Trafiknykterhet : förslag

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1 9 5 3 : 2 0 KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

Trafiknykterhet Förslag av 1949 års

trafiknykterhetsutredning

STOCKHOLM 1 9 5 3

Statens offentliga utredningar Kronologisk

1. Valkretsar vid fullmäktigeval i kommunerna. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 4. Kihlström. 36 s. Ju. 2. Betänkande med förslag till fiskeristadga m. m. Kihlström. 99 s. Jo. 3. Betänkande med förslag till åtgärder för stödjande av hästaveln m. m. Victor Petterson. 77 s. Jo. 4. Nordisk passfrihet. Betänkande nr 4. Victor Petterson. 28 s. U. 5. Lättnader i fråga om tullbehandling m. m. av motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna. Victor Petterson. 45 s. U. 6. Generella metoder och fysiska kontroller inom investeringspolitiken. 229 s. Idun. S. 7. Läkarutbildningen. Victor Petterson. 394 s. E . 8. Utredning om fastighetsbeskattningen. Marcus. 136. s Fi. 9. Förslag till lagstiftning om insemination. Katalog och Tidskriftstryck. 143 s. Ju,

förteckning

10. Förband och bygd. Victor Petterson. 180 s. Fö. 11. Betänkande med förslag till allmänna riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen och församlingsprästerliga organisationen m. m. Berlingska Boktryckeriet, Lund. 350 s. E. 12. Fakta om olja. Gernandt. 80 s. H. 13. Landsbygdens elkraftförsörjning. Gernandt. 120 s. K. 14. Förslag till brottsbalk. Norstedt. 520 s. Ju. 15. Juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning. 1. Katalog och Tidskriftstryck. 550 s. E. 16. Juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning. 2. Bilagor Beckman. 271 s. E . 17. Enhetligt frihetsstraff m. m. Marcus. 222 s. Ju. 18. Lika lön för män och kvinnor i det statliga lönesystemet Beckman. 527. C. 19. Sågverksindustrien i södra Sverige. Idun. 164 s. H. 20. Trafiknykterhet. Victor Petterson. 310 s. K.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1953:20 KOMMUNIKATIONSDEPARTEMENTET

Trafiknykterhet Förslag av 1949 års

trafiknykterhetsutredning

VICTOR PETTERSONS BOKINDUSTRI AKTIEBOLAG STOCKHOLM 1953

Ä&

Innehåll

Skrivelse till departementschefen

5 Förslag till ändringar i trafikbrottslagen

7 Förslag till ändringar i vägtrafikförordningen

9 Förslag till ändringar i vägtrafikkungörelsen

13 Inledning

15 A V D E L N I N G I . F O R D O N PÅ VÄG

KAPITEL

1.

Historik

2.

Gällande rätt

3. 4.

Lagstiftningen i vissa främmande länder Brottsstatistik

48 55

5.

Statistisk undersökning av personer som dömts för rattfylleri

60 89

6.

Nyare rön över alkoholens inverkan på organismen

7.

De alkoholbetingade olycksfallens andel av totalantalet trafikolyckor 143

8.

Behovet av en reviderad lagstiftning

9.

Straffbestämmelserna

10.

Körkortsbestämmelserna

11. 12. 13.

Övervakningen av nykterheten i trafiken Upplysnings- och propagandaverksamhet Vissa speciella frågor

190 195 200

A V D E L N I N G II. A N D R A

TRAFIKMEDEL

KAPITEL

14.

Historik

15.

Gällande bestämmelser

16.

Förslag till bestämmelser för andra trafikmedel än fordon

17.

På väg

220 Indragning av andra behörighetsbevis än körkort

A V D E L N I N G I I I . S A M M A N F A T T N I N G OCH S Ä R S K I L T

YTTRANDE

Sammanfattning

23 o

Särskilt yttrande

236 A V D E L N I N G IV.

BILAGOR

BILAGA

1. Sambandet

mellan

alkoholvanor

och

trafikförseelser

i 241

Stockholm 2.

Sambandet

mellan

alkoholvanor

och

trafikolycksfall

i

Stockholm

3.

Alkoholbestämning medWidmarks mikrometod

4.

Jämförelse mellan ADH- ochWidmarkmetoden

5.

Jämförande undersökningar mellan Widmark-, Zeisel- och ADH-metoderna på likmaterial

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl.

Kommunikationsdepartementet

Den 27 maj 1949 uppdrog dåvarande chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Torsten Nilsson, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande åt följande personer att såsom utredningsmän inom departementet biträda med utarbetande av förslag till en reviderad rattfyllerilagstiftning m.m.: numera statsrådet /. A. Lindell, tillika ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare filosofie doktorn E. W. England, laboratorn L. Goldberg, ledamoten av riksdagens första kammare, landsfiskalen R. F. Krugel och professorn T. Segerstedt. Utredningsmännen antog benämningen 19b9 års trafiknykterhetsutredning. Herr Krugel entledigades på egen begäran från uppdraget att vara ledamot av utredningen fr. o. m. den 1 februari 1951. Från och med samma dag förordnades ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren L. D. Cassel, att vara ledamot av utredningen. Till sekreterare åt utredningen förordnades den 27 maj 1949 numera försäkringsdirektören H. G. Nelker. Den 20 december 1949 förordnades förste aktuarien hos kontrollstyrelsen / . P. Collet t att såsom expert biträda utredningen vid genomförandet av en statistisk undersökning beträffande de personer, som under tiden 1 juli 1948—30 juni 1949 dömts för rattfylleribrott. Den 12 april 1950 förordnades professorn Hugo Theorellsamt docenten Roger Bonnichsen och leg. läkaren Kjell Bjeruer att jämte ledamoten Goldberg medverka vid en undersökning angående metoden för bestämning av alkohol i blod. Den 17 oktober 1952 förordnades vidare hovrättsrådet G. Fredrikson som expert åt utredningen. Utredningen får härmed efter slutförandet av uppdraget överlämna sitt betänkande. Bedogörelsen för den ovannämnda statistiska undersökningen ingår såsom femte kapitlet. Bedogörelse för undersökningen angående metoden för bestämning av alkohol i blod lämnas i bilaga 3 — 5. Den i sjätte kapitlet lämnade redogörelsen för alkoholens verkan på organismen har utarbetats av hr Goldberg. 5

Herr Englund har avgivit särskilt yttrande. Utredningen har i yttrande till Herr Statsrådet den 14 maj 1952 med anledning av en hänvändelse från norska socialdepartementet uttalat, att ett samarbete mellan de nordiska länderna ifråga om trafiknykterhetslagstiftningen vore av stort värde. Nyligen har framlagts förslag till ny lagstiftning i Danmark och Norge. I och med att trafiknykterhetsutredningen i Sverige framlagt sitt förslag synes ett aktuellt material från samtliga de tre skandinaviska länderna nu föreligga, som är lämpligt att lägga till grund för gemensamma överläggningar. Stockholm den 29 maj 1953. Ingvar

Lindeli

Leif Cassel

Erik Englund

Leonard Goldberg

Torgny Segerstedt Gunnar Nelker

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 28 september 1951 (nr 649) om straff för vissa trafikbrott

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 28 september 1951 om straff för vissa trafikbrott skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. Gällande lydelse

Föreslagen lydelse

4§1 mom. Den, som vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet, dömes för rattfylleri till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, till dagsböter, dock ej under tjugofem.

4§1 mom. Den, som vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap varit så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel, att han företett tecken därå, eller haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver, dömes för rattfylleri till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, till dagsböter, dock ej under tjugofem. Är brottet med hänsyn till graden av påverkan eller till den trafikuppgift, som föraren påtagit sig, eller eljest att anse som grovt, må straffet höjas till straffarbete i högst två år. Såsom för rattfylleri straffes den som vid förande av maskindrivet fordon på järnvägseller spårvägsskenor eller av sjöfartyg, som för framdrivande är försett med motor eller annan kraftmaskin, eller av luftfartyg eller eljest vid utövande av sådan befattning hos järnvägs-, spårvägs-, buss-, sjöfarts- eller luftfartsföretag, varav trafiksäkerheten är beroende, varit så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel, att han företett tecken därå, eller haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver. Försök till brott, som i detta moment sagts, straffes enligt vad i 3 kap. strafflagen stadgas. 2 mom. Uppgick hos förare av bil eller motor-

Till samma straff dömes föraren, om han av annat berusningsmedel var så påverkad som nyss sagts. Hade förare av bil eller motorcykel eller av traktor med släpfor don en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver, skall han anses hava varit så påverkad av starka drycker, som i första stycket sägs.

2 mom. Är det ej styrkt, att förare av bil eller

Gällande lydelse

Föreslagen lydelse

motorcykel eller av traktor med släpfordon var så påverkad, som i 1 mom. första stycket sägs, men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod till 0,8 men ej till 1,5 promille, skall han straffas med dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader.

cykel alkoholkoncentrationen i blodet till 0,5 men ej till 1,5 promille, skall han, där det ej slyrkes, att han var så påverkad som i 1 mom. sägs, dömas för rattonykterhet till dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader. Vad nu sagts äger dock ej tillämpning å förare av sådan cykel med hjälpmotor, för vilken registreringsplikt icke föreligger. Vad i första punkten av föregående stycke är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om sådan förare eller befattningshavare, som avses i 1 mom. andra stycket. 3 mom. Har någon, då han på väg cyklat eller fört fordon, förspänt med dragare, varit så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel, att han företett tecken därå, eller haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader. 4 mom. Befinnes förare hava varit påverkad av starka drycker eller framgår eljest av blodundersökning, att han förtärt sådana drycker, skall förtäringen anses hava ägt rum före eller under färden, såvida han ej visar, att förtäringen i dess helhet skett efter färden. Vad nu sagts skall dock icke gälla sådan förtäring efter färden, som ägt rum utan att föraren därvid insett eller bort inse, att färden kunde giva anledning till undersökning om brott mot denna lag. Hade föraren vid färden en alkoholmängd i kroppen som efteråt leder till en förhöjning av alkoholkoncentrationen i blodet, skall så anses som om han vid färden haft den förhöjda alkoholkoncen trationen. Vad i detta moment är sagt skall äga motsvarande tillämpning å befattningshavare, som avses i 1 mom. andra stycket. Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1954.

den 28 september 1951 (nr 648)

Härigenom förordnas, att 32 § 1 mom., 33 § 1, 5 och 6 mom. samt 35, 74 och 76 §§ vägtrafikförordningen den 28 september 1951 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angivcs. Gällande lydelse

Föreslagen lydelse 32 §.

1 mom. Ansökan om Ansökanskall Vid ansökan Innan intyg

—

Polismyndighet skall före utfärdandet av intyg eller avgivande av yttrande höra vederbörande nykterhetsnämnd samt, om så finnes erforderligt, jämväl annan, som äger kännedom i saken.

Intyg, som Sedan frågan om utfärdande av intyg blivit slutligt prövad, skall polismyndigheten i sökandens mantalsskrivningsort ofördröjligen till vederbörande länsstyrelse insända införskaffade yttranden över sökandens nykterhetsförhållnaden. Sökande är

han vistas. erhållit körkort. j riket ifrågavarande tid. Polismyndighet skall före utfärdandet av intyg eller avgivande av yttrande höra vederbörande nykterhetsnämnd, som har att från sökandens hemortsbolag inhämta och vid sitt yttrande foga tillgängliga uppgifter om sökandens nykterhetsförhållanden. Polismyndigheten skall, om så finnes erforderligt, höra jämväl annan, som äger kännedom i saken. är avg iftsfritt. Sedan frågan om utfärdande av intyg blivit slutligt prövad, skall polismyndigheten i sökandens mantalsskrivningsort ofördröjligen till vederbörande länsstyrelse insända införskaffade yttranden och uppgifter rörande sökandens nykterhetsförhållanden. u n d e r c)

33 §. 1 mom. I följande fall skall, där annat ej 1 mom. I följande fall skall, där annat ej följer av vad i 34 § stadgas, körkort återföljer av vad i 34 § stadgas, körkort återkallas av den länsstyrelse, som utfärdat körkallas av den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, nämligen: kortet, nämligen: 1. om föraren gjort sig skyldig till brott mot 1. om föraren gjort sig skyldig till brott mot 1 § andra stycket eUer 4 § lagen om straff för 1 § andra stycket eller 4 § 1 eller 2 mom. vissa trafikbrott; lagen om straff för vissa trafikbrott; 9

Gällande lydelse

Föreslagen lydelse

2. om föraren eljest vid färd med motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser;

2. om föraren gjort sig skyldig till brott mot 4 § 3 mom. sagda lag eller eljest vid färd med motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser; 3. om föraren genom upprepade förseelser mot de bestämmelser, som i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motordrivna fordon, i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter dessa bestämmelser; eller 4. om föraren med hänsyn till onyktert levnadssätt eller personliga förhållanden i övrigt icke bör betros med att innehava körkort.

3. om föraren genom upprepade förseelser mot de bestämmelser, som i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motordrivna fordon, i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter dessa bestämmelser; eller 4. om föraren med hänsyn till onyktert levnadssätt eller personliga förhållanden i övrigt icke bör betros med att innehava körkort.

körkortspliktigt fordon. till prövning.

Återkallelse av Vid prövning Vid återkallelse av körkort på skäl, som angivas i detta moment, skall bestämmas viss tid, efter vars utgång föraren efter ansökan ånyo må kunna erhålla körkort. Denna tid skall utgöra a) minst ett och högst fem år, då föraren dömts för brott, som under 1 punkten sägs, och som begåtts inom fem år efter det föraren dömts för brott, som nyss sagts; b) minst sex månader och högst två år, då föraren eljest dömts för brott, som under 1 punkten sägs; c) minst tre månader och högst två år, då körkort eljest återkallas. I tiden

Vid återkallelse av körkort på skäl, som angivas i detta moment, skall, där ej på sätt nedan sägs körkortet återkallas för alltid, bestämmas viss tid, efter vars utgång föraren efter ansökan ånyo må kunna erhålla körkort. Denna tid skall utgöra a) minst ett och högst åtta år, då föraren dömts för brott, som under 1 punkten sägs, och som begåtts inom fem år efter det föraren dömts för brott, som nyss sagts; b) minst sex månader och högst fyra år, då föraren eljest dömts för brott, som under 1 punkten sägs; c) minst tre månader och högst två år, då körkort eljest återkallas. .

varit gällande. Därest i fall, som angives under a), med hänsyn till förarens personliga förhållanden synnerliga skäl därtill föranleda, må körkortet återkallas för alltid. Har sådan återkallelse skett, må rätt att föra körkorisplildigi fordon icke ånyo meddelas föraren, med mindre Konungen lämnat sitt medgivande därtill.

Gällande lydelse

Föreslagen lydelse

5 mom. Önskar förare, vars körkort återkallats enligt 1 mom., efter utgången av den enligt samma moment bestämda tid ånyo erhålla rätt att föra körkortspliktigt fordon, eller önskar förare, vars körkort återkallats enligt 2 mom., åter erhålla sådan rätt, skall ansökan härom ställas till länsstyrelsen i det län, som i 32 § 1 mom. sägs.

5 mom. Önskar förare, vars körkort återkallats, ånyo erhålla rätt att föra körkortspliktigt fordon, skall ansökan härom ställas till länsstyrelsen i det län, som i 32 § 1 mom. sägs.

Ansökan må I andra

efter återkallelsen. nytt körkort. Har körkortet enligt 1 mom. sjätte stycket återkallats för alltid, må ansökan icke göras förrän efter utgången av tio år från återkallelsen.

6 mom. Ansökan om Ansökan om

nämnda handlingar. 32 §1 mom.

Har återkallelse skett enligt 1 mom., skola ovan avsedda intyg och andra handlingar vara utfärdade efter återkallelsetidens utgång, och skall nykterhetsintyget avse tid efter begående av förseelse, som givit anledning till körkortets återkallelse. Där återkallelse skett enligt 2 mom., skola handlingarna vara utfärdade efter återkallelsen.

Har återkallelse skett enligt 1 mom., skola ovan avsedda intyg och andra handlingar vara utfärdade, där vid återkallelsen viss tid bestämts enligt samma moment fjärde stycket, efter denna tids utgång samt, där körkortet återkallats för alltid, efter utgången av tio år från återkallelsen, och skall nykterhetsintyget avse tid efter begåendet av förseelse, som givit anledning till körkortets återkallelse. Där återkallelse skett enligt 2 mom., skola handlingarna vara utfärdade efter återkallelsen. Har jämlikt 1 mom. sjätte stycket körkortet återkallats för alltid, skall länsstyrelsen, såframt ej ansökningen finnes böra avslås, med eget yttrande överlämna handlingarna i ärendet till Konungen för prövning av frågan om medgivande till att nytt körkort utfärdas.

35 §• Har förare Misstankes förare för att vid färd med motorfordon eller med traktor, till vilken släpfordon kopplats, hava brutit mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott, och visar blod-

körkortets omhändertagande. Misstankes förare för att vid färd med motordrivet fordon hava brutit mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott, och visar blodundersökning, att föraren haft en alkohol-

Gällande lydelse

Föreslagen lydelse

undersökning, att föraren under färden haft en alkoholkoncentration i blodet av 0,8 promille eller däröver, skall den myndighet, som har att förbereda talan mot föraren, skyndsamt efter erhållandet av analysbeviset besluta om körkortets omhändertagande.

koncentration i blodet av 0,5 promille eller däröver vid färd med annat motorfordon än sådan cykel med hjälpmotor, för vilken registreringsplikt icke föreligger, eller av 1,5 promille eller däröver vid färd med dylik cykel medhjälpmotor eller traktor eller motorredskap, skall den myndighet, som har att förbereda talan mot föraren, skyndsamt efter erhållandet av analysbeviset besluta om körkortets omhändertagande.

Beslut, som — — _ _ _ _ _ _ _ __ Beslut om •_ _ _ Beslut om — — — — — — — — — — 74 §•

— meddelat beslutet. — — — — — — —av analysbeviset. körkortspliktigt fordon.

Polisman äger för kontroll av nykterhetstillståndet hos förare av motordrivet fordon taga prov å förarens utandningsluft. Då anledning därtill föreligger, må dylikt prov tagas även å cyklist eller förare av fordon, förspänt med dragare. under färd.

Polisman, så ock 76 Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av länsstyrelse eller polismyndighet, må besvär anföras inom tid, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Sådant beslut skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva förordnat. Beslut om återkallelse eller omhändertagande av körkort eller om återkallelse av tillstånd, varom i denna förordning förmäles, är dock icke gällande, förrän den, som avses med beslutet, erhållit del av detta.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av länsstyrelse eller polismyndighet, må besvär anföras inom tid, som är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Gäller beslutet återkallelse av körkort på grund av brott, som i 33 § 1 mom. 1 punkten sägs, må besvär anföras jämväl av den åklagare, som sist fört talan i målet. Beslut, som i denna paragraf avses, skall utan hinder av besvär lända till efterrättelse, intill dess annorlunda kan bliva förordnat. Beslut om återkallelse eller omhändertagande av körkort eller om återkallelse av tillstånd, varom i denna förordning förmäles, är dock icke gällande, förrän den, som avses med beslutet, erhållit del av detta. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1954.

Förslag till kungörelse angående ändrad lydelse av 79—81 §§ vägtrafikkungörelsen den 28 september 1951 (nr 743)

Härigenom förordnas, att 79 §, 80 § 2 mom. och 81 § vägtrafikkungörelsen den 28 september 1951 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att efter 80 § 4 mom. samma kungörelse skall införas ett nytt moment, benämnt 5 mom., av följande lydelse. Föreslagen lydelse

Gällande lydelse 79 §. Beslut, som

tidningen "Polisunderrältelser". Har länsstyrelse meddelat beslut om återkallelse av körkort på grund av brott, som i 33 § 1 mom. 1 punkten vägtrafikförordningen sägs, skall avskrift av beslutet ofördröjligen översändas till den åklagare, som sist fört talan i målet. 80 §.

2 mom. Har körkortsinnehavare ådömts straff för förseelse, begången vid förande av motordrivet fordon, eller för olovligt tillgrepp av sådant fordon eller för förseelse mot 11 kap. 10 § eller 26 kap. 15 § strafflagen, eller har straiT ådömts honom för det han brutit mot 26 kap. 13 eller 14 § strafflagen och därvid varit berusad, så att det framgått av hans åtbörder eller tal, åligger det domstolen eller, där straffet ådömts av befattningshavare vid krigsmakten, denne att ofördröjligen översända avskrift av domen eller beslutet jämte uppgift om numret å den dömdes körkort till den länsstyrelse, som utfärdat detta. Motsvarande skyldighet åvilar domstol, som eljest meddelat dom eller beslut i mål, vari lägre domstol eller befattningshavare vid krigsmakten ådömt straff som nyss sagts.

2 mom. Har körkortsinnehavare ådömts straff för brott mot 4 § lagen om straff för vissa trafikbrott eller för förseelse, som eljest begåtts vid förande av motordrivet fordon, eller för olovligt tillgrepp av sådant fordon eller för förseelse mot 11 kap. 10 § eller 26 kap. 15 § strafflagen, eller har straff ådömts honom för det han brutit mot 26 kap. 13 eller 14 § strafflagen och därvid varit berusad, så att det framgått av hans åtbörder eller tal, åligger det domstolen eller, där straffet ådömts av befattningshavare vid krigsmakten, denne att ofördröjligen översända avskrift av domen eller beslutet jämte uppgift om numret å den dömdes körkort till den länsstyrelse, som utfärdat detta. Motsvarande skyldighet åvilar domstol, som eljest meddelat dom eller beslut i mål, vari 13

Föreslagen lydelse

Gällande lydelse

lägre domstol eller befattningshavare vid krigsmakten ådömt straff som nyss sagts. —

Har körkortsinnehavare Har körkort — — — —

— — utfärdat körkortet. länsstyrelsen därom.

5 mom. Har till systembolag inkommit underrättelse om att körkortsinnehavare ådömts straff, som i 2 mom. sägs, eller har hos sådant bolag beträffande körkortsinnehavare antecknats annan anmärkning i nykterhetshänseende, än som avses i 2 eller 3 mom., skall besked härom jämte uppgift om numret å förarens körkort ofördröjligen översändas, i förra fallet till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, och i senare fallet till nykterhetsnämnden i förarens hemort. 81 §. Finner polismyndighet

körkortet utfärdats. Finner nykterhetsnämnd anledning förekomma till återkallelse av körkort, skall nämnden därom göra framställning hos den länsstyrelse, som utfärdat körkortet. Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1954.

Inledning

I direktiven för 1949 års trafiknykterhetsutredning uttalade dåvarande kommunikationsministern, statsrådet Torsten Nilsson, att utredningen borde vara allsidig och förutsättningslös. Han framhöll vidare, att antalet vägtrafikolyckor, som orsakats av alkoholpåverkan hos trafikant, alltjämt är så stort, att åtgärder behöver vidtagas för att om möjligt nedbringa detsamma. Härvid påpekades, att de åtgärder som främst behövs är upplysning och propaganda men även åtgärder på lagstiftningens område. I frågan om lagstiftningsåtgärderna uttalade statsrådet, att en utvidgning av det straffbara området inom rattfyllerilagstiftningen tidigare ansetts möta hinder av folkpsykologisk art med hänsyn till alkoholvanorna i vårt land. Statsrådet ifrågasatte emellertid om icke uppfattningarna under senare år förändrats på denna punkt. De nya rön, som vunnits beträffande sambandet mellan alkoholförtäring, även i mindre omfattning, och trafikolyckorna ansågs vidare vara en omständighet, som gåve anledning att ompröva lagstiftningen ur trafiksäkerhetssynpunkt. Statsrådet Nilsson påpekade i detta sammanhang att man mot utformningen av den nuvarande lagstiftningen invänt, att den skulle inbjuda till alkoholförtäring i mindre kvantiteter samt överlämna åt föraren att — kanske i redan alkoholpåverkat tillstånd — med ledning av bl. a. presumtionsreglerna avgöra när han bör avbryta sin alkoholförtäring eller avstå från att föra motorfordon.

I anslutning härtill hade föreslagits, att alkoholförtäring viss tid före och under förande av motorfordon skulle i princip förbjudas. En dylik princip torde dock enligt statsrådets mening vara svår att tillämpa i det praktiska livet och torde därför svårligen kunna genomföras utan betydande modifikationer. I övrigt framhöll departementschefen bl. a. följande: Mot tillämpningen av nuvarande lagstiftning har anmärkts, att straffmätningen är alltför schematisk. Vidare synes frågan om bestraffningen av delaktighet i rattfylleri ha blivit i alltför ringa grad uppmärksammad. Enligt min mening böra rattfylleribrotten bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall. Det skulle säkerligen vara av värde om detta kunde närmare belysas så att domstolarna erhålla bättre ledning vid bedömandet av svårhetsgraden hos rattfylleribrott i olika situationer. Detta förutsätter, att man skaffar sig ökad kunskap om de sociala, psykologiska och medicinska förutsättningarna för detta brott. Den ur laglydnadens synpunkt särskilt vikliga frågan om bilförarnas och allmänhetens inställning till spörsmålet om spritförtäring och bilkörning bör även beaktas. Blodprovsanalysen såsom bevismedel i rattfyllerimål har varit föremål för kritik och det har bl. a. gjorts gällande, att en sänkning av gränsen för straffbar alkoholpåverkan till lägre blodalkoholhalt än 0,8 °/00 skulle vara förenad med vissa risker ur rättssäkerhetssynpunkt. Från andra håll har framhållits att en sänkning av gränsen till 0,5 °/00 skulle kunna ske utan olägenhet ur nyssnämnda synpunkt. Denna fråga bör prövas på grundval av den nyare forskningens rön. Därvid bör övervägas i vad mån blodprovet bör kompletteras med en mera 15

omfattande klinisk undersökning samt om andra undersökningsmetoder kunna ersätta blodprovet, då det gäller att fastställa alkoholpåverkan. I sammanhanget bör även behovet och lämpligheten av att i lagen ha presumtionsregler omprövas. Förutom de straffrättsliga reaktionerna mot rattfylleri, böra även andra åtgärder med syfte att förebygga och motverka rattfylleriet övervägas i detta sammanhang. Detta gäller bl. a. frågan om förutsättningarna för utfärdande och återkallande av körkort samt utfärdande av nytt körkort för person som fått sitt körkort återkallat. Trafiknykterhetsutredningen har funnit det angeläget att söka ernå kännedom dels om sammansättningen i olika avseenden av det klientel, som för närvarande begår rattfylleribrott, dels om tillförlitligheten hos den nu tillämpade metoden för bestämning av alkoholhalten i blodet. För belysning av dessa frågor har utredningen låtit verkställa undersökningar, av vilka den förstnämnda redovisas i femte kapitlet och den andra i bil. 3-5. Utredningen har även ansett det önskvärt att få en säkrare grund för en bedömning av storleksordningen i vårt land av det problem som alkoholpåverkan hos trafikant utgör. Svårigheter av olika slag, bl. a. de avsevärda kostnaderna, har emellertid legat i vägen då det gällt att få till stånd en undersökning, som skulle möjliggöra en allsidig belysning av detta problem. Utredningen har därför fått inskränka sig till att, på grundval av redan förut tillgängliga uppgifter, göra en grov uppskattning av den andel av trafikolyckorna, som vållas av alkoholen.

16 Utredningen upptog sitt arbete på försommaren 1949. På hösten samma år påbörjades den statistiska undersökningen rörande de under en tolvmånadersperiod för rattfylleri dömda. I mars 1950 kunde undersökningen om blodprovets tillförlitlighet igångsättas. I augusti 1950 deltog utredningen i den första internationella konferensen om trafik och alkohol, vilken ägde rum i Stockholm. Genom det material, som vid denna konferens framlades av representanter från ett flertal olika länder, erhölls en överblick av hur man ser på problemet alkohol och trafik i olika länder och hur långt man hittills nått med den vetenskapliga forskningen. Ett urval av materialet är publicerat i volymen Alcohol and Boad Traffik, Stockolm 1951. En sammanfattande översikt av lagstiftningen i vissa främmande länder, vilken i viss utsträckning bygger på redogörelserna vid denna konferens, ges i tredje kapitlet. I september 1951 gjorde utredningen en resa till Norge för att få del av de erfarenheter man där gjort av i första hand den särskilda lagstiftningen om förbud mot alkoholförtäring under och viss tid före tjänsten för vissa grupper av yrkesförare. En redogörelse för de erfarenheter, som förmedlades till utredningen vid denna studieresa återfinnes i kapitlet efter redogörelsen för den norska lagstiftningen. Till utredningen har inkommit eller överlämnats framställningar angående trafiknykterhet från logen 3338 Mimer av IOGT i Övre Ullerud, logen 2286 Dalmasen av IOGT samt Kopparbergs läns allmänna nykterhetsförbund.

AVDELNING I

Fordon på väg

FÖRSTA K A P I T L E T

Historik

En utförlig redogörelse för de tidigaste lagstiftningsåtgärderna mot onyktert uppträdande i trafiken har lämnats av den år 1939 tillkallade utredningsmannen för en "allsidig och förutsättningslös utredning rörande lämpligheten av ny brottsbestämning vid stadgande om straff till skydd mot att förare av motorfordon och traktortåg befinner sig i alkoholpåverkat tillstånd, som kan menligt påverka trafiksäkerheten" (SOU 1940: 17). Trafiknykterhetsutredningen begränsar sig därför till att i korthet återge vad som sålunda förekommit. Tiden före 1941 års lagstiftning De första bestämmelserna i ämnet gavs genom förordningen den 25 september 1920 (nr 624) om ändring i 1916 års automobiltrafikförordning. Ändringen innebar, att endast person, som gjort sig känd för nykterhet, skulle kunna erhålla körkort samt att förare, som under färd varit berusad, kunde få körkortet indraget antingen för viss tid, lägst två månader och högst två år, eller för alltid. Bestämmelserna skärptes genom 1923 års motorfordonsförordning. Där stadgades, att för erhållande av körkort skulle krävas intyg, som kunde av länsstyrelsen godtagas, att sökanden gjort sig känd för nykterhet. Körkortet skulle indragas, då förare under färd varit berusad. Motorfordonsförare, som överskridit gällande hastighetsbestämmelser, kunde dömas till fängelse i högst tre månader, om han vid sådan förseelse ådagalagt grov

vårdslöshet eller varit berusad eller visat uppenbar likgiltighet för andras liv eller egendom. För enbart överskridande av tillåten hastighet var straffet böter, 10—1000 kronor. Under de följande åren upptogs lagstiftningen till omprövning vid flera tillfällen. Bedan vid 1924 års riksdag framställdes motionsvis yrkanden om revision. Dessa ledde till att riksdagen hos Kungl. Maj:t begärde utredning om skärpta bestämmelser i syfte att förebygga trafikolyckor till följd av trafikpersonalens förtäring av alkoholdrycker. Vid 1925 års riksdag framlades proposition (nr 114) med förslag om att den som — "synbarligen berörd av starka drycker" — förde motorfordon skulle straffas, oavsett om han tillika överträtt hastighetsbestämmelserna. I propositionen anförde departementschefen, att det visserligen kunde synas, som om den ovillkorliga indragningen av körkortet borde i sig innefatta ett tillräckligt återhållande moment ifråga om förares bruk av alkohol men att erfarenheten visat, att så icke vore förhållandet. En körkortsindragning för dem, som dreve bilkörning som nöje eller sport, hade uppenbarligen icke samma betydelse som för yrkesmannen. Det syntes därför departementschefen motiverat att tillgripa ett generellt straffhot mot den, som vid framförande av motorfordon vore påverkad av alkoholhaltiga drycker. Den straffbara påverkan avgränsades genom uttrycket "synbarligen berörd av starka drycker", varigenom man velat dels markera en skillnad från 19

strafflagens ordval ifråga om ansvar för fylleri, dels ock förebygga att bestämmelsen genom sin formulering kunde föranleda till godtycke vid tillämpningen. År 1929 framlade 1927 års motorfordonssakkunniga ett betänkande (SOU 1929:16), vari rattfyllerifrågan ägnades särskild uppmärksamhet. De sakkunniga anförde, att gällande regler icke vore tillfredsställande, eftersom erfarenheten visade, att en avsevärt mindre alkoholkonsumtion, än den som gjorde en person "synbarligen berörd", kunde medföra allvarlig fara för trafiken. Det gällde enligt de sakkunniga att förhindra ett alkoholbruk, som endast med svårighet syntes kunna konstateras, och vilket åtminstone å vissa håll i det dagliga livet vore det normala. Ett förbud mot att förtära alkoholhaltiga drycker under eller viss tid före körning ansåge sig emellertid de sakkunniga icke kunna förorda, vare sig det riktades mot samtliga motorförare eller begränsades till förare i yrkesmässig trafik. En sådan lagstiftning vore nämligen svår att övervaka och även genom sin begränsning till enstaka grupper av befolkningen icke lämplig. Däremot funne sig de sakkunniga böra föreslå straffansvar för den, som förde motorfordon eller traktortåg, oaktat han var så påverkad, att han kunde antagas ej äga nödigt herravälde över sina handlingar. När det gällde frågan om sättet att fastställa, om straffbar påverkan skulle anses föreligga, pekade de sakkunniga på möjligheten att använda den av professor E. M. P. Widmark utarbetade metoden för bestämning av blodets alkoholhalt, vilken redan vunnit viss användning i Danmark i rattfyllerimål. Härmed infördes blodprovet i lagstiftningsdiskussionen. De sakkunniga ifrågasatte en presumtionsregel av innehåll, att förare, vars blodalkoholhalt uppginge till visst minimi värde — förslagsvis 1,50—1,75 20

promille — skulle, där ej särskilda omständigheter föranledde till annat, anses vara i straffbar grad påverkad av alkoholhaltiga drycker. På auktoritativt medicinskt håll ansåg man emellertid, att den widmarkska metoden ännu inte var tillräckligt prövad i praktiken för att blodprovet skulle kunna läggas till grund för det rättsliga bedömandet. I proposition nr 121 till 1930 års riksdag följdes icke de sakkunnigas förslag. Detta upptogs emellertid delvis av riksdagen, och förevarande straffbestämmelse fick i motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 följande lydelse: Förer den, som är så påverkad av starka drycker, att han kan antagas ej äga nödigt herravälde över sina handlingar, motorfordon eller traktortåg... straffes med böter från och med etthundra till och med ettusen kronor eller fängelse i högst tre månader. I förordningen stadgades även, att för erhållande av körkort skulle krävas bl. a. intyg av polismyndighet att sökanden gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt. Under de följande åren prövades blodundersökningens användbarhet, dock utan att en misstänkt kunde föreläggas att underkasta sig blodprov. Under dessa år väcktes också vid upprepade tillfällen motioner i riksdagen om skärpning av rattfylleristraffet. Till 1934 års riksdag framlades av Kungl. Maj:t två förslag av stor betydelse för den fortsatta utvecklingen av lagstiftningen på detta område. I proposition nr 10 föreslogs införande av lag om blodundersökning i brottmål. Enligt detta förslag skulle blodprov få tagas bl. a. vid misstanke för rattfylleri. Föredragande departementschefen anförde bl. a., att det genom bestämning av alkoholhalten i prov av en persons blod kunde med tillförlitlighet fastställas, huruvida och i vilken omfattning ifrågavarande person under viss tid före

blodprovets tagande förtärt spritdrycker. lag. Samtidigt föreslogs en straffskärpning för Förfaringssättet hade vunnit stor använd- rattfylleri (fängelse i högst ett år eller där ning, särskilt då det gällt att vinna utredning omständigheterna vore mildrande, dagsböter, angående förhandenvaron av sådan alkohol- minst tio.). Brottsbeskrivningen ändrades påverkan, som avsågs i 41 § 2 mom. motor- däremot icke, utan uttrycket "så påverkad, fordonsförordningen. Mot införande av blod- att han kan antagas icke äga nödigt herraprovstvång i dessa mål hade anförts, att blod- välde över sina handlingar" fick kvarstå. En provet i och för sig knappast kunde vara ny bestämmelse infördes av innebörd att utslagsgivande, då det gällde att avgöra, den, som i samband med rattfylleribrott huruvida en person vid visst tillfälle ägt "ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppennödigt herravälde över sina handlingar eller bar likgiltighet för andra människors liv ej, samt att ett antagande härutinnan finge eller egendom", skulle dömas till fängelse grundas på andra iakttagelser än blodprovets eller straffarbete i högst ett år. alkoholhalt. Även om detta uttalande måste Även i detta avseende godkände riksdagen tillerkännas visst fog — olika individer kunde Kungl Maj:ts förslag. naturligen i någon mån röna olika påverkan Genom 1936 års motorfordonsförordning av samma alkoholmängd — syntes dock infördes bl. a. en bestämmelse att körkortsotvivelaktigt, att blodets alkoholhalt i de sökande skulle styrka sig äga nödig känneflesta fall utgjorde ett bevismedel av stort dom om alkoholhaltiga dryckers inverkan värde. Vid ett stort antal individuella underur trafiksäkerhetssynpunkt på den mänskliga sökningar hade nämligen befunnits, att då organismen. blodets alkoholhalt uppgått till ett visst mått Vid 1938 års riksdag väcktes motioner om de undersökande läkarna i övervägande fler- skärpning av rattfyllerilagstiftningen. Man talet fall — på grund av andra symtom än ifrågasatte på nytt införande av förbud mot blodundersökningens resultat — ansett alko- förtäring viss tid före körning. Motionerna holpåverkan föreligga. Blodundersökningaravslogs av riksdagen. nas stora betydelse för utredning rörande Ett betydelsefullt initiativ togs av riksdagens förhandenvaron av alkoholpåverkan i motor- justitieombudsman vid årsskiftet 1938/39, då fordonsförordningens mening vore sålunda han i skrivelse till Konungen ifrågasatte inuppenbar. I så gott som varje fall vore blod- förande av promilleregel för presumtion av i analysen ägnad att lämna tillförlitlig upplys- lagens mening straffbar påverkan. Justitiening ej blott om den minimimängd alkohol ombudsmannen anförde bl. a.: som förtärts utan även om den för individens Det har givetvis ej varit lagstiftarnas avsikt, påverkan viktiga alkoholhalten i blodet. Det att domstol skall fälla till ansvar för rattfylleri syntes därför angeläget att åtgärder vidtoges på lösa antaganden. Det måste föreligga omtill motverkande av att detta bevismedels ständigheter, som utgöra en fast grund för ananvändning utan giltiga skäl förhindrades tagandet. Emellertid kan det sättas i fråga om icke våra domstolar härutinnan ställa fordgenom vederbörandes vägran att låta sig unringarna alltför högt. I allmänhet torde för dersökas. fällande dom fordras så stark bevisning, att Biksdagen godkände Kungl. Maj:ts förslag. nära nog visshet föreligger om att den tilltalade I proposition nr 208 föreslogs att straffbe- saknat nödigt herravälde över sina handlingar. stämmelserna för vissa brott vid förande av I tvivelaktiga fall tillämpas regeln hellre fria än fälla. Obenägenheten hos domstolarna att motorfordon skulle sammanföras i en särskild ådöma straff för rattfylleri på ett antagande, 21

komma att mötas av alltför många invändningar. Det torde nämligen vara svårt att bestrida att bilförare med högre alkoholhalt i I betraktande av det förut sagda synes det blodet än 1 promille i de allra flesta fall utgöra böra tagas under allvarligt övervägande, om en icke obetydlig risk för trafiksäkerheten. I november 1939 tillkallades numera icke i lagen borde fastslås, att straffbar alkoholpåverkan alltid skall anses föreligga vid viss landshövdingen Thorwald Bergquist för att konstaterad alkoholkoncentration i blodet. inom kommunikationsdepartementet verkEhuru ägnad att i en del avseenden ingiva betänkligheter skulle dock en sådan bestämmelse ställa en allsidig och förutsättningslös utredenligt min mening medföra så stora fördelar, ning rörande lämpligheten av ny brottsbeatt betänkligheterna böra få vika. En allsidig stämning vid stadgande om straff för rattutredning om de olika systemens fördelar och fylleri. Utredningsmannen framlade påfölnackdelar synes i varje fall vara väl motiverad. jande år ett betänkande med förslag till ändMed en bestämmelse av nyss angiven innebörd där straffbarheten vore anknuten till ett lätt rad lagstiftning angående rattfylleri (SOU 1940:17). konstaterbart faktum, skulle man komma ifrån de stora bevissvårigheter, som nu ofta äro förUtredningsmannen refererade utförligt jubundna med rattfyllerimålen. Därigenom skulle stitieombudsmannens förslag och remissytternås önskvärd enhetlighet och effektivitet beträffande lagtillämpningen på ifrågavarande randena däröver samt anförde i anslutning område. Snart nog skulle det säkerligen bliva härtill: I det övervägande antalet av de yttranden, allmänt känt bland motorfordonsförare ungefär hur stor myckenhet alkohol var och en för som myndigheter, domare och organisationer sin del kunde förtära utan att komma över den avgivit över detta förslag, framhålles också anbestämda gränsen. Å andra sidan skulle det gelägenheten av att nu gällande lagstiftning sannolikt bliva en tämligen allmän uppfattning, reformeras. I de flesta yttrandena tillstyrkes att vid en lägre alkoholkoncentration förande också förslaget i huvudsak. Dessutom har från av motorfordon alltid vore tillåtet. Med hänsyn olika håll ifrågasatts att till brottet skulle härtill måste uppenbarligen ifrågavarande gräns knytas andra allvarliga påföljder än straff, sättas så lågt, att praktiskt taget ingen motor- såsom avsevärd förlängning av tiden för körfordonsförare vid en alkoholkoncentration där- kortsindragning eller förverkande av motorunder kan antagas vara på grund av spritkon- fordonet eller dess värde. Det har även föresumtion farlig för trafiksäkerheten. Självfallet slagits uttryckligt stadgande därom, att villkorkunna olika meningar råda om var gränsen lig dom ej finge förekomma i rattfyllerimål. lämpligast skall dragas. Ginge man ned mycket Från vissa håll har dock gjorts gällande, att långt, exempelvis till 0,5 promille, bleve den den nuvarande lagstiftningen skulle fungera på praktiska följden, att förare av motorfordon ett tillfredsställande sätt. I främmande rätt har det av justitieombudssåväl under som viss tid före färden finge avhålla sig från även en sådan måttlig förtäring mannen förordade systemet vunnit tillämpning av starka drycker, som i det dagliga livet är i Norge. I detta land är en blodalkoholgräns av ganska vanlig. Enligt min mening skulle en 0,5 promille avgörande för straffbarhet. I Dansådan skärpning av fordringarna beträffande mark, Finland, Tyskland, England, Nederlänavhållsamhet från alkoholhaltiga drycker vara derna och Schweiz finnas lagbestämmelser av synnerligen önskvärd ifråga om förare av mo- typ motsvarande den svenska. Frankrike och torfordon. Med hänsyn till statsmakternas vid Belgien sakna särskilda lagstadganden om upprepade tillfällen under frågans tidigare be- rattfylleri. Enligt 1 § lagen den 7 juni 1934 om straff för handling tillkännagivna uppfattning torde emellertid ett förslag med så långt gående innebörd vissa brott vid förande av motorfordon skall knappast hava några utsikter att för närvarande straff drabba den, som vid framförande av vinna beaktande. Däremot skulle måhända ett automobil, motorcykel eller traktortåg är så förslag med gränsen satt till 1 promille icke påverkad av starka drycker, att han kan an-

som ej närmar sig full visshet, torde hava ytterligare ökats sedan normalstraffet blivit fängelse.

tagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar. Denna brottsbestämning är i åtminstone två hänseenden ägnad att förminska lagstiftningens effektivitet. Sålunda må erinras om den vid olika tillfällen framförda anmärkningen, att gränsdragningen mellan straffbar och straffri alkoholpåverkan kan erbjuda stora svårigheter. Till grund för sitt avgörande har domstolen — bortsett från den tilltalades erkännande — tre bevismedel: vittnesutsagor, den kliniska undersökningen jämte läkarens därå grundade omdöme om den tilltalades berusningsgrad samt resultatet av blodprovsundersökningen. Om samtliga dessa bevismedel visa hän på friande eller fällande dom, kan domstolens uppgift vara förhållandevis enkel. Om däremot bevismedlen ge resultat, som strida mot varandra, är läget ett annat. I dessa icke sällsynta fall blir målets utgång beroende på huru domstolen uppskattar det inbördes värdet av de olika bevismedlen. Avgörande blir framför allt vilken betydelse domaren vill tillmäta den konstaterade blodalkoholhalten. Denna svårighet att draga gränsen mellan straffbar och straffri alkoholpåverkan kan lätt leda till att motorförare, som bort drabbas av näpst, gå fria från straff. Särskilt med hänsyn till att normalstraffet för rattfylleri är fängelse, ligger det för domaren nära till hands, att i tveksamma fall tillämpa den gamla regeln att hellre fria än fälla. Detta kan ha till följd att en motorförare, beträffande vilken det icke kan styrkas, att han saknat nödigt herravälde över sina handlingar men som dock är överbevisad om att hava varit i någon högre grad spritpåverkad och alltså enligt allmänna rättsmedvetandet bort hava straff för sitt handlande, helt undgår varje reaktion från samhällets sida. Någon gång har den meningen framförts, att svårigheten att draga gränsen mellan straffbar och straffri alkoholpåverkan skulle medföra, att personer, som bort frikännas, fälldes till straff. Särskilt i de fall, då blodprov icke tagits, skulle domstolarna vara benägna att taga alltför stor hänsyn till utsagor av åklagarevittnen, som alltför villigt utfunne symtom på alkoholpåverkan. Det är givetvis mycket vanskligt att avgöra om så skett, men erfarenheten synes giva vid handen att domstolarnas bedömande genomsnittligt sett snarare varit för milt än för strängt. Lagstiftningens effektivitet minskas vidare

därigenom, att brottsbestämningen i viss mån lämnar åt förarens eget omdöme att vid det kritiska tillfället avgöra, om han är lämplig att föra motorfordon eller ej. Det blir på honom själv som det i första hand ankommer att pröva om den förtärda spritmängden berövat honom nödigt herravälde över hans handlingar, och med den avtrubbning av omdömet, som spritförtäringen är ägnad att medföra, utfaller hans prövning oftast så, att han finner sig kunna föra sitt fordon, även då han objektivt sett måste anses uppenbarligen olämplig därtill. Nästan undantagslöst möter i dessa mål på domarens fråga, varför den tilltalade ej avstod från att köra sitt fordon, det svaret, att han ej ansåg sig vara så påverkad, att han vore olämplig som förare. Det torde icke kunna bestridas, att en brottsbeskrivning, som på detta sätt lämnar utrymme åt förarens subjektiva prövning, så att säga motverkar sitt eget syfte. Av de olika möjligheterna att undanröja de nackdelar, som sålunda vidlåda brottsbestämningen i nu gällande lag, innebär den längst gående utvägen, att straff skulle fastställas för praktiskt taget all spritförtäring under och viss tid före körning. En sådan lagstiftning har i Norge vunnit tillämpning beträffande vissa yrkesförare. Dessa förare äro förbjudna att under tjänstetiden nyttja alkoholhaltiga drycker med undantag för öl, som icke innehåller 2,5 volymprocent alkohol. Förbudet gäller, förutom tjänstetiden, även en tidrymd av åtta timmar före tjänstetidens början utom i vad avser sådan ställföreträdare för förare, som icke före denna tid fått kännedom om att han skall tjänstgöra. Förbudet anses dock under alla omständigheter överträtt, om föraren vid utövning av sin verksamhet har en alkoholkoncentration i blodet av mera än 0,5 promille. Det är uppenbart, att en lagstiftning som den nu angivna ur många synpunkter kunde te sig önskvärd. Likväl torde tiden ännu icke vara mogen för dess införande i vårt land. Det synes nämligen uteslutet, att en sådan lagstiftning skulle vara ägnad att vinna förankring i folkmedvetandet. I ett stort antal fall skulle lagens stränghet leda till att personer, som enligt allmän erfarenhet icke utgjort någon fara för trafiken, skulle komma att straffas. Lagen skulle därför, särskilt om stränga straffpåföljder föreskreves, för många te sig som upprörande orättvis. Antalet överträdelser skulle troligen också öka 23

i oproportionerlig grad. Fara kunde uppstå, att den allmänna respekten för lagarna minskades och det är icke uteslutet — som 1927 års motorfordonssakkunniga framhållit vid behandling av ett liknande förslag — att marken skulle beredas för spioneri och andra trakasserier. Det torde därför kunna fastslås, att — trots de statistiska och medicinska synpunkter som kunna anföras i fråga om alkoholbrukets inverkan på trafiksäkerheten — det ännu icke är lämpligt att kriminalisera även de lägsta graderna av alkoholpåverkan hos motorförare. Den närmast till hands liggande vägen är under sådana förhållanden att bestämma straffbarhetsgränsen i enlighet med den princip, för vilken nu gällande lag giver uttryck. Lagstiftningens uppgift bör vara att från förande av motorfordon {eller traktortåg) hindra den, som är så påverkad av alkohol att han — enligt vad allmän erfarenhet giver vid handen — är olämplig såsom motorförare. Denna princip bör emellertid genomföras på ett sådant sätt, att de nackdelar i fråga om brottsbestämningen, vilka vidlåda nu gällande lagstiftning, om möjligt avlägsnas. I första hand måste därvid frågan om lämpligheten av att i lagen fastställa en blodalkoholgräns såsom avgörande för straffbarheten tagas under övervägande. En regelkombination av fällande blodalkoholgräns och en allmän brottsbestämning, liknande den nu gällande, skulle emellertid vara att föredraga framför en lagstiftning, innefattande endast en allmän brottsbestämning. I de fall, där svarandens blodalkoholhalt överstigit den tillåtna, skulle nämligen svårighet ej möta för domstolarna att draga gränsen mellan straffri och straffbar alkoholpåverkan. Och vidare skulle det icke i samma utsträckning som hittills lämnas åt den enskilde motorförarens egen prövning att avgöra, om han vore lämplig att föra sitt fordon. Med hjälp av kända fakta om den inverkan, som förtäring av bestämda kvantiteter alkohol i regel har på alkoholhalten i blodet, skulle föraren kunna avgöra, när alkoholhalten i hans blod hotade att överstiga den tillåtna. En sådan lagregel måste därför på ett helt annat sätt än den nu gällande vara ägnad att förekomma onykterhet vid förande av motorfordon. Utredningsmannen anförde vidare att några egentliga invändningar ur kemisk synpunkt

mot det w i d m a r k s k a blodprovet inte vore alt vänta. Beträffande de individuella variationerna i p å v e r k a n vid olika blodalkoholhalt såväl mellan olika personer som för s a m m a person vid olika tillfällen ansåg sig utredningsmannen med stöd av expertuttalanden k u n n a uttala, att dessa variationer inte vore så vittgående, att de i och för sig borde vara ett hinder för att en blodalkoholgräns såsom avgörande för straffbarheten fastställdes i lag. Utredningsmannen

citerade

också

Wid-

m a r k s egen invändning mot en sådan lagstiftning: Vi anta följande personer: A, den sedan decennier tränade bilföraren, och kanske även tränad i alkoholkonsumtion, som med "naturlig" alkoholhalt (0,03 °/00) framför sitt fordon med säkerheten 100 points. Vi ha vidare föraren B, låt oss säga en ung temperamentsfull dam, som nyss har fått sitt körkort och i storstadstrafiken framför sin eleganta bil med säkerheten 50 points. A har vid ett visst tillfälle en alkoholkoncentration, som sänker hans körförmåga från 100 till 75. Men han kör ändå med 25 points större säkerhet än B, som icke har konsumerat alkohol. Vem av dessa har nu "nödigt herravälde över sina handlingar"? A, som kör med säkerheten 75 i stället för 100, eller B, som ännu ej kommit över 50? Beträffande dock

denna

argumentering

utredningsmannen,

att den

ansåg invänd-

ningen k u n d e göras, att det skäligen k u n d e krävas

av

varje

motorförare

att h a n

ej

genom alkoholförtäring — eller på annat sätt — minskade sin förmåga att köra säkert. Beträffande frågan, vid vilket promilletal gränsen för straffbar p å v e r k a n borde sättas, anförde

utredningsmannen,

att enligt

då-

varande rättspraxis åtal i de flesta fall anställts vid alkoholhalt över 1,5 promille. Han framhöll vidare: Fällande dom har också i dessa fall som regel följt. Om därför i lag fastsloges en fällande blodalkoholgräns av 1,5 promille, skulle detta för de fall, som överskrider denna gräns, innebära en i huvudsak oförändrad rättstillämp-

ning. Att ett fåtal fall, som hittills frikänts, skulle falla under lagens presumtion, torde knappast vara ägnat att väcka invändning om hänsyn tages till de tämligen avsevärda spritmängder, som genomsnittligt sett måste ha förtärts för alt en alkoholkoncentration av 1,5 promille skall uppnås. Utredningsmannen anförde vidare att det från olika håll ifrågasatts att straffbarhetsgränsen skulle dragas vid ett betydligt lägre promilletal ä n 1,5. Sålunda h a d e medicinalstyrelsen i sitt yttrande över justitieombudsm a n n e n s skrivelse i ämnet uttalat sig till förm å n för en fällande blodalkoholgräns

av

0,5 promille. Utredningsmannen ansåge dock tiden ännu icke mogen för att i och för sig kriminalisera framförande

av

motorfordon

vid alkoholkoncentrationer u n d e r 1 promille. Utredningsmannen anförde vidare: Även tanken att draga straffbarhetsgränsen vid t. ex. 1 promille kan möta betänkligheter. Enligt de nyssberörda uppgifterna om nuvarande rättspraxis har sålunda i gruppen 1,01— 1,50 promille åtal i stort antal fall icke anställts. En relativt stor del av de anställda åtalen har därjämte ogillats. Om därför straffbarhetsgränsen sattes vid 1 promille, skulle detta innebära en väsentlig skärpning i jämförelse med nu gällande lagstiftning. Åtskilliga fall, som nu icke bestraffas, skulle föras in på det straffbaras område. Skäl saknas dock icke för att verkställa en sådan skärpning. En man av 80 kilograms vikt måste, för att uppnå en blodalkoholkoncentration av 1,0 promille, ha en absolut alkoholmängd motsvarande 15—20 centiliter 40-volymprocentig sprit i organismen. Det kan uppenbarligen icke i någon mån anses stötande att förbjuda den, som förtärt en så stor kvantitet spritdrycker, att föra motorfordon. Det omdömet synes även berättigat, att de allra flesta personer efter en sådan alkoholkonsumtion äro olämpliga såsom motorförare. Det torde dock med fog kunna påstås, att en eller annan också vid en alkoholkoncentration, som överstiger 1 promille, kör sitt fordon med samma säkerhet som i fullt nyktert tillstånd. En fällande blodalkoholgräns av 1 promille skulle därför kunna drabba en motorförare, som icke

är så påverkad av alkohol, att han, enligt vad allmän erfarenhet giver vid handen, är olämplig såsom förare. Det kan ur vissa synpunkter anses betänkligt att införa en lagstiftning, som på detta sätt skulle drabba åtskilliga förare, som för närvarande ej drabbas av straff. Betänkligheterna synas dock böra vika med hänsyn till att samhällets intresse av en effektiv repression mot rattfylleri måste anses vara betydligt mera berättigat än den enskilde motorförarens intresse att få framföra sitt fordon, även då han förtärt rusdrycker. Till detta övervägande måste dock knytas det förbehållet, att straffet för en motorförare, som vid framförande av sitt fordon visserligen haft en alkoholhalt i blodet överstigande 1 promille men likväl icke varit så påverkad, att han k u n d e anses direkt olämplig som förare, skulle kunna utgöra böter. En straffbestämmelse, som i förevarande fall stadgade fängelsestraff som den normala påföljden skulle säkerligen sakna stöd i rättsmedvetandet. I det förslag, som utredningsmannen framlade, h a d e h a n upptagit två brottstyper. Till den ena brottstypen hänfördes den som vid framförande av motorfordon var så p å v e r k a d av starka drycker, att han icke k u n n a t p å ett betryggande

sätt

föra

fordonet.

Uttrycket

"icke k u n n a t p å ett betryggande sätt föra fordonet" ersatte det tidigare " k a n antagas icke äga nödigt herravälde över sina h a n d l i n g a r " . Den föreslagna lydelsen ansågs anknyta till den gängse tolkningen av den gamla bestämmelsen. Till d e n n a brottstyp skulle alltid hänföras förare som hade 1,5 promille eller däröver. Normalstraffet skulle vara fängelse (högst ett år), och böter skulle tillämpas endast vid mildrande omständigheter. Den a n d r a brottstypen omfattade förare, som, utan att vara i lagens mening p å v e r k a d e , hade en alkoholkoncentration mellan 1,0 och 1,5 promille. Straffet skulle enligt förslaget vara fängelse (högst sex m å n a d e r ) eller böter. Det framhölls av utredningsmannen, att en överträdelse av detta stadgande vore i viss m å n att betrakta som en förseelse mot god ordning och att böter skulle k u n n a å d ö m a s 25

även när mildrande omständigheter icke förelåge. Beträffande frågan om straffskärpning anförde utredningsmannen, att straffet redan i det övervägande antalet fall var en månads fängelse, och att detta för den i övrigt oförvitlige innefattade så allvarliga följdverkningar av social och ekonomisk art, att tanken på en skärpning av straffet i avskräckande syfte därför borde avvisas. Även mot en förlängning av tiden för körkortsindragning anförde utredningsmannen invändningar. Han ansåg den dåvarande indragningstiden, vilken som regel vid ett första brott var 8 månader, i många fall drabba den felande minst lika hårt som ett kortare frihetsstraff. För en yrkeschaufför betydde körkortsindragningen, att han hindrades från att utöva sitt yrke. Följderna härav ginge inte bara ut över honom själv utan också över hans familj. En så hård påföljd av brottet överensstämde föga med den allmänt omfattade principen, att en brottsling efter utståndet straff skulle beredas största möjliga hjälp att bli en samhällsgagnande medborgare, varför en ytterligare skärpning inte borde ifrågasättas. Beträffande användande av villkorlig dom hänvisade utredningsmannen till departementschefens uttalande i samband med 1934 års reform, att villkorlig dom som regel ej lämpade sig vid brott av ifrågavarande art, samt påpekade att departementschefen likväl icke velat biträda ett förslag att domstolarna skulle betagas möjligheten att ådöma villkorlig dom i dessa mål. Det vore att förmoda att domstolarna även i fortsättningen skulle begagna sig av denna möjlighet med urskillning. Utredningsmannen konstaterade, att antalet villkorliga domar varit mycket ringa (av 1 307 år 1938 till fängelse dömda hade 42 fått villkorlig dom) och att någon ändring därför ej syntes påkallad. 26

1941 års reform

På grundval av utredningsmannens förslag framlades proposition till 1941 års riksdag med förslag om ändrad lagstiftning angående rattfylleri m. m. (nr 159). Departementschefen, statsrådet Gustaf Andersson, anförde därvid, att en rationell lösning av frågan kunde synas vara att straff fastställdes för all förtäring av rusdrycker under och viss tid före körning. Emellertid måste hänsyn tagas till de invändningar utredningsmannen anfört mot en sådan lösning. För egen del ansåge departementschefen att då det gällde att bekämpa den fara, som alkoholförtäring i samband med förande av motorfordon innebure, det vore mest ändamålsenligt att successivt föra lagstiftningen fram emot strängare regler och därigenom undan för undan vänja motorförarna till allt större varsamhet i umgänget med rusdrycker. Lagstiftningens uppfostrande syfte syntes på detta sätt bäst tillgodoses. Beträffande utredningsmannens förslag om de två brottstyperna och beskrivningen på dem anslöt sig departementschefen till förslaget men ansåg, bl. a. med stöd av ett flertal remissyttranden, att de båda promillegränserna borde vara 0,8 och 1,5 och icke som utredningsmannen föreslagit 1,0 och 1,5. Han anförde: Det av utredningsmannen förordade förslaget synes i huvudsak vara väl ägnat att i avsevärd mån undanröja de olägenheter, som vidlåda gällande lag. Sålunda skulle i det stora flertalet fall svårigheter ej möta för domstolarna att draga gränsen mellan straffri och straffbar alkoholpåverkan. Det torde även få antagas, att förslagets genomförande skulle minska frekvensen av rattfylleribrott. Vetskapen om blodprovets beviskraft torde bliva ett verksamt motiv för avhållsamhet i samband med motorkörning. Förslaget synes därför i väsentliga delar böra läggas till grund för en förändrad lagstiftning angående rattfylleri. I vissa avseenden finner jag dock skäl föreslå modifikationer i förslaget.

Gällande lags uttryck "så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar" har i utredningsmannens förslag ersatts med lydelsen "så påverkad av starka drycker att han icke kunnat på betryggande sätt föra fordonet". Utredningsmannen har sålunda föreslagit en brottsbestämning, som direkt tager sikte på förarens kvalifikationer såsom förare, icke på hans herravälde över sina handlingar i allmänhet. I denna del synes ändringen innebära en tydlig förbättring. Det kan däremot vara föremål för tvekan huruvida icke orden "kan antagas", vilka av utredningsmannen icke upptagits i förslaget, borde bibehållas. Visserligen avser den föreslagna lydelsen, enligt vad utredningsmannen framhållit, icke att vara någon saklig ändring i förhållande till gällande brottsbestämning utan vill endast giva ett tydligare uttryck åt dess innebörd. Då emellertid ordalagen i förslaget, såsom i flera yttranden framhållits, kunna tolkas som en skärpning av kraven på bevisning om den tilltalades förmåga att föra sitt fordon på ett betryggande sätt synas orden "kan antagas" böra kvarstå även i en ändrad brottsbeskrivning. I anledning av vad som anförts i flera av de avgivna yttrandena synes det kunna ifrågasättas huruvida icke gränsen för den lägsta blodalkoholhalten borde sättas vid ett lägre tal än 1,0 promille. Att sätta gränsen så lågt som vid 0,5, som från vissa håll påyrkats, torde dock för närvarande icke vara lämpligt. En gräns av 0,8 promille synes ur olika synpunkter innebära tillräckligt stöd åt kravet på ökad avhållsamhet i samband med förande av motorfordon. De i utredningen intagna, efter Widmark återgivna schematiska beräkningarna av sambandet mellan alkoholförtäring, kroppsvikt och blodalkoholkoncentration visa, att en blodalkoholkoncentration av 0,8 promille i genomsnitt motsvarar en förtäring av 10 centiliter 40-volymprocentig sprit för en man med en vikt av 60 kilogram och en förtäring av 15 centiliter sprit av samma volymkoncentration för en man om 90 kilogram. Det kan icke anses försvarligt att före körning inmundiga så stora alkoholkvantiteter. Mot en skärpning av förslaget av sådan innebörd torde därför bärande skäl icke kunna åberopas. Följande lagtext föreslogs i propositionen:

1 mom. Den som vid förande av automobil, motorcykel eller traktortåg varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet, straffes med fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej under tjugofem. Hade föraren en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver skall han anses hava varit så påverkad av starka drycker, som i första stycket avses. 2 mom. Är det ej styrkt, att föraren var så påverkad, som i 1 mom. första stycket sägs, men uppgick alkoholkoncentrationen till 0,8 men ej till 1,5 promille, skall han straffas med dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader. Första lagutskottet anförde, att brottsbestämningen i förslaget lämnade alltför stort utrymme åt förarens subjektiva uppfattning, huruvida han vore så påverkad att han vore olämplig som förare. Om man införde straffbarhet vid viss alkoholkoncentration vore det enligt utskottets mening ej nödvändigt att i den allmänna brottsbeskrivningen på rattfylleri närmare angiva den grad av påverkan, som fordrades för fällande. Det vore enklare och mera invändningsfritt att avfatta bestämmelsen så, att straff skulle inträda för den som vid förande av motorfordon vore påverkad av starka drycker med det tillägget, att, om alkoholkoncentrationen vid fordonets förande uppginge till visst i lagen utsatt promilletal eller däröver, föraren under alla förhållanden skulle anses vara påverkad av starka drycker. Därvid syntes ett gränsvärde av 0,5 promille eller däromkring ligga närmast till hands, om man ville draga gränsen på sådant sätt, att förare med lägre värden i det övervägande flertalet fall icke kunde antagas vara på grund av spritkonsumtion farlig för trafiksäkerheten. Enligt utskottet borde också detta betraktelsesätt anläggas. Promillegränsen borde sålunda ej väljas på sådant sätt, att flertalet förare med högre värden uppvisade klara, kliniskt mätbara, yttre tecken på påverkan. 27

Utskottet föreslog följande lagtext: Förer den som är påverkad av starka drycker automobil, motorcykel eller traktortåg, straffes med fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej under tio. Har föraren vid fordonets förande en alkoholkoncentration i blodet av 0,5 promille eller däröver, skall han under alla förhållanden anses påverkad av starka drycker. Två av utskottets ledamöter reserverade sig för Kungl. Maj:ts proposition oförändrad och två ledamöter för Kungl. Maj:ts proposition med promillegränserna ändrade från 0,8 och 1,5 till resp. 0,5 och 1,0. En ledamot reserverade sig för ny utredning och en ledamot lade fram ett förslag till lagtext som helt avvek från såväl propositionens som utskottets. Efter långa debatter antog riksdagen Kungl. Maj:ts förslag oförändrat. Tiden efter 1941 års reform I sitt förslag till vägtrafikstadga upptog 1943 års utredningsman (von Hartmannsdorff) en bestämmelse av innehåll, att fordon icke må föras av den, som är så påverkad av starka drycker eller av stimulerande eller bedövande ämnen, att det kan antagas, att han icke på betryggande sätt kan föra fordonet. Jämlikt förslagets 1 § skulle denna bestämmelse vinna tillämpning endast såvitt anginge trafik på väg. Överträdelse av bestämmelsen skulle straffas med dagsböter eller, där omständigheterna vore försvårande, med fängelse i högst ett år. Gällande bestämmelser om rattfylleri skulle dock alltjämt äga tillämpning å däri avsedda fall. Utredningsmannen åberopade ett utlåtande, som medicinalstyrelsen avgivit. Till detta utlåtande var fogad en promemoria av medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn G. Liljestrand, som anförde bl. a. följande: 28

Utan tvivel måste alkoholens ogynnsamma verkningar innebära en stegrad risk för olycksfall vid framförandet icke blott av motorfordon utan jämväl av andra fordon, liksom också för fotgängare. Någon tillförlitlig statistik över alkoholens roll vid olycksfall, som drabba sistnämnda kategorier, finnes icke. Att den icke sällan torde vara en medverkande faktor vid dylika, är dock tydligt. Ehuru vår nuvarande kännedom om alkoholens roll i praktiken för andra trafikolyckor än sådana, som sammanhänga med motortrafiken, sålunda är ytterst knapphändig, synes det uppenbart, att den måste vara avsevärt mindre än för denna. Dels är risken för en katastrof i och för sig särskilt betydande i motortrafiken genom den väldiga kraftutvecklingen i motorn, dels äro också på grund av stor hastighet och andra omständigheter kraven på föraren härvidlag speciellt stora. Det föreligger därför icke anledning till lika stränga allmänna bestämmelser vid framförandet av annat fordon, som de, vilka gälla för motorfordonstrafiken i här ifrågavarande avseende. Den i skrivelsen angivna formuleringen "om förbud att föra fordon för den, som på grund av förtäring av starka drycker icke kan föra fordonet på betryggande sätt", torde därför tills vidare kunna anses tillfyllest. Att det stöter på stora svårigheter att fastställa, huruvida dylik grad av påverkan föreligger, är emellertid uppenbart. Utredningsmannen anförde i anslutning till den av honom föreslagna bestämmelsen bland annat följande: Sedan länge har onykterhet vid förande av motorfordon varit straffbelagd, medan däremot särskilda straffregler saknats för onykterhet vid förande av andra fordon. Den alltmer ökade trafiken och det därmed ökade "fordonsfylleriet" har dock gjort önskvärt, att straff måtte stadgas för onykterhet vid förande av alla slags fordon. Onyktra cyklister äro numera en vanlig företeelse och de utsätta först och främst sig själva men även andra trafikanter för stora faror. Ett hästfordon med berusad körsven torde i livlig trafik utgöra ett faromoment av stor betydelse. Hittills synes detta slag av fylleri hava bestraffats endast enligt 18 kap. 15 § strafflagen, där straffet endast är böter. Detta måste anses otillfredsställande. Möjligen torde onykter förare av fordon kunna fällas till ansvar enligt 2 §

vägtrafikstadgan, men så synes dock ej hava skett i praxis. Frågan huruvida tagande av blodprov liksom vid rattfylleri bör tillåtas även vid vanligt "fordonsfylleri" har varit under övervägande. Det har dock ännu icke ansetts vara motiverat att vid nu förevarande förseelser tillåta sådana ingrepp i den personliga integriteten. Därtill skulle komma faran av att domstolarna vid bedömande av frågan, huruvida en tilltalad vore påverkad av starka drycker, skulle frestas att analogt tillämpa bestämmelserna i motorfordonsstrafflagen, vilket icke är avsett. Vid brott mot de nu föreslagna bestämmelserna skall bevisningen föras på vanligt sätt med vittnen. Det bör även framhållas, att spårvagnsförare, som misstänkas för fylleri, redan nu torde underkastas blodundersökning, enär spårvägarna torde föranstalta härom. Yttrandena över utredningsmannens betänkande lämnade förslaget i förevarande del i stort sett utan erinran. Från olika håll uttalades emellertid, att bestämmelserna icke borde generellt gälla i fråga om alla slag av fordon; det förelåge icke anledning medtaga sådana fordon som dragkärror, sparkstöttingar och barnvagnar. Enligt några yttranden borde blodprov få tagas jämväl å förare av annat fordon än motordrivet sådant. Utredningsmannens förslag kom dock ej att läggas till grund för proposition om ändrad lagstiftning. Vid 1946 års riksdag begärde hr Schlyter genom interpellation till justitieministern besked huruvida justitieministern ämnade framlägga förslag till skärpt rattfyllerilagstiftning inom den närmaste tiden. Hr Schlyter anförde, att tiden nu vore mogen att lagfästa kravet på helnykterhet vid ratten, exempelvis genom att göra det straffbart att föra bil inom viss tid efter varje spritkonsumtion, ägnad att lämna efter sig någon alkoholkoncentration i blodet. Kommunikationsministern framhöll i sitt svar, att han i allt väsentligt anslöt sig till vad föredragande statsrådet yttrat vid fram-

läggande av förslaget till 1941 års reform, nämligen att det torde vara mest ändamålsenligt att successivt föra lagstiftningen fram mot strängare regler. Kommunikationsministern ansåg emellertid att tillräckliga erfarenheter av verkningarna av 1941 års skärpta bestämmelser ännu icke förelåge för att upptaga frågan om en ytterligare skärpning. Det var enligt statsrådets mening ingalunda uteslutet, att det kunde befinnas mera angeläget att genom skärpt övervakning söka upprätthålla respekten för gällande bestämmelser än att skärpa dessa. Statsrådet underströk vikten av att man såväl från statligt som enskilt håll förde en intensiv upplysningskampanj i avvaktan på eventuella lagändringar. 1945 års trafiksäkerhetskommitté behandlade rattfyllerilagstiftningen och kommittén etablerade därvid samarbete med 1944 års trafikförfattningssakkunniga. En delegation bestående av representanter för de båda utredningarna tillsattes. Denna delegation — den s. k. rattfylleridelegationen — avgav den 30 maj 1947 ett betänkande, vilket av de båda utredningarna — utan ståndpunktslagande till delegationens förslag — överlämnades till kommunikationsministern den 7 juni 1947. Delegationen överlämnade även en PM av docenten i ämnesomsättningslära vid Stockholms högskola, med. dr Jakob Möllerström angående blodprovets värde som fällande bevis för spritförtäring och rattfylleri. Promemorian var dessutom undertecknad av professorn i mikrobiologi vid lantbrukshögskolan Bågnar Nilsson samt professorn i jäsningskemi vid Stockholms högskola Karl Myrbäck. I promemorian anfördes viss kritik mot det tillämpade blodprovet enligt Widmarks metod med förebärande dels att metoden inte vore specifik för alkohol och sålunda gåve utslag för andra ämnen i blodet än alkohol, dels att alkohol möjligen kunde 29

bildas endogent vid vissa sjukdomstillstånd och att den omständigheten att alkohol förefanns i blodet inte finge tagas som bevis för att vederbörande förtärt alkohol. Delegationen hade inhämtat yttranden över promemorian från statens institut för folkhälsan, medicinalstyrelsen, Karolinska institutets lärarkollegium samt från de medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund. Dessa hade icke funnit Möllerström ha på ett övertygande sätt visat, att hans kritik mot blodprovets användbarhet vore välgrundad, men hade inte velat motsätta sig att en efterprövning av Widmarks-metoden kom till stånd. Delegationen anförde i sitt betänkande: För egen del är delegationen givetvis ej kompetent att bedöma i vad mån de av Möllerström gjorda rönen kunna ha praktisk betydelse i fråga om den nuvarande analysmetodens tillförlitlighet för konstaterandet av en motorfordonsförares påverkan av starka drycker. Med all sannolikhet — särskilt med hänsyn till den reduktion av analysvärdena, som enligt metoden sker — äro de fall sällsynta, då resultatet på grund av endogen alkoholbildning skulle kunna bli så missvisande att vederbörande förare därigenom skulle kunna bliva oskyldigt dömd till straff. Bedan den omständigheten att dylika fall kunna förekomma bör emellertid föranleda, att en närmare undersökning i förevarande avseende kommer till stånd. Denna undersökning bör givetvis i första hand ske genom vederbörande vetenskapliga auktoriteter. Det torde emellertid vara lämpligt att en eller flera i det praktiska trafiksäkerhetsarbetet förfarna personer få deltaga i utredningen. Under åberopande av vad sålunda anförts föreslog delegationen att framställning till Kungl. Maj:t borde göras om en utredning enligt ovan angivna riktlinjer rörande blodprovsanalysens tillförlitlighet för konstaterande av straffbar spritpåverkan hos motorfordonsförare. Delegationen yppade alltså med stöd av docenten Möllerströms promemoria viss tvek30

samhet om blodprovets användbarhet i lagstiftningen och förordade en fortsatt utredning på denna punkt. Därvid uppställde sig omedelbart frågan om bestämmelsernas nuvarande avfattning vore ur rättssäkerhetssynpunkt så tillfredsställande, att en utredning kunde avvaktas eller om de behövde en omedelbar revision. Delegationen fann för sin del att bestämmelsernas nuvarande avfattning borde tolkas så, att en person som icke förtärt alkohol men ändock företedde alkohol i blodet icke kunde betagas möjligheten att genom medicinsk undersökning visa att i hans fall promilletalet uppkommit på annat sätt än genom alkoholförtäring. Med utgångspunkt från den ställning delegationen sålunda tagit till frågan om blodprovets tillförlitlighet förklarade delegationen, att frågan om en eventuell skärpning av lagstiftningen av innebörd att gränsen för straffbar påverkan sänktes, t. ex. till 0,5 promille, såsom föreslagits av första lagutskottet 1941, borde anstå tills en utredning om blodprovet verkställts. Delegationen prövade också frågan om införande av förbud mot alkoholförtäring under viss tid före körning och anförde: Mot den svenska lagstiftningen, som intill en viss gräns tolererar spritförtäring i samband med förande av motorfordon, kan givetvis anmärkas, dels att redan en spritförtäring inom denna gräns i vissa fall kan inverka på förarens förmåga att behärska både sig själv och sitt fordon, dels ock att den, som vill begagna sig av lagens tolerans i förevarande avseende, lätt nog kan frestas att överskrida gränsen, då även vid en mindre spritkonsumtion förmågan att bedöma alkoholens verkningar kan avtrubbas. Ur dessa synpunkter och med de stränga krav på nykterhet vid ratten som ur trafiksäkerhetssynpunkt måste uppställas, kan en lagstiftning, siktande på fullständig avhållsamhet från alkohol under körning och viss tid dessförinnan, ha vissa skäl för sig. Frågan huruvida de skäl, som tala för en dylik lagstiftning, äro tillräckligt starka för att

motväga de invändningar, som härvid kunna göras, har däremot varit föremål för skilda meningar. Inom delegationen ha vissa ledamöter uttalat sympati för lagstiftningsåtgärder i sagda riktning. Flertalet ledamöter ha emellertid icke nu ansett sig kunna föreslå lagbestämmelser av innehåll att varje alkoholförtäring i och för sig under eller viss tid före körning skulle bliva belagd med straff. Som skäl för denna inställning må framhållas följande. För att lagen skall erhålla avsedd verkan kräves, dels att tillräckligt lång tid före körningen innefattas i ett dylikt förbud dels att alkoholkonsumtion av \ arje slag — möjligen med undantag för alkoholsvagt öl — förbjudes, dels att lagens efterlevnad kan effektivt övervakas. Vad förbudstiden beträffar må framhållas, att om man exempelvis utmäter denna tid på samma sätt som i Norge, dvs. 8 timmar före körningen, intet hindrar att föraren omedelbart dessförinnan förtär betydande kvantiteter alkohol. Säkerligen kan i många fall efterverkningarna härav vid körningen göra sig starkare gällande än om föraren under förbudstiden endast dricker ett glas lätt vin, även om alkoholkoncentrationen under körningen nedgått till mindre än 0,8 promille, dvs. den nuvarande straffbarhetsgränsen. Att i lagen medgiva förtäring av exempelvis lätt vin kan emellertid icke vara lämpligt. För att få lagliga garantier måste man då också föreskriva vilka kvantiteter, som skulle få förtäras. Även lätt vin i större kvantiteter kan givetvis påverka förarens körsäkerhet. En lagstiftning med så stränga restriktioner torde — även om den skulle accepteras såsom berättigad av en stor del av befolkningen — dock säkerligen ge anledning till talrika lagöverträdelser, vilka på grund av bevissvårigheterna icke vore möjliga att övervaka och beivra. Lagen skulle ju givetvis gälla även spritförtäring i hemmen. Å andra sidan kunde den, som ock tidigare framhållits, ge anledning till trakasserier och spionage. Även om delegationen alltså ställde sig avvisande till ett förbud mot alkoholförtäring före körning, ville delegationen dock

inte

Därvid har delegationen särskilt fäst sig vid den erfarenhet rörande tillämpningen av den norska lagstiftningen, som ger vid handen, att i regel överträdelser av det totala förbudet ej uppmärksammas och bringas under åtal i andra fall än då föraren gjort sig skyldig till trafikförseelse. Delegationen anser därför skäl förefinnas, att taga under övervägande huruvida ej den omständigheten att förare, som ådagalagt jämlikt vägtrafikstadgan straffbar ovarsamhet eller bristande hänsynsfullhet i trafiken, bevisligen förtärt spritdrycker under eller viss tid, förslagsvis åtta timmar, före körningen, bör anses såsom försvårande och föranleda skärpt straff. Härvid förutsattes givetvis att vad sålunda sagts ej skall gälla i de fall 1934 års lag är tillämplig. Häremot kan givetvis invändas, att orsakssammanhang mellan förseelsen och spritförtäringen ej alltid behöver föreligga. Då man emellertid redan nu i 1934 års lag infört principen om legal presumtion för straffbar spritpåverkan under vissa förutsättningar, synas ej alltför starka betänkligheter möta mot att även i nu antydda fall tillämpa en sådan presumtion. Redan den omständigheten att föraren gjort sig skyldig till oaktsamhet eller bristande hänsyn efter spritförtäring bör ju giva en viss sannolikhet för ett dylikt orsakssammanhang. En lagbestämmelse av ovan antytt innehåll torde kunna förutsättas verka uppfostrande och bereda vägen för en än mer skärpt lagstiftning till motverkan av onykterhet vid ratten. Delegationen ville alltså införa en ny form av straffbarhet. O m en motorförare råkat ut för ett trafikmissöde och det visade sig att h a n före körningen förtärt alkohol — dock icke i sådan grad att rattfyllerilagen vore tillämplig — skulle det straff h a n h a d e att påtaga sig för trafikmissödet skärpas med hänsyn till att alkoholförtäringen skulle antagas h a varit i viss m å n en följd även av alkoholförtäringen. Vidare tog delegationen u p p frågan skärpt

övervakning och p r o p a g a n d a .

om Be-

släppa tanken på att genom en skärpning

träffande

av lagstiftningen understryka kravet p å åter-

h a v a r n a s allmänna skötsamhet i nykterhets-

övervakningen

av

körkortsinne-

hållsamhet i fråga om spritförtäring i sam-

avseende hänvisade delegationen till att ut-

b a n d m e d förande av motorfordon:

redning och förslag i detta ä m n e skulle fram31

läggas av 1945 års trafiksäkerhetskommitté. Beträffande övervakningen av förarnas nykterhet vid ratten framhöll delegationen: Svårigheter uppställer sig då det gäller att uppdraga lämpliga riktlinjer för när och i vilken omfattning denna kontroll bör utövas. Man har därvid att göra en skälig avvägning mellan å ena sidan det allmännas intresse av skärpt kontroll och å andra sidan den enskilde trafikantens berättigade krav på att, så länge han följer gällande trafikföreskrifter, i möjligaste mån vara befriad från störande ingrepp och kontrollåtgärder. Man måste jämväl beakta, att en alltför långt driven tät kontroll lätt kan föranleda en irritation hos trafikanterna, som försvårar polisens uppgift och alltså i längden får en menlig verkan. Beträffande innehållet i p r o p a g a n d a n an-

icke kunna påräkna full skadeersättning. Åtminstone i ett fall har domstol dessutom dömt person, som medverkat till, att en förare kommit att i spritpåverkat tillstånd framföra bil, för delaktighet i rattfylleri. Rent allmänt synes propaganda givetvis även böra framhålla att en färd med en alkoholpåverkad motorförare medför avsevärt ökade olycksrisker och att det följaktligen borde vara en plikt för var och en icke blott att avhålla sig från att under sådana förhållanden färdas med föraren ifråga, utan även att söka hindra denne från att köra sitt fordon. Delegationen upptog slutligen även frågan om tiden för återkallelse av körkort på av

trafikonykterhetsbrott

och

härvid, att d e n n a tid vid

grund

konstaterade

förstagångsbrott

b r u k a d e sättas till 8 m å n a d e r i genomsnitt, därest inga särskilda mildrande eller försvå-

förde delegationen:

rande omständigheter förelåg. Det syntes ej

En sådan upplysningsverksamhet synes böra framhålla ett par omständigheter, som möjligen hittills icke blivit tillräckligt beaktade. Delegationen avser främst det förhållandet, att jämväl en alkoholförtäring, som åstadkommer en lägre alkoholkoncentration i blodet än 0,8 promille, i icke ringa grad kan påverka en förares kör förmåga och vara ägnad att äventyra trafiksäkerheten. Varje spritförtäring i samband med körning kan medföra risker, ett förhållande, som delegationen velat understryka genom sitt ovan framlagda förslag i fråga om spritförtäring såsom försvårande omständighet i vissa fall vid trafikförseelser. I detta sammanhang synes propagandan jämväl böra framhålla, att det för varje ansvarskännande bilist bör vara en hedersplikt att helt avhålla sig från alkoholförtäring i samband med körning, icke endast på grund av de risker, som han i annat fall utsätter sig och andra för, utan även därför att han bör sätta en ära i att framstå som ett gott exempel gentemot andra bilister. Vidare bör allmänhetens uppmärksamhet fästas vid vissa konsekvenser, som — utöver den ökade olycksfallsrisken — kunna följa av att man med vetskap om en bilförares alkoholpåverkade tillstånd medföljer av denne förd bil. Enligt rättspraxis lärer den, som, medveten om att bilföraren är spritpåverkad, medföljer honom och därvid skadas vid trafikolycka,

föreligga någon anledning till erinran mot

denna praxis. E n viss marginal n e d å t borde finnas, med hänsyn till behovet av att anv ä n d a en kortare indragningstid i vissa gränsfall, t. ex. d å föraren aldrig haft för avsikt att föra sitt fordon i egentlig trafik endast att förflytta

detsamma

en

utan

kortare

sträcka och h a n dessutom icke företett några märkbara

yttre

tecken

å

spritpåverkan.

Någon höjning av minimitiden sex m å n a d e r fann delegationen därför ej anledning förorda. Vad anginge frågan om höjning av maximitiden — närmast i sådan riktning att vid u p p repade trafikonykterhetsbrott en återkallelse för alltid

k u n d e göras — syntes en sådan

bestämmelse vara motiverad, endast o m den k u n d e få praktisk betydelse d å det gällde att ur trafiken få bort personer, som p å grund av

alkoholmissbruk

vore

olämpliga

som

motorförare. E n s å d a n bestämmelse k u n d e även vara påkallad, om

återfallsfrekvensen

vore betydande. I detta s a m m a n h a n g p å p e k a d e delegationen, att om vid ett rattfylleribrott föraren befunnes så opålitlig i sitt allmänna förhållande

till alkoholen, att hans tillstånd i detta hänseende kunde betecknas såsom sjukdom — alkoholism— återkallelsen kunde verkställas med åberopande härav och ej på grund av det aktuella trafikonykterhetsbrottet. I sådant fall skedde indragningen utan tidsbegränsning. Delegationen fann icke skäl föreslå en bestämmelse om obligatorisk indragning avkörkort för alltid. En sådan bestämmelse skulle ej få någon större praktisk effekt, då man måste förutsätta att den som fått sitt körkort indraget på detta sätt ej skulle betagas möjlighet att hos Kungl. Maj:t söka nytt körkort. Olikheten i utgångsläge, när det gällde att få nytt körkort, skulle därvid icke vara stor mellan den som haft körkortet indraget i fem år och den som fått det indraget för alltid. Däremot syntes vissa skäl tala för att körkortsmyndigheten skulle erhålla möjlighet att vid särskilt försvårande omständigheter återkalla körkortet för alltid. År 1948 framlades betänkande av 1944 års trafikförfattningssakkunniga (SOU 1948: 34) och 1945 års trafiksäkerhetskommitté. Trafikförfattningssakkunnigas betänkande innehöll bl. a. förslag till vägtrafikförordning och till lag om straff för vissa trafikbrott. Förslaget till vägtrafikförordning upptog under 28 § en allmän bestämmelse om att fordon icke fick på väg föras av någon, som på grund av — såvitt nu är i fråga — påverkan av starka drycker eller andra stimulerande eller bedövande ämnen saknade nödiga förutsättningar att på betryggande sätt kunna föra fordonet. Någon häremot svarande ansvarsregel fanns ej i detta förslag. Däremot upptogs i förslaget till trafikbrottslag ansvarsregler motsvarande dem i 1934 års lag efter 1941 års ändringar. Härutöver innehöll lagförslaget även regler om ansvar å den, som i alkoholpåverkat tillstånd förde annat motordrivet fordon än motorfordon och traktortåg, ävensom — dock utan promilleregler — å 3

den, som i påverkat tillstånd cyklat eller fört fordon, förspänt med dragare. Som skäl för den föreslagna utvidgningen av ansvarsbestämmelserna anförde de sakkunniga, att de med hänsyn till vägtrafikens utveckling funnit sig böra föreslå vissa skärpta bestämmelser angående beskaffenheten och utrustningen av traktorer och motorredskap ävensom beträffande kontrollen över sådana fordon och förare därav. De skäl som ansetts motivera de sålunda föreslagna skärpta bestämmelserna syntes jämväl tala för att göra de dittillsvarande reglerna om ansvar för trafikonykterhet gällande även för förare av ensam traktor eller av motorredskap. Liknande gällde cyklister och förare av fordon, förspända med drägare. De sakkunniga upptog även till diskussion rattfylleridelegationens förslag, att alkoholförtäring före körning i vissa fall skulle anses såsom försvårande omständighet, samt anförde härom: De sakkunniga ha ansett betänkligheter tala mot införande av dylika bestämmelser, vilka skulle komma att innefatta presumtion för att orsakssammanhang städse förelåge mellan förtäringen av rusdrycker och brottet. Enligt de sakkunniga skulle en dylik presumtion i viss utsträckning komma att leda till obilliga resultat. Sålunda skulle även den minsta förtäring av rusdrycker (ex. ett glas vin) — som kanske ägt rum i det närmaste åtta timmar före brottet— ofrånkomligen utgöra försvårande omständighet, även om det måste anses osannolikt, att något som helst orsakssammanhang förelåge. Särskilt skulle en straffskärpning i dylika fall framstå såsom oförtjänt, om körningen varit av trängande natur och föraren vid förtäringen av rusdrycker icke haft anledning räkna med att han inom viss tid skolat företaga densamma. Anledning synes jämväl vara att antaga, att bestämmelserna lätt nog kunde komma att utnyttjas i trakasseringssyfte. På grund härav ansåg de sakkunniga sig icke böra föreslå några dylika bestämmelser. I fråga om delegationens förslag om utred33

I 1936 års motorfordonsförordning var ning rörande blodprovets bevisvärde anförde onyktert levnadssätt ej särskilt angivet såsom de sakkunniga: Trafikförfattningssakkunniga få framhålla, indragningsgrund. I stället fanns en mera att den utredning, som av delegationen före- allmänt formulerad regel, nämligen att körslagits beträffande blodprovets bevisvärde, tillkortet skulle indragas på minst två månader styrkts av ett flertal myndigheter samt att frågan om utredningen för närvarande ligger under och högst två år, om föraren "ådagalagt Kungl. Maj:ts prövning. I anslutning till av sådana egenskaper, att han icke vidare bör delegationen anförda synpunkter ha de sak- betros med att innehava körkort". Trafikkunniga icke ansett lämpligt att i förevarande författningssakkunniga föreslog denna regels sammanhang — utan avvaktan å Kungl. Maj:ts ersättande med en föreskrift om att körkortet beslut i nyssberörda hänseende — ingå på närmare prövning av frågan om en sänkning skulle återkallas, om föraren "med hänsyn av den undre gränsen för straffbar alkoholpå- till onyktert levnadssätt eller personliga förverkan. Då de sakkunniga i huvudsak biträda hållanden i övrigt icke bör betros med alt vad delegationen anfört i fråga om kriminalise- innehava körkort". Härvid anmärktes, att ring av all spritförtäring under eller viss tid de sakkunniga vid sin precisering av vilka före körning samt om straffsatserna för rattfylleri, ha de sakkunniga icke föreslagit någon omständigheter som skulle kunna föranleda författningsändring i angivna hänseenden. I lik- återkallelse tillämpat en vid jämförelse med het med delegationen förutsätta de sakkunniga, tidigare bestämmelser restriktiv formulering. att därest för rattfylleri tilltalad person kan Samtidigt föreslogs en höjning av minimivisa sannolika skäl för att resultatet av blodprov är missvisande på grund av s. k. endogen tiden från två till tre månader. De sakkunniga alkoholbildning, domstol skall äga rätt att pröva yttrade härom, att det kunde ifrågasättas, om icke en återkallelsetid på två månader vore blodprovets bevisvärde. Vad slutligen angår frågan om återkallelse- relativt verkningslös och blott verkade som tidens längd anslöt sig de sakkunniga till en straffskärpning. Förslag hade också framrattfylleridelegationens ståndpunkt beträf- kommit om höjning av tiden till sex månader. fande såväl minimi- som maximitiden för Emellertid hade detta förslag mött motstånd. körkortsindragning på grund av trafikonyk- Man hade därvid menat, att en minsta återterhet samt anmärkte att maximitiden för kallelsetid på sex månader skulle vara onöåterkallelse efter upprepad trafikonykterhet digt hård i åtskilliga fall. De sakkunniga hade — 5 år — tillämpats ytterst sällan. Den prak- därför ansett sig ej böra skärpa gällande betiska effekten av indragning för alltid skulle stämmelser i den omfattn ng, som föreslagits. alltså bli relativt ringa, helst som möjlig- Då en tid av två månader syntes väl kort för heten att genom nåd få nytt körkort icke sådana fall, där återkallelse överhuvudtaget kunde uteslutas. Med hänsyn till att en be- borde ifrågakomma, syntes denna tid böra stämmelse om indragning för alltid dock icke ökas till tre månader. Trafiksäkerhetskommittén framlade vissa kunde beräknas medföra oskäliga verkningar till förfång för den enskildes näringsförhållan- förslag berörande åtgärder mot trafikonykterheten, framför allt i fråga om körkortsden men kunde ha viss psykologisk betydelse kontrollen. Förslaget innefattade icke någon ansåg sig de sakkunniga böra föreslå att vid återfall inom fem år länsstyrelsen skulle skärpning av gällande bestämmelser. Kommittén ville emellertid genom att föreslå inkunna återkalla körkortet för alltid, "då med hänsyn till förarens personliga förhållanden rättande av en central körkortsmyndighet förbättra myndigheternas möjligheter att fortsärskilda skäl därtill föranleda". 34

löpande följa körkortsinnehavarnas skötsamhet i nykterhetshänseende. I denna del hänvisas till framställningen i tionde kapitlet. Motioner syftande till en allmän omprövning av rattfyllerilagstiftningen framlades vid 1949 års riksdag. I motion nr 161 i första kammaren hemställde hr Schlyter, att man skulle genomföra en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med första lagutskottets förslag till 1941 års riksdag, dvs. innebärande en sänkning av gränsen 0,8 promille till 0,5 promille. I motion nr 225, likaledes i första kammaren, hemställde hr Holmbäck m. fl. om i första hand följande åtgärder: 1. förbud för den, som till följd av alkoholförtäring har förhöjd blodalkoholhalt, att föra motorfordon, alternativt väsentlig sänkning av nuvarande promillegräns för straffbar alkoholpåverkan; 2. särskilda straffbestämmelser för s. k. bildråp; 3. uppdrag åt polisen att vid samtliga olycksfall, som medföra personskador eller svårare materialskador, taga blodprov; 4. rätt för och uppdrag åt polisen att i syfte att skapa erforderligt underlag för statistiska undersökningar rörande alkoholskadorna i trafiken och att skärpa lagstiftningens generalpreventiva effekt göra sådan kontroll av förares nykterhetstillstånd, som i avseende å förares innehav av körkort redan finnes föreskrivet i 20 § 6 mom. och 26 § i vägtrafikstadgan; 5. effektivisering av prövningen vid utfärdande av nykterhetsintyg för körkort samt effektivisering av efterkontrollen beträffande körkortsinnehavare; 6. förlängd tid för indragning av körkort vid rattfylleri; samt 7. förlust för alltid av körkort vid upprepat rattfylleri. En likalydande motion framlades i andra kammaren av hr Hagård m. fl. Motionerna behandlades vid höstriksdagen 1949. Dessförinnan hade emellertid 1949 års trafiknykterhetsutredning tillkallats och mo-

tionerna föranledde därför ingen riksdagens åtgärd. Trafikförfattningssakkunnigas förslag lades till grund för proposition (nr 30) till 1951 års riksdag. Därvid hade förslaget till lag om straff för vissa trafikbrott utformats så, att bestämmelserna om ansvar för rattfylleri — vilket ord valts som beteckning för det brott, som innefattade påverkan i lagens mening — avsåg förare av bil, motorcykel, traktor och motorredskap. Vidare skulle förare av dylikt fordon, som varit i lagens mening påverkad av annat berusningsmedel än starka drycker, dömas till samma straff som för rattfylleri. Promillereglerna skulle — i likhet med vad tidigare gällt — avse allenast förare av motorfordon eller av traktor med släpfordon. Departementschefen anförde, att det i görligaste mån borde undvikas, att i fråga om bestämmelserna rörande ansvar för bristande nykterhet i trafik företaga några ändringar, som kunde tolkas som ett föregripande av de resultat, vartill trafiknykterhetsutredningen kunde komma. Av denna anledning hade de sakkunnigas förslag om ansvar å den som i alkoholpåverkat tillstånd cyklat eller fört fordon, förspänt med dragare, inte upptagits i propositionen. Liknande skäl som föranlett, att i denna föreslagits skärpta bestämmelser beträffande motordrivna fordon i allmänhet, syntes även tala för att icke blott bil-, motorcykel- och traktorförare utan även förare av annat motordrivet fordon borde drabbas av ansvar, då han framfört sitt fordon så påverkad av starka drycker, att han kunde antagas icke ha förmått föra fordonet på betryggande sätt. En sådan utvidgning av straffansvaret föreslogs nu. Beträffande frågan om en tillämpning av promillereglerna även beträffande andra motordrivna fordon än bilar, motorcyklar och traktortåg anförde departe35

mentschefen, att en undersökning borde göras huruvida dylika regler kunde anses erforderliga för de långsamgående fordon, varom här vore fråga. Denna undersökning borde det ankomma på trafiknykterhetsutredningen att utföra. De föreslagna bestämmelserna om nykterhetsintyg för körkort innehöll — i huvudsaklig överensstämmelse med vad som föreslagits av trafikförfattningssakkunniga — bl. a. att vid ansökan om körkort skulle fogas intyg utfärdat inom tre månader före ansökningen av polismyndigheten i sökandens mantalsskrivningsort, att sökanden under de senaste två åren gjort sig känd för nyktert levnadssätt. Innan dylikt intyg utfärdades, skulle polismyndigheten inhämta yttrande från polismyndighet i annan ort, där sökanden kunde hava varit mantalsskriven under ifrågavarande tid. Polismyndigheten skulle före utfärdande av intyg eller avgivande av yttrande höra vederbörande nykterhetsnämnd samt, om så funnes erforderligt, jämväl annan, som ägde kännedom i saken. (Enligt förut gällande lydelse skulle intyget vara utfärdat av polismyndighet på den ort eller de orter, där sökanden under de senaste två åren varit mantalsskriven, och innehålla — bland annat — att sökanden gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt.) I övrigt innehöll propositionen, såvitt nu är i fråga, i stort sett samma bestämmelser som de trafikförfattningssakkunniga förordat. Dessas förslag om införande av möjlighet att återkalla körkort för alltid återfanns emellertid icke i propositionen. Föredragande departementschefen hänvisade till de betänkligheter, som på sina håll anförts mot de sakkunnigas förslag i denna del. Sålunda hade framhållits, bl. a. att det syntes alltför hårt att ett brott, begånget av en person i hans unga år, skulle för livstiden utestänga honom från rättigheten att föra 36

motorfordon, även om han sedermera iakttagit oklanderlig vandel. Man borde i detta sammanhang beakta, att länsstyrelse hade möjlighet att neka att åter utfärda körkort för en person, som ej kunde anses lämplig att inneha sådant. Det måste överhuvudtaget anses mycket svårt att vid indragningstillfället bestämma, att vederbörande icke ens i en avlägsen framtid skulle kunna anförtros körkort. Departementschefen fann dessa invändningar berättigade och anförde i sammanhanget, att återkallelse för allud icke syntes kunna grundas enbart på att föraren gjort sig skyldig till brott av viss beskaffenhet. Den avgörande betingelsen vore i stället, att han ådagalagt sådana personliga egenskaper, som på ett stadigvarande sätt gjorde honom olämplig såsom förare. Vore han hemfallen åt alkoholmissbruk, borde han givetvis ej ha körkort. När hans tillstånd i detta hänseende vore att beteckna såsom alkoholism, hänfördes det i praxis — såsom av rattfylleridelegationen framhållits — till sådan sjukdom, som skulle medföra körkortsindragning utan tidsbegränsning. Även andra psykiska tillstånd av abnorm art kunde föranleda sådan indragning. I de fall åter, där sjukdom eller jämförligt tillstånd ej kunde konstateras, vore det i regel svårt, om ej omöjligt, att en gång för alla avgöra frågan om vederbörandes lämplighet såsom förare. I dylika fall syntes det lämpligaste vara att vid indragning av körkortet för den, som återfallit i trafikonykterhet, bestämma en väl tilltagen tid och att, när spörsmålet om körkort ånyo bleve aktuellt, särskilt noga pröva vederbörandes förutsättningar såsom förare. Det kunde ifrågasättas, om verkligen en föreskrift om indragning för alltid skulle få någon nämnvärd användning. Ävenså vore det tvivel underkastat, om föreskriften skulle verka skärpande på praxis vid indragning av körkort

på bestämd tid, eftersom betingelserna vid sådan återkallelse i viss mån skilde sig från dem, som gällde återkallelse för alltid. Däremot kunde föreskriften få en psykologisk verkan. Denna fördel borde dock ej tillmätas avgörande betydelse i betraktande av de principiella betänkligheter som otvivelaktigt måste inställa sig. Departementschefen slutade med att han på de sålunda redovisade grunderna ansett sig icke böra framlägga förslag om indragning av körkort för alltid. I riksdagen framställdes motion (II: 422),

att återkallelsetiden måtte ökas till minst två och högst tio år vid återfall i trafikonykterhet inom fem år, minst ett och högst fyra år vid annat fall av trafikonykterhet och minst sex månader och högst fyra år vid annan återkallelse. Andra lagutskottet avstyrkte emellertid motionen och tillstyrkte propositionen (uti. nr 30). Biksdagen följde utskottets förslag. De sålunda i propositionen föreslagna och av riksdagen gillade bestämmelserna upptogs oförändrade i 1951 års trafikbrottslag och vägtrafikförordning.

ANDRA K A P I T L E T

Gällande r ä t t

De grundläggande författningarna är vägtrafikförordningen den 28 september 1951, nr 648, och den samma dag, nr 649, utfärdade lagen om straff för vissa trafikbrott, i det följande benämnd trafikbrottslagen. Vägtrafikförordningen innehåller bestämmelser om fordon, förare av fordon, trafikregler m. m. Vidare upptager förordningen ansvarsregler till sådana föreskrifter i densamma, som ansetts vara av polisiär natur. Vissa föreskrifter, som är av mera allmän natur och åsyfta att tillgodose trafikens säkerhet och friktionsfria genomförande, har däremot icke straffsanktionerats i förordningen. Ett åsidosättande av sådana föreskrifter är i stället att bedöma enligt trafikbrottslagen. Vissa i vägtrafikförordningen förekommande uttryck — såsom fordon, förare, bil, motorcykel etc. — användas även i trafikbrottslagen. Sådana uttryck har förutsatts i lagen äga samma innebörd som i förordningen. Enligt 1 § 1 mom. vägtrafikförordningen skall med fordon förstås "varje anordning på hjul, band eller medar, som är inrättad för färd på marken och icke löper på skenor". Spårbundna trafikmedel — spårvagnar, järnvägsfordon etc. — faller följaktligen icke under förordningens och därmed ej heller under trafikbrottslagens fordonsbegrepp. Någon definition på uttrycket förare ges varken i de nu gällande eller i de tidigare vägtrafikförfattningarna. Ej heller innehåller förarbetena till de olika författningarna något 38

uttalande om innebörden av detta uttryck. Bent författningsmässigt kan sålunda uttryckets betydelse icke sägas ha undergått någon ändring. För bedömande av vägtrafikförordningens och trafikbrottslagens förarbegrepp lärer man därför kunna hålla sig till den tolkning av uttrycket förare, som kan anses framgå av tillämpningen av gällande rätt. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för vissa i Nytt juridiskt arkiv (NJA) eller Svensk juristtidning (SJT) publicerade rättsfall, vilka här synes tillämpliga. Bedogörelsen omfattar 1. mål om ansvar för körning utan körkort (olovlig körning), 2. mål om ansvar för rattfylleri eller liknande förseelse samt 3. ett mål om trafikovarsamhet. Olovlig körning m. m. NJA 1934: 616: En bil, vars motor gått sönder (två vevstakslager smält ner), bogserades av annan bil och styrdes därvid av A., som saknade körkort. A. dömdes för olovlig körning. NJA 1935: 506: Under färd med en vänsterstyrd bil satt A. på förarplatsen med B. till höger. A. lät B. taga hand om ratten men höll alltjämt fötterna på gas- och fotbromspedalerna. Båda var spritpåverkade. B. var ej berättigad att föra motorfordon. De åtalades bl. a. för rattfylleri och för det B. med A:s tillstånd biträtt med körningen. Domstolarna ansåg, att vid tillfället A. omhänderhaft bilen och B. med A:s tillstånd biträtt med körningen. De dömdes därför båda för rattfylleri, och dessutom dömdes dels A. för det han överlämnat ratten till B., dels ock den sistnämnde för olovlig körning.

Rattfglleri m. m. NJA 1931: 138: Bilägare — "synbarligen berörd av starka drycker" — ställde sig invid bilen, vred om kontaktnyckeln på instrumentbrädan, släppte på gas och startade motorn med startveven. Då backväxeln låg inne — något som bilägaren glömt — kom bilen i rörelse bakåt och fortsatte med ganska god fart snett Över gatan, där bilen tornade emot och skadade ett järnräcke till en källarnedgång. Det ansågs, att bilägaren vid tillfället vidtagit åtgärder med bilen, varigenom denna satts i gång, och att han förty vid tillfället fört bilen samt följaktligen gjort sig skyldig till rattfylleri. SJT 1932 rfs. 78: A. tog i onyktert tillstånd plats i bil och startade motorn i avsikt att sätta bilen i gång. Innan han hann lossa bromsen eller lägga in växeln, blev han emellertid anhållen. Svea hovrätt: Enär A. genom de med bilens motor företagna åtgärderna, vid det förhållande att bilen icke satts i rörelse, icke kunde anses ha fört bilen, kunde A. icke dömas för rattfylleri. NJA 1935:354: A. lät, medan han var påverkad av starka drycker, en lastbil, vars motor ej var i gång, rulla utför en gata, medan han gående vid sidan av bilen styrde denna. A. tog därefter plats i bilen och lät den ytterligare rulla. A. dömdes för rattfylleri i båda fallen. NJA 1936:69: A. — påverkad av starka drycker — satte sig vid ratten till bil och lät bilen rulla utför en gatusluttning samt styrde därvid bilen från förarsätet. Motorn kom aldrig i gång. A. dömdes för rattfylleri. NJA 1940:230: A. — påverkad av starka drycker — satte sig i förarsätet till bil, startade motorn, backade bilen omkring 1 meter men fick motorstopp, varefter bilen rullade tillbaka mot sitt ursprungliga läge. A. ansågs ha fört bil och dömdes för rattfylleri. NJA 1944:307: A., som var påverkad av starka drycker, satte sig vid ratten till bil i avsikt att förflytta bilen. Motorn var i gång. A. lade in en växel, varvid motorn stannade. På grund av gatans lutning rullade bilen omedelbart därefter något bakåt, vilket uppenbarligen möjliggjorts av att A. för att kunna ånyo starta motorn frikopplat denna och av att bromsarna icke varit tilldragna. A. ansågs ha fört bilen och dömdes för rattfylleri. NJA 1947:253: A. — alkoholpåverkad —

färdades på lättviktsmotorcykel. Åtalad för rattfylleri invände han, att på grund av kylan motorn ej kunnat startas, och att han därför trampat cykeln hela vägen. A. ansågs ha gjort sig skyldig till rattfylleri, oavsett huruvida motorn under färden varit frånkopplad. Omständigheterna dock mildrande. 50 dagsböter. S 7 r 1947 rfs. 30: A. — alkoholpåverkad — åtalades för rattfylleri på motorcykel. A. invände, att han ej använt motorn för framdrivande av fordonet utan endast begagnat detta som trampcykel, att han ej heller försökt eller ämnat sätta i gång motorn, samt att motorn ej varit i funktionsdugligt skick. Svea hovrätt fann, att även om riktigheten av A:s uppgifter icke kunde anses vederlagd, A. måste anses ha vid tillfället fört motorcykel. A. dömdes därför för rattfylleri. NJA 1950 C 53: A., som på grund av motorfel parkerat sin bil på viss plats, skulle sedan efter spritförtäring flytta den omkring 10 m till ett lämpligare parkeringsställe. Han öppnade därvid bildörren, satte axeln till kanten och förde bilen framåt, under det han styrde med ena handen. En annan person gick bakom bilen och sköt på. Sedan polis kommit tillstädes, lade A. i avsikt att stanna bilen in tvåans växel. A. dömdes av hovrätten för onykterhet vid förande av motorfordon till 20 dagsböter. A. klagade. HD (2 mot 1) vägrade prövningstillstånd. NJA 1951:314: A. — alkoholkoncentration 2,66 °/00 — gick bredvid sin motorcykel, tvåhjulig, och ledde denna. Motorn var icke i gång (bensintanken tom). A. åtalades för rattfylleri men frikändes, enär han — med det tillvägagångssätt han sålunda använt — icke kunde anses ha fört motorcykeln. T rafikovar samhet NJA 1934: 81: Sedan en bil till följd av motorstopp stannat i ett spårvägsspår framför ett annalkande spårvägståg och föraren stigit ur, sköt ett par spårvägsvakter — i avsikt att föra bilen ur spåret — bilen i gång framåt med påföljd, att den rullade över till ena gångbanan, varifrån den fortsatte till motsatta gångbanan, där den stannade. Vakterna åtalades för det de försummat att innan de satte bilen i gång göra sig förvissade om att densamma omhänderhades av person, som ägde förmåga att manöv39

rera bilen. Vakterna bestred åtalet och anförde därvid, att till förande av bil icke kunde räknas, att man sköte på bakifrån. Domstolarna, som fann, att bilen under den skedda förflyttningen saknat förare, dömde vakterna för trafikovarsamhet, bestående däri, att de underlåtit att, på sätt vederbort, före bilens igångsättande göra sig förvissade därom, att bilen under förflyttningen omhänderhades av föraren eller annan för ändamålet lämplig person. Den första förutsättningen för att "förande" skall kunna anses föreligga synes alltså enligt rättspraxis (se SJT rf s. 78) vara, att fordonet kommit i rörelse. Det är sålunda ej tillräckligt, att motorn satts i gång, utan fordonet skall även ha börjat rulla. Däremot saknar förflyttningens längd betydelse i detta sammanhang. Ett fordon kan alltså ha förts, även om det icke rullat mer än någon meter (jfr NJA 1940: 230). Om en spritpåverkad person sätter sig vid ratten till en bil och vidtager åtgärder för att sätta i gång denna men misslyckas härmed — exempelvis på grund av att han glömmer att lossa handbromsen — blir med tillämpning av det sagda hans förfarande att beteckna icke såsom förande av fordonet utan allenast som försök därtill. Sådant försök är icke straffbelagt. Han undgår följaktligen ansvar för rattfylleri. Slutligen förefaller ha krävts, att förandet skall ha manifesterat sig på något av följande båda sätt. Det ena är, att vederbörande vidtagit sådana åtgärder med fordonets motor, att fordonet därigenom sättes i gång. I detta fall anses han som förare, oavsett om han i övrigt tagit befattning med fordonet under dess förflyttning. Jfr NJA 1931:138. Det andra sättet är, att vederbörande under fordonets förflyttning omhänderhar detsamma eller åtminstone biträder därvid. Han är då att beteckna som förare, även om fordonet satts i gång utan hans åtgörande (jfr NJA 1934: 81) eller hålles i rörelse annorledes än 40

för egen motor (se t. ex. NJA 1934: 616 och 1936:69). För att fordonet skall anses såsom omhänderhaft synes ha fordrats, att vederbörande självständigt handhar åtminstone styrningen av detsamma (jfr NJA 1935: 354, 1936: 69 och 1950 C 53). Biträde vid omhänderhavandet har funnits föreligga, om han med tillstånd av fordonets handhavare hjälper denne genom att sköta fordonets styrinrättning (jfr NJA 1935:506). De allmänna bestämmelserna om behörighet såsom förare av fordon lämnas i 28 § vägtrafikförordningen. Enligt 1 mom. av denna paragraf får fordon "icke på väg föras av någon, som på grund av sjukdom, uttröttning eller påverkan av starka drycker eller andra stimulerande eller bedövande ämnen eller eljest saknar nödiga förutsättningar att på betryggande sätt kunna föra fordonet". Paragrafens 2 mom. innehåller följande stadgande. Finner polisman skäl antaga, att förare av fordon är så påverkad av starka drycker, att han icke kan på betryggande sätt föra sitt fordon, eller finner polisman uppenbart, att föraren eljest saknar nödiga förutsättningar därför, äger polismannen förbjuda honom att föra fordonet, så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra honom därifrån. Polismannen skall snarast möjligt underrätta vederbörande förman om åtgärden. De motordrivna fordonen har i vägtrafikförordningen underkastats en strängare reglering än andra fordon, såväl i vad angår kraven på fordons beskaffenhet och utrustning som beträffande kontrollen över föraren. Grunden härtill har naturligen varit den större typiska trafikfarligheten hos motordrivna fordon. Bland de motordrivna fordonen har bilar och motorcyklar — motorfordon — samt med gummihjul försedda traktorer befunnits särskilt farliga i trafiken. I 29 § väg-

trafikförordiiingen har därför innehav av körkort, utfärdat av länsstyrelse, uppställts som villkor för behörighet att föra bil, motorcykel eller gummihjulstraktor, beträffande det sistnämnda fordonsslaget dock först fr. o. m. år 1955. Minimiåldern för erhållande av körkort är 18 år för bil, 16 år för motorcykel samt 16 år eller, om särskilda skäl föreligga, 15 år för traktor. Före uppnådda 18 år får dock innehavare av motorcykelkörkort icke föra tung motorcykel (tjänstevikt över 75 kg). För körkort kräves enligt förordningens 31 § förarprov inför besiktningsman eller — såvitt angår traktor — annan av länsstyrelse förordnad person. Anmälan till förarprov skall enligt paragrafens 1 mom. b) åtföljas av läkarintyg, högst tre månader gammalt och utvisande, i vad mån sökanden lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan syneller hörselnedsättning, som väsentligen minskar hans förarförmåga. Vid förarprovet skall sökanden bl. a. visa sig ha nödiga insikter om den verkan ur trafiksäkerhetssynpunkt, som alkoholhaltiga drycker medför å den mänskliga organismen. 32 § vägtrafikförordningen innehåller bestämmelser om utfärdande av körkort m. m. Författningsrummet föreskriver att vid ansökan skall fogas bl. a. nykterhetsintyg. Stadgandet härom (32 § 1 mom.) lyder: Vid ansökan skola fogas — c) intyg, utfärdat inom tre månader före ansökningen, av polismyndigheten i sökandens mantalsskrivningsort, att sökanden under de senaste två åren gjort sig känd för nyktert levnadssätt och med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt icke kan anses olämplig såsom förare av körkortspliktigt fordon; dock må detta kunna styrkas i annan ordning, om sökanden under angivna tid icke varit mantalsskriven här i riket. Innan intyg, som angives under c), utfärdas, skall polismyndigheten inhämta yttrande från polismyndighet i annan ort, där sökanden må

hava varit mantalsskriven under ifrågavarande tid. Polismyndighet skall före utfärdande av intyg eller avgivande av yttrande höra vederbörande nykterhetsnämnd samt, om så finnes erforderligt, jämväl annan, som äger kännedom i saken. Intyg, som nyss sagts, är avgiftsfritt. Sedan frågan om utfärdande av intyg blivit slutligt prövad, skall polismyndigheten i sökandens mantalsskrivningsort ofördröjligen till vederbörande länsstyrelse insända införskaffade yttranden över sökandens nykterhetsförhållanden. Sökanden är skyldig att, där länsstyrelse eller polismyndighet så påfordrar, förete intyg om sin mantalsskrivningsort under tid, som avses under c). För det fall, att körkortsinnehavare visar sig brista i vad som förutsatts vid körkortets utfärdande, ger förordningen möjlighet till återkallelse av körkortet eller — i lindrigare fall — varning. Under vissa förutsättningar kan beslut om körkortets omhändertagande meddelas i avbidan på beslut om återkallelse. Bestämmelserna härom återfinnas i 33— 35 §§. Av 33 § må här följande återges. 33 §.

/ mom. I följande fall skall, där annat ej följer av vad i 34 § stadgas, körkort återkallas av den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, nämligen 1. om föraren gjort sig skjddig till brott mot 1 § andra stycket1 eller 4 §2 lagen om straff för vissa trafikbrott; 2. om föraren eljest vid färd med motordrivet fordon i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende grovt åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser; 3. om föraren genom upprepade förseelser mot de bestämmelser, som i trafikens eller trafiksäkerhetens intresse meddelats för förare av motordrivna fordon, i väsentlig mån visat bristande vilja eller förmåga att rätta sig efter dessa bestämmelser; eller 4. om föraren med hänsyn till onyktert lev1 2

Grov vårdslöshet i trafik. Rattfylleri eller annan onykterhet i trafik. 41

nadssätt eller personliga förhållanden i övrigt icke bör betros med att innehava körkort. Återkallelse av körkort på grund av straffbelagd förseelse må icke äga rum, förrän frågan om straff för förseelsen blivit avgjord genom lagakraftvunnen dom, såvida ej länsstyrelsen finner uppenbart, att föraren är olämplig att föra körkortspliktigt fordon. Vid prövning av fråga om återkallelse av körkort må, såvitt annat ej följer av vad i nästa stycke stadgas, avseende icke fästas vid förseelse, för vilken föraren dömts mer än två år före begåendet av förseelse, som giver anledning till att frågan om körkortets återkallelse upptages till prövning. Vid återkallelse av körkort på skäl, som angivas i detta moment, skall bestämmas viss tid, efter vars utgång föraren efter ansökan ånyo må kunna erhålla körkort. Denna tid skall utgöra a) minst ett och högst fem år, då föraren dömts för brott, som under 1 punkten sägs, och som begåtts inom fem år efter det föraren dömts för brott, som nyss sagts; b) minst sex månader och högst två år, då föraren eljest dömts för brott, som under 1 punkten sägs; c) minst tre månader och högst två år, då körkort eljest återkallas. 1 tiden skall inräknas den tid, varunder beslut om återkallelse tills vidare enligt 2 mom. och om omhändertagande enligt 35 § varit gällande. 2 mom. Om förares förutsättningar för rätt att föra körkortspliktigt fordon blivit så väsentligen minskade genom sjukdom, skada eller dylikt, att han ur trafiksäkerhetssynpunkt icke vidare bör innehava körkort, skall den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, återkalla detsamma. Länsstyrelse äger, när så finnes påkallat, ålägga förare att inom viss tid förete nytt läkarintyg, vid äventyr att körkortet eljest återkallas. 3 mom. Uppstår fråga om återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra körkortspliktigt fordon, skall länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut om återkallelsen fattas, återkalla körkortet tills vidare i avvaktan på det slutliga beslutet. Har till länsstyrelsen inkommit beslut om körkorts omhändertagande enligt 35 § första stycket, skall länsstyrelsen skyndsamt förordna, 42

huruvida körkortet skall återkallas tills vidare eller återställas till föraren. Då beslut om körkorts omhändertagande meddelats enligt 35 § andra stycket, skall länsstyrelsen efter därom mottagen underrättelse återkalla körkortet tills vidare. 5 mom. önskar förare, vars körkort återkallats enligt 1 mom., efter utgången av den enligt samma moment bestämda tid ånyo erhålla rätt att föra körkortspliktigt fordon, eller önskar förare, vars körkort återkallats enligt 2 mom., åter erhålla sådan rätt, skall ansökan härom ställas till länsstyrelsen i det län, som i 32 § 1 mom. sägs. Ansökan må avse körkortets återfående: a) om vid återkallelse enligt 1 mom. tiden för återkallelsen bestämts till ett år eller därunder och ansökan göres inom sex månader efter utgången av återkallelsetiden; samt b) om återkallelse skett enligt 2 mom. och ansökan göres inom två år efter återkallelsen. I andra fall än nu nämnts skall ansökan avse utfärdande av nytt körkort. 6 mom. Ansökan om återfående av körkort, som återkallats enligt 1 mom., skall, därest tiden för återkallelsen uppgår till minst sex månader, vara åtföljd av läkarintyg och nykterhetsintyg, som angivas i 31 § 1 mom. b) och 32 § 1 mom. c). Vid ansökan om återfående av körkort, som återkallats enligt 2 mom., skall fogas läkarintyg, som i 31 § 1 mom. b) sägs. Länsstyrelse äger dock vid prövning av ansökan om återfående av körkort alltid rätt att, där så finnes nödigt, infordra samtliga i 32 § 1 mom. nämnda handlingar. Ansökan om utfärdande av nytt körkort skall vara åtföljd av samtliga handlingar, som angivas i 32 § 1 mom. Har återkallelse skett enligt 1 mom., skola ovan avsedda intyg och andra handlingar vara utfärdade efter återkallelsetidens utgång, och skall nykterhetsintyget avse tid efter begående av förseelse, som givit anledning till körkortets återkallelse. Där återkallelse skett enligt 2 mom., skola handlingarna vara utfärdade efter återkallelsen. Enligt 34 § m å i stället för återkallelse m e d delas varning,

därest det k a n antagas, att

körkortsinnehavaren skall låta rätta sig u t a n återkallelse. Är det fråga om brott, som avses

i 33 § 1 mom. 1 punkten vägtrafikförordningen, är dock återkallelse obligatorisk. 35 § föreskriver omhändertagande av körkort bl. a. då körkortsinnehavaren vid färd med motordrivet fordon varit synbarligen berusad av starka drycker eller annat ämne, eller då han vid färd med motorfordon eller med traktor, till vilken släp fordon kopplats, haft en blodalkoholhalt av 0,8 promille eller däröver. Beslut om körkorts omhändertagande gäller till dess länsstyrelse förordnat, huru med körkortet skall förfaras. I avbidan på sådant förordnande är föraren icke berättigad att föra körkortspliktigt fordon. I fråga om gällande bestämmelser om kontroll över körkortsinnehavare hänvisas till framställningen under tionde kapitlet. 28 § vägtrafikförordningen hör till de föreskrifter, vilka icke är straffsanktionerade i förordningen utan i stället skall bedömas enligt trafikbrottslagen. Denna upptager under 4 § bestämmelser om ansvar för rattfylleri och annan onykterhet vid förande av motordrivet fordon. Vidare har lagen under 1 § stadganden om ansvar för vårdslöshet och grov vårdslöshet i trafik. Det har förutsatts, att överträdelse av 28 § vägtrafikförordningen i annat fall, än som avses i 4 § trafikbrottslagen, skall kunna beivras jämlikt lagens 1 §, eftersom sådan överträdelse måste anses innebära vårdslöshet i trafik. 4 § trafikbrottslagen innehåller följande bestämmelser. 1 mom. Den som vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap varit så påverkad av starka drycker, att det kan antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat föra fordonet, dömes för rattfylleri till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, till dagsböter, dock ej under tjugofem. Till samma straff dömes föraren, om han av annat berusningsmedel var så påverkad som nyss sagts. Hade förare av bil eller motorcykel eller av

traktor med släpfordon en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver, skall han anses hava varit så påverkad av starka drycker, som i första stycket sägs. 2 mom. Är det ej styrkt, att förare av bil eller motorcykel eller av traktor med släpfordon var så påverkad, som i 1 mom. första stycket sägs, men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod till 0,8 men ej till 1,5 promille, skall han straffas med dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader. Såsom gemensam beteckning för förseelse, som avses i 4 § trafikbrottslagen, användes i det följande trafikonykterhet. Allmänt må om denna grupp av förseelser anmärkas följande. Ansvar för trafikonykterhet inträder även i det fall, att förandet icke ägt rum på väg. Här må hänvisas till följande rättsfall. NJA 1938:285: A. försökte i onyktert tillstånd föra en av honom på enskilt område vid en väg parkerad bil ut på vägen. Han körde emellertid på en sten helt nära vägkanten och hindrades därigenom att komma ut på vägen. A. åtalades för rattfylleri. Den omständigheten, att marken, över vilken A. vid tillfället fört bilen, var enskilt område, ansågs icke befria A. från ansvar för rattfylleri. NJA 1949:559: Med alkoholkoncentration överstigande 0,8 promille gick A. in i ett garage, satte sig där upp i en bil, startade motorn och förde bilen 5 å 6 meter framåt. För att kunna föra bilen ut ur garaget var han nödsakad att därefter backa bilen ett stycke. Detta förmådde han i sitt spritpåverkade tillstånd ej göra, och då han blev iakttagen av en tillstädeskommande person, lämnade han bilen och försökte gömma sig i garaget. Ehuru A. sålunda icke fört bilen annat än inom garaget, dömdes han för onykterhet i trafik. Vid sammanträffande av trafikonykterhet med annat brott blir strafflagens stadganden om konkurrens regelmässigt tillämpliga. Stadgandet om ansvar för rattfylleri skall sålunda tillämpas i konkurrens med exempelvis 1 § trafikbrottslagen (vårdslöshet i trafik) och 14 kap. 9 § SL (vållande till annans död). Någon gång kan inträffa, att den som gjort 43

sig skyldig till rattfylleri, varit så berusad, att straffbarhet för vanligt fylleri (SL 11: 10) föreligger. I sådant fall åberopas dock icke sistnämnda lagrum, utan vederbörande dömes endast enligt trafikbrottslagen. Se NJA 1936:417. Enligt tidigare rätt (2 § 1934 års lag) förelåg endast ett brott, då föraren samtidigt gjort sig skyldig till rattfylleri och grov vårdslöshet. Enligt trafikbrottslagen däremot är sådan brottslighet att betrakta såsom två brott, vilka skall föranleda tillämpning av bestämmelsen i 4 kap. 1 § SL. Även i fråga om medverkan är allmänna regler tillämpliga. Följande rättsfall är att anmärka.

för B:s räkning. B. insåg, att A. förtärt alkohol i sådan mängd, att A. kunde drabbas av ansvar, om han förtärde ytterligare spritdrycker och därefter förde bilen. (Det visade sig sedan, att A. vid tillfället haft en alkoholkoncentration, som ej oväsentligt överstigit 2 promille). B. bjöd det oaktat A. på 8—10 centiliter brännvin. A. förde därefter bilen med B. som passagerare. B. ansågs — genom att under förhandenvarande omständigheter tillhandahålla A. brännvinet — ha främjat dennes rattfylleri, dock endast i mindre mån, och dömdes för medhjälp jämlikt 3 kap, 4 och 5 §§ SL.

I förarbetena till 1934 års lag och 1941 års ändringar däri uttalades, att villkorlig dom i regel icke lämpade sig vid de grövre trafikförseelser, varom i denna lag vore fråga. Det kunde förmodas, att domstolarna — vilka NJA 1947:321: A. var alkoholpåverkad. B. förut i mål av här ifrågavarande art blott i insåg A:s alkoholpåverkan. Det oaktat över- relativt sällsynta fall meddelat villkorlig dom lämnade B. till A. att föra bilen och instruerade — även i fortsättningen skulle med varsamhet denne om växlingen. B. ansågs härigenom ha begagna sig av möjligheten att i sådana mål uppsåtligen hjälpt A. med råd och dåd på sådant medge villkorlig dom. sätt, att A:s rattfylleribrott därigenom skett. B. Vad sålunda anförts — vilket betingats av dömdes förty jämlikt 3 kap. 3 (numera 4) § hänsynen till den allmänna laglydnaden — SL såsom vore han själv gärningsman. NJA 1947: 323: A. påv. B. insåg A:s spritpå- har regelmässigt iakttagits i den praktiska verkan. Likväl åstadkom B. — genom bortskra- rättstillämpningen (jfr NJA 1951: 294). pande av isoleringen på ett par kablar under inEnligt 2 § andra stycket av 1939 års lag om strumentbrädan och sammanförande av kabvillkorlig dom må sådan dom ej meddelas, larna — sådan elektrisk kontakt, att bilen kunde där den tilltalade tillika dömes ovillkorligt startas och framföras utan att strömbrytarnyckel erfordrades, och vidare höll B. under färden till straffarbete eller fängelse. Detta stadgande samman kablarna. A. hade ej själv förstått att har i rättspraxis (se NJA 1947: 326) ansetts vidtaga sådana åtgärder, att bilen kunnat startas icke utgöra hinder för att en person, vilken och framföras utan strömbrytarnyckel. B. an— efter det han undergått honom för visst sågs genom sitt förfarande ha gjort sig skyldig till sådan delaktighet i A:s rattfylleribrott, att brott (rattfylleri) ådömt frihetsstraff — jämB. skulle straffas såsom vore han själv gärnings- likt 4 kap. 3 § SL för detta och andra brott man. 3 kap. 3 (numera 4) § SL tillämpad. (förmögenhetsbrott) dömts till gemensamt NJA 1949:689: A. — över 1,5 promille — sådant straff, erhåller villkorlig dom med avförde först själv en personbil och överlämnade sedan åt B. — över 0,8 promille — att föra bilen. seende å det gemensamma straffet till den del A. insåg därvid, att B. förtärt alkohol i sådan det icke verkställts. mängd, att B. kunde drabbas av ansvarspåföljd. Obenägenheten att meddela villkorlig dom På grund härav dömdes A. icke blott för sitt i trafikonykterhetsmål har medfört att frågan eget rattfylleri utan även för medhjälp enligt om införande av möjlighet att uppdela fri3 kap. 4 § SL till B:s trafikonykterhet. SJT 1951: 342: A. inställde sig hos B. för att hetsstraff i en ovillkorlig och en villkorlig del verkställa en förut avtalad körning med lastbil torde komma att aktualiseras. I några fall, 44

där domstol ådömt långvarigt frihetsstraff för en person, som gjort sig skyldig till såväl trafikonykterhet som annat brott, samt av hänsyn till trafikonykterhetsbrottet icke ansett sig kunna meddela villkorlig dom, har Kungl. Maj:t nådevägen medgivit villkorligt anstånd med den del av straffet som må ha avsett annat än trafikonykterheten; straffet för sistnämnda brott har alltså då kommit att kvarstå ovillkorligt. Begeln i 1 mom. första stycket av 4 § trafik brottslagen innefattar en allmän brottsbestämning liknande den, som före 1941 års ändringar i 1934 års lag ensam gällde. Vid tilllämpningen av detta stycke har domstolen följaktligen att — när det gäller att avgöra, huruvida straffbar påverkan föreligger eller ej — fritt väga de olika bevismedlen mot varandra. Även när blodalkoholhalten understigit 1,5 promille, skall sålunda domstolen döma för rattfylleri, om den vid sin sammanställning av blodprovet med övriga bevismedel — såsom vittnesmålen och den kliniska undersökningen samt läkarens å denna grundade omdöme — finner sig övertygad om att föraren varit i lagens mening påverkad. Uttrycket "kan antagas" användes redan i den ursprungliga lydelsen av 1934 års lag. I förarbetena till 1941 års ändringar i denna lag förutsattes, att uttrycket i fråga skulle — såsom i den praktiska rättstillämpningen syntes ha skett — tolkas som om förutsättningen för straffbar påverkan formulerats t. ex. "har motorförare objektivt sett varit olämplig såsom förare". Då nu uttrycket "kan antagas" utan närmare motivering influtit i trafikbrottslagen, lärer man kunna utgå från att detta uttryck avsetts skola jämväl i fortsättningen tolkas på samma sätt som hittills. Såsom mildrande omständigheter, vilka kan föranleda bötesstraff, torde i och för sig icke böra betecknas det fall, att föraren icke vållat någon olycka och ej heller eljest visas

ha begått någon påtaglig felmanöver. Bedan det förhållandet, att vederbörande i påverkat tillstånd ger sig ut i trafiken med motordrivet fordon, anses sålunda vara en med hänsyn till säkerhetsintresset så betänklig handling, att strafformen fängelse normalt bör tilllämpas, även om han haft turen, att intet inträffat. Däremot har mildrande omständigheter stundom funnits föreligga, då den trafikuppgift, som föraren vid tillfället påtagit sig, varit av så begränsad innebörd, att körningen ej kan anses ha varit ägnad att medföra någon större fara för trafiksäkerheten. Hit kan höra exempelvis sådana fall som att vederbörande trampat en lättviktsmotorcykel med frånkopplad motor (se NJA 1947: 253), eller att han fört sitt fordon ett helt kort stycke på en avsides belägen enskild väg, där främmande trafik knappast förekommer. Givetvis har även i fall, varom här är fråga, graden av alkoholpåverkan tillmätts den största betydelse. Den i 1 mom. andra stycket uppställda ansvarsregeln har avfattats efter mönster av 11 kap. 10 § andra stycket SL. Under begreppet "annat berusningsmedel" torde vara att hänföra sådana narkotiska gifter som morfin, kokain, heroin, opium, opiototal, totomekon, dolantin, fenedrin m.m. ävensom olika sömnmedel, såsom veronal, medinal, phenemal, somnifen, phanodorm, bromyl, bromural etc. Visas förare av motorfordon eller av traktor med släpfordon ha haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille, skall han enligt 1 mom. tredje stycket alltid dömas för rattfylleri, även om ingen annan omständighet tyder på att han skulle ha varit så påverkad, som i momentets första stycke sägs. För att motbevisningen skall kunna leda till frihet från sådant ansvar, måste den följaktligen gå ut på att blodanalysen varit oriktig, så att 45

töraren i verkligheten icke haft den angivna alkoholkoncentrationen. I detta sammanhang må lämnas följande redogörelse för rättsfallet SJT 1949: 594. A. åtalades för rattfylleri. Blodanalysen visade 2,52 promille alkohol. A., som påstod, att han ifrågavarande dag druckit blott en flaska pilsnerdricka, att han föregående dag ej förtärt några starka drycker alls, samt att han den nästföregående dagen druckit 25—30 centiliter konjak, bestred åtalet. Mot blodanalysen åberopade A. 1. protokoll över läkarundersökning å A. i samband med tagande av blodprov: ej symptom på alkoholpåverkan, ej spritlukt, ej påverkad; 2. tre sammanstämmande vittnesutsagor: A. uppträtt bestämt och målmedvetet samt vidtagit de åtgärder, vartill händelsen skäligen bort föranleda, ävensom varit fullständigt nykter; samt 3. att det ej ens påståtts i målet, att A. färdats anmärkningsvärt eller ovarsamt eller eljest åsidosatt någon trafiksäkerhetsföreskrift. Svea hovrätt fann ej ådagalagt, att blodanalysen vore oriktig, ehuru utfallet av denna i anseende till ovannämnda omständigheter framstode såsom anmärkningsvärt. A. kunde därför ej undgå ansvar för rattfylleri. Omständigheterna dock mildrande. Hovrätten dömde härefter A. för rattfylleri till bötesstraff. Ansvarsregeln i 2 mom. av 4 § trafikbrottslagen — vilket moment icke avser förare av traktor utan tillkopplat släpfordon eller av motorredskap — blir tillämplig endast om det icke visas sådan påverkan, som i 1 mom. första stycket sägs. Föreligger sådan påverkan, skall däremot dömas för rattfylleri, även om alkoholkoncentrationen icke uppgick till 1,5 promille eller ens till 0,8 promille. Ansvar enligt 2 mom. synes i det följande rättsfallet ha befunnits i princip kunna ådömas, ej blott om blodprov tagits och visar 0,8 promille eller däröver, utan även om sådan alkoholkoncentration visas på annat sätt. SJT 1952: 210: En bilförare hade enligt egen uppgift förtärt vid 19-20-tiden 10 cl brännvin, 5 cl konjak, 1 pilsner och 2 lättgroggar samt vid 46

22-23-tiden 5 cl brännvin och 1 pilsner. Han hade fört bil vid 20.30—21.30-tiden och 00.00— 00.30-tiden. Han åtalades för rattfylleri. Hovrätten: Enär blodprov ej tagits, hade alkoholkoncentrationens höjd ej kunnat utrönas genom sådant prov. Några tillförlitliga slutsatser om alkoholkoncentrationen kunde ej dragas på grundval av den uppgivna alkoholförtäringen. Det kunde därför ej ansetts utrett, att alkoholkoncentrationen vid tiden för bilkörningen uppgått till 0,8 promille. Påverkan hade ej styrkts. Bilföraren friades därför från ansvar. Vid 1 mom. tredje stycket och 2 mom. synes i övrigt följande anmärkningar böra göras. De metoder, som användas för analys av blodprov, är behäftade med vissa felkällor. Vid Widmarks metodik, vilken för närvarande användes, har medelfelet ansetts kunna uppgå till högst 0,05 promille. I förarbetena till 1941 års ändringar i 1934 års lag har framhållits, att i lämplig form borde klargöras, i vilken ordning analysmetodens felgränser borde vinna beaktande i rättstilllämpningen. Dessa felgränser syntes böra beaktas redan av den anstalt, som verkställde analysen. Analysbeviset borde sålunda upptaga ett minimivärde, dvs. analysvärdet minskat med promilletalet för största möjliga fel. Därest den undersökte lede av sockersjuka — vilket framginge av Gerhards prov, som toges vid den kliniska undersökningen — ävensom i andra fall, då provet icke gåve ett riktigt värde å blodalkoholhalten, borde erforderliga upplysningar härom intagas i analysbeviset. I detta bevis borde sålunda anges den blodalkoholhalt som med hänsyn till alla i det särskilda fallet kända omständigheter kunde anses ur vetenskaplig synpunkt oantastlig. Vad sålunda anförts har i praxis tillämpats. Man räknar sålunda med tredubbla medelfelet 0,15 promille. Detta medför, att analysvärdet måste överstiga 1,65 resp. 0,95 promille för att anses som fällande enligt 1 mom. tredje stycket resp. 2 mom.

1944 års sakkunniga förutsatte i sitt betänkande — u n d e r hänvisning till vissa av docenten J. Möllerström gjorda

undersök-

ningar å sockersjuka — att o m en för rattfylleri tilltalad person k u n d e visa sannolika skäl för att resultatet av blodprov vore missvisande p å g r u n d av s. k. endogen bildning,

alkohol-

domstol skulle äga rätt att pröva

blodprovets bevisvärde. Frågan

om

den

ej grund att antaga, att hos A. funna värdet 2,21 promille skulle till någon väsentlig del ha orsakats av andra ämnen än utifrån tillförd alkohol. Med stöd av promilleregeln dömdes härefter A. för rattfylleri. I fråga om de senaste årens vetenskapliga rön hänvisas till framställningen i k a p . 6. Bestämmelserna om tagande av blodprov i mål, som h ä r avses, återfinnes i 28 k a p . 12

alkoholbild-

och 13 §§ BB. För att sådant prov skall få

ningens betydelse h a r sedermera varit före-

endogena

tagas fordras, att vederbörande är skäligen

mål för

NJA

misstänkt för brottet. Beslut o m blodprovs-

omständigheterna

tagande meddelas av undersökningsledaren,

följande.

åklagaren eller rätten eller — o m fara är i

A. åtalades för rattfylleri. Blodanalysen visade 2,21 promille alkohol. A. invände mot åtalet, att han lede av sockersjuka, och att alkoholkoncentrationen berott på endogen alkoholbildning i vad den överstege 0,8 å 1,5 promille. I inhämtat utlåtande förklarade medicinalstyrelsen, att det på vetenskapens dåvarande (maj 1948) ståndpunkt måste anses, att A. vid tillfället haft en av spritförtäring betingad alkoholkoncentration i blodet, vilken med säkerhet överskridit 1,5 promille. Styrelsen hänvisade till ett yttrande av professorn Ulf von Euler, i vilket denne anfört, att även om rubbningar syntes föreligga i fråga om A:s sockeromsättning, dessa ej kunde antagas ha givit anledning till något väsentligt förhöjt alkoholvärde i A:s blod. Inga belägg funnes för att endogen alkoholbildning av sådan omfattning kunde föreligga ens vid svårartad sockersjuka — varom i detta fall ej vore fråga — eller att andra ämnen skulle ha simulerat förhöjda alkoholvärden till mer än några få tiondels promille. Det funnes därför för det dåvarande

dröjsmål — av polisman. Endast läkare får

1948: 726.

HD:s prövning i rättsfallet I detta

var

taga blodprov. Kostnaden utgår av a l l m ä n n a medel. Dömes den tilltalade för brottet, skall lian jämlikt lagen den 20 december 1946 om återgäldande av kostnad för b l o d u n d e r s ö k ning i brottmål återgälda statsverket d e n n a kostnad. Bätten skall självmant pröva, v a r kostnaden skall stanna (31 k a p . 9 § BB). Bättsfall: NJA 1935:449: A. åtalades för rattfylleri. Blodundersökningen visade, att blodet vid provtagningen var fritt från alkohol. Med hänsyn till omständigheterna befriades A. från skyldighet att ersätta blodundersökningen. NJA 1938:269: A. åtalades för grov vårdslöshet m. m. Dessutom yrkades åläggande för A. att ersätta blodundersökning, vilken visat en alkoholkoncentration av 0,42 promille. A., som dömdes för grov vårdslöshet men ej för onykterhet i trafik, ålades tillika skyldighet att ersätta blodundersökningen.

TREDJE KAPITLET

Trafiknykterlietslagstiftningen och dess tillämpning i några främmande länder

Vid den internationella kongressen om trafik och alkohol i Stockholm år 1950 framlades i rapporter från deltagarna och på grundval av genom kongressekretariatet inhämtade uppgifter redogörelser för trafiknykterhetslagstiftningen och dess tillämpning i ett flertal länder. Dessa redogörelser ingår i publikationen från kongressen, Alcohol and Boad Traffic. I huvudsak med ledning av dessa uppgifter har följande sammanställning gjorts. Danmark

Att föra eller söka föra motorfordon m. m. är enligt 1927 års Lov om motorkaretojer förbjudet för den, som på grund av spritförtäring inte är i stånd att göra det på ett betryggande sätt. Det är också förbjudet att överlåta förandet åt den, som är så påverkad. Bestämmelserna gäller endast för väg, som är öppen för allmän trafik. Överträdelse straffas med fängelse i högst 6 månader eller vid synnerligen mildrande omständigheter med böter. När en person, som förtärt sprit på ett offentligt utskänkningsställe och om vilken värden eller hans ställföreträdare vet eller har anledning antaga, att han är förare av ett motorfordon, på grund av spritförtäringen icke är i stånd att föra fordonet på betryggande sätt, är det enligt samma lag värdens eller ställföreträdarens skyldighet att, eventuellt genom tillkallande av polis, söka hindra vederbörande att köra. 48

Slutligen är det enligt motorfordonslagen — vid äventyr av böter eller, vid försvårande omständigheter, fängelse — även förbjudet att föra eller söka föra motorfordon, om vederbörande på grund av tidigare spritförtäring befinner sig i sådant trötthets- eller slöhetstillstånd, att han inte är i stånd att föra fordonet på betryggande sätt. Om vederbörande i sådant tillstånd för fordonet i yrkesmässig passagerartrafik, betraktas detta som försvårande omständighet. Om arbetsgivare kan anses medansvarig för förandet, straffas även han. Battfylleri skall medföra indragning av körkortet för minst sex månader. Körkortsindragningen och tiden för densamma bestämmes av domstolen och ingår alltså i domen. Kortet kan också indragas för all framtid. Om den dömde inte innehar körkort, skall en motsvarande tid fastställas, inom vilken han inte kan få körkort. För den som fått körkortet indraget för tre år eller mera finns endast mycket begränsade möjligheter att på nytt erhålla körkort. Antalet rattfylleriåtal under de två åren 1947 och 1948 var följande: Hela antalet åtalade 2 917 därav dömda till straffarbete 138 dömda till fängelse 2 487 dömda till böter 118 frikända 174 Personer, som misstänks för rattfylleri, underkastas en klinisk läkarundersökning, vil-

ken lägges till grund för en bedömning, om vederbörande varit så påverkad som i lagen sägs. Sedan 1935 tages också i de flesta fall blodprov. Blodprovets uppgift är att komplettera läkarundersökningen och några lagbestämmelser om att straffbar påverkan skall anses föreligga vid viss alkoholhalt finns inte. I praktiken har domstolarna emellertid följt den regeln, att personer med mer än 1 promille alkohol i blodet vid körtillfället har ansetts straffbart påverkade. Även om blodalkoholhalten avsevärt överstigit 1 promille, kan dock föraren i vissa fall frikännas. Detta sker t. ex. när blodprovet och den kliniska undersökningen ger väsentligt olika resultat. Det kan också ske, när vederbörande bevisligen har framfört sitt fordon utan anmärkning. Även motiv av annan art för undantag från eljest gängse praxis tillämpas, t. ex. att en person inte har något tillgängligt fordon i fortsättningen eller, om det är fråga om vana motorförare, att en dom, som ovillkorligen medför körkortsindragning, skulle ha stor betydelse för vederbörandes möjligheter att bibehålla sitt yrke. Å andra sidan dömes många för rattfylleribrott, ehuru blodalkoholhalten är mindre än 1 promille, nämligen om den kliniska undersökningen och bevisningen i övrigt klart indicerat påverkan. Det vanligaste straffet har emellertid då varit böter. Normalstraffet är eljest, som framgår av den ovan återgivna tabellen, frihetsstraff. Vid alkoholhalter på 1,00—1,25 promille är det vanligaste straffet 10 dagars fängelse. Vid alkoholhalter på 1,25 — 1,50 är det vanligaste straffet 14 dagar och mellan 1,50-2,00 20 dagar samt vid halter däröver 24—30 dagars fängelse. Villkorlig dom tillämpas inte. Tiden för körkortsindragningen sättes i regel till ett år. Minimitiden sex månader tillämpas i fall av brott som bedömes såsom mindre graverande. Ett betänkande med förslag till revision av 4

rattfyllerilagsliftningen framlades år 1951 av "Kommissionen av 1947 angående alkohol sporgsmålef'. Kommissionen rekommenderar i allmänna ordalag en intensifierad propaganda och upplysningsverksamhet. Denna skulle "fastslå att framförande av motorfordon i påverkat tillstånd är en omoralisk och ansvarslös handling". Nykterhetskontrollen för erhållande av körkort liksom för bibehållande av sådant bör vidare skärpas, anser kommissionen. Dessa åtgärder ankommer på polismyndigheterna. Gällande lag ger enligt kommissionen möjlighet både till att väcka åtal oftare än vad som faktiskt skett och att utdöma strängare straff än vad som hittills skett. Att utnyttja dessa möjligheter skulle kunna leda till bättre förhållanden. Kommissionen pekar därvid på de fall, då alkoholhalten är mindre än 1 promille men läkarundersökningen visat att påverkan föreligger. Kommissionen anser det emellertid inte tillräckligt med denna allmänna rekommendation, utan föreslår — med hänvisning bl. a. till docent Goldbergs undersökningsresultat — att det i motorfordonslagen införes en ren promilleregel, som föreskriver bötesstraff för den som haft en alkoholhalt av 0,6 promille, även om han inte enligt vad som i övrigt framgår varit så påverkad som i lagen sägs. Beträffande tiden för indragning av körkortet anför kommissionen, att den bör vara minst ett år. Lagen bör dock ge möjlighet till en differentiering av tiden alltefter de personliga förhållandena, varvid även kortare tid än ett år skulle kunna ifrågakomma. Finland Sedan 1950 stadgas i lagen om trafik med motorfordon, att den som vid framförande av motorfordon är drucken eller påverkad av 49

alkohol eller annat berusningsmedel, skall dömas till fängelse eller till tukthus i högst tre år eller, då brottet icke förorsakat fara för den allmänna trafiksäkerheten och omständigheterna även eljest är synnerligen mildrande, till böter. Samma straff drabbar den, som överlämnar sitt fordon att brukas av den, som är uppenbart drucken eller, såvitt honom är bekant, påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel. Om någon, som vid framförande av motorfordon varit drucken eller påverkad, vållat annan persons död eller svår kroppsskada, kan straffet bli i första fallet upp till 7 års tukthus och i andra fallet upptill 6 års tukthus. Normalstraffet vid enkelt rattfylleri är 3—4 månaders fängelse. Ej sällan stannar dock straffet vid böter. Den som på allmän väg framför häst, cykel, kälke eller annat fortskaffningsmedel i drucket tillstånd eller eljest under påverkan av alkohol eller annat berusningsmedel, straffas enligt strafflagen med böter eller fängelse i högst ett år. Blodprov är inte obligatoriskt. Det kan endast tagas om den misstänkte samtycker. Antalet rattfylleribrott var 477 år 1949, medan antalet blodprov var 343. Förslag om obligatoriskt blodprov och promilleregler framlades 1949, se nedan. För erhållande av körkort krävs bl. a., att vederbörande är känd som en nykter person. Vid tvekan härom görs en ingående undersökning. Vid rattfylleribrolt indrages alltid körkortet och kan återfås först efter prövning av kommunikationsministeriet. Enligt gällande praxis kan körkortet återfås tidigast 2 år efter ett bötesstraff och 3 år efter ett frihetsstraff för rattfylleri. Battfyllerist som dömts till tukthus för vållande till annans död kan aldrig återfå sitt körkort. Körkortet skall återkallas antingen för all 50

framtid eller för viss tid även i andra fall av misskötsamhet i nykterhetsavseende. Den år 1947 tillsatta blodalkoholkommittén framlade betänkande år 1949. I detsamma föreslogs införande av skyldighet att underkasta sig blodprov för den som misstänks för rattfylleri. Om förarens blodalkoholhalt vid körning varit minst 1 promille skulle detta anses vara tillräckligt som bevis för att han befunnit sig under straffbar alkoholpåverkan. Förslaget innehöll också en bestämmelse av innebörd att framförande av motorfordon inom två timmar efter alkoholförtärings avslutande skall anses straffbart, även om alkoholhalten vid själva framförandet understiger 1 promille men därefter stigit över denna gräns. Denna bestämmelse motiverades med att undersökningar om alkoholverkan visat, att påverkan under den uppåtgående delen av blodalkoholkurvan visat sig vara stark även vid motsvarande relativt låga alkoholvärden. Blodalkoholkommitténs förslag har dock ännu inte lagts till grund för någon regeringsproposition. De ändringar i lagstiftningen, som gjordes av 1950 års riksdag, tog inte hänsyn till detta förslag utan avsåg väsentligen en straffskärpning. Island Lagen om rusdrycker (1935) innehåller i 21 § den bestämmelsen, att flygplanspiloter, chaufförer och fartygsbefäl som anträffas påverkade av starka drycker skall fråntagas resp. förarlicenser för en period av minst 3 månader eller vid försvårande omständigheter för alltid. Det är även straffbart att bjuda dem som omfattas av bestämmelsen på alkoholdrycker. Utom med indragning av licens straffas överträdelse av 21 § med böter. Motorfordonslagen (1941) innehåller i art. 23 förbud mot förtäring av alkoholhaltiga drycker under körning. Det är också för-

bjudet att köra eller försöka köra under påverkan av alkohol. Det är även förbjudet att söka förmå en påverkad person att köra. Vidare innehåller lagen bestämmelser med åläggande för viss restaurant- eller annan servicepersonal att söka hindra alkoholpåverkad från att köra. Blodprov är obligatoriskt. Straffet är för den som kört i påverkat tillstånd böter eller frihetsstraff, för förstagångsförseelse dock endast böter. Körkort utfärdas för fem år i sänder. Indragningstiden är minst 3 månader (i regel tillämpas dock 6 månader). Körkort kan även återkallas för alltid. Vid utfärdande och förnyande av körkort kontrolleras skötsamheten, bl. a. i nykterhetsavseende. Norge De huvudsakliga trafiknykterhetsbestämmelserna återfinnes i 1926 års motorvognlov och 1936 års lov om "pliktmessig avhold fra alkoholnytelse for personer i visse stillinger". Motorvognloven förbjuder var och en, som är påverkad av alkohol (icke nykter), att köra eller försöka att köra motorfordon. (Med motorfordon avses fordon, som har maskin för framdrivande och är avsett för transport av personer eller gods. Hit räknas dock icke vanliga spårvagnar.) Påverkad skall under alla omständigheter den anses vara, som har större alkoholhalt i blodet än 0,50 promille. Villfarelse hos föraren med hänsyn till alkoholkoncentrationens storlek skall inte fria från straff. Blodprovet är obligatoriskt. Överträdelse straffas med böter eller fängelse i högst ett år. För den, som kört, skall dock straffet vara fängelse, såvida inte omständigheterna är synnerligen mildrande. År 1948 dömdes i Oslo polisdistrikt 266 personer för rattfylleri, varav 261 fick frihetsstraff om mellan 21 och 120 dagar. Straffet är regelmässigt ovillkorligt. Körkortet skall indragas för minst ett år

vid rattfylleribrott. Vid nytt brott inom fem år skall körkortet indragas för alltid. Den normala indragningstiden varierar mellan 1 och 3 år. Loven om pliktmessig avhold förbjuder personer i vissa yrken att njuta alkoholhaltiga drycker (med undantag för öl med högst 2,5 volymprocent alkohol) i samband med tjänsten. Förbudet omfattar dem som tjänstgör a) som militär befattningshavare vid organiserad militäravdelning, på krigsfartyg och militärt luftfartyg; b) vid driftavdelning vid järnvägar för allmänt bruk; c) som förare av spårvagn vid offentliga spårvägsföretag; d) som förare av motorfordon i befattning eller yrke, som avser befordran av personer eller gods (gäller även i vissa fall motsvarande körningar, som verkställes utanför tjänsten); e) på luftfartyg; samt f) (på grund av en kungl. resolution med stöd av en fullmaktsbestämmelse i lagen) som befäl, manskap eller i vissa andra befattningar på passagerarfartyg. Förbudet omfattar för de under b)—f) nämnda dels själva tjänstetiden, dels också åtta timmar före tjänstgöringens början. Det sista kravet gäller dock inte ställföreträdare, som måst träda i tjänst med kortare varsel. För under a) nämnda gäller särskilda bestämmelser. överträdelse av förbudet straffas med böter eller fängelse i högst 1 år. Såsom överträdelse av förbudet betraktas det enligt lagen att en person, som faller under förbudet (med undantag dock för militärpersoner) har större alkoholhalt i blodet än 0,5 promille. Detta gäller även om alkoholförtäringen har ägt rum mer än åtta timmar före tjänstens början. Bestämmelsen om rätt för polisen att för51

anstalta om blodprov föreligger beträffande alla de personer som omfattas av lagen om pliktmessig avhold (utom militära personer). Vid upprepad förseelse kan den skyldige för viss tid eller för alltid fråndömas rätten inneha den befattning vari förseelsen ägde rum. Edruelighelskommittén av 1947 har år 1950 framlagt ett betänkande med förslag till vissa förändringar i de nu nämnda bestämmelserna. Motorvognlovens bestämmelser föreslås ändrade på sådant sätt att förande av fordon kriminaliseras om alkoholförtäringen kunnat leda till ett promilletal av 0,5 (jfr den finska blodalkoholkommittén). Vidare föreslås förbud mot alkoholförtäring under tre timmar efter körning för att undanröja möjligheten att genom förtäring efter körning omintetgöra blodprovets bevisvärde. Förbudet skall endast gälla de fall, då föraren vet eller borde veta att han kommer att underkastas förhör ifråga om sin körning. Det mest genomgripande förslaget till ändring innebär emellertid införandet av en bestämmelse som förbjuder körning tre timmar efter alkoholförtäring. Detta innebär även förbud mot förtäring under tiden för körningen. Kommittén vill också förbjuda förtäring av andra berusningsmedel än alkohol under ifrågavarande tid. I lagen om pliktmessig avhold föreslår kommittén dels sådana ändringar, att lagen utöver vad som nu stadgas kommer att omfatta vissa andra befattningshavare, som fyller sådana uppgifter, att trafiksäkerheten är beroende av deras åtgärder. Vidare föreslås beträffande sjöfarten en utvidgning av lagens omfattning, så att den kommer att gälla inte bara för personal på passagerarfartyg utan även på lastfartyg. Vid ett besök i Oslo den 2 4 - 2 5 september 1951 fick trafiknykterhetsutredningen tillfälle att vid särskilt anordnade konferenser inhämta upplysningar om hur den norska lag52

stiftningen tillämpas i praxis och hur myndigheter och intresseorganisationer ser på densamma. De myndigheter och organisationer, som representerades vid överläggningarna, var följande: Socialdepartementet, Vegdirektoratet, Luftfartsdirektoratet, Oslo Byrett, Oslo politi, Statistisk Sentralbyrå, Norges Butebileieres Förbund, Norges Drosjeeier Förbund, Norges Lastebileier Förbund, Norsk Transportarbeiderforbund, Norges Statsbaner, Oslo Sporveier, Norges Bederforbund, Buteskipenes Bederiforening, Norsk Skibsförerforbund, Maskinistforbundet, Norsk Styrmannsforening, Norsk Sjömannsforbund, Kongelig Norsk Automobilklubb, Norges Automobil-Forbund, Norsk Motorklubb och Motorförernes Avholdsforbund. Utredningen fick det allmänna intrycket, att såväl bestämmelserna i motorvognloven som i loven om pliktmessig avhold vunnit en förhållandevis god förankring i opinionen. Man accepterade allmänt att bestämmelserna för trafiken gjorts stränga. Det omvittnades också allmänt, att nykterhetstillståndet bland trafikanterna i Norge är gott. Flertalet representanter förmenade, att en viktig orsak till detta är lagstiftningen. Mot enskilda straffbestämmelser var man åter på vissa håll kritisk. Vad gäller bestämmelserna i motorvognloven förmenade representanterna för motororganisationerna, att det goda nykterhetstillståndet hos motorförarna sammanhängde med andra förhållanden än lagstiftningen. Mot lagbestämmelserna invändes från detta håll att de individuella variationerna i påverkan vid olika blodalkoholhalter är så stora, att vissa personer döms utan att ha nedsatt körförmåga. Beträffande loven om pliktmessig avhold framgick att densamma endast undantagsvis kommit att tillämpas av domstolarna. När

åtal väckts, har i regel berusning av sådan grad varit för handen, att även andra lagrum varit tillämpliga. Separata åtal för brott enbart mot denna lag hade knappast förekommit. Vad speciellt gäller sjöfarten framhölls att lagen i praktiken endast tillämpats i den inrikes sjöfarten, enär förhållandena i utrikesfarten omöjliggjorde de undersökningar, som krävdes för åtal. Samtidigt framhölls från representanterna för både de berörda myndigheterna och intresseorganisationerna att lagen haft stor psykologisk betydelse och skapat en norm för handlandet. Lagens betydelse finge sålunda inte avläsas av statistiken över avdömda brott. Man menade, att lagen just på grund av sina psykologiska verkningar hade stort värde, även om överträdelser förekom i stor utsträckning utan att dessa kunde beivras. Belgien Enligt en lag av år 1924 kan körkortet indragas om en motorförare har varit berusad och en trafikolycka därvid inträffat. Indragningstiden kan variera från två månader till för alltid. Någon särskild lagstiftning om straff för rattfylleri finns eljest inte. 1887 års fyllerilag, som stadgar en till fyra dagars fängelse för fylleri på offentlig plats, tillämpas ibland vid rattfylleri. Från 1930 och någon tid framåt togs urinprov för att läggas till grund vid bestämning av berusningsgraden. Denna metod tillämpas emellertid inte längre. Blodprov tillämpas inte, då man anser, att en föreskrift om ett obligatoriskt ingrepp av den art som behövs för att taga ett blodprov, skulle vara ett brott mot den personliga integriteten.

strafflagens bestämmelser om vållande till död eller kroppsskada är tillämpliga, skall de straffsatser, som anges för dessa brott, fördubblas. Vid trafikolycksfall, som medfört dödsfall eller personskada, är de inblandade skyldiga att på polisens uppmaning underkasta sig läkarundersökning, i vilken bl. a. ingår blodprov. Lagen antogs år 1950. Körkortssökande skall underkastas läkarundersökning, varvid bl. a. alkoholism kan upptäckas. Kronisk eller akut alkoholism anses vara en fysisk defekt och omöjliggör därigenom att vederbörande tilldelas körkort. För den som blir alkoholist efter körkorts erhållande kan kortet indragas på bestämd tid eller för livstid. Körkortet kan osckå indragas på grund av rattfylleribrott. Om någon framför fordon i berusat tillstånd och därvid vållar dödsfall eller annan personskada, är körkortsindrag ningen obligatorisk. Indragningstiden är högst två år. Grekland

Den som framför motorfordon i berusat tillstånd eller överlämnar fordonet att föras av annan person, som är berusad, straffas med fängelse i högst 3 månader och böter. Blodprov tages inte på de misstänkta. Däremot göres en läkarundersökning för konstaterande av om påverkan är för handen. Alkoholmissbrukare kan inte få körkort. Körkortsinnehavarna är underkastade viss observation med hänsyn till deras nykterhet. Efter rattfylleribrott kan körkortet dragas in för en tid av 3—6 månader. Nederländerna

Frankrike

Den som i berusat tillstånd framför fordon, även cykel, straffas med fängelse i minst elva dagar och böter 12 000-40 000 francs. Om

Vägtrafiklagen förbjuder förare av fordon att färdas på allmän väg, när han är så påverkad av alkohol, att han inte kan behärska fordonet. Brott mot bestämmelsen 53

bestraffas med fängelse i högst 3 måndaer eller böter. Vid trafikolycksfall, som lett till dödsfall, höjs straffet från 1 till 3 års fängelse, om den vållande varit alkoholpåverkad. Vid svår kroppsskada höjs straffet på motsvarande sätt från 9 månader till 2 år. Blodprov är ej obligatoriskt, men sådant prov tages mycket ofta. De misstänkta brukar inte vägra. Vid 1,5 promille anses straffbarhet alltid föreligga. Vid blodalkoholhalter mellan 0,8 och 1,5 promille beror bedömningen på vittnes uttalande och läkarutlåtande. Körkortsmyndigheten kan vägra körkort, när det är mindre än 2 år sedan vederbörande "störde trafiken genom onykterhef'. Indragningstiden är högst 5 år vid ett första brott och 5—10 år vid upprepat brott. Schweiz

Den federala lagstiftningen innehåller blott vissa bestämmelser för trafiken. Andra varierar från kanton till kanton. Enligt en federal bestämmelse kan en alkoholist inte få eller inneha körkort. Yrkeschaufförer på fordon, avsedda för passageraretransport, får enligt denna federala bestämmelse inte förtära någon som helst alkohol i tjänsten. Beträffande annan motorförare stadgas att han inte får minska trafiksäkerheten genom att köra i sådant tillstånd att han saknar herravälde över fordonet. Överträdelse föranleder körkortsindragning i minst en månad och straff. Vid lindrig påverkan är straffet fängelse i minst 20 dagar eller böter. Straffet kan också bli både fängelse och böter. I grövre fall eller vid upprepat brott är straffet fängelse i högst 6 månader eller ett högt bötesbelopp. Blodprovsbestämmelsen hör under den kantonala lagstiftningen. Blodprovet är ingen-

städes obligatoriskt. Som gräns för straffbar påverkan tillämpas som regel en blodalkoholhalt på 1 promille. Storbritannien

Vägtrafiklagen stadgar (15 §) straff för den, som framför eller försöker framföra ett fordon på väg eller annan allmän plats, när han är så påverkad av alkohol, att han inte har säker kontroll över fordonet. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Straffet kan även vara kombinerat. Körkortet blir indraget för en tid av i regel ett år. Blodprov tillämpas inte. U. S. A. Enhetliga bestämmelser för de olika staterna saknas. Beträffande användandet av blodalkoholhalten som bevis för alkoholpåverkan har i USA utfärdats vissa rekommendationer för lagstiftning och lagtillämpning av en samarbetskommitté mellan ett par specialkommittéer inom American Medical Association och National Safety Council. Bekommendationerna har enligt en av ledamöterna i kommittén, professor Harger, grundats delvis på svenska erfarenheter. Enligt dessa rekommendationer skall en förare med lägre alkoholhalt än 0,5 promille anses vara icke påverkad. Om han å andra sidan har 1,5 promille alkohol i blodet eller mer skall han anses påverkad. Beträffande förare, som har mellan 0,5 och 1,5 promille anses misstanke om påverkan föreligga men för utdömande av straff bör med hänsyn till de stora individuella variationerna krävas ytterligare symptom. Fram till år 1950 hade dessa rekommendationer lagts till grund för bestämmelserna i tolv stater, och många domstolar även i andra stater tillämpar dem.

FJÄRDE KAPITLET

Brottsstatistik

I publikationen Brottsligheten, utgiven av Statistiska centralbyrån, redovisas bl. a. det årliga antalet personer, som dömts för brott mot 1934 års lag angående straff för vissa brott vid framförande av motorfordon. I tabellen på s. 57 har detta antal angivits i kolumnerna 8—10. En del av dessa brott torde avse brott mot 2 § i lagen, dvs. ådagalagd grov vårdslöshet utan samband med onykterhet. Denna del är emellertid så ringa att den inte har någon betydelse för bedömningen av utvecklingen. Genom en rundskrivelse till domstolarna har mera detaljerade uppgifter för åren 1946—52 erhållits, varigenom det blivit möjligt (kol. 2—7) att göra en uppdelning som visar i vad mån de dömda sakfällts enligt 1 § 1 mom. (det grövre rattfylleribrottet) och 1 § 2 mom. (det lindrigare brottet). Detta har betydelse för att kunna bedöma utvecklingen efter lagändringen 1941. Tabellen visar en kontinuerlig ökning av antalet beivrade rattfylleribrott fram till andra världskrigets utbrott. 1940 års utredningsman ansåg sig med ledning av dessa siffror kunna konstatera, att den då gällande lagen inte kunnat motverka en ökning av brottsfrekvensen, trots att normalstraffet var ovillkorligt frihetsstraff. Brottsökningen bör emellertid ses mot bakgrunden av den stora ansvällningen av trafiken. Den bästa för en längre period tillgängliga mätaren på trafikens omfattning torde vara det årliga antalet polisutredda motortrafikolyckor (kol. 17). Det

visar sig då, att åren 1935—39 skedde en nedgång i den relativa brottsfrekvensen med ca 30 % (fig. 1 s. 58). 1940 års höga relativa frekvens torde bero på att detta å- avdömdes åtskilliga brott begångna under 1939 och att detta antal i förhållande till den starkt begränsade trafiken spelat en stor roll. Under krigsåren skedde en naturlig nedgång i antalet brott, som nådde ett bottenläge år 1941. Åren närmast därefter ökade brotten något, åtminstone till en del som en följd av den utvidgning av det straffbara området, som ägde rum 1941 genom promillereglernas införande. I och med krigsslutet och motorfordonstrafikens åter begynnande expansion blev ökningen mycket stark. Bedan år 1946 hade antalet rattfylleribrott i förhållande till trafikvolymen ökat till en betydligt högre nivå än det intagit åren före kriget. Denna högre nivå torde emellertid ha sin väsentliga förklaring i den nya lagstiftningen. Genom denna infördes bl. a. bestämmelsen, att den som hade 1,5 promille alkohol i blodet eller mera skulle anses så påverkad som tidigare krävts för straff, oberoende av om övrigt bedömningsmaterial gav annat utslag. Samtidigt tillkom en helt ny brottskategori; straff skulle utdömas i fall, då blodalkoholhalten översteg 0,8 men ej 1,5 promille, även om påverkan i lagens mening ej kunnat konstateras. Det är därför naturligt att fler dömdes nu än tidigare. Antalet dömda enligt den nya lagens 1 § 1 mom. (tabellen kol. 2—4) svarar närmast mot de tidigare siffrorna och 55

Blodalkoholhalt promille

< 1,0 1,0—1,5 1,5—2,0 2,0—2,5 > 2,5 Summa

Procentuellt antal dömda med vidstående blodalkoholhalt åren 1938—39

1/7 1948— 30/6 1949

1 15 45 30 9

3 25 38 25 9

visar att någon ökning av den grövre rattfylleribrottsligheten inte ägt rum. En jämförelse i fråga om blodalkoholhalten hos de 1938—39 dömda, som varit föremål för blodundersökning, (SOU 1940: 17, s. 7 3 76) och hos dem, som dömts under tiden 1/7 1948-30/6 1949 (kap. 5, s. 86) ger som resultat att de som dömdes 1948—49 hade genomsnittligt lägre blodalkoholhalt än de, som dömdes enligt den äldre lagstiftningen. Detta framgår av ovanstående tablå. Utvecklingen av antalet brott under åren 1950—52 kan ännu så länge endast bedömas med ledning av kontrollstyrelsens statistik (kol. 12) samt på grundval av anhållandeoch blodprovsstatistiken (kol. 13—14). Försök till vissa beräkningar av den ungefärliga utvecklingen har gjorts med ledning av dessa uppgifter (se fig. 1, s. 58). Härvid måste dock vissa reservationer göras. På grund av arbetsbalansen hos domstolarna ger inte årsuppgifterna om avdömda brott någon riktig bild av svängningarna i antalet begångna brott. En beräkning inom kontrollstyrelsen av antalet under år 1950 begångna brott — det senaste år för vilket en sådan beräkning nu kan göras — visade, att detta antal var något över 2 000, alltså betydligt högre än antalet avdömda, 1785. De till rättskemiska anstalten insända blodproven avser till någon del även personer, som misstänkts för andra brott än rattfylleri. 56

Denna andel är emellertid förhållandevis ringa och torde vara i stort sett konstant, varför siffrorna kan tjäna till viss ledning för bedömning av utvecklingen under den allra senaste tiden. Den gjorda beräkningen ger vid handen att en kraftig ökning av antalet rattfylleribrott ägt rum på allra senaste tiden. Anhållningsstatistiken pekar i samma riktning. Det anförda siffermaterialet antyder sålunda, att det absoluta antalet rattfylleribrott ökat under åren efter andra världskriget men att ökningen under perioden 1946—50 vid ett hänsynstagande till den ökade trafiken förbytes i en tendens till minskning av brottsfrekvensen per trafikenhet. Efter 1950 har brottsligheten emellertid åter ökat även i relation till trafiken och så starkt, att antalet brott per trafikenhet nu är nästan lika stort som år 1946. Detta innebär en mycket betydande ökning av absoluta antalet brott. För rattfylleribrott begångna under 1952 torde mer än 2 000 personer ha dömts till frihetsstraff. En faktor vid studiet av rattfylleribrottsfrekvensen, som förtjänar beaktas, är polisövervakningen och ev. förändringar i denna. Det stora flertalet brott förutsätter nämligen för sin upptäckt en betydande aktivitet hos polisen (femte kapitlet, s. 74). Polispersonalens omfattning har endast i ringa utsträckning ökat under senare tid. Den tilltagande motoriseringen hos polisen har dock ökat upptäcktsmöjligheterna, när det gäller rattfylleri. En minskning av polisövervakningens intensitet borde vid en samtidigt ökad brottslighet leda till att i första hand de lindrigare brotten undgår upptäckt. Det framgår emellertid av den nyssnämnda jämförelsen beträffande blodalkoholhalten, att de anhållna år 1948—49 var genomsnittligt lindrigare påverkade än 1938-39. Detta tyder på att polisen haft möjlighet att vid lagstiftningens skärpning ägna sådan uppmärksamhet åt

cc

t ^ O J O w t O ^ c D O c O M ^ O C O H m T J I - * T f co" . - T o f o i " co" co" - * " co" •<** o f co" co*

E^ T3 •O

^? O

OJ

^

i: ts 3

därav i vilken deltagit spritpåv. bilför.

O

_ i© 33 o

r^

* E

w t O - t c D O ^ C N H C O N O O C N N N O ^ O f f l C N O f f l C D C O C O O O l O r t i J l N O t O C O t ^ o i H r t H r t c N O e O c O ^ c O C O

rt

S3 i i "o

13 g

CC

O C N O O i * i t O ( O l O t N O I > O ^ C O Q I > r t N O O C N O r t C i l O O l O O O H i f l C i O C N t O o o p j i H o n r - i c N i ^ c o i H i n T t o o T j H c o ^ i n O C N T f c O t O o c D c O c O c O c O i ' t ^ i n i o O ' * ^H ,_( , _ , ^ ,_, r H - H rt rt ( N I M

Antal Antal brott till Antal Antal mot statens anreg. bilar 1934 års rättshållna i tusental lag kemiska för rattvid enl. K. lab.infylleri i slutet av kontr.- sända Sthlm resp. år blodstyr. statistik

PH

>

o

LO

Q W M O ) O H t j i C 5 C O > - i e O D 5 ( » « r < i n o i-< i-H T - I OJ CN

OJ O l OJ OJ CO - *

M

-t-

O

N

H

O

O

J

'

*

t^- O i C i •>* OJ »-I TH N C O i « l f ) 0

CC

•* n

o rf «

Ö CO CO CO •"# i C CO

ft

3 O

r^TfiTtii-icooiooo2 CO " * Tt< - * LO O LO t~-

io • * in t^ t^ o L O oo CO O 1(5 O l O CO t > N l O t O O C O C O M O H

•M

-

m t ^ c ^ c o c o i — i w t ^ c o M c s c D i ^ N W O O O O T f i o i o c s c o t N C O N M o i ^ ^ t a « o o o N W T f t ^ O S O C i 5 - # O l O t ^ C » K l C O O < T - 0 ) - *

°c«

t/3

E

(4

:0

3 :0

C

l O O t ^ O O L O C O ^ N O S H H O O S C J H O i c o m L n i n e D u o ö o t ^ c s c o t ^ M O T H O CO CO CO CO CO i - l C N H r H N t O O C C B t ^ e O

ca 0)

till till ovillk. villk. frihets- frihets-

en

C CO OS

O

E

^2 lu X3

o u A

a d

s :0 T3 t-i ii C O tn

>-<

O-

en

33 "c3

OS l > LO T)< Tj< i-l

rt

rt

rH H

CNTf

S£ ^o 00

( f i w o r - r t H H t N c o o o o i n o - i i c N O c o a n * r ^ o e O e N C N O O r ) i T ) ( O c o t ^ x c o ( C C N r o H l O M N N C N N C O O r t C S r t O

ocö

«

en

en

r-«

C5 0 5 O 0 0 O r CO I - H l>- OJ CO t ^ CO Tt< CO Tfi Tt< t o

:0

eo

C5 O O l C i CO ~H O i O CO CO t ^ o CO CO CO co co m

E o

E OJ

tn"

^

C03

-C £

<D

IS m

c

en

S-H

ft

lO

O

CS 00 CS l ^ CO

co co co oo LO

Ct)

<

OOOOTtii-imGlCOi-iOOCOcDcOOOOeMOt^

• *

-O

r~

oj o o i oo t ^ O J LO LO LO O CO T f O . O O i—i i—i Tt*

£

S 3

o

fS

E

eo

0 0 0 0 C5 0 0 r H

Ol

O CM LO *-H Tfn LO r~ co LO o i LO co 00 C i 00 O © CO

o

-O

c3

a-S

c/»

Sto cp « -3 ^ "C en <—i

*

-

l O c O r ^ o o o i O i — i O J C 0 T t < L 0 c 0 r ~ 0 0 0 i O i - i O I n c o f o c o c o ^ T j T t c ^ T i i ^ T t T i i T t i i t i n i o m © 0 5 0 > © © C 5 C ^ © C i 0 ^ c ^ C J 5 C J i C i Ö C 7 5 C 5 C .

rt I . B oo ±3

o _j u „

i l O X3 3 S -^ t3 <B C/3,-,

«

1935 = 100

Ar 1935 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 52

Fig. 1. Antalet för ratt fylleri dömda personer, heldragen resp. streckad linje, i relation till trafikens omfattning (motortrafikolyckor) under åren 1935—52 samt antalet fijlleriförseelser per 1 000 inv. (kryssad linje) under samma år. Indextal år 1935 = 100.

övervakning av nykterheten i trafiken, att även de lindrigare påverkansfallen kunnat bli föremål för ingripande. Det synes därför inte finnas anledning att räkna med att rattfylleribrottsligheten blir beivrad i mindre utsträckning nu än tidigare. Å andra sidan har knappast heller någon mera avsevärd ökning av polisövervakningen kunnat ske. Det anförda siffermaterialet torde därför ganska väl återspegla svängningarna även i den faktiska brottsligheten. I fig. 1 har även medtagits en kurva

utvisande variationerna under samma år ifråga om de vanliga fylleriförseelserna. En jämförelse mellan de båda kurvorna — den över rattfylleriet och den över det vanliga fylleriet — visar, att utvecklingen var helt olika under åren omkring 1941. Det vanliga fylleriet ökade mycket starkt detta år och åren närmast därefter medan rattfyllerifrekvensen per trafikenhet avtog. För senare år är utvecklingen mera lika. Antal indragna körkort på grund av onykterhet

åren 1938—1951 Sedan år 1938 har Motorförarnas Helnykterhetsförbund inhämtat uppgifter från länsstyrelserna om antalet körkortsindragningar. Uppgifterna har sammanställts i följande tabell. Antalet indragningar till följd av rattfylleribrott är naturligtvis beroende av svängningarna i antalet beivrade brott, eftersom körkortsindragning är obligatorisk vid dylika brott. Helt överensstämmande siffror har man inte, enär en del dömda saknar körkort. Av samtliga körkortsindragningar har mellan 60 och 70 % företagits på grund av rattfylleribrott. Därav

År

1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951 1952

58 Hela antalet indragna körkort

1 868 2 266 1 690 850 1 051 1 309 1 239 1 355 2 129 2 600 2 449 2 741 2 583 3 290 4 013

summa på grund av onykterhet

på grund av onykterhet i trafik

på grund av annan onykterhet

antal

/o

antal

0/ /o

antal

/o

1 206 1 409 958 320 347 430 453 549 1 365 1 723 1 573 1 670 1 543 2 078 2 691

64,6 62,2 56,7 37,6 33,0 32,9 36,6 40,5 64,1 66,3 64,2 60,9 59,7 63,2 66,7

222 277 318 383 450 584 525 503 428 440 491 607 529 622 642

11,9 12,2 18,8 45,1 42,8 44,6 42,4 37,1 20,1 16,9 20,1 22,2 20,5 18,9 16,0

1 428 1 686 1 276 703 797 1 014 978 1 052 1 793 2 163 2 064 2 277 2 072 2 700 3 333

76,5 74,4 75,5 82,7 75,8 77,5 79,0 77,6 84,2 83,2 84,3 83,1 80,2 82,1 82,7

Ett betydande antal indragningar sker emellertid på grund av sådan bristande skötsamhet i nykterhetsavseende, som ådagalagts på annat sätt än genom rattfylleri. Genomsnittligt omkring en femtedel av indragningarna motiveras härav. Detta innebär att av körkortsindragningarna inte mindre än 80—85 % företagas på grund av onykterhet. Antalet avstyrkande yttranden från nykterhetsnämnd över körkortsansökningar framgår av följande tabell. Omkring 3—4 % av de körkortssökande föranleder alltså anmärkning i nykterhets-

År

Antal av nykterhetsnämnderna handlagda körkortsärenden

Därav med anmärkning i nykterhetsavseende antal

°/

2 430 3 690 4 345 3 620 3 941 4 336 5 016

4,2 2,5 3,1 4,5 4,6 4,0 3,4

/o

1945 1946 1947 1948 1949 1950 1951

58 172 161 894 138 726 80 231 84 868 108 765 148 135

avseende. I regel torde de också vägras körkort men har naturligtvis möjlighet att återkomma med ny ansökan om någon tid.

FEMTE K A P I T L E T

Statistisk undersökning av personer som dömts för rattfylleri

På framställning av 1949 års trafiknykterhetsu hedning medgav statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet den 20 december 1949, att utredningen finge låta utföra en statistisk undersökning beträffande de personer, som under tiden 1 juli 1948 — 30 juni 1949 dömts för rattfylleribrott. Undersökningen var närmast avsedd såsom en komplettering av en liknande undersökning, utförd av "Delegationen för utredning om rattfylleri". Sistnämnda undersökning, i det följande för enkelhetens skull betecknad som 1946 års undersökning, avsåg under tiden 1 juli 1945—30 juni 1946 indragna körkort, resp. i fråga om icke-körkortsinnehavare under samma tid avkunnade domar för rattfylleri. Enär undersökningen delvis avsåg år 1945, ansågs den i alltför hög grad ha varit påverkad av förhållandena under den tid krisförhållanden och körrestriktioner tilllämpades för att kunna läggas till grund för förslag angående ny lagstiftning på förevarande område. Med den nya undersökningen avsågs att belysa dels rattfylleristernas personliga förhållanden, dels själva brottet, dels ock följderna av brottet. Grundmaterialet till undersökningen utgöres av till kontrollstyrelsens straffregister inkomna uppgifter om under nämnda tid avdömda rattfylleribrott. Med ledning av dessa uppgifter upplades ett särskilt frågeformulär, å vilket kunde överföras vissa data om den dömde, tid och plats för brottet, tillämpade lagrum och det utdömda straffet. 60

Formulären utsändes därefter till resp. domstolar, länsstyrelser och systembolag för erhållande av närmare upplysningar. Till länsstyrelserna sändes dock endast formulär avseende personer, som vid brottets begående voro innehavare av körkort. Från domstolarna införskaffades uppgifter om de dömdas civilstånd och utbildningsförhållanden, föregående brott enligt vid domstolsbehandlingen införskaffat utdrag ur fångvårdsstyrelsens straffregister, körkortsinnehav vid upptäckten, de närmare omständigheterna vid brottet, uppgifter om graden av alkoholpåverkan samt slutligen domstolens i domslutet uttalade uppfattning om sagda påverkan. Från länsstyrelserna i egenskap av körkortsmyndigheter infordrades uppgifter om i anledning av brottet vidtagna åtgärder och om i körkortsregistret antecknade trafik- och fylleriförseelser, till vilka den dömde tidigare gjort sig skyldig. Slutligen begärdes från systembolagen uppgifter om de dömdas motboksförhållanden och alkoholvanor m. m. Materialets omfattning och representativitet

Huvudmaterialet omfattar 1 956 män, som under ifrågavarande år sakfällts för rattfylleri. Av dessa hade 17 redan tidigare under året dömts för rattfylleri. Genom att i dessa fall redovisa den senaste domen vanns större säkerhet för att vid den följande rundskrivelsen till domstolarna komma i kontakt med den domstol, där vederbörandes dom-

Samma lagrum, straffet fastställt Samma lagrum, straffet skärpt Samma lagrum, straffet nedsatt Ändrade lagrum, straffet fastställt Ändrade lagrum, straffet skärpt Ändrade lagrum, straffet nedsatt Oklara eller komplicerade fall Summa

Hela antalet

därav enbart rattfylleri

5 8

stolshandlingar funnos förvarade. Dessutom erhölls en mera fullständig bild av återfallsfrekvensen i rattfylleri. Antalet fall, där kvinna sakfällts, var 5. Dessa redovisas separat här nedan. Undersökningen omfattar alltså sammanlagt 1 961 personer, varav 294 eller 15 % vid brottets begående saknade körkort. Som jämförelse kan nämnas, att 1946 års undersökning omfattade 818 personer, varav 120 eller ävenledes 15 % saknade körkort. I den följande bearbetningen ingå icke 7 fall, där domstolshandlingarna ej kunnat återfinnas, 6 fall, där akterna vid förfrågningstillfiillet voro [utlånade, samt 8 fall, där domen överklagats och ärendet följaktligen var föremål för utredning i högre instans. I bearbetningen ingå 6 fall, där vederbörande frikänts i första instans men sakfällts i högre instans samt dessutom 57 fall, där domen ändrats eller fastställts av högre rätt. En översikt av dessa sistnämnda domar lämnas i ovanstående sammanställning. Utredningen har genom tillmötesgående från chefen för statens rättskemiska laboratorium, professor E. Wolff, fått taga del av

inom nämnda institution arkiverade handlingar rörande under juli och augusti 1948 tagna blodprov. I de fall, vederbörande syntes ha varit misstänkt för rattfylleri men icke kunde återfinnas i kontrollstyrelsens ovannämnda material, samtidigt som blodprovet utvisade en statistiskt säkerställd alkoholhalt om minst 0,8 promille, gjordes skriftliga förfrågningar hos de åklagare m.fl., som föranstaltat om blodprovets tagande. Resultatet av denna rundskrivelse återges här nedan. I de fall, straff utdömts även för vanligt fylleri, ha uppgifterna ej utsorterats från 1. Åtalade och dömda för rattfylleri .. 37 a) Samtidigt dömda för vanligt fylleri 12 b) Uppgift om domen ej insänd till kontrollstyrelsen 13 c) Senare dömda 12 2. Åtalade men ej dömda för rattfylleri 23 a) Ej fört fordonet 4 b) Bristande bevisning 2 c) Ej anträffad med stämning inom 2 år, brottet preskriberat 1 d) Alkoholförtäring efter körningen 13 e) Alkoholförtäring strax före körningen 2 f) Målet ännu ej avgjort 1 3. Åtalade för delaktighet i rattfylleri, åtalet ogillat 1 4. Ej åtalade för rattfylleri 59 a) Annan person fört fordonet . . . . 23 b) Ej framfört motorfordon 9 c) Påträffats sovande i bil, ej fört bilen 3 d) Framfört motorredskap 1 e) Färdats å velociped i berusat tillstånd och därigenom våUat kollision med lastbil 1 f) Förtärt sprit efter körningen . . . . 3 g) Den misstänkte avliden 3 h) Den misstänkte sinnessjuk 1 i) Bristande bevisning, brott ej styrkt 9 j) Ej åtgärd (orsaken ej närmare angiven) 6 5. Uppgift om åtgärd kan ej lämnas (saknas i åklagarmyndighetens register) 5 Summa 125 61

kontrollstyrelsens övriga mycket omfattande fylleristmaterial och därför ej kommit med i undersökningen. Vidare ha domstolarna i några fall försummat att insända uppgift till kontrollstyrelsen. Med hänsyn till att antalet under juli och augusti begångna rattfylleribrott torde utgöra omkring 1/5 av rattfylleribrotten under ett helt år, jfr tabell 19 nedan, kan hela antalet personer, som under tiden 1/7 1948-30/6 1949 dömts för rattfylleri, beräknas ha uppgått till drygt 2 100. I vissa fall, då den misstänkte anträffats i närheten av fordonet eller detta vid upptäckten varit i gång har det tydligen icke alltid kunnat styrkas, att vederbörande verkligen kört i spritpåverkat tillstånd. Vidare har det ej alltid från början varit fullt klart vilken av två sällskapande personer, som framfört fordonet. I allmänhet har dock detta utretts redan av åklagaren. Av dem som åtalats ha nämligen 4 personer kunnat styrka att de ej själva framfört fordonet. Sammanlagt 16 personer ha undgått fällande dom genom att åberopa förtäring efter körningen, i 13 av dessa fall dock först sedan åtal verkställts. Det nämnda materialet från statens rättskemiska laboratorium omfattade även ett större antal i samband med bilkörning blodprovsundersökta personer, vilkas blodalkoholhalt ej med säkerhet uppgått till 0,8 promille. Dessa redovisas i följande sammanställning.

Vid efterforskning i kontrollstyrelsens straffregister har del visat sig att 2 av dessa personer blivit dömda för rattfylleri. Hela antalet personer, som under juli 1948—juni 1949 anhållits som misstänkta för rattfylleri, kan, på grundval av det anförda uppskattas till ca 3 200, varav 2 100 blivit dömda, 125 åtalade men ej dömda, medan de återstående 975 icke åtalats. Det må erinras om att den statistiska undersökningen avser personer, som under ifrågavarande tid dömts för rattfylleri, medan däremot materialet från statens rättskemiska laboratorium hänför sig till tidpunkten för bilkörningen. Vissa brister och svagheter vidlåda det bearbetade materialet. Detta gäller särskilt uppgifterna om alkoholförtäringens påbörjande och avslutande. När det gällt att kombinera olika data, har det därför varit nödvändigt att utesluta uppgifter, där de data, som skulle kombineras, icke samtidigt varit för handen. I några fall, där antalet ofullständiga uppgifter varit litet, har dock utproportionering företagits. Det i redogörelsen medtagna tabellmaterialet har såvitt möjligt koncentrerats. Där det befunnits lämpligt att meddela procentuella fördelningar, har i allmänhet motsvarande fördelning av de absoluta talen icke meddelats. Bearbetningar, som endast givit ringa utbyte, ha icke redovisats siffermässigt. De dömdas personliga förhållanden

Blodalkoholhalt i promille

38 8 5 4 9 11 14 9 20 14

Högst 0,09 0,10- -0,19 0,20- -0,29 0,30- -0,39 0,40- -0,49 0,50- -0,59 0,60- -0,69 0,70- -0,79 0,80- -0,89 0,90- -0,95 Summa 62

Antal

132 Tabell 2 anger rattfylleristernas fördelning efter olika yrkes- och socialgrupper. Indelningen har gjorts i anslutning till den av statistiska centralbyrån vid valstatistiken tilllämpade. Det må dock framhållas, att den här gjorda yrkesuppdelningen i avsaknad av uppgifter om ställningen i yrket och om arbetsgivarens namn tyvärr är tämligen otillförlitlig. De olika socialgrupperna äro företrädda i

Tabell 2. Körkortsinnehav

och

yrkesgrupp

Antal Socialgrupp och yrkesgrupp

körkortsinnehavare

Socialgrupp I Företagare Högre tjänstemän Intellektuella övriga inom socialgrupp I

119 54 42 6 17

Socialgrupp II Bönder och hemmansägare Lägre tjänstemän, kontorspersonal Hantverkare, verkmästare Försäljare och handelsresande . Övriga inom socialgrupp II . . . .

726 55 119 145 79 328

Socialgrupp III Arbetare inom jordbruk, skogsbruk och fiske Arbetare vid bilverkstäder Övriga fackarbetare inom industri och hantverk övriga arbetare inom industri och hantverk Chaufförer och åkare övriga inom socialgrupp III Summa

Procent

icke körkortsinnehavare

icke körkortskörkortsinneinnehavare havare

86 6 11 18 13 38 202

125 57 45 6 17 812 61 130 163 92 366 1 019

7,2 3,3 2,5 0,4 1,0 43,7 3,3 7,2 8,7 4,8 19,7 49,1

29,3 2,1 3,8 6,1 4,4 12,9 68,7

6,4 2,9 2,3 0,3 0,9 41,5 3,1 6,7 8,3 4,7 18,7 52,1

55 37

25 12

80 49

3,3 2,2

8,5 4,1

4,1 2,5

8,5

10,2

93 314 176

38 16 81

131 330 257

5,6 18,9 10,6

12,9 5,4 27,6

6,7 16,9 13,1

1 662

1 956

100,0

100,0

100,0

tillnärmelsevis samma proportioner som inom totalbefolkningen. Antalet vid andrakammarvalen år 1948 röstberättigade män fördelade sig nämligen med resp. 5,5, 37,7 och 56,8 % på de tre socialgrupperna. Denna proportion gäller ingalunda för brottslighet i allmänhet. De män, som enligt den officiella rättsstatistiken år 1948 sakfälldes för brott i första instans, fördelade sig nämligen med 1,5 % på socialgrupp I, 20,8 % på socialgrupp II och 77,7 % på socialgrupp III. För att återgå till rattfylleristerna, synas dock vissa individualyrken, såsom försäljare och handelsresande, chaufförer och arbetare vid bilverkstäder, förekomma i större utsträckning än inom totalbefolkningen. Troligen äro dock dessa grupper överrepresenterade bland dem som överhuvudtaget köra bil. För att få till stånd en verkligt rationell jämförelse är det i första hand nödvändigt

2,0 1,0 1,0

att ha kännedom om yrkestillhörigheten för samtliga körkortsinnehavare i riket. Än bättre jämförelse kunde erhållas om man hade kännedom om i vilken utsträckning olika yrkesgrupper ägna sig åt bilkörning. En fullständig statistik på detta område ligger måhända utom möjligheternas gränser, men man kan kanske tänka sig att i samband med de regelbundet återkommande trafikräkningarna införskaffa yrkesuppgifter. Det skulle då visa sig, i vilken utsträckning de olika yrkena förekomma i trafiken och man kunde sedan beräkna vilka grupper, som vore överresp. underrepresenterade bland rattfylleristerna. I tabell 3 redovisas yrkes- och socialgruppsfördelningen för de 177 personer, som tidigare dömts för rattfylleri. Fördelningen synes icke avvika från den som gäller för samtliga rattfyllerister. 63

Tabell 3. Personer, som återfallit i rattfylleri,

fördelade efter yrke

Körkort

Ej körkort

Summa

Socialgrupp II Bönder och hemmansägare Lägre tjänstemän, kontorspersonal Hantverkare, verkmästare Försäljare och handelsresande Övriga inom socialgrupp II

55 7 8 8 32

23 1 4 2 7 9

78 1 11 10 15 41

Socialgrupp III Arbetare inom jordbruk, skogsbruk och fiske Arbetare vid bilverkstäder övriga fackarbetare inom industri och hantverk . . Övriga arbetare inom industri och hantverk Chaufförer och åkare övriga inom socialgrupp III Summa

62 3 2 12 3 30 12

29 2 5 10 1 5 6

91 5 7 22 4 35 18

177 Socialgrupp och yrkesgrupp Socialgrupp I Företagare Högre tjänstemän Intellektuella Övriga inom socialgrupp I

E n viss skillnad föreligger mellan körkorts-

anmärkningsvärt är, att procenten frånskilda

innehavare och icke-körkortsinnehavare. De

var större bland de körkortslösa trots dessas

senare k o m m a

lägre medelålder.

i större utsträckning

från

Av körkortsinnehavarna voro 6 % födda

socialgrupp III. De, som saknade körkort, voro i genom-

utom äktenskap mot 10 % b l a n d icke-kör-

snitt betydligt yngre än körkortsinnehavarna,

kortsinnehavarna. Den förstnämnda

tabell 4. Medelåldern (medianen) var sålunda

är sannolikt något lägre, den senare siffran

siffran

endast 29,1 år för de förra mot 37,8 år för de

däremot högre än motsvarande siffra för to-

senare. För de för rattfylleri tidigare straffade

talbefolkningen i ifrågavarande åldrar. Även en undersökning av utbildningsför-

är medelåldern 38,3 år. Civilståndsfördelningen

avviker

tämligen

hållandena

utfaller

till

icke-körkortsinne-

starkt från totalbefolkningens, tabell 5. Frek-

havarnas nackdel, tabell 6. Endast 9 % av

vensen frånskilda är bland

dessa

rattfylleristerna

hade

sålunda

fått någon

skolbild-

n ä r a 5 gånger så stor som inom totalbefolk-

ning utöver folkskola mot 16 % av de övriga.

ningen i åldrarna 15 — 65 år och bland åter-

Den förstnämnda siffran ligger m e d säkerhet

fallsfylleristerna ca 9 gånger så stor. Särskilt

under, den senare något över riksgenom-

Tabell 4. Ålder Procent därav i åldern Hela an- un- 18— 20— 25— 3 0 - 35— 40— 45— 50— 55— 60— talet der 19 år 24 år 29 år 34 år 39 år 44 år 49 år 54 år 59 år u> år 18 år 1 662 0,2 Körkortsinnehavare Ej körkortsinnehavare . . . 294 2,4

0,8 5,1

Samtliga 1 956 0,5

1,4

6,7 15,4 18,4 20,3 16,2 11,3 6,1 18,7 28,9 15,3 10,9 10,9 3,7 2,7 8,6 17,4 17,9 18,9 15,4 10,2 5,6

2,9 0,4

1,7 1,0

2,5

1,6

Tabell 5.

Civilstånd Procent därav

Hela antalet Körkortsinnehavare 1 662 Ej körkortsinnehavare 294 Summa rattfyllerister 1 956 därav tidigare dömda för rattfylleri . . 177 Samtliga män i åldern 15—65 år den 31/12 1945 2 273 007

snittet. Beträffande yrkesutbildning voro motsvarande procenttal 7 och 12. Av dessa siffror torde den sistnämnda ligga i närheten av genomsnittet för samtliga män i riket. Enligt de utsända anvisningarna skulle såsom yrkesutbildning redovisas endast utbildning av minst ett års varaktighet, således icke t. ex. bilskola, enstaka korrespondenskurs e. d. Förhållandevis många rattfyllerister hade avbruten läroverksutbildning, vilket tyder på en viss missanpassning redan i unga år. En fördelning av de undersökta efter hemort (kyrkobokföringsort), tabell 7, visar att förhållandevis många äro hemmahörande i städerna och särskilt i de största städerna. Under det att endast 10 % av samtliga män över 25 års ålder äro hemmahörande i Stockholm, äro icke mindre än 19 % av rattfylleristerna hemmahörande i huvudstaden. Denna koncentration till de större städerna

ogifta

gifta

änklingar

frånskilda

24,7 43,9 27,5 14,0

68,9 49,0 65,9 74,7

1,4 0,7 1,3 2,3

5,0 6,4 5,3 9,0

39,1

58,2

1,7

1,0

torde få ses mot bakgrunden av det förhållandet att den allmänna kriminaliteten ökar från mindre till större orter. Enligt en av 1944 års nykterhetskommitté företagen undersökning av sambandet mellan alkoholvanor och brottslighet1 visar fångvårdsstyrelsens straffregisterklientel en liknande koncentration till städerna som rattfylleristerna. Samtidigt är andelen alkoholmissbrukare större och andelen absolutister mindre i städerna än på landsbygden. Å andra sidan är det möjligt att å landsbygden bosatta rattfyllerister i stort sett löpa mindre risk att bli upptäckta än sina gelikar i städerna, där trafiken är mera koncentrerad och polisövervakningen är effektivare än på landsbygden. Genom samarbetet med systembolagen har det varit möjligt att tämligen utförligt belysa ^ O U 1951:43, s. 94 ff.

Tabell 6. Utbildningsförhållanden Antal

5 Procent

körkort

ej körkort

summa

körkort

ej körkort

summa

Endast folkskola Folkhögskola Avbruten läroverksutbildning Bealexamen Studentexamen Uppgift saknas

1 396 28 91 53 40 54

84 2 6 3 2 3

13 7 2 5

1 663 28 104 60 42 59

4 2 1 2

85 2 5 3 2 3

Summa därav med yrkesutbildning

1 662 197

294 22

1 956 219

100 12

100 7

100 11

Tabell 7. Hemort I undersökningen ingående personer

Hemort

Stockholm Göteborg Malmö Summa storstäder övriga städer . . . Landsbygden Utlandet Summa 1

Män över 25 år den 31/12 1945 procent

antal

procent

366 145 67 578 588 778 H2

18,8 7,5 3,4 29,7 30,3 40,0

29,9 26,7 43,4

10,0 4,7 2,5 17,2 24,3 58,5

1 956

100,0

100,0

100,0

Ej inräknade i den procentuella fördelningen.

klientelets nykterhetsförhållanden m. m. före brottet. Uppgift om antalet vanliga fylleriförseelser, för vilka vederbörande sakfällts efter år 1938, infordrades både från systembolagen och körkortsmyndigheterna. Domstolar resp. åklagare äro jämlikt k. kung. nr 408/1938 skyldiga att, så snart någon fällts till ansvar för fylleri, inom fjorton dagar efter utslagets meddelande avsända uppgift därom till kontrollstyrelsen, vilken därefter vidarebefordrar uppgiften till vederbörande systembolag. Vidare föreligger enligt 21 § 4 mom. motorfordonsförordningen skyldighet för domstol att ofördröjligen till vederbörande körkortsmyndighet insända avskrift av utslag rörande körkortsinnehavare, som blivit dömd för bl. a. fylleri. Sistnämnda föreskrift kan dock ej alltid iakttagas. Så länge körkortsgivningen är decentraliserad finns det nämligen knappast någon praktisk möjlighet att mot en persons bestridande få reda på, om han är körkortsinnehavare eller ej. Hur bristfälligt länsstyrelserna ha underrättats om körkortsinnehavarnas fylleriförseelser framgår av tabell 8. Sammanlagda antalet av dessa personers fylleriförseelser efter 1938 var sålunda enligt systembolagen 748 men enligt länsstyrelserna endast 541. I 108 fall redovisade dock länsstvrelserna flera för-

66 I straffregistret återfunna män över 25 år procent

seelser än vederbörande systembolag. (Detta kan möjligen förklaras av att de felaktigt redovisat även rattfylleri som vanligt fylleri eller av att man även medtagit fylleriförseelser, som inträffat efter rattfylleribrottet.) I 222 fall var systembolagets siffra högre, medan i återstående 1 333 fall (varav dock 1 126 icke sakfällda för fylleri) uppgifterna stämde överens. Hela antalet körkortsinnehavare, som enligt systembolagen dömts för fylleri, utgjorde 452 eller 27 % av samtliga rattfyllerister med körkort. Läggas härtill 84 körkortsinnehavare, som endast hos länsstyrelserna registrerats för fylleri, stiger nämnda procenttal till 32. Av icke-körkortsinnehavarna hade enligt systembolagen 55 % dömts för fylleri. Fyllerifrekvensen är således med säkerhet betydligt större bland de senare än bland de förra, särskilt som de körkortslösa i många fall voro tämligen unga och alltså icke under hela 10-årsperiodcn varit utsatta för risken att dömas för fylleri. Man får dock räkna med att vissa av dessa personer just på grund av alkoholmissbruk antingen icke kunnat få körkort eller ock fått sitt körkort indraget. Som jämförelse kan nämnas, att endast 9 % av samtliga män över 25 år registrerats för nykterhetsanmärkning under de senaste 10 åren. SOU 1951:43, s. 54.

Tabell 8. Antal fylleriförseelser efter 1938 enligt systembolagen och länsstyrelserna Antal fylleri förseelser enligt systembolagen 0 1 2 3 4 0

6 7 8 9 11 12 13 14 17 23 24 Summa

Körkort därav med nedanstående antal fylleriförseelser enligt länsstyrelserna 0 1 2 3 4 5 7

hela antalet personer 1 210 285 104 35 12 6 3 4 1 2

— — — -— -— — — 1 662

1 126 106 29 9 3 1 1

71 163 39 8 1 2

12 15 31 6 2 •

—

—

— —

— — __

1 276

— •

—

—.

— —

4 10 4 2

— — —.

1 1

. .

— — — . .

— — .— — — .— 2

—

Bland körkortsinnehavarna voro 1 184 vid tidpunkten för brottet innehavare av motbok för spritdrycker. Jämföres detta antal med hela antalet körkortsinnehavare bland de dömda med undantag för dem, som voro ogifta och icke uppnått 25 års ålder, dvs. icke uppfyllt de grundläggande formella förutsättningarna för erhållande av motbok, erhålles en motboksfrekvens av 75,8 %. Motsvarande andel av dem, som saknade körkort, var 36,6%. Sistnämnda siffra överensstämmer nästan exakt med procenten motboksägare bland vanliga fyllerister över 25 års ålder. Med hänsyn till att nästan samtliga ifrågavarande personer enligt ovanstående kunna räknas till dem, som mera regelbundet förtära alkohol, tyder deras motboksfrekvens på att de i många fall fått motboken indragen eller helt vägrats motbok. På grundval av systembolagens register och observationer av gjorda alkoholinköp har försök gjorts att, på samma sätt som skett för nykterhetskommitténs räkning beträffande

2 Ej körkort

Summa

131 52 33 25 15 10 6 5 6 2 1 2 1 1 1 2 1

1 341 337 137 60 27 16 9 9 7 4 1 2 1 1 1 2 1

1 956

ett representativt urval av hela befolkningen, fördela de i undersökningen ingående efter s. k. alkoholvanegrupp. Resultatet av denna uppdelning framgår av tabell 9. Jämförelsen med normalmaterialet visar en betydande övervikt för missbrukare bland rattfylleristerna. Om man nämligen under beteckningen missbrukare sammanför personer tillhörande alkoholvanegrupperna 1, 2 och 3, blir resultatet, att ej mindre än 45 % av rattfylleristerna redan före det rattfylleribrott, för vilket de senast blivit dömda, voro att anse som alkoholmissbrukare mot endast 9 % bland samtliga män över 25 år. Medräknas även de 101 personer, om vilkas alkoholvanor resp. systembolag ej kunnat lämna uppgift (i de flesta fall emedan vederbörande ännu ej uppnått motboksmyndig ålder) sjunker förstnämnda procenttal till 43. Rattfylleristernas alkoholvanor skilde sig alltså i stort sett högst väsentligt och i för dem oförmånlig riktning från genomsnittet av befolkningen. Å andra sidan företer ratt67

Tabell 9.

Alkoholvanegrupp

Antal Alkoholvanegrupp

körkort

Personer med åtgärd av nykterhetsnämnd enl. 1 § alkoholistlagen under de sista 3 åren Andra grova missbrukare eller personer med minst 3 fylleriförseelser de sista 10 åren . . Personer med högst två fylleriförseelser eller med enstaka lindriga nykterhetsanmärkningar under de sista 10 åren Moderatister 1 Nästan absolutister Absolutister Uppgift saknas 2 Summa

Samtli- Brottsga män lingar män över över 25 år procent 25 år procent

Procent

ej

ej

körkort

körkort

körkort

2,1

13,6

3,8

0,7

8,6

7,0

25,4

9,6

1,5

15,1

509 919 18

85 76

594 995 18

32,0 57,8 1,1

32,2 28,8

32,0 53,7 0,9

30 294

6,6 68,8 11,1 7,5 3,8

26,4 38,7 5,3 1,4 4,8

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

1 662

101 1 956

1 Motboksägare utan anmärkning och ej särskilt små inköp av sprit samt personer i övrigt med måttliga alkoholvanor. 2 Huvudsakligen yngre personer, ej medräknade i den procentuella fördelningen. fylleristerna n ä r m a s t en lägre missbrukar-

ärende och anledningen därtill. Som m a n

a n d e l än a n d r a personer med straffregister-

kunde h a anledning att vänta, ha m å n g a av

brott, vilket även framgår av tabell 9. Verk-

de d ö m d a r e d a n före rattfylleribrottet blivit

ligt grova missbrukare är drygt 13 % av ratt-

föremål för restriktiva åtgärder från system-

fylleristerna m e n 24 % av ett genomsnitt av

bolagens sida beträffande rätten till inköp av rusdrycker, tabell 10. Möjligheter till jämfö-

personer med straffregistcrbrott. Ytterligare belysning av de dömdas alkohol-

relse föreligga här med av nykterhetskom-

v a n o r h a r k u n n a t vinnas genom uppgifterna

mittén företagna undersökningar,

o m systembolagens senaste beslut i motboks-

ett genomsnitt

Tabell 10. Systembolagets

Systembolagens senaste beslut

avseende

motboksägare.

senaste beslut

I undersökningen ingående personer

Summa

av samtliga

Samtliga män över 25 år den 31/12 1945, som blivit åtgärdade av systembolag

antal

i % av samtliga

i % av summa motboksägare

i % av summa män över 25 år

217 112 38 140 57

11,1 5,7 1,9 7,2 2,9

8,2 1,6 13,3 5,8 1,7

5,7 1,1 9,3 4,1 1,2

28,8

30,6

21,4

Tabell 11. Orsaken till systembolagets senaste beslut

Hela antalet åtgärdade Procentuell fördelning efter orsak Konstaterat rusdrycksmissbruk1 Befarat rusdrycksmissbruk2 Brott under alkoholpåverkan Annat brott Fusk med motboken Överlåtelse av tilldelning Formella skäl3 Ej fullgjorda ekonomiska förpliktelser Andra skäl

Körkort

Ej körkort

Summa

47,8 3,8 10,7 3,8 1,0 0,2 15,2 16,0 1,5

67,4

50,9 3,2 11,2 3,4 0,9 0,2 13,8 15,2 1.2

13,5 1,1 6,8 11,2

1 Fylleri m. m. Täta och tidiga inköp. 3 T. ex. ålder, låg inkomst, annan hushållsmedlem har motbok. 2

Jämförelsen utfaller visserligen till rattfylleristernas nackdel men ej i så hög grad som uppdelningen efter alkoholvanegrupp. Härvid måste dock beaktas, att i föreliggande undersökning frågats endast efter systembolagets senaste beslut medan nykterhetskomnitténs undersökning avser samtliga fall, där vederbörande blivit föremål för åtgärd. Det måste därför anses anmärkningsvärt, att procenttalen i stort sett äro högre för rattfylleristerna än för genomsnittsmaterialet. Endast gruppen nedsatt tilldelning visar betydligt högre procenttal för de senare. Anledningen härtill torde vara att nedsättning av tilldelningen huvudsakligen förekommer för personer, som på grund av hög ålder eller nedsatt arbetsförmåga icke längre anses äga de ekonomiska resurserna för inköp av hela sin förut medgivna tilldelning. Det må vidare framhållas, att nyklerhetskommitténs undersökning avser en tidpunkt, då oguldna skatter och fattigvårdsunderstöd förekommo i betydligt större utsträckning än som var fallet under år 1948 och senare, alltså sedan källskatten införts och folkpensionerna förbättrats. Orsakerna till de i tabell 10 redovisade besluten av systembolagen redovisas i tabell 11.

Det framgår härav att misskötsamhet i nykterhetshänseende varit den dominerande orsaken, särskilt beträffande icke-körkortsinnehavarna. Som ovan konstaterats, var ju fyllerifrekvensen osedvanligt hög bland dessa. För att ytterligare belysa rattfylleristernas sociala bakgrund begärdes från systembolagen uppgifter om i vilken utsträckning de dömda själva, deras maka eller barn under 16 år under de tre senaste åren varit föremål för åtgärd från något av följande kommunala organ: fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd, arbetslöshetsnämnd eller nykterhetsnämnd. Dessa uppgifter redovisas i tabell 12. Rattfylleristerna ha tydligen i mycket stor utsträckning visat sig vara i behov av samhälleliga hjälpåtgärder. Särskilt gäller detta de körkortslösa. Några direkta jämförelser med nykterhetskommitténs normalmaterial äro dock svåra att göra, möjligen med undantag av de fall, som avse ingripanden av barnavårdsnämnd. Rattfylleristerna visa här en frekvens av ingripanden, som i detta hänseende närmast likställer dem med personer tillhörande alkoholvanegrupp 3 i normalmaterialet, dvs. personer med 1 eller 2 fylleriförseelser eller andra enstaka, lindriga 69

Tabell 12. Åtgärder av kommunala

organ Procent

Antal

Kommunalt organ, som under de 3 senaste åren vidtagit åtgärd mot den dömde, hans hustru eller barn under 16 år Inget Fattigvårdsstyrelse Barnavårdsnämnd Arbetslöshetsnämnd Nykterhetsnämnd Två av dessa organ Tre eller flera organ Summa

därav återfall i rattfylleri

därav återfall i rattfvlleri

körkort

ej körkort

65 7 3 0 11 12 2

81 4 4 0 7 4 0

60 6

28 19 3

85 3 4 0 6 2 0

körkort

ej körkort

1 398 55 60 5 104 35 5

190 21 8 2 33 35 5

1 588 76 68 7 137 70 10

107 11 9

1 662

1 956

16 11 o

nykterhetsanmärkningar under de sista 10

brott, annat brott. Såsom våldsbrott skulle

åren.

r ä k n a s brott mot något av följande lagrum:

Antalet åtgärder från

fattigvårdsstyrelser

och arbetslöshetsnämnder får ses mot bakgrunden

av att de ekonomiska

konjunk-

SL 10: 1 - 3 , 5 (ej 10: 6) SL 14: 1 - 8 , 1 0 - 1 5 , 3 6 - 3 7 (ej 14: 9 och 14:17)

ifråga-

För vinningsbrott voro motsvarande lagrum:

v a r a n d e år. Flertalet rattfyllerister tillhöra ju

SL 12: 1 - 5 , 1 8 - 1 9 (Efter 1/1 1949: 1 - 4 ,

turerna varit ovanligt goda under

för övrigt icke sådana yrken, som i första

12)

h a n d b r u k a d r a b b a s av arbetslöshet. Fattig-

SL 2 0 - 2 3 k a p .

vårdsfallen äro, åtminstone bland de kör-

SL 2 5 : 1 1 - 1 2

kortslösa, flera än normalt. Detta gäller med

Strafflag för krigsmakten 8: 102—107.

säkerhet

ingripanden

Av samtliga 1 956 rattfyllerister voro 530

från nykterhetsnämnd. Icke-körkortsinneha-

eller 27 % tidigare straffade för brott till-

v a r n a visa h ä r nästan dubbelt så hög frek-

h ö r a n d e någon av de n ä m n d a grupperna,

vens som körkortsinnehavarna och för dem,

tabell 13. Som jämförelse k a n nämnas, att av

som tidigare straffats för rattfylleri,

de något över 40 000 m ä n över 25 år, som

även frekvensen

av

stiger

frekvensen ytterligare. Med hänsyn till den

ingå i nykterhetskommitténs

höga procenten grova missbrukare hade m a n

r ö r a n d e sambandet mellan alkoholvanor och

k u n n a t vänta ett ä n n u större antal ingripan-

olika

den av nykterhetsnämnd. Utan tvivel är det

k u n n a t återfinnas i straffregistret. Frekvensen

sociala

förhållanden,

undersökning endast

4,6%

konstaterade alkoholmissbruket i många fall

av förut straffade är nästan dubbelt så stor

orsaken till att vederbörande icke innehade

b l a n d icke-körkortsinnehavarna men

körkort n ä r brottet begicks. F r å n domstolarna inhämtades uppgifter om d e d ö m d a s föregående kriminalitet enligt till domstolshandlingarna fogade utdrag ur fångvårdsstyrelsens straffregister. Uppgift skulle l ä m n a s om antalet gånger vederbörande blivit d ö m d a för något brott tillhörande de fyra kategorierna: rattfylleri, våldsbrott, vinnings70

även

körkortsinnehavarna synas utmärka sig för större

kriminalitet

än

genomsnittsbefolk-

ningen. E n tredjedel av de förut straffade h a straffats för rattfylleri. Frekvensen

av olika slags

straffregister-

brott inom olika alkoholvanegrupper belyses i tabell 14. Gruppen "nästan absolutister" förek o m icke i detta s a m m a n h a n g och har därför

Tabell 13. Föregående

straffregisterbrott

Antal personer

I % av samtliga dömda

körkort

ej körkort

summa

körkort

ej körkort

summa

Endast rattfylleri Endast annat straffregisterbrott Både rattfylleri och annat straffregisterbrott

6,3

6,5

6,3

16,1

28,5

18,0

1,3

11,6

2,8

Summa förut straffade för

23,7

46,6

27,1

7,6

18,1

9,1

därav

rattfylleri

uteslutits i tabellen. I övrigt framträder ett

av återfallsfrekvensen

mycket starkt s a m b a n d mellan alkoholism

denna uppgift endast av begränsat värde. E n

och kriminalitet. Särskilt icke-körkortsinne-

korrekt

h a v a r n a utmärka sig för stor brottsfrekvens.

måste nämligen utgå från studiet av ett antal

beräkning

i rattfylleri är dock

av

återfallsfrekvensen

De personer, om vilkas alkoholvanor inga

personer, som under en viss given tidrymd

n ä r m a r e uppgifter

dömas för första gången. Dessa personer b ö r a

kunnat erhållas, torde,

som ovan framhållits, utgöras av yngre per-

fördelas efter ålder och måste sedan observe-

soner. Mer än hälften av samtliga brott ut-

ras under en följd av år.

göras av vinningsbrott. Våldsbrott äro mindre

Uppgifter om frekvensen av återfall i ratt-

vanliga och förekomma huvudsakligen bland

fylleri och a n d r a brott återfinnas i en bilaga

missbrukare.

till strafflagberedningens betänkande (SOU

Av särskilt intresse är i detta s a m m a n h a n g

1944:50)

"Om

frekvensen

av

återfall

i

frekvensen av återfall i rattfylleri. Enligt ta-

brott" av Gunnar Dahlberg och Torgny L i n d -

bell 13 hade 9 % av de d ö m d a tidigare under-

berg. Risken att efter en första d o m för ratt-

gått frihetsstraff för rattfylleri. För bedömande

fylleri inom tre år ånyo bli d ö m d till frihets-

Tabell 14. Alkoholvanegrupp

och antal straffregisterbrott

enligt

straffregisterutdrag

Antal straffregisterbrott av nedanstående slag per 100 i undersökningen ingående personer Körkortsinnehav och alkoholvanegrupp (jfr tabell 7)

Körkortsinnehavare . . därav missbrukare moderatister . . uppgift saknas . Ej körkortsinnehavare därav missbrukare moderatister . . uppgift saknas . Samtliga därav missbrukare moderatister . . uppgift saknas .

rattfylleribrott

våldsbrott

vinningsbrott

9 19 2 1 26 39 4

3 5 2

26 42 15 16 86 107 61 11 35 56 18 15

— 11 23 2 1

— 22 33

— — 6 11 1

—

andra straffregisterbrott

summa brott

46 14 3 7 46 64 13 7 13 25 4 7

80 22 24

180 243 78 18

65 115 25 23

Tabell 15. Föregående brott och förseelser Därav dömda för en eller Ej körkort flera trafikförseelser

Föregående straffregisterbrott och fylleriförseelser

Körkort

Ej tidigare dömda Dömda endast för fylleri Dömda endast för rattfylleri Dömda endast för annat straffregisterbrott Dömda både för fylleri och rattfylleri Dömda både för fylleri och annat straffregisterbrott än rattfylleri Dömda både för rattfylleri och annat straffregisterbrott Dömda både för fylleri, rattfylleri och annat straffregisterbrott Summa Därav dömda för: Fylleri Rattfylleri Annat straffregisterbrott Ej tidigare dömda procent Dömda för fylleri procent Dömda för rattfylleri procent Dömda för annat straffregisterbrott . . . procent

978 291 49 162

496 172 43 107

18 1 662

16 961

29 294

1 956

453 124 289

301 108 215

162 53 118

615 177 407

58,8 27,3

51,6 31,3 11,2 22,4

31,3 55,1 18,0 40,1

54,7 31,4

straff för rattfylleri har av författarna befunnits vara förhållandevis låg och ligga mellan 5 och 7 %. Rland dem, som blivit dömda till fängelse och avtjänat sitt andra frihetsstraff, är återfallsrisken omkring dubbelt så hög och efter ett tredje fängelsestraff skulle den uppgå till 27 %. Risken för återfall ökar således högst väsentligt efter varje nytt straff vederbörande undergått. På det hela taget är dock risken för återfall väsentligt mindre i fråga om rattfylleri än i fråga om t. ex. tjuvnadsbrott eller våldsbrott. Möjligen sammanhänger denna skillnad med att brottslingar i allmänhet visa sämre social bakgrund, bl. a. större andel alkoholmissbrukare, än rattfylleristerna. Det bör observeras, att dessa uppgifter liksom straffregisterutdragen endast avse avtjänade frihetsstraff. Rattfylleri bestraffas, som nedan kommer att närmare visas, i många fall endast med böter. Det är dock icke säkert att återfallsfrekvensen blivit så 72

7,5 17,4

Summa

92 65 7 27 12

1 070 356 56 189 52

163 23

9,0 20,8

mycket högre om även bötesstraffen inräknats. Personer, som tidigare undergått fängelsestraff för rattfylleri, torde nämligen i de flesta fall få frihetsstraff, även när de dömas för andra gången. Förutom fylleriförseelser och straffregisterbrott antecknades å uppgiftsblanketterna även antalet trafikförseelser enligt vederbörande körkorlsregisler. Det visade sig, att av körkortsinnehavarna bland rattfylleristerna ej mindre än 58% registrerats för en eller flera sådana förseelser. Hela antalet trafikförseelser uppgick till 3 383, vilket motsvarar 2,0 förseelser per körkortsinnehavare som sakfällts för rattfylleri. En sammanfattning av de brott och förseelser, för vilka de i undersökningen ingående personerna tidigare blivit sakfällda, lämnas i tabell 15. Samtliga kombinationer av de fyra förekommande typerna av brott och förseelser ha här specificerats. De, som saknade körkort, ha givetvis i den mån de

Av 100 Körkortsinnehavare med trafikförseelse Körkortsinnehavare utan trafikförseelse Körkortsinnehavare med trafikförseelse Körkortsinnehavare utan trafikförseelse Körkortsinnehavare med trafikförseelse Körkortsinnehavare utan trafikförseelse Undersökta med fylleriförseelse Undersökta utan fylleriförseelse Undersökta med fylleri förseelse Undersökta utan fylleriförseelse

tidigare varit innehavare av körkort i många fall gjort sig skyldiga till trafikförseelser. Uppgifter härom ha dock ej kunnat erhållas. Tabell 15 ger en intressant belysnine av bakgrunden till det aktuella rattfylleribrottet. 1 stort finnes nämligen ett positivt samband mellan dessa olika typer av brott och förseelser. Detta yttrar sig däri, alt personer som i ett visst avseende överskridit gränsen för det i lagen tillåtna ha större benägenhet att även i andra avseenden göra sig skyldiga till brottsliga eller otillåtna handlingar. Av tabell 15 kan sålunda beräknas, att av de körkortsinnehavare, som gjort sig skyldiga till trafikförseelser, hade 31,3% även sakfällts för fylleri, men av dem som icke hade några trafikförseelser voro endast 21,7 % dömda för fylleri. Det mest utpräglade sambandet förekom mellan trafikförseelser och rattfylleribrott. Antalet tidigare rattfylleribrott var sålunda 5 gånger så stort bland personer med trafikförseelser som bland personer utan sådana förseelser. Det därnäst starkaste sambandet förelåg mellan fylleri och rattfylleri. Rland personer dömda för fylleri var antalet för rattfylleri dömda nästan 3 gånger så stort som bland de övriga. I det närmaste lika starkt var sambandet mellan fylleri och annat straffregisterbrott, vilket senare förekom ungefär 2 y2 gånger så ofta bland fyllerister som bland övriga. Slutligen förekom annat straffregister-

Voro 31,3 21,7 11,3 2,3 22,4 10,6 16,1 5,9 34,1 14,7

Dömda även för fylleri fylleri rattfylleri rattfylleri annat straffregisterbrott annat straffregisterbrott rattfylleri rattfylleri annat straffregisterbrott annat straffregisterbrott

brott än rattfylleri något mer än dubbelt så ofta bland personer med trafikförseelse som bland personer utan trafikförseelse. En siffermässig sammanställning av dessa jämförelser lämnas här nedan. Det må särskilt understrykas, att samtliga här gjorda jämförelser avse personer, som senare dömts för rattfylleri. Resultaten få alltså icke generaliseras. Personer, som återfallit i rattfylleri, ha i tabell 16 fördelats efter de brott och förseelser, för vilka de tidigare blivit dömda samt efter antalet tidigare rattfylleribrott. Förutom rattfylleribrottet ha dessa personer tidigare i 55 % av samtliga fall dömts för fylleri och i 39 % av samtliga fall för annat straffregisterbrott än rattfylleri. Dessa procenttal överensstämma, egendomligt nog, nästan exakt med dem, som funnits gälla för samtliga icke-körkortsinnehavare. Rland dem, som återfallit i rattfylleri, finner man förhållandevis många, 124, körkortsinnehavare. Av dessa senare hade 14 tidigare dömts 2 gånger och en 3 gånger1 för rattfylleri. Att frekvensen sjunker så pass hastigt, sammanhänger delvis med att personer, som återfallit i rattfylleri, ha svårare att få tillbaka körkortet. Omständigheterna kring brottet

I lagstiftningen angående rattfylleri göres icke någon skillnad mellan olika slag av mo1

Åren 1938, 1939 och 1945. 73

Tabell 16. Personer, som återfallit

i rattfylleri,

fördelade efter övriga brott och förseelser

för vilka de tidigare blivit

dömda

Antal tidigare rattfylleribrott

Därav S:a

Föregående brott och förseelser

körkort

Ej tidigare dömda Dömda endast för trafikförseelse Dömda endast för fylleri Dömda endast för annat straffregisterbrott Dömda både för trafikförseelse och fylleri Dömda både för trafikförseelse och annat straffregisterbrott Dömda både för fylleri och annat straffregisterbrott Dömda både för trafikförseelse, fylleri och annat straffregisterbrott

12 41 12 8 29

12 44 15 9 37

6 43 5 3 35

2 Summa

148 109

därav körkortsinnehavare

15 24 14

Tabell 17. Fordonets

art

Därav i procent som vid brottet förde Hela antalet

Ej körkortsinnehavare Summa

omniperlastbil bus sonbil

motorcykel

lättviktsmotorcykel

traktortåg

uppgift saknas

1 662 294

57 49

27 29

1 0

12 13

2 7

0 1

1 1

1 956

1 Tabell 18. Orsak till

upptäckten

Därav i procent orsak till brottets upptäckt

Fordonets art

Hela antalet deltagande fordon

Personbil Lastbil Omnibus Motorcykel Lättviktsmotorcykel Traktortåg . . . " Uppgift saknas

1 102 525 18 230 62 3 16

0 1

1 956

0 Summa

trafikolycka med dödlig utgång

osäker d:o med d:o med eller annan endast person- egendoms- felaktig skada skada körning

6 4 3

32 32 39 40 55 (33) 31

35 34 61 32 26 (67) 44

7 5

20 24

19 16

6 3

särskilt annan anordnad orsak kontroll

Procent

I undersökningen ingående fordon (exkl traktortåg) Samtliga under år 1949 trafikräknade fordon

personbil

lastbil

omnibus

motorcykel

summa

56,9

27,1

0,9

15,1

100,0

57,7

26,7

4,3

11,3

100,0

torfordon. Det torde dock ha sitt intresse att se om vissa grupper av motorfordon i större utsträckning än andra förekomma i sådana sammanhang samt om den eventuella skadepåföljden eller orsaken till brottets uppläckt står i något samband med fordonets art. I tabell 17 redovisas materialets fördelning efter fordonets art och i tabell 18 efter orsak till upptäckten. För att få reda på om vissa grupper av fordon kunna anses över- eller underrepresenterade i rattfyllerimaterialet har fördelningen efter fordonets art här ovan sammanställts med motsvarande fördelning enligt väg- och vattenbyggnadsstyrelsens trafikräkningar år 1949. Reträffande personbilar och lastbilar är överensstämmelsen med trafikräkningsmaterialet så gott som fullständig. En stark underrepresentation förekommer däremot beträffande omnibusar och en viss överrepresentation beträffande motorcyklar. Av tabell 18 framgår, att person- eller egendomsskada förekommit i 27 % av samtliga fall. I 10 fall föranleddes upptäckten av trafikolycka med dödlig utgång, varav 4 med personbil och 6 med lastbil. Antalet trafikolyckor med annan personskada var 157 och i 368 fall hade endast egendomsskada inträffat. Under "annan orsak" redovisas bl. a. angivelse av utomstående person. I de fall bussförare anhållits för rattfylleri har det troligen i allmänhet skett efter anmälan av någon av passagerarna. Motorcyklarnas farlighet belyses av att antalet trafikolyckor, som med-

fört personskada, är jämförelsevis stort i fråga om denna grupp av motorfordon. Motorcykelförarna ha även i större utsträckning än övriga rattfyllerister anhållits på grund av osäker eller felaktig körning. I tabell 19 redovisas rattfylleribrottens fördelning efter år och månad för begåendet. Knappt 3 % av samtliga dessa brott äro begångna före år 1948. Hälften av samtliga synas ha blivit begångna före den 8 september 1948. Då materialet avser domar under tiden 1 juli 1948-30 juni 1949, har det alltså i genomsnitt förflutit mer än tre månader mellan begåendet och domen. Rattfylleribrotten visa en betydande variation med årstiden. Under sommarmånaderna är antalet nästan dubbelt så stort som under vintermånaderna. Dessa variationer torde närmast kunna återföras på växlingarna i trafikintensiteten. I fig. 2 har ett försök gjorts att beTabell 19. Månad och år för brottets begående Månad

Februari

År 1946 1947 1948 1949

2 2 2 4 3 1 1 1 7 8 22

53 April Maj Juni Juli September . . . . Oktober November . . . . December . . . . Summa

16 108 22 89 31 84 59 75 139 23 1 197 203 215 172 186 146 135

S:a

124 115 117 136 166 201 204 216 173 193 154 157

1 521 380 1 956

»

// •

-

'

~~~\ \

• \ \

/

\\ V

\

c^

1 1

>' /

"•"

Son llliga vägtrafikolyckor

1948 Må -ladsm dcltalet =» 100. D.

J.

F.

M.

A.

M.

J.

J.

A.

S.

O.

N.

D

Fig. 2. Rattfylleribrottens fördelning på månader. Jämförelse med vägtrafik och vägtrafikolyckor.

lysa detta samband. Under år 1948 företogos visserligen ej mer än 5 trafikräkningar, varav den sista i mitten av oktober. På grundval av räkningarna i december 1947 och i januari 1949 synes man dock på ett ungefär kunna uppskatta trafikens omfattning även i december 1948. Vägtrafiken under år 1948 har alltså kunnat anges vid 6 olika tillfällen motsvarande 6 punkter på diagrammet. Att förbinda dessa punkter med en linje, har dock synts alltför vanskligt. I diagrammet har även inlagts en streckad linje, utvisande vägtrafikolyckornas fördelning på olika månader. Det är tydligt att de senare äro mer koncentrerade till höstmånaderna än till sommarmånaderna och även under vintermånaderna visa jämförelsevis hög frekvens. Förklaringarna torde ligga i dålig vägbelysning, dåligt väglag och halka. Det kan tilläggas att månaderna ha reducerats till lika längd beträffande både rattfylleribrotten och vägtrafikolyckorna. Fördelningen efter veckodag och klockslag visar en stark periodicitet med anhopning till veckoslutet och den sista fjärdedelen av dygnet, se fig. 3. Frekvensen är ojämförligt störst under lördagsdygnet och därnäst under söndagsdygnet. Så följa i tur och ordning fredag, torsdag, onsdag, måndag och tisdag. Ett 76

hänsynstagande jämväl till klockslaget för förseelsens begående visar, att frekvensen är högst under det dygn, som börjar lördag klockan 12 och slutar söndag klockan 12. Antalet brott, som begingos under dessi 24 timmar, uppgick till ej mindre än 29,3 % av samtliga. Motsvarande lägsta dygnsfrekvens erhålles för dygnet måndag—tisdag. Även under dygnet söndag—måndag är frekvensen lägre än under övriga dygn. Den omständigheten att flertalet av brotten upptäckts på kvällen och på natten tyder på att resorna i stor utsträckning haft karaktären av nöjesresor. Av körkortsinnehavarna ha även 57 % uppgivit färdens art som nöjesresa. För de körkortslösa var motsvarande procenttal ej mindre än 73. "Resa i yrket" uppgavs av 31 % av de förra och 12 % av de senare. Under "annan resa" skulle redovisas t. ex. resor till och från läkare eller sjukhus, resor i anledning av kommunalt eller fackligt uppdrag e. d. Sådana resor redovisades av 10 resp. 13 % inom de båda grupperna. Enligt de lämnade uppgifterna funnos i omkring 50 % av samtliga fall medpassagerare i fordonet; 12 % av de dömda hade 2 eller flera medpassagerare. Vid de resor, som betecknats som nöjesresor, voro motsvarande procenttal 56 resp. 24. Måhända äro de upprättade polisrapporterna icke alltid fullständiga på denna punkt. Det är möjligt att medpassagerare förekommit i ännu större utsträckning. Huruvida även medpassagerarna voro spritpåverkade, var ej möjligt att utforska. Till ledning för bedömande av graden av alkoholpåverkan vid tidpunkten för brottets begående föreligga uppgifter om tidpunkten för alkoholförtäringens påbörjande och avslutande, tidpunkten för brottets begående och för blodprovet, vidare blodalkoholhalten i promille enligt det tagna blodprovet samt lä-

O 6 12 18 24 6 12 18 24 6 12 18 24 6 12 18 24 6 12 18 24 6 12 18 24 6 12 18 24 6 12 18 24 Måndag

Tisdag

Onsdag

Torsdag

Fredag

Lördag

Söndag

Måndag

Fig. 3. Veckodag och klockslag för brottets begående.

karens konklusion om graden av alkoholpåverkan. I de fall det s. k. Gerhardts prov (på urinen) blivit taget i samband med den kliniska undersökningen, skulle anges om det utfallit positivt eller negativt. Några vittnesutsagor har det ej varit tekniskt möjligt att få med i den statistiska bearbetningen. De uppgifter om alkoholkonsumtionens art och omfattning, som framkomma vid polisförhören, äro av naturliga skäl icke alltid tillförlitliga. De misstänkta göra givetvis i allmänhet stora ansträngningar att framställa sig själva i bästa möjliga dager och söka därvid göra gällande att de förtärt endast små kvantiteter alkohol. Däremot ha de — om man bortser från önskan att göra troligt att förtäringen skett efter färdens slut — icke sam-

ma intresse av alt lämna oriktiga uppgifter om tidpunkten för alkoholförtäringens påbörjande och avslutande. Även om dessa tidsuppgifter i det enskilda fallet kunna vara mindre tillförlitliga, finnes därför ingen anledning befara att de i stort sett skola ge en skev bild. I allmänhet finnes uppgift om samtliga fyra nämnda tidpunkter. Reträffande alkoholförtäringens påbörjande saknas tidsuppgift i 294 fall och beträffande dess avslutande i 161 fall. Rlodprov har tagits i samtliga fall utom 154. Uppgift om tidpunkten för blodprovet saknas i ytterligare 22 fall. Slutligen saknas i endast 35 fall uppgift om tidpunkten för brottets begående. För bedömande av graden av alkoholpå77

Tabell 20. Tid mellan alkoholförtäringens påbörjande (A) och brottets upptäckt (B), resp. tidpunkten för blodprovet (C) Procent

Antal dömda Timmar A—B

B—C

A—C

A—B

B—C

A—C

0,0- 2 2,5— 4 4,5— 6 6,5— 8 8,5—10 10,5—12 12,5—14 Mer än 14

230 396 358 263 151 99 38 97

843 108 15 2 4 4 1

1 632 5,3

977 1,2

14 24 22 16 9 6 3 6 100

86 11 2

Summa Median, timmar

64 258 367 276 210 119 81 103 1 478 6,6

4 18 25 19 14 8 5 7 100

—

verkan vid brottstillfället är tidpunkten för upptäckten skedde. I 91 fall, eller 5,5 % av alkoholförtäringens påbörjande av större samtliga tidsbestämda, hade det förflutit högst värde än tidpunkten för förtäringens avslu- 1 timme mellan alkoholförtäringens påbörtande. Av väsentlig betydelse är även den jande och upptäckten. I de fall uppgift saknas tid, som förflutit mellan tidpunkten för om tidpunkten för förtäringens påbörjande, upptäckten och tidpunkten för blodprovet. torde tidsavståndet i allmänhet ha varit ännu 1 Har körning ägt rum omedelbart efter alko- större. Rlodprovet har i de flesta fall ägt rum i nära holförtäringen, kan det tänkas, att vederbörande bilförares blodalkoholhalt var betyd- anslutning till tidpunkten för upptäckten, i ligt lägre vid körtillfället än när blodprovet genomsnitt ca 1% timme därefter. Mellan togs. Enligt vad som kan utläsas av det alkoholförtäringens påbörjande och blodföreliggande materialet, ha domstolarna i provet ligger följaktligen en tidrymd av i allmänhet hållit sig till den genom blod- genomsnitt 6 _ timmar. Har upptäckten gjorts i anledning av inträffad trafikolycka, har det provet funna blodalkoholhalten. Tiden mellan alkoholförtäringens påbör- i genomsnitt tagit ca 10 minuter längre tid jande och avslutande uppgick enligt de läm- innan blodprov hunnit verkställas. Denna nade uppgifterna till i medeltal 3 timmar. tidsförskjutning torde väl närmast motsvara Variationerna mellan de särskilda fallen voro den tid det i genomsnitt tagit, innan polis emellertid betydande. För omkring en fjärde- hunnit fram till brottsplatsen och kunnat göra del av samtliga var tiden högst 1 timme och erforderliga iakttagelser. I enstaka fall har det för ungefär lika många var tiden 5 — 6 dock hunnit förflyta avsevärd tid mellan upptäckten och blodprovet. Detta gäller bl. a. timmar. En fördelning av materialet efter tiden de 17 fall, där vederbörande blivit dömd mellan alkoholförtäringens påbörjande och brottets upptäckt, tabell 20, visar att det ofta förflutit ganska lång tid, i genomsnitt 5 timmar, sedan förtäringen började, och att följaktligen alkoholhalten i blodet i de flesta fall bör ha befunnit sig på nedåtgående, när 78

1 De bilförare, som anhållits under dygnets första hälft, kunna i de flesta fall antagas ha förtärt vissa mängder alkohol redan föregående dag. Under dagen för brottet ha de kanske bara "spätt på" med några pilsner eller tagit sig en s. k. återställare i den felaktiga tron att de föregående dag intagna alkoholmängderna redan försvunnit ur blodet.

Tabell 21. Blodalkoholhalt och alkoholvanegrupp

Alkoholvanegrupp

Antal blodprovundersökta 1

Därav i % med en blodalkoholhalt i °/00 av s:a

Median /oo

26 31

100 100

2,15 2,00 1,87 1,70

0,80— 1,00— 1,50- 2,00— 2,50— —0,99 —1,49 —1,99 —2,49 däröver

Alkoholister Andra grova missbrukare . . . . Personer med tendens till miss-

61 158

2 1

16 16

21 33

35 39

Moderatister Nästan absolutister Okända alkoholvanor

548 924 14 80

2 4

37 40 43 36

28 22 14 15

12 6

21 28 43 44

100 100 100 100

1,50

1 785

1,78

Samtliga 1

J

17 personer med en blodalkoholhalt understigande 0,8 °/00 äro ej medräknade (Jmfr föreg. sida).

trots att alkoholhalten i blodprovet icke uppgått ens till 0,8 promille. Ett starkt samband synes föreligga mellan blodalkoholhalten vid brottets begående och de tidigare alkoholvanorna, tabell 21. Frekvensen av personer med hög promillehalt är sålunda störst bland alkoholisterna och sjunker därefter oavbrutet ned till gruppen "nästan absolutister". Medianvärdet, som för alkoholisterna uppgår till 2,15 promille, sjunker i jämnt fallande skala med en differens av 0,15 promille. Gruppen "nästan absolutister" är visserligen för liten för att medianvärdet skall kunna närmare bestämmas, men det är med säkerhet mindre än 1,60 promille. Dessa differenser bestyrka på ett slående sätt riktigheten av indelningen i alkoholvanegrupper. Vederbörande läkares vid den kliniska un-

dersökningen gjorda konstateranden rörande graden av alkoholpåverkan visa tämligen dålig överensstämmelse med de senare verkställda blodprovanalyserna, tabell 22. Sammanlagt ha endast 63 % av samtliga blodprovundersökta av läkaren ansetts så påverkade att de icke på ett betryggande sätt kunnat föra fordonet. Av dessa 63 % ha 80 % haft en alkoholhalt överstigande 1,5 promille. Rland dem, som icke ansetts så påverkade som nyss sagts, 28 % av samtliga, ha emellertid ej mindre än 94 % haft minst 1 promille alkohol i blodet och 51 % minst 1,5 promille. Medianvärdet för de enligt läkaren icke påverkade var så högt som 1,5 promille mot 1,91 promille för de enligt läkaren påverkade. I de fall, 9 % av samtliga, där vederbörande icke synes ha gjort något bestämt uttalande om graden av påverkan,

Tabell 22. Blodalkoholhalt och läkarens konklusion

Läkarens konklusion

"Så påverkad" etc "Ej så påverkad" etc Uppgift saknas Summa

Antal blodprovundersökta

Därav i % med en blodalkoholhalt i °/00 av 0,80— 1,00- 1,50— 2,00— 2,50— —0,99 —1,49 —1,99 —2,49 däröver

S:a

Median °//oo

1 129 504 152

2 6 3

17 43 27

38 35 40

31 14 22

12 2 8

100 100 100

1,91 1,50 1,74

1 785

1,78

Blodalkoholhalt i promille Procent påverkade bland

Missbrukare Moderatister Personer med okända alkoholvanor

0,80—0,99 1,00—1,49 1,50-1,99 2,00-2,49 27 37

förefaller det därför sannolikt att underlåtenheten berott på tveksamhet rörande sagda alkoholpåverkan. För att om möjligt finna någon förklaring till de mycket varierande uppfattningarna bland läkarna rörande förefintligheten av sådan alkoholpåverkan, varom här är fråga, har beräknats den procentuella andelen påverkade inom olika alkoholvanegrupper och promillegrupper: Procenten påverkade stiger med stigande blodalkoholhalt men icke så snabbt som man kunde haft anledning att vänta sig. Det förefaller som om missbrukare och moderatister löpa ungefär samma risk att vid en blodalkoholhalt av minst en promille bli bedömda som påverkade. Däremot synes vid en lägre halt den mindre alkoholvane något oftare bedömas påverkad än missbrukaren. Detta överensstämmer även med resultatet av de experimentella undersökningar som redovisas i följande kapitel. Å frågeformuläret skulle även anges, huruvida vid den kliniska undersökningen någon omständighet av vikt framkommit, som kunde ha påverkat blodalkoholhalten i för den misstänkte ofördelaktig riktning eller som eljest kunde ha bidragit till att nedsätta hans körförmåga. I förstnämnda fallet skulle anges huruvida den misstänkte befunnits lida av sockersjuka eller om han kunde styrkas ha förtärt alkoholhaltig medicin; i senare fallet om han blivit mer eller mindre omtöcknad genom intagande av narkotiska medel i form av tabletter1 eller om han led av något kroppsligt lyte m. m. Vidare skulle 80

42 45 58

63 65 74

77 79

2,50-OJ 82

anges om den dömde anfört några invändningar av liknande slag. Det visade sig, att omständigheter av vikt för den kliniska undersökningen angivits i 62 fall och invändningar mot åtalet från den misstänktes sida i 131 fall. Sådana fall, där den dömde endast förnekat alkoholpåverkan vid körningen, ha därvid icke räknats. En sammanställning av de vanligast förekommande invändningarna från de misstänktas sida mot åtalet lämnas här nedan: Sockersjuka Förtäring efter körningen Förtärt alkoholhaltig medicin Förtärt tablett e. d

Antal 8 60 7 13

Vid bedömande av dessa uppgifter får man givetvis räkna med möjligheten att liknande av den dömde anförda invändningar icke alltid blivit protokollförda. Den vanligaste invändningen från de dömdas sida har varit att alkoholförtäringen helt eller delvis ägt rum efter körningen. Enligt den i inledningen redovisade utredningen på grundval av material från statens rättskemiska laboratorium har ett flertal för rattfylleri misstänkta personer genom att åberopa sådan förtäring efter körningen undgått alt bli åtalade och dömda 1 Det må här erinras om, att fr. o. m. år 1949, då 1948 års lag om ändring i strafflagen trätt i kraft, straff såsom för fylleri skall drabba även den som på allmän plats uppträder berusad av annat än starka drycker. I lagen den 7 juni 1934 (nr 247) om straff för vissa brott vid förande av motorfordon, vilken gällde för det undersökta klientelet, talas dock endast om påverkan av starka drycker. En person, som vid framförande av motorfordon varit berusad av annat än starka drycker, t. ex. tabletter, kunde alltså i motsats till vad nu gäller, ej fällas till ansvar för rattfylleri.

för rattfylleri. Om ifrågavarande siffror omräknas till årssiffror, blir resultatet, att 15 personer på sådan grund undgått åtal för rattfylleri, medan 65, som åtalats för rattfylleri, undgått fällande dom. I de härovan redovisade 60 fallen har det dock tydligen icke lyckats de misstänkta att övertyga domstolen om att det varit förtäring efter körningen, som varit anledning till den straffbara blodalkoholhalten. Vid den kliniska undersökningen framkom bl. a. 4 fall av sockersjuka, 5 fall av förtäring av alkoholhaltig medicin och 10 fall av tablettförtäring samt vidare 6 fall av acetonämi (aceton i blod och urin), 2 fall av hjärnskakning samt enstaka fall av trikloretylen i blod och urin, gengasförgiftning och påverkan av koltetraklorid. Dessa omständigheter var i de angivna fallen icke av den art, att de hindrade en fällande dom. Retydligt rikligare är den provkarta på varjehanda mer eller mindre plausibla förklaringar, som anförts av de dömda själva. Förutom de ovan redovisade, å frågeformuläret specificerade invändningarna åberopades olika slag av förgiftning, sjukdomar och andra speciella förhållanden såsom: Opererat med sprit som desinfektionsmedel Sömnlöshet Trötthet Huvudvärk Psykisk depression, oro Stött huvudet Går illa på grund av reumatisk värk Spritförtäring för att döva tandvärk Förtärt bensin av misstag Ordinerad snaps till maten av läkare sedan 21 år tiUbaka Någon häh"t konjak i håret Klen, verkar lätt berusad Osäker körning på grund av körovana Endast kunna köra med en hand Å frågeformuläret efterfrågades även resultatet av det s. k. Gerhardtska provet. Något statistiskt påvisbart samband mellan utfallet 6

av detta prov och blodprovet synes ej vara för handen. Uppgift om Gerhardts prov föreligger i 840 fall, varav 760 med negativt och 80 med positivt utslag. Den andel av dessa båda grupper, som av vederbörande läkare ansetts så påverkade att de ej på ett betryggande sätt kunnat framföra fordonet, är nästan exakt densamma, nämligen 67,8 resp. 66,3 %. Något samband mellan blodalkoholhalten och utfallet av Gerhardts prov har ej heller kunnat iakttagas. Såväl medeltalet som spridningen i fördelningen av blodalkoholhalten är i stort sett densamma, vare sig provet utfallit negativt eller positivt.1 Straffmätningen Vid bedömande av straffmätningen är det nödvändigt att särredovisa dem, som samtidigt med rattfylleribrottet gjort sig skyldiga till andra brott eller förseelser. Det är vidare av intresse att se, i vad mån personer som tidigare dömts för rattfylleri erhålla strängare straff än första gången dömda. En sammanställning av nämnda samtidigt förekommande brott enligt vid uppgiftslämnandet till kontrollstyrelsen angivna lagrum meddelas i tabell 23. I regel torde det här röra sig om brott och förseelser begångna i omedelbar anslutning till rattfylleribrottet. Av körkortsinnehavarna ha 39 % samtidigt med rattfylleriet dömts för minst ett annat 1 Gerhardts prov är en färgreaktion, som utföres på urin, och som under normala förhållanden utfaUer negativt. Ett positivt utfall tyder på närvaro av vissa syror, vilka t. ex. kunna förekomma vid diabetes etc. Den oövade kan emellertid få ett resultat, som kan tydas som positivt, vid undersökning av personer, vilka icke uppvisa syror i urinen, men ha förtärt tabletter av olika slag, t. ex. acetylsalicylsyra (magnecyl o. d.) Resultatet av undersökningen tyder på att det Gerhardtska provet sannolikt feltolkats som positivt i flertalet av de som "Gerhardts prov positivt" betecknade fallen. Provet underlåtes ofta och synes på föreliggande material ha utförts i mindre än 50 % av faUen.

Tabell 23. Sammanträffande

av rattfylleri

Samtidig trafikförseelse

Smitning

32 7

Körkortsinnehavare Samtidig trafikförseelse Smitning (§ 3 RfL) VåUande till annans död Billån Vårdslöshet (§ 2 RfL) . . Annat samtidigt brott . .

med annat

Billån

Annat Vårdssamtidigt löshet brott

—

2 137

35 Ej körkortsinnehavare Samtidig trafikförseelse Smitning (§ 3 RfL) Billån Vårdslöshet (§ 2 BfL) . . Annat samtidigt brott . .

5 1

62 6 3 6

2 2

13 714

6 Därav 1 fall, vari även trafikförseelse ingår. Därav 6 fall, vari även trafikförseelse ingår. 3 Därav 2 fall, vari även smitning ingår. 4 Därav 1 fall, vari även smitning ingår.

brott

6 8 48

20 6 1 »16 8 1 6

Summa personer

brott

509 23 2 25 43 48

516 58 2 38 69 106

201 7 36 3

221 12 101 25 44

403 I samtliga faU dessutom trafikförseelse. Därav 14 fall, vari även trafikförseelse ingår. 7 Därav 4 faU, vari även annat brott ingår.

brott. För icke-körkortsinnehavarna uppgår

h a varit så p å v e r k a d , som ovan n ä m n t s . I

n ä m n d a andel till 86 %.

förstnämnda fallet, 1 m o m . i 1 § av ifråga-

O m trafikförseelserna frånräknas, befinnes

v a r a n d e lag, skall straffet vara fängelse i

det, att av körkortsinnehavarna endast 13,9%

högst 1 år eller, d ä r omständigheterna äro

gjort sig skyldiga till annat samtidigt brott mot

mildrande, dagsböter, dock ej u n d e r 25. I

48,0 % av icke-körkortsinnehavarna.

Skill-

senare fallet, 2 mom., skall straffet vara dags-

n a d e n s a m m a n h ä n g e r närmast med att vissa

böter, lägst 10, eller fängelse i högst sex m å -

av icke-körkortsinnehavarna h a

nader.

förhållan-

devis m å n g a billån p å sina samveten. Den

E n översikt över de använda strafftyperna

hos

vid dels enbart rattfylleri, dels s a m m a n s a t t

d e n n a g r u p p tar sig alltså uttryck i en grövre

brott l ä m n a s i tabell 24. Av de d ö m d a kör-

kriminalitet även i s a m b a n d med rattfylleri-

kortsinnehavarna h a 61 % dömts för enbart

brottet.

rattfylleri ( 5 2 % enligt 1946 års undersök-

ovan

påvisade

starkare

asocialiteten

Lagen den 7 juni 1934 (nr 247) om straff

ning), därvid straffarterna fängelse och dags-

för vissa brott vid förande av motorfordon

böter använts ungefär i förhållandet 7 : 4

skiljer mellan de fall, d ä r föraren varit så

(5 : 3). Sammanträffande brott h a förekom-

p å v e r k a d att h a n ej kunnat p å ett betryggande

mit i 39 (48) % av fallen; huvudparten h a r

sätt föra fordonet, och fall där sådan påver-

föranlett fängelse och endast en fjärdedel (en

k a n ej k u n n a t styrkas m e n alkoholhalten i

tredjedel) dagsböter. Rrottslighet, som

blodet uppgått till 0,8 m e n ej 1,5 promille.

skyllt straffarbete, h a r konstaterats i 45 fall.

Uppgick alkoholkoncentrationen i blodet till

Icke-körkortsinnehavarna h a i stort sett er-

1,5 promille, skall vederbörande alltid anses

hållit strängare straff än körkortsinnehavarna.

för-

Tabell 24. Strafftyper Körkort Straffart

sammansatt brott

s:a

363 644 3 3 1

154 453 4 42 1

517 1 097 7 45 2

1 1

2 1

1 662

x

därav villkorligt dömda . . Straffarbete därav villkorligt dömda . . Sakerförklarad, villkorligt anstånd med straffets ådömande

Ej körkort

enbart rattfylleri

enbart rattfyUeri

sammansatt brott

13 26 2

Förvaring i säkerhetsanstalt Summa 1

41 Samtliga s:a

enbart rattfylleri

sammansatt brott

s:a

58 130 8 47 5

71 156 8 49 5

376 670 3 5 1

212 583 12 89 6

588 1 253 15 94 7

13 2 3

13 2 3

1 1

14 2 3

15 3 3

1 956

Därav i 1 faU även annat, ej samtidigt brott.

Mer än hälften av dem ha dömts till fängelse och en sjättedel till straffarbete. Straffmätningen vid enbart rattfylleri redovisas i tabell 25. För att i möjligaste mån eliminera det inflytande på straffmätningen, som eventuellt kan ha utövats av att vederbörande förut straffats, har sistnämnda tabell inskränkts till att omfatta personer, som enligt de tillgängliga uppgifterna icke tidigare blivit dömda för något straffregisterbrott eller någon trafikförseelse. Det framgår av tabellen, att de utdömda straffen variera mellan 10 dagsböter och 3 månaders frihetsstraff. Vid dom enligt 1 mom. har frihetsstraff utmätts i 84% av fallen, medan återstående 16 % sluppit undan med bötesstraff och vid dom enligt 2 mom. är motsvarande relation 95 % bötesstraff och 5 % frihetsstraff. Antalet dagsböter är mycket varierande. Av dem, som fått bötesstraff, ha 9 % blivit dömda till mindre än 30 dagsböter (12 % enligt 1946 års undersökning) och 15 (9) % till 80 eller flera dagsböter. Av dem, som dömts till fängelsestraff, ha 67 (85)% fått 1 månad och 17 (10)% 2 månader. Längre fängelsestraff än 2 månader har förekommit i endast ett fåtal fall. Frihetsstraffen

jämlikt 2 mom. avse samtliga 1 månads fängelse. Såväl ifråga om bötesbeloppens storlek som frihetsstraffens längd föreligger Tabell 25. Personer, som dömts för enbart rattfylleri och ej tidigare dömts för något straffregisterbrott eller någon trafikförseelse, fördelade efter tillämpat lagrum och utmätt straff. Lagrum i 1934 års lag, 1 § Utdömt straff

Summa 1 mom.

2 mom.

Dagsböter 10—19 20—29 30—39 40—49 50—59 60—69 70—79 80—99 100 och däröver

37 1 2 1 6 4 7 7 3 6

121 3 8 14 23 26 17 16 5 9

158 4 10 15 29 30 24 23 8 15

Fängelse 1 mån. 1V2 mån. 2 mån. 3 mån.

199 132 28 35 4

7 7

206 139 28 35 4

Straffarbete Summa

— — —

—

Tabell 26. Personer, som vid brottets begående ej uppnått 18 års ålder

Ålder år

16 16 16 16 16 17 17 17 17 17

BlodFordo- alko- Lagrum i 1934 holnets halt års lag 1 § art i% Ib pb pb pb Ib mc mc pb Ib mc

0,15 1,29 1,24 0,24 0,31 1,55 1,27 1,22 0,10 1,20

1 mom. 1 mom. 2 mom. 1 mom. 1 mom. 1 mom. 1 mom. 1 mom. 1 mom. 2 mom.

Samtidigt brott

40 dagsböter Trafikförseelse 1 mån. fäng. villk. Ej redovisade brott Anstånd m. ådömandet Vårdslöshet Anstånd m. ådömandet Vårdslöshet 4 mån. fäng. viUk. Trafikförseelse 60 dagsböter Bfllån 2 mån. fäng. villk. BiUån -ftrafikförs. 2 mån. fäng. villk. Vårdslöshet 4 mån. fäng. villk. Stöld+trafikförs. Anstånd m. ådömandet

en klar tendens till skärpning av straffen jämfört med 1946 års undersökning. I sistnämnda undersökning hade de fall, där vederbörande tidigare straffats, medtagits. Hade så icke skett skulle skärpningen av straffen ha framträtt ännu klarare. Av dem, som tidigare dömts för rattfylleri, ha endast 10 av 73 enbart för rattfylleri dömda sluppit undan med bötesstraff. Det vanligaste är här 2 månaders fängelse. Såväl dagsböternas antal som den utdömda strafftiden ligger långt över genomsnittet för samtliga dömda. Huruvida dessa återfallsförbrytare i stort sett fått hårdare straff än vid närmast föregående dom kan ej avgöras. I vissa fall ha de fått lindrigare straff, nämligen i de fall endast bötesstraff blivit utdömt. Uppgifterna från fångvårdsstyrelsens straffregister avse nämligen i fråga om rattfylleri endast frihetsstraff. De 10 personer, som vid rattfylleribrottets begående ännu icke uppnått 18 års ålder, redovisas särskilt i tabell 26. Den hos dessa personer funna alkoholhalten i blodet var i stort sett lägre än genomsnittet. Att trots detta ej mindre än 8 blivit dömda jämlikt 1 mom. i 1 § av 1934 års lag tyder på jämförelsevis liten tolerans mot alkoholpåverkan hos dessa 84

Utdömt straff

Körkortet indraget för en tid av

Ej innehav 7 mån. Ej innehav Ej innehav Ej innehav 8 mån. Ej innehav Ej innehav Ej innehav 8 mån.

personer. Alla utom en ha samtidigt blivit dömda för annat brott eller annan förseelse. I vad mån omständigheterna vid brottets upptäckt kunna ha påverkat straffmätningen, belyses i tabell 27. Huruvida upptäckten skett i samband med inträffad trafikolycka eller ej, synes icke i någon högre grad ha påverkat straffmätningen i de fall domen enbart avser rattfylleri. Procenten frihetsstraff är i själva verket lägre för trafikolycksfallen. I de fall frihetsstraff utdömts, äro de emellertid genomsnittligt längre inom denna grupp än inom de övriga. Även bötesbeloppen synas i genomsnitt vara något högre inom olycksfallsgruppen. Innefattar domen även ansvar för trafikförseelser, äro straffen i allmänhet hårdare. Procenten frihetsstraff är dock även här större för gruppen "osäker eller felaktig körning" än för traiikolycksfallsgrupp en. Den omständigheten att person- eller egendomsskada förekommit, synes alltså icke i och för sig ha fått något avgörande inflytande på straffmätningen. Enligt ovanstående (tabell 23) hade ansvar för vållande till annans död utkrävts i endast 2 av de 10 fall, där anledningen till brottets upptäckt var dödsolycka med dödlig utgång. Troligen kan endast ett närmare studium av domstolshandlingarna

Tabell 27. Straffmätning och orsak till upptäckten

Ådömt straff

Enbart rattfyUeri osäker annan trafik- el. fel- orsak olycka aktig till uppkörning täckten

Även trafikförseelse osäker annan trafik el. fel- orsak olycka aktig tiU uppkörning täckten

Hela antalet

57 Dagsböter Mindre än 60 60 och däröver . Frihetsstraff Högst 1 månad .. Mer än en månad

1 012 237 Procent

39 16 23 61 28 33

33 18 15 67 45 22

37 22 15

36 20 16

30 8 22

26 8 18

46 18 28

63 41 22

64 41 23

70 20 50

74 32 42

54 32 22

1 2

29 9 20 71 25 46

Uppgift om orsak till upptäckten saknas i 11 fall. Uppgift om orsak till upptäckten saknas i 3 fall.

ge upplysning om i vilken omfattning förmildrande eller försvårande omständigheter förelegat, som kunna förklara variationerna i den tillämpade straffskalan. Man får dessutom räkna med att bedömningsgrunderna kunna ha växlat från domstol till domstol. Å andra sidan har underrättens domslut i flera fall ändrats i högre instans. Domstolens uppfattning om förefintligheten av sådan alkoholpåverkan, som i lagen avses, stämmer långtifrån alltid med läkarens på grundval av den kliniska undersökningen men utan tillgång till resultatet av den gjorda blodprovundersökningen baserade konklusion rörande sagda alkoholpåverkan. I 66 % av samtliga fall voro läkarna och domstolen överens, nämligen i 50% av fallen om att sådan påverkan förelåg och i 16 % av fallen om att den icke förelåg. I 8 % av samtliga fall hade läkaren icke avgivit något bestämt omdöme. I återstående 26 % av samtliga fall skilde sig uppfattningarna. Dessa 26 % fördelade sig med 15% på sådana fall, där läkaren konstaterat påverkan men domstolen icke delat denna mening och med 11 % på sådana fall, där domstolen mot läkarens utsago kommit till ett fällande resultat. Upp-

gift om domstolens uppfattning saknades i endast 10 fall. Skillnaden mellan domstolarnas och läkarnas uppfattning om förefintligheten av sagda alkoholpåverkan förklaras av att domstolarna haft tillgång till vittnen och resultatet av blodprovsanalysen. Förhållandet belyses i nedanstående sammanställning. Om man ser till läkarens utlåtande, synes procenten påverkade successivt öka med växande blodalkoholhalt. För domstolarna, som till skillnad från vederbörande läkare hade resultatet av blodalkoholanalysen att stödja sig på, synes promilletalet i fråga spela en stor roll vid bedömningen av påverkan eller ej, se tabell 28; procenten påverkade ökar snabbt när promilletalet når upp till 1,50 eller snarare 1,65, dvs. det värde som med hänsyn tagen till tredubbla medelfelet i observatioProcent påverkade Blodalkoholhalt i promille

0,80—0,99 1,00—1,49 1,50—1,99 2,00—2,49 2,50 o. däröver

enligt läkaren

enligt domstolen

36 44 65 78 85

25 24 74 96 95

Domstolens uppfattning PromUle

påverkad

ej påverkad

1,60 1,61 1,62 1,63 1,64 1,65

7 6 5 5 8 5 36

10 2 6 7 8 11 44

1,66 1,67 1,68 1,69

11 8 14 12 45

1 4 3 2 10

54 Summa

nerna garanterar en faktisk blodalkoholhalt av minst 1,5 promille. Att gränsvärdet 1,65 promille har en viss betydelse för domstolarnas bedömning framgår av ovanstående analys av samtliga fall, där blodprovet gett ett resultat av minst 1,60 och högst 1,69 promille. En fullständig redovisning av de dömdas fördelning efter blodalkoholhalt och domstolens uppfattning om påverkan lämnas såsom förut nämnts i tabell 28. I vad mån bötesstraff kommit till användning enligt 1 mom. resp. fängelsestraff enligt 2 mom., belyses ytterligare i tabell 29. Denna jämförelse begränsar sig till de fall, där vederbörande blivit dömd för enbart rattfylleri. Antalet avvikelser från det för respektive moment normala straffet motsvarar här omkring 10% av samtliga. Vilka de förmildrande omständigheter kunna ha varit, som vid tilllämpande av 1 mom. föranlett att endast bötesstraff utdömts, framgår icke av uppgifterna. Viss hänsyn synes ha tagits till blodalkoholhalten, men denna har, som framgår av tabell 28, ingalunda varit utslagsgivande. Bland dem, som sluppit undan med dagsböter, finner man sålunda förhållandevis många med låg blodalkoholhalt. Av de 27 personer, som dömts till frihetsstraff jämlikt 2 mom., hade 4 tidigare straffats 86

Tabell 28. Blodalkoholhalt och domstolens uppfattning om graden av påverkan Därav enl. domstolens uppfattning Hela Blodalkohol- antalet så på- ej så halt, promille dömda ver- påverkad kad etc. etc. Mindre än 0,80 0,80—0,89 0,90—0,99 1,00—1,09 1,10—1,19 1,20—1,29 1,30—1,39 1,40—1,49 1,50—1,59 1,60—1,69 1,70—1,79 1,80—1,89 1,90—1,99 2,00—2,49 2,50—2,99 3,00 o. däröver Uppgift saknas

17 17 36 62 71 102 100 122 132 134 141 128 128 455 130 27 154

6 7 6 9 10 20 27 42 54 79 122 116 118 438 123 26 137

11 10 30 52 60 80 73 79 77 54 19 11 10 16 5 1 14

Summa

1 956

ej uppgift

1 1 2 1 1 1 1 1 2 3 14

för både rattfylleri och annat straffregisterbrott, 1 enbart för rattfylleri och 5 enbart för vinningsbrott. Det hårdaste straff, som utdömts enligt 2 mom., var 4 månaders fängelse. Blodprovet utvisade i sistnämnda fall ett värde av 1,64 promille dvs. det fattades endast 0,01 promille för att blodalkoholhalten även med hänsyn tagen till det tredubbla medelfelet (0,15 promille) med full säkerhet skulle ha uppgått till 1,5 promille. Tabell 29. Straffart, lagrum och blodalkoholhalt. Enbart rattfylleri 1 mom.

2 mom.

Blodalkoholhalt i promille

frihetsstraff

dagsböter

frihetsstraff

dagsböter

0,8—0,9 1,0—1,4 1,5—1,9 2,0—2,4 2,5— et)

5 35 230 230 79

3 10 33 18 3

9 16 2

16 188 75 5

Summa

Körkortsåtcrkallelse

I 33 § vägtrafikförordningen stadgas, att rattfyllerist, som dömts genom lagakraftägande utslag, skall få körkortet återkallat för minst 6 månader och högst 2 år, dock att i händelse av återfall inom 5 år efter dagen för föregående dom återkallelse skall ske för minst ett och högst fem år. Att återkallelsetid utlöper innebär icke, att vederbörande automatiskt blir på nytt berättigad att föra motorfordon, utan blott att frågan härom kan efter ansökan upptagas till prövning. Tabell 30 anger körkortsinnehavarnas fördelning efter den tid körkortet hållits indraget. Egendomligt nog föreligga även här stora variationer i tidsbestämningen, sannolikt delvis hänförliga till varierande praxis inom olika länsstyrelser. Mediantiden för samtliga dömda är 8 månader eller lika mycket som vid 1946 års undersökning. Uträknas aritme-

tiska mediet av de olika återkallelsetiderna, erhålles emellertid en ökning från 8,0 till 8,7 månader. Personer, som tidigare dömts för rattfylleri, få i genomsnitt nästan dubbelt så lång återkallelsetid. Aritmetiska mediet av återkallelsetiderna uppgår här till 15,8 månader mot endast 10,9 månader enligt 1946 års undersökning. Vidare tillämpas i stort sett något längre återkallelsetider för dem, som samtidigt begått annat brott än för dem, som dömts för enbart rattfylleri, 10,7 mot 9,3 månader enligt 1946 års undersökning. Man finner alltså här liksom i fråga om domstolarnas straffmätning en klar tendens till skärpning av den samhälleliga reaktionen mot rattfylleriet. Ett fullt tydligt samband kan iakttagas mellan det utmätta straffets svårhetsgrad och tiden för körkortsindragningen, tabell 31. Tiden för körkortsindragningen tenderar så-

Tabell 30. Tid för återkallelse av körkort Enbart rattfylleri Antal månader

hela antalet

därav tidigare dömda för rattfylleri

6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 18 19 20 21 24 27 30 36 48 Uppgift saknas

192 112 379 94 90 17 55

4 2 8 1 7 2 9

8 3

3 2

1 18 1 3 2 1 22

15 1 3 1

Summa Median, månader

1 012 8

68 14

Sammansatt brott hela antalet

därav tidigare Samtliga dömda för rattfylleri

35 63 134 63 134 15 87 3 16 14 5 21 2 1 5 22

1 1 15

1 6

1 6

1 5 1 5 1 7 3 2 1 7

23 650 10

57 18

227 175 513 157 224 32 142 3 24 17 5 35 2 1 6 40 1 4 8 1 45 1662 8

Därav tidigare dömda för rattfylleri 5 2 13 2 12 3 16 6 4 1 17 1 1 30 1 4 7

125 15

Tabell 31. Jämförelse mellan straffmätning och tid för körkortsindragning. Personer dömda för enbart rattfylleri

|

Dagsböter Körkortet indraget för en tid av

7 mån 10 mån 12 mån 14—15 mån. . . 18 mån 2 år och därutöver Uppgift saknas Summa Median, månader 1 2

3 och 70 och mindre 30—49 50—69 där- 1 mån. l 1 /, 2 mån. flera straffmån. än 30 måna- arbete över der

övriga

S:a

2 1 1 2 3 1 3

— — — — — —

— — — — — —

—

— —

— —

192 112 379 94 90 17 55 11 14

1 1 3

— 2

13 27 242 60 31 6 20 3 8

2 3 16 15 19 3 10 2 1

1 1 39 13 29 7 17 5 1

—

4 4

12 5 130

—

4 1 76

— — — — — —

71 27 29 2 3

31 22 36 2 5

—

—

—

—

—

13 2 2

59 29 14

— — — .— — — 2

—

1 1

— 1

*1

1 2

26 22 1 012 8

Ungdomsfängelse. Villkorligt anstånd med straffets ådömande, körkortet definitivt indraget.

lunda i stort sett att öka, när straffet skarpes, dock i betydligt mindre grad än det av domstol utdömda straffet. De, som dömts till fängelse i 3 månader eller mera, få körkortet indraget för i medeltal 11 månader mot 6 månader för dem, som dömts till relativt låga bötesstraff. I de fall endast bötesstraff utdömts, indrages körkortet i allmänhet icke för längre tid än 8 månader. För rattfylleri dömda kvinnor De 5 kvinnor, som enligt ovanstående dömts för rattfylleri under året 1/7 1948-30/6 1949, voro i genomsnitt 37 år gamla. Tre voro gifta och två ogifta. Två voro hemmahörande i Stockholm, en i Göteborg, en i Malmö och en på landsbygden (nära Stockholm). Fyra befunno sig på nöjesresa och hade vardera en medpassagerare, en på affärsresa. Samtliga

88 Fängelse

förde personbil. Trafikolycka hade icke inträffat i något av fallen. Endast 3 av dem innehade körkort; 3 hade enligt straffregisterutdrag straffats tidigare, varav 1 för vinningsbrott och annat brott, 1 för rattfylleri och annat brott samt 1 endast för vinningsbrott. Blodprov togs på 4 av kvinnorna, varvid det befanns, att 2 hade över 2 promille alkohol i blodet, de återstående hade 1,51 resp. 1,56 promille. Annat samtidigt brott förekom endast i 1 fall (trafikförseelse). Samtliga blevo dömda jämlikt 1 mom., 1 till 50 dagsböter, 2 till vardera 1 månads fängelse, 1 till l*/« och 1 till 2 månaders fängelse. Körkortsinnehavarna fingo med anledning av brottet sina körkort indragna för en tid av resp. 8, 10 och 12 månader.

SJÄTTE KAPITLET

Nyare rön över alkoholens verkan på organismen

Alkohol är ett samlingsnamn för ett stort antal ämnen med vissa gemensamma kemiska egenskaper. Den alkohol, som har största betydelsen i de vanliga spritdryckerna, är etylalkohol eller etanol. Alkoholens omsättning i kroppen Etylalkoholens förhållande i kroppen efter tillförsel kan uppdelas i tre skilda avsnitt: uppsugningen av alkohol från mag-tarmkanalen till blodet, fördelningen och transporten med blodet till de olika vävnaderna och organen, samt försvinnandet ur kroppen genom förbränning och utsöndring. Alkoholens uppsugning Alkoholen kommer vid nedsväljningen ned i magsäcken, där dess övergång till blodet börjar redan efter någon minut. Den del av alkoholen, som icke uppsuges här, passerar med maginnehållet vidare till tarmen och övergår där till blodet. Hela denna procedur tager i genomsnitt 1—2 timmar, ibland även längre tid. Genom alt med jämna intervall efter förtäringen taga blodprov och analysera dessa på halten av alkohol kan man få en uppfattning om alkoholens förhållande i organismen. Blodalkoholhalten uttryckes vanligen i promille, som betyder den mängd alkohol, uttryckt i mg, som man vid analysen av blodprovet finner i varje kubikcentimeter blod. Under uppsugningen stiger alkoholhalten i

blodet och når efter varierande tid ett högsta värde. Intages alkoholen i form av starksprit, når den sin högsta halt i blodet i genomsnitt 1 timme efter förtäringens början; vid mycket snabb uppsugning redan efter 15—20 minuter och vid långsamt uppsugning först efter 2—22/2 timmar. Fortares en dryck med lägre alkoholhalt, t.ex. vin, grogg eller öl, kommer maximum i regel något senare. Intages alkoholen i anslutning till en måltid i stället för på fastande mage, kan maximum uppträda något senare för starksprit, och möjligen även för vin och grogg, men efter samma tid för öl upp till 4,0 vol%. Mängden intagen alkohol spelar ävenledes en roll för den tidpunkt, då halten i blodet når sitt högsta värde. Förtäring av en större kvantitet uppsuges långsammare och kan i vissa fall medföra en kramp i magens slutmuskel med ett längre kvarstannande av alkohol och ibland en kräkning som följd. Den höjd som blodalkoholkurvan når, sammanhänger med en rad olika faktorer. Förtärande av starksprit ger det högsta värdet. Om uppsugningen skett på fastande mage och varit mycket snabb, kan halten under en viss tid t. o. m. skjuta upp i en topp, en s. k. resorptionstopp ovanför blod alkoholkurvans vanliga nivå. Denna överskjutning kan i extrema fall uppgå till 50—100% av det normala värdet. — Alkohol av lägre halt, såsom vin eller grogg, ger lägre maximivärden, och de lägsta framkommer efter intag89

Blodalkohol 1.5T

uppgår till omkring 3 vikt% (3,8 vol%), blir blodalkoholkurvan densamma, vare sig ölet förtärts på fastande mage eller tillsammans med föda. Är halten över 3,2 vikt% (4,0 vol%) blir nedsättningen vid intagning tillsammans med föda 1 0 - 2 0 % . \ övriga faktorer, som kan påverka blod_ , 0 _ ^ Brännvin alkoholmaximums storlek, är t. ex. förekomsten av mag-tarmsjukdomar. En snabb uppsugning, såsom vid magkatarr, vilken t. ex. kan förefinnas hos alkoholister, kan ge ett högt och tidigt inträdande maximum, medan en förlångsammad tömning av magsäcken, t. ex. efter intagning av stora alkoholkvantiteter under kort tid hos personer, mera ovana 100 200 300 vid stor förtäring, ger en långsammare uppminuter sugning och ibland ett förblivande av blodFig. 4. Blodalkoholhalten efter förtäring av samma mängd alkohol i form av brännvin (40 volymproalkoholhalten på en viss nivå under 1 — 2 cent), grogg (3,3 volymprocent) och öl (3,3 volymtimmar. procent). Försöksperson 118, vikt 54 kg, 34,4 g alkohol — 0.64 g per kg, motsv. 11 cl brännvin, Vid kräkning, som kan utlösas av alkoholresp. 4 "lättgroggar" eller 4 flaskor öl. förtäring, framför allt vid intagning av större ning av maltdrycker. Ett typiskt exempel åter- kvantiteter, ses en förlångsammad uppsugfinnes i fig. 4; försökspersonen hade i alla ning och blodalkoholkurvans förlopp kan tre fallen fått samma mängd alkohol, men påverkas. Uppsugningshastigheten och maximums varje gång i olika slags dryck. höjd varierar inom vissa gränser från individ För toppvärdet kan närvaron eller fråntill individ, men också hos en och samma varon av föda i magsäcken spela en viktig roll. För starksprit gäller, att om denna in- individ vid olika tillfällen. Ett exempel gives tages tillsammans med måltid kan skillnaden i fig. 7; ett fall hade en långsam uppsugmot värdena på fastande mage uppgå till ning med lågt maximum, 0,63 promille, efter 10—30%. I vissa fall, framför allt om det förtäring av 4 flaskor 3,2 vikt% öl, medan på fastande mage förelegat en resorptions- ett annat efter förtäring av samma kvantitet topp, kan skillnaden uppgå till 20—40%. uppvisade ett maximum på 1,14 promille, Tiden för maximum kan förskjutas och således nästan den dubbla halten. Skillnaden toppen inträda senare, någon gång efter 2 — 3 var genomgående densamma, vilken styrka timmar, och kurvans hela förlopp kan ändras. på ölet de båda personerna än förtärde. PåNågra typiska exempel återfinnes i fig. 5 o. 6. verkan följde helt blodalkoholhalten: den var Även för vin och grogg blir blodalkohol- avsevärt större hos den person som hade det halten lägre efter förtäring tillsammans med höga maximivärdet. Ett exempel på en extrem variation hos en måltid, även om skillnaderna icke är så utoch samma person är ett fall, där alkoholpräglade. halten efter förtäring av 13 cl brännvin vid ett För maltdrycker är förhållandena helt annorlunda. Om halten av alkohol i ölet tillfälle var 0,96 promille, och vid ett annat

V

Promille

0,17 promille, beroende på att alkoholen ena gången intogs på fastande mage, andra gången omedelbart efter måltid. Graden av påverkan följde helt blodalkoholhalten. Formler för beräkning av maximivärdets storlek under varierande betingelser återfinnes i bilaga 3. Som exempel må nämnas att 15 cl starksprit ger ett genomsnittligt maximivärde av 1 promille, som vid snabb uppsugning kan gå upp till 1,5 promille, och vid andra tillfällen stanna vid 0,5 promille. 2 glas vin ger en genomsnittlig halt av 0,5—0,6 promille, och t. ex. 3 flaskor öl (3,5 vol %) likaledes 0,5-0,6 promille. Ett antal exempel återgives i tabell 32. Alkoholhalten når ett högre maximivärde hos kvinnor än hos män, om samma mängd fortares. Skillnaden uppgår till 10—15%, och beror på olikheter i alkoholens fördelning (se nedan). Hos utpräglat alkoholvana och alkoholister sker uppsugningen snabbare, maximum blir i regel 10—20 % högre, och risken för kräkning i anslutning till förtäring är mindre än hos de vid alkohol ovana. Variationerna i blodalkoholkurvans höjd och i tiden för maximums inträdande blir de viktigaste anledningarna till variationerna i graden av påverkan.

Promille

•i

i

'i

n

400 min.

Fig. 5. Blodalkoholhalten efter 15 cl brännvin på fastande mage (övre kurvan) och efter samma mängd tillsammans med måltid (undre kurvan).

3 timmar

Fig. 6. Blodalkoholhalten efter 3 flaskor öl 3,8 vol %) på fastande mage ( ) och efter samma mängd tillsammans med måltid ( )

Alkoholens fördelning I hela organismen: Alkoholens fördelning över hela organismen efter uppsugningen från mag-tarmkanalen sker främst genom blodet, som transporterar alkoholen till kroppens alla vävnader och organ, såsom till nervsystemet, lungorna, muskulaturen, levern, njurarna, fettväven, osv. Halten av alkohol i de olika organen stiger tills ett jämviktsläge med alkoholhalten i blodet nåtts. Detta förlopp tar en viss tid, i allmänhet 1—2 timmar. Liksom för uppsugningen gäller, att alkoholen, när den fortares som starksprit på fastande mage, fördelar sig fortare än om den intages som vin, grogg eller öl eller tillsammans med måltid. Den högsta mängd, som kan uppträda i en vävnad, t. ex. i hjärnan, bestämmes av alkoholhalten i blodet, av blodgenomströmningens storlek och i sista hand av vävnadens vattenhalt. Så t. ex. blir alkoholhalten 20 % högre i blodserum, lymfa eller saliv än i helblod, och 30—40% högre i urinen eller i ryggmärgsvätskan än i helblodet. Om den totalt förtärda mängden alkohol är känd, kan den per kg kroppsvikt intagna alkoholmängden beräknas med kännedom om personens kroppsvikt. Stora variationer i kroppsvikten är en av förklaringarna till varierande alkoholhalt hos olika individer och därmed till olikheter i graden av påverkan. I blodet: För att med kännedom om den genomsnittliga halten av alkohol i kroppen 91

Blodolkohol i %o

effekten av skilda drycker och till olikheterna i verkan på olika personer. Vid förtäring av samma mängd alkohol är blodalkoholkurvan högre hos kvinnor än hos 1.0/"x. män, vilket torde sammanhänga med skillnaden i organismens fetthalt. / urinen: På grund av den tid, det tar för alkoholen i de olika vävnaderna och organen att komma i jämvikt med alkoholhalten i I/ ^S_ blodet, får alkoholkurvan t. ex. i urinen, 1/ ^k*_ saliven, ryggmärgsvätskan eller utandnings£ ^—~.™ luften ett annat förlopp än i blodet. Så t. ex. 0 100 200 300 400 minuter visar alkoholhalten i urinen en eftersläpning Fig. 7. Variationer i blodalkoholhalten efter i förhållande till halten i blodet (fig. 8) på förtäring av 4 flaskor maltdryck (4,0 volymprocent) hos två olika försökspersoner, övre resp. 1 — 2 timmar eller mera. Under alkoholens undre kurvan. uppsugning är alkoholhalten i urinen lägre än i blodet. Den högsta halten i urinen inkunna beräkna halten i blodet, kräves emellertid kännedom om den omräknings- träder i regel först 1 — 2 timmar senare än i faktor, som avser förhållandet mellan alko- blodet, och kan nå ett lika högt värde som i holhalten i organismen och i blodet, och om blodet eller t. o. m. högre. Under den tid som de andra lagar, som reglerar detta förhål- alkoholhalten avtager i blodet, är halten i urinen högre än i blodet. Skillnaden är i lande. Förhållandet är omkring 0,70 och ändras ej genomsnitt 35—40%, och kan i vissa fall vid ändringar i den intagna mängden alkohol uppgå till inemot 50—75 %. (fig. 9). En utförlig redogörelse för lagarna Alkoholen kan, framför allt om större återfinnes i bilaga 3. mängder intagits, påvisas i urinen en till flera Efter intagning* av starksprit på fastande timmar efter det den försvunnit från blodet. mage är alkoholhalten i blodet 40 % högre En jämförelse mellan alkoholhalten i blodet än i organismen i sin helhet. Efter vin eller och i urinen kan därför vara av stor betydelse grogg förlöper blodalkoholkurvan — med i de fall, där kurvans hela förlopp icke är undantag av maximivärdet (fig. 4) — i stort känt. Genom att jämföra blodalkoholhalten och urinalkoholhalten kan man få en uppfattsett som efter starksprit. Efter förtäring av maltdrycker, framför allt ning om i vilket avsnitt alkoholomsättningen i en styrka ej överstigande 3,5 vol%, ligger befunnit sig. Är blodalkoholhalten högre än urinalkoholen, befinner sig blodalkoholen kurvan emellertid på en betydligt lägre nivå sannolikt i stigande, eller har just nått maxi(fig. 4, 9). Intages alkoholen tillsammans med föda, mum och förtäringen måste ligga blott några sker i regel för flertalet drycker en avsevärd limmar tillbaka i tiden. Är blodalkoholförändring av blodalkoholkurvans förlopp. halten lägre än urinalkoholen eller t. o. m. Efter starksprit tillsammans med föda sker noll och urinalkoholen fortfarande har ett positivt värde, överväger alkoholens fören nedpressning med 10—20%. Denna olikhet i blodalkoholkurvans förlopp svinnande, och förtäringen ligger längre tillär en av anledningarna till den varierande baka i tiden (fig. 8).

/

,'/

92 V

^ _

>

— I

Blodalkohol i % . 1.S-,

ning och övriga förhållanden i kroppen är därför analysen av alkoholhalten i blodet den ojämförligt bästa metoden. Övriga metoder, t. ex. att använda utandningsluften eller urin, får emellertid betydelse som hjälpmedel i de fall där blodprov icke kan tagas (se nedan). Alkoholens försvinnande Alkoholen försvinner från organismen på två principiellt skilda sätt: genom förbränFig. 8. Alkoholhalten i blodet, utandningsluften och urinen efter förtäring av 15 cl brännvin. ning och genom utsöndring. Förbränningen eller nedbrytningen av alkoI saliven och ryggmärgsvätskan: För saliven hol till enklare beståndsdelar sker huvudsakär eftersläpningen ganska liten, 1/i—l timme. ligen i levern. 9 5 - 9 8 % av den tillförda För ryggmärgsvätskan är den omkring 1 alkoholen nedbrytes där, i första hand till timme (Goldberg 1937) och endast 5—10 acetaldehyd, senare till ättiksyra, som i sin minuter för den del av hjärn-ryggmärgs- tur övergår till kolsyra och vatten. Nedbrytvätskan, som befinner sig i hjärnans hålrum ningen sker genom förmedling av enzymer, (Mehrtens och Newman, 1933). av vilka en alkoholdehydrogenas (ADH), I utandningsluften: I lungorna övergår renframställd i kristallinisk form av Bonalkoholen från blodet till utandningsluften. nichsen och Wassén (1938) och närmare stuAlkoholhalten i utandningsluften, främst i den derad av Bonnichsen och Theorell (1950— s. k. alveolarluften, dvs. i utandningsluftens 1952), synes spela den största rollen för sista portion, följer i stort blodalkoholen. alkoholens nedbrytning till acetaldehyd. Under den första halvtimmen efter förtä- Även andra enzymer deltager, bl. a. en katalas, ringen kan halten i utandningsluften t. o. m. isolerad av Chance (1947). skjuta över halten i blodet1 (Liljestrand och Utsöndringen av alkohol sker huvudsakLinde, 1930, Harger och medarbetare, ligen med utandningsluften och med urinen, 1947-1951). Ett exempel ges i fig. 8. samt till en ringa del även med saliv och Ur alkoholhalten i utandningsluften eller svett. Sammanlagt utsöndras under vanliga urinen kan man under vissa förutsättningar omständigheter endast 2—5% av den totalt beräkna alkoholhalten i blodet, som i sista tillförda mängden alkohol. I extrema fall vid hand är den som avgör graden av påverkan. hög alkoholhalt och kraftig urinavsöndring, Felen vid en sådan omräkning, från t. ex. t. ex. efter förtäring av stora mängder öl utandningsluften till blodet, är i genomsnitt (15—20 flaskor), kan maximalt 7—9% av 10—15 %, beroende på felen i själva bestäm- den förtärda alkoholen lämna kroppen ningsmetoden för alkohol i utandningsluften. genom utsöndring. Under vissa extrema omständigheter kan Alkoholens försvinnande sker i stort sett emellertid felen uppgå till 2 5 - 3 0 %, emedan med konstant hastighet, vilket avspeglas i förhållandet mellan alkoholhalt i blodet och 1 Halten i utandningsluften beräknas som mg i utandningsluften kan undergå stora variaalkohol per 2 000 ml alveolarluft eller 3 200 ml tioner. Som medel att följa alkoholens fördel- utandningsluft. tim.

blodalkoholkurvan. Den nedgående delen av blodalkoholkurvan, sedan uppsugningen och fördelningen är avslutade — således 2—3 timmar efter förtäringens avslutande — är rätlinjig. Dessa förhållanden har utretts av Widmark (1930, 1932) och visats gälla såväl för måttliga alkoholförtärare som för alkoholister (Bernhard och Goldberg 1935, Goldberg 1943) samt för olika slag av drycker, såväl för starksprit som för maltdrycker (Goldberg 1948, 1951). Exempel ges i fig. 4 - 7 , samt i bilaga 4, fig. 2 3 - 2 4 . Det rätlinjiga och konstanta försvinnandet sammanhänger främst med att alkoholens förbränning under bestämda förutsättningar sker med konstant hastighet; utsöndringen av alkohol utgör endast en ringa bråkdel av hela försvinnandet, och spelar praktiskt ingen eller endast en underordnad roll. Denna hypotes har nyligen bekräftats i teoretiska undersökningar över reaktionsförhållandena vid den enzymatiska nedbrytningen av alkohol i närvaro av alkoholdehydrogenas (Theorell och Bonnichsen, 1951, 1952). Den hastighet, varmed alkoholen försvinner ur blodet per tidsenhet, betecknas med jä och är för människa i genomsnitt 0,15 promille per timme. Hos en och samma individ är värdet i stort sett konstant från gång till annan, under förutsättning att samma kvantitet alkohol av samma art intages. Variationerna från individ till individ framgår ur bilaga 3. Ingen säker skillnad kan i detta hänseende påvisas mellan män och kvinnor, ej heller mellan måttliga alkoholförtärare och alkoholister, om samma mängd fortares. Med ökande mängd förtärd alkohol ökar emellertid även [3-värdet till omkring 0,19 promille per timme vid en fördubbling av den intagna mängden maltdrycker (se bilaga 3). Förhållandet illustreras i fig. 10 för p, uttryckt i promille per min. 94

Med ledning av de värden, som är kända för fördelningen och förbränningen kan storleken av den mängd alkohol beräknas, som lämnar kroppen per tidsenhet. I genomsnitt försvinner ur organismen 0,1 g alkohol per kg och timme, vilket motsvarar 7 g i timmen för en 70 kg person. Av denna mängd förbrännes 95—98 %, och resten avgår med utandningsluft och urin. Denna mängd alkohol har omräknats till olika slag av drycker, resultatet återfinnes i tabell 33. Värdena äro endast approximativa, och avse genomsnittstal för en 70 kg man vid måttlig förtäring. Vid högre kroppsvikt eller vid stor förtäring kan den per timme försvunna mängden alkohol öka, medan den minskar vid lägre kroppsvikt och mindre förtäring. 15 cl starksprit försvinner i genomsnitt på 7—8 timmar, 2 glas vin på 3—4 timmar, 3 flaskor öl på omkring 3 timmar osv. Då fördelningen är annorlunda hos kvinnor än hos män, och kroppsvikten i regel lägre hos kvinnor, kan man beräkna, att medan den genomsnittliga förbränningen hos mannen är omkring 7 g alkohol per timme, är den hos kvinnan omkring 5,5 g, således omkring 15—20 % mindre än hos mannen. En bestämd alkoholmängd ger därför hos kvinnan en högre alkoholhalt och ett längre kvarblivande av alkoholen i kroppen än hos mannen under för övrigt likartade förhållanden. Den hastighet varmed alkoholen lämnar kroppen, låter sig endast obetydligt påverkas av yttre förhållanden; hastigheten blir densamma, vare sig en person rör sig, badar bastu, springer eller ligger stilla i sin säng och sover. Förbränningshastigheten, såsom den kan avläsas ur blodalkoholkurvans fallande del, synes emellertid enligt nyare undersökningar icke vara helt oberoende av den tillförda mängden alkohol; förbränningen synes öka

Tabell 32. Approximativa genomsnittssiffror for alkoholhalten i blodet vid förtäring av olika slag av drycker Alla värden beräknade per 70 kg kroppsvikt för en manlig person. Intagen mängd alkohol/70 kg

Dryck

beteckning

Blodalkoholhalt (promille)

Tillsammans motmed föda svarar medel- fasgram tal tande medel- variaalkohol tal tionsbredd

alkoholhalt vol% vikt% volym

annan beteckning

40 46

32 5 cl 34,4 5 cl

1 snaps 1 snaps

16 18,4

0,32 0,37

0,48 0,59

0,36 0,45

0,24—0,38 0,30—0,47

5 cl

1 glas

0,16

0,18

0,15

0,11—0,14

Lättvin

15 cl

1 glas

0,24

0,24

0,19

0,14—0,19

Grogg ("dubbellätt) . . . ("lättgrogg") . . .

6 3

4,8 V« lit. 2,4 Va ht.

1 glas 1 glas

16 8

0,32 0,16

0,32 0,16

0,26 0,14

0,21—0,26 0,11—0,13

Maltdryck kl. III kl. II kl. I

5 3,5 2,3

4,0 1 / 3 ht. 2,8 Va ht. 1,8 l / 8 ht-

1 flaska 1 flaska 1 flaska

13,3 9,3 6,

0,20 0,14 0,10

0,24 0,15 0,10

0,22 0,15 0,10

0,19—0,22 0,15 0,10

med stigande förtäring, vilket visats i djurförsök av Newman (1941) och i försök på människa av Goldberg (1951). Vid intagning av starksprit i smärre kvantiteter försvinner i genomsnitt 5 —7 g alkohol per timme och 70 kg kroppsvikt, motsvarande ca 2 cl brännvin per timme, medan efter förtäring av större kvantiteter, till exempel 20—25 cl eller mera upp till 9 g alkohol försvinner per timme, motsvarande 2^2—3 cl per timme, således en stegring med 3 0 - 8 0 % (fig. 11). Vid intagning av maltdrycker är denna ökning ännu mera markant. Den mängd alkohol, som försvinner per tidsenhet, ökas om större kvantiteter intages. Vid förtäring av 1 — 3 flaskor öl är försvinnandet 5,3 g alkohol per timme, medan det efter intagning av 1 5 - 2 0 flaskor öl stiger till det t r e fyrdubbla, 19 g per timme, motsvarande 2V2 flaska (fig. 11). Denna kraftiga stegring av den mängd alkohol, som försvinner per tidsenhet vid stor förtäring, kan icke enbart bero på ett

ökat försvinnande med utandningsluften och urinen — den vägen utsöndras även under extrema omständigheter endast 7—9% — utan måste högst sannolikt bero på en motsvarande stegring av förbränningen. Försök i avsikt att närmare klarlägga dessa iakttagelser pågår vid Farmakologiska laboratoriet (Bjerver, Kahan och Goldberg, under utarbetande). En utförlig redogörelse för de hittills gjorda fynden återfinnes i SOU 1951: 44. Förbränningens storlek avhänger således av mängden av den intagna alkoholen och arten av den intagna drycken. Först en systematisk, statistiskt invändningsfri kvantitativ bearbetning av ett stort material av belastningar med varierande mängder alkohol och olika slag av drycker har tillåtit att fastställa detta förhållande. Häri ligger en förklaring till varför tidigare författare icke kunnat påvisa detta på människa. På djur har Newman och medarbetare iakttagit liknande fenomen. Undersökningar har även tillåtit att klarlägga förhållanden hos måttliga alkoholför95

tärare och hos alkoholister. Förtär en måttlig alkoholförtärare och en alkoholist samma mängd alkohol, är förbränningen och kurvans hela förlopp i stort sett samma hos båda. Men förtär de olika mängder, spelar de ovan angivna förhållandena en bestämd roll. Det kan beräknas att en alkoholist, som förlär starksprit, på ett dygn maximalt skulle förbränna 7 X 24 = 168 g = */« l brännvin. Om hans alkoholhalt är hög genom att han initialt förtär en stor mängd, torde den per dygn försvunna mängden alkohol kunna stegras med omkring 40% till 230 g alkohol, motsvarande ca 3/t 1 brännvin. Förtär han i stället öl, skulle han under motsvarande förhållanden på ett dygn maximalt kunna förbränna nära 3 gånger mera alkohol, 19 X 24 = 454 g alkohol eller ca 50—55 flaskor pilsner. Den stora vätskekvantiteten, 17—19 1, gör att denna konsumtion med nödvändighet fördelas över en längre tidrymd, varför alkoTabell 33. Alkoholförbränningens storlek Alkoholen försvinner med en genomsnittlig hastighet av 0,15 promille per timme, motsvarande 0,1 g alkohol per kg kroppsvikt och timme eller 7 g alkohol pr 70 kg. För exakt beräkning se bilaga 3. Mängd alkohol försvunnen per 70 kg och timme

Dryck

beteckning

Grogg ("dubbeUätt") ("lättgrogg") Maltdryck kl III kl. II kl. I

alkoholvolym halt vol. vikt i cl

annan beteckning

%

%

40 20 10

32 16 8

6 3

4,8 13—17 x /i g!as 2,4 27—33 1 glas

5 3,5 2,3

4,0 16—20 */a flaska 2,8 23—30 11 flaska 1,8 36—44 l / , flaska

2—2,5 Vj snaps 4— 5 3U glas 8—10 Vi glas

holhalten i blodet trots den stora konsumtionen icke behöver stiga över de halter, som uppnås med relativt sett mindre mängd alkohol i form av brännvin. Skillnader i förbränning kan således också utgöra en förklaring till skillnaden i påverkan mellan olika individer. Metoder att påvisa alkohol i blod och urin

Professor Widmark i Lund införde 1922 en metod för bestämning av alkoholhalten i blodet, som sedan 1930 kommit att användas icke blott i Sverige utan även i övriga skandinaviska länder och på kontinenten. Den samlade erfarenhet som föreligger med denna metod för rättsmedicinskt bruk är mycket stor. I Sverige har sedan 1930 omkring 150 000—200 000 analyser utförts, och antalet analyser i andra länder är ännu större. Metoden möjliggör provtagning i kapillärrör, som kan sändas med post, för varje prov behövs bara ett par droppar blod, varför tredubbla prov tagas, och metoden tillåter att analysera 30—40 prov på 5—6 timmar. Dess noggrannhet har angetts ligga omkring ± 0,05 promille i en trippelanalys; för medikolegalt bruk räknar man med det tredubbla medelfelet, således _ 0,15 promille. Redan 1947 hade på initiativ av subkommittén för alkoholforskning av Statens medicinska forskningsråd en undersökning igångsatts vid Farmakologiska avdelningen, Karolinska institutet, över Widmarkmetoden, dess känslighet, försöksfelens storlek, dess utslag under varierande betingelser hos friska och sjuka, och metodens användbarhet för olika ändamål. En jämförelse gjordes även med andra metoder, främst Harger och Forresters metod att bestämma alkohol i utandningsluften. Preliminära resultat ha meddelats i rapporter till Statens medicinska forskningsråd (Goldberg 1948, 1949).

3 r. 60

0/

r.

/oo mm 0.0050 -

1 -

.._,

300-1

O.oo^o200-

0.6-

0.0030 MctlM (A:

0.4-

%

: -4.4 vol

%

Slorksf rit: 40 ol

%

_._ 0.2-

2.7 : 5.7 vol

0.0020 -

100O.ooio

1 2 g alkohol per kg

Fig. 9. Fördelningen r och dess variationer med den förtärda mängden alkohol.

1 2 g alkohol per kg

1 2 g alkohol per kg

Fig. 10. Förbränningshastigheten B och dess variationer. Teckenförklaring: se fig. 9.

Fig. 11. Totala mängden för. svunnen alkohol per timmeTeckenförklaring: se fig. 9.

0 På uppdrag av 1949 års trafiknykterhetsutredning utvidgades arbetet att omfatta ett större material, framför allt av personer som icke förtärt alkohol, såväl friska som patienter med sockersjuka. Denna undersökning, som omfattade ett analysmaterial av omkring 20 000 prov, gav bland annat till resultat, att Widmarkmetodens försöksfel vid analys av prov, ej innehållande alkohol, under noggrant iakttagande av alla metodens föreskrifter, var _ 0,018 promille med felgränser för analysen på _ 0,06 promille. Den statistiska sannolikheten för detta värde är P — 0,001 dvs. det överskrides endast i 1 fall på 1 000. Försöksfelet vid bestämning av prov, innehållande alkohol, var ± 0,025 promille vid halter under 1 promille, och _ 0,044 promille vid halter över 1 promille. Försöksfelet var detsamma, om analysen gjordes på prov från friska, alkoholister eller personer med sockersjuka (bilaga 3). En annan metod att bestämma alkohol bygger på användandet av det av Bonnichsen och Wassén 1948 renframställda enzym, alkoholdehydrogenas (ADH), som spelar den

största rollen för alkoholens nedbrytning. Bonnichsen och Theorell (1950) utnyttjade den renframställda alkoholdehydrogenasen som ett medel att på enzymkemisk väg kvantitativt bestämma små mängder etylalkohol. Denna enzymatiska metod, ADH-metoden, uppvisar den stora fördelen att i det närmaste vara specifik för etylalkohol. Enzymet reagerar ej under de betingelser, varunder etylalkohol bestämmes, med acetaldehyd, aceton, (3-oxismörsyra eller acetättiksyra, ej heller med metylalkohol, etyleter eller t. ex. bensin. Den kan ge utslag för propyl- och butylalkohol, vilka emellertid icke förekommer som ämnesomsättningsprodukter i den levande organismen under normala omständigheter; de är dessutom starkt giftiga. ADH-metoden kunde därför tänkas bli använd som ett medel att kontrollera Widmarkmetoden och dess tillförlitlighet och att t. ex. fastställa, om de med Widmarkmetoden eller andra metoder funna minimala reduktionsvärdena på 0—0,05 promille i blodet hos personer, vilka uppgivit sig icke ha förtärt alkohol, resp. de högre mängder, som uppgivits av enstaka författare, var att till97

vid jämförelse mellan värdena med de båda metoderna vid analys av samma prov. I 108 konsekutiva fall av misstänkt rattfylleri, där analyser hade gjorts parallellt med Widmarkmetoden på Statens rättskemiska laboratorium och med ADH-metoden på Nobelinstitutet, kunde ingen systematisk skillnad påvisas mellan de båda metoderna. Resultatet framgår av bilaga 4, fig. 22. I tre fall uppgav sig "rattfylleristerna" ha sockersjuka, även i dessa fall var överensstämmelsen fullständig (bilaga 4, tabell 64). En jämförelse mellan resultaten med ADH- ochWidmarkmetoden vid analys av prov tagna på Farmakologiska laboratoriet gav samma reFörsöksfelet i prov från personer, vilka sultat (bilaga 4, fig. 21). I fråga om försöksbetingelser och felkällor icke förtärt alkohol, var i genomsnitt med Widmarkmetoden _ 0,018 promille, och med framkom, att vid förvaring kapillärerna med ADH-metoden av samma storleksordning. säkerhet kan lagras i rumstemperatur upp till Det uppgick således maximalt till _ 0,06 4 dagar, utan att någon förändring inträffade; överfördes de därefter till kylskåp vid -f 4° promille med sannolikheten P = 0,001. Vid bestämning av alkoholhalten i prov var halten oförändrad i upp till 3 månader. från personer, vilka förtärt alkohol, var för- För rättsligt ändamål tagna kapillärer sändes söksfelet i en trippelanalys, utförd enligt per expressbrev till Statens rättskemiska laboWidmarkmetoden på Statens rättskemiska ratorium och överföres omedelbart till kyllaboratorium, vid halter under 1 promille i skåp, vari de förvaras tills analysen sker. Förvaras proven under längre tid i rumsgenomsnitt _ 0,011 promille, och vid halter över 1 promille ± 0,026 promille. De maxi- temperatur, eller tagas de icke i preparerade mala felen (3 x medelfelet) uppgick till 0,06 kapillärer utan under andra förhållanden, — 0,09 promille, och var således betydligt lägre kan en förändring i halten ske med tiden, än det avdrag på 0,15 promille, som för när- vilken metod för analys, som än kommer till varande tillämpas vid den rättsmedicinska användning. Prov från likmaterial kan under vissa ombedömningen av blodprov i rättsfall. Försöksfelet i Widmarkmetoden, utförd på Farma- ständigheter förhålla sig annorlunda. Att kologiska avdelningen, var av samma stor- Widmarkmetoden och liknande metoder vid leksordning (bilaga 4, tabell 60), medan för- enstaka tillfällen av prov från lik icke givit söksfelet i ADH-metoden var _ 0,049 pro- tillförlitliga värden, har varit känt sedan mille, (bilaga 4, tabell 61), således något länge. Sjövall ochWidmark (1930) ochWidmark större, men fortfarande även vid 3 x medel(1932) har utförligt diskuterat detta problem. felet ej överstigande 0,15 promille. Denna överensstämmelse mellan Widmark- Om vid analysen ett förfarande enligt Friedemetoden och ADH-metoden kunde bekräftas mann-Klaas kombineras med en Widmark skriva analysfel eller verkligen skulle bero på förekomsten av etylalkohol. Undersökningarna över blodprovets tillförlitlighet utvidgades därför på uppdrag av 1949 års trafiknykterhetsutredning att även omfatta en jämförelse mellan ADH-metoden ochWidmarkmetoden. De verkställdes i samarbete mellan Medicinska Nobelinstitutets biokemiska avdelning, Karolinska institutets farmakologiska avdelning samt till vissa delar med Statens rättskemiska laboratorium. I undersökningen deltog professor H. Theorell och laborator L. Goldberg i samarbete med doktor K. Bjerver och docent R. Bonnichsen, samt i vissa delar professor E. Wolff.

analys, fås i regel riktigare värden. En serie undersökningar har framlagts från Statens rättskemiska laboratorium av Jonsson 1947 varvid bland annat en jämförelse mellan värdena i urin och blod skett. ADH-metoden med sin höga grad av specificitet synes även på likmaterial vara lämpad att klarlägga dessa förhållanden, och en dylik undersökning har påbörjats av prof. H. Theorell och docent R. Bonnichsen (bilaga 5). Som resultat framkom att Widmarkmetoden i vissa fall kunde giva för höga värden, om prov tas lång tid efter dödens inträde, och framför allt i prov från drunknade. En kombination med Friedemann-Klaas-metoden ger ofta lägre värden. ADH-metoden och Zeiselmetoden ger samstämmiga värden, och i många fall lägre värden än Widmark- eller Friedemann-Klaas-metoden, och de synes så vitt man kan bedöma i prov från likmaterial ge det korrektaste resultatet. En utredning i varje enskilt dödsfall och en jämförelse mellan prov från olika vävnader och organ med flera olika metoder måste i tveksamma fall bilda underlaget för ett definitivt svar på frågan, huruvida vederbörande före döden förtärt alkohol eller ej och i vilken mängd. I många fall kan det vara av betydelse att förutom i blodet även bestämma alkoholhalten i urinen (se sid. 91 och fig. 8). Alkoholhalten i urinen kan under bestämda förhållanden omräknas till mängden alkohol i blodet genom multiplikation med 1,40. En sådan omräkning har emellertid ett större försöksfel än en direkt bestämning av blodalkoholhalten och kan endast företagas på urinvärden, tagna efter det alkoholens uppsugning säkert är avslutad. (Se s. 92—93). Utandningsluften

Metoderna att bestämma alkoholhalten i utandningsluften har tillvunnit sig ett utomordentligt stort intresse då det i ett stort antal

stater varit helt förbjudet att taga blodprov, och ävenledes tagandet av urinprov erbjudit vissa svårigheter. De bygger på att alkoholens övergång från blodet till utandningsluften (fig. 8) är ett fysikaliskt fenomen, som följer bestämda lagar. I princip finnes tre analysmetoder att tillgå. Harger och medarbetare införde 1935 — 38 en apparat, kallad "Drunkometer", där alkoholhalten i ett luftprov bestämdes genom att provet fick inverka på en permanganatsvavelsyreblandning. En omräkning till blodalkoholhalt kunde ske genom att fastställa alveolarluftens andel av luftprovet på grundval av en bestämning av koldioxidhalten i provet och omräkna den så funna halten till motsvarande mängd i blodet. Den exakta omräkningsfaktorn från luft till blod är 1 : 2 000 (Liljestrand och Linde 1930) eller 1 : 2 100 för alveolarluft och 1 : 3 200 för utandningsluft (Harger och medarbetare 1938-1951). Kostnaderna för själva apparaturen uppgår till omkring 1 000 kronor. En modifikation av samma princip i ett enklare utförande infördes av Jetter och Forrester (1941). De kallade sin apparat en "Intoximeter". Den tillät att göra en kvalitativ bestämning av förekomsten av alkohol, fastställd genom färgförändring av en reaktionslösning i rumstemperatur inom 1 — 3 minuter. För en kvantitativ bestämning måste likaledes såväl alkoholhalten som koldioxidhalten bestämmas kvantitativt och omräknas till blodalkohol. Kostnaden för apparaturen uppgår till 20—25 kronor. Vidare har en apparat, grundad på alkoholens förmåga att reducera en jodpentoxidblandning, konstruerats av Greenberg och Keator (1941). Omräkning till blodalkohol sker automatiskt; apparaten drager en kostnad av 4—6 000 kronor. I denna apparat har under en följd av år en annan omräk99

ningsfaktor för förhållandet luft till blod använts, men modifierats under sista året i överensstämmelse med det värde, som angivits ovan (1 : 2 000). Mycket omfattande kontrollundersökningar, dels av Harger och medarbetare, dels av Muehlberger på uppdrag av National Safety Council's Committee on Tests of Intoxication, har klarlagt riktigheten av den teoretiska bakgrunden till Hargers Drunkometer och Forresters Intoximeter, dessa metoders stora specificitet samt avsaknaden av systematisk avvikelse vid omräkningen till blodalkohol. Den Greenbergska apparaturen ger numera efter korrektion i princip överensstämmande värden med de andra metoderna, men har ett större försöksfel. Metodernas tillförlitlighet och felkällor har varit föremål för omfattande undersökningar på Karolinska institutets farmakologiska avdelning med anslag från Statens medicinska forskningsråd (Bjerver, Goldberg, Herzenberg, Lundberg, Ottosson och Åman, under utarbetande). En svensk modifikation av Jetter-Forresters apparat för påvisande av alkohol i utandningsluften har konstruerats, kallad "Alc-Detector". Den har prövats dels i teoretiska försök under varierande försöksbetingelser, dels i praktiska försök vid av statspolisen utförda razzior, och av läkare i samband med läkarundersökningen av för rattfylleri anhållna. Principen för det kvantitativa påvisandet av alkohol i dessa metoder är den att alkohol reducerar en blandning av kaliumpermanganat och svavelsyra. Denna blandning har en violett färg, som övergår till brunt, i Drunkometern, resp. till färglöst i Intoximetern och Alc-Detectorn, om alkohol är närvarande. Den person, som skall undersökas, får andas i en gummiballong, och den sista portionen av andetaget, som huvudsakligen innehåller den s. k. alveolarluften, tillvaratages. I samt100

liga apparater behöves vid låga alkoholhalter en luftmängd av omkring 2 1, dvs. en kraftig utandning, vid höga halter är en luftmängd av 200—300 ml tillräcklig. I den Hargerska Drunkometern blandas omedelbart före användningen bestämda proportioner av de nödvändiga kemiska reagentierna, i Intoximetern och i Alc-Detectorn är ett av reagentierna redan tidigare infört i apparaten och endast det andra, som levereras i färdiguppmätta glasampuller, behöver tillsättas omedelbart före användningen. Gummiballongen med luftprovet fastsättes vid apparatens inmynningsställe, tilloppet öppnas och luftprovet får passera genom apparaten, samtidigt som tiden tages med stoppur. Om luftprovet icke innehåller alkohol, sker ingen färgförändring, reaktionsblandningen behåller sin violetta färgton. Innehåller provet däremot alkohol sker en färgförändring: den från början violetta färgen blir efter kortare eller längre tid, i regel 1—3 minuter, brun resp. försvinner helt. Samtliga dessa apparater ägnar sig väl för kvalitativt bruk, dvs. för att konstatera närvaro eller frånvaro av alkohol. Finnes ej alkohol i utandningsluften, ger samtliga ett klart negativt utslag, ingen färgförändring sker. Finnes alkohol närvarande, kan samtliga ställas in på ett sådant sätt, att de anger att halten med relativt stor säkerhet överstiger en viss undre gräns, som kan förläggas till önskad nivå, t. ex. 0,5, 0,8 eller 1,5 promille. För kvantitativt bruk måste flertalet apparater kompletteras med en speciell anordning för att bland annat bestämma mängden alkohol i luftprovet, volymen av den analyserade luften och ev. kolsyrehalten som ett mått på tillblandningen av alveolarluft i provet. Proven tagna med Drunkometern eller Intoximetern måste därför sändas till ett speciellt laboratorium, medan proven med Alc-Detectorn kan avläsas på platsen. Apparaten är

kalibrerad och genomströmningen av luft sker med konstant hastighet; den för färgförändringen åtgångna tiden blir därigenom ett direkt uttryck för mängden alkohol i luftprovet, och resultatet kan omräknas till motsvarande värden för alkoholhalten i blodet.

klorofyllpreparat, minskar ej utslaget, om alkohol finnes närvarande i blodet och därmed i utandningsluften. 4. Utandningsluftens temperatur. Denna kan spela en viss roll och varierar bland annat i relation till yttertemperaturen. Med avseende på försöksfelens storlek vid Korrektionstabeller äro under utarbetande användningen av dessa metoder kan följande (Bjerver och Goldberg) för varierande yttersägas. Försöksfelet är minimalt, när det gäller temperatur, varigenom denna felkälla torde att fastslå frånvaro av alkohol, således en kunna elimineras. kvalitativ analys. 5. Sambandet mellan alkoholhalten i utVid närvaro av alkohol uppgives felen i den andningsluften och i blodet. Hargerska Drunkometern för kvantitativt Sedan diffusionsjämvikt inträtt, således 2—3 bruk i genomsnitt att vara ± 10 % (maximalt timmar efter förtäringens början, är korrela_ 30 %), vilket skulle innebära maximalt tionen god, men under uppsugningsfasen, så± 0,20—0,30 promille vid halter upp till 1 ledes inom första timmen efter förtäringen, promille, och maximalt 0,30—0,60 promille kan alkoholhalten i utandningsluften relativt vid halter över 1 promille (Harger, Forney sett vara högre än i blodet (Liljestrand och och Barnes 1951). Alc-Detectorns försöksfel, Linde 1930, Harger 1951); diskrepansen kan även vid denna metods användning som uppgå till 30 % och mer. snabbmetod, torde vara av samma storleks6. Andelen alveolarluft i luftprovet. ordning, således i genomsnitt ± 1 5 — 2 0 % Denna felkälla kan ge upphov till varia(Bjerver och Goldberg, under utarbetande). tioner av storleksordningen 10—15% och är Motsvarande fel för Widmarkmetoden var den viktigaste anledningen till variationer vid endast ± 2 — 3 % , vilket motsvarar ± 0 , 0 6 de kvantitativa proven. promille alkohol vid låga halter, och ± 0,09 Användes ett luftprov endast för orientering, promille alkohol vid höga halter (bilaga 4, spelar dessa felkällor dock endast en undertabell 60). ordnad roll. Som medel att snabbt konstatera De felkällor med dessa apparater, som bör närvaro eller frånvaro av alkoholförekomst diskuteras, är i princip följande: torde luftprov, undersökta med en anordning 1. Kvarvarande alkohol i munhåla och av t. ex. en typ som Alc-Detectorn få en stor svalg. användning. Denna felkälla spelar en underordnad roll, En apparatur av denna typ torde vara den då alkoholen i munhålan endast kvarstannar för praktiskt bruk mest ändamålsenliga metofå minuter, och kan fås att försvinna snabden att på ett enkelt sätt med ett minimum av bare genom att vederbörande får skölja kostnad omedelbart på platsen inom 2—3 munnen. minuter kunna fastställa förekomsten av en 2. Andra flyktiga substanser. alkoholförtäring eller ej och giva en approxiAnvändande av aromatiska mun- och mativ uppfattning om blodalkoholhalten, halstabletter, vitlökspreparat e. d., stör ej t. ex. om denna ligger över eller under ett utslagen med metoden. visst gränsvärde. Apparaturens handhavande 3. Luktborttagande preparat. kan inläras under loppet av några dagar, om Tabletter vilka uppgives borttaga lukt, t. ex. dess bruk skall inskränkas till att fastställa 101

sökningar över reduktionsvärdet hos personer utan föregående alkoholförtäring återfinnes hos Schmidt (1937) och Jokipii (1951); reduktionsvärdena har växlat mellan 0 och 0,05 promille. Förekommer hos friska alkohol i blodet utan föregående alkohoKörtäring? Vad betyder dessa "reduklionsvärden" på Frågan om etylalkohol utgör en normal 0 - 0 , 0 5 promille? Utgöres de av "alkohol", ämnesomsättningsprodukt i organismen eller dvs. etylalkohol, som kunde tänkas föreom dess förekomst alltid måste bero på ut- komma som en normal ämnesomsättningsifrån tillförd alkohol har diskuterats av en produkt i kroppen, eller sammanhänger värlång rad olika författare. Thunberg har ut- dena med att de använda analysmetoderna förligt behandlat denna fråga liksom senare icke ger utslag enbart för etylalkohol, varför Schmidt (1937), Jokipii (1951) och Alha resultaten kan vara att hänföra till förekoms(1951), och den beröres slutligen ur enzym- ten av andra flyktiga, reducerande substanser, kemisk synpunkt av Theorell och Bonnich- eller kan de bero på rena analysfel? Under normala omständigheter kan hos människa sen (1951-1952). Teoretiskt kunde det tänkas, att små mäng- icke några flyktiga, reducerande substanser der etylalkohol, motsvarande en halt under påvisas i blodet av typen metyl-, propyl-, 0,01 promille, skulle uppträda i blodet hos butyl- eller isobutylalkohol, etyleter, aceton, acetaldehyd eller liknande. Då således andra personer, vilka icke förtärt alkohol. Möller ochWidmark (1938) ha i omfattande reducerande substanser än etylalkohol ansetts försök studerat inverkan av förtäring av ex- kunna uteslutas hos friska, har de minimala cessiva mängder frukt: äpplen, bananer, reduktionsvärdena på 0 - 0,05 promille ibland päron, apelsiner och vindruvor. Ingen som betecknats som blodets "fysiologiska alkoholhelst höjning av de normala reduktionsvär- halt"; i verkligheten har några bevis icke dena kunde iakttagas, samtliga värden lågo presterats att dessa minimala reduktionsomkring normalvärdet 0,02-0,03 promille. värden verkligen skulle utgöras av alkohol. Försöksfelet vid användning av WidmarkFörfattarna konkluderade att de förhöjda remetoden, utförd under de noggranna beduktionsvärden, som uppgivits i litteraturen tingelser, som äro en nödvändig förutsättning av tidigare författare, berott på felanalyser för dess användning för rättskemiskt bruk, eller på att i blodet funnits kvarvarande är av den storleksordningen, att analysalkohol från en tidigare alkoholförtäring. Vid undersökning av friska, som icke ha värden i en trippelanalys upp till ± 0,06 förtärt alkohol, har man emellertid icke med promille är att betrakta som beroende på säkerhet kunnat påvisa förekomsten av ens rena analysfel (bilaga 3 och 4); samtliga av minimala mängder alkohol i blodet. De författare med tillförlitlig metodik funna "reduktionsvärden" som en del författare reduktionsvärden hos friska ligga inom funnit med olika metoder motsvara, om de gränserna 0—0,05 promille. I de fall där otillförlitliga metoder använts omräknas i etylalkohol, omkring 0 - 0 , 0 5 eller bestämningsmetoden utförts på ett felpromille, således en försvinnande mängd, aktigt sätt, ha högre värden meddelats. I och samma storleksordning har angivits av bilaga 3 har givits exempel ( 6 - 7 ) huru en Widmark och medarbetare. Översikter av ett stort antal dylika under- bestämning i en oövads hand kan giva ana-

huruvida det i ett fall av misstänkt rattfylleri är lämpligt att föranstalta om läkarundersökning och blodprovstagande eller ej.

lysfel, som skulle motsvara alkoholhalter på 0,3—3 promille, utan att i verkligheten någon alkohol funnits i provet I Sådana värden finnes också publicerade i litteraturen av enstaka författare; en närmare genomgång har visat att dessa högre värden berott på analysfel eller kvarvarande alkohol från föregående alkoholförtäring. De har icke heller kunnat återfinnas vid de mycket omfattande undersökningar, som utförts på senare år av andra undersökare, som arbetat med en invändningsfri metodik. En omfattande efterundersökning av Widmarkmetodens utslag hos friska och hos diabetespatienter dels utan föregående alkoholförtäring, dels efter alkoholförtäring, har utförts i Finland av Jokipii (1951). Reduktionsvärdet med Widmarkmetoden hos 53 friska personer utan föregående alkoholförtäring var 0,012 promille, de enskilda värdena varierande mellan 0 och 0,07 promille; ingen skillnad förelåg i detta hänseende mellan män och kvinnor. Prov togs även på olika tider av dygnet, ingen skillnad mellan dessa kunde påvisas, medeltalet för 91 prov var 0,013 promille ± 0,0018. Alha (1951) har likaledes på ett finskt material i 130 analyser på 51 försökspersoner funnit ett "faste"-värde av 0,018 promille ± 0,0020 (s = 0,0225 promille). I den undersökning över blodprovets tillförlitlighet, som utförts på Karolinska Institutet på uppdrag av trafiknykterhetsutredningen och redovisats i bilaga 4, har reduktionsvärdet i blodet bestämts i ett material av omkring 5 000 prov från 310 friska personer. Dessa tillhörde vitt skilda yrkeskategorier med olika alkoholvanor, vilka varierat från måttliga alkoholförtärare till svåra alkoholister. Reduktionsvärdet fastställdes vid olika tider på dygnet och på olika dagar under vitt skilda förhållanden på olika personer, vilka uppgivit sig icke ha förtärt

alkohol på de senaste 12—24 timmarna före provtagningen. Blodproven analyserades dels enligt Widmarkmetoden, dels enligt ADHmetoden. Reduktionsvärdet i blodet med Widmarkmetoden var på 220 friska personer i genomsnitt 0,011 promille ± 0,0016, vilket värde låg helt inom analysfelens gräns. Värdenas fördelning framgår av bilaga 4, fig. 20. Som ovan framhävts, kan värden upp till ± 0,06 promille (bilaga 4) vara att tillskriva rena analysfel, utan att alkohol eller annan reducerande substans behöver vara närvarande. Värden över -f 0,06 promille beror således på närvaro av alkohol eller annan flyktig reducerande substans. I materialet uppvisade endast 6 fall av 220 (2,7 %) högre värden än 0,06 promille, det högsta var -f 0,08 promille. Detta är ett starkt bevis för att det stora flertalet av de undersökta personerna verkligen varit "alkoholfria" vid tiden för provtagningen, trots att i detta material föregående alkoholförtäring icke kunnat uteslutas på annan grund än försökspersonens egen utsago, och att proven tagits på varierande kategorier av personer med vitt skilda alkoholvanor och vid olika tider på dygnet. De i 6 fall av 220 funna reduktionsvärdena över 0,06 promille — maximalvärdet var 0,08 promille — torde i det fall att analysfel kan uteslutas bero på kvarvarande alkohol från föregående förtäring. Detta har också kunnat visas i de fall som undersökts parallellt med Widmark- och med ADHmetoden. För rättsligt bruk kan man därför fastslå, att man i trippelprov enligt Widmarkmetoden endast i undantagsfall [i 1 fall på 1 000 (P = 0,001)], hos friska personer, vilka icke har förtärt alkohol, skall finna reduktionsvärden i blodet överstigande + 0,06 promille; den övre gränsen kan dock sättas till + 0,08 promille. 103

Dessa resultat, liksom det funna medeltalet, + 0,01 promille, är ett starkt stöd för antagandet att utan föregående alkoholförtäring alkohol normalt icke förekommer i organismen. Genom tillkomsten av en metodik, som under vissa bestämda förutsättningar endast ger utslag för etylalkohol, nämligen den av Bonnichsen och Theorell införda ADH-metoden har frågan om det utan alkoholtillförsel kan förekomma alkohol i blodet kunnat besvaras med en ännu större säkerhet. Med ADH-metoden har ingen alkohol kunnat påvisas under försöksbetingelser, som medgivit att bestämma halter ned till 0,001-0,0001 promille, vilket är det hittills säkraste beviset för att ingen alkohol uppträder i blodet utan föregående alkoholförtäring.

ha icke ens kunnat påvisa denna obetydliga

ökning. Vid diabetes kan en störning av ämnesomsättningen framkomma, som kan tänkas leda till ett uppträdande i blodet av flyktiga, reducerande substanser, främst aceton. Mycket omfattande undersökningar, bland annat avWidmark själv (1917, 1930), har klarlagt att hos flertalet diabetespatienter under adekvat behandling några väsentligt höjda reduktionsvärden icke förekommer. Widmark uppgav 0,35 promille som ett maximum, men detta värde hänförde sig till svåra diabetesfall under för-insulintiden (före 1922); efter denna tid ha sådana värden icke påvisats med en tillförlitlig metodik. Schmidt (1937) fann vid diabetes-coma maximalt 0,07 promille, och Jokipii (1951) maximalt 0,06 promille, oberoende av om patienFörekommer vid diabetes alkohol i blodet utan terna haft syrabildning eller ej; dessa värden alkoholförtäring ? ligger helt inom analysfelens ram. I en PM, fogad till den utredning som Under sjukliga förhållanden kan det teoframlades 1946 av den för 1944 års trafikförretiskt tänkas att det i blodet skulle uppträda fattningssakkunniga och 1945 års trafikflyktiga, reducerande substanser, vilka skulle säkerhetskommitté gemensamma s. k. rattkunna ha en inverkan t. ex. på utslagen med fylleridelegationen och för vilken docenten Widmarkmetoden. Vid förtäring av metylalkohol, t. ex. i be- J. Möllerström stod som huvudförfattare, rusningssyfte, uppträder metylalkohol i blo- framfördes viss kritik av Widmarkmetoden. det; vid narkos med inandning av eter eller Blodprovet skulle framför allt hos diabetesandra flyktiga ämnen, t. ex. etylklorid, över- sjuka vara mindre tillförlitligt, och en bildning under vissa omständigheter av alkohol i går eter, resp. etylklorid till blodet. Vid behandling av alkoholister med Anta- organismen hos personer, vilka icke förtärt bus eller Abstinyl inträder en hämning av alkohol, skulle icke kunna uteslutas. Som acetaldehydnedbrytningen, som medför att stöd för denna kritik framfördes av Möllervid intagning av alkohol acetaldehydhalten ström, att han på ett diabetesmaterial, samökar i blodet och ger upphov till ett antal manställt fram till 1946, i 21 fall av 201 olika symptom. En rad undersökningar har funnit reduktionsvärden med Widmarkvisat, att acetaldehydhalten vid Antabus- metoden, vilka överstigit 0,5 promille; i 7 % behandling icke synes överstiga 0,03 — 0,04 översteg värdena 0,8 promille och 1 % av promille ( 3 - 4 mg%) som vid enWidmark- fallen 1,5 promille. På ett annat material av analys teoretiskt skulle kunna tänkas höja 131 fall (1947) uppgavs reduktionsvärden reduktionsvärdet med maximalt 0,01—0,02 över 0,5 promille finnas i 16% av fallen, promille; direkta försök (Larsen, Jacobsen) över 0,8 promille i 10 % av fallen och över 104

1,5 promille i 0,8% av fallen. Med Friedemann-Klaas' metod var frekvensen av sådana reduktionsvärden ännu högre. Även i fall av kronisk alkoholism (1945) skulle ett liknande förhållande kunna förekomma med reduktionsvärden över 0,5 promille utan föregående alkoholförtäring. Dessa resultat stod i motsatsförhållande till hela den samlade erfarenhet som förelåg av Widmarkmetoden och av andra metoder för alkoholbestämning. Sedermera har docenten Möllerström tifl trafiknykterhetsutredningen meddelat att det vid efterkontroll visat sig, att den metodik, som kommit till användning i de fall, vilka ingick i 1946 års PM, icke varit helt tillförlitlig, bl. a. sammanhängande med svårigheten att få analysrena kemikalier under och omedelbart efter det sista världskriget. I senare sammanställningar från samma laboratorium, i vilka uppenbara analysfel rensats ut, framkommer en helt annan bild. I en till trafiknykterhetsutredningen av docenten O. Lindberg år 1950 överlämnad sammanställning av ett patientmaterial från Möllerströms laboratorium, upptagande 2 090 prov från 420 patienter för åren 1944—48, uppgavs att endast i 1,1 % av samtliga prov en "alkoholhalt" över 0,4 promille iakttagits, således en helt annan storleksordning än den som uppgivits tidigare. Dessa patienter var sängliggande och uppvisade samtliga mycket svåra former av sockersjuka. Möllerström har i en till utredningen år 1952 överlämnad sammanställning, upptagande 1 596 prov från 325 patienter, undersökta 1946—47, likaledes rensat ut uppenbara analysfel. I detta material fanns endast i 1,5 % av fallen en halt av "alkohol" överstigande 0,3 promille, 0,5 % av proven översteg 0,5 promille och endast 1 prov av 1 596 var över 0,8 promille. Icke heller i detta material har det kunnat helt uteslutas, att

metodiska fel skulle kunna ha spelat in i det ena eller andra fallet. Fördelningen av värdena motsvarar nämligen helt den man teoretiskt kan beräkna skall finnas med de större analysfel, som föreligger i detta material, där analysen ingått som ett av många andra rutinprov på patienter och icke varit avsett att tjäna som underlag t. ex. för en rättslig åtgärd. Någon undersökning av friska under samma försöksbetingelser och med samma metod som patientmaterialet föreligger icke. Utföres analysen under de exakta betingelser, som kräves för dess användning i rättsfall blir försöksfelen, som framgår ur nedan återgivna undersökningar (bilagorna 3 och 4), avsevärt mindre, och då framkommer icke heller höjda reduktionsvärden (Jokipii, 1951, Bjerver, Bonnichsen, Goldberg och Theorell 1951, 1953). Vid den omfattande undersökning över förhållandena hos friska och sjuka, som utförts av Jokipii (1951) undersöktes även ett diabetesmaterial. Sammanlagt togs 74 prov vid olika tider på dygnet hos diabetespatienter utan föregående alkoholförtäring med normalt och förhöjt blodsocker, utan syrabildning och med syrabildning (Legals och Gerhardts prov positiva). Det genomsnittliga reduktionsvärdet var 0,016 promille, och värdena varierade mellan 0 och 0,06 promille. Ingen skillnad förelåg heller mellan patienterna med eller utan syrabildning, ej heller fanns det någon gång i värdena under dygnets timmar eller någon relation till blodsockerhalten. — Reduktionsvärdena voro således de samma hos diabetiker som hos friska; ingen förhöjning av reduktions värdena utöver analysfelen kunde påvisas vare sig hos friska eller diabetiker, vilka icke förtärt alkohol. Ej heller vid luftprov, analyserade enligt Jetter-Forresters metod medels "Intoximeter" på den eventuella förekomsten av alkohol 105

har på ett mycket stort material några avvikelser konstaterats hos diabetiker, icke ens vid svåra rubbningar (Forrester 1947). Vid den undersökning, som utförts på 1949 års trafiknykterhetsutrednings uppdrag av Bjerver, Bonnichsen, Goldberg och Theorell (bilaga 4) lades speciell vikt på att studera förhållandena hos diabetessjuka. Sammanlagt 5 000 prov från 583 fall av varierande svårighetsgrad undersöktes. Detta material omfattade såväl fall som endast gått på poliklinisk kontroll och sådana vilka krävt sjukhusvård, från lätta fall utan insulinbehandling med normalt eller endast obetydligt förhöjt blodsocker, utan urinsocker och utan syrabildning till svåra fall, med insulinbehandling, höga blodsockervärden och syrabildning. Blodprov togos vid olika tider på dygnet, på morgonen, mitt på dagen och på kvällen och vid upprepade tillfällen på olika dagar. Materialet är utförligt redovisat i bilaga 4. Med Widmarkmetoden var det genomsnittliga reduktionsvärdet 0,023 promille ± 0,001 (n = 583), som faller inom metodens felgränser. Fördelningen av värdena framgår ur bilaga 4, fig. 20 och tabell 53. Endast 3 % av värdena översteg det rena analysfelet, 0,06 promille, och det högsta funna värdet var 0,10 promille. Det högsta värdet hos friska, vilka uppgåvo sig icke ha förtärt alkohol, var 0,08 promille. Reduktionsvärdet i blodet hos 124 slumpvis utplockade fall med ADHmetoden var 0 promille. Då ADH-metoden i ett antal av dessa fall gjordes på så stor blodmängd, att värden ned till 0,001-0,0001 promille kunnat bestämmas, innebär resultatet att icke ens minimala mängder etylalkohol kunnat påvisas. Ej heller vid diabetes föreligger således alkohol i blodet eller någon högre halt av andra reducerande substanser, som kunde simulera alkohol. Det är anmärkningsvärt att i sistnämnda 106

material så få fall visat en alkoholhalt i blodet, överstigande analysfelet, trots att i detta material föregående alkoholförtäring icke kunnat uteslutas på andra grunder än försökspersonens egen utsago. Med Widmarkmetoden fås hos friska ett genomsnittligt reduktionsvärde av + 0,01 promille och hos diabetespatienter i genomsnitt av + 0,02 promille. I det enskilda fallet kan reduktionsvärdena i undantagsfall variera hos friska upp till + 0,06 promille och upp till + 0,08 promille hos diabetespatienter, och i undantagsfall hos svårt sjuka med högt blodsocker, höjt urinsocker och pos. Legals prov, upp till + 0,10 promille. Den systematiska skillnaden mellan de friska och de diabetessjuka uppgår således till 0,01-0,02 promille. Ur rättslig synpunkt har redan hänsyn tagits till här anförda reduktionsvärden i det avdrag på + 0,15 promille, som alltid göres i rättsfall vid bedömningen av blodprov, analyserade enligt Widmarkmetoden. Med ADH-metoden har ingen förhöjning av reduktionsvärdet iakttagits vare sig hos friska eller diabetessjuka, ej ens vid analys av prov på 1 ml, då gränsen för metoden ligger vid 0,001-0,0001 promille. Då man icke i detta stora material kunnat påvisa förhöjda reduktionsvärden hos friska eller diabetiker, vilka icke förtärt alkohol — det högsta värdet med Widmarkmetoden var 0,10 promille och med ADH-metoden mindre än 0,001 — 0,0001 promille — blir slutsatsen således den att etylalkohol icke synes förekomma i blodet hos friska eller diabetessjuka, för så vitt de icke förtärt alkohol. Den tanken har framförts, att diabetiker skulle kunna uppvisa högre reduktionsvärden i blodet än friska, och t. o. m. kunna nybilda alkohol utan föregående förtäring. Detta skulle ur blodprovssynpunkt och med hänsyn till den teoretiska möjligheten att den i

organismen bildade alkoholen skulle medföra en motsvarande alkoholpåverkan, medföra den konsekvensen att diabetikerna skulle placeras i en särskild kategori och icke få föra motorfordon med tanke på risken för denna påverkan. De här framlagda undersökningarna visar att det i detta hänseende icke föreligger någon skillnad mellan friska och diabetiker. Hos ingendera kategorien förekommer etylalkohol i blodet annat än efter alkoholförtäring. Ur blodprovssynpunkt och med hänsyn till rattfyllerilagstiftningen finnes således ingen anledning att placera diabetikerna i särklass, emedan alkoholomsättningen hos dem är densamma som hos friska.

före och efter alkoholtillförseln visade sig alkoholförbränningen hos diabetespatienterna vara lika stor som hos friska. Den totala förbränningen var 84 mg alkohol per kg och timme hos såväl diabetikerna som hos de friska eller 5,3 g alkohol per timme och individ; blodalkoholkurvan hade samma förlopp som hos friska och var t. o. m. något lägre i några fall hos diabetikerna än hos de friska, skillnaden var dock icke signifikativ. Då alkoholförbränningen huvudsakligen sker i levern, skulle det vara teoretiskt möjligt att en leverskada kunde medföra en iakttagbar förändring i blodalkoholkurvans förlopp. Omfattande undersökningar på människa Faktorer vilka kunna påverka blodalkoholmed en tillförlitlig metodik har emellertid kurvan visat att i flertalet fall vid leverskada några Jämförande undersökningar av alkohol- förändringar i blodalkoholkurvan icke kunkurvans förlopp efter förtäring av alkohol nat påvisas (Bernhard och Goldberg, 1935, hos friska och hos alkoholister med ADH- Schmidt 1937 och Jokipii 1951). Först vid metoden och med Widmark-metoden har ut- mycket grava fall av leverskada, framför förts i ett stort antal fall och givit helt överens- allt vid en utbredd levercirrhos, som engastämmande värden. Försöken äro beskrivna gerar större delen av det tillgängliga leveri bilaga 4, de enskilda analyserna finnes parenchymet, kan i djurförsök en minskåtergivna i fig. 21 — 22 i nämnda bilaga, me- ning av alkoholförbränningen iakttagas; dan tvenne kurvor illustreras i fig. 23—24 några invändningsfria försök på människa och data i tabell 65. har icke framlagts. Ej heller vid en rad andra sjukdomar Sjukdomstillstånd såsom hyperthyreos m. fl. har med invändAv teoretiska skäl kan det tänkas att ningsfri metodik någon skillnad i blodalkoalkoholomsättningen och därmed blodalko- holkurvorna gentemot normen kunnat iaktholkurvan skulle vara förändrad vid vissa tagas (Jokipii 1951). sjukdomstillstånd. Bland annat har diabetes Vid "kronisk gengasförgiftning" har antaoch leverskador anförts som anledning till gits att en störning av alkoholomsättningen avvikande blod alkoholkurvor. skulle kunna framkomma (Salén). Dessa Jokipii (1951) har gjort omfattande studier fynd har emellertid icke kunnat bekräftas vid på ett stort antal patienter med olika sjuk- senare undersökningar med invändningsfri domstillstånd, däribland även diabetespa- metodik (Bjerver och Goldberg 1948). Hällen tienter; blodalkoholhalten följdes med Wid- har gjort troligt att förbränningen skulle vara markmetoden. något snabbare vid feber: om detta beror på Vid tillförsel av alkohol och provtagning den höjda temperaturen eller på den sam107

tidigt ökade andningen med motsvarande ökning av alkoholutluftningen är icke klarlagt (Widmark 1932). Utifrån tillförda medel Alkoholförbränningen låter sig föga påverkas genom utifrån tillförda medel. Vanligen förekommande sömnmedel, som i regel äro derivat av barbitursyra, såsom fenemal, pentymal, enhexymal osv. påverkar ej analysvärdena med t. ex. Widmarkmetoden, och icke heller alkoholomsättningen eller blodalkoholkurvan. Tillförsel av kol, t. ex. som koltabletter, har icke någon inverkan på blodalkoholkurvan. Ej heller påverkas analysvärdena eller blodalkoholkurvan genom inandning av förbränningsgaser, t. ex. koloxid (Karu 1938). Annorlunda förhåller det sig med vissa hormoner, framför allt insulin. Insulin i stora doser kan i de fall, där alkoholförbränningen från början var låg, tänkas påskynda denna och giva ett snabbare fall av blodalkoholkurvan, vilket visats av Widmark i djurförsök på hund; är förbränningen redan från början hög, synes insulinet icke ha någon säker verkan på blodalkoholkurvan. Insprutning av insulin i kombination med tillförsel av stora mängder socker (rörsocker eller glykos) och medel såsom nicetamid till patienter, vilka varit medvetslösa efter förtäring av stora mängder alkohol, har i många fall medfört att dessa återfått medvetandet och snabbt klarnat upp. I en del av dessa fall har man även sett ett snabbare fall av blodalkoholkurvan än utan insulin-glykosnicetamid-tillförsel (Mirsky, Izikowitz, litteraturöversikt hos Newman 1941, Jacobsen 1952), i andra fall har ingen förändring av blodkurvan iakttagits. Enbart tillförsel av nicetamid påverkar ej kurvan. Av teoretiskt intresse är att dinitrofenol, ett ämne som under 1930-talet bl. a. använts som avmag108

ringsmedel men numera är förbjudet på grund av sin stora giftighet — det kan bl. a. ge upphov till grå starr — i djurförsök visat sig kunna stimulera och öka alkoholförbränningen med 10—20 %. Förklaringen har ansetts ligga i en ökning av utluftningen till följd av en temperaturförhöjning, således samma fenomen som vid feber. Intagning av febernedsättande preparat, t. ex. acetylsalicylsyra och dylika preparat, kan ge en förlångsamning av uppsugningen från mag-tarmkanalen och därmed en något lägre kurva under 1 — 2 timmar efter förtäringens början. I det fortsatta förloppet får kurvorna samma utseende som utan dessa medel. Inandning av lackfärger, alkohollösningar, olika tekniska lösningsmedel av typen trikloretylén, koltetraklorid etc. ger hos människa icke upphov till förhöjda reduktionsvärden, t. ex. med Widmarkmetoden, och påverkar icke heller blodalkoholkurvans förlopp efter förtäring av alkohol. Helt annorlunda är förhållandet om personer inandas t. ex. etylklorid eller eter. Båda dessa ämnen användes som narkosmedel. Etylklorid brukas endast för mycket kortvarigt bruk, 1 — 2 minuter, och är helt försvunnet från blodet på några minuter, varför det av praktiska skäl icke spelar någon roll för utfallet av en eventuellt senare utförd blodalkoholanalys. Eter kan användas för såväl kortvariga som långvariga narkoser, beroende på det önskade narkosdjupet. Vid djup narkos uppnås relativt höga halter i blodet, omkring 1—1,5 promille. Eter ger utslag med Widmarkmetoden, även om förhållandena icke äro desamma som vid analys av etylalkohol (se bilaga 4) och kunde tänkas simulera alkohol; eter ger emellertid icke utslag med ADH-metoden. Etern lämnar kroppen betydligt snabbare än vad alkoholen gör (undersökningar bl. a. utförda av Dybing

1941), och misstanke på närvaro av eter kan verifieras med hjälp av andra metoder. Blodprov för alkoholanalys från patienter, vilka inom de närmaste timmarna före blodprovstagningen blivit sövda med eter, med kloroform eller med vinetén, som innehåller en ringa mängd alkohol, måste därför undergå ett speciellt förfarande och t. ex. undersökas parallellt med ADH- och med Widmarkmetoden. Har patienten sövts med andra narkosmedel: kväveoxidul, cyclopropan, narkotal, evipan, pentotal etc. behöver inga speciella försiktighetsåtgärder med avseende på alkoholanalysen iakttagas. Efter förtäring av metanol, som t. ex. ingår i "träsprit", måste likaledes vid analysen vissa försiktighetsmått iakttagas. Metanol förhåller sig i många avseenden annorlunda än den vanliga etylalkoholen. Den uppsuges och fördelas ungefär som etylalkohol, men dess förbränning och allmänna giftighet skiljer sig helt från etylalkoholens. Metanol nedbrytes till formaldehyd, och den försvinner ur blodet med en hastighet, som endast är 7«—7i 0 a v den hastighet varmed etylalkoholen försvinner. Detta betyder omräknat i 40-procentig sprit att av metylalkohol V* — 7« cl försvinner per timme eller 5 - 1 0 cl per dygn. Redan mängder på omkring 10 cl har visat sig kunna medföra döden; om patienterna överlever, är övergående eller bestående blindhet det vanligaste symptomet. En av egenheterna med metylalkoholens omsättning i organismen är att om metanol och etylalkohol samtidigt förefinnes i organismen, förtränger etylalkoholomsättningen nedbrytningen av metanol (sannolikt genom tävlan om samma enzymsystem, s. k. competitive inhibition), och giftverkningarna minskar. Detta förhållande har bl. a. studerats av Roe (1946) i Oslo och av Agner, Höök och

Porat i Sverige (1948) och utnyttjats vid behandlingen av metylalkoholförgiftning. Metanol ger utslag med Widmarkmetoden, ehuru icke reproducerbart under samma försöksbetingelser som med etylalkohol (se bilaga 3). Vid misstanke på metanolförgiftning, vilken kan verifieras genom prov av skilda slag, bör därför, liksom tidigare även skett, en ev. analys av blodalkoholhalten enligt Widmark alltid kompletteras med prov av annat slag, däribland även med analys enligt ADH-metoden. Inandning av kalkkväve kan teoretiskt tänkas inverka på blodalkoholkurvans förlopp, emedan kalkkvävet liksom Antabus kan tänkas påverka alkoholomsättningen och ge symptom vid samtidig förtäring av alkohol. Några invändningsfria försök, som skulle utvisa om blodalkoholkurvan förändras efter tillförsel av kalkkväve eller ej, föreligger emellertid icke. Allmänna symptom på påverkan

Alkoholens inverkan på olika organ och organsystem sammanfattas ofta i begreppet påverkan. Alkoholpåverkan kan studeras på olika sätt. Den vanligaste metoden är att iakttaga de olika symptom, som personer uppvisar, vilka förtärt alkohol. Ett annat sätt är att i laboratorieexperiment efter tillförsel av bestämda mängder alkohol till frivilliga försökspersoner under bestämda försöksbetingelser med hjälp av apparatur söka objektivt registrera och mäta utfallet av olika enklare eller mera komplicerade funktioner. En tredje metod är att i fältförsök genom tillförsel av alkohol till försökspersoner och mätning av effekten under kontrollerade förhållanden söka få ett siffermässigt och statistiskt hållbart uttryck för alkoholens totalverkan i det praktiska livet. Funktionerna i det centrala nervsystemet, 109

dvs. i hjärnan och dess olika delar samt i bromsa osv, icke behöver ha blivit nämnvärt ryggmärgen, drabbas på ett tidigt stadium. påverkad, och hans körning, när det icke Rubbningarna berör först hjärnan och dess föreligger extra påfrestningar, behöver till funktioner. En nedsättning av uppmärksam- synes icke avvika från andra bilisters. Vid heten, lynnesförändringar och en försämring högre halter tillkommer den bristande styrav omdöme och självkritik tillhör de tidiga ning av muskler och andra organ, som leder symptomen, sammanhängande bland annat till den även för blotta ögat uppenbara försämringen i förmågan att föra bil. med ett bortfall av hämningar. Den underliggande mekanismen för alkoDet typiska för den lätta alkoholverkan är holens verkan är dess egenskap att i små diskrepansen mellan å ena sidan den subdoser förlama de hämmande inflytandena, jektiva känslan av ökat välbefinnande, uppför att i större doser även förlama andra funkrymdhet, glättighet och sorglöshet, samt å andra sidan de objektiva fynden vid ett stu- tioner. Denna uppfattning om alkoholens dium av olika funktioner, då en nedsättning verkan, som framförts som en teori redan hos ett flertal funktioner och en klar minsk- för tre kvarts sekel sedan, har på senare tid ning av prestationsförmågan kan konstateras. fått ett starkt stöd av en serie experimentella Bilföraren tycker att han "aldrig kört så bra undersökningar. Dit hör främst försök med som idag". Hastigheten kan ökas utöver vad villkorliga reflexer, utförda på hund av Gantt som är lämpligt med hänsyn till den aktuella och medarbetare och på barn av Bernhard, trafiksituationen. Vederbörande är således i samt en serie djurförsök av Bernhard och regel icke själv medveten om den faktiska Skoglund (1941, 1942), med elektrisk renedsättningen i sin prestationsförmåga, i gistrering av aktiviteten i ögat. Bortfallet av hämningar och känslan av motsats till förhållandena vid t. ex. trötthet, ökat välbefinnande och höjd sinnesstämning då minskningen av prestationsförmågan efter smärre doser alkohol utgör en av anledäven motsvaras av en känsla av att kondiningarna till att personer, som är "trötta" tionen är nedsatt. Nedsättningen av uppmärksamheten hos eller "nere" uppfattar alkohol som ett "stimuen bilförare till följd av alkoholförtäring är lerande" medel; en objektiv nedsättning av av största betydelse. Medan en skärpt upp- funktionerna kan emellertid alltid påvisas. Med stigande alkoholhalt framkommer märksamhet och ökad beredskap minskar rubbningar i ett flertal funktioner, tidigast i reaktionstiden, förlänges reaktionstiden vid en nedsättning av uppmärksamheten och en de som hänför sig till hjärnan och dess verkminskad beredskap. Om något oväntat in- samhet, senare även i andra funktioner, beträffar, som tvingar föraren att snabbt reagera, rörande andra delar av nervsystemet. Synsinnet blir påverkat redan vid lägre spelar redan den normala reaktionstiden en grader av alkoholpåverkan. Förmågan att se bestämd roll. Tillkommer till denna den förlängning, som beror på alkoholförtäringen, i skymning försämras, det tager längre tid att kan detta tillskott även vid låga blodalkohol- återfå den fulla synskärpan efter föregående halter komma att bliva en avgörande faktor blandning, och synfältet blir inskränkt, det för framkallandet av en trafikolycka. Att sistnämnda framför allt sammanhängande märka är att vid låga alkoholhalter förarens med en nedsättning av uppmärksamheten. körförmåga i och för sig, hans förmåga att Vid högre alkoholhalter uppträder även förhålla bilen på vägen, att accelerera eller lamningar av ögonmuskulaturen med oför110

måga att samordna de båda ögonens rörelse, vilket kan leda till dubbelseende. Även abnorma ögonrörelser av rytmiskt slag, s. k. nystagmus (se s. 139), kan framkomma. Andra sinnen börjar också bliva lidande: hörseln kan försämras, vederbörande blir mindre känslig för smärta, och kan t. ex. slå sig eller skada sig utan att märka det osv. Lynnesförändringarna är i många fall karakteristiska. Exempelvis kan upprymdheten och den bullrande glättigheten snabbt förbytas i en ökad irritabilitet. Glömskan är ett annat karakteristiskt fenomen, som hos en del kan framkomma redan efter små alkoholdoser och kan spela en avgörande roll för t. ex. uppkomsten av en trafikolycka. Koordinationen blir störd, dvs. samspelet mellan nerver och muskler och styrningen av musklerna blir lidande. Detta leder till att precisionen i rörelserna blir försämrad. Den alkoholpåverkade sluddrar på målet, han lar "snedsteg" vid gången, vacklar vid vändning och är fumlig i sina rörelser, t. ex. om han skall gripa något, hålla bilen på vägen, e. d. Om blodalkoholhalten är högre blir rubbningarna än mera påtagliga. Balansstörningarna kan t. ex. leda till att vederbörande ej längre kan stå på benen. Störningar i andning och cirkulation framkommer, vederbörande faller i djup sömn, och medvetandet kan försvinna. Överstiger alkoholhalten 4—5 promille, är risken stor att vederbörande icke skall överleva. Även om alkoholen sålunda i stort medför en bestämd följd av rubbningar, som gör bilden av den fullständiga alkoholpåverkan lätt igenkännbar, så kan alkoholens verkan i det enskilda fallet te sig högst varierande, ej blott vid jämförelse mellan olika individer utan även hos en och samma individ vid olika tillfällen. En del människor blir påverkade redan

efter förtäring av små mängder, medan andra behöver förtära tämligen stora kvantiteter, innan en tydlig yttre påverkan framträder. Hos den ene kan den psykiska verkan med minnesförlust och bortfall av omdöme och självkritik komma som ett tidigt symptom utan att personen för övrigt förefaller vara påverkad; han tar inga snedsteg, han sluddrar icke på målet, han är icke blank i ögonen, men hans omdöme är klart grumlat. Hos den andre kan en lång rad yttre tecken på påverkan finnas, såsom ett oordnat uppträdande, en ökad glans på ögonen, ansiktsrodnad på grund av en vidgning av hudkärlen med en ökning av cirkulationen genom huden, talrubbningar, en ostadig gång och fumlighet i händerna, medan de psykiska förändringarna icke kommer fram lika klart. I undantagsfall kan personer söka motverka alkoholens verkan genom en ökad koncentration. De anstränger sig att utföra varje rörelse korrekt och försiktigt och kan kanske "rycka upp sig" för en kort tidrymd, t. ex. i samband med en kontroll, för att sedan, utan att de själva lägger märke till det åter uppvisa en klar försämring. "Uppryckningen" hänför sig till yttre symptom, utfallet av med objektiva metoder studerade sinnesfunktioner låter sig icke påverkas (se nedan). Personlighetstypen är också av betydelse. En del människor kan bliva glada och upprymda, talföra eller skrytsamma, andra blir inbundna och sorgsna, några aggressiva och pockande, medan andra vill taga hela världen i famn. En del kännar sig upplivade och stimulerade, emedan alkoholen medfört ett bortfall av vissa hämningar, medan andra ej alls känna den upplivande verkan utan blir trötta och sömniga. Huru stämmer denna allmänna bild av alkoholpåverkan med den som framkommer, då alkoholens inverkan på olika funktioner kan studeras med objektiva metoder? 111

Laboratorieförsök på påverkan

Ett stort antal laboratorieförsök har utförts för att studera inverkan av alkoholförtäring på olika funktioner av betydelse för förandet av motorfordon såsom uppmärksamhet, precision, reaktionstid osv. För att giva ett tillförlitligt resultat måste sådana undersökningar utföras efter bestämda normer. Metodiken måste vara tillfredsställande och medge kvantitativ bestämning av försöksfelens storlek. Kontrollförsök måste vara utförda, som klart utvisar storleken av de normala variationerna i den ena eller andra funktionen och möjliggör att fastställa den eventuella inverkan av övning eller trötthet. Dessa verkningar måste kunna skiljas från dem, som är orsakade av alkoholen själv. Materialet skall medge en matematiskstatistisk bearbetning för att slutsatsernas hållbarhet skall kunna fastställas. Försöken bör om möjligt anordnas så att försöksobjektet, människor eller djur, först observeras utan alkoholtillförsel, då om möjligt "prestationsförmågan" fastställes under "normala" omständigheter, dvs. utan alkoholtillförsel. Fastställandet av "prestationsförmågan" kan ske på olika sätt, i princip genom något slag av prov, där utslaget kan mätas och registreras. Därefter tillföres alkohol och de olika proven görs om med jämna mellanrum, varvid man genom jämförelse med resultaten före alkoholtillförseln och ofta även med resultaten av upprepade försök helt utan alkohol ("kontrollförsök") får en bild av förloppet. Helst bör även blodalkoholhalten följas med upprepade prov. Här skall endast redovisas ett urval av de försök, som givit en kvantitativ bild av alkoholverkan och som anordnats efter ovan anförda principer. Vid Köpenhamns Psykotekniska institut utfördes åren 1932-34 en serie försök av P. Bahnsen, K. Vendel-Petersen och M. Schmidt. Försöken avsåg att undersöka 112

huru alkoholförtäring inverkade på en rad olika funktioner, vilka var av betydelse för förande av bil. Försökspersoner var dels yrkeschaufförer, dels studenter, som fick förtära 10—15 cl whisky -f- sodavatten, motsvarande 0,5 g alkohol per kg. Alkoholhaltens högsta värde i blodet uppgick till i genomsnitt 0,5 promille. De använda proven omfattade dels tre olika metoder för bestämning av reaktionstiden, bl. a. valreaktion på olika slag av synoch hörselintryck, dels en metod att studera precisionen i hand och arm. Samtliga fyra prov uppvisade en försämring efter alkoholtillförsel redan vid 0,4—0,5 promille alkohol. Reaktionstiden förlängdes i genomsnitt med 10—35% vid de tre proven och försämringen i precisionen var i genomsnitt 60%. Vid University of Chicago utfördes år 1933 en serie undersökningar av Carlson, Kleitman, Muehlberger, McLean, Gullicksen och Carlson. Försöken omfattade precisionen i handens rörelser, förmågan att bibehålla den upprätta kroppsställningen, reaktionstiden på hörselintryck och på synintryck samt vissa psykologiska prov. Förtäring av 4 flaskor 3,2 vikt% öl (1,3 1) medförde en statistiskt säkerställd försämring, iakttagbar i flertalet av de använda proven. I många fall kunde även en viss påverkan iakttagas med blotta ögat, t. ex. en viss osäkerhet i gången, talrubbningar, fumlighet och sömnighet. Alkoholhalten i blodet uppgick i genomsnitt till 0,6 promille. Den undre gränsen för börjande påverkan låg under 0,6 promille. I en annan försöksserie med en mycket alkoholsvag dryck (0,4 vikt% alkohol) kunde redan vid en så låg blodalkoholhalt som 0,2 promille en säker påverkan iakttagas med ett av proven. En omfattande undersökning med speciell hänsyn till utprövningen av egenskaper av betydelse för bilförare har framlagts av

Newman, Fletcher och Mason (1942) vid Stanford University i San Francisco. Omkring 150 bilförare blev före och efter alkoholförtäring undersökta med sex speciella prov, avseende att pröva synskärpa och avståndsbedömning, förmåga att urskilja olika föremål i mörker eller skymning, reaktionen på blandning samt prov på koordination, bland annat även i ett slags "laboratoriebil". Vid lägre grader av alkoholpåverkan var försämringen i ögats funktioner den mest framträdande, vid högre grader framkom rubbningar även i andra prövade funktioner. Newman och medarbetare fann alkohol medföra en försämring av mörkerseendet och en inskränkning av synfältet, det sistnämnda framför allt sammanhängande med en minskning av uppmärksamheten. Undersökningen, som klart visade alkoholens nedsättande verkan på en lång rad för förandet av motorfordon väsentliga funktioner, kompletterades med en serie praktiska körprov (se s. 125). Samtliga prövade förare uppvisade även i de praktiska proven en klar försämring. För att klarlägga förloppet av alkoholverkan och dess samband med blodalkoholhalten hos olika personer kräves emellertid undersökningar av annat slag. Framför allt måste då prov komma till användning, som gör det möjligt att med jämna intervall upprepa bestämningarna, och blodalkoholhalten måste likaledes följas med upprepade bestämningar. Förutom att man då kan klarlägga förloppet av alkoholens verkan, kan man med denna teknik bland annat även jämföra effekten av olika drycker, skillnaden i reaktion mellan personer med varierande vana vid alkohol m. m. Ett mycket stort antal försök på sammanlagt 1 200 försökspersoner, upplagda efter dessa riktlinjer, har utförts under en femtonårsperiod på Farmakologiska avdelningen

vid Karolinska institutet (Goldberg 1938—52). Nio olika metoder har använts för att mäta utfallet av olika funktioner. Ett flertal drycker har prövats, det största antalet försök har utförts med starksprit och med maltdrycker. Alkoholvanan och dess betydelse för utfallet har studerats genom att försökspersoner med varierande vana vid alkohol fått deltaga, från personer ovana vid alkoholbruk och personer vana vid måttligt alkoholbruk till utpräglat alkoholvana och alkoholister. Slutligen har även olika yrkeskategorier ingått i materialet, däribland ett stort antal bilförare. De funktioner som undersökts har berört synförmågan, känseln, koordinationen, dvs. samspelet mellan nerver och muskler i fråga om kroppsställningen och precisionen i handoch fingerrörelser, vidare uppmärksamhet, koncentration samt räkneförmåga. Försökspersonerna fick först gå igenom alla proven utan alkoholtillförsel, varvid grundvärden på "prestationsförmågan" för varje enskild funktion erhölls. Därefter gavs alkohol i varierande mängd, proven upprepades med jämna mellanrum och utfallet fastställdes i kvantitativa mått. Blodprov togs, dels före förtäringen för att utesluta att vederbörande hade kvar alkohol från en tidigare förtäring, dels med jämna mellanrum efter förtäringen. Försöken pågick i ett stort antal fall i 8—10 timmar med en och samma försöksperson. Utfallet av provet relaterades till blodalkoholhalten, och en bild av förloppet av alkoholens verkan erhölls. Undersökningarna kompletterades med motsvarande försök utan alkoholtillförsel, bland annat för att effekten av övning och trötthet skulle kunna klarläggas. Samtliga resultat underkastades en omfattande matematisk-statistisk bearbetning. Ett antal exempel illustreras i fig. 12—13. Av dessa framgår huru "prestationsförmågan", dvs. utfallet av ett prov, avtager med stigande alkoholhalt, huru den når ett mini-

mum, när blodalkoholhalten har sitt högsta värde, och så småningom återgår till sitt ursprungsvärde, samtidigt som blodalkoholkurvan avtager och alkoholhalten går ned mot noll. Det prov, som illustreras i fig. 12, är det s. k. flimmerprovet. Försökspersonen får iakttaga ett flimrande ljussken, vars intensitet varieras. Under normala förhållanden är den intensitet mycket konstant, som erfordras för att flimret skall sammanflyta till ett enhetligt ljussken. Under inverkan av alkohol försämras förmågan att få flimret att sammanflyta, och ljusstyrkan måste ökas för att samma resultat skall erhållas. Vid alkoholpåverkan framkommer redan vid låga blodalkoholhalter, 0,2—0,4 promille, en klar försämring med detta prov. Utfallet med flimmerprovet har en direkt tillämpning på praktiska förhållanden. Metoden prövar de funktioner som medverkar vid ögats omställning från ljus- till mörkerseende och som möjliggör att ögat en kortare eller längre tid efter en blandning åter kan se i skymning. Nedsättningen av funktionen har samma effekt som att sätta ett grått glas framför ögonen vid körning i skymning eller mörker. Det tager längre tid för ögat att återfå sin fulla synförmåga efter blandning, och den förlängda reaktionstiden på grund av den minskade uppmärksamheten förstärker ytterligare dessa förhållanden. Slutligen tillkommer alt vederbörande själv icke är medveten om att en försämring inträffat. I dessa förhållanden ligger med stor sannolikhet förklaringen till några av de olyckor som uppstått i samband med en alkoholförtäring vid körning i mörker. Föraren har icke alls eller för sent observerat t. ex. en grupp fotgängare vid vägkanten, en cyklist eller en hästskjuts utan reflexanordning, en vid vägkanten parkerad vagn, en utskjutande del på lasten på en parkerad långtradare eller räcket 114

vid vägkanten, således föremål som även i vanliga fall kan vara svåra att urskilja. Intressant är att flimmermetoden i enklare utformning använts för att studera tröttheten hos lastbilschaufförer i USA (1940). I den utformning apparaturen fått på Farmakologiska avdelningen vid Karolinska institutet har den även använts av andra forskare för att studera de ev. kvarstående skadorna i centrala nervsystemet efter hjärnskakningar och andra hjärnskador (Berg 1949), effekten av nyare sjösjukemedel på nervsystemet (Bjerver och Goldberg 1950—51), effekten av sömnmedel på nervsystemet (Ideström 1952) och effekten av undertryck och syrebrist (Bjerver, Owe-Larsson och Rokseth, opubl.), med eller utan kombination med alkoholförtäring hos flygare (Rokseth och Vogt Lorentzen, opubl.). En annan metod, blinkprovet, avser att fastställa tröskeln för en kombinerad smärtoch känselretning (Goldberg 1943). I en apparatur framkallas en luftslöt, riktad mot ögats hornhinna, luftstötens styrka mätes och den styrka bestämmes som just utlöser en blinkning. Med stigande alkoholhalt minskar smärtkänsligheten, och styrkan av den retning, som är nödvändig för att utlösa en blinkning, måste ökas. Detta prov är likaledes mycket känsligt och ger utslag redan vid låga alkoholhalter, 0,4 — 0,5 promille. Såväl flimmer- som blinkmetoden ger kvantitativa värden som tillåter matematisk-statistisk behandling av materialet för fastställande av metodens fel och de funna utslagens signifikans. Laboratorieproven har även direkt jämförts med utfallet av praktiska körprov (Goldberg, 1949, Bjerver och Goldberg 1950). Nitton av de förare, som även deltagit i praktiska körprov (se s. 128), fick några dagar före eller efter körprovet gå igenom två laboratorieprov: flimmerprovet och blinkprovet. Förarna kom

mille. Den största försämringen vid flimmerprovet var 63,5 %, vilket betyder att ljusstyrkan måste ökas till nästan det tredubbla för att resultatet skulle bli detsamma som utan alkoholförtäring. För blinkprovet var den maximala försämringen 64,7%. En utförlig redogörelse för resultaten liksom för de använda metoderna återfinnes i SOU 1951: 44. En lång rad undersökningar har avsett att närmare klarlägga koordinationen, dvs. samspelet mellan nerver och muskler. Miles kunde redan 1922—24 genom en mekanisk anordning visa huru förmågan att bibehålla den upprätta kroppsställningen försämrades efter 40% H alkoholtillförsel. Genom fotografisk registreFig. 12. Blodalkoholhalt i promille och försämring kunde Goldberg (1943) följa förloppet av ringen i flimmer funktionen i procent av utgångsvärdet. Tid i minuter. försämringen i koordinationen och visa att gränsvärdet för börjande försämring låg vid till laboratoriet vid samma tidpunkt på dagen en alkoholhalt av 0,3—0,5 promille. Bjerver som när körprovet hade skett. Samtliga ut- (1949—52) har i en serie undersökningar förde proven tvenne gånger utan alkoholför- sökt utreda mekanismen för koordinationstäring. Därefter uppdelades de i tvenne grup- rubbningarna efter alkoholförtäring. Medels per, en alkoholgrupp och en kontrollgrupp, en apparatur för kontinuerlig mätning av varvid de som vid körproven förtärt alkohol tyngdpunktens förflyttning som ett resultat av även nu förtärde exakt samma mängd som ändringar i kroppsställningen kunde effekten vid körprovet, 10 — 13 cl brännvin, varefter av alkoholförtäring följas och mätas. Genom proven upprepades vid tre tillfällen med 30 registrering av de elektriska aktionsströmmar, minuters intervall. De övriga tjänade som som uppträder i underbenets muskler vid kontroller och förtärde ej alkohol men gjorde rörelser, kunde Bjerver på människa visa liksom alkoholgruppen om proven med att vid det upprätta ståendet under normala jämna mellanrum. omständigheter ingen nämnvärd elektrisk aktivitet föreligger, men att efter alkoholförRedan vid en blodalkoholhalt av i genomsnitt 0,5 promille uppvisade samtliga försöks- täring under motsvarande förhållanden ett personer ur alkoholgruppen en statistiskt stort antal impulser framkommer, som tyder säkerställd försämring vid endera eller båda på en störning i det normala samspelet. En börjande påverkan kunde visas redan vid en proven. Nedsättningen var i genomsnitt 32 % med flimmerprovet och 35 % med blink- alkoholhalt av 0,3—0,4 promille. Dessa ur provet; försämringen i det praktiska kör- teoretisk och praktisk synpunkt intressanta provet var av samma storleksordning, 32,7 %. resultat håller nu på att ytterligare klarläggas. Koordinationen och dess bakgrund har även Vid analys av de enskilda data framkom att studerats av Bernhard och Petersen samt av en försämring vid flimmerprovet började redan vid en halt av 0,2—0,4 promille, och Petersen (1952) med hjälp av en annan metovid blinkprovet vid en halt av 0,4—0,5 pro- dik. Petersen kunde på djur visa att efter 115

alkoholtillförsel reflexerna i bakbenen störas före dem i frambenen, och i regel på ett sådant sätt att muskler långt ute på extremiteterna rubbas i sin funktion före musklerna närmare bålen. Detta kunde visas sammanhänga med att de muskler, som drabbades först krävde mindre retning och stördes i sin funktion redan av mindre doser alkohol än de andra musklerna. Detta bekräftar vad som påvisats för bakben i förhållande till framben i djurförsök av Goldberg och Störtebecker (1941). Orsaken till fenomenet visades av Bernhard och Petersen vara, att mera komplicerade förlopp stördes lättare och redan vid lägre halter än mindre komplicerade förlopp. Sambandet mellan blodalkoholhalt och objektiva tecken på påverkan

Graden av påverkan kan kvantitativt bestämmas, om man känner utfallet av ett prov före alkoholtillförsel och kan jämföra detta med utfallet efter det alkohol tillförts. De i föregående avsnitt beskrivna laboratorieförsöken har utförts under omständigheter, som tillåter att bestämma graden av påverkan. Ur tig. 13 synes huru graden av påverkan ökar med stigande blodalkoholhalt, når ett maximum i anslutning till blodalkoholkurvans maximum, och sedan avtager parallellt med nedgången i blodalkoholhalten. Ju sämre utfallet av ett prov är i förhållande till utgångsvärdet, ju högre är graden av påverkan. Relateras utslaget av ett prov vid en viss tidpunkt till den vid samma tidpunkt rådande blodalkoholhalten, såsom skett i fig. 14, framkommer en bestämd lagbundenhet. Med stigande blodalkoholhalt ökar graden av påverkan. Det intressanta är att det inte råder en linear proportionalitet mellan utfallet av provet och alkoholhalten. Sambandet är i verkligheten en expon entialfunktion med proportionalitet mellan logaritmen för utslaget och blodalkoholhalten (Goldberg, 1943). Detta 116

innebär att graden av påverkan stiger snabbare än vad ökningen i blodalkohol gör. En fördubbling av blodalkoholhalten, t. ex. från 0,5 till 1 promille, ger en fyrdubbling av graden av påverkan, från -f- 30 till + 1 2 0 %. Detta förhållande är en förklaring till att påverkan så snabbt kan öka med stigande alkoholhalt. Det funna sambandet mellan blodalkoholhalt och graden av påverkan har en hög korrelation samt uppvisar endast små variationer vid upprepade försök hos en och samma person. Om blodalkoholhalten vid ett tillfälle är högre än vid ett annat, blir även påverkan större, och om blodalkoholhalten minskar, t. ex. genom att alkoholen fortares tillsammans med måltid, minskar påverkan i motsvarande grad; graden av påverkan följer blodalkoholhalten (fig. 15). Tröskelvärde för påverkan Ett annat fenomen, som är av största intresse för förståelsen av alkoholverkan, är den omständigheten att alkoholhalten i blodet måste uppnå ett visst värde, ett gränsvärde eller ett tröskelvärde, innan det framkommer någon påverkan. Först när blodalkoholhalten stiger över detta värde och därmed passerat tröskeln, börjar påverkan att framkomma, och växer sedan snabbt med stigande alkoholhalt. Förklaringen till att en person till synes kan vara helt opåverkad för att kort tid senare uppvisa en kraftig påverkan är således att påverkan först kommer när blodalkoholhalten överstigit tröskeln och sedan ökar snabbt. Detta är illustrerat i fig. 15. Förutsättningen för att kunna tillförlitligt fastställa tröskelvärdet för en funktion är att kunna mäta utfallet av funktionen och följa det parallellt med förändringarna i blodalkoholhalten för att fånga det ögonblick då tröskelvärdet uppnås. Ur de ovan beskrivna, systematiskt genom-

Blodalkohol promille

f\

1.5"

°

o

o

Q,

1.0lerkan

V,

% 400 i 300

\<

o

V

IQO Y 100-

**,

o

400 min.

-

FT.<7. 13. Blodalkoholhalt (—) ocA grad av påverkan ( )• Utgångsvärdet är betecknat som 0 %. Fall 5, 1,21 g alk. per kg.

förda försöken med upprepade kvantitativa prov efter varierande tillförsel av alkohol och kontinuerliga upprepade bestämningar av blodalkoholhalten har tröskelvärdet fastställts för olika funktioner under olika omständigheter. Tröskelvärdet för påverkan för ett stort antal olika prov ligger vid en genomsnittlig blodalkoholhalt av 0,2—0,4 promille. Tröskelvärdets höjd sammanhänger bland annat med huru den funktion är uppbyggd, som tröskelvärdet hänför sig till. En komplicerad funktion, som bygger på ett stort antal banor och omkopplingar i hjärnan och andra delar av nervsystemet och som i varje ögonblick kräver all vår uppmärksamhet och fulla koncentration på uppgiftens perfekta genomförande, har ett lågt tröskelvärde, omkring 0,2 promille. Det behövs således en förhållandevis liten mängd alkohol för att störa en sådan funktion. Alkoholhalten 0,2 promille uppnås t. ex. vid förtäring av 2 flaskor öl eller en snaps på 5 cl. En mera enkelt uppbyggd funktion, som kan utföras mer eller mindre automatiskt utan att i varje enskilt ögonblick hela vår uppmärksamhet engageras, har ett högre tröskelvärde,

i regel omkring 0,3—0,4 promille. Det behövs således något mera alkohol för att störa denna funktion; en snaps på 5 cl + 1 pilsner kan i det enskilda fallet vara tillräckligt. Tröskelvärdet är högre för automatiserade, inlärda prestationer än för icke automatiserade, och högre hos de mera skickliga än de mindre skickliga. Dessa skillnader mellan skickliga och mindre skickliga, mellan övade och mindre övade, synes för flertalet undersökta prov medföra växlingar i tröskelvärdet mellan gränserna 0,2 och 0,4 promille. En annan konsekvens av de här beskrivna förhållandena är att vid en alkoholhalt som är högre än tröskelvärdet, de funktioner drabbas mest, som har det lägsta tröskelvärdet. En mycket komplicerad funktion, som kräver ett stort uppbåd av uppmärksamhet och koncentration och ett invecklat samspel melan nerver och muskler, är betydligt mera påverkad än en funktion, som icke är lika komplicerad. Däremot influeras icke tröskelvärdet av den mängd alkohol, som förtärts, dess nivå är oberoende av den intagna mängden (fig. 15). En rad försök finnes utförda i avsikt att klarlägga, om alkoholen har samma inverkan när halten är i stigande som när den är i avtagande. De utvisar samstämmigt, att alkoholen utövar en starkare verkan medan den befinner sig i stigande än när den är i fallande (Mellanby, Miles, Linde, Goldberg, Hjelt). Tröskelvärdet för börjande påverkan är lägre under den uppstigande delen av blodalkoholkurvan än under den nedstigande. Som exempel må nämnas att tröskelvärdet på den stigande fasen för vissa funktioner är omkring 0,1—0,2 promille, medan det på den fallande fasen är omkring 0,3—0,4 promille. Detta gäller framför allt vissa psykiska symptom. Det ändrade stämningsläget, minskningen av självkritik m. m. kommer redan under stigande fasen, ibland inom de första minuterna 117

efter förtäringens början, och har ibland t. o. m. nått sitt maximum av påverkan innan kurvan nått sin högsta höjd. Andra symptom, t. ex. rubbningar i olika sinnesfunktioner och i koordinationen, har likaledes en lägre tröskel under den uppstigande fasen, men de har sitt maximum parallellt med blodalkoholmaximum. Samtliga i denna framställning angivna trösklar hänför sig till värden på den nedgående fasen. Trösklarna på den uppgående fasen är således genomgående lägre. En viktig faktor som påverkar tröskelvärdets höjd, är graden av alkoholvana, detta problem skall utförligt behandlas på sid. 120. Faktorer influerande på graden av påverkan

En viktig fråga är huruvida det finns faktorer som kan inverka på graden av påverkan. Trötthet och efterverkan: Uttrötlbarheten är ökad redan efter mindre alkoholdoser. En ansvarsmedveten förare kanske söker spänna sin uppmärksamhet mera än under vanliga fall, vilket ävenledes medför en ökad uttröttning. Är föraren dessutom trött av annan anledning såsom långvarig körning, tungt arbete eller nattkörning, adderar sig effekten av alkohol till den av tröttheten. Direkta undersökningar, syftande att objektivt mäta graden av trötthet och i detalj hänföra den till olika grader av alkoholpåverkan, saknas. Däremot föreligger undersökningar, vilka klart visar, att alkoholen har en starkare effekt och medför en ökad grad av påverkan, om en trötthet av annan orsak redan tidigare föreligger, vilket t. ex. klart framgår av resultaten av försöken med telegralister, bilförare och flygare (se nedan). Tröttheten kan även tänkas ha uppstått som en följd av en mera omfattande alkoholförtäring. Alkoholen kan helt ha lämnat organismen, och tröttheten blir då ett symptom på 118

alkoholens efterverkan. Att alkoholen kan efterlämna efterverkningar, trots att all alkohol hunnit försvinna ur kroppen, har visats i ett antal olika undersökningar. Klarast torde detta framgå ur Grafs laboratorieförsök med bilförare (1932), ur Lundgrens undersökningar över tungt arbete (1946) och ur Axnes' försök med flygare (opubl.). Vid de Grafska försöken (s. 124) mättes försöksprestationerna med en apparatur, liknande en bil. Dagen efter ett försök med alkohol var prestationerna sämre än på en dag utan föregående alkoholförtäring. Vid de Lundgrenska försöken studerades en rad olika funktioner vid tungt arbete, ämnesomsättning, puls, blodtryck m. m. Utfallet av samtliga prov låg mycket konstant, så länge försökspersonerna var i regelbundet arbete och eventuellt idrottade en eller ett par aftnar. Men på måndagsmorgonen efter en "våt" lördag-söndag var verkningsgraden nedsatt trots att alkoholen helt hunnit lämna kroppen. I de av Axnes utförda försöken med flygare i Linktrainer (se s. 132) var försämringen "dagen efter" mycket påtaglig. Här som i Lundgrens undersökningar hade all alkohol redan försvunnit ur kroppen. Sömnmedel: Medel ur denna grupp 1 användes inom medicinen ej blott för att framkalla sömn utan även som medel vid narkos, som smärtstillande medel tillsammans med andra ämnen, och som medel vid epilepsi. Vid tillförsel i doser, som är otillräckliga för att t. ex. framkalla sömn, kan de likväl medföra en nedsättning av uppmärksamheten, smärtkänsligheten, precisionen och koordinationen och en rubbning i vissa av synsinnets funktioner av samma slag som efter alkohol. 1 Hit höra barbitursyrederivat såsom fenemal, diallymal, pentymal, enhexymal e t c , vidare kloralhydrat och liknande medel samt medel med helt annan kemisk sammansättning t. ex. persedon.

Procent påverkan 150

log påverkan 0.4-,

nervsystemets funktioner och ökar effekten av ev. samtidigt förtärd alkohol. Hit hör främst bedövnings- eller narkosmedel av typen eter, kloroform, trikloretylén, divinyleter, lustgas och cyclopropan samt lugnande medel som bromyl och klorhydrat. 0.5 promil 0.5 promille Liknande verkan har även smärtstillande medel av typen morfin, diacetylmorfin, dilauFig. 14. Sambandet mellan påverkan i procent (A) och i logenheter (B) och blodalkoholhalten. did, oxicon och syntetiska smärtstillande medel av typen petidin eller amidon. Personer som står under behandling med Antihisiaminer: Denna grupp av läkemedel, dessa medel, bör därför icke föra bil. Effekten som huvudsakligen användes vid överkänsligav dessa olika medel kvarstår under varie- het (allergi), har emellertid även en nedsätrande tider. Så t. ex. kvarstår fenemalverkan tande verkan på centrala nervsystemet. Medupp till 1 dygn eller längre, medan t. ex. len kan medföra dåsighet och ökad sömnverkan av enhexymal i mindre doser går över benägenhet. De användes därför numera även på några timmar. som sömnmedel och som medel mot sjösjuka, En utförlig och systematisk undersökning bil- och flygsjuka. De kan emellertid medföra av inverkan av dessa medel på olika funk- en viss nedsättning av uppmärksamheten, tioner hos människa har utförts på Karolinska av precisionen och av vissa funktioner hos institutets farmakologiska avdelning i sam- synsinnet. En omfattande kvantitativ underarbete med Psykiatriska kliniken vid Karo- sökning har utförts av Bjerver och Goldberg linska sjukhuset av Ideström (1952). Kvanti- (1951 — 52). Som exempel må nämnas att tativa metoder av samma slag som för att effekten av 0,1 g diphenhydramin (amosyt) följa alkoholverkan har använts. Som exem- ger samma nedsättning som 0,1 — 0,3 g fenepel må nämnas att nedsättningen efter 0,1— mal eller 5 — 15 cl brännvin. 0,3 g fenemal motsvarade den efter 5 — 15 cl Sulfapreparat: Även läkemedel av helt anbrännvin och varade i genomsnitt 4 — 5 tim- nat slag, t. ex. sulfapreparat, kan ha en nedmar. sättande verkan på nervsystemet. Det ameriVid intagning av sömnmedel tillsammans kanska tandläkarsällskapet varnar den som med alkohol fås en kraftig ökning av på- står under behandling med sulfapreparat för verkan, vida överstigande effekten av endera att köra bil.1 av medlen. Detta har varit anledning till att För samtliga ovan nämnda preparat, även i och för sig relativt ofarliga sömnmedel sömnmedel, narkosmedel och smärtstillande receplbelagts för att ett eventuellt missbruk medel, gäller — med undantag för eter, kloroskulle kunna stävjas. Den kraftiga ökningen form och trikloretylén — att de icke har någon av alkoholverkan vid tillförsel av sömn- inverkan på blodalkoholhalten eller på alkomedel har i djurförsök bl. a. visats av Sand- holkurvans förlopp trots sin effekt på graden berg (1951). av påverkan. Deras närvaro kan konstateras Narkosmedel och smärtstillande medel: Ett med speciella undersökningar, som kräver stort antal andra medel, vilka har en liknande att den undersökande läkaren tager särskilda verkan på centrala nervsystemet som de s. k. 1 Accepted Dental Remedies, 1950, The Amesömnmedlen, medför också en nedsättning av rican Dental Association, s. 83. 119

blodprov av annat slag än de nu använda för blodprovsanalys. Syrebrist: Som utförligare skall klarläggas på s. 131, medför redan en syrebrist av 12 — 13 %, motsvarande den som råder på en höjd av 4 000 m, en klar påverkan. Denna effekt adderar sig till den av alkohol och innebär således att en och samma mängd alkohol har en kraftigare verkan, ju större graden av syrebrist är. Alkoholhalten i blodet påverkas ej. Undersökningar i djurförsök av Axelsson, Forssman, Goldberg och Skog (1953) har klarlagt, att även efterverkan av en syrebrist kan starkt öka effekten av en efterföljande tillförsel av alkohol, trots att syrebristen själv icke längre kan påvisas. Koloxid: Även koloxid kan medföra en central påverkan. Den undre gränsen vid undersökningar med flimmerprovet ligger omkring 6 % COHb (Ahlmark, Forssman och Goldberg, opubl.). Inverkan av en akut koloxidförgiftning kan därför öka verkan av alkohol, men inverkar ej på blodalkoholhalten. Någon ökad effekt av alkoholförtäring vid "kronisk gengasförgiftning" har vid kvantitativa försök icke kunnat påvisas (Bjerver och Goldberg 1948). Stimulerande medel: I alla ovan refererade fall har medlen i och för sig haft en nedsättande effekt på centrala nervsystemet. Medel med stimulerande verkan som phenopromin kan vid intagning tillsammans med alkohol minska graden av påverkan, dock utan att ändra blodalkoholkurvans förlopp (Elbel). Detsamma gäller inandningen av 100 % syre (Barach). I fråga om tillförsel av glykos, insulin och nicetamid (coramin, tonocard) kan dessa ämnen, om de tillförs var för sig eller kombinerade (Izikowitz), under bestämda omständigheter minska graden av påverkan, framför allt vid svåra förgiftningar med alkohol. 120

Påverkan vid olika grader av vänj ning och alkoholism

För klarläggandet av dessa tillstånd vid diskussionen av alkoholvanans betydelse för graden av påverkan uppställer sig som första fråga: Vilka förhållanden karakteriserar en tilltagande vänjning vid alkohol, och vad kan skilja alkoholisten eller den utpräglat alkoholvane från den måttlige alkoholförtäraren? En vänjning innebär bland annat att organismen reagerar mindre på ett medel, om detta regelbundet tillföres under lång tid. Toleransen ökar, dvs. den vanda organismen reagerar mindre på en bestämd dos, vilket kan ha till följd att den förtärda mängden ökas för att den önskade effekten skall framkomma. Vänjningsprocessen kan i sin början uppfattas som en fysiologisk och normal företeelse. Hos vissa individer kan emellertid den normala vänj ningen gå längre och övergå i en tillvänjning eller narkomani. Denna är en sjuklig företeelse och karakteriseras av en lång rad symptom, bland vilka den abnormt stegrade toleransen och konsumtionsökningen, beroendet av medlet samt abstinenssymptomen, om medlet icke tillföres, är de viktigaste. Under en viss fas i utvecklingen av narkomanien kan effekten av de olika medlen övergå att bliva mera lustbetonad och förmedlar en känsla av sorglöshet och välbehag (eufori). Konsumtionsökningen kan framkomma såväl vid det enskilda tillfället som under längre tidsperioder och nå excessiva grader, en 100-faldig stegring har kunnat iakttagas. Som exempel må nämnas att morfinister kan komma upp i en daglig förbrukning av 2—4 g morfin, medan den dos, som framkallar en smärtstillande verkan hos personer utan vana vid morfin, endast uppgår till 0,01 — 0,02 g. Morfinistens dagsdos är ungefär den 10-dubbla dödsdosen för en ovan person. Liknande excessiva gra-

romille lodalkohol 1.0 i

Promille blodalkoho 1.0T

D.5 -

0.5-

4 tim. 20-

-20

40 J

-40-

ocent påverkan -60 J Procent påverkan

Fig. 15. Sambandet mellan blodalkoholhalt ( ), tröskelvärde (——.—._) oc / z påverkan ( ) efter förtäring av 7,5 cl brännvin (A), resp. 15 cl brännvin (B).

der av konsumtions- och toleransstegring iakttages även efter ett flertal sömnmedel och ämnen med lugnande eller stimulerande verkan. Symptomen efter intagandet av olika medel kan också bli helt annorlunda hos narkomanen än hos den måttlige; abnorma reaktioner av olika slag kan framträda med starkt ökad eller minskad tolerans, minnesförlust, manifestering av latenta psykotiska drag osv. Beroendet av medlet yttrar sig i att vederbörande känner ett begär eller behov ("physical dependence") att intaga det för att kunna genomföra sitt arbete. De abstinenssymptom som uppträder, om medlet icke intages, kan vara mer eller mindre svåra och yttrar sig bland annat i oro, nervositet, darrhänthet, illamående, kramper, blodtrycksfall, sömnlöshet, m. m. En tillförsel av medlet kan mycket snabbt få samtliga dessa symptom att försvinna för den tid som medlets effekt sitter i, vilket är en faktor av betydelse för

gmd

förståelsen av svårigheten för en narkoman att frivilligt avstå från medlet. Om vederbörande som resultat av en behandling för kortare eller längre tid varit helt abstinent, är likväl risken för återfall stor, och redan intagandet av en liten dos kan utlösa hela raden av sjukliga förändringar och sätta igång en excessiv konsumtion med alla dess följder. Meningarna i fråga om organismens förmåga att vänja sig vid alkohol har tidigare gått starkt isär. Ett antal iakttagare har till och med förnekat möjligheten att alkoholvana individer skulle vara mindre påverkade efter förtäring av en viss alkoholkvantitet än de vid alkohol ovana. De tecken på påverkan, som kommit till användning i en rad tidigare undersökningar, har varit osäkra och icke tillåtit dragande av säkra slutsatser. Ett antal undersökare har därför antagit att de eventuella skillnaderna mellan personer med olika alkoholvanor skulle bero på en rad orsaker av mera psyko121

logiskt slag. En uppfattning gör gällande att alkoholisten skulle ha sammatolerans som den ovane men lär sig att motverka sina symptom genom att undvika situationer, där hans rubbningar skulle framträda eller genom en ökad självkontroll. Andra undersökare har antagit, att den utpräglat alkoholvane eller stor förtär a ren skulle fördela den konsumerade alkoholmängden över en längre tidrymd och därför icke förefalla så påverkad; han skulle "späda på" ruset utan att någonsin nå maximal grad av berusning i motsats till den tillfällige alkoholförtäraren, som skulle förtära en viss kvantitet alkohol inom en kortare lidrymd och därför bli mera påverkad. Ett antal nyare undersökningar av såväl klinisk som experimentell natur gör emellertid fullt klart att förhållandena i verkligheten är helt annorlunda och att det föreligger klara skillnader mellan personer med varierande grad av alkoholvana. Om hänsyn endast tages till mängden konsumerade drycker, kan man ur praktisk synpunkt tala om vid alkohol ovana personer, vilka aldrig eller endast undantagsvis förtär alkohol ("absolutister"), personer med måttliga alkoholvanor ("måttliga alkoholförtärare"), samt utpräglat alkoholvana, som har en stor, i regel daglig alkoholkonsumtion, som kan uppgå till 15—20 flaskor öl eller mer eller 30—50 cl brännvin. Vid denna uppdelning kan således yttergrupperna definieras relativt väl, medan mellangruppen kan uppvisa högst varierande alkoholvanor. Tages hänsyn även till andra faktorer, som sammanhänger med konsumtionens storlek, ökar möjligheterna att avgränsa olika kategorier av alkoholvana från varandra. Vid den nyligen redovisade, utomordentligt omfattande undersökningen över alkoholvanorna och dessas utbredning, som verkställts av 1944 års nykterhetskommitté (SOU 1951: 43), har en uppdelning på nio olika 122

alkoholvanegrupper kunnat genomföras och ett siffermaterial föJ första gången framlagts över fördelningen av alkoholvanor inom befolkningen och skötsamheten i nykterhetshänseende ur social-statislisk synpunkt. Gruppindelningen återfinnes i femte kapitlet. Ur medicinsk synpunkt är en objektiv bestämning av alkoholtoleransen med de kvantitativa metoder som anförts tidigare (s. 113) det bästa sättet att få ett mått på graden av alkoholvana. En sådan undersökning har hittills genomförts på Farmakologiska avdelningen på Karolinska institutet (Goldberg 1943, 1951) på omkring 1 200 personer. En sammanställning av toleransens storlek i kvantitativa mått och jämförd med en uppdelning av materialet i alkoholvanegrupper ur social-statistisk synpunkt har påbörjats och ger en rad intressanta aspekter. Den stora grupp av försökspersoner, vilka undersökts på Farmakologiska laboratoriet, och som enligt egna uppgifter uppgav sig vara "måttliga alkoholförtärare", visade sig vid en jämförelse enligt nykterhetskommitténs schema ha haft en sammansättning som är karakteristisk för hela den manliga svenska befolkningen. Omkring 15% var i verkligheten alkoholmissbrukare, omkring 80 % var måttliga alkoholförtärare, och omkring 5 % var absolutister eller personer, som endast undantagsvis förtärde alkohol. De resultat, som i denna framställning hänföres till kategorin "måttliga alkoholförtärare" i allmän mening, är därmed representativa för hela den manliga svenska befolkningen. Den grupp av försöksperoner, som undersöktes på laboratoriet och som vid den första utfrågningen bedömdes vara "utpräglat alkoholvana", visade sig i verkligheten omfatta ej mindre än 87 % kända alkoholmissbrukare medan endast 13 % var "måttliga" alkoholförtärare. De resultat som hänförs till denna grupp av ur medicinsk synpunkt "utpräglat

alkoholvana", är således direkt tillämpbara undersökningen i en rad fall ej befunnits på alkoholmissbrukare i social mening. vara påverkade, trots att deras förmåga att Med avseende på toleransen framkom klara föra bil i verkligheten varit starkt nedsatt. skillnader mellan olika grupper av alkoholMed avseende på alkoholomsättningen hos vana. Vid en och samma alkoholhalt i blodet personer med olika grad av alkoholvana har var den ovane mera påverkad än den vane, redan tidigare framhävts (s. 94) att alkoholvilket visats i djurförsök bland annat av halten i blodet blir densamma om samma Newman och medarbetare (1936—38) och i mängd fortares; möjligen kan alkoholen uppkliniska försök av Jetter (1938) och Hassel- sugas något snabbare hos alkoholister (Bernbalch-Larsen (1940). I experimentella un- hard och Goldberg 1935, Goldberg 1943, dersökningar av Goldberg (1943, 1951) har 1951). Fortares olika mängder, ökas emellerblodalkoholkurvans förlopp och relationen tid den mängd alkohol, som kan försvinna ur mellan förändringarna i påverkan och blod- kroppen per tidsenhet. Fortares starksprit, alkoholhalten klarlagts, varvid bland annat försvinner per timme omkring 7 g alkohol kunnat visas att tröskelvärdet för börjande om smärre mängder intages, och omkring påverkan ökade med stigande grad av alkohol- 9 g, om förtäringen är stor. För maltdrycker vana. Tröskeln var för de ovana omkring är ökningen i försvinnandet av alkohol med 0,2 promille alkohol i blodet, för de måttliga en ökning av konsumtionen betydligt större, omkring 0,4 promille, och för alkoholisterna från omkring 6 g alkohol vid intagning av omkring 0,5 — 0,6 promille. Relationen mellan smärre mängder till 19 g alkohol per timme blodalkoholhalt och graden av påverkan änd- efter stora mängder (s. 96). rades således med stigande grad av alkoholvana. Ökningen av alkoholkonsumtionen kan hos Att de alkoholvana dessutom har förvärvat alkoholister nå excessiva grader. Medan den en förmåga till "uppryckning" eller "kom- måttlige alkoholförtäraren konsumerar en pensation", som kan täcka deras yttre symp- mängd, som endast undantagsvis överstiger tom på påverkan, var uppenbart i många fall. 0,5 — 1,0 g alkohol per kg kroppsvikt (4—8 De kunde trots en ansenlig konsumtion före- flaskor öl eller 10—20 cl brännvin), vilket falla mer eller mindre opåverkade för blotta ger en maximal blodalkoholhalt av 0,7—1,4 ögat. "Uppryckningen" gällde emellertid icke promille, konsumerar alkoholisten kanske den långa rad av rubbningar i skilda funk- en halv liter brännvin eller 40—50 pilsner tioner, såsom synförmåga och koordination, på en dag, motsvarande 3—6 g alkohol som kunde objektivt studeras, och som är av per kg, en mängd, som ger en blodalkoholbetydelse t. ex. för förandet av motorfordon. halt av 2—4 promille, och som skulle Diskrepansen mellan frånvaron av ytlre medföra risk för döden hos en vid alkohol tecken på påverkan och förekomsten av grava ovan person. En förklaring till att alkoholisrubbningar i ett flertal viktiga funktioner var terna kan förtära så stora kvantiteter är den mera utpräglad för alkoholisterna än för de ökning av omsättningens storlek, framför allt måttliga alkoholförbrukarna. Detta har varit vid förtäring av maltdrycker, som följer med en av orsakerna till att förhållandena i så hög en stegrad konsumtion. grad kunnat misstolkas i de tidigare underAv vad som ovan anförts är en viktig sökningar, som saknat tillgång till objektiva konsekvens av uppfattningen, att alkoholismetoder, och är även en av förklaringarna terna som regel skulle förtära större mängder till att de alkoholvana vid den kliniska läkar- än de måttliga alkoholförtärarna, att man t.ex. 123

vid undersökning av förekomsten av ev. alkoholförtäring hos olika kategorier av personer i samhället, olycksfallsskadade, rattfyllerister, m. fl., skulle vänta sig att genomgående finna högre blodalkoholvärden hos alkoholisterna än hos de måttliga alkoholförtärarna. Att så också är fallet framgår klart ur utredningens undersökning (1948-49) över för rattfylleri dömda personer (femte kapitlet), och ur Bjerver, Goldberg och Lindes undersökning av trafikolycksfall på sjukhus (bilaga 2). I vad mån detta faktum innebär att alkoholisterna till följd av sin ökade konsumtion även i större utsträckning t. ex. skulle råka ut för olycksfall eller själva vara vållande till dylika, behandlas i femte kapitlet och bilaga 2. En lång rad andra symptom, vilka tillhör bilden av en utvecklad tillvänjning eller narkomani, förekommer även vid alkoholism. Dit hör abnorma reaktioner på förtärandet av alkohol, beroendet eller begäret efter alkohol, som av vissa författare kallats "patologisk alkoholhunger" (Izikowitz), samt abstinenssymptom när alkoholen plötsligt borttages. Därjämte föreligger en minskad förmåga att sluta alkoholförtäringen, när den väl påbörjats. Detta "beroende" av alkohol ("physical dependence") står i motsats till förhållandena hos de måttliga alkoholförtärarna, hos vilka storleken av förtäringen kan kontrolleras, och endast i undantagsfall den gräns överstiges, där vederbörande själv kan avstå från att intaga mera. Tidigare eller senare i utvecklingen av tillvänjningen framkommer sjukliga förändringar av kroppslig eller psykisk natur. Rubbningar kan uppträda i matsmältningsapparaten, i levern eller i nervsystemet. En del av dessa förändringar beror på inverkan av alkoholen själv medan andra kan vara en följd av en brist på vissa livsviktiga ämnen såsom kolin eller olika vitaminer ur A-, B-, 121

eller C-gruppen orsakad av den ensidiga och ur näringssynpunkt otillräckliga kost, som kan bli en följd av den excessiva alkoholförtäringen vid alkoholism. Den toleransökning eller minskning i påverkan, som vänjningen innebär, torde främst vara att söka i förändringar i cellelementen i centrala nervsystemet; huruvida den är ett uttryck för en minskad retbarhet hos de enskilda cellelementen genom någon cellskada eller är av annan natur är tillsvidare icke känt. Icke heller är det känt, var den förändring lokaliseras, som leder till att vid tilltagande vänjning den faktiska konsumtionen av alkohol ökar; djurförsök talar för att det kan finnas ett biokemiskt underlag för en sådan ökning. Orsaken till ökningen av den per tidsenhet försvunna mängden alkohol med stigande konsumtion är icke klarlagd; preliminära försök talar för att orsaken kan ligga i leverns förhållande vid alkoholens nedbrytning. Praktiska försök över påverkan

Ett viktigt problem att klarlägga är huruvida utfallet av laboratorieprov på en eller flera funktioner har sin tillämpning i det praktiska livet. För att klarlägga detta har undersökningar företagits, dels med sinnrik apparatur, som sökt direkt efterlikna t. ex. förandet av bil, dels genom praktiska försök, t. ex. med körprov i verklig bil, varigenom man sökt skapa en försöksanordning, med vars hjälp man kunnat erhålla kvantitativa data över förmågan att t. ex. föra bil, flygplan e. d. Förande av bil En apparatur avsedd att pröva bilförare har använts av Graf (1932) i undersökningar vid Arbetsfysiologiska institutet i Dortmund. Apparaturen bestod av en ratt, en oregelbundet förlöpande "vägbana" av metall, utlagd på ett fortlöpande band, en visare som

genom rattens rörelser kunde fås alt följa vägbanan, samt tvenne pedaler, motsvarande gas- och bromspedal, med vars hjälp försökspersonen kunde reglera bandets hastighet. Försökspersonens uppgift var att under en bestämd tid, i regel 10 minuter, följa vägbanan. Körförmågan bedömdes på grundval av fyra faktorer, nämligen medelfarten, antalet "dikeskörningar", dvs. avvikelser från vägbanan, den tid det tog innan spetsen åter fördes tillbaka på vägen, samt antalet inbromsningar. Redan vid en dos av 40 g alkohol, motsvarande 12,5 cl brännvin, erhölls en klar försämring av körresultatet. Medelfarten var vid denna halt ungefär densamma som utan alkohol, men antalet "dikeskörningar" ökade genomsnittligen med 82%, reaktionstiden förlängdes, och det tog även längre tid att få visaren tillbaka på vägen. Dessa förändringar inträdde redan vid en alkoholhalt av 0,5 promille eller mindre. Efter en större dos, 80 g alkohol, motsvarande 25 cl brännvin, som gav en blodalkoholhalt av över 1 promille, var försämringen mycket påtaglig i alla undersökta funktioner. Alkoholens efterverkan framkom ävenledes tydligt. En försämring av resultatet iakttogs på försöksdagar utan alkohol dagen efter ett föregående alkoholförsök. En intressant serie undersökningar har utförts av Newman och Fletcher (1940) i San Francisco. De använde en anordning, där försökspersonen med en ratt skulle hålla ett märke, motsvarande kylarknappen, överens med en på en duk projicerad vägbana, som rördes åt olika håll medels en kamskiva och vars hastighet reglerades medels gas- och bromspedal. Vid alkoholhalter på 0,7-0,8 promille var en klar försämring att se, som ökade med stigande halt. Vad som icke prövades vid dessa försöks-

anordningar, och som är svårt att efterlikna i ett laboratorium, är de växlingar i uppmärksamheten, som inträffarvid verklig bilkörning. Under korta försöksperioder i ett laboratorium, när försökspersonen vet att det är fråga om ett prov, kan han spänna sin uppmärksamhet och på så sätt söka kompensera nedsättningen i precisionen, vilket icke låter sig göra på samma sätt i verkligheten. Redan 1932-34 utförde Heise och Halpern i USA försök med bilister, som fick utföra praktiska körprov under olika förhållanden före och efter alkoholförtäring. Som resultat framkom att en försämring av körförmågan kunde konstateras vid en blodalkoholhalt över 0,2 promille. De viktigaste rubbningarna innebar en förlängning av reaktionstiden för inbromsning och fartökning; förlängningen av reaktionstiden var särskilt märkbar när försökspersonen stod inför ett val mellan flera alternativ. Newman, Fletcher och Mason (1942) i San Francisco gjorde en omfattande serie körförsök med bilister, som fick köra bil på en speciell bana omfattande en serie olika körprov. Åtta försökspersoner utvaldes för körförsöken, nämligen alla med stor körskicklighet och hög alkoholtolerans. Försökspersonerna fick först köra banan en gång, varvid varje moment poängsattes av en besiktningsman enligt en 5-gradig skala. De olika momenten omfattade igångsättning, växling, start, körning rätt fram, bromsprov, vändning, backning, osv. Poängsiffrorna för flera moment adderades till ett antal olika "funktioner" såsom start, växling, styrningsprov framåt och bakåt, parkering, reaktion på trafiksignaler osv. Efter en förtäring av 15—25 cl whisky, som medförde en alkoholhalt av över 1 promille, fick alla förarna efter omkring 1 timme köra banan en andra gång, varvid åter prestationerna betygsattes. Samtliga prövade förare 125

uppvisade nu en klar försämring i en eller flera funktioner. Mera komplicerade funktioner påverkades mest och mindre komplicerade i mindre utsträckning. Då förarna endast utgjordes av de med största körskickligheten, och inga kontrollförsök med förare utan alkoholtillförsel utfördes, kunde inverkan av övning och trötthet icke närmare studeras. En omfattande undersökning av bilförare med olika slag av körprov utfördes i Sverige åren 1947-48 (Goldberg 1948, Bjerver och Goldberg 1950). Avsikten med denna undersökning var att klarlägga: 1. effekten av små doser alkohol: 10—13 cl brännvin eller 3—4 flaskor öl; 2. alkoholverkan i förhållande till effekten av övning, nervositet och trötthet; 3. skillnaden i körförmåga före och efter alkoholtillförsel hos personer med olika grad av körskicklighet; 4. effekten av alkoholförtäring vid bilkörning i jämförelse med verkan på samma förare i laboratorieprov. Som försökspersoner tjänade bilister med varierande grad av körskicklighet, flertalet var blivande och färdiga bilskolelärare. Sammanlagt utfördes 90 körningar med 45 personer. För att få ett mått på körskickligheten fick förarna köra en bestämd bana, en av KAK på Gärdet i Stockholm anordnad provbana. Proven utgjordes av ett garageprov, där föraren så snabbt som möjligt skulle köra ut ur ett med stolpar markerat garage utan att stolparna rubbades, ett styrningsprov framåt och ett bakåt, vändning på smal väg, stopp och start i en sandgrop och slutligen parkering på en parkeringsplats. Proven skulle utföras så snabbt som möjligt och utan fel. Om en stolpe revs eller något annat fel begicks, gjordes provet om tills det blev korrekt utfört. Genom detta krav blev tiden för de olika 126

proven jämte antalet fel ett mått på körskickligheten. Först fick deltagarna efter instruktion köra banan en gång. Ett antal assistenter kontrollerade varje enskilt prov, och tiden togs av tre olika kontrollanter, varigenom tiderna blev säkert bestämda. Tiderna för de olika proven varierade ganska avsevärt för de olika deltagarna, mellan 3,25 och 18,80 min. 4 % körde på kortare tid än 3,5 minuter, motsvarande KAK:s "guldmärkes"-tid, 27 % körde under 5 minuter, motsvarande "silvermärkes"-tid, och 49 % under 9 minuter, motsvarande "bronsmärket". Endast 24% av samtliga behövde mer än 9 minuter. Det principiellt nya i denna undersökning var, att sedan alla försökspersoner fått köra banan en gång, deltagarna genom lottning delades i tvenne grupper. Den ena gruppen, alkoholgruppen, fick dricka alkohol, 10—13 cl brännvin eller 3—4 flaskor öl, medan den andra fick tjänstgöra som kontrollgrupp och icke förtära något alls; av deltagarna fick således varannan förtära alkohol och varannan vara kontroll. Beviset för att fördelningen av förarna verkligen skedde slumpvis på de båda grupperna var att båda grupperna uppvisade samma fördelning på skickliga och mindre skickliga förare. Omkring 1 timme efter första körningen fick samtliga köra banan en andra gång, och tiden för varje prov, liksom antalet fel, antecknades. Efter avslutad körning togs blodprov på samtliga deltagare, dels för att konstatera alkoholhalten i blodet hos alkoholförtärarna, dels för att fastställa frånvaron av alkohol hos kontrollerna. Resultaten från första och andra körningen jämfördes för de båda grupperna. I kontrollgruppen kunde inverkan av övning, träning och trötthet bestämmas genom jämförelse mellan första och andra körningen och analys av de erhållna data. Förarna utan alkohol uppvisade en klar

förbättring från första till andra körningen. Tiden minskade i genomsnitt med 20 %, och antalet fel minskade, en förbättring, som i första hand var en övningseffekl genom ökad vana vid banan, bortfall av nervositet osv. Vid en jämförelse mellan utfallet av de olika proven kunde en viss "trötthet" konstateras vid det sista provet. Vid ett studium av varje enskild deltagares reaktion framstod klart de stora individuella skillnaderna, vilka icke blott framgick ur variationerna i fråga om körtider utan även i sättet att köra, i antalet begångna fel osv. Tiden blev det bästa uttrycket för körförmågan, emedan i denna ingick såväl hastighet som även "precisionen" vid körningen (omkörning vid begångna fel med tillägg i tiden). Storleken av variationerna mellan de olika individerna visade klart huru stor skillnaden i körförmåga i verkligheten är mellan olika personer, även om de samtliga uppfattades som "skickliga bilister". I alkoholgruppen var bilden en annan. De yttre tecknen på påverkan var obetydliga eller inga alls, vilket sammanhängde med att den genomsnittliga alkoholhalten endast uppgick till 0,5 promille. Kontrollanterna kunde i de flesta fall av det yttre uppträdandet hos förarna icke bedöma, om dessa tillhörde alkoholgruppen eller kontrollgruppen. Vid körningen blev emellertid alkoholpåverkan uppenbar i många fall, på sättet att köra, att accelerera och bromsa, att riva stolpar, att fortsätta utan att bry sig om att provet icke var korrekt utfört, i vagnbehandlingen, skötseln av koppling och gaspedal, i upprepade motorstopp osv. En matematisk analys av tiderna klargjorde att alkoholförtärarna i jämförelse med kontrollgruppen uppvisade en klar och statistiskt säkerställd försämring av körförmågan redan vid en genomsnittlig alkoholhalt i blodet av 0,5 promille. I siffror var försämringen

i de olika proven 3—72 %, i genomsnitt 25-30%. En närmare analys av materialet medgav att bestämma den gräns för alkoholhalten i blodet, där försämringen började framkomma, jämfört med förhållandena hos förare vilka icke förtärt alkohol. Denna gräns låg vid 0,35 — 0,40 promille alkohol i blodet. Detta var det gränsvärde, vid vilket efter alkoholförtäring hälften av förarna uppvisade en försämring i körningen i förhållande till förare med samma grad av körskicklighet och vana vid alkoholbruk men utan alkoholförläring. Med avseende på spridningen av detta värde kunde beräknas att det fanns förare som vid dessa körprov uppvisade en klar försämring redan vid halter omkring 0,2 — 0,3 promille, medan några först uppvisade en försämring vid halter på 0,4—0,5 promille. Med avseende på frågan om körskicklighetens betydelse för effekten av alkohol kunde konstateras att bilister med mindre god körskicklighet visade ett lägre gränsvärde än de med hög grad av körskicklighet. De anförda värdena, som är genomsnittssiffror, har kunnat bekräftas vid de omfattande undersökningar på ett betydligt större material, som utförts år 1952 (se nedan). Det viktiga i denna undersökning är emellertid icke storleksordningen av den funna försämringen, 2 5 - 3 0 % i förhållande till kontrollgruppen vid en halt av 0,5 promille. Det principiellt viktiga var fastställandet, att en säkerställd försämring i körningen kunnat konstateras vid en genomsnittlig halt av 0,5 promille alkohol i *blodet, och att den undre gränsen för en börjande försämring i genomsnitt legat vid 0,35—0,40 promille. Vid dessa låga halter förekom en för blotta ögat synlig alkoholpåverkan endast i ett fåtal fall. Flertalet av dessa förare skulle icke ha uppvisat några säkra förändringar vid en läkarundersökning. 127

konstaterade försämringen i alkoholgruppen hade måst vägas mot utfallet i en kontrollgrupp. Det kan därför icke uteslutas alt effekten av alkoholen hade varit större än de 45 %, som uppgivits av Gelin och Wretmark. 1 Gelin och Wretmark kompletterade emellertid sin undersökning med en intressant iakttagelse. Försökspersonerna undersöktes som ovan nämnts omedelbart efter körningen för att det skulle utrönas i vad mån de vid en läkarundersökning voro påverkade eller ej. Undersökningen skedde av en psykiater med omfattande vana att undersöka ett klientel med avseende på förekomsten eller frånvaron av alkoholpåverkan. Av de 12 försökspersonerna uppfattades 6 som påverkade. Dessa uppvisade samtliga även en försämring av sin körning efter alkoholförtäring, och alkoholhalten i blodet hos dessa 6 visade sig vara En utförlig redogörelse för dessa båda över 0,70 promille. Fem av de sex personer, undersökningar återfinnes i SOU 1951:44. som av den vane undersökaren uppfattades En liknande undersökning, ehuru utan som icke påverkade, hade en alkoholhalt kontrollgrupp och på ett begränsat material, under 0,7 promille, den sjätte hade 0,76 prohar utförts av Gelin och Wretmark. De en- mille. Trots frånvaron av yttre tecken på skilda proven motsvarade i stort sett de, som påverkan uppvisade emellertid även dessa använts i den ovannämnda "Gärdes"-under- personer en försämring i förmågan att föra sökningen och detsamma gällde även försö- bil, ett förhållande som skall beröras nedan kets genomförande, dock med den skillnaden (sid. 140). För att ytterligare i detalj söka klarlägga att någon kontrollgrupp icke var med. Vid försöket fick de 12 deltagarna först köra frågan om sambandet mellan alkoholförtäring banan en gång, varvid tid togs för varje och förmågan alt föra bil har under våren och enskilt prov och antalet fel beräknades som sommaren 1952 en ny och omfattande serie ett tillägg till tiden. Den förtärda mängden av praktiska körförsök genomförts (Bjerver alkohol uppgick till 1 0 - 2 5 cl brännvin, och och Goldberg, under utarbetande). Dessa förblodalkoholhalten i anslutning till körningen sök utfördes på ett 10-tal olika platser i 1 timme efter förtäringfen var 0,32—1,26 omkring 3 000 körprov med omkring 250 promille. Deltagarna undersöktes även av försökspersoner. Dessa tillhörde olika katego-

För att få en jämförelse mellan utfallet av laboratorieproven, vid vilka enskilda funktioner mera renodlat kan studeras, och av körproven undersöktes 19 av de förare, som deltagit i körproven, även på laboratoriet med flimmer- och blinkprovet under samma omständigheter som vid körproven. Resultaten, som utförligt refererats tidigare (s. 115), innebär att samtliga förare efter samma alkoholmängd som vid körproven uppvisade en klar och statistiskt säkerställd försämring även vid laboratorieproven. Det intressanta var att den undre gränsen för påverkan i laboratorieproven var omkring 0,3—0,4 promille, således samma nivå som i körproven. Detta resultat talar för att utfallet av laboratorieproven är av betydelse för bedömandet av frågan om alkoholförtäringens inverkan på förandet av motorfordon.

läkare på den ev. förekomsten av yttre tecken på påverkan. Försämringen i körskicklighet efter alkoholförtäring uppgick till 45 % vid en genomsnittlig blodalkoholhalt av 0,76 promille. Den i Gelin och Wretmarks undersökning 128

1 Detta problem, nödvändigheten av jämförelse mellan kontrollgrupp och "tesfgrupp, således i detta fall kontrollgrupp och alkoholgrupp, för att erhålla statistiskt välgrundade och hållbara slutsatser, var huvudtemat vid British Pharmacological Society's och Biometrical Society's gemensamma möte i Edinburgh i juli 1952.

rier av förare, såväl privatbilister som yrkeschaufförer, med varierande alkoholvanor. Proven motsvarade i stort sett dem som förekom i den s. k. Gärdesundersökningen, utökade med ett accelerations- och bromsprov. Som mått på körskickligheten valdes dels tiden för varje enskilt prov och för hela banan, dels antalet fel vid varje prov, dels de betyg som sattes av den besiktningsman som medföljde i varje vagn under båda körningarna. Härigenom kunde körskickligheten kvantitativt evalveras ur tre olika synpunkter.

redan vid en blodalkoholhalt av 0,5 promille, med en ökning av antalet fel, ökad vårdslöshet, oftare motorstopp i det avgörande ögonblicket, minskad precision t. ex. vid styrningsprovet och bromsprovet och en allmän försämring av körningen och vagnbehandlingen. Den undre gränsen för en börjande försämring efter alkoholförläring för detta stora material av bilförare, vilka i fråga om körvana, körskicklighet och alkoholvanor måste anses vara representativa för bilförare i Sverige, var i genomsnitt 0,3—0,4 promille. Detta gränsvärde för börjande försämring Försökens uppläggning överensstämde för vid praktiska körprov stämmer således utomövrigt helt med den i den s. k. Gärdes- ordentligt väl med utfallet av tidigare utförda undersökningen (s. 126), nämligen att alla körprov (SOU 1951:44), med resultatet av deltagare slumpvis lottades på en kontroll- laboratorieprov, med gränsvärdet i amerigrupp eller på en alkoholgrupp. Alkoholför- kanska körprov (Heise och Halpern), med täringen i alkoholgruppen var i regel 5 — 15 Holcombs (1938) undersökningar över risken cl, i vissa fall något mera, och blodalkohol- för en bilförare att själv drabbas av ett halten varierade mellan 0,11 och 1,35 pro- trafikolycksfall och med Smith och Pophams mille. Samtliga data protokollfördes liksom studier (1951) över risken för en bilförare att även förarens ålder, tiden för körkortets, bliva vållande till trafikolycka. resp. trafikkortets erhållande, antalet körda Undersökningar av principiellt tre olika mil per år, vagnmärke och modell, vidare slag, nämligen specialstudier av olika funkmängden förtärd alkohol vid försöket, tid- tioner i laboratoriet, praktiska körprov med punkten för förtärandet av alkohol, för kör- bilister och statistiska utredningar beträffande ningen och för blodprovstagningen, blod- trafikolyckor och deras relation till förekomalkoholvärdena m. m. Den matematisk- sten och halten av alkohol i blodet, har således statistiska analysen har haft till uppgift att givit samstämmiga resultat: att det undre klarlägga förändringarna i körskickligheten gränsvärdet för börjande försämring av olika efter alkoholförtäring i jämförelse med mot- funktioner vid bilkörningen eller för den svarande förändringar i kontrollgruppen. ökade risken för uppkomsten av trafikolycksFörändringarna har så korrelerats med alla fall i genomsnitt ligger vid 0,3—0,4 promille. ovannämnda data. Då undersökningen, som De alkoholmängder, som i genomsnitt måste avslutades sommaren 1952, sammanlagt om- förtäras för att en blodalkoholhalt av 0,3— fattar omkring 80 000 uppgifter, föreligger 0,4 promille skall uppnås en timme efter den ännu ej i färdigt skick. förtäringens början, är i ogynnsamma fall En preliminär sammanställning har emel- icke stora, 5 cl brännvin på fastande mage lertid visat att denna omfattande undersök- eller 2—3 pilsner. I andra fall kanske en ning på alla punkter bekräftat den 1947-48 större mängd, en snaps, en pilsner och ett utförda Gärdesundersökningen. En klar för- glas vin, är nödvändig för att halten skall gå sämring av körningen kunde konstateras över den kritiska gränsen. 9

Slutligen skall blott erinras om att de här anförda gränserna motsvarar alkoholhalten i blodet under den fallande fasen, under den uppstigande fasen är gränsvärdet som redan tidigare nämnts lägre. Morsetelegrafi En undersökning med syfte att pröva uppmärksamhet och koncentration och samtidigt avsedd att efterlikna verkliga förhållanden har utförts på mottagning av morsetelegrafi (Bjerver och Goldberg 1949). Undersökningen utfördes med militära signalister. Sammanlagt 44 telegrafister fick mottaga och skriva ned morsetelegrafi med varierande hastighet och varierande svårighetsgrad, klartext och kryptotext, svenska och engelska, med och utan störningsmoment. Som fel räknades överhoppade eller felskrivna bokstäver. En enskild försöksserie varade sammanlagt 30 minuter, och omfattade omkring 2 000 nedskrivna tecken. Vid själva undersökningen fick först samtliga deltagare genomgå en första försöksserie på 30 minuters mottagning. Genomsnittliga antalet fel var 56,8, motsvarande en felprocent av 2,8. Materialet uppdelades därefter genom loaning i två grupper, en "alkohol"grupp och en "kontroll"grupp. Genom lottningen erhölls samma fördelning av skickliga och mindre skickliga i vardera gruppen. Alkoholgruppen fick efter den första försöksserien förtära alkohol, 3 eller 4 flaskor 3,2 vikt% öl. Blodprov togs med jämna intervall för att följa alkoholhalten. Kontrollgruppen erhöll icke någon alkohol men deltog för övrigt i hela försöket. Avsikten med denna grupp var att kunna studera effekten av övning och trötthet, medan i alkoholgruppen effekten av alkohol framkom tillsammans med den av övning och trötthet. En matematisk-statistisk jämförelse mellan 130

resultaten i de båda grupperna medgav att klarlägga alkoholens egen verkan. Serierna upprepades med jämna intervall, och hela försöket pågick sammanlagt i 3 ^ timme. I kontrollgruppen framkom en tydlig övningseffekt under de första två timmarna. Antalet fel minskade med omkring 30 % från 54,7 till 39,4. Under den sista timmen framkom en börjande trötthet, antalet fel ökade till 49,3, och prestationen försämrades med 10%. Hos alkoholgruppen framkom en helt annan bild. Alkoholförtäringen ej blott medförde att hela övnings effekten försvann utan dessutom framkom en klar försämring i förhållande till kontrollgruppens resultat, som motsvarade en ökning av antalet fel med 55— 70%. Blodalkoholhalten översteg i detta försök ej 0,5 — 0,6 promille. Intressant var att försökspersonerna vid dessa låga halter icke var nämnvärt påverkade till det yttre. Många av dem var ej heller medvetna om den försämring som de uppvisade i sina prestationer. Den undre gränsen för en börjande försämring visade sig ligga redan vid en alkoholhalt av 0,20— 0,25 promille. Detta kunde bekräftas i en senare försöksserie med mindre mängd alkohol, där den maximala halten ej översteg 0,4 promille. En utförlig redogörelse för dessa försök återfinnes i SOU 1951:44. Utfallet med dessa prov visade en god överensstämmelse med tidigare utförda laboratorieprov. Det intressanta med morsetelegrafiförsöken var att de möjliggjorde att kvantitativt mäta nedsättningen i prestationen efter alkoholtillförsel under omständigheter, som motsvarade verkliga förhållanden, och att gränsen för börjande nedsättning låg så lågt som vid i genomsnitt 0,20—0,25 promille, trots att de i försöket deltagande var vältränade telegrafister med vana vid måttligt alkoholbruk.

Flygning Hittills redovisade undersökningar gör klart att hos flygpiloter liksom hos förare av motorfordon uppmärksamhet, omdöme, precision, synförmåga, mörkerseende osv. bör bli störda efter alkoholförtäring. Men vid flygningen tillkommer en rad faktorer som skiljer den från förandet av motorfordon, främst inverkan av lågt syretryck och höga accelerationskrafter, och vidare den möjligheten, att en pilots arbetsuppgifter skulle kunna vara så komplicerade, att de kräver ett större uppbåd av uppmärksamhet och precision etc. än t. ex. förandet av motorfordon. Problemet om alkoholens verkan vid flygning belyses av två omfattande undersökningar, som utförts vid Luftförsvarets Flymedisinske Instilutt i Oslo i samarbete med Karolinska institutets farmakologiska avdelning. I undersökningarna har deltagit från Flymedisinsk Institutt laboratorn vid Instituttet dr F. Vogt Lorentzen och doktorerna E. Axnes och R. Rokseth, samt från Farmakologiska avdelningen dr K. Bjerver, A. Owe-Larsson och lab. L. Goldberg. En rad förberedande försök med medel från Medicinska forskningsrådets subkommitté för alkohol forskning har utförts vid Farmakologiska avdelningen (inverkan av gasblandningar med varierande mängd syre vid atmosfärtryck) och vid Gymnastiska Centralinstitutets fysiologiska avdelning (inverkan av undertryck i undertryckskammare); studier av metodiken har gjorts i Stockholm av dr Rokseth. De slutgiltiga undersökningarna har utförts i Oslo. Undersökningarna är ännu ej avslutade, men deras huvudsakliga resultat återges här. Alkoholverkan vid undertryck. Den ena undersökningen avsåg att pröva, huruvida effekten av alkoholförtäring samverkade eller motverkades av effekten av nedsatt syretryck. Försöken utfördes med flygare som försökspersoner i undertryckskammare vid ett un-

dertryck, motsvarande en höjd av 4 000 m (12—13% syre). Som testmetod användes flimmermetoden. Försöksledare var dr Rokseth och som försökspersoner tjänade utbildade flygare och flyglärare. Försökspersonen, som tillsammans med försöksledaren befann sig i kammaren, undersöktes i en kontrollserie vid normalt atmosfärtryck med jämna mellanrum under sammanlagt 4—5 timmar. I en andra serie prövades försökspersonerna först vid normalt atmosfärtryck, därefter sänktes' trycket, och undersökningen upprepades med jämna mellanrum i undertryck under sammanlagt 4—5 timmar, varefter försöket avslutades i och med att trycket åter höjdes till vanligt atmosfärtryck. I en tredje serie försiggick undersökningen endast vid atmosfärtryck, men denna gång tillfördes alkohol, varefter prövningarna fortsatte under 4 — 5 timmar. Slutligen i en fjärde serie kombinerades effekten av undertryck med effekten av alkoholförtäring. Prövningen utfördes först vid atmosfärtryck utan alkohol, därefter sänktes trycket och alkohol tillfördes, och undersökningen fortsattes under sammanlagt 4 - 5 timmar för att avslutas vid atmosfärtryck. Alkoholtillförsel vid atmosfärtryck medförde en klar nedsättning i ögats flimmerfrekvens. Den prövade funktionen försämrades med omkring 50 %, vilket betyder att belysningens intensitet måste ökas med omkring 100 % för att ögat skall reagera på samma sätt som före alkoholtillförseln. Alkoholhalten låg i genomsnitt omkring 0,5 promille, och den nedre gränsen för påverkan låg omkring 0,3 promille, således en bekräftelse på tidigare utförda undersökningar (s.0). Vid enbart undertryck, motsvarande en höjd av 4 000 m ( 1 2 - 1 3 % syre) framkom en försämring av omkring 50 %, således av 131

samma storleksordning som efter den använda alkoholmängden. Kombinerades undertrycket med alkoholförtäring, blev effekten betydligt starkare, och en försämring av omkring 75 % framkom. Belysningens intensitet måste därvid ökas med 300% för att ögat skulle funktionera som under normala förhållanden. Alkoholförtäring och undertryck uppvisade således en klar samverkan, och medförde en försämring av ögats funktioner. Den undre gränsen för kombinationen av undertryck (4 000 m) och alkoholpåverkan torde ligga vid en blodalkoholhalt av i genomsnitt 0,2 promille eller lägre, således lägre än för andra hittills prövade funktioner. Alkoholverkan vid försök i Linktrainer. I den andra undersökningen var avsikten att pröva effekten av alkoholförtäring på flygare under försöksförhållanden, vilka så vitt möjligt skulle motsvara verklig flygning. Som försöksledare tjänade dr Axnes, själv även utbildad som stridsflygare med ett stort antal flygtimmar bakom sig. Försöksapparaturen utgjordes av s. k. Linktrainer, modell A.N.T. 18, en anordning som i allt väsentligt motsvarar förarhytten och dess olika instrument på ett flygplan. Linktrainern användes i vanliga fall rutinmässigt såväl inom flygvapnet som inom den civila luftfarten för att utbilda och fortlöpande träna förare t. ex. i instrumentflygning. Föraren sitter som i ett vanligt plan, han har spakar och pedaler till sitt förfogande för ändring av kurs, fart, höjd etc, och hans manövrer återgives på olika instrument, motsvarande dem i ett flygplan: hastighetsmätare, horisont, stigningsmätare, höjdmätare osv. "Flygplanets" tillryggalagda kurs lägges ut automatiskt på en kurva med en s. k. krabba. I de här återgivna försöken fick föraren till uppgift att "flyga" efter ett bestämt schema, och göra en s. k. U-turn, motsvarande ett 132

landningsvarv. Manövern omfattade först planflykt med bestämd hastighet på 2 000 fots höjd i 1 min., därefter högergir 90°, fullbordad på 30 sek., så planflykt, därefter stigning på 30 sek. till 2 500 fot, så planflykt med lägre hastighet, högergir 90° på 30 sek., planflykt 1 min. med högre hastighet, vänstergir 180° på 1 min., planflykt 1 min. 30 sek., vänstergir 90° på 30 sek., planflykt 2 min. 7 sek., vänstergir 90° på 30 sek., planflykt 45 sek. med anbefalld hastighet och därefter hastighetsminskning och planflykt 45 sek., samt avslutande vänstergir 180° på 1 min. Hela manövern tog 12 min. 7 sek. Besultaten avlästes på instrumenten av 4 assistenter, vilka var 6:e sekund antecknade utslagen. Dessa evalverades enligt ett speciellt poängberäkningssystem. Avvikelserna från det anbefallda schemat mättes efter bestämda normer för varje enskilt instrument. Försökspersonens prestationer med avseende på kurs, hastighet, höjd m. m. kunde därigenom poängsättas och återgivas grafiskt, och resultatet av hela flygningen kunde sammanfattas i en slutsiffra; resultaten tillät en matematisk-statistisk bearbetning. Härigenom skärptes väsentligt möjligheterna att kvantitativt få ett mått på flygskickligheten. Försökspersonerna utgjordes av aktiva militärflygare, såväl jaktplans- som bombplansutbildade med ett genomsnitt av 700 flygtimmar, samtliga vana att köra Linktrainer. Efter en förträningsperiod fick försökspersonerna vid själva försöket köra hela schemat tvenne gånger med 1 ljt timmes mellanrum, första gången alltid utan alkohol, andra gången omväxlande med och utan alkoholtillförsel. Sammanlagt deltog varje försöksperson i minst 6 försök, därav 2 med alkohol. Vilken gång alkohol tillfördes, meddelades icke. Samtliga dessa försök har hittills endast utförts vid vanligt lufttryck. Blodprov togs dels före körningen för alt

utesluta kvarvarande alkohol från föregående genomsnittlig alkoholhall av mindre än 0,2 förtäring, dels 1 — 1 1f2 timme efter alkohol- promille. förtäringen i anslutning till körningen. Metodiken medgav också att studera en rad Den förtärda mängden alkohol hölls lågt, andra faktorer, t. ex. skillnaden i reaktion hos emedan försöken avsågo att studera effekten olika typer av individer, t. ex. hos jaktplansav små alkoholdoser. Den funna blodalko- piloten å ena sidan och bombplanföraren å holhalten varierade mellan 0,07 och 0,70 pro- den andra. mille i de fall där den inte redan hade nått Ett annat fenomen, som kunde fastställas ned till 0 vid försökets slut. med denna metodik, var alkoholens efterVid bearbetningen delades materialet upp i verkan. De i undersökningen deltagande förtre serier, som omfattade en serie om 48 sökspersonerna uppvisade relativt jämna värförsök utan alkoholförtäring på 12 försöks- den från dag till dag. I några fall visade personer, en serie med 14 försök på 10 per- emellertid prestationerna utan alkohol ett soner, där alkoholhalten understeg 0,2 pro- kraftigt sänkt värde. Vid närmare genomgång mille (medeltal 0,15 promille), samt slutligen av dessa fall framkom, att dessa flygare hade en serie där alkoholhalten var över 0,2 pro- förtärt alkohol dagen före körningen. Vid mille (medeltal 0,45 promille) och som om- försökets början var denna alkohol emellertid fattade 10 personer med 10 försök. helt försvunnen; blodprov, som togs före I genomsnitt hade förarna vid första kör- körningen, uppvisade ingen kvarvarande ningen utan alkohol en poängsiffra på 80 alkohol. poäng, de båda skickligaste hade 97 och Under verkliga förhållanden torde betingel94 (instruktörer), den sämste hade 49 serna för genomförande av en anbefalld manpoäng. över vara än svårare än i den hittills utförda Upprepningen av körningen utan alkoholdelen av undersökningen. Inflytandena av förtäring medförde i regel en förbättring av dåligt väder, kraftig sidvind osv. har hittills resultaten, således en övningseffekt som icke prövats; dylika störningar liksom även kunde iakttagas i 92 % av fallen (11/12) och avlänkning av pilotens uppmärksamhet från endast en uppvisade en försämring. instrumenten genom mottagande och besvaEfter alkoholförtäring medförde redan en rande av order från flygledare via radiotelealkoholhalt av mindre än 0,2 promille en klar foni planeras att ingå i nästa led av underförsämring med en nedsättning av poängvär- sökningen. det hos 58% (7/12), och ingen eller endast Erfarenheterna från de här återgivna underen minimal ökning av poängen hos de övriga. sökningarna gör det uppenbart att pilotens Alkoholen hade icke blott upphävt effekten funktioner i ett flygplan är mera krävande än av träningen utan även medfört en klar sänk- de som ingår i förandet av t. ex. motorfordon. ning i förhållande till första körningen. Som ett uttryck för detta framstår att redan Var alkoholhalten högre, i genomsnitt 0,45 alkoholhalter omkring eller t. o. m. under 0,2 promille, blev även försämringen större och promille medför rubbningar i "flygskickligvar uppenbar hos ej mindre än 90 % (9/10) heten". Även alkoholens efterverkningar syav försökspersonerna, endast en uppvisade nes här göra sig starkt gällande. nu ingen förändring. Erfarenheterna från andra, tidigare återDen undre gränsen för börjande försämring givna undersökningar (s. 131) gör klart att i prestationerna låg i dessa försök vid en alkoholens effekt blir större, om till dess 133

av en jämförelse mellan kontrollförsök och alkoholförsök utförda på ett tillräckligt antal personer. Vid undersökning av en enskild person vid ett enstaka tillfälle utan tillgång till utgångsvärde utan alkohol ställer sig möjligheterna helt annorlunda att konstatera förekomsten av alkoholpåverkan eller ej. För medikolegalt bruk, t. ex. för att undersöka personer, misstänkta för rattfylleri, har kvantitativa metoder, vilka givit ett mått på graden av påverkan, hittills icke kommit till användning. Man har i regel varit hänvisad till en av läkare företagen undersökning, en s.k. klinisk undersökning, som bygger på konstaterandet Klinisk undersökning av alkoholpåverkan av närvaro eller frånvaro av ett antal yttre I de experimentella undersökningarna på tecken på påverkan. På grundval av utfallet laboratoriet har man möjlighet att i många av dessa olika tecken och deras orsakssamfall klarlägga alkoholens egenverkan, framför manhang med ev. alkoholförtäring bildar sig allt i de fall då man betjänar sig av metoder läkaren ett omdöme om patientens tillstånd. vid vilka icke någon övningseffekt kunnat Tecknen är i huvudsak alkohollukt i utkonstateras. Utslagen efter alkoholtillförsel andningsluften, osäker gång med vacklande blir då ett direkt uttryck för alkoholens vid vändning ("gångprov"), vacklande vid verkan. Dessa kvantitativa metoder att fast- upprättstående (pos. Rombergs prov), förbiställa alkoholverkan, t. ex. flimmerprov, blink- pekning vid försök att snabbt föra pekfingprov, koordinationsprov etc, kräver emeller- rarna mot varandra (pos. finger-finger-prov), tid i allmänhet att man som utgångsvärde fumlighet vid upplockandet av små föremål använder utfallet före alkoholtillförseln, vilket från golvet m. m. I Sverige liksom i ett flertal tjänar som jämförelsegrund för bedömning andra länder tages även blodprov för analys av alkoholhalten; i en del länder bestämmes av värdena efter alkoholtillförseln. I de fall då metoderna har en övnings- i stället alkoholhalten i urinen eller i utand"kurva", och värdena uppvisar stora indivi- ningsluften. För att bedöma tillförlitligheten av den kliduella variationer, såsom i praktiska körprov, kan man endast vid högre grader av påverkan niska undersökningen kan man t. ex. samfå ett uttryck för alkoholens effekt och be- manställa uppgifterna om läkarens fynd vid döma verkan i det enskilda fallet, emedan den kliniska undersökningen med den i avvikelserna från det normala då blir till- samma fall objektivt konstaterade alkoholräckligt stora för att giva ett entydigt resultat. halten i blodet, urinen eller utandningsluften. Vid lägre halter är det ofta mycket svårt att i En sammanställning av ett antal sådana undet enskilda fallet avgränsa alkoholverkan dersökningar av personer, misstänkta för från en lång rad andra fenomen. Alkoholens rattfylleri gives i tabell 34. Ur tabellen framgår klart, att vid en låg allmänna verkan kan emellertid klarläggas blodalkoholhalt, under 0,5 promille, endast vid varje halt genom statistisk bearbetning

verkan vid vanligt lufttryck skulle adderas verkan av lågt syretryck, av ämnen såsom sömnmedel eller sjösjukemedel, eller av inandning av koloxid, bensingaser eller andra flyktiga ämnen, t. ex. trikloretylén. (s. 120). Tröskeln för börjande påverkan ligger under dessa omständigheter vid en halt av 0,1 —0,2 promille. Vad beträffar alkoholens verkan på toleransen för accelerationspåverkan torde det med kännedom om dess verkan för övrigt vara sannolikt att alkohol minskar accelerationstoleransen och ökar riskerna t. ex. för uppträdande av en black-out.

Tabell 34. Relationen mellan blodalkoholhalt och antalet fall (i procent av antalet undersökta), betecknade som påverkade vid klinisk undersökning Sverige Blodalkohol (i promille)

0,0—0,6 0,6—1,2 1,2—1,8 1,8—2,4 2,4—3,0 > 3,0 Den blodalkoholhalt vid vilken 5 0 % av fallen uppfattats som påverkade

1932 n = 562 cit. Widmark

Danmark

1930—1939 1938 n = 10 464 cit. Liljecit. Liljestrand strand

Norge

USA

1927 n = 500

1947 n - 1 712 pers. medd. av Andresen

cit. Liljestrand

cit. Bogen

0 33 67 92 98 100

9 44 75 91 96 100

10 58 77 93 100 100

26 75 90 97 100 100

24 57 78 97 94 100

0 56 66 88 97 100

1,2 »/oo

1,0 »/oo

0,8 »/00

0,5 »/oo

0,8 »/oo

1,2 %«

ett ringa antal fall har betecknats som påverkade. När alkoholhalten har varit högre har antalet personer, som betecknats som påverkade ökat. Vad som frapperar är den stora skillnaden mellan olika länder. Vid halter under 1 promille synes i vissa material endast undantagsvis personer ha betecknats som påverkade (USA 1929,Widmarks svenska material från 1932), medan i andra material antalet påverkade vid låga halter varit högt (Danmark, Norge). Det framgår av tabellen, att den blodalkoholhalt, där 50 % av de undersökta betecknats som påverkade, legat omkring 0,5 — 1,2 promille. Denna genomsnittliga gräns för påverkan i klinisk mening har således varit avsevärt högre än den gräns eller tröskel som framkommer vid studiet av alkoholverkan med kvantitativa objektiva metoder (s. 114). Tröskeln var då 0,2 — 0,4 promille, eller vid de praktiska proven med bilkörning 0,35-0,4 promille (s. 127). Vidare synes det som om gränsvärdet vid den kliniska undersökningen skulle variera väsentligt från land till land och även i samma land vid olika tillfällen. Så t. ex.

ligger gränsen vid en halt av 1,2 promille i Widmarks sammanställning från 1932 av 562 fall, undersökta av 150 läkare och analyserade på Statens rättskemiska laboratorium, medan gränsen är 1,0 promille i Liljestrands sammanställning av 10 464 svenska fall, analyserade åren 1930—39. I ett danskt material från 1938 och ett norskt från samma år var gränsen 0,8 promille, medan den i ett danskt material från 1947 kunde beräknas ligga vid 0,5 promille. Denna växling i det undre gränsvärdet för klinisk alkoholpåverkan kan ha olika orsaker. Uppenbart är att redan de olika yttre tecken, på vilkas utfall diagnosen alkoholpåverkan stödes, icke är entydiga utan lämnar plats för en subjektiv bedömning, framför allt i gränsfallen. En hög ansiktsfärg eller livliga gester behöver icke med nödvändighet bero på alkoholförtäring utan kan helt enkelt vara yttringar av vederbörandes normala temperament. Läkarens ställande av diagnosen alkoholpåverkan måste stödja sig på två omständigheter: konstaterandet att ett tecken föreligger, som icke kan finnas normalt, och övervägan135

i lagens mening jämte alla de tecken, på vilka diagnosen i varje enskilt fall stöddes, sammanställdes med uppgifterna om blodalkoholhalten. I tabell 35 har antalet personer, vilka vid den kliniska undersökningen betecknats som påverkade, relaterats till den funna blodalkoholhalten. Läkarna har betecknats med nummer från I—VII. Ur tabell 35 framgår den stora skillnaden i bedömning mellan de olika undersökarna. Vid en blodalkoholhalt under 0,5 promille uppfattades endast ett mindre antal av de undersökta som påverkade. Siffrorna växlade mellan 0 och 50 %. I genomsnitt 14 % av de undersökta uppfattades som påverkade. I området 0,5—1 promille, motsvarande en förtäring av 10—15 cl brännvin, växlade frekvensen av "påverkade" mellan 0 och 100. 53 % av de undersökta uppfattades som påverkade vid denna halt. Inom området 1,0—1,5 promille, motsvarande en förtäring av 15 — 25 cl, blev praktiskt taget alla (91 %) förklarade som "påverkade" av doktor nr I, medan endast varannan (43 %) uppfattades som påverkad av doktor nr VII. I genomsnitt 70% av de undersökta uppfattades som påverkade. Med stigande alkoholhalt förklarades en allt större procent av de undersökta som En fråga av stor betydelse i detta samman- "påverkade". Först vid en halt av över 3 prohang är huruvida det även föreligger skillna- mille betecknades samtliga undersökta som der mellan olika läkare i ett och samma land påverkade av alla undersökarna. Denna stora skillnad mellan olika undervid bedömning av graden av påverkan. Denna frågeställning har utförligt klarlagts i en un- sökare torde vara ägnad att förvåna. Ett dersökning av Liljestrand (1940). Ur det siffermässigt uttryck för skillnaden i bedömmaterial av omkring 10 000 undersöknings- ning erhålles, om den halt beräknas, vid protokoll över fall av misstänkt rattfylleri, vilken hälften av de undersökta betecknades vilka hade undersökts i Sverige fram till 1940, som "påverkade". Denna gräns växlade för utvaldes slumpvis 700, fördelade på 7 läkare, de 7 undersökarna mellan 0,30 och 1,4 provilka således vardera hade undersökt 100 mille. Det är alldeles uppenbart att denna personer. Uppgifterna ur protokollen rörande enorma växling i gränsvärde ej kan bero på att de olika läkarna systematiskt har haft förekomst eller frånvaro av alkoholpåverkan

det att förekomsten av detta tecken beror på alkoholförtäring och icke på någon annan omständighet. Det är uppenbart att dessa två frågor ibland måste vara svåra att besvara med hänsyn till att undersökaren icke har någon säker kännedom om den undersöktes uppträdande i vanliga fall, och med hänsyn till de psykologiska omständigheterna vid undersökningen, såsom det faktum att vederbörande varit föremål för ett polisingripande, tiden på dygnet, osv. Vid diskussionen av de olika orsakerna till skillnaderna mellan olika länder är en viktig faktor skillnaderna i lagstiftning. I länder där den legala gränsen för straffpåföljd vid rattfylleri ligger högt, dvs. där lagen kräver att vederbörande skall ha "varit synbart påverkad" eller "berusad", eller där gränsen är knuten till utfallet av ett blodprov och förlägges omkring 1,5 promille, kan även läkaren vid sitt ställningstagande påverkas av lagens formulering och förlägga sin gräns högt, dvs. han kräver för att ställa diagnosen "påverkad" sådana tecken, vilka först framkommar vid uppenbar alkoholpåverkan. I de fall då lagen sätter gränsen lågt, t. ex. vid en blodalkoholhalt av 0,5 promille, skärper läkaren sin diagnostik och tager hänsyn även till tecken som framkommer redan vid lägre grader av påverkan.

Tabell 35. Relationen mellan blodalkoholhalt och antalet fall (i procent av antalet undersökta), betecknade som "påverkade". 700 fall, fördeladepå 7 läkare Bearbetning från Liljestrand (1940). Blodalkoholhalt (promille)

Läkare I

II

III

IV

V

VI

VII

Medeltal

0,00—0,50 25 0 50 0 0 25 14 0,51—1,00 100 50 78 50 60 0 25 53 1,01—1,50 91 72 77 86 57 63 43 70 1,51—2,00 100 97 100 94 83 69 77 88 2,01—2,50 100 100 100 93 100 79 95 95 2,51—3,00 100 100 100 86 100 100 90 96 > 3,00 100 100 100 100 100 100 100 100 Den blodalkoholhalt vid vilken 50 % av fallen uppfattats som påverkade . . . 0,30 »/oo 0,75 »/00 0,60 o/,0 0,75 »/„o 0,80 %o 1,25 »/oo 1,40 •/_ 0,80 »/00

personer med låg eller hög tolerans att undersöka — materialet har i stället varit slumpvis fördelat — utan skillnaderna i gränsvärde måste bero på olikheter mellan de olika undersökarnas sätt att ställa diagnosen påverkan. Detta framkommer klart vid en direkt analys av utfallen av de tecken på påverkan, som de olika undersökarna använt som underlag för ställandet av diagnosen alkoholpåverkan (tabell 36). Som exempel kan nämnas, att vid en alkoholhalt av 1,5—2 promille "alkohollukt från utandningsluften" konstaterades av doktor nr I i 100 % av fallen, medan t. ex. doktor nr VI fann detta tecken positivt endast i 16 % av fallen. Alkoholens övergång från blodet till utandningsluften är en rent fysikalisk process, varför resultatet icke rimligen borde kunna växla från undersökare till undersökare. Motsvarande gäller andra tecken på påverkan. Det antal fall, som uppvisat gångrubbningar, har enligt de olika undersökarnas bedömande varierat mellan 8 % (doktor nr III) och 72 % (doktor nr I), och t. ex. det antal personer, som uppvisat ett abnormt utfall av fingerfingerprovet har t. o. m. varierat ännu mera, nämligen mellan 0 % (doktor nr IV) och 91 %

(doktor nr II). Den "abnorma pupillreaktionen" varierade mellan 6 och 83 %. I verkligheten har Skoglund medels fotografering och mätning av pupillreaktionen visat att pupillen reagerar oberoende av alkoholhalten och att pupillvidden kan variera från person till person helt oberoende av alkoholhalten. Det är alldeles uppenbart, att en viktig orsak till de stora diskrepanserna mellan olika undersökare således är avsaknaden av klara kriterier för bedömning av när det ena eller andra tecknet är positivt, dvs. avviker från det normala. Detta sammanhänger med att de tecken, vilka tjänar som underlag för den kliniska bedömningen, redan hos personer utan alkoholtillförsel uppvisar stora variationer. Skulle en undersökare ha tillfälle att undersöka vederbörande såväl under normala omständigheter som vid misstanke om påverkan, skulle de diagnostiska möjligheterna avsevärt skärpas. En ytterligare orsak till olikheter är den systematiska skillnad i bedömningen av utfallet av ett tecken, som synbarligen råder mellan olika undersökare; vad den ene uppfattar som tecken på alkoholpåverkan, kan av den andre uppfattas som normalt. 137

Denna fråga togs upp till diskussion på den första internationella konferensen för alkohol och trafik i Stockholm 1950. Den norske psykiatern ödegaard visade med ett intressant exempel, hur en och samma läkare under årens lopp kunde skärpa sin diagnostiska förmåga. Under åren 1930-35 undersökte en som polisläkare i Oslo verksam psykiater 315 fall av misstänkt rattfylleri. Bland dem med en blodalkoholhalt över 1,5 promille hade under denna tidsperiod 13 % (41 av 315) betecknats som "icke påverkade". Under tiden 1936—39 hade antalet "icke påverkade" med en blodalkoholhalt över 1,5 promille gått ned till 3,5 % (7 av 207), och under tiden 1940-45 till 0,5 % (1 av 200), detta trots att undersökningarna i regel företogs under ogynnsamma yttre omständigheter och flertalet mellan kl. 12 på natten och kl. 4 på morgonen. Liknande erfarenheter redovisas av Andrésén (pers. medd. från Danmark). På ett material av 1 712 fall, vid vilka läkarundersökning och blodprovsanalys hade företagits, visade det sig att en övad undersökare redan vid en halt av 1 promille i över 80 % av fallen kunde konstatera en påverkan. Över 1,6 promille var det endast 3 % av fallen, som uppfattades som icke påverkade. Var undersökaren mindre övad, voro motsvarande siffror vid 1 promille omkring 75% påverkade, och endast omkring 10—15% företedde icke yttre tecken på påverkan vid halter över 1,5 — 1,6 promille. Ytterligare några möjligheter till tvekan i diagnosen må här anföras. Då utlåtandet har rättslig betydelse och läkarens uttalande skall klarlägga, huruvida en sådan alkoholpåverkan föreligger, att det "kan antagas att den undersökte icke på betryggande sätt kunnat föra motorfordon", måste diagnosen stödjas på utfallet av de olika yttre tecken, som läka138

ren kan iakttaga, och på läkarens subjektiva omdöme, huruvida avvikelsen från det normala är så stor, att läkaren har skälig orsak att antaga att vederbörande icke på ett betryggande sätt kunnat föra motorfordon. Utslaget med det ena eller andra provet kan emellertid vara svårbedömbart och variera mellan vida gränser mellan olika individer och olika undersökare. I ställandet av diagnosen "påverkad av alkohol" måste dessutom ingå en bedömning, om utfallet av ett tecken verkligen berott på alkoholförtäring och icke på en inverkan av andra medel, såsom sömnmedel, amfetamin, smärtstillande preparat eller insulinchock, eller på sjukdomstillstånd såsom skallskada eller chocktillstånd vid olycksfall etc. Därtill kan fogas de fall, där den undersökte genom anspänning av all sin koncentrationsförmåga förmått att "rycka upp sig" vid själva undersökningstillfället och dölja vissa yttre tecken på påverkan. I ett sådant fall måste han vid kliniska undersökningen betecknas som "icke påverkad", trots att han kanske någon timme tidigare bevisligen handlat under alkoholens inflytande och kanske även ögonblicket efter undersökningens avslutande åter uppvisar alla tecken på påverkan. Andresen anför ett exempel på en person, som vid en läkarundersökning klarade alla proven, men föll ihop i det ögonblick, läkaren satte sitt namn på papperet. I tveksamma fall är det slutligen på grund av utlåtandets juridiska följder sannolikt att undersökaren systematiskt ställer diagnosen "icke påverkad", därvid följande regeln att i tveksamma fall "hellre fria än fälla". Det finnes således en rad anledningar till att en person trots en stor alkoholförtäring, som medfört en hög blodalkoholhalt och en klar alkoholpåverkan, i utlåtandet över den kliniska undersökningen likväl kunnat betecknas som "icke påverkad". Slutligen må anföras, att den kliniska un-

Tabell 36. Antalet fall (i procent av antalet undersökta) med positiva tecken på påverkan vid en blodalkoholhalt av 1.5-2 promille. 246 fall, undersökta av 7 olika läkare (I-VII) Tabellen omarbetad på grundval av data från Liljestrand (1940). Läkare

Symptom

I

II

III

IV

V

VI

VII

Alkohollukt i utandningsluften Abnorma pupillreaktioner . . . . Gångrubbningar Abnormt fingerprov Talrubbningar

100 83 72 81 44

97 65 32 91 87

92 55 8 27 5

85 18 24 0 58

91 6 19 73 30

16 22 19 6 19

66 24 44 13 51

Medeltal

dersökningen och de kliniska proven i sin nuvarande utformning ger mycket litet underlag för ett klarläggande av den psykiska konstitutionen hos föraren, hans sätt att reagera i en bestämd situation och att bedöma sitt eget och andra agerandes handlingssätt, faktorer, som är av stor betydelse för klarläggandet av händelseförloppet och orsakssammanhanget. Alkoholens varierande inverkan på olika individer, framför allt i fråga om effekten på uppmärksamhet, omdöme, reaktionssnabbhet osv. sammanhänger intimt med den psykiska konstitutionen, medan effekten på synförmåga, koordination etc, uppvisar en mera enhetlig bild. Vid högre alkoholhalter blir förändringarna i direkta sinnesfunktioner, precision o. d., så dominerande, att skillnaderna i den psykiska konstitutionen är av underordnad betydelse. Den kliniska undersökningen i rattfyllerimål borde eventuellt utvidgas att omfatta ett eller flera prov, som skulle vara av mera objektiv natur än flertalet nu brukliga kliniska prov. I Danmark har ett skriftprov använts, och utfallet av detta uppgives av danska forskare vara ett gott tecken på förekomsten eller frånvaron av alkoholpåverkan (Alcohol and Traffic 1951). Provet bedömes genom att man jämför skriften vid läkarundersökningen i samband med anhållandet med skriften under normala omständigheter, t. ex. såsom den

framgår av brev eller skriftprov inför domstol, polis eller läkare vid ett senare tillfälle. Någon sammanställning eller vetenskaplig analys av utfallet av skriftproven föreligger emellertid ännu ej. På Farmakologiska avdelningen vid Karolinska institutet har bland annat närmare undersökts förekomsten eller frånvaron av ett ögonsymptom, nämligen nystagmus vid blickriktning åt sidan. Denna nystagmus utgöres av en rytmisk ögonrörelse i sidled med en snabb och en långsam fas och med en frekvens av 1 —10 slag per sekund. Nystagmus kan efter alkoholförtäring vid högre alkoholhalter omkring 2 promille (Bernhard och Goldberg 1934), uppträda spontant. Redan vid lägre halter, i regel vid 0,8-1,0 promille (Goldberg 1943) och lättare ju högre halten är, kan nystagmus emellertid framkallas genom alt vederbörande t. ex. får fästa blicken på ett finger, som hålles 3—4 dm framför ögat och långsamt föres utåt. Är nystagmus positiv, börjar den att slå, först långsammare, sedan snabbare. Den ökar ibland i liggande ställning, och dess framkallande kan vid högre alkoholhalter medföra illamående, svindel och kräkningar. Detta symptom, som endast undantagsvis förekommer hos normala människor, borde utprövas som ett tecken på påverkan att ingå i den kliniska rutinundersökningen. 139

marsh och Linde, Lidström, Andresen), Hur är sambandet mellan utfallet av den andra omkring 0,7 promille (Gelin och Wretkliniska undersökningen och nedsättningen mark) och andra till 1 — 1,5 promille (tabell av förmågan att föra motorfordon? 36). Något säkert samband mellan graden Ur det föregående framgår att förmågan att av påverkan, bedömd på basen av en klinisk föra motorfordon är klart nedsatt redan vid blodalkoholhalter, då ännu ingen påverkan undersökning, och blodalkoholhalten kan kan konstateras vid den kliniska undersök- icke uppställas som är giltigt för ett stort antal ningen. Som exempel må nämnas att i Gelin undersökare. På platser där under en följd av år en och och Wretmarks undersökning uppvisade 12 samma läkare företagit den kliniska underpersoner en klar försämring av sin körförsökningen, blir säkerheten större och gränsen måga, men endast 6 av de 12 var kliniskt "påverkade"; samma resultat har framkom- blir låg (Hindmarsh och Linde 1934, Lidström, 0degaard 1950, Andresen 1952), mit vid alla andra praktiska körprov, vid morsetelegrafi eller vid försök med flygare. medan den blir högre i de fall, där ett stort antal läkare varit verksamma, men där var Såväl laboratorieproven som de praktiska och en kanske endast mera sällan företar körproven med bilförare visade emellertid att en dylik undersökning (se femte kapitlet). gränsen för en börjande försämring låg vid Karakteristiskt är att personer med måttliga 0,3—0,4 promille. Redan vid 0,5 promille alkoholvanor synes redan vid lägre blodalkoförelåg en klar försämring i det övervägande holhalter uppvisa klara yttre tecken på påantalet fall, även hos skickliga bilförare med verkan, medan utpräglat alkoholvana kan vana vid alkoholförtäring. Hos morsetelegrafister låg gränsen för börjande försämring uppvisa en hög grad av nedsättning i olika omkring 0,20—0,25 promille, och hos flygare viktiga funktioner, sammanhängande med t. o. m. under 0,2 promille. Den till följd av deras större konsumtion (se t. ex. SOU 1951: 44, s. 6 9 - 7 2 samt tabell 14-15) trots alkoholförtäring ökade risken att råka ut för frånvaro av yttre tecken på påverkan. Företrafikolycksfall låg vid 0,3 promille (Holcomb 1938) och att vara vållande till trafikolycks- komsten av yttre tecken på påverkan innebär fall vid ungefär samma gräns: 0,3 — 0,5 pro- alltid en kraftig påverkan med en objektivt mätbar nedsättning av olika funktioner, memille (Smith och Popham 1951). Den kliniska undersökningens möjligheter dan frånvaron av yttre tecken på intet sätt att påvisa en alkoholpåverkan är försvin- talar emot en objektiv nedsättning av olika nande vid halter under 0,5 promille. Vid 1 funktioner. Det exaktaste sättet att ställa diagnosen promille uppfattas i regel hälften av de alkoholpåverkan och bedöma dess grad är undersökta som påverkade, och andelen att fastställa förändringarna i ett flertal olika stiger sedan raskt med stigande alkoholhalt. Variationerna är emellertid avsevärda, och funktioner som ögats flimmerfrekvens, blinkofta beroende på undersökaren snarare än på reflexen, kvantitativ Romberg etc. Detta förhållandet om den undersökte varit påver- kräver emellertid dyrbar apparatur och i kad eller ej. Förhållandet mellan antalet per- regel en jämförelse med den undersöktes soner uppfattade som påverkade vid klinisk prestationer utan föregående alkoholtillförsel. undersökning och blodalkoholhalten varie- Resultaten återgives i tabell 37, skillnaden mot rar från undersökare till undersökare. Vissa fördelningen i tabell 3 4 - 3 6 är uppenbar. förlägger gränsen till 0,3 — 0,5 promille (Hind- Detta sätt torde icke kunna genomföras för 140

Tabell 37. Procenttalet fall med olika grad av alkoholvana, som visa påverkan med kvantitativa prov Bearbetning av tabeller från L. Goldberg (1943, 1947). •

Blodalkoholhalt Flimmerprov (promille)

UppmärkSubtrak- samhets- och tionsprov koncentrationsprov

Blinkprov

Bombergs prov

Fingerfinger-

%

/o

0/

/o

0,00—0,50 0,51—1,00 1,01—1,50 1,51—2,00 2,01—2,50

71,3 100,0 100,0 100,0 100,0

86,5 100,0 100,0 100,0 100,0

Personer ovana vid alkohol 49,9 71,3 34,5 97,4 99,9 95,1 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

34,5 95,1 100,0 100,0 100,0

58,0 99,0 100,0 100,0 100,0

0,00—0,50 0,51—1,00 1,01—1,50 1,51—2,00 2,01—2,50

9,7 99,9 100,0 100,0 100,0

65,5 99,7 100,0 100,0 100,0

Måttliga alkoholförbrukare 30,9 22,7 9,0 94,6 95,6 58,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0 100,0

6,7 97,2 100,0 100,0 100,0

22,0 95,0 100,0 100,0 100,0

/o

praktiskt bruk som rutinmetod. Bestämning av alkoholhalten i blodet, urinen eller utandningsluften blir den metod som ger den säkraste upplysningen om graden av påverkan. Dess relation till graden av påverkan är känd, såväl i laboratorieförsök som i praktiska körförsök, och den är icke underkastad någon subjektivitet i bedömningen. Som tidigare framhävts, är bestämningen av alkoholhalten i blodet tillförlitlig och klart överlägsen alla andra bestämningsmetoder. Läkarundersökningen fyller emellertid en rad viktiga uppgifter. Kan läkare icke konstatera någon iakttagbar påverkan, som manifesterar sig i yttre tecken, utesluter detta enligt vad som ovan anförts icke på något sätt, att vederbörande kan ha haft en klar nedsättning av sin förmåga att föra motorfordon. Blodprovet ger då en ledning om vederbörandes alkoholpåverkan kan ha varit över eller under den kritiska gräns, där risken för en försämring av körförmågan börjar, nämligen i genomsnitt 0,3—0,4 promille. Ju högre alkoholhalten är, ju större har nedsättningen varit. Konstaterar läkaren en iakttagbar påverkan,

/o

Medeltal

0/

/o

som kommer till synes i utfallet av en rad yttre tecken på påverkan, är detta ett indicium på att alkoholpåverkan måste ha varit uppenbar, och att nedsättningen av förmågan att föra motorfordon har varit mer eller mindre stor. Vid läkarundersökningen kan vidare klarläggas om den undersökte lider av någon sjukdom eller lyte, som kunde tänkas utgöra en förklaring t. ex. till det abnorma utfallet av ett eller annat kliniskt tecken. Vidare kan efterhöras om vederbörande ev. intagit sömnmedel, smärtstillande medel, andra narkotika eller amfetamin eller står under antabus- eller abstinylbehandling vid alkoholism. Förtäring av andra flyktiga ämnen, t. ex. metanol (metylalkohol), eller inandning av trikloretylén, eter och koloxid kan ge symptom, erinrande om alkoholpåverkan. Vid misstanke om sådana förhållanden bör blodprov tagas och analyseras på olika sätt. Analys enligt Widmarkmetoden och enligt ADHmetoden klargör om provet innehåller etylalkohol eller ej. Vid olycksfallsskador med symptom från nervsystemet och medvetslöshet kan ofta icke 141

utan särskilda undersökningar klarläggas, om symptomen är att hänföra till en svår alkoholpåverkan eller till en skallskada; i dessa fall är utfallet av ett alkoholblodprov viktigt för klarläggande av diagnosen. Hindmarsh och Linde (1935) uppger att ej mindre än 70 av de 283 manliga olycksfall, vilka under loppet av ett år inlades på sjukhus, var medvetslösa. I 33 av dessa fall kunde alkoholförtäring som orsak till symptomen uteslutas tack vare det negativa utfallet av blodprovet. Under vissa omständigheter kan en insulinshock, en hjärnblödning eller en hjärnskakning ge symptom med omtöckning, som liknar dem vid en alkoholpåverkan. Detsamma gäller vid en hjärninflammation, då även nystagmus föreligger. Det negativa utfallet av ett alkoholblodprov kan utesluta alkoholen som orsaksfaktor. Vid misstanke på diabetes med insulinshock, coma e. d. som förklaring till symptomen bör prov på blodsocker och Legals prov utföras (se bilaga 4); alkoholblodprovet influeras icke av att den undersökte kan ha diabetes. Om syrebrist misstankes som orsak till en påverkan hos flygare, eller en kombination av syrebrist och inandning av t. ex. koloxid

eller trikloretylén, kan även detta redas ut genom analys av blodprov. Frånvaro av alkohol vid analys av blodprov enligt Widmarkmetoden är ävenledes ett viktigt kriterium. Vid misstanke om ev. förekomst av olika flyktiga ämnen bör analys enligt ADH-metoden ske som ett komplement, och ADHmetoden bör bliva rutinmetod så snart det gäller undersökningar av vid trafikolyckor omkomna personer. Diagnosen alkoholförtäring kan således med säkerhet endast fastställas med kemiska prov på alkoholförekomst i kroppen, i regel i blodet, i undantagsfall även i urinen eller i utandningsluften. Frånvaron av en kliniskt påvisbar påverkan utgör således intet kriterium på att alkoholförtäringen icke skulle spelat någon roll för uppkomsten av t. ex. en trafikolycka. Det säkraste kriteriet på en alkoholpåverkan i en grad som ökar risken för uppkomsten av t. ex. en trafikolycka med bil är fastställandet av den blodalkoholhalt, som rått vid olyckstillfället, och påvisandet att denna legat över det kritiska gränsvärde, i genomsnitt 0,3 — 0,4 promille, där enligt våra nuvarande erfarenheter riskökningen börjar.

SJUNDE KAPITLET

De alkoholbetingade olycksfallens andel av totalantalet trafikolyckor

Vid de trafikolyckor, som blir föremål för polisutredning, görs rent rutinmässigt en undersökning av polisen om någon av de inblandade varit alkoholpåverkad. De resultat, som därvid erhålles, redovisas i den officiella statistiken över vägtrafikolyckor. Beträffande de deltagande motorfordonsförarna återges den officiella statistikens siffror i tabell 1 på s. 57 (kol. 16-18). Enligt dessa siffror utgör det antal av motortrafikolyckorna, i vilka spritpåverkad motorförare deltagit, 3 — 5%, alltså en jämförelsevis ringa del av samtliga. Även om alla dessa olyckor skulle betraktas såsom orsakade av alkoholpåverkan och man samtidigt beaktade, att dessa olyckor är jämförelsevis svåra, skulle det innebära, att alkoholpåverkan såsom orsak till motortrafikolyckor hade en relativt begränsad betydelse. Det är därför av vikt att närmare undersöka i vilken mån den officiella statistiken här kan anses ge en riktig bild. En trafikolycka är för sin tillkomst i allmänhet beroende av en samverkan mellan ett flertal olika faktorer. I den populära diskussionen brukar dessa olika tänkbara faktorer sammanföras till tre huvudgrupper, vilka schematiskt betecknas såsom vägen, fordonet och människan. Man har i dessa tre begrepp velat sammanfatta dels de yttre faktorerna, t. ex. vägbanans beskaffenhet, siktförhållanden, trafikintensiteten och fordonets tillstånd, dels den inverkan som de

inblandade förarnas egenskaper och åtgärder kan ha haft. De tre huvudgrupperna av faktorer är sällan helt oberoende av varandra. Den mänskliga faktorn kan vid sidan av sin direkta verkan utöva en indirekt verkan genom inflytandet över fordonets tillstånd och genom valet mellan olika alternativa tidpunkter och vägar för körningen. Denna indirekta verkan av den mänskliga faktorn kommer även till uttryck genom det sätt på vilket anpassning sker till de givna eller valda yttre förhållandena, t. ex. genom hastighet, belysning, last etc. När det gäller att avväga den roll de olika faktorerna kan ha spelat för en olycka är det nödvändigt att observera, att den avvikelse i en faktor, som krävs för att fordonets rörelse skall övergå från lyckosam färd till olycka, är mycket ringa. Detta gäller samtliga de nämnda faktorerna. Alkoholens roll vid tillkomsten av en trafikolycka förmedlas genom dess inverkan på den mänskliga faktorn. Principiellt sett är denna verkan trefaldig: 1. akut verkan i anslutning till viss blodalkoholhalt, 2. efterverkan och 3. verkan på lång sikt. Såsom framgått av det föregående kapitlet har en mångårig och på senare tid i fråga om precision avsevärt skärpt laboratorieforskning inriktats på studiet av alkoholens inverkan på en rad olika, elementära livsyttringar av vilka beteendet är sammansatt. Dessa forskningar har klarlagt, att många av 143

olyckorna kan förmedlas av dess inflytande på den ena eller den andra av en rad elementära livsyttringar. Vid en bils kollision med ett tåg i en plankorsning kan alkoholen sålunda medverka till en felbedömning av bromsmöjligheterna med hänsyn till väglaget, den kan ha medfört en allmän brist på koncentration vid körningen, den kan ha influerat på benägenheten att ta den risk det innebär att försöka hinna före, den kan ha minskat synfältet och därigenom åstadkommit en försening i uppfattandet av varningssignalerna, den kan ha åstadkommit en sådan förlängning av reaktionstiden att ett uppstannande blivit omöjligt, etc. En undersökning av alkoholens andel i vägtrafikolyckorna kan lika litet som när det gäller de nyss berörda vägexperimenten verkställas genom att studera alkoholens inflytande på en enstaka livsyttring och därur härleda alkoholens därav förmedlade andel i olyckan. Undersökaren är hänvisad till att jämföra olycksfallsfrekvensen inom en grupp av förare under akut alkoholpåverkan — eventuellt olycksfallsfrekvenserna inom ett flertal grupper med växlande blodalkoholVid experiment av denna natur har man halt — med olycksfallsfrekvensen hos en tack vare den använda tekniken med kon- grupp av förare som icke förtärt någon altrollmaterial trygghet för att den enda faktor, kohol. Vid den verkliga trafiken på vägen har som varierar från de alkoholfria fallen till man emellertid i allmänhet icke den möjligalkoholfallen, är alkoholen själv. Däremot het som finns vid motsvarande experiment har man emellertid inte längre, som vid att få fram jämförelsegrupper som är åtskilda laboratorieexperimenten, möjlighet att avläsa alkoholens försämrande inflytande på endast i så måtto att den ena står under inflyden ena eller andra elementära livsyttringen. tande av alkohol, den andra icke. Man måste Man får nöja sig med att fastställa en total- därför alltid bedöma dessa undersökningar verkan utan att kunna ange de bakom den- ute iden verkliga trafiken under beaktande av att personliga egenskaper kan föreligga, som samma liggande delverkningarna. vid sidan av alkoholen har andel i olyckans Undersökningar i trafiken tillkomst. Bland de undersökningar, som verkställts i Förhållandena ute i trafiken är i så måtto syfte att utforska den roll som alkoholpålikartade med förhållandena vid sistnämnda experiment som alkoholens roll vid trafik- verkan hos motorförare har för uppkomsten

livsyttringarna påverkas av alkoholen. Det gäller synen, hörseln, uppmärksamheten, känsloläget, omdömet, reaktionstiden och samordningen av rörelserna. Den alkoholkvantitet, efter vars inmundigande denna påverkan kan observeras, varierar mellan olika individer och även för en och samma individ. På samma sätt varierar graden av påverkan efter viss förtärd kvantitet. Man har emellertid gjort så omfattande frekvensundersökningar, att det är möjligt att angiva den statistiska sannolikheten för påverkan av olika funktioner vid olika blodalkoholhalter. Utom laboratorieforskningar har man även gjort experimentella undersökningar, syftande till att klargöra vilken betydelse påverkan på vissa livsyttringar har vid utförandet av i det praktiska livet förekommande uppgifter. Som regel är ju dessas lösande beroende av en rad olika funktioner hos den mänskliga organismen. Vid dessa experimentella undersökningar har alkoholens inverkan på förmågan att framföra bil vid olika tillfällen varit föremål för studier. Det framgår klart av dessa undersökningar, att denna förmåga nedsättes redan vid relativt låga alkoholhalter.

Förare med olyckor Blodalkoholhalt i promille

Förare, genomsnitt av stickprov på vägen, i %

faktisk %

procent om överskjutande frekvens (risk) samma frekvens procent vid i förhållande som bland jämförelse med till alkoholfria alkoholfria alkoholfria (kol. 2—kol. 3) (kol. 2—kol. 3)

5 Normal ( < 0,03) 0,04—0,99 1,00—1,49 1,5 eller mer . . . .

87,91 10,18 1,49 0,42

53,37 21,26 11,56 13,81

53,37 6,21 0,91 0,26

15,05 10,65 13,55

1 3 13 54

Samtliga

100,00

100,00

60,75

39,25

1,6 l

av trafikolyckorna, märkes i första hand den undersökning som 1935—1937 utfördes av R. L. Holcomb vid Northwestern University Traffic Safety Institute i Chicago. Den avsåg att fastställa den olikhet i risk för egen kroppsskada som kan finnas mellan alkoholpåverkade och icke påverkade motorförare. Denna skillnad i risk framräknades vid denna undersökning genom en sammanställning av procenten förare med olika blodalkoholhalt på vägen och procenten av förare med motsvarande blodalkoholhalter i ett sjukhusmaterial. Vid vägundersökningen var problemet att få en uppfattning om hur vanlig alkoholförtäring var bland bilförare på vägen. För detta ändamål utplacerades polispatruller, som hejdade alla passerande bilister och lät dem andas i en liten gummiballong. I den utandningsluft, som tillvaratogs i ballongen, bestämdes alkoholhalten med hjälp av en apparat, den s. k. drunkometern, utarbetad av dr Harger i Indianapolis. På grundval av dessa värden kunde alkoholhalten i blodet beräknas. Sammanlagt undersöktes 1 750 bilförare och resultaten framgår av ovanstående tabell (efter Englund, Tirfing 1944: 3, s. 126). Omkring 12 % av samtliga motorförare ute på vägarna hade alkohol i blodet. 1,9 % hade en alkoholhalt av 1 promille eller mer, och 10

0,4 % av förarna hade 1,5 promille alkohol i blodet eller mer. Det andra ledet utgjordes som nämnts av en sjukhusundersökning. Under en längre tidrymd togs blod- eller urinprov från varje skadad bilförare, som inlades på sjukhus med samma upptagningsområde som det, där vägundersökningen hade företagits. Sammanlagt undersöktes 270 skadade under en tid av tre år. Icke mindre än 47 % av de skadade hade alkohol i blodet; 25 % hade 1 promille alkohol i blodet eller mer och 14 % över 1,5 promille. Det är således uppenbart att alkohol är vanligare hos skadade bilförare än hos sådana som icke råkat ut för olycksfall. Risken för en bilförare med en blodalkoholhalt överstigande 1,5 promille att råka ut för ett olycksfall, som ledde till sjukhusvård för honom själv, visade sig enligt Holcombs undersökning vara 54 gånger större än för den nyktre bilföraren. Vid en blodalkoholhalt på 1,00—1,49 promille var risken 13 gånger större, och vid lägre blodalkoholhalt 3 gånger större än hos en nykter bilförare. Av undersökningen framgick vidare, att om de förare, som hade alkohol i blodet, skulle ha kört med samma risk som de alkoholfria, hade den faktiska, totala olycksfrekvensen bland förarna gått ned från frekvensen 100 till frekvensen 60, dvs. med 40 %. Sistnämnda andel av olyckorna skulle alltså vara den del, 145

som är beroende av de alkoholpåverkades överrisk, vilket dock inte i och för sig måste innebära, att hela denna överrisk beror på alkoholpåverkan. Någon helt jämförbar undersökning från andra länder föreligger icke. Men i fråga om den del av materialet som avser skadorna finns motsvarigheter i Sverige. En omfattande undersökning över blodalkoholhalten hos personer som drabbats av trafikolycksfall med icke dödlig utgång utfördes på sin tid av doktorerna J. Hindmarsh och B. Linde i Stockholm. Under loppet av ett år, 1932—33, togs systematiskt blodprov för analys på förekomsten av alkohol på samtliga de vid olycksfall skadade personer, som infördes till ett sjukhus och var så svårt skadade att de måste läggas in för vård. Sammanlagt undersöktes 113 vid trafikolycksfall skadade män. Av dessa hade icke mindre än 44 % förtärt alkohol och 58 % av dem, motsvarande 29 % av samtliga, hade en blodalkoholhalt över 1 promille, således motsvarande en förtärd mängd av 15 — 20 cl brännvin eller mer. Bland de skadade bilförarna hade omkring hälften alkohol i blodet, av cyklister och motorcyklister omkring en tredjedel och av fotgängarna inemot hälften. Vad beträffar alkoholfallens fördelning över dygnets timmar uppträdde en klar ökning av alkoholpåverkade under kvällen och natten: en stor andel av olycksfallen under denna tid uppvisade alkohol i blodet. Det förelåg en markant anhopning av alkoholfallen till lördagssondagsdj'gnet, och relationen till fördelningen av fylleriförseelser över veckans dagar var likaledes uppenbar. De funna frekvenserna av personer med alkohol i blodet utgör minimisiffror. Åtskilliga skadade uppsökte inte sjukhuset förrän en avsevärd tid efter olycksfallet, ofta först dagen efter, under vilken tid ev. alko146

holförekomst i blodet hunnit försvinna. Personer, som visste med sig att deras eventuella alkoholförtäring kunde tänkas bliva föremål för undersökning, undvek att komma i beröring med polis och sjukhus. Siffror av samma storleksordning har framkommit vid vissa undersökningar, som doktorerna Bjerver, Goldberg och Linde med medel från subkommittén för alkoholforskning av Statens medicinska forskningsråd företagit (bil. 2). Undersökningen tillgick så att under tiden oktober 1951 —mars 1952 blodprov togs på varje manlig patient, som skadats genom olycksfall och som inkom till en av de kirurgiska poliklinikerna i Stockholm. Ett flertal assistenter deltog i undersökningen, varigenom blodproven kunde tagas på patienterna vid vilken tid på dygnet dessa än inkom. Sammanlagt 663 olycksfall har undersökts under denna tidsperiod. Trafikolycksfallen i denna undersökning uppgick till 71, av vilka 32% hade förtärt alkohol. En speciell utredning gjordes av alkoholvanorna bland de skadade. Av denna framgick klart, att skadade personer, som förut varit kända som mer eller mindre grova missbrukare, i stor utsträckning uppvisat alkoholförekomst i samband med olycksfallet, medan denna varit sällsynt hos de moderata och de abstinenta. 70 % av missbrukarna, som uppgick till 33 % bland olycksfallen mot 13 % i normalbefolkningen, hade alkohol i blodet, när de råkade ut för olycksfall, och två av tre, som förtärt alkohol, hade mer än 1,5 promille i blodet. Bland de skadade, som var måttliga alkoholförtärare, hade endast 14% förtärt alkohol, och endast 4% hade mer än 1,5 promille i blodet. Alkoholmissbrukarna, som utgör omkring en åttondel av samtliga vuxna män i Stockholm, svarar således för en tredjedel av trafikolycksfallen. I detta sammanhang bör även påpekas, att

det svenska försäkringsbolaget Motorförarna, som endast har helnyktra försäkringstagare anslutna till sin trafikförsäkring, funnit att den med hänsyn till fördelningen på riskklasser standardräknade skadefrekvensen för bolaget ligger nästan 40 % under motsvarande skadefrekvens för trafikförsäkringsbolagens totala genomsnitt (Nelker, Tirfing, 1949). Denna undersökning har större allmängiltighet än andra undersökningar dels därigenom att den inte är begränsad till att avse olyckor som medfört personskador utan även får med olyckor som medfört allenast materialskador, dels därigenom att den inte omfattar enbart den akuta alkoholpåverkan utan även verkningarna i övrigt. Det synes emellertid inte kunna uteslutas, att en del av den påvisade skillnaden kan bero på andra olikheter mellan de båda jämförda materialen än förarens nykterhets förhållanden. Sålunda har man anledning antaga att det hos Motorförarna försäkrade klientelet har en överrepresentation av sådana, som även i övrigt lämnar säkerhetssynpunkternastortutrymme. Den partiella överensstämmelsen mellan det svenska materialet och det amerikanska i Holcombundersökningen låter det framstå som antagligt, att en genomförd parallellundersökning i Sverige skulle leda fram till en jämförlig storleksordning ifråga om alkoholens betydelse för trafikolycksfallsfrekvensen. Olikheten mellan specialundersökningarna och den officiella statistiken

De nu refererade undersökningarna har byggt på ett uppgiftsmaterial, av vilket regelmässigt krävts objektivt konstaterad förekomst av alkohol resp. frihet från alkohol hos de undersökta. De funna frekvenserna av alkoholpåverkan har då varit betydligt högre än vad som framgått i den officiella

statistiken, vilken som bekant ansluter till polisens olycksfallsutredningar. Denna olikhet beror uppenbarligen på den behandling, som i allmänhet ägnas en trafikolycka. Åtskilliga av trafikolycksfallen blir polisundersökta. Detta torde som regel gälla de fall, där personskada blivit följden. Vid trafikolyckor med flera inblandade fordon torde även i fall av enbart materialskada, om denna är av någon storlek, polisanmälan oftast göras. Mindre ofta förekommer polisutredning vid dikeskörningar o. dyl. Vid polisutredningen skall självfallet undersökas, om någon av de inblandade kan misstänkas för att ha varit alkoholpåverkad. Sker polisundersökningen i omedelbar anslutning till olyckan har utredningsmannen möjlighet att med ledning av egen observation av förarna bilda sig en uppfattning om alkoholpåverkan skäligen kan misstänkas. I så fall brukar föranstaltas om blodprov. Sker undersökningen vid en senare tidpunkt har man endast förarnas egna utsagor och vittnesberättelserna att gå efter. Några mera ingående undersökningar brukar inte göras. Finns ej av andra skäl anledning att misstänka alkoholpåverkan brukar i Sverige knappast personer och näringsställen, som de inblandade besökt, kontaktas. De experimentella undersökningarna tyder vidare på att en riskstegring inträder vid betydligt lägre halter än där den enskilde polismannen synes ha möjlighet att med de undersökningsmetoder, som står honom till buds, finna tecken på påverkan. Det är därför naturligt att den officiella statistiken över vägtrafikolyckor, som enbart redovisar polisutredda olyckor och bygger på polisutredningarna, beträffande en relativt liten andel av olyckorna anger alkoholpåverkan hos förare. Denna andel har visserligen varierat något under olika år, men brukar hålla sig omkring 3 — 5 %. Sistnämnda siffror avser inte endast de fall, 147

då polisen ansett alkoholpåverkan såsom orsak till olyckan, utan hela antalet fall, där polisen konstaterat påverkan hos någon av de i olyckan deltagande förarna. Såvitt framgår av dessa siffror, skulle alltså en relativt liten del av trafikolycksfallen bero på alkoholpåverkan hos motorförare. Trafikförsäkringsföreningen, som är en sammanslutning mellan de försäkringsbolag, som meddelar den obligatoriska trafikförsäkringen, har kommit till ungefär samma siffror (3 procent) vid en bearbetning man gjort av de trafikskador, som innefattat personskador. Man har härvid inte nöjt sig med polisutredningarnas uppgifter utan införskaffat kompletterande uppgifter i vissa avseenden. Till samma resultat kom på grundval av polisutredningarna och vissa kompletterande upplysningar även den av 1945 års trafiksäkerhetskommitté tillsatta granskningsnämnden beträffande under andra halvåret 1946 inträffade olyckor. Även om dessa undersökare införskaffat uppgifter utöver vad som stått att få i polisutredningarna, har föreningens uppgiftsmaterial på ifrågavarande punkt inte kunnat göras så mycket mera utförligt än polisens. Föreningens genomgång av fallen har nämligen skett först lång tid efter det händelsen inträffat. Hur få fall, som i Sverige i denna ordning blir undersökta beträffande förekomsten av alkohol i blodet, framgår av Hindmarsh och Lindes undersökning. Av samtliga 505 olycksfall hade endast 12 % blivit föremål för polisundersökning och endast i 1 % av fallen hade polisen föranstaltat om blodprov. Hur stor del av förarna som vid den vanliga poliskontrollen upptäckes ha förtärt alkohol, framgår av siffrorna från några nyligen genomförda trafikkontroller. Enligt uppgift från statspolisintendenten har statspolisen och den kommunala polisen vid 148

fem olika tillfällen under tiden 2/5 1951-1/3 1952 anordnat särskilda trafikkontroller vid Stockholms tillfartsvägar, varvid särskild uppmärksamhet ägnats åt förarnas nykterhetstillstånd. Av sammanlagt 7 305 kontrollerade förare bedömdes 32 (0,44 %) vara så påverkade av alkohol, att anledning alt anhålla vederbörande såsom skäligen misstänkt för rattfylleri förelåg. Vid en kontroll på hösten 1952 anhölls 17 såsom misstänkta av 5 500 stoppade motorförare (0,31 %).. Statspolisavdelningen i Jönköping har under tiden 2/10 1948-25/10 1951 anordnat 20 motsvarande kontroller omfattande sammanlagt ca 1 500 fordonsförare utan att ha ertappat någon rattfyllerist. Karlstads statspolisavdelning har under 1950 och 1951 kontrollerat sammanlagt ca 350 förare vid dylika kontroller och därvid anhållit en för rattfylleri. Statspolisavdelningen i Gävle har vid två kontroller under 1951 anhållit 6 förare för rattfylleri. Uppgift saknas om antal kontrollerade fordon. Sundsvallsavdelningen har vid fyra kontroller stoppat 191 förare och därvid anhållit två misstänkta för rattfylleri. Det framgår av dessa uppgifter att ungefär en av tvåhundra till trehundra motorförare vid poliskontroll under kvällstimmarna visar sådan påverkan att polisen anser sig föranlåten att anhålla vederbörande. Allmän oredighet och spritlukt från andedräkten torde vara de kännetecken polisen därvid kan använda sig av. En stor del av de anhållna visar låg alkoholhalt, vilket i viss utsträckning torde förklaras av att blodprovet ofta inte kan tagas förrän flera timmar efter anhållandet. Dessa siffror kan självfallet inte ge någon uppfattning om den verkliga storleken av den andel av förarna i den normala trafiken, som har alkohol i blodet. De metoder, som stått till polisens förfogande är för okänsliga

för att avslöja alla fall, där alkoholförtäring föregått körningen. För en bedömning av riskrelationen mellan nyktra och påverkade förare torde emellertid viss ledning kunna erhållas vid en jämförelse mellan de nyssnämnda siffrorna från poliskontrollerna och de i officiell statistik redovisade fallen av i vägtrafikolyckor inblandade alkoholpåverkade motorförare. Bedömningsgrunden — polisens ytliga iakttagelser — är här densamma i båda materialen. En sådan jämförelse med de grova metoder, som här använts, ger vid handen, att de bilförare, som är så påverkade, att polisen märker det, löper 7,5 gånger större risk än de icke påverkade att bli medverkande i trafikolyckor. Självfallet är denna beräkning mycket osäker. Riskdifferensen torde vara för liten, eftersom de förare, som varit påverkade utan att polisen kunnat märka det vid sin hastiga kontroll, ingår i gruppen "ej påverkade" och höjer dennas risktal. Till följd härav blir även den siffra, som anger hur stor del av olycksfrekvensen, som beror på de påverkades överrisk, alltför liten. Den kommer i detta fall endast att angiva den andel, som beror av överrisken för dem, som är för polisen iakttagbart påverkade. Det är emellertid av intresse att observera, att den erhållha riskdifferensen mycket väl svarar mot den som erhålles ur Holcombs material, om gränsen mellan de två jämförda grupperna sättes vid ungefär 1,0 promille, dvs. den gräns, där polisen som regel har möjlighet att avslöja påverkan med sina nuvarande metoder. Det kan i detta sammanhang vara av visst värde att söka beräkna det genomsnittliga blodalkoholvärdet för de vid poliskontrolierna anhållna. Siffror finns här för de vid pöliskontrollerna i Stockholmstrakten anhållna. För 16 av de 32 anhållna visade blodprovet över 0,8 promille. I 9 fall var blod-

alkoholhalten mellan 0,5 och 0,8 promille. Medeltalet var 0,92 promille. Blodprovet har dock icke kunnat tagas i omedelbar anslutning till anhållandet vid kontrollen, utan blodprovstagningen skedde först betydligt senare, i genomsnitt under de speciella omständigheter varunder kontrollerna varit anordnade, åtminstone ett par timmar efter anhållandet. Under denna tid hinner blodalkoholhalten sjunka avsevärt, i genomsnitt 0,15 promille per timme. Blodalkoholhalten vid anhållandet var således med all sannolikhet åtskilligt högre än vid provtagningen. En höjning av medeltalet med 0,3 promille förefaller rimligt. Detta för till ett medeltal av 1,2 promille. Vissa andra undersökningar

Ett mellanläge både metodiskt och siffermässigt intager de undersökningar, som verkställts av professor _ . Sjövall och prosektor Hj. Sjövall rörande alkohol som orsaksfaktor till dödsolyckor i trafiken. Blodprov har tagits på samtliga dödade men beträffande övriga parter i olyckan — t. ex. en vållande motorförare — har någon undersökning inte gjorts i vidare mån än vid andra trafikolyckor. Lägre alkoholhalter hos andra än de dödade torde sålunda ha blivit obeaktade i samma mån som vid andra olyckor. E. Sjövall i Lund har framlagt ett material av 267 olyckor med sammanlagt 277 dödade under åren 1926—46. Blodprov togs på de dödade för att fastställa den eventuella förekomsten av alkohol i organismen, varjämte uppkomsten av olycksfallen klarlades så vitt möjligt i alla detaljer. E. Sjövall delade upp sitt material efter åldersgrupper, och fann att inom de båda lägsta åldersgrupperna: 1 — 10 år och 11 — 20 år samt inom de båda högsta: 61 — 70 och över 70 år, var oaktsamheten hos den på149

körde själv den dominerande orsaken. I åldersgrupperna 21 — 60 år var alkoholpåverkan hos den påkörde eller påkörande ett säkert orsaksmoment i 23 % av fallen och ett möjligt orsaksmoment i ytterligare 6%, således i sammanlagt 29 % av fallen. Hj. Sjövalls material kommer från Statens Rättsläkarstation i Stockholm och avser personer, omkomna vid trafikolyckor utanför Stockholm, sammanlagt 199 fall under tiden 1 januari 1945-31 mars 1949. 157 av de undersökta olyckorna utgjordes av vägtrafikolyckor med dödlig utgång. Vad vägtrafikolyckorna beträffar visade det sig att alkohol som orsaksfaktor förelåg i minst 40 fall, således i 25,5 % av samtliga fall, en siffra som mycket nära ansluter sig till den av E. Sjövall angivna. Hj. Sjövall har gjort en närmare analys av dessa olyckor, som klarlägger en rad intressanta omständigheter. Alkohol var en markant orsaksfaktor i 4 av 18 kollisioner mellan tvenne motorfordon. I 12 fall av 55 som gällde på- eller omkörning av cyklister befaras alkohol vara en orsaksfaktor. Vid påkörning av gående gällde detta 14 fall av 52 och vid påkörning av personer, som suttit eller legat vid vägkanten 10 fall av 13. Med hänsyn till olyckornas fördelning på olika trafikantgrupper ger bearbetningen följande. Antalet dödade manliga motorförare var 12, av vilka 2 var alkoholpåverkade, medan antalet dödade manliga fotgängare, passagerare och övriga trafikanter var 116; av dessa var 28 alkoholpåverkade. För att fullständigt klarlägga den roll, som alkoholen spelar som orsaksmoment vid uppkomsten av en trafikolycka, måste emellertid självfallet även hänsyn tagas till andra skador än de som medfört en människas död. Det är uppenbart, att vid en kollision mellan ett motorfordon av typen lastbil, buss eller personbil och en annan tra150

fikant, risken för en skada med dödlig utgång måste vara störst för fotgängare, cyklister eller motorcyklister, medan föraren och de eventuella passagerarna i motorfordonet löper den minsta risken. En aldrig så exakt undersökning av enbart de döda ger därför icke ett tillfredsställande svar på den av utredningen uppställda frågan. Alkoholens roll kommer först fram om såväl föraren som hans offer undersökes beträffande förekomsten av en alkoholförtäring. Dessa förhållanden accentueras uppenbarligen av en samtidig alkoholpåverkan, som synes ytterligare öka risken, vilket gäller t. ex. då en alkoholpåverkad fotgängare eller cyklist genom att t. ex. plötsligt vingla till framför en bil utsätter föraren av denna för en påfrestning av onormal grad och som han uppenbarligen har mindre möjlighet att klara i påverkat tillstånd än i nyktert. En undersökning av sambandet mellan alkoholpåverkan och graden av vållande till olyckor har gjorts av kanadensaren dr W. Smith (Alcohol and Road Traffic, Stockholm 1951). Under en förperiod på sammanlagt två år utarbetade och genomprövade Smith ett schema för en detaljerad bedömning av trafikolycksfall, omfattande motorfordonsolyckor med personskador. I bedömningen ingick en systematisk analys av blodet eller utandningsluften på förekomsten av eventuell alkohol. I rapporten upptogs efter ett bestämt formulär alla data, som var ägnade att belysa de tre tidigare nämnda faktorerna, fordonet, vägen och människan, således förekomsten av t. ex. fel på fordonet, dåligt väglag, skymd sikt osv., och slutligen alla de förhållanden i själva körningen, som ledde till olycksfallet. Sedan protokollet var klart, poängbedömdes de tre faktorernas inbördes betydelse för det aktuella fallet: samtliga faktorers summa betecknades med 10, och

den del av poängsumman, som föll på föraren själv, ägnades speciell uppmärksamhet. Den "personliga" faktorn hos föraren kunde således poängsättas i en skala från 0 till 10. 0 poäng innebar att för förarens del den personliga faktorn icke spelade någon roll, utan hela orsaken var att tillskriva förhållanden i omgivningen såsom dåligt väder, skymd sikt, fel på vagnen, eller all skuld låg hos den påkörde. Den högsta poängsiffran, 10, innebar att hela ansvaret föll på föraren, t. ex. vårdslös körning, för hög fart, ouppmärksamhet osv. medan ingen vikt kunde läggas på andra omständigheter. Alla data insamlades och formuläret ifylldes efter dessa principer av speciellt tränad personal, i regel särskilt utbildade trafikpoliser, medan poängsättningen verkställdes av tvenne andra undersökare, de båda försöksledarna, för att undvika subjektivitet i ställningstagandet. Poängsättningen av den personliga faktorn skedde utan kännedom om blodalkoholhalten. Sedan förfarandet utprövats under två års tid och visat sig giva tillfredsställande säkerhet, började undersökningen systematiskt tillämpas; sammanlagt undersöktes 919 trafikolyckor under en period av 3 månader, 17 maj —17 augusti 1950. Alkoholhalten i utandningsluften bestämdes med Jellers och Forresters apparatur, i princip av samma natur som Hargers tidigare använda, men lättare att handha, och omräknades till blodalkoholhalt. Luftprov erhölls från 59 % av samtliga förare; av omkring 25 % av dem, som misstänktes ha förtärt alkohol, erhölls intet prov. Som resultat erhölls, att icke mindre än var fjärde bilförare (23 %), invecklad i ett trafikolycksfall med personskada, drabbande honom själv eller annan person, hade förtärt alkohol. Det visade sig, att antalet bilförare med

hög personlig faktor (8—10 poäng) i mycket större utsträckning uppvisade höga alkoholhalter i blodet än de, vilka hade en låg personlig faktor (0—2 poäng). Det visade sig vidare, att ökningen i andelen med hög personlig faktor redan klart framträdde vid halter på 0,3 — 0,5 promille. De av Smith publicerade uppgifterna tilllåter även en direkt beräkning av storleken av den risk som en bilförare, som förtärt alkohol, löper att bliva vållande till en olycka, jämfört med den risk, som en nykter bilförare löper. Man finner då, att denna risk ökar snabbt med stigande alkoholhalt; den har under 0,3 promille samma värde som hos nyktra förare, den är dubbelt så stor vid halter mellan 0,3 och 0,5 promille och vid halter över 1,5 promille blir den 36 gånger så stor som hos nyktra förare. Trafiknykterhetsutredningen

Att mera exakt söka bedöma alkoholens betydelse för uppkomsten av olycksfall i trafiken är uppenbarligen förenat med mycket stora svårigheter, särskilt när det gäller den del av olyckorna som vållas av förare av motorfordon. De uppskattningar, som hittills gjorts, har byggt på förutsättningen, att ökad risk inträder först vid en relativt hög blodalkoholhalt. Sedan de senare företagna undersökningarna numera givit vid hand e n att riskökningen inträder redan vid mycket låga halter, måste den på tidigare undersökningar grundade uppfattningen uppenbarligen revideras. De undersökningar ute i trafiken, i vilka blodprovstagning förekommit, anger den gräns för blodalkoholhalten, där riskstegring för olycksfall inträder, till 0,3 — 0,5 promille. Dessa värden överensstämmer väl med den gräns man erhållit vid de experimentella undersökningarna. Riskökningens ungefärliga förlopp framgår av följande kurva, där 151

alkohol i kroppen ingår en oproportionerligt stor andel som på grund av sin allmänna uppförandeattityd har onormalt hög olycksrisk även i nyktert tillstånd. Detta skulle innebära, att en del av deras överrisk bör förklaras av deras allmänna beteende och icke av att de vid olyckstillfället hade alkohol i kroppen. Å andra sidan är det klart, att den nu nämnda omständigheten inte är av sådan beskaffenhet att den kan jäva påståendet, att olycksfallsrisken för den påverkade föraren är väsentligt större än den skulle vara för samma person i fullt nyktert tillstånd. Att olycksfallsrisken för rattfylleristerna i verkligheten är betydligt större än som framgår av den officiella statistiken är uppenbart redan av det förhållandet att denna inte på långt när förmår infånga alla de fall, där alkoholen medverkat till olyckans uppkomst. Dels saknas många fall där blod1 1 — — ' 1 0 1.0 2.0 alkoholhalten varit tillräckligt hög för att orsaka olyckan men för låg för att motsvaras värdena på den vågräta linjen avser blod- av för polispersonal och andra vittnen iakttagbara yttre tecken på påverkan och dels alkoholhalten i promille. Den kvantitativa betydelsen för trafik- torde förarnas medvetna strävan att undvika olycksfallens antal av denna riskökning polisutredning, medan de är alkoholpåverframgår närmare av Holcombs undersökning, kade, medföra att polisens möjligheter att vilken dock avser amerikanska förhållanden. konstatera påverkan även i övrigt blir beEhuru en med Holcombs undersökning gränsade. Trafiknykterhetsutredningen vill slutligen analog svensk undersökning saknas, ger det här ovan sammanställda materialet anled- framhålla, att trafiken inte kan göras helt ning antaga, att även vid en jämförlig under- olycksfri. Mänskliga felhandlingar och teksökning i vårt land skulle framkomma niska brister kräver ofrånkomligt sina offer i siffror, som skulle peka i samma riktning trafiken. De olyckor, som vållas av att föraren nedsatt sin förmåga genom alkoholförsom Holcombundersökningens. Att märka är emellertid, att det finns an- täring, är däremot alltid onödiga och därför ledning antaga, att det bland förare med särskilt upprörande.

ÅTTONDE K A P I T L E T

Behovet av en reviderad lagstiftning

Trafiknykterhetsutredningen har, såsom framgår av föregående kapitel, funnit att alkoholpåverkan hos motorförare är en viktig orsaksfaktor vid en betydande del av trafikolycksfallen. Dessutom framträder alkoholpåverkan hos andra personer i trafiken än motorförare ofta såsom orsak till trafikolyckor. Åtgärder som motverkar onykterhet i samband med trafik är därför ägnade att i icke oväsentlig mån minska trafikolycksfallsfrekvensen. Det ur trafiksäkerhetssynpunkt mest betydelsefulla området är givetvis motortrafiken, och utredningen har därför ägnat detta särskild uppmärksamhet. Utredningen har därvid sökt bedöma i vilken riktning utvecklingen i fråga om motorförarnas skötsamhet i nykterhetsavseeiide gått under senare tid. Om det nuvarande läget

Beträffande frekvensen av brotten mot gällande lagbestämmelser har utredningen konstaterat, att dessa brott absolut sett ökat kraftigt i antal. Om antalet avdömda brott sättes i relation till trafikvolymen, finner man emellertid icke någon långsiktig ökning utan snarast en något fallande utvecklingskurva. Frågan uppkommer då huruvida denna utveckling beträffande de beivrade brotten sammanhänger med en motsvarande förbättring av förarnas nykterhet. Det skulle nämligen också kunna göras gällande att brottsstatistiken på grund av en minskning i intensiteten av polisens övervakning av trafi-

kanterna ger en alltför vacker bild av utvecklingen. Såsom utredningen påpekat i fjärde kapitlet har antalet polismän endast obetydligt ökat i antal under de senaste femton åren medan antalet registrerade fordon flerdubblats under samma tid. En sådan relativ minskning av antalet polismän behöver dock icke ha medfört en mindre intensitet i övervakningen av rattfylleriet. Dels kan nämligen, inom ramen för tillgängliga personalresurser, större uppmärksamhet ha ägnats åt övervakningen av förarnas nykterhet, och dels kan den ökade tillgången på tekniska hjälpmedel vid övervakningen, t. ex. radiobilar, ha kompenserat personalminskningen. Vissa andra tecken tyder också på att, i relation till trafikvolymen, en förbättring inträtt på området eller att i varje fall förhållandena icke försämrats. En jämförelse mellan åren närmast före andra världskriget och åren efter kriget med hänsyn tagen till graden av berusning hos de dömda förarna ger sålunda vid handen, att andelen grova berusningsfall bland de dömda minskat avsevärt. Vid studiet av brottsutvecklingen måste vidare hänsyn tagas till den utvidgning av det straffbara området, som ägde rum 1941 i samband med införandet av promillereglerna. Härigenom kom betydligt lägre grader av påverkan att kriminaliseras jämfört med vad som gällt före 1941. Om det straffbara området inte hade vidgats, skulle givetvis antalet brott efter år 1941 ha blivit lägre än som är fallet. 153

Det torde vara rimligt att antaga, att rattfylleribrottsutvecklingen i viss mån är beroende av den allmänna sedvänjans förändring, dvs. i stort sett följer svängningarna i nykterhetstillståndet och i den allmänna brottsutvecklingen. Gör man en jämförelse i dessa avseenden visar det sig emellertid att rattfylleribrottsligheten utvecklats gynnsammare än såväl det allmänna nykterhetstillståndet som den allmänna brottsligheten. Denna avvikelse synes inte kunna förklaras på annat sätt än att det inom här ifrågavarande område funnits faktorer som mera effektivt än på de andra områdena motverkat det icke önskvärda beteendet. En av dessa faktorer synes ovedersägligen vara den förefintliga speciallagstiftningen mot rattfylleri. Fr. o. m. 1941 har denna lagstiftning varit ägnad att skärpa uppmärksamheten även gentemot den relativt ringa alkoholförtäringens farlighet i samband med bilkörning. Därigenom har lagstiftningen givit ökad styrka åt det upplysningsarbete som bedrivits på området och medverkat till att detta vunnit anslutning från betydligt större kategorier inom befolkningen än som eljest vanligen är fallet. Utvecklingen ger likväl anledning till en mycket allvarlig bedömning. Inför den väldiga ansvällning av trafikvolymen som ägt rum kan man inte nöja sig med ett konstaterande att den relativa frekvensen av brott inte ökat. Den stora ökningen av trafiken innebär nämligen att rattfylleri som orsak till skador blir allt större absolut taget. I ett läge då trafiken får allt större omfattning måste kraven höjas inte bara på fordonens egenskaper och vägarnas beskaffenhet utan även på trafikanternas varsamhet. Detta gäller samtliga trafikanter men i särskilt hög grad beträffande motorförarnas skötsamhet i nykterhetsavseende. Detta krav framstår såsom än mera aktuellt vid ett samtidigt hänsynstagande till att alkoholförtäring även i små 154

kvantiteter uppenbarligen utgör ett betydligt större faromoment i trafiken än man tidigare haft kunskap om. Den kraftiga ökning av antalet onykterhetsbrott i trafiken som ägt rum under 1952 är ägnad att ytterligare skärpa uppmärksamheten, även om det ännu är för tidigt att uttala sig närmare om bakgrunden till denna ökning. Man känner självfallet inte till huru stor del av de i trafiken deltagande motorförarna som genomsnittligen är under alkoholpåverkan. I sjunde kapitlet redovisas emellertid erfarenheterna från de s. k. poliskontrollerna. Det framgår av dessa att ungefär en av 200— 300 motorförare vid poliskontroll under kvällstimmarna (möjligen med överrepresentation för helgtrafik) visat sådan påverkan, att polisen ansett sig föranlåten att anhålla honom som skäligen misstänkt för rattfylleri. Antalet räknade fordon vid 29 räknepunkter en dag i oktober var år 1951 drygt 312 000. Om man utgår från att varje fordon i genomsnitt passerar 5 — 10 räknepunkter, innebär detta att antalet fordon i trafik en dag är 30 000—60 000. Detta skulle visa att kanske 100—300 relativt starkt påverkade förare dagligen kör i Stockholm, något fler vid helger och veckoslut och något färre vanliga vardagar. Det är alltså ett betydande antal av motorförarna, som redan med de relativt osäkra metoder, vilka den enskilde polismannen på sin trafikpost kan använda, företer tecken på påverkan. Det är klart att detta antal skulle avsevärt ökas, om en mera ingående undersökning av påverkan kunnat göras beträffande trafikanterna och om man alltså kunnat få med även de lindrigt påverkade. Därtill kommer de förare som kör under postnarkotisk påverkan. Beträffande motorförarnas kunskaper om alkoholens inverkan på trafiken är det tydligt att kännedomen om de högre alkohol-

halternas farlighet är allmän. De lägre halternas verkningar är däremot, såsom framgår av en för några år sedan verkställd intervjuundersökning1, inte lika kända. Än mindre utbredda torde kunskaperna vara om den gräns, där det inträder en av alkoholpåverkan betingad mera påtaglig ökning av risken för olycksfall. Om de vägar på vilka samhället kan främja ökad nykterhet i trafiken Den bristande insikten hos trafikanterna om den verkliga riskökning, som inträder efter förtäring av alkohol eller andra berusande ämnen, torde vara en av de främsta orsakerna till att många motorförare i sin alkoholförtäring överskrider både den kvantitet, där normal försiktighet i och för sig borde sätta en gräns, och den, där lagen stadgar straff. En av de vägar samhället måste slå in på är därför att bibringa trafikanterna ökad kunskap om riskerna med alkoholförtäring. En sådan strävan måste först och främst konkretiseras i direkt propaganda och undervisning, men den synes också kunna stödjas genom en lagstiftning, som drar gränsen mellan tolerabel och straffbar påverkan så nära den verkliga gränsen för nedsättningen av förarfunktionerna som möjligt. På grund av alkoholens effekt på det mänskliga nervsystemet, vilken tar sig uttryck inte bara i en nedsättning av körfunktionerna i och för sig utan också verkar avtrubbande på omdömet, öppnar sig emellertid särskilda problem, när det gäller att bedöma den individualpreventiva betydelsen av upplysning och lagstiftning. Den som i opåverkat tillstånd har klar insikt både om den fara han utsätter sig själv och andra trafikanter för genom att i alkoholpåverkat tillstånd framföra sitt fordon och om den risk han löper att få ett strängt straff blir ofta

efter en relativt liten förtäring benägen att underskatta faran och risken. Den som börjar en alkoholförtäring i medvetande om att bilkörning är nära förestående och gör det i tanke att endast förtära en liten kvantitet kan redan av denna bli urståndsatt att rätt bedöma sin påverkansgrad, och förtäringen blir därför icke sällan större än han från början avsett. Särskilt bekymmersam blir denna alkoholens omdömesavfrubbande verkan när det gäller personer, som är hemfallna åt alkoholmissbruk eller eljest mindre skötsamma i sitt förhållande till alkoholen. Man rör sig då med impulser till förtäring, som endast i begränsad utsträckning låter sig hämmas av insikt om risker till liv och lem eller av hot om stränga straff. För den avancerade alkoholmissbrukaren är omdömet ofta så avtrubbat och alkoholbegäret även i opåverkat tillstånd så starkt, att man inte kan räkna med normala attityder mot samhällets rättsregler, särskilt inte sådana som är avsedda att förhindra alkoholförtäring. Bl. a. för att få närmare belyst vilka alkoholvanor de upptäckta rattfylleribroltslingarna haft och brottens allmänna bakgrund har utredningen föranstaltat om en statistisk undersökning av de för rattfylleri under tiden 1/7 1948-30/6 1949 dömda, vilken undersökning redovisats i femte kapitlet. Det framgår av denna undersökning, att 1 Undersökningen, som på uppdrag av Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande företogs av AB Svenska Gallupinstitutet i april 1949 — före inledandet av kampanjen "Ingen sprit vid ratten" — visade, att 45 procent av körkortsinnehavarna bedömde inverkan av 10 cl spritförtäring på en skicklig motorförare på sådant sätt, att de skulle åka med en bilförare som druckit den kvantiteten. 23 procent av körkortsinnehavarna ansåg, att 10 cl sprit i samband med måltid över huvud taget inte har någon inverkan på en bilförare, eller svarade "vet inte". 54 procent av motorförarna visste inte alls, hur stor blodalkoholhalt lagen tolererar eller trodde att den var högre än 0,8 promille.

socialgrupperna är företrädda bland de dömda i ungefär samma utsträckning som i totalbefolkningen. Antalet aktiva motorförare inom de olika socialgrupperna visar emellertid betydande differenser, varför siffrorna inte ger en riktig bild av "risken" för ett rattfylleribrott i de olika socialgrupperna. Såväl fordonsinnehav som körkortsinnehav är betydligt större inom de högre socialgrupperna än inom de lägre1. "Risken" per trafikant synes på grundval härav kunna antagas vara störst inom socialgrupp III och lägst inom socialgrupp I. Den mest riktiga jämförelsegrunden skulle emellertid vara att uttrycka risken som ett förhållande mellan antalet dömda och antalet körda mil inom resp. grupper. Den tidigare jämförelsen torde då ha lämnat ett något gynnsammare resultat för grupp III, eftersom praktiskt taget samtliga yrkesförare förs till denna grupp. Ordningsföljden mellan socialgrupperna torde dock inte rubbas härav. Man finner också, att personer med högre utbildning är underrep resenterade. Storstäderna har vidare en betydligt större andel av rattfylleristerna än av motsvarande befolkning. Åldrarna över 55 år är underrepresenterade, ungdomsåldrarna normalt representerade, men åldrarna 25 — 55 år starkt överrepresenterade. En motsvarande iakttagelse hade kunnat göras beträffande körkortsinnehav. De för rattfylleri dömda har färdats med personbil och lastbil ungefär i samma utsträckning som dessa fordon förekommer i trafiken enligt trafikräkningarna. Motorcyklisterna är vanligare i rattfyllerimaterialet än i trafiken, medan förare av bussar är underrepresenterade. Fördelningen av de dömda efter veckodag och klockslag visar stark periodicitet med anhopning till veckoslutet och den sista 156

fjärdedelen av dygnet, vilket får anses tyda på att resorna i stor utsträckning haft karaktären av nöjesresor. Ca 60% av de dömda har också uppgivit färdens art som nöjesresa. 27 % av rattfylleristerna fanns tidigare registrerade i det hos fångvårdsstyrelsen förda straffregistret över personer, som dömts till frihetsstraff eller större antal dagsböter, varav en tredjedel tidigare var dömda för rattfylleri. För samtliga vuxna män motsvaras den förstnämnda siffran av ca 5 %. Av rattfylleristerna var 13,4% före rattfylleribrottet registrerade för upprepade eller grova nykterhetsanmärkningar under de senaste tio åren mot 2,3 % av samtliga män. 32 % av rattfylleristerna hade enstaka lindriga nykterhetsanmärkningar under de senaste tio åren mot 6,8 % av samtliga män. Det innebär att 45,4 % av rattfylleristerna redan före rattfylleribrottet fanns registrerade för nykterhetsanmärkningar. Motsvarande siffror för samtliga män över 25 år är 9 , 1 % . Den knappa tiondel av männen, som redan är prickad för nykterhetsanmärkning, svarar alltså för nästan hälften av rattfylleribrotten. Det framgår av dessa resultat av undersökningen, att rattfylleribrottet i stor utsträck1 I den tidigare omnämnda gallupundersökningen efterfrågades bl. a. fordonsinnehav och körkortsinnehav. För den vuxna befolkningen, män och kvinnor över 20 år, erhöll man därvid följande procentsiffror, vilka torde ge en ungefärlig bild av trafikanternas fördelning på socialgrupper.

Socialgrupp

1 2 3 Samtliga

Äger motorfordon

Har körkort

Ingetdera

%

°//o

%

27 10 4

41 23 16

54 73 83

ning samvarierar med samma omständig- risk för olycksfall utan även en förtäring som heter som kriminaliteten i övrigt. Anhop- avtrubbar motorförarens omdöme om hur ningen till storstäderna och bland de socialt mycket han tål utan risk för nedsättning av missanpassade liksom den starka över- sin förareförmåga. En allmän skärpning av representationen av alkoholmissbrukare in- lagstiftningen är enligt utredningens mening i går såsom väsentliga drag i bilden. nu motiverad och utredningen framlägger i Åtgärder för att motverka uppkomsten av det följande förslag därom. De nya vetentrafikonykterhet måste alltså ha till syfte dels skapliga undersökningarnas resultat liksom att hos den stora skaran av trafikanter ingjuta den framträdande plats trafiken och trafiken allmän insikt om alkoholens farlighet i olycksfallen fått i den allmänna diskussionen trafiken och skapa respekt för lagstiftningen gör det troligt att en skärpning kan påräkna och dels att avhålla de från nykterhetssyn- det erforderliga stödet hos en utbredd opinion. punkt misskötsamma från att föra fordon. I anslutning härtill kommer utredningen att När det gäller att skärpa den allmänna lämna vissa synpunkter på upplysnings- och uppmärksamheten har, såsom förut nämnts, propagandaarbetet. lagstiftningen och upplysningen den största Det är även tydligt att en mera intensiv betydelse. Det har ofta i detta sammanhang övervakning över förarnas nykterhet ute i framhållits — bl. a. i direktiven för utred- trafiken kan avsevärt medverka till bättre ningen — att man bör eftersträva att succes- förhållanden. De stickprov som gjorts i trafisivt föra allmänheten fram till allt större för- ken visar att endast en liten del av de faktiska siktighet med sprit i samband med bilkör- brotten blir beivrade. En ökad risk för uppning. Man kan, med hjälp av en lagstiftning täckt skulle med säkerhet minska förarnas som visserligen ligger före men som likväl benägenhet att sätta sig vid ratten efter spriticke alltför mycket avviker från opinionen förtäring. En förstärkning och effektivisering hos fordonsförarna, leda den allmänna in- av övervakningen ingår därför också som ett ställningen, och på så sätt på längre sikt väsentligt led i de åtgärder utredningen nå bästa möjliga effekt. Införes en lagstiftning, föreslår. som ligger alltför långt före opinionen, kan Icke minst när det gäller att avhålla alkodetta däremot få allvarliga skadeverkningar, holmissbrukarna från att föra fordon är det icke minst med hänsyn till att det här är av betydelse att ha en effektiv kontroll över fråga om et( område, där betydande svårig- körkortsaspiranternas och körkortsinnehaheter reser sig, när det gäller att kontrollera varnas skötsamhet. Utredningen framlägger lagstiftningens efterlevnad. vissa förslag i syfte att åstadkomma en Utredningen vill starkt understryka, att lagstiftningens effekt väsentligen är beroende av dess verkningar på den allmänna sedvänjan. Först genom att medverka till en allmän skärpning av uppfattningen om värdet av nykterhet i trafiken kan lagstiftningen bidraga till att omforma sedvänjan hos motorförarna och i deras omgivning på sådant sätt att brotten förebygges. Det gäller att förhindra icke endast en förtäring som medför ökad

skärpning av denna kontroll. Utredningen vill slutligen här understryka, att en betydande faktor bakom variationerna i trafiknykterheten är variationerna i alkoholvanorna över huvud. En breddning av alkoholbruk och alkoholmissbruk i gemen torde i avsevärd mån leda till ökad onykterhet också i trafiken. Denna faktor ligger emellertid utanför det område inom vilket trafiknykterhetsutredningen har att avgiva förslag. 157

NIONDE

KAPITLET

Straffbestämmelserna

Det egentliga rattfylleribrottet kännetecknas höver tillgripas. När denna regel år 1941 i dess nuvarande legala gestaltning av att infördes, sattes med ledning av då tillföraren varit så påverkad, att han kan antagas gängliga forskningsrön blodalkoholgränsen ha saknat förmåga att föra sitt fordon på be- 1,5 promille så, att man skulle kunna utgå tryggande sätt. Sådan påverkan hos bil- och från att praktiskt taget varje förare, som hade motorcykelförare skall - enligt en särskild denna blodalkoholhalt, vid en tillräckligt nogpresumtionsregel - anses föreligga vid en grann undersökning skulle visa sig i lagens mening påverkad. Regeln skulle alltså väsentblodalkoholkoncentration av 1,5 promille eller ligen ha till uppgift att ge garanti för att en däröver. bristfällig undersökning icke skulle fria den, Det bevismaterial, som brukar stå domstosom med all säkerhet varit så påverkad. Den larna till buds i rattfyllerimål, är å ena sidan undersökning, man härvid främst avsåg, kan vittnesmål av polismän och andra personer förutsättas ha varit den kliniska rutinundersamt läkarutlåtande efter klinisk undersöksökningen. ning och å andra sidan analysbevis efter En bestämning av blodalkoholhalten har blodprovsundersökning. visat sig vara av avsevärd betydelse även i Vid klinisk undersökning låter läkaren den fall, där presumtionsregeln icke behöver eller anhållne genomgå vissa prov, t. ex. balanskan tillämpas. I dessa fall har blodprovsprov, och bildar sig med ledning härav en analysen sitt värde som ett led i den allmänna uppfattning om dennes påverkansgrad. Gebevisningen. På grund av vad man känner till nom dylik undersökning, som sker rutinom de yttre tecken, som brukar kunna iaktmässigt, liksom genom vittnesuttalanden kan tagas vid olika grader av alkoholkoncentraendast erhållas bevisning om sådan grad av tion, kan promillevärdet antingen tjäna som påverkan, som manifesterat sig genom yttre, ett indicium, vilket ger domstolen erforderlig för envar iakttagbara tecken: bristande babeviskomplettering för en fällande dom, eller lans, osäkra handrörelser, sluddrande tal, hög medverka till vederbörandes friande. ansiktsfärg, oordnat uppträdande, spritlukt Genom den bevisning, som i regel står till etc. Naturligtvis måste en sådan bevisning bli av varierande värde, beroende på observa- buds i rattfyllerimål, kan knappast den påtörens iakttagelseförmåga, noggrannhet, upp- verkan som består i nedsättning av förarfattning om olika påverkansgrad osv. Erfa- förmågan renodlas. Detta skulle, såsom torde renheten har visat, att man endast i de mera ha framgått av sjätte kapitlet kräva en mycket grova fallen kan ernå en enhetlig bedömning. känslig apparatur. Vad man kan konstatera, Blodanalysen har naturligen betydelse är förvisso blott, huruvida allmän påverkan främst i de fall, där presumtionsregeln be- föreligger eller ej. Om man bortser från de 158

fall, där påverkan skall presumeras enligt promilleregeln, torde också i den praktiska rättstillämpningen det vanliga vara, att föraren anses i lagens mening påverkad, när yttre, för vittnen eller vid klinisk undersökning iakttagbara tecken - eventuellt stödda av blodprov — klart visar allmän påverkan.

föraren visar en nedsättning av funktionerna redan vid någon eller några tiondelar högre blod alkoholpromille. Såväl andelen förare med nedsatta funktioner som olycksfallsrisken undergår en stegring vid en förhöjning av blodalkoholhalten upp över 0,4 promille. Att funktionsnedsättning resp. riskökning inDen lindrigare typ av rattonykterhetsbrolt träder vid blodalkoholhalten 0,3 — 0,4 prosom vi har vid sidan av det grövre rattfylleri- mille har framgått vid samtliga refererade brottet karakteriseras av att föraren visser- undersökningar, som på denna punkt visar ligen icke företer yttre tecken på påverkan god överensstämmelse. Såväl de undersökmen likväl har en alkoholkoncentration i ningar, vilka gjorts på laboratorier, som de blodet uppgående till 0,8-1,5 promille. med samma försökspersoner företagna prakKriminaliseringen har här motiverats med att tiska körproven visar samma tröskelvärde. det ur trafiksäkerhetssynpunkt icke kan anses Man synes därför kunna utgå ifrån att en försvarligt att före körning inmundiga en så förares förmåga att på ett betryggande sätt stor alkoholmängd, som svarar mot värdet framföra fordonet som regel är nedsatt vid 0,8 promille. blodalkoholhalter på omkring 0,5 promille. Enligt utredningens mening kan man därför Det straffbara området hävda, att det inom hela det nuvarande straffDe brottsbestämningar vilka sålunda för bara området - som börjar vid 0,8 promille närvarande tillämpas synes, med hänsyn till — är fråga om sådan påverkan att förmågan resultaten av nu tillgängliga undersökningar att på ett betryggande sätt kunna framföra och vad utredningen i det föregående anfört, fordonet blivit nedsatt. Den nuvarande ordaböra i olika avseenden jämkas i skärpande lydelsen i lagtexten synes därför inte svara riktning. Utredningen vill härom anföra emot dessa genom de nya undersökningarna följande. ådagalagda förhållanden. Det finns inom det Såväl laboratorieundersökningar som expe- nuvarande straffbelagda området knappast rimentella undersökningar (sjätte kapitlet) någon verklig gräns, om vilken man skulle och undersökningar av faktisk olycksfalls- kunna göra gällande att den delar alkoholrisk (sjunde kapitlet) visar, att överrisken för påverkade förare i sådana som kan köra felhandlingar i motortrafiken i allmänhet betryggande och sådana som inte kan det. ökar väsentligt redan vid låga blodalkohol- Såväl den som har den något högre halten halter. Man har sålunda vid studiet av som den som har den något lägre kör med grupper av förare funnit att i en grupp av ökad risk och därigenom inför ett faromoförare med blodalkoholhalter på omkring ment i trafiken. Detta gäller sålunda både 0,3 — 0,4 promille förareförmågan är nedsatt den som har mer än 1,5 promille alkohol i för omkring halva gruppen och vidare att blodet och den som har mellan 0,8 och 1,5 olycksfallsrisken för gruppen är klart för- promille. Det är inte fråga om två olika arter höjd i jämförelse med en motsvarande grupp av alkoholpåverkan utan allenast om olika utan alkohol i blodet. Spridningen i påverkan grader av samma slags påverkan. De nu kring detta medeltal är dock inte heller större gällande brottsbestämningarna för de båda än att även den vane förtäraren respektive kategorierna av brott bör därför revideras. 159

Emellertid är det att märka att av sådan påverkan som medför ökad olycksrisk förekommer både jämförelsevis låga och mycket höga grader. Den brottslighet som man vill beivra inrymmer sålunda i sig vitt skilda svårhetsgrader. Den starka progressiviteten hos alkoholverkningarna markerar ytterligare skillnaden mellan de lägre och de högre graderna av påverkan. Medan riskstegringen är jämförelsevis ringa vid lägre halter (0,3—0,5 promille) ökar den därefter betydligt snabbare så att risken vid halter på över 1,0 promille ligger på en helt annan nivå än risken hos helt nyktra förare. En naturlig gräns synes härvid i första hand kunna dragas vid den punkt där verkningarna erhållit sådan omfattning att de börjar röja sig även genom yttre tecken. De nyare forskningarna synes nämligen ha visat, att nedsättningen i förarförmågan här nått så långt, att risken för olycksfall då uppgår till stora multiplar av den ifrågavarande förarens olycksrisk vid frihet från alkohol i blodet. Där yttre tecken saknas är ökningen i olycksrisken däremot av betydligt mindre framträdande natur. I det allmänna rättsmedvetandet torde för övrigt uppfattas en klar väsensskillnad mellan sådan påverkan, som synes utåt, och lindrigare påverkan. Vad nu sagts leder till att i vad gäller motorfordonsförarna en differentiering mellan olika brottstyper fortfarande får anses påkallad. I enlighet härmed har trafiknykterhetsutredningen i sitt förslag upptagit två olika brottsbestämningar. Innan trafiknykterhetsutredningen ingår på frågan om hur dessa bör närmare utformas, vill utredningen dröja vid ett spörsmål som i diskussionen om rattfyllerideliktet tilldragit sig särskild uppmärksamhet, nämligen om blodalkoholhalten och förefintliga metoder för dess bestämning erbjuder en ur rättslig synpunkt fullgod och tillförlitlig garanti för 160

ett riktigt avgörande. Invändningar har rests med påstående dels att de individuella variationerna i påverkan är så stora vid en och samma blodalkoholhalt att ovillkorliga presumtionsregler i enskilda fall kan verka grovt orättvist, dels att blodalkoholhalten möjligen kan röna inverkan av andra faktorer än förtärd alkohol och dels att själva provtagningstekniken icke fyller nödiga säkerhetskrav. Trafiknykterhetsutredningen har tillgång till utförliga undersökningsresultat på dessa punkter och har, såsom närmare framgår av sjätte kapitlet, av dessa funnit, att blodalkoholhalten i och för sig synes vara en lämplig och säker mätare på graden av påverkan. I fråga om de känsliga funktioner, som det här gäller, kan de individuella variationerna inte tillmätas alltför stor betydelse. Även för den trafikvane bilföraren och den alkoholvane förtäraren förekommer en nedsättning av åtminstone någon av förarefunktionerna även vid låg blodalkoholhalt. De verkställda undersökningarna har klarlagt, att blodalkoholhalten undantagslöst är en funktion av förtärd alkohol, och någon endogen alkoholbildning har icke kunnat påvisas. En omfattande kontrollundersökning av själva metoden att fastställa blodalkoholvärdet har även kunnat göras, varav framgår att den hittills allmänt använda metoden fyller alla rimliga krav. Icke heller själva provtagningstekniken har föranlett några väsentliga erinringar från utredningens sida. Utredningen kommer dock att i det följande föreslå ytterligare några säkerhetsgarantier i sistnämnda avseende, (trettonde kapitlet, s. 207). Utredningen anser därför att påverkansbegreppet såsom hittills bör kunna i erforderlig mån anknytas till blodalkoholhalten. Med utgångspunkt från det sagda föreslår utredningen att den ifrågavarande kriminaliteten särskiljes i ett grövre brott och ett lindrigare. Det grövre brottet, rattfylleri, bör karakte-

riseras av att föraren varit så påverkad av starka drycker att han företett tecken därå. Härmed avser utredningen, att förarens påverkan skall ha röjt sig genom sådana tecken, som kan styrkas med de i trafiknykterhetsmål hittills gängse bevismedlen. Såsom för närvarande torde en promilleregel vara erforderlig för att möjliggöra utkrävande av ansvar då sådan påverkan, som här avses, med all säkerhet förelegat men icke kunnat inför domstolen styrkas på grund av brister i bevismaterialet.

för att något annat promillevärde än det nuvarande skulle bättre än detta låta den åsyftade distinktionen komma till uttryck. Den nya definitionen på rattfylleribrottet synes komma att medföra, att den kliniska läkarundersökningen får en mera avgörande betydelse än för närvarande. Enligt nuvarande praxis har läkaren att uttala sig dels om den misstänkte i olika avseenden företer tecken å påverkan, dels om hans påverkan är av den art att han icke kunnat föra fordonet på ett betryggande sätt. Enligt vad här förut framhållits föreligger emellertid sådan påverkan redan vid lägre halter än där de yttre tecknen börjar visa sig. Det synes därför antagligt, att den precisering av påverkansgraden, som hittills begärts, av många läkare tolkats som ett ytterligare krav i fråga om graden av påverkan. Då enligt utredningens förslag läkarens utlåtande endast skall avse ett direkt konstaterande, huruvida den misstänkte företer yttre tecken på påverkan eller inte, kan detta därför väntas komma att medföra en viss skärpning av undersökningsläkarnas praxis.

Det lindrigare brottet, rattonykterhet, bör avse den lägre grad av alkoholpåverkan, som visserligen inte är iakttagbar genom yttre tecken men likväl gör vederbörande olämplig som förare av motorfordon. Detta brott kan, av skäl som i det följande kommer att något närmare angivas, för närvarande icke styrkas på annat i praktiken tillgängligt sätt än genom blodprov, och brottsbestämningen måste alltså vara knuten till utfallet av provet. Frågan uppkommer därefter, vid vilka blodalkoholvärden som påverkan i lagens mening skall presumeras. I sådant hänseende kan följande vara att Behålles presumtionsregeln vid 1,5 proframhålla beträffande brottsbestämningen för mille efter en ändring av brottsbestämningen det grövre brottet, rattfylleri. Det torde vara i enlighet med utredningens förslag, torde helt uteslutet att för förare av motorfordon detta komma att medföra, att så gott som ifrågasätta att den undre gränsen för straff- alla som uppvisar denna eller högre halter barheten sättes högre än nu stadgade 1,5 kommer att förklaras påverkade vid läkarpromille. Fastmera skulle det måhända undersökningen. Presumtionsregeln skulle kunna övervägas att bestämma ett något därmed inom detta område av trafikonykterlägre promilletal. Strävan bör ju vara att hetsbrottet få mindre praktisk betydelse än finna ett värde, som så nära som möjligt vad den för närvarande har. En sådan besvarar mot den gräns, ovanför vilken en per- gränsning i fråga om presumtionsregelns son enligt allmän uppfattning anses "berörd", användning synes emellertid utredningen väl "ankommen", "påverkad". Däremot åsyftas motsvara det egentliga syftet med denna regel. inte att draga gränsen vid en så hög påver- Den skall vara en garantiregel, som skall kansgrad att vederbörande enligt allmänna behöva tagas i anspråk endast då bevisningen meningen är att beteckna såsom "berusad", i övrigt brister. En sådan garantiregel bör, "drucken", "full". Det för utredningen till- då det här gäller ett allvarligt brott förenat gängliga materialet ger emellertid icke stöd med sträng straffpåföljd, upptaga ett så högt 11

blodalkoholvärde att någon invändning inte ens i det enskilda undantagsfallet kan riktas mot dess utslag. I fråga om förare av motorfordon förefaller därför beträffande den grövre brottskategorien den nuvarande presumtionsgränsen 1,5 promille böra bibehållas. De nuvarande promillereglerna avser endast förare av bil, motorcykel eller traktor med släpfordon. Denna begränsning motiverades (prop. 30/1951 s. 271) med att de erfarenheter, som man vid fastställandet av promillevärdena byggt på, väsentligen hänförde sig till motorfordon, dvs. fordon med hög konstruktiv hastighet. Dessa erfarenheter kunde därför knappast få avgörande betydelse för ett utsträckande av promillegränserna jämväl till fordon med låg konstruktiv hastighet, såsom skördetröskor, järnhjulstraktorer m. fl. I avbidan på de resultat, som trafiknykterhetsutredningen kunde komma fram till, borde därför promillereglerna endast gälla förare av förstnämnda fordon. Det synes utredningen uppenbart, att förare av annat motordrivet fordon — dvs. traktor utan släpfordon och motorredskap — på grund av den begränsade konstruktiva hastigheten hos dessa slag av fordon har en enklare trafikuppgift än bil- eller motorcykelföraren. Kraven på den förstnämndes förarförmåga kan därför sättas lägre. Emellertid torde forskningsrönen ge vid handen, att vid blodalkoholhalten 1,5 promille nedsättningen i förarförmågan är så stor, att jämväl en traktor- eller motorredskapsförare med sådan påverkan utgör en betydande trafikfara. Även för dessa förare synes därför en presumtionsgräns av 1,5 promille vara väl befogad. Vad därefter beträffar brottsbestämningen vid det lindrigare brottet, rattonykterhet, vill utredningen anföra följande. Ur trafiksäkerhetssynpunkt skulle det självfallet i och för sig vara det mest önskliga, att 162

fordon icke fördes av den, som genom spritförtäring ökat sin olycksrisk ens i minsta mån. Den ökade risken inträder emellertid vid så låga alkoholhalter att påverkan endast undantagsvis röjer sig för vederbörande själv eller andra personer. Detta medför att de flesta förare kan förutsättas vara okunniga om när nedsättningen i deras förarförmåga inträder och att de följaktligen saknar hållpunkt för bedömandet av när de bör avbryta en alkoholförtäring. På sina håll har det ifrågasatts, huruvida det icke mot denna bakgrund vore befogat att införa en kriminalisering av varje alkoholförtäring under körning och även av körning inom viss tid efter förtäring, även om denna varit aldrig så ringa. En sådan kategorisk bestämmelse skulle medföra den fördelen, att förarna finge en otvetydig regel att handla efter. Med hänsyn till den av utredningen konstaterade nedsättningen i körförmågan redan efter en mycket ringa förtäring synes en förbudsregel vara motiverad också ur synpunkten av att det är ett trafiksäkerhetsintresse att förhindra även de allra lägsta graderna av riskökning. När det gäller att genom en bestämmelse i lag öva inflytande på opinionen och det faktiska beteendet skulle en sådan förbudsbestämmelse förvisso få stor effekt. Den skulle ge stark pregnans åt kravet på nykterhet i trafiken. I Norge anses den där gällande förbudsbestämmelsen för yrkesförare utöva en gynnsam inverkan såsom ett rättesnöre för dem det vederbör. En förbudsregel skulle emellertid även medföra betydande nackdelar. Med hänsyn till alkoholvanornas utbredning i vårt land skulle den säkerligen komma att sakna allmän resonans i rättsmedvetandet och ofta bli överträdd. Bevissvårigheterna bleve även stora. Endast undantagsvis skulle det bli möjligt att bevisa, att förtäring skett under

förbjuden tid. I tillämpningen skulle man därför i stor utsträckning bli hänvisad till blodalkoholhalten som bevismedel, och en promilleregel skulle då bli nödvändig. I detta avseende visar också erfarenheten från Norge att straff för överträdelse av förbudsregeln inte utdömes annat än i rena undantagsfall. Man är som regel hänvisad till blodalkoholvärdet och använder då 0,5 promille som presumtionsregel. Därigenom blir även rattfyllerilagen tillämplig och det dömes efter denna. Naturligtvis skulle en förbudsregel kunna utformas så, att den helt baserades på förekomsten av alkohol i blodet dvs. såsom en bestämmelse om straff för den förare i vars blod kan påvisas alkohol. I praktiken måste emellertid även en sådan regel innebära svårigheter i tillämpningen. En förare kan inte med säkerhet veta, när all förtärd alkohol förbränts. Varje kvarvarande rest skulle emellertid göra honom straffbar. En invändning, som också kan göras mot en förbudsregel, är att den kan befrämja angiveri och därmed komma att i många fall få olyckliga verkningar. Utredningen har även beaktat, att riskökningen vid de lägre alkoholhalterna är relativt måttlig och tilltar förhållandevis långsamt med stigande alkoholhalt upp till halter på omkring 0,5 promille. En utsträckning av det straffbara området under blodalkoholvärden på 0,4—0,5 promille skulle därför inte enligt utredningens mening undanröja en så stor grupp av trafikolyckornas orsaker att det uppvägde de stora svårigheter ur olika synpunkter som en total förbudsregel skulle medföra. Utredningen anser därför, att ett straffsanktionerat totalförbud icke bör ifrågakomma för vägtrafiken. Det sagda gäller även beträffande yrkesförarna, även om på dessa i och för sig bör kunna ställas högre krav än på övriga förare. I stället torde böra

väljas ett stadgande, som ansluter till vad genom de nya undersökningarna utrönts om tröskeln för alkoholpåverkan samt om den stegring av påverkansgraden, som efter tröskelns överskridande inträder med ökande blodalkoholhalt. Detta förutsätter, att man liksom hittills anknyter straffbarheten till förarens alkoholkoncentration i blodet.Visserligen finns ett klart samband mellan blodalkoholhalt och vissa med specialinstrument mätbara funktioner. De mätningar av påverkansgraden på dessa funktioner som gjorts har dock undantagslöst avsett graden av nedsättning av funktionen från en normal status, som vid en särskilt anordnad undersökning kunnat fastställas. Genom observation av funktionen efter förtäringen har differensen på grund av alkoholförtäring erhållits. Motsvarande möjlighet finnes inte i det praktiska trafikfallet. På grund av den individuella spridningen i denna normala status kan en observation av status just vid tillfället för anhållandet endast vara en mycket osäker bedömningsgrund. Ansvarsregeln måste alltså anknytas till visst minimivärde för blodalkoholhalten. Ur nyss nämnda synpunkter synes gränsen 0,5 promille kunna vara lämplig. För denna gräns talar även andra skäl. Enligt de i kap. 6 redovisade experimentella undersökningarna finner man att vid blodalkoholvärden under 0,4 promille mer än halva antalet av de undersökta förarna icke ens med de känsliga metoder, som använts, företett någon nedsättning av körfunktionerna. Detta innebär, att vid sådana alkoholvärden föreligger övervägande sannolikhet för att körförmågan ej nedsatts. Värdet 0,4 promille synes utgöra den gräns, vid vilken lika stor sannolikhet finnes för nedsättning som för icke nedsättning av körförmågan. Över denna gräns talar nämligen sannolikheten för det förra. Vid blodalkohol163

värden av minst 0,5 promille har sålunda onykterhetsbrottet synes böra behandlas var nedsättning av körförmågan konstaterats i det för sig. klart övervägande antalet fall. Ett accepterande av promilletalet 0,5 såsom Rattfylleri För närvarande är straffet för det grövre undre gränsen för här ifrågavarande brottsbrottet, rattfylleri, fängelse i högst ett år eller, lighet innebär naturligtvis, att undantagsvis vid mildrande omständigheter, dagsböter, en person med speciella fysiska egenskaper dock ej under tjugofem. eller särskilt stor alkoholvana kan komma På åtskilliga håll har det gjorts gällande att att dömas för att han haft denna blodalkoholhalt även om man inte ens med användande de straff, som utmätes för rattfylleri, ofta av de finaste nu kända metoderna skulle ha är alltför milda. Detta har givit trafiknykterkunnat påvisa någon nedsättning av hans hetsutredningen anledning att företaga en förarfunktioner. Det måste emellertid anses närmare undersökning av på vilket sätt vara ur samhällets synpunkt så betydelsefullt gällande strafflatituder i praxis utnyttjas. Utredningen dryftar härvid till en början att undanröja den ökade risk, som förare sådana fall av rattfylleri, som icke komplimed denna alkoholhalt normalt löper, att ceras av att rattfylleristen jämväl vållat annans den antydda olägenheten bör tagas. Att på dylikt sätt, såsom en särskild brottstyp, död eller svår kroppsskada. Vad då först angår utmätningen av frihetsstraffbelägga ett förfarande, även om det i det konkreta fallet icke inneburit någon fara, straff framgår det av de statistiska uppgifter förekommer f. ö. icke alltför sällan inom som redovisats i femte kapitlet att — även om straffrätten och då särskilt inom det polis- man beaktar den tendens till skärpning som rättsliga området. Förutom trafikväsendet er- under de senaste åren kunnat spåras — straffbjuder exempelvis brandväsendet prov på latitudens möjligheter endast i ringa mån dylika föreskrifter. Understrykas må även att begagnats. Som regel utdömes sålunda straff, utredningen i det följande, då det lindrigare som ligger nära straffskalans minimum, och trafikonykterhetsbrottet närmast har karak- endast undantagsvis kommer man upp till tär av en förseelse mot en ordningsregel, straff, som ligger ovanför skalans mittlinje. kommer att föreslå att straffet för detsamma Detta gäller även vid upprepat brott. Straffskall vara, liksom hittills, i första hand böter. skalans övre hälft förefaller sålunda — när Efter ett bedömande av de särskilda for- det ej är fråga om sammanträffande av donsslagens typiska trafikfarlighet har ut- brott — praktiskt taget ej alls vara utnyttjad. Detta kan enligt utredningens mening redningen stannat för att föreslå att straff vid alkoholkoncentrationen 0,5 — 1,5 promille en- knappast vara riktigt. För det första synes dast skall stadgas för förare av bil och av det ej vara berättigat att, såsom skett, lägga annan motorcykel än moped. Anledningen genomsnittsstraffet så gott som vid minimum till begränsningen i fråga om fordonsslagen av straffskalan. För det andra kan omstänkommer att närmare beröras i det följande. digheterna kring ett rattfylleribrott vara ganska skiftande från fall till fall. En större spridning av straffen inom straffskalan synes Straffsatserna Utredningen övergår härefter till att be- därför befogad. handla straffsatserna, varvid det allvarligare rattfylleribrottet och det lindrigare trafik164

Detta gäller redan i fråga om tillämpningen av de straffbestämmelser som gällde före

den 1 januari 1952. Härtill kommer att från och med sagda dag straffbarheten är utsträckt till att gälla jämväl förare av traktor utan släpfordon eller av motorredskap. Att i påverkat tillstånd föra sådant fordon får i princip anses såsom ett lindrigare brott än när det är fråga om bil eller motorcykel. Detta medför att en påverkad förare av motorfordon nu måste bedömas något strängare än före den 1 januari 1952. I trafiknykterhetsutredningens förslag utsträckes området för straffbarheten ytterligare i någon mån. Fråga uppkommer i detta sammanhang närmast om strafflatitudens övre gräns bör höjas. För en sådan åtgärd kan anses tala att man därigenom skulle kunna påverka domstolarna till ett strängare bedömande av rattfylleribrotten. Vidare skulle måhända motorförarna bli mera ohågade att taga risken att bli åtalade och dömda för rattfylleri. Mot bakgrunden av de resultat, vartill utredningen kommit vid sin undersökning av vilka personer som dömes för rattfylleri, framstår det å andra sidan ej såsom utan vidare ändamålsenligt att i strängare straff söka en repression mot rattfylleriet. För en stor del av det klientel, som dömes för sådant brott, förefaller nämligen andra åtgärder vara nödvändiga, oavsett vilket straff som tillämpas. Vidare bör beaktas, att redan den nuvarande straffskalan ger stora möjligheter till en skärpt straffreaktion. Felet har närmast varit, att dessa möjligheter ej utnyttjats i tillräcklig omfattning. Emellertid vill utredningen — fortfarande om det rattfylleribrott som inte kompliceras genom dödsvållande eller dylikt - framhålla följande. Trafikonykterheten kan betecknas som en art av vårdslöshet. Denna består ej i körsättet i och för sig - i det fallet blir stadgandena i

1 § trafikbrottslagen om ansvar för vårdslöshet i trafik att tillämpa — utan redan i att föraren påtager sig en trafikuppgift, som han till följd av sitt påverkade tillstånd ej är vuxen, och därigenom utsätter övrig trafik för fara. Ju mera påverkad föraren är, och ju mindre han följaktligen motsvarar föraruppgiftens krav, desto större måste natuiligtvis denna hans vårdslöshet anses vara. 1 § trafikbrottslagen innehåller en särskild regel om ansvar för grov vårdslöshet i trafik. Sådant ansvar förutsätter, att den grova vårdslösheten ådagalagts vid förande av bil, motorcykel, traktor eller motorredskap. Straffel kan stiga till ett års straffarbete. Straffrättskommittén har i sitt i dagarna avgivna betänkande med förslag till brottsbalk (SOU 1953: 14) förordat bl. a. en höjning av nämnda straffmaximum till frihetsstraff i två år. Likaväl som den vårdslöshet vid förandet, vilken avses i 1 §, kan det särskilda slags vårdslöshet, som rattfylleri innefattar, vara av grov beskaffenhet. Detta kan sålunda vara förhållandet, när föraren varit i särskilt hög grad påverkad eller påtagit sig en speciellt krävande trafikuppgift. Det förefaller med hänsyn härtill principiellt riktigt, att man för det fall, att rattfylleribro ttct är att anse såsom grovt, skapar möjlighet till lika sträng straffreaktion som vid grov vårdslöshet i trafik. I sådant syfte föreslår utredningen att de nuvarande reglerna kompletteras med ett stadgande om att, där rattfylleribrott anses grovt, må dömas till straffarbete i högst två år. Det skulle enligt utredningens mening vara av stort värde om de straffskärpningar varom här är fråga kunde genomföras i samband med den nya trafiknykterhetslagstiftningen. Utredningen får därför hemställa att vad av straffrättskommittén föreslagits beträffande ansvar för grov vårdslöshet i trafik måtte, om så erfordras, utbrytas och göras till före165

mål för särskild beredning, så att propositionen i ämnet kan framläggas samtidigt med proposition om ny trafiknykterhetslagstiftning. Trafiknykterhetsutredningen övergår härefter till spörsmålet om straffskärpning vid rattfylleri i förening med vållande till annans död eller svår kroppsskada. Enligt 14 kap. 9 § i strafflagen är straffet för vållande till annans död fängelse i högst ett år eller vid mildrande omständigheter dagsböter, dock ej under tio. Var vållandet synnerligen grovt, kan straffet stiga till straffarbete i två år. Vållande till svår kroppsskada straffas enligt 17 § i samma kapitel med dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Då någon gjort sig skyldig till flera brott, skall enligt 4 kap. 1 § strafflagen ett gemensamt straff ådömas. Straffet bestämmes enligt 2 § samma kapitel med tillämpning av de för brotten i lag stadgade straffsatserna. Dock må straffet i den svåraste tillämpliga straffarten höjas intill vad som svarar mot de för brotten utsatta högsta straffen sammanlagda med varandra. Är det svåraste av de högsta straffen fängelse eller straffarbete på viss tid, må det straffet ej överskridas med mer än två år. Det förekommer ej sällan att en rattfyllerist vållar död eller svår kroppsskada. De straff, vilka utmätts för en sådan brottskombination, har i ett par upprörande fall uppmärksammats i den offentliga diskussionen, och på sina håll har det gjorts gällande att straffen varit alltför låga. I anslutning härtill har det framkastats, huruvida icke i samband med ändringarna i trafiknykterhetslagstiftningen också borde företagas en höjning av straffgränserna för vållande till död eller svår kroppsskada i de fall, då den skyldige varit påverkad av starka drycker. Man har därvid erinrat om att i den nya finska rattfyllerilagstiftningen för sådana fall upptagits straff av ända upp 166

till sju års tukthus. En höjning av ifrågavarande straffgränser förefölle stå i överensstämmelse med den allmänna opinionen också i vårt land. I detta sammanhang uppmärksammas, att straffrättskommittén i sitt förut omnämnda betänkande föreslagit frihetsstraff upp till fyra år vid grovt vållande till annans död och upp till två år vid vållande till sådan kroppsskada eller sjukdom som ej är ringa. Om detta förslag liksom trafiknykterhetsutredningens nyssnämnda straffskärpningsförslag genomföres, skulle grovt rattfylleri i kombination med grovt vållande till annans död kunna leda till ett högsta straff av straffarbete i sex år. En dylik höjning av övre straffgränsen för det kombinerade brottet skulle tjäna ett dubbelt syfte. Å ena sidan skulle skapas möjlighet att beivra de grövsta brottsfallen på ett sätt, som bättre svarade mot uppfattningen om deras svårhetsgrad. Å andra sidan vore höjningen ägnad att leda till en skärpning i de rältstillämpande myndigheternas allmänna bedömande av trafikonykterhet i förening med vållande till annans död eller svår kroppsskada. Ur de synpunkter trafiknykterhetsutredningen har att beakta vill utredningen därför giva sin anslutning till straffrättskommitténs här förevarande förslag. Utredningen vill därjämte understryka att det skulle vara av stort värde, om nämnda förslag kunde genomföras i samband med den nya trafiknykterhetslagstiftningen. Rattonykterhet Vad härefter angår straffsatserna för det lindrigare rattonykterhetsbrottet är dessa i gällande rätt dagsböter, lägst tio, eller fängelse i högst sex månader. Dessa straffsatser torde kunna bibehållas även i fortsättningen.

I detta sammanhang vill utredningen framhålla hurusom med hänsyn till de nyare rönen denna brottstyp i fortsättningen torde få bedömas såsom varande av högre svårhetsgrad än för närvarande i de fall där blodalkoholhalten ligger mellan 1,0 och 1,5 promille. Det föreligger nämligen i fråga om riskökning en icke obetydlig gradskillnad mellan dessa fall och dem med lägre promilletal. Dessa omständigheter bör enligt trafiknykterhetsutredningens mening naturligen beaktas av domstolarna vid valet av strafform samt vid utmätningen av straff inom denna. Det må erinras om att enligt tillgänglig statistik straffet för hithörande brott brukar bli dagsböter i omkring nio tiondelar och frihetsstraff i endast en tiondel av fallen. En rättstillämpning i anslutning till det nyss sagda torde medföra, att andelen frihetsstraff inom denna grupp kommer att stiga. Kriminalisering av onykterhet vid cykling eller körning med dragare

Straffansvar för trafikonykterhet är för närvarande begränsat till att gälla förare av motordrivet fordon. Skälet till denna begränsning har naturligtvis varit att motorfordonen utgör den största faran i trafiken och att man därför måste ställa särskilt höga krav på deras förare. Emellertid kan avsevärd fara utlösas även av annan trafikant än motorförare. Särskilt har man här att beakta cyklister och förare av hästfordon. Så kan exempelvis en spritpåverkad cyklist genom en oväntad felmanöver föranleda, att en bil måste föras av vägen med betydande skador som följd. Härtill kommer faran för sådan skada, som en spritpåverkad cyklist eller hästfordonsförare kan åstadkomma direkt, t. ex. genom påkörning. Vad särskilt angår cyklisterna, bör även

erinras om att cykelns trafikegenskaper gör dess förare i hög grad utsatt för att själv komma till skada vid trafikolycka. Cyklisten har lätt att förlora balansen och är oskyddad. Han får därför ofta svåra skador även vid måttliga kollisioner och kullkörningar. Det kan nämnas, att enligt den offentliga statistiken risken för en cyklist att dödas, eljest svårt skadas eller lindrigt skadas är resp. 3,9, 2,8 och 1,6 gånger så stor som för en bilförare. Även för cyklisten själv kan det sålunda ofta vara ödesdigert, att han genom spritförtäring sätter sig ur stånd att föra sitt fordon på betryggande sätt. Med den kraftiga intensitet som trafiken på gator och vägar numera fått framstår det som angeläget att på allt sätt främja ett korrekt uppträdande även av de nyss angivna förarna. Den möjlighet som nu finns att åtkomma en spritpåverkad cyklist eller hästfordonsförare — nämligen med stöd av reglerna i 1 § trafikbrottslagen om ansvar för vårdslöshet i trafik — synes icke ha tillräcklig verkan. I praktiken torde för övrigt straff för vårdslöshet vid cykling eller förande av hästfordon endast undantagsvis komma i fråga med mindre en olyckshändelse inträffar. Mot denna bakgrund har trafiknykterhetsutredningen sett sig föranlåten att — såsom även 1944 års trafikförfattningssakkunniga förordat — föreslå införande av en bestämmelse om ansvar jämväl å sprit- eller drogpåverkad cyklist eller förare av fordon, förspänt med dragare. Som lämplig gräns för straffbarheten torde även här kunna tjäna, att föraren varit så påverkad, att han företer tecken därå. Likaså lärer påkallas en promilleregel, anknuten till en blodalkoholhalt av 1,5 promille eller däröver. Utredningen vill här hänvisa till framställningen rörande rattfylleribrottet. Däremot torde dessa förare — på grunder som i ett följande avsnitt angives — knappast böra underkastas 167

ansvar för lindrigare trafikonykterhet (blodalkoholhalt uppgående till 0,5 men ej till 1,5 promille). Eftersom den typiska trafikfarligheten — åtminstone för andra trafikanter än föraren själv — är mindre framträdande hos cyklar och hästfordon än hos de motordrivna fordonen, synes en lindrigare straffreaktion än för rattfylleri kunna tillgripas. I enlighet härmed synes såsom straffpåföljd kunna upptagas dagsböter och fängelse i nu nämnd ordning. Sålunda bör mildrande omständigheter ej utgöra villkor för bötesstraff, och ej heller bör något särskilt bötesminimum stadgas. Slutligen torde maximum för fängelsestraffet kunna sättas till sex månader.Utredningen vill här erinra om bestämmelserna i 1 § trafikbrottslagen och 14 kap. strafflagen samt om de möjligheter som dessa bestämmelser ger att bestämma strängare straff, där föraren samtidigt kört vårdslöst eller vållat svårare personskada. Det har slutligen ifrågasatts om inte en särskild regel om trafikonykterhetsansvar borde införas även för de återstående vägtrafikanterna, såsom fotgängare och förare av sparkstöttingar, barnvagnar, dragkärror etc. Den fara som en trafikant av nyssnämnt slag skapar genom att uppträda i påverkat tillstånd i trafiken riktar sig direkt huvudsakligen mot honom själv. Indirekt kan denne trafikant givetvis också, på samma sätt som cyklisten eller kusken, genom att uppträda påverkad i trafiken utlösa risken hos ett farligare trafikelement. Nämnda indirekta farlighet torde, med hänsyn särskilt till den ringa hastighet varmed dessa trafikanter i allmänhet färdas, knappast kunna betecknas såsom mera framträdande. Det synes därför för ifrågavarande trafikanters vidkommande vara tillräckligt med möjligheten att med stöd av 168

1 § trafikbrottslagen åtkomma vederbörandes beteende såsom vårdslöshet i trafik. Vissa straffrättsliga specialfrågor

En rad specialfrågor av kriminalrättslig art uppställer sig vid sidan av frågan om det straffbara området och straffsatserna. Dessa frågor redovisas i det följande. Ansvarsbestämmelsernas placering I den offentliga diskussionen har något berörts frågan, huruvida hithörande regler bör upptagas i speciallag — dvs. trafikbrottslagen — eller i allmänna strafflagen. Trafiknykterhetsutredningen är för sin del av den uppfattningen, att bestämmelserna har sin rätta plats i trafikbrottslagen. Vägtrafiken är ett rättsområde för sig, och det synes värdefullt att ha stadgandena därom samlade på sätt som skett. Vidare synes någon större fördel knappast vara att vinna genom att flytta över ansvarsbestämmelserna för trafikonykterhet till strafflagen. Den allmänpreventiva verkan av att placera reglerna där förefaller diskutabel. Kännedomen om straffbestämmelserna bör nämligen vara så allmänt spridd som möjligt, och detta syfte torde främjas mera genom att de ingår i de grundläggande trafikförfattningarna och där får en framträdande plats än genom att man placerar dem i ett strafflagskapitel tillsammans med åtskilliga andra brott av olikartad beskaffenhet. Utredningen har i detta spörsmål haft kontakt med straffrättskommittén. Inom denna har uttalats den uppfattningen alt en placering i trafikbrottslagen är att föredraga. Vad nu sagts gäller i första hand vägtrafiken. Något tveksammare är frågan i vad angår de trafikområden, som utredningen behandlar i en följande avdelning, nämligen den spårbundna trafiken, sjötrafiken och flygtrafiken. Emellertid rör det sig här om en i

stort sett likartad brottslighet, som lämpligen synes böra behandlas i ett sammanhang. På grund härav har utredningen valt att placera samtliga bestämmelser i trafikbrottslagen. Dennas nuvarande rubrik torde täcka ifrågavarande rättsområde i dess helhet. Med tillämpning av vad sålunda anförts har i utredningens förslag bestämmelserna om ansvar för rattfylleri upptagits i 4 § trafikbrottslagen. Påverkan av annat berusningmsedel än alkohol I trafikbrottslagen i dess gällande lydelse upptages under 4 § 1 mom. den bestämmelsen, att föraren skall dömas till samma straff som för rattfylleri, om han av annat berusningsmedel än starka drycker är så påverkad, att det kan antagas, att han icke på betryggande sätt kunnat föra sitt fordon. Denna ansvarsregel, vilken utformats efter mönster av 11 kap. 10 § strafflagen, innebär att det ifrågavarande brottet visserligen jämställes med rattfylleri, men att sistnämnda brottsrubrik reserveras för det fall, att påverkan härör från starka drycker. Enligt trafiknykterhetsutredningens uppfattning bör någon åtskillnad ej göras mellan påverkan av starka drycker och påverkan av annat berusningsmedel. I båda fallen rör det sig nämligen om sådan påverkan, som i mera utvecklad form är att beteckna som berusning. Att använda rattfylleri som brottsrubrik, oavsett om påverkan härrör från det ena eller andra slaget av berusningsmedel, förefaller därför berättigat. En häremot svarande jämkning i nuvarande lydelse av 1 mom. har därför skett. Promilleregeln vid rattfylleri Den nuvarande promilleregeln för rattfylleri utsäger, att vid blodalkoholhalten 1,5 promille eller däröver sådan påverkan

skall anses föreligga, att det kan antagas, att föraren icke på betryggande sätt kunnat föra sitt fordon. Promilleregeln är sålunda även formellt avfattad såsom ett presumtionsstadgande. Någon ändring i rättstillämpningen lärer ej kunna föranledas av att man i stället såsom förutsättning för rattfylleriansvar direkt — vid sidan av den allmänna brottsbestämningen — upptager det fall att föraren haft en alkoholkoncentration i blodet av 1,5 promille eller däröver. Då en sådan avfattning dessutom synes innebära en enklare formulering, har den valts i utredningens förslag. I vad gäller de fall, då fråga är om rattfylleriansvar men promilleregeln ej är tilllämplig, torde följande anmärkning vara på sin plats. I domstolspraxis har på ett och annat håll kunnat spåras en viss tendens att — när en förare av motorfordon eller av traktor med släpfordon haft mindre än 1,5 promille — taga detta förhållande som ett indicium på att han ej varit påverkad i den mening, som nuvarande rättstillämpning inlägger i detta begrepp. En sådan praxis kan emellertid icke anses riktig. Såsom i annat sammanhang (kap. 6) påpekats, kan nämligen reaktionen för alkohol — på grund av större eller mindre vana vid alkohol eller av annan orsak — i hög grad variera hos olika människor. Sålunda är somliga mycket känsliga och företer tydlig påverkan även efter helt ringa kvantiteter, som medför en blodalkoholhalt avsevärt underskridande 1,5 promille. Hos en sådan person kan den ringa alkoholhalten givetvis icke i och för sig medföra frihet från rattfylleriansvar, utan man har enbart att taga hänsyn till om skönjbar påverkan ådagalagts eller ej. Värdet 1,5 promille innebär den gräns, där enligt erfarenhetens rön praktiskt taget alla förare är påverkade i den grad att det bör 169

kunna åtminstone av den uppmärksamme iakttagaren uppfattas. Nästan hela registret av individuella variationer ligger sålunda under denna gräns. Detta medför, att en blodalkoholhalt, som närmar sig 1,5 promille, ingalunda kan anses tyda på att den svårare graden av påverkan ej föreligger utan fastmera utgör ett indicium på att så är fallet. Regeln om ansvar för lindrigare trafikonykterhet (0,5 — 1,5 promille) På frågan om vilka slag av fordonsförare som bör vara underkastade ansvar för lindrigare trafikonykterhet (0,5 — 1,5 promille) synes följande synpunkter böra anläggas. I fråga om promilleområdet 0,5 — 1,5 har de undersökningar, som verkställts genom utredningens försorg, visat att fog föreligger för kriminalisering av den som för bil eller motorcykel trots att han har nämnda blodalkoholhalt. Däremot kan av undersökningarna knappast dragas några säkra slutsatser i vad gäller traktorerna och motorredskapen. Dessas konstruktiva hastighet får nämligen ej överstiga 30 km/tim., och sådana faktorer som fördröjd reaktionstid m. m. kan därför knappast här sägas spela samma roll, som när det gäller bilar och motorcyklar med deras höga konstruktiva hastighet. Liknande synpunkter anmäler sig i fråga om trampcyklar och hästfordon. Enligt trafiknykterhetsutredningens mening bör därför regeln om ansvar för blodalkoholhalt 0,5 — 1,5 promille icke gälla för förare av traktor, motorredskap, cykel eller fordon förspänt med dragare. Dessa förare skall alltså straffas blott vid iakttagbar påverkan eller vid blodalkoholhalt av 1,5 promille eller mera. Frågan är emellertid om icke ett visst slag av motorcyklar, nämligen mopederna, även bör undantagas från området för det lindrigare brottet, rattonykterhetsbrottet. För mopederna — cyklar med hjälpmotor — 170

har som bekant införts vittgående lättnader genom kungörelsen den 23 maj 1952 (nr 280) m. fl. författningar. Till moped hänföres sådan cykel vilken — med bibehållande i övrigt av de normala kännetecknen på sådant fordon — är utrustad med förbränningsmotor av typ, godkänd såsom hjälpmotor för cykel. För sådant godkännande har uppställts vissa närmare angivna villkor. Dessa innefattar bl. a. att hjälpmotorn får ha en cylindervolym av högst 50 cm3 och en effekt av högst 0,8 hästkrafter samt vidare att den till tyngd och verkningssätt är lämpad för en normal cykel och icke kan ge denna högre hastighet än 30 km/tim. Lättnaderna för mopeden består i frihet från registrerings-, körkorts-, försäkrings- och skatteplikt. Vidare gäller i fråga om utrustningen, med vissa undantag, detsamma som för vanlig cykel. Dessa lättnader har betingats av att man — med hänsyn till att mopeden icke väsentligen skiljer sig från den vanliga trampcykeln i vidare mån än att den mänskliga kraften ersattes med motsvarande maskinell — ansett mopedens typiska trafikfarlighet ej vara nämnvärt större än trampcykelns. De särskilda bestämmelserna för mopeder har utformats som undantag från de regler som gäller för motorcykel. Med hänsyn till den rättsliga begreppsbestämningen är därför mopeden fortfarande att hänföra till motorcykel. Detta medför att regeln om ansvar för rattfylleri även gäller mopedförare. Samma skäl, som föranlett utredningen att undantaga exempelvis traktorer från tilllämpningsområdet för det lindrigare brottet, talar enligt utredningens mening för att i det nu ifrågavarande sammanhanget göra en åtskillnad även mellan mopedförare och annan motorcykelförare. I utredningens förslag har därför mopederna ställts utanför denna straffregel. Skulle det antagande om mopedernas

begränsade farlighet, på vilket utredningens förslag i detta avseende vilar, jävas av erfarenheterna från den kommande tiden, bör givetvis en omprövning av det berättigade i detta undantag ske. Tillämpning av straffsatserna för rattfylleri i vissa specialfall I det föregående har närmare redovisats de skäl, på vilka trafiknykterhetsutredningen funnit sig böra — för det fall att rattfylleribrottet är grovt — föreslå en höjning av gällande straffmaximum. Följande anmärkning kan i anslutning härtill vara befogad. Det kan förutsättas att i sådana fall, där föraren varit särskilt höggradigt påverkad och omständigheterna även i övrigt varit av den art att rattfylleriet kan betecknas såsom grovt, förarens påverkan oftast även tagit sig uttryck i ett vårdslöst körsätt. Han har då även förbrutit sig mot 1 § trafikbrottslagen. Detta medför, att han i dessa fall skall dömas enligt både 1 och 4 §§ sagda lag, såframt ej o varsamheten i själva körningen är av så underordnad beskaffenhet, att vårdslöshetsbrottet får anses vara konsumerat av rattfylleriet. För närvarande finnes möjlighet att vid rattfylleri ådöma dagsböter vid mildrande omständigheter. Trafiknykterhetsutredningen anser det befogat att bibehålla sådan möjlighet. Gällande minimum för dagsbotsantalet — 25 dagsböter — förefaller även väl avvägt. I annat sammanhang (3 kap.) har redogjorts för vissa principer, efter vilka man i rättspraxis bedömt spörsmålet, huruvida mildrande omständigheter skall anses föreligga. Utredningen kan i stort sett ansluta sig till dessa principer. Det sätt, vara — enligt vad som framgår av de i 5 kap. redovisade undersökningarna — dagsbotslatituden utnyttjats, föranleder icke någon erinran från utredningens sida. Utredningen vill emeller-

tid i detta sammanhang göra några påpekanden om behandlingen i förevarande avseende av mopederna. Såsom förut nämnts gäller regeln om ansvar för rattfylleri även mopedförare. Emellertid bör enligt trafiknykterhetsutredningens mening vid tillämpning av denna ansvarsregel beaktas, att mopedens trafikfarlighet blott obetydligt skiljer sig frän den vanliga trampcykelns och i varje fall är avsevärt mindre än andra motorcyklars. Detta inverkar givetvis även pä bedömandet av brottets svårhetsgrad. När det är fråga om att döma förare av moped till ansvar för rattfylleri, torde därför i flertalet fall kunna anses föreligga mildrande omständigheter och därmed möjlighet att låta straffet stanna vid dagsböter. Ansvar för försöksbrott I det nu förevarande sammanhanget synes till övervägande även böra upptagas spörsmålet om försöks straffbarhet. Ansvar för trafikonykterhet förutsätter enligt gällande rätt (se 2 kap.) bl. a. att fordonet satt sig i rörelse. Däremot blir det ej trafikonykterhet, om exempelvis en påverkad person startar motorn, lägger in en växel och lättar på kopplingspedalen för att anträda färden men bilen blir stående på grund av att föraren glömt lossa handbromsen. Försök straffas sålunda icke. Enligt utredningens mening kan det knappast anses tillfredsställande, att en person, som trots sitt påverkade tillstånd sätter sig upp att föra bil och därigenom kan komma att utsätta andra vägtrafikanter för stora risker, skall helt undgå straff blott därför att han genom en ren tillfällighet hindras från att fullfölja sitt uppsåt. Subjektivt förefaller nämligen en sådan förare vara lika klandervärd som om han lyckas i sin avsikt. Det torde därför finnas goda skäl för att införa straff även för försök till rattfylleribrott. 171

Det bör här framhållas att både i Danmark och i Norge försök till rattfylleri straffas. Med hänsyn härtill föreslår utredningen ett stadgande om försöksansvar. Vid bedömandet av i vilken mån delta stadgande skall gälla de olika former av onykterhet i vägtrafik vilka i utredningens förslag kriminaliserats — nämligen dels rattfylleri, dels rattonykterhet och dels onykterhet vid cykling eller förande av fordon förspänt med dragare — måste beaktas, att enligt de allmänna principerna inom straffrätten ansvar för försök till brott bör ifrågakomma endast då brottstypen är till sin svårhetsgrad kvalificerad. Så torde utan vidare kunna sägas vara förhällandet med rattfylleri. Vad åter angår rattonykterheten måste detta brott betecknas såsom typiskt sett avsevärt lindrigare än rattfylleri. Detsamma gäller i än högre grad trafikonykterhet hos cyklister och förare av fordon förspänt med dragare. En bestämmelse om försöksansvar förefaller med hänsyn till det sagda knappast påkallad i vidare mån än såvitt angår rattfylleri. Enligt regeln i 3 kap. 1 § strafflagen skall straffet för försök sättas under vad som bort följa å den fullbordade gärningen. I de fall, där strafflagen upptager straff för försök, sker detta regelmässigt i form av en hänvisning till detta lagrum. Stadgandet i trafikbrottslagen om försöksansvar synes böra utformas på samma sätt. I enlighet med det sagda har straffbestämmelsen, vilken upptagits såsom ett sista stycke av 4 § 1 mom., utformats så, att försök till rattfylleribrott skall straffas enligt vad i 3 kap. strafflagen stadgas. Hänsynstagandet

till alkoholförtäring efter

körningen För att ansvar skall inträda förutsattes, att föraren före eller under färden förtärt den alkoholmängd, som föranlett straffbar på172

verkan eller blodalkoholhalt. Ur trafiksäkerhetssynpunkt saknar det däremot givetvis intresse, huruvida föraren efter färden förtärt alkohol eller ej. Emellertid har frågan om alkoholförtäring efter färdens slut avgörande betydelse i ett annat hänseende, nämligen i vad gäller bevisningen om misstänkt trafikonykterhet. De bevismedel vi har att tillgå, såsom klinisk undersökning och blodprovsanalys, får nämligen ej sitt fulla värde med mindre det förutsattes att den påverkan eller det blodalkoholvärde, som konstateras, härrör från alkoholförtäring före eller under färden. Läkarens utlåtande efter klinisk undersökning redovisar sålunda blott de rön denne gjort vid undersökningen. Däremot kan läkaren, som i många fall icke undersökt den misstänkte förrän flera timmar efter färdens slut, i allmänhet ej uttala sig i frågan huruvida den alkoholförtäring som föranlett påverkan ägt rum före, under eller efter färden. Detsamma gäller beträffande blodprovsanalysen. För att resultatet av denna skall bli ett riktigt uttryck för förarens blodalkoholhalt under färden fordras sålunda, att föraren icke förtärt någon alkohol efter det färden avslutats och innan blodprovet tagits. Analysbeviset anger nämligen blott promillevärdet vid provtagningen, men kan däremot — förutsatt att blodalkoholhalten nått sitt högsta värde — ej ge någon upplysning om när mot promillevärdet svarande alkoholmängd inmundigades. Visar blodprovet exempelvis 1,5 promille, och har föraren efter färdens slut förtärt alkohol, kan följaktligen analysprotokollet ej ges vitsord såsom bevis för att föraren gjort sig skyldig till rattfylleri. I ett och annat fall kan visserligen blodprovet ge någon ledning för bedömandet av en invändning från den tilltalades sida om att han förtärt alkohol efter färdens slut.

Ligger den uppgivna förtäringen i tiden nära blodprovstagningen, kan sålunda stundom — genom att nytt blodprov tages något senare — konstateras, huruvida blodalkoholhalten vid det första provet ännu befann sig i stigande och alltså i varje fall delvis härrör från en ganska färsk förtäring. I regel har emellertid blodalkoholhalten redan nått sitt högsta värde, innan föraren hinner inställas till provtagning. Enligt vad polisens erfarenhet visar är det ingalunda ovanligt att en förare, som misstankes för trafikonykterhet, påstår att han efter färdens slut men före den kliniska undersökningen eller blodprovet förtärt en större eller mindre alkoholmängd. Även trafiknykterhetsutredningens statistiska undersökning ger vid handen att bland dem, som åtalats för trafikonykterhet, en vanlig invändning varit att alkoholförtäringen helt eller delvis ägt rum efter färden. Invändningen torde väl kunna lämnas utan avseende, om föraren ej lyckas göra sannolikt, att sådan förtäring överhuvudtaget förekommit. Är det åter styrkt, att han druckit sprit efter färden — vittnen har t. ex. sett honom taga en klunk ur en flaska — kan det däremot ibland vara svårt att vederlägga förarens uppgift om hur mycket han druckit. I sådana fall finner åklagaren och domstolen sig ej sällan nödsakade att godtaga förarens uppgift, och han kan måhända då undgå straff eller slippa undan med lindrigare straff, än han rätteligen skolat ha. Mot denna bakgrund har trafiknykterhetsutredningen ansett sig böra till närmare behandling upptaga spörsmålet, huruvida man icke skulle kunna finna en lämplig utväg att undanröja berörda olägenhet. En möjlighet som härvid övervägts är att, i överensstämmelse med vad 1947 års norska edruelighetskommitté föreslagit, införa en bestämmelse om förbud, vid straffansvar, mot alkohol-

förtäring inom viss tid efter färdens slut. Enligt det norska förslaget förutsattes för sådant förbud, att föraren förstår eller bör förstå, att färden kan föranleda polisundersökning. Förbudet skulle enligt samma förslag blott gälla tiden intill dess blodprov tagits eller beslut meddelats om att sådant prov ej skall tagas. Vissa betänkligheter uppställer sig emellertid mot en reglering av detta slag. Bestämmelsen skulle sålunda medföra, att en förare, som överhuvudtaget icke haft alkohol i kroppen under färden, i vissa fall skulle kunna fällas för en efterföljande förtäring, vilken ej haft något som helst atl skaffa med hans handhavande av fordonet. Eftersom regeln närmast skulle komma att te sig såsom avsedd att upprätthålla en ordningsföreskrift, skulle straffsanktionen icke kunna göras alltför sträng, i varje fall inte på långt när så allvarlig som den som gäller för det klara rattfylleribrottet. Lagen skulle därigenom komma att peka på möjlighet för rattfylleristen att genom öppen förtäring efter färden visserligen ådraga sig ett lindrigare bötesstraff men därigenom också undgå det eljest hotande frihetsstraffet. På grund härav anser trafiknykterhetsutredningen sig ej kunna förorda bestämmelsen i fråga. En annan utväg är att införa en presumtionsregel rörande den tidpunkt, då alkoholförtäringen skall antagas ha ägt rum. Metodiken för ett dylikt stadgande synes böra vara en omkastning av bevisbördan. Om en förare, som misstankes för rattfylleri, för att freda sig invänder, att påverkan eller straffbar blodalkoholhalt icke förelåg under färden utan härrör från en efterföljande alkoholförtäring, skall det sålunda icke ankomma på åklagaren att visa oriktigheten av denna invändning, utan det skall vara förarens sak att styrka eller åtminstone göra sannolik 173

invändningens riktighet. Denna bevisning bör — för att man skall kunna komma till rätta med de ej ovanliga fall dä föraren visserligen förtärt sprit efter färden men betydligt mindre än han sedan påstår sig ha druckit — innefatta att föraren styrker icke blott att förtäring ägt rum efter färden utan även hur mycket denna förtäring omfattat. En regel enligt vad nu skisserats kan teoretiskt sett förefalla lämplig. Emellertid vill utredningen ifrågasätta, huruvida man skall stanna vid en sådan regel. Man måste nämligen även tillse, att regelns praktiska tilllämpning icke blir förenad med alltför stora svårigheter. Farhågan för dylika komplikationer har föranlett utredningen att överväga, om icke en mera schematisk regel bör tillgripas. Denna kan knappast tänkas fä annan innebörd, än att den genom blodundersökningen konstaterade alkoholmängden skall förutsättas ha inmundigats före eller under färden, såframt det icke visas att förtäringen i dess helhet ägt rum efter färden. Presumtionsregeln synes ej böra gälla helt utan undantag. Sålunda skulle det helt säkert te sig stötande om en person, som med en helt betydelselös alkoholmängd i blodet fört sin bil utan att något som helst anmärkningsvärt inträffat och efter avslutad färd förtärt alkohol i samband med måltid samt därefter — av någon färden ovidkommande anledning — inställes till polisundersökning, skulle kunna straffas för trafikonykterhet enbart därför att icke hela alkoholförtäringen ägt rum efter färden. Att göra regeln så kategorisk synes ej heller motiverat ur de synpunkter, som enligt det föregående talar för densamma. Ur dessa synpunkter är nämligen huvudsaken att den förare, vilken — exempelvis pä grund av inträffad olycka eller poliskontroll — förstår eller bör förstå att hans blodalkoholhalt kan bli föremål för undersökning, icke skall kunna göra sådan under174

sökning illusorisk genom en invändning att han förtört alkohol efter färdens slut. Regelns räckvidd förefaller därför utan olägenhet kunna begränsas till sådan förare som sist sagts. Regeln bör avse icke endast de fall då blodprov tages på föraren utan även de fall dä så ej sker. Visserligen möter i sistnämnda fall vissa praktiska svårigheter. Blodprovet skapar nämligen en fastare utgångspunkt för bedömandet av vad i målet uppgivits om inmundigade kvantiteter alkohol. Svårigheterna är emellertid inte av en sådan art att de bör utgöra hinder för en tillämpning av regeln även i de fall, då blodprov icke föreligger. I detta sammanhang vill utredningen även påpeka att, såsom av dess statistiska undersökning framgår, antalet fall där blodprov inte finnes tillgängligt vid den rättsliga prövningen är obetydligt. I enlighet med vad nu anförts har trafiknykterhetsutredningen funnit sig böra förorda att en presumtionsregel införes i 4 § trafikbrottslagen, såsom ett första stycke av 4 mom. Enligt detta förslag skall, därest förare befinnes ha varit påverkad eller det av blodundersökning framgår att han förtärt starka drycker, förtäringen anses ha ägt rum före eller under färden, såframt han ej visar, att förtäringen i dess helhet skett efter färden; dock att vad nu sagts icke skall gälla sådan förtäring efter färden, som ägt rum utan att föraren därvid insett eller bort inse, att färden kunde ge anledning till undersökning om brott mot trafikbrottslagen. Beräkning av blodalkoholhalten vid tidpunkten för körningen Även i ett annat hänseende kan promillereglerna ge upphov till bevisningssvårigheter. Det förhåller sig ju så, att blodprov å föraren icke kan tagas just vid det tillfälle, dä han framför sitt fordon, utan först en stund

efteråt. Blodundersökningens resultat anger håller de sig till det direkta resultatet av sålunda icke blodalkoholhalten vid själva blodundersökningen. förandet — alltså det tillfälle som är av rättsEn sådan praxis lärer knappast kunna lig betydelse — utan vid ett senare tillfälle. I betecknas såsom riktig. Man kan exempelvis det övervägande antalet fall saknar denna tänka sig, att blodprovet tagits flera timmar differens betydelse; har blodprov tagits kort efter färdens slut och visar 1,40 promille. I tid efter fäidens slut, och visar icke under- sådant fall synes domstolen icke böra räkna sökningens resultat ett promilletal, som med promillevärdet 1,40 utan — med utligger mycket nära något av de kritiska gångspunkt från denna blodalkoholhalt och värdena 1,5 eller 0,5 promille, blir domstolens med ledning av kända fakta rörande bloduppgift icke försvarad. Annorlunda ställer alkoholens omsättning — rekonstruera den sig emellertid saken i fall som t. ex. då blod- blodalkoholhalt, som föraren måste antagas prov tagits en timme efter förandet och visar ha haft under färden, och på grundval av en alkoholhalt av 1,45 promille. Åklagaren det resultat, som därvid nås, avgöra frågan kan då yrka ansvar för rattfylleri med den om förarens straffbarhet. motiveringen att - enär blodalkoholhalten i Den princip, vilken sålunda lärer vara att genomsnitt faller med en hastighet av 0,15 tillämpa, synes följa direkt av gällande bepromille i timmen — svaranden hade 1,60 stämmelsers ordalydelse. Något särskilt stadpromille i blodet, när han förde sitt fordon. gande, vari denna princip uttryckes, föreOmvänt kan svaranden och detta även om i faller därför icke erforderligt. det givna exemplet blodalkoholhalten något Vad åter angår det fall, att blodalkoholföröversteg 1,5 promille — med hänvisning till täringen ägt rum vid en så sen tidpunkt, att att det efter förtäring av en dos alkohol dröjer blodalkoholhalten ännu vid färdens slut ej en viss tid innan blodalkoholhalten nått sitt uppnått det värde, vartill det sedan stigit, högsta värde — invända att hans spritförtä- synes förhällandet däremot vara ett annat. ring ägt rum vid en så sen tidpunkt att alko- Visar blodprovet 1,5 resp. 0,5 promille eller holkurvan i hans blod ännu vid provtag- obetydligt däröver, och styrkes det vidare, att ningen befann sig i stigande. blodalkoholkurvan ännu vid provtagningen Enligt vad som framgår av utredningens befann sig i stigande, torde sålunda de bestatistiska material äger blodprovet vanligen stämmelser, för vilka i det föregående redorum i ganska nära anslutning till upptäckten. gjorts, icke ge möjlighet att åtkomma föraren Mellantiden är i genomsnitt drygt en timme. enligt det lagrum som det konstaterade I enstaka fall kan det dock hinna förflyta blodalkoholvärdet i och för sig skulle göra avsevärd tid mellan upptäckten och blod- tillämpligt. provet. Med hänsyn till vad som utrönts om För trafiknykterhetsutredningen har därför kurvan för blodalkoholhalten kan denna uppställt sig det spörsmålet, huruvida sådan kurva antagas i allmänhet redan befinna sig möjlighet bör skapas genom införandet av en på nedgående när blodprovet tages. Alkohol- särskild lagregel. Vid bedömandet av detta halten torde därför i allmänhet — dock icke spörsmål har utredningen beaktat att, enligt alltid — vara högre vid körningen än vid vad nyare forskningsrön ger vid handen, provtagningen. alkoholpåverkan kan indelas i tre olika faser: Domstolarna synes emellertid i många fall den uppåtgående fasen då blodalkoholkuricke beakta denna omständighet. I stället van stiger mer eller mindre brant, mellan175

fasen då kurvan håller sig på ungefär samma nivå, och den nedåtgående fasen då kurvan långsamt går ned. Under dessa faser torde emellertid kurvan för påverkan icke vara helt kongruent med promillekurvan. Påverkansgraden i förhållande till blodets alkoholhalt har nämligen konstaterats vara högre under den uppåtgående fasen än under de båda övriga faserna. Redan vid ett ganska lågt blodalkoholvärde kan sålunda i denna fas föreligga sådan nedsättning av förarförmågan, som kan anses väsentligen jämförlig med påverkansgraden, då blodalkoholkurvan nått sin höjdpunkt. Att sätta sig att köra under den första fasen av påverkan kan följaktligen ur trafiksäkerhetssynpunkt vara förenat med stor risk, även om blodalkoholhalten ännu ej hunnit nå det gränsvärde, som

förutsattes för att straff skall utdömas för rattfylleri resp. rattonykterhet. Mot denna bakgrund har trafiknykterhetsutredningen funnit sig böra förorda en särskild regel i ämnet. Åt densamma synes lämpligen kunna ges det innehållet, att om föraren vid färden haft en alkoholmängd i kroppen, som efteråt leder till en förhöjning av alkoholkoncentrationen i blodet, det skall så anses, som om han vid färden haft den förhöjda alkoholkoncentrationen. Med denna utformning torde hinder ej möta mot att göra regeln tillämplig pä alla de slag av förare, som avses i utredningens förslag. Regeln har upptagits som andra stycke av 4 mom. Regeln bör givetvis vara tillämplig även i det fall, som avses i det föreslagna första stycket av samma moment.

TIONDE

KAPITLET

Körkor

Betydelsen ur säkerhetssynpunkt av nykterhet i trafiken är naturligen särskilt framträdande i fråga om de fordon, som har den största typiska trafikfarligheten, dvs. de motordrivna, och bland dem framför allt de körkortspliktiga fordonen: bilar, motorcyklar och gummihjulstraktorer. Med hänsyn härtill har de nu gällande nykterhetskraven för att erhålla och få ha kvar körkort gjorts relativt stränga. Det krävs sålunda av den körkortssökande, att han är känd för ett nyktert levnadssätt. Som bevismedel tjänar här principiellt det av polismyndigheten utfärdade nykterhetsintyget. Vidare skall körkortssökande ha kunskap om alkoholens verkningar ur trafiksäkerhetssynpunkt. För sådant ändamål brukar i de numera använda handböckerna för körkortssökande upptagas ett avsnitt om alkoholens inverkan pä förmågan att föra motordrivet fordon, och i den s. k. teoretiska delen av körskoleutbildningen ingår också undervisning om alkoholens verkningar. Dessutom torde även besiktningsmännen lägga stor vikt vid att körkortsaspiranterna tillgodogjort sig denna del av undervisningen. Slutligen innebär stadgandena, att en körkortsinnehavare, som gjort sig skyldig till trafikonykterhet eller eljest misskött sig i nykterhetshänseende, kan fräntagas sitt körkort för viss tid. Denna tid utgör — såsom i annat sammanhang nämnts — för trafikonykterhet minst sex månader och högst två år eller, 12

vid återfall inom fem år, minst ett och högst fem år samt för annan misskötsamhet minst tre månader och högst två år. För personer, som är misskötsamma i nykterhelsavseende, föreligger enligt utredningens statistiska undersökning en avsevärd överrisk för onyktert uppträdande även vid förandet av fordon. Med hänsyn härtill måste det, när det gäller att bekämpa trafikonykterheten, anses vara av vikt att söka hindra sådana personer från att föra körkortspliktigt fordon. Bland körkortsinnehavarna bör om möjligt icke förekomma några alkoholmissbrukare. Den enda möjlighet, som lagstiftningsvägen här erbjuder, torde vara att skärpa bestämmelserna rörande kontrollen över körkortsaspiranter och körkortsinnehavare samt beträffande indragning av körkort. Man bör sålunda undersöka möjligheterna för en effektivare tillsyn över att inte olämpliga personer erhåller körkort och över att missskötsamhet hos körkortsinnehavare snabbt kommer till körkortsmyndighetens kännedom, så att denna myndighet kan vidtaga erforderliga åtgärder. Visserligen kan en sådan skärpning självfallet icke alltid beräknas medföra, att en misskötsam förare avhåller sig från att föra körkortspliktigt fordon. Överträdelser av bestämmelserna om körkortskrav torde sålunda vara relativt vanliga. Det visade sig ju också vid utredningens statistiska undersökning, att en icke oväsentlig del — 15 procent — av 177

de för trafikonykterhet dömda vid brottets begående saknat körkort (femte kapitlet). Emellertid torde tillsynen över att frekvensen av körning utan körkort i görligaste mån nedbringas falla inom den allmänna fordonskontrollen. Syftet ifråga torde sålunda främst kunna tillgodoses genom en intensifiering av trafikövervakningen. En sådan intensifiering anser utredningen även viktig av andra skäl (se kap. 11). En skärpning av gällande bestämmelser om ansvar för olovlig körning torde däremot knappast kunna förväntas komma att ge några mera betydelsefulla resultat i detta hänseende. Trafiknykterhetsutredningen har därför funnit sig böra begränsa sin uppgift till att avse sådana åtgärder, som kan tjäna till en effektivare gallring av dem, som söker eller innehar körkort. Nykterhetskontroll för nytt körkort

Såsom i korthet anmärkts i 1 kap., upptog 1945 års trafiksäkerhetskommitté frågan om körkortskontrollen till utförlig diskussion. Kommittén underströk därvid angelägenheten av att körkortsmyndigheten finge kännedom även om andra nykterhetsanmärkningar än begångna fylleriförseelser och liknande förhållanden. Det gällde härvid att sammanföra uppgifter frän flera olika organ. Detta nödvändiggjorde en praktisk anordning, sä att systemet ej bleve alltför tungrott. De uppgifter som lämnades syntes ej vara tillräckligt utförliga och enhetliga. Bl. a. uppkomme svårigheter, då det gällde att fä uppgifter om en person som flyttat eller som bötfällts för fylleri pä annan ort än hemorten. Körkortsgivningen borde därför handhas av en enda myndighet, som förde ett centralt register över alla körkort. Detta skulle nämligen medföra betydande fördelar, bl. a. när det gällde nykterhetskontrollen. Man skulle dä finna det naturligt att anknyta denna 178

kontroll till kontrollstyrelsens straffregister. 1944 års trafikförfattningssakkunniga fann i likhet med kommittén det önskvärt, att åtgärder vidtoges för beredande av ökade kontrollmöjligheter. Dylika möjligheter syntes emellertid kunna vinnas utan en så genomgripande åtgärd som en allmän centralisering av körkortsärendena. Det funnes därför ej tillräckliga skäl för en sådan åtgärd. Däremot förefölle en avsevärd förbättring av kontrollmöjligheterna kunna åstadkommas genom upprättande av ett centralt register över körkort. Detta register borde ha karaktären endast av ett sökregister, med vars ledning närmare uppgifter kunde erhållas i länsstyrelsernas körkortsregister. Det centrala registret borde sålunda icke innehålla uppgifter om annat än födelsenummer och namn samt länets bokstavsbeteckning och numret å utfärdat körkort. För genomförandet avett dylikt system måste emellertid förutsättas, att länsstyrelsernas körkortsregister dessförinnan undergått gallring samt komplettering med uppgifter om medborgarnummer. Frågan om det centrala registret borde göras till föremål för närmare särskild utredning i annat sammanhang. I 1951 ärs proposition anslöt sig departementschefen till de trafikförfattningssakkunnigas uppfattning. Tanken på en central körkortsmyndighet avvisades sålunda. Däremot fanns skäl tala för inrättande av centralt körkortsregister. Frågan härom borde emellertid upptagas i annat sammanhang. 1951 ärs vägtrafikförordning och vägtrafikkungörelse har utformats i enlighet med den ståndpunkt, vilken sålunda intagits i propositionen. Bland annat gäller, att vid ansökan om körkort skall fogas upplysning om identitetsbeteckning i folkbokföringen och att denna beteckning skall införas i körkortsregistret. Detta stadgande avser att underlätta ett framtida införande av centralt register.

Trafiknykterhetsutredningen har funnit de nuvarande bestämmelserna i princip ändamålsenliga. Att för erhållande av körkort uppställts krav på viss kunskap om alkoholens verkningar tillmäter utredningen stort värde, när det gäller att på längre sikt skärpa motorförarnas vaksamhet inför de faror, som alkoholpåverkan kan utgöra. Det torde också finnas anledning att förvänta, att Centralförbundet för nykterhelsundervisning, vars verksamhet huvudsakligen bekostas av statsmedel, skall fortlöpande stimulera undervisningen på detta område genom tillhandahållande av lämpligt undervisningsmaterial och på annat sätt (tolfte kapitlet). När det därefter gäller kravet på ådagalagd skötsamhet finner utredningen även här den nuvarande bestämmelsen väl svara emot de krav som bör uppställas. En viss skärpning av praxis inom ramen för de nuvarande bestämmelserna synes dock icke vara ur vägen. Åtgärder torde böra vidtagas för att avhjälpa de redan av trafiksäkerhetskommittén påpekade bristerna i det uppgiftsmaterial som tillhandahålles körkortsmyndigheten. Ett centralt register över körkort torde i och för sig vara ägnat att göra detta material mera fullständigt. Från de synpunkter trafiknykterhetsutredningen har att företräda skulle alltså tillkomsten av ett centralt körkortsregister innebära betydande fördelar. Då frågan om ett dylikt register emellertid torde vara avhängig av en prövning av dess ändamålsenlighet även i andra avseenden, har utredningen undersökt vilka möjligheter till förbättring av uppgiftsmaterialet, som kan föreligga med bibehållande i stort sett av det nuvarande förfarandet för handläggningen av körkortsärenden. Det har därvid framkommit att systembolagens registrering måste anses vara utförlig. Den omfattar i regel dels de uppgifter som inflyter i det hos kontrollstyrel-

sen förda straffregistret och delges resp. hemortsbolag, dels de uppgifter som systembolagen erhåller från nykterhetsnämnder och andra sociala organ, dels ock anteckningar på grundval av systembolagens egna observationer och utredningar. Uppgifterna om nykterhetsanmärkningar följer i regel en person vid flyttning från ett systembolagsområde till ett annat och torde i varje fall utan alltför stor omgång kunna erhållas efter rekvisition med ledning av uppgifter om tidigare bostadsort. Det skulle därför kunna ifrågasättas om inte det yttrande, som nu av polismyndigheten skall inhämtas från nykterhetsnämnden, i stället borde inhämtas från systembolaget. Med hänsyn till att systembolagen i övrigt tilldelats synnerligen ömtåliga uppgifter synes inga betänkligheter mot en sådan anordning kunna resas med åberopande av att yttranden av denna art bör avges av en myndighet och inte av en institution av bolagskaraktär. Då nykterhetsnämnderna i varje fall i de mindre kommunerna förfogar över en personkännedom, som systembolaget inte äger och som kan vara av stort värde när det gäller behovet av omdömen grundade på andra omständigheter än fylleriförseelser o. dyl., synes emellertid ett bortkopplande av nykterhetsnämnderna inte böra ske. Redan nu förekommer det i stor utsträckning, att nykterhetsnämnderna utnyttjar systembolagens registeranteckningar vid handläggningen av körkortsansökningar. En föreskrift, som ålägger nykterhetsnämnden att inhämta uppgifter från systembolaget, synes därför inte komma att i mera avsevärd omfattning försvåra eller sinka handläggningen av körkortsärendena. Utredningen anser därför att en sådan föreskrift bör lämnas. Genom denna anordning skulle systembolagen också automatiskt komma att underrättas om när och hos vilken länsstyrelse en person söker körkort och få 179

möjlighet att göra en anteckning härom i sitt register. Vid en ev. senare nykterhetsanmärkning kan då körkortsmyndigheten underrättas. Den lucka, som uppkommer genom att systembolaget inte får kännedom om ev. avslag och senare ansökningar till annan länsstyrelse, torde sakna större praktisk betydelse. Möjlighet att träffa underhandsöverenskommelse mellan systembolaget och länsstyrelsen om underrättelse förutsattes också komma att utnyttjas. För den händelse systembolagens registrering bibehålies vid sin nuvarande utformning och omfattning, skulle en anknytning till denna registrering ur nykterhetskontrollsynpunkt innebära i stort sett samma fördelar som ett centralt körkortsregister. Enligt förslag av 1944 års nykterhetskommitté, som nyligen avlämnats, skulle systembolagen väsentligt omorganiseras. Deras register kommer dock att bevaras genom överförande till länsnykterhetsnämnderna, varför ett genomförande av nykterhetskommitténs förslag inte rubbar förutsättningarna för nu ifrågasatta förändringar. Med tillämpning av dessa synpunkter har utredningen i sitt förslag under 32 § 1 mom. vägtrafikförordningen upptagit dels ett stadgande (femte stycket), som förpliktar nykterhetsnämnd att från körkortssökandens hemortsbolag inhämta och vid nämndens yttrande till polismyndigheten foga tillgängliga uppgifter om sökandens nykterhetsförhållanden, dels ock en föreskrift (sjunde stycket) om att polismyndigheten skall insända dessa uppgifter till länsstyrelsen. Återkallelse av körkort på grund av onykterhet

Trafikonykterhet. Enligt gällande rätt (vägtrafikförordningen 33 § 1 mom. första stycket 1 punkten samt fjärde stycket a) och b) ävensom 34 §) är återkallelse på minst sex månader och högst två år resp. — vid 180

återfall inom fem år — minst ett och högst fem år obligatorisk för den, som gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik (1 § andra stycket trafikbrottslagen) eller till onykterhet i trafik (4 § samma lag). Bestämmelserna i 4 § trafikbrottslagen gäller för närvarande endast motortrafik. I trafiknykterhetsutredningens förslag till ändrad lydelse av lagrummet har dettas räckvidd ökats till att även omfatta cyklist och förare av fordon, förspänt med dragare (3 mom.). Med denna utvidgning av det straffbara området kommer att inom detta falla åtskilliga förseelser, vilka ter sig förhållandevis lindriga i jämförelse med vad som hittills hänförts till straffbar onykterhet i trafik. Med hänsyn härtill och då utredningen vill föreslå en skärpning beträffande återkallelsetiderna kan det ifrågasättas, om icke en viss jämkning i bestämmelserna om de olika fallen för återkallelse av körkort får anses motiverad. Såsom i annat sammanhang framhållits, måste den typiska farligheten hos det fordon en cyklist eller hästkusk handhar betecknas såsom betydligt mindre än den hos ett motordrivet fordon. Häremot svarar en liknande skillnad mellan den spritpåverkade cyklisten eller kusken, å ena, samt rattfylleristen, å andra sidan, i fråga om svårhetsgraden hos det begångna brottet. Det kan även antagas, att risken för att den, som ansett sig kunna cykla eller köra hästskjuts i påverkat tillstånd, också skall ge sig på den betydligt betänkligare åtgärden att föra motordrivet fordon i sådant tillstånd är mindre än faran för att en rattfyllerist skall göra sig skyldig till återfall. Det kan med hänsyn till dessa förhållanden ifrågasättas, om det inte borde bedömas såsom en alltför sträng bestämmelse, att en påverkad cyklist eller kusk alltid skall för minst sex månader förlora det

körkort, som han kan ha för motorfordon. I sådana fall som här avses kan förhållandena även vara sådana, att endast ett mycket lågt straff ifrågakommer. Med hänsyn härtill har utredningen funnit sig böra förorda en jämkning i de nu gällande bestämmelserna om återkallelse. Denna jämkning skulle fä den innebörden, att återkallelse blir obligatorisk allenast vid grov vårdslöshet i trafik eller vid rattfylleri eller rattonykterhet. Vidare skulle indragningslatituderna om minst sex månader resp. vid återfall minst ett år ävensom den möjlighet till återkallelse för alltid, som utredningen enligt det följande förordar, förbehållas dessa brottstyper. Däremot skulle länsstyrelsen kunna lata det stanna vid varning i de fall, då det är fråga om påverkad cyklist eller förare av fordon, förspänt med dragare. Återkallelsetiden för sistnämnda båda kategorier skulle bli minst tre månader och högst två år. I enlighet härmed har i utredningens förslag företagits jämkningar i 33 § 1 mom. första stycket 1 och 2 punkterna vägtrafikförordningen. Jämkningarna har utformats så, att vad utredningen avsett tillgodoses utan att någon ändring erfordras i bestämmelserna om återkallelsetider eller varning. Utredningen vill i delta sammanhang med skärpa framhålla, att med de sålunda föreslagna jämkningarna ingalunda avses någon modifikation i de av utredningen i det föregående förfäktade allmänna principerna för återkallelse av körkort. Utredningen har blott — för sådana fall av trafikonykterhet som för närvarande ej är straffbara - velat skapa möjlighet att undvika en uppenbar disproportion mellan straffet och återkallelsepåföljden. Annan misskötsamhet. Enligt författningsrummets nuvarande lydelse skall körkortet, där varning icke anses tillfyllest, återkallas bl. a. om föraren med hänsyn till onyktert

levnadssätt icke bör betros med att inneha körkort. I fråga om tillämpningen av denna regel anförde rattfylleridelegationen, att redan vid den första fylleriförseelsen rubbades den förutsättning för körkortets erhållande som kravet på att vara känd för ett nyktert levnadssätt innebure. En första fylleriförseelse borde därför alltid föranleda åtminstone varning. En ny förseelse borde regelmässigt föranleda indragning, såvida icke särskilt förmildrande omständigheter förelåge. Trafiknykterhetsutredningen har mot bakgrunden av resultatet av utredningens undersökning rörande personer, som dömts för rattfylleri, funnit anledning att i flera sammanhang påpeka vikten av att vid bedömningen av lämpliga åtgärder på grund av onykterhet i trafik noga undersöka de personliga förhållandena bakom brottet. Åtgärderna måste varieras efter omständigheterna i varje särskilt fall. Detta torde även gälla, när fråga uppkommer om indragning av körkort. En generell regel knuten till förekomsten av vissa anmärkningar, t. ex. antalet fylleriförseelser, torde icke böra ifrågasättas. Fylleriförseelsen bör alltid vara en anledning för körkortsmyndigheten att göra en undersökning, men åtgärden bör avvägas mot bakgrunden av den totala bild av förarens skötsamhet, som framkommer vid denna undersökning. En sådan undersökning bör också kunna aktualiseras på grundval av andra uppgifter än begångna fylleriförseelser. Utredningen vill här även hänvisa till vad som i det följande anföres i anslutning till föreslagna jämkningar i vägtrafikkungörelsen., Med dessa anmärkningar anser trafiknykterhetsutredningen sig kunna förorda, att gällande lydelse av 33 § 1 mom. första stycket 4 punkten bibehålles oförändrad. 181

stryka angelägenheten av en ytterligare utveckling i den riktning, vari de senaste årens I den allmänna diskussionen har vid åt- praxis synes peka. En strängare praxis hos skilliga tillfällen anförts, att det strängare be- länsstyrelserna är sålunda ägnad att föredömandet av trafikonykterheten borde kom- bygga åtskilliga trafikonykterhetsbrott icke ma till uttryck icke blott genom skärpta blott genom att den i detta hänseende opålitstraff utan även genom längre återkallelse- lige blir underkastad en längre observationstider. Även i samband med riksdagsbehand- tid, innan han på nytt får framföra körkortslingen år 1951 av förslaget till vägtrafikför- pliktigt fordon, utan även genom att den ordning kom denna uppfattning till synes. samhällets skärpta reaktion mot trafikI motionen II: 422 yrkades sålunda förläng- onykterheten, som tar sig uttryck i längre ning av återkallelsetiderna överlag. Därvid återkallelsetider, påverkar den allmänna inframhölls bland annat vikten av att tillvara- ställningen till onykterhet i trafik. En skärpning kan visserligen äga rum redan taga alla möjligheter att minska antalet rattinom ramen av gällande bestämmelser. En fyllerister. Trafiknykterhetsutredningen har med hän- höjning av latitudernas övre gräns torde syn härtill ansett sig böra taga upp spörs- emellertid medföra en kraftigare verkan. Körkortsindragningen är till sina verkmålet om jämkning av nuvarande regler för ningar ofta betydligt allvarligare än även ett tidsbestämd återkallelse. Utredningen har därvid funnit behandlingen kunna begränsas frihetsstraff. Särskilt gäller detta i sådana fall till frågan om indragningspåföljden vid då innehavet av körkort är villkor för yrkestrafikonykterhet. I vad gäller återkallelse på utövningen. Körkortsindragningen verkar grund av onyktert levnadssätt synes näm- därför också mycket olika. För den ene inneligen den nuvarande latituden vara så vid, bär det blott en viss begränsning av hans att den utan ändring ger utrymme även för valmöjligheter beträffande användande av fritiden, medan följderna för den andre kan en ganska kraftig skärpning av gällande bli att han för längre tid och i praktiken ofta praxis. för alltid måste byta yrke. Även om detta På indragningslatituderna bör ställas det talar för att viss försiktighet måste iakttagas kravet, att de skall svara mot behovet av vid avvägningen av bl. a. indragningstiden möjlighet till anpassning av återkallelsetiden bör samhället dock icke av denna omstänefter förhållandena i varje särskilt fall. Detta dighet hindras från att utnyttja detta effektiva nödvändiggör, att latituderna göres så vida, medel mot trafikonykterheten. att de medger möjlighet att utmäta den rätta Det kan nämligen även göras gällande att återkallelsetiden såväl för det lindriga som det i fall av grov eller upprepad trafikonykför det mycket svåra fallet. Av redogörelsen i 5 kap. synes framgå, att terhet är ett allmänt intresse att vederbörande länsstyrelserna på senaste tiden börjat till- tvingas byta yrke. På yrkesföraren måste lämpa en skärpt indragningspraxis. De övre kunna ställas stränga krav. Han kör mer än områdena inom latituderna utnyttjas dock andra och har ofta även passagerare, som fortfarande i blott ringa omfattning. Bl. a. till- med rätta kan ställa krav på att föraren av gripes sålunda maximitiden vid återfall, 5 år, trafikmedlet är fullt pålitlig ur nykterhetssynpunkt. endast i ytterst sällsynta undantagsfall. Utredningen vill här erinra om att enligt Trafiknykterhetsutredningen vill under-

Återkallelsetiden vid rattfylleri och därmed likställt brott

dess förslag 33 § 1 mom. första stycket 1 punkten endast kommer att gälla — förutom grov vårdslöshet i trafik — rattfylleri, rattonykterhet och därmed likställt brott, under det att onykterhet vid cykling eller förande av hästfordon ställes utanför. Denna omständighet synes ägnad att reducera betänkligheterna mot en höjning av den övre gränsen för körkortsåterkallelse pä grund av de förstnämnda brotten. På dessa grunder har trafiknykterhetsutredningen sett sig föranlåten att föreslå en höjning av de i 33 § 1 mom. fjärde stycket upptagna övre gränserna för återkallelsetiden. Sålunda vill utredningen förorda att dessa gränser, när det gäller grov vårdslöshet i trafik eller rattfylleri, rattonykterhet eller därmed likställt brott, sättes till åtta år vid återfall inom fem år och till fyra år i övriga fall. Någon ändring i de undre gränserna förefaller däremot ej behövlig. Utredningen vill rekommendera, att inom de sålunda föreslagna indragningslatituderna sker en rikare nyansering av återkallelsetiderna, efter omständigheterna i det enskilda fallet, och att härvid även indragningslatitudernas övre delar tillbörligen utnyttjas. Återkallelse för alltid Vägtrafikförordningen i dess nuvarande lydelse ger icke någon möjlighet till återkallelse för alltid av körkort. I fråga om skälen till att man avvisat framställda förslag härom hänvisas till framställningen i 1 kap. Trafiknykterhetsutredningen har emellertid funnit anledning att ånyo till diskussion upptaga spörsmålet om sådan återkallelse. Härvid har utredningen ansett följande synpunkter vara att beakta. Såsom föredragande departementschefen framhöll i 1951 års proposition, är det mycket svårt att vid indragning av körkortet för den,

som återfallit i trafikonykterhet, en gång för alla avgöra frågan om hans lämplighet såsom förare. Det är också mindre tilltalande, att för den, som i ungdomen misskött sig och därför fått körkortet återkallat men sedan stadgat sig så att han väl fyller måttet som förare, endast nådevägen skulle stå öppen, därest han skulle vilja återvinna behörigheten som förare. Å andra sidan förefaller det sannolikt, att en bestämmelse, som gåve möjlighet till indragning av körkort för alltid, skulle få en ej obetydlig uppgift att fylla i trafiknykterhetens tjänst. Ett stadgande om återkallelse för alltid kan — såsom anförts — förväntas komma att utöva avsevärd psykologisk verkan. Det är sålunda antagligt att vetskapen om en så allvarlig påföljd skulle verka avhållande på åtskilliga, även om stadgandet blott mera undantagsvis komme i praktisk tillämpning. Trafiknykterhetsutredningen har därför ansett sig böra taga i övervägande, huruvida icke åt en föreskrift om återkallelse för alltid kunde ges en sådan form, att även de synpunkter, vilka anförts mot föreskriften i fråga, bleve beaktade. I sådant hänseende vill utredningen anföra följande. Även om det i sådana fall, där förarens onykterhet icke är att hänföra till alkoholism eller jämförlig psykisk abnormitet, är ogörligt att med säkerhet bedöma föraren såsom för all framtid olämplig, kan dock omständigheterna vara sådana, att det måste te sig mycket osannolikt, att han någonsin skall kunna betecknas såsom lämplig. Detta medför, att när frågan om nytt körkort för honom uppkommer, man med särskilt stor omsorg måste pröva hans kvalifikationer. Detta synes erforderligt såväl med hänsyn till trafiksäkerhetens krav som med tanke på förarens egna intressen. På grund härav och för erhållande av 183

enhetlig rättstillämpning synes det icke ur vägen att det slutliga avgörandet av hithörande fall ankommer på Kungl. Maj:t. Med tillämpning härav skulle en föreskrift om återkallelse för alltid kunna utformas på följande sätt. Länsstyrelse berättigas att, därest vid återfall i rattfylleri eller jämförligt brott med hänsyn till förarens personliga förhållanden synnerliga skäl därtill föranleda, återkalla körkortet för alltid. Föraren är då — liksom vid annan återkallelse — obetagen att söka nytt körkort. Sådan ansökan bör dock icke få göras förrän efter viss längre tids förlopp. Denna tid kan lämpligen bestämmas till tio år. Ansökningen bör ingivas till länsstyrelse, som har att företaga erforderlig utredning. Med överlämnande av denna utredning och eget yttrande har så länsstyrelsen att underställa Kungl. Maj :ts prövning frågan om nytt körkort. Med denna utformning undviker man det stötande i att en förare skall behöva anlita nådevägen, ehuru han ånyo fyller måttet såsom förare. Samtidigt vinner man att den slutliga prövningen av frågan förlägges till högsta instans. Det kunde övervägas, huruvida man för den form av återkallelse, varom här är fråga, skall använda beteckningen återkallelse för alltid eller för obestämd tid. Emellertid torde det ha en förmånlig psykologisk verkan att begagna uttrycket återkallelse för alltid. Detta torde därför vara att föredraga. Trafiknykterhetsutredningen vill alltså föreslå bestämmelser enligt de i det föregående angivna riktlinjerna om återkallelse av körkort för alltid. Förslaget härom återfinnes i 33 § 1 mom. sjätte stycket, 5 mom. fjärde stycket och 6 mom. tredje och fjärde styckena. Dessutom påkallar förslaget formella jämkningar i 1 mom. fjärde stycket och 5 mom. första stycket. 184

Omhändertagande av körkort Misstankes förare för att vid färd med motorfordon eller med traktor, till vilken släpfordon kopplats, ha brutit mot 4 § trafikbrottslagen, och visar blodundersökning, att föraren under färden haft en alkoholkoncentration i blodet av 0,8 promille eller däröver, skall — enligt gällande lydelse av 35 § andra stycket vägtrafikförordningen — den myndighet, som har att förbereda talan mot föraren, skyndsamt efter erhållandet av analysbevis besluta om körkortets omhändertagande i avbidan på länsstyrelsens förordnande om interimistiskt återkallande av körkortet. Detta stadgande sammanhänger naturligen med att i 4 § trafikbrottslagen ansvar stadgas för förare, vilken vid färd, som nyss sagts, haft en blodalkoholhalt av 0,8 promille eller däröver. Enligt trafiknykterhetsutredningens förslag till ändrad lydelse av lagrummet skall förare av motordrivet fordon (bil, motorcykel, traktor eller motorredskap) dömas för rattfylleri bl. a. i det fall, att han haft en blodalkoholhalt av 1,5 promille eller däröver. Vidare skall förare av bil eller annan motorcykel än moped straffas för rattonykterhet, om han haft en blodalkoholhalt uppgående till 0,5 men ej till 1,5 promille. Genomföres förslaget i dessa delar, torde erfordras en häremot svarande jämkning av det ovan redovisade stadgandet i 35 § vägtrafikförordningen. Sålunda synes, där föraren inte är iakttagbart påverkad, såsom förutsättning för omhändertagande böra stadgas en blodalkoholhalt av, å ena sidan, 0,5 promille eller däröver i vad gäller förare av bil eller annan motorcykel än moped samt, ä andra sidan, 1,5 promille eller däröver såvitt angår förare av annat motordrivet fordon. Utredningens förslag till ändrad lydelse av 35 § vägtrafikförordningen överensstämmer med vad nu anförts.

Besvärsrätt I det föregående har betonats den stora vikten av att vid utmätande av indragningstider dessa i större omfattning än som hittills skett varieras efter omständigheterna i det enskilda fallet, och att de möjligheter tillfullo utnyttjas, som indragningslatituderna erbjuder. Detta är en avgörande förutsättning för att den utvidgning av latituderna och den regel om återkallelse för alltid, som av utredningen föreslagits, skall få avsedd effekt. Av stort intresse är i detta sammanhang även, att skiljaktigheter mellan de olika länsstyrelserna i görlig mån undvikes i vad angår tillämpningen av förevarande bestämmelser. Sä stor enhetlighet som möjligt bör sålunda eftersträvas. Det är emellertid ej uteslutet, att det i dessa hänseenden kan komma att brista en del särskilt under de första åren efter de nya bestämmelsernas genomförande. Framför allt kan detta bli fallet i fråga om utnyttjandet av det övre området inom latituderna och av möjligheten till återkallelse för alltid, när fråga är om indragning pä grund av brott, som avses i 33 § 1 mom. 1 punkten (grov vårdslöshet i trafik eller rattfylleri, rattonykterhet eller därmed likställt brott). Med hänsyn härtill förefaller det vara av stort värde, om vederbörande åklagare bereddes tillfälle att föra talan mot länsstyrelses beslut om återkallelse av körkort på sådan grund, som nyss sagts. Härigenom skulle nämligen vinnas, att i sådana fall, där åklagaren anser den av länsstyrelsen föreskrivna indragningspåföljden alltför ringa i förhållande till brottets svårhetsgrad och omständigheterna i övrigt, frågan om återkallelsetiden kan bli föremål för prövning av högre instans. På grund av vad nu anförts har trafiknykterhetsutredningen funnit sig böra föreslå, att där körkortsåterkallelse föranletts av

brott, som under 33 § 1 mom. 1 punkten sägs, talan mot länsstyrelses beslut mä föras jämväl av den åklagare, som sist fört talan i målet. Bestämmelsen därom har intagits i 76 § vägtrafikförordningen. Däremot föreligger enligt utredningens mening icke tillräckliga skäl för sådant stadgande i fråga om beslut, som föranletts av annan straffbelagd trafikförseelse. Underrättelse till åklagare Enligt 79 § vägtrafikkungörelsen åligger det länsstyrelse att i tidningen "Polisunderrältelser" skyndsamt kungöra beslut om återkallelse av körkort m. m. Beslut, varigenom länsstyrelse återkallat körkort på grund av brott, som avses i 33 § 1 mom. 1 punkten vägtrafikförordningen (grov vårdslöshet i trafik eller rattfylleri, rattonykterhet eller därmed likställt brott), skall enligt vad trafiknykterhetsutredningen nyss föreslagit fä överklagas även av den åklagare, som sist fört talan i målet. Förslaget synes böra föranleda stadgande av innebörd, att det skall åligga länsstyrelse att ofördröjligen underrätta nämnde åklagare om beslut, som i förevarande stycke sagts. Sådant stadgande har av utredningen upptagits såsom tillägg till 79 § vägtrafikkungörelsen. Återkallelse för annan trafikonykterhet Trafikbrottslagens bestämmelser är nu begränsade till den icke spårbundna vägtrafiken. I det följande föreslår dock utredningen, att reglerna om ansvar för trafikonykterhet skall utsträckas till vissa andra trafikområden, nämligen järnvägs-, spårvägs-, sjö- och lufttrafiken, samt gälla icke blott förare utan även utövare av andra befattningar i trafiksäkerhetstjänst. En körkortsinnehavare, som vid utövande av säkerhetstjänst inom ett annat kommunikationsområde än vägtrafikens, t. ex. vid 185

framförande av luft- eller sjöfartyg, varit alkoholpåverkad, måste anses ha manifesterat en sådan misskötsamhet i nykterhetsavseende, att han bör åläggas en karenstid, innan han ånyo betros med att få föra körkortspliktigt fordon. De av trafiknykterhetsutredningen föreslagna bestämmelserna i trafikbrottslagen och vägtrafikförordningen har också avfattats så att en körkortsinnehavare kan få sitt körkort återkallat vid varje trafikonykterhetsbrott, alltså oavsett vilket av de berörda trafikområdena brottet hänför sig till. Om den som framför ängeller motorfartyg i påverkat tillstånd har körkort, kan sålunda detta indragas. I syfte att underlätta tillämpningen av återkallelsereglerna i 33 § vägtrafikförordningen har i 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen intagits föreskrift om skyldighet för domstolar m. fl. att underrätta körkortsmyndigheten om utslag i rattfyllerimål m. m. Denna underrättelseplikt är dock, i vad gäller trafikbrott, begränsad till det fall, att brottet skett vid förande av motordrivet fordon. Med hänsyn till den föreslagna utvidgningen av 4 § trafikbrottslagen bör därför — om man vill vinna ett effektivt iakttagande av 33 § vägtrafikförordningen — 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen jämkas därhän, att underrättelseplikt föreligger även i det fall, att brott mot 4 § trafikbrottslagen hänför sig till annat än förande av motordrivet fordon. Fortlöpande kontroll över körkortsinnehavarna

Jämlikt 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen skall bl. a. när körkortsinnehavare fällts för trafikonykterhet eller fylleri avskrift av domen eller beslutet översändas till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet. Motsvarande skyldighet har enligt 3 mom. av samma paragraf nykterhetsnämnd som mot körkortsinnehavare vidtagit åtgärd enligt alkoholistlagen. Nämnden skall i samband här186

med avge yttrande i frågan, huruvida körkortet bör återkallas. En effektiv övervakning av körkortsinnehavarnas skötsamhet från nykterhetssynpunkt är enligt trafiknykterhetsutredningens mening en av de mest effektiva vägar, efter vilka trafikonykterheten kan bekämpas. Sålunda tillgodoses därigenom myndigheternas behov av att kunna beröva den misskötsamme rätten att föra körkortspliktigt fordon. Vidare torde risken att vid ådagalagd misskötsamhet få körkortet indraget verka återhållande på motorförarnas alkoholförtäring i allmänhet. Mot denna bakgrund har utredningen ansett det påkallat att närmare undersöka, huruvida gällande bestämmelser — med de av utredningen enligt vad ovan sagts föreslagna tilläggen till 32 § 1 mom. vägtrafikförordningen — kan anses motsvara de anspråk, som bör ställas pä övervakningen. Om, såsom föreslagits, systembolaget blir aviserat, när en person i och för körkortsansökan begär nykterhetsintyg, kan bolaget göra anteckning härom i sina handlingar. Härvid måste också antecknas, till vilken länsstyrelse ansökningen avses skola inges. När sedan en fylleriförseelse eller — vilket innebär en stor fördel i jämförelse med nuvarande ordning — annan nykterhetsanmärkning hos systembolaget registreras för vederbörande, kan bolaget ur sitt register lämna denna länsstyrelse underrättelse härom i och för eventuell åtgärd, därest körkort utfärdats för vederbörande. Fördelarna med en sådan anordning synes vara så stora, att enligt utredningens uppfattning systembolagen bör åläggas skyldighet att meddela, när till sådant bolags kännedom kommer förhållanden, som kan vara ägnade att inverka på körkortsmyndighetens bedömning av körkortsinnehavares lämplighet. Här uppkommer emellertid två spörsmål. Det ena avser omfattningen av den under-

rättelseplikt, vilken sålunda synes böra åläggas systembolagen. Det andra gäller, till vilket organ underrättelsen skall ställas, och här torde valet stå mellan den länsstyrelse, som antecknats i bolagets register, och nykterhetsnämnden i vederbörandes hemort. Vad först angår frågan om underrättelsepliktens omfattning, avser såsom förut nämnts systembolagens anteckningar delvis sådana förhållanden, som det jämlikt 80 § vägtrafikkungörelsen ankommer på andra organ — domstolar, nykterhetsnämnder m. fl. — att bringa till körkortsmyndighetens kännedom. En dubbelredovisning blir sålunda följden, om bolagens underrättelseplikt göres generell. Det kan därför ifrågasättas, huruvida det icke vore mest praktiskt att begränsa skyldigheten i fråga till att endast omfatta sådana förhållanden, som icke i annan ordning meddelas körkortsmyndigheten. Emellertid framgår det av utredningens statistiska undersökning, att det brister åtskilligt i redovisningen till länsstyrelserna av straffbelagda förseelser. Sålunda visar undersökningen, att av de körkortsinnehavare, som under tiden den 1 juli 1948—den 30 juni 1949 gjort sig skyldiga till trafikonykterhet, enligt systembolagen 748 men enligt länsstyrelserna endast 543 efter år 1938 fällts för fylleri. Dessa olikheter torde i första hand bero på att fylleriuppgift ofta kan insändas till körkortsmyndigheten, endast om fylleristen själv medger körkortsinnehav och lämnar rätt uppgift om vilken myndighet som utfärdat kortet. Har han flyttat till annat län och förtiger innehav av körkort kan i många fall underrättelse ej ske. Uppgiften till systembolaget kommer dock i regel att kunna antecknas för vederbörande, enär anteckningarna för varje person alltid förs hos det aktuella hemortsbolaget. Vid flyttning mellan bolagsområden flyttas system-

bolagshandlingarna i viss utsträckning över till det nya hemortsbolaget. Systembolagen får sina uppgifter från kontrollstyrelsen, vilken skall erhålla uppgifter från domstolar och vissa myndigheter enligt en förordning av år 1938. En betydligt bättre kontroll skulle följaktligen erhållas om systembolagen förde anteckningar om körkort och förelades underrättelseplikt till körkortsmyndigheten vid fall av onykterhet. Det kan då ifrågasättas, huruvida icke — om generell underrättelseplikt införes för bolagen — övriga organ kunde befrias från dem nu åvilande skyldighet i förevarande hänseende. Det kan emellertid antagas, att det också — och kanske i ej så ringa omfattning — förekommer fall, då underrättelse går till länsstyrelserna men på grund av förbiseende ej till kontrollstyrelsen och därmed till systembolagen. Med hänsyn härtill och i beaktande av den stora vikten av att redovisningen göres så fullständig som möjligt förefaller värdet av en kontrolluppgift bli så stort, att det överväger olägenheterna i form av ökat arbete m. m. Trafiknykterhetsutredningen anser därför det lämpligaste vara, att man i fråga om straffbelagda förseelser gör underrättelseplikten för systembolagen generell och samtidigt bibehåller motsvarande skyldighet för andra organ. Däremot är förhållandet ett annat i vad gäller meddelanden från nykterhetsnämnd till länsstyrelse jämlikt 80 § 3 mom. vägtrafikkungörelsen — beträffande hjälpåtgärd enligt alkoholistlagen etc. Här är nämndens meddelande till länsstyrelsen det primära och underrättelsen till systembolaget blott en kompletterande åtgärd. Ett besked till länsstyrelsen jämväl från systembolaget lärer i dessa fall vara ganska ändamålslöst. Underrättelseplikten för bolagen bör därför icke omfatta sädana fall. 187

Beträffande härefter frågan, huruvida underrättelsen från systembolaget skall gå till länsstyrelsen eller till nykterhetsnämnden, torde det förhålla sig så, att när det är fråga om straffbelagd onykterhet — i trafik eller eljest — länsstyrelserna ofta, kanske i de flesta fall, träffar avgörandet utan nykterhetsnämndens hörande. I sådana fall lärer därför det lämpligaste vara, att underrättelsen går direkt till länsstyrelsen. De systembolagsanteckningar åter, vilka avser andra förhållanden än straffbelagda förseelser eller nykterhetsnämnds meddelanden jämlikt 80 § 3 mom. vägtrafikkungörelsen, torde i regel vara av sådan art, att frågan om åtgärd från körkortsmyndighetens sida knappast kan avgöras utan inhämtande av yttrande från nykterhetsnämnden, så att körkortsmyndigheten erhåller nödig kännedom om körkortsinnehavarens personliga förhållanden. Att låta meddelandet om sådan anteckning, som nu är i fråga, gå till länsstyrelsen förefaller därför vara en i regel onödig omväg. I stället torde det vara lämpligt, att meddelandet går till nykterhetsnämnden. Denna kan då undersöka fallet närmare och, om den finner anledning förekomma till återkallelse eller annan åtgärd, bringa detta till länsstyrelsens kännedom. Om åter nämnden anser anmärkningen icke vara av sådan betydelse, att den motiverar åtgärd mot körkortsinnehavaren, kan nämnden lägga anmärkningen till handlingarna utan att underrätta länsstyrelsen. En sådan decentralisering förefaller vara ett praktiskt förfarande. En ordning enligt vad nu antytts kan utan särskilda åtgärder för komplettering av systembolagens uppgiftsmaterial fungera endast för nytillkommande körkortsinnehavare och de personer, för vilka bolaget till äventyrs antecknat körkortsinnehav. En komplettering av systembolagens register med uppgifter 188

om alla, som redan har körkort, torde vara en alltför omfattande apparat för att kunna genomföras i ett sammanhang. Det torde emellertid vara möjligt att genom samarbete mellan länsstyrelser och systembolag successivt komplettera uppgiftsmaterialet, så att detta blir bättre, även om det icke kan bli fullständigt. Genom att utnyttja systembolagen för viss schematisk efterkontroll av en del av körkortsinnehavarna varje är skulle systembolagen så småningom utan alltför stor arbetsanhopning få möjlighet att göra anteckningar om körkortsinnehav bland de personer, som bor inom resp. systembolagsområden. Från något håll har ifrågasatts, om icke körkortsinnehavarna borde med vissa jämna mellanrum undersökas med avseende å sina nykterhetsförhållanden. För restriktionssystemets tillämpning torde systembolagen emellanåt ha anledning att pröva vederbörandes skötsamhet, och de kan då, när så anses behövligt, underrätta nykterhetsnämnden om gjorda iakttagelser. Även utan föreskrift om periodiska undersökningar synes sålunda genom nämndens förmedling kunna åvägabringas ett effektivt samarbete mellan körkortsmyndigheten och de nykterhetsvårdande organens förnämsta uppgiftskälla, systembolagen. Någon föreskrift i nyssnämnda syfte förefaller därför knappast erforderlig. Vad nu sagts har avseende på kontrollen över körkortsinnehavare. Vad åter angår innehavare av turistkörkort, anser utredningen en sådan vidgad kontroll som här ifrågasatts knappast fylla något mera väsentligt ändamål. I enlighet med det sagda föreslår utredningen, att till 80 § fogas ett nytt 5 mom., innehållande, att om till systembolag inkommit underrättelse om att körkortsinnehavare ådömts straff, som i samma paragraf

2 mom. sägs, eller om hos sådant bolag beträffande körkortsinnehavare antecknats annan anmärkning i nykterhetshänseende, än som avses i paragrafens 2 eller 3 mom., besked härom jämte uppgift om numret å den dömdes körkort skall ofördröjligen översändas i förra fallet till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, och i senare fallet till nykterhetsnämnden i förarens hemort. Framställning från nykterhetsnämnd rörande återkallelse av körkort Finner polismyndighet anledning förekomma till återkallelse av körkort eller turistkörkort eller av tillstånd för körskola eller av godkännande såsom föreståndare, lärare eller instruktör vid körskola, skall enligt 81 § i dess nu gällande lydelse polismyndigheten därom göra framställning hos den länsstyrelse, som meddelat körkortet, tillståndet eller godkännandet, eller, i fråga om turistkörkort, hos länsstyrelsen i det län, inom vilket körkortet utfärdats. När trafiknykterhetsutredningen enligt vad i nästföregående avsnitt sagts föreslagit ett nytt stadgande om skyldighet för systembolag att insända vissa uppgifter till nykterhetsnämnd, har utredningen förutsatt, att inkommen uppgift skall ge nämnden anledning att närmare undersöka fallet och att,

om undersökningen därtill föranleder, göra framställning hos körkortsmyndigheten om återkallelse av körkortet. Det kan väl antagas, att nykterhetsnämnderna regelmässigt kommer att självmant iakttaga detta. Emellertid måste beaktas, att det värdefulla material, som kommer att tillföras nämnderna på grund av föreskriften i 80 § 5 mom., i regel icke på annat sätt än genom nämnderna bringas till körkortsmyndighetens kännedom. I avsikt att ytterligare understryka angelägenheten av ifrågavarande kontrollåtgärd har det synts utredningen lämpligt att nykterhelsnämndernas skyldighet härvidlag uttryckligen omnämnes i vägtrafikkungörelsen. Detta författningsmässiga påpekande synes kunna begränsas till att gälla körkortsinnehavare. Sådan begränsning innebär naturligen icke något hinder för nykterhetsnämnd att göra framställning till länsstyrelse om exempelvis återkallelse av godkännande såsom föreståndare för körskola, därest nämnden finner anledning därtill föreligga. I enlighet härmed vill utredningen förorda elt tillägg till 81 § av innehall, att om nykterhetsnämnd finner anledning till återkallelse av körkort, det skall åligga nämnden att därom göra framställning hos den länsstyrelse som utfärdat körkortet.

ELFTE K

PITLET

Övervakningen av n^ iterheten i trafiken

Såsom i de föregående framhållits, är ett av de viktigaste vapnen i kampen mot rattfylleriet alt söka i en effektiv övervakning av nykterheten i trafiken. Ju större risken är för rattfylleristen att ertappas desto större bör verkan vara av de faktorer som avhåller en fordonsförare från att taga en sådan risk. Hotet om straff och körkortsindragning kan visserligen aktualiseras genom att den påverkade föraren vållar en olycka eller eljest begår en trafikförseelse. Redan i den mänskliga naturen torde emellertid ofta ligga en benägenhet att underskatta faran för att någonting skall hända; hos en påverkad person är denna benägenhet i allmänhet kraftigt uppförstorad. Därest en trafikkontroll fungerar som fångar in även åtskilliga lagöverträdare som icke förbrutit sig i vidare mån än att de framfört sitt fordon i påverkat tillstånd, föreligger emellertid en omständighet utanför förarens förmenta rådighet varifrån denne icke kan bortse på samma sätt som från olycksfallsrisken. Medvetandet hos allmänheten om en dylik verksam kontroll skulle därför enligt utredningens mening medföra en allmänpreventiv effekt av stort värde. Kontrollen skulle komma att i avsevärd mån motverka trafikonykterhetsbrott och, som en följd därav, bidraga till att förhindra att olyckor vållas av påverkade förare. Om man betänker vilka mänskliga lidanden och ekonomiska förluster som ett rattfylleribrott kan åstadkomma — för offren och deras anhöriga liksom för gärningsmannen och hans 190

familj — synes det befogat att det allmänna, som ju också i stor utsträckning får bära de ekonomiska följderna av rattfylleristernas dåd, ikläder sig kostnaderna, även om de blir ganska betydande, för en sådan trafiknykterhetskontroll som kan medföra en påtaglig repressiv verkan. Trafikövervakningen sker nu dels såsom en allmän och ständigt fortgående övervakning genom fot- och bilpatruller, varvid närmare undersökning görs av misstänkta fall, dels genom fasta kontroller vid enstaka tillfällen, då samfliga passerande trafikanter blir föremål för en närmare undersökning. I sin patrulltjänst upptäcker polismännen ofta onykterheten på grund av felmanövrer t. ex. genom att vederbörande glömt tända parkeringsljuset vid färd i stad efter mörkrets inbrott eller genom att han underlåter att manövrera körriktningsvisarna. Osäkerhet i själva körningen är också ofta anledning till upptäckten. Andra möjligheter till upptäckt går via de noggranna undersökningar, som görs vid en trafikolycka. De nu ifrågavarande förarna blir i en del fall föremål för blodprovsundersökning. I det övervägande antalet fall förekommer emellertid endast en mera schablonmässig, på yttre kriterier grundad kontroll av nykterheten. Polisen äger nämligen för närvarande icke tekniska resurser, ägnade att avslöja påverkan hos en misstänkt, där denne inte företer sådana yttre tecken, som kan observeras av polisen. Stickprovskontrollen, dvs. trafikkontroller

genom plötsliga och oväntade vägavspärr- därvid främst på den ökade möjlighet till ningar, når också en mycket liten del av snabb och objektiv kontroll av en förares förarna. Vissa siffror om dessa kontrollers nykterhet, som drunkometerprovet ger. Om omfattning gavs i kap. 6. Ställda i relation polisen, såsom nedan närmare föreslås, får till fordonsbeståndet, visar dessa siffror att, tillgång till drunkometrar och vidare ges beom landet ses som en enhet, risken att bli fogenhet att ålägga trafikant att underkasta föremål för en dylik kontroll är försvinnande sig drunkometerprov, blir säkerligen den liten. I vissa större orter där kontroller före- preventiva effekten av övervakningen betydkommer mera ofta synes det emellertid som ligt större än nu. Dels ökar nämligen uppom detta skulle haft en gynnsam inverkan pä täcktsrisken och dels skulle även de förare, skötsamheten hos motorförarna. Dessa kon- som har förmåga att strama upp sig i undertroller synes även ha omfattats med tillfreds- sökningsögonblicket, bli ertappade genom det ställelse av den allmänna opinionen. objektiva provet. När det gäller att överväga vilka åtgärder Utredningen vill också ifrågasätta, om inte som är bäst ägnade att åstadkomma en skärpt statspolisen borde ges möjlighet att avdela ett trafikövervakning vill utredningen i första antal bilburna patruller, som skulle ha till hand trycka på behovet av mera ofta åter- förstahandsuppgift att ute på vägarna med kommande, brett upplagda trafikkontroller hjälp av bl. a. drunkometer göra stickprovsgenom vägavspärrningar. Utan ökade resur- kontroll av förarnas nykterhet. En sådan ser synes dock polismyndigheterna inte kunna stickprovskontroll borde äga rum under alla mera avsevärt öka verksamheten med trafik- tider på året och dygnet och även inom relakontroller. Varje gång erfordras nämligen tivt avlägsna bygder. Varje patrull kan bestora polisstyrkor, vilka ofta inte kan beord- räknas medhinna ca 10 000 kontroller per ras till denna tjänst inom ramen för sin år. Kostnaderna kan beräknas till ungefär ordinarie arbetsuppgift. Utredningen vill i 60 000 kronor per patrull och år. detta sammanhang påpeka, att det starkt I detta sammanhang vill utredningen underökade motorfordonsantalet ställer allt större stryka att, då fråga uppkommer om kontroll krav på polisen men att någon motsvarande av detta slag, man uppenbarligen har att göra förstärkning av polisväsendet inte har skett en skälig avvägning mellan å ena sidan det under senare år. Trafikkontrollerna har be- allmännas intresse av kontrollen och å andra tydelse för övervakningen även i andra av- sidan den enskilde trafikantens berättigade seenden än beträffande nykterhet. Under krav på att, så länge han följer gällande hänvisning till vad trafiknykterhetsutred- trafikföreskrifter, i möjligaste mån vara beningen förut framhållit angående övervak- friad från störande ingrepp och kontrollåtningens betydelse ur trafiknykterhetssynpunkt gärder. En alltför långt driven tät kontroll vill utredningen livligt förorda att polisen kan lätt föranleda en irritation hos trafikanberedes sådana personella och ekonomiska terna, som försvårar polisens uppgift och resurser att trafikövervakningen kan intensi- därigenom i längden motverkar sitt syfte. fieras. Under antagande att till en början 2—3 överÄven inom ramen för de nuvarande resurserna synes det möjligt att genom särskilda åtgärder förbättra övervakningen av speciellt nykterheten i trafiken. Utredningen tänker

vakningspatruller inrättas skulle, såsom framgår av de nyssnämnda siffrorna för patrullernas kapacitet, endast en liten del av landets motorförare — av dem som kör mest kanske 191

en tiondel — bli föremål för kontroll varje år genom patrullerna. Härtill kommer så de redan förut befintliga kontrollanordningarna. Mot bakgrunden av trafiksäkerhetsintresset synes icke ett ingripande av en dylik omfattning kunna anses vara i någon mån oskäligt. Användning av drunkometer

Drunkometern är en apparat, med vars hjälp det är möjligt att snabbt konstatera förekomsten av alkohol i utandningsluften. Vid den första internationella konferensen om alkohol och trafik i Stockholm 1950 presenterades flera olika typer av drunkomelrar. Holcombs stora undersökning i slutet av 1930talet (kap. 7) möjliggjordes genom dylika apparater. Drunkometern användes på så sätt, att försökspersonens utandningsluft får passera genom en vätska, innehållande en kemisk förening, vars utseende förändras på ett karakteristiskt sätt, om det finnes alkohol i den passerande luften. Apparaten är lätt att sköta — läkare behöver ej anlitas — och portabel, så att den kan medföras t. ex. avpersonalen i polisradiobil och användas utan att den, som skall undersökas, behöver föras från platsen. Apparaten är känslig för även små doser alkohol och ger omedelbart utslag. Den är alltså säkrare än polisens övriga observationsmöjligheter. Till skillnad från blodprovet fordrar den heller icke ett ingripande i den kroppsliga integriteten. I länder, där blodprov inte enligt lag kan krävas, har apparaten därför mött särskilt intresse. Drunkometern har sålunda vunnit praktisk användning hos polisen i USA. Drunkometerprovet är i motsats till vad som gäller blodprovet inte lämpligt som enda bevismedel om alkoholpåverkan. Utandningsluftens sammansättning kan variera från den ena minuten till den andra och detta gör att 192

provet, såsom närmare framgår av kap. 6, är behäftat med stora felgränser. Det är dock användbart för att konstatera närvaro av alkohol i blodet och ge ett ungefärligt utslag på halten därav. I samband med propositionen om vägtrafikförordning m. m. behandlade 1951 års riksdag en i andra kammaren väckt motion (nr 421) med hemställan om att förordningen måtte fullständigas med en bestämmelse om skyldighet för vägtrafikant att i samband med trafikolycka eller den allmänna trafikövervakningen underkasta sig prov medelst drunkometer genom polisens försorg. I enlighet med riksdagens hemställan har denna motion av Kungl. Maj:t överlämnats till trafiknykterhetsutredningen för att av denna övervägas vid fullgörandet av utredningens uppdrag. Trafiknykterhetsutredningen ansluter sig i huvudsak till de synpunkter som ligger till grund för motionen. Utredningen vill sålunda understryka, att misstanken om alkoholpåverkan hos motorförare, som gjorts till föremål för närmare trafikkontroll genom polisen, ofta är så diffus, att vederbörande polisman ej anser sig befogad att inställa föraren till blodprov. Även vid svåra trafikolyckor händer det därför ej sällan, att blodprovstagning ej kommer till stånd. Om man inför undersökning genom drunkometer, får man däremot snabbt fram objektiv grund för misstanke om straffbar blodalkoholhalt. Vidare kan de nyktra förarna utan dröjsmål lämnas å sido. Värdet av drunkometerprovet accentueras än ytterligare därest, såsom utredningen föreslår, gränsen för straffbar alkoholhalt hos förare av bil eller annan motorcykel än moped sänkes från 0,8 till 0,5 promille. I de fall då förarens blodalkoholhalt blott obetydligt överstiger 0,5 promille innebär provet en mycket stor hjälp för polisen. De yttre tecknen på alkoholpåverkan är vid denna alkoholhalt ofta obetydliga eller ej iakttag-

bara. Drunkometern ger däremot med stor tillförlitlighet utslag även för de ringa blodalkoholhalter varom nu blir fråga. Därmed erhåller man en bättre grund för bedömandet av om blodprov bör tagas. Drunkometerprovet kräver av den undersökte allenast att han andas i apparaten. Något egentligt ingrepp i den personliga integriteten är det därför icke fråga om. I detta hänseende förefaller sålunda icke böra resas några invändningar mot att man inför skyldighet för motorförare att underkasta sig förevarande prov, i varje fall icke mot bakgrunden av den viktiga uppgift som provet skulle fylla. Trafiknykterhetsutredningen anser därför, alt man i samband med ändringarna i trafikbrottslagen även bör införa ett stadgande om rätt för polisman att taga prov med drunkometer. Sådan rättighet bör föreligga icke blott vid trafikolycka eller annan särskild anledning utan även vid polisens stickprovsvis företagna trafikkontroller. Såsom nämnts föreslår utredningen att förare av bil eller annan motorcykel än moped blir straffbar vid blodalkoholhalt av 0,5 promille eller däröver. Stadgandet om drunkometerkontroll bör därför först och främst göras tillämpligt på sådana förare. Övriga vägtrafikanter, vilka enligt utredningens förslag skulle bli ställda under trafikonykterhetsansvar, är förare av moped, traktor eller motorredskap ävensom cyklist eller förare av fordon, förspänt med dragare. För förare tillhörande någon av dessa kategorier avses emellertid ansvaret inträda först om påverkan i lagens mening påvisas eller blodalkoholhalten uppgått till 1,5 promille eller däröver. I de straffbara fallen föreligger alltså här som regel en ganska hög grad av påverkan. I fråga om dessa förarkategorier kan därför i allmänhet redan de vanliga undersökningsmetoderna förväntas ge erforderligt

material för bedömandet av om skälig miss tanke skall anses föreligga. Detta förhållande skulle i och för sig tala för alt låta dessa förare falla utanför den nu förevarande kontrollbestämmelsens tillämpningsområde. Drunkometerprovet kan dock ha en uppgift att fylla även vid tillämpningen av de ansvarsregler, som förutsätter en blodalkoholhalt av 1,5 promille eller däröver. Det kan sålunda komplettera blodprovet genom att ge ett närmevärde på den blodalkoholhalt, som föraren hade omedelbart efter färdens avslutande. Därigenom kan provet bli till viss nytta även när det gäller de sist omnämnda vägtrafikanterna. Beaktas bör även de visserligen fåtaliga fall, då föraren haft 1,5 promille men det likväl saknats yttre påverkanstecken, som kunna grunda skälig misstanke för rattfylleribrott. Ytterligare en vinst av drunkometerprovet bör här anföras. Den misstänkte har ofta själv den uppfattningen att hans alkoholhalt är mycket låg. I sitt påverkade tillstånd har han inte alltid klart för sig när och hur mycket han druckit. När så blodprovet efter ett par veckor blir känt, vill han inte tro på det. Han framkastar tvivel på riktigheten i bestämningen, ifrågasätter förväxling osv. Förekomsten av dylika föreställningar är skadliga, även om de är alldeles oberättigade. Ett prov, som i den misstänktes närvaro ger ett omedelbart utslag, visserligen preliminärt, skulle kunna undanröja denna olägenhet. Genom drunkometerprovet fär den misstänkte en allmän uppfattning om storleksordningen av sin alkoholhalt. Med hänsyn till vad sålunda anförts vill trafiknykterhetsutredningen föreslå alt drunkometerkontroll må kunna användas pä alla de vägtrafikanter, som avses i utredningens förslag. Användningen av drunkometer för stickprovskontroll, dvs. kontroll utan att omständigheterna givit anledning därtill, torde

dock ej böra förekomma för andra fordon än de motordrivna och alltså icke för cykel eller hästfordon. Bestämmelse i förevarande avseende torde böra införas i vägtrafikförordningen. För de övriga kategorier — spårvagns-, järnvägs-, fartygs- och flygförare m. fl. — vilka i enlighet med vad i det följande sägs omfattas av utredningens förslag, synes, åtminstone tills vidare, något uttryckligt stadgande icke vara erforderligt. Vägtrafikförordningens 74 § i dess nuvarande avfattning innehåller bestämmelse om generell rätt för polisman eller besiktningsman att kontrollera förares innehav av körkort m. m. Utredningen föreslår att såsom ett nytt första stycke i nämnda paragraf upptages en bestämmelse om att polisman må, för kontroll av nykterhetstillståndet hos förare av motordrivet fordon, taga prov på dennes utandningsluft samt att, då anledning därtill föreligger, dylikt prov må tagas även på cyklist eller förare av fordon, förspänt med dragare. Någon regel om ansvar för vägran att underkasta sig drunkometerprov har utredningen ej funnit erforderligt. Förekommer dylik väg-

ran torde den i de flesta fall bottna i att föraren, i medvetande om alkoholförtäring som kan föranleda ansvar, vill dölja sin blodalkoholhalt för polisen. Förarens vägran blir därför, åtminstone om det finns något som antyder spritpåverkan, ägnad att hos polismannen grunda sådan skälig misstanke, som ger polismannen rätt att inställa föraren till blodprovs tagande. Utredningen förutsätter, att polismyndigheterna anskaffar drunkometrar av lämplig typ allt efter som vidare erfarenheter av provet vinnes. Man synes vara hänvisad till att börja med försök i liten skala. Först därefter kan metoden få den säkerhet som behövs för en mera allmän spridning. Ett omedelbart utrustande av landets poliskår med drunkometrar låter sig inte göras av praktiska skäl. För handhavandet av apparaterna krävs dessutom viss specialutbildning, som dock torde kunna nedbringas till några få dagars demonstration och övning. De försök varom här är fråga synes lämpligen kunna ske i samband med avspärrnings- eller patrullkontroller.

TOLFTE K A P I T L E T

Upplysnings- och propagandaverksamhet

Den

nuvarande

nykterhetsupp-

Följande m å återgivas i anslutning till en

genom undervisningsanstalter, ge-

redogörelse för denna k a m p a n j , som l ä m -

nom föreläsnings- och kursverksamhet i regi

nats av sekreteraren hos N T F H. Petterson

av Centralförbundet för nykterhetsundervis-

(Tirfing 1950).

ning och genom nykterhetsorganisationernas

Motorförarnas Helnykterhetsförbund.Sveriges Nykterhetsvänners Landsförbund och Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande beslöt den 1 mars 1949 starta upplysningskampanjen och förvärva medverkan av olika intressegrupper. I kampanjen slöt upp: Alla trafikantorganisationer, Alla nykterhetssammanslutningar, Trafikföretagen och bilskolorna, Yrkesförarnas fackföreningar, Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen, Lantbrukarnas organisationer, Tjänstemännens centralorganisation, Köpmannaförbundet, De politiska partiernas ungdomsförbund, Alla husmodersföreningar, Trafikförsäkringsanstalterna och alla försäkringsbolagen, Riksidrottsförbundet, Kooperativa Förbundet, Vägteknikernas sammanslutning, Som kampanjens arbetscentral under ledning av ett mindre arbetsutskott fungerade NTF:s kansli. För att säkerställa ett effektivt genomförande av kampanjen ute i landet tillskrev kampanjledningen samtliga kommuner och föreslog inrättandet av lokala trafiksäkerhetsorgan. Resultatet härav blev att vid kampanjens start omkring 400 kommittéer hunnit bildas och så småningom steg antalet kommittéer till över 1 000. De lokala kommittéerna inrymde i allmänhet företrädare för kommunala myndigheter och de i kampanjen deltagande organisationerna. I de olika orterna genomfördes kampanjen

lysningen

allmänna

propagandaverksamhet

innehåller

som

ett

väsentligt element undervisning om alkoholens trafikfarlighet. Dels anses detta område såsom i och för sig viktigt, dels h a r det visat sig användbart för att ge ett konkret och effektivt verkande exempel p å

alkoholens

verkningar i gemen. Speciell upplysningsverksamhet trafikområdet

inriktad

på

förekommer emellertid också.

H ä r skall blott erinras om den undervisning i körskolorna, som är motiverad av kravet p å körkortssökande att äga insikter om alkoholens inverkan p å den mänskliga organism e n ur trafiksäkerhetssynpunkt. Genom det samarbete mellan körskolornas riksförbund och Centralförbundet

för

nykterhetsunder*

visning, för vilket n ä r m a r e redogöres i det följande, torde d e n n a undervisning kontinuerligt tillföras ny och m o d e r n undervisningsmateriel och k a n draga nytta av de senaste vetenskapliga resultaten. Kampanjen "Ingen sprit vid r a t t e n " E n stort upplagd k a m p a n j för nykterhet vid ratten anordnades p å initiativ av Motorförarnas Helnykterhetsförbund under tiden april—juni 1949 i samarbete med Nationalföreningen för trafiksäkerhetens

främjande

(NTF) och ett flertal större organisationer.

efter en gemensam plan, vars utmärkande drag var propaganda genom det talade ordet i enlighet med kampanjens tre huvudtema: 1. Kör inte (efter spritförtäring). 2. Åk inte med (en förare, som förtärt sprit). 3. Varna honom (för att köra efter spritförtäring). Förutom affischering och utdelning av kampanjens broschyrer vidtog lokalkommittéerna en mångfald propagandaåtgärder, såsom anordnande av folkmöten, propagandainslag i interna möten, vid sporttävlingar osv. och korteger, uppsättning av särskilda skyltar, banderoller och bilvrak på centrala platser, tryckning av särskilda anvisningar m. m. Av särskild betydelse var en tidning, benämnd Tips, vilken som kontaktmedel och organ för meddelande av anvisningar sammanhöll det centrala och lokala arbetet. Den utgavs i sammanlagt fyra nummer under kampanjens höjdperiod. Icke mindre än fyra olika affischer i tillhopa omkring 200 000 exemplar kom till användning under kampanjen. På kampanjens egen bekostnad infördes vid starten en introduktionsannons i samtliga dagstidningar. I överensstämmelse med kampanjens syften och i nära samarbete med kampanjens ledning genomförde därjämte Sv. Försäkringsbolags Riksförbund en annonsering i dagspressen. Vid de möten, som förekom under kampanjtiden, utdelades en folder kallad "Med ransonen vid ratten". Denna trycksak var framställd i veckotidningsstil och innehöll en i populär form skriven redogörelse för de vetenskapliga rön, som gjorts i ämnet alkohol och trafik. Folderns textmaterial hade ställts till förfogande av docent Goldberg. Foldern trycktes i sammanlagt 500 000 ex. av vilka omkring 350 000 ex. rekvirerades under perioden fram till midsommar. Till tjänst för de lokalkommittéer och organisationer, som önskade anordna kampanjpropaganda vid möten, trycktes förslag till olika föredrag. Lokalkommittén i Stockholm lät trycka vindrutemärken för bilar i en upplaga av ca 50 000 ex. Märkena kom rikskampanjen till godo, då desamma utdelades genom trafikorganisationerna och deras lokala förgreningar. Det jämte affischeringen mest framträdande 196

inslaget i kampanjen var säkerligen presspropagandan. Dagstidningarna ägnade stort intresse åt kampanjen. Dels införde de i stor utsträckning det bild- och textmaterial som pressavdelningen ställde till deras förfogande, dels gjorde de egna reportage och artiklar. Även facktidskrifter av olika slag och veckotidningar stödde kampanjen på liknande sätt. Radion lämnade kampanjen verksamt stöd. Filmverksamheten var av ekonomiska skäl ursprungligen icke medtagen i kampanjplanen. Det lyckades emellertid kampanjens ledning att intressera ett filmbolag för en specialinspelning. Filmen "Ingen sprit vid ratten", som därvid framställdes, gav glimtar från vetenskapliga provtagningar och på vetenskapligt sätt anordnade provkörningar i syfte att fastställa alkoholhalten och dess inverkan på körförmågan. De i kampanjen deltagande organisationerna, vilka på olika sätt medverkade vid genomförandet av de centrala åtgärderna, bedrev även en självständig kampanj verksamhet inom sina led och utåt. Kampanjens kostnader uppgick till drygt 250 000 kronor. I den mån kostnaderna inte i enlighet med vad förut omtalats täcktes av försäkringsbolagens riksförbund, skedde finansieringen med hjälp av frivilliga bidrag från deltagande organisationer.

Det är självfallet svårt att göra uttalanden om resultaten av en kampanj av detta slag. Enligt ett allmänt omdöme hade emellertid denna intensiva propaganda och upplysningsverksamhet stort värde för att skärpa allmänhetens uppmärksamhet på alkoholens trafikfarlighet. Centralförbundets för nykterhetsundervisning verksamhet

På utredningens hemställan har Centralförbundet för nykterhetsundervisning (CFN) upprättat följande sammanställning över på vilka vägar man från förbundets sida söker främja upplysningen om alkoholens inverkan på förmågan att framföra motorfordon. 1. I handledningar för den obligatoriska nykterhetsundervisningen i skolorna och vid

militärförbanden liksom i läroböcker och litteratur för bredvidläsning är förevarande ämnesområde relativt utförligt behandlat. I den av CFN planerade nya handledningen för lärare får ämnet en utförlig behandling, liksom det redan tidigare erhållit en central plats i handledning och broschyr för den militära nykterhetsundervisningen. I CFN:s planschserie för skolornas nykterhetsundcrvisning har en plansch ägnats åt alkohol och trafiksäkerhet. 2. I de leklionsföredrag och lektioner som organiseras av CFN eller anordnas av andra med statsbidrag genom CFN behandlas alkoholens inverkan på trafiksäkerheten oftare än något annat område av alkoholfrågan. Denna iakttagelse gäller om alla skolformerna. 3. Vid CFN:s upplysningskurser liksom vid övriga kurser kommer trafiknykterhetsfrågan alltid med. Numera anordnas relativt sällan speciella föredrag om alkohol och trafiksäkerhet, dä ämnet i regel icke lockar en större allmänhet, såvida inte en känd vetenskapsman föreläser. I stället tas frågan upp i naturliga sammanhang. Vid kurserna förekommer alltid ett avsnitt om alkoholens fysiologiska verkningar, och därvid behandlas inverkan pä förmågan att köra bil ganska ingående. Vid en del kurser anordnas speciella möten för motorförare och andra inom trafiken verksamma personer. Vid konferenser med representanter för nykterhetsnämnder och polismyndigheter i samband med upplysningskurserna brukar frågan om nykterhetsintygen för körkort rätt ofta vara uppe till behandling. 4. Inom CFN:s föreläsningsverksamhet behandlas alkoholens inverkan på trafiksäkerheten mycket ofta i föreläsningar under vitt skilda rubriker. Inget annat avsnitt av alkoholfrågan återkommer tillnärmelsevis i så

många sammanhang som just detta. Varje år avsattes dessutom en del av CFN:s föreläsningsanslag till speciell upplysningsverksamhet i ämnet. Mest användes dessa medel till upplysningsmöten och lektioner, som anordnas av MHF-avdelningar. Därjämte anordnas en del föreläsningar vid kurser och konferenser för bilskoleinstruktörer. 5. CFN har med statsbidrag utgivit en särskild handledning för motorförare "Alkohol och trafiksäkerhet". Den första upplagan trycktes i 600 000 ex. 1928 och härtill fick förbundet ett statsanslag av 25 000 kr. sagda år och därtill 1931 7 200 kr. En andra upplaga utgavs 1938 i 300 000 ex. och därtill anvisades 1939 12 000 kr. och 1940 ytterligare 4 000 kr. Handledningen har spritts till körkortsinnehavare och körkortssökande liksom till trafikpersonal vid järnväg, flyg m. m. Den har vidare gratis utdelats till körskolor för att utnyttjas i dessa skolors undervisning. Sedan ett par år är även den andra upplagan förbrukad. 6. Då Körskolornas riksförbund planerade sin lärobok för körskolorna "Vägen till körkortet", rådgjorde man med CFN om behandlingen av alkoholens inverkan på förmågan att köra bil. 7. CFN har låtit inspela en upplysnings film, "Vid sunda vätskor", vilken handlar om alkoholens inverkan på finare arbetsprestationer, varvid verkningarna på förmågan att köra bil skjutits i förgrunden. Denna film har distribuerats såsom förfilm vid biografvisningar samt uthyres både som normalfilm och smalfilm till föreningar, skolor, militärförband m. fl. Det råder en livlig efterfrågan på filmen, vilken otvivelaktigt spelar en betydande roll som upplysningsmedel. Efter samråd med körskolornas riksförbund har körskolorna erbjudits köpa kopior av filmen. Hittills har ungefär 30 bilskolor köpt kopior. 197

8. Nyare undersökningar om alkoholens inverkan från trafiksäkerhetssynpunkt har då och då publicerats i Tirfing, varigenom dessa undersökningar nått ut till föreläsare, tidningar och tidskrifter m. fl. 9. Ytterligare kan tilläggas, att CFN lämnade åtskilligt bistånd åt NTF vid kampanjen "Ingen sprit vid ratten". Upplysnings- och propagandamaterial utarbetades i samråd med CFN. Motorförarnas helnykterhetsförbunds upplysningsverksamhet

Motorförarnas helnykterhetsförbund (M HF) har enligt lämnade uppgifter bedrivit en betydande upplysningsverksamhet även utöver den verksamhet som skett i samarbete med Centralförbundet för nykterhetsundervisning. Årligen anordnar MHF genom särskilda instruktörer omkring 1 000 trafiklektioner i skolorna, varvid trafiknykterhetsfrågan ges en central plats. Dessa lektioner omfattar årligen omkring 75 000 elever. Antalet offentliga upplysningsmöten är, likaledes utöver de möten till vilka statsbidrag erhälles genom CFN, årligen omkring 300 och antalet deltagare i dessa omkring 30 000. Trafiknykterhetsutredningen

Såsom utredningen redan framhållit finns anledning att vidtaga åtgärder för en effektivare upplysningsverksamhet beträffande alkoholens farlighet i trafiken. En för några år sedan verkställd undersökning av AB Svenska Gallupinstitutet visade att även de aktiva motorförarna visade betänkliga brister beträffande kunskaperna om alkoholens inverkan på körförmågan. Kommitténs undersökning av de för rattfylleri dömda har visat, att det bland dem fanns en betydande grupp alkoholmissbrukare och andra med tidigare manifeste198

rade asocialitetsyttringar. Beträffande denna kategori torde upplysning om alkoholens speciella trafikfarlighet endast ha ett begränsat värde som brottsförebyggande åtgärd. Rattfylleribrottet får här i många fall betraktas som en följd av ett starkt alkoholbegär eller som ett led i en allmän misskötsamhet. Den upplysningsverksamhet, som borde sättas in mot denna grupp, måste därför vara av mera vittsyftande art och faller utanför ramen för vad trafiknykterhetsutredningen har att taga befattning med. En god och allmänt utbredd insikt om alkoholens trafikfarlighet skulle emellertid sannolikt ha betydelse även som brottsförebyggande faktor när det gäller denna grupp. Icke sällan torde rattfylleri kunna förebyggas genom ingripande från andra personer, dels genom deras möjlighet att förhindra förtäringen inför en förestående körning, dels genom deras möjlighet att förhindra körning, sedan föraren visat sig påverkad. För att kunna påräkna sådan aktivitet från andra personer krävs emellertid insikter hos dem om den fara alkoholen i trafiken utgör. Av de dömda rattfylleristerna hade ungefär hälften icke tidigare haft anmärkning för onykterhet eller varit föremål för åtgärd av speciellt organ. I denna kategori ingår säkerligen åtskilliga, för vilka bättre kunskaper om alkoholens verkningar skulle haft direkt betydelse i brottsförebyggande riktning. Det bör i detta sammanhang understrykas att anknytningen av brottsbestämningen till resultaten av läkarundersökning och blodalkoholhalt ofta för med sig att en person dömes såsom skyldig utan att han själv uppfattat sin körförmåga såsom nedsatt. En av socialläkaren A. Bursell verkställd psykiatrisk undersökning (ej publ.) av ett antal för rattfylleri till frihetsstraff dömda har också, enligt vad utredningen inhämtat, givit vid handen, att brottsinsikten ofta är ringa. Kraven

på insikt om alkoholens verkningar och om hur dessa subjektivt uppfattas av den påverkade måste därför ställas relativt högt, om man vill nå en allmän förankring av rättsreglerna. Enligt utredningens bedömande finns nu goda möjligheter att nå en sådan förankring genom en saklig upplysningsverksamhet. De vetenskapliga undersökningar, som på senare år verkställts såväl i värt land som på andra håll och för vilka utförligt redogjorts bl. a. i detta betänkande, har redan visat sig användbara i detta syfte. Undersökningsmetoderna och resultaten är genom sin anknytning till realistiska situationer och genom sin åskådlighet väl ägnade att framläggas i populär form. Av det föregående framgår att det redan förekommer allmän upplysningsverksamhet på alkoholfrågans område, vilken är mångskiftande men samtidigt, på grund av Centralförbundets för nykterhetsundervisning förmedlande arbete, väl samordnad. I det betänkande, som 1944 års nykterhetskommitté avlåtit om undervisning, folkupplysning och forskning på alkoholfrågans område (SOU 1952: 12) framlägges åtskilliga förslag till förbättrande av nykterhetsundervisningen och nykterhetsupplysningen. Dessa förslag går i detalj in på de olika möjligheter, som här stär till buds. En central punkt i förslaget är vidare att den förmedlande och samordnande roll, som CFN spelar, skall ytterligare markeras. I samband härmed föreslås, att det statliga inflytandet i CFN ökas. De direkta anslagen till nykterhetsorganisationerna, bl. a. MHF, föreslås ökade.

Trafiknykterhetsutredningen utgår från att de ökade anslagen och den därmed ökade effektiviteten i verksamheten skall komma även trafiknykterhetsupplysningen tillgodo. Trafikområdet kommer nämligen uppenbarligen att vid ifrågavarande upplysningsverksamhet tilldraga sig särskild uppmärksamhet. En garanti för att trafikområdet inte blir behandlat styvmoderligt vid upplysningsarbetet för folknykterhet ligger för övrigt däri att rattfylleriet utgör ett av de mest påtagliga och åskådliga exemplen på alkoholens skadeverkningar i samhället. Ett genomförande av nykterhetskommitténs förslag beträffande undervisning och folkupplysning pä alkoholfrågans område skulle ge möjlighet till en sådan effektivisering av denna verksamhet, som trafiknykterhetsutredningen från sina utgångspunkter eljest haft anledning att förorda. I nuvarande läge anser sig därför trafiknykterhetsutredningen kunna i huvudsak begränsa sig till att tillstyrka de förslag som nykterhetskommittén framlagt i förevarande avseende, samtidigt som trafiknykterhetsutredningen betonar angelägenheten av att trafiknykterhetsfrågan såsom hittills ges en central plats i den allmänna nykterhetsupplysningen. Utredningen vill härutöver framhålla, att det vore av värde, om NTF bereddes tillfälle att ägna denna betydelsefulla trafiksäkerhetsfråga ökad uppmärksamhet. Genom sin anknytning till olika organisationer och myndigheter har NTF stora möjligheter att påverka en bred opinion. I samband därmed bör även övervägas, om icke specialkampanjer av typen "Ingen sprit vid ratten" bör tid efter annan genomföras.

TRETTONDE

KAPITLET

Vissa speciella frågor

I detta kapitel behandlar utredningen vissa speciella frågor av delvis helt olika art men samtliga berörande bestämmelserna för förare av fordon på väg, vilka frågor inte lämpligen kunnat upptagas i den föregående framställningen. Straffart och straffverkställighet

Det har pä sina håll förmenats, att de frihetsstraff som utdömes i trafik onykterhetsmål knappast kunde sägas ha tillvunnit sig den allmänna respekt, som man avsett och som komma frihetsstraff för andra brott till del. Det hade sålunda stundom visat sig, att ett ådömt fängelsestraff för rattfylleri varken av den dömde eller av personer i hans omgivning uppfattats såsom i mera avsevärd mån nedsättande, och att den dömde delvis betraktat strafftiden såsom ett slags "semester". Under hänvisning till dessa synpunkter har det ifrågasatts om användningen av fängelse som normalstraff vid rattfylleri verkligen kunde anses som ett effektivt medel att främja trafiknykterheten, och om man icke snarare borde söka sig fram efter andra vägar, exempelvis en kraftig ökning av tiderna för återkallelse av körkort eller drakoniska bötesstraff. Det har vidare anförts, att principen med fängelse som normalstraff för rattfylleri kunde befaras komma att på lång sikt undergräva den allmänna respekten för denna straffart. Om påföljden av rattfylleri i ett stort antal fall bleve fängelse, skulle nämligen känslan för det allvarliga i sådant straff måhända av200

trubbas, vilket kunde medföra betänkliga verkningar ur allmänt brottspreventiv synpunkt. Redan nu utgöres ungefär en tredjedel av dem, som varje år intages på fångvårdsanstalt, av rattfyllerister. Trafiknykterhetsutredningen vill emot de framförda farhågorna framhålla, att dessa i viss mån torde jävas av den faktiska utvecklingen efter det frihetsstraff införts som normalstraff för rattfylleri. Denna utveckling utvisar nämligen, såsom i det föregående angivits, en i stort sett konstant minskning av den relativa rattfyllerifrekvensen. Likaså synes bland den stora allmänheten alltmera ha stadgat sig den uppfattningen, att det måste betecknas som förkastligt att föra fordon i alkoholpåverkat tillstånd. Det kan antagas, att den stränga straffpåföljden för rattfylleri härvid spelat en viktig roll. Icke heller synes de talrika fängelsedomarna för rattfylleri ha minskat respekten för frihetsstraffet som sådant. Något lämpligt och rättvist verkande alternativ till frihetsstraffet har för övrigt, såvitt utredningen funnit, icke framkommit i diskussionen. Att även ett ådömt frihetsstraff för rattfylleri av den dömde brukar uppfattas som en allvarlig sak, framgår bl. a. av frekvensen i nådeärenden. En avsevärd del av de nådeansökningar som gäller befrielse från eller minskning i frihetsstraff kommer nämligen från personer som dömts för rattfylleri. Exempelvis under år 1952 var det sålunda fråga om straff för rattfylleri i 241 av totalt

1 382 avgjorda nådeärenden. Av nådeinlagorna framgår alt frihetsstraffet ofta för den dömde ter sig såsom en personlig eller ekonomisk katastrof. Enligt utredningens mening kan därför de inledningsvis omnämnda betänkligheterna icke få tillmätas någon utslagsgivande betydelse. Å andra sidan finnes det goda skäl för antagande att den tendens till förbättrad trafiknykterhet, som kan spåras i den hittillsvarande utvecklingen, kommer att ytterligare accentueras därest, på sätt utredningen förordat, tiden för fängelsestraffet i normalfallen förlänges. Vad själva formen för straffverkställigheten angår må nämnas, att fängelsestraffet för rattfylleri i stor utsträckning avtjänas i öppna anstalter — jordbrukskolonier etc. — där fången sysselsattes med kroppsarbete i fria luften. Det har i det föregående framhållits, att en stor procent av rattfylleristerna är alkoholister eller eljest alkoholskadade. Icke minst i fråga om dem gäller, att frihetsstraffet, särskilt om det verkställes på koloni, även kan verka fysiskt sanerande och därigenom hos dem skapa bättre förutsättningar att efter frigivandet motstå alkoholbegäret. Detta är en fördel med kolonisystemet som kan förtjäna att beaktas. Om en straffskärpning skulle föra med sig en ökning av antalet fängelsefångar och av strafftidernas längd, innebure detta att belastningen för fångvården bleve större. Redan nu användes en icke obetydlig del av de disponibla platserna på fångvårdsantalterna för personer som dömts till frihetsstraff för rattfylleri. Av tillgängliga ca 3 000 platser upptages f. n. stadigvarande omkring 200 av rattfyllerister, alltså ca 7 procent. Som tidigare nämnts dömdes under 1952 över 2 000 personer till frihetsstraff för rattfylleri (i regel till en å tvä månaders fängelse). En höjning av normalstraffet vid förstagångsbrott från

det oftast nu tillämpade en manad till två månader skulle vid oförändrad brottsfrekvens medföra en ökning av platsbehovet med 100—150 platser. Skulle antalet beivrade brott ökas, komme platsbehovet på fångvårdsanstalterna att bli än större. Utredningen har emellertid den uppfattningen att de av utredningen föreslagna åtgärdena — straffskärpning, vidgning av det straffbara området och, icke minst, förbättrad övervakning — kommer att verka återhållande på det brottsliga beteendet även vid en bedömning pä kort sikt. Därigenom skulle brottsfrekvensen komma att avtaga och den eljest — pä grund av de längre strafftiderna — nödvändiga utökningen av platsantalet motverkas. På längre sikt kan denna nedgång i brottsfrekvensen enligt utredningens mening bli så betydande, att platsbehovet på fångvårdsanstalterna för denna broltskategori snarast kan väntas komma att minska. Därest under någon övergångstid efter ikraftträdandet av de nya bestämmelserna behov skulle uppkomma av en utökning av fångvårdsresurserna, synes detta behov kunna provisoriskt täckas genom vidgat utnyttjande av kolonisystemet. Att märka är att de här ifrågavarande fångarna i allmänhet icke ger upphov till några besvärliga övervakningsproblem. Till dessa uttalanden bör dock fogas det påpekandet att en ytterligare tillväxt av trafikvolymen automatiskt för med sig en däremot svarande ökning av antalet raltfylleribrott. Även om skärpta motåtgärder minskar benägenheten för dylika brott, är det därför inte uteslutet att en stadigvarande ökning av det totala platsbehovet kan inträda. Körkortsindragning av domstol?

Av många torde körkortsindragningen betraktas såsom ett straff med betydande pre ventiv effekt. Även om den formella hand 201

läggningen är av annan natur, menar man, sättes då i tillfälle att pröva, huruvida förutär dock karaktären av straff framträdande. sättningar för körkortsinnehav föreligger med För de fall, då frågan om körkortsåter- tanke på bl. a. skötsamhetskravet. Detta kallelse aktualiserats genom begången trafik- innebär i praktiken, att körkortsmyndigförseelse, har det även gjorts gällande, att heten har avgörandet i fråga om den faktiska domstolen hade tillgänglig en fullvärdigare indragningstidens längd, även om indragutredning än körkortsmyndigheten och där- ningen och minimitiden för denna skulle beför vore bättre rustad än denna att bedöma slutas av domstol. Även detta skäl talar för ett bibehållande av den nuvarande ordningen. indr agningsfr ägan. Med utgångspunkt härifrån har det på sina Slutligen bör beaktas att frågan om vilken håll ifrågasatts, huruvida icke i dessa fall myndighet som skall avgöra frågan om körprövningen av frågan om körkortsåter- kortsåterkallelse varit under statsmakternas kallelse borde överflyttas från länsstyrelse bedömande så sent som i samband med tilltill domstol. Denna skulle då — i samband komsten av 1951 års vägtrafikförordning. Någon ny omständighet av beskaffenhet att med att vederbörande fälldes till ansvar — taga ställning även till körkortsindragningen böra föranleda ett återupptagande av detta och låta denna ingå i domen. I flera andra spörsmål kan knappast sägas ha förekommit. Trafiknykterhetsutredningen har med hänländer har man också en dylik handläggning. syn till det sagda funnit sig icke böra föreslå Mot en ändring i denna riktning talar dock någon ändring i fråga om formerna för handåtskilliga skäl. För att inneha körkort krävs läggningen av körkortsindragningarna på ett tillstånd och villkoret för att få detta är grund av onykterhet i trafik. uppvisandet av vissa positiva kvaliteter med hänsyn till körförmåga, insikter i trafikbePublicering av rattfylleristernas namn stämmelser, hälsotillstånd och skötsamhet. Det har ifrågasatts om inte en regelbunden Brist i något av dessa hänseenden kan läggas publicering i tidningarna av namn på dem till grund inte bara för vägran att utfärda nytt körkort utan också i vissa bestämda fall för som dömts för rattfylleri vore en lämplig indragning även av erhållet körkort. Indrag- åtgärd för att motverka rattonykterhet. I samband med en fråga av hr Schlyter i ningen såväl på grund av allmän onykterhet riksdagens första kammare år 1946 lämnade som på grund av onykterhet i trafik har injustitieministern, statsrådet Zetterberg, bl. a. ordnats i detta system. Det har därför varit fullt naturligt att samma myndighet som be- en redogörelse för av pressen tillämpade viljar körkorten — länsstyrelsen — även skall principer. Statsrådet anförde: pröva förutsättningarna för dessas behållande Publicistklubben har till tidningar och nyhetsi de fall då fråga om indragning uppstår. Att byråer utsänt vissa uppmaningar och rekombryta ut indragningarna på grund av onykmendationer angående publicering bl. a. av terhet i trafik och ge just dessa indragningar brottmål. Första gången gjordes detta redan en särskild karaktär, närbesläktad med 1923. Det har sedan upprepats, och senast utsänstraff, synes inte vara ändamålsenligt. Den de klubben en promemoria i detta ämne i mars 1944. Enligt denna promemoria böra tidningarnuvarande principen, att den som fått körna icke — eller åtminstone ej med utsatta kortet indraget skall göra särskild ansökan namn — publicera sådana brottmål, där villför att återfå detsamma, torde vidare inne- korlig dom kan ifrågakomma. Undantag skall bära stora fördelar. Körkortsmyndigheten dock gälla för mål om smuggling eller om 202

grövre trafikförseelser. Till denna senare kate- ha en kraftig repressiv verkan. Såsom gori måste tydligen räknas mål om rattfylleri, justitieministern framhållit finns emellertid och dessa mål höra alltså icke till dem i vilka åtskilliga invändningar att göra mot en sådan Publicistklubben avråder från publicering. Då pressen för närvarande faktiskt icke i anordning. Att på dylikt sätt för en viss någon större utsträckning och i varje fall ej grupp lagöverträdare återinföra skampålen konsekvent publicerar uppgifter om åtal eller ter sig stötande. Att märka är även att domar för rattfylleri, är skälet härtill således publicerandet av den dömdes namn ofta varken lagbestämmelser eller de interna regler, skulle särskilt hårt drabba hans familj, icke som pressens egna organisationer uppställt och rekommenderat. Skälet måste vara den rent minst om han har barn i skolan. Med det journalistiska synpunkten, att dessa mål inte sagda har utredningen givetvis icke velat anses ha så stort allmänt intresse eller nyhets- uttrycka något ogillande av att pressen värde, att de böra omnämnas. offentliggör namnet på sådana rattfyllerister Statsrådet framhöll därefter, att det vore som grovt förbrutit sig. Den ömtåliga avvägägnat att inge betänkligheter i flera hänseen- ning det här gäller synes med fullt förtroende den att systematiskt publicera namnen på kunna överlämnas till pressen och dess rattfyllerister på ett sätt som inte tillämpades organisationer. Utredningen vill i detta i fråga om andra brott. Pressen skulle i så fall sammanhang framhålla, att pressen visar ett påtaga sig en rent kriminalpolitisk uppgift. stort intresse för trafiknykterhetssträvandena Reellt sett innebure nämligen en systematisk och uppenbarligen väl förstår sitt ansvar på publicering en straffskärpning. Hur strängt denna punkt. själva straffet för ett brott skulle vara, avTrafiknykterhetsutredningen har även övervägdes emellertid omsorgsfullt vid lagens ut- vägt om en systematisk publicering kunde formning och straffets utmätande. ske, icke av namnen på dem som ådömts Justitieministern förklarade sig därför hysa frihetsstraff för rattfylleri, utan av namnen på betänkligheter mot en lagstiftning i syfte att samtliga de personer som få sina körkort inskapa regler för publicering av namnen på dragna. Ett dylikt offentliggörande skulle andömda rattfyllerister. knyta till en administrativ åtgärd vilken icke Statsrådet uttalade, att frågan om publice- nödvändigt behövde härleda sig från ett ring fortfarande borde bedömas av pressen kriminellt förfarande från körkortsinnehavaoch dess organisationer. En lämplig form för rens sida. Såsom av det föregående framgår, behandling av dylika spörsmål funnes också begås rattfylleribrott icke sällan av dem som i rekommendationen av publicistklubben. fått sina körkort indragna. KörkortsåterAtt olika praxis tillämpades på olika orter kallelserna kungöres enligt 79 § vägtrafikvore uppenbarligen ej lämpligt. Publicist- kungörelsen i "Polisunderrättelser". Detta klubbens hittills lämnade rekommendationer organ är dock inte tillgängligt för allmänheten. vore enligt statsrådets uppfattning väl genom- Genom en publicering av körkortsindragtänkta och omsorgsfullt avvägda. ningen för allmänheten skulle även denna Trafiknykterhetsutredningen vill för sin del ansluta sig till den principiella uppfattning, varåt justitieministern sålunda givit uttryck. Regler om en systematisk publicering av namnen på dem som dömes till frihetsstraff för rattfylleri skulle visserligen utan tvekan

sättas i tillfälle att medverka vid kontrollen av att obehöriga personer icke framför motorfordon. Emellertid skulle även ett offentliggörande av nyssnämnda art leda till ett brännmärkande som vore ägnat att väcka betänklighet. 203

Om, såsom förutsattes, kungörandet omfattade all körkortsindragning, oavsett anledningen, skulle publiceringen kunna hos allmänheten väcka oberättigade misstankar, t. ex. att en person, som av någon icke graverande orsak, såsom bristfällig hälsa, fått sitt körkort indraget, gjort sig skyldig till rattonykterhet. Utredningen anser sig därför böra avvisa även tanken på en systematisk publicering av körkortsindragningarna. Förverkande av fortskaffningsmedel

Bland gällande bestämmelser om förverkande finnas även sådana, som avser fortskaffningsmedel. Sålunda stadgas i 1924 års lag med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, att farkost eller dragare och fordon eller annat forslingsredskap, som nyttjats vid spritsmuggling, under vissa förutsättningar skall förverkas. Grunden till denna reglering har naturligen varit, att man funnit densamma erforderlig för åstadkommande av en effektiv repression av spritsmugglingen. Under hänvisning till vad sålunda gäller har på sina håll ifrågasatts, huruvida man icke lämpligen borde — som ett led i kampen mot trafikonykterheten — vid sidan av straffregler och återkallelsestadganden skapa möjlighet till förverkande av fortskaffningsmedel i det fall, att föraren gjort sig skyldig till trafikonykterhet. Man har därvid förmenat, att ett sådant förverkande — som då närmast tänkts skola komma i fråga beträffande motorfordon — skulle bli måhända ännu mera kännbart än straff och körkortsåterkallelse. En förverkanderegel kunde därför förväntas få en kraftigt avskräckande innebörd och skulle därigenom kunna fylla en viktig uppgift i allmänpreventionens tjänst. Vad sålunda anförts kan visserligen äga sitt berättigande. Emellertid möter även 204

starka betänkligheter mot en åtgärd sådan som den ifrågasatta. Till en början bör beaktas, att gällande förverkanderegler endast avser uppsåtliga brott. Med hänsyn härtill kan måhända principiella invändningar resas mot att göra en sådan regel tillämplig på trafikonyklerhet, som ju till sitt väsen är ett vårdslöshetsbrott, låt vara av kvalificerat slag särskilt i vad gäller den svårare brottstypen, dvs. rattfylleriet. Man kan i detta sammanhang knappast bortse från det förhållandet, att ett motorfordon kan representera ett avsevärt penningvärde och att förverkandet därför stundom kunde på många håll uppfattas såsom ej stående i rimligt förhållande till brottets svårhet. Ett generellt förverkande som påföljd av trafikonykterhet eller viss form därav lärer vidare få betecknas som en skäligen onyanserad reaktionsform, till skillnad från straff och körkortsindragning, som ju kan avpassas efter omständigheterna. Slutligen torde böra beaktas, att även i fall av lika brottslighet ett förverkande kan drabba olika förare högst ojämnt alltefter vederbörandes ekonomiska situation och det ändamål, för vilket fordonet användes. Fölen förmögen person kan sålunda förlusten av en lyxbil vara tämligen överkomlig, under det att den, som behöver bil för sitt yrke och kanske måst sätta sig i betydande skuld för förvärvet, kan drabbas mycket hårt. Utöver dessa principiella betänkligheter kan även resas invändningar om praktiska svårigheter. Tvekan kan sålunda uppkomma, hur frågan om förverkande bör bedömas, när föraren icke själv äger fordonet. Hit hör de ej sällsynta fall, då föraren lånat eller hyrt fordonet eller kör det såsom anställd eller köpt det på avbetalning med äganderättsförbehåll. Givetvis kan en förverkanderegel icke utformas så, att ägaren oförskyllt drabbas

av en så svår påföljd som förlust av for- domstolarnas praxis i vad gäller utnyttjandet donet. Regeln måste därför inrymma något av förverkanderegeln. Trafiknykterhetsutredslags undantag för det fall, att ägaren är en ningen har därför funnit sig ej heller böra annan än föraren. För ett sådant undanlags- föreslå en förverkanderegel av den begränstadgande kunde givetvis olika avfattningar sade innebörd, som sist antytts. tänkas. Man skulle exempelvis kunna utforma regeln så, att om fordonet ägdes av Motorfordonsförsäkringens giltighet annan än föraren, detsamma ej skulle förMotorfordonsförsäkringen omfattar som verkas, därest det gjordes sannolikt, att regel två huvuddelar, nämligen dels den ägaren ej haft kännedom om eller anledning obligatoriska ansvarighetsförsäkringen (tramisstänka förarens påverkan eller blodalko- fikförsäkringen) och dels en frivillig försäkholkoncentration. Denna utformning har viss ring, avseende vagnskada, brand och stöld. motsvarighet i formuleringen av förverkandeTrafikförsäkringen är i första hand avsedd bestämmelserna i lagen angående olovlig be- såsom ett skydd för den skadelidande. Den fattning med spritdrycker och vin. anstalt, i vilken fordonet är försäkrat, har i Vare sig man väljer denna avfattning eller princip skyldighet att utgiva ersättning, då föredrager någon annan, lärer det emellertid skadeståndsskyldighet föreligger. Den ombli svårt att undvika, att undantagsstadgandet ständigheten att föraren varit berusad inveri åtskilliga fall, där förverkande i och för sig kar alltså ej på tredje mans rätt i förevarande varit påkallat, skulle kunna — genom sken- hänseende. transaktioner eller på annat sätt — utnyttjas Försäkringsanstalten kan emellertid, under så, att vederbörande undginge förverkande- vissa i försäkringsvillkoren angivna förutpåföljden. En sådan brist i förverkande- sättningar, få sitt utlägg åter av bilens ägare regelns effektivitet vore naturligen i viss mån eller förare (Jfr 25 § lagen om försäkringsägnad att begränsa regelns allmänpreventiva avtal). Detta gäller bl. a. då föraren varit så verkan. påverkad av starka drycker, som föi utsattes På de skäl, vilka nu anförts, har trafik- för straffbarhet enligt trafikbrottslagen. nykterhetsutredningen funnit sig icke böra Enligt vad utredningen under hand införeslå någon absolut regel om förverkande hämtat synes detta till helt nyligen ha tillsom påföljd av trafikonykterhet. lämpats så, att anstalterna icke rest regressDet kunde givetvis övervägas att införa ett krav i andra fall, än då föraren varit straffbar fakultativt förverkandestadgande. Detta skulle enligt 4 § 1 mom. sagda lag, dvs. då styrkt då innebära, att man tillade domstolen befo- påverkan i lagens mening föreligger. genhet att i samband med fällande till ansvar Enligt av trafikförsäkringsanstalternas taför trafikonykterhet tillika förklara det förda riffkommitté i maj 1953 utfärdad rekommenfordonet förverkat, där särskilda skäl talade dation skall anstalt emellertid numera resa därför. Emellertid förefaller det antagligt, att regresskrav även, då vederbörande varit domstolarna endast i mera flagranta undan- straffbar enligt 2 mom. — dvs. visserligen ej tagsfall skulle utnyttja denna befogenhet, var- styrkts påverkad men haft en blodalkoholför förverkandestadgandets verkan som av- halt uppgående till 0,8 men ej till 1,5 prohållande moment för potentiella rattfyllerister mille — såvida inte särskilda skäl föranleder sannolikt skulle bli jämförelsevis ringa. Dess- till annan bedömning. utom kan befaras en viss ojämnhet i de olika Vid den frivilliga vagnskadeförsäkringen 205

Utredningen håller för sin del före att, i vad gäller enligt de tillämpade försäkringsvillgäller den lindrigare trafikonykterhetsförkoren likartade bestämmelser. Anstalten kan seelsen (4 § 2 mom. trafikbrottslagen), förehärvidlag vägra att utge ersättning, när varande bestämmelser i de allmänna förbrottslig alkoholpåverkan föreligger i samsäkringsvillkoren i viss mån går utöver vad band med en skada. som kan anses påkallat. Ur de synpunkter De återgivna, i gällande försäkringsavtal utredningen har att beakta är det knappast ingående bestämmelserna avser att tillgodose synpnnkten att om skadan skett, då föraren behövligt att påföljderna vinner tillämpning i varit alkoholpåverkad, försäkringstagaren sådana fall av försäkringsskada där en själv bör få svara för de ekonomiska följ- förare, förfallen till det lindrigare brottet, derna, utan att dock den skadelidandes krav visserligen ej förmått visa att han är fri från på garanti att verkligen utfå sin ersättning vållande till skadan, men likväl icke övereftersattes. Bestämmelserna innebär, att var- bevisats om vållande. Har det däremot ken styrkt vållande eller styrkt påverkan blivit klarlagt att han vållat olyckan, synes krävs såsom grund för regresskravet resp. det icke vara ur vägen, att även den mindre vägran att utge ersättning. Redan den om- alkoholförtäringen, motsvarande det lindriständigheten att vederbörande haft viss pro- gare trafikonykterhetsbrottet, föranleder såmfllelialt är tillräcklig. I avtalsvillkoren göres dana påföljder. Detta bör utgöra en allvarlig icke någon skillnad mellan den svårare och maning till försiktighet med sprit vid ratten. lindrigare graden av påverkan; ifrågavarande Utredningen vill därför understryka betycivilrättsliga påföljd statueras alltså även för delsen av att anstalterna följer den lämnade rekommendationen i detta avseende. den lindrigare graden. Utredningen har bemärkt att regresskraven När det gäller det brott som avses i 4 § ofta eftergives på grund av de små utsikterna 1 mom. trafikbrottslagen, dvs. det egentliga att kunna utfå ersättning för kraven. Ej rattfylleribrottet, synes riktigheten av denna sällan måste kraven fastställas och bevakas princip vara fullt klar. Det är nämligen här på rättslig väg, och de ekonomiska resurfråga om förseelser av det allvarliga slag, att även så hårda civilrättsliga påföljder som serna hos den ersättningsskyldige är många de förut återgivna måste anses undantagslöst gånger så begränsade, att även om kravet i och för sig kan hävdas, intet står att utfå. motiverade. Vid bedömningen av kostnaderna och beMera tveksamt är det enligt trafiknyktersvären för kravets resande och bevakande hetsutredningens mening, huruvida dessa civilrättsliga påföljder bör generellt inträda å ena sidan och möjligheten att utfå något å även i fall av förseelse mot paragrafens den andra sidan stannar bolagen ofta för att 2 mom. Här har vid rutinundersökning avstå från kravet eller i varje fall från att någon påverkan ej kunnat styrkas, utan bevaka detsamma. En sådan tillämpning torde inte vara införaren blir straffbar enligt en presumtionsregel, även om såsom någon gång kan vändningsfri, även om den vid en bedömning inträffa inte ens med finare metoder nå- av det enskilda fallet kan te sig ekonomiskt gon påverkan kan spåras hos honom. Re- riktig. Ett fast uppträdande från försäkringsgeln har, som i annat sammanhang fram- bolagens sida i delta avseende torde nämligen hållits, i viss mån karaktären av en ord- vara betydelsefullt, när det gäller att hos allmänheten inskärpa vikten av nykterhet i ningsregel. 206

trafiken, och skulle därigenom komma också försäkringsbolagen till godo. Ett långsiktigt bedömande med hänsynstagande till värdet av att nedbringa onykterheten i trafiken leder därför till den slutsatsen, att försäkringsbolagen i regel borde hävda och bevaka sina regresskrav även i de fall, då ett mera kortsiktigt bedömande ger vid handen, att det vore mest lönsamt att avstå från kravet.

prov). Det torde ankomma på medicinalstyrelsen att utfärda närmare anvisningar härom. Kontrollen vid blodprovstagningen

Beträffande blodprovets tillförlitlighet visar den av utredningen verkställda kontrollundersökningen, att den av Statens rättskemiska laboratorium hittills tillämpade felmarginalen - 0,15 promille - mycket väl täcker den För att anstalterna samfällt skall utöva sin spridning av avvikelser genom analysfel o. d., regressrätt i enlighet med det sagda torde en som av tekniska skäl måste förekomma. skyldighet för dem i förevarande hänseende Denna felgräns tillsammans med den kontroll, böra uttryckligen uppställas. Därvid bör som ligger i att tre olika prov från samma bolagen givetvis lämnas rätt till skäligt hän- person analyseras var för sig, ger garanti synstagande till den ekonomiska situationen för att analysfel eller fel vid själva provtagi varje enskilt ärende. ningen inte tillätes inverka på slutresultatet. Enligt de koncessionsvillkor för trafikförI fråga om den uppställda säkerhetsmargisäkringsrörelse som föreskrivits av Kungl. nalen för tekniska felaktigheter vid blodanaMaj:t är anstalterna redan nu förpliktade att lysen, 0,15 promille, vill utredningen underav den som uppsåtligen eller genom grov stryka, att iakttagandet av en sådan förvårdslöshet framkallat försäkringsfallet söka siktighetsnorm icke kan anses medföra att åter vad bolaget utgivit i skadestånd. Detta de aktuella straffbarhetsgränserna faktiskt åläggande torde alltså böra utvidgas till att skulle komma att utgöra, icke 0,5 och 1,5 omfatta även fall, där föraren varit så på- promille, utan 0,65 och 1,65 promille. Även verkad, som avses i 4 § 1 mom. trafikbrotts- om de genomförda provundersökningarna lagen, ävensom de fall, där han varit straffbar visar att marginalen i det stora flertalet fall enligt samma paragraf 2 mom. och tillika icke alls eller i varje fall endast till en mindre visas ha varit vållande till skadan. del behöver tagas i anspråk, är densamma likväl i några fall behövlig. Det är här fråga Den kliniska undersökningens utformning om ett tekniskt problem, icke om en juridisk angelägenhet. Att bortse från den tekniska Beträffande den kliniska undersökning.som ofullkomligheten vid det judiciella bedömanverkställes av läkaren, ger de nya brottsbedet skulle innebära ett allvarligt avsteg från stämningarna anledning till en översyn av rättssäkerhetens princip och i en del fall leda undersökningens nuvarande utformning och till klar orätt. det formulär, som därvid användes. Utredningen får hänvisa till vad som anförts härom på s. 161. Läkarens konklusion skall i fortsättningen endast gälla frågan huruvida vederbörande företer tecken på påverkan eller icke. Det kan även ifrågasättas om icke läkarundersökningen bör ökas ut med ett eller flera prov på påverkan (skriftprov, nystagmus-

Det kan nog förekomma, att den misstänkte känner osäkerhet inför resultatet, helst som han i sitt påverkade tillstånd ofta har underskattat omfattningen av den föregående alkoholförtäringen. Det finns dock anledning att förvänta, att den allmänna tilltron till blodprovet skall ökas, sedan 207

betryggande. En förväxling skulle också resultaten blivit kända av de nya omfatkunna tänkas ske i samband med själva provtande undersökningar som utredningen verktagningen och de använda kapillärernas förställt. packande för transport till laboratoriet, särEn för den misstänkte lätt tillgänglig konskilt då blodprov samtidigt skall tagas från trollmöjlighet yppar sig om polisen, såsom flera personer. Det åligger här polisen att utredningen föreslår, skulle börja använda svara för identifieringen. Utredningen har sig av drunkometern för en preliminär undervisserligen inte kunnat finna belägg för att sökning. Den misstänkte kan själv följa förväxling av prov i något fall ägt rum, men genomförandet av detta prov och resultatet har dock undersökt vilka möjligheter till av undersökningen framkommer omedelbart. ytterligare kontroll som kan föreligga. Det bör emellertid här understrykas, att Drunkometerprovet kan naturligtvis även i drunkometerprovet endast ger relativt grova detta avseende tjäna som kontroll. utslag, varför det icke kan bli fråga om en Man skulle vidare kunna komplettera den mera exakt överensstämmelse. Det direkta nuvarande utrustningen med en förseglingsblodprovet bör alltid tillerkännas vitsord anordning, varvid den misstänkte får anframför provet från utandningsluften. bringa sin namnteckning på en banderoll Det görs någon gång gällande, att förväxsom omsluter den ask i vilken kapillärerna ling av prov ägt rum, dvs. att det erhållna värdet avser blod från någon annan miss- förpackats. Denna försegling skulle brytas först på rättskemiska laboratoriet. Därest tänkt. Utredningen har gjort sig underrättad även den provtagande läkaren skriver sin om samtliga de kontrollåtgärder i syfte att förebygga förväxling, som vidtages på Statens namnteckning över förseglingen av det kurättskemiska laboratorium, och har därvid vert, i vilket asken insändes till laboratoriet, funnit, att dessa åtgärder måste anses fullt skulle ytterligare en garanti vinnas.

AVDELNING I I

Andra trafikmedel än fordon på väg

FJORTONDE KAPITLET Historik

Redan innan straffbestämmelser för onykterhet vid förande av motorfordon hunnit införas ifrågasattes, huruvida det icke förelåge behov av en allmän trafiknykterhetslagstiftning. Med anledning av motionsvis framförda yrkanden hemställde 1924 års riksdag, att Kungl. Maj:t måtte framlägga förslag om skärpta bestämmelser i syfte att förebygga trafikolyckor till följd av trafikpersonalens förtäring av alkoholhaltiga drycker. År 1925 remitterade Kungl. Maj:t till lagrådet ett förslag till viss ändring av strafflagens fylleriparagraf, vilket även upptog en bestämmelse om att den, som vore överlastad av starka drycker under utövning av yrke eller tjänst, varav annans säkerhet till liv eller hälsa berodde, skulle vara förfallen till böter. Lagrådet framställde vissa anmärkningar mot detta förslag. Bl. a. anfördes, att avgränsningen till sådana fall, då förseelsen ägde rum under utövning av visst yrke eller tjänst, syntes föga lycklig. Det borde vara själva arten av den utövade verksamheten, som borde tilläggas betydelse, icke ett tjänsteförhållande eller yrkesmässighet. Det vore vidare en vansklig uppgift att infoga en bestämmelse av denna art i allmänna strafflagen. Lagförslagets innebörd vore ju att straffbelägga redan ett vållande till inträde av risk för att skada skulle uppstå. Detta innebure genom framflyttandet av straffreaktionen till ett tidigare stadium än eljest ett principiellt steg, som lämpligen borde

övervägas vid en mera omfattande lagreform. Något tvingande behov av ett dylikt generellt lagbud syntes dessutom knappast vara för handen. I fråga om de situationer, som vid förslagets utarbetande främst hållits i sikte (motorfordonstrafiken), syntes ett mera effektivt skydd kunna beredas genom straffstadgande i specialförfattning. Lagrådet avstyrkte den föreslagna bestämmelsen och hemställde, att man måtte överväga införande i motorfordonsförordningen av ett stadgande om bötesstraff för den som i berusat tillstånd förde bil, oavsett om samtidig överträdelse av annan trafikförfattning ägt rum. I den till samma års riksdag avlåtna propositionen i ämnet (nr 63) upptogs icke heller någon bestämmelse av den art lagrådet avstyrkt. Beträffande motorfordonsförare beslutade 1925 års riksdag, såsom anförts under avd. I, kap. 1, att införa straffbestämmelse för den som i onyktert tillstånd framfört motorfordon. För 1928 års riksdag framlades ett förslag till lag angående fylleri m. m. (prop, nr 32). Häri upptogs en straffbestämmelse liknande den som avstyrkts av lagrådet 1925. Bestämmelsen avsåg den som, vid utövning av verksamhet så beskaffad att i händelse av bristande omsorg eller besinning fara lätteligen uppstod för människors liv eller hälsa, var så påverkad av starka drycker, att han kunde antagas ej äga nödigt herravälde över sina handlingar. Departementschefen, statsrådet Thyrén, uttalade, att den då införda 211

straffbestämmelsen i motorfordonsförordningen inte var tillräcklig, Jämväl andra områden av mänsklig verksamhet finnas, inom vilka ett dylikt moment är synnerligen betydande. Särskilt den allt vidsträcktare användningen av tekniska och maskinella hjälpmedel är ägnad att framhäva faran av alkoholförbrukning bland yrkesutövare av skilda slag. Det lärer icke vara underkastat minsta tvivel, att för rättsmedvetandet det framstår såsom synnerligen förkastligt, om någon i utövning av vissa arter av verksamhet, vilka i detta avseende påkalla uppmärksamhet, icke uppfyller kravet på fullkomlig nykterhet. Att i stor utsträckning detta förhållande lämnats obeaktat av lagstiftningen och i varje fall icke i allmänhet kännetecknats såsom brottsligt, framstår därför såsom en allvarlig brist. Att för den felande stundom kunna inträda påföljder av annan art, såsom skadeståndsskyldighet och disciplinär bestraffning, gör härvidlag knappast någon ändring, då dessa påföljder äro av väsentligt annan karaktär än ett allmänt straffbud. Deras utkrävande blir städse, då fråga är om annan än offentlig verksamhet, beroende av privata personers avgörande. De betänkligheter, vilka tidigare yppats mot en dylik bestämmelses upptagande i lagstiftningen, torde väsentligen hänföra sig till dess infogande i allmänna strafflagens fylleribestämmelse. Då nu detta sammanhang upplöses, vill jag för min del tillstyrka, att en blivande lag om straff för fylleri kommer att innehålla jämväl ett stadgande i angiven riktning. Vid behandlingen av förslaget inom lagrådet hade bl. a. anförts, att den omständigheten, att bestämmelsen intogs i en särskild lag om fylleri och icke i allmänna strafflagen, icke var ägnad att undanröja de betänkligheter, som lagrådet tidigare anfört. Det var här fråga om en nyhet av principiell innebörd, och det för anmärkningarna avgörande hade varit bestämmelsens generella och abstrakta innebörd. Prövningen av en sådan bestämmelse borde föregås av konkreta er-

farenheter, som bäst kunde vinnas genom tillämpningen av motsvarande specialstadganden inom områden, där ett verkligt behov framträtt. Första lagutskottet avstyrkte förslaget och framhöll, att det icke var styrkt, att något behov av en straffbestämmelse av denna innebörd förelåg i fråga om andra personer än motorförare. Invändningar anfördes också mot ordalydelsen i fråga om avgränsningen av det straffbara området. Både när det gällde frågan om vilka verksamhetsområden, som kunde anses innefattas i begreppet "så beskaffad att i händelse av bristande omsorg eller besinning fara lätteligen uppstår för människors liv eller hälsa", och när det gällde frågan om vad som kunde läggas i begreppet "så påverkad att han kan antagas ej äga nödigt herravälde över sina handlingar", ansåg utskottet det svårt att åstadkomma en rättvis och likformig lagtillämpning. I en reservation till utskottsutlåtandet tillstyrktes den i propositionen föreslagna bestämmelsen med den huvudsakliga ändringen, att uttrycket "kan antagas ej äga nödigt herravälde över sina handlingar" utböts mot "måste antagas ej äga nödigt herravälde över sina handlingar". Andra kammaren biföll propositionen med den av utskottsreservanterna föreslagna ändringen men första kammaren avslog propositionen, varför frågan förföll. Förslag om en allmän bestämmelse med denna vidsträckta giltighet har därefter icke varit föremål för statsmakternas prövning. Frågan om speciella straffbestämmelser för förare av vissa andra trafikmedel än fordon på väg har dock behandlats i riksdagen. Förslag har sålunda motionsvis framlagts beträffande fartygsbefälhavare.

FEMTONDE

KAPITLET

Gällande bestämmelser m. m.

Det

framgår

av

föregående

särskilda straffbestämmelser

kapitel,

att

för förande i

alkoholpäverkat tillstånd av a n d r a

trafik-

medel ä n under avd. II n ä m n d a saknas i den allmänna lagstiftningen. För en del förare är dock i vissa fall de allmänna reglerna om tjänsteansvar

tillämpliga och i några

torde straffbestämmelserna

för

fall

allmänfarlig

vårdslöshet k u n n a åberopas. I fall av vållande till sjöolycka finns även regler i sjölagen. De disciplinära bestämmelser, som gäller för

vissa

kategorier

av befattningshavare

inom samfärdseln, upptar ofta en föreskrift om iakttagande av nykterhet i tjänsten. För överträdelse är stadgat disciplinstraff. Vidare

beroende, får icke användas befattningshavare, om vars pålitlighet i nykterhetshänseende grundad anledning till tvekan synes föreligga. 3. Befattningshavare vilken ådömts bestraffning för onykterhet i tjänsten andra gången, får icke användas i sådan tjänstgöring, som direkt berör trafiksäkerheten, därest icke distriktschefen resp. järnvägsstyrelsen, med hänsyn till befattningshavarens välförhållande efter bestraffningen eller av annan särskild anledning, finner undantag i sådant hänseende böra medgivas. N ä r m a r e bestämmelser om de disciplinära åtgärder, som k a n vidtagas för förseelse m o t ovanstående bestämmelse i den

allmänna

tjänsteordningen, återfinnes i § 6,

disciplin-

stadgan för Statens

Järnvägar:

finns i kollektiva anställningsavtal bestämmelser om nykterhetskrav och om åtgärder vid brott däremot. I det följande l ä m n a s en redogörelse för de bestämmelser som i förevarande gäller

för järnvägs-, spårvägs-

avseende och

buss-

personal samt för personal inom sjö- och luftfart. Järnvägspersonal I gällande Allmänna fattningshavare

tjänsteordning

för be-

vid Statens Järnvägar

(Statens

Järnvägars författningssamling, särtryck n r 140, 6 m a r s 1944) stadgas i § 16: 1. Befattningshavare får vid tjänstgöring icke vara påverkad av rusgivande drycker. Förtäring av rusdrycker under tjänstgöring är förbjuden. Sådana drycker få ej heller medföras under tjänstgöring. 2. Till tjänstgöring, varav trafiksäkerheten är

Finner förman underlydande befattningshavare vara onykter under tjänstgöring, skall förmannen, därest befattningshavaren icke skriftligen eller i vittnes närvaro vidgår sin onykterhet eller tillfyllestgörande bevisning om densamma icke eljest förefinnes, uppmana honom att omedelbart uppsöka järnvägsläkare för tagande av blodprov. Skulle svårighet möta för järnvägsläkares anlitande, må annan läkare verkställa blodprovet. Då befattningshavare ställes till ansvar för onykterhet, bör i samband med utredningen rörande själva förseelsen verkställas undersökning till utrönande, huruvida det finnes anledning antaga, att befattningshavaren lider av alkoholism. Om alkoholism anses föreligga, skall föranstaltas om vård och ev. göras anmälan till nykterhetsnämnd. Straffet för onykterhet i tjänsten är (§ 17) om förseelsen begåtts: a) av ordinarie befattningshavare, som innehar 213

förmans ställning eller som, då förseelsen äger rum, har att fullgöra sådan tjänstgöring, som direkt berör trafiksäkerheten. l:a gången 2:a

„

3:e

,,

Böter motsvarande 6—10 dagars lön. Böter motsvarande 10—20 dagars lön. Mistning av tjänsten under högst 3 månader eller avsättning.

b) av övrig ordinarie personal l:a gången 2:a

,,

3:e

„

Böter motsvarande 4—8 dagars lön. Böter motsvarande 8—20 dagars lön. Mistning av tjänsten under högst 3 månader eller avsättning.

Uteblivande från tjänstgöring på grund av onykterhet likställes i bestraffningshänseende med onykterhet i tjänsten. I stort sett gäller samma bestämmelser för personal vid de enskilda järnvägarna enligt "Allmän tjänsteordning", utarbetad av Svenska Järnvägsföreningen. Enligt vad utredningen under hand inhämtat, brukar vederbörande förman föranstalta om blodprovs tagande, då någon anträffas påverkad i tjänsten. Vid högre promilletal än 0,8 anses befattningshavaren ha varit onykter. I grova fall, då grund för allmänt åtal förelegat, har saken ofta hänskjutits till allmän domstol. Även i Svenska Järnvägsmannaförbundets stadgar har nykterhetskravet markerats (§ 13, mom. 2): Medlem vare ovillkorligen skyldig att såväl i som utom tjänsten uppträda nyktert och på ett för kåren hedrande sätt, på det att aktning odelat må vinnas såväl inom kåren som hos befäl, övriga järnvägsmän och allmänheten. Medlem bör därför oförbehållsamt till avdelningsstyrelsen anmäla varje yrkeskamrat, som genom onykterhet i tjänsten, svekfullt beteende mot kamrater, dåligt uppförande m. m. skadar förbundets anseende. 214

Spårvägs- och busspersonal Framställningen avser bestämmelserna för personalen vid AB Stockholms Spårvägar. Enligt Ö.Ä:s reglemente för spårvägstrafiken i Stockholm (§ 4) må till tjänstgöring, varav trafiksäkerheten är beroende, icke användas annan än den som är känd för pålitlighet, nykterhet och ordentlighet. Övervakningsmyndighet (Ö.Ä. m. fl.) kan vidare förbjuda att olämpliga personer användes såsom förare. På grundval av en tidigare förefintlig skyldighet för spårvägen att anmäla fall av onykterhet i tjänsten har denna bestämmelse haft viss praktisk betydelse. I mitten av 1940-talet föreskrev emellertid Ö.Ä. att anmälningsskyldigheten icke längre skulle gälla, enär ämbetet ansåg att spårvägen på ett tillfredsställande sätt handhade kontrollen över personalens användning. Enligt gällande kollektivavtal kan befattningshavare, som i tjänsten gjort sig skyldig till förseelse av grövre beskaffenhet, skiljas från sin anställning utan uppsägning. Såsom förseelse av grövre beskaffenhet räknas bl. a. onykterhet i tjänsten. Begår befattningshavare förseelse av ringare beskaffenhet kan han ådömas varning eller suspension. Vid ifrågasatt ådömande av suspension beredes ombud för personalen möjlighet att framföra sina synpunkter. Vid misstänkta fall av onykterhet i tjänsten hänvisas vederbörande, där sä kan ske, till läkare för tagande av blodprov, varvid en blodalkoholhalt pä 0,8 promille anses fällande. Liknande bestämmelser som för Stockholms spårvägar gäller för förare vid övriga spårvägsföretag i riket och torde även förekomma för säkerhetspersonal vid en del av dem. Personal inom sjöfart Sjömanslagen innehåller i 49 § en bestämmelse som ålägger envar att uppföra sig skickligt, nyktert och fridsamt.

I sjömanslagen ingår vidare bestämmelser om bestraffning, då sjöman gjort sig skyldig till onykterhet i tjänsten. Enligt 33 § äger sålunda befälhavare avskeda sjöman, om han gör sig skyldig till upprepad onykterhet i tjänsten, och enligt 62 § kan sjöman bestraffas genom mistning av hyra för högst sju dagar (disciplinbot), om han är berusad i tjänsten eller olovligen skaffar ombord rusdrycker. Frågan om åläggande av disciplinbot skall prövas av en disciplinnämnd, vilken skall bestå av befälhavaren och två av denne enligt vissa regler utsedda ledamöter. Om sjöman med 6 månaders anställning på fartyg med minst tio mans besättning blir uppsagd från sin anställning, kan han påkalla samråd med disciplinnämnd rörande uppsägningen. Mera allmänna straffstadganden innehålles i 81 §, enligt vilken å fartyget anställd, som pä annat sätt än här ovan sagts gjort sig skyldig till förseelse i tjänsten eller brutit mot ordning och skick, kan straffas med dagsböter. De ovan återgivna lagbestämmelserna är tillämpliga pä all personal på fartyg utom befälhavaren. Beträffande den sistnämnde torde väl 49 § sjömanslagen i och för sig gälla, men något straffstadgande avseende den befälhavare, som bryter mot nämnda stadgande, har icke upptagits i lagen. Har en befälhavare i samband med sjöolycka varit alkoholpåverkad, kan straff ådömas honom, om han befinnes ha varit vållande till sjöolyckan. Straffet ådömes i så fall enligt 293 § sjölagen, som stadgar, att befälhavare, som genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten vållar sådan olycka, straffas med böter eller fängelse i högst ett år, där ej gärningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff. Om omständigheterna är synnerligen försvårande må han för viss

tid eller för alltid dömas förlustig sådan rättighet att föra fartyg, för vars utövande särskilda villkor är stadgade. Enligt 79 § sjömanslagen kan även annan ombord anställd än befälhavaren dömas till dagsböter eller fängelse, om han genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten varit vållande till sjöolycka. Om den skyldige är maskinchef, styrman, maskinist eller radiotelegrafist, kan han, där omständigheterna är synnerligen försvårande, förklaras för viss tid eller för alltid förlustig sin behörighet. I detta sammanhang må även erinras om stadgandet i 19 kap. 5 § strafflagen om straff för allmänfarlig vårdslöshet. Enligt detta lagrum kan den som av oaktsamhet framkallar fara för brand eller ofärd, bli föremål för straff. På fartygspersonal, som är anställd i allmän tjänst, kan slutligen reglerna om ämbetsbrott bli tillämpliga. Vid 1950 års riksdag väcktes en motion syftande till att införa en bestämmelse som bl. a. kriminaliserade onykterhet i tjänsten hos fartygsbefälhavare. Första lagutskottet inhämtade yttranden över motionen från ett antal myndigheter och organisationer. Flertalet av dem tillstyrkte att onykterhet vid förande av fartyg i någon form straffbelades. Stockholms rådhusrätt motiverade utförligt ett dylikt ståndpunktstagande. Särskilt stötande för det allmänna rättsmedvetandet ter sig det förhållandet, att en befälhavare, som genom förtäring av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel avsevärt nedsätter sin förmåga att föra fartyget, i avsaknad av såväl särskild straffbestämmelse för onykterhet i tjänsten som ett mera allmänt stadgande om ansvar för tjänstefel, icke kan fällas till ansvar härför, ehuru de faror för liv och värden, som en dylik minskning av hans tjänsteduglighet kan medföra, torde kunna sägas vara av väsentligen större och allvarligare omfattning än fallet är vid rattfylleri. Det torde visserligen kunna göras gällande, att en ned215

sättning i befälhavarens tjänsteförmåga icke alltid är förenad med någon så omedelbar fara som vid framförande i berusat tillstånd av motorfordon eller luftfartyg. Så torde nämligen vara förhållandet allenast i de fall, då befälhavaren, såsom ombord å färjor eller lustfartyg, intager ställning av kvalificerad rorgängare, eller då befälhavaren, såsom å mindre, motordrivna fartyg, är den ende utbildade navigatören ombord. I de fall åter, då det omedelbara handhavandet av fartygets navigering åvilar annat kompetent befäl än fartygsbefälhavaren, torde en nedsättning av befälhavarens tjänsteförmåga huvudsakligen medföra, att han härigenom i större eller mindre utsträckning blir urståndsatt att utöva tillsyn över fartyget och dess skötsel samt rätt uppfylla de plikter i övrigt som åvila honom. Det försättande ur tjänstedugligt skick, som vållas av hans förtäring av berusningsmedel, torde i dylikt fall närmast böra bedömas såsom tjänstefel och till sin natur snarast vara att jämställa med ett avvikande ur tjänsten. Vid bedömande av vilka'lagstiftningsåtgärder, som må anses påkallade i förevarande hänseende, finner rådhusrätten sig böra förorda, att med hänsyn till nu förevarande brotts speciella art och farlighet en särskild bestämmelse införes rörande straff för onykterhet under utövning av sådana tjänsteåligganden i samband med fartygs navigering, vilkas bristfälliga uppfyllande kan innebära fara för inträffande av sjöolycka. Tillämpligheten av ett dylikt stadgande bör enligt rådhusrättens mening avse icke blott befälhavare utan även medlem av besättningen; den i 81 § sjömanslagen givna bestämmelsen torde såsom åsyftande förseelser av ringare art icke kunna anses vara tillfyllestgörande i förevarande hänseende. Sveriges segelfartygsförening tillstyrkte en allsidig utredning om åtgärder för stävjande av spritmissbruk ombord å fartyg. I det fall en skärpning av straffbestämmelsen för befälhavare skulle anses böra ifrågakomma för berusat uppträdande, borde dylikt straff även gälla för var och en ombord, som uppträdde spritpåverkad i arbete eller på frivakt. Föreningen anförde vidare. Av motionärernas anförande framgår, att förslaget om skärpning av lagen för befälhavares 216

ansvar avses tillämpas vid missbruk av rusdrycker. Det kan icke bestridas, att allt befäl å fartyg, som under sin tjänsteutövning till sjöss är påverkat av sprit eller rent av kan vara berusat, är en stor fara för sig själv, besättning, passagerare, fartyg och last samt en fara för mötande fartyg och dess besättning. Dylikt befäl ådrager sig ett stort ansvar. Detsamma kan även sägas om varje person som tjänstgör i fartyg: maskinpersonal såväl som däcksmanskap kan genom handling utförd i onyktert tillstånd skada till liv och egendom och månget olycksfall kan skrivas på spritens konto. Rorsman, utkik eller vakt i maskin, som är spritpåverkad, är ingen fullgod sjöman. Enligt Svenska sjöfolksförbundets mening vore det synnerligen anmärkningsvärt, att svensk lagstiftning icke innehölle någon bestämmelse om att en befälhavare — med dennes stora ansvar för fartyg, last och de ombordvarande — vid utövande av sin tjänst skall iakttaga nykterhet. Förbundet ansåg det också vara orimligt, att en befälhavare, som uppträder berusad i tjänsten, icke skall ådraga sig straffrättsliga påföljder härför. Även om en olycka inte inträffat i samband med att befälhavaren varit berusad, borde enbart det förhållandet, att onykterhel i tjänsten förelegat, vara tillräckligt skäl för att straff skall kunna utmätas. Svenska maskinbefälsförbundet hänvisade till de norska bestämmelserna och framhöll därvid, att dessa gällde inte bara befälhavaren utan samtliga ombord anställda. Förbundet underströk önskvärdheten av att det i vår sjölagstiftning infördes bestämmelser liknande de norska. Enligt förbundets åsikt borde emellertid sådana bestämmelser icke begränsas till passagerarefartygen, utan även omfatta lastfartyg. Kommerskollegium fann icke skäl föreligga för bifall till motionen. Ämbetsverket hade icke funnit att händelser av den art, som åsyftades i motionen, förekommit i sådan utsträckning, att ett särskilt stadgande vore

motiverat. Vidare framhölls, att domstolarna alltid torde betrakta fylleri såsom försvårande omständighet i samband med sjöolyckor. De bestämmelser i sjömanslagen, som berättiga redare att när som helst skilja en befälhavare från hans befattning, syntes enligt kollegium utgöra ett tillräckligt korrektiv mot företeelser av ifrågavarande art. Även Sveriges fartygsbefälsförening ställde sig avvisande till motionen. Utskottet (uti. nr 19) påyrkade en utredning och anförde bl. a. Det är uppenbart, att man på fartygsbefälhavare måste ställa det kravet att han iakttager nykterhet i tjänsten. Mot en bestämmelse av sådan innebörd torde knappast kunna göras några berättigade erinringar. Flertalet hörda myndigheter och organisationer ha också uttalat sig för införande av en dylik regel. Utövandet av de mångahanda uppgifter, som åvila en fartygsbefälhavare, ställer de största anspråk på dennes omdöme och sinnesnärvaro. En befälhavare, som genom spritförtäring påtagligt reducerat sin förmåga härutinnan och därigenom onödigtvis framkallar faror i olika avseenden, bör icke undgå ansvar. Innan lagbestämmelser härom kunna antagas, är dock erforderligt att utreda vissa spörsmål. Det kan sålunda tänkas, att åtskillnad måste göras mellan det fall, att befälhavaren själv för fartyget i onyktert tillstånd, och det fall, att han eljest utövar sin befälsmakt ehuru påtagligt alkoholpåverkad. Det förra fallet har närmast anknytning till trafiknykterhetslagstiftningen, det senare snarare till sådana regler, som bestämmelserna om straff för onykterhet i tjänsten i 26 kap. 14 § strafflagen. På förslag av utskottet beslöt riksdagen skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om en utredning bl. a. rörande införande av straffbestämmelse för fartygsbefälhavare, som varit onykter vid förande av fartyg eller eljest i tjänsten. Slutligen må här nämnas att mellan arbetsmarknadens parter på sjöfartsområdet träffats vissa avtal, bl. a. för motverkande av onykterhet i tjänsten. I särskilda överenskommel-

ser mellan Sveriges redareförening och Svenska maskinbefälsförbundet samt mellan redareföreningen och Svenska sjöfolksförbundet har de avtalsslutande parterna förklarat sig ense om att vidtaga sådana åtgärder, att personer inom maskinbefälskåren resp. andra sjömän, som uppfört sig klandervärt eller av andra skäl icke är lämpade för anställning till sjöss, antingen utestänges från tjänst inom yrket för viss tid eller helt avföres från detsamma. För att handlägga sådana ärenden har tillsatts två sådana nämnder, den ena bestående av två representanter för redareföreningen och två för maskinbefälsförbundet samt den andra av två representanter för redareföreningen och två för sjöfolksförbundet, varjämte i vardera nämnden ingår en av parterna gemensamt utsedd opartisk ordförande. Av parterna har upprättats ganska detaljerade processuella och straffrättsliga regler för nämndernas verksamhet ävensom beträffande registrering av personer, mot vilka anledning till ingripande förekommit. Personal inom luftfart

I förordningen den 26 maj 1922 om luftfart stadgas, att den som gör tjänst ä luftfartyg, som brukas inom svenskt område, skall ha certifikat eller i särskilda fall speciellt tillstånd. Villkoren för erhållande av certifikat bestämmes av Konungen. Certifikatet utfärdas för viss tid men kan återkallas före utloppet av denna (23 och 24 §§). I kungörelsen av den 20 april 1928 har Kungl. Maj:t föreskrivit, att för certifikat såsom förare, navigatör, radiotelegrafist, radiotelefonist eller mekaniker ombord å luftfartyg fordras bl. a. att vederbörande gjort sig känd för nykterhet och ordentlighet samt, då fråga är om förlängning eller förnyelse av certifikat, befunnits hava på ett tillfredsställande sätt iakttagit de råd och anvisningar 217

beträffande levnadssättet m. m. som utfärdas av medicinalstyrelsen (13 §). I 1922 års förordning utsäges direkt (23 §) att certifikatet skall återkallas, då förutsättningarna för att vederbörande kan göra tjänst ej längre föreligger. Certifikatet bör alltså återkallas så snart förutsättningen att vara känd för nykterhet ej längre föreligger. Dessutom stadgas i 1928 års kungörelse (14 §), att luftfartsmyndigheten skall återkalla certifikatet, då innehavare befmnes ha vid utövandet av den verksamhet, ceitifikatet avser, gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller varit berusad. Kungörelsen ger luftfartsmyndigheten möjlighet att bemyndiga befattningshavare att vidtaga åtgärder till förhindrande av färd, bl. a. då denna uppenbarligen skulle komma att medföra fara för person eller egendom ombord på luftfartyg eller utanför detsamma (39 §). Flygplatspersonalen äger rätt att avlägsna eller i trängande fall taga i förvar person, som uppträder berusad eller stör ordningen eller genom sitt uppträdande äventyrar säkerheten i luftfartens utövande (40 §). Med stöd av ovannämnda förordning och kungörelse har medicinalstyrelsen den 3 december 1932 (M.F. 96: 1932) utfärdat råd och anvisningar rörande levnadssättet m. m. för person, som tjänstgör å civilt luftfartyg. Det heter i dessa råd och anvisningar. Största återhållsamhet beträffande förtärandet av alkoholhaltiga drycker bör av flygaren städse iakttagas. Som regel till sträng efterlevnad bör gälla, att sådana drycker icke förtäras under luftfärden och under en tid av 24 timmar närmast före dess början. Under tjänstledighet bör flygare också iakttaga ett hygieniskt levnadssätt och särskilt undvika överdrifter i avseende å diet, alkohol och tobak, så att skadliga vanor i dessa avseenden ej grundläggas. De nu refererade bestämmelserna återkommer även i kollektivavtalet för den flygande personalen. I gällande avtal mellan 218

SAS och Sveriges Flygbefälsförening heter det i 1 § 2 mom. Missbruk av alkoholhaltiga drycker eller narkotika är förbjudet. Såsom missbruk anses varje förtärande av alkoholhaltiga drycker under flygning eller under 24 timmar närmast före dess början, dock att den anställde till ordinarie måltid må förtära öl med högst 5 volymprocent alkohol såsom måltidsdryck. Anm. Antalet timmar är beroende av Luftfartsmyndighetens och Medicinalstyrelsens beslut. Disciplinära åtgärder regleras genom avtalets § 9 , mom. 2: Flygbolagets direktion kan omedelbart avskeda eller avstänga den anställde från hans befattning på viss tid, med eller utan lön, eller sätta honom i lägre löneklass, om den anställde uppenbart försummar sina åligganden gentemot flygbolaget i enlighet med detta avtal, eller om den anställde missbrukar alkoholhaltiga drycker eller narkotika i sådan grad, att detta enligt direktionens mening inverkar menligt på den anställdes tjänst, eller om den anställde i tjänsten visar uppenbar försumlighet, oskicklighet, olämplighet eller gör sig skyldig till allvarligare fel eller om den anställde av offentlig myndighet fråntages något av de certifikat, som äro nödvändiga för tjänstens fullgörande. Innan dylik uppsägning eller avstängning från tjänsten äger rum skall yttrande från befordringsrådet inhämtas. I mars 1952 ingick flygläkaren Nils Sundgren i SAS till medicinalstyrelsen med en hemställan om revision av de av styrelsen utfärdade bestämmelserna. Han anförde därvid att flygledningen i SAS och dess läkare enats om ett förslag till bestämmelser, vilka alltså avsågs komma att tillämpas i samtliga de tre skandinaviska länderna. Förslaget hade följande lydelse. 1. Alkoholhaltiga drycker, även innefattande de till medicinskt bruk, få icke intagas under flygtjänst med undantag av ett glas (150—200 cc) öl (maximum 2*/« volymprocent alkohol) till ordinarie måltid högst 2 gånger dagligen. Under 10 timmar omedelbart föregående flygtjänst får ingen alkohol intagas. 2. Under de 24 sista timmarna före men icke

senare än 10 timmar omedelbart före en flygning får alkohol endast intagas i måttlig mängd. Under denna tidsperiod får den totala förbrukningen av alkoholhaltiga drycker icke överstiga en kvantitet motsvarande 15 cc starksprit (överstigande 3 volymprocent alkohol). Alkoholkoncentrationen i blodet får under sagda tidsperiod (24—10 timmar före flygtjänst) icke överstiga 0,5 promille. Flygläkaren framhåller, att det möjligen kan i en kommande bestämmelse tilläggas, att flygande personal, som under flygtjänst befinnes ha en alkoholkoncentration i blodet överstigande ett visst angivet värde, kan bli föremål för bestraffning och indragning av certifikat. Tanken bakom förslaget är enligt flygläkaren, att man ansett sig kunna utan risk för flygsäkerheten tillmötesgå den flygande perso-

nalens önskan att få intaga högst ett glas öl av nämnd styrka till ordinarie måltid. Man vill emellertid ha de tio sista timmarna helt alkoholfria (dock med undantag för en mindre kvantitet öl) och önskar även förhindra att alkoholförbrukningen dagen resp. kvällen innan flygtjänstgöring påföljande dag får en för flygsäkerheten riskabel omfattning, vilken även kan inverka ofördelaktigt på nattsömnen. Det anses dock i praxis svårt att hindra, att en betjäning, som en kväll kommer exempelvis till Rom och påföljande morgon skall flyga vidare, hindras att intaga ett eller två glas rött lättvin till maten. Det av SAS framlagda förslaget skulle — om det accepteras av medicinalstyrelsen — komina att gälla för all flygande personal i landet, även privatflygare.

SEXTONDE KAPITLET

Förslag till bestämmelser för andra trafikmedel än fordon på väg

Det har redan i det föregående framhållits, att alkoholförtäring medför ökad risk för en med hänsyn till omständigheterna felaktig och för vederbörande själv såväl som för andra farlig handling. Såsom framgår av sjunde kapitlet, avspeglar sig detta på tydligt sätt i trafikolycksfallsstatistiken. Riskökningen är för övrigt ej begränsad till trafiken. Kraven på klart omdöme och på precision i rörelserna gäller sålunda numera verksamheten på en rad vitt skilda områden. Detta sammanhänger även med den allt vidsträcktare användningen av tekniska och maskinella hjälpmedel bland yrkesutövare av skilda slag. Behovet av lagstiftningsåtgärder till minskande av faran av alkoholpåverkan bland dem som utövar "farlig" verksamhet har redan tidigt uppmärksammats. Sålunda kan erinras om det i det föregående redovisade förslaget till 1928 års riksdag om införande av en ansvarsregel för den, som är spritpåverkad vid utövande av varje slag av verksamhet så beskaffad, att i händelse av bristande omsorg eller besinning fara lätteligen uppstår för människors liv eller hälsa. Det faller emellertid utanför trafiknykterhetsutredningens uppgift att behandla nykterhetsspörsmålet i vidare mån än såvitt angår trafiken. Det är för övrigt just inom trafiken som den av alkoholförtäring föranledda riskökningen är särskilt framträdande. Riskökningen inom detta område får dessutom oavlåtligt större betydelse, allteftersom 220

de maskinella fortskaffningsmedlen vinner ökad användning. Utredningen finner det självklart, att nykterhetskravet måste upprätthållas även inom andra trafikområden än vägtrafiken. Då det här oftare än när det gäller vägtrafik är fråga om yrkesmässig verksamhet med ansvar för passagerare och gods, synes det i och för sig rimligt att ifrågasätta strängare krav. I Norge har man dragit konsekvensen härav, i det man genom lagen om pliktmessig avhold stadgat förbud, vid straffansvar, mot alkoholförtäring bl. a. för den, vilken tjänstgör som förare av lokomotiv, spårvagn, luftfartyg eller passagerarefartyg. Även i vårt land har förhållandet beaktats i så måtto, att man hävdat nykterhetskravet dels i lag, såsom i fråga om sjötrafiken, och dels i disciplinära bestämmelser, såsom beträffande järnvägs-, spårvägs- och lufttrafik. Att trafikbrottslagstiftningen hos oss på detta område begränsats till motortrafiken torde tidigare ha ansetts försvarbart främst av att disciplinära bestämmelser funnits inom de andra trafikområdena. Farorna vid alkoholpåverkan är otvivelaktigt större inom vissa trafikområden än inom andra. Den större eller mindre hastigheten hos de olika trafikmedlen spelar härvid en viktig roll. Trafikmediets storlek och tyngd är även av stor betydelse. Slutligen blir alkoholens farlighet mera markerad om fortskaffningsmedlet normalt rör sig i livlig

trafik än om det framföres utan direkt beröring med annan trafik.

samt betecknas såsom befattningar varav trafiksäkerheten är beroende. Som exempel Vid en bedömning om gällande nykterhets- på sådan personal kan nämnas tågklarerare, krav kan anses tillfyllest måste hänsyn även konduktörer, etc. Kraven torde ej böra tas till att ofta andra personer än föraren generellt knytas till innehavet av viss befattmedverkar vid dirigeringen av ett trafikmedel. ning utan kan begränsas till utövandet av Som exempel kan nämnas att inom vissa slag densamma. Det förefaller nämligen knappast av trafikföretag särskilda personer är avde- erforderligt att under kraven föra exempelvis lade för att ombesörja säkerhetstjänsten. Den en stationsinspektor, när han ej svarar för uppgift som därvid åvilar dem är ofta så stationens säkerhetstjänst. maktpåliggande att fog kan finnas för att Liknande synpunkter som på järnvägsställa lika stränga krav på dem som på personal torde även kunna anläggas på föraren. motsvarande spårvägspersonal. Samma kan Trafiknykterhetsutredningen upptager i det sägas om den, vilken tjänstgör som kondukföljande till bedömning frågan om i vilken tör på buss eller eljest i säkerhetstjänst hos utsträckning nykterhetskrav bör hävdas inom bussföretag. olika trafikområden. Sjövägarna är endast undantagsvis starkt Vad först angår järnvägstrafiken är dess trafikerade, och fartygens hastighet är oftast tr ygga genomförande beroende av såväl tåg- ringa i förhållande till motorfordonens. I föraren som säkerhetstjänsten. Fordonens manövreringen deltager dessutom icke sällan stora snabbhet och tyngd liksom rikedomen flera personer. På större fartyg skötes såav signaler till trafikens ledning medför be- lunda styrningen av särskild rorgängare tydande katastrofrisker, om icke föraren under närmaste tillsyn av vakthavande styrfyller höga anspråk icke minst i fråga om mannen samt maskinskötseln av personalen nykterheten. På grund härav och med hän- i maskinrummet, under det att befälhavarens syn även till att ett stort antal passagerare uppgift består i att ge direktiv åt och konofta medföljer järnvägsfordon, synes det ut- trollera övriga befattningshavare. Faran av redningen uppenbart att man icke bör ställa att befälhavaren är alkoholpåverkad skulle lägre krav på tågförare än på förare av möjligen på grund härav kunna sägas vara motorfordon. Däremot torde förarkraven mindre framträdande. kunna begränsas till att gälla maskindrivet Man måste emellertid beakta, att synnerfordon och alltså ej behöva gälla för exempel- ligen svårbemästrade situationer ofta uppvis en cykeldressin eller tralla. träder till sjöss, och att befälhavaren liksom Säkerhetstjänsten, som genom signaltjänst övriga med navigeringen sysselsatta personer och annan kontroll har att svara för tågens därvid kan sättas på krävande prov. På ianspråktagande av de skilda spåren, för åtskilliga mindre fartyg, även sådana som ordningen vid passagerarnas på- och av- går i passagerartrafik, är befälhavaren själv stigande etc, har en minst lika stor betydelse rorgängare och har sålunda ensam hand om ur trygghetssynpunkt som tågföraren. Med manövreringen. Även om flera personer hänsyn härtill synes lika stränga nykterhets- samtidigt är sysselsatta med denna, kan krav böra ställas på järnvägens kontroll- onykterhet och därmed oskicklighet hos en personal som på tågens förare. De befatt- enda av dem äventyra säkerheten. Det förningar, som här kommer i fråga, kan gemen- tjänar här framhållas, att även ett långsamt221

Liknande synpunkter som på icke maskingående fartyg, som föres oskickligt, kan drivna båtar kan givetvis i någon mån göra genom kollision med annat fartyg medverka sig gällande även i vad angår vissa mindre till mycket svåra olyckor. Förutom de som direkt handhar navige- motorbåtar, exempelvis roddbåtar med utomringen finnes åtminstone på större fartyg bordsmotor. Den typiska farligheten, åtpersonal som fullgör olika funktioner av minstone för övrig trafik, får nämligen anses vilka fartygets trygga framförande är bero- vara mindre framträdande hos sådana båtar, ende, såsom maskinister, telegrafister m. fl. oftast av lustbåtstyp, än hos större farkoster. Det kan vidare förväntas, att man pä sina Säkerhetstjänst för sjöfartsföretag kan underhåll bland allmänheten kommer att ställa stundom fullgöras även av personal i land. sig rätt främmande till tanken att uppställa Vad nyss anförts om vådan av alkoholförsådana krav som här avses även för dem, täring torde kunna göras gällande jämväl som framför småbåtar med motordrift. Detta för de nu nämnda personalgrupperna. Som förut omtalats är den norska lagen kunde leda till bristande respekt för en regel, om pliktmessig avhold begränsad till perso- som innefattade dylika krav. Med hänsyn härtiU kunde det måhända nal på passagerarfartyg. Edruelighedskommittén har emellertid föreslagit, att lagen ut- ifrågasättas att utvidga undantaget från sträckes till att även omfatta personal på nykterhetskravet till att även omfatta förare av mindre motorbåtar. Man finge då tänka lastfartyg. Till stöd härför har åberopats, att ur trafiksäkerhetssynpunkt betydelsen av sig en gränsdragning mellan olika slag av nykterhet vore lika stor för de båda personal- båtar. Ett sätt vore därvid att draga gränsen kategorierna och att det i övrigt ej förelåge vid ett visst deplacement, så att nykterhetsnågon anledning att göra åtskillnad dem kravet skulle gälla endast förare av fartyg emellan. Vad som sålunda anförts synes vara med deplacement av exempelvis 5 ton och befogat. Att märka är även att såväl befäl- däröver. Ett annat sätt skulle vara att sätta havaren som varje annan befattningshavare gränsen vid viss konstruktiv hastighet, t. ex. 7 knop, så att förare av båtar med lägre med säkerhetstjänst på ett lastfartyg har ansvaret icke bara för fartyget och lasten utan maximifart ginge fria. Ett tredje sätt vore en även för den övriga besättningen. I fråga om kombination av de båda föregående. Trafiknykterhetsutredningen, som vissernykterhetskravet torde därför detsamma böra ligen anser visst fog finnas för en begränsgälla, oavsett om det är fråga om ett passagening i någon av de angivna riktningarna, har rarfartyg eller ett lastfartyg. Däremot synes kravet kunna begränsas till likväl funnit sig böra, under betonande av att gälla maskindrivet fartyg. Åtskilliga segel- de avsevärda risker som följer med ett fartyg är uppenbarligen snabba och svår- oskickligt framförande av båtar även om manövrerade i sådan grad, att de i fråga om dessa har låg fart och ringa storlek, föreslå att nykterhetskravet för förare och annan farlighet närma sig maskindrivna fartyg. Att ange någon gräns mellan dessa och mindre säkerhetspersonal på maskindrivna fartyg farliga fartyg synes emellertid vara svårt. I upprätthålles över hela linjen. Vad slutligen angår lufttrafiken, kan utredjämförelse med den stora och föga riskbetoningen fatta sig kort. Inom detta trafikområde nade gruppen roddbåtar och små segelbåtar torde också den farligare gruppen vara täm- är de uppgifter som ankommer på förare och säkerhetspersonal så maktpåliggande ligen liten. 222

att någon eftergift från de krav, som gäller för motorfordonsförare, självfallet icke kan ifrågakomma. Hur starkt de funktioner, som är i verksamhet vid flygning, reagerar för även mycket smä kvantiteter alkohol, framgår närmare av resultaten av den särskilda undersökning härom som redovisas i kap. 6. Trafiknykterhetsutredningen vill blott här tillägga, att kraven icke torde böra inskränka sig till förare av motordrivet luftfartyg och till annan säkerhetspersonal hos lufttrafikföretag utan enligt utredningens mening bör gälla även för förare av icke motordrivet luftfartyg, t. ex. segelplan. Behovet av lagstiftningsåtgärder

Såsom utredningen i det föregående anfört, bör enligt dess mening förare av sådant maskindrivet fordon, som löper på järnvägseller spärvägsskenor, eller av maskindrivet sjöfartyg, ävensom den, som utövar trafiksäkerhetsfjänst i järnvägs-, spårvägs-, busseller sjöfartsföretag, vara underkastad samma krav i fråga om nykterheten som förare av motorfordon. För förare av luftfartyg — oavsett om det är maskinellt drivet eller ej — ävensom för personal i säkerhetstjänst hos luftfartsföretag bör kraven ställas än högre. Frågan är då, huruvida dessa krav kan anses tillräckligt beaktade genom gällande föreskrifter eller om ytterligare straffsanktioner bör tillgripas. Följande kan härvid vara att anföra. Vid granskning av de härovan redovisade - i lag, disciplinstadgor eller avtal intagna — bestämmelserna faller särskilt en brist i ögonen. Den består i att man saknar möjlighet att med straff åtkomma en onykter befälhavare - förare — å sjöfartyg i vidare mån, än då han genom vårdslöshet vållat sjöolycka. Flera fall av onykterhet har på den senare tiden förekommit bland förare av smärre passagerarbåtar, där passagerarna funnit föraren manövrera osäkert och vårds-

löst och där alkoholpåverkan också kunnat konstateras men i vilka straff inte kunnat utdömas, enär sjöolycka inte inträffat innan vederbörande avlägsnats från sin post. Det är enligt utredningens mening oundgängligt att avhjälpa denna brist. Möjlighet bör sålunda skapas att bestraffa sådan befälhavare å sjöfartyg, vilken på grund av påverkan av alkohol eller annat berusningsmedel varit olämplig att föra sitt fartyg, även i det fall att onykterheten icke medfört skada eller konkret fara därför. Vad åter angår befälhavare underställd fartygspersonal finnes visserligen redan nu — förutom mera allmänna straffstadganden— bestraffningsmöjligheter vilka lagts i befälhavarens hand. Dessa torde emellertid närmast avse fall av mera påtaglig berusning. Även om man bortser från frågan om tillräckligheten av de stadgade straffsanktionerna, kan därför ifrågasättas om de nämnda föreskrifterna är tillfyllest när det gäller den del av personalen av vars tjänsteutövning säkerheten till sjöss är beroende. Inom övriga trafikområden har nykterhetskravet fastslagits genom reglementariska föreskrifter och avtalsbestämmelser; onykterhet bestraffas i disciplinär ordning. I ett avseende går anspråken inom förevarande trafikområden t. o. m. längre än trafikbrottslagen i dess gällande lydelse. Sålunda förbjuder disciplinbestämmelserna merendels varje spritförtäring - alltså även en mycket obetydlig sådan — under själva tjänstgöringen. I fråga om järnvägs- och spårvägstrafik är bestämmelserna i så måtto mera omfattande än trafikbrottslagens att de träffar icke blott fortskaffningsmedlets förare utan jämväl annan personal varav trafiksäkerheten är beroende. De gällande bestämmelserna torde ha haft stor betydelse för främjande av skötsamheten i nykterhetshänseende bland trafik223

personalen. Icke minst den omständigheten, grad upprört den allmänna opinionen. När att bestämmelserna i många fall tillkommit i det gällt järnvägspersonal har i något fall samverkan mellan företagare och anställda, åtal kunnat väckas enligt vissa bestämmelser torde ha givit dem starkt auktoritativ prägel. i allmänna strafflagen, härvidlag betydligt En utgallring av direkt olämplig personal mildare än trafikbrottslagens. Spårvägsförare, har även kunnat ske i samförstånd mellan som efter anmälan av passagerare omhänderföretagare och personalorganisationer. Sär- tagits av polisen för onykterhet, har icke ens skild stränghet har bestämmelserna fått för kunnat emot sitt bestridande blodundersökas. Liknande har som förut relaterats gällt farden flygande personalen. De nykterhetskrav, som uppställts i de för tygsbefälhavare på mindre passagerarbåtar. Vad nu anförts ger efter trafiknykterhetsandra trafikområden än luftfarten gällande utredningens bedömande vid handen att disciplinstadgorna och kollektivavtalen etc, får emellertid betecknas såsom i princip man bör taga steget från en lagstiftning, mindre stränga än vad som stadgas i trafik- som endast rör nykterheten i vägtrafik, till brottslagen. Man har ingen precisering av en allmän trafiknykterhetslagstiftning. De kravet på nykterhet, utöver vad som in- uppgifter, som inom olika av de nu förerymmes i begreppen "berusad", "påverkad" varande trafikområdena ankommer på traetc. Blodprov förekommer dock bl. a. inom fikpersonalen, synes vara av så besläktad järnvägstrafiken. Tillämpningen synes även natur med dem som ankommer på motorvara förhållandevis tolerant gentemot lindri- förarna, att denna lagstiftning i princip kan gare påverkansgrader. Av de ifrågavarande utformas efter samma riktlinjer, som utredbestämmelsernas egenskap av allenast dis- ningen förordat beträffande vägtrafiken. ciplinära föreskrifter följer att frihetsstraff Lagförslagets innehåll ej ingår bland de stadgade straffsanktioVad först angår den spårbundna trafiken nerna. Inom dessa har i allmänhet utmätts och sjötrafiken måste, såsom förut framganska milda straff. hållits, föraren anses ur säkerhetssynpunkt Ursprungligen var skillnaden mellan förevarande disciplinära regler, å ena sidan, samt fullgöra lika maktpåliggande funktioner som motsvarande bestämmelser för vägtrafiken, å en förare av motorfordon. Kravet på nykterden andra sidan, ej så framträdande. Den het böra därför ställas lika högt och även skärpning av sistnämnda bestämmelser, som ansvarspåföljderna bör vara desamma. Vid efterhand genomförts och ytterligare accen- en utvidgning av lagstiftningen tfll en allmän tueras i trafiknykterhetsutredningens förslag, trafiknykterhetslagstiftning bör - vilket likamedför emellertid att de disciplinära före- ledes framgår av det föregående - man icke skrifterna kommit att te sig i påfallande mån begränsa sig till att straffbelägga onykterhet mildare än de i trafikbrottslagen givna. En hos person i förarställning utan låta kriminasådan olikhet synes inte vara ur säkerhets- lisationen omfatta även annan säkerhetspersosynpunkt motiverad och framstår dess- nal. Gällande disciplinbestämmelser ger för utom ur allmän rättvisesynpunkt som otill- övrigt direkt anvisning om att en sådan befredsställande. Utredningen vill i detta sam- gränsning vore otillfredsställande. Enligt utmanhang peka på att under senare år vid redningens mening bör förare och övrig förande av järnvägståg, spårvagnar och fartyg säkerhetspersonal här ställas lika. Några större svårigheter att göra en avförekommit fall av onykterhet, vilka i hög 224

gränsning av den personal, som skall anses ha trafiksäkerhetstjänst, synes knappast behöva uppkomma. Vad järnvägs- och spårvägstrafiken angår har sålunda — för disciplinföreskrifternas tillämpning — redan gjorts en uppdelning av trafikpersonalen i två kategorier, varav den ena omfattar dem som fullgör uppgifter, "varav trafiksäkerheten är beroende". Det sätt, vara avgränsningen skett inom dessa områden, torde kunna tjäna till ledning även för sjötrafiken. Motsvarande bör gälla de befattningshavare hos bussföretag, vilka vid sidan av föraren fullgör trafiksäkerhetsuppgifter, t. ex. konduktörer. Om man, såsom redan antytts, ställer sådan personal, som nu är i fråga, lika med förare av motorfordon, följer därav, att även promillereglerna blir tillämpliga. Någon olägenhet härav förefaller utredningen knappast behöva uppkomma. En annan sak är att vid t. ex. sjötrafik praktiska hinder ofta torde möta mot blodprovsundersökning. För förare i vägtrafik har det — som i det föregående är anmärkt — ifrågasatts huruvida dessa regler skulle anses tillfyllest eller om man borde ersätta eller komplettera dem med ett förbud mot varje form av alkoholförtäring under själva färden eller tjänsteutövningen och möjligen även under viss tid dessförinnan. Tanken härpå har emellertid pä anförda skäl avvisats. Samma skäl torde medföra, att sådant förbud ej heller bör införas för de nu förevarande personalkategorierna. Någon regel av antytt innehåll har därför ej upptagits i trafiknykterhetsutredningens förslag. Det bör här framhållas, att i de fall där trafikföretag anser sig böra uppställa exempelvis absolut förbud mot spritförtäring under färd, möjlighet alltid finnes att sanktionerna ett sådant förbud med disciplinära strafföreskrifter. Så har ju också i viss omfattning redan skett. 15

Framställningen i det föregående avsnittet har avsett viss personal i järnvägs-, spårvägs-, buss- och sjötrafik. Vad angår lufttrafikpersonal göra sig liknande synpunkter gällande. För sistnämnda personalkategori tillkommer emellertid, att för befattningshavarna — de mä tillhöra flygplansbesättningen eller markpersonalen i säkerhetstjänst, t. ex. i flygplatsernas kontrolltorn — kraven pä prestationsförmågan måste ställas alldeles särskilt höga pä grund av arbetsuppgiftens svårighetsgrad. Ett uttryck härför är de stränga disciplinära bestämmelser som nu tillämpas för dessa personalgrupper. Det kunde med hänsyn härtill givetvis övervägas att ge lags karaktär åt de nu gällande disciplinära reglerna, så att dessa erhölle större eftertryck än som är möjligt med enbart en disciplinstadga. Emellertid förefaller det knappast föreligga något praktiskt behov av en dylik accentuering. Enligt erfarenhetens rön torde nämligen efterlevnaden av bestämmelserna i fråga som regel vara fullt tillfredsställande, trots att de blott är av disciplinär natur. Vidare torde det i och för sig vara en fördel, om lagen göres i görligaste mån enhetlig för de olika trafikområdena och sålunda icke kompliceras genom särbestämmelser, som betingas av de speciella förhållandena inom visst område. Det bör här framhållas, att en lagregel självfallet icke upphäver en disciplinär föreskrift av strängare innebörd. Lagen kommer att omfatta de allvarligare fall, där straff kan utdömas av allmän domstol. Trafiknykterhetsutredningen anser sig därför kunna stanna vid att lufttrafikpersonalen i själva lagen icke behandlas strängare än övrig här förevarande personal utan ställes under samma regler som denna. Utredningen förutsätter emellertid att nuvarande disciplinära regler bibehålles och vid behov utbygges. Trafiknykterhetsutredningen anser nykter225

stycke skall såsom för rattfylleri den straffas, som vid förande av maskindrivet fordon på järnvägs- eller spårvägsskenor eller av sjöfartyg, som för framdrivande är försett med motor eller annan kraftmaskin, eller av luftfartyg varit så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel att han företett Lagförslagets detaljutformning tecken därå eller haft en alkoholkoncentraVad först angår bestämmelsernas placering tion i blodet av 1,5 promille eller däröver. Genom denna utformning har från straffvill utredningen hänvisa till vad som anförts ansvaret undantagits den, som för annat i 9 kap. s. 168. Följande kan tilläggas. spårbundet fordon än järnvägs- eller spårBrottsbestämningarna inom förevarande trafikområden synes kunna göras likartade vägsfordon, t. ex. ett décauville-lok. Fri går med dem för motsvarande brottstyper inom även den, som för icke maskindrivet järnvägtrafikens område. Promillestadgandena vägs- eller spårvägsfordon, exempelvis en cykeldressin eller tralla. och andra presumtionsregler kan också Ansvarsregeln har ej gjorts tillämplig på göras överensstämmande. Med hänsyn härtill förefaller det praktiskt att låta hithörande annat sjöfartyg än sådant, som är maskinregler för de olika trafikområdena få sin drivet. Regeln gäller sålunda ej förare av plats i en och samma författning. Härigenom segel- eller roddbåtar utan motor. Med motskulle även avgöranden, som i den praktiska svarande rättstillämpning, som synes gälla i rättstillämpningen träffas inom ett trafik- fråga om vägtrafikförordningen (jfr framområde, lättare komma att tagas till ledning ställningen i andra kapitlet), torde exempelvis för bedömande av likartade spörsmål inom ett segelfartyg med hjälpmotor bli att beteckna såsom fört i egenskap av maskindrivet, även andra trafikområden. Vissa fördelar skulle sålunda vinnas av att om det för tillfället är under segel med man placerar reglerna i trafikbrottslagen. frånslagen motor. Däremot förutsätter utredNågon olägenhet av nämnvärd betydelse kan ningen, att en bät med utombordsmotor icke skall anses förd såsom maskindriven i det å andra sidan knappast förväntas därav. Vad åter angår en tänkt inplacering av fall, att den seglas med motorn avmonterad reglerna i strafflagen förefaller, såsom under eller i upptippat läge. Däremot gäller ansvarsregeln för luftfartyg, 9 kap. framhållits, vissa nackdelar vara förenade därmed. Ett upptagande av reglerna i oavsett om det är maskinellt drivet eller ej. olika specialförfattningar skulle innebära en Sålunda faller under regeln även förare av splittring, som enligt utredningens mening är segelplan. Vidare skall enligt 1 mom. andra stycket i mindre tillfredsställande. Då sålunda övervägande skäl synes tala för förslaget motsvarande regel gälla för den, som alt upptaga hithörande bestämmelser i trafik- utövar sådan befattning hos järnvägs-, spårbrottslagen, har trafiknykterhetsutredningen vägs-, buss-, sjöfarts- eller lufttrafikföretag, av vilken trafiksäkerheten är beroende. Bestämvalt en sådan placering. Den grundläggande brottsbestämningen har melsen avses gälla säkerhetspersonalen överutredningen upptagit såsom andra stycke av huvudtaget och sålunda utan avseende å om 4 § 1 mom. trafikbrottslagen. Enligt detta befattningshavaren i fråga tjänstgjort på

hetslagstiftningen inom de trafikområden, som härovan berörts, böra utformas med tillämpning av vad nu sagts. De bestämmelser, vilka utredningen i enlighet härmed funnit sig böra förorda, redovisas i följande avsnitt.

själva fortskaffningsmedlet eller ej. Så faller t. ex. flygets markpersonal under bestämmelsen. Då promilleregeln i 2 mom. enligt vad förut anförts bör gälla även hithörande personal, har såsom ett andra stycke av momentet upptagits, att vad som är stadgat om rattonykterhet skall äga motsvarande tillämpning åden här ifrågavarande personalen. Slutligen bar de föreslagna reglerna i 4 mom. om presumtion i fråga om vid vilken

tid alkoholförtäring skall anses ha ägt rum (första stycket) samt om beräkning av alkoholkoncentrationen då denna vid olyckstillfället varit i stigande (andra stycket), funnits böra gälla även för de i 1 mom. andra stycket angivna förarna och befattningshavarna. I enlighet härmedh ar såsom tredje stycke av 4 mom. föreslagits, att vad i momentet är sagt skall äga motsvarande tillämpning i fråga om befattningshavare, som avses i 1 mom. andra stycket.

SJUTTONDE KAPITLET

Indragning av andra behörighetsbevis än körkort

Liksom innehav av körkort är stadgat som villkor för rätt att föra bil, finnes även för vissa andra av de förare och befattningshavare, som enligt vad utredningen föreslär skall omfattas av trafiknykterhetsreglerna, bestämmelser om behörighetsvillkor. Sålunda uppställes i förordningen den 12 juni 1936 angående befäl å svenska handelsfartyg (befälsförordningen) krav ä innehav av behörighetsbevis — sjökaptensbrev, skepparbrev, förarbevis, sjöingenjörsbrev, maskinistbrev, motorskölarbevis etc — för rätt att ä handelsfartyg eller större fiskefartyg utöva vissa fartygsbefäl. För sådant behörighetsbevis kräves bl. a. sjöpraktik och avläggande av visst kunskapsprov. Däremot fordras ej, att sökanden styrker sin skötsamhet i nykterhetshänseende. Utfärdat behörighetsbevis kan enligt bestämmelserna i sjölagen och sjömanslagen (se s. 215) i fall av vållande till sjöolycka återkallas av domstol, där omständigheterna är synnerligen försvårande. Möjlighet för domstol att återkalla behörighetsbevis finnes även i vissa andra fall, varom här ej är fråga. Däremot kan sådant bevis ej i administrativ ordning återkallas. Jämlikt luftfartsförordningen den 26 maj 1922 och tillämpningskungörelsen därtill den 20 april 1928 kräves ett av luftfartsstyrelsen utfärdat certifikat för rätt att tjänstgöra som förare, navigatör och radiotelegrafist (radiotelefonist) ombord å luftfartyg. Utan uttryckligt stadgande fordras även certifikat för viss 228

markpersonal, nämligen flygklarerare och markmekaniker. Villkor för certifikat är bl. a., att vederbörande gjort sig känd för nykterhet och pålitlighet. Certifikat skall av luftfartsstyrelsen återkallas, om innehavaren i sin tjänsteutövning gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller varit berusad, eller om beträffande honom eljest föreligger sädana förhållanden, att han måste anses olämplig att utöva den verksamhet cerifikatet avser. Återkallelse sker för certifikatets återstående giltighetstid eller tills vidare. På flygplatserna finnes trafikledare. Dessa, som ej behöver certifikat, är tjänstemän hos luftfartsstyrelsen och faller under de vanliga bestämmelserna om ansvar för tjänstefel. Enligt 74 § vägtrafikkungörelsen skall i körkortsregistret antecknas anmält innehav av flygcerlifikat. Jämlikt § 14 mom. 1 andra stycket tillämpningskungörelsen till luftfartsförordningen skall länsstyrelsen omedelbart göra anmälan till luftfartsstyrelsen, därest i samband med fråga om indragning av körkort eller eljest till länsstyrelsens kännedom kommer sådant förhållande beträffande certifikatinnehavare, som kan medföra återkallelse av certifikatet. Denna föreskrift motsvaras av ett i § 36 tillämpningskungörelsen till luftfartsförordningen intaget stadgande om skyldighet för luftfartsstyrelsen att delge länsstyrelserna uppgifter om certifikat. Såsom förut anmärkts, finnes för järnvägspersonal i säkerhetstjänst uppställt uttryck-

ligt krav på nykterhet. Brister vederbörande häri, kan han suspenderas, och i regel överflyttas han i annan tjänst. Befogenhet att besluta härom tillkommer beträffande statlig personal järnvägsstyrelsen och beträffande enskild personal vederbörande järnvägsföretag. Någon skyldighet för domstol att för järnvägsstyrelsen resp. järnvägsföretags ledning anmäla rattfylleri etc. finnes ej stadgad. För spårvägspersonal i säkerhetstjänst förutsattes pålitlighet, nykterhet och ordentlighet. För spårvägsföretag finnes särskild tillsynsmyndighet, i allmänhet polismyndigheten i orten. Denna myndighet kan avstänga olämplig person från tjänstgöring å spårvagn. Någon anmälningsplikt för domstol finnes ej. Mot bakgrunden av de regler, som enligt vad förutsagts gäller eller enligt trafiknykterhetsutredningens uppfattning bör lagfästas beträffande indragning av körkort, kan man fråga sig om icke något liknande bör tilllämpas även för andra trafikuppgifter än motorfordonstrafikens, i den mån för deras utövande kräves särskild behörighet. Spörsmålet är med andra ord om ett brott mot 4 § trafikbrottslagen bör medföra, att man till prövning upptager icke blott, huruvida vederbörande bör få körkortet återkallat resp. om förseelsen begåtts inom annat kommunikationsområde än vägtrafikens, berövas den särskilda behörighet som han mä inneha för denna trafikuppgift, utan även, huruvida indragning bör ske av behörighetshandling, som förutsattes för rätten att utöva annan i lagrummet omförmäld trafikuppgift. Självfallet innebär det förhällandet, att en person fört järnvägståg eller flygmaskin i spritpåverkat tillstånd, i första hand, att han dokumenterat sin olämplighet som lok- resp. flygförare. Den primära åtgärden blir därför, att man prövar frågan om hans behörighet för den trafikuppgift vari brottet sålunda

begåtts. Men hans tilltag är därjämte av så allmänt graverande beskaffenhet, att det är ägnat att rubba tilltron till* hans lämplighet överhuvudtaget att handha varje annan i 4 § trafikbroltslagen omförmäld trafikuppgift, som befunnits vara av så kvalificerad beskaffenhet att man föreskrivit särskilda behörighetsvillkor för rätten att utöva den. Med hänsyn till det sagda är det enligt utredningens mening påkallat att man i varje fall av trafikonykterhet, såsom en sekundär åtgärd, jämväl till prövning upptager vederbörandes lämplighet för kvalificerade trafikuppgifter utanför det trafikområde, inom vilket han i det aktuella fallet förbrutit sig. Härmed vill utredningen ingalunda göra gällande, att exempelvis ett lindrigare onykterhetsbrott inom vägtrafiken, som visserligen kan föranleda återkallelse av körkort, alltid behöver medföra indragning även av flygcertiiikat eller andra behörighetsbevis som föraren till äventyrs innehar. Den omständigheten, att en person förbrutit sig inom ett trafikområde, innebär icke städse någon mera påtaglig risk att han skall på liknande sätt förbryta sig även inom ett annat trafikområde, som kanske är både artskilt från det förra och av en helt annan farlighetsgrad än detta. Eftersom det här gäller en, ofta allvarlig, brottslighet som kan indicera ett betydande riskmoment hos den mänskliga faktorn, bör dock alltid enligt utredningens mening en behörighetsomprövning ske inom hela det samfällda kommunikationsområdet. För att vad nu sagts skall kunna iakttagas fordras att den myndighet, på vilken lämplighetsprövningen i det särskilda fallet ankommer, erhåller kännedom om det förhällande som påkallar sådan prövning. Vad då först angår luftfartspersonal synes intet problem behöva uppkomma, i vad gäller de fall da certifikatinnehavare även 229

innehar körkort. I dessa fall går nämligen — med den i det föregående angivna kompletteringen av 80 § 2 mom. vägtrafikkungörelsen — alltid besked till länsstyrelsen och därifrån till luftfartsstyrelsen. Vidkommande åter övrig luftfartspersonal i säkerhetstjänst ävensom järnvägs- och spårvägspersonal i sådan tjänst torde däremot särskilda bestämmelser om underrättelseplikt böra införas. Dessa skulle innebära, att i fråga om sådan personal liknande underrättelse som i fråga om körkortsinnehavare skall från domstolen gå till den myndighet, som har att pröva behörighetsfrågan. Denna myndighet är för statlig järnvägspersonal järnvägsstyrelsen, för enskild järnvägspersonal vederbörande järnvägsföretag, för spårvägspersonal tillsynsmyndigheten för spårvägsföretaget och för luftfartspersonal luftfartsstyrelsen. Bestämmelserna kan knappast inlagas i vägtrafikkungörelsen, eftersom denna författning endast innehåller tillämpningsföreskrifter till vägtrafikförordningen. Nödiga föreskrifter bör alltså lämpligen givas i en särskild författning. I detta sammanhang torde böra övervägas, huruvida icke i denna författning även bör medtagas stadganden, som motsvarar reglerna i 80 § 3 mom. vägtrafikkungörelsen om

underrättelseplikt i vissa fall för nykterhetsnämnd samt i 81 § samma kungörelse om skyldighet för polismyndighet att i mån av anledning göra framställning om återkallelse av körkort. Enligt utredningens mening bör slutligen, i vad gäller skötsamheten i nykterhetshänseende, ställas liknande stränga krav pä sjöfartspersonal i de kvalificerade befattningar, vilka de särskilda behörighetsbevisen för sådan personal avser, som på befattningshavare i säkerhetstjänst inom andra trafikområden. Med hänsyn härtill torde de möjligheter till indragning av behörighetsbevis för sjöfartspersonal, vilka enligt det föregående nu föreligger, böra utvidgas så att det blir möjligt att indraga behörighetsbevis såväl vid ådagalagd onykterhet i tjänsten ombord som i andra fall av brott mot 4 § trafikbrottslagen. Lämpligen kan härvid övervägas frågan, huruvida inte även regler om administrativ indragning bör införas. Slutligen synes i samband härmed böra stadgas liknande underrättelseskyldighet som i fråga om övriga här behandlade trafikområden. Utredningen har emellertid funnit sig icke böra framlägga något förslag i denna del. Frågan torde nämligen höra till dem, som falla inom en ifrågasatt kommande omarbetning av sjölagen och därtill anslutande författningar.

AVDELNING I I I

Sammanfattning och särskilt yttrande

Sammanfattning

1. Av verkställda undersökningar framgår, att den roll alkoholpåverkan hos motorförare spelar såsom orsak till motortrafikolyckor är av en icke ringa storleksordning, säkerligen betydligt större än vad som framgår av den officiella statistiken. Härav följer att åtgärder som motverkar onykterhet i samband med trafik är ägnade att i icke oväsentlig mån minska trafikolycksfallsfrekvensen. 2. I relation till trafikvolymen visar rattfylleribrottsligheten inte någon säker tendens till långsiktig ökning. Kurvan för rattfylleribrottsligheten har utvecklats gynnsammare än såväl det allmänna nykterhetstillståndet som den allmänna brottsligheten. I varje fall den grövre rattfylleribrottsligheten synes långsiktigt ha avtagit. Under de båda sista åren har emellertid utvecklingen varit påtagligt ogynnsam. 3. Inför den väldiga ansvällning av trafikvolymen som ägt rum kan man inte nöja sig med ett konstaterande att den relativa frekvensen av brott inte tilltagit. Den stora ökningen av trafiken innebär nämligen, att rattfylleriels roll som orsak till skada blir allt större absolut taget. Kraven på trafikanterna måste därför höjas. Man har därvid bl. a. att se till de möjligheter som lagstiftningen erbjuder. En av orsakerna till att utvecklingen inte blivit mera oförmånlig synes ovedcrsägligen ha varit den förefintliga speciallagstiftningen mot rattfylleri. 4. Det framgår av utredningens statistiska

undersökning, att rattfylleribrottsligheten samvarierar med samma omständigheter som kriminaliteten i övrigt. Nästan hälften av de dömda rattfylleristerna var redan före brottet registrerade för nykterhetsanmärkningar. Mot bakgrunden härav har utredningen funnit det angeläget att söka avhålla de från nykterhetssynpunkt misskötsamma från att föra fordon. 5. Då från några håll blodprovets tillförlitlighet som bevismedel i rattfyllerimål satts i fråga, har utredningen låtit verkställa omfattande vetenskapliga undersökningar härom. Dessa har givit vid handen att blodalkoholhalten är en lämplig och säker mätare av påverkan. Undersökningarna har vidare visat att alkohol inte förekommer i blodet vare sig hos friska personer eller sockersjuka, för såvitt de inte förtärt alkohol. Själva metoden att fastställa blodalkoholhalten fyller också enligt undersökningarna alla rimliga rättssäkerhetskrav. Utredningen föreslår dock några ytterligare tekniska anordningar i samband med själva blodprovstagningen. 6. Undersökningar, företagna enligt olika metoder och avseende såväl laboratorieexperiment, körbaneprov och undersökningar i den verkliga trafiken, har visat att en nedsättning av körfunktionerna med därav följande riskökning i allmänhet föreligger vid blodalkoholhalten 0,3-0,4 promille. Vid 0,5 promille torde de allra flesta förare ha drabbats av sådan funktionsnedsättning. 7. Förutom en skärpt strafflagstiftning och 233

skärpta körkortsbestämmelser föreslår utredningen att särskild uppmärksamhet ägnas åt upplysningsverksamheten och övervakningen i trafiken av nykterheten. En intensifierad trafikövervakning ter sig så mycket mer önskvärd som en ökad upptäcktsrisk måste verka starkt repressivt. 8. Utredningen föreslår, att trafikonykterheten när det gäller motorförare liksom hittills indelas i ett grövre och ett lindrigare brott. Det grövre brottet, rattfylleri, karakteriseras av att föraren var så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel att han företett tecken därå. Härmed likställes alltid den som haft en blodalkoholhalt av 1,5 promille eller däröver. Ansvarsregeln gäller alla förare av motordrivet fordon. Det lindrigare brottet, rattonykterhet, avser den lägre grad av påverkan, som visserligen inte röjer sig genom yttre tecken men likväl gör motorföraren olämplig för sin uppgift. Brottsbestämningen knytes här till blodalkoholhalten och utredningen förordar 0,5 promille som den gräns där straffansvar inträder. Straffbestämmelsen gäller förare av bil och vanlig motorcykel men ej traktor och moped. 9. Straffsatserna skärps i så måtto att, om rattfylleribrottet är grovt, maximistraffet skall vara straffarbete i högst två år. Utredningen biträder straffrättskommitténs förslag om frihetsstraff upp till fyra är vid grovt vållande till annans död och upp till två år vid vållande till kroppsskada som ej är ringa. Härigenom skulle rattfylleri i kombination med grovt vällande till annans död kunna leda till frihetsstraff i sex år. 10. Straffansvar — dagsböter eller fängelse i högst sex månader — föreslås även för sådan cyklist och förare av hästfordon som är i iakttagbar mån påverkad. 11. Försök till rattfylleribrott skall straffas. 12. Då personer misstänkta för rattfylleri ofta, för att undgå straff, felaktigt uppger att 234

alkoholförtäring skett efter färden, har en bevispresumtion införts av innebörd att spritförtäringen skall anses ha ägt rum före eller under färden, om föraren ej styrker att förtäringen i dess helhet skett efter färden. 13. Vissa åtgärder för att åstadkomma effektivare kontroll av körkortssökandes och körkortsinnehavares skötsamhet i nykterhetsavseende förordas. 14. Den övre gränsen av tiden för återkallelse av körkort på grund av trafikonyklerhet höjes till åtta år vid återfall och till fyra år i övriga fall. Vidare införes möjlighet att återkalla körkortet för alltid, då synnerliga skäl föranleder därtill. Frågan om körkortets återkallande på grund av onykterhet vid förande av moped, cykel eller hästfordon bedömes något mildare än när det gäller onykterhet vid förande av motorfordon. 15. Ett nytt stadgande införes om rätt för polisman att taga prov på förares utandningsluft medelst s. k. drunkometer. 16. Polisen bör beredas sådana personella och ekonomiska resurser att trafikövervakningen kan intensifieras. Härvid ifrågasätter utredningen om inte ett mindre antal bilburna patruller bör avdelas från statspolisen med uppgift att med hjälp av bl. a. drunkometer göra stickprovskontroll av förarnas nykterhet. 17. Ett genomförande av 1944 års nykterhetskommittés förslag ifråga om undervisnings- och upplysningsverksamhet på alkoholfrågans område anser utredningen skulle leda till en önskvärd förbättring även av trafiknykterhetsupplysningen. 18. Rattfyllerilagstiftningen utvidgas till en allmän trafiknykterhetslagstiftning. De uppgifter som ankommer på trafikpersonal inom andra områden än vägtrafiken är så besläktade med dem som ankommer på motorförarna att denna strafflagstiftning kan utformas efter i stort sett samma riktlinjer som beträffande vägtrafiken.

19. Utredningen föreslår att såsom för rattfylleri resp. rattonykterhet den skall straffas som vid förande av tåg, spårvagn, maskindrivet fartyg eller flygmaskin varit iakttagbart påverkad resp. haft minst 0,5 promille alkohol i blodet. Dessa ansvarsregler blir sålunda inte tillämpliga på förare av segel- eller roddbåt, om denna inte är försedd med motor. Förare av småbåtar med utombordsmotor blir däremot underkastade kriminaliseringen. 20. Motsvarande regel skall även gälla för den som utövar sådan befattning hos järnvägs-, spårvägs-, buss-, sjöfarts- eller lufttrafikföretag av vilken trafiksäkerheten är beroende, även om han inte medföljer resp. trafikmedel. Reglerna omfattar sålunda även viss personal i stationstjänst hos järnvägsföretag eller i marktjänst inom lufttrafiken.

Bland de befattningshavare vilka kommer att omfattas av ansvarsreglerna kan nämnas tågklarerare, konduktörer, styrmän, fartygsmaskinister, telegrafister, flygnavigatörer, flygmekaniker, kontrolltornspersonal etc. 21. För vissa grupper av i punkterna 19 och 20 berörda befattningshavare finns nu disciplinbestämmelser i vilka de uppställda nykterhetskraven går längre än i de av utredningen föreslagna lagstadgandena. Detta är bl. a. fallet inom luftfarten. De föreslagna lagbestämmelserna har till syfte att upprätthålla generella trafiknykterhetsregler av den vikt att brott mot dem skall beivras vid domstol och kunna medföra även frihetsstraff. Utredningen förutsätter, att nuvarande disciplinära regler bibehålles och vid behov ytterligare utbygges.

Särskilt yttrande Av fil. dr. Erik Englund

Inom utredningen har jag framhållit angelägenheten av att storleken av de alkoholpåverkade bilförarnas överrisk gentemot de vid förandet alkoholfria preciseras genom en undersökning genomförd med den metod, som använts vid den av utredningen omnämnda Holcombundersökningen. Mellan sistnämnda undersökning och partiella svenska undersökningar föreligger emellertid, som framgår av utredningens redogörelse, så långt en siffermässig jämförelse är möjlig, en vittgående överensstämmelse. För mitt sätt att se, finns det därför icke något större utrymme för tvivel på att alkoholen är en kvantitativt betydande faktor bakom tillkomsten av de svenska vägtrafikolyckorna. Man torde kunna tillägga, att bland de faktorer till trafikolyckorna, vilkas styrka samhället genom sina åtgärder kan förändra, ingen spelar tillnärmelsevis samma roll som alkoholen. Det är också min övertygelse att ett realiserande av utredningens förslag kommer att innebära ett avsevärt framsteg. En skärpt övervakning efter de linjer utredningen förordar kommer därvid antagligen att vara betydelsefullare än sänkningen av den undre gränsen för den straffbara blodalkoholhalten. Ifråga om denna sänkning är jag inte helt övertygad, att den är väl avpassad till det av utredningen förebragta erfarenhetsmaterialet. Den genomsnittliga tröskeln för begyn236

nande försämring ligger vid bilexperimenten någonstädes mellan 0,3 och 0,4 promille, vid flygexperimenten vid 0,2 promille. Detta innebär, att hälften av de prövade blir ogynnsamt påverkade vid ännu lägre blodalkoholhalt. Den Holcombska vägundersökningen ger visserligen vid handen, att den genomsnittliga riskstegringen vid de låga halterna är relativt ringa. Den ger emellertid samtidigt vid handen, att dessa låga halter, till följd av deras talrika förekomst hos förarna, ger ett avsevärt bidrag till de alkoholpåverkade förarnas sammanlagda överrisk. Då utredningen — vilket knappast är tillräckligt motiverat — vid beräkningen av blodalkoholhalten bibehåller ett felintervallsavdrag på 0,15 promille, kommer den genomsnittliga undre straff barhetsgränsen, som nu är 0,95 promille, att även i fortsättningen ligga så högt som vid 0,65 promille. Detta innebär, att gränsen satts så högt, att även de förare som äga den största alkoholtoleransen redan vid en blodalkoholhalt, som är lägre än den nya undre gränsen, undantagslöst eller så gott som undantagslöst drabbas av försämring i någon eller några av de elementära livsfunktioner, vilka ingår i körskickligheten. Och en icke obetydlig överrisk lämnas därmed utan åtgärd. Det synes mig uppenbart, att så länge åtgärderna mot de av alkoholen vållade trafikolyckorna bedömes som ett isolerat lagtekniskt problem, det är naturligt att icke draga

gränsen så, att alla med säkerhet är påverkade, ulan så, att ingen eller endast några få är påverkade. Med hänsyn till spridningen kring medeltalet når man då ned till 0,2, måhända till 0,1 promille. Den gräns, som ger den önskade tryggheten, ligger med andra ord så nära den fullständiga frånvaron av alkohol i blodet, att den, därest den skulle lagfästas, näppeligen kan tänkas få annan form, än krav på frihet från varje inslag av alkohol i blodet. En sådan regel kan emellertid inte göras till föremål för ett isolerat betraktelsesätt. Dess sannolika effektivitet måste prövas och det måste övervägas, huruvida icke andra och väsentligare värden eftersättas genom lagbudet, i det fall detta skulle visa sig effektivt. Utredningen har på s. 162 f. i betänkandet dryftat det förra spörsmålet. Det har därvid omnämnts, att det i Norge sedan länge gällande förbudet för yrkesförare att förtära alkohol under yrkesutövningen eller de åtta timmarna närmast före, där anses ha utövat en gynnsam inverkan. Att denna lagstiftning har en stark förankring i rättsmedvetandet hos dem, som är föremål för den, kom starkt till uttryck vid utredningens överläggningar med den norska expertisen. Detta är så mycket anmärkningsvärdare, som lagen, till följd av svårigheten att övervaka efterlevnaden, närmar sig en lex imperfecta. En lag, som i motsats till norska lagen — tillkommen före blodprovet — avstår från att uttryckligen kräva viss från alkoholförtäring fri tid före körningen och begränsar sig till att kräva alkolholfrihet under själva körningen, har, i motsats till den norska lagen, i blodprovet ett effektivt medel att kontrollera efterlevnaden. Som medel att utforma ett rättsmedvetande på denna punkt bör den därför ha ett bestämt företräde gentemot den norska lagen. Det är utan tvivel vanskligare att ur denna synpunkt göra en jämförelse mellan en sådan

O-regel och den 0,5-regel, som utredningens majoritet förordar. Den senare ger bilisten frihet att föra bil med en blodalkoholhalt liggande någonstädes i närheten av 0,65 promille. Denna gräns är liksom den nu gällande — 0,08 (0,95) promille — en relativt godtyckligt vald gräns. Den kommer inte att kunna frigöras från denna prägel av godtycklighet och kommer därför alltid att uppfattas som mindre förpliktande än en absolut regel. Ett vitsord om den absoluta regelns folkpsykologiska fördelar synes man också ha däri, att de kampanjer som tid efter annan haft ökad nykterhet vid ratten till syfte regelrätt format en paroll av typen Ingen sprit vid ratten! och icke en paroll om respekt för gällande lags alkoholgräns. I denna utformning har man haft stöd av medborgargrupper med i andra sammanhang högst växlande alkoholvanor. Ett mycket stort antal ansvarsmedvetna bilister, som eljest icke är helnyktra, tillämpa den vid bilföring redan för sin personliga del. Ogillandet av varje form av alkoholförtäring omedelbart före eller under bilfärd, synes därför redan nu ha en betydande styrka inom den ledande opinionen i alla samhällsklasser. Därmed föreligger en viktig förutsättning för en framgångsrik lagstiftning. I sin enkelhet och ovillkorlighet synes därtill ett krav i lagen på undvikande av varje alkoholförtäring vid bilföring ha större förutsättningar än utredningens regel att medverka till att bredda detta ogillande till ett allmänt, folkligt ogillande av onykterheten vid ratten. Förmånen för den enskilde att vid förande av bil få ha en blodalkoholhalt intill 0,5 (0,65) promille synes inte heller vara så betydande, att man för den skull bör avstå från att välja en gräns, som ur andra synpunkter är överlägsen. Andra värden, som skulle eftersättas genom valet av 0-gränsen, är svåra att ange: utredningens slutomdöme, att de 237

olyckor, som vållas genom förares alkoholförtäring, alltid är onödiga och därför särskilt upprörande har uppenbarligen giltighet också för de olyckor, som vållas av en blodalkoholhalt hos föraren, understigande 0,5 (0,65) promille. I olikhet med utredningens majoritet, finner jag sålunda det föreliggande materialet ge stöd för meningen, att ett lagbud, som gjorde varje blodalkoholhalt, ej endast blodalkoholhalt över 0,5 (0,65) promille straffbar,

skulle vara ett verksammare medel att begränsa rattfylleriet, än det av utredningen förordade. Då det kan vara föremål för tvekan huruvida ett till denna mening fogat yrkande är förenligt med de av kommunikationsministern meddelade direktiven för utredningen, har jag emellertid ansett mig böra avstå från ett dylikt yrkande och begränsa mig till att i detta särskilda yttrande ta avstånd från utredningens motivering för sitt val av blodalkoholgräns.

AVDELNING IV

Bilagor

BILAGA 1

Sambandet mellan alkoholvanor och trafikförseelser hos bilförare i Stockholm

Undersökningen har avsett att belysa det samband som kan föreligga mellan uppträdandet i trafiken och alkoholvanorna hos bilförare. En i detalj gående undersökning borde principiellt bygga på fullständiga uppgifter om varje enskild förares alkoholkonsumtion och omfatta samtliga felhandlingar vid bilkörning under observationsperioden. Vidare borde man för att ernå full jämförbarhet sätta det antal felhandlingar, som varje förare gjort sig skyldig till, i relation till antalet körda km eller antalet timmar vid ratten. Det är av praktiska skäl inte möjligt att genomföra en undersökning omfattande samtliga förare. Undersökningen har därför begränsats till ett slumpmässigt urval av sådant omfång, att de utvalda förarna kan antagas vara representativa för stockholmsbilisterna. Den har vidare begränsats till sådana förseelser, för vilka föraren blivit dömd för brott mot vägtrafikstadgan eller motorfordonsförordningen. För insamlingen av primärmaterialet och den statistiska bearbetningen har aktuarien S. Koriander svarat. Primärmaterialet Hos trafikpolisen i Stockholm finnes ett register över alla personer vilka av överståthällarämbetet erhållit körkort resp. trafikkort. På varje kort finnes antecknat bland annat namn och födelsetid, yrke (vid tiden för kör16

kortets erhållande), tidpunkt för erhållande av körkort resp. trafikkort samt antalet förseelser mot vägtrafikstadgan med fördelning på parkering, fortkörning, ovarsam körning, rattfylleri och övrigt. Dessutom angives vanliga fylleriförseelser i den mån dessa kommit till den registerförande myndighetens kännedom. Ur registret kan man inte utläsa om vederbörande fortfarande är aktiv bilist eller i vilken utsträckning han utnyttjar sin rätt att föra fordon. En ur många synpunkter beklaglig brist är att registret ej hålles aktuellt med hänsyn till körkortsinnehavarens bostadsort och sålunda icke omfattar de personer, vilka, efter att ha erhållit körkort i landsorten, inflyttat till Stockholm. Registret kommer på grund därav att innehålla uppgifter om personer, vilka tagit körkort i Stockholm men sedan avflyttat från staden. Det omfattade vid tidpunkten för undersökningen uppskattningsvis cirka 100 000 körkort och 10 000-12 000 trafikkort, ordnade alfabetiskt i lådor. Undersökningen har begränsats till tiden efter kriget och omfattar aren 1946—49, alltså en fyra-års-period. Med hänsyn till olikheterna i fråga om effektiv körtid har yrkesförarna förts till en grupp, privatbilisterna till en annan. Vid urvalet av förare har en representativ metod tillämpats. Ur körkortsregistret plockades slumpmässigt sammanlagt 1 301 trafikkortsinnehavare. Förare som erhållit trafik 241

Tabell 38. Yrkesförarna fördelade efter alkoholvanegrupp och brott mot vägtrafikstadgan Hela antalet undersökta förare

Alkoholvanegrupp

Utan förseelser

%

antal

0,5

antal

°/

Straffade för brott eller förseelse i trafiken antal

%

0,4

0,6

/o

Åtgärd av nykterhetsnämnd enligt 1 § Al Annan grov missbrukare eller person med minst tre fylleriförseelser under de sista tio åren Person med enstaka, lindriga nykterhetsanmärkningar under de sista tio åren Moderatister Nästan absolutister Absolutister

1,1

0,6

2,5

167 1 009 28 23

13,4 80,9 2,3 1,8

100 778 25 20

10,7 83,4 2,7 2,2

67 231 3 3

21,3 73,6 1,0 1,0

Summa

1 247

100,0

100,0

100,0

kort efter den 1 januari 1946 och som således ej varit sysselsatta under hela observationsperioden har uteslutits. Bearbetningen omfattade i allt 1 247 innehavare av trafikkorl, vilka torde kunna anses representera yrkesförarna. Ett representativt urval av privatbilister erhölls på följande sätt. Med ledning av fordonsregistrets uppgifter upprättades en förteckning om sammanlagt 2 018 slumpmässigt utvalda registreringsnummer, avseende privatbilar, vilka inregistrerats före utgången av år 1946 och som inte bytt ägare under observationsperioden. Med hjälp av körkortsregistret kunde i allt 1 239 ägare identifieras. Av förarna har således en del kört bil under de fyra år undersökningen omfattar, medan körtiderna för övriga förare varierar mellan tre och fyra år. Det är inte möjligt att med ledning av uppgifterna om antalet registrerade körkortsinnehavare i Stockholm och antalet i denna undersökning ingående bilister beräkna representativiteten. Däremot torde man kunna påstå att de tillämpade urvalsmetoderna utgör en viss garanti för att de observerade förargrupperna huvudsakligen innehåller aktiva bilister. 242

Med den urvalsmetod, som använts, har för yrkesförarna urvalet kommit att omfatta även sådana som nu bor i landsorten, medan för privatbilisterna endast personer skrivna i Stockholm medtagits. Beträffande privatbilisterna gäller vidare den begränsningen i uppgiftsmaterialet, att man icke kan avgöra i vilken utsträckning den person, som registrerat fordonet, verkligen brukar föra detsamma. För var och en av de sålunda uttagna förarna antecknades med ledning av körkortsregistrets uppgifter dels födelsetid och — för privatbilisterna — yrke samt år för erhållande av körkort och/eller trafikkort, dels antalet förseelser, begångna från och med den 1 januari 1946 och avdömda före utgången av 1949. Anteckning om trafikförseelse göres ej förrän polisdomstolens utslag fallit. Detta har medfört att vissa mot slutet av observationsperioden inträffade händelser ej kommit att registreras. Då undersökningen emellertid ej avser att redovisa det totala antalet förseelser utan skall möjliggöra en jämförelse mellan förare tillhörande olika alkoholvanegrupper, torde detta förhållande vara av underordnad betydelse. Genom systembolaget i Stockholm har

Tabell 39. Yrkeschaufförerna fördelade efter alkoholvanegrupp och art av förseelse Antal personer med följande förseelser parkeringsförseelse

Alkoholvanegrupp

Åtgärd av nykterhetsnämnd enligt 1 § Al under de sista tre åren Annan grov missbrukare eller person med minst tre fylleriförseelser under de sista tio åren Person med enstaka, lindriga nykterhetsanmärkningar under de sista tio åren Moderatister Nästan absolutister Absolutister Summa

övriga ovarlindriga fortsam förkörning körning seelser

rattfylleri

summa

12 68 1 1

34 117

2 16 1

49 147 1 3

118 348 3 6

uppgift erhållits om förarnas alkoholvanor. Systembolagen kan med ledning av uttagen på motböckerna och upplysningar från bland annat nykterhetsnämnd och polismyndighet lämna sådana uppgifter att det är möjligt att indela ett undersökningsmaterial i ett antal alkoholvanegrupper, från absolutister till notoriska missbrukare. Se härom närmare Statistiska undersökningar kring alkoholfrågan utförda av 1944 års nykterhetskommitté (SOU 1951:43). Yrkesförarna Nedan redovisas till en början antalet yrkesförare inom olika alkoholvanegrupper med angivande om förarna dömts för brott mot vägtrafikstadgan eller ej. Även sådana förare, sammanlagt 18 personer, som under observationsperioden gjort sig skyldiga till enbart vanligt fylleri har medräknats. Som synes har sammanlagt cirka 25,2 procent av förarna — 314 av 1 247 — någon gång under åren 1946—49 gjort sig skyldiga till av polisen beivrade trafikförseelser. Frekvensen av överträdelser varierar mellan olika alkoholvanegrupper. I de tre grupperna "missbrukare", sammanlagt 187 personer, utgör antalet dömda 77, det vill säga 41,2

procent. "Moderatisterna" bestar av 1 009 personer, därav 231 dömda, alltså 22,9 procent. Av de 51 personer, som ansetts vara absolutister eller nästan absolutister, har sammanlagt 6 eller 11,8 procent dömts för trafikförseelser. I förhällande till "moderatisterna" uppvisar sålunda "missbrukarna" relativt taget nära dubbelt sä många och "absolutisterna" ungefär hälften sä många förare som gjort sig skyldiga till brott mot vägtrafikstadgan. Ur trafiksäkerhetssynpunkt är det emellertid av intresse att veta vad för slag av överträdelser de olika kategorierna av förare gjort sig skyldiga till. Fortkörning, ovarsam körning och rattfylleri måste i regel betraktas som svårare än felparkering och underlåtenhet att uppfylla bestämmelser rörande fordonets utrustning m. m. I sammanställningen nedan redovisas antalet förseelser av olika slag fördelade på alkoholvanegrupper. Nu är att märka att samma förare vid ett och samma tillfälle kan ha dömts för mer än en förseelse, t. ex. rattfylleri i förening med fortkörning. Absolut sett förekommer detta endast i ringa utsträckning och är relativt taget vanligast bland "missbrukarna". Vid jämförelser mellan de 243

Art av förseelse Antal förare

Alkoholvanegrupp

Personer som registrerats för nykterhetsanmärkning under de senaste tio åren Nästan absolutister och absolutister Summa

Totalt antal förseelser

"lätt"

"svår"

antal

0/

40,0 53,2

140 348 9

100,0 100,0

100,0

antal

%

antal

0/

187 1 009 51

84 163 5

60,0 46,8

56 185 4

1 247

50,7

olika grupperna har dock ingen hänsyn tagits härtill. Fortkörning, ovarsam körning och rattfylleri har i det följande sammanförts till "svåra" och parkering jämte övriga till "lätta" förseelser. Uppdelade på detta sätt fördelar sig förseelserna på alkoholvanegrupp enligt ovanstående tabell. Det totala antalet tillfällen, vid vilka de 187 förarna i gruppen missbrukare brutit mot vägtrafikstadgan uppgår till 140, vilken siffra dock på grund av oundvikliga dubbelräkningar är något för hög. Antalet förseelser per förare i de olika klasserna enligt nedanstående tabell. Som synes är skillnaderna mellan de olika alkoholvanegrupperna totalt sett högst avsevärda. Differensen mellan "missbrukarna" och "moderatisterna" blir något större, om man räknar efter antalet förseelser, än när man, som i det föregående, räknar med antalet personer. I viss utsträckning kan detta förklaras med att "missbrukarna" genom dubbelräkning av antalet förseelser blivit något hårdare belastade än övriga grupper.

/o

/o

Det intressanta är emellertid hur de "svåra" överträdelserna fördelar sig pä förarkategorier. Mot 0,16 förseelser per förare bland "moderatisterna" svarar 0,45 för "missbrukarna". Den sistnämnda gruppen ligger således nära 3 gånger så högt som den förstnämnda. "Absolutisternas" 0,10 förseelser per förare innebär att denna grupps genomsnittliga belastning blott skulle utgöra 60 procent av "moderatisternas". Antalet händelser är emellertid mycket ringa, varför slumpavvikelserna kommer att spela en större roll än i fråga om de övriga grupperna. Jämförelser mellan "absolutister" och övriga grupper måste därför ske med mycket stor försiktighet. I fråga om parkeringar och övriga förseelser är skillnaden mellan grupperna fortfarande påtaglig men ej så utpräglad. Frekvensen bland förarna tillhörande "missbrukarna" ligger mellan 1,2 och 2,0 gånger så högt som bland "moderatisterna". "Absolutisterna" redovisar här som tidigare den lägsta siffran.

Alkoholvanegrupp

Art av förseelse

Antal förare

"svår"

"lätt"

187 1 009 51

0,45 0,16 0,10

0,30 0,18 0,08

0,75 0,34 0,18

1 247

0,20

0,20

0,40

Totalt

Personer, som registrerats för nykterhetsanmärkning

Summa

Tabell 40. Privatbilisterna fördelade efter alkoholvanegrupp och trafikförseelser Hela antalet undersökta

Alkoholvanegrupp

Antal förare med brott eller förseelse i utan förseelser trafiken antal

Åtgärd av nykterhetsnämnd enligt 1 § Al under de sista tre åren Annan grov missbrukare eller person med minst tre fylleriförseelser under de sista tio åren . . . . Person med enstaka, lindriga nykterhetsanmärkningar under de sista tio åren Moderatister Nästan absolutister Absolutister Summa Privatbilisterna I tabell 40 redovisas privatbilisterna analogt med yrkesförarna i tabell 38. Av de 1 239 privatbilisterna har 378 personer eller ungefär var tredje blivit åtalad och dömd för brott mot vägtrafikstadgan. Ungefär hälften av "missbrukarna" har gjort sig skyldiga till överträdelser som beivrats. "Moderatisterna", i allt 1 042 personer, redovisar 307 dömda, det vill säga närmare 30 procent. Samma procentsats uppvisar även förarna i gruppen absolutisterna och nästan absolutister.

antal

%

48 1 042 95 52

23 735 67 36

2,7 85,3 7,8 4,2

25 307 28 16

6,6 81,7 7,4 4,3

1 239

100,0

100,0

Nedan redovisas det absoluta antalet överträdelser med fördelning på alkoholvanegrupper. Här, liksom i fråga om yrkesförarna, gäller att en viss dubbelräkning ej kunnat undvikas. Den torde dock ej spela någon nämnvärd roll vid bedömningen av de olika alkoholvanegruppernas uppträdande i trafiken. En uppdelning av förseelserna efter betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt lämnas i tabeller å nästa sida. Rena fylleriförseelser har ej medtagits och ej heller har beaktats att någon av de för fylleri resp. ratt-

Ta bell 41. Privatbilisterna fördelade efter alkoholvanegrupp och art av förseelse Antal personer med följande förseelser parkeringsförseelse

Alkoholvanegrupp

övriga ovarlindriga fortsam körning förkörning seelser

Grov missbrukare eller person med minst tre fylleriförseelser under de sista tio åren Person med enstaka, lindriga nykterhetsanmärkningar under de sista tio åren Moderatister Nästan absolutister Absolutister

29 351 44 15

12 71 8 3

Summa

95 ,

1 11

rattfylleri

summa

13 92 9 5

64 525 61 23

676 245

Personer, registrerade för under de senaste tio åren Moderatister Nästan absolutister Absolutister

fylleri dömda borde ha tillhört gruppen "moderatister". "Moderatisterna" som utgör 84 procent av hela antalet förare har i medeltal gjort sig skyldiga till 0,50 förseelser per man. För de 50 "missbrukarna" ligger genomsnittet vid 1,34, det vill säga 2,7 gånger högre. Absolutister och nästan absolutister redovisar ungefär samma tal som moderatisterna (0,60 resp. 0,45). Fördelningen efter förseelsens beskaffenhet varierar ganska avsevärt mellan de olika alkoholvanegrupperna. När det gäller "svåra" förseelser är "missbrukarna" i genomsnitt ungefär 5 gånger så hårt belastade som övriga grupper, där genomsnittet ligger vid 0,09—0,10 förseelser per förare. I fråga om "lätta" förseelser är skillnaden mellan de olika förarkategorierna ej så utpräglad, men även här är "missbrukarnas" högre belastning påtaglig. Mot 0,84 svarar 0,35—0,55 förseelser för de övriga alkoholvanegrupperna.

50 1 042 95 52

25 103 9 5

42 422 52 18

67 525 61 23

1 239

676 Sammanfattning Av det föregående har framgått att det råder ett markerat samband mellan alkoholvanegrupp och uppträdande i trafiken. De från nykterhetssynpunkt misskötsamma motorförarna har med säkerhet en betydligt större frekvens av felhandlingar i trafiken än de från nykterhetssynpunkt skötsamma. Även i fråga om förseelsens art föreligger stora differenser mellan de olika alkoholvanegrupperna. Fortkörning, ovarsam körning och rattfylleri förekommer relativt sett tre gånger så ofta hos "missbrukare" bland de yrkesmässigt sysselsatta förarna och fem gånger så ofta hos motsvarande kategori bland privatbilisterna som hos de skötsamma alkoholförtärarna. När det gäller brott mot parkeringsbestämmelser och föreskrifter rörande fordonets utrustning ligger "missbrukarna" ungefär dubbelt så högt som "moderatisterna". Mellan "moderatister" och "nykterister" ger undersökningen en differens

"svår"

"lätt"

Totalt antal förseelser per förare

50 1 042 95 52

0,50 0,10 0,09 0,10

0,84 0,40 0,55 0,35

1,34 0,50 0,64 0,45

1 239

0,11

0,43

0,55

Antal förare

Alkoholvanegrupp

Art av förseelse

nykterhetsanmärkning

Summa

"lätt"

nykterhetsanmärkning

Summa

Personer, registrerade för under de senaste tio åren Moderatister Nästan absolutister Absolutister

"svår"

Totalt antal förseelser

Art av förseelse

Antal förare

Alkoholvanegrupp

i fråga om de yrkesmässigt sysselsatta förarna men inte i fråga om privatbilisterna. Den erhållna differensen i fråga om yrkesförarna måste dock anses relativt osäker. Slutsatserna ovan bygger emellertid på en mycket viktig förutsättning, nämligen att den genomsnittliga körtiden för förare i de olika alkoholvanegrupperna är konstant. Om inte detta skulle vara fallet, blir de framräknade relativtalen missvisande. Beträffande yrkesförare torde denna förutsättning vara för handen. I fråga om privatbilisterna är det dock inte uteslutet, att differenser kan föreligga. Genom den tillämpade urvalsmetoden har garantier erhållits för att huvudsakligen ak-

tiva förare medtagits i undersökningen. Man har i och för sig ingen anledning antaga annat än att den enskilde förarens effektiva körtid är oberoende av tillhörigheten till alkoholvanegrupp — utom i fråga om "missbrukarna". Rattfylleri leder alltid till och vanligt fylleri kan leda till körkortets resp. trafikkortets indragande under längre eller kortare tid, vilket närmast kan tydas så att den effektiva körtiden i genomsnitt skulle vara lägre för "missbrukarna" än för övriga grupper. De anförda relativtalen skulle i så fall ge ett något för gynnsamt utslag för "missbrukarnas" vidkommande. Någon hänsyn till de förmodade olikheterna i fråga om genomsnittlig körtid har dock ej tagits.

BILAGA 2

Undersökning av sambandet mellan alkoholvanor och trafikolycksfall i Stockholm Av K. Bjerver, L. Goldberg och P. Linde

I avsikt att på ett svenskt material klarlägga risken för en bilförare med alkohol i blodet att råka ut för olycksfall har med anslag från Statens medicinska forskningsråd en omfattande undersökning företagits, dels på bilförare ute på landsvägen utan skador, dels på ett material av olycksfallsskadade, inkomna till en olycksfallspoliklinik. Vägundersökningen har tillgått så att i samband med trafikkontroller ett slumpvis utplockat antal bilförare fått andas i en gummiballong, varefter den ev. förekomsten av alkohol i utandningsluften konstaterats med en speciell apparatur, den s. k. Alc-Detectorn. Härigenom har man erhållit frekvensen av alkoholförtäring bland bilförare utan olyckor.

Materialet är ännu för litet för att tillåta att fastställa storleksordningen av denna andel. Den andra delen av undersökningen avsåg att studera frekvensen av alkoholförtäring bland olycksfall, däribland bland annat även trafikolycksfall av såväl lättare som svårare slag. Undersökningen har tillgått på följande sätt. På ett av sjukhusen i Stockholm gjordes under en 5-månaders period en specialundersökning av alla de olycksfall, som inkom till en kirurgisk poliklinik. Skadans natur infördes på kort, liksom dess tillkomstsätt, i olyckan ev. ingående fordonsslag, tidpunkten för olyckan osv. På varje olycksfall togs blodprov för att klargöra om den skadade hade förtärt alkohol

Tabell 42. Fördelning på alkoholvanegrupper av trafikolycksfall i Stockholm Alkoholvanegrupp

Procentuell fördelning bland vuxna män i Stockholm 1

1 1 Åtgärd av nykterhetsnämnd enligt 1 § alkoholistlagen 1943—1945 2 Upprepade eller grova nykterhetsanmärkningar 1936—1945 3 Enstaka, lindrigare nykterhetsanmärkningar 1936—1945 4 Måttliga alkoholvanor 5 Måttliga alkoholvanor (liten förbrukning) * Okända alkoholvanor (i regel absolutister) 1

Siffrorna i kol. 2 hämtade ur SOU 1951: 44.

248 Fördelning bland trafikolycksfall (n - 71) antal

procent

0,9

2,6

10,2 73,9

11 39

16 55

4,7

7,7

Tabell 43. Alkoholhalten i blodet hos trafikolycksfall i Stockholm Alkoholfria Alkoholvanegrupp

Total antal

antal

Med alkohol i blodet

/o

0 , 1 - 1 , 5 »/oo

1,5-3,0 % 0

antal

antal

/o

o/ /o

Summa antal

°/ /o

Grova missbrukare ( 1 + 2 ) Lindriga missbrukare (3) . .

12 11

1 6

8 55

4 1

33 9

7 4

59 36

11 5

92 45

Summa missbrukare (1—3)

70 Måttliga alkoholvanor (4 + 5) Nykterister (*)

44 4

37 4

84 mn

5 n

11 0

5 0

7 0

16 0

Summa 4—*

2 0 2

14 Total

eller ej. Sammanlagt undersöktes 663 olycksfall. Antalet manliga trafikolycksfall var 71. Som resultat av blodprovsanalysen framkom att var tredje person, som råkade ut för olycksfall i trafiken (23 av 71 = 32 %) hade förtärt alkohol. Vid den fortsatta analysen av materialet gjordes bland annat en omfattande utredning av de skadades alkoholvanor genom en uppdelning i alkoholvanegrupper. Fördelningen av alkoholvanor i den manliga befolkningen i Stockholm återfinnes i tab. 42, kol. 2, och av de undersökta personerna med trafikolyckor i kol. 3 - 4 . Bland personerna med trafikolycksfall var antalet alkoholmissbrukare 2—3 gånger högre än bland befolkningen i allmänhet, trafikolycksfall drabbade således alkoholmissbrukare i större utsträckning än andra. För att ytterligare analysera dessa förhållanden, har i tabell 43 uppförts antalet personer, som haft alkohol i blodet, resp. varit helt alkoholfria, vid inkomsten till sjukhuset. Ur denna framgår att icke mindre än 70 % av alkoholmiss-

i

brukarna (16 av 23) hade alkohol i blodet, när de råkade ut för ett trafikolycksfall, och två av tre, som förtärt alkohol, hade mer än 1,5 promille alkohol i blodet. Denna alkoholhalt innebär, att de måste ha förtärt minst 1 5 - 2 0 flaskor öl eller 2 5 - 3 0 cl brännvin. Bland de grövre missbrukarna hade 92 % alkohol i blodet. Alkoholmissbrukarna, som utgör omkring en åttondel av samtliga vuxna män i Stockholm, svarar således för en tredjedel av trafikolycksfallén. Motsvarande siffror för de måttliga alkoholförtärarna var av en helt annan storleksordning. Endast 14% (7 av 48) hade alkohol i blodet, och endast 4 % (2 fall av 48) hade mer än 1,5 promille. Betecknas frekvensen av måttliga alkoholförtärare med trafikolycksfall med 1, förekom alkoholmissbrukare med en alkoholhalt i blodet mellan 0,1 och 1,5 promille 6 gånger oftare än vad som motsvarar deras andel i befolkningen, och var alkoholhalten över 1,5 promille, förekom missbrukare 40 gånger så ofta.

BILAGA 3

Alkoholbestämning med Widmarks mikrometod Av Leonard Goldberg1

Vid undersökning av alkoholens förhållande i organismen är en tillförlitlig och känslig metodik för bestämning av alkoholhalten av största betydelse. För såväl praktiskt som vetenskapligt bruk är det därvid av värde att ha tillgång till en metod för alkoholbestämning, som icke är alltför tidsödande, som ger reproducerbara värden, uppvisar små systematiska felkällor och om möjligt tillåter analys av ett större antal prov samtidigt utan alltför stora kostnader. Ett stort antal olika metoder ha kommit till användning, bland vilka flertalet bygger på alkoholens reducerande förmåga. Redan i slutet av 1800-talet tillämpades denna princip av Nicloux, som lät alkoholen överdestillera från provet till en reaktionslösning och där reducera en blandning av bikromat och svavelsyra. Nicloux's princip har sedan i en eller annan form använts i ett stort antal olika metoder, t. ex. i Widmarks 1922 införda metod. En intressant modifikation, som med framgång tillämpats för att bestämma mängden alkohol i utandningsluften, bygger på att alkoholen kan reducera en blandning av kaliumpermanganat och svavelsyra vid rumstemperatur utan föregående destination (Harger, Forrester). Interferometriska metoder, som bygga på principen att utnyttja alkoholens fysikaliska brytningsförmåga, ha icke visat sig vara tillräckligt specifika (Kionka 1924). Slutligen har på senaste tid också alkoholens nedbrytning på enzymatisk väg 250

med alkoholdehydrogenas utnyttjats för kvantitativt bruk av Bonnichsen och Theorell. I Sverige införde professor Widmark i Lund en mikrometod för bestämning av etylalkohol i blod, urin eller andra kroppsvätskor. För analysen behövas endast små mängder blod, 0,10—0,15 ml, och metoden tillåter att i trippelanalyser bestämma alkoholhalter på 0,05—5 promille (motsvarande 5-500 mg% eller 0,1 —11 fi M). Blodproven kunna under vissa betingelser förvaras 2 — 4 veckor innan analysen utföres, och av en assistent kan 30—40 prov analyseras på 4—6 timmar. Widmarks mikrometod för bestämning av alkohol har fått stor användning för såväl praktiskt som vetenskapligt bruk, dels sedan 1934 som rutinmetod i rättsfall, t. ex. i fall av misstänkt "rattfylleri", dels för vetenskapligt bruk för att t. ex. följa blodalkoholhalten som ett medel att klarlägga alkoholomsättningen. För rättskemiskt bruk ha sedan 1934 vid Statens Rättskemiska laboratorium utförts omkring 200 000 analyser. Antalet analyser vid andra laboratorier i Sverige är av samma storleksordning, därav t. ex. enbart vid Karolinska institutets farmakologiska avdelning omkring 75 000—100 000 under en 15-årsperiod. Även i andra länder har Widmarkmetoden fått stor användning, t. ex. i Danmark, Finland, Norge och Tyskland. Enbart vid poli1 Farmakologiska avdelningen, Karolinska institutet, Stockholm.

sens analyslaboratorium i Berlin undersöktes under åren före det sista kriget omkring 30 0 0 0 - 4 0 000 prov årligen. Den samlade erfarenheten av metoden och dess utslag, dess rationella handhavande för vetenskapligt bruk och för rutinbruk är således mycket omfattande. Försöksfelet har uppgivits att vara ± 0,05 promille, således maximalt ± 0 , 1 5 promille (3 x medelfelet), och metodens tillförlitlighet har omvittnats av ett stort antal författare. I samband med en översyn av trafiksäkerhetsproblem och trafikförfättningar 1946 framlades emellertid vissa kritiska synpunkter på Widmarkmetoden och dess användning; en utförlig redogörelse för dessa återfinnes i bilaga 4. En statistiskt hållbar bearbetning av den betydelse, som olika felkällor teoretiskt kunna tänkas ha på analysresultaten med Widmarkmetoden förelåg emellertid icke. Icke heller fanns en klarläggande utredning av den betydelse som vid analys av blodprov från människa ev. kunde tillmätas det förhållandet, att Widmarkmetoden teoretiskt ger utslag ej blott för etylalkohol utan under vissa betingelser även för andra flyktiga, reducerande substanser. På initiativ av Subkommittén för alkoholforskning av Statens medicinska forskningsråd påbörjades därför är 1947 på Karolinska institutets farmakologiska avdelning en speciell undersökning över dessa problem. Dessa undersökningar avsågo att på ett omfattande material klarlägga Widmarkmetodens känslighet, storleken av dess försöksfel, dess utslag under varierande betingelser hos friska och sjuka och metodikens användbarhet för olika ändamål. Vidare jämfördes Widmarkmetodens utslag med analysresultat, erhållna med andra metoder. En speciell och mycket omfattande studie ägnades en granskning av förutsättningarna för att använda luftprov i stället för blodprov.

Främst utprövades möjligheterna att tilllämpa den s. k. Drunkometer-principen enligt Harger och Forrester. Som vetenskapliga assistenter vid dessa undersökningar, som utförts åren 1947 — 1950, ha deltagit dåvarande l:e assistenten vid Karolinska institutets farmakologiska avdelning, med. lic. Kjell Bjerver, samt dåvarande med. kandidaterna Harry Herzenberg, Åke Lundberg, Eskil Ottosson och CarlGöran Åman. Preliminära resultat ha meddelats till medicinska forskningsrådet i rapporter 1948 och 1949. Då som ett viktigt led i 1949 års trafiknykterhetsutrednings uppdrag ingick att klarlägga blodprovets värde, utvidgades de ovan återgivna undersökningarna att omfatta ett större material, framför allt av personer, vilka icke förtärt alkohol, såväl friska som patienter med sockersjuka. Dessa undersökningar framläggas i denna bilaga 3. Genom tillkomsten av en på enzymkemiska förhållanden grundad metod att bestämma etylalkohol, den s. k. ADH-metoden, publicerad av Bonnichsen och Theorell 1950, skapades emellertid helt nya möjligheter att pröva Widmarkmetodens värde. ADH-metoden kunde nämligen förväntas att under bestämda förutsättningar endast giva utslag för etylalkohol och ej för andra flyktiga, reducerande substanser. Den skulle därigenom vara särskilt lämpad att giva upplysning om, huruvida t. ex. ett eventuellt högt värde med Widmarkmetoden berodde på närvaro av alkohol eller på andra reducerande substanser. På uppdrag av 1949 års trafiknykterhetsutredning utvidgades därför de redan påbörjade undersökningarna över blodprovet och dess värde att även omfatta en jämförelse med ADH-metoden. Denna del av undersökningarna, bedriven med medel från kommunikationsdepartementet, har utförts i samarbete mellan Medicinska Nobelinstitutets 251

biokemiska avdelning och Karolinska institutets farmakologiska avdelning samt till vissa delar även med Statens rättskemiska laboratorium. Dessa jämförande undersökningar ha letts av professor H. Theorell och laborator L. Goldberg, tillsammans med doc. R. Bonnichsen, Nobelinstitutet och dr K. Bjerver vid Farmakologiska avdelningen. I den sistnämnda undersökningen lämnas en översikt av tidigare arbeten rörande storleken av "reduktionsvärdena" hos friska och hos diabetiker, och en redogörelse för den kritik, som riktats mot Widmark-metoden. Så återgivas de försök som utförts av oss på ett mycket omfattande material, i vilket ingår såväl friska personer som även diabetiker. Undersökningarna ha dels utförts på personer, vilka icke förtärt alkohol, dels på personer som förtärt alkohol. Speciell uppmärksamhet har ägnats blodprovets tillförlitlighet vid undersökning av för rattfylleri misstänkta personer, varvid parallellundersökningar utförts på Statens rättskemiska Laboratorium med Widmarkmetoden och på Medicinska Nobelinstitutet med ADH-metoden. I andra försöksserier har jämförelsen skett mellan ADH-analysochWidmark-analys, använd för vetenskapliga ändamål på Farmakologiska avdelningen. Samtliga undersökningar har utförts parallellt med ADH- och Widmark-metoden och utvisat en fullkomlig överensstämmelse. Försöksfelens storlek har fastställts, och analysernas tillförlitlighet har klarlagts. Preliminära resultat ha framlagts vid den Första Internationella Konferensen över alkohol och trafik i Stockholm 1950 (Bjerver, Bonnichsen, Goldberg och Theorell) och vid föredrag av prof. H. Theorell å Svenska Läkarsällskapet i februari 1952. Resultaten av undersökningen över Widmarkmetoden, dess tillförlitlighet och felkällor utförda aren 1947—1950, och om252

fattande en analys av material från 1945— 1950, redovisas i föreliggande bilaga 3. Resultatet av undersökningarna över Widmark- och ADH-metoderna redovisas i bilaga 4. Till denna har även hänförts hela redogörelsen för tidigare försök på detta område liksom även hela materialet av analyser på personer utan föregående alkoholförtäring. Widmarkmetoden

Principen för bestämning av etylalkohol med Widmarkmetoden är att alkoholen får överdestillera vid en bestämd temperatur från provet till en reaktionsblandning, innehållande kaliumbikromat och svavelsyra i bestämda proportioner. Alkoholen reducerar en större eller mindre del av bikromatsvavelsyran, varvid den reducerade mängden under vissa standardbetingelser är proportionell mot mängden alkohol i provet. Mängden icke reducerad ("icke förbrukad") bikromatsvavelsyra bestämmes genom titration med tiosulfatlösning efter tillsats av ett överskott avkaliumjodid. Halten av etylalkohol i provet beräknas med kännedom om reaktionsförhållandena genom jämförelse med titrationsvärdena för s. k. blindprov, dvs. prov utan alkoholtillsats med tillsats av bikromatsvavelsyra och behandling som övriga prov. Blodprovet tages vanligen frän fingerblomman i speciella (fig. 16) preparerade glaskapillärer (Widmark 1930), vilka rymma

A.

B.

Fig. 16. Kapillär för blodprovstagning. A. tom B. med gummiproppar och innehållande blod.

0,10-0,15 ml, dvs. 3 - 5 droppar blod. Efter provtagningen tillslutas kapillärerna med gummiproppar (fig. 16). Kapillärerna äro preparerade så1, att provet vid förvaring i rumstemperatur håller sig oförändrat under 2—4 dagar; proven kunna därigenom sändas med post och behöva icke analyseras omedelbart. Vid förvaring i kylskåp hålla sig sedan proven oförändrade 1 — 3 månader. I den utformning som denWidmarkska metoden har, sker destillationen av alkohol i speciella kolvar, s.k. Widmark-kolvar (fig. 17). Vid analysen tillsättes först till ett visst antal kolvar en exakt mängd bikromatsvavelsyra av bestämd sammansättning, i regel 1 ml av en blandning innehållande 250 mg K2Cr207 per 100 ml 5 n H 2 S0 4 . Utöver det antal kolvar, som motsvarar antalet prov, fyllas ytterligare 3 — 5 kolvar, vilka skola tjäna som blindprov (se nedan). Styrkan på bikromatsvavelsyran tillåter bestämning av etylalkohol med en halt av upp till 5 promille i provet, om provets vikt ej överstiger 100 mg. Kapillären innehållande blodprovet väges. Innan provet blåses ned i skålen på proppen till Widmarkkolven (se fig. 17), omskakas kapillären väl för att en blandning av blodet skall ske (vid en tids lagring sker en uppskiljning av blodkroppar för sig och blodvätska för sig). Efter omskakning blåses provet ut, och kapillären väges denna gång tom. Därigenom erhålles exakt vikten av blodprovet självt. Proppen sättes ned i Widmark-kolven, och kolven, innehållande den tidigare tillsatta bikromatsvavelsyreblandningen, nedföres i ett vattenbad och får stå där vid 60° ( ± 0,5°) under 2 timmar ( ± 15 min.). Alkoholen överdestillerar under denna tid till reaktionsblandningen. Bikromatsvavelsyran reduceras därvid helt eller delvis: mängden reducerad lösning är beroende på mängden alkohol i provet.

Fig. 17. Analyskolv förWidmarkanalys. 1 = propp. 2 = skål för provet, 3 = bikromatsvavelsyra, Efter 2 timmar lossas försiktigt glasproppen med det nu intorkade provet, varefter innehållet i kolven spädes med 15 ml dubbeldestillerat vatten, lösningen kyles ned till rumstemperatur och titreringen kan börja. Vid titreringen tillsättes först 0,5 ml n/2 jodkaliumlösning, efter 30 sek. —1 min. titreras med n/100 tiosulfatlösning. När blandningen antagit en ljusgul färg, tillsättes 0,5 ml 1 % stärkelselösning, varvid en blå färg framkommer, och titreringen fortsattes till svagt rosa färg, då titreringen är avslutad och mängden åtgången n/100 tiosulfat avläses. Efterbläning skall inträda efter några minuter. Parallellt med titreringen av proven behandlas på samma sätt även 3—5 blindprov, således kolvar utan alkohol, men tillsatta med konstant mängd bikromatsvavelsyra. Beräkningen av alkoholhalten i provet 1 Kapillärerna prepareras med en lösning av följande sammansättning: Aq. dest. 50 g Metanol 50 g Kaliumoxalat 1 g Salterna lösas i det destillerade vattnet, eventullet efter värmning och därefter tillsättes metanolen. När kapillärerna fyllts med lösningen, överföras de till ett torkskåp vid 90° under 12—24 timmar och äro därefter klara för användning.

bygger på fastställandet under standardbetingelser av mängden flyktig reducerande substans, vilken är proportionell mot differensen mellan åtgången mängd tiosulfat vid titreringen av blindprovet (B), innehållande en konstant mängd bikromatsvavelsyra, och den åtgångna mängden tiosulfat i provet (P). Beräkningen sker enligt följande formel: ( B - P ) x 113 Alkoholhalt i promille = V mg där B = åtgången mängd tiosulfat i blindprovet, uttryckt i ml n/100 tiosulfat (vanligen medeltal av 2—4 blindprov). P — åtgången mängd tiosulfat i provet, uttryckt i ml av n/100 tiosulfat. 113 = omräkningsfaktör från n/100 tiosulfat till alkohol. 1 ml n/100 tiosulfat motsvarar 0,113 mg etylalkohol; konstanten kan teoretiskt beräknas och har kontrollerats i stora försöksserier (Widmark 1930). V = blodprovets vikt i mg. Försöksmaterial

Som försöksmaterial för klarläggande av Widmarkmetoden ha tjänat dels a) vid Farmakologiska laboratoriet år 1945—1947 utförda analyser, sammanlagt omkring 20 000, dels b) ett stort antal analyser, speciellt utförda under åren 1947 — 1951 för att klarlägga betydelsen av den ena eller andra faktorn, såsom prov på alkohol-vattenlösning, blod med tillsats av känd mängd alkohol, samt blodprov från personer, vilka förtärt alkohol. Samtliga analyser under a) äro utförda på blodprov från försökspersoner, sammanlagt omkring 1 200, vilka frivilligt vid ett eller flera tillfällen förtärt alkohol på laboratoriet. Dessa försökspersoner ha tillhört ett stort antal olika yrkeskategorier. Åldern har varie254

rat mellan 20 och 65 år. Materialet har omfattat såväl friska (omkring 620 fall), som diabetiker, 583 fall, undersökta åren 1947 — 1951. Graden av alkoholvana har varierat avsevärt frän individ till individ, från individer som endast undantagsvis förtärt alkohol, över personer med måttliga alkoholvanor till utpräglat alkoholvana och alkoholister. De förtärda dryckerna ha utgjorts av olika slag av maltdrycker, av vin och grogg och av starksprit i olika form och mängd. Statistiska metoder

Försöksfelen i en bestämning grundad på ett enstaka prov eller i bestämningar grundade på flera prov ha beräknats enligt nedanstående formler (1) —(11). Enskilda bestämningar Försöksfelet (s x ) i en enskild bestämning kan beräknas ur en serie bestämningar, utförda på samma prov, enligt formlerna (1) och (2). \ s(x — xY Försöksfelets = \ / —

x

V

W

n— 1

där x = enskild bestämning n — antalet bestämningar s(x) = summan av alla bestämningar x = medeltalet av bestämningarna = _ __• n 5(^—^)2 _ summan av kvadraterna på differenserna mellan en enskild bestämning och medeltalet i . sx = standarddeviationen för de enskilda bestämningarna, dvs. "försöksfelet" i en enskild bestämning. sx kan även beräknas enligt formel (2):

s(x2) Försöksfelet sx =

Kx)/> (2)

lan 1 :a och 2:a provet i ett dubbelprov s(rf) — summan av differenserna /s(rf)/2 = kvadraten på summan av differenserna s(rf2) = summan av kvadraterna på differenserna.

n—1 = en enskild bestämning = antalet bestämningar = standarddeviationen för enskilda bestämningar, dvs. "försöksfelet" i en enskild bestämning s(x) = summan av alla bestämningar 2 js(x)l = kvadraten på summan av bestämningarna s(x2) = summan av kvadraterna på de enskilda bestämningarna. Försöksfelet sx i en enskild bestämning kan även beräknas ur dubbelprov enligt formlerna ( 3 ) - ( 8 ) . Först uträknas differensen (rf) mellan l:a och 2:a provet. Standarddeviationen (s^) för dessa differenser beräknas enligt formel (3): Differensens standarddeviation s^ =

där Sd = standarddeviationen för rf, hämtad ur formel (3) n — antalet differenser ( = antalet dubbelprov). Medeldifferensens signifikans bestämmes enligt /-metoden (Fisher 1947) varvid

<d~^y

/=_d

där x n s

s

d

(3)

där n

v

s(d) (5)

Standardfelet (medelfelet, /sd/) för medeldifferensen rf beräknas enligt formel (6):

V

(6)

(7)

n—1

där n = antalet differenser ( = antalet dubbelprov) rf = de enskilda differenserna mellan 1 :a och 2:a provet i ett dubbelprov rf — medeldifferensen av alla differens(d) serna == n 2 s(d—rf) = summan av kvadraterna på skillnaderna mellan en differensrfoch medeldifferensen rf. sd kan även beräknas enligt formel (4): Differensens standarddeviation Sd=

«d

Medeldifferensenrfär rf =

r

s(rf2)-

Kd)f* (4)

n —1 = antalet differenser ( = antalet dubbelprov) = de enskilda differenserna mel-

Det funna /-värdet bedömes för n—1 frihetsgrader (n sa antalet differenser) för olika grader av sannolikhet P med hjälp av den ur/-fördelningen hämtade /-deviaten (Fisher 1947). Om medeldifferensen rf är signifikativ, innebär detta en systematisk skillnad mellan 1 :a och 2:a provet, t. ex. mellan l:a och 2:a kapillären i ett dubbelprov, mellan l:a och 2:a blindprovet i ett dubbelblindprov, etc. Om medeldifferensen icke är säkerställd (P > 0,05 motsvarande < 2 x e vid normalfördelning), innebär detta att det icke föreligger någon systematisk skillnad mellan de båda proven, eller att skillnaden är för liten för att kunna fastställas på det undersökta materialet. Under den förutsättningen att medeldifferensen icke är säkerställd, kan försöksfelet 255

(sx)

i ett enskilt prov

beräknas enligt

'lf-

formel (8): 1 Försöksfelet s — —— • «d X

(8)

\J2

där sx — försöksfelet i ett enskilt prov Sd = standarddeviationen för differenserna /formel (3)/. Flera bestämningar a) Försöksfelet vid analys av ett dubbelprov (s- ) beräknas enligt formel (9): x s

i=—

(9)

därs^ = försöksfelet i ett dubbelprov sx = försöksfelet i en enskild bestämning /formel (1) eller (8)/. b) Försöksfelet i ett trippelprov beräknas enligt formel (10): s~ ==

(10)

yTä

där s- = försöksfelet i ett trippelprov sJ = försöksfelet i en enskild bestämning /formel (1) eller (8)/. c) Försöksfelet i ett prov, grundat på 4 bestämningar, är: s- — x.

s/1

oo

d är s- = försöksfelet ii ett ett prov, grundat på x. 4 bestämningar s = försöksfelet en enskild bestämförsöksfelet ii ei x ning /formel (1) eller (8)/. Övriga statistiska data a) Medeltal (x), standarddeviation (s) och medeltalets medelfel (e~) ha bestämts enligt nedanstående: (12)

(13) 256

(14)

b) Signifikansen för skillnaden mellan tvenne medeltal har bestämts medels /-analys (Fisher 1947). c) Variansanalys har skett enligt Fisher med användande av Snedecors varianskvot F (Snedecor 1938). d) Regressionslinjer, regressionskocfficienter, korrelationskoefficienter och avvikelser från räta linjen ha beräknats enligt gängse formler (Fisher 1947). Signifikansgränser1 p = 0,05—0,01: sannolik skillnad2, p _ 0,01—0,001: signifikant skillnad3, P < 0,001: starkt signifikant skillnad4, Försöksfelet i blindprov

Vid det systematiska studiet på Farmakologiska avdelningen av Widmarkmetodens noggrannhet har varje punkt i analysgången underkastats en speciell utredning för att storleken av försöksfelen skall kunna klarläggas. Felgränser i ml n/100 tiosulfat Som första punkt har försöksfelet undersökts i blindproven, dvs. i de prov, som innehålla bikromatsvavelsyra i bestämd mängd och koncentration men utan alkoholtillsats. Ur metodikbeskrivningen framgår att vid varje alkoholanalys minst 3 blindprov medtagits. Etthundrafemtioåtta slumpvis uttagna serier av alkoholanalyser med 3—5 blindprov, sammanlagt 548 blindprov, ha varit underlaget för bearbetningen. Vid analysarbetet befinnas blindproven 1

(Enl. Cramér 1949 )

2 Motsvarar 2—2,5 o vid normalfördelning. 3 Motsvarar 2,5—3,3 a vid normalfördelning. 4

Motsvarar 3,3 a vid normalfördelning.

Tabell 44. Försöksfelen i blindprov, funna vid analys enligt Widmark-metoden Resultaten äro grundade på 158 serier av 3—5 blindprov, sammanlagt 548 prov, statistiskt analyserade enligt metoden för dubbelbestämningar. Differenser och fel uttryckta i ml n/100 tiosulfatlösning. Differensen mellan två blindprov (ml n/100 tiosulfat) Blindprov antal nr n 1

2 Försöksfelen i blindproven (ml n/100 tiosulfat)

medeltal D±eD

variationsbredd

standarddeviation s d

1 blind- 2 blind- 3 blind- 4 blindprov prov prov prov

1—2

144 + 0,011 ± 0,004 — 0,19—+ 0,19

0,050

0,035

0,025

0,020

0,018

2—3 3—4 4—5

260 — 0,005 ± 0,001 — 0,08—+ 0,06

0,017

0,012

0,009

0,007

0,006

404 + 0,003 ± 0,002 — 0,19—+ 0,19

0,033

0,024

0,017

0,014

0,012

1—2 2—3 3—4 4—5

Kol. 1. Siffrorna 1—2 etc. betyda differensen mellan l:a och 2.-a blindprovet, resp. mellan 2:a och 3:e provet etc. Kol. 5. Standarddeviationen s^ för differensen beräknad enligt formel 4. Kol. 6. Standarddeviationen sx för 1 blindprov beräknad enligt formel 8. Kol. 7. Standarddeviationen sx för 2 blindprov beräknad enligt formel 9. Kol. 8. Standarddeviationen sx för 3 blindprov beräknad enligt formel 10. Kol. 9. Standarddeviationen sx för 4 blindprov beräknad enligt formel 11. ibland helt överensstämma, differensen emellan dem är 0, i andra fall uppvisa de en större eller mindre skillnad. Resultaten äro sammanställda i tabell 44. Ur tabellen framgår att om endast 2 blindprov utföras, så varierar differensen mellan dessa prov i genomsnitt med + 0,050 ml n/100 liosulfal (kol. 5), varvid det första provet systematiskt är något högre, + 0 , 0 1 1 ml n/100 tiosulfat (kol. 3). Differensen har i extrema fall varit så stor som 0,19 ml (kol. 4). Göres tre eller flera blindprov, men det första blindprovet stryk es (en procedur, vanlig vid mikrokemisk analys), blir differensen i genomsnitt _ 0,017 ml (kol. 5); den största differensen mellan två blindprov har varit 0,08 ml (kol. 4). Medtages 4 eller 5 blindprov, har differensen mellan två av dem i genomsnitt varit + 0,033 ml n/100 tiosulfat (kol. 5). 17

Ur differenserna kan man beräkna det försöksfel, varmed ett eller flera blindprov äro belastade. Felet i ett enstaka blindprov var _ 0,035 ml (kol. 6). Denna variation vid titreringen motsvarar med den använda styrkan på tiosulfatlösningen 1 droppe. — Om det första provet systematiskt strykes, blir felet mindre och uppgår i det enskilda blindprovet endast till ± 0,012 ml (kol. 6). Vid en alkoholanalys göres emellertid minst 2 blindprov, i våra analyser på Farmakologiska laboratoriet minst 3, och vanligen 4—5 blindprov. Felet i blindvärdet, dvs. medeltalet av värdena för samtliga blindprov, blir mindre än för ett enstaka blindprov. För medeltalet av 2 blindprov blir felet _ 0,025 ml (kol. 7). Om 4 blindprov göras, men det första strykes, blir felet i medeltalet av 3 blindprov av 4 (om det första provet är ute257

slutet) endast

_ 0,007 ml (kol. 8), och i

lika stor som i blindprovet (B). Den differens

medeltalet av 4 blindprov, alla medtagna, i

B—P,

genomsnitt ± 0 , 0 1 2 ml (kol. 9).

värde (B) och provets (P), k a n bliva såväl

Det försöksfel, blindproven,

som beror på variationer

har

således vid våra

visat sig vara mycket

litet, och i

varit ± 0,012 ml n/100

i

analyser genomsnitt

som d å uppstår mellan blindprovets

positiv som negativ, och vid

uträkningen

simulera "negativ" eller "positiv" halt av alkohol.

Detta

framgår

av

nedanstående

exempel 2 och 3.

tiosulfat.

(P) m i n d r e än åtgången vid titrering av blind-

Exempel 2. Åtgång av n/100 tiosulfat i blindprovet (B): 4,94 ml. Åtgång av n/100 tiosulfat i provet (P): 4,91 ml. Provets vikt: 122 mg. Alkoholhalt i provet enligt formel (12):

provet (B). Skillnaden (B—P) kallas " r e d u k -

(4,94—4,91) X 113

tionsvärdet" och beror p å att alkoholen redu-

122 122 = + 0,028 promille "alkohol". Provet visar således ett "reduktionsvärde" på 0,03 ml n/100 tiosulfat, vilket vid beräkningen motsvarar 0,028 promille alkohol. I verkligheten är halten = 0, ty skillnaden mellan B och P (4,94—4,91 = 0,03 ml) ligger helt inom försöksfelen (se nedan tabell 45, kol. 2—4).

Reduktionsvärde Om

i "promille

provet innehåller

alkohol" alkohol, blir

åt-

gången av tiosulfat vid titreringen av provet

cerat en del av

bikromatsvavelsyrebland-

ningen. Beräkningen av alkoholhalten

(se

Metoder) illustreras i nedanstående exempel 1. Exempel 1. Åtgång av n/100 tiosulfat i blindprovet (B): 4,97 ml. Åtgång av n/100 tiosulfat i provet (P): 2,12 ml. Provets vikt: 127 mg. Alkoholhalt i provet enligt formel (12): (4,97—2,12) X 113 2,85 X 113 _ 127 127 = 2,54 promille alkohol. Provet innehåller 2,54 promille alkohol. O m i exempel 1 blindprovets värde skulle v a r a belastat med ett fel, t. ex. p å 0,02 ml, och i verkligheten vara 4,99 ml i stället för 4,97 ml, skulle detta betyda att den verkliga alkoholhalten vore (4,99—2,12) x 113

2,87X113

127 127 = 2,56 promille alkohol. Skillnaden spelar således en u n d e r o r d n a d

+ 0 , 0 3 X 113

Exempel 3. Åtgång av n/100 tiosulfat i blindprovet (B): 5,01 ml. Åtgång av n/100 tiosulfat i provet (P): 5,03 ml. Provets vikt: 134 mg. Alkoholhalt i provet enligt formel (12): (5,01—5,03) X 113 —0,02 X 113 _ 134 134 = — 0,017 promille "alkohol". Provet uppvisar således ett "reduktionsvärde" på — 0,02 ml n/100 tiosulfat, vilket vid beräkningen motsvarar — 0,017 promille alkohol. Provet skulle således innehålla en "negativ" mängd alkohol. I verkligheten är liksom i exempel 2 halten = 0, ty skillnaden — 0,02 ml ligger helt inom felgränserna (se nedanstående tabell 45, kol. 2—4).

roll i de fall, där provet innehåller alkohol. Helt annorlunda ställer sig förhållandet, o m provet icke innehåller alkohol.

P å grundval

av försöksfelens

storlek

i

blindproven (tabell 44) kan m a n b e r ä k n a

O m ett prov icke innehåller alkohol, skall

felet i analysen av blodprov, vilka icke inne-

åtgången av tiosulfat i provet (P) vara lika

hålla alkohol. Denna beräkning bygger p å

stor som åtgången av tiosulfat i blindprovet

variationerna

(B).

På grund av försöksvariationerna blir

värdet och en enstaka kapillär. Dessa diffe-

åtgången i provet (P) emellertid icke alltid

renser eller "reduktionsvärden" återfinnas i

i differensen

mellan

blind-

Tabell 45. Försöksfelen i blodprov, icke innehållande alkohol, vid analys enligt Widmarkmetoden Beräkningarna av försöksfelen vid analys av blodprov, ej innehållande alkohol, äro grundade på data i tabell 44. Provets vikt mg

Differensen (i ml n/100 tiosulfat) mellan medeltalet av flera blindprov och enstaka kapillärer 1

Försöksfel (i promille alkohol) 2 i enstaka kapillär

i trippelanalys

2 blind3 blind4 blindprov — 1 prov — 1 prov — 1 2 blind- 3 blind- 4 blind- 2 blind- 3 blind- 4 blindprov prov prov prov prov prov kapillär kapillär kapillär

40 70 100 130

[ 0,043

\ 0,036

1 0,027

0,122 0,070 0,049 0,038

0,102 0,059 0,041 0,031

0,075 0,043 0,030 0,023

0,070 0,040 0,028 0,022

0,059 0,034 0,024 0,018

0,043 0,025 0,017 0,013

Kol. 2. Beräknad som \J (0.025)2 + (0.035)2 = 0,043, där 0,025 är felet i två blindprov (tabell 1, kol. 7), och 0,035 felet i provet (tabell 1, kol. 6). Kol. 3. Beräknad som \J (0,007)2 + (0.035)2 = 0,036, där 0,007 är felet i tre blindprov (tabell 1, kol. 8), och 0,035 felet i provet (tabell 1, kol. 6). Kol. 4. Beräknad som \l (0.012)2 + (0,024)2 = 0,027, där 0,012 och 0,024 äro hämtade ur tabell 1, kol. 9 och 6 resp. Kol. 5, 6 och 7 erhållas av resp. kol. 2, 3 och 4 genom multiplikation med 113 (omräkningsfaktor från ml n/100 tiosulfat till mg alkohol), och division med provets vikt i mg. T. ex. 0,043 x 113 .— = 0,049 osv., om provets vikt är 100 mg. Kol. 8, 9 och 10 erhållas ur kol. 5, 6 och 7 genom division med V 3. 1 "Reduktionsvärdet" i ml n/100 tiosulfat. 2 "Reduktionsvärdet" i promille alkohol. tabell 45, kol. 2—4, och uppgå till 0,027— 0,043 ml tiosulfat. För att kunna få fram, vad detta reduktionsvärde innebär i promille alkohol, har i tabell 45 tiosulfatvärdet omräknats till promille alkohol. Resultatet för enkelprov med varierande antal blindprov återfinnes i kol. 5—7, och för trippelprov i kol. 8—10. Felens storlek beror med naturlighet även på provets vikt, ju lägre vikt, ju större fel. Om vikten på provet understiger 100 mg, kan vikten spela en avgörande roll för utslagens storlek. De i tabell 45 angivna felen äro genomsnittsvärden; i ett enstaka fall kunna värdena emellertid variera mera. En sammanställning av dessa extrema variationer återfinnes i tabell 46. I tabell 46 angivas felgränserna för

analys av blodprov, icke innehållande alkohol, om variationen i blindproven skulle vara hela orsaken till analysfelen. Felgränserna äro därför beräknade med ledning av försöksfelen i tabell 44 och 45. De standardbetingelser, under vilka analyserna utförts vid Farmakologiska avdelningen, innebära bl. a. minst 4 blindprov, en vikt hos provet av 100 mg eller mer, och tre analyser på varje prov (trippelanalys). Under dessa omständigheter motsvarar felet i en trippelanalys i genomsnitt ett "reduktionsvärde" av _ 0,017 promille (tabell 45, kol. 10, och tabell 46, kol. 2). Detta innebär att vid analys av blodprov, vilka ej innehålla alkohol, i 95 % av fallen (P = 0,05) reduktionsvärdena till följd av enbart till blind259

proven hänförbara analysfel skulle svänga mellan — 0,04 och + 0,04 promille (tabell 46, kol. 3). Endast 2,5 % av fallen skulle falla ovanför gränsen + 0,04 promille. Mellan gränserna — 0,06 och -f- 0,06 promille skulle 99 % av värdena (P = 0,01) återfinnas. Endast 0,5 % av värdena skulle falla ovanför + 0,06 promille (tabell 46, kol. 4). Dessa siffror angiva således de felgränser mellan vilka "reduktionsvärdena", omräknade till promille alkohol, kunna tänkas variera i de fall där icke någon alkohol finnes i provet och där försöksfelen i blindproven skulle vara hela orsaken till analysfelet. Under förutsättning av att vissa standardbetingelser upprätthållas, kunna således reduktionsvärden upp till _ 0,06 promille erhållas, som enbart bero på försöksfel vid analysen och som således icke betyda närvaro av alkohol eller annan reducerande substans. Felmarginalens storlek om standardbetingelserna icke upprätthållas De i föregående avsnitt givna gränsvärdena _ 0,04 promille (P = 0,05) och _ 0,06 promille (P = 0,01) angiva de felgränser som vid analys av blodprov från personer, som icke förtärt alkohol, skulle framkomma vid analys med 4 blindprov, en vikt hos provet icke understigande 100 mg, och 3 prov vid varje analys. Vid förändringar i metodiken, och framför allt om standardbetingelserna icke skulle skrupulöst efterföljas, kunna emellertid betydligt större försöksfel framkomma. Om t. ex. blindproven uppvisa en större variation (exempel 4), om provets vikt är betydligt mindre än 100 mg (exempel 5 och 6) eller om provet är spätt (exempel 7) kan dels storleken av "reduktionsvärdet" öka, dels även vid omräkningen till promille alkohol reduktionsvärden framkomma, som skulle 260

tyda på en hög "alkoholhalt" i ett prov, som i verkligheten icke innehåller alkohol. Exempel 4. Åtgången av n/100 tiosulfat i blindprovet (B): 5,02 ml. Åtgången av n/100 tiosulfat i provet (P): 4,93 ml. Provets vikt: 108 mg. Alkoholhalt i provet enligt formel (12): (5,02—4,93) X 113 + 0,09 X 113 _ 108 108 = + 0,094 promille "alkohol". "Reduktionsvärdet" är i detta fall + 0,09 ml n/100 tiosulfat, vilket skulle motsvara en "alkoholhalt" på + 0,094 promille. I verkligheten kan halten fortfarande vara = 0, ty skillnaden (B—P) = 0,09 ml kan fortfarande tänkas falla inom försöksfelens ram. Exempel 5. Åtgång av n/100 tiosulfat i blindprovet (B): 5,01 ml. Åtgång av n/100 tiosulfat i provet (P): 4,97 ml. Provets vikt: 40 mg. Alkoholhalt i provet enligt formel (12): (5,01—4,97) X 113 0,04 X 113 _ 40 40 = + 0,11 promille "alkohol". "Reduktionsvärdet" är i detta fall 0,04 ml n/100 tiosulfat, vilket i och för sig kan tänkas förekomma. Men på grund av provets låga vikt, 40 mg, motsvarar detta reduktionsvärde en "alkoholhalt" på 0,11 promille. I verkligheten behöver ingen alkohol finnas i provet, utan resultatet sammanhänger med det relativt stora försöksfelet och den låga vikten på provet i detta exempel. Ett annat teoretiskt tänkbart fall illustreras i exempel 6, där dels reduktionsvärdet är högt, och dels kapillärvikten är liten. Exempel 6. Åtgång av n/100 tiosulfat i blindprovet (B): 5,01 ml. Åtgång av n/100 tiosulfat i provet (P): 4,90 ml. Provets vikt: 40 mg. Alkoholhalt i provet enligt formel (12): (5,01—4,90) X 113 _ 0,11 X 113 _ 40 40 = + 0,31 promille "alkohol". Beräkningen innebär, att "reduktionsvärdet" i provet i detta fall är + 0,11 ml n/100 tiosulfat, vilket tyder på ett mycket stort försöksfel.

Tabell 46. Försöksfelen i Widmark-metoden Felgränser vid analys enligt Widmark-metoden av blodprov, icke innehållande alkohol, beräknade ur försöksfelen i blindproven. (Skulle proven vara spädda, ökar felet med spädningsfaktorn). Beräknade felgränser vid analys av trippelprov, ej innehållande alkohol (i promille alkohol)

Antal blindprov och provets vikt

Beräknat försöksfel i trippelanalys (promille alkohol)

± 0,017 ± 0,028

± 0,04 _ 0,09

± 0,06 _ 0,14

± 0,08 ± 0,36

Provets vikt 100 mg 4 blindprov 2 blindprov Provets vikt 40 mg 4 blindprov

P = 0,05 (omfattar 95 % av fallen och överstiges i 2,5 fall på 100)

P = 0,01 P = 0,001 (omfattar 99 % (omfattar 99,9 % av fallen och av fallen och överstiges i överstiges i 0,5 fall på 100) 0,5 fall på 1 000)

± 0,043 ± 0,070

± 0,09 ± 0,14 _ 0,20 ± 0,23 ± 0,34 ± 0,90 Kol. 1. Angiver provets vikt i mg samt antalet blindprov. Kol. 2. Värdena på försöksfelen äro hämtade ur tabell 2, kol. (2 blindprov), resp. kol. 10 (4 blindprov). Kol. 3. Anger gränsvärdet för den funna halten vid sannolikheten P 0,05, dvs. det värde som överstiges i 2,5 fall av 100. Värdena erhållas ur kol. 2 genom multiplikation med 2,26 (/-deviaten för 9 frihetsgrader) [3X(4—1)] vid trippelanalys med 4 blindprov, och med 3,18 (/-deviaten för 3 frihetsgrader) [3 x (2—1)] vid trippelanalys med 2 blindprov. Kol. 4. Gränsvärdet för P = 0,01, dvs. det värde som överstiges i 0,5 fall av 100. Värdena erhållna som för kol. 3 ur kol. 2 genom multiplikation med 3,25 (/-deviaten för 9 frihetsgrader) vid trippelanalys med 4 blindprov, och 5,84 (/-deviaten för 3 frihetsgrader) vid trippelanalys med 2 blindprov. Kol. 5. Gränsvärdet för P = 0,001, dvs. det värde som överstiges i 0,5 fall av 1 000. Värdena erhållna som för kol. 3 ur kol. 2 genom multiplikation med 4,78 (/-deviaten för 9 frihetsgrader), vid trippelanalys med 4 blindprov, och 12,9 (/-deviaten för 3 frihetsgrader) vid trippelanalys med 2 blindprov. Detta reduktionsvärde skulle motsvara en skenbar alkoholhalt i provet av + 0,31 promille (!). I verkligheten innehåller provet icke alkohol, utan det höga reduktionsvärdet är helt beroende på ett sammanträffande av flera försöksfel.

"Alkoholhalt" i ursprungsprovet: 3,10 promille "alkohol"(l). I verkligheten var mängden alkohol = 0, och den beräknade halten beror på försöksfelens storlek. Betydelsen av h ä r antydda försöksfel framgår ur tabell 46. E n minskning av provets

E n mycket stor felkälla utgör en ev. utspädning

av provet,

vilket

illustreras

av

exempel 7.

vikt u n d e r 100 mg ökar felet avsevärt. Så t. ex. är försöksfelet vid en vikt av provet av endast 40 mg ± 0,09 promille, resp. ± 0,14 promille alkohol (tabell 46, kol. 3 och 4).

Exempel 7. Åtgång av n/100 tiosulfat i blindprovet (B): 4,93 ml. Åtgång av n/100 tiosulfat i provet (P): 4,82 ml. Provets vikt: 40 mg. Provet är spätt 10 gånger. Halt i det spädda provet enligt formel (12):

för

(4,93—4,82) X 113

P= 0,01 (tabell 46, kol. 3 och 4) vid en vikt

0,11 X 113

40 40 = + 0,31 promille "alkohol".

Likaledes ökar felet om antalet blindprov minskas. Medtages vid analys av trippelprov endast två blindprov, är felet _ 0,09 promille P = 0,05

och

±0,14

promille

för

av provet p å 100 mg. Skulle proven endast väga t. ex. 40 mg, öka felgränserna avsevärt: 261

Som nästa led i undersökningen av felvariationerna i Widmarkmetoden analyserades storleken av variationerna i blodprov från individer, vilka icke förtärt alkohol.

(tabell 47, kol. 3). Detta motsvarar för en trippelanalys ett fel av _ 0,018 promille (kol. 4). 2. Dubbelprov bearbetades i en andra försöksserie, omfattande sammanlagt 441 slumpvis utplockade dubbelprov (kol. 3). Ur dessa dubbelprov beräknades att felet i en trippelanalys var _ 0,016 promille (kol. 4). 3. Trippelanalyser bearbetades i en tredje serie, 149 slumpvis uttagna trippelanalyser. Felet i en trippelanalys var i genomsnitt _ 0,020 promille (kol. 4). Då de funna försöksfelen i de tre serierna ej skilde sig signifikant från varandra, sammanslogos de tre serierna till ett material, återgivet i tabell 47 under Medeltal. I genomsnitt blir försöksfelet i ett trippelprov från en person som icke fortärt alkohol _ 0,018 promille, således helt överensstämmande med det på grundval av variationerna i blindproven beräknade felet (tabell 46, kol. 2). Med ledning av det så funna felet kunna felgränserna för analys av blodprov, ej innehållande alkohol, beräknas (tabell 47, kol. 5—7). De i tabellen angivna felgränserna angiva således de gränser, som reduktionsvärdet i ett undersökt prov ej överstiger på grund av rena analysfel. I 95 % av proven voro felgränserna ± 0,04 promille (P = 0,05); i 99% av samtliga voro gränserna ± 0,05 promille (P = 0,01), och i 99,9 % av fallen _ 0,06 promille. (P = 0,001).

Friska personer

Patienter med diabetes

Ett stort antal dylika prov, sammanlagt 5 000 prov, ha tagits under årens lopp från friska personer, vilka icke förtärt alkohol. För analys av försöksfelen bearbetades för åren 1945—1951 ett slumpvis utplockat material om sammanlagt 1 861 prov (se tabell 47). 1. Enskilda kapillärer: Slumpvis utplockades ur hela materialet för åren 1945—1951 sammanlagt 532 kapillärer. Det genomsnittliga felet i en enkelanalys var _ 0,03 promille

Under åren 1947—1951 ha prov tagits på ett stort antal personer utan föregående alkoholförtäring, vilka haft sockersjuka och som vårdats polikliniskt eller på sjukhus, och som haft en diabetes av varierande grad, från endast lätta grader till svårartade former med syrabildning och högt blodsocker. Sammanlagt togos omkring 5 000 prov. Ur detta material ha slumpvis uttagits 1 217 prov för analys av försöksfelens storlek, i enkelprov,

till ± 0,23 promille för P = 0,05 och _ 0,34 promille för P = 0,01. Det är uppenbart att Widmarkanalysen i en okritisk undersökares hand kan tänkas giva stora felvariationer. Orsaken till att enstaka tidigare undersökare anse sig ha funnit så höga "alkoholhalter" hos personer, vilka enligt uppgift icke skulle ha förtärt alkohol, beror med största sannolikhet på abnormt stora försöksfel. Som framgår av den fortsatta framställningen, ha sådana extrema försöksfel icke förekommit vid analys på Karolinska institutets farmakologiska laboratorium, på Medicinska Nobelinstitutets biokemiska avdelning eller på Statens rättskemiska laboratorium (bilaga 3 och 4) av blodprov frän personer, som icke förtärt alkohol. De faktiskt funna försöksfelen ha helt överensstämt med de teoretiskt beräknade. På sammanlagt 3 078 prov befanns det faktiska försöksfelet i en trippelanalys motsvara ± 0,018 promille alkohol (tabell 47, kol. 4); det ur blindproven beräknade var ± 0,017 promille (tabell 46). Försöksfelet i prov från personer utan alkoholförtäring

Tabell 47. Försöksfel och felgränser vid analys av blodprov icke innehållande alkohol, funna vid analys enligt Widmark-metoden av prov från såväl friska som diabetiker åren 1945—1951 Sammanlagt analyserades i de sex serierna 3 078 kapillärer, slumpvis utplockade ur ett material för åren 1945—1951 (friska) och åren 1947—1951 (diabetiker).

Antal prov

Material

Försöksfelens storlek i promille alkohol

Funna felgränser vid analys av trippelprov, icke innehållande alkohol (promille alkohol) Sannolikhet P

enskilt prov

| trippelprov

P = 0,05

532 441 149

0,032 0,028 0,035

0,018 0,016 0,020

1 861

0,031

0,018

± 0,035

± 0,046

± 0,059

170 225 199

0,041 0,024 0,038

0,024 0,014 n noo

Medeltal

1 217

0,033

0,019

± 0,037

± 0,049

± 0,062

Medeltal

3 078

0,0318

0,0183

± 0,036

± 0,047

± 0,060

1 A. Friska personer Enskilda kap Dubbelprov Trippelprov Medeltal B. Diabetespatienter Enskilda kap Dubbelprov Trippelprov

"»"«•

C. Hela materialet

1 P = 0,01 2 P = 0,001 3

i

Kol. 4. Beräknad ur kol. 3 genom division med V 3 (formel 10). Kol. 5. Det maximala reduktionsvärdet erhålles genom multiplikation av värdena i kol. 4 med 1,96, och överskrides i 2,5 % av fallen. Kol. 6. Det maximala reduktionsvärdet erhålles genom multiplikation av värdena i kol. 4 med 2,58, och överskrides i 0,5 % av fallen. Kol. 7. Det maximala reduktionsvärdet erhålles genom multiplikation av värdena i kol. 4 med 3,29, och överskrides i 0,05 % av fallen. 1 Omfattar 95 % av fallen. 2 Omfattar 99 % av fallen. 3 Omfattar 99,9 % av fallen. dubbelprov och trippelprov. Resultaten återfinnas i tabell 47. Den kliniska bakgrunden hos dessa patienter och andra data redovisas i bilaga 4. 1. Enstaka kapillärer: Slumpvis utplockades ur hela materialet för åren 1947—1951 sammanlagt 170 enkelanalyser. Det genomsnittliga felet i en enkelanalys var 0,041 promille och i en trippelanalys 0,024 promille. 2. Dubbelprov för åren 1949—1951 bearbetades i en andra försöksserie, sammanlagt 225 slumpvis utvalda prov. Försöksfelet i en trippelanalys beräknat ur felet i dubbelanalyserna, var i denna försöksserie endast 0,010 promille.

3. Trippelanalyser bearbetades i en tredje serie, sammanlagt 199 slumpvis utvalda trippelanalyser. Felet i en trippelanalys var 0,022 promille. Då skillnaderna i felen mellan de tre försöksserierna icke voro signifikanta, sammanslogos de till ett material (Medeltal i tabell 47). Försöksfelet i en trippelanalys på prov från patienter med diabetes, vilka icke hade förtärt alkohol, uppgick i genomsnitt till ± 0 , 0 1 9 promille. Detta försöksfel är detsamma som för prov från friska personer, vilka icke förtärt alkohol. De maximala reduktionsvärdena, som kunna väntas hos diabetespatienterna och 263

vilka enbart äro att tillskriva analysfel, återfinnas i tabell 47, kol. 5—7. Försöksfelet i blodprov från patienter med diabetes, vilka icke förtärt alkohol, var av samma storleksordning som hos friska, och överensstämde med det på grundval av variationerna i blindproven beräknade felet. Diskussion Eftersom ingen skillnad i försöksfelens storlek kunde påvisas mellan analysvärden i blod från friska och i blod från diabetespatienter, sammanslogos de båda grupperna till ett material (tabell 47). Ur tabellen framgår att det genomsnittliga försöksfelet i en trippelanalys av blod från personer, vilka icke förtärt alkohol, var ± 0,018 promille. I vissa fall ha serier av blodprov t. o. m. haft lägre försöksfel, t. ex. en serie på 146 prov från åren 1945-1947 (tabell 50, kol. 7). De felgränser eller maximala reduktionsvärden, som man pä grund av rena analysfel kan vänta sig att finna vid analys enligt Widmarkmetoden av blodprov från friska individer eller individer med diabetes, vilka icke förtärt alkohol, äro (tabell 47): ± 0,04 % 0 i 95 % av fallen (P = 0,05); + 0,04 %„ överskrides i 2,5 % av fallen. ± 0 , 0 5 7 o o i 99% av fallen (P-= 0,01); + 0,05 Voo överskrides i 0,5 % av fallen. ± 0,06 7 0 0 i 99,9 % av fallen (P = 0,001); + 0,06 °/00 överskrides i 0,05 % av fallen. Sannolikheten att ett reduktionsvärde hos en person, som icke förtärt alkohol, skulle överskrida 0,10 promille, och bero på ett analysfel, är således under dessa omständigheter försvinnande ( > 5 X medelfelet P > 0,000001 = 1 : 1000.000). Dessa låga försöksfel ha sammanhängt med att endast assistenter, tränade med denna metod genom mångårigt arbete, utfört analyserna, att vid diskning av kärl, preparation av kapillärer, beredande av lösningar och ut264

förande av analysen en rad standardbetingelser skrupulöst upprätthållits. Inga spädda prov ha förekommit, de enskilda blodproven ha haft en vikt av i genomsnitt 100 mg eller mera, (prov med en vikt av under 80 mg ha systematiskt uteslutits), vid analyserna ha systematiskt minst tre, vanligen fyra blindprov medtagits, och försöksfelet i blindproven har ej överstigit ± 0,012 ml n/100 tiosulfat. Den goda överensstämmelsen mellan storleken av det i prov från människor faktiskt funna försöksfelet, _ 0,018 promille, och det ur felen i blindprovet beräknade, ± 0,017 promille, visar dels noggrannheten av analysarbetet, dels att under dessa omständigheter försöksfelen i blodproven till största delen äro att hänföra till variationer i blindproven — felen bli mindre med ökat antal blindprov — samt till alla de faktorer som betinga variationen i blindproven. Undersökningen har således visat att den största noggrannhet måste läggas på rengöringen av kolvarna, på tillsatsen av exakt samma mängd bikromatsvavelsyra till varje kolv, på upprätthållandet av samma tid för destillationen, avkylningen av kolvarna före titreringen, titrering med konstant intervall efter kaliumjodidtillsats och en noggrann titrering till samma slutpunkt med en exakt inställd lösning. Under dessa förhållanden uppträda hos personer vilka icke förtärt alkohol, icke reduktionsvärden i blodet, överstigande ± 0,08 promille. Prov med känd alkoholhalt

Nästa steg i analysen av försöksfelen var att undersöka variationerna i prov, innehållande alkohol. 1. I en första serie undersöktes variationerna vid analys av lösningar med känd halt av tillsalt alkohol. För den statistiska bearbetningen utvaldes slumpvis sammanlagt 61 serier av lösningar, analyserade på sin halt

Tabell 48. Försöksfelen i prov innehållande känd mängd alkohol Analyserna utfördes enligt Widmark-metoden på Karolinska institutet, Farmakologiska laboratoriet, åren 1946—1948 på 61 serier av lösningar med alkohol av känd halt, varje serie omfattande 2—16 kapillärer, sammanlagt 272 kapillärer. Försöksfelet i enskild kapillär (i promille)

Alkoholhalt i provet (i promille) halt

antal prov medeltal variationsbredd medeltal variationsbredd

Försöksfelet i trippelanalys (i promille) medeltal

< 1 promille > 1 promille

41 20

0,535 1,430

0,11—0,99 1,07—2,75

0,018 0,026

0 —0,055 0,002—0,099

0,011 0,015

Total

0,828

0,11—2,75

0,021

1 2

J

—0,099

0,012

Felet i en enkelanalys motsvarar 2,5 % av medeltalet. Felet i en trippelanalys motsvarar 1,5 % av medeltalet.

av alkohol med 2—16 kapillärer i varje serie; alkoholhalten i lösningarna varierade mellan 0,11 och 2,75 promille. Resultatet framgår av tabell 48. Felet i en enkelanalys var i genomsnitt 0,020 promille och i en trippelanalys 0,012 promille. Analysfelet motsvarade 2,5 % av medeltalet i en enkelanalys och 1,5 % av medeltalet i en trippelanalys. 2. I en andra serie bearbetades statistiskt resultaten av analyser, utförda på sammanlagt 10 lösningar vid olika tillfällen på samma ursprungslösning. Sammanlagt utvaldes slumpvis för denna bearbetning 10 lösningar med 121 prov. Lösningarna utgjordes av alkohol i vattenlösningar eller av blod, till vilka en känd mängd alkohol tillsatts, samt av öl i olika utspädning med eller utan tillsats av extra alkohol. Resultaten återfinnas i tabell 49. Överensstämmelsen mellan de olika analyserna var fullständig. Prov med okänd alkoholhalt För att fastställa storleken av analysfelen i blodprov från personer, vilka förtärt alkohol, bearbetades statistiskt 1513 dubbelanalyser.

Proven härrörde frän försök med olika kategorier av försökspersoner, såväl personer vana vid måttligt alkoholbruk som alkoholister. Försökspersonerna fingo i samband med försök av olika slag förtära större eller mindre mängder av olika alkoholdrycker: öl, brännvin, m. m., blodprov togos med jämna intervall, såväl före som även 5 — 7 timmar efter alkoholförtäringen, och blodproven analyserades enligt Widmark-metoden. Ur hela materialet för en treårsperiod bearbetades i denna försöksserie 1 513 slumpvis utplockade dubbelanalyser med sammanlagt 3 026 kapillärer. Resultaten framgå av tabell 50. Proven uppdelades i grupper efter den funna halten (kol. 1 och 2), och försöksfelen beräknades inom varje grupp för sig. Den första gruppen omfattade blodprov som innehöllo mindre än 0,10 promille alkohol. Försöksfelet i dessa prov (n = 146) var endast ± 0,010 promille, således mindre än det teoretiskt beräknade i tabell 47. Försöksfelet i ett trippelprov innehållande alkohol var i genomsnitt 0,030 promille (kol. 7). Felet var i viss utsträckning beroende på alkoholhalten i provet. I prov med en 265

Tabell 49. Försöksfelen vid upprepade analyser i prov med känd

alkoholhalt

Analyserna utförda enligt Widmark-metoden vid Karolinska institutets farmakologiska laboratorium 1946—1948 på 10 serier med sammanlagt 121 analyser. Lösningarna utgjordes av alkohol i vattenlösning, av blod med tillsats av alkohol och av olika spritdrycker, såsom starksprit och maltdrycker i olika utspädningar med och utan tillsats av alkohol. Analysens ordningsnummer Serie nr

I

II

III

antal kap.

funnen halt promille

antal kap.

funnen halt promille

antal kap.

funnen halt promille

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

16 6 4 5 4 4 3 3 3 3

0,89 ± 0,012 3,28 ± 0,027 3,24 _ 0.025 2,64 ± 0,009 1,98 ± 0,007 3,26 ± 0.091 3,31 ± 0,031 2,52 ± 0,045 3,18 _ 0,082 3,36 _ 0,062

16 6 4 3 4 4 3 3 3 3

0,89 ± 3,32 ± 3,26 ± 2,60 _ 1,92 _ 3,19 ± 3,22 ± 2.51 ± 3,19 ± 3.32 ±

0,006 0,048 0,033 0,049 0,023 0,016 0,029 0,031 0,032 0,029

4 3 4 4

3,26 ± 0,068 2,57 _ 0,044 1.97 ±[0,009 3,21 ±,0,019

2,51 ± 0,018

3,21 ± 0,002

Sannolikhet Pför överensstämmelse 8 > > > > > > > > > >

0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2 0,2

Kol. 8. P beräknad med variansanalys, grundad på beräkning av Snedecor's varianskvot F; se Snedecor (1938). Tabell 50. Försöksfelen i blodprov, innehållande

alkohol

Försöksfelet i blodprov vid analys av 1 513 dubbelbestämningar enligt Widmark-metoden vid Karolinska institutets farmakologiska laboratorium åren 1945—1948, sammanlagt 2 026 kapillärer. Proven tagna från personer som förtärt alkohol. Blodalkoholhalt i provet (promille alkohol)

Differens l:a—2:a kapillär (promille)

Försöksfel (promille)

gränser

medeltal

antal dubbelprov

0,00—0,09

— 0,003 ± 0,002

0,024

0,017

0,010

0,10—0,39 0,40—0,69 0,70—0,99 1,00—1,29 1,30—1,59 1,60—1,89 1,90—2,19 2,20—2,49

448 434 281 127 46 21 4 6

— 0,001 — 0,003 + 0,004 — 0,003 — 0,004 — 0,003 — 0,058 + 0,037

± 0,002 ± 0,004 ± 0,005 ± 0,010 ± 0,008 ± 0,035 ± 0,047 ± 0,072

0,045 0,076 0,079 0,109 0,051 0,161 0,094 0,176

0,032 0,054 0,056 0,077 0,036 0,114 0,067 0,125

0,018 0,031 0,032 0,044 0,021 0,066 0,039 0,072

medeltal

D ±efl

standarddeviation s d

enskild kapillär

trippelanalys

0,10—0,99 1,00—2,49

0,506 1,333

1 163 204

— 0,001 ± 0,002 — 0,004 _ 0,008

0,067 0,108

0,047 0,076

0,025 0,044

0,10—2,49

0,630

1 367

— 0,002 ± 0,002

0,073

0,052

0,030

Kol. 6. Beräknad ur kol. 5 genom division med V 2 (formel 8). Kol. 7. Beräknad ur kol. 6 genom division med V 3 (formel 10).

Tabell 51. Felgränser vid analys enligt Widmark-metoden av blodprov, innehållande alkohol Beräknade ur försöksfelen vid analys av 2 734 blodprov, analyserade på Karolinska institutets farmakologiska avdelning och hämtade från personer som förtärt alkohol och undersökts åren 1945—1948. Alkoholhalt i provet (promille)

Antal prov

gränser

medeltal

0,10—0,99 1,00—2,49

0,51 1,33

2 326 408

Försöksfel i trippelprov (promille)

Felgränser vid analys av trippelprov innehållande alkohol (promille alkohol) Sannolikhet P P = 0,05

P = 0,01

P = 0,001

0,025 0,044

± 0,049 ± 0,086

± 0,064 ± 0,114

± 0,082 ± 0,145

Kol. 1—3 motsvara kol. 1—3 i tabell 7 (här angivas antalet enkelprov). Kol. 4 motsvarar kol. 7 i tabell 7. Kol. 5. Felgränserna erhållas genom multiplikation av värdena i kol. 4 med 1,96, och överskridas i 2,5 % av fallen. Kol. 6. Felgränserna erhållas genom multiplikation av värdena i kol. 4 med 2,58, och överskridas i 0,5 % av fallen. Kol. 7. Felgränserna erhållas genom multiplikation av värdena i kol. 4 med 3,29, och överskridas i 0,05 % av fallen. alkoholhalt mindre än 1 promille var felet ± 0,025 promille, och i prov med alkohol över 1 promille var felet ± 0,044 promille. Felgränserna vid analys av blodprov, innehållande alkohol, framläggas i tabell 51. Som exempel på innebörden av de funna analysfelen i blodprov innehållande alkohol kan t. ex. nämnas att endast i 1 fall på 100 (P = 0,01) (kol. 5) överstiga analysfelen ± 0,06 promille vid halter under 1 promille, och ± 0 , 1 1 promille vid halter över 1 promille. Endast i undantagsfall — mindre än 1 fall på 1 000 (P = 0,001) - överstiger det extrema analysfelet i trippelprovet ± 0 , 1 5 promille. Om hänsyn endast tages till plusvärden, överskrides 0,15 promille endast i mindre än 1 fall på 2 000. I en senare serie från åren 1949—1951 voro försöksfelen ännu mindre (bilaga 5, tabell 9) och uppgingo i genomsnitt till ± 0,016 promille i prov med en alkoholhalt under 1 promille, och ± 0,024 promille i prov med en alkoholhalt av mer än 1 promille (kol. 7). Dessa fel motsvara omkring 1—2 % av medeltalet i en trippelanalys.

Felkällor vilka kunna tänkas påverka analysen De olika slag av felkällor, som kunna tänkas påverka analysen, kunna förekomma vid provtagningen och förvaringen av kapillärerna samt vid den kemiska analysen. Vid provtagningen 1. Kapillärens preparation. Vid dålig preparation, framför allt om prepareringsmedlet mekaniskt fyller ut kapillärens inre, förhindras uppsugningen av blodet. 2. Kapillärens fyllnad. Kapillären rymmer vid fullständig fyllnad i regel 150 mg blod. Om den blodmängd, som tages, uppgår till mindre än 70 mg, kan det föreligga en risk att abnorma värden framkomma vid uträkningen (se ex. 6 och 7). En för liten blodmängd kan vara följden av en otillräcklig mängd blod vid själva provtagningen (kyla, kärlrubbningar) eller dålig preparation av kapillären, då endast en liten del av kapillären fylles. Däremot spelar det ingen som helst roll om kapillären är fullständigt fylld eller endast 267

till en del, så att luft finnes närvarande. Fördelningskoefficienten för alkohol mellan vatten och luft är nämligen 1 : 2 000, varför även om kapillären vore halvfylld halten endast skulle gå ned från t. ex. 3,000 promille till 2,999 promille. 3. Desinfektionsvätskan vid blodtagningen. Flyktiga ämnen såsom alkohol eller eter få icke användas vid desinfektionen av provtagningsstället. Även formaldehyd anses olämpligt, emedan det kan tänkas verka hämmande på det kemiska förloppet vid analysen. Många fall finnas emellertid, där inga förändringar av analysvärdet iakttagits, trots att för experimentella ändamål just eter eller alkohol använts. Desinfektionsmedlet torde med all sannolikhet därför spela en underordnad roll, även om av säkerhetsskäl endast indifferenta medel som enpromillig sublimatlösning, kvartärsåpor e. d. böra användas. Vid provtagningen måste den läkare som tagit provet på formuläret anteckna att han desinficerat på föreskrivet sätt, dvs. med undvikande av alkohol och eter. 4. Sättet för provtagningen. Alkoholen fördelar sig efter vattenhalten i de olika vävnaderna, varvid halten i blodserum eller kroppsvätska är 10—20% högre än i helblodet. Om man vid provtagningen pressar starkt pä vävnaden för att tillräckligt mycket blod skall kunna erhållas, kan detta i undantagsfall tänkas medföra, att halten i senare tagna prov, t. ex. i den sista av tre kapillärer, blir högre pä grund av en viss tillblandning av blod- och vävnadsvätska. En sådan felkälla ger sig emellertid till känna på olika sätt, bland annat genom att blodet kan förändras till färg och konsistens — en högre halt av vävnadsvätska ger ljusare blod — och att de enskilda värdena variera mera sinsemellan än vad som motsvarar analys fel en. 268

Vid förvaringen 1. Kapillärernas preparation. Kapillärerna äro preparerade med en speciell lösning, innehållande bl. a. natriumfluorid, i avsikt att förhindra att blodet koagulerar, att det infekteras eller att dess olika beståndsdelar förändras under lagringen, t. ex. genom glykolys. Vid infektion kan såväl en minskning som en ökning av mängden alkohol tänkas inträffa, framför allt om provet förvaras längre tid vid rumstemperatur eller högre temperatur. Under kapillärernas lagring sker en sedimentering, och blodkropparna kunna klumpa ihop sig. Vid dålig preparation av kapillären kan innehållet vara svårt att blåsa ut vid överförande av provet till skålen i analyskolven. I sådana fall kan det hända att den övervägande delen av provet utgöres av blodvätska, och halten blir då 5—10 % högre än för helblod. I andra fall kan en så liten mängd blåsas ut, att resultatet av analysen blir missvisande. Denna risk är speciellt framträdande, om mindre än 70 mg prov blir tillgängligt (se ex. 6 och 7). En ordentlig omskakning av kapillären — med samma rörelse som vid nedslagning av en febertermometer — är därför oundgänglig för att goda analysvärden skola erhållas. 2. Propparna. De proppar varmed kapillärerna tillslutas kunna vara gjorda av dåligt gummi och bliva då lätt spröda. Om de ej hälla tätt, kan vid lagring en nedsättning av halten tänkas. 3. Förvaringssätt och lagring. Om kapillären är väl preparerad och tillsluten och innehåller blod, taget från levande personer, kan provet förvaras i rumstemperatur ca 4 dagar utan att halten förändras. Sker förvaringen i kylskåp (-f- 4° C), kan förvaringen utsträckas till 3 månader. Efter 2—4 dagar blir det emellertid tekniskt svårare att tömma

kapillären tillfredsställande och värdena riskera att uppvisa större variationer, med större eller mindre icke systematiska avvikelser åt ena eller andra hållet. Om blodet härrör från lik, råder helt andra förhållanden; detta problem har nyligen tagits upp till behandling av Bonnichsen och Theorell med ADH-metoden (se bilaga 6). I våra försök på Farmakologiska avdelningen ha proven omedelbart överförts till kylskåp och i regel analyserats inom 2—3 dagar; inga prov ha legat längre än 6 dagar innan analysen skett. Samtliga prov i rättsfall sändas till Statens rättskemiska laboratorium för analys. De förvaras i rumstemperatur högst 1 — 2 dagar (sändas express), överföras vid ankomsten till laboratoriet till kylskåp och analyseras i regel inom 2 veckor. Vid analysen 1. Variation i tillsats av bikromatsvavelsyra till kolvarna. Då vid beräkningen av alkoholhalten i provet analysen hänföres till den ursprungliga mängden tillsatt bikromatsvavelsyra är det ett oeftergivligt villkor att exakt samma mängd bikromatsvavelsyra tillsättes till varje enskild kolv. Noggrannheten i denna tillsats framgår t. ex. ur variationen mellan blodprov från personer, vilka icke förtärt alkohol. Bristande exakthet i tillsatsen av bikromatsvavelsyra kan giva upphov till betydande fel. 2. För få blindprov med otillräcklig noggrannhet. Denna essentiella felkälla diskuteras i samband med utredningen av analysfelen. 3 — 4 blindprov med ett genomsnittligt fel av ± 0,012 ml n/100 tiosulfat äro en viktig förutsättning för ett noggrant arbete och en garanti för minimala analysfel. Variationerna mellan blindproven bli tillika ett tecken på noggrannheten i tillsatsen av bikromatsvavelsyra.

3. Bristande noggrannhet vid vägningen. Kapillären måste vägas dels före, dels efter utblåsningen av provet, på 0,5 mg när. 4. Oförsiktighet vid utblåsning av blodprovet. Emedan provet sedimenterar vid längre förvaring och koagel kunna bildas, är en omskakning (se ovan) oundgängligen nödvändig. Vid utblåsningen, om denna sker oförsiktigt, kan en del av provet hoppa ut eller stänka omkring. I ett sådant fall måste provet kasseras, då vikten av det återstående provet icke kan exakt skattas. 5. För lång eller för kort destillationstid samt olämplig temperatur. De jämnaste värdena erhållas genom destination i vattenbad vid 6 0 - 6 2 ° ( ± 0 , 5 ° C) under två timmar ( ± 1 5 min.). 6. O varsamhet vid upptagande av proppen. Då blodet efter 2 timmar i vattenbad vid 60° är intorkat, kan ett oförsiktigt lossande av glasproppen medföra att en del av det intorkade blodet "stänker ned" i bikromatsvavelsyran och ger ett ökat reduktionsvärde, simulerande alkohol. 7. Ej nedkylning före titrationen. Viktigt är att före titrationen med KJ och tiosulfat omedelbart efter spädningen av reaktionsblandningen med dest. vatten kyla ned kolven till rumstemperatur och ej påbörja titrationen förrän kolven säkert antagit en temperatur av omkring 18—20° C. 8. Titrering på varierande tid efter tillsats av kaliumjodid. En tid av 30 sekunder—1 minut efter kaliumjodid-tillsatsen har visat sig giva de jämnaste värdena. Kortare eller längre tid kan ge större variationer och systematiska fel. 9. Bristande precision i titreringen. Om tiosulfattillsats, resp. tillsats av stärkelse, sker med bristande precision, framkomma variationer i titrationsvärdena. Noggrannheten i titrationen kan beräknas dels ur variationerna mellan blindproven, dels ur variatio269

nerna vid titrering av lösningar med känd Widmark-metodens användbarhet vid analys av andra flyktiga substanser än etylalkohol mängd alkohol eller kaliumjodat. Den Widmarkska mikrometoden ger ur teo10. Användning av tiosulfatlösning med bristande hållbarhet. Tiosulfatlösningens titer retisk synpunkt utslag för flyktiga, reducemåste ställas vid första användningen, och rande substanser. Till denna kategori räknas sedan kontrolleras med jämna intervall, t. ex. förutom etylalkohol även metylalkohol och de högre homologerna propyl-, butyl-, amylmot kaliumjodat. 11. Otillräcklig rengöring av kolvarna. alkohol etc, vidare aceton, eter och olika Omedelbar diskning efter analysens slut, av- aldehyder m. fl. Så t. ex. ger metoden utslag slutat med 15 skölj ningar i färskt dubbel- för metylalkohol (Bildsten, Bildsten och destillerat vatten, förvaring i dammfri miljö Widmark, Bernhard och Goldberg, Berggren). samt diskning med konc. bikromatsvavel- Omräkningsfaktorn är 0,48 mot 1,13 för syra e. d. efter var tredje användning, äro etylalkohol, och konstanta värden erhållas oundgängligen nödvändiga detaljer i ana- först om temperaturen höjes till 70° och lysen för att erhålla minimala analysfel. destillationstiden utsträckes till 3 timmar. Orenhet i kolvarna kan genom att giva ett Widmark-förfarandet ger vidare under bevisst reduktionsvärde simulera små mängder stämda omständigheter utslag för eter (Graalkohol. Noggrannheten i rengöringen fram- mén, Bernhard och Goldberg, Gjdlensvärd går bl. a. ur variationen mellan blindproven. och Palmlöv, Dybing) — omräkningsfaktorn är 1,08 vid en destillationstid av 2 % timmar Som framgår av det föregående (tab. 44— 51), och som bekräftats av de jämförande un- och en temperatur av 70° — samt för en rad dersökningarna mellan ADH- ochWidmark- andra flyktiga, reducerande substanser, t. ex. metoderna, redovisade i bilaga 4, har Wid- butyl- och amylalkohol; för dessa är omräkmarkmetoden i den utformning som den fått ningsfaktorn 0,45 och 0,48 resp. (Neymark på Farmakologiska avdelningen, Karolinska samt Berggren); Ingen av här nämnda substanser förekominstitutet, och på Statens rättskemiska laboramer under normala omständigheter, och torium uppvisat mycket små försöks fel, nämligen ± 0,018 promille i prov, ej innehållande metylalkohol, resp. eter, endast efter tillförsel alkohol (bilaga 3, tab. 47), och ± 0,023 pro- utifrån. Aceton kan däremot tänkas uppmille i prov, innehållande alkohol (bilaga 4, träda i blodet vid svår diabetes, varför i tab. 60). Felet motsvarar 2 — 3 % av medeltalet samband med föreliggande utredning en för en trippelanalys. Storleksordningen av de speciell undersökning ägnats åt denna faktiskt funna försöksfelen visar att de substans. I en första serie skedde destillationen vid ovan angivna felkällorna ej förelegat vid de rättskemiska analyserna. Detta förutsätter 60° i 2 timmar. Sammanlagt 8 lösningar emellertid att såsom även skett analyserna innehållande aceton i en halt av 0,24 — 4,77 utföras av med metoden förtrogen personal promille undersöktes; 7—10 prov utfördes under optimala förhållanden med aktgiv ande på varje lösning, sammanlagt 74 analyser. på metodens standardbetingelser. De små Den åtgångna mängden n/100 tiosulfat noteförsöksfelen utgöra ett bevis för det minutiösa rades, och ur denna beräknades omräkningssätt, på vilket metoden handhafts på de faktorn k: nämnda laboratorierna och utgöra en garanti aceton konc. i promille *= (15) för metodens användning i rättsfall. n/100 tiosulfat i ml 270

Fig. 18. Omräkningsfaktorn k vid analys av aceton enligt Widmarkmetoden vid varierande temperatur (60—70°) och destillationstid (2—3 timmar). acetonkonc. i promille k ni 100 tiosulfat i ml

Å-värdet visade sig variera mellan 0,37 och 3,36 vid stigande halt av aceton i ursprungslösningen. Resultatet, som framgår ur fig. 18, innebär att det icke förelåg proportionalitet mellan mängden aceton och den åtgångna mängden tiosulfat. Spridningen mellan de olika analyserna av en och samma lösning var stor, högst för de låga halterna, 30 — 120%, och något lägre för de höga halterna, omkring 1 0 - 4 0 % . Ej heller ökning av deslillationstiden till 3 timmar vid 60° i en andra serie av analyser gav konstanta värden (fig. 18). När i en tredje försöksserie destillationstiden ökade till 3 timmar och temperaturen till 70°, visade sig variationerna avtaga, men förhållandena blevo fortfarande ej konstanta. 10 lösningar med hallen 0,63 — 1,96 promille aceton, 4—15 analyser på varje lösning, sammanlagt 85 prov, undersöktes. A-värdet varierade mellan 0,59 och 1,20 (fig. 18) och spridningen var 5 —25 %, i genomsnitt 10 %. Omräknas de med aceton erhållna reduk-

tionsvärdena till "promille" alkohol, framkomma de variationer som återgivas i fig. 19. Då acetonhalten i blodet i normala fall ej överstiger 0,01—0,02 promille, betyder detta att vid en Widmark-analys enligt gängse metodik (2 tim. destination vid 60°) acetonhalten i blodet högst skulle kunna giva ett reduktionsvärde motsvarande 0,005 — 0,01 promille "alkohol". Under patologiska omständigheter, t. ex. vid diabetiskt coma, kunna acetonvärden upp till 0,15—0,25 promille aceton förekomma. Denna halt skulle vid en Widmark-analys motsvara 0,06—0,10 promille alkohol. Undersökningar på ett mycket stort antal diabetespatienter, återgivna i bilaga 4, ha klart visat, att icke ens i svåra fall med högt blodsocker, stor utsöndring av socker i urinen och positivt Legals prov (aceton i urinen) de funna blodalkoholvärden överstego 0,10 promille "alkohol" (bilaga 4, tab. 53). Reduktionsvärdet i blodet utan tillförsel av alkohol

För att klarlägga i vad mån det hos friska eller diabetessjuka finnes alkohol i blodet utan föregående alkoholförtäring, undersöktes åren 1947—1951 ett stort antal enligt uppgift friska individer, vilka enligt egen utsago icke hade förtärt alkohol på de sista 12—36 timmarna. Dessa personer utgjordes av personer tillhörande vitt skilda yrkeskategorier och med varierande alkoholvanor; ovana vid alkoholbruk, dels vana vid måttligt bruk, dels utpräglat alkohol vana och alkoholister. Friska personer Hos 220 friska individer, vilka enligt egen uppgift icke hade förtärt alkohol på de sista 12—36 timmarna, voro reduktionsvärdena med Widmarkmetoden i genomsnitt + 0,011 promille ± 0,0016. Endast 6 av 220 värden voro över + 0,06 promille; det lägsta funna 271

värdet var — 0,09 promille och det högsta + 0,08 promille (bilaga 4, fig. 20). Som ovan framhävts, kunna värden upp till ± 0,06 promille vara att tillskriva rena analysfel, utan att alkohol eller annan reducerande substans behöver vara närvarande. Värden över + 0,06 promille kunna således bero på analysfel eller vara att tillskriva närvaro av alkohol eller annan flyktig reducerande substans. I detta material uppvisade endast 6 fall av 220 (2,7 %) högre värden än 0,06 promille, det högsta var + 0,08 promille. Detta är ett starkt bevis för att det stora flertalet (214/220) av de undersökta personerna (97,3 % = 214/220) verkligen varit "alkoholfria" vid tiden för provtagningen, trots att i detta material föregående alkoholförtäring icke kunnat uteslutas på annan grund än försökspersonens egen utsago, och att proven tagits på varierande kategorier av personer med vitt skilda alkoholvanor vid olika tider på dygnet. De funna reduktionsvärdena över 0,06 promille, — maximivärdet var 0,08 promille — torde i det fall att analysfel kunna uteslutas bero på kvarvarande alkohol från föregående förtäring. Detta har också kunnat visas i de fall som undersökts parallellt med Widmarkoch med ADH-metoden. För rättsligt bruk kan man därför fastslå, att man endast i undantagsfall (1 fall på 100 till 1 fall på 1 000 IP = 0,01—0,001/) hos friska personer, vilka icke ha förtärt alkohol, i trippelprov enligt Widmarkmetoden skall finna reduktionsvärden i blodet överstigande + 0,06 promille, den övre gränsen kan sättas till + 0,08 promille. Dessa resultat, liksom det funna medeltalet, -f- 0,01 promille, äro vidare ett starkt stöd för antagandet, att utan föregående alkoholförtäring alkohol normalt icke förekommer i organismen. Det slutgiltiga beviset lämnas med ADH-metoden. 272

Patienter med diabetes Som en viktig del utfördes en omfattande undersökning av reduktionsvärdena hos patienter med diabetes, dels på 136 patienter, vårdade polikliniskt, dels på 347 patienter, vårdade på sjukhus med en diabetes av varierande svårighetsgrad. Sammanlagt undersöktes omkring 5 000 prov från 583 patienter. I det polikliniska materialet, som utgjordes av sammanlagt 136 fall, 52 män och 84 kvinnor, var medeltalet för reduktionsvärdena för detta material + 0 , 0 2 1 promille ± 0,0020. De enskilda värdena varierade mellan — 0,03 promille och -f- 0,09 promille. Ingen skillnad förelåg i detta avseende mellan män och kvinnor. Medeltalet för sjukhusmaterialet var -+- 0,024 promille ± 0,0013 (n = 347, s = 0,0268 promille), ingen skillnad förelåg mellan reduktionsvärdena hos män och kvinnor. I hela vårt undersökta diabetesmaterial (583 fall) ha i mindre än 3 % (16/583) värden över 0,08 promille förekommit, det maximala var 0,10 promille. En utförlig redogörelse för dessa förhållanden återfinnes i bilaga 4. Diskussion Hos friska personer, vilka icke förtärt alkohol, erhöllos således vid analys av blodprov enligt Widmarkmetoden reduktionsvärden, vilka i det enskilda fallet svängde mellan gränserna ± 0,08 promille. I genomsnitt var reduktionsvärdet hos friska + 0,011 promille. Med ADH-metoden kunde ingen etylalkohol påvisas hos personer, som icke förtärt alkohol (bilaga 4). Hos diabetessjuka förelågo samma förhållanden som hos friska. Reduktionsvärdena enligt Widmarkmetoden svängde omkring

aceton %a Fig. 19. Reduktionsvärdet vid analys av aceton enligt Widmarkmetoden, omräknat till "promille" alkohol. Ordinata: Alkoholvärde i promille. Abscissa: Acetonhalten i provet.

upp till + 0,06 promille och i undantagsfall upp till + 0,08 promille. Hos diabetespatienter kunna reduktionsvärdena variera upp till + 0,08 promille, och i undantagsfall hos svårt sjuka med högt blodsocker, höjt urinsocker och pos. Legals prov, upp till + 0,10 promille. Den systematiska skillnaden mellan de friska och de diabetessjuka uppgår således till 0,01-0,02 promille. Då på detta stora material icke kunnat påvisas några förhöjda reduktionsvärden hos friska eller hos diabetiker, vilka icke förtärt alkohol — det högsta värdet med Widmarkmetoden var 0,10 promille — blir slutsatsen således den att etylalkohol icke synes förekomma i blodet hos friska eller hos diabetessjuka, för så vitt de icke förtärt alkohol! Alkoholhalten efter tillförsel av alkohol

noll, med ett genomsnitt av + 0,02 promille och gränsvärdena —0,04 och + 0 , 1 1 promille. Dessa värden gälla för insulinbehandlade och icke insulinbehandlade patienter med normalt blodsocker eller med förhöjt blodsocker — upp till 654 mg% — med neg. urinsocker eller en sockerutsöndring upp till 200 g per dygn, med syrabildning (pos. Legal) eller fall utan syrabildning. En utförlig redogörelse för patientmaterialet återfinnes i bilaga 5. Det är anmärkningsvärt att i vårt material så få fall visat en alkoholhalt i blodet, överstigande analysfelet, trots att i detta material föregående alkoholförtäring icke kunnat uteslutas på andra grunder än försökspersonens egen utsago. Med Widmarkmetoden fås hos friska ett genomsnittligt reduktionsvärde av + 0,01 promille och hos diabetespatienter i genomsnitt + 0,02 promille. I det enskilda fallet kunna reduktionsvärden variera hos friska 18

För att söka fastställa betydelsen av analysfelen i förhällande till andra inflytanden på blodalkoholens förhållande, ha ett stort antal blodalkoholkurvor bearbetats, härrörande från försök med personer, vilka tillförts varierande mängder alkohol. På institutionen ha sedan 1938 ett stort antal dylika s. k. belastningsförsök utförts, varvid alkohol av olika slag, såsom maltdrycker, vin, starksprit etc. givits till personer med varierande alkoholvanor. Som försökspersoner ha tjänat såväl personer, ovana vid alkoholbruk som måttliga alkoholförtärare samt alkoholister. Sammanlagt ha omkring 1 200 personer undersökts under 15-årsperioden 1938-1952, motsvarande omkring 20 000 utförda alkoholanalyser. I ca 500 fall har alkoholhalten i blodet kunnat fullständigt följas medels analyser före och efter alkoholförtäringen under 5—7 timmar, motsvarande 30—40 prov frän varje försök. I de övriga 700 fallen har kurvan icke följts lika fullständigt, utan analyserna be273

gränsats till ett eller flera avsnitt av mera speciellt intresse. Ett antal typiska kurvor, slumpvis uttagna, avseende att illustrera förloppet hos olika kategorier av personer med varierande alkoholvanor, förtärande olika slag av drycker, återfinnas t. ex. i fig. 4—5 (bilaga). De enskilda analysvärdena äro utsatta i figurerna, och visa analysfelets storlek i förhållande till halten. Det lagbundna förloppet av alkoholkurvan i samtliga fall, den obetydliga variationen runt det teoretiskt beräknade rätlinjiga förloppet under kurvans fallande del, och frånvaron av större avvikelser i värdena framstå klart i figurerna. Storleken av variationerna från det rätlinjiga förloppet under den fallande fasen kan statistiskt beräknas (Bernhard och Goldberg 1935), och var i ett antal slumpmässigt uttagna fall ± 0,04—0,05 promille. Avvikelsen var således endast obetydligt större än det rena analysfelet. Utfallet av alla dessa analyser är ett ytterligare bevis för att det råder ett lagbundet samband mellan den förtärda mängden alkohol och den resulterande blodalkoholhalten. Utan föregående alkoholförtäring har i detta material icke iakttagits något fall, där reduktionsvärdet i blodet överstigit försöksfelen och simulerat alkohol, således bekräftande tidigare redovisade fynd på friska och diabetespatienter. Icke i något fall ha på detta omfattande material av 1 200 personer och omkring 20 000 prov alkoholvärden iakttagits, som uppvisat språngvisa eller abnormt stora förändringar från den ena tidpunkten till den andra, värden vilka skulle kunna tyda på någon bildning av alkohol i organismen. Samma resultat framkom i de försök, redovisade i bilaga 5, där blodalkoholhalten följdes parallellt med ADH- och med Widmarkmetoderna (bilaga 5, fig. 4—5, 274

tabell 14). Först efter alkoholtillförsel uppträder alkohol i blodet, och dess mängd, fördelning och hastighet, varmed den försvinner ur blodet följer ett lagbundet förlopp. En redogörelse för dessa lagar återfinnes i nästa avsnitt. Lagarna för alkoholens omsättning i organismen

Den teoretiska bakgrunden och de grundläggande formler som hänföra sig till alkoholomsättningen i organismen ha klarlagts av Widmark (1930, 1932). Widmarks material omfattande 20 män och 10 kvinnor. Mera omfattande studier på större material med en enhetlig metodik och omfattande olika kategorier av försökspersoner ha sedan utförts av Bernhard och Goldberg (1935), Goldberg (1943), Österlind, Åhlén och Wolff (1944), Goldberg (1950, 1951), Jokipii (1951) och Alha (1951). Alkoholomsättningens storlek kan fastställas hos den enskilde genom tillförsel av alkohol och upprepade bestämningar av blodalkoholhalten under 5 — 7 timmar. De grundläggande formler, som tjäna som underlag för beräkningar av alkoholomsättningen vid dylika belastningsförsök, återgivas nedan (formlerna 16—25). Med ledning av de värden, som framkommit vid ett stort antal dylika bestämningar, kunna genomsnittsvärden för olika data erhållas. Med hjälp av dessa kan alkoholomsättningens storlek skattas i det enskilda fallet. Beräkning av genomsnittlig halt (a) av alkohol i hela organismen a=-

(16) P där a — genomsnittlig halt i organismen i 7° 0 A — intagen mängd alkohol i g p = kroppsvikt i kg

Beräkning av den hastighet ((3), varmed alkohol försvinner ur blodet Hastigheten p beräknas ur blodalkoholkurvans förlopp, t. ex. vid belastning av försökspersonen; som underlag för beräkningen kunna endast de blodalkoholvärden medtagas, som komma efter avslutad uppsugning, således fr. o. m. 150—200 min. efter alkoholintagandet. S(c) X S(t) —n.S(c.t) B _ Al _^ ^ i (17) n X S(P) - [S(t)f där S( ) == summan av c = blodalkoholhalten i °/00 / = tiden för resp. blodalkoholvärden i min., räknade från alkoholförtäringens början. n = antalet i bestämningen ingående blodalkoholvärden P blir uttryckt i °/00 per minut.

C0 — beräknad alkoholhalt i promille vid tiden 0 (formel 18) P = förbränningsgastigheten p i promille/min. (formel 17) / — tiden för Cf i minuter. Beräkning av C0 ur Cf För praktiskt bruk kan C0, i stället för att exakt beräknas enligt formel 18, även skattas enligt formel 20 med hjälp av kända värden för C t och P; formeln 19 övergår då till: C0 = Q + p . / (20) där C0 =s beräknad alkoholhalt i promille vid tiden 0 Q = blodalkoholhalten i promille vid tiden / (3 = förbränningshastigheten (3 i promille/min. (formel 17) / = tiden för Cf i minuter.

Beräkning av alkoholhalten vid tiden O (C 0 ) Beräkning av den halt, (C 0 ), som alkoholen skulle uppnå i blodet i intagningsögonblicket (C 0 ), om all alkohol hade momentant uppsugits, sker på samma värden och under samma förutsättningar som p.

S(c)xS(P)-S(t)S(c.t) C0 =

(18) n x S(P) - [SCO]1 där S( ) — summan av c = blodalkoholhalten i °/00 / = tiden för resp. blodalkoholvärden i min., räknade från alkoholförtäringens början. C 0 uttryckes i °/00.

Fördelningen r av alkohol mellan organismen och blodet Denna faktor har endast biologisk betydelse om all alkohol uppsugits, och är då ett uttryck för skillnaden i vattenhalt meUan organismen som helhet och blodet. Beräknas på samma värden och under samma förutsättningar som [3 och C0. a

(21)

där a = genomsnittlig alkoholhalt i organismen (formel 16) C0 — teoretisk alkoholhalt vid tiden 0 (formel 18 eller formel 20).

Beräkning av alkoholhalten vid tiden t (Cf) Alkoholhalten i blodet vid en tidpunkt / kan beräknas ur p och C 0 enligt följande formel (19), om resorptionen är i det närmaste avslutad, således från 100—150 min. efter förtäringens början: C,= C 0 - p . / (19) där Cf = alkoholhalt i promille vid tiden /

Mängd försvunnen alkohol per tidsenhet Denna kan beräknas ur alkoholkurvan, och mängden blir, beräknad per timme: Försvunnen mängd i g alk per kg och tim. = == p . r . 60 (22) P = förbränningshastighet i promille/ min. (formel 17) 275

r — fördelningsfaktor (formel 21) 60 = omräkningsfaktor från minuter till timmar.

/ = tiden för Cf i timmar. Formel 25 kan tänkas ge något exaktare värden än formel 24, nämligen om (R. r. 60) är känd.

Total mängd försvunnen alkohol Den mängd alkohol, som försvunnit under en viss tid, kan beräknas enligt följande formel 23: Mängd försvunnen alkohol i gram = = p . r . 60 . / . p (23) där p s= förbränningshastigheten i promille/ min. (formel 17) r = fördelningen r (formel 21) 60 = omräkningsfaktor från minuter till timmar / = tid i timmar p — kroppsvikt i kg. Förtärd mängd alkohol vid tiden 0, om blodalkoholhalten Cf vid tiden t är känd

Skattning av alkoholomsättningens storlek

Med ledning av de värden, som framkommit vid ett stort antal belastningsförsök, kan sambandet mellan olika i omsättningen ingående faktorer fastställas och tjäna som underlag för en skattning av alkoholomsättningen och dess storlek. Dylika beräkningar ha gjorts på ett omfattande svenskt material av Goldberg (1950, 1951); på ett finskt material ha dylika beräkningar gjorts av Alha (1951). Nedanstående formler (26—34) bygga på ett svenskt material av sammanlagt omkring 150 försök, därav omkring 75 på starksprit och 75 på maltdrycker.

Om endast blodalkoholhalten vid en bestämd tidpunkt är känd, kan den totalt för- Beräkning av maximala alkoholhalten (resorptionsmaximum) tärda mängden alkohol A skattas Starksprit: Besorptionsmaximum för måtta) med hjälp av genomsnittsvärden för p liga alkoholförtärare, om alkoholen fortares (J3) och r (r) enligt följande formel 24: på fastande mage, kan beräknas enligt forTotalt förtärd mängd i g alkohol = p.7(Ct + p.t) (24) mel 26: g _ 0,13 + 1,16 x (26) d ä r p = kroppsvikt där y == maximihalt i blodet i promille r = genomsnittsvärde för r x = tillförd mängd alkohol i g absolut Cf = blodalkoholhalt vid tiden / alkohol per kg. /? = genomsnittsvärde för p Variationen runt regressionslinjen s y _ y är / == tiden för Cf i minuter. ± 14 % och variationerna vid P = 0,01 = b) med hjälp av genomsnittsvärdet för den ±35%. totala förbränningen per tidsenhet enligt 1 cl brännvin med en beräknad styrka av formel 25: 40 volymprocent ger vid en kroppsvikt av Total förtärd mängd i g alkohol = = p[CtXr-\-(fi.r.G0)t] (25) 70 kg en genomsnittlig halt i blodet av 0,067 promille (variationer 0,04—0,10 prod ä r p = kroppsvikten mille). Således t. ex. 5 cl i genomsnitt 0,33 r = genomsnittsvärde för r promille (variationer 0,22—0,50 promille). Cf = blodalkoholhalt vid tiden / (fi . r . 60) = genomsnittsvärde för det 15 cl = 1 promille (0,7—1,5 promille). På fastande mage kan vid snabb uppsugtotala försvinnandet per ning en "resorptionstopp" uppträda, varvid timme 276

maximum kan ligga 50—100 % över kurvans nivå. Besorptionstoppen har i regel en höjd av 10—20 % över kurvans nivå. Hos alkoholister är resorptionen snabbare och därmed blir även maximum högre. Dess höjd kan beräknas ur formel 27: (27) y _ 0,72 + 0,90 x där y = maximihalt i blodet i promille x — förtärd mängd alkohol i g per kg Sy.y — 14%, variationerna vid P — = 0,01 = ± 3 5 % . Starkvin: Maximivärdet i blodet sammanhänger liksom för starksprit med alkoholstyrkan hos drycken. Vid en styrka av 20 volymprocent kan beräknas att 1 cl starkvin i genomsnitt ger en halt av 0,03—0,04 promille (variationer 0,02—0,06), således 5 cl i genomsnitt 0,15—0,20 promille (variationer 0,10—0,30 promille) och t. ex. en halv flaska (33 cl) = 1 - 1 , 3 promille (0,7-2,1 promille). Lättvin: Vid en beräknad styrka av 10 volymprocent uppnås i genomsnitt en halt av 0,15—0,20 promille per 10 cl lättvin (variationer 0,35—1,05 promille), således en halv flaska (33 cl) = 0,50-0,67 promille (variationer 0,35—1,05 promille). Grogg: Halten växlar, sammanhängande med alkoholstyrkan. Vid en beräknad mängd av t. ex. 5 cl cognac per 330 cm3 vätska (6 volymprocent) uppnås i genomsnitt en halt av 0,20-0,30 promille (variationer 0 , 1 3 0,45 promille). Maltdrycker: Maximum i blodet kan beräknas enligt formel 28: y = 0,049 + 0,91 x (28) där y = blodalkoholhalt x — förtärd mängd alkohol i g per kg. 1 flaska öl (2,6 viktprocent) ger en halt av 0,15 promille (variationer 0,12—0,21 promille); således t. ex. 4 flaskor 0,50 promille (variationer 0,38—0,74 promille).

Fortares alkohol tillsammans med måltid blir för flertalet drycker blodalkoholhalten lägre än om alkoholen intages på fastande mage, vilket torde bero på att en del av alkoholen inte uppsuges från tarmkanalen. Starksprit: minskning av värdena på fastande mage med 30—70%. Starkvin: minskning med 20—40%. Lältvin: minskning med 15—30%. Grogg: minskning med 15—30%. 0/ (2,6—3,0 vikt%): Ingen minskning. > 3.2 vikt %: Minskning: med 1 0 - 2 0 %. Skattning av den hastighet p, varmed alkoholen försvinner från organismen Starksprit: Hastigheten p kan skattas ur formel 29. p = 0,0015 + 0,00084 x (29) där p = förbränningshastigheten i promille per min. x = intagen mängd alkohol i g per kg. I genomsnitt var p == 0,00234 promille (standard S deviation = 0,0004 promille) vid en förtäring av omkring 15—20 cl. Beräknat per timme var p = 0,14 promille (s _ ± 0,024 promille). Ingen skillnad förelåg mellan måttliga alkoholförtärare och alkoholister i detta hänseende. Formeln innebär att p ökar med stigande konsumtion. Vin och grogg: p-värdena torde i stort sett vara desamma som för starksprit. Maltdrycker: p-värdet kan beräknas ur formel 30: P = 0,0012 + 0,00146 x (30) där p = förbränningshastigheten i promille per minut x = förtärd mängd alkohol i g per kg. I genomsnitt var p = 0,00252 promille, motsvarande 0,15 promille per timme. Förbränningshastigheten ökade starkt med stigande konsumtion. 277

Skattning av fordelningen r mellan alkoholhalten i organismen och i blodet Starksprit: Fördelningsfaktorn r kan beräknas ur formel 31: r = 0,749-0,028 x (31) där r = fördelningen organism/blod x = förtärd mängd alkohol i g per kg. I genomsnitt var r hos män 0,72 (s = 0,08). Vin och grogg: Fördelningen r motsvarar i stort förhållandena vid starksprit. Maltdrycker: Fördelningen r kan beräknas ur formel 32: r = 0,928-0,046 x (32) där r = fördelningen organism/blod x = förtärd mängd alkohol i g per kg. Genomsnittsvärdet för r var 0,89. Skattning av den totala mängd alkohol som lämnar organismen per tidsenhet Starksprit: Den totala mängden alkohol (M), som per tidsenhet lämnar organismen, kan skattas ur formel 33: M = 0,0693 + 0,0316 x (33) där M = totalt försvunnen mängd alkohol i g per kg per timme. x = tillförd mängd alkohol i g per kg. I genomsnitt var den totalt försvunna mängden 0,10 g alkohol per kg och timme, således 7 g per timme för en 70 kg man. Den försvunna mängden ökade med stigande konsumtion. Vin och grogg: Värdena torde i stort motsvara dem för starksprit. Maltdrycker: Den totalt försvunna mängden alkohol (M) kan beräknas ur formel 34: M = 0,0694 + 0,0745 x (34) där M = totalt försvunnen mängd alkohol i g per kg per timme. x — tillförd mängd alkohol i g per kg. Genomsnittsvärdet var 0,11 g alkohol per kg och timme, således 7,7 g per timme för en 70 kg man.

278 Mängden försvunnen alkohol per tidsenhet ökade starkt med stigande konsumtion. Diskussion Underlaget för dessa formler jämte antalet fall, varpå de stödja sig, felgränser och exempel på tillämpning ha utförligare diskuterats i SOU 1951:44 och återgivits vid de första internationella konferensen över alkohol och trafik i Stockholm 1950 (Goldberg 1950, 1951) och skola framläggas i ett särskilt arbete (Goldberg, under utarbetande). Som tidigare nämnts har Alha (1951) på ett finskt material ävenledes framlagt formler för beräkning av olika alkoholdata med ledning av den intagna mängden. En undersökning har påbörjats i avsikt att jämföra överensstämmelsen i beräkning av den förtärda mängden alkohol enligt Alha och enligt ovan framlagda formler (26—34). Uppenbart är emellertid att möjligheterna till en "tillbakaräkning" numera ökats, sedan ett avsevärt större material som underlag för dessa beräkningar föreligger än det ursprungsmaterial på vilket Widmarks arbeten stöddes. De genomsnittssiffror som Widmark framlagt ha kunnat bekräftas. Det nya, som framlagts ovan, är det påvisade sambandet mellan konsumtionens storlek och de olika data över förbränningen och möjligheterna att beräkna p, r och p s. 60 ur storleken av den förtärda mängden alkohol. Omvänt kan den förtärda kvantiteten ävenledes räknas ut med större säkerhet. Sifferexempel återfinnas i sjätte kapitlet, tabell 3 2 - 3 3 (s. 9 5 - 9 6 ) . Variationerna uppgå i genomsnitt till ± 14 %, vilket betyder att i 2/3 av fallen avviker den faktiska mängden från den beräknade med mindre än 14 %, och i 95 % av fallen ( _ 2 a) med mindre än 28 %. En bearbetning av ytterligare data pågår.

BILAGA 4

Jämförelse mellan ADH- och Widmark-metoderna Av K. B. Bjerver, R. K. Bonnichsen, L. Goldberg och H. Theorell1

Bestämning av alkoholhalten i organismen noggrann tvättning av reaktionskärl, exakt har fått stor vetenskaplig och praktisk bety- dosering av bikromatsvavelsyra, 3—4 blinddelse som ett medel att följa alkoholomsätt- prov och dubbel- eller trippelanalyser. En ningen och dess förlopp eller för att bestämma utförlig redogörelse återfinnes i bilaga 3. alkoholhalten t. ex. i rättsfall. För kvantitaWidmarks metod kan också tänkas att tivt bruk, framför allt om ett flertal bestäm- bliva använd för att bestämma vissa andra ningar skola göras på små mängder prov, ha flyktiga, reducerande substanser, t. ex. metylhittills huvudsakligen metoder, byggande på alkohol, propyl-, butyl- och isobutylalkohol, alkoholens förmåga att reducera en reak- etyleter och aceton. För att konstanta värden tionsblandning, t. ex. bikromatsvavelsyra, skola uppnås vid analys av dessa flyktiga fått den största användningen. — Den av ämnen kräves emellertid andra försöksbeprofessor Widmark i Lund (1922, 1930) in- tingelser än de för bestämning av etylalkohol. förda mikrometoden, som bygger på alko- Vid 2 timmars destination vid 60°, således holens överdestillation vid 60° till en bikro- de optimala betingelserna för bestämning av matsvavelsyreblandning och återtitrering med etylalkohol, övergår endast en mindre del av kaliumjodid och natriumtiosulfat av icke re- de andra flyktiga, reducerande substanserna ducerad bikromatsvavelsyra, har fått en och mängden reducerad bikromat står icke i utomordentligt stor användning. en konstant relation till mängden reduceWidmarkmetoden tillåter att bestämma al- rande substans i provet. Hos människor eller djur förekomma under koholhalter mellan 0,05 och 5 promille, motsvarande 5 — 500 mg% eller 0,1 — 11 JUM i normala omständigheter icke några flyktiga, prov på 0,1—0,15 ml. blod. De absoluta reducerande substanser i blodet av typen mängderna alkohol i proven röra sig mellan metylalkohol, etyleter, propyl-, butyl- eller 5 och 500 jug. 30—40 prov kunna av en per- isobutylalkohol. Aceton, acetaldehyd eller son analyseras på en dag, och metodens för- liknande ämnen förekomma normalt ej i en söksfel har hos tidigare undersökare varit om- halt överstigande 0,01 — 0,02 promille. kring 0,05 promille i en trippelanalys, således Vid en lång rad undersökningar under normaximalt 0,15 promille (3 x medelfelet). mala omständigheter av friska, som icke ha Metoden har sin största användning för att förtärt alkohol, med Widmarkmetoden eller bestämma etylalkohol; de optimala förutsätt- med andra liknande metoder, har man icke 1 ningarna för reproducerbara värden äro överFrån Farmakologiska avdelningen, Karodestillation vid 60° under 2 timmar, och linska institutet (K. B., L. G.) och Medicinska Nobelinstitutets biokemiska avdelning (B. B., titrering under konstanta betingelser, mycket H. T.). 279

med säkerhet kunnat påvisa förekomsten av etylalkohol i blodet. De "reduktionsvärden", som en del författare funnit, motsvara, om de omräknas i etylalkohol, omkring 0—0,05 promille, således en försvinnande mängd. Då andra reducerande substanser kunnat uteslutas hos friska, ha dessa minimala reduktionsvärden på 0—0,05 promille ibland betecknats som "blodets fysiologiska alkoholhalt"; i verkligheten ha några bevis icke presterats för att dessa minimala reduktionsvärden verkligen skulle utgöras av etylalkohol. En översikt av ett stort antal dylika undersökningar över reduktionsvärdet hos personer utan föregående alkoholförtäring återfinnes hos Schmidt (1937) och Jokipii (1951). Beduktionsvärdena under normala omständigheter ha hos olika författare växlat mellan 0 och 0,05 promille.1 I fall där otillförlitliga metoder kommit till användning ha högre värden meddelats. I bilaga 3 har visats huru en alkoholbestämning med Widmarkmetoden i en oövads hand kan giva analysfel, som skulle motsvara en alkoholhalt av 0,30—3 promille! Sådana värden finnas också publicerade i litteraturen. En närmare genomgång har visat att dessa högre värden berott på analysfel eller kvarvarande alkohol från föregående alkoholförtäring, och de ha icke heller kunnat återfinnas av andra undersökare, som arbetat med en oantastlig metodik, i vilket fall analysfelen av prov från personer, vilka icke förtärt alkohol, icke överstigit ± 0,06 promille (se bilaga 3). Beviset att man hos friska icke finner reduktionsvärden överstigande i medeltal 0,01 promille och att detta minimala reduktionsvärde icke utgöres av etylalkohol, lämnas i våra här återgivna undersökningar. Det kan ur våra undersökningar fastslås, att det hos friska, vilka icke förtärt alkohol, icke finnes alkohol eller annan flyktig reducerande substans i blodet. 280

Huru är förhållandet under icke normala omständigheter? Under icke normala omständigheter kan det tänkas att det i blodet skulle uppträda flyktiga, reducerande substanser, vilka skulle kunna ha en inverkan t. ex. på utslagen med Widmarkmetoden. Vid förtäring av metylalkohol (som t. ex. ingår i "träsprit"), t. ex. i berusningssyfte, uppträder metylalkohol i blodet; vid narkos med inandning av eter eller andra flyktiga ämnen, t. ex. kloretyl, uppträder likaledes eter, resp. kloretyl i blodet. Vid behandling av alkoholister med Antabus eller Abslinyl inträder en rubbning av alkoholomsättningen med en ökning av acetaldehydhalten i blodet. En rad undersökningar ha emellertid visat, att acetaldehydhalten vid Antabusbehandling icke överstiger 0,03 — 0,04 promille, som vid en Widmarkanalys skulle kunna tänkas höja Widmark värdet med maximalt 0,01—0,02 promille. Direkta försök av Larsen och Jacobsen ha icke ens kunnat påvisa denna lilla ökning. 1 I ett av Widmarks arbeten, "Några synpunkter på bedömningen av alkoholblodprovet för beivrande av fylleri vid framförande av motorfordon" (Erik M. P. Widmark, Svensk Juristtidning 1939, s. 68—74), har insmugit sig ett beklagligt tryckfel. På s. 70 i nämnda arbete står nämligen: "...blodets naturliga alkoholhalt, som svänger med små awikningar omkring värdet 0,03%.. ." En kontroll av denna uppgift visar, att värdet skall vara 0,03 °/00 (promille). Så t. ex. står riktigt på s. 71 i samma arbete "...naturlig alkoholhalt (0,03 %„)• . . " I det originalarbete, varur Widmark hämtat dessa uppgifter (O. Möller och E. M. P. Widmark: "Ueber den Einfluss des Obsfkonsums auf den Gehalt des Blutes an fliichtigen, bichromatreduzierenden Bestandteilen", Skand. Arch. f. Physiol. 1938, 80: 324), och till vilket Widmark själv refererar på s. 70, står på s. 325 den riktiga siffran, 0,03 °/o0Detta feltryck har emellertid kommit att citeras av andra författare och även råkat inflyta i vissa handböcker, t. ex. i "Laborationsmetoder", Stockholm 1947, s. 316, och skall rättas till nästa upplaga (G. Hammarsten, pers. medd.).

Vid diabetes kan en störning av ämnesomsättningen framkomma, som kan tänkas leda till ett uppträdande av flyktiga, reducerande substanser i blodet, främst aceton. Mycket omfattande undersökningar, bland annat av Widmark själv (1917, 1930), ha klarlagt att hos flertalet diabetici under adekvat behandling några väsentligt höjda reduktionsvärden icke förekomma. Widmark uppgav 0,35 promille som ett maximum, men detta värde hänförde sig till svåra diabetesfall under förinsulintiden (före 1922); efter denna tid ha sådana värden icke påvisats med en tillförlitlig metodik. Schmidt (1937) finner vid coma maximalt 0,07 promille, och Jokipii (1951) maximalt 0,06 promille, oberoende av om patienten haft syrabildning eller ej; detta värde ligger helt inom analysfelen. I en P.M., fogad till den utredning som framlades 1946 av den för 1944 års trafikförfattningssakkunniga och 1945 års trafiksäkerhetskommitté gemensamma s. k. 1945 års rattfylleridelegation, och för vilken docenten J. Möllerström stod som huvudförfattare, framfördes viss kritik av Widmarkmetoden. Blodprovet skulle framför allt hos diabetessjuka vara mindre tillförlitligt, och en bildning under vissa omständigheter av alkohol i organismen hos personer, vilka icke förtärt alkohol, skulle icke kunna uteslutas. Som stöd för denna kritik framfördes av Möllerström i denna P.M., att han på ett diabetesmaterial, sammanställt fram till 1946, i 21 fall av 201 funnit reduktionsvärden med Widmarkmetoden, vilka överstigit 0,5 promille; i 7 % överstego värdena 0,8 promille och i 1 % av fallen 1,5 promille. På ett annat material av 131 fall (1947) uppgivas reduktionsvärden över 0,5 promille att finnas i 16 % av fallen, över 0,8 promille i 10 % av fallen och över 1,5 promille i 0,8 % av fallen. Med Friedemann-Klaas' metod var frekvensen av sådana reduktionsvärden ännu högre.

Även i fall av kronisk alkoholism (1945) skulle ett liknande förhållande kunna förekomma med reduktionsvärden över 0,5 promille utan föregående alkoholförtäring. Dessa resultat stodo i bjärt motsatsförhållande till hela den samlade erfarenhet som förelåg med Widmarkmetoden och med andra metoder för alkoholbestämning. Sedermera har docenten Möllerström till trafiknykterhetsutredningen meddelat, att det vid efterkontroll visat sig att den metodik, som kommit till användning i de fall, vilka ingick i 1946 års P.M., icke varit helt tillförlitlig, bland annat sammanhängande med svårigheten att få analysrena kemikalier under och omedelbart efter det sista världskriget. Bland annat funnos analysvärden angivna, som skulle tyda på att alkoholen skuUe försvinna med en hastighet, som var mer än 30 gånger så hög som de 0,15 promille, som dittills ansetts vara det normala, och alkoholvärden på 10,88 promille (!) — motsvarande mer än dubbla den halt som är oförenligt med livets bestånd — hade iakttagits utan någon motsvarande påverkan och utan föregående alkoholförtäring. I senare sammanställningar från samma laboratorium, i vilka uppenbara analysfel rensats ut, framkommer en helt annan bild. I en till trafiknykterhetsutredningen 1950 av docenten O. Lindberg överlämnad sammanställning av ett patientmaterial från Möllerströms laboratorium, upptagande 2 090 prov från 420 patienter för åren 1944—1948 uppges att endast i 1,1 % av samtliga prov en "alkoholhalt" över 0,4 promille iakttagits, således en helt annan storleksordning än den som uppgivits tidigare. Dessa patienter voro sängliggande och uppvisade samtliga mycket svåra former av sockersjuka. Möllerström har i en till utredningen år 1952 överlämnad sammanställning, upptagande 1 596 prov från 325 patienter, undersökta 281

1946—1947, likaledes rensat ut uppenbara analysfel. I detta material fanns endast i 1,5 % av fallen en halt av "alkohol" överstigande 0,3 promille, 0,5 % av fallen överstego 0,5 promille och endast 1 prov av 1 596 var över 0,8 promille. Icke heller i detta material har det likväl kunnat helt uteslutas, att metodiska fel skulle kunna ha spelat in i det ena eller andra fallet. Fördelningen av värdena motsvarar nämligen helt den man teoretiskt kan beräkna skall finnas med de större analysfel, som föreligga i ett material, där analyser ingått som ett av många andra rutinprov på patienter och icke varit avsett att tjäna som underlag t. ex. för en rättslig åtgärd. Någon undersökning av friska under samma försöksbetingelser och med samma metod som patientmaterialet föreligger icke. Utföres analysen under de exakta betingelser, som absolut krävas för dess användning i rättsfall, t. ex. i fall av misstänkt rattfylleri, ha försöksfelen som framgår ur nedan återgivna undersökningar, varit omkring 5 gånger mindre och då framkomma icke heller höjda reduktionsvärden (Jokipii 1951, Bjerver, Bonnichsen, Goldberg och Theorell). En omfattande efterundersökning av Widmarkmetodens utslag hos friska och hos diabetespatienter dels utan föregående alkoholförtäring, dels efter alkoholförtäring, har utförts av Jokipii (1951). Beduktionsvärdet med Widmarkmetoden hos 53 friska personer var 0,012 promille, de enskilda värdena varierade mellan 0 och 0,07 promille, ingen skillnad förelåg i detta hänseende mellan män och kvinnor. Prov togos även på olika tider av dygnet, ingen skillnad mellan dessa kunde påvisas, medeltalet för 91 prov var 0,013 promille ± 0,0018. Jokipii undersökte vidare ett diabetesmaterial; sammanlagt togos 74 prov vid olika tider på dygnet utan föregående alkoholförtäring hos patienter med normalt och med 282

förhöjt blodsocker, utan syrabildning och med syrabildning (Legals och Gerhardts prov positiva). Medeltalet var 0,016 promille och värdena varierade mellan 0 och 0,06 promille, ingen skillnad kunde påvisas mellan män och kvinnor i detta hänseende, eller mellan patienterna med eller utan syrabildning, ej heller fanns det någon gång i värdena under dygnets timmar. — Beduktionsvärdena voro de samma som hos friska, ingen förhöjning av reduktionsvärdena utöver analysfelen kunde påvisas vare sig hos friska eller diabetici, vilka icke förtärt alkohol. Vid tillförsel av alkohol och provtagning före och efter alkoholtillförseln visade sig alkoholförbränningen hos diabetespatienterna att vara lika stor som hos friska. Den totala förbränningen var 84 mg alkohol per kg och timme hos såväl diabetikerna som hos de friska eller 5,3 g alkohol per timme och individ; blodalkoholkurvan var t. o. m. något lägre hos diabetikerna än hos de friska, skillnaden var dock icke signifikant. Ej heller vid luftprov, där ev. alkoholhalt bestämts i utandningsluften, har på ett mycket stort material några avvikelser konstaterats hos diabetiker, icke ens vid svåra rubbningar (Forrester, 1947). I organismen nedbrytes etylalkoholen huvudsakligen i levern, varvid i första hann acetaldehyd uppstår. Bonnichsen ochWasséd lyckades 1948 renframställa det enzym, alkoholdehydrogenas (ADH), som spelar den största rollen för alkoholens nedbrytning. Bonnichsen och Theorell (1950) utnyttjade den renframställda alkoholdehydrogenasen som ett medel att på enzymkemisk väg kvantitativt bestämma små mängder etylalkohol. Den enzymatiska metoden, ADH-metoden, uppvisar den stora fördelen att vara i det närmaste specifik för etylalkohol. Enzymet reagerar ej under de betingelser, varunder etylalkohol bestämmes, med acetaldehyd,

aceton, p-oxismörsyra eller acetättikssyra, ej heller med metylalkohol, etyleter eller t. ex. bensin. Metoden kan användas för bestämning av propyl- och butylalkohol, vilka emellertid icke förekomma som ämnesomsättningsprodukter i den levande organismen under normala omständigheter; de äro dessutom starkt giftiga. ADH-metoden kunde för den skull förväntas att kunna bliva använd som ett medel att kontrollera Widmarkmetoden och dess tillförlitlighet och att fastställa, om de med Widmarkmetoden eller andra metoder funna minimala reduktionsvärdena på 0—0,05 promille i blodet hos personer, vilka uppgivit sig icke ha förtärt alkohol, resp. de högre mängder, som uppgivits av enstaka författare, äro att tillskriva analysfel eller verkligen bero på förekomsten av etylalkohol. Bedan 1947 hade på initiativ av subkommittén för alkoholforskning av Statens medicinska forskningsråd en undersökning igångsatts vid Farmakologiska avdelningen, Karolinska institutet, över Widmarkmetoden, dess känslighet, försöksfelens storlek, dess utslag under varierande betingelser hos friska och sjuka, och metodens användbarhet för olika ändamål. En jämförelse gjordes även med utslagen med andra metoder, främst Harger och Forresters metod att bestämma alkohol i utandningsluften. Preliminära resultat ha lämnats i rapporter till Statens medicinska forskningsråd (1948, 1949). På uppdrag av 1949 års trafiknykterhetsutredning utvidgades denna undersökning att omfatta ett större material, framför allt av personer, som icke förtärt alkohol, såväl friska som patienter med sockersjuka. Besultaten av denna undersökning, som sammanlagt omfattat ett analysmaterial av omkring 20 000 prov, ha framlagts i bilaga 3. På uppdrag av 1949 års trafiknykterhetsutredning utvidgades 1950 de då redan på-

gående undersökningarna över blodprovet och dess tillförlitlighet att även omfatta en jämförelse mellan ADH-metoden och Widmarkmetoden. Professor Hugo Theorell vid Medicinska Nobelinstitutets biokemiska avdelning åtog sig att tillsammans med docent B. Bonnichsen utföra den del av undersökningen som berörde ADH-metoden, och att införskaffa prov från fall, misstänkta för rattfylleri. Widmarkanalysen i rattfyllerifallen utfördes under ledning av professor E. Wolff vid Statens rättskemiska laboratorium. Laborator L. Goldberg tillsammans med dr K. Bjerver åtog sig att utföra den del, som berörde Widmark-analyserna på det övriga materialet och utredningen av försöksfelens storlek. Undersökningen har avsett att giva svar på följande frågeställningar: 1. Förekommer under normala omständigheter någon alkohol i blodet hos personer, som uppgivit sig icke hava förtärt alkohol, och vilka utslag erhållas med ADH-metoden och Widmark-metoden hos dessa personer? 2. Föreligga andra förhållanden hos alkoholister eller diabetespatienter i dessa hänseenden än hos friska, och kan hos alkoholister eller diabetespatienter finnas alkohol i blodet utan föregående alkoholförtäring? 3. Vilka utslag erhållas med ADH-metoden och med Widmark-metoden hos friska, alkoholister eller diabetessjuka efter tillförsel av alkohol? Undersökningen har disponerats på följande sätt: Försöksfelens storlek med de båda metoderna, ADH-metoden och Widmark-metoden, har fastställts såväl i blodprov från personer, vilka icke förtärt alkohol, som i blodprov från personer, som förtärt alkohol. Jämförelsen har skett genom att blodprov tagits från olika kategorier av personer och analyserats samtidigt med ADH-metoden och med Widmark-metoden. 283

Beduktionsvärdena i blodet vid olika tider av alkohol i prov, som förvarats under lång på dygnet hos friska, alkoholister och diabe- tid, samt blodprov från likmaterial angripas. tiker utan föregående alkoholförtäring ha un- De problemställningar, som i dessa underdersökts parallellt med ADH-metoden och sökningar tagils upp till behandling, äro följande: med Widmark-metoden. 1. Huru länge och under vilka omständigDe efter föregående alkoholförtäring uppkomna blodalkoholvärdena hä följts hos heter kunna blodprov från levande eller från friska, alkoholister och diabetiker parallellt döda personer lagras för att fortfarande giva med ADH- och Widmark-metoden. Denna tillförlitliga värden med ADH-metoden, med jämförelse har skett dels på ett material av Zeisel-, Friedemann- Klaas- eller med Widfrivilliga försökspersoner, undersökta på mark-metoden? 2. Föreligger någon skillnad mellan blodKarolinska institutet, dels på ett fortlöpande material av personer, misstänkta för ratt- proven från levande och från döda personer fylleri, från vilka blodprov samtidigt analy- vid analys enligt ADH-metoden, eller enligt serats enligt ADH-metoden på Medicinska Zeisel-, Friedemann-Klaas- eller WidmarkNobelinstitutet och enligt Widmark-metoden metoden? 3. Är Widmark-metoden en tillförlitlig mepå Statens rättskemiska laboratorium. Blodalkoholkurvans förlopp och förbrän- tod för mediko-legalt bruk för påvisande av ningens storlek efter tillförsel av kända mäng- närvaro eller frånvaro av alkohol i blodet der av alkohol till friska, alkoholister och som tecken på alkoholförtäring, eller bör den diabetiker har klarlagts i parallellbestäm- kompletteras eller ersättas med någon annan ningar med ADH-metoden och med Wid- metod, t. ex. ADH-metoden, Zeisel- eller Friedemann-Klaas-metoden, vid undersökmark-metoden. Preliminära resultat ha meddelats av Bon- ning av a) friska, alkoholister eUer diabetesnichsen och Theorell (1950), av Bjerver, sjuka, b) levande eller döda personer? Dessa undersökningar utfördes efter två Bonnichsen, Goldberg och Theorell vid Första internationella konferensen för alkohol och linjer: A. En jämförelse med Widmark- och ADHtrafik i Stockholm den 30 aug. —1 sept. 1950 metoden på till Statens rättskemiska labora(publicerat 1951), samt av prof. H. Theorell i föredrag inför Svenska Läkarsällskapet den torium för analys insända prover från lik, varvid Widmarkanalyser, direkt eller kombi12 febr. 1952. Besultatet av dessa undersökningar fram- nerade med ett Friedemann-Klaas-förfarande, utfördes under ledning av professor E. Wolff läggas i denna bilaga 5. vid Statens rättskemiska laboratorium, och Bedan vid uppdragets givande diskuterades ADH-analyserna vid Medicinska Nobelinstiemellertid huruvida de jämförande undersökningarna även skulle omfatta undersökningar tutet. B. En jämförelse mellan Widmark-, Zeiselpå likmaterial. Det framkom emellertid att sådana undersökningar knappast kunde med- och ADH-metoderna på blod, som förvarats hinnas under den tid, för vilken medel hade under varierande förhållanden med avseende anslagits av kommunikationsdepartementet. på tid, temperatur och förvaringssätt. WidGenom anslag från Institutet för Maltdrycks- mark- och Zeiselmetoderna utfördes i denna forskning till Medicinska Nobelinstitutet undersökning vid Köpenhamns universitets kunde emellertid även problemet om analysen farmakologiska institut under ledning av pro284

fessor K. O. Möller och dr Hallström, medan ADH-analyserna utfördes vid Nobelinstitutet. Dessutom utfördes motsvarande jämförelser på prover från lik, insända för mediko-legal undersökning till Köpenhamns universitets farmakologiska institut. Dessa undersökningar framläggas i bilaga 6. ADH-metoden

Denna metod är grundad på en mätning av reaktionshastigheten vid pH 9,2 hos systemet alkohol + DPN _ : . ' . ' " ~ acetaldehyd + DPNH där DPN = difosforpyridinnukleotid, DPNH = dihydrodifosforpyridinnukleotid Vid alkaliskt pH och stort överskott av difosforpyridin-nukleotid (DPN) förefinnas gynnsamma möjligheter för en kvantitativ spektrofotometrisk bestämning av små mängder alkohol med hjälp av absorptionsbandet vid 340 mfi, för dihydrodifosforpyridinnukleotid (DPNH). Den initiala reaktionshastigheten med små mängder alkohol (0—500 mikromol) är störst vid pH 8,2. Å andra sidan är jämviktskonstanten [Acetaldehyd]

[DPHN]

[Etanol] [DPN] så mycket lägre vid pH 8,2 än vid högre pH-värden, att det visat sig lämpligt att arbeta vid pH 9,2 för att erhålla högsta möjliga extinktion vid 340 m/u. Mätning av DPNH sker efter 30 minuter efter tillsats av semicarbazid. Standardtekniken för "ADH"-metoden är följande: Sedan provet vägts in i en 2 cc destillationskolv, destilleras det genom en rak glaskylare av 0,6 cm innerdiameter och 10 cm längd ned i en 5 cc behållare. Upphettningen sker medelst ett termostatreglerat bad vid 150° C. Blodproven kunna destilleras till torrhet vid

denna temperatur utan "störning" av resultaten. 1—2 cc vatten pipetteras nu i en annan 2 cc kolv och destilleras över öppen låga för att skölja kylare. Förlaget vägs före och efter destillationen. Följande lösningar pipetteras i en vanlig 1 cm Beckman glaskuvett: 1. 0,08 ml av en DPN vattenlösning. Den bör innehålla 10 mg av DPN per ml. Vi ha använt preparationer av 80 % renhetsgrad i de flesta fall men preparationer med en renhetsgrad så låg som 20 % ha vi även funnit tillfredsställande. Det är emellertid viktigt att DPN är fri från tunga metaller som kan inaktivera enzymet. Mängden DPN i en viss preparation bestäms genom mätning av absorptionen vid 340 mfj, i systemet: 0,1 cc etanol; 0,1 cc av en 1 % lösning ren alkoholdehydrogenas; 0,1 cc av DPN-preparationen, som skall undersökas; 2,7 cc 0,1 M glycin-NaOH buffer pH 9,7. Konstant avläsning utvisande full reduktion erhålles på några få minuter. 100 jug av DPNH i 1 cc ger log — = 0,840 i 1 cm skik;. 2. I 6 kuvetter pipetteras 0, 0,06, 0,12, 0,2, 0,3 och 0,4 cc etanol standardlösning (1 cc absolut etanol löst i destillerat vatten till 5 liter). Dessa motsvara 0 (blankt prov); 9,5 /ug = 0,205 iiM; 19,0 /ug = 0,411 /iM\ 31,6 /ug = 0,685 /uM; 47,4 /ug = 1,03 /uM, och 63,1 fig — 1,37 /xM av etanol. I de följande kuvetterna pipetteras de prov som skola undersökas. De böra innehålla en alkoholkvantitet som faller inom standardområdet. Volymen bör ej överstiga 1 cc. 3. Volymen tages upp till 3,2 cc genom tillsats av en buffersemicarbazidlösning av följande sammansättning: 3 volymer 0,1 N NaOH + 7 volymer 0,1 N glycin i 0,1 N 285

NaCl + 1 volym semicarbazidlösning (1,12 g semicarbazid i 100 cc 0,1 N NaOH). Det erhållna pH ligger omkring 9,2. Ljusabsorptionen vid 340 m/i mätes. Vid / = 0, tagen på ett stoppur, tillsättes 4. 0,04 cc ren alkoholdehydrogenas från lever (0,8 mg per 1 cc ammonium sulfatlösning, mättningsgrad = 0,3). Alla kuvetterna läsas i en fotometer vid 340 m/u 30 minuter efter tillsats av enzym. Mängden etanol i provet avläses ur kurvan given av standardproven. Eftersom standardalkohollösningar medtagas varje gång, komma variationer i temperaturen ej att störa, ej heller små variationer i enzym- och DPNkoncentrationen från dag till dag. Utom etanol reagera också högre alifatiska alkoholer, såsom allylalkohol, propanol, butanol och amylalkohol. Dessa alkoholer äro emellertid så giftiga, att de omöjligt kunna vara närvarande i märkbara koncentrationer i människoblod. Metanol reagerar ej med ADH; ej heller etyleter, aceton, p-oxismörsyra eller etylenglykol. Widmarkmetoden

Principen för bestämning av etylalkohol med Widmarkmetoden är att alkoholen får överdestillera vid en bestämd temperatur från provet till en reaktionsblandning, innehållande kaliumbikromat och svavelsyra i bestämda proportioner. Alkoholen reducerar en större eller mindre del av bikromatsvavelsyran, varvid den reducerade mängden under vissa standardbetingelser är proportionell mot mängden alkohol i provet. Mängden icke reducerad ("icke förbrukad") bikromatsvavelsyra bestämmes genom titration med tiosulfaflösning efter tillsats av ett överskott av kaliumjodid. Halten av etylalkohol i provet beräknas med kännedom om reaktionsförhållandena genom jämförelse med titrationsvärdena för s. k. blindprov, dvs. prov 286

utan alkoholtillsats med tillsats av bikromatsvavelsyra och behandling som övriga prov. Provet väges, blåses ned i en liten skål, som sitter nedtill på den till den s. k. Widmarkkolven hörande glasproppen, som därefter fastsättes i kolven, vilken överföres till ett vattenbad. Destillationen sker i speciella kolvar, s. k. Widmark-kolvar, i 2 timmar vid 60°; kolvarna äro före provets nedförande försatta med exakt 1 ml bikromatsvavelsyra av bestämd sammansättning. Efter destillationen tages glasproppen ur, innehållet i kolven spädes med 15 ml dubbeldestillerat vatten och kyles till rumstemperatur. Efter tillsats av kaliumjodid titreras med n/100 tiosulfat, stärkelse tillsättes för att erhålla en exakt slutpunkt och titreringen fortsattes till svagt rosa färg. 3—5 blindprov utan alkohol, men för övrigt behandlade som de övriga proven, medtagas vid varje bestämning. För beräkning av alkoholhalten i provet liksom detaljerna i analysgången, se bilaga 3. Försöksmaterial

Som försöksmaterial för jämförelse mellan ADH-metoden och Widmarkmetoden ha främst tjänat prov, tagna åren 1950—1952 vid Karolinska institutet, Farmakologiska avdelningen. Materialet har vidare kompletterats med ett material från 1945—1950, som enbart undersökts med Widmarkmetoden.. Prov ha tagits på personer, vilka icke förtärt alkohol, såväl friska, sammanlagt 5 000 prov från 310 individer, som från alkoholister och diabetiker, sammanlagt omkring 5 000 prov från omkring 600 individer, vårdade polikliniskt eller på sjukhus. Vidare ha prov tagits från frivilliga försökspersoner, såväl måttliga alkoholförtärare som alkoholister, vilka förtärt kända mängder alkohol av olika slag. Sammanlagt föreligger i denna serie ett material av omkring 15 000 analyser från omkring 1 200 försökspersoner..

På detta material ha Widmarkanalyser utförts på Karolinska institutets farmakologiska avdelning, och ADH-analyserna i förekommande fall på Medicinska Nobelinstitutets biokemiska avdelning. Slutligen ha i en speciell serie fortlöpande prov tagits från 108 personer, misstänkta för rattfylleri. Proven ha analyserats parallellt med Widmark-metoden på Statens rättskemiska laboratorium, och med ADH-metoden på Medicinska Nobelinstituet. Statistiska metoder

Försöksfel, regressionslinjer, korrelationer och signifikanser för differenser ha räknats enligt de formler som angivits i bilaga 3. Reduktionsvärdet hos friska vilka ej förtärt alkohol

En viktig fråga, som måste klarläggas innan man rätt kan bedöma värdet av analysvärden, erhållna på prov innehållande alkohol, är: Finnes under normala omständigheter någon alkohol i blodet hos personer vilka icke förtärt alkohol, och vilka utslag erhållas på sådana personer med de använda analysmetoderna? För att lösa dessa frågor undersöktes åren 1947—1951 ett stort antal enligt uppgift friska individer, vilka enligt egen utsago icke hade förtärt alkohol på de sista 12—36 timmarna. Dessa personer utgjordes av studerande, sköterske- och laboratoriepersonal, vidare personer tillhörande vitt skilda yrkeskategorier, och slutligen personer med varierande alkoholvanor, från personer ovana vid alkoholbruk och personer vana vid måttligt bruk till utpräglat alkoholvana och alkoholister. Provtagningen av blodet skedde på vanligt sätt från fingerblomman, varvid i regel minst 3 kapillärer fylldes. I en serie försök utfördes analys endast med Widmarkmetoden (1947-1949). Minst 3,

ofta 5—10 kapillärer togos vid varje enskilt tillfälle, ibland 3—5 gånger vid olika tidpunkter på dagen på en och samma person, maximalt 23 kapillärer vid en provtagning. Sammanlagt togos omkring 1 400 prov i denna serie. I en andra serie gjordes analys med både ADH-metoden och med Widmarkmetoden. Som regel fylldes 6 kapillärer vid varje provtagning, av vilka tre skickades för analys enligt Widmarkmetoden till Farmakologiska laboratoriet, och tre för analys enligt ADHmetoden till Medicinska Nobelinstitutet. I en tredje serie gjordes analys endast med ADH-metoden; 3 kapillärer togos vid varje provtagning. I en fjärde serie gjordes likaledes analys endast med ADH-metoden. Venprov om minst 1 ml togos emellertid för att möjliggöra påvisandet av även spår av alkohol (under 0,001 promille). Sammanlagt undersöktes 310 friska individer, därav 220 enligt Widmarkmetoden och 90 med ADH-metoden. Besultaten återfinnas nedan. Widmarkmetoden Försöksfel: Då vid varje provtagning minst tre kapillärer tagits, har analysfelet beräknats ur variationerna mellan de enskilda värdena i ett trippelprov enligt formel 1 (bilaga 4). Försöksfelet bestämdes enligt denna metod i trippelprov från personer, vilka icke förtärt alkohol, och var, beräknat på grundval av 666 analyser, i genomsnitt ± 0,016 promille. Storleken överensstämmer helt med den som bestämts på ett större material av 3 078 slumpvis utplockade prov och som var ± 0,018 promille (bilaga 3, tabell 47). Det kan därför fastslås att försöksfelet i en trippelanalys uppgår till ± 0,018 promille vid undersökning med Widmarkmetoden av prov, ej innehållande alkohol. 287

Tabell 52. Fördelning av reduktionsvärden hos 220 friska personer utan föregående alkoholförtäring Analyserna utförda enligt Widmark-metoden på trippelblodprov. Funna reduktionsvärden äro uttryckta som promille "alkohol. Beduktionsvärde (promille "alkohol") — 0,090—0,081 — 0,080—0,071 — 0,070—0,061 — 0,060—0,051 — 0,050—0,041 — 0,040—0,031 — 0,030—0,021 — 0,020—0,011 — 0,010—0,001 0 —0,009 + 0,010—0,019 + 0,020—0,029 + 0,030—0,039 + 0,040—0,049 + 0,050—0,059 + 0,060—0,069 + 0,070—0,079 + 0,080—0,089 Summa

Samtliga antal fall

procent

0,4

0,4

5 2 6 9 32 68 29 25 17 16 3 1 3 2 220

2,3 0,9 2,8 4,1 14,5 30,9 13,2 11,4 7,7 7,3 1,4 0,4 1,4 0,9 100

Medeltal (inkl. negativa värden): + 0,0111 promille ± 0,0016 Standarddeviationen (s): ± 0,0241 promille Funnen variationsbredd (range): — 0,09 —• + 0,08 promille Gränsvärden för: p _ o,05 — 0,036 —• + 0,058 promille p = o,01 — 0,051 —• + 0,073 promille P = 0,001 — 0,068 —• + 0,090 promille Om alla negativa värden betecknas som nollvärden, erhålles: Medeltal: + 0,0164 promille ± 0,0011 Standarddeviationen (s): ± 0,0170 promille Funnen variationsbredd (range): 0 —»• + 0,08 promille Detta låga försöksfel i prov, vilka ej innehålla alkohol, förutsätter en rad standardbetingelser, främst en minutiös noggrannhet och vana vid mikrokemiskt analysarbete, exakt dosering av bikromatsvavelsyran, minst 3, eventuellt 4—5 blindprov, trippelprov vid varje provtagning och varje enskilt prov vägande minst 100 mg, konstant temperatur vid destillationen och konstanta tidsförhållanden vid den efterföljande titreringen. 288

Ett försöksfel vid trippelanalys av ± 0,018 promille innebär att man i prov utan alkohol endast i 5 fall av 100 skall på grund av rena analysfel finna värden utanför gränserna ± 0,04 promille (P = 0,05), i 1 fall av 100 utanför gränserna ± 0,05 promille (P =0,01) och endast i 1 fall på 1 000 utanför gränserna ± 0,06 promille (P = 0,001). En utförlig redogörelse för metoden och dess försöksfel återfinnes i bilaga 3. Fördelning: Såsom framgår av utredningen över Widmarksmetoden och dess felkällor (bilaga 3), erhålles vid analys av blodprov icke innehållande alkohol reduktionsvärden, som på grund av variationer i blindproven kunna vara såväl positiva som negativa och som väntas variera omkring noll. Omräknas dessa reduktionsvärden till promille alkohol, erhållas "alkoholvärden", som ävenledes kunna vara såväl positiva som negativa. Mot den bakgrunden är det icke förvånansvärt att man vid undersökning av blodprov från personer, vilka icke förtärt alkohol, skall finna såväl positiva som även negativa värden. Hos 220 friska individer med varierande alkoholvanor, tillhörande olika yrkeskategorier, vilka enligt egen uppgift icke hade förtärt alkohol på de sista 1 2 - 3 6 timmarna, voro reduktionsvärdena med Widmarkmetoden i genomsnitt + 0,011 promille ± 0,0016 (se tabell 52). Värdenas fördelning framgår av fig. 20. Endast 6 av 220 värden voro över + 0,06 promille, det lägsta funna värdet var — 0,09 promille och det högsta + 0,08 promille. I överensstämmelse med den uppfattningen, att vid analys av 0-prov analysfelen måste medföra såväl positiva som negativa värden iakttogs i detta material icke mindre än 25,4 % negativa värden. Ur den funna spridningen (s = ± 0,024 promille) kan man beräkna (tabell 52), huru

värdena skulle fördela sig vid en normalfördelning. 95,5 % av materialet skulle falla mellan gränserna — 0,04 och + 0,06 promille, och 2,25 % av värdena skulle vara högre än + 0,06 promille. Som framgår av tabell 52, föllo 94,2 % av fallen mellan de teoretiskt beräknade gränserna, och endast 2,7 % voro över + 0,06 promille. Överensstämmelsen med den teoretiska fördelningen var alltså mycket god. Vid analytiskt arbete betecknas ofta värden mindre än 0, således negativa värden, som 0-värden. Göres likadant här, bli 56,3 % av fallen rena 0-värden, och medeltalet blir under dessa omständigheter (tabell 52) + 0,0164 promille ± 0,0011 (n - 220, s = 0,0170 promille). Diskussion: Som ovan framhävts, kunna värden upp till ± 0,06 promille (bilaga 3) vara att tillskriva rena analysfel, utan att alkohol eller annan reducerande substans behöver vara närvarande. Värden över + 0,06 promille kunna således bero på analysfel eller vara att tillskriva närvaro av alkohol eller annan flyktig reducerande substans. I vårt material uppvisade endast 6 fall av 220 (2,7 %) högre värden än 0,06 promille, det högsta var + 0,08 promille. Detta är ett starkt bevis för att det stora flertalet (214/220) av de undersökta personerna (97,3 % = = 214/220) verkligen varit "alkoholfria" vid tiden för provtagningen, trots att i detta material föregående alkoholförtäring icke kunnat uteslutas på annan grund än försökspersonens egen utsago, och att proven tagits på varierande kategorier av personer med vitt skilda alkoholvanor och vid olika tider på dygnet. De i 6 fall av 220 funna reduktions värd ena över 0,06 promille, — maximalvärdet var 0,08 promille — torde i det fall att analysfel kunna uteslutas bero på kvarvarande alkohol 19

från föregående förtäring. Detta har också kunnat visas i de fall som undersökts parallellt med Widmark- och med ADHmetoden. För rättsligt bruk kan man därför fastslå, att man endast i undantagsfall [1 fall på 1000 (P = 0,001)] hos friska personer, vilka icke ha förtärt alkohol, i trippelprov enligt Widmarkmetoden skall finna reduktionsvärden i blodet överstigande + 0,06 promille, den övre gränsen kan dock sättas till + 0,08 promille. Dessa resultat, liksom det funna medeltalet + 0,01 promille, äro vidare ett starkt stöd för antagandet, att utan föregående alkoholförtäring alkohol normalt icke förekommer i organismen. Det slutgiltiga beviset lämnas med ADH-metoden (se nedan). ADH-metoden Då redan undersökningarna med Widmarkmetoden ha visat att sannolikheten att finna förhöjda reduktionsvärden hos friska personer, som icke förtärt alkohol, var synnerligen liten, begränsades undersökningarna med ADH-metoden att omfatta 90 slumpvis utvalda individer, vilka undersöktes på olika sätt: a) I en första serie togos 6 kapillärer vid varje provtagning, av vilka 3 skickades för analys enligt ADH-metoden och 3 för analys enligt Widmarkmetoden. En direkt jämförelse mellan ADH- och Widmarkvärden kunde ske på detta material, som sammanlagt omfattade 46 slumpvis utplockade individer. Medeltalet var + 0,0124 promille ± 0,0045 (n = = 46, s = 0,0307 promille, range — 0,06—* + 0,08 promille). Ur tabellen framgår att materialet är representativt för hela normalmaterialet redovisat ovan. De 46 Widmarkvärdena överensstämde helt med dem för materialet i tabell 52. ADH-värdena i denna serie voro noll i 289

varje fall, dvs. halten av ev. alkohol låg i varje enskilt fall under 0,01 promille. b) I en andra serie undersöktes kapillärprov från friska enbart med ADH-metoden. ADH-värdena voro noll i samtliga fall, dvs halten var med säkerhet lägre än 0,01 promille. c) I en sista serie togos venprov på 1 ml blod och analyserades enbart med ADHmetoden. I samtliga fall voro värdena = noll, som med ADH-metodens känslighet betyder att halten av alkohol måste med säkerhet ha varit mindre än 0,001 — 0,0001 promille. Sammanfattande innebära dessa undersökningar med ADH-metoden att i blodprov från friska personer, vilka icke förtärt alkohol, ingen alkohol kunnat påvisas, och att den eventuella förekomsten av alkohol i ett prov måste härröra från utifrån tillförd alkohol, således i regel genom förtäring. Då alkohol snabbt övergår från blodet till olika organsystem, och från de olika organen tillbaka till blodet och denna övergång följer bestämda lagar, kan det icke tänkas att alkohol i någon större mängd skulle kunna bildas i organismen utan att denna nybildade alkohol snabbt skulle passera över i blodbanan och bliva påvisbar i det cirkulerande blodet, i utandningsluften eller i urinen. Frånvaron av alkohol i blodet hos personer vilka icke förtärt alkohol talar för att alkohol icke heller kan nybildas i andra organ. Då bland de försökspersoner, som undersökts, även befann sig ett antal alkoholister, gäller det här sagda även för alkoholister. ADH-metoden ger utslag för etylalkohol och vissa närbesläktade högre alkoholer såsom propyl- och butylalkohol, vilka senare på grund av sin giftighet dock ej kunna normalt väntas förekomma i kroppen, ADH-metoden ger icke utslag för andra flyktiga reducerande substanser som t. ex. acetaldehyd, aceton, P-oxismörsyra, acetättikssyra, metylalkohol 290

eller eter. Då ADH- och Widmarkmetoderna givit så överensstämmande värden får det anses vara bevisat, att det under normala omständigheter hos friska vilka icke förtärt alkohol, inom metodikens felgränser icke förekommer alkohol i blodet och icke heller andra flyktiga, reducerande substanser, som giva utslag med vare sig ADH-metoden eller Widmarkmetoden. Reduktionsvärdet hos patienter med diabetes

Som en viktig del av vårt arbete har en mycket omfattande undersökning av reduktionsvärdena hos patienter med diabetes företagits. Den huvudsakliga avsikten med denna undersökning var att klarlägga förhållandena hos patienter med en diabetesgrad, som icke hindrade dem från att deltaga i alla i ett samhälle förekommande uppgifter. Som exempel på en sådan kategori valdes diabetespatienter, vilka gingo i fullt arbete. De utplockades slumpvis ur ett diabetesmaterial, som gick på poliklinisk kontroll. Detta material omfattade 136 fall. Dessutom utvidgades poliklinikmaterialet att även omfatta sjukhusfall med diabetes av olika svårighetsgrad för att undersöka förhållandena hos personer med såväl lätt som svår diabetes med och utan syrabildning, med normalt och förhöjt blodsocker, med och utan urinsocker, i gott skick eller i börjande coma. Detta material omfattade 347 fall. Hela materialet som insamlades under åren 1947—1951 omfattade sammanlagt 583 fall. På dessa patienter ha i regel kapillärprov tagits på gängse sätt i Widmarkkapillärer från fingerblomman, minst 3 kapillärer vid varje provtagning, och samtliga prov ha analyserats enligt Widmarkmetoden på Farmakologiska avdelningen. I 200 fall ha prov tagits endast vid ett till-

Tabell 53. Fördelning av reduktionsvärden hos 583 diabetespatienter utan föregående alkoholförtäring Analyserna utförda enligt Widmark-metoden på trippelblodprov. Funna reduktionsvärden äro uttryckta som promille "alkohol". Beduktionsvärde i promille alkohol — 0,050—0,041 — 0,040—0.031 — 0,030—0,021 — 0,020—0,011 — 0,010—0,001 0 —0,009 + 0,010—0,019 + 0,020—0,029 + 0,030—0,039 + 0,040—0,049 + 0,050—0,059 + 0,060—0,069 + 0,070—0,079 + 0,080—0,089 + 0,090—0,099 + 0,100—0,109 Summa Medeltal (inkl. neg. värden): Standarddeviation (s): Funnen variationsbredd: Gränsvärden för: P = 0,05: P = 0,01: P = 0,001:

Poliklinik antal

Sjukhus

procent

1 1 13 22 32 31 22 6 2 3 2

0,7 0,7 9.6 16,2 23,6 22,8 16,2 4,4 1,5 2,2 1,5

0,7

0,021 promille ± 0,0020 0,0229 promille — 0,03 —* + 0,09

Samtliga

antal

procent

antal

procent

2 3 7 7 19 76 120 81 44 28 27 12 7 4 2 8

0,3 0,5 1,6 1,6 4,2 17,0 26,8 18,1 9,8 6,3 6,0 2,7 1,6 0,9 0,4 1,7

2 3 8 8 32 98 152 112 66 34 29 15 9 4 3 8

0,3 0,5 1.4 1,4 5,5 16,8 26,1 19,2 11,3 5,8 5,0 2,6 1,4 0,9 0,5 1,4

0,024 promille ± 0,0013 0,0268 promille — 0,05 — • + 0,10

0,023 promille ± 0,001 0,0259 promille — 0,05 —* + 0,10 - 0,028 - - * + 0,074 - 0,046 - - • + 0,090 - 0 , 0 6 2 — • + 0,108

Tabell 54. Reduktionsvärden hos 583 diabetespatienter, fördelade med hänsyn till män och kvinnor Analyserna utförda enligt Widmark-metoden på trippelblodprov. Funna reduktionsvärden äro uttryckta som promille "alkohol". Beduktionsvärde (i 'promille" alkohol) Kategori

Antal

Polikliniska fall Män Kvinnor Total Sjukhusfall Män Kvinnor Total Samtliga män Samtliga kvinnor Total

medeltal M ± eM

standarddeviation s

52 84

0,0208 ± 0,004 0,0217 ± 0,002

0,0287 0,0187

0,0213 ± 0,002

0,0229

184 263

0,0217 ± 0,002 0,0248 ± 0,002

0,0269 0,0267

0,0236 ± 0,001

0,0268

236 347

0,0215 ± 0,002 0,0240 ± 0,001

0,0273 0,0250

0,0231 ± 0,001

0,0259 291

Tabell 55. Reduktionsvärden hos diabetespatienter vid olika tider på dygnet, analyserade enligt Widmarkmetoden Tid för provtagning

Antal prov

Medeltal (promille)

08—12 12—16 16—20

259 125 58

0,025 ± 0,015 0,014 ± 0,022 0,016 ± 0,032

fälle, på de återstående 383 ha upprepade prov tagits, dels på samma dag vid olika tidpunkter, dels på olika dagar, 3 — 20 kapillärer vid varje provtagning och 2 — 5 gånger per patient. Sammanlagt ha omkring 5 000 prov analyserats. I 124 fall har under åren 1949-1951 en direkt jämförelse gjorts mellan ADH- och Widmarkmetoderna. I dessa fall ha minst 6 kapillärer tagits vid varje provtagning, varvid 3 kapillärer analyserats enligt ADH-metoden på Biokemiska Nobelinstitutet, och 3 kapillärer enligt Widmarkmetoden på Farmakologiska avdelningen. I ett antal diabetesfall ha dessutom större mängder blod, 1 ml, tagits som venprov för att möjliggöra bestämning av även minimala mängder alkohol (0,001-0,0001 promille). Widmarkmetoden Försöksfel: Liksom för motsvarande prov från friska individer gäller, att reduktionsvärdena, om inga reducerande substanser förefinnas i provet, på grund av analysfelen måste svänga runt noll med såväl positiva som negativa värden. Då vid varje provtagning flera kapillärer tagits, kan variationen mellan värdena för de enskilda kapillärerna tjäna som underlag för en statistisk analys av storleken av försöksfelen. Sammanlagt har den statistiska bearbetningen av försöksfelen grundats på 1 217 slumpvis utplockade analyser. 292

Försöksfelet i trippelprov från personer med diabetes, vilka icke förtärt alkohol, motsvarade ett reduktionsvärde av ± 0,019 promille vid analys enligt Widmarkmetoden. Storleksordningen är densamma som för ett material av 666 slumpvis utvalda prov från friska ±0,017 promille, och skiljer sig icke från det försöksfel, ± 0,018 promille, som iakttagits på ett stort material av friska och diabetiker på 3 078 prov, tidigare redovisat i bilaga 3. Skillnaderna voro icke signifikativa, varför det på hela materialet funna värdet ± 0,018 promille, förutsattes vara det riktigaste. Det kan därför fastslås att försöksfelet i blodprov från diabetespatienter utan föregående alkoholförtäring i genomsnitt motsvarar ett reduktionsvärde av ± 0,018 promille. Denna siffra innebär som för friska, att gränsvärdet för analysfel är ± 0,06 promille, vilket endast undantagsvis (1 fall på 1 000, p _ 0,001) överskrides. Fördelning: I det polikliniska materialet, som utgjordes av sammanlagt 136 fall, 52 män och 84 kvinnor, var medeltalet för reduktionsvärdena för detta material + 0,021 promille ± 0,0020. De enskilda värdena varierade mellan — 0,03 promille och + 0,09 promille. Ingen skillnad förelåg i detta avseende mellan män och kvinnor (tabell 54). Värdenas fördelning framgår av tabell 53; icke mindre än 95,6 % av värdena voro under 0,06 promille, dvs. motsvarande analysfelen, och intet värde översteg 0,09 promille. För att klarlägga, om samma förhållanden återfinnas även på ett material av svårare diabetessjuka, utvidgades materialet att även omfatta ett sjukhusmaterial, undersökt åren 1947—1951, sammanlagt 347 personer. Medeltalet för sjukhusmaterialet var = + 0,024 promille ± 0,0013 (n = 247, s = = 0,0268 promille) (tabell 53), ingen skillnad förelåg mellan reduktionsvärdena hos män och kvinnor. Fördelningen finnes i tabell 53.

Icke mindre än 92,6 % av samtliga reduktionsvärden (334 av 347) falla under 0,06 promille och voro således att tillskriva rena analysfel, det högsta var 0,10 promille. Vid ett studium av reduktionsvärdenas fördelning över dygnets timmar (tabell 55) framkom ingen korrelation mellan reduceringsvärdena och tiden på dygnet: medeltalen voro t. o. m. något lägre på eftermiddagen än på morgonen. För att närmare utreda sjukhusmaterialet underkastades detta en speciell analys. Ur hela materialet utplockades slumpvis 77 patienter, undersökta åren 1947—1948, och journaluppgifterna specialbearbetades. Ur tabell 56 framgår materialets sammansättning. 83 % av patienterna stodo under insulinbehandling. Det är uppenbart att detta patientmaterial utgjordes av ett för svårare diabetes typiskt sjukhusmaterial, vilket bl. a. framgår av blodsocker- och urinsockervärdena. Ej mindre än 91 % av blodproven uppvisade ett blodsockervärde över 120 mg%, det högsta på detta material var 654 mg%. I 67% av fallen förelåg positivt urinsocker med en medelutsöndring per dygn av 35 g socker per dag (10 — 220 g). Syrabildning förekom: sammanlagt 26 % av materialet hade haft positiv Legal i anamnesen eller under sjukhusvistelsen. På detta specialbearbetade material ha sammanlagt vid 171 olika tillfällen kapillärprov tagits för analys enligt Widmarkmetoden. Medeltalet för reduktionsvärdena enligt Widmarkmetoden var + 0,021 promille ± 0,0015 (n = 171, s = 0,0205 promille). Fördelningen var densamma som det övriga diabetesmaterialet, vilket visar att det specialbearbetade materialet var representativt för hela det undersökta sjukhusmaterialet. Någon högre halt av reducerande substans, som skulle kunna simulera alkohol, förelåg icke heller på detta material. Endast 8 fall av

Tabell 56. Kliniska data för 77 slumpvis uttagna diabetespatienter, vårdade på sjukhus 1947-1948 Upprepade blodprov (n = 171) ha tagits för analys av reduktionsvärden enligt Widmarkmetoden och korrelerats till kliniska data. Data

Antal fall Ålder

Antal fall

Medeltal (variationsbredd)

Anamnestiska data 77

Sjukdomens duration Insulinbehandling 65 (83 %) Ej insulinbehandling ' 12 (17 %) Tidigare coma eller precoma 6 ( 8 %) Positivt Legals prov 20 (26 %)

82 år (14—85) 5 år (1—18)

Data vid provtagningen Blodsocker: Normalt 9 ( 7 %) 87 mg % (70—115) Förhöj t 121 (91 %) 245 mg % (130—654) Urinsocker: Negativt 56 (33 %) 0 Positivt 115 (67 %) 35 g/dag (1—220) Aceton (Legals prov): Negativt 157(92 %) Positivt 1 4 ( 8 %)

171 (4,6 %) föllo utanför analysfelen = ± 0,06 promille, och det högsta funna värdet var + 0,10 promille. I tabellerna 57 och 58 äro de funna reduktionsvärdena relaterade till den vid provtagningen rådande blodsockerhalten resp. till förekomsten av urinsocker och urinsockrets mängd. Ingen säker relation till blodsockerhalten kunde iakttagas, ej ens i fall med högt blodsocker över 360 mg% och maximalt 654 mg% (tabeU 57). I fråga om reduktionsvärdenas relation till urinsockret voro vid neg. urinsocker eller en utsöndring under 100 g per dag värdena av 293

Tabell 57. Reduktionsvärden enligt Widmarkmetoden i blodprov från diabetespatienter med varierande blodsockerhalter Reduktionsvärde (promille "alkohol")

Blodsockerhalt (mg %) Grupp

antal

medeltal

variationsbredd

medeltal

variationsbredd

70—119 120—239 240—359 360— co

9 59 53 9

87 189 282 409

70—115 130—238 240—354 360—654

0,0145 ± 0,0060 0,0167 ± 0,0023 0,0158 ± 0,0036 0,0067 ± 0,0083

0 -*• + 0,05 — 0,01-»- + 0,07 — 0,02-> + 0,10 — 0,03-> + 0,05

70—654

0,0155 ± 0,0016

— 0,03-»- + 0,10

Total

samma storleksordning som hos friska. När urinsockervärdena voro över 100 g/dag visade reduktionsvärdena en tendens att ligga obetydligt högre: + 0,024 promille mot + 0,016 promille i de andra fallen (tabell 58). Vad slutligen fallen med pos. Legal1 beträffa (tabell 59) visade reduktionsvärdena i de prov, där Legal varit positiv vid provtagningen en tendens till obetydligt förhöjda värden: + 0,031 promille mot 0,016 promille i de andra fallen. Det är således uppenbart att ej ens vid grava diabetesfall med högt blodsocker, hög utsöndring av urinsocker och ordentlig syrabildning några avsevärt stegrade reduktionsvärden föreligga. Även vid så högt blodsockervärde som 654 mg% och en urinsockerutsöndring på 220 g per dygn ha normala reduktionsvärden iakttagits. Det kan dock förekomma, att hos en patient med ett pos. Legals prov en obetydlig ökning av reduktionsvärdena med i genomsnitt + 0,03 promille kan iakttagas. I enstaka fall torde hos svårt sjuka diabetespatienter, hos vilka det aktuella tillståndet är så dåligt att det med säkerhet utesluter varje möjlighet att föra bil, något förhöjda reduktionsvärden kunna föreligga, maximalt omkring + 0 , 1 0 promille. I hela vårt undersökta diabetesmaterial (583 fall) ha enligt tabell 2 i mindre än 3 % (16/583) värden över 0,08 promille förekommit, det maximala var 0,10 promille. Det är 294

således uppenbart att icke blott vid lätta diabetesfall utan även vid svåra diabetesfall med höga blodsockervärden och positiv Legal några mera förhöjda värden icke förekomma. I fall med neg. Legals prov äro reduktionsvärdena i genomsnitt + 0,02 promille, avvikelse från värdena hos friska är i genomsnitt 0,01 promille. Fördelningen av värdena i diabetesmaterialet återfinnes i fig. 20. Medeltalets storlek talar för att vid jämförelse med förhållandena hos friska en systematisk skillnad av + 0,01 promille kan tänkas föreligga hos personer med diabetes. Högre reduktionsvärden, simulerande alkohol, förekomma icke i värt material. Besultatet talar för att det ej heller hos diabetessjuka föreligger alkohol i blodet hos personer, som icke förtärt alkohol. ADH-metoden Under aren 1949—1951 togos även i ett större antal fall blodprov frän diabetespatienter för ADH-analys. I 124 fall togos vid provtagningen från varje patient 6 kapillärprov, hälften av kapillärerna vid den 1 Förekomsten av s. k. acetonkroppar eller syror i urinen fastställes med tvenne prov, Legals och Gerhardts prov. Ett positivt utslag med Legals prov angiver förekomst av syror; liksom även ett positivt Gerhardts prov. I den oövades hand kan dock Gerhardts prov uppfattas som positivt även efter intagande av t. ex. acetylsalicylsyra o. d. utan att acetonkroppar eller syror äro närvarande.

Tabell 58. Reduktionsvärden enligt Widmarkmetoden i blodprov från diabetespatienter med varierande mängder urinsocker Urinsocker (gram per 24 tim.)

Reduktionsvärde (promille "alkohol")

Grupp

antal fall

medeltal

variationsbredd

medeltal

0 1— 50 51—100 101— co Total

36 80 25 10

0 17 66 134

0 1— 45 51— 84 104—220

0,0158 ± 0,0026 0,0161 ± 0,0038 0,0120 ± 0,0040 0,0240 ± 0,0120

0—220

0,0159 ± 0,0025

enskilda provtagningen analyserades med ADH-metoden på Medicinska Nobelinstitutet, och den andra hälften med Widmarkmetoden på Farmakologiska avdelningen. Av de undersökta patienterna vårdades 67 på sjukhus, och 57 voro poliklinikfall. Beduktionsvärden med Widmarkmetoden voro i medeltal + 0,0182 promille ± 0,0015 (n = 124, s = 0,0187 promille), således samma storleksordning som för hela diabetesmaterialet (tabell 53). De med båda metoderna parallellundersökta fallen äro således representativa för hela vårt undersökta diabetesmaterial. Samtliga värden med Widmarkmetoden utom två falla mellan gränserna — 0,01 och + 0,06 promille, således inom de tidigare anförda gränsvärdena för rena analysfel. Två värden, på 0,08 och 0,10 promille, härröra från sjukhusfall. ADH-analysen visade nolfvärden i 123 fall av 124. I ett fall var medeltalet + 0,04 pro-

variationsbredd 0,01 0,030,030,01-

+ 0,05 + 0,10 + 0,05 + 0,10

— 0,03-»- + 0,10

mille, som ligger inom ADH-metodens felgränser. Med ADH-metoden kunde således etylalkohol icke påvisas i något fall. I ett antal fall gjordes ADH-analys på 1 ml blod, varigenom halter ned till 0,001—0,0001 promille kunde bestämmas. Även i dessa fall voro ADH-värdena noll. Praktiska konklusioner Hos friska personer, vilka icke förtärt alkohol, erhöllos vid analys av blodprov enligt Widmarkmetoden reduktionsvärden, vilka i det enskilda fallet svängde mellan gränserna ± 0,08 promille. I genomsnitt var reduktionsvärdet hos friska + 0,01 promille. Med ADH-metoden kunde ingen etylalkohol påvisas hos personer, som icke förtärt alkohol. Hos diabelessjuka förelågo samma förhållanden som hos friska. Beduktionsvärdena enligt Widmarkmetoden svängde omkring noU, med ett genomsnitt av + 0,02 promille

Tabell 59. Reduktionsvärden enligt Widmarkmetoden i blodprov från diabetespatienter med och utan positiv Legal Reduktionsvärde (promille "alkohol") Patientgrupp

Antal prov

medeltal

variationsbredd

— 0 , 0 3 - > + 0,10

Negativ Legal i anamnes och på sjukhus

0,0033 ± 0,0032

Positiv Legal vid provtagningen . . .

0,0307 ± 0,0071

-*- + 0,10

Procent 40 - i

30 -

20-

10 -

»»•w -0.10 promille

-0.05

i,l|H,B,ljB,M|H, + 0.05

+ 0.10 promille

Fig. 20. Fördelning av reduktionsvärden hos friska (vänster) och diabetiker (höger). Varje värde grundar sig på 3—20 kapillärprov, motsvarande 1 400 prov på friska och 5 000 prov på diabetiker. Friska: Medeltal 0,011 promille ± 0,0016 (n = 220). Diabetiker: Medeltal 0,023 promille ± 0,0011 (n = 583).

och gränsvärdena —0,04 och + 0 , 1 1 promille. Dessa värden gälla för insulinbehandlade och icke insulinbehandlade patienter med normalt blodsocker eller med förhöjt blodsocker — upp till 654 mg% — med neg. urinsocker eller en sockerutsöndring upp till 200 g per dygn, med syrabildning (pos. Legal) eller fall utan syrabildning. Det är anmärkningsvärt att i vårt material så få fall visat en alkoholhalt i blodet, överstigande analysfelet, trots att i detta material föregående alkoholförtäring icke kunnat uteslutas på andra grunder än försökspersonens egen utsago. Med Widmarkmetoden fås hos friska ett genomsnittligt reduktionsvärde av + 0,01 promille och hos diabetespatienter i genomsnitt + 0,02 promille. I det enskilda fallet kunna reduktionsvärden variera hos friska upp till + 0,06 promille och i undantagsfall upp till + 0,08 promille. Hos diabetespatienter kunna reduktionsvärdena variera 296

upp till + 0,08 promille, och i undantagsfall hos svårt sjuka med högt blodsocker, höjt urinsocker och pos. Legals prov, upp till + 0,10 promille. Den systematiska skillnaden mellan de friska och de diabetessjuka uppgår således till 0,01-0,02 promille. Ur rättslig synpunkt har redan hänsyn tagits till här anförda reduktionsvärden i det systematiska avdrag på + 0 , 1 5 promille, som alltid göres i rättsfall (se nedan) vid bedömning av blodprov, analyserade enligt Widmarkmetoden. Med ADH-metoden har ingen förhöjnins av reduktionsvärdet iakttagits vare sig hog friska eller diabetessjuka, ej ens vid analys av prov på 1 ml, då gränsen för metoden ligger vid 0,001-0,0001 promille. Då vi icke på detta stora material kunnat påvisa några förhöjda reduktionsvärden hos diabetiker, vilka icke förtärt alkohol — det högsta värdet med Widmarkmetoden var

0,10 promille — blir ydr slutsats således den att etylalkohol icke synes förekomma i blodet hos friska eller hos diabetessjuka, för så vitt de icke förtärt alkohol. Den tanken har framförts, att diabetiker skulle kunna uppvisa högre reduktionsvärden i blodet än friska, och t. o. m. kunna nybilda alkohol utan föregående förtäring. Detta skulle ur blodprovssynpunkt och med hänsyn till den teoretiska möjligheten att den i organismen bildade alkoholen skulle medföra en motsvarande alkoholpåverkan medföra den konsekvensen att diabetikerna skulle placeras i en särskild kategori och icke få föra motorfordon med tanke på risken för denna påverkan. Våra här framlagda undersökningar visa med aU evidens att det i detta hänseende icke föreligger någon skillnad mellan friska och diabetiker. Hos ingendera kategorien förekommer etylalkohol i blodet annat än efter alkoholförtäring. Ur blodprovssynpunkt och med hänsyn till raltfyllerilagstiftningen finnes således ingen anledning att placera diabetikerna i särklass. Analys av blodprov, innehållande alkohol

Nästa steg i jämförelsen mellan Widmark och ADH-metoderna var att i omfattande försöksserier jämföra de båda metodernas utslag vid analys av prov, innehållande alkohol. 1. I en första serie prov bereddes omväxlande på Biokemiska Nobelinstitutet och på Farmakologiska avdelningen lösningar, till vilka en känd mängd alkohol tillsattes. Lösningarna analyserades parallellt på de båda laboratorierna, överensstämmelsen var komplett. 2. I följande serier gjordes så en jämförelse mellan analysresultaten med ADHmetoden och med Widmarkmetoden avblodprov, innehållande alkohol. a) I en serie utfördes på Farmakologiska avdelningen ett stort antal "belastningsför20

sök" med frivilliga försökspersoner. Dessa tillhörde vitt skilda yrkeskategorier och hade varierande alkoholvanor, från måttliga alkoholförtärare till en grupp alkoholister. Försöken tillgingo så att försökspersonerna kommo på fastande mage på morgonen. Först togos prov för att utesluta att det fanns kvar alkohol i blodet sedan ev. föregående alkoholförtäring. Sedan tillfördes bestämda mängder alkohol av olika slag, från maltdrycker till starksprit i olika former, och blodprov togos med jämna tidsintervall, i regel 30—45 min. under sammanlagt 5—7 timmar. Vid varje enskild provtagning fylldes 6 kapillärer, av vilka tre analyserades på Farmakologiska avdelningen enligt Widmarkmetoden, och tre på Biokemiska Nobelinstitutet enligt ADH-metoden. Sammanlagt togos 40—60 kapillärer vid varje försök. b) I en annan försöksserie jämfördes resultaten vid analys på Statens rättskemiska laboratorium enligt Widmarkmetoden med ADH-metoden på följande sätt: Efter överenskommelse med polisläkare, framför allt i Stockholm, togos under en viss tidsperiod minst 5—6 kapillärer vid varje undersökning av bilförare misstänkta för "rattfylleri". Tre kapillärer sändes som vanligt till Statens rättskemiska laboratorium för analys enligt Widmarkmetoden, medan 2—3 kapillärer sändes till Biokemiska Nobelinstitutet för analys enligt ADH-metoden. Samtliga dessa data ha sedan använts dels för en bestämning av försöksfelens storlek, dels för en direkt jämförelse mellan utslagen med Widmarkmetoden och med ADH-metoden. Widmarkmetodens försöksfel De skillnader i halt, som föreligga mellan de olika kapillärerna vid ett och samma provtagningstillfälle ha varit underlaget för beräkning av försöksfelets storlek, samman297 •

ADH

till 0,0021 promille _ 0,0051 vid Farmakologiska laboratoriet och — 0,0040 promille ± / ± 0,0050 vid Statens rättskemiska laboratorium. Skillnaden var icke säkerställd för någon differens ( P > 0,05, beräknat med /-analys), vilket innebär att det icke förelåg någon systematisk skillnad mellan de båda kapillärerna i en dubbelanalys, ej heller ,<£ o 0 o mellan de tre kapillärerna i en trippelanalys. 0 Den faktiska skillnad, som kunde uppträda . # mellan två kapillärer i en dubbelanalys, &% CSV ^ sammanhängde således med försöksfel vid tagningen av proven och vid den kemiska analysen. Skillnaden mellan två kapillärer 0.5 1.0 1.5 2.0 2.5 uppgick i genomsnitt till ± 0,040 promille vid Widmark (Kl) Farmakologiska laboratoriet vid halter under Fig. 21. Relationen mellan alkoholhalten i blodprov analyserade enligt ADH-metoden (på Medicinska 1 promille, och ± 0,027 promille vid BättsNobelinstitutet) och enligt Widmark-metoden (på kemiska laboratoriet. Vid halter över 1 proFarmakologiska laboratoriet, Karolinska institutet). För statistiska data, inklusive regressions- mille var skillnaden ± 0,060 promille vid och korrelationskoefficienter, se tabell 63. Farmakologiska laboratoriet, och ± 0,064 promille vid Bättskemiska laboratoriet. Skilllagt ha för bearbetningen slumpvis uttagits naden mellan de båda kapillärerna varierade 86 fall (258 kapillärer) från Farmakologiska i de enskilda analyserna på det ena laboratoriet från 0 till 0,16 promille och på det avdelningen, undersökta 1949—1951. Underlaget för bearbetningen av försöks- andra från 0 till 0,21 promille.

°/°

f

felen vid blodalkoholbestämning enligt Widmarkmetoden vid Statens rättskemiska laboratorium har utgjorts av 104 slumpvis utplockade fall med 312 kapfllärer. Sammanlagt undersöktes 570 kapillärer från de båda laboratorierna. Vid den statistiska analysen ha differenserna mellan l:a och 2:a kapillären i varje trippelprov varit underlaget för beräkningen av försöksfelets storlek. Materialet har delats upp efter laboratorium och efter alkoholhalt, en grupp av prov med under 1 promille alkohol i provet (86 prov) och en grupp med över 1 promille alkohol (104 prov). Alkoholhalten varierade mellan 0,01 och 3,01 promille i de enskilda proven. Den genomsnittliga skillnaden mellan de båda kapillärerna i dubbelanalys uppgick 298

Ur de funna differenserna kan försöksfelet i en enskild kapillär beräknas (tabell 60, kol. 6). Det visade sig vara ± 0,028 promille vid Farmakologiska laboratoriet resp. ± 0,019 promille vid Statens rättskemiska laboratorium vid halter under 1 promille, och ± 0,042 promille resp. ± 0,045 promille vid halter över 1 promille. Det intressanta är här att försöksfelens storlek var i stort sett densamma vid båda laboratorierna, trots att proven härröra från så olika material. På Farmakologiska laboratoriet voro de hämtade från frivilliga försökspersoner med varierande alkoholvana, samtliga prov togos av samma läkare, och analyserades av samma assistent. På Statens rättskemiska laboratorium härrörde proven från personer, misstänkta för "rattfylleri",

,co _, ©

a B . B r* y1

försöksf blodpro e alkoho

©*

1*

H

r* " Ö

©_ ©*

y\

ränsvärde vid analy innehål]

3 ca

II o,

a

T:

•GM Oo

B ca c/3

—« CN •»* © ©

©_

II a<

•a •

^

ea &

"3 > _, >H p Q

hi* / ^ \ as

r-~

«H

__

f»

CO "<*

00 U »ft O N-'

© © ©"©*

Ti

©"

O

QS

co © irs r» © © ©"©*

©*

to eo eo oo © © ©*©*

CN

oo r-

©

© r^>

m © ©*

CN

© ©_ ©*©*

m ©

eo © O O ©*©

© © ©_

© ©

CN t^

© ©

© ©*

© t~ ©^

•*

©"

©*©

ft, a*

^o a os* e ca O tea

o

© © ©*©*

© <* CN

•n © O

© co © ©

©

©"

CN y* CN i f t

m

© © © ©

©

•<*<

o

©

© CN ©

CO CN ©

©

©

©

TM TI

©

O CM ©

©

©

© yl CN i f i © © ©

©

00 © •<J< U 0 yl (N

© O

© ©

1^ ifj

°. ©*

1-1

-* © ©

c cS

• * -1—<

es

4) 4 ) J J

©

Tlly

©

SS*

:0 05 C _

B. s © _

©

a o

a2 lft

i *.- .fe:0 ^ I sg £ S3

Q.

"a •i

I

c

<*» ^

c 5 1c

/~\ =3 V

—•

O

oo g II « c e ^_

bl

CO

•

o

4) T) V

Vi C

os

O

V

o o

TZ

_ca

I _« ,s -o o

C 3

B 1_

ca «

•äg

_ i

Vi

©

©

©

©

©

©

©

© © © ©

© ©

^ ©

<N

©

CO

+I 1+ + 1

1 1 •n CN © ©

©

©

©

y

.—<

eo o

lO

**

rr~

©

•^ co

o"»-?

©*

© © m co

©

CC

T i

© eo

++ + 1 1 1I1 1 © ©

© © © —1

© © ©

+ © m •<*< o ift co O

Ti

© ©

TI

©

CO

rco

©

i»

"*! •n

."2 *C 2 "° "C 'C „.3.3 S222

_, eo* ++ + ©

©_

11 1 1

yl © © © ©**-*"

l

••O :© :©

©

X» Si _

5 „_

©

O O O

© © H

© ©

O

TM

t>

Ti

oo

© m

CN t »

©

l O MS 00 ©

© ©

T-1

T i

r

•*

c ac S

1 CM

TH

VA

•g

US

i

os

a ca

c<v

aos a

O >

s

o bl

&

ca

_

.3

:ca

VA

•"

«

3o

CO

V

b b, ^

:ca :ca :ca r

>

>

>

_

cä cd

rt

"g e c c i .2.2 .2

yl

VA

osas

9 O

os

ca

e ca ti

:"5 hl OS

C S ca

c BB B

1 EB B »1 91

bi

O

O

o

3 73 T5 T3

Vi

g

ät 3 3 3

Bl

Xi ca y

CS

ft

g ca ca ea C 5 a " « "ca 3 J3 J3 43 ra bi in u 3 <u a> os "* C C C

"ca T4 O

'Si 5

Oi Di

>22 3 c o o o _ c ö c W) eo oo

'C o

M

ca

H

B

ca M

os

"ca o

o h

H

3ca

b!

O

ycxs

os

"C o B

t)

t^ t » r»

*o *o "o

Ti

"5

e

V

B e B

Ti

> > >

s *2 "5^3 o g

0 0 OS i f t CN N M

"0 13 T3

oo r^ t^ oo •* © TM

a> « 5 fe £ >

1 T i

|+ eo

2 2 os ca ca cä

©

ca

t2

c

i f i -•* CN •<*

©

m

CN

bl

-a

©

©

©

*0

©

© m Ti Tt<

t-- i f t © T*

C 'co caS

M

CO ©

io m o c*© o"

»-t

MM A ca ca ca

2*2

w

•«*

C

jo

Wg

M1

e

ca

0 0 CN CN - # © O

|+ |

| .-sa

•"2 le s _ s C

K5

ca

3 ca

-C

CC

ca

T) T) 0> C

»B. O C . ca

© co

2 :«

. ^ j

v

iu *bi

bl

bl

bl

9 tea :ca :ca

2 > > • C os os os ä C Cc

tea :ca tea tea H

bl

bl

b|

13 B

rt

*c3 K

%s

'._?*•

j

Jr +*

/

2*

felet i en trippelanalys uppgivits vara _ 0,05 promille; för rättsmedicinskt bruk räknar man i Sverige med ett maximalt fel av _ 0,15 promille (3 X medelfelet; P = 0,003). Vid vår undersökning har felet faktiskt visats vara endast _ 0,02 promille och det maximala felet (P = 0,001) _ 0,06 promille vid lägre halter och _ 0,09 promille vid högre halter. Widmarkmetoden har således i praktiken t. o. m. visat sig ha hälften av den felmarginal som tidigare antagits vara fallet.

Det framgår således klart ur det föregående att försöksfelen vid de blodalkoholanalyser, -, I —I 1 1 1 0.5 1.0 1.5 2.0 2.5 3.0 som utförts vid Statens rättskemiska laboWidmark (SRL) Fig. 22. Relationen mellan alkoholhalten i blodprov ratorium på prov från personer, misstänkta analyserade enligt ADH-metoden (på Medicinska för rattfylleri, ha varit små och avsevärt Nobelinstitutet) och enligt Widmark-metoden (på Statens rättskemiska laboratorium). För statistiska mindre än de som förutsatts vid rättslig bedata, inklusive regressions- och korrelationskoef- dömning. ficienter, se tabell 63. Storleksordningen av felen i detta material och voro tagna av olika läkare, men analy- överensstämma i stort med de fel, som iakttagits vid en lång serie tidigare bestämningar, serade av i stort sett samma assistenter. Resultaten från Farmakologiska avdel- vilka redovisats i bilaga 3, tabell 50. ningen och från Statens rättskemiska laboratorium ha även sammanslagits till ett ADH-metodens försöksfel

/

material och återgives i tabell 60. Ur tabell 60 framgår att försöksfelet vid analys av alkoholhalten i en enskild kapillär var ± 0,037 promille (kol. 6). Felet vid analys av ett trippelprov (dvs. tre kapillärer tagna vid samma tillfälle) beräknades enligt formel 8 (bilaga 3) och var i genomsnitt 0,02 promille (kol. 7). Detta fel motsvarar 1,9 % av medeltalet. Det funna felet 0,021 promille betyder att det verkliga felet icke överstiger _ 0,06 promille i 1 fall på 100 (P = 0,01) eller ± 0,07 promille i 1 fall på 1 000 (P = 0,001). Om halten i blodprovet överstiger 1 promille, blir felet något större: _ 0,026 promille, och det maximala felet således _ 0,09 promille (P = 0,001). I den tidigare medicinska litteraturen har 300

Försöksfelen i ADH-metoden ha bestämts på samma sätt som för Widmarkmetoden genom statistisk bearbetning av variationerna mellan värdena för de enskilda kapillärerna i dubbel- eller trippelprov (formlerna 3 och 10) Då samtliga dessa kapillärer härröra från samma personer som i Widmarkmetoden, nämligen frivilliga försökspersoner vilka alkoholbelastats på Farmakologiska laboratoriet, och blodprov från personer, misstänkta för "rattfylleri" i materialet från Statens rättskemiska laboratorium har en direkt jämförelse varit möjlig. Materialet omfattar sammanlagt 464 kapillärer från 190 provtagningstillfällen. Skillnaden mellan de båda kapillärerna i ett dubbelprov kunde svänga mellan 0 och 0,30 promille; i genomsnitt var skillnaden

, bi

"

ft—

©^

b.T3

•ea —

av

ft g

_ c ' _ JS -§ £

os .3. i—t .ca m. ft _

oo

ADH-metod

Karohnska i meUan förs

ft. »ft

O

O

ca

C/3

II

© ©

»ft yl

• *

©"©*

©"

©"©*

©"

»ft ©

CN

•* ©

©

oo

CN © t-» CN O TI

©"©*

©*

©"©*

CO © CN »ft © ©

CM ©

-*

r» CO ©

©*©*

©*

cc

CN

yl yl

CN

CN t ^

r^ »ft ©

© CN

yl

©*©*

O*

oo

»ft ©

©

i f t CN

© © ©

©"

©*©*

©*

yl © ©

ift

»ft ©_

0 0 T* CN © © O

© •^J< ©_

©"©"

©"

©*©"

©"

•>* ira © © © TI

ift © ©^

© »ft •* © O^r-l

oo

©*©*

©*

© * ©

© *

© ©

© ©_

00 O © . © ,

© C O

eo

© eo

ft t»

a o

UH

i n r—

© Ti

©

©

a

ep

tO O] bi tO

oo

»ft © »ft »t

_

o.

Q , bl •57 D i

| 2 a. W

sa

a ft S*

©

© CO •<*< O ©1-1 ©*©"

CN

r» ©^ ©"

© ©

• £ ea

alys em

borator erenser:

t,

.05

IV

1 •

'hall

kolo ide lläre

o _

3 e g, B . * ca t

$

_ 6

ika No]belin labora toriu

ksfelet i prov med olika b

r

tutet, d els på prov , tagna vid F (n = 104). För söksfele n be dub belprov (380

b

£ s„ OJ 03

O bi

Si

få St

©

©"TH"

©"

0 0 CN

i *

©

oo

i

O yl

© ©^

O © _T-l ©

©

©"»-T

©*

©"i-T

©*

i—1 0 5 CO © »ft C-»

•*}< CN

O

ift CN

©*-H*

T^

~*IP O Ti

© Ift CN t>-

©

»ft » A 00 ©

Tji

y *

© ©

<0 rt

TH T—1

T-l T-l

VA

T-l

VA

VA

CN

la o

o 3 03

'So ca

ca

d

Jj

© y\ IV

caO O

0. >0) o

O bi 03

bl

ft

bl

B

_•

.a C "ea

A

sa c :ca

A

bl

ea

bi

4H

.2

o

E

o eo

o "éa bi o

o A

.T,

B .3

o A

ea

os

l

© ©

© © »ft CO

©

O eo"

+ + +1 + + +l 1 1 1 11 1 11

eo • * © TJ< co ©"i-T o *

©

T-l

>ti 2 " * « 3 c 2 3 _ Ä fe P

bi

ca 0

CO

©

ca

r i

^

C/2

>*

<y

la •o o

yl

pco

©

i

J3 O

1 1

E

"o

of

+ + +i 1

0)

—*

3 If!

"03

•3

bl C t o CJ

,—1

>

Vi y

ca

P *"•

s>

_

al

s^

©

©"CN"

8 O bl

_, .

" > tea

oo ©

u A Vi C ,"éa o

/-v

"So 3 b,

OJ

-o bi

° ca^ r« M S OS bl

•ie!

X5

#

1-a _ £

•hi

H

2 B. B ra c

II 2

- • Ö

5 S ^ ea a ea

©

"S

C

fe 5? 3 aa : •B °c Oi2 -

r*

É5

o,

tc3 _ 'Q no Mca ca

^ 5 ©

ft 33

ca A Vi

•£ö o o

A Bca b.

bca

0)

A Vi tea bi 03

*; C

co $

bl

O T-l

5 'u

et> "éa

B 'v

K

l CS C b*

c

s 3 'o

_

Blodalk %o 1.0-i

0.5-

o--oWidm •—«ADH

abnormt länge, emedan det tidvis förelåg vissa svårigheter att anskaffa enzym. Jämförelse mellan Widmark- och ADH-metoderna

t^H,

Frivilliga försökspersoner: Vid "belastningen" av frivillga försökspersoner på Far, •_ makologiska laboratoriet gjordes parallell300 400 ~200~ 100 analyser vid varje provtagning med de båda min Fig. 23. Blodalkoholkurvan efter tillförsel av alko- metoderna: tre av de 5—6 kapillärerna vid hol till en måttlig alkoholförtärare (fp IV), 0,66 gram alkohol per kg kroppsvikt. Biodalkoholana- varje provtagning analyserades med Widlyser enligt ADH-metoden och enligt Widmark- markmetoden på Farmakologiska laboratometoden. Data rörande alkoholomsättningen, se riet, och de återstående 2—3 kapillärerna med tabell 65. ADH-metoden på Biokemiska Nobelinstitumellan de båda kapillärerna 0,12 promille. tet. För bearbetningen utvaldes slumpvis Någon systematisk skillnad mellan de båda sammanlagt 90 prov, med 510 kapillärer, kapillärerna förelåg icke, varför försöksfelet resultaten äro sammanfattade i tabell 62. kunde beräknas på grundval av formlerna Ur tabellen 62 framgår bl. a. att halten i de enskilda proven varierade mellan 0,01 och för dubbelbestämningar. 2,17 promille. Någon systematisk skillnad Ur tabell 61 framgår att försöksfelet i en enskild kapillär i genomsnitt var 0,086 pro- förelåg icke mellan de värden som erhållits mille, och i ett trippelprov 0,049 promille, med Widmarkmetoden och dem som framkommit med ADH-metoden; den genomsnittmotsvarande 4,3 % av medeltalet. liga differensen (kol. 7) var 0,008 promille Det maximala felet för olika grader av ± 0,011 (n = 90). Skillnaderna mellan prosannolikhet överstiger endast med en sannolikhet av t. ex. 1 fall på 20 (P == 0,05) ven varierade mellan — 0,23 och -f 0,44 _ 0,10 promille, och 1 fall på 100 (P - 0,01) promille (kol. 8) och var i medeltal 0,10 promille (kol. 9). ± 0,13 promille och 3 fall på 1 000 (P =

%

= 0,003) ± 0 , 1 5 promille. Försöksfelen ha i denna serie prov, analyserade med ADH-metoden, varit något större än vid analys enligt Widmarkmetoden, men ha icke överstigit den gräns ± 0 , 1 5 promille som tillämpas i rättsmedicinska fall. Orsaken till de något större försöksfelen med ADH-metoden har i första hand varit att ADH-metoden vid denna tidpunkt (1950— 1951) ännu icke var så standardiserad, att den gav ett minimalt försöksfel. Temperaturoptimum och koncentrationsoptimum voro icke ännu klarlagda. Slutligen kunde en av kapillärerna innehålla så litet blod, att felet avsevärt ökade. Vissa av proven fingo ligga 302

Sedan ADH-metoden nu använts i flera år och större erfarenhet vunnits med metoden, äro dessa skillnader nu avsevärt lägre, och överstiga icke 0,20 promille vid halter över 1 promille, och 0,15 promille vid halter under 1 promille. För att illustrera överensstämmelsen mellan resultaten med de båda metoderna, ha i fig. 21 avsatts resultaten i varje enskild analys med ADH-metoden på {/-axeln, och resultaten med Widmarkmetoden på x-axeln. Ur figuren framgår huru starkt värdena äro korrelerade, de gruppera sig runt den 45°-linje, som visar en absolut överensstämmelse, överensstämmelsen har fastställts

_ ii a *2 "•>

B 00 cp c vt . 3 B B

B

fc _ _ _ 2 S3 .B"?

£l2 CP bl

fttea ca -g

-3 M

SffJsé

S T3V

D.T3

T3 t»

"-" tea B K

53°

SS»

SÄ

a 2 Si b,

bi

5 af I O

^ T3

ft

CP

3"Ö g* . • .2 > 2 *a o O bl

^

CP MS

ca

Iflfl B 32 ea

*

^

"éa

^

Ä CP

*

.

ea" rt sS g?, 00 50 tea - 2

°

«_ II — •B 33 °° C _ O bi ^ s - ' . g

1?

©"

©" CN

t

t

©

©

CO

•S-H

_ •* i „ 1

t

t

00 »o © o"

TI

r^ © o"

-H -H

CP

3 « 2 fl 2 a ca o -§

ca a; B A" 2

TH

+ +

B o =5 - 1 NC/ 3 o rt9< -

£ j T3 JJj ea M 33 ca OJ ""' c >

-H

00 CM

CN

03 C/3

34j£o§ | 3 J g1 I

o"

B^

~ £ "3 o „

2 JB 53

CO

-H +

S-llI „

©"

-*

Bil eo jd tO A

« §"§ 1 o 2 «,B • B

o"

+ +

t»

M

*, B B m _ S „ M «•£>

I 1

T*

°« °

V© 8>.2 Bg .fe ° P. ^ TH C cp ea bi

t »ft

© ©

hI- H53. ca o cp

"3 ^ fa .B

t CO CN

-H -H

.•5 2 ^

ca

©"

©"

•s-«t

w >3 *s ca co _ CP T *

°. °.

ca 5 - 3os o> a

33 -3 B «•*

_

Q

-* ©"

+ +

ep .-ca ^ t» ea" «5 oo 50 tea to •"* -B

©

©

>>•

Tji

©*

-y

. .

.2 ca

ea — B ^ • <

a s 2o

b

tö j .

03 T !

-C O . * *<-l CP

*•> "ö ° * "ä! ^Ti-S:2 •O 53 ea S S b ffl

CP

tO . ' i g . _

i :s

^ 3 ca

-B • -Q

2««fl

bl »

_»

_

S - S "'»ca

53 « Ä a l> a u "C .2 o b. „ § 3 3 33

_ >«« ^

^ 3 0 0 rfl

0 0

C

C3 ca _OJ 5 s fe 53 'ET© P.rt

_ca ca^

© © " 23

«« Ct,

TH

S

(C

Tabell 63. Korrelationen mellan ADH- och Widmarkmetoderna Widmarkvärden

1 Farmakologiska

avd.

Statens rättskemiska

ADH-värden y ± e-

(promille)

(promille)

Differens Widmark-ADH (promille)

0,774 ± 0,058

0,768 ± 0,056

+ 0,006 + 0,081

1,459 ± 0,070

1,439 _ 0,067

+ 0,020 + 0,097

1,143 _ 0,052

1,129 ± 0.051

+ 0,014 + 0,073

Antal prov

Laboratorium där proven tagits

x±eX

Karol. laboraTotal

Regression

Laboratorium där proven tagits

regressionsekvation

regressionskoefficient

korrelationskoefficient

avvikelse från regressionslinjen promille *

y = 0,033+ 0,949x

0,949 _ 0,020

0,982 ± 0,0030

0,103

y = 0,058+0,946x

0.946 ± 0,018

0,983 ± 0,0033

0,129

Total y = 0,039+0,954x

0,954 _ 0,012

0,987 _ 0,0019

0,117

1 Farmakologiska

avd.

Statens rättskemiska

Karol. labora-

genom beräkning enligt minsta kvadratmetoden av den rätlinjiga regressionslinjen och av korrelationskoefficienten, liksom även avvikelsen från den räta linjen. Resultaten återfinnas i tabell 63, såväl för jämförelsen mellan ADH-metoden och Widmarkanalyserna på Farmakologiska laboratoriet, liksom mellan ADH-metoden och Widmarkanalyserna på Statens rättskemiska laboratorium. Ur tabellen 63 framgår att korrelationskoefficienten för överensstämmelsen mellan de funna blodalkoholvärdena med ADHmetoden och med Widmarkmetoden var 0,982 ± 0,003 (P < 0,001), vilket talar för en utomordentligt god överensstämmelse mellan de båda metoderna (tabell 63, kol. 7). Regressionskoefficienten var 0,949 ± 0,020. Regressionslinjens förlopp tyder på att Widmarkmetoden skulle kunna giva 0,01 — 0,02 304

v

promille högre värden än ADH-metoden vid höga värden på blodalkoholhalten. Personer misstänkta för "rattfylleri": För att klarlägga Widmarkmetodens tillförlitlighet vid provtagning på personer, misstänkta för rattfylleri, gjordes en omfattande försöksserie i samarbete med Statens rättskemiska laboratorium (professor E. Wolff) varvid de läkare, som av polisen i Stockholm tillkallats för att taga blodprov i fall av misstänkt "rattfylleri" togo minst 5—6 kapillärer vid provtagningen i dessa fall, varefter 3 kapillärer sändes för analys i vanlig ordning enligt Widmarkmetoden till Statens Rättskemiska laboratorium och 2—3 kapillärer för analys enligt ADH-metoden till Medicinska Nobelinstitutets biokemiska avdelning. Sammanlagt 108 konsekutiva fall undersöktes, av vilka 105, enligt uppgift fullt friska,

Tabell 64. Diabetesfall i

"rattfylleri-"materialet

Prov tagna från tre personer, misstänkta för "rattfylleri", vilka uppgivit sig h a diabetes. Proven analyserades enligt ADH-metoden på Medicinska Nobelinstitutets biokemiska avdelning, och en ligt Widmarkmetoden på Statens rättskemiska laboratorium. Resultaten uttryckta i promille alkohol. Widmark-metoden

ADH-metoden medeltal

Identitetsnummer

kapillärvärden

medeltal

Differens ADHWidmark

0,16 0,15 0,18

A 2868/49 0,16

0,16 0,13

0,15

+ 0,01

0,11 0,10 0,11

0,11

0,09 0,05 0,05

0,06

+ 0,05

1,21 1,27 1,24

1,24

1,25 1,20 1,23

1,23

+ 0,01

Identitetsnummer

kapillärvärden

1 160 III

74 IV

100 IV

A 1605

A 166

k u n d e tjäna som underlag för statistisk be-

söktes för misstänkt "rattfylleri" och d ä r

arbetning. Tre fall uppgåvo sig h a socker-

blodprov togos för analys såväl enligt ADH-

sjuka,

och redovisas särskilt

Alkoholhalten

i proven

(tabell 64).

varierade

mellan

metoden som enligt W i d m a r k m e t o d e n befunno sig också 3 personer, som uppgåvo

0,0—3,01 promille. Resultaten äro s a m m a n -

sig h a sockersjuka. Resultaten återfinnas i

fattade i tabell 62.

tabell 64.

ijj

Det förelåg icke någon systematisk skillnad

Överensstämmelsen var perfekt mellan d e

mellan analysresultaten med W i d m a r k - och

b å d a metoderna, och de funna differenserna

med ADH-metoden: den genomsnittliga diffe-

(kol. 7) — ADH-metoden gav till och med

rensen var 0,020 promille ± 0,013 (n » 105)

något högre värden — lågo helt inom r a m e n

och således icke säkerställt (P > 0,05). Skill-

för metodernas försöksfel.

n a d e r n a mellan resultaten med ADH-metoden

Diskussion:

Då någon skillnad mellan re-

och med W i d m a r k m e t o d e n varierade mellan

sultaten från Farmakologiska laboratoriet och

— 0,45

från Statens rättskemiska laboratorium icke

promille

och

-f- 0,37

promille,

(tabell 62); i genomsnitt uppgick d e n n a skill-

k u n d e påvisas, h a de b å d a

n a d till 0,13 promille (kol. 9). Resultaten äro

tabell 62 sammanställts till ett material, om-

återgivna i fig. 22, där ADH-värdena i varje

fattande 195 prov med 1 015 kapillärer.

enskilt fall avsatts mot de samtidigt erhållna Widmarkvärdena.

materialen i

Någon systematisk skillnad mellan A D H värden

och

Widmarkvärden

förelåg

ej

Överensstämmelsen var även p å detta ma-

(tabell 62, kol. 7); i genomsnitt var skillnaden

terial utomordentligt god: korrelationskoeffi-

mellan analyserna med den ena och med d e n

cienten var 0,983 ± 0,0033 (tabell 63, kol. 7),

a n d r a metoden 0,12 promille (kol. 9 ) ; d e n n a

och

skillnad k u n d e i de enskilda fallen växla

regressionskoefficienten

0,946 ± 0,018

(kol. 6). Övriga statistiska data återfinnas i tabell 63. Sockersjuka:

mellan — 0,45 och + 0,44 promille. Denna skillnad är något större än vad som

Bland de personer, som under-

skulle motsvara de rena försöksfelen i de

Siodalk %o 2.0-,

o—oWidm. •—»ADH

400 min

Fig. 24. Blodalkoholkurvan efter tillförsel av alkohol till en alkoholist (fp V), 1,20 g alkohol per kg kroppsvikt. Blodalkoholanalyser enligt ADH-metoden och enligt Widmark-metoden. Data rörande alkoholomsättningen, se tabell 65.

använda metoderna. Försöksfelet i en trippelanalys enligt Widmarkmetoden var ± 0,021 promille (tabell 60—61) och i en dubbelanalys enligt ADH-metoden ± 0,060 promille. Differensen mellan ett trippelprov enligt Widmarkmetoden och ett dubbelprov enligt ADH-metoden skulle således teoretiskt uppgå till ]/ (0.021)2 + (0.060)2 = ± 0,064 promille. I verkligheten befanns skillnaden vara ± 0 , 1 0 promille i det ena materialet (maximalt fel 0,33 promille), och ± 0,13 promille i det andra (tabell 62, kol. 9), maximalt fel 0,43 promille vid P = 0,001 (faktiskt funnen högsta differens 0,45 promille). Dessa skillnader måste bero på samma orsaker som redan tidigare framhävts: a) att ADH-metoden vid denna tidpunkt ännu icke var utarbetad för att giva minimalt försöksfel, b) att de av polisläkare tagna proven härrörde från ett stort antal olika fall, tagna av 306

olika läkare, och att speciellt den sista av kapillärerna i "rattfylleri"-materialet (den 5:e eller 6:e) kunde vara ofullständigt fylld, och därigenom ge större analysfel. c) att på grund av vissa i början inträffade svårigheter med anskaffande av enzym för ADH-reaktionen en del av ADH-proven fingo ligga abnormt länge med ökade variationer som följd. Vid en jämförelse mellan de båda metoderna har försöksfelet, uttryckt som differensen mellan de båda metoderna, i genomsnitt uppgått till ± 0,12 promille. Skillnaden i analysvärde med de båda metoderna var icke systematisk, vilket dels framgår av tabell 62, kol. 7, dels av korrelationen mellan ADH- och Widmarkvärden i figurerna 21 och 22 och i tabell 63: korrelationskoefficienten var 0,987 ± 0,012, och linjens ekvation var y — 0,039 + 0,954 x. Genom ytterligare standardisering av försöksbetingelserna med ADH-metoden kan försöksfelet med säkerhet nedbringas till en storleksordning, som motsvarar den vid Widmarkanalys. Därmed torde också skillnaden mellan samtidigt utförda analyser enligt Widmarkmetoden och enligt ADH-metoden kunna nedbringas till i genomsnitt ± 0,07 promille med en maximal avvikelse av 0,25 promille. (Jfr resultaten med flera analyser enligt Widmarkmetoden, bilaga 3, tabell 49). Resultaten visa att såväl vid undersökning av enskilda blodprov från alkoholbelastning av frivilliga försökspersoner, analyserade på Farmakologiska avdelningen, som från individer misstänkta för "rattfylleri" och analyserade på Statens rättskemiska laboratorium, ha samma värden erhållits med såväl ADH- som med Widmarkmetoden. Avvikelserna, ±0,12 promille, ha icke varit systematiska, och ha helt legat inom provtagningens och de båda metodernas felgränser. Blodalkoholkurvor: För att på levande

Tabell 65. Blodalkoholvärden, bestämda enligt Widmark-, resp. ADH-metoden Data för blodalkoholkurvor, erhållna efter kontinuerlig provtagning från frivilliga försökspersoner, vilka förtärt alkohol i form av Taffelbrännvin, 10—30 cl, motsvarande 0,45—1,42 g alkohol per kg. Blodproven analyserade samtidigt enligt ADH-metoden (Medicinska Nobelinstitutets biokemiska avdelning) och Widmarkmetoden (Karolinska institutets farmakologiska laboratorium).

FaU nr

Dos g alkohol per kg

1 Förbränningshastighet B (promille/min.)

Fördelningsfaktor r

Försvunnen mängd alkohol (g alk/kg/tim.)

Widmark

ADH

Differens ADH-W

Widmark

ADH

Differens ADH-W

Widmark

ADH

Differens ADH-W

11 I II III IV V VI

0,45 0,46 0,47 0.66 1,20 1,42

0,0020 0,0022 0,0019 0,0024 0,0020 0,0027

0,0023 + 0,0003 0,0023 + 0,0001 0,0023 + 0,0004 0,0022 —0,0002 0,0020 ±0 0,0027 ±0

0,66 0,67 0,67 0,73 0,78 0,69

0,63 0,56 0,60 0,83 0,83 0,80

— 0,03 — 0,11 — 0,07 + 0,10 + 0,05 + 0,11

0,079 0,088 0,077 0,107 0,093 0,111

0,087 + 0,008 0,077 — 0,011 0,083 + 0,006 0,108 + 0,001 0,100 + 0,007 0,130 + 0,019

Medeltal

0,79

0,0022

0,0023 + 0,0001

0,70

0,71

+ 0,01

0,093

0,098

personer studera överensstämmelsen mellan de båda metoderna ha ett 15-tal friska försökspersoner fått förtära alkohol i växlande mängder, varefter blodalkoholhalten följts med upprepade prov med 30 — 45 minuters intervall under sammanlagt 5—7 timmar. Vid varje provtagning ha 5—6 kapillärer tagits, 2—3 kapillärer ha sänts till Nobelinsitutet för analys enligt ADH-metoden, och 3 kapillärer ha analyserats enligt Widmarkmetoden på Farmakologiska avdelningen. Prov ha även tagits före försökets början för att konstatera den ev. förekomsten av alkohol i blodet före alkoholbelastningens början. Försöken ha utförts på Farmakologiska avdelningen med frivilliga försökspersoner med varierande alkoholvanor från olika yrkesgrupper, såväl på måttliga alkoholförtärare som på alkoholister. Ett antal försök äro återgivna i lig. 23—24. De visa den kompletta överensstämmelsen mellan resultaten med de båda metoderna, oberoende av mängden förtärd alkohol eller försökspersonernas vana eller ovana vid alkoholförtäring. I tabell 65 ha sammanställts de viktigaste

+ 0,005

data i de fall, där antalet bestämningar tilllåtit att matematiskt beräkna de för alkoholomsättningen karakteristiska data: den hastighet (p), med vilken alkoholen försvinner ur blodet, fördelningen r samt den totala mängd alkohol ((3 . r . 60) som försvinner per timme ur hela organismen genom förbränning och utsöndring. överensstämmelsen var fullständig mellan de värden som voro beräknade på kurvan enligt Widmarkmetoden och de värden, som voro beräknade enligt ADH-metoden, de funna värdena stämma även helt med tidigare kända värden enligt Widmarkmetoden (SOU 1951:44). Alkoholbelastning av frivilliga försökspersoner som haft diabetes, har skett i ett antal fall och givit samma blodalkoholkurvor som hos friska. Nyligen har Jokipii (1951) publicerat en jämförelse mellan blodalkoholkurvans förlopp hos 18 diabetespatienter och ett större material av friska och fann en god överensstämmelse mellan dessa kurvor och kurvorna hos friska: alkoholförbränningens storlek var densamma hos såväl de diabetessjuka som hos friska.

BILAGA 5

Jämförande undersökningar mellan Widmark-, Zeiseloch ADH-metoderna på likmaterial Av Roger Bonnichsen och Hugo Theorell

Widmark påpekade själv, att hans alkoholbestämningsmetod icke vore tillförlitlig på postmortalt material. Detta kunde misstänkas innehålla andra flyktiga och reducerande substanser än alkohol, varvid för höga värden erhållas. Man har därför försökt att rena alkoholen ur prover från lik i hopp om att därefter erhålla riktiga värden medWidmarkmetoden. En mycket använd metod är angiven av Friedemann-Klaas. Denna innebär bl. a. destination först i sur, därefter i alkalisk lösning, i båda fallen efter tillsats av kvicksilversulfat. Denna behandling kan förväntas avlägsna syror, baser, aldehyder och ketoner. Den användes rutinmässigt på Statens rättskemiska laboratorium. Det har emellertid länge varit tvivelaktigt huruvida Widmarks bestämning ens efter denna föregående rening ger rikliga utslag. Efter utarbetande av ADH-metoden erbjöd sig nu en möjlighet att kontrollera huru härmed förhåller sig. Medel för undersökningen ställdes till förfogande av Svenska Maltdrycksforskningsinstitutet. I samarbete med professor Erik Wolff vid Statens rättskemiska laboratorium ha vi på det Medicinska Nobelinstitutets biokemiska avdelning på 61 fall utfört ADH-bestämningar på alkohol parallellt med de analyser, som i vanlig ordning utförts på hans laboratorium enligt Widmark, med eller utan rening enligt Friedemann-Klaas. Resultaten komma 308

att publiceras tillsammans med professor Wolff. De 61 fallen äro icke representativa för det provmaterial som inkommer till rättskemiska laboratoriet, emedan ett urval skett till förmån för ruttna prover, där särskild misstanke på felaktiga Widmarksvärden kunde anses föreligga. Om materialet uppdelas i 20 drunknade och 41 övriga fall, så visa sig skillnader på över 0,15 promille alkohol föreligga i 17 av 20 i den första gruppen, 18 av 41 i den andra, mellan resultaten av bestämningarna enligt ADH-metoden direkt på provet och Widmarkmetoden efter destination enligt FriedemannKlaas. Några upplysande fall äro sammanställda i tabellerna 66 och 67. I alla fallen, både de i tabellerna upptagna och de övriga, ger den direkta Widmarkbestämningen högre värden än efter rening med Friedemann-Klaas destination och enligt ADH-metoden. Skillnaderna äro stundom excessiva, t. ex. i fallen 27, 351 och 26 i tabell 67. Det framgår vidare av tabellerna, att överensstämmelsen mellan Widmarksvärden på F.-K.-destillat och AD H-värdena är synnerligen bristfällig. Endast två gånger stämma värdena (tabell 66, 8 b och tabell 67, 26 b), och även där kan det icke uteslutas, att överensstämmelsen är tillfällig, beroende av felkällor som kompenserat varandra. I de flesta fall ger "Widmark" på destillat högre värden

Tabell 66. Vattenlik

Fall nr

Provets art

6a b 8a b 341 a b 355 9a b

Blod Urin Blod Urin Blod Urin Blod Blod Blod renat enl. FriedemannKlaas Urin

än "ADH" (15 gånger av 18). Tre av analyserna gåvo högre värden med ADH-metoden. Diskrepanserna bero med stor sannolikhet på förluster vid F.K.-destillationen, då i dessa fall enligt professor Wolff en olämplig eller bristfällig apparat använts. Av tekniska skäl kunde ADH-bestämningarna tyvärr ofta utföras först långt senare än Widmark-bestämningarna å F. K.-destillaten. Ehuru proven under mellantiden förvarades i kylskåp, måste dessa ADH-värden likväl med hänsyn till nedan refererade iakttagelser bedömas med en viss försiktighet. Vid förruttnelseprocesserna kunde man tänka sig att alkohol antingen försvinner eller bildas. I samarbete med Universitetets farmakologiska institut i Köpenhamn (docent F. Halström och professor K. O. Möller) ha vi utfört en experimentell undersökning på blod utan och med 2 promille alkoholtillsats och vilket förvarades i slutna flaskor, antingen större förrådskärl som öppnades vid varje provtagning, eller i småflaskor som öppnades först när hela innehållet togs till analys. I det förra fallet var expositionen för infektion tydligen större än i det senare. I båda serierna inträdde med tiden en mer eller mindre stark förruttnelse. Flaskorna förvarades vid temperaturer av 3, 13, 23 och 33° C i upp till 90

Promille alkohol enligt FriedemannDirekt KlaasWidmark destillation + + Widmark 5,00 3,30 2,48 3.19 2,72 3,78 2,57 4,43 2,90

ADH

2,50 3,00 1,60 2,80 1,90 3,10 1,70

2,00 2,40 2,13 2,74 2,70 3,57 0,80 2,48

2,40 2,60

1,92 2,10

dagar. Analyser utfördes efter olika tider med 3 olika metoder: Widmark-, ADH- och Zeiselmetoderna. I alla tre fallen utfördes en rening av alkoholen enligt följande metod. Först tillsattes pikrinsyra till provet, som sedan destillerades. Destillatet försattes med svavelsyra och destillerades ånyo. Destillatet härifrån försattes med lut och destillerades återigen. På detta sista destillat utfördes alkoholbestämningar enligt alla tre metoderna. Enligt Zeisel-metoden försättes provet med överskott av jodvätesyra, som reagerar med alkoholen under bildning avmetyljodid; kvarvarande överskott av jodvätesyra bestämmes titrimetriskt. Zeisel-metoden är synnerligen komplicerad och alltför tidskrävande för att komma i fråga som rutinmetod. Försöken visade, att Zeisel- och ADHmetoderna i alla fall gåvo vackert överensstämmande värden, medan Widmark-bestämningarna på F.-K.-destillat regelbundet gåvo för höga värden så snart förruttnelse inträtt. Vid 3° temperatur inträdde inga förändringar i alkoholhalten ens efter 90 dagar. Vid 13° uppträdde stundom redan efter 8 dagar en nedgång i alkoholhalten i proven med 2 promille från början, och en viss bildning av alkohol i de från början alkoholfria proven. Först efter 90 dagar voro för309

Tabell 67. Förruttnade prover från andra lik Promille alkohol enligt FaU nr

Provets art

Direkt Widmark

21a b 22 25 a b 27 a b

Blod Urin Blod Blod Urin Organdestillat Organdestillat renat enl. Friedemann-Klaas Leverdestillat LeverdestUlat renat enl. Friedemann-Klaas Blod Urin Muskeldestillat Muskeldestillat renat enl. Friedemann-Klaas

2,21 3,12 2,20 0,39 0,37 19,20

c d 351a b 26 a b

ändringarna stora, t. ex. en nedgång från 2 promille till 0,5 promille eller en höjning från 0 till 0,4 promille. Vid 23° händer att tillsatt alkohol till största delen försvinner efter 8—14 dagar. I ett fall återstod av 2 promille efter 14 dagar endast 0,1 promille. I från början alkoholfria prov iakttogs en svag alkoholbildning redan efter 4 dagar, men denna alkohol försvann sedan. Vid 33° försvann tillsatt alkohol ungefär som vid 23°, och nybildning av alkohol i nollproven uppträdde redan efter 4 dagar (t. ex. 0,27 promille). Förändringarna voro genomgående starkare i serien med stora, flera gånger öppnade förrådsflaskor, där infektionstillfällena voro flera. Sterila blodprov uppvisade inga förändringar med avseende på alkoholhalt. Bildning eller försvinnande av alkohol äro alltså betingade av infektion. Det finns därför ingen anledning att betvivla tillförlitligheten av de värden, som erhållas å blodprov etc. tagna högst 48 timmar efter döden, vare sig Widmark-, Zeisel- eller ADH-metoden använts.

FriedemannKlaasdestillation + + Widmark 2,10 3,00 1,40 0,30 0,30

1,55 2,65 0,97 0,03 0,10 1,55

3,70

1,58 1,98

4,30 0,20

1,90 0.03 0,08 0,33

0,35

0,34

23,20 1,02 0,19 5,30

ADH

Våra undersökningar ha bekräftat, att direkt Widmarkbestämning på blod eller organdelar från lik ger otillförlitliga och oftast för höga värden. Skillnaderna emot ADH-metodens värden äro i vissa fall kolossala. Rening genom destination enligt Friedemann-Klaas förbättrar resultaten av efterföljande Widmarkanalys, men icke i den utsträckning man hittills torde ha hoppats. Betydande diskrepanser kvarstå stundom. ADH- och Zeiselmetoderna ge mycket överensstämmande värden på starkt förruttnat blod. Trots att man här har säkra metoder att bestämma halten av etylalkohol i sådant material, måste påpekas att i dylika fall slutsatser rörande alkoholhalten i dödsögonblicket för närvarande knappast kunna dragas. Alkohol kan vid förruttnelse försvinna, och alkohol kan bfldas i från början alkoholfria blodprov under sådana förhåUanden. Det återstår att utreda, huru förhåUandena kunna gestalta sig i urin- eUer organprov under förruttnelse. Härför erfordras omfattande kemiska och bakteriologiska undersökningar.

S t a t e n s o f f e n t l i g a utredningar 1 9 5 3 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förslag till lagstiftning om insemination. [9] Förslag till brottsbalk. [14] Enhetligt frihetsstraff. [17]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande med förslag till fiskeris t adga m. m. [2] Betänkande med förslag till åtgärder för stödjande av hästaveln

m. m. [3]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Valkretsar vid fullmäktigeval i kommunerna. 1950 års folkomröstnings- och valsättsutrednings betänkande. 4. [1] Lika lön för män och kvinnor i det statliga lönesystemet. [18]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Sågverksindustrien i södra Sverige. [19]

Industri. Kommunalförvaltning.

Handel och sjöfart. Statens och kommunernas finansväsen.

Kommunikationsväsen. Landsbygdens elkraftförsörjning. [13] Trafiknykterhet. [20] Politi. Bank-, kredit- och penningväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik.

Försäkringsväsen.

Generella metoder om fysiska kontroller inom investeringspolitiken. [6] Utredning om fastighetsbeskattningen. [8]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Hälso- och sjukvård.

Läkarutbildningen. [7] Betänkande med förslag till allmänna riktlinjer för den territoriella pastoratsindelningen och församlingsprästerliga organisationen! m. m. [11] Juridisk och samhällsvetenskaplig utbildning. 1. [15] 2. Bilagor. [16]

Försvarsväsen.

Allmänt näringsväsen. Fakta om olja. [12]

Förband och bygd. [10]

Utrikes ärenden. Internationell rätt. Nordiska parlamentariska kommittén. 4. Nordisk passfrihet. [4] 5. Lättnader i fråga om tullbehandling m. m. av motorfordon i trafiken mellan de nordiska länderna. [5]

Stockholm 1953. Victor Pettersons Bokindustri Aktiebolag