Trafikmål

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

S c UJ STATENS O F F E N T L I G A UTREDNINGAR 1963:27 Justitiedepartementet

TRAFIKMAL BETÄNKANDE AVGIVET AV TRAFIKMÅLSKOMMITTÉN

Stockholm

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963 Kronologisk

förteckning

1. E n teknisk institution inom Stockholms universitet. Svenska Reproduktions AB. 114 s. E. 2. K o m m u n a l f ö r b u n d e n s lånerätt. Idun. 44 s. I. 3. Utrikesförvaltningens organisation och personalbehov. I d u n . 90 s. U. 4. Administrativ organisation inom utrikesförvaltningen. I d u n . 95 s. U. 5. F ö r s v a r s k o s t n a d e r n a budgetåren 1963/67. I d u n . 130 s. Fö. 6. Indelnings- och samarbetsfrågor i Göteborgs- och M a l m ö o m r å d e n a . Idun. 212 s. I. 7. Utlännings tillträde till offentlig tjänst. Svenska Reproduktions AB. 43 s. J u . 8. Preliminär nationalbudget för å r 1963. Marcus. IV + 97 s. Fi. 9. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. Haeggström. 509 s. E. 10. Universitetsväsendets organisation. Hseggström. 190 s. E. 11. Uppehållstillstånd m. m. för utländska studerande. I d u n . 54 s. I. 12. översättning av föredrag angående u p p r ä t t a n d e av Europeiska ekonomiska gemenskapen och tillhör a n d e d o k u m e n t . Marcus. 283 s. H. 13. Utbildning av l ä r a r e för j o r d b r u k och skogsbruk samt fortbildning av lärare i y r k e s ä m n e n . I d u n . 269 s. E. 14. Undersökning av taxeringsutfallet. Idun. 155 s. Fi. 15. Vägen genom gvmnasiet. Idun. 315 s. E. 16. Sveriges statsskick. Del. 1. Lagförslag. Idun. 206 s. Ju. 17. Sveriges statsskick. Del 2. Utkommer senare. 18. Sveriges statsskick. Del 3. Utkommer senare. 19. Sveriges statsskick. Del 4. Bilagor. Idun. 311 s. J u . 20. Bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m. Idun. I l l s . Ju. 21. Sjukhus och ö p p e n vård. Idun. 486 s. I. 22. Kraven på gymnasiet. Idun. 367 s. + 12 s. ill. E. 23. Förslag till lag om vissa gemcnsamhetsanläggningar m. m. Idun. 290 s. J u . 24. Mentalsjukhusens personalorganisation. Del I. Intervju- och frekvensundersökningar m. m. Idun. 259 s. I. 25. P a p p e r och a n n a n skrivmateriel. Kihlström. 74 s. H. 26. Religionens betydelse som samhällsfaktor. AB Wilhelmssons Boktryckeri. 210 s. + 2 s. ill. E. 27. Trafikmål. B e c k m a n . 237 s. J u .

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1963:27

TRAFIKMÅL BETÄNKANDE AVGIVET AV T R A F I K M Å L S K O M M I T T É N

K L B E C K M A N S T R Y C K E R I E R AB S T O C K H O L M 1963

Innehåll

Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet

7 Utredningsdirektiven

„

Kap. 1 Inledning

12 Kap. 2 Bestraffningen enligt 1 § lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott med särskilt beaktande av oaktsamhetsrekvisitet . . . . Gällande rätt Ur förarbetena Kommitténs överväganden och förslag Specialmotivering

22 22 22 27 37

Kap. 3 Åtgärder för att uppspåra olämpliga Gällande rätt 1953 års trafiksäkerhetsutredning Kommitténs överväganden och förslag

42 42 42 43

Kap. 4 Handläggningen Gällande rätt Kommittén

av mindre

bilförare

brottmål

46 .46 48

A Ordnings föreläggande Reformförslag Kommitténs överväganden • • Dagsböter eller böter omedelbart i penningar vid trafikförseelser . . . Gällande rätt Ur förarbetena Brottsbalken Kommitténs överväganden och förslag beträffande bötesstraffet inom trafikrätten Kommitténs fortsatta överväganden och förslag beträffande ordningsföreläggande Specialmotivering till lag om ordningsföreläggande Lagen den 9 december 1960 om parkeringsbot Kommitténs överväganden och förslag Specialmotivering .

50 50 51 62 62 63 65 65 68 78 88 88 91

4 B Strafföreläggande och stämningsföreläggande Ur förarbetena Ändringsförslag 1950 års riksdag 1951 års rättegångskommitté . . • •-•,•• Sakkunniga för samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten 1958 års riksdag Kommitténs överväganden . Strafföreläggande Kommitténs överväganden Målsägandens ställning i brottmålsprocessen Gällande rätt Ur förarbetena Kommitténs överväganden Kommitténs fortsatta överväganden och förslag beträffande läggande

105 105 108 108 110 111 strafföre117

Stämningsföreläggande Kommitténs överväganden och förslag Extraordinära

94 94 96 96 96 98 98 99

besvär

vid

strafföreläggande

122 122 129

Gällande rätt Ur förarbetena Kommitténs överväganden och förslag

129 130 130

Specialmotivering Rättegångsbalken Militära rättegångslagen Förundersökningskungörelsen

132 132 143 144

Kap. 5 Ensamdomarkompetensen

i brottmål

146 Gällande rätt . Ur rättegångsbalkens förarbeten 1951 års rättegångskommitté Stadsdomstolsutredningen Kommitténs överväganden och förslag

146 146 147 153 154

Kap. 6 Vidareutbildning Kommitténs överväganden och förslag

162 162

Kap. 7 Sammanfattning Reservationer

.

. 165 168

5 BILAGOR Bilaga A Förslag till Lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott 170 Bilaga B Förslag till Lag om ordningsföreläggande 171 Bilaga C Förslag till Lag om ändring i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot 173 Bilaga D Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken 175 Bilaga E Förslag till Lag om ändrad lydelse av 84 § militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472) 184 Bilaga F Förslag till Kungörelse om lindrad lydelse av 8 och 20 §§ förundersökningskungörelsen den 19 december 1947 (nr 948) 185 Bilaga G Förslag till straffskalor för vissa vägtrafikbrott 187 Bilaga H Oaktsamhetsbrotten i svensk rätt 193 Bilaga I Scbcmatisk uppställning över handläggningen av mindre brottmål 202 Bilaga J Statistik över ordningsstatspolisens verksamhet 203 Bilaga K Förslag till ordningsbot vid vissa trafikförseelser 205 Bilaga L Förslag till blankett för ordningsföreläggandc 216 Bilaga M Förteckning över i brottsbalken upptagna brott beträffande vilka ej är stadgat svårare straff än sex månaders fängelse 217 Bilaga N Utländsk rätt 219

FÖRKORTNINGAR ASF BrB MopF NJA BB SOL Sv.IT TrafikförsL TL VTF VTK YTF

— Förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt = Brottsbalken = Förordningen den 5 maj 1960 om mopeder = Nytt juridiskt arkiv, avdelning 1 = Bättegångsbalken = Statens offentliga utredningar = Svensk Juristtidning = Lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon = Lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott = Vägtrafikförordningen = Vägtrafikkungörelsen = Förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m.

Till Herr

Statsrådet

och Chefen för

Kungl.

Justitiedepartementet

Genom beslut den 23 mars 1961 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för justitiedepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga med uppdrag att undersöka möjligheterna att förenkla handläggningen av trafiköverträdelser och därmed sammanhängande frågor. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Herr Statsrådet den 20 april 1901 följande sakkunniga att verkställa utredningen, nämligen borgmästaren Yngve Kristensson, ordförande, advokaten Sten Agvald, ledamoten av riksdagens andra kammare, häradshövdingen Nils G. Fröding, försäkringsdirektören Lennart Lindstrand samt statsåklagaren Martin Lundqvist. Att såsom experter biträda utredningen förordnades den 20 april 1961 docenten juris doktorn Carl M. Elwing samt den 11 september 1961 poliskommissarien Erik Settergren. Till sekreterare förordnades den 8 maj 1901 assessorn i Svea hovrätt Carl-Johan Cosmo. De sakkunniga har antagit namnet Irafikmålskommittén. Med Kungl. Maj:ls bemyndigande har ordföranden och sekreteraren i kommittén under år 1902 besökt England, Finland och Tyskland. Kungl. Maj:t har till de sakkunniga att lagas i övervägande vid uppdragels fullgörande överlämna! den 11 juni 1961 framställning från polisverksamhetsutredningen om förenkling av bötesförfarandet och från landsfogden i Uppsala län om vidgad användning av strafföreläggande m. m., den .'10 juni 1901 framställning Iran Föreningen Sveriges häradshövdingar om åtgärder i syfte att åstadkomma snabbare avgöranden i brottmål samt den 1,'} april 1902 framställning från Folkrörelsernas motorförbund om ändring i lagen om parkeringsbot. Kommittén har med anledning av remisser avgivit utlåtande den 19 oktober 1901 över 1951 års rättegångskommitlés promemoria (stencilerad) angående protokollföring av utsagor in. m. och den 14 januari 1903 över parkeringskommitténs betänkande (stencilerat) med förslag till vissa ändringar i vägtrafikförordningen rörande parkering och annan uppställning av fordon m. m.

8 Kommittén får härmed vördsamt överlämna delbetänkande rörande bl. a. 1 § trafikbrottslagen, handläggningen av mindre brottmål samt ensamdomarkompetensen. Reservationer av herrar Agvald och Fröding är fogade vid betänkandet. Kommitténs experter herrar Elwing oeh Scttergren har förklarat att de ansluter sig till kommitténs förslag. Utredningsarbetet fortsattes med övriga frågor, som ingår i kommitténs uppdrag. Stoekholm den 14 maj 1963. Yngve Sten Agvald Lennart

Lindstrand

Kristensson Nils G. Fröding Martin

Lundqvist

I Carl-Johan

Cosmo

U trednings direktiven

T r a f i k m å l s k o m m i t t é n s d i r e k t i v i n n e f a t t a s i y t t r a n d e till s t a t s r å d s p r o t o kollet den 23 m a r s 1961 av chefen för j u s t i t i e d e p a r t e m e n t e t , s t a t s r å d e t Kling. D e p a r t e m e n t s c h e f e n a n f ö r d ä r v i d efter g e m e n s a m b e r e d n i n g m e d s t a t s r å d e t s övriga l e d a m ö t e r följande. Bilismen har i vårt land på skilda områden fört med sig krav på åtgärder från samhällets sida. En av samhällets främsta uppgifter har blivit att värna om trafiksäkerheten på våra gator oeli vägar. Som ett led i detta syfte har genomförts en omfattande trafiklagstiftning med bl. a. en långtgående kriminalisering av sådana förfaranden i trafiken, vilka inte kan anses förenliga med trafiksäkerhetskraven. Den snabba utvecklingen av bilismen har härigenom fått stora återverkningar på domstolarnas verksamhet. En mycket väsentlig del av de mål, som handlägges vid de allmänna domstolarna, avser trafikbrott, och det stora antalet trafikmål utgör nu en stark belastning på domstolsväsendet. Till belysning av omfattningen av denna del av domstolarnas verksamhet må nämnas att antalet personer som av domstol dömdes till böter jämlikt 1 § lagen om straff för vissa trafikbrott (vårdslöshet i trafik) år 1958 uppgick till 23 547; motsvarande siffra för är 1959 var 25 424. Belastningen av trafikmål har en starkt ökande tendens och leder till alltmer svårbemästrade problem inom domstolsväsendet. Trots de personalförstärkningar och olika rationaliseringsåtgärder som under senare år skett har många domstolar svårt att i önskvärd takt behandla trafikmålen. 1 trängda arbetslägen hos domstolarna måste mål av allvarlig beskaffenhet ges förtur och trafikmålen får då ofta stå tillbaka för andra slags mål. På många håll har uppkommit betydande balans av trafikmål, varigenom ofta mycket lång tid kan komma att förflyta, innan domstolen prövar och avgör målen. Uppenbart är att detta medför allvarliga olägenheter; det är påfrestande för de åtalade och andra parter att gå och vänta på målens avgörande, det kan bli svårare att klarlägga trafikolyckans händelseförlopp på grund av att minnesbilderna hos vittnena suddas ut etc. Allmän enighet råder om att alla till buds stående medel skall användas, då det gäller att trygga och stärka trafiksäkerheten. Det har blivit alltmera klart att stora ansträngningar måste inriktas på förebyggande åtgärder, bl. a. med hjälp av trafiksäkerhetspropagandan. Självfallet är det också angeläget att söka tillvarataga de möjligheter som trafiklagstiftningen med ett väl avvägt reaktionssystem erbjuder för att mana trafikanterna till omsorg och varsamhet. Det finns emellertid anledning att ifrågasätta, om domstolarna verkligen med nödvändighet behöver tagas i anspråk i den utsträckning som nu är fallet. Under rådande arbetsläge vid domstolarna är det berättigat att väcka detta spörsmål. En möjlighet till bemästrande av situationen där är givetvis att fortsätta att pcrsonalmässigt bygga ut domstolarna. Det är emellertid, inte minst med hänsyn till de dryga kostnader för det allmänna som en stark ansvällning av domstolsorganisationen medför, angeläget att pröva även andra vägar.

10 Tanken på införandet av förenklade former för handläggningen av trafiköverträdelser är inte ny. Genom successiva reformer har sådana förenklingar i stor utsträckning redan genomförts. Numera handlägges sålunda flertalet trafiköverträdelser såsom strafföreläggande; efter den 1 januari 1961 finns också beträffande parkeringsförseelser möjlighet att tillämpa ett system med s. k. parkeringsbot. Dessa förenklade handläggningsformer kan begagnas för överträdelser av bagatellkaraktär. Även de trafiköverträdelser som upptagas till behandling vid domstolarna är dock i flertalet fall ej av allvarligare art. Ehuru fängelse ingår i straffskalan exempelvis för vårdslöshet i trafik enligt 1 § trafikbrottslagen utdömes i det alldeles övervägande antalet fall där fråga är om ansvar enligt detta lagrum — förutom skadestånd i förekommande fall — endast böter. Beträffande en del — måhända en stor del — av dessa fall torde finnas möjligheter alt göra begränsningar i fråga om kriminalisering och åtal eller eljest vidtaga åtgärder som förenklar handläggningen. Frågan kompliceras i viss mån av förekomsten av skadeståndsanspråk. I flertalet fall föreligger dock ej sådant anspråk, antingen enär enskild målsägande ej finnes eller också därför att framställda skadeståndskrav regleras på frivillighetens väg genom trafikförsäkringen. Förslag om ytterligare reformer i förenklande riktning har framförts vid skilda tillfällen och bl. a. tagits upp i riksdagen. I ett utlåtande vid 1958 års B-riksdag (nr 13) yttrade sig första lagutskottet över vissa motioner angående åtgärder för en bättre koncentration av rättsvården på den mera samhällsfarliga kriminaliteten. Utskottet behandlade därvid bl. a. två förslag, som i detta sammanhang är av särskilt intresse. Det ena förslaget avsåg möjligheten av ett generösare bedömande av trafikanternas åtgärder än det som nu i allmänhet sker vid tillämpning av stadgandet i 1 § trafikbrottslagen om straffrihet vid ringa ovarsamhet i trafik. Utskottet fann ej anledning att taga något initiativ i detta avseende. Jag anser emellertid att denna fråga nu bör närmare övervägas. Det förefaller som om åtskilliga anhängiggjorda mål rörande vårdslöshet i trafik i själva verket avser fall där förseelsen är så lindrig, att åtal ej varit oundgängligen påkallat för upprätthållandet av laglydnaden och trafiksäkerheten. Mål av denna typ bör i möjligaste mån avföras från domstolsbehandling. Huruvida detta lämpligast kan ske genom ändring av bestämmelserna i 1 § trafikbrottslagen eller på annat sätt torde få närmare utredas. 1 detta sammanhang är bl. a. frågan om åklagares befogenhet att efterge åtal av stort intresse. Enligt gällande ordning äger åklagare efterge åtal i huvudsak endast beträffande rena bötcsbrott. Jag har redan i annat sammanhang — vid remiss till lagrådet den 26 augusti 1960 av förslag till brottsbalk — antytt möjligheten av en ändring i denna ordning i den riktningen, att åtal får efterges även beträffande brott, för vilka jämte böter är stadgat fängelse, under förutsättning att i händelse av lagföring svårare straff än böter uppenbarligen icke skulle komma att ådömas. Denna fråga kommer att behandlas i anslutning till det inom justitiedepartementet pågående arbetet med följdförfattningarna till brottsbalken. Ett annat förslag som första lagutskottet upptog i sitt förut berörda utlåtande avsåg vidgad användning av strafföreläggande i trafikmål. För närvarande kan strafföreläggande ej användas vid brott enligt 1 § trafikbrottslagen, enär fängelse ingår i latituden; dessutom får strafföreläggande ej förekomma, om anledning förekommer att målsägande finnes. Inom justitiedepartementet har verkställts en förberedande undersökning rörande möjligheterna till en ändrad ordning i detta avseende. Denna undersökning har ej lett till någon åtgärd, men frågan synes nu böra upptagas till närmare prövning. Beträffande lagstiftningen om bilskadeersättning har år 1957 avgivits ett kommittébetänkandc med vissa reformförslag (SOU 1957:36). Ett av de väsentligaste

11 förslagen är att ersättning för skada i följd av trafik med motorfordon skall utgå från trafikförsäkringen oavsett vållande från förarens sida, vilket innebär att den nuvarande möjligheten till s. k. exculpationsbevisning skulle försvinna. Det kan tilltagas, att en reform i denna riktning skulle få viss betydelse i det hänseende varom nu är fråga, då den sannolikt skulle minska behovet att hänskjuta skadeståndsfrågor i anledning av trafikolyckor till domstols prövning. Betänkandet, som av olika skäl har mött motstånd vid remissbehandlingen, har ännu ej föranlett lagstiftning. Även andra möjligheter att begränsa antalet skadeståndstvister vid domstolarna torde emellertid finnas. Trafikförsäkringsbolagen har redan gjort vissa åtaganden i syfte att, i fall då flera försäkringsbolag är inblandade, undvika tvister bolagen emellan. Det torde böra undersökas, i samråd med företrädare för trafikförsäkringen, vilka möjligheter som finnes att genom utbyggnad av dessa åtaganden eller på annat sätt reglera skadeståndsfrågorna utan domstols medverkan i ännu större utsträckning än som nu sker. På grund av det anförda vill jag förorda, att sakkunniga tillkallas med uppgift :\\\ undersöka möjligheterna att begränsa tillströmningen av trafikmål till domstolarna och att i övrigt förenkla handläggningen av sådana mål, varvid särskilt frågorna rörande kriminalisering och åtal, användningen av strafföreläggande saml regleringen av skadeståndsanspråk bör övervägas. Utredningen bör bedrivas så skyndsamt som möjligt.

KAPITEL I

Inledning

Ett viktigl rättsområde i del moderna samhället utgör vägtrafikrätten. Denna reglerar förhållanden som är av en ingripande betydelse för varje medborgare. Vid utformningen av bestämmelser av mera allmänt intresse måste hänsyn därför här i hög grad tas till psykologiska och pedagogiska synpunkter. Den snabba utvecklingen inom trafiken skapar även särskilda problem. Lagstiftningen måste följaktligen fortgående anpassas efter den moderna trafikens krav och samhällets expansion. Bilismens genombrott har här i landet ägt rum under 1950-talet. Under detta årtionde har antalet bilar mer än tredubblats. I centrala bilregistret upptagna bilar utgjorde vid början av år 1950 281 000. Den 1 oktober 1962 hade detta antal stigit till 1 535 464'. Det finns ingen anledning anta annat än att denna utveckling kommer att fortsätta. Den snabbt fortgående stegringen i trafikintensiteten har medfört många och svåra problem för samhället. Trafikolyckorna utgör del kanske allvarligaste av dessa. Det torde ej vara möjligt alt mera exakt ange antalet trafikolyckor och dessa olyckors skadeverkningar. Den officiella statistiken redovisar endast antalet polisundersökta trafikolyckor. Dessa har emellertid nästan tredubblats från år 1950 till år 1962 (21 580 år 1950; 61 680 år 1962).Som en jämförelse kan nämnas alt antalet anmälda trafikförsäkringsskador, som år 1950 utgjorde 56 922, år 1962 hade stigit till 278 158.8 Under år 1962 dödades 1 096 personer samt skadades svårt 3 072 och lindrigt 18 432 personer i trafiken. 4 Enligt en genom statens trafiksäkerhetsråd verkställd utredning skulle trafikskadorna under år I960 belasta samhällsekonomin med 1 miljard 200 miljoner kronor. Bakom dessa siffror döljer sig även ett stort mått av personligt lidande vilket icke kan ekonomiskt värderas. Genom en mångfald trafikregler har samhället sökt förmå trafikanterna att iaktta försiktighet. För atl dessa trafikregler skall kunna fullgöra sin funktion är det av största vikt att reglerna är praktiska, smidiga och enkla samt att de allmänt följs. Särskilt med beaktande av den hastiga takt i vilken bilismen utvecklats är det enligt kommittén nödvändigt med en god trafikdisciplin. Då de flesta människor i ett eller annat avseende är att anse i Uppgifterna inhämtade från statistiska centralbyrån. '-' Uppgifterna är hämtade, beträffande år 1950 ur publikationen Vägtrafikolyckor och beträffande år 1962 ur statistiska centralbyråns preliminära redogörelse för polisundersökta vägtrafikolyckor. 3 Uppgifterna inhämtade från Trafikförsäkringsföreningen. 4 Uppgifterna hämtade ur statistiska centralbyråns preliminära redogörelse.

13 som trafikanter, måste de i viss mån tvingas att snabbare anpassa sig efter de särskilda krav som bilåldern ställer. Mot denna allvarliga bakgrund är det motiverat att ställa frågan hur gällande trafikbestämmelser, avsedda att göra trafiken säker, efterlevs. Tillgänglig statistik över trafikförseelser ger vissa upplysningar därom. Nedanstående tabell visar att antalet vägtrafikbrott under 1950-talet i det närmaste femdubblats och att för närvarande närmare 70 % av samtliga här i landet utdömda straff avser förseelser som har samband med trafiken. Till ansvar fällda personer, åren 1950—1961s I strafflagen ej upptagna brott

Strafflagsbrott År

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961

Hela antalet

Därav fylleri

Hela antalet

Därav vägtraflkbrott

55 886 59 320 61929 60 280 61 335 70 482 96 270 100 777 97 301 97 053 96 954 105 605

32 236 34 080 36 028 35 302 36 707 44 600 68 286 71 671 65 994 64 933 63 370 70 513

118 002 132 222 137 166 157 740 166 910 198 601 239 249 273 690 280 132 345 986 336 852 6 309 325

68 513 76210 92 154 121 826 133 644 164 336 205 447 237 511 243 770 304 680 288 472 8 270235

På s. 14 redovisat statistiskt material visar fördelningen av vägtrafikbrotten på olika typer av förseelser. Uppenbart är dock att överträdelserna av trafikreglerna är väsentligt talrikare än vad statistiken visar. Det förhåller sig otvivelaktigt så att många trafikanter efter eget skön sätter sig över trafikreglerna då någon fara inte synes vara förbunden med en överträdelse. Viljan att under alla förhållanden iaktta reglerna saknas hos många trafikanter. Ett betydelsefullt problem är följaktligen hur en bättre efterlevnad av trafikreglerna skall kunna åstadkommas. God förarutbildning och intensifierad upplysning torde vara några av huvudvägarna till en ökad trafiksäkerhet. Genom upplysning bör inskärpas att trafikreglerna måste accepteras och respekteras som nödvändiga förutsättningar för trafiksäkerheten. Trafiklagstiftningens allvarliga innebörd och stora betydelse för samhället och den enskilde medborgaren måste stå klart för den allmänna opinionen. Vidare är det av stor betydelse att trafikövervakningen intensifieras så att garantier skapas för att trafikreglerna följs. •"> Uppgifterna h ä m t a d e från publikationen Brottsligheten eller lämnade av statistiska centralbyrån. 6 Under år 1961 gjordes dessutom i 52 758 fall inbetalning enligt lagen den 9 december 1960 om parkeringsbot.

14 X

oo ^t-

to Oi

CN

o 00

o to o

o l O

CN

o CO

-f CN CO

CM

r«

CO CN CN

CO

r»

t ^ i O

tO

CO

CN 1^-

90 K3

O

er.

-* — oo CC -*

to

00 CO

l^

irt

IQ

C5

CO CN

CN

i ^

10 CO tO

L O

os

^

oo es

CO OO CO

«N •"t

O •<f

co

,-* ^

<-H

co OJ IT5

••i 3 cI i s3

t^. c^-

Oi

•<

CO

CN

OS 00

00 CO

oo to co

oo oo

oo

tO CN

m

i ^

uO

1 O Os

SS t^-

yr^

T-

r^

CO co

oo CO

^ i-i

cs CN

oo

.-i

-H r» l^

—i

-H

r^-

CN

co ©3

tO

i O

co

05 CO

C> C<

• *

ir

• *

»-H

"*

<

CN tO

o1

*—>

CO

oo

o

"<f

c)

o

•<* o

to

^•

CO

— ,

•o

|

|

1 1 irt

J3

i

>

S3

o

6C

co o:

COS

ii 81 N.

CO CN

ev. o f

T

UQ

^

CN OJ

1-1

tO

r»

"*

-i

CN

M

^H

co

~

•s >

• I a

•^i §1 e2 :c3 -Q ™ <V

^4

- >S.o « g?

i

s

s

o

CA

ti

'C

ft C3

s o CS

t>

-1

3 —, V

E.S

s

C

E OX) ^É

M

vi

•s c

ci

Cb

B

ca g

:CS

Q

rt

CO

eo :cS G « i-

•

c c <u • w <u

v

<s cs

i

5 © ä &

3 i 2 9 5f

ti

ft

"2 —

CS

o

OS

l O

00 tO

^; ,_] »n

O u

a

""'

O

g O

fe

»O

CN

<u

c3

>

-2 B

H

i^

i&

CS -J* -ff

lC

i

5j

>

v—1

oLr

-c s

2 13

tO CN 00

l

y-~

'5

E

tO

co

•«* CN

C

«S tC b co o a-.

- ^

«N

O hl

ti

C

CO

aoe

TH

< *

CN

T-4

M

- ^ <

i^

|

--C

3 k

i

oo

,

C

< a» i

T f

*

«0 CO CO

CO

OS CN

CO CN

lC

'5

o1 c^1 r>•

CO

o

i«

to

O

OS

•*

t ^

O t ^

•«*

c

0O5

g

t^ OS

to

r^. O CN

~

os

m

i

t^00

t^-

CN

t-. r-l

CO CN

55> «

CN

1 | 1 1

-x e'er

3: 5 a 35

oo o co to

ITS

os co

irt

^ -* 1^-

co>

c

O

•>*

i

o»H

O

a

T f

co

to

,

-i

O 00 50 O

uo

CO

CN

CN

t^ CO •*

• f

l O

co

CO I--

l O

CN

o • *

oo

oo

•<!>

i «

9 OS

i

co

CN

o

CN

CS UO

OJ

1—1

t^ CN CN

os

to

r» a c»

i O

CN r»

-^<

oo

CO

1 O CN

co

CN

c •o

^

CO irt

•t

CO

o>

»— "

iO CO CN

1^

S co r-

«*

CN

o> H CO

O

CO

00 00 OS

O

un

a

00 t^

CN

te o

o

CN

CN

to

,_

OS U0

CO

^

•o O)

o un

CO

~

OS

CO

CM

Os ro cO

O CN

a» co O oo

^

CN

0» a

,_, ^

'4= a

C

o. Ä

15 För att nå syftet att skapa en ökad trafiksäkerhet utgör straffet och straffhotet ett betydelsefullt men dock yttersta medel. Främst bör enligt kommittén andra vägar anlitas. En långt gående kriminalisering, som ej uppbärs av en allmän opinion, blir snarare till hinder än till gagn i strävan ii 11 uppnå en bättre trafikdisciplin. Som framgår av redovisad statistik är antalet trafikförseelser i ständigt stigande. Särskilt bötesstraffen har ökat i antal. Ett frikostigt användande av framför allt detta straff medför stora skadeverkningar. Straffet förlorar i effektivitet som vapen i kampen mot brottsligbeten. Detta får konsekvenser jämväl vid bekämpande av den allvarligare trafikbrottsligheten ocb den egentliga kriminaliteten. Straffet har råkat ut för en inflation. Med hänsyn till den ständiga stegringen i kriminaliteten, särskilt i yngre åldersklasser, måste en sådan utveckling anses allvarlig. Förändringarna på trafikens område går som förut nämnts snabbt. Gällande straffrättsliga regler beträffande felhandlingar i trafiken har tillkommit under helt andra förhållanden än de nu föreliggande. Kommittén anser sig därför böra överväga om dessa bestämmelser är ändamålsenligt utformade. Härvid har kommittén alt undersöka om det inom trafikrätten förekommer någon kriminalisering, som saknar betydelse från de synpunkter varpå straffhotet ifråga vilar och som följaktligen kan avvaras utan våda för trafiksäkerheten. Avvägningen av det straffbara området enligt 1 § trafikbrottslagen är här av särskilt intresse. Detta straffstadgande har inte minst under senare år kommit i blickpunkten. I den allmänna debatten torde, vid sidan av trafiknykterbelsbrotten, vårdslöshet i trafik vara den kriminalisering inom trafikrätten som mest fångat intresset och som även vållat de största ineningsskiljakligheterna. Kommittén kominer vidare alt överväga i vad mån det är möjligt alt ersätta straffet med någon annan åtgärd från samhällets sida. Straffhotet utgör ej det enda medel med vars hjälp man kan söka förhindra icke önskvärda handlingar eller underlåtelser. Det bör därför utredas om icke i vissa fall exempelvis en förhöjd avgift för underlåtenhet att erlägga fordonsskatt eller att hålla trafikförsäkring kan ersätta eller kanske t. o. m. utgöra ett mera rättvist och verksamt ingripande än straff. 1 svensk rätt har icke gjorts någon principiell skillnad mellan bestraffningen av den egentliga kriminaliteten och av gärningar som närmast kan betecknas som ordningsförseelser. 9 Särskilt inom trafikrätten finns en mångfald regler av närmast ordningskaraktär vid vilka en överträdelse för närvarande föranleder straffrättsliga ingripande. För det allmänna rättsmedvetandet är det emellertid ofta stötande att beteckna samhällets reaktion mot en sådan handling som straff. Kommittén kommer att närmare överväga om någon modifiering kan göras i detta avseende, eventuellt genom införande av en särskild påföljd vid ordningsförseelser. Härvid anser kommittén det inte minst vid trafikförseelserna vara av vikt att erinra om ingripandets uppfostrande syfte. 9

Jfr dock parkeringsboten.

16 Kommittén har emellertid enligt sina direktiv att ägna icke endast de straffrättsliga utan även de processrättsliga reglerna sin uppmärksamhet. Rättegångsbalkens bestämmelser för bandläggning av mindre brottmål är utformade utan hänsynstagande till den synnerligen starka ökningen av denna typ av mål under det sista årtiondet. Endast vid parkeringsförseelser bar genom senare lagstiftning i viss utsträckning nya möjligbeter skapats för enklare avgöranden. Samtliga övriga brottmål, där åtal skall äga rum, avgörs i sak för närvarande antingen genom av åklagare utfärdat strafföreläggande eller genom av rätten meddelad dom. Fördelningen mellan dessa handläggningsformer torde framgå av nedanstående statistik. Vid de allmänna

underrätterna

År

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961 Personer

som

slutligt

avgjorda

mål10

Tvistemål

Brottmål

24 952 24 721 24 856 25 955 26 953 27 366 27 581 27 189 27 199 27 637 27 267 27 425 (prel.)

7 1 525 79 331 80 165 87 095 82 941 80 403 90 373 95 611 97 923 106 421 110 762 117 858 (prel.)

erhållit strafföreläggande

enligt 48 kap.

År

Antal

1950 1951 1952 1953

95 050 103 023 111 001 123 852

1956 1957 1958 1959 1960 1961

236 642 268 716 271 413 328 653 314 097 286 850lä

RB

10 Uppgifterna beträffande åren 1950—1958 hämtade ur publikationen Domstolarnas och de exekutiva myndigheternas verksamhet. I övrigt har uppgifterna lämnats av statistiska centralbyrån. 11 Uppgifterna hämtade ur Brottsligheten eller lämnade av statistiska centralbyrån. r - Nedgången i antalet strafföreläggande förklaras av att under år 1961 52 758 ärenden avgjorts med tillämpning av lagen om parkeringsbot.

17 Huvuddelen av de enklare brottmålen avgörs sålunda genom straffföreläggande. Även om denna handläggningsform är förhållandevis okomplicerad, har den sina nackdelar främst därigenom att avgörandet regelmässigt visat sig icke kunna träffas i omedelbart samband med förseelsen samt att såväl polis som åklagare har att delta i arbetet för avgörande även av den minsta förseelse. Kommittén kominer att utreda om det är möjligt att förenkla handläggningen i syfte att åstadkomma snabbare avgöranden och mindre utredningsarbete. Vid ställningstagande till dessa frågor anser kommittén det vara av särskild vikt, att de processuella reglerna för mindre trafikförseelser utformas så, att de blir bättre anpassade till arbetet för åstadkommande av en god trafikdisciplin. I ett flertal sammanhang har kritik framförts mot långsamheten vid handläggningen av brottmål. 1953 års trafiksäkerhetsutredning uttalar i sitt betänkande Trafiksäkerhet 11 (SOU 1957: 18 s. 305 och 327) bl. a.: Om ett straff över huvud taget skall anses ha någon betydelse är det särskilt vid trafikbrotten angeläget, att domen kommer snabbt . Den långsamma rättskipningen i trafikmål framstår såsom ett synnerligen allvarligt missförhållande ur trafiksäkerhetssynpunkt. Kommittén kan helt instämma i dessa uttalanden. Det synes kommittén angelägel att närmare utreda om vi även i vårt land kan införa en handläggningsform som möjliggör bestraffning i omedelbart samband med att en förseelse begåtts. Det förhållandet, att även vid ringare och erkända förseelser straffet kommer flera månader och ofta längre tid efter det att den straffbara handlingen begåtts, måste anses synnerligen betänkligt. Särskilt i storstäderna finns risk för preskription framför allt på grund av delgivnlngssvårigheler. Inte minst för trafikdisciplinen och därmed också trafiksäkerheten skulle det vara av vikt om reaktionen på en felhandling i trafiken kunde komma omedelbart. Den pedagogiska och psykologiska betydelsen av straffet skulle säkerligen i hög grad ökas om sambandet mellan förseelsen och straffet kunde stå mera klart för den felande. Vid den nuvarande långsammare handläggningen upplöses detta samband och bötesbeloppet kan komina att betraktas som en bland många andra utgifter för bilen och dess drift. Även vad gäller de processuella reglerna är det av värde om de mera ordningsbetonade förseelserna kunde handläggas i särskild ordning. Skillnaden mellan dessa förseelser och den egentliga kriminaliteten skulle härigenom ytterligare understrykas. En förenklad handläggning av ordningsförseelserna skulle samtidigt innebära att de brott, som är särskilt farliga för samhället, kunde ägnas större uppmärksamhet. Inte minst vid trafikbrotten har den stora mängden mål medfört, att de verkligt olämpliga trafikanterna icke alltid kunnat få den särbehandling som erfordras för att hindra dem från fortsatt brottslighet. 2 — 4614 63

18 Emellertid torde det vara uppenbart att endast de enklare trafikförseelserna kan bli föremål för omedelbar handläggning på platsen eller på polisstationen. Kommittén kommer därför att närmare utreda vilka ytterligare möjligheter som föreligger att påskynda och förenkla handläggningen av övriga trafikmål. En inom domstolskommittén upprättad statistik visar tydligt vilken avgörande betydelse trafikmålen 1 3 har för arbetsbelastningen vid underrätterna. (Uppgifterna avser 19(H) och omfattar ej Stockholm, Göteborg och Malmö.) Brottmål Under året inkomna mål

Under året avdömda mål Trafikmål

Totala antalet

72 441

Trafikmål

34 191

Militära trafikmål

151 Totala antalet

66 589

^Militära * trafik -

utan skadeståndsyrk.

med skade ståndsyrk.

£jfj mål

29 726

3 126

.1

Den ständiga stegringen i antalet mål vid underrätterna har medfört att balansen, trots arbetskraftsförslärkningar och vissa rationaliseringsåtgärder, ej kunnat bemästras. Målbalansen har, som följande statistik visar, i det närmaste tredubblats sedan rättegångsbalkens genomförande. Till följande

år balanserade År

1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960 1961

mål vid de allmänna

underrätterna14

(Tvistemål + Brottmål)

11 861 15 132 15 248 18 457 23 131 22 907 24 649 26 855 28 464 31 033 28 819 31 101 30 716 (prel.)

13 Med trafikmål avses enligt uppgift från domstolskommittén »mållsom^huvudsakligen eller enbart r ö r trafikbrott eller trafikförseelser». 14 Uppgifterna för åren 1949—1958 h ä m t a d e u r publikationen Domstolarnas och de exekutiva myndigheternas verksamhet, övriga uppgifter h a r erhållits från statistiska centralbyrån.

19 Denna utveckling anser kommittén synnerligen betänklig. Som redan framhållits förlorar straffet väsentligen sin effekt då det ej utkrävs förrän lång tid efter det brottet begåtts. Härtill kommer emellertid att en alltför långsam handläggning vid domstolarna bl. a. medför stora nackdelar från rättssäkerhetssynpunkt. Vittnens och parters minnesbilder förflyktigas eller försvagas i allt fall. Det material, som domstolen har att grunda sitt avgörande på, blir härigenom sämre. 15 Trafikmålen utgör, som nämnts, en mycket stor del av arbetsbelastningen vid våra domstolar. Enligt domstolskonimitténs statistik (s. 18) är inte mindre än ca 50 % av brottmålen vid underrätterna 1 6 trafikmål. Det finns enligt trafikmålskommittén anledning förmoda att den verkliga arbetsbelastningen på grund av trafikmålen i vart fall ej understiger denna procenlsiffra. Detta visar att den stora tillströmningen av trafikmål i hög grad påverkar handläggningen även av övriga målkategorier. Det är därför ett intresse av stor allmän vikt att möjligheten att förenkla handläggningen av främst trafikmål närmare utreds. Det ansträngda arbetsläget vid häradsrätterna har även fått till följd en betydande arbetsbalans inom inskrivningsväsendel. Tidvis har endast ca hälften av landets domsagor förmått hålla den lagstadgade längsta expeditionstiden på l-l dagar. Den stora ökningen av antalet trafikmål har indirekt medverkat till berörda missförhållande inom den frivilliga rättsvården. 1 ' Det kan visserligen med fog göras gällande, att en ökad arbetsbelastning skall mötas med personalförstärkningar och att domstols- och åklagarväsendet måste dimensioneras efter den ökade arbetsbelastningen. Denna lösning är emellertid ej så enkel som den kan förefalla. Problemet är inte enbart ekonomiskt. Såväl domstols- som åklagarväsendet har redan inom nuvarande personalram stora svårigheter att erhålla erforderlig kompetent personal. Det torde starkt kunna ifrågasättas, om det är praktiskt möjligt att med bibehållande av nuvarande kompetenskrav väsentligt utvidga domar- och åklagarkåren. I sakens natur ligger även att antalet domare och åklagare icke kan utökas hur mycket som helst. Del är ett starkt samhälleligt intresse att även den juridiskt kvalificerade arbetskraften utnyttjas för väsentliga uppgifter. Hänsynen till domar- och åklagarkårens standard kräver att antalet tjänster begränsas så långt detta med hänsyn till rättssäkerheten är möjligt. I annat fall torde det vara att befara att mindre kvalificerad personal kommer att tas i anspråk för att möta det ökade arbets15 Den stegrade arbetsbalansen vid stockholmsdomsagorna h a r u p p m ä r k s a m m a t s i motioner till 1963 års riksdag ( I : 351 och 11:404). Av motionerna framgår bland a n n a t att trafikmål ofta handläggs först ett, ja, t.o.m. två år efter det brottet begåtts. 16 Avser ej Stockholm, Göteborg och Malmö. i' Se vidare J O : s ämbetsberättelse 1963 s. 139, motioner till 1963 års riksdag (1:414 och I I : 503), statsutskottets uti. n r 2 samt j u s t i t i e m i n i s t e r Klings uttalande i riksdagsdebatten den 6 mars 1963.

20 kraftsbehovet. En tendens i denna riktning kan enligt kommittén redan märkas. 18 Kommittén kommer mot denna bakgrund att undersöka möjligheterna för en utvidgad användning av strafföreläggande. Särskilt mål i vilka enbart böter utdöms, trots att fängelsestraff ingår i straffskalan för det aktuella brottet, är här av intresse. I detta sammanhang måste beaktas alt trafikens utveckling medfört en ökad rörlighet bland de tilltalade. Den internationella trafiken skapar särskilda problem. De ändrade förhållandena gör del enligt kommittén motiverat att pröva de ställningstaganden som i detta avseende gjorts vid rättegångsbalkens genomförande. I delta sammanhang måste även de ökade processkostnaderna beaktas. Vidare anser kommittén a it möjligheterna för en koncentration av polisens utredningsarbete till de svårare trafikhändelserna närmare bör övervägas. Även inom trafiken måste polisens olycks- och brottsförebyggande verksamhet vara det primära. Det torde vara allmänt erkänt att en effektiv trafikövervakning utgör kanske en av de mest väsentliga faktorerna då man skall söka förebygga trafikolyckor. Erfarenheten visar t. o. m. att enbart närvaron av polis på vägarna har en lugnande effekt på trafikrytmen. Tillgången på polispersonal för dessa uppgifter är, och torde allt framgent förbli, begränsad. Det är därför av vikt att tillgänglig personal effektivt utnyttjas och i största möjliga utsträckning användes för sina egentliga övervakande uppgifter på vägar och galor. Kommittén kommer att i detta betänkande undersöka om det är möjligt att begränsa utredningsarbetet vid vissa mindre trafikförseelser, d. v. s. framför allt förseelser mot vägtrafikförordningen. I dessa fall är del ej sällan fullt klart att en överträdelse av ett straffstadgande föreligger. Det måste då föreligga särskilda skäl för alt en tyngande utredning skall anses försvarlig. Kommittén ser därför som en angelägen uppgift att söka begränsa polisens skrivbordsarbete och härigenom åstadkomma ett mera effektivt utnyttjande av polispersonalen. Den omständigheten, att enligt en av polisväsendets organisationsnämnd år 1958 verkställd undersökning 34 % av ordningspolisens trafikarbete utgörs av utredningsarbete, visar klart att en minskning i detta arbete skulle kunna få stor praktisk betydelse. Kommittén behandlar i detta betänkande förutom 1 § trafikbrottslagen främst ett s. k. polisbötessystem, strafföreläggandeinstitutet och vissa därmed sammanhängande frågor samt ensamdomarkompetensen. Av oidka skäl har kommittén ansett det lämpligt att redan i detta skede av sitt arbete framlägga ett delbetänkande. Det främsta av dessa skäl har varit att såväl polisväsendets som åklagarväsendets och domstolarnas framtida organisation för närvarande utreds. Kommitténs nu framlagda förslag kommer, om de genomförs, att väsentligt minska arbetsbelastningen för samtliga dessa lH Se specialstraffrättsutredningens den 1 oktober 1961 avgivna betänkande (stencilerat) angående behörighet för tingsnotarie att såsom ordförande handlägga brottmål.

21 organ. Det är därför värdefullt att kommitténs förslag så snart som möjligt blir föremål för närmare överväganden. Vid det fortsatta arbetet kommer kommittén bl. a. att behandla förundersökningen i mindre brottmål samt institutet rapporteftergift. Dessa spörsmål har ett mycket nära samband med polisens framtida organisation — en fråga som statsmakterna, som tidigare framhållits, ännu ej tagit slutlig ståndpunkt till. Beträffande förundersökningen vid trafikolyckor påverkas denna även i bög grad av ställningstagandet till kommitténs förslag I ill ändrad lydelse av 1 § trafikbrottslagen. De nu anförda synpunkterna har kommittén även beaktat då kommittén beslutat att nu framlägga ett delbetänkande. Kommittén liar vidare för avsikt att sedermera närmare undersöka möjligheterna att vid kanske främst mindre trafikförseelser ersätta straffet ined exempelvis nägon form av undervisning. Detta problemkomplex har ett nära samband med förutsättningarna för rapporteftergift och åtalseftergift. Dessa frågor bör därför behandlas i ett sammanhang. Härvid vill kommittén även som tidigare framhållits överväga om det vid exempelvis underlåtenhet att erlägga fordonsskatt eller att hålla trafikförsäkring är möjligt att ersätta straffet eventuellt med förhöjd avgift. I senare betänkande skall kommittén även behandla frågor rörande regleringen av skadeståndsanspråk i anledning av trafikolyckor.

KAPITEL II

Bestraffningen enligt 1 § lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott med särskilt beaktande a v oaktsamhetsrekvisitet Gällande rätt I 1 § trafikbrottslagen stadgas: Brister vägtrafikant i den omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna, och är ej oaktsamheten ringa, dömes för vårdslöshet i trafik till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Där någon vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap ådagalägger grov oaktsamhet eller visar uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, dömes för grov vårdslöshet i trafik till fängelse eller straffarbete i högst ett år. I rättstillämpningen har bedömningen av när en oaktsamhet skall anses ringa vållat svårigheter. Frågan har varit föremål för övervägande i ett flertal avgöranden i högre instans. 1 Jämväl i litteraturen har problemet uppmärksammats. 2 Det torde emellertid kunna göras gällande att begreppet ringa oaktsamhet ännu ej vunnit någon stadga. I 1953 års trafiksäkerhetsutredning (SOU 1957: 18 s. 240) uttalas att risken för en förare att bli åtalad med anledning av en trafikolycka är högst olika här i landet, beroende av på vilken plats olyckan inträffar. Vid 1958 års B-riksdag hemställdes i motion nr II: B 189 om utredning för åstadkommande av större enhetlighet vid tillämpningen av begreppet ringa oaktsamhet. I utlåtande (nr 13) över motionen uttalar första lagutskottet att skillnaden i praxis på förevarande område synes så stor att det torde vara påkallat att åtgärder övervägs för åstadkommande av en mera enhetlig bedömning vid åklagarnas avskrivning. Ur förarbetena 1944 års trafikförfattningssnkkunniga lämnar i sitt betänkande (SOU 1948: 34 s. 280 ff.) följande redogörelse för sina överväganden: Enligt de grundläggande bestämmelser, som i 2 § vägtrafikstadgan meddelats i fråga om vägfarandes förpliktelser med hänsyn till trafiksäkerheten, skall varje vägfarande iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till förekommande av 1 NJA 1 9 5 3 : 7 7 1 ; NJA 1956:597; NJA 1 9 5 8 : 4 0 1 ; NJA 1 9 6 0 : 2 8 3 ; NJA 1960:292; NJA 1961: 669; SvJT 1953 rf s. 27; SvJT 1960 rf s. 26; SvJT 1960 rf s. 66; SvJT 1962 rf s. 57; SvJT 1963 rf s. 14. 2 Se bl. a. Furst i SvJT 1960 s. 212 ff, Rosén i SvJT 1961 s. 305 ff, Freijd i SvJT 1961 s. 391 ff samt Fredrikson i Vägtrafikförordningen med mera, a n d r a omarbetade upplagan, s. 336.

23 olycksfall betingas av omständigheterna, överträdelse av nämnda bestämmelser straffas enligt 38 § 1 mom. första stycket samma stadga med dagsböter. Äro omständigheterna försvårande och har förseelsen skett vid framförande av motorfordon, må till fängelse i högst ett år dömas. Frågan om straffansvar för vägfarande, som åsidosätter trafiksäkerheten, har — med utgångspunkt särskilt från nyssberörda och vissa därmed likartade bestämmelser i vägtrafikstadgan — vid olika tillfällen varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda har 1937 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten i skrivelse den 21 februari 1939 till chefen för kommunikationsdepartementet anfört, att det enligt de sakkunnigas mening vid en blivande revision av vägtrafikstadgan borde övervägas, huruvida straff borde följa på sådana trafikförseelser, där den felande — forrlonsförare eller fotgängare — icke ådagalagt vårdslöshet i egentlig mening utan allenast i en plötsligt uppkommen situation, trots de bästa föresatser, gjort sig skyldig till en felbedömning, som i betraktande av den mänskliga ofullkomligheten varit fullt förklarlig och oundviklig. I det år 1940 av särskild utredningsman avgivna principbetänkandet i trafiksäkerhetsfrågan (SOU 1940:33) uttalades, att det av någon anledning syntes ha kommit att ingå i det allmänna medvetandet, att en trafikolycka — i motsats till andra olyckshändelser, t. ex. ett olycksfall i arbete — i regel vore att betrakta och behandla såsom ett brott. Vid närmare eftertanke borde det enligt utredningsmannen bliva klart, att denna uppfattning i själva verket vore orimlig. En liknande princip vore helt okänd på andra områden. En arbetare, som råkat ut för ett olycksfall i arbete, bleve icke åtalad och bestraffad, även om han, liksom en dikeskörande bilist, säkerligen på grund av sin mänskliga ofullkomlighet icke iakttagit all den omsorg och varsamhet, som till förekommande av olycksfall betingats av omständigheterna. På trafikolyckornas område tillämpades emellertid en genomförd kriminalisering. Lyckligtvis företedde rättsskipningen likväl vissa inkonsekvenser. Trots att vägtrafikstadgans straffsanktionerade bestämmelse om skyldighet att förekomma olycksfall gällde för samtliga vägfarande, vore det sålunda ännu icke vanligt att döma cyklister, som kört omkull, eller fotgängare, som halkat och fallit. Syftet med trafikolyckornas kriminalisering hade otvivelaktigt varit det allra bästa, nämligen att förbättra de felande trafikanterna. Man hade med andra ord genom bestraffningar velat förmå bilisterna att köra försiktigt och fotgängarna att se upp. Dessvärre torde det numera bliva alltmera klart, att trafikanternas förseelser i det stora flertalet fall nära sammanhängde med deras iakttagelseförmåga, uppmärksamhet, reaktionshastighet och andra psykofysiska faktorer, vilka med all säkerhet icke kunde förbättras genom åtal, domar och straff. Självfallet måste vid en revision av straffbestämmelserna i vägtrafikstadgan noggrann åtskillnad göras mellan förseelser av olika svårighetsgrad. Det kunde uppenbarligen icke råda någon meningsskiljaktighet om att grov vårdslöshet, uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, rattfylleri och andra grova förseelser måste bestraffas och bestraffas strängt. Likaledes torde det vara uppenbart, att polismyndigheterna måste äga möjlighet att tillgripa straffsanktion för att, om andra medel icke hjälpte, skaffa respekt åt utfärdade ordningsföreskrifter, så att dessa icke med berått mod överträddes. 1943 års utredningsman upptog under 2 § i sitt förslag till vägtrafikstadga en föreskrift av innehåll att varje vägfarande skulle iakttaga all den omsorg och varsamhet, som trafiksäkerheten fordrade, överträdelse av denna föreskrift var enligt förslaget belagd med straff. Utredningsmannen uttalade, att han genom den föreslagna formuleringen av-

24 såge att undvika, att minsta missöde, som drabbade en vägfarande och som måste hänföras till olycksfall, skulle medföra straffansvar. Om en bil i en trång passage skrapade mot en grindstolpe, vore detta ett olycksfall, som dock i regel saknade betydelse för trafiksäkerheten och som därför icke borde kriminaliseras. I yttrande över utredningsmannens förslag uttalade föreningen Sveriges häradshövdingar, att särskilt genom bestämmelserna i 2 och 38 §§ vägtrafikstadgan ansvaret för ovarsamhet utsträckts på ett sätt, som icke stode i överensstämmelse med i allmänhet inom strafflagstiftningen tillämpade principer. Föreningen anförde h ä r o m : T allmänhet kräves för straffansvar för icke uppsåtlig gärning icke blott att någon genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse (oaktsamhet) är vållande till skada å annans person eller egendom eller att fara för sådan skada uppstått, utan även att skadan är av viss svårare beskaffenhet. Enligt vägtrafikstadgan däremot följer ansvar oavsett om skada inträffat eller ej. I de undantagsfall, då i lag eller författning straff stadgas redan för vållande till fara för skada, kräves icke blott att skadan i fråga är av viss svårare beskaffenhet, utan även att fara i det särskilda fallet verkligen uppstått. Enligt vägtrafikstadgan, sådan den i praxis tillämpats, är däremot ingendera av dessa förutsättningar villkor för straffansvar, utan straff kan inträda, oberoende av om någon fara för skada över huvud varit för handen. Det fordras ej ens att faran gäller annans person eller egendom. Särskilt betänkligt synes emellertid vara, att bestämmelsen i 2 § liksom även de kompletterande föreskrifterna i 3 § 1 mom. och 24 § 1 mom. givits sådan avfattning, att därunder efter ordalagen kunnat inbegripas icke endast vållande genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse, utan även annan åtgärd eller underlåtenhet, som står i strid med vad som till förekommande av olycksfall betingats av omständigheterna. Detta i förening med den sammanblandning, som ägt rum av rena polisföreskrifter och sådana bestämmelser rörande ovarsamhetsbrott, vilka eljest i regel behandlats i allmän lag, har vid tillämpningen föranlett att de för bedömandet av polisförseelsernas straffbarhet i allmänhet tillämpade grunder i stor utsträckning vunnit tillämpning även å ovarsamhetsbrotten. Det är knappast ägnat att förvåna om ifrågavarande stadganden som sakna motsvarighet i andra lagar och författningar — även de för andra områden av trafikväsendet gällande — i tillämpningen ej sällan givit för rättskänslan stötande resultat. Bilförare har exempelvis ådömts ansvar för det han vid slirigt väglag eller bländad av solljuset kört av vägen eller glidit över på fel sida av vägen eller för det han vid möte å smal väg skrapat mot annat fordon o. s. v. I många fall har ansvar för ovarsamhet ådömts, ehuru av omständigheterna framgår, att (\cn dömde i själva verket gjort allt vad i hans förmåga stått för att undvika olycksfall men misslyckats på grund av bristande omdömesförmåga, långsam uppfattning av situationen och dess krav, nervositet eller dylikt. Han dömes för det vid en efterföljande prövning av vad omständigheterna betingat befinnes, att någon viss åtgärd av honom underlåtits, som antages varit ägnad att förebygga olycksfallet, eller för det han vidtagit någon åtgärd, som efteråt befinnes oklok. Det är uppenbart att domen i dylika fall måste bliva fällande, därest vad föraren gjort eller underlåtit är att anse som sådan vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse, som förr betecknades som överdådig framfart. Men ofta inträffar, att ansvar ådömes ehuru denna förutsättning icke är för handen, därvid den fällande domen grundas på krav, som i allmänhet icke i andra mål om ansvar för ovarsamhet skulle ställas på en normalt försiktig person. Detta missförhållande är så mycket mera påtagligt i hithörande mål, som det är otvivelaktigt att bland dem, som godkänts som förare och erhållit körkort, finnas åtskilliga, vilkas omdömesoch reaktionsförmåga understiger det normala.

25 Även om anmärkta missförhållanden till någon del torde kunna tillskrivas en alltjämt kvarlevande, på äldre tiders åskådning grundad benägenhet hos domstolarna till särskild stränghet gentemot motorfordonstrafiken, äro de dock i huvudsak beroende av de påtalade bristerna i trafikförfattningarna. På grund av vad sålunda anförts syntes enligt föreningen en omarbetning av straffbestämmelserna i författningarna rörande vägtrafiken ofrånkomlig. Det vore därvid angeläget, att dessa bestämmelser — särskilt då de framdeles torde komma att vinna ökad tillämpning å (\cn stora allmänhet, som trafikerade vägarna utan att använda motorfordon — bringades i närmare överensstämmelse med de principer, efter vilka denna allmänhets göranden och låtanden i det dagliga livet eljest brukade i lagstiftningen bedömas. En klar skillnad borde sålunda göras mellan fall, då brott mot uttrycklig trafikföreskrift förelåge, och sädana, där fråga vore om ovarsam framfart. I sistnämnda fall borde ansvar endast ifrågakomma, då någon genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse vore vållande till betydande skada å annans person eller egendom eller till att fara för sådan skada uppstått. De av 1943 års utredningsman föreslagna ändringar i vägtrafikstadgan tillgodosåg* icke de synpunkter, föreningen anfört. Trafikförfattningssakkunniya vilja framhålla, att trafiksäkerheten på vägarna uppenbarligen i väsentlig mån är beroende av att varje vägfarande eller, enligt de sakkunnigas terminologi, trafikant städse iakttager aktsamhet och försiktighet samt att del för framtvingande därav lärer vara ofrånkomligt att tillgripa viss straffsanktion. Emellertid torde, såsom från olika håll erinrats, de bestämmelser i vägtrafikstadgan (främst 2 och 38 §§), vilka innefatta reglering i förevarandc hänseende, medföra en alltför vidsträckt kriminalisering av ovarsamhet. Ansvar inträder sålunda i en omfattning, som icke kan anses stå i överensstämmelse med inom strafflagstiftningen i allmänhet tillämpade principer. En omreglcring på nu ifrågavarande område synes sålunda böra komma till stånd, därvid bör beaktas allmänna straffrättsliga principer ävensom trafiksäkerhetens särskilda krav. Trafikförfaltningssakkunniga h å l l a följande l y d e l s e :

föreslog a t t 1 § t r a f i k b r o t l s l a g e n s k u l l e er-

Har trafikant på väg, genom att åsidosätta någon i trafiksäkerhetens intresse meddelad föreskrift eller annorledes, av oaktsamhet åsamkat annan skada till liv eller lem eller å annans egendom förorsakat skada som icke är obetydlig, eller framkallat fara för skada som nu sagts, domes för vårdslöshet i trafik till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Där någon vid förande av motorfordon eller molorredskap på väg ådagalagt grov oaktsamhet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, dömes för grov vårdslöshet i trafik till fängelse eller straffarbete i högst ett år. V i d a r e a n f ö r de s a k k u n n i g a i b e t ä n k a n d e t (s. 2 8 3 ) : Enligt de föreslagna bestämmelserna i 1 § första stycket skall trafikant dömas för vårdslöshet i trafik om han genom att åsidosätta någon i trafiksäkerhetens intresse meddelad föreskrift eller eljest gjort sig skyldig till oaktsamhet och därigenom åstadkommit viss skada eller framkallat fara för sådan skada. Skadan eller faran skall ha avsett annans (och således ej blott egen) person eller egendom. I fråga om sakskada har från kriminaliseringen undantagits skada, som är obetydlig. Sålunda torde exempelvis en mindre tillbuckling av en stänkskärm icke

'J o böra föranleda straffansvar, i den man icke fara för större skada kan anses ha varit för handen. Frågan huruvida fara för viss skada förelegat i ett konkret fall torde givetvis få bedömas med hänsyn till samtliga förhandenvarande omständigheter. Man synes kunna utgå från, att dessa omständigheter i allmänhet äro sådana att de icke föranleda till några större svårigheter vid frågans bedömande. För övrigt lärer i flertalet fall, då i praktiken ett ingripande kan antagas bliva aktuellt, en skada av viss omfattning redan ha inträffat. B e t r ä f f a n d e sambandet mellan 1 § trafikbroltslagen och bestämmelserna i vägtrafikförordningen m. m. u t t a l a r de s a k k u n n i g a ( s . 2 8 6 ) : Föreskrifter, motsvarande bestämmelserna i 2 § vägtrafikstadgan, ha upptagits under 40 § av förslaget till vägtrafikförordning. Enligt de sakkunniga bör en överträdelse av de föreskrifter av mera allmän natur som meddelats i trafiksäkerhetens intresse föranleda straffansvar endast under de förutsättningar, som närmare angivits under 1 § i förevarande lag. Vad nu sagts gäller såväl de allmänna reglerna i nyssnämnda 40 § som åtskilliga andra i vägtrafikförordningen föreslagna bestämmelser, som väsentligen icke innefatta annat än ålägganden att i särskilda hänseenden iakttaga försiktighet, eventuellt med beaktande av vissa mer eller mindre allmänt angivna normer. Såsom typexempel på bestämmelser av sistberörda slag må nämnas stadgandena i 46 §. Gränsdragningen mellan de bestämmelser i vägtrafikförordningen, som böra vara kriminaliserade omedelbart i förordningen, och de bestämmelser, som böra föranleda straffansvar endast om förutsättning härför föreligger enligt den särskilda lagen, har i vissa fall tett sig vansklig. Åtskilliga av de under IV avdelningen upptagna trafikreglerna ha emellertid av de sakkunniga ansetts böra lämnas utan straffsanktion i förordningen och sålunda kriminaliseras genom bestämmelserna i 1 § av förevarande lag. I p r o p o s i t i o n n r 30/1951 m e d förslag till v ä g t r a f i k f ö r o r d n i n g m . m . a n f ö r departementschefen ( s . 266 ff.) : För ådömandc av ansvar för trafikovarsamhet torde, såsom de sakkunniga föreslagit, principiellt böra förutsättas, att den felande åsidosatt de föreskrifter, vilka meddelats i trafiksäkerhetens intresse. Det allmänna varsamhetsstadgandet i 39 § vägtrafikförordningen kan sägas utgöra en sammanfattning av dessa föreskrifter. Det åligger sålunda vägtrafikanten att iakttaga den omsorg och aktsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna. Huruvida någon olycka verkligen inträffat eller varit nära att inträffa är i och för sig utan betydelse för bedömandet av frågan om ovarsamhet. Så är t. ex. hos en bilist, som »ginar» en skymd högerkurva, oaktsamhetcn lika stor, vare sig annat fordon nalkas på andra sidan kurvan eller ej. Han har nämligen under alla omständigheter att räkna med möjligheten av annalkande fordon. De sakkunniga ha, såsom förut nämnts, begränsat straffansvaret till de fall, då ovarsamheten medfört viss skada eller konkret fara. Det kan emellertid knappast anses tillfredsställande för rättskänslan, att en vägtrafikant, som uppenbart åsidosatt reglerna om varsamhet, skall kunna undgå straff endast därför att han haft den turen, att skada eller fara ej följt. Ur allmänpreventiv synpunkt är det vidare av största vikt, att det av trafiksäkerhetsintresset betingade varsamhetskravet erhåller nödigt eftertryck. Med hänsyn till vad nu sagts är det enligt min mening erforderligt, att straffsanktionen för ovarsamhet utformas utan sådan begränsning, som av de sakkunniga föreslagits. Förslaget bör följaktligen jämkas. Man lärer därvid ha att välja mellan två olika utvägar. Den ena är att — såsom på sina håll ifrågasatts — direkt

27 i vägtrafikförordningen straffbelägga överträdelse av de föreskrifter, vilka kunna anses vara av sa grundläggande betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt att åsidosättandet av desamma — med hänsyn till allmän pre ven tionen — bör vara kriminaliserat, även om i det särskilda fallet skada eller konkret fara icke uppkommit. Den andra utvägen är att i trafikbrottslagen upptaga en generell bestämmelse om straff för ovarsamhet, oavsett om skada eller konkret fara föreligger eller ej. Enligt min mening är den senare lösningen att föredraga. Behovet av straffsanktion lärer nämligen mera fullständigt täckas genom ett generellt stadgande i trafikbrottslagen om ansvar för ovarsamhet än genom särskilda straffbestämmelser till detaljföreskrifter i vägtrafikförordningen. Vidare torde genom ett sådant generellt stadgande erhållas större frihet alt bedöma ansvarsfrågan i det särskilda fallet än genom kategoriska straffstadganden för åsidosättande av särskilda trafikregler. Slutligen synes denna lösning vara att föredraga även ur systematisk synpunkt. Såsom förut antytts kunna nämligen de detaljregler vilka här komma i fråga sägas utgöra allenast olika aspekter av del allmänna varsamhetsstadgandet i 39 § vägtrafikförordningen och med detta bilda ett regelkomplex, vars kriminalisering synes böra ske på enhetligt sätt. Med anknytning till nyssnämnda stadgande synes följaktligen såsom förutsättning för straffbarhet principiellt böra upptagas, att vederbörande brustit i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingats av omständigheterna. Emellertid torde detta ej böra gälla utan undantag. Hänsynen till allmänpreventionen förefaller nämligen knappast kräva kriminalisering även av en blott ringa grad av oaktsamhet. Med tillämpning av det anförda har i departementets förslag uti första stycket av förevarandc paragraf upptagits, att om vägtrafikant brustit i den omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingats av omständigheterna, och oaktsamheten ej var ringa, för vårdslöshet i trafik skall dömas till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. T fråga om innebörden av begreppet ovarsamhet synes följande anmärkning vara på sin plats. En vägtrafikant kan stundom ha del i uppkomsten av en trafikolycka oaktat han gjort allt vad i hans förmåga stått för att undvika olycksfallet. 1 dylika fall har med hittillsvarande praxis ej sällan dömts till ansvar för ovarsamhet, även då situationen varit sådan, att för dess bemästrande skulle ha erfordrats en alldeles exceptionell kvicktänkthel och kallblodighet. Enligt min mening är det ej riktigt att åt stadgandet om ansvar för ovarsamhet i vägtrafik giva en så vidsträckt innebörd. Detta skulle nämligen innebära, att man i trafikmål skärpte de principiella krav. vilka ställas i andra mål om ansvar för oaktsamhet. Man lärer icke böra av en vägtrafikant kräva mer, än att han innehar de kvalifikationer, som rimligen kunna förväntas hos en normalt skicklig trafikant inom den grupp, varom fråga är, och att han gör vad i hans förmåga står för att undvika olycksfall. Kommitténs

överväganden

och förslag

O a k t s a m h e t s b r o t t e t och dess s t ä l l n i n g i del m o d e r n a s a m h ä l l e t ligt d i s k u t e r a d e i i n t e r n a t i o n e l l f a c k l i t t e r a t u r . 3 4 E n av de m e s t

ä r livväsent-

:1 Andenacs, Alminnelig strafferett, Oslo 1956, s. 214 ff; Dubs i Schweizerischc Zeitschrift fiir Strafrecht, häfte 1 1962 s. 31 ff ined där angiven litteratur; Hurwitz, Den danske kriminalret. Almindelig del. Andra uppl. Köpenhamn 1961, s. 341 ff;

28 liga orsakerna I ill all uppmärksamheten erhållit denna inriktning, är givetvis den mycket betydande ökningen under senare år av antalet ådömda straff för oaktsamma handlingar. Kommittén har visserligen icke att uppta hithörande spörsmål till prövning i hela deras vidd. På grund av den omfattning kriminaliseringen av oaktsamhetsbrotl erhållit inom just trafikratten, anser sig emellertid kommittén något böra beröra frågan om syftet med och betydelsen av denna kriminalisering. 5 Kunskapen om straffets allmänpreventiva och indivnalpreventiva betydelse är inte minst vid oaktsamhetshandlingar ofullständig och osäker. 1 de fall då frågan om straffansvar skall utkrävas eller ej blir beroende av att en viss, ofta synnerligen slumpartad, skada inträffat lorde det för övrigt kunna ifrågasättas om icke straffets reella orsak är en kvardröjande vedcrgällningstanke. Det kan vidare göras gällande att lagstiftaren vid denna typ av brott i viss mån brutit med den för hela straffrätten grundläggande legalitetsprincipen. Denna innebär nämligen i korthet bl. a. att de straffrättsliga konsekvenserna av ett handlande skall kunna förutses och att likformighet iakttas vid lagtillämpningen. Särskilt då det gäller oaktsamhetshandlingar, är emellertid lagen ofta utformad på ett så allmänt sätt att det ej är lätt för den enskilde att avgöra vad som omfattas av en brottsbeskrivning. Det har även visat sig svårt att komma fram till en likformig lagtilllämpning. De nu berörda förhållandena synes mana till återhållsamhet med kriminalisering av oaktsamhetshandlingar. Våra dagars trafik ställer stora — kanske alltför stora — krav på trafikanterna. Det är även för en trafikant med de allra bästa föresatser svårt att alltid följa de anvisningar, som trafikreglerna lämnar. En betydelsefull faktor är också alt trafikanternas möjligheter att meddela sig med varandra Mezqer, Strafrecht. I Allgcmeiner Teil. Sjunde uppl. Munchcn och Berlin 1957, s. 184 ff; Srhönke-Schröder, Strafgesetzbuch. Kommentar. Nionde uppl. Miinchen och Berlin 1059, s. 350 ff samt Revue internationelle de droit pénat, N:os 3 et 4 1961 (Congrés de Lisbonne 19fil). 1 Beträffande den svenska litteraturen må hänvisas till Agell, Samtyeke oeli risktagande. Stockholm 1962, s. 66 ff, 117 ff och 188 ff; Aqqe, Den svenska straffrättens allmänna del i huvuddrag. Andra häftet. Stockholm 1948, s. 183 ff; Beckman—Berqendai—Strahl, Strafflagen j ä m t e förklaringar till den nya lagstiftningen om brott mot staten och allmänheten. Andra uppl. Stockholm 1957, s. 41 f; Berqendai, Lärobok i r ä t t s k u n s k a p för blivande landsfiskaler. III Straffrätt. Andra uppl. Lund 1928, s. 140 ff och 675 ff; Haqströmer, Svensk straffrätt. Föreläsningar. Första bandet Uppsala 1901—1905 s. 212 ff; Karlqren, Skadeståndsrätt. Stockholm 1952, s. 48 ff; Lundstedt, Föreläsningar över valda delar av obligationsrätten. IV Grundlinjer i skadeståndsrätten. Förra delen. Culpa-regeln. Uppsala 1935; Strafflaqskommissionen, Förslag till strafflag. Allmänna delen m.m. (SOU 1923:9) Stockholm 1923, s. 111 ff, särsk. s. 135 ff; Straffrättskommittén, Förslag till brottsbalk. (SOU 1953:14) Stockholm 1953, s. 374 ff, särsk. s. 378 ff; Strahl, Om rekvisiten skada och vinning vid förmögenhetsbrotten. Stockholm 1948, s. 125 ff, särsk. s. 129; n:me, Kompendium i straffrättens a l l m ä n n a del. Uppsala 1961, s. 63 ff; Thyrén, Principerna för en strafflagsreform. III Lund 1914, s. 3 ff. 5 Jfr Elwings framställning över oaktsamhetsbrotten i svensk rätt, vilken fogats som bilaga till detta betänkande (bilaga H ) .

29 är synnerligen begränsade, vilket inte sällan leder till i och för sig förklarliga felbedömningar av andra trafikanters handlande. Det sagda gäller inte minst i storstadstrafiken, där det är nödvändigt att snabbt ocb oavbrutet registrera och bedöma en mångfald skiftande händelser, efter vilka trafikanten har att rätta sitt handlande. Detta ställer denne inför problem som även med en långt gående försiktighet ej alltid kan bemästras. Utförda undersökningar" visar att kraven på den mänskliga prestationsförmågan i de avseenden, som är betydelsefulla för trafiken, ej kan ställas alltför höga. Människan är ej vuxen att bemästra alla de invecklade och svåra situationer som trafikintensiteten och den tekniska utvecklingen medfört. Redan W37 års sakkunniga rörande trafiksäkerheten berör dessa frågor och uttalar som tidigare redovisats alt det enligt de sakkunnigas mening vid en blivande revision av vägtrafikstadgan borde övervägas, huruvida straff borde följa på sådana trafikförseelser, där den felande — fordonsförare eller fotgängare — icke ådagalagt vårdslöshet i egentlig mening utan allenast i en plötsligt uppkommen situation, trots de bästa föresatser, gjort sig skyldig till en felbedömning, som i betraktande av den mänskliga ofullkomligheten varit fullt förklarlig och oundviklig. Jämväl i WW års principbetänkande i trafiksäkerhelsfrågan (SOU 1940: 33 s. 107) erinras om att det dessvärre numera blivit alltmera klart, att trafikanternas förseelser i det stora flertalet fall nära sammanhängde med deras iakttagelseförmåga, uppmärksamhet, reaktionshastighet ocb andra psykofysiska faktorer, vilka med all säkerhet icke kunde förbättras genom åtal, domar och straff (se härovan s. 23 fl'.). Det är kommittén angeläget att åter framhålla alt straffet måste bibehållas som ett yttersta medel för att framtvinga en efterlevnad av trafikreglerna. Det ständigt ökande antalet trafikolyckor med skadeverkningar av ekonomisk och annan art utgör en allvarlig maning till återhållsamhet då det gäller att föreslå åtgärder, som skulle kunna tänkas minska trafiksäkerheten. Samtidigt måste dock beaktas, att ett straffhot i allmänhet ej kan påverka trafikanternas handlande, om det ej till följd av övervakning eller eljest kan göras till en påtaglig realitet. Skyldigheten att icke överskrida viss angiven högsta hastighet är ett typexempel på en bestämmelse, som förhållandevis ofta övervakas och där straffhotet utgör ett verksamt medel tor upprätthållande av en god trafikdisciplin. I vägtrafikförordningen finns emellertid även en mångfald bestämmelser av mera allmän karaktär. Dessa innefattar enligt 194;4 års trafikförfattningssakkunniga (SOU 1948: 34 s. 286) väsentligen icke annat än ålägganden att i särskilda hänseenden iaktta försiktighet, eventuellt med beaktande av vissa mer eller mindre allmänt angivna normer. Det är sålunda i allmänhet 8 Jfr bl. a. en vid psykologiska institutionen vid universitetet i Uppsala i september I960 verkställd undersökning angående bilförare och trafiksignaler. Utredningen har utförts i samarbete med statens trafiksäkerhetsråd.

30 endast vid ett mera uppenbart överskridande av exempelvis hastighetsanpassningsreglerna i 46 § vägtrafikförordningen som man, om en trafikolycka ej inträffat, i praktiken liar möjlighet att ingripa med straff. Endas! då oturen är framme trafikolyckan — sker i övrigt sådant ingripande 7 . Mot bakgrunden av vad som nu anförts och vad som uttalats i kapitel 1 har kommittén att pröva utformningen av det nuvarande straffsystemet vid trafikförseelser med särskilt beaktande av 1 § trafikbrottslagen. Enligt kommitténs uppfattning kräver dagens trafiksituation att trafikreglerna görs så enkla och klara som möjligt. Tanken på en utveckling i sådan riktning torde komma att övervägas vid det arbete som för närvarande inom Nordisk vägtrafikkommitté bedrivs för att bl. a. utarbeta förslag till gemensam nordisk vägtrafiklagstiftning och trafikmålskommittén berör därför icke närmare denna fråga. Delta arbete kan tänkas komina att leda till en ytterligare ökning av antalet trafikregler med ordningskaraktär d. v. s. stadganden där en överträdelse kan föranleda ingripanden oavsett om en abstrakt eller konkret fara förelegat. s Även om man alltså sannolikt har att räkna med en fortgående ökning av sådana bestämmelser (se härom vidare s. 36 ff.) torde det emellertid vara uppenbart, att ett stadgande av den mera allmänna natur som 1 § trafikbrottslagen representerar ej helt kan undvaras. Det kan icke råda någon tvekan om att ett betydande antal trafikhandlingar är av den art att de bör föranleda bestraffning, oavsett om de samtidigt inneburit överträdelse av en ordningsregel eller ej. Bestämmelserna i 1 § trafikbrottslagen har utformats under en tid med 'avsevärt mindre komplicerade trafikförhållanden än för närvarande. I praxis har, då en trafikolycka inträffat, straffbar vårdslöshet ansetts föreligga även vid mindre avvikelser från vägtrafikförordningens mera allmänna bestämmelser. Det är däremot endast mera sällan, som de övervakande myndigheterna upptäcker ovarsamheler, som ej har samband med en trafikolycka. Erfarenheten visar att det i dessa fall, särskilt på grund av bevissvårigheter, i allmänhet endnst vid de mera avsevärda ovarsamheterna är möjligt att ingripa med straff. Detta träffar alltså slumpartat och st raff hotet upplevs icke av trafikanterna som en realitet. Det är vidare allmänt bekant, att parterna i en kollision inför hotet av åtal och körkortsanteckning ej sällan gör upp de skadeståndsrättsliga frågorna utan polisutredning. Delta förhållande ger den ekonomiskt mera välbeställde föraren stora möjligheter att undgå straff.9 Åklagarnas åtalsingnipande blir beroende av faktorer som sakligt sett ej borde ha någon betydelse. " S e i dessa frågor bl. a. Lindegård, Människan i trafiken. Uppsala 1959, särskilt s. 84 ff. M Enligt vad trafikmålskommittén i n h ä m t a t h a r Nordisk vägtrafikkommitté ä n n u ej n ä r m a r e diskuterat frågor om kriminalisering. 11 Även 1953 års trafiksäkerhetsutredning (SOU 1957: 18 s. 260) antyder detta problem.

31 10

Kommittén vill i detta sammanhang betona faran av alt använda beteckningen brott på handlingar, som för det allmänna rättsmedvetandet framstår såsom föga kriminella. Denna fara synes i hög grad vara aktuell, då del gäller bestraffningar enligt 1 § trafikbrotlslagen, i det alt den nuvarande tillämpningen av stadgandet synes ha hall synnerligen svårt att vinna resonans hos allmänheten. Den pågående utvecklingen, vilken alltså innebär att trafikanter i ständigt stegrad utsträckning bestraffas för handlingar, som de icke kan förmås inse utgöra brott, måste inge starka betänkligheter. Dessa betänkligheter blir icke mindre genom det förhållandet att trafikmålet för en åtalad i en trafikolycka ofta utgör den första och över huvud taget enda direkta kontakten med de rättsvårdande organen. Det intryck han då får, måste därför bli av väsentlig betydelse för hans allmänna inställning till rättsväsendel. Eli uttalande av direktören Nils Ahlgren i Motormännens Riksförbund vid föreningen Sveriges häradshövdingars årsmöte den 28 oktober 1901 torde kunna anses belysande: Slutligen bör framhållas att bilisterna i stor utsträckning liar den uppfattningen, att domstolarna till varje pris måste döma den tilltalade. Det måste med andra ord utses en syndabock så snart det inträffat en olycka, även om den varit av lindrig art. Oavsett hur det förhåller sig härmed, är denna bilisternas uppfattning inte ägnad att öka respekten för vare sig domstolarna eller de straff som utdöms. Följden torde väl snarare bli den motsatta, nämligen att ett i trafikmål utdömt straff ofta anses ingenting vara att fästa sig vid, då det är allom bekant att hur felfritt och omdömesgillt man än kört, så får man alltid några dagsböter. Denna tankegång kan skönjas i den livliga diskussion, som sä gott som konstant pågår bilisterna emellan om domar i trafikmål. Den uppfattning om utformningen av 1 § trafikbrottslagen, som nu synes råda bland bilisterna, torde kunna förklaras av flera samverkande faktorer. Helt naturligt måste all lid el t straffstadgande av den allmänna natur, som 1 § trafikbroltslagen representerar, vålla diskussion då det tilllämpas i den utsträckning som för närvarande sker. Detta gäller särskilt då ställningstagandet avser om en oaktsamhet skall anses ringa eller ej. Stora svårigheter föreligger vidare att avgöra vad som verkligen inträffat. Händelserna utspelar sig under en kort lidrymd. För såväl parter som vittnen är det nästan omöjligt att helt riktigt återge det inträffade. Sålunda torde det vara sällan som en så väsentlig faktor som fordonens hastighet kan fastslällas. En av trafiksäkerhetsrådet inledd utredning angående s. k. singleolyckor antyder att tekniska fel ofta kan vara en bidragande orsak till en olycka. Emellertid förekommer det endast i få fall att nåoon tillförlitlig utredning i delta hänseende förebringas inför domstolen. Alla dessa osäkerhetsfaktorer medverkar till att ett mycket stort antal av de omkring 25 000 personer, 11 som årligen döms till ansvar för vårdslöshet i trafik, med eller ulan berättigande anser att de ej gjort sig skyldiga till nå10 11

Se s. 15. Se statistiken s. 14.

32 gon straffbar vårdslöshet. Det pedagogiska värdet av 1 § trafikbrottslagen torde sålunda vara begränsat. En mera nyanserad bestraffning kan medverka till en ändring i bilisteruns uppfattning. I dag är del ej någon skam att bli dömd till böter för trafikovarsamhet. Man är fullt inställd på att så sker även om bilisten gjort sitt bästa. Endast genom ett avståndstagande från nuvarande inflation i bestraffning torde det vara möjligt att ändra denna inställning. Man bör med andra ord söka medverka till att den åsikten utbildas att den som blivit dömd för trafikovarsambet är en dålig bilist. En sådan beteckning torde varje bilist göra allt för att undvika. Ordningspolisens utredningar i anledning av trafikförseelser kräver, som tidigare redovisats, en betydande arbetsinsats. Undersökningar av trafikolyckor spelar här en stor roll. Genom en koncentration av utredningsarbetet på de väsentliga ovarsamheterna i trafiken skulle en betydande personalstyrka kunna användas för andra uppgifter. Det är även från denna synpunkt viktigt att kriminaliseringen enligt 1 § trafikbrottslagen begränsas till de fall då detta är särskilt motiverat. Ett sådant förslag innebär givetvis icke att polisen skall lämna mindre avvikelser från vägtrafikförordningens bestämmelser obeaktade. En avsevärt utökad öppen övervakning av den rörliga trafiken är erforderlig. Härvid skall polisman ingripa om han uppmärksammar ett olämpligt uppträdande av en trafikant, även om trafikantens handlande icke är straffbart. En begränsning av de rällsvårdande organens verksamhet till de mera väsentliga oaktsamheterna i trafiken skulle även kunna motverka den nuvarande långsamheten vid handläggning av åtal jämlikt 1 § trafikbrottslagen.1- Snabbhet i reaktionen kan medföra att straffet får ett mera reellt innehåll än som nu, då böterna utdöms närmare ett år eller ibland mera efter den aktuella olyckan. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om sitt förslag i kapitel 4 om ordningsföreläggande. Detta, som kan meddelas i omedelbart samband med en förseelse, är avsett att härigenom ha en allmänt fostrande verkan på trafikanterna. Även om kommittén icke anser del praktiskt möjligt att handlägga åtal för trafikovarsamhet i omedelbart samband med att brottet begåtts, måste det enligt kommittén vara ett synnerligen starkt trafiksäkerhetskrav att avgörandet i dessa fall träffas avsevärt snabbare än för närvarande. Det kan måhända göras gällande att blotta kännedomen om att även mindre avvikelser från vägtrafikförordningens allmänna bestämmelser kan bli föremål för straffrättsligt ingripande innebär ett värdefullt incitament till ökad försiktighet, inte minst för de ansvarskännande trafikanterna, d. v. s. det stora flertalet. En skärpning av oaktsamhetskravet i 1 § trafikbrottslagen skulle följaktligen medföra en ökad nonchalans i trafiken och sålunda bli en fara för trafiksäkerheten. Kommittén har självfallet ,:

' Jfr i denna fråga SOU 1957:18 s. 302 ff och kommitténs u t t a l a n d e s. 17.

33 övervägt detta resonemang men funnit detsamma mindre hållbart. Det är enligt kommittén främst andra faktorer än den eventuella risken att i händelse av att en trafikolycka inträffar få ett bötesstraff, som påverkar trafikantens uppträdande. I första hand torde självbevarelsedriften böra nämnas. Risken för att bilisten själv och hans familjemedlemmar eller andra passagerare skall råka ut för personskada med dödlig utgång eller livsvarig invaliditet måste uppenbarligen vara förhållanden av större betydelse än risken av att i en obestämd och ofta avlägsen framtid bli ådömd ett bötesstraff. För det stora flertalet bilägare utgör vidare bilen en avsevärd kapitaltillgång och bilägaren visar ofta ett stort intresse att undvika skador på det egna fordonet. Även en mindre skråma på bilen betraktas ej sällan som ett förhållandevis stort obehag. För praktiskt taget alla trafikanter torde risken för en trafikolycka med alla dess konsekvenser av icke straffrättslig natur utgöra den mest påtagliga och allvarliga maningen till försiktighet. Press, radio och television erinrar ständigt om de stora faror som hotar trafikanterna. Dödsolyckor och andra svåra olyckor utgör en oavbruten påminnelse om betydelsen av att ej ta onödiga risker i trafiken. Kommittén vill framhålla att det mot denna bakgrund måste vara uppenbart att trafikantens handlande i nu berörda fall endast i ringa grad påverkas av risken av ett bötesstraff. Härtill kominer de skadeståndsrättsliga konsekvenserna. En eventuell skärpning av kravet på straffbar ovarsamhet påverkar nämligen icke skadeståndsrätten. Den skadeståndsmässiga bedömningen av frågan om skuldfördelningen mellan parterna i en trafikolycka kommer alltså att göras efter samma grunder som för närvarande, vilket innebär att även den icke väsentliga ovarsamheten beaktas fullt ut. Trafikförsäkringsbolagens skaderegleringsverksamhet skall följaktligen bedrivas som hittills, och den vårdslöse bilisten får, även om han ej straffas, se sin rätt till skadestånd inskränkas eller bortfalla allt efter graden av sin egen respektive motpartens skuld. Ytterligare tillkommer risken för bonusförlust på försäkringen, en ofta kännbar konsekvens av skadefallet. Det torde även med hänsyn till nu berörda förhållanden starkt kunna ifrågasättas om ett mindre bötesstraff har någon verklig uppgift att fylla. Vid prövning av frågor om återkallelse av körkort utgör domar avseende ansvar för vårdslöshet i trafik en väsentlig del av det utredningsmaterial på vilket körkortsmyndigheten grundar sina avgöranden. Detta gäller framför allt vid återkallelse av körkort jämlikt 33 § 2 mom. första st. 3. och 4. vägtrafikförordningen. 13 En större återhållsamhet vid bestraffningen av 13 3. om föraren genom upprepade förseelser m o t de bestämmelser, som i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av m o t o r d r i v n a fordon, i väsentlig m å n visat b r i s t a n d e vilja eller förmåga att r ä t t a sig efter dessa b e s t ä m m e l s e r ; 4. om föraren eljest vid färd med motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt åsidosatt h o n o m såsom förare åliggande förpliktelser.

3—4614 63

34 trafikanterna skulle få till följd att omfattningen av detta material minskades. Kommittén anser sig följaktligen böra närmare beröra den betydelse detta kan få för körkortsmyndighetens möjligheter att genom effektiva åtgärder hindra olämpliga förare från att uppträda i trafiken. Det må till en början framhållas att en mycket stor del av det material, som körkortsmyndigheterna för närvarande erhåller, icke föranleder någon åtgärd utöver registrering. 14 I de fall åter då ingripande jämlikt 33 § 2 mom. första st. 4. kan ifrågasättas torde trafikanten alltid ha gjort sig skyldig till ett så allvarligt åsidosättande av de krav trafiken ställer att handlingen även vid en betydande skärpning av kravet på straffbarhet enligt 1 § trafikbrottslagen skulle falla inom det straffbara området. 15 Vad åter gäller återkallelse i anledning av upprepade förseelser är läget emellertid ett annat. Vid en minskning av antalet personer, som döms till ansvar jämlikt 1 § trafikbrottslagen, måste även återkallelserna i anledning av upprepade förseelser minska. I realiteten skulle emellertid följderna ej bli stora, enär det sammanlagda antalet körkortsåterkallelser med stöd av denna bestämmelse ej utgör mer än ca 350 per år i hela landet. 16 Endast i en mindre del av dessa avgöranden torde domar avseende ansvar för vårdslöshet i trafik ha påverkat bedömningen. Det vanligaste skälet för återkallelse är nämligen i dessa fall, enligt vad kommittén inhämtat, upprepade förseelser mot andra trafikförfattningar exempelvis vägtrafikförordningen. Alldeles bortsett från om det från rättssäkerhets- och rättvisesynpunkt är motiverat att i körkortsregistret göra anteckning även om mindre ovarsamhet, har följaktligen denna anteckningsskyldighet i stort icke några mera påtagliga konsekvenser. Kommittén kommer att i nästa kapitel överväga frågan om en effektivering av polisens underrättelseskyldighet till körkortsmyndigheten rörande förhållanden av icke straffrättslig natur. Vid en skärpt övervakning av de verkligt vårdslösa trafikanterna bör körkortsmyndigheterna kunna erhålla kännedom om flera för trafiksäkerheten farliga trafikanter. Kommittén anser att körkortsmyndigheten genom berörda åtgärder skulle kunna erhålla ett bättre material för sina avgöranden än för närvarande. Vidare vill kommittén något beröra vilka konsekvenser en minskad kri" Enligt uppgifter, som inhämtats av 1957 års trafiknykterhetskommitté, har under år 1960 sammanlagt 5 134 domar avseende ansvar för vårdslöshet i trafik föranlett korkortsmyndigheten att infordra förklaring. Under samma tid har 826 beslut meddelats om återkallelse av körkort enligt 33 § 2 mom. första st. 4. vägtrafikförordningen. Dessutom har 2 690 varningar meddelats på grund av gärningar som avses i denna bestämmelse (Uppgifter har ej lämnats av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lan.) « Detta har bekräftats vid en utredning som kommittén företagit angående under vilka förutsättningar domar avseende ansvar för vårdslöshet i trafik för närvarande föranleder att körkortsfrågan tas upp till prövning. . ^ i» Enligt uppgifter, som inhämtats av 1957 års trafiknykterhetskommitté, utgjorde antalet beslut om återkallelse av körkort under år 1960 enligt 33 § 2 mom. första st. 3. endast 343. Under samma tid meddelades emellertid på grund av gärningar som avses i denna bestämmelse 2 586 varningar.

35 minalisering enligt 1 § trafikbrottslagen kan komma att få då det gäller den enskildes möjligheter att erhålla ersättning för skador i följd av trafik. Det må härvid främst erinras om att skadeståndsfrågorna i dessa fall, oberoende av om ansvarspåstående föreligger, avgörs med tillämpning av bl. a. bestämmelserna i lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik. I detta avseende skulle alltså, som tidigare framhållits, förhållandena i princip ej ändras. En minskning i antalet trafikbrottmål måste däremot få till följd att den skadelidandes möjligheter att i brottmålsprocessen på ett billigt sätt framställa sina skadeståndsanspråk i motsvarande mån minskas. Emellertid använder sig för närvarande målsägandena i förhållandevis ringa utsträckning av denna förmån. Endast i ca 10 % av trafikmålen vid underrätterna framställs skadeståndsanspråk. 1 7 Dessutom hänför sig för närvarande det stora flertalet till försäkringsbolagen anmälda trafikförsäkringsskador till trafikhändelser som över huvud taget ej blir föremål för domstolsprövning. 18 Detta har, såvitt känt är, icke medfört några egentliga olägenheter. Kommittén har ej heller kunnat finna något skäl för att bibehålla kriminaliseringen av ett stort antal trafikhandlingar för att bereda målsäganden en möjlighet att i brottmålet eventuellt framställa sina skadeståndsanspråk. Det primära måste vara frågan om en handling bör föranleda straffansvar eller ej. Den skadelidande har alltid möjlighet att i ett tvistemål framställa sina anspråk. För en såvitt möjligt riktig fördelning av skadeståndsansvaret vid trafikskador har med all säkerhet den undersökning, som polisen ofta verkställer på olycksplatserna, en stor betydelse. Förundersökningen utgör ej sällan det enda material som försäkringsbolagen har till förfogande för bedömande av ansvarsfördelningen. En minskad bestraffning av oaktsamma handlingar i trafiken skulle enligt kommittén medföra att antalet fall, då den straffrättsliga prövningen kräver polisutredning, kan väsentligen inskränkas. Detta aktualiserar den omdiskuterade frågan om i vilken utsträckning polisen skall vara verksam för att säkra bevisning, som endast har betydelse för den enskildes möjligheter att erhålla en tillfredsställande utredning i skadeståndsfrågan. Otvivelaktigt skulle det medföra betydande kostnader att genom någon annan organisation än polisen införskaffa utredning i dessa fall. Dessa synpunkter avser kommittén att beakta, då i ett senare betänkande frågan om anvisningar rörande bl. a. i vilken utsträckning undersökning av trafikolyckor skall ske, närmare utreds. 17 Se tidigare redovisad statistik (s. 18) samt bilaga 8 i specialstraffrättsutredningens betänkande (stencilerat) angående behörighet för tingsnotarie att såsom ordförande handlägga brottmål. Enligt i berörda betänkande redovisat material har vid häradsrätterna under tiden den 1 juli 1959 t.o.m. den 30 juni 1960 handlagts 13 568 mål om ansvar för vårdslöshet i trafik. I 1 471 av dessa mål har yrkande om skadestånd framställts. Beträffande antalet trafikförsäkringsskador se s. 12.

36 Kommittén vill emellertid framhålla att det för skadeståndsfrågans prövning väsentliga är platsundersökningen samt uppgifterna om namnet på parter och vittnen. Denna utredning kan göras summarisk och omedelbart på olycksplatsen. Det torde vidare kunna anses tveksamt, om det är lämpligt att i de fall då personskada eller större sakskada uppstått överlämna åt den enskilde polismannen att på platsen avgöra om polisundersökning skall verkställas eller ej. I dessa fall torde alltså redan ansvarsfrågans prövning komma att kräva att åtminstone en summarisk platsundersökning verkställs. 19 Likväl synes efter kommitténs mening konsekvenserna av en inskränkning av den skriftliga förundersökningen kunna medföra vissa nackdelar för målsäganden. Dessa nackdelar kan emellertid icke anses alltför allvarliga. Under alla förhållanden kan de icke motivera ett bibehållande av en straffregel om denna eljest saknar betydelse. Skulle det vid en minskad kriminalisering göras gällande, att målsägandens intresse i allt fall kräver polisutredning av alla eller vissa trafikolyckor, måste enligt kommittén en särskild föreskrift i så fall utfärdas härom. En sådan föreskrift skulle emellertid i viss mån innebära en ny syn på polisens arbetsuppgifter och kommittén anser icke att ett sådant särskilt hänsynstagande till målsäganden i en trafikolycka kan vara motiverat. I detta sammanhang måste beaktas att den obligatoriska trafikförsäkringen vanligen gör målsägandens ställning i dessa fall särskilt stark. Vid de vårdslösa trafikbrotten föreligger ej sällan en uppsåtlig underlåtenhet att efterfölja en trafikföreskrift. Mycket talar för att det skulle vara riktigare att i större utsträckning än för närvarande inrikta straffrättsliga och andra preventiva åtgärder direkt på repression av denna uppsåtldga överträdelse. Som tidigare redovisats är emellertid endast vissa av vägtrafikförordningens bestämmelser kriminaliserade omedelbart i förordningen. Endast under de särskilda förutsättningar, som angivits i 1 § trafikbrottslagen, kan i andra fall en överträdelse av en trafikföreskrift medföra straffansvar. Emellertid har genom ändringar, vilka sedan år 1951 företagits i vägtrafikförordningen, betydande grupper av trafikhandlingar kommit att bestraffas som ordningsförseelser. Den år 1955 införda hastighetsbegränsningen inom tättbebyggt område torde vara den mest väsentliga av dessa nyheter. Som ytterligare exempel må nämnas skyldigheten att avge omkörningssignal och att stanna före infart på huvudled. Sambandet mellan vägtrafikförordningen och 1 § trafikbrottslagen har följaktligen under 1950talet i väsentliga avseenden förändrats. Med ökad kännedom om trafikolyckorna och deras orsaker kan nya generella och absoluta föreskrifter 19

Begränsningar i polisens rapporteringsskyldighet vid trafikolyckor förekommer i flera främmande länder. I England utreds exempelvis i huvudsak endast olyckor som medfört personskada. I såväl Tyskland som Danmark har polisens rapporteringsskyldigheter begränsats då de materiella skadorna är av mindre omfattning.

37 komma att utfärdas. Kommittén har preliminärt undersökt möjligheten att genom ändring i vägtrafikförordningens straffbestämmelser ytterligare minska behovet av ett vidsträckt tillämplighetsområde för oaktsamhetsdeliktet i 1 § trafikbrottslagen. Emellertid har kommittén funnit, att med hänsyn främst till det arbete, som för närvarande pågår (jfr s. 30) med att utarbeta förslag till gemensam nordisk vägtrafiklagstiftning, det icke bör ankomma på trafikmålskommittén att närmare utreda denna fråga. Vid övervägande av samtliga i detta och föregående kapitel berörda förhållanden har kommittén funnit det vara både möjligt och lämpligt att vidta en betydande avkriminalisering av handlingar, som nu föranleder straff jämlikt 1 § trafikbrottslagen. En sådan avkriminalisering synes böra ses som en av utvecklingen betingad förskjutning av den straffrättsliga reaktionen från att som nu, mer eller mindre rutinmässigt och onyanserat, avse ett mycket stort antal av de trafikanter som råkar ut för en olycka, till att utgöra en särbehandling av de verkligt allvarliga fallen. Genom att bestraffning enligt 1 § trafikbrottslagen förbehålles de svårare förseelserna i trafiken, minskar belastningen av domstolar och körkortsmyndigheter. Detta förhållande gör att man kan räkna med en mera nyanserad behandling av de farligare brotten mot trafikreglerna, vilket från preventionssynpunkt bör kunna medföra en betydande vinst. Kommitténs ställningstagande innebär alltså ingalunda ett förordande av en mildare bedömning av de starkt vårdslösa trafikanterna, utan kommittén anser i stället, att domstolarna genom en sträng bedömning av dessa fall skall framhålla vikten av trafiklagstiftningens efterlevnad. Vidare vill kommittén framhålla att förslaget om avkriminalisering icke får ses isolerat utan bör sammanställas med kommitténs övriga samtidigt framlagda förslag t. ex. ordningsföreläggandet, vilket genom snabbheten i förfarandet torde komma att utöva en allmänt fostrande och därigenom preventiv effekt. I enlighet med det nu anförda har kommittén utarbetat förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott, bilaga A. Specialmotivering Kommitténs förslag till ändrad lydelse av 1 § första st. trafikbrottslagen innebär, att kravet på den straffbara ovarsamheten avsevärt skärps. Däremot förblir sambandet mellan trafikbrottslagen och vägtrafikförordningen i princip detsamma. Liksom enligt gällande rätt skall vid bedömande av ovarsamheten ej särskilt beaktas om skada uppstått eller ej. Med hänsyn härtill och till att vägtrafikförordningen för närvarande är föremål för omarbetning har kommittén ej funnit anledning föreslå någon ändrad lydelse av 39 § vägtrafikförordningen.

38 Utöver de mera allmänna synpunkter på kriminaliseringen av oaktsamhetshandlingar, som kommittén tidigare utvecklat, torde för tolkningen av oaktsamhetsrekvisitet enligt 1 § första st. trafikbrottslagen följande böra beaktas. Ej ens enligt gällande rätt behöver en underlåtenhet att följa vägtrafikförordningens regler i och för sig föranleda att 1 § trafikbrottslagen är tilllämplig. I rättstillämpningen har emellanåt förekommit en benägenhet att mer eller mindre presumera en oaktsamhet då en trafikregel ej följts. Kommitténs förslag om en skärpning av kravet på den straffbara ovarsamheten innebär ett än starkare understrykande av att det föreligger en klar skillnad mellan att underlåta att iaktta en trafikregel och att göra sig skyldig till trafikovarsamhet. Beträffande den närmare innebörden härav vill kommittén hänvisa till de bedömningar, som senare skall göras av olika trafiksituationer. Redan nu må emellertid sägas att det, för att straffbar ovarsamhet skall anses föreligga genom trafikantens handlande, bör ha införts ett avsevärt faromoment av sådan art att en försiktig trafikant bort inse detta. Härvid måste särskilt beaktas de svårigheter som föreligger för trafikanterna då det gäller att bedöma medtrafikanternas avsikter. Det förhållandet att en trafikant litat på att medtrafikanterna skall följa trafikreglerna kan innebära en missbedömning av situationen. En sådan missbedömning bör i allmänhet ej föranleda straffansvar. Ej sällan kan, bl. a. i trånga korsningar och på smala vägar, trafiksituationer uppstå, som är svåra att bemästra och där följaktligen ett misslyckande ofta ej bör föranleda straffrättsligt ingripande. Vidare bör beaktas att den alltmera tätnande trafiken ej sällan medför komplicerade trafiksituationer i vilka trafikanterna har begränsade möjligheter att undvika kollision. Kommittén anser att i den mån en trafikants handlande kan bedömas som en tillfällig felhandling, som även den normalt ansvarskännande trafikanten kan göra sig skyldig till, bör straffbar oaktsamhet icke anses föreligga.20 Vid bedömningen bör stor hänsyn tas till om någon trafikant uppträtt på sådant sätt att han framkallat en farlig trafiksituation. Förhållandena är i dessa fall ofta sådana att medtrafikanten bör gå fri. Däremot måste medvetet risktagande av allvarlig art föranleda ansvar. Vid underlåtenhet att iaktta en trafikregel skall vid bedömningen hänsyn också tas till den aktuella trafikregelns större eller mindre betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt. Det skall även beaktas om en trafikregel är mer eller mindre svår att förstå och alt efterleva. En klar överträdelse av en otvetydig och från trafiksäkerhetssynpunkt särskilt väsentlig trafikregel — exempelvis skyldigheten att lämna företräde åt fordon på huvudled — bör i allmänhet föranleda ansvar för trafikovarsamhet. M Jfr Andenaes, Alminnelig strafferett, Oslo 1956, s. 220 ff.

39 Kommittén vill något närmare behandla vissa i trafikmålen för närvarande ofta förekommande situationer. Det måste emellertid framhållas att detta sker med understrykande av att kommittén icke syftar till fullständighet och att förhållandena så växlar från fall till fall att varje ställningstagande från kommittén måste förses med reservationer för omständigheterna i det särskilda fallet. Kommittén vill betona att avsikten icke är att söka åstadkomma schabloner för den framtida rättstillämpningen. Övervägandena får närmast betraktas som ett försök att konkretisera vad kommittén anser utgöra en straffbar ovarsamhet. Till ledning för dessa överväganden har kommittén haft ett antal fällande domar avseende ansvar för vårdslöshet i trafik. Domarna har utvalts för att belysa de i trafikmålen vanligast förekommande trafiksituationerna. I de flesta av dessa fall skulle, med den utformning 1 § första st. trafikbrottslagen erhållit enligt kommitténs förslag, straffansvar ej ha inträtt. I tättbebyggda områden utgör kollisioner i korsningar en betydande del av trafikolyckorna. Ofta kan här — särskilt vid dålig sikt, vid tät trafik eller vid besvärligt väglag — trafikanterna ställas inför stora svårigheter. En underlåtenhet att på föreskrivet sätt ge företräde åt annan trafikant kan ej sällan anses utgöra en icke väsentlig ovarsamhet. För straffbarhet bör i allmänhet krävas någon ytterligare omständighet, som visar att trafikanten tagit en onödig risk. En stor del av trafikolyckorna i vårt land utgörs av mötesolyckor —- särskilt på smala, kurviga vägar. Vid bedömande av vilken hastighet, som innefattar väsentlig ovarsamhet, bör hänsyn tas till, förutom förarens personliga förutsättningar, bl. a. bilens egenskaper, väg- och trafikförhållanden, fordonets bredd i förhållande till vägbredden och fordonets plats på vägbanan. Endast då färdsättet med beaktande av dessa faktorer kan anses omdömeslöst eller oförsvarligt är ovarsamheten väsentlig. Ej sällan förekommer trafiksituationer där den huvudsakliga anledningen till att kollision inträffat varit den att en trafikant överträtt en grundläggande trafikregel — exempelvis oväntat befunnit sig på fel plats på vägbanan. I sådana fall synes i allmänhet straff ej böra ådömas den som blivit överraskad av situationen. Liknande bedömande torde ofta kunna göras då en trafiksituation plötsligt komplicerats av att en trafikant vidtagit en från hans synpunkt försvarbar men för medtrafikanterna oväntad handling — exempelvis en plötslig inbromsning. En gångtrafikant, som oväntat beger sig ut i vägbanan vid ett övergångsställe, kan ofta förorsaka en jämförbar trafiksituation. 21 Ett hastigt väderleksomslag kan även ställa trafikanterna inför svårigheter som det är förklarligt att de ej kan bemästra. 21 Att trafikovarsamhet icke föreligger utesluter ej att i detta fall prövning skall ske om bestämmelserna i 46 § 1 mom. tredje st. (jfr 67 § första st.) vägtrafikförordningen är tillämpliga.

40 I den alltmera tätnande stadstrafiken uppstår vanligen situationer för trafikanterna då det gäller att vidta vissa besvärliga men nödvändiga åtgärder. Kommittén vill endast erinra om förhållandena vid utfart från sträckstenskant eller vid ett nödvändigt filbyte. Även med iakttagande av normal försiktighet kan en trafikant här bli inblandad i olyckor. För straffbarhet bör i dessa fall krävas att risktagandet varit väsentligt. Liknande överväganden kan göras då exempelvis en trafikant vid tät trafik på landsväg svängt in på en korsande väg. Beträffande straffskalan vid trafikovarsamhet har kommittén föreslagit att fängelse skall kunna användas endast om trafikovarsamheten är att anse som grov. Ett högt bötesstraff är enligt kommittén i annat fall fullt tillräckligt. Den omständigheten, att domstolarna för närvarande praktiskt taget aldrig 22 utdömer fängelse då någon fälls till ansvar enligt 1 § första st. trafikbrottslagen, utgör ett starkt stöd för denna ståndpunkt. Kommittén anser, att endast då ovarsamhet är att bedöma som grov och även i övrigt förutsättningarna för tillämpning av 1 § andra st. trafikbrottslagen föreligger, bör en så allvarlig påföljd som fängelse ifrågakomma. Detta medför bl. a. att fängelsestraff ej kan användas, då grov vårdslöshet förekommit vid förande av annat än motordrivet fordon. 23 Enligt kommitténs förslag skall en betydande del av de handlingar, som nu föranleder ansvar jämlikt 1 § första st. trafikbrottslagen, icke anses straffbara. P å grund härav har kommittén övervägt att i likhet med vad som gäller vid olovlig körning och rattfylleri föreslå en bestämmelse om ett lägsta straff för trafikovarsamhet. Som redan tidigare framhållits avser nämligen kommittén icke att den minskade kriminaliseringen skall medföra en allmän strafflindring. Med hänsyn bl. a. till de speciella förhållanden som kan förekomma, särskilt då en gående gjort sig skyldig till trafikovarsamhet, anser sig kommittén emellertid icke böra förorda ett stadgande om ett lägsta straff i detta fall. Kommittén vill även erinra om att straffskalan för grov trafikovarsamhet ändrats så att högsta straff där blir två års fängelse. Ändringen är föranledd av brottsbalken och det samband som råder mellan grov trafikovarsamhet och framkallande av fara för annan (BrB 3 kap. 9 § samt vid B 95 i prop. 10/1962). Kommittén har i övrigt ej funnit anledning att i detta sammanhang närmare ingå på utformningen av 1 § andra st. trafikbrottslagen. I fråga om förhållandet mellan trafikovarsamhet och andra straffstadganden blir liksom för närvarande vanliga konkurrensregler tillämpliga. Beträffande förhållandet mellan trafikovarsamhet och vållande till kropps22 En av kommittén verkställd undersökning har visat, att vid underrätterna endast i ett fall under år 1960 dömts till fängelse jämlikt 1 § första st. trafikbrottslagen. Fallet avsåg en omkörning strax före en kurva, där sikten var skymd. 23 I förening med exempelvis vållande till annans död kan dock fängelsestraff förekomma.

41 skada eller sjukdom (BrB 3: 8 första st.) anser kommittén att då oaktsamheten ej är av den svårhetsgrad att trafikovarsamhet föreligger, kan det i allmänhet icke anses ur allmän synpunkt påkallat att åtal äger rum enbart för vållande till kroppsskada eller sjukdom. 24 Vidare vill kommittén framhålla att det förhållandet, att fängelse enligt kommitténs förslag icke ingår i straffskalan för trafikovarsamhet som ej är grov, medför vissa processuella konsekvenser. Det påverkar domstolens sammansättning vid avgörande av mål angående ansvar för trafikovarsamhet och vidgar möjligheten att använda strafföreläggande. Dessa frågor kommer emellertid kommittén att ta upp till närmare prövning senare i detta betänkande. Vidare bör uppmärksammas att förundersökning ej längre blir obligatorisk (RB 2 3 : 2 2 ) . Vad åter gäller frågan om rapporteftergift anser kommittén emellertid att sådan icke bör ifrågakomma vid trafikovarsamhet. Det torde böra övervägas att införa en erinran härom i allmänna polisinstruktionen. Åtalseftergift synes i allmänhet ej heller lämplig vid detta brott. Åklagare bör endast då särskilda skäl föreligger meddela sådan eftergift jämlikt RB 20: 7 första st. första punkten. Det skall slutligen erinras om att kommittén i andra stycket av paragrafen infört beteckningen »motordrivet fordon» i stället för »bil, motorcykel, traktor eller motorredskap». Denna ändring är rent redaktionell. Med hänsyn till sambandet med 4 § trafikbrottslagen har samråd ägt rum med trafiknykterhetskommittén i denna fråga.

M

Se i denna fråga även Frödings särskilda y t t r a n d e i 1 :a lagutsk. u t i . 42/1962 s. 210.

KAPITEL III

Å t g ä r d e r för a t t u p p s p å r a olämpliga

bilförare

Gällande rätt Enligt 80 § vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951 åligger det bl. a. domstolarna att i olika avseenden underrätta länsstyrelse om förhållanden som är av betydelse i körkortsavseende. Denna underrättelseskyldighet avser främst ådömda straff för förseelser begångna vid förande av motorfordon. Beträffande åter polismyndighet finns i 81 § i samma kungörelse en föreskrift om att myndigheten, om anledning förekommer till återkallelse av körkort, skall göra framställning därom till länsstyrelsen. Med ledning av de upplysningar länsstyrelsen erhåller prövas frågor om återkallelse av körkort och varning. Detta förfarande regleras i 33 och 34 §§ vägtrafikförordningen. Den ojämförligt vanligaste anledningen till återkallelse av körkort är att någon gjort sig skyldig till brott. 1 I 33 § 1 mom. stadgas emellertid att om länsstyrelse med hänsyn till inkomna underrättelser finner skälig anledning till antagande, att körkortsinnehavare icke uppfyller de krav på skicklighet, hänsyn, ansvar och pålitlighet i nykterhetshänseende eller de övriga förutsättningar, som gäller för erhållande av körkort, skall länsstyrelsen skyndsamt uppta frågan om vederbörandes lämplighet till omprövning. Länsstyrelsen äger därvid förelägga förare att inkomma med lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis. 2 Underlåter vederbörande att efterkomma föreläggandet kan körkortet återkallas (33 § 2 mom. första st. 8. vägtrafikförordningen). 1953 års trafiksäkerhetsutredning:

Trafiksäkerhet II SOU

1957:18

I sitt betänkande erinrade utredningen om att endast i de fall då någon befunnits straffskyldig i samband med en trafikolycka, underrättades kör1 Enligt uppgifter, som inhämtats av 1957 års trafiknykterhetskommitté, utgjorde under år 1960 antalet beslut om återkallelse av körkort sammanlagt 8 700. Dessa beslut fördelade sig på de olika punkterna i 33 § 2 mom. första st. vägtrafikförordningen enligt vad som framgår av nedanstående uppställning. Punkt 1 (grov vårdslöshet i trafik) 92. Punkt 2 (trafiknykterhetsbrott och smitning) 4 427. Punkt 3 (upprepade förseelser) 343. Punkt 4 (grovt åsidosättande av förares förpliktelser) 826. Punkt 5 (fylleri, olovlig körning m.m.) 1 834. Punkt 6 (personlig olämplighet) 406 Punkt 7 (sjukdom m.m.) 495 Punkt 8 (underlåtenhet att inkomma med lämplighetsintyg m.m.) 277 2 Enligt uppgifter, som inhämtats av 1957 års trafiknykterhetskommitté, meddelades under år 1960 549 föreläggande som avses i 33 § 1 mom. vägtrafikförordningen.

43 kortsmyndigheten om olyckan. Denna begränsning i underrättelseskyldigheten ansåg utredningen utgöra ett väsentligt hinder för en rationell körkortspoliti och uttalar bl. a. (s. 261): Utredningen har sålunda bland de icke åtalade olyckorna påträffat åtskilliga fall, där föraren ådagalagt sådan osäkerhet och villrådighet eller sådan brist på manöverskicklighet, att det framstått såsom i hög grad befogat att företaga en omprövning av förarens lämplighet. Understundom har behovet därav accentuerats exempelvis av sådana förhållanden, som att föraren befunnit sig i hög ålder eller att han icke kört bil på lång tid. Att sådana olyckor icke hänskjutits till domstolens prövning sammanhänger givetvis med att det vid åtalsprövningen icke är fråga om att bedöma förarens allmänna lämplighet ur trafiksäkerhetssynpunkt utan i stället huruvida föraren vid det ifrågavarande särskilda tillfället gjort sig skyldig till en ovarsamhet, som icke är av ringa beskaffenhet. — I andra fall framgår det av polisutredningen att man funnit urdruckna spritflaskor i bilen eller att föraren förtärt sprit i samband med körningen. I sådana fall har det inånga gånger varit på sin plats att föranstalta om en närmare utredning om förarens alkoholvanor, trots att varken rattfylleri eller ovarsamhet i trafik kunnat styrkas. — I några fall har utredningen tagit del av undersökningar om trafikolyckor, som avskrivits från åtal på den grund, att det icke kunnat styrkas, vem som fört bilen. I alla dessa fall har undersökningen visat, att två körkortsinnehavare suttit i framsätet i en bil och att de båda varit spritpåverkade. Ingen har dock vidgått, att han fört bilen. I dylika fall har det givetvis förelegat en alldeles speciell anledning att undersöka vederbörandes förhållande i nykterhetsavseende. I åtskilliga fall framgår det vidare av polisutredningen, att föraren skadats så svårt i samband med olyckan, att det varit befogat att ge honom ett föreläggande att inkomma med nytt läkarintyg. Utredningen föreslog i betänkandet att polismyndighet skulle sända redogörelse för samtliga trafikolyckor till körkortsmyndigheten. Detta förslag, som i modifierad form förelades riksdagen (prop. 69/1958), ledde emellertid ej till lagstiftning. Kommitténs överväganden och förslag Kommittén har tidigare framhållit att polisens och andra myndigheters ingripande mot trafikanter i högre grad än för närvarande bör inriktas på olycksf örebyggande åtgärder. Detta gäller även i körkortsfrågor där en återkallelse för närvarande, nästan uteslutande, är en mer eller mindre direkt konsekvens av att vederbörande ådömts straff. Som framhållits av 1953 års trafiksäkerhetsutredning förekommer det vid många trafikolyckor, där anledning till straffrättsligt ingripande inte föreligger, att starka skäl talar för att körkortsfrågan upptas till närmare prövning. En bilförare kan exempelvis ha visat sådan brist på manöverskicklighet att en omprövning av lians lämplighet som fordonsförare måste anses befogad. Hög ålder eller den omständigheten att vederbörande ej kört bil på längre tid är här faktorer att beakta. En mera anmärkningsvärd brist på kunskaper om trafikreglerna kan även utgöra skäl för ingripande. Vid en polisutredning kan vidare uppmärksammas förhållanden som ger anledning ifrågasätta en kör-

kortsinnehavares skötsamhet i nykterhetsavseende. Den omständigheten att en förare varit inblandad i ett flertal trafikolyckor kan, även om straffbar vårdslöshet icke föreligger, ge anledning till särskilda överväganden. Trafikmålskommitlén anser att det är betydelsefullt att körkortsmyndigheten erhåller kännedom om förhållanden av den art som nu antytts. Av den redogörelse som lämnats för gällande rätt framgår att länsstyrelsen, då den finner skälig anledning till antagande att körkortsinnehavare icke uppfyller de förutsättningar som gäller för erhållande av körkort, kan förelägga vederbörande att inkomma med lämplighetsintyg, läkarintyg eller kompetensbevis (33 § 1 mom. vägtrafikförordningen). Detta stadgande erhöll sin nuvarande lydelse efter förslag av 1953 års trafiksäkerhetsutredning. Utredningen erinrar (SOU 1957: 18 s. 298) i sin motivering till förslaget bl. a. om att körkortsåterkallelserna sällan drabbar förare som på grund av annan personlig olämplighet än onyktert levnadssätt icke bör betros med körkort. Det kan enligt utredningen icke motsvara verkliga förhållandet att bland den stora mängden körkortsinnehavare, kanske ca 2 miljoner, endast 741 3 under år 1955 skulle ha förlorat sin fysiska och psykiska förmåga att föra motorfordon. Den av trafikmålskommittén tidigare redovisade statistiken (se s. 42) över återkallelsebeslutens fördelning på olika i 33 § vägtrafikförordningen angivna grunder visar emellertid att, trots de lagstiftningsåtgärder som vidtagits, även under år 1960 det alldeles övervägande antalet återkallelsebeslut grundats på brott. Det anförda gör det enligt trafikmålskommittén motiverat att åter överväga åtgärder i syfte att aktivera polismyndigheternas underrättelseskyldighet rörande förhållanden av icke straffrättslig natur. Kommitténs tidigare i detta betänkande framlagda förslag om en betydande avkriminalisering av handlingar, som för närvarande föranleder straff jämlikt 1 § trafikbrottslagen, gör detta än mera motiverat. Vid övervägandena i denna fråga har kommittén närmare prövat det tidigare redovisade, av 1953 års trafiksäkerhetsutredning framlagda förslaget om att polismyndighet skall sända redogörelse för samtliga trafikolyckor till körkortsmyndigheten. I likhet med 1958 års riksdag (jfr andra lagutskottets uti. 20/1958 s. 52 ff.) anser kommittén att starka skäl talar emot detta förslag. I detta sammanhang vill kommittén endast erinra om del från rättssäkerhetssynpunkt betänkliga i att även sådana trafikhändelser, där någon vårdslöshet icke kunnat läggas föraren till last och i övrigt ej heller förekommit något förhållande som kan ge anledning till att ifrågasätta vederbörandes lämplighet som förare, skall bli föremål för registrering och ligga till grund för en prövning av körkortsfrågan. En ytterligare väsentlig nackdel med förslaget utgör det förhållandet att körkortsmyndigheten får ett mycket omfattande och svåröverskådligt material att arbeta med. 3 Antalet körkortsåterkallelser jämlikt 33 § 2 mom, vägtrafikförordningen i dess dåvarande lydelse utgjorde enligt av utredningen inhämtade uppgifter 741.

45 Kommittén avvisar följaktligen tanken på en registrering hos körkortsmyndigheterna av samtliga trafikolyckor. Däremot anser kommittén att en begränsad rapporteringsskyldighet bör övervägas. Visserligen föreligger jämlikt den tidigare omnämnda bestämmelsen i 81 § vägtrafikkungörelsen redan en viss skyldighet för polisen att underrätta körkortsmyndigheten om förhållanden av intresse. Detta stadgande är emellertid helt inriktat på frågan om återkallelse av körkort och polismyndigheten skall direkt göra framställning om återkallelse. Kommittén anser att polismyndigheten i högre grad än för närvarande bör inrikta sig på frågan om anledning föreligger till undersökning av vederbörandes lämplighet som förare. Härigenom understryks att de olycksförebyggande åtgärderna är en mycket väsentlig del av ordningspolisens verksamhet. Frågan om återkallelse av körkort bör därför inte skjutas i förgrunden. Det måste på grund härav anses lämpligt, att 81 § vägtrafikkungörelsen erhåller en ändrad lydelse. Kommittén föreslår att i denna paragraf införs en bestämmelse om skyldighet för polismyndighet, som i samband med utredning angående trafikolycka eller eljest finner skälig anledning beträffande körkortsinnehavare ifrågasätta åtgärd som avses i 33 § 1 mom. vägtrafikförordningen, att snarast översända meddelande härom jämte förundersökningsprotokoll eller andra handlingar till körkortsmyndigheten. En förutsättning för att kommitténs nu framlagda förslag verkligen skall få någon effekt är emellertid att varje polisman ständigt är uppmärksam på förhållanden som kan vara av betydelse för körkortsmyndigheten. Detta gäller särskilt vid utredningar angående trafikolyckor. Polisens utredningsarbete är helt naturligt inriktat på frågan om brott föreligger eller ej. Körkortsfrågan kan lätt komma i bakgrunden. Det är därför enligt kommittén nödvändigt att polismannens skyldigheter i berörda avseende kommer till uttryck i ett särskilt stadgande. Kommittén föreslår att i allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948 intas en erinran om den tidigare föreslagna underrättelseskyldigheten jämlikt 81 § vägtrafikkungörelsen. Det bör sålunda tillses att denna fråga uppmärksammas vid bl. a. utredningar i anledning av trafikolyckor.

K A P I T E L IV

Handläggningen a v mindre brottmål

Gällande rätt Enligt 8 § andra st. allmänna polisinstruktionen är polisman, som erhåller kännedom om brott som hör under allmänt åtal, skyldig att så snarl ske kan avge rapport till vederbörande förman. Är förseelsen obetydlig och klart ursäktlig äger polismannen dock underlåta att avge rapport och låta saken bero vid ett påpekande eller en erinran till den felande (rapporteftergift). Sådan eftergift kan också lämnas av förman. Beträffande utredningen om eventuellt brott skall enligt 23: 1 RB förundersökning inledas, så snart på grund av angivelse eller eljest anledning förekommer att brott, som hör under allmänt åtal, förövats. Förundersökning inleds av polismyndighet eller åklagare (RB 23: 3). Emellertid är förundersökning enligt 23 kap. RB ej erforderlig — såvida tillräckliga skäl för åtal ändock föreligger — bl. a. beträffande brott, vara icke kan följa svårare straff än böter. Vid förundersökningen skall enligt 23: 21 RB protokoll föras. Emellertid får kortfattade anteckningar ersätta protokollet, om det brott som föranlett förundersökningen kan antas icke förskylla svårare straff än böter och förundersökningen är av mindre omfattning (RB 23: 21 jfr 24 § förundersökningskungörelsen). Då kortfattade anteckningar används, behöver utsaga av person, som hörts under förundersökningen, ej återges på annat sätt än som en av förhörsledaren lämnad redogörelse för utsagans väsentliga innehåll. Åklagaren är, om ärendet ej handlagts jämlikt lagen om parkeringsbot eller med tillämpning av bestämmelserna om strafföreläggande, enligt 20: 6 RB skyldig att tala å brottet. Emellertid har åklagaren, bl. a. då brottet ej kan föranleda svårare straff än böter och det därtill är uppenbart att den misstänktes lagföring ej är påkallad ur allmän synpunkt, möjlighet meddela åtalseftergift (RB 20: 7). Parkeringsbotslagen är tillämplig i de fall Konungen för visst polisdistrikt förordnat härom. 1 Enligt denna lag äger polisman (ev. trafikövervakare) att vid överträdelse av föreskrift rörande parkering eller annan uppställning eller stannande av motorfordon, vilken ej är belagd med svårare straff än böter omedelbart i penningar, till fordonets förare överlämna eller på fordo1 Sådant förordnande h a r l ä m n a t s beträffande Borås, Göteborg, Hälsingborg, Malmö, Stockholm, Uppsala, Västerås och Örebro.

47 net fästa en skriftlig anmaning att inom viss tid betala en fastställd parkeringsbot. Betalas boten inom den förelagda tiden, utgör detta hinder för åtal. Ärendet är härigenom slutligt avgjort. Åklagare, eller den myndighet Kungl. Maj:t därtill bemyndigar (ex. polismyndighet), kan dock undantagsvis förordna om återbetalning av boten. Sådant förordnande kan meddelas under vissa särskilt angivna förutsättningar. Utmärkande för systemet med parkeringsbot är att den skyldige behåller sin anonymitet. Om strafföreläggande finns bestämmelser i 48 kap. RB. Institutet, som infördes med nya rättegångsbalken, innebär att för vissa enklare brott domstolsförfarandet ersätts med ett av åklagaren utfärdat föreläggande, vari angivits ett visst bötesstraff. Godkänner den misstänkte föreläggandet, gäller detta som lagakraftagande dom. Godkännes det inte, följer som regel åtal i vanlig ordning. Strafföreläggande får endast användas vid brott, vara blott böter kan följa. Undantagna är även brott, som kan bestraffas med normerade böter, d. v. s. böter, som beror av särskild beräkningsgrund. Vidare gäller den begränsningen att strafföreläggande ej får avse mer än 40 dagsböter. Straffföreläggande kan inte heller användas, om det finns anledning att målsägande förekommer. Beträffande förfarandet föreskriver rättegångsbalken att strafföreläggande skall avfattas skriftligen och angiva den misstänkte, den brottsliga gärningen jämte de moment som individualiserar densamma samt tillämpligt lagrum. Föreläggandet skall vidare innehålla det förelagda straffet och eventuellt ifrågakommande särskild rättsverkan som t.ex. förverkande av egendom. Det skall undertecknas av åklagaren. Även godkännande av straffföreläggande skall ske skriftligen. Lagen räknar med att godkännande skall kunna lämnas i omedelbar anslutning till ett av åklagaren hållet förhör med den misstänkte. Vill emellertid den misstänkte ej omedelbart godkänna föreläggandet eller kan sådant godkännande ej ske, skall föreläggandet delges den misstänkte. Denne skall då underrättas om att han inom viss kortare tid har att återställa föreläggandet försett med godkännande, vid påföljd att åtal eljest kan äga rum. Indrivning och redovisning av böter, som fastställts genom strafföreläggande, sker på i huvudsak samma sätt som vid verkställighet av domstols dom på bötesstraff. Åklagare är ej skyldig att använda strafföreläggande, även om de formella förutsättningarna föreligger, utan är alltid oförhindrad att i stället åtala vid domstol. Ej heller föreligger någon laglig skyldighet för åklagare att medelst åtal fullfölja ett strafföreläggande som ej godkänts. Vill åklagare väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansökan om stämning beträffande den som skall åtalas (RB 45: 1). Rätten äger dock, i den omfattning som finnes lämplig, uppdra åt åklagare att själv utfärda stämning till rätten. Det senare förfarandet är enligt förarbetena avsett att

48 komma till användning särskilt beträffande ordningsförseelser eller vissa andra grupper av brott, då den misstänkte erkänt gärningen eller det eljest finns anledning anta att förberedande åtgärder ej erfordras. I de fall då rätten själv utfärdar stämning kan den omedelbart i stämningen kalla den tilltalade till huvudförhandling, om på grund av dennes erkännande eller annan omständighet särskild bevisuppgift kan antas vara överflödig (RB 45: 10; jfr betr. åklagare 45: 16 andra st.). Den tilltalade skall kallas vid vite att inställa sig antingen personligen eller också personligen eller genom ombud vid huvudförhandling i underrätt (RB 45: 15 andra st. jfrt med 2 1 : 2). Eventuellt kan hämtningsförordnande meddelas i stället för vitesföreläggande. Personlig inställelse av den tilltalade är vid sådan förhandling erforderlig — förutom då åtalet avser brott på vilket straffarbete kan följa — om hans närvaro ej kan antas sakna betydelse för utredningen (RB 2 1 : 2 ) . I vissa fall utgör den tilltalades utevaro vid underrätt ej hinder för brottmålets avgörande; ett av dessa fall är av intresse i detta sammanhang. Kan på brottet icke följa svårare straff än fängelse, får sålunda, om saken kan nöjaktigt utredas, målet ändå avgöras (RB 46: 15). F r å n de allmänna reglerna om rättens skyldighet att föra protokoll och utfärda dom gäller undantagsbestämmelser för vissa mål (RB 6: 1 och <J0: 6). Om den tilltalade erkänt gärningen och svårare straff än böter ej ådöms, får, i stället för protokoll, anteckningar föras. Domen kan i detta fall utfärdas i förenklad form, s. k. tabelldom. En förutsättning för att dessa bestämmelser skall gälla är att målet endast avser ansvar för brott. I hovrätt får brottmål, där talan endast föres om ansvar, avgöras utan huvudförhandling, om den tilltalade i underrätt frikänts eller dömts till böter eller fällts till vite och anledning icke förekommer till ådömande av svårare straff eller annan påföljd (RB 5 1 : 21 andra st.). Slutligen gäller beträffande fullfölj dsrätten till högsta domstolen att s. k. ändringsdispens (RB 54: 12) kan meddelas den tilltalade endast om bl. a., han dömts till minst 60 dagsböter eller till 1 500 kronors böter omedelbart i penningar. Kommittén Som i kapitel 1 framhållits är det av olika skäl önskvärt med en enklare och snabbare handläggning av särskilt mindre brottmål. Det är dock angeläget att redan från början understryka att en förenkling icke får ske pä bekostnad av den för det nuvarande handläggningssystemet grundläggande principen att en misstänkt, även vid den enklaste förseelse, skall ha möjlighet att, om han så önskar, få sin sak bedömd av domstol. Det är allmänt erkänt att rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål i allmänhet erbjuder stora rättssäkerhetsgarantier. En misstänkt skall enligt kommittén icke i något fall betagas sin rätt att kräva iakttagande av dessa garantier.

49 Kommittén har följaktligen i huvudsak begränsat sina överväganden rörande möjliga förenklingar till fall där den misstänkte ej har någon erinran mot en mera summarisk handläggning. Det kan visserligen göras gällande att det i en brottmålsprocess är felaktigt att ta hänsyn till den misstänktes inställning till den ena eller andra handläggningsformen. Ej heller får den misstänktes erkännande eller medgivande tillmätas avgörande betydelse. Det torde emellertid vara uppenbart att det i praktiken icke är lämpligt att handlägga mål rörande en enklare förseelse på samma sätt som ett grövre brottmål. Redan enligt gällande rätt föreligger i detta avseende stora skillnader. Det kan samtidigt erinras om att polis, åklagare och domstol, oavsett vilken handläggningsform som väljs, alltid har att tillse att icke någon förklaras skyldig till en förseelse om ej utredningen är tillfredsställande. I det följande kommer ett s. k. polisbötessystem att med beaktande av nu anförda synpunkter närmare utredas. Vidare tas handläggningen av erkända bötesbrottmål 2 över huvud upp till prövning. Strafföreläggandeinstitutet tilldrar sig härvid särskild uppmärksamhet. Kommittén har ansett det lämpligt att ej begränsa sina överväganden till trafikmålen. Det föreligger nämligen enligt kommittén icke så stor principiell olikhet mellan dessa mål och övriga mindre brottmål, att den kan motivera en åtskillnad i handläggningsformen. Kommitténs tanke är därför att det system kommittén föreslår skall kunna tillämpas generellt beträffande även andra mindre förseelser än trafikförseelser. Helt naturligt med hänsyn till kommitténs uppdrag har dock de närmare övervägandena beträffande ett polisbötessystem kommit att i huvudsak avse trafikförseelserna. P å grund av det stora behovet av en förenklad handläggning vid fylleriförseelser har emellertid kommittén även särskilt beaktat denna fråga. Det har varit kommittén angeläget att icke låsa fast handläggningen av en förseelse vid en viss bestämd form. Den enskilde måste ha full frihet att, naturligen med de begränsningar rättsordningen redan nu stadgar, kräva sådana rättssäkerhetsgarantier, som han anser tillfredsställande. Även för de rättsvårdande organen är det av vikt att de processuella reglerna erbjuder så stor valfrihet som möjligt. Endast härigenom kan handläggningen i det enskilda fallet göras smidig och de rättssäkerhetsgarantier, som med hänsyn till omständigheterna måste anses rimliga, iakttas. I konsekvens med dessa tankar är kommitténs förslag så utformade, att en enklare handläggningsform tillämpas framför en mera »kvalificerad», endast om både den enskilde och den som i det särskilda fallet representerar samhället — polismannen, åklagaren eller domaren — är överens därom. Kommittén h a r ansett det vara av värde att redan i detta sammanhang 2 Härmed avses mål om erkänt brott, för vilket svårare straff än böter ej ifrågakommer, ehuru fängelse kan ingå i straffskalan.

4—4614 63

50 lämna en summarisk översikt beträffande sina förslag. Dessa har därför redovisats i bilaga I. A Ordningsföreläggande Reformförslag I skrivelse den 16 december 1957 till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet hemställde polisverksamhetsutredningen att frågan om en förenkling av bötesförfärandet närmare skulle utredas. Efter att ha redovisat skäl såväl för som emot en reform uttalades att frågan var av sådan betydelse — även med hänsyn till en effektivering av polisens verksamhet — att den borde närmare övervägas. Skrivelsen överlämnades till stadsdomstolsutredningen, som emellertid ansåg sig icke lämpligen böra utföra utredningsarbetet. Polisverksamhetsutredningens framställning har, som tidigare redovisats, numera överlämnats till trafikmålskommittén för att vara tillgänglig vid fullgörande av kommitténs uppdrag. Jämväl i motion (II: B 189) till 1958 års B-.riksdag framfördes tanken att efter utländsk förebild i svensk rätt införa en sådan ordning att bötesstraff för vissa förseelser, företrädesvis parkeringsförseelser eller andra mindre överträdelser av motortrafikanter, skulle kunna åläggas redan på polisstadiet. Första lagutskottet (uti. 13) uttalar i anledning av motionen bl. a.: I motionen beröres också spörsmålet om införande i vårt land av ett polisbötessystem, d. v. s. beivran av förseelser genom omedelbart åläggande av böter genom polisman eller polismyndighet. Ett sådant system har i något skiftande former införts i vissa främmande länder, vanligtvis kombinerat med standardiserade böter, och användningen tager företrädesvis sikte på mindre förseelser a\ motortrafikanter. Från arbetsekonomisk synpunkt synes betydande fördelar vara förknippade med ett dylikt system, i det att härigenom skulle kunna inbesparas åtskilligt arbete för polis- och åklagarmyndigheterna. Från flera håll har också uttalats önskemål om en undersökning huruvida detta system skulle kunna införas i vårt land. Även utskottet anser skäl föreligga att närmare utreda denna fråga. Härvid finge undersökas huruvida systemet i någon form kan inpassas i vår rättsordning och komma till användning antingen vid smärre förseelser i allmänhet eller beträffande någon eller några grupper av förseelser, för vilka detsamma kan anses särskilt lämpligt, såsom t. ex. de i motionen omnämnda, i mycket stort antal förekommande parkeringsförseelserna. Redan institutets användning enbart å sistnämnda slag av förseelser skulle tydligen innebära en väsentlig lättnad. Enär frågan emellertid redan övervägdes inom justitiedepartementet ansåg utskottet det icke erforderligt att riksdagen gjorde framställning i ämnet. Även vid 1959 års riksdag diskuterades i anledning av väckta motioner (1:36 och 11:49) ett polisbötessystem. I utlåtande över motionerna hemställde emellertid första lagutskottet (uti. 25) att frågan om ett polisbötessystem vid parkeringsförseelser måtte behandlas med förtur vid det utred-

51 ningsarbete rörande handläggningen av mindre brottmål, som redan inletts av en särskild utredningsman. I en år 1960 avgiven promemoria (stencilerad) framlades av denne utredningsman, numera riksåklagaren Walberg, förslag till lag om parkeringsbot. Detta förslag låg till grund för den sedermera antagna lagen (se prop. 175/1960). Utredningsmannen framhöll att om förslaget genomfördes, borde i fortsättningen övervägas i vad mån samma eller ett likartat förfarande kunde tillämpas också på andra mindre förseelser i trafiken. Kommitténs

överväganden

Den särskilt under senare år inträdda ökningen av antalet ådömda straff kan — som redan tidigare redovisats — till stor del hänföras till handlingar som har samband med trafiken. Givetvis har parkeringsförseelserna — främst i Stockholm och Göteborg 3 — en mycket betydande del i denna utveckling. Även övriga mindre trafikförseelser 4 har emellertid under senare år avsevärt ökat. Av en vid detta betänkande fogad statistik (bilaga J) framgår att enbart ordningsstatspolisen under år 1962 rapporterade 45 604 personer för förseelser mot trafikförfattningar. Det alldeles övervägande antalet av dessa förseelser utgörs av överträdelser av vägtrafikförordningens bestämmelser. 5 I Stockholm rapporterade ordningspolisen år 1962 ca 30 000 andra förseelser mot vägtrafikförordningen än parkeringsförseelser. 6 Kommittén har även beträffande nio slumpvis utvalda landsfiskalsdistrikt 7 gjort en undersökning rörande frekvensen av trafikförseelser bland utfärdade strafförelägganden. Av utredningen framgår att av sammanlagt 5 885 straffförelägganden 3 704 avsåg trafikförseelser. 8 Det torde finnas grundad anledning anta att ökningen av trafikförseelserna kommer att fortsätta. Härtill medverkar icke enbart den fortgående stegringen i trafikintensiteten. Även andra faktorer kan förmodas komma att påverka utvecklingen i samma riktning. Som kommittén redan tidigare hävdat, torde en ökad trafikövervakning vara av stor betydelse för trafiksäkerheten. T den mån polisen erhåller större personella resurser eller genom enklare handläggningsformer utnyttjas på ett mera rationellt sätt, kommer även trafikövervakningen att intensifieras, vilket åtminstone i bör3 Under å r 1961 rapporterades i Stockholm 107 055 och i Göteborg 43 739 parkeringsförseelser. Motsvarande siffror för år 1962 var respektive 130 011 och 46 263. 4 Till mindre trafikförseelser hänför k o m m i t t é n icke b r o t t mot trafikbrottslagen. 5 Därav u n d e r å r 1962 9 288 hastighetsöverträdelser och 7 089 bristfälligheter på bil. 6 Motsvarande a n t a l var år 1951 c:a 3 000. Enligt uppgifter som kommittén i n h ä m t a t från t r a f i k k o m m a n d o t i Stockholm avsåg 8 369 av 20 980 t r a f i k a n m ä r k n i n g a r u n d e r år 1961 hastighetsöverträdelser. 7 Boden, Borlänge, Hässleholm, Mölndal, Slite, Sollentuna, Trosa, Undersåker och Vimmerby. 8 Därav 580 p a r å k n i n g på cykel eller moped, 494 äganderätts- eller registreringsförseelser, 476 parkeringsförseelser, 390 bristfälligheter på fordon, 386 underlåten trafikförsäkring, 361 ej belysning på cykel, 126 överskriden maximihastighet och 104 överskriden m a x i m i l a s t . Utredningen avser 1960.

52 jan kan väntas medföra en ökning av antalet rapporterade förseelser. 1 europeiskt och nordiskt samarbete pågår för närvarande arbete med en gemensam vägtrafiklagstiftning, som kan komma att innebära ett ökat antal ordningsförseelser inom trafikrätten. Även i övrigt kan ny lagstiftning, exempelvis förslaget om säkerhetsinspektion av motorfordon och släpvagnar (prop. 91/1963), verka i samma riktning. Stegringen av antalet ordningsförseelser 9 — främst trafikförseelser — under senare år har helt naturligt medfört en väsentlig ökning i främst polisens och åklagarnas men även i delgivnings- och uppbördsmyndigheternas samt domstolarnas arbetsbörda. Handläggningen av ordningsförseelser har kommit att belasta dessa myndigheter i en utsträckning, som kunnat vara till förfång för andra viktigare arbetsuppgifter, exempelvis bekämpandet av den allvarligare kriminaliteten, trafikövervakning och ordningshållning. Mot denna bakgrund är det naturligt att krav vid flera tillfällen framförts om förenklade regler för rapportering och handläggning av mindre bötesförseelser. Härvid har tanken på att även i vårt land införa ett polisbötessystem 10 kommit i förgrunden. Nuvarande förhållanden torde belysas av en inom polisens organisationsnämnd 1 1 utarbetad redogörelse för de handläggningsrutiner, som för närvarande i regel tillämpas beträffande de ärenden, i vilka strafföreläggande kan ifrågakomma. 1. Förseelsen rapporteras. Vid muntlig rapport införes ärendet på rapportkonceptblankett, i minnesbok eller dylikt. 2. Ärendet införes i polisens diarium. 3. Utredningen fullständigas och kompletteras eventuellt med dagsbotsutredning, varjämte blankett för rekvisition av registerutdrag från kontrollstyrelsen fylles i. 4. Vid alkoholmissbruk sändes s. k. fylleriuppgift i 1—3 ex. till nykterhetsnämnd (eventuellt sändes i stället 1 ex. av upprättad rapport, se p. 6). 5. Misstänkt person registreras i ordningspolisens register. Eventuellt sker även registrering i spärregister (arbetsregister) och notering göres, om annan utredning pågår. 6. Rapport skrives i 3, eventuellt 4, exemplar. 7. Ärendet avföres ur polisens diarium. 8. Av rapporten insattes 1 ex. i rapportsamling. 9. övriga rapportexemplar jämte bilagor överlämnas till åklagare. 10. Ärendet diarieföres i brottmålsdiarium. 11. Brottmålsakt upplägges. 12. Utredningen kompletteras. Eventuellt infordras registerutdrag enligt p. 3 och verkställes slagning i åklagarens personregister. 0

Till ordningsförseelserna hänför kommittén i detta sammanhang främst överträdelser av bestämmelser, som enligt gällande lagstiftning eller enligt kommitténs förslag (se bilaga G) ej är belagda med svårare straff än böter omedelbart i penningar, dock ej normerade böter. 10 Genom den år 1960 antagna lagen om parkeringsbot har ett polisbötessystem införts för handläggning av parkeringsförseelser. 11 Ingår i organisationsnämndens förslag den 25 april 1960 till arbetsrutiner vid handläggning av strafföreläggandeärenden m.m. (stencilerad).

53 13. Strafföreläggande utfärdas i 3 exemplar (eller ärendet går till åtal). 14. Strafföreläggandet införes i strafföreläggandediarium, varjämte strafföreiäggandenummer och årtal påtecknas samtliga exemplar av strafföreläggandet. 15. Strafföreläggandenummer och uppgift om att strafföreläggande utfärdats (ev. jämte datum) införes i brottmålsdiariet. 16. Utdrag ur strafföreläggandediariet sändes (om åklagaren ej är bötesindrivare) till utmätningsman. 17. Ex. 1 av strafföreläggandet inlägges i akten. 18. Ex. 2 och 3 av strafföreläggandet jämte inbetalningskort sändes a. per post till misstänkt eller b. till polisen för direkt delgivning, då godkännande ej kan förväntas. 19. Om den misstänkte icke låter sig avhöra, sändes påminnelse. 20. a. Ex. 2 av strafföreläggandet återkommer med godkännande, eller b. den misstänkte låter sig ej avhöra eller medger ej mottagandet, varför ny utskift av ex. 2 och 3 måste göras och sändas för delgivning, eller c. strafföreläggandet godkännes icke (ärendet går till åtal). 21. I brottmålsdiariet anges dagen för godkännandet. 22. I strafföreläggandediariet anges dagen för godkännandet. 23. Godkännandet införes och bestyrkes av åklagaren på ex. 1 av strafföreläggandet, som insattes i p ä r m eller dylikt. 24. Ex. 2 av strafföreläggandet lägges i akten. 25. Person, som godkänt föreläggande, registreras hos åklagaren. 26. Uppgift om godkännandet sändes i förekommande fall till a. kontrollstyrelsen i 3 exemplar (vid fylleri m. fl. förseelser; KK 17/6 1955, nr 512), b. länsstyrelsens körkortsregister (beträffande körkortsinnehavare vid fylleri, trafikförseelser och dylikt; vägtrafikkungörelsen 7/12 1951, nr 743), c. vissa andra myndigheter t. ex. televerket (vid licensförsummelser), utlänningskommissionen (beträffande utlänningar), annan åklagare (som begärt lagföringen), tillståndsmyndighet (t. ex. vid förseelse mot förordningen angående yrkesmässig trafik 25/10 1940, nr 910, eller mot vapenförordningen 10/6 1949, nr 340), statspolisavdelning (om rapport inkommit därifrån). 27. Saköreslängd i 5 exemplar upprättas per månad över godkända strafförelägganden. 28. Till länsstyrelse insändes 4 exemplar av saköreslängden jämte (om åklagaren ej är bötesindrivare) ex. 1 av strafföreläggandet. 29. Vissa uppgifter om strafföreläggande — åtal och åtalseftergifter — insändes halvårsvis till RÅ. 30. Varje år insändes före den 1 februari till länsstyrelse förteckning över föregående års saköreslängder. 31. Åklagarens saköreslängd utlånas till polisen för att strafföreläggandena skall kunna införas i dess register. 32. Brottmålsakter med inneliggande handlingar samt saköreslängder arkiveras. Åtgärderna hos polisen (1—9) utföres i allmänhet av polispersonal. Hos åklagare (-polischef) verkställes de flesta åtgärderna av kontorspersonal. I s t o r s t ä d e r n a h a r h a n d l ä g g n i n g e n f ö r e n k l a t s i h u v u d s a k p å det s ä t t a t t p o l i s r a p p o r t e n och s t r a f f ö r e l ä g g a n d e t s k r i v s u t s a m t i d i g t . Viss f ö r e n k l i n g

54 i diarieföringen har även kunnat genomföras. Organisationsnämnden har föreslagit att ett liknande system skall användas i hela landet. Kommittén anser att ett polisbötessystem innebär en väsentlig förenkling. Detta sammanhänger främst med att vid ett polisbötessystem åklagagarens medverkan i det stora flertalet fall torde vara obehövlig. För närvarande har även det enklaste ärende att'vandra mellan alltför många instanser, innan den misstänkte blir i tillfälle att få sin sak slutligt prövad. 12 Detta medför även en mängd onödigt diarieföringsarbete (se p. 2, 7, 10, 14, 15, 21 och 22 ovan). Denna olägenhet sammanhänger främst med att polis och åklagare i stor utsträckning är organisatoriskt skilda. Polisen utför utredningsarbetet, och åklagaren har de dömande funktionerna — strafföreläggandet. I den av riksdagen antagna propositionen (148/1962) med förslag om förstatligande av polis- och åklagarväsendet uttalas att en fullständig upplösning av det organisatoriska sambandet mellan polis- och åklagarverksamheten bör ske. Detta förhållande synes göra det från praktisk synpunkt än mera påkallat att överväga lämpligheten av ett polisbötessystem. Mot nuvarande handläggningsformer (kommittén avser här även de förenklade system som, enligt vad tidigare anmärkts, tillämpas i storstäderna) kan även riktas den anmärkningen att de tvingar kvalificerad personal — polis eller åklagare — att vid så många olika tillfällen delta i handläggningen även av det enklaste ärende (se p. 1, 3, 6, 12, 13 och 23 ovan). Vid ett polisbötessystem kan i stor utsträckning den rapport, som nu ofta skrivs ut på platsen (se p. 1 ovan), ersättas av ett omedelbart föreläggande. Det arbete, som sedan återstår att utföra, kan i många fall helt övertas av kontorspersonal. Även det rena skrivarbetet minskar emellertid bl. a. beroende på att de arbetsmoment, som består i utskrift av rapport och strafföreläggande (se p. 6 och 13 ovan), i stor utsträckning helt försvinner, enär som tidigare berörts ett polisbötessystem ger möjlighet att utfärda det slutliga föreläggandet i omedelbart samband med förseelsen. Kommittén vill vidare framhålla att strafföreläggandeinstitutet för med sig ett mycket omfattande delgivningsarbete (se p. 18—22 ovan). Självfallet skulle en avsevärd arbetslättnad åstadkommas, om delgivningen kunde ske vid den personliga kontakt, som i dessa fall nästan alltid förekommer mellan den misstänkte och en polisman. Detta gäller särskilt, då det är fråga om personer, som saknar fast hemvist här i landet eller som eljest är svåra att anträffa. 13 Från praktisk synpunkt skulle alltså inte minst då det gäller delgivningsarbetet stora fördelar kunna vinnas vid ett polisbötessystem. '- Kravet på en rationell arbetsfördelning och service åt allmänheten har enligt vad som framgår av tidskriften Svensk Polis (nr 1/1963 s. 34) föranlett förslag från polisberedningens författningssektion om delegation av polischefsuppgifter på underordnad personal. Detta förslag ligger således helt i linje med ett polisbötessystem. iS Det kan erinras om att möjligheten att delge strafföreläggande utomlands är begränsad.

55 En konsekvens av ett polisbötessystem kan bli att det arbete, som består i s. k. slagning i register, helt eller delvis försvinner. Ett polisbötessystem kan över huvud ge anledning att rent allmänt överväga nödvändigheten och lämpligheten av att i den utsträckning, som nu ofta sker, registrera även mindre förseelser (se p. 5, 12, 25 och 31 ovan). Behovet av förenklade handläggningsformer är särskilt framträdande i vissa fall. Vid trafikövervakningen förekommer för närvarande ofta i stor skala upplagda, tidsbegränsade aktioner. Härvid sker ett mycket stort antal ingripanden. 14 Helt naturligt är det i dessa fall av värde att en förseelse kan beivras omedelbart och rapportering m. m. underlåtas. När endast ett obetydligt straff ifrågasätts, anser kommittén även, att de nu tillämpade handläggningsformerna är för invecklade. Det praktiska behovet av en enklare handläggning torde således vara särskilt starkt vid ingripande mot bl. a. fotgängare, cyklister och mopedförare. Det torde t. o. m. kunna göras gällande, att det för närvarande använda förfarandet omöjliggör ett effektiv! beivrande av förseelser som begåtts av dessa trafikantkategorier. Polisens främsta uppgift är den brottsförebyggande verksamheten. Därför har den del av polisen, som har att sörja för den yttre tjänsten, även i illdelats de största personalresurserna. Det är då också angeläget att denna personal verkligen får ägna sig åt dessa sina uppgifter. Ett viktigt led i detta är att polisens arbete ej betungas av ett onödigt invecklat rapporterings- och utredningssystem. Ett polisbötessystem kan, som torde ha framgått av tidigare lämnad redogörelse, i sådant avseende innebära stora förändringar till det bättre. Vid ställningstagandet till frågan om ett polisbötessystem måste man även beakta vikten av att ordningsförseelserna handläggs på ett sådant sätt, att det ej genom sin omständlighet skapar onödig friktion mellan de rättsvårdande organen och allmänheten. För det stora flertalet människor innebär, varom erinrats i kapitel 2, trafikförseelsen den första och kanske enda direkta kontakten med rättsväsendet. Det intryck den enskilde då får kan bli av bestående betydelse för hela hans inställning till denna del av vårt samhällsliv. Särskilt för polisen är det betydelsefullt att handläggningen av småförseelserna sker så friktionsfritt som möjligt. Mot ett polisbötessystem har invänts att allmänheten härigenom skulle komma att mera direkt förbinda polisen med bötesstraffet, d. v. s. straffutmätningen, och att förhållandet mellan polis och allmänhet skulle försämras. Kommittén finner denna invändning mindre hållbar. Det för den skyldige avgörande är i dessa fall, om rapportering sker eller ej. Polismannen har en möjlighet att, om förutsättningar härför föreligger, använda rapporteftergift. Institutet kan i och för sig innebära en källa till irritation mellan 11 Under en i Stockholm vid årsskiftet 1961—1962 anbefalld övervakning i anslutning till de optiska trafiksignalerna har under tre månader mer än 700 fordonsförare, som framfört sina fordon mot rött ljus, rapporterats.

56 den rapporterande och allmänheten. Det har emellertid ej av någon ifrågasatts att frånta polisen den dömande verksamhet som rapporteftergiften i viss mån måste anses utgöra. Sedan polismannen beslutat sig för att rapportera en förseelse, finns det hos en misstänkt, som erkänner, ej sällan ett starkt intresse av att få saken avgjord så fort som möjligt. Den enskilde vill ej lång tid efter förseelsen besväras av skrivelser och delgivningar från olika organ. Ett polisbötessystem måste härigenom anses innebära vissa fördelar för allmänheten. De rättsvårdande organen ger den enskilde en möjlighet att få saken snabbt och enkelt avklarad. På sätt närmare kommer att utvecklas i det följande, kan ett polisbötessystem utformas på sådant sätt att bötesföreläggandet sker med tillämpning av en av åklagarmyndigheten på förhand fastställd taxa med i princip fixt belopp för varje förseelse, beträffande vilken polisböter kan ifrågakomma. Med ett sådant system kommer någon skönsmässig prövning rörande böternas storlek i varje särskilt fall icke att förekomma. Enligt kommitténs mening borde införandet av polisböter i denna utformning icke vara ägnat att försämra polisens förhållande till allmänheten. Genom förmedling av trafikantorganisationerna torde för övrigt möjlighet föreligga att sprida upplysning om att ett polisbötessystem även medför fördelar för trafikanterna. Handläggningen av trafikförseelser är förenad med särskilda problem, genom att de ofta begås långt från hemorten. Med nuvarande handläggningsregler är det i praktiken ej möjligt att i omedelbart samband med förseelsen få saken avgjord. Då institutet strafföreläggande infördes i vårt land, tänkte man sig att åklagaren i samband med ett förhör med den misstänkte skulle utfärda föreläggandet. Vid den typ av handlingar som här är aktuell håller emellertid åklagaren icke något sådant förhör. Strafföreläggandet utfärdas därför i allmänhet icke förrän en månad eller mera efter förseelsen. Den misstänkte skall då sökas i sin hemort. Vad gäller utlänningar 15 är detta ofta icke praktiskt möjligt. 16 Detta förhållande är särskilt från trafiksäkerhetssynpunkt betänkligt. 17 Ett polisbötessystem skulle inte minst i dessa fall även kunna medföra betydande organisatoriska förenklingar. Som kommittén redan inledningsvis berört, är det för strafflagstiftningens effektivitet av stor betydelse att straffet följer så snabbt som möj15 Beträffande förseelser av utlänningar se bl. a. 1961 års trafiksäkerhetskommittés redogörelse för tillfälliga hastighetsbegränsningar i motortrafiken under år 1961 (stencilerad), s. 34 ff. Av redogörelsen framgår bl. a. att av 2 296 hastighetsöverträdelser under en viss tidsperiod hade 421 begåtts av utlänningar. 16 I cirkulärskrivelse nr 90 den 30 juni 1959 uttalar riksåklagaren bl. a.: De svårigheter, som föreligga för åklagarna att med hänsyn till den tidsnöd som ofta är för handen och andra omständigheter kunna i vanlig ordning ombesörja lagföringen av utlänningarna, torde i själva verket medföra, att dessa icke sällan undgå påföljd för de brott och förseelser i trafiken, som de gjort sig. skyldiga till. Jfr även Elvving, Tillräckliga skäl (Lund 1960) s. 351. 17 I viss utsträckning förekommer det dock i dessa fall att den misstänkte utfärdar fullmakt för ombud att inför domstol erkänna förseelsen.

57 ligt efter brottet. Detta gäller inte minst vid mindre förseelser, där straffet ej är av den storlek att det i och för sig kan ha någon större preventiv effekt. Det är vidare för trafiksäkerheten väsentligt om polisen har möjlighet att genast sedan en förseelse begåtts, ställa den skyldige inför konsekvensen i form av ett bötesstraff. Straffet sätts då i direkt samband med överträdelsen av trafikregeln. En lindrigare men omedelbar bestraffning är säkerligen mången gång verkningsfullare än ett hårdare straff som blir aktuellt först flera månader efter förseelsen. En snabb handläggning är emellertid icke enbart ett trafiksäkerhetskrav utan även väsentlig för rättssäkerheten. Den bedömning, som sker på handlingarna, kanske månader efter förseeisen, måste vara förenad med många felkällor. Vid ett polisbötessystem får den misstänkte genast besked om vad som läggs honom till last. Den omedelbara bedömningen kan grundas på ett material, som båda parter har fullt aktuellt. Missförstånd kan genast klaras upp och utredningsarbetet kan koncentreras på de verkligt stridiga ärendena. Gällande bestämmelser för handläggning av allvarligare brott och obetydliga förseelser är i princip desamma. Rättegångsbalken gör i detta avseende ingen större skillnad mellan olika måltyper, även om strafföreläggandet erbjuder en möjlighet till mera summarisk handläggning av vissa mindre brottmål. Det skulle enligt kommitténs uppfattning vara av värde att man genom själva sättet för handläggningen av en ordningsförseelse kunde göra det mera klart att den ej är att hänföra till den egentliga kriminaliteten. En sådan skillnad i handläggningsformerna kan i realiteten komma att medverka till att de verkliga brotten i allmänhetens ögon får en högre dignitet i kriminalitetsavseende. Härigenom skulle den avtrubbning, som torde ha skett i allmänhetens inställning, från moraliska och andra synpunkter, till begreppen brott och straff, möjligen motverkas. Man skulle sålunda kunna våga hoppas på en i hithörande frågor mera nyanserad inställning hos allmänheten — en inställning som borde utgöra något positivt för bekämpande av den allvarligare kriminaliteten. Bötesstraffet används som reaktion mot såväl förhållandevis allvarlig kriminalitet som rena ordningsförseelser. Även detta förhållande måste inge betänkligheter. En särskild påföljd med tillämpningsområde vid ordningsförseelser skulle understryka att dessa ej skall hänföras till den egentliga kriminaliteten. Genom lagen om parkeringsbot har redan begreppet parkeringsbot tillkommit. Om ett mera allmänt polisbötessystem införs i vår rätt, skulle det enligt kommittén vara av värde att det straff, som utdöms i denna ordning, kunde erhålla exempelvis beteckningen ordningsbot. Ett ytterligare steg i samma riktning skulle vara att detta ordningsstraff icke kunde förvandlas. Mot det sist sagda torde dock kunna invändas, att det skulle medföra en kraftig försämring i villigheten att betala ordningsstraffet och att möjligheterna till indrivning icke är tillräckligt effektiva, såvida

58 icke hotet om förvandling består. Kommittén vill i detta sammanhang understryka att ett förslag om införande av ett särskilt ordningsstraff icke i och för sig innebär att bötesstraffen genomgående blir lägre. Ordningsstraffet skall ej bestämmas på annat sätt än med tillämpning av samma principer som vid bestämmande av bötesstraff i allmänhet (jfr bilaga K). Mot ett polisbötessystem kan göras den invändningen att en i viss mån dömande verksamhet härigenom kan komma att läggas på ett annat organ än domstolen. Strafföreläggande utfärdas emellertid för närvarande av åklagaren. Det kan enligt kommittén ej möta några betänkligheter att låta polisen handlägga ordningsförseelser under förutsättning att de förseelser, som skall beivras på detta sätt, är av enkel natur och ej kräver någon egentlig straffmätning. I fråga om t. ex. de ringare trafikförseelserna synes från nu angivna synpunkter hinder ej möta att i väsentlig mån överföra handläggningen av dessa till polisen. Även med hänsyn till att ordningsförseelserna har ett naturligt samband med polisens hela ordningshållande verksamhet torde starka skäl tala för att låta polisen i viss omfattning utöva dömande verksamhet i fråga om dessa förseelser. 1957 års polisutredning har i sitt betänkande Huvudmannaskapet för polisväsendet m. m. framhållit detta samband och ansett det utgöra ett skäl mot en i samtliga polischefsdistrikt genomförd funktionsklyvning av åklagare- och polischefssysslorna (SOU 1961:34 s. 84). Ett uttalande av departementschefen i proposition angående huvudmannaskapet för polisväsendet m. m., att, som ett led i en rationalisering, en överflyttning till polischef av vissa enklare åklagaruppgifter kan komma i fråga, torde även vara ett uttryck för uppfattningen om ett sådant samband (prop. 148/1962 s. 61). Vad särskilt gäller trafikförseelser är samhällets reaktion främst att se som ett led i den av polisen utförda trafikövervakningen för åstadkommande av en bättre trafikdisciplin. Det kan därför synas naturligt att polisen, som har den närmaste kontakten med trafiken och dess problem, även tar del i den polisiära tillrättavisning som straffet i dessa fall egentligen utgör. Oavsett hur ett polisbötessystem närmare utformas måste det innebära att ett större ansvar kommer att åvila den enskilde polismannen. Det är alltså berättigat undersöka om denne har erforderliga kvalifikationer för dessa nya upgifter. En jämförelse med de åligganden, som polismannen redan nu har att fullgöra, är därför motiverad. Kommittén vill erinra om att den enskilde polismannen för närvarande, vid tillämpning av lagen om parkeringsbot, har att träffa avgöranden, som är principiellt likartade med de beslut som kan bli aktuella vid ett mera allmänt polisbötessystem. Enligt parkeringsbotslagen har t. o. m. särskilda trafikövervakare 18 anförtrotts samma befogenheter som en polisman. Detta 18 Genom lag den 31 maj 1957 angående ändrad lydelse av 18 § lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket infördes möjligheten att använda särskilda trafikövervakare för vissa enklare trafikövervakande uppgifter. Dessa trafikövervakare har en väsentligt mera

59 har, såvitt kommittén erfarit, icke medfört några påvisbara ölägenheter från rättssäkerhetssynpunkt. Enligt ett av parkeringskommittén år 1962 framlagt förslag till vissa ändringar i vägtrafikförordningen (se betänkandet, stencilerat, s. 54 ff.) skall polisman äga föranstalta om flyttning och omhändertagande av fordon som uppställts i strid mot parkeringsbestämmelser. I allmänhet, men ej alltid, är ställningstagandet till frågan om en parkeringsförseelse föreligger eller ej mycket enkelt. Någon väsentlig skillnad mellan svårhetsgraden i dessa avgöranden och ett avgörande beträffande vissa andra okomplicerade trafikförseelser föreligger ej. Här må endast erinras om framförande av cykel eller moped under mörker utan lykta liksom paråkning på dessa fordon. Även vid vissa andra förseelser, exempelvis hastighetsöverträdelse, där en s. k. radarmätare använts vid kontrollen, är det ofta enkelt att avgöra om en förseelse föreligger. Polismännen har numera en förhållandevis god allmänutbildning. För trafikövervakning används i stor utsträckning specialutbildad polispersonal. Inom såväl statspolisen som vissa större lokala poliskårer finns poliser som uteslutande sysslar med arbete som berör trafikövervakningen. Även vid ett förstatligande av polisväsendet kommer det enligt den framlagda propositionen att finnas polismän, som är särskilt avdelade för den trafikövervakande verksamheten. (Prop. 148/1962 s. 114.) Den omständigheten, att vissa polismän erhållit en särskild utbildning i och kännedom om trafikövervakning, har medfört att de kunnat erhålla förordnande att meddela beslut av mera kvalificerad art, exempelvis körförbud beträffande fordon (23 § vägtrafikförordningen). Ett sådant beslut måste för den enskilde anses väsentligt mera ingripande än ett föreläggande av ett mindre bötesstraff. Det kan anmärkas att beslut om körförbud även kan meddelas mot vederbörandes bestridande. Dessutom måste beaktas att en polisman vid förseelse, på vilken ej kan följa frihetsstraff, under särskilda förutsättningar har möjlighet meddela rapporteftergift. Polismannen utövar här redan för närvarande en i viss mån dömande funktion. Hans ofta svåra ställningstagande blir avgörande för om en förseelse skall föranleda rättsligt ingripande. Institutet rapporteftergift har i praktiken en mycket stor betydelse. Även i övrigt har polismännen i skilda avseenden anförtrotts avgöranden som kräver ett stort mått av kunnande och omdöme. Kommittén vill endast erinra om exempelvis gripande jämlikt RB 24: 7. Kommittén anser att polismännen har erforderliga kvalifikationer för handläggning av mindre förseelser enligt ett polisbötessystem. Som tidigare a n m ä r k t s f ö r u t s ä t t e r e m e l l e r t i d k o m m i t t é n a t t de förseelser, s o m skall bebegränsad såväl allmänutbildning som specialutbildning än en polisman. I exempelvis Stockholm och Göteborg erhåller trafikövervakarna en särskild utbildning under fem veckor. På andra platser förekommer en betydligt mera begränsad undervisning för trafikövervakare.

60 ivras på detta sätt, är av enkel natur och ej kräver någon egentlig straffmätning. Förhöjt straff vid återfall tillämpas i viss utsträckning även vid ordningsförseelser. Ett polisbötessystem torde väsentligt försvåra en sådan praxis. Kommittén anser sig följaktligen böra något överväga denna fråga. Bestämmelser angående verkan av återfall beträffande vissa i strafflagen upptagna brott återfinns i 4 kap. 14 § strafflagen (jfr BrB 26: 3 ) . I övrigt finns ej, utom i vissa speciella författningar, 19 något uttryckligt lagstöd för förfaringssättet att beakta återfall vid straffmätningen. Det har emellertid ansetts att återfallet utgör en omständighet som domstolen hör beakta (se brottsbalken prop. 10/1962 s. G 247). Beträffande samtliga trafikförseelser utom bl. a. vissa parkeringsförseelser gäller jämlikt 80 § vägtrafikkungörelsen att om körkortsinnehavare dömts för sådan förseelse, anmälan skall göras till körkortsmyndigheten. Detta medför i dessa fall en förhållandevis fullständig central registrering av tidigare förseelser. Det är alltså här teoretiskt möjligt att vid straff mäthingen ta hänsyn till att en förseelse utgör återfall. I detta sammanhang kan nämnas att det i fråga om andra ordningsförseelser än trafikförseelser i allmänhet ej förekommer någon central registrering. Beträffande fylleri förs dock ett sådant register nämligen hos Kungl. kontrollstyrelsen. En mycket stor del av ordningsförseelserna är endast lokalt registrerade. Det blir i sådana fall beroende på tillfälligheter om en tidigare förseelse blir känd eller ej. Någon skyldighet för åklagare eller domstolar att infordra körkortsregisterutdrag vid förseelser mot vägtrafikförordningen föreligger ej. Praxis i detta avseende är också skiftande. Medan exempelvis Stockholms rådhusrätt och rådhusrätten i Göteborg i allmänhet ej kräver körkortsregisterutdrag, är det vanligt att sådant utdrag företes inför häradsrätterna. I de fall strafföreläggande används har åklagaren i allmänhet ej tillgång till uppgifter ur körkortsregistret. Även i detta avseende är emellertid tillvägagångssättet varierande. En del landsfiskaler infordrar således alltid körkortsregisterutdrag, medan andra endast anser utdrag erforderligt vid vissa typer av förseelser. Genomgång av lokala register förekommer även. Den lämnade redogörelsen torde visa att den som har att bestämma straffet för en förseelse mot vägtrafikförordningen ofta ej känner till om förseelsen är ett återfall. Förhöjt straff kan följaktligen ej användas i dessa fall. Även i övrigt finns det vid trafikförseelser en stark tendens att utmäta straff efter schablon. Den främsta anledningen till denna utveckling torde vara den mycket betydande ökningen av antalet sådana förseelser. Även vid andra ordningsförseelser än trafikförseelser torde man kunna finna en utveckling mot ett minskat hänsynstagande vid straffmätningen 19 Jfr trafikbrottslagen (3 §), rusdrycksförsäljningsförordningen den 26 maj 1954 och ölförsäljningsförordningen den 23 mars 1961.

61 till den omständigheten att en förseelse utgör återfall. I Stockholm och Göteborg använder exempelvis varken rådhusrätterna eller åklagarna numera förhöjt straff vid återfall i fylleri, trots att kontrollstyrelsens centrala register ger en teoretisk möjlighet att beakta tidigare förseelser. I de fall en ordningsförseelse endast är lokalt registrerad kan hänsyn tas endast till förseelser, som upptagits i sådant register. Särskilt i storstäderna har emellertid, till följd av den starka ökningen av ordningsförseelserna, kanske främst praktiska överväganden föranlett att undersökningen beträffande tidigare förseelser i hög grad begränsats. Kommittén anser att det i princip måste anses föreligga en skyldighet att vid straffmätningen beakta tidigare förseelser, om ej särskilda skäl talar emot detta. Ordningsförseelserna är emellertid i allmänhet av sådan karaktär att lämpligheten av att vid straffmätningen beakta eventuellt återfall kan ifrågasättas. Det torde kunna göras gällande att ett förhöjt straff vid återfall här ej har någon preventiv effekt. Värdet av en sådan förhöjning måste i allt fall anses begränsat. Den lämnade redogörelsen för gällande praxis ger även vid handen, att det i allmänhet ej anses föreligga något behov av förhöjt straff vid återfall i en ordningsförseelse. Vid ett ställningstagande till föreliggande problem måste även praktiska synpunkter beaktas. De eventuella fördelarna av en praxis, som beaktar om ett återfall föreligger, måste vägas mot det merarbete som en sådan rättstillämpning förorsakar de rättsvårdande organen. Arbetsbelastningen bos dessa organ — i detta sammanhang kanske främst polis ocb åklagare — har säkerligen varit en bidragande orsak till att, som tidigare framhållits, en utveckling skett mot ett allt mindre hänsynstagande till återfall vid ordningsförseelser. Det kan för storstädernas del utan överdrift sägas att det är praktiskt omöjligt att i dessa fall annat än i ringa omfattning beakta iterationen. Inte minst för körkortsregistren, som redan nu har svårigheter att bemästra arbetssituationen, skulle en föreskrift om skyldighet att vid trafikförseelser infordra körkortsregisterutdrag medföra en mycket väsentlig arbetsökning. Samtidigt skulle ett frångående av för närvarande — särskilt på landsorten — tillämpad praxis att i viss utsträckning införskaffa körkortsregisterutdrag medföra motsvarande arbetsminskning. I detta sammanhang måste även beaktas att infordrande av registerutdrag även fördröjer ärendets handläggning. Kommittén vill vidare framhålla att det måste anses mycket olämpligt alt straff mätningen vid en upprepad ordningsförseelse i så hög grad som för närvarande är fallet blir beroende av den del av landet inom vilken förseelsen begåtts. Man skulle här rentav kunna tala om en orättvisa, i det att samma återfallsförseelse bestraffas olika hårt på olika håll. Den ene har tur att begå sin förseelse på en ort, där man ej undersöker om återfall föreligger — h a n slipper lindrigare undan än den som begår en förseelse på en plats, där sådan undersökning alltjämt sker.

62 Kommittén anser på grund av nu gjorda överväganden att den omständigheten att en ordningsförseelse utgör ett återfall i allmänhet ej bör påverka straffets höjd. Vid användning av ett polisbötessystem kan, i de fall åläggandet sker omedelbart, tidigare förseelser praktiskt taget aldrig beaktas. Kommittén anser att detta förhållande inte utgör något hinder mot systemet. Det måste enligt kommittén snarare vara en fördel från rättvisesynpunkt att ett polisbötessystem även i återfallsavseende medverkar till en större enhetlighet i straffmätningspraxis. Gränsdragningen mellan dagsböter och böter omedelbart i penningar är av stor betydelse för ställningstagande till frågan om lämpligheten av ett polisbötessystem. Vid en mycket stor del av de vanligast förekommande trafikförseelserna, exempelvis hastighetsöverträdelser, är för närvarande stadgat dagsbotsstraff. Kommittén anser att, förutom rent praktiska överväganden, starka principiella skäl talar för att vid föreläggande av böter direkt genom en polisman endast böter omedelbart i penningar bör ifrågakomma. Det bör icke ankomma på polisman att ingå i prövning av de förhållanden som bestämmer dagsbotens storlek. Det är följaktligen av stort intresse om dagsbotsstraffets tillämpningsområde kan inskränkas. Kommittén vill därför redan i detta sammanhang närmare överväga frågan om den lämpligaste avvägningen inom trafikrätten mellan dagsböter och böter omedelbart i penningar. Dagsböter eller böter omedelbart i penningar vid trafikförseelser Gällande rätt

I strafflagen 2 kap. 8 § stadgas att böter skall ådömas i dagsböter. Denna bestämmelse, vilken endast avser gärningar kriminaliserade i strafflagen, skall dock ej tillämpas då för särskilt fall böter är bestämda till visst högsta belopp. Även för specialstraffrättens del gäller emellertid som huvudregel att dagsböter skall tillämpas. Enligt 1 § lag den 24 september 1931 med vissa bestämmelser om bötesstraff utom strafflagens område skall nämligen vad i 2 kap. 8 § strafflagen stadgas om böters ådömande i dagsböter gälla jämväl böter som eljest enligt allmän lag eller särskild författning åläggs av domstol, dock icke i fråga om brott, vilket är belagt med normerade böter eller med böter bestämda till högst 300 kronor. — Bestämmelserna om att böter skall ådömas i dagsböter och dagsbotens belopp fastställas efter den sakfälldes ekonomiska förhållanden modifieras i 2 kap. 8 § strafflagen på det sätt att, om brottet är ringa, dagsbotens belopp må därefter jämkas. I ett stort antal författningar finns stadgande om bötesstraff vid trafikförseelser. Såväl dagsböter som böter omedelbart i penningar förekommer. Vägtrafikförordningen, vars ansvarsbestämmelser återfinns i 65—72 §§, använder med vissa undantag dagsböter, då förseelsen avsett motordrivet fordon, och eljest böter, högst trehundra kronor.

63 Ur förarbetena

I straff lagskommissionens förslag till strafflag (SOU 1923: 9) uttalas bl. a. (s. 246): Den kritik, som sedan länge riktats mot nuvarande straffsystem — vårt och främmande länders — har med fullt fog i främsta rummet avsett bötesstraffet och de korta frihetsstraffen. Såsom bötesstraffet för närvarande är anordnat, kan vid bötesbeloppets bestämmande icke tagas tillräcklig hänsyn till brottslingens ekonomiska ställning, och straffet kommer därför att verka i hög grad ojämnt. För den förmögne innebär ett bötesstraff, även om det uppgår till det i lag bestämda maximum, icke något kännbart lidande och saknar således förmåga att påverka den brottsliga viljan. Men samma belopp, som för den förmögne är av ringa eller ingen betydelse, kan för den mindre bemedlade spela en sådan roll, att dess gäldande tvingar honom till högst betydande försakelser, kanske under lång tid, och således för honom innebär ett mycket kännbart straff. Vid 1927 års riksdag framlades i proposition 194 förslag om att dagsböter skall användas även i svensk straffrätt. Systemet skulle enligt propositionen endast införas beträffande bötesstraff enligt strafflagen eller strafflagen för krigsmakten. Vid utdömande av penningböter skulle emellertid skäligt avseende fästas vid den sakfälldes ekonomiska villkor. — Från bestämmelsen om att bötesstraff enligt strafflagen skulle utdömas i dagsböter gjordes undantag beträffande bl. a. fylleri, oljud, förargelseväckande beteende och överdådig framfart. Departementschefen anför härvid bl. a. (s. 8 ) : Vidare måste, utan avseende på den formella skillnaden mellan allmän strafflag och specialförfattningar, alla sådana bötesstraff, vilka knyta sig till verkliga brott, underkastas dagsbotssystemet, till skillnad från de förseelser av politinatur, där det icke är fråga om en rättsstridig vilja och vilka sålunda falla utom begreppen brott och straff i egentlig mening. Ett sådant skiljande förutsätter emellertid en överarbetning av specialstraffrätten och skulle så mycket mindre kunna åstadkommas genom någon enkel regel, som specialstraffrättens straffsatser, tillkomna på mycket olika tider, vila på mycket olikartad grund; under det lagstiftaren i många fall, särskilt i äldre lagstiftning, uppenbarligen icke åsyftat något hänsynstagande till den dömdes förmögenhetsställning, är i senare lagstiftning ofta det motsatta förhållandet lika uppenbart. Propositionen avslogs emellertid av riksdagen efter hemställan av första lagutskottet (uti. 37). Huvudsakliga anledningen till att propositionen ej borde bifallas var, enligt utskottets utlåtande, att synnerligen stötande konsekvenser skulle uppkomma av bötesstraffets föreslagna uppdelning. Frågan om ett dagsbotssystem underställdes åter riksdagen år 1931. I den promemoria, som låg till grund för propositionen till riksdagen, uttalas bl. a. (se prop. 188/1931 s. 2 9 ) : Till en början stode det klart, att ett handhavande av dagsbotssystemet icke gärna kunde anförtros åt andra myndigheter än domstol eller poliskammare. Böter, som ådömdes av administrativ myndighet (länsstyrelse, överexekutor eller verksstyrelse), borde alltså hållas utanför dagsbotsprincipen (1 § första st.).

64 Enighet syntes vidare råda därom, att från dagsbotsområdet borde såsom av politinatur undantagas brott mot ordningsstadgan för rikets städer, hälsovårdsstadgan, byggnadsstadgan för rikets städer eller brandstadgan eller i enlighet med någon av dessa stadgar givna föreskrifter eller mot hamnordning (1 § punkt 4). Till brott av politinatur eller därmed jämförlig beskaffenhet torde emellertid höra jämväl åtskilliga andra brott av ringa beskaffenhet. Att på ett för lagtillämpningen tillfredsställande sätt avgränsa dessa vore givetvis vanskligt. De skilda straffbara förfaranden, varom det här bleve fråga, vore alltför olikartade för att kunna inordnas under en allmän regel. Straffsatserna vore tillkomna på olika tider och därför föga enhetliga. En detaljerad omarbetning av gällande bestämmelser skulle erfordras, därest en fullt rationell uppdelning skulle kunna genomföras. Och fråga vore, om en sådan över huvud taget vore möjlig. I varje fall vore det nödvändigt att nu inskränka sig till att försöka få till stånd en gränsdragning, som i det stora hela täckte vad man i sak ville nå. I propositionen föreslogs att dagsböter skulle införas även inom specialstraffrätten vid de brott där bötesmaximum är mer än trehundra kronor. Departementschefen anför bl. a. (s. 4 8 ) : De skäl, som tala för en anpassning av böterna efter betalningsförmågan, gälla uppenbarligen i fråga om samtliga bötesbrott, vid vilka straffets ändamål är att tillfoga den sakfällde ett verkligt lidande. I främsta rummet komma härvid i betraktande sådana brott, som äro uttryck för en rättsstridig vilja hos gärningsmannen. I andra fall avser bötesstraffet, såsom i fråga om vissa ordningsföreskrifter, mera att hos den sakfällde inskärpa vikten av att en sådan föreskrift iakttages. Är brottet av nu sist angivna art, erfordras icke för att straffet skall fylla sitt syfte samma hänsyn till den dömdes förmögenhetsställning. I allmänhet torde i dessa fall redan det förhållandet, att den tilltalade sakfälles, vara nog att från hans sida förebygga en ny överträdelse. Härtill kommer jämväl en annan synpunkt. Omfattningen av de arbetsuppgifter, som åläggas domstolarna, bör stå i förhållande till de intressen, varom i varje särskilt fall är fråga. Med hänsyn till vissa ordningsförseelsers talrikhet, särskilt i de större städerna, måste behandlingen ordnas så, att varje särskilt mål icke i alltför hög grad tager domstolens tid i anspråk. Uppenbarligen skulle en för varje tilltalad företagen utredning angående hans förmögenhetsförhållanden motverka detta syfte. Jämväl av denna anledning är det alltså av betydelse, att icke nu ifrågavarande förseelser indragas under dagsbotsområdet. Var gränsen skall dragas mellan de båda slagen av bötesbrott är uppenbarligen en ganska invecklad fråga. Ej minst beträffande den svenska straffrätten, för vilken den nu antydda gruppindelningen av brotten icke är genomförd, möta härvid betydande svårigheter. Förseelser vid förande av motorfordon skulle enligt förslaget bestraffas med dagsböter. Detta gällde dock ej förande av motorfordon utan namnskylt, signalapparat, ljuddämpare m. m. Propositionen, som avstyrktes av första lagutskottet (uti. 30), bifölls av riksdagen. Även 193k års vägtrafiksakkunniga (SOU 1935: 23) behandlade dagsbotssystemets tillämpning inom trafikrätten. De sakkunniga ansåg att en del av de förseelser, som enligt då gällande bestämmelser kommit att falla under dagsbotsreglerna, icke var av den natur att dagsböter borde utdömas för dem. Med hänsyn härtill föreslog de sakkunniga att straffet skulle ned-

(')."»

sättas från dagsböter till böter högst 300 kronor för bl. a. följande förseelser: »begagnande av fordon, som ej i fråga om utrustning och beskaffenhet överensstämmer med gällande föreskrifter», »underlåtenhet att inom föreskriven tid söka registrering», »förseelse mot allmänna föreskrifter om nedbringande av fordons hastighet i vissa fall» samt »förseelse mot föreskrifterna om skyldigbet all giva varningssignal, stopp-tecken och tecken angående ändrad körriktning samt att iakttaga särskild försiktighet vid möte i vissa fall». Deparlementscbefen uttalade emellertid (prop. 213/1936 s. 65) att »enligt vedertagna principer böra från dagsbotsstraff undantagas endast sådana överträdelser av författningens stadganden, vilka kunna karakteriseras såsom rena ordningsförseelser». I anledning härav föreslog departementschefen, att bl. a. de här tidigare nämnda förseelserna fortfarande skulle bestraffas med dagsböter. Detta blev även riksdagens beslut. 1944 års trafikförfattningssukkunniga (SOU 1948:34 s. 272), som utarbetat den nu gällande vägtrafikförordningen, förklarade sig i valet mellan dagsböter och andra böter i stort sett följa de grunder, som då tillämpades i motorfordonsförordning och vägtrafikstadga. Departementschefen (prop. 30/1951) ansåg sig i denna del i huvudsak kunna godta de sakkunnigas förslag. Brottsbalken

1 den av riksdagen antagna brottsbalken görs ingen ändring i den principiella uppläggningen av bötespåföljdens anordnande. De förändringar av penningvärdet, som inträtt efter dagsbotssysteinets införande, har emellertid föranlett att gränsen mellan böter omedelbart i penningar och dagsböter flyttats. Som påföljd för gärningar, vilka bar karaktären av ordningsförseelser, skall enligt brottsbalken kunna följa penningböter upp till 500 kronor, mot 300 kronor för närvarande. Minsta bötespåföljd blir, om ej annat sladgats, tio kronor. Kommitténs överväganden och förslag beträffande bötesstraffet inom trafikrätten

Dagsböter används i stor utsträckning vid trafikförseelser. Som torde ha framgått av den lämnade redogörelsen för förarbetena ansåg emellertid redan 1934 års vägtrafiksakkunniga alt böter omedelbart i penningar borde användas vid flera förseelsetyper, där dagsbotsstraff då förekom och fortfarande förekommer. Någon ändring i de principer, som av 1936 års riksdag antagits för gränsdragningen mellan dagsbotsstraff och böter omedelbart i penningar inom trafikrätten, har emellertid icke skett. De förändringar, som sedan 1930-talet ägt rum såväl i inställningen till trafikförseelserna som i frekvensen av dessa förseelser, gör det enligt kommittén berättigat att något närmare överväga, om gällande bestämmelser i berörda avseenden är lämpligt och ändamålsenligt utformade. 5—4614 63

6G

Naturligtvis talar mycket för att penningstraffets höjd bör bestämmas efter den skyldiges betalningsförmåga. Endast härigenom blir straffet lika kännbart för dömda med olika ekonomiska förhållanden. Samtidigt torde det vara uppenbart att det icke är möjligt att i berörda avseenden uppnå full rättvisa. Dessutom måste beaktas att den fortgående utvecklingen i vårt samhälle mot en allt större ekonomisk likställighet minskar behovet av att straffet graderas efter olika inkomstlagen bos de skyldiga. Under förarbetena till gällande bestämmelser angående dagsbotsstraffet har, som tidigare redovisats, uttalats att detta straff bör användas då brottet är ett uttryck för en rättsstridig vilja hos gärningsmannen. Straffets ändamål skall då vara att tillfoga den dömde ett verkligt lidande. 1 andra fall, då bötesstraffet mera avser att inskärpa vikten av att en föreskrift iakttas, krävs däremot ej samma hänsynstagande till den skyldiges ekonomiska ställning. Det har därför ansetts att dagsbotsstraffet ej bör användes vid ordningsförseelser. Emellertid finns i vår rätt ej någon klar bestämning av vad som skall anses utgöra en ordningsförseelse.- 0 Frågan om huruvida dagsböter skall användas vid en viss förseelse kan på grund härav avgöras efter lämplighets- och skälighetsöverväganden. De nu anförda synpunkterna utgör enligt kommittén ett stöd för en mera restriktiv användning av dagsbotsstraffet inom trafikrättens område. Den omständigheten, att dagsböter används vid det stora flertalet trafikförseelser av motorfordonsförare, medverkar till att göra gränsen mellan en ordningsförseelse och ett verkligt trafikbrott oklar. Den allmänna rättsuppfattningen torde ej kräva dagsbotsstraff vid de mindre trafikförseelserna. Domstolarna har redan kort tid eller detta straffs införande 21 beträffande vissa mindre trafikförseelser haft till prövning om jämlikt 2 kap. 8 § strafflagen jämkning av dagsbolens belopp skall ske, när brottet är ringa. Inte minst under senare år har en allt starkare tendens inträtt att vid mindre trafikförseelser jämka dagsbotens belopp.- 2 Detta har t. o. m. i vissa fall genomförts så konsekvent att dagsbotssystemet helt genombrutits. Vid parkering i gathörn används i Stockholm ett generellt straff på 8 dagsböter å 5 kronor. Den formella tillämpningen av dagsbotssystemet har här förlorat allt berättigande. Även då dagsbotsbeloppet ej är helt fixerat, torde jämkningar ske, enär straffet i många fall ej annars skulle stå i rimlig proportion till förseelsens svårhelsgrad. Del har alliså i realiteten redan skett en viss utveckling mot ett minskat hänsynstagande till den dömdes inkomstförhållanden. 23 Kommittén anser icke att det finns anledning till erinran mot denna utveckling. 20 Se bl. a. Thornstedt, Om företagaransvar s. 32 ff. " Se bl. a. NJA 1934: 354; 1938: 82. 22 Se bl. a. RA cirk. nr 119. 23 Kommittén h a r från bötesbyrån vid åklagarmyndigheten i Stockholm i n h ä m t a t uppgift om att under j a n u a r i — m a r s 1962 i saköreslängden upptagits 4 445 strafföreläg-

07 Som framhölls då dagbotssystemet infördes, innebär det förhållandet att dagsbolsutredning skall införskaffas ett ej obetydligt merarbete. Det ansågs därför att vissa ordningsförseelser, bl. a. på grund av sin talrikhet, icke borde föranleda dagsbotsstraff. Dessa synpunkter har nu än större aktualitet, enär antalet trafikförseelser stigit i en utsträckning, som knappast kunde förutses då dagsbotssyslemet infördes. Den stora ökningen i antalet dagsbotsutredningar har också medfört all dessa blivit alltmera summariska. Endast på della sätt har polisen, som ej obetydligt belastas av detta arbete, kunnat möta behovet av ett ständigt stegrat antal sådana utredningar. Särskiit i storstäderna har undersökningarna begränsats, och här förekommer det ej sälhin att den tilltalades egna uppgifter om inkomstför hållanden utgör del enda utredningsmaterialet. Någon kontroll hos exempelvis taxeringsmyndigheterna sker ofta ej. Helt naturligt medför detta en viss rättsosäkerhet, då felaktiga uppgifter — medvetna eller omedvetna — måste vara förhållandevis vanliga. Dessa förhållanden synes ge anledning överväga en begränsning av dagsbotsområdet. Kommittén anser att starka skäl talar för en övergång från dagsböter Lill penningböter inom trafikrätten. Framför allt i vägtrafikförordningen finns ett stort antal förseelser, som närmast kan betecknas som ordningsförseelser. Kommittén vill framhålla att detta icke innebär någon nedvärdering av dessa bestämmelsers betydelse för trafiksäkerheten. En övergång från dagsböter till penningböter kan, med beaktande av den utveckling som här sketl mot ell minskat hänsynstagande till den dömdes inkomstförhållanden vid bestämmande av dagsbotens belopp, ingalunda anses innebära en generell straff lindring. (Jfr bilaga K.) Det är vidare otillfredsställande att rättstillämpningen är olika i skilda delar av landet. Polisens arhetsbörda är sådan atl det synes uteslutet att i dessa fall återinföra en fullständig dagsbotsutredning. En övergång till penningböter vid exempelvis del stora flertalet förseelser mot vägtrafikförordningen skulle däremot innebära en avsevärd minskning i polisens utredningsarbete. Från principiella synpunkter kan naturligen erinringar riktas mot en till trafikrätten begränsad ändring i påföljdssystemet. Även inom andra områden torde en övergång från dagsböter till penningböter kunna övervägas. Del måste emellertid beaktas atl trafikförseelserna intar en dominerande roll bland de mindre brottmålen. 1 samband med det arbete som i anledning av brottsbalken för närvarande pågår inom justitiedepartementet med en reform av bl. a. straff skalorna inom specialstraffrätten torde, om så ganden avseende dagsbotsbelagda förseelser mot vägtrafikförordningen och trafikbrottslagen. Dagsbotcn utgjorde i 406 ärenden 2—4 kr., 2 941 ärenden (därav l 585 förseelser mot 49 § 2 mom. VTF) 5 kr. 756 » 6—10 kr., 312 » 11—20 »och 30 » 21—50 »

68 anses lämpligt, frågan om en begränsning av dagsbotsstraffet även inom andra områden kunna utredas. Kommittén har i enlighet med dessa överväganden utarbetat förslag till straffskalor för vissa vägtrafikbrott. Förslaget framgår av vid detta betänkande fogad bilaga (bilaga G). Vid ett ställningstagande lill frågan om straffskidorna vid trafikförseelser måste enligt kommittén, förutom vad tidigare anförts, särskilt beaktas en bestämmelse i 72 § vägtrafikförordningen. Här stadgas nämligen att man ej får döma till straff enligt förordningen, då förseelsen bör beläggas med straff enligt lagen om straff för vissa trafikbrott. Vid de från trafiksäkerhetssynpunkt farligaste överträdelserna av vägtrafikförordningens bestämmelser kan ej sällan trafikovarsamhet anses föreligga. Det torde i detta sammanhang vara tillräckligt att erinra om all exempelvis de från trafiksäkerhetssynpunkt farliga hastighetsöverträdelserna ofta kan anses som trafikovarsamhet. Straffskalorna i 1 § trafikbrottslagen blir dä tilllämpliga, d. v. s. dagsbotsstraff kan användas. Kommittén har vid vissa typer av förseelser iakttagit stor försiktighet vid ändring i straffskalorna. Detta gäller framför allt där den ekonomiska vinsten av en överträdelse kan bli stor, eller där förseelsen har ett nära samband med en yrkesmässigt bedriven verksamhet inom trafiken. I dessa fall — exempelvis förande av buss utan trafikkort eller bedrivande av linjetrafik utan att vara därtill berättigad - har visserligen hotet om exempelvis körkortsingripande eller återkallelse av trafiktillstånd en särskilt stor betydelse, men med hänsyn till konsekvenserna av ett sådant ingripande måste det dock användas med återhållsamhet. Beträffande förseelser mot bestämmelserna om fordons vikt har kommittén ansett det erforderligt att bibehålla en möjlighet att med tillämpning av vägtrafikförordningen använda ett något mera verkningsfullt straff än böter omedelbart i penningar. Den ekonomiska vinsten av en överträdelse kan här, kanske framför allt för ägaren av fordonet, ofta vara betydande. 1 dessa fall har kommittén föreslagit att förseelsen i normalfallet skall bestraffas med böter omedelbart i penningar men att, då förseelsen är grov, dagsböter skall kunna användas.-' 4 Kommittén anser alt det övervägande antalet förseelser skall kunna bestraffas med tillämpning av straffskalan för normalfallet. Kommitténs fortsatta överväganden och förslag beträffande ordningsföreläggande

Enligt det av kommittén upprättade förslaget till straffskalor vid trafikförseelser (bilaga G) skall del stora flertalet sådana förseelser bestraf-4 Jfr 28 § a l l m ä n n a ordningsstadgan den 14 december 1956 och 1 § lagen den 30 j u n i 1960 om straff för varusmuggling.

69 fas med böter omedelbart i penningar. Den omständigheten att många av de vanligast förekommande trafikförseelserna 25 för närvarande föranleder dagsbotssträff utgör följaktligen, om kommitténs förslag följs, ej längre något skäl emot ett polisbötessystem. Enär även kommitténs tidigare överväganden starkt talar för lämpligheten av ett polisbötessystem vid trafikförseelser, anser sig kommittén böra närmare pröva hur ett sådant system skall kunna utformas. Förfarandet bör enligt kommittén anordnas på sådant sätt att det om möjligt kan användas vid samtliga eller praktiskt taget samtliga I ra fikförseelser, för vilka straffet är böter omedelbart i penningar. Kommittén bar övervägt om frågan kan lösas efter samma principer som tillämpas i lagen om parkeringsbot. Denna bandläggning karakteriseras, som tidigare framhållits, kanske främst av alt den skyldige behåller sin anonymitet. Detta medför vissa praktiska konsekvenser. En förseelse, som handlagts med tillämpning av detta förfarande, kan ej antecknas i körkortsregistret. Vid de flesta typer av förseelser i den rörliga trafiken är det emellertid enligt kommittén nödvändigt med en sådan anteckning. 2 " Dessa förseelser är, som redan tidigare påpekats, jämte parkeringsförseelserna de vanligast förekommande. Redan det nu anförda torde visa att det icke är möjligt att mera allmänt handlägga trafikförseelser efter den princip som använts i lagen om parkeringsbot. Kommittén kommer emellertid alt senare i detta kapitel närmare behandla denna lag. En mindre utvidgning av lagens tillämplighet skall då övervägas. För närvarande avgörs det stora flertalet förseelser, vid vilka ett polisbötessystem enligt kommittén lämpligen bör användas, genom strafföreläggande. En väsentlig förenkling i det nu tillämpade förfarandet skulle erhållas, om polisman fick behörighet att i vissa fall utfärda sådant föreläggande. Som tidigare uttalats anser emellertid kommittén det betydelsefullt, att genom själva handläggningen av en ordningsförseelse framgår att ett särskilt förfarande används i dessa fall. Det är vidare enligt kommittén vid ett polisbötessystem önskvärt att den polisman, som utfärdar ett föreläggande, har att följa strikta anvisningar och att straffet bestämmes efter schablon. Detta skulle framtvinga särbestämmelser beträffande av polis utfärdat strafföreläggande. Sådana speciella regler bör om möjligt undvikas. Ett polisbötessystem måste vidare med nödvändighet bli summariskt och endast avsett för normalfallen. Kommittén anser, bl. a. på grund av vad nu anförts, all starka skäl talar emot att genom ändringar i strafföreläggandeinstitutet göra detta lämpat att användas som ett polisbötessystem. De nu gjorda övervägandena visar sålunda att ett polisbötessystem, med -•"' Exempelvis överskridande av hastighetsbestämmelserna, utrustningsfel på bil, överträdelse av bestämmelserna angående maximilast samt underlåtenhet att stanna före infart på huvudled. Se den vid delta betänkande fogade statistiken angående ordningsstatspolisens verksamhet (bilaga .1) samt på s. 51 i detta betänkande redovisade uppgifter. 26 Anteckning i körkortsregistret bör således ske bl. a. vid de härovan under 25 angivna förseelserna.

70 det användningsområde kommittén tänkt sig, icke bör inordnas i nu gällande bestämmelser för handläggning av mindre brottmål. Det är följaktligen nödvändigt att överväga ett nytt handläggningsförfarande. Kommittén har utrett lämpligheten att närmast efter tysk- 7 förebild införa ett syslem med en avgiftspliktig varning. Delta sätt för beivran av förseelser förutsätter att, liksom i Västtyskland, 28 avgiften kan hållas förhållandevis låg. Förfarandet används sålunda i Västtyskland bl. a. vid mindre allvarliga parkeringsförseelser, vid förseelser av fotgängare och över huvud laget vid sädana typer av förseelser, där här i landet rapporteftergift ofta meddelas. Våra vanligast förekommande mindre trafikförseelser 89 är emellertid förhållandevis allvarliga överträdelser av vägtrafikförordningens bestämmelser. Dessa förseelser måste föranleda en ej alltför obetydlig påföljd. En avgiftspliktig varning, med tidigare antytt tillämpningsområde, skulle följaktligen ej få några större praktiska konsekvenser. Kommittén kan därför ej förorda att systemet nu införes i vår rätt utan anser det nödvändigt all söka utforma elt svenskt polisbötessystem efter andra principer. Grundtanken bakom varje polisbötessystem, oavsett hur detta detaljregleras, är att den skyldige i omedelbart samband med en förseelse skall få kännedom om följderna av sitt handlande. Detta besked skall lämnas av en polisman. Frågan om del salt på vilket den misstänkte skall godkänna den föreslagna påföljden kan emellertid lösas olika. För hela systemets utformning är ställningstagandet lill delta problem av stor betydelse. Kommittén behandlar därför denna fråga redan nu. Härvid torde främst tre olika lösningar vara tänkbara. Betalning av påföljden utgör godkännande. Detta system torde lämpa sig bäst vid förseelser, där bötesstraffet kan sättas förhållandevis lågt. 1 annat fall kan betalning ofta ej erhållas inom rimlig tid, och detta medför stora praktiska nackdelar. Förfarandet är endast användbart då betalningsprocenten kan förväntas bli hög. Systemet har alltså ett begränsat användningsområde. Den stora fördelen med förfarandet är naturligtvis all den misstänkte genom godkännandet — betalningen — slutligen har skilt sig från ärendet. Konsekvenserna av godkännandet blir omedelbart förenade med godkännandel. Den misstänkte träffas ej av obehagliga överraskningar i form av indrivning av böter m. m. Underlåtenhet att klaga över en förelagd påföljd anses som godkännande. Då strafföreläggande infördes i vår rätt, framfördes länken att låta underlåtenheten få denna rättsverkan. 10 Detta ansågs emellertid från rättssäkerhetssynpunkt mindre lämpligt. Även kommittén anser att starka skäl talar 31

Se härom n ä r m a r e redogörelsen för utländsk rätt (bilaga N s. 227). Avgiften utgör i Västtyskland 1, 3 eller 5 DM. I detta s a m m a n h a n g bortser kommittén från parkeringsförseelserna. 30 Se processkommissionen (SOU 1926:32 s. 173) och processlagberedningen 1938:44 s. 499). 28

(SOU

emot att tillmäta en underlåtenhet så stor betydelse. Den omständigheten att en misstänkt ej klagar över en förelagd påföljd, behöver ingalunda belyda att han godtar föreläggandet. Okunnighet, glömska eller oförmåga kan ej sällan vara den direkta orsaken till att klagan ej sker. Kommittén vill emellertid framhålla, att det innebär betydande praktiska fördelar att tillerkänna en underlåtenhet att klaga rättsverkan. Ett införskaffande av ett positivt erkännande måste alltid innebära en viss omständlighet. I det linska slraffordersystemet :il medför en underlåtenhet att klaga mot ett ej sällan av polisman utfärdat straffanspråk att detta anses som godkänt. Detta har i Finland ej ansetts medföra några olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt. Skriftligt godkännande au föreläggandet. Delta sätt för medgivande används vid strafföreläggande. Önskvärdheten av största möjliga likhet i detla avseende mellan ett polisbötessystem oeh strafföreläggande synes därför tala för denna lösning av problemet. Samtidigt vinnes den från rättssäkerhetssynpunkt stora fördelen att förfarandet framtvingar ett positivt handlande från den misstänkte. Det är vidare av värde för utredningsorganet - polisen — att så snart som möjligt få kännedom om den misstänktes inställning till saken. Onödigt utredningsarbete kan härigenom undvikas. Emellertid är det uppenbart att kravet på skriftligt erkännande medför en viss omständlighet. Kommittén har övervägt frågan om sättet för godkännande. Det har härvid ansetts särskilt väsentligt att godkännandet sker genom ett positivt handlande av den misstänkte. Tanken att en underlåtenhet att klaga skall anses som ett medgivande, har därför avvisats. Den misstänkte måste på ett mera tydligt sätt ha klargjort sin inställning. För att förfarandet skall bli så praktiskt och smidigt som möjligt anser emellertid kommittén att godkännande bör kunna ske genom såväl betalning som ett skriftligt medgivande. Även ell omedelbart godkännande i samband med föreläggandets utfärdande skall, liksom vid strafföreläggande, godtas. Som processlagberedningen framhållit beträffande strafföreläggande (SOU 1938:44 s. 499) skulle en föreskrift om betänketid för den misstänkte i många fall vara onödig. Något tvång för den misstänkte att godkänna ordningsföreläggandel omedelbart skall självfallet ej föreligga. Den som utfärdar föreläggandet skall upplysa den misstänkte om de olika möjligheter, som erbjuds för all få saken avklarad. Det är enligt kommittén av stor betydelse att det slår klart för alla, att polisbötesförfarandel avser förseelser, som ej hör till den egentliga kriminaliteten. Kommittén föreslår därför att den handling som polismannen skall utfärda betecknas ordningsföreläggande och att påföljden kallas ordningsbot. 31

Se redogörelsen för u t l ä n d s k r ä t t (bilaga N s. 221).

72 Polisbötessystemet bör enligt kommittén utformas på sådant sätt att polisen vid bestämmande av straffet har att följa av åklagare fastställda straffsatser. Polismannens handlingsfrihet begränsas härigenom, och del blir ej möjligt för den misstänkte att genom diskussion med polismannen söka förmå denne att utfärda ett föreläggande med lägre straff. Särskilt för polisens förhållande till allmänheten är, som tidigare framhållits, detta väsentligt. Mot ett sådant system kan visserligen göras gällande att det icke blir möjligt att beakta alla de speciella förhållanden som i olika fall kan föreligga. Ett ordningsföreläggande bör emellertid endast vara avsett för normalfallet. Föreligger någon omständighet, som gör det mindre lämpligt att använda den för normalfallet avsedda påföljden, skall polismannen ej utfärda ett föreläggande utan i stället avge rapport i vanlig ordning. Kommittén anser det ej erforderligt eller lämpligt att ordningsföreläggande i princip underställes prövning av annat organ, exempelvis åklagare eller domstol. Med en sådan ordning skulle värdet av institutet i hög grad minskas. Förfarandet skulle bli väsentligt långsammare, och någon större arbetslättnad skulle ej erhållas. Polisen måste anses kompetent att självständigt handha dessa förhållandevis enkla ärenden. I vissa speciella fall kan det emellertid vara önskvärt att ett ordningsföreläggande prövas av annan myndighet, lämpligen åklagare. Kommittén kommer senare all närmare beröra denna fråga. Kommittén har övervägt om klagan skall kunna ske över eller prövning i annan ordning skall äga rum beträffande det av polismannen utfärdade och den misstänkte godkända föreläggandet. Även i detta avseende synes en jämförelse med strafföreläggande!, som vinner laga kraft i och med att det godkänts, vara av värde. Kommittén anser att det lämpligen icke bör göras någon skillnad mellan strafföreläggande och ordningsföreläggande i detta avseende. En allmän möjlighet till klagan över ctl godkänt ordningsföreläggande skulle rent praktiskt medföra stora svårigheter, utan att motsvarande fördelar skulle erhållas. Något behov av en vidgad möjlighet till ändring i ett strafföreläggande har ej framkommit. Del synes icke finnas någon anledning anta att förhållandena vid ordningsföreläggande skall visa sig vara väsentligt annorlunda. I extraordinär väg bör emellertid besvär kunna anföras över ett ordningsföreläggande. Förfarandet i dessa fall torde böra anordnas på samma sätt som vid strafföreläggande. Det allmänna skall i detta sammanhang företrädas av åklagaren. Det skall åligga polisen att underrätta åklagaren, om förhållandena är sådana att extraordinära besvär bör anföras. Kommittén vill i detta sammanhang understryka att bestämmelserna om ordningsföreläggande utformats på sådant sätt att de ej binder förfarandet vid någon viss bestämd handläggningsrutin. Även om det synes kommittén betydelsefullt att ordningsföreläggandet utfärdas i omedelbart samband med förseelsen, innebär detta icke att den patrullerande polismannen i varje

73 särskilt fall skall använda systemet. Förfarandet skall självfallet ej tillämpas om det under speciella betingelser visar sig praktiskt olämpligt. Den framtida erfarenheten får visa, huruvida det är fördelaktigt att i de fall, då en särskild snabbhet erfordras, använda en särskild ordningsföreläggandeblankett, som endast upptar de vanligast förekommande förseelserna. Enbart genom el t kryss i en ruta kan härvid säväl förseelsen som ordningsbotens storlek anges. Blanketter av denna typ används i Amerikas Förenta Stater. Det bör dock i delta sammanhang understrykas att ett ordningsföreläggande icke behöver innehålla flera uppgifter än dvn rapport polismannen för närvarande skriver ul i direkt samband med förseelsen (se bilaga L). Polisens omedelbara skrivarbete ökas alltså e j ; allt del efterarbete med utskrift m. m., som för närvarande förekommer, försvinner. Nalurligen kräver dock ordningsföreläggandet en mera vårdad utskrift än den primärrapport, som nu används. Kommittén är medveten om alt det under exempelvis olägliga väderleksförhållanden kan föreligga svårigheter alt skriva ul ett ordningsföreläggande. Detta förfarande skall självfallet då ej användas. Samtidigt måste emellertid beaktas att polismännen numera i mycket stor utsträckning är utrustade med motorfordon. Bilen utgör en lämplig plats för utskrift av ett ordningsföreläggande. 3 - Det förekommer även alt fasta kontrollplatser utrustas för trafikövervakningen. Polispersonalen har här tillgång till full sk rivutrustning, bandspelare m. m. I dessa fall föreligger även goda praktiska förutsättningar för utskrift av ett ordningsföreläggande. Vidare kan etl sådant föreläggande även skrivas ut på polisstationen i samband med ett förhör med den misstänkte eller dä denne av annan anledning befinner sig på stationen. Kommittén har i det föregående velat antyda några av de förfaringssätt vid utfärdande av ordningsföreläggande, som kan visa sig lämpliga. Det bör nalurligen tillkomma polisledningen att närmare fastställa den eller de handläggningsrutiner som skall användas. Vad gäller uppbörden av den förelagda påföljden ördningsboten har kommittén ej velat binda förfarandet vid något visst sätt för betalning. Kommittén har ansett det olämpligt att utforma bestämmelserna på sådant sätt att polismannen generellt blir skyldig uppbära betalning i samband med utfärdandet av föreläggandet. Visserligen anser kommittén all en omedelbar betalning skulle, kanske inte minst från preventiv synpunkt, ha en stor betydelse. Straffet sätts i direkt samband med förseelsen. Ordningsföreläggandets värde från trafiksäkerhetssynpunkt skulle härigenom höjas. Del kan erinras om att då straffföreläggandeinstitutet infördes i vår rätt var tanken att föreläggandet skulle 32 Jfr straffanspråket i Finland, som enligt vad kommittén erfarit ofta skrivs ut i en polisbil (se bilaga N).

74 utfärdas i samband med förhör nietj den misstänkte. I 2 § kungörelsen den 19 december 11)17 med närmare föreskrifter om strafföreläggande har även upptagits en bestämmelse om att den misstänkte, då föreläggandet utfärdas i hans närvaro, hör erhålla tillfälle alt omedelbart betala böterna. — Otvivelaktigt kan det även vid ordningsföreläggande vara en värdefull förmån för allmänheten att betalning kan ske omedelbart. Utan närmare erfarenhet av ett syslem med betalning direkt till den som utfärdal föreläggandel, exempelvis vid mindre bötesbelopp,™ bör emellertid utvecklingen ej bindas. Från nppbördsteknisk synpunkt har det naturligen även sina nackdelar alt elt mycket stort antal personer får behörighet att ta emot bötesinbetalning. En förenkling av uppbördsförfarandet torde i så fall bli nödvändig. Då frågan om en omedelbar betalning av böter övervägs, måste även polisens förhållande till allmänheten i hög grad beaktas. Visserligen är etl av syftena med ett förfarande, som möjliggör omedelbar betalning, att bespara allmänheten besvär. Det torde, som tidigare framhållits beträffande själva föreläggandet, icke vara omöjligt att genom förmedling av exempelvis de olika trafikantorganisationerna sprida upplysning om detta förhållande. Kommittén anser det uteslutet alt den uppfattningen skulle utbreda sig, alt böterna tillfaller den polisman, som utfärdat föreläggandet. Samtidigt vill kommittén understryka vikten av ett gott förhållande mellan polis och allmänhet. Detta får ej försämras genom ett polisbötessystem. Det har för kommittén framhållits att särskilt betalningssättet här är av betydelse. Kommittén har även beaktat dessa synpunkter. Naturligen är det svårt att la slällning i dessa närmast psykologiska frågor. Del bör därför icke ges några bindande regler för den framtida utvecklingen. Genom försöksverksamhet torde det här vara möjligt alt vinna större klarhet om det lämpligaste förfaringssättet. I vissa fall är möjligheten till omedelbar betalning särskilt värdefull. Trafikförseelserna begås, som tidigare framhållits, ej sällan av personer, vilka befinner sig långt från sin hemort. Det måste i dessa fall för den enskilde förefalla märkligt, att betalning ej skall kunna ske omedelbart. Visserligen kan polismannen överlämna elt poslgiroinbetalningskorl till den misstänkte, men detta förfarande medför alltid en viss fördröjning och omständlighet. Särskilt då det gäller utlänningar torde systemet ha sina stora nackdelar. Kommittén anser därför att i varje fall på samtliga polisstationer någon befattningshavare bör finnas, gärna bland eventuell kvinnlig kontorspersonal, som är behörig motta betalning av ordningsbot. 34 Särskilt i samband med större trafikkontroller kan det även visa sig fördelaktigt, alt polisman eller annan person med sådan behörighet finns tillgänglig, så :!:! Jfr den avgiftspliktiga varningen i Västtyskland (bilaga N). ** Kommittén vill erinra om att utökad förvaltning och redovisning av penningmedel på polisstationerna torde komma att erfordras även av andra skäl. Enligt vad som fram-

75 ;ill betalning kan ske omedelbart på platsen lämpligen i någon kur, buss eller annan kontorslokal. Kommittén har vid utformningen av sitt förslag främst beaktat trafikförseelserna. Det är emellertid uppenbart att behov föreligger av förenklade handläggningsformer även vid andra ordningsförseelser. Kommittén vill endast erinra om förseelser mot ordningsstadgan för rikefs städer och bestämmelserna angående mått och vikt, förargelseväckande beteende samt enklare tullmål. 33 Även dessa förseelser är ofta av mycket enkel natur. Kommittén anser därför att polisbötesförf ärande t i princip kan göras tillämpligt på samtliga förseelser beträffande vilka endast kan följa böter omedelbart i penningar. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att efter närmare utredning (iverväga, i vad mån polisbötessystemet sedermera skall utvidgas I i II nya områden. Endast beträffande fylleriförseelser™ bar kommittén ansett sig böra mera ingående överväga om förutsättningar föreligger att använda ordningsföreläggande. Anledningen härtill är främst att gällande proccssuella bestämmelser särskilt här visat sig mindre ändamålsenliga. Kravet på en förenkling är starkt. Som redan tidigare erinrats bar det i praktiken visat sig omöjligt att utfärda strafföreläggande i omedelbart samband med en förseelse. Då någon gjort sig skyldig till fylleri, översänder därför åklagaren, ofta först efter en eller flera månader, ett strafföreläggande till den misstänkte med anmaning att godkänna. Särskilt i storstäderna har det emellertid visat sig att sådant godkännande endast erhålls i begränsad omfattning. 1 anledning härav lämnas därför ofta den misstänkte tillfälle att i omedelbart samband med en fyllcriförseelsc utfärda fullmakt för exempelvis icke lagfaren befattningshavare vid domstol att erkänna förseelsen. Sådan fullmakt lämnas i mycket stor utsträckning. I vissa fall — exempelvis i Malmö — sker alltid stämning direkt till rätten. Det förekommer emellertid även, att man som första åtgärd utfärdar strafföreläggande och översänder detta till den misstänkte. Erhålles ej godkännande på strafföreläggandet, stämmes den misstänkte till rätten. Stämningen delges, i de fall fullmakt lämnats, ombudet, som går av en av polisberedningcns förfaltningssektion i tidskriften Svensk Polis (nr 1/ 19P),'$ s. 34 ff) redovisad promemoria h a r bl. a. kravet på service åt allmänheten kommit sektionen att föreslå delegation av vissa polischefsuppgifter. Förvaltning av penningmedel på polisstationerna hlir h ä r en nödvändig följd. 88 Utan att ta ställning till frågan om det lämpliga i att kriminalisera överträdelse av bestämmelser angående TV- och radiolicens samt h u n d s k a t t anser kommittén att även i dessa fall kan en förenklad handläggning övervägas. 88 Kommittén vill framhålla att k o m m i t t é n ej heller vid denna förseelse tagit ställning till frågan om lämpligheten i och för sig av kriminaliseringen. Den utredning, som av riksdagen föreslagits, om formerna för samhällets åtgärder vid omhändertagande avberusade personer på a l l m ä n plats (se 1 :a lagutsk. u t i . 42/1962) torde emellertid endast på längre sikt k u n n a få några större praktiska verkningar. De problem, som sammanhänger med handläggningen av fylleriförseelserna, kan ej förväntas genom en sådan utredning bli lösta inom de n ä r m a s t e åren.

76 skriftligen erkänner förseelsen/ 17 Den huvudförhandling som sedan följer vid domstolen får en ytterst summarisk karaktär. 3 8 Nu angivna förfarande innebär onekligen vissa praktiska fördelar. Kommittén anser emellertid all från andra synpunkter väsentliga erinringar kan riktas mot förfarandet. Handläggningen har påtagliga brister från rättssäkerhetssynpunkt. Det närmast formella erkännandet genom ombud har hl. a. den stora nackdelen alt den misstänkte ej vet, vilken påföljd han underkastar sig. Han erhåller inte heller något meddelande om domen. Endast efter särskild förfrågan hos domstol eller åklagare kan han få besked i delta avseende. Ett ordningsföreläggande har den stora fördelen all det för den misstänkte direkt anger straffets storlek. Han får veta konsekvenserna av ett godkännande. Från rättssäkerhetssynpunkt måste detta anses särskilt värdefullt. Ett polisbötessystem vid fylleriförseelse måste emellertid även rent praktiskt medföra stora fördelar. Den tidigare lämnade redogörelsen för nu tilllämpade handläggningsrutiner visar klart att åklagarmyndigheternas arbete med dessa ärenden skulle avsevärt minska vid användning av ordningsföreläggande, även om föreläggandet i dessa fall skulle fastställas av åklagare. (Arbetsuppgifterna under punkterna 7—16 i den här nedan lämnade redogörelsen för förhållandena i Stockholm försvinner helt.) :!7 Enligt uppgifter, som kommittén i n h ä m t a t från bötesbyrån vid åklagarmyndigheten i Stockholm, handläggs där fylleriförseelser enligt följande handläggningsrutin. Vid b y r å n förs tre diarier, betecknade förseelsediarium 1, 2 och 3. Diarium 1 avser åtalsärcnden, diarium 2 strafföreläggande beträffande fylleri och d i a r i u m 3 strafföreläggande beträffande övriga förseelser. 1. Den utskrivna rapporten — strafförcläggandet inkommer från polisen. 2. Uppgift från kontrollstyrelsen i n h ä m t a s . 3. Rapporten stämplas och erhåller ett d i a r i e n u m m e r (i de fall uppgiften från kontrollstyrelsen ej föranleder a n n a n handläggning). 4. Diarieblad skrivs ut (förseelsediarium 2). 5. Bötesbeloppet 50 kronor antecknas. 6. Strafföreläggande lämnas till åklagaren för underskrift. 7. Ex. 2 och 3 av blanketten expedieras till den misstänkte. 8. Handlingarna åter till diariet för anteckning av åtgärd enligt 7. 0. Handlingarna undanläggs för att avvakta godkännande. 10. Sedan 14 dagar förflutit kollas om godkännande skett. 11. Har godkännande ej skett inom 14 dagar sänds påminnelse, dock ej i sådana fall då fullgod fullmakt finns (dessa kvarligga ytterligare 14 dagar, se p. 12). 12. Efter ytterligare 14 dagar om godkännande ännu icke inkommit överförs sädana ärenden, där fullgod fullmakt finns, till förscelsediarie 1 (nytt diarieblad utskrivs och ärendena blir föremål för s t ä m n i n g s a n s ö k a n ; de övriga sänds för delgivning). Vissa ärenden går omedelbart till förscelsediarie 1, passerar aldrig förscelsediarie 2, nämligen sådana, som ej h a r bostadsadress eller oklar adress och fullgod fullmakt finns. 13. En gemensam stämning på c:a 150 misstänkta fyllerister utfärdas varje vecka. (Därav h a r c:a 100 ärenden tidigare handlagts enligt 12. första st. och c:a 50 ärenden enligt 12. andra st.) 14. Handlingarna översändes till rådhusrätten och vederbörliga anteckningar h ä r o m verkställs i diarierna. 15. Rådhusrätten kallar åklagare att inställa sig vid huvudförhandling. (Den misstänkte stämmes och kallas genom delgivning med ex. t j ä n s t e m a n vid r å d h u s r ä t t e n på vilken den tidigare o m n ä m n d a fullmakten ställts.) 16. Huvudförhandling hålls vid r å d h u s r ä t t e n . 38 Enligt uppgifter, som erhållits från Stockholms r å d h u s r ä t t s sextonde avdelning, avgörs där årligen c:a 7 000 mål av denna k a r a k t ä r .

77 Kommittén vill emellertid framhålla att svårigheter vid handläggning av fylleriförseelser föreligger ej enbart i storstäderna. Förhållandena är likartade på andra platser med rörlig befolkning eller då fylleriförseelserna begåtts i samband med att en större folkmassa varit samlad i anledning av exempelvis en festtillställning. En handläggning av fylleriförseelser genom ordningsföreläggande måste samtidigt innebära en straffmätning efter schablon. Detta utgör emellertid, kanske främst vad gäller storstäderna, icke någon större skillnad i förhållande till den praxis, som för närvarande tillämpas. Kommittén anser det ej innebära någon olägenhet att vid fylleriförseelser tillämpa ett enhetsstraff. Slutligen har kommittén övervägt, om polisen kan anses lämpad att ta ställning till om en fylleriförseelse föreligger eller ej. De bedömningar, som här blir aktuella, motsvarar i hög grad det ställningstagande en polisman har att göra, innan han beslutar om omhändertagande av en fyllerist. Polisen har den omedelbara kontakten med den misstänkte och har härvid de bästa möjligheterna att bedöma om en fylleriförseelse begåtts. En granskning i efterhand på handlingarna måste i dessa fall nästan uteslutande bli av formell natur. Kommittén anser följaktligen att fylleri förseelser väl lämpar sig för handläggning genom ordningsföreläggande. Fylleriförseelserna är emellertid i vissa avseenden av en helt annan karaktär än trafikförseelserna. Beträffande trafikförseelserna har således kommittén ansett alt rapporleflergiften i stort sett kan anses ersätta åklagarens möjligheter till åtalseftergift. Det motsvarande gäller emellertid ej vid en fylleriförseelse, där särskilda synpunkter kan påverka eftergiftsfrågan och uppgifter från bl. a. kontrollslyrelsen måste inhämtas, innan slutlig ställning kan tas till frågan om åtal. Det är från skilda synpunkter lämpligt att det slutliga avgörandet inte ligger i polisens hand. Kommittén anser följaktligen att ett ordningsföreläggande beträffande fylleri skall underställas åklagaren för prövning. Del av polismannen utfärdade föreläggandet är i delta fall endast att anse som ett förslag. Kommittén har övervägt frågan om huruvida betalning av ordningsbot skall kunna ske i omedelbart samband med att ordningsföreläggandet utfärdas även i det fall att föreläggandet skall underställas åklagarens prövning d. v. s. framför allt vid fylleri. Det skulle nämligen kunna genas gällande atl en betydande återbetalningsskyldighet skulle bli följden om sådan betalning kan ske, enär den som utfärdat föreläggandet ofta ej skulle ha kännedom om att fall som avses i 57 § nykterhetsvårdslagen är för handen. Emellertid är att märka att de som intagits på vårdanstalt för alkoholmissbrukare i regel har god kännedom om att åtal i dessa fall vanligen icke äger rum. De torde därför komma att meddela den polisman, som vill utfärda ett ordningsföreläggande, att de är intagna på anstalt eller ock vägra att godkänna föreläggandet. Om trots detta ett föreläggande skulle

78 komma att utfärdas, finns det i dessa fall ej någon anledning anta att frivillig betalning av en förelagd ordningsbot kommer att ske i någon större utsträckning. Den som avses med föreläggandet har i allmänhet ej sådan ekonomisk ställning att lian omedelbart kan betala. Med hänsyn härtill och till att möjligheten till frivillig betalning i det alldeles övervägande antalet fall medför praktiska fördelar, bar kommittén ej funnit anledning att genom särskild föreskrift utesluta möjligheten till omedelbar betalning, då ordningsföreläggande skall underställas åklagares prövning. 1 enlighet med del nu anförda har kommittén utarbetat förslag till lag om ordningsföreläggande, bilaga B.

Specialmotivering till lag om ordningsföreläggande 1 §• 1 denna paragraf anges vid vilka förseelser lagen skall kunna tillämpas. Som redan tidigare berörts bör användningen av ordningsföreläggande begränsas till de egentliga ordningsförseelserna. Kommittén bar därför ansett att i den mån dagsböter ingår i straffskalan för en förseelse ordningsföreläggande skall vara uteslutet. Det skall emellertid erinras om atl kommittén samtidigt banned framlagt förslag om att exempelvis straffet fennästan alla förseelser mot vägtrafikförordningen skall ändras från dagsböter till böter omedelbart i penningar (se bilaga G). Det tillkommer Kungl. Maj:t atl ange de förseelser vid vilka ordningsföreläggande skall tillämpas. Kommittén bar särskilt övervägt användningen av föreläggandet vid trafikförseelser och fylleri, och kommittén föreslår, att lagen i första hand tillämpas i dessa fall. Som tidigare framhållits bör, om kommitténs förslag till lag om ordningsföreläggande antas, det sedermera utredas, i vad mån ordningsföreläggande kan användas vid andra förseelsetyper (se s. 75 här ovan). Förfarandet skall naturligen endast brukas vid förseelser, som bör under allmänt åtal. I de fall, då för allmänt åtal är stadgat särskilt villkor, såsom tillstånd av myndighet eller angivelse av målsägande, bör ordningsföreläggande ej heller tillämpas. Det bör ankomma på Kungl. Maj:t att beakta dessa förhållanden, då förordnande meddelas om tillämpning av denna lag (jfr RB 20 kap. 2 och 3 §§). Kommittén har icke funnit anledning utesluta förfarandet i de fall då anledning förekommer atl målsägande finns. Beträffande den allmänna bakgrunden till delta ståndpunktstagande vill kommittén hänvisa till de synpunkter på målsägandens ställning i brottmålsprocessen som kommittén uttalar senare i detta kapitel (se s. 108 ff.). Kommittén vill emellertid understryka att det, vid den typ av förseelser som här är aktuell, endast i undantagsfall förekommer att någon lidit skada. Det är även tveksamt, i vad mån en skadelidande skall tillerkännas ställning av måls-

79 311

ägande. 1 de fall då en skada kan ha uppstått i samband med en ordningsförseelse — exempelvis nedsmutsning (46 § 1 mom. fjärde st. vägtrafikförordningen) — hör emellertid ordningsföreläggande ej användas, om icke frågan om eventuell ersättning är uppgjord. Det bör ankomma på den centrala polisledningen att utfärda närmare anvisningar i detta avseende. 2 §• Förslaget innebär att riksåklagaren skall fastställa ordningsbot för de förseelser förordnande enligt 1 § meddelats. Riksåklagaren bör dock ha möjlighet alt beträffande enstaka förseelse underlåta att bestämma ordningsbot.40 Ordningsbot kan även fastställas gemensamt för flera förseelser. Detta kan ske genom att en viss ordningsbot fastställes för vanligen förekommande fall utav sammanträffande av sådana ordningsförseelser som kan handläggas med tillämpning av ordningsföreläggande. Ordningsbot för flera förseelser kan emellertid även, på sätt framgår av bilaga K, bestämmas genom att en schablonregel anges för alla eller det stora flertalet fall av sammanträffanden. Kommittén anser det betydelsefullt att en enhetlig taxa för hela riket erhålls. Det måste från trafikantsynpunkt förefalla märkligt att det förhållandet, att en territoriell gräns överskridits, skall påverka straffets storlek. Kommittén har ej heller kunnat finna det motiverat att bötesbeloppetvid den typ av förseelser varom här är fråga varierar från plats till plats. (Beträffande parkeringsförseelserna se i denna fråga kommitténs uttalande s. 9.'} här nedan). Ordningsbot bör alltså vara enhetlig för riket. Vid vissa förseelser, exempelvis hastighetsöverträdelser, kan det vara lämpligt att olika bötesbelopp fästställes beroende på förseelsens svårhetsgrad. Kommittén vill emellertid förorda så stor återhållsamhet som möjligt i detta avseende. Olika bötesbelopp för samma förseelse får endast fastställas då de olika graderna av förseelsen klart kan avgränsas från varandra. Riksåklagaren har enligt kommitténs förslag medgivits rätt att förordna vederbörande statsåklagare (ev. länsåklagare se prop. 148/1962 s. 134) att fastställa ordningsbot. Det synes lämpligt att sådant förordnande meddelas beträffande exempelvis förseelser mot lokala trafikföreskrifter. Det bör tillses att vederbörande statsåklagare, i den mån detta är möjligt, använder samma bötesbelopp som riksåklagaren fastställt för motsvarande förseelser mot de för hela riket gällande bestämmelserna. Riksåklagaren har att tillse att enhetlighet erhålls. 39

Se härom bl. a. Olivecrona, Rättegången i b r o t t m å l enligt RB, andra uppl., s. 72. " En arbetsgrupp inom kommittén h a r beträffande vissa trafikförseelser u p p r ä t t a t förslag till ordningsbot. Förslaget är endast avsett som vägledande för de vidare övervägandena i ämnet och är som bilaga fogat vid detta betänkande (bilaga K). 4

80 I lagen har icke särskilt angivits att riksåklagaren eller statsåklagare skall fastställa ordningsboten efter erforderligt samråd med representanter för exempelvis polisen. Kommittén anser det lämpligt att en sådan kontakt las. Ordningsbot är att anse som en särskild benämning på de böter som utdöms med tillämpning av lagön om ordningsföreläggande. Då ordningsboten fastställs, har följaktligen vederbörande åklagare att iaktta de allmänna regler som gäller för böter av det slag som anges i 1 § i denna lag. Den för varje särskilt brott gällande straffskalan skall iakttas. Ordningsboten blir emellertid i princip lägst fem och högst trehundra kronor samt vid sammanträffande av brott femhundra kronor. Motsvarande belopp enligt förslaget till brottsbalk utgör respektive tio, femhundra och ettusen kronor. Ordningsboten tillfaller kronan. De allmänna regierna för indrivning, redovisning och förvandling av böter blir tillämpliga. Kungl. Maj:l torde, i likhet med vad fallet är beträffande strafföreläggande, böra utfärda erforderliga särskilda föreskrifter. I dessa skall även anges till vilken myndighet ordningsbot skall inbetalas. De lokala förhållandena kan göra del praktiskt lämpligt att polismyndighet, parkeringskontor eller annat organ får motta betalningen i de fall denna sker frivilligt (se 5 §). Med hänsyn bl. a. till den osäkerhet, som råder om polis- och exekutionsväsendets framtida organisation, vill kommittén icke förorda den ena eller den andra lösningen. Kommittén vill i detta sammanhang även erinra om att särskilda bestämmelser om saköreslängd måste utfärdas. I den mån polismyndighet har att motta betalning för ordningsbot synes böra eftersträvas att dessa belopp redovisas direkt till länsstyrelse och ej till den myndighet, som har att indriva böter. Saköreslängd beträffande inbetalda belopp erfordras ej. 3 §. Ordningsföreläggande skall kunna utfärdas av polisman. Med polisman avses den som enligt allmänna polisinstruktionen den 4 juni 1948 är att anse som polisman d. v. s. envar vid polisväsendet anställd som fullgör polisverksamhet. Även förman, exempelvis polismästare, stadsfiskal m. ii., bör således ha möjlighet utfärda föreläggande om sä i undanlagsfall skulle anses lämpligt. Däremot anser kommittén, till skillnad från vad som gäller enligt lagen om parkeringsbot, alt särskild trafikövervakare icke bor få utfärda ordningsföreläggande. Kommittén har icke velat i lagen närmare ange de kompetenskrav som en polisman skall uppfylla för att få utfärda ett föreläggande. Det bör i princip ankomma på polisledningen som ett led i dess övriga personalledande uppgifter att bestämma i vilken utsträckning polismän i olika tjänsteställningar skall fullgöra de uppgifter som avses i denna lag. Den av riksdagen beslutade, för hela riket centrala polisledningen bör verka för erforderlig enhetlighet i detta avseende.

81 Beträffande polisman, som ej förordnats till extra ordinarie poliskonstapel, anser emellertid kommittén, att Kung], Maj:t bör utfärda närmare föreskrifter om den omfattning i vilken denne skall kunna utfärda ordningsföreläggande. Kommittén anser att det kan vara lämpligt att behörigheten för dessa mindre kvalificerade polismän begränsas till förseelser som omfattas av lagen om parkeringsbot. Det bör emellertid även vara möjligt för Kungl. Maj :t att beträffande enstaka förseelse, ex. fylleri, kräva viss befälsställning för behörighet att utfärda föreläggande. Kommittén vill emellertid samtidigt framhålla, att särskilda kompetensbestämmelser endast bör utfärdas i undantagsfall. Ordningsföreläggandet är i princip avsett att utfärdas i omedelbart eller så gott som omedelbart samband ined att en förseelse begåtts eller uppdagats. Föreläggandet skall därefter helst utfärdas av den som har den direkta kontakten med den misstänkte. Detta hindrar emellertid ej alt utfärdandet kan behöva föregås av viss utredning. Polismannen har, innan han utfärdar ett föreläggande, att avgöra om det av utredningen, d. v. s. i allmänhet de iakttagelser polismannen själv gjort och den misstänktes egna uppgifter, framgår att en förseelse som är belagd med ordningsbot begåtts. Är saken tvivelaktig — från bevissynpunkl eller från rättstillämpningssynpimkt — skall föreläggande ej utfärdas utan rapport avges i vanlig ordning. Även om nu angivna förutsättningar föreligger, kan omständigheterna vara sådana att föreläggande ej bör utfärdas. Den fastställda ordningsboten är att anse som ett straff för normalfallet. Vid det stora flertalet förseelser av den typ som här är aktuell finns del icke någon anledning variera straffet från fall till fall. Som redan tidigare antytts kan riksåklagaren och statsåklagare i vissa fall fastställa skilda ordningsboisbelopp för olika svårhetsgrader av en förseelse. Polismannen kan emellertid i undantagsfall finna, att den ordningsbot som han har att ålägga med hänsyn till de speciella förhållandena icke är lämplig. Boten kan vara såväl för hög som för låg. Polismannen skall då rapportera ärendet i vanlig ordning. Ordningsföreläggande får ej utfärdas, om den misstänkte genom sitt handlande kan anses ha åsidosatt sin tjänsteplikt (SL 25: 5 och BrB 20: 5) eller då omständigheterna är sådana att bestämmelserna i strafflagen 25: 7 (BrB 2 0 : 8 ) kan vara tillämpliga. Om ansvarsfrågan skall handläggas som militärmål, får inte heller ordningsföreläggande användas. Åklagare bör ta ställning till dessa frågor. Vid ringare trafikförseelser, där förfarandet med ordningsföreläggande enligt kommitténs förslag skall tillämpas, torde detta inte vålla några större bekymmer. Endast då förseelsen skett vid förande av statligt eller kommunalt tjänstefordon synes berörda hinder för ordningsföreläggande kunna föreligga. Det bör ankomma på den centrala polisledningen att meddela föreskrifter så att ordningsföreläggande ej kom6—4614 63

82 mer att felaktigt utfärdas i dessa fall. Från praktisk synpunkt innebär det ingen svårighet för polismannen att avgöra om tjänstefordon använts eller ej. Samtliga militära och praktiskt taget alla civila tjänstefordon är nämligen försedda med särskild beteckning. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om de särskilda bestämmelser som enligt den militära vägtrafikkungörelsen den 5 november 1954 gäller för den militära trafiken. Även detta förhållande utgör ett starkt skäl för att militära trafikförseelser ej skall handläggas genom ordningsföreläggande. Kommittén har även föreslagit att ordningsföreläggande skall användas vid fylleri. De nu berörda problemen om åsidosättande av tjänsteplikt m. m. har större aktualitet i dessa fall. Har fylleriet begåtts av tjänsteman under tjänsteutövning, bör ordningsföreläggande ej användas (jfr även vad som tidigare sagts om BrB 2 0 : 8 ) . Med hänsyn till bestämmelser i 1 kap. 3 § militära rättegångslagen om att fylleri i uniform skall handläggas som militärt brottmål kan ordningsföreläggande aldrig användas i dessa fall. Genom att ordningsföreläggande beträffande fylleri enligt kommitténs förslag alltid skall underställas åklagares prövning, måste tillräckliga garantier erhållas för riktiga ställningstaganden i nu berörda frågor. Har ordningsföreläggande felaktigt utfärdats, kan del följaktligen undanröjas av åklagaren. En förutsättning för att ordningsföreläggande skall få utfärdas är att allmänt åtal kunnat äga rum. Kommittén har något berört denna fråga i specialmotiveringen till 1 §. Det har icke ansetts erforderligt (jfr parkeringsbotslagen) att i lagtexten särskilt ange att denna förutsättning är ett villkor för att ordningsföreläggande skall kunna användas. I likhet med vad som gäller för strafföreläggande skall de allmänna bestämmelserna om gemensamt straff vid sammanträffande av brott tillämpas då ett ordningsföreläggande utfärdas. Detta innebär, att polismannen har att utfärda gemensamt föreläggande för samtliga förseelser som han vid tillfället har att handlägga. Är därvid någon av de aktuella förseelserna (brotten) av beskaffenhet alt ej kunna handläggas jämlikt denna lag, får ordningsföreläggande ej utfärdas. Detsamma gäller om gemensam ordningsbot ej fastställts för samtliga förseelser. Kommittén vill framhålla att det icke kan anses åligga den som utfärdar ordningsföreläggandet att genom efterforskning i diarier eller på annat sätt närmare undersöka om vederbörande är misstänkt även för andra förseelser (brott). I andra st. av paragrafen anges att förverkande och andra särskilda rättsverkningar av en förseelse även skall tas upp i ett ordningsföreläggande. I annat fall får ordningsföreläggande ej utfärdas. Ärendet kommer då att i vanlig ordning hänskjutas till åklagare för åtalsprövning. Under 8 § kommer kommittén att närmare överväga hur dessa frågor skall handläggas vid ordningsföreläggande.

83 4§I denna paragraf anges det närmare innehållet av ett ordningsföreläggande. Bestämmelserna i KB 48: 2 om vad ett strafföreläggande skall innehålla har här stått som förebild. Den enda väsentliga skillnaden är den att ett ordningsföreläggande ej behöver uppta »det eller de lagrum, som äro tilllämpliga». Förslaget överensstämmer däremot i detta avseende med vad som gäller beträffande skriftlig anmaning att betala parkeringsbot. Kommittén anser att det för den misstänkte väsentliga är att förseelsen beskrivs på sådant sätt att det klart framgår vad som avses med föreläggandet. En paragraf angivelse ger i detta avseende icke någon större ledning. Tvärtom kan del ofta verka förbryllande med en uppräkning av alla de paragrafer, som eventuellt kan erfordras för att på ett korrekt sätt ange exempelvis en överträdelse av lokala trafikföreskrifter. Då två förseelser sammanträffar, blir läget än mera komplicerat. För polismannen, som ej sällan har att utfärda föreläggandet i omedelbart samband med förseelsen, är ett angivande av paragrafer tidsödande. Kommittén anser att Kungl. Maj:t bör ålägga riksåklagaren och statsåklagare att, då ordningsbot för en förseelse fastställes, utfärda närmare anvisningar om hur förseelsen skall rubriceras i ordningsföreläggandet. Rättstillämpningen bör därvid icke bindas av några absoluta föreskrifter. Det väsentliga är att förseelsen blir på ett tillfredsställande sätt kännetecknad i föreläggandel. Den exakta paragrafangivelsen kan exempelvis erhållas genom en bänvisning till av riksåklagaren utfärdad kodförteckning. Denna, som självfallet är offentlig, bör då uppta samtliga förseelser för vilka ordningsbot fastställts. Ordningsföreläggande bör utlärdas pä blanketter som är så enhetliga som möjligt för hela riket. De speciella förhållanden, som råder i storstäderna, kan emellertid motivera lokala avvikelser. Vid ordniugsföreläggandet kan fogas inbetalningskort. Blankett till ordningsföreläggande bör godkännas av riksåklagaren (jfr bilaga L ) . 5 §. Första st. i denna paragraf behandlar det skriftliga godkännandet av ett ordningsföreläggande. Den misstänkte skall, för att godkännande skall anses föreligga, uttryckligen erkänna gärningen saint godta ordningsbot m. m. Samma krav på personligt godkännande som för närvarande anses föreligga vid strafföreläggande skall gälla vid ordningsföreläggande. (Med hänsyn till ordalydelsen i RB 48: 3 första st. kan en redaktionell jämkning i detta stadgande övervägas.) Kommittén har övervägt alt medge skriftligt godkännande genom ombud. Med hänsyn till hela uppläggningen av ordningsföreläggandeinstitutet torde emellertid det praktiska behovet av en sådan möjlighet ej vara slorl.

84 Föreläggandet torde ej sällan komma att utlärdas vid en direkt personlig kontakt mellan en polisman oeh den misstänkte. Dessutom kan, som framgår av 5 § andra si. i denna lag, ordningsföreläggande ofta godkännas genom betalning. Betalning kan härvid ske även genom annan än den misstänkte. Kommittén vill vidare framhålla att det måste anses självklart alt polisman, även om han ej själv utfärdat ordningsföreläggandet, i dessa fail ej borde fä uppträda som ombud. Det skulle löljaktligen bli erforderligt att särskilt ange vilka som skulle anses behöriga att vara ombud vid ordningsföreläggande. Kommittén har ansett detta förhållande utgöra ett ytterligare skäl emot ombudserkännande vid ordningsföreläggande. I paragrafens andra st. (jfr KB 48: 3 andra st. i dess av kommittén föreslagna lydelse) stadgas att betalning i vissa fall skall anses som godkännande. En förutsättning för detta är att föreläggandet endast omfattar viss ordningsbot och icke exempelvis jämväl yrkande om förverkande. Ordningsföreläggande anses som godkänt även dä ombud insänt betalningen. Den misstänkte kan muntligen eller skriftligen framhålla att han ej erkänner förseelsen men att han trots detta betalar hoten. I bl. a. sådant fall skall betalningen ej anses som godkännande. Prövningen av frågan om huruvida betalningen skall anses som godkännande kan ej företas av annan än den som varit behörig utfärda föreläggandet. Det torde vara lämpligt att denna prövning företas centralt i de fall betalning ej sker i omedelbart samband med förseelsen. 6 §. I det stora flertalet fall torde föreläggandet komma att överlämnas till den misstänkte i omedelbart samband med elt förhör. Det bör finnas en möjlighet för den misstänkte atl genast acceptera föreläggandet. En föreskrift om särskild betänketid kan ej anses erforderlig. Vill den misstänkte ej omedelbart godkänna föreläggandel, kan polisman överlämna föreläggandet till den misstänkte. Denne har då viss tid pä sig att godkänna föreläggandet. Tidsfristen bör bl. a. av praktiska skäl ej vara alltför lång. Tiden bör vara enhetlig och anges i själva föreläggandeblanketten. Om föreläggandet ej överlämnas direkt till den misstänkte, kan det översändas med posten. Något delgivningsförfarande behöver härvid ej användas. Föreläggandet kan översändas som vanligt brev. I likhet med vad som gäller vid strafföreläggande bör emellertid ordningsföreläggande även kunna delges med den misstänkte. Rättegångsbalkens bestämmelser om delgivning av stämning skall härvid liksom vid strafföreläggande äga motsvarande tillämpning. Närmare anvisningar om delgivning av ordningsföreläggande bör utfärdas av Kungl. Maj :t. Polisen synes bl. a. böra medges rätt att använda postdelgivning.

85 7 §• I denna paragraf har stadgats att ett utfärdat ordningsföreläggande utgör Iiinder för åtal och för anmaning att betala parkeringsbot. Strafföreläggande kan ej heller utfärdas, eftersom strafföreläggande träder i stället för allmänt åtal (se RB 48: 1). Hindret för åtal består emellertid endast under den tid inom vilken godkännande skall ske enligt vad som angivits i ordningsföreläggandet. Det liar bl. a. härför ansetts erforderligt särskilt ange att ordningsföreläggande utgör ett absolut hinder för anmaning att betala parkeringsbot. Detta hinder består alltså trots att allmänt åtal kan äga rum på grund av att ordningsföreläggandet ej godkänts inom utsatt tid (jfr 4 § parkeringsbotslagen). Ett ordningsföreläggande kan emellertid komma att godkännas av den misstänkte även sedan stämning eller strafföreläggande utfärdats. Kommittén anser det lämpligt att även ett sådant godkännande skall tillerkännas rättsverkan. Rättegångsbalken förutsätter visserligen, beträffande godkännande av strafföreläggande, att detta sker inom den tidsfrist som framgår av RB 48: 3, men åklagaren torde dock i allmänhet få anses oförhindrad att godta ett godkännande, som tillkommit senare. 41 I likhet med vad som gäller enligt lagen om parkeringsbot anser kommittén, att ordningsföreläggande ej bör kunna godkännas efter delgivning av stämning eller av strafföreläggande. Härigenom undviks flera kanske motstridiga avgöranden beträffande samma förseelse. 8 §.

I allmänhet kan det ej anses erforderligt att ordningsföreläggande underställs åklagare för prövning. Beträffande vissa slag av förseelser kan det emellertid vara lämpligt att sådan prövning sker. Detta gäller framför allt i fall, där polismannen ej omedelbart vid utfärdande av föreläggande har lillgång till det sakmaterial som erfordras för ett slutligt ställningstagande i påföljdsfrågan. Så är exempelvis fallet vid fylleri. Här kan det ofta bli aktuellt med åtalsprövning jämlikt 57 § nykterhetsvårdslagen. Att en sådan prövning skall äga rum utgör hinder för ordningsföreläggande. Det är emellertid i praktiken svårt för polisen att i omedelbart samband med förseelsen konstatera om sådant fall som avses i 57 § berörda lag föreligger. Särskilt vid fylleri är risken stor för att ordningsföreläggande utfärdas trots berörda hinder. Detta utgör ett ytterligare (se tidigare s. 77) skäl att förordna om underställning av ordningsföreläggande avseende fylleri. Vidare kan förverkande eller annan särskild rättsverkan följa även på en ordningsförseelse. Beträffande trafikförseelser kan således i undantagsfall 2 kap. 17 § strafflagen bli tillämplig. Vid andra förseelser föreSe ang. dessa frågor Elwing a.a. s. 334.

86 kommer emellertid ofta särskilda rättsverkningar. Kommittén vill i detla sammanhang endast erinra om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. i samband med fylleri.42 Kommittén har övervägt i vilken utsträckning ordningsföreläggande skall användas i dessa fall. Helt naturligt är det icke lämpligt att ett förverkande jämlikt 2 kap. 17 § strafflagen handläggs i samband med ordningsförcläggande. Föreskrift kan meddelas av riksåklagaren, då ordningsbot fastställes (se bilaga K). 1 andra fall är emellertid dessa avgöranden väsentligl enklare. Kommittén har därför även föreslagit (se 3 §) att ett visst utrymme bör ges för att använda ordningsföreläggande, då förverkande eller andra rättsverkningar av en förseelse kan ifrågakomma. Vid ex. fylleri anser kommittén att förverkande jämlikt lagen den 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. bör kunna tas upp i ett ordningsföreläggande. Även frågor om förverkande och andra särskilda rättsverkningar har Kungl. Maj:t att överväga, då ställning skall las till den utsträckning vari ordningsföreläggande skall underställas åklagare för eventuell fastställelse. Kommittén anser att i de fall en rättsverkan är obligatoriskt förenad med en förseelse kan det icke anses erforderligt med åklagarprövning. Sådan prövning bör däremot ske, då rättsverkan ej är obligatorisk. Det torde därför vara lämpligt att Kungl. Maj:t för dessa senare fall meddelar förordnande enligt 8 §. I administrativ ordning torde böra utfärdas föreskrifter rörande kompetensen hos den åklagare som skall handlägga dessa ärenden. 9 §. Åklagarens prövning av föreläggandet skall i förslå hand avse dess laglighet. Men prövningen skall även gälla lämpligheten av att ordningsföreläggande används. Åklagaren kan l. ex. till skillnad från den som utfärdat föreläggandet anse atl det genom utredningen icke klart framgår att en brottslig gärning begåtts. Del kan även bli fråga om åtalseftergift. Åklagaren bör vidare tillse att det förelagda straffet ej är uppenbart för högt eller för lågt. Den omständigheten, att åklagaren anser en mindre jämkning i straffmätningen i och för sig lämplig, bör däremot icke föranleda undanröjande. Kommittén har föreslagit all ordningsföreläggande ej skall få fastställas förrän tidigast sju dagar efter godkännandet. Under denna tid har den, som godkänt ett föreläggande, möjlighet att till åklagaren framställa erinringar 42 Se lag 9 maj 1958 om förverkande av alkoholhaltiga drycker m.m. Jfr hl. a. 16 *j allmän ordningsstadga 14 december 1056 och 1 § tredje st. nyssnämnda lag, 9 § förordningen den 17 maj 1923 angående skatt för hundar, 10 § kungörelsen den 23 m a j 1958 angående r ä t t att innehava radiomottagningsapparat samt 9—12 §§ lagen den 30 j u n i 1960 om straff för varusmuggling.

87 mot föreläggandet. Har den miss tänkte återkallat godkännandet, bör åklagaren i allmänhet undanröja föreläggandet. Då ordningsföreläggande undanröjts i denna ordning kan åklagaren väcka åtal eller meddela strafföreläggande i vanlig ordning. Härvid kan såväl högre som lägre straff (jfr RB 5 9 : 5 ) komina att ådömas den misstänkte. Del bör på grund härav klart anges för den misstänkte att det av polismannen i fall som avses i 8 § utfärdade föreläggandet endast är att ;«nse som ett förslag. Av blanketten till föreläggandet bör även framgå att åklagaren skall pröva föreläggandet, innan frågan kan anses slutligt avgjord. 10 §. Det är framför allt från praktisk synpunkt av vikt att ordningsföreläggande, som godkänts och i förekommande fall fastställts av åklagare, likställs med en lagakraftvunnen dom. Under samma förutsättningar som gäller för strafföreläggande bör emellertid i extraordinär väg klagan kunna föras mot ordningsföreläggande. Bestämmelserna i RB 59 kap. 5—8 §§ i dess av kommittén föreslagna lydelse göres tillämpliga även på ordningsföreläggande. Beträffande de ändringar, som kommittén samtidigt härmed föreslår i 59 kap. RB, hänvisas till kommitténs uttalanden på s. 129 ff. i detta betänkande. Bifall till besvär över ordningsföreläggande innebär alltid att föreläggandet undanröjs. Åklagaren kan sedan väcka åtal i vanlig ordning. Enligt RB 59: 5 får emellertid ej därefter för samma gärning dömas till eller föreläggas svårare straff. Detta innebär att om ett föreläggande undanröjts därför att polisman använt felaktig ordningsbot högre straff ej sedan kan ådömas men väl lägre eller samma straff. Kommittén anser det väsentligt att den enskilde skall kunna lita på ett av myndigheterna utfärdat föreläggande med angivande av visst straff. 11 §. Del ankommer på Kungl. Maj:t alt utfärda närmare föreskrifter om tilllämpningen av denna lag. Utöver vad tidigare anförts bör i administrativ ordning bestämmelser utfärdas om bl. a. återbetalning av ordningsbot, underrättelse liksom vid dom i brottmål till olika myndigheter, diarieföring av utfärdade och godkända ordningsförelägganden, skyldighet för polisen att ofördröjligen översända erforderliga handlingar till åklagaren, då ordningsföreläggande skall fastställas av åklagare.

88 Lagen den 9 december 1960 om parkeringsbot Kommitténs överväganden och förslag

Genom lagen om parkeringsbot har el t polisbötessystem för handläggning av enklare parkeringsförseelser införts i vårt land. Erfarenheterna av förfarandet har varit goda, och såväl polis- som åklagarmyndigheternas arbete med parkeringsärenden har väsentligt underlättats. 4 3 Någon anledning för trafikmålskommittén alt överväga ändringar i handläggningen enligt parkeringsbotslagen föreligger ej. Däremot vill kommittén något beröra frågan om de förseelser vid vilka förfarandet skall tillämpas. Bestämmelser angåencTe parkering, siannande och uppställning av motorfordon återfinns i 49 § vägtrafikförordningen och i lokala trafikföreskrifter. 44 Parkeringsbotslagen är emellertid endast tillämplig vid överträdelse av bestämmelserna i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen och i lokala trafikföreskrifter. Parkeringsbot kan således ej användas vid överträdelse av bestämmelserna i 49 § 2 mom. 45 vägtrafikförordningen. Delsamma gäller förseelse mot 4 mom. 40 i samma paragraf. Redan i samband med parkeringsbotslagens genomförande höjdes röster för en utvidgad tillämpning av densamma. I den promemoria, som låg till grund för lagstiftningen, föreslogs att lagen skulle tillämpas vid »överträdelse av lokal trafikföreskrift vid parkering eller annan uppställning av motorfordon, dock ej moped». I remissyttrandena över promemorian framfördes från flera håll tanken att förfarandet icke skulle begränsas att gälla endast för förseelser mot lokala parkeringsföreskrifter (se prop. 175/1960 s. 62 ff.). Enligt det av riksdagen antagna förslaget till lag om parkerings43 Beträffande den n ä r m a r e tillämpningen av parkeringsbotslagen se parkeringskommitténs år 1962 avgivna betänkande (stencilerat) med förslag till vissa ändringar i vägtrafikförordningen rörande parkering och annan uppställning av fordon m.m. s. 101 ff. 44 Jfr även 42 § 4 mom. i vägtrafikförordningen och s. 13 ff i parkeringskommitténs nyssnämnda betänkande. 45 Denna bestämmelse är av följande lydelse: 2 mom. Stannande eller uppställning på väg får icke utan att trafikförhållandena det föranleda äga r u m : a) på motorväg annorstädes än å parkeringsplats; b) i skarp kurva eller nära sådan eller på backkrön eller i närheten därav eller pä annan plats, d ä r sikten är skymd; c) vid vägkorsning inom ett avstånd av 10 meter från korsande körbanas n ä r m a s t e ytterkant; d) framför vägmärke, så att detta s k y m m e s ; e) på tydligt m a r k e r a t övergångsställe för gående eller inom ett område av 10 meter före övergångsstället; f) inom särskild filmarkering eller så nära sådan, att inkörning i r ä t t fil därigenom försvåras. Har fordon på grund av motorfel eller av a n n a n sådan orsak blivit stående på plats, som nu n ä m n t s , åligger det föraren att snarast avlägsna det från k ö r b a n a n . 40 k mom. F ö r a r e skall, då fordon stannats på väg, vidtaga sådana åtgärder, att fordonet hindras att komma i gång av sig självt. Förspänd dragare får ej u t a n erforderlig tillsyn lämnas obunden på väg. Beträffande belysning på fordon, som under mörker är uppställt på väg, gäller vad därom stadgas i 51 §.

89 bot kom också förseelser mot 19 § .'5 mom.47 vägtrafikförordningen att omfattas av parkeringsbotslagen. Kommittén vill något närmare överväga lämpligheten av en utvidgning av parkeringsbotslagen till att även omfatta förseelser mot 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen. Till belysning av parkeringsanmärkningarnas antal och fördelning har parkeringskontoret i Stockholm upprättat följande statistik avseende tiden den 1/7—31/12 1961.4Kurva Backkrön Skymd sikt Vägkorsning Framför vägmärke övergångsställe Filmarkering Busshållplats Bro etc Framför ingång Hindrande parkering Stoppförbud Avgiftsplikt 1'-förbud, ständ P-förbud, vissa tider 2-minutersreg Markerad hållplats Tidsbegr. park 24-tim. regeln Nattpark. förbud Högeruppställning Annan förseelse

17 1 1 530 23 2 111 535 1217 (=49 § 2 mom. VTF) 140 386 508 102 1 136 3 988 9650 7 809 10 629 631 43 1 953 1 515 8 826 3 800 1216 46 072 Summa 55 413, därav rapporterade av 1. polis 10141 2. trafikvakter 45 272

Kommittén anser att redan denna statistik visar att det skulle vara av ej oväsentlig praktisk betydelse att även förseelser mot 49 § 2 mom. vägtrafik17 Denna bestämmelse är av följande lydelse: .'i mom. Parkering på väg får ej ske: a) där parkering hindrar andra fordon att fritt komma förbi; b) vid spårvägshållplats eller på utrymme, avsett för trafik med spårvagn; c) vid busshållplats inom ett område av 10 meter på vardera sidan om hållplatsskylt; d) på tydligt markerad plats för droskstation med annat fordon än sådant, för vilket stationen är avsedd; e) på bro eller viadukt eller i vågport eller trafiktunnel; f) framför ingång eller infart till fastighet, om passage till eller från fastigheten därigenom obehörigen hindras eller stores. 48 Utförligare uppgifter rörande parkeringsförseelserna i Stockholm har lämnats i prop. 175/1960 s. 13 ff.

90 förordningen 49 kan omfattas av parkeringsbotslagen. Av statistiken framgår även att det främst är överträdelser av förbiidet alt stanna eller uppställa fordon vid vägkorsning, övergångsställe eller filmarkering, som har någon större frekvens. En förutsättning för att parkeringsbotslagen skall kunna tillämpas vid en förseelse är att den ej är belagd med svårare straff än böter omedelbart i penningar. Dagsbotsstraff får följaktligen ej förekomma. Enligt det av kommittén upprättade förslaget till nya straffskalor vid vissa trafikförseelser skall dagsböter ej längre användas vid överträdelse av bestämmelserna i 41) § 2 mom. vägtrafikförordningen (se bilaga G). Detta binder mot användning av parkeringsbot föreligger följaktligen ej längre om kommitténs berörda förslag följs. Det avgörande för frågan om en utvidgning av parkeringsbotslagen måste emellertid vara om det föreligger någon väsentlig saklig skillnad mellan de i 41) § 2 resp. 3 mom. vägtrafikförordningen angivna förseelserna och om denna skillnad är tillräckligt stor för att motivera att endast överträdelser av 3 mom. kan handläggas med tillämpning av parkeringsbotslagen. Kommittén har vid sina undersökningar icke kunnat finna att någon mera betydande skillnad föreligger. Det kan visserligen göras gällande att vissa av bestämmelserna i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen — exempelvis förbudet att stanna eller uppställa fordonet i skarp kurva (b), vid vägkorsning (c) eller vid övergångsställe (e) 50 — är betingade av ett mera uttalat trafiksäkerhetsintresse. Jämväl parkeringsförbuden i 49 § 3 mom. vägtrafikförordningen vid exempelvis spårvägshållplats eller busshållplats torde emellertid, även om de främst syftar till alt säkra framkomligheten, ha en stor betydelse från trafiksäkerhetssynpunkt. Del kan också vara av ett visst intresse att anmärka atl i Stockholm en förseelse mot 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen medför ett strafföreläggande på 8 dagsböter å fem kronor medan parkeringsbolcn för överträdelse av 49 § 3 mom. i samma förordning är fastställd till 25 kronor. Denna föga betydande skillnad i straffmätningen utgör också ett starkt belägg för att svårhetsgraden av dessa förseelser kan anses vara ungefär densamma. Ett förslag om att parkeringsbotslagen skall kunna til lämpas vid överträdelse av bestämmelserna i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen måste emellertid även få till konsekvens att underrättelseplikten till körkortsregistret om dessa förseelser jämlikt 80 § vägtrafikkungörelsen den 7 december 1951 måste upphävas. Parkeringsbotslagen förutsätter att den som begått en förseelse, som handläggs med tillämpning av denna lag, förblir *n Beträffande förslag till ändringar i 49 § vägtrafikförordningen se parkeringskommitténs tidigare o m n ä m n d a betänkande s. 28 ff. 50 Av intresse torde vara att ett inom Conference Européenne des Ministres des Transports u p p r ä t t a t förslag till gemensamma vägtrafikföreskrifter endast u p p t a r förbud att stanna på själva övergångsstället. Möjlighet skall dock finnas att i nationell lagstiftning utsträcka förbudet. Jfr i denna fråga även parkeringskommitténs tidigare omn ä m n d a betänkande s. 34 ff och s. 127 ff.

91 anonym. Kommittén har alltså all överväga vilken betydelse detta kan komina att få. Det måste då framhållas att anteckningen om dessa förseelser i körkortsregistret har en myckel liten betydelse för prövning av frågor om återkallelse av körkort. Även i övrigt måste dessa anteckningar anses ha ringa värde för bedömning av vedcrbörandes lämplighet som körkortsinnehavare. Kommittén anser därför att anteckningen i körkortsregistret kan avvaras. Det kan måhända göras gällande att anonymiteten, då en parkeringsförseelse handläggs med tillämpning av lagen om parkeringsbot, skulle komma antalet överträdelser att stiga. Kommittén har övervägt denna fråga men funnit invändningen mindre hållbar. Del är främst andra faktorer, som i dessa fall påverkar trafikanterna. Den redan vunna erfarenheten av parkeringsbotslagen visar således ej, enligt vad kommittén kunnal finna, atl lagen i nämnvärd grad medverkat till att anlalel förseelser stigit. Som kommittén redan tidigare" framhållit är en effektiv övervakning del kanske främsta medlet för att uppnå god efterlevnad av trafikföreskrifterna. En förenklad handläggning av överträdelser av dessa föreskrifter är en av de vägar varpå man kan gå fram för att med tillgängliga personella resurser nå bästa möjliga resultat. Kommittén anser att en utvidgning av parkeringsbotslagen kan medverka till att tillsynen av parkeringsföreskrifternas efterlevnad blir bättre. Den omständigheten att förhållandevis likartade förseelser skall handläggas på olika sätt, måste utgöra en betydande olägenhet ej enbart från administrativ synpunkt. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att övervakning av parkeringsföreskrifterna i storstäderna i mycket stor utsträckning sker genom särskilda trafikövervakare. Det måste då anses prakliskl alt dessa kan förelägga parkeringsbol för en så betydande grupp förseelser som här är aktuell, d. v. s. överträdelser av hestämmelserna i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen. 51 Kommittén anser att övervägande skäl talar för all jämväl överträdelse av bestämmelserna i 49 § 2 mom. skall omfattas av parkeringsbotslagen. Beträffande kommitténs övriga förslag Ull ändringar i denna lag hänvisas I ill specialmotiveringen. I enlighet med det nu anförda har kommittén utarbetat förslag Lill lag om ändring i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot, bilaga C. Specialmotivering 1 §• 1 denna paragraf har kommittén föreslagit en bestämmelse om all Kungl. Maj: l skall äga bemyndiga annat organ att förordna om lagens tillämp51

Kommittén vill i detta sammanhang även erinra om parkeringskommitténs år 1962 framlagda förslag om befogenhet för polis att flytta och omhändertaga fordon som anträffas olovligen uppställda på allmän plats m.m.

92 ning inom visst polisdistrikt. Den vunna goda erfarenheten av lagens användning gör det enligt kommittén motiverat att icke längre förbehålla Kungl. Maj:t beslutanderätten. En utvidgning av lagens tillämpning till nya polisdistrikt bör enligt kommittén ske, då detta från arbetsekonomisk synpunkt är lämpligt. 52 Den centrala polisledningen och härvid kanske främst rikspolischefen"' 3 är väl skickad att besluta i dessa frågor. Kommittén anser därför att Kungl. Maj :t enligt denna paragraf bör meddela bemyndigande för rikspolischefen. Kommittén har vidare i 1 § föreslagit en närmast redaktionell ändring, som är föranledd av att enligt kommitténs förslag samtliga parkeringsbestämmelser i vägtrafikförordningen endast skall kunna bestraffas med böter omedelbart i penningar. Det är följaktligen ej längre möjligt att, på salt skett i parkeringsbotslagens 1 § enligt nuvarande lydelse, avgränsa de förseelser, som skall kunna handläggas med tillämpning av lagen. Kommittén föreslår därför att i parkeringsbotslagen anges att förordnande enligt 1 § må meddelas beträffande överträdelse av föreskrift rörande parkering eller annan uppställning eller stannande av motorfordon, i författning, som innehåller föreskrift på vilken lagen kan bli tillämplig — d. v. s. för närvarande vägtrafikförordningen — skall därtill särskilt anges, att förordnande enligt 1 § parkeringsbotslagen må meddelas beträffande överträdelser av en eller flera i författningen upptagna föreskrifter. Av den allmänna motiveringen till kommitténs förslag om ändringar i parkeringsbotslagen framgår emellertid att kommittén förordar att förseelser mot bestämmelserna i 49 § 2 mom. vägtrafikförordningen skall kunna handläggas med tillämpning av parkeringsbotslagen. Kommittén föreslår därför att i vägtrafikförordningen anges att förordnande enligt 1 § parkeringsbotslagen må meddelas beträffande överträdelser av i 49 § 2 mom. första st. och 3 mom. vägtrafikförordningen samt i lokal trafikföreskrift meddelad bestämmelse rörande parkering, stannande eller annan uppställning av motorfordon. Kommittén förordar således alt parkeringsbot även skall kunna användas vid samtliga förseelser mot 49 § 2 mom. första st. vägtrafikförordningen. Vissa av dessa förseelser — kanske främst parkering i skarp kurva och på backkrön m. m. [49 § 2 mom. första st. b)] — är emellertid mera svårbedömda. Den som utfärdar anmaning att betala parkeringsbot har i dessa fall bl. a. att överväga om trafikovarsamhet kan anses föreligga och följaktligen det förenklade förfarandet ej skall användas. Kommittén anser därför att särskilda trafikövervakare icke bör anförtros att här utfärda anmaningen. Denna inskränkning i trafikövervakares behörighet bör meddelas instruktionsvägen. 52 Kommittén vill i detta s a m m a n h a n g erinra om att kommitténs förslag om ordningsföreläggande innebär en förenklad handläggning även av parkeringsförseelser. Detta förfarande kan användas på platser där det ej anses lämpligt att införa parkeringsbotslagen. 53 Se prop. 148/1962 s. 118 ff.

93 Slutligen skall erinras om att kommitténs förslag om vidgad användning av parkeringsbotslagen bör medföra en motsvarande inskränkning i underrättelseskyldigheten jämlikt 80 § vägtrafikkungörelscn. Liksom för närvarande bör således underrättelse till körkortsregistret ej ske beträffande sådan förseelse, som omfattas av lagen om parkeringsbot. 2 §• Kommittén har i 2 § lagen om ordningsföreläggande föreslagit att riksåklagaren beträffande bl. a. det stora flertalet förseelser mot vägtrafikförordningen skall fastställa en för hela riket enhetlig ordningsbot. Det finns icke någon anledning att i detta avseende göra någon skillnad mellan ordningsbot och parkeringsbot. Som parkeringskommitlén även uttalat" 4 är det föga tilltalande att enahanda förseelser medför varierande påföljder, enbart beroende på inom vilken ort förseelsen blivit begången. Trafikmålskommittén föreslår därför ett stadgande i 2 § parkeringsbotslagen om att riksåklagaren skall fastställa även parkeringsboten. Beträffande särskilt överträdelser av lokala trafikföreskrifter kan det visa sig praktiskt lämpligt att vederbörande statsåklagare förordnas att fastställa parkeringsbot. I likhet med vad som föreslagits beträffande ordningsföreläggande förordar kommittén därför ett stadgande härom i 2 § parkeringsbotslagen. Kommittén har vidare ändrat 2 § (jfr 2 § lagen om ordningsföreläggande) på det sätt att föreskriften att statsåklagaren skall höra polismyndigheten tagits bort. Detta skall enligt kommittén i realiteten icke innebära någon saklig ändring. I likhet med vad kommittén anfört i specialmotiveringen till 2 § lagen om ordningsföreläggande anser kommittén att det icke behöver särskilt anges att en sådan kontakt skall tas. 3 §.

Enligt denna paragraf krävs för närvarande för att betalning skall kunna ske till annan myndighet än den, som har att indriva böter, att Kungl. Maj :t särskilt förordnar härom. Kommittén anser att det bör finnas möjlighet för Kungl. Maj:t att delegera beslutanderätten i denna rent praktiska fråga till underordnad myndighet. Riksrevisionsverket torde vara den myndighet, som lämpligen bör kunna anförtros dessa uppgifter. 4 §•

I förevarande paragraf anges för närvarande bl. a. att anmaning att belala parkeringsbot under viss tid utgör hinder för åtal. Eftersom enligl RB 48: 1 en förutsättning för strafföreläggande är, att allmänt åtal skall äga rum, får ej heller strafföreläggande utfärdas. 55 Enär allmänt åtal ej ** Se parkeringskommitténs tidigare o m n ä m n d a betänkande s. 104. M Se s. 100 i riksåklagaren Walbergs tidigare o m n ä m n d a promemoria med till ett förenklat förfarande för handläggning av parkeringsförseelser.

förslag

94 k a n äga r u m , u t g ö r a n m a n i n g alt betala p a r k e r i n g s b o t även b i n d e r för o r d n i n g s f ö r e l ä g g a n d e . D e t t a h i n d e r s k a l l e m e l l e r t i d , till s k i l l n a d f r å n d å det gäller å t a l , ej e n d a s t gälla u n d e r tid, som m e d g e s för b e t a l n i n g e n av p a r k e r i n g s b o t e n . F ö l j a k t l i g e n k a n o r d n i n g s f ö r e l ä g g a n d e ej u t f ä r d a s , t r o t s a t t den tid, som m e d g e t t s för b e t a l n i n g av p a r k e r i n g s b o t e n , u t g å t t . K o m m i t t é n h a r föreslagit att 4 § ä n d r a s i enlighet med vad som nu a n f ö r t s (jfr 7 § lagen om o r d n i n g s f ö r e l ä g g a n d e ) . B Strafföreläggande och stämningsföreläggande Ur förarbetena

I n s t i t u t e t s t r a f f ö r e l ä g g a n d e infördes i var r ä t t g e n o m r ä t t e g å n g s b a l k e n . Processkommissionen (SOU 1 9 2 6 : 3 2 ) a n f ö r bl. a. (s. 170 ff.) : Den ordinära straffprocessen måste vara anordnad så, att den erbjuder betryggande garantier för ett riktigt avgörande av betydelsefulla och svårbedömda brottsfall. Ett stort antal brottmål avser emellertid obetydliga förseelser, för vilka ett ringa bötesstraff ådömes den tilltalade. Dessa mål äro för det mesta även av mycket enkel beskaffenhet, i det att den tilltalade oftast oförbehållsamt erkänner sin förseelse. Domstolens uppgift inskränker sig därför i dessa fall huvudsakligen till utmätande av straffet, en åtgärd, som ej heller brukar vålla någon svårighet och som enligt sakens natur verkställes tämligen schablonmässigt. Det kan ej förnekas, att för utförandet av rättsskipningen i dessa mål den ordinära processen mången gång skulle vara ett alltför dyrbart och omständligt redskap. Av praktiska och ekonomiska skäl är det önskvärt, att enklare former stå till buds för dessa måls handläggning. Den allmänna svenska straffproecssen känner ej föreläggande av straff. Formellt skola alla mål, även om de röra ringa förseelser, vilka erkännas av den skyldige, handläggas av samma myndighet och i samma ordning som övriga brottmål. Stämning till underrätt, förhandling inför denna och dom fordras alltså även i dessa fall. i praxis hur emellertid behovet av en förenklad handläggning gjort sig gällande, och särskilt liar det befunnits önskligt att bespara den tilltalade omaket att inställn sig vid rätten själv eller härför anskaffa ett ombud. I detta syfte har i stor omfattning blivit brukligt, att tilltalad, som vid polisförhör erkänner sin förseelse, till polisen överlämnar en fullmakt att utföra talan för honom i målet. Vid rätten uppträder därefter på hans vägnar vanligen en tillstädesvarande polisman eller rättsbetjänl och frambär erkännandet. Stundom förekommer ett än mera förenklat förfarande. Den tilltalade tecknar ä stämningen eller polisrapporten erkännande av förseelsen och detta erkännande ingives vid rätten av åklagaren, utan att någon kommit tillstädes på den tilltalades sida. 50 Det av processkommissionen förordade förfarandet i brottmål är anordnat i syfte att tillgodose kravet på rättsskipningens säkerhet i viktiga och invecklade mål. Det har varit oundgängligt att för tillgodoseende av denna rättsskipningens viktigaste uppgift omgärda förfarandet med garantier i olika avseenden. Beträffande de enkla och jämförelsevis obetydliga mål, om vilka nu är fråga, skulle det säkerligen innebära ett onödigt slöseri med tid, penningar och krafter, om man fordrade, att de handlades i de former, som utbildats med tanke på de svåra och r 8

> Se N.J.A. avd. I 1900 sid. 357 och 1902 sid. 470.

95 invecklade brottmålen. Det bör därför undersökas, huruvida icke ett enklare förfarande kan anordnas för behandlingen av dessa mål, utan att kravet på rättsskipningens säkerhet därigenom äventyras. Såsom ett önskemål härutinnan bör särskilt framhållas, att förfarandet kan skyndsamt föras till slut. I högre grad än eljest förlorar nämligen straffet här lä It sin betydelse, om en längre tid får förflyta, innan det går i fullbordan. Vidare bör det eftersträvas, att de vid rättsskipningen verksamma myndigheternas arbete å dessa mål såvitt möjligt förenklas och tid sålunda beredes dem att ägna sig åt mera krävande rättsskipningsuppgifter. Ur statsfinansiell synpunkt iir det även av vikt, att förfarandet ordnas så, att för handläggningen av dessa mål, vilka förekomma i betydande antal, ej tagas i anspråk flera eller högre kvalificerade tjänstemän än nödvändigt. Slutligen är det ett beaktansvärt önskemål, att de tilltalade utan att betungas av onödiga besvär och kostnader få möjlighet att iakttaga sina intressen vid målens handläggning. Vid övervägande av frågan om vilka anordningar böra vidtagas till förenkling av förfarandet i dessa mål, synes tvekan ej kunna råda om, att den hos oss i praxis nu brukade anordningen med erkännande å stämning eller polisrapport eller med en av den tilltalade åt polismyndigheten överlämnad rättegångsfullmakt icke förtjänar att lagfästas. Av de ovan angivna önskemålen tillgodoser detta förfarande väsentligen endast den tilltalades befrielse från inställelse vid rätten, och denna förmån köpes av honom på bekostnad av möjligheten att bevaka sin talan i målet. Genom erkännandets eller fullmaktens undertecknande företager den tilltalade en disposition, vilkens följder han ej kan bedöma. Processlagberedningen

(SOU 1 9 3 8 : 4 4 ) u t t a l a r bl. a. (s. 4 9 7 ) :

Enligt beredningens mening kunna starka skäl anföras för förslaget att i viss omfattning införa institutet strafföreläggande. Såsom processkommissionen framhållit bör en enkel form skapas för behandling av mål rörande obetydliga, erkända förseelser. Att i dessa mål tillämpa det ordinära förfarandet, som är anpassat för betydelsefulla och invecklade mål, skulle vara alltför betungande för den misstänkte och medföra onödiga kostnader för det allmänna. Särskilt är det av vikt, att den misstänkte besparas besvär och kostnader för inställelse, som i dessa mål ofta saknar betydelse. Lättnad härutinnan har man visserligen sökt vinna därigenom, att mål om lindrigare brott i vissa fall kunna avgöras utan hinder av den tilltalades utevaro. Denna ordning kan dock icke helt tillgodose vad nian velat ernå genom strafföreläggande. Sådant föreläggande medför ej blott, att den misstänkte fritages från skyldighet att inställa sig vid rätten, utan även, att han samtidigt vinner trygghet, då han vet, vilket straff han underkastar sig. Strafföreläggande möjliggör även ett snabbare avgörande, vilket stundom kan vara av betydelse för den misstänkte. Förfarandet medför tillika lättnad i arbetet för rätten och för åklagaren, vilken befrias från förpliktelsen att komma tillstädes vid rätten. S t r a f f ö r e l ä g g a n d e i n s t i t u l e t e r h ö l l r e d a n vid r ä t t e g å n g s b a l k e n s i k r a f t t r ä d a n d e i h u v u d s a k sitt n u v a r a n d e t i l l ä m p n i n g s o m r å d e . Vid 195k års riksdag ( p r o p . 200) g e n o m f ö r d e s d o c k d e n ä n d r i n g e n , a t t det a n t a l d a g s b ö t e r , som får å l ä g g a s g e n o m s t r a f f ö r e l ä g g a n d e , h ö j d e s f r å n 20 Ull 40 och a l t ett förbud att m e d d e l a f ö r e l ä g g a n d e m o t d e n s o m ej fyllt 18 å r togs b o r t . S a m t i digt u p p h ä v d e s en s k y l d i g h e t för å k l a g a r e a t t u n d e r s t ä l l a f ö r e l ä g g a n d e , som avsåg b ö t e r o m e d e l b a r t i p e n n i n g a r till h ö g r e belopp än e t t h u n d r a k r o n o r , rättens prövning.

96 Ändringsförslag 1950 års riksdag

Riksdagens revisorer gjorde i sin till denna riksdag avgivna berättelse vissa uttalanden rörande processreformens ekonomiska verkningar samt pekade i samband härmed på skilda bestämmelser i rättegångsbalken som ansågs vara i behov av ändring. Vad angår handläggningen av de mindre brottmålen ifrågasatte revisorerna om icke användningsområdet för straffföreläggandena kunde något vidgas. Enligt revisorerna syntes bl. a. möjligheten att tillämpa strafföreläggande för del stora antalet bagatellförseelser, för vilka fängelse ingick i latituden men där domstolarna likväl så gott som undantagslöst utdömde böter, böra undersökas. Första lagutskottet uttalar (ull. 23 s. 25 ff.): Det i motionerna 1:98 och II: 118 och även av statsrevisorerna framförda förslaget alt vidga användningsområdet för strafförelägganden synes däremot värt att närmare undersökas. Särskilt torde böra övervägas, om icke institutets nuvarande begränsning till personer, som uppnått aderton års ålder, skulle kunna slopas. Vissa skäl tala vi ii are för att utvidga institutets tillämpningsområde även till brott, där fängelse visserligen ingår i latituden men sällan eller aldrig ådömes. Inom utskottet ha dock anförts betänkligheter mot en sådan lösning. Man har därvid pekat på att åklagarens verksamhet är undandragen offentlighetens insyn och att åklagaren lätt kan bliva utsatt för obehörig påverkan. Tydligt är att man vid en eventuell utvidgning på denna punkt måste gå fram med den största varsamhet. Utskottet vill i detta sammanhang understryka angelägenheten av att man vid det fortsatta lagstiftningsarbetet på straffrättens område i görligaste mån söker utsöndra de rena bagatellförseelserna till särskilda brottstyper med allenast böter i strafflatituden. 1951 års rättegångskommitté (SOU 1953: 26 s. 22 ff):

Frågan om en utvidgning av strafföreläggandeinstilutet prövades jämväl av 1951 års rättegångskommitté. I enlighet med sina direktiv hade kommittén bl. a. att särskilt utreda, om strafföreläggande kunde användas även i de fall, då frihetsstraff ingick i straffskalan, eller då anledning förekom att målsägande fanns, men denne ej avsåg att göra gällande något skadeståndsanspråk. Kommittén anför härom bl. a.: Såsom tidigare framhållits föreslog processkommissionen, att strafföreläggande skulle få användas vid brott, vara ej kunde följa svårare straff än fängelse; endast bötesstraff skulle dock få åläggas. Processlagberedningen föreslog däremot, att föreläggande skulle få förekomma allenast i fråga om brott, vara ej kunna följa svårare straff än böter omedelbart i penningar. På förslag av särskilda utskottet kom stadgandet att utvidgas att avse även brott, vara kunna följa dagsböter, dock så att högst tjugu dagsböter må föreläggas. Under de senaste årens omfattande ändringar inom strafflagens speciella del har man i viss utsträckning sammanfört de särskilda brotten till mera allmänna brottstyper med vidare straffskalor, innehållande ej blott böter utan även frihetsstraff. Även på specialstraffrättens område ha för brotten i stor utsträckning stadgats vida strafflatituder, och straffskalor med »böter eller fängelse» äro myc-

97 ket vanliga. Härigenom komma under ett och samma straffbud att inrymmas både brott av allvarligare art och brott, vilka äro av lindrigare natur och mången gång närmast äro att hänföra till ordningsförseelser. Systemet med vida strafflatituder släller stora krav på den som har att bedöma brottet. Varje fall måste bedömas efter sin egenart. Icke minst straffmätningsfrägorna kunna bliva av ömtålig natur, och mera sällan kan ett visst straff utpekas som det normala för ett visst brott. Genom att såsom från flera håll ifrågasatts utvidga tillämpningsområdet för strafföreläggande till att avse brott, vara jämväl fängelse kan följa, ehuru endast bötesstraff skulle få åläggas, skulle inom området för strafföreläggande falla det övervägande flertalet av alla förekommande brott och sålunda även ganska allvarliga brott. Strafföreläggande skulle komma att tillämpas vid brott som falla långt utanför ordningsförseelsernas grupp. Med hänsyn till vad nu anförts synes strafföreläggande icke böra få användas i fall där frihetsstraff ingår i straffskalan. I fråga om de brott, som bestraffas med endast böter omedelbart i penningar eller dagsböter, förekommer sällan anledning, att målsägande finnes. Eftersom kommittén föreslår, att man bibehåller bötesgränsen för användandet av straffföreläggande, finner kommittén ej anledning att jämka på det nu ifrågavarande villkoret. Departementschefen ( p r o p . 2 0 0 / 1 9 5 4 ) , som a v v i s a d e t a n k e n p å a t t strafff ö r e l ä g g a n d e s k u l l e a n v ä n d a s i de fall f r i h e t s s t r a f f ingick i s t r a f f s k a l a n , u t t a l a r bl. a. (s. 31 f f . ) : Strafföreläggandet innebär ur principiell synpunkt en betydande avvikelse från de allmänt gällande processrättsliga grundsatserna om ett kontradiktoriskt förfarande, nämligen att materialet för avgörandet framlägges av två mot varandra stående parter och att avgörandet därefter träffas av ett från parterna helt fristående organ, domstolen. Detta förfarande har i brottmål sin största betydelse för bevisprövningen. Vid strafföreläggandet kan detta system sägas vara ersatt med en överenskommelse mellan parterna. De processuella garantierna för ett ur objektiv synpunkt riktigt avgörande är alltså mindre starka vid strafföreläggande än vid det ordinära rättegångsförfarandet. Med hänsyn härtill bör försiktighet iakttagas vid bestämmandet av tillämpningsområdet för institutet straffföreläggande. Ä andra sidan är att beakta att denna form för avgörande i hög grad besparar såväl det allmänna som den enskilde besvär och kostnader. Dessa synpunkter talar för att institutets användningsområde göres så vidsträckt som hänsynen till rättssäkerhetskravet medger. Vid införandet av institutet strafföreläggande genom den nya rättegångsbalken var den ledande synpunkten, att det skulle få användas endast för de egentliga ordningsförseelserna. Denna grundsats bör enligt kommitténs mening ej nu frångås och från denna utgångspunkt har kommittémajoriteten ej funnit sig böra förorda någon annan jämkning av tillämpningsområdet för strafföreläggande än ett slopande av förbudet mot institutets användande beträffande underåriga. Åtskilliga remissinstanser har emellertid förordat utvidgningar av större räckvidd. Med hänsyn till de allmänna synpunkter, åt vilka jag nyss givit uttryck, delar jag kommitténs uppfattning att institutet strafföreläggande ej bör komma till användning i andra fall än då fråga är om vad som kan betecknas som ordningsförseelser. Med denna uppfattning kan jag ej förorda att institutets tillämpningsområde, såsom vissa remissinstanser föreslagit, utsträckes till att gälla även brott, 7—4614 63

98 som kan medföra frihetsstraff. Väl ingår under sådana brott många fall, som är att anse som ordningsförseelser, men å andra sidan inneslutes därunder också en rad gärningar, som icke kan hänföras lill denna grupp, och att i lagen ge en generell regel som särskiljer de olika typerna gärningar, torde knappast vara möjligt. Ett särskilt skäl att icke nu närmare ingå pä frågan om att låta straffföreläggande bli tillämpligt även pä gärningar, som kan förskylla frihetsstraff, är att strafflagen är under omarbetning på grundval av straffrättskommilténs förslag till brottsbalk. Ej heller är jag beredd alt i detta sammanhang upptaga frågan om att låta strafföreläggande bli tillämpligt pä gärningar som förskyller normerade böter. Första lagutskottet sig, a n f ö r (s. 3 7 ) :

( u t i . 25/1954), till vars ut l å t a n d e r i k s d a g e n

anslöt

I propositionen föreslås vidare, att strafföreläggande i framtiden skall få avse högst fyrtio dagsböter i stället för såsom för närvarande högst tjugu. Däremot tillbakavisas tanken att använda strafföreläggande även vid brott, vara kan följa fängelse. Vid övervägande av i dessa hänseenden lämpliga begränsningar av strafföreläggandeinstitutet bör man, såsom klargöres i propositionen, fasthålla att strafföreläggande ger mindre starka garantier än ett domstolsförfarande för ett objektivt riktigt avgörande, da processmaterialet icke framlägges vid ett kontradiktoriskt förfarande. Ehuru strafföreläggande utmärkt väl lämpar sig för användning vid förseelser av så enkel beskaffenhet, a ti bedömandet kan ske mera schematiskt, kan det därför innebära vissa risker atl eftergiva kravet på domstolsprövning i mål, vars bedömande fordrar hänsynstagande till ett vidare faktumkomplex. Utskottet delar därför departementschefens uppfattning, att straffföreläggande endast bör användas vid egentliga ordningsförseelser, och detta ställningstagande synes föranleda, att strafföreläggande ej hör ifragakomma vid brott, som kan medföra frihetsstraff. Sakkunniga för samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten

I skrivelse till chefen för j u s t i t i e d e p a r t e m e n t e t den 27 f e b r u a r i 1958 h e m ställde de s a k k u n n i g a om en u t r e d n i n g om vilka l a g ä n d r i n g a r s o m e r f o r d r a des för att tillgodose ö n s k e m å l e t all s t r a f f ö r e l ä g g a n d e skulle k u n n a a n v ä n d a s vid t r a f i k b r o t t . 1958 års riksdag

1 motion nr II: B 189 f r a m f ö r d e s å n y o förslag o m a l t s t r a f f ö r e l ä g g a n d e skall k u n n a a n v ä n d a s även då fängelse ingick i s t r a f f s k a l a n för det i f r å g a v a r a n de b r o t t e t m e n det v a r u p p e n b a r t a t l i det k o n k r e t a fallet ej blev fråga om a n n a n påföljd än h ö g s t 40 d a g s b ö t e r . M o t i o n ä r e n u t t a l a d e v i d a r e den m e n i n g e n a t t det ej s y n t e s föreligga a n l e d n i n g att b e g r ä n s a i n s t i t u t e t s t i l l ä m p n i n g s o m r å d e m e d h ä n s y n till m å l s ä g a n d e n . 1 de fall då m å l s ä g a n d e n förk l a r a t sig ej föra e r s ä t t n i n g s t a l a n b o r d e enligt m o t i o n ä r e n h i n d e r ej föreligga att m e d d e l a s t r a f f ö r e l ä g g a n d e . Första

lagutskottet

u t t a l a r ( u l l . B. 13 s. 19 11):

Såsom framgår av den föregående redogörelsen har första lagutskottet vid ett par tidigare tillfällen i lagstiftningssammanhang haft anledning överväga om-

90 fånget av strafföreläggandeinstitutets tillämpningsområde. Utskottet har därvid, ehuru utskottet ansett vissa skäl tala för en utvidgning av tillämpningsområdet till brott, där fängelse visserligen ingår i straffskalan men sällan eller aldrig ådömes, senast år 1954 stannat för den uppfattningen att strafföreläggande endast bör användas vid egentliga ordningsförseelser och funnit detta ställningstagande föranleda att institutet ej bör ifrågakomma vid brott, som kan medföra frihetsstraff. Visserligen liar intet förekommit som tyder på att erfarenheterna från tilllämpningen av strafföreläggande hittills varit annat än goda, men utskottet anser icke enbart på grund härav skäl föreligga att på denna punkt frångå sitt tidigare ställningstagande. En ökad användning av institutet synes i stället, i den mån dvn är påkallad, vara möjlig att genomföra på andra vägar. Utskottet har tidigare varit inne på tanken att man i detta syfte vid lagstiftningsarbetet på straffrättens område skulle i görligaste mån söka utsöndra de rena bagatellförseelserna till särskilda brottstyper med allenast böter i straffskalan. I motionen har denna tanke ånyo upptagits, och motionären finner särskilt angeläget att en reform efter här skisserade linjer överväges beträffande trafikbrotten. För denna brottsgrupp, vilken utgör den ojämförligt största bland de brott, som i allmänhet medför allenast böter, har förevarande spörsmål helt nyligen aktualiserats genom en framställning till chefen för justitiedepartementet från de sakkunniga för samordning av åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten. I denna framställning har nämligen hemställts om en utredning om vilka lagändringar som erfordras för att tillgodose önskemålet att strafföreläggande skall kunna användas vid trafikbrott. Enligt vad utskottet inhämtat överväges för närvarande inom departementet frågan om ärendets fortsatta behandling. Vid kommande undersökning av detta spörsmål torde det även bli nödvändigt att uppmärksamma den i motionen väckta frågan om strafföreläggandeinstitutets utvidgning till att avse även brott, där målsägande finnes. Motionens syfte synes sålunda härigenom komma att bli i avsevärd mån tillgodosett. En mera vittomfattande undersökning, avseende åtskilliga andra brottstyper, kan i nuvarande läge icke anses påkallad eller Lämplig. Därest den nu antydda vägen visar sig framkomlig och ändamålsenlig är det emellertid enligt utskottets mening önskvärt att efter hand genom denna metod ytterligare vidga området för strafföreläggandeinstitutet. På grund av det anförda finner utskottet icke skäl föreslå riksdagen att hos Kungl. Maj:t begära utredning av förevarande spörsmål. Kommitténs

överväganden

Enligt i k a p i t e l 1 r e d o v i s a t s t a t i s t i s k t m a t e r i a l h a r s t r a f f ö r e l ä g g a n d e i n s t i t u t e t v u n n i t en o m f a t t a n d e a n v ä n d n i n g i v å r t l a n d . De f a r h å g o r från r ä t t s s ä k e r h e t s s y n p u n k t , som u t t a l a t s i s a m b a n d m e d i n s t i t u t e t s i n f ö r a n d e , h a r ej b e s a n n a t s . Å k l a g a r n a liar visat sig väl k u n n a ulföra de uppgifter som vid d e l t a f ö r f a r a n d e å v i l a r d e m . Som k o m m i t t é n tidigare vid b e h a n d lingen av o r d n i n g s f ö r e l ä g g a n d e f r a m h å l l i t h a r emellertid en h a n d l ä g g n i n g g e n o m s t r a f f ö r e l ä g g a n d e av de allra e n k l a s t e förseelserna visat sig m e d f ö r a b e t y d a n d e o m s l ä n d l i g h e l . K o m m i t t é n h a r f r a m l a g t förslag om atl o r d n i n g s föreläggande s k a l l k u n n a a n v ä n d a s i dessa fall. E n av fördelarna med d e t l a förslag ä r a t t det, som r e d a n lidigare a n m ä r k t s , till skillnad från vad som i p r a k t i k e n gäller b e t r ä f f a n d e s t r a f f ö r e l ä g g a n d e ger m ö j l i g h e t a t t u n d v i k a d o m s t o l s h a n d l ä g g n i n g av ett b e t y d a n d e a n t a l e r k ä n d a o r d n i n g s f ö r s e e l s e r

100 exempelvis fylleri. Dessa belastar nu i stor utsträckning kanske främst de större rådhusrätterna. Kommittén har genom sitt förslag beträffande ordningsföreläggande sökt åstadkomma en spärr mot onödig domstolshandläggning. Även vid allvarligare överträdelser av straffbestämmelser finns det anledning överväga om det är nödvändigt med domstolshandläggning i den utsträckning eller i den form som nu sker. Strafföreläggandet erbjuder en möjlighet att låta avgörandet stanna hos åklagaren. En utvidgning av institutet till något allvarligare överträdelser torde därför böra närmare utredas. Kommittén vill vidare undersöka om del i alla de fall, där det slutliga avgörandet anses böra åvila domstolen, är nödvändigt alt huvudförhandling hålles. Rättegångsbalkens bestämmelser angående förfarandet i brottmål bygger på principen om muntlighet, koncentration och omedelbarhet. Processmaterialet skall alltså framläggas lör rätten vid en förhandling. Avgörandet skall grundas endast på del muntligen förebragta materialet. Allmän enighet torde råda om att dessa för vår rättegångsordning grundläggande tankar i princip är riktiga. De skapar en stark grund för etl rätlssäkerl avgörande och har allmänt omfattats som fundamentala för en modern straffprocess. Fördelarna med en muntlig handläggningsform synes i huvudsak framträda då en verklig förhandling förekommer mellan Ivå parter i processen. Rätten kan då döma på del av parterna förebragta materialet. Väsentligt annorlunda blir emellertid förhållandet då ilen tilltalade endast formellt är företrädd vid förhandlingen. Detta är för närvarande i viss utsträckning fallet. De vid rättegångsbalkens genomförande så vanligt förekommande erkännandena genom tjänsteman vid domstolen, tulltjänsteman eller annan har sålunda ej helt kommit ur bruk. Vid de enklaste målen är det som redan tidigare framhållits särskilt i storstäderna mycket vanligt att erkännande sker på detta sätt. Enligt bestämmelser i rättegångsbalken skall en tilltalad, även om rätten och åklagaren icke anser dennes personliga närvaro vid en huvudförhandling erforderlig, alltid vid vite kallas alt inställa sig personligen eller genom ombud (se närmare RB 45: lö andra st.). Få grund härav förekommer det ej sällan att en tilltalad inställer sig personligen endast för att vid huvudförhandlingen erkänna gärningen och vitsorda att åklagarens uppgifter i stämning eller stämningsansökan är riktiga. Ett mera ingående förhör med den tilltalade anses, då det är fråga om enklare mål, ej alltid erforderligt. Trafikmålen, som enligt vad tidigare redovisats är de vanligast förekommande brottmålen vid underrätterna, handläggs ofta vid en domstol som är belägen på stort avstånd från den tilltalades hemort. Den alltmer ökande iiYternalionella trafiken medför i detta avseende speciella problem. Även

om föreslagna internationella överenskommelser skulle medföra, att dessa brottmål kan handläggas i den lil 1 talades hemland, 57 torde vi böra räkna med ett ej alltför obetydligt antal åtal mot utlänningar vid våra domstolar. Särskilt då den tilltalades utgifter för en inställelse vid huvudförhandlingen ieke skulle stå i rimlig proportion till det straff, som kan tänkas följa på förseelsen, förekommer det att rätten översänder ett särskilt meddelande till den tilltalade med uppgift om att denne, om han så önskar, kan insända ett skriftlig I erkännande och underlåta att iaktta inställelse. Muntliga meddelanden från rätlen av liknande art torde även förekomma. Vid Stockholms rådhusrätts sextonde avdelning, där endast s. k. endomarbrotlmål handläggs, bar å baksidan av kallelseblanketten gjorts följande tillägg: Vill Ni erkänna åtalade gärningen (gärningar), kan Ni underteckna nedanstående erkännande och insända handlingen till avdelningens kansli. I så fall behöver Ni ej inställa Eder vid rätten. Om Ni icke inställt Eder vid huvudförhandlingen i målet, kan Ni tidigast dagen därefter erhålla besked om domslutet vid hänvändelse per telefon till avdelningens kansli. Vill Ni vädja mot domen, skall Ni inom tre veckor efter dagen för domen till rådhusrätten inkomma med till Kungl. Svea hovrätt ställd vadeinlaga. Härmed erkänner jag den gärning (de gärningar), som omförmäles i denna handling bilagda stämningsansökan den Av åklagaren åberopade vittne kominer att kallas, om erkännande icke hit inkommit senast en vecka före huvudförhandlingen. Angående skyldighet för den som domes, att till statsverket återgälda vittnesersättning, se 31 kap. 1 § rättegångsbalken. I vissa fall lämnar således rällcn ett mer eller mindre formellt besked om att ett skriftligt erkännande kommer all anses tillräckligt. Dessutom lorde rätten i de ringare målen vanligen godta ett av den tilltalade i skrivelse l ill domstolen gjort erkännande. Del förelagda vi let utdöms då icke. I delta sammanhang kan erinras om alt de nu antydda förenklade bandläggningssätten möjliggörs bl. a. genom alt rättegångsbalken ger rätten en viss möjlighet att avgöra ett brottmål i den tilltalades utevaro. (Se närmare bl. a. RB 46: 15.) Dom kan alltså i detta fall meddelas även om något särskilt skriftligt erkännande icke inkommit lill rätten. Rättegångsbalken ger l.o. m. visst utrymme för att döma till frihetsstraff trots att den tilltalade ej varit personligen närvarande. Den lämnade redogörelsen torde visa att del föreligger ett praktiskt behov av att kunna avgöra vissa enklare brottmål ulan att kravet på en verklig förhandling upprätthålls. Vid domstolarna avgörs även ett icke obelyd57 Inom Europarådet har beträffande vägtrafikbrott utarbetats förslag till konvention angående bestraffning i den misstänktes hemland.

102 ligt antal mål ulan att sådan förhandling förekommit. Delia förhållande gör del berättigat överväga, om de förfaranden som för närvarande förekommer för att på ett praktiskt sätl inom rättegångsbalkens ram handlägga vissa enklare brottmål, är de jämväl från rättssäkerhetssynpunkt lämpligaste. Härvid må till en början erinras om all den tilltalade, om han ej inställt sig personligen eller genom ell ombud som är insatt i sakförhållandena, ej har någon möjlighet alt kontrollera de uppgifter åklagaren lämnar i den mån dessa utgör utvikningar eller eventuellt avvikelser Iran slämning eller stämningsansökan (jfr RB 4 5 : 5 ) . Som framgår av RB 4 6 : 6 femte st. kan dessutom i viss utsträckning uppgifter ur förundersökningen komma alt föredras inför domstolen. Processen lär härigenom ett ej oväsentligt skriftligt inslag. Domstolen är vidare i dessa fall ej skyldig att underrätta en tilltalad om att dom meddelats eller om innehållet i domen. Delta medför ej sällan, att den dömde får kännedom om straffet först då åtgärd för verkställighet skall vidtas och vanligen tiden för klagan redan utgått. Den misstänkte har följaktligen i dessa fall svårt all bedöma konsekvenserna av sill erkännande. Från rättssäkerhetssynpunkt kan således vissa erinringar riktas mot de förfaranden som används. Kommittén anser dessutom att handläggningen med hänsyn till sitt reella innehåll måste anses onödigt omständlig. Mot bakgrunden av vad anförts måste det anses förklarligt alt krav vid olika tillfällen framförts om förenklade regler för handläggning av mindre brottmål. En utvidgning av institutet strafföreläggande har därvid kommit i förgrunden. Innan kommittén närmare berör denna fråga vill emellertid kommittén något redogöra för arten och omfattningen av den ringare brottslighet där enligt kommitténs uppfattning förenklade handläggningsformer kan övervägas. Kommittén bar tidigare i framställningen om gällande räll erinrat om all strafföreläggande ej får användas vid brott, där svårare straff än böter kan följa. Vidare kan brott, som bestraffas med normerade böter, ej ifrågakomma för denna handläggning. Slutligen får ej anledning förekomma all målsägande finnes. Det är således närmast de nu antydda begränsningarna i möjligheten att använda strafföreläggande som varit föremål för diskussion. Beträffande brott vid vilka fängelse ingår i straffskalan vill kommittén emellertid begränsa sina överväganden till brott där slraffel ej kan sättas högre än sex månaders fängelse. Denna gräns bar kommittén funnit lämplig med särskilt beaktande av strafflatituderna i den nya brottsbalken. Kommittén utgår vidare från att förenklingar i här aktuella avseenden endast kan ifrågakomma då erkännande föreligger och då endast bötesstraff är aktuellt. Med beaktande av angivna gränsdragning torde beträffande vissa i den allmänna straffrätten behandlade brott följande uppgifter vara av intresse. Endast mera vanligt förekommande brott, som dessutom ofta bestraffas

103 med böter och beträffande vilka enligi brottsbalken i alll fall ej är stadgat högre straffan sex månaders fängelse, har medtagits. Till ansvar fällda personer, fördelade efter brottets art m. m. dr 1961.** Rrotts

Strafflagen

10:4 14:13 19:5 20:2 20:0 21:2 21:6

(våldsam! motstånd) (ringa misshandel) (allmänfarlig vårdslöshet) (snatteri) (egenmäktigt förfarande) (bedrägligt beleende) (olika fall av häleri)

-

balken 17:4 3:5 13: 0 8:2 8:8 9:2 9:6; 9:7

Dömd)

1470 2 018 432 2 078 2 464 1267 1350

D ä r a v lil1

böter 1283 2 383 421 1823 1621 1100 684

Summa 11 688 9 315 50 (Totalt 13 85;") bötesstraff enligt strafflagen.) Kommittén vill vidare för en mera fullständig redovisning av brott, för vilka enligt brottsbalken är stadgat högst sex månaders fängelse, hänvisa Mil en vid detta betänkande fogad bilaga (bilaga M). Beträffande specialstraffrätten är, som i viss mån torde ha framgått av 0 tidigare redovisad statistik, » trafikbrotten de ojämförligt vanligaste även vid den här aktuella typen av mål. Antalet lör brott mot 1 § första st. trafikbrottslagen d. v. s. vårdslöshet i trafik åtalade utgjorde under år 1960 enligt av kommittén verkställda undersökningar 29 471.H1 Av dessa ledde 26 008 till dom avseende ansvar för vårdslöshet i trafik. Endast i ett fall förekom fängelsestraff. Även brott mot 4 § 2 mom. trafikbrottslagen (rattonykterhet) är talrika. Enligt uppgifter, som inhämtats frän kontrollstyrelsen, begicks under I960 3 720 sådana brott. I myckel stor utsträckning används här bötesstraff.82 Det kan beträffande trafikbrotten slutligen anmärkas att erkända mål om olovlig körning (3 § TL) ej sällan förekommer vid domstolarna 58

Uppgifterna hämtade ur Brottsligheten 1961. "'" Här bortses från fylleri (70 396 bötesstraff) och förargelseväckande beteende (4 807 bötesstraff). 80 Se s. 13 och 14. 81 Av betydelse torde i detta s a m m a n h a n g vara, att enligt kommitténs undersökning erkännande inför rätta förelåg i 12 317 fall eller vid 42,1 % av åtalen. 88 Vid kontrollstyrelsen har i delta avseende verkställts viss utredning. Denna visar att i 1 856 av de 3 720 fall som förekom u n d e r 1960 dömdes vederbörande enbart för rattonykterhet. Härvid utdömdes fängelse i 70 fall medan beträffande 1 786 fall anvandes bötesstraff. Fördelningen av dagsböternas antal framgår av denna uppställning 10— 40 dagsböter 651 fall 15— 60 dagsböter 661 fall 65— 80 dagsböter 355 fall 85—100 dagsböter 114 fall 105— dagsböter 5 fall

bl. a. på grund av att även i delta fall fängelse i högst sex månader kan utdömas, om brottet är grovt. Även utanför trafikrättens område förekommer emellertid en mångfald specialstraffrättsliga bestämmelser vid vilka av olika skäl strafföreläggande aldrig eller endast i viss utsträckning kan användas. Här skall endast nämnas följande exempel ur den tidigare omnämnda publikationen Brottsligheten 1961. Iir*»tt

Antal dömda

Skattestrafflagen Uppbördsförordningen Fiskeriförfattningar

Därav botet

2 288 2 478 1 939

2 281 2 45,5 I 039

För en mera fullständig redogörelse beträffande specialstraffrättsliga bestämmelser vid vilka fängelse ingår i straffskalan vill kommittén hänvisa till specialstraffrättsutredningens tidigare omnämnda betänkande angående behörighet för tingsnotarie alt såsom ordförande handlägga brottmål. Bilaga 1 till detta betänkande upptar nämligen en förteckning över straffbestämmelser, gällande eller antagna den 30 juni 1961, med frihetsstraff i latituden. Den lämnade redogörelsen torde, även om den är summarisk, visa att del är en betydande del av den ringare brottsligheten som ej omfattas av möjligheten till strafföreläggande. Ett mycket stort antal mål om erkända brott avgörs även av domstolarna. I stadsdomstolsutredningens betänkande Underrätterna (SOU 1961:6 s. 71) är följande statistiska material redovisat. Slutligt avgjorda brottmål

Därav bagatellbrotrmål

erkända botesbrottmål M

Häradsrätterna 1956 1957 1958 1959

37 000 41 200 41600 42 300

12 800 (34,5 20 200 (49 19 600 (47 20 100 (47,5

%) %) %) %)

1956 1957 1958 1959

Rådhusrätterna (utom Stockholm, Göteborg ocli Malmö) 14 300 (63,6 8 600 (38,2 %) 22 500 15 700 (66,3 9 000 (38,1 %) 23 600 14 100 (62,4 7 600 (33,6 %) 22 600 13 600 (59,6 6 200 (27,2 %) 22 800

%) %) %) %)

6 700 (18 %) 7 500 (18,1 %) 7 200 (17,3 %) 7 000 (16,6 %)

Härmed avses e n s a m d o m a r b r o t t m å l . "* Härmed avses mål om erkänt brott, för vilket svårare straff än böter ej lfragakommer, ehuru fängelse ingår i straffskalan.

105 De erkända bötesbrottmålen utgör således en avsevärd del av underrätternas samtliga slutligt avgjorda brottmål. Helt naturligt skulle det vara av väsentlig betydelse, om en enklare handläggningsform kunde skapas för en större del av dessa mål. 85 Även om huvudförhandlingen i dessa fall är summarisk skulle en användning av exempelvis strafföreläggande medföra betydande besparingar för såväl samhället som den enskilde. Det kan i dctla sammanhang bl. a. erinras, all åklagaren bar all iaktta inställelse vid domstolen, all den tilltalade förlorar sin arbetsförtjänst och ibland bar all betala resor eller ombudsarvode, att nämnd i stor utsträckning tjänstgör, all protokollförare oeh vaktmästare mäsle finnas samt all domarens arbete blir mera omfattande än om etl skriftligt förfarande används. Strafföreläggande kommitténs överväganden

Frågan om en vidgad användning av institutet strafföreläggande bar, som framgått av tidigare lämnad redogörelse, vid ett flertal tillfällen varit föremål för överväganden. Redan processkommissionen föreslog att straffföreläggande skulle få användas även då fängelse ingick i straffskalan för ett brott. Kommissionen fann ej beller anledning att — som sedermera skedde - - utesluta institutets tillämpning, om anledning förekom att målsägande fanns. 1951 års rättegångskommittc bebandlade problemet i sitt år 1953 avgivna betänkande med förslag till vissa ändringar i rättegångsbalken m. ni. (SOU 1953:20 s. 22 ff.). Riksdagen uttalade sig i ämnet vid 1950, 1954 och 1958 års riksdagar. Som en sammanfattning av vad som förekommit torde kunna uttalas att i skilda sammanhang sympatier framförts för en utvidgning av tillämpningsområdet för strafföreläggande. Vid riksdagsbebandlingen av frågan ar 1958 framhöll första lagutskottet särskilt, att man vid lagsliftningsarbelel på straffrättens område borde undersöka om det är möjligt alt vidga ^invändningen av strafföreläggande genom alt i större utsträckning införa brottstyper med endast böter i straffskalan. Utskottet erinrade härvid särskilt om trafikbrotten* Kommitténs förslag till ändrad lydelse av 1 § första st. trafikbrottslagen innebär en utvidgning av möjligheten all använda strafföreläggande. Trafikovarsamhet, som ej är grov, kan, enligt delta förslag, till skillnad från vad som för närvarande gäller endast bestraffas med böter. Tanken på användning av strafföreläggande även i de fall där fängelse ingår i straffskalan för ett brott, men detta straff sällan eller aldrig används, bar emellertid även vunnit en ej obetydlig anslutning. Kommittén vill något närmare redovisa de skäl som i dessa sammanhang anförts för oeh emot el t sådant förslag. 86 Kommittén vill erinra om att förslaget till lag om ordningsföreläggande kan förväntas få den följden att en betydande del av bl. a. de erkända fyllerimål, som nu handläggs av domstolarna, ej längre k o m m e r att belasta desamma. Se s. 75 ff i detta betänkande.

106 Del har framhållits att de goda erfarenheter, som vunnits av strafföreläggandeinstitutet, motiverar en vidgad tillämpning. Åklagarkåren har visat sig väl kunna utföra dessa arbetsuppgifter. I andra sammanhang, t. ex. vid åtalsprövningen i invecklade och svårbedömbara fall, ställs åklagarna ofta inför vida mera krävande och ansvarsfulla avgöranden än vid meddelande av strafföreläggande för enklare lagöverträdelser. Åklagarna har vidare en dömande funktion då de träffar del viktiga och ej sällan ömtåliga avgörande!, huruvida åtal skall anställas eller eventuell! åtalseftergift meddelas. De stora praktiska fördelarna vid användningen av strafföreläggande har ansetts våga tungt. Domstolen befrias från handläggningen av dessa mål. Även åklagaren erhåller arbetslindring genom att han befrias från förberedelsen för rättsförhandlingen och den splittring av arbetstiden, som inställelsen vid rätten medför. Särskild vikt har tillmätts att den misstänkte besparas besvär och kostnader för en inställelse, som i dessa mål ofta saknar hetydclse. Möjligheten atl döma i en persons utevaro har ej ansetts ersätta denna fördel. Vid strafföreläggande vet den misstänkte vilket straff han underkastar sig. Slutligen har erinrats om betydelsen av snabbare avgöranden, vilket ej sällan kan vara av vikt även för den misstänkte. Vad åter gäller invändningarna mot strafföreläggandeinstitutet har särskilt framhållits, att detta förfarande från principiell synpunkt innehar en hetydande avvikelse från de allmänt gällande processrättsliga grundsatserna om ett kontradiktoriskt förfarande. Vid strafföreläggande framläggs icke materialet av två mot varandra stående parter och avgörandet träffas ej av ett från parterna helt fristående organ. Det kontradiktoriska förfarandet har vid strafföreläggande ersatts av en överenskommelse mellan parterna. Kravet på domstolsprövning får ej efterges, då hedömandel fordrar hänsynstagande till förhållanden av mera komplicerad natur. Åklagarnas verksamhet är undandragen offentlighetens insyn och de kan bli utsatta för obehörig påverkan. En straffmätning genom åklagare kan medföra ojämnhet i strafftillämpningen och en otillbörlig mildhet i vissa fall. Enligt vad som vidare uttalats skulle en utvidgning av strafföreläggandens ti tu tel lill att omfatta brott vid vilka fängelse ingår i straffskalan medföra atl del övervägande flertalet av förekommande brott skulle falla inom området \'<\v strafföreläggande och sålunda även brott av ganska allvarlig natur. De vida straffskalorna ställer stora krav på den som har att bedöma ett brott. Varje fall måste bedömas efter sin egenart. Strafföreläggande hör endast användas vid förseelser, som närmast har karaktären av ordningsförseelser. Det har slutligen framhållits att man kan utvidga användningen av strafföreläggande genom all utsöndra de mera bagatellartade förseelserna till särskilda brottstyper med endast böter i straffskalan. Kommittén har vid övervägande av de skäl som talar för och emot en användning av strafföreläggandeinstitutet vid hrott, där fängelse ingår i

107 straffskalan, stanna! för all avvisa tanken på en sådan utvidgning. Vid del la ställningstagande har kommittén beaktat del principiellt betänkliga i att i alltför stor utsträckning ersätta det kontradiktoriska domstolsförfarandet med den mera ensidiga handläggning, som strafföreläggandet innebär. Endas! då det gäller överträdelser, som närmast bar karaktären av ordningsförseelser, kan kravet på all den egentliga dömande verksamheten skall utövas enbart av domstol, efterges. 06 En utvidgning av strafföreläggandeinstitutet lill all omfatta brott, för vilka även fängelse i bögsl sex månader ingår i straffskalan, skulle medföra all ett mycket stort antal brottstyper skulle komma all omfattas av möjligheten lill sådant föreläggande. Endast en ringa del av dessa kan anses utgöra ordningsförseelser. Återstoden får lill väsentlig del anses innebära kriminalitet i egentlig mening. En utvidgning av strafföreläggandet lill detta område anser sig kommittén ej kunna godta. Kommittén har vid sill ställningstagande även beaktat all antalet brott med enbart böter i straffskalan kommer alt avsevärt utökas genom brottsbalken (se bilaga M) och genom kommitténs förslag till nya straffskalor vid trafikovarsamhet. Härigenom blir det möjligt att inom ett brottsområde, som kommittén anser väl lämpa sig för bandläggning genom straffföreläggande, i betydligt högre grad än för närvarande utnyttja strafföreläggandeinstitutets stora praktiska fördelar. Användningen av strafföreläggande torde ytterligare kunna utvidgas genom att inom specialstraffrätten i högre grad än för närvarande utformas särskilda straffskalor med enbart böter i strafflatituden. Slutligen vill kommittén erinra om all den undersökt möjligheterna all skapa etl nytt institut för handläggning av mål om brott, vid vilka fängelse ingår i straffskalan men endast bötesstraff ifrågasätts. De resultat kornmil len vid dess:i överväganden kommit till skall redovisas senare i detta kapitel (se s. 122 fl".). Kommittén kommer där alt framlägga förslag om en ny handläggningsform, vid vilken den misstänkte skall kunna föreläggas si raff under domstolsmedverkan. Detta förfarande har i huvudsak samma praktiska fördelar som strafföreläggandeinstitutet. Det av kommittén föreslagna institutet har emellertid bl. a. även den fördelen att det medger reglering av ostridiga skadeståndsanspråk. På grund av vad nu anförts anser kommittén att det praktiska behovet av en vidgad användning av straffföreläggande väsentligt minskat. Kommittén har vidare övervägt om högre straff än fyrtio dagsböter skall kunna åläggas i ett strafföreläggande och om föreläggandet skall kunna omfatta även normerade böter. Även ett borttagande av eller en uppmjukning i dessa begränsningar för institutels användning liar emellertid avvisats av kommittén. Skälen för detta ställningstagande sammanfaller i huvudsak med vad kommittén tidigare anfört om att strafföreläggande ej bör ,i(i

Jfr redogörelsen för utländsk rätt, bilaga N.

108 användas, då fängelse ingår i straffskalan för ett brott. Beträffande normerade böter är det i praktiken endast vårdslös deklaration (2 § skattestrafflagen), som kan vara aktuell för handläggning genom strafföreläggande. Kommittén anser emellertid alt detta brott icke är av sådan karaktär alt strafföreläggande bör användas. Strafföreläggande kan som tidigare redovisats ej heller utfärdas, då anledning förekommer att målsägande finns. I olika sammanhang bar gjorts gällande ;itt denna begränsning är olämplig. Det liar härvid bl. a. uttalats, alt det avgörande borde vara om målsäganden framställt ersättningsanspråk eller ej. Kommittén vill något närmare beröra denna fråga.

Målsägandens ställning i brottmålsprocessen Gällande rätt

Under allmänt åtal hor alla brotl som ej uttryckligen undantagits härifrån. Brolien under allmänt åtal indelas enligt hävdvunnet bruk i åklagarbrott och angivelsebrott, vilka senare i princip endast kan åtalas efter angivelse (jfr dock SL 14: 45 st. 1 och BB 20: 4). Brott, som icke hör under allmänt åtal, kallas målsägandebrott. En målsägande kan antingen ange ett brott till åtal eller också själv väcka åtal. Angivelsen kan enligl BB 2 0 : 5 riktas till åklagare eller polismyndighet. Även annan än målsägande kan i vissa fall ange ett brott till åtal (BB 20:13—14, 11 § lagen om illojal konkurrens, 34 § lagen om rätt till jakt, 40 § fiskerisladgan, 92 § barnavårdslagen). Målsäganden äger enligt BB 2 0 : 8 , med visst undantag, ej väcka åtal för brott, som hör under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, alt åtal ej skall äga rum. Har åklagaren väckt talan äger målsäganden biträda åtalet och även -— oaktat han eventuellt ej biträtt åtalel vid den lägre rätlen - fullfölja talan till högre rätt. Målsäganden äger under viss förutsättning överta ett av åklagaren nedlagt åtal (BB 2 0 : 0 ) ; han får även anses befogad att justera ett åtal enligl samma regler som gäller för åklagaren. Enligt BB 20: 13—14 kan även annan än målsägande i vissa fall tala å ett brott (jfr BB 20: 16). Bestämmelser angående enskilt anspråk i anledning av brott återfinns i 22 kaj). BB. Enligt 1 § i kapitlet får talan mot den misstänkte eller annan om enskilt anspråk i anledning av brott föras i samband med åtal för brottet. Sådan talan kan föras även av annan än målsäganden, och talan kan föras ej blott mot den tilltalade. Målsägandens ställning är emellertid på det sätt förmånligare att åklagaren enligt BB 22: 2 är skyldig att förbereda och ulföra målsägandens talan mot den tilltalade, om det kan ske utan olägenhet och hans anspråk ej finnes obefogat. Vill målsäganden, att anspråket tas upp i samband med åtalet, åligger det honom att till under-

sökningsledaren eller åklagaren anmäla anspråket med uppgift å de omständigheter, vara det grundas (RB 22: 2 första st.). Talan om enskilt anspråk, vilket ej upptas i samband mod åtal (RB 45: 4 andra st.), anhängiggöres genom ansökan om stämning. Åklagaren ocli målsäganden får dock enligt RB 45: 5 andra st., sedan åtal väckts, även ulan stämning väcka talan mot den tilltalade om enskilt anspråk på grund av brottet, om rätten med hänsyn till utredningen och andra omständigheter finner del lämpligt. Även om talan om enskilt anspråk upptagits till behandling i samband med åtalet, äger rätten enligt RB 2 2 : 5 , när skäl är därtill, förordna, att talan skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen. Denna bestämmelse ger rätten möjlighet att exempelvis i trafikmål avskilja ett skadeståndsanspråk, då motpartens försäkringsbolag ej underrättals före huvudförhandlingen i brottmålet (22 § lagen om trafikförsäkring å molorfordon). Undersökningsledaren eller åklagaren är jämlikt RB 22: 2 andra st. skyldig alt, om så kan ske, i god tid före åtalet underrätta målsäganden om att enskilt anspråk kan grundas å brottet. Någon närmare föreskrift om på vilket sätt målsäganden skall underrättas finns ej. 1 allmänhet sker emellertid denna underrättelse redan på förundersökningsstadiet genom polismyndighetens försorg. Enligt 20 § andra st. förundersökningskungörelsen skall således i protokollet bl. a. antecknas uppgift huruvida målsägande ämnar föra ersättningstalan i anledning av brottet samt erforderliga uppgifter rörande målsägandes enskilda anspråk i de fall då åklagaren förbereder även målsägandens talan. Dessutom erhåller emellertid målsäganden ofta en underrättelse från åklagaren i samband med att stämning (stämningsansökan) utfärdas. Målsäganden meddelas härvid all han, om han önskar föra talan om enskilt anspråk på grund av brottet, har alt snarast möjligt (ev. senast inom viss tid) framställa sitt yrkande till rätten. Vidare kan erinras om att enligt 14 § förundersökningskungörelsen bör, då förundersökningen nedläggs eller det beslutas, att åtal ej skall väckas, uuderrältelse därom bl. a. lämnas målsägande, vilken angivit brottet eller anmält enskilt anspråk på grund av brottet. I disciplinmål (2 kap. militära rättegångslagen den 30 juni 1948) har frågan om målsägandens ställning erhållit en särskild reglering. Enligt 10 § militära rällegångslagen får nämligen, även om brottet i och för sig är sådant att straff därför kan åläggas i disciplinmål, detta förfarande ej användas bl. a. om annan målsägande än kronan finns och denne förklarar sig ämna föra lalan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller eljest påfordrar att målet handläggs vid domstol eller om kronan är målsägando och ersättningsskyldighet för den genom brottet uppkomna förlusten eller skadan ej må åläggas i disciplinmål. Denna bestämmelse bör sammanställas med 83 § förslå st. i samma lag enligt vilket stadgande åklagaren, om annan målsägande än kronan finns, har att tillfråga denne, om han

110 ä m n a r föra t a l a n o m enskilt a n s p r å k i a n l e d n i n g av b r o t t e t eller eljest p å f o r d r a r att m å l e t h a n d l ä g g s vid d o m s t o l . R e d a n u n d e r f ö r u n d e r s ö k n i n g e n skall d e n n a fråga b e a k t a s . 1 20 § tredje st. f ö r u n d e r s ö k n i n g s k u n g ö r e l s e n s t a d g a s d ä r f ö r : Avser f ö r u n d e r s ö k n i n g broM av b e s k a f f e n h e t a l t fråga om a n s v a r d ä r f ö r m å h a n d l ä g g a s av b e f a t t n i n g s h a v a r e vid k r i g s m a k t e n , skall, o m a n n a n m å l s ä g a n d e än k r o n a n finnes och d e n n e f ö r k l a r a r sig icke ä m n a föra e r s ä t t n i n g s t a l a n i a n l e d n i n g av brottet, i p r o t o k o l l e t a n t e c k n a s , h u r u vida h a n likväl p å f o r d r a r atl målel h a n d l ä g g e s vid d o m s t o l . Ur förarbetena

Beträffande målsägandens rätt att bl. a. biträda åtalet anför processlagberedningen fSOU 1938: 44 s. 261) : Enligt andra stycket äger målsäganden rätt att, om åklagare väckt talan, biträda åtalet. Målsäganden blir i sådant fall vid sidan av åklagaren part i målet och tär därigenom samma rätt som denne att förebringa utredning och bevisning. Dock är målsägandens rätt begränsad av den ram åklagaren uppdragit för åtalet. Han får sålunda icke yrka ansvar för annan gärning än den som är föremål för åklagarens talan men är oförhindrad att för denna gärning framställa annat ansvarsyrkande än åklagaren. 1 samma utsträckning som rätten vid målets avgörande kan hänföra den åtalade gärningen under strängare lagrum än åklagaren åberopat, är målsäganden berättigad atl gå utöver åklagarens talan. Vill målsäganden däremot yrka ansvar för annat brottsligt förfarande än det åklagaren åtalat, är han icke pä grund av denna bestämmelse berättigad därtill. Av målsägandens rätt att biträda åtalet följer, att då åklagaren i högre rätt fullföljer talan mot dom i målet, även målsäganden kan föra talan mot domen. Men även i fall, då åklagaren ej fullföljer talan, bör i målsägandens subsidiära åtalsrätt ingå befogenhet för honom att föra talan mot domen. Målsäganden bör äga fullföljdsrätt, vare sig han vid den lägre rätten biträtt åtalet eller ej. Vad nu sagts om talan mot dom torde böra äga motsvarande tillämpning beträffande talan mot rättens beslut i målet. Vad å t e r gäller frågan om enskilt anspråk pä grund processkommissionen (SOU 1 9 2 6 : 3 2 s. 246 f f . ) :

av brott

uttalar

Till förmån för adhesionsprincipen tala särskilt de praktiska fördelar, som vinnas genom båda anspråkens framförande i samma mål. Den utredning, som fordras för att bedöma ansvarsfrågan och målsägandens privaträttsliga anspråk, är till stor del densamma. I båda fallen kommer det an på att styrka, att en viss gärning begåtts av svaranden. Härutöver kan visserligen ytterligare utredning erfordras av olika slag för de båda spörsmålen. Men det är givet, att en betydande besparing i tid och kostnader kan vinnas, om anspråken få förenas i en rättegång. Härigenom undvikes också, att oförenliga domar meddelas, vilket alltid måste vara stötande för rättskänslan. Med hänsyn till att för närvarande hos oss framställandet av privaträttsliga anspråk i sammanhang med utförande av ansvarstalan förekommer i synnerligen stor utsträckning, bör ej heller utan tvingande skäl den nuvarande praxis förbjudas. Processkommissionen har därför ansett målsäganden böra såsom hittills hava rätt att i sammanhang med en av allmän åklagare eller målsägande själv utförd ansvarstalan fä sitt privaträttsliga anspråk mot den tilltalade på grund av brottet

111 prövat i brottmålet. I 188G års riksdagsproposition sökte man framtvinga en förening genom stadgande, att det civila påståendet ej finge göras gällande efter det laga kraft vunnen dom i ansvarsfrågan givits, såvida målsäganden varit hörd i målet om ansvar. En dylik tvångsregel synes icke vara påkallad. Det kan understundom — särskilt då det privaträttsliga anspråket kräver vidlyftig utredning — vara önskvärt, att ansvarspåståendet prövas i särskild rättegång och med det privaträttsliga anspråket anstår, tills ansvarsfrågan blivit avgjord. Om sålunda tillfälle bör beredas målsäganden att få sitt privaträttsliga anspråk prövat i samband med ansvarsfrågan, bör det likväl ej förbises, att nämnda anspråk i brottmålet alllid är av underordnad natur i förhållande till processens egentliga föremål, ansvarspåståendet. En förening av de båda anspråken bör därför ej få äga rum, om därigenom skulle uppkomma olägenhet för ansvarsfrågans handläggning. Detta är händelsen, då det civila anspråket genom sin vidlyftighet eller eljest är ägnat att försinka rättegången. I dylika fall bör rätten äga befogenhet att, på vilket stadium målet än befinner sig, förordna, att det privaträttsliga anspråket skall handläggas särskilt. Denna regel återfinnes allmänt i de främmande lagar och förslag, som tillåta förening av ansvarstalan och civilt anspråk. Enligt nya lagberedningens principbetänkande skulle i detta fall den civila talan lämnas vilande i avbidan på brottmålels utgång, därest den tilltalade var häktad i målet. Var han på fri fot, skulle del förfaras pä enahanda sätt, om någondera parten påyrkade särskild handläggning av den civila frågan och domstolen funne sådant lämpligt. Samma ståndpunkt intog beredningen i dess 1884 avgivna lagförslag. Olägenheten av ett uppskov är visserligen mest framträdande, då »len tilltalade hålles häktad i målet, men även eljest lär det kunna inträffa fall,' då ett fördröjande av ansvarsfrågans avgörande måste anses så olämpligt, att domstolen bör äga avskilja det privaträttsliga anspråket från brottmålet utan att härför vara beroende av yrkande från någon av parterna. Samma praktiska hänsyn, som enligt vad ovan anförts tala för att målsäganden medgives att framföra sitt privaträttsliga anspråk i samband med ansvarstalan, göra det också önskvärt, att en dylik anslutning för målsäganden såvitt möjligt underlättas. Processen bör anordnas så, att målsäganden utan onödig kostnad och omgång kan få sitt anspråk bedömt. Å andra sidan måste tillses, att den tilltalade ej lider förfång genom det civila anspråkets framställande i brottmålet. Särskilt måste beaktas, att d^n tilltalade erhåller erforderlig tid att bereda sig på svaromåls avgivande.

Processlagberedningen anför hl.a. (SOU 19:58: 44 s. 281): Såsom framhållits vid 1 § medför ofta en förening av åtal och talan om enskilt anspråk till gemensam behandling praktiska fördelar. Å andra sidan kunna även olägenheter uppkomma genom en sådan förening. Skulle behandlingen av det enskilda anspråket i samband med åtalet föranleda dröjsmål med ansvarsfrågans avgörande eller sistnämnda fråga eljest finnas böra avgöras särskilt, bör ett skiljande av de båda anspråken kunna äga rum. Detta kan särskilt inträffa, om det enskilda anspråket kräver vidlyftig utredning. Kommitténs överväganden

M ä l s ä g a n d e n s å t a l s r ä t t ä r g r u n d a d pä en u r g a m m a l g e r m a n s k r ä t t s t r a d i tion, som dock u n d e r t i d e r n a s lopp successivt t r ä n g t s t i l l b a k a . R ä t t e g å n g s b a l k e n m e d f ö r d e den betydelsefulla f ö r ä n d r i n g e n att det e n s k i l d a å t a l e t

112 blev subsidiärt i fråga om åklagarörott ocli angivelsebrott, d. v. s. beträffande brott som hör under allmänt åtal. Ett ytterligare steg i samma riktning innebär den av riksdagen antagna brottsbalken. Här överförs nämligen ett flertal målsägandebrolt — exempelvis vissa fall av ärekränkning till angivelsebrotten. Den antydda utvecklingen torde väsentligen kunna förklaras av att den germanska vedergällningstanken alltmera trängts i bakgrunden. Straffels syfte har blivit ett annat. Numera framstår målsägandens åtalsrätt väsentligen som en kontroll av alt åklagarna- -kanske framför allt i politiskt mera oroliga tider — med oväld utövar sin rätt och plikt att åtala. Det är även ytterst sällan som målsägande väcker enskilt åtal vid åklagar- och angivelsebrott. Målsägandens rätt att biträda åtalet och fullfölja talan till högre rätt är likaledes ett uttryck för tanken att målsäganden liar ett intresse alt bevaka i ansvarsfrågan. Det är emellertid vid mycket få tillfällen som målsäganden anser sig böra utnyttja dessa sina möjligheter/' 7 Detta torde visa, att målsäganden nästan undantagslöst anser att åklagaren ensam kan bevaka även målsägandeintresset. Målsägandens rält att biträda åtalet torde ej, utom i speciella fall, i någon beaktansvärd utsträckning, vare sig direkt eller indirekt, medverka till att ansvarsfrågan erhåller en mera allsidig prövning. Åklagarens å tjänstens vägnar förda talan är här i allmänhet den enda som kan anses ha någon saklig betydelse. Den moderna utvecklingen inom kriminalpolitiken innebär även att det är föga lämpligt alt vid allmänt ålal tillerkänna målsägandens uppfattning i påföljdsfrågan betydelse. Av en jämförelse med förhållandena i övriga nordiska länder framgår också all målsägandens ställning där är mindre stark än i vårt land. 68 I och för sig föreligger enligt kommitténs uppfattning skäl att ta upp frågan om målsägandens ställning i broltmålsprocessen till förutsättningslös principiell prövning. Kommittén anser emellertid, att en sådan vittgående prövning knappast faller inom ramen för kommitténs uppdrag. Detta utesluter å andra sidan icke, att hithörande problem kan och bör övervägas i begränsad omfattning från mera praktiska utgångspunkter. Enligt gällande rätt är målsägande, även i mål om ringa brott, berättigad att när som helst under processen biträda åtalet. Dock föreligger ej någon skyldighet för rätten eller åklagaren att underrätta målsäganden för att bereda^denne tillfälle all biträda eller fullfölja åtalet. (Jfr RB 45: 15 första st.) Stadgandet i RB 22: 2 om att målsägande, om det kan ske, skall underrättas i god tid före åtalet, har nämligen främst till syfte alt underlätta för målsäganden att framställa enskilda anspråk på grund av brottet. Måls« Enligt Olivecronu, Rättegången i b r o t t m å l enligt RB, första uppl., s. 74, hade exempelvis under år 1952 avdömts 304 b r o t t m å l vid hovrätten över Skåne och Blekinge. I 3 fall vädjade målsäganden j ä m t e åklagaren och i 3 fall vädjade han ensam (därav 1 tall då han ensam fört åtal i u n d e r r ä t t e n ) . Hs Jfr redogörelsen för utländsk rätt (bilaga N"),

113 ägandens eventuella intressen i ansvarsdelen har följaktligen ej tillmälts självständig betydelse. Det kan i detta sammanhang även anmärkas att medan det under förundersökningen alltid skall antecknas om målsägande •tinnar föra ersättningstalan i anledning av brottet (20 § förundersökningskungörelsen), föreligger det ej någon motsvarande skyldighet att utreda om målsägande ämnar biträda åtalet. Del krävs således en viss aktivitet från målsäganden för att denne skall kunna bevaka sina intressen i ansvarsdelen. Målsäganden har att själv följa åtalsfrågan och i tid framställa sina yrkanden till rätlen. Kommittén anser det icke möta några betänkligheter att, redan pä ett relativt tidigt stadium av sakens handläggning, kräva ett handlande från målsäganden för att denne skall bibehållas vid sina processuella möjligheter i ansvarsdelen. Härigenom betages icke den målsägande, som verkligen anser sig ha ett intresse att bevaka, sina nuvarande rättigheter. Samtidigt möjliggöres förenklade handläggningsregler för del stora flertalet ringare brottmål, där målsäganden är mer eller mindre ointresserad av ansvarsfrågan. Kommittén kommer att senare i samband med strafföreläggande och stämningsföreläggande närmare överväga hur denna fråga praktiskt skall lösas. 1 det la sammanhang bör erinras om alt kommittén vid sitt ställningstagande beträffande ordningsföreläggande ansett att en eventuell målsägande i de fall, som där kan bli aktuella, måste anses sakna intresse av ansvarsfrågans bedömning. Målsäganden har emellertid även möjlighet att i brotlmålsprocessen framställa sina enskilda anspråk i anledning av brottet. Denna förmån används även i förhållandevis stor utsträckning. Inte minst i mål om ansvar för vårdslöshet i trafik förekommer det att skadeståndsyrkande framställs. Tidigare redovisad statistik (s. 18) visar sålunda att sådant yrkande förekommer i ca 10 % av samtliga trafikmål vid underrätterna.'»' Även i (ivrigt är det vid vissa typer av mål om ringare brott förhållandevis vanligt med skadeståndsyrkande. Kommittén liar för att belysa bl. a. denna fråga beträffande några ofta förekommande brottmål inhämtat vissa upplysningar beträffande vid underrätterna meddelade domar i brottmål (se uppställning på näsla sida). Den redovisade statistiken visar hl. a. att vid ringa misshandel, snatteri, egenmäktigt förfarande och bedrägligt beteende förekommer skadeståndstalan i förhållandevis stor utsträckning. Åklagarna för i ett betydande antal fall målsägandens talan och dennes yrkande är ofta medgivet. Det bör emellertid påpekas att statistiken endast redovisar mål i vilka erkännande förelegat från samtliga tilltalade i alla åtalspunkter. Främst processekonomiska skäl synes ligga bakom den rätt målsägan-. m

Avser ej Stockholm, Göteborg och Malmö.

S—4614 63

114 Under

dr 1961

vid

underrätterna

meddelade

domar

i

brottmål

II III IV Antal mål i Antal av de Antal av de Antal av de vilka erkän- under II upp- under III under IV an nande inför tagna målen upptagna givna fallen rätta förei vilka förts målen i vilka i vilka skade legat och talan om skadestånds- ståndstalan endast bötes- skadestånd för samtliga talan varit straff av målsmålsägande helt medägande. förts av given. utdömts. åklagare.

I Brott

Våldsamt motstånd (SL 10:4)

43 Ringa misshandel (SL 14:13 /15, 18, 36, 42, 44/)

1 162

111 Allmänfarlig vårdslöshet (SL 19:5/10/)

1P16S

124 Egenmäktigt förfarande (SL 20:6 /8. 10/)

871 J12

6?>

Bedrägligt beteende (SL 21:2)

185 Häleri m.m. (SL 21:6)

23 Fiskeriförfattningar

16 Snatteri (SL 20:2)

den och i viss utsträckning även annan erhållit att framställa sina skadeståndsanspråk i brottmålet. Denna förmån har sitt särskilda värde i sådana fall, där den tilltalades möjligheter att utge skadestånd och eventuell rättegångskostnad är begränsade. Den omständigheten att en brottslig handling kan medföra såväl straff som skadeståndsskyldighel utgör ett starkt skäl för att dessa frågor handläggs i en och samma rättegång. Vid sådan gemensam handläggning erhålls så gott som alltid processekonomiska fördelar. Även om tvist föreligger beträffande storleken av ett fordrat skadestånd, är denna fråga vanligen av förhållandevis enkel beskaffenhet, och domstolen kan utan större olägenhet i omedelbart samband med huvudförhandlingen i brottmålet döma även i skadeståndsdelen. Ett annat starkt skäl för gemensam handläggning är otvivelaktigt att härigenom undviks mot varandra stridande domar i ansvars- och skadeståndsdelen. Självfallet skulle det vara olyckligt om detta skulle förekomma i någon nämnvärd utsträckning. Särskilt för lekmannen måste det förefalla märkligt att en domstol i samma fråga kan komma till olika resultat. Det har gjorts gällande 70 att staten har en skyldighet att medverka till att brottslingen efter förmåga söker ersätta målsäganden den genom brottet Se bl. a. Thyrén, Principerna för en strafflagsreform. I, s. 76 ff.

115 uppkomna skadan. Den omständigheten att rättsordningen erbjuder målsäganden processuella förmåner kan ses som ett uttryck för denna skyldighet. 1 detta sammanhang måste erinras om att åklagarna under vissa förutsättningar är skyldiga att å tjänstens vägnar föra talan för den skadelidande. Som jämväl 1'ramgär av den redovisade statistiken (s. 114) förekommer det i förhållandevis stor utsträckning att åklagare för målsägandens skadeståndstalan. En förutsättning för att åklagare skall utföra talan om enskilt anspråk är emellertid att ersättningsfrågan ej vållar särskilda bedömningsproblem. Åklagarna har även att avväga huruvida skadeståndsanspråket är ohemult eller ej. Det anses vidare all åklagare icke bör medverka till att bevisning förebringas för skadeståndskravet. Vid tveksamhet i fråga om ersättning för exempelvis sveda och värk kan det dock förekomma att åklagare åberopar läkarintyg. Vad gäller mål om ansvar för vårdslöshet i trafik för emellertid åklagare i allmänhet ej skadeståndstalan. En av anledningarna härtill har angivits vara den omständigheten att försäkringsbolag skall underrättas jämlikt 22 § Irafikförsäkringslagen. Det väsentliga skälet är emellertid att det i bilmål ofta föreligger mot varande stridande partsintressen, till vilka åklagaren ej kan ta ställning. Det förhållandet att målsäganden, ofta genom åklagaren, kan föra skadeståndstalan i brottmålet är en betydelsefull förmån. Även om kraven är enkla torde man kunna räkna med att målsäganden i annat fall ej sällan antingen skulle ha avstått från att föra talan eller också skulle ha fört talan genom ombud (advokat eller a n n a n ) . Särskilt i exempelvis misshandelsmål tillkommer en annan faktor av betydelse. Den tilltalades ekonomiska ställning är här ej sällan sådan att målsägandens möjligheter atl få ut skadeståndet ler sig ovissa. Givetvis måste del då vara än mera tvivelaktigt huruvida eventuella rättegångskostnader skall bli betalda. Inför utsikten av en självständig civilprocess mot den i brottmålet tilltalade skulle säkerligen många målsägande komma att avstå från skadestånd. Det är därför här av särskild vikt att en exekutionstitel erhålls i samband med åtalsfrågans prövning. I nu berört avseende intar trafikmålen i viss mån en särställning. Vanligen åligger det här ett försäkringsbolag att tillse atl ett utdömt skadestånd blir en realitet ävensom att svara för målsägandens rättegångskostnader. Det kan med hänsyn till dessa speciella förhållanden göras gällande att målsäganden i dessa fall icke har behov av de särskilda processuella förmåner som eljest tillkommer honom. Mot en sådan tanke måste emellertid invändas att det är ett samhälleligt intresse att processen blir så enkel som möjligt i alla mål. En särlagsliftning rörande målsägandeanspråk i trafikmål måste redan i och för sig möta starka betänkligheter. Dessutom är det ej ens i trafikmålen så att en målsägande kan vara säker på att få ut sitt

HG skadestånd. En insolvent cyklist eller fotgängare kan exempelvis vara den skadeståndsskyldige. Kommittén vill vidare framhålla at1 skadeståndet även har en kriminalpolitisk betydelse. Strafflagberedningen (SOU 1956:55 s. 129) framhåller att det är av största vikt, att den som förorsakar skada genom brott förmås att så långt detla är honom möjligt ersätta skadan. Detta är enligt beredningen påkallat icke blott av omtanke om den som har förfördelats genom brottet — målsäganden. Skadeståndet fyller även ett viktigt kriminalpolitiskt ändamål genom att på ett från pedagogisk synpunkt lämpligt sätt göra klart för den dömde och andra att den som vållar skada genom brott är pliktig att gottgöra skadan. Betalningen av skadeståndet kan också enligt beredningen i sig innebära en kännbar påföljd för brottet, framför allt när — som i regel är fallet — den dömde nödgas avstå från en del av sin inkomst för att kunna fullgöra betalningsskyldigheten. Liknande tankar uttalas även av departementschefen i brottsbalksproposilionen (prop. 10/1962 C 290; jfr BrB 27: 5 och 8 § lagen om villkorlig dom). 71 Den lämnade redogörelsen torde visa att del finns myckel som talar för att målsäganden på ett enkelt sätt i brottmålsprocessen bör kunna framställa sina anspråk. Denna förmån bör följaktligen i princip icke rubbas. Samtidigt måste emellertid, som redan uttalats under rättegångsbalkens förarbeten, betonas att ansvarsfrågan är det centrala i en brottmålsprocess. Utredningen i detla avseende får icke försvåras eller fördröjas av att skadeståndsfrågorna är komplicerade. En snabb reaktion på ett brott är alltid önskvärd. Ett uttryck för dessa tankar är den rätten tillagda befogenheten att förordna att skadeslåndsfrågan skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen (jfr BB 22: 5). Som kommittén uttalat vid behandlingen av frågan om målsäganden och dennes rätt att biträda åtalet m. m., kan det icke anses möta betänkligheter att ålägga målsäganden en större aktivitet under förundersökningen i de tall han vill bibehållas vid sina processuella rättigheter. Delta gäller enligt kommittén även i fråga om rätlen att föra skadeståndstalan i broltmålsprocesscn. Samtidigt torde det vara önskvärt att skadeståndsfrågorna mer än för närvarande blir utredda redan under förundersökningen. Denna ersätter nämligen del förberedelseförfarande som i etl tvistemål klargör parternas inställning till framställda yrkanden. Även om dessa frågor i ett brottmål van?! Beträffande skadeståndet och k r i m i n a l i t e t e n se bl. a. Agge, Den svenska straffrättens a l l m ä n n a del i huvuddrag, s. 21 ff; Agge, Straffrättens a l l m ä n n a del, Andra häftet, s. 194 ff; Ekelöf, Straffet, skadeståndet och vitet, s. 55 ff; Karlgren, Skadeståndsrätt (1958), s. 15 ff; Lundstedt, Grundlinjer i skadeståndsrätten D. 1 (1935) s. 104 f; Stjernberg, Den positiva straffrättens a l l m ä n n a del, Häfte 1, s. 32 f; Strahl, Om påföljder för brott, Andra uppl., s. 318 ff; Ussing, Erstatningsret (1937), s. 8 f; Ussing, SvJT 1937 s. 115 f samt SOU 1959: 37 s. 232 ff.

117 ligen är förhållandevis okomplicerade, är del dock önskvärt all de är sä väl förberedda som möjligt inför huvudförhandlingen. Det torde kunna göras gällande att det för närvarande ej sällan brister i delta avseende. Den tilltalade ställs sålunda ofta först vid huvudförhandlingen inför målsägandens krav. Naturligen kan det då vara svårt att mer eller mindre oförberett ta ställning lill dessa. Ett mer aktivt förberedelseförfarande under förundersökningen kan även medverka lill ett större antal frivilliga uppgörelser. Även för målsäganden skulle del innebära en avsevärd förbättring i förhållande till gällande rätt, om hans anspråk kunde bli mera omsorgsfullt förberedda under förundersökningen. Nu tvingas målsäganden ofta alt vid huvudförhandlingen la ställning till bestridanden, varom han först i detta sammanhang får kännedom. Delta kan medföra rättsförlust för målsäganden, enär det i detta sena skede av processen ofta är praktiskt omöjligt att exempelvis införskaffa ny bevisning för att styrka skäligheten av ett fordrat skadestånd. Det sagda avser i princip även trafikmålen. Emellertid är del här i praktiken vanligen omöjligt för en målsägande alt på ett tidigt stadium av förundersökningen klargöra sin inställning i skadeståndsfrågorna. Ett eller flera försäkringsbolag skall inkopplas och dessa vill gärna före sitt ställningstagande ta del av förundersökningen. Givetvis är det dock — inte minst för att undvika processer — ett intresse att parterna så snart som möjligt är aktiva för att lösa skadeståndsfrågorna. Detta sker lämpligen genom all part så snart som möjligt tar kontakt med vederbörande försäkringsbolag. Under förundersökningen bör utredningsmannen främja all så sker. 72 Med beaktande av de mera allmänna synpunkter kommittén nu anfört, skall kommittén närmare överväga vilka ändringar som kan vidtas i straffförelä ggandeinsti tu tel. kommiiions fortsatta överväganden och förslås; beträffande strafföreläggande

Som tidigare framhållits får strafföreläggande för närvarande ej användas vid brott där anledning förekommer alt målsägande finns. Denna fråga har tidigare icke ansetts vara av någon större praktisk betydelse enär det vid brott, som bestraffas endast med böter, sällan finns någon målsägande. Framförda förslag att ta bort detta hinder för användning av strafföreläggande har därför avvisats bl. a. med hänvisning lill detta förhållande. 73 Den av riksdagen antagna brottsbalken innehåller emellertid ett flertal brott med enbart böter i straffskalan för exempelvis de ringa fallen. Dessa är 72 Kommittén har erfarit all polisen på vissa håll u n d e r r ä t t a r försäkringsbolaget <>m inträffad olycka. En sådan tidig underrättelse h a r visat sig u n d e r l ä t t a regleringen av skadeståndsanspråken. Denna fråga skall kommittén n ä r m a r e återkomma till i ett senare betänkande. 73 Se SOU i y 5 3 : 26 s. 3*.

118 till sin natur sådana alt målsägande alltid eller vanligen förekommer. 74 Vidare har kommittén föreslagit att fängelse skall utgå ur straffskalan för trafikovarsamhet som ej är att anse som grov. Detta medför att strafföreläggande i princip kan komma att användas även vid detta hrott. Vid del alldeles övervägande antalet fall av åtal för trafikovarsamhcl förekommer målsägande. Berörda förhållanden gör det enligt kommittén erforderlig! att målsägandens ställning vid strafföreläggandeinstitutet närmare övervägs. Frågan måste nämligen numera anses ha en stor praktisk hetydelse. Det avgörande för frågan om strafföreläggande skall kunna användas vid en hrottslig gärning med enbart böter i straffskalan har ansetts vara, om det av utredningen framgår att målsägande finns i det aktuella fallet, d. v. s. om skada uppkommit. Det kan då tänkas att målsägande kommer att framställa skadeståndsanspråk. Strafföreläggande får ej utfärdas. Däremot har det ej ansetts erforderligt att undantagslöst hindra användningen av straffföreläggande vid brottskalegorier, vid vilka målsägande är länkbar. Är del uppenbart att i det förevarande fallet målsägande ej finns kan således, som nyss framhållits, strafföreläggande utfärdas. Berörda förhållande torde visa att det icke främst är brottets art, utan hänsynen till målsäganden som i dessa fall utgjort det avgörande skälet för att bestämmelserna erhållit sin nuvarande utformning. Kommittén har ej vid en genomgång av brott med enbart böter i straffskalan men där målsägande alltid finns (exempelvis misshandel, ringa brott) kunnat finna att det skulle möta några betänkligheter att inom detla förhållandevis begränsade brottsområde använda strafföreläggande. Naturligen har kommittén vid detta ställningstagande särskilt beaktat att sådant föreläggande ej får avse mer än 40 dagsböter. Särskilt vid trafikovarsamhet framstår det vidare som mindre lämpligt att ej medge strafföreläggande i de fall då skada uppstått. Bedömningen av de fall då skada ej uppstått är snarare svårare, och det kan ej göras gällande att dessa till sin natur skulle vara lindrigare — mera ordningsbetonade — än då skada uppstått. Ställningstagandet i den här aktuella frågan blir följaktligen beroende av vilken hänsyn som skall tas till målsägandeintresset. Kommittén vill i detla avseende hänvisa till de mera allmänna synpunkter som tidigare uttalats. Sammanfattningsvis kan framhållas att kommittén anser att det redan på ett förhållandevis tidigt stadium i handläggningen av ett brottsfall kan krävas, att målsäganden anger sin inställning till frågan om den handläggningsform som skall väljas. Det kan enligt kommittén icke anses obilligt att detta ställningstagande skall kunna påverka hans processuella rättigheter och förmåner. Målsäganden har enligt gällande rätt möjlighet att biträda ett åtal och 71

Se uppställning över vissa i brottsbalken u p p t a g n a brott (bilaga M).

119 fullfölja talan mot en dom i ansvarsfrågan. Strafföreläggandeinstitutet ger ej utrymme för något sådant ingripande från målsägandens sida. Kommittén anser att målsäganden, för att bibehållas vid sina rättigheter i nu berört avseende, bör åläggas att till åklagaren framställa begäran om att åtalet skall handläggas vid rätten. Detta måste ske innan strafföreläggande utfärdas. Härigenom blir dcL möjligt för målsäganden, då han har ett verkligt intresse härav, att påverka handläggningen. Kommittén utgår från att sådan framställning endast kommer att göras i rena undantagsfall. Det kan visserligen göras gällande alt en sådan bestämmelse kan medföra att en målsägande på grund av okunnighet underlåter att kräva att åtal skall ske vid rätten. Strafföreläggande kan härigenom komma att utfärdas mot hans vilja. Häremot kan emellertid invändas bl. a. att användningen av strafföreläggande endast påverkar målsägandens ställning då föreläggandet godkänns och därigenom blir att jämställa med en lagakraftägande dom. Det är med andra ord i huvudsak endast i straffmätningsfrågan som målsäganden belages möjligheten att påverka avgörandet. Det kan vidare antas att målsäganden i de fall, då han har något mera framträdande intresse beträffande påföljden, inhämtar erforderliga informationer — hos åklagare, advokat eller annan — för att kunna tillvarata sina intressen. Kommittén har särskilt övervägt huruvida angivelsebrotten och eventuellt även övriga fall, då angivelse skett, borde erhålla en särställning och strafföreläggande ej användas. Det har emellertid icke ansetts lämpligt — främst med hänsyn till det ringa ingrepp i målsägandeintresset som ett strafföreläggande utgör — att ge särskilda regler för handläggningen av denna typ av brott. Kommittén förutsätter emellertid att åklagarna kominer alt med varsamhet, och endast då det kan antas att målsäganden ej har någon invändning, använda strafföreläggande vid brott, där målsägandens intresse är mera uttalat, exempelvis vid ärekränkningsbrotten. I dessa fall torde det dessutom — bortsett från att erkännande i allmänhet ej föreligger — även från andra synpunkter ofta vara olämpligt att använda strafföreläggande. Målsäganden kan även ha intresse av att få sina yrkanden om enskilt anspråk handlagda i brottmålsprocessen. Kommittén anser att målsäganden i princip icke bör betagas denna processuella förmån. Det är emellertid, som framgått av den tidigare redovisade statistiken (s. 114), mycket vanligt att målsäganden av en eller annan anledning ej framställer skadeståndsyrkande i brottmål. Kommittén anser att det i dessa fall icke kan möta några betänkligheter att strafföreläggandeinstitutet används. Endast då målsägande förklarar sig ämna föra skadeståndstalan, bör därför straffföreläggande vara uteslutet. Under förundersökningen skall, såvida detta är möjligt, målsägandens inställning närmare utredas. Kommittén anser således — till skillnad från vad som föreslagits beträffande målsägandens inställning till ansvarsfrå-

120 gans handläggning — all del hor åligga undersökningsledare eller åklagare att om möjligt tillfråga målsäganden om han ämnar föra skadeståndstalan. Vanligen är det lämpligt alt den som håller förhör med målsäganden får i uppdrag att införskaffa uppgifter i detta avseende. Målsägandens inställning skall då antecknas i förundersökningsprotokollet. Någon särskild form för avgivande av målsägandens förklaring kan ej anses erforderlig. Visserligen är det möjligt att del nägon gäng kan uppkomma tvist huruvida anteckningen i förundersökningsprotokollel är riktig. Delta bör emellertid enligt kommittén icke få komplicera förfarandet i normalfallet. Del måste understrykas alt om någon gång ett strafföreläggande skulle komina all utfärdas mot en målsägandes önskan, detta endast får processuell helydelsc. Den möjlighet, som målsäganden erhållit att framställa sina enskilda anspråk i hrottmålsprocessen, får icke betraktas som en förmån som under alla förhållanden skall bibehållas. Målsäganden har kvar sina rättigheter all föra en självständig civilprocess och i denna ordning kräva ul sitt skadestånd. Även annan än målsägande kan i brottmålet föra lalan om enskilt anspråk i anledning av brottet. Talan kan även föras mot annan än den misstänkte. I dessa fall krävs vanligen att det enskilda anspråket anhängiggörs genom stämning. 7 "' Som exempel på sådan talan kan nämnas försäkringsbolags regressanspråk jämlikt 25 § försäkringsavtalslagen. Här är det emellertid än mera uppenbart att möjligheten att föra skadeståndstalan är en processuell förmån av sådan art att den icke bör få hindra en förenklad handläggning av ansvarsfrågan. Kommittén anser del icke motiverat att låta frågan om strafföreläggande skall kunna användas bli beroende av om anspråk av den art som nu berörts framställs eller ej. Endast i den mån den ordinära hrottmålsprocessen ändå tillgrips bör alltså dessn anspråk kunna handläggas i denna ordning. Vid detta ställningstagande har kommittén beaktat att det från praktiska synpunkter medför svårigheter att ta hänsyn till andra krav än dem som framställs av målsäganden. Vidare kan erinras om att i de fall talan om enskilt anspråk förs av annan än målsägande, är det vanligen fråga om ett så allvarligt brotl all huvudförhandling blir erforderlig. Det torde emellertid böra åligga åklagarna att beakta intresset av att den som begått en broltslig gärning jämväl får bära de skadeståndsrättsliga konsekvenserna av sitt handlande. Från denna synpunkt kan det ibland vara lämpligt att icke använda strafföreläggande för alt möjliggöra att regresskrav skall kunna framställas i en ordinär broftmålsprocess. Den reglering av målsägandens ställning i brottmålsprocessen, som koni76 Jfr NJA 1962: 174. Detta rättsfall kan väntas medföra att det blir erforderligt all väcka lalan om enskilt anspråk genom stämning i avsevärt större u t s t r ä c k n i n g än vad som hitintills torde ha t i l l ä m p a t s . Kommittén vill n ä r m a r e överväga denna fråga i senare betänkande. Jfr motioner vid 1963 års riksdag ( I : 531 och I I : 641) samt 1 :a lagutsk. uti. 20/1963.

121 mitten föreslagit, kan eventuellt lä lill följd en begränsning av antalet framställda skadeståndsyrkanden. Detta kan emellertid från kriminalpolitisk eller annan synpunkt icke anses innebära någon beaktansvärd olägenhet. Kommittén har slutligen övervägt att föreslå att strafföreläggande skall kunna godkännas genom ombud. Även om starka skäl talar för all den misstänkte bör beredas denna möjlighet, kan vissa principiella erinringar främst med hänsyn till all ett godkänt föreläggande omedelbart vinner laga kraft riktas mot ett sådant förslag. Emellertid innebär kommitténs förslag beträffande ordningsföreläggande vid vissa förseelser, all del mest framträdande behovel av all strafföreläggande skall kunna godkännas genom ombud, kan anses undanröjt. Del är nämligen inte minst i fråga om handläggning av fylleriförseelser och andra ordningsförseelser som kravet på berörda lagändring gjort sig särskilt starkt gällande. Kommittén anser dessutom i likhet med vad som föreslagits vid ordningsföreläggande — all i fråga om ell strafföreläggande, som endast upptar böter, betalningen :i\ dessa skall anses som godkännande av föreläggandet. Härigenom skapas ett smidigt säll för godkännande även av ell strafföreläggande. Med hänsyn lill vad nu anförts har kommittén icke ansett sig böra framlägga förslag om godkännande av strafföreläggande genom ombud. Vid detta ställningslagande har kommittén även beaktat de svårigheter som föreligger att på (II praktiskt, men samtidigt från rättssäkerhetssynpunkt lämpligt sätt avgränsa kretsen av dem, som skall anses behöriga att i egenskap av ombud godkänna ett strafföreläggande. Lämpligheten av alt exempelvis polisman i dessa fall skall kunna vara ombud torde starkt kunna ifrågasättas. Vidare vill kommittén hänvisa till sitt förslag beträffande stämningsföreläggande, som ger möjlighet till godkännande även genom ombud. Sammanfattningsvis kan erinras om att kommitténs förslag i vad avser användningen av strafföreläggande i huvudsak innebär den ändring i förhållande lill gällande rätt att strafföreläggande kan användas även om anledning förekommer att målsägande finns. Denne skall emellertid ha förklarat, all lian ej ämnar föra talan om enskilt anspråk. Förfarandet kan däremot ej användas, då målsägande påfordrat, alt åtal skall ske i vanlig ordning. Del praktiska värdet av kommitténs förslag i denna del får bedömas mot bakgrunden av att dels kommittén samtidigt härmed föreslår all fängelse skall utgå ur straffskalan vid trafikovarsamhet dels ock brottsbalken upptar ett betydligt ökat antal överträdelser med enbart böter i straffskalan (se bilaga M). Kommittén vill slutligen framhålla att kommitténs förslag om ordningsföreläggande icke innebär att strafföreläggande aldrig skall användas i de fall ordningsföreläggande kan ifrågakoinma. Den omständigheten att del i det särskilda fallet exempelvis visat sig mindre lämpligt att utfärda ordningsföreläggande utgör icke tillräckligt skäl för att strafföreläggande ej

1*22

skall användas. Därest ej särskilda omständigheter föranleder till annat bör därför enligt kommittén i dessa fall strafföreläggande användas. 711 Stämningsföreläggande Kommitténs överväganden och förslag

Strafföreläggandeinstitutet är som kommittén tidigare framhållit av sädan karaktär att viss restriktivitet bör iakttas vid utvidgning av institutets användningsområde. En av de främsta anledningarna härtill är att rätten ej medverkar vid avgörandena. Samtidigt föreligger emellertid ett stort behov av en enklare handläggningsform för avgörande av brottmål, som visserligen är av mera allvarlig beskaffenhet än de som nu kan avgöras genom strafföreläggande, men som samtidigt ej är av sådan art alt den tilltalades personliga inställelse vid rätten alltid måste anses erforderlig. Berörda förhållanden gör det enligt kommittén angeläget överväga, om det icke är lämpligt att även i svensk rätt införa en från den ordinära brottmålsprocessen avvikande handläggning av vissa mindre brottmål, där rättens medverkan utgör en ytterligare rättssäkerhetsgaranti. Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att förenklad handläggning av brottmål under rätlens medverkan förekommer i ett flertal främmande länder. 77 Härvid har i vissa fall en förhållandevis omfattande användning av ell sådant institut ansetts lämplig och möjlig. 78 Då sträfföretäggandeinstitutet infördes i vårt land ansågs det att ett godkänt föreläggande i vissa fall borde kontrolleras av rätten (se SOU 1938: 44 s. 497 och 500, jfr SOU 1926: 32 s. 174 och 175). Enligt RB 48: 4 i dess ursprungliga lydelse skulle föreläggandet underställas rättens prövning om del avsåg böter till högre belopp än 100 kronor. Åklagaren hade att överlämna föreläggandet jämte protokoll och anteckningar från förundersökningen, om sådan ägt rum, till rätlen. För prövning av föreläggandel kunde rätlen förordna om förhör med den misstänkte eller annan, överensstämde föreläggandet med lag och var det förelagda straffet ej uppenbart för högt eller för lågt skulle rätten fastställa föreläggandet. Om straffet var uppenbart för högt kunde rätten nedsätta detta. Processlagberedningcn (SOU 1938: 14 s. 500) erinrade emellertid om att rätlen icke skulle gå närmare in på straffmätningen. Endast i uppenbara fall borde rätten på grund av åklagarens straffmätning undanröja föreläggandet eller sänka det utmätta straffet. Del visade sig emellertid i praktiken att åklagarna, i de fall underställning skulle ske, endast i mycket ringa utsträckning använde sig av straffföreläggande. Efter en kort tid ansågs det även onödigt att ha kvar denna 7,i Beträffande den n ä r m a r e motiveringen till k o m m i t t é n s förslag om författningsändringar hänvisas till specialmotiveringen s. 132 ff. 77 Se framställningen över u t l ä n d s k rätt, bilaga N. 78 Se framställningen över u t l ä n d s k rätt, bilaga N, bl. a. s. 221, 223 och 225.

123 domstolsmedverkan. 1954 års riksdag beslöt därför att bestämmelsen om underställning av strafföreläggande skulle upphävas (prop. 200/1954). De vunna erfarenheterna av ett syslem med underställning av strafföreläggande ger knappast anledning att åter införa detta förfarande. Kommittén anser därför att del bör utredas om icke domstolens medverkan i etl förenklat brottmålsförfarande kan ges en annan karaktär. Vid de överväganden, som förekommit inom kommittén, har tanken framförts att, i likhet med vad som exempelvis sker i Norge (se härom bilaga N, s. 223), i vårt land införa en handläggningsform för brottmål, där endast den tilltalade och alltså ej jämväl åklagaren har att iaktta inställelse. Denna lösning har emellertid avvisals av kommittén, främst enär rätten vid etl sådant förfarande skulle tvingas till en aktivitet som ej är förenlig med modern svensk straffprocess. Den tilltalades ofta berättigade önskemål all ej behöva iaktta personlig inställelse skulle ej heller kunna tillgodoses. Kommittén har vidare övervägt en handläggningsform som närmast skulle kunna karakteriseras som ett av rätten utfärdat strafföreläggande. 7 " Även en lösning efter denna linje har kommittén ansett mindre lämplig, särskilt enär det måste anses för svensk rätt i hög grad främmande, att rätten skall ge den tilltalade ett förslag Lill straff, som denne kan godta, om han så önskar. Vid sitt ställningstagande till nu antydda vägar för lösningen av föreliggande problem har kommittén även beaktat, att dessa handläggningsFornier kräver en förhållandevis hög grad av medverkan från rättens sida i förfarandet. De tillgodoser alliså ej tillfullo kravet på att så långt möjligt minska domstolarnas arbetsbörda. Vid utformningen av ett nytt handläggningssystem måste de tidigare omnämnda olägenheter - - främst från rättssäkerhetssynpunkter — undvikas som finns vid de för närvarande inom rättegångsbalkens ram använda förenklade förfarandena. Dessa nackdelar är så betydande atl kommittén ej anser sig böra anvisa dessa förfaranden som de lämpligaste för handläggning av sådana mindre brottmål där den tilltalades personliga inställelse ej kan anses erforderlig. Kommittén åsyftar härmed att i de fall, där den Iilltaladc ej iakttagit personlig inställelse eller endast mera formellt är företrädd vid huvudförhandlingen, han ej får del av de uppgifter åklagaren lämnar inför rätten. Den tilltalade har då ej heller möjlighet att bedöma storleken av det straff han underkastar sig genom sitt erkännande och han får ej underrättelse om domen. Kommittén har även övervägt möjligheten att bygga upp en förenklad handläggningsform av ifrågavarande brottmål med utgångspunkt från de principer, som ligger till grund för RB 46: 15, och samtidigt undanröja de väsentligaste av de nackdelar, som vidlåder detta system. Ett sådant undanröjande skulle bl. a. kunna ske genom att åklagaren, eventuellt i 7S

Se om föl-hållandena i Schweiz i bilaga N s. 230. Jfr även Danmark s. 219.

124 stämningsansökan, anger det straff han yrkar. Domstolen har därefter, <>m målet avgörs i den tilltalades utevaro, att döma till ett straff, som ligger inom de gränser åklagaren angivit. Ett sådant förfarande är emellertid behäftat med väsentliga brister. Bestämmelsen i RB 4(>: 15 är ett undantagsstadgande, avsett för det fall all den tilltalade ej inställl sig i enlighet med rättens kallelse. Det kan enligt kommittén icke vara lämpligt all grunda elt nytt handläggningssyslem på en undantagsregel. Den omständigheten att den tilltalade uteblivit behöver ingalunda innebära all han erkänner gärningen och godtar det av åklagaren yrkade straffet. Domstolen skulle följaktligen tvingas all på handlingarna pröva vilken betydelse som skall tillmätas den tilltalades utevaro. Fönindersökningsprotokollet skulle härigenom få en ökad betydelse. Förfarandet har även den nackdelen all åklagarens inställelse vid rätten hlii- erforderlig. Inom kommittén har även dryftats 80 frågan om förfarandet skulle kunna anordnas på del sail all den misstänkte skulle föreläggas elt av åklagaren bestämt högsta bötesstraff. Den misstänkte skulle ha möjlighet att yttra sig om straffels storlek och rätten skulle inom den sålunda angivna straffskalan pröva skäligheten av straffet. Detta innebär emellertid en utvidgning av skrifllighelcn även till tvistiga straffmätningsfrågor. En sådan utvidgning anser kommittén i princip olämplig. Förundersökningen får nämligen härigenom en allt större betydelse, vilken bl. a. motverkar den strävan som föreligger att göra torundersökningen så enkel som möjligt. Principen alt förundersökningen ej skall utgöra bevismaterial torde ej kunna upprätthällas. Åklagaren kan ha föranletts till en straffmätning, som avviker från det normala, på grund av sin kännedom om särskilda förhållanden vilkel måhända icke framgår av det material som tillställts rätten. Det kan följaktligen ifrågasättas om ej åklagaren och den tilltalade bör höras innan rätlen ändrar elt av åklagare föreslaget straff. Ett system, som innebär all tvistiga straffmätningsfrågor även i förslå instans avgörs på handlingarna, synes ej tillfredsställande. Del är ägnat all minska åklagarnas benägenhet atl använda institutet. Del förhållandet att cll förfarande är så uppbyggt att straffmätningen i första band åvilar åklagarna, kan enligt kommittén ej anses medföra risk för en oenhetlig straffmätning. Åklagarna har minst lika goda möjligheter som rätten all undvika en bristande likformighet i detta avseende. Erfarenheten från institutet strafföreläggande visar även att riksåklagaren ocli landsfogdarna kan verka för enhetlighet. Som bekant omfaltar en underrätt vanligen ett avsevärt mindre område än ett län. Väntade förslag om nya ocli väsenlligt större åklagardistrikt torde även ge än bättre förutsättningar än för närvarande att åstadkomma enhetlig straffmätning. Kommittén anser ej heller att erfarenheten från användningen av strafföreläggande 80

Jfr reservationer av herrar Agvald och Fröding.

125 visar alt åklagarna, i strid mot en praxis som tillämpas vid domstolarna, söker förelägga för höga straff. Flerstädes torde sålunda de standard normer, som ligger til! grund för åklagarnas straffmätning vid utfärdande av straffföreläggande, ha tillkommit i samråd med domstolarna eller i varje fall under hänsynslagande till dessas straffmätning. En tendens i nyss angiven riktning skulle även snart komma att motverkas genom all allmänheten får kännedom om förhållandet och därför underlåter att godkänna föreläggandena. Kommittén anser följaktligen all problemet hör lösas efter andra principer. Det är härvid enligt kommittén särskilt väsentligt att den närmast formella förhandling, som för närvarande förekommer i vissa fall, undviks. Frän rättssäkerhetssynpunkt hör samtidigt så långt möjligt tillses att en tilltalad ej av hekvämlighets- eller kostnadsskäl, d. v. s. för atl undvika en inställelse, erkänner ett brott som han egentligen vill bestrida. Denna risk foreligger emellertid, om icke kravet på personlig inställelse vid rätten görs obligatoriskt, oavsetl vilkel förenklat system som än används. Det är alt märka, atl rättegångsbalken i praktiken visat sig erbjuda stora möjligheter all avgöra mål och till och med i särskilda undantagsfall döma till frihetsstraff ulan den tilltalades personliga inställelse. Kommittén vill framhålla att inom berörda brotlsoinråde, d. v. s. då förutom böter även fängelse ingår i straffskalan för ett brolt, det är avsevärt mera betj'delsefullt än vid exempelvis en ordningsförseelse att värdet av ett erkännande noga prövas. Del är alltså enligt kommittén uppenbart att i de fall personlig inställelse från den tilltalade av åklagare eller domstol anses erforderlig sådan också skall iakttas. En förenklad handläggningsform skall alllid lämna möjligheten alt använda det normala processförfarandet öppen. Från rällssäkerhelssynpunkt torde ej kunna bortses från att en (ivergäng lian det förenklade förfarandet till den ordinära handläggningsformen bör göras så läll och smidig som möjligt. Lösningen av föreliggande problem bör enligt kommittén sökas efter en linje som så långt delta är möjligt anknyter till strafföreläggandeinstitutel, samtidigt som likhet med den ordinära brotlmålsprocessen bör eftersträvas. Kommittén anser sig böra framlägga förslag om förenklad handläggning efter följande riktlinjer. Ett nytt institut, betecknal stämningsföreläggande, införes. Stämningsföreläggandet utgör, som namnet antyder, en kombination av stämning i brottmål och strafföreläggande. Stämningsföreläggandel innefattar sålunda samtidigt ett inledande av en brottmålsprocess genom stämning och ett av åklagaren utfärdat föreläggande för den misstänkte att godkänna ett däri angivet bötesstraff. Åtal anses väckt genom stämningsföreläggandets delgivning med den misstänkte. Godkänns föreläggandet, öppnas därmed möjlighet för en väsentligt förenklad handläggning av målet. Om däremot föreläggandet icke godkänns, fullföljes processen i vanlig ordning. Det slutliga sländpunktstagandel till valet av handläggningsform ankommer på rätten.

126 Det måste anses olämpligt att rätten, innan den misstänkte uttalat sin uppfattning om föreläggandet, tar del av handlingarna. Den misstänkte kan nämligen annars lätt få den uppfattningen att även rätten godtagit det förelagda straffet. Stämningsföreläggandet bör därför icke blott, på salt nyss angivits, utfärdas av åklagaren utan även delges av honom med den misstänkte. Innan åklagare utfärdar stämningsföreläggande har han bl. a. att pröva om åtalet kan handläggas utan att den tilltalade iakttar personlig inställelse vid rätten. Sedan föreläggandel delgivits med den misstänkte har denne att inom viss tid avgöra om han vill erkänna gärningen och godta det förelagda bötesstraffet jämte eventuella yrkanden om förverkande m. m. Godkänner han föreläggandet, vilket även måste anses innebära att han ej påkallar förhandling vid rätten, skall han återställa föreläggandet till åklagaren. Denne skall omedelbart insända handlingarna till rätten, som antingen utan förhandling kan meddela dom i överensstämmelse med föreläggandet eller också kan förordna att målet skall avgöras efter huvudförhandling. Vid rättens val av handläggningsform skall bl. a. beaktas om den tilltalades inställelse inför rätten är erforderlig för utredningen av åtalet. Det kan erinras om att bestämmelsen i RB 2 1 : 2 enligt vilken rätten skall ålägga den tilltalade personlig inställelse, då hans närvaro ej kan antas sakna betydelse för utredningen, bör beaktas även i dessa fall (jfr RB 46: 15) « Kommittén anser atl användningen av stämningsföreläggande bör begränsas till brott för vilka ej är stadgat svårare straff än sex månaders fängelse. 8 - Med hänsyn till vad kommittén tidigare anfört om nackdelarna med nuvarande handläggningsformer torde vissa skäl tala för att förfarandet med stämningsföreläggande erhåller en vidare tillämpning. I alla de fall, då den tilltalades personliga inställelse ej anses erforderlig, kan sålunda någon erinran i och för sig ej riktas mot att stämningsföreläggande används. Det bör om möjligt undvikas att rätten av närmast formella skäl meddelar vitesföreläggande (RB 45: 15 andra st.) för den tilltalade att inställa sig personligen eller genom ombud. I praktiken torde emellertid i det stora flertalet fall, där svårare straff än sex månaders fängelse är stadgat för brottet, den tilltalades personliga inställelse vid rätten anses erforderlig. Det blir följaktligen då ej fråga om ett formellt vitesförläggande. En ytterligare utvidgning av området för stämningsföreläggande skulle icke medMI 1951 års rättegångskommitté har i en den 10 oktober 1960 avgiven promemoria (stencilerad) föreslagit att den obligatoriska skyldigheten för den tilltalade att inställa sig personligen skall göras beroende av om anledning förekommer till ådömande av strängare straff än böter eller om hans närvaro ej kan antas sakna betydelse för utredningen. 82 Trafikmålskommitténs förslag i denna del förutsätter att RB 21:2 ändras i huvudsaklig överensstämmelse med rättegångskommitténs förslag. I annat fall kan den situationen uppkomma, att stämningsföreläggande kan användas i ett visst fall (svårare straff än sex månaders fängelse är ej stadgat för brottet) men den tilltalades personliga inställelse är, om huvudförhandling skall hållas, obligatorisk (straffarbete kan följa pä brottet t.ex. på grund av återfallsbestämmelserna). Givetvis måste samordning mellan berörda stadganden ske.

127 föra att antalet åtal, som kunde avgöras efter stämningsföreläggande, skulle i nämnvärd grad öka. Kommittén har bl. a. av denna anledning stannat för förslaget att låta stämningsföreläggande få det tidigare angivna, mera begränsade användningsområdet. Härvid är emellertid kommittén väl medveten om att förslaget icke erbjuder någon från logisk synpunkt oantastlig avgränsning av brottmål, lämpade att handläggas genom stämningsföreläggande. Straffskalorna för ett brott är nämligen bl. a. beroende av en sådan i detta sammanhang ovidkommande faktor som att det endast vid vissa brott föreligger en särskild slraffskala för ringa fall. Kommittén vill emellertid framhålla att det för användningen av stämningsföreläggande väsentligaste är att förfarandet endast kan avse bötesstraff. Kommittén har vidare övervägt, om någon begränsning skall göras beträffande storleken av de böter, som skall kunna utdömas i denna ordning. Genom strafföreläggande kan, som redan tidigare framhållits, högst fyrtio dagsböter utdömas, och normerade böter kan ej tas upp i föreläggandet. Kommittén anser icke att det finns anledning föreslå motsvarande inskränkningar beträffande stämningsföreläggande. Det måste emellertid framhållas att man inför valet att använda föreläggande även har att beakta det ifrågasatta bötesstraffets storlek. Den omständigheten, att böterna bedöms böra bli mycket höga, utgör ett skäl mot en förenklad handläggning. Ofta kan här den tilltalades personliga inställelse vara erforderlig. Vad vidare gäller normerade böter har dess användningsområde under senare år begränsats. I praktiken är det endast 83 vid brott mot skattestrafflagen den 11 juni 1943 som sådana böter förekommer. Enär stämningsföreläggande ej kan användas, då fängelse i mer än sex månader ingår i straffskalan för det påstådda brottet, får således stämningsföreläggande praktisk aktualitet blott vid talan om ansvar för vårdslös deklaration (2 § skattestrafflagen). Kommittén anser, att förhållandena vid detta slags brott ej sällan är sådana, att en förenklad handläggning, i enlighet med de principer kommittén förordat, väl tillgodoser rimliga krav på rättssäkerhet. Bl. a. med hänsyn härtill saknas anledning alt undanta normerade böter frän det av kommittén föreslagna förfarandet. Även beträffande stämningsföreläggande erbjuder målsägandens ställning särskilda problem. Kommittén kan emellertid i denna fråga i huvudsak hänvisa till sina tidigare gjorda överväganden. 84 Någon större principiell skillnad föreligger nämligen ej i detta avseende mellan strafföreläggande och stämningsföreläggande. Kravet på enhetliga regler väger även tungt. Det skall emellertid erinras om att kommitténs förslag beträffande straffföreläggande icke innebär någon saklig försämring i målsägandens rätt. Ul»3 Jfr dock 10 kap. 6 § handelsbalken, 12 § förordningen den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper, 47 § förordningen den 19 november 1914 angående stämpelavgiften, 77" § lagen den 19 j u n i 1919 orn flottninn i allmän flottled. M Se s= 111 ff.

128 redningen av målsägandens krav blir dessutom bättre. Kommittén föreslår därför att målsägandens ställning vid stämningsföreläggande i huvudsak regleras på samma sätt som vid strafföreläggande. Med den utformning kommitténs förslag till handläggning av stämningsföreläggande erhållit erbjuder det ej målsäganden någon möjlighet att biträda åtalet. Däremot finns ej något hinder för målsäganden att överklaga rättens dom. En målsägande, som önskar biträda åtalet, skall därför, för att ej gå förhislig denna rätt, innan slämningsföreläggande utfärdas begära att åtalet skall handläggas vid rätten på sätt är stadgat för brottmål i allmänhet. Målsäganden kan emellertid som tidigare framhållits ha ett berättigat intresse av att få sina enskilda anspråk handlagda i brottmålsprocessen. Det kan därför ifrågasättas att utesluta användning av stämningsföreläggande då målsägande förklarar sig ämna föra skadeståndstalan. Som framgått av tidigare redovisad statistik'"' framställs i den typ av mål, som här är aktuell, i ej obetydlig utsträckning enskilda anspråk av målsägande. Dessa anspråk är emellertid ofta medgivna och åklagaren för ej sällan målsägandens talan. Det bör därför närmare övervägas om icke medgivna skadeståndsanspråk skall kunna avgöras vid handläggning genom stämningsföreläggande. Kommittén vill erinra om att skadeståndsanspråk, som framställs i ett tvistemål, kan avgöras av rätten utan att förhandling erfordras. Då anspråket är medgivet, kan nämligen rätten enligt RB 42: 18 meddela dom under en skriftlig förberedelse. Det torde icke medföra någon rättsosäkerhet alt ge rätlen möjlighet all även i ett brottmål avgöra ett medgivet skadeståndsanspråk ulan huvudförhandling. Kommittén anser därför att enskilda anspråk, som grundas på brottet (RB 22: 2), bör kunna tas upp i ett slämningsföreläggande. Det måste emellertid även fordras att åklagaren i det särskilda fallet anser sig kunna föra målsägandens talan. Har det enskilda anspråket upptagits i föreläggandet, bör del tillsammans med övriga yrkanden delges den misstänkte, så att denne skall fa tillfälle medge detsamma. Målsäganden erhåller härigenom en snabb och enkel väg att få sina skadeståndsyrkanden fastställda. Det bör liksom vid strafföreläggande åligga undersökningsledaren eller åklagaren all tillfråga målsäganden om han ämnar föra talan om enskilt anspråk. Förklarar han sig ämna göra detta men las anspråken ej upp i ett stämningsföreläggande, väcker åklagaren åtal i vanlig ordning. Målsäganden kan sedan vid rätten väcka talan om sitt anspråk. De principer, som kommittén föreslagit vid sin reglering av målsägandens ställning vid strafföreläggande, tillämpas även vid stämningsföreläggande. Den främsta skillnaden mellan strafföreläggande- och stämningsföreläggandeinslitulen är alt rätten medverkar vid handläggningen av ett stämningsföreläggande. Detta innebär otvivelaktigt ett visst merarbete i föras Se s, 114,

129 hållande till handläggningen av elt strafföreläggande. Samtidigt undviks emellertid huvudförhandlingen, varigenom rättens arbete betydligt underlättas. Domsskrivningen kan göras enklare. Protokoll erfordras ej. Nämnd, åklagare, tilltalad, ombud, protokollförare och vaktmästare behöver ej närvara. Vad åter gäller åklagarnas i an språk t ägande föreligger ingen större skillnad mellan förfarandet vid slämningsföreläggande och det vid strafföreläggande. I båda fallen befrias åklagaren från förberedelsen inför en rättsförhandling och han undviker den splittring av arbetstiden, som en inställelse vid rätten innebär. Det kan emellertid göras gällande, att åklagarens arbete vid ett stämningsföreläggande t. o. m. är mindre än vid ett strafföreläggande. Kommittén anser nämligen att prövningen av om godkännande föreligger vid stämningsföreläggande bör åvila rätten. Denna arbetsuppgift har åklagaren som bekant att själv utföra vid strafföreläggande. Vidare kan vid en jämförelse mellan strafföreläggande och stämningsföreläggande erinras om att åklagaren i de fall godkännande av strafföreläggande ej erhålls har att utfärda en ny handling nämligen stämningsansökan (ev. stämning). Detta arbetsmoment försvinner däremot vid användning av stämningsföreläggande, enär åklagaren i motsvarande fall endast har att insända det icke godkända föreläggandet till rätten. Förfarandet vid stämningsföreläggande innebär emellertid att ett betydande arbete med delgivning av den misstänkte överförs från rätten till åklagarmyndigheten. Detta arbete kan dock på eget ansvar ombesörjas av skrivpersonal (jfr 24 § andra st. 6. domsagosiadgan). Till sist vill kommittén framhålla att stämningsföreläggande till skillnad från strafföreläggande kan godkännas genom ombud. Detta innebär en stor praktisk fördel. Dessutom kan även skadeståndsfrågor regleras genom stämningsföreläggande. M

Extraordinära besvär vid strafföreläggande Gällande rätt

KU godkänt strafföreläggande gäller enligt RB 4 8 : 4 som dom vilken vunnit laga kraft. Något ordinärt rättsmedel för att erhålla ändring i ett strafföreläggande finns alltså ej. Emellertid innehåller 59 kap. KB bestämmelser om elt särskilt rättsmedel för talan mot strafföreläggande. Föreläggandet kan enligt RB 59: 5 undanröjas om godkännandet icke kan anses som en giltig viljeförklaring, om vid ärendets behandling förekommit sådant fel, att föreläggandet bör anses ogiltigt, eller om föreläggandet eljest ej överensstämmer med lag. s,i Beträffande den n ä r m a r e motiveringen till kommitténs förslag om ändringar hänvisas till specialmotiveringen s. \'A2 ff.

9 — 4 6 1 4 63

författnings-

130 Talan mot strafföreläggande förs genom besvär till hovrätt av den misstänkte eller åklagaren. I RB 59: 6 stadgas vidare att besvär skall föras inom en månad etter del åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den misstänk le. Bestämmelserna i 52 kap. KB är tillämpliga vid handläggningen i hovrätten. Talan får ej föras mot hovrättens beslut. Ett godkänt strafföreläggande har emellertid även ansetts kunna undanröjas med tillämpning av resningsinstitutet i 58 kap. RB.87 Institutel har använts vid såväl formella som materiella felaktigbeter. Ur förarbetena

Processkommissionen anför (SOU 1 i)2G: .'52 s. 242): Rättsmedlet i dessa fall bör vara besvär. Därest föreläggandet fastställts av lagmansrätten, bör det givetvis tillkomma hovrätten att pröva besvären, och anledning synes ej föreligga att uppställa en annan regel för de fall, då lagmansrätten ej tagit befattning med målet. För besvärens avlämnande bör en viss tid föreskrivas i lagen. Hovrättens beslut i dessa mål bör kunna av parterna å ömse sidor överklagas genom besvär i högsta domstolen.

Processlagberedningen uttalar (SOU 1938:44 s. 587): I de fall, dä rätten fastställt föreläggandet, böra, i anslutning till reglerna om domvilla, besvär föras i den hovrätt, som i händelse att åtal väckts ägt att upptaga fullföljd talan mot underrättens dom. Därest föreläggandet skall lända till efterrättelse utan sådan fastställelse, kunde ifrågasättas, om besvären skulle upptagas av underrätten. Som processkommissionen uttalat synes dock anledning ej föreligga att för nu antydda fall uppställa en annan regel. Den tid, inom vilken besvär skola föras, torde lämpligen böra* räknas från det åtgärd för verkställighet av föreläggandet företogs hos den misstänkte, något som icke utesluter, att besvär kunna anföras tidigare. Därest verkställigheten göres till utgångspunkt för besvärstiden, torde denna kunna bestämmas jämförelsevis kort; i förslaget har den upptagits till en månad. Kommitténs överväganden och förslag

Som framgår av den lämnade redogörelsen för gällande rätt handläggs besvär jämlikt RB 59: 5 av hovrätt. Dessa ärenden är emellertid vanligen av enkel beskaffenhet och i det stora flertalet fall förs talan av åklagaren till förmån för den som sakfällls genom strafföreläggande!. Det kan bl. a. på grund härav ifrågasättas om icke avgörandena kan anförtros underrätterna, och kommittén vill la upp denna fråga till närmare prövning. Som ett ytterligare skäl härför vill kommittén framhålla det tidigare i detta betänkande framlagda förslaget om att besvär över ordningsföreläggande skall handläggas med tillämpning av bestämmelserna i 59 kap. rättegångsbalken. Detta kan medföra en viss ökning av dessa ärenden. Av förarbetena till rättegångsbalken framgår att en av de främsta anledningarna till att hovrätten gjordes till besvärsinstans enligt RB 59: 5 var *7 Se NJA 1951:412, 1955:557 och 1956:700 samt lagrådet i prop. 143/1959 B. 28 ff.

131 den att strafföreläggande i viss utsträckning skulle fastställas av underrätt. Från skilda synpunkter måste det då anses olämpligt att den rätt, som fastställ! föreläggandel, även skulle kunna undanröja detsamma. Genom en är 1954 vidtagen lagändring (prop. 200/1954) har emellertid den särskilda bestämmelsen om att rätten i vissa fall skall fastställa ett strafföreläggande upphävts. Berörda skäl mot en behörighet för underräll all undanröja strafföreläggande föreligger följaktligen ej längre. Även om ärenden angående besvär enligt RB 59: 5 ej utgör någon nämnvärd arbetsbelastning för hovrätterna 8 8 kan icke enbart detta förhållande motivera att nuvarande förfarande bibehålls. Otvivelaktigt måste en handläggning i hovrätt bli mera kostsam och omständlig än ett motsvarande avgörande i underrätt. Ärendet kan i häradsrätt eller rådhusrätt prövas av ensamdomare, medan i hovrätt kollegialitet är erforderlig. I de undantagsfall, då parts inställelse krävs, måste i allmänhet en underrättsförhandling bli avsevärt mindre betungande för parterna än en hovrättsförhandling. Det kan ej från rättssäkerhetssynpunkt finnas någon invändning mot ull dessa avgöranden anförtros underrätt. Enär rätten ej tidigare medverket vid handläggningen anser kommittén ej heller att någon principiell invändning kan riktas mot att den judiciella prövningen med tillämpning av ett särskilt rättsmedel sker vid underrätt och ej i hovrätt eller högsta domstolen (jfr RB 5 9 : 2 , där talan skall föras till den rätt, där talan mot domen skolat fullföljas). Kommittén föreslår att besvär jämlikt RB 59: 5 skall föras vid underrätt. Talan mot underrättens beslut bör dock kunna föras i hovrätt. Kommittén vill vidare behandla frågan om den tid inom vilken besvär skall föras mot strafföreläggande (ordningsföreläggande). Som framgått av den tidigare lämnade redogörelsen skall sådan talan för närvarande föras inom en månad från det åtgärd för verkställighet vidlogs hos den misstänkte.8" I praktiken har det emellertid visat sig att sådana förhållanden, som kan föranleda undanröjande av slrafföreläggandet, i viss utsträckning ej uppmärksammas förrän långt senare. Besvär kan därför i dessa fall ej föras jämlikt RB 59: 5. Resningsinstitulet i RB 58: 2 har emellertid ansetts tillämpligt. Någon tidsfrist för talan jämlikt detta stadgande finns som bekant ej. Härigenom har högsta domstolen kommit att belastas med ett visst antal resningsansökningar y o som, om besvärsinstitulel i KB 59: 5 varit tillämpligt, skulle kunnat handläggas i underinstans. Även om den antydda olägenheten ej kan anses betydande måste det anses onödigt att dessa vanligen mycket enkla ärenden behandlas av högsta domstolen. Det måste även beaktas att riksåklagaren har att ta del i handläggningen av ett resningsärende. 88 Under första halvåret 1962 anhängiggjordes 22 ärenden om undanröjande av straffföreläggande vid Svea hovrätt. 88 Se SvJT 1961 rf s. 16 beträffande utgångspunkten för beräkning av denna tidsfrist. '"' Under år 1960 avgjordes fjorton sådana resningsansökningar av högsta domstolen.

132 På grund av bl. a. berörda förhållanden har förslag framförts att medge besvär enligt RB 59: 5 under obegränsad tid.91 Kommittén vill i detta sammanhang erinra om all talan jämlikt RB 59: 5 aldrig kan utfalla till den misstänktes nackdel. Har strafföreläggande undanröjts, kan nämligen ej därefter för samma gärning dömas till eller föreläggas svårare straff. För den enskilde kan alltså en förlängning av fatalietiden ej medföra någon egentlig olägenhet. Visserligen måste det i och för sig anses olämpligt att frågor om undanröjande av strafföreläggande prövas lång tid efter det föreläggandet utfärdats och godkänts. Denna olägenhet kan emellertid, enär resningsinstitutet vanligen är tillämpligt i dessa fall, icke undvikas oavsett hur fatalietiden i RB 5 9 : 6 bestämmes. Kommittén föreslår emellertid att tiden lör besvär mot strafföreläggande enligt RB 59: 5 anges till ett år från del åtgärd för verkställighet av föreläggandet förelogs hos den misstänkte. Härigenom torde en stor del av de ärenden angående undanröjande av strafföreläggande, som för närvarande handläggs jämlikt RB 58: 2, i fortsättningen kunna avgöras av underrätt.

Kommittén har, i enlighet med vad som nu anförts beträffande strafföreläggande och stämningsföreläggande, upprättat förslag om att dels 20 kap. 8 §, 22 kap. 1 och 2 §§, 30 kap. 6 och 7 §§, 45 kap. 1 §, 48 kap. 1 och 3 §§ och 59 kap. 6 § rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse, dels i 48 kap. rättegångsbalken skall införas nio nya paragrafer, benämnda 5—13 §§, dels i 59 kap. rättegångsbalken skall införas två nya paragrafer, benämnda 7— 8 §§, dels ock rubriken till 48 kap. rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse, varjämte i sistnämnda kapitel skall införas underrubriker före 1 § samt mellan 4 § och 5 §. Dessa förslag ingår i kommitténs förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, bilaga D. Kommittén har tillika upprättat förslag till dels lag om ändrad lydelse av 84 § militära rältegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472), bilaga E, dels ock kungörelse om ändrad lydelse av 8 och 20 §§ förundersökningskungörelsen den 19 december 1947 (nr 948), bilaga F. Specialmotivering Rättegångsbalken

20 Kap. 8§. I denna paragraf har kommittén föreslagit en erinran om att målsäganden ej kan biträda åtalet då förfarandet med stämningsföreläggande används. Av 48: B andra st. framgår emellertid att stämningsföreläggande ej ul

Se Cars, Om resning i rättegångsmål, Stockholm 1959, s. 114.

133 får utfärdas, då målsägande påfordrat all åtal skall ske i den ordning som är stadgad för brottmål i allmänhet. Härigenom har en målsägande, som anser sig ha ett verkligt intresse att bevaka vid ansvarsfrågans prövning, i princip samma rättigheter som enligt gällande rätt. Sedan stämningsföreläggande utfärdats kan emellertid en målsägande ej förhindra att detta förfarande används. Han har emellertid möjlighet att till högre rätt fullfölja talan mol rättens dom. Trots all stämningsföreläggande utfärdats kan åtalet, vanligen på grund av all den misstänkte ej velat godkänna föreläggandet, komina att handläggas enligt bestämmelserna för rättegången i brottmål i allmänhet. I dessa fall finns det ej någon anledning att låta hindret för målsäganden att biIräda åtalet bestå. Det bör ankomma på målsäganden att genom eget initiativ skaffa sig kännedom om de förändringar som kan ha skett i det processuella läget. Strafföreläggande ersätter åtal, och om något biträdande av åtal kan det här ej bli tal. I 48: 1 andra st. har kommittén emellertid beträffande strafföreläggande föreslagit en ny bestämmelse av motsvarande innehåll som 48: (> andra st. (jfr beträffande ordningsföreläggande s. 78). På grund härav utesluter målsägandens begäran om åtal vid rätten användningen av slrafföreläggande. Åklagaren har att väcka åtal enligt 45: 1 eller 48: 5. 22 Kap. 1 §• Endast sådana enskilda anspråk, som åklagaren kan framställa enligt l.'2:2, kan upptas i ett stämningstöreläggande. En erinran härom har ansetts erforderlig, enär detta utgör ett undantag från den i 22: 1 eljest angivna principen. Det kan erinras om alt ell utfärdat slrafföreläggande även kan utgöra ett hinder för framställande av skadeståndskrav. liar målsägande eller annan i särskilt mål vid rätten väckt talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, äger rätlen enligt 22: 3, om det finnes lämpligt, förordna, alt talan skall upptas i samband med åtalet. 1 de fall, då åtalel handläggs med tillämpning av bestämmelserna om stämningsföreläggande, lorde det i allmänhet ej vara lämpligt med sådant förordnande. Meddelas emellertid förordnande enligt 2 2 : 3 har rätten även att besluta att de allmänna bestämmelserna för handläggning av brottmål skall tillbi mpas (45 och 46 kap.). a §• Kommittén har tidigare framhållit all målsäganden själv måste vara aktiv för all tillvarata sina intressen i ansvarsdelcn. Detta gäller i princip även i fråga om målsägandens rätt att utnyttja den processuella förmånen att framställa skadeståndsanspråk i broHmålsprocessen. Denna förmån kan nämligen ej utnyttjas då stämningsföreläggande eller strafföreläggande an-

vands. Vid stämningsföreläggande kan dock, som framgår av 48: (i andra st., vissa anspråk framställas. Kommittén har ansett att målsägandens intresse av alt tå framställa sina enskilda anspråk i brottmålsprocessen kräver ett särskilt skydd. Del bör sålunda åligga undersökningsledare eller åklagare alt innan strafföreläggande eller slämningsföreläggandc utfärdas om möjligt tillfråga målsägande om han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet. På grund av de stora fördelar, som är förenade med alt parterna redan under förundersökningen söker klargöra sin inställning i skadeståndsdelen, har kommitténs förslag ej begränsats till brott av beskaffenhet all kunna prövas genom strafföreläggande eller stämningsiöreläggande. Detta torde emellertid i praktiken ej innebära någon större förändring i förhållande Ull gällande rätt. Enligt förundersökningskungörelsen skall nämligen i protokollet anteeknas uppgift huruvida målsägande ämnar föra ersättningstalan i anledning av brottet (se denna kungörelse 20 § andra si.). Del liar ej ansetts erforderligt all meddela föreskrift om någon särskild form för undersökningsledarens eller åklagarens förfrågan. Vanligen torde målsäganden komma all tillfrågas redan vid eventuellt förhör under förundersökningen. Har målsäganden till förhörsledaren (ofta en polisman) uppgivit, att han ej ämnar föra talan om enskilt anspråk, är åklagaren härigenom oförhindrad meddela föreläggande jämlikt 48 kap. Närmare bestämmelser har ansetts böra meddelas i förundersökningskungörelsen. 30 Kap. 6 §.

I de fall ett brottmål handläggs med tillämpning av bestämmelserna om stämningsföreläggande kan dom endast meddelas i överensstämmelse med föreläggandet. Nalurligen bör domen kunna utfärdas i förenklad form. Det torde kunna övervägas att i dessa fall teckna domen på ett exemplar av stämningsföreläggandel. [T denna fråga vill kommittén som en jämförelse hänvisa till statens organisationsnämnds den 16 mars 1956 avgivna undersökning rörande administrativa verksamhetsformer vid de statliga domstolarna (stencilerad) II: 1 s. 110 ff.] Protokoll erfordras ej då dom meddelas enligt 48:12 (se 6 : 1 ) . Kommitténs förslag kräver emellertid ändring i prolokollskungörelsen (5—9 §§). 7 §•

Enligt denna paragraf skall, då mål avgörs utan huvudförhandling, bl. a. underrättelse om tid för meddelande av domen sändas till parterna. Kommittén anser det emellertid ej erforderligt med sådan underrättelse då rätten enligt 48: 12 meddelat dom senast inom 14 dagar efter det stämningsföreläggandet inkommit. En erinran härom har intagits i paragrafen. I

135 dessa fall har parterna, oavsett om underrättelse lämnas eller ej, en viss möjlighet att bedöma när domen kommer att meddelas. Vidare skall beaktas att rätten endast kan meddela dom i överensstämmelse med det godkända föreläggandel. Det torde därför enbart vara i särskilda undantagsfall som part kan länkas överklaga domen. Kommittén anser del icke motiverat att för dessa fall betunga rätten med en underrättelseskyldighet. Det torde emellertid vara lämpligt alt blanketten för stämningsförcläggandet innehåller en erinran om all den tilltalade endast under vissa förutsättningar erhåller underrättelse om tidpunkten för domens meddelande. 45 Kap. 1 §• Enligt 4 5 : 9 jämfört med 45: 1 är del i allmänhet rätten som utfärdar stämning. Halten äger dock i viss utsträckning uppdra detta åt åklagare. Kommitténs förslag om stämningsföreläggande innebär emellertid att åklagaren, i de fall sådant föreläggande förekommer, utan särskilt uppdrag från rätten äger utfärda stämning. I 45: 1 har intagits en erinran härom. 48 Kap. 1 §• Kommittén föreslår en ändrad lydelse av andra st. i denna paragraf. Härigenom kan strafföreläggande användas under förutsättning att hinder ej möter jämlikt första st. — även då målsägande finns. Endast då denne förklarat sig ämna föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet eller påfordrat att åtalet skall handläggas vid rätten föreligger enligt kommitténs förslag hinder för att använda strafföreläggande. Det har ansetts lämpligt alt uttryckligen ange att det är förhållandet vid föreläggandets utfärdande som är del avgörande. Framställer rnålsägandcn sill yrkande senare skall delta ej beaktas. En målsägande kan komma all ändra sin inställning i den ena eller den andra riktningen under förundersökningen. Den senast uttalade uppfattningen skall då anses gällande. Har rnålsägandcn förklarat sig vilja biträda åtalet, måste detta anses som en begäran om alt åtalet skall handläggas på sätl är stadgat för brottmål' i allmänhet. Som redan framgått av kommitténs förslag till ändrad lydelse av 2 2 : 2 skall målsägandens intressen tillgodoses på det sätt att han om möjligt tillfrågas om han ämnar föra talan om enskilt anspråk. 3 §. I likhet med vad kommittén föreslagit beträffande ordningsföreläggande (se specialmotiveringen till 5 § lagen om ordningsföreläggande) har i 48: 3

136 intagits en bestämmelse om att strafföreläggande i vissa fall skall kunna godkännas genom betalning. Härigenom kan, bl. a. i de fall då den misstänkte själv ej har möjlighet att godkänna föreläggandet, ett ombud på ett smidigt sätt godkänna föreläggandet. Möjligheten till undanröjande av strafföreläggande jämlikt 59: 5 första st. 1. (jämte resningsinstitutet) är enligt kommittén i dessa fall tillräcklig för att vinna rättelse då betalning skett mot den misstänktes vilja. Som godkännande genom betalning skall ej anses all den misstänkte förklarar att han ej erkänner förseelsen men att han trols detta betalar böterna. Även i andra fall då det på grund av omständigheterna framgår, alt den misstänkte ej avsett alt godkänna föreläggandet genom betalningen, måste emellertid ett skriftligt godkännande krävas för att föreläggandet skall få den av lagstiftaren åsyftade rättsverkan — enbart betalningen är således här ej tillräcklig. Kommittén har ej velat ta ställning till om böterna lämpligen bör inbetalas till indrivnings- eller åklagarmyndigheten (jfr 2 § KK den 19 december 1947 med närmare föreskrifter om strafföreläggande). Detta blir en lämplighetsfråga, som i administrativ ordning får avgöras från rent praktiska synpunkter. Utformningen av åklagare- och exekutionsväsendets framtida organisation torde här särskilt få beaktas. Kommittén anser sig i avvaktan på väntade förslag i dessa avseenden ej böra förorda den ena eller den andra lösningen. 5§. Tillämpningsområdet för stämningsföreläggande har begränsats alt avse »brott, vara ej är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader». Härvid åsyftas den straffskala som är föreskriven i själva bestämmelsen om brottet. Däremot skall icke sådana regler, som i det särskilda fallet kan påverka den tillämpliga straffskalan, beaktas. Den omständigheten alt exempelvis ett återfall föreligger får följaktligen från teoretisk synpunkt ej någon betydelse. Även om kommitténs förslag lämnar möjligheten öppen för en förhållandevis vidsträckt användning av stämningsföreläggande, måste emellertid samtidigt beaktas den ytterst väsentliga begränsning som ligger i att endast bötesstraff 92 kan yrkas — och utdömas - i ett slämningsföreläggande. Härigenom erhålls en nära överensstämmelse mellan de fall där stämningsföreläggande skall kunna användas och där den tilltalades personliga inställelse ej erfordras (se härom s. 126). Innan stämningsföreläggande utfärdas har åklagaren självfallet att pröva om det i det särskilda fallet är lämpligt med denna handläggningsform. Härvid skall även brottets art beaktas. Vid vissa brott (exempelvis särande av lukt och sedligbet, BrB 16: 11) kan del redan på grund härav rekommenw Flera bötesstraff kan åläggas, jfr BrB 2 5 : 4 andra st. och 2 § första st. särskilda böteslagen.

137 »leras CM stor återhållsamhet vid användande av stämningsföreläggande. Även denna fråga far emellertid prövas Iran fall lill fall och del kan enligt kommittén ej anses lämpligt att genom exempelvis en uppräkning ange brott där stämningsföreläggande i allmänhet ej bör användas. Kommittén har vidare föreslagit att, då ämbetsstraff är stadgat i straffskalan för ett brott, stämningsföreläggande ej skall användas. De självständiga ämbetsbrotten är av sådan natur att förhandling inför rätten måsle anses erforderlig då fråga om sådant brott uppkommer. Bestämmelsen i andra st. sista punkten ger uttryck för principen all även vid stämningsföreläggande gemensam handläggning skall ske då mot en misstänkt skall föras talan om ansvar för flera brott (jfr dock 48: 13 med hänvisning till 45: 3 första st. 1 p.). I tredje st. av paragrafen har angivits all åtal skall anses väckt då stämningsföreläggandet delgavs med den tilltalade (jfr 15: 1 andra st.). Delta innehar hl. a. att konkurrensfrågor i förhållande till strafföreläggande, ordningsföreläggande och parkeringshot får lösas på samma sätt som då åtal väckts med tillämpning av de allmänna bestämmelserna i RB 45: 1. § 6. Stämningsföreläggande skall i förekommande fall innehålla yrkande om förverkande och andra särskilda rättsverkningar. Det har ej ansetts erforderligt att särskilt ange att jämväl yrkande om förpliktande för den misstänkte att gälda kostnad i rättegången (RB 31 kap.) skall kunna framställas i stämningsföreläggande. (Jfr lagen 20 december 1940 om återgäldande av kostnad för blodundersökning i brottmål.) Däremot kan andra yrkanden ej tas upp i etl stämningsföreläggande. 48: 5 och 0 (jfr 48: 7 första st. 2.) anger uttömmande vad som kan föreläggas den misstänkte. Frågor om exempelvis reseförbud och häktning kan därför ej handläggas i denna ordning. Att vederbörande berövats sin frihet behöver i del särskilda fallet ej utgöra ett hinder mot slämningsförcläggande. liar rätten meddelat beslut om frihetsberövande utgör delta dock ett hinder mol all använda det förenklade förfarandet. Skadeståndsyrkande kan enligt andra si. av paragrafen, i fall som avses i 22: 2 första st., las upp i stämningsföreläggande. Del kan även här hl i fråga om rättegångskostnader. Liksom för närvarande skall åklagaren avgöra om han anser att målsägandens anspråk är av sådan beskaffenhet all han själv hör framställa del. En målsägande kan genom att framställa yrkande om enskilt anspråk jfr dock 48: 0 andra st. 1 p.) eller genom att påfordra åtal i den ordning, som härför är i allmänhet stadgad, hindra användningen av stämningsföreläggande. Liksom vid strafföreläggande är del förhållandena vid utfärdandet av stämningsföreläggandet som är avgörande. Målsäganden måste emellertid själv vara aktiv och i tid framställa sina yrkanden för att hänsyn skall

138 las lill hans uppfattning. Kommittén har ej ansett risken för ohemula yrkanden motivera en bestämmelse om att målsäganden exempelvis även skall biträda åtalel för all hinder mot stämningsföreläggande skall föreligga. 7 §•

EU stämningsföreläggande är dels en stämning och dels ett föreläggande av vissl straff. Del skall därför i förslå hand innehålla samma uppgifter .som en vanlig stämning. En hänvisning har i första st. av denna paragraf skett till stadgandet om vad en stämningsansökan skall innehålla ( 4 5 : 4 ; jfr 45: 16). En handläggning med tillämpning av bestämmelserna om stämningsföreläggande kan endast vara skriftlig. Härav följer att muntlig bevisning ej kan förebringas. Vill åklagaren åberopa sådan bevisning i målet kan han därför ej använda detta föreläggande. Åklagaren har vid angivande av bevisningen i föreläggandet alt utgå från att godkännande skall ske. Inkommer ej godkännande, kan det föranleda åklagaren alt ompröva sin inställning till frågan om erforderlig bevisning. Vill åklagaren på grund härav åberopa ytterligare bevisning, har han att inge särskild bevisuppgift till rätten. Stämningsföreläggandet skall även innehålla ett föreläggande för den misstänkte. Delia skall avse vissl bötesstraff samt förekommande särskild rättsverkan och enskilt anspråk. Eli stadgande härom har intagits i första st. I stämningsföreläggandet skall anges viss tid efter verkställd delgivning inom vilken godkännande av föreläggandet skall inkomma till åklagaren. Någol hinder för åklagaren att översända särskild påminnelse till den lilltalade, innan han med stöd av 48: 10 finner sig böra handlägga det genom delgivningen av stämningsföreläggandet vackla åtalet enligt de för brottmål i allmänhet stadgade reglerna, kan ej anses föreligga. I tredje st. stadgas alt föreläggandet skall delges den tilltalade. De allmänna reglerna beträffande sättet för delgivning av stämning i brottmål är tillämpliga även vid delgivning av stämningsföreläggande. (HB 33 kap.) Till delgivningen av föreläggandel är samma rättsverkningar knutna som till delgivningen av en ordinär stämning. Föreläggandel kan utgöra inledningen lill en brottmålsprocess där bestämmelserna i 45 och 16 kap. RB blir tillämpliga. 8 §. Godkännande av ett stämningsföreläggande kan endas! ske skriftligen. Det skall tecknas på föreläggandet. Till skillnad från strafföreläggande kan emellertid ett stämningsföreläggande även godkännas genom ombud. Rättegångsbalkens allmänna bestämmelser om rättegångsombud blir här tillämpliga (21:2 fjärde si., jfr med 12:14 första st. p. 2—4). Stämningsföreläggande kan dock ej mottas av den som innehar fullmakt avseende rättegång i allmänhet (12: 14 andra st.).

139 Endas! ett sådant godkännande som avser samtliga av åklagaren framställda yrkanden kan godtas. Har den tilltalade framställt erinringar exempelvis i skadeståndsdelen utgör detta hinder för handläggning i denna ordning även ;iv ansvarsdelen. 9 §. Inkommer godkännande inom förelagd tid skall åklagaren omedelbart tillställa rätten del godkända föreläggandet (släniningsföreläggandet >. Åtalet är all anse som väckt genom delgivningen av stämningsföreläggandet, och åklagaren kan e.j underlåta alt översanda handlingarna lill räilen. Samtidigt med stämningsföreläggandet skall åklagaren till rätten översända de skriftliga handlingar och föremål som han åberopar som bevis. Denna bevisning skall framgå redan av stämningsföreläggandet. I andra st. av paragrafen anges del (ivriga material som åklagaren skall tillställa rätten. 10 §.

Godkänner den tilltalade ej föreläggandet, skall åklagaren vidta åtgärd för åtalets handläggning vid rätlen. Därvid blir bestämmelserna i 45 och 4C kap. alt tillämpa. Broltmålsprocessen är inledd genom att förfarandet med stämningsföreläggande använts; av 48: 5 tredje st. framgår att åtal anses väckt genom delgivningen av föreläggandet. Åklagaren skall därför ej utfärda ny stämning och det proeessuella läget blir helt att likställa med den situation, som föreligger dä åklagaren med tillämpning av 45 kap. 1 och 16 §§ själv utfärdat stämning utan att samtidigt kalla till huvudförhandling. Detta innehar hl. a. all även del icke godkända stämningsföreläggandel enligt 45: 16 fjärde st. skall översändas till rätten, varvid bevis om den verkställda delgivningen bifogas. Även etl godkännande, som inkommit senare än som förelagts, kan emellertid enligt andra st. godtas av åklagaren. En förutsättning härför är dock alt åklagaren funnit sig böra avvakta godkännandet och ej översänt del icke godkända stämningsföreläggandet till rätlen. Kommittén har övervägt om även etl senare inkommet godkännande skall kunna godtas. Detta skulle emellertid bl. a. kräva en särskild reglering av målsägandens ställning. Kommittén har nämligen föreslagit att i och med all åtalet handläggs på sätt om rättegången i allmänhet är stadgal, skall måtsäganden, trots att åtalet ursprungligen väckts genom stämningsföreläggande, kunna i vanlig ordning biträda åtalet och framställa yrkanden om enskilda anspråk. Det kan vidare icke anses lämpligt att den tilltalade skall kunna avvakta exempelvis kallelse till huvudförhandling för att därefter insända godkännandet. Redan från början bör det slå klart för den tilltalade att om denne icke godkänner och insänder föreläggandet inom förelagd tid, huvudförhandling ej kan undvikas. Det torde då bli mycket sällan

140 som ett godkännande inkommer för sent. Kommittén anser därför icke att ett godkännande som inkommit sedan åklagaren översänt stämningsföreläggandet till rätten i och för handläggning av åtalet enligt den för brottmål i allmänhet gällande ordningen skall kunna utgöra grund för en dom enligt 48: 12. Ett godkännande, som inkommit för sent, har däremot ett avsevärt bevisvärde. 11 §.

Förfarandet vid stämningsföreläggande innebär ett undantag frän den i KB rådande principen att brottmål vid underrätt endast kan avgöras efter huvudförhandling. Detta framgår av denna paragraf. 12 §.

I denna paragraf meddelas närmare bestämmelser om handläggningen vid rätten av ett stämningsföreläggande. Kommittén anser det i hög grad önskvärt att även handläggningen av ett stämningsföreläggande sker förhållandevis snabbt. Det bör ej få förekomma att den tilltalade lång tid efter det han godkänt ett föreläggande får underrättelse frän rätten om att han, trots godkännandet, har att inställa sig till huvudförhandling vid rätten. 03 Det har emellertid ej ansetts erforderligt att ange någon viss tid inom vilken sådan kallelse skall utsändas. Däremot har kommittén föreslagit att dom, om särskilt hinder ej möter, skall meddelas senast inom fjorton dagar efter det stämningsföreläggande med godkännande inkommit. Kommittén har härigenom velat understryka vikten av en snabb handläggning. Rätten kan emellertid även besluta att målet skall handläggas i den ordning som är stadgad för brottmål i allmänhet. Även delta beslut bör fattas inom nyss angiven tidsfrist. Kallelse till huvudförhandling bör lämpligen utsändas i omedelbart samband med beslutet. Vid den prövning som rätten har att företa enligt första st. i denna paragraf har rätten — liksom åklagaren innan denne utfärdar stämningsföreläggande alt överväga om i del särskilda fallet förfarandet med stämningsföreläggande är lämpligt. Härvid skall bl. a. rättssäkerhetssynpunkter beaktas. Rätten kan även finna skäl pröva storleken av del förelagda straffet. Emellertid föreligger i allmänhet ej anledning för rätten att göra någon mera ingående prövning av straffmätningen. Endast i undantagsfall torde en straffmälningsfråga böra förorsaka att målet sätls ul lill huvudförhandling. Detta följer av förfarandets natur. Rätten bör ej ange skälen för ett beslut om målels fortsatta handläggning i den ordning, som är stadgad för brottmål i allmänhet. Del måste u;1

Kallelseblanketten bör enligt kommittén för dessa fall erhålla sådan utformning att därav klart framgår att rätten kallat till huvudförhandling trots att godkännande av stämningsföreläggande föreligger.

141 nämligen anses olämpligt att rätten före en huvudförhandling gör ett uttalande exempelvis i straff mätningsfrågan. Kommittén har ej ansett det lämpligt att medge part någon absolut rätt att sedan godkännande skett förhindra att förfarandet med stämningsföreläggande används. Möjligheten till överklagande av domen har ansetts erbjuda en tillräcklig rättssäkerhetsgaranti. Återkallar den tilltalade sitt godkännande, bar rätten följaktligen att pröva om skäl föreligger att trots återkallelsen handlägga målet utan huvudförhandling. Omständigheterna torde emellertid i dessa fall vanligen vara sådana att målet bör avgöras efter huvudförhandling. Liknande överväganden har rätten alt göra om åklagaren hemställer att målet skall utsättas till huvudförhandling. Även då vårdnadshavare (21:1) framställt erinringar mot ett godkänt stämningsföreläggande bar rätten att pröva om målet kan avgöras vid förenklad bandläggning. Rätten kan enligt 48: 12 meddela dom endast i överensstämmelse med det godkända föreläggandet. Detta innebär bl. a. att rätten ej kan i enlighet med den grundsats som framgår av 30: 3 ändra brottets rättsliga beteckning ulan alt besluta om huvudförhandling och avhålla sådan. Beslut om huvudförhandling måste även meddelas, dä i målet föreligger omständighet på grund varav rätten i sin dom finner sig böra gå utöver stämningsföreläggandets innehåll, exempelvis i fråga om ersättning till offentlig försvarare. Av bestämmelsen om att dom skall meddelas i överensstämmelse med föreläggandet följer även bl. a. att det förenklade förfarandet ej kan användas, om någon medgivits att som intervenient delta i rättegången eller begäran om gemensam handläggning, med tillämpning av bestämmelserna i 2 2 : 4 jämförda med 14: 15, bifallils. 1 andra st. av paragrafen har angivils att talan ej får föras mot ett beslut av rätten att handlägga målet vid huvudförhandling. Det är följaktligen icke möjligt för part att med stöd av 49: 0 föra talan mot beslutet under påstående att målet onödigt uppehälles. Vid handläggningen av stämningsföreläggande är rätten beslutför utan nämnd. Detta följer av 1: 4 och 1: 11. Det kan enligt kommittén övervägas alt, i fall som avses i 18 § andra st. 1 c) domsagostadgan den 11 juni 1943 d. v. s. i bagatellbrottmål, medge tingsnotarie behörighet att handlägga även åtal som avgörs med tillämpning av förfarandet med stämningsföreläggande (jfr dock vad kommittén uttalar beträffande trafikovarsamhet på s. 161 ). Kommittén vill i detta sammanhang understryka att de uppgifter, som läggs på åklagaren vid stämningsföreläggande, är av kvalificerad art. Det torde därför böra meddelas bestämmelser om att i princip endast åklagare med tingsmeritering eller motsvarande kompetens (exempelvis viss tids tjänstgöring efter distriktsåklagarexamen) skall få utfärda sådant föreläggande. Beträffande bagatellbrottmålen synes dock i viss utsträckning

lägre kompelens kunna medges (jfr tingsnotarierna). Berörda frågor kan beaktas vid den omarbetning av de olika åklagarinstruktionerna, som erfordras i anledning av polis- och åklagarväsendets förstatligande. Härvid torde, om kommitténs förslag [ill ändrade processuella regier genomförs, iiven i övrigt vissa ändringar i dessa instruktioner böra vidtas. Detta gäller exempelvis riksåklagarens och statsåklagares skyldighet alt verka för enhetlig straffmätning. Kommittén är medveten om att inom polisberedningen övervägs alt för samtliga åklagare i en ny åklagarorganisation kräva juris kandidatexamen och lingsmeritering." 1 Erforderlig samordning med kompetenskravet för domarna torde här bli erforderlig. Kommittén utgår från som självklart all kraven på domarens kompelens i intet fall skall ställas lägre än för åklagaren. 13 §. I denna paragraf anges i vad mån bestämmelserna i 45 kap. i övrigt skall vara tillämpliga vid stämningsföreläggande. Härvid hänvisas till lis pendens-bestämmelsen i 45: 1 tredje st., enligt vilken nytt åtal ej må väckas mot den tilltalade för gärning, för vilken lian redan står under åtal. Har åtal väckts mot någon för flera brott ulan alt samtliga ålal upptagits gemensamt i stämningsföreläggande (48: 5 andra st. andra punkten) har rätten att med tillämpning av bestämmelserna i 45: 'A första st. förslå punkten avgöra om åtalen skall handläggas i en rättegång. Kan åtalen <-'j handläggas särskilt och förenklad handläggning sålunda förekommer vid det eller de brott, som påtalats genom stämningsföreläggande, skall rätten besluta om huvudförhandling. Sådant beslut kan emellertid även komma att meddelas då åtal väckts inol liera för att ha tagit del i samma brott. Det kan i detta sammanhang erinras om att eftersom underrättens avgörande i ett mål, som handlagts med tillämpning av bestämmelserna om stämningsföreläggande, skett genom dom, 51 kap. blir tillämpligt på handläggningen i hovrätt.

59 Kap. 6 §. 1 denna paragraf har i första st. angivits vid vilken underrätt besvär över strafföreläggande skall föras. Kommittén har ansett alt underrätt, som ägt uppta åtal för brottet, även skall kunna pröva dessa besvär. I praktiken torde ärendena lämpligen böra handläggas vid den rätt, där den åklagare som utfärdat föreläggandet skulle fört talan, därest ålal väckts. Kommittén har vidare föreslagit att andra st. av paragrafen ändras på det sätl att tiden för besvär förlängs från en månad till ett år sedan åtgärd för verkställighet företogs hos den misstänkte. Plärigenom torde Ji

Se tidskriften Svensk Polis nr 1/1963 s. 27.

143 ingen reell utökning av möjligheterna till undanröjande av strafföreläggande ske. Förslaget innebär i praktiken endast att antalet resningsansökningar minskar. Kommittén har bl. a. därför ej ansett erforderligt att i detta sammanhang närmare utreda om ett godkänt strafföreläggande skall avbryta preskription. 95 7 §• Kommittén har i denna och följande paragraf närmare reglerat förfarandet vid besvär över strafföreläggande. Detta har ansetts lämpligt till undanröjande av eventuell tveksamhet rörande förfarandets proeessuella natur; några generella regler för brottmålsärenden finns som bekant ej. I 7 § anges att den som avsetts med föreläggandel eller vederbörande åklagare alltid skall beredas tillfälle att yttra sig över ett yrkande om undanröjande av strafföreläggande (jfr fn 52: 7). Kommittén har ej funnit anledning föreslå att förhandling skall äga rum i dessa ärenden. Katten bör i allmänhet kunna fatta sitt beslut på handlingarna (jfr 52: 11). 1 undantagsfall kan det emellertid för att utredningen skall bli fullständig vara erforderligt att part eller annan höres. Förhandling skall då hållas. Begär part att bli muntligen hörd torde det nästan alltid, även från utredningssynpunkt, krävas en förhandling. En uttrycklig föreskrift om att förhandling alltid skall äga rum, då part begärt detta, har därför ej ansetts erforderlig. 8 §. Kommitténs förslag till lydelse av denna paragraf innebär att strafföreläggande kan undanröjas av ensamdomare. Detta bör gälla även då förhandling balls. Tingsnotarie torde emellertid ej kunna anses kompetent att handlägga dessa ärenden. Rättens avgörande skall enligt förslaget ske genom beslut. Vid överklagande blir därigenom handläggningsreglerna i 52 kap. tillämpliga. Det torde ej finnas anledning medge rätt till klagan mot hovrätts beslut. Enligt andra st. i paragrafen skall brollmålsreglerna i övrigt i tilllämpliga delar gälla. Detta får betydelse särskilt för den som avsetts med föreläggandet. Tian likställes i processuelll hänseende med den som tilltalats lör brott. Militära rättegångslagen

84 §. På grund av ett stadgande i 84 § andra st. militära rättegångslagen kan strafföreläggande i allmänhet ej användas i militärmål. I förarbetena till militära rättegångslagen (se prop. 216/1948 s. 192) har framhållits att det i dessa mål ofta finns en viss valrätt mellan böter och disciplinstraff. Även med beaktande av att strafföreläggande ej bör få avse disciplinstraff skulle J

' Se i denna fråga Welanison i SvJT 1959 s. '266.

1 44

del enligt propositionen alltså i och för sig icke vara uteslutet att låta straffföreläggande komma till användning i dessa fall. Emellertid uttalas vidare i propositionen att frågan huruvida böter eller disciplinstraff är den 1 £t 111pligasie reaktionsformen i princip ej hör avgöras av åklagare utan prövas av domstol eller militär befattningshavare som äger utöva bestraffningsrätt. För de fall, då i allmänhet böter skulle föredias framför disciplinstraff, har det emellertid stadgats att strafföreläggande skall kunna användas (jfr 84 § tindra st. militära rättegångslagen och 2 § andra st. lagen den 30 juni 1948 om disciplinstraff för krigsmän). Kommit len har icke funnit anledning att föreslå motsvarande inskränkning i användningen av stämningsföreläggande. På grund av rätlens medverkan förlorar de skäl, som kunnat anföras mot en användning av straffföreläggande, sin giltighet. Prövningen huruvida disciplinstraff eller böter är lämpligast, kan enligt kommittén på ett tillfredsställande sätt företas inom ramen för handläggningen vid stämningsföreläggande. Enligt (i § militära rättegångslagen skall med avseende på rättegången i militära mål disciplinstraff, d. v. s. arrest och disciplinbot, anses lika med böter. Kommittén har dock ansett, att det icke bör ifrågakomma alt utdöma arreststraff vid stämningsföreläggande. Detta disciplinstraff är, även om del ofta är kortvarigt, ett allvarligt frihetsberövande och stora likheter föreligger i praktiken med fängelsestraffet. I ett nytt tredje st. i 84 § militära rällegångslagen har kommittén därför föreslagit ett stadgande om alt stämningsföreläggande må avse disciplinbot men ej arreststraff. Förundersökningskungördsen

8 §. I denna paragraf har kommittén tillagt ett andra och ett tredje st. Dessa bestämmelser är avsedda att lösa de svårigheter som uppstår, då målsäganden vid tillfrågan förklarar sig ej kunna ta ställning till om han skall föra talan om enskilt anspråk i brottmålet. Förundersökningsledare, åklagare eller polisman, som exempelvis håller förhör med målsäganden, kan dä enligt kommitténs förslag muntligen eller skriftligen anmana målsäganden att inom viss tid ange om han ämnar föra talan om enskilt anspråk. Målsäganden skall erhålla skäligt rådrum för att avge sådan förklaring. Inte minst i fall, där frågor om skadeståndskrav i anledning av trafikolyckor uppkommer, torde längre tids rådrum böra medges. Även i övrigt kan det emellertid, då skadeståndsfrågan är mera komplicerad, vara skäl medge ett längre anstånd. Det bör i detta sammanhang erinras om att en målsägande genom enbart en förklaring, att han ämnar föra talan om skadestånd, kan hindra förfarandet med strafföreläggande eller stämningsföreläggande. Det ligger därför i myndigheternas eget intresse att liden för avgivande av förklaring bestämmes på sådant sätt atl målsäganden erhåller

145 skäligt rådrum. Samtidigt måste tillses att handläggningen av ansvarsdelen ej fördröjs. Det kan kanske därför i vissa fall vara lämpligt att exempelvis den polisman, som håller förhöret med målsäganden, i anmaningen att avge förklaringen bestämmer tidsfristen så, att förklaringen senast kan förvän las inkomma vid den lidpunkt då åklagaren kan heräknas ta ställning i Åtalsfrågan. Kommittén har vidare föreslagit en bestämmelse om att målsäganden i anmaningen även skall erinras om att åklagaren i vissa fall kan föra talan om enskilt anspråk i stämningsföreläggandet. i tredje st. har intagits en erinran om att anmaning även kan meddelas i de fall då förundersökning ej ägt rum. 20 §. Denna paragraf innehåller hestämmelser angående vad som skall antecknas i ett förundersökningsprotokoll. Redan enligt gällande lydelse av stadgandet skall av protokollet framgå huruvida målsägande ämnar föra ersättningstalan i anledning av brottet. Kommittén föreslår att av protokollet även skall framgå om anmaning jämlikt 8 § andra st. meddelats. Enligt den praxis, som för närvarande tillämpas, antecknas ofta ej i föl-undersökningsprotokollet den tilltalades inställning till framställda målsägandeanspräk. Detta har ofta — inte minst för handläggningen vid rätten - ansetts utgöra en brist. Kommittén föreslår därför alt, i den utsträckning så finnes lämpligt, anteckning skall ske i protokollet även om den misstänktes inställning till det enskilda anspråket. Slutligen har kommittén föreslagit att i 20 § skall införas ett stadgande om att anteckning skall ske i protokollet då målsägande påfordrar antingen alt åtal väckes och följaktligen strafföreläggande ej kan användas eller ock att åtal skall ske i den ordning som är stadgad för brottmål i allmänhet och följaktligen ej heller stämningsföreläggande kan användas. Kommittén har ej ansett erforderligt att särskilt ange att i fall som avses i 25 § förundersökningskungörelsen motsvarande anteckningar måste ske.

10—4616 63

KAPITEL V Ensamdomarkompetensen i brottmål

Gällande rätt Såväl häradsrätt som rådhusrätt skall enligt RB 1:4 och 1:11 i brottmål bestå av en lagtaren domare och nämnd. I nämnden skall sitta minst sju och högst nio, men i mål om brott vara icke kan följa straffarbete eller avsättning, är rätten domför med tre i nämnden. Emellertid är rätten i vissa fall domför utan nämnd. Detta gäller bl. a. vid måls avgörande utan huvudförhandling samt vid huvudförhandling, om målet rör allenast ansvar för brott, vara ej kan följa svårare straff än böter, och i målet ej förekommer anledning att målsägande finns. Ur rättegångsbalkens förarbeten Processkommissionen (SOU 1926: 31 s. 87) framhåller att bevisningen i brottmål mest består av vittnesmål och annat för lekmannen lätt uppfattbart material. För en sådan bevisprövning har enligt kommissionen lekmannen goda förutsättningar i sin kännedom om människor, deras åskådningar och levnadsvanor. I fråga om ensamdomarens behörighet anför kommissionen vidare (s. 105 och s. 107): Om nämnden skulle deltaga i handläggningen av varje även den obetydligaste sak, skulle allvarliga hinder kunna uppstå för ett tillfredsställande ordnande av domstolens arbete. Antingen bleve det nödvändigt att öka det antal domstolssammanträden, vid vilka nämnden skulle närvara. Därmed skulle på nämndemännen ställas sådana anspråk på resor till tingsstället och uppehåll där, att det bleve mycket svårt att förmå tillräckligt många dugande personer att åtaga sig nämndemansuppdraget, såvida man icke ville välja att avsevärt utöka det sammanlagda antalet nämndemän i en domkrets och därmed mer eller mindre uppgiva förhoppningen pä nämndemän, som genom erfarenhet blivit förtrogna med sitt kall. Eller måste den utvägen anlitas, att ett större antal mål sammanfördes att handläggas på ett och samma sammanträde. Vare sig den ena eller den andra vägen beträdes, kommer det att lända till skada för rättsskipningen. Också en annan synpunkt förtjänar att framhållas. Intresset hos lekmännen för rättsskipningsuppgiften uppehälles säkerligen bättre, om deras deltagande icke påkallas i alla slags saker, både obetydliga och betydliga, utan de befrias från de minst viktiga, ofta rent rutinmässiga göromålen. I stort sett måste rättsskipningen vinna på att lekmannadomarna icke anlitas i sådan utsträckning, att deras intresse hotar att förslappas. Åtskilliga av svagheterna hos vår nuvarande nämnd ha säkerligen sin rot i ett otillräckligt beaktande härav.

147 I brottmålen skulle en inskränkning i nämndens deltagande lättare kunna genomföras, då en lämplig gräns här kan uppställas med hänsyn till det straff, som kan följa å brottet. Processkommissionen har dock icke ansett rådligt uppställa en allmän regel, enligt vilken från behandlingen med nämnd skulle undantagas brott, som endast betingade ett visst mindre straff, utan inskränkt sig till det förslaget, att en dylik anordning må kunna efter särskilt beslut vidtagas för vissa orter och beträffande vissa brott. Därvid förutsattes, att anordningen aldrig kan avse brott, vilka kunna förskylla strängare straff än fängelse i sex månader. Redan nu äro i vissa större städer åtskilliga mindre brottmål, de s. k. polismålen, undandragna den kollegiala rättens behandling och överlämnade till en ensam domare. Sådana mål förekomma där i stor mängd, och deras beskaffenhet är sådan, att vid handläggningen huvudsakligen kräves rutin. Det skulle ur synpunkten av ordnandet av domstolsarbetet medföra synnerliga olägenheter, om nämnd skulle behöva medverka vid dessa måls behandling. Och värdet av lekmännens insats i dem kan ej anses vara så stort, att det kan uppväga den vinst i avseende å möjligheten att tillfredsställande ordna arbetet inom domstolen, som uppkommer, om en lagfaren domare får ensam handlägga dem. I prop. 80/1931 angående huvudreglerna för en rättegångsreform uttalar departementschefen, efter att ha erinrat om att förslag framställts om rådhusrättens organisation som enmansdomstol, bl. a. följande (s. 128): Redan tidigare har jag antytt, att en sådan domstol måste betecknas som alltför svag särskilt med hänsyn till de anspråk, som den fria bevisprövningen ställer å domstolen. Den vid ett fritt bevissystem ofta vanskliga och grannlaga sanningsprövningen bör icke bero av en mans omdöme utan dess resultat bör framgå ur en överläggning mellan flera, som självständigt och samtidigt göra sina iakttagelser. Risken av ett förbiseende eller ett misstag är eljest alltför stor. Med den grundläggande betydelse jämväl för överrätterna, som underrättens bevisningsresultat äger, framstår i än högre grad vikten av, att underrättens sammansättning härutinnan erbjuder största möjliga trygghet. Därest en sådan organisationsform anses böra ifrågakomma, torde i rättssäkerhetens intresse böra uppställas krav å medverkan av nämnd i alla mål liksom vid häradsrätten. Bestämmelserna angående ensamdomares behörighet i brottmål erhöll vid rättegångsbalkens tillkomst den utformningen att rådhusrätt var domför utan nämnd i samma utsträckning som enligt nu gällande rätt. Motsvarande mål skulle emellertid vid häradsrätt avgöras av en lagfaren domare och tre nämndemän. Detta innebar följaktligen att nämnd vid häradsrätt skulle delta i samtliga huvudförhandlingar.

1951 års rättegångskommitté Rättegångskommittén föreslog i betänkande SOU 1953:26 bl. a. att häradsrätt skulle vara domför med tre i nämnden, om böter ingick i straffskalan för brottet och den tilltalade skulle ådömas lägre straff än sextio dagsböter eller böter omedelbart i penningar ettusenfemhundra kronor. Rätten kunde i denna sammansättning även pröva enskilt anspråk i anledning av brottet till belopp av högst femhundra kronor. Vid rådhusrätt skulle enligt förslaget motsvarande behörighet tilläggas ensamdomare.

148 E f t e r a t t h a e r i n r a t o m a t t e n s a m d o m a r k o m p e t e n s e n vid r å d h u s r ä t t e r n a , f r ä m s t p a g r u n d av s t r a f f ö r e l ä g g a n d e i n s t i t u t e t , icke k o m m i t att få sa stor b e t y d e l s e s o m a v s e t t s u t t a l a r k o m m i t t é n (s. 45 f f . ) : Å andra sidan förekomma bland tredomarbrottmäien åtskilliga mal, vilka i själva verket torde kunna betraktas som sådana s. k. ordningsmål eller polismål, som endomarbrottmälen avsetts omfatta och i vilka endast låga bötesbelopp förekomma. Särskilt är därvid att beakta vissa enklare trafikförseelser, viss lindrig missbandel, vissa fall av våldsamt motstånd samt lindrigare fall av olovlig inefler utförsel. Många av dessa mål kunde tidigare behandlas av de polisdomstolar, som funnos i vissa städer, i dessa fall kan en domstol med tre lagfarna domare te sig som en överorganisation. Det är naturligt att detta beaktats Iran åtskilliga städers sida och att förslag om förenklingar framförts. Enligt kommitténs mening kan också utan men för rättsskipningen en utvidgning av området lör endomarbrottmålen ske. Även om en sådan endast i de största städerna kan fä omedelbara verkningar för personatorganisationen, nör den icke underlatas; tillsammans med andra faktorer som påverka organisationen kan den nu eller framdeles fä större betydelse. Beträffande ensaindomarkompetenseii då skadeståndsyrkande kan komm a att framställas, anför k o m m i t t é n vidare (s. 5 0 ) : En särskild begränsning i de nuvarande domförbetsreglerna för bagalellbroltmälen är, att det ej får förekomma »anledning att målsägande finnes». Bagatellförfarandet är således uteslutet så snart någon kan antagas ha lidit skada av brottet, även om det är klart att talan härom icke skall föras. Om denna bestämmelse bibehölles, skulle detta i avsevärd grad betaga den ovan föreslagna ändringen dess verkan. Särskilt i fråga om mål om vårdslöshet i trafik torde man mera sällan kunna säga att målsägande ej finnes. Nämnda bestämmelse erhöll, såsom framgår av redogörelsen för förarbetena, sin lydelse efter förslag av lagrådet. Enligt dettas utlåtande var det väsentliga syftet med begränsningen ati utesluta mal, d ä r i målsägande kan antagas komina att framställa ersättningsanspråk. Lagrådet uttalade emellertid också, att det knappast syntes lämpligt att tillerkänna domstol med den lägre behörigheten kompetens i de fall, »då målsägande finnes men förklarat sig ej ämna föra ersättningstalan eller träffat förlikning om sitt ersättningsanspråk». Enligt kommitténs mening har erfarenheten givit stöd för den uppfattningen, att det vore mera naturligt att även i fråga om denna begränsning låta läget i det aktuella målet bli avgörande, d. v. s. att låta domförheten bero av om ersättningsanspråken faktiskt äro under prövning i målet eller ej. E n ä r ersättningsanspråken stundom kunna vara av enkel beskaffenhet och icke medföra att målet kompliceras, vill kommittén emellertid gå ett steg längre och föreslå att även ersättningsanspråk till visst lägre belopp, lämpligen högsl 50(1 kronor, skola få prövas under bagatellförfarandet. S l u t l i g e n f r a m h å l l e r k o m m i t t é n (s. 5 2 ) : Det synes föreligga anledning att understryka, att en domförhetsregel sådan som den för smärre brottmål nu föreslagna visserligen innebär, att rätten i angivan sammansättning är formellt behörig, om de uppställda förutsättningarna föreligga, men däremot icke att denna enklare sammansättning är obligatorisk. Tvärtom måste beaktas, att varje gränsdragning måste bli stel och att det måste förekomma fall, där den enklare sammansättningen med hänsyn till målets natur inte är önskvärd och därför inte heller bör begagmis. Såsom exempel härpå kan

149 anföras mål angående tjänstefel, där del visserligen från början kan vara klart, att dot aldrig kan bli fråga om annat, än ett lågt bötesstraff, men där avgörandet huruvida tjänstefel föreligger eller icke är svArt och betydelsefullt och kanske också föranleder en vidlyftig utredning. Vid gallringen av inkommande mål böra även dylika synpunkter beaktas. 1 p r o p . 200/1954 föreslog departementschefen alt om b r o t t m å l r ö r allen.Msi a n s v a r for b r o t t , vara icke k a n följa s v å r a r e straff ä n böter, eller u t o m a n s v a r för s å d a n t b r o t t även enskilt a n s p r å k i a n l e d n i n g av b r o t t e t , r å d h u s r ä t t skulle vara d o m f ö r med en lagfaren d o m a r e s a m t h ä r a d s r ä t t m e d en l a g f a r e n d o m a r e och Ire n ä m n d e m ä n . D e t t a skulle gälla även för del fall all i s t r a f f s k a l a n ingick s v å r a r e slraff än b ö t e r m e n med h ä n s y n till .åtalet s å d a n t slraff c'\ i f r å g a k o m för g ä r n i n g e n . V i d a r e u t t a l a s i p r o p o s i t i o n e n (s. 48 f f . ) : T anslutning till de nu förordade reformerna vill jag u-nderstryka att, såsom flera remissinstanser framhållit, frågan om ett mål lämpligen bör handläggas av ett större eller mindre domstolsorgan icke enbart beror av det straff som kan antagas bli ådömt. Lämpligheten av rättens sammansättning är också avhängig av sådana omständigheter som att i målet förekommer omfattande bevisvärdering eller att rättsfrågan är invecklad och svårbedömbar. Också målets vidlyftighet kan göra det mindre lämpligt att det prövas av ensamdomare. Dessa förhållanden växlar från fall till fall och det torde knappast låta sig göra att låta dem komma till uttryck i en lagregel. Den av mig i det föregående förordade behörighetsregeln utgör icke hinder för domstolen att ba den mera kvalificerade sammansättningen. Denna möjlighet bör utnyttjas så snart omständigheter av nyss antydd art det påkallar. För iakttagandet av detta erfordras viss förhandsnrövning av rätten. Denna ligger emellertid på ett helt annat plan än den förhandsprövning, som behandlats i det föregående. De skäl som talar för att rådhusrätt skall vara fullsutten. trots att rätten enligt lagen är behörig med en domare, torde nämligen framgå av yttre omständigheter, såsom att förundersökningen varit mycket omfattande, att vittnesbevisning eller sakkunnicbevisning påkallas i mera betydande utsträckning eller att målet är invecklat, t. ex. gäller ansvar för olaga fiske på område med oklara ägenderättsförhållanden. Även den omständigheten att målet i förväg väckt synnerlig uppmärksamhet kan i vissa fall vara ett skäl att det företages inför fullsutten rätt. Den förhandsprövning rätten sålunda har att företaga är jämförlig med den prövning som sker. då i tvistemål fråga uppkommer om att medgiva huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen. Det torde vara lämpligt att i administrativ ordning meddelas en erinran om att domstolen bör beakta huruvida mål av den art, varom här är fråga, med hänsyn till vidlyftighet eller svår beskaffenhet icke bör prövas av fullsutten rätt, ehuru ensamdomare respektive domare med tremansnämnd iir behörig därtill. P r o p o s i t i o n e n , som l ä m n a d e s u t a n e r i n r a n av l a g r å d e t , avslogs i d e n n a del av r i k s d a g e n efter h e m s t ä l l a n av första l a g u t s k o t t e t . M a j o r i t e t e n i u t skottet a n f ö r i u t l å t a n d e n r 25/1951 bl. a. (s. 39 IT): Med hänsyn till det starka ingrepp i en persons liv som göres genom en dom ä frihetsstraff och till den allvarliga förkastelsedom över ett handlingssätt som samhället därigenom uttalar har det varit naturligt att kräva att en sådan dom

150 alltid skall framgå som ett resultat av flera personers sinsemellan jämförda uppfattningar och värderingar. Det bör emellertid framhållas — såsom skett i ett flertal remissyttranden — att man genom en gränsdragning efter de hållpunkter som markeras av högre eller lägre straff icke skiljer de mål som är svårare att bedöma från de i detta hänseende lättare. Den frågan uppställer sig därför huruvida man även efter sådana grunder bör begränsa tremansnämndens respektive ensamdomarens kompetens. Vad som i sådant avseende framför annat är ägnat att inge betänkligheter är att å ensamdomare överföra bevisprövning. En i rättegångsbalken antagen grundsats är nämligen att bevisprövning bör åvila antingen ett juristkollegium eller juristdomare jämte nämnd. Denna grundsats har klart uttryckts i propositionen nr 80 till 1931 års riksdag angående huvudgrunderna för en rättegångsreform. Efter att där ha nämnt, att förslag framställts om rådhusrättens organisation som enmansdomstol, fortsatte departementschefen (s. 128): Redan tidigare har jag antytt, att en sådan domstol måste betecknas som alltför svag särskilt med hänsyn till de anspråk, som den fria bevisprövningen ställer å domstolen. Den vid ett fritt bevissystem ofta vanskliga och grannlaga sanningsprövningen bör icke bero av en mans omdöme utan dess resultat bör framgå ur en överläggning mellan flera, som självständigt och samtidigt göra sina iakttagelser. Risken av ett förbiseende eller ett misstag är eljest alltför stor. Med den grundläggande betydelse jämväl för överrätterna, som underrättens bevisningsresultat äger, framstår i än högre grad vikten av, att underrättens sammansättning härutinnan erbjuder största möjliga trygghet. Därest en sådan organisationsform anses böra ifrågakomma, torde i rättssäkerhetens intresse böra uppställas krav å medverkan av nämnd i alla mål liksom vid häradsrätten. De sålunda utvecklade principerna, vilka ej föranledde erinran från riksdagen, ligger till grund för den senare antagna rättegångsbalken. Det kan ej göras gällande, att man gjort avsteg härifrån genom den regel som f. n. medger, att vissa brottmål handlägges av ensamdomare. Visserligen grundas denna domförhetsregel endast på brottets typiska svårhetsgrad utan att direkt beakta huruvida bevisprövning förekommer eller ej. Men genom att behörigheten för ensamdomare är så snävt begränsad som f. n. är fallet, kommer ensamdomare att så gott som uteslutande handlägga mål av typen ordningsförseelser där regelmässigt bevisning ej förekommer. Antages emellertid den i propositionen föreslagna domförhetsregeln kommer mål i helt annan utsträckning och av helt annan beskaffenhet att kunna avdömas av ensamdomare. Beträffande den kvantitativa fördelningen av målen mellan tremansrätt och ensamdomare innebär den föreslagna reformen en så fullständig omvandling, att en sakkunnig remissinstans (stadsdomarna) beräknat, att över 90 procent av de nuvarande tredomarbrottmålen skulle kunna komma att handläggas av ensamdomare. Och vad angår beskaffenheten av de överförda målen kommer bland dem att finnas åtskilliga angående brott, vars bedömande typiskt sett är förenad med vansklig bevisprövning. Bland sådana måltyper utgöres den största av trafikmålen. Vidare må nämnas mål angående lindrigare misshandel och om tukt och sedlighet sårande gärning. I sådana mål uppkommer ofta bevisfrågor av ytterligt svårbedömbar natur, såsom när i ett misshandelsmål prövningen gäller, huruvida rätt till nödvärn förelegat eller överskridits, eller när i ett mål om sedlighetsbrott fråga uppkommer om tilltron till ett barns utsaga. Men i de flesta fall kan dessa brott sonas med böter och enligt den föreslagna lagregeln kommer de i sådana fall att i rådhusrätt kunna dömas av ensamdomare. Det är uppenbart, att de påtalade konsekvenserna av den föreslagna domförhetsregeln icke låter sig förena med den angivna grundsatsen, att bevisprövning

151 bör ankomma på flera domare. Det understrykes emellertid i propositionen, att den förordade behörighetsregeln icke utgör h i n d e r för att domstolen har mer kvalificerad sammansättning, och det framhålles, att denna möjlighet bör utnyttjas så snart detta påkallas av särskilda förhållanden. Bland omständigheter, som sålunda gör en mera kvalificerad sammansättning av rätten lämplig, namnes i propositionen, att i målet förekommer omfattande bevisvärdering, att rättsfrågan är invecklad och svårbedömbar eller att målet är vidlyftigt. Departementschefen uttalar sig även för att i administrativ ordning erinra domstolarna om att beakta, huruvida mål av h ä r ifrågavarande art med hänsyn till sådana särskilda förhållanden icke bör prövas av fullsutten rätt, oaktat ensamdomare respektive domare med tremansnämnd är behörig att upptaga målet. Även om de omständigheter vinner beaktande som enligt departementschefen sålunda bör kvalificera ett mål för handläggning av fullsutten rätt, vill det emellertid för rådhusrätternas del synas som om enligt förslaget bevisprövning skulle i alltför stor utsträckning överföras å ensamdomare. Det förhållandet, att ett mål innehåller bevisprövning skall nämligen enligt propositionen medföra dess överförande till fullsutten rätt först då bevisvärderingen blir omfattande. Det använda uttryckssättet ger närmast vid handen, att endast då i målet höres ett större antal vittnen erfordras, att det upptages av tremansdomstol. Av de grundprinciper för bevisprövning, vilka kommit till uttryck i det återgivna departementschefsuttalandet från år 1931 bör emellertid för rådhusrätternas del följa, att ett mål skall handläggas av fullsutten rätt i alla de fall, då sanningsprövningen i målet kan sägas innefatta ett vägande mot v a r a n d r a av sinsemellan stridiga utsagor. Utskottet vill understryka, att en reform av ifrågavarande slag icke får medföra, att dessa grundsatser frångås utan att mål med egentlig bevisprövning alltjämt kommer att i rådhusrätt handläggas av fullsutten rätt. För häradsrätternas del synes däremot hinder ej behöva möta mot att anförtro sådan egentlig bevisprövning åt domare med tremansnämnd, ehuru dock den av departementschefen angivna begränsningen alltid bör gälla, att mål med mera omfattande bevisvärdering upptages av domare med stor nämnd. Sex reservanter

inom utskottet uttalar emellertid:

Enligt samstämmig uppfattning finns bland de mål, som gäller ansvar för gärningar vars straffskala upptager utom böter även svårare straff och som alltså enligt gällande domförhetsregler i rådhusrätt måste prövas av rätt med kvalificerad sammansättning, ett betydande antal som utan olägenhet kan handläggas av ensamdomare. Likaså råder enighet om att ensamdomare ej bör äga behörighet att ådöma frihetsstraff. Såsom departementschefen framhållit måste därför, om en utvidgning av ensamdomares behörighet skall genomföras, ett särskiljande ske från fall till fall och härför erfordras en förhandsprövning. För avgörandet av frågan om en utvidgning av ensamdomarens behörighet lämpligen kan ske är emellertid av betydelse även andra omständigheter än storleken av det straff som man kan anförtro åt ensamdomare att ådöma. Dessa omständigheter är främst huruvida det är lämpligt och ur rättssäkerhetssynpunkt betryggande att ensamdomare upptager och prövar bevisning eller avgör rättsfrågor av mera invecklad och svårbedömbar natur. Av uttalanden i propositionen framgår, att enligt departementschefens mening mål, vari påkallas vittnesbevisning eller sakkunnigbevisning i mera betydande utsträckning, och mål, som är invecklat, icke bör handläggas av ensamdomare. På sätt redan i det föregående

152 antytts har i de i anledning av propositionen väckta motionerna stark! betonats att ensamdomare ej bör äga upptaga bevisning. Utskottet vill framhålla att rättegångsbalken vilar på den principen att vid prövning av bevisning rätten skall bestå av flera lagfarna domare eller ock en lagfaren domare jämte nämnd. Denna princip har dock ej upprätthållits undantagslöst. Sålunda föreligger för rådhusrätt med en lagfaren domare för närvarande behörighet att pröva mal om ansvar för brott, vara ej kan följa svårare straff än böter, oavsett hur omfattande bevisning som förekommer i målet. Såvitt angår tvistemålen ger förarbetena till rättegångsbalken vid handen, att hinder ej möter mot att till huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen — dä såväl häradsrätt som rådhusrätt är domför med en lagfaren ledamot — utsätta mal, som kräver bevisning, blott denna icke är mera vidlyftig. 1 likhet med departementschefen anser utskottet, att frågorna, huruvida bevisningen är av den omfattning och rättsfrågan av den invecklade karaktär att prövningen bör ankomma på mer än en domare, växlar från fall till fall på sådant sätt, att det knappast är möjligt att låta dem komma till uttryck i en lagregel. Det torde därför vara ofrånkomligt alt vid en utvidgning av ensamdomares behörighet anförtro ät domaren att frän fall till fall tillse att de grundläggande principerna att mera vidlyftig bevisning och svårare rättsfrågor prövas av rätt i vilken sitter mer än en domare följes. Propositionens lagförslag har också den utformningen. att utan hinder av att målet faller under ensamdomares behörighet, även domstol med mer kvalificerad sammansättning äger upptaga detsamma. Enligt utskottels mening kan med förtroende uppdragas åt domaren att i enlighet med rättegångsbalkens grundläggande principer bestämma huruvida visst mål skall handläggas av ensamdomare eller av rätt med mer kvalificerad sammansättning. Utskottet vill i anslutning härtill erinra om att sådan bestämmanderätt redan enligt gällande ordning föreligger då det gäller att avgöra huruvida tvistemål lämpligen kan handläggas vid huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen och sålunda indirekt om målet skall prövas av en eller flera domare. Ehuru avsikten är att sådan huvudförhandling skall få förekomma endast under vissa betingelser, innehåller lagen intet om dessa utan ger domaren formell möjlighet att utsätta vilket tvistemål som helst till omedelbar huvudförhandling under den enda förutsättningen att parterna det medgiver. Erfarenheten torde emellertid visa att denna förutsättning knappast är en garanti för att målet hänskjutes till rätt med flera domare. Bestämmelsen om parternas medgivande torde nämligen oftast verka i motsatt riktning därigenom att parterna utan tillräckliga skäl begär omedelbar huvudförhandling och tvingar domaren att för att rätt tillämpa lagstiftningen gä emot deras önskemål. Så som förfarandet i brottmålen är uppbyggt uppkommer svårighet av denna art i regel icke i de fall varom nu är fråga. Till stöd för sin ståndpunkt att bestämmanderätten i fråga om domstolens sammansättning i förevarande fall utan olägenhet kan tillerkännas domaren vill utskottet också hänvisa till att lagrådet vid sin granskning av förslaget lämnat nämnda princip helt utan erinran. Lagrådets uppfattning i frågor av denna art bör uppenbarligen tillmätas stor betydelse. Lagrådet har nämligen alldeles särskilda förutsättningar att bedöma huruvida en viss ordning på en punkt i rättegångsförfarandet är ur rättssäkerhetssynpunkt tillfredsställande. Med hänsyn till vad sålunda anförts finner utskottet, som anser förslaget om utvidgning av behörigheten för ensamdomare i rådhusrätt böra leda till en önskvärd effektivisering av rådhusrätternas arbete, sig böra tillstyrka förslaget.

153 Stadsdomstolsutredningen Sin n u v a r a n d e lydelse erhöll b e s t ä m m e l s e r n a i KB 1:4 oeh 1:11 efter förslag av s t a d s d o m s t o l s u t r e d n i n g e n i t v å b e t ä n k a n d e n SOU 1 9 5 6 : 2 8 o c h 1958:9.. H ä r i g e n o m a v s k a f f a d e s den j u r i s t k o l l e g i a l a s a m m a n s ä t t n i n g e n i b r o t t m å l vid r å d h u s r ä t t och e r s a t t e s m e d j u r i s t och tre n ä m n d e m ä n . Bet r ä f f a n d e h ä r a d s r ä t t e r n a i n f ö r d e s b e h ö r i g h e t för e n s a m d o m a r e även i b r o t t mål, v a r j ä m t e d e n »lilla» n ä m n d e n s k o m p e t e n s v i d g a d e s . H ä r i g e n o m erhölls även i dessa h ä n s e e n d e n l i k f o r m i g h e ! med r å d h u s r ä t t e r n a ( p r o p . 172/ 1957 och B 2 6 / 1 9 5 8 ) . I sitt s l u t b e t ä n k a n d e (SOU 1961 : 6) lar u t r e d n i n g e n å t e r u p p frågan om r ä t t e n s s a m m a n s ä t t n i n g . U t r e d n i n g e n , som föreslår o f ö r ä n d r a d k o m p e t e n s för e n s a m d o m a r e , a n f ö r bl. a. (s. 54 ff. och s. 6 8 ) : Den frågan inställer sig då vad lekmännens allmänna erfarenheter och kunskaper betyda för rättsskipningen. Uppenbart är det till fördel för denna ju rikare fonder av erfarenhet och kunskaper domstolen äger. Vid prövningen av ett mål ställs domstolen som regel inför två särskilda uppgifter. Den ena hänför sig till utletandet av sanningen i parternas påståenden om de faktiska omständigheterna i målet. Den andra avser tillämpningen av rättens regler på det sakförhållande som blivit utrett. Vid fullgörandet av den förstnämnda uppgiften skall rätten, enligt grundsatsen om fri bevisprövning, efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit i målet, avgöra, vad däri är bevisat (35 kap. 1 § RB). Som grund för domarens prövning kan alltså tjäna ej endast vad som förebringas genom de i lagen upptagna bevismedlen — vittnesbevis, partsförhör under sanningsförsäkran, skriftligt bevis, syn och sakkunnigbevis — utan över huvud taget varje omständighet, som är ägnad att påverka domarens övertygelse. För en tillförlitlig bevisprövning enligt delta system är det otvivelaktigt en fördel, att den sker på grundvalen av iakttagelser och erfarenheter hos domare, vilka ha sin verksamhet även på områden utanför domstolarna. Meningarna torde heller ieke vara delade därom, att lekmän med moget omdöme och allmän livserfarenhet som regel ha goda förutsättningar för prövning av bevisfrågor. Även om yrkesdomaren genom vana och etl mera fackmannamässigt betraktelsesätt i allmänhet har större möjligheter än lekmannadomaren att komma till en objektivt riktig bevisvärdering. kan hans bedömning vinna i tillförlitlighet genom att prövas mot lekmannadomarens pä praktiska erfarenheter grundade uppfattning. På så sätt vinnes genom samverkan mellan yrkesdomare oeh lekmannadomarc större säkerhet i prövningen av inånga bevisfrågor. Frågan om vidgad behörighel för ensamdomare påkallar uppmärksamhet främst ur allmänt ekonomiska synpunkter och då i synnerhet med hänsyn till intresset att spara nämndemän. Det är givetvis viktigt, att nämnden ej tages i anspråk för brottmål, vilka lika väl kunna avgöras av ensamdomare. Sparsamhet med nämndens tid och krafter påkallas för övrigt ej endast av kostnadsskäl. För vidmakthållande av intresse bland lekmännen för domarvärv bör tillses, att nämndens insatser så långt möjligt förbehållas mål, där nämndemännen verkligen äro till nytta och där de äro medvetna om värdet av sitt arbete som domare. S t a d s d o m s t o l s u t r e d n i n g e n s s l u t b e t ä n k a n d e h a r v a r i t f ö r e m å l för r e m i s s b e h a n d l i n g m e n i d e n n a del ä n n u ej f ö r a n l e t t n å g o t slutligt s t ä l l n i n g s t a g a n d e från s t a t s m a k t e r n a .

154 Kommitténs

överväganden och förslag

Frågan om ensamdomarkompetensen i brottmål har sedan rättegångsbalkens ikraftträdande varit föremål för överväganden vid flera tillfällen. Härvid har skiftande uppfattningar uttalats om den lämpligaste avgränsningen av ensamdomarens behörighet. Allmän enighet torde emelletid ha rått om önskvärdheten av att om möjligt utvidga ensamdomarens kompetens. Det har sålunda framhållits 1 att jämväl de processuella konsekvenserna borde beaktas vid utformningen av nya straffskalor. Då kommittén föreslagit att fängelsestraff ej längre skall ingå i straffskalan för trafikovarsamhet, som ej är att anse som grov, har kommittén tagit hänsyn även till dessa synpunkter. Mål angående trafikovarsamhet skulle med tillämpning av gällande behörighetsregler komma att i princip handläggas av ensamdomare i stället för som f. n. av lagfaren domare och >/liten» nämnd. Ensamdomarens behörighet påverkas emellertid ej enbart av straffskalan för det aktuella brottet. Rättegångsbalkens bestämmelser är som tidigare återgivits så utformade att ensamdomare är behörig att pröva ett åtal endast om »i målet ej förekommer anledning att målsägande finnes». Detta innebär alltså att åtal för trafikovarsamhet skulle kunna handläggas av ensamdomare, då ovarsamheten ej föranlett skador, medan däremot, då exempelvis en kollision inträffat, ensamdomare ej är behörig. En uppdelning av denna typ av mål efter dessa grunder måste rent sakligt sett inge betänkligheter. Det torde vara allmänt erkänt att den straffrättsliga bedömningen av mål om ansvar för trafikovarsamhet i vilka skada ej uppstått, d. v. s. där den abstrakta faran får särskild betydelse, ofta föranleder de största svårigheterna. Kommittén anser sig bl. a. på grund av vad nu anförts böra ta upp frågan om ensamdomares behörighet till förnyad prövning. Härvid begränsar sig emellertid kommittén till mål angående brott, i vilka endast böter ingår i straffskalan. Huruvida ensamdomare bör handlägga brottmål även i de fall svårare straff förekommer är en fråga av stor allmän räckvidd, som torde böra lösas i samband med den översyn av domstolsväsendet som för närvarande sker genom domstolskommittén. Det kan emellertid, bl. a. med hänsyn till den stora roll som mål om ansvar för trafikovarsamhet spelar i domstolarnas arbetsbörda, icke anses lämpligt att enbart avvakta detta utredningsarbete. Vid de diskussioner, som förekommit angående ensamdomares behörighet, har även vid ett flertal tillfällen handläggningen av trafikmålen föranlett särskild uppmärksamhet. Problemet skall naturligen av trafikmålskommittcn angripas från de speciella utgångspunkter som dessa mål erbjuder. Det bör anmärkas, att kommittén tidigare i detta betänkande lagt fram förslag om stämningsföreläggande i vissa erkända brottmål. Vid sitt ställ1 Bl. a. l : a lagutskottets uti. 23/1950, dep.-chefen prop. 200/1954, 1 :a lagutskottets u t i . B 13/1958.

155 ningstagande till denna handläggningsform har kommittén jämväl beaktat önskvärdheten av att en mera kvalificerad sammansättningsform i domstolen endast skall användas, då målets svårhetsgrad verkligen kräver detta. Förslaget innebär, att nämndens medverkan ej erfordras, då ett mål avgörs genom stämningsföreläggande. Allmän enighet torde ha rått om att nämndens betydelse ej är särskilt framträdande i erkända brottmål, där endast böter utdöms, ehuru fängelse ingår i straffskalan. Dessa mål är även mycket vanligt förekommande vid domstolarna. Kommitténs förslag om stämningsföreläggande utgör för dessa fall i viss mån en lösning av ensamdomarfrågan. Det torde vara allmänt erkänt att nämnden varit och är av en stor betydelse för det svenska rättssamhället. Särskilt då frihetsstraff ifrågasätts synes det kommittén vara av vikt att rätten har en kollegial sammansättning och att lekmän medverkar i bedömningen. Från rättssäkerhetssynpunkt är det tillika av betydelse att rättens avgörande grundas på övervägande från flera domare. Tillgången på dugande aspiranter till uppgiften som lagfaren eller som icke lagfaren domare är emellertid begränsad. Inte minst i storstäderna har under senare år framträtt en svårighet att tillgodose domstolsorganisationens krav på ett allt större antal därför lämpade nämndemän. De yrkesverksamma har ofta ej ansett sig kunna förena detta uppdrag med det ordinarie arbetet. Det torde finnas grundad anledning anta, att berörda problem kommer att alltmera skärpas och bli mera uttalat även på landsbygden. Rättssäkerheten måste helt naturligt under sådana förhållanden vara mera betjänt av ett mindre antal men väl kvalificerade nämndemän. Kommittén anser att en kollegial domstolssammansättning bör användas, endast då detta är verkligt motiverat och att nämndens ställning icke får försvagas genom att den används i mål där dess medverkan icke är sakligt grundad. Vid ett ställningstagande till frågan om ensamdomarkompetensen måste även beaktas att domstolsorganisationen för handläggning av en sådan massföreteelse som trafikmålen måste göras så smidig som möjligt. Den kollegiala domstolsformen och särskilt nämndens deltagande i rättsskipningen medför här svårigheter. Om dessa mål handläggs av ensamdomare är det väsentligt lättare att smidigt anpassa organisationen efter arbetsmängden. Huvudförhandlingen torde med bibehållen noggrannhet kunna genomföras snabbare. Det bör även erinras om att kostnadssynpunkter icke kan frånkännas betydelse. Detta gäller icke enbart då en juristkollegial sammansättning används. Även då nämndens medverkan ifrågasätts är synpunkten värd beaktande. Arvodet till varje nämndeman utgör numera 60 kronor per dag, vartill kommer rese- och traktamentsersättningar. För den händelse nämnden — som önskvärt är — består av yrkesverksamma personer måste jämväl frånvaron från det ordinarie arbetet värderas. Det bör emellertid samtidigt med skärpa framhållas, att sparsamhetssynpunkten

156 icke får väga alltför tungt, då del gäller att värna om rättssäkerheten en av samhällets primåra uppgifter. Inte minsi i trafikmål är det av slorl värde all en så enhetlig stfaffmätningspraxis som möjligt skapas. Med nuvarande handläggningsform för frågor angående återkallelsc av körkort — d. v. s. den omständigheten att körkortsmyndigheterna i ej obetydlig utsträckning har att grunda sina avgöranden i frågan om återkallelsc på det material, som erhållits från domstolarna torde enhetligheten framstå som alldeles särskilt värdefull. Vid rådhusrätterna handläggs trafikmålen ej sällan av vissa befattningshavare eller pä särskilda avdelningar. Denna organisationsform förekommer emellertid ej vid häradsrätterna. Kommittén anser del av olika skäl önskvärt, all trafikmålen i största möjliga utsträckning kan handläggas av domare, som under en längre sammanhängande lidsperiod i huvudsak endast sysslar med denna typ av mål eller som i allt fall vunnit särskild erfarenhet av trafikmålen och som även eljest är lämpade för uppgiften. Endast genom alt målen handläggs av ett mindre antal domare kan dessa erhålla den vidareutbildning som kommittén anser erforderlig. (Se kommitténs förslag i kapitel 6.) Den nuvarande organisationen vid i alll fall de mindre häradsrätterna medger emellertid ej någon specialisering. Det torde dock vara berättigat att räkna med en utveckling mot större underdomslolar. Detta förhållande torde göra häradsrätterna benägna att efter renl praktiska överväganden uppdela arbetsuppgifterna mellan domarna efter målens typ och svårhetsgrad. För detta antagande talar även del i prop. 148/1962 framlagda och av riksdagen antagna förslaget till förstatligande av polis och åklagare, som förutsätter särskild trafikpolis och medger en specialisering i fråga om distriktsåklagarnas arbetsuppgifter. En sådan utveckling förordades redan av proeesskommissionen. Del bör i detta sammanhang erinras om atl trafikmålen utomlands i stor utsträckning handläggs vid speciella domstolar eller av särskilda Irafikdomare. En utveckling i sådan riktning skulle kunna medföra att domstolarnas verksamhet på ett mera naturligt sätt skulle kunna inlemmas i arbetet för en bättre trafiksäkerhet. Då en utvidgad ensamdomarkompelens diskuterats har del huvudsakliga skälet mot en sådan reform varit, att fullsutten rätt eller i allt fall flera domare bör användas då bevisvärdering ifrågakommer. För denna uppgift har även nämnden ansetts ha goda förutsättningar genom sin kännedom om människor, deras åskådningar och levnadsvanor. Kommittén anser att nämndens stora betydelse vid bevisvärderingen huvudsakligen framträder då det gäller att bedöma faktiska händelseförlopp. Emellertid torde bevisfrågorna i trafikmålen ofta kompliceras, enär de sammanhänger med problem av körteknisk, fordonsteknisk eller trafikteknisk natur. Redan för yrkesdomaren är det svårt att bedöma dessa. Han får dock med åren en erfarenhet och utbildning, som sätter honom i stånd att mera objektivt

157 granska materialet och utmönstra uppgifter och utsagor som saknar betydelse för målets avgörande. Vid trafikolyckor, där olika trafikantkategorier medverkat, torde därtill yrkesdomaren med sitt mera tränade sinne lör objektivitet ha de bästa förutsättningarna att undgå att identifiera sig med den ena eller andra trafikantkategorien. Det synes berättigat ställa frågan om det icke från rättssäkerhetssynpunkt är fullt tillräckligt och även i övrigt lämpligt att mål om ansvar för trafikovarsamhet handläggs av ensamdomare. Detta medför ej att denna (lomslolsform nödvändigtvis måste användas i alla mål. Gällande proeessuella bestämmelser medger en kollegial domstolsform, då detta av särskilda skäl anses erforderligt. Någon ändring häri bör ej ske. Då målet ar nv vidlyftig beskaffenhet, bör alliså domstolen ha en kollegial sammansättning. Kommittén anser emellertid, alt del möter stora svårigheter, all i en lagregel ange, när ett mål på grund av särskilda förhållanden ej bör få handläggas av ensamdomare (jfr SOU 1956:28 s. 41). Prövningen av denna fråga synes väl kunna överlämnas till domstolarna. En sådan avvägning görs för närvarande i tvistemål, då rätten har att besluta om ett mål skall kunna avgöras vid huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen. Enligt rättegångsbalkens förarbeten kan nämligen här bevisning, som ej är vidlyftig, förebringas inför ensamdomare. Detta har icke inneburit några olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt. Det torde i delta sammanhang vara av värde att jämföra med de principer, som används vid modern lagstiftning inom straffrättens område. Domstolarna lämnas här vida möjligheter att anpassa reaktionen efter omständigheterna i det särskilda fallet. Någon liknande frihet medger däremot i allmänhet icke våra processrätlsliga stadganden. Kommittén anser emellertid all det med förtroende kan överlämnas till domstolarna att avgöra vilken domstolssammansättning som skall användas i det särskilda fallet. Endast genom att domstolarna erhåller valfrihet kan del eftersträvade målet, d. v. s. en för varje särskilt mål lämpad sammansättning, uppnås. Som framgått av de gjorda övervägandena talar starka skäl för att mål om ansvar för trafikovarsamhet, som ej är grov, i allmänhet bör handläggas av ensamdomare. Del finns följaktligen ej någon anledning att på grund av denna processuella konsekvens avvisa kommitténs förslag att fängelse skall utgå ur straffskalan vid trafikovarsamhet enligt 1 § första st. trafikbrottslagen. Det kan ej heller anses motiverat att meddela särbestämmelser om att nämnd skall medverka i dessa mål. 2 Kommittén anser sig emellertid även böra behandla ensamdomarkompe2 Kommittén vill i detta sammanhang erinra om att trafiknykterhetskommittén för närvarande utreder frågor rörande handläggningen av körkortsåterkallelser. Trafikmålskommitténs uttalanden beträffande rättens sammansättning i mål om trafikovarsamhet innebär icke något ställningstagande till hur rätten lämpligen bör vara sammansatt, om även körkortsfrågan skall avgöras av rätten.

158 tensen mot bakgrunden av målsägandens ställning. Detta problem har berörts i tidigare offentliga utredningar. Härvid har emellertid det förhållandet att för närvarande målsägande i allmänhet saknas vid de s. k. bötesbrotten bidragit till att frågan ansetts vara av mindre vikt. Kommitténs förslag till ändrad lydelse av 1 § trafikbrottslagen medför emellertid även i detta avseende ett ändrat läge. Härjämte måste den av riksdagen antagna brottsbalken beaktas, enär enligt denna endast bötesstraff är stadgat för exempelvis misshandel, ringa brott ( 3 : 5 ) , vållande till annans död, ringa brott ( 3 : 7) och hemfridsbrott ( 4 : 6 ) . Redan en lagändring, som ger ensamdomare behörighet att handlägga bagatellbrottmål 3 , där målsäganden ej för skadeståndstalan, skulle få en viss — men endast en viss — praktisk betydelse. Det torde därför böra övervägas om icke — i likhet med vad som är fallet i tvistemål — ensamdomaren skall kunna avgöra även vissa skadeståndsfrågor. Vid prövning av frågan om en utvidgning av ensamdomarkompetensen i mål där anledning förekommer att målsägande finns, är det emellertid naturligt att de mål i vilka skadeståndstalan ej förs i första hand måste beaktas. Även om det förhållandet att skada uppstått ofta är att betrakta som en försvårande omständighet i brottmålet, torde det berättigade i att tillmäta detta en så avgörande betydelse som för närvarande kunna ifrågasättas. Kommittén anser följaktligen att den omständigheten att en målsägande eventuellt skulle ha kunnat yrka skadestånd eller exempelvis biträda åtalet ej i så hög grad ändrar karaktären av en ansvarstalan, att det motiverar en annan sammansättning än vad som eljest skulle ha krävts. Ensamdomare måste alltså i allt fall anses kompetent att handlägga bagatellbrottmål då yrkande om skadestånd ej framställs. Innan kommittén vidare överväger en utvidgning av ensamdomarkompetensen torde det vara lämpligt att något jämföra med förhållandena i tvistemål. Ensamdomare är i dessa fall under de i RB 42: 18 och 42:20 stadgade förutsättningarna behörig att handlägga mål. Han kan alltså under förberedelsen bl. a. meddela dom i anledning av talan om anspråk som medgivits. Även vid huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen är ensamdomare behörig. Sådan huvudförhandling får hållas om hinder ej möter enligt RB 4 3 : 2 , d.v. s. bl. a. om bevisningen finns tillgänglig. Därutöver krävs att parterna samtyckt till förfarandet eller saken finnes uppenbar. Det torde emellertid även böra erinras om att, till skillnad från i tvistemål, något reglerat förberedelseförfarande inför domstolen icke förekommer i brottmål. Under förundersökningen förbereds emellertid ansvarstalan och av RB 22: 2 följer att åklagaren i viss omfattning skall förbereda jämväl målsägandens talan. Vid domstolen kan före huvudförhandlingen skrift3 Med bagatellbrottmål avses, som tidigare framhållits, mål om ansvar för brott, vara ej kan följa svårare straff än böter.

159 växling ske mellan målsäganden och den tilltalade. Detta torde även förekomma i trafikmål. 4 Sammanträde enligt RB 45: 13 för hörande av part eller annan kan ock hållas. Även om sålunda vissa olikheter föreligger mellan förfarandet i tvistemål och brottmål kan man dock ej bortse ifrån att en viss förberedelse i skadeståndsdelen sker även i brottmål. De möjligheter, som rättegångsbalken erbjuder för avgörande av tvistemål genom ensamdomare, utnyttjas i största utsträckning. Det stora flertalet — särskilt indispositiva — mål, som avgörs efter huvudförhandling, handläggs på detta sätt. Förfarandet medger ett snabbt och effektivt avgörande av tvistefrågor som ej kräver att någon mera vidlyftig bevisning förebringas. Det torde ej kunna göras gällande att förfarandet medfört några olägenheter från rättssäkerhetssynpunkt. De ovannämnda processuella olikheterna till trots torde dock den vunna erfarenheten från tvistemålen utgöra ett starkt argument för ensamdomares kompetens att avgöra skadeståndsfrågor även i brottmål. Ett enskilt anspråk i anledning av brott avgörs ej alltid i samband med åtal för brottet. En målsägande kan föra talan mot en tilltalad med tillämpning av tvistemålsreglerna. Vidare äger rätten med stöd av RB 22: 5 förordna att en i brottmål väckt talan om enskilt anspråk skall som särskilt mål handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen. Ensamdomare kan då vara behörig att pröva anspråket. Detta hade emellertid, som tidigare framhållits, ej varit fallet om samma anspråk framställts i en brottmålsprocess. Det skall vidare erinras om att vissa praktiska svårigheter — särskilt vid häradsrätterna — skulle uppstå, om domstolens sammansättning blir beroende av om talan om enskilt anspråk väckts eller ej. I viss utsträckning förekommer det nämligen att sådant yrkande ej framställs förrän omedelbart före huvudförhandlingen i brottmålet eller t. o. m. först vid denna förhandling. Visserligen har domstolen i sådant fall möjlighet att jämlikt RB 22: 5 förordna, att talan skall handläggas som särskilt mål i den för tvistemål stadgade ordningen. Ett sådant förfaringssätt kan emellertid komma att fördröja avgörandet och fördyra processen. Vid ett ställningstagande till föreliggande problem måste även beaktas att en stor del av de avgöranden rätten har att träffa i frågor, som rör enskilda anspråk i anledning av brott, är av enkel natur. I ett mycket stort antal fall torde det ej ens kunna ifrågasättas, att icke ensamdomaren skulle vara kompetent. Dessutom kan framhållas att de tvistefrågor det här gäller regelbundet är av dispositiv natur. Detta innebär att parterna har möjlighet att välja en ensam skiljedomare för avgörande av sin tvist. Genom att anhängiggöra sin talan i brottmålsprocessen har målsäganden valt denna enklare form för prövning av sina anspråk. Det torde med hänsyn härtill 4 Kommittén vill erinra om att det vid trafikskador ofta förekommer en direkt kontakt mellan parterna, varefter eventuellt återstående tvistefrågor underställs rättens prövning.

lf>0

kunna ifrågasättas om denna omständighet skall kunna påverka handläggningen av ansvarstalan. Redan tidigare har påpekats att målsägande kan framställa sitt anspråk så sent som vid huvudförhandlingen och att detta kan göra behörighetsfrågan oviss ända till dess huvudförhandlingen inleds. Det torde ined hänsyn härtill även vara tveksamt om det är lämpligt att i likhet med vad som gäller för behörighet att avgöra tvistemål vid huvudförhandling i omedelbart samband med förberedelsen kräva parternas samtycke till förfarandet. Särskilt skall beaktas, att rätten jämlikt RB 22: ä kan förordna att talan om enskilt anspråk skall handläggas som tvistemål. Vid detta avgörande kominer givelvis liksom för närvarande är fallet stor hänsyn att las till parternas önskemål. Endast då framställningen är uppenbart ogrundad torde en begäran om sådan handläggning böra avslås. Kommittén utgår alltså från att någon ändring ej skall göras i gällande praxis enligt vilken part i allmänhet efter framställning erhåller särskild handläggning av det enskilda anspråket. Även om sålunda starka skäl talar för att ensamdomare i viss utsträckning även i brottmål skall kunna handlägga skadeståndsfrågor torde det finnas anledning att närmare överväga om ensamdomarens behörighet i något avseende bör begränsas. Det kan erinras om att 1951 års rättegångskommitté i sitt betänkande SOU 195;}: 26 föreslog att ensamdomare vid rådhusrätt skulle äga behörighet att pröva enskilt anspråk i anledning av brott till belopp av högst femhundra kronor. Departementschefen anslöt sig emellertid icke till rättegångskommitténs förslag ulan ansåg all ensamdomare borde, i de fall då han kunde avgöra ansvarsfrågan, ulan särskild begränsning pröva talan om enskilt anspråk. Del synes Irafikmålskommittén som om rättegångskommitténs förslag om en värdegräns måste leda till föga önskvärda konsekvenser. Enbart den omständigheten, att domstolens prövning av ett mindre skadeståndsbelopp för närvarande ofta blir avgörande för parternas reglering av hela skadan, visar att den föreslagna metoden måste anses mindre lämplig. En annan lösning skulle vara en föreskrift att skadeståndsfrågan fick prövas av ensamdomare om frågan ej krävde särskild bevisning inför domstolen. Härvid skulle eventuellt skriftlig men ej muntlig bevisning kunna medges. Även en sådan bestämmelse skulle emellertid medföra svåra och konstlade avgränsningsproblem. Kommittén anser att i likhet med vad som uttalats, då det gäller prövning av ansvarsfrågan, det bör ankomma på domstolen att avgöra, om bevisningen är så vidlyftig att kollegial domstolsform erfordras. Då rätten anser, att skadeståndsfrågan på grund av omfattande bevisning eller av annan anledning är av sådan art, att den lämpligen ej bör handläggas av ensamdomare, skall rätten antingen handlägga hela målet i annan sammansättning eller också meddela förordnande enligt RR 22: 5. Särskilt den omständigheten att svårare värderingsfrågor förekommer utgör ett starkt skäl för att prövningen av skadeståndsfrågan bör göras

161 i en kollegial domstol. Kommittén anser emellertid att med nu angivna begränsningar, som det skall åligga domstolen att utan särskilt lagstadgande beakta, ensamdomare bör vara behörig att handlägga skadeståndsfrågor i bagatellbrottmål. Kommittén vill slutligen erinra om att kommitténs ställningstagande till ensamdomarkompetensen icke innebär att kommittén förordar att mål angående trafikovarsamhet skall handläggas av tingsnotarie. Inte minst önskvärdheten av en enhetlig straffmätningspraxis gör att kommittén anser att tingsnotarie i allmänhet icke bör avgöra dessa mål. Med hänsyn till utformningen av de nuvarande kompetensreglerna i 18 § domsagostadgan torde förskrift härom böra utfärdas i administrativ ordning. Enligt 6 § militära rättegångslagen gäller beträffande rättegången i militära mål i tillämpliga delar, där ej annat är särskilt stadgat, vad om rättegång är i allmänhet föreskrivet. Disciplinstraff skall därvid anses lika med böter. Detta innebär att kommitténs ställningstagande beträffande ensamdomares behörighet i den ordinära brottmålsprocessen får viss betydelse även för de militära målen. Kommitténs förslag om utvidgad ensamdomarkompetens har emellertid begränsad räckvidd och får ej några större praktiska konsekvenser för militärmålens del. Det kan enligt kommittén följaktligen ej heller anses motiverat med en särbestämmelse med hänsyn till militärmålens speciella karaktär. Vid detta ställningstagande har kommittén även beaktat att kommitténs förslag ej innebär någon principiell nyhet i förhållande till gällande rätt. I enlighet med det nu anförda har kommittén 5 utarbetat förslag till ändrad lydelse av 1 kap. 4 och 11 §§ rättegångsbalken, vilket förslag ingår i kommitténs förslag till lag om ändring i rättegångsbalken, bilaga D.

5 Se reservation av h e r r Fröding. 11—4614 63

KAPITEL VI Vid areutbildning

Kommitténs överväganden och förslag Den snabba utvecklingen inom trafiken ställer särskilda krav på dem som handlägger frågor inom detta område av samhällslivet. En fortlöpande information om förändringar och utvecklingstendenser får här sin speciella betydelse. Detta gäller även för de rättsvårdande organen. Kommittén har med hänsyn härtill något velat beröra frågan om vidareutbildning av bl. a. domare, åklagare, advokater och administrativa befattningshavare som handlägger körkortsärenden. Även inom polisen föreligger ett stort utbildningsbehov. Detta torde emellertid åtminstone till viss del kunna tillgodoses inom ramen för de utbildningsorgan, som redan finns tillgängliga. Kommittén är medveten om alt inte minst det i detta betänkande framlagda förslaget om ordningsföreläesande kommer att medföra krav på vidareutbildning. Det torde böra ankomma på den centrala polisledningen att närmare bestämma hur detta behov skall tillgodoses. Vid den juridiska utbildningen här i landet ägnas ej någon särskild uppmärksamhet åt trafiklagstiftningen. Ej heller senare har en trafikjurist möjlighet att erhålla vidareutbildning i dessa frågor. Med hänsyn bl. a. till den stora roll som trafikmålen spelar i domstolarnas arbetsbelastning, måste det anses berättigat ifrågasätta, om det icke borde finnas en möjlighet för domare, åklagare och advokater att erhålla särskild utbildning inom detta ämnesområde. De stora förändringar, som fortlöpande beslutas och förbereds i denna lagstiftning, måste anses utgöra ett ytterligare skäl för en vidgad information. Trafikmål ställer emellertid ej enbart krav på kunskaper i de rent juridiska frågorna. De hastigt fortgående förändringarna i trafikförhållandena gör det även nödvändigt att denna utveckling noga följs. En god kännedom om trafiken samt de vanor och ovanor, som där utbildats, utgör en förutsättning för att en jurist skall vara lämpad att delta i handläggningen av ett trafikmål. Även den tekniska utvecklingen kräver en oavbruten uppmärksamhet. Detta gäller såväl fordonens beskaffenhet som polisens hjälpmedel för tryggande av en säker bevisning. Det bedrivs för närvarande en intensiv forskning för att i någon mån söka förklara trafikolyckorna och dess orsaker. För en trafik jurist är det

163 nödvändigt att ständigt följa detta arbete. Kännedom om i vilken utsträckning exempelvis tekniska fel medverkar till uppkomsten av trafikolyckor kan ofta vara av värde vid bedömningen av en trafikhändelse. Inte minst domaren behöver information i dessa frågor. Även dessa förhållanden talar för att en vidareutbildning av trafikjurister kan få stor betydelse. Handläggningen av och straffmätningen i trafikmålen kräver en ständig uppmärksamhet. Naturlagen skulle det vara av värde om dessa frågor kunde diskuteras mellan representanter för exempelvis domare-, åklagareoch advokatkåren. Härvid kan förslag till förbättringar och förenklingar i handläggningen framföras och bli föremål för överväganden. Ett mycket nära samband föreligger mellan den straffrättsliga bedömning, som sker i ett trafikmål, och den prövning av körkortsfrågan, som vanligen blir en följd av att ett trafikbrott konstaterats. I skilda sammanhang har framförts kritik mot att dessa avgöranden anförtrotts skilda organ (domstolar respektive länsstyrelser). Trafiknykterhetskommittén har bl. a. därför fått i uppdrag att närmare utreda handläggningen av ärenden rörande körkortsindragning. Härvid har kanske främst det förslaget framförts att rätten i samband med det straffrättsliga avgörandet även skall pröva körkortsfrågan. Oavsett vilka förslag trafiknykterhetskommittén kan komma att framlägga, torde det vara uppenbart att vissa körkortsärenden även i fortsättningen kommer att handläggas av administrativt organ. Nu berörda förhållande visar att det föreligger ett stort behov av personliga kontakter mellan kanske framför allt trafikdomare och representanter för körkortmyndigheterna. Endast härigenom kan en viss enhetlighet vid bedömningen av samma eller likartade trafiksituationer erhållas. För den händelse frågor om återkallelse av körkort i fortsättningen skall handläggas av såväl domstol som administrativ myndighet blir behovet av samråd än mera uttalat. En kurs eller konferens k a n här utgöra ett lämpligt forum för ömsesidig information. Av kommitténs tidigare uttalanden torde framgå att huvudsyftet med kriminaliseringen av trafikhandlingar bör vara att höja trafiksäkerheten. Detta måste stå klart för alla dem som i olika sammanhang handlägger dessa frågor. Var och en bör alltså aktivt medverka i arbetet för en höjd trafiksäkerhet. Inte minst trafikdomarnas insats är här av värde. Det kan i detta sammanhang erinras om att i Amerikas Förenta Stater, där kampen mot trafikolyckorna krävt stora ansträngningar men även bedrivits med betydande framgång, har värdet av domstolarnas arbete för trafiksäkerheten särskilt framhållits. Kommittén anser att en utbildning i trafiksäkerhetsfrågor kan stimulera domaren till en aktivare insats i arbetet för en höjd trafiksäkerhet. De nu gjorda övervägandena visar enligt kommittén att en vidareutbildning av trafik jurister genom kurser och konferenser skulle vara av stort värde. Det kan erinras om att försäkringsbolagen för sina egna anställca

164 redan har en omfattande undervisning i bl. a. trafikfrågor. Även inom advokatsamfundet och motororganisationerna har förekommit fortbildningskurser. Kommittén föreslår att även statsmakterna anslår medel för vidareutbildning i trafikfrågor. Denna verksamhet bör lämpligen äga rum i justitiedepartementets regi. I den m å n utbildningen avser trafiksäkerhetsfrågor bör dessa behandlas i nära samarbete med nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande och statens trafiksäkerhetsråd. Förutom tidigare nämnda yrkeskategorier bör representanter för polisen delta. Även trafikanterna bör genom sina olika intresseorganisationer beredas tillfälle att framlägga sina synpunkter. De kunskaper och den expertis, som finns tillgänglig inom försäkringsvärlden, bör också tillvaratas.

KAPITEL VII Sammanfattning

I kapitel 1 lämnar kommittén en redogörelse för målsättningen för sitt arbete. Kommittén framhåller att för att nå syftet att skapa en ökad trafiksäkerhet utgör straffet och straffhotet ett betydelsefullt men dock yttersta medel. Det erinras om de negativa verkningarna av den ständigt ökade kriminaliseringen inom trafikrätten. Straffet förlorar i effektivitet även som vapen i kampen mot den egentliga kriminaliteten och den allvarligare trafikbrottslighelen — det råkar ut för en inflation. Kommittén anvisar olika vägar för att motarbeta denna utveckling. Det anses bl. a. av värde om ordningsförseelserna kunde handläggas i särskild ordning och därigenom skiljas ut från den egentliga kriminaliteten. Vidare betonar kommittén vikten av snabba avgöranden och enkla handläggningsformer särskilt för trafikförseelser. Det erinras om den stora arbetsbalansen kanske framför allt vid domstolarna och nödvändigheten av att förkorta de nu ofta mycket långa handläggningstiderna. I slutet av kapitlet redovisas planerna för det fortsatta arbetet inom kommittén. 1 § trafikbrottslagen behandlas i kapitel 2. Kommittén framhåller att ett straff ho t i allmänhet ej kan påverka trafikanternas handlande, om det ej till följd av övervakning eller eljest kan göras till en påtaglig realitet. Det uttalas att det pedagogiska och preventiva värdet av 1 § första st. trafikbrottslagen i dess nuvarande utformning är begränsat. Kommittén framlägger förslag om en avsevärd skärpning av kraven på en straffbar ovarsamhet. Endast om ovarsamheten är väsentlig anser kommittén att straffansvar jämlikt 1 § första st. trafikbrottslagen bör inträda. Genom trafikantens handlande skall ha införts ett avsevärt faromoment av sådan art att en försiktig trafikant bort inse detta. I enlighet med den praxis som redan utvecklats föreslår kommittén vidare, att i straffskalan för brott mot 1 § första st. trafikbrottslagen, vilket brott kommittén givit beteckningen trafikovarsamhet, endast skall ingå böter. I kapitel 3 föreslås olika åtgärder för att uppspåra olämpliga bilförare. Kommittén understryker att de olycksförebyggande åtgärderna är en mycket väsentlig del av polisens trafikarbete. Kommittén förordar därför ändrad lydelse av 81 § vägtrafikkungörelsen och föreslår i allmänna polisinstruktionen en erinran om att varje polisman ständigt skall söka uppmärksamma förhållanden som kan vara av betydelse för körkortsfrågan.

166 Handläggningen av mindre brottmål behandlas i kapitel 4. I den första avdelningen av detta kapitel (A) framläggs förslag till lag om ordningsföreläggande. Förslaget innebär att polisman i omedelbart samband med en förseelse eller senare kan förelägga den misstänkte en ordningsbot till godkännande (ordningsföreläggande). Förfarandet skall kunna användas vid förseelser, för vilka ej är stadgaL annan påföljd än böter omedelbart i penningar. Inom denna ram må Konungen förordna om lagens tillämpning. Kommittén har i betänkandet endast tagit ställning till användningen av iörfärandet vid trafikförseelser och fylleri. Enligt förslaget skall riksåklagaren för en eller flera förseelser fastställa ett visst bötesbelopp (ordningsbot). Denna ordningsbot skall av polismannen föreläggas den misstänkte. Denne kan, om han så önskar, antingen omedelbart eller efter viss betänketid godkänna den förelagda boten. Godkännande kan ske såväl skriftligen som i vissa fall genom betalning. Ordningsföreläggandet skall, då Konungen särskilt förordnat härom, underställas Åklagares prövning. Ett godkänt och eventuellt fastställt ordningsföreläggande skall gälla som dom vilken vunnit laga kraft. Talan mot ett sådant föreläggande kan därför endast föras i särskild ordning (RB 59:5). Kommittén behandlar i samband med handläggningen av mindre trafikförseelser även frågan om påföljden för dessa förseelser skall vara dagsböter eller böter omedelbart i penningar. Efter att bl. a. ha redovisat den utveckling som skett mot att vid mindre trafikförseelser i allt högre grad jämka dagsbotens belopp, framlägger kommittén förslag om en betydande övergång bl. a. i vägtrafikförordningen från dagsböter till penningböter. I avdelning A tar kommittén slutligen upp till prövning parkeringsbotslagen och föreslår vissa mindre jämkningar i denna lag. Förslaget innebär bl. a. att rikspolischef efter Konungens förordnande skall kunna besluta om det område inom vilket lagen skall tillämpas. Vidare föreslår kommittén att lagen skall utvidgas att bl. a. avse parkering i gatuhörn och vid övergångsställe (49 § 2 mom. VTF). Den andra avdelningen (B) i kapitel 4 behandlar till en början strafföreläggande. Kommittén föreslår att detta skall kunna användas även då målsägande finns men denne ej förklarar sig ämna föra talan om enskilt anspråk. Strafföreläggande skall emellertid ej användas då målsägande eljest påfordrar att åtalet skall handläggas vid rätten. Vidare framlägger kommittén förslag om att strafföreläggande skall kunna godkännas genom betalning. Även handläggning av besvär över strafföreläggande (RB 59 kap. 5 och 6 §§) tas upp till prövning. Kommittén föreslår att underrätt i stället för som för närvarande hovrätt skall handlägga dessa ärenden. Vidare förlängs tiden för talan mot strafföreläggande (RB 59:6) från en månad till ett år från det åtgärd för verkställighet företogs hos den misstänkte.

167 Vidare framlägger kommittén i kapitel 4 förslag om införande i 48 kap. RB av en ny handläggningsform, benämnd stämningsföreläggande. Förfarandet innebär att åklagare i stämning förelägger den misstänkte ett bötesstraff till godkännande. Sker godkännande, skall åklagaren omedelbart insända stämningen och övriga handlingar till rätten, som antingen skall meddela dom i överensstämmelse med föreläggandet eller besluta att målet skall avgöras efter huvudförhandling. Även frågor om skadestånd, förverkande m. m. skall kunna handläggas i denna ordning. Stämningsföreläggandet kan användas vid brott beträffande vilka ej är stadgat svårare straff än sex månaders fängelse. Föreläggandet får ej utfärdas beträffande de självständiga ämbetsbrotten där suspension eller avsättning ingår i straffskalan. Målsägandens ställning regleras efter samma principer som vid strafföreläggande. Kommitténs förslag till ändrade handläggningsregler innebär att åklagarna genom möjligheten till ordningsföreläggande befrias från arbetet med en stor del av de mindre trafikförseelserna. Även polisens arbete förenklas bl. a. genom att rapportskrivningen kan ske i omedelbart samband med förseelsen. Dagsbotsutredningarnas antal kommer vidare att i hög grad begränsas. Förslaget innebär tillika en arbetslättnad för de organ som nu handhar delgivningen av strafföreläggande. Även körkortsregistrets arbete kommer att påverkas, enär utdrag ur registret ej längre kommer att behöva utfärdas vid de förseelser, där ordningsföreläggande kan användas. Den mindre utvidgning i parkeringsbotslagens tillämpning, som kommittén föreslagit, får till indirekt följd en ej oväsentlig minskning i antalet registreringar i körkortsregistret. En handläggning genom ordningsföreläggande av fylleriförseelserna kan, främst för de större rådhusrätterna, förväntas medföra en betydande minskning i antalet bagatellbrottmål. Domstolarnas och åklagarnas arbetsbörda påverkas även av de ökade möjligheterna till strafföreläggande. Sålunda kan bl. a. trafikovarsamhet och lindrigare misshandel i fortsättningen handläggas på detta sätt. Även kommitténs förslag om stämningsföreläggande ger en möjlighet att undvika huvudförhandling i ett ökat antal mål. Kapitel 5 i betänkandet ägnas ensamdomarkompetensen. Kommittén, som ej tar upp denna fråga till prövning i hela dess vidd, föreslår att ensamdomare i mål om ansvar för brott, vara ej kan följa svårare straff än böter, skall kunna pröva även enskilda anspråk. Detta innebär bl. a. att mål om ansvar för trafikovarsamhet i allmänhet kan handläggas av ensamdomare. Slutligen behandlar kommittén i kapitel 6 frågan om vidareutbildning av bl. a. domare som handlägger trafikmål. Kommittén föreslår särskilda kurser och konferenser för domare, åklagare, advokater, poliser samt de befattningshavare, som vid länsstyrelserna handlägger frågor om körkortsåterkallelse.

Reservationer

Herr Fröding

Mot det sätt på vilket kommittén löst frågan om s. k. stämningsföreläggande finner jag följande vara att erinra: Genom kravet på att den tilltalades godkännande skall omfatta jämväl storleken av det av åklagaren förelagda straffet kommer att från den ifrågavarande förenklade handläggningsformen undantas alla sådana fall, där den tilltalade visserligen vill erkänna gärningen men anser åklagarens straffmätning för hög. Detta k a n medföra att ett onödigt stort antal mål måste gå till huvudförhandling. Att åklagarens straffmätning måste helt följas för att rätten skall kunna utnyttja ifrågavarande handläggningsform är enligt min mening även mindre tilltalande i följande hänseenden. Olika åklagare kan tillämpa olika straffmätning, som stundom avviker från den av rätten tillämpade. Risk kan föreligga för att rätten hellre än att utsätta målet till huvudförhandling godtar åklagarens uppfattning i straffmätningsfrågan, oaktat denna avviker från den av rätten vanligen tillämpade. Detta kan tänkas leda till en successiv straffskärpning eller i vart fall till en icke önskvärd och för allmänheten stötande oenhetlighet i straffmätningen. Enligt min mening bör rätten därför kunna utan huvudförhandling nedsätta det av åklagaren föreslagna straffet. 1

Kommittén har på anförda grunder uttalat, att starka skäl tala för att mål om ansvar för trafikovar samhet, som ej är grov, i allmänhet bör handläggas av ensamdomare. Kommittén har sålunda ansett, att även bevisupptagningen i de ordinära trafikovarsamhetsmålen bör kunna anförtros åt ensamdomare (såvida målet ej är av vidlyftig beskaffenhet). Vid detta sitt ställningstagande har kommittén enligt min mening klart undervärderat nämndens medverkan i trafikovarsamhetsmålen, icke minst i vad avser bevisbedömningen. Enligt min egen erfarenhet som mångårig underrättsdomare är en sådan undervärdering helt obefogad. Jag hyser nämligen med stöd av denna erfarenhet den bestämda övertygelsen att nämndens medverkan vid dessa måls bedömning och avgörande varit av 1 Sådan nedsättning är medgiven beträffande den finska strafforder och den tyska Strafverfiigung (se bilaga N). — Enligt RB 48: 4 i dess ursprungliga lydelse kunde även vid underställning av strafföreläggande rätten nedsätta straffet, om detta var uppenbart för högt (se s. 122).

169 utomordentligt stort värde och att nämndens fortsatta medverkan i förevarande mål därför är i hög grad önskvärd, frånsett sådana fall, där åtalet erkänts eller där bevisningen är av mycket ringa omfattning. Nämndens medverkan i de kontroversiella trafikovarsamhetsmålen torde även vara av stor betydelse för bibehållande av allmänhetens förtroende för våra domstolar, detta med hänsyn särskilt därtill att den tilltalade just i dessa mål ofta har mycket svårt för att inse att han felat och att det utmätta straffet varit befogat. Riksdagen har ju f. ö. så sent som år 1954, då den avslog en proposition om utvidgad enmansdomarekompetens, såsom ett av avslagsskälen särskilt pekat på att bland de mål som enligt förslaget skulle överföras till enmansdomarekompetens »finnas åtskilliga angående brott, vars bedömande typiskt sett är förenad med vansklig bevisprövning. Bland sådana måltyper utgöres den största av trafikmålen». Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till ett av mig själv till första lagutskottets utlåtande i anledning av brottsbalkspropositionen (uti. nr 42/ 1962) såsom punkt 2 fogat särskilt yttrande av följande innehåll: 2. Angående de rena bötesmålens vidgade omfattning och därav föranledd ökning av den s. k. enmansdomarekompetensen. Enligt brottsbalken kommer ett stort antal brott, å vilka tidigare kunnat följa böter eller fängelse att bli enbart bötesbrott. Vid en del av dessa brottstyper kan bevisningen icke sällan vara relativt omfattande såsom exempelvis vid ringa misshandel, ringa vållande till annans död och hemfridsbrott. Med hänsyn till av riksdagen tidigare gjorda uttalanden därom att mål med egentlig bevisprövning bör prövas av flera än en domare (jfr senast 1 :a lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 25 till 1954 års riksdag) bör vid det fortsatta arbetet med av brottsbalken föranledda författningsändringar även övervägas att i rättegångsbalken införa en spärregel, varigenom en ej önskvärd utvidgning av enmansdomarekompetensen skulle kunna elimineras. En dylik spärregel skulle f. ö. bli i än högre grad påkallad, därest — vilket torde vara att förvänta — straffet för sådan trafikovarsamhet som ej är att bedöma som grov i framtiden begränsas till enbart böter. Med stöd av vad som härovan anförts och åberopats vill jag därför föreslå, att till de av kommittén föreslagna — och även av mig omfattade — ändringarna i 1 kap. 4 och 11 §§ rättegångsbalken fogas ett tillägg av innebörd att nämnd skall medverka även i bötesmål, där det före huvudförhandlingen klarlagts, att den muntliga bevisningen i målet kommer att omfatta — utöver målsägandeförhör — förhör med minst två personer. Herr Agvald

Jag instämmer i herr Frödings uttalande beträffande stämningsföreläggande utom såvitt avser stycket som börjar: »Genom kravet på».

170 BILAGA A Förslag till Lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott skall erhålla följande ändrade lydelse. (X ii v a r a n d e

lydelse)

Brister vägtrafikant i den omsorg och varsamhet, som till förekommande av trafikolycka betingas av omständigheterna, och är ej oaktsamheten ringa, dömes för vårdslöshet i trafik till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Där någon vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap ådagalägger grov oaktsamhet eller visar uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, dömes för grov vårdslöshet i trafik till fängelse eller straffarbete i högst ett är. Denna lag träder i kraft den

(Föreslagen

lydelse)

Brister vägtrafikant i väsentlig mån i den försiktighet, som erfordras för att undvika trafikolycka, dömes för trafikovarsamhet till dagsböter. Där någon vid förande av motordrivet fordon ådagalägger grov oaktsamhet eller visar uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, dömes för grov trafikovarsamhel till fängelse i högst två år.

171 BILAGA B

Förslag till Lag om ordningsföreläggande Härigenom förordnas som följer. 1 §• Konungen må beträffande förseelse, för vilken ej är stadgad annan påföljd än böter omedelbart i penningar, dock ej normerade böter, förordna, att denna lag skall äga tillämpning. 2 §•

Riksåklagaren, eller efter dennes förordnande vederbörande statsåklagare, har att för en eller flera förseelser, varom förordnande enligt 1 § meddelats, fastställa visst bötesbelopp (ordningsbot). 3 §.

Polisman må för förseelse, som avses i 2 §, till godkännande förelägga den misstänkte fastställd bot. Är fråga om flera förseelser, må föreläggande ej givas med mindre det sker gemensamt för alla förseelserna. Är förseelsen förenad med särskild rättsverkan, skall ock den rättsverkan föreläggas den misstänkte till godkännande. 4 §•

Föreläggande skall avfattas skriftligen samt innehålla uppgift om 1. den misstänkte; 2. förseelsen med angivande av tid och plats för dess begående samt de övriga omständigheter, som kan erfordras för dess kännetecknande; 3. den ordningsbot och den särskilda rättsverkan av förseelsen, som förelägges den misstänkte. Föreläggande skall undertecknas av den som utfärdar det. 5 §. Godkännande skall tecknas av den misstänkte på föreläggandet och skall innehålla, att han erkänner gärningen och att han underkastar sig den ordningsbot och den särskilda rättsverkan av förseelsen, som förelagts honom. Avser föreläggandet ej annat än ordningsbot och betalas boten, skall betalningen anses som godkännande, där det ej framgår, att den misstänkte ej avsett att godkänna föreläggandet.

172 6 §. Godkännes ej föreläggandet omedelbart, må det överlämnas till den misstänkte med tillkännagivande att han har att inom viss tid antingen återställa föreläggandet försett med skriftligt godkännande eller ock, om föreläggandet ej avser annat än ordningsbot, godkänna föreläggandet genom att betala boten och att åtal i annat fall kan äga rum. Föreläggande må delgivas med den misstänkte. Om delgivning skall vad i rättegångsbalken stadgas om delgivning av stämning äga motsvarande tilllämpning. 7 §•

Om föreläggande utfärdats, utgör det hinder för åtal och för anmaning att betala parkeringsbot. Godkännes ej föreläggandet inom utsatt tid utgör det ej hinder för åtal. Sker godkännande efter delgivning av stämning eller av strafföreläggande, är det utan verkan. 8 §.

Konungen må förordna, att ordningsföreläggande, som godkänts av den misstänkte, skall underställas åklagares prövning. 9 §. Finner åklagaren, i fall som avses i 8 §, ej anledning undanröja föreläggandet, skall detta fastställas av åklagaren. Ordningsföreläggande må fastställas tidigast sju dagar efter det att föreläggandet godkänts av den misstänkte. 10 §. Ordningsföreläggande, som godkänts av den misstänkte och i fall då så erfordras fastställts av åklagare, skall gälla som dom, vilken vunnit laga kraft. Talan mot ordningsföreläggande må i särskild ordning föras på sätt i 59 kap. 5—8 §§ rättegångsbalken är stadgat om besvär över strafföreläggande. Åklagare, som fastställt föreläggandet, eller där detta ej skett, som ägt väcka åtal för förseelsen, skall härvid anses som motpart till den som avsetts med föreläggandet. 11 §. De närmare bestämmelser, som utöver vad ovan sagts erfordras för tilllämpning av denna lag, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den

173 BILAGA C

Förslag till Lag om ändring i lagen den 9 december 1960 (nr 683) om parkeringsbot Härigenom förordnas, att 1, 2, 3 och 4 §§ lagen den 9 december 1960 om parkeringsbot skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

(Fö r e slag e n

lydelse)

lydelse)

1 Konungen må för visst polisdistrikt eller del därav förordna, att 2—5 §§ i denna lag skola äga tilllämpning beträffande sådan överträdelse av föreskrift rörande parkering eller annan uppställning eller stannande av motorfordon, som ej är belagd med svårare straff än böter omedelbart i penningar.

Konungen eller den myndighet Konungen därtill bemyndigar må för visst polisdistrikt eller del därav förordna, att 2—5 §§ i denna lag skola äga tillämpning. Förordnande må, i den utsträckning härom är särskilt stadgat, meddelas beträffande överträdelse av föreskrift rörande parkering eller annan uppställning eller stannande av motorfordon.

2 §•

Statsåklagaren har att, efter hörande av polismyndigheten, för förseelse som avses i 1 §, såsom parkeringsbot fastställa belopp om lägst fem och högst etthundra kronor. I den mån det finnes lämpligt, må bot bestämmas till olika belopp för skilda slag av förseelser.

Riksåklagaren, eller efter dennes förordnande vederbörande statsåklagare, har att för förseelse som avses i 1 §, såsom parkeringsbot fastställa belopp om lägst fem och högst etthundra kronor. I den mån det finnes lämpligt, må bot bestämmas till olika belopp för skilda slag av förseelser.

3 §. Har någon Inom polisdistrikt Inbetalningen skall ske till myndighet, som har att indriva böter, eller annan myndighet, som Konungen bestämmer.

fastställa boten. meddela anmaning. Inbetalningen skall ske till myndighet, som har att indriva böter, eller annan myndighet, som Konungen eller efter Konungens bemyndigande riksrevisionsverket bestämmer.

174 (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) 4 §• Om anmaning som avses i 3 § bliOm anmaning som avses i 3 § vit meddelad, skall åtal ej äga rum. blivit meddelad, skall åtal ej äga Betalas ej bot inom tid, som medgi- rum och ordnings föreläggande ej utves för betalningen, utgör anmaning- färdas. Betalas ej bot inom tid, som en ej hinder för åtal. Sker betal- medgives för betalningen, utgör anningen efter delgivning av stämning maningen ej hinder för åtal. Sker eller av strafföreläggande, är den betalning etter delgivning av stämutan verkan. ning eller av strafföreläggande, är den utan verkan.

Denna lag träder i kraft den

175 BILAGA D

Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken Härigenom forordnas, att 1 kap. 4 och 11 §§, 20 kap. 8 §, 22 kap. 1 och 2 §§, 30 kap. 6 och 7 §§, 45 kap. 1 §, 48 kap. 1 och 3 §§ och 59 kap. 6 § rättegångsbalken 1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, att i 48 kap. rättegångsbalken skola införas nio nya paragrafer, benämnda 5—13 §§, av nedan angiven lydelse, att i 59 kap. rättegångsbalken skola införas två nya paragrafer, benämnda 7 och 8 §§, av nedan angiven lydelse, samt att rubriken till 48 kap. rättegångsbalken skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, varjämte i sistnämnda kapitel skola införas två underrubriker, dels före 1 § dels ock mellan 4 § och 5 §. (Nuvarande

(Föreslagen

ly d e l s e)

lydelse)

1 Kap. 4 §. I häradsrätt dömer häradshöv1 häradsrätt dömer häradshövdingen med nämnd. Häradsrätten dingen med nämnd. Häradsrätten vavare dock domför utan nämnd vid re dock domför utan nämnd vid måls måls avgörande utan huvudförhand- avgörande utan huvudförhandling ling samt annan handläggning, som samt annan handläggning, som ej ej sker vid huvudförhandling eller sker vid huvudförhandling eller syn syn å stället, så ock i tvistemål vid å stället, så ock i tvistemål vid huhuvudförhandling, som hålles i ome- vudförhandling, som hålles i omedeldelbart samband med förberedelsen. bart samband med förberedelsen. Lag samma vare i fråga om huvud- Lag samma vare i fråga om huvudförhandling och syn å stället i brott- förhandling och syn å stället i brottmål, om målet rör allenast ansvar mål, om målet rör allenast ansvar för för brott, vara icke kan följa svåra- brott, vara icke kan följa svårare re straff än böter, och i målet ej fö- straff än böter, eller utom ansvar för rekommer anledning att målsägande sådant brott även enskilt anspråk i anledning av brottet. finnes. 11 §. Rådhusrätt vare Vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handlägg-

och nämnd. Vid måls avgörande utan huvudförhandling samt annan handlägg-

1 Senaste lydelse av 1 kap. 4 § se SFS 1958: 465, av 1 kap. 11 § se SFS 1958: 8, av 20 kap. 8 § se SFS 1948: 453, av 30 kap. 6 § se SFS 1955: 56, av 30 kap. 7 § se SFS 1956: 587 samt av 48 kap. 1 § se SFS 1954:432.

176 (Nuvarande lydelse) ning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, så ock i tvistemål vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen, vare rådhusrätt dock domför med en lagfaren domare. Lag samma vare i fråga om huvudförhandling och syn å stället i brottmål, om målet rör allenast ansvar för brott, vara icke kan följa svårare straff än böter, och i målet ej förekommer anledning, att målsägande finnes.

(Föreslagen lydelse) ning, som ej sker vid huvudförhandling eller syn å stället, så ock i tvistemål vid huvudförhandling, som hålles i omedelbart samband med förberedelsen, vare rådhusrätt dock domför med en lagfaren domare. Lag samma vare i fråga om huvudförhandling och syn å stället i brottmål, om målet rör allenast ansvar för brott, vara icke kan följa svårare straff än böter, eller utom ansvar för sådant brott även enskilt anspråk i anledning av brottet.

20 Kap. 8 §. Målsägande må Har åklagare väckt talan, äge målsäganden biträda åtalet; han må ock i högre rätt fullfölja talan.

Utan hinder

äga rum. Har åklagare väckt talan, äge målsäganden biträda åtalet; h a n må ock i högre rätt fullfölja talan. Har åtalet väckts genom stämningsföreläggande, varom i 45 kap. stadgas, äge målsägande dock ej biträda åtalet med mindre detta kommer att handläggas på sätt om rättegången i brottmål i allmänhet är stadgat. angående brott.

22 Kap. 1 §• Talan mot den misstänkte eller Talan mot den misstänkte eller annan om enskilt anspråk i anled- annan om enskilt anspråk i anledning av brott må föras i samband ning av brott må föras i samband med åtal för brottet. Upptages ej an- med åtal för brottet. språket i samband med åtalet, skall Väckes åtal genom stämningsfötalan föras i den för tvistemål stad- reläggande, varom i 45 kap. stadgas, gade ordningen. må talan om enskilt anspråk föras i samband med åtalet endast i fall som avses i 45 kap. 6 § andra stycket eller då åtalet kommer att handlag-

177 (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) gas på sätt om rättegången i brottmål i allmänhet är stadgat. Upptages ej anspråket i samband med åtalet, skall talan föras i den för tvistemål stadgade ordningen. 2 §•

Grundas enskilt Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott, att enskilt anspråk må grundas å brottet, skall han, om det kan ske, i god tid före åtalet underrätta målsäganden därom.

det grundas. Finner undersökningsledaren eller åklagaren vid utredning angående brott, att enskilt anspråk må grundas å brottet, skall han, om det kan ske, i god tid före åtalet underrätta målsäganden därom ävensom före åtalsprövningen tillfråga denne, om han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet.

30 Kap. 6 §.

I mål, som rör allenast ansvar för brott, må, om den tilltalade erkänt gärningen och svårare straff än böter ej ådömes, domen utfärdas i förenklad form. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, må ock utfärdas i förenklad form. Närmare bestämmelser därom meddelas av Konungen.

I mål, som rör allenast ansvar för brott, må, om den tilltalade erkänt gärningen och svårare straff än böter ej ådömes, domen utfärdas i förenklad form. Detsamma skall gälla dom som meddelas enligt 48 kap. 12 §. Dom, varigenom högre rätt fastställer lägre rätts dom, må ock utfärdas i förenklad form. Närmare bestämmelser därom meddelas av Konungen.

7 §•

Innan dom Då huvudförhandling Avgöres mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet skall ske genom att do12—4614 63

stadgar därom. domens meddelande. Avgöres mål utan huvudförhandling, skall, så snart ske kan, överläggning hållas samt domen beslutas, skriftligen avfattas och meddelas. Meddelandet skall ske genom att do-

178 (Nuvarande lydelse) men hålles tillgänglig å rättens kansli. Underrättelse om tiden för meddelandet skall senast samma dag avsändas till parterna.

(Föreslagen lydelse) men hålles tillgänglig å rättens kansIi. Underrättelse om tiden för meddelandet skall senast samma dag avsändas till parterna. Sådan underrättelse vare dock ej erforderlig, då rätten jämlikt 48 kap. 12 § meddelat dom senast inom fjorton dagar efter det stämningsföreläggande inkommit.

Avkunnande av

av fullföljdshänvisning. 45 Kap.

1 §• Vill åklagare väcka åtal, skall Vill åklagare väcka åtal, skall han hos rätten göra skriftlig ansö- han hos rätten göra skriftlig ansökan om stämning å den som skall kan om stämning å den som skall tilltalas; rätten äge dock i den om- tilltalas; rätten äge dock i den omfattning, som finnes lämplig, upp- fattning, som finnes lämplig, uppdraga åt åklagare att själv utfärda draga åt åklagare att själv utfärda stämning. stämning. Att åklagare må i visst fall själv utfärda stämning med föreläggande om bötesstraff stadgas i 48 kap. Åtal skall Ej må

den tilltalade. under åtal. 48 Kap.

Om

strafföreläggande.

Om föreläggande av böter. Strafföreläggande.

1 §• Skall allmänt alla brotten. Strafföreläggande må ej användas, Strafföreläggande må ej utfärdas, om anledning förekommer, att måls- om målsägande förklarat, att han ägande finnes. ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet. Har målsägande påfordrat, att åtalet handlägges vid rätten, må föreläggande ej heller givas.

179 (Nuvarande

(Föreslagen

lydelse)

lydelse)

3 §.

Godkännande av

Godkännes ej föreläggandet omedelbart, skall det delgivas den misstänkte på sätt om stämning i brottmål är stadgat med tillkännagivande, att han har att inom viss av åklagaren utsatt tid, högst två veckor, från dagen för delgivningen till åklagaren återställa föreläggandet försett med godkännande vid påföljd att åtal eljest må äga rum.

förelagts honom. Avser föreläggande ej annat än böter och betalas böterna, skall betalningen anses som godkännande, där det ej framgår att den misstänkte ej avsett att godkänna föreläggandel. Godkännes ej föreläggandet omedelbart, skall det delgivas den misstänkte på sätt om stämning i brottmål är stadgat med tillkännagivande, att han vid påföljd alt åtal eljest må äga rum, har att inom viss av åklagaren utsatt tid, högst två veckor, från dagen för delgivningen antingen till åklagaren återställa föreläggandet försett med skriftligt godkännande eller ock, i fall som avses i andra stycket, godkänna föreläggandet genom att betala böterna. Stäm ning s före läggande. § 5. Ätal för brott, vara ej är stadgat svårare straff än fängelse i sex månader, och som finnes förskylla allenast böter, må av åklagare väckas genom stämning med föreläggande för den misstänkte att godkänna ett av åklagaren åsätt bötesstraff (stämningsföreläggande). Är för brottet stadgat suspension eller avsättning, må föreläggande ej användas. Föreläggande må ej heller givas, då fråga är om flera brott, med mindre det sker gemensamt för alla brotten. Åtal skall anses väckt, då föreläggandet delgavs den tilltalade.

180 (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

6 §. Är brottet förenat med särskild rättsverkan skall ock denna föreläggas den misstänkte till godkännande. Förklarar målsägande, att han ämnar föra talan om enskilt anspråk, må åklagaren, i fall som avses i 22 kap. 2 § första stycket, i stämningsföreläggande väcka talan om enskilt anspråk på grund av brottet. Väcker åklagaren ej sådan talan må föreläggande ej utfärdas. Detsamma skall gälla om målsägande påfordrar, att åtal skall ske i den ordning, som härför är i allmänhet stadgad. 7 §. Stämningsföreläggande skall avfattas skriftligen och vara undertecknat av åklagaren. Föreläggandet skall innehålla: 1. vad i 4,5 kap. b § stadgas om stämningsansökan; samt 2. det bötesstraff, den särskilda rättsverkan och det enskilda anspråk, som föreläggas den misstänkte. I föreläggandet skall fastställas viss tid efter delgivning inom vilken godkännande av föreläggandet skall inkomma till åklagaren. Föreläggandet skall med därvid fogade handlingar delgivas den tilltalade. 8 §. Godkännande av åklagarens yrkande skall göras skriftligen å stämningsföreläggandet'och skall innehålla att den tilltalade erkänner gärningen och godtager det bötesstraff

181 (Nuvarande

lydelse)

(F ö r e slag en ly d els e) och den särskilda rättsverkan av brottet, som förelagts honom. I fall som avses i 6 § andra stycket skall godkännandet jämväl omfatta medgivande av det enskilda anspråket. 9 §. Godkänner den tilltalade inom förelagd tid åklagarens yrkande, har åklagaren att omedelbart tillställa rätten det godkända stämningsföreläggandet med bevis om delgivning och de skriftliga handlingar och föremål, som han åberopar som bevis. Utskrift av protokoll eller anteckningar från förundersökningen, om sådan ägt rum, och i annat fall polisrapport eller annan dylik handling, skall samtidigt överlämnas till rätten. 10 §. Inkommer ej godkännande inom förelagd tid, skall åtalet handläggas på sätt om rättegången i brottmål i allmänhet är stadgat. Har godkännande inkommit, innan åklagaren till rätten översänt stämningsföreläggandet, må dock åklagaren förfara på sätt i 9 § stadgas. 11 §. Rätten må, i fall som avses i 9 § eller 10 § andra stycket, avgöra målet utan huvudförhandling. 12 §. Rätten har att, om särskilt hinder härför ej möter, inom fjorton dagar efter det stämningsföreläggandet med godkännande inkommit antingen utan huvudförhandling meddela

182 (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen lydelse) dom i överensstämmelse med föreläggandet eller besluta, att målet skall handläggas i den ordning, som är stadgad för brottmål i allmänhet. Mot beslut, som avses i denna paragraf, må talan ej föras. 13 §. Om stämningsföreläggande skall i övrigt vad i 45 kap. 1 § tredje stycket samt 3 § första stycket första punkten är stadgat äga motsvarande tillämpning. 59 Kap.

6 §• Den som vill besvära sig över Den som vill besvära sig över strafföreläggande skall till den hov- strafföreläggande skall till den unrätt, där, om åtal väckts, talan mot derrätt, som ägt upptaga åtal för underrättens dom skolat fullföljas, brottet, inkomma med besvärsinlaga. inkomma med besvärsinlaga. Besvär skola föras inom ett år, Besvär skola föras inom en må- sedan åtgärd för verkställighet av nad, sedan åtgärd för verkställighet föreläggandet företogs hos den missav föreläggandet företogs hos den tänkte. Rätten äge, när skäl äro därmisstänkte. Hovrätten äge, när skäl till, förordna, att, till dess annorlunäro därtill, förordna, att, till dess an- da föreskrives, vidare åtgärd för norlunda föreskrives, vidare åtgärd verkställighet av föreläggandet ej för verkställighet av föreläggandet ej må äga rum. må äga rum. Om besvär, som nu sagts, äge i övrigt vad i 52 kap. är stadgat motsvarande tillämpning, över hovrättens beslut må talan ej föras. 7 §• I ärende angående besvär över strafföreläggande skall underrätt lämna motpart tillfälle att yttra sig. Finnes för utredningen erforderligt att part eller annan höres, skall förhandling äga rum.

183 (Nuvarande

lydelse)

Denna las träder i kraft den

(Fö r e slag en lydelse) 8 §. Vid avgörande av ärende angående undanröjande av strafföreläggande vare häradsrätt domför utan nämnd och rådhusrätt med allenast en lagfaren domare. Rättens avgörande av saken sker genom beslut. Över hovrätts beslut må talan ej föras. Vad i denna balk är föreskrivet angående brottmål skall i övrigt i tillämpliga delar gälla.

184 BILAGA E Förslag till Lag om ändrad lydelse av 84 § militära rättegångslagen den 30 juni 1948 (nr 472) Härigenom förordnas, att 84 § militära rättegångslagen den 30 juni 1948 skall erhålla följande ändrade lydelse. (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

84 §. Vad i Vad i

Denna lag träder i kraft den

i disciplinmål. avse disciplinstraff. Stämningsföreläggande må avse disciplinbot men ej arreststraff.

185 BILAGA F Förslag till Kungörelse om ändrad lydelse av 8 och 20 §§ förundersökningskungörelsen den 19 december 1947 (nr 948) Härigenom förordnas, att 8 och 20 §§ förundersökningskungörelsen den 19 december 19471 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. (Nuvarande

(Föreslagen

lydelse)

lydelse)

8 §.

Erfordras komplettering

förhör hålles. Avser förundersökningen brott av beskaffenhet att kunna bliva föremål för strafföreläggande eller stämningsföreläggande och har målsäganden ej avgivit förklaring, huruvida han ämnar föra talan om enskilt anspråk i anledning av brottet, må han, vid äventyr att föreläggande eljest kan komma att utfärdas, anmanas att inom viss tid avgiva sådan förklaring. Målsäganden skall i anmaningen erinras om att åklagaren, i fall som avses i 48 kap. 6 § andra stycket rättegångsbalken, i stämningsföreläggande kan väcka talan om enskilt anspråk. Vad i andra stycket stadgats skall även gälla i fall då på grund av bestämmelserna i 23 kap. 22 § rättegångsbalken förundersökning ej anses erforderlig. 20 §.

Av protokoll I protokollet skall antecknas: angivelsen eller 1

Senaste lydelse av 20 § se SFS 1955: 571.

av protokollföraren. anföra något,

186 (Nuvarande

lydelse)

(Föreslagen

lydelse)

uppgift huruvida målsägande ämnar föra ersättningstalan i anledning av brottet, erforderliga uppgifter rörande målsägandes enskilda anspråk i de fall då åklagaren förbereder även målsägandens talan,

uppgift huruvida målsägande ämnar föra ersättningstalan i anledning av brottet eller huruvida anmaning enligt 8 § andra stycket meddelats, erforderliga uppgifter rörande målsägandes enskilda anspråk i de fall då åklagaren förbereder även målsägandens talan och, då så finnes lämpligt, den misstänktes yttrande över anspråket,

ävensom vad

i protokollet. Avser förundersökningen brott vid vilket strafföreläggande kan användas och har målsägande påfordrat att åtal väckes, skall detta antecknas i protokollet. Detsamma skall gälla, då förundersökningen avsett brott, vid vilket stämningsföreläggande kan användas, och målsägande påfordrat att åtal skall ske i den ordning, som är stadgad för brottmål i allmänhet.

Avser förundersökningen Protokoll skall

Denna kungörelse träder i kraft den

vid domstol. av saken.

187 BILAGA G Förslag till straffskalor för vissa vägtrafikbrott (Upprättad 1/1 1963) Dagsböter

eller svårare

påföljd

bibehålles

1 § TL

Trafikovarsamhet trafikovarsamhet

och

2 § TL

Hindrande och störande av trafiken

3 § TL

Olovlig körning

4 § TL

Rattfylleri och rattonykterhet

5§TL

Smitning

12 § 2 mom., andra st. jfr 65 § 5 mom. andra st. VTF

Veterligen oriktig uppgift ansökningshandling

13 § 1 mom. jfr 65 § 2 och 3 mom. VTF

Brukande av fordon i strid mot 13 § 1 mom.

15 § 2 mom. jfr 65 § 5 mom. andra st. VTF

Veterligen oriktig uppgift typintyg.

17 § 3 mom. andra st. eller 4 mom. jfr 65 § 5 mom. VTF

Veterligen oriktig uppgift vid sökande av registrering m. m.

18 § jfr 65 § 5 mom. första st. VTF

Veterligen oriktig uppgift vid anmälan om vissa registrerade förhållanden

19 § jfr 65 § 5 mom. första st. VTF

Veterligen oriktig uppgift vid anmälan för avregistrering

22 § andra st. jfr 65 § 2 och 3 mom. VTF

Brukande av fordon i strid mot förbud

23 § andra st. jfr 65 § 2 och 3 mom. VTF

Brukande av fordon i strid mot förbud

24 § 1 mom. första st. jfr 65 § 6 mom. första st. VTF

Underlåtenhet att inställa vissa fordon till kontrollbesiktning

27 § 4 mom. a n d r a st. jfr 65 § 5 mom. andra st. VTF

Veterligen oriktig uppgift vid ansökan om turistvagnslicens

29 § 5 mom. jfr 66 § 2 mom. första st. VTF

Förande av buss m. m. utan trafikkort

Kommentar grov

i

i

188 Kommentar 32 § 1 mom. andra st. eller 4 mom. andra st. jfr 66 § 2 mom. första st. VTF

Veterligen oriktig uppgift fråga om körkort

36 § 1, 2, 6 eller 7 mom. och delvis 8 mom. jfr 66 § 1 mom. första st. VTF

Bedrivande av körskola utan tillstånd m. m.

36 § 8 mom. jfr 66 § 1 mom. andra st. VTF

Veterligen oriktig uppgift anteckning ang. körskola

53 § jfr 67 § första st. VTF

Tävling med fordon utan tillstånd

54 § 1 mom. jfr 67 § fjärde st. VTF (Se även 57 § 1 mom. och 61 § 1 mom. a) VTF)

Fordons vikt

Beträffande överträdelse av bestämmelserna i 54 § 1 mom. och 57 § 1 mom. samt med stöd av 61 § 1 mom. a) meddelade föreskrifter rörande fordons axeltryck och bruttovikt bibehålles dagsböter för de grova fallen. »Är förseelsen grov domes till dagsböter. Vid bedömande huruvida förseelsen är grov skall särskilt beaktas, om den skett vanemässigt och i vinstsyfte, om den inneburit risk för större skada eller om den eljest varit av särskilt farlig art.»

57 § 1 mom jfr 67 § fjärde st. VTF

Maximilast

Se 54 § 1 mom. VTF ovan.

61 § 1 mom. a) jfr 68 § VTF

Fordons bruttovikt och axeltryck

Se 54 § 1 mom. VTF ovan.

8 § jfr 11 § tredje st. MopF

Moped får ej föras av den som ej fyllt 15 år. Ansvar för vårdnadshavare m. fl.

24 § TrafikförsL

Underlåtenhet att fullgöra försäkringsplikt m. m.

34 § 1 mom. YTF

Bedrivande av linjetrafik utan att vara berättigad m. m.

i

i

Frågan om reaktionen mot den som ej fullgör försäkringsplikten m. m. kommer kommittén att närmare pröva i senare betänkande.

189 Kommentar 34 § 2 mom. YTF

Underlåtenhet att inställa bil till kontrollbesiktning, överträdelse av arbetstidsbestämmelser, underlåtenhet att iaktta turlista, betalning i strid mot taxa m. m.

34 § 3 mom. YTF

Brukande av automobil som ej godkänts för yrkesmässig trafik m. m.

34 § 4 mom. YTF

Förande av automobil i yrkesmässig automobiltrafik utan att vara berättigad m. m.

6 § kung. ang. vissa transp. till och från utlandet med motorfordon m. m.

Yrkesmässig trafik från utlandet

6 § kung. om antagande av enhetliga regler för typgodkännande av utrustning m. m.

Felaktig användning av märke

27 § kung. ang. transp. av vissa levande djur med motorfordon m. m.

Användande av fordon m. m. i strid mot föreskrifter

6 § kung. den 31/8 1945 med vissa föreskrifter ang. registrering

Oriktig uppgift mot bättre vetande

Påföljden

ändras från dagsböter

till

och

till böter högst 300

2 § jfr 65 § 1 och 3 mom. VTF

Bristfälligheter på fordon

3 § jfr 65 § 1 och 3 mom. VTF

Bristfälligheter på bil m. m.

4 § jfr 65 § 1 och 3 mom. VTF

Bristfälligheter cykel

på

motor-

5 § jfr 65 § 1 och 3 mom. VTF

Bristfälligheter på eller motorredskap

traktor

6 § jfr 65 § 1 och 3 mom. VTF

Bristfälligheter don m. m.

släpfor-

på

kronor

F. n. dagsböter om förseelsen avsett motordrivet fordon eller släpfordon, i annat fall böter, högst 300 kronor.

190 Kommentar

10 § 5 mom. första st. jfr 65 § 6 mom. första st. VTF

Registreringsbesiktning fordon

11 § jfr 65 § 2 och 3 mom. VTF

Brukande av oregistrerat motorfordon m. m.

12 § 1 mom. jfr 65 § 2 och 3 mom. VTF

Brukande av fordon i strid mot 12 § 1 mom.

17 § 1, 2 eller 4 mom. eller 3 mom. första st. jfr 65 § 4 mom. första st. VTF

Underlåtenhet att söka registrering m. m.

21 § 1 mom. första och andra st. samt 2 mom. första st. e ) , såvitt angår registreringsnummer jfr 65 § 2 och 3 mom. VTF

Skyltar på motordrivna fordon m. m.

21 § 1 mom. tredje och femte st. jfr 65 § 6 mom. andra st. VTF

Dold skylt

22 § första st. jfr 65 § 6 mom. första st. VTF

Underlåtenhet att inställa fordon till kontrollbesiktning

23 § tredje st. jfr 65 § 6 mom. första st. VTF

Underlåtenhet att ma föreläggande

24 a § första st. jfr 65 § 2 mom. VTF

Användande av släpvagn trots förordnande om särskild kopplingsbesiktning

27 § 1—3 mom. jfr 65 § 2 och 3 mom. VTF

Förseelse mot bestämmelser ang. motorfordon, som införts i riket m. m.

27 § 5 mom. sjätte st. jfr 65 § 6 mom. andra st. VTF

Dold turistvagnsskylt

40 § jfr 67 § första st. VTF

Skyldighet att följa uppsatta anslag och polismans anvisningar m. m.

41 § 1 mom. och 2 mom. andra st. jfr 67 § första st. VTF

Fri väg för spårvagn m. m.

42 § 2 och 4 mom. jfr 67 § första st. VTF

Förbud att passera järnvägskorsning förrän signal upp-

46 § 1 mom. tredje st. jfr 67 § första st. VTF

Skyldighet att nedbringa hastigheten före övergångsställe för gående

efterkom-

eller a n n a n

191 Kommentar 47 § 3 mora, första st. jfr 67 § första st. VTF

Signalering vid omkörning

48 § 1 och 3 mom. jfr 67 § första st. VTF

Skyldighet att stanna före infart på huvudled m. m.

49 § 2 och 4 mom. jfr 67 § första st. VTF

Förbud att uppställa fordon inom ett avstånd av 10 meter före övergångsställe m. m.

51 § 1 mom. jfr 67 § tredje st. VTF

Tänd lykta m. ni.

52 § 2 mom. jfr 67 § första st. VTF

Utmärkande av gods som skjuter utanför fordon m. m.

54 § 1 mom. jfr 67 § fjärde st. VTF

Fordons vikt

54 § 2 och 4 mom. jfr 67 § första st. VTF

Fordons bredd

55 § 1 mom. eller 2 mom. första st. jfr 67 § första st. VTF

Ang. fordon som må dragas av bil m. m.

56 § jfr 67 § första st. VTF

Hastighetsbestämmelser

57 § 1 mom. jfr 67 § fjärde st. VTF

Maximilast

57 § 2 mom. tredje st. eller 3 eller 4 mom. jfr 67 § första st. VTF

För många passagerare m. m.

61 § jfr 68 § VTF

Överträdelse av lokala trafikföreskrifter m. m.

under

mörker

För närvarande dagsböter, då förseelsen avsett motordrivet fordon eller släpfordon, i annat fall böter högst 300 kronor.

Vid grova fall dagsböter. Se 54 § 1 mom. VTF i förteckningen över bibehållna dagsbotsstraff.

Vid grova fall dagsböter. Se 54 § 1 mom. VTF

1) Vid grova överträdelser av med stöd av 61 § 1 mom. a) meddelade föreskrifter ang. fordons axeltryck och bruttovikt föreslås dagsböter. Se 54 § 1 mom. VTF 2) överträdelse av bestämmelse som avses i 61 § 1 mom. b) straffas för närvarande med böter, högst 300 kronor.

192 Kommentar 63 § 2 mom. jfr 68 § första st. VTF

överträdelse av villkor för undantag från lokal trafikföreskrift m. m.

68 § andra st. VTF

Förande av motorfordon strid mot förbud m. m.

3 § första st. jfr 11 § första st. MopF

Utrustningsfel

4 § jfr 11 § första st. MopF

Besiktning

10 § andra st. jfr 11 § första st. MopF

Tänd lykta

10 § jfr 11 § första st. ASF

Brukande av automobil vilken ej erlagts skatt

i

för

Förteckning över författningar,

som kommittén funnit anledning närmare behandla i sitt till straffskalor för vissa vägtrafikbrott

förslag

Förordningen den 2 juni 1922 om automobilskatt. Lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon. Förordningen den 25 oktober 1940 ang. yrkesmässig automobiltrafik. Kungörelsen den 15 december 1944 ang. transport av vissa levande djur med motorfordon m. m. Kungörelsen den 31 augusti 1945 med vissa föreskrifter angående registrering m. m. Kungörelsen den 22 juni 1951 ang. vissa transporter till eller från utlandet med motorfordon m. m. Lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott. Vägtrafikförordningen den 28 september 1951. Kungörelsen den 5 maj 1960 i anledning av Sveriges tillträde till den i Geneve den 20 mars 1958 avslutade överenskommelsen om antagande av enhetliga regler för typgodkännande av utrustning m. m. Förordningen den 5 maj 1960 om mopeder.

193 BILAGA H Oaktsamhetsbrotten i svensk rätt Av docenten Carl M.

Begreppet

Elwing

oaktsamhet

När lagstiftaren kriminaliserar ett visst handlingssätt, sker detta genom att han utfärdar ett straffbud. Enligt traditionell lagstiftningsteknik består straffbudet dels av en brottsbeskrivning, innehållande vissa s. k. brottsrekvisit, och dels av en därtill anknuten föreskrift, att den beskrivna gärningen skall följas av ett straff som utmätes inom en viss ram (straffskala, strafflatitud). En brottsbeskrivning karakteriserar, om den är fullständig, två sidor av den brottsliga gärningen, den yttre och den inre sidan. Annorlunda uttryckt skall en fullständig brottsbeskrivning upptaga två rekvisit, det objektiva och det subjektiva. Med avseende på den subjektiva sidan kan normaltyperna av de brottsliga handlingarna med en grov uppspaltning indelas i två grupper, uppsåtliga (dolösa) brott och oaktsamma (culpösa) brott, allteftersom det subjektiva rekvisitet består av uppsåt (dolus) eller oaktsamhet (culpa). Till sin begreppsmässiga konstruktion är såväl de uppsåtliga brotten som oaktsamhetsbrotten synnerligen skiftande. Särskilt den objektiva sidan företer starka variationer, vilka för övrigt återverkar på brottsbegreppens subjektiva innehåll. I det följande skall endast oaktsamhetsbrotten beaktas. Där ej annat sägs, avses lagrum i SL. En grundläggande objektiv uppdelning av brottsbegreppen sker genom distinktionen mellan rena handlingsdelikt och effektdelikt. Ett rent handlingsdelikt är ett brott som i lagen karakteriseras endast genom handlandets egen beskaffenhet och icke genom något krav på ett visst resultat av handlandet. Ett exempel är vårdslöshet i trafik (1 § TrafikbrottsL). I beskrivningen av ett effektdelikt ingår däremot en närmare angiven effekt som skall vara orsakad av den brottsliga handlingen (t. ex. vållande till annans död, 14:9). Effekten kan bestå i en skada, ofta en personskada eller egendomsskada av visst slag, och brottet betecknas då som ett skadcdelikt. Såsom ett slags effekt kan man också, ehuru något oegentligt, betrakta även enbart en fara för skada av visst slag. Därigenom kommer faredelikten att utgöra en särskild grupp av effektdelikt vid sidan av skadedelikten. Fara är alltså ett objektivt rekvisit, och farebegreppet får icke sammanblandas med culpabegreppet. Jämväl må begreppet kollektivdelikt nämnas. Brottet består alltid av en mänsklig handling eller underlåtenhet. Vissa brott har emellertid den konstruktionen, att de visserligen fullbordas genom en handling men att efterföljande likartade handlingar vid andra tillfällen icke skall betraktas som nya brott utan tillsammans med de tidigare gärningarna är att anse som ett enda brott (t.ex. olaga yrkesmässig biltrafik). Brottsbegreppens växlande struktur kan schematiskt framställas på följande sätt. 1) Handlingen kan vara bestämd genom krav på ett visst resultat, medan handlingens egen yttre beskaffenhet är irrelevant (t.ex. m o r d ) . 2) Handlingen kan vara bestämd såväl till resultatet som till sin egen beskaffenhet (t. ex. förgiftning). 3) Handlingen kan vara bestämd endast till sin egen beskaffenhet (t.ex. 13—4614 63

194 olovligt bärande av uniform). Gemensamt för de båda förstnämnda slagen av brott är, som synes, att ett visst handlingsresultat, en viss effekt, utgör brottsrekvisit. 1 Understundom består brottsbeskrivningen i ej mycket mer än en fordran, att gärningen skall vara oaktsam (t. ex. 1 § TrafikbrottsL).- I vissa lagrum är gärningen ganska noga angiven, men den bestämmes ytterligare genom ett culparekvisit (t. ex. 13:7 tredje stycket). Någon gång kan tvivel råda, huruvida gärningen, i den mån den är uttryckligen beskriven, måste vara täckt av uppsåt; detta gäller dock blott beträffande äldre partier av SL — kap. 14—18 — som ännu ej reviderats. I vissa fall är det tydligt, att gärningen skall ske uppsåtligen utom i visst avseende, i vilket det i stället fordras culpa (t. ex. 21:6 andra stycket: skälig anledning antaga att brott förelåg; brottet är ett brott med blandat dolöst och culpöst rekvisit). Enligt fast terminologi räknas culpa alltid som ett subjektivt rekvisit. Ett skäl härför är, att i culpabegreppet alltid ingår ett moment som hänför sig till gärningsmannens person, låt vara att det icke behöver innefatta ett psykiskt förhållande hos denne. För culpa räcker ej att ett beteende, abstrakt sett, förefaller oaktsamt; därutöver fordras att det skall kunna begäras av gärningsmannen, att han i den ifrågavarande situationen betett sig annorlunda. Det utpräglat subjektiva momentet ligger däri, att han skall ha insett eller bort inse, hur han skulle bete sig för att icke handla oaktsamt. Culpabegreppet är vad som brukar kallas en standard, cl. v. s. ett begrepp som i en rättsregel användes för att ange rättsfaktum genom hänvisning till föreskrifter utanför rättsregeln vilka kan ändras med tiden (t. ex. begreppet otillbörlighet i 25:2: vad som är att anse som otillbörligt växlar med t i d e n ) . Av gammalt beskrives ifrågavarande standard på det sättet, att culpa säges innebära avvikelse från hur en bonus paterfamilias eller en normalt aktsam person skulle ha handlat. Utmärkande för culpabegreppet är m. a. o., att den handling eller den bristande insikt som anses culpös avviker från en såsom godtagbar ansedd handling eller insikt. Helt allmänt kan sägas att man ofta torde kräva ett större mått av aktsamhet inom specialstraffrätten än inom den allmänna straffrätten. Den nedre gränsen för culpa ligger m. a. o. ofta lägre inom specialstraffrätten. 3 Att åsidosätta en ordnings- eller säkerhetsföreskrift, en teknisk regel eller gängse bruk behöver emellertid icke innebära att handla culpöst. Men i allmänhet anses det culpöst, om icke något särskilt kan anföras till den felandes ursäkt. Erfarenhetsmässigt är domstolarna stränga vid denna bedömning; domstolarna är benägna att anse, att »normalmänniskan» skulle ha betett sig felfritt. När det gäller frågan, vad man kan begära av gärningsmannen, anser man sig i princip böra ta hänsyn till att han i fråga om syn, hörsel, förstånd eller kunskaper är sämre utrustad än andra. Man placerar sålunda in en normalmänniska i situationen och ser efter hur hon skulle handlat. Denna normalmänniska tankes utrustad med normalt vilje- och känsloliv (normal etisk omdömesfråga och normala etiska hämningar) men med samma intellektuella utrustning (förstånd, kunskaper och erfarenhet) som gärningsmannen. I 25:4 utsträckes emellertid culpabegreppet utöver sin principiella omfattning; man straffar ämbetsmannen, fastän han icke förstått bättre eller ej varit nog 1

Tore Strömberg, Om konfiskation som brottspåföljd (Lund 1949) s. 107 f. Den n ä r m a s t följande framställningen anknyter i viss omfattning till Strahl, K o m p e n d i u m i straffrättens a l l m ä n n a del (Uppsala 1961), särskilt s. 63 ff. 3 Tbornstedt, Om företagaransvar (Stockholm 1948) s. 58. 2

195 skicklig. Även ytterligare sådana undantag kan anföras; ett föreligger just vid vårdslöshet i trafik, där man uppenbarligen icke betraktar okunnighet, oerfarenhet eller andra intellektuella brister såsom någon ursäkt. Här gör man alltså vid culpabedömningen en total substitution av en s. k. normalmänniska i gärningsmannens ställe och icke — såsom enligt huvudregeln — en enbart partiell. När culpa ingår bland förutsättningarna för effektdelikt och därför viss effekt skall ha orsakats culpöst, vållats, innebär culpakravet, att gärningsmannen skall ha förfarit oaktsamt i förhållande till effekten och därigenom orsakat denna. Det räcker icke, att han orsakat effekten och att han förfarit oaktsamt. Man resonerar m. a. o. som så, när man antager culpa, att normalmänniskan skulle ha räknat med effekten eller åtminstone risken för effekten och därför avhållit sig från att handia. Att normalmänniskan ofta skall få taga nchjon risk ligger i sakens natur, men vilken risk hon får ta blir att avgöra efter den s. k. livets regel, d. v. s. efter allmänt accepterade handlingsvanor. Att gärningsmannen överträtt en föreskrift är ägnat att låta hans beteende framstå som oaktsamt. Har han därtill genom beteendet orsakat en effekt, skulle man kunna tycka, att han oaktsamt orsakat denna effekt. Men detta är icke säkert. För att överträdelsen skall sägas ha vållat effekten fordras det, att föreskriften kan anses given för att avvärja risk för sådan effekt, att överträdelsen innebar förverkligande av denna risk samt att det i det särskilda fallet kunnat begäras av vederbörande att han, med hänsyn till risken, iakttog föreskriften. Oaktsamhet kan vara medveten eller omedveten, allt eftersom gärningsmannen insett eller icke insett men bort inse den fara för effekt som gör gärningen oaktsam. SL gör emellertid icke skillnad mellan medveten och omedveten culpa (undantag: 14:21 första stycket, där misstanke är liktydig med medveten culpa). Beträffande specialstraffrätten kan i detta avseende konstateras, att, i den mån som inskränkning förekommer till blott medveten culpa, det alltid är lagstiftaren och icke rättspraxis som åstadkommit densamma. i SL talas understundom om grov oaktsamhet, och i specialstraffrätten förekommer såväl grov som ringa oaktsamhet. Denna indelningsgrund korsar den i föregående stycke nämnda. Nåt>on gång upptager straffbuden uttryckligen blott culpa, fastän meningen otvivelaktigt är, att även uppsåtliga handlingar skall träffas av straffstadgandet, sä är fallet i 25:4 och 19:5. Det är klart, att själva den handling, vari tjänstefelet består, ofta begås uppsåtligen. Likaså är det klart, att ej blott den som av oaktsamhet umgås ovarsamt med eld utan även den som gör det uppsåtligen kan drabbas av straff enligt 19:5, han går t. ex. in i en hölada, rökande en cigarrett. Vad angår brottet vårdslöshet i trafik märkes, att det i 1 § första stycket Trafikbrotts L för straffbarhet kräves, att oaktsamhetcn ej är ringa. Brottet är konstruerat som ett rent handlingsdelikt. 4 (Se dock i det följande angående abstrakt fara!) Det kräves ej, att någon skada orsakats. Huruvida en konkret fara förelegat är likaledes utan avgörande betydelse. Begränsningen av kriminaliseringen ankommer sålunda helt på eulpabegreppet, och man h a r ansett sig böra fordra, att eulpan ej är ringa. För att culpa skall föreligga fordras enligt det förut sagda bl. a., att man kunde begära av gärningsmannen, att han icke körde som han gjorde. Detta förutsätter enligt sakens natur, att gärningsmannens handlingssätt innebar en abstrakt fara för skada å person eller egendom. Har föraren gjort så gott man enligt det nu sagda kunde begära, föreligger därför icke culpa. Ringa culpa och därmed straffrihet föreligger i vissa fall där man kunde begära, att han 4

Jfr emellertid anf. kompendium s. 68.

196 körde annorlunda än han gjorde. Ringa oaktsamhet är icke liktydig med varje ringa avvikelse från det helt aktsamma utan betyder en något högre grad av oaktsamhet, nämligen en avvikelse från den aktsamhet som man i betraktande av omständigheterna kunde begära men en ringa sådan avvikelse. Såsom fall av ringa culpa kan man bedöma fall, där föraren borde ha varit mera uppmärksam men ouppmärksamheten är snart övergående eller där föraren i nervositet gjort en felmanöver som emellertid icke särdeles mycket avviker från det riktiga körsättet och liknande. Culpabestämningen i 1 § TrafikbrottsL influeras givetvis av VägtrafikF:s regler om h u r en trafikant skall bete sig. Varje avvikelse från en sådan regel måste icke med nödvändighet innebära culpa enligt 1 §, men de primära bestämmelserna i VägtrafikF blir vägledande för culpabedömningen. Vid denna bedömning måste emellertid faran bli den väsentliga synpunkten. Även den abstrakta faran blir härutinnan uppenbarligen av relevans. Oaktsamhetsbrott

i SL

I nedanstående redogörelse upptages blott vad man kan kalla typiska oaktsamhetsbrott. Uteslutna är sådana bestämmelser som 14:4 och 5, där brotten består av en uppsåtlig och en ouppsåtlig del i samma brottsbeskrivning; vidare t. ex. 14:24 och 25. 14:24 är en specialbestämmelse angående underlåtenhet. Underlåtenhet är i princip ej straffbar. För att undanröja tvivel om huruvida underlåtenheten är straffri (straffbar) har man för denna situation givit en föreskrift om straff för underlåtenhet. 1. Alternativt uppsåtliga eller oaktsamma delikt; alla grader av oaktsamhet »normal» och ringa oaktsamhet). Blandade delikt.

(grov,

23:5

Bokföringsbrott (»Åsidosätter gäldenär uppsåtligen eller av oaktsamhet honom åliggande bokföringsskyldighet på sådant sätt att ställningen och rörelsens gång ej kunna i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen . . . » ) . 25:4 Tjänstefel (»Åsidosätter ämbetsman av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad honom åligger . . . » ) . 26:18 Tjänstefel av krigsman utan ämbetsansvar (»Åsidosätter k r i g s m a n . . . av försummelse, oförstånd eller oskicklighet vad honom å l i g g e r . . . »). Gemensamt för dessa brott är, att de är straffbara både i dolus och i culpa enligt samma brottsbeskrivning och med samma brottsbeteckning. 2. Specialfall. 13:6

Obefogat åtal (»Den som väcker åtal ehuru han icke har sannolika skäl d ä r t i l l . . . »). Paragrafen avser fall, där den tilltalades oskuld ej är ådagalagd eller den åtalandes uppsåt ej omfattar, att åtalet skall riktas mot en oskyldig och föranleda dennes sakfällande, men där den åtalande saknat sannolika skäl för åtalet.

3. Orsakande 14:9

Handlingsdelikt.

av viss skada; alla grader av oaktsamhet.

Effektdelikt.

Vållande till annans död »ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsiktighet eller försummelse». 14:17 Vållande till svår eller medelsvår kroppsskada (»mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom än i 10 § sägs») på sätt i 9 § sägs.

197 4. Oaktsamt 19:5

skade- och faredelikt

(effektdelikt);

alia grader av

oaktsamhet.

Allmänfarlig vårdslöshet (»Den som av oaktsamhet, genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller annorledes, vållar brand eller ofärd som i 1, 2 eller 3 § sägs eller framkallar fara därför eller vållar skada eller hinder som i 4 § sägs . . . »).

5. Oaktsam felbedömning av situationen vid uppsåtligt oaktsamhet. Blandade handlings- och effektdelikt.

handlande;

alla grader

av

8:12

Oaktsam medverkan till spioneri m. m. samt oaktsam underlåtenhet att avslöja dylika brott (»bort inse»). Här straffas undantagsvis oaktsam medverkan till ett blott i uppsåt straffbart brott; annars är regeln, att medverkande till en gärning, som är straffbar allenast i uppsåt, ej kan straffas, där han ej handlat med uppsåt, att brottet skall komma till stånd. 10:10 andra stycket. Komplement till skyddande av brottsling (»Insåg han icke men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig. . . »). 21:6 andra stycket. Komplement till häleri: häleriförseelse (»Om gärningsmannen icke insåg men hade skälig anledning antaga att brott f ö r e l å g . . . »). 6. Alternativt

uppsåt eller grov oaktsamhet.

Blandade handlings- och effektdelikt.

14:21 andra stycket. Utsättande för venerisk smitta (»Har någon på annat sätt, än nu är sagt (d. v. s. genom könsumgänge o. d.), uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet utsatt annan för fara att bliva smittad av könssjukdom...»). 23:3 första stycket. Vårdslöshet mot borgenärer (»Gäldenär, som fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller etc och som därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar eller förvärrar obestånd . . . »). 7. Vetskap eller misstanke om förhållande, som innebär fara; alla grader av medveten oaktsamhet. Blandade handlings- och effektdelikt. 14:21 första stycket. Utsättande för venerisk smitta (»Har någon, som lider av könssjukdom i smittsamt skede, med vetskap eller misstanke därom genom . . . utsatt annan för fara att blivit smittad . . . »). 8- Grov oaktsamhet i skilda hänseenden. Somliga brott är handlingsdelikt, andra är blandade handlings- och effektdelikt. 8:G

andra stycket. Vårdslöshet med hemlig uppgift (»Befordrar eller lämnar någon av grov oaktsamhet uppgift som avses i 4 § och som rör förhållande av hemlig natur . . . » ) . 13:3 Ovarsam utsaga. Komplement till mened och osann partsutsaga. (»Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 1 eller 2 § s ä g s . . .»). 13:7 tredje stycket. Komplement till falsk angivelse och falsk tillvitelse (Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i första eller andra stycket sägs . . . » ) . 13:10 andra stycket. Komplement till osann försäkran (»Förövas gärning, varom i första stycket förmäles, av grov o a k t s a m h e t . . . » ) . 19:8 Komplement till spridande av gift eller smitta samt förgöring (»Begår någon av grov oaktsamhet gärning som i 6 eller 7 § sägs . . . » ) .

198 21:9

23:3

andra stycket in fine. Komplement till det i samma stycke upptagna fallet av svindleri, d. v. s. där den vilseledande uppgiften rör visst företag och lämnas av person, som har med företaget att skaffa (»Sker det av grov oaktsamhet...»). andra stycket. Vårdslöshet mot borgenärer (»Gäldenär, s o m . . . av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig u p p g i f t . . . » ) . Komplement till bestämmelsen i 23:1 andra stycket första punkten, där motsvarande uppsåtliga gärning straffbelägges.

Oaktsamhetsbrott

i

specialstraffrätten5

Lagen 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens, 1 § första stycket. Illojal reklam (»Den, som i utövning av näringsverksamhet genom . . . lämnar oriktig uppgift, ägnad att framkalla uppfattningen om ett fördelaktigt anbud, straffes, där han haft eller bort hava vetskap om uppgiftens oriktighet. . . » ) . Checklag den 13 maj 1932, 74 § andra stycket. Checkförbrytelse av vårdslöshet (»Har någon av vårdslöshet förfarit på sätt i första stycket sägs [d. v. s. med uppsåt till annans förfång utställt check utan täckning m. m.] . . . » ) . Skattestrafflag den 11 juni 1943, 2 §. Vårdslös deklaration (»Begår någon av grov oaktsamhet gärning som förut är sagt [d. v. s. i deklaration lämnar oriktig uppgift, ägnad att leda till frihet från skatt eller till för låg skatt] . . . » ) . Lagen den Ib september 1944 om aktiebolag, 213—215 §§. Avgivande, uppsåtligen eller av grov vårdslöshet, av oriktig uppgift m. fl. förfaranden. Lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott, 1 § första stycket. Vårdslöshet i trafik (som ej är r i n g a ) . Jfr §:s andra stycke om grov vårdslöshet i trafik. Lagen den 3 juni 1955 om sparbanker, 95 och 96 §§ (»uppsåtligen eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i teckningslista» m. m. resp. »av vårdslöshet» förfar i strid med vissa bokföringsbestämmelser m. m.). Taxeringsförordning den 23 november 1956, 171 § 1 mom. (»Den som i allmän fastighetsdeklaration . . . uppsåtligen eller av grov vårdslöshet lämnat oriktig uppgift ägnad att leda till för låg t a x e r i n g . . . » ) . Allmän ordningsstadga den 14 december 1956, 29 § fjärde stycket, lämnar försummelse i fråga om anmälningsskyldighet fri från ansvar, bl. a. om försummelsen kan anses ursäktlig. Strålskyddslag den 14 mars 1958, 25 § första stycket, stadgar straffrihet, där gärningen skett av oaktsamhet, som var ringa. Lagen den 20 mars 1959 om köttbesiktning m.m., 16 § andra stycket, stadgar straff för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vissa bestämmelser ang. köttbesiktning. K. F. den 5 juni 1959 med särsk. bestämmelser om biografföreställningar m. m., 8 § (»Bryter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet, som ej är att anse som ringa, mot föreskrifterna» om bl. a. films godkännande för visning.). 5

Fullständighet kan här givetvis icke åsyftas.

199 Valutaförordning den 5 juni 1959, 15 § andra stycket. Valutabrott (»Den som av grov oaktsamhet förövar gärning som i första stycket sägs [d. v. s. bryter mot förordningens föreskrifter om köp och försäljning av utländska betalningsmedel m. ni.] . . . » ) .

K. F. den 1 december 1959 om allmän varuskatt, 77 § andra stycket, medger straffrihet, där försummelsen är »ursäktlig eller eljest ringa». Lagen den 30 juni 1960 om förbud i vissa fall mot verksamhet på hälso- och sjukvårdens område, 7 §. Hälsofarligt kvacksalveri. (»Den s o m . . . uppsåtligen eller av oaktsamhet åsamkar den undersökte eller behandlade skada, som ej är ringa, eller framkallar fara för sådan s k a d a . . . » ) . Lagen den 30 juni I960 om straff för varusmuggling, 5 § (»Den som av grov oaktsamhet förövar gärning som i 1 eller 4 § sägs [varusmuggling] . . . » ) . 6 § andra stycket (»Om gärningsmannen icke insåg men hade skälig anledning antaga, att godset varit föremål för varusmuggling.. .»).

Sammanfattningsvis kan konstateras att lagstiftaren inom den allmänna straffrättens område iakttagit stor återhållsamhet, då det gällt att straffbelägga oaktsamhetshandlingar. 6 Om man frågar, vilka motiv som förestavat sådant straffbeläggande, har man uppenbarligen att söka svaret i de straffteorier som varit rådande vid varje särskild tidpunkt. Härav följer i princip att samma motiv och värderingar som föranleder lagstiftaren att kriminalisera vissa handlingar i dolus även påkallar straff, där gärningen sker av oaktsamhet. Emellertid är det tydligt, att detta betraktelsesätt måste väsentligen modifieras med hänsyn till intensiteten hos den samhällsfärliga vilja som gärningsmannen ådagalagt. Att en gärning begås genom uppsåtlig! handlande är farligare för rättsordningen än om den beror av oaktsamhet. 7 Det torde dock vara omöjligt att, såsom skäl för förekommande kriminalisering, renodla någon synpunkt, i allt fall beträffande grövre brott inom SL:s område. Historiskt sett är hänsyn till allmänhetens vedergällningskrav avgörande incitament; härtill har sedan synpunkter av helt annat slag kommit. Beträffande specialstraffrätten, där ju de flesta brotten innebär vart för sig en tämligen obetydlig samhällsfara, är däremot allmänpreventiva synpunkter särskilt framträdande. I vissa fall har komplettering av visst uppsåtsbrott genom ett culpastadgande ansetts erforderlig med hänsyn till gärningens synnerliga farlighet. 19:5 avser således att komplettera bestämmelserna om mordbrand och allmänfarlig ödeläggeise, vilka fordrar såväl uppsåt som —• vissa av dem — att en primäreffekt av visst slag (t. ex. brand) uppkommit; jämväl kompletteras därigenom sabotagebrottet. Motsvarande gäller beträffande 19:8. Vidare kan i detta sammanhang 8:12 framhållas. Den synnerliga vikten av de intressen som skyddas genom vissa av straffbestämmelserna i 8 kap. har ansetts påkalla, att man, i större utsträckning än som följer av 3 kap., stadgar straff för vissa oaktsamhetshandlingar. Medverkande till en gärning, som är straffbar blott i uppsåt, kan — som ovan framhållits — icke straffas, såvida han icke handlat med uppsåt att brottet skall II Beckman m.fl., Den nya lagstiftningen om b r o t t m o t staten och allmänheten, a n d r a uppl. (Stockholm 1957) s. 42. 7 Thornstedt, a.a. s. 9.

200 komma till stånd. För att oaktsam medhjälp överhuvudtaget skall vara straffbar, förutsattes det, att motsvarande oaktsamma gärningsmannaskap är straffbelagt. Vill man straffbelägga oaktsam medhjälp till ett blott i uppsåt straffbart gärningsmannaskap, måste detta ske genom uttryckligt lagstadgande. Detta har föranlett bestämmelsen i 8:12. I detta lagrum sträcker sig alltså den straffbara medverkan längre än motsvarande straffbara gärningsmannaskap. Vid svindleribrottet i 21:9 andra stycket anses den fara, som man önskar motverka, särskilt stor på grund av gärningsmannens kvalificerade ställning, varför även oaktsamhet kriminaliserats. Bevissvårigheter tages understundom till intäkt för ett culpastadgande: generellt sett råder svårighet att styrka, att gärningsmannen handlat i dolus, varför kriminaliseringen utsträckts till culpa. Svårigheter att bevisa att en objektivt oriktig utsaga lämnats med uppsåt att förvränga eller dölja sanningen föranleder säkerligen mången gång, att uppsåtligen oriktiga utsagor måste lämnas utan straff för mened eller osann partutsaga; detta förhållande har motiverat straffbestämmelsen i 13:3. Ett annat exempel av enahanda slag är det vårdslösa deklarationsbrottet (se härom t. ex. framställningen i rättsfallet NJA 1953 s. 375). Jämväl de i 13:10 andra stycket och i 14:24 samt 14:25 omnämnda brotten må här anföras. Vid häleribrottet har den gräns för straffbarheten som sättes av uppsåtsrekvisitet ansetts vara alltför snäv. Därför har även den motsvarande oaktsamheten straffbelagts såsom ett särskilt brott, i praxis kallat häleriförseelse; straffbudet har m. a. o. föranletts av uppsåtsbegreppets bestämning. Personer, som köper tjuvgods och därvid misstänker att säljaren stulit egendomen, underlåter ibland med flit att höra efter, hur denne åtkommit godset. Som det ej alltid kan tagas för visst, att de skulle köpt egendomen, om de vetat att den var stulen, brister ej sällan förutsättningarna för ansvar för uppsåtligt brott. Även på annat sätt har uppsåtsområdets omfattning visat sig vålla svårigheter. Sålunda åberopade man vid förarbetena till skattestrafflagen såsom motivering för en culpakriminalisation, att gränsen mellan uppsåt och oaktsamhet på förevarande område var svår att fastställa. Ett straffbeläggande av culpahandling kan även finnas erforderligt för att man skall undvika en olämplig eller eljest opåkallad inskränkning av det hittillsvarande straffbara området; så befanns culpastadgandet i 5 § lagen om straff för varusmuggling nödvändigt bl. a. därför att lagen i vissa fall skulle ersätta skattestrafflagen, enligt vilken jämväl uppgifter som lämnas av grov oaktsamhet kriminaliserats. Vad särskilt gäller specialstraffrätten skulle straffbuden i många fall sakna praktisk betydelse, om blott dolös gärning var straffbar, eftersom flertalet överträdelser av hithörande bestämmelser sker med culpa eller i allt fall utan att mer än culpa kan styrkas. Ur denna synpunkt kan culpöst ansvar framstå som speciellt påkallat vid underlåtenhetsdelikt. Vid rena bagatellförseelser tillkommer dessutom det skälet, att straffhotets verkan ökas — åtminstone inom vissa gränser — om straffets tillämpningsområde utvidgas genom ett avtrubbande av det subjektiva rekvisitet. 8 Den ringa straffpåföljden, ett mindre bötesansvar, kan även utgöra ett incitament — eventuellt i förening med processuella intressen — att jämställa oaktsamhet med uppsåt. 9 Vidare må helt allmänt framhållas, att behovet av straffbestämmelser för oaktsamhet bör ses i sammanhang med frågan om huruvida skadeståndsreglerna ge 8

Jfr Thornstedt, a.a. s. 65 f. Hurwitz, Den danske kriminalret, almindelig del, andra uppl. (Köpenhamn 1961) s. 346. 9

201 tillräckligt skydd mot dylika icke önskade h a n d l i n g a r . " Härvidlag kan i förbigående framhållas att det straffskydd som införts genom stadgandet i 21:2 andra stycket enligt sakens natur föranletts av det förhållandet, att målsägandens möjligheter att driva in betalning vid snyltning blir närmast obefintliga, eftersom man här regelmässigt h a r att göra med en anonym gärningsman som smiter. Ytterligare en synpunkt är den, huruvida den culpösa rättskränkningen är så föga kännbar, att intet eller ringa behov föreligger av straffrättslig reaktion. Sålunda synes större återhållsamhet med en kriminalisering av culpahandlingar böra iakttagas vid kränkningar på känslolivets område (t. ex. ärekränkning), där det kvalificerade momentet i gärningen ofta beror på själva uppsåtet, än vid kränkningar av den fysiska integriteten, där skadan är densamma antingen den skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Det är även förenat med mindre betänkligheter att knyta culpaansvaret till bestämt fixerade handlings- och underlåtelseplikter än till gärningsbeskrivningar av mera obestämt innehåll. 1 1

10 Hurwitz, a.a. s. 345. -1 Ibid.

:oS

ä

M

>

:0

• PH

be

I—H F-H

Ö

Ö

:o3

4-> e»

PH PH

1 3_

a

p

ö

•*;

O

a

-o

<v

o

"o

o </3

3 «>

a,» • a «•

S S> •S-S

£P

il

• j-H

o

T, BP

-o BP u ii

« .3 U

3 23

^H

oa

o

l

CO

1/3 CJD sP <»

eu "o

t/3

£8 M

t-

t

cö

e/3

P T) os (B O

5 i2

C3 e*H

'ä?

_

,

.c s -SS 0<2. 'c?

cS

t3C

03 X) P

t, a •O C

^ s.

£2

C

&3

«*

5:— t.o.m. 180 dagsböter eller normerade böter till obegränsat belopp

a ^ en

Brott för vilka högst är stadgat 6 mån. fängelse

bD

Indrivningsmyndighet, polismydighet eller

Utgör betalning godkännande

Ja (som vanlig talan mot dom)

Ja (om- Nej budet kan (endast betala) i extraordinär väg)

Ja (i vissa fall)

25 Indrivningsmyndighet eller annan

Ja (om- Nej budet kan (endast betala) i extraordinär väg)

Ja (ombudet kan betala)

Kan god- Kan »bekännande slutet» ske genom överombud klagas

>-t

Indrivnings- Ja (i myndighet, vissa polismyndig- fall) het eller annan

3 Stämningsföreläggande

bC Ö B cs

Brott på vil- 5: — t.o.m. ka högst kan 40 dagsfölja dagsböter böter (dock ej normerade böter)

•pH

,

5:— 300: — (Vid sammantr. 500:—)

a c;

Brott på vilka högst kan följa böter 300: — (efter Konungens förordnande)

Ö 1-5

Polis (I vissa fall fastställelse av åklagare)

<v

Ja (endast efter Konungens eller

a

Anmaning att Polis eller betala partrafikvakt keringsbot

'ft

Till vem betalas böterna

+-» +-> O

TabellPåföljdens straff beteckfastställt ning av riksåklagare eller statsåklagare

°CÖ

Geografisk begränsb) Särc) Skade- ning skildrätts- ståndsverkan anspråk (förverkande m.m.)

•P Ä B =C

B "

u

£. B

o

'57 25

25 'c7

7i

CS

:cd H U tli -O P

203 BILAGA J Statistik över ordningsstatspolisens verksamhet för åren 1960—1962

A.

Brukande

av fordon

Förseelser

i bristfälligt

mot trafikfar

fattningar

mot

Personer 1961

6996 801 92 300 1003 35 1 636

6 911 675 76 285 741 23 1 958

7 089 485 84 271 665 6 1 850

449 1093

411 858

1 805

1 859

4 1330 1349 928 3 279

6 1074 987 1050 3 068

skick

A) Bil (VTF § 3) B) Motorcykel (VTF § 4) C) Traktor och motorredskap (VTF § 5) D) Släpfordon och efterfordon (VTF § 6) E) Cykel (VTF § 7) F) Fordon förspända med dragare (VTF § 8) G) Cykel med hjälpmotor (VTF § 7 och MopF 2 § 1 st.) ... Förseelser

trafikförfattningar

Förs. mot skyldigheten att inst. ford. f. reg. bes. samt underlåtenh. att medföra bes. instr. el. typintyg (VTF § 10) 516 Brukande av oregistrerat fordon (VTF § 11) 1460 Förseelse mot bestämni. ang. fordon med interimslicens (VTF § 12) 176 Förseelse mot bestämm. ang. fordon med saluvagnslicens (VTF§13) 32 Förseelse mot bestämm. ang. registreringsförfarandet (VTF §§ 17, 18 och 19) 836 Förseelse mot bestämm. ang. skyltar m. m. på motordrivna fordon och släpfordon (VTF § 21) 1356 Brukande av fordon för vilket körförbud medd. samt underlåtenh. inställa fordon till kont. bes. (VTF §§ 22—24) 1 671 Förseelse mot de särsk. bestämm. om motorfordon och släpfordon, som fr. uti. införts i riket för att tillfälligt här brukas (VTF § 27) 2 Brukande av oförsäkrat motorfordon 1660 Brukande av obeskattat motorfordon 1817 Onykterhet vid förande av motorfordon (TL § 4) 931 Olovlig körning (TL § 3) 3 633 Underlåtenhet att medföra körkort (VTF §§ 29 mom. 4 och 37 mom. 2) 204 Förande av moped utan att ha uppnått föreskriven ålder (2 och 3 §§ MopF) 152 Underlåtenhet iakttaga omsorg och varsamhet till förekommande av trafikolycka (VTF § 39 och TL § 1) 592 Onödigtvis h i n d r a n d e eller störande av trafiken på väg (VTF § 39 och TL § 2) 26

204 1960

Underlåtenhet att beakta anvisningar i trafiken (VTF § 40) 123 Underlåtenhet att bereda fri väg för vissa vägtrafikanter (VTF § 41) 2 Förseelse vid passage av korsning mellan väg och järnväg m . m . (VTF § 42) 194 Obehörigt avvikande från olycksplats (VTF § 43 och TL § 5) 27 Underlåtenhet att använda rätt vägbana (VTF § 44) 24 Underlåtenhet att hålla rätt plats på väg och i vägkorsning (VTF§45) 5 Överskridande av de relativa hastighetsbestämmelserna (VTF § 46) 98 Överskridande av de absoluta hastighetsbest. (VTF § 56) och lokala föreskrifter betr. hastighet 6 711 Omkörning vid skymd sikt i vägkorsning eller kurva eller före backkrön eller övergångsställe (VTF § 47 mom. 2) 173 Underlåtenhet att stanna före infart på huvudled och lämna företräde åt fordon på huvudled (VTF § 48 mom. 1) 1 945 övriga förseelser i samband med möte eller omkörning (VTF § 47 — utom 2 mom. — och § 48 mom. 1, 2 st., 2 och 3 mom.) 144 Otillåten uppställning eller stannande av fordon (VTF § 49) 86 Uuderlåtenhet att giva tecken eller signaler (VTF § 50) 50 Förseelse mot bestämmelser ang. belysning m.m. å fordon (VTF§51) 2272 Överskridande av tillåten max.last, bruttovikt eller högsta axeltryck (VTF §§ 54 mom. 1 och 57 mom. 1) 3 369 Andra förseelser i samband med fordons last (VTF §§ 52, 54 mom. 2 och 57 mom. 2 och 4) 246 Störande buller (VTF § 58) 133 F ö r a n d e av otillåtet antal passagerare på motorcykel (VTF § 57 mom. 3) 578 Överträdelse av de särskilda bestämm. om trafik med cykel (VTF § 59) 1399 Övertr. av de särskilda bestämm. om trafik med moped med undantag av utrustn. best. och bestämm. att förare skall ha uppnått viss ålder (MopF) 1837 Överträdelse av de särskilda bestämmelserna för gående (VTF § 60) 1 Överträdelse av lokal trafikbestämm. utom hastighetsbestämmelse 357 Otillåten yrkesmässig trafik 531 Förande av bil i yrkesmässig trafik utan att inneha trafikkort 180 Förseelse mot bestämmelserna om förares arbetstid (KF om yrkesmässig biltrafik § 28) 19 Övriga förseelser mot förordningen om yrkesmässig trafik 408 Övriga trafikförseelser 414 Summa 47 253

Personer 1961

—

30 48

31 100

2!)

10 921

9 288

1 567

1 559

62 63 18

60 148 12

2 021

2 072

3 708

3 643

448 126

282 172

233 355

181 271

16 319 363

24 341 554

48 036

45 604

205 BILAGA K Förslag till ordningsbot vid vissa trafikförseelser *

Vägtrafikförordningen Avd. II. Bestämmelser om fordon

2 § (jfrt. m. 65 § 1 och 3 mom.)

Bristfälligheter på fordon i andra fall än som avses i 3—8 §§

3 § (jfrt. m. 65 § 1 och 3 mom.)

Bristfälligheter på bil

1 mom.

a) styrinrättning, oduglig otillfredsställande b) bromsinrättning 1. fotbroms, oduglig otillfredsställande 2. handbroms, oduglig » otillfredsställande c) backningsanordning d) ringar (däck), medar och band e) framlyktor (strålkastare) 1. under mörker helt obrukbara på obelyst väg d:o på belyst väg utan fungerande bländningsanordning från helljus från halvljus 2. fel i övrigt f) skyltlyktor, baklyktor, stopplyktor eller reflexanordning g) signalapparat h) körriktningsvisare (blinkers) i) backspegel, där sikt bakåt eljest saknas i övrigt j) ljuddämpare k) stänkskydd 1) kopplingsanordning vid koppling till personbil vid koppling till lastbil m) hastighetsmätare n) vindrutetorkare

i Förslaget upprättat av en arbetsgrupp inom kommittén.

Överlämnas till åklagaren

200 k r 100 » 200 > 100 » 100 » 50 > 25 » 50 »

100 » 50 » 75 » 50 » 25 » 50 » 25 » 25 » 75 » 25 » 25 » 25 » 100 200 25 25

» » » »

206 2 mom.4 mom.

överlämnas till åklagare utom 2 mom. 4 st. Kylarprydnader m. m

25 »

eidsläckningsapparat, ning ...

25 »

mom. mom.

vattenkärl

eldsläck-

a) färdskrivare b) underlätenhet att föra anteckningar på färdskrivare, bevara dessa och uppvisa dem för besiktningsman eller polisman

4 § (jfrt. m. 65 § 1 och 3 mom.)

Bristfälligheter på

a) styrinrättning, oduglig » otillfredsställande b) bromsinrättning bakhjulsbroms, oduglig otillfredsställande bandbroms c)—h) = bil i tillämpliga delar

mom.

för

50 »

50 »

motorcykel

100 » 50 » 100 » 50 » 50 »

mom.

otillåten koppling av fordon till motorcykel ...

50 »

mom.

lyktor och reflexanordning på tillkopplad sidvagn stänkskydd på d:o

50 > 25 »

5 § (jfrt. m. 65 § 1 och 3 mom.)

Bristfälligheter på traktor och = bil i tillämpliga delar

6 § (jfrt. m. 65 § 1 och 3 mom.)

Bristfälligheter på släpfordon = bil i tillämpliga delar

7 §

Bristfälligheter på cykel

motorredskap

och

efterfordon

(jfrt. m. 65 § 1 och 3 mom.) 1

mom.

mom.

a) broms b) lyktor 1. framlykta 2. baklykta eller reflexanordning c) ringklocka

lykta m. m. på tillkopplat fordon

30 »

30 » 30 » 10 »

8 § (jfrt. m. 65 § 1 och 3 mom.)

Bristfälligheter betr. fordon framlykta reflexer övriga fel

*0

Allmänna bestämmelser om fordonsregister samt om regist rerings- och besiktningsskyldighet

§

förspänt

^ kr

med

dragare 30 » 50 » 20 »

207 5 mom. 1 st. (jfrt. m. 65 § 6 mom. 1 st.)

underlåten registreringsbesiktning vid ändring av fordon

50 kr.

6* mom. (jfrt. m. 65 § 6 mom. 3 st.)

underlåtenhet att vid färd med lastbil medföra besiktningsinstrument och typintyg

25 »

11 §

Registrering m. m. som förutsättning för fordons brukande

1 mom. (jfrt. m. 65 § 2 och 3 mom.)

brukande av registreringspliktigt fordon gistrering

12 §

Fordons brukande enligt interimslicens

1 mom. (jfrt. m. 65 § 2 och 3 mom.)

brukande av fordon enligt interimslicens mot föreskrifterna i 1 st. 3 p 100 kr.

2 mom. 5 st. (jfrt. m. 65 § 6 mom. 3 st.)

underlåtenhet att medföra resp. för polisman uppvisa interimslicens

25 »

3 mom. 3 st. (jfrt. m. 65 § 6 mom. 3 st.)

underlåtenhet att återställa interimsskylt

100 >

4 mom. (jfrt. m. 65 § 6 mom. 3 st.)

underlåtenhet att medföra, resp. för polisman uppvisa bevis, typintyg eller instrument, som där sägs

25 »

13 §

Fordons brukande enligt saluvagnslicens

3 mom. 4 st. (jfrt. m. 65 § 6 mom. 3 st.)

underlåtenhet att återställa saluvagnsskylt

100 kr.

k mom. (jfrt. m. 65 § 6 mom. 3 st.)

underlåtenhet ni. m

25 »

17 §

Ansökan om registrering

1, 2 och 3 mom. (jfrt. m. 65 § 4 mom. 1 st.)

underlåtenhet att i ett vart av där angivna fall ansöka om registrering av fordon

50 kr.

4 mom. (jfrt. m. d:o)

underlåtenhet att iakttaga lämnade föreskrifter sättet för ansökan

25 »

18 §

Anmälan om ändring av vissa registrerade förhållanden m. m.

/ mom. (jfrt. m. 65 § 4 mom. 2 st.)

underlåtenhet att, där så är föreskrivet, göra anmälan om övergång av fordon till ny ägare

att

medföra

utan re100 kr-

besiktningsinstrument

Ang. skyldigheten att utge undandragen skatt se ASF § 14.

om

50 kr.

208 2 mom. (jfrt. m. d:o)

underlåtenhet in. m

3 mom. (jfrt. m. d:o)

underlåtenhet att betr. reservregistrerat fordon göra vederbörlig anmälan om ny ägare m. m

1—3 mom. (jfrt. m. d:o)

underlåtenhet att göra i 1—3 mom. angiven anmälan på föreskrivet sätt

19 §

Anmälan för avregistrering m. m.

2 mom. (jfrt. m. 65 § 4 mom. 2 st.)

underlåtenhet att betr. registrerat eller reservregistrerat fordon göra anmälan om nedskrotning m. m.

att

anmäla

registreringsbesiktning 25

50 kr.

21 §

Skyltar m. m. på motordrivna fordon och släpfordon

I mom. 1 och 2 st. (jfrt. m. 65 § 2 och 3 mom. samt I I §, 12 § 1 mom. och 13 § 1 mom.)

underlåtenhet att anbringa registrerings-, interims- och saluvagnsskylt 1. »falskskyltning», d. v. s. avsiktligt anöverlämnas bringande av falsk skylt i syfte att döltill åklagaren ja förseelse el. dyl. 2. övriga fall 50 kr.

1 mom. 3 och 5 st. (jfrt. m. 65 § 6 mom. 2 st.)

underlåtenhet att anbringa i st. 1 och 2 angivna skylt å släpvagn samt dold eller oläslig skylt

50 »

2 mom. (jfrt. m., såvitt angår 1 st. e) betr. registreringsnummer, 65 § 2 och 3 mom. samt såvitt angår 1 st. i övr. och 2 st. 65 § 6 mom. 3 st.)

underlåtenhet att anbringa skyltar om ägares namn m. m. (p. a—e)

25 »

3 mom. (jfrt. m. 65 § 6 mom. 3 st.)

underlåtenhet att på lastbil angiva bilens maximilast

22 §

Övervakning genom länsstyrelse

1 st. (jfrt. m. 65 § 6 mom. 1 st.)

underlåtenhet att inställa fordon till kontrollbesiktning på grund av länsstyrelsens föreläggande 150 kr.

23 §

Flygande inspektion

3 st. (jfrt. m. 65 § 6 mom. 1 st.)

underlåtenhet att efterkomma vid flygande inspektion meddelat föreläggande att inställa fordon till kontrollbesiktning m. m 100 kr.

209 24 a §

Särskild kopplingsbesiktning

1 St. (jfrt. m 65 § 2 och 3 mom.)

brukande av släpvagn utan att föreskriven särskild kopplingsbesiktning skett 100 »

3 st. (jfrt. m 65 § 6 mom. 3 st.)

underlåtenhet att medföra resp. för polisman uppvisa intyg av besiktningsman rörande kopplingsbesiktning

27 § 1—3

Särskilda bestämmelser om motorfordon och släpfordon, som från utlandet införts i riket för att tillfälligt här brukas

mom.

4 mom. 6 st. (jfrt m. 65 § 6 mom. 3 st.) 5 mom. 4 St. (jfrt. m . d:o) o mom. 6 st. (jfrt. m . 65 § 6 mom. 2 st.)

25 »

överlämnas till åklagaren

olika slag av förseelser betr. medförande av licens och skyltar m. m

25 kr.

Avd. III. Bestämmelser om förare av fordon

29 §

Bestämmelser om förare av vissa fordon; krav på körkort m. m.

• mom. (jfrt. m. 66 § 2 mom. 2 st.)

underlåtenhet att medföra körkort samt medförande av körkort i oläsbart skick

32 §

Utfärdande av körkort m. m.

3 mom. (jfrt. m. 66 § 2 mom. 2 st.)

underlåtenhet att återställa körkort, sedan körkort av nytt slag utfärdats

't mom. 3 st. (jfrt. m. d:o)

underlåtenhet att återställa körkort, sedan duplettkörkort utställts och förlorat körkort återfunnits ...

25 >

5 mom. 1 st. (jfrt. m. d:o)

underlåtenhet att göra anmälan om namnförändring

25 »

33 §

Återkallelse av körkort

k mom. 2 st. (jfrt. m. 66 § 2 mom. 2 st.)

underlåtenhet att överlämna återkallat körkort till länsstyrelsen 150 kr.

35 §

Omhändertagande av körkort

3 st. (jfrt. m. 66 § 2 mom. 2 st.)

underlåtenhet att överlämna körkort, om vars omhändertagande beslut meddelats av polismyndighet 150 kr.

14—4614 6 3

25 kr.

25 »

210 37 §

Turistkörkort

2 mom. 7 st. (jfrt. m. 66 § 2 mom. 2 st.)

underlåtenhet att medföra resp. för polisman uppvisa turistkörkort

25 kr

Avd. IV. Trafikregler

2 Kap. Bestämmelser

för samtliga

vägtrafikanter

40 §

Beaktande av anvisningar i trafiken

1 mom. (jfrt. m. 67 § 1 St.)

underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse genom där avsedda anslag, vägmärken och signaler meddelade anvisningar

50 kr.

2 mom. (jfrt. m. 67 §

underlåtenhet att följa polismans anvisning

50 »

1 St.)

41 §

Beredande av fri väg för vissa vägtrafikanter m. fl.

1 mom. (jfrt. m. 67 §

underlåtenhet att lämna fri väg för spårvagn, militärtrupp och begravningståg m. m

25 kr.

1 St.)

2 mom. 2 st. (jfrt. m. 67 §

underlåtenhet att lämna fri väg för utryckningsfordon 100 •

1 St.)

42 §

Korsning i plan mellan väg och järnväg m. m.

2 mom. (jfrt. m. 67 § 1 St.)

passerande av korsning mellan väg och järnväg mot signal m. m 100 kr.

4 mom. (jfrt. m. 67 §

stannande eller uppställande av fordon inom 30 m från korsande järnvägs närmaste skena

75 »

1 St.)

.'? Kap. Särskilda

bestämmelser

om trafik med

fordon

44 §

Användande av särskilda vägbanor m. m.

1—3 st. (jfrt. m. 67 § 2 st.)

körning på fel vägbana motordrivet fordon övriga fordon

50 kr. 25 »

4 st. (jfrt. m. d:o)

övningskörning på motorväg

100 »

45 §

Fordons plats på väg och i vägkorsning

7 mom. 2 st. (jfrt. m. 67 § 2 st.)

backning eller vändning på motorväg

75 kr.

211 40 §

Hastighet

1. mom. 3 st. (jfrt. m. 67 § l st.)

underlåtenhet att vederbörligen nedbringa hastighet, då fordon närmar sig obevakat, tydligt markerat övergångsställe för gående motorfordon övriga fordon

50 kr. 25 »

1 mom. k st. (jfrt. m. 67 § 2 st.)

underlåtenhet att anpassa hastigheten så, att nedsmutsning ej sker

50 »

47 §

Möte och omkörning

3 mom. 1 st. (jfrt. m. 67 § 1 st.)

underlåtenhet att ge signal före omkörning motorfordon övriga fordon

48 §

Korsande möte

1 mom. 1 st. (jfrt. m. 67 § 1 st.)

underlåtenhet att stanna före infart på huvudled motorfordon övriga fordon

100 kr. 50 »

.7 mom. (jfrt. m. 67 § 1 st.)

underlåtenhet att stanna vid spårvagnshållplats utan refuge för att lämna passagerare företräde motorfordon övriga fordon

75 » 50 »

49 §

50 kr. 25 »

Stannande och uppställning ::

2 mom. a)—f) (jfrt. m. 67 § 1 st.)

stannande eller uppställning på motorväg ni. m. ...

50 kr.

3 mom. a)—f):'> (jfrt. m. 67 § 2 st.)

otillåten parkering

25 »

4 mom. 1 och 2 st. (jfrt. m. 67 § 1 st.)

underlåtenhet att vidtaga sådan åtgärd att fordon ej kommer igång av sig själv lämnande av förspänd dragare obunden utan erforderlig tillsyn

50 §

Tecken och signaler

3 mom. (jfrt. m. 67 § 2 st.)

avgivande av ljudsignal med apparat slag

51 §

Belysning

50 > 25 »

av otillåtet 50 kr

På orter, där förordnande om införande av parkeringsbot meddelats, bör sådan tilllämpas. Vid konkurrens mellan parkeringsförseelser belagda med parkeringsbot och förseelser belagda med ordningsbot tillämpas den sistnämnda.

212 1 mom. (jfrt. m. 67 § 3 st.)

1 st. underlåtenhet att ha föreskriven lykta tänd på a) motordrivet fordon eller släpfordon b) annat fordon 3 st. underlåtenhet att på fordon, som under mörker är uppställt på väg, ha föreskriven belysningsanordning tänd 4 st. bländande ljus a) motordrivet fordon b) annat fordon 5 st. annat sken än vitt eller gult

50 kr. 25 » /0

*

75 » 50 » 25 »

52 §

Fordons last

2 mom. (jfrt. m. 67 § 1 St.)

underlåtenhet att utmärka gods, som skjuter utanför fordon m. m. vid mörker 100 kr. eljest 50 »

k Kap. Särskilda

bestämmelser fordon

om trafik m. m.

med

motordrivna

54 §

Fordons vikt m. m.

t mom. (jfrt. m. 67 § 4 st.)

överskridande av tillåtet axeltryck med upp till 20 % därutöver till 40 % » 50%

2 mom. (jfrt. m. 67 § 1 st.) 4 mom. (jfrt. m. 67 § 1 St.)

framförande av motorfordon med otillåten bredd ...

75 kr.

förande av traktor eller därtill kopplat fordon med hjulband eller medar, som kan medföra skada på körbanan

50 »

55 §

Koppling av fordon

1 mom. (jfrt. m. 67 § 1 St.)

överträdelse av förbud mot koppling till bil eller traktor av mer än visst antal fordon m. m

50 kr

2 mom. 1 st. (jfrt. m. 67 § 1 st.)

underlåtenhet att koppla ställande sätt

100 »

2 sf.

underlåtenhet att utmärka kopplingsanordning

50 kr. 100 » 200 » överlämnas till åklagaren

>

släpfordon

(jfrt. m. 67 § 2 st.) 56 § 1—3 mom. <jfrt. m. 67 § 1 st.)

Speciella hastighetsbestämmelser

på

tillfreds-

50 »

213 /

mom.

överskridande av högsta medgivna hastighet för buss eller lastbil, vars totalvikt överstiger 3,5 ton, samt för bil med tillkopplat fordon a) med upp till 20 % 50 kr. b) därutöver upp till 3 0 % 100 » c) därutöver upp till 40 % 200 » d) mer än 40 % överlämnas till åklagaren

mom.

överskridande av högsta tillåtna hastighet inom tättbebyggt område a) med upp till 20 % 50 kr. b) därutöver upp till 40 % 100 » c) därutöver upp till 60 % 200 » d) mer än 60 % överlämnas till åklagaren överskridande av högsta tillåtna hastighet i fråga om vissa kopplade fordon m. m. a) med upp till 10 km/tim 50 kr. b) därutöver upp till 20 km/tim 100 » c) därutöver upp till 30 km/tim 200 » d) mer än 30 km/tim överlämnas till åklagaren

57 §

Bestämmelser om maximilast m. m.

1 mom. (jfrt. m. 67 § 4 st.)

överskridande av föreskriven maximilast överskridande av fastställd maximilast med högst a) 2 0 % 50 kr. b) 40 % 100 » c) 50 % 200 » d) över 50 % överlämnas till åklagaren

2 mom.

användande av lastbil vid lustresa m. m. a) utan av besiktningsman godkända säkerhetsanordningar 100 kr. b) för högre antal personer än besiktningsman bestämt 50 >

3 st.

(jfrt. ni. 67 § 1 st.)

2 mom. ?t st. (jfrt. ni. 67 § 2 st.)

underlåtenhet att vid färd med lastbil medföra bevis om godkännande, som avses i 3 st

25 »

3 mom. (jfrt. m. 67 § 1 st.)

för högt antal personer på motorcykel eller i dess sidovagn

4 mom. (jfrt. m. d:o)

användande av till motordrivet fordon kopplat fordon för personbefordran utan godkännande av besiktningsman

50 »

Behandling av motor på motordrivet fordon, så att störande buller uppkommer eller så att rök eller gas utsläppes i sådan mängd, att olägenhet uppstår m.m.

50 »

58 § (jfrt. m. 67 § 2 st.) Obs! Lagtext ändrad (se SFS 263/ 62)

,

214 Kap. Särskilda 59 § 1 mom. 1 st. och 2—k mom. (jfrt. ra. 67 § 2 st.)

bestämmelser

med

cykel 20 kr

Diverse förseelser vid cykelåkning

0 Kap. Särskilda 60 § 2 mom. 3 st. och 3 mom. (jfrt. m. 67 § 2 st.)

om trafik

bestämmelser

för

gående 20

Gångtrafik på motorväg in. in

Mopedförordningen 3 § (jfrt. ra. 11 § 1 st. och, såvitt angår f., 2 st.)

Utrustningsfel a) fel på styrinrättning b) » » bromsinrättning c) » » ljudsignal d) » » ljuddämpare e) » » belysning f) felandeskylt

50 kr. 50 » 25 » 25 » 25 » 25 »

4 § (jfrt. ra. 11 § 1 st.)

Besiktning brukande av ej besiktigat fordon (st. 1 och 2)

50 kr.

7 § (jfrt. ra: 11 § 2 st.)

Underlåtenhet av försäljare att förse typintyg eller besiktningsinstrument med försäkran

75 kr.

9 § (jfrt. ra. 11 § 2 st.)

Underlåtenhet att medföra resp. för besiktningsman eller polisman uppvisa bevis om trafikförsäkring och att hålla detta i läsbart skick

25 kr.

10 § i st. (jfrt. m. 11 § 2 st.)

Störande buller, utsläppande av rök

25 kr.

10 § 2 st. (jfrt. ra. 11 § 1 st.)

Underlåtenhet att ha lyktor tända

ra.

ra

30 kr.

Konkurrensregler Såsom gemensamt straff för flera förseelser skall ordningsboten bestämmas till boten för den svåraste förseelsen, ökad med 20 % av boten för övriga förseelser. Ojämnt tiotal kronor bortfaller. Högre sammanlagd ordningsbot än 300 kronor må ej åläggas, överstiger boten sistnämnda belopp, skall ärendet hänskjutas till åklagaren.

215 Tillämpning

av trafikbrottslagen

Finnes förseelse, varom ovan sagts, innefatta brott mot 1 eller 2 § trafikbrottslagen, skall ordningsbot ej föreläggas utan ärendet överlämnas till åklagaren. Förverkande Finnes anledning antaga, att förseelse, varom ovan nämnts, kan föranleda förverkande jämlikt 2 kap. 17 § strafflagen, skall ordningsbot ej föreläggas utan ärendet hänskjutas till åklagaren. Allmänna

anmärkningar

De ovan angivna straffsatserna är avsedda för normalfallet av en förseelse. Finner polismannen förseelsen i påtaglig grad avvika härifrån — vare sig så, att den anses för allvarlig eller för obetydlig för att bestraffas enligt taxan — bör taxan ej användas utan ärendet överlämnas till åklagarmyndigheten. Är förseelsen för ringa, bör dock polismannen först pröva, om ej förutsättningar för rapporteftergift föreligger. I fråga om vissa förseelser, som innebär överskridande av fastställda maximigränser — exempelvis vissa hastighetsförseelser — har hittills bland polisen den praxis utbildats, att förseelse ej rapporteras, om ej maximigränsen överskridits med ett visst minimimått, vanligen 10—20 %. Taxans införande utgör uppenbarligen i princip ej hinder för en fortsatt tillämpning av en sådan praxis.

216 BILAGA L Förslag till blankett för ordningsföreläggande Av poliskommissarien POLISMYNDIGHETEN I XSTAD

Erik

Settergren

ORDNINGSFÖRELÄGGANDE

Efternamn, samtliga förnamn (tilltalsnamnet understruket) Titel/yrke

Nr

1 2 3 4 5

Födelseår, mån., dag Främm.nat.

Bostadstelefon

Bostads- och postadress Kod nr

Datum

Fordonsslag/reg.nr

| klockslag

Körkort nr/år

Kontrollerat namn och födelsedatum

I plats f ö r förseelsen

Förseelsens art

För ovanstående förseelse(r) förelägges N i i

| ordningsbot

Datering och underskrift av polisman

kr

Jag e r k ä n n e r förseelsen(erna) och underkastar mig den förelagda boten

Anvisningar se baksidan

Datering och underskrift av den som godkänner föreläggandet

Erkänner N i förseelsen och underkastar Er boten, som förelagts Eder, skall N i PERSONLIGEN teckna godkännande av föreläggandet på framsidan av denna blankett och senast inom sju dagar efter det detta föreläggande utfärdats insända denna blankett till Polismyndigheten i X S T A D under nedan angiven adress. Betalning inom samma tid av hela boten anses även som godkännande. N i behöver då EJ insända detta föreläggande Boten kan betalas genom insättning på Polismyndighetens/Böteskontorets/Bötesredogörarens postgirokonto nr 65 43 2 1 . N i bör därvid använda bifogat inbetalningskort. Godkänner N i ej föreläggandet skriftligen eller genom betalning i n o m förelagd tid kan åtal äga r u m . H a r N i invändningar att g ö r a mot föreläggandet skall N i snarast och senast inom sju dagar sätta Eder i förbindelse med Polismyndighetens expedition Ygatan 79, XSTAD Telefon 000 - 1819 20 ankn. 123 Expeditionstider Vardagar kl. 9.00-15.00 Lördagar k l . 9.00—12.00 (juni —augusti stängt l ö r d a g a r )

Till varje blankettset fogas ett postens inbetalningskort, som tillställes vederbörand< samtidigt med ordningsföreläggandet. Blanketten utformas i format A 6. I bl.a. de fall ordningsföreläggandet skall underställas åklagaren för fastställelse böi särskild blankett användas.

217 BILAGA M Förteckning över i brottsbalken upptagna brott beträffande vilka ej är stadgat svårare straff än sex månaders fängelse Böter misshandel, ringa brott ( 3 : 5 ) vållande till annans död, ringa brott (3:7) hemfridsbrott (4: 6) olaga intrång (4: 6) förtal ( 5 : 1 ) förolämpning ( 5 : 3 ) tillgrepp av fortskaffningsmedel, ringa brott ( 8 : 7 ) utpressning, ringa brott ( 9 : 4 ) svindleri, ringa brott (9: 9) fyndförseelse (10: 8) bokföringsbrott, ringa brott (11:5) åverkan (12:2) tagande av olovlig väg (12:4) olaga spridande av efterbildning (14:10) Böter eller

fängelse i högst sex

vållande till kroppsskada eller sjukdom (3:8) ofredande (4: 7) förolämpning, grovt brott (5: 3) främjande av otukt ( 6 : 7 ) förförelse av ungdom (6: 8) egenmäktighet med barn (7: 4) snatteri ( 8 : 2 ) egenmäktigt förfarande (8: 8) självtäkt (8: 9) bedrägligt beteende ( 9 : 2 ) häleri, ringa brott ( 9 : 6 ) häleriförseelse (9:7) undandräkt (10: 2) olovligt brukande (10: 7) skadegörelse (12: 1) allmänfarlig vårdslöshet (13:6) förvanskning av urkund (14:2) undertryckande av urkund, ringa brott (14:4) signaturförfalskning, ringa brott (14: 5) 1

hets mot folkgrupp, ringa brott (16:8) dobbleri, deltagare (16: 14) fylleri (16:15)i förargelseväckande beteende ( 1 6 : 1 6 ) ' skyddande av brottsling, oaktsamhetsfall (17: 11) hindrande av förrättning (17: 13) föregivande av ställning såsom advokat (17:15) tjänstemissbruk, ringa brott (20: 1) tagande av muta eller av otillbörlig belöning, ringa brott (20: 2) brott mot tystnadsplikt, ringa brott (20:3) folkrättsbrott, ringa brott (22:11)

månader

penningförfalskning, ringa brott (14: 6) märkesförfalskning, ringa brott (14: 7) förfalskning av fast märke, ringa brott (14:8) mened, ringa brott (15: 1) osann partsutsaga, ringa brott (15:2) ovarsam utsaga (15: 3) falskt åtal, ringa brott (15:5) obefogat åtal (15: 5) falsk angivelse, ringa brott (15: 6) obefogad angivelse (15: 6) falsk tillvitelse, ringa brott (15: 7) vårdslös tillvitelse (15:7) bevisförvanskning, ringa brott (15:8) underlåtenhet att avvärja rättsfel (15:9) osann försäkran (15: 10) vårdslös försäkran (15: 10) osant intygande (15:11) brukande av osann urkund (15:11) missbruk av urkund (15: 12)

Böter omedelbart i penningar, högst 500 kronor.

218 förnekanie av underskrift (15: 13) ohörsamhet mot ordningsmakten (16:3) störande av förrättning eller av allmän sammankomst (16: 4) uppvigling (16: 5) skymfande av rikssymbol (16:7) brott mol trosfrid (16: 9) brott nio: griftefrid (16:10) sårande av tukt och sedlighet (16: 11) förledande av ungdom (16:12) dobbleri, anordnare (16: 14) våld eller- hot mot tjänsteman, ringa brott (17: 1)

förgripelse mot tjänsteman (17:2) våldsamt motstånd (17:4) missfirmelse mot tjänsteman (17: 5) otillbörligt verkande vid röstning (17:8) tagande av otillbörlig förmån vid röstning (17: 8) brott mot rösthemlighet (17:9) obehörig tjänsteutövning (17: 14) föregivande av allmän ställning (17: 15) vårdslöshet med hemlig uppgift (19: 7) skymfande av utländsk rikssymbol (19: 10) olovlig värvning (19: 12)

Disciplinstraff oskickligt beteende (21: 9) fylleri (21: 15) förargelseväckande beteende (21: 16) Disciplinstraff

tjänstemissbruk, ringa brott (21:17) tjänstefel (21: 18) folkrättsbrott (22: 11)

eller fängelse

våld eller hot mot krigsman, ringa brott (21:7)

i högst sex

månader

missfirmelse mot krigsman (21: 8) undanhållande (21:11)

219 BILAGA N Utländsk rätt

S u m m a r i s k översikt beträffande h a n d l ä g g n i n g e n a v mindre b r o t t m å l i vissa f r ä m m a n d e l ä n d e r * Danmark I den danska straff processrätten skiljer man mellan brottmål, i vilka åtal skall väckas av allmän åklagare, och brottmål, i vilka polismästaren är åklagarmyndighet. Man gör i enlighet härmed skillnad mellan allmänna straffesager och politisager. I strafflagen upptagna brott hänförs med vissa undantag till allmänna straffesäger. Brott mot specialstraffrättsliga bestämmelser behandlas däremot som politisager. Trafikbrott räknas i regel till denna grupp. Ett viktigt undantag utgör dock handlingar, som kan föranleda förlust av körkort, d. v. s. främst rattfylleribrott. För handläggning av politisager är bötesföreläggandet av synnerligen stor praktisk betydelse. Som tidigare framgått är polismästaren åklagare i dessa fall. Det skall emellertid anmärkas att polismästaren efter fritt skön även kan avstå från att åtala en politisag. Enda förutsättning härför är att saken, om den handlagts av domstol, skulle ha kunnat avgöras genom meddelande av advarsel (varning). I princip kan emellertid rätten meddela advarsel vid samtliga politisager, varför berörda begränsning icke har någon praktisk betydelse. Anser polismästaren, att en politisag icke förskyller högre straff än 300 kronor i böter, äger han förelägga gärningsmannen bötesstraff å högst detta belopp. En polismästare har avsevärda möjligheter att delegera sin beslutanderätt i denna fråga. I Köpenhamn finns ett särskilt kontor för politisager. Vid detta kontor tjänstgör såväl jurister som icke jurister. De mera betydelsefulla ärendena handläggs av juristerna medan de mindre ärendena avgörs av polistjänstemän, som uttagits bland ordningspolisens personal. Ärenden beträffande bötesföreläggande handläggs på det sätt att anklagelseskriften jämte ett postgiroinbetalningskort översänds till den misstänkte. Denne meddelas, att han icke kommer att stämmas till rätten, om han erkänner brottet och förklarar sig villig att erlägga det i föreläggandet angivna bötesbeloppet. Godkännes föreläggandet och betalas böterna inom den angivna fristen, är saken därmed avgjord med samma verkan som dom. Polismästaren har i de fall då vederbörande godkänt föreläggandet men ej betalat böterna även möjlighet att i vanlig ordning söka indriva dessa. E r k ä n n e r vederbörande icke gärningen eller betalas icke böterna, inlämnas anklagelseskriften som stämning till rätten. Förekommer skadeståndskrav mot den misstänkte i anledning av en förseelse, används i allmänhet ej bötesföreläggande. Då skadeståndsfrågan är uppgjord föreligger emellertid ej något hinder mot ett föreläggande. Skadeståndskravet kan däremot ej tas upp i själva föreläggandet. 1

Uppgifterna har beträffande Frankrike, U.S.A. och Västtyskland i vissa delar hämtats nr redogörelsen för utländsk rätt i riksåklagaren Walbergs betänkande (s. 40 ff) med förslag till ett förenklat förfarande för handläggning av parkeringsförseelser. Kanslirådet G. Simson har biträtt vid utarbetandet av denna bilaga.

220 Omkring hälften av alla politisager i Köpenhamn avgörs genom bötesföreläggande. (Under år 19G1 utfärdades 26 180 sådana förelägganden av kontoret för politisager.) Av de förelagda böterna betalas cirka 80 procent innan den fastställda betalningstiden utgått. Det finns i Danmark vissa möjligheter att utfärda bötesföreläggande på en polisstation i omedelbart samband med att en förseelse begåtts. Detta låter sig bl. a. göra, då den misstänkte icke har fast bostad eller då han på stationen själv framställer önskemål om att få saken avgjord och är villig att betala böterna genast. Böterna föreläggs då av vederbörande stationschef. Under år 1961 avgjordes i Köpenhamn 818 ärenden på detta sätt. De politisager, som går till rättegång, behandlas av de allmänna underrätterna och avgörs av ensamdomare. Särskilda processuella regler tillämpas vid handläggningen av dessa mål. I princip skall visserligen de allmänna processbestämmelserna gälla »for så vidt ikke andet föran er bestemt eller fölger af forholdets natur» (939 § retsplejeloven). Praxis har emellertid — särskilt i Köpenhamn — på grund av detta stadgande tillåtit sig avsevärda avvikelser från den allmänna brottmålsprocessen. I politisager tillämpas ett särskilt stadgande rörande påföljden av den tilltalades utevaro (934 § retsplejeloven). Uteblir den tilltalade utan laga förfall kan rätten anse detta som ett medgivande av åklagarens påstående. Rätten kan därför utan att företa någon bevisupptagning döma den tilltalade, såvida det ej är fråga om högre straff än böter och ej heller omständigheterna talar emot den tilltalades skuld. Då dom meddelats i anledning av den tilltalades utevaro är möjligheterna till klagan över domen begränsade. Det är vidare icke nödvändigt att polismästare eller representant för denne inställer sig vid rätten, då en politisag handläggs (933 § retsplejeloven). Till skillnad från vad som gäller i allmänna brottmål hålls nämligen i en politisag förhören med en tilltalad och vittnen i allmänhet av rätten. Det anses att man härigenom kan avgöra målen väsentligt snabbare. Vittnesförhören äger i dessa fall ofta rum på det sättet att samtliga parter och vittnen blir kallade fram till domarbordet på en gång. Förhören sker under mycket informella former. Man underlåter ej sällan att erinra vittnena om det straffansvar, som kan följa, om de ej håller sig till sanningen. Vidare antecknas ej vittnenas berättelser i protokoll. Domen är mycket kortfattad och innehåller ej någon redogörelse för vad vittnena uppgivit. Handläggningen av en politisag tar mycket kort tid. Vid rådhusrätten i Köpenhamn är det icke ovanligt att ett mål om vårdslöshet i trafik med såväl straffrättsliga som skadeståndsrättsliga frågor endast tar några minuter att handlägga. I politisager kan domaren förutom att meddela dom i vanlig ordning bl. a. använda sig av två särskilda sätt för avgörande av målet nämligen dels bödevedtagelse, dels ock advarsel. Förutsättningarna för bödevedtagelse är att lagen medger bötesstraff, att domaren icke finner anledning betvivla den tilltalades skuld, att den tilltalade godtar avgörandet och således bl. a. medger ett av rätten föreslaget bötesstraff samt att polismästaren eller dennes representant, om han är närvarande, samtycker till förfarandet. Av sammanlagt 30 617 tilltalade för politisager vid Köpenhamns rådhusrätt under år 1957 fick 15 064 eller 49,2 % sin sak avgjord genom bödevedtagelse. Vad åter gäller förutsättningarna för advarsel (varning) är dessa att målet med hänsyn till förseelsens art lämpar sig för ett sådant avgörande, att rätten finner att den tilltalade är skyldig samt att den tilltalade ej har någon invändning. Däremot krävs ej, till skillnad från vid bödevedtagelse, polismästarens samtycke. Det

221 anses att advarsel bör kunna användas, då förseelsen beror på en tillfällighet eller dä ett erläggande av böter skulle komma att gå ut över den tilltalades familj. Advarsel tillämpas tillika då den tilltalade i samband med en förseelse blivit svårt skadad. — Det har vidare uppgivits att advarsel i undantagsfall meddelats även då det varit tvivel om den tilltalades skuld. Detta har framförallt skett då en ytterligare utredning i målet skulle medföra besvär och omkostnader, som skulle stå i uppenbart missförhållande till den påstådda förseelsens beskaffenhet och betydelse. Den tilltalade har då för att undvika vidare obehag gått med på advarsel. Under år 1957 använde rådhusrätten i Köpenhamn advarsel i 3 173 politisager eller i cirka 10 % av samtliga sådana mål. Finland Mindre brott bestraffas i Finland i stor utsträckning med tillämpning av lagen den 25 maj 1934 om strafforder. Av 182 002 bötfällda under år 1959 dömdes sålunda 144 986 eller 79,7 % på detta sätt. Förfarandet kan användas vid brott för vilket annat eller strängare straff än böter eller fängelse i sex månader icke är utsatt. Framförallt tillämpas strafforder vid fyllerier och trafikförseelser. Detta förfarande förekommer emellertid även vid motstånd mot polis, snatterier och mindre sexualbrott (s. k. blottare). Vid ovarsamhet i trafik används strafforder allmänt i de fall då skuldfrågan utan vidare kan anses klar. Härmed avses trafikhändelser där endast en vägtrafikant varit inblandad och ingen skada uppstått. Även då skada förekommit kan strafforder tillämpas under förutsättning att ersättningsfrågan klarats av innan strafforder utfärdas. Enligt en ny trafikförsäkringslag, som trätt i kraft den 1 januari 1960, får icke anspråk på ersättning, som grundar sig på trafikskada, tas upp till prövning vid domstol, därest icke den skadelidande visar intyg på att försäkringsbolaget vägrat ersätta skadan. Genom den nya lagstiftningen har man i viss mån kunnat öka användningen av strafforder i enklare trafikmål. — Är trafikovarsamheten av allvarligare beskaffenhet så att ett bötesstraff på cirka 40 å 50 dagsböter eller mera kan komma i fråga tillämpas dock ej strafforderförfarandet. Enligt bestämmelserna om strafforder kan bötesstraff föreläggas till obegränsat belopp. Däremot kan ej skadeståndsfrågor regleras i denna ordning. Strafforder används i princip endast vid erkända förseelser. Det förekommer dock, då sakförhållandena är klara, att förfarandet tillämpas även vid bestridande från den misstänkte. En handläggning enligt strafforderförfarandet sker på det sätt att genom åklagarens eller i praktiken oftast polisens försorg överlämnas ett meddelande om straffanspråk till den misstänkte. Detta utfärdas i fråga om trafikövervakning på landsorten omedelbart på platsen och i städerna på polisstationen i samband med förhör. Ett meddelande om straffanspråk innehåller uppgift om den åtalades namn m. m., brottets art, tid och plats för gärningens begående, dagsböternas antal och dagsbotens belopp, förvandlingsstraffet vid bristande betalning samt den rätt till vilken klagan mot straffanspråket kan föras. Det undertecknas av den som utfärdat detsamma. Till ledning för polismannen vid bestämmande av straffets storlek har upprättats särskilda förteckningar över normalstraffet vid olika typer av förseelser. Polismannen gör endast i mycket få fall avvikelser från normaltaxan. Blanketter för meddelande om straffanspråk medföres av polismannen i särskilda block, som förvaras i fickan. Meddelandet skrivs ut i tre exemplar, varav

222 ett överlämnas till den misstänkte. Polisen översänder sedan ett exemplar av m-ddelandet till åklagaren. I de större städerna tjänstgör för dessa fall poliskcmmissarier som åklagare. Meddelandet granskas av åklagaren varefter denne, >m han ej har någon erinran mot det av polismannen utfärdade meddelandet, utfänar ett straffanspråk, som översänds till rätten. I allmänhet bifogas ej någon särskld utredning om brottet utöver meddelandet om straffanspråket. Rätten kan i summarisk form avgöra saken genom att döma den misstänite med stöd av lagen om strafforder. Härvid har rätten möjlighet att sänka de i straffanspråket angivna straffet. Rätten kan emellertid även finna att målet ej lan avgöras genom strafforder. Straffanspråket sänds då åter till åklagaren. Deme h a r sedan att väcka åtal i vanlig ordning. Den misstänkte kan klaga över ett meddelande om straffanspråk. Han skall iå till rätten inom viss kortare tid framställa invändningar mot meddelandet. Zn sådan invändning är mycket sällsynt och förekommer kanske inte mer än 1 i 2 gånger per år vid en domsaga. Har emellertid den misstänkte gjort invändnimar skall rätten utsätta målet till handläggning inom viss kortare tid. Uteblir den tlltalade från denna förhandling kan strafforder utfärdas, i annat fall tillämpas lestämmelserna angående rättegången i brottmål i allmänhet. Den finska strafforderkommittén har år 19(51 framlagt förslag om vissa ärdringar i lagen om strafforder. Dessa innebär emellertid i huvudsak endast att hgtexten bringas i överensstämmelse med gällande praxis, enligt vilken polismin utan särskilt förordnande från åklagare kan utfärda meddelande om straffanspnk. Det h a r nämligen i praktiken visat sig svårt att kontakta åklagaren, då exempelvis en fyllerist skall släppas på morgonen. Strafforderkommittén har vidare föreslagit att i lagen skall anges att polisman utan särskilt förordnande som åklagtre skall kunna ombesörja de sysslor som enligt lagen tillkommer åklagare. Polismin skall emellertid ej kunna erhålla behörighet att uppträda inför rätten. Strafforderkommittén har samtidigt framlagt förslag till lag om trafikvarniig. Detta innebär s. k. avgiftsbelagda trafikvarningar vid mindre trafikförseelser. Förfarandet är anordnat i huvudsak på följande sätt: Polisman eller eventuellt åklagare kan vid mindre trafikförseelser i omedelbart samband med att en fcrseelse upptäckts meddela en trafikvarning på 500 mark^ (c:a 8 k r o n o r ) . Trafikvarning får utfärdas vid parkeringsförseelser, underlåtenhet att iaktta filkuningsreglerna, överskridande av med trafikmärken angiven högsta hastighet mid högst 20 procent, framförande av bristfälligt utrustat fordon, där bristfällighetm kan anses ringa, olovlig transport av annan person med cykel samt fotgängares oriktiga uppträdande på körbanan. En förutsättning för att varning skall kunna meddelas är dock att förseelsen icke föranlett skada, nämnvärd fara eller uppenbart hinder för andra vägfarande eller för deras säkerhet. Den skyldige skall inom sju dagar betala in varningsavgiften. Han förblir i så fall anonym. Registrering av förseelsen sker ej. Retalas ej avgiften skall åtal äga rum i vanlig ordning och saken prövas av domstol. Åklagare har möjlighet att i efterhand — trots alt avgiften betalts — besluta om åtal. Avgiften kan ej inbetalas kontant utan eidast till ett särskilt av polisen för ändamålet upprättat postgirokonto. Från strafforderkommittén har upplysts, att varningsavgiften har satts fcrhillandevis lågt, enär man klart velat poängtera att det ej är fråga om ett straff utan om en varning, som meddelas i disciplinsyfte. Härigenom och på grund ar det förenklade förfarandet kan flera trafikförseelser än för närvarande beivras. Dessutom r ä k n a r man med att betalningsprocenten skall bli hög, enär straffet, om ansvar skall utkrävas i vanlig ordning, kan förväntas bli avsevärt större. Det an2

Förslaget framlagt före den finska valutareformen.

223 ses att förfarandet är särskilt lämpat att användas mot fotgängarna. Trafikdisciplinen bland dessa är nämligen enligt uppgift så dålig att särskilda åtgärder erfordras. Lagen om trafikvarning ger även möjlighet att varna utan föreläggande att betala särskild avgift. Detta förfarande kan användas, då förseelsen är så ringa, att skäl ej föreligger att ålägga betalningsskyldighet. Person, som ej fyllt 15 år, får endast varnas utan avgift. Strafforderkommitténs förslag är för närvarande föremål för överväganden i det finska justitiedepartementet. Norge Man skiljer i den norska straffrätten mellan förbrytelser och förseelser. Förbrytelser är de brott som omnämns i straffelovens andra del eller som kan medföra strängare straff än fängelse i 3 månader eller haefte i 6 månader. Alla andra brott är förseelser. Denna skillnad mellan olika brottstyper har även processrättslig betydelse. 1 alla mål om förseelser äger åklagaren förelägga den misstänkte ett visst bötesstraff (forelaegg). Vid förbrytelser kan däremot föreläggande ej tillämpas, då högre straff än ett års fängelse kan följa på brottet. Befogenhet att utfärda föreläggande tillkommer principiellt åklagarmyndigheten. Även polismästaren och underordnad polistjänsteman med juridisk utbildning samt statspolischefen kan emellertid utfärda sådant föreläggande. I praktiken är det därför vanligen en polistjänsteman som utfärdar föreläggandet. En förutsättning för att föreläggande skall kunna användas är att åklagaren finner brottet icke böra förskylla högre straff än böter. Däremot finns det ej någon maximigräns för det bötesstraff, som åklagaren kan ålägga. Genom ett föreläggande kan emellertid icke enbart straffrättsliga utan även skadeståndsrättsliga frågor avgöras. Åklagaren kan ta upp ett skadeståndskrav i ett föreläggande. Detta förekommer emellertid i praktiken endast i ett m i n d r e antal av samtliga förelägganden. I mål om misshandel, skadegörelse, hotellbedrägeri och underlåtenhet att inbetala källskatt yrkar dock ibland åklagaren skadestånd på detta sätt. För att åklagaren skall framställa det enskilda anspråket måste detta dock vara väl grundat och styrkt. Tidigare förekom det att skadeståndskrav togs upp i ett föreläggande även vid ordningsförseelser. Denna praxis h a r i viss mån numera frångåtts, enär det ansetts att den skadelidande i dessa fall icke är bärare av det intresse som straffbestämmelsen skyddar. En förutsättning för att åklagaren skall ta upp skadeståndskravet i föreläggandet är att den misstänkte har godkänt kravet. Någon skyldighet för åklagaren att underlåta att utfärda föreläggande, om den misstänkte ej medger ett skadeståndskrav, finns däremot ej. Det kan dock förekomma att åklagaren, om han anser skadeståndskravet berättigat, underlåter att utfärda föreläggande och i stället för vanlig talan vid rätten för att skadeståndsyrkandet skall kunna framställas där. En målsägande har emellertid ej någon möjlighet att framtvinga domstolshandläggning i ett mål, där åklagaren vill utfärda föreläggande. Målsäganden får finna sig i det straff som upptagits i föreläggandet. Samtliga trafikbrott och alltså även frågor om ansvar för trafikovarsamhet kan avgöras genom föreläggande. Det föreligger följaktligen ej heller något principiellt hinder mot att avgöra även skadeståndsfrågor i anledning av en trafikolycka genom ett strafföreläggande. I praktiken förekommer emellertid detta ej. Det har däremot undantagsvis hänt att åklagaren i dessa fall efter hänvändelse från måls-

224 äganden förmåtts att väcka åtal i vanlig ordning, enär en icke uppgjord skadeståndsfråga haft ett nära samband med den straffrättsliga bedömningen. Har den misstänkte icke godtagit föreläggandet kan åklagaren, i dessa fall vanligen polismästaren, översända handlingarna till rätten med hemställan om summariskt avgörande. Bestämmelserna för den ordinarie straffprocessen tillämpas då ej. Den misstänkte kallas visserligen till rätten men åklagaren behöver ej inställa sig. Detta sker i praktiken ej heller med mindre målet h a r särskilt intresse eller den tilltalade inställer sig med försvarare. Vid denna förenklade handläggning hör rättens ordförande själv den tilltalade. Ett ytterligare undantag från den ordinarie straffprocessen utgör summariskt avgörande vid förhörsrätt. Detta förfarande kan användas vid såväl förseelser som förbrytelser under förutsättning att härads- eller rådhusrätt är behörig pröva åtalet. (Vissa grova brottmål behandlas direkt av andra instans, lagmansrätten.) Åklagare behöver ej heller i dessa fall väcka åtal i egentlig mening. En förutsättning för att förfarandet skall kunna användas är att den tilltalade medgivit detta och han inför rätten avgivit ett oförbehållsamt erkännande av de faktiska omständigheterna. Även i dessa fall kan åklagaren underlåta att inställa sig inför rätten. Vid det alldeles övervägande antalet förseelser tillämpas en förenklad handläggning. Under år 1956 handlades av tillsammans 43 538 förseelser 39 417 genom föreläggande och 1 910 vid förhörsrätt. Härads- och rådhusrätterna avgjorde under samma tid 2 158 förseelser. Bland de mål som handläggs vid dessa domstolar blir ett stort antal föremål för s. k. summarisk handläggning. Vid rådhusrätten i Oslo avgjordes således under år 1958 104 förseelser efter åtalsbeslut medan vid 342 förseelser tillämpades summarisk handläggning på grundval av ett tidigare utfärdat föreläggande. Någon särskild form för handläggning av ringare trafikförseelser finns ej. Beträffande parkeringsförseelser vid avgiftsbelagd parkeringsplats övervägs dock för närvarande ett förslag om att underlåta straffrättslig behandling av dessa fall. Västtyskland I 1871 års tyska strafflag (§ 1) skils enligt gärningens svårhetsgrad mellan tre olika arter av brott, som betecknas resp. Verbrechen, Vergehen och Ubertretung 3 . Avgörande för frågan, till vilken kategori en straffbelagd handling skall räknas, är enligt förhärskande uppfattning det straff, som enligt lagen utgör strafflatitudens maximum. En gärning är Verbrechen, om i straffskalan ingår Einschliessung (custodia honesta) över 5 år eller Zuchthaus (tukthus), och Vergehen, om i straffskalan ingår Einschliessung upp till 5 år eller Gefängnis (fängelse) eller Geldstrafe (böter) över 150 DM eller icke maximerade böter. Ubertretung föreligger om i straffskalan ingår Haft (lätt form av frihetsförlust som ådöms relativt sällan) eller böter upp till 150 DM. Gäller det Ubertretung eller lindrigare Vergehen, kan strafföreläggande äga rum. Man skiljer mellan två olika former, som kallas Strafbefehl resp. Strafverfiigung. Strafbefehlsverfahren, som behandlas i den tyska straffprocesslagen (§§ 407 —412), är ett skriftligt domstolsförfarande utan väckande av åtal, utan det eljest 3

I det nya västtyska strafflagsförslag, som för närvarande behandlas av förbundsdagen, förekommer endast två grupper av straffbelagda handlingar, Verbrechen och Vergehen. Ett flertal tidigare tibertretungen blir Vergehen, medan en del andra och i synnerhet de lindrigare t)bertretungen skall avkriminaliseras och helt avlägsnas från straffrättens område och behandlas som förvaltningsförseelser.

225 erforderliga skriftliga domstolsbeslutet om talans upptagande (Eröffnungsbeschluss) samt utan huvudförhandling. En dylik summarisk och förenklad rättegång kan dock på den misstänktes yrkande utmynna i ett muntligt förfarande, vilket motsvarar det ordinarie brottmålsförfarandet. Enligt gällande lag får Strafbefehl alltid användas om straffet är böter (utan någon särskild begränsning). Dessutom får Strafbefehl tillämpas i fråga om frihetsstraff (Gefängnis, Einschliessung och Haft) för frihetsberövande upp till 3 månader. Emellertid tillämpas Strafbefehl i praxis ytterst sällan i fråga om frihetsstraff. Strafbefehlsverfahren inleds med att allmän åklagare hos rätten gör en skriftlig ansökan om Strafbefehl. Han skall därvid yrka ett bestämt straff. (Det kan nämnas att åklagaren även vid huvudförhandlingen yrkar ett bestämt straff.) Domaren (Amtsrichter) prövar på grundval av handlingarna i målet om det finns betänkligheter (Bedenken) mot att använda Strafbefehl. Sådana betänkligheter kan bestå i att domaren anser att brottslig gärning ej föreligger, att utredningen bör fullständigas, att rättegångshinder föreligger, att gärningen måste bedömas på annat sätt (t. ex. som förskingring i stället för bedrägeri) eller att den yrkade påföljden ej är rimlig. I sistnämnda fall bör åklagaren beredas tillfälle att ändra sitt yrkande. Finner domaren däremot ej anledning att göra någon erinran mot åklagarens yrkande skall Strafbefehl meddelas i enlighet med dennes begäran. Rätten kan varken sänka eller höja det av åklagaren föreslagna straffet. Det av rätten utfärdade Strafbefehl delges den misstänkte. Denne äger fullfölja talan genom att föra Einspruch mot Strafbefehl inom en vecka efter delgivning. Einspruch leder till huvudförhandling, om icke dessförinnan ansökan om Strafbefehl nedlagts av åklagaren eller Einspruch återkallats av den misstänkte. Inställer sig den tilltalade varken personligen eller genom ombud vid huvudförhandlingen, avvisas E i n s p r u c h genom dom. Strafbefehl vinner på så sätt laga kraft som om talan mot detsamma ej hade förts. Vid sidan av Strafbefehl finns, som förut nämnts, Strafverfiigung. Även detta institut omnämns i straffprocesslagen. Strafverfiigung meddelades ursprungligen av polismyndighet utan domstols medverkan. Enligt gällande lagstiftning får Strafverfiigung dock endast meddelas av domaren. Skillnaden mellan Strafbefehl och Strafverfiigung ligger huvudsakligen däri, att åklagarmyndigheten i regel icke är inkopplad vid det sistnämnda förfarandet. Polismyndigheten översänder efter förhör med den misstänkte handlingarna till Amtsgericht. Polisen uppger samtidigt bevisen och det tillämpliga lagrummet samt föreslår påföljden. Domaren avgör om Strafverfiigung skall meddelas. Han är härvid ej bunden av polisens förslag beträffande påföljden. Domaren äger t. o. m. efterge påföljden utan att huvudförhandling behöver hållas. Detta beror på den i Tyskland ofta tillämpade § 153 i straffprocesslagen, vilken stadgar att påföljden kan efterges om »die Schuld des Täters gering ist und die Folgen der Tat unbedeutend sind, sowie kein öffentliches Interesse an der Herbeifiihrung einer gerichtlichen Entscheidung besteht». Endast böter eller Haft får användas som påföljd vid Strafverfugung. Strafverfiigung och Strafbefehl utfärdas i stor utsträckning. Sålunda framställdes under år 1959 begäran om Strafverfugung i 1 004 405 fall och Strafbefehl i 622 647 fall. Under samma år inlämnades stämning (Anklage) för Ubertretungen i 66 984 fall, Vergehen i 284 137 fall och Verbrechen i 36 575 fall. Som exempel på brott som kan handläggas genom Strafbefehl kan nämnas små bedrägerier och mindre stölder. Vid de allvarligare trafikbrotten d. v. s. grövre rattfylleribrott och svårare vårdslöshet i trafik används det ordinarie domstolsförfarandet. — Trafikmålen handläggs i städerna av särskilda trafikdomare, som i allt fall bör ha körkort. Detta gäller om möjligt även i högre instans. 15—4614 63

226 — Vid det stora flertalet trafikbrott tillämpas emellertid Strafbefehl eller Strafverfiigung. Strafbefehl är den vanliga formen för beivrande av m i n d r e vårdslösheter i trafiken och lindrigare rattfyllerier. Det är emellertid ej möjligt att återkalla ett körkort genom Strafbefehl. I den tyska förbundsdagen behandlas emellertid för närvarande ett förslag om att även frågor om körkortsåterkallelse för en tid av högst ett år skall kunna handläggas genom Strafbefehl. I förarbetena till detta förslag uttalas bl. a. att lagändringarna syftar till att göra förfarandet snabbare och avlasta domstolarnas arbetsbörda samt att erfarenheterna visat att det finns talrika brottmål, i vilka det hos alla p a r t e r är fullt klart, att beslut kommer att meddelas om körkortsåterkallelse (ex. vid smitning eller rattfylleri). Det framhålls vidare att i sådana fall är det onödigt med huvudförhandling, att ett avgörande genom Strafbefehl medför en väsentlig arbetslättnad för domstolarna samt att det därtill i enstaka fall kan göras gällande att man undviker ett onödigt blottställande av den skyldige. Bestämmelser om de lindrigare trafikförseelserna finns bl. a. i 1952 års Strassenverkehrsgesetz och 1953 års Strassenverkehrsordnung. I båda lagarna finns generalklausuler, enligt vilka den som överträder trafikföreskrifterna straffas med böter u p p till DM 150:— eller med Haft, om förseelsen icke förskyller strängare straff enligt andra bestämmelser. Dessa förseelser hänföres således till Ubertretungen. Man tar i dessa fall vid bestämmande av bötesstraffet ej hänsyn till den skyldiges inkomstförhållanden. I praxis finns det vissa taxor som tillämpas. Bötesbeloppet är ofta jämfört med svenska förhållanden lågt. I Miinchen är bötesstraffet vid överskridande av en högsta tillåten hastighet på 50 km/tim exempelvis 30 och 70 mark om man färdats med en hastighet av resp. 50—65 km/tim och 70—80 km/tim. 4 Har hastigheten överskridit 80 km/tim medför detta alltid körkortsindragning och polisen tar i sådant fall i avvaktan på domstolsbeslut omedelbart h a n d om körkortet. Under senare år har på vissa platser polisen i allt större utsträckning börjat tillämpa en mycket förenklad form för rapportering av mindre trafikförseelser. Rapporten betecknas Kurzanzeige och den anger överträdelsen i huvudsak enbart genom ett kryss i en ruta. Den i Miinchen använda blanketten upptar 46 olika förseelser exempelvis underlåtit att stanna vid stoppskylt, körning mot rött ljus, hastighetsöverskridande och parkeringsförseelser. Nedre delen av blanketten används sedan av rätten, då Strafverfiigung utfärdas. Civilrättsliga skadeståndsanspråk kan ej regleras genom Strafbefehl eller Strafverfiigung. Dessa anspråk får tas upp vid civildomstol, om ej överenskommelse kan uppnås. I den ordinära straffprocessen finns visserligen en möjlighet att även framställa skadeståndsanspråk. Emellertid använder man sig i praktiken knappast av detta förfarande. Det kan i detta sammanhang nämnas, att under tiden efter andra världskrigets slut i Västtyskland ägt r u m en både dogmatiskt och praktiskt betydelsefull reform, som åsyftar att eliminera mindre lagöverträdelser från straffrättens område. Man skiljer sålunda mellan gärningar, som anses som i egentlig mening kriminella, och sådana, som enbart riktar sig mot ordningsstadganden. För gärningar av det sistnämnda slaget h a r man infört begreppet Ordnungswidrigkeit. Detta är ej i p r i n c i p något mindre väsentligt än ett brott, men det är något annat. Överträdelser av den ekonomiska lagstiftningen anses ofta som Ordnungswidrigkeiten. Påföljden för Ordnungswidrigkeit är ej mera Geldstrafe utan Geldbusse. Till skillnad från Geldstrafe kan Geldbusse ej förvandlas. Avgörande för om en •i Vanligen utdelas en avgiftspliktig varning (se h ä r o m s. 227) vid en hastighet av 55— 60 k m / t i m .

227 gärning skall hänföras till Ordnungswidrigkeit är, om den stadgade påföljden är Geldbusse. De grundläggande bestämmelserna om Ordnungswidrigkeit och Geldbusse samt om förfarandet vid beivrandet av hithörande gärningar finns i 1952 års »Gesetz uber Ordnungswidrigkeiten». Detta förfarande handläggs av förvaltningsmyndigheterna och åklagaren är ej inkopplad. Besvär kan emellertid anföras hos domstol. En kommitté har år 1958 framlagt ett förslag om att samtliga trafikförseelser — utom de svåraste — skall behandlas som Ordnungswidrigkeiten. Detta förslag bearbetas för närvarande och man torde k u n n a räkna med, att de lagstiftande myndigheterna kommer att få ta ställning till förslaget inom ej alltför avlägsen framtid. Det h a r emellertid visat sig förenat med mycket stora praktiska svårigheter att genomföra förslaget, vars principer allmänt torde ha godtagits. Även gränsdragningen mellan trafikförseelser, som skall hänföras till Ordnungswidrigkeiten, och andra förseelser har föranlett svårigheter. I 1952 års Strassenverkehrsgesetz finns ej enbart straffrättsliga bestämmelser. Denna lag innehåller nämligen även en föreskrift (22 §) om Gebuhrenpflichtige Verwarnung (avgiftspliktig varning), som fått mycket stor praktisk betydelse. Föreskriften lyder i översättning. Vid lindrigare »Cbertretungen», som är straffbara enligt denna lag eller enligt föreskrifter utfärdade med stöd av denna lag, kan polisman, som är därtill bemyndigad och legitimerar sig genom tjänstedräkt eller på annat sätt, varna den på bar gärning anträffade gärningsmannen och avkräva honom en avgift (Gebiihr) om upp till 2 DM. År 1957 ändrades bestämmelsen så, att avgiften i stället för 2 DM numera är fr. o. m. 1 DM t. o. m. 5 DM. Det visade sig nämligen med tiden lämpligt att möjliggöra någon differentiering på grundval av förseelsens svårhetsgrad. Den misstänkte har ej någon rätt att kräva att avgiftspliktig varning skall meddelas för en förseelse. Polismannen avgör från fall till fall om varning skall utfärdas. En förutsättning för avgiftspliktig varning är enligt lagen, att den felande informerats av polismannen, att han äger vägra betalning men trots detta >är införstådd med att betala och beredd till omedelbar betalning». I händelse av vägran har polismannen att avge rapport i vanlig ordning. Förklarar den felande sig villig att betala, får han en skriftlig varning på en blankett, som samtidigt utgör kvitto. Trots bestämmelsens ordalydelse anses det i praxis tillräckligt att någon som icke kan betala kontant lovar göra detta inom viss kort tid (se n e d a n ) . Sker betalning kan gärningen icke vidare straffas som Cbertretung. Avgiftspliktig varning används även vid trafiköverträdelser, då mindre skador uppkommit. Systemet tillämpas i mycket stor utsträckning. Sålunda utdelades i Nordrhcin-Westfalen under andra halvåret 1957 818 000 avgiftspliktiga varningar. Fördelarna för den misstänkte med den avgiftspliktiga varningen har angivits vara att saken genast och utan större besvär kan klaras av på platsen för förseelsen, att avgiften är låg i jämförelse med ett bötesstraff för motsvarande förseelse samt att den avgiftspliktiga varningen ej förs in i körkortsregistret. Det kan erinras om att domstolarna vid förseelser på vilka avgiftspliktig varning kan tillämpas, h a r möjlighet besluta att ej heller en dom för motsvarande förseelse skall antecknas i körkortsregistret. I delstaternas polisförfattningar är ofta institutet avgiftspliktig varning n ä r m a r e reglerat. Därvid har i de flesta delstater meddelats detaljerade föreskrifter om förfarandet och om vad som skall anses som »lindrigare Ubertretung». I delstaten Nordrhein-Westfalen har gjorts en klassifikation av trafikförseel-

228 serna och fastställts den avgift som skall krävas i varje fall. Vissa grupper av förseelser har undantagits från tillämpningen av avgiftsbelagd varning. Avgiften kan uppgå till 1, 3 eller 5 DM. Polismannen är utrustad med tre olika block i olika färger med kvitton på 1, 3 och 5 DM. Ett fjärde block är avsett för personer, som är villiga att betala men icke kan betala kontant (Gebiihrenpflichtige Verwarnung mit Zahlungsaufforderung). I delstaten Hessen skall 1 och 2 DM krävas, om förseelsen icke hade omedelbart skadliga verkningar för andra trafikanter. Gäller det en något allvarligare förseelse eller visar den felande icke nödvändig insikt, är avgiften 3 DM. Har skada uppstått, som ej går över 500 DM, är avgiften 5 DM. Alla allvarliga trafikförseelser som t. ex. fortkörning, körning på fel sida och felaktig omkörning skall emellertid anses som Obertretungen och lagforas enligt straffprocesslagen (strafföreläggande eller åtal). I den varningsblankett, som tillämpas i delstaten Hessen heter det: Då Ni, efter att ha underrättats om Eder rätt att vägra, är införstådd med att mottaga en avgiftspliktig varning och är villig att betala avgiften, tilldelas Eder härmed i anledning av nämnda »Obertretung» en varning med avgift. Sedan följer datering och polismannens underskrift och titel samt kvittering av det betalda beloppet. Förseelsens art ifylles, däremot anges i allmänhet den felandes namn icke i blanketten. Polisen underrättar samtidigt på genomslag vederbörande polismyndighet om att varning meddelats och avgiften mottagits. Är den felande villig att betala men kan han icke göra detta omedelbart, antecknas i varningsblanketten hans namn och adress. Han uppmanas i detta fall inbetala beloppet inom tre dagar på visst poliskontor eller med posten till visst postgirokonto. Sker betalning, är saken däremot utagerad. I Niedersachsen har man gjort följande exemplifiering av handlingar vid vilka avgiftspliktig varning kan användas. 1 DM. 1. Fel på ringklocka på cykel 2. Nedsmutsad skylt 3. Nedsmutsad baklykta 4. Underlåtenhet att använda cykelbana 5. Underlåtenhet att gå rakt över en gata 3 DM. Denna avgift används enligt anvisningarna vid lättare trafikförseelser, som inte i mera avsevärd mån kan påverka trafiksäkerheten. 1. Fotgängare som går till höger på vägar utan trottoar 2. Underlåtenhet att visa tecken för ändrad färdriktning 3. Avgivande av onödiga varningstecken 4. Cyklande i bredd 5. Två på en cykel 5 DM. Denna avgift används i samma situationer som tremarksavgiften men där skador uppstått dock högst 500 DM på varje i kollisionen deltagande fordon. Som exempel på förseelser vid vilka 1 DM bör uttas h a r i Nordrhein-Westfalen dessutom angivits 1. Fotgängare, som använder körbana i stället för gångbana. 2. Hindrande av sikten genom att stanna i gathörn. 3 DM används bl. a. vid överlast på mellan 5 och 10 % samt underlåtenhet att medföra körkort.

229 Enligt bestämmelsen i Strassenverkehrsgesetz kan avgiftspliktig varning endast utdelas av polisman, som förordnats härtill. I Niedersachsen har såsom förutsättning för sådant förordnande angivits, att vederbörande genom sin ålder, utbildning och karaktär visat sig lämplig för uppgiften. Polismannen skall genom uniform eller på annat sätt legitimera sig, då varningen utdelas. Institutet avgiftspliktig varning tillämpas i praxis allmänt även vid parkeringsförseelser. Vid allvarligare parkeringsförseelser ex. vid högtrafik används den dock vanligen ej. Varning utdelas även om bilföraren icke påträffas. Vederbörande torde även i dessa fall kunna anses ertappad på bar gärning (jfr lydelsen av 22 § Strassenverkehrsgesetz ovan), enär gärningen ännu icke är avslutad, när polismannen upptäcker felparkeringen. Emellertid kan det med hänsyn till lagens ordalydelse anses tveksamt om det är möjligt att meddela avgiftspliktig varning på det sätt, att varningen fästs på bilens vindruta med uppmaning till föraren att inom viss tid inbetala avgiften. I så fall skulle det nämligen icke vara möjligt att — som enligt lagens ordalydelse skall ske — före varningens utfärdande informera föraren om hans befogenhet att vägra betala samt att fråga honom om han är villig att erlägga avgiften. En polisman, som anträffar en felparkerad bil, fäster därför vid vindrutan icke en varning utan en anmaning till föraren att infinna sig på en viss angiven polisstation. När föraren inställer sig meddelas en avgiftspliktig varning och den fastställda avgiften betalas. Inställer sig felparkeraren icke, inleds det ordinarie förfarandet, vilket utmynnar i Strafbefehl eller Strafverfugung. Det skall emellertid samtidigt framhållas att det förekommer att avgiftspliktig varning meddelas trots att någon personlig kontakt ej ägt rum mellan den som utdelar varningen och den misstänkte. I Miinchen sänds sålunda varningen i viss utsträckning ut med posten. Erfarenheten av detta förfarande är god. Betalning erhålls nämligen i ej mindre än 95 procent av dessa fall.

Österrike5 Även i Österrike används ett polisbötessystem. Förfarandet är anordnat på det sätt att polisman (ev. gendarm) i omedelbart samband med en förseelse förelägger den skyldige ett visst bötesstraff — dock högst 50 schilling. Föreläggandet kan endast utfärdas i enlighet med en fastställd förteckning. Som exempel ur de för staden Wien år 1900 bestämda bötessatserna kan n ä m n a s : Schilling

1. Parkeringsförseelser 2. Felaktig omkörning 3. Fel på backspegeln 4. Bil utan lyse 5. Smutsig skylt 6. Störande av ordningen 7. Bristfällig beteckning på fartyg 8. Mindre skador i parker 9. Bökning på biograf

30 50 50 50 30 20 50 10 20

Förteckningen omfattar i Wien tillhopa 162 olika mindre förseelser för vilka bestämda bötesstraff angivits och den finns utgiven i ett tryckt mindre häfte, 5

Redogörelsen avser enbart det i Österrike t i l l ä m p a d e polisbötessystemet.

230 vilket polismannen ständigt bär med sig. Polismannen äger rätt men ej skyldighet att beivra en iakttagen överträdelse. Han kan sålunda ta hänsyn till ev. föreliggande förmildrande omständigheter. Dessutom kan han, om han ej anser det lämpligt med bötesföreläggande, avge rapport i vanlig ordning. Det är ej en förutsättning för att föreläggande skall kunna utfärdas, att den misstänkte medger detta. Böterna kan betalas i omedelbart samband med föreläggandet. Den som däremot icke åtnöjes med åläggandet kan överklaga detta i administrativ ordning. Det är emellertid ytterst sällsynt att överklagande sker. Polisbötessystemet används i relativt stor omfattning. År 19(51 utfärdades inom hela Österrike 318 76G föreläggande till ett sammanlagt belopp av 114 G41: 70 sch. ( = c:a 2 292 800 k r . ) . Kommittén h a r frän polisledningen i Wien inhämtat att systemet fungerar väl och är praktiskt. Det möjliggör beivrande av småförseelser till ringa administrativt besvär och kostnad. Genom att de administrativa myndigheterna har möjlighet att ändra bötessatserna och även föreskriva när man skall överse med vissa förseelser, kan polisens insatser dirigeras efter föreliggande behov. Man är medveten om att böterna vid en internationell jämförelse ter sig låga men detta anses uppvägas av den stora fördelen att man just därigenom undgår process om dessa bagatellfall.

Schweiz (Redogörelsen avser i huvudsak endast kantonen Bern) I kantonen Bern används förutom strafföreläggande genom förvaltningsmyndighet en form av föreläggande av straff under rättens medverkan (Strafmandatsverfahren). Strafmandat tillämpas även vid brott (Vergehen) vara kan följa fängelse. Domaren har möjlighet att använda förfarandet då han anser att straffet i det särskilda fallet bör stanna vid böter. Strafmandat skall utfärdas av rätten inom åtta dagar efter det att stämningsansökan inkommit. Detta skall bl. a. innehålla att den tilltalade döms till ett visst bötesstraff. Den tilltalade och åklagaren har sedan möjlighet att inom tio dagar göra invändningar mot domen. Sker detta tillämpas det ordinära brottmålsförfarandet. Även i andra fall kan ett brottmål avgöras av rätten utan egentlig huvudförhandling. Rätten har nämligen möjlighet att, dä ensamdomare är behörig, kalla den tilltalade till ett muntligt förhör. Medger den tilltalade stämningspåståendet och är det endast aktuellt med bötesstraff eller mindre fängelsestraff (Haft) kan domaren genast meddela dom. Det o r d i n ä r a brottmålsförfarandet behöver ej användas. Något polisbötessystein finns ej i kantonen Bern. Emellertid har under år 1959 i parlamentet framlagts en motion om att mindre trafikförseelser skall kunna bestraffas genom avgiftspliktig varning. Motionen antogs i princip av parlamentet. Ett genomförande av förslaget kräver emellertid författningsändringar. Sådana har ännu ej vidtagits. Det skall här nämnas att vissa andra kantoner (Tessin, Genf och St. Gallen) redan infört ett system med avgiftspliktig varning. Även ett annat polisbötesliknande förfarande tillämpas i Schweiz (kantonerna Schwyz, Zug, Schaffhausen och Neuenburg). Systemet innebär att en polisman vid mindre trafikförseelser utfärdar en stämningsansökan i omedelbart samband med förseelsen. Den skyldige kan genast betala böterna. Handlingarna sänds därefter in till rätten för fastställelse.

231 Frankrike I den franska Code pénal (C. p.) skils sedan gammalt mellan tre olika kategorier av brott: contravention, délits och crimes (art. 1). Till vilken kategori ett visst brott är att hänföra beror endast på den påföljd, som fastställs i strafflagen eller annan lag. Contravention är den lindrigaste lagöverträdelsen och får blott straffas med polisstraff (peines de police), d. v. s. med »emprisonnement» mellan en och tio dagar, böter (amendes) och förverkande av vissa beslagtagna föremål (confiscation de certains objets saisis). Intill 1945 var maximitiden för emprisonnement endast 5 dagar (art. 465). Böteslatituden har på senaste tiden undergått åtskilliga förändringar som stått i samband med det franska penningvärdets växlingar. I contraventions ingår det stora flertalet enkla överträdelser av polis-, ordnings- och trafikföreskrifter. Karakteristiskt för fransk rättsvård torde vara att det i första instans finns tre särskilda domstolstyper, som bildar motsvarighet till de ovan n ä m n d a tre brottskategorierna. Den franska code d e s t r u c t i o n criminelle, som stiftades redan 1808 och sedan dess med vissa modifikationer gällt under 140 år, upphävdes i sin helhet den 2 mars 1959. Sedan dess gäller den nya Code de procedure pénale (C.P.P.). Principerna för domstolsorganisationen inom straffprocessen h a r dock upprätthållits. Kvar är cour d'assises som behörig första domstol för de grövsta brotten ( c r i m e s ) ; i domstolen medverkar lekmannadomare (jurés). Délits, till vilken kategori bl. a. hör culpöst vållande till annans död vid trafikolycka och annan trafikförseelse, som vållat person- eller egendomsskada av större omfattning, åtalas fortfarande vid en kollegial domstol (tre lagfarna domare) som heter tribunal correctionnel (art. 381 ff C.P.P.). Över contraventions dömer nu i regel tribunal de police, d. v. s. en enmansdomstol. Domaren i polisdomstolen skall enligt lagen (art. 523 ff C.P.P.) principiellt vara identisk med domaren i tribunal d'instance, första domstol i tvistemål, vilken trätt i fredsdomarens (juge de la paix) ställe. Åklagaren vid tribunal de police skall vara en tjänsteman i ministére public (art. 45 C.P.P.). I mål, som avgjorts av polisdomstol, får vad anföras inom tio dagar till cour d'appel (hovrätt), dock är en förutsättning att det ådömda straffet överstiger frihetsstraff i 5 dagar eller böter på Fr. 60 0 0 0 : — (1958 års penningvärde). Stadgandet om trafikförseelser har upptagits i en speciell code de la route (vägtrafiklag) som trädde i kraft den 15 december 1958. Denna lag omfattar icke själva trafikregleringen utan endast stadganden om trafikförseelser och dessa förseelsers beivrande samt om indragning av körkort. Den 9 januari 1960 kompletterades code de la route med en tredje avdelning (art. 248—294) som innehåller administrativa föreskrifter i fråga om trafikförseelsers handläggning. Vissa lagöverträdelser inom trafiklagstiftningen (rattfylleri, brott mot utrustnings- och registreringsföreskrifter m. m.) hänförs genom påföljdens art till délits och upptas av tribunal correctionnel. Det stora flertalet överträdelser av vägtrafiklagen (felparkeringar, brott mot hastighetsbestämmelser m. m.) eller av lokala trafikföreskrifter hör dock till kategorien »contraventions» och upptas av polisdomstol. Contraventions mot vägtrafiklagen har under de senaste åren lagförts i Paris med närmaste omgivningar (Departement de la Seine) i omkring 1,7 miljoner fall per år och i landet i övrigt i cirka 2 miljoner fall årligen. Detta h a r medfört en våldsam belastning på polisdomstolarna och framtvingat ett avsevärt förenklat förfarande vid handläggningen. Genom kungörelse den 2 november 1945 infördes i Frankrike efter mönster av de tyska instituten Strafverfiigung och Strafbefehl (se ovan) ett straffprocessuellt

232 förfarande utan muntlig förhandling i bagatellmål, »ordonnance pénale». Kungörelsen införlivades 1952 med code d e s t r u c t i o n criminelle (art. 166 ff) och ingår numera i art. 524—528 C.P.P. Detta förenklade förfarande avser meddelande av »amende de composition». Föreligger ett protokoll (procés verbal), som visar att något fall av lagöverträdelse förekommit (t. ex. protokoll som är uppsatt av polis på gatan på speciell blankett), äger polisdomaren, utan att kallelse eller stämning sker, meddela (informer) lagöverträdaren, att han har att betala böter på visst belopp i form av amende de composition (alltså ett slags strafföreläggande av domstol). Betalas det förelagda beloppet, anses detta som godkännande och ärendets behandling är därmed avslutad (art. 525). Ett godkänt föreläggande anses som en lagakraftvunnen dom, något som kan få juridisk betydelse även i fråga om eventuellt återfallsbrott. Adressaten är berättigad att vägra betala (de ne pas accepter 1'offre du juge). Sker detta, d. v. s. protesterar vederbörande eller betalar han ej inom föreskriven tid, handläggs saken i enlighet med de ordinarie stadgandena om mål inför polisdomstol (art. 531 ff) och stämning utfärdas. Amende de composition får dock ej meddelas i varje fall av contravention. Enligt C.P.P. är detta förfarande uteslutet bl. a. om målsägande finns eller vid vissa i lagen fastställda återfallsstraff eller om av protokollet framgår att den misstänkte gjort sig skyldig till mer än två överträdelser. Dessutom får amende de composition endast meddelas om strafflatituden ej överskrider 400 F. Vid sidan av amende de composition existerar för de lindrigaste överträdelserna ett ännu enklare system, som heter amende forfaitaire, böter som uppbärs på stående fot. Föreskrifter härom ges i art. 529 och 530 C.P.P. samt i code de la route art. L. 27, 28 och R 255—264 (dekret den 9 januari 1960). Förutsättning är att gärningsmannen påträffas omedelbart eller tas på bar gärning samt dessutom att förseelsen icke bestraffas med högre böter än 40 F, d. v. s. med böter för contraventions av andra klass (art. L 27). Som exempel på dylika överträdelser kan nämnas felparkering, brott mot lokala trafikföreskrifter, cykelåkning utan lyse, otidigt bruk av signalhorn, skärande av filmarkering, vissa hastighetsöverträdelser m. m. Även överträdelser av fotgängare, t. ex. korsande av gata utanför övergångsställe, kan sanktioneras med amende forfaitaire (i regel omkring 3 F ) . Amende forfaitaire är, som förut antytts, böter som betalas omedelbart på stället till polisman eller annan trafikövervakare, som fått myndighets tillstånd att motta sådan bötesbetalning. Han betecknas som »agent verbalisateur». Han ifyller, om den felande är villig att betala, en blankett i tre exemplar. Det första är ett protokoll (procés-verbal) och innehåller uppgifter om vederbörandes personalia, bilmärke och -nummer, körkorts nummer och datum samt överträdelsens art. Detta exemplar insänds till åklagarmyndigheten vid polisdomstol för kontroll av om återfall föreligger och för granskning om polismannen förfarit riktigt. Det andra exemplaret (cpiittance) lämnas som kvitto till den bötfällde efter betalningen. Det tredje (souche) sitter kvar i polismannens block (carnet) och används då han redovisar uppburna böter. Visar det sig vid kontrollen, att gärningen utgjorde återfall, kan gärningsmannen åtalas vid polisdomstol (art. 530 C.P.P.). De erlagda böterna återbetalas emellertid ej. I övrigt gäller samma föreskrifter som för amende de composition. Kommittén har inhämtat att såväl allmänhet som myndigheter i huvudsak är nöjda med det använda polisbötesförfarandet (amende forfaitaire). Det anses bland annat tids- och kostnadsbesparande för alla. Emellertid h a r kritik riktats mot att »amendes forfaitaires» icke får betalas med check. En felande, som icke

233 är försedd med kontanter, kan därför icke få förmånen att använda det enklare förfarandet. Det franska justitieministeriet utreder emellertid för närvarande en ändring i berört avseende. Italien6 Trafikpolisen h a r i Italien befogenhet att ta ut böter i direkt anslutning till en förseelse i trafiken. Denna rätt tillkommer även vissa andra statliga och kommunala befattningshavare med anknytning till trafiken. Polisbötessystemet kan användas vid vägtrafikförseelser som är belagda enbart med böter på högst 10 000, 20 000, 40 000 eller 50 000 lire. Den som gjort sig skyldig till en sådan förseelse är berättigad att få påföljdsfrågan avgjord genom att betala en polisbot på resp. 1 000, 3 000, 5 000 och 6 000 lire om han är förare av motordrivet fordon och i annat fall resp. 500, 1 000, 2000 och 3 000 lire. Förfarandet kan emellertid användas även vid andra trafikförseelser med enbart böter i straffskalan. Polisboten utgör i dessa fall vid betalning inom 15 dagar från det anklagelsen framställts en sjättedel av det i trafikförfattningarna bestämda bötesmaximum för förseelsen och vid betalning från den 16 till och med den G0 dagen en tredjedel av berörda maximum. Som exempel på överträdelser vid vilka polisbötessystemet kan användas må nämnas. Böter Hastighetsöverträdelser upp till 5 km/tim Hastighetsöverträdelser med 5 km/tim och mera Underlåtenhet att stanna och lämna företräde vid utfart på allmän väg Kört för nära framförvarande fordon

4 000—10 000 lire 10 000—40 000 lire 10 000—40 000 lire 5 000—20 000 lire

Konstaterade trafikförseelser skall, i den mån så är möjligt, omedelbart meddelas den misstänkte. I de fall betalning erläggs genast behöver rapport ej upprättas. I andra fall skrivs en kortfattad r a p p o r t ut och överlämnas till den misstänkte. Denne kan sedan betala böterna inom tidigare angivna frister. I den mån böterna ej betalas, sänds handlingarna in till domstolen. Finner domstolen att den endast bör meddela bötesstraff, kan målet avgöras på handlingarna. England Brottmål handläggs i England i princip vid en förhandling inför rätten. Det förekommer ej att den misstänkte av åklagaren eller rätten föreläggs ett visst straff. Under senare år har emellertid vissa förenklingar genomförts i den engelska straffprocessrätten. En särskild kommitté har år 1955 avlämnat ett betänkande angående den processrättsliga behandlingen av mindre förseelser. Kommittén behandlade bl. a. möjligheten att införa ett system, som skulle ge den tilltalade tillfälle att lämna skriftligt erkännande till rätten. Kommittén föreslog att sådana erkännanden skulle kunna ske i mål angående förseelser på vilka fängelse ej kunde följa. Förfarandet skulle emellertid även kunna användas, då fängelsestraff endast kunde bli aktuellt vid u p p r e p a d förseelse (ex. vårdslös körning, smitning) liksom då 0

Redogörelsen avser enbart det i Italien tillämpade polisbötessystemet.

234 fängelse kunde följa redan vid första bestraffningen (ex. körning utan trafikförsäkring). I dessa senare fall skulle förfarandet dock ej kunna tillämpas då fängelsestraff eller körkortsindragning ifrågasattes i det speciella fallet. — Som en särskild rättssäkerhetsgaranti för den tilltalade föreslog kommittén, att inga andra omständigheter fick åberopas inför domstolen än sådana, som framgick av den gärningsbeskrivning på vilken den tilltalade hade tecknat sitt erkännande. Detta skulle innebära en fördel för den tilltalade i förhållande till bestående system enligt vilket, då den tilltalade uteblivit, denne ej hade någon möjlighet att kontrollera de omständigheter, som åklagaren åberopat. Förslaget h a r genomförts år 1957. I praktiken h a r emellertid förfarandet endast kommit att tillämpas vid mindre förseelser. Det förekommer således ej vid exempelvis trafikovarsamhet. Samma kommitté tog även upp frågan om införande av ett »polisbötessystem» i England. Härvid erinrade kommittén om att bl. a. de lokala skattemyndigheterna redan enligt gällande rätt kunde bestraffa smärre förseelser, exempelvis brukande av motorfordon utan att ha betalt avgift, underlåtenhet att erlägga hundavgift m. m. Vederbörande hade dock här alltid en möjlighet att få saken prövad av domstol. Kommittén fann emellertid ej tillräckliga skäl föreligga för en vidsträcktare tillämpning av ett polisbötessystem. Under våren 1960 har dock antagits ett lagförslag enligt vilket ett förfarande, liknande det svenska parkeringsbotssystemet, införts i England. Tillämpningsområdet är emellertid något mera vidsträckt än vid det svenska systemet. Sålunda kan bl. a. körning utan lykta eller reflexanordningar beivras i denna ordning. Polismannen överlämnar i dessa fall en skriftlig anmaning till vederbörande att betala en viss bestämd avgift med upplysning om att i sådant fall vidare åtgärder ej kommer att vidtas. Anmaningen kan även fästas på fordonet. — Systemet hade i juli 1961 införts i tre städer i England.

U.S.AJ Trafikrätten i U.S.A. är en delstatsangelägenhet. Som på de flesta andra lagstiftningsområden finns det även inom trafiklagstiftningen avsevärda skillnader mellan delstaterna. Varje delstat h a r sin egen trafiklag, och ofta kompletteras denna med särskilda stadganden, som meddelats av de stora städernas myndigheter. För staten New York gäller t. ex. Vehicle and Traffic Law (c:a 300 sidor), som inom staden New York kompletteras genom stadens Traffic Regulations; i Kalifornien gäller California Vehicle Gode (över 400 sidor), men San Fransisco har även en San Fransisco Traffic Code. Skillnaden avser icke endast själva trafikregleringen utan i viss omfattning även sanktionerna för trafikförseelser samt förfarandet vid förseelsers beivrande. Trots dessa skillnader har i hela USA myndigheternas strävan att i största möjliga mån förenkla förfarandet vid trafikförseelser varit densamma. I hela landet tillämpas i detta syfte systemet med s. k. »tickets». Detta förfarande h a r fått en oerhört stor betydelse. Under år 1957 utfärdades i USA c:a 17 millioner tickets och därav c:a 6 millioner för förseelser i den rörliga trafiken. I staden New York avgjordes samma år 1 811 026 trafikförseelser genom tickets. Bötesbeloppet för dessa förseelser utgjorde 10 904 773 dollars. 1 allmänhet handläggs en trafikförseelse, vid vilken tickets används, på följande " Redogörelsen avser enbart ticketsystemet.

235 sätt. Alla trafikpoliser medför block med numrerade tickets. Dessutom h a r de en lista på förseelser med på förhand bestämda straff. Har någon gjort sig skyldig till en sådan förseelse överlämnar polismannen en ticket till den misstänkte. Anträffas denne ej kan en ticket fästas på bilen. Framsidan på blanketten h a r plats för angivande av bilens nummer, förseelsens art (för de vanligaste förseelserna har polismannen endast att sätta ett kryss i en ruta) samt tidpunkten för ev. förhandling inför rätten. I stället för namnet på den misstänkte kan polismannen anteckna registreringsnumret på bilen. Den för vilken bilen är registrerad presumeras nämligen även vara den skyldige. Bestrides detta, måste den misstänkte för att kunna frias från ansvar bevisa, att det var någon annan, som körde bilen. Blanketterna innehåller ofta en uppgift om straffet för förseelsen. Detta kan ske genom att blankettens baksida innehåller en förteckning över de fastställda straffsatserna. Den misstänkte anmanas att, om han har erinringar mot tickets, personligen inställa sig vid rätten. I annat fall skall han inom viss kortare tid (ex. 7 dagar) betala böterna till rättens kansli. Underlåter den misstänkte att förfara i enlighet härmed döms han enligt särskild taxa till förhöjt straff. Förfarandet med tickets ger alltså en misstänkt fulla möjligheter att använda det ordinarie domstolsförfarandet. Han kan emellertid även genom betalning av böterna undvika förhandling vid rätten. Detta innebär dock ej alltid att han kan underlåta att inställa sig vid rätten. Det förekommer nämligen i viss utsträckning vid de något allvarligare trafikförseelserna att betalning av tickets ej får ske genom posten. Den misstänkte har då att vid en bestämd tidpunkt inställa sig vid rätten samt på rättens kansli avge en förklaring att han erkänner förseelsen. Böterna kan sedan betalas vid en särskild kassa. Den omständigheten att den misstänkte skall inställa sig vid rätten och att målet tas upp på rättens föredragningslista innebär icke att saken prövas materiellt av rätten. Liksom i en civilprocess disponerar i USA parterna i en straffprocess över processföremålet. Har den misstänkte erkänt sker ej någon prövning av erkännandet. I 99 % av alla fall sker även erkännande och saken blir följaktligen ej föremål för domstolsprövning. Trafikförseelser handläggs i USA i stor utsträckning av Traffic Courts. Dessa är emellertid ej fristående domstolar utan endast avdelningar inom de allmänna domstolarna. Domarna arbetar under viss tid enbart på trafikavdelningarna men återgår därefter till de allmänna målen. Följande redogörelser för förfarandet i några olika delstater torde ytterligare belysa ticketsystemet. Chicago Alla mål r ö r a n d e trafikförseelser handläggs i Chicago av Traffic Court, som är en självständig avdelning av Chicagos Municipal Court. Vid trafikdomstolen tjänstgjorde 1960 endast tre ordinarie och sex biträdande domare, trots att målens antal omfattade omkring 1,5 miljoner fall. Parkeringsförseelserna handläggs i Chicago på följande sätt. Ticket rivs av polismannen ut ur ett block med genomgående numrering, utskrives av honom i fyra exemplar, varav ett överlämnas till den misstänkte (fästs på fordonet), ett behålls av polismannen själv, och två överlämnas till vederbörande polisstation inom distriktet. Av dessa två senare exemplar behålls ett av polisstationen, u n d e r det att det andra insänds till trafikdomstolen. I ticket för polismannen in dag och tid för förseelsen, förseelsens art, fordonets märke och nummer (eventuellt trafikantens namn och adress) samt numret

236 på det speciella skattekvitto, som i Chicago skall vara anbragt på vindrutan. Handlingen underskrivs av polismannen under edligt ansvar. Ticket innehåller vidare en anmaning till trafikanten att infinna sig i trafikdomstolen på angiven dag och tid. Vidare anges det för förseelsen gällande bötesbeloppet. Stämningen till trafikdomstolen har emellertid endast subsidiär karaktär. I det exemplar av ticket, som överlämnas till trafikanten eller fästs vid vindrutan (Parking Violator Copy), heter det nämligen, att adressaten äger erlägga böterna senast fem dagar före domstolsförhandlingen genom insändande av det i ticket angivna beloppet till eller genom kontant betalning på Traffic Violations Bureau. Han h a r därvid tilllika att översända erhållen ticket, på baksidan försedd med skriftligt erkännande av den begångna förseelsen, till Clerk of the Municipal Court. Vid ticket är för detta ändamål fogat ett kuvert, som befordras portofritt. Insänds godkänd ticket och betalas bötesbeloppet i föreskriven ordning är saken därmed utan domstolsförhandling utagerad. F r a m till år 1956 tillämpades vid parkeringsförseelser ticket-systemet i Chicago på nyss angivet sätt. Samtliga parkeringsförseelser var då i Chicago belagda med ett enhetligt bötesstraff om $ 3.00 oavsett förseelsens art och antalet föregående överträdelser. År 195G infördes ett mera differentierat hötessystem beträffande parkeringsförseelser. För de vanliga parkeringsförseelserna höjdes böterna till $ 10.00 och för vissa mindre parkeringsförseelser blev bötesstraffet $ 5.00. Ett bötesstraff om $ 3.00 bibehölls endast i vad avsåg övertidsparkering på parkeringsplatser med parkeringsmätare (Parking Meters enligt §§ 27—421). Man ansåg nu, att en personlig inställelse i domstolen även utan muntlig förhandling skulle öka parkeringsböternas allmänpreventiva verkan. Möjligheten att per post erlägga böterna bibehölls därför endast såvitt gällde övertidsparkering. I alla andra fall hade den felande att infinna sig personligen på trafikdomstolens kansli, förete ticket och erhålla uppgift om bötesbeloppet i del speciella fallet i enlighet med gällande taxa. Han ägde därefter omedelbart erlägga böterna. — Detta system synes emellertid ha medfört olägenheter, varför Chicagos myndigheter beslutat en återgång till det tidigare systemet med allmänt erläggande av parkeringsböter per post. Att böterna regelmässigt kan erläggas per post, medför dock icke någon juridisk åtalseftergift. Av tickets text framgår nämligen att stämningen (ticket anses som en sådan) principiellt består; den uppförs även alltid på trafikdomstolens föredragningslistor. Betalas böterna, äger dock den i ticket angivna huvudförhandlingen ej rum. Till skillnad från förseelser i rörlig trafik (moving violations) inrapporteras emellertid icke parkeringsförseelser till det i staten Illinois centralt förda registret över trafikförseelser, vilket ligger till grund för temporärt eller slutligt återkallande av körkort enligt visst poängsystem. Samtliga felparkeringar bokförs dock i domstolens kartotek och beaktas för den händelse den skyldige skall lagforas för någon annan trafikförseelse. Av i domstolen fört hålkortssystem framgår, om någon gjort sig skyldig till ett större antal återfallsförseelser. För det fall att tickets adressat varken betalar böterna inom angiven tid eller inställer sig vid domstolen, utfärdar domaren i första hand en kallelse till muntlig förhandling (summons) som delges honom. Efterkommes icke denna kallelse äger domstolen i vanlig ordning meddela förordnande om att vederbörande skall hämtas till rätten (warrant of arrest). Under den tid, då personlig inställelse vid domstolens kansli krävdes (med undantag för övcrtidsparkeringar), var de praktiska erfarenheterna av systemet otillfredsställande. Endast 35 % av felparkerarna efterkom tickets anvisningar. Ytterligare 15 % betalade eller inställde sig, sedan ovan nämnda kallelse utfar-

237 (lats. I samtliga återstående fall, d. v. s. 50 % (=400 000), blev sålunda »warrant of arrest» nödvändig. Detta förfarande stötte naturligtvis på i det närmaste oöverstigliga praktiska hinder. Det visade sig sålunda omöjligt att i alla dessa fall anträffa och hämta vederbörande till domstolen. Härtill kom att trafikdomstolens kompetens endast omfattar området inom de egentliga stadsgränserna; domstolen ägde därför endast utfärda »warrant of arrest» beträffande personer, som var bosatta inom detta område. Allt detta medförde, att man fann sig nödsakad att överge systemet med personlig inställelse i parkeringsärenden. Ne w Y o r k Liksom i de flesta andra större städer i USA skiljer man här i fråga om förfarandet mellan förseelser i den rörliga trafiken och parkeringsförseelser. Endast för den förstnämnda kategorin tillämpas principen att kräva personlig inställelse. Vid smärre trafikförseelser i rörlig trafik (t. ex. körning mot rött signalljus eller underlätenhet att efterkomma polismans stopptecken) används i New York en stämning med ticket, som överlämnas till bilföraren. I tickets anges bötesbeloppets storlek, men bilägaren måste personligen eller genom ombud inställa sig på trafikdomstolens kansli på angiven dag och erlägga beloppet. Högre böter utgår, därest bilföraren tidigare inom viss tid, i regel inom tolv månader, gjort sig skyldig till samma förseelse. I ticket, som överlämnas till honom, anges därför det bötesbelopp, som gäller för det fall, att förseelsen är hans första under de senaste 12 månaderna. Vid böternas betalning har bilisten att uppvisa sitt körkort, vari eventuella tidigare trafikförseelser finns antecknade. Visar det sig, att det gäller återfall, måste han personligen inställa sig inför domaren. Vid grövre trafikförseelser (fortkörning, körning utan körkort m. m.) måste bilisten alltid personligen inställa sig inför domaren. Kravet på personlig inställelse vid smärre trafikförseelser gäller närmast personer, som är bosatta i New York City. I annat fall kan betalningen ske per post, men bilisten måste medsända sitt körkort. Gäller det ett allvarligt trafikbrott, tillämpas de ordinarie straffprocessuella stadgandena. Vid felparkering fäster polismannen på bilens vindruta en ticket, vari bilens inregistrerade ägare instäms till domstol men samtidigt underrättas om storleken av de böter han har att erlägga för den ifrågavarande förseelsen. Han äger insända beloppet per post till Traffic Summons Bureau, i vilket fall något domstolsförfarande icke äger rum och saken är avslutad. Böterna för parkeringsförseelserna är i New York City fixerade och uppgår till $ 5.00, % 10.00 eller § 15.00 beroende på förseelsens art. Hänsyn tas ej till eventuellt tidigare begångna förseelser av samma slag. Parkeringsförseelser antecknas icke heller i den felandes körkort. Den ticket som av polismannen fästs på den felparkerade bilen, innebär en stämning utan angivande av namn. Den registrerade ägaren kan emellertid av trafikdomstolen befrias från bötesstraff om han visar, att någon annan än han själv var skyldig till förseelsen. I staden New York har fem »boroughs» (stadsdelar) vardera en egen trafikdomstol. I New York States Vehicle and Traffic Law finns särskilda klassifikationer, som visar vilka trafikbrott som skall anses som crimes, misdemeanours och vanliga violations, dock är »parking-violations» en grupp för sig (§ 74). Alla bötesbetalningar bokförs och kontrolleras inom Traffic Court med hjälp av speciella kassaregisterapparater och ett hålkortssystem av The National Cash Begister Company.

NORDISK UDREDNINGSSERIE (NU) 1963 1. Orcsundsforbindolsen. 1. del. 2. Fiske och flottning i gränsvattnen mellan Finland och Sverige.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1963 Systematisk

Jörteckning

^Siffrorna inom k l ä m m e r beteckna utredningarnes n u m m e r i den kronologiska förteckningen)

Justitiedepartementet Utlännings tillträde till offentlig tjänst. [7] Författningsutredningen VI. Sveriges statsskick. Del. 1. Lagförslag. [16] Del 4. Bilagor. [19] Bärgarlönens fördelning, sjöförklaring m. m. [20] Förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar m . m . [23] Trafikmål. [27] Utrikesdepartementet Utrikesförvaltningens organisation och personalbehov. [3 J Administrativ organisation inom utrikesförvaltningen. [4J Försvarsdepartementet Försvarskostnaderna budgetåren 1963/67. [5] Finansdepartementet Preliminär nationalbudget för år 1963. [8] Undersökning av taxeringsutfallet. [14] Ecklesiastikdepartementet En teknisk institution inom Stockholms universitet. [1] 1955 års universitetsutredning VII. 1. Universitetens och högskolornas organisation och förvaltning. [9] 2. Universitetsväsendets organisation. [10] Utbildning av lärare för j o r d b r u k och skogsbruk samt fortbildning av lärare i y r k e s ä m n e n . [13] 1960 års gymnasieutredning. 1. Vägen genom gymnasiet. [15] 2. Kraven på gymnasiet. [22] 1958 års utredning kyrka—stat I. Religionens betydelse som samhällsfaktor. [26] Handelsdepartementet översättning av fördrag angående upprättandet av Europeiska e k o n o m i s k a gemenskapen och tillhörande d o k u m e n t . [121 P a p p e r och a n n a n skrivmateriel. [25] Inrikesdepartementet K o m m u n a l f ö r b u n d e n s lånerätt. [2] Indelnings- och samarbetsfrågor i Göteborgs- och Malmöo m r å d e n n . [6] Uppehållstillstånd m. m . för utländska studerande. [11] Sjukhus och öppen vård. [21] Mentalsjukhusens personalorganisation. Del I. Intervjuoch frekvensundcrsökningar m. m. [24]

STOCKHOLM 1963. K L BECKMANS TRYCKERIER AB