakning, må kriminalvardsnamnden förordna övervakare och meddela föreskrift enligt 26 kap 15 § brottsbalken. ö ... ? fråga om kriminalvårdsnämndens och övervakningsnämnds handaggning av ärende som nu avses skall vad i 37 kap. 5, 6 och 11 SS brotts­ balken stadgas äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

2) Förslag

till

Lag om ändring i giftermålsbalken

Härigenom förordnas, att 6 kap. 7 §, 11 kap. 11 § och 15 kap. 11 § gifter

målsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Föreslagen lydelse) (Gällande lydelse)

6 KAP.

7 §•

Har make genom brottslig gärning Har make genom brottslig gärning uppsåtligen bragt andra maken om li­ uppsåtligen bragt andra maken om li­ vet, eller har han, när annan sålunda vet, eller har han, när annan sålunda dräpt denne, haft sådan del i brottet, dräpt denne, haft sådan del i brottet, som i 23 köp. b och 5 §§ brottsbalken som i 3 kap. 1—6 §§ strafflagen sägs, sägs, vare han förlustig sin giftorätt i vare han förlustig sin giftorätt i den den egendom, som tillhört den döde. egendom, som tillhört den döde. Vad nu sagts skall dock ej gälla den

som handlat under inflytande av så­

dan själslig abnormitet, som avses i

33 kap. 2 § brottsbalken. 11

11 KAP.

11 §

Varder ena maken dömd till fängel­ Varder ena maken dömd till straff­ se i tre år eller svårare straff, äge arbete i tre år eller svårare straff eller andra maken vinna skillnad i äkten­ till internering i säkerhetsanstalt, äge andra maken vinna skillnad i äkten­ skapet.

skapet. ,, , . Dömes ena maken till fängelse på Dömes ena maken till straffarbete viss tid understigande tre år, dock på viss tid understigande tre år, dock minst sex månader, eller till interne­ minst sex månader, eller till förva­ ring eller till tvångsarbete i minst ett ring i säkerhetsanstalt eller till fäng­ år, och yrkar andra maken äkten­ else eller tvångsarbete i minst ett år, skapsskillnad, pröve rätten, huruvida och yrkar andra maken äktenskaps­ med hänsyn till vad den dömde låtit skillnad, pröve rätten, huruvida med komma sig till last och övriga om­ hänsyn till vad den dömde låtit kom­ ständigheter skillnad må ske. Samma ma sig till last och övriga omständig­ lag vare, om ena maken varder av ut­ heter skillnad må ske. Samma lag ländsk domstol dömd till frihetsstraff vare, om ena maken varder av ut­ i minst ett år och andra maken på ländsk domstol dömd till frihetsstraff den grund vill skiljas. i minst ett år och andra maken på

den grund vill skiljas — samtyckt därtill. För straffdom----- — sin talan. Vill make-----------

i senaste lydelse, se beträffande It kap. It § SFS 1937:468 och beträffande 15 kap. 11 § SFS 1946:822.

1 + Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr 10

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

I mål om återgång av äktenskap, I mål om återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad hemskillnad eller äktenskapsskillnad äge rätten, på yrkande av endera ma­ äge rätten, på yrkande av endera ma­ ken, att för tiden intill dess laga kraft ken, att för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna, efter ägande dom föreligger förordna, efter vad som skäligt finnes, om samman­ vad som skäligt finnes, om samman­ levnadens hävande och om bidrag av levnadens hävande och om bidrag av ena maken till den andres underhåll, ena maken till den andres underhåll, så ock förbjuda makarna vid vite av så ock förbjuda makarna vid vite av fängelse eller böter att besöka var­ fängelse i högst ett år eller böter att andra. besöka varandra. Vid förordnande — -— ---------------- — 5 kap. 8 § sägs. Förordnande, varom-------------------- skall bestå, Beslut, varom------------------------- ----- rätten återkallas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Vad 11 kap. 11 § i sin äldre lydelse stadgar om skillnad i äktenskapet skall dock alltjämt äga tillämpning i fråga om dom som i brottmål meddelats före denna dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964 11

3) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken

Härigenom förordnas, att 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Ej må------ om livet. Dräper han -------dräpte levat. Vad nu sagts skall ej gälla, om gär­ ningsmannen var under femton år el­ ler handlat under inflytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken.

3 §. Vad i 1 och 2 §§ är sagt om för- Vad i 1 och 2 §§ är sagt om för­ övare av brottslig gärning gäller en- övare av brottslig gärning gäller en­ var som medverkat till brottet såsom var som medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen sägs. i 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken sags.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

4) Förslag

till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 4, 5, 11 och 12 §§, 5 kap. 1 §, 6 kap. 1 6, 9 kap. 8 och 9 §§, 20 kap. 6, 7 och 8 §§, 21 kap. 2 §, 23 kap. 7 och 22 §§, 24 kap i, 3 och 7 §§, 25 kap. 1 §, 27 kap. 2, 3 och 16 §§, 28 kap. 1, 11,12 och 14 §§, 29 kap. 2 och 3 §§, 30 kap. 6 och 9 §§, 31 kap. 1 och 10 §§, 36 kap. 5 §, 46 kap. 15 §, 48 kap. 1—3 §§, 51 kap. 21 och 25 §§, 53 kap. 2 §, 54 kap. 12 § och 58 kap. 3 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

I häradsrätt dömer häradshövding­ I häradsrätt dömer häradshövding­ en med nämnd. Häradsrätten vare en med nämnd. Häradsrätten vare dock domför utan nämnd vid måls dock domför utan nämnd vid måls avgörande utan huvudförhandling avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning, som ej samt annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn sker vid huvudförhandling eller syn å stället, så ock i tvistemål vid hu­ å stället, så ock i tvistemål vid hu­ vudförhandling, som hålles i omedel­ vudförhandling, som hålles i omedel­ bart samband med förberedelsen. Lag bart samband med förberedelsen. Lag samma vare i fråga om huvudför­ samma vare i fråga om huvudför­ handling och syn å stället i brottmål, handling och syn å stället i brottmål, om målet rör allenast ansvar för om målet rör allenast ansvar för brott, varå icke kan följa svårare brott, för vilket icke är stadgat svåra­ straff än böter, och i målet ej före­ re straff än böter, och i målet ej före­ kommer anledning, att målsägande kommer anledning, att målsägande finnes. finnes.

5 §• I tingslag------------------ —-------------- - deras antal. I nämnd skola sitta minst sju och I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. I mål om brott, varå icke högst nio. I mål om brott, för vilket kan följa straffarbete eller avsättning, ej är stadgat svårare straff än fängel­ så ock vid syn å stället utom huvud­ se i ett år och ej heller avsättning, förhandling vare dock häradsrätten så ock vid syn å stället utom huvud­ domför med tre i nämnden. förhandling vare dock häradsrätten domför med tre i nämnden. Häradshövdingen fördele------------- ---------------- inom nämnden.

1 Senaste lydelse, se beträffande 1 kap. 4 och 5 §§ SFS 1958:465, beträffande 1 kap. 11 och

12 §§, 6 kap. 1 § och 29 kap. 3 § SFS 1958:8, beträffande 20 kap. 6 § SFS 1960: 685, beträf­

fande 20 kap. 8 § SFS 1948:453, beträffande 23 kap. 7 § SFS 1959:257, beträffande 30 kap.

6 § SFS 1955:56, beträffande 36 kap. 5 § SFS 1960:161 samt beträffande 48 kap. 1 § SFS 1954:432.

Knngl. Maj:ts proposition nr 10 år 106 fr 13

Rådhusrätt vare------------------------- -------och nämnd. Vid måls avgörande utan huvud­ Vid måls avgörande utan huvud­ förhandling samt annan handlägg­ förhandling samt annan handlägg­ ning, som ej sker vid huvudförhand­ ning, som ej sker vid huvudförhand­ ling eller syn å stället, så ock i tvis­ ling eller syn å stället, så ock i tvis­ temål vid huvudförhandling, som hål­ temål vid huvudförhandling, som hål­ les i omedelbart samband med för­ les i omedelbart samband med för­ beredelsen, vare rådhusrätt dock dom- beredelsen, vare rådhusrätt dock dom­ för med en lagfaren domare. Lag sam­ för med en lagfaren domare. Lag ma vare i fråga om huvudförhand­ samma vare i fråga om huvudför­ ling och syn å stället i brottmål, om handling och syn å stället i brott­ målet rör allenast ansvar för brott, mål, om målet rör allenast ansvar för varå icke kan följa svårare straff än brott, för vilket icke är stadgat svå­ böter, och i målet ej förekommer an­ rare straff än böter, och i målet ej ledning, att målsägande finnes. förekommer anledning, att målsägan­ de finnes.

12 §.

I stad Konungen bestämmer. I nämnd skola sitta minst sju och I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. I mål om brott, varå icke högst nio. I mål om brott, för vilket kan följa straffarbete eller avsättning, ej är stadgat svårare straff än fäng­ så ock vid syn å stället utom huvud­ else i ett år och ej heller avsättning, förhandling vare dock rådhusrätten så ock vid syn å stället utom huvud­ domför med tre i nämnden. förhandling "vare dock rådhusrätten domför med tre i nämnden. Borgmästaren fördele--------------------- mellan nämndemännen.

5 KAP.

1 §• Förhandling vid-------------------------vara offentlig. Kan det--------------- ---------------- - sl alle röjas. I mål om ansvar för utpressning I mål om ansvar för utpressning må rätten, om målsäganden begär det må rätten, om målsäganden begär det eller rätten eljest finner det lämpligt, eller rätten eljest finner det lämpligt, förordna, att förhandling skall hållas förordna, att förhandling skall hållas inom stängda dörrar. Förhandling, inom stängda dörrar. Förhandling, som under förundersökning i brott­ som under förundersökning i brott­ mål äger rum vid domstol, skall hål­ mål äger rum vid domstol, skall hål­ las inom stängda dörrar, om den las inom stängda dörrar, om den misstänkte begär det eller rätten fin­ misstänkte begär det eller rätten fin­ ner, att offentligheten skulle vara till ner, att offentligheten skulle vara till men för utredningen. men för utredningen. I brottmål skatt, när skäl äro därtill, förhandling som angår personundersökning, sinnesun­ dersökning eller annan utredning rö­ rande den tilltalades levnadsomstän­ digheter och personliga förhållanden

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

i övrigt, äga rum inom stängda dör-

Förhör med------------------------------stängda dörrar. Är eljest----------------------------- det gällande.

6 KAP.

1 §• Protokoll skall------------------------------ mål särskilt. Över handläggning-------------------------------heller protokoll. I mål, som rör allenast ansvar för I mål, som rör allenast ansvar för brott, må, om den tilltalade erkänt brott, må, om den tilltalade erkänt gärningen och svårare straff än bo- gärningen och annan brottspåföljd än ter ej ådömes, i stället för protokoll böter ej ådömes, i stället för protoföras anteckningar enligt de närma- koll föras anteckningar enligt de närra föreskrifter, som meddelas av mare föreskrifter, som meddelas av Konungen. Konungen.

9 KAP.

8 §. Då enligt denna balk vite förelåg- Då enligt denna balk vite förelägges part eller annan, bestämme rät­ ges part eller annan, bestämme rät­ ten vitet till belopp, som med hänsyn ten vitet till belopp, som med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden till hans ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt kan och omständigheterna i övrigt kan an antagas förmå honom att iakttaga fö- tagas förmå honom att iakttaga före­ reläggandet. Vite må ej bestämmas läggandet. Vite må ej bestämmas un­ under fem kronor eller över femtusen der tio kronor eller över femtusen kronor. Har vite utdömts och före­ kronor. Har vite utdömts och före­ lägger rätten nytt vite, må vitet be­ lägger rätten nytt vite, må vitet be­ stämmas till högre belopp, dock ej „ O rr> ^ '-'J uiumiiiuo stämmas till högre belopp, dock ej uogic utiupp, UUviV. Cj over tiotusen kronor. Vitesföreläggan- över tiotusen kronor. Vitesföreläggan­ de skall delgivas den som föreläggan- de skall delgivas den som föreläggan­ det avser. det avser. Vite må------- ----------------------- föreläggas kronan. Finnes, då-------------------- --------- ej utdömas.

9 §• Är i denna balk straff utsatt i bo- Är i denna balk straff utsatt i bö­ ter, dock ej dagsböter, vare lägsta bo- ter, dock ej dagsböter, vare lägsta tesstraff fem kronor och högsta tre- bötesstraff tio kronor och högsta fem­ hundra kronor. Böter och viten, som hundra kronor. ådömas enligt denna balk, tillfalla kronan.

20 KAP.

6 §• Åklagare skall tala å brott, som hör Åklagare skall, om ej annat är stad­ under allmänt åtal. Att strafföreläg- gat, tala å brott, som hör under allgande må i visst fall tråda i stället mänt åtal.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1064 15

Allmänt åtal må av åklagaren ef­ Åklagare må besluta att icke tala tergivas: å brott: 1. om d brottet icke kan följa svå­ 1. om det är uppenbart, att i hän­ rare straff än böter och det är uppen­ delse av lagföring annan påföljd än bart, att den misstänktes lagföring ej böter icke skulle komma att ådömas är påkallad ur allmän synpunkt; eller och att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt; el­ ler 2. om brottet förövats, innan den 2. om brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom misstänkte dömts för annat av ho­ förövat brott eller till fullo undergått nom förövat brott eller till fullo un­ straff eller annan påföljd för sådant dergått straff eller annan påföljd för brott, och det är uppenbart, att brot­ sådant brott, och det är uppenbart, tet i jämförelse med det andra brottet att brottet i jämförelse med det and­ är med hänsyn till påföljden utan ra brottet är med hänsyn till påfölj­ nämnvärd betydelse. den utan nämnvärd betydelse; eller 3. om det i annat fall av särskilda skäl är uppenbart, att påföljd ej er­ fordras för att avhålla den misstänk­ te från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna ej heller eljest är påkallat, att åtal väckes; eller 4. om brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av sådan själslig ab­ normitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, samt vård enligt sinnes­ sjuklagen kommer till stånd utan lag­ föring och åtal ej är påkallat av sär­ skilda skäl. Beslut jämlikt första stycket 3 må meddelas endast av riksåklagaren. Finnas tillräckliga skäl för efter­ Beslut att ej tala å brott må åter­ gift ej längre föreligga, må den åter­ kallas, om tillräckliga skäl för beslu­ kallas. Närmare föreskrifter om efter­ tet ej längre finnas föreligga. gift av åtal meddelas av Konungen. Närmare föreskrifter om beslut att ej tala å brott meddelas av Konungen. Är i lag eller författning särskild föreskrift meddelad om eftergift av åtal, vare den gällande.

8 §• Målsäganden må------ -------------------— äga rum. Har åklagare — — —---------------- fullfölja talan. Utan hinder — -------------------------- angående brott.

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

Målsägande är den, mot vilken

brott är begånget eller som därav bli­

vit förnärmad eller lidit skada.

Den misstänkte skall vid huvudför Den misstänkte vare i mål om all­ handling i underrätt infinna sig per­ mänt åtal skyldig infinna sig person­ sonligen i mål om allmänt åtal för ligen vid huvudförhandling i under­ brott , varå straffarbete kan följa, sä rätt, dock ej om anledning saknas att ock i annat mål, om hans närvaro ej ådöma annan brottspåföljd än böter kan antagas sakna betydelse för ut­ och hans närvaro tillika kan antagas redningen. Vid huvudförhandling i vara utan betydelse för utredningen. hovrätt skall den misstänkte infinna I mål om enskilt åtal skall den miss­ sig personligen, om han av underrät­ tänkte infinna sig personligen vid dy­ ten dömts till straffarbete för brottet lik förhandling, om hans närvaro ej eller anledning förekommer till ådö- kan antagas sakna betydelse för ut­ mande av sådant straff, så ock eljest, redningen. Vid huvudförhandling i om hans närvaro ej kan antagas sak­ hovrätt skall den misstänkte infinna na betydelse för utredningen. Vid hu­ sig personligen, om han av underrät­ vudförhandling i högsta domstolen ten dömts till fängelse i minst sex vare den misstänkte skyldig att in­ månader eller internering för brottet finna sig personligen, om hans när­ eller anledning förekommer till ådövaro finnes erforderlig för utredning­ mande av sådan påföljd, så ock eljest, en. I underrätt skall den misstänkte om hans närvaro ej kan antagas sak­ ock infinna sig personligen vid munt­ na betydelse för utredningen. Vid hu­ lig förberedelse, om det kan antagas, vudförhandling i högsta domstolen att förberedelsen därigenom främjas. vare den misstänkte skyldig att in­ Vid annan förhandling än nu nämnts finna sig personligen, om hans när­ vare han skyldig att infinna sig per­ varo finnes erforderlig för utredning­ sonligen, om hans närvaro finnes er­ en. I underrätt skall den misstänkte forderlig. ock infinna sig personligen vid munt­ lig förberedelse, om det kan antagas, att förberedelsen därigenom främjas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare han skyldig att infinna sig per­ sonligen, om hans närvaro finnes er­ forderlig. Lider den ----- sig personligen. Är den — ■ förordnande därom. Då den — — är stadgat.

23 KAP.

7 §.

Underlåter den----------------------------- till förhöret. Utan föregående kallelse må den Utan föregående kallelse må den som uppehåller sig inom en väglängd som uppehåller sig inom en väglängd *Y tr®.tt*° kilometer från den plats, av trettio kilometer från den plats dar forhor skall hållas, hämtas till där förhör skall hållas, hämtas till

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1964 17

förhöret, om undersökningen avser förhöret, om undersökningen avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och brott, varå fängelse kan följa, och det det skäligen kan befaras, att han ej skäligen kan befaras, att han ej skul­ skulle hörsamma kallelse eller i an­ le hörsamma kallelse eller i anled­ ledning av kallelse skulle genom un­ ning av kallelse skulle genom undan­ danröjande av bevis eller på annat röjande av bevis eller på annat sätt sätt försvåra utredningen. försvåra utredningen, Är den -------------------------------------- ör förhöret. 22 §• Förundersökning enligt detta kapi­ Förundersökning enligt detta kapi­ tel vare, om tillräckliga skäl för åtal tel vare, om tillräckliga skäl för åtal ändock föreligga, ej erforderlig be­ ändock föreligga, ej erforderlig be­ träffande brott, vård icke kan följa träffande brott, för vilket icke svårare svårare straff än böter, eller beträf­ påföljd än böter är stadgad, eller be­ fande brott, som avses i 45 kap. 2 § träffande brott, som avses i 45 kap. första eller andra stycket. Ej heller 2 § första eller andra stycket. Ej hel­ vare förundersökning erforderlig i ler vare förundersökning erforderlig i mål, som skall upptagas omedelbart mål, som skall upptagas omedelbart av högre rätt, med mindre anledning av högre rätt, med mindre anledning förekommer till ådömande av frihets­ förekommer till ådömande av annan straff eller avsättning. påföljd än böter eller suspension. Vill åklagaren----------- ---------------- —. — — ägt rum.

24 KAP.

1 §• Är någon på sannolika skäl miss­ Är någon på sannolika skäl miss­ tänkt för brott, varå straffarbete kan tänkt för brott, för vilket är stadgat följa, må han häktas, om med hän­ fängelse i ett år eller däröver, må han syn till brottets beskaffenhet, den häktas, om med hänsyn till brottets misstänktes förhållande eller annan beskaffenhet, den misstänktes förhål­ omständighet skäligen kan befaras, lande eller annan omständighet skä­ att han avviker eller annorledes un­ ligen kan befaras, att han avviker el­ dandrager sig lagföring eller straff el­ ler annorledes undandrager sig lagfö­ ler genom undanröjande av bevis el­ ring eller straff eller genom undan­ ler på annat sätt försvårar sakens ut­ röjande av bevis eller på annat sätt redning, eller ock anledning förekom­ försvårar sakens utredning, eller ock mer, att han fortsätter sin brottsliga anledning förekommer, att han fort­ verksamhet. sätter sin brottsliga verksamhet, Är brottet------- --------------------------- han avviker. Kan å brottet icke följa lindrigare År för brottet icke stadgat lindriga­ straff än straffarbete i två år, skall re straff än fängelse i två år, skall häktning ske, om det ej är uppenbart, häktning ske, om det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas. att anledning därtill saknas. Kan det antagas, att den misstänk­ Kan det antagas, att den misstänk­ te kommer att dömas allenast till bö­ te kommer att dömas allenast till bö­ ter eller mistning av befattning på ter eller suspension, må häktning icke viss tid, må häktning icke ske. ske. 3 §• Kan på grund av den misstänktes Kan på grund av den misstänktes ungdom eller hans sjukdom häktning ungdom eller hans sjukdom häktning

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196A

antagas medföra allvarligt men för antagas medföra allvarligt men för honom och finnes sådan övervakning honom och finnes sådan övervakning kunna ordnas, att skäl till hans häkt­ kunna ordnas, att skäl till hans häkt­ ning ej längre föreligga, må han ej ning ej längre föreligga, må han ej häktas. Den som är under aderton år häktas. Kvinna som är havande i må ej häktas, med mindre det är up­ framskridet tillstånd eller som fött så penbart, att betryggande övervakning kort tid förut, att häktning kan anta­ ej kan ordnas. Lag samma vare be­ gas medföra allvarligt men för henne träffande kvinna, som är havande i eller barnet, må ej häktas, med mind­ framskridet tillstånd eller som fött så re det är uppenbart, att betryggande kort tid förut, att häktning kan anta­ övervakning ej kan ordnas. Vill den gas medföra allvarligt men för henne misstänkte ej underkasta sig övervak­ eller barnet. Vill den misstänkte ej ning, som nu nämnts, skall häktning underkasta sig övervakning, som nu ske. nämnts, skall häktning ske. Om ytterligare inskränkning i fråga om häktning av den som är under aderton år är särskilt stadgat. Att reseförbud----------------------------- — i 25 kap.

§•

Förekomma mot------------------------- — gripa honom. Träffas den som begått brott, varå Träffas den som begått brott, varå frihetsstraff kan följa, å bar gärning fängelse kan följa, å bär gärning eller eller flyende fot, må han gripas av flyende fot, må han gripas av envar. envar. Envar må ock gripa den som Envar må ock gripa den som är ef­ är efterlyst för brott. Den gripne skall terlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. polisman. Då någon------- -------- ----------------- c Iler frigivas.

25 KAP.

1 §• Är någon skäligen misstänkt för Är någon skäligen misstänkt för brott, varå frihetsstraff kan följa, och brott, varå fängelse kan följa, och kan med hänsyn till brottets beskaf­ kan med hänsyn till brottets beskaf­ fenhet, den misstänktes förhållande fenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen be­ eller annan omständighet skäligen be­ faras, att han avviker eller annorle- faras, att han avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller des undandrager sig lagföring eller straff, men förekommer eljest ej an­ straff, men förekommer eljest ej an­ ledning att anhålla eller häkta ho­ ledning att anhålla eller häkta ho­ nom, må, om det finnes tillfyllest, i nom, må, om det finnes tillfyllest, i stället förbud meddelas honom att stället förbud meddelas honom att utan tillstånd lämna honom anvisad utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort. Oberoende av brottets be­ vistelseort. Oberoende av brottets be­ skaffenhet må ock förbud, som nu skaffenhet må ock förbud, som nu sagts, meddelas, om skäligen kan be­ sagts, meddelas, om skäligen kan be­ faras, att den misstänkte genom att faras, att den misstänkte genom att begiva sig från riket undandrager sig begiva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff eller gäldande av lagföring eller straff eller gäldande

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964 19

skadestånd eller annan ersättning till av skadestånd eller annan ersättning målsägande, som kan antagas kom­ till målsägande, som kan antagas ma att på grund av brottet ådömas komma att på grund av brottet ådö­ honom. mas honom.

27 KAP.

2 §•

Beslag må ej läggas å skriftlig Beslag må ej läggas å skriftlig handling, om dess innehåll kan anta­ handling, om dess innehåll kan anta­ gas vara sådant, att befattningshava­ gas vara sådant, att befattningshava­ re eller annan, som avses i 36 kap. re eller annan, som avses i 36 kap. 5 §, ej må höras som vittne därom, 5 §, ej må höras som vittne därom, och handlingen innehaves av honom och handlingen innehaves av honom eller av den, till förmån för vilken eller av den, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller. Ej heller må, tystnadsplikten gäller. Ej heller må, med mindre fråga är om brott, varå med mindre fråga är om brott, för ej kan följa lindrigare straff än vilket ej är stadgat lindrigare straff straffarbete i två år, hos den miss­ än fängelse i två år, hos den miss­ tänkte eller honom närstående, som tänkte eller honom närstående, som avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å skriftligt meddelande mellan den skriftligt meddelande mellan den misstänkte och någon honom närstå­ misstänkte och någon honom närstå­ ende eller mellan sådana närstående ende eller mellan sådana närstående inbördes. inbördes.

§• Brev, telegram eller annan försän­ Brev, telegram eller annan försän­ delse, som finnes i post- eller tele­ delse, som finnes i post- eller tele­ grafverkets vård, må tagas i beslag, verkets vård, må tagas i beslag alle­ allenast om d brottet kan följa straff­ nast om för brottet är stadgat fängel­ arbete samt försändelsen hos motta­ se i ett år eller däröver samt försän­ garen skulle vara underkastad beslag. delsen hos mottagaren skulle vara un­ derkastad beslag.

16 §. Kan någon skäligen misstänkas för Kan någon skäligen misstänkas för brott, varå icke kan följa lindrigare brott, för vilket ej är stadgat lindri­ straff än straffarbete i två år, och fin­ gare straff än fängelse i två år, och nes det vara av synnerlig vikt för ut­ finnes det vara av synnerlig vikt för redningen, att undersökningsledaren utredningen, att undersökningsleda­ eller åklagaren erhåller del av samtal ren eller åklagaren erhåller del av till och från telefonapparat, som in­ samtal till och från telefonapparat, nehaves av den misstänkte eller el­ som innehaves av den misstänkte el­ jest kan antagas komma att begag­ ler eljest kan antagas komma att be­ nas av honom, äge rätten meddela gagnas av honom, äge rätten medde­ tillstånd till deras avhörande. Fråga la tillstånd till deras avhörande. Frå­ därom må upptagas allenast på yr­ ga därom må upptagas allenast på kande av undersökningsledaren eller yrkande av undersökningsledaren el­ åklagaren. ler åklagaren. Tillstånd skall------------------------ telefonanstaltens föreståndare. Om granskning------- ------------- omedelbart förstöras.

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

Förekommer anledning, att brott Förekommer anledning, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa, förövats, varå fängelse kan följa, må må i hus, rum eller slutet förvarings- i hus, rum eller slutet förvaringsstälställe husrannsakan företagas för ef­ le husrannsakan företagas för efter­ tersökande av föremål, som är under­ sökande av föremål, som är under­ kastat beslag, eller eljest till utrönan­ kastat beslag, eller eljest till utrönan­ de av omständighet, som kan äga be­ de av omständighet, som kan äga be­ tydelse för utredning om brottet. tydelse för utredning om brottet. Hos annan------- —------------------ brottet vinnas. Ej må-------------------------------- - begärt åtgärden.

11 §• Förekommer anledning, att brott Förekommer anledning, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa, förövats, varå fängelse kan följa, må må kroppsvisitation företagas för ef­ kroppsvisitation företagas för eftersö­ tersökande av föremål, som är under­ kande av föremål, som är underkas­ kastat beslag, eller eljest till utrönan­ tat beslag, eller eljest till utrönande de av omständighet, som kan äga be­ av omständighet, som kan äga bety­ tydelse för utredning om brottet. delse för utredning om brottet, Å annan---------------- - — — — bro t et vinnas.

12 §.

A den som skäligen kan misstänkas Å den som skäligen kan misstänför brott, varå frihetsstraff kan följa, kas för brott, varå fängelse kan följa, må för ändamål, som sägs i 11 §, må för ändamål, som sägs i 11 §, kroppsbesiktning företagas. kroppsbesiktning företagas. Vid kroppsbesiktning — --------------------— men, utföras.

14 §• Av den som är anhållen eller häk­ Av den som är anhållen eller häk­ tad må fotografi och fingeravtryck tad må fotografi och fingeravtryck tagas; han vare ock underkastad an­ tagas; han vare ock underkastad an­ nan dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle nan dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle ock annan, om det erfordras för vin­ ock annan, om det erfordras för vin­ nande av utredning om brott, varå nande av utredning om brott, varå frihetsstraff kan följa. fängelse kan följa. Närmare bestämmelser — — — — ------- av Konungen.

29 KAP.

2 §.

Över fråga,----------------- — — röstas särskilt. Är fråga om ansvar för flera brott, Är fråga om ansvar för flera brott, skall, om det erfordras, först i fråga skall, om det erfordras, först i fråga om varje brott omröstning ske, huru­ om varje brott omröstning ske, huru­ vida den tilltalade är skyldig till brot­ vida den tilltalade är skyldig till brot­ tet, och därefter straff eller annan tet, och därefter omröstning angående påföljd bestämmas. Uppkommer frå- påföljden företagas. Uppkommer frå-

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 100\ 21

ga, huruvida ett eller flera brott före­ ga, huruvida ett eller flera brott före­ ligga, skall ock därom röstas särskilt. ligga, skall ock därom röstas särskilt. Förekomma vid omröstning angå­ Förekomma vid omröstning angå­ ende påföljden skiljaktiga meningar ende påföljden skiljaktiga meningar, om villkorligt anstånd med straffets huruvida annan påföljd än straff el­ ådömande eller huruvida ungdoms­ ler sådan påföljd jämte böter skall fängelse, förvaring eller internering i ådömas eller huruvida i skyddstillsyn säkerlietsanstalt eller annan skydds­ skall ingå anstaltsbehandling, skall, åtgärd skall ådöinas, skall, om det er­ om det erfordras, särskild omröst­ fordras, särskild omröstning ske om ning ske om varje mening av nu an­ varje påföljd, för vilken någon sålun­ given innebörd, beträffande vilken da röstat. Ådömes därvid ej sådan på­ yrkande framställes av någon av de följd, skall särskild omröstning ske röstande. Vad nu sagts gälle ock om straffet. Vad nu sagts om skydds­ fråga, huruvida påföljd skall efter­ åtgärd gälle ock fråga, huruvida den givas eller huruvida tilltalad skall tilltalade på grund av sin sinnesbe­ vara fri från påföljd på den grund skaffenhet är fri från straff. att han begått brottet under infly­ tande av själslig abnormitet. Blir så­ dan mening ej gällande, skall sär­ skild omröstning ske om straff. Uppkommer fråga om villkorligt anstånd med straffs verkställande, skall, sedan straffet bestämts, sär­ skild omröstning därom företagas. Föreligga skilda meningar om stor­ leken av böter som ådömas jämte annan påföljd än straff, om särskil­ da föreskrifter vid skyddstillsyn el­ ler om minsta tid för internering, skall, om det erfordras, särskild om­ röstning därom företagas. Har någon vid tidigare omröstning Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stan­ varit emot det slut, vari de flesta nat, vare han skyldig att deltaga i se­ stannat, vare han skyldig att deltaga nare omröstning; vid omröstning an­ i senare omröstning; vid omröstning gående ådömande av annat straff än angående ådömande av straff eller ungdomsfängelse skall dock den som beträffande fråga, huruvida påföljd tidigare röstat för den tilltalades fri­ skall eftergivas eller huruvida tillta­ kännande på annan grund än hans lad skall vara fri från påföljd på sinnesbeskaffenhet anses hava biträtt den grund att han begått brottet un­ den för den tilltalade lindrigaste me­ der inflytande av själslig abnormi­ ningen. tet, skall dock den som tidigare rös­ tat för den tilltalades frikännande anses hava biträtt den för den till­ talade lindrigaste meningen.

3 §• Yppas, då--------------- -------------- gälle ordförandens. Vid omröstning, då nämnd ej har Vid omröstning, då nämnd ej har säte i rätten, gälle den mening, som säte i rätten, gälle den mening, som omfattats av mer än hälften av leda- omfattats av mer än hälften av leda­ möterna. Har någon mening erhållit möterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna och är denna den hälften av rösterna och är denna den

22 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

lindrigaste, gälle den meningen; vid lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning, huruvida den särskild omröstning, huruvida vill­ misstänkte på grund av sin sinnesbe­ korlig dom skall meddelas eller skaffenhet är fri från straff eller om skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller villkorligt anstånd med straffets ådö- internering ådömas eller förordnande mande eller huruvida ungdomsfäng­ meddelas om överlämnande till sär­ else, förvaring eller internering i sä- skild vård, så ock eljest, då ej någon kerhetsanstalt eller annan skyddsåt­ mening kan anses som lindrigare, gärd skall ådömas, så ock eljest, då ej gälle dock den mening, som erhållit någon mening kan anses som lindri­ hälften av rösterna och bland dem gare, gälle dock den mening, som er­ ordförandens. hållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens. Om omröstning--------------------------- 3 kap. 7 §.

30 KAP.

6 §• I mål, som rör allenast ansvar för I mål, som rör allenast ansvar för brott, må, om den tilltalade erkänt brott, må, om den tilltalade erkänt gärningen och svårare straff än böter gärningen och annan brottspåföljd än ej ådömes, domen utfärdas i förenk­ böter ej ådömes, domen utfärdas i för­ lad form. Dom, varigenom högre rätt enklad form. Dom, varigenom högre fastställer lägre rätts dom, må ock ut­ rätt fastställer lägre rätts dom, må färdas i förenklad form. Närmare ock utfärdas i förenklad form. När­ bestämmelser därom meddelas av mare bestämmelser därom meddelas Konungen. av Konungen.

9 §• Sedan tid------- — — —-------- ånyo upptagas. Om förändring och förening av Om förändring och förening av straff så ock om särskilda rättsmedel brottspåföljd så ock om särskilda gälle vad därom är stadgat. rättsmedel gälle vad därom är stad­ gat.

31 KAP.

1 §• Dömes i---------------------------------- p övas skäligt. Förklaras den tilltalade på grund Eftergives påföljd eller finnes den av sin sinnesbeskaffenhet fri från tilltalade hava begått brottet under in­ straff, vare han skyldig att ersätta flytande av sådan själslig abnormitet, kostnad, som nu sagts, om och i den som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, mån det med hänsyn till omständig­ vare han skyldig att ersätta kostnad, heterna finnes skäligt. som nu sagts, om och i den mån det med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt. 10 §• Fullföljes mål från lägre rätt, skall Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångs­ skyldigheten att ersätta rättegångs­ kostnad i högre rätt bestämmas med kostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes. hänsyn till rättegången därstädes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b 23

Högre rätts dom skall anses som fäl­ Högre rätts dom skall anses som fäl­ lande, allenast då den tilltalade dö- lande, allenast då den tilltalade dö­ mes till straff, som är att anse såsom mes till påföljd, som är att anse så­ svårare än det, vartill lägre rätt dömt, som svårare än den, vartill lägre rätt eller, om han frikänts av lägre rätt, dömt, eller, om han frikänts av lägre dömes för brottet eller av honom full­ rätt, finnes hava begått brottet eller följd talan ej föranleder ändring i av honom fullföljd talan ej föranle­ lägre rätts dom. Stadgandet i 3 § skall der ändring i lägre rätts dom. Stad­ avse det fall, att i högre rätt talan gandet i 3 § skall avse det fall, att i utan skäl fullföljts av åklagaren. högre rätt talan utan skäl fullföljts av åklagaren. Om kostnad------- ------------------ motsvarande tillämpning Återförvisas mål,------------------------- dess återupptagande.

36 KAP.

5 §• Ämbets- eller tjänsteman ------------------ iakttaga tystnad. Ej heller------- -------- ------ samtycker därtill. Rättegångsombud, biträde må yppas. Utan hinder av vad i andra eller Utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare annan än för­ tredje stycket sägs vare annan än för­ svarare skyldig att avgiva utsaga i svarare skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, varå icke kan mål angående brott, för vilket icke är följa lindrigare straff än straffarbete stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. i två år. Om tystnadsplikt------------------------ — förhållanden erfarit.

46 KAP.

15 §. Uteblir den----------------------------- senare dag. Kan å brottet icke följa svårare Förekommer ej anledning att ådöstraff än fängelse, må, om saken fin­ ma annan brottspåföljd än böter, må, nes kunna nöjaktigt utredas, målet om saken finnes kunna nöjaktigt ut­ avgöras utan hinder av att den tillta­ redas, målet avgöras utan hinder av lade kommit tillstädes allenast genom att den tilltalade kommit tillstädes al­ ombud eller uteblivit. lenast genom ombud eller uteblivit, Har den — ----------- delgivits honom. Rättegångsfråga må — — --------tilltalades utevaro.

48 KAP.

1 §• Skall allmänt åtal äga rum för Skall allmänt åtal äga rum för brott, varå allenast böter kunna föl­ brott, för vilket stadgas allenast bö­ ja, dock ej normerade böter, äge åkla­ ter, dock ej normerade böter, äge garen, i stället för att väcka åtal, till åklagaren, i stället för att väcka åtal, godkännande förelägga den misstänk­ till godkännande förelägga den miss­ te det straff åklagaren anser brottet tänkte det straff åklagaren anser brot­ förskylla. Ej må strafföreläggande av- tet förskylla. Ej må strafföreläggande

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

se dagsböter utöver fyrtio. Är brottet avse dagsböter utöver fyrtio. Är brot­ förenat med egendoms förverkande tet förenat med egendoms förverkan­ eller annan sådan påföljd, skall ock de eller annan sådan särskild rätts­ den påföljden föreläggas den miss­ verkan, skall ock denna föreläggas tänkte till godkännande. Är fråga om den misstänkte till godkännande. Är flera brott, må föreläggande ej givas, fråga om flera brott, må föreläggan­ med mindre det sker gemensamt för de ej givas, med mindre det sker ge­ alla brotten. mensamt för alla brotten. Strafföreläggande må------------------- ------- målsägande finnes.

2 §.

Strafföreläggande skall —--------------- ------- åklagaren uppgiva: 1. den misstänkte; 2. den brottsliga --------------- ------------- tillämpliga; samt 3. det straff och den påföljd, som 3. det straff och den särskilda rättsföreläggas den misstänkte. verkan, som föreläggas den miss­ tänkte. Föreläggandet skall----------------------------- av åklagaren.

3 §• Godkännande av strafföreläggande Godkännande av strafföreläggande skall göras skriftligen å föreläggan- skall göras skriftligen å föreläggandet det och skall innehålla, att den miss- och skall innehålla, att den misstänktänkte erkänner gärningen och att te erkänner gärningen och att han unhan underkastar sig det straff och derkastar sig det straff och den särden påföljd, som förelagts honom. skilda rättsverkan, som upptagits i föreläggandet. Godkännes ej----------------------------- äga rum.

51 KAP.

21 §.

Hovrätten äge------- — — — --------av motparten. Har den tilltalade av underrätten Har underrätten frikänt den tillta­ frikänts för brottet eller dömts till lade eller eftergivit påföljd för brottet böter eller fällts till vite och förekom­ eller funnit honom vara på grund av mer ej anledning till ådömande av själslig abnormitet fri från påföljd el­ svårare straff eller annan påföljd än ler dömt honom till böter eller fällt nu sagts, må målet avgöras utan hu­ honom till vite och förekommer ej an­ vudförhandling; föres tillika talan om ledning till ådömande av svårare annat än ansvar, må det dock ej ske, straff än nu sagts eller att ådöma an­ med mindre talan därutinnan enligt nan påföljd, må målet avgöras utan 50 kap. 21 § må prövas utan huvud­ huvudförhandling; föres tillika talan förhandling. om annat än ansvar, må det dock ej ske, med mindre talan därutinnan enligt 50 kap. 21 § må prövas utan huvudförhandling. För prövning---------------------------------ej erforderlig.

25 §. Ej må hovrätten i anledning av den Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av tilltalades talan eller talan, som av

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 106b 25

åklagare föres till hans förmån, dö­ åklagare föres till hans förmån, dö­ ma till straff, som är att anse såsom ma till brottspåföljd, som är att anse svårare än det, vartill underrätten såsom svårare än den, vartill under­ dömt. Har den tilltalade av under­ rätten dömt. Har den tilltalade av un­ rätten dömts till frihetsstraff, äge derrätten dömts till fängelse, äge hov­ hovrätten döma till ungdomsfängelse rätten förordna om villkorlig dom, eller förvaring eller internering i sä- skyddstillsyn, ungdomsfängelse, in­ kerhetsanstalt eller annan skyddsåt­ ternering eller överlämnande till sär­ gärd eller förordna om villkorligt an­ skild vård, så ock jämte villkorlig stånd med straffs ådömande. Har un­ dom, skyddstillsyn eller överlämnan­ derrätten dömt till ungdomsfängelse de till vård enligt barnavårdslagen eller skyddsåtgärd eller meddelat för­ döma till böter. Har underrätten med­ ordnande, som nu sagts, äge hovrät­ delat förordnande som nu sagts, äge ten döma till annan påföljd. Är hov­ hovrätten döma till annan påföljd. rätten beträffande frågan, huruvida den tilltalade på grund av sin sinnes­ beskaffenhet är fri från straff, av an­ nan mening än underrätten, äge hov­ rätten göra den ändring i domen, som föranledes därav.

53 KAP.

2 §.

I brottmål, —------------------------ följande avvikelser: 1. Hovrätten äge------------------------------utfärda stämning. 2. Hovrätten äge ----------------------------- yttra sig. 3. I stället------------------------ —två veckor. 4. Förekommer ej anledning till 4. Förekommer ej anledning till ådömande av svårare straff än böter, ådömande av annan påföljd än böter, äge hovrätten företaga målet till av­ äge hovrätten företaga målet till av­ görande utan huvudförhandling; där­ görande utan huvudförhandling; där­ om gälle vad i 51 kap. 22 § stadgats. om gälle vad i 51 kap. 22 § stadgats.

54 KAP.

12 §.

Ej må----------------------------- talans Ej heller må i anledning av talan Ej heller må i anledning av talan rörande ansvar prövningstillstånd en­ rörande ansvar prövningstillstånd en­ ligt 10 § 2 meddelas målsägande, med ligt 10 § 2 meddelas målsägande, med mindre hans talan avser brott, varå mindre hans talan avser brott, för vil­ straffarbete eller avsättning kan föl­ ket är stadgat fängelse i mer än ett år ja, eller tilltalad eller honom närstå­ eller avsättning, eller tilltalad eller ende, som sägs i 21 kap. 1 §, med honom närstående, som sägs i 21 kap. mindre talan avser sådant brott eller 1 §, med mindre talan avser sådant ock annat brott och den tilltalade brott eller ock annat brott och den förklarats straffri på grund av sin tilltalade dömts till annan påföljd än sinnesbeskaffenhet eller erhållit an­ böter eller ådömts dagsböter ej under stånd med straffs ådömande eller för sextio eller böter omedelbart i pen­ brottet dömts till förvaring i säker- ningar ej under ettusenfemhundra

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

hetsanstalt eller annan skyddsåtgärd kronor eller ock blivit fälld till vite eller till ungdomsfängelse, fängelse, omedelbart i penningar ej under mistning av befattning på viss tid, nämnda belopp eller för honom be­ dagsböter ej under sextio eller böter stämts ny minsta tid för internering omedelbart i penningar ej under ett- eller tillämpats 3b kap. 8 § andra tusenfemhundra kronor eller ock bli­ stycket andra punkten brottsbalken. vit fälld till vite omedelbart i pen­ ningar ej under nämnda belopp eller för honom bestämts ny minsta tid för förvaring eller internering.

58 KAP.

3 §• Sedan dom------------------------------ - resning beviljas: 1. om sådant —------------------------ tillämpas; eller 2. om a brottet kan folja straffar­ 2. om för brottet är stadgat fängel­ bete samt omständighet eller bevis, se i mer än ett år samt omständighet som ej tidigare förebragts, åberopas eller bevis, som ej tidigare förebragts, och dess förebringande sannolikt åberopas och dess förebringande san­ skulle hava lett till att den tilltalade nolikt skulle hava lett till att den till­ dömts för brottet eller detta hänförts talade dömts för brottet eller detta under väsentligt strängare straffbe­ hänförts under väsentligt strängare stämmelse än den som tillämpats. straffbestämmelse än den som tilläm­ pats, Ej må--------------------------------------^ ra det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Vad i 21 kap. 2 § stadgas om att den som av underrätt dömts till fängel­ se i minst sex månader skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätt, skall äga tillämpning jämväl å den som dömts till straffarbete på samma tid. Vid prövning huruvida häktning enligt 24 kap. 1 § första stycket eller be­ slag jämlikt 27 kap. 3 § må ske, prövningstillstånd enligt 54 kap. 12 § andra stycket må meddelas eller resning jämlikt 58 kap. 3 § 2 må beviljas, när fråga är om brott som begåtts före den 1 januari 1965, skall hänsyn tagas till det straff som efter brottsbalkens ikraftträdande är stadgat för brottet; dock må beslut om häktning eller beslag ej meddelas eller prövningstill­ stånd eller resning beviljas, om det ej skulle hava kunnat ske enligt äldre lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964 27

5) Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom förordnas som följer.

1 §• Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år, må, utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare besluta att ej tala å brottet, om den underårige ställes under övervakning jämlikt 26 § barnavårdslagen, omhändertages för samhällsvård enligt 29 § sagda lag eller blir före­ mål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller sär­ skild tillsyn eller lämplig sysselsättning samt det med skäl kan antagas att härigenom vidtages vad som är lämpligast för hans tillrättaförande, eller om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande. Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.

2 §• Fråga om beslut jämlikt 1 § skall handläggas skyndsamt. Fattas ej sådant beslut, skall åtal väckas utan dröjsmål.

3 §• Föreligger skälig anledning att ej tala å brott, skall åklagaren, innan han beslutar i ärendet, från barnavårdsnämnden i den kommun, där den under­ årige vistas, inhämta yttrande, huruvida nämnden vidtagit eller avser att vidtaga åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligt nämndens mening sådan åtgärd kan anses vara lämpligast för hans tillrättaförande. Nämndens yttrande skall, om åklagaren begär det eller nämnden finner det erforderligt, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt. Det åligger nämnden att avgiva sitt yttrande skyndsamt. År brottet ringa, må åklagaren utan att barnavårdsnämndens yttrande in­ hämtats besluta att ej tala å brottet.

4 §•

Beslut att ej tala å brott skall på lämpligt sätt delgivas den underårige. Underrättelse om beslutet skall ock, såframt åtgärd av barnavårdsnämnd förutsättes, tillställas denna.

5 §• Beslut att ej tala å brott må återkallas, såframt skäl äro därtill ur allmän synpunkt.

6 §.

Angående prövning huruvida åtal bör väckas mot den som inskrivits vid ungdomsvårdsskola eller som intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmiss­ brukare är särskilt stadgat.

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196 b

7 §■ Den som är under aderton år må ej häktas med mindre synnerliga skäl äro därtill.

8 §• Brottmål, vari talan föres mot någon som ej fyllt tjugoett år, skall, om å brottet kan följa svårare straff än böter, såvitt möjligt utsättas till handlägg­ ning i sådan ordning att målet ej tilldrager sig uppmärksamhet. Finnes i mål mot den som ej fyllt tjugoett år, att förhandlingens offent­ lighet är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet för vilken den underårige kan antagas bliva föremål, äger rätten förordna att målet skall handläggas inom stängda dörrar. Anses sådant förordnande böra med­ delas och är jämväl någon som fyllt tjugoett år tilltalad i målet, skall rät­ ten, om det finnes kunna ske utan att utredningen avsevärt försvåras, hand­ lägga åtalet mot den underårige såsom särskilt mål. Utan hinder av beslut som meddelats enligt andra stycket må rätten med­ giva tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva till nytta, att övervara handläggningen.

9 §• Ej må den som icke fyllt tjugoett år dömas till fängelse, skyddstillsyn eller ungdomsfängelse, med mindre den som har vårdnaden om honom, där så lämpligen kunnat ske, blivit hörd i målet. Har i sådant mål personundersök­ ning ägt rum, skall ock personundersökaren höras, om skäl äro därtill.

10 §.

Förekommer i mål mot den som ej fyllt tjugoett år anledning att döma till annan påföljd än böter, böra för tjänstgöring i nämnd företrädesvis an­ litas nämndemän med insikt och erfarenhet beträffande vård och fostran av ungdom.

11 §• Saknar i fall, som sägs i 10 §, den underårige försvarare, skall offentlig försvarare förordnas för honom, om det icke på grund av sakens beskaffen­ het eller eljest finnes uppenbart, att försvarare ej erfordras.

12 §.

Mål mot den som ej fyllt tjugoett år skall alltid behandlas skyndsamt. Väckes allmänt åtal mot den som ej fyllt aderton år för brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år, skola, ändå att han ej är häktad, de tids­ frister iakttagas som äro föreskrivna för åtgärd i mål vari den tilltalade är häktad. I stället för den tid av en vecka, som i 45 kap. 14 § rättegångsbalken är föreskriven för hållande av huvudförhandling, skall dock gälla en tid av två veckor.

13 §. Misstänkes någon hava begått brottslig gärning innan han fyllt femton år må, efter framställning av barnavårdsnämnd eller länsstyrelse, åklagare, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt, hos domstol begära prövning huru­ vida den misstänkte begått gärningen (bevistalan).

14 §. Om bevistalan skall vad som gäller beträffande allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år, äga motsvarande tillämpning. Vad

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19tii 29

i 24 och 25 kap. rättegångsbalken är stadgat skall dock icke gälla beträffan­ de dylik talan. Sådan rättegångskostnad som avses i 31 kap. 1 § rättegångs­ balken skall stanna å statsverket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagarna den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga och den 20 december 1946 (nr 862) med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig upp­ höra att gälla.

6) Förslag

till

Lag

om verkställighet av bötesstraff

Härigenom förordnas som följer.

Betalning och indrivning av böter

1 §• Böter, som äro förfallna till betalning, skola genast erläggas. Förmår den bötfällde icke detta eller skulle han oskäligt betungas därav, må dock den myndighet som har att indriva böterna bevilja honom anstånd med betal­ ningen eller medgiva avbetalning. Anstånd må beviljas under fyra manader från det beslut därom meddelas. Avbetalning skall ske med visst belopp minst en gång i månaden, om ej särskilda omständigheter föranleda annat, och i övrigt så, att böterna äro till fullo betalda inom ett år från beslutet. När särskilda skäl äro därtill, må tiden utsträckas, för anstånd till åtta må­ nader och för avbetalning till två år. Anstånd och rätt till avbetalning må ej beviljas, om den bötfällde saknar stadigt hemvist här i riket eller kan antagas vilja undandraga sig bötesbeslutets verkställighet eller omständigheterna eljest giva anledning till anta­ gande att anstånd eller rätt till avbetalning icke kommer att leda till böter­ nas erläggande.

2 §•

Yppas efter det beslut angående anstånd eller avbetalning meddelats an­ ledning till ändring i beslutet, må sådan ändring vidtagas. Anstånd eller rätt till avbetalning må dock ej utsträckas utöver de i 1 § för vartdera fallet stadgade tiderna, räknat från den dag då beslut om anstånd eller avbetalning först meddelades. Fullgöres ej avbetalning inom föreskriven tid, skall hela det obetalda bö­ tesbeloppet genast erläggas. Om synnerliga skäl äro därtill, må dock anstånd eller ytterligare avbetalning medgivas. Vad i första stycket föreskrives skall därvid iakttagas. 3 §. Böter som ej erläggas skola, om ej annat är föreskrivet, indrivas enligt vad därom är särskilt stadgat. Utom egendom som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas från utmätning må för böter ej heller tagas i mät fast eller lös egendom, som i

30 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

den bötfälldes näring erfordras för att åt honom, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn bereda nödig bärgning, och ej heller nödig bostad.

4 §• Har den bötfällde på grund av meddelat beslut intagits å allmän vårdan­ stalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och där­ vid förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader eller har han in­ tagits för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, må icke uttagas böter, som av­ se före intagningen begånget fylleri eller förargelseväckande beteende men ej tillika annat brott.

5 §• Kunna böter enligt bestämmelse i denna lag icke förvandlas och skulle deras uttagande vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon, som är beroende av honom för sin försörjning, äger rätten förordna, att böterna icke må uttagas. Förordnande som nu sagts må ej meddelas, därest omstän­ digheterna föranleda antagande, att verkställighet av bötesstraffet erfordras för den bötfälldes tillrättaförande eller ur allmän synpunkt. Mål som avses i första stycket upptages av rätten i den ort, där den böt­ fällde finnes, på ansökan av denne eller åklagaren.

6 §•

Böter må ej indrivas, sedan beslut meddelats varigenom förvandlingsstraff ålagts. Sedan verkställighet av förvandlingsstraffet påbörjats, må ej heller betalning för böterna mottagas.

7 §• Mot beslut angående anstånd eller avbetalning må talan ej föras. Bötfälld äger dock påkalla prövning av beslutet i samband med klagan över utmät­ ning eller införsel. Mot hovrätts beslut i fråga som avses i 5 § må talan ej föras.

Förvandling av böter

8 §• Bliva böter ej betalda, skola de, om ej annat är stadgat, på talan av åkla­ gare förvandlas till fängelse enligt vad i denna lag sägs.

9 §. Böter, som bestämts till högst fem dagsböter eller femtio kronor omedel­ bart i penningar, må ej förvandlas. Böter såsom gemensamt straff för flera brott må ej förvandlas med mindre de överstiga tio dagsböter eller etthundra kronor omedelbart i penningar. När flera bötesstraff sammanträffa, skall vad sålunda stadgas gälla de särskilda straffen. Utan hinder av vad nu är sagt skall förvandling äga rum, såframt omstän­ digheterna föranleda antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att förvandling erfordras för hans tillrättaförande eller ock böterna ådömts för fylleri samt den bötfällde un­ der de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera gånger dömts för sådan förseelse.

10 §.

Böter som ådömts med stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken må ej förvandlas.

Kmujl. Maj.ts proposition nr 10 år 106i 31

11 §• När någon på grund av meddelat beslut intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbun­ dit sig alt kvarstanna å anstalten sex månader eller när någon intagits å arbetsanstalt eller för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, förfaller beslut om förvandling som dessförinnan meddelats. Böter som ådömts före intagning­ en må ej förvandlas. Böter, som ådömts efter intagningen men före utskriv­ ningen, må ej förvandlas med mindre anstaltens eller skolans styrelse på­ kallar det. Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande den som efter förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken för vård intagits å sjukhus samt den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå fängelse som ådömts på viss tid, minst två år.

12 §.

Uppkommer fråga om förvandling av böter, som ådömts någon för gär­ ning varom förmäles i 15 § andra stycket lagen om nykterhetsvård eller för sådan gärning jämte annat brott, och har den bötfällde blivit dömd för minst tre under de två senast förflutna åren begångna gärningar som nyss sagts, skall åklagaren, innan talan anhängiggöres om böternas förvandling, hos nykterhetsnämnden eller, om den bötfällde ej fyllt tjugoett år, hos bar­ navårdsnämnden göra anmälan om förhållandet. Har ej inom två månader därefter nykterhetsnämnden ansökt hos länsstyrelsen om den bötfälldes in­ tagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller barnavårdsnämn­ den ansökt hos socialstyrelsen om intagning av honom för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, skall åklagaren föra talan om böternas förvandling. Blir på grund av anmälan varom i första stycket sägs genom lagakraftvunnet beslut förordnat om den bötfälldes intagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller i ungdomsvårdsskola, skall frågan om böternas förvandling vara förfallen. Innefattar beslutet ej sådant förordnande, skall åklagaren föra talan om böternas förvandling.

13 §. Mål om förvandling av böter upptages av rätten i den ort, där den böt­ fällde finnes, eller ock av allmän underrätt som handlagt mål vari böterna ådömts. 14 §. Finnes i mål om förvandling av böter ytterligare prövning vara erforder­ lig i fråga om anstånd eller avbetalning eller rörande åtgärd för indrivning av böterna, skall rätten hänskjuta saken till ny behandling av indrivningsmyndigheten. 15 §. Vid böters förvandling till fängelse svara en till och med fem dagsböter mot tio dagars fängelse, varje följande dagsbot till och med tjugo mot en dags fängelse, varje följande påbörjat antal av två dagsböter till och med nit­ tio mot en dags fängelse samt varje därefter påbörjat antal av tre dagsböter mot en dags fängelse, dock med iakttagande att förvandlingsstraffet ej må sättas över nittio dagar. Om böterna delvis erlagts, skall förvandlingen ske efter antalet obetalda dagsböter. Därvid skall dagsbot som endast delvis erlagts anses som obetald. Vid förvandling av böter, som ådömts omedelbart i penningar, skall varje påbörjat belopp av tio kronor anses lika med en dagsbot.

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196k

16 §. Häftar den bötfällde, när förvandling skall ske, jämväl för andra böter som må förvandlas, skola samtliga böter förvandlas och gemensamt förvandlingsstraff bestämmas efter sammanräknade antalet dagsböter. Har av­ betalning skett, skall vid bestämmande av förvandlingsstraffet betalningen i första hand avräknas å det äldsta bötesstraffet. Har någon avtjänat förvandlingsstraff för böter och förekomma därefter till förvandling andra böter, vilka ådömts innan förstnämnda straff till fullo verkställts, må för dessa böter ej åläggas högre förvandlingsstraff än som skulle hava återstått, därest gemensamt förvandlingsstraff på sätt i första stycket sägs beräknats för samtliga böter och därifrån avräknats det förut verkställda förvandlingsstraffet. Föreligger, när flera bötesstraff skola för­ vandlas, fall som nu sagts allenast beträffande något eller några av straffen, beräknas för sistnämnda böter och de övriga särskilda förvandlingsstraff, varefter straffen sammanläggas med iakttagande dock att sammanlagda strafftiden ej må överstiga nittio dagar.

17 §. Kan med skäl antagas att den bötfällde gjort vad han förmått för att be­ tala böterna, må, om så prövas skäligt, förvandlingsstraffet sättas lägre än enligt 15 och 16 §§, dock ej under sex dagar. Föreligga i fall som nu sagts med hänsyn till den bötfälldes personliga förhållanden eller eljest synnerli­ ga skäl att icke ålägga förvandlingsstraff, må, om hinder härför icke möter ur allmän synpunkt, förvandlingsstraff eftergivas.

18 §. När förvandlingsstraff ålägges, må rätten bevilja anstånd med verkställig­ heten, såframt omständigheterna ej föranleda antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att straf­ fets verkställighet erfordras för hans tillrättaförande. Beviljas anstånd, skall gälla en prövotid av två år. Prövotiden räknas från dagen för beslutet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.

19 §. Finnes den som erhållit anstånd enligt 18 § hava begått brott före prövotidens utgång eller ålägges honom förvandlingsstraff för böter, må anstån­ det förklaras förverkat. Beslutas ej förverkande, äger rätten förlänga prövo­ tiden till tre år. Åtgärd som nu sagts må ej beslutas, med mindre fråga därom uppkom­ mer i mål vari den bötfällde före prövotidens utgång eller, vid förverkande på grund av brott, inom ett år från prövotidens utgång häktats eller erhållit del av åtal eller av ansökan om böters förvandling. Förvandlingsstraffet bortfaller, när anståndet ej längre kan förklaras för­ verkat.

20 §.

Talan må ej föras mot beslut enligt 14 §. Om först i hovrätt uppgives till­ gång till böters gäldande, må beslut som nyss sagts icke på den grund av hovrätten meddelas, med mindre det finnes vara av särskild betydelse med hänsyn till den bötfällde åvilande försörjningsskyldighet eller eljest synner­ liga skäl äro därtill. Mot hovrätts beslut i mål om förvandling av böter må talan ej föras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b 33

Allmänna bestämmelser

21 §.

Underrätt är i mål enligt denna lag domför med tre i nämnden. Finnes i annat mål anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff böra förklaras förverkat, må målet ej i underrätt prövas och avgöras utan nämnd. I mål enligt denna lag skola åklagaren och den bötfällde kallas till förhör inför rätten. Kommer den bötfällde icke tillstädes, må utan hinder härav målet avgöras, om nöjaktig utredning i saken finnes. Rättens avgörande av saken sker genom beslut. I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande mål om allmänt åtal är stadgat.

22 §.

Erlägges, sedan beslut om förvandlingsstraff meddelats men innan verk­ ställighet av straffet påbörjats, full betalning för böterna, bortfaller förvandlingsstraffet. Om böterna delvis erläggas, skall förvandlingsstraffet nedsät­ tas till vad som enligt 15 och 16 §§ svarar mot de obetalda böterna. Har för­ vandlingsstraffet med stöd av 17 § satts lägre än enligt 15 och 16 §§, må ej på grund av betalning som nu sagts strafftiden minskas i vidare mån än som kunnat ske, därest straffet bestämts med tillämpning av sistnämnda pa­ ragrafer. Beslut i fråga som avses i denna paragraf meddelas, om den bötfällde åt­ njuter anstånd enligt 18 §, av den domstol som förvandlat böterna och eljest av kriminalvårdsstyrelsen. Beslutet länder omedelbart till efterrättelse.

23 §. Förekomma till verkställighet flera beslut, varigenom någon ålagts för­ vandlingsstraff för böter, skola straffen förenas sålunda, att strafftiden mot­ svarar den som skulle följt, därest böterna på en gång förvandlats. Har någon avtjänat förvandlingsstraff och förekommer därefter till verk­ ställighet beslut om förvandling av böter, vilka ådömts innan förstnämnda straff till fullo verkställts, skall straffet nedsättas efter vad i 16 § andra stycket sägs, om det ej skett vid böternas förvandling. Beslut som avses i denna paragraf meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

24 §. Om verkställighet av förvandlingsstraff är särskilt stadgat.

25 §. Meddelas, sedan tid för böters bortfallande avbrutits enligt vad i 35 kap. 7 § första stycket brottsbalken sägs, i mål om förvandling av böter beslut, varigenom saken hänskjutes till ny behandling av indrivningsmyndigheten, skall ny tid om tre år för böternas bortfallande räknas från dagen för be­ slutet.

26 §. Ålagt förvandlingsstraff bortfaller, om beslutet ej börjat verkställas inom tre år från det beslutet vann laga kraft. Har meddelat anstånd med verkställigheten förklarats förverkat, skall tid som i första stycket sägs räknas från det beslutet om förverkande vanh laga kraft.

2 Bihang till riksdagens protokoll 196fi. 1 samt. Nr 10

34 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964

27 §. Vad i denna lag är stadgat om böter skall även gälla viten.

28 §. Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Genom lagen upphäves lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff. Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i förevarande lag, skall denna i stället tillämpas. Vid fullföljd av mål om förvandling av böter, vari beslut av första dom­ stol meddelats före den 1 januari 1965, skall äldre lag äga tillämpning utom i vad avser fråga om anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff. Fö­ rekomma eljest till förvandling böter, vilka ådömts genom beslut som med­ delats före sistnämnda dag, skall med samma undantag äldre lag tillämpas, om den leder till lägre förvandlingsstraff. Vad i 19 och 26 §§ nya lagen stadgas skall gälla jämväl den som jämlikt lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom erhållit anstånd med verkställig­ het av förvandlingsstraff. Har i fall som nu sagts enligt sistnämnda lag för­ ordnande meddelats om övervakning, skall förordnandet jämte föreskrift som meddelats jämlikt 8 § samma lag upphöra att gälla den 1 januari 1965.

7) Förslag

till

Lag

om straff för folkmord

Sedan Förenta Nationernas generalförsamling genom resolution den 9 de­ cember 1948 antagit konvention om förebyggande och bestraffning av brot­ tet folkmord samt Sverige ratificerat konventionen och den 27 maj 1952 de­ ponerat ratifikationsinstrumentet hos Förenta Nationernas generalsekrete­ rare, förordnas härigenom som följer.

1 §•

Förövar någon gärning, för vilken enligt lag är stadgat fängelse i fyra år eller däröver, mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folk­ grupp med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis, dömes för folkmord till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

2 §■ För försök, förberedelse eller stämpling till folkmord, så ock för under­ låtenhet att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. brotts­ balken stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj:is proposition nr JO år 1964 35

8) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4 och 6—14 §§ lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Disciplinstraff för krigsmän äro Disciplinstraff för krigsmän äro, arrest och disciplinbot. enligt vad i 32 kap. brottsbalken stadgas, arrest och disciplinbot.

2 §•

Disciplinstraff ådömes, utom för Disciplinstraff ådömes, utom för brott mot bestämmelse vari sådant brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, jämväl i stället för straff är utsatt, jämväl i stället för böter såsom straff för brott av krigs­ böter när fråga är om brott av krigs­ man mot 25—27 kap. strafflagen man enligt 20—22 kap. brottsbalken samt för annat av krigsman förövat eller om annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff där­ brott av beskaffenhet att straff därför för kan åläggas i disciplinmål. kan åläggas i disciplinmål. Där någon som icke fullgör tjänst­ Den som icke eller endast tillfälligt göring vid krigsmakten eller vilkens tjänstgör vid krigsmakten skall dock tjänstgöring är av tillfällig art finnes dömas till böter i stället för arrest, förskylla arrest, dömes dock i stället om det med hänsyn till brottets art till böter, om det med hänsyn till och övriga omständigheter kan ske brottets art och övriga omständighe­ utan fara för disciplinen och särskil­ ter kan ske utan fara för disciplinen da skäl ej föranleda till annat. Böter och särskilda skäl ej föranleda till an­ må ock eljest användas i stället för nat. Böter må ock eljest ådömas, om disciplinstraff, om med hänsyn till med hänsyn till den brottsliges tjänst­ den brottsliges tjänstgöringsförhål­ göringsförhållanden och brottets art landen och brottets art bötesstraff bötesstraff finnes vara lämpligare än finnes vara lämpligare än disciplin­ disciplinstraff. I fall då disciplin­ straff. straff är utsatt ådömas böterna i Vid tillämpning av andra stycket dagsböter; såvitt fråga är om brott skola böterna, i fall då disciplinstraff mot 26 kap. 15 eller 16 § ådömas är utsatt för brottet, ådömas i dagsbö­ dock böterna, utan hinder av vad i ter; för brott som sägs i 21 kap. 15 lag eljest finnes stadgat, omedelbart eller 16 § brottsbalken ådömas dock i penningar, högst femhundra kronor. i böterna omedelbart i penningar, högst femhundra kronor.

i senaste lydelse, se beträffande 2 § SFS 1952:121 och beträffande 14 § SFS 1949:365.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 19(U

Straffet verkställes i militärhäkte. Den som undergår arrest deltager Arrestant deltager i tjänstgöring i den i tjänstgöring i den mån strafftiden män strafftiden överstiger tio dagar. överstiger tio dagar. I övrigt verkstäl­ I övrigt verkställes arrest utan tjänst­ les arrest utan tjänstgöring, där ej i göring, där ej i straffbeslutet på straffbeslutet på grund av tjänstens grund av tjänstens krav eller eljest krav eller eljest föreliggande särskil­ föreliggande särskilda skäl annorlun­ da skäl annorlunda förordnats. Fin­ da förordnats. Finnes arrest utan nes arrest utan tjänstgöring medföra tjänstgöring medföra fara för arre- fara för arrestantens hälsa, skall han stantens hälsa, skall han under hela under hela strafftiden eller vad där­ strafftiden eller vad därav återstår av återstår deltaga i tjänstgöring. deltaga i tjänstgöring. Under strafftiden------------------------ - gällande avlöningsföreskrifter. Vid beräkning av tid för arrest räknas varje dag till tjugofyra tim­ mar. 6 §• Disciplinbot ådömes för minst en Disciplinbot utgöres av löneavdrag, och högst tjugu dagar. Straffet utgö- vilket bestämmes för dag till belopp res av löneavdrag, vilket bestämmes som i 4 § sägs. Är löneavdrag ej tillför dag till belopp som i 4 § sägs. Är lämpligt, skall den brottslige förplik­ löneavdrag ej tillämpligt, skall den tas att för varje dag gälda ett belopp brottslige förpliktas att för varje dag i penningar, vilket fastställes efter tv gälda ett belopp i penningar, vilket prövas skäligt med hänsyn till löne­ fastställes efter ty prövas skäligt med avdraget för löntagare i motsvarande hänsyn till löneavdraget för löntagare ställning. i motsvarande ställning. Verkställighet av------------------------ flera avlöningstillfällen. Kan disciplinbot------------------------- beträffande bötesstraff.

7 §• Disciplinstraff såsom gemensamt Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott ådömes med till- straff för flera brott ådömes med tilllämpning av de högsta och lägsta lämpning av de högsta och lägsta mått som angivas i 4 och 6 §§. mått som angivas i 32 kap. 6 § brotts­ balken.

8 §• Disciplinstraff må, om ej annat ne­ dan sägs, användas såsom gemensamt straff för flera brott allenast när dis­ ciplinstraff kan följa å vart och ett av brotten. Såsom gemensamt straff för brott Gemensamt straff för brott som som finnes förskylla disciplinstraff finnes förskylla disciplinstraff och och brott som finnes förskylla böter brott som finnes förskylla böter skall, skall, där ej straffet bestämmes i svå­ såframt ej svårare straff ådömes, be­ rare straffart, bötesstraff eller, om stämmas i böter; om särskilda skäl

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år l!)6i 37

särskilda skäl äro därtill, disciplin­ äro därtill, må dock i stället dömas straff ådömas. Högsta och lägsta ge­ till disciplinstraff. Högsta och lägsta mensamma straff i allmän straffart, gemensamma straff i böter eller fäng­ då disciplinstraff är utsatt för något else beräknas, då disciplinstraff är ut­ av flera sammanträffande brott, be­ satt för något av brotten, såsom om räknas såsom om bötesstraff, som i böter som i 2 § tredje stycket sägs 2 § sägs, vore utsatt i stället för disci­ vore stadgade i stället för disciplin­ plinstraffet. straffet. För brott som finnes förskylla dis­ Skall någon dömas för flera brott ciplinstraff må, då flera brott sam­ må, om särskilda skäl äro därtill, för manträffa, disciplinstraffet ådömas brott varå kan följa disciplinstraff så­ jämte straff i allmän straffart för dant straff ådömas jämte påföljd av övriga brott, om särskilda skäl föran­ annan art för brottsligheten i övrigt. leda därtill. Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och disci­ plinstraff, varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25 kap. 1 —4 §§ strafflagen dömas till disciplinstraff, där den brottslige för annat brott förskyllt avsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.

Förekomma på---------------- — fyrtio dagar. Skola på en gång verkställas dels Skola på en gång verkställas dels dom eller beslut varigenom någon dom eller beslut varigenom någon fällts till arrest, dels ock dom eller fällts till arrest, dels ock dom eller beslut varigenom han dömts till fäng­ beslut varigenom han dömts till fäng­ else, vare sig det omedelbart ådömts else på viss tid, vare sig det omedel­ eller utgör förvandlingsstraff för bö­ bart ådömts eller utgör förvandlings­ ter, eller till straffarbete på viss tid, straff för böter, skall arreststraffet skall arreststraffet övergå till sådant övergå till fängelse. Därvid skall varje frihetsstraff. Därvid skall varje dags dags arrest anses svara mot en dags arrest anses svara mot en dags fäng­ fängelse. else. Förekommer till verkställighet dom eller beslut om arrest när den dömde skall undergå behandling varom stad­ gas i 28 kap. 3 § brottsbalken, skall denna behandling träda i stället för arreststraffet eller vad som återstår därav.

10 §.

Dom eller------- ----------------- närmast därtill. Om sammanläggning av arrest- Om sammanläggning av arreststraff förordnar den som har att be­ straff förordnar den som har att be­ fordra straffbesluten till verkställig­ fordra straffbesluten till verkställig­ het. Förordnande om sammanlägg­ het. Förordnande om sammanlägg­ ning av arrest med fängelse eller ning av arrest med fängelse meddelas straffarbete meddelas av fångvårds­ av kriminalvårdsstyrelsen. styrelsen.

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

Har arrest ålagts någon och varder Har arrest ålagts någon och varder han i målet slutligen dömd till arrest han i målet slutligen dömd till arrest på längre tid eller till fängelse eller på längre tid eller till fängelse på viss straffarbete på viss tid, skall från tid, skall från detta straff avräknas detta straff avräknas vad han utstått vad han utstått av förstnämnda av förstnämnda straff, därvid varje straff, därvid varje dags arrest anses dags arrest anses svara mot en dags svara mot en dags fängelse. Dömes fängelse eller straffarbete. Dömes han han till arrest på kortare tid, skall till arrest på kortare tid, skall vad en­ vad enligt 4 § innehållits för över­ ligt 4 § innehållits för överskjutande skjutande tid utbetalas. Dömes han tid utbetalas. Dömes han till disci­ till disciplinbot, böter eller suspen­ plinbot, böter eller suspension, skall sion, skall enligt 4 § innehållet belopp enligt 4 § innehållet belopp avräknas avräknas å vad han enligt det nya å vad han enligt det nya straffbeslu­ straffbeslutet har att vidkännas eller, tet har att vidkännas eller, i den mån i den mån det ej kan ske, utbetalas; det ej kan ske, utbetalas; och skall i och skall i övrigt det andra straffet övrigt det andra straffet anses verk­ anses verkställt genom utstående av ställt genom utstående av arreststraf- arreststraffet i den mån domstolen fet i den mån domstolen funnit skä­ funnit skäligt så förordna. Dömes ligt så förordna. Dömes han annor­ han annorlunda än förut är sagt eller lunda än förut är sagt eller befrias befrias han från ansvar i målet, skall han från ansvar i målet, skall enligt enligt 4 § innehållet belopp utbetalas. 4 § innehållet belopp utbetalas. Därest dom-------------------------att vi

12 §•

Dom eller beslut varigenom disci­ Har med stöd av 27 kap. 2 § eller plinstraff ålagts skall ej tillräknas nå­ 28 kap. 2 § brottsbalken disciplin­ gon till sådan förhöjning av straff för straff ådömts jämte villkorlig dom återfall i brott, varom i 4 kap. 14- § eller skyddstillsyn, skall nöjdförkla­ strafflagen förmäles. ring enligt 38 kap. 1 § brottsbalken avse jämväl disciplinstraffet.

13 §• Ådömt arreststraff vare förfallet, Arrest bortfaller, om verkställighet där verkställighet ej börjat innan tre ej börjat inom tre år från det arrestår förflutit från det straff beslutet beslutet vann laga kraft. Avbry tes vann laga kraft. påbörjad verkställighet, skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning i fråga om den fortsatta verkställighe­ ten. Disciplinbot bortfaller i den mån Disciplinbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tid som straffet ej verkställts inom tre år nyss nämnts. från det beslutet om disciplinbot vann laga kraft.

14 §• För mindre------------------------ --------- — lämna fartyget (landgångsförbud). Begår till vapenfri tjänst uttagen Begår till vapenfri tjänst uttagen krigsman som icke står under mili­ krigsman som icke står under mili­ tärt befäl förseelse som avses i 26 tärt befäl förseelse som avses i 21

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964 39

kap. 11, 14 eller 18 § strafflagen och kap. 11, 14 eller 18 § brottsbalken och är förseelsen, att anse som ringa, må är förseelsen att anse som ringa, må den felande i stället för straff åläggas den felande i stället för straff åläg­ tillrättavisning i form av varning, gas tillrättavisning i form av varning, extratjänst eller utegångsförbud en­ extratjänst eller utegångsförbud en­ ligt vad i första stycket sägs. ligt vad i första stycket sägs. Ej må------------------------- -------- eller tjänstbarhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; dock skall vad i 2 § sägs i dess hittills gällande lydelse äga tillämpning när, enligt vad därom ar före­ skrivet, straff skall bestämmas jämlikt stadgande i strafflagen. Vad i 9 och 10 §§ sägs om sammanläggning av arrest med fängelse skall iakttagas även då på en gång skola verkställas dom eller beslut varigenom någon fällts till arrest och dom eller beslut varigenom han dömts till straff­ arbete på viss tid. Därvid skall viss tids arrest, ålagd genom dom eller be­ slut som meddelats före den 1 januari 1965, anses svara mot straffarbete un­ der hälften så lång tid.

9) Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot

utbredning av könssjukdomar

Härigenom förordnas, att 12, 25, 28, 29 och 30 §§ lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar1 skola erhalla andrad lydelse på sätt nedan angives.

Finnes vid förundersökning enligt Finnes vid förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken någon skäli­ 23 kap. rättegångsbalken någon skä­ gen misstänkt för brott, som omför- ligen misstänkt för brott, som i 29 § mäles i 14 kap. 21 §, 15 kap. 12, 13, 15 sägs, eller för gärning, som omförmäeller 15 a §, 18 kap. 7, 8, 8 a, 9, 10 el­ les i 6 kap. 1, 2, 3, 4 eller 10 § brotts­ ler 10 a § strafflagen, eller försök balken, åligger det åklagaren att ome­ till brott, som nu sagts, där sådant delbart göra skriftlig anmälan därom till sundhetsinspektören i orten el­ försök är med straff belagt, eller för ler, om den misstänkte är för brottet gärning varom i 18 kap. 13 § sam­ ma lag sägs och som innebär upp­ häktad, den vid häktet anställde eller fordran eller inbjudan till otukt, ålig­ anlitade läkaren. ger det åklagaren att omedelbart göra skriftlig anmälan därom till sund­ hetsinspektören i orten eller, om den

i Senaste lydelse, se beträffande 12 § SFS 1946:874 och beträffande 25 § SFS 1948:138.

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

Anhängiggöres talan ------------------------- anlitade läkaren.

25 §•

Vad hos hälsovårdsmyndighet eller Vad hos hälsovårdsmyndighet eller sundhetsinspektör, militärläkare eller sundhetsinspektör, militärläkare eller läkare vid straff- eller tvångsarbetsläkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte eller å allmänt anstalt eller häkte eller å allmänt sjukhus eller poliklinik förekommit sjukhus eller poliklinik förekommit i i ärende, som avses i denna lag, må ärende, som avses i denna lag, må ej ej av någon, som på grund av sin av någon, som på grund av sin tjäns­ tjänstebefattning eller sitt uppdrag tebefattning eller sitt uppdrag erhål­ erhållit kunskap därom, yppas för lit kunskap därom, yppas för obehöobehöriga. Protokoll och handlingar i riga. Protokoll och handlingar i så­ sådant ärende skola så förvaras, att dant ärende skola så förvaras, att de de icke kunna av obehöriga åtkomicke kunna av obehöriga åtkommas. I mas. I fall, då någon vid förundersök­ fall, da någon vid förundersökning ning enligt 23 kap. rättegångsbalken enligt 23 kap. rättegångsbalken be­ befunnits skäligen misstänkt för funnits skäligen misstänkt för brott brott som omförmäles i 14 kap. 21 § som i 29 § sägs, äger åklagaren att, strafflagen, äger åklagaren att, på be­ pa begäran, undfå besked, huru den gäran, undfå besked, huru den föran­ föranstaltade läkarundersökningen staltade läkarundersökningen utfal­ utfallit. Har åtal väckts, må besked lit. Har åtal väckts, må besked som som nu sagts efter därom gjord fram­ nu sagts efter därom gjord framställ­ ställning lämnas jämväl till domsto­ ning lämnas jämväl till domstolen. len.

Är på grund av anmälan, som en­ Är på grund av anmälan, som en­ ligt denna lag inkommit till sundhets­ ligt denna lag inkommit till sundhets­ inspektören, anledning antaga, att inspektören, anledning antaga, att gärning som omförmäles i 14 kap. gärning som omförmäles i 29 § för­ 21 §. strafflagen förövats, äger sund­ övats, äger sundhetsinspektören, då hetsinspektören, då särskilda skäl äro särskilda skäl äro därtill, anmäla för­ därtill, anmäla förhållandet till veder­ hållandet till vederbörande åklagare. börande åklagare. Finnes skälig an­ Finnes skälig anledning antaga, att ledning antaga, att gärning varom i gärning varom i 6 kap. 7 § brottsbal­ 18 kaP-, 11 § strafflagen sägs blivit ken sägs blivit övad, åligger det sund­ övad, åligger det sundhetsinspektören hetsinspektören att göra anmälan att göra anmälan därom till åklaga­ därom till åklagaren. ren.

28 §• Åsidosätter ämbets- eller tjänste­ Åsidosätter ämbetsman skyldighet, man skyldighet, som enligt denna lag som enligt denna lag åligger honom, åligger honom, ansvare såsom för ansvare såsom för ämbetsbrott. tjänstefel.

Underlåter vid häkte anlitad läka­ Underlåter vid häkte anlitad läka­ re, som ej är att till ämbets- eller re, som ej är att till ämbetsman hän­ tjänsteman hänföra, att iakttaga vad föra, att iakttaga vad honom enligt 23 honom enligt 23 eller 24 § åligger eleller 24 § åligger eller överträder an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 196i 41

ler överträder annan än ämbets- eller nan än ämbetsman vad i 25 § första tjänsteman vad i 25 § första stycket stycket stadgas, dömes till dagsböter. stadgas, straffes med böter, högst femhundra kronor. Försummar läkare att iakttaga vad Försummar läkare att iakttaga vad honom enligt 8, 9, 10 eller 11 § ålig­ honom enligt 8, 9, 10 eller 11 § ålig­ ger och är ej försummelsen att såsom ger och är ej försummelsen att anse tjänstefel enligt första stycket anse, såsom ämbetsbrott enligt första styc­ böte högst tvåhundra kronor. ket, dömes till böter, högst tvåhund­ ra kronor.

29 §• Åtal för överträdelse: varom i 28 § Den som lider av könssjukdom i sägs, anhängiggöres vid allmän dom­ smittsamt skede och med vetskap el­ stol och utföres av allmän åklagare. ler misstanke därom övar samlag med annan, dömes till böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om någon eljest, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, utsätter annan för fara att bliva smittad av könssjuk­ dom.

30 §• Böter, som enligt denna lag ådö- Har brott som i 29 § sägs förövats mas, tillfalla kronan. Saknas tillgång mot make, må åklagare väcka åtal till böternas fulla gäldande, skola de allenast om målsägande angiver brot­ förvandlas enligt allmän strafflag. tet till åtal eller ock åtal finnes på­ kallat ur allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

2\ Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 10

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

10) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av havandeskap

m?oärigen01? förordnas’ att 1. 2, 4, 10, 12, 13 och 15 §§ lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskapi skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. r

1 §.

Havandeskap må enligt denna lag avbrytas: 1) när på eller hälsa; 2) när med om barnet; 3) när kvinnan hävdats under för­ 3) när kvinnan hävdats under för­ hållande varom förmäles i 15 kap. hållande varom förmäles i 6 kap. 1, 12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 2, 3 eller 5 § brottsbalken, så ock då 1 , 2, 3, 7, 8, 8 a eller 9 §, så ock då hävdandet ägt rum under omständig­ hävdandet ägt rum under omständig­ heter som omförmälas i 6 kap. 4 § heter som omförmälas i 18 kap. 6 § första stycket samma balk samt inne­ strafflagen samt inneburit ett grovt burit ett grovt åsidosättande av kvin­ åsidosättande av kvinnans handlings­ nans handlingsfrihet; frihet; 4) när med--------------------------------- ---------------- annat slag; 5) när med-------------------------------- ---------------- svårt lyte. Avbrytande av----------------------------- -------------------- tjugufjärde veckan.

2 §•

Har kvinnan hävdats under för­ Har kvinnan hävdats under för­ hållande varom förmäles i 15 kap. hållande varom förmäles i 6 kap. 1 12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. eller 2 § eller 4 § första stycket 6 eller 8 a § strafflagen, må på grund brottsbalken, må på grund därav av­ därav avbrytande av havandeskapet brytande av havandeskapet icke äga icke äga rum, med mindre brottet, rum, med mindre brottet, där så kun­ där så kunnat ske, åtalats eller an­ nat ske, åtalats eller angivits till åtal. givits till åtal. Vad nu sagts skall ej gälla om kvin­ nan var sinnessjuk eller sinnesslö. Avbrytande av------- -------------------- -------------------------tala därför. Havandeskap må------------------------ ----------------------- finnes olämplig.

4 §.

Havandeskap må ej avbrytas, med Havandeskap må ej avbrytas med mindre den läkare som utför ingrep- mindre den läkare som utför ingrep­ pet samt annan läkare i den tjänste- pet samt annan läkare i den tjänste-

1 Senaste lydelse, se beträffande 1 och 4 §§ SFS 1963:213, beträffande 2 8 SFS 1946-210 och beträffande 10, 12 och 13 §§ SFS 1942:392.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år J06i 43

ställning Konungen föreskriver, i ställning Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande, på grunder som skriftligt utlåtande, på grunder som i utlåtandet angivas, förklarat förut­ i utlåtandet angivas, på heder och sättningarna för åtgärden vara för­ samvete förklarat förutsättningarna handen eller ock medicinalstyrelsen för åtgärden vara förhanden eller lämnat tillstånd därtill. ock medicinalstyrelsen lämnat till­ stånd därtill. Avbrytande av----------- ----------------- -------------------- till åtgärden.

10

§•

Har någon efter prövning som av­ Har någon efter prövning som av­ ses i 4 eller 7 § avbrutit havandeskap ses i 4 eller 7 § avbrutit havande­ eller gjort försök därtill, och skedde skap eller gjort försök därtill, och åtgärden med iakttagande av de i 1 § skedde åtgärden med iakttagande andra stycket samt 3 § givna före­ av de i 1 § andra stycket samt 3 § skrifter, då må ej dömas till straff givna föreskrifter, då må ej dömas enligt U kap. 26, 27, 28 eller 28 a § till ansvar enligt 3 kap. 4 eller JO § strafflagen. brottsbalken.

12

§•

Läkare, vilken mot bättre vetande antingen i utlåtande som i i § sägs förklarat förutsättningarna för av­ brytande av havandeskap vara för­ handen eller ock till myndighet eller annan läkare avgivit falsk utsaga i ärende angående sådan åtgärd, dömes, om han ej är förfallen till an­ svar för fosterfördrivning eller för­ sök därtill, till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro syn­ nerligen mildrande, till dagsböter. Har läkare vid prövning av ären­ Har läkare i ärende angående av­ de angående avbrytande av havande­ brytande av havandeskap eller eljest skap eller eljest genom att överträda genom att överträda eller åsidosätta eller åsidosätta vad i denna lag stad­ vad i denna lag stadgas visat försum­ gas visat vårdslöshet, försummelse, melse, oförstånd eller oskicklighet, oförstånd eller oskicklighet, och är dömes, om ej för gärningen är stad­ han icke underkastad ansvar för äm­ gat straff i brottsbalken, till dagsbö­ betsbrott, dömes till dagsböter eller ter eller fängelse i högst sex måna­ fängelse i högst sex månader. der.

13 §• Avgiver någon i annat fall än ovan Avgiver någon mot bättre vetande sägs mot bättre vetande till myndig­ till myndighet eller läkare osann ut­ het eller läkare falsk utsaga i ären­ saga i ärende angående avbrytande de angående avbrytande av havande­ av havandeskap, dömes, om ej för skap, och är han ej förfallen till an­ gärningen är stadgat straff i brotts­ svar för fosterfördrivning eller för­ balken, till dagsböter eller fängelse i sök därtill, straffes med dagsbö­ högst sex månader. ter eller fängelse i högst sex månader.

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

Förseelse mot-------------------------------------------------- till åtal. Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

11) Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilisering

Härigenom förordnas, att 3, 8 och 9 §§ lagen den 23 maj 1941 om sterili­ sering skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

------------------------ och föreståndare.

Å den som är i stånd att lämna Å den som är i stånd att lämna giltigt samtycke må dock, utan hin­ giltigt samtycke må dock, utan hin­ der av vad i första stycket sägs, på der av vad i första stycket sägs, på grund av kroppslig sjukdom eller grund av kroppslig sjukdom eller kroppsfel sterilisering enligt 1 § tred­ kroppsfel sterilisering enligt 1 § tred­ je stycket företagas, därest den lä­ je stycket företagas, därest den lä­ kare som utför ingreppet samt an­ kare som utför ingreppet samt an­ nan läkare i den tjänsteställning nan läkare i den tjänsteställning Konungen föreskriver, i skriftligt ut­ Konungen föreskriver, i skriftligt ut­ låtande, med angivande av grunden låtande, med angivande av grunden för åtgärden förklarat förutsättning­ för åtgärden på heder och samvete arna för densamma vara för handen. förklarat förutsättningarna för den­ samma vara för handen.

8 §•

Den som verkställer sterilisering i Den som verkställer sterilisering i strid med denna lag eller mot bättre strid med denna lag eller mot bättre vetande till myndighet eller läkare vetande till myndighet eller läkare avgiver falsk utsaga i ärende angå­ avgiver osann utsaga i ärende angå­ ende sterilisering eller överträder vad ende sterilisering eller överträder vad i 6 § stadgas, dömes, där ej förseelsen i 6 § stadgas, dömes, om ej för gär­ eljest är belagd med strängare straff, ningen är stadgat straff i brottsbal­ till dagsböter eller fängelse i högst ken, till dagsböter eller fängelse i ett år. högst sex månader. 9 §• Förseelse mot------------------------------ —----------------till åtal. Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964 45

12) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 24 inars 1944 (nr 133) om kastrering

Härigenom förordnas, att 4, 8 och 9 §§ lagen den 24 mars 1944 om kastre­ ring skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Kastrering må----------------------------- --------------------och föreståndare. Å den som fyllt tjugutre år och är Å den som fyllt tjugutre år och är i stånd att lämna giltigt samtycke må i stånd att lämna giltigt samtycke kastrering enligt 1 § andra stycket må kastrering enligt 1 § andra styc­ företagas utan medicinalstyrelsens ket företagas utan medicinalstyrel­ tillstånd, därest den läkare som ut­ sens tillstånd, därest den läkare som för ingreppet samt annan läkare i utför ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning Konungen före­ den tjänsteställning Konungen före­ skriver, i skriftligt utlåtande, med skriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av grunden för åtgärden angivande av grunden för åtgärden förklarat förutsättningarna för den­ på heder och samvete förklarat för­ samma vara för handen. Vad nu sagts utsättningarna för densamma vara skall dock ej gälla den som är inta­ för handen. Vad nu sagts skall dock gen å fångvårdsanstalt, sinnessjuk­ ej gälla den som är intagen å fång­ hus eller annan dylik anstalt. vårdsanstalt, sinnessjukhus eller an­ nan dylik anstalt. Vid prövning------- ---------------------- ------------------ punkten stadgas.

8 §• Den som verkställer kastrering i Den som verkställer kastrering i strid med denna lag eller mot bättre strid med denna lag eller mot bättre vetande till myndighet eller läkare vetande till myndighet eller läkare avgiver falsk utsaga i ärende angå­ avgiver osann utsaga i ärende angå­ ende kastrering eller överträder vad ende kastrering eller överträder vad i i 6 § stadgas, dömes, där ej förseel­ 6 § stadgas, dömes, om ej för gär­ sen eljest är belagd med strängare ningen är stadgat straff i brottsbal­ straff, till dagsböter eller fängelse i ken, till dagsböter eller fängelse i högst ett år. högst sex månader.

§•

Förseelse mot----------------------------- ------- —-------- till åtal. Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

13) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 15, 19, 25, 34, 45, 47, 57 och 68 §§ lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Den som------------------------------------ ■------- störande levnadssätt. Samma lag vare, där någon, som Samma lag vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit dömd för minst tre under genom lagakraftvunnen dom fun­ de två senast förflutna åren begång­ nits skyldig till minst tre under de na gärningar, innefattande fylleri, två senast förflutna åren begångna brott, som i 26 kap. 13 eller 14 § gärningar, innefattande fylleri, brott, strafflagen sägs, därest han vid brot­ som i 21 kap. 13 eller 14 § brottsbal­ tets begående varit berusad av starka ken sägs, därest han vid brottets be­ drycker, så att det framgått av hans gående varit berusad av starka dryc­ åtbörder eller tal, eller brott, som ker, så att det framgått av hans åt­ avses i 4 § lagen den 28 september börder eller tal, eller brott, som avses 1951 om straff för vissa trafikbrott, i 4 § lagen den 28 september 1951 om därest brottet varit en följd av för­ straff för vissa trafikbrott, därest täring av starka drycker, eller brottet varit en följd av förtäring av starka drycker, eller utan att söka ärligen försörja sig utan att söka ärligen försörja sig för ett kringflackande liv. för ett kringflackande liv. Beslut om----------------------------------- ----- laga kraft.

19 §• 1 mom. Ansökan om tvångsintag- Ansökan om tvångsintagning göres ning göres hos länsstyrelsen av nyk- hos länsstyrelsen av nykterhetsnämnterhetsnämnden. den. Ansökan skall------------------------- — ------------ —- — omedelbar vård. Innan polismyndigheten--------------- — ------------ ansvarig ställning. 2 mom. Har någon, som är hemfal­ len åt alkoholmissbruk, begått brotts­ lig gärning men i anseende till sin sinnesbeskaffenhet icke fällts till an­ svar, och har han vid prövning i vederbörlig ordning befunnits icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, må länsstyrelsen, även utan att ansökan därom gjorts, besluta om tvång sin­ tagning, om förutsättningar därför eljest föreligga.

1 Senaste lydelse, se beträffande 15 § SFS 1956: 225 och beträffande 57 § SFS 1963: 72.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196/i 47

Föreligger, såvitt------------------------------------------ lämpligt sätt. När skäl äro därtill, må länsstyrel­ sen jämväl förordna, att alkoholmissbrukare, som avses i 19 § 2 mom., i avbidan på slutligt beslut omhändertages och vårdas på lämpligt sått.

34 §. Länsstyrelsen har--------------------- -—----------------------- om tvångsintagning, a) därest beslutet-----------------------------------------------kringflackande liv; b) då eljest polismyndighet gjort b) då eljest polismyndighet gjort ansökan om tvångsintagning enligt ansökan om tvångsintagning enligt 19 § 1 mom.; 19 §; samt c) då fråga är om person som av­ ses i 19 § 2 mom.; samt d) då beslutet tillkommit efter an- c) då beslutet tillkommit efter an­ mälan, som avses i 10 § sista stycket, mälan, som avses i 10 § sista stycket. I övriga_________________________________ om verkställigheten.

45 §• Har beslut om intagande å allmän Har beslut om intagande å allmän vårdanstalt grundats därpå, att den, vårdanstalt grundats därpå, att den, som beslutet avser, är farlig för an­ som beslutet avser, är farlig för an­ nans personliga säkerhet eller kropps­ nans personliga säkerhet eller liga eller själsliga hälsa eller för eget kroppsliga eller själsliga hälsa eller liv, eller har beslutet meddelats jäm­ för eget liv, eller har någon, som likt 19 § 2 mom., eller har någon, förut minst tre gånger varit intagen som förut minst tre gånger varit in­ å allmän vårdanstalt, ånyo intagits tagen å allmän vårdanstalt, ånyo in­ enligt slutligt beslut, som meddelats tagits enligt slutligt beslut, som med­ inom ett år från senaste utskrivning­ delats inom ett år från senaste ut­ en, då må, därest den intagne med skrivningen, då må, därest den in­ hänsyn till sin sinnesart samt sitt fö­ tagne med hänsyn till sin sinnesart regående liv och förhållande i anstal­ samt sitt föregående liv och förhål­ ten måste antagas i händelse av ut­ lande i anstalten måste antagas i skrivning icke komma att föra ett händelse av utskrivning icke komma nyktert liv, den i 44 § angivna vård­ att föra ett nyktert liv, den i 44 § tiden förlängas med två år. angivna vårdtiden förlängas med två år. socialstyrelsens prövning. Beslut om-----------------------------------

47 §. Har någon, som intagits å allmän Har någon, som intagits å allmän vårdanstalt, blivit häktad eller över- vårdanstalt, blivit häktad eller över­ flyttad till fångvårdsanstalt för att flyttad till fångvårdsanstalt för att undergå frihetsstraff eller förvand- undergå fängelse eller annan påföljd lingsstraff för böter, eller har han av- för brott, eller har han avvikit från vikit från vårdanstalten, skall den vårdanstalten, skall den tid, under vil-

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

tid, under vilken han sålunda ej vis­ ken han sålunda ej vistats å anstal­ tats å anstalten, icke inräknas i vård­ ten, icke inräknas i vårdtiden. tiden.

57 §. Misstänkes den, som tvångsintagits Misstänkes den, som tvångsintagits å allmän vårdanstalt eller, på sätt å allmän vårdanstalt eller, på sätt i i 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit sig att anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader, kvarstanna å anstalten sex månader, att hava före utskrivning från an­ att hava före utskrivning från an­ stalten begått brott, varå enligt lag stalten begått brott, för vilket ej år icke kan följa högre straff än böter stadgat svårare straff än fängelse i eller fängelse i sex månader, och hör sex månader, och hör brottet under brottet under allmänt åtal eller har allmänt åtal, skall åklagaren pröva, det av målsäganden angivits till åtal, huruvida åtal lämpligen bör ske. In­ ankommer det å statsåklagaren att nan åtalsfrågan avgöres, skall anstal­ efter hörande av anstaltens styrelse tens styrelse höras, om det ej finnes avgöra, huruvida åtal lämpligen bör obehövligt. Har brottet begåtts innan ske. Har brottet begåtts innan den den intagne fyllt aderton år, skall frå­ intagne fyllt aderton år, skall frågan gan om åtal prövas i nämnda ordning om åtal prövas i nämnda ordning ändå att svårare straff än nvss sagts ändå att högre straff än nyss sagts är stadgat för brottet. kan följa å brottet.

68

Hjälper någon den som är intagen Hjälper någon den som är intagen å allmän vårdanstalt att avvika från å allmän vårdanstalt att avvika från anstalten, straffes med dagsböter el­ anstalten, dömes till dagsböter eller ler fängelse. fängelse i högst ett år. Försök straffes efter vad i 3 kap. För försök dömes till ansvar enligt strafflagen stadgas. vad i 23 kap. brottsbalken stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

14) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning för brott

Härigenom förordnas, att 4, 5 och 11 §§ lagen den 6 december 1957 om utlämning för brott skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

4 §.

Ej må någon utlämnas, med mind- Ej må någon utlämnas, med mind­ re den gärning for vilken utlämning re den gärning för vilken utlämning

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1!)6i 49

begäres motsvarar brott, vård straff­ begäres motsvarar brott, för vilket arbete kan följa enligt svensk lag. enligt svensk lag är stadgat fängelse Har personen i den främmande sta­ i mer än ett år. Har personen i den ten dömts för gärningen, må han ut­ främmande staten dömts för gär­ lämnas allenast om påföljden utgör ningen, må han utlämnas allenast om minst frihetsstraff i fyra månader påföljden utgör minst frihetsstraff i eller annat omhändertagande på an­ fyra månader eller annat omhänder­ stalt under motsvarande tid. tagande på anstalt under motsvaran­ de tid.

§•

För gärning, varom förmäles i så­ För gärning, varom förmäles i så­ dan bestämmelse i 26 eller 27 kap. dan bestämmelse i 21 eller 22 kap. strafflagen som avser brott av krigs­ brottsbalken som avser brott av man, må utlämning ej medgivas. krigsman, må utlämning ej medgivas. Vad nu------ ------------------------- ----- --------- det brottet.

11 §•

Den som här i riket är åtalad för Den som här i riket är åtalad för annat brott, varå kan följa frihets­ annat brott, för vilket är stadgat fäng­ straff, eller som enligt dom mot ho­ else, eller som enligt dom mot honom nom skall undergå sådant straff eller skall undergå fängelse eller eljest om­ eljest omhändertagas på anstalt, må händertagas på anstalt, må ej utläm­ ej utlämnas så länge hindret består. nas så länge hindret består. Samma Samma lag vare, om förundersökning lag vare, om förundersökning inletts inletts för brott som nyss nämnts. för brott som nyss nämnts. Utan hinder--------- ----- ----------------- — — Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

15) Förslag till Förordning

om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet

Härigenom förordnas, att § 18 förordningen den 18 juni 1864 angående ut­ vidgad näringsfrihet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Den, som utan vederbörlig anmä- Den, som utan vederbörlig anmä­ lan, där sådan är föreskriven, eller lan, där sådan är föreskriven, eller tillstånd, då sådant erfordras, idkar tillstånd, då sådant erfordras, idkar

1 Senaste lydelse se SFS 1887: 73.

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

försäljning eller tillverkning av va­ försäljning eller tillverkning av varor ror eller eljest överskrider den nä- eller eljest överskrider den näringsringsrättighet, denna förordning i sär­ rättighet, denna förordning i särskil­ skilda fall bestämmer, eller i övrigt da fall bestämmer, eller i övrigt felar felar mot de i dessa avseenden givna mot de i dessa avseenden givna före­ föreskrifter, är förfallen till böter skrifter, dömes till dagsböter. från och med fem till och med fem­ hundra kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

16) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64) om handelsbolag och enkla bolag

Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Evad handelsbolag slutits på bestämd tid eller icke, äge bolagsman påford­ ra, att bolaget genast träder i likvidation, om skäl därtill är, såsom: att han — —------------------------------------- bolagsman åligger; att annan — ----------- —----------------------------------i bolaget; att annan---------------------------- —-----------------och försåld; att annan----------- —------------ —-----------------eller vårdslöshet; att annan bolagsman genom laga att annan bolagsman genom laga kraft ägande utslag dömts till straff- kraft ägande dom dömts till fängelarbete eller blivit för brott ställd un- se i minst sex månader, der framtiden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; vad i äldre lag stadgas om den som dömts till straff skall dock tillämpas, när domen meddelats före nya lagens ikraftträdande.

1 Senaste lydelse se SFS 1918: 327.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196/i 51

17) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag

Härigenom förordnas, dels att 15 § lagen den 30 maj 1916 om vissa in­ skränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 16 § sagda lag skall upphöra att gälla.

Styrelseledamot, Styrelseledamot, med vars begivande utlämnas aktiebrev, som i strid mot föreskriften i 12 § andra stycket första punkten ej försetts med påskrift som där sägs, eller som mot bättre vetande låter i aktieboken göra anteckning i strid mot bestämmelsen i 12 § andra stycket första punkten, eller som uppsåtligen underlåter att iakttaga föreskriften i 12 § andra stycket andra punkten, eller som uppsåtligen låter i strid mot bestämmelsen i 12 § andra stycket tredje punkten verkställa utdelning till aktieägare, straffes med böter från och med J dömes till dagsböter eller fängelse femtio till och med tvåtusen kronor i högst ett år. eller fängelse. Underlåter styrelseledamot i annat Underlåter styrelseledamot i annat fall än nyss är sagt att iakttaga före­ fall än nyss är sagt att iakttaga före­ skrift, som är meddelad i 12 § andra skrift, som är meddelad i 12 § andra stycket första eller andra punkten, stycket första eller andra punkten, straffes med böter från och med fem dömes till dagsböter. till och med femhundra kronor. Ej må straff, som ovan är stadgat, Ej må straff, som ovan är stadgat, tillämpas, om förseelsen enligt all­ tillämpas, om för gärningen är stad­ männa strafflagen bär beläggas med gat strängare straff i brottsbalken. strängare straff.

16 §. Böter, som ådömas enligt denna lag, skola tillfalla kronan. Saknas till­ gång till böternas fulla gäldande, sko­ la de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196t

18) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd

Härigenom förordnas, dels att 8 § lagen den 2 april 1918 med vissa bestäm­ melser om sjöfynd skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 9 § sagda lag skall upphöra att gälla.

Underlåter bärgare---------------------- --------------------- allmän lag. Lämnar bärgare, befälhavare eller Lämnar bärgare, befälhavare eller redare, i sviklig avsikt, oriktig upp­ redare, i sviklig avsikt, oriktig upp­ gift angående omständigheterna vid gift angående omständigheterna vid bärgningen, eller vidtager han, i så­ bärgningen, eller vidtager han, i så­ dan avsikt, särskild åtgärd med det dan avsikt, särskild åtgärd med det bärgade godset, eller underlåter be­ bärgade godset, eller underlåter be­ fälhavare eller redare att, i enlighet fälhavare eller redare att, i enlighet med vad i 2 § stadgas, avlämna det med vad i 2 § stadgas, avlämna det bärgade eller därför influtna medel, bärgade eller därför influtna medel, dömes till böter från och med fem till dömes till dagsböter, om ej för gär­ och med femhundra kronor, där ej ningen är stadgat strängare straff i gärningen efter allmän lag bär beläg­ allmän lag. gas med strängare straff. Ide-------------------------------------------- —- varit skäligt.

9 §. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b 53

19) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkoinmissionsrörelse och fondbörsverksamhet

Härigenom förordnas, dels att 43, 44, 47, 48, 49 och 50 §§ lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 45, 46 och 51 §§ sagda lag skola upphöra att gälla.

Driver någon rörelse såsom fond- Driver någon rörelse såsom fond­ kommissionär utan att vara berätti­ kommissionär utan att vara berätti­ gad därtill, straffes med böter från gad därtill, dömes till dagsböter. och med fem hundra till och med tio tusen kronor. Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, som nu är nämnd, samma förseelse, skall han, när han därtill varder lag­ ligen förvunnen, för varje gång stäm­ ning därför utfärdats och delgivits, fällas till de böter, som för sådan förseelse äro stadgade.

44 Handlar fondkommissionär i strid Till dagsböter dömes fondkommis­ emot försäkran, varav han jämlikt 7 § sionär, som är bunden, straffes med böter från 1) handlar i strid mot försäkran, och med ett hundra till och med tio varav han jämlikt 7 § år bunden; tusen kronor. 2) underlåter att ställa sig till ef­ terrättelse vad i 9 § finnes stadgat; eller 3) underlåter att iakttaga före­ skrift, som är meddelad i 23 §.

bö §. Underlåter fondkommissionär att ställa sig till efterrättelse vad i 9 § finnes stadgat, straffes med böter från och med tjugufem till och med fem tusen kronor.

1 Senaste lydelse av 49 § se SFS 1942: 382.

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

Fondkommissionär, som i syfte att Om fondkommissionär eller hos hovilseleda tillsynsmyndigheten för nom anställd föreståndare för orikoriktiga böcker eller som mot bättre tiga böcker i syfte att vilseleda till­ vetande lämnar tillsynsmyndigheten synsmyndigheten eller mot bättre oriktiga upplysningar om sin rörelse vetande lämnar tillsynsmyndigheten eller sin ekonomiska ställning, straf- oriktiga upplysningar om kommissiofes med böter från och med fem närens rörelse eller hans ekonomishundra till och med tio tusen kronor ka ställning, dömes till dagsböter eleller med fängelse i högst ett år. ler fängelse i högst ett år. Förbryter sig hos fondkommissio­ när anställd föreståndare på sätt nu sagts vid förandet av kommissionärens böcker eller i fråga om upplys­ ningar beträffande kommissionärer rörelse eller hans ekonomiska ställ­ ning, straffes med böter från och med tjugufem till och med tio tusen kro­ nor eller med fängelse i högst ett år.

48 §. Den, som obehörigen yppar vad han Den, som obehörigen yppar vad såsom företrädare för eller inneha- han såsom företrädare för eller innevare av befattning hos tillsynsmyn- havare av befattning hos tillsynsmyn­ digheten fått sig bekant om fondkom- digheten fått sig bekant om fondkommissionärs eller annans affärsförhål- missionärs eller annans affärsförhål­ landen, straffes med böter från och landen, dömes till dagsböter. Sker det med tjugufem till och med fem tusen för egen eller annans fördel eller för kronor. Sker det för egen eller an- att skada göra eller begagnar han sig nans fördel eller för att skada göra eljest i sådant syfte av sin kännedom eller begagnar han sig eljest i sådant i nämnda hänseende, då må till fängsyfte av sin kännedom i nämnda hän- else i högst ett år dömas. Framgå seende, då må böterna höjas till högst av omständigheterna, att hans förfalio tusen kronor eller till fängelse i rande icke kunnat medföra skada för högst ett år dömas. Framgår av om- den person, om vars affärsförhållanständigheterna, att hans förfarande den fråga är, och var ej heller sådan icke kunnat medföra skada för den skada åsyftad, må han icke fällas till person, om vars affärsförhållanden ansvar, fråga är, och var ej heller sådan ska­ da åsyftad, må han icke fällas till an­ svar. Å förseelse,------- ------------ av målsäganden.

49 §. Med böter från och med ett hundra Till dagsböter dömes till och med tio tusen kronor straffes

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i 55

2) den, som i fondpapper; 3) den, som svikligen förfar; 4) den, som — anses rimligt. Sker förseelse, varom under 3) el­ Är brott som under 3) eller 4) sägs ler 4) sägs, under försvårande om­ grovt, må dömas till fängelse i högst ständigheter eller begår någon sådan ett år. förseelse andra gången eller oftare, må till fängelse i högst ett år dömas. I fråga om förseelse, som under 3) I fråga om brott, som under 3) el­ eller 4) avses, må ovan stadgade ler 4) avses, må ovan stadgade straff straff icke tillämpas, där förseelsen icke tillämpas, om för gärningen är enligt allmänna strafflagen bär be­ stadgat strängare straff i brottsbal­ läggas med strängare straff. ken.

50 §• Utslag, varigenom fondkommissio- Dom, varigenom fondkommissionär dömts till ansvar för förseelse, när funnits hava begått gärning som som avses i 44 eller 49 §, skall genom avses i 44 eller 49 §, skall genom domstolens försorg ofördröj ligen in­ domstolens försorg ofördröj ligen in­ sändas till tillsynsmyndigheten. sändas till tillsynsmyndigheten.

51 §. Böter och viten, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller vite, skall förvandling ske efter allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

20) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med vissa

bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 16 maj 1919 med vissa bestämmel­ ser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Förfogar den, vilken såsom pant el- Förfogar den, vilken såsom pant el­ ler till förvaring eller till försäljning ler till förvaring eller till försäljning

1 Senaste lydelse se SFS 1942: 383.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

i kommission emottagit eller i kom­ i kommission emottagit eller i kom­ mission inköpt fondpapper, utan laga mission inköpt fondpapper, utan laga rätt för annans räkning än ägarens rätt för annans räkning än ägarens däröver, dömes, där ej gärningen är däröver, dömes, om ej för gärningen belagd med strängare straff, för olov­ är stadgat strängare straff, för olov­ ligt förfogande såsom i 22 kap. 4 § ligt förfogande såsom i 10 kap. 4 § strafflagen sägs. brottsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

21) Förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om {lottning i allmän flottled

Härigenom förordnas, dels att 77, 78, 79 och 80 §§ lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 81 § sagda lag skall upphöra att gälla.

Idkas utan —■ — ---------------- — —----------- 18 § förmäles. Underlåter någon att vid flottning Underlåter någon att vid flottning ställa sig till efterrättelse de föreskrif­ ställa sig till efterrättelse de föreskrif­ ter, som till skydd för allmän farled, ter, som till skydd för allmän farled, väg, bro eller färja blivit meddelade; väg, bro eller färja blivit meddelade; eller eller underlåter flottande vad honom underlåter flottande vad honom åligger enligt 66 § andra stycket med åligger enligt 66 § andra stycket med avseende å virkesjournaler och tum- avseende å virkesjournaler och tumningslistor; eller ningslistor; eller bryter någon mot det i 68 § andra bryter någon mot det i 68 § andra stycket stadgade förbud att ur allmän stycket stadgade förbud att ur allmän flottled upptaga omärkt eller otydligt flottled upptaga omärkt eller otyd­ märkt virke; eller ligt märkt virke; eller bryter någon i fråga om avbarkning bryter någon i fråga om avbarkning mot vad som stadgas i 69 § tredje mot vad som stadgas i 69 § tredje stycket eller mot föreskrift, som med­ stycket eller mot föreskrift, som med­ delats med stöd av samma stycke, delats med stöd av samma stycke, straffes med böter från och med dömes till dagsböter. fem till och med femhundra kronor.

1 Senaste lydelse av 77 § se SFS 1958:188.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964 57

Med böter från och med tjugufem Till dagsböter dömes: till och med ett tusen kronor straffes:

1) ledamot av----------------------------oriktig uppgift; 2) styrelseledamot eller----------------------- må användas; 3) revisor, där---------------------------- honom granskats.

79 §. Åsidosättes föreskrift, som i 37 § andra stycket, 41 § första stycket, 44 §,

47 § andra och tredje styckena, 51 § första stycket, 54 § sista stycket eller

76 § första och andra styckena är meddelad, eller försummar styrelseledamot vare sig att på sätt i 56 § tredje stycket stadgas hålla den där omförmälda förteckningen tillgänglig och översända den till flottande eller att, då flottan­ de enligt sjätte stycket i nämnda § påyrkat hänskjutande av visst ärende till prövning å flottningsstämma, låta upptaga ärendet å förteckningen,

straffes den försumlige med böter dömes den försumlige till dagsböfrån och med fem till och med fem- ter. hundra kronor.

Förseelse mot----------------------- varje flottande. Åtal för--------------------------- sitt säte.

80 §.

Ej må straff, som ovan är stadgat, Ej må straff, som ovan är stadgat,

tillämpas, dår förseelsen enligt all- tillämpas, om för gärningen är stadmänna strafflagen bör beläggas med gat strängare straff i brottsbalken, strängare straff.

81 §. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan, dock att av böter, som ådömas enligt 77 § första styc­ ket, en tredjedel, dock högst fem­ hundra kronor, tillfaller åklagaren. Saknas tillgång till böternas fulla gäl­ dande, skall förvandling ske enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

22) Förslag till Lag om ändring i konkurslagen Härigenom förordnas, att 151, 160, 166 och 172 §§ konkurslagen skola er­ hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Ackordsförslag må ej upptagas till behandling, 1) om före-----------------------------— blivit utfärdad, 2) om gäldenären---------------------ackordsförslags innehåll, 3) om gäldenären genom laga kraft- 3) om gäldenären genom laga kraftägande beslut, som icke meddelats ti- ägande beslut, som icke meddelats ti­ digare än två år innan konkursansök- digare än två år innan konkursansök­ ningen gjordes, blivit dömd för be- ningen gjordes, funnits skyldig till drägligt eller oredligt förhållande mot oredlighet mot borgenärer, sina borgenärer, 4) om gäldenären-------------------------avlägga bouppteckningsed.

160 §. Är gäldenären, då ackordsförslag Är gäldenären, då ackordsförslag förekommer till behandling, ställd un- förekommer till behandling, ställd un­ der tilltal för bedrägligt eller oredligt der tilltal för oredlighet mot borgenäförhållande mot sina borgenärer, må rer, må förslaget ej antagas av borgeförslaget ej antagas av borgenärerna, närerna, men äge de med den röst­ men äge de med den röstövervikt, övervikt, som i 159 § sägs, besluta, som i 159 § sägs, besluta, att förslaget att förslaget skall vara vilande. Komskall vara vilande. Kommer ej sådant mer ej sådant beslut till stånd, anses beslut til! stånd, anses ackordsfrågan aclcordsfrågan hava förfallit, hava förfallit. Besluta borgenärerna, att ackords- Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget skall vara vilande, och var- förslaget skall vara vilande, och finder åtalet mot gäldenären ej bifallet, nes gäldenären ej hava begått den äge han, där ej sådant fall inträffat, åtalade gärningen, äge han, där ej så­ som avses i 173 §, att inom fyra vec- dant fall inträffat, som avses i 173 §, kor från det beslutet i målet vunnit att inom fyra veckor från det beslutet laga kraft hos rättens ombudsman i målet vunnit laga kraft hos rättens göra anmälan om ackordsfrågans ombudsman göra anmälan om acåterupptagande. Göres ej sådan an- kordsfrågans återupptagande. Göres mälan eller varder gäldenären fälld ej sådan anmälan eller finnes gäldetill ansvar och vinner beslutet därom nären hava begått gärningen och vin­ laga kraft, skall ackordsfrågan anses ner beslutet därom laga kraft, skall förfallen. ackordsfrågan anses förfallen. Vid anmälan —--------------— i ackordsförslaget. Göres anmälan,-----------------------------motsvarande tillämpning. Vid det------------------------ anses förfallen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b 59

Vägras fastställelse----------------— ---- i ackordsfrågan. Har gäldenären blivit ställd under Har gäldenären blivit ställd under tilltal för bedrägligt eller oredligt för­ tilltal för oredlighet mot borgenärer hållande mot sina borgenärer men men prövas i övrigt skäl vara för han­ prövas i övrigt skäl vara för handen den att meddela fastställelse å ackor­ att meddela fastställelse å ackordet, det, förordne rätten, att frågan därom förordne rätten, att frågan därom skall anstå i avbidan på åtalets ut­ skall anstå i avbidan på åtalets ut­ gång; skolande ombudsmannen ge­ gång; skolande ombudsmannen ge­ nast underrättas om beslutet. Finnes nast underrättas om beslutet. Varder gäldenären ej hava begått den åtalade åtalet ej bifallet, äge förvaltaren, gäl­ gärningen, äge förvaltaren, gäldenä­ denären eller borgenär att inom fyra ren eller borgenär att inom fyra vec­ veckor från det beslutet i målet vun­ kor från det beslutet i målet vunnit nit laga kraft hos konkursdomaren laga kraft hos konkursdomaren göra göra anmälan om ärendets återuppta­ anmälan om ärendets återupptagande. gande. Göres sådan anmälan, utsätte Göres sådan anmälan, utsätte kon­ konkursdomaren ofördröj ligen dag, kur sdomaren ofördröj ligen dag, då då ackordsfrågan skall förekomma ackordsfrågan skall förekomma vid vid rätten; och skall i ty fall vad i rätten; och skall i ty fall vad i 164 § 164 § tredje och fjärde styckena stad­ tredje och fjärde styckena stadgas gas äga motsvarande tillämpning. Gö­ äga motsvarande tillämpning. Göres res ej anmälan, som nyss sagts, eller ej anmälan, som nyss sagts, eller fin­ varder gäldenären fälld till ansvar nes gäldenären hava begått gärningen och vinner beslutet därom laga kraft, och vinner beslutet därom laga kraft, anses ackordsfrågan förfallen. anses ackordsfrågan förfallen.

172 §• Yppas efter fastställelse av ackord, Yppas efter fastställelse av ackord, att gäldenären med hänsyn till kon­ att gäldenären med hänsyn till kon­ kursen gjort sig skyldig till bedräg­ kursen gjort sig skyldig till oredlig­ ligt eller oredligt förhållande mot si­ het mot borgenärer eller att gäldenä­ na borgenärer eller att gäldenären el­ ren eller annan med hans vetskap ler annan med hans vetskap hemli­ hemligen gynnat någon borgenär i gen gynnat någon borgenär i avsikt avsikt att inverka på ackordsfrågans att inverka på ackordsfrågans avgö­ avgörande, förfalle den eftergift, som rande, förfalle den eftergift, som ge­ genom ackordet må vara tillerkänd nom ackordet må vara tillerkänd gäl­ gäldenären; dock lände sådant ej till denären; dock lände sådant ej till rubbning i borgenärernas rätt att mot rubbning i borgenärernas rätt att mot gäldenären eller löftesmän för ackor­ gäldenären eller löftesmän för ackor­ det göra detsamma i övrigt gällande. det göra detsamma i övrigt gällande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

23) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling utan konkurs

Härigenom förordnas, att 1, 10, 12, 24, 32 och 37 §§ lagen den 13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Vill gäldenär,----------------------------- offentlig ackordsförhandling. Gäldenär, som inom de två sista Gäldenär, som inom de två sista åren blivit genom laga kraftägande åren genom laga kraftägande beslut beslut dömd för bedrägligt eller ored- funnits skyldig till oredlighet mot ligt förhållande mot sina borgenärer, borgenärer, äge ej den rätt, som i äge ej den rätt, som i första stycket första stycket sägs. sägs.

10 §.

För sättes gäldenär en---------------- — ------------anses förfallen. Samma lag vare, där under tid, som Samma lag vare, där under tid, som nyss sagts, utslag, varigenom gälde- nyss sagts, dom, varigenom gäldenären dömts för bedrägligt eller ored­ nären funnits skyldig till oredlighet ligt förhållande mot sina borgenärer, mot borgenärer, vinner laga kraft. vinner laga kraft.

12 §.

Varder, sedan beslut om inledande Varder, sedan beslut om inledande av ackordsförhandling meddelats men av ackordsförhandling meddelats men innan ackordsfrågan blivit avgjord, innan ackordsfrågan blivit avgjord, ansökning om gäldenärens försättan­ ansökning om gäldenärens försättan­ de i konkurs gjord av borgenär, som de i konkurs gjord av borgenär, som jämlikt 34 § är, om ackord kommer jämlikt 34 § är, om ackord kommer till stånd, därav bunden, må ansök­ till stånd, därav bunden, må ansök­ ningen, där den ej av gäldenären ningen, där den ej av gäldenären medgives, icke bifallas, utan så är att medgives, icke bifallas, utan så är att sökandens fordran uppgår till mer än sökandens fordran uppgår till mer en femtedel av samtliga dylika borge­ än en femtedel av samtliga dylika bor­ närers fordringar, så vitt de vid tiden genärers fordringar, så vitt de vid ti­ för ansökningens prövning äro kända. den för ansökningens prövning äro År ackordsförslaget antaget av bor­ kända. Är ackordsförslaget antaget av genärerna eller eljest jämlikt 27 § borgenärerna eller eljest jämlikt 27 § hänskjutet till rättens prövning, må hänskjutet till rättens prövning, må innan ackordsfrågan är avgjord kon- innan ackordsfrågan är avgjord kon-

1 Senaste lydelse av 32 § se SFS 1946: 812.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 dr 1964 Öl

kursansökning av borgenärer, som kursansökning av borgenärer, som äro bundna av ackordet, icke bifallas, äro bundna av ackordet, icke bifallas, så vida icke ansökningen medgivits så vida icke ansökningen medgivits av gäldenären eller biträtts av minst av gäldenären eller biträtts av minst halva antalet av de borgenärer, som halva antalet av de borgenärer, som röstat för ackordsförslagets antagan­ röstat för ackordsförslagets antagan­ de; dock skall vad i första punkten de; dock skall vad i första punkten stadgats gälla i fall, då gäldenären är stadgats gälla i fall, då gäldenären är tilltalad för bedrägligt eller oredligt tilltalad för oredlighet mot borgenä­ förhållande mot sina borgenärer. rer.

24 §• Är gäldenären, då ackordsförslag Är gäldenären, då ackordsförslag förekommer till behandling, ställd förekommer till behandling, ställd under tilltal för bedrägligt eller ored­ under tilltal för oredlighet mot borge­ ligt förhållande mot sina borgenärer, närer, må förslaget ej antagas av bor­ må förslaget ej antagas av borgenä­ genärerna, men äge de med den röst­ rerna, men äge de med den röstöver­ övervikt, som i 23 § andra stycket vikt, som i 23 § andra stycket sägs, sägs, besluta, att förslaget skall vara besluta, att förslaget skall vara vilan­ vilande. Kommer ej sådant beslut till de. Kommer ej sådant beslut till stånd, anses ackordsfrågan hava för­ stånd, anses ackordsfrågan hava för­ fallit. fallit. Besluta borgenärerna, att ackords- Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget skall vara vilande, och var­ förslaget skall vara vilande, och fin­ der åtalet mot gäldenären ej bifallet, nes gäldenären ej hava begått den äge han att inom fyra veckor från åtalade gärningen, äge han att inom det beslutet i målet vunnit laga kraft fyra veckor från det beslutet i målet hos rättens ombudsman göra anmä­ vunnit laga kraft hos rättens ombuds­ lan om ackordsfrågans återupptagan­ man göra anmälan om ackordsfrå­ de. Göres ej sådan anmälan, skall ac­ gans återupptagande. Göres ej sådan kordsfrågan anses förfallen. anmälan, skall ackordsfrågan anses förfallen. Vid anmälan-------------- — —------------ ------------------ i ackordsförslaget. Göres anmälan,---------------------------- -------------------------är känd. Vid det ------------— —-------- —------ --------------- anses förfallen.

32 §. Ackord må-------------------------— — för borgenärerna. Vägras fastställelse---------------------- ----------------- ej föras. Har gäldenären blivit ställd under Har gäldenären blivit ställd under tilltal för bedrägligt eller oredligt för­ tilltal för oredlighet mot borgenärer, hållande mot sina borgenärer, men men anser rätten i övrigt skäl vara anser rätten i övrigt skäl vara för för handen att meddela fastställelse å handen att meddela fastställelse å ac­ ackordet, skall frågan därom anstå kordet, skall frågan därom anstå i av- i avbidan på åtalets utgång. Finnes bidan på åtalets utgång. Bifalles ej gäldenären ej hava begått den åtala­ åtalet, skall konkursdomaren efter de gärningen, skall konkursdomaren det beslutet vunnit laga kraft oför­ efter det beslutet vunnit laga kraft dröj ligen utsätta dag, då ackordsfrå­ ofördröj ligen utsätta dag, då ackords­ gan skall förekomma vid rätten; och frågan skall förekomma vid rätten; skola därvid bestämmelserna i 29 § och skola därvid bestämmelserna i

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

första och andra styckena i tillämp­ 29 § första och andra styckena i till­ liga delar lända till efterrättelse. lämpliga delar lända till efterrättelse, Är, då--------—- — _____ till efterrättelse.

37 §. Yppas efter fastställelse av ackord, Yppas efter fastställelse av ackord, att gäldenären med hänsyn till ac- att gäldenären med hänsyn till ackordsförhandlingen gjort sig skyldig kordsförhandlingen gjort sig skyldig till bedrägligt eller oredligt förhållan­ till oredlighet mot borgenärer eller de mot sina borgenärer eller att gäl­ att gäldenären eller annan med hans denären eller annan med hans vet­ vetskap hemligen gynnat någon bor­ skap hemligen gynnat någon borge­ genär i avsikt att inverka på ackordsnär i avsikt att inverka på ackords- frågans avgörande, förfalle den efter­ frågans avgörande, förfalle den efter­ gift, som genom ackordet må vara gift, som genom ackordet må vara tillerkänd gäldenären; dock lände så­ tillerkänd gäldenären; dock lände så­ dant ej till rubbning i borgenärernas dant ej till rubbning i borgenärernas rätt att mot gäldenären eller löftes­ rätt att mot gäldenären eller löftes­ män för ackordet göra detsamma i

män för ackordet göra detsamma i övrigt gällande.

övrigt gällande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

24) Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt

Härigenom för ordnas, att 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Den, som mot stadgandet i 10 § Den, som mot stadgandet i 10 § brukar automobil, böte från och med brukar automobil, dömes till dagsbötjugufem till och med femhundra ter. kronor. Där någon,------------------------------------------------------ansvar fri. Har förseelse,-------------------------------- —-----------------till ansvar. Böter, som enligt denna förord­ ning ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

1 Senaste lydelse av 11 § se SFS 1939: 88.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b 63

Den, som under tid, då han är Om någon under tid då han är ställd under tilltal för förseelse, var­ ställd under åtal för brott mot denna om nu är sagt, fortsätter samma för­ förordning fortsätter sitt brottsliga seelse, skall, för varje gång stämning förfarande, skall som särskilt brott därför utfärdats och delgivits, fällas anses vad han förbrutit före varje till de böter, som för dylik förseelse åtal. äro bestämda.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

25) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål

Härigenom förordnas, dels att 18 § lagen den 20 juni 1924 om viss pant­ rätt i spannmål1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 19 § sagda lag skall upphöra att gälla.

Den som, efter det besiktning enligt Den som, efter det besiktning en­ 5 § hållits och fordran på grund av ligt 5 § hållits och fordran på grund skuldebrevet uppkommit, med vet­ av skuldebrevet uppkommit, med vet­ skap härom uppsåtligen förstör eller skap härom uppsåtligen förstör eller i strid mot det i 12 § stadgade förbu­ i strid mot det i 12 § stadgade förbu­ det bortför eller utlämnar pantför­ det bortför eller utlämnar pantför­ skriven spannmål, straffes som i 22 skriven spannmål, dömes för olovligt kap. i § strafflagen sägs. Lag samma förfogande såsom i 10 kap. i § brotts­ vare, där någon i uppsåt att skada balken sägs. Detsamma skall gälla, upplåter panträtt i spannmål, vari om någon i uppsåt att skada upplåter honom veterligen panträtt redan åt panträtt i spannmål, vari honom ve­ annan upplåtits. terligen panträtt redan åt annan upp­ låtits. Om innehavaren-------------------------- ------------------ med dagsböter.

1 Senaste lydelse av 18 § se SFS 1942: 386.

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

26) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Var den, som framkallat försäk- Var den, som framkallat försäkringsfallet på sätt i 18 § sägs, i sådan ringsfallet på sätt i 18 § sägs, under ålder eller i sådant sinnestillstånd femton år eller i sådant sinnestill­ som utesluter tillräknelighet för brott, stånd som avses i 33 kap. 2 § brotts­ äge vad i nämnda paragraf sägs ej balken, äge vad i förstnämnda para­ tillämpning. graf sägs ej tillämpning, Lag samma-------------------- --------- ar ses försvarlig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

27) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116)

om tillsyn över stiftelser

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stif­ telser skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Föreslagen lydelse) (Gällande lydelse) 19 §■ Försummar styrelseledamot att Försummar styrelseledamot att fullgöra vad enligt 3 eller 11 § honom fullgöra vad enligt 3 eller 11 § ålig­ åligger, straffes med böter från och ger honom, dömes till dagsböter. med fem till och med femhundra kro­ nor. Förseelsen åtalas------------------------- skall utövas. Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, för­ vandlas de enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

3 Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 10

66 Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

28) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930 (nr 115)

om bostadsrättsföreningar

Härigenom förordnas, att 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930 om bo­ stadsrättsföreningar1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Driver annan än bostadsrättsför­ Driver annan än bostadsrättsför­ ening verksamhet med ändamål mot­ ening verksamhet med ändamål mot­ svarande det i 1 § 1 mom. angivna svarande det i 1 § 1 mom. angivna, straffes med böter från och med tju­ dömes till dagsböter. gufem till och med ett tusen kronor. Till enahanda----------------------------- där sägs.

64 §. Bryter någon mot vad i 9 § 2 mom. Bryter någon mot vad i 9 § 2 mom sags, straffes med böter från och med sägs, dömes till dagsböter, fem till och med fem hundra kronor. Åsidosättes föreskrift,----------------------------- 1 mom. sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

29) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om

arbetstidens begränsning

Härigenom förordnas, dels att 12 och 13 §§ lagen den 16 maj 1930 om ar­ betstidens begränsning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives dels ock att 14 § sagda lag skall upphöra att gälla.

Använder arbetsgivare arbetare till Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är arbete i strid mot vad i denna lag är stadgat eller mot föreskrift, som med- stadgat eller mot föreskrift, som med-

1 Senaste lydelse se SFS 1951: 310.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1964 67

delats med stöd av lagen, straffes med delats med stöd av lagen, dömes till böter från och med tio till och med dagsböter. Var arbetaren under ader­ ettusen kronor. Är arbetaren under ton år och skedde användandet med aderton år och har användandet skett vårdnadshavarens vetskap och vilja, med faders eller målsmans vetskap är denne förfallen till böter från och och vilja, vare fadern eller målsman­ med fem till och med femtio kronor. nen förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor. Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, var­ om i denna paragraf förmäles, fort­ sätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

13 §• Försummar arbetsgivare att fullgö­ Försummar arbetsgivare att fullgö­ ra anmälningskyldighet, som före- ra anmälningskyldighet, som föreskrives i 6 §, eller att iakttaga vad en­ skrives i 6 §, eller att iakttaga vad en­ ligt 8 § eller 11 § 2 mom. åligger ho­ ligt 8 § eller 11 § 2 mom. åligger ho­ nom, straffes med böter från och med nom, eller lämnar han mot bättre ve­ fem till och med femhundra kronor. tande oriktig uppgift i anteckning, som avses i 8 §, dömes till dagsböter. Har arbetsgivare mot bättre vetan­ de lämnat oriktig uppgift i anteck­ ning, som avses i 8 §, straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor.

U §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskamma­ re eller, där sådan ej finnes, vid all­ män domstol. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196t

30) Förslag till

Lag

om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131)

Härigenom förordnas, dels att 74 § checklagen den 13 maj 19321 skall er­ hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 75 § sagda lag skall upphöra att gälla.

Har någon med uppsåt till annans Har någon med uppsåt till annans förfång antingen utställt check utan förfång antingen utställt check utan täckning eller ock, före utgången av täckning eller ock, före utgången av den tid, inom vilken av honom ut­ den tid, inom vilken av honom ut­ ställd check skall uppvisas till betal­ ställd check skall uppvisas till betal­ ning, utan skälig anledning återkallat ning, utan skälig anledning återkallat checken eller förfogat över täckning­ checken eller förfogat över täckning­ en, straffes med dagsböter eller fäng­ en, dömes till dagsböter eller fängel­ else i högst ett år, där ej brottet är se i högst ett år, om ej för gärningen straffbart enligt 21 kap. strafflagen. är stadgat straff i 9 kap. brottsbalken. Har någon av vårdslöshet förfarit Har någon av oaktsamhet förfarit på sätt i första stycket sägs, straffes på sätt i första stycket sägs, dömes med dagsböter. Äro omständigheterna till dagsböter. Är brottet grovt, må synnerligen försvårande, må till fäng­ dömas till fängelse i högst sex måna­ else i högst sex månader dömas. der.

75 §. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse av 74 § se SFS 1942: 388.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b 69

31) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 22 april 1938 om hittegods1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Påträffas föremål,----------------------------- är fornfynd. Underlåter upphittaren att tillkän- Underlåter upphittaren att tillkän­ nagiva fyndet, straffes enligt vad i 22 nagiva fyndet, dömes till ansvar enkap. 8 § strafflagen stadgas. ligt vad i 10 kap. 8 § brottsbalken stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

32) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas, att 28, 30 och 31 §§ lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Jagar någon — —------------ ---------- ------ till dagsböter. Har han-------------------------— — — sex månader. Har olovlig jakt ägt rum inom an­ Har olovlig jakt ägt rum inom an­ nans fågeldamm eller har vid dylik nans fågeldamm eller har vid dylik jakt inom annans hägnade jaktpark jakt inom annans hägnade jaktpark eller djurgård fällts, fångats, sårats eller djurgård fällts, fångats, sårats eller påskjutits villebråd som i andra eller påskjutits villebråd som i andra stycket sägs eller ren eller svan, dö­ stycket sägs eller ren eller svan, dö­ mes den jagande till fängelse eller vid mes den jagande till fängelse i högst

1 Senaste lydelse se SFS 1942: 351. * Senaste lydelse, se beträffande 31 § 1 mom. SFS 1955: 43 samt beträffande 31 § 2 mom. SFS 1942: 391. 30 § och 31 § 1 mom. ha ändrats under propositionens tryckning, se SFS 1963: 606, vars text här följts vid angivande av lagens gällande lydelse.

70 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

synnerligen förmildrande omständig- ett år eller, om brottet är ringa, till heter till dagsböter, dock ej under dagsböter, dock ej under tjugu, tjugu.

30 §■ Fälles någon till ansvar för förbry­ Finnes någon hava begått gärning telse varom sägs i 28 eller 29 §, vare varom sägs i 28 eller 29 §, vare ville­ villebråd som han olovligt dödat, bråd som han olovligt dödat, fångat fångat eller tillägnat sig eller fallvilt eller tillägnat sig eller fallvilt som han som han tillvaratagit eller, därest det tillvaratagit eller, därest det icke kan icke kan tillrättaskaffas eller det un­ tillrättaskaffas eller det undergått dergått förskämning, dess värde för­ förskämning, dess värde förverkat. verkat. Var det------- —------------ --------------- ------jaktberättigade personer. Med förverkat------------------------------ -------------------i 5 § 2 mom.

31 §• 1 mom. Anträffas å------------— — — --------------- - för sig. Å område------------------------------------ ---------- vid lappväsendet. Har den som blivit dömd till ansvar Har den som genom lagakraftvunför olovlig jakt å annans jaktområde nen dom funnits skyldig till olovlig inom två år därefter ånyo gjort sig jakt på annans jaktområde inom två skyldig till sådan förseelse, vare år därefter ånyo gjort sig skyldig till skjutvapen, annan jaktredskap och sådan förseelse, vare skjutvapen, an­ hundar förbrutna; och skall därmed nan jaktredskap och hundar förbrutförfaras på sätt föreskrives i 36 §. na; och skall därmed förfaras på sätt föreskrives i 36 §. Vad i------------------------------------------ - än kronan. 2 mom. Sätter i fall varom sägs i 2 mom. Sätter i fall varom sägs i 1 mom. den brottslige sig till motvärn 1 mom. den brottslige sig med våld mot jakträttsinnehavaren, den som eller hot om våld till motvärn mot äger, innehar eller vårdar marken el­ jakträttsinnehavaren, den som äger, ler deras folk eller mot i andra styc­ innehar eller vårdar marken eller de­ ket av samma moment omförmäld be­ ras folk eller mot i andra stycket av fattningshavare, då någon av dem vill samma moment omförmäld befatt­ hindra honom från gärningen eller av ningshavare, då någon av dem vill honom taga vad han åtkommit eller hindra honom från gärningen eller av ock fråntaga honom det som må kvar- honom taga vad han åtkommit eller hållas till vedermäle och pant, vare ock fråntaga honom det som må kvarlag som i 20 kap. 6 § strafflagen sägs. hållas till vedermäle och pant, vare lag som i 8 kap. 8 § brottsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i 71

33) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)

Härigenom förordnas, att 9 § valutalagen den 22 juni 19391 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

För överträdelse av föreskrift, som För överträdelse av föreskrift, som meddelas med stöd av denna lag, må meddelas med stöd av denna lag, må stadgas straff, högst straffarbete i två stadgas straff, högst fängelse i två år. år. Tillika må bestämmelse meddelas Tillika må bestämmelse meddelas om om förverkande till kronan av betal­ förverkande till kronan av betalnings­ ningsmedel, fordringar eller värde­ medel, fordringar eller värdepapper, papper, som brottet avser, eller av ve­ som brottet avser, eller av vederlag derlag därför, så ock om utgivande av därför, så ock om utgivande av där­ däremot svarande värde. emot svarande värde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

34) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa

Härigenom förordnas, dels att 18 § lagen den 30 juni 1942 om viss pant­ rätt i spånadslin och hampa skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an­ gives, dels ock att 19 § sagda lag skall upphöra att gälla.

Den som, efter det besiktning en­ Den som, efter det besiktning enligt ligt 5 § hållits och fordran på grund 5 § hållits och fordran på grund av av skuldebrevet uppkommit, med vet­ skuldebrevet uppkommit, med vet­ skap härom uppsåtligen förstör eller skap härom uppsåtligen förstör eller i strid mot det i 12 § stadgade förbu- i strid mot det i 12 § stadgade förbu-

1 Senaste lydelse av lagens rubrik se SFS 1959: 262.

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

det bortför eller utlämnar pantför­ det bortför eller utlämnar pantför­ skriven vara, straffes som i 22 kap. skriven vara, dömes för olovligt för­ 4 § strafflagen sägs. Lag samma vare, fogande såsom i 10 kap. 4 § brotts­ där någon i uppsåt att skada upplåter balken sägs. Detsamma skall gälla, panträtt i vara, vari honom veterligen om någon i uppsåt att skada upplåter panträtt redan åt annan upplåtits. panträtt i vara, vari honom veterligen panträtt redan åt annan upplåtits. Om innehavaren------------------------ -------------- - med dagsböter.

19 §. Brott mot denna lag åtalas av all­ män åklagare. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

35) Förslag

till

Lag

om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313)

Härigenom förordnas, att 1, 4 och 6 §§ skattestrafflagen den 11 juni 19431 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Var som i deklaration till ledning Var som i deklaration till ledning vid fastställande av skatt uppsåtligen vid fastställande av skatt uppsåtligen lämnar oriktig uppgift ägnad att för lämnar oriktig uppgift ägnad att för honom eller den han företräder leda honom eller den han företräder leda till frihet från skatt eller till för låg till frihet från skatt eller till för låg sådan, dömes för falskdeklaration till sådan, dömes för falskdeklaration till böter eller fängelse eller, där omstän­ böter eller fängelse i högst två år. Bö­ digheterna åro synnerligen försvåran­ terna skola bestämmas till högst fem de, till straffarbete i högst två år. Bö­ gånger det belopp, som genom den terna skola bestämmas till högst fem oriktiga uppgiften undandragits eller, gånger det belopp, som genom den om uppgiften följts, skulle hava un­ oriktiga uppgiften undandragits eller, dandragits, dock minst fyrahundra om uppgiften följts, skulle hava un­ kronor, där ej skattebelopp som nyss dandragits, dock minst fyrahundra nämnts understiger etthundra kro­ kronor, där ej skattebelopp som nyss nor. nämnts understiger etthundra kro­ nor. Lika med------------------------------------ skriftlig försäkran.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1961: 60.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b 73

Den som förskyllt fängelse eller Den som förskyllt fängelse må, ef­ straffarbete må, efter omständighe­ ter omständigheterna, dömas att gäl­ terna, dömas att gälda straffskatt da straffskatt med högst tre gånger med högst tre gånger det belopp, som det belopp, som undandragits eller undandragits eller kunde hava un- kunde hava undandragits. dandragits.

6 §•

Är gärning, som avses i 1 eller 2 §, Är gärning, som avses i 1 eller 2 §, straffbelagd i annan lag än allmänna straffbelagd i annan lag än brottsbal­ strafflagen eller i särskild författning, ken eller i särskild författning, skola skola bestämmelserna i denna lag icke bestämmelserna i denna lag icke äga äga tillämpning. tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

36) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.1 skola erhålla ändrad ly­ delse på sätt nedan angives.

Har någon, som dömts till straff­ Har någon, som dömts till fängelse arbete, fängelse eller förvandlings- eller förvandlingsstraff för böter, helt straff för böter, helt eller till någon eller till någon del undergått straffet del undergått straffet och meddelas och meddelas sedermera efter ansö­ sedermera efter ansökan om resning kan om resning eller besvär över dom­ eller besvär över domvilla dom, var­ villa dom, varigenom han frikännes igenom han frikännes eller fälles till eller fälles till ringare straff än han ringare straff än han redan utstått, redan utstått, äge han av allmänna äge han av allmänna medel erhålla medel erhålla ersättning med anled­ ersättning med anledning av verkstäl­ ning av verkställandet av straffet el­ landet av straffet eller den del därav, ler den del därav, varifrån han seder­ varifrån han sedermera befriats; dock mera befriats; dock ej om han genom ej om han genom sanningslös bekän­ sanningslös bekännelse vid eller utom nelse vid eller utom rätten eller ge- rätten eller genom att falskeligen an-

1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1948: 467.

3 | Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 10

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

nom att falskeligen angiva sig själv gåva sig själv eller eljest uppsåtligen eller eljest uppsåtligen föranlett, att föranlett, att han blivit dömd till han blivit dömd till straffet. straffet.

§• Vad ovan stadgats äge motsvaran­ Vad ovan stadgats äge motsvaran­ de tillämpning, bestämmelserna i 1 § de tillämpning, bestämmelserna i 1 § beträffande den som utan att domen beträffande den som utan att domen mot honom vunnit laga kraft varit in­ mot honom vunnit laga kraft varit in­ tagen i anstalt för undergående av tagen i anstalt för undergående av be­ tvångsuppfostran eller ungdomsfäng­ handling varom stadgas i 28 kap. 3 § else eller avtjänat arrest och bestäm­ brottsbalken eller ungdomsfängelse melserna i 2 § beträffande den som på eller avtjänat arrest och bestämmel­ grund av lagakraftägande dom varit serna i 2 § beträffande den som på intagen i sådan anstalt eller avtjänat grund av lagakraftägande dom varit arrest eller som varit underkastad intagen i sådan anstalt eller avtjänat förvaring eller internering. arrest eller som varit intagen i anstalt för undergående av internering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Vad i 2 § sägs om den som dömts till fängelse skall gälla även den som dömts till straffarbete och vad i 3 § sägs om den som undergått internering skall gälla även den som undergått förvaring.

37) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ lagen den 30 juni 1948 om döds­ straff i vissa fall då riket är i krig skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne­ dan angives.

1 §■ Den som, då riket är i krig, gör sig Den som, då riket är i krig, gör sig skyldig till uppror eller försök därtill skyldig till uppror eller försök därtill eller begår brott, varom förmäles i 8, eller begår brott, varom förmäles i 19, 26 eller 27 kap. strafflagen, må, där­ 21 eller 22 kap. brottsbalken, må, där­ est straffarbete på livstid kan följa å est fängelse på livstid kan följa å brottet, dömas till dödsstraff. brottet, dömas till dödsstraff. Har riket----------------------------- - stycket stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964 75

Dödsstraff må icke verkställas utan Dödsstraff må icke verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd där­ att Konungen meddelat tillstånd där­ till. Meddelas icke tillstånd till verk­ till. Meddelas icke tillstånd till verk­ ställighet av dödsstraff, skall den ställighet av dödsstraff, skall den dömde i stället undergå straffarbete dömde i stället undergå fängelse på på livstid. livstid.

4 §• Dömes någon, som är underkastad Dömes någon, som är underkastad ämbetsansvar, till dödsstraff, skall ämbetsansvar, till dödsstraff, skall han därigenom anses avsatt. I övrigt han därigenom anses avsatt. Jämte förfaller straff som någon, vilken bli­ dödsstraff må ej dömas till påföljd, vit dömd till dödsstraff, tillika för­ som avses i 1 kap. 3 § brottsbalken. skyllt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

38) Förslag till

Lag

om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 2, 3, 9, 24, 60, 84, 87, 91, 93 och 93 a §§ militära rättegångslagen den 30 juni 19481 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Med krigsman avses i denna lag Med krigsman avses i denna lag den som är underkastad ansvar såsom den som är underkastad ansvar såkrigsman enligt 26 kap. 21 § eller 27 som krigsman enligt 21 kap. 20 § elkap. 14 § strafflagen. ler 22 kap. 14 § brottsbalken.

3 §. Såsom militära brottmål anses enligt denna lag: 1. mål om ansvar för sådant av 1. mål om ansvar för sådant av krigsman förövat brott som omförmä- krigsman förövat brott som omförles i något av följande kapitel eller mäles i något av följande kapitel eller lagrum i strafflagen, nämligen 11 lagrum i brottsbalken, nämligen 16 kap. 10 och 11 §§ därest den brotts- kap. 15 och 16 §§ därest den brotts­ lige vid gärningens begående var lige vid gärningens begående var iklädd militär tjänstedräkt, 19, 20, 21, iklädd militär tjänstedräkt, 8, 9, 10, 22 och 24 kap. därest brottet angått 12 och 13 kap. därest brottet angått krigsmakten tillhörig eller för dess krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd egendom, 25 kap. 1—4 behov avsedd egendom, 20 kap. 1—4 och 9 §§ samt 26 och 27 kap.; och 10 §§ samt 21 och 22 kap.; 2. mål om ansvar för annat i straff- 2. mål om ansvar för annat i brotts­ lagen omförmält brott som krigsman balken omförmält brott som krigsförövat med anledning av den förför- man förövat med anledning av den delades eller sin egen tjänst vid förfördelades eller sin egen tjänst vid krigsmakten eller ock mot myndighet krigsmakten eller ock mot myndighet eller annat organ tillhörande krigs- eller annat organ tillhörande krigs­ makten; makten; 3. mål om —--------------------- — värnpliktslagen; samt 4. mål om------- — — — — —- — sin tjänsteplikt. Vad i--------------- • — —- -—----------- militärt mål.

9 §. För följande i strafflagen omför- För följande i brottsbalken omförmälda brott må, där ej annat följer av mälda brott må, där ej annat följer 10 §, straff åläggas i disciplinmål: av 10 §, straff åläggas i disciplinmål: 1 . brott som sägs i 11 kap. 10 eller 1 . brott som sägs i 16 kap. 15 eller

1 Senaste lydelse, se beträffande 3 § SFS 1955: 55, beträffande 9 § SFS 1952:122, beträffande

91 § SFS 1949: 364 och beträffande 93 a § SFS 1954: 65.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b 77

11 §, därest den brottslige vid gär­ 16 §, därest den brottslige vid gär­ ningens begående var iklädd militär ningens begående var iklädd militär tjänstedräkt; tjänstedräkt; 2. brott som avses i 22 kap. 2, b el­ 2. brott som avses i 10 kap. 2, b el­ ler 7 § eller 2b kap. 2 §, under förut­ ler 7 § eller 12 kap. 2 §, under förut­ sättning att fråga är om krigsmakten sättning att fråga är om krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd tillhörig eller för dess behov avsedd egendom samt, såvitt angår brott mot egendom samt, såvitt angår brott mot någon av nämnda paragrafer i 22 någon av nämnda paragrafer i 10 kap., att egendomen lämnats åt den kap., att egendomen lämnats åt den brottslige för begagnande; brottslige för begagnande; 3. brott som sägs i 25 kap. b § eller 3. brott som sägs i 20 kap. b § eller 26 kap. 18 §, dock ej då fråga är om 21 kap. 18 §, dock ej då fråga är om sådan förseelse vid manövrering eller sådan förseelse vid manövrering eller navigering av krigsmaktens fartyg navigering av krigsmaktens fartyg el­ eller luftfartyg, som någon för dess ler luftfartyg, som någon för dess sä­ säkerhet ansvarig krigsman begått kerhet ansvarig krigsman begått un­ under utövande av befäl å detsamma der utövande av befäl å detsamma el­ eller, om fartyget var luftfartyg, så­ ler, om fartyget var luftfartyg, såsom som förare därå, samt genom förseel­ förare därå, samt genom förseelsen sen skada uppkommit; samt skada uppkommit; samt 4. brott varom förmäles i 26 kap. 4. brott varom fömäles i 21 kap. 1, b, 7—9 eller 11—16 §§ eller 27 kap. 1, b, 7—9 eller 11—16 §§ eller 22 kap. *§• *§■

24 §.

Militärförhör skall — ---------------------------------- ske kan. Förhöret hålles------------------------------ likställd befattning. Vid förhöret skall den misstänkte Vid förhöret skall den misstankte få tillfälle att förklara sig; i övrigt få tillfälle att förklara sig; i övrigt skall iakttagas vad som erfordras för skall iakttagas vad som erfordras för utredning av brottets beskaffenhet utredning av brottets beskaffenhet och prövning av den misstänktes och prövning av frågan om påföljd straffbarhet. Där så ske kan, bör nå- för brottet. Där sa ske kan, bör någon gon av den misstänktes förmän eller av den misstänktes förmän eller med med honom jämställda närvara vid honom jämställda närvara vid förhöförhöret. retöver förhöret----------------------------- protokollets riktighet. Närmare bestämmelser--------------------------— av Konungen.

60 §. Ersättningsskyldighet må ej åläg­ Ersättningsskyldighet må ej åläg­ gas, därest tillika är fråga om straff­ gas, därest tillika är fråga om ansvar ansvar för den ersåttningsskyldige för brott och denna fråga handlägges och denna fråga handlägges av åkla­ av åklagare eller domstol. Prövas an­ gare eller domstol. Prövas ansvarsfrå­ svarsfrågan i disciplinmål, må ersätt­ gan i disciplinmål, må ersättnings­ ningsskyldighet åläggas i samma mål. skyldighet åläggas i samma mål. Innan fråga —---------------- — Konungen meddelar. Militärt tvistemål------- ------------ benämnes ersättningsmål.

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

Vad i 20 kap. 7 § första stycket 1 Vad i 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken är stadgat om efter­ rättegångsbalken är stadgat om beslut gift av åtal skall icke äga tillämpning, att icke tala å brott skall ej äga tillom i det föreliggande fallet straff för lämpning, om i det föreliggande fallet brottet må åläggas i disciplinmål. straff för brottet må åläggas i disci­ plinmål. Vad i ----------------avse disciplinstraff.

87 §• I militärt mål som handlägges av I militärt mål som handlägges av åklagare eller domstol skall rätt att åklagare eller domstol skall rätt att på begäran erhålla offentlig försva­ på begäran erhålla offentlig försvara­ rare tillkomma, förutom anhållen och re tillkomma, förutom anhållen och häktad, jämväl den som är tagen i häktad, jämväl den som är tagen i förvarsarrest samt annan som är förvarsarrest samt annan som är misstänkt för ämbetsbrott varå kan misstänkt för brott, för vilket är stad­ följa avsättning eller för annat brott gat fängelse i mer än ett år eller av­ varå kan följa straffarbete. sättning. Den som------------—---------—__ ----- sin talan.

91 §. Domstols dom-------------------- laga kraft. Dömes någon, då riket är i krig, av Dömes någon, då riket är i krig, av hovratt till straffarbete, fängelse, för- hovrätt till fängelse eller internering, varing eller internering, må hovrät- må hovrätten, om det finnes vara av ten, om det finnes vara av synnerlig synnerlig vikt för krigslydnadens vikt för krigslydnadens upprätthål- upprätthållande, förordna att domen lande, forordna att domen skall verk- skall verkställas utan hinder av att ställas utan hinder av att den ej vun- den ej vunnit laga kraft. Vad sålunda mt laga kraft. Vad sålunda stadgats stadgats om hovrätts dom skall äga om hovrätts dom skall äga motsva- motsvarande tillämpning beträffande rande tillämpning beträffande slutligt slutligt beslut av hovrätt, beslut av hovrätt.

93 §• Under tid som sägs i 92 § må hov­ Under tid som sägs i 92 § må hov­ rätt företaga militärt brottmål till av­ rätt företaga militärt brottmål till av­ görande utan huvudförhandling, för­ görande utan huvudförhandling, för­ utom i de fall som avses i 51 kap. 21 § utom i de fall som avses i 51 kap. 21 § första och tredje styckena rättegångs­ första och tredje styckena rättegångs­ balken, jämväl när den tilltalade av balken, jämväl när underrätten fri­ underrätten frikänts för brottet eller känt den tilltalade eller eftergivit på­ dömts' till böter eller disciplinstraff följd för brottet eller funnit honom eller till fängelse, ej överstigande sex vård på grund av själslig abnormitet månader, eller fällts till vite och an­ fri från påföljd eller dömt honom till ledning ej förekommer till ådömande böter eller disciplinstraff eller till av svårare straff eller annan påföljd fängelse, ej överstigande sex måna­ än nu sagts; föres tillika talan om an­ der, eller fällt honom till vite och an­ nat än ansvar, må det dock ej ske, ledning ej förekommer till ådömande med mindre talan därutinnan enligt av svårare straff eller annan påföljd 50 kap. 21 § rättegångsbalken må prö­ än nu sagts; föres tillika talan om an­ vas utan huvudförhandling. nat än ansvar, må det dock ej ske.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b (Föreslagen lydelse) (Gällande lydelse)

med mindre talan därutinnan enligt 50 kap. 21 § rättegångsbalken må prö­ vas utan huvudförhandling.

93 a §• Ej må i anledning av talan mot Ej må i anledning av talan mot hovrätts dom eller beslut, varigenom hovrätts dom eller beslut, varigenom disciplinstraff ålagts, prövningstill­ disciplinstraff ålagts, prövningstill­ stånd meddelas enligt 54 kap. 10 § 2 stånd meddelas enligt 54 kap. 10 § 2 rättegångsbalken, med mindre talan rättegångsbalken, med mindre talan avser brott, för vilket är stadgat fäng­ avser brott, varå straffarbete eller av­ else i mer än ett år eller avsättning. sättning kan följa.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

39) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbetsansvar

för vigselförrättare i vissa fall

Härigenom förordnas, att lagen den 30 juni 1948 om ämbetsansvar för

vigselförrättare i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse pa satt nedan an-

gives.

(Föreslagen lydelse) (Gällande lydelse)

Åsidosätter vigselförrättare vad ho­ Åsidosätter vigselförrättare vad ho­ nom i sådan egenskap åligger beträf­ nom i sådan egenskap åligger beträf­ fande annat än rent kyrklig ordning, fande annat än rent kyrklig ordning, dömes, ändå att det ej sker i utövning dömes, ändå att det ej sker i utöv­ av befattning varmed ämbetsansvar ning av befattning varmed ämbetsan­ svar är förenat, för tjänstefel till all­ är förenat, för tjänstefel till böter el­ ler, om brottet är grovt, fängelse i mänt straff som i 25 kap. 4 § straff­ högst ett år efter vad i 20 kap. 4 § lagen sägs. brottsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 196 d .

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

40) Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen

den 10 juni 1949 (nr 340)

Härigenom förordnas, att 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen den 10 juni 19491 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 mom. Innehar någon skjutvapen 1 mom. Innehar någon skjutvapen utan att vara berättigad därtill; eller utan att vara berättigad därtill; eller använder någon, med uppenbart använder någon, med uppenbart missbruk av sin rätt att innehava missbruk av sin rätt att innehava skjutvapen, detsamma för annat än­ skjutvapen, detsamma för annat än­ damål än det vartill han är berättigad damål än det vartill han är berättigad att använda vapnet; eller att använda vapnet; eller ändrar någon vapen, där enligt 11 § ändrar någon vapen, där enligt 11 § tillstånd härtill erfordras, utan att tillstånd härtill erfordras, utan att hava erhållit sådant tillstånd; eller hava erhållit sådant tillstånd; eller underlåter innehavare av vapen att, underlåter innehavare av vapen att, efter vad i 15, 17 eller 30 § sägs, av­ efter vad i 15, 17 eller 30 § sägs, av­ lämna vapnet och ammunition till lämna vapnet och ammunition till detsamma; eller detsamma; eller förvärvar någon ammunition i strid förvärvar någon ammunition i strid mot vad i 21 § sägs, mot vad i 21 § sägs, straffes med dagsböter eller fäng­ straffes med dagsböter eller fängel­ else. se i högst ett år. Egendom, med — värdet förklaras förverkat, Förklaras vapen förklaras förverkad. 2 mom. överlåter eller upplåter nå 2 mom. överlåter eller upplåter nå­ gon vapen eller ammunition i strid gon vapen eller ammunition i strid mot vad i 5 § 2 mom., 6 § första styc­ mot vad i 5 § 2 mom., 6 § första styc­ ket, 21 § 1 mom. eller 31 § andra styc­ ket, 21 § 1 mom. eller 31 § andra styc­ ket sägs; eller ket sägs; eller överlåter någon vapen utan rekvisi­ överlåter någon vapen utan rekvisi­ tion som i 29 § sägs, tion som i 29 § sägs, straffes med dagsböter eller fäng­ straffes med dagsböter eller fäng­ else. else i högst ett år. 7 mom. Dömes någon för förseelse 7 mom. Har någon funnits skyldig som i denna paragraf sägs eller har till förseelse som i denna paragraf eljest högre rätt avgjort mål, vari så­ sägs eller har eljest högre rätt avgjort dan dom meddelats, åligger det dom mål, vari någon av lägre rätt funnits

1 Senaste lydelse av 1 och 7 mom. se SFS 1961:40.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196A 81

stolen att ofördröjligen om domen un­ skyldig till sådan förseelse, åligger det derrätta myndighet som i 5 § 1 mom. domstolen att ofördröjligen om do­ första stycket avses eller, där fråga är men underrätta myndighet som i 5 § om den som idkar handel med skjut­ 1 mom. första stycket avses eller, där vapen eller ammunition, länsstyrelsen fråga är om den som idkar handel i det län, där rörelsen utövas. Ena­ med skjutvapen eller ammunition, handa underrättelseplikt åligger dom­ länsstyrelsen i det län, där rörelsen stolen, där någon som övertygats om utövas. Enahanda underrättelseplikt gärning som avses i denna paragraf åligger domstolen, om förverkande av förklarats jämlikt 5 kap. 5 § straff­ vapen eller ammunition helt eller del­ lagen ej kunna fällas till ansvar, så vis eftergivits. ock då förverkande av vapen eller ammunition helt eller delvis eftergivits.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

41) Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor

Härigenom förordnas, dels att 61 § 1 och 6 mom. samt 64 § förordningen den 10 juni 1949 om explosiva varor1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 62 § sagda förordning skall upphöra att gälla.

1 mom. Tillverkar någon eller id­ 1 mom. Tillverkar någon eller id­ kar handel med explosiv vara eller kar handel med explosiv vara eller innehar eller förvärvar någon eljest innehar eller förvärvar någon eljest sådan vara utan att vara berättigad sådan vara utan att vara berättigad därtill, eller därtill, eller innehar eller förvärvar någon stör­ innehar eller förvärvar någon stör­ re myckenhet explosiv vara än vad i re myckenhet explosiv vara än vad i varje särskilt fall är medgivet, eller varje särskilt fall är medgivet, eller överlåtes explosiv vara i strid mot överlåtes explosiv vara i strid mot bestämmelse i 10 § fjärde stycket el­ bestämmelse i 10 § fjärde stycket el­ ler 24 § första stycket, ler 24 § första stycket, straffes med dagsböter eller fäng­ straffes med dagsböter eller fäng­ else. else i högst ett år. Vara, som----------------------------- för laras förverkat.

1 Senaste lydelse av 61 § 1 mom. se SFS 1963:185.

82 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

6 mom. Yppar någon, som har eller 6 mom. Yppar någon, som har eller haft att utöva tillsyn eller kontroll haft att utöva tillsyn eller kontroll jämlikt 55 §, obehörigen affärs- eller jämlikt 55 §, obehörigen affärs- eller driftförhållande, varom han under driftförhållande, varom han under tillsynsverksamheten erhållit känne­ tillsynsverksamheten erhållit känne­ dom, eller begagnar han sig obehöri­ dom, eller begagnar han sig obehöri­ gen av sådan kännedom, gen av sådan kännedom, straffes med dagsböter eller fäng­ straffes med dagsböter eller fäng­ else. else i högst ett år. Förseelse som------------------------------ av målsäganden.

62 §. Böter tillfalla kronan. 64 §• Dömes någon för förseelse som i Har någon funnits skyldig till för­ 61 § sägs eller har eljest högre rätt seelse som i 61 § sägs eller har eljest avgjort mål, vari sådan dom medde­ högre rätt avgjort mål, vari någon av lats, och innehar den dömde tillstånd lägre rätt funnits skyldig till sådan eller godkännande, som i denna för­ förseelse och innehar han tillstånd el­ ordning avses, skall åklagaren oför­ ler godkännande, som i denna för­ dröj ligen om domen underrätta myn­ ordning avses, skall åklagaren oför­ dighet som meddelat tillståndet eller dröj ligen om domen underrätta myn­ godkännandet. Enahanda underrättel­ dighet som meddelat tillståndet eller seplikt åligger åklagaren, där någon godkännandet. övertygats om gärning som avses i nämnda paragraf men förklarats jäm­ likt 5 kap. 5 § strafflagen ej kunna fällas till ansvar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

42) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722) om pantlånerörelse

Härigenom förordnas, dels att 22 § lagen den 29 december 1949 om pant­ lånerörelse skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 26 § sagda lag skall upphöra att gälla.

Då med avseende å rörelsen före- Då med avseende å rörelsen före­ ligger anledning till anmärkning, ligger anledning till anmärkning, skall polismyndigheten göra anmälan skall polismyndigheten göra anmälan

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b 83

därom till länsstyrelsen samt föreslå därom till länsstyrelsen samt föreslå de åtgärder, som kunna vara erfor­ de åtgärder, som kunna vara erfor­ derliga. Åtalas enskild person som ut­ derliga. Åtalas enskild person som ut­ övar pantlånerörelse eller förestånda­ övar pantlånerörelse eller förestånda­ re för sådan rörelse för brott, som re för sådan rörelse för brott, som omförmäles i 12 eller 20—23 kapitlen omförmäles i 8—11 eller lb kap. strafflagen, eller för förseelse mot brottsbalken, eller för förseelse mot denna lag, skall åklagaren så snart denna lag, skall åklagaren så snart ske kan underrätta länsstyrelsen om ske kan underrätta länsstyrelsen om åtalet samt om utgången av målet. åtalet samt om utgången av målet.

26 §. Böter enligt denna lag tillfalla kro­ nan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

43) Förslag

till

Lag

om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)

Härigenom förordnas, att 26, 27 och 66 §§ utlänningslagen den 30 april 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Dömes utlänning till ansvar för Finnes utlänning hava begått brott, brott, varå straffarbete kan följa, el­ ö vilket fängelse i mer än ett år kan ler förklaras utlänning medgivet an­ följa, eller undanröjes villkorlig dom stånd med ådömande eller verkstäl­ eller skyddstillsyn som ådömts utlän­ lande av straff för sådant brott för­ ning för sådant brott, och kan det på verkat, och kan det på grund av gär­ grund av gärningens beskaffenhet och ningens beskaffenhet och övriga om­ övriga omständigheter befaras att han ständigheter befaras att han kommer kommer att här i riket fortsätta att här i riket fortsätta brottslig verk­ brottslig verksamhet eller föranleder samhet eller föranleder brottet eljest brottet eljest att han icke bör få kvar­ att han icke bör få kvarstanna, må stanna, må domstolen förvisa honom domstolen förvisa honom ur riket. ur riket, Vid bedömande------------------------- äro därtill. Förvisas utlänning, skall det men Förvisas utlänning, skall det men han därigenom lider beaktas vid be­ han därigenom lider beaktas vid be­ stämmande av annan påföljd för stämmande av annan påföljd för brot­ brottet. Förordnar domstol enligt b tet. Förordnar domstol enligt 3b kap. kap. strafflagen om förändring av på- brottsbalken om förändring av på-

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

följd, som ådömts jämte förvisning, följd, som ådömts jämte förvisning, må ock meddelas det beslut i fråga må ock meddelas det beslut i fråga om förvisningen, som därav påkallas. om förvisningen, som därav påkallas.

27 §• Vad i 26 § stadgas för det fall att Vad i 26 § stadgas för det fall att utlänning dömes till ansvar för brott, utlänning finnes hava begått brott, varå straffarbete kan följa, skall äga varå fängelse i mer än ett år kan föl­ motsvarande tillämpning, om utlän­ ja, skall äga motsvarande tillämp­ ning dömes till ansvar för brott, varå ning, om utlänning finnes hava begått enligt denna lag eller enligt författ­ brott, varå enligt denna lag eller en­ ning, utfärdad med stöd därav, kan ligt författning, utfärdad med stöd följa fängelse, samt omständigheter­ därav, kan följa fängelse, samt om­ na vid gärningens begående äro för­ ständigheterna vid gärningens begå­ svårande eller han under de före gär­ ende äro försvårande eller han under ningen senast förflutna två åren de före gärningen senast förflutna dömts till ansvar för brott av samma två åren funnits skyldig till brott av slag. samma slag.

66 §• Uppehåller sig utlänning i riket, Uppehåller sig utlänning i riket, ehuru han enligt verkställt beslut om ehuru han enligt verkställt beslut om förvisning eller utvisning icke ägt förvisning eller utvisning icke ägt återvända, skall han straffas med återvända, dömes till fängelse i högst fängelse i högst sex månader. Till sex månader. Till ansvar skall dock straff skall dock ej dömas, om utlän­ ej dömas, om utlänningen flytt hit för ningen flytt hit för att undgå politisk att undgå politisk förföljelse. förföljelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. När anstånd med ådömande eller verkställande av straff förklaras förverkat, skall vad i 26 § stadgas för det fall att villkorlig dom undanröjes äga motsvarande tillämpning. Förvis­ ning må ej beslutas på grund av gärning, som någon före den 1 januari 1965 begått under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i 85

44) Förslag

till

Lag

om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279)

Härigenom förordnas, att 35, 38 och 42 §§ allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Är brott som i 31—33 §§ sägs med Är brott som i 31—33 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, skall dö­ brottet att anse som grovt, skall dö­ mas till fängelse eller till straffarbete mas till fängelse i högst två år. i högst två år. Vid bedömande-------------------- farlii ; art.

38 §• Bryter någon uppsåtligen eller av Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat, oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat, dömes, där han ej för brottet är un­ dömes, om ej för gärningen är stad­ derkastad ansvar enligt allmän straff­ gat straff i brottsbalken, till dagsbö­ lag, till dagsböter eller fängelse. ter eller fängelse i högst ett år.

42 §• Brott varom förmäles i 38 § må ej Brott varom förmäles i 38 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att åtalas av allmän åklagare utan att målsägande angivit det till åtal. Skall målsägande angivit det till åtal. Är för brottet straffas efter allmän strafflag, gärningen stadgat straff i brottsbal­ gäller vad där stadgas i fråga om rätt ken, gäller vad där sägs i fråga om till åtal. rätt till åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

45) Förslag

till

Lag

om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr 280)

Härigenom förordnas, att 31, 34, 36, 38 och 43 §§ allmänna ransonerings­ lagen den 26 maj 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Är brott som i 24—29 §§ sägs med Är brott som i 24—29 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, skall dö­ brottet att anse som grovt, skall dö­ mas till fängelse eller till straffarbete mas till fängelse i högst två år. i högst två år. Vid bedömande------- -------- --------f irlig art.

34 §. Bryter någon uppsåtligen eller av Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat, oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat, dömes, där han ej för brottet är un­ dömes, om ej för gärningen är stad­ derkastad ansvar enligt allmän straff­ gat straff i brottsbalken, till dagsbö­ lag, till dagsböter eller fängelse. ter eller fängelse i högst ett år. 36 §. Har mot------------- förnödenheter, beträffande vilka reglering genomförts med stöd av 2 §.

Avsåg brottet — —------------------------------ — av 2 §.

Ogillas åtalet eller upphäves fällan­ Finnes han ej skyldig till brottet de dom av högre rätt, skall förbudet eller upphäves fällande dom av hög­ omedelbart hävas av den myndighet re rätt, skall förbudet omedelbart hä­ som meddelat förbudet. vas av den myndighet som meddelat förbudet. 38 §• Den som uppsåtligen saluhåller, Den som uppsåtligen saluhåller, överlåter eller använder förnödenhet i överlåter eller använder förnödenhet strid mot förbud varom förmäles i i strid mot förbud varom förmäles i 36 §, dömes till dagsböter eller fäng­ 36 §, dömes till dagsböter eller fäng­ else. else i högst ett år. Är brott som i första stycket avses Är brott som i första stycket avses med hänsyn till omständigheterna vid med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, skall dö­ brottet att anse som grovt, skall dö­ mas till fängelse eller straffarbete i mas till fängelse i högst två år. Vid högst två år. Vid bedömande huruvi­ bedömande huruvida brottet är grovt da brottet är grovt skall särskilt beak­ skall särskilt beaktas, om gärningen tas, om gärningen avsett betydande avsett betydande myckenhet av för­ myckenhet av förnödenhet. nödenhet, Förövas gärning------- -------------eller dagsböter.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964 87

Brott varom förmäles i 34 § må ej Brott varom förmäles i 34 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att åtalas av allmän åklagare utan att målsägande angivit det till åtal. Skall målsägande angivit det till åtal. Är brottet straffas efter allmän strafflag, för gärningen stadgat straff i brotts­ gäller vad där stadgas i fråga om rätt balken, gäller vad där sägs i fråga om till åtal. rätt till åtal. Åtal för---------------- —---------Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

46) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen den 1 juni 1956 (nr 236)

Härigenom för ordnas, att 12 § allmänna prisregleringslagen den 1 juni 1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

År brott som i 10 § sägs att anse År brott som i 10 § sägs att anse som grovt, skall dömas till fängelse som grovt, skall dömas till fängelse eller till straffarbete i högst två år. i högst två år. Vid bedömande — — — — — farlig art.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

47) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306)

Härigenom förordnas, att 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni 19561 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Bryter någon mot vad i 1 eller 2 § Bryter någon mot vad i 1 eller 2 § stadgas eller iakttager han icke vill­ stadgas eller iakttager han icke vill­ kor som meddelats med stöd av 4 §, kor som meddelats med stöd av 4 §, straffes med dagsböter eller fängelse dömes till dagsböter eller fängelse i i högst sex månader eller, om brottet högst sex månader eller, om brottet är är grovt, med fängelse eller straff­ grovt, till fängelse i högst två år. An­ arbete i högst två år. Angående på­ gående påföljd för olovlig utförsel av följd för olovlig utförsel av ämne el­ ämne eller annat som avses i 3 § och ler annat som avses i 3 § och för för­ för försök därtill stadgas i lagen om sök därtill stadgas i lagen om straff straff för varusmuggling. för varusmuggling. 11

11 §• Den som har eller haft att utöva Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller med stöd av lagen meddelade eller med stöd av lagen meddelade villkor eller föreskrifter eller anlitats villkor eller föreskrifter eller anlitats som biträde vid tillsynsverksamhe­ som biträde vid tillsynsverksamhe­ tens utövande eller som eljest tagit tens utövande eller som eljest tagit befattning med ärende, som avses i befattning med ärende, som avses i denna lag, må ej röja eller obehöri­ denna lag, må ej röja eller obehöri­ gen nyttja yrkeshemlighet, som där­ gen nyttja yrkeshemlighet, som däri­ igenom blivit känd för honom, och ej genom blivit känd för honom, och ej heller, där det ej kan anses påkallat heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfa­ i tjänstens intresse, yppa arbetsför­ rande eller affärsförhållande, vilket farande eller affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt. Bryter sålunda blivit honom kunnigt. Bryter någon häremot, straffes med dagsbö­ någon häremot, dömes till dagsböter ter eller fängelse. eller fängelse i högst ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse av 7 § se SFS 1960: 422.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1904 89

48) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr 132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och

rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas, att 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 med sär­ skilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Möter på----------------------------------------finnes lämplig. Är part på grund av förhållanden Är i tvistemål part på grund av försom nyss nämnts förhindrad att in- hållanden som nyss nämnts förhindställa sig personligen vid rätten, må råd att inställa sig personligen vid rät­ saken utan hinder av vad eljest gäl- ten, må saken, om den finnes kunna ler om sådan inställelse handläggas nöjaktigt utredas, handläggas och avoch avgöras, om saken finnes kunna göras utan hinder av vad eljest gäller nöjaktigt utredas och, i brottmål, an- om sådan inställelse, ledning ej förekommer att döma till svårare straff än böter.

13 §. Finnes det vara av synnerlig vikt Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen rörande brott, varå för utredningen rörande brott, för vilej kan följa lindrigare straff än ket ej är stadgat lindrigare straff än straffarbete i två år, att expediering- fängelse i två år, att expedieringen en av samtal till och från telefonappa- av samtal till och från telefonappararat, som innehaves av den som skäli- rat, som innehaves av den som skägen misstänkes för brottet eller eljest ligen misstänkes för brottet eller el­ kan antagas komma att begagnas av jest kan antagas komma att begagnas honom, inställes eller fördröj es eller av honom, inställes eller fördröj es elatt telefonapparaten avstänges för ler att telefonapparaten avstänges för samtal eller att uppgift från telefon- samtal eller att uppgift från telefon­ anstalt lämnas å samtal, som expedie- anstalt lämnas å samtal, som expedie­ rats eller beställts till och från nämn- rats eller beställts till och från nämn­ da telefonapparat, äger rätten, på yr- na telefonapparat, äger rätten, på yr­ kande av undersökningsledaren eller kande av undersökningsledaren eller åklagaren, meddela tillstånd till så- åklagaren, meddela tillstånd till så­ dan åtgärd. dan åtgärd. Giltighetstiden för---------------- telefonanstaltens föreståndare. Kan det------------ —----------------------- eller åklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1964

49) Förslag till Lag

om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 13 kap. 1, 2, 6 och 12 §§ luftfartslagen den 6 juni 1957 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

överträder någon förbud eller före­ Överträder någon förbud eller fö­ skrift som Konungen meddelat med reskrift som Konungen meddelat med stöd av 1 kap. 3 §, dömes till fängelse stöd av 1 kap. 3 §, dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, i högst två år eller, om brottet är om brottet är ringa, till dagsböter. -----------------— -- --------- -------------- o 7 ““ '*“ö ringa, till dagsböter. Ö ' **** överträdelse av------------------------- sex månader.

2 §.

Lämnar någon ----------------- sex månader. Framför någon luftfartyg, som är Framför någon luftfartyg, som är märkt med oriktig nationalitets- och märkt med oriktig nationalitets- och registreringsbeteckning eller eljest registreringsbeteckning eller eljest saknar i denna lag eller med stöd där­ saknar i denna lag eller med stöd där­ av föreskrivna märken, dömes till av föreskrivna märken, dömes till fängelse eller straffarbete i högst två fängelse i högst två år eller, om brot­ år eller, om brottet är ringa, till dags­ tet är ringa, till dagsböter. böter. 6 §• Den som vid förande av luftfartyg Den som vid förande av luftfartyg eller utövning av annan tjänst om­ eller utövning av annan tjänst om­ bord eller vid utövning av tjänst som bord eller vid utövning av tjänst som avses i 6 kap. 16 § varit så påverkad avses i 6 kap. 16 § varit så påverkad av starka drycker eller andra stimu­ av starka drycker eller andra stimule­ lerande eller bedövande ämnen som rande eller bedövande ämnen som i 5 i 5 kap. 10 § sägs, dömes till fängelse kap. 10 § sägs, dömes till fängelse i eller straffarbete i högst två år eller, högst två år eller, om brottet är ringa, om brottet är ringa, till dagsböter, till dagsböter, dock ej under tjugu­ dock ej under tjugufem. fem.

12 §• Till straff enligt denna lag må ej Till straff enligt denna lag må ej dömas för gärning, som är särskilt dömas för gärning, som är särskilt belagd med straff i allmänna straffla­ belagd med straff i brottsbalken. gen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b 91

50) Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom förordnas, att 2, 6 och 17 §§ lagen den 5 juni 1959 om utläm­ ning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Svensk medborgare må utlämnas, Svensk medborgare må utlämnas, allenast om han vid tiden för brottet allenast om han vid tiden för brottet sedan minst två år stadigvarande vis­ sedan minst två år stadigvarande vis­ tats i den stat till vilken utlämning tats i den stat till vilken utlämning begäres eller den gärning för vilken begäres eller den gärning för vilken utlämning begäres motsvarar brott, utlämning begäres motsvarar brott, varå enligt svensk lag kan följa för vilket enligt svensk lag är stad­ straffarbete i mera än fyra år; om gat fängelse i mer än fyra år; om gärningen i sin helhet begåtts inom gärningen i sin helhet begåtts inom riket, må utlämning dock ej ske, med riket, må utlämning dock ej ske, mindre gärningen innefattar medver­ med mindre gärningen innefattar kan till ett utom riket begånget brott medverkan till ett utom riket begång­ eller utlämning sker jämväl för gär­ et brott eller utlämning sker jämväl ning, som förövats utom riket. för gärning, som förövats utom riket.

6 §• Den som här i riket är åtalad för Den som här i riket är åtalad för annat brott, varå kan följa frihets­ annat brott, för vilket är stadgat straff i två år eller därutöver, eller fängelse i två år eller däröver, eller som enligt dom mot honom skall un­ som enligt dom mot honom skall un­ dergå frihetsstraff eller eljest omhän­ dergå fängelse eller eljest omhänder­ dertagas på anstalt, må ej utlämnas tagas på anstalt, må ej utlämnas så så länge hindret består. Samma lag länge hindret består. Samma lag va­ vare, om förundersökning inletts för re, om förundersökning inletts för brott som nyss nämnts. brott som nyss nämnts. Utan hinder-------------------------------- ------------- svensk myndighet.

17 §•

Den som är efterlyst för brott, vil­ Den som är efterlyst för brott, vil­ ket enligt denna lag kan föranleda ut­ ket enligt denna lag kan föranleda ut­ lämning, må, såframt på gärningen lämning, må, såframt för gärningen eller gärning av motsvarande beskaf­ eller gärning av motsvarande beskaf­ fenhet enligt svensk lag kan följa fri­ fenhet enligt svensk lag är stadgat hetsstraff, i avvaktan på begäran om fängelse, i avvaktan på begäran om

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i

utlämning omedelbart anhållas eller utlämning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud av polis- eller åläggas reseförbud av polis- eller åklagarmyndighet enligt vad som i åklagarmyndighet enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag allmänhet gäller om brottmål. Beslag må ock i sådant fall äga rum. må ock i sådant fall äga rum. Beslut om---------------------------------- ------— -— ej föras. Polis- eller åklagarmyndighet------- ------- — — omedelbart hävas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

51) Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74)

Härigenom förordnas, att 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april 1960 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Med dagsböter eller fängelse eller, Till dagsböter eller fängelse i högst om omständigheterna äro synnerligen ett år eller, om brottet begåtts under försvårande och brottet begåtts under högsta civilförsvarsberedskap och är högsta civilförsvarsberedskap, med att anse som grovt, till fängelse i straffarbete i högst två år straffes högst två år dömes 1. den som-------------------- -------------- — ---------------- enligt 78 §. Har någon----------------------------------- ---------- egendomens värde.

82 §• Vad som inhämtats genom sådan Vad som inhämtats genom sådan upplysning eller sådant tillhandahål­ upplysning eller sådant tillhandahål­ lande av handlingar som avses i 47 § lande av handlingar som avses i 47 § första stycket e), vid besiktning jäm­ första stycket e), vid besiktning jäm­ likt 65 § eller vid sådan förfrågan, un­ likt 65 § eller vid sådan förfrågan, un­ dersökning eller granskning som av­ dersökning eller granskning som av­ ses i 66 § må ej yppas i vidare mån ses i 66 § må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det än som erfordras för vinnande av det avsedda syftet. Bryter någon häremot, avsedda syftet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse. dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år. Förseelse som---------------- -------------- ------- av målsägande^

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i 93

52) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas, att 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960 om behörig­ het att utöva läkaryrket1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Har legitimerad läkare genom dom, Har legitimerad läkare genom dom, som vunnit laga kraft, som vunnit laga kraft, dömts till frihetsstraff eller avsatts dömts till fängelse eller avsatts el­ eller suspenderats från tjänst som lä­ ler suspenderats från tjänst som lä­ kare för brott, som han förövat under kare för brott, som han förövat un­ utövning av läkaryrket, der utövning av läkaryrket, dömts till straffarbete för annat dömts till fängelse i minst sex må­ brott eller nader för annat brott eller fällts till ansvar för medverkan till funnits skyldig till medverkan obehörig utövning av läkaryrket eller till obehörig utövning av läkaryrket för medverkan till hälsofarligt kvack- eller till medverkan till hälsofarligt salveri eller för medverkan till brott, kvacksalveri eller till medverkan till som avses i 10 § lagen om förbud i brott, som avses i 10 § lagen om för­ vissa fall mot verksamhet på hälso- bud i vissa fall mot verksamhet på och sjukvårdens område, eller ock hälso- och sjukvårdens område, eller för obehörig utövning av tandläkar- ock till obehörig utövning av tandyrket eller medverkan därtill, läkaryrket eller medverkan därtill, äger medicinalstyrelsen återkalla äger medicinalstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom hans legitimation, om han genom brottet visat sig icke vara skickad att brottet visat sig icke vara skickad att utöva läkaryrket. utöva läkaryrket.

11 §• Utövar läkare, vars legitimation är Utövar läkare, vars legitimation är återkallad eller vars behörighet att ut­ återkallad eller vars behörighet att ut­ öva läkaryrket eljest upphört, likväl öva läkaryrket eljest upphört, likväl läkaryrket mot ersättning eller åsido­ läkaryrket mot ersättning eller åsido­ sätter läkare, som tillagts begränsad sätter läkare, som tillagts begränsad behörighet, under utövning av läkar­ behörighet, under utövning av läkar­ yrket mot ersättning de föreskrifter i yrket mot ersättning de föreskrifter i avseende å behörigheten som gälla för avseende å behörigheten som gälla för honom, straffes för obehörig utövning honom, dömes för obehörig utövning

1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1963: 252.

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

av läkaryrket med dagsböter eller av läkaryrket till dagsböter eller fängelse. fängelse i högst ett år. Läkare, som------------------------------------------------------ till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 3 § i dess äldre lydelse skall dock tillämpas i fråga om den som dömts före denna lags ikraftträdande.

53) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Är varusmuggling att anse som Är varusmuggling att anse som grov, skall dömas till straffarbete i grov, skall dömas till fängelse i högst högst två år eller fängelse. två år. Vid bedömande----------------------------- -------------farlig art.

8 §•

Lika med----------------------------------- ----------försök därtill. Hava flera medverkat till gärning, Hava flera medverkat till gärning, som enligt denna lag är belagd med som enligt denna lag är belagd med svårare straff än böter, högst tre­ svårare straff än böter, högst tre­ hundra kronor, skall gälla vad i 3 hundra kronor, skall gälla vad i 23 kap. strafflagen är stadgat. kap. brottsbalken är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196t 95

54) Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr 180)

om tillverkning av sprit och vin

Härigenom förordnas, att 7 § 1 mom. och 8 § 1 mom. samt 11 och 12 §§ förordningen den 26 maj 1961 om tillverkning av sprit och vin skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 mom. Den som — —---------------- ------------sex månader. År brottet grovt, vare straffet fäng­ Är brottet grovt, dömes till fängel­ else eller straffarbete i högst två år. se i högst två år. Vid bedömande — —------------— - -------------- framställd sprit.

8 §• 1 mom. Förfogar tillverkare över 1 mom. Förfogar tillverkare över tillverkad sprit på annat sätt än som tillverkad sprit på annat sätt än som är medgivet i denna förordning eller är medgivet i denna förordning eller med stöd därav utfärdade föreskrif­ med stöd därav utfärdade föreskrif­ ter, dömes till dagsböter eller fäng­ ter, dömes till dagsböter eller fäng­ else i högst ett år. Är brottet grovt, else i högst ett år eller, om brottet är vare straffet fängelse eller straffar­ grovt, till fängelse i högst två år. bete i högst två år.

11 §• Hava flera medverkat till gärning, Hava flera medverkat till gärning, som i 7 och 8 §§ sägs, gäller vad i 3 som i 7 och 8 §§ sägs, gäller vad i 23 kap. 4 och 5 §§ strafflagen är stad­ kap. 4 och 5 §§ brottsbalken är stad­ gat. Den, till vilken sprit avyttrats el­ gat. Den, till vilken sprit avyttrats ler eljest anskaffats, vare dock ej för­ eller eljest anskaffats, vare dock ej fallen till ansvar för annan medver­ förfallen till ansvar för annan med­ kan än anstiftan. verkan än anstiftan.

12 §•

Vad som med stöd av denna för­ Vad som med stöd av denna för­ ordning inhämtats vid granskning av ordning inhämtats vid granskning av handelsböcker med tillhörande verifi­ handelsböcker med tillhörande verifi­ kationer eller eljest vid tillsyn över kationer eller eljest vid tillsyn över tillverkning må ej yppas i vidare mån tillverkning må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det än som erfordras för vinnande av det med kontrollen avsedda ändamålet. med kontrollen avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, dömes till Bryter någon häremot, dömes till

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

dagsböter eller fängelse i högst sex dagsböter eller fängelse i högst sex

månader, där ej gärningen är belagd månader, om ej för gärningen är med straff i strafflagen. stadgat straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

55) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr 655) om undanförsel och förstöring

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 15 december 1961 om undanförsel och förstöring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Med dagsböter eller fängelse eller, Till dagsböter eller fängelse i högst om omständigheterna åro synnerli- ett år eller, om brottet är grovt, till gen försvårande, med straffarbete i fängelse i högst två år dömes högst två år straffes

1. den som------- —-------- anmälningsskyldighet; samt 2. den som-------------------- lagrum uppställts. Har någon------------------------egendomens värde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b 97

56) Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120) om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 27 april 1962 om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Har någon i deklaration, certifikat Har någon i deklaration, certifikat eller annan handling, som hos myn­ eller annan handling, som hos myn­ dighet inom eller utom riket eller hos dighet inom eller utom riket eller hos auktoriserad handelskammare åbero­ auktoriserad handelskammare åbero­ pas till bevis om varas ursprung eller pas till bevis om varas ursprung eller försändning för ändamål som avses i försändning för ändamål som avses i konventionen angående upprättandet konventionen angående upprättandet av Europeiska frihandelssamman­ av Europeiska frihandelssamman­ slutningen, uppsåtligen lämnat orik­ slutningen, uppsåtligen lämnat orik­ tig uppgift, ägnad att vid införsel av tig uppgift, ägnad att vid införsel av varan i annan stat än Sverige inom varan i annan stat än Sverige inom sammanslutningens område leda till sammanslutningens område leda till frihet från tull eller annan motsva­ frihet från tull eller annan motsva­ rande avgift eller till att för låg tull rande avgift eller till att för låg tull eller avgift uttages, dömes till dags­ eller avgift uttages, dömes till dags­ böter eller fängelse i högst ett år. Det­ böter eller fängelse i högst ett år. samma skall gälla om den som till­ Detsamma skall gälla om den som handahållit den åberopade handling­ tillhandahållit den åberopade hand­ en med vetskap om att den innehål­ lingen med vetskap om att den inne­ ler sådan oriktig uppgift. Är brott som håller sådan oriktig uppgift. Är brott nu sagts grovt, skall dömas till straff­ som nu sagts grovt, skall dömas till arbete i högst två år eller fängelse. fängelse i högst två år. Begår någon till dagsböter, Är brott----- straff dömas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 10

98 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 juni 1963.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , A ndersson , L indström , L ange , L indholm , K ling , S koglund , E denman , H ermansson , H olmqvist , A spling .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga om lagstiftning angå­ ende införande av brottsbalken m. m. och anför därvid följande. För ikraftträdandet av den av Kungl. Maj :t och riksdagen antagna brotts­ balken, vilken utfärdats den 21 december 1962 (SFS 700), krävs förord­ nande av Kungl. Maj :t med riksdagen. Såsom framhålls under riksdagsbe­ handlingen av balken måste innan förordnande meddelas följ dförfattningar till balken utarbetas. Likaså måste givetvis beaktas de problem som sam­ manhänger med själva övergången från gammal till ny lag. Förslag i nämnda avseenden var fogade Hd straffrättskommitténs för­ slag till brottsbalk (SOU 1953: 14) och strafflagberedningens betänkande om enhetligt frihetsstraff (SOU 1953: 17). Strafflagberedningen framlade även förslag, dock ej fullständiga, till följdändringar i betänkandet Skydds­ lag (SOU 1956: 55). I straffrättskommitténs betänkande upptogs också för­ slag till lag om folkmord. Förslagen har i dessa delar remissbehandlats i samband med kommittéernas huvudförslag (se prop. 1962: 10). I särskilda framställningar har berörts frågor, vilka har anknytning till lagstiftning som bör ändras i anledning av brottsbalken. Sålunda har riks­ dagens justitieombudsman i skrivelse den 31 oktober 1947 upptagit spörs­ mål angående åstadkommande av enhetligt förfarande Hd bötesindrivning, då influtet belopp icke förslår till fulla gäldandet av samtliga den bötfällde genom flera domar ådömda böter. Socialstyrelsen har i skrivelse den 5 ja­ nuari 1962 föreslagit vissa ändringar i bötesverkställighetslagen. Vidare har riksåklagarämbetet i skrivelse den 5 april 1961 ifrågasatt en förenkling av reglerna om åtalsprövning enligt lagen om nykterhetsvård. Framställning­ arna har remissbehandlats. Efter ytterligare beredning har inom justitiedepartementet upprättats för­ slag till promulgationslag och åtskilliga andra lagar med följdändringar till brottsbalken, och jag anhåller nu att få upptaga dessa spörsmål till be­ handling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b 99

Såsom förutsattes under riksdagsbehandlingen av brottsbalken har man vid utarbetandet av förslagen utgått från att balken skall träda i kiaft den 1 januari 1965. Utöver de förslag som nu föreligger krävs emellertid viss ytterligare följ dlagstiftning, innan balken träder i kraft. Då denna lag­ stiftning är beroende av annan lagstiftning som bör genomföras dessförin­ nan, har förslag härutinnan ännu icke upprättats. Erforderlig lagstiftning om personundersökning och sinnesundersökning samt om behandling i fångvårdsanstalt bör avvakta frågan om en reform av sinnessjuklagstiftningen. Ändringar påkallas även i de nyligen av riksdagen antagna lagarna om sam­ arbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m. och om allmänt kriminalregister. Härutöver erfordras ändring­ ar i tryckfrihetsförordningen. Förslag till erforderlig lagstiftning i dessa de­ lar torde få framläggas i en senare etapp. I det följande behandlas först under särskilda avsnitt förslaget till promulgationslag och vissa andra lagförslag, som synes kräva något utför­ ligare motivering. Därefter behandlas, i ett gemensamt avsnitt, övriga lag­ förslag.

Förslag till lag om införande av brottsbalken

I sitt förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14) föreslog straffrättskommittén, att i balken skulle upptagas bestämmelser om strafflags tillämplighet i tiden. Dessa bestämmelser skulle gälla icke endast för ikraftträdandet av balken utan var avsedda att utgöra allmänna regler vid förändring av strafflag. Huvudprincipen skulle enligt förslaget förbli den som av ålder ansetts gälla, nämligen att en gärnings straffbarhet och straffets art och mått bestämmes efter den lag som gällde när handlingen företogs men att, om annan lag gäller när dom meddelas, den skall tillämpas, såvitt den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff. Såsom anmäldes vid lagrådsremiss av brottsbalken år 1958 har det an­ setts att regler om strafflags tillämplighet i tiden bör upptagas icke i själ­ va balken utan i promulgationslagstiftningen. De regler i detta hänseende som nu bör meddelas i lag om införande av brottsbalken torde icke böra ges vidare avfattning än som betingas av de problem som föreligger när brottsbalken skall sättas i kraft. Såsom efter år 1864 skett beträffande motsvarande regler i strafflagens promulgationslag torde likväl de prin­ ciper som ligger till grund för bestämmelserna i den nya promulgationslagen, i den mån icke genom uttryckliga regler avvikelser sker härifrån, få analogiskt tillämpas vid ändringar av kriminallagstiftningen som sker i anslutning till brottsbalkens ikraftträdande och efter det att balken trätt i kraft.

100 Kungl. Mcij:ts proposition nr 10 år 196i

1 §• Balken föreslås träda i kraft den 1 januari 1965. Liksom skedde vid in­ förandet av nya rättegångsbalken torde böra anges, att bestämmelser vilka det ankommer på Kungl. Maj :t att meddela må utfärdas före den dag balken träder i kraft.

2 §.

När brottsbalken träder i kraft, skall äldre bestämmelser i avseenden som regleras i balken upphöra att gälla. Vissa lagar, som uttryckligen an­ ges i förevarande paragraf, torde helt böra upphävas. Det innebär bl. a., att en del bestämmelser som nu gäller kommer att sakna motsvarighet i balken eller promulgationslagen. I flera fall kommer emellertid motsvarande be­ stämmelser att upptagas i annan följ dlagstiftning till brottsbalken. Det gäl­ ler stadgandet i 14 kap. 21 § strafflagen om utsättande av annan för fara att bli smittad av könssjukdom, vilket såsom föreslås i det följande torde få motsvarighet i bestämmelse i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Bestämmelser om villkorligt anstånd med A-erkställighet av förvandlingsstraff för böter torde få upp­ tagas i lagen om verkställighet av bötesstraff, varom förslag framlägges i det följande. Vissa frågor, som nu regleras i de särskilda lagarna om de skilda påföljderna, avses skola upptagas i den lag om behandling i fångvårdsanstalt som är under utarbetande inom justitiedepartementet. Såsom anmälts vid lagrådsremiss av brottsbalken år 1960 torde i en del fall frågor, som nu regleras i lag, få behandlas i administrativ ordning. Strafflagens 6 kap., som upptager bestämmelser om skadestånd, bär ingen motsvarighet i brottsbalken. Utredningen angående vissa skadeståndsrättsliga frågor ämnar enligt vad jag inhämtat under innevarande år avläm­ na betänkande med förslag till lagstiftning om vissa allmänna skadeståndsrättsliga spörsmål. Den tillämnade lagstiftningen skulle bl. a. ersätta de be­ stämmelser som nu upptages i 6 kap. strafflagen. Under dessa omständig­ heter torde man kunna utgå från att ny lagstiftning om skadestånd kan ske innan brottsbalken skall träda i kraft, och hinder synes därför icke böra möta mot att redan nu i promulgationslagen ange, att strafflagen i sin hel­ het upphör att gälla med utgången av år 1964. I 2 kap. 14 § strafflagen stadgas nu att, om straff är beroende av värdet av viss egendom, det värde skall gälla som egendomen hade å den tid då brottet förövades. Motsvarighet till detta stadgande — som är oförändrat sedan strafflagens tillkomst — har av strafflagberedningen upptagits i 17 § i det av beredningen framlagda utkastet till lag om införande av skydds­ lagen. En bestämmelse av detta slag torde emellertid knappast vara be­ hövlig vare sig för brottsbalkens eller för specialstraffrättens del. Sedan de fasta värdegränser som strafflagen tidigare uppställde för tillämpning av straffbestämmelserna för snatteri och åverkan upphävts genom 1942 års lagstiftning, har stadgandet i 2: 14 kommit att sakna direkt betydelse för straff lagsbrottens del. Stadgandet torde icke heller vara erforderligt för till-

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b 101

lämpningen av nu gällande specialstraffrättsliga bestämmelser om norme­ rade böter; vid övervägande av de värderingsprinciper som bör tillämpas beträffande dessa torde frågan om analogisk tillämpning av stadgandet i 2: 14 icke få aktualitet. Någon bestämmelse motsvarande 2: 14 har därför icke upptagits i den nu föreslagna promulgationslagen. Genom 1 § särskilda böteslagen upphörde ett stort antal bestämmelser om bötesstraff inom specialstraffrätten att äga tillämpning; straffskalorna ändrades till att avse dagsböter i stället för penningböter. Denna verkan av särskilda böteslagen upphör icke när lagen nu föreslås upphävd. De gamla straffskalorna kommer icke därigenom att återuppstå. Att även eller brotts­ balkens ikraftträdande böterna skall ådömas som dagsböter framgår av 25 kap. 1 §. När det gäller minimistraffet har emellertid de äldre straffskalorna haft betydelse på det sättet att, om minsta bot varit bestämd till femtio kronor eller mera, lägsta antalet dagsböter skall utgöra en tiondel av det sålunda bestämda bötesbeloppets krontal. I detta avseende har straff­ lagberedningen föreslagit en regel av den innebörden att någon ändring ej sker genom brottsbalkens ikraftträdande. Det synes emellertid knap­ past vara nödvändigt att bibehålla denna reglering. I de straffbestämmelser som numera fastställes bestämmes icke annat än i undantagsfall särskilt minimum för antalet dagsböter. Antalet straffskalor av den typ 1931 års lag avsåg blir efter hand allt mindre. Särskild bestämmelse i förevarande avseende har därför icke upptagits i promulgationslagen. De särskilda problem som sammanhänger med den ändrade gränsdrag­ ningen mellan penningböter och dagsböter — 500 kronor, 25 kap. 1 § andra stycket brottsbalken — kommer att behandlas i det följande i avsnittet Övriga lagförslag.

3 §. 1 vissa författningsrum föreslås direkt ändring i syfte att ersätta hän­ visning till stadgande i strafflagen med hänvisning till motsvarande be­ stämmelse i brottsbalken. Det har emellertid endast ansetts böra ske i be­ gränsad omfattning. I övrigt torde förändringen få genomföras genom en i förevarande paragraf intagen generell bestämmelse.

4 §• Sammanslagningen av fängelse och straffarbete till ett enhetligt frihets­ straff har betydelse för utformningen av straffskalorna i åtskilliga för­ fattningar utanför brottsbalken. Såsom skall framgå av det följande före­ slås, att erforderliga ändringar göres i flera av dessa författningar; det gäller de bestämmelser inom specialstraffrätten som oftast tillämpas men även bestämmelser i sådana författningar som av annan anledning bör ändras till följd av brottsbalkens antagande. Det kan emellertid icke vara en praktisk utväg att söka genomföra ändring av alla förekommande be­ stämmelser, som är aktuella i detta sammanhang. Såsom även strafflagbe­ redningen föreslagit — 2 och 3 §§ i promulgationslagen i betänkandet En­

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

hetligt frihetsstraff in. m. och 7 och 8 §§ i promulgationslagen i betänkan­ det Skyddslag — bör generella regler ges beträffande de straffskalor i för­ fattningar från tiden före brottsbalkens ikraftträdande som ej ändras sär­ skilt. Strafflagberedningen bär som huvudregel föreslagit, att straffskalor, som nu stadgar fängelse utan utsatt maximum, efter sammanslagningen av fängel­ se och straffarbete skall betyda fängelse i högst ett år och att, när det gäl­ ler straffskalor som innehåller straffarbete, i stället för straffarbete skall dömas till fängelse på tid som nu är stadgad för straffarbete. Förslaget av­ ser såväl att ange straffskalornas innebörd framgent efter frihetsstraffens förenhetligande som att fastställa grunderna för bestämning av straff för brott som begåtts dessförinnan men beträffande vilka lagakraftägande dom ej föreligger. Även i sistnämnda hänseende är innebörden alltså, att straffarbete ej i något fall skall ådömas. Sedan beredningen återgivit en av straffrättskommittén föreslagen bestämmelse av innehåll, att straffets art och mått skall bestämmas efter den lag som gällde när handlingen företogs eller — om den leder till frihet från straff eller lindrigare straff — den lag som gäller när dom meddelas (jfr 5 § i förevarande lagförslag), anför beredningen följande: Vid bedömandet av frågan vilket straff som är lindrigast skall hän­ syn tagas både till straffets art och dess mått, i fråga om frihetsstraff allt­ så tidslängden. Sedan enhetlighet genomförts i fråga om verkställigheten av frihetsstraffen, vilken såsom strax skall beröras torde böra genomföras genast oberoende av när straffet ådömts, torde skillnaden mellan olika frihetsstraff kunna bedömas endast med utgångspunkt från tidslängden. Huruvida ny lag skall tillämpas blir då beroende allenast av om straff en­ ligt denna lag blir kortare än enligt gammal lag eller bortfaller. Under så­ dana förhållanden synes det vara mest ändamålsenligt att frihetsstraff all­ tid ådömes såsom fängelse även i de fall då, vid tillämpning av äldre lag, straffarbete skulle ha ådömts. I fråga om de straffskalor som nu innehåller fängelse utan utsatt maxi­ mum anser beredningen nödvändigt med en undantagsregel för vissa fall beträffande brott begångna före brottsbalkens ikraftträdande. Beredningen yttrar härom följande. I förslaget till brottsbalk har emellertid i några fall för brott, för vilka straffet enligt strafflagen är fängelse utan utsatt maximum, stadgats fäng­ else i högst två år, d. v. s. straffskalans maximum har bibehållits oför­ ändrat. I dessa fall synes det icke vara lämpligt att föreskriva att för brott begångna före nya lagens ikraftträdande och beträffande vilka alltså gam­ mal lag i första hand skall tillämpas, fängelse utan utsatt maximum bety­ der fängelse i högst ett år. En sådan föreskrift skulle innebära, att straffet för brott, begångna före nya lagens ikraftträdande men beträffande vilka dom ännu ej meddelats, kunde komma att sättas lägre än för både brott av samma art, som begåtts tidigare men för vilka dom som vunnit laga kraft meddelats, och brott, begångna efter nya lagens ikraftträdande. I stället synes böra föreskrivas, att i de fall, då straff skall bestämmas enligt straff­ lagen, fängelse utan utsatt maximum skall ådömas i enlighet med den gam­ la lydelsen av SL 2:4, d. v. s. högst i två år. I 3 g promulgationslagen har

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b 103

därför ett undantag gjorts i enlighet härmed. Detta medför, att i de fall, där i förslaget till brottsbalk fängelses maximum satts lägre än två år, nya lagen skall tillämpas även å brott begångna före dess ikraftträdande, om i äldre lag fängelse stadgats utan utsatt maximum. Mot de av beredningen föreslagna bestämmelserna har under remissbe­ handlingen i huvudsak icke framförts annan anmärkning än att önskemål uttalats, att direkt ändring i de särskilda straffskalorna vidtages i flera fall än enligt förslaget. Viss tvekan om lämpligheten att bestämma maximum för fängelse till ett år har emellertid uttalats av landsfogden i Norrbottens län, varjämte polisintendenten i Hälsingborg funnit det icke vara befogat att så som beredningen föreslagit göra skillnad mellan brott mot straff­ lagen och andra brott.

Departementschefen. De av beredningen föreslagna huvudbestämmelserna angående innebörden av straffskalorna efter brottsbalkens ikraftträdande synes ändamålsenliga. Med hänsyn till domstolarnas straffmätningspraxis torde man icke behöva räkna med att den föreslagna maximigränsen av ett år för fängelse i fall, där för närvarande maximum ej är utsatt, kommer att föranleda någon allmän sänkning av straff som ådömes. När i paragrafen utsäges att fängelse skall ådömas på tid som är stadgad för straffarbete innebär det, att såväl maximigränsen som minimigrän­ sen skall iakttagas. Det betyder bl. a., att i vissa fall den nu gällande all­ männa minimigränsen för straffarbete, två månader, skall gälla. Risken för att detta förbises under övergångstiden torde ej vara överhängande. Några svårigheter för de rättstillämpande myndigheterna torde icke uppkomma, såvitt avser brott begångna efter den 1 januari 1965. Ifrågavarande äldre straffskalor — av vilka flertalet torde böra direkt ändras — förekommer då endast inom specialstraffrätten; i dessa straffskalor torde straffarbete nu vara stadgat endast som alternativ till fängelse, och den enligt brottsbalken gällande allmänna minimitiden för frihetsstraff, en månad, blir därför till­ lämplig. Bestämmelserna i förevarande paragraf är avsedda att äga tillämpning även när straff skall bestämmas för brott, som begåtts före den 1 januari 1965. Särskild uppmärksamhet påkallar därvid brott mot strafflagen. Såsom skall framgå av nästföljande paragraf, skall strafflagens bestämmelser fort­ farande tillämpas beträffande sådana brott, om straffet härigenom blir lindrigare än enligt brottsbalken. Eftersom straffarbete icke skall ådömas i något fall, får straffets svårhet bedömas efter en jämförelse mellan fri­ hetsstraffets längd enligt brottsbalken och enligt strafflagen. Strafflagbe­ redningen har föreslagit en särskild regel för de fall där fängelse stadgats i strafflagen utan utsatt maximum. I allmänhet har dessa straffskalor i brottsbalken erhållit ett maximum av sex månader eller i en del fall ett år. När brottsbalken stadgar fängelse i två år för brott, vilka hittills varit belagda med högst fängelse, har avsikten främst varit att markera ett strängare bedömande än hittills, t. ex. vid hets mot folkgrupp (SL 11:7,

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

BrB 16: 8) och djurplågeri (SL 11: 13, BrB 16: 13), eller också har straff­ skalan fatt ändrad räckvidd med hänsyn till gradindelningen av brotten, t. ex. vid olovligt förfogande (SL 22:4, BrB 10:4), behörighetsmissbruk (SL 22: 6, BrB 10: 6), missbruk av urkund (SL 13: 12, BrB 15: 12) och för­ nekande av underskrift (SL 13: 13, BrB 15: 13). Det är enligt min mening icke erforderligt att man, när det gäller brott begångna före brottsbalkens ikraftträdande, ger särskilda bestämmelser för vissa fall under åberopande av straffskalornas utformning i brottsbalken. Även när, i enlighet med vad som föreslås i det följande i 5 §, strafflagen skall tillämpas, torde där­ för huvudregeln i förevarande paragraf böra gälla och alltså fängelse utan utsatt maximum få anses innebära fängelse i högst ett år.

5 §. I 23 kap. 1 § i sitt förslag till brottsbalk har straffrättskommittén upp­ tagit generella bestämmelser om tillämpning av ny eller gammal lag, när det gäller straff eller annan påföljd för brott som begåtts före ny lags ikraftträdande. Kommittén förklarar sig ej ha funnit anledning frångå den grundläggande principiella ståndpunkt som svensk rätt intager i fråga om strafflags tillämplighet i tiden, nämligen att ny lag ej skall äga till­ bakav erkände kraft med undantag för det fall att denna lag är lindrigare än den äldre. Kommittén anför härvid, att principen att åt ny strafflag ej skall givas tillbakaverkande kraft när den medför straffbeläggande av för­ ut straffri gärning eller skärpning av förut stadgade påföljder utgör ett skydd för den enskilde. Denna princip kommer till uttryck i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund­ läggande friheterna, till vilken konvention vårt land anslutit sig. I kon­ ventionen uttalas i artikel 7, att ingen må fällas till ansvar för någon gär­ ning eller underlåtenhet som vid tidpunkten för dess begående icke ut­ gjorde ett brott enligt inhemsk eller internationell rätt samt att ej heller högre straff må utmätas än som var tillämpligt vid tidpunkten för den brottsliga gärningens begående. Liknande uttalanden har gjorts i artikel 11 punkt 2 i Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, antagen den 10 december 1948. Den av kommittén föreslagna paragrafen upptar i första stycket ett stad­ gande av innehåll, att en gärnings straffbarhet samt straffets art och mått skall bestämmas efter den lag som gällde när handlingen företogs, men att, om annan lag gäller när dom meddelas, den skall tillämpas om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff. Med uttrycket en gärnings straffbarhet avses samtliga objektiva och subjektiva förutsättningar för straff. I uttrycket ingår, att straff för brottet icke är uteslutet på grund av allmänna straffrihetsgrunder, minderårighet, otillräknelighet eller pre­ skription. Beträffande bedömningen av frågan, när en gärning begåtts, an­ för kommittén: Genom användande av ordet handlingen och ej ordet gärningen mar­ keras att avgörande tidpunkt är när den handlande avslutade den verksam­

Kungl. Maj:Is proposition nr 10 ur l!)6'r 105

het som kan sägas innefatta brottets utförande. Att en från sjalva handling­ en till tiden skild effekt inträffat först efter lagändringens ikraftträdande är således utan betydelse. Kommer ett brott till stånd genom successivt handlande, får det i princip anses, att om någon del av handlandet infaller under den nya lagens tid, denna lag skall bliva tillämplig på det hela. Vid underlåtenhetsbrott torde i regel den nya lagen bliva tillämplig då under­ låtenheten infaller under giltigheten av såväl äldre som ny lag.

I paragrafens andra stycke föreslår kommittén en särskild bestämmelse angående gärning, som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden. I tredje stycket upptages dels ett stadgan­ de att vad i första och andra styckena är sagt om straff även skall gälla om förverkande, dels ett stadgande om påföljder som ådömes i stället för straff, beträffande vilka föreslås som huvudregel att den lag skall tillampas som gäller när dom meddelas. Under remissbehandlingen av straffrättskommitténs förslag har Advokat­ samfundet riktat kritik mot den i tredje stycket föreslagna bestämmelsen om andra påföljder än straff. I remissyttrandet anföres, att regeln möjligen kan accepteras i fråga om villkorlig dom men icke när det gäller påföljder av exempelvis typen internering eller förvaring. Beträffande sådana på­ följder bör tillämpas samma princip som i fråga om straff.

Departementschefen. I promulgationslagen torde, såsom jag tidigare an­ fört, böra upptagas bestämmelser endast i avseenden som direkt aktualise­ ras av brottsbalkens ikraftträdande. Nu ifrågavarande bestämmelser bör med hänsyn härtill icke avfattas så generellt som straffrättskommittén föreslagit, och anledning att upptaga någon bestämmelse motsvarande and­ ra stycket i kommitténs förslag föreligger icke. Den förändrade systematik, när det gäller straff och andra påföljder, som tillämpats i brottsbalken (1 kap. 4 §) föranleder också en ändring av kommitténs förslag. Utgångspunkten bör vara att brottsbalken icke ges tillbakaverkande kraft, vare sig så att påföljd ådömes för gärning som icke var belagd med an­ svar när den företogs eller så att strängare straff ådömes än som skulle följa vid tillämpning av lag som gällde när gärningen företogs. Denna prin­ cip överensstämmer med grundläggande riktlinjer, som fastslagits i kon­ ventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund­ läggande friheterna, och har också kommit till uttryck i det nyligen av författningsutredningen framlagda förslaget till regeringsform (2 kap. 9 §). I den mån hinder icke möter av de hänsyn som nu nämnts, bör brottsbalken tillämpas å gärningar som föreligger till bedömande sedan balken trätt i kraft. En principiell avvikelse göres härigenom från den nu tillämpade grundsatsen, som innebär att ny lag skall tillämpas endast när den är lind­ rigare än den äldre. Någon saklig förändring torde emellertid icke föranle­ das härav, och ur praktiska synpunkter torde fördelar vara att vinna av att brottsbalken genast kan tillämpas i så stor utsträckning som möjligt.

4 j Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 10

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

I enlighet med det anförda torde i ett första stycke av paragrafen böra anges, att för gärning som begåtts före den 1 januari 1965 ansvar ej må ådörnas enligt brottsbalken, om för gärningen ej var stadgat straff när den företogs. Bestämmelsen har avseende å gärningstypen som sådan; vid bedömningen av om för gärningen var stadgat straff skall bortses från så­ dan omständighet som att straff på grund av gärningsmannens ålder eller sinnesbeskaffenhet icke skulle ha kunnat ådömas i det enskilda fallet. Så­ vitt avser gärning, som begåtts av den som icke fyllt femton år, innebär brottsbalken icke någon förändring i förhållande till vad som nu gäller. Så är däremot fallet i fråga om de psykiskt abnorma lagöverträdarna. De särskilda bestämmelser som påkallas härav torde få upptagas i paragrafens andra stycke. Beträffande bestämmandet av påföljd när fråga är om gärningar __ be­ gångna töre den 1 januari 1965 — vilka är belagda med ansvar såväl en­ ligt strafflagen som enligt brottsbalken torde regler få upptagas i andra stycket. Med utgångspunkt i vad nyss anförts torde därvid, beträffande straffen, få anges att äldre lag alltjämt skall tillämpas, om den lagen leder till lindrigare straff än brottsbalken. Vid bedömningen av om äldre lag leder till lindrigare straff får hänsyn tagas även till återfallsbestämmelser och konkurrensregler. I fråga om de sistnämnda torde emellertid särskilda be­ stämmelser få meddelas för de situationer som uppkommer, när straff för visst brott redan bestämts då annat brott föreligger till bedömande, se 6 §. De konkurrensregler, som upptagits i 1 kap. 6 §, 25 kap. 5 § och 26 kap. 2 § brottsbalken, innebär ur förevarande synpunkt icke några större förändringar i förhållande till hittills gällande ordning; särskilda över­ gångsbestämmelser torde icke erfordras för deras del. När det gäller ådömande av andra påföljder än straffen, torde brotts­ balken kunna tillämpas genast, oberoende av när brottet begåtts. Tidigare bär man i flera fall, när förändringar gjorts i påföljdssystemet, i över­ gångsbestämmelser förklarat att den nya lagstiftningen får tillämpas endast i fråga om brott som begåtts efter ikraftträdandet (så t. ex. vid tillkomsten av lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse och lagen den 18 juni 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt). En sådan bestämmelse torde icke vara erforderlig vid brottsbalkens ikraftträdande. De föränd­ ringar som göres i påföljdssystemet torde icke i allmänhet kunna sägas le­ da till kraftigare ingripande mot den dömde än vad som varit möjligt en­ ligt hittills gällande ordning. Då det för en ändamålsenlig anordning av be­ handlingen av de dömda är önskvärt, att icke flera regelsystem samtidigt tillämpas, bör den nya lagstiftningen genast kunna tillämpas. Såsom skall framgå av det följande bör enligt min mening även beträffande dem, som vid brottsbalkens ikraftträdande redan dömts till påföljd, verkställigheten så långt möjligt anordnas i enlighet med balkens regler. Vid bedömande av om annan påföljd än straff i det enskilda fallet skall användas skall hänsyn alltså tagas till de förutsättningar för tillämpningen som upptages

Kangl. Maj:ts proposition nr 10 år 1004 107

i brottsbalken; i fråga om de förutsättningar, som anknyter till att visst straff kan följa å brottet, skall dock givetvis beaktas, alt straff i vissa fall skulle vara att bestämma enligt äldre lag. Från den princip i fråga om tillämpningen av andra påföljder an straff som lagts till grund för förslaget torde undantag få göras i ett avseende. Lagöverträdare, som begått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, skall enligt 5 kap. 5 § straff­ lagen ej fällas till ansvar. Enligt brottsbalken föres emellertid sådana lag­ överträdare i princip in under det av domstolarna tillämpade påföljdssystemet, och som nämnts i det föregående skall påföljd kunna ådömas i fall som nu avses även för brott som begåtts före brottsbalkens ikraftträ­ dande. Härvid bör emellertid annan påföljd icke kunna komma i fråga än som motsvarar de åtgärder från samhällets sida vilka kan vidtagas en­ ligt gällande rätt. Av de påföljder som enligt brottsbalken kan^ tillämpas för lagöverträdare som nu avses — överlämnande till särskild vård, böter, skyddstillsyn — bör därför endast överlämnande till särskild vård kom­ ma i fråga. I andra stycket av 5 kap. 5 § strafflagen stadgas om straffrihet för den som utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd att han är från sina sinnens bruk. Enligt brottsbalken kommer gärning, som begås i sådant tillstånd, icke att betraktas som brott (jfr 1 kap. 2 §; prop. 1962: 10 del C s. 576 f, 596); i fall av detta slag kommer således icke någon på­ följd att ådömas efter brottsbalkens ikraftträdande. Avgörande för frågan, om gammal eller ny lag skall tillämpas, blir enligt det föregående i vissa fall den omständigheten, huruvida gärningen begåtts före den° 1 januari 1965. Till vad straffrättskommittén anfört beträffande de moment i gärningen som härvid skall tas i beaktande kan jag ge min an­ slutning. Innebörden av bestämmelsen torde bli tydlig även om man icke, såsom kommittén föreslagit, använder ordet handlingen utan anknyter till alt gärningen begåtts före nämnda dag. Frågan, huruvida gammal eller ny lag skall tillämpas, får avgöras i varje mål, som är föremål för prövning efter det brottsbalken tratt i kraft, och sålunda också vid avgörande i högre instans av mål som i lägre instans avgjorts före denna tidpunkt. Har en före brottsbalkens ikraftträdande meddelad dom vunnit laga kraft, skall däremot någon ändring av domen icke ske av den anledningen att en tillämpning av brottsbalken skulle leda till frihet från ansvar eller lindrigare straff. De regler som i 36 kap. 1—5 §§ brottsbalken meddelas om förverkande av egendom innebär icke några sakliga ändringar av vad som nu gäller en­ ligt 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen. Reglerna i brottsbalken bör därför kunna tillämpas även när fråga är om gärningar, som begåtts före brotts­ balkens ikraftträdande. Då dessa regler — med undantag för 3 § — för sin tillämpning förutsätter att brott som avses i brottsbalken förövats, torde emellertid i klarhetens intresse böra uttryckligen anges, att de skall tilllämpas också när fråga är om gärning för vilken straff skall bestämmas

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

enligt äldre lag. De i 36 kap. 6—8 §§ brottsbalken meddelade reglerna torde genast kunna tillämpas utan särskild övergångsbestämmelse. Visserligen kan härvid tänkas, att uttrycklig bestämmelse angående särskild rättsver­ kan i något fall kan komma att saknas, när det gäller påföljd som bestämts i dom vilken meddelats före brottsbalkens ikraftträdande. Några svårig­ heter torde dock icke härigenom uppkomma för rättstillämpningen. Det av straffrättskommittén föreslagna stadgandet i 23 kap. 1 § första stycket avsåg att reglera även frågan om åtalspreskription. Bestämmelser om preskription torde med den uppläggning av promulgationslagen som nu valts få upptagas i särskild paragraf, 12 §.

6 §• Straffrättskommittén har i 23 kap. 3 § i sitt förslag upptagit en regel, motsvarande 12 § i 1864 års promulgationslag, av innehåll att vad i ny lag stadgas om återfall i brott skall äga tillämpning ändå att det förra brot­ tet bedömts efter äldre lag. I fråga om tillämpningen av regler om sammanträffande av brott och förändring av påföljd har straffrättskommittén föreslagit (23 kap. 2 §), att den lag skall tillämpas som gäller när dom härom meddelas av första domstol; äldre lag skall dock tillämpas, då någon skall dömas allenast för brott begångna före nya lagens ikraftträdande, om den äldre lagen leder till lindrigare påföljd. I strafflagberedningens förslag har upptagits en över­ gångsbestämmelse, som mera direkt anknyter till de i beredningens be­ tänkande Skyddslag framlagda förslagen. Beredningen har föreslagit (15 §), att de nya bestämmelserna om sammanträffande av brott skall tillämpas utan hinder av att brotten eller något av dem begåtts före lagens ikraft­ trädande. Hovrätten över Skåne och Blekinge har i sitt yttrande över straffrättskommitténs förslag uttalat, att grundprincipen beträffande gammal eller ny lags tillämplighet (jfr 5 §) kan tillämpas också när det gäller konkur­ renssituationer.

Departementschefen. Beträffande tillämpningen av återfallsreglerna i 26

kap. 3 § brottsbalken torde böra meddelas en bestämmelse, motsvaran­ de vad straffrättskommittén har föreslagit. Stadgandet är framför allt av­ sett för det fall, att det senare brottet förövats efter brottsbalkens ikraft­ trädande. För tillämpningen av återfallsstadgandet får givetvis förutsättas att det tidigare brottet varit av sådant slag som avses i 26 kap. 3 §. Huru­ vida återfallsreglerna skall tillämpas i fall, när även det nya brottet för­ övats innan brottsbalken trätt i kraft, blir beroende av utfallet av den be­ dömning som domstolen skall göra jämlikt 5 § andra stycket i förevaran­ de lag. Leder äldre lags regler, däri inbegripet dess återfallsregler, till lind­ rigare straff, skall den lagen tillämpas; eljest dömes efter brottsbalken. Såsom framhållits vid 5 § torde frågan om tillämpningen av strafflagens eller brottsbalkens konkurrensregler i princip böra bedömas i enlighet med

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 ur 196b 109

den allmänna grundsatsen, alt den lag skall tillämpas som leder till det för den dömde lindrigaste straffet. Beträffande vissa konkurrenssituationer torde emellertid böra meddelas särskild övergångsbestämmelse. Det gäller de fall som föreligger, när någon, som redan dömts till påföljd, efter den 1 januari 1965 skall dömas för annat brott. Framför allt påkallar de fall som avses i 4 kap. 3 oeh 4 §§ strafflagen uppmärksamhet. Brottsbalkens bestämmelser i 34 kap. innebär en väsent­ lig omarbetning av nuvarande regelsystem i detta avseende. Till stor del är det emellertid fråga om en teknisk omläggning, som icke torde komma alt medföra några nämnvärda förändringar i fråga om det eller de straff som sammanlagt ådömes för de konkurrerande brotten, och enligt den princip som ligger till grund för 5 § i promulgationslagen skall alltså brottsbalkens bestämmelser tillämpas även när lråga är om äldre brott. I \isst samman­ hang skulle emellertid brottsbalkens regler kunna tänkas leda till ett för den dömde mindre gynnsamt resultat än nuvarande regler, nämligen när det gäller tidpunkten för villkorlig frigivning (se prop. 1962: 10 del C s. 396). Å andra sidan kan väl tänkas förekomma fall, där tillämpning av straff­ lagens regelsystem kan visa sig på ett senare stadium leda till ogynnsam­ mare resultat än brottsbalkens regler. De resultat av tillämpningen av gam­ mal eller ny lag som här berörts kan icke alltid bedömas vid tidpunkten för domstolens avgörande och synes därför icke kunna influera på valet av tillämpliga regler. Ett bibehållande av det nuvarande systemet, även om det uteslutande gäller brott som begåtts före brottsbalkens ikraftträdande, vid sidan av brottsbalkens regler skulle kunna vålla besvärliga komplika­ tioner, eftersom det kan bli fråga om att samtidigt tillämpa två system beträffande samma person. Det synes önskvärt, att man så snabbt som möjligt bringar de olägenheter som är förbundna med det äldre systemet att upphöra, och jag vill därför förorda, att bestämmelserna i 34 kap. brotts­ balken får tillämpas omedelbart efter balkens ikraftträdande även när fråga är om brott som begåtts före den 1 januari 1965. En uttrycklig bestämmelse härom bör då meddelas för att klart ange, att prövningen av tillämpligheten icke sker enligt 5 §; bestämmelsen torde få upptagas i andra stycket av förevarande paragraf. Den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig i de fall, då den tidigare domen meddelats efter brottsbalkens ikraftträdande och sedermera annat brott föreligger till bedömande. Bestämmelsen skall också tillämpas, när den tidigare domen meddelats före balkens ikraftträdande. Särskilda regler torde emellertid härvid bli erforderliga, såvitt gäller påföljder som icke får någon motsvarighet i brottsbalken eller som ändrar karaktär. I detta avseende föreslås bestämmelser i 9, 10 och 11 §§.

7 §• I fråga om åklagares befogenhet att tala å brott har straffrättskommittén föreslagit som huvudregel (23 kap. 4 §), att bedömningen skall ske efter den lag som gäller när åtal väckes. Om brottet då handlingen företogs var

no Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1961

undantaget från allmänt åtal eller för allmänt åtal var stadgat särskilt vill­ kor, skall enligt förslaget bedömningen ske efter äldre lag, ifall sådan åtalsbestämmelse icke upptagits i ny lag. Kommittén uttalar, att dess förslag torde överensstämma med innebörden i gällande rätt sådan denna fram­ träder i 5 och 14 §§ i 1864 års promulgationslag. De förändringar som brottsbalken medför beträffande åtalsreglerna i förhållande till vad som tidigare gällt leder till någon utvidgning av om­ rådet för allmänt åtal. I åtskilliga fall uppställes emellertid samma begräns­ ningar i åtalsrätten som tidigare gällt. De av straffrättskommittén föreslag­ na reglerna beträffande tillämpningen av gammal eller ny lag torde böra godtagas. I fråga om åklagares befogenhet att åtala torde alltså bedömning­ en i princip böra ske efter brottsbalken, om åtal väckes efter den 1 januari 1965, även när det är fråga om äldre brott. Undantag bör dock göras för de fall i vilka begränsningarna av den allmänna åtalsrätten enligt hittills gäl­ lande lag går längre än enligt brottsbalken; dessa begränsningar bör då allt­ jämt iakttagas beträffande brott som begåtts före brottsbalkens ikraftträdan­ de. Då det icke synes vara praktiskt att beträffande varje sådan bestämmel­ se ange om den alltjämt skall tillämpas, torde en generell regel med angi­ ven innebörd böra meddelas. Begränsningar som nu avses förekommer icke endast i strafflagen. Även den bestämmelse om särskild prövning av åtal som upptages i 19 § lagen om ungdomsfängelse beröres av den föreslagna övergångsbestämmelsen. Nämnda paragraf har icke någon motsvarighet i brottsbalken, och den hit­ tills stadgade prövningen skall alltså alltjämt ske beträffande äldre brott. Såsom jag anförde vid lagrådsremissen av brottsbalken år 1960 (prop. 1962: 10 s. C 435) är avsikten, att också när det gäller brott som begåtts efter det brottsbalken trätt i kraft prövning av åtalsfrågan skall ske. Denna pröv­ ning skall emellertid ske enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken; härtill åter­ kommer jag i det följande. Beträffande den prövning av åtalsfrågan som är stadgad i strafflagen föreskrives i åtskilliga fall, att prövningen ankommer på statsåklagare. I brottsbalken har för motsvarande prövning icke angivits vilken åklagare som skall verkställa prövningen. Det har därvid förutsatts, att den åkla­ gare som enligt sin instruktion har att föra talan i målet också skall göra den särskilda åtalsprövningen. Frågan om fördelningen av ålclagaruppgifterna mellan de skilda åklagarkategorierna torde få upptagas i annat sam­ manhang; vid övervägande härav måste beaktas också den reformering av åklagarorganisationen som följer av förstatligandet av polis- och åklagar­ väsendet. Oberoende av hur denna fråga löses, torde spörsmålet om vilken åklagare som skall verkställa föreskriven åtalsprövning få avgöras efter vad som gäller vid tidpunkten för prövningen. Den i förevarande paragraf föreslagna regeln om att i äldre lag meddelat särskilt villkor för åtal skall iakttagas har alltså icke avseende på regler om behörig åklagare utan en­ dast på de förutsättningar som gäller för att åklagare överhuvud skall få väcka åtal.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 10 år 196 4 in

8 §. Genom sammanslagningen av straffarbete och fängelse till det enhetliga frihetsstraffet fängelse uppkommer åtskilliga problem beträffande redan ådömda straff. Frågor av detta slag behandlas i förevarande och nästföljande paragraf. I 4 kap. 5 § andra stycket strafflagen stadgas nu att, om till verkställig­ het på en gång förekommer utslag varigenom någon dömts till straffarbe­ te på viss tid och utslag enligt vilket han har att undergå fängelse, fängel­ sestraffet eller vad därav återstår skall övergå till straffarbete; beslut har­ om meddelas av fångvårdsstyrelsen. Regeln gäller dock icke i de konkurrcnsfall då enligt 4 kap. 4 § domstol skall bestämma gemensamt straff. En­ ligt 4 kap. 6 § första stycket skall vid tillämpning av 5 § — samt vissa andra paragrafer i kapitlet — viss tids fängelse anses svara mot straffar­ bete under hälften så lång tid. Fråga uppkommer, hur man skall ställa sig till dessa bestämmelser när det gäller straff, som ådömts före brottsbalkens ikraftträdande men ej då börjat verkställas. Strafflagberedningen har föreslagit, att de hittills gäl­ lande reglerna alltjämt skall tillämpas, om till verkställighet på en gång förekommer dom å straffarbete på viss tid och dom å fängelse, som med­ delats före den nya lagstiftningens ikraftträdande. Enligt 4 § i förevarande lagförslag skall straffarbete icke i något fall ådömas efter det brottsbalken trätt i kraft; fängelse skall i stället ådömas även i fråga om äldre brott. Det torde vidare få förutsättas, att beträffan­ de verkställigheten av tidigare ådömda straffarbets- och fängelsestraff de regler, som kommer att gälla för det enhetliga frihetsstraffet fängelse, ome­ delbart skall tillämpas. Med hänsyn härtill skulle kunna sägas, att det knap­ past finns någon anledning att upptaga en bestämmelse om reducering av strafftiden i enlighet med hittillsvarande ordning. År fråga om sådana fall, där den ena domen meddelats före men den andra efter brottsbalkens ikraft­ trädande, torde reducering icke heller böra föreskrivas. Domstolarna kan då vid den senare straff mätningen beakta, att påfölj dssystemet upptager endast en art av frihetsstraff; det torde för övrigt knappast vara möjligt att i fall av detta slag finna en användbar reduceringsmetod. Beträffande det fall, att båda frihetsstraffen ådömts före brottsbalkens ikraftträdande, torde däremot som strafflagberedningen föreslagit reduceringsregeln alltjämt böra iakttagas. Den dömde synes böra få tillgodonju­ ta den minskning i strafftiden som han skulle ha erhållit, om verkställig­ heten påbörjats före balkens ikraftträdande. En bestämmelse härom bör alltså upptagas i promulgationslagen. Bestämmelsen blir tillämplig, även om straffarbetsstraffet förekommer till verkställighet efter ikraftträdan­ det av balken och alltså redan från början verkställes enligt reglerna för fängelse. Med att dom meddelats före den 1 januari 1965 avses, att den sista prövningen i någon domstolsinstans skett; däremot förutsättes icke i och för sig att domen vunnit laga kraft före den dagen. Tillämpningen av bestämmelsen ankommer på den centrala fangvårdsmyndigheten. I detta

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 19Gi

sammanhang torde ställning få tagas till frågan om en ändring av fång­ vårdsstyrelsens namn (se prop. 1962: 10 del C s. 606). Jag vill då förorda, att styrelsen — såsom den själv har föreslagit — benämnes kriminalvårds­ styrelsen. I det följande kommer detta namn att användas bl. a. i den nya lagen om verkställighet av bötesstraff och i lagen om disciplinstraff för krigsmän. Uppmärksamhet kräver också den konkurrenssituation som avses i 4 kap. 4 § strafflagen, d. v. s. när någon dömts till fängelse eller straffarbete för brott som förövats innan han börjat undergå sådant straff som ådömts för annat brott. Såsom nämnts vid 6 § bör, när brottsbalken trätt i kraft, balkens konkurrensregler tillämpas omedelbart även beträffande domar som meddelats eller brott som förövats dessförinnan. Det betyder, att ompröv­ ning enligt 34 kap. 10 § andra stycket brottsbalken — som motsvarar 4 kap. 4 § strafflagen — kan komma att ske beträffande lagakraftvunna domar som meddelats före brottsbalkens ikraftträdande. Prövningen innebär, att domstolen skall bestämma det straff den dömde skall undergå till följd av den dom som sist förekommer till verkställighet; något gemensamt straff skall däremot icke bestämmas. När verkställighet därefter sker, samman­ lägges i förekommande fall de båda straffen. Om båda de domar, som givit anledning till prövningen enligt 34 kap. 10 § andra stycket, meddelats före balkens ikraftträdande, är situationen likartad med den som berörts i det föregående vid behandlingen av 4 kap. 5 § strafflagen och, om den ena do­ men avser straffarbete och den andra fängelse, kunde det därför bli fråga om tillämpning av samma regler. I och med att domstol får tillfälle att göra en förnyad bedömning av straffmätningen, som då sker med beaktande av att endast en art av frihetsstraff kommer i fråga, synes dock ej finnas skäl att medge en reducering därutöver på verkställighetsstadiet. Att detta är det föreslagna stadgandets innebörd framgår av att den i paragrafen åberopade 4 kap. 5 § strafflagen från sin tillämpning uttryckligen undantar fall som avses i 4 kap. 4 §.

9 §. Straffrättskommittén har i sitt förslag upptagit allmänna bestämmelser om påföljdspreskription. Enligt 23 kap. 5 § i förslaget skall frågan, huru­ vida ådömd påföljd är förfallen, bedömas efter den lag som gällde när dom meddelades; har innan verkställighet av påföljden börjat eller efter avbrott återupptagits ny lag trätt i kraft, enligt vilken påföljden är förfallen, skall dock den lagen tillämpas. I strafflagberedningens slutbetänkande med förslag till skyddslag har upp­ tagits vissa övergångsbestämmelser, som mera direkt anknyter till de i be­ tänkandet framlagda förslagen. Enligt 11 § i övergångsbestämmelserna skall vad i skyddslagen stadgas om fängelse i tillämpliga delar gälla straffarbete eller fängelse, som ådömts före lagens ikraftträdande. Undantag härifrån föreslås beträffande villkorlig frigivning från gemensamt straff, som be­ stämts jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen. För sådant fall skall 1 § andra styc­

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19(>k 113

ket, 14 § andra stycket ocli 20 § törsta stycket lagen om villkorlig frigiv­ ning alltjämt iakttagas. Beträffande dem som vid den nya lagens ikraft­ trädande redan är villkorligt frigivna föreslås, bl. a. för att den nya organi­ sationen ej skall betungas med tillsynen över dessa frigivna, att hittills gäl­ lande ordning fortfarande skall gälla; förklaras den villkorligt medgivna friheten sedermera förverkad, skall dock den nya lagen tillämpas, om ny villkorlig frigivning ifrågakommer. Hovrätten för Västra Sverige har anmärkt, att straffrättskommitténs för­ slag i visst fall kan leda till icke rimligt resultat. Om någon börjat avtjäna straff innan ny lag, enligt vilken straffet är förfallet, trätt i kraft, skall verkställigheten fortgå. Rymmer den dömde sedermera, kan däremot fort­ satt verkställighet sedan ej ske. Ur lagtexten bör därför orden »efter av­ brott återupptagits» utgå.

Departementschefen. I det föregående har (vid 6 och 8 §§) berörts frågan, hur brottsbalkens bestämmelser om fängelse skall tillämpas beträffande brott som begåtts före balkens ikraftträdande. Härigenom är emellertid icke spörsmålet, vilka regler som skall tillämpas beträffande redan ådömda fängelse- och straffarbetsstraff, mer än delvis löst. I brottsbalken upptages bestämmelser om ådömda fängelsestraff bl. a. i 1 kap. 4 § andra stycket, 26 kap. 5—24 §§ och därtill anknytande bestämmelser i 37 kap., 34 kap. samt 35 kap. 8 och 9 §§. I allmänhet torde brottsbalkens regler om fängelse kunna användas även när det gäller straffarbete eller fängelse, som ådömts före balkens ikraft­ trädande, och detta torde böra anges som huvudregel. Regeln kommer här­ vid att omfatta bl. a. bestämmelserna om villkorlig frigivning i 26 kap. Det­ ta innebär, att prövningen av fråga om fakultativ villkorlig frigivning i prin­ cip ankommer på övervakningsnämnd — jag skall i det följande vid 16 § beröra undantag härifrån — och att prövotiden alltid blir minst ett år. Det torde icke behöva vålla betänkligheter, att för dem som friges efter brotts­ balkens ikraftträdande prövotiden härigenom i vissa fall blir längre än en­ ligt tidigare lag. Prövningen av fråga om fakultativ villkorlig frigivning får ske enligt den i brottsbalken föreskrivna ordningen beträffande alla ären­ den, som ej avgjorts när balken träder i kraft; det må erinras om att sådan frigivning icke längre skall kräva ansökan av den intagne. I de fall åter, där beslut i ärendet meddelats före balkens ikraftträdande, torde besvär över beslutet få anföras i enlighet med hittills gällande regler; uttrycklig bestäm­ melse härom torde ej vara erforderlig. I fråga om konkurrensreglerna innebär förslaget, att bl. a. 34 kap. 1—3 och 10 §§ skall tillämpas även när den tidigare domen meddelats före bal­ kens ikraftträdande. Skälen härför framgår av vad som anförts i det före­ gående rid 6 §. Även i övrigt skall 34 kap. genast tillämpas beträffande äld­ re domar. Från den huvudregel som nu föreslagits torde undantag böra stadgas i några avseenden.

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

Såsom strafflagberedningen förordat torde beräkningen av tidpunkten för villkorlig frigivning från frihetsstraff, som bestämts jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen, även efter brottsbalkens ikraftträdande böra ske med beaktan­ de av de särskilda regler som nu gäller därom enligt lagen om villkorlig frigivning (1 § andra stycket, 14 § andra stycket, 20 § första stycket). I öv­ rigt bör emellertid brottsbalkens regler om villkorlig frigivning gälla även beträffande dem som intagits för undergående av sådant straff. Likaså bör balkens regler om ny villkorlig frigivning tillämpas om någon som villkor­ ligt frigivits från 4: 3-straff därefter återintagits, utan att därvid detta lag­ rum åberopats. Strafflagberedningen har föreslagit, att beträffande dem som är vill­ korligt frigivna när brottsbalken träder i kraft lagen om villkorlig frigiv­ ning — med undantag för reglerna om förverkande på grund av annat brott — alltjämt skall gälla. Beredningen har framhållit, att den nya övervakningsorganisationen icke borde betungas med tillsynen av dessa frigivna. Jag anser emellertid icke lämpligt att under övergångstiden bibehålla den gamla tillsynsorganisationen vid sidan av den ordning som tillskapas ge­ nom brottsbalken. Enligt balken skall övervakningen handhavas av övervakningsnämnd, vilken förordnar övervakare, meddelar erforderliga före­ skrifter och beslutar om åtgärd, däribland förverkande, om den frigivne missköter sig. Nämndens beslut kan överklagas hos kriminalvårdsnämnden, och den s. k. förstärkta fångvårdsstyrelsens befattning med dessa ären­ den upphör. Det skulle enligt min mening kunna leda till onödiga kompli­ kationer, om man låter vissa ärenden — såsom hittills — handläggas av skyddskonsulent och fångvårdsstyrelsen med klagorätt hos Kungl. Maj :t. Den nya övervakningsorganisationen torde därför omedelbart böra avse även dem som vid brottsbalkens ikraftträdande är villkorligt frigivna. I princip torde också de bestämmelser i övrigt som enligt balken gäller för villkorligt frigivna kunna tillämpas. Då dessa bestämmelser i några avse­ enden är mera ingripande än de nuvarande reglerna, torde emellertid vis­ sa undantag böra stadgas. Det gäller framför allt prövotidens längd, som icke genom brottsbalkens ikraftträdande bör för dem som redan är frigiv­ na förlängas utöver vad som bestämts vid frigivningen. Likaså torde den något snävare ram för meddelande av särskilda föreskrifter, som lagen om villkorlig frigivning uppdrager, böra iakttagas. Beträffande ingripande mot den som missköter sig torde brottsbalkens regler kunna tillämpas. Grundas ingripandet på förhållande, som hänför sig till tiden före balkens ikraft­ trädande, bör dock den nya regeln om vitesföreläggande ej få tillämpas och bör tiden för omhändertagande enligt 26 kap. 22 § brottsbalken begrän­ sas till en vecka, som är längsta tiden enligt lagen om villkorlig frigivning. De i brottsbalken upptagna reglerna om preskription av ådömt fängel­ se, 35 kap. 8 och 9 §§ — som ju utformats med hänsyn till sammanslag­ ningen av fängelse och straffarbete till en enhetlig påföljd — kan knap­ past göras tillämpliga på fängelsestraff, som ådömts före brottsbalkens ikraftträdande. Det skulle nämligen i vissa fall betyda en fördubbling av

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196\ 115

preskriptionstidens längd, vilken för närvarande beträffande alla fängel­ sestraff är fem år. När det gäller straffarbetsstraff skulle brottsbalkens pieskriptionsregler — enligt den i förevarande paragraf föreslagna huvudre­ geln att beträffande straffarbete skall gälla vad som stadgas om fängelse _i ett icke obetydligt antal fall innebära en förkortning av preskriptions­ tiden. Det är dock endast i fråga om de kortare straffarbetsstraffen —- ådömda på kortare tid än sex månader — som preskriptionstiden skulle förkor­ tas. Efter brottsbalkens ikraftträdande synes ej finnas anledning att beträf­ fande dessa korta straffarbetsstraff tillämpa längre preskriptionstid än för fängelsestraff, som ådömts före brottsbalkens ikraftträdande. Med hänsyn till att bestämmelse krävs om beräkning av preskriptionstid, när förver­ kande skett av villkorligt anstånd med verkställighet av fängelse eller straff­ arbete — jag återkommer till frågan om förverkande i det följande vid 10 §__torde i förevarande paragraf lämpligen kunna anges, att straffla­ gens preskriptionsregler beträffande ådömt fängelse eller straffarbete allt­ jämt skall gälla, med undantag för de korta straffarbetsstraffen betiäffan­ de vilka preskriptionstiden uttryckligen bör anges vara fem år. Har verk­ ställigheten av straffet börjat före brottsbalkens ikraftträdande, skall gi­ vetvis verkställigheten fortgå, även om straffet enligt den nu föreslagna re­ geln skulle ha bortfallit; om avbrott skett, kommer emellertid den föreslag­ na kortare tiden, räknad från avbrottet, att gälla för återupptagande av verkställigheten efter balkens ikraftträdande. Med att straff ådömts före brottsbalkens ikraftträdande avses här, lik­ som i motsvarande fall i 5 §, att slutlig dom i målet meddelats före den tidpunkten, oavsett om domen då vunnit laga kraft eller ej.

10 §. Beträffande dem som före brottsbalkens ikraftträdande erhållit villkor­ lig dom har strafflagberedningen föreslagit, att den nuvarande lagen allt­ jämt skall äga tillämpning. För att effektivisera tillsynen inom ramen för nuvarande lagstiftning förordas, att de av beredningen föreslagna tillsynsnämnderna skall äga att upptaga frågor, som enligt lagen om villkorlig dom ankommer på övervakningsnämnd; därvid skall vad som gäller om hand­ läggning och beslut av övervakningsnämnd äga motsvarande tillämpning. För vissa konkurrensfall har emellertid upptagits bestämmelser motsvaran­ de vad som är stadgat enligt den nya lagen; avsikten har varit att undvika tillämpning av nuvarande 4 kap. 3 § strafflagen.

Departementschefen. Såsom strafflagberedningen funnit, skiljer sig skydds­ tillsyn och villkorlig dom enligt brottsbalken så pass väsentligt från den nuvarande villkorliga domen att det icke torde vara lämpligt att låta brotts­ balkens bestämmelser bli tillämpliga beträffande dem som redan erhållit villkorlig dom. På samma sätt som föreslagits beträffande villkorligt fri­ givna torde dock den nya övervakningsorganisationen böra genast överta­ ga ansvaret för vården av dessa dömda. Vad nu sagts avser dem som erhål­

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1961

lit villkorlig dom enligt 1 § lagen om villkorlig dom. De bestämmelser som erfordras i fråga om dem som erhållit villkorligt förvandlingsstraff för böter torde få behandlas i det följande i samband med förslaget till ny lag om verkställighet av bötesstraff. De nya övervakningsnämnderna bör i enlighet med det sagda fullgöra de uppgifter som enligt lagen om villkorlig dom ankommer på övervakningsdomstol, och sådana övervakningsnämnder som avses i lagens 25 § bör icke längre finnas tillsatta. Beslut om förverkande av anstånd torde dock icke böra läggas på nämnderna utan alltjämt -— liksom för motsvarande fall gäller enligt brottsbalken — böra tillkomma domstol. Beträffande övervakningsnämnds och domstols handläggning av ärenden enligt lagen om villkorlig dom torde de processuella bestämmelserna i 37 och 38 kap. brotts­ balken kunna ges motsvarande tillämpning. En hänvisning till 38 kap. med­ för att dess regler blir tillämpliga även i de fall, då villkorlig dom ej är förenad med övervakning. Brottsbalkens 38 kap. har icke någon motsva­ righet till bestämmelserna i 19 § andra stycket lagen om villkorlig dom om att åklagare och målsägande i vissa fall skall beredas tillfälle att utföra ansvarstalan. Även utan att uttrycklig föreskrift meddelas torde det få för­ utsättas att övervakningsnämnd, som anser villkorligt anstånd böra för­ klaras förverkat, hemställer hos åklagare att talan föres därom. När det gäller frågan, vem som är behörig att göra framställning om åtgärd enligt lagen om villkorlig dom, torde vad i lagens 19 § första stycke sägs alltjämt få gälla. Utöver vad som framgått av det nu anförda torde några avvikelser böra stadgas från reglerna i lagen om villkorlig dom. De bestämmelser lagens 13 § 1 mom. upptager för det fall, att den dömde finnes ha begått annat brott, anknyter till det hittills gällande påföljdssystemet och dess konkur­ rensregler. Denna ordning kan icke bibehållas utan besvärliga komplikatio­ ner. Det är önskvärt, att man i konkurrenssituationer i så stor utsträck­ ning som möjligt kan tillämpa de principer som ligger till grund för brotts­ balkens reglering av dessa frågor. Såsom huvudregel torde böra anges, att domstol i fall som nu avses har att välja mellan att döma till påföljd särskilt för det nya brottet eller för­ klara anståndet förverkat och bestämma gemensam påföljd för brotten. Här­ vid är det icke möjligt att, såsom 34 kap. 1 § 3 brottsbalken föreskriver, be­ gränsa valet till påföljd av annan art än den tidigare ådömda. Denna tidigare påföljd utgör ju ofta villkorlig dom beträffande frihetsstraff. Från vad el­ jest iakttagits torde här få göras det avsteget, att domstolen skall kunna döma till ett gemensamt fängelsestraff; några olägenheter torde knappast uppkomma härigenom. Den föreslagna bestämmelsen om gemensam påföljd torde böra tillämpas också när det villkorliga anståndet avsett ett bötes­ straff. För det fall, att domstolen icke förklarar anståndet förverkat utan bestämmer påföljd särskilt för det nya brottet och därvid dömer till fängel­ se, torde någon regel om att domstolen vid bestämmandet av straffet skall beakta det frihetsstraff som kan ha ådömts i den villkorliga domen (jfr 34

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1'JGb 117

kap. 3 § andra stycket brottsbalken) icke vara erforderlig. Om det straff som ådömts villkorligt sedermera skulle komma att verkställas, kan jämk­ ning av straffet ske med tillämpning av 34 kap. 10 § andra stycket brotts­ balken. När domstolen i enlighet med vad nu sagts dömer till påföljd, särskilt för det nya brottet eller gemensamt för samtliga brott, skall brottsbalkens påföljdssystem tillämpas i enlighet med vad som stadgas i förevarade lag (se 4, 5 §§). Om det brott, för vilket den dömde sist lagföres, begåtts före prövotidens början, torde liksom för närvarande är fallet möjlighet böra finnas att för­ klara att det villkorliga anståndet skall avse jämväl detta brott. Att i sådant fall bestämma straff för brottet synes ej vara erforderligt, utan bestämmel­ sen torde kunna avfattas så, att domstolen endast har att förklara att an­ ståndet skall avse det senast åtalade brottet. Påföljd kommer då att be­ stämmas först om anståndet sedermera förklaras förverkat. De i 14 och 16 §§ lagen om villkorlig dom meddelade bestämmelserna bör iakttagas vid tillämpningen av de nu föreslagna konkurrensreglerna. Om villkorligt anstånd förklaras förverkat av annan anledning än som berörts i det föregående, d. v. s. enligt 12 § eller 13 § 3 mom. lagen om vill­ korlig dom, bör liksom för närvarande kunna bestämmas annan påföljd än straff (jfr 12 § andra stycket sista punkten och 15 § lagen om villkorlig dom). Bestämmelse torde vidare böra upptagas om att livstids fängelse, ungdomsfängelse och internering på sätt som föx-eskrives i 34 kap. 11, 12 och 13 §§ brottsbalken träder i stället för villkorlig dom, jämte däri utsatt straff, som meddelats före brottsbalkens ikraftträdande. 11

11 §.

Strafflagberedningen har föreslagit, att de i dess slutbetänkande upptagna reglerna om skyddsfostran (ungdomsfängelse) och internering i tillämpliga delar skall gälla ungdomsfängelse respektive förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, som ådömts enligt hittills gällande lagstiftning. De före­ slagna nya reglerna om domstolsprövning i vissa fall beträffande kvarhållandet i anstalt av den som dömts till internering (jfr 30 kap. 8 § brotts­ balken) bör enligt beredningen dock ej tillämpas genast; den förutsatta tids­ fristen skall enligt förslaget räknas från dagen för den nya lagstiftningens ikraftträdande, om minsta tiden då redan gått till ända. Den av beredningen föreslagna lösningen av övergångsproblemen beträf­ fande dem som före brottsbalkens ikraftträdande dömts till ungdomsfängel­ se eller förvaring eller internering synes vara lämplig. Icke bara de i 29 och 30 kap. brottsbalken meddelade bestämmelserna bör tillämpas utan också t. ex. konkurrensreglerna i 34 kap. Utöver det av beredningen föreslagna undantaget torde emellertid tillämpningen av brottsbalkens regelsystem böra begränsas i ett par avseenden. Minsta tid för anstaltsvård, som enligt 34 kap. 8 § andra stycket kan bestämmas för den som dömts till ungdomsfängelse, bör ej kunna bestämmas när fråga är om brott som begåtts före brottsbal-

118 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

kens ikraftträdande. Vidare torde liksom i förevarande lags 9 § särskild re­ gel meddelas beträffande vitesföreläggande. Uttryckligen torde böra anges, att balkens regler om vård utom anstalt skall gälla dem som utskrivits på prov från ungdomsfängelse, förvaring eller internering.

12 §.

Såsom nämnts i det föregående vid 5 § har straffrättskommittén avsett, att kommitténs förslag i 23 kap. 1 § skall gälla även tillämpningen av preskriptionsbestämmelser vid övergången till ny lag; innebörden härav är, att den för den misstänkte gynnsammaste preskriptionstidsberäkningen skall tilllämpas. Kommittén anför härom följande. I SP 13 § stadgas att de i SL 5 kap. givna bestämmelserna, vilka bland annat innefatta regler om preskription, skola tillämpas i avseende på gär­ ningar som äro förövade innan nya lagen blev gällande. I fråga om den i SL 5 kap. stadgade tiden för åtal eller doms verkställande skall vidare av­ seende göras å det straff varmed brottet i nya lagen belägges, dock så att den som efter äldre lag är berättigad till frihet från åtal skall njuta den frihet till godo ändå att brottet efter nya lagen kan åtalas. Av SP 13 § första punkten framgår, att om vid ändring av preskrip­ tion sbestämmelserna i strafflagen preskriptionstiden förkortas, de nya be­ stämmelserna skola gälla även beträffande brott som begåtts före lagänd­ ringens ikraftträdande. Om preskriptionstiderna genom den nya lagen för­ längas, anses det följa av grunderna för SP 13 §, att om preskription in­ trätt redan före den nya lagens ikraftträdande, straffet alltjämt skall anses förfallet men att eljest den nya lagens preskriptionsregler skola tillämpas. Vid ändring av straffskalorna skall enligt gällande rätt preskriptionsfrågan bedömas med hänsyn till den nya lagens straffbestämmelser även om dessa på grund av SP 5 § i övrigt icke få läggas till grund för straffets be­ stämmande. Denna innebörd av gällande rätt kommer till uttryck i NJA 1944 s. 451, i vilket fall straffskalans maximum sänkts, och i plenimålet NJA 1941 s. 251, som avsåg ett fall då straffskalans maximum höjts. Har brottet redan preskriberats när den nya straffsatsen träder i kraft skall dock, så­ som nyss nämnts, straffet anses förfallet. Enligt förslaget skola de allmänna grundsatserna i 1 § första stycket gälla även i fråga om åtalspreskription. Om preskription av ådömt straff föreslås ett särskilt stadgande i 5 §. Om genom ny lag tiderna för åtalspreskription förkortas, skola de alltså liksom enligt gällande lag tillämpas även beträffande brott som begåtts före lagändringens ikraftträdande. Sker förlängning av preskriptionstiderna skola enligt förslaget de äldre bestämmelserna tillämpas, även om preskrip­ tion på grund av dessa ej inträtt vid lagändringens ikraftträdande. I detta fall innebär förslaget sålunda en ändring i förhållande till vad nu anses gälla. Har genom ny lag straffskalans maximum sänkts för visst brott, skall lik­ som för närvarande tiden för åtalspreskription bestämmas med hänsyn till den nya straffskalan. Har straffmaximum höjts, skall preskriptionen lik­ som straffbarheten i övrigt bestämmas på grund av den äldre straffskalan. Enligt förslaget skall alltså även i preskriptionshänseende den mildare la­ gen tillämpas. För det fall att straffmaximum höjts innebär förslaget en av­ vikelse från avgörandet i plenimålet NJA 1941 s. 251. Det kan enligt kom­ mitténs mening knappast anses tillfredsställande att till grund för preskrip­

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b 119

tionstidens bestämmande lägga en straffskala som ej får tillämpas vid ut­ mätande av straffet. Strafflagberedningen har, med hänsyn till sammanslagningen av fängelse och straffarbete till ett enhetligt frihetsstraff, föreslagit en speciell preskrip­ tionsregel för vissa brott, för vilka för närvarande högsta straffet är straff­ arbete i ett år. Beredningen anför, att tillämpning av straffrättskommitténs stadgande i 23 kap. 1 § i något fall kan leda till mindre nöjaktigt resultat. För vissa brott, å vilka för närvarande kan följa högst straffarbete i ett år, har föreslagits att efter enhetsstraffets införande skall kunna följa högst fängelse i två år. I båda fallen är preskriptionstiden fem år. Har sådant brott begåtts före nya lagens ikraftträdande men straff icke dessförinnan be­ stämts, kan — enligt föreslagen promulgationsbestämmelse (jfr 4 § föreva­ rande lagförslag) — högre straff än fängelse i ett år icke ådömas. Därvid skulle enligt eljest gällande regler preskriptionstiden bli två år. För att för­ hindra detta nyckfulla resultat föreslår beredningen, att preskriptionstiden även för brott av detta slag som förekommer till bedömande under över­ gångstiden skall vara fem år.

Departementschefen. Såsom straffrättskommittén föreslagit torde ikraft­ trädandet av brottsbalken och dess följdförfattningar icke böra medföra, att preskriptionstid för brott som begåtts dessförinnan förlänges. Om ikraftträ­ dandet innebär en förkortning av preskriptionstiden, bör denna tillämpas till den misstänktes fördel. Lämpligen torde man utgå från att bestämmelserna i brottsbalkens 35 kap. skall tillämpas; motsvarande uppläggning har valts i 5 § andra stycket i förevarande lagförslag. Avgörande för preskriptionstidens längd blir det straff som kan följa å brottet, varvid hänsyn skall tagas till de bestämmel­ ser som i det föregående meddelats i 4 och 5 §§. I fråga om själva preskrip­ tionstiderna innebär 35 kap. i princip inga förändringar av vad som nu gäl­ ler för brott, varå kan följa längre tids frihetsstraff. För de lindrigaste brot­ ten har emellertid skett en omarbetning. Preskriptionstidens längd påverkas vidare av att straffskalorna för vissa brott förändrats. Härigenom kan det inträffa, att reglerna i 35 kap. brottsbalken i vissa fall leder till en förläng­ ning av preskriptionstiden i förhållande till vad som nu gäller för mot­ svarande gärningar. Det bör därför utsägas att, om — med gällande lags ter­ minologi — straff skulle vara att anse som förfallet därest preskriptionsfrågan bedömdes efter den lag som, beträffande straffskalor och preskrip­ tionsregler, gällde när brottet begicks, påföljd ej får ådömas. Någon specialregel av det innehåll strafflagberedningen föreslagit synes icke vara nödvändig. Den föreslagna regeln skulle kunna få betydelse endast beträffande några få brott, nämligen vissa fall som nu behandlas i 14 kap. 15 och 23 §§ strafflagen samt möjligen vissa brott inom specialstraffrätten. Den omständigheten, att preskriptionstiden för brott av detta slag som be­ gåtts före brottsbalkens ikraftträdande men vilka ej kommit under dom­

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

stols bedömande dessförinnan blir kortare än eljest, synes icke innebära sådana olägenheter, att en speciell reglering är motiverad för dessa fall. Den nya regeln i 36 kap. 10 § brottsbalken om preskription av ådömt för­ verkande torde böra få tillämpning även beträffande förverkande, som be­ slutats jämlikt 2 kap. 16 eller 17 § strafflagen. Beträffande preskription av straff och påföljder, som eljest ådömts före brottsbalkens ikraftträdande, blir reglerna i 9—11 §§ i förevarande lag att tillämpa.

13 §. I åtskilliga sammanhang har i lagstiftningen viss verkan knutits till den omständigheten, att straff eller visst slag av straff kan följa å brott eller att straff eller annan påföljd ådömts. Brottsbalken upptager i 36 kap. 6 § be­ stämmelser, som har avseende å sådana fall. Däri behandlas emellertid icke det fallet, att verkan knutits till att straffarbete ådömts. Ej heller upptages någon allmän regel angående vilken innebörd stadganden om verkan av att straffarbete kan följa å brott skall anses ha efter brottsbalkens ikraftträ­ dande. Strafflagberedningen har föreslagit ändring i de särskilda bestämmelser där rättsverkan sammanhänger med straffarten straffarbete och har ansett, att därutöver någon allmän övergångsbestämmelse i detta avseende icke er­ fordras. Under remissbehandlingen har justitiekanslersämbetet, som funnit att be­ redningen gjort en noggrann genomgång av författningsmaterialet, emeller­ tid ifrågasatt, om icke försiktigheten kräver att en allmän övergångsbestäm­ melse meddelas för den händelse någon av hithörande bestämmelser icke skulle ha uppmärksammats. Såsom skall närmare redovisas i det följande vid avsnittet Övriga lagför­ slag torde de författningsrum, i vilka verkan knutits till att straffarbete kan följa eller ådömts, böra ändras. I likhet med vad justitiekanslersämbe­ tet föreslagit vill jag emellertid förorda, att en allmän regel meddelas med avseende å dessa fall, enär det icke är uteslutet att någon sådan författning kan komma att kvarstå oförändrad. Med hänsyn till den gränsdragning i fråga om straffskalorna som föreslagits i det föregående vid 4 § torde här­ vid böra utsägas, att rättsverkan av att straffarbete kan följa å brott skall tillämpas när fråga är om brott, varå kan följa fängelse i mer än ett år. Stad­ gande om verkan av att någon dömes till straffarbete bör äga tillämpning, när fängelse i minst sex månader ådömes. Denna sistnämnda bestämmelse får betydelse också då det gäller att avgöra, huruvida den avsedda verkan skall inträda när annan påföljd än straff ådömes, och fungerar härigenom som övergångsbestämmelse även till 36 kap. 6 § brottsbalken.

14 §. Genom upphävandet av de i 2 § nämnda lagarna torde även övergångsbe­ stämmelser till dessa lagar komma att upphävas, om icke annat anges (jfr NJA II 1950 s. 157). Utan att särskilt stadgande meddelas torde dock den

liungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b 121

verkan av de äldre övergångsbestämmelserna kvarstå som sammanhänger med själva övergången från gammal till ny lag. Straffrättskommittén har i »förslag till promulgationslag» från äldre promulgationslag upptagit vissa bestämmelser, som enligt kommitténs mening alltjämt bör gälla. Då åtskilliga av de stadganden i äldre övergångsbestäm­ melser som alltjämt bör äga tillämpning icke är av den beskaffenhet, att de oförändrade kan på nytt utfärdas, torde en lämpligare ordning än den av kommittén föreslagna vara alt i förevarande paragraf genom en uppräk­ ning ange de äldre bestämmelser som fortfarande skall gälla. Från promulgationslagen till 1804 års strafflag torde här böra upptagas 16 § 1 och 6. Den i 19 § 13 upptagna bestämmelsen torde kunna överföras till administrativ författning. Vidare bär upptagas första punkten av över­ gångsbestämmelserna till 1938 års lagstiftning om sammanträffande av brott — övriga övergångsstadganden till denna lagändring torde numera icke behöva särskilt omnämnas — samt tredje punkten av övergångsbestämmel­ serna till 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten. Av bestämmelserna i lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring i straffla­ gen m. m. torde här böra anges 4 § a) samt 5 och 7 §§. 4 § b) i lagen har nu­ mera upphävts och 6 § har ersatts av bestämmelse i 20 kap. 14 § brottsbal­ ken. I avvaktan på resultatet av övervägandena beträffande betänkandet Ska­ destånd i offentlig verksamhet (SOU 1958: 43) torde någon ändring icke böra företagas i 7 §. Straffrättskommittén har föreslagit, att de i 8 § i nyssnämnda 1948 års lag upptagna bestämmelserna överflyttas till brottsbalkens promulgationslag med vissa ändringar, som föranledes av antagandet av den nya tryckfrihets­ förordningen och upphävandet av lagen den 26 juni 1936 angående indrag­ ning av vissa skrifter. Något stadgande av detta slag torde emellertid icke längre böra bibehållas. Såvitt avser tryckta skrifter, kan ansvar utöver vad tryckfrihetsförordningen medger (se TFO 1:2, 6: 3, 10: 11, 14: 5) icke stad­ gas i förevarande sammanhang. När det gäller sådana skrifter, som omfattas av lagen den 22 april 1949 angående beslag å vissa skrifter, torde särskilda ansvarsbestämmelser icke vara erforderliga; de bestämmelser om ansvar som brottsbalken upptager torde vara tillfyllest (se t. ex. 21 kap. 10 §, 23 kap. 4 §). De övergångsbestämmelser som meddelats till lagarna den 18 juni 1937 om förvaring och internering i sälcerhetsanstalt och den 22 juni 1939 om vill­ korlig dom torde numera sakna praktisk betydelse. Såsom skall framgå av det följande föreslås ny lagstiftning om verkställighet av bötesstraff. Den i 7 § i nuvarande lag intagna hänvisningen till lagen om villkorlig straffdom kommer därigenom att försvinna.

15 §. Vid lagrådsremissen 1960 framhölls (prop. 1962: 10 del C s. 262) att, om skyddsföreningar kommer att bestå med i huvudsak samma uppgifter som för närvarande, det kunde övervägas att öppna möjlighet för Kungl. Maj:t

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

att i administrativ ordning förordna, att föreståndare för skyddsförening i de hänseenden som avses i brottsbalken skall jämställas med skyddskonsulent. Genom avtal mellan staten och vissa skyddsföreningar har från och med den 1 juli 1962 på föreningarna lagts vissa uppgifter som eljest ankommer på skyddskonsulent (jfr II ht 1962 s. 121 f, statsutskottets utlåtande 1962: 2 s. 33). Då man sålunda i den organisation som uppbygges för omhänderhavandet av kriminalvården i frihet efter brottsbalkens ikraftträdande tillsvi­ dare har att räkna med medverkan av ifrågavarande skyddsföreningar, tor­ de bestämmelse böra upptagas som medger att befogenheter som ankommer på skyddskonsulent anförtros befattningshavare vid skyddsförening. Para­ grafen torde böra avfattas så, att den täcker icke bara stadganden i brotts­ balken (28 kap. 12 §) utan också bestämmelser som kan bli meddelade i an­ nan lag, t. ex. om personundersökning.

16 §. När frågan om beslutanderätten beträffande fakultativ villkorlig frigiv­ ning behandlades vid lagrådsremissen av brottsbalken år 1960, uttalade jag (prop. 1962: 10 del C s. 128 f) att en fullständig decentralisering till övervakningsnämnderna, såsom förutsatts i 26 kap. 9 § brottsbalken, icke borde ge­ nomföras redan vid brottsbalkens ikraftträdande; åt Kungl. Maj:t kunde an­ förtros att bestämma när och i vilken takt decentraliseringen skulle ske. Jag uttalade vidare, att i de fall, där decentralisering ej sker, avgörandet liksom för närvarande borde ligga hos fångvårdsstyrelsen, men att man borde söka anordna förfarandet så, att det väsentliga arbetet utföres på det lokala pla­ net. I promulgationslagen torde nu få meddelas de bestämmelser som erford­ ras rörande ärenden om fakultativ villkorlig frigivning, vilka icke skall av­ göras av övervakningsnämnd. Sedan numera i brottsbalken upptagits regler om att prövning av övervakningsnämnds beslut i ärende om fakultativ villkorlig frigivning skall ankom­ ma på en särskild nämnd, kriminalvårdsnämnden (37 kap. 7 §), och icke på fångvårdsstyrelsen såsom förordades vid lagrådsremissen år 1960, torde det vara lämpligast att kriminalvårdsnämnden får bli det organ som har att be­ sluta om frigivning i fall, där decentralisering av beslutanderätten till över­ vakningsnämnd ej skett. Det kan efter kriminalvårdsnämndens inrättande icke vara en ändamålsenlig anordning att lägga beslutanderätten i dessa fall hos fångvårdsstyrelsen (kriminalvårdsstyrelsen). Vid utformandet av närmare bestämmelser om handläggningen av ifråga­ varande ärenden hos kriminalvårdsnämnden torde såsom förebild kunna ta­ gas vad i brottsbalken stadgas angående ärenden om övergång till vård utom anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse eller internering (29 kap. 5 och 7 §§,30 kap. 6 och 10 §§). Vidare bör beslut enligt 26 kap. 11 §, att över­ vakning ej skall äga rum i fall som nu avses, kunna meddelas av kriminal­ vårdsnämnden. De bestämmelser, som i 37 kap. upptagits om kriminalvårds-

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 196b 123

nämndens och övervakningsnämnds handläggning av ärenden om villkorlig frigivning som enligt brottsbalken ankommer på nämnderna, hör äga tilllämpning vid handläggning av ärende enligt förevarande paragraf.

Förslag till ändringar i giftermålsbalkcn och ärvdabalken

I 11 kap. 11 § giftermålsbalkcn stadgas, att make kan vinna äktenskaps­ skillnad om andra maken dömts till straff av viss svårhetsgrad eller vissa andra påföljder. Strafflagberedningen har i 1953 års betänkande föresla­ git, att vad i paragrafens båda första stycken nu sägs om dom till straffar­ bete får gälla dom å fängelse på motsvarande tid. Beredningens förslag torde böra följas. Vidare torde vad första stycket innehåller om interneiing i säkerhetsanstalt få utgå. I andra stycket bör förvaring i säkerhetsanstalt ersättas av internering, medan den nuvarande regeln om fängelse ådömt i minst ett år bör utgå. I enlighet med vad straff lagberedningen föreslagit synes i 15 kap. 11 § giftermålsbalken böra stadgas maximitid för det fängelse, som kan före­ skrivas som vite. I 6 kap. 7 § giftermålsbalken och 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken ges be­ stämmelser om förverkande av giftorätt samt arv eller testamente i fall, då någon genom brottslig gärning uppsåtligen bragt annan om livet eller medverkat därtill. Avfattningen av paragraferna torde nu få anses inne­ bära, att bestämmelserna icke skall tillämpas beträffande den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet förklaras straffri jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen. »Brottslig gärning» får emellertid en ändrad innebörd med brottsbalken. De sinnessjuka lagöverträdarna föres in under det av domstolarna tilläm­ pade påföljdssystemet, och med den i balkens 1 kap. 1 § givna definitionen kan brott begås även av den som är sinnessjuk eller under 15 år, under för­ utsättning att gärningen begåtts uppsåtligen i fall där uppsåt krävs. Då den av systematiska skäl vidtagna förändringen av brottsbegreppet i brottsbal­ ken icke synes böra medföra att giftermålsbalkens och ärvdabalkens nu berörda paragrafer ges ett ändrat sakligt innehåll, torde undantag uttryck­ ligen böra stadgas beträffande paragrafernas tillämpning å nu avsedda gärningsmän. Vidare torde i 6 kap. 7 § giftermålsbalken och 15 kap. 3 § ärvdabalken den ändringen få göras, att hänvisning sker till brottsbalkens i stället för strafflagens medverkansregler.

Förslag till ändring i rättegångsbalken

Åtskilliga ändringar i rättegångsbalken erfordras i anslutning till brotts­ balkens ikraftträdande. I det följande behandlas de kapitel i rättegångsbal­ ken, som beröres av ändringsförslagen. Vissa för rättegångsbalken och annan lagstiftning gemensamma ändringsspörsmål skall behandlas jämväl i av­ snittet Övriga lagförslag.

124 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

Brottsbalken föranleder även ändring i lagen den 20 december 1946 om införande av nya rättegångsbalken. Då denna ändring i visst avseende jäm­ väl är beroende av utformningen av lagstiftningen om sinnesundersökning, vilken ej upptagits till övervägande i detta sammanhang, torde förslag till ändring i nämnda lag få framläggas i en senare etapp.

1 KAP.

Strafflagberedningen tog i sitt betänkande Enhetligt frihetsstraff m. m. (SOU 1953: 17, s. 95 f) upp frågan hur de processrättsliga bestämmelser, vilkas tillämpning är beroende av ett brotts svårhetsgrad, bör ändras vid en sammanslagning av straffarbete och fängelse till ett enhetligt frihetsstraff. Sammanslagningen hör enligt beredningen icke få den följden, att särskilda processrättsliga verkningar av brotts svårhetsgrad kommer att inträda vid gärningar av annan beskaffenhet än för närvarande, vare sig i de fall, då frihetsstraffets art är avgörande för den särskilda verkans inträde, eller i de lall, då straffskalans maximum eller minimum utgör skiljelinje. För att även efter enhetsstraffets införande i huvudsak skilja de brott, å vilka nu kan t Öl ja sti affarbete, trån andra brott skulle —■ i överensstämmelse med de principer straffrättskommittén följt vid sin omarbetning av straffskalorna i strafflagen — uttrycket »brott varå icke kan följa svårare straff än fängelse i ett år» kunna användas för dessa senare. Stadsdomstolsutredningen har, såvitt gäller medverkan av stor nämnd i underrätt, förordat samma gräns (SOU 1956:28 s. 44). Under remissbehandlingen av strafflagberedningens förslag till bestäm­ melser om återfall — vilka ligger till grund för och väsentligen har samma innehåll som de i 26 kap. 3 § första stycket brottsbalken upptagna__fram­ hölls, att de lagregler, som anknyter rättsverkningar till att fängelse an­ tingen i ett år eller därutöver eller ock i två år eller därutöver kan följa å brottet, får ett avsevärt utvidgat tillämpningsområde, därest vid återfall straffmaximum höjes från fängelse i sex månader till fängelse i två år. I några remissyttranden anfördes, att olägenheter kan komma att uppstå därlgenom att återfallsregeln i stor utsträckning leder till att det processuella förfarande! även för relativt obetydliga brott skall försiggå i enlighet med vad som gäller för de allvarligare brotten. När det gäller reglerna om underrätts sammansättning i brottmål — 5 och 12 §§ i forevarande kapitel — måste hänsyn tagas till att varje utvidgning av den krets av mål, som skall handläggas med stor nämnd, medför att dom­ stolarnas redan förut tunga målbörda ökar. Å andra sidan bör icke i detta sammanhang övervägas inskränkningar av området för stor nämnds delta­ gande i rättskipningen. Den av strafflagberedningen föreslagna gränsdrag­ ningen synes vara väl avvägd. Det bör dock klart anges, att strafflatituden ej skall beräknas med tillämpning också av återfallsregeln i 26 kap 3 8 första stycket brottsbalken. I enlighet med det nu anförda föreslås, att domförhetsreglerna i 5 och

Kungl. Maj.ts proposition nr it) år 106b 125

12 §§ ändras därhän, att häradsrätt och rådhusrätt skall vara domföra med liten nämnd, om målet gäller brott, för vilket ej är stadgat svårare straff än fängelse i ett år. Med uttrycket att visst straff är stadgat för brottet åsyf­ tas i brottsbalken den straffskala, som är föreskriven i eller i anslutning till själva bestämmelsen om brottet (prop. 1962: 10 del C s. 160). Andra på den i det särskilda fallet tillämpliga straffskalans storlek inverkande regler skall ej beaktas. Även om brottet utgör återfall, skall alltså hänsyn icke ta­ gas till det straff, som jämlikt 26 kap. 3 § brottsbalken kan följa å brottet. Därest fråga är om flera brott, skall hänsyn tagas till varje brott för sig. Sålunda skall ej beaktas det högsta gemensamma straff, som kan bestäm­ mas jämlikt 26 kap. 2 § brottsbalken. Ej heller skall beaktas de regler om straff för ämbetsman, som ges i 20 kap. 5 och 8 §§. Det må emellertid fram­ hållas, att hinder icke möter att handlägga mål som nu avses med stor nämnd. I överensstämmelse med det uttryckssätt, som föreslås använt i 5 och 12 §§, bör i 4 och 11 §§ »brott, varå icke kan följa svårare straff än böter» ut­ bytas mot »brott, för vilket icke är stadgat svårare straff än böter». Inne­ börden av att å brott kan följa straff av viss svårhetsgrad behandlas i det följande i anslutning till 24 kap. 1 §.

5 KAP.

Strafflagberedningen föreslog i sitt slutbetänkande Skyddslag (SOU 1956: 55 s. 422 f), att i 5 kap. 1 § rättegångsbalken skulle införas ett allmänt stad­ gande om att förhandling angående utredning rörande den tilltalades lev­ nadsomständigheter och personliga förhållanden i övrigt skall kunna äga rum inom stängda dörrar. Stadgandet skulle ersätta de nu gällande regler­ na i 6 § lagen den 18 juni 1954 om personundersökning i brottmål och 41 a § sista stycket sinnessjuklagen den 19 september 1929 om handläggning inom stängda dörrar. Emellertid borde stadgandet gälla även andra former av personutredning än de som avses i de nuvarande bestämmelserna. Såsom grund för sitt förslag anförde strafflagberedningen, att personun­ dersökning, sinnesundersökning och annan dylik personutredning i brott­ mål ofta berör förhållanden av högst personlig art, vilkas yppande i en offentlig rättegång kan innebära synnerligt lidande och obehag såväl för den tilltalade själv som för andra personer. De skäl, på vilka den offentliga handläggningen i brottmål grundas, torde enligt beredningen endast sällan motivera, att sådana förhållanden bringas till allmänhetens kännedom. Att så sker betecknades som särskilt otillfredsställande i de fall då den tilltalade sedermera av domstolen frias från brottet. Hänsynen till den misstänkte talar enligt min mening för att förhandling angående utredning rörande hans levnadsomständigheter och personliga för­ hållanden ofta äger rum inom stängda dörrar. Gällande bestämmelser i la­ gen om personundersökning i brottmål och i sinnessjuklagen möjliggör, att mål i vad angår utredning, som gäller den misstänktes sinnesbeskaffenhet

126 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år lOOr

eller som avses i lagen om personundersökning i brottmål, handlägges på detta sätt. Nämnda bestämmelser tager sikte på de viktigaste formerna av personutredning i brottmål. Även annan sådan utredning kan emellertid komma att förebringas. Anledning saknas att därvid i större omfattning till­ godose offentlighetsintresset än då fråga är om utredning enligt sinnessjuk­ lagen eller lagen om personundersökning i brottmål. På grund härav och då detta avsteg från offentlighetsprincipen är av den betydelse, att det bör äga stöd i rättegångsbalken, förordar jag, att ett tillägg sådant som det av strafflagberedningen föreslagna — mot vilket ingen erinran riktats under remiss­ behandlingen — göres till 5 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken. I den särskilda lagstiftning angående personundersökning och sinnesundersök­ ning, varom förslag torde få framläggas i annat sammanhang, kommer då motsvarigheter till de tidigare nämnda stadgandena i sinnessjuklagen och lagen om personundersökning i brottmål ej att behöva upptagas. Det torde ej vara erforderligt, att i lagtexten närmare angiva förutsätt­ ningarna för att domstolen skall kunna förordna om handläggning inom stängda dörrar. Avvägningen mellan offentlighetsintresset och den misstänk­ tes eller andras intresse av skydd mot insyn i enskilda angelägenheter torde utan att detaljerade anvisningar skall behöva givas kunna anförtros domsto­ len.

6 KAP.

En av förutsättningarna för att protokoll i brottmål skall kunna ersättas med anteckningar är enligt 1 § tredje stycket att svårare straff än böter ej ådömes. Det finnes ej anledning att göra någon saklig ändring i vad som så­ lunda nu gäller. Med den i brottsbalken nyttjade systematiken, som innebär att påföljderna är sidoordnade med varandra och att viss påföljd ej ådömes i stället för en annan, kan emellertid i förevarande stadgande bestämmelse icke meddelas endast om straffen. 1 kap. 4 § brottsbalken innehåller beträf­ fande olika påföljders inbördes svårhetsgrad allenast att fängelse, suspen­ sion och avsättning är att anse som svårare påföljder än böter och disciplin­ straff. övriga påföljder enligt brottsbalken — villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängelse, internering och överlämnande till särskild vård —- har en­ ligt 36 kap. 6 § brottsbalken i viss utsträckning jämställts med fängelse. Stadgandet i 1 § tredje stycket i förevarande kapitel torde kunna ändras till att avse de fall, då annan påföljd än böter ej ådömes. Såvitt avser mili­ tära mål blir vad som sägs om böter tillämpligt i fråga om disciplinstraff (6 § militära rättegångslagen). Beträffande militära mål har emellertid icke i hittills utfärdade bestämmelser ansetts böra föreskrivas, att anteckningar ersätter protokoll (5 och 13 §§ protokollskungörelsen den 26 september 1947).

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 19Gb 127

9 KAP.

Genom brottsbalken har det allmänna bötesminimum liöjts från fem till tio kronor (25 kap. 3 §). I överensstämmelse härmed torde det i 8 § törsta stycket föreskrivna minimibeloppet för vite böra höjas från fem till tio kro­ nor. På samma sätt och i enlighet med vad som gäller enligt 25 kap. 1 § andra stycket brottsbalken bör skalan för penningböter i 9 kap. 9 § rätte­ gångsbalken ändras till att omfatta 10—500 kronor. Då i brottsbalken upp­ tagits bestämmelser om att böter och viten tillfaller kronan (25 kap. 6 och 8 §§), erfordras ej bestämmelse härom i nyssnämnda paragraf i rättegångs­ balken.

20 KAP.

I 6 § fastslås åklagares principiella skyldighet att tala å brott, som hör under allmänt åtal. Erinran göres i lagrummet om att åtal kan ersättas av strafföreläggande och om att vid brott, som ej är belagda med svårare straff än penningböter, särskilda hinder mot åtal kan finnas stadgade. Sålunda kan anmaning enligt 3 § lagen om parkeringsbot utgöra hinder mot åtal. Den s. k. absoluta åtalsplikten är underkastad flera inskränkningar. Där­ vid är främst att märka, att åtal kan bortfalla enligt särskilda lagregler om åtalseftergift. Dessa regler återfinnes dels i förevarande kapitels 7 §, dels i lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga, dels ock i ungdomsfängelse­ lagen, barnavårdslagen och lagen om nykterhetsvård. För allmänt åtal kan vidare finnas stadgade särskilda villkor, såsom tillstånd av myndighet eller angivelse av målsägande; sådana villkor skall iakttagas jämlikt 20 kap. 3 § rättegångsbalken. Ärekränkningsbrotten är enligt brottsbalken i stor ut­ sträckning undandragna allmänt åtal. Angivelse av målsägande kräves i princip för allmänt åtal av bl. a. hemfridsbrott, våldtäktsbrott och lindrigare former av sådana misshandelsbrott, som ej förövats å allmän plats. Om åtal är påkallat ur allmän synpunkt, kan dock åklagaren i många fall väcka åtal utan att angivelse skett. Regler om särskild åtalsprövning har i brottsbalken uppställts i ett be­ gränsat antal fall, där skälen att begränsa allmän åklagares rätt eller skyl­ dighet att anställa åtal hänför sig till visst eller vissa brott och äger sam­ band med brottstypen som sådan (exempelvis visst slag av olovligt förfo­ gande och av kvinna själv förövad fosterfördrivning). Enligt förevarande kapitels 7 §, punkt 1, äger åklagare eftergiva all­ mänt åtal, om å brottet icke kan följa svårare straff än böter och det är uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. 1 samma paragraf, punkt 2, lämnas möjlighet till åtalseftergift för brott, som förövats innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott eller till fullo undergått straff eller annan påföljd för sådant brott, under förut­ sättning att det är uppenbart, att brottet i jämförelse med det andra brottet är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse.

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964-

Strafflagberedningen. Frågor angående åtals- och påföljdseftergift har be­ handlats av strafflagberedningen i olika sammanhang. I sin promemoria med förslag till lagstiftning om domstols rätt att nedsätta eller eftergiva påföljd för brott samt om eftergift av åtal (SOU 1948: 40) framlade be­ redningen utkast till en generell regel om nedsättning och eftergift av på­ följd. I fråga om åtalseftergift föreslog beredningen, att bestämmelserna i 20 kap. 7 § rättegångsbalken skulle flyttas till strafflagen och att samtidigt möjligheterna till åtalseftergift skulle vidgas väsentligt. Sålunda skulle åtal kunna eftergivas i de fall, då det funnes uppenbart, att åtal icke erfordrades vare sig för att avhålla gärningsmannen från vidare brottslighet eller med hänsyn till den allmänna laglydnaden. I betänkandet Enhetligt frihetsstraff m. m. (SOU 1953: 17) gav strafflag­ beredningen sitt förslag om utvidgning av rätten att eftergiva åtal formen av en omarbetning av 20 kap. 7 § rättegångsbalken. Beredningen framhöll, att förutsättningarna för åtalseftergift icke borde göras lika för alla fall. Gällande regel i paragrafens första stycke om åtalseftergift för mindre för­ seelser behölls oförändrad i förslaget. För åtalseftergift i övriga fall -— där svårare straff än böter kan följa å gärningen — skärpte beredningen förut­ sättningarna i förhållande till 1948 års förslag. Sålunda tillädes, att för efter­ gift fordrades, att »det ej heller eljest ur allmän synpunkt är påkallat att åtal väckes». Härigenom avsåg beredningen att framhäva bl. a., att skäl att väcka åtal kan föreligga även om åtal i och för sig knappast kan sägas vara motiverat av individual- eller allmänpreventiva hänsyn. Det föreslogs vi­ dare beträffande denna form av åtalseftergift, att beslutanderätten skulle läggas hos riksåklagaren, detta för att en mera restriktiv tillämpning skulle vinnas genom centralisering. Strafflagberedningen upptog i sitt slutbetänkande Skyddslag (SOU 1956: 55) väsentligen samma åtalseftergiftsregler som i betänkandet Enhetligt fri­ hetsstraff m. m. Ett tillägg gjordes emellertid angående eftergift av åtal också i de fall, då den misstänkte uppenbarligen begått brottet under infly­ tande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet samt vård enligt sinnessjuklagen kommer till stånd utan lagföring och åtal ej heller är påkallat av särskilda skäl. Vid brott, belagda med fängelse i lägst två år, skulle beslut om efter­ gift av åtal meddelas av riksåklagaren. — Inom beredningen uttalades önske­ mål, att uttrycket »eftergiva åtal» måtte utbytas mot »underlåta åtal». Där­ vid framhölls bl. a., att 20 kap. 7 § i dess föreslagna lydelse skulle komma att — i motsats till vad som förutsattes vid lagrummets tillkomst — bli till­ lämplig också i fall, då den misstänktes brottslighet ej fullständigt utretts eller då den misstänkte nekar till brottet.

Yttranden. Strafflagberedningens tre i det föregående redovisade förslag har vart för sig varit föremål för remissbehandling. Yttrandena över 1948 års förslag har såvitt angår åtalseftergift redovisats i SOU 1953: 17 å s. 112—120. På motsvarande sätt har yttrandena över 1953 och 1956 års förslag i allt vä­ sentligt redovisats i prop. 1962: 10 del C s. 141—147. I det följande ges i hu-

Kungl. Alaj.ts proposition nr 10 år 19Gb 129

vudsak en översiktlig sammanfattning av de i sistnämnda yttranden anför­ da synpunkterna. I yttrandena över 1953 års betänkande tillstyrkte flertalet remissorgan törslaget om införande av ett allmänt stadgande om rätt att meddela åtals­ eftergift oberoende av brottets svårhet. Riksåklagarämbetet framhöll, alt fall finns, där åtal och dom framstår antingen som direkt stötande for rattsmed­ vetandet eller som meningslösa med hänsyn till det ändamål man enligt modern mening vill uppnå med straffet. Påföljdseftergift kan i många så­ dana fall ej ersätta åtalseftergift, eftersom inställelsen vid domstol och of­ fentligheten där kan träffa hårdare än domen. Att åklagaren skall behöva väcka åtal i de fall, där han med största sannolikhet kan vänta, att dom­ stol kommer att avstå från påföljd, fann länsstyrelsen i Kronobergs län otill­ fredsställande. Statsåklagaren i Göteborg erinrade om att principen om ab­ solut åtalsplikt ej kan tillämpas utan modifikationer; åklagarna tvingas att på omvägar — bl. a. genom att uppställa överdrivet starka krav på bevis­ ningens styrka — söka nå fram till avgöranden, som i realiteten innebär åtalseftergift. En garanti för en restriktiv tillämpning av en vidgad rätt till eftergift fann Suea hovrätt i riksåklagarens beslutanderätt. Tveksamhet inför 1953 års förslag anmäldes av några remissinstanser. Justitiekansler sämbetet ansåg vådor kunna uppstå beträffande allas likhet inför lagen och ifrågasatte behovet av lagstiftning. Risken för att svårt psy­ kiskt lidande kan följa av en rättegång får enligt Föreningen Sveriges hä­ radshövdingar ej överskattas. Föreningen gjorde också gällande, att en upp­ rättelse genom påföljdseftergift, meddelad av domstol, för gärningsman­ nen är mera värdefull än den han kan erhalla genom åtalseftergift. Även hovrätten för Övre Norrland hyste betänkligheter med hänsyn till att för­ farandet vid prövning av åtalseftei'gift icke är underkastat allmänhetens direkta tillsyn, vilket skulle kunna medföra att allmänheten tvivlade på prövningens säkerhet och objektivitet. Advokatsamfundet tillstyrkte rätt för riksåklagaren att meddela åtalseftergift i fall, då hänsyn till målsäganden och till intresset av att effektivt kunna bekämpa utpressningsbrottet gjorde det angeläget att undvika icke blott påföljden utan redan själva åtalet. Flera remissorgan, som helt avstyrkte förslaget, framhöll likaledes, att domstolsprövningen innebar de bästa garantierna för säkerhet och objek­ tivitet. Hovrätten över Skåne och Blekinge underströk muntlighetens och omedelbarhetens betydelse härvidlag. Föreningen Sveriges stadsfiskaler ut­ talade som sin åsikt, att något faktiskt behov av en fortsatt utvidgning av rätten till åtalseftergift icke framkommit beträffande brott, som skall sonas med frihetsstraff. Möjligen kunde eftergiftsinstitutet utvidgas till att omfatta alla förseelser, där uppenbarligen endast böter kan komma i fråga. För­ eningen underströk, att det varit av utomordentligt värde för åklagarna att vid sina åtalsbeslut kunna hänvisa till den absoluta åtalsplikten. Beträffande de föreslagna eftergiftsreglernas utformning rekommendera­ des från flera håll, att stadgandets karaktär av undantagsbestämmelse tyd­ ligare framhäves. Justitiekanslersämbetet yttrade, att det måhända kunde

5 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 10

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

komma i fråga att såsom förutsättning för eftergift stadga, att ur allmän synpunkt är påkallat, att åtal icke väckes. Ämbetet betonade vikten av att riksåklagarens arbetstid ej tages oproportionerligt i anspråk av ärenden an­ gående åtalseftergift. Göta hovrätt ansåg det kunna vara av värde med viss exemplifiering i lagtexten av särskilda omständigheter. Att hänsyn skall ta­ gas också till målsägandens inställning bör enligt hovrätten för Övre Norrtand och statsåklagaren i Stockholm utsägas i lagtexten. I yttrandena över strafflagberedningens år 1956 framlagda förslag fram­ föres huvudsakligen samma skäl för och emot en utvidgning av rätten till åtalseftergift som i yttrandena över betänkandet Enhetligt frihetsstraff m. in. Hovrätten för Västra Sverige anser förhandenvaron av en regel om rätt till åtalseftergift också beträffande svårare brott kunna på ett helt annat sätt än en regel om påföljdseftergift leda till att framtida lagstiftare ej finner det angeläget att draga tydliga gränser mellan straffbara och straffria gärningar. Flera remissinstanser förordar, att en utvidgning enbart får omfatta de fall, där frihetsstraff ingår i skalan men i praktiken endast böter kommer i fråga. Strafflagberedningens förslag av år 1956 upptog icke någon motsvarighet till den i 19 § ungdomsfängelselagen intagna åtalsprövningsregeln. Bered­ ningen ansåg, att nuvarande 20 kap. 7 § punkt 2 rättegångsbalken lämnar tillräckliga möjligheter alt underlåta åtal och i huvudsak tillgodoser också det syfte man velat nå med 19 § ungdomsfängelselagen (se SOU 1956:55 s. 332, 397). Anstalt snämnden vid Roxtuna har i särskild skrivelse fram­ hållit, att nämnden starkt lutar åt den uppfattningen, att det vore önsk­ värt att i de fall, då under rymning verklig brottslighet förekommit, åtals­ eftergift meddelades i mindre omfattning och vederbörande i stället åtalades och lagfördes. Den föreslagna regeln om eftergift av åtal, då den misstänkte uppenbar­ ligen begått brottet under inflytande av sinnessjukdom eller annan därmed jämförlig abnormitet tillstyrkes eller lämnas utan erinran av de remissin­ stanser, som yttrat sig i denna del. Till tanken att utbyta uttrycket »eftergiva åtal» mot »underlåta åtal» ställer sig flera remissorgan positiva. Hovrätten över Skåne och Blekinge och Föreningen Sveriges stadsfiskaler vänder sig dock mot uppfattningen, att kravet på utredning i vissa fall skulle kunna eftersättas. Från åklagarhåll göres gällande, att beslutanderätten i åtalseftergiftsfrågor i större utsträckning än vad strafflagberedningen föreslagit skulle kun­ na anförtros statsåklagare.

Departementschefen. Frågan om användningen av åtalseftergiftsinstitutet har ingående behandlats i strafflagberedningens tre betänkanden åren 1948, 1953 och 1956 samt i remissyttrandena över dessa. När förslaget till brotts­ balk framlades, redogjorde jag för min syn på grunderna för åtalsreglernas utformning (prop. 1962:10 del C s. 132—153) och berörde då även något rättegångsbalkens regler om åtalseftergift. Som jag därvid uttalade, behöver man icke hysa några större betänkligheter mot att inom vissa grän­

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 100h 131

ser utvidga åklagarnas diskretionära åtalsprövningsrätt. Visserligen bör med hänsyn till principen om allas likhet inför lagen avsteg från den åtalsplikt, som alltjämt i princip bör gälla, göras med återhållsamhet och såvitt möj­ ligt efter enhetliga linjer. På grund av att brotlsbeskrivningarna i åtskilliga fall måst utformas relativt allmänt, kan det emellertid inträffa, att gär­ ningar, som i och för sig täckes av brotlsbeskrivningarna, framstår som så föga straffvärda, att åtal bör kunna underlåtas. I viss utsträckning har rättslig grund för avsteg från den absoluta åtalsplikten skapats genom alt särskild ätalsprövning föreskrivits vid en del av de i brottsbalken behandlade brot­ ten. Såsom jag framhållit under förarbetena till nämnda balk är det emel­ lertid ur lagteknisk synpunkt ej lämpligt att införa ätalsprövning vid alla de brott, där avsteg från den absoluta åtalsplikten bör kunna få komma i fråga. En bättre lösning av problemet synes mig kunna nås, om möjlighe­ terna att eftergiva åtal för i första hand mindre allvarliga brott något vid­ gas. Från denna utgångspunkt har vissa i gällande strafflag upptagna be­ stämmelser om ätalsprövning icke fått någon motsvarighet i brottsbalken. Exempel härpå är brottet olovligt brukande (22 kap. 7 och 10 §§ straffla­ gen, 10 kap. 7 och 10 §§ brottsbalken). För närvarande förutsättes för åtalseftergift enligt 20 kap. 7 § 1 rätte­ gångsbalken dels att å brottet icke kan följa svårare straff än böter, dels att det är uppenbart, att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. Syftet med bestämmelsen har av processlagberedningen angivits vara att skapa möjlighet att eftergiva åtal vid ringare brott, särskilt vid smärre förseelser mot ordningsbestämmelser o. d. Ett undantagslöst beiv­ rande av varje sådant brott har ej ansetts betingat av straffrättskipningens ändamål. Utöver att brottet skall synas ringa bör i allmänhet krävas, att omstän­ digheter föreligger, som kommer den ifrågavarande gärningen att te sig mindre straffvärd i jämförelse med de flesta andra, som faller under straff­ budet. Sådana ringa fall, som åsyftas med regeln, kan förekomma ej blott då enbart böter ingår i straffskalan utan även då jämte böter är stadgat fri­ hetsstraff. Åtskilliga brottsbalksstadganden sammanfattar under en brottsbenämning handlingssätt av så olika svårhetsgrad, att såväl bötesstraff som frihetsstraff kan tänkas komma till ej alltför sällsynt användning. I än högre grad gäller detta de specialstraffrättsliga stadgandena; beträffande dem tillkommer det förhållandet, att någon planenlig fördelning av förseelse­ typerna mellan straffskalor med enbart böter och skalor innefattande både böter och frihetsstraff ej gjorts. Det är otillfredsställande, att den lagtekniskt icke konsekventa utformningen av straffskalorna skall lägga hinder i vägen för beslut att underlåta åtal beträffande ringa brott av nu ifrågava­ rande art i de fall, då frihetsstraff ingår i skalan. Flera remissorgan har varit inne på tanken, att 20 kap. 7 § 1 rättegångs­ balken skulle kunna utvidgas till att avse också brott, för vilka jämte bö­ ter är stadgat fängelse, dock under förutsättning att i händelse av lagföring svårare straff än böter uppenbarligen icke skulle komma att ådömas. Ce-

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

nom en sadan utvidgning skulle man undgå de slumpmässiga konsekvenser­ na av straffskalornas tekniska gestaltning. Mot utvidgningen kan väl in­ vändas, att underlåtenhet att åtala härigenom skulle möjliggöras vid flera typer av brott än för närvarande. Jag kan emellertid icke finna, att denna invändning utgör hinder mot en utvidgning sådan som den skisserade. Även efter utvidgningen skulle det ju endast kunna komma i fråga att tillämpa bestämmelsen beträffande lagöverträdelser av föga allvarlig beskaffenhet. Kravet att det skall vara uppenbart, att i händelse av lagföring annan på­ följd än böter icke skulle komma att ådömas, innebär att det skall vara helt klart att allenast böter kan komma i fråga. Det är härigenom tydligt, att den föreslagna bestämmelsen icke avser fall, där åklagaren anser att det kan fin­ nas utrymme för domstol att med tillämpning av straffnedsättningsregeln i 33 kap. 4 § andra stycket brottsbalken döma till böter för brott, för vilket icke är stadgat lägre straff än fängelse. Såsom redan har framhållits, bär utvidgningen avseende på brott, beträffande vilka straffskalan innehåller så­ väl böter som fängelse. Föreligger någon tvekan om att annat än böter skul­ le ådömas, finns ej förutsättning för tillämpning av regeln. Eu så begränsad utvidgning som nu nämnts skulle enligt min mening in­ nebära väsentliga kriminalpolitiska fördelar. Jag kan icke dela den från någ­ ra håll framförda åsikten, att en i åklagarens hand lagd befogenhet att un­ derlåta åtal för förseelser av ifrågavarande obetydliga svårhetsgrad skulle vara ägnad att minska tilltron till de rättsvårdande organens objektivitet. Tvärtom torde aktioner mot enskilda för bagatellartade förseelser mången gång ha varit mera skadliga för rättsväsendets anseende än åtalseftergifter. Blotta existensen av målsägandens subsidiära åtalsrätt torde, trots att den under nuvarande förhållanden ytterst sällan tages i anspråk, utgöra en ga­ ranti för att åtalsfrågor handlägges samvetsgrant. Möjligheten att begära överprövning hos högre åklagare, pressens kontroll och den envar till buds stående möjligheten att vända sig till justitieombudsmannen och justitiekanslern innebär ytterligare sådana garantier. Givetvis ställer en regel sådan som den nu förordade vid sin tillämpning större krav på åklagarnas bedömningsförmåga än den nuvarande. Någon nämnvärd svårighet att med den säkerhetsmarginal som här åsyftas upp­ skatta, huruvida böter kommer att utmätas i händelse av lagföring, torde dock icke föreligga. Några i lagtext eller eljest fixerade anvisningar om vilka omständigheter som skall beaktas, när det gäller avgöra om åtal kan underlåtas, är enligt sa­ kens natur svåra att ge. Strafflagberedningen föreslog i sin år 1948 publice­ rade promemoria, att i lagtexten uttryckligen skulle angivas vissa omstän­ digheter som särskilt skulle beaktas vid prövning av fråga om påföljdsef­ tergift. För åtalseftergift borde enligt beredningen krävas, att det förelig­ ger en speciell undantagssituation av det slag, som angivits för prövningen av påföljdseftergift, eller en därmed jämförlig situation. I sina senare för­ slag har emellertid beredningen slopat denna uppräkning av typfall. Skä­ let härför är att en uppräkning i lagtexten kan medföra, att bestämmelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1004 133

tillämpas i alltför stor omfattning, när de angivna omständigheterna före­ ligger, och icke kommer alt tillämpas i andra fall, då särskilda skäl löieligger. När det gäller den i 33 kap. 4 § brottsbalken upptagna bestämmelsen om nedsättning och eftergift av påföljd, har en uppräkning icke ansetts lämplig (prop. 1962: 10 del C s. 380). Några skäl att i fråga om tillämpning­ en av åtalsbestämmelserna intaga en annan ståndpunkt föreligger enligt min mening icke. Under förarbetena till brottsbalken har jag uttalat mig för att — till dess närmare erfarenheter vunnits rörande den praktiska tillämpningen av den utvidgade regeln i 20 kap. 7 § 1 rättegångsbalken — lägga prövningen av frågor om regelns användning hos statsåklagare. Närmare ställning till detta spörsmål torde böra tagas först sedan klarhet vunnits rörande frågan, hur åklagarorganisationen kommer att utformas på grundval av det av stats­ makterna år 1962 fattade principbeslutet om polis- och åklagarväsendets förstatligande. Med hänsyn till att samtliga distriktsåklagare i framtiden helt får ägna sig åt åklagaruppgifter och till att åklagardistrikten torde kom­ ma att bli större än nu, kan antagligen åtalsprövningsuppgifter i icke ringa utsträckning anförtros distriktsåklagare. Någon inskränkning av distrikts­ åklagares nuvarande behörighet att besluta i fråga om bötesbrott bör ej öveivägas. Å andra sidan måste givetvis beaktas, att en fördelning av prövningsuppgifterna på alltför många händer medför risk för att praxis skall komma att brista i enhetlighet. I vart fall torde det icke vara erforderligt att i rätte­ gångsbalken angiva på vilken åklagare prövningen skall ankomma; så har ej heller skett i brottsbalken beträffande där meddelade regler om åtalsprövning. Föreskrifter härom torde få ges i instruktionsväg. Den åtalsregel som nu behandlats avser brott av ringa svårhetsgrad. Av en helt annan karaktär är den av strafflagberedningen föreslagna regeln, att riksåklagaren under vissa förutsättningar skulle äga att eftergiva åtal. Det är här fråga om möjlighet att underlåta åtal även för brott av allvarlig art, oberoende av svårhetsgrad. Beredningens förslag'har under remissbehand­ lingen mött viss kritik men har dock fått ett övervägande positivt motta­ gande. Vid remitteringen av brottsbalksförslaget till lagrådet ar 1960 uttalade jag att, om man inför en möjlighet, som pa ett mera markant sätt än hittills varit fallet inskränker den absoluta åtalsplikten, tillämpningsområdet up­ penbarligen bör göras synnerligen begränsat. Spörsmålet huruvida påföljd ej skall inträda, ehuru fråga är om ett brottsligt förfarande av allvarlig art, bör regelmässigt prövas av domstol; bestämmelse om sådan prövning har upptagits i 33 kap. 4 § sista stycket brottsbalken. En ytterligare utvidgning av möjligheterna att underlata atal bör därför icke sträcka sig längre än möjligheterna för domstol att efterge påföljd. Såsom strafflagbeiedningen framhållit torde det emellertid kunna tänkas situationer, i vilka själva dom­ stolsprövningen bör undvikas, och jag är därför beredd att tillstyika en re­ gel av det slag som föreslagits. Tillämpningen måste emellertid inskränkas till rena undantagsfall. Vad som anförts beträffande situationer, i vilka på-

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

följdseftergift kan komina i fråga (prop. 1962: 10 del C s. 378 ff), äger i viss mån tillämpning även för åtalsprövningen. Härutöver vill jag särskilt framhålla, att den föreslagna bestämmelsen kan tillämpas beträffande den som utsatts för utpressning på grund av brott och hos polismyndigheten an­ hållit om skydd mot utpressaren. För att en enhetlig, restriktiv tillämpning skall kunna nås anser jag det icke kunna ifrågakomma, att annan åklagare än riksåklagaren tillägges rätt att meddela beslut av det slag som nu avses. Framställning om åtalsprövning kan givetvis göras av den misstänkte, liksom underordnad åklagare kan underställa riksåklagaren frågan. Föreskrift om att riksåklagaren skall verkställa prövning av nu ifrågavarande slag torde böra intagas i rättegångs­ balken. I fråga om de förutsättningar, som skall föreligga för att åtal skall få un­ derlåtas, bör i lagtexten klart angivas, att kraven är stränga. Det torde i viss anslutning till vad som stadgats beträffande påföljdseftergift kunna anges, att det av särskilda skäl skall vara uppenbart, att påföljd ej erfordras för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet samt att det ej heller el­ jest är påkallat, att åtal väckes. Såsom framhållits vid lagrådsremissen av brottsbalksförslaget år 1960 (prop. 1962: 10 del C s. 435) torde reglerna i 20 kap. 7 § 2 rättegångsbalken vara tillfyllest för den åtalsprövning som nu sker jämlikt 19 § ungdoms­ fängelselagen. Reglerna är också tillämpliga beträffande motsvarande pröv­ ning när det gäller den som dömts till internering. Någon ändring av dessa regler torde ej erfordras av denna anledning. Jag är icke beredd att för­ orda en mera restriktiv praxis än för närvarande i fråga om dem som dömts till ungdomsfängelse. Vid åtalsprövningen har åklagaren emellertid att be­ akta de i brottsbalken upptagna nya reglerna om minsta tid för vård i an­ stalt (34 kap. 8 och 9 §§). Jag vill i förevarande sammanhang understryka vikten bl. a. ur processekonomisk synpunkt av att de möjligheter att under­ låta åtal, som 20 kap. 7 § 2 erbjuder, i lämplig mån utnyttjas. Erfarenhe­ terna av lagrummets hittillsvarande tillämpning kan synas ge vid handen, att åklagarna ej sällan visat alltför stor återhållsamhet härvidlag. Åtal underlåtes för närvarande i viss utsträckning, när det gäller lag­ överträdare som begått straffbelagd handling under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen. Denna praxis grun­ dar sig icke på någon uttrycklig bestämmelse i rättegångsbalken. Med ledning av uttalanden under förarbetena till rättegångsbalken har emellertid riks­ åklagaren i cirkulärskrivelse till statsåklagarna år 1948 utfärdat närmare anvisningar rörande åtal i fall som nu avses. Möjlighet att underlåta åtal bör finnas även efter brottsbalkens ikraftträdande. Enligt den i brottsbalken nyttjade systematiken kommer — under samma förutsättningar som gäller för andra personer — gärningar av psykiskt abnorma lagöverträdare att anses som brott i teknisk mening, och med hänsyn härtill synes det vara påkallat att för möjligheten att underlåta åtal finns uttryckliga bestämmelser. Den nyss berörda allmänna regeln, som skall ge riksåklagaren möjlighet alt un­

Kungl. Maj:Is proposition nr 10 år 1061 135

derlåta åtal, är alltför begränsad för detta ändamål. I likhet med strafflag­ beredningen vill jag därför förorda, att särskild bestämmelse meddelas som tar sikte på de psykiskt abnorma lagöverträdarna. Bestämmelsen torde kun­ na «es det av strafflagberedningen föreslagna innehållet; de abnormtillstånd som avses bör dock anges genom hänvisning till 33 kap. 2 § brottsbalken. Såsom förut nämnts torde i rättegångsbalken ej böra upptagas något stad­ gande om behörig åklagare. Då bestämmelser härom meddelas får överva­ gas, huruvida — såsom strafflagberedningen föreslagit — åtalsprövningen bör’anförtros riksåklagaren när fråga är om mycket allvarliga brott. I det föregående har beträffande de föreslagna utvidgningarna undvikits gällande rätts termer eftergiva åtal och åtalseftergift. Förslag har inom strafflagberedningen framförts om eu ändrad terminologi i syfte att möjlig­ göra alt åklagare kan besluta att ej väcka åtal, trots att den misstänktes brottslighet ej är fullständigt utredd. Därvid pekades bl. a. på att så stränga krav på utredningens fullständighet, som förutsatts för tillämpningen av de nuvarande reglerna, icke bör upprätthållas när det gäller sinnessjuka och sinnesslöa lagöverträdare. Ett utbyte av uttrycket »eftergiva åtal» mot »un­ derlåta åtal» torde i och för sig knappast innebära en förändring i fråga om kravet på brottmålsutredningens fullständighet. Emellertid synes uttrycket eftergiva åtal — som närmast inger den föreställningen, att några åtgärder över huvud icke vidtages mot den misstänkte — icke vara helt invandmngsfritt, när bestämmelserna i 20 kap. 7 § får den nu föreslagna vidare omfatt­ ningen. I lagtexten bör därför åklagarens ställningstagande till åtalsfrågan i de fall som avses i 20 kap. 7 § betecknas som beslut alt icke tala å brottet. I de fall, där brott begåtts men det är uppenbart att åtal ej kommer afl anställas, torde av praktiska skäl utredningen icke alltid behöva göras så fullständig som då fråga är om att anställa åtal. I viss utsträckning torde det sagda tillämpas redan för närvarande beträffande gärningar av noto­ riskt sinnessjuka och även i vissa andra fall. Med hänsyn till de verkningar frågan om den misstänktes brottslighet kan ha när det gäller andra myn­ digheters handläggning av ärenden beträffande den misstänkte som exempel kan nämnas utskrivning från mentalsjukhus eller överförande till vård utom anstalt av den som dömts till ungdomsfängelse — är det emel­ lertid av vikt att åklagarens beslut ej fattas på grund av otillräcklig utred­ ning; det måste krävas att det blir klarlagt att brott begåtts av den miss­ tänkte. Givetvis förutsättes också en noggrann utredning i de fall, där tilllämpning ifrågakommer av den nu föreslagna regeln om rätt för riksåkla­ garen att undantagsvis besluta att ej väcka åtal.

Efter de relativt omfattande ändringar som nu föreslagits i 7 § i föreva­ rande kapitel torde i 6 §, såsom också strafflagberedningen förordat, böra göras en allmän reservation för undantag från den absoluta åtalsplikten. De hänvisningar paragrafen nn innehaller till bestämmelserna om strafföre­ läggande och om parkeringsbot torde därvid få utgå. Såsom anförts i det föregående vid redogörelsen för 2 § i förslaget till lag

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

om införande av brottsbalken avses ny lagstiftning angående vissa skadeståndsrättsliga frågor komina att ersätta de nuvarande bestämmelserna i

6 kap. strafflagen. I denna nya lag torde emellertid knappast finnas anled­ ning att upptaga motsvarighet till den definition av målsägandebegreppet som nu ges i 6 kap. 8 § strafflagen. Då ett sådant stadgande alltjämt torde böra finnas, föreslås att det med endast viss redaktionell jämkning uppta­ ges såsom ett fjärde stycke i 8 § av förevarande kapitel.

21 KAP.

Den misstänktes skyldighet att vid huvudförhandling i underrätt infinna sig personligen i mål om allmänt åtal är enligt förevarande kapitels 2 § i första hand beroende av huruvida straffarbete kan följa å den åtalade brotts­ ligheten. Med föreskrifterna om inställelseskyldighet sammanhänger nära reglerna i 46 kap. 15 § om förutsättningarna för att brottmål skall kunna av­ göras utan hinder av den tilltalades utevaro. Hithörande problem har be­ handlats av 1951 års rättegångskommitté i en den 10 oktober 1960 dagtecknad promemoria, vilken varit föremål för remissbehandling. Eftersom brotts­ balkens ikraftträdande nödvändiggör ändringar i såväl 21 kap. 2 § som 46 kap. 15 § rättegångsbalken, synes det lämpligt att i ett sammanhang be­ handla dessa ändringar och de sakligt mera betydelsefulla ändringar, som föreslagits i nyssnämnda promemoria.

Gällande rätt. I 21 kap. 2 § rättegångsbalken stadgas, att vid huvudförhand­ ling i undeirätt den misstänkte skall infinna sig personligen i mål om all­ mänt åtal för brott, varå straffarbete kan följa. Även i annat mål skall den misstänkte inställa sig personligen, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Under sistnämnda regel faller såväl mål om all­ mänt åtal för brott, varå straffarbete ej kan följa, som mål om enskilt åtal. Om den misstänkte lider av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och rätten finner, att hans hörande skulle vara utan gagn, erfordras dock ej att han infinner sig personligen. Är den misstänkte skyldig att infinna sig person­ ligen, skall rätten meddela förordnande därom. När den misstänkte ej är skyldig att infinna sig personligen, må hans talan föras genom ombud. Rättegångsbalkens 45 och 46 kap., vilka avser underrättsförfarandet, in­ nehåller bestämmelser om mål vari allmänt åtal föres. Enligt 45 kap. 15 § andra stycket skall den tilltalade kallas till huvudförhandlingen i stämning­ en eller genom särskild kallelse. Föreläggande skall meddelas honom vid vi­ te att infinna sig personligen eller, om personlig inställelse ej erfordras, att inställa sig antingen personligen eller genom ombud. Förekommer anled­ ning att den tilltalade ej skulle iakttaga vitesföreläggande, må i stället för­ ordnas att han skall hämtas till rätten. Uteblir den tilltalade från rättegångstillfälle för huvudförhandling eller kommer han tillstädes allenast genom ombud, ehuru föreläggande medde­ lats honom att inställa sig personligen, skall rätten i regel inställa förhand­

Kungl. Maj:ta proposition nr 10 år 196t 137

linden och utsätta målet till annan dag samt förelägga den tilltalade nytt vi­ te eller förordna, att han skall hämtas till rätten (40 kap. 2 § andra punkten och 46 kap. 15 § första stycket). I vissa fall kan mål dock handläggas och avgöras, ehuru den tilltalade uraktlåtit att inställa sig vid huvudförhandling. en”i föreskriven ordning. Härom stadgas i 46 kap. 15 § andra fjärde styc­ kena: Kan å brottet icke följa svårare straff än fängelse, må, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas, målet avgöras utan hinder av att den tilltalade kommit tillstädes allenast genom omhud eller uteblivit. Har den tilltalade avvikit, sedan stämning delgivits honom, och finnes sa­ ken kunna nöjaktigt utredas, må ock målet avgöras utan hinder av att den tilltalade uteblivit, även om kallelse ej delgivits honom. Rättegångsfråga må avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro.

Rörande förfarandet i mål om enskilt åtal vid underrätt ges bestämmelser i 47 kap. av rättegångsbalken. Den tilltalade skall i sådant mål kallas till huvudförhandlingen och därvid föreläggas vid vite att infinna sig personli­ gen eller, om personlig inställelse ej erfordras, att inställa sig personligen eller genom ombud. Här liksom i mål om allmänt åtal finnes dock även möj­ lighet att i vissa fall förordna om hämtning. Beträffande huvudförhandling i mål, vari enskilt åtal föres, äger enligt 24 § reglerna i 46 kap. i princip motsvarande tillämpning. I fråga om skyldighet för misstänkt att komma tillstädes vid huvudför­ handling i överrätt finns särskilda bestämmelser i 21 kap. 2 § rättegångs­ balken. Likaså innehåller rättegångsbalken särskilda regler för det fall att tilltalad, sedan talan fullföljts, uteblir från huvudförhandling i överrått; se 51 kap. 19 § (jfr 15 §) och 55 kap. 15 § första stycket. I nu angivna avseen­ den har alltså icke hänvisats till vad som för motsvarande fall föreskrivits beträffande rättegången i underrätt. Annorlunda förhåller det sig med brott­ mål, som upptages omedelbart av överrätt. I sådana mål skall vad som i 45—

47 kap. stadgats om rättegången vid underrätt i princip äga motsvarande tillämpning; se härom 53 kap. 2 § och 57 kap. 1 §.

Rättegångskommittén. Efter en redogörelse för förarbetena till rättegångs­ balkens regler om tilltalads skyldighet att komma tillstädes vid huvudför­ handling i underrätt (se processkommissionens betänkande SOU 1926:32 s 49 __ 5 i( 55 j 144 —147 och 160, processlagberedningens betänkande SOU 1938:44, s. 271 och 483—486 samt 492 och 493 ävensom prop. 1942:5 s. 522) anför kommittén, att det av förarbetena framgår, att det främst är det starka allmänna intresset av att vinna ett materiellt riktigt resultat som ver­ kat avgörande på frågan om den tilltalades skyldighet att komma personligen tillstädes vid huvudförhandling. Den tilltalades hörande har betraktats som en så viktig del av förhandlingen, att hans personliga inställelse i allmänhet fordras vid grövre brott. Gränsdragningen mellan grövre mål och ringare mål har, framhåller kom­ mittén vidare, enligt nuvarande ordning skett genom anknytning till den

5 -j- Dihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. AV 10

138 Kungl. Mnj:ts proposition nr 10 år 196 4

för brottet gällande straffskalan. Emellertid förekommer vida straffskalor där straffarbete ingår, ehuru sådant straff sällan ådömes. Fall kan även fin­ nas, när ett i och för sig relativt ringa brott på grund av särskilda regler blir att hänföra till en straffskala som innefattar straffarbete. Om t. ex. en person som fällts till ansvar för återfallsgrundande brott gör sig skyldig till ett lindrigt bedrägligt beteende, kan med hänsyn till bestämmelsen i 4 kap. 14 § strafflagen straffarbete komma att ingå i straffskalan. Även om det för domstolen framstår som uppenbart, att återfallsskärpning med hänsyn till omständigheterna icke kommer att tillämpas utan alt straffet kommer att stanna vid böter, saknas möjlighet att avgöra målet utan den tilltalades per­ sonliga inställelse. Skulle den tilltalade utebli eller komma tillstädes genom ombud, måste således huvudförhandlingen inställas, ehuru saken mången gång kan vara nöjaktigt utredd och högre straff än böter icke kan ifrågakomma. För att kunna genomföra huvudförhandlingen fordras måhända ett tidsödande och kostnadskrävande hämtningsförfarande. De anstalter, som domstolen sålunda kan nödgas tillgripa, står enligt kommitténs mening stundom icke i proportion till den tilltalades brottslighet. Kommittén påpekar att, om den tilltalade uteblir eller inställer sig genom ombud och saken kan nöjaktigt utredas, nuvarande bestämmelser å andra sidan medger att fängelsestraff ådömes, blott högre straff icke ingår i straff­ skalan. Under förarbetena till rättegångsbalken har framhållits, att dom­ stolen endast undantagsvis bör ådöma fängelsestraff i mål, där den tilltala­ de uteblivit. Det ligger också enligt kommittén i sakens natur att ett mål, vari frihetsstraff anses böra ådömas, sällan kan bli nöjaktigt utrett utan att den tilltalade iakttagit personlig inställelse vid huvudförhandlingen. Kom­ mittén anser starka skäl tala mot att frihetsstraff över huvud ådömes utan att den tilltalade hörts personligen i målet. Gällande bestämmelser kan således, fortsätter kommittén, medföra att den tilltalades personliga närvaro är obligatorisk i ett mål, där straffet up­ penbarligen kommer att stanna vid böter, medan i ett annat mål fängelse­ straff kan ådömas utan att den tilltalade alls kommit tillstädes. Enligt kom­ mitténs åsikt bör i stället den tilltalades skyldighet att komma personligen tillstädes vara beroende av brottets svårhetsgrad i det enskilda fallet. För skyldigheten att inställa sig personligen bör vara avgörande, om anledning förekommer till ådömande av strängare straff än böter. Om så är fallet, sy­ nes den tilltalade böra komma personligen tillstädes, medan för ringare brott obligatorisk personlig inställelse icke torde böra föreskrivas. För dessa brott bör vara avgörande, om den tilltalades närvaro kan antagas sakna betydelse för utredningen. Ifall den tilltalades skyldighet att inställa sig personligen göres beroende av påföljden i det enskilda fallet, måste detta beaktas vid utfärdande av kallelse till huvudförhandlingen. Så snart tvekan föreligger, huruvida frihetsstraff kan komma att ådömas, bör uppenbarligen den tillta­ lade åläggas personlig inställelse. Under åberopande av det sagda föreslår kommittén, att i 21 kap. 2 § rät­ tegångsbalken stadgas skyldighet för den misstänkte att vid huvudförhand-

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 196b 139

lin« i underrätt infinna sig personligen, om anledning förekommer till ådomande av strängare straff än böter, så ock eljest därest hans narvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. Med hänsyn till att den tilltalades hörande i allmänhet ar av största be­ tydelse för en fullständig utredning måste enligt kommittén den naturliga påföljden av den tilltalades utevaro bli att förhandlingen inställes. Uti lin rmare mål, där saken finnes kunna nöjaktigt utredas, bör emellertid möj­ lighet finnas att avgöra målet, även om den tilltalade uteblivit eller kommit tillstädes genom ombud. I överensstämmelse med vad som föreslagits angå­ ende den misstänktes skyldighet att infinna sig personligen anser kommit­ tén avgränsningen av de mål som kan avgöras i den tilltalades frånvaro bö­ ra göras så, att till denna kategori hänföres mål i vilka anledning ej före­ kommer till ådömande av strängare straff än böter. Härigenom införes i for­ hållande till nuläget den begränsningen att fängelsestraff icke kan adomas, om den tilltalade ej inställt sig personligen. Det synes kommittén rimligt att för ådömande av frihetsstraff alltid kräva, att den tilltalade horts i malet, utom för det speciella fallet att han avvikit. Den föreslagna gränsdragningen är enligt kommitténs mening bättre än gällande bestämmelser ägnad att ga­ rantera, att den tilltalade höres i mål som icke är bagatellartade; å andra sidan ger den möjlighet att i den tilltalades utevaro avgöra vissa i det sär­ skilda fallet enkla mål, ehuru straffarbete ingår i straffskalan. I enlighet med det nu anförda har kommittén utarbetat förslag till andrad lydelse av 21 kap. 2 § och 46 kap. 15 § rättegångsbalken.

Efter remiss har yttranden över kommitténs promemoria avgivits av riks­ åklagarämbetet, Svea hovrätt samt hovrätterna över Skåne och Blekinge, för Västra Sverige, för Nedre Norrland och för övre Norrland ävensom av Sveri­ ges advokatsamfund samt Föreningarna Sveriges häradshövdingar, Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfislcaler och Sveriges lands­ fiskaler. Riksåklagarämbetet har vid sitt utlåtande fogat yttranden av stats­ åklagare i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Yttrandena. Kommitténs förslag har i sina huvudlinjer vunnit allmänt gil­ lande hos remissinstanserna. På en del håll har emellertid uttalats sympa­ tier för en ordning, enligt vilken den tilltalade i vissa fall fortfarande skall kunna dömas till frihetsstraff, oaktat han icke kommit personligen tillstädes till huvudförhandlingen. De flesta remissinstanser inskränker sig till att tillstyrka det framlagda förslaget eller förklara, att det icke föranleder någon erinran. Bland dem som närmare utvecklat sina synpunkter på frågan är hovrätten för Nedre Norrland, i vars yttrande framhålles, att den nuvarande ordningen — enligt vilken den tilltalades utevaro i vissa fall hindrar målets avgörande, ehuru påföljden stannar vid böter, samtidigt som i andra fall fängelse kan ådömas ulan att den tilltalade varit närvarande — icke är tillfredsställande. Svea hov­ rätt betonar, att kravet på personlig inställelse bör knytas till brottets svår-

140 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

hetsgrad i det enskilda fallet i stället för till straffskalan. Särskilt framhåller ho\ rätten, att en tilltalad, innan han dömes till frihetsstraff, regelmässigt hör ha blivit personligen hörd inför rätten. Under förarbetena synes man ha uppehållit sig vid behovet att höra den tilltalade för utredning rörande den brottsliga gärningen. Den ökade vikt, som personutredningen har fått, talar i samina riktning. För valet av påföljd kan det enligt hovrätten vara av bety­ delse, att rättens ledamöter haft möjlighet alt bilda sig en uppfattning om den tilltalades person. Även riksåklagarämbetet finner det vara en fördel, att icke straffskalan utan det straff, som brottet i det särskilda fallet kan antagas för­ skylla, blir avgörande för frågan huruvida den tilltalades personliga instäl­ lelse skall vara obligatorisk. Ftt pal remissinstanser riksåklagarämbetet och Föreningen Sveriges stadsdomare påpekar, att de av kommittén föreslagna reglerna förutsätter en viss förhandsprövning från domstolens sida, men finner ej skäl att mot­ sätta sig förslaget av den anledningen. Riksåklagarämbetet yttrar, att för­ prövningen anknyter till den skarpt markerade skiljelinjen mellan å ena sidan böter och å andra sidan frihetsstraff eller annan därmed jämförlig påföljd. Prövningen synes därför icke behöva möta några avgörande betänk­ ligheter. Som regel torde lätt kunna bedömas, om frihetsstraff eller motsva­ rande påföljd kan komma i fråga. Ämbetet hänvisar härutinnan till vad som vid 1954 års riksdag uttalats i samband med framlagt förslag rörande behandlingen av mindre brottmål vid underrätt. Som nämnts möter i somliga remissvar tanken att i viss utsträckning bör behållas möjligheten att döma till frihetsstraff, även om den tilltalade ej iakttagit personlig inställelse vid huvudförhandlingen. Två ledamöter av hov­ rätten för övre Norrland anför att rättspraxis, såvitt bekant, icke givit an­ ledning till betänkligheter mot att denna möjlighet står öppen. Det synes des­ sa ledamöter ej tillfredsställande att i mål, där utredningen såväl beträffande själva saken som i fråga om den tilltalades person är fyllig och entydig samt särskilt där dessutom den tilltalade biträdes av en kunnig och erfaren för­ svarare, den tilltalade — om anledning är att döma honom till fängelse -_ ovillkorligen skall vara personligen tillstädes vid huvudförhandlingen. Här­ vidlag är att beakta att det stundom är förenat med betydande praktiska och ekonomiska svårigheter för den tilltalade att inställa sig personligen vid huvudförhandlingen. I yttrandet från Svea hovrätt frainhålles, att det redan enligt gällande ordning torde höra till undantagen, att frihetsstraff ådömes utan att den tilltalade infunnit sig personligen. Dock förekommer detta i viss utsträckning i t. ex. erkända rattfyllerimål, där enda utredningen är blod­ provet och där den tilltalade håller sig undan utan att kunna anses ha av­ vikit. Hovrätten vill ifrågasätta om icke, bl. a. av hänsyn till den tilltalade, viss möjlighet bör hållas öppen att även i fortsättningen kunna i dennes per­ sonliga frånvaro ådöma frihetsstraff. Härför torde böra förutsättas att an­ ledning icke förekommer till strängare påföljd än ett kortare fängelsestraff, att saken finnes kunna nöjaktigt utredas samt att den tilltalade inställt sig genom ombud och samtyckt till att målet avgöres utan hinder av hans från­

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1064 141

varo. Enligt Föreningen Sveriges häradshövdingar kan en del mål, där det kan bli fråga om fängelsestraff, t. ex. rattfyllerimål, nöjaktigt utredas även om den tilltalade ej inställt sig ens genom ombud. Föreningen ifrågasätter därför, om ieke 46 kap. 15 § rättegångsbalken bör bibehållas i sin gällande lydelse. Jämväl Föreningen Sveriges landsfiskaler tager sikte på rattfylleri­ målen och påpekar, att en följd av den föreslagna ändringen av 46 kap. 15 § blir att bl. a. dessa mål icke kan avdömas utan alt den tilltalade inställt sig vid rätten. Även om det med nuvarande bestämmelse icke har varit vanligt att fängelsestraff för rattfylleri ådömts i den tilltalades frånvaro, har det en­ ligt landsfiskalsföreningen dock förekommit i sådana fall, då annan bevis­ ning icke åberopats än blodprovsanalys och den tilltalade vid förundersök­ ning oförbehållsamt erkänt brottet. Den tilltalades hörande vid rätten kan i dylika fall sällan förväntas tillföra utredningen något nytt material. Någon fara för rättssäkerheten torde därför icke föreligga, och med hänsyn till åkla­ gares och domstolars stora arbetsbelastning måste det anses angeläget att på allt sätt tillvarataga föreliggande möjligheter till tidsbesparingar. För­ eningen ifrågasätter därför, om icke för nu avsedda fall bör bibehållas möj­ ligheten att döma till fängelse, även om den tilltalade icke inställt sig till huvudförhandlingen. Slutligen erinrar statsåklagaren i Göteborg om att den tilltalade enligt gällande lag i undantagsfall, exempelvis i misshandelsmål där övertygande bevisning finns och där hans hörande icke är påkallat för utredningens skull, kan ådömas fängelse. Denna ordning finner statsåklagaren från praktisk synpunkt vara tillfredsställande. Beträffande den närmare utformningen av kommitténs förslag har riks­ åklagarämbetet invänt att därav ej framgår, hur de fall skall bedömas, där anledning förekommer att tillämpa skyddsåtgärd. Det är enligt ämbetets me­ ning uppenbart, att den tilltalades personliga närvaro bör vara obligatorisk i dylika fall. Bäst hade varit, om detta direkt framgått av lagtexten. Emeller­ tid finns i olika författningar föreskrifter, enligt vilka dom å skyddsåtgärd jämställes med dom å frihetsstraff (jfr bl. a. 1 § andra stycket lagen med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig). Vidare föreskriver

21 kap. 2 § rättegångsbalken att den tilltalade skall inställa sig personligen, om hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. I fall, där fråga är om tillämpning av skyddsåtgärd, torde den tilltalades personliga in­ ställelse praktiskt laget aldrig kunna sägas sakna betydelse. Med hänsyn härtill vill ämbetet icke motsätta sig den av kommittén föreslagna avfatt­ ningen. Häradshövdingeföreningen erinrar om att enligt gällande bestämmelser skall i kallelse till huvudförhandling utsättas vite även i sådana fall, då den tilltalades närvaro ej är påkallad. Då härigenom vållas en del onödiga och stundom långa resor, bör enligt föreningens åsikt i detta sammanhang in­ föras en möjlighet att underlåta att förelägga vite och i stället meddela, att den tilltalades utevaro ej hindrar målets avgörande. Enligt Svea hovrätts mening kunde det vara lämpligt att i samband med

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

förevarande ärende överse bestämmelserna om den tilltalades personliga in­ ställelse i hovrätt.

Departementschefen. I 21 kap. 2 § rättegångsbalken meddelas bl. a. regler om tilltalads skyldighet att infinna sig personligen vid huvudförhandling i underrätt. Som huvudregel har uppställts, att den tilltalade är skyldig att in­ finna sig personligen vid sådan huvudförhandling. Vad angår mål om all­ mänt åtal för brott, varå straffarbete kan följa, göres i 21 kap. 2 § rätte­ gångsbalken icke annat undantag från denna huvudregel än att tilltalad, som lider av sinnessjukdom eller sinnesslöhet och vars hörande på grund härav skulle vara utan gagn, icke behöver infinna sig personligen. Beträffan­ de andra brottmål — d. v. s. mål om allmänt åtal för brott med lägre straff­ maximum än straffarbete samt mål om enskilt åtal — stadgas i nämnda lagrum därjämte det undantaget från huvudregeln, att personlig inställelse ej erfordras, om den tilltalades närvaro kan antagas sakna betydelse för ut­ redningen. Efter dessa regler avgöres, om den tilltalade skall kallas att infinna sig personligen vid huvudförhandlingen i underrätt eller han skall kallas på sådant sätt, att han må låta sig företrädas av ombud vid förhand­ lingen. På andra ställen i rättegångsbalken regleras verkan av att den till­ talade underlåter att efterkomma vad i kallelsen förelagts honom. Om den tilltalade uteblivit eller, då föreläggande meddelats honom att infinna sig personligen, kommit tillstädes endast genom ombud, skall huvudförhand­ lingen i allmänhet inställas och utsättas till annan dag, varvid nytt före­ läggande meddelas den tilltalade att komma tillstädes eller förordnande sker om hans hämtande till rätten (46 kap. 2 §, 47 kap. 24 §, 46 kap. 15 § och 47 kap. 23 § rättegångsbalken). I vissa undantagsfall kan emellertid målet avgöras utan hinder av att den tilltalade uteblivit eller trots föreläg­ gande om personlig inställelse kommit tillstädes endast genom ombud. I mål om brott, varå icke kan följa svårare straff än fängelse, kan detta ske, därest saken finnes kunna nöjaktigt utredas (46 kap. 15 § andra stycket och 47 kap. 24 § rättegångsbalken). Då målet rör brott med svårare straff än fängelse som straffmaximum, fordras därutöver, att den tilltalade av­ vikit efter det han fått del av stämningen, för att målet skall få avgöras oaktat den tilltalade icke är personligen tillstädes (46 kap. 15 § tredje styc­ ket och 47 kap. 24 § rättegångsbalken). Vad först angår mål, vari allmänt åtal föres, framgår av dessa regler, att kravet på den tilltalades personliga närvaro vid huvudförhandling i under­ rätt sträcker sig olika långt allteftersom åtalet rör svårare eller lindrigare brott. Enligt min mening är det också naturligt att på ifrågavarande område gradera inställelsekravet efter det åtalade brottets svårhet. Vad som däremot kan diskuteras är, hur skiljelinjen mellan mål om grövre brott och mål om ringare brott på lämpligaste sätt bör dragas. I rättegångsbalken har gräns­ dragningen skett med ledning av straffskalans höjd. Mål om brott med straffarbete som stratfmaximum bildar sålunda en särskild grupp av mål, i

Kungl. Maj.ts proposition nr 16 år 1964 143

vilka (len tilltalades personliga närvaro vid huvudförhandlingen ar eu nara nog nödvändig förutsättning för sakens handläggning och avgörande, medan mål med lägre straffmaximum än straffarbete sammanförts till en annan grupp, inom vilken kravet på personlig inställelse visserligen gäller som hu­ vudregel men möjligheter föreligger att göra avsteg härifrån beroende hl. a. på hur utredningen i målet är beskaffad. Att på detta sätt göra gränsdrag­ ningen mellan de båda målkategorierna med ledning av hrottets abstrakta svårhetsgrad, är, såsom rättegångskommittén påpekat, förenat med vissa olägenheter. Vid åtskilliga brott förekommer straffskalor, som omfattar hade böter, fängelse och straffarbete. I mål om sådant brott leder det nuvarande nästan ovillkorliga kravet på personlig inställelse stundom längre an som är sakligt befogat. Om det i sådant mål står utom tvivel, att gärningen icke rimligtvis kan föranleda annat straff än böter och att den tilltalades per­ sonliga närvaro icke heller är påkallad ur utredningssynpunkt, förefaller det sålunda föga motiverat att, till äventyrs medelst hämtning, tvinga den till­ talade att mot sin vilja infinna sig personligen vid huvudförhandlingen. Vid åtal för brott med fängelse som straffmaximum sträcker sig å andra sidan kravet på personlig inställelse med nuvarande gränsdragning mellan de båda målkategorierna icke alltid så långt som önskvärt är. I denna målgiupp kan sålunda fängelsestraff ådömas i den tilltalades utevaro, så snart utredningen kan betecknas såsom nöjaktig, ehuru krav på i princip obligatorisk mstallelseplikt i betraktande av påföljdens ingripande natur synes ligga närmast till hands. Med hänsyn härtill anser jag i likhet med rättegångskommittén och flertalet remissorgan en jämkning påkallad av gränslinjen mellan brott­ mål med principiellt obligatorisk inställelseplikt och övriga brottmål. Rättegångskommittén har föreslagit sådan ändring av 21 kap. 2 § rätte­ gångsbalken, att den tilltalade skall komma personligen tillstädes vid huvud­ förhandling i underrätt, om anledning förekommer att ådöma svarare straff än böter, så ock eljest om den tilltalades närvaro ej kan antagas sakna betydelse för utredningen. I anslutning härtill har rättegångskommittén förordat, att tillämplighetsområdet för regeln i 46 kap. 15 § andra stycket rättegångs­ balken bestämmes så, att det kommer att omfatta fall, där anledning ej före­ kommer att ådöma svårare straff än böter och saken finnes kunna nöjak­ tigt utredas. Gränsdragningen mellan svårare och ringare brott har sålunda i kommitténs förslag skett icke efter straffskalans höjd utan efter brottets svårhet i det föreliggande fallet. Kommitténs förslag har vunnit stor anslut­ ning bland remissorganen. Det vill också förefalla som om en ändamålsenligare ordning uppnås, om skiljelinjen mellan svårare och ringare brott på förevarande område uppdrages efter mera konkreta bedömningsgrunder än straffskalans höjd. Vid övergång till en indelningsgrund, som tager sikte på den in concreto länkbara reaktionen, kommer, såsom antytts under remissbehandlingen, icke blott påföljder, som sinsemellan är graderade efter sin svårhet, utan även övriga påföljder in i bilden. Härtill bör hänsyn tagas, när det gäller att med den in concreto tänkbara påföljden som riktmärke uppdraga gränsen mellan

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

brottmål med i princip obligatorisk inställelseplikt samt brottmål, i vilka möjlighet bör förefinnas att med hänsyn till utredningens beskaffenhet göra avsteg från grundsatsen om personlig inställelse. I överensstämmelse med grundtanken i rättegångskommitténs förslag bör denna gräns anknyta till den i praktiken vanligen skarpt markerade skiljelinje, som vid påföljdssystemets tillämpning förefinnes mellan böter och annan påföljd. Gränsen synes mig också böra utformas så, att därav tydligare än som skett i rättegångs­ kommitténs förslag framgår att, när tvekan undantagsvis råder, huruvida annan påföljd än böter kan tänkas komma till användning, målet är att hänföra till den kategori, inom vilken den personliga inställelsen är i prin­ cip obligatorisk. I enlighet härmed torde i 21 kap. 2 § rättegångsbalken böra stadgas, att den misstänkte i mål om allmänt åtal är skyldig infinna sig per­ sonligen vid huvudförhandling i underrätt, dock ej då anledning saknas att ådöma annan påföljd än böter och den misstänktes närvaro tillika kan anta­ gas vara utan betydelse för utredningen. Som förutsättning för tillämpning av regeln i 46 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken om måls avgörande utan hinder av att den tilltalade ute­ blivit eller inställt sig allenast genom ombud synes på motsvarande sätt böra gälla, att anledning ej förekommer att ådöma annan påföljd än böter samt att saken finnes kunna nöjaktigt utredas. Utanför begreppet påföljd sådant detta begrepp användes i brottsbalken taller särskild rättsverkan i anledning av brott, t. ex. förverkande av egen­ dom. Från eventualiteten av att sådan särskild rättsverkan kan följa har man i enlighet med denna terminologi att bortse, när det gäller att avgöra, om ett mål enligt de föreslagna reglerna skall hänföras till den ena eller den andra kategorin. Att disciplinstraff för krigsmän är att jämställa med böter vid reglernas tillämpning torde framgå av 6 § militära rättegångslagen. Den här förordade ordningen förutsätter givetvis, att man på ett förbeiedande stadium av processen verkställer en viss prövning av frågan, vilken påföljd som kan tänkas ifrågakomma. En dylik förhandsprövning ar dock obehövlig, om den misstänkte redan med hänsyn till utredningsläget i målet skall infinna sig personligen. Den förprövning, varom här är tråga, hai emellertid eu annan karaktär än den slutliga prövningen av målet. Vid den förberedande prövningen har man sålunda ej att ingå på frågan, om den misstänkte begått den åtalade gärningen eller icke. Spörs­ målet, huruvida den åtalade gärningen över huvud är straffbar, faller lika­ ledes utanför förprövningens ram. Vid åtal för exempelvis oaktsamhetsbrott lämnas sålunda vid förprövningen åsido, om den gärning som åkla­ garen lägger motparten till last innefattar oaktsamhet. Även bortsett från att förprövningen icke omfattar alla de moment, som ingår i målets slut­ liga provning, kan förprövningen sägas vara av summarisk natur, eftersom den icke syftar till annat än att från övriga brottmål särskilja dem, i vilka någon tvekan icke gärna kan råda om att påföljden i händelse av fällande dom kommer att stanna vid böter. Med hänsyn härtill kan förprövningen icke anses på olämpligt sätt föregripa det slutliga avgörandet i målet. °

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196i 145

Vad härefter angår mål om enskilt åtal framgår av den tidigare redo­ görelsen, att den tilltalade i dylikt mål är skyldig att infinna sig personli­ gen vid huvudförhandling i underrätt, såframt hans närvaro ej kan an­ tagas sakna betydelse för utredningen. Någon motsvarighet till den i prin­ cip obligatoriska inställelseskyldigheten finnes sålunda icke på det en­ skilda åtalets område. Såsom framgår av förarbetena till rättegångsbalken, har eu sådan skyldighet här ansetts kunna bli alltför betungande för den tilltalade. Enligt min mening saknas tillräckliga skäl att frångå den ord­ ning som sålunda gäller på ifrågavarande område. Den av Föreningen Sveriges häradshövdingar berörda frågan om ändring av reglerna om vitesföreläggande är jag icke beredd att upptaga till pröv­ ning i förevarande sammanhang. Ej heller finner jag tillräcklig anledning att — såsom ifrågasatts i Svea hovrätts remissyttrande — upptaga bestämmelserna om den misstänktes personliga inställelse i hovrätt till granskning i vidare mån än som er­ fordras med hänsyn till att straffarbete ej längre kommer att ådömas. För närvarande gäller enligt 21 kap. 2 § första stycket andra punkten, att den misstänkte vid huvudförhandling i hovrätt skall infinna sig personligen, om han av underrätten dömts till straffarbete för brottet eller anledning förekommer till ådömande av sådant straff. I fråga om straffskalans och det ådömda straffets betydelse för inträdande av viss särskild verkan har strafflagberedningen föreslagit, att den verkan, som nu knytes till ådömt straffarbete, efter införande av ett enhetligt frihetsstraff skall följa av fängelse i sex månader eller däröver. Såsom skäl för denna sexmånadersgräns anfördes (SOU 1953: 17 s. 100 f), dels att en strafftid på sex måna­ der har betydelse i andra sammanhang, dels att majoriteten av fängelse­ straff lyder å kortare tid än sex månader, låt vara att ett icke ringa antal domar å straffarbete med strafftider understigande sex månader också förekommer. Det kan självfallet diskuteras, vilken punkt på fängelseskalan som bäst skall kunna anses svara mot gränsen mellan fängelse- och straffarbetsbrott. Den av strafflagberedningen föreslagna sexmånadersgränsen torde dock kunna godtagas. Med hänsyn till domstolarnas straffmätningspraxis synes man nämligen därigenom komma att i den utsträckning det är prak­ tiskt möjligt bibehålla den nuvarande uppdelningen av brott, som skall eller icke obligatoriskt skall föranleda personlig inställelse. Såsom anförts i det föregående när det gäller inslällelseskyldigheten i underrätt, bör upp­ märksammas även andra påföljder än straff. Enligt 36 kap. 6 § brottsbal­ ken jämställes internering med fängelse i minst sex månader, när det gäl­ ler särskild rättsverkan. Även i förevarande sammanhang torde interne­ ring böra jämställas härmed. Däremot synes det icke vara erforderligt att i 21 kap. 2 § rättegångsbalken nämna skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller överlämnande till särskild vård, vilka efter särskilt förordnande kan jäm­ ställas med sådant straff. Beträffande det fall, att någon av sist nämnda påföljder ådömts, torde det få ankomma på hovrätten att, med ledning

146 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196'r

av stadgandet att den misstänkte skall infinna sig personligen om hans när­ varo ej kan antagas sakna betydelse, bestämma om hans inställelse. Bestämmelsen om inställelseskyldigheten i hovrätt bör naturligen äga tillämpning jämväl å den som vid den nya lagstiftningens ikraftträdande dömts till straffarbete. Med hänsyn till vad som enligt 4 § i den före­ slagna promulgationslagen till brottsbalken skall gälla för hovrättens be­ stämmande av straff, torde obligatorisk inställelseskyldighet böra krävas endast om straffet är så långt som föreslagits i fråga om fängelse. Uttryck­ lig föreskrift härom föreslås intagen i övergångsbestämmelserna.

23 KAP.

I 7 § andra stycket torde »frihetsstraff» böra utbytas mot »fängelse». »Frihetsstraff» avser här enligt gällande rätt icke några andra påföljder än straffarbete och fängelse. I 22 § första stycket andra punkten syftar däremot »frihetsstraff» ej blott på de tidsbestämda frihetsberövande påföljderna. En lämplig avgränsning av de fall, då förundersökning bör krävas i mål som skall upptagas omedelbart av högre rätt, torde kunna ske genom att i lagtexten i stället för »frihetsstraff eller avsättning» insättes »annan påföljd än böter eller suspension». I första punkten torde kunna användas uttrycket »icke annan påföljd än böter är stadgad» för att utmärka den gräns som avses gälla.

24 KAP.

I överensstämmelse med vad som anförts vid 1 kap. torde i 1 § första stycket »brott, varå straffarbete kan följa» böra ändras till »brott, varå fängelse i mer än ett år kan följa». År det vid tillämpning av regeln i dess ändrade utformning fråga om brott, som begåtts före brottsbalkens ikraft­ trädande, torde hänsyn böra tagas till det straff, som kunnat följa å brot­ tet, om det begåtts efter balkens ikraftträdande. Undantag bör dock göras för det fall, att häktning ej skulle ha kunnat meddelas enligt de regler, som gällde före ikraftträdandet. Föreskrifter av nu angivet innehåll kan lämp­ ligen meddelas i form av övergångsbestämmelser till lagen om ändring i rättegångsbalken. Det är att märka, att uttrycket, att straff av viss svårhetsgrad »kan följa» å brottet, innebär att hänsyn skall tagas ej blott till den straffskala, som är föreskriven i eller i anslutning till själva bestäm­ melsen om brottet, utan även till andra på den i det särskilda fallet tillämp­ liga straffskalans storlek inverkande regler (jfr prop. 1962: 10 del C s. 160). Därmed åsyftas bl. a. återfallsreglerna i 26 kap. 3 § brottsbalken och den bestämmelse om straffmaximum som upptages i 20 kap. 5 § brottsbalken. Om fråga är om flera brott, får vid bedömningen av vad som kan följa hän­ syn tagas till varje brott för sig. Det är icke avsett att man skall beakta det högsta gemensamma straff som kan bestämmas jämligt 26 kap. 2 § brotts­ balken.

Kunql. Maj.ts proposition nr JO år 196b 147

I 1 § tredje stycket torde den ändringen böra göras, att bestämmelsen blir tillämplig när fråga är om brott för vilket icke är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. I sista stycket bör »röstning av befattning på viss tid» ändras till »suspension». I det följande kommer att föreslås, att åtskilliga nu gällande bestämmel­ ser, som hänför sig till proceduren i mål mot unga lagöverträdare, samlas — delvis i omarbetat skick — i en lag med vissa bestämmelser om för­ farandet beträffande underåriga lagöverträdare. Regeln i 3 § första stycket andra punkten i förevarande kapitel om särskild förutsättning för häkt­ ning av den som är under aderton år har samma speciella karaktär som de förfarandebestämmelser vilka skall samlas i den föreslagna nya lagen. Det förefaller därför lämpligt att bryta ut denna regel ur rättegångsbalken och infoga den i denna lag, till vilken nu hänvisning torde få göras i ett nytt andra stycke i 3 §. I 7 § andra stycket bör »frihetsstraff» utbytas mot »fängelse». Om tilltalad jämlikt 5 kap. 5 § strafflagen förklaras icke kunna fällas till ansvar, kan rätten icke med stöd av 24 kap. 21 § rättegångsbalken förordna, att han skall häktas eller kvarbli i häkte. Enligt brottsbalken förekommer ej längre straffriförklaringar i nuvarande mening. I flertalet fall kommer så­ dana psykiskt abnorma lagöverträdare som nu avses i 5 kap. 5 § strafflagen att dömas till påföljd, företrädesvis överlämnande till särskild vård. Efter­ som den som överlämnas till särskild vård är att anse såsom dömd för brott, föreligger enligt 21 § i förevarande kapitel möjlighet för domstolen att förordna!°att han skall häktas eller i häkte avbida, att domen vinner laga kraft. Självfallet bör det så långt som möjligt undvikas, att psykiskt abnorma per­ soner hålles i häkte. Det torde emellertid icke vara erforderligt att nu göra någon jämkning av lydelsen i 21 §. De särskilda problem, som sammanhäng­ er med intagning å sinnessjukhus när den som är häktad överlämnas till vård enligt sinnessjuklagen, torde få övervägas ytterligare i samband med den nya sinnessjuklagstiftning som förberedes. Med bibehållen lydelse av 21 § kommer paragrafen icke att omfatta den som erhållit påföljdseftergift eller den som jämlikt 33 kap. 2 § tredje styc­ ket brottsbalken förklarats fri från påföljd.

25 KAP.

I 1 § bör »frihetsstraff» utbytas mot »fängelse». Ordet »påföljd» användes i 4 § liksom på åtskilliga andra ställen i rät­ tegångsbalken (32 kap. 6 §, 42 kap. 10 §, 43 kap. 11 §, 44 kap. 2 4 §§, 47 kap. 9, 14 och 24 §§, 48 kap. 3 § andra stycket, 50 kap. 14 §, 51 kap. 14 §, 55 kap. 2 § och 56 kap. 2 §) i en annan betydelse än i brottsbalken. Bety­ delseskillnaden är emellertid så uppenbar, att någon ändring ej erfordras av de nämnda paragraferna i rättegångsbalken.

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

27 KAP.

Den i 2 § andra punkten och 16 § första stycket förekommande avgränsningen av svåra brott bör i överensstämmelse med principer, för vilka redo­ gjorts i det föregående, hänföras till brott, för vilka ej är stadgat lindrigare straff än fängelse i två år. Gränsdragningen i 3 § torde böra vara densamma som i 24 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken.

28 KAP.

I 1 § första stycket, 11 § första stycket, 12 § första stycket och 14 § första stycket bör »frihetsstraff» utbytas mot »fängelse».

29 KAP.

Den i brottsbalken genomförda omläggningen av påföljdssystemet nödvän­ diggör relativt omfattande ändringar i reglerna angående omröstning i brott­ mål. Dessa regler är förhållandevis komplicerade, men med hänsyn till att de måste täcka vitt skilda omröstningssituationer, torde någon förenkling av dem icke vara möjlig. Reglerna har gjorts till föremål för rättsvetenskaplig analys (Lars Welamson i Svensk .Juristtidning 1956 s. 465 ff, Per Olof Eke­ löf, Rättegång, III, s. 51 ff), som närmast synes ge vid handen, att en ut­ byggnad och komplettering av dem skulle kunna undanröja viss tvekan om deras rätta tillämpning. Då det emellertid måste anses angeläget, att reglerna ej erhåller en vidlyftigare och därigenom mera svåröverskådlig avfattning än lör närvarande, och då tvekan om deras innebörd icke synes behöva uppstå annat än i sällsynta undantagsfall, föreslås i förevarande sammanhang icke andra ändringar än som betingas av påföljdssystemets omläggning. Enligt 2 § andra stycket skall i visst fall »straff eller annan påföljd» be­ stämmas genom särskild omröstning. Med hänsyn till att regeln icke torde kunna avse andra påföljder än de i brottsbalken såsom påföljder beteck­ nade, synes orden »straff eller annan» vara överflödiga. Reglerna i 2 § tredje och fjärde styckena angående de fall, då mer än en omröstning rörande påföljden skall företagas, bygger på tanken, att sär­ skilda omröstningar kan vara erforderliga, då det råder delade meningar huruvida annan påföljd än allmänt straff skall tillgripas. Skillnad göres i gallande lag mellan å ena sidan villkorligt anstånd med straffs verkstäl­ lande samt å andra sidan villkorligt anstånd med straffs ådömande, ung­ domsfängelse, förvaring, internering och annan skyddsåtgärd. Eftersom vill­ korlig dom och skyddstillsyn enligt brottsbalken är självständiga påföljder och icke såsom den nuvarande villkorliga domen innebär något anstånd med ådömande av påföljd eller med verkställighet av ådömd påföjd, bör både villkorlig dom och skyddstillsyn göras till föremål för omröstning i samma ordning som ungdomsfängelse, internering och överlämnande till särskild

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 dr 1004 149

vård. Med hänsyn till att villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till vård enligt barnavårdslagen kan kombineras med ådömande av dagsböter är det önskvärt, att särskild omröstning om annan påföljd än straff kan utsträc­ kas till att omfatta också fall, då fråga uppkommit om ådömande av bötes­ straff i förening med annan påföljd. Eftersom i dylika fall valet ej sällan torde komma att stå mellan å ena sidan annan påföljd än straff i förening med dagsböter och å andra sidan fängelse, bör särskild omröstning om kom­ binerad påföljd ske före eventuellt erforderlig omröstning om enbart straff. Särskild omröstning torde vidare i mån av behov få ske i frågan, huruvida dom å skyddstillsyn skall innefatta förordnande jämlikt 28 kap. 3 § första stycket brottsbalken om behandling i anstalt, samt då fråga uppkommit om påföljdseftergift eller frihet från påföljd i enlighet med stadgandet i 33 kap. 2 § sista stycket brottsbalken. Dylik omröstning bör då företagas före om­ röstning om straff. Regeln i nuvarande fjärde stycket om särskild omröstning, då fråga upp­ kommit om villkorligt anstånd med straffs verkställande, blir såsom tidigare berörts ej längre erforderlig. Reglerna i nuvarande femte stycket av 2 § om röstsammanräkning beröres likaså av ändringarna i påföljdsreglerna. Eftersom ungdomsfängelse i brottsbalken ej betecknas som straff, behöver undantag för denna påföljd ej längre göras i styckets senare led. Straffriförklaring av psykiskt abnorma förekommer ej enligt brottsbalken; frikännande på grund av den tilltalades sinnesbeskaffenhet bör därför ej längre nämnas. Vid röstsammanräkningen torde ej röst för påföljdseftergift jämlikt 33 kap. 4 § tredje stycket brotts­ balken eller för frihet från påföljd jämlikt 2 § sista stycket samma kapitel böra jämställas med röst för frikännande. Ledamot som avger sådan röst anser ju den tilltalade ha begått brottslig gärning och bör därför, om han överröstas, i motsats till den som röstat för frikännande vara beredd att del­ taga i bestämmandet av påföljd. Endast den som röstat för frikännande skall alltså vid bestämmande av straff anses ha biträtt den för den tilltalade lindrigaste meningen. Enligt 1 kap. 4 § andra stycket brottsbalken är fängelse, suspension och avsättning att anse som svårare påföljder än böter och disciplinstraff. Där­ utöver ger brottsbalken icke några föreskrifter om olika påföljders inbördes svårhetsgrad. I 36 kap. 6 § andra stycket sägs visserligen, att vid tillämp­ ning av föreskrifter om särskild rättsverkan av att någon dömes till straff ■skall lika med fängelse anses villkorlig dom, skyddstillsyn, ungdomsfängel­ se och internering samt, om ej i domen annorlunda förordnas, överlämnan­ de till särskild vård. Internering samt, om så förordnas, skyddstillsyn, ung­ domsfängelse och överlämnande till särskild vård skall därvid anses motsva­ ra fängelse i sex månader. Dessa regler torde emellertid icke kunna göras tillämpliga vid röstsammanräkning. Då fråga är om sådan särskild omröst­ ning, som avses i 2 § tredje stycket första punkten, torde när det gäller röst­ ning om viss påföljd liksom för närvarande ordföranden böra äga utslagsröst vid lika röstetal; 3 § andra stycket torde böra ändras i överensstämmel­

150 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

se härmed. Det synes icke nödvändigt att här särskilt nämna omröstning om mening, enligt vilken påföljd skall kombineras med böter eller i sltyddslillsyn skall ingå behandling i anstalt. Det torde ändå vara tydligt, att vid den­ na omröstning ingen mening kan anses lindrigare än annan; sista alterna­ tivet kan i dessa fall alltid tänkas bli visst straff. Däremot torde vid särskild omröstning den, som uttalar sig för påföljdseftergift eller frihet från på­ följd för någon som begått brott under inflytande av själslig abnormitet, kunna anses rösta för en lindrigare mening än den som röstar emot.

30 KAP.

I överensstämmelse med vad som anförts vid 6 kap. bör i 6 § »svårare straff» utbytas mot »annan påföljd». I 9 § andra stycket torde »straff» böra ersättas med »påföljd».

31 KAP.

Den som jämlikt 33 kap. 4 § sista stycket brottsbalken erhållit påföljds­ eftergift torde, när det gäller återgäldande av rättegångskostnad enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken, icke böra jämställas med den som dömts för brot­ tet. Å andra sidan synes det, såsom strafflagberedningen har anfört i be­ tänkandet Enhetligt frihetsstraff m. m., icke vara lämpligt att jämställa ho­ nom med tilltalad, som frikännes, med följd att han icke kan förpliktas att återgälda något av kostnaderna. Däremot torde den regel, som nu gäller be­ träffande straffriförklarade, kunna göras tillämplig beträffande dem som erhållit påföljdseftergift. Rätten får därigenom i varje särskilt fall med hän­ syn till omständigheterna pröva, om den skall ålägga den tilltalade återbetalningsskyldighet. Denna regel torde vidare, när brottsbalken träder i kraft, få avse icke den som straffriförklarats utan den som begått brott under in­ flytande av sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken. I 10 § stadgas för närvarande, att högre rätts dom i kostnadshänseende skall anses som fällande bl. a. om den tilltalade dömes till straff, som är att anse såsom svårare än det, vartill lägre rätt dömt. Utbyte av tidsbestämt fri­ hetsstraff mot ungdomsfängelse, förvaring eller internering eller mot annan skyddsåtgärd anses lika litet som det omvända förhållandet utgöra någon skärpning av den av lägre rätt ådömda påföljden. Ordalagen i 10 § synes böra jämkas. Med hänsyn till den fasta definition som i brottsbalken givits begreppen straff och påföljd torde det icke vara lämpligt att i förevarande paragraf i fortsättningen endast reglera det fallet, att högre rätt ådömer svå­ rare straff än lägre rätt. Stadgandet torde i stället böra hänföra sig till att svårare påföljd ådömes. Härigenom avses icke att frångå den nu intagna ståndpunkten, att ett utbyte av straff mot annan påföljd eller omvänt i regel ej är att anse som skärpning. För denna bedömning torde stöd kunna häm­ tas i reglerna i 51 kap. 25 §. Det är dock påkallat, att bedömningen icke inskränkes till vad som i teknisk mening utgör straff. Såsom fällande dom bör

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år J96i 151

t. ex. anses även det fallet, att någon som i lägre rätt erhållit påföljdsefter­ gift av högre rätt dömes till straff eller annan påföljd. Om den som frikänts av underrätt i högre rätt erhåller påföljdseftergift, torde domen i kostnadshänseende böra betraktas som fällande. Även av den­ na anledning bör en omredigering ske av 10 §. Prövningen av om i det en­ skilda fallet skyldighet att återgälda kostnaden skall åläggas kommer där­ vid att ske jämlikt 1 § andra stycket.

36 KAP.

I 5 8 fjärde stycket bör göras en ändring, motsvarande den som föresla­ gits vid 27 kap. 2 §.

46 KAP.

För den ändring som föreslås i 15 § har redogjorts i det föregående vid

21 kap.

48 KAP.

Såsom nämnts vid behandlingen av 25 kap. föreslås termen »påföljd» få kvarstå i rättegångsbalken också på några ställen, där den ej har samma in­ nebörd som i brottsbalken. I 48 kap. 1—3 §§ rättegångsbalken torde den dock böra utbytas mot »särskild rättsverkan». Detta uttryck torde liksom det nuvarande »påföljd» böra förses med bestämningen »sådan» för att an­ giva, att fråga ej är om samma vidsträckta krets av särskilda rättsverkning­ ar, som avses i 36 kap. 6 § brottsbalken, utan blott om förverkandelilcnande följder av att någon fälles till ansvar, t. ex. de som nämns i 9 § förord­ ningen den 17 maj 1923 ang. skatt för hundar och 10 § andra stycket kun­ görelsen den 23 maj 1958 ang. rätt att innehava radiomottagningsapparat. I 48 kap. 1 § torde vidare den ändringen böra vidtagas, att paragrafen får avse brott för vilket allenast böter är stadgade i stället för brott varå allenast böter kan följa.

51 KAP.

Undantagen från den allmänna regeln om huvudförhandling i brottmål tor­ de böra utökas med de fall, att den tilltalade av underrätten erhållit påföljds­ eftergift jämlikt 33 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken eller jämlikt samma kap. 2 § tredje stycket förklarats vara fri från påföljd. Förbudet i 51 kap. 25 § mot ändring av dom till den tilltalades nackdel i anledning av talan, som fullföljts av den tilltalade eller av åklagaren till hans förmån, måste ges en till överensstämmelse med brottsbalkens på­ följ dssystem ändrad utformning. I paragrafens första punkt torde, av sam­ ma skäl som anförts vid 31 kap. 10 §, vad nu sägs om svårare straff böra

152 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196b

ersättas av stadgande om svårare påföljd. En objektiv jämförelse med hän­ syn till svårhetsgrad mellan straff och övriga påföljder är i stor utsträck­ ning icke möjlig. Utbyte av fängelse mot villkorlig dom, skyddstillsyn, ung­ domsfängelse, internering eller överlämnande till särskild vård föreslås där­ för — på motsvarande sätt som beträffande nuvarande påföljder — kunna ske utan hinder av det i paragrafens första punkt inskrivna förbudet mot ändring till den tilltalades nackdel. Likaså bör hovrätten, då underrätten meddelat villkorlig dom eller dömt till skyddstillsyn, ungdomsfängelse, in­ ternering eller överlämnande till särskild vård, kunna ådöma vilken annan påföljd som helst. Förordnar hovrätten i de fall som nu berörts om villkor­ lig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till vård enligt barnavårdslagen, bör också för samma brott kunna dömas till böter. Med det i brottsbalken tillämpade systemet för behandlingen av psykiskt abnorma lagöverträdare torde någon motsvarighet till stadgandet i paragrafens sista punkt ej vara erforderlig. Eftersom sådan lagöverträdare dömes till påföljd, blir de i pa­ ragrafen eljest meddelade reglerna tillämpliga; har han av underrätten för­ klarats fri från påföljd jämlikt 33 kap. 2 § tredje stycket brottsbalken, sy­ nes hovrätten icke böra på hans talan kunna döma till påföljd.

53 KAP.

I 2 § 4 bör göras en ändring motsvarande den som föreslagits vid 6 kap.

54 KAP.

De nya reglerna om brottspåföljder nödvändiggör vissa ändringar i 12 § andra stycket. I avvaktan på resultaten av domstolskommitténs övervägan­ den om fullföljdsrätten till högsta instans torde nu icke böra vidtagas änd. ringar i syfte att inskränka eller utvidga fullföljdsrätten. De ändringar som föreslås avses så nära som möjligt motsvara läget enligt gällande rätt. I uppräkningen av de ådömda påföljder m. m., som föreslås medföra att prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § 2 kan meddelas, upptages avsättning. Däremot saknas motsvarighet till domar å straffriförklaring. Har någon be­ gått brott under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själs­ lig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, och har skyddstillsyn, dagsböter ej under 60 eller penning­ böter ej under 1 500 kronor eller överlämnande till särskild vård tillämpats, kan prövningstillstånd meddelas enligt 54 kap. 10 § 2. Har påföljden stan­ nat vid lägre bötesstraff eller har påföljd funnits icke böra ådömas, kan däremot prövningstillstånd meddelas endast jämlikt 54 kap. 10 § 1, om icke brottet är av den svårhetsgrad att fängelse i mer än ett år är stadgat.

58 KAP.

I 3 § första stycket 2 föreslås den ändringen, att resning skall kunna be­ viljas om fängelse i mer än ett år är stadgat för brottet.

Kungl. M(ij:ts proposition nr 10 år 1!)C>\ 153

Förslag till lag med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga lagöverträdare

Inledning I brottsbalken återfinnes en rad särregler beträffande underåriga lagöver­ trädare. Särskilda bestämmelser eller undantag från eljest tillämpliga reg­ ler gäller sålunda beträffande personer, som fyllt 15 år men ej 18, 21 eller 23 år. Brottsbalkens regler angående underåriga lagöverträdare ersätter ej blott strafflagens motsvarande regler utan även lagen den 30 december 1952 med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig. För unga lagöverträdare upptages som påföljd överlämnande till vård en­ ligt barnavårdslagen. För 15—17-åringar gäller enligt balken vidare följan­ de specialregler. Dessa unga får ej annat än då synnerliga skäl föreligger dömas till fängelse (26: 4 första stycket). För brott, som någon begått före 18 års ålder, får ej dömas till livstids fängelse (26:4 tredje stycket) och sådant brott får ej heller läggas till grund för straffhöjning vid återfall (26: 3 andra stycket), detta även om gärningsmannen vid domfällandet nått 18 års ålder. Vidare är förutsättningarna för nedsättning av straff för sådant brott under straffskalans minimum icke så stränga som eljest (33:4). Be­ träffande ådömande av skyddstillsyn och ungdomsfängelse gäller vissa be­ gränsningar, då den tilltalade ej fyllt 18 år vid tiden för domen. För tillämp­ ning av skyddstillsyn förutsättes att påföljden befinnes lämpligare än vård enligt barnavårdslagen; ungdomsfängelse får ådömas endast om påfölj­ den är uppenbart lämpligare än annan påföljd (28: 1 andra stycket, 29: 1 andra stycket). I skyddstillsyn kan ej behandling i anstalt ingå (28: 3 förs­ ta stycket, 28: 9 andra stycket). För 18—20-åringar gäller också vissa särbestämmelser i brottsbalken. Fängelse må ådömas allenast när frihetsberövande är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller när fängelse eljest finnes lämpligare än annan påföljd (26: 4 andra stycket). Ådömande av ungdomsfängelse ifrågakommer i första hand beträffande dem som vid tiden för domen tillhör denna åldersgrupp (29:1 första stycket). En särregel är tillämplig såväl beträffande denna åldersgrupp som beträffande 21 — 22 -åringar, nämligen den som ger rätten befogenhet att besluta, att i dom å skyddstillsyn med­ delat förordnande om anstaltsbehandling skall gå i verkställighet omedel­ bart (28:3 andra stycket). Liksom 15—17-åringar kan 21—22-åringar dö­ mas till ungdomsfängelse, om sådan påföljd finnes uppenbart lämpligare än annan påföljd (29: 1 andra stycket).

Även rättegångsbalken innehåller särskilda regler beträffande unga lag­ överträdare. Är misstänkt omyndig, skall rätten, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt, höra vårdnadshavare^ som också har rätt att föra talan för den omyndige ( 21 : 1 första stycket).

154 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

Vårdnadshavare!! utser också försvarare för misstänkt, som är under 18 år (21: 3 andra stycket). Om häktning på grund av den misstänktes ungdom kan antagas medföra allvarligt men för honom och sådan övervakning, att häktningsskäl ej längre föreligger, kan ordnas, får han ej häktas. Som för­ utsättning för att en 15—17-åring skall få häktas gäller att det skall vara uppenbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas (24: 3 första stycket).

Lagen den 19 maj 19U om eftergift av åtal mot vissa underåriga ansluter sig till de allmänna föreskrifterna om åtalseftergift i 20 kap. 7 § rättegångs­ balken. Denna lag gäller endast brott, som kan följas av svårare straff än böter (1 §). Enligt lagen kan för brott, som begåtts av den som vid tiden för brottet ej fyllt 18 år, åtal eftergivas, om antingen brottet är ringa och up­ penbarligen skett av okynne eller förhastande eller också den underårige 1 ) ombändertages för samhällsvård enligt 29 § barnavårdslagen, eller 2) blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd, eller 3 ) utan sådan åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning. Gemensamt för 1)—3) gäller, att den sålunda vidtagna åtgärden med skäl skall kunna antagas vara den lämpligaste för den underåriges tillrättaförande. Eftergift enligt denna lag kan över huvud icke ske, om det med hänsyn till den allmänna laglyd­ naden eller eljest ur allmän synpunkt finnes påkallat, att åtal väckes (2 §). Fråga om åtalseftergift skall handläggas med största skyndsamhet. Efter­ ges ej åtalet, skall det väckas utan dröjsmål (3 §). Prövningen ankommer i princip på statsåklagare men har i viss utsträckning överförts till distriktsåklagarna. Om skälig anledning föreligger att åtalet bör eftergivas, skall åklagaren, innan han fattar beslut i ärendet, inhämta yttrande av barnavårdsnämnden i den kommun, där den underårige vistas. Yttrandet skall avges med största skyndsamhet och ge upplysning, huruvida nämnden vidtagit eller kommer att vidtaga åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligt nämn­ dens mening sådan åtgärd kan anses vara tillfyllest för hans tillrättaföran­ de. Om åklagaren begär det eller nämnden finner det erforderligt, skall ytt­ randet också innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveck­ ling och för hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt. Är brottet ringa, får åklagaren efterge åtalet utan att nämndens yttrande inhämtats (4 §). En förutsättning för åtalseftergift i de fall, då brottet medfört skada av någon betydelse, är att åklagaren såvitt möjligt berett målsäganden till­ fälle alt yttra sig (5 §). När beslut om åtalseftergift enligt 1944 års lag meddelats, skall det på lämpligt sätt delges den underårige. Barnavårdsnämnd, som förutsättes vid­ taga åtgärd, skall underrättas om beslutet (6 §). Meddelad eftergift kan återkallas, om skäl därtill föreligger ur allmän synpunkt (7 §). Lagen erinrar slutligen (8 §) om de ytterligare regler om åtalseftergift, som finns beträffande dem som dömts till ungdomsfängelse (19 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse) eller som för samhällsvård inskrivits vid ungdomsvårdsskola (69 § barnavårdslagen den 29 april 1960) eller som in­

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är HKil 155

tagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare (57 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhets vård).

Lagen den 20 december 19U6 med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig har likaledes karaktär av komplement till rättegångsbal­ ken. I lagen ges särskilda föreskrifter beträffande domstolarnas handlägg­ ning av mål mot lagöverträdare under 21 år. Föreskrifterna innehåller i den underåriges intresse gjorda undantag från och skärpningar av rättegångsbal­ kens regler om offentlighet, personutredning, underrätts sammansättning, förordnande av offentlig försvarare och tidsfrister för rättegångsåtgärder. Beträffande offentlighet föreskrives, att mål mot underårig om ansvar för brott, varå kan följa svårare straff än böter, såvitt möjligt skall utsättas till handläggning i sådan ordning, att målet ej tilldrar sig uppmärksamhet. Där­ jämte har rätten vissa möjligheter att låta handlägga mål mot underårig inom stängda dörrar, om den underårige kan antas bli föremål för uppen­ bart olämplig uppmärksamhet (1 §). I syfte att skapa ytterligare garantier för att domstolen erhåller god ut­ redning rörande den underåriges personliga förhållanden har föreskrivits, att vårdnadshavare och personundersökare bör höras i målet (2 §). I mål, där frihetsstraff, förvaring, villkorligt anstånd med straffs ådömande eller överlämnande för samhällsvård kan väntas följa bör i första hand tjänst­ göra nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom (4 §). I sådana mål skall i princip offentlig försvarare förordnas för den un­ derårige (5 §). Mål mot underårig skall alltid behandlas skyndsamt. Väckes allmänt åtal mot 15—17-åring för brott, varå straffarbete kan följa, gäller samma tids­ frister som för häktad. Huvudförhandling i mål mot 15—-17-åring, som ej är häktad, behöver dock i princip hållas först inom två veckor från den dag, då åtalet väcktes (6 §).

Departementschefen. I det föregående har redogjorts för de ändringar, som föreslås i rättegångsbalken i samband med brottsbalkens ikraftträdan­ de. Utöver rena följdändringar föreslås främst en omdaning av de nuvaran­ de åtalsreglerna i 20 kap. 6 och 7 §§ rättegångsbalken. De vidgade möjlig­ heter, som åklagare sålunda föreslås erhålla att besluta att icke tala å brott, berör också användningen av åtalseftergifter eller däremot svarande åt­ gärder beträffande underåriga lagöverträdare. Även den ändring av på­ följ dssystemet för unga lagöverträdare som brottsbalken medför utgör an­ ledning att till förnyad behandling upptaga de regler, som för närvarande har sin plats i 1944 års åtalseftergiftslag. Också 1946 års lag med vissa bestämmelser om mål rörande brott av un­ derårig torde böra överses i anledning av att brottsbalken föreslås träda i kraft. I detta sammanhang torde vidare böra tagas ställning till ett av straff­ lagberedningen i dess slutbetänkande framfört förslag att bereda barnavårdsorgan möjlighet att begära domstols prövning, huruvida den som ej

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

fyllt 15 år begått viss gärning. Som jag i det följande närmare skall utveck­ la synes övervägande skäl tala för att detta institut, av strafflagberedningen benämnt bevistalan, införes i svensk rätt. De regler, som nu finns intagna i 1944 och 1946 års lagar, har det sakliga sambandet, att de avser förfarandet beträffande underåriga lagöverträdare. Reglerna synes därför lämpligen kunna sammanföras i en lag, vari då ock­ så kan infogas den regel om häktning av underåriga, vilken såsom nämnts i det föregående föreslås utbruten ur 24 kap. 3 § rättegångsbalken. Ur lag­ teknisk synpunkt torde det vara fördelaktigt att ansluta bestämmelser om bevistalan till de regler, som gäller proceduren i mål mot unga lagöverträ­ dare.

Särskilda inskränkningar i åtalsplikten beträffande unga lagöverträdare I strafflagberedningens betänkande Skyddslag (SOU 1956: 55) föreslogs en betydande omläggning av reglerna om åtal beträffande brott som förövats av lagöverträdare i åldern 15—17 år. Enligt förslaget skall allmänt åtal få väckas allenast om åklagaren finner, att handläggning vid domstol er­ fordras för utredning om brottet, att den unge bör dömas till böter eller att med hänsyn till brottets grova beskaffenhet eller eljest särskild anled­ ning föreligger att draga saken under domstols prövning. Förslaget och ytt­ randena däröver har redovisats i prop. 1962: 10 del C s. 63 ff. I olika sammanhang har inkommit framställningar med avseende å be­ handlingen av unga lagöverträdare. Ordförandena i och chefstjänstemännen hos barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Häl­ singborg, Örebro och Gävle har i anslutning till överläggningar i november 1961 angående aktuella barnavårdsfrågor framfört vissa synpunkter på frå­ gan om kompetensfördelningen mellan å ena sidan åklagare och domstolar och å andra sidan barnavårdsnämnder. Därvid framhölls, att en grundläg­ gande utvecklingslinje i det kriminalpolitiska reformarbetet i Sverige under de senaste decennierna varit att överföra ansvaret för de yngsta lagöverträ­ darna — i den mån kriminalitetsyttringarna varit av allvarligare natur — från kriminalvården till den sociala barna- och ungdomsvården. Tillkoms­ ten av 1944 års åtalseftergiftslag betecknades som ett betydelsefullt steg i denna riktning. Denna lag har som given förutsättning, att fråga om åtgärd enligt barnavårdslagen självständigt och utan obehöriga bihänsyn skall prö­ vas och avgöras av barnavårdsnämnd i enlighet med lag och praxis. Grän­ sen mellan barnavårdsnämndernas och de judiciella organens kompetens säges dock i praktiken ha visat sig oklar och ha förorsakat konfliktsituatio­ ner. Att domstolarna enligt brottsbalken skall äga överlämna unga lagöver­ trädare ej blott till omhändertagande för samhällsvård utan till behandling över huvud taget enligt barnavårdslagen har antagits innebära ökade risker för konflikter. En lösning av frågan om kompetensfördelningen bör utgå från att de berörda organen skall kunna handla självständigt inom sina om­ råden.

Knngl. Maj.ts proposition nr 10 år 1901 157

I skrivelse, som överlämnats ilen 5 april 19(53, har Svenska socialvårdsförbundct och barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg tagit upp lagstiftningen om åtalseftergift till behandling. Det görcs gällande, att un­ der de senaste fyra åren betydande förändringar ägt rum med avseende å den kriminalpolitiska behandlingen av de yngsta lagöverträdarna. Åtalsef­ tergifterna anges ha, relativt sett, minskat, medan fall av villkorlig dom, bötesstraff, överlämnande till samhällsvård och frihetsstraff ökat. I skrivel­ sen framhålles, att varsamhet bör iakttagas i fråga om skärpningar av reaktionsformerna i synnerhet beträffande åldersgrupperna närmast över den nuvarande straffmyndighetsåldern. Gränsen mellan domstolars och barna­ vårdande myndigheters kompetensområden har stundom visat sig oklar. Mellan åklagare och barnavårdsnämnd kan uppkomma en motsatsställning, eftersom de ju har att bedöma ärenden angående unga lagöverträdare från skilda utgångspunkter, nämligen å ena sidan hänsyn till den allmänna lag­ lydnaden och å andra sidan frågan om vilka åtgärder som i det enskilda fallet är erforderliga och de bästa för den unge och hans utveckling. I skri­ velsen anföres vidare: När strafflagberedningen utformade förslaget till 1944 års lag om åtals­ eftergift anförde den att syftet med det nya rättsinstitutet skulle vara att förhindra de skadliga effekterna av själva lagförandet. Även om departe­ mentschefen i propositionen uttalade sig mera återhållsamt på den punkten, torde strafflagberedningens synpunkt varit en viktig motivering för lagen om åtalseftergift. Ett vidare beaktande av denna synpunkt är enligt uppfatt­ ningen bland den sociala barnavårdens representanter liksom på barnpsykiaterhåll påkallat, i synnerhet beträffande 15—16-åringarna. Frånsett den ogynnsamma verkan själva rättegångsförfarandet kan ha på de unga, kan det också ifrågasättas, om inte ungdomarnas respekt för domstolarna av­ trubbas, om de blir föremål för domstolsförhandling i alltför stor utsträck­ ning, vanligen utan att andra reaktioner än villkorlig dom eller böter följer. Ur barnavårdssynpunkt är det i regel önskvärt att lagföring av unga lag­ överträdare undvikes, om man frånser enklare polisiära förseelser, där straff­ föreläggande kommer i fråga. En inskränkning av allmän åklagares rätt att väcka åtal för gärning, som någon begått i åldern 15—17 år, framstår där­ för som angelägen. Med hänsyn till den såsom oroande betecknade förskjutningen av valet av behandlingsåtgärder för kriminell ungdom, som enligt skrivelsen inträtt un­ der de senaste fyra åren, och med hänsyn till de allmänna uttalanden om den sociala barna- och ungdomsvårdens ansvar för lagöverträdare i nämn­ da åldrar, som gjorts i riksdagen i samband med behandlingen av förslaget till brottsbalk, syntes det kunna ifrågasättas, om ej frågan om inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt borde bli föremål för förnyad prövning i sam­ band med tillkomsten av ny lag angående eftergivande av åtal. I skrivelsen erinrades om de förslag som strafflagberedningen framlagt i betänkandet Skyddslag.

Departementschefen. I det föregående har vid redogörelsen för ändringar i rättegångsbalken redovisats de förslag till utformning av åtalsreglerna

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

som föranledes av brottsbalken. De särskilda reglerna om eftergift av åtal mot vissa underåriga har emellertid därvid lämnats åsido. De har i gällande rätt väsentligen en annan karaktär än rättegångsbalkens regler om åtalsef­ tergift. Sålunda har de tillkommit av övervägande kriminalpolitiska skäl och hänför sig närmast till regelsystemet för de olika reaktionsformerna mot brott. Med de utvidgningar av möjligheterna för åklagare att besluta att ej tala å brott, som nu föreslås genomförda i rättegångsbalken, minskas i någon mån denna skillnad mellan åtalsregler inom och utom rättegångs­ balken. Särskilda åtalsregler är emellertid alltjämt erforderliga när det gäl­ ler de yngsta lagöverträdarna. Mitt ståndpunktstagande till det förslag till sådana regler som strafflag­ beredningen framlagt har jag redovisat vid lagrådsremissen av brottsbalken år 1960 (prop. 1962: 10 del C s. 89 f). Med utgångspunkt från det påföljdssystem för de unga lagöverträdarna som då föreslogs fann jag, att förutsätt­ ningarna för att åklagare skall kunna underlåta åtal borde nära överens­ stämma med dem som gäller enligt 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga. När det gäller att utforma ifrågavarande åtalsregler måste i nuvarande läge utgångspunkten vara det påföljdssystem för de yngsta lagöverträdarna som fastställts genom brottsbalken. Huvudprincipen i brottsbalken är, att ansvaret för att lagöverträdare i åldern 15—17 år beredes erforderlig vård lägges på den sociala barna- och ungdomsvården. Detta framgår av de för­ utsättningar och begränsningar som balken uppställer för tillämpningen av de olika påföljderna. Det tämligen vida register för val av påföljd som brotts­ balken erbjuder gör det emellertid tydligt, att valet ytterst måste läggas på de judiciella organen. Den fråga som det nu gäller att avgöra är i vilken utsträckning valet av påföljd skall hänskjutas till domstol och alltså i vilka fall påföljdsfrågan får avgöras genom åklagares beslut att ej väcka åtal. En av de huvudgrunder på vilka den nuvarande åtalseftergiftslagen vilar torde kunna uttryckas så, att åtal bör kunna underlåtas om man härigenom åstadkommer lika goda eller bättre behandlingsåtgärder än om åtal väckts. Denna tankegång torde alltjämt få vara grundläggande för förevarande lag­ stiftning. Med den framskjutna plats överlämnande till vård enligt barna­ vårdslagen intar i brottsbalkens påföljdssystem leder principen till att om­ rådet för underlåtenhet att åtala vidgas. Det blir i ett betydande antal fall icke nödvändigt att väcka åtal med hänsyn till påföljdsfrågan, därför att det av lagstiftningen förutsatta ingripandet mot lagöverträdaren ändå kom­ mer till stånd. Från barnavårdshåll har framförts tanken att åtal mot unga lagöverträ­ dare bör underlåtas även av det skälet, att rättegångsförfarandet inför dom­ stol kan ha ogynnsam verkan på de unga. Synpunkten har berörts i det före­ gående vid redogörelsen för förslaget att i 20 kap. 7 § rättegångsbalken ge vidgade möjligheter att underlåta åtal även för grova brott. Anledning att åberopa förevarande skäl för att ej väcka åtal kan naturligen förekomma

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år lOtib 159

oftare när det gäller de yngsta lagöverträdarna än när det gäller äldre. .lag kan emellertid ej finna det befogat att generellt uttala, att åtal bör undvi­ kas av detta skäl. Det bör i detta sammanhang framhållas, att särskilda regler föreslås för domstolens handläggning av mål mot unga lagöverträ­ dare. Åklagarens avgörande av om åtal skall väckas kommer med det sagda att i väsentlig mån bero på hans bedömning av påföljdsfrågan. År åklagaren osäker huruvida lämpligt ingripande kan komma till stånd utan åtal, torde han böra hänskjuta avgörandet till domstols prövning. I de skrivelser som inledningsvis berörts har uttalats farhågor för att kompetenskonflikter kan uppkomma genom att åklagaren har alt pröva om barnavårdsorganens åtgärder utgör lämplig påföljd för brottet. Jag vill härtill anföra, alt barnavårdsnämnden vid bedömande av vilka åtgärder nämnden skall vidtaga har att utgå från barnavårdslagens bestämmelser, och även om givetvis ett utbyte av åsikter mellan nämnden och åklagaren bör ske skall nämndens ställningstagande icke dikteras av åklagaren. Om åklagaren vid sin bedömning — som skall ske mot bakgrunden av brotts­ balkens påföljdssystem — känner sig tveksam huruvida icke annan påföljd än vård enligt barnavårdslagen bör väljas, torde icke barnavårdsnämnden härigenom böra känna sig försatt i en situation som tvingar nämnden att tillgripa åtgärder som den icke i och för sig anser motiverade. Följden av åklagarens tvekan blir ju omedelbart endast att frågan om påföljden hänskjutes till domstols avgörande. Det bör emellertid framhållas, att den nya barnavårdslagen kräver att barnavårdsnämnderna verkligen ingriper med tillrättaförande åtgärder mot den som begått brottslig gärning, när sådana är påkallade. Brottsbalkens påföljdssystem innebär, som redan nämnts, att domstolens prövning ofta kommer att leda till beslut om överlämnande till vård enligt barnavårdslagen. Under förarbetena till brottsbalken har övervägts, vilka synpunkter som skall ligga till grund för domstolens avgörande och vilka upplysningar om barnavårdsorganens åtgärder som domstolen behöver för sitt ställningstagande, och ramen för domstolens val av påföljd har genom balken slagits fast. Att åklagaren genom åtal har möjlighet att hänskjuta påföljdsfrågan till domstolens avgörande synes i detta läge icke i och för sig vara anledning till att risken för kompetenskonflikter mellan de so­ cialvårdande och de judiciella organen ökar. Utformningen av brottsbalkens påföljdssystem torde snarare vara ägnad att minska denna risk genom att domstolarna i så stor utsträckning får möjlighet att helt överlämna åt bar­ navårdsnämnden att besluta om samhällsåtgärdernas innebörd. Jag vill i detta sammanhang också framhålla, att de skiftningar som förekommit i åklagarmyndigheters, barnavårdsorgans och domstolars praxis icke får till­ läggas alltför stor betydelse. Under arbetet med brottsbalken har jag givit uttryck åt uppfattningen, att de problem som kan uppkomma skall kunna lösas utan alltför stora svårigheter (prop. 1962: 10 del C s. 594). Det är fort­ farande min övertygelse, att förutsättningar för ett fruktbärande samarbe­

160 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

te mellan de skilda organen föreligger. Med hänsyn till den utveckling mot större och bättre rustade lokala enheter, som äger rum både inom domstols­ väsendet och på det kommunala området, torde situationen i dag närmast vara mera gynnsam än då förslaget till brottsbalk lades fram.

Vad beträffar de åtalsregler, som nu återfinnes i 1944 års lag, torde ingen invändning kunna riktas mot att, när fråga är om ringa brott som uppen­ barligen skett av okynne eller förhastande, möjlighet gives att underlåta åtal, även om något ingripande med barnavårdande åtgärder icke sker. Kra­ vet, att brottet skall vara ringa, kan emellertid möjligen misstolkas därhän, att åtal icke skulle kunna underlåtas i de fall, då särskilt straff finnes stad­ gat för ringa brott, och den aktuella gärningen enligt lag och praxis ej är hänförlig till ringa brott i denna bemärkelse. Men även eljest torde detta krav begränsa tillämpningsområdet alltför mycket. I fall när det uppenbar­ ligen är fråga om gärning som är en tillfällighet och tillräcklig varning för den unge erhålles genom polis- och åklagarmyndighetens ingripande, torde möjlighet böra finnas att underlåta åtal även för brott som ej i och för sig kan sägas vara ringa. Det bör, för att taga ett konkret exempel, ej vara ute­ slutet att åklagaren med stöd av denna regel kan besluta att icke åtala ett av okynne eller förhastande begånget tillgreppsbrott, även om detta skulle vara att anse som stöld och ej som snatteri. Som förutsättning för att åtal ej skall väckas torde därför ej böra uppställas att brottet är ringa. Tillämpningsutrymmet för regeln begränsas alltid av föreskriften, att åtal skall väc­ kas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt. I andra fall än då fråga är om brott, som uppenbarligen begåtts av okyn­ ne eller förhastande och som ej ur allmän synpunkt bör bli föremål för domstolsbehandling, bör åtal få underlåtas endast under förutsättning, att någon form av uppfostringsåtgärder vidtages. Åtgärderna skall vara lämp­ liga för den unge lagöverträdarens tillrättaförande. Det är ej i och för sig nödvändigt, att det skall vara fråga om åtgärder av barnavårdsorgan. Också då åklagaren med säkerhet kan räkna med att enskild fostrare vidtager åt­ gärder, som förefaller ändamålsenliga för den unges tillrättaförande och godtagbara ur allmän synpunkt, bör åklagaren kunna besluta att ej åtala brottet. År åklagaren tveksam i något av de angivna hänseendena, bör han genom att väcka åtal överlåta ställningstagandet åt domstol. Störst praktisk betydelse har emellertid naturligt nog de åtgärder, som det ankommer på barnavårdens organ att vidtaga. Härvid bör uppmärksam­ mas, att enligt brottsbalken icke endast anstaltsbehandling inom kriminal­ vården utan också vård i frihet i form av skyddstillsyn i princip bör stå till­ baka för vård enligt barnavårdslagen. Anledning torde därför i allmänhet finnas att ej väcka åtal, då den unge omhändertages för placering i ung­ domsvårdsskola eller eljest för samhällsvård enligt barnavårdslagen, och ofta även då han ställes under övervakning jämlikt 26 § barnavårdslagen. Här kan emellertid stundom önskvärdheten av att bötesstraff ådömes jämte överlämnande till vård enligt barnavårdslagen vara skäl till att åtal väckes.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 ur 190't 161

För samtliga fall bör gälla, atl åtal skall väckas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt. En särskild hänvisning till den allmänna laglydnaden är knappast nödvändig — redan gällande lags text ger vid handen, att i det­ ta uttryck ej rymmes annat eller mera än som ligger i att åklagaren skall taga ställning till huruvida åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Väl kan invändas, att också sistnämnda uttryck kan ge upphov till tolkningssvårigheter. Jag har närmare behandlat detta uttrycks innebörd under arbetet med brottsbalken (prop. 1962: 10 del C s. 153). Här blir det åklagarnas sak att genom eu förnuftig tillämpning giva regeln ett sakligt tillfredsställande innehåll. Såsom berörts i det föregående vid 20 kap. 7 § rättegångsbalken kan det vara anledning att med hänsyn till brottets art saken handlägges in­ för domstol, även om det i och för sig ej är påkallat för avgörandet av påföljdsfrågan. Givet är alt åtal kan böra väckas med hänsyn till utredningen om brottet. Jag är ej benägen att genom ytterligare uttalanden söka binda re­ gelns tillämpning men utgår från att man genom inbördes överläggningar mellan de för tillämpningen ansvariga strävar efter att skapa så fasta rikt­ linjer för den konkreta bedömningen av åtalsfrågorna, att denna form av rättskipning ej framstår som godtycklig. Sådana överläggningar bör för öv­ rigt ej vara en intern åklagarangelägenhet. Det frivilliga och av författningsföreskrifter obundna samråd, som på flera håll i landet uppstått och ut­ vecklats, är otvivelaktigt ägnat att minska de spänningar mellan olika rättsoch socialvårdande organ, som understundom kommit till uttryck. I detta sammanhang må också erinras om Kungl. Maj:ts cirkulär den 13 november 1959 till samtliga socialnämnder, barnavårdsnämnder, nykterhetsnämnder, arbetsförmedlingsorgan, socialvårdskonsulenter och skyddskonsulenter an­ gående samarbete med polisen i brottsförebyggande syfte (nr 492). Däri nämnda överläggningar torde med fördel kunna utsträckas att avse också åtalsfrågor, varvid givetvis åklagare bör deltaga. Vad nu anförts ligger till grund för avfattningen av 1 § i den föreslagna nya lagen. I överensstämmelse med den terminologi, som föreslås komma till användning i 20 kap. rättegångsbalken, har i stället för »åtalseftergift» an­ vänts uttrycket »beslut att ej tala å brottet». Jag har ansett lämpligt att markera att de föreslagna reglerna är subsidiära i förhållande till 20 kap. 7 § rättegångsbalken. Begränsningen till brott, varå kan följa svårare straff än böter, torde kunna utgå. Ej heller begräns­ ningen till åtal, som skolat väckas vid allmän underrätt, har förefallit nöd­ vändig att bibehålla. I den mån undantag bör göras för åtal, som skall väc­ kas vid speciella domstolar, torde detta få anges i de för dessas verksamhet gällande lagarna. Åtal mot 15—17-åringar vid överrätt såsom första instans förekommer i praktiken ej. Föreskrifter om vilken åklagare som jämlikt den föreslagna lagen skall fatta beslut att ej väcka åtal torde få meddelas i instruktionsväg. Detta över­ ensstämmer med vad som för motsvarande fall föreslagits vid behandlingen av följdändringarna i rättegångsbalken. Det är uppenbart, att den prövning, varom här är fråga, måste verkställas av en kvalificerad åklagare. För när-

6 Bihang till riksdagens protokoll 196t. 1 samt. Nr 10

162 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1961

varande är jag dock ej beredd att taga närmare ställning till frågan, hur kompetenskraven bör utformas. Den föreslagna 2 § motsvarar i övrigt 3 § i 1944 års lag. Jag -sill särskilt understryka kravet på skyndsamhet vid behandlingen av dessa ärenden. Ef­ tersom det i stor utsträckning blir fråga om att vidtaga barnavårdande åt­ gärder, är det angeläget, att sådana åtgärder ej kommer att dröja mer än som är oundgängligen nödvändigt. I den föreslagna 3 §, som motsvaras av 4 § i 1944 års lag, föreslås icke an­ nan ändring i förhållande till vad som nu gäller, än att barnavårdsnämn­ dens yttrande skall avse åtgärd som nämnden vidtagit eller avser att vidta­ ga samt frågan, huruvida sådan åtgärd kan anses vara lämpligast. Detta torde icke innebära större sakliga förändringar. Det är nämligen uppen­ bart, att nämnden icke i förväg kan helt binda sig beträffande den åtgärd som kommer att vidtagas. Som jag uttalat i annat sammanhang (prop. 1962: 10 del C s. 595) måste emellertid givetvis nämnden om icke omständighe­ terna förändras vara verksam för att sådana åtgärder vidtages som den har uttalat sig för i sitt yttrande. Det synes icke vara lämpligt att kräva ett ut­ talande av nämnden, huruvida nämndens åtgärder är tillfyllest för den ung­ es tillrättaförande. Av nämndens yttrande bör framgå, om de åtgärder nämnden kan vidtaga är de lämpligaste eller om andra åtgärder bör komma i fråga. Det må framhållas att det enligt lagtexten i gällande och föreslagen ly­ delse ej är erforderligt, att åklagaren inhämtar yttrande från barnavårds­ nämnd i de fall, då det redan från början är uppenbart, att åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Ej heller har åklagaren anledning att begära barna­ vårdsnämndens yttrande, då han bedömer bevisningen såsom så svag, att åtal ej bör väckas. Kan fråga uppkomma att ådöma yngre lagöverträdare fängelse bör däremot, såsom första lagutskottet framhållit vid behandling­ en av förslaget till brottsbalk (uti. 1962:42 s. 72), barnavårdsnämnd alltid beredas tillfälle att avgiva yttrande. Att i lagtexten precisera den tid, inom vilken barnavårdsnämnd bör avgi­ va sitt yttrande, har ej ansetts praktiskt görligt. Riksåklagarämbetet och so­ cialstyrelsen har förordat en remisstid av 14 dagar; uppenbart är att denna tid icke utan tvingande skäl bör överskridas. Om barnavårdsnämnden — vil­ ket är önskvärt — får kännedom om ärendet genom åklagaren eller polisen redan på förundersökningsstadiet, kan utredning igångsättas och eventuellt ärendet hos nämnden avgöras utan avbidan på framställning om yttrande jämlikt denna lag. I sista stycket av den föreslagna 3 § talas om ringa brott. Även om 1 § vidgar ramen för åklagarens möjligheter att besluta att ej väcka åtal utan att tillrättaförande åtgärder vidtages, torde böra krävas att barnavårds­ nämndens yttrande inhämtas före avgörandet, när fråga är om allvarligare brott. Bestämmelserna i 4—7 §§ innebär inga sakliga ändringar av vad som nu gäller.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19(ii 163

Häktning av underåriga

Departementschefen. I del föregående har jag vid förslaget till ändringar i 24 kap. rättegångsbalken redovisat skälen till att den särskilda regleiing beträffande häktning av underåriga, som för närvarande bar sin plats i 24 kap. 3 § rättegångsbalken, bör överflyttas till den föreslagna nya lagen. Det kan helt naturligt ej bli tal om att i denna lag lämna eu fullständig häktningsreglering, parallell med den som ges i rättegångsbalken. Föreskrifter­ na om grunder för häktning, förfarandet o. s. v. i 24 kap. rättegångsbalken skall äga giltighet också beträffande dem, som är under 18 år. Det är blott fråga om att här ange de skärpta förutsättningarna för häktning av de yngs­ ta lagöverträdarna. I 24 kap. 3 § första stycket andra punkten rättegångsbalken sägs, att den som är under 18 år ej må häktas, med mindre det är uppenbart, att betryg­ gande övervakning ej kan anordnas. Vill den misstänkte ej underkasta sig övervakning, skall enligt samma styckes sista punkt häktning ske. De nu anförda reglerna innefattar en skärpning av vad som i allmänhet gäller, då häktning på grund av den misstänktes ungdom kan antagas medföra allvar­ ligt men för honom. Då må häktning ej ske, om sadan övervakning kan ord­ nas, att skäl till häktning ej längre föreligger. Principen att övervakning av unga lagöverträdare äger företräde framför häktning har, då det är fråga om misstänkta under 18 år, sådan styrka, att det dels ej erfordras någon utredning om att häktning kan antagas med­ föra men för den misstänkte, dels skall vara uppenbart, att betryggande övervakning ej kan anordnas, för att häktning skall få ske. Det första ledet är ett uttryck för uppfattningen, att häktning av så unga misstänkta alltid får antagas innebära allvarligt men för vederbörande och därför i största möjliga utsträckning bör undvikas. I det andra ledet ligger ett ytterligare understrykande av att möjligheterna att ersätta häktning med annan åtgäid skall ha grundligt prövats, innan rätten skrider till häktning. Det synes mig finnas skäl att i stället för dessa något invecklade uttryck för lagstiftarens intentioner välja en klar beskrivning av huvudprincipen, att häktning av dem, som är under 18 år, blott skall få ske i undantagsfall. Sådana häktningar, vilka framför allt torde förekomma i rikets båda största städer — enligt vad jag inhämtat var de under år 1961 vid Stockholms råd­ husrätt 81 och vid Göteborgs 78 samt under år 1962 vid Stockholms rådhus­ rätt 87 och vid Göteborgs 68 — torde kunna komma att nedbringas efter hand som mottagningsavdelningarna vid ungdomsvårdsskolorna hinner byg­ gas ut. Det är nämligen uppenbart, att om den unge intages på sådan avdel­ ning de i 24 kap. 1 § rättegångsbalken angivna grunderna för häktning i allmänhet får anses icke vara för handen. Jag vill erinra om, att antalet platser vid mottagningsavdelningarna under den närmaste tiden kan väntas öka väsentligt. Vid 1961 års riksdag beslöts (se V ht 1961 s. 57), att nya mottagningsavdelningar med tillhopa 40 platser skall anordnas vid ungdoms­ vårdsskolor, företrädesvis i närheten av de största städerna. Utökningen mo­

164 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

tiverades bl. a. med att häktning icke på grund av platsbrist vid ungdoms­ vårdsskolornas slutna avdelningar skall behöva tillgripas mot lagöverträda­ re under 18 år. önskemålet att undvika häktning leder till att häktning i allmänhet ej bör tillgripas, om den unge kan placeras i mottagningsavdelning. Det bör dock framhållas, att det icke endast är omhändertagande på sådan avdelning som medför att häktning ej bör tillgripas. Även på annat sätt bör man söka undvika häktning. Tillsyn och övervakning i hemmet eller på barnavårdsanstalt kommer här i betraktande, över huvud bör alla möj­ ligheter tillvaratagas, varigenom häktning kan undvikas. Avfattningen av den regel, som bör gälla beträffande häktning av dem som är under 18 år, synes kunna ansluta till vad som enligt 26 kap. 4 § förs­ ta stycket brottsbalken gäller för ådömande av fängelse. Jag föreslår därför, att såsom 8 § i den föreslagna lagen inskrives en bestämmelse, att den som tillhör ifrågavarande åldersgrupp ej må häktas, med mindre synnerliga skäl är därtill.

Mål rörande brott av underårig

Departementschefen. De regler, som för närvarande finns intagna i 1946 års lag med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig, torde med allenast smärre förändringar kunna överflyttas till den nu föreslagna lagen. De har där placerats i 9—13 §§. I det följande skall endast beröras de ändringar, som är av annan än rent redaktionell art. Till ändringar av sist­ nämnda slag hör de som är nödvändiga för att beträffande varje särskild bestämmelse tydligt ange, till vilken åldersgrupp den hänför sig. Vissa be­ stämmelser äger tillämpning på alla under 21 år, andra endast på dem som är under 18 år. Uttryck som »den underårige» kan användas blott där det av uttryckets plats i texten klart framgår vilken åldersgrupp som avses. Viktigast är de ändringar, som föreslås i den i 10 § intagna texten, mot­ svarande 2 § i 1946 års lag. Dessa bestämmelser gäller frågan i vilken ut­ sträckning vårdnadshavare och personundersökare skall höras i mål mot underårig lagöverträdare. När domstolen har att välja brottspåföljd, är det givetvis angeläget, att den har tillgång till en utförlig och tillförlitlig personutredning. Den skrift­ liga berättelsen över personundersökningen, eventuellt i förening med läkar­ intyg, är härvidlag av central betydelse. Uppgifterna i handlingarna får emellertid kompletteras med den tilltalades egna uppgifter om sina levnads­ omständigheter och personliga förhållanden i övrigt. Då det gäller unga lag­ överträdare, har det ansetts värdefullt att muntliga upplysningar i viss ut­ sträckning inhämtas jämväl av vårdnadshavare och personundersökare. Denna uppfattning, som ligger till grund för stadgandena i 2 § av 1946 års lag, delar jag till fullo. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida icke ett hörande av vårdnadshavaren måste anses så värdefullt för påföljdsfrågans bedömning, att i motsats till vad nu gäller föreskrift härom bör meddelas också för andra fall än dem, då det är aktuellt att döma till ungdomsfängel­

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år /.%“4 165

se. Också i de fall, då fråga är om så ingripande påföljder som fängelse och skyddstillsyn, synes hörande av vårdnadshavaren regelmässigt kunna bidra­ ga till kännedomen om den tilltalade, hans tidigare utveckling och hans nu­ varande situation. Detta gäller särskilt tilltalade under 18 år, men också be­ träffande dem som är mellan 18 och 21 år torde vårdnadshavares upplys­ ningar kunna förmodas ha sådan betydelse, att skäl finns att föreskriva ett sådant hörande. En regel härom föreslås intagen i lagens 10 §. Föreskriften om hörande av vårdnadshavare innebär en skärpning av den allmänna re­ geln i 21 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken om att rätten skall höra vårdnadshavaren, om den tilltalade är omyndig och det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt. Den nu gällande föreskriften om hörande av personundersökare torde tilllämpas i betydligt mindre utsträckning än som synes ha varit lagstiftarens mening. I den mån personundcrsökningsberättelserna redovisar det inhäm­ tade materialet och personundersökarens omdömen klart och uttömmande, torde ett förhör med personundersökaren ha förhållandevis litet att ge. Det finns därför för sådana fall knappast någon anledning till invändning mot praxis sådan den utvecklat sig. Tvärtom synes det finnas anledning att mild­ ra det i gällande lag uppställda kravet att personundersökare bör höras, såframt ej särskilda skäl är däremot. Möjlighet att anordna förhör av detta slag bör dock alltjämt finnas, och detta ej blott då personundersökningsberättelsen är alltför knapphändig för att ej utan muntlig komplettering kun­ na användas som underlag vid påföljdsbestämningen. Också då tvekan råder om valet av påföljdsart, kan det vara av värde att personundersökaren får yttra sig muntligen vid domstolen. Detta gäller särskilt, då personundersök­ ningen utförts av skyddskonsulent, skvddsassistent eller annan person med omfattande erfarenhet och förmåga att bedöma behandlingsproblem. I lag­ texten torde böra anges att personundersökaren skall höras, om skäl är där­ till. Det torde få förutsättas, att yttrande från barnavårdsnämnden inhämtats av åklagaren eller domstolen, innan den som är under 18 år dömes till fäng­ else, skyddstillsyn eller ungdomsfängelse. Icke heller den i 4 § 1946 års lag givna föreskriften om särskild samman­ sättning av nämnden i vissa mål mot underåriga har måhända, åtminstone vid mindre domstolar, iakttagits i den utsträckning som lagstiftaren avsett. Jag anser den tanke, som ligger till grund för stadgandet, vara värd större uppmärksamhet. Nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom torde finnas att tillgå i tillräckligt antal vid samtliga rikets dom­ stolar. Det är angeläget, att vid varje domstol sådana nämndemän anlitas i mål mot ungdomar, när det ej blott är fråga om bötespåföljd. I lagförsla­ get har 11 § avfattats i överensstämmelse härmed. Det kan i detta sammanhang påpekas, att den utveckling i riktning mot större domkretsar och större åklagardistrikt, som pågår, torde öka förut­ sättningarna för att också utanför de större rådhusrätterna ungdomsmål

166 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196 A

handlägges med särskilda åklagare, nämndemän och domstolsordförande. Härigenom skulle de för denna del av rättskipningen ansvariga kunna vin­ na större samlad erfarenhet av detta slags mål.

Bevis talan

Strafflagberedningen. I sitt slutbetänkande Skyddslag (SOU 1956: 55 s. 401 ff) föreslog strafflagberedningen, att barnavårdsorgan skulle beredas möjlighet att, om någon som ej fyllt 15 år misstänkes ha begått viss gärning, hos domstol begära prövning huruvida han är skyldig till gärningen. För sådan talan föreslog beredningen, såsom tidigare nämnts, termen bevistalan. Strafflagberedningen motiverar sitt förslag med att barnavårdsorganens möjligheter att erhålla tillfredsställande underlag för sina beslut i barnavårdsärenden behöver förbättras. Beredningen konstaterar, att förfarandet inför barnavårdsorganen icke är likvärdigt med en rättegång vid domstol, när det gäller utredning huruvida den unge begått en brottslig gärning. Även med en ändrad ordning för handläggning av barnavårdsärenden kan det en­ ligt beredningen knappast förväntas, att förfarandet anordnas så att det blir tillfredsställande också i de sällsynta fall, då en omfattande utredning för klarläggande huruvida en brottslig gärning blivit begången är nödvändig för att barnavårdens organ skall kunna taga ställning till vilken åtgärd som skall vidtagas. Initiativet till bevistalan skall enligt strafflagberedningens förslag tagas av barnavårdsnämnd eller länsstyrelse. Den unge eller hans vårdnadshavare kan icke påfordra, att bevistalan föres för att det skall kunna visas, att den unge icke begått den gärning varom fråga är; de kan endast hemställa att nämnden eller länsstyrelsen tar initiativ till sådan talan. Förfarandet bör i sina huvuddrag överensstämma med handläggningen av brottmål. Barnavårdsnämnden eller länsstyrelsen har att vända sig till åklagare för att få bevistalan anställd. Förutsättningar för att framställning om bevista­ lan skall få göras bör vara, att vederbörande barnavårdsorgan finner sig icke kunna bemästra bevissvårigheterna och att det för bestämmande av barnavårdsorganens åtgärder beträffande den unge är av vikt att frågan hu­ ruvida han begått gärningen klarlägges. Vidare bör fordras, att särskilda omständigheter, såsom gärningens allvarliga art, gör det angeläget att pröv­ ning sker inför domstol. I den föreslagna lagtexten uttryckes detta så, att åklagaren kan begära domstolens prövning, om det finnes påkallat ur all­ män synpunkt. Åklagaren föreslås få självständig rätt att pröva, huruvida bevistalan skall anställas. Har åklagaren väckt sådan talan, skall domstolen enligt strafflag­ beredningens förslag ej kunna avvisa framställningen under åberopande av att den icke är påkallad ur allmän synpunkt. Talan bör enligt beredningen utföras av statsåklagare. Vid prövning huruvida bevistalan skall väckas har åklagaren att taga hän­

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b 167

syn till sådana omständigheter som enligt vad i det föregående anförts bör beaktas redan av barnavårdsorganen. Då så erfordras, måste förundersök­ ningen fullständigas. Finnes sannolika skäl för misstanke mot den unge ej föreligga, bör bevistalan ej anställas. Någon gång kan det likväl, om den unge är skäligen misstänkt, finnas anledning att handlägga saken inför domstol, även om åklagaren icke finner så starka skäl föreligga, som skulle krävas för åtal, om den unge varit över 15 år. Det ligger enligt strafflagberedningen i sakens natur, att talan knappast bör anställas annat än när den unge närmar sig femlonårsåldern. Rättegångsbalkens regler angående brottmål föreslås gälla i tillämpliga delar. I sin begäran om prövning bar åklagaren således att ange den brotts­ liga gärningen samt de bevis han vill åberopa och vad han vill styika med varje särskilt bevis. Rättegångsbalkens forumregler skall också iakttagas. Strafflagberedningen föreslår emellertid vissa särregler angående hand­ läggningen. Nämnd'anses sålunda alltid böra deltaga i prövningen. Hand­ läggning inom stängda dörrar föreslås kunna ske i vidsträcktaie omfattning än enligt 5 kap. 1 § rättegångsbalken och 1 § andra stycket lagen den 20 de­ cember 1946 med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig. Försvarare bör förordnas, om det ej finnes uppenbart, att sådan ej erford­ ras. Förbud mot att förordna om häktning eller reseförbud föreslås. Beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning bör däremot kunna ske i enlighet med rättegångsbalkens regler. Sådana rättegångskostnader, som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken, skall enligt beredningens förslag alltid stanna å statsverket, oberoende av utgången av domstolens prövning. Rättens avgörande av saken sker genom dom, i vilken skall anges, huruvida rätten funnit, att den unge begått gärningen eller att så icke blivit ut­ rett. Såväl åklagaren som den unge bör kunna fullfölja talan mot dom, dock ej längre än till hovrätt, eftersom fråga endast är om bevisvärdering. Blott genom 0 de särskilda rättsmedlen i 58 och 59 kap. rättegångsbalken bör i fö­ rekommande fall ändring kunna sökas i hovrätts dom, liksom i lagakraftvunnen underrättsdom. Strafflagberedningen fortsätter: Frå°a om laga kraft är emellertid av relativt underordnad betydelse be­ träffande rättens dom i förevarande fall. De barnavårdande organen blir nämligen icke bundna av avgörandet, vare sig det är fällande eller friande. De är oförhindrade att värdera det förebragta materialet på annat sätt an domstolen, och kan även taga hänsyn till nytillkomna omständigheter. Att de är obundna av domen torde emellertid, i varje fall om icke nya omstän­ digheter tillkommit, vara av enbart teoretiskt intresse. Det förhållandet att det är barnavårdsnämnd eller länsstyrelse som påkallat prövning torde leda till att nämnden eller styrelsen regelmässigt kommer att folja domstolens uppfattning. Frågan om betydelsen av domstolens prövning uppkommer emellertid icke enbart hos det organ som har att i första hand besluta i ären­ det Om den nämnd eller länsstyrelse som begärt prövning inför domstol, efter det domstolen funnit utrett att den unge begått den gärning för vilken han misstänkts, beslutar omhändertaga den unge, kan denne genom besvär, i sista hand till regeringsrätten, föranleda prövning även av frågan om han har begått gärningen.

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

\ttrandena. övervägande antalet av de myndigheter, som i remissyttranden över skyddslagsbetänkandet tagit upp frågan om bevistalan, ställer sig po­ sitiva till förslaget. Detta tillstyrkes sålunda i princip eller lämnas utan ermran av justitiekanslersämbetet, hovrätterna över Skåne och Blekinge, för Västra Sverige och för Nedre Norrland, socialstyrelsen, statspolisintendenten, länsstyrelserna i Örebro, Kopparbergs och Gävleborgs län, Stock­ holms rådhusrätt, statsfiskalen Mattsson, statsåklagarna i Göteborg och Malmö, landsfogden i Skaraborgs län, stadsfiskalen i Skövde, socialvårdskonsulcnterna i första och nionde distrikten, barnavårdsnämnderna i Stock­ holm, Göteborg, Malmö och Karlskoga, Föreningarna Sveriges häradshöv­ dingar, Sveriges landsfogdar och Sveriges polismästare, Sveriges advokat­ samfund samt Stockholms nämndemannaförening. Föreningen Sveriges landsfiskaler, som yppar viss tvekan angående för­ slaget med hänsyn till att bestämmelserna blott sällan kan bringas i tilllämpning, uttalar att bestämmelserna måhända likväl är erforderliga. Förslaget avstyrkes av 7 Svea hovrätt, Göta hovrätt, länsstyrelsen i Norr­ bottens län, landsfogden i Kopparbergs län och utredningen om administra­ tiva frihetsberövanden. Svea hovratt anser, att frågan hör prövas i större sammanhang, och hov­ rätten erinrar om att möjligheten att inrätta särskilda barn- och ungdomsdomstolar bör undersökas. Göta hovrätt finner icke att det i betänkandet re­ dovisade materialet ger vid handen, att det föreligger något verkligt behov avdomstolsprövning i de åsyftade fallen. Syftet att underlätta för barnavårdsorganen att erhålla tillfredsställande underlag för sina beslut bör tillgodo­ ses genom att utredningsförfarandet hos barnavårdsorganen själva förbätt­ ras. Om det likväl från barnavårdsorganens sida skulle anses föreligga be­ hov av att få frågan, huruvida barn under 15 år begått viss brottslig gär­ ning, prövad av domstol, är det ett spörsmål, som lämpligen bör upptagas under arbetet med den nya barnavårdslagstiftningen, varvid även resultatet av utredningen angående administrativa frihetsberövanden bör beaktas. Utredningen om administrativa frihetsberövanden yttrar: Det måste anses vara ett angeläget önskemål att utredningen i ett barnavardsarende i möjligaste mån verkställes inför den myndighet, som har att besluta i ärendet. Därför synes utredning inför annan myndighet böra kun­ na ske endast om det föreligger ett framträdande behov av en sådan ordning Bevistalan torde, såsom ock strafflagberedningen framhåller, erfordras en­ dast i sallsynta fall. Främst torde förslaget härutinnan ha föranletts av tan­ ken på sådana fall som det s. k. Perstorpsfallet, där bevisfrågorna voro ovan­ ligt besvarhga. Det synes dock knappast som om sådana fall, som uppenbar­ ligen aro ytterligt sällsynta, skulle motivera införandet av särskild bevista­ lan vid domstol. Utredningen om administrativa frihetsberövanden avser att för handlä«ginng av bl. a. ärenden angående omhändertagande av barn och ungdom fö­ reslå ett lansorgan av mera domstolsmässig karaktär än länsstyrelsen enligt nuvarande ordning har och med mera domstolsmäsig handläggning än den ??m. . Härvarande förekommer. Utredningen kommer bl. a. "att föreslå att förutsättningar skapas för ett i möjligaste mån kontradiktoriskt förfaran­

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b 161)

de, att möjlighet beredes att förebringa vitlnesbevisning inför organet samt att den saken rör får rätt att vid handläggning inför organet anlita ottentligt biträde. Om en sådan ordning genomföres, synes skalen for att bereda möjlighet till hevistalan inför domstol ytterligare minska i vikt. Av de tillstyrkande myndigheterna har hovrutten för Nedre Norrland, Stockholms rådhusrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar reagerat mot uttalandet i motiven, att domstolens avgörande i målet ej skall vara bin­ dande för de barnavårdande organen. Hovrätten uttalar, att det ej kan vara lämpligt att t. ex. eu barnavårdsnämnd, sedan domstolen prövat huruvida den misstänkte begått viss brottslig gärning och därvid kommit till en fri­ ande dom, ånyo prövar samma material och bestämmer sig för en annan uppfattning. Nämnda förening framhåller att, om nya omständigheter skulle framkomma efter domen, ändring i domen bör sökas i den ordning som rät­ tegångsbalken föreskriver, och föreningen hemställer, att lagtexten erhåller sådan avfattning, att därav tydligt framgår, att frågan om den unges skuld eller icke skuld till gärningen genom den lagakraftvunna domen är rättskraftigt avgjord. Göta hovrätt anser det vara ett oeftergivligt villkor att om institutet be­ vistalan skulle införas — genom domstolens lagakraftvunna avgörande blir definitivt fastslaget, huruvida den misstänkte begått den påstådda gärning­ en eller ej. Det bör enligt hovrättens mening icke ifrågakomma, att administ­ rativa myndigheter skulle kunna ompröva en av domstol meddelad dom. Beträffande avfattningen av lagtexten uttalar Svea hovrätt, att vad som avses med »ur allmän synpunkt» icke framgår med önskvärd tydlighet. Den allvarliga åtgärden att ställa ett barn inför domstol bör icke vidtagas, så­ framt icke åtgärden är ofrånkomlig. Förutsättningarna för bevistalan bör därför enligt hovrätten anges snävare än i förslaget. Även Sveriges advokat­ samfund, som instämmer i de synpunkter som beredningen anlagt på förut­ sättningarna för bevistalan, önskar att stadgandet får en utformning, som ger ett mera exakt uttryck för vad som åsyftas. Föreningen Sveriges lands­ fiskaler anser, att åtminstone den begränsningen för anställande av bevis­ talan bör komma till uttryck i lagtexten, att barnet skall ha begått brottslig gärning »av allvarlig beskaffenhet», och landsfogden i Skaraborgs län före­ slår, att möjligheten till bevistalan inskränkes till vissa grövre brott. Hovrätten för Nedre Norrland och utredningen om administrativa frihetsberövanden kan icke ansluta sig till beredningens uttalande, att bevistalan någon gång skulle kunna anställas, även om åklagaren icke finner så starka skäl föreligga som skulle krävas för åtal om den unge varit över 15 år. En­ ligt dessa remissmyndigheters mening kan det icke vara motiverat att ford­ ra mindre starka skäl för att ställa någon inför domstol om han är under 15 år än om han uppnått denna åldersgräns. Stockholms barnavårdsnämnd finner det tillfredsställande, att endast barnavårdsorgan erhållit initiativrätt till anställande av bevistalan, eftersom det bör kunna förutsättas att dessa organ kommer att beakta de risker för vil­ ka barnet utsättes. För att nå enhetlighet i bedömningen och skapa ytterli-

Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 10

170 Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 196b

gare säkerhet för att bevistalan förbehålles undantagsfallen, anser barna­ vårdsnämnden, att den prövnings- och beslutanderätt, som enligt förslaget tillkommer åklagare, bör läggas i händerna enbart på riksåklagaren. Läns­ styrelsen i Kopparbergs lån ifrågasätter, om det bör ankomma på barna­ vårdsnämnd att begära anhängiggörande av bevistalan. Lämpligen bör en­ ligt länsstyrelsen barnavårdsnämnden ha att anmäla förhållandet till läns­ styrelsen, som med utnyttjande av sina resurser får utreda och bedöma ären­ det i hela dess vidd. Framställning till åklagaren om anställande av bevista­ lan får därefter göras av länsstyrelsen, om det bedömes erforderligt. Läns­ styrelsen i Gävleborgs län anser, att statsåklagare bör ha möjlighet att an­ ställa bevistalan utan föregående hänvändelse från länsstyrelse eller barna- \årdsnämnd. Syftet att säkra bevisningen kan till väsentlig del motverkas genom den fördröjning av ärendets handläggning, som orsakas av att ytter­ ligare en instans skall taga ställning till frågan. I fråga om procedurbestämmelserna uttalar Stockholms barnavårdsnämnd, att påfrestningen för ett barn att ställas inför domstol skulle kunna minskas, om man låter rätten utgöras av en enmansdomstol. En annan utväg att minska den psykiska pressen på barnet är att förlägga förhandlingen till hemmet eller annan miljö, som icke är för barnet främmande. Ytterligare en möjlighet är att hålla barnet utanför förhandlingen. Nämnden framhåller, att barns inställelse inför domstol i de allra flesta fall kan undvikas med lämplig enskild förhörsteknik under användande av tekniska hjälpmedel såsom bandinspelning. Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsam­ fund uttalar, att med hänsyn till de förutsättningar, under vilka bevistalan skall kunna anställas, en undantagslös regel bör givas om att offentlig för­ svarare skall förordnas. Enligt justitiekanslersämbetets mening föreligger ej skäl att för den unge uppställa andra begränsningar i talerätten än som eljest gäller.

Departementschefen. Enligt vad erfarenheten givit vid handen och den kriminologiska forskningen bestyrkt begås ett mycket stort antal brott av ungdom i de lägre åldrarna. Medan maximum för en mansålder sedan an­ sågs ligga i åldersklasserna närmast över 20 år och för något mer än tjugo år sedan i åldersklassen 15—17 år, synes man nu ha att räkna med att den brottsliga aktiviteten når sitt maximum ännu tidigare. Detta har medfört, att barnavårdsnämnderna i allt större utsträckning fått syssla med kriminell ungdom under 15 års ålder. Att nämnderna har att ingripa när sådan ungdom på grund av brottslig gärning är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder framgår av 25 § barnavårdslagen. Allt större vikt har kommit att fästas vid att barnavårdande åtgärder sättes in på ett så tidigt stadium, att en fortsatt ökning av den unges sociala anpass­ ningssvårigheter förhindras. Stundom kan frågan, huruvida barnavårdande organ skall ingripa, vara helt beroende av om den unge visas ha begått brotts­ lig gärning. Främst då det gäller allvarligare brottslighet kan nackdelar uppstå av det

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 dr 196i 171

förhållandet, att förfarandet inför barnavårdsorganen ej i första hand är ut­ format för att användas vid utredning om brott. Förfarandet är ej kontradiktoriskt, och verklig bevisupptagning kan ej ske. Ett uppmärksammat brottsfall för ett femtontal år sedan (regeringsrättens årsbok 1948 not. S 131) gav anledning till en diskussion om olika utvägar att förbättra barnavårdsorganens möjligheter att erhålla tillfredsställande underlag för de beslut, som grundas å lagöverträdelser av icke straffmyn­ diga. Strafflagberedningens förslag om bevistalan har framsprungit ur den­ na diskussion. Beredningen har eftersträvat att ge barnavårdsorganen möjlighet att, när den utredning de kan åstadkomma icke ger klarhet i saken, hänskjuta frå­ gan om den unge begått brottslig gärning till domstols prövning. Spörsmå­ let har samband med hur förfarandet inför barnavårdsorganen anordnas. När frågan härom diskuterades vid nya barnavårdslagens tillkomst, fann man det ej påkallat att utforma reglerna med särskild hänsyn till möjlighe­ terna att åstadkomma brottsutredning utan det förutsattes, att frågan här­ om skulle behandlas i annat sammanhang (se L2U 1960: 5). Under arbetet med brottsbalken har jag tagit avstånd från den lösning på förevarande pro­ blem som inrättandet av särskilda barn- eller ungdomsdomstolar skulle in­ nebära och förklarat mig ämna ta ställning till strafflagberedningens för­ slag vid ett senare tillfälle (prop. 1962: 10 del C s. 88 och 429). Vad frågan nu främst gäller är att möjliggöra en utredning om brott av samma beskaffenhet som i brottmål. Är en sådan möjlighet av behovet på­ kallad, måste det uppenbarligen vara lämpligast att utredningen sker intör domstol. Den ytterligare förbättring av förfarandet i barnavårdsmål som kan bli följden av det utredningsarbete som nu bedrives av förvaltningsdomstolskommittén — vilken även har att beakta de förslag som framlagts av ut­ redningen om administrativa frihetsberövanden — torde knappast kunna förväntas helt tillgodose de krav som ställs i fråga om rena brottsutred­ ningar. Med hänsyn härtill och då det övervägande positiva mottagandet av förslaget om bevistalan synes utgöra tecken på att detta institut skulle fylla ett tillräckligt stort praktiskt behov för att förtjäna att införas i svensk rätt, vill jag förorda att regler härom upptages i den nu föreslagna lagen. I fråga om förutsättningarna för den prövning det här gäller och reglerna om förfarandet torde vad strafflagberedningen föreslagit i huvudsak kunna accepteras. Naturligt nog torde bevistalan endast ifrågakomma, då den unge misstänkes för gärning av allvarligare beskaffenhet. Genom den föreslagna dubbla prövningen av frågan, huruvida bevistalan skall anställas, torde nå­ got missbruk av institutet ej behöva befaras. Vederbörande barnavårds­ nämnd eller länsstyrelse skall först från sina utgångspunkter avgöra, huru­ vida det finns anledning att göra framställning om bevistalan. Åklagaren har därefter att självständigt taga ställning till om bevisläget motiverar, att så­ dan talan anställes. Jag vill understryka, att åklagaren bör iakttaga stor för­ siktighet i de fall, då han finner skälen vara svagare än som skulle ha krävts för åtal, om den unge fyllt 15 år. Att det likväl i sådant fall icke skall vara.

172 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i

uteslutet att föra talan kan ha sitt värde, när det framstår som ett betydan­ de intresse att få domstols avgörande av frågan om utredningen ger vid han­ den att den unge är skyldig till gärningen eller icke. Vilka åklagare som skall verkställa prövningen och väcka talan, torde få avgöras i instruktionsväg. Starka skäl föreligger att låta prövningen av dessa ömtåliga och sannolikt också sällsynta ärenden anförtros åt överord­ nad åklagare. Det kan enligt min mening icke komma i fråga att formellt binda det barnavardande organet vid den i domen uttalade uppfattningen. De remiss­ förslag, som framförts, bottnar säkerligen i överdrivna farhågor för att icke domstolens efter noggrann prövning gjorda slutsatser skall väga tillbörligt tungt vid den följande administrativa behandlingen av barnavårdsärendet. Det bör, såsom strafflagberedningen framhållit, uppmärksammas att det är barnavårdsorgan som på grund av sin osäkerhet om bevisläget tagit initia­ tiv till domstolsprövningen. Beträffande förfarandet torde kunna hänvisas till de i den nu föreslagna lagen upptagna reglerna om mål rörande brott av underårig. I ärenden av detta slag torde förhandlingens offentlighet regelmässigt få anses vara till sådan uppenbar olägenhet för den unge, att handläggningen jämlikt 9 § bör ske inom stängda dörrar. Likaledes torde 12 § medföra, att offentlig för­ svarare i praktiken alltid förordnas. De yttre arrangemangen vid förhandling i anledning av att bevistalan väckts kan utan särskilda föreskrifter anpassas efter vad hänsyn till den unge kräver. Intet hinder möter mot att förhandlingen hålles utanför vanlig rättegångslokal.

Förslag till lag om verkställighet av bötesstraff

Tid efter annan framförda önskemål om olika ändringar i lagstiftningen om verkställighet av bötesstraff samt iakttagelser, som gjorts rörande lag­ stiftningens tillämpning, har medfört att frågan om en översyn av vissa de­ lar därav sedan länge varit aktuell. Brottsbalken har gjort det nödvändigt att vidtaga åtskilliga ändringar och kompletteringar i 1937 års lag om verk­ ställighet av bötesstraff. I samband därmed synes emellertid — i avvaktan på den av nordiska straffrättskommittén upptagna utredningen om bötes­ straffets utformning — vissa ytterligare ändringar böra vidtagas i de nu­ varande ieglerna. Då härigenom flertalet av den gällande lagens paragrafer kommit att beröras av ändringar och flera nya stadganden tillkommit, har den verkställda omarbetningen av bötesverkställighetsreglerna givits formen av ett förslag till ny lag om verkställighet av bötesstraff. Härigenom har även blivit möjligt att vidtaga vissa önskvärda redaktionella ändringar i den äldre lagtexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år It)(ii 173

Gällande regler om verkställighet av bötesstraff Verkställighet av bötesstraff sker genom frivillig eller framtvingad be­ talning eller genom böternas förvandling till fängelse. Huvudreglerna härom finnes i lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff (bötesverkställighetslagen). Till lagen ansluter sig kungörelsen den 18 november 1938 med vissa föreskrifter rörande tillämpning av lagen om verkställighet av bötesstraff (tillämpningskungörelsen). I förordningen den 14 december 1917 angående indrivning och redovisning av böter (bötesindrivningsförordningen) är — med undantag för vissa speciella fall regler meddelade om bötesbeslutets avlämnande för verkställighet samt om indrivning och redovisning av böter. Lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom innehål­ ler bestämmelser angående villkorligt anstånd med verkställande av förvandlingsstraff. Slutligen finnes i skilda författningar stadganden, som an­ går bötesverkställigheten. Böter kan ej uttagas tvångsvis förrän beslut, varigenom böterna ådömts, vunnit laga kraft; dock får på grund av hovrätts beslut utmätning under vissa förutsättningar ske på ett tidigare stadium (52 § ulsökningslagen och 22 § promulgationsförordningen till denna lag). Enligt 5 kap. 20 § andra stycket strafflagen bortfaller ådömda böter, sedan tre år förflutit från det bötesbeslutet vann laga kraft, där ej dessförinnan talan om böternas för­ vandling blivit anställd. Har förvandlingsstraff för böter ålagts, får på grund av stadgandet i 5 § bötesverkställighetslagen böterna icke uttagas ända åt-, preskription ej inträtt. Bötesverkställighetslagen upptar två huvudavsnitt, det ena (1 —6 §§) om betalning och indrivning av böter samt det andra (7—19 §§) om förvand­ ling av böter. Härtill kommer särskilda bestämmelser samt övergångsstadganden. Reglerna i det förstnämnda avsnittet präglas av önskemålet att främja och underlätta en frivillig bötesbetalning. I detta syfte äger indrivningsmyndigheten bevilja den bötfällde anstånd med betalningen eller med­ giva avbetalning (1—3 §§). Erlägges ej böterna i föreskriven ordning, skall de indrivas. Undantag härifrån gäller i vissa fall beträffande böter avse­ ende fylleri eller förargelseväckande beteende. Dylika böter, som icke till­ lika avser annat brott, får nämligen icke uttagas, om den bötfällde efter gärningens begående enligt meddelat beslut intagits a allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader. Från utmätning för böter må utöver sådan egendom, som alltid är fri från utmätning, även undantagas nödig bostad och egendom, som i den bötfälldes näring fordras för att be­ reda nödig bärgning åt honom, hans maka och oförsörjda barn eller adoptiv­ barn (4 §). Erlägges ej böter till fullo, skall vad som återstår oguldet förvandlas till fängelse (7 §). Från denna huvudregel är undantag stadgade för vissa fall. Vissa låga bötesstraff, s. k. småböter, får sålunda som regel icke förvand­ las (8 §). Till dylika böter hänföres bötesstraff, som ej överstiger 5 dags-

174 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

böter eller 25 kronor omedelbart i penningar eller vid gemensamt straff 10 dagsböter respektive 50 kronor. Även småböter skall dock förvandlas, därest omständigheterna föranleder till antagande att den bötfällde av tredska el­ ler uppenbar vårdlöshet underlåtit att betala böterna eller att förvandling erfordras för hans tillrättaförande eller bötesstraffet ådömts för fylleri och den dömde under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera gånger fällts till ansvar för sadan förseelse (8 §). — Förvandling får ej heller ske av böter som ådömts någon, innan han enligt meddelat beslut intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt, och förbundit sig att kvarstanna där sex månader, eller intagits å tvångsarbetsanstalt eller för samhällsvård i ungdomsvårdsskola. Har förvandlingsbeslut redan meddelats, förfaller detta. Böter, som ådömts efter intagandet men före utskrivningen, må ej förvandlas med mindre an­ staltens styrelse påkallar detta (9 §). — Undantag från huvudregeln om förvandling gäller vidare i vissa fall beträffande böter för fylleri och vissa därmed jämställda alkoholbrott. Uppkommer fråga om förvandling av dyli­ ka böter och har den bötfällde blivit dömd för minst tre under de senaste två åren begångna gärningar av ifrågavarande slag, skall åklagaren, innan talan om förvandling väckes, göra anmälan om förhållandet till vederböran­ de nykterhetsnämnd. Därest nämnden inom två månader därefter gör an­ sökan om den bötfälldes intagning å vårdanstalt för alkoholmissbrukare, får talan om förvandling icke föras. Leder sådan ansökan till beslut om intagnmg> förfaller frågan om böternas förvandling. Göres icke ansökan eller re­ sulterar den icke i ett beslut om intagning, skall däremot talan om förvand­ ling föras (11 §). — Föreskrifter finnes slutligen i vissa specialförfattning­ ar, att däri upptagna böter icke må förvandlas. Förvandlingsstraffets längd bestämmes efter antalet dagsböter enligt en fallande skala till lägst 10 och högst 90 dagars fängelse. Dagsbot som endast delvis erlagts anses såsom obetald. Vid förvandling av böter, som ådömts omedelbart i penningar, skall varje påbörjat belopp av fem kronor anses svara mot en dagsbot (13 §). Om förvandling skall ske av något bötesstraff och den bötfällde även häftar för andra böter som må förvandlas, skall förvandling ske av samtliga böter och gemensamt förvandlingsstraff bestäm­ mas efter sammanräknade antalet dagsböter. Skall bötesstraff med olika dagsbotsbelopp förvandlas samtidigt och har avbetalning skett, skall den­ na avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot (14 § första stycket). I några fall när särskilt förvandlingsstraff bestämmes för vissa böter, sedan andra böter förvandlats, skall vid förvandlingen eller verkställigheten den gemen­ samma strafftiden anpassas till det straff, som skulle ha erhållits vid en samtidig förvandling av böterna (14 § andra stycket samt 18 §). Kan i fråga om normerade böter med skäl antagas, att den bötfällde gjort vad han förmått för att betala böterna, må, om med hänsyn till omständig­ heterna så prövas skäligt, förvandlingsstraffet sättas lägre än som följer enligt nyssnämnda beräkningsgrunder, dock ej under sex dagar, eller den bötfällde befrias från förvandlingsstraff. Finnes i fråga om andra böter skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1964 175

för motsvarande antagande, må enahanda nedsättning av förvandlingsstraffet ske, om synnerliga skäl föreligger därtill. Har böterna till huvudsaklig del erlagts och är vad som återstår ringa, må den bötfällde befrias från förvandlingsstraff (15 §). Enligt lagen om villkorlig dom kan villkorligt anstånd med förvandlingsslraffets verkställande beviljas, därest ej omständigheterna föranleder till antagande, att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet har un­ derlåtit att betala böterna eller att straffets verkställighet erfordras för hans tillrättaförande (4 §). Prövotiden skall i villkorliga domar av detta slag be­ stämmas till två år (5 § samma lag). Om så prövas erforderligt, kan den dömde ställas under övervakning och åläggas att iakttaga särskilda före­ skrifter. Vissa bestämmelser i bötesverkställighetslagen hänför sig till själva för­ farandet. Beträffande beslut angående avbetalning eller anstånd med be­ talning gäller, att beslutet ej kan komma under högre myndighets prövning annat än i samband med klagan över utmätning eller införsel (6 §). Talan om förvandling utföres av allmän åklagare och upptages av allmän underrätt i den ort, där den bötfällde finnes, eller av den underrätt, vid vilken den i målet ifrågavarande ansvarstalan förts (10 §). Rätten är domfor med tre i nämnden. Åklagaren och den bötfällde skall kallas till förhör inför rätten; målet får dock handläggas och avgöras utan hinder av att den böt­ fällde uteblivit. I övrigt gäller i tillämpliga delar samma processuella regler som beträffande mål om allmänt åtal (16 §). Praktiskt betydelsefull är domstolens plikt att hänskjuta saken till ny be­ handling av indrivningsmyndigheten, om ytterligare prövning finnes vara erforderlig i fråga om avbetalning eller anstånd med betalning eller åtgärd för indrivning av böterna (12 §). Erbjuder den bötfällde betalning efter underrättens avgörande, får beslut om sådant hänskjutande endast om syn­ nerliga skäl föreligger meddelas av hovrätt (19 §). I beslut om bötesförvandling må förordnas, att beslutet skall verkställas utan hinder av att det ej vunnit laga kraft (17 §). Sedan beslut om bötesforvandling meddelats, får förvandlingsstraffet ej ändras på grund av betal­ ning (5 §). Fullfölj dsrätten är i förvandlingsmål i vissa hänseenden begrän­ sad. Sålunda får klagan ej föras över beslut, varigenom saken hänskjutits till ny behandling av indrivningsmyndigheten. Hovrätts beslut i förvand­ lingsmål får vidare icke överklagas (19 §). Bötesverkställighetslagens bestämmelser är tillämpliga också på viten. Lik­ som beträffande böter gäller dock, att förvandling i vissa fall icke kan kom­ ma i fråga på grund av förbud däremot i den författning, där vitesföreskrif­ ten meddelats (21 §).

176 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196i

Av brottsbalken föranledda ändringar i gällande regler

Brottsbalken medför åtskilliga, ehuru icke mera genomgripande ändring­ ar i bötessystemet (25 kap.). Uppdelningen i dagsböter och penningböter bi­ behålies. Reglerna om lägsta och högsta dagsbotsantal överensstämmer vi­ dare med gällande rätt. De belopp, vartill dagsbot lägst och högst må bestämmas, har emellertid höjts från 1 och 300 kronor till 2 respektive 500 kronor. Gränsen mellan penningböter och dagsböter har flyttats från 300 till 500 kronor varjämte det belopp, som högst må utdömas vid penningböter såsom gemensamt straff, höjts från 500 till 1 000 kronor. Bötesminimum vid såväl dagsböter som penningböter har vidare i brottsbalken höjts från 5 till 10 kronor. De angivna höjningarna av olika bötesbelopp återverkar i vissa hänse­ enden direkt på reglerna om verkställighet av bötesstraff. Mot höjningarna svarande ändringar i dessa regler måste därför vidtagas (9 § första styc­ ket och 15 § tredje stycket i förslaget). Enligt 33 kap. 2 § brottsbalken skall under vissa förutsättningar böter kunna ådömas för brott, som någon begått under inflytande av sinnessjuk­ dom eller annan därmed jämförlig abnormitet. Det har förutsatts, att för­ vandling av dylika böter icke skall kunna ske. Bestämmelse därom har in­ tagits i förslaget till ny bötesverkställighetslag (10 §). Vid brottsbalkens ikraftträdande upphäves lagen om villkorlig dom och ersättes med nya, i brottsbalken intagna regler. Dessa innehåller icke några stadganden om sådant anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff för böter, som för närvarande kan beviljas genom villkorlig dom. Erforderliga bestämmelser härom har i stället ansetts böra intagas bland reglerna om verkställighet av bötesstraff. I överensstämmelse härmed har vissa stad­

ganden i förevarande hänseende, som finnes i lagen om villkorlig dom, upp­

tagits i lagförslaget (18 och 19 §§). Enligt 35 kap. 7 § brottsbalken bortfaller ådömda böter när tre år för­ flutit från det bötesbeslutet vann laga kraft, därest den dömde ej dessför­ innan delgivits ansökan om förvandling av böterna. I fråga om bortfallande av böter, sedan sådan ansökan delgivits, samt av ålagt förvandlingsstraff hänvisas i balken till vad särskilt finnes stadgat. De regler i sistnämnda hänseenden som åsyftas har upptagits i det föreliggande förslaget. Därvid har jämte frågan om bortfallande av förvandlingsstraff reglerats verkan i preskriptionshänseende av beslut i förvandlingsmål, varigenom saken hänskjutes till ny behandling av indrivningsmyndigheten (25 och 26 §§ i för­ slaget).

Övriga ändringar

Såsom inledningsvis anförts har översynen av bötesverkställighetsreglerna givit anledning även till andra ändringar i dessa än dem som föranletts av brottsbalken. Av förstnämnda ändringar synes några böra särskilt fram­ hållas. Till dessa hör att betalning av böter enligt förslaget skall kunna ske

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1961 177

även efter det beslut om förvandling meddelats men innan verkställighet av det ådömda förvandlingsstraffet påbörjats och alt dylik betalning skall kunna leda till minskning eller bortfall av förvandlingsstraffet (6 och 22 §§ i förslaget). Vidare föreslås att i fråga om böter, vid vilka enligt föreskrift i bötesverkställighetslagen förvandling är utesluten, domstol un­ der vissa förutsättningar skall kunna befria den böttällde även från be­ talningsskyldigheten (5 §). Slutligen torde i detta sammanhang böra nämnas den ändring, som föreslås i reglerna om bestämmande av förvandlingsstraff och som går ut på att vid ådömande av gemensamt förvandlingsstraff verkställd avbetalning skall avräknas å det äldsta bötesstraf­ fet i stället för som för närvarande å bötesstraff med lägre dagsbot (16 §). De övriga ändringarna kännetecknas av en strävan att ytterligare be­ gränsa användningen av förvandlingsstraff och innebär i detta hänseende närmast en utbyggnad av' vissa av de nuvarande stadgandena. I de bestäm­ melser, som särskilt har avseende å verkställighet av böter vid olika alko­ holbrott (4 och 12 §§) och som i huvudsak övertagits från den gällande la­ gen, har den ändringen vidtagits, att intagning för samhällsvård i ungdoms­ vårdsskola jämställts med intagning å allmän vårdanstalt för alkoholmiss­ brukare i vad avser verkningarna i bötesverkställighetshänseende. Ändring­ en innebär ett beaktande av att, då fråga är om alkoholmissbruk hos ung­ dom, erforderliga åtgärder skall vidtagas inom ramen för samhällets barnaoch ungdomsvård. Det nuvarande stadgandet (9 §) om ett allmänt undantag från förvandling av böter, som ådömts den som intagits i vissa anstalter, har i ett par hänseenden utvidgats. Sålunda föreslås att den regel stadgandet in­ nehåller skall bli tillämplig även på den som enligt 31 kap. 3 § brottsbalken överlämnats till vård enligt sinnessjuklagen och på grund härav intagits å sjukhus samt på den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå fäng­ else i två år eller däröver (11 §). En omarbetning har slutligen skett av de nuvarande reglerna om möjlighet för domstolen att i förvandlingsmål nedsätta eller eftergiva förvandlingsstraff (17 §). Förslaget går i denna del ut på att lämna utrymme för en friare prövning och att särskilt vad gäller eftergivande av förvandlingsstraff ge domstolarna ökade möjligheter att beakta särskilda omständigheter. Genom det framlagda lagförslaget torde det omedelbara behovet av änd­ ringar och kompletteringar av de gällande bötesverkställighetsreglerna i huvudsak ha blivit tillgodosett. På längre sikt kan emellertid en ytterligare reformering av dessa komma att övervägas inom ramen för det nordiska lagstiftningssamarbetet. Frågan om bötesstraffets utformning har nämligen såsom förut nämnts ansetts böra upptagas av den nordiska straffrättskoinmittén, som nyligen börjat utreda denna fråga.

De särskilda bestämmelserna Liksom den gällande lagen upptar lagförslaget två huvudavdelningar, »Betalning och indrivning av böter» (1—7 §§) och »Förvandling av böter» ( 8 —20 §§). Härutöver har under en särskild rubrik »Allmänna bestäm­

178 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196 i-

melser» (21—28 §§) sammanförts stadganden angående handläggningen inför domstol, bestämmelserna om verkan av betalning av böter efter förvandlingsbeslut, de förut berörda preskriptionsbestämmelserna samt vissa andra stadganden.

Betalning och indrivning av böter

1 §•

Denna paragraf, som innehåller de viktigaste bestämmelserna om avbe­ talning och anstånd med betalning av böter, överensstämmer i sak med 1 § i den gällande lagen. I fråga om förutsättningarna för anstånd och avbetalning synes den nu­ varande lydelsen icke helt täcka stadgandets avsedda innehåll. Däri föreskrives att anstånd eller avbetalning må medgivas, därest den bötfällde »icke utan att oskäligt betungas förmår att genast utgiva böterna». Denna lydelse utesluter formellt sett möjligheten, att den bötfällde icke alls för­ mår att genast betala böterna. Stadgandet har i detta hänseende förtydligats i förslaget.

2 §•

I paragrafen har utan sakliga ändringar sammanförts innehållet i 2 och 3 §§ i den gällande lagen. Första stycket motsvarar nuvarande 2 § medan det andra stycket motsvarar 3 §.

3 §• Paragrafen motsvarar utan sakliga ändringar första meningen i första stycket samt hela andra stycket i nuvarande 4 §. Återstoden av denna upp­ tar det undantag från indrivning, som gäller i vissa fall i fråga om böter för fylleri och förargelseväckande beteende. Denna del har utbrutits till en särskild paragraf (4 §).

4 §.

Paragrafen motsvarar i sak det stadgande, som enligt vad nyss anförts ut­ brutits ur 4 § i den gällande lagen. I förhållande till vad nu gäller har vidtagits den ändringen att det undan­ tag från indrivning, som stadgandet innehåller, utvidgats till att gälla även för det fall att den bötfällde intagits i ungdomsvårdsskola. Ändringen är när­ mast föranledd av en framställning därom från socialstyrelsen den 5 januari 1962. Styrelsen anför i framställningen bl. a. följande. Enligt 25 § b) barnavårdslagen, vilken trätt i kraft den 1 januari 1961, har barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärder, om någon som ej fyllt 21 år på grund av missbruk av rusdrycker eller narkotiska medel är i behov av sär­ skilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida. Uppstår fråga om anstaltsbehandling av alkoholskadade barn och ungdomar, torde denna behand­ ling, ifall den icke skall försiggå på sjukhus, i allmänhet bättre kunna med­ delas i ungdomsvårdsskola än inom den anstaltsorganisation, som är av­ sedd för vuxna alkoholskadade och där inga särskilda anordningar kan eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i 179

bör vidtagas för mottagande av underåriga. Socialstyrelsen har också under är 1961 låtit vid ungdomsvårdsskola inskriva åtskilliga ungdomar, vilka va­ rit spritinissbrukarc. Vid Långanäs yrkesskola finnes en särskild avdelning för det spritmissbrukande äldre klientelet. Enligt 69 § barnavårdslagen må statsåklagare eftergiva åtal för brott, som elev vid ungdomsvårdsskola begått före utskrivningen från skolan. Bestäm­ melsen utgör en motsvarighet till 57 § nykterhetsvårdslagen. Däremot finnes för närvarande, frånsett nådevägen, ingen möjlighet att eftergiva sådana böter för fylleri och förargelseväckande beteende, som ådömts före intag­ ningen. Helt nyligen har elever, som utskrivits från Långanäs yrkesskola, sedan de blivit arbetsplacerade, genom införsel fått sina löner reducerade till betalning av böter, som ådömts före intagningen på ungdomsvårdsskolan. En sådan åtskillnad mellan de yngre och de äldre alkoholmissbrukarna är enligt socialstyrelsen föga tillfredsställande. Vid remissbehandling av framställningen har icke framförts någon erin­ ran mot den föreslagna ändringen. Barnavårdsnämnden i Stockholm uttalar sig vidare för en sådan ytterligare utvidgning av stadgandet, att även andra former av omhändertagande enligt 25 § b) barnavårdslagen än inskrivning i ungdomsvårdsskola inbegripes däri. Riksåklagarämbetet å sin sida framhål­ ler, att stadgandet icke bör göras tillämpligt på den som enligt 30 § barna­ vårdslagen omhändertagits för utredning och i anslutning härtill placerats i ungdomsvårdsskola.

Departementschefen. Mot den föreslagna ändringen kan göras gällande, att den medför, att böter för enstaka fylleriförseelser bortfaller även i så­ dana fall, då hemfallenhet åt alkoholmissbruk icke föreligger och grunden för intagningen i ungdomsvårdsskola huvudsakligen varit av annan art. Även i sådana fall torde dock det aktuella fylleriet vanligen utgöra en del av den asocialitet, som man vill komma till rätta med genom intagningen. I betraktande härav får anses motiverat att utan särskilda inskränkningar låta befrielse från de berörda böterna inträda. Befrielsen bör emellertid i överensstämmelse med vad riksåklagaren anfört avse endast bötfälld, vilken intagits i ungdomsvårdsskola för samhällsvård.

5 §•

Paragrafen saknar motsvarighet i den nuvarande lagen. Socialstyrelsen anför i den framställning om bortfall av böter för fylleri och förargelseväckande beteende, som berörts i det föregående vid 4 §, att styrelsen övervägt att även föreslå, att ungdomsvårdsslcoleelever skulle be­ frias från alla före intagningen i ungdomsvårdsskola ådömda böter, obero­ ende av vilka brott böterna hänför sig till. Då denna fråga synts böra bedö­ mas i ett större sammanhang, har styrelsen emellertid inskränkt sig till att hemställa om den angivna ändringen i 4 §.

Departementschefen. Frågan om möjligheten att generellt medgiva bortfall av böter för vilka brott det vara må har såsom socialstyrelsen antytt bety­ delse även beträffande andra bötfällda än sådana som intagits i ungdoms­

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

vårdsskola. Motsvarande situation föreligger sålunda i fråga om bötfällda i allmänhet, vilka intagits i anstalt för icke allenast kort tid, t. ex. vårdan­ stalt för alkoholmissbrukare eller fångvårdsanstalt. Olika skäl kan åberopas för att dylika bötfällda bör befrias från böter, som ådömts dem före ut­ skrivningen från anstalten. Den utskrivnes ekonomi har ofta som en följd av anstaltsvistelsen och olika förhållanden i tiden före denna blivit under­ grävd och han är vanligen helt beroende av sin arbetsinkomst. Hans vilja till återanpassning i samhället torde vidare icke sällan i hög grad påverkas av hur han bedömer möjligheterna att ekonomiskt reda upp sin situation. En bötesindrivning, som försämrar hans möjligheter härutinnan, kan un­ der sådana förhållanden få mycket ogynnsamma verkningar. Om han har försörjningsplikt, kan böternas uttagande vidare komma att onödigt hårt drabba dem som är beroende av honom för sin försörjning. Att införa en generell regel om bortfall av böter i nu berörda fall är emellertid icke möj­ ligt utan en närmare utredning med avseende å verkningarna därav i olika hänseenden. Frågan därom har med hänsyn härtill tills vidare lämnats öppen. Den tillhör emellertid de spörsmål, som bör övervägas vid en vidare reformering av bötesverkställighetsreglerna. Då en generell regel om bortfall av böter således icke kunnat förordas men det synts önskvärt att åtminstone i mera uttalade fall söka komma till rätta med de ur olika synpunkter ogynnsamma verkningarna av bötesindrivning hos dem som nyligen utskrivits från anstalt, har införandet av en möjlig­ het att efter särskild prövning eftergiva betalningsskyldighet för böter i vissa av dessa fall framstått såsom en lämplig utväg. Det förhållandet, att de nämnda verkningarna kan variera avsevärt från fall till fall, talar över huvud taget för en ordning, vid vilken böternas bortfallande göres beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. I enlighet med det anförda före­ slås i fråga om böter, vilka enligt lagförslaget icke kan förvandlas, att rätten i den ort, där den bötfällde finnes, under vissa förutsättningar skall kunna törordna att böter eller vad av bötesbeloppet återstår obetalat icke skall uttagas. Såsom förutsättningar för ett dylikt förordnande har uppställts, att böternas uttagande skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon, som är beroende av honom för sin försörjning, samt att omständig­ heterna icke ger anledning till antagande, att verkställighet av bötesstraffet erfordras för den bötfälldes tillrättaförande eller ur allmän synpunkt. Med hänsyn till syftet med det föreslagna stadgandet bör efterskänkande av bö­ terna i vissa fall kunna ske, även om den bötfällde icke gjort vad han kun­ nat för att betala böterna. Något uttryckligt krav på den bötfällde i detta hänseende torde med hänsyn härtill icke böra uppställas. Den avgränsning som skett till böter, vilka enligt bestämmelse i lagen icke kan förvandlas, medför att paragrafen blir tillämplig på böter, som förekommer i fall där den bötfällde intagits i anstalt; vilka dessa fall är framgår av lagförslagets 11 §. Men dessutom kommer förevarande para­ graf att avse även andra böter, nämligen s. k. småböter (9 §), böter som ådömts med stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken (10 §) samt böter i fall, då

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19(ik 181

efter anmälan av åklagare beslut meddelats om den bötfälldes intagning i vårdanstalt för alkoholmissbrukare men villkorligt anstånd beviljats med beslutets verkställande (12 §). Att paragrafens tillämpningsområde be­ stämts på detta sätt sammanhänger med att det, i vad avser regler om en domstolsprövning på verkställighetsstadiet, synes önskvärt att om möjligt kunna göra samma regler tillämpliga på samtliga böter, vilka enligt be­ stämmelse i lagen icke kan förvandlas och således icke kan förekomma i förvandlingsmål. Någon betänksamhet häremot torde icke kunna före­ ligga beträffande de av de angivna böterna, som icke avser fall där den bötfällde intagits i anstalt. Särskilt gäller detta i betraktande av de särskilda förutsättningar, som uppställts för att befrielse från betalnings­ skyldigheten för böterna skall kunna erhållas. Dessa förutsättningar gör att i fråga om småböter något utrymme för stadgandets tillämpning i prak­ tiken knappast torde finnas. Vad åter angår böter som ådömes med stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken och böter som avses i 12 § i lagförslaget torde, om de nämnda förutsättningarna för paragrafens tillämpning är för handen, icke vara anledning till erinran mot att den bötfällde kommer i åtnjutande av samma behandling som den som varit intagen å anstalt. Såsom framgår av det anförda föreslås, att stadgandet skall gälla böter som ej kan förvandlas. Visserligen torde de skäl som föranlett stadgandet kunna tillmätas betydelse också när det gäller böter som må förvandlas. Den väsentliga förändring av gällande verkställighetsordning som för­ slaget innebär bör emellertid tills vidare begränsas. En utvidgning av tilllämpningsområdet till att omfatta alla böter kan icke komma under över­ vägande förrän efter en ingående utredning om konsekvenserna. För den föreslagna avgränsningen kan också anföras, att verkställigheten av förvandlingsbara böter även utan det nya stadgandet kan komma under domstols bedömande och att, om därvid villkorligt anstånd medges be­ träffande verkställigheten av ådömt förvandlingsstraff, all verkställighet av bötesstraffet inhiberas.

6 §• Denna paragraf innehåller en i jämförelse med den nuvarande lagen ny reglering. För närvarande gäller att böter ej må uttagas, sedan beslut om förvandlingsstraff meddelats, och att betalning, som erlägges efter beslu­ tet, icke kan medföra ändring av förvandlingsstraffet. I sistnämnda hän­ seende föreslås genom förevarande paragraf tillsammans med 22 § den ändringen att bötesbetalning, som erlägges efter förvandlingsbeslutet men innan verkställigheten av förvandlingsstraffet påbörjats, skall kunna med­ föra nedsättning i eller befrielse från förvandlingsstraffet. Möjligheten att låta betalning, som erlägges efter förvandlingsbeslutet, inverka på förvandlingsstraffet diskuterades vid tillkomsten av den nuva­ rande lagen (SOU 1935:36 s. 48). Därvid uttrycktes farhågor för att en dylik möjlighet skulle kunna leda till att den bötfällde lockades att spe­ kulera i möjligheten av villkorlig dom eller straffnedsättning eller straff­

182 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196i

befrielse enligt 16 § andra stycket i den nuvarande lagen. Beträffande de fall, i vilka villkorlig dom meddelats och för vilka de nämnda farhågorna följaktligen icke kunde åberopas, anfördes att den varning, som villkorlig dom innebär, skulle komma att försvagas. Vidare anfördes, att det icke vore tilltalande att ändring i ett meddelat förvandlingsstraff skulle kun­ na åstadkommas av den bötfällde. Det påpekades slutligen, att den ordning som upptogs i den nuvarande lagen medförde vissa praktiska fördelar med avseende å verkställighet och registrering av förvandlingsstraff. Att den möjlighet till bötesbetalning, som avvisats vid tillkomsten av den nuvarande lagen, funnits böra medtagas i det föreliggande förslaget sam­ manhänger med den praxis, som efter hand utvecklats i nådeärenden i motsvarande fall och enligt vilken efter förvandlingsbeslutet erbjuden be­ talning accepterats såsom skäl för ett eftergivande av förvandlingsstraffet. Denna praxis torde få ses som ett uttryck för en i den praktiska rättstilllämpningen naturlig strävan att så långt det är möjligt låta betalning, så­ som den primära formen för bötesverkställighet, få företräde framför för­ vandlingsstraff. Då den varit gällande åtskillig tid och de därunder vunna erfarenheterna givit anledning till en omvärdering av de i det föregående redovisade skälen mot betalning efter förvandlingsbeslutet, har ansetts na­ turligt att reglera möjligheten härtill i lagen. Erfarenheterna har ej givit be­ lägg för de farhågor för en spekulation i villkorlig dom, vilka främst an­ setts tala mot nämnda möjlighet. Det är i detta sammanhang anledning att framhålla dels att bötesindrivningen kommit att bli mycket effektiv, vartill bl. a. utformningen av reglerna om betalning och indrivning av böter torde ha medverkat, och dels att redan det med ett förvandlingsmål förenade obehaget är ägnat att sporra till en ytterligare betalningsprestation i de fall, i vilka utrymme finnes för en sådan. Även om en i vissa hänseenden annan situation inträder, om den angivna möjligheten lagfästes, torde icke finnas tillräckliga skäl att i vart fall fram till dess verkställigheten av för­ vandlingsstraffet påbörjats vägra godtaga i dess ställe erbjuden betalning. Då ovillkorligt förvandlingsstraff är reserverat för de fall, då den uteblivna betalningen har sin grund i tredska eller uppenbar vårdslöshet, blir detta straff mer ett påtryckningsmedel och en bestraffning av betalningsovillighet än en omvandling av den ursprungliga påföljden. Genom den förordade ordningen uppnås, att förvandlingsstraffets egenskap av påtryckningsmedel helt tillvaratages. Dess effekt i detta hänseende torde för övrigt vara star­ kast, när straffet bestämts och verkställigheten väntar. Vidare tillgodoses det eljest på olika sätt beaktade allmänna önskemålet att begränsa använd­ ningen av förvandlingsstraff. I de nyssnämnda nådeärendena har genomgående erbjudits full betal­ ning för de resterande böterna. Enligt förslaget accepteras emellertid även delbetalning med däremot svarande avräkning å den i förvandlingsbeslutet bestämda strafftiden. Därest möjlighet till efterbetalning med inverkan på förvandlingsstraffet öppnas genom uttrycklig lagbestämmelse, torde såväl från principiell synpunkt som med hänsyn till vad som anförts om önsk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964 183

värdheten av att till fullo kunna utnyttja förvandlingsstraffets verkan så­ som påtryckningsmedel övervägande skäl tala för att den angivna möjlig­ heten icke begränsas till de fall, då full betalning kan erläggas. Det anförda kan åberopas även till stöd för att låta möjligheten till betalning stå öppen till dess förvandlingsstraffet till fullo verkställts. Då vissa olägenheter i verkställighetshänseende skulle vara förenade med en sådan ordning och betalning under avtjänandet av förvandlingsstraffet måste antagas vara ett föga praktiskt fall, har emellertid efterbetalning ansetts icke böra medgivas längre än till dess verkställigheten av detta straff påbörjats. Möjligheten till efterbetalning bör stå öppen även för den som erhållit villkorligt anstånd med förvandlingsstraffets verkställande. Det måste näm­ ligen anses skäligt att den som måhända utan egen förskyllan försatts i den situationen, att han icke kunnat betala böterna i tid och därför ådragit sig ett villkorligt förvandlingsstraff, icke utestänges från nämnda möjlighet. Härvid torde man i praktiken endast ha att räkna med det fall, att den dömde genom betalning helt befriar sig från förvandlingsstraffet. Den föreslagna ordningen för med sig vissa problem, när det gäller beak­ tandet av betalning, som sker efter förvandlingsbeslutet. Dessa avser främst frågorna om vilka avräkningsregler, som bör gälla vid sådan betalning, och vilken myndighet, som skall ha att besluta om den ändring i förvandlings­ straffet, som betalningen skall föranleda. Härtill återkommer jag i det föl­ jande vid 22 §. Därjämte måste beaktas vissa registreringsspörsmål. De utsträckta möjligheterna till betalning för den dömde föreslås icke kombinerade med någon motsvarande utvidgning av möjligheten att in­ driva böterna. Något praktiskt behov härav torde icke finnas. Vid en ändring av de nuvarande reglerna i enlighet med vad här före­ slagits bör stadgandet i 17 § i den gällande lagen, att förvandlingsbeslut där så förordnas må verkställas utan hinder av att det ej vunnit laga kraft, utgå.

7 §• Paragrafen motsvarar i huvudsak 6 § i den gällande lagen. Bestämmelsen i andra stycket är föranledd av det nya stadgandet om ef­ tergivande av betalningsskyldighet för böter, som intagits i 5 §.

Förvandling av böter

8 §• Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 7 § första stycket och 21 § andra stycket.

9 §. Paragrafen motsvarar nuvarande 8 §. I första stycket har dock vidtagits de i det föregående angivna, av brottsbalken föranledda höjningarna av småböternas belopp.

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

10 §. Paragrafen, saknar motsvarighet i den gällande lagen. Såsom framhållits under förarbetena till brottsbalken (prop. 1962: 10 del C s. 364) bör böter för brott, som någon begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom, icke kunna förvandlas.

11 §• Paragrafens första stycke motsvarar utan sakliga ändringar nuvarande 9 §. I andra stycket föreslås två sakligt sett nya stadganden. Det bar synts naturligt att överväga att göra reglerna i paragrafens första stycke tillämpliga även på personer, som intagits å sinnessjukhus. En så­ dan utvidgning av paragrafens tillämpningsområde torde emellertid icke kunna ske utan begränsning. Det synes böra krävas att den omständighet som skall utesluta förvandling av böter — om det icke är fråga om böter som avses i den nu föreslagna lagens 10 § — utgöres av ett samhällsingri­ pande, varöver den enskilde icke äger disponera, eller som, om det till­ kommit på initiativ från hans sida, blir för honom bindande på samma sätt som en tvångsvis åvägabringad åtgärd. Det kan antagas, att i den nya sin­ nessjuklagstiftningen reglerna om intagning å sinnessjukhus kommer att utformas så, att tvång i stor utsträckning elimineras. Redan för närvarande finnes för övrigt en intagningsform, med vilken icke är förenad kvarhållningsrätt. Under sådana förhållanden synes icke lämpligt med en allmän regel, enligt vilken intagning å sinnessjukhus skulle få till verkan, att möj­ ligheten till förvandling av böter som ådömts den intagne bortföll. En till­ fredsställande avgränsning torde erhållas, om stadgandet blir tillämpligt på dem som efter förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken intagits å sinnessjukhus. Den situation, som föreligger för dem som i andra fall in­ tagits å sinnessjukhus, torde kunna beaktas inom ramen för möjligheter, som bör ges domstolen att i förvandlingsmål efterskänka förvandlingsstraff; detta spörsmål kommer att närmare behandlas i det följande vid 17 §. Dessa möjligheter bör över huvud taget kunna omfatta fall, i vilka det på grund av vederbörandes sjukdom framstår såsom väl motiverat att efter­ giva förvandlingsstraffet, och därigenom även det fall, att den bötfällde enligt 31 kap. 4 § brottsbalken överlämnats till öppen psykiatrisk vård. Sär­ skilda bestämmelser som tar sikte på den sistnämnda kategorien torde icke böra meddelas nu. I skrivelse från riksåklagaren den 12 november 1957 har upptagits frågan om att från förvandling undantaga även böter, vilka ådömts den som under­ går mångårigt frihetsstraff. För en sådan ordning talar framför allt vissa praktiska skäl. Några betänkligheter däremot torde heller icke kunna antöras. Den regel, som enligt första stycket i förevarande paragraf gäller för böter vid annan anstaltsvistelse, föreslås därför bli tillämplig på böter var­ om här är fråga. Vad angår längden av det fängelsestraff, som skall kunna inverka på böternas förvandlingsbarhet, torde gränsen lämpligen kunna dra­

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b 185

gas vid två år. Härvid får hänsyn fagas till den lid under vilken den dömde i ett sammanhang skall undergå fängelse, om flera domar samtidigt verk­ ställes. Den nämnda regeln hlir ett komplement till vad som enligt brottsbalken gäller om verkan av andra allvarliga påföljder. Om dom å fängelse å livstid, ungdomsfängelse eller internering förekommer till verkställighet samtidigt med böter eller förvandlingsstraff för böter, skall nämligen de förra på­ följderna träda i stället för böterna eller förvandlingsstraffet (34 kap. 11-13 §§). Ett spörsmål som övervägts i förevarande sammanhang är om med hän­ syn till de regler, som i brottsbalken meddelats för bestämmande av fäng­ else i vissa fall när villkorlig dom eller skyddstillsyn undanröjes (27 kap. 6 §, 28 kap. 9 §, 34 kap. 5 och 6 §§), anledning kunde finnas att i fråga om bortfall av möjligheten till förvandling av böter behandla böter, som ådömts enligt 27 kap. 2 § och 28 kap. 2 § brottsbalken, annorlunda än andra böter. Någon dylik särbehandling av de nämnda böterna har emellertid icke an­ setts böra förekomma. Vid tillämpningen av vad som sägs i förevarande paragrafs första stycke torde, i de fall som avses i andra stycket, befogenheten att påkalla förvand­ ling av böter, som ådömts efter intagningen men före utskrivningen, få till­ komma sjukvårdsläkaren och fångvårdsanstaltens styresman.

12 §.

Denna paragraf motsvarar i huvudsak nuvarande 11 §. I den skrivelse från socialstyrelsen, för vilken redogjorts i anslutning till 4 §, har styrelsen föreslagit den ändringen av nuvarande bestämmelser att åklagaren, om den bötfällde är under 21 år, skall göra anmälan till såväl nykterhetsnämnden som barnavårdsnämnden och att frågan om böternas förvandling skall vara förfallen jämväl i det fall, att barnavårdsnämnden inom två månader gör ansökan om den bötfälldes intagande i ungdoms­ vårdsskola och denna ansökan leder till beslut om intagning. Socialstyrel­ sens förslag har beaktats vid utformningen av stadgandet. I enlighet med vad som förutsatts i den nya barnavårdslagen bör alkoholmissbrukare, som ej fyllt tjugoett år, i första hand omhändertagas genom barnavårdens försorg. Åklagaren har ålagts att beträffande dessa göra anmälan till bar­ navårdsnämnden. Det torde däremot icke som socialstyrelsen tänkt sig vara påkallat att anmälan dessutom göres till nykterhetsnämnden. Intagning i ungdomsvårdsskola har med avseende å böternas förvandlingsbarhet jäm­ ställts med beslut om intagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Hinder mot förvandling föreligger, därest lagakraftvunnet beslut om in­ tagning å vårdanstalt följt på anmälan från åklagare, även om villkorligt anstånd beviljats med beslutets verkställande. Det är tveksamt, om tillräck­ liga skäl finnes att upprätthålla den skillnad som i detta hänseende före­ ligger mellan nämnda beslut och intagningsbeslut, som tillkommit i annan ordning. Det är emellertid att anmärka, att i nykterhetsvårdslagen sär­

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

skilda rättsverkningar har ansetts böra förbindas med att tvångsintagning skett på grund av en anmälan från åklagaren. Sålunda skall det i dylikt fall enligt 34 § d) nykterhetsvårdslagen alltid ankomma på länsstyrelsen att föranstalta om verkställighet av intagningsbeslutet. Enligt 39 § samma lag förfaller vidare tvångsintagningsbeslut, som meddelats på grund av åklagaranmälan, efter det två år förflutit utan att verkställighet av beslutet på­ börjats, medan motsvarande tid för övriga tvångsintagningsbeslut endast är ett år. Den längre tiden för dessa fall är avsedd att motsvara prövotiden vid villkorligt anstånd med förvandlingsstraff. Med hänsyn härtill samt till att en allmän utredning om fylleribrotten och med dessa sammanhängande problem förberedes har de nuvarande reglerna i förevarande hänseende ansetts böra lämnas oförändrade. Av samma skäl är jag icke heller beredd att föreslå en sådan utvidgning av paragrafens tillämpningsområde, att den kommer att omfatta även fall då vederbörande nämnds ingripande avser åtgärder utan frihetsberövande.

13 och 14 §§. Dessa paragrafer överensstämmer i huvudsak med nuvarande 10 och 12 §§.

15 §. Paragrafen motsvarar nuvarande 13 §. Såsom förutsattes vid utarbetande av brottsbalken (prop. 1962: 10 del C s. 230 och 554) föreslås den ändring­ en i tredje stycket, att vid penningböters omräkning i dagsböter varje på­ börjat belopp av tio kronor skall anses motsvara en dagsbot.

16 §. Problemet hur avbetalningar å böter bör avräknas, då flera bötesstraff samtidigt skall förvandlas, har vid bötesverkställighetslagens tillämpning vållat icke obetydliga svårigheter. Såsom redan nämnts gäller för närva­ rande, att avräkningen skall ske å bötesstraff med lägre dagsbot. Frågan om sättet för avräkning av delbetalning upptogs av justitieom­ budsmannen i en framställning till Kungl. Maj:t den 31 oktober 1947. I framställningen påpekades, att utmätningsmännen tillämpade olika princi­ per då de hade att avgöra å vilken eller vilka bötesposter en verkställd av­ betalning skulle redovisas. I regel hänfördes en avbetalning till det tidigast ådömda straffet. Det förekom emellertid även, att avbetalningar fördelades på flera bötesposter. Vissa utmätningsmän avräknade i första hand en av­ betalning å böter med lägre dagsbotsbelopp. Justitieombudsmannen fram­ höll, att bötesindrivarnas förfarande ej sällan blev avgörande för längden av det förvandlingsstraff, som kunde komma att ådömas den bötfällde. Häf­ tade denne för dagsböter i flera poster med olika dagsbotsbelopp eller för penningböter jämte dagsböter med annat dagsbotsbelopp än 5 kronor, kun­ de avbetalningens hänförande till den ena eller den andra bötesposten bli helt bestämmande för det antal dagsböter, som kvarstod obetalda vid för­ vandlingen och således för förvandlingsstraffets storlek. En person, som ex­

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b 187

empelvis ådömts dels 80 kronor omedelbart i penningar och dels 60 dags­ böter å eu krona och avbetalade 60 kronor, kunde sålunda erhålla ett förvandlingsstraff av antingen 17 eller 45 dagars fängelse beroende på hur av­ betalningen avräknades. Justitieombudsmannen påvisade vidare, huru ett flertal variationer kun­ de uppkomma, när den bölfällde ådömts flera bötesstraff och gjort uppre­ pade avbetalningar. Som exempel anfördes, att fyra bötesstraff om respek­ tive 30 kronor omedelbart i penningar, 30 dagsböter å en krona, 40 kronor omedelbart i penningar och 40 dagsböter å en krona, ådömda samma per­ son i nu angiven ordning, kunde — under förutsättning att dels 30 kronor avbetalats vid indrivning av de två äldsta straffen, dels dessa båda straff blivit föremål för särskild förvandling, dels 40 kronor avbetalats vid indriv­ ning av de två sist ådömda straffen och dels straffet å 40 kronor omedelbart i penningar men ej straffet å 40 dagsböter ådömts innan det vid nyssnämn­ da förvandling bestämda straffet avtjänats — medföra förvandlingsstraff av sammanlagt fängelse i 19, 34, 46 eller 65 dagar. Än större differens mel­ lan de möjliga förvandlingsstraffen uppstod, om etlvart av de omedelbart i penningar ådömda straffen avsett flera brott. Jämlikt 8 § bötesverkställighetslagen skulle dessa böter då i regel icke förvandlas. Om de båda avbetal­ ningarna hänförts till dagsbotsstraffen, kunde följaktligen den bötfällde undgå varje förvandlingsstraff. Detsamma kunde inträffa eller också kun­ de förvandlingsstraff et nedsättas, om de omedelbart i penningar ådömda böterna utgjordes av normerade böter, beträffande vilka förvandlingsskalan kunde frångås. Skulle några av bötesstraffen vara av sådan beskaffenhet, att 9 § bötesverkställighetslagen vore tillämplig å dem, kunde också frågan huruvida talan om bötesförvandling överhuvud skulle föras vara beroende av den ordning, i vilken böterna indrevs. Justitieombudsmannen anförde ytterligare: Förfarandet vid bötesindrivningen kan emellertid inverka icke blott på förvandlingsstraffets längd och på frågan huruvida någon talan om bötes­ förvandling skall föras eller icke, utan även på avgörandet, huruvida en bötfälld skall jämlikt 11 § i lagen, i stället för att erhålla förvandlingsstraff, un­ derkastas behandling enligt alkoholistlagen. Skulle utmätningsmannen, när fylleriböter föreligga, i första hand avräkna gjord avbetalning å dessa böter, så att de såsom till fullo guldna icke hänskjutas till förvandling, kommer nå­ gon tillämpning av nämnda lagrum icke i fråga, medan motsatsen blir fallet om utmätningsmannen verkställer indrivningen så, att fylleriböterna åter­ stå oguldna. Av det anförda framgick enligt justitieombudsmannens mening vikten av att bötesindrivarna erhöll bestämda direktiv rörande vilket av flera den böt­ fällde ådömda bötesstraff som en gjord avbetalning i första hand skulle på­ föras. Att i detta hänseende överlåta åt utmätningsmännen själva att be­ stämma principerna för deras handlande eller giva dem möjlighet att för­ fara efter vad i varje fall syntes dem lämpligast kunde medföra olika för­ vandlingsstraff i likartade fall och kunde till och med innebära en fara för rättssäkerheten.

188 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

Rörande frågan om utformningen av de bestämmelser, som kunde anses erforderliga, yttrade justitieombudsmannen:

För bötesindrivaren måste det framstå såsom naturligast, att den tidigast ådömda bötesposten i första hand indrives, detta med hänsyn såväl till ange­ lägenheten av att de äldsta ärendena bliva först avslutade och redovisade som till undvikande av att böter, vilka synas kunna gäldas av den bötfällde, måste hänskjutas till förvandling på grund av att den äldsta bötesposten hotar att bliva preskriberad. Därtill kommer, att anstånd med bötesbetalning kan medgivas endast under åtta månader och avbetalning beviljas un­ der högst två år, såframt indrivningen ej sker genom införsel, vilken kan utsträckas till hela preskriptionstiden. Även för den bötfällde bör det vara till fördel, att indrivningsmyndigheten icke tvingas att begära förvandling av böter, som den bötfällde bär möjlighet att betala. Den bötfällde kan icke heller sägas vara utsatt för någon orättvisa, om han nödgas betala de äldsta böterna i första hand. Förhållandet blir ju då detsamma för honom som för den ordentlige bötesbetalaren, vilken omedelbart erlägger honom ådömda bö­ ter allt efter som bötesutslagen bliva meddelade. En omständighet, som även synes mig värd ett visst beaktande, är den praktiska fördelen av att med en sådan ordning en tillämpning av 14 § andra stycket lagen om verkställighet av bötesstraff mera sällan kommer i fråga. För en bötfälld, som ej förmår att med sina avbetalningar gälda samtliga böter, kan det emellertid stundom bliva synnerligen ofördelaktigt, att avbe­ talningarna avräknas å den äldsta bötesposten. Detta inträffar, om sistnämn­ da bötespost har högre dagsbot än de senare ådömda böterna och bötesstraf­ fen gå till förvandling. Det ligger då i den bötfälldes intresse, att den äldsta bötesposten icke blir tillfullo gulden och att de gjorda avbetalningarna till följd därav medtagas vid bestämmandet av förvandlingsstraffet. Det är denna omständighet, som föranlett åtskilliga utmätningsmän att vid bötesindrivningen tillämpa samma principer, som i 14 § första stycket lagen om verkställighet av bötesstraff ligga till grund för förvandlingen av flera bötesstraff. Nämnda stadgande gäller emellertid uttryckligen endast »vid bestämmande av förvandlingsstraffet» och avser icke att materiellt reg­ lera, a vilket bötesstraff betalningen skall redovisas. Det har också visat sig, att de utmätningsmän, som sökt använda detta förfarande, mött svårighe­ ter av praktisk art. Faran för att det äldsta bötesstraffet blir preskriberat har således ofta hindrat en konsekvent tillämpning av regeln. Härtill kom­ mer, att regeln i vissa fall omöjligen kan tillämpas. Vid bötesförvandlingen kunna nämligen gjorda avbetalningar avräknas å ett bötesbelopp, som ej ens var ådömt då avbetalningen skedde, en möjlighet som ju är utesluten vid bötesindrivningen. De övriga förfaringssätt i fråga om redovisningen av gjorda avbetalning­ ar, som berörts i de hit avgivna yttrandena, torde knappast vara lämpliga eller ens riktiga. Det synes således få anses oriktigt att i första hand verk­ ställa avräkning å böter, som ej kunna förvandlas, framför äldre böter eller böter med lägre dagsbot. Detsamma gäller fylleriböter, i anledning av vilka den bötfällde kan underkastas alkoholistbehandling, samt normerade böter, rörande vilka förvandlingsskalan kan frångås.

Justitieombudsmannen anförde vidare: Enligt allmänna rättsprinciper står det en gäldenär öppet att själv avgöra vilken av flera skuldposter, som skall likvideras genom en gjord avbetalning. Den gängse uppfattningen torde vara, att en bötfälld har en motsvarande rätt att bestämma ordningen för böternas gäldande, oaktat det här gäller

Kungl. Maj:Is proposition nr It) är 196b 189

verkställighet av straff. I de flesta fall torde nog eu sådan rätt vara tämligen illusorisk, enär den bötfällde på grund av sin ovetskap om verkningarna av bötesindrivningen oftast ställer sig fullständigt likgiltig till hur bötesbetalningarna redovisas. Med hänsyn härtill har också bötesindrivaren stora möjtigheter att inverka på den bötfälldes beslut i för bötesindrivaren önskvärd riktning. Stundom kan dock hötesbetalaren ha ett påtagligt intresse av att genom eu gjord avbetalning likvidera eu bestämd bötespost. Detta kan vara fallet exempelvis då någon önskar gälda ett visst, eu annan person ådömt bötesbelopp eller då den bötfällde önskar att före böter, som ej kunna för­ vandlas, likvidera förvandlingsbara böter. Skulle emellertid för utmätningsmännen stadgas skyldighet att indriva böterna i viss ordning, synes det vara mest följdriktigt, att den sålunda stadgade ordningen för böternas gäl­ dande skall iakttagas utan hinder av den bötfälldes egna önskemål i annan riktning. Även om bötesindrivarna ålägges att iakttaga en viss ordningsföljd vid indrivningen av flera eu bötfälld ådömda bötesposter, bliva icke samtliga nu ifrågavarande spörsmål därmed lösta. Eu bestämd ordningsföljd kan nämligen icke alltid iakttagas vid indrivningen. Ha bötesutslagen successivt inkommit till utmätningsmannen eller har indrivning mot en bötfälld verk­ ställts av utmätningsmän å skilda orter, måste det inträffa, att betalning i första hand verkställes å ett bötesbelopp, medan en annan bötespost, som rätteligen först bort likvideras, utestår ogulden. Genom inrättandet av ett för hela riket gemensamt centralt bötesregister skulle denna olägenhet kun­ na undanröjas. Vid tillkomsten av lagen om verkställighet av bötesstraff framhölls emellertid med rätta, att det av praktiska skäl vore hart när omöj­ ligt att införa registrerat av alla ådömda böter.

Efter att ha berört möjligheten att åstadkomma större enhetlighet vid straffbestämningen genom att med tillämpning av stadgandet i 15 § andra stycket frångå förvandlingsskalan uttalade justitieombudsmannen slutligen: Att förvandlingsstraffets storlek göres helt oberoende av förfarandet vid bötesindrivningen kan emellertid icke åstadkommas ens med en sådan an­ vändning av 15 § andra stycket, som nu antytts. Dels kan lagrummet icke tillämpas vare sig till höjning av förvandlingsstraffet eller i alla fall för nedsättning av detsamma och dels är lagrummets tillämpning beroende av domarens fria skön. Därtill kommer, att de förut omförmälda osäkerhets­ momenten i fråga om preskriberade böter och beträffande behandlingen av dem, vilka ådömts ansvar för fylleri under omständigheter som i 11 § sägs, icke därmed avlägsnas. Ett fullständigt undanröjande av de rådande miss­ förhållandena synes därför endast kunna ske genom lagbestämmelser i äm­ net.

över justitieombudsmannens framställning avgavs efter remiss utlåtan­ den av justitiekanslersämbetet, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Mal­ möhus, Göteborgs och Bohus och Västernorrlands län samt Föreningen Sve­ riges stadsfogdar. I de avgivna yttrandena vitsordades behovet av bestämmelser för åstad­ kommande av önskvärd enhetlighet i förfarandet vid bötesindrivningen. Beträffande frågan, vilka böter som vid delbetalningar borde äga före­ träde, uttalade överståthållarämbetet och de tre länsstyrelserna att de äldsta böterna i första hand borde likvideras.

190 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 dr 196b

överståthållarämbetet åberopade som skäl för sin mening, att bestäm­ melserna om ordningsföljden borde vara enkla och på samma gång sådana att deras tillämpning tedde sig naturlig för gemene man. Frågan om regler­ na i det ena eller andra fallet skulle komma att medföra, att förvandlingsstraff bleve kortare eller längre än om ett annat förfaringssätt kom till an­ vändning, kunde ämbetet icke finna vara av utslagsgivande betydelse. Såväl från synpunkten av enkelhet som med avseende på den allmänna uppfatt­ ningen om vad som tedde sig naturligt, syntes därför avbetalningar undan­ tagslöst böra hänföras till det tidigast meddelade bötesbeslutet. överståt­ hållarämbetet yttrade vidare att en konsekvens av denna metod måste bli att till bötesstraff fälld person icke kan medgivas rätt att själv avgöra, vil­ ket bötesstraff avbetalning skall avse. En följdriktig tillämpning av regeln leder vidare till att, vid införsel för gäldande av böter, influtna medel hän­ föras till det tidigast meddelade bötesbeslutet. Länsstyrelsen i Malmöhus län framhöll, att utmätningsmannen vid bötesindrivningen hade att tillse att åtgärder, som äventyrade straffverkställig­ heten, icke företogs, och att han därvid särskilt måste beakta preskriptionsbestämmelsen. Uppfattningen att den bötfällde skulle äga rätt att själv be­ stämma ordningen för böternas gäldande syntes vidare länsstyrelsen ej för­ enlig med bötesindrivningens karaktär av straffverkställighet. Liknande syn­ punkter framtördes av länsstyrelsen i Västernorrlands län. Justitiekansler sämbetet förordade — under åberopande av vad justitie­ ombudsmannen anfört angående fördelarna med att avbetalningar avräkna­ des å det äldsta bötesstraffet — också ett dylikt förfarande. Ämbetet upp­ ställde dock såsom förutsättning dels att vissa ändringar i stadgandena om bötestörvandlingen vidtoges så att vid bestämmande av förvandlingsstraff verkställda avbetalningar skulle beaktas till förmån för den bötfällde i stör­ re utsträckning än för närvarande kunde ske och dels att särskilda före­ skrifter utfärdades, genom vilka tillförlitlig utredning om verkställda av­ betalningar skulle tillföras förvandlingsdomstolen. I andra hand ifrågasat­ te justitiekanslersämbetet att ge bestämmelserna om utmätningsmännens av­ räkningsförfarande sådan innebörd, att avräkningen skulle göras på det för den bötfällde förmånligaste sättet. Genom en samtidig föreskrift, att över två år gamla böter skulle ha förtur framför senare bötesstraff, borde enligt ämbetets mening risken att det äldsta straffet preskriberades kunna mot­ verkas. Under hänvisning till att indrivningsprincipen om avräkning å det äldsta bötesstraffet kunde få mycket ofördelaktiga verkningar för den bötfällde vid de obetalda böternas förvandling anförde ämbetet, att man för att kom­ ma till rätta med dessa verkningar sannolikt icke kunde lita endast till en tillämpning av 15 § andra stycket bötesverkställighetslagen. Eu samtidig utvidgning av stadgandet i 14 § första stycket borde enligt ämbetet ske så, att även betalningar av böter, som vid förvandlingen redan redovisats så­ som betalda, kunde bli beaktade vid denna. En dylik regel, som förutsattes

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 19(U 191

bli gällande även för det fall att endast ett bötesstraff skulle förvandlas, bor­ de enligt ämbetet dock begränsas till att avse betalningar, soin erlagts efter ådömandet av det äldsta till förvandling föreliggande bötesstraffet. I eu den 25 november 1955 inom justitiedepartementet utarbetad pro­ memoria med förslag till vissa ändringar i lagen om verkställighet av bötesstraff behandlades förutom andra frågor även den av justitieombuds­ mannen aktualiserade frågan om avräkning av betalning i samband med förvandling av bötesstraff. 1 promemorian togs till utgångspunkt den gäl­ lande regeln att avbetalning skall avräknas å bötesstraff med lägre dagsbot och därmed så, att den resulterar i lägsta möjliga förvandlingsslraff. Att upprätthålla denna förvandlingsregel även i indrivningsförfarandet be­ dömdes emellertid icke vara möjligt. Då de av justitieombudsmannen på­ talade olägenheterna därför icke kunde undanröjas genom ett för indriv­ ning och förvandling samordnat avräkningsförfarande, ansågs det böra överlämnas åt domstolen i förvandlingsmålet att tillse att den nämnda regeln blev konsekvent beaktad. Detta förutsatte, att prövningen i förvand­ lingsmålet icke inskränktes till de bötesstraff, för vilka den bötfällde häf­ tade vid tiden för förvandlingen. Domstolen borde i stället ges möjlighet att taga hänsyn till alla bölesposter, för vilka den bötfällde häftade, när en i förvandlingsmålet aktuell avbetalning verkställdes, oberoende av hur betalningen redovisats vid indrivningen. I överensstämmelse härmed före­ slogs att i 14 § första stycket i 1937 års lag uttrycket »häftar den bötfällde jämväl för andra böter» skulle utbytas mot »har den bötfällde ådömts jämväl andra böter». Avräkningsregeln i andra punkten i samma stycke skulle vidare anknytas till att avbetalningar skett, medan den bötfällde häftade för flera bötesstraff. För en riktig tillämpning av den föreslagna regeln förutsattes, att domstolen skulle tillföras en såvitt möjligt fullständig utredning angående ådömda bötesstraff och gjorda avbetalningar. Över det i promemorian framlagda förslaget avgavs efter remiss utlåtan­ den av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Malmöhus, Gö­ teborgs och Bohus och Västernorrlands län, Föreningen Sveriges härads­ hövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare, Föreningen Sveriges stadsfog­ dar samt Föreningen Sveriges landsfiskaler. Förslaget lämnas i huvudsak utan erinringar i de utlåtanden, som av­ gavs av riksåklagarämbetet, hovrätten över Skåne och Blekinge samt läns­ styrelsen i Göteborgs och Bohus län. Förslaget tillstyrktes i princip även i yttrandena från hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelsen i Malmöhus län och Föreningen Sveriges stadsfogdar. Samtidigt framhölls emellertid i dessa yttranden de svårigheter, som kunde visa sig förknippade med att tillföra domstolen tillförlitlig utredning om de bötesstraff, för vilka den bötfällde häftade då avbetalning skedde. Från stadsfogdeföreningens sida påtalades, att även bestämmandet av tiden för betalningens verkställande kunde bereda svårigheter, när betalningen skedde genom införsel. De ovannämnda svårigheterna betonades med större skärpa av de remiss-

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

instanser, som fann sig böra avstyrka förslaget. Till dessa hörde överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Västernorrlands län, Föreningen Sveriges hä­ radshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare och Föreningen Sveriges landsfiskaler. Häradshövdingeföreningen anförde, att de uttalanden, som i promemorian gjorts om det avräkningsförfarande, som skulle tillämpas enligt ändring­ arna i 14 §, innebar en ofullständig och i åtskilliga hänseenden olämplig lösning av de föreliggande problemen. Föreningen uttalade bl. a.: Enligt den nya lydelsen kommer det att åligga domstolen att i varje förvandlingsmål efterforska, huruvida den bötfällde tidigare ådömts annat bötesstraff än det eller de, som avses med ansökningen, oavsett om de ådömda böterna äro redovisade som gnidna eller ej. Så snart den bötfällde befinnes vara tidigare dömd till böter, måste undersökas i vad mån före­ kommit att bötesbetalning erlagts å tidpunkt, då vederbörande häftade för mer än ett bötesstraff. Föreligger sådant fall skall ju — enligt vad som också utsäges i promemorian — vid förvandlingen hänsyn tagas till varje skedd inbetalning, som kan påverka bedömningen av huruvida den böt­ fällde blivit tillgodoräknad betalning på det sätt, som till resultat ger det lägsta möjliga förvandlingsstraffet i målet. Eftersom även bötesstraff, som vid tidpunkten för förvandlingsmålets avgörande är preskriberat, skall omfattas av bedömningen, kan avräkningsförfarandet teoretiskt komma att sträcka sig mycket långt tillbaka i tiden. Det är uppenbart att detta kan förorsaka åklagare och domstolar mycket utredningsarbete, vars nytta kan starkt sättas i fråga så mycket mera som någon säker garanti ändock icke finnes för att utredningen kommer att lämna uppgift om alla de bötes­ straff, som rätteligen bort beaktas, om den antagna principen skall restlöst förverkligas. Fullständighet i detta hänseende kan ej ens med den före­ slagna fullständigare förundersökningen åstadkommas utan ett centralt bötesregister, och knappast med hjälp av ett sådant.

Efter att ha belyst olika konsekvenser, som förslaget skulle komma att få, anförde föreningen vidare:

Om än promemorians förslag i begränsad omfattning rättar till vissa missförhållanden synas de i andra hänseenden leda till nya, till sina verkningar svåröverskådliga olägenheter. Detta synes sammanhänga med att promemorian strävat efter att ytterligare renodla principerna om att avräkningen i bötesförvandlingsmålen skall verkställas oberoende av hur bötesinbetalningar bokförts hos indrivningsmyndigheterna samt på sådant sätt att det leder till det för den bötfällde förmånligaste resultatet. Det tor­ de emellertid förhålla sig så, att det är önskvärt att få till stånd största möjliga överensstämmelse mellan indrivningsmyndigheternas ofrånkom­ liga redovisning av bötesbeloppen på visst bötesstraff och domstolarnas av­ räkning i förvandlingsmålen. Principen att tillgodoräkning av delbetalning bör ske på sådant sätt att den bötfällde får lägsta möjliga förvandlingsstraff är visserligen viktig och bör därför upprätthållas så långt det °är rimligt, men den synes ej böra drivas så till sin spets, att den i alltför stor utsträckning leder till bortfallande av bötesstraff eller komplicering av förfarandet, vilket synes bliva fallet enligt den linje som föreslagits i pro­ memorian. r Det rör sig här om ganska invecklade och svårlösta problem, som tarva en mera allsidig och grundlig utredning än som kunnat ske inom prome­ morians ram. Intet försök har gjorts att söka i görligaste mån samordna

Kanyl. Maj:Is proposition nr 10 är 100 4 193

avräkningsförfarandet hos indrivningsmyndigheterna och hos domstolar­ na. JO :s förslag att ge utsträckt tillämpning åt stadgandet i 15 § andra stycket bölesverkställighetslagen tycks icke ha närmare prövats. Detsam­ ma gäller det i justitiekanslerns yttrande över justitieombudsmannens fram­ ställning framlagda alternativa förslaget, nämligen att avräkningen visser­ ligen skulle göras på det för den bötfällde förmånligaste sättet men att dock avräkning skulle i första hand ske på böter, som äro mer än två år gamla. Föreningen Sveriges stadsdomare avstyrkte bestämt del i promemorian framlagda förslaget och framhöll, att det var behäftat med allvarliga bris­ ter. Efter att ha uppehållit sig vid justitieombudsmannens skrivelse anförde föreningen bl. a.: JO rekommenderade främst att bötesindrivarna erhölle bestämda di­ rektiv rörande vilket av flera ådömda bötesstraff som i första hand skulle gäldas genom en gjord avbetalning. I promemorian begagnas emellertid icke denna av JO rekommenderade utvägen utan göres ett försök att lösa frågan genom en vidgad tillämpning av principen att en avbetalning alltid skall avräknas på ett för den bötfällde förmånligt sätt, vilken princip det skulle åligga domstolen att beakta vid bestämmandet av förvandlingsstraffet. Den föreslagna förvandlingsregeln torde vidare icke, såsom den av mo­ tiven att döma synes vara avsedd att tolkas, vara möjlig att tillämpa utan risk för felaktigheter så länge ett centralt bötesregister icke finnes. Detta påpekades i remissyttranden över JO:s framställning, men förbigås i pro­ memorian med lätt hand under hänvisning till att det med den refoim av förfarandet i bötesförvandlingsmålen, som i promemorian ifrågasatts, i re­ gel torde bli möjligt att grunda förvandlingsdomen på tillförlitliga uppgifter i dessa avseenden. Styrelsen delar icke denna uppfattning. Även om åklaga­ ren mera verksamt deltager i utredningen föreligger risk för att bötesstraff icke kommer till åklagarens och därmed icke heller till rättens kännedom. Det bör nämligen beaktas att det här ofta rör sig om ett klientel med skif­ tande uppehållsorter och utan stadigvarande hemvist. Det kan icke vara riktigt att ålägga domstolarna att vid bestämmandet av förvandlingsstraff beakta samtliga under viss tid ådömda bötesstraff utan att det föreligger några garantier för att domstolarna erhåller kännedom om dessa bötes­ straff. Det i promemorian upptagna förslaget ledde icke till lagstiftning. Då de berörda reglerna icke heller därefter ändrats, har de i justitieombudsman­ nens skrivelse behandlade problemen bibehållit sin aktualitet.

Departementschefen. Då det gäller att komma till rätta med de av justi­ tieombudsmannen påtalade missförhållandena, synes man i princip kunna välja två olika vägar. Den ena är att införa en ordning, som medför att det sätt på vilket bötesbetalning redovisats på indrivningsstadiet icke får be­ tydelse vid bestämmande av förvandlingsstraff. Den andra är att göra sam­ ma regler för avräkning av betalning tillämpliga vid indrivning och vid förvandling. Den förra av de nämnda utvägarna erbjuder i sin tur två alternativ. Som det första kan upptagas den i det föregående icke berörda möjligheten att

7 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 saml. Nr 10

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

med frångående av den nuvarande bundna relationen mellan antalet obe­ talda dagsböter och viss strafftid överlåta åt domstolen i förvandlingsmålet att med beaktande av samtliga föreliggande omständigheter utmäta ett förvandlingsstraff inom exempelvis den ram av 10—90 dagars fängelse, som motsvarar den nuvarande skalan. Under sådana förhållanden blir något av­ räkningsförfarande över huvud taget icke aktuellt i förvandlingsmålet. Där­ med skulle även vara förenade andra fördelar än de nu berörda. Då verk­ ningarna av en dylik lösning icke skulle vara begränsade till bötesverkställighetsreglerna, har den icke kunnat övervägas i förevarande sammanhang. Frågan därom tillhör emellertid de spörsmål, som bör närmare utredas i samband med en vidare reformering av dessa regler. Det andra alternativet ir att göra det möjligt för domstolen i förvandlingsmålet att avräkningsvis beakta gjorda betalningar utan hänsyn till hur dessa redovisats vid indriv­ ningen. Det i den tidigare nämnda departementspromemorian upptagna för­ slaget överensstämmer i princip med detta alternativ. Den kritik, som an­ förts mot förslaget, måste dock anses berättigad. Förslaget förutsätter, att domstolen kan tillföras utredning om samtliga böter, som den bötfällde ådömts under flera år, i vissa fall 4—5 år bakåt i tiden, om vilka avbe­ talningar som gjorts, även sådana, varigenom böter blivit slutredovisade såsom till fullo betalda, samt om tidpunkten för verkställda betalningar. De svårigheter som skulle vara förenade med att åstadkomma en tillförlitlig utredning i dessa hänseenden och det arbete som skulle erfordras härför gör, att detta alternativ icke kan förordas. Om således de alternativ, som bygger på att förvandlingsstraffet bestäm­ mes oberoende av betalningsredovisningen på indrivningsstadiet, icke kan törordas, återstår utvägen att göra samma avräkningsregler gällande vid indrivning och vid förvandling. En sådan ordning måste uppenbarligen ljygga på att den avräkningsregel, som lämpar sig bäst på indrivningssta­ diet, d. v. s. kan användas i flertalet fall, göres tillämplig också vid för­ vandling. Vad justitieombudsmannen anfört framhäver vikten av att ett enhetligt törtarande tillämpas av utmätningsmännen, då de vid bötesindrivning har att avgöra å vilken av flera oguldna bötesposter ett influtet belopp, som ej förslår till gäldande av samtliga böter, skall avräknas. För det fortsatta indri\ ningstörtarandet kan det sålunda i vissa fall vara av betydelse hur avi åkningen sker, nämligen om en av bötesposterna preskriberas innan full betalning för alla posterna erlagts eller den bötfällde intages å allmän vård­ anstalt för alkoholmissbrukare och några av böterna är av beskaffenhet att uttagning av dem ej må ske på grund av undantagsstadgandet i 4 § i det nu framlagda lagförslaget. Vidare kan, såsom justitieombudsmannen särskilt framhållit, förfaringssättet vid avräkningen inverka på frågan, huruvida talan om böternas förvandling skall väckas eller ej, och på längden av det eventuella förvandlingsstraffet ävensom på avgörandet, huruvida åklagaren skall göra anmälan enligt 12 § i förevarande lagförslag. Av justitieombudsmannens framställning samt de yttranden, som avgivits

Kuii()l. Maj:ts proposition nr 10 år 1064 195

däröver, framgår atl bestämmelser iir påkallade för att den önskvärda en­ hetligheten skall ernås. I första hand synes den erforderliga regleringen böra avse frågan, i vilken ordning olika, till indrivning samtidigt föreliggande bötesposter skall lik­ videras vid verkställda frivilliga avbetalningar. Härvidlag är, såsom justitie­ ombudsmannen påvisat, ett flertal lösningar tänkbara. Då det vid utfärdan­ de av bestämmelser i ämnet gäller att avgöra åt vilken av dessa företräde bär ges, synes den omständigheten att avräkningen ingår som ett led i ett straffverkställighetsförfarande böra vara vägledande. Med hänsyn härtill får avräkningen icke ske på sådant sätt, att straffverkställigheten äventyras eller oförmånligt påverkas, t. ex. genom att någon bötespost blir stående obetald under så lång tid att preskriptionsrisk uppkommer. Icke heller bör tillfälliga yttre omständigheter, såsom tidpunkten då bötesärendena inkom till vederbörande utmätningsman, tillåtas inverka. En konsekvens av be­ traktelsesättet, alt avräkningen ingår i ett straffverkställighetsförfarande blir vidare, att det i och för sig saknas anledning att anordna avräkningen på det för den bötfällde förmånligaste sättet. Vid valet av metod för av­ räkningen bör även beaktas, att förfarandet om möjligt blir enkelt och att bestämmelserna blir lätlillämpliga. Icke minst av denna anledning synes ett sådant förfarande olämpligt, som fordrar en undersökning av vad som kan vara förmånligast för den bötfällde. Av samma skäl bör en fördelning av influtna belopp mellan olika bötesposter undvikas. På grund av vad så­ lunda anförts får övervägande skäl anses tala för att den praxis alt hänföra avbetalningar i första hand till det äldsta straffet, som flerstädes torde tilllämpas, lagfästes. .Justitieombudsmannen samt vissa remissinstanser har uppehållit sig vid spörsmålet, huruvida vid sidan av huvudregeln för avräkningen borde fin­ nas en föreskrift om att önskemål från den betalandes sida om ordningen för bötesposternas likviderande skulle beaktas. Det lärer emellertid endast sällan förekomma, att några sådana önskemål framställes. Detta torde, åt­ minstone där den bötfällde själv erlägger betalningen, bero på att vederbö­ rande oftast ej kan bedöma hur avräkningen bör göras för att bli så för­ delaktig för honom som möjligt. Redan av denna anledning skulle det vara olämpligt att låta den betalande påverka förfarandet. Sålunda vore det stö­ tande, om den som kände till betydelsen av sättet för avräkningen skulle kunna komma i åtnjutande av en förmån, som andra på grund av sin bris­ tande kännedom ej finge tillfälle att utnyttja. Om huvudregeln för avräk­ ningen utformas på sätt här förordats, blir det också mest följdriktigt att den bötfällde ej tillerkännes rätt att avgöra, vilket bötesstraff en avbetal­ ning skall avse. En sådan anordning synes ej böra uppkalla principiella be­ tänkligheter. Väl äger enligt allmänna rättsprinciper, som bland annat kom­ mit till uttryck i stadgandet i 9 kap. 5 § första punkten handelsbalken, en gäldenär, som häftar i skuld till samma person för flera fordringar, be­ stämma i vilken ordning en frivillig avbetalning skall avräknas. Stadgandet avser emellertid fordringar med olika räntesatser. Vid bötesindrivning, som

196 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1961

är en form av straffverkställighet och där möjlighet att avbryta preskrip­ tionen annorledes än genom att väcka talan om bötesförvandling saknas, torde en dylik regel om valfrihet för gäldenären icke behöva upprätthållas. På grund av vad sålunda anförts angående sättet för avräkningen bör i bestämmelserna om bötesindrivningen föreskrivas att, om belopp som fri­ villigt erlagts ej förslår till betalning av samtliga böter för vilka den hötfällde häftar, betalningen skall avräknas å straffen i sådan ordning att de äldsta böterna i första hand blir betalda. De påtalade olägenheterna med nuvarande förhållanden kan emellertid icke helt undanröjas genom en dylik föreskrift. Vid betalningar, som fraintvingats genom utmätning eller införsel, blir ordningen för indrivningen i stor utsträckning avgörande för frågan, på vilken bötespost influtna medel skall avräknas. För åstadkommande av enhetlighet är det av vikt, att före­ skrifter meddelas även om de principer som skall följas vid utmätning och intörsel, då flera bötesstraff föreligger till indrivning. Den enklaste lösningen skulle otvivelaktigt vara att i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande frivilliga betalningar föreskriva, att ge­ nom utmätning eller införsel influtet belopp i första hand skall avräknas å den äldsta av bötesposterna. Det får emellertid anses principiellt oriktigt att genomföra eu ordning, varigenom influtet belopp skulle kunna bli avräknat å andra böter än dem, för vars gäldande tvångsåtgärden i fråga vidtagits. Regleringen synes i stället böra genomföras så, att indrivningsmyndigheten ålägges att, när flera samma person ådömda bötesstraff föreligger till in­ drivning, handlägga indrivningen på sådant sätt, att influtet belopp i första hand blir avräknat å det äldsta straffet. De förordade bestämmelserna om sättet för avräkning av bötesbelopp, som frivilligt erlägges, och om handläggningen av bötesindrivningen genom t\ångsåtgärder kan, da införande av ett centralt bötesregister givetvis ej bör komma i fråga, göras tillämpliga endast beträffande böter, som samtidigt fö­ religger till indrivning hos en och samma indrivningsmyndighet. Större olä­ genheter synes emellertid ej behöva uppstå, om annan ordningsföljd än den föreslagna kan komma att tillämpas i vissa fall, t. ex. då indrivning mot samma person handlägges av olika myndigheter. Emellertid bör till undvi­ kande av att sadana fall inträffar i bestämmelserna om bötesindrivningen föreskrivas skyldighet för utmätningsman och exekutionsbiträde att genom förfrågan hos den bötfällde eller på annat sätt undersöka, huruvida denne häftar även för andra böter än dem som avses med indrivningen, samt__ om så skulle visa sig vara förhållandet — medverka till att indrivningen av samtliga böter blir handlagd av samma myndighet. Skulle principen om av­ räkning å det äldsta straffet någon gång likväl bli åsidosatt och den bötfäll­ de därigenom lida förfång vid bestämmande av förvandlingsstraff, torde er­ forderlig rättelse i regel kunna ske genom nedsättning av straffet med tilllämpning av 17 § i förevarande lagförslag. De förordade bestämmelserna synes lämpligen böra införas i förordning­ en den 14 december 1917 ang. indrivning och redovisning av böter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1901 197

Nar härefter skall behandlas förutsättningarna för att göra avräkningsrcglcrna tillämpliga vid bötesförvandlingen, torde vara anledning att något beröra den tidigare utvecklingen. De problem, som sammanhänger med bötesförvandlingens beroende av indrivningsförfarandet och om vilka nu är fråga, blev aktuella i och med att dagsbotssystemet infördes år 1931. Reg­ ler om bötesförvandlingen upptogs då i 2 kap. 11 och 12 §§ strafflagen. Där­ vid stadgades i 11 § förslå och andra styckena, att förvandlingsstraffet skul­ le bestämmas enligt en viss skala efter antalet ådömda dagsböter. Enligt tredje stycket i samma paragraf skulle, då böter delvis betalats, å det förvandlingsstraff, som erhölls på grundval av det ådömda bötesstraffet, av­ dragas så stor del som svarade mot förhållandet mellan vad som erlagts och de ådömda böternas fulla belopp. I 12 § meddelades föreskrifter om förfa­ ringssättet, då genom flera domar ålagda böter skulle förvandlas. Enligt första stycket skulle förvandlingen därvid göras efter sammanräknade an­ talet dagsböter på sätt stadgats i It § första och andra styckena. Enligt and­ ra stycket i 12 § skulle, om böterna delvis erlagts, vad i 11 § tredje stycket sagts äga motsvarande tillämpning. Dock skulle, om förvandlingsstraffet därigenom blev lägre, förvandlingen göras så, att vad som erlagts avräkna­ des å det av straffen, mot vilket svarade ett i förhållande till bötesbeloppet högre förvandlingsstraff. Återstoden skulle förvandlas efter vad i 11 § första och andra styckena sagts. Det subsidiära stadgandet i 2 kap. 12 § synes när­ mast ha tillkommit för att undvika obilliga resultat, som sammanhängde med att förvandlingsstraffet bestämdes med ledning av antalet ådömda dags­ böter men reduktionen på grund av verkställd betalning gjordes med hän­ syn till det guldna beloppet och ej till antalet guldna dagsböter. Utan nyss­ nämnda stadgande skulle den bötfällde, om han häftade för flera straff och gjort avbetalning, som avräknats å straff med lägre dagsbot, på grund av sättet för det gemensamma förvandlingsstraffets bestämmande gå miste om den förmån, som avräkningen hade inneburit för honom, därest ej gemen­ samt förvandlingsstraff ålades. Dock gavs åt stadgandet en sådan formule­ ring, att det blev till förmån för den bötfällde även i andra situationer än då obilliga resultat av nu angivet slag kunde uppkomma. Ehuru man vid införandet av bötesverkställighetslagen frångick den år 1931 genomförda principen för beräkning av förvandlingsstraffet och i stäl­ let föreskrev, att detta straff skulle bestämmas efter antalet oguldna dags­ böter, bibehölls det ifrågavarande subsidiära stadgandet, vilket efter viss förenkling upptogs i 14 § första stycket andra punkten. Av förarbetena till lagen framgår ej av vilket skäl bestämmelsen fick kvarstå, låt vara i förenk­ lad form, oaktat det motiv, som närmast tycks ha föranlett dess införande, ej längre förelåg. En förklaring, som ligger nära till hands, är den att, efter­ som avräkningsförfarandet ej var reglerat utan kunde påverkas av ovid­ kommande omständigheter, det för den bötfällde förmånligaste sättet för av­ räkningen ansågs alltid böra ligga till grund för förvandlingsstraffet. Med detta betraktelsesätt hade bestämmelsen emellertid bort utformas annorlun­ da. Den hade sålunda å ena sidan ej bort tillåta, att vid bötesförvandlingen

198 Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 196 4

avbetalning skulle avräknas å straff, som vid betalningen ännu ej ådönits, och å andra sidan bort medgiva att avbetalningar å böter, som ej berördes av förvandlingen, åtminstone i vissa fall, beaktades vid förvandlingen. Ge­ nom att bestämmelsen endast har avseende å avbetalningar av bötesstraff, som skall förvandlas, kan den bötfällde komma i ett sämre läge genom att göra en avbetalning, vilket framgår av följande exempel. En person har först dömts att böta 50 kronor omedelbart i penningar och därefter att utgiva 50 dagsböter om en krona. Han har avbetalat 30 kronor, som avräknats å först­ nämnda straff. I händelse av bötesförvandling i detta läge blir — oavsett huruvida avbetalningen skett före eller efter dagsbotsstraffets ådömande — förvandlingsstraffet fängelse 30 dagar. Emellertid betalar den bötfällde, in­ nan förvandlingstalan väckes, ytterligare 20 kronor. Detta belopp avräknas likaledes å de omedelbart i penningar ådömda böterna, som därmed blir helt guldna. Om förvandling sedan kommer till stånd, blir förvandlingsstraffet fängelse 40 dagar. Om den föreslagna regleringen i fråga om bötesindrivningen genomföres och ett enhetligt förfaringssätt alltså åstadkommes, talar övervägande skäl för att den nyssnämnda bestämmelsen i 14 § bötesverkställighetslagen bör upphävas. Den reglering, som erfordras om stadgandet i fråga ej skulle upphävas, måste bli av ganska vidlyftig beskaffenhet. Som skäl för att ifrågavarande stadgande i 14 § bötesverkställighetslagen bör bibehållas och en sådan reg­ lering komma till stånd har åberopats, att en tillämpning av principen om avräkning av bötesbetalning å det äldsta straffet skulle kunna bli synner­ ligen ofördelaktig för den bötfällde, särskilt när de betalda böterna hade högre dagsbot än de obetalda och förvandling skulle äga rum. Då föränd­ ringen i dagsbotens belopp torde ha sin grund i att den bötfälldes ekono­ miska förhållanden försämrats, vore det rimligt, har man menat, att vid bötesförvandlingen förändringarna i betalningsförmågan beaktades och av­ betalningar därför vid förvandlingen avräknades på det för den bötfällde förmånligaste sättet. Häremot kan emellertid invändas, att det ej förefaller helt motiverat att en person, vars ekonomiska förhållanden försämrats efter det ett dagsbotsstraff ådömts honom, i den speciella situation, som före­ ligger då han gjort sig skyldig till ytterligare brottslighet vilken föranlett nytt bötesstraff, skall kunna få sitt försämrade ekonomiska läge beaktat. Om förändringar i en bötfällds ekonomi under tiden från domens medde­ lande till dess verkställande skall få påverka straffverkställigheten, bör detta ske endast på grund av en allmängiltig bestämmelse. Att införa en sådan bestämmelse synes icke påkallat vid sidan av stadgandet i 17 § i törslaget, vilket torde medgiva möjlighet till straffnedsättning i vissa av dessa tall. Ej heller i annat hänseende kan principen om avräkning av bötesbetalningar å det äldsta straffet beräknas föranleda så otillfredsställande resultat att till undvikande därav avräkningsregeln bör kompletteras med särskilda undantagsbestämmelser. Med hänsyn till vad sålunda anförts bör samtidigt med att den föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 19<M 199

avräkningsprincipen införes i indrivningsförfarandet, del berörda stadgan­ det i nuvarande 14 § upphävas och ersättas av en föreskrift i 16 § i försla­ get, att vid bestämmande av förvandlingsstraff i förevarande fall avbetalning i första hand skall avräknas å det äldsta bötesstraffet.

17 §•

Denna paragraf innehåller de redan i det föregående berörda reglerna om nedsättning och eftergivande av förvandlingsstraff. Paragrafen har i detta hänseende sin motsvarighet i nuvarande 15 §. De ändringar, som föreslås i förhållande till sistnämnda paragraf, syftar till att lämna utrymme för en friare prövning och att särskilt i fråga om efterskänkande av förvandlings­ straff ge domstolen ökade möjligheter att beakta särskilda omständigheter. Enligt förslaget göres i förevarande avseende icke — såsom för närva­ rande __någon skillnad mellan olika slag av böter. Förslaget överensstäm­ mer i så måtto med vad strafflagberedningen förordat i betänkandet Skydds­ lag (SOU 1956: 55, 1 kap. 18 §). Däremot har det funnits påkallat att stadga andra förutsättningar för efterskänkande av förvandlingsstraffet än för ned­ sättning därav. Vad angår villkoren för nedsättning av förvandlingsstraff synes såsom strafflagberedningen föreslagit lämpligt att anknyta till de förutsättning­ ar som nu gäller beträffande normerade böter. Tillämpningen torde icke be­ höva bindas av utförligare regler. Den särskilda situation, som föreligger vid de normerade böterna, förutsättes enligt samma grunder som för när­ varande kunna beaktas inom ramen för den nedsättningsregel som förslaget innehåller. Den i det föregående berörda principen, att betalning som regel skall gottskrivas det äldsta bötesstraffet, utesluter icke att betalningen kan kom­ ma att bokföras på annat sätt, till förfång för den bötfällde vid beräkningen av förvandlingsstraffet. En dylik oegentlighet bör regelmässigt kunna be­ aktas genom tillämpning av förevarande paragraf. Om den bötfälldes eko­ nomi undergått mera betydande försämring etter bötesbeslutet kan vidare, i betraktande av den tid som kan åtgå innan åtgärder vidtages för böternas uttagande, finnas anledning att medge straffnedsättning för att undgå obilliga resultat vid förvandlingen. En förutsättning bör dock alltid vara att den bötfällde lagt i dagen vilja att efter förmåga betala böterna. Vad åter angår förutsättningarna för ett fullständigt efterskänkande av förvandlingsstraffet har det synts vara av värde att i lagtexten ge en an­ visning om, vilka omständigheter utöver visad betalningsvillighet som bör kunna påverka avgörandet. Därvid är bl. a. anledning att framhålla olika förhållanden, vilka icke kan beaktas inom ramen för 11 § men som i fråga om verkningarna för den enskilde har beröringspunkter med de situatio­ ner, som upptagits i sistnämnda paragraf. Hit hör exempelvis fall, där den bötfällde är omhändertagen för åldringsvård eller sedan längre tid vistas på sjukhus. Det torde i dylika fall ofta kunna inträffa, att den bötfällde onö­

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

digt hårt skulle drabbas av ett förvandlingsstraff. Anledningen till att dessa fall icke inordnats i 11 § har tidigare berörts. Förhållandena torde vidare vara så varierande, att ett bedömande från fall till fall bör ske. Vissa skäl kan anföras för att i anslutning till efterskänkande av för­ vandlingsstraff även införa en möjlighet att eftergiva betalningsskyldig­ heten för böterna. En dylik bestämmelse skulle bilda en motsvarighet till stadgandet i 5 § beträffande böter, som icke kan förvandlas. Anledning har emellertid icke ansetts föreligga att i förevarande sammanhang även införa en möjlighet att i förvandlingsmål eftergiva betalningsskyldigheten för bö­ ter.

18 och 19 §§. Den i brottsbalken upptagna påföljden villkorlig dom omfattar icke det villkorliga anstånd som meddelas i fråga om verkställigheten av förvand­ lingsstraff (prop. 1962: 10 del C s. 278). I förevarande paragrafer upptages därför bestämmelser i detta avseende. Bestämmelserna motsvarar i huvud­ sak 4, 13 och 16 §§ lagen om villkorlig dom. I förhållande till gällande lag föreslås, i överensstämmelse med vad straff­ lagberedningen förordat (SOU 1956:55, 1 kap. 19 §), vissa ändringar. Så­ lunda upptages icke någon motsvarighet till det stadgande om den vill­ korligt dömdes allmänna skyldigheter som nu finnes i 6 § lagen om vill­ korlig dom (27 kap. 4 § brottsbalken). Icke heller ges möjlighet att ställa den som erhållit villkorligt anstånd under övervakning eller att meddela särskilda föreskrifter. Som strafflagberedningen visat torde de nuvarande bestämmelserna härom haft en mycket ringa praktisk betydelse (SOU 1956:55 s. 70 f). Ett ingripande mot den som erhållit villkorligt anstånd kommer härigenom att kunna ske endast om han finnes ha begått brott el­ ler erhåller nytt förvandlingsstraff. Med hänsyn härtill har föreslagits, att prövotiden alltid skall räknas från dagen för beslutet, utan hinder av att det ej vunnit laga kraft. Med en sådan regel behövs icke några bestämmel­ ser om nöjdförklaring. Förutsättningarna för meddelande av villkorligt anstånd är desamma som nu. Jag vill emellertid framhålla, att villkorligt anstånd skall beviljas, om icke de särskilt angivna omständigheterna talar däremot.

20 §.

Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 19 §. Det har emellertid be­ funnits motiverat att bland de omständigheter, som bör kunna föranleda att i här föreliggande fall saken hänskjutes till ny behandling av indrivningsmyndigheten, särskilt framhålla att detta skulle vara av väsentlig betydelse med hänsyn till den bötfällde åvilande försörjningsbörda. Genom de nu fö­ reslagna bestämmelserna om möjlighet att betala böter efter det förvand­ lingsstraff ålagts (6 och 22 §§) torde dock frågan om hovrättens tillämpning av 14 § få minskad betydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 dr 196b 201

Allmänna bestämmelser

21 §. Paragrafen motsvarar i huvudsak nuvarande 16 §. Därjämte har beaktats den domförhetsregel, som för närvarande finnes i 17 § lagen om villkorlig dom. De i paragrafen upptagna reglerna är tillämpliga på både mål enligt 5 § och mål om förvandling av böter.

22 §.

Med den i 6 § föreslagna möjligheten till betalning av böter fram till dess verkställighet av ålagt förvandlingsstraff påbörjats skall såsom förut be­ rörts följa, att även betalning, som sker efter det förvandlingsstraff bestämts, kan leda till minskning av strafftiden. Regler om beaktandet av sådan be­ talning har intagits i förevarande paragraf. Vid hänsynstagandet till betalning, som erlägges efter förvandlingsbeslutet, bör gälla samma avräkningsregler som gällt före beslutet. Några möjlig­ heter till skönsmässig nedsättning av förvandlingsstraffet synes däremot icke böra medgivas på verkställighetsstadiet. Har domstolen med tillämp­ ning av bestämmelsen i 17 § i förslaget nedsatt förvandlingsstraffet under vad som gäller enligt reglerna i 15 och 16 §§, bör en senare betalning kun­ na leda till ändring av den bestämda strafftiden endast om betalningen, i förekommande fall tillsammans med vad som tidigare erlagts, med tillämp­ ning av reglerna i 15 och 16 §§ resulterar i en kortare tid. Beträffande prövningen av verkan av betalning, som sker efter förvandlingsbeslutet, torde det vara mest praktiskt, att ärendet handlägges av den domstol som har tillgång till akten i förvandlingsmålet, om fråga är om bötfälld som erhållit anstånd med verkställigheten. Det kan antagas, att det endast i undantagsfall kommer att inträffa, att den som erhållit villkorligt anstånd verkställer betalning, varom här är fråga. Skall förvandlingsstraff verkställas, torde den myndighet, som skall svara för verkställigheten, näm­ ligen kriminalvårdsstyrelsen, även böra ha att pröva verkan av betalning, som erlagts efter förvandlingsbeslutet. Det bör ankomma på den dömde att påkalla sådan prövning och att där så erfordras styrka betalningen.

23 §. Paragrafen överensstämmer med nuvarande 18 §.

24 §. Paragrafen motsvarar nuvarande 17 § andra punkten. Regeln i första punkten i sistnämnda paragraf, att domstolen må förordna att beslut om förvandling må verkställas utan hinder av att det icke vunnit laga kraft, har såsom redan nämnts med hänsyn till reglerna i 6 och 22 §§ icke medtagits i förslaget.

7-j- Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. AV 10

202 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196i

25 och 26 §§. Enligt 35 kap. 7 § brottsbalken bortfaller ådömda böter när tre år förflu­ tit från det bötesbeslutet vann laga kraft, därest den dömde ej dessförinnan delgivits ansökan om förvandling av böterna. I fråga om bortfallande av bö­ ter sedan sådan ansökan delgivits samt av ålagt förvandlingsstraff hänvisas till vad särskilt finnes stadgat. De regler i sistnämnda hänseenden som åsyf­ tas har upptagits i 25 och 26 §§ i förslaget. Därvid har jämte frågan om bort­ fallande av förvandlingsstraff (26 §) — i vilket hänseende ingen ändring göres i vad som nu gäller (5 kap. 20 § strafflagen) — reglerats verkan i preskriptionshänseende av beslut i förvandlingsmål, varigenom saken hänskjutes till ny behandling av indrivningsmyndigheten (25 §). I sistnämnda hän­ seende innebär förslaget, i överensstämmelse med vad som föreslogs vid lag­ rådsremiss av brottsbalken år 1960 (prop. 1962: 10 del C s. 421), att ny pre­ skriptionstid om tre år skall räknas från dagen för beslutet.

27 §. Paragrafen motsvarar nuvarande 21 §. Det torde även utan uttryckligt stadgande vara klart, att bestämmelsen icke avser vite, som är bestämt ge­ nom avtal.

övergångsbestämmelser Äldre lag bör tillämpas vid bestämmande av förvandlingsstraff i mål, i vilka beslut meddelats av första domstol när nya lagen träder i kraft, och även eljest beträffande äldre böter, om den leder till lindrigare förvandlings­ straff. Avgörande i fråga angående villkorligt anstånd med verkställighet av för­ vandlingsstraff bör dock efter nya lagens ikraftträdande alltid träffas en­ ligt de nya bestämmelserna. Beträffande upphävande av lagen om villkorlig dom ges bestämmelser i brottsbalkens promulgationslag (2 och 10 §§). Vad i nya lagen stadgas i 19 och 26 §§ bör gälla även dem som beviljats villkorligt anstånd enligt den äldre lagstiftningen. Då nya lagen icke upptager bestämmelser om övervak­ ning, har det icke heller ansetts böra meddelas bestämmelser om övervak­ ning beträffande dem som erhållit anstånd enligt den äldre lagstiftningen utan de förordnanden i detta hänseende, som redan meddelats, bör upphöra att gälla.

Förslag till lag om straff för folkmord

Den 9 december 1948 antog Förenta Nationernas generalförsamling en konvention om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (genocide). Konventionen trädde i kraft den 12 januari 1951. Sedan riksdagen en­ ligt skrivelse den 17 april 1952 (nr 111) beslutat i överensstämmelse med utrikesutskottets utlåtande (nr 5) om godkännande utav ratifikation av kon-

K it ngt. Maj.ts proposition nr 10 år 196b 203

ventione», har denna ralificerats av Sverige den 0 maj 1952. Den 27 samma månad har ratifikationsinstrumentet deponerats hos Förenta Nationernas generalsekreterare. Enligt art. I i konventionen bekräftar de fördragsslutande parterna, att folkmord, vare sig det begås i fredstid eller i krigstid, är ett brott enligt folk­ rätten, vilket de förpliktar sig att förebygga och bestraffa. Definitionen av folkmord har fått sin plats i art. II. Enligt denna förstås med folkmord att någon, i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan, dödar medlemmar av gruppen, tillfogar medlemmarna svår kroppslig eller själslig skada, uppsåtligen på­ tvingar gruppen levnadsvillkor avsedda att helt eller delvis medföra dess fysiska undergång, genomför åtgärder avsedda att förhindra födelser inom gruppen eller ock med våld överför barn från gruppen till annan grupp. Enligt art. III skall, utom för folkmord sådant detta brott definierats i art. II, straff inträda även för försök och stämpling till folkmord och del­ aktighet i sådant brott samt omedelbar och offentlig uppmaning till folk­ mord. I sistnämnda hänseende är att märka, att konventionen tar sikte även på gärningar som förövats medelst tryckt skrift. Under förarbetena till kon­ ventionen väcktes förslag om att även vissa former av förberedelse till folk­ mord skulle förklaras straffbara. Förslaget härom blev emellertid icke anla­ get dels på grund av de praktiska svårigheterna att beskriva vilka förbere­ delsehandlingar som skulle bestraffas och dels på grund av att bestämmel­ ser om straff för stämpling, uppmaning, försök och delaktighet ansågs till­ fyllest när det gällde att bekämpa folkmord på tidigare stadier än det full­ bordade brottets. I art. IV i konventionen fastslås, att personer, som gör sig skyldiga till folkmord, skall bestraffas, vare sig de är grundlagsenligt ansvariga styres­ män, ämbets- och tjänstemän eller enskilda personer. Enligt art. V förpliktar sig de fördragsslutande parterna att var och en i överensstämmelse med sin grundlag genomföra den lagstiftning som erford­ ras för att konventionen skall kunna tillämpas och i synnerhet att stadga verksamma straff för personer, vilka gör sig skyldiga till folkmord eller and­ ra i art. III uppräknade gärningar.

Straffrättskommittén. Kommittén har undersökt, huruvida genom dess för­ slag till brottsbalk de gärningar som har karaktär av folkmord beläggs med ansvar i den utsträckning som krävs enligt konventionen, och har därvid fun­ nit, att stadgandena i förslaget relativt väl täcker de enligt konventionen straffbara gärningarna. Däremot är bestämmelserna om försök och stämp­ ling ej alltid så omfattande att de helt tillgodoser konventionens krav. Ej heller har straffskalorna för de brottstyper som avses i konventionen, lika litet som skalorna för andra mot enskild person riktade brott som kan för­ övas i folkinordssyfte, i brottsbalksförslaget bestämts med beaktande av den särskilda form av brottslighet som folkmordsbrottet utgör. Några nya särskilda brottstyper utöver dem som upptagits i brottsbalks-

204 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196b

förslaget är således enligt kommitténs uppfattning ej erforderliga, men det krävs att lagstiftningen kompletteras i fråga om straffskalorna och beträf­ fande straffbarheten av försök, stämpling och underlåtenhet att avslöja brott av ifrågavarande slag. Jämväl förberedelse bör upptagas i detta sam­ manhang, trots att sådan form av brottslighet ej avses i konventionen. Med hänsyn till den säregna beskaffenheten av brottet folkmord bör de så­ lunda erforderliga kompletterande bestämmelserna enligt kommittén lämp­ ligen upptagas i eu särskild lag. Denna föreslås få rubriken lag om straff för folkmord. Kommittén har givit kompletteringen av brottsbalksförslagets straffska­ lor den formen, att i 1 § i den föreslagna lagen upptages stadgande att för gärning, varå enligt lag kan följa fängelse i fyra år eller däröver, skall dömas för folkmord till fängelse på livstid eller från och med fyra till och med tio år, om gärningen förövats mot nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis. Brotts­ typen folkmord anknyter sålunda till vilket som helst brott, varå enligt lag kan följa fängelse i fyra år eller däröver, om brottet förövas mot en folk^ grupp av angivet slag och avsikten är att förgöra gruppen helt eller delvis. I 2 § föreslås ett stadgande, varigenom försök, förberedelse eller stämp­ ling till folkmord, så ock underlåtenhet att avslöja sådant brott straffbelägges. Enligt kommittén är en särskild bestämmelse om folkmord icke påkallad i tryckfrihetsförordningen, eftersom ansvar enligt 7 kap. 4 § punkt 8 i denna förordning kan ådömas den som uppmanar eller eljest söker förleda till brottslig gärning, d. v. s. gör sig skyldig till uppvigling (16 kap. 5 § brotts­ balken).

Departementschefen. I prop. nr 71 till 1952 års riksdag angående ratifika­ tion av konventionen framhöll föredragande departementschefen, att vårt lands strafflagstiftning icke i alla avseenden uppfyllde konventionens krav beträffande möjligheterna att beivra folkmordsbrott men att frågan om lag­ stiftningens anpassning till konventionsbestämmelserna kunde beaktas i samband med det pågående arbetet inom strafflagstiftningen. I enlighet med straffrattskommitténs förslag torde nu i särskild lag böra upptagas de be­ stämmelser som utöver vad brottsbalken innehåller erfordras för uppfyllande av våra förpliktelser enligt konventionen. Mot kommitténs förslag till lagens avfattning har någon kritik icke rikats under remissbehandlingen. Förslaget synes ej heller ge anledning till er­ inran i sak. Vissa närmast redaktionella jämkningar av förslaget torde dock bora vidtagas. 1 § torde få avse gärning av angivet slag, för vilken är stadgat fängelse i fyra år eller däröver. Såsom anfördes av föredragande departementschefen när konventionen an­ togs (prop. 1952: 71 s. 11) och vid antagandet av lagen om utlämning för brott prop. 1957: 156 s. 55) torde brottet folkmord icke vara att anse som politiskt brott, när fråga är om prövning av utlämningsärende.

Kungl. Maj:Is proposition nr 10 är 190 4 205

Förslag till ändring i lagen om disciplinstraff för krigsmän

Lagen torde i sakligt hänseende böra bibehållas i stort sett oförändrad. En längre gående omarbetning synes icke böra övervägas, förrän militärstraffsakkunniga slutfört sin utredning. Med hänsyn till att i 112 kap. brottsbalken intagits vissa grundläggande bestämmelser om disciplinstraff för krigsmän, bör emellertid motsvarande stadganden i lagen utgå i den mån deras bibe­ hållande icke erfordras för sammanhangets skull (jfr i sistnämnda hänse­ ende lagrådets yttrande prop. 1962: 10 del C s. 574). Jämväl det nya påföljdssystemet föranleder vissa sakliga ändringar och tillägg i lagen. I övrigt föreslås redaktionella jämkningar i åtskilliga stadganden. Det synes lämpligt att lagen inledes med stadgande om vilka disciplin­ straffen är. 1 § bör därför bibehållas, ehuru motsvarande stadgande åter­ finnes i 32 kap. 6 § första stycket brottsbalken. I likhet med vad nu gäller bör i 2 § första stycket anges bland annat, att disciplinstraff företrädesvis skall användas, utom för brott mot bestäm­ melse vari sådant straff är utsatt, när fråga är om brott av krigsman enligt 20—22 kap. brottsbalken. I 21 och 22 kap. är, såvitt gäller brott som begås av krigsman, icke i något fall stadgade böter, och nyssnämnda regel i före­ varande paragraf avser därför i fråga om dessa kapitel sådana fall, då med tillämpning av någon straffnedsättningsregel eller reglerna om straff för försök in. in. straffet skall bestämmas lägre än eljest stadgat fängelse. För bibehållande av möjligheten att döma till disciplinstraff i stället för böter, då straff jämlikt 5 § förslaget till lag om införande av brottsbalken skall bestämmas enligt strafflagen, torde i övergångsbestämmelse böra före­ skrivas att för sådant fall 2 § i sin nuvarande lydelse alltjämt skall äga tilllämpning. De för närvarande i 2 § andra stycket sista punkten intagna bestämmel­ serna föreslås överförda till ett nytt tredje stycke, varvid de med hänsyn till lydelsen av 25 kap. 1 § brottsbalken kan ges en enklare utformning än den nuvarande. De nu gällande bestämmelserna i 4 § första stycket och andra stycket första punkten samt i 6 § första stycket rörande de gränser inom vilka disci­ plinstraff kan bestämmas samt i fråga om verkställigheten av arrest har upptagits i 32 kap. 6 § andra och tredje styckena brottsbalken och bör där­ för utgå ur lagen. Stadgandet i 4 § första stycket om beräkning av tiden för arrest torde därvid böra överföras till ett nytt tredje stycke i paragrafen. I likhet med vad som skett beträffande böter och fängelse (25 kap. 4 § och 26 kap. 2 § brottsbalken) torde böra anges förutsättningarna för att disci­ plinstraff skall få användas såsom gemensamt straff för flera brott. Bestäm­ melser härom föreslås upptagna i ett nytt första stycke av 8 §. Därvid torde utgångspunkten böra vara, att icke något av brotten är svårare än att disci­ plinstraff kan följa därå. Av andra stycket — vilket motsvarar paragrafens

206 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i

nuvarande första stycke — framgår dock, att disciplinstraff i vissa fall kan ådömas såsom gemensamt straff, även om disciplinstraff icke kan följa å samtliga brott. Innehållet i paragrafens nuvarande andra stycke föreslås i samband härmed med vissa jämkningar överfört till ett tredje stycke i pa­ ragrafen. De regler, som nu upptages i 8 § tredje stycket, har fått motsvarighet i 1 kap. 5 § andra stycket och 34 kap. 17 § brottsbalken och bör därför utgå ur lagen. Med hänsyn till införandet av enhetligt frihetsstraff bör föreskrifterna i 9, 10 och 11 §§ med avseende å straffarbete utgå; i 9 § andra stycket torde i förtydligande syfte böra anges att med dom å fängelse avses dom å fängelse på viss tid. För den situation som föreligger om efter den 1 januari 1965 arrest skulle komma att konkurrera med ett ådömt straffarbetsstraff, torde regler böra upptagas i övergångsbestämmelse till lagen. För sammanläggning av arrest, som ådömts före den nya lagens ikraftträdande, och straffarbete bör därvid — i överensstämmelse med vad som för motsvarande fall föreslagits i 8 § lagen om införande av brottsbalken — föreskrivas, att arreststraffet skall anses svara mot straffarbete under hälften så lång tid. Enligt 28 kap. 3 § brottsbalken kan i dom å skyddstillsyn förordnas att i tillsynen skall ingå behandling i anstalt. Jämväl den konkurrenssituation, som kan uppkomma då dom eller beslut om arrest sammanträffar med be­ slut om intagning i anstalt, bör regleras i 9 § i förevarande lag. För sådant fall torde böra föreskrivas, att anstaltsbehandlingen skall träda i stället för arreststraffet. Stadgande härom torde få upptagas i ett nytt tredje stycke i paragrafen. I 10 § bör företagas den redaktionella ändring som föranledes av att den centrala fångvårdsmyndigheten skall benämnas kriminalvårdsstyrelsen. I 11 § torde någon särskild regel utöver vad som sägs i första stycket sista punkten icke behöva upptagas för den situation som uppkommer om arreststraff ändras till skyddstillsyn med behandling i anstalt. Enär bestämmelsen i 12 § fått motsvarighet i återfallsreglerna i 26 kap. 3 § brottsbalken, torde paragrafen böra upphävas. Det nuvarande stadgandet i 5 kap. 22 § strafflagen om preskription vid av­ brott i verkställigheten av frihetsstraff äger tillämpning även på arrest. Då emellertid motsvarande bestämmelse i 35 kap. 9 § brottsbalken endast avser fängelse, torde föreskrifterna i 13 § i förevarande lag böra kompletteras med en uttrycklig regel om bortfallande av arrest efter avbrott i verkställigheten.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år Wdt 207

Förslag till ändring i lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

12, 25 och 28 §§. Den i 12 § för åklagare föreskrivna anmälningsplikten torde få omfatta gärningar som avses i angivna stadganden i brottsbalken (6 kap. 1, 2, 3, 4 och 10 §§) i stället för motsvarande lagrum i strafflagen; det torde emeller­ tid icke vara erforderligt att stadga anmälningsplikt när fråga är om gär­ ning som nu avses i 18 kap. 13 § strafflagen. Avfattningen av paragrafen in­ nebär att anmälningsskyldighet föreligger även för fall som avses i 6 kap. 9 § i balken, nämligen då den misstänkte i subjektivt hänseende kan anta­ gas ha gjort sig skyldig till oaktsamhet beträffande de åldersgränser som Tngår i brottsbeskrivningen för vissa av de angivna sedlighetsbrotten. An­ mälan skall också ske när fråga är om sådant brott som avses i den nu före­ slagna 29 § i lagen, motsvarande 14 kap. 21 § strafflagen. I 25 § torde hänvisning till lagrum i strafflagen få ändras till att avse lag­ rum i brottsbalken och den nu föreslagna 29 § i lagen. I 28 § torde en redaktionell jämkning få vidtagas beträffande straffskalan.

29 §. Gällande rätt. Enligt 14 kap. 21 § första stycket strafflagen inträder an­ svar om någon som lider av könssjukdom i smittsamt skede med \etskap eller misstanke därom genom könsumgänge eller under övande av otukt som ej är att hänföra till könsumgänge utsätter annan för fara att bli smittad. Om någon på annat sätt, uppsåtligen eller genom grov vårdslös­ het, utsätter annan för fara att bli smittad av könssjukdom, ådrager han sig ansvar enligt andra stycket i paragrafen. Förhöjt straff må ådömas, om sjukdomen blev överförd.

Straffrättskommittén. Kommittén, som i sitt förslag till brottsbalk upptagit brottet utsättande för venerisk smitta i 11 kap. 9 §, erinrar om att köns­ sjukdomarna så gott som alltid sprids genom könsumgänge. För att göra tydligt, att samlag faller under straffbudet även när det sker med använ­ dande av preventivmedel, föreslår kommittén att gärningsbeskrivningen utformas så, att den omfattar det fall att en könssjuk person som har vet­ skap eller misstanke om sjukdomen övar samlag med annan. För straff­ barhet bör i sådant fall icke uppställas något krav på att den andra skall utsättas för fara att bli smittad. I sak torde detta icke innebära någon av­ vikelse från gällande lag, som tillämpats oavsett om preventivmedel kom­ mit till användning eller ej (NJA 1924 s. 52, 1934 s. 415 och 1935 s. 386). Ståndpunkten synes kommittén motiverad dels med hänsyn till att an­ vändande av preventivmedel icke torde helt utesluta fara för smitta, dels

208 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år W(U

emedan straffbestämmelsen skulle bli nära nog verkningslös om ett obe­ styrkt påstående att preventivmedel använts skulle, i enlighet med den allmänna regeln att bevisbördan ligger på åklagaren, godtagas såsom giltig ursäkt till dess motsatsen bevisats. Vidare bör enligt kommittén beaktas att med de behandlingsmetoder som numera används sjukdomssymtom kan försvinna tämligen snabbt. Risk för ett återuppblossande av sjukdomen kvarstår dock under viss tid efter det symtomen försvunnit. Denna tid uppskattas beträffande den van­ ligast förekommande könssjukdomen, gonorré, till minst tre veckor för män och ungefär två månader för kvinnor samt beträffande syfilis till minst två år. Om en person under nämnda tidrymd utsätts för en ny in­ fektion, kan sjukdomssymtom uppträda som kliniskt icke kan skiljas från ett s. k. recidiv men som i själva verket orsakats av en ny infektion. Vad särskilt angår gonorrén kan numera också särskiljas olika stammar av smittämnet vilka kan vara mer eller mindre motståndskraftiga mot de medicinska preparat som används mot sjukdomen. På grund härav kan det förekomma att en person som lider av gonorré av viss typ infek­ teras med gonorré av annan typ. Straffbestämmelsen bör därför bli tillämp­ lig även för det fall att båda kontrahenterna lider av samma slags köns­ sjukdom. Båda blir i ett sådant fall straffbara under förutsättning att de hade vetskap eller misstanke om sjukdomen. Detta torde innebära en ut­ vidgning i förhållande till gällande lag (jfr SvJT 1945 rf. s. 12). Förutom det fall, att könssjuk med vetskap eller misstanke om sjuk­ domen har samlag med annan, bör liksom i SL 14: 21 straffbeläggas även det fall, att någon eljest, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, utsätter annan för fara att bli smittad. I fråga om påföljden är det enligt kommittén beträffande nu förevaran­ de brottslighet lika litet som beträffande andra brott lämpligt, att en strängare straffskala skall gälla med hänsyn till viss effekt — sjukdomens överförande — oavsett huruvida gärningsmannen med fog kan tillvitas uppsåt i förhållande till denna effekt eller ej. I stället för de olika straff­ satserna i SL 14:21 föreslår kommittén därför en enhetlig straffskala, fängelse i högst två år eller böter, inom vilken domstolen har att utmäta straffet med hänsyn till brottets svårhet och övriga omständigheter.

Yttrandena. Den av kommittén föreslagna brottsbeskrivningen har i flerta­ let yttranden, däribland medicinalstyrelsens, lämnats utan erinran. Advo­ katsamfundet däremot har ansett, att såsom förutsättning för straffbarhet alltjämt i samtliga fall bör gälla att den andre utsatts för fara att bli smit­ tad. Straffbestämmelsens tillämpning även för det fall, att båda kontra­ henterna lider av samma slags könssjukdom, har avstyrkts av förste provinsialläkaren i Malmöhus län, vilken påpekat, att olika typbestäm­ ningar av gonorré kan vara mycket svåra att verkställa och att diagnoser­ na vid olika laboratorier på grund därav kan variera i avsevärd mån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 10<iå 209

Departementschefen. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 10 november 1961 har tillkallats sakkunnig för att verkställa översyn av lagstiftningen om smittsamma sjukdomar och därmed sammanhängande spörsmål. Såvitt gäller könssjukdomarna har i direktiven erinrats bland annat om att de i 14 kap. 21 § strafflagen upptagna stadgandena om straff för framkallan­ de av fara för venerisk smitta i enlighet med vad som anfördes vid lag­ rådsremiss 1958 av förslag till brottsbalk bör inrymmas i lagstiftningen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar. Arbetet med revi­ dering av lagstiftningen om smittsamma sjukdomar kan icke beräknas bli avslutat före brottsbalkens ikraftträdande. I avvaktan på resultatet av den pågående utredningen torde därför bestämmelser om straff för framkal­ lande av fara för könssjukdom — som icke fått någon motsvarighet i brottsbalken — få upptagas i den nuvarande lagen om åtgärder mot ut­ bredning av könssjukdomar. Bestämmelserna torde kunna upptagas i 29 §. Den i paragrafen nu upptagna åtalsregeln torde i samband därmed kunna utgå. Regeln är överflödig; vad där sägs gäller även utan särskild före­ skrift. Kommitténs förslag, att krav på att annan skall utsättas för fara att bli smittad ej skall uppställas i gärningsbeskrivningen såvitt avser samlag, sy­ nes böra godtagas. Såsom kommittén anfört, torde stadgandet böra bli tilllämpligt även för det fall att båda kontrahenterna är behäftade med sjuk­ domen. Någon anledning att ge nu ifrågavarande brott särskild brottsbeteckning torde icke föreligga. Strafflatituden torde böra bestämmas till bö­ ter eller fängelse i högst två år; någon särskild straff skala för det fall att sjukdomen blev överförd torde icke böra upptagas.

30 §. Gällande rätt och straffrättskommittén. Enligt 14 kap. 45 § sista stycket strafflagen må brott som avses i 14 kap. 21 § ej åtalas av allmän åklagare, om brottet begåtts mot make samt målsäganden ej angivit det till åtal. En­ ligt straffrättskommittén kan med hänsyn till brottets allmänfarliga karak­ tär ett ingripande i straffrättslig ordning stundom vara påkallat även när gärningen riktats mot make, exempelvis om denne är prostituerad eller eljest står i sexuellt förhållande till annan eller andra än den könssjuke. Kommittén föreslår därför att, även om gärningen förövats mot make, åklagaren utan angivelse från målsägandens sida får väcka åtal om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Yttrandena. Hovrätten över Skåne och Blekinge har anfört, att förunder­ sökning icke bör kunna inledas eller fortsättas eller åtal väckas, om den av makarna som varit utsatt för det påstådda brottet motsätter sig att så sker. Advokatsamfundet har hemställt, att uttrycket »åklagaren finner åtal vara påkallat ur allmän synpunkt» måtte utbytas mot »åklagaren finner åtal påkallat på den grund att fara för vidare spridning av smittan före­

210 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år WGl

legat» eller annan formulering av samma innebörd. Med en sådan formu­ lering skulle man minska risken för opåkallad inblandning i enskildas privata förhållanden och samtidigt ge åklagaren möjlighet att väcka åtal i de fall, där det kan sägas vara ett allmänt intresse att ett ingripande i straffrättslig ordning sker.

Departementschefen. Såvitt gäller mot make förövat brott som avses i 29 §,

vill jag i likhet med kommittén förorda, att åklagare beredes viss möjlig­ het att väcka åtal även utan att angivelse skett. Sådan möjlighet bör före­ ligga om vidare spridning av smittan kan befaras. Den av kommittén före­ slagna lydelsen av bestämmelsen torde kunna godtagas. De i förevarande paragraf nu givna bestämmelserna om böter torde med hänsyn till de allmänna reglerna i 25 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken kunna utgå.

Förslag till ändring i lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap

Gällande rätt. I 1 § lagen om avbrytande av havandeskap anges de sär­

skilda förutsättningar under vilka abort lagligen får ske. Enligt punkt 3 i paragrafen får abort ske, när kvinnan hävdats under förhållande varom förmäles i 15 kap. 12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 1, 2, 3, 7, 8, 8 a eller 9 § strafflagen, så ock då hävdandet ägt rum under omständigheter som omförmäles i 18 kap. 6 § strafflagen samt inneburit ett grovt åsidosättan­ de av kvinnans handlingsfrihet. I 2 § stadgas att, om kvinnan hävdats under förhållande varom förmäles i 15 kap. 12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 6 eller 8 a § strafflagen, abort på grund därav icke får äga rum med mindre brottet, där så kunnat ske, åtalats eller angivits till åtal. Enligt 4 § första stycket må abort ej äga rum, med mindre den läkare som utför ingreppet samt viss annan läkare i skriftligt utlåtande förkla­ rat förutsättningarna för åtgärden vara för handen eller ock medicinal­ styrelsen lämnat tillstånd därtill. Om havandeskap avbrutits eller försök till sådant avbrytande gjorts un­ der iakttagande av de i lagen givna föreskrifterna, får enligt 10 § ej dömas till straff enligt 14 kap. 26, 27, 28 eller 28 a § strafflagen. I 12 § första stycket stadgas straff för läkare, vilken mot bättre vetande antingen i utlåtande enligt 4 § förklarat förutsättningarna för abort vara för handen eller ock till myndighet eller annan läkare avgivit falsk utsa­ ga i ärende angående sådan åtgärd. I paragrafens andra stycke stadgas att, om läkare vid prövning av ärende angående avbrytande av havandeskap eller eljest genom att överträda eller åsidosätta vad i lagen stadgas visat vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet, han skall dömas

Kungl. Maj.Is proposition nr 10 är l'J(i'i ‘211

till dagsböter eller fängelse i högst sex månader, såvida han icke är under­ kastad ansvar för ämbetsbrott. Samma straff stadgas enligt 13 § för den som i annat fall än som anges i 12 § mot bättre vetande till myndighet eller läkare avger falsk utsaga i ärende angående avbrytande av havandeskap, såframt han ej är för fallen till ansvar för fosterfördrivning eller försök därtill.

Straffrättskommittén. Kommittén föreslår, att samtliga hänvisningar till strafflagen ändras till att avse motsvarande paragrafer i brottsbalken. Eitersom enligt 6 kap. 2 § brottsbalken (4 kap. 2 § i kommitténs förslag) gär­ ning som där avses kan förövas icke endast av man mot kvinna utan även av kvinna mot man, har det nuvarande uttrycket i förevarande lags 1 § punkt 3 »när kvinnan hävdats under förhållande varom förmäles» ändrats till »när hävdandet inneburit gärning varom förmäles». Kommittén har därmed avsett att framhäva, att i fall som avses i 6 kap. 2 § brottsbalken endast gärning som riktats mot kvinnan kan utgöra förutsättning för abort enligt 1 § punkt 3. Kommittén har ansett, att några särskilda föreskrifter med anledning av att i 6 kap. 1 och 2 §§ samt 4 § första stycket brottsbalken avses jäm­ väl gärningar, som förövats mot make, icke erfordras i 2 § förevarande lag utöver stadgandet, att brottet skall ha åtalats eller angivits till åtal. Med hänsyn till att gärningar som avses i 12 § första stycket straffas jämlikt 15 kap. 10 och 11 §§ brottsbalken (13 kap. 10 och 11 §§ i kommit­ téns förslag) har kommittén ansett, att 12 § första stycket kan upphävas. I anslutning härtill har kommittén föreslagit, att i 4 § första stycket föreskrives, att utlåtande som där avses skall avgivas på heder och samvete. Upphävandet av 12 § första stycket har föranlett viss jämkning av stad­ gandet i 12 § andra stycket. I överensstämmelse med beskrivningen av tjänstefel i 20 kap. 4 § brottsbalken (18 kap. 4 § i kommitténs förslag) har kommittén föreslagit jämväl en mindre, redaktionell ändring i sagda styc­ ke. Även i 13 § föreslås en mindre jämkning, som närmast är av redaktio­ nell art.

Yttrandena. Medicinalstyrelsen finner, att gällande rätts ordning bör bibe­ hållas i fråga om avbrytande av sådant havandeskap som utgör en följd utav att otukt bedrivits med kvinna, som är sinnessjuk eller sinnesslö (SL 18:9). Enligt gällande rätt lcräves icke att brottet åtalats eller angivits till åtal. Enligt kommittéförslaget kommer emellertid att så bli fallet, ehu­ ru en viss reservation göres genom tillägget av orden »där så kunnat ske». Denna ändring kommer att vålla svårigheter vid prövning av abortären­ den av detta slag, då just dessa ärenden ofta inkommer mycket sent till prövning.

Departementschefen. I 1 § 3 torde hänvisningarna till lagrum i strafflagen få ändras till att avse motsvarande stadganden i brottsbalken (6 kap. 1,

212 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1904

2, 3 och 5 §§ samt 4 § första stycket). Straffrättskommittén har — med hänsyn till att brottet frihetskränkande otukt kan förövas även av kvinna mot man — föreslagit en jämkning av den nuvarande lydelsen av föreva­ rande paragraf. Mot den av kommittén föreslagna jämkningen torde emel­ lertid kunna riktas samma anmärkning som mot den nuvarande lydelsen. Då någon olägenhet knappast kan uppkomma om denna lydelse bibehålles — det kan erinras om att abort i fall som nu avses regelmässigt förut­ sätter att brottet angivits till åtal — torde någon ändring av lydelsen icke böra ske. De stadganden i brottsbalkens 6 kap. till vilka förevarande paragraf hän­ visar är i så måtto mera omfattande än motsvarande paragrafer i 15 kap. strafflagen, att de avser även gärningar som begås av en make mot andra maken. Såsom anmäldes vid lagrådsremiss av förslaget till brottsbalk år 1958 har medicinalstyrelsen uttalat, att praktiska skäl talade mot att ut­ vidga våldtäktsbrottet så att det kom att omfatta även det fall att parterna är gifta med varandra. Styrelsen framhöll därvid, att en sådan ändring också skulle innebära en utvidgning av gällande abortindikationer; för bi­ fall till abortansökan krävdes emellertid i sådana fall, att kvinnan anmälde sin make till åtal. Detta syntes styrelsen vara föga tilltalande. Då våldtäktsbrottet i brottsbalken nu givits den av medicinalstyrelsen kritiserade innebörden, har man att taga ställning till om detta förhållan­ de bör föranleda, att man när det gäller den i 1 § 3 förevarande lag angivna abortindikationen meddelar särskilda regler för det fall att mannen och kvinnan är gifta. Enligt min mening är detta icke påkallat. Kan det styrkas att mannen begått sådan gärning som här avses mot sin hustru, synes det icke omotiverat att möjlighet finns till abort, likaväl som i de fall där par­ terna lever tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden utan att vara gifta. Liksom straffrättskommittén anser jag också, att det därvid ej finns anledning att göra undantag i fråga om kravet att brottet angivits till åtal. Detta krav kan motverka, att oöverlagda framställningar om abort göres i fall, där andra skäl för abort ej kan åberopas, och att makar hand­ lar i samförstånd. Från den i 2 § angivna förutsättningen, att brottet skall ha åtalats eller angivits till åtal, torde i enlighet med medicinalstyrelsens påpekande un­ dantag böra göras för det fall att kvinnan var sinnessjuk eller sinnesslö. De av straffrättskommittén föreslagna ändringarna i 4, 12 och 13 §§ tor­ de böra genomföras. I 15 § torde, med hänsyn till stadgandet i 25 kap. 6 § första stycket brottsbalken, vad som stadgas om att böter tillfaller kronan kunna utgå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1901 213

Förslag till ändringar i lagen om sterilisering och lagen om kastrering

Enligt 3 § andra stycket lagen om sterilisering och 4 § andra stycket la­ gen om kastreiång får sterilisering eller kastrering företagas utan medici­ nalstyrelsens tillstånd endast om den läkare som utför ingreppet samt viss annan läkare i skriftligt utlåtande förklarat förutsättningarna för åtgär­ den vara för handen. Bestämmelserna motsvarar föreskrifterna i 4 § första stycket lagen om avbrytande av havandeskap. Av skäl som anförts vid det­ ta lagrum föreslår straffrättskommittén, att i nämnda stadganden i lagar­ na om sterilisering och om kastrering föreskrives att utlåtandet skall av­ givas på heder och samvete. I lagarna stadgas i 8 § straff för den som verkställer sterilisering eller kastrering i strid med vederbörande lag eller mot bättre vetande till myn­ dighet eller läkare avgiver falsk utsaga i ärende angående ingrepp som avses i lagen eller överträder föreskriven tystnadsplikt. Straffet utgör, där ej förseelsen eljest är belagd med strängare straff, dagsböter eller fängelse i högst ett år. Kommittén föreslår under hänvisning till motsvarande be­ stämmelse i 12 § lagen om avbrytande av havandeskap en sänkning av straffmaximum till fängelse i sex månader och har även vidtagit en när­ mast redaktionell jämkning av ifrågavarande stadganden, innebärande att straff ej skall ådömas enligt förevarande lagar om gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Departementschefen. Kommitténs förslag torde böra godtagas. Att ansvar ej skall ådömas enligt lagarnas 8 § om för gärningen är stadgat straff i brottsbalken, således även om brottsbalken stadgar lindrigare straff än 8 §, torde icke innebära någon faktisk ändring i förhållande till vad nu gäller.

Förslag till ändring i lagen om nykterhetsvård

Vissa ändringar av övervägande redaktionell natur föreslås i 15, 47 och 68 §§. Sålunda har hänvisningar till lagrum i strafflagen ändrats till att avse motsvarande paragrafer i brottsbalken. I 15 § har också vidtagits en ändring för att klart skall anges, att stadgandet är tillämpligt även beträf­ fande den som erhållit påföljdseftergift. I 68 § har i enlighet med den princip som angivits i 4 § i förslaget till lag om införande av brottsbalken maximum för fängelsestraffet bestämts till ett år.

19, 25, 34 och 45 §§. Gällande rätt. 19 § innehåller bestämmelser om tvångsintagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare. Enligt paragrafens 1 mom. skall an­ sökan om sådan intagning göras hos länsstyrelsen av nykterhetsnämnden

214 KungL Maj:ts proposition nr JO år 1964

eller i vissa fall av polismyndigheten i orten. Då någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, av domstol straffriförklarats jämlikt 5 kap. 5 § straff­ lagen, kan emellertid enligt 2 mom. länsstyrelsen utan särskild ansökan förordna om tvångsintagning, under förutsättning att alkoholmissbrukaren vid prövning i vederbörlig ordning befunnits ej vara i behov av vård å sin­ nessjukhus. I dylikt fall äger länsstyrelsen enligt 25 § andra stycket för­ ordna, att alkoholmissbrukaren i avbidan på slutligt beslut om tvångsin­ tagning skall omhändertagas och vårdas på lämpligt sätt. Huvudregeln är, att nykterhetsnämnden har att föranstalta om verkställighet av beslut om tvångsintagning. Enligt 34 § första stycket åligger det emellertid länssty­ relsen att föranstalta om verkställigheten bl. a. när fråga är om straffriförklarad alkoholmissbrukare som nu avses. För sådan missbrukare kan vårdtiden, som i regel är ett år, jämlikt 45 § förlängas med två år.

Strafflagberedningen. I samband med förslaget att överlämnande för vård enligt lagen om nykterhetsvård skulle ingå i det straffrättsliga påföljdssystemet förordas, att den i 19 § 2 mom. stadgade befogenheten för länsstyrelse att utan ansökan förordna om tvångsintagning å allmän vårdanstalt av straffriförklarad alkoholmissbrukare utvidgas till att avse alla de fall, i vil­ ka domstol förordnar om överlämnande till nykterhetsvård. Enligt bered­ ningen är intresset av att en sådan möjlighet införes icke enbart betingat därav, att i dessa fall länsstyrelsen bör kunna utöva kontroll över att erfor­ derliga åtgärder kommer till stånd. Även ur nykterhetsnämndens synpunkt kan det med hänsyn till de särskilda rättsverkningar som är förenade med intagning enligt 19 § 2 mom. vara ändamålsenligt, att intagning sker i den­ na ordning, och nämnden bör kunna göra framställning därom hos länssty­ relsen.

Yttrandena. Beredningens förslag har godtagits av Stockholms nykterhetsnämnd, som emellertid framhåller att stadgande bör införas om att nyk­ terhetsnämnden skall beredas tillfälle att yttra sig innan länsstyrelsen fat­ tar slutligt beslut i ärendet. Mentalsjukvårdsdelegationen har uttalat tvek­ samhet om lämpligheten av beredningens förslag. Tvångsintagning i all­ män vårdanstalt bör icke kunna ske, om ej den lokala nykterhetsnämnden anser, att sådan intagning bör komma till stånd. Utredningen om admi­ nistrativa frihetsberövanden, som sedermera i sitt förslag angående hand­ läggningen av frågor om vissa frihetsberövanden (SOU 1960: 19) efter­ strävat att för handläggningen inför länsorgan av sådana frågor genom­ föra ett processliknande förfarande med särskild representant, som regel vederbörande kommunala nämnd, för det allmänna, har under åberopande av denna tankegång i sitt yttrande framhållit, att med ett sådant förfa­ rande mindre väl överensstämmer den av beredningen föreslagna ordningen att det beslutande organet skall äga självt taga upp frågan om tvångsin­ tagning. Utredningen anser därför, att ansökan, eventuellt av åklagaren, om tvångsintagning även i förevarande fall bör göras hos länsstyrelsen.

Kmujl. M<ij:ts proposition nr It) dr ■> i r>

Departementschefen. 1 det år 1960 till lagrådet remitterade lörslaget till brottsbalk uttalade jag (prop. 1962: It) del C s. 351 f) tvekan i frågan, hu­ ruvida på sätt strafflagberedningen föreslagit länsstyrelsens befogenhet enligt 19 § 2 mom. borde »itvidgas till alt omfatta alla de fall, i vilka dom­ stol förordnat om överlämnande till nykterhetsvård. .lag uttalade emellertid, att denna fråga fick slutgiltigt behandlas i samband med övriga följdänd­ ringar till balken. Jämlikt 31 kap. 2 § brottsbalken sker överlämnande för vård enligt nykterhetsvårdslagen till nykterhetsnämnden utom då den tilltalade redan är omhändertagen å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare, i vilket fall överlämnandet sker till anstaltens styrelse. Det är alltså på nykterhetsnärnnden det i princip skall ankomma att föranstalta om erforderlig vård när överlämnande skett. 1 första hand blir det den kommunala nykterhets­ nämnden som blir ansvarig härför. Enligt 4 § 3 mom. lagen om nykterhets­ vård åligger det länsnykterhetsnämnd att utöva tillsyn över att de kommu­ nala nykterhetsnämnderna fullgör sina uppgifter samt att, om så ej är fallet, vidtaga de åtgärder som eljest ankommer på dessa nämnder. Den av länsnvkterhetsnämnden sålunda utövade tillsynen torde vara tillräcklig även för nu avsedda fall, och dess befogenhet att vidtaga åtgärd, som eljest ankom­ mer på lokal nykterhetsnämnd, torde utgöra fullgod garanti för att ingri­ pande sker i den mån så är påkallat. Anledning torde därför icke föreligga att utifrån nu nämnda synpunkter utrusta länsstyrelse med befogenhet att även utan ansökan av behörig myndighet förordna om tvångsintagning å all­ män vårdanstalt i de fall då överlämnande jämlikt 31 kap. 2 § brottsbalken skett. Ej heller torde det vara motiverat att i fråga om vårdtidens längd, till­ fälligt omhändertagande i avvaktan på slutligt beslut om tvångsintagning el­ ler verkställighet av sådant beslut göra åtskillnad mellan de alkoholmissbru­ kare som av domstol överlämnats till nykterhetsvård och övriga missbruka­ re. Jag är således icke beredd att följa strafflagberedningens förslag om ut­ vidgning av länsstyrelses befogenhet enligt 19 § 2 mom. Fråga uppkommer då, om länsstyrelsens nuvarande åligganden beträffan­ de sinnessjuka och andra psykiskt abnorma lagöverträdare bör få någon motsvarighet, när sådan lagöverträdare överlämnas för vård enligt lagen om nykterhetsvård. Vid övervägande av detta spörsmål har jag stannat vid att icke föreslå någon särregel för dessa lagöverträdare. Enligt brottsbalken föreligger icke i fråga om dessa några principiella avvikelser beträffande de förutsättningar under vilka överlämnande kan ske, och den omständigheten att alkoholmissbrukaren begått brottet under inflytande av själslig abnor­ mitet torde icke i och för sig motivera att frågan, vilka nykterhetsvårdande åtgärder som skall tillgripas, prövas eller avgöres i annan ordning än den eljest gällande. Även i dessa fall torde därför ansvaret för att erforderliga åtgärder vidtages få ligga hos nykterhetsnämnden. I enlighet härmed torde stadgandet i 19 § 2 mom. böra upphävas. Som en följd härav torde även få upphävas de särskilda regler i 25, 34 och 45 §§, vilka avser sådana alkohol­ missbrukare som i 19 § 2 mom. sägs. Det må i detta sammanhang dock

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

framhållas, att de särskilda regler, som gäller t. ex. för alkoholmissbrukare som är farlig för annans personliga säkerhet eller som på grund av oför­ måga att taga vård om sig själv är i trängande behov av omedelbar vård, givetvis kan bli tillämpliga också i fråga om de lagöverträdare som här av­ ses. Dessa regler medger bl. a., att ansökan om tvångsintagning kan göras av polismyndighet, att omedelbart omhändertagande kan ske och att läns­ styrelsen har att föranstalta om verkställighet av beslut om tvångsintag­ ning. Vid genomförandet av den här föreslagna ordningen torde på administra­ tiv väg kunna föreskrivas, att meddelande om att någon överlämnas till nykterhetsvård skall sändas — förutom till vederbörande kommunala nykterhetsnämnd eller anstaltsstyrelse — till länsnykterhetsnämnden i det län, inom vilket den dömde har sitt hemvist.

57 §. Gällande rätt. Enligt 57 § skall i vissa fall särskild åtalsprövning ske, då den som är intagen å allmän vårdanstalt misstänkes att ha begått brott före utskrivning från anstalten. Om å brottet enligt lag icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i sex månader och brottet hör under allmänt åtal eller av målsäganden angivits till åtal, skall det således ankomma på statsåklagaren att efter hörande av anstaltens styrelse avgöra, huruvida åtal lämpligen bör ske. Har brottet begåtts innan den intagne fyllt aderton år, skall sådan åtalsprövning ske även om högre straff än nyss nämnts kan föl­ ja å brottet.

Särskild framställning. I en till riksåklagarämbetet ställd skrivelse har sty­ relsen för statens vårdanstalt å Venngarn ifrågasatt, huruvida icke åtgärder bör vidtagas i syfte att förenkla handläggningen av ärenden rörande åtals­ prövning enligt förevarande paragraf. Enligt styrelsen bör i fall, då fråga är om fylleri och andra förseelser, som begåtts före intagningen eller under avvikande eller permission, och vederbörande återförts till anstalten, åtals­ eftergift kunna medgivas utan anstaltsstyrelsens hörande. Sedan riksåklagarämbetet med anledning av Venngarnsstyrelsens fram­ ställning inhämtat yttranden från statsåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka tillstyrkt en förenklad handläggning av ifrågavarande ären­ den, har riksåklagarämbetet i skrivelse till Kungl. Maj :t den 5 april 1961 — med överlämnande av berörda framställning och de däröver avgivna ytt­ randena — för egen del anfört, att starka skäl talar för en förenkling i den av Venngarnsstyrelsen föreslagna riktningen. Ämbetet framhåller bland an­ nat att, då uppgifter i de hänseenden, som är av betydelse för åtalsprövningen, ofta torde kunna erhållas genom utdrag ur kontrollstyrelsens regis­ ter eller lämnas av anstaltens föreståndare, det icke torde vara nödvändigt att alltid höra anstaltens styrelse. över riksåklagarämbetets skrivelse har yttrande inhämtats från socialsty­ relsen. Styrelsen framhåller att — oberoende av huruvida den misstänkte

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år UKii 217

efter brottets begående återhämtats till anstalten eller ej åtalseftergift numera regelmässigt tillstyrkes av flertalet anstaltsstyrelser när iråga är om fylleri eller förargelseväckande beteende och den misstänkte vid brottets be­ gående varit intagen å anstalten. Enligt socialstyrelsens uppfattning är böter eller förvandlingsstraff eu ur vårdsynpunkt meningslös reaktionslorm mot fylleri och liknande av alkoholskadade människor begångna förseelser. För sådana förseelser bör därför åtal alltid eftergivas och således även i det fall att vederbörande efter förseelsens begående icke återhämtas till anstalten. Socialstyrelsen förordar därför, att i 57 § intages föreskrift att åtal icke skall väckas mot den som före utskrivning från anstalt gjort sig skyldig till fyl­ leri eller förargelseväckande beteende.

Departementschefen. Del av socialstyrelsen framförda förslaget, att åtal i fall som avses i förevarande paragraf aldrig skall väckas när fråga är om fylleri och förargelseväckande beteende, har starka skäl för sig. Ingripande med böter för fylleri mot sådana alkoholmissbrukare som är föremål för anstaltsvård framstår som en föga ändamålsenlig åtgärd. Då emellertid hela frågan om samhällets åtgärder mot fylleri inom kort kan förväntas bli före­ mål för särskild utredning, torde en så vittgående ändring som den av so­ cialstyrelsen föreslagna icke nu böra vidtagas. Jag vill framhålla, att inom ramen för gällande lag åtal kan underlåtas i vidsträckt omfattning. I fråga om handläggningen av åtalsärendena torde emellertid en förenk­ ling böra eftersträvas. För närvarande är åklagare skyldig att alltid inhäm­ ta yttrande från anstaltsstyrelsen. Antalet ärenden är betydande och torde till stor del gälla fråga om fylleri eller förargelseväckande beteende. För så­ dana gärningar lär anstaltsstyTelserna enligt stadgad praxis regelbundet till­ styrka att åtal ej väckes, om gärningen begåtts före intagningen eller om den är begången efter intagningen och gärningsmannen återhämtas till vårdan­ stalten, och åklagarna torde i stor utsträckning följa styrelsernas förslag. Med hänsyn härtill synes det i allmänhet icke vara erforderligt, att i dessa fall anstaltsstyrelsens yttrande inhämtas innan åklagaren prövar åtalsfrå­ gan. Även i andra fall än nu nämnts synes yttrande av styrelsen kunna und­ varas. Om åklagaren på grundval av kännedom om den praxis anstaltsslyrelserna följer kan bedöma vilken ståndpunkt en styrelse i visst fall skulle inta, torde yttrande icke behöva infordras, om icke särskild anledning före­ ligger att styrelsen ändå yttrar sig i ärendet. Framför allt bör åtalsprövningen kunna ske i denna förenklade ordning, när åklagaren delar anstalts­ styrelsens mening. Förevarande paragraf torde på grund av det anförda böra ändras så, att åklagaren får möjlighet att utan att yttrande inhämtas från anstaltsstyrelsen avgöra åtalsfrågan i de fall, då styrelsens hörande finnes obehövligt. I paragrafen bör — i likhet med vad som skett i brottsbalken — icke an­ givas på vilken åklagare åtalsprövningen skall ankomma. Möjlighet bör fin­ nas att bestämma, att prövningen skall ske av den åklagare som enligt sin instruktion har att föra talan i målet.

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

I paragrafen föreslås i förenklande syfte en ändring i fråga om angivandet av de brott, beträffande vilka åtalsprövning skall ske. För att icke de nya återfallsreglerna i 26 kap. 3 § brottsbalken skall medföra, att förevarande stadgande får ett alltför begränsat tillämpningsområde, bör det ges sådan avfattning, att därav framgår att man vid bedömningen av brottets svårhet skall bortse från återfallsregler (jfr prop. 1962: 10 del C s. 160).

Förslag till ändring i lagen den 6 december 1957 om utlämning för brott

Enligt 4 § i 1957 års utlämningslag i dess nu gällande lydelse krävs för utlämning, att brottet är av sådan svårhetsgrad att därå kan följa straff­ arbete enligt svensk lag. Vid förslaget till denna avgränsning uttalade då­ varande chefen för justitiedepartementet under hänvisning till den pågåen­ de revisionen av strafflagstiftningen (prop. 1957: 156 s. 44 f) att han icke avsåg att ta definitiv ställning till frågan vilken avgränsning som borde gälla. Såväl huvudregeln angående brottets svårhetsgrad som frågan, huru­ vida denna regel — såsom lagrådet förordat — borde kompletteras med bestämmelse om utlämning även för ringare, med brott av angiven svår­ hetsgrad sammanträffande brott, borde övervägas i samband med nämnda revision. Sverige har den 12 september 1958 ratificerat den inom Europarådet ut­ arbetade, den 13 december 1957 dagtecknade europeiska utlämningskonven­ tionen. Enligt denna skall utlämning kunna ske, om brottet enligt såväl tillflyktslandets som den utlämningssökande statens lag är belagt med frihets­ straff till en tid av lägst ett år eller med strängare straff. Vid depositionen den 22 januari 1959 av ratifikationsinstrumentet gjorde Sverige förbehåll i överensstämmelse med 4 § förevarande lag. Det må nämnas, att också Dan­ mark och Norge vid sin anslutning till konventionen gjorde det förbehållet att för utlämning skall krävas att för brottet är stadgat frihetsstraff i mer än ett år. Vid övervägande av frågan om avgränsningen av brottets svårhetsgrad såsom villkor för utlämning har jag ej funnit anledning att föreslå att man i sak frångår gällande rätt. Dragés gränsen med hänsyn till brottets svårhet så att brott, för vilka är stadgat fängelse i ett år, kunde medföra utläm­ ning, skulle stadgandets tillämpningsområde vidgas högst betydligt; bl. a. skulle ett antal brott inom specialstraffrätten komma att omfattas av stad­ gandet. Med beaktande av den princip som följts vid bestämmandet av straffskalorna efter sammanslagningen av straffarbete och fängelse torde därför — i syfte att bibehålla utlämningslagens nuvarande tillämpningsom­ råde — böra för utlämning uppställas det kravet att för brottet är stadgat fängelse i mer än ett år. Vad beträffar frågan, huruvida vid sammanträffande av brott utlämning

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964 219

ma ske även för ringare brott än nyss angivits, torde icke nu finnas anled­ ning till ändring i gällande rätt. I 5 och It §§ torde få vidtagas ändring av redaktionell natur. Om 4 § ändras på sätt här föreslås, torde det av Sverige vid anslutningen till utlämningskonventionen gjorda förbehållet böra jämkas till överens­ stämmelse med 4 § i dess nya lydelse.

Övriga lagförslag

Ändringar med hänsyn till den förändrade gränsdragningen mellan dagsböter och penningböter Enligt 25 kap. 1 § andra stycket brottsbalken skall böter ådöinas omedel­ bart i penningar och ej i dagsböter, om för böterna är utsatt visst högsta belopp, ej över femhundra kronor. Detta innebär en ändrad gränsdragning i förhållande till vad som gäller enligt 1931 års särskilda böteslag, där grän­ sen dragés vid trehundra kronor. Såsom framhölls i propositionen (1962: 10 del C s. 224) förekommer alltjämt i skilda författningar stadganden från tiden före år 1932, som enligt sin ordalydelse bestämmer bötesstraff upp till femhundra kronor. Dessa äldre straffskalor innebär numera, att dags­ böter skall ådömas. För att förebygga att misstag i detta hänseende upp­ kommer efter brottsbalkens ikraftträdande, torde alltjämt kvarstående straffstadganden av detta slag böra ändras. Ändringar av denna innebörd föreslås bl. a. i 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, lagen den 19 juni 1919 om flott­ ning i allmän flottled och lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stiftelser. I samband med ändring av denna anledning har i vissa lagar, såsom lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet och lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning, även andra straffstadganden översetts. Utöver de författningar, i vilka nu föreslås ändring beträffande bötes­ straffet, innehåller flera i administrativ ordning utfärdade äldre författ­ ningar straffskalor med bötesmaximum femhundra kronor. Även dessa tor­ de böra ändras före den 1 januari 1965.

Ändringar med hänsyn till införandet av enhetligt frihetsstraff Såsom nämnts i det föregående upptages i 4 § i förslaget till lag om in­ förande av brottsbalken ett allmänt stadgande om innebörden efter brotts­ balkens ikraftträdande av äldre straffskalor, som innehåller fängelse eller straffarbete. Detta stadgande är i och för sig tillräckligt för att de i skilda författningar förekommande straffbestämmelserna av förevarande slag skall kunna tillämpas. I vissa fall torde emellertid finnas anledning att närmare överse straffskalorna för att vinna en ändamålsenlig gradering av brot­

220 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1961

tens svårhetsgrad. Därjämte synes det vara lämpligt, att i viss utsträckning även eljest ändra de särskilda författningarnas ansvarsbestämmelser. Strafflagberedningen föreslog i sitt betänkande om enhetligt frihetsstraff änd­ ringar i några författningar. Under remissbehandlingen har bl. a. hovrätten för övre Norrland och rådhusrätterna i Stockholm och Malmö framfört önskemål, att sådana ändringar göres i större utsträckning, särskilt i de oftast tillämpade författningarna. Dessa önskemål synes böra biträdas. I enlighet med det anförda föreslås ändringar i åtskilliga lagar. Därvid har i överensstämmelse med 4 § i promulgationslagen fängelse utan angivet maximum i allmänhet ersatts med fängelse i högst ett år och straffarbete med fängelse på samma tid som hittills gällt för straffarbete. I några straffstadganden, som nu innehåller särskilt maximum för det fall att brottet be­ gåtts under försvårande omständigheter, föreslås särskild straffskala där brottet är grovt, så i 49 § lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, 74 § checklagen och 81 § civilförsvarslagen. I 1 § skattestrafflagen föreslås en enhetlig straffskala. I åtskilliga författningar är för närvarande särskild verkan knuten till den omständigheten, att straffarbete eller fängelse kan följa å eller är stad­ gat för visst brott eller att någon dömts till straffarbete eller fängelse. Strafflagberedningen föreslog, att uttrycket »straffarbete kan följa» skul­ le ersättas med »fängelse i mer än ett år kan följa» och uttrycket »icke svårare straff än fängelse» med »icke svårare straff än fängelse i ett år». Den verkan som nu knytes till ådömt straffarbete föreslogs följa av fängelse i sex månader eller däröver. Såsom nämnts i det före­ gående har den av strafflagberedningen förordade lösningen följts vid ändring i rättegångsbalken. Principen har även följts vid nu föreslagna ändringar av andra lagrum av denna beskaffenhet, så t. ex. i 87 § militära rättegångslagen, 26 § utlänningslagen och 27 § lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag samt i 3 § lagen den 30 juni 1960 om behö­ righet att utöva läkaryrket, i vilket lagrum även i övrigt företagits en mind­ re jämkning. Ett allmänt stadgande i förevarande hänseende har såsom nämnts i det föregående upptagits i 13 § i den föreslagna promulgations­ lagen. I detta sammanhang må nämnas, att i några fall, där för närvarande rättsverkan knutits till att visst straff »kan följa» å brottet, en ändring torde böra ske så, att verkan i stället knytes till att visst straff »är stadgat» för brottet (jfr vad som anförts vid 1 kap. rättegångsbalken). Ändring av detta slag föreslås bl. a. i flera paragrafer i rättegångsbalken och i 57 § lagen den 27 juli 1954 om nykterhetsvård såsom nämnts i det föregående samt, närmast föranlett av föreslagna ändringar i rättegångsbalken, i 13 § lagen den 26 april 1957 med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b 221

Ändringar med hänsyn till den ändrade behandlingen av psykiskt abnorma lagöverträdare

I brottsbalken göres ingen skillnad mellan »tillräkneliga» och »otillräkneliga* lagöverträdare. De sinnessjuka och sinnesslöa lagöverträdarna föres in under det av domstolarna tillämpade påföljdssystemet, och straffriförklaring i den mening som innefattas i 5 kap. 5 § strafflagen skall icke längre förekomma. Försäkringsavtalslagen innehåller nu i 19 § undantag från de regler, vilka enligt lagens 18 § gäller om försäkringsgivarens frihet från ansvarighet, för den som befann sig i sådan ålder eller sådant sinnestillstånd som utesluter lillräknelighet för brott. Förstnämnda paragraf torde få ändras till att avse den som är under 15 år eller i sådant sinnestillstånd, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, d. v. s. sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnor­ mitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnes­ sjukdom. Tillämpningsområdet blir härmed oförändrat. Lika litet som i gällande lydelse anges uttryckligen, att kausalitet skall föreligga mellan sin­ nestillståndet och gärningen; kausaliteten får anses vara presumerad. Den förändring beträffande påföljderna för de psykiskt abnorma lagöver­ trädarna som brottsbalken innebär har betydelse även i fråga om flera andra författningar än den som nu berörts. I de fall, där viss verkan knutits till att någon dömts för brott, kommer efter brottsbalkens ikraftträdande sådan ver­ kan — i motsats till vad nu är fallet — att kunna inträda även för lagöverträ­ dare som avses i 5 kap. 5 § strafflagen. Såvitt gäller särskild rättsverkan, var­ om rätten har att förordna, skall frågan om tillämpningen i fall som nu avses prövas enligt 36 kap. 8 § brottsbalken; denna paragraf blir tillämplig såväl när verkan knutits till att någon dömts för brott som när det för dess inträde är tillfyllest att någon funnits ha begått brott. Det är här fråga icke bara om regler om förverkande av egendom; 36 kap. 8 § brottsbalken torde kunna tillämpas också t. ex. när rätten bedömer om förvisning bör beslutas enligt 26 § utlänningslagen den 30 april 1954. För de fall, då det nämnda stadgandet i brottsbalken icke är tillämpligt, har såsom nämnts i det föregående i några fall föreslagits uttrycklig bestäm­ melse, varigenom psykiskt abnorma lagöverträdare undantages (6 kap. 7 § giftermålsbalken, 15 kap. 1 § ärvdabalken). I andra fall föreslås icke någon särbestämmelse, vilket betyder att psykiskt abnorma lagöverträdare blir helt likställda med andra lagöverträdare i det avseende som det ifrågavarande stadgandet reglerar. Exempel härpå är 151 § konkurslagen och 1 § lagen den 13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs.

Ändringar med hänsyn till brottsbalkens stadgande om påföljdseftergift

Stadganden i vilka förverkande av egendom eller annan särskild rättsver­ kan knutits till den omständigheten, att någon blivit dömd till påföljd, blir icke utan vidare tillämpliga, om den som övertygats om brott erhåller på-

222 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 19tii

följdseftergift enligt 33 kap. 4 § brottsbalken. Beträffande andra stadganden av detta slag, vari användes uttryck såsom att någon blivit dömd, fällts till ansvar eller liknande, kan tvekan uppkomma om tillämpningen när det gäller den som erhållit påföljdseftergift. En generell regel som tar sikte på dessa situationer ges i 36 kap. 7 § brottsbalken, vari det stadgas att, om för för­ verkande eller annan särskild rättsverkan som kan följa å brott förutsättes att någon dömts till påföljd, rätten må, när påföljd för sådant brott eftergives, i den mån omständigheterna föranleder det förordna att rättsverk­ ningen skall inträda. Domstolen kan sålunda i det enskilda fallet bestämma härom. I åtskilliga fall är den nu nämnda regeln dock icke tillfyllest. När det gäl­ ler rättsverkningar som icke beror av domstolens förordnande utan an­ tingen följer automatiskt av att någon fälles till ansvar eller också är bero­ ende av annan myndighets avgörande, kan frågan om betydelsen av att nå­ gon erhåller påföljdseftergift icke alltid lösas med hjälp av 36 kap. 7 §. Som exempel på bestämmelser av detta slag kan nämnas 1 § andra stycket lagen den 13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs, enligt vilken gälde­ när som blivit dömd för vissa brott icke kan erhålla offentlig ackordsför­ handling. För att i bestämmelser av detta slag klargöra om de skall äga tillämpning när den åtalade övertygas om brott men erhåller påföljdsefter­ gift, torde bestämmelserna böra omarbetas. Om en sådan bestämmelse skall kunna tillämpas, bör då verkan knytas till att någon finnes ha begått brott, oberoende av om påföljd ådömts. Eljest torde böra utsägas, att verkan är knuten till att någon dömes till påföljd. Den genomgång av bestämmelser av förevax-ande slag som nu skett kan icke göra anspråk på att vara fullständigt uttömmande. I den mån ledning för tillämpningen av bestämmelse som icke särskilt uppmärksammats ej kan erhållas av stadgandet i 36 kap. 7 § brottsbalken, torde man med utgångs­ punkt i bestämmelsens syfte få pröva om den väsentligen beror av att på­ följd ådömes eller av att någon befinnes skyldig till brott.

Andra ändringar

I enlighet med förslag av straffrättskommittén torde i 74 § andra stycket checklagen avfattningen av brottsbeskrivningen böra jämkas genom att »vårdslöshet» ersättes med »oaktsamhet» samt i 31 § 2 mom. lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt innebörden av stadgandet preciseras genom till­ lägget att motvärn skall ha skett »med våld eller hot om våld». I samband med att hänvisning till lagrum i strafflagen ändras till mot­ svarande lagrum i brottsbalken har straffrättskommittén föreslagit, att i 18 § lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i spannmål och 18 § lagen den 30 juni 1942 om viss panträtt i spånadslin och hampa införes brottsbeteckningen olovligt förfogande och i 9 § lagen den 22 april 1938 om hittegods brottsbeteckningen fyndförseelse. När det gäller de två förstnämnda lag­ rummen torde kommitténs förslag böra följas. Däremot svnes det kunna för-

Kungl. Mnj. ts proposition nr 10 år Wlii 223

anleda missförstånd, om beteckningen fyndförseelse införes i hittegodslagen; i fråga om förfaranden med föremål som avses i lagens 9 § torde nämligen liksom för närvarande även straffbestämmelsen för olovligt förfogande stundom kunna bli tillämplig. Med anledning av de ändringar som brottsbalken medför i påföljdssystemet har smärre jämkningar funnits påkallade i flera lagrum. I lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl. torde 3 § böra kompletteras med ersättningsrätt för den som varit intagen i anstalt i samband med dom till skyddstillsyn (28 kap. 3 § brottsbalken). Vad i nämnda paragraf sägs om tvångsuppfostran och förvaring bör utgå. Bestämmelse om förvaring bör utgå även ur 91 § militära rättegångslagen. I militära rättegångslagen torde härutöver, förutom ändring av hänvisningar till att avse lagrum i brottsbalken, avfattningen av 24, 60 och 93 §§ böra jämkas. De nya påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn föranleder förslag till jämkning av 26 § första stycket utlänningslagen den 30 april 1954. I 5 § andra stycket lagen den 26 april 1957 med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. in. bör, med hänsyn till brottsbalkens stadganden i 1 kap. 3 och 4 §§, tillämpningsområdet för be­ stämmelsen preciseras. Vissa lagrum torde få ändras med anledning av de nya konkurrensregler­ na i 34 kap. brottsbalken. Det gäller 4 § lagen den 30 juni 1948 om döds­ straff i vissa fall då riket är i krig och 26 § tredje stycket utlänningslagen. Den redaktionella avfattningen av den speciella konkurrensregeln i 12 § för­ ordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt föreslås jämkad. Motsvaran­ de konkurrensregler i 43 § andra stycket lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet och 12 § lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning torde kunna utgå. Utöver vad som nu nämnts bör i viss utsträckning genom direkt lag­ ändring hänvisning till lagrum i strafflagen ändras till att avse lagrum i brottsbalken. Vidare bör, när anledning föreligger att ändra viss författning, bestämmelser om att böter skall tillfalla kronan och om förvandling av böter få utgå; sådana bestämmelser är med hänsyn till innehållet i 25 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken överflödiga. Även vad i vissa stadganden sägs om att talan utföres av åklagare torde böra utgå liksom den bestämmelse om åklagarandel i böter som finnes i 81 § lagen om flottning i allmän flottled; det förutsättes, att åklagarväsendet förstatligas från den 1 januari 1965.

Departementschefens hemställan

I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger inom justitie­ departementet utarbetade förslag till 1) lag om införande av brottsbalken, 2) lag om ändring i giftermålsbalken, 3) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabnlken.

224 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196 4

4) lag om ändring i rättegångsbalken, 5) lag med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga lagöverträdare, 6) lag om verkställighet av bötesstraff, 7) lag om straff för folkmord, 8) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplin­ straff för krigsmän, 9) lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, 10) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbry­ tande av havandeskap, 11) lag angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilise­ ring, 12) lag angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrering, 13) lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykter­ hets vård, 14) lag angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om ut­ lämning för brott, 15) förordning om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet, 16) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64) om handelsbolag och enkla bolag, 17) lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa in­ skränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, 18) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd, 19) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, 20) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper, 21) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled, 22) lag om ändring i konkurslagen, 23) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling utan konkurs, 24) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt. 25) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss pant­ rätt i spannmål, 26) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal, 27) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över stiftelser,

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964 225

28) lag angående undrad lydelse av 03 och Oi §§ lagen den 25 april 1930 (nr 115) om bostadsrättsföreningar, 29) lag angående ändring i lagen den 10 maj 1930 (nr 138) om arbets­ tidens begränsning, 30) lag om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131), 31) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods, 32) lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 27i) om rätt till jakt, 33) lag om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350), 34) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa, 35) lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 19i3 (nr 313), 36) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 19i5 (nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl., 37) lag angående ändring i lagen den 30 juni 19i8 (nr i50) om döds­ straff i vissa fall då riket är i krig, 38) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472), 39) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall, 40) förordning om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförord­ ningen den 10 juni 1949 (nr 340), 41) förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor, 42) lag angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722) om pantlånerörelse, 43) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193), 44) lag om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279) , 45) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr

280 ) ,

46) lag om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen den 1 juni 1956 (nr 236), 47) lag om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306), 48) lag om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr 132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m., 49) lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297), 50) lag angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 51) lag om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74), 52) lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket,

8 Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 10

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

53) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling, 54) förordning angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr 180) om tillverkning av sprit och vin, 55) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr 655) om undanförsel och förstöring, samt 56) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120) om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m. Förslagen torde såsom bilaga få fogas vid detta protokoll.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande måtte genom utdrag av protokollet inhämtas över de upprättade förslagen.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet: Stig Granqvist

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 19(it 227

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

om införande av brottsbalken

1 §• Den av riksdagen år 1962 antagna och den 21 december samma år (nr 700) utfärdade brottsbalken skall jämte vad nedan stadgas träda i kraft den 1 ja­ nuari 1965; dock må dessförinnan bestämmelser meddelas av Konungen en­ ligt vad i balken och denna lag är för vissa fall stadgat.

2 §•

Genom brottsbalken upphävas med den begränsning som följer av vad här nedan stadgas strafflagen den 16 februari 1864; 3 § förordningen den 16 november 1841 (nr 58) emot fylleri och drycken­ skap; lagen den 22 april 1927 (nr 110) om tillsyn över dem, som utskrivits pa prov från förvaring eller internering i säkerhetsanstalt; lagen den 24 september 1931 (nr 328) med vissa bestämmelser om bötes­ straff utom strafflagens område (särskild böteslag); lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om ungdomsfängelse; lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och internering i säkerhets­ anstalt; ! i fH lagen den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig dom; lagen den 18 september 1943 (nr 691) om villkorlig frigivning; lagen den 20 april 1951 (nr 175) med vissa bestämmelser om böter och vi­ ten; samt lagen den 30 december 1952 (nr 789) med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig; så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning eller i reglemente, instruk­ tion eller annan särskild föreskrift stridande mot bestämmelserna i brotts­ balken eller denna lag.

3 §• Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri lagrum, som ersatts genom bestämmelse i brottsbalken eller denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

4 §. Är i lag eller författning såsom straff för brott stadgat fängelse utan an­ givande av längsta tid därför, må fängelse ej ådömas på längre tid än ett år. Till straffarbete må ej vidare dömas; i stället dömes till fängelse på tid som är stadgad för straffarbete.

228 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i

5 §•

För gärning som begåtts före den 1 januari 1965 må ansvar ej ådömas en­ ligt brottsbalken, om för gärningen ej var stadgat straff när den företogs. Äldre lag skall alltjämt tillämpas när fråga är om att döma till straff för gärning som begåtts före den 1 januari 1965, om den lagen leder till lindri­ gare straff än brottsbalken. Beträffande ådömande av annan påföljd än straff skall vad i brottsbalken stadgas äga tillämpning även å gärning som begåtts före den 1 januari 1965; dock må i sådant fall för gärning som någon begått under inflytande av sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen ej tillämpas annan påföljd än överlämnande till särskild vård. Vad i 36 kap. 1—5 §§ brottsbalken stadgas skall äga tillämpning jämväl när fråga är om gärning, för vilken straff jämlikt andra stycket ovan skall bestämmas enligt äldre lag.

6 §• Vad i 26 kap. 3 § brottsbalken stadgas om återfall i brott må tillämpas utan hinder av att det förra brottet bedömts efter äldre lag. Bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken skola tillämpas jämväl när fråga är om brott, som begåtts före den 1 januari 1965.

7 §•

Åklagares befogenhet att tala å brott skall bedömas efter den lag som gäller när åtal väckes. Bedömningen skall dock alltid ske efter äldre lag, om när handlingen företogs brottet var undantaget från allmänt åtal eller för sådant åtal var stadgat särskilt villkor och bestämmelsen härom icke upp­ tagits i brottsbalken.

8 §•

Förekomma till verkställighet på en gång dom, varigenom någon dömts till straffarbete på viss tid, och annan dom, meddelad före den 1 januari 1965, enligt vilken han har att undergå fängelse, skall fortfarande tillämpas vad i 4 kap. 5 § andra stycket och 6 § första stycket strafflagen sägs.

9 §•

Vad i brottsbalken stadgas om fängelse skall, med de undantag som angi­ vas nedan, i tillämpliga delar gälla straffarbete och fängelse som ådömts fö­ re balkens ikraftträdande. 1. Vid prövning av fråga om villkorlig frigivning från gemensamt straff, som bestämts jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen, skall alltjämt iakttagas vad i 1 § andra stycket, 14 § andra stycket och 20 § första stycket lagen om vill­ korlig frigivning sägs. 2. I fråga om den som vid brottsbalkens ikraftträdande är villkorligt fri­ given från straffarbete eller fängelse skall beträffande prövotidens längd och innehållet i honom meddelade särskilda föreskrifter alltjämt tillämpas vad därom stadgas i lagen om villkorlig frigivning. Vid tillämpning av 26 kap. 18 § brottsbalken må, såvitt avser förhållande som hänför sig till tiden före bal­ kens ikraftträdande, ej föreläggas vite. Ej heller må den som på grund av sådant förhållande omhändertages jämlikt 26 kap. 22 § brottsbalken kvarhållas längre än en vecka. 3. I fråga om bortfallande av fängelse eller straffarbete, som ådömts före brottsbalkens ikraftträdande, skall gälla vad i 5 kap. 20 och 22 §§ straffla­ gen stadgas; i stället för tid som där sägs skall dock för bortfallande av straffarbete på kortare tid än sex månader gälla en tid av fem år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 7.%'4 229

10 §. Lagen om villkorlig dom skall med nedan angivna avvikelser alltjämt äga tillämpning i fall da villkorlig dom enligt 1 g nämnda lag meddelats inre brottsbalkens ikraftträdande. 1. Vad i lagen om villkorlig dom sägs om övervakningsdomstol skall i stället gälla övervakningsnämnd varom förmäles i 37 kap. 1 § brottsbalken; dock skall fråga om förverkande av villkorligt anstånd alltid avgöras av dom­ stol. Beträffande övervakningsnämnds och domstols handläggning och beslut i ärenden enligt lagen om villkorlig dom skola bestämmelserna i 37 och 38 kap. brottsbalken äga motsvarande tillämpning. Övervakningsnämnd må icke finnas tillsatt jämlikt 25 g lagen om villkorlig dom efter det att brotts­ balken trätt i kraft. 2. Finnes den som erhållit villkorligt anstånd hava begått annat brott skall i stället för vad i 13 g 1 mom. lagen om villkorlig dom sägs, gälla att rätten må döma särskilt till påföljd för detta brott eller förklara anståndet förverkat och, med undanröjande av vad som må hava bestämts om straff, döma till påföljd för det brott som avsågs med den villkorliga domen och det nya brottet eller ock, om brottet begåtts före prövotidens början, utan att bestämma annan påföljd förordna att anståndet skall avse jämväl ådömande av straff för detta brott. I tall som nu avses skola bestämmelserna i 14 och 16 gg lagen om villkorlig dom äga motsvarande tillämpning. 3. Förklaras villkorligt anstånd förverkat, må rätten, jämväl i annat fall än som avses ovan under 2, under förutsättningar som angivas i 28 31 kap. brottsbalken döma till skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller förordna om överlämnande till särskild vård att träda i stället för straff för det brott som avsågs med den villkorliga domen. 4. Vad i 34 kap. 11, 12 och 13 gg brottsbalken stadgas om att vissa på­ följder skola träda i stället för villkorlig dom skall jämväl avse villkorlig dom enligt 1 § lagen om villkorlig dom och straff som utsatts i domen. 11

11 §.

Beträffande ungdomsfängelse, ådömt enligt äldre lag, skall i tillämpliga delar gälla vad i brottsbalken stadgas om ungdomsfängelse och beträffande förvaring eller internering i säkerhetsanstalt vad i balken är stadgat om internering, varvid utskrivning på prov skall anses såsom vård utom an­ stalt. Vid tillämpning av 29 kap. 8 § och 30 kap. 11g brottsbalken må, såvitt avser förhållande som hänför sig till tiden före balkens ikraftträdande, ej fö­ reläggas vite. Beträffande den, som vid balkens ikraftträdande undergår ung­ domsfängelse, må icke meddelas föreskrift enligt 34 kap. 8 § andra styc­ ket brottsbalken om tid för vård i anstalt, när fråga är om brott som be­ gåtts före balkens ikraftträdande. I fråga om den som undergår förvaring eller internering i säkerhetsanstalt och för vilken minsta tiden för påföljden gått till ända skall tid, varom stadgas i 30 kap. 8 g brottsbalken, räknas från dagen för balkens ikraftträdande.

12 §. För brott som begåtts före den 1 januari 1965 må, även om hinder ej möter till följd av vad i 35 kap. brottsbalken sägs, påföljd ej ådömas, om straff skulle vara att anse som förfallet vid bedömning efter lag som gällde då brottet begicks. Vad i 36 kap. 10 g brottsbalken stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande beslut, som meddelats angående förverkande eller annan åtgärd enligt 2 kap. 16 eller 17 g strafflagen.

230 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

13 §. Vad i lag eller författning är föreskrivet om särskild rättsverkan av att straffarbete kan följa å brott skall tillämpas, när fråga är om brott varå kan följa fängelse i mer än ett år. Stadgande om särskild rättsverkan av att någon dömes till straffarbete skall äga tillämpning, när fängelse i minst sex månader ådömes.

14 §. Följande lagrum skola alltjämt äga tillämpning i deras lydelse vid brotts­ balkens ikraftträdande: 16 § 1 och 6 punkterna förordningen den 16 februari 1864 (nr 11 s. 101; om nya strafflagens införande och vad i avseende därå iakttagas skall; 1 punkten övergångsbestämmelserna till lagen den 3 juni 1938 (nr 251) om ändring i vissa delar av strafflagen; 3 punkten övergångsbestämmelserna till lagen den 12 juni 1942 (nr 378 i om ändring i vissa delar av strafflagen; ävensom 4 § a) samt 5 och 7 §§ lagen den 30 juni 1948 (nr 451) angående infö­ rande av lagen om ändring i strafflagen in. m.

15 §. Konungen äger förordna, att befattningshavare vid skyddsförening må fullgöra uppgift som enligt brottsbalken eller annan lag ankommer på skyddskonsulent.

16 §.

Vad i 26 kap. 9 § första stycket brottsbalken stadgas om att fråga angå­ ende fakultativ villkorlig frigivning prövas av övervakningsnämnd skall icke aga tillämpning i vidare mån än Konungen förordnar därom. I fråga om provningen av fakultativ villkorlig frigivning av dömda, vilka icke omtattas av förordnande som nu avses, skall gälla följande. 1. Beslut om fakultativ villkorlig frigivning meddelas av den kriminalvardsnamnd varom förmäles i 37 kap. 3 § brottsbalken. 2. Finner den övervakningsnämnd, till vars verksamhetsområde fån«vardsanstalten hör, att den dömde bör frigivas eller gör han själv ansökan ^rom, skall övervakningsnämnden med eget yttrande hänskjuta frågan till kriminalvårdsnämndens prövning. 3. Kriminalvårdsnämnden äger besluta, att övervakning icke skall äga rum *r*!?*vnin§en' Skall den frigivne stå under övervakning, må kriminalvardsnamnden förordna övervakare och meddela föreskrift enligt 26 kap 15 § brottsbalken. ö 1 J fråga om kriminalvårdsnämndens och övervakningsnämnds hand­ läggning av ärende som nu avses skall vad i 37 kap. 5, 6 och 11 SS brotts­ balken stadgas äga tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1961 231

Förslag

till

Lag om ändring i giftcrmålsbalken

Härigenom förordnas, att 6 kap. 7 §, 11 kap. 11 § och 15 kap. 11 § giftermålsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Har make genom brottslig gärning Har make genom brottslig gärning uppsåtligen bragt andra maken om li­ uppsåtligen bragt andra maken om li­ vet, eller har han, när annan sålunda vet, eller har han, när annan sålunda dräpt denne, haft sådan del i brottet, dräpt denne, haft sådan del i brottet, som i 3 kap. 1—6 §§ strafflagen sägs, som i 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken vare han förlustig sin giftorätt i den sägs, vare han förlustig sin giftorätt i egendom, som tillhört den döde. den egendom, som tillhört den döde. Vad nu sagts skall dock ej gälla den som handlat under inflytande av så­ dan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken.

11 KAP.

11 §•

Varder ena maken dömd till straff­ Varder ena maken dömd till fängel­ arbete i tre år eller svårare straff eller se i tre år eller svårare straff, äge till internering i säkerhetsanstalt, äge andra maken vinna skillnad i äkten­ andra maken vinna skillnad i äkten­ skapet. skapet. Dömes ena maken till straffarbete Dömes ena maken till fängelse på på viss tid understigande tre år, dock viss tid understigande tre år, dock minst sex månader, eller till förva­ minst sex månader, eller till interne­ ring i säkerhetsanstalt eller till fäng­ ring eller till tvångsarbete i minst ett else eller tvångsarbete i minst ett år, år, och yrkar andra maken äkten­ och yrkar andra maken äktenskaps­ skapsskillnad, pröve rätten, huruvida skillnad, pröve rätten, huruvida med med hänsyn till vad den dömde låtit hänsyn till vad den dömde låtit kom­ komma sig till last och övriga om­ ma sig till last och övriga omständig­ ständigheter skillnad må ske. Samma heter skillnad må ske. Samma lag lag vare, om ena maken varder av ut­ vare, om ena maken varder av ut­ ländsk domstol dömd till frihetsstraff ländsk domstol dömd till frihetsstraff i minst ett år och andra maken på i minst ett år och andra maken på den grund vill skiljas. den grund vill skiljas. För straffdom----- -------------- - — sa mtyckt därtill. Vill make-------------------------sin tab

1 Senaste lydelse, se beträffande It kap. It § SFS 1937:468 och beträffande 15 kap. 11 § SFS 1946: 822.

232 Kiingl. 31aj:ts proposition nr JO år J96i

I mål om återgång av äktenskap, I mål om återgång av äktenskap, hemskillnad eller äktenskapsskillnad hemskillnad eller äktenskapsskillnad äge rätten, på yrkande av endera ma- äge rätten, på yrkande av endera ma­ ken, att för tiden intill dess laga kraft ken, att för tiden intill dess laga kraft ägande dom föreligger förordna, efter ägande dom föreligger förordna, efter vad som skäligt finnes, om samman- vad som skäligt finnes, om samman­ levnadens hävande och om bidrag av levnadens hävande och om bidrag av ena maken till den andres underhåll, ena maken till den andres underhåll, så ock förbjuda makarna vid vite av så ock förbjuda makarna vid vite av fängelse eller böter att besöka var- fängelse i högst ett år eller böter att andra. besöka varandra. Vid förordnande — ---------------------5 kap. 8 § sägs. Förordnande, varom------------------- - — skall bestå. Beslut, varom------------------------ rätten återkallas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Vad 11 kap. 11 § i sin äldre lydelse stadgar om skillnad i äktenskapet skall dock alltjamt aga tillämpning i fråga om dom som i brottmål meddelats före denna dag.

Förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken

_ Härigenom förordnas, att 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken skola erhålla andrad lydelse på sätt nedan angives.

Ej må ------------------------------------------- om livet. Dräper han —-------------------- dräpte levat. Vad nu sagts skall ej gälla, om gär­ ningsmannen var under femton år el­ ler handlat under inflytande av så­ dan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken. 3 §• Vad i 1 och 2 §§ är sagt om för- Vad i 1 och 2 §§ är sagt om för­ övare av brottslig gärning gäller en- övare av brottslig gärning gäller en­ var som medverkat till brottet såsom var som medverkat till brottet såsom i 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen sägs. i 23 kap. \ och 5 §§ brottsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b 233

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 1 kap. 4, 5, 11 och 12 §§, 5 kap. 1 §, 6 kap. 1 §, 9 kap. 8 och 9 §§, 20 kap. 6, 7 och 8 §§, 21 kap. 2 §, 23 kap. 7 och 22 §§, 24 kap. 1, 3 och 7 §§, 25 kap. 1 §, 27 kap. 2, 3 och 16 §§, 28 kap. 1, 11, 12 och 14 §§, 29 kap. 2 och 3 §§, 30 kap. 6 och 9 §§, 31 kap. 1 och 10 §§, 36 kap. 5 §, 46 kap. 15 §, 48 kap. 1—3 §§, 51 kap. 21 och 25 §§, 53 kap. 2 §, 54 kap. 12 § och 58 kap. 3 § rättegångsbalken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

I häradsrätt dömer häradshövding­ I häradsrätt dömer häradshövding­ en med nämnd. Häradsrätten vare en med nämnd. Häradsrätten vare dock domför ntan nämnd vid måls dock domför utan nämnd vid måls avgörande utan huvudförhandling avgörande utan huvudförhandling samt annan handläggning, som ej samt annan handläggning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn sker vid huvudförhandling eller syn å stället, så ock i tvistemål vid huvud­ å stället, så ock i tvistemål vid hu­ förhandling, som hålles i omedelbart vudförhandling, som hålles i ome­ samband med förberedelsen. Lag sam­ delbart samband med förberedelsen. ma vare i fråga om huvudförhandling Lag samma vare i fråga om huvud­ och syn å stället i brottmål, om må­ förhandling och syn å stället i brott­ let rör allenast ansvar för brott, varå mål, om målet rör allenast ansvar för icke kan följa svårare straff än bö­ brott, för vilket icke är stadgat svå­ ter, och i målet ej förekommer an­ rare straff än böter, och i målet ej ledning, att målsägande finnes. förekommer anledning, att målsägan­ de finnes.

5 §. I tingslag----------------------------- ders antal. I nämnd skola sitta minst sju och I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. I mål om brott, varå icke högst nio. I mål om brott, för vilket kan följa straffarbete eller avsättning, ej är stadgat svårare straff än fängel­ så ock vid syn å stället utom huvud­ se i ett år och ej heller avsättning, förhandling vare dock häradsrätten så ock vid syn å stället utom huvud­ domför med tre i nämnden. förhandling vare dock häradsrätten domför med tre i nämnden. Häradshövdingen fördele------------ -------------- inom nämnden.

■ Senaste lydelse, se beträffande 1 kap. 4 och 5 §§ SFS 1958: 465, beträffande 1 kap. 11 och

12 §§, 6 kap. 1 § och 29 kap. 3 § SFS 1958: 8, beträffande 20 kap. 6 § SFS 1960:685, beträfande 20 kap. 8 § SFS 1948: 453, beträffande 23 kap. 7 § SFS 1959: 257, beträffande 30 kap.

6 § SFS 1955:56, beträffande 36 kap. 5 § SFS 1960:161 samt beträffande 48 kap. 1 § SFS 954: 432.

Bihang till riksdagens protokoll 196b. 1 samt. Nr 10

234 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

Rådhusrätt vare och nämnd. Vid måls avgörande utan huvud­ Vid måls avgörande utan huvud­ förhandling samt annan handlägg­ förhandling samt annan handlägg­ ning, som ej sker vid huvudförhand­ ning, som ej sker vid huvudförhand­ ling eller syn å stället, så ock i tvis­ ling eller syn å stället, så ock i tvis­ temål vid huvudförhandling, som hål­ temål vid huvudförhandling, som hål­ les i omedelbart samband med för­ les i omedelbart samband med för­ beredelsen, vare rådhusrätt dock dom­ beredelsen, vare rådhusrätt dock dom­ för med en lagfaren domare. Lag sam­ för med en lagfaren domare. Lag ma vare i fråga om huvudförhand­ samma vare i fråga om huvudför­ ling och syn å stället i brottmål, om handling och syn å stället i brott­ målet rör allenast ansvar för brott, mål, om målet rör allenast ansvar för varå icke kan följa svårare straff än brott, för vilket icke är stadgat svå­ böter, och i målet ej förekommer an­ rare straff än böter, och i målet ej ledning, att målsägande finnes. förekommer anledning, att målsägan­ de finnes.

12 § I stad — Konungen bestämmer. I nämnd skola sitta minst sju och I nämnd skola sitta minst sju och högst nio. I mål om brott, varå icke högst nio. I mål om brott, för vilket kan följa straffarbete eller avsättning, ej är stadgat svårare straff än fäng­ så ock vid syn å stället utom huvud­ else i ett år och ej heller avsättning, förhandling vare dock rådhusrätten så ock vid syn å stället utom huvud­ domför med tre i nämnden. förhandling vare dock rådhusrätten domför med tre i nämnden. Borgmästaren fordele mellan nämndemännen.

5 KAP.

1 §• Förhandling vid------------------------- — vara offentlig, Kan det---------------------------- skulle röjas. I mål om ansvar för utpressning I mål om ansvar för utpressning må rätten, om målsägande!! begär det må rätten, om målsäganden begär det eller rätten eljest finner det lämpligt, eller rätten eljest finner det lämpligt, förordna, att förhandling skall hållas förordna, att förhandling skall hållas inom stängda dörrar. Förhandling, inom stängda dörrar. Förhandling, som under förundersökning i brott­ som under förundersökning i brott­ mål äger rum vid domstol, skall hål­ mål äger rum vid domstol, skall hål­ las inom stängda dörrar, om den las inom stängda dörrar, om den misstänkte begär det eller rätten fin­ misstänkte begär det eller rätten fin­ ner, att offentligheten skulle vara till ner, att offentligheten skulle vara till men för utredningen. men för utredningen. I brottmål skall, när skäl äro därtill, förhandling an­ gående personundersökning, sinnes­ undersökning eller annan utredning rörande den tilltalades levnadsom­ ständigheter och personliga förhål-

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 196b 235

landen i övrigt äga ram inom stäng-

da dörrar.

Förhör med — stängda dörrar, Är eljest — det gällande.

6 KAP.

1 §• Protokoll skall------- —---------------- - mål särskilt. Över handläggning---------------------- ------heller protokoll. I mål, som rör allenast ansvar för I mål, som rör allenast ansvar för brott, må, om den tilltalade erkänt brott, må, om den tilltalade erkänt gärningen och svårare straff än bö­ gärningen och annan påföljd än bö­ ter ej ådömes, i stället för protokoll ter ej ådömes, i stället för protokoll föras anteckningar enligt de närma­ föras anteckningar enligt de närma­ re föreskrifter, som meddelas av re föreskrifter, som meddelas av Konungen. Konungen.

9 KAP.

8 §.

Då enligt denna balk vite föreläg- Då enligt denna balk vite förelägges part eller annan, bestämme rät­ ges part eller annan, bestämme rät­ ten vitet till belopp, som med hänsyn ten vitet till belopp, som med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden till hans ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt kan och omständigheterna i övrigt kan an­ antagas förmå honom att iakttaga fö­ tagas förmå honom att iakttaga före­ reläggandet. Vite må ej bestämmas läggandet. Vite må ej bestämmas un­ under fem kronor eller över femtusen der tio kronor eller över femtusen kronor. Har vite utdömts och före­ kronor. Har vite utdömts och före­ lägger rätten nytt vite, må vitet be­ lägger rätten nytt vite, må vitet be­ stämmas till högre belopp, dock ej stämmas till högre belopp, dock ej över tiotusen kronor. Vitesföreläggan­ över tiotusen kronor. Vitesföreläggan­ de skall delgivas den som föreläggan­ de skall delgivas den som föreläggan­ det avser. det avser. Vite må-----------------------------föreläggas kronan. Finnes, då----------------------------- ej utdömas. 9 §• Är i denna balk straff utsatt i bö­ Är i denna balk straff utsatt i bö­ ter, dock ej dagsböter, vare lägsta bö­ ter, dock ej dagsböter, vare lägsta tesstraff fem kronor och högsta tre­ bötesstraff tio kronor och högsta fem­ hundra kronor. Böter och viten, som hundra kronor. ådömas enligt denna balk, tillfalla kronan.

20 KAP.

6 §■ Åklagare skall tala å brott, som hör Åklagare skall, om ej annat är stad­ under allmänt åtal. Att strafföreläg- gat, tala å brott, som hör under allgande må i visst fall träda i stället mänt åtal.

236 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

Allmänt åtal må av åklagaren ef­ Åklagare må besluta att icke tala tergivas: å brott: 1. om å brottet icke kan {olja svå­ 1. om det är uppenbart, att i hän­ rare straff än böter och det är uppen­ delse av lagföring annan påföljd än bart, att den misstänktes lagföring ej böter icke skulle komma att ådömas är påkallad ur allmän synpunkt; eller och att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt; el­ ler 2. om brottet förövats, innan den 2. om brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom misstänkte dömts för annat av ho­ förövat brott eller till fullo undergått nom förövat brott eller till fullo un­ straff eller annan påföljd för sådant dergått straff eller annan påföljd för brott, och det är uppenbart, att brot­ sådant brott, och det är uppenbart, tet i jämförelse med det andra brot­ att brottet i jämförelse med det and­ tet är med hänsyn till påföljden utan ra brottet är med hänsyn till påfölj­ nämnvärd betydelse. den utan nämnvärd betydelse; eller 3. om det i annat fall av särskilda skäl är uppenbart, att påföljd ej er­ fordras för att avhålla den misstänk­ te från vidare brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna ej heller eljest är påkallat, att åtal väckes; eller 4. om den misstänkte uppenbarli­ gen begått brottet under inflytande av sådan själslig abnormitet, som av­ ses i 33 kap. 2 § brottsbalken, samt vård enligt sinnessjuklagen kommer till stånd utan lagföring och åtal ej är påkallat av särskilda skäl. Finnas tillräckliga skäl för efter­ Beslut jämlikt första stycket 3 må gift ej längre föreligga, må den åter­ meddelas endast av riksåklagaren. kallas. Närmare föreskrifter om efter­ Beslut att ej tala å brott må åter­ gift av åtal meddelas av Konungen. kallas, om tillräckliga skäl för beslu­ tet ej längre finnas föreligga. Närmare föreskrifter om beslut att ej tala å brott meddelas av Konungen. År i lag eller författning särskild föreskrift meddelad om eftergift av åtal, vare den gällande.

8 §• Målsäganden må---------------------------- äga rum. Har åklagare------------------------------ fullfölja talan. Utan hinder------------------- --------- angående brott.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19(iå 237

Målsägande är den, mot vilken

brott är begånget eller som därav bli­

vit förnärmad eller lidit skada.

Den misstänkte skall vid huvudför­ Den misstänkte vare i mål om all­ handling i underrätt infinna sig per­ mänt åtal skyldig infinna sig person­ sonligen i mål om allmänt åtal för ligen vid huvudförhandling i under­ brott, varå straffarbete kan följa, så rätt, dock ej om anledning saknas att ock i annat mål, om hans närvaro ej ådöma annan påföljd än böter och kan antagas sakna betydelse för ut­ hans närvaro tillika kan antagas vara redningen. Vid huvudförhandling i utan betydelse för utredningen. I mål hovrätt skall den misstänkte infinna om enskilt åtal skall den misstänkte sig personligen, om han av underrät­ infinna sig personligen vid dylik för­ ten dömts till straffarbete för brottet handling, om hans närvaro ej kan an­ eller anledning förekommer till ådö­ tagas sakna betydelse för utredningen. mande av sådant straff, så ock eljest, Vid huvudförhandling i hovrätt skall om hans närvaro ej kan antagas sak­ den misstänkte infinna sig personli­ na betydelse för utredningen. Vid hu­ gen, om han av underrätten dömts till vudförhandling i högsta domstolen fängelse i minst sex månader eller in­ vare den misstänkte skyldig att in­ ternering för brottet eller anledning finna sig personligen, om hans när­ förekommer till ådömande av sådan varo finnes erforderlig för utredning­ påföljd, så ock eljest, om hans närva­ en. I underrätt skall den misstänkte ro ej kan antagas sakna betydelse för oek infinna sig personligen vid munt­ utredningen. Vid huvudförhandling i lig förberedelse, om det kan antagas, högsta domstolen vare den misstänk­ att förberedelsen därigenom främjas. te skyldig att infinna sig personligen, Vid annan förhandling än nu nämnts om hans närvaro finnes erforderlig vare han skyldig att infinna sig per­ för utredningen. I underrätt skall den sonligen, om hans närvaro finnes er­ misstänkte ock infinna sig personli­ forderlig. gen vid muntlig förberedelse, om det kan antagas, att förberedelsen därige­ nom främjas. Vid annan förhandling än nu nämnts vare han skyldig att infinna sig personligen, om hans när­ varo finnes erforderlig. Lider den----------------------------- sig personligen. Är den — — -------------------- förordnande därom. Då den---------------------------- är stadgat.

23 KAP.

7 §‘ Underlåter den----------------------------- till förhöret. Utan föregående kallelse må den Utan föregående kallelse må den som uppehåller sig inom en våglängd som uppehåller sig inom en våglängd av trettio kilometer från den plats, av trettio kilometer från den plats, där förhör skall hållas, hämtas till där förhör skall hållas, hämtas till förhöret, om undersökningen avser förhöret, om undersökningen avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och brott, varå fängelse kan följa, och det

238 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

det skäligen kan befaras, att han ej skäligen kan befaras, att han ej skulskulle hörsamma kallelse eller i an- le hörsamma kallelse eller i anledledning av Kallelse skulle genom un- ning av kallelse skulle genom undandanröjande av bevis eller på annat röjande av bevis eller på annat sätt sätt försvåra utredningen. försvåra utredningen. Är den------------------------------för förhöret.

22 §•

Förundersökning enligt detta kapi­ Förundersökning enligt detta kapi­ tel vare, om tillräckliga skäl för åtal tel vare, om tillräckliga skäl för åtal ändock föreligga, ej erforderlig be­ ändock föreligga, ej erforderlig be­ träffande brott, vård icke kan följa träffande brott, för vilket icke annan svårare straff än böter, eller beträf­ påföljd än böter är stadgad, eller be­ fande brott, som avses i 45 kap. 2 § träffande brott, som avses i 45 kap. första eller andra stycket. Ej heller 2 § första eller andra stycket. Ej hel­ vare förundersökning erforderlig i ler vare förundersökning erforderlig i mål, som skall upptagas omedelbart mål, som skall upptagas omedelbart av högre rätt, med mindre anledning av högre rätt, med mindre anledning förekommer till ådömande av frihets­ förekommer till ådömande av annan straff eller avsättning. påföljd än böter eller suspension. Vill åklagaren---------------- ._______ ------- ägt rum.

24 KAP.

1 §• Är någon på sannolika skäl miss­ Är någon på sannolika skäl miss­ tänkt för brott, varå straffarbete kan tänkt för brott, varå fängelse i mer följa, må han häktas, om med hän­ än ett år kan följa, må han häktas, syn till brottets beskaffenhet, den om med hänsyn till brottets beskaf­ misstänktes förhållande eller annan fenhet, den misstänktes förhållande omständighet skäligen kan befaras, eller annan omständighet skäligen att han avviker eller annorledes un­ kan befaras, att han avviker eller an­ dandrager sig lagföring eller straff el­ norledes undandrager sig lagföring ler genom undanröjande av bevis el­ eller straff eller genom undanröjan­ ler på annat sätt försvårar sakens ut­ de av bevis eller på annat sätt försvå­ redning, eller ock anledning förekom­ rar sakens utredning, eller ock an­ mer, att han fortsätter sin brottsliga ledning förekommer, att han fortsät­ verksamhet. ter sin brottsliga verksamhet, Är brottet-----------------------------han avviker. Kan å brottet icke följa lindrigare År för brottet icke stadgat lindriga­ straff än straffarbete i två år, skall re straff än fängelse i två år, skall häktning ske, om det ej är uppenbart, häktning ske, om det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas. att anledning därtill saknas. Kan det antagas, att den misstänk­ Kan det antagas, att den misstänk­ te kommer att dömas allenast till bö­ te kommer att dömas allenast till bö­ ter eller mistning av befattning på ter eller suspension, må häktning icke viss tid, må häktning icke ske. ske.

3 §■ Kan på grund av den misstänktes Kan på grund av den misstänktes ungdom eller hans sjukdom häktning ungdom eller hans sjukdom häktning antagas medföra allvarligt men för antagas medföra allvarligt men för

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år l!)6'i ‘239

honom och finnes sådan övervakning honom och finnes sådan övervakning kunna ordnas, att skäl till hans häkt­ kunna ordnas, att skäl till hans häkt­ ning ej längre föreligga, må han ej ning ej längre föreligga, må han ej häktas. Den som är under nderton år häktas. Kvinna som är havande i må ej häktas, med mindre det är up­ framskridet tillstånd eller som fött så penbart, att betryggande övervakning kort tid förut, att häktning kan anta­ ej kan ordnas. Lag samma vare be­ gas medföra allvarligt men för henne träffande kvinna, som är havande i eller barnet, må ej häktas, med mind­ framskridet tillstånd eller som fött så re det är uppenbart, att betryggande kort tid förut, att häktning kan anta­ övervakning ej kan ordnas. Vill den gas medföra allvarligt men för henne misstänkte ej underkasta sig övervak­ eller barnet. Vill den misstänkte ej ning, som nu nämnts, skall häktning underkasta sig övervakning, som nu ske. nämnts, skall häktning ske. Om ytterligare inskränkning i fråga om häktning av den som är under aderton år är särskilt stadgat. Att reseförbud-------------------------- — i 25 kap.

7 §• Förekomma mot----------------------------- gripa honom. Träffas den som begått brott, varå Träffas den som begått brott, vara frihetsstraff kan följa, å bar gärning fängelse kan följa, å bar gärning eller eller flyende fot, må han gripas av flyende fot, må han gripas av envar, envar. Envar må ock gripa den som Envar må ock gripa den som är efär efterlyst för brott. Den gripne skall terlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. polisman. Då någon----------------—-------- eller frigivas.

25 KAP.

1 Är någon skäligen misstänkt för Är någon skäligen misstänkt för brott, varå frihetsstraff kan följa, och brott, varå fängelse kan följa, och kan med hänsyn till brottets beskaf­ kan med hänsyn till brottets beskaf­ fenhet, den misstänktes förhållande fenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen be­ eller annan omständighet skäligen be­ faras, att han avviker eller annorle- faras, att han avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller des undandrager sig lagföring eller straff, men förekommer eljest ej an­ straff, men förekommer eljest ej an­ ledning att anhålla eller häkta ho­ ledning att anhålla eller häkta ho­ nom, må, om det finnes tillfyllest, i nom, må, om det finnes tillfyllest, i stället förbud meddelas honom att stället förbud meddelas honom att utan tillstånd lämna honom anvisad utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort. Oberoende av brottets be­ vistelseort. Oberoende av brottets be­ skaffenhet må ock förbud, som nu skaffenhet må ock förbud, som nu sagts, meddelas, om skäligen kan be­ sagts, meddelas, om skäligen kan be­ faras, att den misstänkte genom att faras, att den misstänkte genom att begiva sig från riket undandrager sig begiva sig från riket undandrager sig lagföring eller straff eller gäldande av lagföring eller straff eller gäldande skadestånd eller annan ersättning till av skadestånd eller annan ersättning

240 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

målsägande, som kan antagas kom- till målsägande, som kan antagas ma att på grund av brottet ådömas komma att på grund av brottet ådöhonom. lllas honom.

27 :

2 §•

Beslag må ej läggas å skriftlig Beslag må ej läggas å skriftlig handling, om dess innehåll kan anta­ handling, om dess innehåll kan anta­ gas vara sådant, att befattningshava­ gas vara sådant, att befattningshava­ re eller annan, som avses i 36 kap. re eller annan, som avses i 36 kap. 5 §, ej må höras som vittne därom, 5 §, ej må höras som vittne därom, och handlingen innehaves av honom och handlingen innehaves av honom eller av den, till förmån för vilken eller av den, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller. Ej heller må, tystnadsplikten gäller. Ej heller må, med mindre fråga är om brott, vård med mindre fråga är om brott, för ej kan följa lindrigare straff än vilket ej är stadgat lindrigare straff straffarbete i två år, hos den miss­ än fängelse i två år, hos den miss­ tänkte eller honom närstående, som tänkte eller honom närstående, som avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å avses i 36 kap. 3 §, beslag läggas å skriftligt meddelande mellan den skriftligt meddelande mellan den misstänkte och någon honom närstå­ misstänkte och någon honom närstå­ ende eller mellan sådana närstående ende eller mellan sådana närstående inbördes. inbördes.

3 §• Brev, telegram eller annan försän­ Brev, telegram eller annan försän­ delse, som finnes i post- eller tele­ delse, som finnes i post- eller tele­ grafverkets vård, må tagas i beslag, verkets vård, må tagas i beslag, alle­ allenast om å brottet kan följa straff­ nast om å brottet kan följa fängelse arbete samt försändelsen hos motta­ i mer än ett år samt försändelsen hos garen skulle vara underkastad beslag. mottagaren skulle vara underkastad beslag.

16 §• Kan någon skäligen misstänkas för Kan någon skäligen misstänkas för brott, varå icke kan följa lindrigare brott, för vilket ej är stadgat lindri­ straff än straffarbete i två år, och fin­ gare straff än fängelse i två år, och nes det vara av synnerlig vikt för ut­ finnes det vara av synnerlig vikt för redningen, att undersökningsledaren utredningen, att undersökningsleda­ eller åklagaren erhåller del av samtal ren eller åklagaren erhåller del av till och från telefonapparat, som in­ samtal till och från telefonapparat, nehaves av den misstänkte eller el­ som innehaves av den misstänkte el­ jest kan antagas komma att begag­ ler eljest kan antagas komma att be­ nas av honom, äge rätten meddela gagnas av honom, äge rätten medde­ tillstånd till deras avhörande. Fråga la tillstånd till deras avhörande. Frå­ därom må upptagas allenast på yr­ ga därom må upptagas allenast på kande av undersökningsledaren eller yrkande av undersökningsledaren el­ åklagaren. ler åklagaren. Tillstånd skall----------------------------telefonanstaltens föreståndare. Om granskning---------------- ----------- - omedelbart förstöras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 är 1964 241

Förekommer anledning, att brott Förekommer anledning, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa, förövats, varå fängelse kan följa, må må i hus, rum eller slutet förvarings- i hus, rum eller slutet förvaringsstälställe husrannsakan företagas för ef­ le husrannsakan företagas för efter­ tersökande av föremål, som är under­ sökande av föremål, som är under­ kastat beslag, eller eljest till utrönan­ kastat beslag, eller eljest till utrönan­ de av omständighet, som kan äga be­ de av omständighet, som kan äga be­ tydelse för utredning om brottet. tydelse för utredning om brottet. Hos annan------ ---------------------- brottet vinnas Ej må------- -------- —--------- begärt åtgärden.

11 §• Förekommer anledning, att brott Förekommer anledning, att brott förövats, varå frihetsstraff kan följa, förövats, varå fängelse kan följa, må må kroppsvisitation företagas för ef­ kroppsvisitation företagas för eftersö­ tersökande av föremål, som är under­ kande av föremål, som är underkas­ kastat beslag, eller eljest till utrönan­ tat beslag, eller eljest till utrönande de av omständighet, som kan äga be­ av omständighet, som kan äga bety­ tydelse för utredning om brottet. delse för utredning om brottet. Å annan----------------------------- brotte ; vinnas.

12 §• A den som skäligen kan misstänkas Å den som skäligen kan misstän­ för brott, varå frihetsstraff kan följa, kas för brott, varå fängelse kan följa, må för ändamål, som sägs i 11 §, må för ändamål, som sägs i 11 §, kroppsbesiktning företagas. kroppsbesiktning företagas. Vid kroppsbesiktning------------------- •-------- men, utföras.

14 §• Av den som är anhållen eller häk­ Av den som är anhållen eller häk­ tad må fotografi och fingeravtryck tad må fotografi och fingeravtryck tagas; han vare ock underkastad an­ tagas; han vare ock underkastad an­ nan dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle nan dylik åtgärd. Vad nu sagts gälle ock annan, om det erfordras för vin­ ock annan, om det erfordras för vin­ nande av utredning om brott, varå nande av utredning om brott, varå frihetsstraff kan följa. fängelse kan följa. Närmare bestämmelser---------------- ------- - — av Konungen.

29 KAP.

2 §• Över fråga,---------- ------------------ ro: tas särskilt. Är fråga om ansvar för flera brott, Är fråga om ansvar för flera brott, skall, om det erfordras, först i fråga skall, om det erfordras, först i fråga om varje brott omröstning ske, huru­ om varje brott omröstning ske, huru­ vida den tilltalade är skyldig till brot­ vida den tilltalade är skyldig till brot­ tet, och därefter straff eller annan tet, och därefter påföljd bestämmas. påföljd bestämmas. Uppkommer frå­ Uppkommer fråga, huruvida ett eller ga, huruvida ett eller flera brott före­ flera brott föreligga, skall ock därom ligga, skall ock därom röstas särskilt. röstas särskilt.

242 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964-

Förekomma vid omröstning angå­ Förekomma vid omröstning angå­ ende påföljden skiljaktiga meningar ende påföljden skiljaktiga meningar, om villkorligt anstånd med straffets huruvida annan påföljd än straff el­ ådömande eller huruvida ungdoms­ ler sådan påföljd jämte böter för sam­ fängelse, förvaring eller internering i ma brott skall ådömas eller huruvida säkerhetsanstalt eller annan skydds­ i skyddstillsyn skall ingå anstaltsbeåtgärd skall ådömas, skall, om det er­ handling, skall, om det erfordras, sär­ fordras, särskild omröstning ske om skild omröstning ske om varje sådan varje påföljd, för vilken någon sålun­ mening. Vad nu sagts gälle ock frå­ da röstat. Ådömes därvid ej sådan på­ ga, huruvida påföljd skall eftergivas följd, skall särskild omröstning ske eller huruvida tilltalad, som begått om straffet. Vad nu sagts om skydds­ brott under inflytande av själslig ab­ åtgärd gälle ock fråga, huruvida den normitet, skall vara fri från påföljd. tilltalade på grund av sin sinnesbe­ Blir sådan mening ej gällande, skall skaffenhet är fri från straff. särskild omröstning ske om straff. Uppkommer fråga om villkorligt anstånd med straffs verkställande, skall, sedan straffet bestämts, sär­ skild omröstning därom företagas. Har någon vid tidigare omröstning Har någon vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stan­ varit emot det slut, vari de flesta stan­ nat, vare han skyldig att deltaga i se­ nat, vare han skyldig att deltaga i se­ nare omröstning; vid omröstning an­ nare omröstning; vid omröstning an­ gående ådömande av annat straff än gående ådömande av straff skall dock ungdomsfängelse skall dock den som den som tidigare röstat för den till­ tidigare röstat för den tilltalades fri­ talades frikännande anses hava bi­ kännande på annan grund än hans trätt den för den tilltalade lindrigaste sinnesbeskaffenhet anses hava biträtt meningen. den för den tilltalade lindrigaste me­ ningen.

3 §■ \ ppas, då---------------------------- - gälle ordförandens. Vid omröstning, då nämnd ej har Vid omröstning, då nämnd ej har säte i rätten, gälle den mening, som säte i rätten, gälle den mening, som omfattats av mer än hälften av leda- omfattats av mer än hälften av leda­ möterna. Har någon mening erhållit möterna. Har någon mening erhållit hälften av rösterna och är denna den hälften av rösterna och är denna den lindrigaste, gälle den meningen; vid lindrigaste, gälle den meningen; vid särskild omröstning, huruvida den särskild omröstning, huruvida vill­ misstänkte på grund av sin sinnesbe­ korlig dom skall meddelas eller skaffenhet är fri från straff eller om skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller villkorligt anstånd med straffets ådö­ internering ådömas eller förordnande mande eller huruvida ungdomsfäng­ meddelas om överlämnande till sär­ else, förvaring eller internering i sä­ skild vård, så ock eljest, då ej någon kerhetsanstalt eller annan skyddsåt­ mening kan anses som lindrigare, gärd skall ådömas, så ock eljest, då ej gälle dock den mening, som erhållit någon mening kan anses som lindri­ hälften av rösterna och bland dem gare, gälle dock den mening, som er­ ordförandens. hållit hälften av rösterna och bland dem ordförandens. Om omröstning--------------------------- 3 kap. 7 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år '243

I mål, som rör allenast ansvar för I mål, som rör allenast ansvar för brott, må, om den tilltalade erkänt brott, må, om den tilltalade erkänt gärningen och svårare straff än böter gärningen och annan påföljd än bö­ ej ådömes, domen utfärdas i förenk­ ter ej ådömes, domen utfärdas i för­ lad form. Dom, varigenom högre rätt enklad form. Dom, varigenom högre fastställer lägre rätts dom, må ock ut­ rätt fastställer lägre rätts dom, må färdas i förenklad form. Närmare ock utfärdas i förenklad form. När­ bestämmelser därom meddelas av mare bestämmelser därom meddelas Konungen. av Konungen.

9 §• Sedan tid--------------- ------------ ånyo upptagas. Om förändring och förening av Om förändring och förening av påstraff så ock om särskilda rättsmedel följd så ock om särskilda rättsmedel gälle vad därom är stadgat. gälle vad därom är stadgat.

31 KAP.

1 §• Dömes i —-------------------- — prövas skäligt. Förklaras den tilltalade på grund Eftergives påföljd eller har den av sin sinnesbeskaffenhet fri från tilltalade begått brottet under infly­ straff, vare han skyldig att ersätta tande av sådan själslig abnormitet, kostnad, som nu sagts, om och i den som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, mån det med hänsyn till omständig­ vare han skyldig att ersätta kostnad, heterna finnes skäligt. som nu sagts, om och i den mån det med hänsyn till omständigheterna finnes skäligt.

10 §.

Fullföljes mål från lägre rätt, skall Fullföljes mål från lägre rätt, skall skyldigheten att ersätta rättegångs­ skyldigheten att ersätta rättegångs­ kostnad i högre rätt bestämmas med kostnad i högre rätt bestämmas med hänsyn till rättegången därstädes. hänsyn till rättegången därstädes. Högre rätts dom skall anses som fäl­ Högre rätts dom skall anses som fäl­ lande, allenast då den tilltalade dö­ lande, allenast då den tilltalade dö­ mes till straff, som är att anse såsom mes till påföljd, som är att anse så­ svårare än det, vartill lägre rätt dömt, som svårare än den, vartill lägre rätt eller, om han frikänts av lägre rätt, dömt, eller, om han frikänts av lägre dömes för brottet eller av honom full­ rätt, finnes hava begått brottet eller följd talan ej föranleder ändring i av honom fullföljd talan ej föranle­ lägre rätts dom. Stadgandet i 3 § skall der ändring i lägre rätts dom. Stad­ avse det fall, att i högre rätt talan gandet i 3 § skall avse det fall, att i utan skäl fullföljts av åklagaren. högre rätt talan utan skäl fullföljts av åklagaren. Om kostnad----------- ------------------motsvarande tillämpning. Återförvisas mål,------- ------------ -------- dess återupptagande.

244 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196\

Ämbets- eller tjänsteman---------------------------- iakttaga tystnad. Ej heller-------------------- ---------samtycker därtill. Rättegångsombud, biträde------- — —------------ må yppas. Utan hinder av vad i andra eller Utan hinder av vad i andra eller tredje stycket sägs vare annan än för- tredje stycket sägs vare annan än för­ svarare skyldig att avgiva utsaga i svarare skyldig att avgiva utsaga i mål angående brott, varå icke kan mål angående brott, för vilket icke följa lindrigare straff än straffarbete är stadgat lindrigare straff än fängi två år. else i två år. Om tystnadsplikt----------------------------- förhållanden erfarit.

46 KAP.

15 §. Uteblir den------------------------- — senare dag. Kan å brottet icke följa svårare Förekommer ej anledning att ådöstraff än fängelse, må, om saken fin­ ma annan påföljd än böter, må, om nes kunna nöjaktigt utredas, målet saken finnes kunna nöjaktigt utre­ avgöras utan hinder av att den tillta­ das, målet avgöras utan hinder av att lade kommit tillstädes allenast genom den tilltalade kommit tillstädes alle­ ombud eller uteblivit. nast genom ombud eller uteblivit. Har den-----------------------------delgivits honom, Rättegångsfråga må----------------------------- tilltalades utevaro.

48 KAP.

1 §• Skall allmänt åtal äga rum för Skall allmänt åtal äga rum för brott, varå allenast böter kunna föl­ brott, för vilket äro stadgade allenast ja, dock ej normerade böter, äge åkla­ böter, dock ej normerade böter, äge garen, i stället för att väcka åtal, till åklagaren, i stället för att väcka åtal, godkännande förelägga den misstänk­ till godkännande förelägga den miss­ te det straff åklagaren anser brottet tänkte det straff åklagaren anser brot­ förskylla. Ej må strafföreläggande av­ tet förskylla. Ej må strafföreläggande se dagsböter utöver fyrtio. År brottet avse dagsböter utöver fyrtio. Är brot­ förenat med egendoms förverkande tet förenat med egendoms förverkan­ eller annan sådan påföljd, skall ock de eller annan sådan särskild rätts­ den påföljden föreläggas den miss­ verkan, skall ock denna föreläggas tänkte till godkännande. År fråga om den misstänkte till godkännande. Är flera brott, må föreläggande ej givas, fråga om flera brott, må föreläggan­ med mindre det sker gemensamt för de ej givas, med mindre det sker ge­ alla brotten. mensamt för alla brotten. Strafföreläggande må------------------- --------- målsägande finnes.

2 §.

Strafföreläggande skall åklagaren uppgiva: 1. den misstänkte; 2. den brottsliga------- tillämpliga; samt

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 10 är l!)fii 245

3. det straff och den påföljd, som 3. det straff och den särskilda rätts föreläggas den misstänkte. verkan, som föreläggas den miss tänkte. Föreläggandet skall------- --------— ------ av åklagaren.

3 §• Godkännande av strafföreläggande Godkännande av strafföreläggande skall göras skriftligen å föreläggan- skall göras skriftligen å föreläggandet det och skall innehålla, att den miss- och skall innehålla, att den misstänktänkte erkänner gärningen och att te erkänner gärningen och att han han underkastar sig det straff och underkastar sig det straff och den den påföljd, som förelagts honom. särskilda rättsverkan, som förelagts honom. Godkännes ej — ------------------------- äga rum.

51 KAP.

21 §.

Hovrätten äge----------------—------ - v motparten. Har den tilltalade av underrätten Har den tilltalade av underrätten frikänts för brottet eller dömts till frikänts för brottet eller har påföljd böter eller fällts till vite och före­ eftergivits eller har den tilltalade fun­ kommer ej anledning till ådömande nits vara fri från påföljd på grund av av svårare straff eller annan påföljd själslig abnormitet eller dömts till bö­ än nu sagts, må målet avgöras utan ter eller fällts till vite och förekom­ huvudförhandling; föres tillika talan mer ej anledning till ådömande av om annat än ansvar, må det dock ej svårare straff eller annan påföljd än ske, med mindre talan därutinnan en­ nu sagts, må målet avgöras utan hu­ ligt 50 kap. 21 § må prövas utan hu­ vudförhandling; föres tillika talan om vudförhandling. annat än ansvar, må det dock ej ske, med mindre talan därutinnan enligt 50 kap. 21 § må prövas utan huvud­ förhandling. För prövning,----------------- --------- — - ej erforderlig.

25 §• Ej må hovrätten i anledning av den Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av tilltalades talan eller talan, som av åklagare föres till hans förmån, dö­ åklagare föres till hans förmån, dö­ ma till straff, som är att anse såsom ma till påföljd, som är att anse så­ svårare än det, vartill underrätten som svårare än den, vartill underrät­ dömt. Har den tilltalade av under­ ten dömt. Har den tilltalade av un­ rätten dömts till frihetsstraff, äge derrätten dömts till fängelse, äge hov­ hovrätten döma till ungdomsfängelse rätten förordna om villkorlig dom, eller förvaring eller internering i sä- skyddstillsyn, ungdomsfängelse, in­ kerhetsanstalt eller annan skyddsåt­ ternering eller överlämnande till sär­ gärd eller förordna om villkorligt an­ skild vård, så ock jämte villkorlig stånd med straffs ådömande. Har un­ dom, skyddstillsyn eller överlämnan­ derrätten dömt till ungdomsfängelse de till vård enligt barnavårdslagen eller skyddsåtgärd eller meddelat för­ för samma brott döma till böter. Har ordnande, som nu sagts, äge hovrät- underrätten meddelat förordnande

246 Kungl. Maj:ts proposition nr JO år J96A

ten döma till annan påföljd. Är hov- som nu sagts, äge hovrätten döma rätten beträffande frågan, huruvida till annan påföljd. den tilltalade på grund av sin sinnes­ beskaffenhet är fri från straff, av an­ nan mening än underrätten, äge hov­ rätten göra den ändring i domen, som föranledes därav.

53 KAP.

2 §•

I brottmål,-------------------- — -— följande avvikelser: 1. Hovrätten äge---------------------------- utfärda stämning. 2. Hovrätten äge----------------------------- yttra sig. 3. I stället----------------------------- två veckor. 4. Förekommer ej anledning till 4. Förekommer ej anledning till ådömande av svårare straff än böter, ådömande av annan påföljd än böter, äge hovrätten företaga målet till av­ äge hovrätten företaga målet till av­ görande utan huvudförhandling; där­ görande utan huvudförhandling; där­ om gälle vad i 51 kap. 22 § stadgats. om gälle vad i 51 kap. 22 § stadgats.

54 KAP.

12 §.

Ej må-----------------------------talans väckande. Ej heller må i anledning av talan Ej heller må i anledning av talan rörande ansvar prövningstillstånd en­ rörande ansvar prövningstillstånd en­ ligt 10 § 2 meddelas målsägande, med ligt 10 § 2 meddelas målsägande, med mindre hans talan avser brott, varå mindre hans talan avser brott, för straffarbete eller avsättning kan föl­ vilket är stadgat fängelse i mer än ja, eller tilltalad eller honom närstå­ ett år eller avsättning, eller tilltalad ende, som sägs i 21 kap. 1 §, med eller honom närstående, som sägs i mindre talan avser sådant brott eller 21 kap. 1 §, med mindre talan avser ock annat brott och den tilltalade sådant brott eller ock annat brott förklarats straffri på grund av sin och den tilltalade erhållit villkorlig sinnesbeskaffenhet eller erhållit an­ dom eller dömts till fängelse, skydds­ stånd med straffs ådömande eller för tillsyn, ungdomsfängelse, internering, brottet dömts till förvaring i säker- suspension , avsättning, dagsböter ej hetsanstalt eller annan skyddsåtgärd under sextio eller böter omedelbart i eller till ungdomsfängelse, fängelse, penningar ej under ettusenfemhund­ mistning av befattning på viss tid, ra kronor eller ock blivit fälld till vi­ dagsböter ej under sextio eller böter te omedelbart i penningar ej under omedelbart i penningar ej under ett- nämnda belopp eller överlämnats till tusenfemhundra kronor eller ock bli­ särskild vård eller för honom be­ vit fälld till vite omedelbart i pen­ stämts ny minsta tid för internering. ningar ej under nämnda belopp eller för honom bestämts ny minsta tid för förvaring eller internering.

Kungl. Maj.ls proposition nr 10 år 1064 247

Sedan dom--------------------------— resning beviljas: 1. om sådant---------------------------- tillämpas; eller 2. om å brottet kan följa straffar 2. om för brottet är stadgat fängelbete samt omständighet eller bevis, se i mer än ett år samt omständighet som ej tidigare förebragts, åberopas eller bevis, som ej tidigare förebragts och dess förebringande sannolikt åberopas och dess förebringande san­ skulle hava lett till att den tilltalade nolikt skulle hava lett till att den till­ dömts för brottet eller detta hänförts talade dömts för brottet eller detta under väsentligt strängare straffbe­ hänförts under väsentligt strängare stämmelse än den som tillämpats. straffbestämmelse än den som tilläm­ pats. Ej må------- — — --------------------- ------------ göra det.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Vad i 21 kap. 2 § stadgas om att den som av underrätt dömts till fängel­ se i minst sex månader skall infinna sig personligen vid huvudförhandling i hovrätt, skall äga tillämpning jämväl å den som dömts till straffarbete på samma tid. Vid prövning huruvida häktning enligt 24 kap. 1 § första stycket eller be­ slag jämlikt 27 kap. 3 § må ske, prövningstillstånd enligt 54 kap. 12 § andra stycket må meddelas eller resning jämlikt 58 kap. 3 § 2 må beviljas, när fråga är om brott, som begåtts före den 1 januari 1965, skall hänsyn tagas till det straff, som kunnat följa å brottet, om det begåtts efter det brottsbalken trätt i kraft; dock må beslut om häktning eller beslag ej meddelas eller pröv­ ningstillstånd eller resning beviljas, om det ej skulle hava kunnat ske före den 1 januari 1965.

248 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga lagöverträdare

Härigenom förordnas som följer.

1 §• Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år, må, utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare besluta att ej tala å brottet, om den underårige ställes under övervakning jämlikt 26 § barnavårdsla­ gen, omhändertages för samhällsvård enligt 29 § sagda lag eller blir före­ mål för annan därmed jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller sär­ skild tillsyn eller lämplig sysselsättning samt det med skäl kan antagas att härigenom vidtages vad som är lämpligast för hans tillrättaförande, eller om brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande. Åtal skall dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt.

2 Il-

Fråga om beslut jämlikt 1 § skall handläggas skyndsamt. Fattas ej sådant beslut, skall åtal väckas utan dröjsmål.

3§. Föreligger skälig anledning att ej tala å brott, skall åklagaren, innan han beslutar i ärendet, från barnavårdsnämnden i den kommun, där den under­ årige vistas, inhämta yttrande, huruvida nämnden vidtagit eller avser att vidtaga åtgärd beträffande den underårige samt huruvida enligt nämndens mening sådan åtgärd kan anses vara lämpligast för hans tillrättaförande. Nämndens yttrande skall, om åklagaren det begär eller nämnden finner det erforderligt, även innefatta redogörelse för den underåriges personliga utveckling samt hans vandel och levnadsomständigheter i övrigt. Det åligger nämnden att avgiva sitt yttrande skyndsamt. År brottet ringa, må åklagaren utan att barnavårdsnämndens yttrande in­ hämtats besluta att ej tala å brottet.

4 §.

Har brottet medfört skada av någon betydelse, skall åklagaren, om så kan ske, bereda målsäganden tillfälle att yttra sig innan han må besluta att ei tala å brottet.

5§. Beslut att ej tala å brott skall på lämpligt sätt delgivas den underårige. Underrättelse om beslutet skall ock, därest åtgärd av barnavårdsnämnd förutsättes, tillställas denna.

6 §•

Beslut att ej tala å brott må återkallas, såframt skäl äro därtill ur all­ män synpunkt.

Kungl. Maj.ts proposition nr W år 1964 24!)

7 §• Angående prövning huruvida åtal bör väckas mot den som inskrivits så­ som elev vid ungdomsvårdsskola eller som intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare är särskilt stadgat.

8 §•

Den som är under aderton år må ej häktas med mindre synnerliga skal äro därtill. 9 §. Brottmål, vari talan föres mot någon som ej fyllt tjugoett år, skall, om å brottet kan följa svårare straff än böter, såvitt möjligt utsättas till handlägg­ ning i sådan ordning att målet ej tilldrager sig uppmärksamhet. Finnes i mål mot den som ej fyllt tjugoett år, att förhandlingens offent­ lighet är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet för vilken den underårige kan antagas bliva föremål, äger rätten förordna att målet skall handläggas inom stängda dörrar. Anses sådant förordnande böra med­ delas och är jämväl någon som fyllt tjugoett år tilltalad i målet, skall rät­ ten, om det finnes kunna ske utan att utredningen avsevärt försvåras, hand­ lägga åtalet mot den underårige såsom särskilt mål. Utan hinder av beslut som meddelats enligt andra stycket må rätten med­ giva tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva till nytta, att övervara handläggningen. 10 §. Ej må den som icke fyllt tjugoett år dömas till fängelse, skyddstillsyn eller ungdomsfängelse, med mindre den som har vårdnaden om honom, där så lämpligen kunnat ske, blivit hörd i målet. Har i sådant mål personundersök­ ning ägt rum, skall ock personundersökaren höras, om skäl äro därtill. 11

11 §•

Förekommer i mål mot den som ej fyllt tjugoett år anledning att döma till annan påföljd än böter, böra för tjänstgöring i nämnd företrädesvis an­ litas nämndemän med insikt och erfarenhet i vård och fostran av ungdom.

12 §.

Saknar i fall, som sägs i 11 §, den underårige försvarare, skall offentlig försvarare förordnas för honom, om det icke på grund av sakens beskaffen­ het eller eljest finnes uppenbart, att försvarare ej erfordras. 13 §. Mål mot den som ej fyllt tjugoett år skall alltid behandlas skyndsamt. Väckes allmänt åtal mot den som ej fyllt aderton år för brott varå fängel­ se i mer än ett år kan följa, skola, ändå att han ej är häktad, de tidsfrister iakttagas som äro föreskrivna för åtgärd i mål vari den tilltalade är häktad. I stället för den tid av en vecka, som i 45 kap. 14 § rättegångsbalken är före­ skriven för hållande av huvudförhandling, skall dock gälla en tid av två veckor. 14 §. Misstänkes någon hava begått brottslig gärning innan han fyllt femton år, må åklagare, om det finnes påkallat ur allmän synpunkt, efter framställ­ ning av barnavårdsnämnd eller länsstyrelse hos domstol begära prövning huruvida den misstänkte begått gärningen (bevistalan). 15 §. Om bevistalan skall vad här ovan i 9—12 §§ stadgas samt vad i rätte­ gångsbalken är föreskrivet angående åtal för brott varå kan följa fängelse i

250 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

mer än ett år äga motsvarande tillämpning. Vad i 24 och 25 kap. rättegångs­ balken är stadgat skall dock icke gälla beträffande dylik talan. Sådan°rättegångskostnad som avses i 31 kap. 1 § rättegångsbalken skall stanna å stats­ verket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965, då lagarna den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av åtal mot vissa underåriga och den 20 december 1946 (nr 862) med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig upp­ höra att gälla.

Förslag

till

Lag om verkställighet av bötesstraff

Härigenom förordnas som följer.

Betalning och indrivning av böter

1 §• ®om äro förfallna till betalning, skola genast erläggas. Förmår den botfällde icke detta eller skulle han oskäligt betungas därav, må dock den myndighet som har att indriva böterna bevilja honom anstånd med betal­ ningen eller medgiva avbetalning. Anstånd må beviljas under fyra månader från det beslut därom meddelas. Avbetalning skall ske med visst belopp minst en gång i månaden, om ej särskilda omständigheter föranleda annat och i övrigt så, att böterna äro till fullo betalda inom ett år från beslutet! Nar särskilda skäl äro därtill, må tiden utsträckas, för anstånd till åtta må­ nader och för avbetalning till två år. Anstånd och rätt till avbetalning må ej beviljas, om den bötfällde saknar stadigt hemvist här i riket eller kan antagas vilja undandraga sig bötesbeslutets verkställighet eller omständigheterna eljest giva anledning till anta­ gande att anstånd eller rätt till avbetalning icke kommer att leda till böter­ nas erläggande. 2 §• Yppas efter det beslut angående anstånd eller avbetalning meddelats anledning till ändring i beslutet, må sådan ändring vidtagas. Anstånd eller j avbetalninS må d°ck ej utsträckas utöver de i 1 § för vartdera fallet stadgade tiderna, räknat från den dag då beslut om anstånd eller avbetalnin» torst meddelades. ° Fullgöres ej avbetalning inom föreskriven tid, skall hela det obetalda bö­ tesbeloppet genast erlaggas. Om synnerliga skäl äro därtill, må dock anstånd eller ytterligare avbetalning medgivas. Vad i första stvcket föreskrives skall därvid iakttagas. 3 §. Böter som ej erläggas skola, om ej annat är föreskrivet, indrivas enligt vad darom är särskilt stadgat. Utom egendom som jämlikt 65 § utsökningslagen skall undantagas från utmatning ma for böter ej heller tagas i mät fast eller lös egendom, som i

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1'Jdi 251

den bötfälldes näring erfordras för alt åt honom, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn bereda nödig bärgning, och ej heller nödig bostad.

4 §■ Har den bötfällde på grund av meddelat beslut intagits å allmän vårdan­ stalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och där­ vid förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader eller har han in­ tagits för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, må icke uttagas böter, som av­ se före intagningen begånget fylleri eller förargelseväckande beteende men ej tillika annat brott.

5 §. Kunna böter enligt bestämmelse i denna lag icke förvandlas och skulle deras uttagande vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon, som är beroende av honom för sin försörjning, äger rätten förordna, att böterna eller vad av bötesbeloppet återstår obetalat icke må uttagas. Förordnande som nu sagts må ej meddelas, därest omständigheterna föranleda antagan­ de, att verkställighet av bötesstraffet erfordras för den bötfälldes tillrättafö­ rande eller ur allmän synpunkt. Mål som avses i första stycket upptages av rätten i den ort, där den böt­ fällde finnes, på ansökan av denne eller åklagaren.

6 §• Böter må ej indrivas, sedan beslut om förvandlingsstraff meddelats. Se­ dan verkställighet av förvandlingsstraffet påbörjats, må ej heller betalning för böterna mottagas. 7 §• Mot beslut angående anstånd eller avbetalning må talan ej föras. Bötfälld äger dock påkalla prövning av beslutet i samband med klagan över utmät­ ning eller införsel. Mot hovrätts beslut i fråga som avses i 5 § må talan ej föras.

Förvandling av böter

8 §• Bliva böter ej betalda, skola de, om ej annat är stadgat, på talan av åkla­ gare förvandlas till fängelse enligt vad i denna lag sägs.

9 §■ Böter, som bestämts till högst fem dagsböter eller femtio kronor omedel­ bart i penningar, må ej förvandlas. Böter såsom gemensamt straff för flera brott må ej förvandlas med mindre de överstiga tio dagsböter eller etthund­ ra kronor omedelbart i penningar. När flera bötesstraff sammanträffa, skall vad sålunda stadgas gälla de särskilda straffen. Utan hinder av vad nu är sagt skall förvandling äga rum, såframt omstän­ digheterna föranleda antagande att den bötfällde av tredska eller uppen­ bar vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att förvandling erfordras för hans tillrättaförande eller ock böterna ådömts för fylleri samt den böt­ fällde under de före förvandlingen senast förflutna två åren tre eller flera gånger dömts för sådan förseelse.

10 §.

Böter som ådömts med stöd av 33 kap. 2 § brottsbalken må ej förvandlas.

252 Kungl. Maj. ts proposition nr JO år 1964

11 §. När någon på grund av meddelat beslut intagits å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid för­ bundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader eller när någon intagits å tvångsarbetsanstalt eller för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, förfaller beslut om förvandling som dessförinnan meddelats. Böter som ådömts före intagningen må ej förvandlas. Böter, som ådömts efter intagningen men fö­ re utskrivningen, må ej förvandlas med mindre anstaltens eller skolans sty­ relse påkallar det. Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning beträffande den som efter förordnande enligt 31 kap. 3 § brottsbalken för vård intagits å sjukhus samt den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå fängelse i två år eller däröver.

12 §.

Uppkommer fråga om förvandling av böter, som ådömts någon för gär­ ning varom förmäles i 15 § andra stycket lagen om nykterhetsvård eller för sådan gärning jämte annat brott, och har den bötfällde blivit dömd för minst tre under de två senast förflutna åren begångna gärningar som nyss sagts, skall åklagaren, innan talan anhängiggöres om böternas förvandling, hos nykterhetsnämnden eller, om den bötfällde ej fyllt tjugoett år, hos bar­ navårdsnämnden göra anmälan om förhållandet. Har ej inom två månader därefter nykterhetsnämnden ansökt hos länsstyrelsen om den bötfälldes in­ tagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller barnavårdsnämn­ den ansökt hos socialstyrelsen om intagning av honom för samhällsvård i ungdomsvårdsskola, skall åklagaren föra talan om böternas förvandling. Blir på grund av anmälan varom i första stycket sägs genom lagakraftvunnet beslut förordnat om den bötfälldes intagning å allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller i ungdomsvårdsskola, skall frågan om böternas förvandling vara förfallen. Innefattar beslutet ej sådant förordnande, skall åklagaren föra talan om böternas förvandling.

13 §. Mål om förvandling av böter upptages av rätten i den ort, där den böt­ fällde finnes, eller ock av allmän underrätt som handlagt mål vari böterna ådömts.

14 §. Finnes i mål om förvandling av böter ytterligare prövning vara erforder­ lig i fråga om anstånd eller avbetalning eller rörande åtgärd för indrivning av böterna, skall rätten hanskjuta saken till ny behandling av indrivninesmyndigheten. ‘ ö B

15 g. Vid böters förvandling till fängelse svara eu till och med fem dagsböter mot tio dagars fängelse, varje följande dagsbot till och med tjugo mot en dags fängelse, varje följande påbörjat antal av två dagsböter till och med nittio mot en dags fängelse samt varje därefter påbörjat antal av tre dags­ böter mot en dags fängelse, dock med iakttagande att förvandlingsstraffet ej må sättas över nittio dagar. Om böterna delvis erlagts, skall förvandlingen ske efter antalet obetalda dagsböter. Därvid skall dagsbot som endast delvis erlagts anses som obetald.

Kungl. Mnj.ts proposition nr It) år lOGi 253

Vid förvandling av böter, som ådömts omedelbart i penningar, skall varje påbörjat belopp av tio kronor anses lika med en dagsbot.

16 §. Häftar den bötfällde, när förvandling skall ske, jämväl för andra böter som må förvandlas, skola samtliga böter förvandlas och gemensamt förvandlingsstraff bestämmas efter sammanräknade antalet dagsböter. Har avbetalning skett, skall vid bestämmande av förvandlingsstraffet betal­ ningen i första hand avräknas å det äldsta bötesstraffet. Har någon avtjänat förvandlingsstraff för böter och förekomma därefter till förvandling andra böter, vilka ådömts innan förstnämnda straff till fullo verkställts, må för dessa böter ej åläggas högre förvandlingsstraff än som skulle hava återstått, därest gemensamt förvandlingsstraff på sätt i första stycket sägs beräknats för samtliga böter och därifrån avräknats det förut verkställda förvandlingsstraffet. Föreligger, när flera bötesstraff skola förvandlas, fall som nu sagts allenast beträffande något eller några av straffen, beräknas för sistnämnda böter och de övriga särskilda förvand­ lingsstraff, varefter straffen sammanläggas med iakttagande dock att sam­ manlagda strafftiden ej må överstiga nittio dagar.

17 §. Kan med skäl antagas att den bötfällde gjort vad han förmått för att be­ tala böterna, må, om så prövas skäligt, förvandlingsstraffet sättas lägre än enligt 15 och 16 §§, dock ej under sex dagar. Föreligga i fall som nu sagts med hänsyn till den bötfälldes personliga förhållanden eller eljest synnerli­ ga skäl att icke ålägga förvandlingsstraff, må, om hinder härför icke möter ur allmän synpunkt, förvandlingsstraff eftergivas.

18 §. När förvandlingsstraff ålägges, må rätten bevilja anstånd med verkställig­ heten, såframt omständigheterna ej föranleda antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit betala böterna eller att straf­ fets verkställighet erfordras för hans tillrättaförande. Beviljas anstånd, skall gälla en prövotid av två år. Prövotiden räknas från dagen för beslutet utan hinder av att det ej vunnit laga kraft.

19 §. Finnes den som erhållit anstånd enligt 18 § hava begått brott före prövotidens utgång eller ålägges honom förvandlingsstraff för böter, må anstån­ det förklaras förverkat. Beslutas ej förverkande, äger rätten förlänga prövo­ tiden till tre år. Ätgärd som nu sagts må ej beslutas, med mindre fråga därom uppkom­ mer i mål vari den bötfällde före prövotidens utgång eller, vid förverkande på grund av brott, inom ett år från prövotidens utgång häktats eller erhållit del av åtal eller av ansökan om böters förvandling. Förvandlingsstraffet bortfaller, när anståndet ej längre kan förklaras för­ verkat.

20 §.

Talan må ej föras mot beslut enligt 14 §. Om först i hovrätt uppgives tillgång till böters gäldande, må beslut som nyss sagts icke på den grund av hovrätten meddelas, med mindre det finnes vara av särskild betydelse

254 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964

med hänsyn till den bötfällde åvilande försörjningsskyldighet eller eljest synnerliga skäl äro därtill. Mot hovrätts beslut i mål om förvandling av böter må talan ej föras.

Allmänna bestämmelser

21 §. Underrätt är i mål enligt denna lag domför med tre i nämnden. Finnes i annat mål anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff böra förkla­ ras förverkat, må målet ej i underrätt prövas och avgöras utan nämnd. I mål enligt denna lag skola åklagaren och den bötfällde kallas till för­ hör inför rätten. Kommer den bötfällde icke tillstädes, må utan hinder här­ av målet avgöras, om nöjaktig utredning i saken finnes. Rättens avgörande av saken sker genom beslut. I övrigt skall i tillämpliga delar gälla vad beträffande mål om allmänt åtal är stadgat.

22 §• Erlägges, sedan beslut om förvandlingsstraff meddelats men innan verk­ ställighet av straffet påbörjats, full betalning för böterna, bortfaller förvandlingsstraffet. Om böterna delvis erläggas, skall förvandlingsstraffet nedsät­ tas till vad som enligt 15 och 16 §§ svarar mot de obetalda böterna. Har för­ vandlingsstraffet med stöd av 17 § satts lägre än enligt 15 och 16 §§, må ej på grund av betalning som nu sagts strafftiden minskas i vidare mån än som kunnat ske, därest straffet bestämts med tillämpning av sistnämnda pa­ ragrafer. Beslut i fråga som avses i denna paragraf meddelas, om den bötfällde åt­ njuter anstånd enligt 18 §, av den domstol som förvandlat böterna och eljest av kriminalvårdsstyrelsen. Beslutet länder omedelbart till efterrättelse.

23 §. Förekomma till verkställighet flera beslut, varigenom någon ålagts för­ vandlingsstraff för böter, skola straffen förenas sålunda, att strafftiden mot­ svarar den som skulle följt, därest böterna på en gång förvandlats. Har någon avtjänat förvandlingsstraff och förekommer därefter till verk­ ställighet beslut om förvandling av böter, vilka ådömts innan förstnämnda straff till fullo verkställts, skall straffet nedsättas efter vad i 16 § andra stycket sägs, om det ej skett vid böternas förvandling. Beslut som avses i denna paragraf meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

24 §. Om verkställighet av förvandlingsstraff är särskilt stadgat.

25 §. Meddelas, sedan tid för böters bortfallande avbrutits enligt vad i 35 kap. 7 § första stycket brottsbalken sägs, i mål om förvandling av böter beslut, varigenom saken hänskjutes till ny behandling av indrivningsmyndigheten, skall ny tid om tre år för böternas bortfallande räknas från dasen för beslutet.

26 §. Ålagt förvandlingsstraff bortfaller, om beslutet ej börjat verkställas in­ om tre år från det beslutet vann laga kraft.

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 196 b 255

Har meddelat anstånd med verkställigheten förklarats förverkat, skall tid som i första stycket sägs räknas från det beslutet om förverkande vann laga kraft.

27 §. Vad i denna lag är stadgat om böter skall även gälla viten.

28 §. Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Genom lagen upphäves lagen den 9 april 1937 (nr 119) om verkställighet av bötesstraff. Förekommer i lag eller författning hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i förevarande lag, skall denna i stället tillämpas. Vid fullföljd av mål om förvandling av böter, vari beslut av första dom­ stol meddelats före den 1 januari 1965, skall äldre lag äga tillämpning utom i vad avser fråga om anstånd med verkställighet av förvandlingsstraff. Fö­ rekomma eljest till förvandling böter, vilka ådömts genom beslut som med­ delats före sistnämnda dag, skall med samma undantag äldre lag tillämpas, om den leder till lägre förvandlingsstraff. Vad i 19 och 26 §§ nya lagen stadgas skall gälla jämväl den som jäm­ likt lagen den 22 juni 1939 om villkorlig dom erhållit anstånd med verkstäl­ lighet av förvandlingsstraff. Har i fall som nu sagts enligt sistnämnda lag förordnande meddelats om övervakning, skall förordnandet jämte föreskrift som meddelats jämlikt 8 § samma lag upphöra att gälla den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

om straff för folkmord

Sedan Förenta Nationernas generalförsamling genom resolution den 9 de­ cember 1948 antagit konvention om förebyggande och bestraffning av brot­ tet folkmord samt Sverige ratificerat konventionen och den 27 maj 1952 de­ ponerat ratifikationsinstrumentet hos Förenta Nationernas generalsekrete­ rare, förordnas härigenom som följer.

1 §• Förövar någon gärning, för vilken enligt lag är stadgat fängelse i fyra år eller däröver, mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folk­ grupp med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis, dömes för folkmord till fängelse på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller på livstid.

2 §•

För försök, förberedelse eller stämpling till folkmord, så ock för under­ låtenhet att avslöja sådant brott dömes till ansvar enligt vad i 23 kap. brotts­ balken stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

256 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplinstraff för krigsmän

Härigenom förordnas, dels att 2, 4, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 13 och 14 §§ lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän1 skola erhålla ändrad ly­ delse på sätt nedan angives, dels ock att 12 § sagda lag skall upphöra att gälla.

Disciplinstraff ådömes, utom för Disciplinstraff ådömes, utom för brott mot bestämmelse vari sådant brott mot bestämmelse vari sådant straff är utsatt, jämväl i stället för straff är utsatt, jämväl i stället för böter såsom straff för brott av krigs­ böter när fråga är om brott av krigs­ man mot 25—27 kap. strafflagen man enligt 20—22 kap. brottsbalken samt för annat av krigsman förövat eller om annat av krigsman förövat brott av beskaffenhet att straff därför brott av beskaffenhet att straff därför kan åläggas i disciplinmål. kan åläggas i disciplinmål. Där någon som icke fullgör tjänst­ Den som icke eller endast tillfälligt göring vid krigsmakten eller vilkens tjänstgör vid krigsmakten skall dock tjänstgöring är av tillfällig art finnes dömas till böter i stället för arrest, förskylla arrest, dömes dock i stället om det med hänsyn till brottets art till böter, om det med hänsyn till och övriga omständigheter kan ske brottets art och övriga omständighe­ utan fara för disciplinen och särskil­ ter kan ske utan fara för disciplinen da skäl ej föranleda till annat. Böter och särskilda skäl ej föranleda till an­ må ock eljest användas i stället för nat. Böter må ock eljest ådömas, om disciplinstraff, om med hänsyn till med hänsyn till den brottsliges tjänst­ den brottsliges tjänstgöringsförhål­ göringsförhållanden och brottets art landen och brottets art bötesstraff bötesstraff finnes vara lämpligare än finnes vara lämpligare än disciplin­ disciplinstraff. I fall då disciplin­ straff. straff är utsatt ådömas böterna i Vid tillämpning av andra stycket dagsböter; såvitt fråga är om brott skola böterna, i fall då disciplinstraff mot 26 kap. 15 eller 16 § ådömas är utsatt för brottet, ådömas i dagsbö­ dock böterna, utan hinder av vad i lag ter; för brott som sägs i 21 kap. 15 eljest finnes stadgat, omedelbart i eller 16 § brottsbalken ådömas dock penningar, högst femhundra kronor. böterna omedelbart i penningar, högst femhundra kronor.

4 §• Arrest ådömes i minst tre och högst trettio dagar, varje dag räknad till tjugufyra timmar.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 § SFS 1952:121 och beträffande 14 § SFS 1949:365.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b 257

Straffet verkställes i militärhäkte. Den som dömts till arrest deltager Arrestant deltager i tjänstgöring i den i tjänstgöring i den mån strafftiden män strafftiden överstiger tio dagar. överstiger tio dagar. I övrigt verkstäl­ I övrigt verkställes arrest utan tjänst­ les arrest utan tjänstgöring, där ej i göring, där ej i straffbeslutet. på straffbeslutet på grund av tjänstens grund av tjänstens krav eller eljest krav eller eljest föreliggande särskil­ föreliggande särskilda skäl annorlun­ da skäl annorlunda förordnats. Fin­ da förordnats. Finnes arrest utan nes arrest utan tjänstgöring medföra tjänstgöring medföra fara för arres- fara för arrestantens hälsa, skall han tantens hälsa, skall han under hela under hela strafftiden eller vad där­ strafftiden eller vad därav återstår av återstår deltaga i tjänstgöring. deltaga i tjänstgöring. Under strafftiden------------------------ gällande avlöningsföreskrifter. Vid beräkning av tid för arrest räk­ nas varje dag till tjugofyra timmar.

6

§•

Disciplinbot ådömes för minst en Disciplinbot utgöres av löneavdrag, och högst tjugu dagar. Straffet utgö- vilket bestämmes för dag till belopp res av löneavdrag, vilket bestämmes som i 4 § sägs. Är löneavdrag ej tillför dag till belopp som i 4 § sägs. Är lämpligt, skall den brottslige förplik­ löneavdrag ej tillämpligt, skall den tas att för varje dag gälda ett belopp brottslige förpliktas att för varje dag i penningar, vilket fastställes efter ty gälda ett belopp i penningar, vilket prövas skäligt med hänsyn till löne­ fastställes efter ty prövas skäligt med avdraget för löntagare i motsvarande hänsyn till löneavdraget för löntagare ställning. i motsvarande ställning. - flera avlöningstillfällen. Verkställighet av------------------------- Kan disciplinbot------------------------- - beträffande bötesstraff.

§•

Disciplinstraff såsom gemensamt Disciplinstraff såsom gemensamt straff för flera brott ådömes med till- straff för flera brott ådömes med tilllämpning av de högsta och lägsta lämpning av de högsta och lägsta mått som angivas i 32 kap. 6 § brotts­ mått som angivas i 4 och 6 §§. balken.

8 §• Disciplinstraff må, om ej annat föl­ jer av vad nedan sägs, användas så­ som gemensamt straff för flera brott allenast när disciplinstraff kan följa å vart och ett av brotten. Såsom gemensamt straff för brott Gemensamt straff för brott som som finnes förskylla disciplinstraff finnes förskylla disciplinstraff och och brott som finnes förskylla böter brott som finnes förskylla böter skall, skall, där ej straffet bestämmes i svå­ såframt ej fängelse ådömes, bestäm­ rare straffart, bötesstraff eller, om mas i böter; om särskilda skäl äro särskilda skäl äro därtill, disciplin­ därtill, må dock i stället dömas till straff ådömas. Högsta och lägsta ge­ disciplinstraff. Högsta och lägsta ge­ mensamma straff i allmän straffart, mensamma straff i böter eller fäng-

Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 10

258 Kungi. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

då disciplinstraff är utsatt för något else beräknas, då disciplinstraff är ut­ av flera sammanträffande brott, be­ satt för något av brotten, såsom om räknas såsom om bötesstraff, som i böter som i 2 § sägs vore stadgade i 2 § sägs, vore utsatt i stället för disci­ stället för disciplinstraffet. plinstraffet. För brott som finnes förskylla dis­ Skall någon dömas för flera brott ciplinstraff må, då flera brott sam­ må, om särskilda skäl äro därtill, för manträffa, disciplinstraffet ådömas brott varå kan följa disciplinstraff så­ jämte straff i allmän straffart för dant straff ådömas jämte påföljd av övriga brott, om särskilda skäl föran­ annan art för brottsligheten i övrigt. leda därtill. Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och disci­ plinstraff, varde straffen ådömda jämte varandra; dock må ej jämlikt 25 kap. 1—4 §§ strafflagen dömas till disciplinstraff, där den brottslige för annat brott förskyllt avsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.

9 §•

Förekomma på------------------------- fyrtio dagar. Skola på en gång verkställas dels Skola på en gång verkställas dels dom eller beslut varigenom någon dom eller beslut varigenom någon fällts till arrest, dels ock dom eller tällts till arrest, dels ock dom eller beslut varigenom han dömts till fäng­ beslut varigenom han dömts till fäng­ else, vare sig det omedelbart ådömts else på viss tid, vare sig det omedel­ eller utgör förvandlingsstraff för bö­ bart ådömts eller utgör förvandlings­ ter, eller till straffarbete på viss tid, straff för böter, skall arreststraffet skall arreststraffet övergå till sådant övergå till fängelse. Därvid skall varje frihetsstraff. Därvid skall varje dags dags arrest anses svara mot en dags arrest anses svara mot en dags fäng­ fängelse. else. Förekommer till verkställighet dom eller beslut om arrest när den dömde skall undergå behandling varom stad­ gas i 28 kap. 3 § brottsbalken, skall denna behandling träda i stället för arreststraffet eller vad som återstår därav.

10 §.

Dom eller------------------------- närmast därtill. Om sammanläggning av arrest- Om sammanläggning av arreststraff förordnar den som har att be­ straff förordnar den som har att be­ fordra straffbesluten till verkställig­ fordra straffbesluten till verkställig­ het. Förordnande om sammanlägg­ het. Förordnande om sammanlägg­ ning av arrest med fängelse eller ning av arrest med fängelse meddelas straffarbete meddelas av fångvårds­ av kriminalvårdsstyrelsen. styrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år l!)6b 259

Har arrest ålagts någon och varder Har arrest ålagts någon och varder han i målet slutligen dömd till arrest han i målet slutligen dömd till arrest på längre tid eller till fängelse eller på längre tid eller till fängelse på viss straffarbete på viss tid, skall från tid, skall från detta straff avräknas detta straff avräknas vad han utstått vad han utstått av förstnämnda av förstnämnda straff, därvid varje straff, därvid varje dags arrest anses dags arrest anses svara mot en dags svara mot en dags fängelse. Dömes fängelse eller straffarbete. Dömcs han han till arrest på kortare tid, skall till arrest på kortare tid, skall vad en­ vad enligt 4 § innehållits för över­ ligt 4 § innehållits för överskjutande skjutande tid utbetalas. Dömes han tid utbetalas. Dömes han till disci­ till disciplinbot, böter eller suspen­ plinbot, böter eller suspension, skall sion, skall enligt 4 § innehållet belopp enligt 4 § innehållet belopp avräknas avräknas å vad han enligt det nya å vad han enligt det nya straffbeslu­ straffbeslutet har att vidkännas eller, tet har att vidkännas eller, i den mån i den mån det ej kan ske, utbetalas; det ej kan ske, utbetalas; och skall i och skall i övrigt det andra straffet övrigt det andra straffet anses verk­ anses verkställt genom utstående av ställt genom utstående av arreststraf- arreststraffet i den mån domstolen fet i den mån domstolen funnit skä­ funnit skäligt så förordna. Dömes ligt så förordna. Dömes han annor­ han annorlunda än förut är sagt eller lunda än förut är sagt eller befrias befrias han från ansvar i målet, skall han från ansvar i målet, skall enligt enligt 4 § innehållet belopp utbetalas. 4 § innehållet belopp utbetalas. Därest dom---------------- — — att v idkännas.

12 §.

Dom eller beslut varigenom disci­ plinstraff ålagts skall ej tillräknas nå­ gon till sådan förhöjning av straff för återfall i brott, varom i 4 kap. li § strafflagen förmäles.

Ådömt arreststraff vare förfallet, Arrest bortfaller, om verkställighet där verkställighet ej börjat innan tre ej påbörjats inom tre år från det arår förflutit från det straffbeslutet restbeslutet vann laga kraft. Avbryvann laga kraft. tes påbörjad verkställighet, skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning i fråga om den fortsatta verk­ ställigheten. Disciplinbot bortfaller i den mån Disciplinbot bortfaller i den mån straffet ej verkställts inom tid som straffet ej verkställts inom tre år från nyss nämnts. det beslutet om disciplinbot vann la­ ga kraft. 14 §. För mindre-----------------------------lämna fartyget (landgångsförbud). Begår till vapenfri tjänst uttagen Begår till vapenfri tjänst uttagen krigsman som icke står under mili­ krigsman som icke står under mili­ tärt befäl förseelse som avses i 26 tärt befäl förseelse som avses i 21 kap. 11, H eller 18 § strafflagen och kap. 11, H eller 18 § brottsbalken och är förseelsen att anse som ringa, må är förseelsen att anse som ringa, må den felande i stället för straff åläggas den felande i stället för straff åläg-

260 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

tillrättavisning i form av varning, gas tillrättavisning i form av varning, extratjänst_ eller utegångsförbud en- extratjänst eller utegångsförbud en­ ligt vad i första stycket sägs. ligt vad i första stycket sägs. Ej må---------------- — — eller tjänstbarhet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; dock skall vad i 2 § sägs i dess hittills gällande lydelse äga tillämpning när, enligt vad därom är före­ skrivet, straff skall bestämmas jämlikt stadgande i strafflagen. Vad i 9 och 10 §§ sägs om sammanläggning av arrest med fängelse skall iakttagas även då på en gång skola verkställas dom eller beslut varigenom någon fällts till arrest och dom eller beslut varigenom han dömts till straff­ arbete på viss tid. Därvid skall viss tids arrest, ålagd genom dom eller be­ slut som meddelats före den 1 januari 1965, anses svara mot straffarbete un­ der hälften så lång tid.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

Härigenom förordnas, att 12, 25, 28, 29 och 30 §§ lagen den 20 juni 1918 angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Finnes vid förundersökning enligt Finnes vid förundersökning enligt 23 kap. rättegångsbalken någon skäli­ 23 kap. rättegångsbalken någon skä­ gen misstänkt för brott, som omför- ligen misstänkt för brott, som i 29 § mäles i 14 kap. 21 §, 15 kap. 12, 13, 15 sägs, eller för gärning, som omförmäeller 15 a §, 18 kap. 7, 8, 8 a, 9, 10 el­ les i 6 kap. 1, 2, 3, 4 eller 10 § brotts­ ler 10 a § strafflagen, eller försök balken, åligger det åklagaren att ome­ till brott, som nu sagts, där sådant delbart göra skriftlig anmälan därom försök är med straff belagt, eller för till sundhetsinspektören i orten el­ gärning varom i 18 kap. 13 § sam­ ler, om den misstänkte är för brottet ma lag sägs och som innebår upp­ häktad, den vid häktet anställde eller fordran eller inbjudan till otukt, ålig­ anlitade läkaren. ger det åklagaren att omedelbart göra skriftlig anmälan därom till sund­ hetsinspektören i orten eller, om den misstänkte är för brottet häktad, den vid häktet anställde eller anlitade lä­ karen. Anhängiggöres talan----------- —----- anlitade läkaren.

1 Senaste lydelse, se beträffande 12 § SFS 1946: 874 och beträffande 25 § SFS 1948: 138.

liungl. Maj.ts proposition nr 10 dr 196b ‘261

Vad hos hälsovårdsmyndighet eller Vad hos hälsovårdsmyndighet eller sundhetsinspektör, militärläkare eller sundhetsinspektör, militärläkare eller läkare vid straff- eller tvångsarbets- läkare vid straff- eller tvångsarbetsanstalt eller häkte eller å allmänt anstalt eller häkte eller å allmänt sjukhus eller poliklinik förekommit sjukhus eller poliklinik förekommit i i ärende, som avses i denna lag, må ärende, som avses i denna lag, må ej ej av någon, som på grund av sin av någon, som på grund av sin tjäns­ tjänstebefattning eller sitt uppdrag tebefattning eller sitt uppdrag erhål­ erhållit kunskap därom, yppas för lit kunskap därom, yppas för obehö­ obehöriga. Protokoll och handlingar i riga. Protokoll och handlingar i så­ sådant ärende skola så förvaras, alt dant ärende skola så förvaras, att de de icke kunna av obehöriga åtkom- icke kunna av obehöriga åtkommas. I mas. I fall, då någon vid förundersök­ fall, då någon vid förundersökning ning enligt 23 kap. rättegångsbalken enligt 23 kap. rättegångsbalken be­ befunnits skäligen misstänkt för funnits skäligen misstänkt för brott brott som omförmäles i 1b kap. 21 § som i 29 § sägs, äger åklagaren att, strafflagen, äger åklagaren att, på be­ på begäran, undfå besked, huru den gäran, undfå besked, huru den föran­ föranstaltade läkarundersökningen staltade läkarundersökningen utfal­ utfallit. Har åtal väckts, må besked lit. Har åtal väckts, må besked som som nu sagts efter därom gjord fram­ nu sagts efter därom gjord framställ­ ställning lämnas jämväl till domsto­ ning lämnas jämväl till domstolen. len. Är på grund av anmälan, som en­ Är på grund av anmälan, som en­ ligt denna lag inkommit till sundhets­ ligt denna lag inkommit till sundhets­ inspektören, anledning antaga, att inspektören, anledning antaga, alt gärning som omförmäles i lb kap. gärning som omförmäles i 29 § för­ 21 § strafflagen förövats, äger sund­ övats, äger sundhetsinspektören, då hetsinspektören, då särskilda skäl äro särskilda skäl äro därtill, anmäla för­ därtill, anmäla förhållandet till veder­ hållandet till vederbörande åklagare. börande åklagare. Finnes skälig an­ Finnes skälig anledning antaga, att ledning antaga, att gärning varom i gärning varom i 6 kap. 7 § brottsbal­ 18 kap. 11 § strafflagen sägs blivit ken sägs blivit övad, åligger det sund­ övad, åligger det sundhetsinspektören hetsinspektören att göra anmälan att göra anmälan därom till åklaga- därom till åklagaren. ren. 28 §. Åsidosätter ämbets- eller tjänsteman —----------------- för tjänstefel. Underlåter vid häkte anlitad läka- Underlåter vid häkte anlitad läka­ re, som ej är att till ämbets- eller re, som ej är att till ämbets- eller tjänsteman hänföra, att iakttaga vad tjänsteman hänföra, att iakttaga 'ad honom enligt 23 eller 24 § åligger el- honom enligt 23 eller 24 § åligger el­ ler överträder annan än ämbets- eller ler överträder annan än ämbets- eller tjänsteman vad i 25 § första stycket tjänsteman vad i 25 § första stycket stadgas, straffes med böter, högst stadgas, dömes till dagsböter, femhundra kronor. Försummar läkare------- -— -— — ------------tvåhundra kronor. 29 §. Åtal för överträdelse, varom i 28 § Den som lider av könssjukdom i sägs, anhängiggöres vid allmän dom- smittsamt skede och med vetskap elstol och utföres av allmän åklagare. ler misstanke därom övar samlag med

262 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

annan, dömes till böter eller fängelse

i högst två år. Detsamma skall gälla,

om någon eljest, uppsåtligen eller av

grov oaktsamhet, utsätter annan för

fara att bliva smittad av könssjuk­

Böter, som enligt denna lag ådö- Har brott som i 29 § sägs förövats mas, tillfalla kronan. Saknas tillgång mot make, må åklagare väcka åtal till böternas fulla gäldande, skola de allenast om målsägande angiver brot­ förvandlas enligt allmän strafflag. tet till åtal eller åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av havandeskap

Härigenom förordnas, att 1, 2, 4, 10, 12, 13 och 15 §§ lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §• Havandeskap må enligt denna lag avbrytas 1) när på---------------- —------------------------eller hälsa; 2) när med------------------------------------------ - ---------------- om barnet; 3) när kvinnan hävdats under för­ 3) när kvinnan hävdats under för­ hållande varom förmäles i 15 kap. hållande varom förmäles i 6 kap. 1, 12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 2, 3 eller 5 § brottsbalken, så ock då 2, 3, 7, 8, 8 a eller 9 §, så ock då hävdandet ägt rum under omständig­ hävdandet ägt rum under omstän­ heter som omförmälas i 6 kap. 4 § digheter som omförmälas i 18 kap. första stycket samma balk samt inne­ 6 § strafflagen samt inneburit ett burit ett grovt åsidosättande av kvin­ grovt åsidosättande av kvinnans nans handlingsfrihet; handlingsfrihet; 4) när med--------------------------------------------------- annat slag; 5) nar med------------------------------------------------- svårt lyte. Avbrytande av--------------------------------------------------- tjugu fjärde veckan

Senaste lydelse, se beträffande 1 och 4 SFS 1963: 213, beträffande 2 § SFS 1946: 210 och beträffande 10, 12 och 13 §§ SFS 1942: 392.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 106b 263

Har kvinnan hävdats under för­ Har kvinnan hävdats under för­ hållande varom förmäles i 15 kap. hållande varom förmäles i 6 kap. 1 12, 13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. eller 2 § eller b § första stycket 6 eller 8 a § strafflagen, må på grund brottsbalken, må på grund därav av­ därav avbrytande av havandeskapet brytande av havandeskapet icke äga icke äga rum, med mindre brottet, rum, med mindre brottet, där så kun­ där så kunnat ske, åtalats eller an­ nat ske, åtalats eller angivits till åtal. givits till åtal. Vad nu sagts skall ej gälla om kvin­ nan var sinnessjuk eller sinne sslö. Avbrytande av---------------------------- --------------- — tala därför. Havandeskap må------------------------- ----------—-------- finnes olämplig.

4 §. Havandeskap må ej avbrytas, med Havandeskap må ej avbrytas med mindre den läkare som utför ingrep­ mindre den läkare som utför ingrep­ pet samt annan läkare i den tjänste­ pet samt annan läkare i den tjänste­ ställning Konungen föreskriver, i ställning Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande, på grunder som skriftligt utlåtande, på grunder som i utlåtandet ar givas, förklarat förut­ i utlåtandet angivas, på heder och sättningarna för åtgärden vara för­ samvete förklarat förutsättningarna handen eller ock medicinalstyrelsen för åtgärden vara förhanden eller lämnat tillstånd därtill. ock medicinalstyrelsen lämnat till­ stånd därtill. Avbrytande av---------------------------- —----------------till åtgärden.

10 §• Har någon efter prövning som av­ Har någon efter prövning som av­ ses i 4 eller 7 § avbrutit havandeskap ses i 4 eller 7 § avbrutit havande­ eller gjort försök därtill, och skedde skap eller gjort försök därtill, och åtgärden med iakttagande av de i 1 § skedde åtgärden med iakttagande andra stycket samt 3 § givna före­ av de i 1 § andra stycket samt 3 § skrifter, då må ej dömas till straff givna föreskrifter, då må ej dömas enligt Ib kap. 26, 27, 28 eller 28 a § till ansvar enligt 3 kap. b eller 10 § strafflagen. brottsbalken.

12 §•

Läkare, vilken mot bättre vetande antingen i utlåtande som i 4 | sägs förklarat förutsättningarna för av­ brytande av havandeskap vara för­ handen eller ock till myndighet eller annan läkare avgivit falsk utsaga i ärende angående sådan åtgärd, dömes, om han ej är förfallen till an­ svar för fosterfördrivning eller för­ sök därtill, till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro syn­ nerligen mildrande, till dagsböter. Har läkare vid prövning av ären­ Har läkare i ärende angående av­ de angående avbrytande av havande- brytande av havandeskap eller eljest

264 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

skap eller eljest genom att överträda genom att överträda eller åsidosätta eller åsidosätta vad i denna lag stad­ vad i denna lag stadgas visat försum­ gas visat vårdslöshet, försummelse, melse, oförstånd eller oskicklighet, oförstånd eller oskicklighet, och är dömes, om ej för gärningen är stad­ han icke underkastad ansvar för äm­ gat straff i brottsbalken, till dagsbö­ betsbrott, dömes till dagsböter eller ter eller fängelse i högst sex måna­ fängelse i högst sex månader. der.

13 §■ Avgiver någon i annat fall än ovan Avgiver någon mot bättre vetande sägs mot bättre vetande till myndig­ till myndighet eller läkare osann ut­ het eller läkare falsk utsaga i ären­ saga i ärende angående avbrytande de angående avbrytande av havande­ av havandeskap, dömes, om ej för skap, och är han ej förfallen till an­ gärningen är stadgat straff i brotts­ svar för fosterfördrivning eller för­ balken, till dagsböter eller fängelse i sök därtill, straffes med dagsböter högst sex månader. eller fängelse i högst sex månader.

15 §• Förseelse mot------------------------------ - --------------- till åtal. Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilisering

Härigenom förordnas, att 3, 8 och 9 §§ lagen den 23 maj 1941 om sterili­ sering skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Sterilisering må —- -— ---------------------------------------- och föreståndare. Å den som är i stånd att lämna Ä den som är i stånd att lämna giltigt samtycke må dock, utan hin- giltigt samtycke må dock, utan hin­ der av vad i första stycket sägs, på der av vad i första stycket sägs, på grund av kroppslig sjukdom eller grund av kroppslig sjukdom eller kroppsfel sterilisering enligt 1 § tred- kroppsfel sterilisering enligt 1 § tred­ je stycket företagas, därest den lä- je stycket företagas, därest den lä­ kare som utför ingreppet samt an- kare som utför ingreppet samt an­ nan läkare i den tjänsteställning nan läkare i den tjänsteställning Konungen föreskriver, i skriftligt ut- Konungen föreskriver, i skriftligt ut­ låtande, med angivande av grunden låtande, med angivande av grunden

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b 265

för åtgärden förklarat förutsättning- för åtgärden på heder och samvete arna för densamma vara för handen, förklarat förutsättningarna för den­ samma vara för handen.

8 §< Den som verkställer sterilisering i Den som verkställer sterilisering i strid med denna lag eller mot bättre strid med denna lag eller mot bättre vetande till myndighet eller läkare vetande till myndighet eller läkare avgiver falsk utsaga i ärende angå- avgiver osann utsaga i ärende angå­ ende sterilisering eller överträder vad ende sterilisering eller övertrader vad i 6 § stadgas, dömes, där ej förseelsen i 6 § stadgas, dömes, om ej för gareljest är belagd med strängare straff, ningen är stadgat straff i brottsbaltill dagsböter eller fängelse i högst ken, till dagsböter eller fängelse i elt år_ högst sex månader. 9 §• Förseelse mot------------—----------------------------------- till åtal. Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. _________

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrermg

Härigenom förordnas, att 4, 8 och 9 §§ lagen den 24 mars 1944 om kastrering skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Kastrering må------------------------------ ------------------och föreståndare. Å den som fyllt tjugutre år och är Å den som fyllt tjugutre år och är i stånd att lämna giltigt samtycke må i stånd att lämna giltigt samtycke kastrering enligt 1 § andra stycket må kastrering enligt 1 § andra styc­ företagas utan medicinalstyrelsens ket företagas utan medicinalstyrel­ tillstånd, därest den läkare som ut­ sens tillstånd, därest den läkare som för ingreppet samt annan läkare i utför ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning Konungen före­ den tjänsteställning Konungen före­ skriver, i skriftligt utlåtande, med skriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av grunden för åtgärden angivande av grunden för åtgärden förklarat förutsättningarna för den­ på heder och samvete förklarat för­ samma vara för handen. Vad nu sagts utsättningarna för densamma vara skall dock ej gälla den som är inta­ för handen. Vad nu sagts skall dock gen å fångvårdsanstalt, sinnessjuk­ ej gälla den som är intagen å fång­ vårdsanstalt, sinnessjukhus eller an­ hus eller annan dylik anstalt. nan dylik anstalt. Vid prövning------------------------------- ----------------- punkten stadgas.

9-j- Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 10

266 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i

Den som verkställer kastrering i Den som verkställer kastrering i strid med denna lag eller mot bättre strid med denna lag eller mot bättre vetande till myndighet eller läkare vetande till myndighet eller läkare avgiver falsk utsaga i ärende angå- avgiver osann utsaga i ärende angå­ ende kastrering eller överträder vad ende kastrering eller överträder vad i i 6 § stadgas, dömes, där ej förseel- 6 § stadgas, dömes, om ej för gärsen eljest är belagd med strängare ningen är stadgat straff i brottsbalstraff, till dagsböter eller fängelse i ken, till dagsböter eller fängelse i högst ett år. högst sex månader.

9 §•

Förseelse mot------------------------------------------------- till åtal. Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård

Härigenom förordnas, att 15, 19, 25, 34, 45, 47, 57 och 68 §§ lagen den 27 juh 1954 om nykterhetsvård1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

----------- störande levnadssätt.

Samma lag vare, där någon, som Samma lag vare, där någon, som är hemfallen åt alkoholmissbruk, är hemfallen åt alkoholmissbruk, blivit dömd för minst tre under funnits skyldig till minst tre under de två senast förflutna åren begång­ de två senast förflutna åren begång­ na gärningar, innefattande fylleri, na gärningar, innefattande fylleri, brott, som i 26 kap. 13 eller 14 § brott, som i 21 kap. 13 eller 14 § strafflagen sägs, därest han vid brot­ brottsbalken sägs, därest han vid tets begående varit berusad av starka brottets begående varit berusad av drycker, så att det framgått av hans starka drycker, så att det framgått åtbörder eller tal, eller brott, som av hans åtbörder eller tal, eller brott, avses i 4 § lagen den 28 september som avses i 4 § lagen den 28 septem­ 1951 om straff för vissa trafikbrott, ber 1951 om straff för vissa trafik­ därest brottet varit en följd av för­ brott, därest brottet varit en följd av täring av starka drycker, eller förtäring av starka drycker, eller utan att söka ärligen försörja sig utan att söka ärligen försörja sig för ett kringflackande liv. för ett kringflackande liv. Beslut om----------------------------------- ------------- laga kraft.

1 Senaste lydelse, se beträffande 15 § SFS 1956:225 och beträffande 57 § SFS 1963:72.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO är 1904 267

1 mom. Ansökan om tvångsintag- Ansökan om tvångsintagning göning göres hos länsstyrelsen av nyk- res hos länsstyrelsen av nykterhetsterhetsnämnden. nämnden. Ansökan skall-------------------------------------------------- omedelbar vård. Innan polismyndigheten------------------------------—- — ansvarig ställning. 2 mom. Har någon, som är hemfal­ len åt alkoholmissbruk, begått brotts­ lig gärning men i anseende till sin sinnesbeskaffenhet icke fällts till an­ svar, och har han vid prövning i ve­ derbörlig ordning befunnits icke vara i behov av vård å sinnessjukhus, må länsstyrelsen, även utan att ansökan därom gjorts, besluta om tvångsin­ tagning, om förutsättningar därför eljest föreligga. 25 §. Föreligger, såvitt----------------------------------------- ------- lämpligt sätt. När skäl äro därtill, må länsstyrel­ sen jämväl förordna, att alkoholmissbrukare, som avses i 19 § 2 mom., i avbidan på slutligt beslut omhändertages och vårdas på lämpligt sätt. 34 §. Länsstyrelsen har------- ---------------------------------------- om tvångsintagning, a) därest beslutet----------------------------- —-------------kringflackande liv; b) då eljest polismyndighet gjort b) då eljest polismyndighet gjort ansökan om tvångsintagning enligt ansökan om tvångsintagning enligt 19 § 1 mom.; 19 §; samt c) då fråga är om person som av- c) då beslutet tillkommit efter an­ ses i 19 § 2 mom.; samt mälan, som avses i 10 § sista stycket. d) då beslutet tillkommit efter an­ mälan, som avses i 10 § sista stycket. I övriga----------------------------------------------------- om verkställigheten.

45 §• Har beslut om intagande å allmän Har beslut om intagande å allmän vårdanstalt grundats därpå, att den, vårdanstalt grundats därpå, att den, som beslutet avser, är farlig för an­ som beslutet avser, är farlig för an­ nans personliga säkerhet eller kropps­ nans personliga säkerhet eller liga eller själsliga hälsa eller för eget kroppsliga eller själsliga hälsa eller liv, eller har beslutet meddelats jäm­ för eget liv, eller har någon, som likt 19 § 2 mom., eller har någon, förut minst tre gånger varit intagen som förut minst tre gånger varit in­ å allmän vårdanstalt, ånyo intagits tagen å allmän vårdanstalt, ånyo in­ enligt slutligt beslut, som meddelats tagits enligt slutligt beslut, som med­ inom ett år från senaste utskrivning­ delats inom ett år från senaste ut­ en, då må, därest den intagne med: skrivningen, då må, därest den in­ hänsyn till sin sinnesart samt sitt fö­ tagne med hänsyn till sin sinnesart regående liv och förhållande i anstal-

268 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

samt sitt föregående liv och förhål­ ten måste antagas i händelse av ut­ lande i anstalten måste antagas i skrivning icke komma att föra ett händelse av utskrivning icke komma nyktert liv, den i 44 § angivna vård­ att föra ett nyktert liv, den i 44 § tiden förlängas med två år. angivna vårdtiden förlängas med två år. Beslut om----------- ---------------------- ------------ socialstyrelsens prövning.

47 §• Har någon, som intagits å allmän Har någon, som intagits å allmän vårdanstalt, blivit häktad eller över­ vårdanstalt, blivit häktad eller över­ flyttad till iångvårdsanstalt för att flyttad till fångvårdsanstalt för att undergå frihetsstraff eller förvand­ undergå fängelse eller annan påföljd lingstraff för böter, eller har han av­ för brott, eller har han avvikit från vikit från vårdanstalten, skall den vårdanstalten, skall den tid, under vil­ tid, under vilken han sålunda ej vis­ ken han sålunda ej vistats å anstal­ tats å anstalten, icke inräknas i vård­ ten, icke inräknas i vårdtiden. tiden.

57 §• Misstänkes den, som tvångsintagits Misstänkes den, som tvångsintagits å allmän vårdanstalt eller, på sätt å allmän vårdanstalt eller, på sätt i i 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan 58 § sägs, frivilligt ingått å sådan anstalt och därvid förbundit sig att anstalt och därvid förbundit sig att kvarstanna å anstalten sex månader, kvarstanna å anstalten sex månader, att hava före utskrivning från an­ att hava före utskrivning från an­ stalten begått brott, varå enligt lag stalten begått brott, för vilket icke är icke kan följa högre straff än böter stadgat svårare straff än böter eller eller fängelse i sex månader, och hör fängelse i sex månader, och hör brot­ brottet under allmänt åtal eller har tet under allmänt åtal, skall åklaga­ det av målsäganden angivits till åtal, ren pröva, huruvida åtal lämpligen ankommer det å statsåklagaren att bör ske. Innan åtalsfrågan avgöres, efter hörande av anstaltens styrelse skall anstaltens styrelse höras, om det avgöra, huruvida åtal lämpligen bör ej finnes obehövligt. Har brottet be­ ske. Har brottet begåtts innan den gåtts innan den intagne fyllt aderton intagne fyllt aderton år, skall frågan år, skall frågan om åtal prövas i om åtal prövas i nämnda ordning nämnda ordning ändå att svårare ändå att högre straff än nyss sagts straff än nyss sagts är stadgat för kan följa å brottet. brottet.

68 §• Hjälper någon den som är intagen Hjälper någon den som är intagen å allmän vårdanstalt att avvika från å allmän vårdanstalt att avvika från anstalten, straffes med dagsböter el­ anstalten, dömes till dagsböter eller ler fängelse. fängelse i högst ett år. Försök straffes efter vad i 3 kap. För försök dömes till ansvar enligt strafflagen stadgas. vad i 23 kap. brottsbalken stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b 269

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om utlämning för brott

Härigenom förordnas, att 4, 5 och 11 §§ lagen den 6 december 1957 om utlämning för brott skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Ej må någon utlämnas, med mind­ Ej må någon utlämnas, med mind­ re den gärning för vilken utlämning re den gärning för vilken utlämning begäres motsvarar brott, varå straff­ begäres motsvarar brott, för vilket arbete kan följa enligt svensk lag. enligt svensk lag är stadgat fängelse Har personen i den främmande sta­ i mer än ett år. Har personen i den ten dömts för gärningen, må han ut­ främmande staten dömts för gär­ lämnas allenast om påföljden utgör ningen, må han utlämnas allenast om minst frihetsstraff i fyra månader påföljden utgör minst frihetsstraff i eller annat omhändertagande på an­ fyra månader eller annat omhänder­ stalt under motsvarande tid. tagande på anstalt under motsvaran­ de tid.

5 §• För gärning, varom förmäles i så­ För gärning, varom förmäles i så­ dan bestämmelse i 26 eller 27 kap. dan bestämmelse i 21 eller 22 kap. strafflagen som avser brott av krigs­ brottsbalken som avser brott av man, må utlämning ej medgivas. krigsman, må utlämning ej medgivas. Vad nu------------------------ —------— - 11 ---------- det brottet.

11 S.

Den som här i riket är åtalad för Den som här i riket är åtalad för annat brott, varå kan följa frihets­ annat brott, varå kan följa fängelse, straff, eller som enligt dom mot ho­ eller som enligt dom mot honom skall nom skall undergå sådant straff eller undergå fängelse eller eljest omhän­ eljest omhändertagas på anstalt, må dertagas på anstalt, må ej utlämnas ej utlämnas så länge hindret består. så länge hindret består. Samma lag Samma lag vare, om förundersökning vare, om förundersökning inletts för inletts för brott som nyss nämnts. brott som nyss nämnts. Utan hinder-------------------------------- ------- Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

270 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1)

angående utvidgad näringsfrihet

Härigenom förordnas, att § 18 förordningen den 18 juni 1864 angående ut­ vidgad näringsfrihet1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Den, som utan vederbörlig anmä­ Den, som utan vederbörlig anmä­ lan, där sådan är föreskriven, eller lan, där sådan är föreskriven, eller tillstånd, då sådant erfordras, idkar tillstånd, då sådant erfordras, idkar försäljning eller tillverkning av va­ försäljning eller tillverkning av varor ror eller eljest överskrider den nä- eller eljest överskrider den näringsringsrättighet, denna förordning i sär­ rättighet, denna förordning i särskil­ skilda fall bestämmer, eller i övrigt da fall bestämmer, eller i övrigt felar felar mot de i dessa avseenden givna mot de i dessa avseenden givna före­ föreskrifter, är förfallen till böter skrifter, dömes till dagsböter. från och med fem till och med fem­ hundra kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64) om handelsbolag och enkla bolag

Härigenom förordnas, att 27 § lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Evad handelsbolag slutits på bestämd tid eller icke, äge bolagsman påford­ ra, att bolaget genast träder i likvidation, om skäl därtill är, såsom: att han-------------------------—------------------ bolagsman åligger; att annan------ ------------- —------------------------------ i bolaget; att annan------- -------- --------------------- —-------- och försåld; att annan------------------- ------------ —------------ eller vårdslöshet;

1 Senaste lydelse se SFS 1887: 73.

2 Senaste lydelse se SFS 1918: 327.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b 271

att annan bolagsman genom laga att annan bolagsman genom laga kraft ägande utslag dömts till straff- kraft ägande dom dömts till fangelarbete eller blivit för brott ställd un- se i minst sex månader, der framtiden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; vad i äldre lag stadgas om den som dömts till straff skall dock tillämpas, när domen meddelats före nya lagens ikraftträdande.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag

Härigenom förordnas, dels att 15 § lagen den 30 maj 1916 om vissa in­ skränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 16 § sagda lag skall upphöra att gälla.

Styrelseledamot, Styrelseledamot, med vars begivande utlämnas aktiebrev, som i strid mot foreskntten i D S andra stycket första punkten ej försetts med påskrift som där sägs, eller som mot bättre vetande låter i aktieboken göra anteckning i strid mot bestämmelsen i 12 § andra stycket första punkten, eller som uppsåtligen underlåter att iakttaga föreskriften i 1- 9 andra stycket andra punkten, . „ , , , . eller som uppsåtligen låter i strid mot bestämmelsen i 12 § andra stycket tredje punkten verkställa utdelning till aktieägare, straffes med böter från och med dömes till dagsböter eller fängelse femtio till och med tvåtusen kronor i högst ett år. eller fängelse. Underlåter styrelseledamot i annat Underlåter styrelseledamot i annat fall än nyss är sagt att iakttaga före­ fall än nyss är sagt att iakttaga före­ skrift, som är meddelad i 12 § andra skrift, som är meddelad i 12 § andra stycket första eller andra punkten, stycket första eller andra punkten, straffes med böter från och med fem dömes till dagsböter. till och med femhundra kronor. Ej må straff, som ovan är stadgat, Ej må straff, som ovan är stadgat, tillämpas, om förseelsen enligt all­ tillämpas, om för gärningen är stad­ männa strafflagen bär beläggas med gat strängare straff i brottsbalken. strängare straff.

272 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd

Härigenom förordnas, dels att 8 § lagen den 2 april 1918 med vissa bestäm­ melser om sjöfynd skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 9 § sagda lag skall upphöra att gälla.

8 §•

Underlåter bärgare allmän lag. Lämnar bärgare, befälhavare eller Lämnar bärgare, befälhavare eller redare, i sviklig avsikt, oriktig upp­ redare, i sviklig avsikt, oriktig upp­ gift angående omständigheterna vid gift angående omständigheterna vid bärgningen, eller vidtager han, i så­ bärgningen, eller vidtager han, i så­ dan avsikt, särskild åtgärd med det dan avsikt, särskild åtgärd med det bärgade godset, eller underlåter be­ bärgade godset, eller underlåter be­ fälhavare eller redare att, i enlighet fälhavare eller redare att, i enlighet med vad i 2 § stadgas, avlämna det med vad i 2 § stadgas, avlämna det bärgade eller därför influtna medel, bärgade eller därför influtna medel, dömes till böter från och med fem till dömes till dagsböter, om ej för gär­ och med femhundra kronor, där ej ningen är stadgat strängare straff i gärningen efter allmän lag bör beläg­ allmän lag. gas med strängare straff. I de varit skäligt.

9 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i 273

Förslag

till Lag

angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet

Härigenom förordnas, dels att 43, 44, 47, 48, 49 och 50 §§ lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 45, 46 och 51 §§ sagda lag skola upphöra att gälla.

Driver någon rörelse såsom fond- Driver någon rörelse såsom fond­ kommissionär utan att vara berätti­ kommissionär utan att vara berätti­ gad därtill, straffes med böter från gad därtill, dömes till dagsböter. och med fem hundra till och med tio tusen kronor. Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse, som nu är nämnd, samma förseelse, skall han, när han därtill varder lag­ ligen förvunnen, för varje gång stäm­ ning därför utfärdats och delgivits, fällas till de böter, som för sådan förseelse äro stadgade. 44

§•

Handlar fondkommissionär i strid Till dagsböter dömes fondkommis­ emot försäkran, varav han jämlikt 7 § sionär, som är bunden, straffes med böter från 1) handlar i strid mot försäkran, och med ett hundra till och med tio varav han jämlikt 7 § är bunden; tusen kronor. 2) underlåter att ställa sig till ef­ terrättelse vad i 9 § finnes stadgat; eller 3) underlåter att iakttaga före­ skrift, som är meddelad i 23 §.

45 §.

Underlåter fondkommissionär att ställa sig till efterrättelse vad i 9 § finnes stadgat, straffes med böter från och med tjugufem till och med fem tusen kronor.

46 §.

Underlåter fondkommissionär att iakttaga föreskrift, som i 23 § är med-

1 Senaste lydelse av 49 § se SFS 1942: 382.

274 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

Fondkommissionär, som i syfte att Om fondkommissionär eller hos ho­ vilseleda tillsynsmyndigheten för nom anställd föreståndare för orik­ oriktiga böcker eller som mot bättre tiga böcker i syfte att vilseleda till­ vetande lämnar tillsynsmyndigheten synsmyndigheten eller mot bättre oriktiga upplysningar om sin rörelse vetande lämnar tillsynsmyndigheten eller sin ekonomiska ställning, straf­ oriktiga upplysningar om kommissio­ fes med böter från och med fem närens rörelse eller hans ekonomis­ hundra till och med tio tusen kronor ka ställning, dömes till dagsböter el­ eller med fängelse i högst ett år. ler fängelse i högst ett år. Förbryter sig hos fondkommissio­ när anställd föreståndare på sätt nu sagts vid förandet av kommissionä­ rer böcker eller i fråga om upplys­ ningar beträffande kommissionärens rörelse eller hans ekonomiska ställ­ ning, straffes med böter från och med tjugufem till och med tio tusen kro­ nor eller med fängelse i högst ett år.

48 §• Den, som obehörigen yppar vad han Den, som obehörigen yppar vad såsom företrädare för eller inneha­ han såsom företrädare för eller inne­ vare av befattning hos tillsynsmyn­ havare av befattning hos tillsynsmyn­ digheten fått sig bekant om fondkom- digheten fått sig bekant om fondkommissionärs eller annans affärsförhål­ missionärs eller annans affärsförhål­ landen, straffes med böter från och landen, dömes till dagsböter. Sker det med tjugufem till och med fem tusen för egen eller annans fördel eller för kronor. Sker det för egen eller an­ att skada göra eller begagnar han sig nans fördel eller för att skada göra eljest i sådant syfte av sin kännedom eller begagnar han sig eljest i sådant i nämnda hänseende, då må till fäng­ syfte av sin kännedom i nämnda hän­ else i högst ett år dömas. Framgår seende, då må böterna höjas till högst av omständigheterna, att hans förfa­ tio tusen kronor eller till fängelse i rande icke kunnat medföra skada för högst ett år dömas. Framgår av om­ den person, om vars affärsförhållan­ ständigheterna, att hans förfarande den fråga är, och var ej heller sådan icke kunnat medföra skada för den skada åsyftad, må han icke fällas till person, om vars affärsförhållanden ansvar. fråga är, och var ej heller sådan ska­ da åsyftad, må han icke fällas till an­ svar. Å förseelse, — — -— av målsäganden.

49 Med böter från och med ett hundra Till dagsböter dömes till och med tio tusen kronor straffes 1) den, som---------------------------------------------- 42 § stadgas; 2) den, som------------ -------------------------------- i fondpapper;

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b 275

3) den, som----------------- --------- — ------------ svikligen förfar; 4) den, som------------------------------- ------------ anses rimligt. Sker förseelse, varom under 3) el­ Är brott som under 3) eller 4) sägs ler 4) sägs, under försvårande om­ grovt, må dömas till fängelse i högst ständigheter eller begår någon sådan ett år. förseelse andra gången eller oftare, må till fängelse i högst ett år dömas. I fråga om förseelse, som under 3) I fråga om brott, som under 3) el­ eller 4) avses, må ovan stadgade ler 4) avses, må ovan stadgade straff straff icke tillämpas, där förseelsen icke tillämpas, om för gärningen är enligt allmänna strafflagen bär be­ stadgat strängare straff i brottsbal­ läggas med strängare straff. ken.

50 §• Utslag, varigenom fondkommissio- Dom, varigenom fondkommissionär dömts till ansvar för förseelse, när funnits hava begått gärning som som avses i 44 eller 49 §, skall genom avses i 44 eller 49 §, skall genom domstolens försorg ofördröj ligen in­ domstolens försorg ofördröjligen in­ sändas till tillsynsmyndigheten. sändas till tillsynsmyndigheten.

51 §. Böter och viten, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter eller vite, skall förvandling ske efter allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till v

Lag

om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 16 maj 1919 med vissa bestämmel­ ser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper1 skall erhålla andrad lydelse på sätt nedan angives.

Förfogar den, vilken såsom pant el- Förfogar den, vilken såsom pant el­ ler till förvaring eller till försäljning ler till förvaring eller till försäljning i kommission emottagit eller i kom- i kommission emottagit eller i kom­ mission inköpt fondpapper, utan laga mission inköpt fondpapper, utan laga

1 Senaste lydelse se SFS 1942: 383.

276 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

rätt för annans räkning än ägarens rätt för annans räkning än ägarens däröver, dömes, där ej gärningen är däröver, dömes, om ej för gärningen belagd med strängare straff, för olov­ är stadgat strängare straff, för olov­ ligt förfogande såsom i 22 kap. 4 § ligt förfogande såsom i 10 kap. 4 § strafflagen sägs. brottsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled

Härigenom förordnas, dels att 77, 78, 79 och 80 §§ lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 81 § sagda lag skall upphöra att gälla.

Idkas utan------- --------------------------- ---------18 § förmäles. Underlåter någon att vid flottning Underlåter någon att vid flottning ställa sig till efterrättelse de föreskrif­ ställa sig till efterrättelse de föreskrif­ ter, som till skydd för allmän farled, ter, som till skydd för allmän farled, väg, bro eller färja blivit meddelade; väg, bro eller färja blivit meddelade; eller eller underlåter flottande vad honom underlåter flottande vad honom åligger enligt 66 § andra stycket med åligger enligt 66 § andra stycket med avseende å virkesjournaler och tum- avseende å virkesjournaler och tumningslistor; eller ningslistor; eller bryter någon mot det i 68 § andra bryter någon mot det i 68 § andra stycket stadgade förbud att ur allmän stycket stadgade förbud att ur allmän flottled upptaga omärkt eller otydligt flottled upptaga omärkt eller otyd­ märkt virke; eller ligt märkt virke; eller bryter någon i fråga om avbarkning bryter någon i fråga om avbarkning mot vad som stadgas i 69 § tredje mot vad som stadgas i 69 § tredje stycket eller mot föreskrift, som med­ stycket eller mot föreskrift, som med­ delats med stöd av samma stycke, delats med stöd av samma stycke, straffes med böter från och med dömes till dagsböter. fem till och med femhundra kronor.

78 §■ Med böter från och med tjugufem Till dagsböter dömes: till och med ett tusen kronor straffes: 1) ledamot av---------------------------- oriktig uppgift;

1 Senaste lydelse av 77 § se SFS 1958:188.

Kungl. Maj.ls proposition nr 10 år 196b 277

2) styrelseledamot eller------------------------må användas; 3) revisor, där----------------------------honom granskats.

79 §. Asidosättes föreskrift, som i 37 § andra stycket, 41 § första stycket, 44 §,

47 § andra och tredje styckena, 51 § första stycket, 54 § sista stycket eller

76 § första och andra styckena är meddelad, eller försummar styrelseledamot vare sig att på sätt i 56 § tredje stycket stadgas hålla den där omförmälda förteckningen tillgänglig och översända den till flottande eller att, då flottan­ de enligt sjätte stycket i nämnda § påyrkat hänskjutande av visst ärende till prövning å flottningsstämma, låta upptaga ärendet å förteckningen,

straffes den försumlige med böter dömes den försumlige till dagsböfrån och med fem till och med fem- ter. hundra kronor.

Förseelse mot------------------------ varje flottande. Åtal för---------------------------- sitt säte.

80 §. Ej må straff, som ovan är stadgat, Ej må straff, som ovan är stadgat,

tillämpas, där förseelsen enligt all­ tillämpas, om för gärningen är stad­ männa strafflagen bör beläggas med gat strängare straff i brottsbalken. strängare straff.

81 §. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan, dock att av böter, som ådömas enligt 77 § första styc­ ket, en tredjedel, dock högst fem­ hundra kronor, tillfaller åklagaren. Saknas tillgång till böternas fulla gäl­ dande, skall förvandling ske enligt all­ männa strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

278 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1961

Förslag

till

Lag om ändring i konkurslagen

Härigenom för ordnas, att 151, 160 och 166 §§ konkurslagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Ackordsförslag må ej upptagas till behandling, 1) om före----------------------------------blivit utfärdad, 2) om gäldenären------- —-------- ackordsförslags innehåll, 3) om gäldenären genom laga kraft- 3) om gäldenären genom laga kraftägande beslut, som icke meddelats ti- ägande beslut, som icke meddelats ti­ digare än två år innan konkursansök- digare än två år innan konkursansök­ ningen gjordes, blivit dömd för be- ningen gjordes, funnits skyldig till drägligt eller oredligt förhållande mot bedrägligt eller oredligt förhållande sina borgenärer, mot sina borgenärer, 4) om gäldenären--------------------------avlägga bouppteckningsed.

160 §. Är gäldenären,----------- ---- ----------------- hava förfallit. Besluta borgenärerna, att ackords- Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget skall vara vilande, och var- förslaget skall vara vilande, och finder åtalet mot gäldenären ej bifallet, nes gäldenären ej hava begått den åtaäge han, där ej sådant fall inträffat, lade gärningen, äge han, där ej sådant som avses i 173 §, att inom fyra vec- fall inträffat, som avses i 173 §, att in­ kor från det beslutet i målet vunnit om fyra veckor från det beslutet i målaga kraft hos rättens ombudsman let vunnit laga kraft hos rättens omgöra anmälan om ackordsfrågans budsman göra anmälan om ackordsåterupptagande. Göres ej sådan an- frågans återupptagande. Göres ej såmälan eller varder gäldenären fälld dan anmälan eller finnes gäldenären till ansvar och vinner beslutet därom hava begått gärningen och vinner be­ laga kraft, skall ackordsfrågan anses slutet därom laga kraft, skall ackordsförfallen. frågan anses förfallen. Vid anmälan — —----------- i ackordsförslaget. Göres anmälan,------------------------- — motsvarande tillämpning. Vid det------------------------- anses förfallen.

166 §. Ackord må------------------------ för borgenärerna. Vägras fastställelse —---------------- ---------i ackordsfrågan. Har gäldenären blivit ställd under Har gäldenären blivit ställd under tilltal för bedrägligt eller oredligt för- tilltal för bedrägligt eller oredligt för­ hållande mot sina borgenärer men hållande mot sina borgenärer men prövas i övrigt skäl vara för handen prövas i övrigt skäl vara för handen att meddela fastställelse å ackordet, att meddela fastställelse å ackordet, förordne rätten, att frågan därom förordne rätten, att frågan därom

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år li)C>b 279

skall anstå i avbidan på åtalets ut­ skall anstå i avbidan på åtalets ut­ gång; skolande ombudsmannen ge­ gång; skolande ombudsmannen ge­ nast underrättas om beslutet. Varder nast underrättas om beslutet. Finnes åtalet ej bifallet, äge förvaltaren, gäl- gäldenären ej hava begått den åtalade denären eller borgenär att inom fyra gärningen, äge förvaltaren, gäldenären veckor från det beslutet i målet vun­ eller borgenär att inom fyra veckor nit laga kraft hos konkursdomaren från det beslutet i målet vunnit laga göra anmälan om ärendets återuppta­ kraft hos konkursdomaren göra an­ gande. Göres sådan anmälan, utsätte mälan om ärendets återupptagande. konkursdomaren ofördröj ligen dag, Göres sådan anmälan, utsätte kon­ då ackordsfrågan skall förekomma kursdomaren ofördröj ligen dag, då vid rätten; och skall i ty fall vad i ackordsfrågan skall förekomma vid 164 § tredje och fjärde styckena stad­ rätten; och skall i ty fall vad i 164 § gas äga motsvarande tillämpning. Gö­ tredje och fjärde styckena stadgas res ej anmälan, som nyss sagts, eller äga motsvarande tillämpning. Göres varder gäldenären fälld till ansvar ej anmälan, som nyss sagts, eller fin­ och vinner beslutet därom laga kraft, nes gäldenären hava begått gärningen anses ackordsfrågan förfallen. och vinner beslutet därom laga kraft, anses ackordsfrågan förfallen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling utan konkurs

Härigenom förordnas, att 1, 10, 24 och 32 §§ lagen den 13 maj 1921 om ackordsförhandling utan konkurs1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne­ dan angives.

1 §•

Vill gäldenär,----------------------------- offentlig ackordsförhandling. Gäldenär, som inom de två sista Gäldenär, som inom de två sista åren blivit genom laga kraftägande åren genom laga kraftägande beslut beslut dömd för bedrägligt eller ored­ funnits skyldig till bedrägligt eller ligt förhållande mot sina borgenärer, oredligt förhållande mot sina borge­ äge ej den rätt, som i första stycket närer, äge ej den rätt, som i första sägs. stycket sägs.

10 §• Försättes gäldenären--------------- ---- ------- — anses förfallen. Samma lag vare, där under tid, som Samma lag vare, där under tid, som nyss sagts, utslag, varigenom gälde- nyss sagts, dom, varigenom gälde-

1 Senaste lydelse av 32 § se SFS 1946: 812.

280 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

ligt förhållande mot sina borgenärer, ligt eller oredligt förhållande mot sina vinner laga kraft. borgenärer, vinner laga kraft.

24 §• Är gäldenären,----------------- — — — -------------hava förfallit. Besluta borgenärerna, att ackords- Besluta borgenärerna, att ackordsförslaget skall vara vilande, och var­ förslaget skall vara vilande, och fin­ der åtalet mot gäldenären ej bifallet, nes gäldenären ej hava begått den äge han att inom fyra veckor från åtalade gärningen, äge han att inom det beslutet i målet vunnit laga kraft fyra veckor från det beslutet i målet hos rättens ombudsman göra anmä­ vunnit laga kraft hos rättens ombuds­ lan om ackordsfrågans återupptagan­ man göra anmälan om ackordsfrågans de. Göres ej sådan anmälan, skall ac- återupptagande. Göres ej sådan an­ kordsfrågan anses förfallen. mälan, skall ackordsfrågan anses för­ fallen. Vid anmälan —----------- ---------------- ----------------i ackordsförslaget. Göres anmälan,----------- —------ — — ------------------------ är känd. Vid det----------------------- - — — —— - -— ------anses förfallen.

32 §. Ackord må----------------- — — —- ------ ---------- för borgenärerna. Vägras fastställelse —----------------- -------------------------- — ej föras. Har gäldenären blivit ställd under Har gäldenären blivit ställd under tilltal för bedrägligt eller oredligt för­ tilltal för bedrägligt eller oredligt för­ hållande mot sina borgenärer, men hållande mot sina borgenärer, men anser rätten i övrigt skäl vara för anser rätten i övrigt skäl vara för handen att meddela fastställelse å ac­ handen att meddela fastställelse å kordet, skall frågan därom anstå i av- ackordet, skall frågan därom anstå bidan på åtalets utgång. Bifalles ej i avbidan på åtalets utgång. Finnes åtalet, skall konkursdomaren efter gäldenären ej hava begått den åtala­ det beslutet vunnit laga kraft oför­ de gärningen, skall konkursdomaren dröj ligen utsätta dag, då ackordsfrå­ efter det beslutet vunnit laga kraft gan skall förekomma vid rätten; och ofördröj ligen utsätta dag, då ackords­ skola därvid bestämmelserna i 29 § frågan skall förekomma vid rätten; första och andra styckena i tillämp­ och skola därvid bestämmelserna i liga delar lända till efterrättelse. 29 § första och andra styckena i till­ lämpliga delar lända till efterrättelse. Är, då---------------------------------------- - —------- till efterrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964 281

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt

Härigenom förordnas, att 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Den, som mot stadgandet i 10 § Den, som mot stadgandet i 10 § brukar automobil, böte från och med brukar automobil, dömes till dagsbö­ tjugufem till och med femhundra ter. kronor. Där någon,---------------------------------- ------------------- ansvar fri. Har förseelse,-------------------- —------ -----------------------till ansvar. Böter, som enligt denna förord­ ning ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

12 §•

Åtal för förseelse mot denna förord­ ning skall anhängiggöras vid polis­ domstol, där särskild sådan är inrät­ tad, men eljest hos poliskammare el­ ler, där sådan ej finnes, vid allmän domstol i den ort, där förseelsen skett. Den, som under tid, då han är Om någon under tid då han är ställd under tilltal för förseelse, var­ ställd under åtal för brott mot denna om nu är sagt, fortsätter samma för­ förordning fortsätter sitt brottsliga seelse, skall, för varje gång stämning förfarande, skall som särskilt brott därför utfärdats och delgivits, fällas anses vad han förbrutit före varje till de böter, som för dylik förseelse åtal. äro bestämda.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse av 11 § se SFS 1939:88.

282 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

Förslag till

Lag

angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål

Härigenom förordnas, dels att 18 § lagen den 20 juni 1924 om viss pant­ rätt i spannmål1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock

att 19 § sagda lag skall upphöra att gälla.

Den som, efter det besiktning enligt Den som, efter det besiktning en­

5 § hållits och fordran på grund av ligt 5 § hållits och fordran på grund skuldebrevet uppkommit, med vet­ av skuldebrevet uppkommit, med vet­ skap härom uppsåtligen förstör eller skap härom uppsåtligen förstör eller i strid mot det i 12 § stadgade förbu­ i strid mot det i 12 § stadgade förbu­ det bortför eller utlämnar pantför­ det bortför eller utlämnar pantför­

skriven spannmål, straffes som i 22 skriven spannmål, dömes för olovligt kap. 4 § strafflagen sägs. Lag samma förfogande såsom i 10 kap. 4 § brotts­ vare, där någon i uppsåt att skada balken sägs. Detsamma skall gälla, upplåter panträtt i spannmål, vari om någon i uppsåt att skada upplåter

honom veterligen panträtt redan åt panträtt i spannmål, vari honom ve­ annan upplåtits. terligen panträtt redan åt annan upp­ låtits. Om innehavaren------------------------- ----------------- med dagsböter.

19 §. Brott mot denna lag åtalas av all­ män åklagare. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse av 18 § se SFS 1942:386.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964 283

Förslag till Lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Var den, som framkallat försäk- Var den, som framkallat försäk-

ringsfallet på sätt i 18 § sägs, i sådan ringsfallet på sätt i 18 § sägs, under ålder eller i sådant sinnestillstånd femton år eller i sådant sinnestill­ som utesluter tillräknelighet för brott, stånd som avses i 33 kap. 2 § brotts­ äge vad i nämnda paragraf sägs ej balken, äge vad i förstnämnda para­

tillämpning. graf sägs ej tillämpning. Lag samma--------------- — —--------- ------------------- anses försvarlig.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag till Lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över stiftelser

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 24 maj 1929 om tillsyn över stif­ telser skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Försummar styrelseledamot att Försummar styrelseledamot att fullgöra vad enligt 3 eller 11 § honom fullgöra vad enligt 3 eller 11 § ålig-

åligger, straffes med böter från och ger honom, dömes till dagsböter, med fem till och med femhundra kro­ nor.

Förseelsen åtalas----------------------- --------—---------------- skall utövas.

Böter och viten, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, för­ vandlas de enligt allmänna straffla­ gen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

284 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930 (nr 115) om bostadsrättsföreningar

Härigenom förordnas, att 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930 om bo­ stadsrättsföreningar1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Driver annan än bostadsrättsför- Driver annan än bostadsrättsför­ ening verksamhet med ändamål mot- ening verksamhet med ändamål mot­ svarande det i 1 § 1 mom. angivna svarande det i 1 § 1 mom. angivna, straffes med böter från och med tja- dömes till dagsböter, gufem till och med ett tusen kronor. Till enahanda--------------------------------------------- — — där sägs.

64 §. Bryter någon mot vad i 9 § 2 mom. Bryter någon mot vad i 9 § 2 mom. sägs, straffes med böter från och med sägs, dömes till dagsböter, fem till och med fem hundra kronor. Åsidosättes föreskrift,-------------------------------------------------- 1 mom. sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning

Härigenom förordnas, dels att 12 och 13 §§ lagen den 16 maj 1930 om ar­ betstidens begränsning skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 14 § sagda lag skall upphöra att gälla.

Använder arbetsgivare arbetare till Använder arbetsgivare arbetare till arbete i strid mot vad i denna lag är arbete i strid mot vad i denna lag är stadgat eller mot föreskrift, som med­ stadgat eller mot föreskrift, som med­ delats med stöd av lagen, straffes med delats med stöd av lagen, dömes till 1 Senaste lydelse se SFS 1951: 310.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196\ 285

böter från och med tio till och med dagsböter. Var arbetaren under ader­ ettusen kronor. År arbetaren under ton år och skedde användandet med aderton år och har användandet skett vårdnadshavarens vetskap och vilja, med faders eller målsmans vetskap är denne förfallen till böter från och och vilja, vare fadern eller målsman­ med fem till och med femtio kronor. nen förfallen till böter från och med fem till och med femtio kronor. Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, var­ om i denna paragraf förmäles, fort­ sätter samma förseelse, skall, när han varder därtill lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits, fällas till det ansvar, som år bestämt för sådan förseelse.

§•

Försummar arbetsgivare att fullgö­ Försummar arbetsgivare att fullgö­ ra anmälningsskyldighet, som före- ra anmälningsskyldighet, som föreskrives i 6 §, eller att iakttaga vad en­ skrives i 6 §, eller att iakttaga vad en­ ligt 8 § eller 11 § 2 mom. åligger ho­ ligt 8 § eller 11 § 2 mom. åligger ho­ nom, straffes med böter från och med nom, eller lämnar han mot bättre ve­ fem till och med femhundra kronor. tande oriktig uppgift i anteckning, Har arbetsgivare mot båttre vetan­ som avses i 8 §, dömes till dagsböter. de lämnat oriktig uppgift i anteck­ ning, som avses i 8 §, straffes med böter från och med femtio till och med ettusen kronor.

U §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskamma­ re eller, där sådan ej finnes, vid all­ män domstol. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

286 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

Förslag

till

Lag om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131)

Härigenom förordnas, dels att 74 § checklagen den 13 maj 19321 skall er­ hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 75 § sagda lag skall upphöra att gälla.

Har någon med uppsåt till annans Har någon med uppsåt till annans förfång antingen utställt check utan förfång antingen utställt check utan täckning eller ock, före utgången av täckning eller ock, före utgången av den tid, inom vilken av honom ut­ den tid, inom vilken av honom ut­ ställd check skall uppvisas till betal­ ställd check skall uppvisas till betal­ ning, utan skälig anledning återkallat ning, utan skälig anledning återkallat checken eller förfogat över täckning­ checken eller förfogat över täckning­ en, straffes med dagsböter eller fäng­ en, dömes till dagsböter eller fängel­ else i högst ett år, där ej brottet är se i högst ett år, om ej för gärningen straffbart enligt 21 kap. strafflagen. är stadgat straff i 9 kap. brottsbalken. Har någon av vårdslöshet förfarit Har någon av oaktsamhet förfarit på sätt i första stycket sägs, straffes på sätt i första stycket sägs, dömes med dagsböter. Äro omständigheterna till dagsböter. År brottet grovt, må synnerligen försvårande, må till fäng­ dömas till fängelse i högst sex måna­ else i högst sex månader dömas. der.

75 §. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse av 74 § se SFS 1942: 388.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b 287

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods

Härigenom förordnas, att 9 § lagen den 22 april 1938 om hittegods1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Påträffas föremål,------------------------------------------- — — är fornfynd. Underlåter upphittaren att tillkän- Underlåter upphittaren att tillkän­ nagiva fyndet, straffes enligt vad i 22 nagiva fyndet, dömes till ansvar enkap. 8 § strafflagen stadgas. ligt vad i 10 kap. 8 § brottsbalken stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt

Härigenom förordnas, att 28, 30 och 31 §§ lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Jagar någon--------------------------------- ----------------till dagsböter. Har han-------------------------------------- — sex månader. Har olovlig jakt ägt rum inom an­ Har olovlig jakt ägt rum inom an­ nans fågeldamm eller har vid dylik nans fågeldamm eller har vid dylik jakt inom annans hägnade jaktpark jakt inom annans hägnade jaktpark eller djurgård fällts, fångats, sårats eller djurgård fällts, fångats, sårats eller påskjutits villebråd som i andra eller påskjutits villebråd som i andra stycket sägs eller ren eller svan, dö­ stycket sägs eller ren eller svan, dö­ mes den jagande till fängelse eller vid mes den jagande till fängelse i högst synnerligen förmildrande omständig­ ett år eller, om brottet är ringa, till heter till dagsböter, dock ej under dagsböter, dock ej under tjugu. tjugu.

1 Senaste lydelse se SFS 1942:351. * Senaste lydelse, se beträffande 30 § och 31 § 1 mom. SFS 1963: samt beträffande

31 § 2 mom. SFS 1942:391.

288 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

Fålles någon till ansvar för förbry­ Finnes någon hava begått gärning telse varom sägs i 28 eller 29 §, vare varom sägs i 28 eller 29 §, vare ville­ villebråd som han olovligt dödat, bråd som han olovligt dödat, fångat fångat eller tillägnat sig eller fallvilt eller tillägnat sig eller fallvilt som han som han tillvaratagit eller, därest det tillvaratagit eller, därest det icke kan icke kan tillrättaskaffas eller det un­ tillrättaskaffas eller det undergått dergått förskämning, dess värde för­ förskämning, dess värde förverkat. verkat. Var det------------------------------------ ----- — jaktberättigade personer. Med förverkat —-------------------------- ----- ---------------- — i 5 § 2 mom.

31 §• 1 mom. Anträffas å------------------- - - -----— — — -— för sig. Å område-----------------------------— — --------------vid lappväsendet. Har den som blivit dömd till ansvar Har den som genom lagakraftvunför olovlig jakt å annans jaktområde nen dom funnits skyldig till olovlig inom två år därefter ånyo gjort sig jakt på annans jaktområde inom två skyldig till sådan förseelse, vare år därefter ånyo gjort sig skyldig till skjutvapen, annan jaktredskap och sådan förseelse, vare skjutvapen, an­ hundar förbrutna; och skall därmed nan jaktredskap och hundar förbrut­ förfaras på sätt föreskrives i 36 §. na; och skall därmed förfaras på sätt föreskrives i 36 §. Vad i----------------------------—---------- --------- än kronan. 2 mom. Sätter i fall varom sägs i 2 mom. Sätter i fall varom sägs i 1 mom. den brottslige sig till motvärn 1 mom. den brottslige sig med våld mot jakträttsinnehavaren, den som eller hot om våld till motvärn mot äger, innehar eller vårdar marken el­ jakträttsinnehavaren, den som äger, ler deras folk eller mot i andra styc­ innehar eller vårdar marken eller de­ ket av samma moment omförmäld be­ ras folk eller mot i andra stycket av fattningshavare, då någon av dem vill samma moment omförmäld befatt­ hindra honom från gärningen eller av ningshavare, då någon av dem vill honom taga vad han åtkommit eller hindra honom från gärningen eller av ock fråntaga honom det som må kvar- honom taga vad han åtkommit eller hållas till vedermäle och pant, vare ock fråntaga honom det som må lag som i 20 kap. 6 § strafflagen sägs. kvarhållas till vedermäle och pant, vare lag som i 8 kap. 8 § brottsbal­ ken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1004 289

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)

Härigenom förordnas, att 9 § valutalagen den 22 juni 19391 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

För överträdelse av föreskrift, som För överträdelse av föreskrift, som meddelas med stöd av denna lag, må meddelas med stöd av denna lag, må stadgas straff, högst straffarbete i två stadgas straff, högst fängelse i två år. år. Tillika må bestämmelse meddelas Tillika må bestämmelse meddelas om om förverkande till kronan av betal­ förverkande till kronan av betalnings­ ningsmedel, fordringar eller värde­ medel, fordringar eller värdepapper, papper, som brottet avser, eller av ve­ som brottet avser, eller av vederlag derlag därför, så ock om utgivande av därför, så ock om utgivande av där­ däremot svarande värde. emot svarande värde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa

Härigenom förordnas, dels att 18 § lagen den 30 juni 1942 om viss pant­ rätt i spånadslin och hampa skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an­ gives, dels ock att 19 § sagda lag skall upphöra att gälla.

Den som, efter det besiktning en­ Den som, efter det besiktning enligt ligt 5 § hållits och fordran på grund 5 § hållits och fordran på grund av av skuldebrevet uppkommit, med vet­ skuldebrevet uppkommit, med vet­ skap härom uppsåtligen förstör eller skap härom uppsåtligen förstör eller i strid mot det i 12 § stadgade förbu­ i strid mot det i 12 § stadgade förbu­ det bortför eller utlämnar pantför­ det bortför eller utlämnar pantför­ skriven vara, straffes som i 22 kap. skriven vara, dömes för olovligt för-

Senaste lydelse av lagens rubrik se SFS 1959: 262.

10 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 samt. Nr 10

290 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

4 § strafflagen sägs. Lag samma vare, fogande såsom i 10 kap. 4 § brotts­ där någon i uppsåt att skada upplåter balken sägs. Detsamma skall gälla, panträtt i vara, vari honom veterligen om någon i uppsåt att skada upplåter panträtt redan åt annan upplåtits. panträtt i vara, vari honom veterligen panträtt redan åt annan upplåtits. Om innehavaren------ ------------- ------- ----------------- med dagsböter.

19 §. Brott mot denna lag åtalas av all­ män åklagare. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313)

Härigenom förordnas, att 1, 4 och 6 §§ skattestrafflagen den 11 juni 19431 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Var som i deklaration till ledning Var som i deklaration till ledning vid fastställande av skatt uppsåtligen vid fastställande av skatt uppsåtligen lämnar oriktig uppgift ägnad att för lämnar oriktig uppgift ägnad att för honom eller den han företräder leda honom eller den han företräder leda till frihet från skatt eller till för låg till frihet från skatt eller till för låg sådan, dömes för falskdeklaration till sådan, dömes för falskdeklaration till böter eller fängelse eller, där omstän­ böter eller fängelse i högst två år. Bö­ digheterna äro synnerligen försvåran­ terna skola bestämmas till högst fem de, till straffarbete i högst två år. Bö­ gånger det belopp, som genom den terna skola bestämmas till högst fem oriktiga uppgiften undandragits eller, gånger det belopp, som genom den om uppgiften följts, skulle hava un­ oriktiga uppgiften undandragits eller, dandragits, dock minst fyrahundra om uppgiften följts, skulle hava un­ kronor, där ej skattebelopp som nyss dandragits, dock minst fyrahundra nämnts understiger etthundra kro­ kronor, där ej skattebelopp som nyss nor. nämnts understiger etthundra kronor. Lika med —-----------------------------— ----------- skriftlig försäkran.

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1961: 60.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 är 1904 291

Uen som förskyllt fängelse eller Den som förskyllt fängelse må, ef­ straffarbete må, efter omständighe­ ter omständigheterna, dömas att gäl­ terna, dömas att gälda straffskatt da straffskatt med högst tre gånger med högst tre gånger det belopp, som det belopp, som undandragits eller nndandragits eller kunde hava un- kunde hava undandragits. dandragits. 6 §• Är gärning, som avses i 1 eller 2 §, Är gärning, som avses i 1 eller 2 §, straffbelagd i annan lag än allmänna straffbelagd i annan lag än brottsbal­ strafflagen eller i särskild författning, ken eller i särskild författning, skola skola bestämmelserna i denna lag bestämmelserna i denna lag icke äga icke äga tillämpning. tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.

Härigenom förordnas, att 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl.1 skola erhålla ändrad ly­ delse på sätt nedan angives.

Har någon, som dömts till straff­ Har någon, som dömts till fängelse arbete, fängelse eller förvandlings- eller förvandlingsstraff för böter, helt straff för böter, helt eller till någon eller till någon del undergått straffet del undergått straffet och meddelas och meddelas sedermera efter ansö­ sedermera efter ansökan om resning kan om resning eller besvär över dom­ eller besvär över domvilla dom, var­ villa dom, varigenom han frikännes igenom han frikännes eller fälles till eller fälles till ringare straff än han ringare straff än han redan utstått, redan utstått, äge han av allmänna äge han av allmänna medel erhålla medel erhålla ersättning med anled­ ersättning med anledning av verkstäl­ ning av verkställandet av straffet el­ landet av straffet eller den del därav, ler den del därav, varifrån han seder­ varifrån han sedermera befriats; dock mera befriats; dock ej om han genom ej om han genom sanningslös bekän­ sanningslös bekännelse vid eller utom nelse vid eller utom rätten eller ge­ rätten eller genom att falskeligen an­ nom att falskeligen angiva sig själv giva sig själv eller eljest uppsåtligen! eller eljest uppsåtligen föranlett, att föranlett, att han blivit dömd till han blivit dömd till straffet. straffet.

1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1948: 467.

292 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

Vad ovan stadgats äge motsvaran­ Vad ovan stadgats äge motsvaran­ de tillämpning, bestämmelserna i 1 § de tillämpning, bestämmelserna i 1 § beträffande den som utan att domen beträffande den som utan att domen mot honom vunnit laga kraft varit in­ mot honom vunnit laga kraft varit in­ tagen i anstalt för undergående av tagen i anstalt för undergående av be­ tvångsuppfostran eller ungdomsfäng­ handling varom stadgas i 28 kap. 3 § else eller avtjänat arrest och bestäm­ brottsbalken eller ungdomsfängelse melserna i 2 § beträffande den som på eller avtjänat arrest och bestämmel­ grund av lagakraftägande dom varit serna i 2 § beträffande den som på intagen i sådan anstalt eller avtjänat grund av lagakraftägande dom varit arrest eller som varit underkastad intagen i sådan anstalt eller avtjänat förvaring eller internering. arrest eller som varit intagen i anstalt för undergående av internering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. Vad i 2 § sägs om den som dömts till fängelse skall gälla även den som dömts till straffarbete och vad i 3 § sägs om den som undergått internering skall gälla även den som undergått förvaring.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om dödsstraff i vissa fall då riket är i krig

Härigenom förordnas, att 1, 3 och 4 §§ lagen den 30 juni 1948 om döds­ straff i vissa fall då riket är i krig skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne­ dan angives.

Den som, då riket är i krig, gör sig Den som, då riket är i krig, gör sig skyldig till uppror eller försök därtill skyldig till uppror eller försök därtill eller begår brott, varom förmäles i 8, eller begår brott, varom förmäles i 19, 26 eller 27 kap. strafflagen, må, där­ 21 eller 22 kap. brottsbalken, må, där­ est straffarbete på livstid kan följa å est fängelse på livstid kan följa å brottet, dömas till dödsstraff. brottet, dömas till dödsstraff. Har riket------------------------------------ --------- stycket stadgas.

3 §• Dödsstraff må icke verkställas utan Dödsstraff må icke verkställas utan att Konungen meddelat tillstånd där­ att Konungen meddelat tillstånd där­ till. Meddelas icke tillstånd till verk­ till. Meddelas icke tillstånd till verk­ ställighet av dödsstraff, skall den ställighet av dödsstraff, skall den dömde i stället undergå straffarbete dömde i stället undergå fängelse på på livstid. livstid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964 293

4 §• Dömes någon, som är underkastad Dömes någon, som är underkastad ämbetsansvar, till dödsstraff, skall ämbetsansvar, till dödsstraff, skall han därigenom anses avsatt. I övrigt han därigenom anses avsatt. Jämte förfaller straff som någon, vilken bli- dödsstraff må ej dömas till påföljd, vit dömd till dödsstraff, tillika för- som avses i 1 kap. 3 § brottsbalken, skyllt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472)

Härigenom förordnas, att 2, 3, 9, 24, 60, 87, 91, 93 och 93 a §§ militära rät­ tegångslagen den 30 juni 19481 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Med krigsman avses i denna lag Med krigsman avses i denna lag den som är underkastad ansvar såsom den som är underkastad ansvar så­ krigsman enligt 26 kap. 21 § eller 27 som krigsman enligt 21 kap. 20 § el­ kap. 14 § strafflagen. ler 22 kap. 14 § brottsbalken.

3 §. Såsom militära brottmål anses enligt denna lag: 1. mål om ansvar för sådant av 1. mål om ansvar för sådant av krigsman förövat brott som omförmä- krigsman förövat brott som omförles i något av följande kapitel eller mäles i något av följande kapitel eller lagrum i strafflagen, nämligen 11 lagrum i brottsbalken, nämligen 16 kap. 10 och 11 §§ därest den brotts­ kap. 15 och 16 §§ därest den brotts­ lige vid gärningens begående var lige vid gärningens begående var iklädd militär tjänstedräkt, 19, 20, iklädd militär tjänstedräkt, 8, 9, 10, 21, 22 och 24 kap. därest brottet an­ 12 och 13 kap. därest brottet angått gått krigsmakten tillhörig eller för krigsmakten tillhörig eller för dess dess behov avsedd egendom, 25 kap. behov avsedd egendom, 20 kap. 1 — 4 1—4 och 9 §§ samt 26 och 27 kap.; och 10 §§ samt 21 och 22 kap.; 2. mål om ansvar för annat i straff­ 2. mål om ansvar för annat i brotts­ lagen omförmält brott som krigsman balken omförmält brott som krigs­ förövat med anledning av den förför­ man förövat med anledning av den delades eller sin egen tjänst vid förfördelades eller sin egen tjänst vid krigsmakten eller ock mot myndighet krigsmakten eller ock mot myndighet

i Senaste lydelse, se beträffande 3 § SFS 1955: 55, beträffande 9 § SFS 1952:122, beträffan­ de 91 § SFS 1949: 364 och beträffande 93 a § SFS 1954: 65.

294 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

eller annat organ tillhörande krigs­ eller annat organ tillhörande krigs­ makten; makten ; 3. mål om------- - ------------------------ -------------- värnpliklslagen; samt 4. mål om----------- ■ •------ ------------- --------------- - sin tjänsteplikt. Vad i----------------------------------------- ---------- militärt mål.

9 §. För följande i strafflagen omför- För följande i brottsbalken omförmälda brott må, där ej annat följer av mälda brott må, där ej annat följer 10 §, straff åläggas i disciplinmål: av 10 §, straff åläggas i disciplinmål: 1 . brott som sägs i 11 kap. 10 eller 1 . brott som sägs i 16 kap. 15 eller 11 §, därest den brottslige vid gär- 16 §, därest den brottslige vid gär­ ningens begående var iklädd militär ningens begående var iklädd militär tjänstedräkt; tjänstedräkt; brott som avses i 22 kap. 2, 4 el- 2. brott som avses i 10 kap. 2, 4 el­ ler 7 § eller 24 kap. 2 §, under förut- ler 7 § eller 12 kap. 2 §, under förut­ sättning att fråga är om krigsmakten sättning att fråga är om krigsmakten tillhörig eller för dess behov avsedd tillhörig eller för dess behov avsedd egendom samt, såvitt angår brott mot egendom samt, såvitt angår brott mot någon av nämnda paragrafer i 22 någon av nämnda paragrafer i 10 kap., kap., att egendomen lämnats åt den att egendomen lämnats åt den brottsbrottslige för begagnande; lige för begagnande; 3. brott som sägs i 25 kap. 4 § eller 3. brott som sägs i 20 kap. 4 § eller 26 kap. 18 §, dock ej då fråga är om 21 kap. 18 §, dock ej då fråga är om sådan förseelse vid manövrering eller sådan förseelse vid manövrering eller navigering av krigsmaktens fartyg navigering av krigsmaktens fartyg eleller luftfartyg, som någon för dess ler luftfartyg, som någon för dess säsäkerhet ansvarig krigsman begått kerhet ansvarig krigsman begått ununder utövande av befäl å detsamma der utövande av befäl å detsamma eleller, om fartyget var luftfartyg, så- ler, om fartyget var luftfartyg, såsom som förare därå, samt genom förseel- förare därå, samt genom förseelsen sen skada uppkommit; samt skada uppkommit; samt 4. brott varom förmäles i 26 kap. 4. brott varom förmäles i 21 kap. 1, 4, 7—9 eller 11—16 §§ eller 27 kap. 1, 4, 7—9 eller 11—16 §§ eller 22 kap. 4 §. 4 §.

24 §. Militärförhör skall----------- ------- ------- --------- -------- ske kan. Förhöret hålles------------------ ---------------------- likställd befattning. o Vid förhöret skall den misstänkte Vid förhöret skall den misstänkte få tillfälle att förklara sig; i övrigt få tillfälle att förklara sig; i övrigt skall iakttagas vad som erfordras för skall iakttagas vad som erfordras för utredning av brottets beskaffenhet utredning av brottets beskaffenhet och prövning av den misstänktes och prövning av frågan om påföljd straffbarhet. Där så ske kan, bör nå- för brottet. Där så ske kan, bör någon gon av den misstänktes förmän eller av den misstänktes förmän eller med med honom jämställda närvara vid honom jämställda närvara vid förhöförhöret. ret. över förhöret----------------------------------------------protokollets riktighet. Närmare bestämmelser----------------------------------------- av Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr It) år It)6i 295

Ersättningsskyldighet må ej åläg­ Ersättningsskyldighet må ej åläg­ gas, därest tillika är fråga om straff­ gas, därest tillika är fråga om ansvar ansvar för den ersättningsskyldige för brott och denna fråga handlägges och denna fråga handlägges av åkla­ av åklagare eller domstol. Prövas an­ gare eller domstol. Prövas ansvarsfrå­ svarsfrågan i disciplinmål, må ersätt­ gan i disciplinmål, må ersättnings­ ningsskyldighet åläggas i samma mål. skyldighet åläggas i samma mål. ------------- Konungen meddelar. Innan fråga-------------------- ------------ —--------- — benämnes ersättningsmål. Militärt tvistemål —--------------------

§•

I militärt mål som handlägges av I militärt mål som handlägges av åklagare eller domstol skall rätt att åklagare eller domstol skall rätt att på begäran erhålla offentlig försva­ på begäran erhålla offentlig försvara­ rare tillkomma, förutom anhållen och re tillkomma, förutom anhållen och häktad, jämväl den som är tagen i häktad, jämväl den som är tagen i förvarsarrest samt annan som är förvarsarrest samt annan som är misstänkt för ämbetsbrott varå kan misstänkt för ämbetsbrott varå kan följa avsättning eller för annat brott följa avsättning eller för annat brott varå kan följa straffarbete. varå kan följa fängelse i mer än ett år. Den som ------------------------------------ “ ------- — sin talan.

91 §• Domstols dom-------------------- --------- ------------------- laga kraft. Dömes någon, då riket är i krig, av Dömes någon, då riket är i krig, av hovrätt till straffarbete, fängelse, för­ hovrätt till fängelse eller internering, varing eller internering, må hovrät­ må hovrätten, om det finnes vara av ten, om det finnes vara av synnerlig synnerlig vikt för krigslydnadens vikt för krigslydnadens upprätthål­ upprätthållande, förordna att domen lande, förordna att domen skall verk­ skall verkställas utan hinder av att ställas utan hinder av att den ej vun­ den ej vunnit laga kraft. Vad sålunda stadgats om hovrätts dom skall äga nit laga kraft. Vad sålunda stadgats motsvarande tillämpning beträffande om hovrätts dom skall äga motsva­ rande tillämpning beträffande slutligt slutligt beslut av hovrätt. beslut av hovrätt.

93 §• Under tid som sägs i 92 § må hov­ Under tid som sägs i 92 § må hov­ rätt företaga militärt brottmål till av­ rätt företaga militärt brottmål till av­ görande utan huvudförhandling, för­ görande utan huvudförhandling, för­ utom i de fall som avses i 51 kap. utom i de fall som avses i 51 kap. 21 § första och tredje styckena rätte­ 21 § första och tredje styckena rätte­ gångsbalken, jämväl när den tilltala­ gångsbalken, jämväl när den tilltala­ de av underrätten frikänts för brot­ de av underrätten frikänts för brottet tet eller dömts till böter eller disci­ eller påföljd eftergivits eller den till­ plinstraff eller till fängelse, ej över­ talade funnits vara fri från påföljd på stigande sex månader, eller fällts till grund av själslig abnormitet eller vite och anledning ej förekommer till dömts till böter eller disciplinstraff ådömande av svårare straff eller an­ eller till fängelse, ej överstigande sex nan påföljd än nu sagts; föres tillika månader, eller fällts till vite och an­

296 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

ledning ej förekommer till ådömande

dock ej ske, med mindre talan därut- av svårare straff eller annan påföljd innan enligt 50 kap. 21 § rättegångs­ än nu sagts; föres tillika talan om an­ balken må prövas utan huvudför­ nat än ansvar, må det dock ej ske, handling. med mindre talan därutinnan enligt 50 kap. 21 § rättegångsbalken må prö­ vas utan huvudförhandling.

93 ■ §• Ej_ må i anledning av talan mot Ej må i anledning av talan mot hovrätts dom eller beslut, varigenom hovrätts dom eller beslut, varigenom disciplinstraff ålagts, prövningstill­ disciplinstraff ålagts, prövningstill­ stånd meddelas enligt 54 kap. 10 § 2 stånd meddelas enligt 54 kap. 10 § 2 rättegångsbalken, med mindre talan rättegångsbalken, med mindre talan avser brott, varå straffarbete eller av­ avser brott, för vilket är stadgat fäng­ sättning kan följa. else i mer än ett år eller avsättning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 30 juni 1943 (nr 491) om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall

. Hä1r,i.8en°"1 förordnas, att lagen den 30 juni 1948 om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anglV€S.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Åsidosätter vigselförrättare vad ho­ Åsidosätter vigselförrättare vad ho­ nom i sådan egenskap åligger beträf­ nom i sådan egenskap åligger beträf­ fande annat än rent kyrklig ordning, fande annat än rent kyrklig ordning, dömes, ändå att det ej sker i utöv­ dömes, ändå att det ej sker i utövning ning av befattning varmed ämbetsan­ av befattning varmed ämbetsansvar svar är förenat, för tjänstefel till all­ är förenat, för tjänstefel till böter el­ mänt straff som i 25 kap. 4 § straff­ ler, om brottet är grovt, fängelse i lagen sägs. högst ett år efter vad i 20 kap. 4 § brottsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196 b 297

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen den 10 juni 1949 (nr 340)

Härigenom förordnas, att 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförordningen den 10 juni 19491 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 mom. Innehar någon skjutvapen 1 mom. Innehar någon skjutvapen utan att vara berättigad därtill; eller utan att vara berättigad därtill; eller använder någon, med uppenbart använder någon, med uppenbart missbruk av sin rätt att innehava missbruk av sin rätt att innehava skjutvapen, detsamma för annat än­ skjutvapen, detsamma för annat än­ damål än det vartill han är berättigad damål än det vartill han är berättigad att använda vapnet; eller att använda vapnet; eller ändrar någon vapen, där enligt 11 § ändrar någon vapen, där enligt 11 § tillstånd härtill erfordras, utan att tillstånd härtill erfordras, utan att hava erhållit sådant tillstånd; eller hava erhållit sådant tillstånd; eller underlåter innehavare av vapen att, underlåter innehavare av vapen att, efter vad i 15, 17 eller 30 § sägs, av­ efter vad i 15, 17 eller 30 § sägs, av­ lämna vapnet och ammunition till lämna vapnet och ammunition till detsamma; eller detsamma; eller förvärvar någon ammunition i strid förvärvar någon ammunition i strid mot vad i 21 § sägs, mot vad i 21 § sägs, straffes med dagsböter eller fäng­ straffes med dagsböter eller fängel­ else. se i högst ett år. Egendom, med — — —------- -—• — ----- - värdet förklaras förverkat. Förklaras vapen —---------------------- ------------------ förklaras förverkad.

2 mom. överlåter eller upplåter nå­ 2 mom. Överlåter eller upplåter nå­ gon vapen eller ammunition i strid gon vapen eller ammunition i strid mot vad i 5 § 2 mom., 6 § första styc­ mot vad i 5 § 2 mom., 6 § första styc­ ket, 21 § 1 mom. eller 31 § andra styc­ ket, 21 § 1 mom. eller 31 § andra styc­ ket sägs; eller ket sägs; eller överlåter någon vapen utan rekvisi­ överlåter någon vapen utan rekvisi­ tion som i 29 § sägs, tion som i 29 § sägs, straffes med dagsböter eller fäng­ straffes med dagsböter eller fäng­ else. else i högst ett år.

7 mom. Dömes någon för förseelse 7 mom. Har någon funnits skyldig som i denna paragraf sägs eller har till förseelse som i denna paragraf eljest högre rätt avgjort mål, vari så­ sägs eller har eljest högre rätt avgjort dan dom meddelats, åligger det dom­ mål, vari någon av lägre rätt funnits stolen att ofördröj ligen om domen un- skyldig till sådan förseelse, åligger det

1 Senaste lydelse av 1 och 7 mom. se SFS 1961:40.

Bihnng till riksdagens protokoll 196b. 1 saml. Nr 10

298 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

derrätta myndighet som i 5 § 1 mom. domstolen att ofördröjligen om do­ första stycket avses eller, där fråga är men underrätta myndighet som i 5 § om den som idkar handel med skjut­ 1 mom. första stycket avses eller, där vapen eller ammunition, länsstyrelsen fråga är om den som idkar handel i det län, där rörelsen utövas. Ena­ med skjutvapen eller ammunition, handa underrättelseplikt åligger dom­ länsstyrelsen i det län, där rörelsen stolen, där någon som övertygats om utövas. Enahanda underrättelseplikt gärning som avses i denna paragraf åligger domstolen, om förverkande av förklarats jämlikt 5 kap. 5 § straff­ vapen eller ammunition helt eller lagen ej kunna fällas till ansvar, så delvis eftergivits. ock då förverkande av vapen eller ammunition helt eller delvis eftergivits.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag till Förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor

Härigenom förordnas, dels att 61 § 1 och 6 mom. samt 64 § förordningen den 10 juni 1949 om explosiva varor1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 62 § sagda förordning skall upphöra att gälla.

1 mom. Tillverkar någon eller id­ 1 mom. Tillverkar någon eller id­ kar handel med explosiv vara eller kar handel med explosiv vara eller in­ innehar eller förvärvar någon eljest nehar eller förvärvar någon eljest så­ sådan vara utan att vara berättigad dan vara utan att vara berättigad där­ därtill, eller till, eller innehar eller förvärvar någon stör­ innehar eller förvärvar någon stör­ re myckenhet explosiv vara än vad i re myckenhet explosiv vara än vad i varje särskilt fall är medgivet, eller varje särskilt fall är medgivet, eller överlåtes explosiv vara i strid mot överlåtes explosiv vara i strid mot bestämmelse i 10 § fjärde stycket el­ bestämmelse i 10 § fjärde stycket el­ ler 24 § första stycket, ler 24 § första stycket, straffes med dagsböter eller fäng­ straffes med dagsböter eller fäng­ else. else i högst ett år. Vara, som----------------------------------- - förklaras förverkat. 6 mom. Yppar någon, som har eller 6 mom. Yppar någon, som har eller haft att utöva tillsyn eller kontroll haft att utöva tillsyn eller kontroll jämlikt 55 §, obehörigen affärs- eller jämlikt 55 §, obehörigen affärs- eller

1 Senaste lydelse av 61 § 1 mom. se SFS 1963:185.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b 299

driftförhållande, varom han under driftförhållande, varom han under tillsynsverksamheten erhållit känne­ tillsynsverksamheten erhållit känne­ dom, eller begagnar han sig obehöri­ dom, eller begagnar han sig obehöri­ gen av sådan kännedom, gen av sådan kännedom, straffes med dagsböter eller fäng­ straffes med dagsböter eller fäng­ else i högst ett år. else. Förseelse som------------------------------ — av målsäganden.

62 §. Böter tillfalla kronan. 64

§•

Dömes någon för förseelse som i Har någon funnits skyldig till för­ 61 § sägs eller har eljest högre rätt seelse som i 61 § sägs eller har eljest avgjort mål, vari sådan dom medde­ högre rätt avgjort mål, vari någon av lats, och innehar den dömde tillstånd lägre rätt funnits skyldig till sådan eller godkännande, som i denna för­ förseelse och innehar han tillstånd el­ ordning avses, skall åklagaren oför­ ler godkännande, som i denna för­ dröj ligen om domen underrätta myn­ ordning avses, skall åklagaren ofördighet som meddelat tillståndet eller dröjligen om domen underrätta myn­ godkännandet. Enahanda underrättel­ dighet som meddelat tillståndet eller seplikt åligger åklagaren, där någon godkännandet. övertygats om gärning som avses i nämnda paragraf men förklarats jäm­ likt 5 kap. 5 § strafflagen ej kunna fällas till ansvar.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 decemher 1949 (nr 722) om pantlånerörelse

Härigenom förordnas, dels att 22 § lagen den 29 december 1949 om pant­ lånerörelse skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att 26 § sagda lag skall upphöra att gälla.

Då med avseende å rörelsen före­ Då med avseende å rörelsen före­ ligger anledning till anmärkning, skall ligger anledning till anmärkning, polismyndigheten göra anmälan där­ skall polismyndigheten göra anmälan om till länsstyrelsen samt föreslå de därom till länsstyrelsen samt föreslå åtgärder, som kunna vara erforderli- de åtgärder, som kunna vara erfor-

300 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1961

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydehe) ga. Åtalas enskild person som utövar derliga. Åtalas enskild person som ut­ pantlånerörelse eller föreståndare för övar pantlånerörelse eller förestånda­ sådan rörelse för brott, som omförmä- re för sådan rörelse för brott, som les i 12 eller 20—23 kapitlen straff­ omförmäles i 8—11 eller H kap. lagen, eller för förseelse mot denna brottsbalken, eller för förseelse mot lag, skall åklagaren så snart ske kan denna lag, skall åklagaren så snart underrätta länsstyrelsen om åtalet ske kan underrätta länsstyrelsen om samt om utgången av målet. åtalet samt om utgången av målet.

26 §.

Böter enligt denna lag tillfalla kro­ nan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)

Härigenom förordnas, att 26, 27 oc h 66 §§ utlänningslagen den 30 april 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Dömes utlänning till ansvar för Finnes utlänning hava begått brott, brott, varå straffarbete kan följa, el­ å vilket fängelse i mer än ett år kan ler förklaras utlänning medgivet an­ följa, eller undanröjes villkorlig dom stånd med ådömande eller verkstäl­ eller skyddstillsyn som ådömts utlän­ lande av straff för sådant brott för­ ning för sådant brott, och kan det på verkat, och kan det på grund av gär­ grund av gärningens beskaffenhet och ningens beskaffenhet och övriga om­ övriga omständigheter befaras att han ständigheter befaras att han kommer kommer att här i riket fortsätta att här i riket fortsätta brottslig verk­ brottslig verksamhet eller föranleder samhet eller föranleder brottet eljest brottet eljest att han icke bör få kvar­ att han icke bör få kvarstanna, må stanna, må domstolen förvisa honom domstolen förvisa honom ur riket. ur riket. Vid bedömande--------------------------- —----------- — äro därtill. Förvisas utlänning, skall det men Förvisas utlänning, skall det men han därigenom lider beaktas vid be­ han därigenom lider beaktas vid be­ stämmande av annan påföljd för stämmande av annan påföljd för brottet. Förordnar domstol enligt 4 brottet. Förordnar domstol enligt 34 kap. strafflagen om förändring av på­ kap. brottsbalken om förändring av följd, som ådömts jämte förvisning, påföljd, som ådömts jämte förvis­ må ock meddelas det beslut i fråga ning, må ock meddelas det beslut i om förvisningen, som därav påkallas. fråga om förvisningen, som därav på­ kallas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196i 301

Vad i 26 § stadgas för det fall att Vad i 26 § stadgas för det fall att utlänning dömes till ansvar för brott, utlänning finnes hava begått brott, varå straffarbete kan följa, skall äga varå fängelse i mer än ett år kan föl­ motsvarande tillämpning, om utlän­ ja, skall äga motsvarande tillämp­ ning dömes till ansvar för brott, varå ning, om utlänning finnes hava begått enligt denna lag eller enligt författ­ brott, varå enligt denna lag eller en­ ning, utfärdad med stöd därav, kan ligt författning, utfärdad med stöd följa fängelse, samt omständigheter­ därav, kan följa fängelse, samt om­ na vid gärningens begående äro för­ ständigheterna vid gärningens begå­ svårande eller han under de före gär­ ende äro försvårande eller han under ningen senast förflutna två åren de före gärningen senast förflutna dömts till ansvar för brott av samma två åren funnits skyldig till brott av slag. samma slag. 66 §• Uppehåller sig utlänning i riket, Uppehåller sig utlänning i riket, ehuru han enligt verkställt beslut om ehuru han enligt verkställt beslut om förvisning eller utvisning icke ägt förvisning eller utvisning icke ägt återvända, skall han straffas med återvända, dömes till fängelse i högst fängelse i högst sex månader. Till sex månader. Till ansvar skall dock straff skall dock ej dömas, om utlän­ ej dömas, om utlänningen flytt hit för ningen flytt hit för att undgå politisk att undgå politisk förföljelse. förföljelse.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965. När anstånd med ådömande eller verkställande av straff förklaras förverkat, skall vad i 26 § stadgas för det fall att villkorlig dom undanröjes äga motsvarande tillämpning. Förvis­ ning må ej beslutas på grund av gärning, som någon före den 1 januari 1965 begått under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen.

Förslag

till

Lag om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279)

Härigenom förordnas, att 35, 38 och 42 §§ allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

År brott som i 31—33 §§ sägs med År brott som i 31—33 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, skall dö­ brottet att anse som grovt, skall dö­ mas till fängelse eller till straffarbete mas till fängelse i högst två år. i högst två år. Vid bedömande —--------- -------- — — ------------------------ farlig art.

302 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

Bryter någon uppsåtligen eller av Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat, oaktsamhet mot vad i 29 § är stadgat, dömes, där han ej för brottet är un­ dömes, om ej för gärningen är stad­ derkastad ansvar enligt allmän straff­ gat straff i brottsbalken, till dagsbö­ lag, till dagsböter eller fängelse. ter eller fängelse i högst ett år.

42 §• Brott varom förmäles i 38 § må ej Brott varom förmäles i 38 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att åtalas av allmän åklagare utan att målsägande angivit det till åtal. Skall målsägande angivit det till åtal. År för brottet straffas efter allmän strafflag, gärningen stadgat straff i brottsbal­ gäller vad där stadgas i fråga om rätt ken, gäller vad där sägs i fråga om till åtal. rätt till åtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr 280)

Härigenom förordnas, att 31, 34, 36, 38 och 43 §§ allmänna ransonerings­ lagen den 26 maj 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

År brott som i 24—29 §§ sägs med Är brott som i 24—29 §§ sägs med hänsyn till omständigheterna vid hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, skall dö­ brottet att anse som grovt, skall dö­ mas till fängelse eller till straffarbete mas till fängelse i högst två år. i högst två år. Vid bedömande----------- ---------------- ------- —-------- farlig art.

34 §■ Bryter någon uppsåtligen eller av Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat, oaktsamhet mot vad i 22 § är stadgat, dömes, där han ej för brottet är un­ dömes, om ej för gärningen är stad­ derkastad ansvar enligt allmän straff­ gat straff i brottsbalken, till dagsbö­ lag, till dagsböter eller fängelse. ter eller fängelse i högst ett år.

36 §. Har mot------------ förnödenheter, beträffande vilka reglering genomförts med stöd av 2 §. Avsåg brottet------------------------------------------av 2 §. Ogillas åtalet eller upphäves fällan- Finnes han ej skyldig till brottet de dom av högre rätt, skall förbudet eller upphäves fällande dom av hög-

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 196t 303

omedelbart hävas av den myndighet re rätt, skall förbudet omedelbart hä­ vas av den myndighet som meddelat som meddelat förbudet. förbudet. 38 §. Den som uppsåtligen saluhåller, Den som uppsåtligen saluhåller, överlåter eller använder förnödenhet i överlåter eller använder förnödenhet strid mot förbud varom förmäles i i strid mot förbud varom förmäles i 36 §, dömes till dagsböter eller fäng- 36 §, dömes till dagsböter eller fäng­ else else i högst ett år. Är brott som i första stycket avses Är brott som i första stycket avses med hänsyn till omständigheterna vid med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, skall do- brottet att anse som grovt, skall do­ mas till fängelse eller straffarbete i mas till fängelse i högst tva år. Vid högst två år. Vid bedömande huruvi- bedömande huruvida brottet är grovt da brottet är grovt skall särskilt beak- skall särskilt beaktas, om gärningen tas, om gärningen avsett betydande avsett betydande myckenhet av formyckenhet av förnödenhet. nödenhet. Förövas gärning------- — --------------------------------- eller dagsböter. 43 §. Brott varom förmäles i 34 § må ej Brott varom förmäles i 34 § må ej åtalas av allmän åklagare utan att åtalas av allmän åklagare utan att målsägande angivit det till åtal. Skall målsägande angivit det till åtal. År brottet straffas efter allmän strafflag, för gärningen stadgat straff i brottsgäller vad där stadgas i fråga om rätt balken, gäller vad där sägs i fråga om tin åtal. rätt till åtal. Åtal för____________________ _____________ Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag till Lag om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen den 1 juni 1956 (nr 236)

Härigenom förordnas, att 12 § allmänna prisregleringslagen den 1 juni 1956 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Är brott som i 10 § sägs att anse Är brott som i 10 § sägs att anse som grovt, skall dömas till fängelse som grovt, skall dömas till fängelse eller till straffarbete i högst två år. i högst två år. Vid bedömande —------------------------ ------------- --------farlig art.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

304 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

Förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306)

Härigenom förordnas, att 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni 19561 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse) 7 §• Bryter någon mot vad i 1 eller 2 § Bryter någon mot vad i 1 eller 2 § stadgas eller iakttager han icke vill­ stadgas eller iakttager han icke vill­ kor som meddelats med stöd av 4 §, kor som meddelats med stöd av 4 §, straffes med dagsböter eller fängelse dömes till dagsböter eller fängelse i i högst sex månader eller, om brottet högst sex månader eller, om brottet är är grovt, med fängelse eller straff­ grovt, till fängelse i högst två år. An­ arbete i högst två år. Angående på­ gående påföljd för olovlig utförsel av följd för olovlig utförsel av ämne el­ ämne eller annat som avses i 3 § och ler annat som avses i 3 § och för för­ för försök därtill stadgas i lagen om sök därtill stadgas i lagen om straff straff för varusmuggling. för varusmuggling. 11

11 §• Den som har eller haft att utöva Den som har eller haft att utöva tillsyn å efterlevnaden av denna lag tillsyn å efterlevnaden av denna lag eller med stöd av lagen meddelade eller med stöd av lagen meddelade villkor eller föreskrifter eller anlitats villkor eller föreskrifter eller anlitats som biträde vid tillsynsverksamhe­ som biträde vid tillsynsverksamhe­ tens utövande eller som eljest tagit tens utövande eller som eljest tagit befattning med ärende, som avses i befattning med ärende, som avses i denna lag, må ej röja eller obehöri­ denna lag, må ej röja eller obehöri­ gen nyttja yrkeshemlighet, som där­ gen nyttja yrkeshemlighet, som däri­ igenom blivit känd för honom, och ej genom blivit känd för honom, och ej heller, där det ej kan anses påkallat heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfa­ i tjänstens intresse, yppa arbetsför­ rande eller affärsförhållande, vilket farande eller affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt. Bryter sålunda blivit honom kunnigt. Bryter någon häremot, straffes med dagsbö­ någon häremot, dömes till dagsböter ter eller fängelse. eller fängelse i högst ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senasle lydelse av 7 § se SFS 1960: 422.

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 1964 305

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr 132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

Härigenom förordnas, att 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 med sär­ skilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara in. in. skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Möter på----------- — —-------- ------- ----------------finnes lämplig. År part på grund av förhållanden Är part på grund av förhållanden som nyss nämnts förhindrad att in­ som nyss nämnts förhindrad att in­ ställa sig personligen vid rätten, må ställa sig personligen vid rätten, må saken utan hinder av vad eljest gäl­ saken utan hinder av vad eljest gäl­ ler om sådan inställelse handläggas ler om sådan inställelse handläggas och avgöras, om saken finnes kunna och avgöras, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas och, i brottmål, an­ nöjaktigt utredas och, i brottmål, an­ ledning ej förekommer att döma till ledning ej förekommer att döma till svårare straff än böter. annan påföljd än böter eller disciplin­ straff.

13 §. Finnes det vara av synnerlig vikt Finnes det vara av synnerlig vikt för utredningen rörande brott, varå för utredningen rörande brott, för vil­ ej kan följa lindrigare straff än ket ej är stadgat lindrigare straff än straffarbete i två år, att expediering­ fängelse i två år, att expedieringen en av samtal till och från telefonappa­ av samtal till och från telefonappa­ rat, som innehaves av den som skäli­ rat, som innehaves av den som skä­ gen misstänkes för brottet eller eljest ligen misstänkes för brottet eller el­ kan antagas komma att begagnas av jest kan antagas komma att begagnas honom, inställes eller fördröjes eller av honom, inställes eller fördröj es el­ att telefonapparaten avstänges för ler att telefonapparaten avstänges för samtal eller att uppgift från telefon­ samtal eller att uppgift från telefon­ anstalt lämnas å samtal, som expedie­ anstalt lämnas å samtal, som expedie­ rats eller beställts till och från nämn­ rats eller beställts till och från nämn­ da telefonapparat, äger rätten, på yr­ da telefonapparat, äger rätten, på yr­ kande av undersökningsledaren eller kande av undersökningsledaren eller åklagaren, meddela tillstånd till så- åklagaren, meddela tillstånd till så­ dan åtgärd. dan åtgärd. Giltighetstiden för------- —-------------- telefonanstaltens föreståndare. Kan det — ------- ---------— eller åklagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

306 Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 1964

Förslag

till

Lag

om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297)

Härigenom förordnas, att 13 kap. 1, 2, 6 och 12 §§ luftfartslagen den 6 juni 1957 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Överträder någon förbud eller före­ Överträder någon förbud eller fö­ skrift som Konungen meddelat med reskrift som Konungen meddelat med stöd av 1 kap. 3 §, dömes till fängelse stöd av 1 kap. 3 §, dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år eller, i högst två år eller, om brottet är om brottet är ringa, till dagsböter. ringa, till dagsböter. Överträdelse av--------------------------- ----------------- sex månader.

2

§•

Lämnar någon------- -—------- —- — ------- — — -— sex månader. Framför någon luftfartyg, som är Framför någon luftfartyg, som är märkt med oriktig nationalitets- och märkt med oriktig nationalitets- och registreringsbeteckning eller eljest registreringsbeteckning eller eljest saknar i denna lag eller med stöd där­ saknar i denna lag eller med stöd där­ av föreskrivna märken, dömes till av föreskrivna märken, dömes till fängelse eller straffarbete i högst två fängelse i högst två år eller, om brot­ år eller, om brottet är ringa, till dags­ tet är ringa, till dagsböter. böter.

6 §• Den som vid förande av luftfartyg Den som vid förande av luftfartyg eller utövning av annan tjänst om­ eller utövning av annan tjänst om­ bord eller vid utövning av tjänst som bord eller vid utövning av tjänst som avses i 6 kap. 16 § varit så påverkad avses i 6 kap. 16 § varit så påverkad av starka drycker eller andra stimu­ av starka drycker eller andra stimule­ lerande eller bedövande ämnen som rande eller bedövande ämnen som i 5 i 5 kap. 10 § sägs, dömes till fängelse kap. 10 § sägs, dömes till fängelse i eller straffarbete i högst två år eller, högst två år eller, om brottet är ringa, om brottet är ringa, till dagsböter, till dagsböter, dock ej under tjugu­ dock ej under tjugufem. fem.

12 §•

Till straff enligt denna lag må ej Till straff enligt denna lag må ej dömas för gärning, som är särskilt dömas för gärning, som är särskilt belagd med straff i allmänna straffla­ belagd med straff i brottsbalken. gen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964 307

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom förordnas, att 2, 6 och 17 §§ lagen den 5 juni 1959 om utlamning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Svensk medborgare må utlämnas, Svensk medborgare må utlämnas, allenast om han vid tiden för brottet allenast om han vid tiden för brottet sedan minst två år stadigvarande vis­ sedan minst två år stadigvarande vis­ tats i den stat till vilken utlämning tats i den stat till vilken utlämning begäres eller den gärning för vilken begäres eller den gärning för vilken utlämning begäres motsvarar brott, utlämning begäres motsvarar brott, varå enligt svensk lag kan följa för vilket enligt svensk lag är stad­ straffarbete i mera än fyra år; om gat fängelse i mer än fyra år; om gärningen i sin helhet begåtts inom gärningen i sin helhet begåtts inom riket, må utlämning dock ej ske, med riket, må utlämning dock ej ske, mindre gärningen innefattar medver­ med mindre gärningen innefattar kan till ett utom riket begånget brott medverkan till ett utom riket begång­ eller utlämning sker jämväl för gär­ et brott eller utlämning sker jämväl ning, som förövats utom riket. för gärning, som förövats utom riket.

6 §•

Den som här i riket är åtalad för Den som här i riket är åtalad för annat brott, varå kan följa frihets­ annat brott, för vilket är stadgat fäng­ straff i två år eller därutöver, eller else i två år eller däröver, eller som som enligt dom mot honom skall un­ enligt dom mot honom skall undergå dergå frihetsstraff eller eljest omhän­ fängelse eller eljest omhändertagas på dertagas på anstalt, må ej utlämnas anstalt, må ej utlämnas så länge hind­ så länge hindret består. Samma lag ret består. Samma lag vare, om för­ vare, om förundersökning inletts för undersökning inletts för brott som brott som nyss nämnts. nyss nämnts. Utan hinder-------------------- ----------- .----------- svensk myndighet.

17 §. Den som är efterlyst för brott, vil- Den som är efterlyst för brott, vil­ ket enligt denna lag kan föranleda ut- ket enligt denna lag kan föranleda ut­ lämning, må, såframt på gärningen lämning, må, såframt för gärningen eller gärning av motsvarande beskaf- eller gärning av motsvarande beskaf­ fenhet enligt svensk lag kan följa fri- fenhet enligt svensk lag är stadgat hetsstraff, i avvaktan på begäran om fängelse, i avvaktan på begäran om utlämning omedelbart anhållas eller utlämning omedelbart anhållas eller åläggas reseförbud av polis- eller åläggas reseförbud av polis- eller

308 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

åklagarmyndighet enligt vad som i åklagarmyndighet enligt vad som i allmänhet gäller om brottmål. Beslag allmänhet gäller om brottmål. Beslag må ock i sådant fall äga rum. må ock i sådant fall äga rum. Beslut om---------------------------------- ---------ej föras. Polis- eller åklagarmyndighet------- ----------------omedelbart hävas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74)

Härigenom förordnas, att 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april 1960 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Med dagsböter eller fängelse eller, Till dagsböter eller fängelse i högst om omständigheterna äro synnerligen ett år eller, om brottet begåtts under försvårande och brottet begåtts under högsta civilförsvarsberedskap och är högsta civilförsvarsberedskap, med att anse som grovt, till fängelse i straffarbete i högst två år straffes högst två år dömes 1. den som — ---------------- ------------ --------------------enligt 78 §. Har någon-------------- ------------------- ---------- egendomens värde.

82 §• Vad som inhämtats genom sådan Vad som inhämtats genom sådan upplysning eller sådant tillhandahål­ upplysning eller sådant tillhandahål­ lande av handlingar som avses i 47 § lande av handlingar som avses i 47 § första stycket e), vid besiktning jäm­ första stycket e), vid besiktning jäm­ likt 65 § eller vid sådan förfrågan, un­ likt 65 § eller vid sådan förfrågan, un­ dersökning eller granskning som av­ dersökning eller granskning som av­ ses i 66 § må ej yppas i vidare mån ses i 66 § må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det än som erfordras för vinnande av det avsedda syftet. Bryter någon häremot, avsedda syftet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse. dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år. Förseelse som------------------------------ --------------- av målsägande^

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b 309

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket

Härigenom förordnas, att 3 och 11 £ i§ lagen den 30 juni 1960 om behörighet att utöva läkaryrket1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angivcs.

Har legitimerad läkare genom dom, Har legitimerad läkare genom dom, som vunnit laga kraft, som vunnit laga kraft, dömts till frihetsstraff eller avsatts dömts till fängelse eller avsatts el­ eller suspenderats från tjänst som lä­ ler suspenderats från tjänst som läka­ kare för brott, som han förövat under re för brott, som han förövat under utövning av läkaryrket, utövning av läkaryrket, dömts till straffarbete för annat dömts till fängelse i minst sex må­ brott eller nader för annat brott eller fällts till ansvar för medverkan till funnits skyldig till medverkan obehörig utövning av läkaryrket eller till obehörig utövning av läkaryrket för medverkan till hälsofarligt kvack- eller till medverkan till hälsofarligt salveri eller för medverkan till brott, kvacksalveri eller till medverkan till som avses i 10 § lagen om förbud i brott, som avses i 10 § lagen om för­ vissa fall mot verksamhet på hälso- bud i vissa fall mot verksamhet på och sjukvårdens område, eller ock för hälso- och sjukvårdens område, eller obehörig utövning av tandläkaryrket ock till obehörig utövning av tand­ eller medverkan därtill, läkaryrket eller medverkan därtill, äger medicinalstyrelsen återkalla äger medicinalstyrelsen återkalla hans legitimation, om han genom hans legitimation, om han genom brottet visat sig icke vara skickad att brottet visat sig icke vara skickad att utöva läkaryrket. utöva läkaryrket.

11 §• Utövar läkare, vars legitimation är Utövar läkare, vars legitimation är återkallad eller vars behörighet att ut­ återkallad eller vars behörighet att ut­ öva läkaryrket eljest upphört, likväl öva läkaryrket eljest upphört, likväl läkaryrket mot ersättning eller åsido­ läkaryrket mot ersättning eller åsido­ sätter läkare, som tillagts begränsad sätter läkare, som tillagts begränsad behörighet, under utövning av läkar­ behörighet, under utövning av läkar­ yrket mot ersättning de föreskrifter i yrket mot ersättning de föreskrifter i avseende å behörigheten som gälla för avseende å behörigheten som gälla för honom, straffes för obehörig utövning honom, dömes för obehörig utövning av läkaryrket med dagsböter eller av läkaryrket till dagsböter eller fäng­ fängelse. else i högst ett år. Läkare, som----------- • ------------------- ------------------ till dagsböter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965; 3 § i dess äldre lydelse skall dock tillämpas i fråga om den som dömts före denna lags ikraftträdande.

1 Senaste lydelse av 3 § se SFS 1963:252.

310 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1961

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling

Härigenom förordnas, att 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 om straff för varusmuggling skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Är varusmuggling att anse som Är varusmuggling att anse som grov, skall dömas till straffarbete i grov, skall dömas till fängelse i högst högst två år eller fängelse. två år. Vid bedömande-------------------------- ----------------- farlig art.

8 §• Lika med — — — —--------— - — -— försök därtill. Hava flera medverkat till gärning, Hava flera medverkat till gärning, som enligt denna lag är belagd med som enligt denna lag är belagd med svårare straff än böter, högst tre­ svårare straff än böter, högst tre­ hundra kronor, skall gälla vad i 3 kap. hundra kronor, skall gälla vad i 23 strafflagen är stadgat. kap. brottsbalken är stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Förordning

angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr 180) om tillverkning av sprit och vin

Härigenom förordnas, att 7 § 1 mom. och 8 § 1 mom. samt 11 och 12 §§ förordningen den 26 maj 1961 om tillverkning av sprit och vin skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 mom. Den som------------------------------------ — sex månader. Är brottet grovt, vare straffet fäng- Är brottet grovt, dömes till fängelelse eller straffarbete i högst två år. se i högst två år. Vid bedömande — —----- — —--------—--------- framställd sprit.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 106b 311

i mom. Förfogar tillverkare över 1 mom. Förfogar tillverkare över tillverkad sprit på annat sätt än som tillverkad sprit på annat sätt än som är medgivet i denna förordning eller är medgivet i denna förordning eller med stöd därav utfärdade föreskrif­ med stöd därav utfärdade föreskrif­ ter, dömes till dagsböter eller fängelse ter, dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år. Är brottet grovt, vare i högst ett år eller, om brottet är grovtr straffet fängelse eller straffarbete i till fängelse i högst två år. högst två år.

11 §• Hava flera medverkat till gärning, Hava flera medverkat till gärning, som i 7 och 8 §§ sägs, gäller vad i 3 som i 7 och 8 §§ sägs, gäller vad i 23 kap. 4 och 5 §§ strafflagen är stadgat. kap. 4 och 5 §§ brottsbalken är stad­ Den, till vilken sprit avyttrats eller gat. Den, till vilken sprit avyttrats el­ eljest anskaffats, vare dock ej förfal­ ler eljest anskaffats, vare dock ej för­ len till ansvar för annan medverkan fallen till ansvar för annan medver­ än anstiftan. kan än anstiftan.

12 §.

Vad som med stöd av denna förord­ Vad som med stöd av denna förord­ ning inhämtats vid granskning av ning inhämtats vid granskning av handelsböcker med tillhörande verifi­ handelsböcker med tillhörande verifi­ kationer eller eljest vid tillsyn över kationer eller eljest vid tillsyn över tillverkning må ej yppas i vidare mån tillverkning må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det än som erfordras för vinnande av det med kontrollen avsedda ändamålet. med kontrollen avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, dömes till Bryter någon häremot, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex dagsböter eller fängelse i högst sex månader, där ej gärningen är belagd månader, om ej för gärningen är stad­ med straff i strafflagen. gat straff i brottsbalken.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1965.

312 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196 i

Förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr 655) om undanförsel och förstöring

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 15 december 1961 om undanförsel och förstöring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Med dagsböter eller fängelse eller, Till dagsböter eller fängelse i högst om omständigheterna äro synnerligen ett år eller, om brottet är grovt, till försvårande, med straffarbete i högst fängelse i högst två år dömes två år straffes 1. den som---------------------- anmälningsskyldighet; samt 2. den som---------------------- lagrum uppställts. Har någon-------------------- — egendomens värde.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120) om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 27 april 1962 om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Har någon i deklaration, certifikat Har någon i deklaration, certifikat eller annan handling, som hos myn­ eller annan handling, som hos myn­ dighet inom eller utom riket eller hos dighet inom eller utom riket eller hos auktoriserad handelskammare åbero­ auktoriserad handelskammare åbero­ pas till bevis om varas ursprung eller pas till bevis om varas ursprung eller försändning för ändamål som avses i försändning för ändamål som avses i konventionen angående upprättandet konventionen angående upprättandet av Europeiska frihandelssammanslut­ av Europeiska frihandelssammanslut­ ningen, uppsåtligen lämnat oriktig ningen, uppsåtligen lämnat oriktig

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196i 313

uppgift, ägnad att vid införsel av va­ uppgift, ägnad att vid införsel av va­ ran i annan stat än Sverige inom sam­ ran i annan stat än Sverige inom sam­ manslutningens område leda till fri­ manslutningens område leda till fri­ het från tull eller annan motsvarande het från tull eller annan motsvaran­ avgift eller till att för låg tull eller av­ de avgift eller till att för låg tull eller gift uttages, dömes till dagsböter eller avgift uttages, dömes till dagsböter el­ fängelse i högst ett år. Detsamma ler fängelse i högst ett år. Detsamma skall gälla om den som tillhandahållit skall gälla om den som tillhandahållit den åberopade handlingen med vet­ den åberopade handlingen med vet­ skap om att den innehåller sådan skap om att den innehåller sådan oriktig uppgift. Är brott som nu sagts oriktig uppgift. Är brott som nu sagts

grovt, skall dömas till straffarbete i grovt, skall dömas till fängelse i högst högst två år eller fängelse. två år.

Begår någon-----------------------till dagsböter. Är brott--------------------------straff dömas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

314 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 no­ vember 1963.

Närvarande:

justitieråden R omanus , D igman , N ordström , regeringsrådet H olmgren .

Enligt lagrådet den 27 juni 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i stats­ rådet den 5 juni 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om införande av brottsbalken, 2) lag om ändring i giftermålsbalken, 3) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken, 4) lag om ändring i rättegångsbalken, 5) lag med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga lagöverträdare, 6) lag om verkställighet av bötesstraff, 7) lag om straff för folkmord, 8) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplin­ straff för krigsmän, 9) lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, 10) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbry­ tande av havandeskap, 11) lag angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilise­ ring, 12) lag angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrering, 13) lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård, 14) lag angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om ut­ lämning för brott, 15) förordning om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet, 16) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64) om handelsbolag och enkla bolag, 17) lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa in­ skränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag,

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b 315

18) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd, 19) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, 20) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper, 21) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled, 22) lag om ändring i konkurslagen, 23) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling utan konkurs, 24) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, 25) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss pant­ rätt i spannmål, 26) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal, 27) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över stiftelser, 28) lag angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930 {nr 115) om bostadsrättsföreningar, 29) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbets­ tidens begränsning, 30) lag om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131), 31) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods, 32) lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt, 33) lag om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350), 34) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa, 35) lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313), 36) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945 {nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl., 37) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om döds­ straff i vissa fall då riket är i krig, 38) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472), 39) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall, 40) förordning om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförord­ ningen den 10 juni 1949 (nr 340), 41) förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor, 42) lag angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722) om pantlånerörelse, 43) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193),

316 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

44) lag om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279) , 45) lag om ändring i allmäna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr 280) , 46) lag om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen den 1 juni 1956 (nr 236), 47) lag om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306), 48) lag om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr 132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m., 49) lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297), 50) lag angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 51) lag om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74), 52) lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 408) om behörighet att utöva läkaryrket, 53) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling, 54) förordning angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr 180) om tillverkning av sprit och vin, 55) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr 655) om undanförsel och förstöring, samt 56) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120) om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m. Förslagen finnas bilagda detta protokoll. Beträffande förslaget under 6) — lag om verkställighet av bötesstraff -— beslöt lagrådet avgiva särskilt yttrande. Övriga förslag hade inför lagrådet föredragits av statssekreteraren Carl Holmberg och lagbyråchefen Örjan Wetterberg.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Lagen om införande av brottsbalken

Förslaget i allmänhet Huvudreglerna i svensk rätt beträffande strafflags tillämplighet i tiden äro grundade på en analogisk tillämpning av de i strafflagens promulgationsförordning givna övergångsbestämmelserna. Detta gäller i första hand vid ändringar i strafflagen, men analogisk tillämpning torde även förekom­ ma inom specialstraffrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964 317

Straffrättskommittén upptog i sitt förslag till brottsbalk i 23 kap. all­ männa bestämmelser om strafflags tillämplighet i tiden, vilka ansågos giva i huvudsak uttryck för gällande rätts ståndpunkt. De föreslagna bestäm­ melserna voro ej uttömmande utan avsågo endast alt angiva de principer som skulle tillämpas där cj annat var stadgat. Bestämmelserna skulle i första hand tillämpas vid införandet av brottsbalken. Därutinnan komplet­ terades de av de speciella övergångsbestämmelserna i kommitténs förslag till lag om införande av balken. Vidare borde de emellertid tillämpas vid framtida ändringar i brottsbalken och, enligt ett särskilt stadgande, även i fråga om straffrättsliga bestämmelser utanför balken. Genom de sålunda föreslagna allmänna bestämmelserna avsågs att skapa viss enhetlighet i be­ dömandet av vilken lag som skulle tillämpas när lagändring skedde och att giva vägledning för tolkningen av övergångsspörsmål som ej blivit uttryck­ ligen reglerade. Dessutom ville man möjliggöra en förenkling av övergångs­ bestämmelserna vid ny lagstiftning, eftersom dessa kunde inskränkas till att stadga de undantag från de allmänna principerna eller åstadkomma de förtydliganden som kunde finnas erforderliga. (SOU 1953: 14 s. 423) Vid remissen av brottsbalken till lagrådet 1958 anmäldes, att regler om strafflags tillämplighet i tiden ansetts böra upptagas icke i själva balken utan i promulgationslagstiftningen. Departementschefen uttalar vid den nu ifrågavarande remissen, utan närmare motivering, att sådana regler icke bör givas vidare avfattning än som betingas av de problem som föreligga när brottsbalken skall sättas i kraft. Såsom efter år 1864 skett beträffande mot­ svarande regler i strafflagens promulgationsförordning avses likväl de prin­ ciper som ligga till grund för bestämmelserna i den nya promulgationslagen — i den mån icke genom uttryckliga regler avvikelser härifrån föreskrivas — skola analogiskt tillämpas vid ändringar i kriminallagstiftningen som ske i anslutning till brottsbalkens ikraftträdande och efter det att balken trätt i kraft. De grundläggande principerna för bedömande av straffbarhet vid över­ gången från äldre till ny lag behandlas i förslagets 5 § första stycket och andra stycket första punkten. Det är angeläget att de principer varom här är fråga komma till uttryck i regler av allmän innebörd och räckvidd. De äro grundläggande för vår nu gällande straffrätt i förevarande hänseende och böra vara det även framdeles. Bestämmelser härom ha upptagits i kon­ ventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläg­ gande friheterna ävensom i det av författningsutredningen framlagda för­ slaget till regeringsform. Det skulle framstå som en brist om de i ett så centralt lagverk som brottsbalken kommo till uttryck endast i form av speciella regler för den aktuella situationen. Departementschefen uttalar enligt remissprotokollet att utgångspunkten bör vara att brottsbalken icke gives tillbakaverkande kraft vare sig så att påföljd ådömes för gärning som icke var belagd med ansvar när den före­ togs eller så att strängare straff ådömes än som skulle följa vid tillämpning av lag som gällde när gärningen företogs. Denna princip har i konstruktio­

318 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

nen av de grundläggande bestämmelserna kommit till uttryck på ett annat sätt än i gällande rätt. I 5 § i det remitterade förslaget heter det sålunda att äldre lag alltjämt skall tillämpas när fråga är om att döma till straff för gär­ ning som begåtts före den 1 januari 1965, om den lagen leder till lindrigare straff än brottsbalken. Huvudregeln är alltså att brottsbalken skall tillämpas även på äldre brott. I 5 § strafflagens promulgationsförordning stadgas där­ emot att brott, som är förövat innan nya lagen blivit gällande, men för vil­ ket dessförinnan straff ej är bestämt genom dom som vunnit laga kraft eller ej överklagas, skall straffas efter nya lagen, om det straff som efter samma lag bör ådömas är lindrigare än det som i äldre lag varit stadgat för brottet. Här underförstås alltså att äldre lag i regel skall tillämpas på äldre brott. I straffrättskommitténs förslag uttryckes principen också så, att straffet be­ stämmes efter den lag som gällde när handlingen företogs; gäller annan lag när dom meddelas, skall den tillämpas, där den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff. Motiveringen till att förslagets nu ifrågavarande grundläggande bestäm­ melser i 5 § gestaltats så som skett är att från praktiska synpunkter för­ delar skulle vara att vinna av att brottsbalken genast kunde tillämpas i så stor utsträckning som möjligt; i den mån hinder icke mötte i de förut­ nämnda allmänt gällande principerna borde brottsbalken tillämpas å gär­ ningar som föreligga till bedömande sedan balken trätt i kraft. Emellertid torde man icke utan starka skäl böra frångå den konstruk­ tion som vi haft i vår lagstiftning sedan 1864 och som alltså legat till grund för doktrin och praxis under ett århundrade; denna konstruktion har visat sig väl användbar. Därtill kommer att det kan ifrågasättas huruvida verkli­ gen de praktiska fördelarna med den nya konstruktionen överväga. Man har i detta sammanhang att taga hänsyn till huvudsakligen två olika fall, det ena då talan anhängiggöres först efter den nya lagens ikraft­ trädande och det andra då talan dessförinnan anhängiggjorts men saken ej blivit slutligen avgjord då den nya lagen träder i kraft. I första fallet har man att räkna med en grupp mål, där anhängiggörandet i allmänhet sker rätt snart; antalet sådana mål kommer snabbt att minskas. I senare fallet är fråga om mål som äro föremål för prövning i underrätt eller som överklagats och därför äro anhängiga i högre instans. Har en före nya la­ gens ikraftträdande meddelad dom vunnit laga kraft, skall åter någon änd­ ring av domen icke ske av den anledningen att en tillämpning av den nya lagen skulle leda till frihet från ansvar eller lindrigare straff. Det är alltså att märka, att man under alla förhållanden ej kommer ifrån att övergångs­ vis räkna med lagakraftvunna domar som grunda sig på äldre rätt. Olägen­ heterna av att ytterligare ett antal domar komma att vara grundade på äldre lags straffbestämmelser kunna knappast vara av avgörande betydelse. Det är däremot en betydande olägenhet för domstolsverksamheten att högre rätt skall behöva ändra meddelade domar även i fall då ändringen ej har mate­ riell betydelse. Beträffande mål, vari underrätt före brottsbalkens ikraftträ­ dande meddelat dom och som överklagats till hovrätt, måste enligt förslaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964- 319

domen skrivas om och straffet grundas på brottsbalkens bestämmelser med undantag allenast för de fåtaliga fall då brottsbalken leder till strängare re­ sultat. Ett särskilt problem är hur det skall förfaras i högsta domstolen i mål, där fråga är om prövningstillstånd. Enligt 54 kap. 9 § rättegångsbalken må talan mot hovrätts dom eller beslut i regel ej i vidare mån än som framgår av 10 § i samma kapitel komma under högsta domstolens prövning med mindre högsta domstolen meddelat parten tillstånd därtill. I själva verket innebär — såsom också framhölls av vederbörande riksdagsutskott vid rät­ tegångsbalkens tillkomst (1942 års riksdags första särskilda utskotts utlå­ tande nr 2 s. 81, NJA II 1943 s. 698) — även frågan, huruvida tillstånd skall meddelas, en prövning av målet. Lagrådet förutsätter emellertid att, om prövningsavdelningen med tillämpning av principerna i det remitte­ rade förslaget ej skulle finna anledning till annan ändring av hovrättens dom än den rent formella att brottsbalken skulle åberopas i stället för strafflagen, ändringsdispens ej bör meddelas. Det är dock mindre tilltalande att tillämpningen av äldre eller ny lag i de mål som överklagats från hov­ rätt då blir beroende av om prövningstillstånd meddelas eller ej. Om de nu ifrågavarande grundläggande bestämmelserna göras generella, torde de böra kompletteras med en regel — motsvarande den av straffrättskommittén i 23 kap. 1 § andra stycket upptagna —- angående gärning, som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhål­ landen. Straffrättskommittén upptog i sitt förslag en bestämmelse att vad som sagts om straff också skulle gälla förverkande. I det remitterade förslaget saknas en sådan regel. Detta motiveras med att bestämmelserna i brottsbal­ ken (36 kap. 1—5 §§) icke innebära några sakliga ändringar av vad som gäller enligt 2 kap. 16 och 17 §§ strafflagen, varför reglerna i brottsbalken böra kunna tillämpas även när fråga är om gärningar- som begåtts före brottsbalkens ikraftträdande. Denna ståndpunkt har föranlett den särskilda bestämmelsen i 5 § tredje stycket. I samband med tillkomsten av 1960 års lag om straff för varusmuggling uttalade departementschefen (prop. 1960: 115 s. 131, NJA II 1960 s. 185) i anslutning till övergångsbestämmelserna, att frågan huruvida gammal eller ny lag skulle tillämpas vore att bedöma med hänsyn till den sammanlagda reaktionen beträffande såväl straff som förverkande; det ginge sålunda t. ex. icke att tillämpa gammal lag i fråga om straffet och ny lag beträffan­ de förverkande. Lagrådet yttrade att departementschefens uttalande vore ägnat att ingiva tvekan och hänvisade därvid till att första lagutskottet i ett annat sammanhang (uti. 1949: 37 s. 14, NJA II 1949 s. 598) intagit den ståndpunkten att vid jämförelse mellan ny och gammal lag de olika på­ följderna borde betraktas var för sig. Lagrådet ansåg att det ej vore orimligt att man bedömde frågan olika vid olika slag av förverkande och att man där­ för borde överlämna åt rättstillämpningen att närmare taga ställning till de

320 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196k

frågor som mötte i hithörande sammanhang. Jämför rättsfallet NJA 1961 s. 724. I princip anser lagrådet att frågan om tillämpning av gammal eller ny lag i fråga om förverkande skall bedömas enligt samma grunder som be­ träffande straff. På skäl som anfördes av lagrådet beträffande 1960 års lag­ stiftning får lagrådet dock förorda att någon regel härom ej upptages i 5 § utan att ståndpunktstagandet i det särskilda fallet till frågor av förevarande slag överlämnas åt rättstillämpningen. Bestämmelsen i 5 § tredje stycket i förslaget torde vid sådant förhållande kunna utgå. De allmänna reglerna i 5 § beträffande straff böra i princip vara grund­ läggande även för bedömande av frågan om tillämpningen av äldre eller ny lag vid ådömande av annan brottspåföljd än straff. Karaktären av de änd­ ringar som vid brottsbalkens införande ske beträffande andra brottspåfölj­ der än straff torde dock motivera att såsom en specialregel vid införandet av brottsbalken meddelas en bestämmelse med det innehåll 5 § andra styc­ ket andra punkten har i förslaget. Denna bestämmelse torde då få upptagas som särskilt stycke. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att bestäm­ melsen om annan påföljd än straff endast avser själva påföljden och ej den till grund för domen liggande brottsbestämmelsen. Fastän domen går ut på påföljd enligt brottsbalken, kan sålunda tänkas att ett straffbud i straff­ lagen åberopas som grund för domen. På grund av det anförda får lagrådet föreslå, att 5 g första och andra styc­ kena erhålla följande utformning: »Ingen må dömas för gärning, som ej var belagd med straff när den be­ gicks. Straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, skall den lagen tillämpas, om den leder till frihet från straff eller till lindrigare straff; vad nu är sagt skall dock ej gälla, när fråga är om gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden.» Såsom tredje stycke i 5 § bör upptagas ett stadgande med samma innehåll som 5 § andra stycket andra punkten i remissförslaget.

Vid avvägning huruvida äldre eller ny lag leder till lindrigare straff skall enligt förslaget hänsyn tagas även till återfallsbestäinmelser och konkur­ rensregler. Beträffande vissa konkurrenssituationer har emellertid i försla­ get upptagits en särskild övergångsbestämmelse i 6 § andra stycket. Det gäl­ ler de fall som föreligga när någon, som redan dömts till påföljd, efter den 1 januari 1965 skall dömas för annat brott. Då skola enligt det föreslagna lagrummet bestämmelserna i 34 kap. brottsbalken tillämpas jämväl när fråga är om brott, som begåtts före nämnda dag. För att tillgodose den i det föregående berörda synpunkten, att vid överklagande av dom högre dom­ stol ej skall behöva ändra domen på grund av omständigheter av huvud­ sakligen formell natur, hemställer lagrådet om sådan ändring i det före­ slagna andra stycket i 6 § att vad där stadgas begränsas till att gälla annat

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 19(H 321

mål än sådant, som av första domstol avgjorts före den 1 januari 1965 (jäm­ för punkt 3 i övergångsbestämmelserna till 1938 års ändringar i 4 kap. strafflagen). I de mål, som av första domstol avgjorts före nämnda dag, blir valet mellan ny eller gammal lag att avgöra jämlikt de i 5 § angivna grunderna.

2 §• Vid utformningen av detta lagrum har avsetts, att 1864 års strafflag i sin helhet skulle upphävas i och med att brottsbalken träder i kraft. Även stadgandena om skadestånd i 6 kap. 1—7 §§, vilka sakna motsvarighet i brottsbalken, skulle alltså upphöra att gälla. I detta hänseende har i mo­ tiveringen anförts att ett förslag till lagstiftning om skadeståndsrättsliga spörsmål, avsett att ersätta bl. a. de nu i 6 kap. strafflagen upptagna reg­ lerna, vore att vänta, och att man torde kunna utgå ifrån att en ny lagstift­ ning om skadestånd kunde komma till stånd innan brottsbalken skulle trä­ da i kraft. Det åsyftade lagförslaget, skadeståndskommitténs betänkande Skadestånd I (SOU 1963: 33), har numera framlagts, men då visshet om förslagets vi­ dare behandling av naturliga skäl ännu ej föreligger, synes det lämpligt, att man räknar med att de ifrågavarande strafflagsbestämmelserna tills vidare skola gälla. Promulgationslagens 2 § bör alltså enligt lagrådets me­ ning i förevarande del erhålla den lydelsen att genom brottsbalken upphäves »strafflagen den 16 februari 1864 med undantag av 6 kap. 1—7 §§».

4 §• Det vid förslaget i allmänhet berörda önskemålet att högre domstol ej skall av formella skäl behöva ändra en överklagad dom synes böra för­ anleda ett tillägg till paragrafens andra stycke av innehåll att vad där sägs dock ej skall äga tillämpning i mål, vari domstol före den 1 januari 1965 dömt till straffarbete. Det må framhållas att i de fall varom nu är fråga 8 § kan bliva tillämplig. I remissprotokollet förutsättes att beträffande verkställigheten av tidigare ådömda straffarbetsstraff de regler, som komma att gälla för det enhetliga frihetsstraffet fängelse, omedelbart skola tillämpas. Detsamma bör uppen­ barligen bliva fallet i fråga om straffarbete som ådömes med stöd av den nu föreslagna undantagsregeln. Det må understrykas att vid bedömningen enligt 5 § av frågan, huruvida brottsbalken leder till lindrigare straff, straffarbete skall anses motsvara fängelse på lika lång tid; sex månaders fängelse är alltså icke lindrigare än sex månaders straffarbete.

5 §. Beträffande detta lagrum hänvisas till lagrådets uttalande vid förslaget i allmänhet.

11 Bihang till riksdagens protokoll 196i. 1 saml. Nr 10

322 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

6 §.

Vad beträffar första stycket är att märka att en återfallssituation i all­ mänhet skall bedömas enligt 5 § andra stycket i förslaget. Den specialregel, som gives i G § första stycket för det fall att därvid befinnes att brottsbal­ ken skall tillämpas, synes i förtydligande syfte böra ändras så att däri stadgas, att vid bedömning enligt brottsbalken skall vad i 26 kap. 3 § stad­ gas om återfall i brott tillämpas utan hinder av att det förra brottet be­ dömts efter äldre lag. Vid förslaget i allmänhet bar lagrådet hemställt att andra stycket i 6 § andras så att den där givna regeln begränsas till att gälla i annat mål än sådant, som av första domstol avgjorts före den 1 januari 1965. Vidare tor­ de den redaktionella ändringen böra göras att i lagtexten tillfogas att be­ stämmelserna i 34 kap. brottsbalken skola tillämpas »med iakttagande av vad i 9—11 §§ denna lag sägs».

7 §• Vid förslaget i allmänhet har lagrådet förordat att vissa bestämmelser i lagen om införande av brottsbalken erhålla allmän karaktär. Detta gäller även 7 §. För sådant ändamål torde endast den ändringen behöva ske i för­ slagets formulering att ordet brottsbalken ersättes med »den nya lagen».

8 §- Här gives en regel för det fall att dom å viss tids straffarbete och annan dom, meddelad före brottsbalkens ikraftträdande, enligt vilken vederböran­ de har att undergå fängelse, på en gång förekomma till verkställighet. I an­ slutning härtill må framhållas, att med dom å fängelse utan uttrycklig före­ skrift torde få jämställas rättens avgörande om förvandling av böter, trots att detta benämnes beslut. Med att dom meddelats före den 1 januari 1965 avses, enligt vad som uttalas i remissprotokollet, att den sista prövningen i någon domstolsinstans skett; däremot förutsättes icke i och för sig att domen vunnit laga kraft före den dagen. Det är tydligt att i detta sammanhang med uttrycket »pröv­ ningen» ej avses högsta domstolens behandling av fråga om prövningstill­ stånd. 9 §. I remissprotokollet uttalas i anslutning till denna paragraf att med ut­ trycket »straff ådömts före brottsbalkens ikraftträdande» avses, här lik­ som i motsvarande fall i 5 §, att slutlig dom i målet meddelats före den tidpunkten, oavsett om domen då vunnit laga kraft eller ej. Härmed torde böra likställas det fall då den dömde förklarat sig nöjd med domen och straffverkställigheten börjat före brottsbalkens ikraftträdande.

10 §. En av de möjligheter som föreligger enligt punkt 2 är att döma till skyddstillsyn såsom gemensam påföljd för det brott, som avsågs med den

Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b 323

gamla villkorliga domen, och det nya brottet. Detta förfaringssätt torde ej sällan vara att föredraga framför att låta den gamla villkorliga domen bestå och döma till särskild påföljd för det nya brottet eller förordna att an­ ståndet skall avse även det nya brottet. I anslutning till stadgandet i punkt 3 må framhållas att, såsom torde framgå av ordalydelsen, i där avsedda fall ej må dömas till böter enligt 28 kap. 2 § eller 31 kap. 1 § brottsbalken vid sidan av skyddstillsyn eller över­ lämnande till vård enligt barnavårdslagen.

14 §. I motiveringen till denna paragraf uttalas att genom upphävande av de i 2 § nämnda lagarna även övergångsbestämmelserna till desssa lagar torde komma att upphävas, om icke annat anges. Detta uttalande synes icke böra tilläggas principiell innebörd (jfr NJA II 1958 s. 164). Såsom i remisspro­ tokollet framhålles torde utan att särskilt stadgande meddelas den verkan av de äldre övergångsbestämmelserna kvarstå som sammanhänger med själva övergången från gammal till ny lag. Vidare uppräknas i 14 § de stadganden i de äldre övergångsbestämmelserna som avses fortfarande skola äga tillämpning. Oavsett hur det förhåller sig i det hänseende som beröres i det förutnämnda uttalandet, blir det sålunda genom lagtexten otvetydigt angivet vilka hithörande stadganden som skola äga giltighet även i fortsätt­ ningen.

16 §. I förevarande paragraf gives en bestämmelse med syfte att uppskjuta den i brottsbalken tänkta decentraliseringen av ärenden om fakultativ villkor­ lig frigivning till övervakningsnämnderna. Det synes lagrådet lämpligast att bestämmelsen i fråga erhåller den lydelsen, att vad i 26 kap. 9 § första stycket brottsbalken stadgas om att fråga angående fakultativ villkorlig fri­ givning prövas av övervakningsnämnd ej skall äga tillämpning i den mån Konungen så förordnar. Detta innebär att Konungen kan förordna om un­ dantag från regeln under den första tiden efter brottsbalkens ikraftträdan­ de men att brottsbalkens regel därefter utan vidare gäller.

Lagen om ändring i rättegångsbalken

1 kap. Till följd av att i brottsbalken de nuvarande straff arterna fängelse och straffarbete sammanslagits till ett enhetligt frihetsstraff, fängelse, har änd­ ring nu föreslagits i åtskilliga bestämmelser i rättegångsbalken, vilkas till­ lämplighet är beroende av det straff som kan följa å brottet. Därvid har, liksom i brottsbalken, i vissa fall anknutits till det straff som »är stadgat» för brottet och i andra till det straff som »kan följa» å brottet. Under för­

324 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

arbetena till brottsbalken gjorde departementschefen och lagrådet vissa uttalanden om den avsedda innebörden av dessa uttryck (prop. 1962: 10 C s. 160 och 541). Även remissprotokollet innehåller — under 1 kap. och 24 kap. rättegångsbalken samt 57 § lagen om nykterhetsvård —- uttalanden i d^tta hänseende. Lagrådet har icke något att erinra mot vad där sägs men vill i detta sammanhang beröra några gemensamma spörsmål rörande tilllämpningen av dessa båda uttryck. När fråga är om försök, förberedelse, stämpling och medverkan måste häijsyn tagas till bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken. Beträffande gradindielade brott, såväl i brottsbalken som inom specialstraffrätten, torde lik­ som nu varje grad av brottet böra betraktas som ett särskilt brott med egen straffskala. Om exempelvis straffmaximum för normalfall är fängelse i sex månader och för grova fall fängelse i två år, skall alltså hänsyn tagas till det högre maximum endast då brottet i det aktuella fallet är att anse som grovt. Motsvarande bör gälla i fråga om straffbestämmelser, enligt vil­ ka möjligheten att döma till visst straff är betingad av en närmare angiven omständighet, t. ex. 18 kap. 2 §, 19 kap. 11 § och 23 kap. 5 § brottsbalken. Inom specialstraffrätten finnas fortfarande straffbestämmelser, i vilka stad­ gas straffskärpning vid försvårande och strafflindring vid mildrande om­ ständigheter. Enligt vedertagen uppfattning anses i dylika fall en enda straff skala föreligga; det maximum som gäller vid försvårande omständig­ heter skall alltså beaktas oberoende av huruvida sådana omständigheter åberopas i det särskilda fallet. Hur nödvärnsexcess skall bedömas enligt reg­ ler som bygga på uttrycket »är stadgat» kan vara tveksamt. Enligt lagrådets uppfattning bör man i fall då målet gäller nödvärnsexcess beakta 24 kap. 5 § brottsbalken och följaktligen icke tillämpa sådana bestämmelser som äro anknutna till visst straffminimum. Till förebyggande av missuppfattning må framhållas, att uttrycket »brott, för vilket är stadgat fängelse» omfattar även brott, vilkas straffskala för­ utom fängelse innehåller annan straffart, t. ex. böter, samt att uttrycket »brott, för vilket är stadgat fängelse i två år eller däröver» och liknande ut­ tryck omfattar även fall då lindrigare straff ingår i straffskalan. I fall då tillämpligheten av en processuell bestämmelse är beroende av straffminimum har i remissförslaget genomgående använts uttrycket att lindrigare straff icke »är stadgat». När anknytning skett till straffmaximum har däremot i somliga fall använts »är stadgat» och i andra »kan följa». Den praktiskt viktigaste skillnaden mellan dessa fall blir, att vid »kan följa», men icke vid »är stadgat», hänsyn skall tagas till återfallsregeln i 26 kap. 3 § och bestämmelsen om osjälvständiga ämbetsbrott i 20 kap. 5 § brottsbalken. I gällande rätt har den omständigheten, att straffarbete kan följa å brottet, i stor utsträckning använts för att avgränsa kretsen av de brott som ansetts så allvarliga att vissa processuella särbestämmelser skola gälla. Enligt förslaget skall detta uttryck i några fall utbytas mot uttrycket brott, vara fängelse i mer än ett år »kan följa». En dylik ändring skulle medföra en betydande utvidgning av särregelns tillämpningsområde i för­

Kungl. Maj.ts proposition nr JO år 196 4 325

hållande till vad som nu gäller. Medan återfallsbestämmelsen i 4 kap. 14 § strafflagen endast avser gradindelade förfalsknings- och förmögenhetsbrott, bär nämligen brottsbalkens återfallsregel utsträckts att omfatta alla i balken behandlade brott, som äro belagda med fängelse. I fall då detta stad­ gande är tillämpligt höjas straffmaxima å fängelse i sex månader till fäng­ else i två år och exempelvis straffmaxima å fängelse i ett år till fängelse i fyra år. Detta gäller t. ex. beträffande sådana relativt lindriga brott som våldsamt motstånd, missfirmelse mot tjänsteman och undanhållande. Även stadgandet i 20 kap. 5 § brottsbalken angående osjälvständiga äm­ betsbrott medför en betydande utvidgning av särbestämmelsernas tillämp­ ningsområde. Motsvarande bestämmelse i strafflagen (25 kap. 5 §) öppnar icke någonsin möjlighet att döma till straffarbete i fall då brottet eljest ej är belagt med sådant straff. Enligt brottsbalken blir lägsta maximum för osjälvständiga ämbetsbrott fängelse i två år. Detta gäller såväl beträffande brott enligt brottsbalken som inom specialstraffrätten och även då brottet eljest ej kan medföra svårare straff än böter, t. ex. fylleri i tjänsten. Å andra sidan skulle ett utbyte av »kan följa» mot »är stadgat» i de processuella bestämmelser varom här är fråga medföra en viss ehuru ganska ringa inskränkning av bestämmelsernas nuvarande tillämpningsområde; gradindelade förfalsknings- och förmögenhetsbrott skulle falla utanför, när återfallet vore att hänföra till sådan lägre brottsgrad, för vilken straff­ maximum utgör fängelse i sex månader eller, beträffande bodräkt, ett år. Det rör sig här om brott som i och för sig äro relativt lindriga, och den omständigheten att återfall föreligger torde endast undantagsvis komma att medföra att det vanliga straffmaximum överskrides (jfr prop. 1962: 10 C s. 247). Den inskränkning av de processuella särbestämmelsernas tillämplighet som användningen av uttrycket »är stadgat» skulle medföra synes i all­ mänhet vara en väsentligt mindre olägenhet än den utvidgning som skulle ske, om uttrycket »kan följa» begagnas. Sistnämnda metod innebär, att man i viss mån överger den nuvarande principen att reservera ifrågavarande be­ stämmelser för mera allvarliga brott. Enligt lagrådets mening bör i fall var­ om nu är fråga uttrycket »kan följa» användas endast då det av särskild anledning finnes önskvärt att bestämmelsen får ett mera vidsträckt tilllämpningsområde. Av anförda skäl har lagrådet funnit sig böra föreslå, att uttrycket »kan följa» i vissa stadganden — såväl i rättegångsbalken som i andra författ­ ningar — utbytes mot uttrycket »är stadgat»; se nedan vid 24 kap. 1 § och 27 kap. 3 § rättegångsbalken, övergångsbestämmelserna till denna lag, 13 och 15 §§ lagen med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga lagöverträdare och 87 § militära rättegångslagen. Däremot synes nå­ gon ändring icke böra ske i 26 och 27 §§ utlänningslagen.

326 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

20 kap. 7 §. Förslaget innebär åtskilliga ändringar med syfte att vidga möjligheterna för åklagare att underlåta åtal. Vad angår punkt 1 avses i förslaget, att åtal skall underlåtas, om det är uppenbart att i händelse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle komma att ådömas. Medan hittills enligt denna punkt åtalseftergift ifrågakommit blott då svårare straff ej kunnat följa å brottet, skall i framtiden åtal kunna underlåtas även när fängelse ingår i straffskalan. Liksom tidi­ gare skall vidare krävas att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt. I motiveringen för den nya lydelsen framhålles bl. a. att för stadgandets tillämpning förutsättes, att omständigheter föreligga, som komma gärning­ en i fråga att framstå som mindre straffvärd i jämförelse med de flesta andra, som falla under straffbudet i fråga; det skall vara fråga om »ringa» brott eller lagöverträdelser av »föga allvarlig beskaffenhet». Lagrådet finner — mot bakgrunden av den antydda motiveringen — den sålunda föreslagna utvidgningen kunna godtagas. Självfallet kan det bliva vanskligt att på förhand bedöma huruvida endast böter skulle komma att ådömas för gärningen i fråga, men den nya lagtexten ger tydligt vid han­ den, att vid tveksamhet i detta hänseende det ej kan ifrågakomma att un­ derlåta åtal. Härutöver finnes enligt lagrådets mening anledning under­ stryka, att underlåtenhet att åtala bör vara utesluten, då det kan antagas att vid lagföring skulle ådömas visserligen endast böter men höga böter; i sådant fall kan det ej — såsom i motiven förutsatts — sägas vara fråga om ringa brott eller lagöverträdelser av föga allvarlig beskaffenhet, och lag­ föring måste alltså te sig påkallad ur allmän synpunkt.

I den nya lagtexten ha gällande rätts termer »eftergiva åtal» och »åtals­ eftergift» ansetts böra övergivas och ersatts av uttrycket »beslut att icke tala å brott». Oavsett huruvida verkligen av innehållsmässiga skäl en änd­ ring av den äldre terminologien kan anses erforderlig, föreligger enligt lag­ rådets mening här ett praktiskt behov av en lätthanterlig kort benämning. Eftersom nu ordet »åtalseftergift» varit i bruk en rätt lång tid och de nya reglerna på området i principiellt avseende ej mycket avvika från hittills gällande ordning, vill lagrådet förorda att — då ej någon annan kort benäm­ ning torde kunna anvisas — uttrycken eftergiva åtal och åtalseftergift be­ hållas. Ifrågasättas kan för övrigt huruvida ej beteckningen åtalseftergift, även om den uteslutes ur lagen, skulle på grund av det praktiska behovet komma att alltjämt användas. Om lagrådets förslag följes, erfordras ingen ändring av ingressen till 7 § första stycket, varjämte lagrummets tredje och fjärde stycken skulle erhålla samma lydelse som nuvarande andra stycket första och andra punkten. Det må i detta sammanhang erinras om att ut­ trycket eftergift av åtal förekommer även i 84 § militära rättegångslagen, vilket stadgande enligt remissprotokollet icke föreslås skola ändras. I samband med frågan om ändrad terminologi har i motiveringen till re­

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 10 är 190b 327

missförslaget jämväl dryftats spörsmålet hur fullständig utredningen rö­ rande brottsligheten behöver göras i fall, då beslut att ej anställa åtal kom­ mer i fråga. I motiveringen uttalas att det måste krävas att det blir klar­ lagt alt brott begåtts av den misstänkte. Därutöver bör emellertid enligt lag­ rådets mening i normala fall krävas att den misstänkte erkänt brottet.

24 kap. 1 §. Enligt gällande lydelse av paragrafens första stycke må under vissa förut­ sättningar häktning ske, när fråga är om brott, »varå straffarbete kan föl­ ja». I departementsförslaget har begränsningen av häktningsmöjligheten med hänsyn till brottets svårhetsgrad i stället knutits till brott, »varå fängelse i mer än ett år kan följa». Som motivering för ändringen åbero­ pas vad som anförts vid 1 kap. Där användes emellertid icke uttrycket »kan följa» utan uttrycket »är stadgat». Såsom framgår av vad lagrådet anfört vid 1 kap. rättegångsbal­ ken är tillämpningsområdet för en bestämmelse som bygger på uttrycket »kan följa» betydligt vidsträcktare än då »är stadgat» användes. Främst beror detta på att återfallsstadgandet i 26 kap. 3 § och bestämmelsen i 20 kap. 5 § brottsbalken om osjälvständiga ämbetsbrott skola beaktas vid bedömningen av vilket straff som »kan följa». Enligt departementsförslaget skulle ett sextiotal brott, som f. n. aldrig kunna föranleda häktning jäm­ likt ifrågavarande häktningsregel, bliva häktningsgrundande i fall då stad­ gandet i 26 kap. 3 § vore tillämpligt. De allra flesta av dessa brott äro så­ dana, för vilka fängelse i högst sex månader är stadgat. Begränsningen till brott »varå fängelse i mer än ett år kan följa» skulle i återfallssituationer på brottsbalkens område komma att sakna betydelse; häktning för brott, varå ej kan följa svårare straff än böter eller suspension är uteslu­ ten på grund av föreskriften i paragrafens fjärde stycke. På grund av 20 kap. 5 § brottsbalken skulle vidare alla osjälvständiga ämbetsbrott bliva häktningsgrundande. Vare sig häktningsregeln grundas på »kan följa» eller »är stadgat» in­ träda i fråga om tillämpningsområdet vissa ändringar i förhållande till vad som nu gäller. I brottsbalken har visserligen i allmänhet å ena sidan för brott, varå enligt strafflagen ej kan följa svårare straff än fängelse, icke stadgats högre straff än fängelse i ett år och å andra sidan för brott, varå enligt strafflagen kan följa straffarbete, stadgats fängelse i två år eller där­ över. Men i båda dessa hänseenden förekomma undantag. Sålunda har för vissa brott, som nu icke äro belagda med straffarbete, maximum för fäng­ elsestraffet satts högre än till ett år. Detta gäller bl. a. hets mot folkgrupp, djurplågeri, normalfall av vållande till annans död, grova fall av vållande till kroppsskada, missbruk av urkund och förnekande av underskrift samt icke grova fall av olovligt förfogande och behörighetsmissbruk. Vidare ha vissa fall av misshandel, som nu straffas enligt 14 kap. 13 § strafflagen, hänförts under den allmänna misshandelsbestämmelsen i 3 kap. 5 § brottsbalken, där maximum utgör fängelse i två år. I enstaka undantagsfall har för brott,

328 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

som nu är belagt med straffarbete, i brottsbalken stadgats fängelse i högst ett år, t. ex. beträffande otukt med syskon. Det förekommer också att vissa av de gärningar som för närvarande falla in under ett brott, för vilket stad­ gas straffarbete, hänförts under en lindrigare brottstyp med fängelse i ett år som maximum. Sålunda ha en del gärningar, vilka nu straffas som otukt, överförts till brottet otuktigt beteende. Vad angår specialstraffrätten kom­ ma, enligt 4 § promulgationslagen till brottsbalken, straffmaxima å ett års straffarbete att för framtiden avse fängelse i ett år. Detta gäller exempelvis grov vårdslöshet i trafik. Det är onekligen svårt att sedan straffarbete sammanslagits med fängelse till ett enhetligt frihetsstraff finna en lämplig gräns för att angiva de brott som äro av sådan svårhetsgrad, att häktning skall kunna ske, om övriga i första stycket stadgade förutsättningar föreligga. Såsom framgår av det an­ förda innebär deparlementsförslaget, att den nuvarande principen att häktningsregeln bör avse endast mera allvarliga brott övergivits i betydande ut­ sträckning. Detta synes i viss mån betänkligt, ej minst med hänsyn till att befogenheten att anhålla skulle komma att utvidgas i samma omfattning. Enligt lagrådets mening skulle det från denna synpunkt vara lämpligare att häktningsregeln anknytes till det straff som »är stadgats, än till det straff som »kan följa» (jfr uttalande av departementschefen i prop. 1962: 10 C s. 248). Stadgandena i 20 kap. 5 § och 26 kap. 3 § skulle i så fall icke in­ verka på frågan om häktning. Hur lång tids fängelse som bör utgöra gräns synes i viss mån tveksamt. Bland de relativt fåtaliga brott, för vilka i brotts­ balken stadgas fängelse i högst ett år, finns det enligt lagrådets mening vis­ sa, där det i något fall kan vara önskvärt att äga möjlighet att anhålla och häkta även bofast person, särskilt vid återfall. Ett exempel utgör otuktigt beteende som avses i 6 kap. 6 § första stycket; såsom ovan nämnts omfat­ tar detta stadgande vissa fall som nu hänföras till otukt. Straffskalor med fängelse i ett år som maximum förekomma även inom specialstraffrätten. Dessa brott skulle bliva häktningsgrundande, om häktningsregeln ankny­ tes till brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver. Flertalet av dessa bestämmelser torde avse mera ovanliga brott. Det finns emellertid några vanliga brott med ett års fängelse som straffmaximum, nämligen grov vårdslöshet i trafik, rattfylleri och smitning. Förstnämnda brott är nu häktningsgrundande. Att häktningsregeln utsträckes att omfatta rattfylleri och smitning synes knappast behöva vålla några betänkligheter; övriga för­ utsättningar för häktning torde vid dessa brott endast mera sällan vara upp­ fyllda. Vid införande eller revision av straffskalor inom specialstraffrät­ ten böra konsekvenserna i häktningsavseende beaktas. Under åberopande av det anförda hemställer lagrådet, att häktningsregeln i paragrafens första stycke angives avse »brott, för vilket är stadgat fängelse i ett år eller däröver».

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196b

27 kap. 3 §. Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 1 kap. och 24 kap. 1 § rätte­ gångsbalken hemställes att orden »å brottet kan följa fängelse i mer an ett år» utbytas mot orden »för brottet är stadgat fängelse i ett år eller darover».

29 kap. 2 §. Enligt den föreslagna lydelsen av andra stycket skola under viss förut­ sättning ske särskilda omröstningar i skuldfrågan och därefter »påföljd be­ stämmas». Nämnda uttryck synes böra utbytas mot »omröstning angåen­ de påföljden företagas»; därmed komma ordalagen att omfatta även det fall att påföljd eftergives enligt 2 kap. 6 § eller 33 kap. 4 § tredje stycket brottsbalken eller att tilltalad jämlikt 33 kap. 2 § sista stycket brottsbalken förklaras vara fri från påföljd.

I paragrafens tredje stycke regleras de fall, då särskilda omröstningar skola ske angående påföljden. Enligt nu gällande bestämmelser, liksom en­ ligt remissförslaget, kan sådan särskild omröstning komma i fråga — för­ utom när det gäller straff — endast beträffande sådan mening, för vilken nåcf0n ledamot i första hand röstat. Den första omröstningen har på detta satt gjorts preklusiv med avseende på de skilda omröstningsteman som kunna uppställas beträffande annan påföljd än straff. Principiella erinringar kun­ na riktas mot denna konstruktion av bestämmelserna, se Welamson i Svensk Juristtidning 1956 s. 484. Några egentliga praktiska olägenheter vållas likväl icke härav för närvarande. De olika alternativa påföljder som nu kunna tänkas bliva aktuella i det särskilda målet äro nämligen relativt få. Härtill kommer att, sedan straff bestämts, enligt nuvarande fjärde styc­ ket av paragrafen kan ske omröstning rörande villkorligt anstånd med straffets avtjänande; beträffande ett yrkande därom synes den första om­ röstningen icke vara preklusiv. Med brottsbalkens påföljdssystem däremot aktualiseras olägenheterna av det valda systemet. Antalet påföljder har i brottsbalken väsentligt ökats, och de skilda påföljderna komma i stor utsträckning att utgöra praktiska be­ handlingsalternativ i det enskilda fallet. Vidare öppnas enligt brottsbalken vidgade möjligheter till kombinationer av olika påföljder. Det är då otill­ fredsställande att omröstningsreglerna äro utformade så, att de utesluta va­ let av en påföljd som måhända kunnat samla majoritet inom domstolen. Det bör vidare beaktas att de nu gällande reglerna innebära att, om ej vid särskild omröstning majoritet vinnes för viss påföljd, resultatet blir ådömande av straff, även om denna mening i och för sig ej har majoritet inom domstolen. Härigenom kommer vid valet av påföljd straff att få visst företräde. Under förarbetena till brottsbalken har emellertid vid flera till­ fällen understrukits att straffen böter och fängelse icke i och för sig skola anses äga företräde framför andra påföljder. För unga lagöverträdare är tvärtom fängelsestraffet att anse som undantag i förhållande till bl. a. på-

ll-f Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. Nr 10

330 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964

följderna villkorlig dom eller överlämnande till vård enligt barnavårdslagen. Någon ändring av omröstningsreglerna i fråga om straffs uppställande såsom sista alternativ synes svårligen kunna vidtagas. Det är under sådana förhållanden desto angelägnare att ej bibehålla regeln om den första om­ röstningens preklusiva verkan beträffande vilka påföljder som skola kunna uppställas till särskild omröstning. Lagrådet föreslår därför att tredje styc­ ket ändras därhän, att särskild omröstning skall ske om varje där angiven påföljd, beträffande vilken under omröstningens gång yrkande framställes av någon av de röstande. Att på detta sätt en enskild ledamot skulle kun­ na framtvinga särskilda omröstningar om en rad alternativa påföljder tor­ de knappast kunna betecknas som någon olägenhet. Själva omröstningarna torde i dylikt fall innebära mindre tidsutdräkt än de diskussioner som eljest skulle erfordras för att klargöra, om någon sammanjämkning av mening­ arna är möjlig. Det är i och för sig angeläget att begränsa antalet av de meningar som enligt tredje stycket skola kunna göras till föremål för särskild omröstning. Ju större antalet göres, desto större äro utsikterna att varje enskild mening blir utvoterad med den följden att resultatet blir straff. För de skiftningar i meningarna som icke skola omfattas av tredje styckets regel om särskilda omröstningar kunna två olika förfaranden tänkas: antingen skola i denna del vad som skall gälla — utan ny omröstning — bestämmas efter vad fler­ talet inom majoriteten anser, eller också skall, sedan påföljden bestämts, särskild omröstning ske om den närmare utformningen av påföljden. Sist­ nämnda tillvägagångssätt har — utan direkt stöd vare sig i lagtexten eller i motiven — accepterats i rättspraxis i fråga om särskilda föreskrifter vid villkorlig dom (se Svensk Juristtidning 1954 rf s. 23 samt Welamson, nyss­ nämnda uppsats s. 495). Med hänsyn till de vidsträckta möjligheter som brottsbalken erbjuder beträffande påföljdernas utformning synes det lämp­ ligast att åtminstone i viss utsträckning acceptera principen om sekundär om­ röstning i detaljfrågor. När det gäller att taga ställning till den närmare utformningen av lag­ texten i enlighet med det sagda, framstår det som praktiskt taget ogörligt att fullständigt reglera alla fall som kunna uppkomma enligt brottsbalken. Särskilt framträder detta när det gäller att tillämpa reglerna i 34 kap. brottsbalken om sammanträffande av brott eller ifrågasättes att tillämpa bestämmelserna i 1 kap. 6 § brottsbalken. En framkomlig väg synes vara att i den nu förevarande paragrafen uttryckligen reglera endast det fall att ett brott föreligger och hänvisa de mera komplicerade fallen att avgöras med tillämpning av de grunder som kommit till uttryck i lagen. I enlighet med det sagda torde i tredje stycket såsom föremål för särskild omröstning böra, på sätt skett i remissförslaget, upptagas fråga huruvida annan påföljd än straff eller sådan påföljd jämte böter skall ådömas eller huruvida i skyddstillsyn skall ingå anstaltsbehandling, huruvida påföljd skall eftergivas eller huruvida tilltalad skall vara fri från påföljd på den

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 19(U 331

grund att han begått brottet under inflytande av själslig abnormitet. Det bör framhållas, alt förslaget i fråga om kombination av påföljd med böter innebär exempelvis att särskild omröstning skall ske icke beträffande fiagan huruvida skyddstillsyn, varom ett flertal av de röstande förenat sig, skall kombineras med böter utan beträffande frågan huruvida skyddstill­ syn jämte böter skall ådömas. Om sistnämnda fråga besvaras med ja av en majoritet inom domstolen, är därmed ej storleken av böterna avgjord. Till fall, då särskild sekundär omröstning skall ske, torde böra hänföras frågor om storleken av böter som ådömas jämte annan påföljd än straff, om särskilda föreskrifter vid skyddstillsyn eller om minsta tid för om­ händertagande i anstalt vid internering. Dessa fall synas böra behandlas i fjärde stycket av paragrafen, varvid remissförslagets fjärde stycke bör bliva femte stycket. På grund av det anförda hemställer lagrådet att tredje och fjärde styc­ kena i förevar ande paragraf erhålla följande lydelse: »Förekomma vid omröstning angående påföljden skiljaktiga meningar, huruvida annan påföljd än straff eller sådan påföljd jämte böter skall ådömas eller huruvida i skyddstillsyn skall ingå anstaltsbchandling, skall, om det erfordras, särskild omröstning ske om varje mening av nu angiven innebörd, beträffande vilken yrkande framställes av någon av de röstande. Vad nu sagts gälle ock fråga, huruvida påföljd skall eftergivas eller huru­ vida tilltalad skall vara fri från påföljd på den grund att han begått brot­ tet under inflytande av själslig abnormitet. Blir sådan mening ej gällande, skall särskild omröstning ske om straff. Föreligga skilda meningar om storleken av böter som ådömas jämte an­ nan påföljd än straff, om särskilda föreskrifter vid skyddstillsyn eller om minsta tid för internering, skall, om det erfordras, särskild omröstning där­ om företagas.» Med nu angivna lydelse av lagtexten torde det vara klart att vid samman­ träffande av brott särskild omröstning enligt de i fjärde stycket angivna grunderna skall, om det erfordras, företagas beträffande sådana frågor som tillämpning av bestämmelserna i 34 kap. 8 § andra stycket andra punkten eller 9 § första stycket andra punkten brottsbalken om minsta tid för den fortsatta anstaltsvården vid ungdomsfängelse eller internering eller med­ delande av nya eller ändrade föreskrifter beträffande tidigare ådömd vill­ korlig dom eller skyddstillsyn (se 34 kap. 5 § andra stycket och 6 § första stycket). Är det åter vid sammanträffande av brott fråga om att träffa ett val mellan de olika alternativ, som angivas i 34 kap. 1 § brottsbalken, synas grunderna för tredje stycket i förevarande paragraf böra användas. Likaså bör särskild omröstning enligt tredje stycket företagas i frågan huruvida jämlikt 34 kap. 6 § första stycket behandling i anstalt skall föreskrivas be­ träffande tidigare ådömd skyddstillsyn. Ett annat exempel på en situation, då särskild omröstning enligt tredje stycket kan ske, utgör fall då tillämp­ ning av 1 kap. 6 § brottsbalken ifrågasättes. Vissa av fallen enligt 1 kap. 6 § brottsbalken kunna — om uttrycket »för samma brott» uteslutes ur

332 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

tredje stycket i förevarande paragraf — hänföras direkt under ordalagen; andra fall åter få hänvisas till analogisk tillämpning. För det fall att disciplinstraff kommer i fråga skall, på grund av hän­ visningen i 6 § militära rättegångslagen, vad enligt den nu förevarande pa­ ragrafen gäller om böter äga motsvarande tillämpning. Det synes icke vara lämpligt att i lagen reglera den ordning, i vilken sär­ skilda omröstningar enligt tredje stycket skola ske. Härom får i sin tur, om det erfordras, särskild omröstning företagas enligt 29 kap. 5 § rätte­ gångsbalken.

I sista stycket av 29 kap. 2 § rättegångsbalken upptages ett undantag från regeln att den som vid tidigare omröstning varit emot det slut, vari de flesta stannat, är skyldig att deltaga i senare omröstning; enligt förslaget skall sålunda vid omröstning angående ådömande av straff den som tidigare röstat för den tilltalades frikännande anses ha biträtt den för den tilltalade lindrigaste meningen. Det kan ifrågasättas om icke denna regel bör utvid­ gas därhän, att jämväl vid omröstning angående eftergift av eller befrielse från påföljd se 2 kap. 6 § samt 33 kap. 2 och 4 §§ brottsbalken — den som tidigare röstat för frikännande skall anses ha biträtt den för den till­ talade lindrigaste meningen, d. v. s. han skall anses ha anslutit sig till den mening som går ut på eftergift av eller befrielse från påföljd. Det kan visser­ ligen ej sägas vara självklart att han, om han vore skyldig avgiva nytt votum, skulle ha biträtt nämnda mening. Emellertid skulle det närmast fram­ stå som stötande om i ett dylikt läge den tilltalade skulle bliva fälld till an­ svar ehuru majoriteten av domarna, om också på skilda grunder, ansett ho­ nom skola vara fri från påföljd. Lagrådet föreslår därför att undantagsbe­ stämmelsen i sista stycket angives avse även omröstning beträffande frågan huruvida påföljd skall eftergivas eller huruvida tilltalad skall vara fri från påföljd på den grund att han begått brottet under inflytande av själslig ab­ normitet.

51 kap. 25 §. I denna paragraf upptages bland de olika valmöjligheter beträffande på­ följden, som hovrätten har när underrätt dömt till fängelse och endast den tilltalade fullföljer talan, att hovrätten äger jämte villkorlig dom, skydds­ tillsyn eller överlämnande till vård enligt barnavårdslagen för samma brott döma till böter. Uttrycket »för samma brott» kan föranleda till uppfattning­ en att hovrätten vore förhindrad att, när flera brott föreligga, med tilllampning av 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken döma till någon av på­ följderna villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till vård enligt barnavårdslagen för ett eller flera av brotten och till böter för brottslighe­ ten i övrigt. Detta bör emellertid i vart fall anses tillåtligt enligt en ana­ logisk tillämpning av förevarande stadgande. Lagrådet hemställer därför att uttrycket »för samma brott» utgår ur lagtexten.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 7.%'4 333

54 kap. 12 §. Bland de fall, då oavsett brottets svårhetsgrad prövningstillstånd kan meddelas tilltalad jämlikt 54 kap. 10 § 2, upptages i förslaget, liksom enligt gällande rätt, att för honom bestämts ny minsta tid för internering (34 kap. 9 § första stycket andra punkten brottsbalken). Med detta fall synes i före­ varande hänseende böra likställas att hovrätten beträffande tilltalad som, efter det han ådömts ungdomsfängelse, blivit övertygad om nytt brott förord­ nat att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det nya brottet samt jämlikt 34 kap. 8 § andra stycket andra punkten brottsbalken bestämt att den tilltalade ej må överföras till vård utom anstalt förrän sex månader för­ flutit. Lagrådet hemställer alltså att i 54 kap. 12 § andra stycket rätte­ gångsbalken efter orden »bestämts ny minsta tid för internering» tillfogas »eller tillämpats 34 kap. 8 § andra stycket andra punkten brottsbalken». Det kan förtjäna påpekas att vissa andra fall av tillämpning av 34 kap. brottsbalken icke ha nu angivna verkan i fullföljdsavseende. För prövnings­ tillstånd enligt 54 kap. 10 § 2 rättegångsbalken räcker det således ej med exempelvis enbart den omständigheten att hovrätten förklarat inter­ nering eller ungdomsfängelse, som tidigare ådömts, skola avse även nytt brott och förordnat att den tilltalade skall återintagas i anstalt (jämför i detta avseende NJA II 1938 s. 477) eller att hovrätten med stöd av 34 kap. 8 § första stycket brottsbalken förlängt den längsta tid, som ungdoms­ fängelse må pågå, eller att hovrätten förordnat att tilltalad, som tidigare ådömts skyddstillsyn, skall undergå anstaltsbehandling som avses i 29 kap. 3 § brottsbalken. För prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § 2 rättegångs­ balken kräves i dessa fall att det nya brottet är av den svårhetsgrad att för brottet är stadgat fängelse i mer än ett år eller avsättning. Vidare må erinras att i fall då den tilltalade ådömts arrest eller disci­ plinbot prövningstillstånd enligt 54 kap. 10 § 2 kan meddelas alle­ nast för den händelse det ifrågavarande brottet är av den svårhetsgrad som nyss nämnts, se 93 a § militära rättegångslagen.

Övergångsbestämmelserna Beträffande andra stycket hemställer lagrådet om sådan jämkning av lagtexten att personlig inställelseskyldighet vid huvudförhandling i hovrätt kräves även av den som dömts till straffarbete på kortare tid än sex må­ nader. Godtages lagrådets förslag beträffande 24 kap. 1 § första stycket och 27 kap. 3 §, komma samtliga de lagrum, vartill hänvisning sker i övergångs­ bestämmelsernas tredje stycke, att anknyta till det straff som »är stadgat» för brottet. Som konsekvens härav bör i sistnämnda bestämmelse utsägas att hänsyn skall tagas till »det straff som efter brottsbalkens ikraftträdande är stadgat för brottet».

334 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196b

Lagen med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga lagöverträdare

Lagens rubrik Lagrådet hemställer att lagens rubrik förkortas, lämpligen till »lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare».

1—7 §§. I anslutning till vad lagrådet anfört vid 20 kap. 7 § rättegångsbalken hemställes att benämningen »åtalseftergift» bibehålies. Bifall härtill föran­ leder jämkningar i 1—7 §§, vilka därvid kunna avfattas i nära anslutning till de motsvarande stadgandena i 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga. För att tydligare utmärka karaktären av fall av åtalseftergift enligt 1 § senare ledet hemställer lagrådet att lagtexten jämkas därhän, att eftergift må ske om brottet är av lindrigare art och det uppenbarligen skett av okyn­ ne eller förhastande. Enligt 4 § skall, i vissa fall, åklagaren bereda målsäganden tillfälle att yttra sig innan han beslutar om åtalseftergift. Då någon motsvarande bestämmelse ej finnes upptagen beträffande eftergift enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken och det snarare finnes större anledning att bortse från målsägandens uppfattning när det gäller behandlingen av unga lagöverträ­ dare, hemställer lagrådet att 4 § i förevarande förslag måtte utgå. Bifall härtill föranleder ändringar i numreringen av de följande paragraferna i lagförslaget.

13 §. Lagrådet hemställer, att andra stycket angives avse allmänt åtal mot den som ej fyllt aderton år för brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år. Med hänsyn till stadgandet i 26 kap. 3 § andra stycket brottsbalken, att brott som någon begått innan han fyllt aderton år ej må betraktas som återfallsgrundande, kommer jämkningen i lagtexten ej att medföra någon nämnvärd saklig ändring. Det synes emellertid fördelaktigt att i största möjliga utsträckning använda uttrycket »är stadgat»; jämför vad lagrådet anfört vid 1 kap. rättegångsbalken.

14 och 15 §§. Justitieråden Romanus, Digman och Nordström: I dessa paragrafer behandlas det nya institutet bevistalan. Det är avsett att rättens avgörande av saken skall ske genom dom, i vilken angives huru-* vida rätten funnit att den unge begått gärningen eller att så icke blivit utrett. Fullföljd mot denna dom skall kunna ske i vanlig ordning. Sedan domen vunnit laga kraft, bör skuldfrågan därmed anses avgjord, bortsett från fall, då särskilda rättsmedel kunna tillämpas. Det bör sålunda icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

rimligen komma i fråga att i fall, då — eventuellt efter fullföljd till högre rätt — den misstänkte funnits icke övertygad om gärningen, han likval skulle kunna av myndighet läggas gärningen till last. Någon uttrycklig regel härom kan dock ej anses erforderlig; det direkta syftet med en fram­ ställning från barnavårdsnämnd eller länsstyrelse om bevistalan är ju att erhålla besked i skuldfrågan. I remissprotokollet har departementschefen berört frågan om vilka skal som böra krävas för anhängiggörande av bevistalan jämfört med vad som kräves för åtal mot den som fyllt 15 år. Av regeln i 14 § följer att anstäl­ lande av bevistalan kan — av allmänna hänsyn — underlåtas i fall, då åtal skulle ansetts påkallat om den misstänkte fyllt 15 år. Däremot synes det principiellt knappast kunna göras gällande, att bevistalan skulle kunna an­ ställas i fall, då åtal ej varit möjligt om den misstänkte fyllt 15 år. Om ex­ empelvis i visst fall lika starka misstankar föreligga mot en 14-åring och en 16-åring att endera av dem eller båda tillsammans begått visst brott, lärer det knappast kunna sägas att bevisningen är så svag att talan endast kan föras mot 14-åringen. Det nu anförda torde dock väsentligen endast ha teoretiskt intresse, då prövningen av frågan huruvida tillräckliga skäl för åtal föreligga alltid måste ske med beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet och någon exakt jämförelse mellan skilda fall därför knap­ past är möjlig.

Lagrådet: Det synes angeläget att hänvisningen i 15 § första punkten får om­ fatta även bestämmelserna i brottsbalken om åtalspreskription. Vidare tor­ de även i fråga om förevarande bestämmelse uttrycket brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år, vara att föredraga; jämför vad lagrådet anfört vid 13 §. Med hänsyn till det nu sagda hemställer lagrådet, att i första punkten av 15 § utsäges att om bevistalan skall vad som galler be­ träffande allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år, äga motsvarande tillämpning.

Lagen angående ändring i lagen om disciplinstraff för krigsmän

Samordningen av bestämmelserna om disciplinstraff i brottsbalken och lagen om disciplinstraff för krigsmän synes ej vara helt konsekvent genom­ förd. Detta förhållande medför viss brist på överskådlighet. Problemet, som torde ha praktisk betydelse särskilt för dem som ha att tillämpa lagen om disciplinstraff, har berörts i remissprotokollet samt av lagrådet i prop. 1962:10 C s. 573—574. Oavsett att, såsom departementschefen uttalar, en omarbetning av disciplinstrafflagen kan komma till stånd framdeles, anser lagrådet att följande jämkningar böra ske i förslaget. De grundläggande bestämmelserna om disciplinstraff finnas i 32 kap. 6 och 7 §§ brottsbalken. Där stadgas bland annat vilka disciplinstraffen äro

336 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964

samt de gränser inom vilka dessa straff kunna bestämmas. Medan å ena sidan nu föreslås att i 1 § lagen om disciplinstraff bibehålla bestämmelsen om vilka disciplinstraffen äro, föreslås å andra sidan att föreskrifterna om gränserna inom vilka straffen kunna bestämmas skola utgå ur 4 och 6 §§. För sammanhanget i lagen är det av värde att i 1 § angives vilka disciplin­ straffen äro. Emellertid bör bestämmelsen anknytas till brottsbalken genom att i paragrafen angives att disciplinstraff för krigsmän, enligt vad i 32 kap. brottsbalken stadgas, äro arrest och disciplinbot. En sådan formulering har det praktiska värdet att man vid läsning av lagen får en erinran om de grundläggande bestämmelserna i brottsbalken vilka äro nödvändiga för att förstå lagens innehåll. I 8 § andra stycket av förslaget torde uttrycket »såframt ej fängelse ådö­ mes» böra jämkas till »såframt ej svårare straff ådömes». Genom denna formulering blir det tydligt att även fall, då suspension eller avsättning ådömes, äro undantagna. I 32 kap. 7 § brottsbalken sägs, att om ådömande av disciplinstraff i stäl­ let för böter stadgas i särskild lag. I 24 a § lagen om villkorlig dom finnes nu en bestämmelse att, om med stöd av 2 eller 3 § lagen om disciplinstraff för krigsmän disciplinstraff ådömes i stället för böter som avses i 1 a § lagen om villkorlig dom, vad i 24 § samma lag är stadgat om att nöjdförklaring enligt lagen inbegriper jämväl böter som ådömts jämlikt 1 a § skall äga motsvarande tillämpning beträffande disciplinstraffet. Ett motsvarande stadgande torde, i överensstämmelse med vad lagrådet uttalat i prop. 1962: 10 C s. 585, böra upptagas i förevarande lag, förslagsvis såsom 12 §. Stadgandet bör angiva att, om disciplinstraff med stöd av 27 kap. 2 § eller 28 kap. 2 § brottsbalken ådömts jämte villkorlig dom eller skyddstillsyn, skall nöjdförklaring enligt 38 kap. 1 § brottsbalken avse jämväl disciplin­ straffet. Bifall till vad lagrådet hemställt beträffande 1 och 12 §§ föranleder änd­ ring av lagförslagets ingress.

Lagen om ändring i lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

28 §. Tjänstefel är enligt 20 kap. brottsbalken beteckningen för brott som av­ ses i 4 §. I förevarande paragrafs första stycke förekommer emellertid uttryc­ ket i en mer vidsträckt bemärkelse. Det avser nämligen här även ämbets­ brott som i brottsbalken behandlas i andra paragrafer av nämnda kapitel. Lagrådet får därför föreslå, att ordet tjänstefel utbytes mot ordet ämbets­ brott. Sker detta, måste motsvarande ändring göras även i paragrafens tred­ je stycke.

Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964 337

Lagen angående ändring i lagen om nykterhetsvård

15 §. I andra stycket av förevarandc lagrum torde i tydlighetens intresse före orden »funnits skyldig till minst» böra inskjutas »genom lagakraftvunnen dom». Utan uttryckligt stadgande torde vara klart att här även avses be­ slut i disciplinmål.

Lagen angående ändring i lagen om utlämning för brott

11 §.

Liksom i 4 § förevarande lag samt 2, 6 och 17 §§ nordiska utlämningslagen bör i denna paragraf användas uttrycket »brott, för vilket är stadgat» i stället för »brott, varå kan följa».

Lagen om ändring i konkurslagen och lagen angående ändring i lagen om ackordsförhandling utan konkurs

Den förändring i fråga om bedömandet av de psykiskt abnorma lagöver­ trädarna, som brottsbalken innebär, har givit anledning till jämkningar i 151, 160 och 166 §§ konkurslagen samt 1, 10, 24 och 32 §§ lagen om ackords­ förhandling utan konkurs. Mot dessa jämkningar är ingen erinran att gö­ ra. Emellertid synes det lämpligt att samtidigt vissa lagrum i de båda lagarna på det sätt ändras att överensstämmelse vinnes med de beteckning­ ar å gäldenärsbrott, som kommo till stånd redan genom reformen av förmögenhetsbrotten 1942 och nu skola gälla också enligt 11 kap. brottsbal­ ken. I 151 § 3) konkurslagen skulle i enlighet med det sagda stadgas att ackordsförslag ej må upptagas till behandling, om gäldenären funnits skyl­ dig till oredlighet mot borgenärer. Motsvarande ändring bör göras i 160 § första stycket, 166 § tredje stycket och 172 § konkurslagen ävensom i 1 § andra stycket, 10 § andra stycket, 12 §, 24 § första stycket, 32 § tredje stycket samt 37 § ackordsförhandlingslagen. Detta föranleder ändringar även i lagförslagens ingresser.

Lagen om ändring i militära rättegångslagen

87 §. Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 1 kap. rättegångsbalken hemställer lagrådet att i förevarande paragrafs första stycke uttrycket

338 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

»misstänkt för ämbetsbrott varå kan följa avsättning eller för annat brott varå kan följa fängelse i mer än ett år» utbytes mot uttrycket »misstänkt för brott, för vilket är stadgat fängelse i mer än ett år eller avsättning».

Lagen om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.

I 5 § andra stycket av förslaget meddelas föreskrifter om att saken under vissa förhållanden kan avgöras utan hinder av vad som eljest gäller om parts personliga inställelse, om saken finnes kunna nöjaktigt utredas och, i brottmål, anledning ej förekommer att döma till annan påföljd än böter eller disciplinstraff. Med hänsyn till att motsvarande bestämmelse i 46 kap. 15 § andra stycket rättegångsbalken enligt remissförslaget omfattar hithö­ rande fall, såvitt angår brottmål, synes undantagsbestämmelsen i förevaran­ de lag kunna begränsas till att avse tvistemål. Bestämmelsen torde kunna formuleras så, att om i tvistemål part på grund av förhållanden som nyss nämnts är förhindrad att inställa sig personligen vid rätten, saken må, om den finnes kunna nöjaktigt utredas, handläggas och avgöras utan hinder av vad eljest gäller om sådan inställelse.

Övriga förslag

Lagrådet lämnar dessa förslag utan erinran.

Ur protokollet: Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b 339

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 19 no­ vember 1963.

Närvarande: justitieråden R omanus , D igman , N ordström , regeringsrådet H egrelius .

Enligt lagrådet den 27 juni 1963 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedeparteinentsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i stats­ rådet den 5 juni 1963, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till lagstiftning angående införan­ de av brottsbalken m. m. I denna lagstiftning ingick ett förslag till lag om verkställighet av bötesstraff. Förslaget hade inför lagrådet föredragits av hovrättsrådet Erik Nyman. Förslaget föranledde följande uttalanden av lagrådet.

Förslaget i allmänhet

Den nu föreslagna lagen, som avser att ersätta 1937 års lag i ämnet, upp­ tar de ändrade bestämmelser som föranledas av brottsbalkens ikraftträdan­ de den 1 januari 1965. I samband härmed ha vissa ytterligare ändringar föreslagits i de nuvarande reglerna. Härmed anses det omedelbara behovet av ändringar och kompletteringar i de gällande bötesverkställighetsreglerna ha blivit tillgodosett. Departementschefen påpekar emellertid att en yt­ terligare reformering av dessa kan komma att övervägas. Lagrådet, som i princip finner bestämmelserna i det föreliggande försla­ get kunna godtagas i det aktuella läget, vill understryka att på åtskilliga punkter tveksamhet kan råda om vad som på lång sikt är den bästa lös­ ningen och att det därför är angeläget att lagens bestämmelser i ett senare sammanhang upptagas till allmän översyn.

4 §. När i denna paragraf — liksom i 5 § — talas om att böter i vissa fall icke

må uttagas, lärer detta uttryck avse hela betalningsskyldigheten och alltså

innebära hinder såväl mot indrivning som mot mottagande av betalning för böterna (se NJA II 1952 s. 517).

5 §• Enligt denna paragraf äger rätten under vissa förutsättningar förordna, att böter »eller vad av bötesbeloppet återstår obetalat» icke må uttagas. Lag­

340 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b

rådet hemställer att de citerade orden uteslutas såsom obehövliga. Den av­ sedda situationen kan föreligga även i andra fall — t. ex. sådana som be­ handlas i 4 § — utan att det uttryckligen nämns i lagtexten; i båda stadgandena åsyftas, när böter delvis betalats, endast den del som återstår obetalad. Lagrådet vill vidare framhålla, att bestämmelserna i 5 § icke avse det fall, som angives i 11 § första stycket sista punkten. Detta lärer med tillräcklig tydlighet framgå av att den i 5 § angivna förutsättningen — att böter enligt bestämmelse i denna lag ej kunna förvandlas — icke kan anses föreligga när hindret, såsom i angivna fall enligt 11 §, beror på den ståndpunkt som intagits av styrelsen för viss anstalt eller ungdomsvårdsskola.

6 §.

Lagrådet hemställer att första punkten i paragrafen gives den lydelsen, att böter ej må indrivas, sedan beslut meddelats varigenom förvandlingsstraff ålagts. Genom denna formulering — vilken ansluter sig till det nu­ varande stadgandet i 5 § i 1937 års bötesverkställighetslag — blir det otve­ tydigt att endast positivt beslut i fråga om förvandling av böter har an­ givna verkan. Det är ej avsett i remissförslaget att eftergift av förvandlingsstraff enligt 17 § skall medföra sådan verkan. Förslagets bestämmelser i 6 och 22 §§ att betalning av böter efter förvandlingsbeslutet men innan verkställigheten av förvandlingsstraffet på­ börjats skall kunna medföra nedsättning i eller bortfallande av förvand­ lingsstraffet innebär att man inför ett nytt system inom bötesverkställigheten. Tidigare framförda betänkligheter beträffande verkningarna av ett så­ dant system kunna visserligen ej anses vederlagda. Lagrådet vill emellertid ej motsätta sig att det nu föreslagna systemet prövas.

10 §. Det torde innebära ett avsteg från den eljest tillämpade metoden i lag­ stiftningen beträffande böter och deras förvandlingsbarhet att här ifråga­ varande förbud mot förvandling ej upptagits i anslutning till den bestäm­ melse, vari det ifrågavarande bötesstraffet förekommer. Det hade sålunda varit önskvärt, att förvandlingsförbudet upptagits i 33 kap. 2 § brottsbalken. Placeringen av bestämmelsen därom har emellertid, med den utformning 5 § i förslaget erhållit, även en materiell innebörd. Detta lagrum avser så­ lunda endast böter som enligt bestämmelse »i denna lag» icke kunna för­ vandlas. Förutsättning för tillämpning av bestämmelserna i 5 § att bötes­ belopp ej må uttagas är att uttagande av böterna skulle vara till synnerligt men för den bötfällde eller någon som är beroende av honom för sin för­ sörjning; förordnande enligt 5 § må dock ej meddelas, därest omständig­ heterna föranleda till antagande att verkställighet av bötesstraffet erford­ ras för den bötfälldes tillrättaförande eller från allmän synpunkt. Enligt 33 kap. 2 § brottsbalken skall emellertid dömas till böter endast om det finnes ändamålsenligt för att avhålla den tilltalade från fortsatt brottslighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr JO år 196b 341

Under sådana förhållanden torde det endast i sällsynta undantagsfall kun­ na bliva rum för tillämpning av bestämmelserna i 5 § i fall av förevarande slag. Dessa fall torde betingas av sådana hänsyn att nådeinstitutet kan tilllämpas. De nu berörda spörsmålen äro dock av den natur att en ändring i den nyligen antagna brottsbalken ej framstår såsom nödvändig. Lagrådet vill därför ej yrka att ändring nu sker. Frågan förtjänar emellertid att ytter­ ligare övervägas vid en allmän översyn av bötesverkställighetslagen.

11 §.

De i andra stycket upptagna inskränkningarna i fråga om förvandling av böter, vilka ådömts den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå fängelse i två år eller däröver, sakna motsvarighet i gällande lag. Konse­ kvenserna av stadgandet äro svåra att överblicka. I åtskilliga situationer måste domstolarna beakta dessa inskränkningar, när det gäller att bestäm­ ma påföljd för brott. Det hade därför varit önskvärt att konsekvenserna närmare utretts och att förslaget blivit föremål för remissbehandling. I det­ ta sammanhang må erinras om att ett liknande förslag år 1938 avvisades av dåvarande chefen för justitiedepartementet under åberopande bl. a. av att vid tillämpning i praxis av de föreslagna reglerna skulle uppkomma av­ sevärda svårigheter (se prop. 1938: 191 s. 63, NJA II 1938 s. 563). I motiven till brottsbalken (prop. 1962: 10 C s. 168) uttalas, att ett sär­ skilt skäl att med stöd av 1 kap. 6 § andra stycket brottsbalken döma till böter vid sidan av fängelse är, att de böter som ifrågakomma ej få för­ vandlas. Det förvandlingsförbud varom nu är fråga är uppenbarligen av annan art än de som åsyftas i detta uttalande och får icke leda till att böter ådömas vid sidan av fängelsestraffet; förbudet kan tvärtom utgöra ett skäl mot att, när långvarigt fängelsestraff ådömes, begagna den formella möjligheten att vid sidan därav döma till böter, vilka som en följd av det nu berörda stadgandet icke kunna förvandlas. För det fall att någon, efter det han dömts till långvarigt fängelsestraff men innan verkställigheten därav börjat, skall dömas för brott som endast är belagt med böter, synes förslaget kunna medföra betänkliga konsekven­ ser. Domstolen har då i regel att välja mellan att förordna att fängelsestraf­ fet skall avse jämväl det andra brottet och att döma särskilt till böter för detta brott. Det måste då förutses att dessa böter ej komma att kunna för­ vandlas. Böterna kunna visserligen indrivas, men då böter endast undan­ tagsvis torde kunna uttagas genom utmätning eller införsel hos det klientel varom här är fråga, kommer förvandlingsförbudet i regel att innebära att böterna komma att sakna varje reell betydelse. Som ett ytterligare exempel på komplikationer, som kunna uppkomma vid tillämpningen av det nu föreslagna förbudet, må nämnas de i remiss­ protokollet berörda fallen, då fängelsestraff ådömes i samband med undan­ röjande jämlikt 34 kap. 1 § 3 brottsbalken av villkorlig dom eller skydds­ tillsyn, som varit förenad med böter enligt 27 kap. 2 § eller 28 kap. 2 §.

342 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 196i

I gränsfallen kunna egendomliga resultat uppkomma. Om sålunda den som skall undergå ett eller flera fängelsestraff om tillhopa ett år 11 måna­ der tillika är ålagd förvandlingsstraff om t. ex. 90 dagar, kommer han att få avtjäna alla de nämnda påföljderna. Om åter ytterligare ett fängelse­ straff å en månad tillkommer, bortfaller förvandlingsstraffet med påföljd att den sammanlagda strafftiden blir kortare än i det förstnämnda fallet. Från systematisk synpunkt kan det verka vilseledande att, ehuru 34 kap. brottsbalken reglerar fall av sammanträffande på verkställighetsstadiet av förvandlingsstraff med fängelse på livstid (11 §), ungdomsfängelse (12 §) och internering (13 §), i förevarande lag givas ytterligare regler om sammanträffande av förvandlingsstraff med fängelse. Det är givet att de i det föregående antydda invändningarna mot förslaget minska i styrka när, såsom i förslaget, minimigränsen för det fängelsestraff, som skall ha ifrågavarande verkan, satts så högt som till två år. När det gäller mycket långa fängelsestraff bliva också de praktiska skäl, som tala för förslaget, mera påtagliga. Lagrådet anser därför förslaget kunna god­ tagas såsom ett provisorium i avbidan på en mera allmän översyn av hit­ hörande bestämmelser. I förtydligande syfte hemställer emellertid lagrådet att bestämmelsen angives gälla den som intagits i fångvårdsanstalt för att undergå fängelse som ådömts på viss tid, minst två år. För de fall som avses i andra stycket torde i själva lagtexten böra angi­ vas vem befogenheten att påkalla förvandling av böter, som ådömts efter intagningen men före utskrivningen, skall tillkomma.

16 §. Denna paragraf behandlar sättet för avräkning av delbetalning, då flera bötesstraff förvandlas, övervägande skäl synas tala för att den av departe­ mentschefen för sådant fall föreslagna regeln, att betalningen i första hand skall avräknas å det äldsta av straffen, bör godtagas. Vid tillämpning av regeln synes — i analogi med vad som gäller i fråga om preskription — da­ gen då bötesbeslutet vann laga kraft böra vara avgörande. Ha två eller flera bötesbeslut vunnit laga kraft samma dag, synes valet mellan dem böra ske så, att betalningen i första hand avräknas å straff med lägsta dagsbot; nå­ gon uttrycklig bestämmelse härom i lagen synes icke erforderlig.

Ur protokollet: Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964 343

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 november 1963.

Närvaran de: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden

S träng , A ndersson , L ange , L indholm , K ling , S koglund , E denman , J ohansson , af G eijerstam , H ermansson , H olmqvist , A spling , P alme .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 19 november 1963 avgivna utlåtanden över den 5 juni 1963 till lagrådet remitterade för­ slag till 1) lag om införande av brottsbalken, 2) lag om ändring i giftermålsbalken, 3) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken, 4) lag om ändring i rättegångsbalken, 5) lag med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga lagöverträdare, 6) lag om verkställighet av bötesstraff, 7) lag om straff för folkmord, 8) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 449) om disciplin­ straff för krigsmän, 9) lag om ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar, 10) lag angående ändring i lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbry­ tande av havandeskap, 11) lag angående ändring i lagen den 23 maj 1941 (nr 282) om sterilise­ ring, 12) lag angående ändring i lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrering, 13) lag angående ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård, 14) lag angående ändring i lagen den 6 december 1957 (nr 668) om ut­ lämning för brott, 15) förordning om ändrad lydelse av § 18 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet, 16) lag angående ändrad lydelse av 27 § lagen den 28 juni 1895 (nr 64) om handelsbolag och enkla bolag,

344 Kungl. Maj. ts proposition nr 10 år 1964

17) lag angående ändring i lagen den 30 maj 1916 (nr 156) om vissa in­ skränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, 18) lag angående ändring i lagen den 2 april 1918 (nr 163) med vissa bestämmelser om sjöfynd, 19) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1919 (nr 240) om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet, 20) lag om ändrad lydelse av 4 § lagen den 16 maj 1919 (nr 242) med vissa bestämmelser om rätt att förfoga över annan tillhöriga fondpapper, 21) lag angående ändring i lagen den 19 juni 1919 (nr 426) om flottning i allmän flottled, 22) lag om ändring i konkurslagen, 23) lag angående ändring i lagen den 13 maj 1921 (nr 227) om ackordsförhandling utan konkurs, 24) förordning angående ändrad lydelse av 11 och 12 §§ förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) om automobilskatt, 25) lag angående ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss pant­ rätt i spannmål, 26) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal, 27) lag angående ändrad lydelse av 19 § lagen den 24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över stiftelser, 28) lag angående ändrad lydelse av 63 och 64 §§ lagen den 25 april 1930 (nr 115) om bostadsrättsföreningar, 29) lag angående ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbets­ tidens begränsning, 30) lag om ändring i checklagen den 13 maj 1932 (nr 131), 31) lag angående ändrad lydelse av 9 § lagen den 22 april 1938 (nr 121) om hittegods, 32) lag om ändring i lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt, 33) lag om ändrad lydelse av 9 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350), 34) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa, 35) lag om ändring i skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr 313), 36) lag angående ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 13 april 1945 (nr 118) om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl., 37) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 450) om döds­ straff i vissa fall då riket är i krig, 38) lag om ändring i militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472), 39) lag angående ändring i lagen den 30 juni 1948 (nr 491) om ämbetsansvar för vigselförrättare i vissa fall, 40) förordning om ändrad lydelse av 36 § 1, 2 och 7 mom. vapenförord­ ningen den 10 juni 1949 (nr 340), 41) förordning angående ändring i förordningen den 10 juni 1949 (nr 341) om explosiva varor,

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964 345

42) lag angående ändring i lagen den 29 december 1949 (nr 722) om pantlånerörelse, 43) lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193), 44) lag om ändring i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279) , 45) lag om ändring i allmänna ransoneringslagen den 26 maj 1954 (nr 280) , 46) lag om ändrad lydelse av 12 § allmänna prisregleringslagen den 1 juni 1956 (nr 236), 47) lag om ändrad lydelse av 7 och 11 §§ atomenergilagen den 1 juni 1956 (nr 306), 48) lag om ändrad lydelse av 5 och 13 §§ lagen den 26 april 1957 (nr 132) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. in., 49) lag om ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297), 50) lag angående ändring i lagen den 5 juni 1959 (nr 254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, 51) lag om ändrad lydelse av 81 och 82 §§ civilförsvarslagen den 22 april 1960 (nr 74), 52) lag angående ändrad lydelse av 3 och 11 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 408) om behörighet av utöva läkaryrket, 53) lag angående ändrad lydelse av 3 och 8 §§ lagen den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling, 54) förordning angående ändring i förordningen den 26 maj 1961 (nr 180) om tillverkning av sprit och vin, 55) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 15 december 1961 (nr 655) om undanförsel och förstöring, samt 56) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 27 april 1962 (nr 120) om straff i vissa fall för oriktig ursprungsdeklaration m. m.

Föredraganden anför följande.

Lagen om införande av brottsbalken Vid förslagets remitterande till lagrådet har jag uttalat, att regler om strafflags tillämplighet i tiden bör upptagas i promulgationslagstiftningen och icke ges vidare avfattning än som betingas av de problem, som förelig­ ger när brottsbalken skall sättas i kraft. De principer, som ligger till grund för bestämmelserna i den föreslagna promulgationslagen, skulle emeller­ tid i viss utsträckning kunna tänkas bli analogiskt tillämpade vid ändringar i kriminallagstiftningen såväl i anslutning till brottsbalkens ikraftträdande som efter det balken trätt i kraft. Lagrådet har funnit det angeläget att de principer varom här är fråga kommer till uttryck i regler av allmän innebörd och räckvidd. Därför har lagrådet förordat, att vissa bestämmelser i den föreslagna promulgations­ lagen ges generell karaktär.

346 Kungl. Maj:ts proposition nr 10 år 1964

Ehuru regler av allmän innebörd och räckvidd i ifrågavarande hänseende enligt min mening rätteligen har sin plats i lagstiftning av annan karaktär än förevarande, vill jag, med den avgränsning av den generella giltigheten som lagrådet föreslagit, icke motsätta mig, att promulgationslagens regler ges direkt tillämplighet också i andra fall än de som aktualiseras av brotts­ balkens ikraftträdande. Viktigast är härvid de principer, som inskrivits i förslagets 5 §. Lagrådet har här även föreslagit en omkastning av det remitterade förslagets lös­ ning av frågan om gammal eller ny lags företräde i de fall, då ej principen om tillämpning av den lindrigare lagen ger utslag. Då den bedömning av de praktiska för- och nackdelarna som lagrådet gjort synes kunna godtagas har jag funnit mig böra tillmötesgå lagrådets önskemål om ändrad utformning av 5 § i förevarande hänseende. Jag får därför förorda, att de tre första styckena i paragrafen med endast en mindre redaktionell jämkning ges det innehåll som lagrådet föreslagit. Lagrådet har förordat, att bestämmelsen om förverkande i 5 § sista styc­ ket i det remitterade förslaget får utgå. Det är emellertid att märka, att en­ ligt brottsbalkens terminologi förverkande är varken straff eller påföljd. I och för sig är det ej givet, att frågan om tillämpning av gammal eller ny lag i fråga om förverkande skall bedömas enligt samma grunder som be­ träffande straff. Jag anser mig därför icke kunna biträda vad lagrådet i denna del förordat. Hänvisningen till brottsbalkens förverkanderegler tor­ de dock böra begränsas till att avse 36 kap. 1, 2, 4 och 5 §§; för tillämpningen av 36 kap. 3 § torde ej fordras särskild övergångsbestämmelse. Vad lagrådet föreslagit beträffande 4 § anser jag mig kunna tillstyrka. Härav föranledes en jämkning i 9 §. Lagrådets förslag till förtydligande av 6 § första stycket torde böra god­ tagas. Det må emellertid framhållas, att paragrafen torde få sin största betydelse i fall, då det nya brottet begåtts efter den 1 januari 1965. Även lagrådets hemställan att andra stycket i 6 § ändras så att regeln begränsas till att gälla i annat mål än sådant, som av första domstol avgjorts före den 1 januari 1965 finner jag mig kunna godtaga. Jag vill emellertid framhålla, att vissa komplikationer kan tänkas uppkomma med den av lagrådet för­ ordade ordningen, om den tilltalade, när målet skall avgöras i högre in­ stans, efter den 1 januari 1965 i annat mål genom lagakraftvunnen dom dömts till påföljd. Det i samma stycke förordade redaktionella tillägget »med iakttagande av vad i 9—11 §§ denna lag sägs» torde böra göras. De ändringar som lagrådet föreslagit beträffande övriga §§ torde böra ge­ nomföras.

Lagen om ändring i rättegångsbalken Mot lagrådets vid 1 kap. redovisade förslag beträffande användningen av uttrycken »kan följa» och »är stadgat» bär jag i princip ingen erinran att göra. Skälen att i 20 kap. 7 § och övrig lagstiftning ej använda termerna »ef­

Ktimjl. Maj:ts proposition nr 10 år 196b 347

tergiva åtal» och »åtalseftergift» har jag utförligt redovisat när förslaget remitterades till lagrådet. Vad lagrådet anfört har ej övertygat 111 ig om lämpligheten av att ändra förslaget i förevarande avseende. Lagrådet har uttalat att för åklagares beslut att icke tala å brottet bör i normala fall krävas, att den misstänkte erkänt brottet. Jag kan instämma häri men vill härtill understryka, att frågan om utredningens fullständigliet bör prövas i enlighet med de synpunkter som framlades när förslaget remitterades och att krav på erkännande ej kan uppställas som någon ovill­ korlig regel. I anslutning till sin genomgång av användningen av uttrycken »kan följa» och »är stadgat» har lagrådet påpekat, att genom det remitterade förslaget en utvidgning skulle ske av kretsen av de brott för vilka häktning skall kunna äga rum, om övriga förutsättningar för häktning föreligger, och fö­ reslagit en gränsdragning som bland annat innebär, att häktningsmöjligheterna i vissa fall inskränkes i förhållande till vad som gäller för närva­ rande samtidigt som möjligheterna härtill utvidgas framför allt inom spe­ cialstraffrätten. Den avgränsning som lagrådet föreslagit finner jag mig kunna godtaga. 24 kap. 1 § och i överensstämmelse därmed 27 kap. 3 § tor­ de därför böra avfattas i enlighet med lagrådets förslag. Vid framläggande av de i det remitterade förslaget upptagna omröstningsreglerna i 29 kap. 2 § stod det klart, att reglerna ej täcker alla situa­ tioner och att problem utöver de i lagtexten behandlade kan tänkas upp­ komma. Det ansågs emellertid icke påkallat att i förevarande samman­ hang ge reglerna en vidlyftigare avfattning än för närvarande. Lagrådets förslag innebär en icke obetydlig utbyggnad av omröstningsreglerna. Det kan vara föremål för tvekan, om behov föreligger att så långt som skett reglera olika omröstningssituationer. Emellertid är det obestridligt, att de genom brottsbalken ökade valmöjligheterna i fråga om påföljdsbestämning i större utsträckning än för närvarande kan ge upphov till komplicerade omröstningssituationer. De av lagrådet föreslagna reglerna lämnar mera i detalj gående anvisningar än det remitterade förslaget. Jag anser mig kunna acceptera den av lagrådet föreslagna utbyggnaden av förevarande paragraf. Förslaget om jämkning av andra stycket i övergångsbestämmelserna kan jag ej biträda. Avsikten med den av mig föreslagna formuleringen är att den nya gränsen i fråga om frihetsstraffets längd skall gälla redan från brottsbalkens ikraftträdande. Mot vad lagrådet i övrigt föreslagit i fråga om rättegångsbalkens regler har jag ej någon invändning.

Lagen med vissa bestämmelser om förfarandet beträffande underåriga lagöverträdare Den föreslagna förkortningen av lagens rubrik torde böra godtagas. Såsom anförts vid 20 kap. 7 § rättegångsbalken kan jag ej acceptera lag­ rådets förslag i fråga om beteckningen åtalseftergift.

348 Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 196b

Icke heller finner jag mig kunna godtaga förslaget till tillägg i 1 § att brottet skall vara av lindrigare art för att åklagare skall få besluta att ej tala därå. I enlighet med vad lagrådet föreslagit torde 4 § böra utgå och följande paragrafer omnumreras. Vad lagrådet i övrigt anfört beträffande förevarande lagförslag föran­ leder icke någon invändning från min sida. Förslaget bör därför ändras i enlighet härmed.

Lagen om verkställighet av bötesstraff Vad lagrådet föreslagit i sitt utlåtande över detta lagförslag anser jag mig kunna tillstyrka med endast det undantaget, att jag ej finner anled­ ning att i 11 § andra stycket göra något tillägg angående befogenheten att påkalla förvandling av böter. I detta sammanhang vill jag föreslå en ändring av första stycket av 11 § i det till lagrådet remitterade förslaget. Enligt vad jag numera erfarit, har cheferna för inrikesdepartementet och socialdepartementet för avsikt att föreslå sådana ändringar, att de bestämmelser, som finns angående intag­ ning i tvångsarbetsanstalt, icke kommer att vara i kraft den 1 januari 1965. Med uttrycket arbetsanstalt i den föreslagna lagtexten avses tvångsarbetsan­ stalt eller den form av anstalt, som kan komma att ersätta tvångsarbets­ anstalt.

Lagen angående ändring i lagen om disciplinstraff för krigsmän Vad lagrådet föreslagit beträffande denna lag kan jag biträda.

Lagen om ändring i lagen angående åtgärder mot utbredning av könss jukdomar Mot vad lagrådet anfört har jag icke någon erinran. Därför bör 28 §, med viss ytterligare redaktionell jämkning, ges den avfattning som lagrådet fö­ reslagit.

Lagen om ändring i militära rättegångslagen Lagrådets förslag i fråga om 87 § torde böra godtagas. I anslutning till lagen med vissa bestämmelser om förfarandet beträf­ fande underåriga lagöverträdare har lagrådet påpekat, att uttrycket efter­ gift av åtal förekommer även i 84 § militära rättegångslagen. Uttryckssät­ tet i denna paragraf torde böra ändras i överensstämmelse med vad som föreslagits angående 20 kap. 7 § rättegångsbalken.

Övriga förslag Vad lagrådet föreslagit torde böra genomföras.

Utöver vad som framgår av det anförda torde i lagtexten få vidtagas vissa mindre, redaktionella jämkningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 10 år 1964 349

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition föreslå 1964 års riksdag att antaga de i enlighet med det anförda ändrade lagförslagen.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med in­ stämmande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj:t Konungen att till 1964 års riks­ dag skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet: Margit Hirén